NJA 1999 s. 334

Allmän åklagare väckte vid Östersunds LR åtal mot K.L. för framkallande av fara för annan enligt följande gärningsbeskrivning: K.L. har d 26 jan 1996 i Hammarstrand, Ragunda kommun, av grov oaktsamhet utsatt K.H.L. och hans hustru samt deras två barn för livsfara och/eller fara för svår kroppsskada när han avfyrat en skarpladdad AK 4 mot familjens hus med följd att kulan trängt in i fastigheten och passerat en innerdörr och en innervägg i rum där dels föräldrarna och dels barnen har sovit.

K.H.L. och dennes hustru I.L. samt makarnas båda barn A.L. och B.L. yrkade ersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen för kränkning med 5 000 kr var. K.H.L. yrkade dessutom ersättning för reparation av fastigheten med 6 557 kr, varav 4 100 kr utgjorde arbetskostnad, och B.L. yrkade ersättning för sveda och värk samt akut psykiskt lidande med 2 560 kr.

K.L. bestred ansvar för brott. Han erkände gärningen men gjorde gällande att denna inte var straffbar eftersom oaktsamheten inte var att anse som grov.

K.L. bestred yrkandena om ersättning för kränkning och åberopade att sådan ersättning inte skulle utgå vid oaktsamhetsbrott. Han medgav ersättning för reparation av fastigheten med 4 457 kr, varav 2 000 kr för arbete, samt ersättning till B.L. för sveda och värk med 1 000 kr.

K.L. överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade ogillande av åtalet. Han yrkade vidare ogillande av I.L:s och A.L:s skadeståndstalan liksom av den del av K.H.L:s och B.L:s skadeståndstalan som inte medgavs av honom vid TR:n.

Åklagaren samt K.H.L., I.L., A.L. och B.L. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Berg och Similä, referent, tf hovrättsassessorn Edenström samt nämndemännen Karlsson och Widegren) meddelade dom d 4 april 1997.

HovR:n fann, i likhet med TR:n, att K.L. hade varit grovt oaktsam och att han därför inte kunde undgå ansvar för framkallande av fara för annan.

I skadeståndsdelen anförde HovR:n i domskälen bl a: Kränkningsersättning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen förutsätter att en skada vållats genom en brottslig handling. I bestämmelsen finns en uppräkning av vissa brottstyper som berättigar till ersättning. Det är inte fråga om en uttömmande reglering av i vilka fall en brottslig handling kan berättiga till ersättning, och bestämmelsen är inte utformad så att endast kränkning som skett genom uppsåtligt handlande skulle kunna ersättas. Någon vägledande rättspraxis från HD synes inte föreligga när det gäller frågan om rätt till kränkningsersättning vid brottet framkallande av fara för annan eller vid andra typer av brott där det inte förutsätts att gärningsmannen har handlat med uppsåt. Det finns emellertid några icke publicerade hovrättsavgöranden liksom några fall som prövats av Brottsskadenämnden som talar för att kränkningsersättning bör kunna utgå i ett fall som detta. Den allmänna känsla av rädsla, oro och obehag som, enligt vad både K.H. och I.L. beskrivit, familjens medlemmar känt till följd av K.L:s handlande bör, enligt HovR:ns mening, ersättas med tillämpning av det nämnda stadgandet. De schabloniserade beloppen om 3 000 kr och 5 000 kr har tillämpats vid Brottsskadenämnden och gäller nu vid Brottsoffermyndigheten. HovR:n anser inte att det finns skäl att sätta beloppen lägre än vad TR:n bestämt.

K.L. (ombud advokaten A.V.) överklagade och yrkade att K.H.L:s, I.L:s, A.L:s och B.L:s yrkanden om kränkningsersättning skulle ogillas.

K.H.L., I.L., A.L. och B.L. (ombud för samtliga advokaten K.S.) bestred ändring.

Betänkande

HD (JustR:n Svensson, Danelius, referent, Thorsson, Blomstrand och Lundius) beslöt följande dom: Domskäl. Den fråga som HD har att bedöma är om K.L. skall förpliktas att till K.H.L., I.L., A.L. och B.L. utge ersättning för integritetskränkning enligt 1 kap 3 § skadeståndslagen (1972:207) som en följd av att han befunnits skyldig till brottet framkallande av fara för A.n (3 kap 9 § BrB). Gärningen bestod i att K.L. i sitt garage hade hanterat ett vapen av typ AK 4 på sådant sätt att ett skarpt skott avfyrats och kulan trängt in i ett närbeläget hus där K.H.L., I.L., A.L. och B.L. befann sig. HovR:n fann att K.L. hade förfarit grovt oaktsamt när han befattat sig med vapnet och att han till följd av den väg kulan tagit hade utsatt familjen L för livsfara eller fara för svår kroppsskada.

I tidigare rättsfall (NJA 1997 s 315 och 572) har HD haft att ta ställning till frågan om eller under vilka förutsättningar skadestånd för sådan kränkning av den personliga integriteten som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen kan utgå vid oaktsamhetsbrott. Av avgörandena i dessa mål framgår att detta lagrum, som i huvudsak tar sikte på integritetskränkningar genom uppsåtliga brott, undantagsvis också kan tillämpas på brott som begåtts genom grov oaktsamhet. Så kan ske om omständigheterna vid brottet är så försvårande att den brottsliga handlingen närmar sig en uppsåtlig handling och därför har samma kränkande innebörd som ett avsiktligt angrepp på den skadelidandes integritet. I enlighet härmed har HD funnit skadestånd för kränkning böra utdömas när en bilförare i alkoholpåverkat tillstånd utan att bromsa eller väja hade bakifrån kört på och svårt skadat en fotgängare samt därefter avvikit från olycksplatsen (NJA 1997 s 315) och när en bilförare med hög hastighet hade kört på dörren till en polisbil och därvid medvetet hade tagit risken att en polisman som stod bakom dörren skulle bli dödad eller allvarligt skadad (NJA 1997 s 572).

Däremot fann HD att förutsättningar inte förelåg för utdömande av kränkningsersättning i ett fall då två gärningsmän hade gjort sig skyldiga till allmänfarlig ödeläggelse bestående i att de bringat en sprängladdning att detonera i en skola och en person som befunnit sig i närheten av detonationsplatsen blivit allvarligt skrämd (NJA 1998 s 310). Särskild vikt fästes i detta fall vid att gärningsmännen inte kunde antas ha medvetet utsatt just denna person för särskild risk.

I nu förevarande fall var K.L., såvitt framkommit i målet, inte medveten om att det vapen som han befattade sig med var laddat. Han kan därför inte heller antas ha medvetet utsatt K.H.L., I.L., A.L. och B.L. för särskild fara, och det får antas ha i huvudsak berott på tillfälliga omständigheter att den kula som avfyrades träffade just det hus där dessa personer befann sig. Under sådana förhållanden är K.H.L., I.L., A.L. och B.L. inte berättigade till sådan ersättning som avses i 1 kap 3 § skadeståndslagen.