RH 2015:30
En person har skadats svårt i en trafikolycka och yrkat ersättning ur trafik- och olycksfallsförsäkringar. Försäkringsbolagen har gjort gällande att ersättningen ska jämkas då käranden själv orsakat olyckan genom att köra grovt rattfull. Käranden har förnekat att han kört bilen. Fråga om vem som har bevisbördan för att käranden kört bilen och vilket beviskrav som ska gälla.
Falu tingsrätt
D.L. väckte talan bl.a. mot försäkringsbolagen Folksam ömsesidig sakförsäkring (Folksam) samt Trygg-Hansa Försäkringsaktiebolag (Trygg-Hansa) och yrkade att försäkringsbolagen skulle utge viss ersättning till honom enligt försäkringsvillkoren i respektive försäkring.
Till grund för sitt yrkande mot Folksam anförde D.L. att han skadat sig i följd av trafik med motordrivet fordon trafikförsäkrat hos Folksam och att försäkringsbolaget därför var skyldigt att utge trafikskadeersättning enligt 10 § trafikskadelagen (1975:1410). Han anförde vidare att jämkningsbestämmelsen i lagens 12 § inte var tillämplig eftersom han inte framfört fordonet vid olyckstillfället.
Till grund för sin talan mot Trygg-Hansa gjorde D.L. gällande att ersättningsgrundande försäkringsfall förelåg då han skadats mycket allvarligt vid trafikolyckan samt att undantagsbestämmelser i försäkringsvillkoren inte var tillämpliga eftersom han inte framfört fordonet vid olyckstillfället.
Försäkringsbolagen, som utgett viss ersättning till D.L., bestred käromålen. De gjorde gällande bl.a. att D.L. för bifall till sin talan måste styrka att han inte kört bilen.
Domskäl
Tingsrätten (rådmännen Dan Westerberg och Jörgen Karlsson samt tingsfiskalen Helena Jacobsson) anförde i dom den 26 mars 2014 bl.a. följande beträffande frågan om D.L. kört bilen vid olyckstillfället.
DOMSKÄL
D.L. har hävdat att han inte körde bilen och att försäkringsbolagen har att visa att motsatsen gäller.
Av det av försäkringsbolagen åberopade rättsfallet NJA 1994 s. 449 framgår att en bilägare, för att få framgång med sitt påstående att han själv inte kört sin bil vid en trafikolycka, är skyldig att bevisa detta och att det på bevisningens styrka bör ställas samma krav som på bevisningen i civilmål. Rättsfallet har av D.L. inte ansetts gälla eftersom det gällde sakskada och inte personskada och han har i stället åberopat ett yttrande från Trafikskadenämnden, cirkulärreferat nr 9-2007, där nämnden yttrade att försäkringsbolaget inte förmått styrka att den skadade fört bilen.
I åberopat rättsfall var det bilens ägare som hade bevisbördan för att han inte hade kört bilen. Här rör det sig dock om en person som inte är bilägare varför det inte är självklart att D.L. ska åläggas bevisbördan. Även om det är ostridigt att D.L. befunnit sig i bilen framstår det i stället som naturligt, eftersom han inte är ägare av bilen, att försäkringsbolagen ska visa att han kört denna. Dock finns det, som Högsta domstolen påpekar i NJA 1994 s. 449, vissa bevissvårigheter för ett försäkringsbolag när det gäller att visa vem som kört en viss bil. Beviskravet kan därför enligt tingsrättens mening inte sättas särskilt högt. Det torde vara tillräckligt att försäkringsbolagen utifrån samtliga omständigheter gör det sannolikt att det varit D.L. som kört varefter eventuell motbevisning kan prövas.
För tingsrätten framstår det som i stort sett helt uteslutet att någon obekant person, i det närmaste oskadd, osedd skulle ha kunnat lämna bilen från förarsätet. Tingsrätten finner således att försäkringsbolagen visat att det var D.L. som körde bilen vid olyckstillfället.
Tingsrätten fann därefter att det fanns samband mellan rattonykterheten och olyckan och att D.L. gjort sig skyldig till svår vårdslöshet men inte till grov vårdslöshet. Förutsättningarna för jämkning i respektive försäkring förutsatte olika grad av vårdslöshet och tingsrätten fann att försäkringsersättningen från Folksam och Trygg-Hansa skulle jämkas på sätt som dessa gjort gällande.
DOMSLUT
Tingsrätten ogillar käromålen mot Folksam och Trygg-Hansa.
Hovrätten
D.L. överklagade tingsrättens dom och yrkade att Folksam och Trygg-Hansa skulle förpliktas att utge ojämkad försäkringsersättning till honom.
Folksam och Trygg-Hansa bestred ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Hans Cappelen-Smith och Göran Nilsson samt tf. hovrättsassessorerna Evelina Sandgren, referent, och Johanna Kumlien) anförde i dom den 12 maj 2015 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Huvudfrågan i målet har varit om D.L. körde bilen vid olyckstillfället.
Försäkringsbolagen har även i hovrätten gjort gällande att D.L. för bifall till sin talan måste styrka att han inte kört bilen medan D.L. gjort gällande att bolagen, som tingsrätten funnit, har bevisbördan för att han varit förare av bilen, dock att kravet på bevisningen bör vara vad som gäller för civilmål i allmänhet, dvs. att försäkringsbolagen ska styrka påståendet.
I enlighet med vad Högsta domstolen funnit i NJA 1986 s. 470 bör bevisbördan för tillämpligheten av en bestämmelse som utgör ett undantag från rätten till försäkringsersättning i allmänhet vila på försäkringsbolaget. Som tingsrätten angett har Högsta domstolen i NJA 1994 s. 449 funnit att en bilägare för att få framgång med ett påstående att han inte själv förde bilen när trafikolyckan inträffade bör vara skyldig att bevisa detta, bl.a. med hänsyn till att en försäkringsgivares möjligheter att föra bevisning i förarfrågan är i varje fall underlägsna bilägarens. Detta skäl gör sig enligt hovrätten inte gällande med samma styrka när den som lidit personskada till följd av en olycka med en bil där han eller hon medföljt inte är ägare till bilen. Det skulle också föra alltför långt att kräva att var och en som i sådant fall skadat sig vid olycka med bil ska visa att han eller hon inte fört bilen ens om bilen, som påståtts i målet, använts utan ägarens medgivande. Omständigheterna i målet är därför inte sådana att det finns anledning att avvika från vad som i allmänhet måste anses gälla.
Hovrätten finner därför, liksom tingsrätten, att det är Försäkringsbolagen som har bevisbördan för sitt påstående att D.L. körde bilen vid tillfället.
När det sedan gäller beviskravet är utgångspunkten att det krav som normalt gäller i civilmål ska ställas, om inte särskilda omständigheter talar för att bestämma beviskravet på annat sätt. Sådana omständigheter kan till exempel vara betydande svårigheter för försäkringbolaget att föra bevisning om ett visst förhållande. Hovrätten bedömer att försäkringsbolagens möjligheter att föra bevisning om huruvida D.L. kört bilen vid olyckstillfället bör vara tämligen goda, eftersom trafikolyckan blivit föremål för polisutredning. Det finns därför inte, vare sig på grund av utredningssvårigheter eller andra omständigheter, skäl att avvika från det beviskrav som normalt gäller i civilmål. Ett sådant krav synes också vara väl förenligt med Trafikskadenämndens bedömning i cirkulärreferat 9-2007.
Hovrätten delar tingsrättens bedömning att det genom den muntliga och skriftliga bevisning som presenterats framstår som i det närmaste uteslutet att någon annan än D.L. kan ha kört bilen vid olyckstillfället. Försäkringsbolagen har därmed styrkt att D.L. - som ostridigt hade en alkoholhalt om 1,5 promille i blodet efter olyckan - var förare.
Beträffande frågorna om orsaksamband mellan rattonykterheten och olyckan samt hur mycket försäkringsersättningen skulle jämkas gjorde hovrätten inga andra bedömningar än de tingsrätten gjort och fann således att tingsrättens dom skulle fastställas i sin helhet.
DOMSLUT
Hovrätten fastställer tingsrättens dom.
Hovrättens dom meddelad: den 12 maj 2015.
Mål nr: T 3982-14.
Lagrum: 12 § trafikskadelagen (1975:1410).
Rättsfall: NJA 1986 s. 470; NJA 1994 s. 449.