RH 2016:53

P.L. och A.L. är sedan 1990 gifta med varandra. De har tillsammans barnen C.L., E.L., och R.L. P.L. insjuknade i MS under 2004.

I.L., P.L:s mor, framställde vid Göteborgs tingsrätt yrkande, jämväl interimistiskt, om att tingsrätten skulle anordna förvaltarskap för P.L.

Överförmyndarförvaltningen tillstyrkte I.L:s begäran samt angav att förvaltarskapet borde omfatta att bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person. Överförmyndarförvaltningen föreslog att E.S. skulle förordnas till förvaltare. Advokaten T.E., som var förordnad till god man enligt 20 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken för P.L., medgav det interimistiska yrkandet om förvaltarskap.

Genom beslut den 29 april 2015 anordnade tingsrätten förvaltarskap för P.L. för tiden till dess ärendet avgjordes slutligt. Till förvaltare utsågs E.S. Förvaltarskapet omfattade att bevaka P.L:s rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person.

Efter viss skriftväxling och efter att tingsrätten hållit sammanträde, avstyrkte överförmyndaförvaltningen och T.E. anordnande av förvaltarskap men medgav anordnande av godmanskap. A.L., C.L., E.L., och R.L. avstyrkte förordnande av såväl förvaltare som god man. För det fall godmanskap skulle förordnas föreslog A.L. att hon skulle förordnas till god man.

Tingsrätten (rådmannen Lars-Ola Högsborn) anordnande genom det överklagade slutliga beslutet, den 13 augusti 2015, förvaltarskap för P.L. Beslutet innebar ingen ändring i fråga om förvaltarskapets omfattning och förordnande av förvaltare. Som skäl för beslutet angav tingsrätten följande.

Av ingivet läkarintyg daterat den 4 juni 2015 framgår att P.L. på grund av sjukdom är ur stånd att vårda sig och sin egendom. Han bedöms ha en funktionsnedsättning på 9,5 där 10 är det högsta och motsvarar död i MS. Behov av förvaltare föreligger alltså i och för sig på grund av sjukdom.

Fråga är då om hjälp kan ges på ett mindre ingripande sätt, t.ex. genom hjälpinsatser från anhörig och att det inte är tillräckligt att god man förordnas.

P.L:s hustru A.L. har förmenat att hon kan ge P.L. de hjälpinsatser som behövs, varför det inte finns behov av vare sig förvaltare eller god man. Å andra sidan förelåg en turbulans så sent som under våren 2015 angående det avtal som P.L. hade med ett assistansbolag och där A.L. valde att säga upp avtalet. Enligt ingivet yttrande från överförmyndaren, som tillstyrkte interimistiskt anordnande om förvaltarskap, har uppsägningen av avtalet med assistansbolaget föranletts av A.L:s besvikelse över ett vittnesmål i ett mål angående äktenskapskillnad mellan P.L. och A.L. Även om P.L. numera får den assistans han är i behov av och därför överförmyndaren avstyrkt anordnande av förvaltarskap kvarstår en djup konflikt mellan A.L. och P.L:s mor I.L. Som överförmyndaren i sitt yttrande anfört riskerar P.L. att ta skada av denna konflikt. Tingsrätten bedömer att denna konflikt inte är av övergående karaktär och anser därför att det fortfarande är angeläget att en tredje person ges möjlighet att bidra till att förhållandena kring P.L. stabiliseras så långt som möjligt. Ett beslut om förvaltarskap medför också att såväl A.L. som I.L. befrias från att sörja för P.L:s person, förvalta hans egendom eller bevaka hans rätt utan de får istället koncentrera sig på att ge P.L. den kärlek och tillgivenhet de uttrycker sig vilja ge honom. På grund av det anförda, och då det inte bedöms som tillräckligt att god man förordnas, föreligger skäl att anordna om förvaltarskap för P.L. E.S. bedöms som lämplig för att utföra förvaltaruppdraget och har samtyckt till uppdraget.

Tingsrättens beslut överklagades av A.L., C.L., E.L., och R.L. De yrkade att hovrätten skulle upphäva förvaltarskapet för P.L., i andra hand att hovrätten skulle upphäva förvaltarskapet och i stället anordna godmanskap för P.L. samt som god man förordna i första hand A.L. och i andra hand E.S. De yrkade vidare, för den händelse E.S. skulle förordnas till god man, att hovrätten skulle begränsa godmanskapet till att endast omfatta områden där det kunde tänkas uppkomma konflikt mellan A.L. och I.L. I sista hand yrkade de att hovrätten skulle begränsa förvaltarskapet.

I.L. och E.S. motsatte sig ändring av tingsrättens beslut.

P.L., genom T.E., och Överförmyndarförvaltningen, medgav att förvaltarskapet upphävdes under förutsättning att ett godmanskap i stället anordnades för P.L. med samma omfattning som förvaltarskapet hade.

Parterna anförde i huvudsak följande.

Klagandena: P.L. behöver varken förvaltare eller god man. Hans behov av hjälp kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt. Han har vård, tillsyn och omsorg 24 timmar om dygnet. Därutöver hjälper A.L. och barnen honom. Det finns ingen konflikt som motiverar att ett förvaltarskap anordnas. Det finns inte heller något som tyder på att A.L. inte har handlagt parets ekonomi korrekt. P.L. har genom åren lämnat A.L. fullmakt att sköta olika saker åt honom, bl.a. angav han i en skriftlig fullmakt daterad den 10 maj 2011 att hon ”skall vara god man för mig och ha en generell fullmakt omfattande alla möjliga ärenden både när det gäller bankärende, hämta post, handla i affärer, både ta hand om och företräda min ekonomi”. Om förvaltarskapet upphävs är det deras uppfattning att den fullmakten är gällande.

I.L.: P.L. är i behov av förvaltare. Det är inte tillräckligt att en god man förordnas. Det finns en intressekonflikt mellan P.L. och A.L. P.L:s rättigheter har inte blivit tillgodosedda av A.L. Han fick inte bo kvar i huset. Han får inte den sjukvård han behöver. Han har t.ex. aldrig fått de nya, dyra mediciner som finns. Han hade kunnat ha en annan tillvaro. Hon själv och P.L:s far får ingen insyn i P.L:s förhållanden vare sig vad gäller vård eller ekonomi. Nuvarande mål är en förlängning av att ansökan om skilsmässa avvisades, vilket utgör en del av det faktum att P.L. är rättslös.

Förvaltaren E.S.: Hon anser att förvaltarskapet ska bestå men har inget emot att förordnas som god man för P.L. Enligt hennes bedömning får P.L. den bästa vård han kan få. Hon har inte hört annat än att det fungerar bra med det nya assistansbolaget. Hon har ett gott förhållande till P.L:s familj och släktingar.

P.L. genom T.E.: Godmanskap behövs eftersom fullmakten som A.L. har använt för att agera för P.L:s räkning har upphört att gälla i och med att förvaltare förordnades. P.L. är i dag inte i stånd att utfärda en ny fullmakt. Det föreligger också vissa intressekonflikter som gör att det vore bra med ett godmansförordnande för tillvaratagande av hans rätt.

Överförmyndarförvaltningen: P.L:s hälsotillstånd är sådant att det inte finns risk för att han vidtar åtgärder som är skadliga för honom själv. Inte heller finns det anledning att befara att någon i hans omgivning skulle vidta sådana åtgärder. Med hänsyn till detta och till att en konflikt mellan P.L:s anhöriga inte i sig utgör grund för förvaltarskap är det tillräckligt att P.L:s hjälpbehov tillgodoses med ett godmanskap. A.L. uppfyller de formella kraven som förvaltningen generellt bedömer vid prövningen av om en person är lämplig att vara god man. E.S. är dock den bäst lämpade för uppdraget som god man för P.L. Om A.L., utan att vara god man, ska ha rätt att företräda P.L. måste hon grunda det på den generellt utformade fullmakten som skrevs 2011. I och med att förvaltare har förordnats har den fullmakten upphört att gälla. P.L:s tillstånd är sådant att han inte kan återkalla en fullmakt och inte heller kontrollera hur fullmäktigen utför sitt uppdrag. P.L:s fullmakt till A.L. kan därför inte göras gällande även om hovrätten skulle upphäva förvaltarskapet.

På begäran av klagandena hölls förhör med A.L., C.L., E.L.,P.N. - barndomskamrat till P.L. och god vän till familjen,C.S. - barndomskamrat till P.L. och god vän till familjen, samtY.S. - personlig assistent till P.L.

På begäran av I.L. hölls förhör med J-Å.L. - far till P.L., G.N. - ägare till assistansbolaget som tidigare ansvarade för P.L:s assistans, B.L. - god vän till I.L., M.H. - rättegångsbiträde enligt föräldrabalken till P.L. i ett tidigare ärende om anordnande av förvaltarskap eller godmanskap.

Även förvaltaren E.S. hördes.

Klagandena och I.L. åberopade omfattande skriftlig bevisning.

Hovrätten (hovrättslagmanen Henrik Winman, hovrättsrådet Britta Ekström och tf. hovrättsassessorn Alexander Lundén) anförde i slutligt beslut den 6 april 2016:

SKÄL

Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person, ska rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för henne eller honom. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap ska anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Detta framgår av 11 kap. 4 § första stycket föräldrabalken.

Förvaltarskap får anordnas om en person, som befinner sig i en sådan situation som anges i 11 kap. 4 § föräldrabalken, är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp, får förvaltarskap dock inte anordnas. Se om detta i 11 kap. 7 § första stycket föräldrabalken.

Det framgår direkt av lagtexten att förvaltarskap inte får anordnas om hjälpbehovet kan tillgodoses på ett mindre ingripande sätt. Motsvarande gäller för anordnande av godmanskap; det krävs att åtgärden i rättslig mening behövs. Enligt vad Högsta domstolen har uttalat ligger i detta krav att hjälpbehovet i sig måste vara av viss betydenhet och även att ett godmanskap ska ställas i relation till andra möjligheter för den enskilde att få bistånd, inbegripet möjligheten att på mer informell väg få hjälp av anhöriga och vänner (se Högsta domstolens beslut den 26 november 2015 i mål Ö 4912-14, punkten 6).

Utredningen visar att P.L. på grund av sjukdom är ur stånd att vårda sig och sin egendom. Det står emellertid klart att P.L:s hälsotillstånd är sådant att det inte finns risk för att han vidtar åtgärder som är skadliga för honom själv, och liksom Överförmyndarförvaltningen bedömer hovrätten att det inte finns anledning att befara att någon i P.L:s omgivning skulle vidta sådana åtgärder. P.L:s hjälpbehov kan därför tillgodoses på ett mindre ingripande sätt än genom förvaltarskap. I.L:s begäran om anordnande av förvaltarskap för P.L. ska därför lämnas utan bifall och tingsrättens beslut om förvaltarskap upphävas.

Frågan är då om P.L:s behov av hjälp är sådant att godmanskap bör anordnas eller om hjälpbehovet kan tillgodoses av A.L. med stöd av den fullmakt som P.L. utfärdade den 10 maj 2011 och med hjälp av anhöriga och vänner på informell väg.

Högsta domstolen har i avgörandet som nämndes ovan (beslut den 26 november 2015 i mål Ö 4912-14) angett följande hållpunkter för vad det är som ska prövas och hur prövningen ska gå till vid bedömningen av behovet av god man (se punkterna 7-16). Bedömningen ska ske med utgångspunkt i det särskilda fallet och den enskildes möjligheter att få bistånd. När det gäller juridiska eller ekonomiska angelägenheter består alternativet till godmanskap främst i att den enskilde kan utfärda en fullmakt eller på annat sätt uppdra åt någon att sköta hans eller hennes angelägenheter. Detta förutsätter dock att den enskilde trots sjukdom eller något liknande förhållande, kan instruera en uppdragstagare inom det rättsliga eller ekonomiska området och sedan följa upp de åtgärder som vidtas. Beträffande den enskildes personliga angelägenheter ska behovet av bistånd i stor utsträckning kunna tillgodoses inom ramen för socialtjänst- och omsorgslagstiftningen. Ytterst blir det fråga om att se till den enskildes samlade behov av bistånd. När domstolen ska bedöma om den enskilde kan klara sina rättsliga och ekonomiska angelägenheter utan bistånd av en god man, är det avgörande om han eller hon kan instruera en uppdragstagare och kontrollera hur uppdraget utförts, och den bedömningen får normalt ske med ledning av de yttranden och den medicinska utredning som vanligtvis finns i ett ärende om godmanskap. Är det i stället den enskildes personliga angelägenheter som kommer i blickfånget, kan åtgärder enligt socialtjänst eller omsorgslagstiftningen framstå som alternativ. När överförmyndaren ansöker om ett godmanskap får det normalt antas bygga på en bedömning av att alternativa åtgärder är otillräckliga. Det kan inte ställas upp något generellt krav på att andra åtgärder först ska ha prövats. Bara om det i ärendet finns fog för uppfattningen att en mindre ingripande åtgärd är tillräcklig kan en ansökan avslås av det nu aktuella skälet. Skulle det i ett sådant fall sedan visa sig att en annan åtgärd inte fungerar, kan frågan om godmanskap tas upp på nytt och bedömas mot den bakgrunden.

Hovrätten prövar först vilket behov av hjälp P.L. har när det gäller juridiska eller ekonomiska angelägenheter.

Av den medicinska utredningen som har lagts fram måste den slutsatsen dras att P.L. inte nu kan instruera eller övervaka en fullmäktig inom det juridiska eller ekonomiska området samt att han inte kan utfärda en giltig fullmakt. Till skillnad från vad som synes ha gällt i det fall som enligt ovan prövades av Högsta domstolen finns det emellertid i det här fallet sedan tidigare en generell fullmakt med stöd av vilken A.L. har agerat för P.L:s räkning. Frågan är hur man nu ska se på den fullmakten.

Överförmyndarförvaltningen och P.L. genom den gode mannen har gjort gällande att fullmakten enligt 22 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) har upphört att gälla i och med att tingsrätten har anordnat förvaltarskap för P.L.. Klagandena har däremot hävdat att fullmakten fortfarande är giltig. Om bedömningen är att 22 § avtalslagen inte innebär att fullmakten saknar verkan, bör det också avgöras om P.L. vid den aktuella tidpunkten kunde utfärda fullmakt och vilken betydelse det har att han nu inte kan vare sig utfärda eller återkalla fullmakt eller instruera och övervaka en fullmäktig.

Av bestämmelsen i 22 § avtalslagen framgår att en fullmakt upphör att gälla när en förvaltare har förordnats utom i den utsträckning som huvudmannen fortfarande har rättshandlingsförmåga. Det får dock förutsättas att den följden är beroende av att ett beslut om anordnande av förvaltarskap har fått laga kraft.

Hovrätten har kommit fram till att det inte ska anordnas förvaltarskap för P.L. Det innebär att fullmakter som P.L. har utfärdat inte enligt 22 § avtalslagen har förlorat sin verkan. Det förhållandet att tingsrätten först interimistiskt och sedan genom det överklagade slutliga beslutet har anordnat förvaltarskap för P.L. leder inte till någon annan bedömning.

Som framgått ovan visar utredningen att P.L. nu inte kan utfärda giltiga fullmakter eller återkalla fullmakter som han tidigare har ställt ut. Det har emellertid inte genom läkarintygen eller den övriga utredningen framkommit någon anledning att frånkänna fullmakten som P.L. utfärdade till A.L. den 10 maj 2011 giltighet på grund av att han vid den tidpunkten skulle ha saknat rättshandlingsförmåga (jfr rättsfallen NJA 1970 s. 550 och 1981 s. 857).

Vad innebär då det förhållandet att P.L. nu på grund av sin sjukdom inte är behörig att utfärda eller återkalla fullmakt och inte heller kan instruera eller övervaka en fullmäktig inom det juridiska eller ekonomiska området?

Det har i SOU 2004:112, Frågor om Förmyndare och ställföreträdare för vuxna, s. 471 ff., redovisats skäl som talar för att en fullmakt i de flesta situationer saknar verkan när fullmaktsgivaren lider av bristande rättslig handlingsförmåga på det område som fullmakten omfattar. Det finns dock även skäl som talar däremot. Ett sådant är att fullmaktsreglerna i mycket är utformade för att skydda en godtroende tredje man. Ett annat skäl kan sägas vara att en fullmakt fortsätter att gälla även om fullmaktsgivaren dör (se 21 § första stycket avtalslagen). Vidare kan det ovan nämnda rättsfallet från 1970 tolkas så att en fullmäktig kan hävda behörighet med stöd i en förmögenhetsrättslig fullmakt också efter att fullmaktsgivarens rättsliga beslutsförmåga har avtagit. Med en sådan tolkning har A.L. behörighet att rättshandla för P.L:s räkning på det sätt som anges i fullmakten daterad den 10 maj 2011. Rättsläget har emellertid beskrivits som oklart (se Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl., 2016, s. 63, och Torbjörn Odlöw, Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare?, 2005, s. 69 ff, jfr Ds 2014:16, Framtidsfullmakter, s. 99 f.).

Det oklara rättsläget innebär att det finns risk för att P.L:s fullmakt till A.L. i vart fall inte kan göras gällande i förhållande till en tredje man som är insatt i P.L:s förhållanden. Detta medför enligt hovrättens mening att det finns behov att anordna godmanskap för P.L. avseende att bevaka P.L:s rätt och förvalta hans egendom.

Det förefaller som att P.L:s personliga angelägenheter tas om hand inom ramen för omsorgslagstiftningen och genom insatser från P.L:s anhöriga. I detta avseende framstår behovet att anordna godmanskap därför inte lika starkt som beträffande P.L:s juridiska och ekonomiska angelägenheter. Men med hänsyn till det som har kommit fram i den medicinska utredningen om P.L. och när nu bedömningen är att ett godmanskap ska anordnas bör godmanskapet omfatta även uppdraget att sörja för P.L:s person.

Hovrätten bedömer att det lämpligaste är att A.L. förordnas till god man för P.L. Överförmyndarförvaltningen har visserligen föreslagit att E.S. ska förordnas men har bedömt att A.L. är lämplig för uppdraget. P.L:s allra närmaste anhöriga, vilka måste anses vara A.L. och barnen, är ense om att A.L. ska ha uppdraget. Om hon förordnas finns det inte heller någon risk för att den gode mannen och hon själv, med stöd av fullmakten, för P.L:s räkning vidtar rättshandlingar som strider mot varandra

AVGÖRANDE

Hovrätten lämnar I.L:s begäran om anordnande av förvaltarskap för P.L. utan bifall och upphäver tingsrättens beslut om att anordna förvaltarskap för honom.

Hovrätten anordnar med stöd av 11 kap. 4 § föräldrabalken godmanskap för P.L. Den gode mannen ska bevaka P.L:s rätt, förvalta hans egendom och sörja för hans person.

Hovrätten förordnar A.L. till god man för P.L.

Hovrättens beslut meddelat: den 6 april 2016.

Mål nr: ÖÄ 3998-15.

Lagrum: 11 kap. 4 § och 7 §föräldrabalken; 22 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.

Rättsfall: NJA 2015 s. 851; 1970 s. 550; 1981 s. 857.

Litteratur: SOU 2004:112; Frågor om Förmyndare och ställföreträdare för vuxna, s. 471 ff. ; Ds 2014:16; Framtidsfullmakter, s. 99 f.; Torbjörn Odlow, Ställföreträdare för vuxna. Kamrer eller handledare?, 2005, s. 69 ff.; Jan Ramberg och Christina Ramberg, Allmän avtalsrätt, 10 uppl., 2016, s. 63.