Skandia fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade ogillande av käromålet.

L-Å.H. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Englund och Grefberg, referent, samt t f hovrättsassessorn Jonsson) anförde i dom d 19 febr 1992: Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n åberopat samma grunder och anfört i huvudsak samma omständigheter som framgår av TR:ns dom. Härvid har Skandia sakframställningsvis hänvisat till den mellan parterna ostridigt gällande punkten 313 i Skandias allmänna villkor för vagnskadeförsäkringen, av bl a följande innehåll:

Försäkringen gäller inte vid skada

a) om försäkringstagaren fört fordonet utan att ha det körkort som krävs

b) om försäkringstagaren gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet eller varit straffbart påverkad av annat berusningsmedel än alkohol. Försäkringen gäller dock om han kan göra sannolikt att skadan uppkommit oberoende av detta

c) om annan än försäkringstagaren fört fordonet under sådana förhållanden som anges i a) och b). Försäkringen gäller dock om försäkringstagaren kan göra sannolikt att han inte insett eller bort inse detta eller att han gjort vad han kunnat för att förhindra körningen - - -.

Rörande storleken av utdömd försäkringsersättning jämte ränta råder inte tvist i HovR:n.

Utredningen i HovR:n. I HovR:n har, på Skandias begäran, förnyade förhör ägt rum med L-Å.H. under sanningsförsäkran och med vittnet T.V.. Vid dessa förhör har lämnats i huvudsak samma uppgifter som antecknasts i TR:ns dom. Utsagorna av de vid TR:n på Skandias begäran hörda vittnena C.S. och polismannen L-G.N. har i HovR:n återgivits genom banduppspelning.

Såsom skriftlig bevisning har Skandia på nytt åberopat kriminalregisterutdrag och brottmålsdom avseende L-Å.H. med det innehåll som redovisats i TR:ns dom. L-Å.H. har å sin sida åberopat ett beslut av åklagare att, då brott ej kunnat styrkas, underlåta att väcka åtal mot honom med anledning av ifrågavarande trafikhändelse.

HovR:ns bedömning. Den i rättspraxis uppställda regeln som ålägger försäkringstagaren bevisbördan enligt den s k överviktsprincipen avser frågan huruvida försäkringsfall överhuvudtaget föreligger, t ex om den försäkrade egendomen frånhänts försäkringstagaren genom brott.

I förevarande fall är det mellan parterna ostridigt att försäkringsfall föreligger i den meningen att skada uppstått i följd av en trafikolycka under färd med det försäkrade fordonet. De grundläggande frågorna i målet är om L-Å.H., som var onykter och saknade körkort, själv fört fordonet vid olyckstillfället eller om fordonet förts av annan eerson, som också varit onykter och utan körkort och därtill givit L-Å.H. anledning att åtminstone misstänka detta. Bevisbördan för att någon av dessa situationer varit för handen, och att därmed någon av undantagsbestämmelserna enligt punkten 313 i försäkringsvillkoren är tillämplig, åvilar Skandia. Kravet på styrkan av bevisningen bör härvid, med hänsyn till att trafikolyckor där alkoholpåverkan förekommit regelmässigt blir föremål för polisutredning, inte ställas lägre än vad som normalt gäller för civilmål. A andra sidan saknas anledning att ställa beviskravet så högt som fordras för en fällande brottmålsdom. (Jfr rättsfallen NJA 1986 s 470 och RH 1988:116.) I förevarande fall har den företagna polisutredningen inte ansetts utgöra tillräcklig grund för åtal. Skandia har att motbevisa ett påstående från L-Å.H:s sida om att en okänd och behörig person varit förare av bilen. I den mån L-Å.H. lämnat en berättelse som inte framstår som någorlunda trovärdig eller om han inte förebragt något beaktansvärt stöd för sitt påstående, kan detta vara tillfyllest för att Skandia skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet.

L-Å.H. har emellertid genom T.V:s vittnesmål visat att hans uppgifter om den okände föraren inte kan lämnas utan avseende. På frågan om den personen varit nykter och innehaft körkort lämnar utredningen inte något svar utöver vad som framgår av L-Å.H:s egen berättelse, vilken även i detta hänseende förtjänar beaktande.

Skandia har följaktligen inte förmått styrka att bilen vid skadetillfället framförts under sådana förhållanden att försäkringen inte skall gälla. Skandia är således ersättningsskyldigt i enlighet med TR:ns domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, referent, Danelius, Lennander och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Det är ostridigt i målet att, när trafikolyckan inträffade, det fanns en vagnskadegaranti i Skandia som gällde för L-Å.H:s bil. Det är vidare ostridigt att det i samband med olyckan uppstod skador som i och för sig omfattades av garantin. Frågan är då om, som Skandia har gjort gällande, L-Å.H. trots detta saknar rätt till ersättning med hänsyn till vissa undantagsbestämmelser i garantivillkoren.

Enligt undantagsbestämmelserna gällde vagnskadegarantin i princip inte för skada, om bilen förts av någon som saknade körkort eller som gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet eller varit påverkad av något annat berusningsmedel än alkohol.

Skandia har i första hand påstått att L-Å.H. själv förde fordonet vid det aktuella tillfället, trots att han saknade körkort och trots att han var så påverkad av alkohol att han gjort sig skyldig till rattfylleri. Skulle det anses utrett att en annan person var förare har L-Å.H., enligt Skandias mening, inte styrkt att denne hade körkort och inte var påverkad av alkohol. Det är i stället, enligt vad Skandia i sista hand har gjort gällande, styrkt att denne saknade körkort eller var alkoholpåverkad.

L-Å.H. har påstått att bilen fördes av en annan person och att denne hade körkort och var nykter.

I rättsfallet NJA 1986 s 470 prövade HD tillämpligheten av en klausul i en vagnskadeförsäkring som innebar att försäkringen inte gällde vid skada, om fordonsföraren hade gjort sig skyldig till rattonykterhet. HD konstaterade att bevisbördan för klausulens tillämplighet vilade på försäkringsgivaren. Vad sedan gällde kravet på den bevisning som erfordrades, ansåg HD att redan undantagsbestämmelsens avfattning tydde på att det inte var tillräckligt att övervägande sannolikhet visats föreligga för att föraren gjort sig skyldig till rattonykterhet. För detta talade också att frågan huruvida alkoholpåverkan förekommit vid en trafikolycka i regel blir föremål för en särskild utredning efter olyckan genom berörda myndigheters försorg och att en försäkringsgivare därför normalt har goda möjligheter att föra bevisning just rörande denna typ av undantagsförhållanden.

HD:s resonemang utmynnade i att det på bevisningens styrka beträffande påstådd rattonykterhet inte borde ställas lägre krav än som normalt gällde i civilmål men att det å andra sidan inte fanns anledning att ställa beviskravet så högt som fordrades för en fällande dom i mål om ansvar för rattonykterhet.

Vad beträffar L-Å.H. är det utrett att han vid skadetillfället saknade körkort. Det får också, med det mått av bevisning som normalt krävs i civilmål, anses styrkt att han vid tillfället var påverkad av alkohol i en utsträckning som i och för sig kan föranleda ansvar för rattfylleribrott. Frågan är då om det var L-Å.H. som förde bilen.

HovR:n har i sin dom utgått från att, om Skandia vill undgå ersättningsskyldighet på den grunden att L-Å.H. saknat körkort och varit påverkad av alkohol, bolaget också måste visa att han varit förare. Det följer emellertid inte av 1986 års rättsfall att Skandia har en sådan bevisskyldighet.

Att märka är till en början att, när det gäller att avgöra huruvida L-Å.H. fört bilen, det inte är fråga om en tillämpning av de berörda undantagsreglerna. Dessa synes närmast utgå från att det är klarlagt vem som har varit bilförare. Till detta kommer att en försäkringsgivare, när förarfrågan skall utredas, normalt inte har lika goda möjligheter att föra bevisning som när det gäller att avgöra huruvida en bilförare varit alkoholpåverkad. I varje fall är försäkringsgivarens möjligheter att förebringa bevisning underlägsna bilägarens. Detta gäller uppenbarligen särskilt i fall som det förevarande, då bilägaren själv har befunnit sig i bilen vid olyckstillfället.

Allmänt sett kan det också förväntas att en bilägare som lånar ut sin bil eller i övrigt låter någon annan föra bilen kan ange den andres namn.

Vad som nu har sagts leder till att L-Å.H., för att få framgång med sitt påstående att han inte själv förde bilen när trafikolyckan inträffade, bör vara skyldig att bevisa detta. På bevisningens styrka bör det ställas samma krav som normalt gäller i civilmål.

L-Å.H:s påstående vinner i viss mån stöd av vad vittnet T.V. har uppgett. Vittnesmålet ger vid handen att, utöver L-Å.H., det också befann sig en annan man i bilen vid olyckstillfället. T.V. har emellertid inte sett den andre mannen sitta på bilens förarplats utan uppgett att mannen satt mellan framsätena, med benen på var sin sida om växelspaken.

L-Å.H:s uppgifter innebär att han skulle ha uppdragit åt en för honom helt okänd man att föra bilen. L-Å.H. har visserligen, enligt vad han påstått, kontrollerat att den andre hade körkort. Han har emellertid inte kunnat ange den påstådde bilförarens namn, och han har lämnat endast vaga uppgifter om dennes utseende. På grund härav har mannen inte kunnat spåras.

Sammantagna är omständigheterna sådana att L-Å.H. inte kan anses ha styrkt att någon annan än han själv förde bilen när trafikolyckan inträffade. Det har tidigare konstaterats att han vid tillfället dels saknade körkort, dels var alkoholpåverkad. På grund härav är undantagsbestämmelserna i vagnskadegarantin tillämpliga. L-Å.H. har följaktligen inte rätt att erhålla någon ersättning från garantin.

D.M. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till käromålet.

Skandia bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Rollson och hovrättsassessorn Johansson, referent) anförde i dom d 29 okt 1992: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder för sin talan som vid TR:n.

I HovR:n har D.M., Z.Z. och O.S. hörts på nytt. Vidare har referatet i TR:ns dom av vittnesförhöret med H.L. föredragits. Slutligen har det d 22 dec 1989 daterade läkarintyget förebringats även i HovR:n.

Vid förhören har lämnats i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom. O.S. har dock uppgett att han troligen satt i baksätet bakom passageraren, att han skadades vid olyckan och att han därför mådde dåligt när han besvarade frågorna från H.L..

Skandia har bevisbördan för påståendet att D.M. eller annan gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet eller olovlig körning vid färden. På bevisningens styrka bör inte ställas lägre krav än vad som normalt gäller i civilmål (jfr NJA I 1986 s 470).

TR:n har satt tilltro till H.L:s uppgift att O.S. efter olyckan pekat ut D.M. som förare av bilen. H.L. har inte hörts i HovR:n. På grund av innehållet i 50 kap 23 § RB äger HovR:n därför inte göra annan bedömning än att O.S. gjort ovannämnda utpekande. Denna omständighet samt det förhållandet att ingen nämnt något om E. vid olyckan ger stöd för antagandet att D.M. kört bilen.

Både Z.Z. och O.S. har emellertid såväl vid TR:n som i HovR:n under ed bestämt hävdat att en person vid namn E. kört bilen vid tillfället. Vad som förekommit i målet föranleder enligt HovR:ns mening inte till slutsatsen att vittnenas uppgifter kan lämnas utan avseende. På grund härav och med hänsyn till de uppgifter D.M. själv lämnat under sanningsförsäkran finner HovR:n att Skandia inte förmått att i erforderlig grad visa att D.M. eller annan vid färden gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet eller olovlig körning. D.M:s vadetalan bör därför bifallas.

HD (samma ledamöter som under I) beslöt följande dom: Domskäl. Det är ostridigt i målet att, när trafikolyckan inträffade, det fanns en vagnskadeförsäkring i Skandia som gällde för D.M:s bil. Det är vidare ostridigt att det i samband med olyckan uppstod skador som i och för sig omfattades av försäkringen. Frågan är då om, som Skandia har gjort gällande, D.M. trots detta saknar rätt till ersättning med hänsyn till vissa undantagsbestämmelser i försäkringsvillkoren.

Enligt undantagsbestämmelserna gällde vagnskadeförsäkringen i princip inte för skada, om bilen förts av någon som saknade körkort eller som gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet eller varit straffbart påverkad av något annat berusningsmedel än alkohol.

Skandia har i första hand påstått att D.M. själv förde fordonet vid det aktuella tillfället, trots att han var så påverkad av alkohol att han gjort sig skyldig till rattfylleri. Skulle det anses att en annan person var förare har D.M., enligt Skandias mening, inte styrkt att denne hade körkort och inte var påverkad av alkohol. Det är i stället, enligt vad Skandia i sista hand har gjort gällande, styrkt att denne saknade körkort eller var alkoholpåverkad.

D.M. har påstått att bilen fördes av en annan person och att denne hade körkort och var nykter.

I rättsfallet NJA 1986 s 470 - - - se under I - - - för rattonykterhet.

Vad beträffar D.M. får det, med det mått av bevisning som normalt krävs i civilmål, anses styrkt att han vid tillfället var påverkad av alkohol i en utsträckning som i och för sig kan föranleda ansvar för rattfylleribrott. Frågan är då om det var han som förde bilen.

HovR:n har i sin dom utgått från att, om Skandia vill undgå ersättningsskyldighet på den grunden att D.M. varit påverkad av alkohol, bolaget också måste visa att han varit förare. Det följer emellertid inte av 1986 års rättsfall att Skandia har en sådan bevisskyldighet.

Att märka är till en början att, när det gäller att avgöra huruvida D.M. fört bilen - - - se under I - - - den andres namn. Vad som nu har sagts leder till att D.M., för att få framgång med sitt påstående att han inte själv förde bilen när trafikolyckan inträffade, bör vara skyldig att bevisa detta. På bevisningens styrka bör det ställas samma krav som normalt gäller i civilmål.

D.M:s påstående vinner i viss mån stöd av vad vittnena Z.Z. och O.S. har uppgett. Bägge vittnena har hävdat att en person vid namn E. förde bilen vid tillfället. Det bör emellertid beaktas att de var kamrater till D.M. och att deras uppgifter om E. har varit vaga. Till detta kommer att, enligt vad polisvittnet H.L. har uppgett, O.S. efter olyckan pekade ut D.M. som den som hade kört bilen, medan Z.Z. inte ville tala om vem som varit förare.

D.M:s uppgifter innebär att han skulle ha låtit bilen föras av en man som han inte kände närmare utan hade träffat endast sporadiskt. D.M. har visserligen, enligt vad han påstått, kontrollerat att den andre hade körkort. Han har emellertid inte kunnat ange den påstådde bilförarens fullständiga namn, och han har - i likhet med vittnena - lämnat endast vaga uppgifter om mannen i övrigt. På grund härav har mannen inte kunnat spåras.

Enligt vad D.M. har uppgett var han vid det aktuella tillfället gipsad i ena armen. Det är emellertid inte visat att han därigenom var hindrad att föra bilen.

Sammantagna är omständigheterna sådana att D.M. inte kan anses ha styrkt att någon annan än han själv förde bilen när trafikolyckan inträffade. Det har tidigare konstaterats att han vid tillfället var påverkad av alkohol. På grund härav är försäkringsvillkorens undantagsbestämmelse om rattfylleribrott tillämplig. D.M. har följaktligen inte rätt att erhålla någon ersättning från försäkringen.