RH 2015:52

T.L. och C.S. var sambor och bodde tillsammans i en bostadsrättslägenhet. De ägde bostadsrätten med hälften var och hade solidariskt betalningsansvar för de lån som belöpte på bostadsrätten. De separerade i maj 2012, och C.S. flyttade då från lägenheten. Bostadsrätten såldes sedan för deras gemensamma räkning och den nya ägaren tillträdde den 1 december 2012. Under tiden maj - december 2012 betalade T.L. ensam bostadsrättens månadsavgift samt amorteringar och räntor på lånen.

T.L. yrkade vid tingsrätten att C.S. skulle förpliktas att till honom betala 23 440 kr och ränta på beloppet, utgörande hälften av kostnaderna för bostadsrätten under tiden maj - december 2012. Hans grund var att parterna, i brist på annan överenskommelse, var solidariskt ansvariga för bostadsrättens kostnader med hälften var. C.S. motsatte sig yrkandet men vitsordade det yrkade kapitalbeloppet och sättet att beräkna ränta som skäligt i och för sig. Som grund för sin inställning anförde hon att hon hade förvägrats nyttjanderätten till lägenheten under den aktuella perioden, att T.L. under samma period obehörigen hade nyttjat lägenheten samt att hon tvingats ta kostnader för annat boende och därför inte var ersättningsskyldig gentemot T.L. för kostnader för boendeT.L. För det fall att hon skulle anses solidariskt ansvarig för de kostnader som T.L. hade åberopat, hade hon en motfordran på honom avseende nyttjanderättsersättning för perioden, uppgående till det omstämda beloppet. Alternativt angav hon att T.L. inte hade rätt till betalning av henne, eftersom han då skulle göra en obehörig vinst på hennes bekostnad.

T.L. anförde följande. C.S. flyttade självmant från lägenheten. Hon hade då redan ordnat en egen lägenhet och bytt folkbokföringsadress. C.S. har inte blivit nekad tillträde till lägenheten. T.L. bytte lås till lägenheten efter att han hade talat med polisen om hur han skulle kunna freda sitt boende, sedan det kommit till hans kännedom att C.S. varit i lägenheten vid två tillfällen och hämtat saker utan att han vetat om det.

C.S. anförde följande. Hon flyttade för att hon kände sig tvungen. Det skulle ha varit ohållbart att bo kvar där med barnen. T.L. bytte under perioden i fråga lås på lägenheten och valde på så sätt att stänga ute C.S. och omöjliggöra hennes faktiska nyttjande av lägenheten. C.S. har haft egna kostnader för annat boende under den ifrågavarande perioden.

Tingsrätten (tingsfiskalen Carl Lidquist) avgjorde målet utan huvudförhandling med stöd av 42 kap. 18 § första stycket 5 rättegångsbalken och anförde i dom den 28 juli 2014 bl.a. följande.

DOMSKÄL

För det fall domstol i samband med en separation mellan sambor förordnat om vem av dessa som intill dess bodelning förrättats ska ha rätt att kvarbo i den gemensamma bostaden har det i rättspraxis gjorts klart att den kvarboende i princip blir ersättningsskyldig gentemot den andra parten för sitt nyttjande av bostaden under kvarboendetiden, åtminstone om denna tid blir ovanligt lång (se rättsfallet NJA 2006 s. 206). I doktrinen har diskuterats om denna ersättningsrätt också ska gälla för det fall kvarsittningsrätten grundar sig i avtal mellan parterna (se t.ex. Teleman, Kvarboende och kostnader vid äktenskapsskillnad, Advokaten 1993, s. 186 ff.).

I förevarande fall har det inte funnits något beslut från domstol om en kvarboenderätt för T.L. Det har inte heller påståtts att det skulle förelegat avtal mellan parterna om en sådan kvarboenderätt. Såväl T.L. som C.S. har därför haft rätt att nyttja lägenheten under den i målet aktuella tiden. I brist på avtal om annat har de vidare som samägare till bostaden med lika andelar haft att tillsammans svara för de kostnader som varit förenade med denna.

Eftersom C.S. vare sig genom domstols beslut eller avtal mellan parterna varit rättsligt exkluderad från att nyttja lägenheten under den aktuella tiden, kan hon inte med stöd av de principer som utvecklats i praxis avseende nyttjandeersättning för kvarboende hävda en fordran gentemot T.L. (jfr även Svea hovrätts dom den 21 september 2009 i mål T 7247-08. För delvis annan bedömning då bodelningsförrättare hade förordnats, se Attunda tingsrätts dom den 17 januari 2012 i mål T 6232-10). Det gör härvidlag enligt tingsrätten ingen skillnad att T.L. någon gång under den aktuella tiden bytt lås till lägenheten. Det har inte ändrat att C.S. haft rätt att nyttja lägenheten och hon har haft alla möjligheter att i laga ordning hävda denna rätt, något hon emellertid inte gjort. Hon torde därutöver ha kunnat ansöka om god man för bostadens förvaltning (jfr bl.a. rättsfallet NJA 1995 s. 478 och ovan nämnda rättsfall).

Eftersom även T.L. haft rätt att nyttja lägenheten, går det inte att hävda att han skulle göra en obehörig vinst genom att vederlagsfritt gentemot C.S. använda densamma och samtidigt ha rätt till ersättning för de kostnader för boendet han erlagt och som belöper på C.S.

Om det belopp och den ränta T.L. yrkat råder inte tvist.

Slutsatsen av vad som nu sagts är att käromålet helt ska bifallas.

DOMSLUT

Tingsrätten förpliktar C.S. att till T.L. utge 23 440 kr jämte ränta.

C.S. överklagade tingsrättens dom och yrkade att T.L:s talan skulle ogillas.

T.L. motsatte sig ändring av tingsrättens dom.

Parterna åberopade de grunder för sin talan som de åberopade vid tingsrätten.