RH 2015:33
Två föräldrar har dömts till ansvar för framkallande av fara för annan, bestående i att de av grov oaktsamhet utsatt sin tvåårige son för livsfara genom att lämna denne ensam i en bil parkerad i solen. Påföljden har bedömts inte kunna stanna vid böter. Även fråga om sonen varit berättigad till skadestånd enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).
Örebro tingsrätt
Åklagaren åtalade N.A. och A.R. för framkallande av fara för annan enligt följande gärningsbeskrivning.
N.A. och A.R. har den 26 juli 2013, i vart fall av grov oaktsamhet, utsatt A.B., född 2011, för livsfara eller fara för svår kroppsskada genom att lämna honom ensam i en bil parkerad i solen på en parkering vid Mariebergs köpcentrum i Örebro kommun.
A.B. yrkade i anslutning till åtalet att N.A. och A.R. skulle förpliktas att solidariskt utge skadestånd till honom med 10 000 kr för kränkning.
N.A. och A.R. bestred ansvar och det enskilda anspråket.
Tingsrätten (rådmannen Anders Ljung samt nämndemännen Anders Nyberg, Ann-Louise Knutsson och Gudrun Persson anförde i dom den 5 december 2014 bl.a. följande.
DOMSKÄL
Enligt 3 kap. 9 § brottsbalken döms den som av grov oaktsamhet utsätter annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år.
Frågan i målet är om N.A. och A.R. handlade grovt oaktsamt när de lämnade A.B. i bilen och att de därigenom utsatt denne för livsfara eller fara för svår kroppsjukdom.
Av den åberopade händelserapporten framgår att larmet kom till polisen klockan 18:34:00, att ambulans larmades klockan 18:38:05, att polis var på plats klockan 18:43:13, att bilrutan krossades klockan 18:45:51, att A.B. var medtagen men vid medvetande klockan 18:46:27 samt att han överlämnades till ambulanspersonal klockan 19:02:50. Av inhämtade uppgifter från SMHI:s kundtjänst framgår att temperaturen den aktuella dagen klockan 17.00 var 26,6 grader i skuggan och 24,8 grader i skuggan klockan 20.00. Vidare framgår att uppgiftslämnaren uppskattar temperaturen klockan 18.30 till cirka 25 grader i skuggan.
Poliserna på plats, F.H. och J.L., har berättat att A.B. inte var kontaktbar när de kom till platsen och att deras termometer då visade på 27 grader i skuggan. När de sedan krossat en ruta, låst upp bilen och tagit ut honom var han varm och svettig men kvicknade snart till och föreföll oskadad. De har också berättat att ambulans kom till platsen innan föräldrarna återvände. Ingen av dem har kunnat minnas att bilen, som stod i solen, hade skuggats av kartong och/eller filt eller liknande men F.H. har inte kunnat utesluta att så varit fallet.
Uppgifterna i händelserapporten talar för att föräldrarna varit borta från bilen under cirka trettio minuter. Därigenom finner tingsrätten att N.A:s och A.R:s uppgifter om den tidsrymd då A.R. varit borta från bilen blivit motbevisade. N.A. och A.R. har således lämnat den tvåårige A.B. instängd i bilen under i vart fall tjugo minuter - eftersom det rimligen bort förflyta några minuter från det en förbipasserande person såg barnet i bilen och därefter larmade polis - när utomhustemperaturen uppgått till 25 grader i skuggan. De har därmed utsatt honom för konkret fara att drabbas av allvarlig skada eller till och med avlida, vilket framgår av det åberopade rättsintyget. För att ansvar ska kunna utkrävas krävs dock att de handlat grovt oaktsamt och det räcker således inte att deras agerande varit enbart oaktsamt. Av deras berättelser framgår att de vidtagit de åtgärder som de trott vara tillräckliga för att sonen inte skulle fara illa, såsom att veva ned fönsterrutor och anordna skuggning innanför de fönster som solen sken in genom, då han lämnades instängd i bilen. De har också avsett att vara borta från bilen endast under en begränsad tidsrymd. Deras uppgifter i dessa delar är inte motbevisade och ska därför godtas. Enligt tingsrätten är därför den oaktsamhet som kan läggas N.A. och A.R. till last inte att anse som grov och åtalet ska därför ogillas.
Vid denna bedömning ska också A.B:s skadeståndstalan ogillas.
DOMSLUT
Tingsrätten ogillar åtalet och skadeståndstalan.
Hovrätten
Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla åtalet. A.B. överklagade tingsrättens dom och yrkade att hovrätten skulle bifalla hans vid tingsrätten förda skadeståndstalan.
N.A. och A.R. motsatte sig ändring.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Lars Friedner och Ulrik Lönnmyr, referent, tf. hovrättsassessorn Stina Melin samt nämndemännen Bror-Erik Israelsson och David Stansvik, skiljaktig) anförde i dom den 19 maj 2015 följande.
DOMSKÄL
Hovrätten finner i likhet med tingsrätten utrett att N.A. och A.R. har utsatt sin vid tillfället tvåårige son A.B. för livsfara, genom att lämna honom ensam i en bil som varit parkerad i direkt solljus vid Mariebergs köpcentrum den 26 juli 2013. Den avgörande frågan som hovrätten har att ta ställning till är om N.A:s och A.R:s agerande varit grovt oaktsamt.
Enligt hovrättens mening måste det anses allmänt känt att det är farligt att lämna ett litet barn utan uppsikt i en låst bil under en varm och solig sommardag. Av utredningen i målet framgår att det vid tillfället var omkring 25 grader i skuggan och att bilen var utsatt för direkt solljus där den stod parkerad. I målet är inte närmare klarlagt hur varmt det var inne i bilen när polisen krossade rutan. Polismannen J.L. har dock beskrivit att det var stekhett i bilen, att A.B. inte visade någon reaktion när de slog sönder en av bilrutorna och att han var genomblöt och medtagen när de tog ut honom från bilen. Mot bakgrund härav råder det inte någon tvekan om att det var mycket varmt inne i bilen. Enligt vad som framkommit i målet lämnade N.A. och A.R. sin son, A.B., sovande i bilen. Utredningen visar att de sedan var borta från bilen under i vart fall en halvtimma. N.A. och A.R. har uppgett att de, innan de lämnade bilen, vevade ned några fönsterrutor cirka fem centimeter och att de försökte täcka förarsidans fönster med en handduk och en kartongbit för att skydda A.B. mot solljuset. Dessa uppgifter är inte motbevisade utan får godtas. Enligt hovrättens mening har dessa åtgärder emellertid varit klart otillräckliga med hänsyn till de rådande temperatur-förhållandena och den tid de kommit att vara borta från bilen. Genom att under rådande förhållanden lämna A.B. ensam i bilen anser hovrätten, till skillnad från tingsrätten, att N.A. och A.R. genom grov oaktsamhet har utsatt sonen för livsfara. De ska därför dömas i enlighet med åtalet för framkallande av fara för annan.
För brottet framkallande av fara för annan är föreskrivet böter eller fängelse högst två år. Med hänsyn till A.B:s skyddslösa ställning och de allvarliga följder N.A:s och A.R:s agerande kunnat få anser hovrätten att påföljden inte kan stanna vid ett bötesstraff utan gärningen har ett straffvärde som motsvarar fängelse i en månad. Varken brottets art eller straffvärde utgör dock hinder mot att bestämma en icke frihetsberövande påföljd. N.A. och A.R. är tidigare ostraffade och enligt hovrättens mening saknas anledning att befara att de kommer att göra sig skyldiga till fortsatt brottslighet. Påföljden kan därför bestämmas till villkorlig dom i förening med ett bötesstraff.
Enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207) ska den som allvarligt kränker någon annan genom brott som innefattar ett angrepp mot dennes person, frihet, frid eller ära ersätta den skada som kränkingen innebär. För ersättning enligt bestämmelsen förutsätts i regel att det varit fråga om ett uppsåtligt brott. Enligt vad Högsta domstolen har uttalat kan emellertid kränkningsersättning i undantagsfall lämnas även vid oaktsamhetsbrott (se rättfallen NJA 1997 s. 315, NJA 1997 s. 572 och NJA 1999 s. 334). Omständigheterna ska då vara så försvårande att handlingen närmar sig en uppsåtlig gärning och därför har samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet. I förevarande fall har N.A. och A.R. förvisso av grov oaktsamhet utsatt A.B. för livsfara. Hovrätten anser emellertid inte att omständigheterna är så försvårande att deras agerande kan sägas närma sig en uppsåtlig gärning. Som tingsrätten funnit ska skadeståndsyrkandet vid angivna förhållanden avslås.
DOMSLUT
Hovrätten ändrar tingsrättens dom i fråga om ansvar på det sättet att hovrätten dömer N.A. och A.R. enligt 3 kap. 9 § brottsbalken för framkallande av fara för annan till villkorlig dom samt fyrtio dagsböter. Hovrätten fastställer tingsrättens dom i fråga om skadestånd.
Nämndemannen David Stansvik var skiljaktig och fastställde tingsrättens dom.
Hovrättens dom meddelad: den 19 maj 2015.
Mål nr: B 3364-14.
Lagrum: 3 kap. 9 § brottsbalken; 2 kap. 3 § skadeståndslagen (1972:207).
Rättsfall: NJA 1997 s. 315; NJA 1997 s. 572; NJA 1999 s. 334.
Litteratur: Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, andra uppl., s. 173 f. och Ivar Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, s. 189 ff.