NJA 1999 s. 334

Ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207) för kränkning genom brott har ansetts inte kunna utgå i ett fall där en person gjort sig skyldig till brottet framkallande av fara för A.n (3 kap 9 § BrB) genom att hantera ett vapen grovt oaktsamt med påföljd att en kula avfyrats och trängt in i ett närbeläget hus där flera personer befann sig.

TR:n

Allmän åklagare väckte vid Östersunds LR åtal mot K.L. för framkallande av fara för annan enligt följande gärningsbeskrivning: K.L. har d 26 jan 1996 i Hammarstrand, Ragunda kommun, av grov oaktsamhet utsatt K.H.L. och hans hustru samt deras två barn för livsfara och/eller fara för svår kroppsskada när han avfyrat en skarpladdad AK 4 mot familjens hus med följd att kulan trängt in i fastigheten och passerat en innerdörr och en innervägg i rum där dels föräldrarna och dels barnen har sovit.

K.H.L. och dennes hustru I.L. samt makarnas båda barn A.L. och B.L. yrkade ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen för kränkning med 5 000 kr var. K.H.L. yrkade dessutom ersättning för reparation av fastigheten med 6 557 kr, varav 4 100 kr utgjorde arbetskostnad, och B.L. yrkade ersättning för sveda och värk samt akut psykiskt lidande med 2 560 kr.

K.L. bestred ansvar för brott. Han erkände gärningen men gjorde gällande att denna inte var straffbar eftersom oaktsamheten inte var att anse som grov.

K.L. bestred yrkandena om ersättning för kränkning och åberopade att sådan ersättning inte skulle utgå vid oaktsamhetsbrott. Han medgav ersättning för reparation av fastigheten med 4 457 kr, varav 2 000 kr för arbete, samt ersättning till B.L. för sveda och värk med 1 000 kr.

Domskäl

TR:n (ordf lagmannen Albernark) anförde i dom d 12 nov 1996 bl a: Domskäl. Hörd över åtalet har K.L. berättat: Efter att han kommit hem från sitt arbete skulle han åka till skjutbanan för att övningsskjuta. Han hade som hemvärnsman en AK 4 i sin bostad. Han gick ned i källaren, där delar av vapnet förvarades, och monterade ihop AK 4:an med underbeslaget. Därefter gick han upp för att dricka kaffe samt hämta vapnets magasin, vilket förvarades inlåst. Vapnet, som han antog var oladdat, lämnade han kvar i källaren. Det mörknade tidigare än han beräknat, varför han inte kom i väg till skjutbanan. Han och hans sambo fick besök och mellan 18.00-20.30 drack han tre flaskor starköl. Han blev trött och gick och lade sig. När han vaknade vid 23.00-tiden gick han ned i källaren för att plocka undan vapnet. När han stod i garaget och skulle ta bort underbeslaget brann ett skott av. Han såg att det var ett hål i garagedörren och öppnade dörren och tittade ut. Eftersom allt var lugnt utomhus antog han att kulan hade tagit i en slänt. Anledningen till att vapnet var laddat torde vara att han glömt göra "patron ur" när han senast för några månader sedan var och övningssköt. Han har fått grundlig utbildning på vapnet, både som skyttesoldat när han gjorde sin värnplikt, och i hemvärnet. Att ett skott nu brann av måste ha orsakats av att han råkat komma emot avtryckaren när han skulle avlägsna underbeslaget.

De uppgifter K.L. sålunda lämnat och utredningen i övrigt visar att han varit oaktsam när han hanterade vapnet. Med den erfarenheten han har av vapen har det kunnat krävas av honom att han, innan han började att ta isär vapnet, noggrant kontrollerade att detta inte var laddat. K.L. har alltså förfarit oaktsamt och oaktsamheten måste anses som grov. Genom sitt förfarande har han utsatt familjen L för livsfara. Utredningen visar att kulan trängt genom väggen till det rum där B.L. låg och sov nära hans säng, och därefter passerat genom makarna L:s sovrum i midjehöjd intill I.L:s säng, TR:n finner att K.L. skall dömas för framkallande av fara för annan.

Skadestånd. K.H. och I.L. har berättat bl a att alla i familjen blev oerhört rädda när de hörde "smällen" och såg hur kulan passerat genom flera rum i övre våningen i deras villa, att de först fem dagar senare fick veta att det var K.L. - närmaste granne - som avlossat skottet samt att de fortfarande inte kan känna sig trygga hemma på grund av det inträffade. B., som är den som tagit mest skada av händelsen och måst få hjälp från barnpsykiatriska kliniken bl a på grund av sömnsvårigheter, vägrar att vara på övervåningen ensam och när han somnat på kvällarna blir han klarvaken av minsta ljud.

Bestämmelsen i 1 kap 3 § skadeståndslagen om ersättning för lidande tar sikte på den kränkning av den personliga integriteten som ett brott kan medföra, t ex obehag, skräck eller ångest, och grundar därmed rätt till kompensation för sådana påfrestningar och sådant personligt lidande i övrigt till följd av brottet som inte gottgörs som personskada. Enligt rättspraxis - se bl a HD:s uttalande i rättsfallet 1993 s 138 - är skyldigheten att utge ersättning inte begränsad till uppsåtligt brott men det torde vara endast i undantagsfall som ersättning kan utgå om det rör sig om en mycket liten grad av oaktsamhet.

Eftersom K.L. döms för brott, grundat på grov oaktsamhet och innebärande brott mot personlig integritet bör han förpliktas utge ersättning till K.H., I., A. och B.L. för kränkning då det får anses visat att händelsen framkallat oro och obehag speciellt för B., men även för familjen L i övrigt. Med beaktande av detta bör storleken på skadeståndet bestämmas enligt följande. Till envar av K.H., I. och A.L. bör K.L. betala 3 000 kr och till B.L. 5 000 kr för kränkning. Vidare skall K.L. ersätta B.L. med såsom skäliga ansedda 2 560 kr för sveda och värk samt utge ersättning för reparation av fastigheten. Ersättningen för arbete härmed bör bestämmas till medgivna 2 000 kr.

Domslut

Domslut. TR:n dömde K.L. enligt 3 kap 9 § BrB för framkallande av fara för annan till villkorlig dom och 70 dagsböter å 80 kr. K.L. ålades att utge skadestånd till K.H.L. med 7 457 kr, till B.L. med 7 560 kr samt till I.L. och A.L. med vardera 3 000 kr.

HovR:n för Nedre Norrland

K.L. överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade ogillande av åtalet. Han yrkade vidare ogillande av I.L:s och A.L:s skadeståndstalan liksom av den del av K.H.L:s och B.L:s skadeståndstalan som inte medgavs av honom vid TR:n.

Åklagaren samt K.H.L., I.L., A.L. och B.L. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Berg och Similä, referent, tf hovrättsassessorn Edenström samt nämndemännen Karlsson och Widegren) meddelade dom d 4 april 1997.

HovR:n fann, i likhet med TR:n, att K.L. hade varit grovt oaktsam och att han därför inte kunde undgå ansvar för framkallande av fara för annan.

I skadeståndsdelen anförde HovR:n i domskälen bl a: Kränkningsersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen förutsätter att en skada vållats genom en brottslig handling. I bestämmelsen finns en uppräkning av vissa brottstyper som berättigar till ersättning. Det är inte fråga om en uttömmande reglering av i vilka fall en brottslig handling kan berättiga till ersättning, och bestämmelsen är inte utformad så att endast kränkning som skett genom uppsåtligt handlande skulle kunna ersättas. Någon vägledande rättspraxis från HD synes inte föreligga när det gäller frågan om rätt till kränkningsersättning vid brottet framkallande av fara för annan eller vid andra typer av brott där det inte förutsätts att gärningsmannen har handlat med uppsåt. Det finns emellertid några icke publicerade hovrättsavgöranden liksom några fall som prövats av Brottsskadenämnden som talar för att kränkningsersättning bör kunna utgå i ett fall som detta. Den allmänna känsla av rädsla, oro och obehag som, enligt vad både K.H. och I.L. beskrivit, familjens medlemmar känt till följd av K.L:s handlande bör, enligt HovR:ns mening, ersättas med tillämpning av det nämnda stadgandet. De schabloniserade beloppen om 3 000 kr och 5 000 kr har tillämpats vid Brottsskadenämnden och gäller nu vid Brottsoffermyndigheten. HovR:n anser inte att det finns skäl att sätta beloppen lägre än vad TR:n bestämt.

Domslut

Domslut. HovR:n fastställde TR:ns domslut.

HD

K.L. (ombud advokaten A.V.) överklagade och yrkade att K.H.L:s, I.L:s, A.L:s och B.L:s yrkanden om kränkningsersättning skulle ogillas.

K.H.L., I.L., A.L. och B.L. (ombud för samtliga advokaten K.S.) bestred ändring.

Betänkande

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Söderberg, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. K.L. har av TR:n och HovR:n fällts till ansvar för brottet framkallande av fara för annan. Frågan i HD gäller skyldigheten för K.L. att ersätta familjen L för sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen.

HD har i tidigare domar (NJA 1997 s 315 och NJA 1997 s 572) prövat frågan om ersättning för kränkning genom oaktsamhetsbrott. HD har därvid funnit att ersättning för kränkning genom brott i undantagsfall kan utgå även vid oaktsamhetsbrott, om omständigheterna vid brottet är så försvårande att den skadevållandes handling närmar sig en uppsåtlig gärning och därför har samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet.

Brottsbeskrivningen i 3 kap 9 § BrB omfattar en gärning som består i att någon av grov oaktsamhet utsätter annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom. Bestämmelsen förutsätter inte att någon skada faktiskt inträffar och inte heller att någon sådan effekt varit åsyftad. För straffbarhet krävs dock att någon har utsatts för konkret fara dvs någon måste faktiskt ha utsatts för en påtaglig risk att drabbas på angivet sätt. Det krävs dock inte att gärningsmannen när han begick handlingen hade anledning att ta i beaktande att denna kunde medföra fara för någon eller några bestämda personer. När handlingen företogs kan det således ha varit obestämt vem eller vilka som utsattes för fara.

Även uppsåtligt framkallande av fara omfattas av lagrummet. Om uppsåtet avser uppkomsten av effekten skall dock bestämmelserna om försök tillämpas och inte dömas för framkallande av fara för annan.

Förutom de fall där den skadevållande handlingen skett med uppsåt kan omständigheterna vid brottet framkallande av fara för annan i vissa fall vara sådana att ersättning skall lämnas för den kränkning som den skadelidande tillfogats genom brottet. För detta krävs dock att den skadelidande redan då gärningen företas utsätts för en konkret fara. Det måste vara sannolikt att han verkligen kommer i farozonen och faktiskt kan drabbas av en sådan skada som avses med straffbestämmelsen. Däremot kan ersättning för lidande endast undantagsvis komma ifråga om en redan från början obestämd krets personer har löpt risk att tillfogas skada. (SOU 1992:84 s 267 och NJA 1998 s 310.)

I förevarande mål är utrett att ettskott brann av när K.L. skulle ta isär vapnet och att kulan först trängde igenom K.L:s garagedörr och därefter fortsatte in i familjen L:s fastighet. Vapnet var osäkrat men magasinet hade inte monterats på. Anledningen till att ett skott brann av måste enligt vad K.L. berättat ha berott på att han hade glömt att göra patron ur vid den senaste övningsskjutningen och att han på något sätt kom åt vapnets avtryckare.

Utredningen har inte visat annat än att K.L. inte kände till att vapnet var laddat och att det var en olyckshändelse att kulan kom att passera genom familjen L:s fastighet. Det finns ingenting som talar för att K.L. medvetet utsatte familjen L för fara eller att det skott som gick av på annat sätt var riktat mot familjen L eller deras fastighet. Omständigheterna vid händelsen har således inte varit sådana att familjen L är berättigade till ersättning för sådant lidande som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen. K.L. skall därför befrias från skyldigheten att utge skadestånd till I.L. och A.L. och skadestånden till K.H.L. och B.L. sättas ned med 3 000 kr respektive 5 000 kr.

Domslut

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på följande sätt.

K.L. befrias från skyldigheten att utge skadestånd till I.L. och A.L..

Det skadestånd som K.L. skall betala till K.H.L. fastställs till 4 457 kr och det skadestånd som K.L. skall betala till B.L. fastställs till 2 560 kr.

HD (JustR:n Svensson, Danelius, referent, Thorsson, Blomstrand och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Den fråga som HD har att bedöma är om K.L. skall förpliktas att till K.H.L., I.L., A.L. och B.L. utge ersättning för integritetskränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207) som en följd av att han befunnits skyldig till brottet framkallande av fara för A.n (3 kap 9 § BrB). Gärningen bestod i att K.L. i sitt garage hade hanterat ett vapen av typ AK 4 på sådant sätt att ett skarpt skott avfyrats och kulan trängt in i ett närbeläget hus där K.H.L., I.L., A.L. och B.L. befann sig. HovR:n fann att K.L. hade förfarit grovt oaktsamt när han befattat sig med vapnet och att han till följd av den väg kulan tagit hade utsatt familjen L för livsfara eller fara för svår kroppsskada.

I tidigare rättsfall (NJA 1997 s 315 och 572) har HD haft att ta ställning till frågan om eller under vilka förutsättningar skadestånd för sådan kränkning av den personliga integriteten som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen kan utgå vid oaktsamhetsbrott. Av avgörandena i dessa mål framgår att detta lagrum, som i huvudsak tar sikte på integritetskränkningar genom uppsåtliga brott, undantagsvis också kan tillämpas på brott som begåtts genom grov oaktsamhet. Så kan ske om omständigheterna vid brottet är så försvårande att den brottsliga handlingen närmar sig en uppsåtlig handling och därför har samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet. I enlighet härmed har HD funnit skadestånd för kränkning böra utdömas när en bilförare i alkoholpåverkat tillstånd utan att bromsa eller väja hade bakifrån kört på och svårt skadat en fotgängare samt därefter avvikit från olycksplatsen (NJA 1997 s 315) och när en bilförare med hög hastighet hade kört på dörren till en polisbil och därvid medvetet hade tagit risken att en polisman som stod bakom dörren skulle bli dödad eller allvarligt skadad (NJA 1997 s 572).

Däremot fann HD att förutsättningar inte förelåg för utdömande av kränkningsersättning i ett fall då två gärningsmän hade gjort sig skyldiga till allmänfarlig ödeläggelse bestående i att de bringat en sprängladdning att detonera i en skola och en person som befunnit sig i närheten av detonationsplatsen blivit allvarligt skrämd (NJA 1998 s 310). Särskild vikt fästes i detta fall vid att gärningsmännen inte kunde antas ha medvetet utsatt just denna person för särskild risk.

I nu förevarande fall var K.L., såvitt framkommit i målet, inte medveten om att det vapen som han befattade sig med var laddat. Han kan därför inte heller antas ha medvetet utsatt K.H.L., I.L., A.L. och B.L. för särskild fara, och det får antas ha i huvudsak berott på tillfälliga omständigheter att den kula som avfyrades träffade just det hus där dessa personer befann sig. Under sådana förhållanden är K.H.L., I.L., A.L. och B.L. inte berättigade till sådan ersättning som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen.

Domslut

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i skadeståndsdelen ogillar HD I.L:s och A.L:s yrkanden om skadestånd samt förpliktar K.L. att utge skadestånd till K.H.L. med 4 457 kr och till B.L. med 2 560 kr.

HD:s dom meddelades d 3 juni 1999 (mål nr T 1841-97).