SOU 2004:112
Frågor om förmyndare och ställföreträdare för vuxna
Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet
Regeringen beslutade den 4 april 2002 att ge en särskild utredare i uppdrag bl.a. att utvärdera 1995 års förmynderskapsreform och att se över de stödformer som erbjuds äldre och andra behövande.
Den 5 april 2002 utsåg chefen för Justitiedepartementet, statsrådet Bodström, f.d. hovrättspresidenten Bo Broomé till särskild utredare. Samma dag anställdes hovrättsassessorn Per Olsson som sekreterare i utredningen. Den 26 november 2002 anställdes hovrättsassessorn Magnus Andersson som sekreterare i utredningen. Denna har antagit namnet Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare. I utredningen har deltagit ett flertal sakkunniga och experter vars namn framgår av bifogad förteckning.
I utredningens direktiv angavs bl.a. att utvärderingen skulle särskilt ta sikte på reformens avreglering av föräldrars förmyndarförvaltning. Utredningen skulle vidare granska och ta ställning till behovet av ändringar i regelverket för gode män och förvaltare. En särskild fråga var om god man, förvaltare eller någon ny form av legal ställföreträdare skulle kunna lämna samtycke till åtgärder inom hälso- och sjukvård, socialtjänst eller forskning för personer som inte själva förmår att ge samtycke. Genom tilläggsdirektiv den 20 februari 2003 beslutade regeringen att utredningen med förtur skulle behandla frågan om det rättsliga skyddet för ensamkommande barn från utlandet och senast den 30 juni 2003 redovisa resultatet av arbetet i denna del. I tilläggsdirektiv den 6 maj 2004 fick utredningen förlängd tid att lämna sitt slutbetänkande till den 31 december 2004.
Utredningen överlämnade den 3 juni 2003 delbetänkandet God man för ensamkommande flyktingbarn (SOU 2003:51).
Utredningen får härmed överlämna slutbetänkandet Frågor om Förmyndare och ställföreträdare för vuxna (SOU 2004:112).
Till betänkandet fogas särskilda yttranden av Ulla Lönnqvist Endre, Ingmar Hammer, Björn Norell, Lars Rutberg, Elisabeth Rynning, Eva von Schéele och Kerstin Tegnér.
Utredningens uppdrag är härmed slutfört.
Malmö i november 2004
Bo Broomé
/Per Olsson Magnus Andersson
Förteckning över sakkunniga och experter som har deltagit i utredningens arbete
Sakkunniga Ämnessakkunniga Kristina Ahlström, fr.o.m. den 2 september 2003, Ämnessakkunniga Christina Heilborn, fr.o.m. den 16 januari 2003 t.o.m. den 3 juni 2003, Kammarrättsassessorn Eva Karlsson Helghe, fr.o.m. den 13 maj 2002 t.o.m. den 30 september 2003, Departementssekreteraren Catharina Morthenson Ekelöf, fr.o.m. den 13 maj 2002 t.o.m. den 11 september 2003, Departementssekreteraren Mats Nilsson, fr.o.m. den 1 oktober 2003, Ämnesrådet Ann-Charlotte Wallin, fr.o.m. den 13 maj 2002 t.o.m. den 1 september 2003, Kammarrättsassessorn Göran Wickström, fr.o.m. den 12 september 2003, och Kanslirådet Patrik Örnsved, fr.o.m. den 13 maj 2002
Experter Förbundsjuristen Hans-Erik Bylund, fr.o.m. den 13 maj 2002 t.o.m. den 5 mars 2003, Förbundsjuristen Jesper Dahl, fr.o.m. den 6 mars 2003, Adjungerade professorn, dr. jur. Svend Danielsen, fr.o.m. den 13 maj 2002, Advokaten Sven-Erik Ekbäck, fr.o.m. den 13 maj 2002, Juristen Ulla Lönnqvist Endre, fr.o.m. den 17 september 2002, Docenten och överläkaren Carl Johan Fürst, fr.o.m. den 5 december 2002, Avdelningsdirektören Ingmar Hammer, fr.o.m. den 1 juni 2003, Avdelningsdirektören Suzanne Julin, fr.o.m. den 17 september 2002 t.o.m. den 31 maj 2003, Adjungerade professorn Göran Lantz, fr.o.m. den 5 december 2002, Advokaten Gunvor Nilsson, fr.o.m. den 13 maj 2002, Kommunjuristen Björn Norell, fr.o.m. den 13 maj 2002, Bankjuristen Lars Rutberg, fr.o.m. den 13 maj 2002, Professorn Elisabeth Rynning, fr.o.m. den 13 maj 2002, Juristen Eva von Schéele, fr.o.m. den 17 september 2002, och Gode mannen och gruppledaren inom psykiatrin Kerstin Tegnér, fr.o.m. den 13 maj 2002
7
Översikt
Band I
Sammanfattning .............................................................. 59
Utredningens uppdrag och arbete ........................................ 89
Föräldrabalken under reformering ........................................ 97
Del A Uppföljning av 1995 års reform
1 1995 års reform i huvuddrag .................................... 101
2 Utredningsbehovet .................................................. 107
3 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor om förvaltning och tillsyn ......................................... 109
3.1 Uppgifter om barns ekonomiska förhållanden, förmyndar- förvaltningen och annan förvaltning under överförmyndarnas tillsyn ................................................................................... 109
3.2 De ”fria” föräldraförvaltningarna......................................... 111
3.3 Utfallet i stort av reformen av förmyndarförvaltningen .... 114
3.4 Riktlinjer för förstärkning av skyddet för barns egendom under föräldraförvaltning ..................................................... 118
3.5 Förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning ........................................................................... 128
Översikt SOU 2004:112
8
3.6 Föräldrars och förordnade ställföreträdares förvaltning av den enskildes egendom samt vissa andra frågor rörande den enskildes ekonomiska angelägenheter ..........................129
3.6.1 Tillgångar på spärrat konto ......................................129
3.6.2 Regler om placering och avyttring av tillgångar .....148
3.6.3 Uppgiftsskyldighet för myndigheter och banker m.fl.............................................................................162
3.6.4 Räkenskaper och redovisning ..................................183
3.6.5 Omyndigas skuldsättning ........................................186
3.6.6 Skydd för gåvor till underåriga, m.m.......................216
4 Skydd för den enskilde mot företrädarens obehöriga dispositioner med huvudmannens medel .................... 243
4.1 Bakgrund................................................................................243
4.2 Gällande rätt ..........................................................................244
4.3 Reformbehovet......................................................................251
5 Frågeställningar kring den förordnade ställföre- trädarens åtgärder med huvudmannens kontokort och internetbank ..................................................... 275
5.1 Den gode mannens rättshandlande för huvudmannens räkning ...................................................................................276
5.2 Den gode mannens användning av huvudmannens konto- kort eller internetbank ..........................................................277
5.3 Behövs det särskild reglering av förordnade ställföre- trädares hantering av kontokort och internettjänster som är kopplade till huvudmannens konto?........................293
6 Överförmyndarverksamheten ..................................... 297
6.1 Överförmyndarnas hantering av nya uppgifter genom 1995 års reform......................................................................297
Översikt
9
6.2 Överförmyndarverksamhetens organisation....................... 299
6.3 Nya uppgifter för överförmyndarna? .................................. 309
6.4 Utbildningen av överförmyndare ........................................ 311
7 Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt ...................... 313
7.1 Inledning ............................................................................... 313
7.2 Utfallet av reformen – slutsatser.......................................... 313
7.3 Förstärkning av länsstyrelsernas roll ................................... 315
7.4 Koncentration och samverkan i länsstyrelsernas verksamhet för tillsyn och rådgivning m.m............................................. 319
Band II
Del B Företrädare för vuxna hjälpbehövande
Inledning ........................................................................ 361
1 Översikt över rättsläget............................................. 363
1.1 Godmanskaps- och förvaltarskapsinstituten....................... 363
1.2 Stödpersoner enligt viss lagstiftning.................................... 371
2 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder................ 385
2.1 Inledning ............................................................................... 385
2.2 Danmark................................................................................ 385
2.3 Norge ................................................................................... 388
2.4 Finland................................................................................... 391
2.5 Island ................................................................................... 395
2.6 England.................................................................................. 397
2.7 Tyskland ................................................................................ 402
2.8 Nederländerna....................................................................... 408
Översikt SOU 2004:112
10
3 Europarådets rekommendation om skydd för hjälp- behövande vuxna ..................................................... 411
4 Utgångspunkter för en reglering ................................ 421
4.1 Vilka behöver en företrädare?...............................................421
4.2 Riktlinjer ................................................................................430
4.3 Samspel mellan den enskilde och hans ställföreträdare i fråga om behörigheten ..........................................................436
5 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken ............ 441
5.1 Gränsdragningen mellan godmans- och förvaltarinstituten, främst avseende ekonomiska angelägenheter ......................441
5.2 Företrädare i personliga angelägenheter ..............................448
5.3 Räckvidden av ställföreträdarens uppgifter på det person- liga planet och relationen till andra stödpersoner ...............457
6 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv ................................................................... 469
6.1 Fullmakter för framtida bruk ...............................................469
6.2 Närmare om lagstiftning om framtidsfullmakter................483
6.3 Fullmakters ogiltighet vid bristande rättslig handlings- förmåga ..................................................................................523
6.4 Medgivande om periodiska betalningar ...............................526
7 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter ........................................................ 531
7.1 Bakgrund................................................................................531
7.2 Inledande överväganden........................................................534
7.3 Anhöriga ställföreträdare......................................................536
Översikt
11
8 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. .......... 561
8.1 Allmänt om bl.a. kroppsliga ingrepp och samtyckets betydelse ................................................................................ 561
8.2 Utredningsuppdraget............................................................ 563
8.3 Införandet av skyldigheter för vårdgivare m.fl. .................. 564
8.4 Information och samtycke i hälso- och sjukvården – gällande rätt ........................................................................... 566
8.5 Ställföreträdande samtycke till vård och behandling, m.m. – gällande rätt .............................................................. 574
8.6 I förväg lämnade muntliga och skriftliga direktiv............... 579
8.7 Internationella konventioner m.m....................................... 583
8.8 Nordisk rätt........................................................................... 585
8.9 Utredningsarbetet................................................................. 594
8.10 Avgränsning av ny lagstiftning............................................. 596
8.11 Vägledande principer ............................................................ 598
8.12 Lagstiftning om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården ....................... 599
9 Ställföreträdare beträffande forskning på person ......... 647
9.1 Förslagets avgränsning ......................................................... 647
9.2 Samtycke vid forskning m.m. enligt gällande svensk rätt samt enligt den biomedicinska konventionen..................... 649
9.3 Dispositionen av reglerna..................................................... 658
9.4 Behovet av forskning kontra skyddet för den enskilde – principer för en reglering...................................................... 660
9.5 Närmare om behörig företrädare vid forskning m.m. ........ 664
9.6 Företrädare för patient vid forskningsåtgärd och läke- medelsprövning i akutfall ..................................................... 666
Översikt SOU 2004:112
12
10 Företrädarskap inom området för social välfärd ........... 671
10.1 Inledning................................................................................671
10.2 Omfattningen av hjälpbehovet.............................................688
10.3 Överväganden........................................................................705
11 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen............ 737
11.1 Introduktion ..........................................................................737
11.2 Regleringen i rättegångsbalken.............................................739
11.3 Förvaltningsprocessen ..........................................................748
11.4 Rättegångsfullmakters verkan vid beslutsinkompetens......750
11.5 Närmare om framtidsfullmakt som behörighetsgrund.......751
11.6 Behandlingen i domstolarna av frågor om ställföre- trädare ...................................................................................753
12 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. ............................................................ 759
12.1 Bakgrund................................................................................759
12.2 Olika former av uppdragstagare ...........................................760
12.3 Förordnade ställföreträdares möjlighet att anlita utomstående personer för fullgörandet av sitt uppdrag......763
12.4 Förordnade ställföreträdares möjlighet att låta utom- stående personer fatta egna beslut i frågor som ankommer på ställföreträdaren................................................................765
12.5 Framtidsfullmäktiges, vårdombuds och anhöriga ställ- företrädares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe ....779
12.6 Oförutsedda händelser som medför tillfälligt förfall för vårdnadshavare.......................................................................783
Översikt
13
13 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning. Den enskildes inflytande i frågor rörande ställföreträdarskapet, m.m. ........................... 789
13.1 Bakgrund ............................................................................... 789
13.2 Gode mäns och förvaltares lämplighet och kvalifikationer ....................................................................... 790
13.3 Rekrytering och utbildning av gode män och förvaltare .... 800
13.4 Huvudmannens möjlighet att komma till tals och utöva inflytande vid anordnande av ställföreträdarskap och vid val och byte av god man eller förvaltare .............................. 811
14 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män, förvaltare och särskilt förordnade vårdnadshavare, m.fl. .............................................. 823
14.1 Bakgrund ............................................................................... 823
14.2 Gällande rätt.......................................................................... 823
14.3 Ersättningens bestämmande och storlek............................. 829
14.4 Tidpunkten för ingivande av årsräkning.............................. 836
14.5 Huvudmannens ställning som arbetsgivare åt sin företrädare ............................................................................. 838
14.6 Inkomstgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken........................................................................ 841
14.7 Ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare ............. 849
14.8 Maximering av antalet företrädaruppdrag ........................... 850
14.9 Uppskattning av kostnaden för ställföreträdarskapet ........ 852
Del C Övriga frågor
1 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande beslutsförmåga ......................................... 855
1.1 Bakgrund ............................................................................... 855
Översikt SOU 2004:112
14
1.2 Skydd mot oförmånliga avtalssituationer ............................855
1.3 Skydd mot våld och andra övergrepp...................................861
1.4 Ställföreträdares möjlighet att medverka vid utfärdande av rättsintyg beträffande personer med bristande besluts- förmåga ..................................................................................877
2 Några speciella frågor angående arv och testamente, av- veckling av bostad med hyresrätt, tystnadsplikt, m.m. . 883
2.1 Möjlighet för god man och förvaltare att avstå från arv eller testamente......................................................................883
2.2 Ett par frågor om samtycke från ställföreträdare till åtgärder från den enskilde.....................................................887
2.3 Avveckling av bostad med hyresrätt ....................................890
2.4 Tystnadsplikt för ställföreträdare.........................................892
2.5 Upplysningsskyldighet för ställföreträdare.........................895
Del D Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ........................ 899
Ikraftträdande........................................................................899
Övergångsbestämmelser .......................................................900
Del E Kostnadseffekter
Kostnadseffekter .............................................................. 915
1 Nya ställföreträdarformer.....................................................916
2 Frågor om god man och förvaltare.......................................917
3 Överförmyndarverksamheten ..............................................919
4 Länsstyrelsernas verksamhet ................................................921
5 Fordon som registreras på omyndiga...................................921
6 Övriga förslag ........................................................................921
Översikt
15
Band III
Författningsförslag
1 Föräldrabalken och nya lagar .................................... 961
1.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken ........................ 961
1.2 Förslag till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga..................................... 1023
1.3 Förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m............. 1032
1.4 Förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden ....................... 1040
2 Författningar på det medicinskrättsliga området ....... 1047
2.1 Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595).......... 1047
2.2 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ........................................................................... 1049
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1140) om insemination ........................................................................ 1051
2.4 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) .. 1052
2.5 Förslag till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562) ........................................................................... 1053
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen ............................................. 1055
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa ...................................................................... 1057
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ........................................................ 1059
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård............................................................ 1061
Översikt SOU 2004:112
16
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m. ...........................................................1062
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ........1066
2.12 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)............................................................................1068
3 Författningar på det socialrättsliga området .............. 1071
3.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.................................................................1071
3.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring .........................................................1074
3.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara ..........1075
3.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall............................................1076
3.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ...........................1077
3.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.....................1078
3.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning ...............................................................1081
3.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension...........................................1082
3.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag ..................................1083
3.10 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn...........1084
3.11 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)............................................................................1085
Översikt
17
4 Författningar på forskningsområdet ......................... 1087
4.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor .............. 1087
4.2 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) ........................................................................... 1094
4.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m............................. 1099
5 Författningar på trafikområdet ................................ 1105
5.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift ....................................................................... 1105
5.2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ......................................................................... 1107
5.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall............................................. 1109
5.4 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327) ........................................................................... 1111
5.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon......................................... 1112
5.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister .................................................................. 1114
6 Författningar på det finansrättsliga området ............. 1115
6.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument ..................................... 1115
6.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ............................................................ 1116
6.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ............................... 1117
6.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder .............................................................. 1118
6.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ........................................... 1120
Översikt SOU 2004:112
18
7 Övriga författningsändringar .................................... 1123
7.1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken..................1123
7.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...................1125
7.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ....................................................................1134
7.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ....1136
7.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om för- säkringsavtal.........................................................................1137
7.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva ..............................................................1139
7.7 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)..........................................................................1140
7.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)....1144
7.9 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)............................................................................1148
7.10 Förslag till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)............................................................................1149
7.11 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter ...........................1151
Författningskommentar
Inledning....................................................................... 1155
1 Föräldrabalken och nya lagar................................... 1157
1.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken....................1157
1.2 Förslaget till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga .....................................1226
Översikt
19
1.3 Förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. .................................................................. 1253
1.4 Förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden....... 1291
2 Författningar på det medicinskrättsliga området ....... 1309
2.1 Förslaget till lag om ändring i abortlagen (1974:595)....... 1309
2.2 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ........................................................................... 1310
2.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1140) om insemination ........................................................................ 1312
2.4 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) ........................................................................... 1313
2.5 Förslaget till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562) ........................................................................... 1313
2.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen ............................................. 1316
2.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa ............................................ 1317
2.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ........................................................ 1318
2.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård............................................................ 1321
2.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m............................................................ 1322
2.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ........ 1328
2.12 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168) ........................................................................... 1329
Översikt SOU 2004:112
20
3 Författningar på det socialrättsliga området .............. 1333
3.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.................................................................1333
3.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring .........................................................1335
3.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara ..........1335
3.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall............................................1336
3.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ...........................1338
3.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.....................1339
3.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning ...............................................................1341
3.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension...........................................1342
3.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag ..................................1342
3.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn...........1343
3.11 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)............................................................................1343
4 Författningar på forskningsområdet.......................... 1347
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor ..............1347
4.2 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)............................................................................1357
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. ............................1360
Översikt
21
5 Författningar på trafikområdet ................................ 1367
5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift ....................................................................... 1367
5.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ......................................................................... 1368
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall............................................. 1368
5.4 Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327) ........................................................................... 1369
5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon......................................... 1370
5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister .................................................................. 1370
6 Författningar på det finansrättsliga området ............. 1373
6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument ..................................... 1373
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ............................................................ 1373
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ............................... 1374
6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder .............................................................. 1374
6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ........................................... 1375
7 Övriga författningsändringar ................................... 1377
7.1 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken .............. 1377
7.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken ............... 1377
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ............................................................. 1383
Översikt SOU 2004:112
22
7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område .................................................................................1383
7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal....................................................................1384
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva .....................................................1385
7.7 Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)..........................................................................1385
7.8 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)...1388
7.9 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)............................................................................1396
7.10 Förslaget till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)............................................................................1396
7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter ...........................1400
Särskilda yttranden, m.m.
Särskilda yttranden ........................................................ 1403
Bilagor
1 Kommittédirektiv (2002:55) ..............................................1437
2 Tilläggsdirektiv (2003:23)...................................................1449
3 Tilläggsdirektiv (2004:56)...................................................1451
4 Fremtidsfuldmagter – et nyt retsinstitut ...........................1453
5 Utkast till förordningsändringar ........................................1477
Litteraturförteckning....................................................... 1481
25
Innehåll
Band I
Sammanfattning .............................................................. 59
Utredningens uppdrag och arbete ........................................ 89
Utredningens uppdrag............................................................ 89
Arbetets bedrivande................................................................ 90
Nordiskt samarbete ................................................................ 92
Något om arbetets inriktning och avgränsning .................... 93
Läsanvisningar ......................................................................... 94
Föräldrabalken under reformering ........................................ 97
Del A Uppföljning av 1995 års reform
1 1995 års reform i huvuddrag .................................... 101
2 Utredningsbehovet .................................................. 107
3 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor om förvaltning och tillsyn ......................................... 109
3.1 Uppgifter om barns ekonomiska förhållanden, förmyndar- förvaltningen och annan förvaltning under överförmyndarnas tillsyn ................................................................................... 109
3.2 De ”fria” föräldraförvaltningarna......................................... 111
Innehåll SOU 2004:112
26
3.3 Utfallet i stort av reformen av förmyndarförvaltningen.....114
3.4 Riktlinjer för förstärkning av skyddet för barns egendom under föräldraförvaltning......................................................118
Sänkning av gränsbeloppet för den kontrollerade för-
valtningen? ................................................................119 Kapitaltillskott ...........................................................120
Bättre information om brister i förvaltningen...........121 Barns skuldsättning. Gåvor från föräldrar till
barn............................................................................122
Skärpt kontroll obligatorisk för barn med stor för-
mögenhet? ..................................................................123
Inskränkningar i möjligheten att placera medel i
finansiella instrument? ..............................................124 Information till föräldrarna ......................................125
Organisatorisk förstärkning av tillsynen ...................127
3.5 Förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning ............................................................................128
3.6 Föräldrars och förordnade ställföreträdares förvaltning av den enskildes egendom samt vissa andra frågor rörande den enskildes ekonomiska angelägenheter ..........................129
3.6.1 Tillgångar på spärrat konto ......................................129 Bakgrund ...................................................................129
3.6.1.1 Nuvarande regler om spärrade konton ...................130 Allmänt om spärrade konton .....................................130 Omyndigas tillgångar ................................................130 Tillgångar som tillhör en person med förordnad förmyndare, god man eller förvaltare ........................134
3.6.1.2 Förbättrade regler om direktinsättning på spärrat konto, m.m................................................................136 Omyndigas tillgångar ................................................136 Tillgångar som tillhör en person med god man eller förvaltare....................................................................138 Sänkt beloppsgräns i 16 kap. 11 § föräldrabalken .....138 Verkan av att penningmedel sätts in på ett spärrat konto, m.m.................................................................139 Spärr enligt 13 kap. 8 § respektive 16 kap. 11 § för- äldrabalken ................................................................139
Innehåll
27
Gåvor med villkor om särskild överförmyndar-
kontroll ...................................................................... 143
Uttag av ränta ........................................................... 143
3.6.1.3 Överförmyndares möjlighet att spärra VP-konton, fondkonton och depåer ........................................... 144 VP-konton................................................................. 144 Fondkonton............................................................... 145 Värdepapper i depå.................................................... 145 Överförmyndarens möjlighet att spärra VP-konton, fondkonton och depåer .............................................. 146 Skyldighet att anteckna överförmyndarens beslut att spärra VP-konto, fondkonto eller depå ..................... 147
3.6.2 Regler om placering och avyttring av tillgångar..... 148
3.6.2.1 Anteckningar om rätt att förfoga över bankmedel.. 148 Placeringen av reglerna i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.............................................. 150
3.6.2.2 Inskrivning av premieobligationer i statsskuld- boken ........................................................................ 152 Möjligheten till inskrivning av premieobligationer i statsskuldboken avskaffas .......................................... 154
3.6.2.3 Möjlighet för annan än bank att ta emot kunders medel på konto......................................................... 155 Placering av pengar i anslutning till förvärv av värdepapper ............................................................... 156 Inlåning av pengar hos andra företag än banker....... 160
3.6.2.4 Köp av värdepapper utan erforderligt samtycke från överförmyndaren.............................................. 161
3.6.3 Uppgiftsskyldighet för myndigheter och banker m.fl. ........................................................................... 162
3.6.3.1 Överförmyndarens möjligheter att genom informa- tion från myndigheter m.fl. uppmärksammas på behov av ställföreträdarskap m.m. .......................... 163 Nuvarande bestämmelser om skyldighet för vissa organ att uppmärksamma överförmyndaren på behov av ställföreträdare...................................................... 163 Förbättrat informationsflöde till överförmyndaren .. 164
Innehåll SOU 2004:112
28
3.6.3.2 Överförmyndarens möjlighet att på begäran erhålla information från myndigheter i sin tillsynsverk- samhet .......................................................................171
3.6.3.3 Utökad skyldighet för myndigheter att självmant lämna uppgifter till överförmyndaren för att underlätta dennes tillsynsverksamhet .....................172 Uppgifter från Skatteverket........................................174 Uppgifter från domstol...............................................175 Uppgifter från skolan .................................................176
3.6.3.4 Överförmyndarens möjlighet att erhålla information från banker och andra finansiella institut................176 Banker och kreditmarknadsföretag............................177 Genombrytande av tystnadsplikten...........................178 Andra regler om sekretess på det ekonomiska om- rådet ...........................................................................179 Bör överförmyndaren ges möjlighet att hos bank eller annat finansiellt institut begära upplysningar om den enskildes ekonomiska förhållanden i syfte att utröna behovet av ställföreträdare? .......................................180 Bör överförmyndaren ges möjlighet att bryta igenom tystnadsplikten hos finansiella institut i syfte att ut- öva tillsyn över föräldrar och förordnade ställföre- trädare?......................................................................... 182
3.6.4 Räkenskaper och redovisning ..................................183 Synpunkter på regleringen rörande räkenskaper och redovisning ................................................................185
3.6.5 Omyndigas skuldsättning ........................................186
3.6.5.1 Allmänt om barns skuldsättning .............................186 Bakgrund ...................................................................186 Registrering av skulder ..............................................188 Barns rättshandlingsförmåga .....................................190 Föräldrar som ställföreträdare för barnet ..................191 Begränsningar i föräldrars rätt att vidta rättshand- lingar för sina barns räkning .....................................192
3.6.5.2 Skulder på grund av brott ........................................193
Innehåll
29
3.6.5.3 Skatteskulder ............................................................ 194 Åtgärder för att förhindra att barn skuldsätts på grund av skatt på kapitalvinster och andra skatter och avgifter ................................................................ 195
3.6.5.4 Skulder för konsumtion m.m. ................................. 197 Transaktioner med förmyndarens samtycke ............. 198 Transaktioner utan förmyndarens samtycke............. 199 Åtgärder för att förhindra att barn skuldsätts för konsumtionsskulder m.m. ......................................... 200
3.6.5.5 Fordonsrelaterade skulder ....................................... 201
Tänkbara åtgärder för att förhindra att barn drabbas
av fordonsrelaterade skulder ..................................... 202
Skyldighet för barnets förmyndare att ansvara för kostnader m.m. som är förknippade med fordons- innehavet. Underrättelse till överförmyndaren......... 204 Innebörden av förmyndarnas ansvar........................ 205 Undantag från förmyndarens ansvar ........................ 206 Barnets förvärv av motorfordon ............................... 207 Barnet blir myndigt eller förvärvar förarbehörighet,
m.m. .......................................................................... 208
Ytterligare om ansvarets placering ............................ 208 Endast förmyndare kan göras ansvariga för en omyndig persons fordonsinnehav .............................. 209
3.6.5.6 Föräldrars möjlighet att för sina barns räkning ingå avtal som innebär skuldsättning .............................. 210 Rättshandlingar som innebär skuldsättning.............. 212 Förtydligande av föräldrars möjlighet att vidta rätts- handlingar som innebär att barnet sätts i skuld ........ 213
3.6.5.7 Registrering av barns skulder i kreditupplysnings- register ...................................................................... 214
3.6.6 Skydd för gåvor till underåriga, m.m. ..................... 216 Barns möjligheter att ta emot och förfoga över gåvor.... 216 Ställföreträdare för barn vid mottagande av gåva .... 217 Gåvor från barnet ..................................................... 218
3.6.6.1 Gåvans fullbordande ................................................ 219
Lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva ... 219 Övriga förvärv genom gåva ...................................... 220
Innehåll SOU 2004:112
30
3.6.6.2 Ogiltiga gåvor ...........................................................222 Förklaringsmisstag ....................................................... 222 Skenavtal ...................................................................... 222
Ogiltighet enligt 33 eller 36 § avtalslagen samt enligt
förutsättningsläran .....................................................223
Återgång enligt gåvolagen ............................................ 223 Återvinning enligt konkurslagen.................................. 223
3.6.6.3 Utmätning hos föräldrar ..........................................224 Lös egendom i bostaden ............................................... 224 Annan lös egendom ...................................................... 226 Tillgångar på bankkonton............................................ 227 Avstående från arv eller testamente ............................. 230
3.6.6.4 Åtgärder för att säkerställa att gåvor till barn skyddas ......................................................................231 Tillgångar på bankkonton............................................ 232 Avstående från arv eller testamente ............................. 239 Dyrare lösegendom....................................................... 241 Fritidshus, dyrare inventarier, immaterialrättigheter m.m............................................................................... 242
4 Skydd för den enskilde mot företrädarens obehöriga dispositioner med huvudmannens medel .................... 243
4.1 Bakgrund................................................................................243
4.2 Gällande rätt ..........................................................................244
4.2.1 Företrädarens redovisning av sin förvaltning .........244 Förvaltning genom förordnad förmyndare, god man eller förvaltare............................................................... 244 Föräldraförvaltning...................................................... 244 Överförmyndarens granskning av sluträkningen ....... 246
4.2.2 Företrädarens skadeståndsskyldighet .....................247
4.2.3 Statens och kommunernas skadeståndsskyldighet....248 Ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) ........... 248 Kommunens skadeståndsskyldighet............................. 250
4.3 Reformbehovet......................................................................251
Innehåll
31
4.3.1 Fristen för väckande av skadeståndstalan enligt 12 kap.14 och 15 §§föräldrabalken........................ 252 Preskription av fordran på skadestånd vid fri föräldra- förvaltning..................................................................... 252 Kravet på dokumentation ............................................ 255 Förlängning av preskriptionstiden i 12 kap. 15 § för- äldrabalken ................................................................... 257
4.3.2 Förbättrat skydd för huvudmannen mot före- trädarens brottsliga befattning med huvud- mannens egendom.................................................... 258
4.3.2.1 Möjlighet för överförmyndaren att begära utdrag ur belastningsregistret, m.m. ................................... 259 Begränsning av närståendes rätt att ta del av de belast- ningsregisterutdrag som förvaras hos överförmyndaren i anledning av ställföreträdarskapet ............................. 262 Ytterligare begränsningar av närståendes rätt att enligt 16 kap. 7 § föräldrabalken ta del av uppgifter hos över- förmyndaren ................................................................. 263
4.3.2.2 Utökade möjligheter för huvudmannen att er- hålla kompensation för skada som vållats av företrädaren .............................................................. 264 Vem skall utge ersättningen? ........................................ 266 Vilka skador bör ersättas?............................................. 267 Närmare om utformningen av ersättnings- skyldigheten................................................................... 269 Begränsning av ersättningens storlek ........................... 270 Skadeståndets förhållande till försäkringar och brotts- skadeersättning.............................................................. 271 Kommunens och försäkringsgivarens regressrätt ......... 272 Vem kan begära skadestånd?........................................ 272 Hur skall regleringen om solidariskt skadeståndsansvar finansieras?.................................................................... 273
5 Frågeställningar kring den förordnade ställföre- trädarens åtgärder med huvudmannens kontokort och internetbank ..................................................... 275
5.1 Den gode mannens rättshandlande för huvudmannens räkning ................................................................................... 276
Innehåll SOU 2004:112
32
Den gode mannens tillgång till huvudmannens bank-
medel............................................................................. 277
5.2 Den gode mannens användning av huvudmannens konto- kort eller internetbank ..........................................................277
5.2.1 Betalningar med kontokort......................................279 Vad är ett kontokort? ................................................... 279 Allmänt om användning av kontokort ....................... 280 Kontokort som används av annan än konto- havaren ......................................................................... 281 Den gode mannens hantering av ett kontokort som huvudmannen frivilligt har överlämnat till den gode mannen......................................................................... 283 Den gode mannens hantering av ett huvudmannen tillhörigt kontokort som han använder utan lov......... 284 Den gode mannens möjlighet att ansöka om kontokort som är kopplat till huvudmannens konto.................... 285 Vem står risken för att det inte går att utreda vem som har företagit en viss transaktion? ................................. 288 Andra förordnade ställföreträdare ............................... 289
5.2.2 Betalningar via internet ............................................290 Den gode mannen företar en rättshandling för huvud- mannens räkning via dennes internetuppkoppling mot banken .......................................................................... 291 Den gode mannen förfogar över huvudmannens internetuppkoppling mot banken utan dennes till- stånd.............................................................................. 292 Den gode mannen förfogar över huvudmannens konto via en egen internetuppkoppling .................................. 292
5.3 Behövs det särskild reglering av förordnade ställföre- trädares hantering av kontokort och internettjänster som är kopplade till huvudmannens konto?........................293
6 Överförmyndarverksamheten ..................................... 297
6.1 Överförmyndarnas hantering av nya uppgifter genom 1995 års reform......................................................................297
6.2 Överförmyndarverksamhetens organisation .......................299
Innehåll
33
6.2.1 Kort om nuvarande organisation ............................ 299
6.2.2 Behov och utrymme för ändringar.......................... 299
6.2.3 Åtgärder inom kommunerna................................... 301 Bättre resurser ............................................................... 301 Överförmyndare eller överförmyndarnämnd? ........... 302 Överförmyndares och nämndledamöters kompetens...................................................................... 303 Delegationsmöjligheterna ............................................. 304
6.2.4 Samverkan mellan kommuner ................................. 305 Nuvarande samverkansmöjligheter ............................. 305 Samverkan mellan kommunerna för framtiden.......... 307
6.2.5 Incitament att pröva organisationsform ................. 308
6.3 Nya uppgifter för överförmyndarna? .................................. 309
6.4 Utbildningen av överförmyndare ........................................ 311
7 Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt ...................... 313
7.1 Inledning ............................................................................... 313
7.2 Utfallet av reformen – slutsatser.......................................... 313 Slutsatser ....................................................................... 314
7.3 Förstärkning av länsstyrelsernas roll ................................... 315
7.4 Koncentration och samverkan i länsstyrelsernas verksamhet för tillsyn och rådgivning m.m............................................. 319
Band II
Del B Företrädare för vuxna hjälpbehövande
Inledning ........................................................................ 361
1 Översikt över rättsläget............................................. 363
1.1 Godmanskaps- och förvaltarskapsinstituten....................... 363
Godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken .......... 363
Förvaltarskap................................................................ 364
Innehåll SOU 2004:112
34
Gränsområdet för den enskildes resp. ställföreträdarens
behörighet...................................................................... 366
Relationen mellan godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB
och förvaltarskap .......................................................... 367 Om kolliderande rättshandlingar................................ 368
Att sörja för den enskildes person................................. 369 Att bevaka den enskildes rätt ....................................... 370
Om institutens användning......................................... 370
1.2 Stödpersoner enligt viss lagstiftning ....................................371 Kontaktperson enligt socialtjänstlagen......................... 371
Insatser enligt LSS (personlig assistent och biträde av
kontaktperson) ............................................................. 372 Personligt ombud ......................................................... 375
Stödperson enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård .................................................................... 378
Stödperson enligt lagen om rättspsykiatrisk vård
(1998:1129) ................................................................. 379
Kontaktperson enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare................................................................... 380
Kontaktperson enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.................................... 381
Representation av make ............................................... 382
2 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder ................ 385
2.1 Inledning................................................................................385
2.2 Danmark ................................................................................385
2.3 Norge ...................................................................................388
2.4 Finland ...................................................................................391
2.5 Island ...................................................................................395
2.6 England ..................................................................................397
2.7 Tyskland.................................................................................402
2.8 Nederländerna .......................................................................408
3 Europarådets rekommendation om skydd för hjälp- behövande vuxna ..................................................... 411
Innehåll
35
4 Utgångspunkter för en reglering ................................ 421
4.1 Vilka behöver en företrädare? .............................................. 421
4.1.1 Demenssjukdomar ................................................... 422
4.1.2 Andra personer med förvärvade hjärnskador i vuxen ålder........................................................................... 425
4.1.3 Psykiska funktionshinder ........................................ 425
4.1.4 Utvecklingsstörning, autism och autismliknande tillstånd...................................................................... 427
4.1.5 Patienter med nedsatt beslutsförmåga inom den somatiska hälso- och sjukvården – exempel på situationer och tillstånd ........................................... 428
4.2 Riktlinjer................................................................................ 430
Behovet av regler om ställföreträdare för vuxna.......... 430
Regleringens framtida karaktär.................................... 431 Principer ....................................................................... 432
Ytterligare om de anhörigas roll ................................... 434
Regelstrukturen ............................................................. 434 Nordisk rättslikhet ........................................................ 436
4.3 Samspel mellan den enskilde och hans ställföreträdare i fråga om behörigheten.......................................................... 436
5 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken ............ 441
5.1 Gränsdragningen mellan godmans- och förvaltarinstituten, främst avseende ekonomiska angelägenheter...................... 441
Godmanskap kontra förvaltarskap .............................. 442
Direktiven..................................................................... 442
Föräldrabalkens regler en stomme ............................... 443
Enkätsvar ...................................................................... 443
Vidgade möjligheter till förvaltarskap? Förstärkning av
god mans position? ....................................................... 443
Indelning i ekonomiska och personliga angelägen-
heter ........................................................................... 447
5.2 Företrädare i personliga angelägenheter.............................. 448 Utgångspunkter ......................................................... 449 Uttömmande reglering .............................................. 449
Innehåll SOU 2004:112
36
Frågor av utpräglat personlig natur ...........................450
Uppdragets räckvidd..................................................451 Endast godmanskap ...................................................453 Följdfrågor .................................................................455
5.3 Räckvidden av ställföreträdarens uppgifter på det person- liga planet och relationen till andra stödpersoner ...............457
5.3.1 Ställföreträdarens personliga engagemang ..............457 Den enskildes vilja och välbefinnande ......................458 Ställföreträdarens kontakter med den enskilde..........459
5.3.2 Ställföreträdarens förhållande till andra ställföre- trädare i och utanför uppdragets ram m.m. ............464
5.3.3 Om dubbla roller för ställföreträdaren ...................466
6 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv ................................................................... 469
6.1 Fullmakter för framtida bruk ...............................................469
6.1.1 Inledning ...................................................................469
6.1.2 Fullmakters verkan sedan beslutsinkompetens inträtt.........................................................................471
6.1.2.1 Fullmakter och förvaltarskap...................................471
6.1.2.2 Ogiltighetsgrunder....................................................472
6.1.2.3 Fullmakter och godmanskap ...................................473
6.1.2.4 Rättegångsfullmakter ...............................................474
6.1.2.5 Fullmakter för hälso- och sjukvård ..........................475
6.1.3 Utländsk rätt.............................................................475
6.1.4 Framtidsfullmakter – ett alternativ eller komp- lement till övriga stödformer? .................................476
6.1.5 Grunddragen i en ny lagstiftning om framtids- fullmakter..................................................................480 Anknytning till befintliga regelsystem........................481 Den enskilde bestämmer uppdraget ...........................481 Begränsningar av formaliteter ...................................482
Innehåll
37
Utfyllnad med sysslomannaregler ............................. 482 Insyn och kontroll ..................................................... 482 Framtidsfullmakter kan inte täcka alla behov .......... 483
6.2 Närmare om lagstiftning om framtidsfullmakter ............... 483
6.2.1 Formkrav .................................................................. 483
6.2.2 Val av fullmäktig ...................................................... 487
6.2.3 Registrering av framtidsfullmakter ......................... 488
6.2.4 De medicinska förutsättningarna och sekretessen till skydd för den enskilde ....................................... 491
6.2.5 Andra förutsättningar för ikraftträdande ............... 493
6.2.6 Det inre förhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig.................................................................. 496
6.2.7 Begränsningar i fullmäktigens behörighet .............. 499
6.2.8 Återkallelse och upphävande av fullmakten ........... 501
6.2.9 Framtidsfullmäktig inom hälso- och sjukvården ... 506
6.2.10 Tolkning av fullmakten, utfyllnad m.m. ................. 508
6.2.11 Överförmyndarens granskning ............................... 511
6.2.12 Tredjemansskydd m.m............................................. 514
6.2.13 Reglernas placering .................................................. 519
6.2.14 Framtidsfullmakter i praktiken ............................... 521
6.3 Fullmakters ogiltighet vid bristande rättslig handlings- förmåga .................................................................................. 523
6.4 Medgivande om periodiska betalningar............................... 526
7 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter........................................................ 531
7.1 Bakgrund ............................................................................... 531
7.2 Inledande överväganden ....................................................... 534
7.3 Anhöriga ställföreträdare ..................................................... 536
Innehåll SOU 2004:112
38
7.3.1 Behörighetens avgränsning m.m..............................536
7.3.2 Om beslutsinkompetensens fastställande...............539
7.3.3 Turordningen för de anhöriga .................................545
7.3.4 Närmare om de anhörigas behörighet.....................548
7.3.5 Tredjemansskydd m.m. ............................................553
7.3.6 Skyldigheter för de anhöriga....................................556
7.3.7 Ställföreträdarnas skadeståndsskyldighet ...............558
8 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. .......... 561
8.1 Allmänt om bl.a. kroppsliga ingrepp och samtyckets betydelse ................................................................................561
8.2 Utredningsuppdraget ............................................................563
8.3 Införandet av skyldigheter för vårdgivare m.fl....................564
8.4 Information och samtycke i hälso- och sjukvården – gällande rätt ...........................................................................566
8.4.1 Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)....................566
8.4.2 Lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område...........................................568
8.4.3 Patientens självbestämmanderätt ............................569
8.4.4 Om formerna för samtycke .....................................572
8.5 Ställföreträdande samtycke till vård och behandling, m.m. – gällande rätt...............................................................574
8.5.1 Närstående ................................................................575
8.5.2 Ställföreträdare enligt föräldrabalken......................576
8.5.3 Fullmäktige och ombud ...........................................578
8.6 I förväg lämnade muntliga och skriftliga direktiv ...............579
8.6.1 Vårddirektiv i allmänhet...........................................579
8.6.2 Livstestamenten........................................................580
8.6.2.1 Kommittén om vård i livets slutskede.....................582
Innehåll
39
8.7 Internationella konventioner m.m....................................... 583
8.8 Nordisk rätt........................................................................... 585
8.8.1 Danmark ................................................................... 585
8.8.2 Norge ........................................................................ 588
8.8.3 Finland ...................................................................... 591
8.8.4 Island......................................................................... 593
8.9 Utredningsarbetet................................................................. 594
8.10 Avgränsning av ny lagstiftning............................................. 596
8.11 Vägledande principer ............................................................ 598
8.12 Lagstiftning om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården ....................... 599
8.12.1 Innehåll och tillämpningsområde............................ 599
8.12.2 Bristande beslutsförmåga......................................... 601
8.12.3 Formerna för beslut om avsaknad av besluts- förmåga ..................................................................... 604
8.12.4 Allmänt om ställföreträdare för patienten.............. 609
8.12.5 Framtidsfullmäktige och vårdombud ..................... 614
8.12.6 Anhöriga ................................................................... 619
8.12.7 God man enligt föräldrabalken ............................... 622
8.12.8 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att medge tvångsåtgärder, m.m..................................... 624
8.12.9 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att motsätta sig livräddande och livsuppehållande behandling ................................................................ 627
8.12.10 Åtgärder som inte kräver ställföreträdarens samtycke ................................................................... 629
8.12.11 Patientens egen vilja................................................. 632 Beslutsmodeller ......................................................... 632 Överväganden........................................................... 635
Innehåll SOU 2004:112
40
8.12.12 Livsslutsdirektiv........................................................640
8.12.13 Talerätt vid domstol .................................................646
9 Ställföreträdare beträffande forskning på person ......... 647
9.1 Förslagets avgränsning..........................................................647
9.2 Samtycke vid forskning m.m. enligt gällande svensk rätt samt enligt den biomedicinska konventionen .....................649
9.2.1 Biobanker ..................................................................649
9.2.2 Etikprövning av forskning .......................................651
9.2.3 Klinisk läkemedelsprövning.....................................654
9.2.4 Europarådets konvention om mänskliga rättig- heter och biomedicin................................................656
9.3 Dispositionen av reglerna .....................................................658
9.4 Behovet av forskning kontra skyddet för den enskilde – principer för en reglering ......................................................660
9.5 Närmare om behörig företrädare vid forskning m.m. ........664
9.6 Företrädare för patient vid forskningsåtgärd och läke- medelsprövning i akutfall......................................................666
10 Företrädarskap inom området för social välfärd ........... 671
10.1 Inledning................................................................................671
10.1.1 Socialtjänstlagen .......................................................673
10.1.2 Socialförsäkringar m.m. ...........................................678
10.1.3 LSS och LASS ...........................................................682
10.2 Omfattningen av hjälpbehovet.............................................688
10.2.1 Vissa fakta om insatser enligt socialtjänstlagen och LSS......................................................................688
10.2.2 De äldres hälsa och hjälpbehovet.............................689
10.2.3 Förhållandet mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst.................................................................691
Innehåll
41
10.2.4 Möjligheter till inflytande........................................ 692
10.2.5 Särskilt om handikappomsorg................................. 693
10.2.6 Om de anhörigas roll ............................................... 695
10.2.7 Begränsningsåtgärder och självbestämmande ........ 696
10.2.8 Inställningen till ställföreträdarskap m.m. inom äldreomsorg och LSS-verksamhet........................... 698 Vem uppmärksammar socialtjänsten på äldre människors behov av särskilt boende? ...................... 699 Vem anses som sökande om bistånd i form av särskilt boende? ......................................................... 700 Vem fäster uppmärksamhet på behovet av LSS-insatser? ............................................................. 700 Vem är sökande när det gäller LSS-insatser?............ 701 Om handläggningen av en anmälan eller ansökan från annan än den enskilde ....................................... 701 Om svårigheter att få till stånd nödvändiga insatser eller åtgärder.............................................................. 702 Hur bedöms den enskildes beslutsförmåga? .............. 703 Vem bör i framtiden bedöma beslutsförmågan?........ 704 Anhörigas roll ............................................................ 704 Av den enskilde utsedda ställföreträdare................... 705
10.3 Överväganden ....................................................................... 705
10.3.1 Inledande överväganden .......................................... 705
10.3.2 Tillämpningsområde ................................................ 709
10.3.3 Bristande beslutsförmåga......................................... 711
10.3.4 Allmänt om ställföreträdare för den enskilde ........ 714
10.3.5 Framtidsfullmäktig och vårdombud ....................... 721
10.3.6 Anhöriga ................................................................... 724
10.3.7 God man och förvaltare enligt föräldrabalken ....... 726
10.3.8 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att medge tvångsåtgärder m.m...................................... 728
10.3.9 Åtgärder som inte kräver ställföreträdarens samtycke ................................................................... 733
Innehåll SOU 2004:112
42
10.3.10 Den enskildes egen vilja ...........................................734
11 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen............ 737
11.1 Introduktion ..........................................................................737
11.2 Regleringen i rättegångsbalken.............................................739
11.2.1 Inledning ...................................................................739
11.2.2 Gällande regler i rättegångsbalken...........................740
11.2.3 Överväganden ...........................................................742 God mans roll som ställföreträdare i tvistemål i allmänhet eller i ärende .............................................743 Ställföreträdarens rätt att ange brott eller föra talan på grund av brott eller annan skadegörande handling .....................................................................744
Ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga som är misstänkta för brott m.fl. .......................................747
11.3 Förvaltningsprocessen ..........................................................748
11.4 Rättegångsfullmakters verkan vid beslutsinkompetens......750
11.5 Närmare om framtidsfullmakt som behörighetsgrund.......751
11.6 Behandlingen i domstolarna av frågor om ställföre- trädare ...................................................................................753
Allmän domstol m.m. ................................................753
Förvaltningsprocessen................................................755
Ställföreträdares misskötsamhet m.m.........................756 Om uppenbart ogrundade ansökningar.....................757
12 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. ............................................................ 759
12.1 Bakgrund................................................................................759
12.2 Olika former av uppdragstagare ...........................................760
Uppdragstagaren handlar i huvudmannens namn....760 Uppdragstagaren handlar i eget namn.......................761 Budets och den osjälvständige uppdragstagarens ansvar för skada.........................................................762
Innehåll
43
12.3 Förordnade ställföreträdares möjlighet att anlita utomstående personer för fullgörandet av sitt uppdrag ..... 763
12.4 Förordnade ställföreträdares möjlighet att låta utom- stående personer fatta egna beslut i frågor som ankommer på ställföreträdaren ............................................................... 765
12.4.1 Förordnade ställföreträdares behov av att kunna överlåta beslutanderätt till annan ............................ 766 Tillfällig ersättare för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare..................................................... 767 Förordnade ställföreträdares behov av att kunna uppdra åt en utomstående att biträda den hjälp- behövande i en särskild angelägenhet........................ 768 Autogiro och andra stående betalningsöver- föringar ...................................................................... 769 Verkan av att en förordnad ställföreträdare ges möjlighet att uppdra åt någon utomstående att rättshandla för den hjälpbehövandes räkning............ 770
12.4.2 Regler om förordnade ställföreträdares rätt att uppdra åt annan att rättshandla på den enskildes vägnar........................................................................ 771 Tillfällig ersättare för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare..................................................... 773 Hjälp i en särskild angelägenhet................................ 775 Autogiro och andra stående betalningsöver- föringar ...................................................................... 776 Ansvaret för uppdragstagarens åtgärder .................... 777 Uppdragstagarens rätt till ersättning ......................... 778
12.5 Framtidsfullmäktiges, vårdombuds och anhöriga ställ- företrädares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe .... 779
12.5.1 Framtidsfullmäktiges möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe....................................................... 779
12.5.2 Vårdombuds möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe .......................................................................... 781
12.5.3 Anhöriga ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe............................................ 782 Ekonomiska angelägenheter ...................................... 782 Personliga angelägenheter.......................................... 783
Innehåll SOU 2004:112
44
12.6 Oförutsedda händelser som medför tillfälligt förfall för vårdnadshavare.......................................................................783
13 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning. Den enskildes inflytande i frågor rörande ställföreträdarskapet, m.m. ........................... 789
13.1 Bakgrund................................................................................789
13.2 Gode mäns och förvaltares lämplighet och kvalifikationer........................................................................790
Anhöriga som god man och förvaltare .......................791
Jävsförhållanden........................................................794
Särskilt om s.k. förvaltarenheter ................................796
Sammanfattning ........................................................798
Kontrollåtgärder vid förordnande av god man eller
förvaltare....................................................................798
13.3 Rekrytering och utbildning av gode män och förvaltare ....800 Bakgrund ...................................................................800
13.3.1 Nuvarande utbildningsinsatser och annat stöd för gode män och förvaltare...........................................801 Kommunernas utbildningsinsatser ............................801 Andra utbildningsinsatser för gode män och förvaltare....................................................................801 Utbildning för överförmyndare.................................802
13.3.2 En framtida organisation av utbildningsinsatserna för gode män och förvaltare.....................................802 Samtliga gode män och förvaltare skall ha rätt att erhålla erforderlig utbildning.....................................802 Ansvaret för utbildningen bör ligga på över- förmyndaren ..............................................................803 Deltagande i utbildning bör inte vara obligatoriskt ... 804 Innehållet i utbildningen ...........................................804 Utbildningens genomförande ....................................806 Samarbete med olika intresseorganisationer och mellan kommuner ...............................................806 Kostnadsaspekter........................................................807
13.3.3 Länsstyrelsens roll i utbildningsfrågor....................807
13.3.4 Rekrytering av gode män och förvaltare .................809
Innehåll
45
13.4 Huvudmannens möjlighet att komma till tals och utöva inflytande vid anordnande av ställföreträdarskap och vid val och byte av god man eller förvaltare .............................. 811 Bakgrund................................................................... 811
13.4.1 Den enskildes inflytande vid valet av gode män och förvaltare............................................................ 812
13.4.2 Den enskildes möjlighet att byta god man eller förvaltare................................................................... 814
13.4.3 Den enskildes möjlighet att komma till tals vid anordnande av godmanskap och förvaltarskap....... 816 Den enskildes rätt att yttra sig ................................... 817 Muntlig förhandling .................................................. 818 Rättsligt biträde i frågor om anordnande av ställföre- trädarskap.................................................................. 820
14 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män, förvaltare och särskilt förordnade vårdnadshavare, m.fl. .............................................. 823
14.1 Bakgrund ............................................................................... 823
14.2 Gällande rätt.......................................................................... 823 Ersättningens bestämmande och storlek .................... 823 Huvudmannens ställning som arbetsgivare för företrädaren ............................................................... 825
Beloppsgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldra-
balken ........................................................................ 827
Ersättning till särskilt förordnade vårdnads-
havare ........................................................................ 827
Maximering av antalet företrädaruppdrag ................ 828 Tidpunkten för ingivande av årsräkning .................. 828 Uppskattning av kostnaden för ställföre-
trädarskapet ............................................................... 828
14.3 Ersättningens bestämmande och storlek............................. 829 Ersättningsnivån ....................................................... 830 Förskottsbetalning ..................................................... 834
Tidpunkten för bestämmandet av ersättningen......... 835
14.4 Tidpunkten för ingivande av årsräkning.............................. 836 Utredningens överväganden ..................................... 837
Innehåll SOU 2004:112
46
14.5 Huvudmannens ställning som arbetsgivare åt sin företrädare..............................................................................838
Kommunen som arbetsgivare för förordnade före-
trädare........................................................................839
Huvudmän med företrädare befrias från skyldighet att betala sociala avgifter............................................841
Sammanfattande bedömning.....................................841
14.6 Inkomstgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken........................................................................841
Beloppsgränsen är för snäv ........................................843 Arbetsgivaravgiftens och negativa tröskeleffekters
inverkan.....................................................................843
Det nya pensionssystemets inverkan..........................844
Utredningens överväganden......................................846
14.7 Ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare..............849 Utredningens överväganden......................................849
14.8 Maximering av antalet företrädaruppdrag............................850 Utredningens överväganden......................................851
14.9 Uppskattning av kostnaden för ställföreträdarskapet ........852
Del C Övriga frågor
1 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande beslutsförmåga.......................................... 855
1.1 Bakgrund................................................................................855
1.2 Skydd mot oförmånliga avtalssituationer ............................855
1.2.1 Avtalslagens bestämmelser till skydd för personer med bristande beslutsförmåga .................................856 31 § avtalslagen..........................................................856 33 § avtalslagen..........................................................857 36 § avtalslagen..........................................................858
1.2.2 Lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning ...................859
1.2.3 Sammanfattande synpunkter ...................................861
1.3 Skydd mot våld och andra övergrepp...................................861
Innehåll
47
1.3.1 Äldre personer.......................................................... 862
1.3.2 Personer med funktionshinder................................ 865
1.3.3 Regler som syftar till att skydda personer med bristande beslutsförmåga från våld och andra övergrepp .................................................................. 866 Lex Sarah................................................................... 867 Möjligheter att straffrättsligt beivra övergrepp. Betydelsen av sekretess inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården ................................................ 868 Lagen (1988:609) om målsägandebiträde ................ 871 Tolkhjälp ................................................................... 871 Ställföreträdares möjlighet att medverka vid ut- färdandet av rättsintyg .............................................. 872 Kontroll av lämpligheten hos dem som är aktuella för uppdrag som förordnad ställföreträdare............... 872
1.3.4 Haagkonferensen för internationell privaträtt ....... 872
1.3.5 Samhällets möjligheter att upptäcka utsatta personer med bristande beslutsförmåga ................. 873 Sammanfattning ........................................................ 876
1.3.6 Sammanfattande synpunkter................................... 876
1.4 Ställföreträdares möjlighet att medverka vid utfärdande av rättsintyg beträffande personer med bristande besluts- förmåga .................................................................................. 877 Utredningens överväganden ..................................... 879
2 Några speciella frågor angående arv och testamente, av- veckling av bostad med hyresrätt, tystnadsplikt, m.m. . 883
2.1 Möjlighet för god man och förvaltare att avstå från arv eller testamente ..................................................................... 883
Avstående från arv eller testamente........................... 883 Avstående från arv i allmänhet ................................. 883 Godkännande av testamente..................................... 884
Bortavarande arvtagare............................................. 885
Avstående från testamente......................................... 886
2.2 Ett par frågor om samtycke från ställföreträdare till åtgärder från den enskilde .................................................... 887
Innehåll SOU 2004:112
48
Inledning ...................................................................887
God mans samtycke till drivande av rörelse .............888 Samtycke från förvaltare till äktenskapsförord m.m. och till avsägelse av rätt till arv .................................889
2.3 Avveckling av bostad med hyresrätt ....................................890
2.4 Tystnadsplikt för ställföreträdare.........................................892
2.5 Upplysningsskyldighet för ställföreträdare.........................895
Del D Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ........................ 899
Ikraftträdande........................................................................899
Övergångsbestämmelser .......................................................900
Föräldrabalken ..........................................................900
Godmanskapets omfattning.......................................901
Gode mäns behörighet i hälso- och sjukvårds-
angelägenheter............................................................901
Äldre förvaltarskap med behörighet i personliga
angelägenheter............................................................902
Fullmakter m.m. .......................................................903
Hälso- och sjukvård .................................................905
Social välfärd .............................................................908
Forskning m.m. ........................................................909
Del E Kostnadseffekter
Kostnadseffekter .............................................................. 915
1 Nya ställföreträdarformer.....................................................916
2 Frågor om god man och förvaltare.......................................917
Utbildning av gode män och förvaltare.....................917 Ersättning till gode män och förvaltare, m.fl. ............917 Solidariskt skadeståndsansvar för kommunen...........918
Innehåll
49
3 Överförmyndarverksamheten.............................................. 919
Ökade befogenheter för överförmyndaren ................ 919 Jourverksamhet hos överförmyndaren ...................... 919
Ökad uppgiftsskyldighet m.m.................................... 920
Gemensam överförmyndarnämnd och bildande av
kommunalförbund .................................................... 920
4 Länsstyrelsernas verksamhet................................................ 921
5 Fordon som registreras på omyndiga .................................. 921
6 Övriga förslag........................................................................ 921
Band III
Författningsförslag
1 Föräldrabalken och nya lagar .................................... 961
1.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken ........................ 961
1.2 Förslag till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga..................................... 1023
1.3 Förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m............. 1032
1.4 Förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden ....................... 1040
2 Författningar på det medicinskrättsliga området ....... 1047
2.1 Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595).......... 1047
2.2 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ........................................................................... 1049
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1140) om insemination ........................................................................ 1051
2.4 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) .. 1052
2.5 Förslag till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562) ........................................................................... 1053
Innehåll SOU 2004:112
50
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen..............................................1055
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa ......................................................................1057
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.........................................................1059
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ............................................................1061
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m. ...........................................................1062
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ........1066
2.12 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)............................................................................1068
3 Författningar på det socialrättsliga området .............. 1071
3.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.................................................................1071
3.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring .........................................................1074
3.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara ..........1075
3.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall............................................1076
3.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ...........................1077
3.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.....................1078
3.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning ...............................................................1081
3.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension...........................................1082
Innehåll
51
3.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag.................................. 1083
3.10 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn .......... 1084
3.11 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ........................................................................... 1085
4 Författningar på forskningsområdet ......................... 1087
4.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor .............. 1087
4.2 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) ........................................................................... 1094
4.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m............................. 1099
5 Författningar på trafikområdet ................................ 1105
5.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift ....................................................................... 1105
5.2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ......................................................................... 1107
5.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall............................................. 1109
5.4 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327) ........................................................................... 1111
5.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon......................................... 1112
5.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister .................................................................. 1114
6 Författningar på det finansrättsliga området ............. 1115
6.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument ..................................... 1115
6.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ............................................................ 1116
Innehåll SOU 2004:112
52
6.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument................................1117
6.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder...............................................................1118
6.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse............................................1120
7 Övriga författningsändringar .................................... 1123
7.1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken..................1123
7.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...................1125
7.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ....................................................................1134
7.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ....1136
7.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om för- säkringsavtal.........................................................................1137
7.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva ..............................................................1139
7.7 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)..........................................................................1140
7.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)....1144
7.9 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)............................................................................1148
7.10 Förslag till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)............................................................................1149
7.11 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter ...........................1151
Innehåll
53
Författningskommentar
Inledning ...................................................................... 1155
1 Föräldrabalken och nya lagar .................................. 1157
1.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken ................... 1157
1.2 Förslaget till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga..................................... 1226
1.3 Förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. .................................................................. 1253
1.4 Förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden....... 1291
2 Författningar på det medicinskrättsliga området ....... 1309
2.1 Förslaget till lag om ändring i abortlagen (1974:595)....... 1309
2.2 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ........................................................................... 1310
2.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1140) om insemination ........................................................................ 1312
2.4 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) ........................................................................... 1313
2.5 Förslaget till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562) ........................................................................... 1313
2.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen ............................................. 1316
2.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa ............................................ 1317
2.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ........................................................ 1318
2.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård............................................................ 1321
Innehåll SOU 2004:112
54
2.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m. ...........................................................1322
2.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ........1328
2.12 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)............................................................................1329
3 Författningar på det socialrättsliga området .............. 1333
3.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.................................................................1333
3.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring .........................................................1335
3.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara ..........1335
3.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall............................................1336
3.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ...........................1338
3.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.....................1339
3.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning ...............................................................1341
3.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension...........................................1342
3.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag ..................................1342
3.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn...........1343
3.11 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)............................................................................1343
Innehåll
55
4 Författningar på forskningsområdet ......................... 1347
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor .............. 1347
4.2 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) ........................................................................... 1357
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m............................. 1360
5 Författningar på trafikområdet ................................ 1367
5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift ....................................................................... 1367
5.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ......................................................................... 1368
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall............................................. 1368
5.4 Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327) ........................................................................... 1369
5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon......................................... 1370
5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister .................................................................. 1370
6 Författningar på det finansrättsliga området ............. 1373
6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument ..................................... 1373
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ............................................................ 1373
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ............................... 1374
6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder .............................................................. 1374
6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ........................................... 1375
Innehåll SOU 2004:112
56
7 Övriga författningsändringar .................................... 1377
7.1 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken ..............1377
7.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken................1377
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap .............................................................1383
7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område .................................................................................1383
7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal....................................................................1384
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva .....................................................1385
7.7 Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)..........................................................................1385
7.8 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)...1388
7.9 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)............................................................................1396
7.10 Förslaget till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)............................................................................1396
7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter ...........................1400
Särskilda yttranden, m.m.
Särskilda yttranden ........................................................ 1403
Särskilt yttrande av experten Ulla Lönnqvist Endre .........1403
Särskilt yttrande av experten Ingmar Hammer .................1404
Särskilt yttrande av experten Björn Norell........................1415
Särskilt yttrande av experten Lars Rutberg .......................1418
Särskilt yttrande av experten Elisabeth Rynning ..............1426
Innehåll
57
Särskilt yttrande av experten Eva von Schéele .................. 1431
Särskilt yttrande av experten Kerstin Tegnér.................... 1433
Bilagor
1 Kommittédirektiv (2002:55) .............................................. 1437
2 Tilläggsdirektiv (2003:23) .................................................. 1449
3 Tilläggsdirektiv (2004:56) .................................................. 1451
4 Fremtidsfuldmagter – et nyt retsinstitut........................... 1453
5 Utkast till förordningsändringar........................................ 1477
Litteraturförteckning ...................................................... 1481
59
Sammanfattning
Uppdraget
En av utredningens huvuduppgifter har varit att utvärdera 1995 års förmynderskapsreform, särskilt de delar av reformen som behandlar avregleringen av föräldrars förmyndarförvaltning och de nya arbetsuppgifter som överförmyndarna och länsstyrelserna fått.
En annan uppgift har varit att se över regelverket om ställföreträdare för hjälpbehövande vuxna, varvid utredningen särskilt har undersökt behovet av en legal ställföreträdare som kan företräda den enskilde i frågor om hälso- och sjukvård, socialtjänst och forskning.
Utredningen har vidare haft till uppgift att generellt se över de stödformer som erbjuds i föräldrabalken. I samband härmed har utredningen undersökt vilka åtgärder som är möjliga att vidta för att garantera tillgången på kvalificerade och lämpliga gode män och förvaltare.
I uppdraget har också ingått att undersöka om fullmakter som den enskilde utfärdar för en framtida situation kan vara ett gångbart alternativ till föräldrabalkens stödformer.
Utredningen har också haft till uppgift att följa upp vissa lagändringar från år 1997 rörande det rättsliga skyddet för s.k. ensamkommande barn. Arbetet i denna del har redovisats i delbetänkandet God man för ensamkommande flyktingbarn, SOU 2003:51, varvid utredningen har föreslagit en särskild lag om god man för ensamkommande barn m.fl.
Sammanfattning SOU 2004:112
60
DEL A
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor om förvaltning och tillsyn
Utfallet i stort av reformen av förmyndarförvaltningen
Genom 1995 års reform utsträcktes det område inom vilket föräldrar fritt får förvalta sina barns egendom. Genom denna avreglering minskade således överförmyndarnas kontroll av hur barns tillgångar används. En viktig uppgift för utredningen har varit att följa upp verkningarna av denna avreglering.
Utredningens underlag innefattar enkätundersökningar bland överförmyndarna och länsstyrelserna, rundfrågningar till landets åklagarmyndigheter och erfarenheter hos utredningens experter. Av detta framgår att risken har ökat för att underårigas berättigade intressen kommer i kläm till följd av att föräldrarna i sin förvaltning numera har en större frihet att agera och dessutom står under mindre kontroll. Vad som kan hända är bl.a. att föräldrar förbrukar barnets tillgångar för egen räkning, företar äventyrliga spekulationer med barnets medel eller på ett eller annat sätt sätter barnet i skuld.
Även om det är svårt att precisera missbruket i siffror finns det inte skäl att tro att det har någon alarmerande omfattning. Utredningen anser att en återgång till den tidigare ordningen med komplicerade redovisnings- och kontrollregler är utesluten. Vissa begränsande åtgärder bör dock vidtas för att skärpa kontrollen över föräldraförvaltningarna.
Enligt utredningens mening bör det i större utsträckning än i dag göras bedömningar av föräldrars förvaltning vid tillfällen då utbetalningar av vissa slag kommer barnen till del. Vidare bör överförmyndarnas möjligheter att få information om misstänkta brister i föräldrarnas förvaltning förbättras, särskilt i fall då barnen har satts i skuld. Barnens skydd mot skuldsättning bör stärkas, likaså deras skydd för erhållna gåvor. Information till föräldrarna om reglerna för förvaltning av underårigas medel bör bli bättre
Förbättringar i överförmyndarnas organisation bör kunna ha positiva verkningar för tillsynen över förmyndarna.
SOU 2004:112 Sammanfattning
61
Föräldrars och förordnade ställföreträdares förvaltning av den enskildes egendom samt vissa andra frågor rörande den enskildes ekonomiska angelägenheter, m.m.
Insättning av utbetalda medel på spärrat konto hos bank eller kreditmarknadsföretag
I dag finns i 16 kap. 11 § föräldrabalken bestämmelser som ålägger dödsbon, försäkringsgivare och pensionssparinstitut att, om det utbetalda beloppet överstiger två gånger prisbasbeloppet, göra utbetalningar till ett spärrat konto när mottagaren är underårig eller har god man med uppgift att förvalta egendom eller har förvaltare. Den som ombesörjer utbetalningen skall i samband härmed göra anmälan till förmyndaren och överförmyndaren. I syfte att ytterligare förbättra skyddet av ekonomiska tillskott som tillkommer dessa personer föreslår utredningen att också arvs- och testamentsavståenden, utbetalningar från Brottsoffermyndigheten och skadestånd från staten skall omfattas av regleringen i 16 kap. 11 § föräldrabalken. Utredningen föreslår dessutom att beloppsgränsen sänks från två till ett prisbasbelopp. Härigenom skapas förutsättningar för överförmyndaren att i större utsträckning än i dag säkerställa att förvaltningen är tillfredsställande när barn och hjälpbehövande personer får större ekonomiska tillskott.
Möjlighet för överförmyndaren att spärra VP-konton, fondkonton och depåer
Överförmyndaren kan i dag inte själv ta kontakt med ett finansiellt institut och spärra VP-konton, fondkonton och depåer som tillhör barn eller personer som har god man eller förvaltare. I stället är han hänvisad att anmoda föräldern eller den förordnade ställföreträdaren att ombesörja att en sådan spärr kommer till stånd.
Utredningen föreslår att överförmyndaren ges möjlighet att själv spärra VP-konton, fondkonton och depåer om det av någon särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen av den enskildes egendom.
Sammanfattning SOU 2004:112
62
Uppgiftsskyldighet för myndigheter och banker m.fl.
Överförmyndaren är för sin verksamhet beroende av information för att kunna upptäcka personer som har behov av en ställföreträdare och för att kunna utöva tillsyn över förmyndare, gode män och förvaltare.
I syfte att förbättra informationsflödet till överförmyndaren föreslår utredningen att skyldigheten för socialnämnden att anmäla behov av god man eller förvaltare omarbetas och flyttas från socialtjänstförordningen till socialtjänstlagen. Vidare föreslår utredningen att det i 16 kap. föräldrabalken införs en ny paragraf, 10 a §, enligt vilken överförmyndaren ges större möjligheter att för tillsynsändamål begära information från banker och andra finansiella institut. Utredningen föreslår också att verksamhetschefer inom hälso- och sjukvården skall vara skyldiga att i större utsträckning än i dag anmäla behov av god man eller förvaltare till överförmyndaren. En utökad anmälningsplikt föreslås gälla också för Skatteverket.
Åtgärder för att hindra att barn blir skuldsatta
År 2003 fanns det nästan 5 700 underåriga registrerade hos kronofogdemyndigheten med en total skuld om ca 38 500 000 kr.
En stor andel av skulderna hänför sig till skadestånd på grund av brott som den underårige gjort sig skyldig till. En betydande del av skulderna beror emellertid på att den underåriges föräldrar har låtit registrera ett fordon i barnets namn. Detta får till följd att barnet riskerar att sättas i skuld på grund av fordonsskatt, avgift för trafikförsäkring och avgifter för oriktig parkering m.m. som inte betalas i rätt tid. För att förhindra att barn sätts i skuld på grund av deras föräldrars fordonsinnehav föreslår utredningen att det införs bestämmelser som innebär att den underåriges förmyndare görs betalningsskyldig för dessa kostnader trots att fordonet i fråga är registrerat på barnet.
Utredningen föreslår vidare att en förälder som vill ingå ett avtal om kredit i sitt barns namn måste begära överförmyndarens samtycke, om det inte rör sig om en kortvarig kredit till ett ringa belopp.
SOU 2004:112 Sammanfattning
63
Föräldrars gåvor till sina barn
Genom ett tillägg i 4 § lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva vill utredningen klarlägga när en penninggåva från föräldrar till barn blir fullbordad och alltså får skydd mot anspråk från givarens borgenärer. Detta sker först när föräldern har överlämnat pengarna till t.ex. en bank utan att förbehålla sig rätt att förfoga över sitt barns pengar och utan att föräldern, ensam eller i förening med annan, likväl har en sådan fri rätt.
I praktiken innebär detta att föräldern måste sätta in pengarna med villkor om särskild överförmyndarkontroll hos bank, kreditmarknadsföretag eller företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet. Det föreslås härvid att en förälder inte skall kunna återkalla ett sådant villkor.
Skydd för den enskilde mot ställföreträdarens obehöriga dispositioner med huvudmannens medel
Preskription av fordran på skadestånd riktad mot en förordnad ställföreträdare
I dag gäller att en huvudman som vill väcka talan mot sin ställföreträdare om ersättning för försumlig förvaltning måste göra det inom ett år från det att han tog emot redovisning för förvaltningen. Enligt utredningens mening är ett år en i sammanhanget kort tid och preskriptionstiden bör därför utsträckas till tre år. Vidare föreslår utredningen att preskriptionen skall omfatta endast sådana omständigheter som framgår av redovisningen.
Preskription av fordran på skadestånd vid föräldrars fria förvaltning av sina barns tillgångar
Det finns i dag inte några särskilda preskriptionsregler som tar sikte på föräldrars fria förvaltning av sina barns tillgångar. I stället gäller den allmänna tioårspreskriptionen. Utredningen föreslår att också föräldrar som har fullgjort sådan förvaltning skall kunna komma i åtnjutande av den kortare preskriptionstiden under förutsättning att de kan prestera en redogörelse för sin förvaltning.
Sammanfattning SOU 2004:112
64
Möjlighet för överförmyndaren att kontrollera belastningsregistret i samband med förordnande av ställföreträdare
När någon skall få en god man eller förvaltare är det viktigt att överförmyndaren kan konstatera att den föreslagne ställföreträdaren inte förekommer i kronofogdemyndighetens register och inte har gjort sig skyldig till allvarligare brottslighet. Överförmyndaren kan redan i dag genom t.ex. en kreditupplysning få reda på om den tilltänkte ställföreträdaren har en oroväckande svag ekonomi. Det är vidare av stor vikt att överförmyndaren kan konstatera att en presumtiv ställföreträdare inte är kriminellt belastad. Uppgifter om begångna brott finns i Rikspolisstyrelsens belastningsregister. När det gäller belastningsregistret kan överförmyndaren inte själv begära att få ett utdrag. Utredningen föreslår nu att överförmyndaren skall erhålla en sådan befogenhet.
Kommunerna skall vara skyldiga att solidariskt med den förordnade ställföreträdaren svara för ren förmögenhetsskada som den enskilde har drabbats av till följd av ställföreträdarens förmögenhetsbrott
En hjälpbehövande person vars egendom t.ex. förskingras av en förordnad ställföreträdare (god man, förvaltare, vissa förmyndare) får en fordran på skadestånd på ställföreträdaren i fråga. Vanligtvis finns emellertid den förskingrade egendomen inte i behåll och möjligheterna för den enskilde att erhålla brottsskadeersättning för denna typ av skador är mycket begränsade.
För att den enskilde inte skall bli ställd helt utan möjlighet till gottgörelse för den förlust han har lidit föreslår utredningen att kommunen skall ansvara solidariskt med den förordnade ställföreträdaren för ren förmögenhetsskada som ställföreträdaren vållar genom ett förmögenhetsbrott. Anledningen till att ansvaret läggs på kommunen är att den har ålagts att, ibland mot den enskildes vilja eller utan hans samtycke, rekrytera en ställföreträdare, låt vara att själva beslutet om förordnande ofta tas av rätten i samband med att den anordnar ett ställföreträdarskap. Vidare har kommunerna möjlighet att genom försäkringar sprida risken för att behöva ge ut skadestånd i nu aktuellt hänseende.
Det solidariska skadeståndsansvaret bör begränsas till ett belopp motsvarande fem prisbasbelopp.
SOU 2004:112 Sammanfattning
65
Kontokort och internet
Utredningen har gjort en analys av i vilken utsträckning en ställföreträdare kan binda sin huvudman vid en rättshandling som har företagits med hjälp av den hjälpbehövandes kontokort eller internetbank. Av hänsyn till skyddet för den enskildes tillgångar föreslår utredningen inte några bestämmelser som utgör undantag från bl.a. nuvarande 11 kap. 5 § föräldrabalken för det fall rättshandlingen har företagits med kontokort eller internetbank.
Överförmyndarverksamheten
Resultaten av 1995 års reform
En av utredningens uppgifter har varit att kartlägga konsekvenserna av att vissa förmynderskapsärenden flyttades från tingsrätterna till överförmyndarna. Slutsatsen som dras är att överflyttningen i allt väsentligt har lett till ett positivt resultat, att det saknas anledning att återgå till den tidigare ordningen och att det inte heller finns skäl att flytta hanteringen av ärendena till någon annan myndighet. Däremot konstateras att åtgärder behövs för att förbättra vissa allmänna svagheter i överförmyndarorganisationen och ärendehanteringen.
Utgångspunkten är att överförmyndarverksamheten även i fortsättningen skall vara en kommunal angelägenhet; det har legat utanför uppdraget att överväga ett förstatligande av verksamheten. Vissa begränsade åtgärder för att åstadkomma förbättringar i organisationen och för att säkerställa kompetensen hos överförmyndarna är nödvändiga, delvis som en följd av utredningens förslag i övrigt.
Åtgärder inom kommunerna m.m.
Utredningens undersökningar visar att åtskilliga överförmyndare anser sig ha för små resurser för att klara verksamheten tillfredsställande. Det finns fog för att inom kommunerna överväga en prioritering av överförmyndarsysslorna, bl.a. till undvikande av utgiftsökningar inom den sociala sektorn. De förslag som lämnas innebär att fördelarna med överförmyndarnämnd som organisationsform blir mer framträdande, eftersom verksamheten tillförs fler uppgifter. Kommunerna bör emellertid alltjämt ha frihet att välja form för hur verksamheten skall organiseras. Länsstyrelserna föreslås få i uppgift
Sammanfattning SOU 2004:112
66
att i sin tillsynsverksamhet verka för att kommunerna anordnar överförmyndarverksamheten på ett ändamålsenligt sätt.
Kommunernas frihet vid val av överförmyndare och nämndledamöter lämnas orörd. Samtidigt erinras om att kravet på överförmyndarnas och tjänstemännens utbildningsnivå kommer att öka. Länsstyrelserna skall enligt förslaget se till att utbildningen av överförmyndare, ledamöter i överförmyndarnämnd och ersättare är tillfredsställande.
Möjligheterna att delegera överförmyndaruppgifter bör finnas kvar och i viss utsträckning vidgas.
Av föräldrabalken skall klart framgå att kommunerna kan tillsätta gemensam överförmyndarnämnd och bilda kommunalförbund för att fullgöra överförmyndaruppgifter.
Nya uppgifter för överförmyndarna
Överförmyndarna ges befogenhet att interimistiskt anordna godmanskap för hjälpbehövande vuxna resp. utvidga omfattningen av ett redan beslutat godmanskap. Ett sådant beslut skall omedelbart anmälas till rätten, som ex officio kan häva det, om det anses obefogat. Främst lär denna nya befogenhet komma att bli tillämplig i hälso- och sjukvårdsangelägenheter av brådskande natur. Detta ställer i sin tur vissa krav på jourhållning hos överförmyndarna.
Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt
Förstärkning av länsstyrelsernas roll
Ett centralt inslag i länsstyrelsernas tillsynsverksamhet är de inspektionsbesök som görs hos överförmyndarna. Målsättningen att varje myndighet får inspektionsbesök en gång årligen bör ligga kvar, men också omsättas i praktiken. Vidare bör länsstyrelserna uppmärksamma behovet av att göra inspektioner ”på förekommen anledning”, främst med anledning av klagomål.
Länsstyrelserna lämnar redan i dag på begäran råd till landets överförmyndare. Rådgivningsverksamheten bör emellertid också ha en aktiv sida, vilket innebär att länsstyrelserna på eget initiativ bör sprida information till överförmyndarna om t.ex. ny lagstiftning, rättsfall, JO-uttalanden m.m. Det kan också röra sig om generella råd om tillämpningen av mera allmänt hållna bestämmelser, till främjande
SOU 2004:112 Sammanfattning
67
av en enhetlig rättstillämpning. Råden kan dessutom gälla administrativa rutiner samt den utbildning av förmyndare, gode män och förvaltare för vilken överförmyndaren svarar. För att effektivisera särskilt den riktgivande, generella rådgivningen bör länsstyrelserna inleda ett samarbete på riksnivå, gärna tillsammans med Svenska Kommunförbundet och Föreningen Sveriges Överförmyndare.
Det är utredningens bedömning att en länsstyrelses verksamhet skulle kunna främjas ytterligare genom ett samarbete mellan länsstyrelser i angränsande län. Särskilt i de mindre länen är arbetsvolymen så liten att det kan visa sig svårt att upprätthålla kompetensen. Kostnaden per ärende tenderar också att öka när personalen inte kan arbeta upp rutiner på olika områden. För att ett långtgående samarbete över länsgränserna skall vara möjligt föreslår utredningen att 19 kap. 18 § föräldrabalken utformas så att en länsstyrelse kan utöva tillsyn över en överförmyndare i ett annat län.
DEL B
Företrädare för vuxna hjälpbehövande
Utgångspunkter för en reglering
Med dagens regler kan en vuxen hjälpbehövande förses med en ställföreträdare enligt föräldrabalken. De två institut som det är fråga om är godmanskap och förvaltarskap. Föräldrabalkens regler om ställföreträdarskap för vuxna har emellertid vissa brister. Bl.a. är det i dag oklart hur långt en förordnad ställföreträdares behörighet sträcker sig. Många personer är i behov av ett bättre skydd än det som dagens regelverk ger. Samtidigt finns i dagsläget svårigheter att rekrytera tillräckligt många ställföreträdare, vilket är ett problem som av allt att döma lär bli större med tiden.
Samhället har ett ansvar för att personer som har otillräcklig beslutsförmåga ges möjlighet att få en företrädare som kan åberopa sig på rättsligt stöd, eventuellt kopplat till ett domstols- eller myndighetsbeslut, när han eller hon företräder en sådan utsatt person. Lösningen föreslås bli att instituten godmanskap och förvaltarskap kompletteras med nya, mindre formella stödformer i särskild lagstiftning. Målgruppen för de nya stödformerna skall vara vuxna personer som saknar mental förmåga att ta ställning i en viss rättslig angelägenhet (bristande beslutskompetens). Reglerna om gode män och förvaltare
Sammanfattning SOU 2004:112
68
i föräldrabalken föreslås bilda basen i ett samordnat system om regler för ställföreträdarskap.
Det finns skäl för att låta människor själva föranstalta om ställföreträdarskapet inför tider då de kan tänkas vara i behov av hjälp. Ökade möjligheter skall därför finnas för den enskilde att för framtida sjukdomstillstånd och liknande utse ställföreträdare i t.ex. fullmakter som tar sikte just på sådana situationer.
Om en bedömning i det enskilda fallet leder till att en viss person skall anses sakna beslutskompetens och om han eller hon inte heller har fått eller själv utsett en behörig företrädare, skall personen på vissa kärnområden kunna förses med en ställföreträdare utan särskilda domstols- eller myndighetsbeslut. Den kategori av ställföreträdare som på detta sätt skall kunna ges en roll är anhöriga till den enskilde, under förutsättning att de accepterar uppgiften.
För personer som visserligen har ett hjälpbehov men som klarar av att fatta egna beslut skall en ställföreträdare utses endast i den mån den enskilde inte själv kan eller vill bli företrädd på annat sätt, t.ex. med stöd av fullmakter.
Utredningen framhåller som viktiga principer för en reform de hjälpbehövandes autonomi och frivilliga medverkan. Av särskild vikt är respekten för de hjälpbehövandes värdighet. De hjälpbehövandes egen inställning till olika åtgärder bör beaktas, trots att de vid tillfället för åtgärden kanske inte har tillräcklig kapacitet för att själva fatta beslut.
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
Om uppdragets avgränsning, regelstrukturen m.m.
Anordnande av godmanskap enligt nuvarande 11 kap. 4 § föräldrabalken innebär inte att den enskildes självbestämmanderätt inskränks inom ramen för godmanskapet. Någon ändring härvidlag föreslås inte. Däremot skall en rättshandling som en god man företar inom ramen för förordnandet – men utan den enskildes samtycke – anses bindande för den enskilde, om denne uppenbart har saknat förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening. För att ge underlag för en bedömning av om den enskilde befinner sig i ett sådant tillstånd som ger den gode mannen friare svängrum att agera föreslås att rätten skall kunna besluta att inhämta läkarintyg som utvisar om och i vilken utsträckning den enskilde har egen beslutsförmåga. I fler
SOU 2004:112 Sammanfattning
69
fall än för närvarande skall den enskildes eget samtycke också kunna presumeras (se nuvarande 11 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken).
Uppdragen för ställföreträdarna enligt 11 kap. föräldrabalken bör, till skillnad mot vad som gäller för närvarande, avgränsas med hjälp av begreppen ekonomiska och personliga angelägenheter. Uppgifterna att bevaka den enskildes rätt och företräda denne i de angelägenheter som omfattas av uppdraget är att se som självklara inslag i respektive uppdrag (jfr nuvarande 11 kap. 4 § föräldrabalken).
Med dagens regler kan en person fråntas sin rättsliga handlingsförmåga i både ekonomiska och personliga hänseenden i samband med att förvaltarskap anordnas för honom eller henne. Möjligheterna att anordna förvaltarskap i ekonomiska angelägenheter skall finnas kvar på väsentligen oförändrade premisser. Ett tillkommande uttryckligt villkor för anordnande av förvaltarskap skall vara att ett sådant ställföreträdarskap är nödvändigt för att hindra att den enskildes ekonomi utsätts för väsentliga risker eller att han eller hon utnyttjas ekonomiskt på ett otillbörligt sätt. Däremot skall förvaltarskap inte kunna avse personliga angelägenheter. Detta leder till att det i vissa fall blir aktuellt att anordna både godmanskap och förvaltarskap för en och samma hjälpbehövande.
Som nämndes ovan finns det i dag vissa luckor i behörigheten när det gäller ställföreträdarskap enligt föräldrabalken. Främst är det i hälso- och sjukvårds- samt i forskningsrelaterade angelägenheter som bristerna är märkbara. Regleringen av ställföreträdande beslutsfattande för vuxna i personliga angelägenheter föreslås bli i princip heltäckande. En gräns sätts dock vid vissa frågor av utpräglat personlig karaktär. Inte heller skall en ställföreträdare kunna medge åtgärder som innebär tvång eller frihetsberövande av huvudmannen.
Detta kräver anpassningar av reglerna i föräldrabalken. En god man med behörighet i personliga angelägenheter skall i fortsättningen kunna representera en hjälpbehövande inom hälso- och sjukvård och andra närbesläktade områden. För att representantskap i vårdangelägenheter skall bli aktuellt måste detta anges särskilt i förordnandet.
Ställföreträdarnas personliga engagemang och relation till andra stödpersoner
Europarådets rekommendation om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna betonar vikten av att den hjälpbehövande görs delaktig i beslut som rör honom eller henne. Uttryckliga regler med
Sammanfattning SOU 2004:112
70
denna innebörd föreslås bli införda i föräldrabalken. En god man – även när han beslutar utan krav på den enskildes samtycke – och en förvaltare skall enligt utredningsförslaget ha en skyldighet att beakta den enskildes uttryckta eller förmodade inställning när uppdraget utförs. Dessutom framhålls att den enskildes medel skall kunna användas till den enskildes välbefinnande, inte bara till hans nytta.
I det praktiska samspelet mellan god man/förvaltare och den hjälpbehövande utför ställföreträdaren många sysslor som inte har så starkt samband med ställföreträdarens roll som juridisk representant för den enskilde. Detta är naturligtvis av godo. Samtidigt finns anledning att lyfta fram ställföreträdarens roll som juridisk representant och samordnare av hjälpinsatser. Det sagda skall emellertid inte innebära att ställföreträdaren kan låta bli att informera sig om den enskildes personliga förhållanden, även om uppdraget begränsar sig till ekonomiska angelägenheter.
Ibland har en hjälpbehövande andra former av stödpersoner tilldelade för sig samtidigt som en god man eller förvaltare är förordnad för honom eller henne. En ställföreträdare enligt föräldrabalken bör samråda med sådana stödpersoner. Det bör inte finnas något formellt hinder mot att en person både är god man och fungerar som stödperson för den enskilde enligt annan lagstiftning. En viss restriktivitet är dock påbjuden i detta hänseende.
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
Framtidsfullmakter
Många människor utfärdar fullmakter för att få hjälp med åtgärder av olika slag, kanske främst i ekonomiska angelägenheter. En fungerande fullmakt kan vara ett alternativ till representantskap i form av god man och, i vissa fall, förvaltare. Mycket talar dock för att en fullmakt enligt svensk rätt förlorar sin verkan sedan fullmaktsgivaren mist sin beslutsförmåga.
Utredningen föreslår att ett nytt fullmaktsinstitut med framtidsfullmakter införs för situationer i vilka en fullmaktsgivare inte längre själv kan råda över det som fullmakten är avsedd att omfatta. En framtidsfullmäktig – av naturliga skäl en person som fullmaktsgivaren har stort förtroende för – skall anses vara fullmaktsgivarens ställföreträdare.
SOU 2004:112 Sammanfattning
71
Reglerna, som tills vidare föreslås ingå i en ny lag (se nedan), skall ses som ett komplement till föräldrabalkens representationsregler. Fullmakterna skall kunna avse både ekonomiska och personliga angelägenheter, till skillnad från vad som är fallet med fullmakter enligt avtalslagens bestämmelser. För att fullmäktigen skall kunna företräda fullmaktsgivaren i hälso- och sjukvårdsfrågor måste detta uttryckas särskilt i fullmakten.
Den nya lagstiftningen bör anknyta till befintliga regelsystem, företrädesvis avtalslagen, ärvdabalkens bestämmelser om upprättande av testamente, föräldrabalken och sysslomannareglerna i handelsbalken. En fullmaktsgivare skall ges stort utrymme för individuella lösningar. Av rättssäkerhetsskäl bör vissa möjligheter finnas till insyn och kontroll från överförmyndarnas sida.
En framtidsfullmakt skall träda i kraft när fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som framtidsfullmakten avser. Den skall vara skriftlig och i övrigt i princip underkastas samma formkrav som testamenten. Formkraven bör vara sådana att fullmaktsgivaren förmås att begrunda att fullmakten skall träda i funktion vid en tidpunkt då han eller hon har stora svårigheter att själv råda över dess existens.
Fullmaktsgivaren bör informera sin omgivning om att en framtidsfullmakt har upprättats. Ingen registrering av fullmakter föreslås. Det skall vara fullmäktigen som tar ställning till om fullmakten har trätt i kraft, varför han eller hon måste ha rätt att ta del av annars sekretessbelagda uppgifter om den enskildes hälsotillstånd.
Av naturliga skäl kan det visa sig svårt att återkalla en fullmakt av nu nämnt slag. Om det visar sig att en framtidsfullmakt används på ett sätt som inte varit förutsatt, skall fullmäktigen efter domstolsprövning kunna ersättas med god man eller förvaltare. Detta kan också bli nödvändigt, om fullmäktigen av olika skäl inte kan ta sig an uppdraget. Vidare skall en ställföreträdare kunna utses i sådana angelägenheter som inte täcks av förordnandena i framtidsfullmakten. Kopplingen till föräldrabalkens regler medför att en fullmäktig inte bör kunna ges större behörighet än vad en god man skulle ha kunnat erhålla.
Sammanfattning SOU 2004:112
72
Fullmakters verkan vid beslutsoförmåga hos fullmaktsgivaren
Som konstaterats ovan är det med gällande regler osäkert vilken verkan en ”vanlig” fullmakt enligt avtalslagen har sedan fullmaktsgivaren har blivit varaktigt och i huvudsak beslutsoförmögen. En rimlig konsekvens av att nya regler om framtidsfullmakter införs är att det i lag slås fast att en rättshandling som en fullmäktig företagit med stöd av en sådan fullmakt inte har större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen. En ny bestämmelse med denna innebörd föreslås bli införd i avtalslagen.
Ett viktigt undantag från denna princip föreslås. Det gäller skriftliga fullmakter som avser uppbärande av medel för periodiskt återkommande, sedvanliga betalningar eller andra penningöverföringar med anknytning till den enskildes dagliga livsföring. I praktiken rör det sig om autogiromedgivanden av tämligen rutinbetonat slag. Sådana fullmakter skall i princip få behålla sin giltighet även sedan fullmaktsgivaren har mist sin beslutskompetens, utan förbehåll eller formaliakrav. Detsamma skall gälla andra medgivanden om periodiska överföringar från den enskilde för sådana ändamål.
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
Mot bakgrund av att det visat sig svårt att rekrytera tillräckligt många gode män och förvaltare finns det skäl att föreslå även andra ställföreträdarkategorier än framtidsfullmäktige för vuxna personer. Det ligger nära till hands att då söka bland anhöriga till de hjälpbehövande.
Anhöriga till vuxna hjälpbehövande fyller av allt att döma en viktig funktion redan i dag på flera områden. Ett av dessa är den ekonomiska förvaltningen av medel som tillhör vuxna hjälpbehövande. Lagstödet för de åtgärder som vidtas, oftast med den enskildes bästa för ögonen, är emellertid bräckligt.
Utredningen föreslår därför att anhöriga skall ges legal behörighet i vissa ekonomiska angelägenheter för personer som har fyllt 18 år men som på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande uppenbarligen varaktigt saknar förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter. Lagen skall inte omfatta personer som lider av en bestående funktionsnedsättning när de fyller 18 år.
SOU 2004:112 Sammanfattning
73
Bestämmelserna bör tas in som ett andra kapitel i den ovan nämnda lagen om framtidsfullmakter, som föreslås få namnet lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga (LFA).
I praktiken rör det sig om ställföreträdarskap för personer som har svårigheter att klara t.o.m. de mest elementära ekonomiska angelägenheter. Behörigheten bör inskränka sig till sedvanliga rättshandlingar med anknytning till den enskildes dagliga livsföring. De anhöriga skall bl.a. kunna sköta betalningar och träffa vissa avtal för den enskildes räkning samt upprätta eller återkalla autogirofullmakter.
Företrädarskap genom anhöriga i ekonomiska angelägenheter skall enligt förslaget ses som en subsidiär lösning; behörigheten skall inträda först om det kan konstateras att den enskilde varken har utsett framtidsfullmäktig eller har god man eller förvaltare på området. Uppgiften skall vara frivillig. I första hand är det den enskildes make eller sambo som kommer i fråga, därefter barn, barnbarn, föräldrar och syskon i fallande ordning. Endast en kategori av släktingar – i förekommande fall flera personer med identiska släktband till den hjälpbehövande – bör kunna företräda den anhörige i de angelägenheter som blir aktuella.
Kräver den enskildes förhållanden mer vidsträckt hjälp, återstår ingen annan utväg än att komplettera ställföreträdarskaran med en föräldrabalksrepresentant, alternativt att helt ersätta de anhöriga på denna väg. Det senare alternativet kan också bli aktuellt, om det visar sig t.ex. att de anhöriga missköter uppgiften. Viss tillsyn kan utövas av överförmyndaren.
Naturligtvis bör en anhörig ställföreträdare inte kunna företräda den enskilde i situationer där det finns motstående intressen. En annan begränsning som följer av förslaget är att den anhörige inte skall ha behörighet att företräda den enskilde i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet. Anhöriga ställföreträdare skall under skadeståndsansvar handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde och ta hänsyn till hans eller hennes inställning, trots att den enskilde är beslutsoförmögen när behörigheten aktualiseras.
Ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvård m.m.
Vuxna personer som av olika anledningar saknar förmåga att själva ta ställning till vård eller behandling kan med gällande regler mera sällan få hjälp av en ställföreträdare (god man eller förvaltare) i
Sammanfattning SOU 2004:112
74
beslutsfattandet. Vanligen vidtas åtgärder för sådana patienter med stöd av s.k. hypotetiska samtycken, dvs. samtycken som grundar sig på en bedömning av hur den enskilde skulle ha ställt sig till den angelägenhet som är i fråga, om han hade kunnat ta ställning.
Ställföreträdande beslutsfattande inom hälso- och sjukvården är en vedertagen konstruktion i bl.a. de övriga nordiska länderna. Vidare förutsätter internationella dokument på området att en ställföreträdare finns att tillgå för beslutsinkompetenta patienter. Det rådande rättsläget är således inte tillfredsställande. Bristen på möjligheter att arrangera ställföreträdarskap har också vållat problem i flera lagstiftningsärenden på forskningsområdet de senaste åren.
I betänkandet föreslås därför att en ny lag införs om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. I lagen – som i det följande benämns LSH – behandlas även vissa närbesläktade bestämmelser om behandlingen i fråga om sådana patienter.
Beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga skall kunna fattas, om patienten p.g.a. psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande uppenbarligen inte förmår att tillgodogöra sig information i en fråga rörande vården, att självständigt överväga konsekvenserna av beslut i frågan eller att meddela sin mening. Ett sådant beslut skall grunda sig på den uppkomna angelägenhetens karaktär och förhållandena när patientens ställningstagande aktualiseras och bör endast fattas om det har betydelse för patientens vård. Beslutet skall kunna begränsas till att avse särskilda delar av vården eller behandlingen.
Det skall ankomma på hälso- och sjukvårdspersonal att fatta beslutet. Patienten skall få ett meddelande om att det har fattats och skall ha möjlighet att överklaga det till förvaltningsdomstol.
När en patient saknar beslutsförmåga skall alltså han eller hon representeras av en ställföreträdare. Det är patientens ställföreträdare som tar ställning i frågor om samtycke till åtgärder inom vården. Ställföreträdaren skall även kunna företräda patienten i andra frågor som gäller hälso- och sjukvården. Trots att patienten har en ställföreträdare, är det patientens egen mening som skall fälla avgörandet, om han eller hon själv kan ta ställning; patienten är således på intet sätt ”omyndigförklarad”.
I första hand skall till ställföreträdare tas en person som patienten själv har utsett. Utöver framtidsfullmäktig, som alltså kan utses i en framtidsfullmakt när den enskilde har kvar sin beslutsförmåga, skall patienten kunna utnämna ett ”vårdombud”. Ett vårdombud
SOU 2004:112 Sammanfattning
75
skall kunna utses i anslutning till viss vård eller vistelse i t.ex. ett särskilt boende för äldre. Även för sådana utpekanden skall krävas att den enskilde/patienten har tillräcklig beslutsförmåga.
Om inte en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud har utsetts, skall patienten representeras av en anhörig (se ovan om den turordning som gäller i fråga om representantskap i ekonomiska angelägenheter). Patienten skall själv i förväg kunna avböja att (vissa) anhöriga företräder honom.
Om en framtidsfullmäktig, ett vårdombud eller anhöriga inte skall eller kan representera den beslutsinkompetente patienten måste en god man förordnas. Så är fallet när någon annan ställföreträdare inte finns att tillgå, avböjer att representera den enskilde, inte kan anträffas eller annars är ur stånd att föra patientens talan. En anmälan till överförmyndaren måste då göras från vårdpersonalens sida om behovet av god man. Detsamma skall gälla om ställföreträdaren inte uppfyller vissa lämplighetskrav eller i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd. Även vid oenighet mellan anhöriga med gemensam behörighet måste en anmälan komma till stånd.
En ställföreträdare skall inte med bindande verkan kunna godta att patienten utsätts för tvång eller förleds att acceptera medicinering eller någon annan åtgärd.
Patientens ställföreträdare skall inte ha rätt att motsätta sig direkt livräddande eller livsuppehållande behandling. Undantag härifrån skall kunna göras för rent livsuppehållande behandling när patienten är oåterkalleligt döende eller befinner sig i ett permanent medvetslöst tillstånd, om patienten i en framtidsfullmakt har medgett detta.
Ställföreträdaren skall inte behöva kopplas in när det gäller åtgärder som kan hänföras till löpande omvårdnad eller som med hänsyn till omständigheterna kan anses vara mindre ingripande. Inte heller skall samtycke från ställföreträdaren behöva inhämtas när uppskov med en åtgärd skulle medföra risk för patientens liv eller för icke obetydlig skada på hälsan.
Ställföreträdaren skall till grund för sitt ställningstagande i princip lägga patientens inställning så som denna skulle ha varit, om patienten hade haft sin beslutsförmåga i behåll och utövat denna under gynnsamma betingelser. Till stöd för sitt ställningstagande skall ställföreträdaren ta eventuella i förväg upprättade, skriftliga meningsyttringar från patienten (vårddirektiv), men även andra yttranden från patienten kan få betydelse. Beskeden är inte bindande. Ställföreträdaren skall emellertid utgå från sådana besked när han företräder
Sammanfattning SOU 2004:112
76
patienten. Han bör också samråda med och ta hänsyn till de synpunkter som patienten ger uttryck för, trots att patienten skall anses sakna beslutsförmåga. Om ställföreträdaren likväl inte kan bilda sig en uppfattning om patientens förmodade inställning, skall i stället patientens bästa utgöra grund för ställningstagandet. – Även ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal måste ta hänsyn till patientens förmodade inställning när den överväger åtgärder utan medverkan av ställföreträdare.
En särskild form av viljeyttring från en patients sida föreslås få ett mer konkret genomslag. Det rör ställningstaganden till rent livsuppehållande behandling i situationer då patienten är oåterkalleligen döende eller befinner sig i ett permanent medvetslöst tillstånd. Har patienten i ett särskilt dokument, omgärdat av vissa formkrav, (livsslutsdirektiv) motsatt sig sådan behandling, skall förklaringen i princip följas.
Ställföreträdare beträffande forskning på person
I flera lagstiftningsärenden på senare år har svårigheter vållats av det faktum att forskning kan behöva bedrivas på enskilda personer som saknar förmåga att själva ta ställning till sin medverkan i forskningen. I lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m., lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor och läkemedelslagen (1992:859) har olika sätt att angripa problemet valts.
I betänkandet lämnas förslag till en lagstiftning som skall ta sikte på vuxna beslutsoförmögna personers medverkan vid forskning, när samtycke från forskningspersonen krävs enligt gällande lagstiftning, särskilt frågan om det ställföreträdande samtycket.
Gemensamma bestämmelser för all forskning som kan beröras lämnas inte i någon för ändamålet föreslagen lag. I stället föreslås att bestämmelser om beslutsinkompetenta forsknings- och försökspersoner m.fl. och deras ställföreträdare ges i anslutning till respektive lags bestämmelser om samtycke.
Det är särskilt angeläget att forskning i vilken beslutssvaga personer deltar omgärdas av vissa spärrar. Den kanske viktigaste är att den enskilde har vetorätt. Även en person som egentligen saknar förmåga att själv ta ställning till deltagande i forskning bör med bindande verkan kunna avsäga sig medverkan. Mot den bakgrunden föreslås inte några särskilda, restriktiva regler om ställföreträdarskap vid beslutsfattande för beslutsoförmögna i forskningsangelägenheter.
SOU 2004:112 Sammanfattning
77
De ställföreträdarregler som gäller i fråga om hälso- och sjukvård av patienter utan beslutsförmåga föreslås i huvudsak bli tillämpliga även inom forskning, läkemedelsprövning och hantering av vävnadsprover, både när verksamheten bedrivs i samband med hälso- och sjukvård av patienten och när det saknas ett sådant samband. Vårdombud skall dock bara kunna vara ställföreträdare i det förra fallet. Både gode män och anhöriga skall alltså kunna fungera som ställföreträdare för den enskilde. Därigenom kan den enskilde i princip ha samma ställföreträdare enligt olika lagar som reglerar hans eller hennes medverkan i forskning m.m.
En särskild fråga som har tilldragit sig uppmärksamhet är hur samtycke skall kunna inhämtas för beslutsinkompetenta personers räkning när forskningsåtgärder aktualiseras i akuta situationer. Det står klart att det inte alltid är möjligt att avvakta till dess den enskildes vanlige ställföreträdare har beretts tillfälle att ta ställning. Därför föreslås att särskilt utsedda företrädare skall få pröva om samtycke skall lämnas, när det gäller forskning i samband med hälso- och sjukvård och klinisk läkemedelsprövning som är inriktad på akuta situationer. Motsvarande skall gälla ingrepp enligt transplantationslagen och hanteringen av vävnadsprover enligt biobankslagen. De särskilda företrädarna skall höra till hälso- och sjukvårdspersonalen men skall vara självständiga och oberoende i förhållande till forskningsverksamheten eller läkemedelsprövningen. Samtycke skall därefter snarast inhämtas från den enskilde eller dennes vanlige ställföreträdare. Om samtycke inte lämnas, får vidare åtgärder inte vidtas, om det inte rör sig om att använda inhämtade data.
Företrädarskap inom området för social välfärd
Ställföreträdarskap i ekonomiska angelägenheter, hälso- och sjukvård samt forskning har avhandlats ovan. Ett annat angeläget område där frågan om ställföreträdarskap får betydelse, inte minst för personer som saknar beslutsförmåga, är den sociala välfärden. Visserligen finns det i dag möjligheter att anordna ställföreträdarskap enligt föräldrabalken i sådana frågor, men även här gör sig behovet av icke myndighetsanordnade ställföreträdarskap gällande.
En ny lag föreslås därför bli införd om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV). Lagen skall gälla angelägenheter som rör bl.a. insatser som avses i socialtjänstlagen (2001:453), insatser för särskilt stöd och särskild
Sammanfattning SOU 2004:112
78
service som avses i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, ersättning för personlig assistans enligt lagen (1993:389) om assistansersättning samt förmåner genom socialförsäkring och bidragssystem som anges i 3 kap. socialförsäkringslagen (1999:799).
Lagen skall – till undvikande av gränsdragningsproblem – inte gälla ställföreträdarskap för allmän omvårdnad som ges i samband med hälso- och sjukvård.
I övrigt är uppbyggnaden av den nya lagen i stort identisk med vad som föreslås gälla inom hälso- och sjukvården. Följaktligen förutsätts att beslut om att en person skall anses sakna beslutsförmåga skall kunna fattas, om den enskilde p.g.a. psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande uppenbarligen inte förmår att tillgodogöra sig information i en fråga rörande angelägenheter inom den sociala välfärden, att självständigt överväga konsekvenserna av beslut i frågan eller att meddela sin mening. Ett sådant beslut skall, liksom när det gäller företrädarskap i hälso- och sjukvårdsfrågor, grunda sig på den uppkomna angelägenhetens karaktär och förhållandena när den enskildes ställningstagande aktualiseras. Det bör endast fattas om det har betydelse för ställningstaganden till sociala förmåner eller omvårdnadsåtgärder.
Skaran av ställföreträdare som kan bli aktuell är i stort sett densamma som inom hälso- och sjukvården. Även vårdombud skall kunna ha behörighet, förutsatt att de redan har förordnande enligt LSH i fråga om pågående vård eller boende. Ett undantag från vad som föreslås i LSH är att personer som på grund av bestående funktionsnedsättning saknar beslutsförmåga när de fyller 18 år endast skall kunna företrädas av ställföreträdare enligt föräldrabalken.
Ställföreträdare ges i lagen behörighet att ansöka om sociala förmåner och att ta ställning i frågor om samtycke till hjälp- och stödåtgärder. Den som åtagit sig uppgiften att företräda den enskilde skall även bära visst ansvar för att uppgifter lämnas och att anmälningar görs enligt berörd lagstiftning.
Inte heller enligt LSV skall en ställföreträdare med rättslig verkan kunna godta tvångsåtgärder eller motsvarande. Patientens förmodade inställning skall, liksom enligt LSH, vara rättesnöre för ställföreträdarens agerande. Myndigheter m.fl. som svarar för att förmåner m.m. ges till den enskilde – i lagen kallade förmånsgivare – skall ha ett visst ansvar för att ställföreträdaren representerar den enskilde på ett godtagbart sätt.
SOU 2004:112 Sammanfattning
79
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocess
De regler som enligt rättegångsbalken gäller för ställföreträdarskap i mål och ärenden vid domstol kan uppfattas som diffusa. Eftersom nya ställföreträdarformer nu introduceras på andra rättsområden, finns det ett behov av att klargöra och komplettera reglerna om vem som skall kunna föra den enskildes talan i en process, men också vem som skall kunna ange brott riktade mot den enskilde till åtal när han eller hon inte själv förmår detta.
I förslaget till ändringar i rättegångsbalken slås fast att en god man enligt föräldrabalken skall kunna verka som ställföreträdare i en rättegång, oavsett om den enskilde har eller saknar processbehörighet. Den gode mannens processhandlingar skall som utgångspunkt kräva den enskildes samtycke för att vara bindande. En god man, förvaltare eller framtidsfullmäktig i ekonomiska angelägenheter skall ha angivelse- och åtalsrätt beträffande brott som rör i förordnandet berörd egendom. En god man eller framtidsfullmäktig med behörighet i personliga angelägenheter skall ha motsvarande rätt beträffande brott mot den enskildes person. Vissa tillrättalägganden om vem som skall ha rätt att föra en skadeståndstalan för den enskildes räkning föreslås.
En person som har ställföreträdare skall även i framtiden ha en obegränsad och ovillkorlig rätt att försvara sig själv i en fråga om straffansvar; en annan sak är att en ställföreträdare med behörighet i personliga angelägenheter också skall ges möjlighet att – vid sidan om den enskilde – föra talan i ansvarsdelen. Gäller det frågor om anspråk på skadestånd som riktas mot den enskilde på grund av brottslig eller annan skadegörande handling bör såväl den enskilde som dennes ställföreträdare i ekonomiska eller personliga angelägenheter kunna föra talan.
I fråga om förvaltningsprocessen föreslås att en beslutsinkompetent person skall kunna företrädas av ställföreträdare som utpekas i den särskilda lagstiftning som är tillämplig. Om särskilda regler saknas, får den enskilde inom ramen för förordnandet företrädas av framtidsfullmäktig eller ställföreträdare enligt föräldrabalken. En god mans processhandlingar skall som utgångspunkt även här kräva den enskildes samtycke för att vara bindande.
Rättegångsfullmakters verkan efter den tidpunkt då den enskilde mister förmågan att själv föra sin talan påverkas av förslaget. En rättshandling som ett rättegångsombud företar efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller
Sammanfattning SOU 2004:112
80
liknande förhållande varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som rättegången gäller skall inte ha större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen.
Slutligen föreslås att en fullmäktig som härleder sin behörighet från framtidsfullmakt skall anses vara fullmaktsgivarens ställföreträdare i processuellt hänseende.
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare
I dag saknas lagregler om möjligheterna för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare att genom fullmakt låta någon annan fatta beslut på den hjälpbehövandes vägnar. Praktiska skäl talar för att det bör vara möjligt för en god man eller förvaltare som t.ex. blir sjuk att tillfälligt låta någon annan biträda den hjälpbehövande. Likaså bör en ställföreträdare få överlåta beslutanderätt till t.ex. en advokat som har att företräda den hjälpbehövande i en komplicerad juridisk fråga.
Möjligheten att sätta någon annan i sitt ställe får emellertid inte leda till att den förordnade ställföreträdaren mer eller mindre överlåter ställföreträdarskapet på någon annan. Utredningen föreslår därför att en god man eller förvaltare endast vid eget, tillfälligt förhinder eller vid behov av hjälp i en viss, särskilt angiven angelägenhet får ge fullmakt till någon annan att företräda den hjälpbehövande.
Rör det sig om en fullmakt vid tillfälligt förhinder för den gode mannen eller förvaltaren, får ställföreträdaren endast låta den utomstående personen företa sedvanliga rättshandlingar som har anknytning till den hjälpbehövandes dagliga livsföring.
Den gode mannen eller förvaltaren får aldrig bemyndiga någon utomstående att företa rättshandlingar som ställföreträdaren inte själv får företa. Vidare skall framhållas att en god man inte med stöd av den föreslagna ordningen får överlåta åt annan att besluta i frågor som rör hälso- och sjukvård eller forskning.
Fullmakten skall vara skriftlig och vara ställd till en eller flera namngivna fysiska personer. Vid behov av hjälp i en viss, särskilt angiven angelägenhet som innebär förvaltning av den enskildes egendom får dock fullmakten ställas till en bank eller ett kreditmarknadsföretag.
SOU 2004:112 Sammanfattning
81
Utan hinder av den föreslagna ordningen får gode män och förvaltare, inom ramen för sitt förordnande, lämna och återkalla autogiromedgivanden och andra medgivanden till stående betalningsöverföringar.
Genom en hänvisning i 10 kap. föräldrabalken görs nu nämnda bestämmelser tillämpliga också på förordnade förmyndare.
Framtidsfullmäktige, vårdombud och anhöriga ställföreträdare
Framtidsfullmäktige, vårdombud och anhöriga ställföreträdare ges under vissa förhållanden rätt att på motsvarande sätt som gode män och förvaltare sätta någon annan i sitt ställe.
Oförutsedda händelser som medför förfall för vårdnadshavare
I dag finns det möjlighet att förordna en god man enligt 11 kap. 1 § föräldrabalken för en underårig vars förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan anledning inte kan utöva förmynderskapet. En god man enligt 11 kap. 1 § föräldrabalken kan emellertid inte fatta beslut i frågor som rör den underåriges personliga angelägenheter, dvs. vårdnadsfrågor.
Om ett barns föräldrar t.ex. skadas svårt i en trafikolycka och inte är kontaktbara under flera veckors tid kan behov uppkomma av någon som kan fatta beslut också i barnets personliga angelägenheter. Utredningen föreslår därför att det i sådana situationer skall kunna utses en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare för den underårige. Den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren kan i likhet med särskilt förordnade vårdnadshavare fatta beslut i både ekonomiska och personliga frågor.
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning. Den enskildes inflytande i frågor rörande ställföreträdarskapet, m.m.
Gode mäns och förvaltares lämplighet och kvalifikationer
Utredningen föreslår att det av lagtexten skall framgå att överförmyndaren skall kontrollera den tilltänkte ställföreträdarens lämplighet i erforderlig utsträckning innan denne förordnas till god man eller
Sammanfattning SOU 2004:112
82
förvaltare. Härigenom ges signal till överförmyndarna att aktivt söka information för att undvika att någon olämplig person förordnas till ställföreträdare. Det kan röra sig om att begära referenser, ta in uppgifter från kronofogdemyndigheten för att förvissa sig om att den tilltänkte ställföreträdaren inte är registrerad där för några skulder eller att begära ett utdrag ur belastningsregistret.
Dessa åtgärder är nödvändiga för att i möjligaste mån säkerställa att den hjälpbehövande får en ställföreträdare som är kompetent att klara av uppdraget och att han inte riskerar att utnyttjas av ställföreträdaren.
Utbildningsfrågor
För närvarande saknas bestämmelser om vem som ansvarar för att gode män och förvaltare får utbildning och fortbildning. I praktiken är det dock överförmyndarna som ser till att de som har uppdrag som ställföreträdare får utbildning för sin uppgift.
Utredningen föreslår att det i föräldrabalken införs en bestämmelse i vilken det föreskrivs att det är överförmyndaren som skall se till att gode män och förvaltare får erforderlig utbildning. Även om en sådan bestämmelse i viss mån kan sägas vara en kodifiering av en redan gällande ordning utgör regleringen ett viktigt avstamp i frågan om vem som skall ta initiativ till och samordna utbildningsinsatserna.
Utbildningen av gode män och förvaltare bör delas in i en grundutbildning som behandlar grundläggande och praktiska frågor om ställföreträdarskap och en specialutbildning som syftar till att ge kunskaper inom ett smalare område, t.ex. demenssjukdomar. Specialutbildningen bör ses som en påbyggnadsutbildning.
Länsstyrelserna bör vidare utarbeta riktlinjer för vilka moment som utbildningen av gode män och förvaltare bör innehålla.
Utredningen föreslår att det i 19 kap. föräldrabalken införs en bestämmelse i vilken det föreskrivs att länsstyrelsen skall tillse att utbildningen av överförmyndare är tillfredsställande.
Den enskildes inflytande vid valet av god man och förvaltare
Många gånger kan den hjälpbehövande ha en uppfattning om vem han eller hon vill ha som god man eller förvaltare. För att markera den enskildes inflytande vid valet av ställföreträdare föreslår utredningen
SOU 2004:112 Sammanfattning
83
att det i 11 kap. 21 § föräldrabalken införs en bestämmelse i vilken det föreskrivs att den person som den enskilde föreslår skall utses till ställföreträdare under förutsättning att den som föreslås uppfyller lämplighetskraven och är villig att åta sig uppdraget.
Den enskildes rätt till muntlig förhandling
Enligt nuvarande 11 kap. 16 § föräldrabalken är huvudregeln att rätten skall höra den enskilde muntligen i ett ärende om anordnande av förvaltarskap eller godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken. Från denna huvudregel finns det undantag. Sålunda kan rätten underlåta att hålla muntlig förhandling om det med hänsyn till den enskildes tillstånd är meningslöst att hålla en sådan förhandling eller om det kan vara skadligt för den enskilde. Vidare kan förhandling underlåtas om den enskilde själv har gjort ansökan om att få en ställföreträdare eller medgett en sådan ansökan.
För att ytterligare stärka den enskildes rätt föreslår utredningen att den hjälpbehövande skall ges en ovillkorlig rätt till muntlig förhandling, om han eller hon själv begär det.
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män, förvaltare och särskilt förordnade vårdnadshavare m.fl.
Ersättningens bestämmande och storlek
Svenska Kommunförbundet har i ett cirkulär från år 1990 lämnat rekommendationer i fråga om lämpliga ersättningsnivåer till gode män och förvaltare. Av utredningens undersökningar framgår dock att ersättningen till förordnade ställföreträdare varierar förhållandevis mycket från kommun till kommun. En del organisationer för gode män och förvaltare har mot bakgrund härav framställt krav på att det i författning närmare skall fastställas vilken ersättning en förordnad ställföreträdare har rätt till. Vidare har dessa organisationer krävt att ersättningen till förordnade ställföreträdare höjs generellt sett.
Det synes vara konstitutionellt tveksamt att genom förordning bestämma vilken ersättning som skall utges till förordnade ställföreträdare.
Enligt utredningens uppfattning bör även i framtiden överförmyndaren inom ramen för en tämligen allmänt hållen lagregel avgöra
Sammanfattning SOU 2004:112
84
hur ersättningen till förordnade ställföreträdare skall bestämmas, med möjlighet till domstolsprövning.
Nuvarande riktlinjer beträffande lämpliga arvodesnivåer bör dock, som allmänna råd, omarbetas under länsstyrelsernas ledning och göras mer utförliga.
Utredningen föreslår vidare att det i 12 kap. 16 § föräldrabalken införs en bestämmelse att överförmyndaren bör ha fattat beslut om ersättning till förordnade ställföreträdare senast fyra månader efter det att en årsräkning eller sluträkning har getts in till överförmyndaren.
Tidpunkten för ingivande av årsräkning
Enligt nuvarande bestämmelser skall en årsräkning omfatta kalenderåret. Denna ordning har emellertid lett till att vissa överförmyndare drabbas av en anhopning av årsräkningar kring den 1 mars varje år.
För att göra det möjligt för överförmyndarna att sprida ut granskningen av årsräkningar över hela året föreslår utredningen att det skall vara möjligt att tillämpa ”brutna räkenskapsår”, dvs. besluta att en förordnad ställföreträdare skall redovisa t.ex. tidsperioden 1 juni till den 31 maj varje år.
Den enskildes skyldighet att betala sin ställföreträdares arvode m.m.
I dag gäller enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken att om inte särskilda skäl föranleder något annat, skall arvode och ersättning för utgifter till den förordnade ställföreträdaren betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes beräknade inkomst under det år när uppdraget utförs eller hans eller hennes tillgångar under samma år överstiger två gånger prisbasbeloppet.
Den nuvarande ordningen har kritiserats på flera punkter. För det första framstår beloppsgränsen som alltför snäv för de personer som har inkomster strax över två prisbasbelopp. För det andra medför den omständigheten att det är den enskildes inkomst före skatt som avses i paragrafen att den hjälpbehövande drabbas av negativa tröskeleffekter. För det tredje har det nya pensionssystemet med beskattningsbar pension inneburit att pensionärer som tidigare hade inkomster understigande två prisbasbelopp i dag har en bruttoin-
SOU 2004:112 Sammanfattning
85
komst överstigande denna gräns trots att den behållna inkomsten i praktiken är densamma som tidigare.
För att komma till rätta med nu nämnda problem föreslår utredningen att den nuvarande beloppsgränsen i 12 kap. 16 § föräldrabalken om två prisbasbelopp behålls, men denna beloppsgräns skall ta sikte på den enskildes inkomst efter skatt. Härigenom tillåts den enskilde behålla ett större disponibelt belopp än i dag innan skyldigheten att ersätta ställföreträdaren inträder. Samtidigt undviker man de negativa tröskeleffekterna och oönskade effekter av det nya pensionssystemet.
Utredningen föreslår vidare att det klargörs i 12 kap. 16 § föräldrabalken att den socialavgift som belöper på den förordnade ställföreträdarens arvode inte skall inkräkta på det inkomstbelopp som den enskilde skall få behålla.
Del C
Några speciella frågor angående arv och testamente, avveckling av bostad med hyresrätt, tystnadsplikt, m.m.
Möjlighet för god man och förvaltare att avstå från arv eller testamente
I nuvarande 15 kap. 6 § föräldrabalken finns ett förbud för en god man eller förvaltare att avstå från arv eller testamente. Ett undantag görs dock för situationen då ett särkullbarn avstår från arv till förmån för den efterlevande maken.
Förbudet att avstå från arv hindrar inte en god man eller en förvaltare från att godkänna ett testamente till förmån för någon annan än huvudmannen under förutsättning att testamentet är giltigt. Godkänner ställföreträdaren ett testamente som är ogiltigt rör det sig däremot om ett avstående från arv, vilket inte är tillåtet. Det kan ibland vara svårt för en god man eller förvaltare att avgöra huruvida ett testamente som avskär huvudmannen från arv kommer att stå sig i en klanderprocess. Samtidigt kan testators vilja te sig högst rimlig och ställföreträdaren kan av den anledningen vilja godkänna testamentet trots att han därigenom riskerar att bryta mot förbudet mot arvsavståenden i 15 kap. 6 § föräldrabalken.
Utredningen föreslår mot bakgrund av vad som nu har sagts att det i 15 kap. 6 § föräldrabalken föreskrivs att om det finns särskilda skäl och om överförmyndaren samtycker, kan en god man eller för-
Sammanfattning SOU 2004:112
86
valtare godkänna ett testamente trots att godkännandet kan anses innefatta ett avstående från arv.
Avveckling av bostad med hyresrätt
Nu gällande regler i föräldrabalken saknar spärrar för en ställföreträdares åtgärder med en befintlig hyresrätt till en bostadslägenhet, något som ter sig inkonsekvent. Utredningen föreslår därför att föräldrar, förordnade förmyndare, gode män och förvaltare endast med överförmyndarens samtycke skall kunna säga upp eller överlåta avtal om hyresrätt för den enskildes räkning.
Tystnadsplikt för ställföreträdare
I utredningens delbetänkande (SOU 2003:51) behandlades frågan om tystnadsplikt för ställföreträdare för ensamkommande barn. Anledning att införa en sådan ansågs inte föreligga. Utredningens uppfattning är att det inte heller finns tillräckligt starka skäl för att föreslå sådana regler om tystnadsplikt när det gäller ställföreträdare för vuxna.
Upplysningsskyldighet för ställföreträdare
Enligt nuvarande regler i föräldrabalken kan överförmyndaren kräva att förmyndare, gode män och förvaltare lämnar uppgifter om sin verksamhet. Som en komplettering föreslås överförmyndaren också få möjlighet att begära in handlingar om ställföreträdarens verksamhet och att besluta om vitesföreläggande för det fall skyldigheten att avge upplysningar respektive att lämna handlingar försummas.
Övriga förslag
Utredningens förslag ger upphov till åtskilliga följdändringar i befintlig lagstiftning. Bl.a. tas bestämmelser om gode mäns och förvaltares skyldigheter i vissa fall bort från lagstiftning som berör främst den sociala välfärden, dock utan att någon saklig ändring eftersträvas.
I sekretesslagen (1980:100) införs en ny paragraf i 14 kap. som innebär att sekretess till skydd för den enskilde inte gäller i förhåll-
SOU 2004:112 Sammanfattning
87
ande till en (potentiell) ställföreträdare som har behov av uppgifterna i sin ställföreträdarroll, vidare att en ställföreträdare under vissa omständigheter även i övrigt skall kunna förfoga över sekretessen. Dessutom klargörs i personuppgiftslagen (1998:204) under vilka omständigheter en ställföreträdare skall kunna företräda en enskild i frågor om behandling av personuppgifter.
Ikraftträdande
Utredningens förslag föreslås träda i kraft den 1 juli 2007. Möjligheter bör dock finnas att låta somliga förslag träda i kraft vid annan tidpunkt, om detta bedöms angeläget.
89
Utredningens uppdrag och arbete
Utredningens uppdrag
Utredningen om förmyndare gode män och förvaltare tillsattes våren 2002 och påbörjade omedelbart sitt arbete.
En av huvuduppgifterna är enligt direktiven (dir. 2002:55), som beslutades vid regeringssammanträde den 4 april 2002, att utvärdera 1995 års förmynderskapsreform. Utvärderingen skall särskilt ta sikte på reformens avreglering av föräldrars förmyndarförvaltning och de nya arbetsuppgifter som överförmyndarna och länsstyrelserna fått.
Utredaren skall därutöver granska och ta ställning till behovet av ändringar i regelverket för gode män och förvaltare. En särskild fråga är enligt direktiven om god man, förvaltare eller någon ny form av legal ställföreträdare skall kunna lämna samtycke till åtgärder inom hälso- och sjukvård, socialtjänst eller forskning för personer som på grund av sjukdom, psykisk störning eller liknande inte själva förmår att ge samtycke. Parallellt med detta åliggande skall utredaren överväga om reglerna bör ändras även mot bakgrund av den rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna som år 1999 antogs av Europarådet.
Av direktiven framgår att utredaren generellt skall se över de stödformer som erbjuds i föräldrabalken och inventera reformbehovet. Gode mäns och förvaltares behörighet har redan nämnts. Utredaren skall också undersöka vilka åtgärder som är möjliga att vidta för att garantera tillgången på kvalificerade och lämpliga gode män och förvaltare. Med det senare hör även samman frågor om utbildning av sådana ställföreträdare, överförmyndarnas möjligheter att utöva en effektiv tillsyn samt arvoderingen av ställföreträdarna.
I uppdraget ingår också att undersöka om utfärdande av fullmakter för en framtida situation – i detta betänkande benämnda framtidsfullmakter – är ett gångbart alternativ till stödformerna i föräldrabalken och om ett sådant institut i så fall bör formaliseras.
Utredningens uppdrag och arbete SOU 2004:112
90
I direktiven anges att utredaren skall se över vissa bestämmelser som syftar till att begränsa konsekvenserna av att personer med bristande rättshandlingsförmåga ingår avtal och undersöka om det finns behov av ändrade bestämmelser för att förhindra att hjälpbehövande personer utsätts för övergrepp utan att detta blir föremål för någon reaktion.
I direktiven sägs också att utredaren skall följa upp vissa lagändringar från år 1997 som syftat till att förbättra det rättsliga skyddet för s.k. ensamkommande barn och överväga om ytterligare åtgärder behöver vidtas för att stärka skyddet för dessa barn.
Utredaren får enligt direktiven ta upp andra frågor om förmyndare, gode män och förvaltare som aktualiseras under utredningsarbetet, om det bedöms motiverat.
Den 20 februari 2003 beslutade regeringen tilläggsdirektiv (dir. 2003:23), enligt vilka utredaren skall behandla frågan om det rättsliga skyddet för ensamkommande barn med förtur. I delbetänkandet God man för ensamkommande flyktingbarn (SOU 2003:51) redovisade utredningen sina överväganden och förslag i de delar som rör de ensamkommande barnen. Förslagen kommer enligt uppgift att bli föremål för en lagrådsremiss i november innevarande år.
Uppdraget skulle enligt enligt de ursprungliga direktiven redovisas senast den 1 juli 2004. Tilläggsdirektiv beslutades emellertid den 6 maj 2004 med innebörd att tiden för redovisning av uppdraget förlängs till den 31 december 2004 (dir. 2004:56).
Direktiven har tagits in i betänkandet som bilagorna 1–3.
Arbetets bedrivande
Utredningen påbörjade arbetet i april 2002. I juni 2003 redovisade utredningen, som ovan nämnts, delbetänkandet God man för ensamkommande flyktingbarn.
Under arbetets gång har ett antal sakkunniga och experter biträtt den särskilde utredaren, bl.a. genom att bidra med bakgrundsmaterial och synpunkter från kolleger och interna referensgrupper.
Den särskilde utredaren, de sakkunniga och experterna har under hela utredningsarbetet sammanträtt kontinuerligt. Särskilda sammanträden har dessutom hållits med sakkunniga och experter vid diskussioner med inriktning på dessa personers specialkompetens.
Under arbetet har åtskilliga besök och sammanträffanden förekommit med företrädare för myndigheter och intresseorganisationer,
SOU 2004:112 Utredningens uppdrag och arbete
91
i många fall sedan utredningen först översänt ett diskussionsmaterial. Vid möten har utredningen informerat om och inhämtat synpunkter på det pågående arbetet.
I syfte att skapa ett underlag för arbetet med en lagstiftning rörande ställföreträdarskap på hälso- och sjukvårdens område bjöds 18 yrkesföreningar, fackförbund och intresseorganisationer m.fl. med anknytning till sjukvård in till diskussioner kring en idéskiss. I detta sammanhang deltog representanter för utredningen vid sammanträden med bl.a. Vetenskapsrådets arbetsgrupp för forskningsetik och Statens medicinsk-etiska råd (SMER). Efter genomförda möten gavs berörda organisationer tillfälle att lämna synpunkter på ett preliminärt lagförslag på området.
Utredningen har sammanträffat och diskuterat med överförmyndare i samband med Föreningen Sveriges Överförmyndares årsmöten. Vidare har utredningen träffat företrädare med tillsynsuppgifter på överförmyndarområdet för samtliga länsstyrelser. Ett särskilt besök har gjorts på Länsstyrelsen i Stockholms län. Lokala besök har även gjorts på överförmyndarnämnd, länsstyrelse, särskilt boende och stadsdelsförvaltning. Utredningen har också sammanträffat med Personliga Ombud i Skåne (POS) och Föreningen Jämlikhet, Assistans & Gemenskap (JAG). Kontakter och informationsutbyte har förekommit med representanter för ett forskningsprojekt vid Lunds Universitet om s.k. livstestamenten, ”Förhandsdirektiv för vård i livets slutskede. Etiska, juridiska och psykologiska aspekter”. Vidare har utredningen vid två tillfällen träffat och diskuterat med representanter för ett flertal godmansföreningar samt besökt kommunanställda gode män och förvaltare i Föreningen Sveriges Förvaltarenheter (FSF). Uppgifter om ekonomisk brottslighet mot underåriga och vuxna hjälpbehövande har inhämtats från de regionala åklagarmyndigheterna.
Utredningen har också intervjuat dåvarande justitieombudsmannen Jan Pennlöv rörande överförmyndarnas verksamhet och handikappombudsmannen Lars Lööf, företrädare för Datainspektionen samt professor Inga-Lill Rahm Hallberg, Lund. Samverkan och informationsutbyte har förekommit med regeringens demensarbetsgrupp. Departementssekreteraren Catharina Morthenson Ekelöf, sakkunnig i utredningen, har också fungerat som sekreterare i arbetsgruppen.
För att få en uppfattning om omfattningen och fördelningen av antalet förmynderskapsärenden hos överförmyndarna, vilka organisationsmässiga förutsättningar som finns för överförmyndarverk-
Utredningens uppdrag och arbete SOU 2004:112
92
samheten samt olika problemställningar, bl.a. med anknytning till förändringarna som inträdde efter 1995 års reform, har utredningen hösten år 2002 genomfört en enkät bland 75 av landets överförmyndare. Ca 60 svar inkom. I två omgångar har också landets länsstyrelser beretts tillfälle att lämna svar på utredningens frågor om hanteringen av tillsynsuppgifter som överförts till länsstyrelserna genom reformen år 1995.
En enkät har även skickats till 60 kommuner och stadsdelsförvaltningar med frågor om socialtjänstens handläggning av ärenden enligt socialtjänstlagen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (se särskild redovisning härav i avsnitt B 10.2.8).
En enkät har tillställts ett tjugotal tingsrätter avseende handläggningen av förmynderskapsärenden.
Adjungerade professorn, dr. jur. Svend Danielsen har på utredningens uppdrag utarbetat en redogörelse över s.k. framtidsfullmakters förekomst och användningsområde i ett internationellt perspektiv (bilaga 4). Bl.a. Catharina Morthenson Ekelöf, docenten Carl Johan Fürst och medicinalrådet Helena Silfverhielm har bidragit med skrivningar i avsnitt B 4.1 om målgrupper. Fil. kand. Linus Broström och jur. kand. Morten Klemme Nielsen har granskat och lämnat synpunkter på utredningens bakgrundsbeskrivning av tänkbara modeller för ställföreträdande beslutsfattande inom hälso- och sjukvården (avsnitt B 8.12.11).
Särskilda yttranden har lämnats av Ulla Lönnqvist Endre, Ingmar Hammer, Björn Norell, Lars Rutberg, Elisabeth Rynning, Eva von Schéele och Kerstin Tegnér.
Nordiskt samarbete
Utredningen besökte den norska Vergemålsutredningen i Oslo hösten 2002, varvid främst vissa gemensamma frågeställningar i arbetet, bl.a. förutsättningarna för ställföreträdarskap och s.k. framtidsfullmakter, diskuterades. Utredningen besökte också Civilretsdirektoratet och Sundhetsministeriet i Köpenhamn sommaren 2003 för att inhämta danska erfarenheter av lagstiftningen om værgemål och livstestamenten.
I september 2003 medverkade utredningen i samnordiska diskussioner i Oslo rörande möjligheter till en samsyn på förmynderskapsrätten m.m. Vid mötet deltog representanter för Vergemålsutvalget samt för de danska, finska och isländska justitieministerierna m.fl. I
SOU 2004:112 Utredningens uppdrag och arbete
93
anslutning till mötet tillsatte Justitieministeriet i Finland en arbetsgrupp med uppdrag att bl.a. bereda ett förslag om tillämpningsområdet för framtidsfullmakter. Förhandlingar med Vergemålsutvalget fortsatte vid ett möte i Malmö våren 2004, varvid vissa lagtextutkast behandlades.
I utredningen har som expert anlitats professorn, dr. jur. Svend Danielsen, som var ordförande i den danska utredning vars betänkande legat till grund för en omfattande revision och modernisering av förmynderskapslagstiftningen år 1997.
Samarbetet med det norska Vergemålsutvalget har lett till en långtgående enighet om bl.a. utformningen av bestämmelser om framtidsfullmakter och om förutsättningarna för att vuxna hjälpbehövande skall kunna få en ställföreträdare.
Något om arbetets inriktning och avgränsning
Utredningen har sett det som en viktig uppgift att föreslå en någorlunda fullständig reglering av frågan om vem som företräder personer som har brister i beslutsförmågan eller annars är hjälpbehövande av liknande skäl. Särskild uppmärksamhet har, som också framgår av redogörelsen för utredningens arbete, ägnats problemet om företrädare för beslutsoförmögna personer inom sjukvården, men också på det sociala området, beträffande forskning och annars i personliga angelägenheter. Vissa begränsningar har dock iakttagits. Det har inte ansetts vara en uppgift för utredningen att systematiskt överväga hur underårigas intressen i personliga och liknande angelägenheter skall bevakas i skilda sammanhang. Inte heller har det ankommit på utredningen att mer allmänt föreslå regler om patienters ställning inom hälso- och sjukvården. Med detta sammanhänger att utredningen inte direkt har haft att ta ställning till frågorna om användning av tvång i en eller annan form inom den i princip frivilliga medicinska och sociala vården och omvårdnaden.
Utredningen har haft ambitionen att föreslå ändringar i alla gällande lagar som berörs av de centrala förslagen. Vissa undantag anges i ingressen till författningskommentaren. Utredningen har inte heller närmare övervägt de internationellt privaträttsliga konsekvenserna av lagförslagen. Förslag till nya förordningar eller ändringar i gällande sådana lämnas i allmänhet inte. I en särskild bilaga presenteras emellertid en del utkast till föreskrifter i förordningar, när det har ansetts av värde för sammanhangets skull.
Utredningens uppdrag och arbete SOU 2004:112
94
Utredningen har i sitt delbetänkande God man för ensamkommande flyktingbarn, SOU 2003:51, föreslagit att bestämmelser om god man för ensamkommande flyktingbarn m.fl. av flera skäl bör skapas inom ramen för en särskild lagstiftning i stället för att denna reglering förs in i föräldrabalken. På grund härav och då den föreslagna regleringen kommer att leda till lagstiftning inom en förhållandevis snar framtid anser utredningen att det inte är lämpligt att i slutbetänkandet behandla frågan huruvida bestämmelserna om god man för ensamkommande flyktingbarn m.fl. bör flyttas över till föräldrabalken.
Bestämmelser med ikraftträdandedatum efter den 1 juli 2004 har i allmänhet inte beaktats. Detsamma gäller publiceringar av förslag och andra händelser efter nämnda dag.
Läsanvisningar
Betänkandet är samlat i tre band. Det första upptar inledningsavsnitt och allmän motivering, del A. Det andra bandet innehåller återstoden av den allmänna motiveringen, delarna B, C, D och E. Lagförslagen ligger i det tredje bandet tillsammans med författningskommentarer. Där återfinns också särskilda yttranden, fem bilagor till betänkandet och en källförteckning.
Den allmänna motiveringen har sin tyngdpunkt i delarna A och B. Stoffet är, i anslutning till utredningens direktiv, fördelat mellan dem så att del A har sin utgångspunkt i uppföljningen av 1995 års förmynderskapsreform, vars huvudinriktning gällde en avreglering av föräldrars förmyndarförvaltning, och del B handlar om ställföreträdare för vuxna hjälpbehövande. Reglerna om förmyndarförvaltningen, som är av ekonomisk natur, sammanfaller i väsentliga stycken med reglerna om förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares ekonomiska hantering för sina huvudmäns räkning. Frågor om dessa reglers innehåll har därför behandlats sammanhållet i del A. Några organisatoriska frågor diskuteras dessutom i denna del. I viss mån har det också tett sig oundvikligt att i denna del komma in på spörsmål som är gemensamma för ställföreträdares befattning med ekonomiska och personliga angelägenheter. Vissa ämnen kommer därför att beröras av framställningen både under huvudavsnitten A och B. I syfte att underlätta för läsaren att hitta rätt har utredningen försett betänkandet med två innehållsförteckningar, en över huvudstolparna i betänkandet och en detaljerad, som har sidhänvisningar till alla
SOU 2004:112 Utredningens uppdrag och arbete
95
underrubriker. Rikhaltiga hänvisningar görs också mellan texterna i de olika delavsnitten i betänkandet.
Del C i den allmänna motiveringen behandlar frågor om rättsskyddet för personer med nedsatt beslutsförmåga, delvis som en komplettering till framställningen under avsnitt B. Dessutom tas upp ett par speciella problem angående föräldrabalksreglerna som inte har funnit någon naturlig plats i de föregående kapitlen. Tidpunkten för ikraftträdandet berörs i del D, likaså vissa mera centrala övergångsproblem. I del E behandlas förslagens effekter i fråga om främst kostnader.
97
Föräldrabalken under reformering
Lagarna om barn utom äktenskap, om äktenskaplig börd och om adoption tillskapades år 1917. Nämnda lagar sammanfördes år 1949, tillsammans med lagen om barn utom äktenskap från år 1920 och lagen om förmynderskap från år 1924, till en föräldrabalk.
Åtskilliga ändringar har gjorts i föräldrabalken efter dess tillkomst, bl.a. avseende fastställandet av faderskapet till barn utom äktenskap 1969, adoptionsinstitutet (1958 och 1970) barns namn (1963 och 1982) och myndighetsåldern (1969 och 1974). Nya regler om verkställighet som rör barn infördes år 1967. Barnavårdsmannainstitutionen avskaffades år 1973.
Förslag till ändringar i förmynderskapslagstiftningen lämnades 1974 (prop. 1974:142, LU 1974:38, SFS 1974:1038). Därigenom inskränktes möjligheterna att förklara en person omyndig, samtidigt som det gjordes lättare att förordna god man för den som behöver hjälp med att sköta bl.a. sina ekonomiska och rättsliga angelägenheter.
Den 1 januari 1977 trädde nya regler för vårdnaden om barn i kraft. Samtidigt gjordes vissa jämkningar i fråga om faderskapet till barn i äktenskap. De nya reglerna innebar bl.a. att termerna äktenskaplig börd, barn i äktenskap och barn utom äktenskap avfördes ur lagtexten. Redaktionella ändringar gjordes i samma skede genom omflyttningar av bestämmelser, bl.a. i 20 kap. rörande förfarandet i mål och ärenden enligt föräldrabalken. Året därefter antogs nya regler om den familjerättsliga underhållsskyldigheten och nya processuella regler om vårdnad. Vårdnadsreglerna ändrades på nytt år 1983.
Artificiell insemination blev föremål för lagstiftning år 1984. En lag (1988:711) om befruktning utanför kroppen antogs senare (omfattande ändringar genomfördes i sistnämnda lag så sent som i SFS 2002:252). År 1988 infördes den nya äktenskapsbalken, vilket dock endast ledde till vissa följdändringar i föräldrabalken.
Föräldrabalken under reformering SOU 2004:112
98
Förmynderskapslagstiftningen reformerades åter genom ändringar som trädde i kraft den 1 januari år 1989 (prop. 1987/88:124, bet. 1988/89:LU9, SFS 1988:1251). Institutet omyndigförklaring avskaffades då. I stället infördes ett slags utbyggd form av godmanskap, nämligen förvaltarskapet. Samtidigt antogs vissa ändringar i reglerna om god man, vilka syftade till att minska risken för att den hjälpbehövande och den gode mannen skulle företa kolliderande rättshandlingar. Omflyttningar gjordes i balken, främst avseende bestämmelserna i 10, 11 och 18 kap.
Reglerna om vårdnad och umgänge ändrades med ikraftträdandedatum den 1 mars 1991 (SFS 1990:1526). De nya bestämmelserna syftade till att röja väg för att föräldrarna själva skulle kunna komma överens i vårdnads- och umgängesfrågor.
En tredje större reform på förmynderskapsrättens område innebar att ordningen för förmyndares, gode mäns och förvaltares vård av egendom och tillsynen över sådan förvaltning moderniserades och avreglerades genom lagändringar som trädde i kraft den 1 juli 1995 (prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, SFS 1994:1433). Flera typer av förmynderskapsärenden flyttades genom reformen över till överförmyndarna, samtidigt som länsstyrelserna övertog tillsynen över överförmyndarnas verksamhet från tingsrätterna. Vårdnads- och förmynderskapsbegreppen renodlades.
För att betona barnets bästa och hänsynen till barnets vilja i samband med prövningen av olika frågor antogs år 1998 ytterligare ändringar i 6 kap. föräldrabalken.
Del A Uppföljning av 1995 års reform
101
1 1995 års reform i huvuddrag
Vid tidpunkten för 1995 års förmynderskapsreform vilade de gällande förvaltningsreglerna i föräldrabalken i huvudsak på 1924 års förmynderskapslag och kännetecknades av en strävan att skapa trygghet för att den omyndiges medel bevarades och gav en skälig avkastning. Reglerna var detaljerade och i många fall svårtolkade, såväl de egentliga förvaltningsreglerna som bestämmelserna om redovisning och kontroll, och kännetecknades av en äldre tids syn på ekonomiska förhållanden.
Förmynderskapsutredningen (justitierådet Staffan Magnusson) överlämnade år 1988 ett betänkande, Föräldrar som förmyndare (SOU 1988:40), som behandlade frågor om förvaltningen av egendom som tillhör en underårig eller en person som har god man eller förvaltare. Vidare behandlades överförmyndarnas och tingsrätternas verksamhet på förmynderskapsområdet.
Utredningens förslag, liksom bl.a. vissa frågor om överförmyndarnas och tingsrätternas hantering av förmynderskapsfrågor som behandlats av Domstolsutredningen (Domstolarna och 2000-talet. Arbetsuppgifter och förfaranderegler, SOU 1991:106), togs upp till behandling i propositionen 1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen.
Som ett led i arbetet med att få bort onödig byråkrati i lagstiftningen behövde, uttalades det i lagstiftningsärendet (prop. 1993/94:251 s. 99 ff), reglerna om ställföreträdares förvaltning av egendom och tillsynen över sådan förvaltning moderniseras och anpassas till dagens situation. Det anfördes att området borde avregleras där det var möjligt utan att berättigade skyddsintressen för den skull sattes åt sidan. Vidare ifrågasattes det bl.a. om det inte – till skillnad mot vad som gällde vid tidpunkten – borde finnas olika förvaltningsregler beroende på vem som var förmyndare. Den naturliga intressegemenskap som gäller mellan föräldrar och barn ansågs t.ex. inte jämförbar med den som är aktuell för en särskilt förordnad förmyndare. Utöver en modernisering av reglerna om ställföreträdares förvaltning av
1995 års reform i huvuddrag SOU 2004:112
102
myndlingars egendom skulle inriktningen särskilt vara en minskad detaljstyrning av föräldrars förvaltning.
Principen att domstolarna skall handlägga enbart sådana frågor som verkligen kräver domstolsprövning borde enligt propositionen även gälla beträffande reglerna om förmynderskap. De ärenden som var av övervägande förvaltningsnatur, t.ex. att årligen inspektera överförmyndarna, kom genom reformen att handläggas av förvaltningsmyndigheter.
Vid reformen renodlades vårdnads- och förmynderskapsbegreppen. Om ingen av ett barns föräldrar kunde vara vårdnadshavare, skulle vårdnaden anförtros åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. De särskilt förordnade vårdnadshavarna skulle därigenom också bli förmyndare för barnet, om inte särskilda skäl talade mot det. Om en av två särskilt förordnade vårdnadshavare dog eller entledigades, skulle den andra vårdnadshavaren ensam ha vårdnaden.
Väsentliga inskränkningar gjordes i de särskilda reglerna om redovisning och kontroll av förmyndares förvaltning i fråga om föräldrars förvaltning av barns egendom. Motsvarande regler för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare genomgick endast mindre förändringar.
Reglerna som behandlar underårigas bundenhet när de själva ingår avtal ändrades inte genom reformen.
Beträffande föräldraförvaltningen fastställdes att föräldrar som är förmyndare i princip själva skall få bestämma hur den omyndiges tillgångar skall användas eller placeras, förutsatt att det är fråga om egendom som står under deras förvaltning. De flesta föräldraförvaltningarna kom därmed att stå utanför en regelbunden kontroll av överförmyndarna. Detta innebar bl.a. att underårigas bankräkningar i regel inte längre skulle vara spärrade mot uttag som görs av föräldrar samt att kraven på att ge in förteckningar och att avge årsredovisningar försvann för många föräldrar. De allmänna reglerna i föräldrabalken om hur föräldrar och andra förmyndare skall ha hand om förvaltningen skulle dock gälla även i fortsättningen för sådana förvaltningar. Föräldrar skall alltså enligt lag omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och alltid handla på det sätt som är bäst för barnet. Vidare skall föräldrar föra räkenskaper och göra anteckningar om förvaltningen i den utsträckning som behövs med hänsyn till den förvaltade egendomens omfattning och karaktär.
Det slogs också fast att vissa inskränkningar skulle gälla för alla föräldrar i deras egenskap av förmyndare. Överförmyndarens samtycke skulle krävas för förvärv och försäljning av fast egendom samt in-
SOU 2004:112 1995 års reform i huvuddrag
103
teckning i och upplåtande av nyttjanderätt till sådan egendom. Detsamma skulle gälla ingående av skuldförbindelse eller borgensförbindelse m.m. för barnets räkning. Föräldrar skulle inte heller få ge bort barnets egendom, om det inte rörde sig om vissa personliga presenter eller om understöd till en anhörig eller annan närstående till barnet och överförmyndaren lämnade sitt samtycke. Vidare skulle den som fyllt 16 men inte 18 år få driva bokföringspliktig verksamhet endast med överförmyndarens samtycke.
Överförmyndarkontrollen behölls genom särskilda regler. Det bestämdes att värdet på den omyndiges tillgångar skulle utgöra skiljelinjen mellan det kontrollerade och det okontrollerade området. Gränsen för när överförmyndaren skall ha en strängare kontroll över förälders förvaltning än den som följer av överförmyndarens allmänna tillsyn över förmyndare, gode män och förvaltare drogs vid åtta gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. I de fall värdet av den omyndiges tillgångar översteg denna gräns skulle en skärpt kontroll göras av överförmyndaren. Om värdet understeg gränsen, skulle följaktligen tillgångarna – i vart fall enligt huvudregeln – få förvaltas fritt av föräldrarna.
För den som vill överföra egendom till underårig öppnades ytterligare en möjlighet att försäkra sig om att egendomen kommer barnet till nytta, nämligen genom överföring av egendom med villkor om ”särskild överförmyndarkontroll”. Tidigare hade egendom kunnat undantas från föräldrarnas förvaltning genom att den överlämnades till särskild förvaltning, dvs. vid förvärv genom bl.a. gåva eller testamente med villkor att egendomen skall stå under förvaltning av annan än förmyndaren, utan bestämmanderätt för förmyndaren, och med angivande av vem som skall utöva förvaltningen. – Den särskilda överförmyndarkontrollen skulle gälla för egendom som underårig fått genom gåva, arv, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller individuellt pensionssparande, om sådan kontroll föreskrivits i ett gåvovillkor, ett testamentsförordnande eller ett förmånstagarförordnande. Kontrollen skulle i ett sådant fall omfatta också avkastning och vad som kan komma att sättas i egendomens ställe.
För de förvaltningar som enligt de ovan angivna undantagen även fortsättningsvis skulle stå under överförmyndarens kontroll behölls regler – med anpassningar till de krav Sveriges deltagande i EES ställde – om att vissa placeringar skulle få göras utan överförmyndarens samtycke. Som nya placeringsalternativ infördes skuldförbindelser utfärdade av kreditmarknadsbolag, andelar i värdepappersfonder
1995 års reform i huvuddrag SOU 2004:112
104
och allemanssparande. Förvärv av aktier skulle, liksom tidigare, kräva samtycke av överförmyndaren för de kontrollerade förvaltningarna. Även förvärv av annan lös egendom skulle kräva sådant samtycke. Bankmedel skulle, utom vid särskild överförmyndarkontroll, i allmänhet kunna tas ut fritt.
Den principiella skyldigheten i kontrollfallen att sälja aktier och andra värdepapper samt lösöre kvarstod. Däremot utvidgades något möjligheten att behålla egendom.
Den allmänna inriktningen av förslagen rörande föräldraförvaltningen (dvs. avreglering där det var möjligt) modifierades genom att överförmyndaren i vissa fall skulle kunna meddela särskilda föreskrifter. När det av särskilda skäl behövdes, skulle överförmyndaren därför få bestämma bl.a. att reglerna om kontrollerad förvaltning helt eller delvis skall tillämpas på fri förvaltning, att penningmedel skall sättas in på ett spärrat bankkonto som kräver samtycke för alla uttag, att värdehandlingar skall förvaltas av värdepappersinstitut eller att betalning till den underårige skall sättas in på ett spärrat konto. – Den generella skyldigheten att sätta ner värdehandlingar i öppet förvar hos bank upphörde, men överförmyndaren gavs möjlighet att i ett enskilt fall bestämma att förvaltningen av värdehandlingar skall skötas av en bank eller ett värdepappersinstitut.
I fråga om direktinsättningar i bank innebar reformen att försäkringsbelopp, utbetalningar från pensionssparkonton samt utbetalningar från dödsbon på grund av bodelning, arv eller testamente som tillfaller underårig skulle sättas in på spärrat konto, förutsatt att utbetalningarna var större än två basbelopp. Utbetalaren ålades en skyldighet att genast underrätta överförmyndaren om utbetalningen.
Skyldigheten för föräldrar att till överförmyndaren lämna en förteckning över barnens egendom samt en årsräkning som avser förvaltningen inskränktes till de fall då egendomen skall stå under överförmyndarkontroll eller då överförmyndaren meddelar en särskild föreskrift om att förteckning skall lämnas. Årsräkning skulle dock alltid lämnas, om barnet äger fast egendom m.m. – Sluträkning skulle lämnas, om ett barn vars egendom står under kontroll av en överförmyndare blir myndigt eller föräldrarna till ett sådant barn entledigas som förmyndare, om en överförmyndarkontrollerad förvaltning övergår till fri förvaltning eller om en föreskrift om särskild överförmyndarkontroll återtas. – Överförmyndaren gavs en fortsatt möjlighet att befria föräldrarna från redovisningsskyldigheten, dock endast om det föreligger särskilda skäl för det.
SOU 2004:112 1995 års reform i huvuddrag
105
Beträffande den egendomsförvaltning som sker genom förordnade förmyndare, gode män och förvaltare slogs fast att denna skulle vara underkastad i huvudsak samma kontroll som de föräldraförvaltningar som avser egendom av större värde än åtta basbelopp. Bankmedel skulle dock vara placerade på spärrat konto.
Reglerna om vård av underårigas rätt i dödsbo behölls i stort oförändrade i så måtto att det även efter reformen krävs samtycke av överförmyndaren för att förmyndare, god man eller förvaltare skall få delta i en rättshandling vid dödsboförvaltning, om samtycke skulle krävas vid förvaltningen av den enskildes egendom i övrigt. Samtycke krävs också vid fördelning av egendomen genom bodelning eller skifte, ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo samt vid avstående av särkullbarns arvsrätt vid förälders död. Ställföreträdaren skulle, liksom tidigare, inte få avstå från arv i större utsträckning än vad som nu sagts. En nyhet var att ställföreträdaren inte heller skulle få avstå från testamente.
Arvodet till förmyndare, gode män och förvaltare skulle enligt reformen bestämmas av överförmyndarna, liksom tidigare. Samma grundprinciper som förut gällt för fastställande av arvode till gode män och förvaltare skulle gälla för förordnade förmyndare. I enlighet med vad som tidigare varit fallet skulle föräldrar kunna få arvode endast när särskilda skäl talade för det.
I överförmyndarorganisationen infördes en möjlighet till delegation av beslutanderätt till en kommunal tjänsteman även i kommuner som har överförmyndare i stället för överförmyndarnämnd. Något krav på att tjänstemannen måste vara anställd av den delegerande kommunen ställdes inte.
Förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap skulle inte längre skrivas in vid domstol. Tingsrättens skyldighet att föra förmynderskapsbok upphörde därmed.
Reformen innebar vidare en omfattande överflyttning av förmynderskapsärenden till överförmyndaren. Tingsrätterna skulle dock ha kvar ärenden som rör förordnande och entledigande av förmyndare, med motiveringen att sådana frågor har ett nära samband med frågor om vårdnad. Vidare skulle domstolarna behålla uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap. Frågor om förordnande och entledigande av förvaltare flyttades från domstolarna till överförmyndarna, men domstolarna skulle vara behöriga att besluta om förordnande av förvaltare i de fall domstolen bestämmer att någon skall ha förvaltare. Överklagande av överför-
1995 års reform i huvuddrag SOU 2004:112
106
myndarens beslut i frågor om förordnande och entledigande av förvaltare skulle göras till tingsrätt.
Domstolarna skulle behålla uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken. Frågorna om förordnande och entledigande av sådan god man flyttades från domstolarna till överförmyndarna, men domstolarna blev behöriga att besluta om förordnande av god man i de fall domstolen bestämmer att någon skall ha god man.
Behörigheten att fatta beslut om förordnande av god man som vikarie för förmyndaren enligt 11 kap. 1 § föräldrabalken flyttades som huvudregel från tingsrätterna till överförmyndarna.
Även frågor om godmanskap enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken flyttades enligt huvudregeln från tingsrätterna till överförmyndarna. – Slutligen flyttades också alla frågor om godmanskap enligt 11 kap. 3 § första stycket 1–3 föräldrabalken från rätten till överförmyndaren. Däremot skulle rätten behålla behörigheten att förordna god man i mål eller ärenden enligt äktenskapsbalken eller föräldrabalken.
Överförmyndaren övertog rättens behörighet att besluta om hävande i förtid av avtal för en omyndigs räkning om sammanlevnad i oskiftat dödsbo samt att förelägga ställföreträdarna vite.
Tillsynen över överförmyndarna flyttades från tingsrätterna till länsstyrelserna.
Vissa förändringar gjordes även i övrigt vid reformen. Sålunda slogs t.ex. fast att frågor om vårdnad och förmynderskap för en underårig som skall prövas av rätten skall handläggas av tingsrätten i den ort där barnet har sitt hemvist. De dåvarande handläggningsreglerna lämnades i stort sett oförändrade i väntan på arbetet med reformeringen av ärendelagen. Vidare tillförsäkrades en sambo – även en homosexuell sådan – samma rättighet som en make att ansöka och höras i olika förmynderskapsrättsliga ärenden. Kommunikationsskyldigheten i ärenden om godmanskap för en sjuk person eller förvaltarskap begränsades till att avse make eller sambo och barn; andra närstående skulle höras i ärendena endast om det fanns behov. Slutligen gjordes i fråga om sekretess ett undantag i 9 kap. 15 § sekretesslagen på så sätt att sekretess fortsättningsvis skulle gälla hos domstol i ärenden om anordnande av förvaltarskap eller godmanskap för en sjuk person oavsett om en part begärt det eller ej.
Reglerna om ändring i föräldrabalken trädde i kraft den 1 juli 1995. (bet. 1994/95:LU3, rskr, 1994/95:29, SFS 1994:1433).
107
2 Utredningsbehovet
Av utredningens direktiv framgår att den särskilde utredaren vid utvärderingen av 1995 års reform särskilt skall ta sikte på reformens avreglering av föräldrars förmyndarförvaltning och de nya arbetsuppgifter som överförmyndarna och länsstyrelserna fick. Inriktningen av utvärderingsarbetet kan härledas till Lagutskottets betänkande över propositionen 1993/94:251, i vilket de angivna områdena lyftes fram som angelägna när en uppföljning skulle komma till stånd. När det gäller avregleringen av föräldrars förvaltning väckte Lagutskottet frågan om denna skulle leda till att lagstiftningens grundläggande syfte att trygga de omyndigas egendom riskerar att komma i kläm (bet. 1994/95:LU3).
Utvärderingen har emellertid av praktiska skäl inte alltför snävt kunnat begränsas till de delområden som lyfts fram av Lagutskottet och som betonats i direktiven. Särskilt tydligt har detta blivit på föräldraförvaltningens område. Visserligen intar föräldrar en särställning i kretsen av förmyndare och andra ställföreträdare redan p.g.a. intressegemenskapen mellan föräldrar och barn, men reglerna som gäller för förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning av egendom knyter an till föräldrars förvaltning, särskilt sådan föräldraförvaltning som överstiger gränsen på åtta basbelopp. Många av bestämmelserna är följaktligen gemensamma eller likartade, varför de bör behandlas i ett sammanhang. Ett överordnat syfte med reglerna är dessutom att tillgodose barns och vuxna hjälpbehövandes skyddsintressen. Här skall nämnas att utredningsdirektiven f.ö. ger utredaren mandat att även ta upp andra frågor om förmyndare, gode män och förvaltare som aktualiseras under utredningsarbetet, om det bedöms motiverat.
Ställningstagandet i fråga om räckvidden av utvärderingen leder till att utredningen kunnat angripa vissa problem som inte kan härledas till just 1995 års reform men som i många fall indirekt har betydelse för de intentioner rörande förmynderskapslagstiftningen som
Utredningsbehovet SOU 2004:112
108
framfördes vid det tillfället. Exempelvis har utredningen tagit sig an vissa organisatoriska frågor, i syfte att stärka tillsynen (och betingelserna för denna). Direktiven ger dock knappast stöd för några mer djupgående förändringar av gällande förhållanden i dessa delar.
109
3 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor om förvaltning och tillsyn
3.1 Uppgifter om barns ekonomiska förhållanden, förmyndarförvaltningen och annan förvaltning under överförmyndarnas tillsyn
Sveriges folkmängd den 31 december 2003 uppgick till 8 975 670 personer. Av dessa var 1 941 436 personer i åldern 0–17 år, dvs. underåriga (jfr 9 kap. 1 § FB), vilket motsvarade 21,6 % av befolkningen. Vid samma tidpunkt bodde 1 078 075 personer i Sverige som var födda utomlands. Sammanlagt 476 076 utländska medborgare bodde i landet (Befolkningsstatistik i sammandrag 1960–2003, SCB).
Statistiska Centralbyrån (SCB) producerar inte någon årligen återkommande statistik över individers och familjers förmögenhet. För år 1999 sammanställde dock SCB uppgifter om tillgångar och skulder, av vilka man kan utläsa viss information om barns och deras familjers tillgångar och nettoförmögenhet nämnda år. Slutsatser drogs efter studier och bearbetning av uppgifter om tillgångar och skulder som angetts i kontrolluppgifter eller i självdeklarationen. Resultaten, som redovisades i publikationen ”Barnens del av kakan. Välstånd och fattigdom bland barn 1991–1999” (SCB:s demografiska rapporter 2002:1), ger sammanfattningsvis följande bild av situationen.
Barn kan ha tillgångar av flera olika slag. En uppdelning kan i detta sammanhang göras mellan reala tillgångar (oftast en villa, bostadsrätt, fritidshus eller annan fastighet) och finansiella tillgångar (t.ex. bankmedel, andelar i aktiefonder, börsnoterade aktier och andelar i räntefonder). Ca 90 % av nettoförmögenheten hos barn utgjordes av sådana finansiella tillgångar som just bankmedel, aktier eller andelar i fonder; endast i sällsynta fall var barn ägare av fastigheter. En måhända naturlig slutsats som drogs var att barnens sparande och eventuella tillgångar växte med barnets ålder.
Av rapporten, som omfattade sammanlagt 1 911 564 hemmaboende barn, framgick att minst hälften av barnen saknade förmögenhet eller hade små besparingar. Besparingar enligt kontrolluppgift saknades i
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
110
40 % av fallen. År 1999 var medianvärdet av besparingarna 2 381 kr för barn i åldern 0–17 år. Den genomsnittliga nettoförmögenheten var dock så stor som 30 159 kr. Förklaringen till den stora skillnaden mellan medianen och genomsnittet var enligt rapporten nettoförmögenhetens sneda fördelning – ett fåtal äger mycket.
Likväl har många underåriga skulder. Enligt tidskriften Råd & Rön hade vid en viss tidpunkt år 2002 ungefär 7 400 barn skulder registrerade i Kronofogdemyndighetens register. Skuldbeloppet uppgick till drygt 36 miljoner kr. Huvudsakligen rörde det sig om skulder till det allmänna, såsom trafikskatter och skatter på realisationsvinster efter värdepappersförsäljning (Råd & Rön nr 4, april 2002). Nyare siffror visar att skuldbeloppet har ökat (se avsnitt A 3.6.5). Det måste antas att skuldbeloppen till stor del avser dispositioner som företagits av föräldrarna i egenskap av förmyndare för den underårige, t.ex. när en förälder ådrar sig felparkeringsavgifter för en bil som formellt ägs av den underårige eller när en förälder underlåter att betala skatter, avgifter eller förfallna belopp som är hänförliga till den underåriges egendom.
Förutsättningarna för att underårigas tillgångar skall stå under strängare kontroll än vad som annars följer av överförmyndarens allmänna tillsyn över föräldraförvaltningar anges i 13 kap. 2 § FB. En sådan tillsyn blir aktuell om värdet på tillgångarna överstiger åtta basbelopp eller om egendom har tillfallit den underårige med villkor om särskild överförmyndarkontroll. Det har saknats praktiska förutsättningar att under utredningsarbetet ge en totalbild av värdet av de kontrollerade föräldraförvaltade tillgångarna i landet eller omfattningen i övrigt av denna uppgift för överförmyndarna. I enkäten till överförmyndarna hösten 2002 (se avsnittet om ”Uppdraget och utredningsarbetet”) efterfrågades dock hur förhållandena var i vissa kommuner per den 31 december 2001. Alla de tillfrågade kommunerna hade inte förutsättningar att ta fram uppgifter härom utan att lägga ned ett omfattande arbete, och vissa kunde bara ge ungefärliga belopp (eller siffror som avsåg en annan tidpunkt än den efterfrågade). De angivna värdena byggde på föräldrarnas redovisning av egendomen.
Stockholms överförmyndarnämnd hade tillsyn över 774 ärenden som avsåg kontrollerade föräldraförvaltningar vid tidpunkten, medan Göteborgs överförmyndarnämnd hade 828 sådana ärenden. De underårigas förvaltade förmögenhet, som således stod under överförmyndarnämndens strängare tillsyn, uppgick i Stockholm till drygt 424 391 000 kr (vilket var knappt en tredjedel av värdet på de till-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
111
gångar som tillhörde personer med god man). Generellt sett var i nästan samtliga kommuner värdet på de underårigas tillgångar under tillsyn lägre än vad som samtidigt stod under tillsyn beträffande de personer som hade god man av något slag. Antalet godmansärenden enligt 11 kap. 4 § FB som stod under överförmyndarens tillsyn var f.ö. i samtliga fall markant större än antalet kontrollerade föräldraförvaltningar i kommunerna. Något genomsnittligt värde per kontrollerad föräldraförvaltning kan inte ges, varken för hela landet eller kommunvis, och torde inte heller vara av något större intresse; i vissa mindre kommuner stod t.ex. inte någon eller bara några enstaka föräldraförvaltningar under kontroll. Ett par exempel kan dock ges utifrån vissa mer exakta enkätsvar. I Örebro var genomsnittsvärdet på de 90 kontrollerade föräldraförvaltningarna 1 050 000 kr medan motsvarande siffra för Borlänges 73 kontrollerade förvaltningar endast uppgick till ca 221 000 kr. I Linköping var genomsnittsvärdet för de 82 kontrollerade föräldraförvaltningarna nästan 700 000 kr.
3.2 De “fria” föräldraförvaltningarna
I förevarande sammanhang, då en utvärdering av 1995 års avreglering av föräldraförvaltningarna samt tillsynen över sådana förvaltningar står i fokus, är det förmyndarnas förvaltning av de underårigas medel som är mest intressant att belysa.
Enligt 9 kap. 1 § föräldrabalken får den som är under 18 år inte själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser i vidare mån än som följer av vad som skall gälla p.g.a. lag eller villkor vid vissa i paragrafen nämnda förvärv. Bestämmelsen i 9 kap. 1 § syftar till att skydda den omyndige mot följderna av ekonomiskt ofördelaktiga rättshandlingar.
Rätten att förvalta den omyndiges förmögenhet och att företräda denne i angelägenheter som rör förmögenheten tillkommer i allmänhet förmyndaren, dvs. oftast föräldrarna.
I princip är det föräldern själv som i egenskap av förmyndare bestämmer hur den omyndiges tillgångar skall användas och placeras (jfr 13 kap. 1 § FB). Även för föräldrarna finns dock begränsningar i dispositionsrätten till omyndigs egendom. I 13 kap. FB beskärs föräldrarnas rätt att bl.a. förvärva och avyttra fast egendom (13 kap. 10 §), ge bort den omyndiges egendom (13 kap. 11 §) samt ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindelse (13 kap. 12 §). Dessa regler
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
112
gäller oavsett om förvaltningen är ”fri” eller står under särskild kontroll.
Under vissa förutsättningar skall dock, som tidigare nämnts, överförmyndarens kontroll skärpas. En regel för sådana fall ges i 13 kap. 2 § FB. Denna knyter an till värdet på den omyndiges tillgångar men fångar även in situationer då den underårige fått egendom genom t.ex. arv, testamente eller gåva med villkor om att denna skall stå under överförmyndarens kontroll.
Föräldrarna har en uppgiftsskyldighet gentemot överförmyndaren när värdet på tillgångarna överskridit åtta basbelopp (eller när egendom har tillfallit den underårige med villkor om särskild överförmyndarkontroll, 13 kap. 3 §). I och med att värdegränsen passerats blir nämligen de strängare reglerna i 13 kap. 3–7 §§ FB tillämpliga och skall fortsättningsvis gälla för förvaltningen. Den strängare kontrollen kan emellertid fås att upphöra enligt förutsättningar som ges i 13 kap. 9 §, närmare bestämt om värdet på tillgångarna sjunker under fyra basbelopp och det inte finns anledning att låta kontrollen fortsätta som tidigare. (Det bortses här från att överförmyndaren enligt denna bestämmelse också kan medge undantag från de regler som styr tillsynen.)
Överförmyndarna kan även i vissa andra fall få anledning att utöva en mer ingående tillsyn över den underåriges tillgångar. En sådan anledning är att den omyndige har fått belopp överstigande två basbelopp som kommer från arv, testamente eller försäkringar. Pengar som tillfallit den omyndige på detta sätt skall av utbetalaren sättas in på bank och får inte tas ut från banken utan överförmyndarens samtycke. Inskränkningen i rätten att ta ut pengar från bank gäller också pengar som omfattas av särskild överförmyndarkontroll (jfr 13 kap. 8 § och 16 kap. 11 §).
Slutligen kan det också finnas orsaker för överförmyndaren att i det enskilda fallet besluta om skärpta regler för föräldrarnas förvaltning. På särskild anledning får överförmyndaren då fatta beslut i syfte att trygga en förvaltning, trots att egendomen i och för sig annars skulle höra till föräldrarnas fria förvaltningsområde (13 kap. 19 § första stycket).
I andra fall än de nu nämnda gäller alltså att föräldrarna själva råder över sådan egendom som tillhör den underårige men som står under föräldrarnas förvaltning. Detta innebär bl.a. att föräldrarna fritt får placera sina barns pengar i alla typer av värdehandlingar, att på bank insatta pengar kan tas ut av föräldrarna utan föregående samtycke från överförmyndaren och att föräldrarna inte behöver
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
113
redogöra för sin förvaltning till överförmyndaren. Trots det tidigare sagda är emellertid föräldrabalkens allmänna regler om handhavande av förvaltningen tillämpliga. (Se till det sagda också redogörelsen i avsnitt A 1.)
I förarbetena till reformen år 1995 (prop. 1994/95:251 s. 106) konstaterades att man kunde utgå från att föräldrar handlar med sina barns bästa för ögonen och att det i de allra flesta fallen därför inte skulle behövas någon samhällskontroll för att säkerställa att barnets egendom kommer barnet till godo och att den inte slösas bort. Likväl måste man, enligt förarbetena, beakta att det finns föräldrar som i och för sig är inställda på att handla utifrån barnens bästa, men som saknar de erfarenheter och kunskaper som behövs för att förvalta egendom. Inte heller kan man bortse från att det finns föräldrar som kan ha ett intresse av att använda sig av sina barns tillgångar på ett otillbörligt sätt.
Exempel på det förstnämnda fallet är att en förälder i barnets namn spekulerar i värdepapper i vällovliga syften men utan framgång. De senaste årens nedgångar på aktiemarknaden har visat att även till synes sunda investeringar lett till avsevärda kapitalförluster och att det för många varit svårt att avbryta handeln för att i stället föra över pengarna till säkrare investeringsobjekt. Stockholmsbörsens All-Share index, som består av samtliga noterade aktier på börsen och skall återspegla ekonomin i stort och dess förändringar, har sedan dess basdatum fastställdes den 31 december 1995 visserligen ökat från 100 till drygt 200 (siffror för juli 2004). Årshistorik från Stockholmsbörsen visar emellertid att samma index så sent som den 6 mars 2000 var så högt som 413.
Enligt SCB var vid utgången av år 2003 totalt 22,2 % av befolkningen direktägare av aktier (Aktieägande i bolag noterade på svensk marknadsplats, december 2003, Statistiska meddelanden från SCB). Därtill kommer att en stor del av värdepappersfondernas och försäkringsbolagens aktieinnehav har hushåll som ägare, vilket gör att andelen ägare – direkt eller indirekt – kan vara över 50 % av befolkningen (SCB Indikatorer februari 2002).
En förklaring till att en underårigs tillgångar inte förvaltas korrekt kan vara att en förälder inte känner till de bestämmelser som berör underårigas egendom. Pengar som har utbetalats till barnet kan i själva verket ha använts av föräldrarna för att stärka hela familjens ekonomi eller möjliggöra konsumtion.
Steget härifrån till rent brottsliga förfaranden är inte alltid långt. För förskingring döms enligt 10 kap. 1 § brottsbalken den som p.g.a.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
114
avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utge egendomen eller redovisa för denna och som tillägnar sig egendomen eller annars åsidosätter vad han har att iaktta för att kunna fullgöra sin skyldighet, om gärningen innebär vinning för honom och skada för den berättigade. Förmyndare omfattas av den kategori som i sammanhanget anses inta en ”dylik ställning” (liksom f.ö. gode män och förvaltare). Förmyndare skall enligt 12 kap. 6 § se till att pengar och värdepapper som tillhör den enskilde, dvs. barnet, förvaras så att de inte sammanblandas med tillgångar som ställföreträdaren annars förvaltar. Bestämmelsen gäller oavsett om ställföreträdaren enligt lag skall redovisa förvaltningen för överförmyndaren.
Den som har förtroendeställning med uppgift att för den enskilde sköta ekonomisk angelägenhet och som missbrukar denna ställning till skada för huvudmannen kan dömas för trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § BrB). Förmyndare intar en sådan förtroendeställning som här avses i förhållande till sitt barn. Ansvar enligt 10 kap. 5 § BrB är emellertid subsidiärt i förhållande till förskingring.
3.3 Utfallet i stort av reformen av förmyndarförvaltningen
Bedömning: Risken för att de underårigas berättigade intressen kommer i kläm har ökat till följd av den inskränkta samhällskontrollen över föräldraförvaltningarna. Det saknas dock skäl att tro att missbruket har någon alarmerade omfattning.
En återgång till den tidigare ordningen med komplicerade redovisnings- och kontrollregler framstår som utesluten. Vissa begränsade åtgärder bör dock vidtas för att skärpa kontrollen över föräldraförvaltningarna.
Förmyndarnas verksamhet står enligt 12 kap. 9 § FB under överförmyndarens tillsyn. Tillsynen skall ske enligt bestämmelserna i 16 kap. FB, varvid överförmyndarna särskilt skall se till att den enskildes tillgångar i skälig omfattning används för hans eller hennes nytta och att tillgångarna i övrigt är placerade så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning (16 kap. 1 § FB).
I den enkät till överförmyndare och överförmyndarnämnder som har presenterats i det inledande avsnittet i betänkandet om utredningsarbetet ställdes frågor som tog sikte på bl.a. om den avreglering som
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
115
skett beträffande särskilt föräldrars förmyndarförvaltning år 1995 hade lett till att lagens grundläggande syfte, nämligen att trygga de omyndigas egendom, riskerat att komma i kläm. Överförmyndarna ombads även att förklara på vilket sätt detta i så fall yttrade sig samt om de i sin verksamhet hade stött på fall i vilka avregleringen lett till negativa effekter.
Ungefär en fjärdedel av de kommuner som besvarade enkäten anger att de upplevt reformen som en försämring jämfört med tidigare förhållanden, såtillvida som de numera i många fall helt saknar information om föräldraförvaltningar som avser mindre summor än åtta basbelopp. Flera svarar att riskerna blivit större, eftersom socialnämnderna inte alltid anmäler till överförmyndarna att det föreligger förhållanden som talar för att en förälder inte kommer att förvalta sitt underåriga barns egendom på ett betryggande sätt (jfr nuvarande 5 kap. 3 § socialtjänstförordningen [2001:937]). Flera kommuner förklarar att de inte kan besvara frågan eller att de i vart fall inte har fått några indikationer på att reformen kan leda till negativa konsekvenser.
Cirka en tredjedel av kommunerna uppger att de har stött på fall där avregleringen lett till negativa verkningar för den enskilde. Flera kommuner har gjort reflektionen att behovet av skydd är som störst när värdet av den underåriges egendom är mindre än åtta basbelopp, dvs. när beloppet understiger den gräns vid vilken reglerna om kontrollerad föräldraförvaltning primärt blir tillämpliga. Det påpekas från flera håll att det kan vara behövligt med ytterligare information som berör de underårigas ekonomi, däribland att information om utbetalningar till de underåriga i fler fall än vad som nödvändiggörs av gällande regler bör underställas överförmyndarna för eventuella åtgärder. Trots att kritik framförs i många av fallen, hyllas i somliga fall även principen att det är föräldrarna som bör ha den övergripande rätten att sköta sina barns ekonomi, dvs. utan inblandning från myndigheter.
En tredjedel av kommunerna anför att de i sin egen verksamhet inte får den information – företrädesvis från socialnämnden – som krävs för utövandet av tillsynsfunktionerna. Många av dessa pekar på att socialtjänstemännen skulle behöva information och utbildning för att fullgöra denna uppgift bättre. Flera förslag lämnas också på ”nya” uppgiftslämnare som skulle kunna tänkas bidra med information av betydelse för tillsynen.
Nästan lika många (dvs. en knapp tredjedel) av de kommuner som besvarat enkäten rapporterar att de stött på fall i vilka medel som utbetalats till barnen – utan att de för den skull omfattats av reglerna
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
116
i 16 kap. 11 § FB om direktinsättning till spärrat konto – har förbrukats av föräldrarna. Det gäller enligt svaren ofta försäkringsersättningar och arvsmedel. Många överförmyndare anser att det finns behov av skärpning av reglerna härvidlag.
Utredningen ställde även frågor om förekomsten av godmansärenden enligt 11 kap. 2 § FB. Enligt denna bestämmelse skall överförmyndaren vid intressekollisioner mellan den ordinarie ställföreträdaren (i förevarande fall föräldern) och den han företräder (barnet) förordna god man för den underårige. Ett tjugotal av de tillfrågade kommunerna svarar i enkäten att antalet godmansförordnanden för lånetransaktioner mellan barnet och föräldrarna minskat eller i princip helt upphört. Flera av överförmyndarna anför att detta har sin upprinnelse i att föräldrarna nu i allmänhet har fri dispositionsrätt till barnens pengar och att överförmyndaren därför – i strid med bestämmelserna – inte kopplas in när en lånetransaktion skall genomföras. Vissa svarar att orsaken också kan vara att många föräldrar helt enkelt inte känner till vilka regler som är tillämpliga.
Sammanfattningsvis ger svaren på överförmyndarenkäten ett dominerande intryck av att många överförmyndare är osäkra på hur det egentligen förhåller sig med hanteringen av de underåriga kommuninvånarnas tillgångar. Många räknar med att tryggandet av den enskildes medel har blivit lidande genom avregleringen men uttrycker närmast resignation inför möjligheterna att råda bot på sin okunnighet om förekomsten av otillåtna dispositioner. Av flera svar kan uttydas att överförmyndarna har kommit missbruk på spåren; det framkommer emellertid också att detta ofta skett sedan pengarna väl förbrukats. Å andra sidan ger enkätsvaren inte belägg för att missbruk skulle ha förekommit i något större antal fall. En indikator på att otillåtna dispositioner företas skulle kunna vara det minskade antalet förordnanden av god man enligt 11 kap. 2 § FB, men omfattningen av otillåtna lån är osäker.
Även länsstyrelserna tillfrågades i enkäten 2002 om de hade stött på fall i vilka avregleringen hade haft negativa verkningar för barnens ekonomiska trygghet. Svaren ger vid handen att de flesta länsstyrelser inte synes ha kommit i kontakt med några sådana situationer. En handfull gav dock besked om att de stött på oegentligheter som kunnat hänföras till den nya lagstiftningen, varav några menar att det har inskränkt sig till ett fåtal fall. – När det gäller länsstyrelsernas erfarenheter skall dock påpekas att de först i och med reformen 1995 kom att engageras i tillsynen över överförmyndarnas verksamhet och att jämförelser redan därigenom kan vara vanskliga.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
117
Utredningen har ställt frågor till överåklagarna vid de regionala åklagarmyndigheterna om omfattningen av ekonomisk brottslighet mot barn, närmast i form av förskingringar som genomförts av barnens förmyndare. Av de svar som inkom, som byggde på rundfrågningar på åklagarkamrarna, kunde slutsatsen dras att endast enstaka sådana anmälningar blev föremål för behandling. Flera åklagare hyste dock misstankar om att eventuellt missbruk mer sällan uppdagas.
Av utredningens underlag, som innefattar också de erfarenheter som experter inom utredningen har förmedlat, kan inte någon annan slutsats dras än att man rimligen måste räkna med att de underårigas berättigade intressen i flera fall har kommit i kläm till följd av att föräldrarna i sin förvaltning numera har en större frihet att agera och dessutom står under mindre kontroll. Exemplen på hur reformen teoretiskt kan gå ut över de omyndiga är flera. Det skulle bl.a. kunna röra sig om utbetalade ersättningar av olika slag till barnen som förbrukas av föräldrarna, äventyrlig spekulation med barnens medel i värdepappershandel, utlåning av barnens medel till föräldrarna eller skuldsättning genom föräldrarnas agerande. Det ligger i sakens natur att missbruket inte med någon precision kan beskrivas i siffror. Belägg saknas dock för antagandet att missbruket är av alarmerande omfattning. Någon kvantitativ jämförelse med förhållandena före år 1995 hade under alla förhållanden endast kunnat ta sikte på andelen uppdagade fall av felaktig hantering, vilket i sig knappast hade gett någon heltäckande bild av den faktiska situationen. Det är knappast alltför djärvt att förmoda att det ofta var bland dem som inte följde bestämmelserna som missbruk förekom.
Utredningen har övervägt att genomföra ytterligare undersökningar för att närmare kunna peka på eventuella brister i det gällande regelverket. Ett alternativ som då har varit aktuellt är att i en enkät till ett större antal föräldrar ställa frågor om förvaltningen av deras barns pengar. En sådan enkät skulle emellertid vara svår att genomföra av flera skäl och riskerar dessutom att bli direkt missvisande. Utredningen har konstaterat att värdet av en enkät i vart fall inte står i proportion till den tidsutdräkt och de kostnader som är förenade med den.
Under alla förhållanden är det svårt att tänka sig en återgång till den tidigare ordningen, som präglades av en omfattande samhällskontroll; stöd för denna inställning ges både uttryckligen och indirekt i enkätsvaren från överförmyndarna. I förarbetena angavs som skäl för inskränkningar i redovisnings- och kontrollreglerna inte bara att föräldrar och barn drabbades av att systemet var svåröverskådligt
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
118
och tungrott, utan även att överförmyndarna själva upplevde tillämpningen som tidsödande och arbetskrävande (prop. 1993/94:251 s. 105). Det torde ligga i samtliga berördas intresse att något motsvarande regelverk inte upprättas utan att det finns mycket goda skäl för det. Vad som även talar mot en generell uppstramning av kontroll- och redovisningsreglerna är att det statistiska materialet pekar på att de flesta barn har tämligen små tillgångar (jfr den ovan nämnda SCBrapporten ”Barnens del av kakan” samt enkätsvaren).
Däremot kan det slås fast att riskerna för missbruk eller tveksam hantering av barnens tillgångar har ökat, även om detta i någon mån också måste anses ligga i reformens natur. I kombination med den osäkerhet som föreligger rörande omfattningen av missbruk från föräldrarnas sida finns det därmed skäl att trots allt överväga vissa begränsade åtgärder för att åstadkomma en skärpt kontroll av föräldraförvaltningarna. Hur detta skall komma till stånd diskuteras i följande avsnitt.
3.4 Riktlinjer för förstärkning av skyddet för barns egendom under föräldraförvaltning
Bedömning: Varken någon sänkning eller höjning av nuvarande gränsbelopp för kontrollerad förvaltning, åtta prisbasbelopp, framstår som motiverad. Det finns däremot anledning att i fler fall än för närvarande göra bedömningar av föräldrars förvaltning vid tillfällen då utbetalningar av vissa slag kommer barnen till del.
Överförmyndarnas möjligheter att få information om misstänkta brister i föräldrarnas förvaltning bör förbättras, särskilt i fall då barnen har satts i skuld. Barnens skydd mot skuldsättning bör stärkas, likaså deras skydd för erhållna gåvor.
Förändringar i föräldrarnas rätt att placera sina barns medel i finansiella instrument framstår inte som tillräckligt befogade.
Informationen till föräldrarna om reglerna för förvaltning av underårigas medel bör förbättras.
Förändringar i överförmyndarnas organisation bör kunna ge positiva effekter för tillsynen.
Utifrån utredningsmaterialet har vissa slutsatser kunnat dras om brister eller ofullständigheter i regelsystemet för föräldraförvaltningarna. Utredningen har också synpunkter på förbättringar som skulle kunna åstadkommas i skyddande syfte. Som nämnts i föregående
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
119
avsnitt är inte tanken att riktlinjerna skall bana väg för en återgång till tidigare regelverk. Risker för barnens ekonomi måste alltid i någon mån vägas mot de komplikationer och det merarbete som framför allt föräldrar och överförmyndare ställs inför vid regeländringar i skärpande syfte. En annan viktig faktor att ta med i bedömningsunderlaget är att de flesta föräldrar – oavsett vilka regler som omgärdar förvaltningen – sköter barnens ekonomi invändningsfritt och med sina barns bästa för ögonen.
I det följande diskuteras mera allmänt olika uppslag att stärka skyddet för barns egendom som förvaltas av föräldrar. I senare avsnitt kommer vissa av frågorna att behandlas närmare. Som tidigare nämnts har vissa av punkterna bäring även på den förvaltning som ombesörjs av förordnade förmyndare, gode män och förvaltare.
Sänkning av gränsbeloppet för den kontrollerade förvaltningen?
Med gällande regler är det i huvudsak föräldraförvaltningar överstigande åtta basbelopp som blir föremål för skärpt kontroll från överförmyndarnas sida. Uppgifter från framför allt överförmyndarhåll visar dock att tillsynsåtgärder i många fall är minst lika motiverade för föräldraförvaltningar som avser lägre belopp.
Utredningen har visserligen avvisat tanken på att alla föräldraförvaltningar i fortsättningen skall ställas under en skärpt kontroll. Alternativet, såvitt nu är i fråga, till ett borttagande av gränsbeloppet är således en sänkning.
Åtta basbelopp (eller rätteligen prisbasbelopp) motsvarar i dag 314 400 kr (prisbasbeloppet enligt lagen [1962:381] om allmän försäkring är 39 300 kr för år 2004). Med hänsyn till att barn i de allra flesta fall har relativt små besparingar måste en sänkning av gränsbeloppet vara kraftig och gå långt ner i nivåerna för att få någon reell betydelse. I så fall närmar man sig en återgång till tidigare gällande ordning, med de olägenheter som var förbundna med den.
Det kan samtidigt antas att fallen av missbruk inte så sällan förekommer när barnet, från att ha varit i princip utan besparingar, plötsligt fått tillgångar genom en utbetalning av något slag (t.ex. arv, skadestånd eller försäkringsersättning). Förvaltningen skall kanske då plötsligt stå under en strängare kontroll p.g.a. att gränsvärdet överskridits. Om inte föräldern känner till att överförmyndaren skall få en förteckning över den omyndiges egendom eller inte vill medverka till att överförmyndaren involveras (jfr 13 kap. 3 §), är det
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
120
fara värt att tillgångarna snabbt sjunker till ett belopp som på nytt understiger det av lagstiftaren valda gränsbeloppet, framför allt om detta sätts till en betydligt lägre nivå än vad som gäller i dag. Eventuella särskilda beslut från överförmyndarens sida sedan tillgångarna åter underskridit det kritiska gränsbeloppet torde därefter ofta vara verkningslösa.
Det nämnda exemplet berör svagheterna med att låta ett beloppskriterium för förmögenhet utgöra huvudvillkoret för att en underårigs tillgångar skall stå under kontrollerad förvaltning. Överförmyndaren har visserligen möjligheter att vid misstanke om att beloppet överskridits begära in en redogörelse för föräldrarnas förvaltning (13 kap. 18 §) eller få föräldrarna att vid vite fullgöra sin uppgiftsskyldighet (16 kap. 13 § jämförd med 13 kap. 3 §). Det lär emellertid behövas ett varsel från något håll för att överförmyndaren skall få anledning att tillgripa ett sådant beslut. Enligt uppgifter från överförmyndarhåll är kunskapen om skyldigheten att underkasta sig kontroll generellt dålig, och överförmyndarna kan uppleva svårigheter att – utan speciella indikationer – få reda på relevanta förhållanden i tid. Ett angrepp av beloppsgränsen framstår således inte som något effektivt grepp för att uppnå större trygghet för de omyndigas ekonomi.
Av nu anförda skäl och med beaktande också av vad som sägs i det följande föreslås inte någon sänkning av gränsbeloppet från nuvarande åtta basbelopp.
Kapitaltillskott
I stället för en sänkning av gränsbeloppet för en förmögenhetsnivå som kriterium för den kontrollerade förvaltningen, som kanske inte ens fångar in situationer då kontrollbehovet är som störst, bör andra metoder prövas. Det framstår som mer realistiskt att ta fasta på tillfällen då barnet får ytterligare tillgångar, vilket kanske ställer förvaltningen i en ny dager. Ofta fordras nämligen någon form av ställningstagande från föräldrarnas sida till vad som skall ske med kapitaltillskottet.
För att överförmyndarna skall göras delaktiga i sådana situationer krävs information. Denna kan erhållas från den som betalar ut pengarna. Extern information av detta slag är inte beroende av förmyndarnas kunskap om regelverket eller vilja att underställa förvaltningen insyn och kontroll.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
121
Informationsskyldigheten kan avse även ganska låga belopp. Avsikten är dock inte att tynga hanteringen i onödan utan att inrätta en ”kontrollstation” som möjliggör restriktioner för föräldrarnas förvaltning. I den stora majoriteten av fall lär överförmyndarna nog kunna avstå från att begränsa föräldrarnas förvaltningsfrihet sedan rapporteringen fullgjorts.
Nuvarande beloppsgräns är enligt 16 kap. 11 § FB två basbelopp och tar sikte på medel som kommer från arv, testamente och försäkringar. Enligt utredningens uppfattning finns det skäl att sänka beloppet och att vidga skyldigheten att underrätta överförmyndaren till fler typer av utbetalningar. Närmare överväganden i denna del presenteras i avsnitt A 3.6.1.2 och A 3.6.6.4.
Bättre information om brister i förvaltningen
Vad som hittills har avhandlats bygger på tanken att det är bäst att överväga ingripanden ”på förekommen anledning”. Det kan givetvis finnas andra skäl för överförmyndaren att behöva ingripa i förvaltningen än att den underårige har fått ett kapitaltillskott. Det är sålunda viktigt att få ögonen på konkreta fall när det finns risk för att befintliga tillgångar skall förslösas. Utredningens uppfattning är att överförmyndaren i större utsträckning än vad som sker för närvarande måste kunna uppmärksammas på missförhållanden och således kunna ställa krav på att få information.
En nyckelaktör i detta sammanhang är socialnämnderna. Som tidigare har berörts är socialnämnderna skyldiga att anmäla till överförmyndarna att det föreligger förhållanden som talar för att en förälder inte kommer att förvalta sitt underåriga barns egendom på ett betryggande sätt. Bestämmelsen, som kan härledas från 16 kap. 10 § andra stycket FB, finns i dag i 5 kap. 3 § socialtjänstförordningen (2001:937). Enligt vad som framkommit sedan reformen trädde i kraft har den självständiga upplysningsskyldigheten inte fungerat på avsett vis. Det finns därför anledning att ge skyldigheten bättre eftertryck genom att låta den framgå av en lagregel.
Det är emellertid inte bara socialnämnderna som kan ha tillgång till viktig information om olika riskmoment i föräldraförvaltningarna. En viktig källa till information är kronofogdemyndigheterna som genom ändringar år 2004 i utsökningsförordningen (1991:981) och förordningen (1991:1339) om betalningsföreläggande och handräckning ålagts en skyldighet att rapportera till överförmyndarna när
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
122
ett barn söks för en skuld hos kronofogdemyndigheten, se avsnitt A 3.6.5. Att även privata inrättningar, t.ex. banker, kan ha information av betydelse i sammanhanget står klart. Utredningens resonemang i denna och anknytande frågor behandlas ytterligare i avsnitt A 3.6.3.
Barns skuldsättning. Gåvor från föräldrar till barn.
Överlåtelser av egendom till barn från föräldrar är vanliga. I vissa fall utgörs emellertid överlåtelserna av skentransaktioner, där föräldrarna i själva verket behåller dispositionen över egendomen. Om någon sakrättsligt giltig överlåtelse inte har ägt rum, riskerar barnen att egendomen tas i anspråk för förälderns skulder. Det har också påtalats att arvsavståenden ibland görs till förmån för underåriga av skattemässiga skäl utan att medlen i slutändan kommer barnen till godo. En annan sida är att barn stundom ådrar sig skulder för egendom som i själva verket disponeras av någon familjemedlem. Ett uppmärksammat exempel är att en underårig ägare till en bil får parkeringsanmärkningar.
Det lär i praktiken knappast vara en uppgift för överförmyndaren att träda in och hindra skentransaktioner. Däremot finns begränsningar när det gäller föräldrarnas möjligheter att utan överförmyndarens samtycke skuldsätta den omyndige (13 kap. 12 § FB). Frågan är dock om bestämmelsen praktiskt tillämpas i den utsträckning som är avsedd. Åtgärder bör under alla förhållanden övervägas för att komma till rätta med ovan beskrivna problem. Barns skuldsättning är över huvud taget något som måste uppmärksammas, då en sådan kan ses som en varningssignal. I föregående punkt nämndes att kronofogdemyndigheterna har ålagts en viss rapporteringsskyldighet när det gäller ärenden som berör underåriga.
Frågor om skuldsättning och gåvor behandlas i avsnitt A 3.6.5 och A 3.6.6.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
123
Skärpt kontroll obligatorisk för barn med stor förmögenhet?
De tidigare punkterna har berört vissa insatser som syftar till att stärka skyddet av den underåriges ekonomiska förhållanden, inte minst genom att förutsättningarna för överförmyndarens selektiva kontroll förbättras. Det kan då vara befogat att fråga sig om det därjämte egentligen finns ett behov av att låta föräldraförvaltningar överstigande åtta basbelopp stå under en obligatorisk kontroll.
I sådana förvaltningar är det emellertid stora värden som står på spel. Det kan antas att medvetenheten hos förmyndarna om behovet av och ett krav på tillsyn också är större i dessa fall än i sådana förvaltningar – för övrigt det stora flertalet – som endast omfattar egendom till begränsat värde. Utredningen har därför stannat för att det inte finns tillräckliga skäl att släppa den obligatoriska kontrollen för de mer betydande förmögenheterna.
Däremot är kanske inte gränsen given för när denna obligatoriska kontroll skall inträda. Ovan har utredningen konstaterat att någon sänkning av gränsbeloppet inte bör komma till stånd. En höjning kan dock övervägas. Vid reformen år 1995 valdes beloppsgränsen utifrån förutsättningen att reformeringen av kontrollreglerna skulle få en märkbar praktisk effekt, vilket inte skulle hända om kontrollen lyftes från bara ett fåtal av föräldraförvaltningarna. Gränsen fick därför inte sättas för lågt (prop. 1993/94:251 s. 109 f).
Utredningen ser inte någon påtaglig anledning att nu ytterligare höja gränsbeloppet, trots att kontrollmöjligheterna avses bli förstärkta även för de föräldraförvaltningar som inte är föremål för någon obligatorisk kontroll. För denna inställning talar att det är ett förhållandevis ringa antal föräldraförvaltningar som berörs redan vid åtta basbelopp. Det skall också erinras om att överförmyndaren har en möjlighet att ge dispens från föreskrifterna i 13 kap. 3–8 §§ FB, om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden eller i övrigt finns särskilda skäl (13 kap. 9 § tredje stycket), låt vara att utredningens enkätundersökning visar att sådana dispensbeslut tas i liten utsträckning (och i vissa kommuner över huvud taget inte). Dispensbeslutet kan ta sikte på någon av de angivna föreskrifterna i 3–8 §§, men det kan också vara totalt, vilket alltså får den betydelsen att föräldrarna får samma frihet att förvalta sina barns egendom som om det varit fråga om egendom som faller utanför 13 kap. 2 §.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
124
Inskränkningar i möjligheten att placera medel i finansiella instrument?
I föräldrabalken ges regler om att vissa placeringar i värdehandlingar skall få göras utan överförmyndarens samtycke, även om förvaltningen står under överförmyndarens kontroll (13 kap. 5 § FB). Vid reformen år 1995 utökades de härvidlag tillåtna placeringsalternativen med bl.a. andelar i värdepappersfonder. För de s.k. fria förvaltningarna saknas inskränkningar i placeringsrätten.
De senaste årens kraftiga värdefall på värdepappersmarknaden aktualiserar frågan om fler värdehandlingar skall läggas under någon form av restriktion i den kontrollerade förvaltningen. Vad som närmast torde komma i fråga är just andelar i värdepappersfonder (eller möjligen vissa sådana). En närliggande fråga är om placeringsfriheten för föräldrar vars förvaltning inte står under obligatorisk kontroll bör inskränkas, vilket skulle innebära att reglerna för dispositioner med värdepapper närmar sig vad som i dag gäller fast egendom (som alltid kräver överförmyndarens samtycke, oavsett om förvaltningen är kontrollerad eller ej – se 13 kap. 10 §).
Alternativet att generellt förbjuda placeringar i t.ex. annat än ”säkra” räntebärande värdepapper är emellertid för långtgående, i och med att underåriga måste ges samma möjligheter att få fördelaktiga placeringar som myndiga personer. Ställningstagandet måste grundas på en skattning av hur situationen rimligen kommer att te sig på lång sikt, och i det perspektivet finns anledning anta att förhållandena på t.ex. aktiemarknaden kommer att normaliseras, en utveckling som f.ö. redan kan skönjas.
Inte heller tanken att låta överförmyndarna bedöma lämpligheten av förvärv av viss typ av värdepapper synes fruktbar. Överförmyndarna är knappast rätta personer att ta ställning till frågor om den allmänna ekonomiska utvecklingen. Erfarenheten från de senaste årens turbulens på värdepappersmarknaden visar hur som helst att även expertisen på området kan missbedöma situationen.
Utredningen väljer därför att inte föreslå någon ändring i placeringsrätten.
Här bortses från att det redan i dag ankommer på överförmyndarna att ge tillstånd till placeringar i t.ex. aktier enligt 13 kap. 6 § FB, vilket framstår som oundvikligt såvida man inte eftersträvar en totalt fri placeringsrätt. Om överförmyndaren misstänker att en förmyndare tänker använda en större summa pengar som satts in på bank enligt 16 kap. 11 § FB på en i överförmyndarens tycke osund
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
125
investering, har överförmyndaren dessutom en viss kontrollmöjlighet (se 13 kap. 8 och 19 §§).
Information till föräldrarna
De ovan föreslagna förändringarna – och ytterligare några som diskuteras närmare under avsnitt 3.6 – är ägnade att stärka skyddet för de omyndigas tillgångar, utan att intentionerna bakom 1995 års reform skall behöva gå förlorade.
Det kan emellertid inte bortses från att skyddsnätet är ganska grovmaskigt. I mångt och mycket bygger systemet på ett förtroende för föräldrarnas vilja och förmåga att på ett sunt och korrekt sätt förvalta sina barns egendom. Att det finns undantag från kretsen av välvilliga föräldrar går aldrig att helt undkomma.
Tyvärr får man nog dessutom fortfarande räkna med ett stort mått av okunnighet hos föräldrarna om vad som krävs av dem i egenskap av förmyndare. Det kan t.ex. tänkas att förmyndarna använder den underåriges medel till inköp av något som kommer huvudsakligen föräldrarna till godo (jfr dock författningskommentaren till 12 kap. 4 § FB i prop. 1993/94:251 s. 212 f) eller att föräldrarna vidtar någon annan åtgärd som i själva verket hade krävt överförmyndarens tillstånd, t.ex. att de tar ett lån för den omyndiges räkning. Det framstår som angeläget att generellt förbättra kunskaperna om vad som egentligen ankommer på en förälder i egenskap av förmyndare, inte minst då många föräldrar efter avregleringen kanske aldrig annars skulle ha någon kontakt med överförmyndaren.
Utredningen har övervägt möjligheten att man riktar sig till föräldrar med något slags central information om deras förvaltningsuppgifter och skyldigheter i detta sammanhang för att råda bot på okunnighetsproblemet. Det kan emellertid misstänkas att många föräldrar upplever att de saknar anledning att ta till sig informationen, kanske för att det inom överskådlig framtid inte kommer att finnas några tillgångar att förvalta och att de inte heller står i begrepp att vidta någon som helst tillståndspliktig åtgärd. Enligt uppgift från överförmyndarhåll har försök gjorts att från överförmyndarna sända ut informationsskrifter, dock utan att målsättningen uppnåtts.
Då resultatet av en informationskampanj enligt denna modell torde vara svagt, har utredningen avstått från att föra tanken vidare. I stället har övervägts möjligheterna att genom riktad information vända sig till föräldrar som är – eller med stor sannolikhet kan bli –
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
126
berörda av förvaltningsreglerna i särskilda skeden av livet då det samtidigt kan tyckas vara mer naturligt att både lämna och ta emot information om vad som gäller på området. Som exempel kan nämnas att uppgiften skulle kunna hanteras av socialnämnderna, att utövas vid bekräftelse av faderskap eller vid upprättande av vårdnads- eller umgängesavtal. Ett annat förslag går ut på att en ”utökad” information skickas av den som enligt 16 kap. 11 § skall utbetala pengar till en omyndig; redan nu har den som ombesörjer en dylik utbetalning en skyldighet att göra en anmälan till förmyndaren. Även överförmyndaren skulle kunna ta ett sådant tillfälle i akt att mer utförligt informera föräldrarna om vad som gäller, även om överförmyndaren – som väl ofta sker – inte ser någon anledning att låta pengarna kvarstå på ett spärrat konto.
Likaså är det angeläget att informationen om föräldraförvaltningen sprids till föräldrar med invandrarbakgrund. Dessa torde i många fall ha en annan kunskapsplattform rörande barnens ekonomiska förhållanden än vad föräldrar utan sådan bakgrund har. För utländska medborgare kan dessutom de juridiska förutsättningarna vara annorlunda. Enligt lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL) skall utländsk rätt gälla i fråga om verkan av omyndigheten och förmyndarens behörighet att handla på den omyndiges vägnar, om förmynderskap för den underårige är anordnat enligt främmande lag (4 kap. 5 § första stycket); detta är ett exempel på den s.k. nationalitetsprincipen. I internordiska förhållanden, dvs. när förmynderskapet avser nordisk medborgare och det dessutom utövas i Norden, bedöms däremot omyndighetens verkan i förmögenhetsrättsligt hänseende och förmyndarens behörighet enligt lagen i den stat där förmynderskapet utövas (17 § första stycket KF [1931:429] om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap).
Enligt utredningens mening bör tyngdpunkten av informationsinsatserna ligga på situationer då en förälder kan antas inte känna till de svenska bestämmelserna om föräldraförvaltning och på situationer där en förälder står inför uppgiften att förvalta tillgångar vars värde överstiger åtta gånger prisbasbeloppet eller egendom som avses i 16 kap. 11 § FB.
Den första situationen tar sikte på invandrare som av förklarliga skäl inte närmare känner till de svenska förmynderskapsreglerna. Upplysning om innehållet i dessa bör kunna lämnas i samband med
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
127
att en utländsk medborgare får svenskt medborgarskap eller erhåller svenskundervisning.
Den andra situationen tar sikte på föräldrar vars barn på ett eller annat sätt har fått ett egendomstillskott, t.ex. en gåva i form av pengar eller en fastighet. Som framgått ovan får överförmyndaren i dag information om medel som sätts in på ett spärrat konto enligt 16 kap. 11 § FB. I samband med att överförmyndaren bedömer huruvida denna spärr skall bestå kan han skicka ut ett informationsblad om föräldraförvaltning till föräldern. Utredningen föreslår i avsnitt A 3.6.3.3 att Skatteverket skall underrätta överförmyndaren när en underårig har egendom till ett värde som överstiger åtta gånger prisbasbeloppet. I samband med att överförmyndaren erhåller en sådan underrättelse kan han på samma sätt som när han erhåller en underrättelse enligt 16 kap. 11 § FB informera föräldrarna om vilka bestämmelser som föräldraförvaltningen är underkastad.
Utöver vad som nu har sagts är det lämpligt att överförmyndaren tar fram informationsmaterial – kanske på flera språk – om vad som gäller för förvaltning av underårigas tillgångar. Denna information kan lämpligen finnas tillgänglig såväl på kommunens hemsida som i pappersform.
Överförmyndarens uppgift att sprida information om föräldraförvaltning fordrar enligt utredningens mening inte några särskilda regler. Praktiska och ekonomiska skäl talar dock för att överförmyndarna bör samordna framtagandet av informationsmaterial, förslagsvis genom Svenska Kommunförbundets medverkan.
Vad som nu sagts innebär inte att överförmyndaren ensam har ansvaret för att information om föräldraförvaltning når ut till medborgarna. Även kommunernas socialnämnder och konsumentrådgivare bör ha tillgång till informationsmaterial rörande dessa bestämmelser och, om så blir aktuellt, upplysa sina klienter om innehållet i dessa. Likaså bör sådan information spridas av t.ex. Integrationsverket.
Organisatorisk förstärkning av tillsynen
Regelsystemet för föräldraförvaltningar av barns egendom bygger som ovan visats på tillsyn och kontroll av förvaltningen, lagd på olika ambitionsnivåer. Vilket skydd barnen kan få beror därför till dels på hur effektivt tillsynsorganisationen verkar. Detta problemkomplex kommer att behandlas i avsnitt A 6.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
128
3.5 Förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning
Bedömning: Förändringar i reglerna för föräldrars förvaltning av sina underåriga barns medel bör få effekter också på den förvaltning som förordnade förmyndare, gode män och förvaltare svarar för.
De synpunkter som anlagts i det föregående har berört föräldrars förvaltning av underårigas egendom. Vad som främst skiljer föräldraförvaltningen från de övriga typerna av förvaltning är givetvis den intressegemenskap som finns mellan föräldrar och deras barn. Så som systemet för föräldraförvaltning nu är upplagt är följaktligen kontrollen i de allra flesta föräldraförvaltningar mindre fastlagd än vad som följer av bestämmelserna om förordnade företrädares förvaltning. Det kan sägas att tillsynen av föräldraförvaltningarna är mer beroende av initiativ från överförmyndaren, som i sin tur kan härledas till myndighetskontakter, information om utbetalningar, osv. Från förordnade förmyndare, gode män och förvaltare å andra sidan har överförmyndaren rätt att förvänta sig en redovisning av vilka åtgärder som har vidtagits.
Många av de frågor som belysts tidigare har dock relevans också för den förvaltning som utförs av förordnade förmyndare, gode män och förvaltare. Det gäller t.ex. reglerna för placering av den enskildes medel och särregler för utbetalade belopp som kommer från arv, gåva och försäkring. Vid reformen sades att den egendomsförvaltning som ombesörjs av förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skulle vara underkastad samma kontroll som de föräldraförvaltningar som avser egendom av större värde än åtta basbelopp med några undantag, bl.a. att bankmedel skulle vara placerade på spärrat konto i bank.
Vid utvärderingen av 1995 års reform går det sammanfattningsvis inte att förbigå sådan förvaltning som inte ombesörjs av föräldrar.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
129
3.6 Föräldrars och förordnade ställföreträdares förvaltning av den enskildes egendom samt vissa andra frågor rörande den enskildes ekonomiska angelägenheter
Här behandlas speciella frågor, som har berörts i avsnitt A 3.4, men också andra. Dessa senare har aktualiserats främst genom utfrågningar av och enkäter till överförmyndare och andra berörda men även genom brev och skrivelser till Justitiedepartementet, rapporter från myndigheter m.fl. samt frågor och interpellationer i riksdagen, i huvudsak med inriktning på utvärderingen av 1995 års reform på förmynderskapsrättens område.
Under varje avsnitt anges huruvida inte bara föräldraförvaltningen utan också förvaltning som handhas av förordnade förmyndare, gode män och förvaltare berörs.
3.6.1 Tillgångar på spärrat konto
Bakgrund
Ett led i säkerställandet av att den hjälpbehövandes pengar och värdepapper inte används för något otillbörligt ändamål är möjligheten att spärra de konton som tillgångarna finns placerade på. Spärren innebär att överförmyndaren måste ge sitt samtycke till att tillgångar tas i anspråk av en förmyndare, god man eller förvaltare. En ställföreträdare som vill komma åt spärrade tillgångar tvingas sålunda att redogöra för syftet med användningen av tillgångarna, vilket är en garanti för att den enskildes egendom inte förslösas eller används för onödiga ändamål.
Den fria föräldraförvaltningen innebär att barnets föräldrar ges en förhållandevis stor frihet att förfoga över sina barns tillgångar. Från bl.a. överförmyndarhåll har framhållits att den nya ordningen har inneburit att det har blivit svårare att skydda barns pengar från mindre nogräknade föräldrar som tillgodogör sig tillgångarna i fråga.
I detta avsnitt kommer gällande regler om möjligheten att spärra konton att genomgås. Därefter behandlas frågan om det finns anledning att utöka överförmyndarens möjligheter att spärra konton på vilka den hjälpbehövande har tillgångar.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
130
3.6.1.1 Nuvarande regler om spärrade konton
Allmänt om spärrade konton
Konton som tillhör omyndiga personer eller personer som har god man eller förvaltare kan vara försedda med överförmyndarspärr. I praktiken innebär det att det hos t.ex. banken görs en anteckning om att föräldrar respektive förordnade ställföreträdare inte får röra medlen utan samtycke från överförmyndaren. För en god man räcker inte alltid överförmyndarens samtycke. Har huvudmannen sin beslutsförmåga i behåll, krävs vanligen också hans samtycke.
Överförmyndarspärren är således inte riktad mot den omyndige eller huvudmannen. En omyndig får dock, med vissa undantag, inte förfoga över sina medel. Samma sak gäller en person som har förvaltare. En person med god man får emellertid fritt förfoga över sina medel, om han har beslutsförmågan kvar, utan hinder av att det finns en överförmyndarspärr på kontot. Något godkännande från den gode mannen behövs inte.
Omyndigas tillgångar
Bankmedel och värdepapper
När det gäller omyndigas bankmedel (härmed jämställs numera medel hos kreditmarknadsföretag) och värdepapper kan överförmyndarspärrar uppkomma på olika sätt. Beträffande bankmedel kan det dels röra sig om att medel tillfaller barnet med villkor om särskild överförmyndarkontroll, se 13 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken (13 kap. föräldrabalken gäller endast föräldraförvaltning). Dels kan det handla om medel som har satts in på spärrat konto enligt bestämmelserna i 16 kap. 11 § föräldrabalken. Dels uppkommer en överförmyndarspärr i samband med att överförmyndaren med stöd av 13 kap. 19 § första stycket punkten 2, eventuellt i kombination med punkten 5, föräldrabalken begränsar rätten för föräldrarna att ta ut medel från barnets bankkonto.
Beträffande värdehandlingar kan överförmyndaren enligt 13 kap. 19 § första stycket punkten 3 föräldrabalken bestämma att dessa skall förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut här i
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
131
landet. Värdepapper kan existera antingen i fysisk form eller i elektronisk form. Den senare formen har under senare år blivit allt vanligare och innebär att t.ex. en aktie eller en premieobligation finns registrerad på ett s.k. VP-konto hos en central värdepappersförvarare, vanligtvis Värdepapperscentralen, VPC. Enligt 13 kap. 19 § andra stycket föräldrabalken skall föräldern vid ett beslut enligt första stycket punkten 3 träffa avtal med ett värdepappersinstitut på villkor som överförmyndaren har godkänt. I fråga om rättigheter som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, dvs. värdepapper i elektronisk form, får föräldern, i stället för att träffa avtal om förvaring och förvaltning, på konto i avstämningsregister låta registrera eller, om rättigheten förvaltas av någon som har medgivande som förvaltare enligt den lagen, till denne anmäla att föräldern endast med överförmyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på rättigheten belöpande kapitalbelopp.
När det gäller värdehandlingar har överförmyndaren inte någon möjlighet att direkt avskära föräldern från rådigheten över dessa. Han är således hänvisad till att uppmana föräldern att vidta någon av de ovan angivna åtgärderna. Vägrar föräldrarna att efterkomma uppmaningen, kan överförmyndaren förelägga dem att fullgöra sin skyldighet vid vite, se 16 kap. 13 § föräldrabalken. Ytterst kan överförmyndaren naturligtvis begära att rätten entledigar en förälder som vägrar att efterkomma ett beslut varom nu är fråga, och i stället utser någon annan till förmyndare för barnet.
Utbetalningar m.m. från dödsbo och försäkringsbolag.
När en omyndig på grund av arv eller testamente har fått pengar till ett värde överstigande två basbelopp eller med villkor om särskild överförmyndarkontroll, skall enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken den som ombesörjer betalningen från dödsboet för den omyndiges räkning sätta in medlen hos bank med uppgift om att medlen inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd. Skyldigheten att betala till banken gäller även för försäkringsgivare vid utbetalning av försäkringsbelopp som den omyndige har rätt till samt för pensionssparinstitut vid utbetalning enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. Vid utbetalning av periodiska förmåner gäller skyldigheten endast den första utbetalningen.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
132
När det gäller periodiska utbetalningar uppkommer frågan om det är varje enskild utbetalning som skall uppgå till två basbelopp eller om det är det sammanlagda årliga beloppet som avses. Förarbetena ger inget svar på denna fråga, men i praxis brukar förmånens årliga värde styra tillämpningen av 16 kap. 11 § föräldrabalken.
Den som ombesörjer utbetalningen skall genast göra anmälan till förmyndaren och överförmyndaren. Anmälningsskyldigheten gäller även om den omyndige på grund av arv eller testamente har fått värdehandlingar vars värde överstiger två basbelopp eller om värdehandlingarna enligt villkor skall stå under särskild överförmyndarkontroll.
Undantag från huvudregeln görs bl.a. om de utbetalade medlen får förvaltas av den omyndige själv, se 16 kap. 11 § fjärde stycket föräldrabalken.
För att i andra fall trygga förvaltningen får överförmyndaren genom meddelande till den som skall betala pengar till den omyndige bestämma att pengarna skall sättas in hos bank, se 13 kap. 19 § första stycket punkten 5 föräldrabalken. Överförmyndaren kan sedan begränsa möjligheten att ta ut pengarna enligt 13 kap. 19 § första stycket punkten 2 föräldrabalken.
Pengar som har satts in hos bank enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken eller med uppgift till banken om att de skall stå under särskild överförmyndarkontroll får inte tas ut utan överförmyndarens samtycke, se 13 kap. 8 § föräldrabalken. När det gäller insättningar med villkor om särskild överförmyndarkontroll, dvs. gåvor, bör framhållas att givaren skriftligen skall anmäla gåvan till överförmyndaren, se 13 kap. 2 § andra stycket punkten 2 föräldrabalken. Det är således inte tillräckligt att givaren vid sin insättning av pengarna uppger för banken att medlen skall stå under särskild överförmyndarkontroll. Vid utebliven underrättelse från givaren till överförmyndaren finns det inte någon laglig förutsättning att hålla medlen i fråga spärrade, och banken torde härvid vara skyldig att på begäran från barnets förmyndare betala ut pengarna. En bank som har tagit emot pengar med villkor om särskild överförmyndarkontroll känner emellertid normalt inte till huruvida givaren har underrättat överförmyndaren om gåvan och torde därför vägra att betala ut några pengar, om inte överförmyndaren först har bekräftat att det saknas förutsättningar för särskild överförmyndarkontroll. Överförmyndaren kommer därför sannolikt att få reda på att det finns ”spärrade” medel. Även om det saknas förutsättningar för särskild överförmyndarkontroll, kan överförmyndaren med stöd av 13 kap. 19 § första stycket punkten 2 föräldrabalken besluta att medlen i fråga skall vara
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
133
(fortsatt) spärrade, om det av någon särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen.
När föräldrar är förmyndare får de enligt 9 kap. 5 § tredje stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse utan tillstånd ta ut medel som de förvaltar enligt föräldrabalken, om medlen inte satts in med uppgift om att de enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken inte får tas ut utan sådant tillstånd eller att de omfattas av särskild överförmyndarkontroll. I bestämmelsen erinras också om överförmyndarens möjligheter enligt 13 kap. 19 § föräldrabalken att förordna om annan inskränkning i föräldrars uttagsrätt.
Utbetalningar från Brottsoffermyndigheten
Brottsskadeersättning och kostnadsersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) betalas enligt 4 § brottsskadeförordningen (1978:653) ut av Brottsoffermyndigheten.
Beträffande utbetalningar från Brottsoffermyndigheten gäller enligt myndighetens arbetsordning att om sökanden är omyndig och den brottsskadeersättning sökanden tillerkänns överstiger ett basbelopp, skall ersättningen sättas in på ett konto med överförmyndarspärr. När beslutet är fattat skriver Brottsoffermyndigheten till ställföreträdaren och ber denne ”att öppna ett konto med överförmyndarspärr”. Ställföreträdaren skall därefter meddela Brottsoffermyndigheten i vilken bank kontot öppnats samt clearingnummer och kontonummer. Brottsskadeersättningen kan därefter betalas ut. Om sökanden företräds av ett ombud, betalas ersättningen ut till ombudet, som har att ombesörja att ersättningen sätts in på ett konto med överförmyndarspärr.
Enligt uppgifter från Brottsoffermyndigheten brukar denna praxis följas även vid utbetalningar av lägre belopp, om skadevållaren finns inom familjen. Beslutsfattaren har dock ofta möjlighet att göra en bedömning av den rådande situationen genom den information som ges i t.ex. domar. Det kan där finnas upplysningar som ger vid handen att barnet lever under ordnade förhållanden eller att en skadevållare har lämnat familjen.
Företrädare för Brottsoffermyndigheten har förklarat att en eventuell utvidgning av den lagenliga skyldigheten att betala ut pengar för den omyndiges räkning till bank skulle välkomnas av myndigheten.
Brottsoffermyndighetens rutiner bygger på en god föresats, men enligt utredningens mening saknas lagliga förutsättningar för att låta
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
134
spärra de utbetalda medlen på det sätt som sker i dag. Som framgått ovan kan medel spärras om det rör sig om en utbetalning som omfattas av 16 kap. 11 § föräldrabalken eller för det fall det rör sig om en gåva som har skänkts med villkor om särskild överförmyndarkontroll. Utbetalningar från Brottsoffermyndigheten omfattas emellertid inte av någon av de nämnda kategorierna. I sammanhanget skall framhållas att överförmyndaren med stöd av 13 kap. 19 § första stycket 2 och 5 föräldrabalken kan uppmana Brottsoffermyndigheten att göra sin utbetalning till ett konto hos ett kreditinstitut som spärras. Detta förutsätter dock att överförmyndaren informeras om att en utbetalning är förestående.
Övriga utbetalningar
Utöver de utbetalningar som anges ovan kan ett barn naturligtvis erhålla andra former av ekonomiska tillskott. Det kan röra sig om allt från gåvor till lotterivinster och skadestånd.
När det gäller gåvor kan givaren enligt 13 kap. 2 § andra stycket punkten 2 föräldrabalken ställa upp villkor om särskild överförmyndarkontroll, varvid insatta medel blir spärrade under förutsättning att överförmyndaren underrättas om gåvan.
Beträffande andra utbetalningar som t.ex. lotterivinster och skadestånd finns det inte någon laglig förutsättning för utbetalaren att spärra medlen med bindande verkan för barnets förmyndare. Vill utbetalaren vara på säkra sidan att barnets förmyndare inte förslösar barnets pengar är han hänvisad att ta kontakt med överförmyndaren som, om det finns skäl härför, kan uppmana utbetalaren att sätta in pengarna hos bank, varefter kontot spärras, jfr vad som sagts ovan.
Tillgångar som tillhör en person med förordnad förmyndare, god man eller förvaltare
Bankmedel och värdepapper
Förordnade ställföreträdare har vid sitt tillträde i princip ingen möjlighet att förfoga över huvudmannens bankkonton. Av 14 kap. 8 § första stycket föräldrabalken följer nämligen att bankmedel (eller medel hos kreditmarknadsföretag) inte får tas ut utan samtycke från överförmyndaren. Enligt paragrafens andra stycke får dock den
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
135
förordnade ställföreträdaren ta ut ränta eller pengar som behöver hållas tillgängliga för den enskildes uppehälle eller vården av hans eller hennes egendom, om den förordnade ställföreträdaren vid insättningen gjort förbehåll om att de får tas ut utan överförmyndarens samtycke. När det gäller pengar som behöver hållas tillgängliga för den enskildes uppehälle eller vården av hans eller hennes egendom fungerar det i praktiken så att överförmyndaren medger att den förordnade ställföreträdaren får tillgång till ett s.k. fritt konto. Övriga konton är emellertid fortfarande spärrade för den förordnade ställföreträdaren.
Överförmyndaren kan med stöd av 14 kap. 21 § första stycket punkten 1 föräldrabalken ytterligare begränsa den förordnade ställföreträdarens möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank. Vidare kan han med stöd av 14 kap. 21 § första stycket punkten 3 uppmana en utbetalare att sätta in medlen hos bank i stället för att utbetalningen sker på något annat sätt.
När det gäller VP-konton och fondkonton saknar överförmyndaren självständig möjlighet att spärra sådana konton. Han kan emellertid på samma sätt som vid föräldraförvaltning ålägga den förordnade ställföreträdaren att vidta åtgärder med dessa konton så att de inte kan röras utan samtycke från överförmyndaren. När det gäller fysiska värdepapper kan han ålägga den förordnade ställföreträdaren att överlämna värdepappren i fråga för förvaring och förvaltning hos ett värdepappersinstitut.
Utbetalningar från dödsbo och försäkringsbolag
Bestämmelserna i 16 kap. 11 § föräldrabalken om direktinsättning på spärrat konto gäller enligt paragrafens femte stycke, förutom omyndiga, även en person för vilken det har förordnats god man med uppgift att ha hand om den enskildes ekonomiska angelägenheter eller för vilken det har förordnats förvaltare.
Övriga utbetalningar
Anser överförmyndaren att det behövs för att trygga förvaltningen av den enskildes medel, kan han, som ovan nämnts, med stöd av 14 kap. 21 § första stycket punkten 3 föräldrabalken uppmana den som står i begrepp att betala ut pengar till den enskilde att göra det
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
136
till en bank. Detta förutsätter naturligtvis att överförmyndaren får reda på att en utbetalning är på gång.
3.6.1.2 Förbättrade regler om direktinsättning på spärrat konto, m.m.
Omyndigas tillgångar
Förslag: Skyldigheten enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken att göra direktinsättning på spärrat konto utökas till att även avse Brottsoffermyndigheten vid utbetalning av ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) samt myndighet som betalar ut ersättning i anledning av skadeståndsanspråk mot staten.
Beloppsgränsen i 16 kap. 11 § föräldrabalken sänks till ett prisbasbelopp.
I dag har föräldrar förhållandevis stor frihet att disponera över sina barns tillgångar. Först då värdet på den omyndiges tillgångar har kommit att överstiga åtta gånger prisbasbeloppet gäller reglerna om s.k. kontrollerad föräldraförvaltning, men även vid kontrollerad föräldraförvaltning har föräldrarna stor frihet att förfoga över t.ex. medel som är insatta hos bank.
Det är sällsynt att barn på egen hand skapar en förmögenhet som överstiger åtta prisbasbelopp. I stället härrör tillgångarna vanligen från arv, testamenten, gåvor, försäkringsersättningar m.m. Det mest effektiva sättet att skydda dessa ekonomiska tillskott är att utbetalaren åläggs att sätta in medlen på ett spärrat konto.
Som framgått ovan är det i dag endast dödsbon och försäkringsbolag som har skyldighet att göra direktinsättningar på spärrade konton. För att göra regleringen i 16 kap. 11 § föräldrabalken mer effektiv kan man således tänka sig att utöka kretsen av dem som är skyldiga att göra utbetalningar till spärrade konton.
Kretsen av personer som i framtiden bör vara skyldiga att göra sina utbetalningar till ett spärrat konto kan i princip göras hur vid som helst. Systemet måste emellertid vara praktiskt hanterbart och får inte drivas till att tillgodose orimligt högt ställda säkerhetskrav. Enligt utredningens mening finns det anledning att särskilt värna om att barn som har hamnat i en svår situation verkligen får del av de pengar som betalas ut till dem. Det handlar således om situationer där barnet har mist sin mor eller far eller båda föräldrarna.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
137
Vidare kan det röra sig om situationer där barnet har råkat ut för en händelse som innebär att det har rätt till skadestånd eller brottsskadeersättning.
I dag täcker regleringen i 16 kap. 11 § föräldrabalken utbetalningar från dödsbon och från försäkringsgivare och pensionssparinstitut. Härutöver bör statliga skadeersättningar omfattas av kravet på direktinsättning på spärrade konton. Med statlig skadeersättning avses dels brottsskadeersättning enligt brottsskadelagen (1978:413), dels ersättning på grund av skadeståndsanspråk som riktas mot staten.
Det kan naturligtvis hävdas att ett utbetalt skadestånd till barn även i andra fall skall sättas in på ett spärrat konto. Det framstår emellertid som en rimlig gränsdragning att inte ålägga privata subjekt skyldighet att göra utbetalningar till spärrade konton annat än i de fall det anses särskilt angeläget, t.ex. vid utbetalningar från ett dödsbo.
Beträffande brott som en förälder har begått mot sitt barn uppkommer frågan om föräldern skall tvingas att betala ett eventuellt skadestånd till ett spärrat konto till undvikande av att föräldern, i sin egenskap av förmyndare, genast tar ut pengarna igen. I dessa situationer kan emellertid en god man utses enligt nuvarande 11 kap. 2 § föräldrabalken. Den gode mannen kan härvid ta kontakt med överförmyndaren som kan besluta att pengarna skall sättas in på ett konto som är spärrat. I sammanhanget skall nämnas lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn. Denna lag gör det möjligt att utse en särskild företrädare för barn i de situationer då det finns anledning att anta att ett brott som kan föranleda fängelse har begåtts mot någon som är under 18 år och en vårdnadshavare kan misstänkas för brottet, eller det kan befaras att en vårdnadshavare på grund av sitt förhållande till den som kan misstänkas för brottet inte kommer att ta tillvara barnets rätt. Under förutsättning att det väcks allmänt åtal kan den särskilde företrädaren väcka skadeståndstalan mot den som åtalas för brottet, och, om barnet tilldöms skadestånd, på samma sätt som en god man ta kontakt med överförmyndaren som kan besluta att medlen skall sättas in på ett spärrat konto. Med hänsyn till vad som nu har anförts anser utredningen att det inte fordras någon särskild regel som innebär att en förälder som har att utge skadestånd till sitt barn skall sätta in ersättningen på ett spärrat konto.
Gåvor kan många gånger innebära att ett barn får en betydande förmögenhet. Det kan hävdas att givaren på samma sätt som ett dödsbo bör vara skyldig att göra direktinsättning på ett spärrat
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
138
konto för det fall gåvans värde överstiger ett gränsbelopp. En givare har emellertid ofta förhållandevis goda möjligheter att avgöra huruvida det finns risk för att ett barn inte kommer att få tillgodogöra sig de skänkta medlen. Finns det en sådan risk, kan givaren vid insättningen ställa upp villkor om särskild överförmyndarkontroll och underrätta överförmyndaren om sin gåva, se 13 kap. 2 § andra stycket punkten 2 föräldrabalken. Med hänsyn härtill anser utredningen att det inte fordras regler som ålägger givare att göra direktinsättning på spärrat konto.
Barn kan vidare komma att få tillgångar genom arvsavståenden. Sådana avståenden omfattas i dag inte av 16 kap. 11 § föräldrabalken, men bör enligt utredningens mening göra det i framtiden, se avsnitt A 3.6.6.4.
Tillgångar som tillhör en person med god man eller förvaltare
Beträffande omyndiga personer har utredningen föreslagit att utbetalningar från Brottsoffermyndigheten och utbetalningar i anledning av skadeståndsanspråk mot staten skall omfattas av reglerna i 16 kap. 11 § föräldrabalken. Samma regler bör enligt utredningens mening gälla för personer som har god man eller förvaltare.
Sänkt beloppsgräns i 16 kap. 11 § föräldrabalken
Skyldigheten i 16 kap. 11 § föräldrabalken att sätta in pengar på spärrat konto begränsas till belopp som överstiger två gånger prisbasbeloppet, dvs. ca 80 000 kr. Som framgått ovan tar paragrafen sikte på såväl engångsbelopp som periodiska utbetalningar som under ett år överstiger nämnda beloppsgräns.
Enligt utredningens mening är ekonomiska tillskott som den enskilde får på grund av arv, testamente och försäkring särskilt skyddsvärda. Det rör sig många gånger om relativt stora belopp som, om de förvaltas rätt, kan utgöra en väsentlig del av den enskildes ekonomiska trygghet. 80 000 kr synes i dessa sammanhang vara en förhållandevis hög gräns. Enligt utredningens mening bör även lägre belopp som utbetalas bli föremål för krav på direktinsättning på spärrat konto och utredningen föreslår därför att beloppsgränsen i 16 kap. 11 § föräldrabalken sänks till ett prisbasbelopp, jfr de allmänna övervägandena under avsnitt A 3.4.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
139
Ett ytterligare argument för att sänka beloppsgränsen i 16 kap. 11 § föräldrabalken är de avståenden från arv eller testamente som föräldrar gör till förmån för sina barn. Dessa avståenden uppgår ofta till belopp som visserligen understiger två prisbasbelopp, men som ändå inte kan betraktas som ringa. I detta sammanhang skall dock nämnas att regeringen under år 2004 har föreslagit att arvs- och gåvoskatten helt skall avskaffas.
Verkan av att penningmedel sätts in på ett spärrat konto, m.m.
En överförmyndarspärr har till syfte att säkerställa att pengar på ett konto verkligen kommer den enskilde till godo. Som framgått ovan kan spärren i vissa fall uppkomma mer eller mindre automatiskt, t.ex. i de situationer som anges i 16 kap. 11 § föräldrabalken. I andra fall kommer spärren till stånd på grund av ett beslut av överförmyndaren som anser att förvaltningen av den enskildes medel inte är tillfredsställande eller genom att t.ex. en givare ställer upp villkor om särskild överförmyndarkontroll.
Den enskildes möjlighet att förfoga över sina medel påverkas, som tidigare nämnts, inte av att det finns en överförmyndarspärr på kontot. Däremot kan den enskilde vara förhindrad att förfoga över pengarna på grund av att han är omyndig eller har förvaltare eller saknar beslutsförmåga.
När det talas om spärrade konton avses kontot som sådant. Det anses nämligen i praktiken inte vara möjligt att på samma konto ha spärrade medel och ”fria” medel. En god man som vid insättning av pengar för den enskildes räkning vill göra förbehåll om att medlen skall få lyftas utan överförmyndarens samtycke är således hänvisad till att sätta in medlen i fråga på ett s.k. fritt konto. På motsvarande sätt blir medel som flyter in på ett spärrat konto spärrade oavsett vad som sägs i samband med insättningen.
Spärr enligt 13 kap. 8 § respektive 16 kap. 11 § föräldrabalken
Förslag: 13 kap. 9 § tredje stycket föräldrabalken tillförs en ny mening som föreskriver att kravet på överförmyndarens samtycke enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken i fråga om medel som inte står under särskild överförmyndarkontroll skall hävas, om det inte av särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
140
När det gäller medel som spärrats med stöd av 16 kap. 11 § föräldrabalken uppkommer frågan huruvida överförmyndaren självmant skall granska behovet av spärren eller invänta en begäran från föräldern eller den förordnade ställföreträdaren att spärren skall hävas. Vidare uppkommer frågan vilka överväganden överförmyndaren skall göra innan han häver en spärr som tillkommit med stöd av 16 kap. 11 § föräldrabalken.
Av förarbetena till nuvarande 16 kap. 11 § föräldrabalken framgår att en insättning av medel på spärrat konto är avsedd att i huvuddelen av fallen gälla under en mycket begränsad tid, nämligen till dess att överförmyndaren har kunnat konstatera att det inte finns skäl att göra inskränkning i den fria förvaltningen, se prop. 1993/94:251 s. 129. Vidare framhålls att överförmyndaren i det stora flertalet fall snabbt bör ta ställning till om medlen fortsättningsvis skall övergå till fri förvaltning, eller om förälderns förvaltning skall vara underkastad den strängare kontrollen, se a. prop. s. 286.
Nämnda förarbetsuttalanden tyder på att överförmyndaren ex officio skall ta ställning till huruvida spärren skall hävas. Enligt vad utredningen har erfarit är det också denna rutin som tillämpas på de flesta håll i dag.
När det gäller överförmyndarens prövning av lämpligheten av att låta föräldrar få tillgång till medel som spärrats med stöd av 16 kap. 11 § föräldrabalken synes lagtexten i 13 kap. 9 § tredje stycket föräldrabalken inte stå helt i överensstämmelse med nyss nämnda förarbetsuttalanden.
I 13 kap. 9 § tredje stycket föräldrabalken föreskrivs att överförmyndaren helt eller delvis får medge undantag från 13 kap. 8 § föräldrabalken, om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden eller i övrigt finns särskilda skäl. I 13 kap. 8 § föräldrabalken föreskrivs att pengar som har satts in hos bank enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken eller med uppgift till banken om att de skall stå under särskild överförmyndarkontroll inte får tas ut utan överförmyndarens samtycke.
Som 13 kap. 9 § tredje stycket föräldrabalken är utformad i dag görs det inte någon skillnad på medel som är spärrade enligt reglerna om särskild överförmyndarkontroll och medel som är spärrade med hänsyn till att det utbetalda beloppet överstiger två prisbasbelopp. Det fordras med nuvarande lydelse särskilda skäl för att överförmyndaren skall kunna bevilja lättnader i spärrarna. Presumtionen är således att spärren skall finnas kvar för alla medel som finns på spärrade konton.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
141
När det gäller medel som spärrats enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken av andra skäl än särskild överförmyndarkontroll måste emellertid tanken bakom ovan nämnda förarbetsuttalandena vara att spärren skall hävas när överförmyndaren har konstaterat att det inte finns särskilda skäl att behålla denna, dvs. presumtionen är att spärren skall hävas. Med hänsyn härtill bör 13 kap. 9 § tredje stycket föräldrabalken utökas med en ny mening i vilken det föreskrivs att kravet på överförmyndarens samtycke enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken i fråga om medel som inte står under särskild överförmyndarkontroll skall hävas, om det inte av någon särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen
Även om överförmyndaren inte finner skäl att låta spärren bestå, kan informationen om utbetalningen göra honom uppmärksam på att barnets tillgångar blivit så stora att reglerna om kontrollerad föräldraförvaltning blir tillämpliga.
Avser spärren enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken medel som omfattas av reglerna om särskild överförmyndarkontroll är presumtionen att spärren skall bestå. Enligt utredningens mening ankommer det härvid inte på överförmyndaren att efterforska särskilda skäl hos föräldrarna eller den omyndige som kan motivera undantag från kravet på samtycke i 13 kap. 8 § föräldrabalken. Tvärtom torde ett villkor om särskild överförmyndarkontroll som regel tyda på att det finns anledning att vara försiktig med att låta barnets föräldrar få obegränsad till gång till medlen i fråga. Anser överförmyndaren att det inte finns anledning att häva en spärr som beror på att egendomen har tillfallit barnet med villkor om särskild överförmyndarkontroll, kan han således nöja sig med att låta spärren bestå. Vill föräldrarna helt eller delvis få tillgång till medel som är föremål för särskild överförmyndarkontroll, får de visa särskilda skäl för sin begäran enligt huvudregeln i 13 kap. 9 § tredje stycket föräldrabalken.
Har insättningen på spärrat konto enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken gjorts till förmån för någon som har förordnad förmyndare, god man eller förvaltare, blir situationen något annorlunda. Till skillnad från vad som gäller vid föräldraförvaltning är huvudregeln att huvudmannens konton är spärrade för förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren. Sålunda blir det aktuellt att häva spärren endast om de utbetalda medlen helt eller delvis måste hållas tillgängliga för rättshandlingar av det slag som sedvanligen företas för den enskildes dagliga livsföring eller vården av hans eller hennes egendom eller om det annars finns särskilda skäl för en dispens. En sådan kan medges med stöd av 14 kap. 10 § föräldrabalken.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
142
Från överförmyndarhåll har framförts tankar om att spärrar enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken bör omprövas först då föräldern begär att så skall ske. En sådan ordning skulle underlätta arbetet för överförmyndarna och kräva mindre resurser.
Det torde främst vara situationer då barn erhåller belopp överstigande ett prisbasbelopp utan särskild överförmyndarkontroll som är arbetskrävande för överförmyndaren. I dessa fall bör nämligen som framgått spärren hävas när överförmyndaren har konstaterat att det inte finns anledning att göra inskränkning i föräldrarnas förvaltning. Detta innebär att överförmyndaren måste vidta utredningsåtgärder för att kunna förvissa sig om att allt står väl till med föräldrarnas förvaltning. Rör det sig om medel som har tillfallit barnet med villkor om särskild överförmyndarkontroll synes presumtionen, som ovan nämnts, snarare vara att spärren skall bestå, vilket innebär mindre arbete för överförmyndaren.
Eftersom pengarna tillfaller barnet, kan det möjligen hävdas att det inte finns någon anledning för föräldrarna att vidta åtgärder med medlen som i stället bör få stå kvar på det spärrade kontot i avvaktan på att barnet blir myndigt. Skulle föräldrarna av någon anledning vilja företa dispositioner med pengarna, bör de vara hänvisade till att hos överförmyndaren begära hävande eller lindring av spärren eller samtycke till uttag av en viss summa pengar.
Utgångspunkten för föräldraförvaltning är emellertid att denna skall vara fri och att den endast om det finns vägande skäl skall inskränkas. En grund att inskränka den fria förvaltningen är att barnet innehar en betydande förmögenhet, dvs. mer än åtta prisbasbelopp. Härvid finns regler om s.k. kontrollerad föräldraförvaltning som emellertid inte innebär att barnets medel spärras. Mot denna bakgrund är det enligt utredningens mening svårt att motivera en reglering som innebär att väsentligt lägre belopp under obestämd tid spärras i avvaktan på att föräldern begär att spärren skall hävas. När det gäller föräldrar vars barn har erhållit medel som har spärrats på grund av att beloppet överstiger ett basbelopp, kan det dessutom antas att flertalet av dem kommer att begära att spärren hävs, vilket innebär att överförmyndaren trots allt kommer att tvingas ta ställning i spärrfrågan i flertalet fall.
Med hänsyn till vad som nu sagts föreslår utredningen inte någon ändring av den ordning som i praktiken gäller i dag beträffande hanteringen av frågor om medel under föräldraförvaltning som är spärrade med stöd av 16 kap. 11 § föräldrabalken. Att en prövning bör ske inom kort på överförmyndarens eget initiativ torde vara i överensstämmelse
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
143
med den nyss föreslagna nya meningen i 13 kap. 9 § tredje stycket föräldrabalken och inte kräva någon uttrycklig bestämmelse.
Gåvor med villkor om särskild överförmyndarkontroll
Som framgått ovan omfattas gåvor med villkor om särskild överförmyndarkontroll inte av reglerna i 16 kap. 11 § föräldrabalken men väl av spärren enligt 13 kap. 8 § föräldrabalken. När överförmyndaren får in underrättelse om en sådan gåva behöver han således inte ta ställning till huruvida spärren bör bestå. I stället ankommer det i vanlig ordning på föräldrarna att begära undantag från spärren eller samtycke till uttag av en viss summa pengar.
Uttag av ränta
Förslag: Regleringen i 14 kap. 8 § andra stycket punkten 1 föräldrabalken beträffande förordnade ställföreträdares rätt att utan överförmyndarens samtycke ta ut ränta på den enskildes konto förtydligas på så sätt att det uttryckligen framgår att en förordnad ställföreträdare får ta ut ränta som är upplupen under innevarande år och under fjolåret.
Förordnade ställföreträdare får enligt 14 kap. 8 § andra stycket punkten 1 föräldrabalken ta ut ränta utan överförmyndarens samtycke. Tidigare gällde enligt dåvarande 15 kap. 9 § föräldrabalken att ränta som innestått kortare tid än ett år fick tas ut utan överförmyndarens samtycke. I dag finns inga sådana begränsningar, vilket har lett till viss osäkerhet bland överförmyndarna i frågan om vilken ränta som får tas ut.
Normalt påförs ett konto räntan för det gångna året den 31 december varje år. Tas räntan inte ut, kommer den därefter att utgöra kapital på vilket nästa års ränta beräknas. Med den tidigare ordningen kunde räntan för år 1 tas ut under hela år 2, varefter det var stopp. I dag skulle en förordnad ställföreträdare emellertid kunna hävda att han vill ta ut räntan för flera år tillbaka. Enligt utredningens mening bör det i 14 kap. 8 § föräldrabalken klargöras vilken ränta som den förordnade ställföreträdaren får ta ut utan överförmyndarens samtycke. Härvid bör gälla att ränta som hänför sig till innevarande år och närmast föregående år får tas ut fritt. Ränta upplupen under
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
144
år 2004 som påförs kontot den 31 december 2004 kan således tas ut under hela år 2005, tillsammans med den ränta som har hunnit bildas under år 2005.
3.6.1.3 Överförmyndares möjlighet att spärra VP-konton, fondkonton och depåer
Förslag: I 13 kap. 19 § och 14 kap. 21 §föräldrabalken införs möjlighet för överförmyndaren att spärra VP-konton, fondkonton och depåer.
I lagen (2004:46) om investeringsfonder och i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument införs en skyldighet för fondbolaget respektive värdepappersinstitutet att anteckna överförmyndarens beslut att spärra fondkonton respektive depåer.
VP-konton
Som framgått ovan existerar värdepapper numera vanligen i elektronisk form och registreras på ett VP-konto hos en central värdepappersförvarare. I dag finns endast en central värdepappersförvarare och det är Värdepapperscentralen, VPC. De fondpapper som kan registreras hos en central värdepappersförvarare är bl.a. aktier och obligationer.
VP-kontot står normalt i den enskildes namn, men det finns möjlighet till s.k. förvaltarregistrering som innebär att värdepappret registreras i förvaltarens namn. En förvaltare är en juridisk person, t.ex. en bank, som har medgetts rätt av den centrale värdepappersförvararen att i eget namn registreras som innehavare till andras finansiella instrument.
Den centrale värdepappersförvararen kan själv vidta registreringsåtgärder, men även en utomstående juridisk person kan antas som kontoförande institut. Det kontoförande institutet, som t.ex. kan vara en bank, får härvid själv vidta registreringsåtgärder med fondpapper.
Regler om kontoföring av elektroniska värdepapper finns i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (kontoföringslagen). Enligt 4 kap. 17 § punkten 7 kontoföringslagen skall på ett VP-konto anges inskränkning enligt 13 kap. 19 § andra stycket eller 14 kap. 21 § andra stycketföräldrabalken. Överförmyndaren kan
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
145
emellertid som nämnts ovan inte själv ta kontakt med den centrale värdepappersförvararen och meddela att barnets föräldrar endast med överförmyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta det aktuella finansiella instrumentet eller uppbära på rättigheten belöpande kapitalbelopp.
Fondkonton
Regler om värdepappersfonder och specialfonder finns i lagen (2004:46) om investeringsfonder (LIF).
Fonder varom nu är fråga ägs gemensamt av dem som har andelar i fonden, och administreras av ett fondbolag eller ett fondföretag. Med fondbolag avses svenska aktiebolag som fått tillstånd att utöva fondverksamhet. Med fondföretag avses motsvarande utländska företag som får driva fondverksamhet här i landet. Fondbolag kan vara fristående, men det är vanligt att de ägs av banker eller försäkringsbolag. Varje fondbolag måste ha förvaringsinstitut till sina fonder, dvs. en bank eller ett annat kreditinstitut som förvarar fondens tillgångar och som sköter in- och utbetalningar avseende fonden.
Den som äger andelar i en värdepappersfond får ett konto på vilket fondinnehavet finns registrerat. Enligt 4 kap. 11 § LIF skall fondbolaget föra eller låta föra ett register över samtliga innehavare av andelar i en viss fond. I de fall kontoföringslagen är tillämplig på andelarna i fonden, förs registret av den centrale värdepappersförvararen. I annat fall förs registret av fondbolaget eller av någon som fondbolaget utser till att utföra denna uppgift. Det senare torde vara vanligast.
Andelar i värdepappersfonder kan liksom t.ex. aktier förvaltarregistreras. Omfattas fondandelen av kontoföringslagen, är det den centrale värdepappersförvararen som avgör vem som får vara förvaltare. I andra fall är det Finansinspektionen som ger sådant tillstånd, se 4 kap. 12 § LIF.
Värdepapper i depå
Genom depåavtal kan en innehavare av värdepapper låta t.ex. en bank förvalta dessa. Dessa depåavtal kan omfatta fysiska eller, vilket är vanligast förekommande, elektroniska värdepapper. I samband härmed är det vanligt att innehavaren låter förvaltarregistrera sina
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
146
värdepapper på t.ex. banken. En förvaltarregistrering är emellertid inte någon förutsättning för att ett depåavtal skall kunna träffas.
Överförmyndarens möjlighet att spärra VP-konton, fondkonton och depåer
Som framgått ovan har överförmyndaren i dag ingen möjlighet att vidta direkta åtgärder med VP-konton, fondkonton och depåer. Som förut nämnts kan överförmyndaren enligt 13 kap. 19 § första stycket punkten 3 och 14 kap. 21 § första stycket punkten 2 föräldrabalken bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut. Meddelas ett sådant beslut skall föräldrarna respektive den förordnade ställföreträdaren träffa avtal med ett värdepappersinstitut på villkor som överförmyndaren har godkänt. Rör det sig om värdepapper som omfattas av kontoföringslagen, får föräldrarna respektive den förordnade ställföreträdaren, om de vill, i stället anmäla till den centrale värdepappersförvararen eller, om värdepappren är förvaltarregistrerade, förvaltaren att föräldrarna eller ställföreträdaren endast med överförmyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på rättigheten belöpande kapitalbelopp.
Om föräldrarna eller den förordnade ställföreträdaren väljer att låta ett värdepappersinstitut förvara och förvalta värdehandlingarna, bör överförmyndaren se till att avtalet med värdepappersinstitutet inte medger att värdepappren blir tillgängliga för föräldrarna eller ställföreträdaren utan att överförmyndaren har lämnat sitt samtycke.
Flera överförmyndare har efterlyst en möjlighet att direkt kunna spärra VP-konton, fondkonton och depåer. Deras uppfattning delas av bl.a. Svenska Kommunförbundet och Svenska Bankföreningen.
Enligt utredningens mening innebär nuvarande ordning ett merarbete för överförmyndarna som först måste uppmana föräldrarna respektive den förordnade ställföreträdaren att träffa avtal om förvaring och förvaltning, varefter han måste gå igenom avtalet för att kunna godkänna det. I de fall värdepappren i fråga omfattas av kontoföringslagen förefaller det också innebära en viss omgång att föräldrarna eller den förordnade ställföreträdaren själv skall meddela den centrale värdepappersförvararen eller förvaltaren att VP-kontot skall överförmyndarspärras.
Som framgått ovan är de flesta finansiella instrument i dag kontobaserade. Denna ordning innebär att föräldrars och förordnade ställ-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
147
företrädares rådighet över egendomen i fråga effektivt kan avskäras genom att kontot spärras.
Med hänsyn till vad som nu sagts bör det i 13 kap. 19 § respektive 14 kap. 21 § föräldrabalken införas regler som innebär att överförmyndaren kan ta direkt kontakt med central värdepappersförvarare, fondbolag eller värdepappersinstitut för att spärra VP-konton, fondkonton eller depåer som tillhör barnet eller huvudmannen. Finns det beträffande VP-konton och fondkonton ett kontoförande institut, t.ex. en bank, anmäls spärren där. I de fall de finansiella instrumenten är förvaltarregistrerade kan överförmyndaren naturligtvis ta direkt kontakt med förvaltaren och till denne anmäla att föräldrarna eller den förordnade ställföreträdaren inte får förfoga över ifrågavarande värdepapper utan överförmyndarens samtycke.
Sedan överförmyndaren har underrättat den centrale värdepappersförvararen alternativt det kontoförande institutet eller, beträffande fondandelar på vilka kontoföringslagen inte är tillämplig, fondbolaget alternativt den som fått i uppdrag att föra fondbolagets register, eller det värdepappersinstitut som ansvarar för en depå om sitt beslut att spärra rättigheterna, får föräldrarna respektive de förordnade ställföreträdarna endast med överförmyndarens tillstånd överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på rättigheten belöpande kapitalbelopp.
Överförmyndarens möjlighet att bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt nuvarande 13 kap. 19 § första stycket punkten 3 och 14 kap. 21 § första stycket punkten 2 föräldrabalken bör behållas. I den mån fysiska värdehandlingar behöver skyddas måste det finnas bestämmelser som gör det möjligt att tvinga föräldrar och förordnade ställföreträdare att lämna dessa handlingar ifrån sig till t.ex. en bank för förvaring och förvaltning.
Skyldighet att anteckna överförmyndarens beslut att spärra VP-konto, fondkonto eller depå
När det gäller VP-konton föreskrivs, som framgått ovan, i 4 kap. 17 § punkten 7 lagen om kontoföring av finansiella instrument (kontoföringslagen) en skyldighet för den centrale värdepappersförvararen att anteckna ett beslut som fattats av överförmyndaren med stöd av 13 kap. 19 § eller 14 kap. 21 §föräldrabalken. Härigenom görs personalen hos den centrale värdepappersförvararen uppmärksam på att ett
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
148
visst VP-konto är spärrat. Vad som nu sagts gäller också fondkonton på vilka kontoföringslagen är tillämplig.
Beträffande fondkonton på vilka kontoföringslagen inte är tillämplig och depåer bör det enligt utredningens mening i 4 kap. 11 § LIF och genom en ny bestämmelse i 3 kap. lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument införas en motsvarande skyldighet för fondbolag och värdepappersinstitutet att anteckna överförmyndarens beslut att spärra ett fondkonto respektive en depå.
3.6.2 Regler om placering och avyttring av tillgångar
Utvecklingen på finansmarknaden har inneburit att en del av föräldrabalkens regler som rör placering och avyttring av omyndigas respektive huvudmäns tillgångar har kommit i nytt ljus. I en del fall framstår reglerna som omoderna och i andra fall talar organisatoriska skäl för att reglerna bör omarbetas.
Detta avsnitt kommer att ta sikte på frågan huruvida regleringen i 9 kap. 5 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse delvis bör flyttas över till föräldrabalken. Vidare behandlas frågan om reglerna som möjliggör inskrivning av premieobligationer i statsskuldboken bör finnas kvar och om regleringen i 13 och 14 kap. föräldrabalken bör ändras så att även andra institut än banker och kreditmarknadsföretag kan ta emot pengar för placering. Avslutningsvis behandlas frågan om vad som gäller vid köp av värdepapper utan erforderligt samtycke från överförmyndaren.
3.6.2.1 Anteckningar om rätt att förfoga över bankmedel
Förslag: Regleringen i 9 kap. 5 § första stycket lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse flyttas i sin huvuddel till föräldrabalken och bildar där 9 kap. 3 a §. Regleringen i 9 kap. 3 a § bör förutom banker också omfatta kreditmarknadsföretag och företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet. Vidare bör utländska banker, kreditmarknadsföretag och inlåningsföretag omfattas av 9 kap. 3 a § under förutsättning att de driver verksamhet från en filial här i landet. I övrigt reduceras 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse till att avse en skyldighet för banker och kreditmarknadsföretag att anteckna inskränk-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
149
ningar enligt 9 kap. 3 a §, 13 kap.8 och 19 §§ och 14 kap. 21 §föräldrabalken i förfoganderätten över insatta medel.
I 9 kap. 5 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse föreskrivs att en omyndig själv får förfoga över de medel som han har satt in hos en bank efter det att han har fyllt 16 år. Utan den omyndiges samtycke får banken inte betala ut sådana medel till förmyndaren. Har förmyndaren fått överförmyndarens tillstånd att omhänderta medlen och företett bevis på detta, får den omyndige inte vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall antecknas på insättningsbevis eller i motbok eller på annat sätt som gör inskränkningen känd inom banken, när beviset eller motboken företes hos banken. I paragrafens andra stycke föreskrivs att medel som en förmyndare, god man eller förvaltare förvaltar enligt föräldrabalken får tas ut utan överförmyndarens tillstånd bara om det har gjorts förbehåll enligt 14 kap. 8 § föräldrabalken eller uttaget avser ränta, jfr 14 kap. 8 § föräldrabalken. Vidare föreskrivs att överförmyndaren enligt 14 kap. 21 § föräldrabalken kan besluta att ett sådant förbehåll inte skall gälla. Ett sådant beslut skall antecknas på bevis eller i motbok som har utfärdats om insättningen. I andra stycket föreskrivs också att banken på begäran av överförmyndare, förordnad förmyndare, god man eller förvaltare är skyldig att utfärda bevis om beloppet av de medel som sätts in eller står inne, samt i förekommande fall intyga att meddelat tillstånd inte utnyttjats. I tredje stycket behandlas föräldrars förvaltning av barns medel. Härvid föreskrivs att för det fall föräldrar är förmyndare, får de utan överförmyndarens tillstånd ta ut medel som de förvaltar enligt föräldrabalken, om medlen inte har satts in med uppgift om att de enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken inte får tas ut utan sådant tillstånd eller att de omfattas av särskild överförmyndarkontroll, dvs. i sak vad som framgår av 13 kap. 8 § föräldrabalken. Vidare föreskrivs att överförmyndaren enligt 13 kap. 19 § föräldrabalken kan besluta om annan inskränkning i föräldrars uttagsrätt. Inskränkningar av nu nämnt slag, dvs. inskränkningar som avses i 13 kap.8 och 19 §§föräldrabalken, skall antecknas på bevis eller i motbok som har utfärdats om insättningen eller på annat sätt som gör inskränkningen känd inom banken.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
150
Placeringen av reglerna i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse
I samband med att en utredning för översynen av bl.a. det regelverk som styr bankers och andra kreditinstituts verksamhet tillsattes i mitten av 1990-talet (banklagskommittén) uppkom frågan huruvida regleringen i dåvarande 2 kap. 23 § bankrörelselagen hörde hemma i föräldrabalken snarare än i reglerna om bank- och finansieringsrörelse. Enligt kommittén hörde bestämmelserna i nämnda lagrum inte hemma i banklagstiftningen utan borde flyttas till föräldrabalken eller annan relevant lag. Regeringen gjorde bedömningen att den av Justitiedepartementet initierade utredningen om förmynderskapsfrågor (Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare) kan förväntas ge svar på var de nu behandlade bestämmelserna passar in. I avvaktan på utredningens förslag föreslog regeringen att bestämmelserna i 2 kap. 23 § bankrörelselagen skulle flyttas över till 9 kap. 5 § i den förslagna lagen om bank- och finansieringsrörelse, se prop. 2002/03:139 s. 342. Riksdagen följde propositionen. I den nya lagstiftningen har dock det tillägget gjorts att anteckningar om inskränkt rätt för ställföreträdare att förfoga över den enskildes medel också kan göras ”på annat sätt som gör inskränkningen känd inom banken”, t.ex. genom anteckning i ett elektroniskt kundregister. Lagen om bank- och finansieringsrörelse trädde i kraft den 1 juli 2004.
Reglerna i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse anknyter till centrala regler i föräldrabalken om rådigheten över pengar som tillhör omyndiga och personer som har förordnade ställföreträdare. Detta talar för att de bestämmelser varom nu är fråga snarare hör hemma i föräldrabalken än i lagen om bank- och finansieringsrörelse. Å andra sidan innehåller bestämmelserna viktiga anvisningar till bankerna av praktisk karaktär, vilket naturligtvis kan motivera en placering i den senare lagstiftningen.
Med hänsyn till att 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse innehåller bestämmelser som hör hemma dels i föräldrabalken, dels i lagen om bank- och finansieringsrörelse förordar utredningen en lösning som innebär att bestämmelserna i den aktuella paragrafen delas upp.
Regleringen i 9 kap. 5 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse som beskriver vad som gäller för bankmedel som en omyndig person själv har satt in hos en bank efter det att han har fyllt 16 år hör enligt utredningens mening hemma i föräldrabalken.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
151
Den del av bestämmelsen som föreskriver en skyldighet för banken att på insättningsbevis eller i motbok eller på annat sätt anteckna inskränkning i den omyndiges rätt att förfoga över medlen bör dock bli kvar i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Den del av bestämmelsen som flyttas till föräldrabalken bör där utgöra 9 kap. 3 a §.
Med hänsyn till att bankernas inlåningsmonopol numera har avskaffats bör regleringen i 9 kap. 3 a § föräldrabalken omfatta också företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet. Vidare bör paragrafen omfatta utländska banker, kreditmarknadsföretag och företag som driver inlåningsverksamhet under förutsättning av de verkar från en filial här i landet.
Regleringen i 9 kap. 5 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse återger inledningsvis innehållet i 14 kap. 8 § föräldrabalken, varefter det föreskrivs en skyldighet för banken att anteckna beslut enligt 14 kap. 21 § föräldrabalken om ytterligare inskränkning i förordnade ställföreträdares rätt att förfoga över huvudmannens medel. Vidare föreskrivs att banken är skyldig att på begäran av överförmyndare, förmyndare, god man eller förvaltare lämna uppgifter om bl.a. den enskildes banktillgodohavande. Skyldigheten att anteckna beslut om inskränkning enligt 14 kap. 21 § föräldrabalken bör stå kvar i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Däremot synes det vara en onödig upprepning att i 9 kap. 5 § andra stycket återge innehållet i 14 kap. 8 § föräldrabalken. Frågan om bankers och kreditmarknadsföretags skyldighet att lämna upplysningar till överförmyndaren m.fl. kommer att behandlas särskilt i avsnitt A 3.6.3.
I 9 kap. 5 § tredje stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse återges i sak innehållet i 13 kap. 8 § föräldrabalken samt en upplysning om att överförmyndaren med stöd av 13 kap. 19 § föräldrabalken kan besluta om annan inskränkning i föräldrars uttagsrätt, varefter det föreskrivs en skyldighet för banken att anteckna inskränkningar varom nu är fråga. Återgivandet av innehållet i 13 kap. 8 § föräldrabalken är i likhet med vad som sagts ovan om 14 kap. 8 § föräldrabalken en onödig upprepning och bör därför utgå. Däremot bör skyldigheten för banker att anteckna inskränkningar enligt 13 kap.8 och 19 §§föräldrabalken stå kvar i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Skyldigheten att anteckna sådana inskränkningar bör enligt utredningens mening omfatta även kreditmarknadsföretag eftersom dessa företag likställs med banker i föräldrabalken.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
152
Resultatet av det ovan anförda blir att 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse reduceras till ett stycke i vilket det föreskrivs att inskränkningar enligt 9 kap. 3 a §, 13 kap.8 och 19 §§ och 14 kap. 21 §föräldrabalken i rätten att förfoga över medel som har satts in hos en bank eller ett kreditmarknadsföretag skall antecknas på sätt som gör inskränkningen känd inom kreditinstitutet i fråga.
Utredningen anser att orden insättningsbevis och motbok som finns med i nuvarande 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse är så föråldrade att de bör utgå ur lagtexten. Det är således tillräckligt att det står att beslutet om inskränkande åtgärder skall antecknas på sätt som gör beslutet känt inom banken eller kreditmarknadsföretaget.
3.6.2.2 Inskrivning av premieobligationer i statsskuldboken
Förslag: Bestämmelserna i 13 kap. 19 § första stycket punkten 4 och 14 kap. 9 § föräldrabalken om inskrivning av premieobligationer i statsskuldboken avskaffas.
Om det av någon särskild anledning behövs för att trygga föräldraförvaltningen av en omyndigs egendom får överförmyndaren enligt 13 kap. 19 § första stycket punkten 4 föräldrabalken bestämma att premieobligationer som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke.
När det gäller förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning av en huvudmans egendom föreskrivs i 14 kap. 9 § föräldrabalken att premieobligationer som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke. Om det finns särskilda skäl får överförmyndaren enligt 14 kap. 10 § föräldrabalken helt eller delvis medge undantag från bestämmelsen i 14 kap. 9 § föräldrabalken.
För förordnade förmyndare, gode män och förvaltare finns det sålunda ett absolut krav på att huvudmannens premieobligationer skall skrivas in i statsskuldboken, medan föräldrar enligt huvudregeln fritt får förfoga över sina barns premieobligationer.
Riksgäldskontoret meddelar med stöd av 2 § första stycket punkten 5 förordningen (1996:311) med instruktion för Riksgäldskontoret föreskrifter om inskrivning i statsskuldboken. Sådana föreskrifter
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
153
finns i Riksgäldskontorets föreskrifter (1990:978) om inskrivning i statsskuldboken.
Tidigare gavs premieobligationen ut i form av pappersdokument och bar karaktären av ett löpande skuldebrev (innehavarpapper). Den omständigheten att pappersdokumentet var bärare av premieobligationens värde innebar att obligationen omsattes genom att dokumentet bytte ägare. Vidare fordrades att innehavaren visade upp dokumentet för att få ut en vinst som utfallit på obligationen, varefter en anteckning om vinsten gjordes på handlingens baksida.
En inskrivning i statsskuldboken förutsätter att obligationerna fysiskt överlämnas till Riksgäldskontoret, som därefter utfärdar en bekräftelse när inskrivning har skett. Riksgäldskontoret utför sedan vinstgranskning av obligationerna. Ordningen innebär sålunda att ett barn eller en huvudman inte riskerar att föräldrar eller en förordnad ställföreträdare tillgodogör sig premieobligationernas värde eller eventuella vinster.
Från och med år 1996 låter Riksgäldskontoret registrera samtliga nya premieobligationslån hos Värdepapperscentralen AB (VPC). Det innebär att något pappersdokument inte utfärdas till den som förvärvar en premieobligation. Obligationen existerar i stället endast i elektronisk form i VPC:s register där innehavaren ges ett konto (VP-konto). Kontoföringen faller under lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument. Nyss nämnda VP-konto är en sammanställning av de avstämningskonton på vilka innehavaren har värdepapper. Eventuella vinster på obligationerna sätts automatiskt in på det avkastningskonto som finns angivet på VP-kontot. Inlösnings- och försäljningslikvid för premieobligationerna sätts också in på det anmälda avkastningskontot. Innehavaren av en premieobligation behöver sålunda, till skillnad från tidigare, inte själv bevaka eventuella utfallande vinster.
Riksgäldskontoret har i skrivelser till Justitiedepartementet upplyst att det inte avser att emittera några nya premieobligationslån som representeras av löpande skuldebrev. Det sista utelöpande lånet som representeras av sådana skuldebrev förföll till inlösen i april 2002. Med hänsyn härtill har Riksgäldskontoret föreslagit att bestämmelserna i 13 kap. 19 § första stycket punkten 4 och 14 kap. 9 § föräldrabalken skall upphöra att gälla, eftersom särskilda regler om inskrivning i statsskuldboken inte längre fyller någon funktion. Riksgäldskontoret har tillagt att det för övrigt inte ens har förekommit i praktiken att det för premieobligationer som varit registrerade enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instru-
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
154
ment också har funnits en anteckning om överförmyndarspärr i statsskuldboken.
Möjligheten till inskrivning av premieobligationer i statsskuldboken avskaffas
Eftersom premieobligationer inte längre ges ut i fysisk form måste bestämmelserna om inskrivning i statsskuldboken betraktas som föråldrade. Då det inte heller finns några utelöpande lån med fysiska premieobligationer torde ifrågavarande reglering knappast fylla någon praktisk funktion.
När det gäller barns innehav av premieobligationer medför ett upphävande av 13 kap. 19 § första stycket punkten 4 inte några praktiska komplikationer. I punkten 3 föreskrivs nämligen att överförmyndaren kan bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut här i landet. I nämnda paragrafs andra stycke föreskrivs att om överförmyndaren fattar beslut enligt första stycket punkten 3, skall föräldrarna träffa avtal med värdepappersinstitutet på villkor som överförmyndaren har godkänt. I fråga om rättigheter som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument får föräldrarna, i stället för att träffa avtal om förvaring och förvaltning, på konto i avstämningsregister låta registrera eller, om rättigheten förvaltas av någon som har medgivande som förvaltare enligt den lagen, till denna anmäla att föräldrarna endast med överförmyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på rättigheten belöpande kontantbelopp. I 4 kap. 17 § punkten 7 lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument föreskrivs att det på ett avstämningskonto skall anges inskränkning enligt 13 kap. 19 § andra stycket eller 14 kap. 21 § andra stycketföräldrabalken.
Nuvarande utformning av 13 kap. 19 § andra stycket föräldrabalken ger inte överförmyndaren någon möjlighet att direkt spärra en omyndigs VP-konto. I stället är det föräldrarnas sak att välja mellan att träffa avtal med ett värdepappersinstitut eller att införa en spärr på barnets VP-konto. Utredningen föreslår emellertid att överförmyndaren på egen hand skall kunna kan spärra omyndigas VP-konton, se avsnitt A 3.6.1.4.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
155
Beträffande premieobligationer som tillhör en person som har en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare medför ett upphävande av kravet på inskrivning i 14 kap. 9 § föräldrabalken att det automatiska skyddet för den enskildes premieobligationer försvinner. Ett upphävande av nämnda paragraf innebär att den enskilde är hänvisad till det fakultativa skydd som erbjuds i 14 kap. 21 § föräldrabalken, som till sin utformning motsvarar 13 kap. 19 § föräldrabalken.
Fråga är då huruvida det finns anledning att behålla ett krav på att en förordnad ställföreträdare som huvudregel skall vara avskuren från möjligheterna att vidta åtgärder med den enskildes premieobligationer. Enligt utredningens uppfattning finns det i detta avseende inte anledning att göra skillnad på föräldrar, som enligt huvudregeln fritt får förfoga över sina barns premieobligationer, och förordnade ställföreträdare. Inte heller finns det anledning att kräva att premieobligationer skall vara oåtkomliga för den förordnade ställföreträdaren medan han kan förfoga över andra ”fria papper” som avses i 14 kap. 5 § föräldrabalken. Med hänsyn härtill bör det vara tillräckligt att överförmyndaren med stöd av regleringen i 14 kap. 21 § föräldrabalken kan begränsa den förordnade ställföreträdarens möjlighet att förfoga över den enskildes premieobligationer. Mot denna bakgrund bör 14 kap. 9 § föräldrabalken upphävas.
3.6.2.3 Möjlighet för annan än bank att ta emot kunders medel på konto
Förslag: I 13 kap. 7 § och 14 kap. 7 §föräldrabalken införs en ny mening som föreskriver att i samband med placering av pengar enligt 13 kap. 5 och 6 §§ respektive 14 kap.5 och 6 §§föräldrabalken får medel föras över till ett konto hos ett värdepappersinstitut. Detta skall gälla trots att någon ränta inte är avtalad.
I 13 kap. 19 § första stycket 2 och i 14 kap. 21 § första stycket 1 föräldrabalken införs en möjlighet för överförmyndaren att spärra ett likvidkonto hos värdepappersbolag.
Bedömning: I fråga om inlåning av pengar bör föräldrar som står under kontrollerad föräldraförvaltning eller som förvaltar medel som är föremål för särskild överförmyndarkontroll och förordnade förmyndare och gode män och förvaltare endast få anlita banker eller kreditmarknadsföretag.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
156
Enligt 13 kap. 7 § och 14 kap. 7 §föräldrabalken gäller att vid kontrollerad föräldraförvaltning och vid förordnade ställföreträdares förvaltning skall den omyndiges respektive huvudmannens pengar som inte placeras i värdepapper, fonder, fastigheter etc. och som inte heller omedelbart behöver användas göras räntebärande genom att medlen sätts in hos bank eller kreditmarknadsföretag.
Ovan nämnda bestämmelser härrör ursprungligen från en tid då utbudet av sparandeformer var relativt begränsat och då alternativen till traditionellt banksparande många gånger betraktades som alltför riskfyllt. Under senare år har det finansiella området genomgått stora förändringar. Nya finansiella instrument och marknader har utvecklats och med låga räntenivåer framstår bl.a. sparande i fonder som ett lockande alternativ till sparande på bankkonto. Härtill kommer att andra företag än banker erbjuder konkurrenskraftig ränta på pengar som kunden sätter in på ett konto hos företaget i fråga. I samband med tillkomsten av lagen om bank- och finansieringsrörelse år 2004 ändrades 13 kap. 7 § och 14 kap. 7 §föräldrabalken på så sätt att även kreditmarknadsföretag tilläts ta emot medel som avses i respektive paragraf.
Fråga är nu om ytterligare företag skall få ta emot medel som avses i 13 kap. 7 § och 14 kap. 7 §föräldrabalken.
Placering av pengar i anslutning till förvärv av värdepapper
Svenska Fondhandlare Föreningen har i en framställning till Justitiedepartementet anmärkt att utformningen av 13 kap. 7 § och 14 kap. 7 §föräldrabalken, såsom den var före den 1 juli 2004, ställer till problem i vissa fall då föräldrar och förordnade ställföreträdare vill investera sina barns/huvudmäns medel i någon av de placeringsformer som anvisas i 13 kap. 5 § respektive 14 kap. 5 § föräldrabalken. Dessa placeringsformer, t.ex. fondandelar, kräver inte överförmyndarens samtycke. Handel med bl.a. fondandelar förutsätter emellertid, fortsätter föreningen, regelmässigt en till placeringsverksamheten kopplad penningmedelsförvaltning för att värdepappersinstitutet skall kunna hantera köp- och försäljningslikvider, ränteutbetalningar, aktieutdelningar och – inte minst – medel som frigörs vid omplaceringar. Denna förvaltning går normalt till så att ett konto kopplas till en värdepappersdepå i vilken de finansiella instrumenten förvaras och förvaltas. Så länge värdepappersinstitutet är en bank uppkommer normalt inte några problem eftersom det enligt 13 kap. 7 § och
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
157
14 kap. 7 § föräldrabalken är i sin ordning att föräldern eller den förordnade ställföreträdaren låter den omyndiges respektive huvudmannens medel stå inne på konto hos bank. Är värdepappersinstitutet inte en bank utan ett värdepappersbolag uppstår emellertid vissa komplikationer. Ett värdepappersbolag får enligt 3 kap. 4 § punkten 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ta emot kunders medel på konto för att underlätta värdepappersrörelsen, men med hänsyn till innehållet i 13 kap. 7 § och 14 kap. 7 §föräldrabalken kan penningmedelsförvaltningen hos värdepappersbolaget inte äga rum utan överförmyndarens tillstånd. Även när det gäller de placeringsformer som avses i 13 kap. 6 § och 14 kap. 6 §föräldrabalken, t.ex. aktier, uppkommer problem. Förvärv av aktier fordrar i vissa fall överförmyndarens tillstånd. Överförmyndaren kan visserligen samtidigt som han lämnar samtycke till köp av aktier bevilja föräldern eller den förordnade ställföreträdaren tillstånd att låta medel stå inne på konto hos värdepappersbolaget. Detta är emellertid en tungrodd lösning, eftersom byte av värdepappersinstitut skulle kunna medföra att ytterligare samtycken måste inhämtas. Nuvarande ordning innebär att banker och värdepappersbolag inte kan konkurrera på lika villkor, eftersom insättning på konto hos bank inte träffas av något krav på samtycke från överförmyndaren. Värdepappersbolag omfattas av samma krav som banker vad gäller t.ex. kapitalkrav och i likhet med bankerna omfattas värdepappersbolagen av den s.k. insättningsgarantin. Det är därför rimligt att föräldrar och förordnade ställföreträdare utan särskilt medgivande från överförmyndaren skall kunna sätta in medel på ett konto hos ett värdepappersbolag i syfte att förvärva finansiella instrument.
Svenska Fondhandlare Föreningen har med hänsyn till vad som nu har sagts föreslagit att 13 kap. 7 § och 14 kap. 7 §föräldrabalken ändras så att det blir möjligt att ta emot omyndigas respektive huvudmäns medel på konto hos värdepappersbolag.
Överväganden
När det gäller transaktioner med andelar i värdepappersfonder fordras, som ovan nämnts, att den enskilde har ett konto hos värdepappersbolaget för att bolaget skall kunna genomföra de aktuella transaktionerna. Utredningen delar Svenska Fondhandlare Föreningens uppfattning att värdepappersbolagen skall kunna ta emot medel från barn och personer som har en förordnad ställföreträdare
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
158
för att genomföra transaktioner med värdepapper på i princip samma villkor som bankerna.
När det gäller föräldrars förvaltning av sina barns medel skiljer sig reglerna åt beroende på vilken form av förvaltning det rör sig om. Vid s.k. fri föräldraförvaltning har föräldern en mycket långtgående frihet att placera barnets medel efter eget gottfinnande. Det gör härvid inte någon skillnad om föräldern väljer att placera barnets medel i värdepapper via en bank eller ett värdepappersbolag. Det behövs inte något medgivande från överförmyndaren, och några särskilda regler av den typ som Svenska Fondhandlare Föreningen föreslår behövs således inte i dessa fall.
Har barnets tillgångar kommit att överstiga ett värde motsvarande åtta basbelopp gäller dock reglerna om s.k. kontrollerad föräldraförvaltning i 13 kap.2–7 §§föräldrabalken. Dessa regler tillämpas också på egendom som har tillfallit den omyndige under villkor om att förvaltningen av den skall stå under överförmyndarens kontroll (särskild överförmyndarkontroll). Bestämmelserna begränsar bl.a. förälderns möjligheter att placera barnets medel i värdepapper. Dock får en förälder även vid kontrollerad föräldraförvaltning och vid särskild överförmyndarkontroll placera barnets medel bl.a. i andelar i värdepappersfonder, se 13 kap. 5 § föräldrabalken. Regleringen i 13 kap. 7 § föräldrabalken kräver visserligen att föräldrar skall sätta in barnets pengar hos bank eller kreditmarknadsföretag i den mån medlen inte placeras i värdepapper eller omedelbart behöver användas. Insättningen av pengar på ett konto hos ett värdepappersbolag är emellertid ett led i placeringen av pengar i t.ex. en värdepappersfond och borde därför kunna ske utan överförmyndarens samtycke.
Placeringar enligt 13 kap. 6 § föräldrabalken, dvs. bl.a. i aktier, fordrar överförmyndarens samtycke. Ett sådant samtycke borde också innefatta medgivande för föräldern att sätta in köpeskillingen på ett konto hos en bank eller ett värdepappersbolag och att därefter genomföra nödvändiga transaktioner.
För att det inte skall råda någon tvekan om vad som gäller bör 13 kap. 7 § föräldrabalken förtydligas på så sätt att paragrafen tillförs en ny mening som framhåller att i samband med placering enligt 13 kap.5 och 6 §§föräldrabalken får medel föras över till ett konto hos ett värdepappersbolag. När det gäller transaktioner till eller från ett likvidkonto hos ett värdepappersbolag bör göras undantag från kravet på att insatta medel skall vara räntebärande.
När det gäller medel som förvaltas av förordnade förmyndare, gode män och förvaltare gäller att placeringar enligt 14 kap. 5 §
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
159
föräldrabalken kan ske fritt medan överförmyndarens samtycke erfordras vid transaktioner som avses i 14 kap. 6 § föräldrabalken, t.ex. vid köp av aktier. På samma sätt som vid kontrollerad föräldraförvaltning bör i samband med placering av pengar i värdepapper medel få föras över till ett konto hos ett värdepappersbolag. Regleringen i 14 kap. 7 § föräldrabalken bör således kompletteras på motsvarande sätt som 13 kap. 7 § föräldrabalken.
Genom den föreslagna ordningen uppkommer ingen skillnad mellan banker och värdepappersbolag när det gäller möjligheten att ta emot medel för att genomföra transaktioner med värdepapper. Det bör dock framhållas att den föreslagna ordningen inte innebär att värdepappersbolag får ta emot medel på konto i annat syfte än att genomföra värdepapperstransaktioner, jfr. 3 kap. 4 § första stycket punkten 4 lagen (1991:981) om värdepappersrörelse.
Det konto som används för att hantera medel för placeringar i finansiella instrument, likvidkontot, måste kunna spärras av överförmyndaren. Det gäller inte minst medel som frigörs när de finansiella instrumenten åter omsätts till pengar.
När det gäller frigjorda medel som faller ut på ett bankkonto kan överförmyndaren, om det rör sig om föräldraförvaltning, med stöd av 13 kap. 19 § första stycket punkten 2 föräldrabalken spärra dessa medel. Rör det sig om förvaltning av en förordnad ställföreträdare blir sådana medel som regel automatiskt spärrade enligt 14 kap. 8 § första stycket föräldrabalken. Skulle pengarna falla ut på ett s.k. fritt konto, kan medlen bli direkt åtkomliga för den förordnade ställföreträdaren under förutsättning att medlen skall användas för den enskildes uppehälle eller vården av hans eller hennes egendom och att den förordnade ställföreträdaren i samband med insättningen av den enskildes pengar har gjort förbehåll om att medlen i fråga får tas ut utan överförmyndarens samtycke.
Om de frigjorda medlen i stället faller ut på ett likvidkonto hos ett värdepappersbolag torde det för närvarande inte gå att spärra ett sådant konto. Medel som frigörs vid en försäljning av finansiella instrument och som inte skall användas för andra investeringar blir med andra ord tillgängliga för föräldrars respektive förordnade ställföreträdares dispositioner. Ett heltäckande skydd förutsätter alltså att överförmyndaren kan spärra även pengar på likvidkonton hos värdepappersbolag. En sådan möjlighet bör införas i 13 kap. 19 första stycket punkten 2 och i 14 kap. 21 § 1 föräldrabalken genom att värdepappersbolag läggs till i uppräkningen över de institut hos vilka överförmyndaren kan spärra konton.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
160
Inlåning av pengar hos andra företag än banker
I samband med att reglerna för bank- och finansieringsrörelse reformerades under år 2004 avskaffades bankernas inlåningsmonopol. Samtidigt avskaffades bankernas skyldighet att ta emot inlåning. I dag kan således både kreditinstitut och icke-finansiella företag ta emot pengar för inlåning.
Ur konsumentskyddssynpunkt finns systemet med insättningsgaranti kvar. Insättningsgarantin omfattar emellertid endast banker, kreditmarknadsföretag och vissa värdepappersbolag.
Som nämnts ovan har numera ordet bank i 13 kap. 7 § och 14 kap. 7 §föräldrabalken kompletterats med ordet kreditmarknadsföretag. Med kreditmarknadsföretag avses ett kreditmarknadsbolag eller en kreditmarknadsförening, dvs. ett aktiebolag eller en ekonomisk förening som har fått tillstånd att driva finansieringsrörelse. Genom den nya lagstiftningen är det möjligt för föräldrar och förordnade ställföreträdare att placera sina barns respektive huvudmäns pengar förutom hos banker också hos kreditmarknadsföretag.
Nu uppkommer frågan om man bör ta ytterligare ett steg och tillåta föräldrar, vars förvaltning står under överförmyndarens kontroll, och förordnade ställföreträdare att placera sina barns respektive huvudmäns pengar på konton hos andra företag än de nu nämnda.
Överväganden
Enligt utredningens uppfattning bör kontrollerad föräldraförvaltning och förordnade ställföreträdares förvaltning av barns respektive huvudmäns medel präglas av försiktighet. Det är inte meningen att dessa ställföreträdare skall företa osäkra placeringar av barns eller huvudmäns medel även om det sker i förhoppning om att barnet eller huvudmannen skall erhålla så stor avkastning som möjligt. Med hänsyn härtill finns det inte anledning att medge föräldrar och förordnade förmyndare, gode män och förvaltare att låta vilket företag som helst ta emot medel för inlåning.
En grundläggande trygghet är insättningsgarantin. Denna garanti omfattar som nyss framgått samtliga banker, dvs. såväl de större bankerna som de s.k. nischbankerna, och kreditmarknadsföretag. Det bör framhållas att insättningsgarantin även omfattar utländska banker och kreditmarknadsföretag. Vidare omfattar den svenska
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
161
och utländska värdepappersbolag som har tillstånd att ta emot kunders medel på konto.
Enligt utredningens mening bör föräldrar som står under kontrollerad föräldraförvaltning eller som förvaltar medel som är föremål för särskild överförmyndarkontroll samt förordnade förmyndare, gode män och förvaltare få anlita endast banker eller kreditmarknadsföretag när det är fråga om inlåning av barnets respektive huvudmannens medel. Som framgått ovan får barns respektive huvudmäns medel placeras på ett konto hos ett värdepappersbolag inför köp av t.ex. fondandelar. En sådan transaktion är emellertid inte att betrakta som inlåning av pengar.
3.6.2.4 Köp av värdepapper utan erforderligt samtycke från överförmyndaren
Bedömning: Det bör inte införas några särskilda regler i föräldrabalken som tar sikte på börstransaktioner som görs av en förälder eller förordnad ställföreträdare utan erforderligt samtycke från överförmyndaren.
Från fondkommissionärshåll har påtalats att problemen kring föräldrars och förordnade ställföreträdares köp av aktier inte har belysts tillräckligt i den nuvarande lagstiftningen. Det främsta problemet rör situationen då föräldern eller den förordnade ställföreträdaren vill köpa aktier för sitt barns respektive sin huvudmans räkning utan att ha fått erforderligt samtycke från överförmyndaren. Eftersom föräldern eller den förordnade ställföreträdaren kan begära överförmyndarens samtycke i efterhand, finns det inte något förbud för ställföreträdaren att göra aktieaffärer utan att först ha begärt överförmyndarens samtycke, jfr 12 kap. 10 § föräldrabalken. Skulle överförmyndaren vägra att ge sitt samtycke till ett redan ingånget avtal rörande köp av aktier eller bryr sig inte ställföreträdaren om att begära sådant samtycke uppkommer emellertid problem. Fondkommissionären kan inte hålla en aktieaffär svävande i avvaktan på att överförmyndarens samtycke inhämtas. Affären avslutas nämligen i och med att fondkommissionären köper aktier till ett visst pris. Aktieaffären går således inte att ”backa” på börsen och säljaren är där anonym.
Ett annat problem är att det är svårt för fondkommissionären att veta huruvida ett barn har tillgångar som överstiger åtta basbelopp
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
162
och om reglerna om kontrollerad föräldraförvaltning därmed är tillämpliga.
Blir ett avtal som kräver överförmyndarens samtycke inte gällande på grund av att samtycke inte erhålls, tillämpas 9 kap. 7 § första stycket föräldrabalken, se 12 kap. 11 § föräldrabalken, vilket innebär att huvudregeln är att parternas prestationer skall återgå. Som framhållits ovan är det inte möjligt att upphäva en affär på börsen och låta den vara ogjord. Eftersom rättsföljden i 9 kap. 7 § föräldrabalken är ogiltighet måste fondkommissionären vid t.ex. ett aktieköp återbetala hela köpelikviden inklusive eventuella avgifter till den enskilde. Detta gäller oavsett om aktierna vid tidpunkten för transaktionens återgång har sjunkit eller stigit i värde.
Vad som nu sagts innebär att en fondkommissionär som väljer att göra affärer utan erforderliga samtycken med en förordnad ställföreträdare eller en förälder som är föremål för kontrollerad föräldraförvaltning tar vissa risker. Enligt utredningens mening finns det emellertid inte skäl att skapa några särskilda bestämmelser som innebär att börstransaktioner skulle behandlas annorlunda än andra avtal som en ställföreträdare ingår. Detta skulle nämligen urholka skyddet av den enskildes medel betänkligt. En fondkommissionär som vill vara helt säker på att inte drabbas av någon förlust måste därför insistera på att det finns ett samtycke från överförmyndaren i samband med att aktieköpet görs.
När det gäller svårigheten att avgöra huruvida ett barn har tillgångar överstigande åtta basbelopp kan fondkommissionären visserligen ta kontakt med överförmyndaren för att kontrollera huruvida barnet förekommer i ett ärende om kontrollerad föräldraförvaltning. Den omständigheten att överförmyndaren svarar nekande innebär emellertid inte någon garanti för att barnet inte äger tillgångar vars värde överstiger åtta basbelopp. En förälder som på fråga av fondkommissionären oriktigt uppger att barnet inte har tillgångar överstigande åtta basbelopp torde dock under alla förhållanden bli skadeståndsskyldig i förhållande till fondkommissionären.
3.6.3 Uppgiftsskyldighet för myndigheter och banker m.fl.
Överförmyndarens verksamhet bygger i väsentliga delar på tillgång till information från olika håll rörande enskildas personliga och ekonomiska förhållanden. Informationen behövs för att överförmyndaren skall kunna utröna huruvida någon är i behov av den hjälp en
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
163
förordnad ställföreträdare kan erbjuda. När överförmyndaren väl har konstaterat ett behov av t.ex. en god man måste han kontrollera lämpligheten hos den som kommer i fråga som ställföreträdare, varvid han är i behov av information om denne. Under ett pågående ställföreträdarskap behöver överförmyndaren vidare information för att kunna utreda eventuella påståenden om missbruk eller försummelse från ställföreträdarens sida.
Som framgått ovan finns det sålunda tre huvudsakliga situationer då överförmyndaren är i behov av att få information från myndigheter, banker och andra institutioner. De tre situationerna omfattas av olika regler som ger överförmyndaren rätt att begära information från myndigheter, men även från andra subjekt.
Nedan kommer främst situationerna ett och tre att behandlas, dvs. dels överförmyndarens behov av uppgifter för att upptäcka de personer som behöver hjälp, dels behovet av information för att kunna utöva en effektiv kontroll av de ställföreträdare som står under hans tillsyn. Det är den senare frågan som har föranlett placeringen i kapitel A 3.6, men frågorna har ansetts böra få en sammanhållen behandling. Överförmyndarens informationssökning i syfte att kontrollera lämpligheten hos den som kommer i fråga som god man eller förvaltare behandlas i avsnitt B 13.2 och A 4.3.2.1.
3.6.3.1 Överförmyndarens möjligheter att genom information från myndigheter m.fl. uppmärksammas på behov av ställföreträdarskap m.m.
Nuvarande bestämmelser om skyldighet för vissa organ att uppmärksamma överförmyndaren på behov av ställföreträdare
Insatser från överförmyndarens sida bygger i princip uteslutande på att någon utomstående gör honom uppmärksam på att det finns ett hjälpbehov. I dag är vissa myndigheter skyldiga att självmant underrätta överförmyndaren om behov av ställföreträdare för en enskild.
Enligt 5 kap. 3 § socialtjänstförordningen (2001:937) skall socialnämnden anmäla till överförmyndaren, om den finner
a) att god man eller förvaltare enligt föräldrabalken bör förordnas
för någon,
b) att någon inte längre bör ha förvaltare, eller
c) att förhållandena talar för att en förälder inte kommer att för-
valta sitt barns egendom på ett betryggande sätt.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
164
Enligt 15 § punkten 6 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade hör det till kommunens uppgifter att anmäla till överförmyndaren dels när en person som omfattas av lagens 1 § kan antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man, dels när ett förmynderskap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra.
I 2 § punkten 3 förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården föreskrivs att en verksamhetschef inom hälso- och sjukvården skall underrätta överförmyndaren när en intagen person kan antas behöva god man eller förvaltare enligt föräldrabalken samt när ett förvaltaruppdrag bör upphöra.
Förbättrat informationsflöde till överförmyndaren
För att förbättra informationsflödet till överförmyndaren skulle man kunna tänka sig en skyldighet för myndigheter i allmänhet att anmäla till överförmyndaren om de får kännedom om något som kan innebära att god man eller förvaltare bör förordnas för någon, jfr vad som gäller enligt 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) beträffande barn som far illa. En anmälningsplikt av detta slag är avsedd att röja missförhållanden och innebär inte sällan att ingripande åtgärder vidtas. Liknande föreskrifter finns i 6 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall. Även här rör det sig om förhållandevis allvarliga missförhållanden som kräver ingripande från samhällets sida.
Det kan enligt utredningens mening ifrågasättas om inte en generell anmälningsplikt av ovan nämnt slag bör vara förbehållen särskilt allvarliga situationer, t.ex. då barn far illa eller då någon lider av ett allvarligt missbruk. Även om en person som är i behov av en förordnad ställföreträdare många gånger kan befinna sig i en besvärlig livssituation, skulle det enligt utredningens mening leda för långt att skapa en generell anmälningsplikt för situationer då någon bedöms vara i behov av en förordnad ställföreträdare. Den enskildes hjälpbehov varierar nämligen högst avsevärt från fall till fall, och det skall betonas att godmanskap i princip förutsätter den enskildes samtycke. Med hänsyn härtill synes det vara bättre att en anmälningsskyldighet riktas mot de myndigheter och organisationer som regelmässigt kommer i kontakt med fall där det är angeläget att ställföreträdarskap anordnas. Redan i dag finns en förhållandevis omfattande anmälningsskyldighet för myndigheter och inrättningar som kommer i kontakt med hjälpbehövande.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
165
Även om utredningen inte föreslår någon generell anmälningsskyldighet av ovan nämnt slag, finns det anledning att på andra sätt förbättra överförmyndarens möjlighet att få och söka information som tyder på att någon är i behov av en ställföreträdare. Nedan följer utredningens förslag till förbättringar när det gäller överförmyndarens möjlighet att få och söka information för att utröna huruvida någon är i behov av en ställföreträdare. Ytterligare synpunkter i detta hänseende behandlas i avsnitt C 1.
a) Överförmyndaren bör ges större möjlighet att själv begära
uppgifter vid bedömningen av behovet av ställföreträdare
Förslag: I förslaget till 11 kap. 27 § tredje stycket FB, som till stora delar motsvarar 11 kap. 16 § andra stycket FB, anges vem som bör ges tillfälle att yttra sig i ärenden om ställföreträdarskap. Bland dem som normalt skall yttra sig återfinns också ställföreträdare enligt bl.a. den lagstiftning som anges i förslaget till 11 kap. 1 §, dvs. företrädare enligt förslagen till LFA, LSH och LSV. Genom den föreslagna bestämmelsen i 11 kap. 28 § blir det möjligt för överförmyndaren att inför en ansökan till rätten om godmanskap eller förvaltarskap begära upplysningar från de myndigheter och inrättningar som anges i 11 kap. 27 § tredje stycket.
Domstolsärenden om anordnande av ställföreträdarskap initieras ofta av överförmyndaren. I praktiken är det sålunda överförmyndaren som samlar in information om förutsättningarna för att anordna godmanskap eller förvaltarskap. Av flera skäl är det därför av intresse att överförmyndaren kan ta del av så fullständig information som möjligt innan han gör en ansökan om ställföreträdarskap vid tingsrätten. Ur den enskildes synvinkel är det viktigt att ärenden om ställföreträdarskap inte anhängiggörs i onödan vid domstolarna, inte minst om det rör sig om förvaltarskap. Vidare synes det vara av processekonomiskt värde att domstolarna redan i samband med överförmyndarens ansökan om ställföreträdarskap erhåller ett så fullgott underlag som möjligt.
I avsnitt B 13.4.3 föreslår utredningen åtgärder som syftar till att säkerställa den enskildes möjlighet att få yttra sig och hans rätt att erhålla muntlig förhandling i ärenden om ställföreträdarskap. De förslag till ändringar som kommer att behandlas nedan avser att stärka överförmyndarens möjligheter att få tillgång till så fullständiga uppgifter som möjligt inför en ansökan om ställföreträdarskap.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
166
Begreppet anordna ställföreträdarskap tar sikte på domstolens beslut att någon skall ha god man eller förvaltare. En överförmyndare kan sålunda inte inom ramen för sin egen handläggning av sådana ärenden själv anordna ett godmanskap enligt förslaget till 11 kap. 2 § föräldrabalken eller ett förvaltarskap. Överförmyndaren kan dock interimistiskt anordna eller ändra omfattningen av ett godmanskap enligt förslaget till 11 kap. 2 § FB, om saken är särskilt brådskande, se förslaget till 11 kap. 30 § respektive 35 § FB. Däremot kan överförmyndaren förordna god man eller förvaltare, om det blir aktuellt att byta ställföreträdare sedan domstolen har anordnat ett ställföreträdarskap. Överförmyndaren kan också utan domstolens inblandning förordna god man enligt reglerna i nuvarande 11 kap. 1–3 §§ FB.
Enligt nuvarande 11 kap. 16 § andra stycket FB skall, om det inte är obehövligt, rätten i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB eller förvaltarskap inhämta yttrande från den enskildes make eller sambo och barn, överförmyndaren och vårdinrättning. Yttrande skall också, om det behövs, inhämtas från andra närstående samt från de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgsverksamheten. Enligt paragrafens tredje stycke gäller bestämmelserna i andra stycket även i ärenden hos överförmyndaren om förordnande av god man enligt 11 kap. 4 § FB eller förvaltare. Överförmyndaren kopplas emellertid som regel in redan då det är aktuellt att anordna godmanskap eller förvaltarskap. Därför förefaller det naturligt att överförmyndaren ges rätt att ta del av relevanta uppgifter redan i samband med att en ansökan om godmanskap eller förvaltarskap förbereds, dvs. överförmyndaren skall kunna begära in uppgifter i syfte att utreda huruvida förutsättningarna för ett godmanskap respektive förvaltarskap föreligger. Det torde som tidigare framgått ligga i allas intresse att information av betydelse i frågan om behov av ställföreträdarskap samlas in på ett så tidigt stadium som möjligt. En sådan ordning medför sannolikt också en smidigare handläggning vid tingsrätten. Med hänsyn härtill föreslås det av 11 kap. 27 och 28 §§ FB klart framgå att även anordnande av godmanskap och förvaltarskap omfattas av överförmyndarens möjlighet att begära information. Med anordnande av ställföreträdarskap avses för överförmyndarens del sålunda det förberedande arbete som syftar till att en ansökan om ställföreträdarskap ges in till rätten.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
167
Utöver de personer som räknas upp i nuvarande 11 kap. 16 § andra stycket FB bör enligt förslaget till 11 kap. 27 § andra stycket FB yttrande även inhämtas från ställföreträdare enligt särskild lagstiftning, dvs. bl.a. företrädare enligt förslagen till LFA, LSH och LSV. Förslagen till dessa lagar presenteras i del B.
b) Socialnämndens skyldighet att göra överförmyndaren uppmärk-
sam på behov av ställföreträdare bör framgå av lag samt kompletteras att gälla fall av misskötsel från ställföreträdarens sida
Förslag: Regleringen i 5 kap. 3 § socialtjänstförordningen (2001:937) flyttas till socialtjänstlagen (2001:453) där bestämmelserna bildar 11 kap. 1 a §.
I den föreslagna 11 kap. 1 a § socialtjänstlagen bör föreskrivas att socialnämnden även skall underrätta överförmyndaren om den finner att en förordnad förmyndare, god man eller en förvaltare inte utför sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.
I undersökningen bland landets överförmyndare under hösten 2002 ställde utredningen en rad frågor beträffande myndigheters skyldighet att självmant lämna uppgifter till överförmyndaren.
När det gäller socialnämnders och andra myndigheters skyldighet att självmant lämna uppgifter till överförmyndaren enligt de förordningar som har nämnts i början av detta avsnitt förekommer det, av enkätsvaren att döma, variationer i framförallt hur socialnämnden efterlever sin skyldighet att upplysa överförmyndaren om behov av ställföreträdare. Ungefär hälften av överförmyndarna uppger att socialnämnderna brister i denna sin skyldighet, medan den andra hälften av överförmyndarna anser att socialnämnden efterlever den. En vanlig uppfattning bland de överförmyndare som anser att socialnämnden brister i sin rapportering är att socialnämndernas tjänstemän inte känner till innebörden i bestämmelserna i 5 kap. 3 § socialtjänstförordningen. Härvid efterlyser flera överförmyndare åtgärder som innebär att skyldigheten för socialnämnden att lämna upplysningar förtydligas.
Socialnämndens upplysningar i de hänseenden som anges i 5 kap. 3 § socialtjänstförordningen är mycket centrala för överförmyndarens verksamhet, och det är med hänsyn härtill viktigt att denna information verkligen når fram till honom. Enligt utredningens mening är det oroväckande att nästan hälften av de tillfrågade överförmyndarna anser att socialnämndernas uppgiftslämnande fungerar
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
168
illa i dag. För att framhäva nämnda paragrafs betydelse anser utredningen att regleringen i fråga bör flyttas från socialtjänstförordningen till socialtjänstlagen. De nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 3 § socialtjänstförordningen bör i framtiden bilda 11 kap. 1 a § socialtjänstlagen.
Utöver innehållet i nuvarande 5 kap. 3 § socialtjänstförordningen bör regleringen i den föreslagna 11 kap. 1 a § socialtjänstlagen, kompletteras med en föreskrift som innebär att socialnämnden skall underrätta överförmyndaren, om den finner att en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare inte utför sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Enligt utredningens mening finns det inte anledning att göra skillnad på föräldrar som missköter sitt barns ekonomi och förordnade ställföreträdare som inte tillvaratar sina huvudmäns intressen. Observera att anmälningsskyldigheten beträffande förordnade ställföreträdare avser försummelse av såväl den enskildes personliga som hans ekonomiska angelägenheter.
c) En verksamhetschef på hälso- och sjukvårdens område bör vara
skyldig att uppmärksamma överförmyndaren när en patient inom såväl öppen som sluten vård kan antas vara i behov av ställföreträdare och när en ställföreträdare kan antas missköta sitt uppdrag
Förslag: I 2 § punkten 3 förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården föreskrivs att en verksamhetschef inom hälso- och sjukvården skall underrätta överförmyndaren när en patient kan antas behöva god man eller förvaltare enligt föräldrabalken, när ett förvaltaruppdrag bör upphöra samt när det finns anledning att anta att en ställföreträdare missköter sitt uppdrag. Innan överförmyndaren underrättas skall samråd ske med patienten. Samråd behöver dock inte ske, om det är olämpligt med hänsyn till patientens tillstånd.
Vårdinrättningar kommer ofta i kontakt med människor som på grund av ålder eller sjukdom är i behov av god man eller förvaltare. Enligt nuvarande 2 § punkten 3 förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården skall en verksamhetschef ansvara för att överförmyndaren underrättas när en intagen person kan antas behöva god man eller förvaltare enligt föräldrabalken samt när ett förvaltaruppdrag bör upphöra. Det är således endast inom
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
169
den slutna vården som det kan bli aktuellt med en anmälan om behov av god man eller förvaltare.
Enligt utredningens mening kan det ifrågasättas om inte denna anmälningsskyldighet bör utsträckas också till öppenvården, jfr JO:s uttalande 2000-05-15 i ärende 4228-1998. Sannolikt kommer personal inom öppenvården i minst lika stor utsträckning som personal inom den slutna vården i kontakt med personer vars tillstånd är sådant att de är i behov av god man eller förvaltare. Mot en sådan utvidgning av anmälningsplikten står naturligtvis den enskildes intresse av att uppgifter om hans hälsotillstånd och andra personliga förhållanden skyddas av sekretess eller tystnadsplikt, se 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) och reglerna i 2 kap.8–10 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Det kan hävdas att den enskilde inte skall behöva dra sig för att uppsöka läkare av rädsla för att denne gör en, i den enskildes ögon obefogad, anmälan till överförmyndaren om behov av god man eller förvaltare. Å andra sidan finns det ett intresse av att svaga och utsatta personer i samhället verkligen får den hjälp de behöver.
Enligt utredningens mening är risken för obefogade anmälningar begränsad. Vårdpersonal skall alltid handla med patientens bästa för ögonen och skall diskutera eventuella åtgärder med denne. Det framstår därför som självklart att t.ex. en läkare som gör bedömningen att behov av hjälp i form av förordnad ställföreträdare föreligger tar upp denna fråga till diskussion med patienten, om det kan ske. En sådan diskussion kan många gånger leda fram till att den enskilde själv begär att få en ställföreträdare förordnad för sig, varvid någon anmälan givetvis inte blir aktuell. Vidare bygger godmanskap på frivillighet. Om patienten förklarar att han inte vill ha en god man och hans tillstånd inte är sådant att han uppenbarligen inte förstår vad saken gäller, torde det inte finnas någon förutsättning för läkaren att låta verksamhetschefen göra en anmälan till överförmyndaren. Är den enskildes tillstånd däremot sådant att det kan antas finnas behov av en förvaltare torde situationen vara så allvarlig att det klart ligger i den enskildes intresse att överförmyndaren underrättas.
Med hänsyn till vad som nu anförts föreslår utredningen att skyldigheten för en verksamhetschef inom hälso- och sjukvården att underrätta överförmyndaren om behov av god man eller förvaltare bör omfatta samtliga patienter inom såväl den öppna som den slutna vården. Verksamhetschefens skyldighet att anmäla när behov av förvaltare inte längre föreligger skall naturligtvis också avse samt-
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
170
liga patienter. För att framhålla vikten av att vårdpersonalen verkligen förhör sig om den enskildes inställning till ställföreträdarskap bör det i regleringen i 2 § punkten 3 förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården komma till klart uttryck att patienten skall vidtalas innan överförmyndaren underrättas. Samråd med patienten behöver dock inte ske, om det är olämpligt med hänsyn till patientens tillstånd. Härvid avses situationer då patienten uppenbarligen saknar insikt i vad saken gäller eller då han kan ta skada av att frågan diskuteras med honom. Patienten kan visserligen inte motsätta sig att överförmyndaren underrättas om det bedömda behovet av ställföreträdare, men som framgått ovan torde en beslutskompetent patients förklaring att han inte vill ha någon ställföreträdare innebära att det i vart fall saknas förutsättningar att anordna ett godmanskap.
Personal inom sjukvården kan också få kännedom om ställföreträdare som inte utför sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Det kan tänkas att en läkare uppmärksammar att en god man är likgiltig för huvudmannens hälsa och t.ex. vägrar att biträda den enskilde i samband med en ansökan om handikapphjälpmedel. Det kan t.o.m. tänkas att huvudmannen blir misshandlad av sin ställföreträdare. Under sådana förhållanden bör verksamhetschefen vara skyldig att anmäla till överförmyndaren att ställföreträdaren i fråga missköter sitt uppdrag.
Den ovan föreslagna bestämmelsen tar sikte på situationer då den enskilde mera allmänt behöver en god man eller en förvaltare. Fall då den enskilde behöver en representant enligt LSH som kan ta ställning till frågor inom hälso- och sjukvården avses således inte. Som framgår nedan under avsnitt B 8 kommer i sådana situationer olika ställföreträdarformer i fråga. Behövs en ställföreträdare inom hälso- och sjukvården skall en ansökan om god man inte göras utan vidare. I stället skall först utrönas huruvida det finns någon framtidsfullmäktig/vårdombud eller någon anhörig som är villig att ta sig an ställföreträdarskapet och som inte är olämplig för uppgiften. Först om det saknas en framtidsfullmäktig/vårdombud eller en anhörig eller om dessa är olämpliga, skall ansökan om god man ges in.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
171
3.6.3.2 Överförmyndarens möjlighet att på begäran erhålla information från myndigheter i sin tillsynsverksamhet
Överförmyndarens möjlighet att granska föräldrars och förordnade ställföreträdares förvaltning av egendom och, i förekommande fall, handhavande av personliga angelägenheter bygger i väsentliga delar på att han erhåller uppgifter från ställföreträdaren i fråga, myndigheter, banker, värdepappersbolag m.fl.
Ett viktigt underlag för överförmyndarens granskning är ställföreträdarens egna uppgifter. Förordnade ställföreträdare och föräldrar som är föremål för s.k. kontrollerad föräldraförvaltning är skyldiga att årligen redovisa sin förvaltning i en årsräkning, men även i övrigt är föräldrar och förordnade ställföreträdare skyldiga att lämna de upplysningar om sin verksamhet som överförmyndaren begär, se 12 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken.
Under avsnitt A 3.6.3.4 kommer de finansiella institutens skyldighet att lämna upplysningar i bl.a. tillsynssyfte att behandlas. När det gäller myndigheter framgår av 16 kap. 10 § första stycket föräldrabalken att socialnämnden och andra myndigheter är skyldiga att på begäran av överförmyndaren lämna de uppgifter som behövs för överförmyndarens tillsynsverksamhet. Förutom socialnämnden är det bl.a. kronofogdemyndigheten och skattemyndigheten som överförmyndaren i detta sammanhang kan behöva få ut uppgifter från.
Myndigheter är skyldiga att lämna den information som överförmyndaren begär med stöd av 16 kap. 10 § föräldrabalken. Det är överförmyndaren själv som avgör vilken information som behövs för tillsynen. Den uppgiftslämnande myndigheten skall således inte göra någon självständig prövning av vilka uppgifter som skall lämnas. Skyldigheten för myndigheter att lämna uppgifter innebär vidare att den sekretess som annars skulle ha gällt mot överförmyndaren faller. De sekretessbelagda uppgifter som överförmyndaren får del av är sekretessbelagda också hos honom, se 9 kap. 14 § samt 14 kap. 1 § jämförd med 13 kap. 6 § sekretesslagen (1980:100).
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
172
3.6.3.3 Utökad skyldighet för myndigheter att självmant lämna uppgifter till överförmyndaren för att underlätta dennes tillsynsverksamhet
Förslag: Skatteverket skall vara skyldigt att underrätta överförmyndaren, om värdet av en omyndigs tillgångar överstiger åtta basbelopp.
Skatteverket skall vidare vara skyldigt att underrätta överförmyndaren när en person som har god man har del i ett dödsbo.
Tingsrätt skall vara skyldig att underrätta överförmyndaren om tingsrättens eller en högre rätts beslut att förordna en särskilt förordnad vårdnadshavare som också är förmyndare för en underårig person.
Som framgått ovan under avsnitt A 3.6.3.1 har vissa myndigheter en skyldighet att till överförmyndaren anmäla behov av ställföreträdare.
Under vissa förhållanden har dödsbon, försäkringsgivare och pensionssparinstitut en skyldighet att underrätta överförmyndaren i samband med att utbetalningar till en underårig eller en person som har god man eller förvaltare görs till ett spärrat konto, se 16 kap. 11 § föräldrabalken. Härvid har överförmyndaren möjlighet att vidta åtgärder för att säkerställa att de utbetalda medlen kommer den enskilde till godo. Utredningen föreslår i avsnitt A 3.6.1 att kretsen av dem som är skyldiga att göra utbetalningar till spärrade konton skall utökas.
I den undersökning bland landets överförmyndare som genomfördes under hösten 2002 ställdes frågan om fler myndigheter bör åläggas att självmant lämna uppgifter till överförmyndaren för att underlätta dennes tillsynsverksamhet. En del överförmyndare lämnade i samband härmed förslag på myndigheter som bör ha en sådan skyldighet, medan andra överförmyndare menade att nuvarande ordning är tillfredsställande.
De som efterlyser en utökad skyldighet för myndigheter att på eget initiativ lämna uppgifter till överförmyndaren har föreslagit att kronofogdemyndigheten skall vara skyldig att underrätta överförmyndaren när en omyndig person registreras för en skuld i kronofogdemyndighetens register. Vidare föreslås att Vägverket skall anmäla när en omyndig registreras som ägare till ett motorfordon. Ett annat förslag är att Skatteverket skall anmäla till överförmyndaren när ett barns förmögenhet överstiger åtta basbelopp. Någon överförmyndare har föreslagit att domstolar skall vara skyldiga att rapportera till överförmyndaren när en omyndig person tillerkänns skade-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
173
stånd och när en god man eller förvaltare försätts i konkurs. Ett annat förslag på organ som bör vara skyldigt att självmant lämna upplysningar till överförmyndaren gäller skolan.
Tanken bakom skyldigheten för myndigheter att självmant lämna upplysningar till överförmyndaren är att göra överförmyndaren uppmärksam på situationer som kräver överförmyndarens ingripande eller som typiskt sett innebär en risk för att överförmyndaren måste vidta åtgärder.
Det kan naturligtvis hävdas att ju fler myndigheter som åläggs att självmant lämna upplysningar till överförmyndaren, desto bättre blir underlaget för överförmyndarens åtgärder. Underrättelseskyldigheten måste emellertid fylla en praktisk funktion. Det går inte att bortse från att en ökad skyldighet för myndigheter att självmant lämna upplysningar till överförmyndaren medför ökad arbetsbörda och högre kostnader för såväl den uppgiftslämnande myndigheten som den överförmyndare som har att hantera informationsflödet. Vidare måste informationen vara av viss kvalitet. Det framstår inte som ändamålsenligt att ålägga myndigheter skyldighet att lämna stora mängder uppgifter som överförmyndaren sedan måste ”sålla” för att hitta något av intresse. Enligt utredningens mening bör därför endast de myndigheter som mera frekvent kan antas ha väsentlig information åläggas skyldighet att självmant lämna denna till överförmyndaren.
I sammanhanget bör erinras om utredningens förslag i avsnitt A 3.6.3.1 som innebär att socialnämndernas skyldighet att anmäla när omständigheterna tyder på att förälder inte kommer att förvalta sitt barns egendom på ett betryggande sätt m.m. bör flyttas till lag. Anmälningsskyldigheten bör vidare utökas till att omfatta omständigheter som tyder på att en förordnad ställföreträdare inte sköter sitt uppdrag. En motsvarande skyldighet att anmäla antagen misskötsamhet hos en förordnad ställföreträdare bör som framgått av nyss nämnda avsnitt också införas för verksamhetschefer inom hälso- och sjukvården. Likaså bör en sådan skyldighet införas för kommunen i 15 § första stycket 6 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Härutöver bör erinras om reglerna i förslagen till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården (LSH) och lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV) om skyldighet att anmäla behov av byte av god man som ställföreträdare inom respektive område.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
174
Beträffande förslaget att föreskriva att kronofogdemyndigheten och Vägverket skall vara skyldiga att självmant lämna uppgifter till överförmyndaren konstaterar utredningen att regeringen under år 2004 har infört sådana bestämmelser i utsökningsförordningen (1981:981), förordningen (1991:1339) om betalningsföreläggande och handräckning och förordningen (2001:650) om vägtrafikregister, se SFS 2004:594, 2004:595 och 2004:622.
Uppgifter från Skatteverket
Skatteverket får varje år uppgifter om en persons banktillgodohavanden, värdepappersinnehav och fastighetsinnehav. Uppgifterna avser förhållandena per den 31 december föregående år. Utifrån dessa uppgifter är det således möjligt att skilja ut de barn som har registrerade tillgångar överstigande åtta basbelopp. Med hänsyn härtill bör Skatteverket enligt utredningens mening, på motsvarande sätt som kronofogdemyndigheterna och Vägverket, i förordning åläggas att anmäla till överförmyndaren när värdet av ett barns tillgångar överstiger åtta basbelopp. En sådan förordning utfärdas av regeringen, och utredningen lämnar inte något förslag till författning i detta hänseende.
Enligt 2 § förordningen (2001:423) om vissa frågor rörande Skatteverkets handläggning enligt 20 kap. ärvdabalken skall Skatteverket, om det framgår av bouppteckningen att någon som är underårig eller som har förvaltare har del i ett dödsbo, snarast sända en underrättelse om detta och en kopia av bouppteckningen eller del av denna till överförmyndaren. Enligt 3 § i nämnda förordning skall Skatteverket, om det framgår av bouppteckningen att det i ett dödsbo finns en delägare för vilken en god man skall förordnas, snarast sända en underrättelse om detta och en kopia av bouppteckningen eller del av denna till den överförmyndare som skall utöva tillsyn över godmanskapet.
Underrättelseskyldigheten för Skatteverket omfattar inte situationen då någon som redan har god man har del i ett dödsbo. Från överförmyndarhåll har framförts önskemål om att Skatteverkets underrättelseskyldighet skall omfatta även dessa fall. Det är nämligen av stor vikt för överförmyndarens tillsyn att han görs uppmärksam på att huvudmannen är delägare i ett dödsbo. Utredningen delar denna uppfattning och föreslår att underrättelseskyldigheten enligt
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
175
ovan nämnda förordning också skall omfatta situationen då någon som har god man har del i ett dödsbo.
Uppgifter från domstol
Domstolar har en skyldighet att underrätta överförmyndaren i bl.a. ärenden som rör förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap. Härutöver skulle man kunna tänka sig att domstolar ålades en skyldighet att rapportera till överförmyndaren i de fall då en förmyndare förpliktas att utge skadestånd till sitt barn eller för det fall en ställföreträdare försätts i konkurs.
I situationer då ett barn far illa, t.ex. på grund av att det utsätts för misshandel av sina föräldrar, är det främst polis och åklagare som har möjlighet att uppmärksamma barnets behov av hjälp. I samband med att föräldrars brott mot barn anmäls torde som huvudregel socialförvaltningen kopplas in på ett tidigt stadium. Vid tiden för domstolens handläggning av skadeståndsfrågan bör, om behov finns, en ställföreträdare redan ha utsetts för barnet, t.ex. en särskilt förordnad vårdnadshavare eller en företrädare enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn.
När det gäller personer som försätts i konkurs finns det redan i dag en skyldighet för rätten att underrätta överförmyndaren om konkursbeslutet, för det fall det är upplyst att gäldenären är förmyndare, god man eller sådan förvaltare som har förordnats enligt nuvarande 11 kap. 7 § föräldrabalken, se 12 § första stycket punkten 7 konkursförordningen (1987:916). Rätten har sålunda inte någon skyldighet att närmare efterforska huruvida gäldenären är förmyndare, god man eller förvaltare. Det torde inte heller vara ekonomiskt försvarbart att ålägga en domstol att genom kontakter med överförmyndaren ta reda på huruvida så är fallet. En generell skyldighet att underrätta överförmyndaren när någon försätts i konkurs skulle å andra sidan innebära att överförmyndaren tvingas göra motsvarande kontroll
Med hänsyn till vad som nu sagts är det tveksamt om en underrättelseskyldighet för domstol skulle fylla någon större funktion i ovan nämnda hänseenden. Utredningen lägger inte fram något förslag härom.
Från överförmyndarhåll har framförts önskemål om att domstolarna skall vara skyldiga att underrätta överförmyndaren när det utses en särskilt förordnad vårdnadshavare med förmyndaruppgifter.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
176
Enligt 4 § förordningen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken m.m. skall en tingsrätt underrätta överförmyndaren om tingsrättens eller högre rätts beslut i ärenden som rör förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap.
Även om en särskilt förordnad vårdnadshavare enligt huvudregeln i 10 kap. 3 § föräldrabalken också är förmyndare för den underårige är det lämpligt att det av ovan nämnda förordning klart framgår att domstolen skall underrätta överförmyndaren när den förordnar en särskilt förordnad vårdnadshavare som också är förmyndare för den underårige.
Uppgifter från skolan
När det gäller skolan är överförmyndaren sannolikt inte den myndighet som skolpersonal vänder sig till, om den upptäcker att en elev på något sätt far illa i hemmet. Det torde vara vanligare att skolan i stället vänder sig till kommunens socialförvaltning som gör en bedömning av vilka åtgärder som behöver vidtas. Uppdagas vid denna undersökning att föräldrarna missköter barnets ekonomi, skall socialnämnden som framgått ovan underrätta överförmyndaren härom. Med hänsyn härtill anser utredningen att det inte behövs någon särskild underrättelseskyldighet för skolan.
3.6.3.4 Överförmyndarens möjlighet att erhålla information från banker och andra finansiella institut
Förslag: I 16 kap. föräldrabalken införs en ny paragraf, 10 a §, som föreskriver att banker, kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag, centrala värdepappersförvarare och kontoförande institut, fondbolag och förvaringsinstitut samt företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet är skyldiga att på begäran lämna överförmyndaren de uppgifter som behövs för överförmyndarens tillsynsverksamhet. Denna skyldighet skall också omfatta motsvarande utländska företag som driver verksamhet från en filial här i landet.
I lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, lagen (2004:46) om investeringsfonder och lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
177
införs hänvisningar till den föreslagna regleringen i 16 kap. 10 a § föräldrabalken.
Banker och kreditmarknadsföretag
Bankernas och kreditmarknadsföretagens (kreditinstitutens) verksamhet regleras i väsentliga delar av lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Enligt 1 kap. 10 § i nämnda lag får inte enskildas förhållanden till bank eller kreditmarknadsföretag obehörigen röjas. Denna regel omfattar både handlingssekretess och tystnadsplikt. Tystnadsplikten hindrar vidare i princip kreditinstitutet från att lämna uppgifter huruvida en viss person över huvud taget har något mellanhavande med institutet i fråga och består även efter det att kundrelationen har upphört.
Detta utesluter emellertid inte att överförmyndaren ställer frågor till ett kreditinstitut som i samband därmed får avgöra huruvida den efterfrågade uppgiften kan lämnas. Den omständigheten att t.ex. en bank lämnar ut en uppgift till överförmyndaren innebär inte utan vidare att banken därmed anses ha överträtt tystnadsplikten i 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. Om viktigare allmänna intressen kan anses kräva att upplysningarna lämnas och något lojalt intresse för bankkunden inte synes stå i vägen, torde upplysningarna kunna lämnas. I tveksamma fall bör dock tystnadsplikt iakttas (jfr Håkan Nial och Per-Ola Jansson, Banksekretessen, 1987, s 58).
Tystnadsplikten påverkas av att kunden samtycker till att banken lämnar ut uppgifter som normalt faller under tystnadsplikten. Därutöver har förmyndare i egenskap av legal representant för en underårig rätt att få upplysningar av kreditinstitutet om den omyndiges mellanhavanden med institutet i fråga, även beträffande medel som den omyndige har förvärvat genom eget arbete efter sin sextonårsdag och som finns innestående hos kreditinstitutet. På motsvarande sätt bör en god man eller förvaltare kunna kräva upplysningar av t.ex. en bank i frågor som faller under vederbörandes uppdrag (se Nial och Jansson, a.a., s. 66 f).
När det gäller uppgifter som finns hos kreditinstitut föreskrivs i 9 kap. 5 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse att ett kreditinstitut är skyldigt att på begäran av överförmyndare, förmyndare, god man eller förvaltare utfärda bevis om beloppet av
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
178
de medel som sätts in eller står inne och som förvaltas enligt föräldrabalken av en förmyndare, god man eller förvaltare, samt i förekommande fall intyga att meddelat tillstånd till uttag inte har utnyttjats. Regleringen i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse förutsätter således att det redan finns ett etablerat ställföreträdarskap, och regleringen grundar således inte någon rätt för överförmyndaren att begära information från kreditinstitutet i syfte att utröna huruvida den enskilde är i behov av god man eller förvaltare.
Genombrytande av tystnadsplikten
Innebörden av tystnadsplikten i 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse har berörts ovan. Förutom efter medgivanden från den enskilde till kreditinstitutet att lämna ut uppgifter och genom ställföreträdares möjlighet till insyn kan tystnadsplikten genombrytas på grund av föreskrifter i lag.
Finansinspektionen kan enligt 13 kap. 3 och 5 §§ lagen om bank- och finansieringsrörelse begära att kreditinstitutet lämnar upplysningar om sin verksamhet och därmed sammanhängande omständigheter. Inspektionen får vidare genomföra undersökning hos ett kreditinstitut när inspektionen anser det nödvändigt.
Polis och åklagare kan vid misstanke om brott genom beslag och husrannsakan bryta igenom tystnadsplikten. Bestämmelser härom finns i 27 och 28 kap. rättegångsbalken. Av 1 kap. 11 § lagen om bank- och finansieringsrörelse framgår att kreditinstitutet är skyldigt att lämna uppgifter om enskildas förhållanden till institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledaren. Personal vid ett kreditinstitut är, liksom alla andra medborgare, skyldiga att inför domstol avlägga vittnesmål. Tystnadsplikten är således inget hinder för att avge vittnesmål i fråga om en privatpersons bankförbindelser. I sammanhanget bör erinras om den s.k. editionsplikten enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken, dvs. skyldigheten att förete skriftlig handling som kan antas äga betydelse som bevis. Editionsplikten kan även träffa kreditinstitut som härvid kan tvingas lämna ut handlingar som normalt omfattas av tystnadsplikten. Det bör framhållas att det finns begränsningar i såväl skyldigheten att vittna som att tillhandahålla handlingar för det fall yrkeshemligheter kan komma att uppenbaras, 36 kap. 6 § och 38 kap. 2 § andra stycket rätte-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
179
gångsbalken. Enligt lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt skall kreditinstitutet lämna uppgifter till Rikspolisstyrelsen, eller den polismyndighet som regeringen bestämmer, om alla omständigheter som kan tyda på penningtvätt. Motsvarande regler finns i lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m.
Kronofogdemyndigheten kan i ett utmätningsärende begära att få information från kreditinstitutet om en kunds tillgångar. Enligt 4 kap. 15 § utsökningsbalken är nämligen tredje man skyldig att uppge huruvida gäldenären har fordran hos honom eller annat mellanhavande med honom, som kan vara av betydelse för bedömning i vad mån gäldenären har utmätningsbar egendom, samt ange den närmare beskaffenheten av mellanhavandet. Intresset av att på detta sätt utnyttja bl.a. banker som informationskällor i utsökningsmål betonades särskilt vid tillkomsten av utsökningsbalken, se prop. 1980/81:8. Den som vägrar att lämna uppgifter kan föreläggas vite eller, om det inte har någon verkan, häktas, se 2 kap.15 och 16 §§utsökningsbalken.
Andra regler om sekretess på det ekonomiska området
Reglerna om tystnadsplikt i lagen om bank- och finansieringsrörelse tar endast sikte på kreditinstitut. Det finns emellertid andra organ som en enskild kan ha ekonomiska mellanhavanden med, t.ex. värdepappersbolag. För att skydda den enskildes intressen finns det också i annan lagstiftning än lagen om bank- och finansieringsrörelse regler om sekretess.
I 1 kap. 8 § första stycket lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 2 kap. 8 § lagen (1992:543) om börs- och clearingverksamhet, 7 kap. 13 § lagen (1994:2004) om kapitaltäckning och stora exponeringar för kreditinstitut och värdepappersbolag, 8 kap. 2 § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument och 2 kap. 19 § lagen (2004:46) om investeringsfonder finns regler om tystnadsplikt med något varierande utformning.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
180
Bör överförmyndaren ges möjlighet att hos bank eller annat finansiellt institut begära upplysningar om den enskildes ekonomiska förhållanden i syfte att utröna behovet av ställföreträdare?
Ibland får överförmyndarna information som tyder på att den enskilde är i behov av en god man eller en förvaltare. I en del fall kan den enskilde själv eller anhöriga till denne förse överförmyndaren med den information som behövs för att ett ärende om godmanskap eller förvaltarskap skall kunna initieras, men det förekommer inte sällan att den enskilde eller dennes anhöriga av olika skäl inte vill att den enskildes ekonomi skall synas av någon utomstående.
Mot bakgrund härav har det från överförmyndarhåll framförts önskemål om att banker och andra finansiella institut skall vara skyldiga att lämna ut uppgifter till överförmyndaren för att han skall kunna utreda behovet av ställföreträdare.
En sådan ordning innebär naturligtvis att överförmyndarens arbete effektiviseras, men mot de framförda önskemålen måste vägas den enskildes intresse av att banker och andra finansiella institut (t.ex. kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag och fondbolag) inte röjer uppgifter om hans ekonomiska förhållanden. Om en kund inte kan lita på att dessa institut iakttar sin tystnadsplikt, finns det en risk för att han inte lämnar de uppgifter som t.ex. en bank behöver i samband med en ansökan om lån. Härigenom försämras bankernas förutsättningar att korrekt uppskatta och prissätta riskerna för olika tjänster. De finansiella institutens verksamhet är således till viss del beroende av att de åtnjuter kundernas förtroende.
De undantag från tystnadsplikten som finns i dag rör klart definierade situationer, t.ex. fall då polis och åklagare har konkreta misstankar om brott eller då någon söks för utmätning. En möjlighet att bryta igenom tystnadsplikten även i syfte att undersöka behovet av god man eller förvaltare skulle innebära att den restriktivitet som för närvarande upprätthålls beträffande utlämnande av upplysningar från ett finansiellt institut inskränks inte obetydligt. Blotta vetskapen om att överförmyndaren i undersökningssyfte kan begära att t.ex. en bank lämnar ut uppgifter riskerar att leda till att en person som misstänker att t.ex. närstående försöker få honom ”satt under god man” betraktar banken med misstroende. Möjlighet till direktinsyn innebär vidare en risk för att den används mera slentrianmässigt och att kontroll hellre sker en gång för mycket än för litet.
I sammanhanget bör nämnas att Ekosekretessutredningen i betänkandet Ekonomisk brottslighet och sekretess (SOU 1999:53)
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
181
diskuterade behovet av regler som bryter tystnadsplikten redan innan en förundersökning har inletts. Sådana regler skulle enligt polis och åklagare innebära en effektivare brottsbekämpning, eftersom tips och andra uppslag lättare skulle kunna kontrolleras och följas upp. Ekosekretessutredningen kom emellertid till slutsatsen att regler som tillåter polis och åklagare att redan under den s.k. förutredningen få tillgång till uppgifter från banker och andra finansiella institut skulle urholka tystnadsplikten alltför mycket. Vidare skulle sådana bestämmelser innebära ett alltför stort avsteg från den nuvarande strikta synen på tystnadsplikten, se s. 310 ff. i betänkandet.
Även om överförmyndarens verksamhet inte utan vidare kan jämföras med polisens och åklagarens brottsutredande verksamhet, kan det inge betänkligheter att lämna överförmyndaren möjlighet att bryta igenom tystnadsplikten i undersökningssyfte på ett stadium när detta inte ens är möjligt för de brottsutredande myndigheterna. Överförmyndarens bevekelsegrund för att utse en god man för t.ex. en ålderssvag person kan ju vara att överförmyndaren misstänker att den enskildes pengar förskingras av någon närstående. I en sådan situation skulle överförmyndaren med den tänkta ordningen kunna utverka information från t.ex. en bank för att underbygga sina, kanske vaga, misstankar om att den enskilde utsätts för brott.
Med hänsyn till vad som nu har sagts vill utredningen inte föreslå att man genom särskilda regler bryter igenom tystnadsplikten hos finansiella institut för att underlätta för överförmyndarna att uppdaga eventuell misskötsel, varken såvitt avser den potentiellt hjälpbehövande eller för någon i dennes närhet med inflytande över ekonomin, t.ex. en fullmäktig.
Det sagda innebär emellertid inte att överförmyndarna är förbjudna att tillfråga bankerna om uppgifter som rör enskildas ekonomiska angelägenheter. Som framgår av 1 kap. 10 § lagen om bank- och finansieringsrörelse är kreditinstitut endast förhindrade att obehörigen röja enskildas förhållanden till kreditinstitutet. Tystnadsplikten existerar till skydd för den enskildes intressen, och så länge dessa inte träds för när torde ett utlämnande av uppgifter inte anses ske obehörigen.
När ett ärende om godmanskap eller förvaltarskap väl har initierats vid tingsrätten, finns redan med gällande bestämmelser möjlighet att få den enskildes relation med bl.a. banker belyst. Särskilt bör möjligheterna till edition framhållas, se 25 § lagen (1996:242) om domstolsärenden jämförd med 38 kap. 2 § rättegångsbalken.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
182
Bör överförmyndaren ges möjlighet att bryta igenom tystnadsplikten hos finansiella institut i syfte att utöva tillsyn över föräldrar och förordnade ställföreträdare?
Regleringen i 9 kap. 5 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse ger överförmyndaren möjlighet att begära information från kreditinstitut om beloppet av de medel som sätts in eller som står inne på ett konto som förvaltas av förmyndare, god man eller förvaltare. Enligt förarbetena, prop. 1993/94:251 s. 308 f., till den numera upphävda 2 kap. 23 § bankrörelselagen (1987:617), som har sin motsvarighet i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse, är bestämmelsen tillämplig på såväl förordnade förmyndare som föräldraförmyndare; beträffande de senare sannolikt oberoende av om förvaltningen är ”fri” eller ”kontrollerad”.
Vad som nu sagts innebär att överförmyndaren för tillsynsändamål kan begära att få information om barns bankkonton och om konton som tillhör personer som har god man eller förvaltare.
Barn och personer som har god man eller förvaltare kan utöver banktillgodohavanden äga aktier, fondandelar, premieobligationer m.m. I dag saknas regler som ger överförmyndaren rätt att för tillsynsändamål begära information från t.ex. centrala värdepappersförvarare. Flera överförmyndare har anfört att deras tillsyn skulle bli mer effektiv, om de gavs möjlighet att begära information även från andra finansiella institut än banker, dvs. centrala värdepappersförvarare, kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag och företag som bedriver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet.
Tanken bakom regleringen i 9 kap. 5 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse är att överförmyndaren skall kunna kontrollera barns och hjälpbehövandes ekonomi för att försäkra sig om att förvaltningen är tillfredsställande. Det finns enligt utredningens mening inte anledning att göra skillnad på den del av den enskildes ekonomi som består av banktillgodohavanden och den del som består av aktier, fondandelar, premieobligationer m.m. Med hänsyn härtill bör överförmyndaren ha rätt till insyn i barns och hjälpbehövandes affärer med, förutom kreditinstitut, också fondbolag, centrala värdepappersförvarare m.fl.
Utredningen föreslår att det införs en ny paragraf i 16 kap. föräldrabalken, 10 a §, som ger överförmyndaren rätt att för tillsynsändamål begära uppgifter från banker, kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag, centrala värdepappersförvarare och kontoförande
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
183
institut, fondbolag och förvaringsinstitut samt från företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet om dessa instituts förhållande till barnet eller den hjälpbehövande. Denna skyldighet att lämna uppgifter bör omfatta också motsvarande utländska företag under förutsättning att de verkar från en filial här i landet. I upplysningssyfte bör hänvisningar till den föreslagna regleringen föras in i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, lagen (2004:46) om investeringsfonder och i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
Regleringen i 9 kap. 5 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse, som i aktuell del får upphävas, ger överförmyndaren rätt att få uppgift om insatta medel eller tillgodohavande samt uppgift om att ett meddelat tillstånd att lyfta medel inte har utnyttjats. Enligt utredningens mening bör överförmyndaren med stöd av den föreslagna regleringen i 16 kap. 10 a § föräldrabalken få tillgång till alla uppgifter som det finansiella institutet har om den enskildes ekonomi. Den föreslagna 16 kap. 10 a § går alltså längre än 9 kap. 5 § andra stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse. Överförmyndaren bör således kunna få ut kontoutdrag som visar vilka transaktioner som har gjorts till och från den enskildes konto. Vidare bör han kunna få uppgift, om t.ex. ett kontokort har tagits ut av den enskilde. På samma sätt som vid tillämpningen av 16 kap. 10 § föräldrabalken är det överförmyndaren som avgör vilken information han vill ha. Det finansiella institutet skall inte göra någon självständig prövning av huruvida överförmyndaren verkligen behöver den begärda uppgiften.
3.6.4 Räkenskaper och redovisning
Bedömning: Nuvarande bestämmelser om ställföreträdares skyldighet att föra räkenskaper och att avge årsräkning bör behållas.
Enligt 12 kap. 5 § föräldrabalken skall förmyndare, gode män och förvaltare fortlöpande föra räkenskaper över sin förvaltning och göra anteckningar om sina åtgärder i övrigt. Föräldrar är dock skyldiga att föra räkenskaper och göra anteckningar endast i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egendomens omfattning och omständigheterna i övrigt.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
184
I 13 kap. 14 § och 14 kap. 15 §föräldrabalken anges att föräldrar som är föremål för kontrollerad föräldraförvaltning respektive förordnade ställföreträdare före den 1 mars varje år i en årsräkning skall redogöra för sin förvaltning under föregående år. I paragrafernas andra stycke anges vidare vad årsräkningen skall innehålla.
Bestämmelserna i 12 kap. 5 § föräldrabalken reglerar ställföreträdarens ansvar för dokumentationen av ställföreträdarskapet. Skyldigheten att föra räkenskaper skall dock inte blandas samman med skyldigheten att lämna redovisning till överförmyndaren. De olika skyldigheterna har emellertid ett samband på så sätt att en underlåtenhet att föra räkenskaper innebär att det blir svårt att redovisa ställföreträdaruppdraget till överförmyndaren.
Av förarbetena till 12 kap. 5 § föräldrabalken framgår att en ställföreträdares skyldighet att föra räkenskaper normalt skall anses uppfylld om han för en kassabok som visar inkomster och utgifter för varje år. Därutöver bör ställföreträdaren för varje år göra en sammanställning av tillgångar och skulder. När det gäller betydande inkomst- och utgiftsposter bör ställföreträdaren vara skyldig att skaffa och bevara verifikationer. Rör det sig om en mer omfattande förvaltning, bör vanliga regler om affärsmässig bokföring tillämpas. När det gäller föräldrar ställs lägre krav. De är skyldiga att föra räkenskaper och göra anteckningar endast i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till den förvaltade egendomens omfattning och omständigheterna i övrigt. Det är i första hand föräldrarna själva som har att avgöra hur omfattande räkenskaperna och anteckningarna bör vara. Principen bör dock vara att räkenskaper och anteckningar bör krävas endast om barnets egendom är av sådan omfattning att man kan tala om att egentlig förmögenhetsförvaltning utförs. För det fall föräldrarna är redovisningsskyldiga gentemot överförmyndaren enligt 13 kap. 14 § föräldrabalken, torde det i regel också kunna krävas att de för räkenskaper. Att så sker underlättar för föräldrarna att fullgöra sin redovisningsskyldighet, se prop. 1993/94:251 s. 213 f.
När det gäller kontrollerad föräldraförvaltning skall i årsräkningen för det första anges den egendom som det är fråga om och egendomens värde vid början och slutet av den tid som räkningen avser. Det bör observeras att det inte är tillräckligt att ange värdet på egendomen utan även egendomstyp och antal bör redovisas. Särskilt bör anges om egendom tillkommit genom gåva, arv m.m. eller om egendomen minskat. Överförmyndaren skall av årsräkningen alltså kunna sluta sig till på vilket sätt den omyndiges egendom har
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
185
förändrats. Vidare skall uppgift lämnas om de skulder som hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter. Här kan det bli fråga om att uppge t.ex. de inteckningsskulder som belastar en fastighet. I årsräkningen skall slutligen anges dels inkomsten av egendom som avses i 13 kap.2 och 10 §§föräldrabalken, t.ex. utdelning på aktier och ränta på banktillgodohavanden, dels utgifter som har betalats med egendomen eller med dess avkastning. Frågan i vad mån inkomster och utgifter behöver specificeras blir beroende av beloppens storlek. Normalt bör det anges hur stor del av utbetalningarna som har gått åt till den omyndiges uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt. Att på den punkten göra en närmare specifikation, så att det särskilt anges hur mycket som har använts för uppehälle och hur mycket som åtgått för utbildningsändamål osv., får som regel anses onödigt. Sådana närmare uppgifter kan emellertid behöva lämnas, om det rör sig om ett stort belopp, se a. prop. s 245.
Beträffande den närmare dokumentationen anges i förarbetena att det är önskvärt att redovisningen kan ske på ett så enkelt sätt som möjligt. När det exempelvis gäller sådana medel som är insatta på bank, torde föräldrarna i årsräkningen kunna hänvisa till saldobesked från banken, se a. prop. a. s.
Vad som nu sagts gäller även de årsräkningar som förordnade ställföreträdare skall lämna till överförmyndaren.
Synpunkter på regleringen rörande räkenskaper och redovisning
Från överförmyndarhåll har anförts att många redovisningar som föräldrar och förordnade ställföreträdare avger är av låg kvalitet och att man med hänsyn härtill bör överväga att skärpa kraven på redovisningarna. Vidare anser överförmyndarna att många ställföreträdare slarvar med att spara verifikat för de transaktioner som har företagits med huvudmannens egendom.
Som framgått ovan är det av central betydelse att förordnade ställföreträdare och föräldrar med kontrollerad förvaltning för ordentliga räkenskaper över sin förvaltning av huvudmannens egendom. Detta gäller inte minst för att ställföreträdaren på ett korrekt sätt skall kunna redovisa förvaltningen för överförmyndaren och för att denne vid behov närmare skall kunna granska en särskild transaktion. På samma sätt är det viktigt att ställföreträdaren i sin årsräkning på ett överskådligt och noggrant sätt redogör för sin förvaltning.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
186
Det är emellertid svårt att i författning närmare ange hur räkenskaper skall föras och hur en årsräkning skall ställas upp. Som framgått av förarbetsuttalandena till nuvarande regler torde kravet på dokumentation variera från fall till fall och det är därför vanskligt att uttala några generella riktlinjer. Regleringen i 12 kap. 5 § respektive 13 kap. 14 § och 14 kap. 15 §föräldrabalken måste därför med nödvändighet vara allmän.
Enligt utredningens mening bör med hänsyn till vad som nu sagts bestämmelserna om räkenskaper och redovisning behållas i nuvarande utformning. Vilka räkenskaper som skall föras och hur en årsredovisning skall utformas kan i stället behandlas i de råd som utfärdas gemensamt av länsstyrelserna, se avsnitt A 7.3. Det finns härvid inget som hindrar att överförmyndaren utifrån sådana råd sätter samman ett informationsblad beträffande krav på räkenskaper respektive årsräkning, kanske illustrerade med några praktiska exempel.
Frågan om räkenskaper och redovisning när det gäller fri föräldraförvaltning kommer att behandlas i avsnitt A 4.3.1.
3.6.5 Omyndigas skuldsättning
I detta avsnitt behandlas inledningsvis omfattningen av barns skuldsättning och anledningarna till att barn sätts i skuld. Härefter diskuteras olika lösningar som syftar till att hindra eller minska riskerna för att barn sätts i skuld. I avsnitt A 3.6.5.5 behandlas särskilt problemet med att föräldrar låter registrera motorfordon på sina barn.
3.6.5.1 Allmänt om barns skuldsättning
Bakgrund
Sommaren 2003 fanns 5 682 barn registrerade i kronofogdemyndighetens register med en total skuld om 38 551 269 kr. Av det totala beloppet utgjorde 19 746 677 kr skulder i allmänna mål, dvs. skulder till stat och kommun, och 18 804 592 kr skulder i enskilda mål, dvs. skulder till privata fordringsägare.
Skadestånd är den största posten bland barns skulder hos kronofogdemyndigheten (ca 18 miljoner kr). Ofta rör det sig om skadestånd på grund av brott. Den näst största anledningen till barns skuldsättning är obetalda skatter och avgifter som hänför sig till
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
187
barns innehav av tillgångar, främst kapitalvinstskatt på försäljning av fondandelar (ca 9,5 miljoner kr). En annan stor post är fordonsrelaterade skulder i form av obetald fordonsskatt och obetalda felparkeringsavgifter (drygt 5 miljoner kr). Därefter följer skulder för böter och avgifter till brottsofferfonden (knappt 5 miljoner kr).
Som framgått ovan utgör skadestånd den största skuldposten för barn, hela 94 procent av skulderna i enskilda mål. Resterande del av skulderna i enskilda mål (1,5 miljoner kr) hänför sig till företeelser som trafikförsäkringsavgifter, hyror och avgifter för telefoni, inte minst mobiltelefoni, och andra kostnader för konsumtion. När det gäller skulder för konsumtion är den sammanlagda skulden sannolikt mycket högre än vad som nyss framgått. Den post som har redovisats här avser nämligen endast de skulder som har registrerats hos kronofogdemyndigheten. Enligt god inkassosed bör ansökan om betalningsföreläggande inte riktas mot underåriga personer. I stället väntar fordringsägarna till dess barnet har blivit 18 år med att anhängiggöra ett ärende hos kronofogdemyndigheten. Vissa fordringsägare, bl.a. mobiltelefonoperatörer, ansöker emellertid trots vad som nu sagts om betalningsföreläggande för underåriga personer, vilket ibland leder till att barnet registreras i kronofogdemyndighetens register.
Att vara skuldsatt och ha betalningsanmärkningar är en dålig start i vuxenlivet. Ofta innebär en betalningsanmärkning att det blir svårt att teckna hyreskontrakt och teleabonnemang. Vidare kan det vara svårt att erhålla vissa arbeten. Härtill kommer den känsla av uppgivenhet och frustration som många unga drabbas av till följd av att ha skulder som de inte klarar av att betala inom överskådlig tid. En del unga kommer in i en ond spiral där det ter sig meningslöst att göra någonting åt sin situation.
Även om många unga människor försätter sig i en besvärlig situation på grund av eget handlande, t.ex. genom att begå skadeståndsgrundande handlingar, finns det ett stort antal barn som drabbas av skulder till följd av rättshandlingar som de sannolikt inte borde ha fått ingå eller till följd av föräldrarnas handlande. I dessa senare fall finns det anledning att se efter vad som kan göras för att hindra att barn skuldsätts.
Problematiken med barn som sätts i skuld har uppmärksammats mycket under senare tid och har under år 2003 resulterat i rapporter till regeringen från bl.a. Riksskatteverket, Fordonsskatteenheten vid Skattemyndigheten i Örebro och Vägverket. Vidare har Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen under år 2003 till regeringen
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
188
inkommit med förslag till åtgärder för att minska barns skulder. Utredningen har tagit del av detta material.
Registrering av skulder
Det kan inledningsvis vara av intresse att känna till hur en skuld registreras i kronofogdemyndighetens register. Här ges därför en allmän presentation av gången hos kronofogdemyndigheten när en privatperson söks för en skuld.
Kronofogdemyndigheten delar upp hanteringen av skulder i enskilda och allmänna mål. Allmänna mål är de mål där staten och kommunerna är borgenärer, och det kan således röra sig om t.ex. skatter och avgifter. I enskilda mål är det privata subjekt som är borgenärer.
Betalningsanmärkning är ett samlingsbegrepp för olika händelser då någon inte har gjort rätt för sig, och begreppet i fråga syftar på de uppgifter som finns registrerade hos kreditupplysningsföretagen. Dessa företag uppdaterar dagligen sina databaser mot kronofogdemyndighetens register och får på så sätt reda på aktuell information. Betalningsanmärkningar kan avse bl.a. beslut som fastställer att en skuld är förfallen (t.ex. ett utslag), restförda statliga och kommunala skatter och avgifter, åtgärder vidtagna av kronofogdemyndigheten för att försöka driva in belopp som har förfallit till betalning och beslut om obestånd. En betalningsanmärkning beträffande en privatperson som inte är näringsidkare får bevaras i kreditupplysningsföretagens register i tre år från utgången av det år då den omständighet inträffade eller det förhållande upphörde som uppgiften avser, därefter skall uppgiften gallras, se 8 § andra stycket kreditupplysningslagen (1973:1173).
Den omständigheten att en skuld blir ett ärende hos kronofogdemyndigheten innebär inte nödvändigtvis att skulden registreras hos myndigheten i den bemärkelsen att registreringen kan medföra en betalningsanmärkning hos kreditupplysningsföretagen.
Vad först gäller enskilda mål kan ett ärende mot en privatperson anhängiggöras hos kronfogdemyndigheten genom en ansökan om betalningsföreläggande. Enbart det faktum att en ansökan om betalningsföreläggande registreras hos kronofogdemyndigheten medför inte någon betalningsanmärkning hos kreditupplysningsföretagen. Först om gäldenären underlåter att bestrida betalningsföreläggandet och detta leder till att ett utslag meddelas, registreras
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
189
skulden hos kronofogdemyndigheten och i förlängningen också hos kreditupplysningsföretagen. Om gäldenären däremot bestrider kravet, överlämnas målet till tingsrätten för vidare handläggning och genererar inte någon skuldregistrering hos kronofogdemyndigheten. Har borgenären redan en exekutionstitel, t.ex. en dom, kan han begära verkställighet av denna hos kronofogdemyndigheten. Vid begäran om verkställighet registreras skulden direkt hos kronofogdemyndigheten och medför därför som regel en betalningsanmärkning.
Allmänna mål uppkommer när staten eller någon kommun begär verkställighet av skatter eller avgifter som inte är betalda i rätt tid (restförda skatter och avgifter). Begäran om verkställighet har i dessa fall föregåtts av ett beslut av någon myndighet, t.ex. skattemyndighetens beslut om slutlig skatt. En begäran om verkställighet i allmänna mål medför, i likhet med vad som sagts beträffande enskilda mål, att gäldenären direkt registreras i kronofogdemyndighetens register och därmed också hos kreditupplysningsföretagen. Under vissa förhållanden kan dock den enskilde undgå att skulden registreras på ett sådant sätt att den genererar en betalningsanmärkning. När ansökan om verkställighet kommer in till kronofogdemyndigheten skickas en betalningsanmaning till den enskilde i vilken han uppmanas att betala skulden inom tre veckor. Redan begäran om verkställighet innebär visserligen att den enskilde får en betalningsanmärkning, men om han hörsammar anmaningen och betalar inom rätt tid blir uppgifterna om skulden sekretessbelagda, se 9 kap. 19 § sekretesslagen. När uppgifterna blir sekretessbelagda är kreditupplysningsföretagen skyldiga att ta bort den inledningsvis införda betalningsanmärkningen, se 8 § tredje stycket kreditupplysningslagen. Denna möjlighet att undgå en betalningsanmärkning uppkommer emellertid endast under förutsättning att den enskilde inte har eller har haft fler skulder för vilka det söks eller har sökts verkställighet inom två år före eller efter det att den nu aktuella verkställigheten söktes. Principen kan alltså sammanfattas med orden ”en gång är ingen gång”. Om den enskilde på nytt skulle få en skuld som blir aktuell för verkställighet, upphör således sekretessen och både den gamla och den nya skulden resulterar i betalningsanmärkningar.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
190
Barns rättshandlingsförmåga
Barns möjligheter att företa rättshandlingar är begränsade. Enligt huvudregeln i 9 kap. 1 § föräldrabalken får en underårig inte själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser i vidare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv av gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. Rätten att förvalta den underåriges förmögenhet och företräda honom i angelägenheter som rör denna tillkommer i stället som regel hans förmyndare, dvs. vanligen barnets föräldrar.
Från den nyss nämnda huvudregeln finns vissa undantag. Enligt 9 kap. 2 a § föräldrabalken får en underårig med eget hushåll för den dagliga hushållningen eller uppfostran av barn, som tillhör hushållet, själv ingå sådana rättshandlingar som sedvanligen företas för sådana ändamål. Sådana rättshandlingar är dock inte bindande för den underårige, om den med vilken rättshandlingen slöts insåg eller bort inse, att det som anskaffades genom rättshandlingen ej var erforderligt. Om den underårige missbrukar sin behörighet att ingå rättshandlingar av det slag som nu beskrivits, kan rätten på ansökan av förmyndaren frånkänna honom behörigheten. Sådant beslut kan upphävas på ansökan av förmyndaren eller den omyndige, om ändrade förhållanden har inträtt.
Enligt 9 kap. 3 § föräldrabalken får en underårig själv råda över vad han genom arbete förvärvat efter det att han fyllt 16 år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe. Den underåriges förmyndare kan emellertid under vissa förhållanden med överförmyndarens samtycke omhänderta sådan egendom.
Enligt 9 kap. 4 § föräldrabalken får en underårig råda över egendom som han har fått genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande, under villkor att den underårige själv skall få råda över egendomen. På samma sätt som i fråga om arbetsinkomster kan förmyndaren med överförmyndarens samtycke under vissa förhållanden omhänderta egendomen.
Enligt 9 kap. 5 § föräldrabalken får en underårig som driver rörelse med samtycke enligt 13 kap. 13 § eller 14 kap. 14 § andra stycketföräldrabalken ingå sådana rättshandlingar som faller inom området för rörelsen. Den underårige får dock inte vidta åtgärder med fast egendom.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
191
Giltigheten av ett avtal som har träffats av en underårig utan erforderligt samtycke blir enligt 9 kap. 6 § svävande till dess det blivit godkänt eller behörigen fullgjort. En motpart som trodde att han rättshandlade med en myndig person får dock fram till den tidpunkt som nyss nämnts frånträda avtalet. Visste motparten att han rättshandlade med en omyndig person får han inte, med mindre han hade anledning att anta att den omyndige hade rätt att ingå avtalet, frånträda detta under den tid som vid avtalets ingående bestämts för godkännande eller som skäligen kan beräknas åtgå därför.
Om avtalet inte blir gällande, skall prestationerna enligt 9 kap. 7 § föräldrabalken återgå eller, om det inte kan ske, ersättning utges för dess värde. Den underårige är dock inte skyldig att utge ersättning i vidare mån än vad han mottagit använts till skäligt underhåll eller annars har varit till nytta för honom. Om barnet har vilselett motparten om sin behörighet är det skyldigt att i skälig utsträckning utge ersättning för den förlust som motparten har drabbats av till följd av avtalet.
Föräldrar som ställföreträdare för barnet
Som framgått ovan är det som regel ett barns föräldrar som beslutar vilka rättshandlingar som skall företas på barnets vägnar. Barnet får med undantag för ovan angivna situationer inte själv fatta några beslut om hur dess egendom skall förvaltas. Förälderns roll som förvaltare av barnets tillgångar kommer naturligtvis tydligast till uttryck när föräldern själv vidtar åtgärder för barnets räkning, t.ex. vid köp av fondandelar för pengar som barnet har erhållit. I situationer där det till synes är barnet som rättshandlar får emellertid föräldern många gånger anses ha samtyckt till åtgärden och därigenom ha företrätt barnet. Ett samtycke till en rätthandling kan i flera fall anses vara underförstått. En förälder som månadsvis eller veckovis ger ett barn fickpengar får anses ha gett sitt samtycke till att barnet använder dessa för att ingå vardagliga rättshandlingar som inköp av kläder, biobiljetter, restaurangbesök m.m.
Vill ett barn ingå ett avtal som innebär köp av dyrare varor eller som medför någon form av förpliktelse, torde emellertid motparten inte kunna utgå ifrån att barnets förmyndare har gett sitt samtycke till rättshandlingen. Så länge en kontantprincip upprätthålls innebär barnets begränsade tillgång till pengar som regel att en ung människa inte kan ingå avtal om köp av dyrare varor eller åta sig någon
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
192
förpliktelse som kan bli kostsam. Därmed är inte sagt att den omständigheten att ett barn kan betala kontant alltid innebär att avtalet blir gällande mot barnet.
Begränsningar i föräldrars rätt att vidta rättshandlingar för sina barns räkning
Det har ovan framgått att om den underårige inte själv kan företa en rättshandling kan i många fall den underårige företrädas av sin förälder som ingår rättshandlingen på den omyndiges vägnar. I 13 kap. föräldrabalken finns dock regler som begränsar föräldrars möjligheter att företa rättshandlingar på barnets vägnar. Härvid bör särskilt uppmärksammas regleringen i 13 kap. 12 § föräldrabalken som behandlar i vilken utsträckning föräldrar kan ta upp lån m.m. för den underåriges räkning.
Enligt paragrafens första stycke gäller som huvudregel att en förälder endast med överförmyndarens samtycke får ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindelse, ingå borgensförbindelse eller ställa den omyndiges egendom som säkerhet för den omyndiges eller någon annans förbindelse. I andra stycket görs vissa undantag för situationer då den underårige med överförmyndarens tillstånd driver rörelse. Vidare föreskrivs att föräldrar inte behöver samtycke för att ta upp statliga lån som tas upp för att ge den omyndige hjälp till utbildning eller bosättning. I paragrafens tredje stycke anges att överförmyndaren får lämna samtycke till sådan skuldsättning som avses i första stycket endast om åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för den omyndiges utbildning eller uppehälle eller om det annars finns särskilda skäl för åtgärden.
Syftet med regleringen i 13 kap. 12 § föräldrabalken är naturligtvis att skydda omyndiga från de problematiska följder som ogenomtänkt skuldsättning kan innebära.
Den närmare omfattningen av paragrafen kommer att behandlas i avsnitt A 3.6.5.6.
Föräldrar skall som antytts ovan vara en garanti för att barnet inte skuldsätter sig på ett olämpligt sätt. Tyvärr beror stora delar av de omyndigas samlade skuldbörda emellertid på att föräldrar utnyttjar sina barn för att själva undgå skuldsättning eller saknar förmåga att sköta barnets ekonomi, t.ex. betala in skatter, med påföljd att barnet registreras för skulder hos kronofogdemyndigheten.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
193
Nedan ges en genomgång av de olika skulder som barn kan drabbas av och vilka åtgärder som bör vidtas för att hindra oriktig eller onödig skuldsättning av barn.
3.6.5.2 Skulder på grund av brott
Bedömning: Skadeståndslagens bestämmelser om jämkning av underårigas skadeståndsskyldighet är tillfredsställande.
Skadestånd på grund av brott samt böter och avgift till brottsofferfonden är skulder som är en direkt följd av barnets eget handlande. Även om det är olyckligt att personer redan i unga år på detta sätt försvårar för sig själva att erhålla krediter och att hyra bostad, är det ett svårfrånkomligt faktum att underåriga faktiskt gör sig skyldiga till brott och andra skadegörande handlingar. Dessvärre kan dessa skadestånd många gånger uppgå till betydande belopp, men det synes knappast vara försvarbart att utöver vad som redan gäller begränsa möjligheterna att ådöma barn skadeståndsskyldighet. Barn behandlas redan i dag särskilt förmånligt vid skadeståndets bestämmande. I 2 kap. 4 § skadeståndslagen föreskrivs nämligen att skadestånd på grund av brott och annat vållande som någon under 18 år har gjort sig skyldig till skall bestämmas efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets ålder och utveckling, handlingens beskaffenhet, föreliggande ansvarsförsäkring och andra ekonomiska förhållanden samt övriga omständigheter. De straffrättsliga reglerna innefattar också att stor hänsyn tas till den skyldiges ungdom.
En synpunkt som har framförts från Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen är att det solidariska skadeståndsansvaret vid brott av flera medverkande bör ses över när det gäller personer under 18 år. Solidarisk skadeståndsskyldighet, som många gånger rör betydande belopp, innebär nämligen att det är mycket svårt för en skadeståndsskyldig att göra rätt för sig med avseende på sin ”egen” del av skadeståndet.
Syftet med den åtgärd som Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen efterlyser – en uppdelning av det primära skadeståndsansvaret – kan till betydande del tillgodoses genom tillämpningen av jämkningsreglerna i 2 kap. 4 § skadeståndslagen (jfr 6 kap. 4 § nämnda lag). En genomgripande förändring av synen på skadestånd då flera personer tillsammans gör sig skyldiga till brott måste
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
194
hur som helst föregås av noggranna överväganden som inte kan göras inom ramen för denna utredning.
3.6.5.3 Skatteskulder
Bedömning: Frågan huruvida preliminärbeskattning av kapitalvinst vid försäljning av värdepapper skall göras direkt vid försäljningen av värdepappret bör utredas ytterligare.
Ett barn som har fyllt 16 år kan under vissa förhållanden driva rörelse. Genom att underlåta att betala t.ex. preliminär skatt, egenavgifter och mervärdesskatt kan barnet hamna i skuld. Barn som driver egen rörelse torde emellertid inte vara särskilt många, och det har inte heller framkommit något som tyder på att nyss nämnda form av skuldsättning skulle vara ett problem.
De flesta barn äger egendom av olika slag. Vanligast torde vara att barnet har medel på bankkonton eller äger aktier, obligationer eller andelar i värdepappersfonder. Vissa barn äger dessutom fastigheter. Egendom av nu nämnt slag genererar kapitalinkomster i form av räntor, utdelningar och kapitalvinster vid försäljning av egendomen. Dessa kapitalinkomster är skattepliktiga, och vid underlåtenhet att betala in sådan skatt kan barnet komma att restföras för dessa skulder.
Preliminär skatt på barnets ränteinkomster och utdelningar dras av automatiskt av den som betalar ut räntan respektive utdelningen, dvs. vanligtvis banken respektive Värdepapperscentralen (VPC), se 4 kap. 3 § och 5 kap. 1 §skattebetalningslagen (1997:483). När det gäller skatt på kapitalvinster vid försäljning av aktier, fastigheter eller fondandelar finns inte någon motsvarande skyldighet för utbetalaren att göra skatteavdrag. Det ankommer i stället på den enskilde att redovisa denna vinst i sin deklaration och betala in kapitalvinstskatten. För ett barn som har försålt sådan egendom ankommer det sålunda på dess förmyndare att upprätta deklaration och sköta eventuell inbetalning av sådan skatt. Enligt 44 kap. 26 § inkomstskattelagen (1999:1229) skall kapitalvinster tas upp som intäkt det beskattningsår då tillgången avyttras. En försäljning av fondandelar i februari 2002 skall således deklareras senast i maj 2003. Kapitalvinstskatten skall därefter betalas senast i november eller december 2003 eller i mars 2004, beroende på när under taxeringsåret den enskilde har
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
195
erhållit besked om slutlig skatt (augusti, september eller december 2003).
Vid försäljning av en fastighet som tillhör ett barn måste överförmyndaren tillfrågas, vilket innebär en viss garanti för att barnets förmyndare uppmärksammas på sin skyldighet att på barnets vägnar betala in skatt på eventuell kapitalvinst.
Föräldrar kan som regel fritt använda barnets medel för att köpa bl.a. andelar i värdepappersfonder. Föräldrarna kan också fritt sälja fondandelarna vid den tidpunkt de tycker är lämplig. Har barnet aktier kan föräldrarna sälja dessa utan överförmyndarens samtycke, men däremot inte alltid köpa nya aktier utan sådant samtycke, se 13 kap. 6 § föräldrabalken. Som framgått ovan är det dessvärre inte ovanligt att ett barns föräldrar underlåter att betala in skatt på barnets kapitalvinst vid försäljning av fondandelar. Detta leder till att barnet restförs för skatten och hamnar i kronofogdemyndighetens register.
Åtgärder för att förhindra att barn skuldsätts på grund av skatt på kapitalvinster och andra skatter och avgifter
Det är angeläget att förhindra att barns debiterade skatter överlämnas till kronofogdemyndigheten för indrivning. Riksskatteverket och Barnombudsmannen anser att man bör utreda förutsättningarna för att införa ett preliminärskatteavdrag på kapitalvinst vid värdepappersförsäljning. Bankerna har nämligen uppgifter om både anskaffningsvärde och försäljningsvärde. Vidare har bankerna redan i dag väl fungerande system och rutiner för att hantera innehållande och redovisning av preliminär skatt på ränteinkomster.
En ordning där banken åläggs en skyldighet att göra avdrag för preliminär skatt vid försäljning av bl.a. fondandelar skulle enligt utredningens uppfattning kunna bidra till att antalet skuldsatta barn minskar. Frågan är emellertid om lösningen är lämplig ur ett större perspektiv. Preliminär skatt beträffande ränta på innestående medel hos t.ex. en bank är förhållandevis enkel att beräkna. Samma sak gäller utdelningar på aktieinnehav. Vad gäller kapitalvinster är förhållandena mer komplicerade. Det är nämligen under vissa förhållanden möjligt att kvitta kapitalvinster mot kapitalförluster vid kapitalvinstbeskattningen. En ägare av fondandelar kan sålunda göra en vinst vid försäljning av vissa andelar och en förlust vid försäljning av andra andelar. Vill det sig riktigt illa kan den enskilde till
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
196
och med göra en slutlig förlust. Under sådana förhållanden ter det sig mindre lämpligt att ålägga den som ombesörjer försäljning av fondandelar en skyldighet att göra avdrag för preliminär skatt på kapitalvinsten. Den preliminära skatten riskerar med andra ord att stå mycket långt ifrån den slutliga skatten, vilket kan leda till att den enskildes medel binds i onödan hos skattemyndigheten.
Utredningen ser det inte som uteslutet att man på sikt väljer en lösning motsvarande den som föreslagits av Riksskatteverket och Barnombudsmannen. Dessförinnan bör emellertid effekterna av lösningen granskas med avseende på hela marknaden för värdepapper. Det framstår inte som motiverat att skapa särregleringar för barn på detta område. En granskning av nyss nämnt slag är inte möjlig att genomföra inom ramen för denna utredning.
En annan lösning skulle kunna vara att i större utsträckning än i dag kräva överförmyndarens samtycke vid köp och försäljning av egendom som kan generera en skatteskuld i slutänden. Ett krav på samtycke innebär visserligen att det blir svårare för en förälder att underlåta att betala skatt på realisationsvinster, men det sker till priset av en stark inskränkning av den fria föräldraförvaltningen och en ökad arbetsbörda för överförmyndarna. I dag torde nämligen fondsparande vara en mycket vanlig form av sparande för barn. Med hänsyn till det sannolikt mycket stora antalet transaktioner med barns fondmedel som görs dagligen och kravet på snabbt besked från överförmyndaren framstår det som orimligt att en sådan ordning skulle kunna fungera i praktiken. Som framhållits under avsnitt A 3.4 måste risker för barnets ekonomi alltid i någon mån vägas mot de komplikationer och det merarbete som framförallt föräldrar men också överförmyndare ställs inför vid regeländringar i skärpande syfte.
Ett alternativ till att införa regler om obligatoriska avdrag för kapitalvinstskatt kan vara att uppmärksamma överförmyndaren på de fall där barn har gjort kapitalvinster, men inte betalat skatt för dessa. En sådan lösning har år 2004 skapats genom en ändring i utsökningsförordningen (1981:981) varigenom kronofogdemyndigheten har blivit skyldig att underrätta överförmyndaren, om det anhängiggörs ett indrivningsärende mot ett barn hos kronofogdemyndigheten.
Om kapitalvinstskatten inte betalas senast på förfallodagen, överlämnas nämligen ärendet från skattemyndigheten till kronofogdemyndigheten för indrivning. Kronofogdemyndigheten skickar då ut en betalningsanmaning på vilken en sista betalningsdag finns angiven.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
197
Gäldenären ges vanligen tre veckor på sig att betala skatteskulden. Genom att betala skatteskulden senast den sista betalningsdagen kan gäldenären undgå att få en betalningsanmärkning, om den obetalda kapitalvinstskatten avser en enstaka restföring.
Som framgått finns det alltså en möjlighet att under vissa förhållanden undvika att ett barn får en betalningsanmärkning för en obetald skatteskuld, om åtgärder vidtas relativt omgående. Under förutsättning att överförmyndaren får kännedom om problemet kan han ta kontakt med barnets förmyndare och uppmana dem att se till att skatteskulden blir betald. Skulle detta inte ha någon effekt kan överförmyndaren vidta åtgärder för att få en medförmyndare förordnad eller till och med ta initiativ till entledigande av en olämplig förmyndare.
3.6.5.4 Skulder för konsumtion m.m.
Bedömning: Det bör inte införas regler som ålägger kronofogdemyndigheten att bedöma giltigheten av det avtal som ligger till grund för en underårigs skuldsättning.
Av den under avsnitt A 3.6.5.1 gjorda genomgången framgår att barn trots sin bristande rättshandlingsförmåga sätter sig i skuld genom att ingå avtal om köp av varor eller tjänster. Barns samlade registrerade skulder för konsumtion m.m. är förhållandevis små. Som framgått ovan finns dock sannolikt ett betydande mörkertal, eftersom många fordringsägare kan antas vänta med att ge in ansökan om betalningsföreläggande tills barnet fyller 18 år. Under mellantiden betalar många sina skulder, eventuellt efter påminnelse.
För den fortsatta framställningen är det viktigt att skilja på å ena sidan situationer då transaktioner har företagits genom förmyndaren eller med hans uttryckliga eller underförstådda godkännande, och å andra sidan transaktioner som barnet företagit helt utan förmyndarens medverkan. Den förstnämnda gruppen av transaktioner är vanligtvis giltiga och kan göras gällande mot barnet, medan transaktioner i den sistnämnda gruppen många gånger är ogiltiga. För en näringsidkare är det således av intresse att känna till hur gammal en kund är. Risken är annars att avtalet inte kan göras gällande, se 9 kap.6 och 7 §§föräldrabalken.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
198
Transaktioner med förmyndarens samtycke
Som framgått ovan kan en förmyndares samtycke ta sig olika uttryck beroende på vad det är för transaktion som avses. Genom att ge barnet fickpengar får förmyndaren anses ha samtyckt till alldagliga inköp av t.ex. godis, serietidningar, leksaker och biobiljetter. Rör det sig om avtal som innebär inköp av dyrare saker, t.ex. hemelektronik, torde den omständigheten att barnet ingår avtal i förmyndarens sällskap vara tillräckligt för att ett samtycke skall anses vara för handen. I vissa situationer kan man tänka sig att en förälder ger ett generellt samtycke för framtida rättshandlingar. Så kan vara fallet om barnet i förmyndarens sällskap tillåts få ett kundnummer i en videouthyrningsbutik. Härigenom får förmyndaren anses ha gett sitt samtycke till att barnet också i framtiden får utnyttja kundnumret vid hyrandet av videofilmer. Skulle videofilmen förkomma eller skadas kan barnet sålunda göras betalningsskyldigt enligt föreskrifterna i uthyrningsavtalet.
Beträffande upptagande av lån och köp på kredit, se avsnitt A 3.6.5.6.
Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen har ifrågasatt om förmyndaren kan binda ett barn vid ett avtal rörande en nyttighet som uteslutande är till nytta för förmyndaren, t.ex. en semesterresa för sig själv, eller som faller under förälderns underhållsskyldighet enligt 7 kap. föräldrabalken, t.ex. inköp av kläder till barnet.
När det gäller inköp av saker till nytta för barnet torde avtalet kunna göras gällande mot barnet, trots att det rör sig om saker eller tjänster som barnet kan förvänta sig att förmyndaren står för i egenskap av förälder. Förmyndaren har nämligen en långtgående rätt att besluta hur barnets medel skall förvaltas, och det skulle leda till mycket svåra gränsdragningsproblem att skapa regler om vilka avtal som kan göras gällande mot barnet och vilka som inte kan det. Härtill kommer att en förmyndare enligt regleringen i 7 kap. 1 § första stycket föräldrabalken under vissa förhållanden kan använda barnets egna medel till dess underhåll. En förälder som systematiskt skuldsätter ett barn måste under alla förhållanden betraktas som olämplig oavsett vad skulden hänför sig till, och det kan finnas anledning för överförmyndaren att närmare granska den felande förmyndaren.
När det gäller förmyndarens användning av barnets medel för inköp av en vara eller tjänst som uteslutande är till förmyndarens
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
199
nytta uppkommer komplicerade frågeställningar. Förmyndaren är i princip att betrakta som en representant för barnet och äger som sådan företa rättshandlingar på barnets vägnar. En rättshandling som en representant företar med en tredje man utanför sin behörighet blir inte gällande mot huvudmannen, dvs. barnet. En rättshandling med tredje man som har företagits inom behörigheten men utanför befogenheten blir däremot giltig mot huvudmannen under förutsättning att tredje man var i god tro. När det gäller föräldrar som handlar för sina barns räkning är det emellertid mycket svårt att uttala sig om när föräldern överskrider sin behörighet respektive befogenhet.
Om en förälder tar ut pengar från sitt barns bankkonto och köper en vara eller tjänst till sig själv, kan man kanske någon gång tala om en gåva från barnet till föräldern som vanligtvis blir ogiltig enligt 13 kap. 11 § föräldrabalken, men annars torde transaktioner av nu aktuellt slag vara att betrakta som missbruk av förtroendeställning, dvs. förskingring. Barnet kan under sådana förhållanden ofta vara hänvisat till att kräva förmyndaren på skadestånd. Som antytts ovan torde dock tredje man kunna bli skyldig att betala tillbaka pengar till barnet om förmyndaren har handlat utanför den tillåtna ramen. Blotta uttaget av pengar från barnets konto för förmyndarens egna ändamål torde emellertid knappast kunna föranleda någon skyldighet för banken att återbära pengarna till barnets konto. Sannolikt torde det för sådant ansvar krävas att banken i samband med uttaget från barnets konto haft befogad anledning att misstänka att pengarna skulle användas till något som uppenbarligen inte är till nytta för barnet.
Transaktioner utan förmyndarens samtycke
Med undantag för de situationer som anges i 9 kap.2 a–5 §§föräldrabalken får en omyndig inte ingå avtal utan förmyndarens samtycke. Saknas sådant samtycke och erhålls inte heller i efterhand samtycke blir rättshandlingen ogiltig.
En försäljare som tillåter en omyndig person att köpa dyrare hemelektronik utan förmyndarens närvaro tar en risk, eftersom köpet inte kan göras gällande mot barnet för det fall förmyndaren vägrar att samtycka till avtalet. Det hjälper inte att näringsidkaren trodde att han träffade avtal med en myndig person. Inte heller blir avtalet giltigt för att den omyndige oriktigt uppger att hans förmyndare har
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
200
samtyckt till avtalet. I det senare fallet kan dock barnet bli skadeståndsskyldigt för den förlust som näringsidkaren lider, se 9 kap. 7 § andra stycket föräldrabalken. På samma sätt tar näringsidkare som sänder varor via postorder en risk, om de inte i samband med beställningen kontrollerar kundens ålder.
Reglerna i 9 kap. föräldrabalken innebär sålunda ett gott skydd mot att ett barn inte på egen hand kan ingå avtal som inte är till uteslutande nytta för det.
Åtgärder för att förhindra att barn skuldsätts för konsumtionsskulder m.m.
Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen har föreslagit att kronofogdemyndigheten skall underrätta överförmyndaren när en ansökan om betalningsföreläggande ges in till myndigheten. Vidare föreslås att kronofogdemyndigheten skall utreda huruvida det avtal som ligger bakom skuldsättningen är giltigt.
Utredningen delar Barnombudsmannens och Konsumentombudsmannens uppfattning att kronofogdemyndigheten bör vara skyldig att underrätta överförmyndaren när en ansökan om betalningsföreläggande mot ett barn ges in till myndigheten och när ett mål om indrivning anhängiggörs där. En sådan skyldighet har också införts år 2004 genom ändringar i utsökningsförordningen (1981:981) och förordningen (1991:1339) om betalningsföreläggande och handräckning.
Däremot är det en uppgift för domstol och inte för kronofogdemyndigheten att inom ramen för vanliga processregler utreda huruvida det bakomliggande avtalet är giltigt. Genom att överförmyndaren får vetskap om den påstådda skulden kan han vidta lämpliga åtgärder. Misstänker överförmyndaren att det bakomliggande avtalet är ogiltigt till följd av bristande förmyndarsamtycke kan han ta kontakt med barnets förmyndare och höra hur det förhåller sig med saken. Finns samtycke kan överförmyndaren uppmana föräldern att se till att skulden betalas. I annat fall kan han rekommendera att förmyndaren bestrider betalningsföreläggandet och begär att målet skall överlämnas till domstol.
Beträffande föräldrars möjlighet att på barnets vägnar ingå avtal som innebär skuldsättning, se avsnitt A 3.6.5.6.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
201
3.6.5.5 Fordonsrelaterade skulder
Förslag: I lagen (2001:558) om vägtrafikregister föreskrivs att bestämmelserna om ägare i nämnda lag tillämpas på förmyndaren när en omyndig person äger eller innehar ett fordon på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller med nyttjanderätt för en bestämd tid om minst ett år. Denna konstruktion införs också i andra trafikförfattningar där straffansvar och skyldighet att stå för vissa kostnader kopplas till ägandet eller innehavet av ett fordon. Detta får till följd att förmyndaren svarar för trafikförsäkringsavgifter, fordonsskatt och avgifter för oriktig parkering m.m. i den omyndiges ställe.
Enligt 12 § lagen (2001:558) om vägtrafikregister är huvudregeln att motorfordon måste vara registrerade för att få användas. Ansökan om registrering skall enligt 6 kap. 4 § förordningen (2001:650) om vägtrafikregister göras av fordonets ägare. Byter fordonet ägare skall enligt 10 kap. 1 § i nämnda förordning den registrerade ägaren och den som har förvärvat fordonet anmäla ägarbytet till Vägverket. Är fordonet föremål för kreditköp eller leasing skall detta anges i en anmälan om ägarbyte, se nämnda förordning 10 kap. 7–10 §§.
Enligt uppgift från Vägverket var i februari 2003 så många som 4 167 barn födda mellan åren 1988 och 2002 registrerade ägare till sammanlagt 4 918 fordon. De flesta barn som är registrerade som ägare till motorfordon är sannolikt inte de verkliga ägarna till fordonet i fråga. I stället handlar det om ett bulvanförhållande där barnet utåt är den som drabbas av ansvaret för skulder som har anknytning till fordonet. På så sätt undgår den verklige ägaren ansvar för fordonsskatt, avgift för trafikförsäkring och avgifter för oriktig parkering. En annan anledning till att den verklige ägaren inte vill stå som registrerad ägare kan vara att han önskar undgå utmätning av fordonet. Vidare finns det personer som bedriver handel med bilar, men som av skatteskäl vill dölja detta genom att sprida ut sitt fordonsinnehav på bl.a. sina barn.
Den omständigheten att någon är registrerad ägare till ett fordon har ingen sakrättslig verkan, utan utgör endast ett indicium på att någon är ägare till ett fordon, se avsnitt A 3.6.6. Betalningsansvaret för parkeringsanmärkningar åvilar däremot som regel fordonets registrerade ägare. Enligt 4 § lagen (1976:206) om felparkeringsavgift och 7 § lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering avses med ägare den person som står registrerad som ägare i väg-
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
202
trafikregistret eller den som vid kreditköp med återtagandeförbehåll eller leasing innehar fordonet. På samma sätt är normalt den registrerade ägaren ansvarig för fordonsskatt och trafikförsäkring enligt 10 § tredje stycket fordonsskattelagen (1988:327) respektive 2 § trafikskadelagen (1975:1410).
Som regel skall en anmälan om ägarbyte undertecknas av såväl överlåtare som förvärvare. Om endast en av parterna har undertecknat anmälan, får dock ett ägarbyte registreras under förutsättning att den andra parten getts tillfälle att yttra sig och inte inkommit med några invändningar, se 10 kap. 1 § förordningen om vägtrafikregister.
I förordningen om vägtrafikregister har under år 2004 införts en bestämmelse som innebär att när någon som inte har fyllt 18 år registreras som ägare till ett motorfordon skall Vägverket omedelbart underrätta överförmyndaren om detta. Härigenom får överförmyndaren reda på vilka barn som löper risk att få stå för de kostnader som är förknippade med ett fordonsinnehav.
Tänkbara åtgärder för att förhindra att barn drabbas av fordonsrelaterade skulder
Barn är förhållandevis oskyddade mot förmyndare som registrerar sina fordon på dem och därefter inte tar ansvar för de kostnader det innebär att äga ett motorfordon. Det är angeläget att i största möjliga utsträckning förhindra att barn drabbas av skulder hänförliga till ett fordon som de i själva verket inte är ägare till eller i vart fall inte har någon nytta av.
Den omständigheten att fordonet vanligen ägs av någon annan än barnet hindrar ofta åtgärder från såväl kronofogdemyndighetens som överförmyndarens sida. Först i en situation där det är utrett att fordonet verkligen tillhör barnet kan nämligen kronofogdemyndigheten verkställa utmätning i fordonet för upplupna skulder. Vidare kan överförmyndaren gripa in med stöd av 13 kap. 19 § jämförd med 13 kap. 4 § föräldrabalken och besluta att fordonet skall säljas.
Det finns olika vägar att komma till rätta med problematiken kring barn och fordonsinnehav. En möjlighet är att införa förbud mot att personer under 18 år registreras som ägare till motorfordon. En annan lösning är att ställa upp krav på överförmyndarens samtycke för att ett barn skall bli eller i vart fall få registreras som ägare till ett motorfordon. En tredje lösning är att införa regler som inne-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
203
bär att någon annan än barnet automatiskt blir ansvarig för de kostnader som är hänförliga till fordonsinnehavet.
Ett förbud mot att registrera personer under 18 år som ägare till motorfordon är enligt utredningens mening mindre lyckat. Det kan nämligen finnas situationer då det är befogat att barn äger ett motorfordon. Så kan vara fallet om barnet t.ex. ärver en bil eller förvärvar en lätt motorcykel som han har rätt att föra.
Krav på överförmyndarens samtycke till att ett barn förvärvar ett motorfordon är i och för sig en tänkbar lösning. En fördel med denna är att överförmyndaren kan försäkra sig om att fordonet verkligen blir barnets egendom, med ett verksamt skydd mot en givares eller säljares borgenärer, se avsnitt A 3.6.6. En civilrättslig ogiltighetspåföljd är emellertid förenad med olika komplikationer som bör undvikas, om påtalade olägenheter kan elimineras med mindre ingripande åtgärder. Beroende på vilka motiv som skulle väga tyngst för ett krav på en förvärvsprövning kan också hävdas att en sådan prövning från överförmyndarens sida i konsekvensens namn borde utsträckas till vissa andra kapitalvaror, vars innehav av ett barn ter sig främmande, för att inte säga misstänkt. En sådan utvidgad prövning skulle emellertid innebära ett steg bakåt i riktning mot det kontrollsystem som lagstiftaren ville lämna genom 1995 års reform av föräldraförvaltningen. För övrigt löser kravet på tillstånd för förvärv och registrering inte i sig problemet med att barnet skuldsätts genom bilinnehavet sedan samtycke väl har lämnats.
Som framgått ovan är det sannolikt mycket få barn som i själva verket är ägare till de fordon som är registrerade i deras namn. I stället handlar det i de allra flesta fall om föräldrar som av en eller annan anledning vill undgå de kostnader som är förknippade med fordonsinnehavet. Att detta är möjligt beror på att den som är registrerad ägare inte nödvändigtvis behöver vara den civilrättslige ägaren. När ett fordon registreras i en viss persons namn görs nämligen inte någon kontroll att vederbörande verkligen har förvärvat fordonet i fråga. Eftersom registreringen trots allt har en presumtionsverkan vid bedömningen av vem som är civilrättslig ägare till ett fordon, torde de flesta visserligen dra sig för att låta t.ex. en vuxen bekant stå som registrerad ägare till detta. Risken är ju att den registrerade ägaren gör anspråk på fordonet. Med barn förhåller det sig emellertid inte så. Det är tämligen riskfritt att registrera ett fordon i barnets namn och fortfarande behålla rådigheten över detta. I själva verket har fordonet aldrig blivit barnets egendom och kan således som regel inte utmätas för barnets skulder. I registerhänseende är
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
204
barnet dock att betrakta som ägare, vilket innebär att barnet drabbas av de avgifter och andra pålagor som hänför sig till fordonsinnehavet, eftersom dessa avgifter vanligen påförs den som är registrerad ägare. Den omständigheten att barnet är registrerat som ägare hindrar inte att förmyndaren t.ex. säljer fordonet. Detta kan han nämligen göra i sin egenskap av förmyndare.
Bl.a. Vägverket, Skatteverket, Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen har påtalat att något måste göras åt den nuvarande ordningen. De har i samband härmed ställt sig bakom ett system där någon annan än barnet ansvarar för de kostnader som uppkommer till följd av fordonsinnehavet, under beteckningen brukaransvar.
Utredningen delar uppfattningen att åtgärder måste vidtas för att undvika att barn sätts i skuld på grund av ett fordon som de i praktiken inte är ägare till eller i vart fall inte har någon nytta av. Den mest effektiva lösningen synes vara att barnets förmyndare blir ansvariga för de kostnader m.m. som är hänförliga till fordonsinnehavet. En sådan lösning är högst rimlig, eftersom det i det absoluta flertalet fall är föräldrarna som äger det fordon som är registrerat på ett barn.
Skyldighet för barnets förmyndare att ansvara för kostnader m.m. som är förknippade med fordonsinnehavet. Underrättelse till överförmyndaren.
De åtgärder som utredningen föreslår innebär i korthet att förmyndarna ansvarar för de kostnader m.m. som ett barns fordonsinnehav medför. När ett barn registreras som ägare eller innehavare av ett motorfordon, skall därför samtidigt barnets förmyndare registreras. Har barnet två förmyndare, skall båda registreras.
Förmyndaren behöver inte ha förarbehörighet för fordonet i fråga. Häremot kan möjligen invändas att det då på goda grunder kan antas att någon annan än förmyndaren i praktiken använder fordonet. Innehav av ett motorfordon förutsätter emellertid inte att ägaren har förarbehörighet, och med hänsyn härtill anser utredningen inte att ett sådant krav bör ställas på förmyndaren. Förmyndaren behöver inte vara svensk medborgare.
Med den föreslagna lösningen blir sålunda förmyndarna skyldiga att betala fordonsskatt, avgifter för oriktig parkering, eventuella avgifter till Trafikförsäkringsföreningen m.m. I de situationer ägaren
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
205
till ett motorfordon kan åläggas straffansvar för en viss gärning trots att han inte själv har begått den, s.k. ägaransvar, blir det förmyndarna som svarar i barnets ställe.
Regler om förmyndares ansvar bör införas i lagen om vägtrafikregister. Närmare föreskrifter om registreringen av förmyndare i vägtrafikregistret bör införas i förordningen om vägtrafikregister.
Eftersom en förmyndare likställs med en ägare av fordonet bör ändringar också införas i de författningar som beträffande ägarbegreppet inte hänvisar till lagen om vägtrafikregister, bl.a. fordonsskattelagen och trafikskadelagen. När det gäller avgifter för oriktigt parkerade fordon hänvisar både lagen om felparkeringsavgift och lagen om kontrollavgift vid olovlig parkering till ägarbegreppet i lagen om vägtrafikregister. Någon ändring i dessa lagar är således inte nödvändig.
Utredningen delar Barnombudsmannens och Konsumentombudsmannens uppfattning att överförmyndaren bör få kännedom om att ett barn registreras som ägare till ett motorfordon. Det bör dock inte ställas krav på överförmyndarens samtycke, utan det är tillräckligt att Vägverket underrättar överförmyndaren i samband med registreringen. En sådan skyldighet för Vägverket att underrätta överförmyndaren i samband med att ett barn registreras som ägare till ett motorfordon har som redan noterats under år 2004 införts i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister. Eftersom barnet är skyddat mot fordonsrelaterade skulder genom den föreslagna lösningen, torde överförmyndaren bara ha intresse av att engagera sig i situationer då barnet registreras som ägare till särskilt dyrbara motorfordon. I dessa fall kan det nämligen finnas anledning att överväga att omsätta bilens värde i pengar för att undvika kapitalförstöring. Vad gäller de sakrättsliga aspekterna på gåvor av bl.a. motorfordon hänvisas till avsnitt A 3.6.6.
Innebörden av förmyndarnas ansvar
Förmyndarna ansvarar alltså i den registrerade ägarens, dvs. barnets, ställe för de skyldigheter som följer med fordonsinnehavet. Härvid avses sådana avgifter som följer av någon författning, dvs. fordonsskatt, avgifter för oriktigt parkerade fordon, avgift till Trafikförsäkringsföreningen, överlastningsavgift m.m. Däremot ansvarar förmyndarna inte för förpliktelser som vilar på civilrättslig grund, dvs. verkstadskostnader, inköp av drivmedel, kostnader för besikt-
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
206
ning hos AB Svensk Bilprovning m.m. Förmyndarna har, som framgått, ett straffrättsligt ansvar för att fordonet inte brukas i strid mot bestämmelserna i olika trafikförfattningar. I dessa författningar finns nämligen regler om strikt ägaransvar, vilka sålunda kommer att bli tillämpliga på förmyndarna.
Barnet kan således inte bli betalningsskyldigt för skatter, trafikförsäkringsavgifter, böter och avgifter som hänför sig till fordonsinnehavet. Skulle barnet däremot använda fordonet, kan det naturligtvis ådömas ansvar för t.ex. olovlig körning och hastighetsöverträdelse. Barnet kan dock inte bli betalningsskyldigt för avgifter för oriktig parkering trots att barnet har använt fordonet.
Undantag från förmyndarens ansvar
Huvudregeln bör vara att förmyndaren ansvarar för de kostnader m.m. som ett barns fordonsinnehav medför.
Det finns dock situationer då det inte framstår som rimligt att en förmyndare skall bära ägaransvaret och därmed registreras i vägtrafikregistret. Vissa fordon, t.ex. lätta motorcyklar och traktorer, får nämligen föras av den som har fyllt 16 år och som har avlagt godkänt förarprov. En 16-åring som köper en lätt motorcykel för pengar som han har tjänat genom eget arbete har sålunda ett intresse av att kunna registrera fordonet på sig själv utan att förmyndaren samtidigt görs ansvarig. Vetskapen hos en förmyndare om vad det i kostnadshänseende kan innebära att ansvara för ett fordon kan leda till att förmyndaren vägrar medverka till registreringen, vilket får till följd att den omyndige i praktiken inte kan köpa fordonet i fråga. I nämnda exempel är det ju för övrigt sannolikt den omyndige själv som använder fordonet i fråga.
Undantag från den tänkta ordningen bör således göras för det fall det rör sig om ett fordon som den underårige har behörighet att föra. Likaså bör undantag göras för släpfordon, t.ex. släpvagnar, som kan dras av ett fordon som den omyndige har förarbehörighet för. Rent tekniskt förutsätts här att det vid registreringsförfarandet går att kontrollera att den underårige verkligen har förarbehörighet. Detta kan ske genom en kontroll i vägtrafikregistret där meddelade förarbehörigheter finns registrerade eller genom att en kopia av utfärdat körkort eller traktorkort bifogas ansökan om registrering. Det senare torde vara nödvändigt för utländska medborgare för vilka svensk förarbehörighet inte har meddelats.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
207
Det kan tänkas att den omyndige vid tiden för anmälan om registrering har förarbehörighet för fordonet i fråga men sedermera förlorar denna, t.ex. till följd av ett trafikbrott. I en sådan situation uppkommer frågan huruvida barnets förmyndare bör bli ansvariga för de kostnader m.m. som uppkommer efter det att barnet har förlorat sin förarbehörighet. Enligt utredningens mening bör av flera skäl så inte ske. Syftet med att förmyndare görs ansvariga för kostnader m.m. hänförliga till barnets fordonsinnehav är att undvika att barn utnyttjas som bulvaner. I de situationer då en omyndig har körkort för det fordon som han är registrerad ägare till måste presumtionen vara att barnet använder fordonet i fråga och har rådighet över detta. Redan detta talar för att kostnadsansvaret inte bör ligga på förmyndarna i sådana situationer. Ett annat skäl är att fordonet i fråga kan vara inköpt för pengar som den omyndige själv har tjänat in genom eget arbete efter det att han har fyllt 16 år. Enligt 9 kap. 3 § föräldrabalken får förmyndarna inte utan vidare ta hand om sådan egendom.
Barnets förvärv av motorfordon
Förmyndarnas ansvar och kravet på registrering av dessa i vägtrafikregistret bör omfatta samtliga motorfordon som ett barn på ett eller annat sätt förvärvar. Det gör således ingen skillnad om fordonet har inköpts för barnets pengar eller om det har tillfallit honom genom arv, testamente eller gåva. Vid ett eventuellt undantag från förmyndaransvaret, dvs. då barnet har erforderlig förarbehörighet, gör det inte heller någon skillnad om barnet själv har köpt fordonet eller erhållit det i t.ex. gåva.
Förmyndarens ansvar för kostnader m.m. omfattar även de situationer då en omyndig person innehar ett fordon på grund av kreditköp med återtagandeförbehåll eller med nyttjanderätt för en bestämd tid om minst ett år. När det i det följande talas om barnet som ägare avses samtidigt fallet då barnet är innehavare av ett fordon på de sätt som nyss nämnts. För enkelhetens skull kommer det emellertid fortsättningsvis endast att talas om barnet som ägare av ett fordon.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
208
Barnet blir myndigt eller förvärvar förarbehörighet, m.m.
Förmyndarnas ansvar för de fordonsrelaterade kostnaderna m.m. upphör enligt förslaget när barnet fyller 18 år eller om barnet före sin myndighetsdag får förarbehörighet för det fordon som det är registrerat som ägare till. Detsamma bör gälla, om fordonet är ett släpfordon och den omyndige får förarbehörighet för ett fordon som kan dra släpfordonet i fråga. Vidare bör förmyndarnas ansvar upphöra, om barnets fordon avregistreras. Däremot bör förmyndarnas ansvar inte påverkas av att fordonet ställs av. Skulle barnets fordon överlåtas på någon annan övergår naturligtvis ansvaret för skatt m.m. på den nye ägaren. Vad som nu sagts innebär emellertid inte att förmyndarna undgår ansvar för de kostnader som har uppkommit före det att barnet blev myndigt respektive förvärvade erforderlig förarbehörighet m.m.
Ytterligare om ansvarets placering
När ett barn registreras som ägare till ett fordon skall anmälan om registrering göras av barnets förmyndare. Förfogar barnet över fordonet i enlighet med vad som föreskrivs i 9 kap. 3 eller 4 § föräldrabalken, bör det dock kunna göra en anmälan om registrering på egen hand. Har barnet två förmyndare skall båda underteckna anmälan. Är anmälan om registrering undertecknad av endast en av förmyndarna bör den betraktas som ofullständig, varvid Vägverket bör förelägga förmyndarna att komplettera ansökan. Inkommer inte någon komplettering bör ansökan avvisas. Härigenom undviks att en omyndig person registreras som ägare till ett fordon utan den andre förmyndarens vetskap.
Barnets förmyndare ansvarar solidariskt för kostnader m.m. som uppkommer till följd av fordonsinnehavet. En förmyndare ansvarar emellertid endast för de kostnader m.m. som har uppkommit under den tid som han har varit barnets förmyndare. Skulle han av någon anledning upphöra att vara förmyndare, svarar han inte för kostnader som har uppkommit därefter.
När det talas om barnets förmyndare avses de civilrättsliga förmyndarna. Vanligen framgår dessa av de uppgifter som finns i skattemyndighetens folkbokföringsregister, men det kan finnas undantagssituationer då detta register inte speglar de rätta förhållandena. Det kan t.ex. tänkas att en dom varigenom en förälder skiljs från för-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
209
mynderskapet för ett barn registreras med viss eftersläpning i folkbokföringen. En person som på detta sätt har upphört att vara förmyndare kan inte göras ansvarig för kostnader m.m. som därefter har uppkommit, oavsett vad som finns registrerat i folkbokföringsregistret.
Om en förmyndare avlider, skiljs från förmynderskapet i en vårdnadsprocess eller entledigas från förmynderskapet enligt 10 kap. 10 § föräldrabalken, blir den kvarvarande förmyndaren ensam ansvarig för kostnader m.m. Finns det inte någon annan förmyndare, blir den som särskilt förordnas till förmyndare ansvarig för kostnader m.m. För att undvika betalningsansvar för t.ex. avgifter till följd av att fordonet har varit oriktigt parkerat bör en tilltänkt förordnad förmyndare innan han förordnas kontrollera huruvida barnet är registrerat som ägare till något fordon. Den förordnade förmyndaren blir visserligen inte ansvarig för kostnader m.m. som uppkommit under tiden före hans förordnande men väl efter. Det ligger således i hans intresse att ta reda på var ett fordon som är registrerat på barnet finns någonstans och vem som använder det. Skulle det röra sig om en registrering för skens skull bör den förordnade förmyndaren se till att fordonet registreras i den verklige ägarens namn.
Endast förmyndare kan göras ansvariga för en omyndig persons fordonsinnehav
Ansvaret för de kostnader m.m. som ett barns bilinnehav medför följer med förmynderskapet. En förmyndare kan således inte begära att få bli entledigad från detta ansvar eller avtala med den andre förmyndaren eller någon annan att denne ensam skall bära ansvaret för kostnaderna.
Utredningens förslag tillåter således inte att någon annan än förmyndarna görs ansvariga för ett barns fordonsinnehav. Detta har sin grund i att de förmyndare som registrerar fordon i sina barns namn vanligtvis själva använder fordonet eller i vart fall förfogar över det. Det kan naturligtvis finnas undantagsfall då förmyndaren inte är den som använder det fordon som har registrerats på barnet. T.ex. kan det tänkas att ett barn ärver ett åkeri med tillhörande lastbil som körs av någon anställd i rörelsen. I en sådan situation kan förmyndaren känna att han inte vill ansvara för ett fordon som han inte använder och har kontroll över. Närmare till hands vore kanske att låta den anställde chauffören vara ansvarig för kostnader m.m.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
210
En ordning som skulle innebära att andra myndiga personer än förmyndare kan göras ansvariga för de kostnader som fordonsinnehavet medför, är emellertid förknippad med vissa risker. Mindre nogräknade föräldrar som vill undgå nämnda kostnadsansvar kan tänkas vidtala någon myndig person att, kanske mot viss ersättning, stå som ansvarig för eventuella kostnader i samband med att förmyndarens barn registreras som ägare. Detta skulle kunna få till följd att ansvaret för avgifter för oriktig parkering, fordonsskatter och försäkringspremier flyttas från ett barn till ”målvakter” som redan är mer eller mindre skuldsatta och som saknar utmätningsbara tillgångar.
Det sagda innebär att en släkting till barnet inte själv kan registrera ett fordon på barnet i fråga. Vill t.ex. en mor- eller farförälder skänka ett fordon till sitt barnbarn, måste han eller hon ta kontakt med dess förmyndare som kan ombesörja att barnet registreras som ägare. Förmyndarna blir då som regel ansvariga för kostnader m.m. i enlighet med vad som anförts ovan.
Den förmyndare som vill komma ifrån sitt ägaransvar för den omyndige måste se till att fordonet säljs eller avregistreras.
Den omständigheten att en förmyndare inte får låta någon annan ansvara för de kostnader m.m. som är förknippade med ett barns fordonsinnehav innebär inte något förbud för förmyndaren att sälja barnets fordon på kredit med återtaganderätt eller upplåta nyttjanderätt i det för en bestämd tid om minst ett år. I enlighet med regleringen i nuvarande 4 § lagen om vägtrafikregister skall köparen respektive nyttjanderättsinnehavaren då anses som ägare.
3.6.5.6 Föräldrars möjlighet att för sina barns räkning ingå avtal som innebär skuldsättning
Förslag: I 13 kap. 12 § första stycket 1 föräldrabalken föreskrivs att för den omyndiges räkning får en förälder endast med överförmyndarens samtycke ta upp lån eller företa någon annan rättshandling som innebär att den omyndige sätts i skuld. I paragrafens andra stycke föreskrivs att en förälder utan samtycke från överförmyndaren får företa en rättshandling som innebär att barnet får ett kortare anstånd med betalning för en vara eller en tjänst av ett mindre belopp som från början är bestämt till sin storlek.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
211
Föräldrars möjlighet att för sina barns räkning ingå avtal som innebär skuldsättning av barnet regleras i 13 kap. 12 § föräldrabalken. Av paragrafens första stycke framgår att överförmyndarens samtycke erfordras i tre situationer, nämligen för att
1. ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindelse,
2. ingå borgensförbindelse, eller
3. ställa den omyndiges egendom som säkerhet för den omyndiges
eller någon annans förbindelse.
Före 1995 års reform av föräldrabalken fanns motsvarande reglering i dåvarande 15 kap. 14 § första och andra styckena föräldrabalken där det föreskrevs att förmyndaren inte utan överförmyndarens samtycke fick uppta lån, ingå växelförbindelse eller återköpa livförsäkring på den omyndiges vägnar. Inte heller fick föräldrar utan överförmyndarens samtycke på den omyndiges vägnar ingå borgensförbindelser eller ställa den omyndiges egendom som säkerhet för annans förbindelse. I förarbetena från år 1924 till lagen om förmynderskap uttalas beträffande motsvarigheten till nyss nämnda lagrum att motivet till kravet på samtycke var att hindra en minskning av den enskildes förmögenhet som en skuldsättning alltid medför. De transaktioner som krävde överförmyndarens samtycke var därvid endast upptagande av penninglån och ingående av växelförbindelser. Däremot krävdes inte samtycke för andra kreditavtal, t.ex. kreditköp (NJA II 1924 s. 432).
I samband med översynen i slutet av 1980-talet och mitten av 1990-talet av föräldrabalkens regler ändrades reglerna om bl.a. föräldrars förmyndarförvaltning. Resultatet blev regleringen i bl.a. 13 kap. 12 § första stycket föräldrabalken. Det som skiljer 13 kap. 12 § första stycket föräldrabalken från föregångaren 15 kap. 14 § första och andra styckena föräldrabalken är dels att återköp av livförsäkring inte kräver överförmyndarens samtycke, dels att en förälder inte utan samtycke från överförmyndaren får ställa den omyndiges egendom som säkerhet för den omyndiges egna förbindelser. Vidare har ordet växelförbindelse ändrats till skuldförbindelse.
Det framgår inte av förarbetena till 1995 års reform varför man har valt att ändra ordet växelförbindelse till skuldförbindelse. Inte heller framgår det vad som skall förstås med begreppet skuldförbindelse. I prop. 1993/94:251 s. 115 sägs att det generella kravet på samtycke för skuldsättning bör finnas kvar, varefter det i författningskommentaren till 13 kap. 12 § föräldrabalken anförs att första stycket
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
212
i det föreslagna lagrummet i stort sett motsvarar vad som gällde enligt 15 kap. 14 § första och andra styckena föräldrabalken, se a. prop. s. 241. Uttalandena är måhända ägnade att förvilla, eftersom det inte kan sägas ha funnits något generellt krav på överförmyndarsamtycke för skuldsättning av barn före 1995 års reform. T.ex. torde kravet på överförmyndarsamtycke enligt dåvarande 15 kap. 14 § föräldrabalken inte ha omfattat kreditköp, jfr förarbetsuttalandena från år 1924. Vissa former av kreditköp nämns emellertid i författningskommentaren i 1993/94 års prop. som exempel på transaktioner som överförmyndaren inte bör lämna sitt samtycke till, se a. prop. s. 242.
Med hänsyn till det ovan anförda finns det enligt utredningens mening anledning att ta upp frågan om vilka former av skuldsättning som fordrar överförmyndarens samtycke.
Rättshandlingar som innebär skuldsättning
I det dagliga livet uppkommer skulder som skall betalas inom kortare eller längre tid. Ett banklån i samband med köp av en fastighet är en skuld som löper under flera års tid, medan en vara som levereras mot faktura vanligen genererar en skuld som skall betalas inom någon eller några veckor. I båda fallen åtar sig den enskilde att reglera skulden inom rätt tid. Detta åtagande kan komma till uttryck i en skriftlig handling som undertecknas av säljare och köpare, men åtagandet kan också vara formlöst och underförstått av båda parter, t.ex. när en person skickar efter en bok som levereras mot faktura.
Huvudregeln vid fri föräldraförvaltning är att föräldrar äger företräda barnet vid olika former av rättshandlingar som rör barnets egendom. Genom regler i 13 kap. föräldrabalken inskränks den fria föräldraförvaltningen på en del områden, bl.a. vid vissa former av skuldsättning.
Den nuvarande utformningen av 13 kap. 12 § första stycket punkten 1 innebär att överförmyndarens tillstånd erfordras när en förälder vill ta upp ett lån i barnets namn eller låta barnet ingå någon skuldförbindelse. Ordet skuldförbindelse har inte någon vedertagen specifik juridisk betydelse. Begreppet används vanligen för att beteckna ensidiga skuldförbindelser avsedda för allmän omsättning, se t.ex. 1 kap. 3 § lag (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument. Ordet används emellertid också som en allmän beteck-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
213
ning för ett åtagande att betala en viss skuld, t.ex. i samband med upptagande av banklån. Som framhållits ovan är det oklart vad som avses med begreppet skuldförbindelse i 13 kap. 12 § första stycket punkten 1 föräldrabalken. Sannolikt används begreppet i en mer allmän betydelse i nämnda lagrum, möjligen avses all form av avtalsgrundad skuldsättning av barn, jfr vad som sagts ovan.
Förtydligande av föräldrars möjlighet att vidta rättshandlingar som innebär att barnet sätts i skuld
Det framstår enligt utredningens mening som onödigt omständligt att en förälder måste begära överförmyndarens samtycke så fort han eller hon för barnets räkning avser ingå ett köp av en vara eller tjänst som inte betalas kontant. I praktiken innebär en sådan ordning att överförmyndaren måste tillfrågas vid samtliga transaktioner som innebär ett visst betalningsanstånd, t.ex. vid köp mot faktura. Å andra sidan finns det naturligtvis en risk för att föräldrar oövertänkt intecknar sina barns framtida ekonomi eller rentav utnyttjar sina barn ekonomiskt, om föräldrarna ges en alltför långtgående möjlighet att skuldsätta sina barn. Vissa skulder framstår som farligare än andra. Hit hör bl.a. skulder som uppgår till större belopp och skulder som löper med ränta. Vidare finns det anledning att vara försiktig med att låta barnet få tillgång till tjänster som de mer eller mindre fritt kan utnyttja men som betalas i efterhand, t.ex. internet- och mobiltelefontjänster.
Enligt utredningens uppfattning bör föräldrar intill en viss gräns ges möjlighet att för barnets räkning företa rättshandlingar som innebär en skuldsättning för barnet. Det kan ju tänkas att ett barn har erhållit pengar i gåva för att skaffa en viss vara som enklast köps mot faktura. Under förutsättning att det handlar om rättshandlingar som rör mindre värden och att transaktionen endast innebär ett kortare betalningsanstånd – i regel inte mer än 30 dagar – bör en förälder vara befriad från kravet på att begära överförmyndarens samtycke. Ett villkor är dock att skulden är angiven till ett bestämt belopp redan från början. Med rättshandlingar som rör mindre värden avses vardagliga företeelser som inköp av t.ex. böcker, leksaker och idrottsutrustning som inte betingar högre pris än några hundra kronor. Rör det sig däremot om kreditköp av dyrare varor och tjänster, t.ex. avancerad hemelektronik eller resor, måste överförmyndaren vidtalas. Med hänsyn till kravet på att skulden redan vid
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
214
rättshandlingens ingående skall vara bestämd till ett visst belopp får en förälder inte utan överförmyndarens samtycke teckna ett mobiltelefonabonnemang i barnets namn, om abonnemanget innebär att samtalsavgifter och liknande skall betalas i efterhand. Det finns naturligtvis inget som hindrar att en förälder tecknar ett mobiltelefonabonnemang i sitt eget namn och därefter låter barnet använda telefonen i fråga. Ett alternativ är att låta barnet förvärva en mobiltelefon med vilken endast ett i förskott erlagt belopp kan utnyttjas för samtal och motsvarande tjänster. I sammanhanget bör framhållas att den föreslagna regleringen i 13 kap. 12 § föräldrabalken naturligtvis inte inverkar på föräldrars möjlighet att inom ramen för den fria föräldraförvaltningen göra kontantuttag från barnets konto för att genomföra rättshandlingar på barnets vägnar.
Den stränga regleringen syftar till att avhålla föräldrar från att skuldsätta sina barn, eftersom skuldsättning ofta innebär ett ekonomiskt risktagande. Endast i de fall det kan anses försvarbart med hänsyn till barnets intressen bör en skuldsättning komma i fråga.
Framställningen ovan har tagit sikte endast på föräldrars förvaltning av barns egendom. En regel motsvarande förslaget till 13 kap. 12 § första stycket 1 föräldrabalken bör emellertid införas i 14 kap. 13 § första stycket 1 föräldrabalken för att täcka upp situationen då det är en förordnad ställföreträdare som förvaltar sin huvudmans egendom.
3.6.5.7 Registrering av barns skulder i kreditupplysningsregister
Bedömning: Kreditupplysningsföretag bör inte genom lagstiftning hindras att registrera omyndiga personer i sina register.
När det gäller registrering av skulder hos kronofogdemyndigheten och hos kreditupplysningsföretagen behandlas barn på samma sätt som vuxna, dvs. det finns inte några regler som medger förmånligare behandling av barn i denna fråga. Barnombudsmannen och Konsumentombudsmannen har föreslagit att ett barn skall kunna registreras i kreditupplysningsföretagens register först då det har fyllt 16 år. Vidare föreslår de att kreditupplysningsföretagen alltid måste utreda huruvida barnets skuld egentligen faller under föräldrarnas underhållsskyldighet eller den bakomliggande rättshandlingen är ogiltig på grund av att barnets förmyndare inte har gett sitt sam-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
215
tycke till transaktionen i fråga. Avslutningsvis föreslår de att det införs ett minimibelopp för att en skuld skall leda till en betalningsanmärkning.
Utredningens utgångspunkt är att barn så långt det är möjligt skall skyddas från de negativa konsekvenser som en skuldsättning innebär. Främst bör detta ske genom att underåriga hindras från att hamna i problematiska skuldsituationer, t.ex. genom ökad upplysningsplikt i förhållande till överförmyndaren och genom det föreslagna systemet med förmyndaransvar för underårigas motorfordon.
I de fall en underårig person trots allt registreras för en skuld kan det naturligtvis diskuteras om uppgifter om skuldsättningen bör vara tillgängliga på normalt sätt. En inskränkning av kreditupplysningsföretagens möjligheter att registrera uppgifter om underåriga personer får visserligen den följden att det blir svårare för hyresvärdar, telefonoperatörer, banker etc. att få information om unga människors skulder. Härvid skulle det kunna hävdas att den unge trots sin skuldsättning bör kunna hyra bostad, erhålla lån m.m. Ett sådant synsätt kan lättast försvaras i de situationer då barnet utan egen förskyllan har drabbats av skulderna. Man måste emellertid fråga sig om det i ett vidare perspektiv är ändamålsenligt att särbehandla underåriga på detta sätt.
Att förbjuda kreditupplysningsföretagen att registrera skulder hos personer under 16 år hindrar inte att den som söker denna form av information i stället vänder sig till kronofogdemyndigheten för att erhålla de aktuella uppgifterna. Ett förbud att registrera uppgifter kan vidare innebära att t.ex. hyresvärdar drar sig för att hyra ut lägenheter till unga människor eftersom de inte på ett enkelt sätt kan få reda på om personen i fråga har några obetalda skulder eller inte. Skulder måste betalas även om de inte syns i kreditupplysningsföretagens register. Det faktum att en person med obetalda, förfallna skulder inte finns med i kreditupplysningsföretagens register skulle kunna medföra att en person som redan har svårt att betala sina skulder ges möjlighet att skuldsätta sig ännu mer. En ordning som innebär att ungas skulder inte registreras skulle vidare kunna uppmuntra skuldsatta föräldrar att vidta rättshandlingar i barnets namn, eftersom motparten får svårt att kontrollera barnets skuldsättning.
Som framgått under avsnitt A 3.6.5.1 kan mer än hälften av barns skulder, ca 23 miljoner kr, hänföras till den underåriges eget handlande, dvs. brott och skadegörande handlingar. I dessa sammanhang förefaller det inte orimligt att en oförmåga att göra rätt för sig medför en betalningsanmärkning. Med hänsyn härtill och till vad som
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
216
anförts ovan finner utredningen att det inte är lämpligt att särbehandla barn genom att förbjuda kreditupplysningsföretag att registrera underårigas obetalda skulder. Utredningen finner inte heller skäl att införa regler om någon beloppsgräns för att en obetald skuld skall få registreras av ett kreditupplysningsföretag.
Vad gäller förslaget om att kreditupplysningsföretag skall ha en skyldighet att utreda de bakomliggande förhållandena till en skuld innan den registreras konstaterar utredningen att det inte är möjligt – eller ens önskvärt – att skapa regler som innebär att privata företag skall göra en egen bedömning av riktigheten av verkställbara domar och beslut.
3.6.6 Skydd för gåvor till underåriga, m.m.
Barns möjligheter att ta emot och förfoga över gåvor
Gåva är ett benefikt avtal, dvs. ett avtal där mottagaren inte lämnar något vederlag för det han erhåller. Barn kan vara gåvomottagare, men då de enligt huvudregeln i 9 kap. 1 § föräldrabalken inte får råda över sin egendom eller åta sig förbindelser kan situationer uppkomma då de måste företrädas av någon annan för att kunna ta emot gåvan.
Enligt huvudregeln i 9 kap. 1 § föräldrabalken får en underårig inte själv råda över sin egendom eller åta sig förbindelser i vidare mån än som följer av vad som skall gälla på grund av lag eller villkor vid förvärv av gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
Den grundläggande föreskriften i 9 kap. 1 § föräldrabalken frånkänner inte generellt den underårige behörigheten att företa rättshandlingar. Lagrummet behandlar rätten att råda över egendom och ikläda sig förpliktelser, men berör inte den underåriges förmåga att på egen hand förvärva rättigheter. Denna begränsning i föreskriftens räckvidd har sin grund i dess syfte att skydda den underårige mot följderna av ekonomiskt ofördelaktiga rättshandlingar. Från denna synpunkt föreligger inte någon anledning att hindra den underårige från att ta fasta på rättshandlingar som uteslutande är till hans fördel. För att den underårige skall anses behörig att företa en rättshandling är det inte tillräckligt att rättshandlingen på det hela taget är fördelaktig för honom. Det skall vara fråga om ett rent förvärv där varje ekonomisk risk för den underårige praktiskt taget framstår som
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
217
utesluten. Den omyndige kan således inte ta emot en gåva med vilken är förknippad skyldighet att fullgöra vissa prestationer till givaren eller tredje man. För att kunna ta emot en gåva måste en underårig dessutom besitta de psykiska egenskaperna för att uppfatta innebörden av rättshandlingen i fråga. Kraven på gåvotagarens förståndsutveckling måste härvid ställas högre då det är fråga om en fordringsrätt än vid gåva av ett lösöreföremål, se NJA II 1924 s. 314 f.
Om ett barn har tagit emot en gåva på villkor som inte kan anses vara uteslutande till hans fördel eller har tagit emot en gåva som han inte förstår innebörden av, innebär detta inte att rättshandlingen är ogiltig. Rättshandlingen kan nämligen enligt 9 kap. 6 § föräldrabalken godkännas av förmyndaren. Barnets motpart äger dock frånträda avtalet så länge något godkännande av nyss nämnt slag inte har skett. För det fall motparten kände till att han rättshandlade med ett barn får han inte frånträda avtalet förrän avtalad eller skälig tid för inhämtande av godkännande har löpt ut.
Den omständigheten att ett barn har erhållit egendom i gåva innebär inte automatiskt att den underårige själv får förfoga över gåvan. Egendomen står i stället som regel under förmyndarens förvaltning. En gåva kan emellertid ges till barnet under villkor att den underårige själv skall få råda över egendomen. Ett sådant förordnande skall enligt 9 kap.3 och 4 §§föräldrabalken respekteras av förmyndaren. Om det är olämpligt att barnet förfogar över gåvan, kan förmyndaren emellertid med stöd av nyss nämnda lagrum omhänderta egendomen. En förutsättning för ett sådant omhändertagande är att det är erforderligt med hänsyn till barnets uppfostran eller välfärd. Har den underårige fyllt 16 år krävs överförmyndarens samtycke till att förmyndaren omhändertar egendomen i fråga.
Ställföreträdare för barn vid mottagande av gåva
Som framgått ovan kan ett barn själv ta emot en gåva under förutsättning att han förstår innebörden av gåvan och att gåvan är till uteslutande nytta för honom. En fyraåring kan sålunda mycket väl ta emot en leksak och förstå att den är en gåva till honom. Däremot torde samme fyraåring knappast ha sådan insikt att han kan ta emot ett löpande skuldebrev. Kravet på att gåvan skall vara till uteslutande nytta för den underårige innebär att ett barn inte själv kan ta emot en stereoanläggning som givaren har köpt på avbetalning och därefter, med säljarens tillåtelse, skänkt till den underårige med villkoret
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
218
att denne skall stå för den återstående avbetalningsskulden. Däremot torde barnet kunna ta emot nämnda stereoanläggning om den skänks utan några villkor och barnet är stort nog att förstå innebörden av gåvan.
I de situationer ett barn inte själv kan ta emot en gåva måste han företrädas av någon som för barnets räkning kan ta ställning till barnets nytta av gåvan, och, om den bedöms vara till nytta, ta hand om gåvan. Normalt är det barnets förmyndare, dvs. vanligtvis föräldrarna, som företräder barnet i dessa sammanhang. I de flesta fall är det tillräckligt att förmyndaren fysiskt tar emot gåvan och vid lämpligt tillfälle, dock senast vid barnets myndighetsdag, överlämnar denna till barnet. En del gåvor kräver emellertid viss form för att bli gällande. Vid gåva av fastighet eller bostadsrättslägenhet fordras sålunda skriftlig form, med underskrift även av gåvotagaren, se 4 kap.1 och 29 §§jordabalken respektive 6 kap. 4 § bostadsrättslagen. Gåva av aktier eller obligationer i elektronisk form fordrar för att bli giltig att innehavet registreras på gåvotagaren. I detta sammanhang skall erinras om att en förmyndare inte utan överförmyndarens tillstånd får ta emot en fastighet eller en bostadsrätt för den underåriges räkning, se 13 kap. 10 § föräldrabalken. Likaså erfordras vid kontrollerad förvaltning överförmyndarens tillstånd för att placera den underåriges tillgångar i aktier, se 13 kap.2 och 6 §§föräldrabalken.
Om det är barnets förmyndare som är givare, kan vissa komplikationer uppstå. En förmyndare kan nämligen inte vara givare och samtidigt företräda mottagaren, dvs. barnet. Så länge barnet kan företräda sig själv i enlighet med vad som sagts ovan torde dock inte några problem uppstå. Rör det sig däremot om en större gåva, t.ex. en fastighet, torde barnet inte själv kunna ta emot gåvan. Eftersom förmyndaren inte kan företräda barnet måste i denna situation en god man utses enligt nuvarande 11 kap. 2 § föräldrabalken. Godmanskapet är tillfälligt och upphör när den gode mannen har vidtagit de åtgärder som gåvan kan tänkas föranleda, t.ex. inhämtande av godkännande från överförmyndaren och ingivande av ansökan om lagfart.
Gåvor från barnet
Ett barn som inte råder över sin egendom kan inte med bindande verkan ge bort denna. Föräldrar får enligt 13 kap. 11 § första stycket föräldrabalken inte heller ge bort barnets egendom. Undantag görs dock för personliga presenter vars värde inte står i missförhållande
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
219
till barnets ekonomiska villkor. Enligt rådande uppfattning torde dock föräldrar aldrig kunna använda barnets pengar för att köpa presenter åt sig själva. I paragrafens andra stycke föreskrivs att föräldrarna efter samtycke från överförmyndaren får använda barnets inkomster till understöd åt anhöriga eller andra som står barnet nära. Överförmyndarna är emellertid mycket restriktiva med att meddela sådana samtycken.
3.6.6.1 Gåvans fullbordande
Ur barnets synvinkel är det av flera skäl angeläget att det verkligen blir ägare till den erhållna egendomen och får sakrättsligt skydd för denna. Sakrättsligt skydd syftar på skydd mot anspråk av olika slag från tredje man, i detta fall alltså någon annan än givaren och gåvotagaren. Med det sakrättsliga skyddet följer större möjligheter att realisera och skydda gåvans värde. Vidare motverkas skentransaktioner som under vissa förhållanden, t.ex. vid fordonsinnehav, kan få skadliga verkningar för barnet.
Uttrycket ”fullbordad gåva” har inte någon självständig betydelse i den meningen att termen innefattar några särskilda rättsföljder. Termen innebär emellertid ur framställningssynpunkt en förenkling av beskrivningen när en gåvotagare får sakrättsligt skydd för den egendom han har erhållit (jfr Henrik Hessler, Allmän sakrätt, 1973, s. 533). Begreppet ”fullbordad gåva” används dessutom i lagstiftningen, se t.ex. lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva och 4 kap. 6 § konkurslagen. När begreppet fullbordanstidpunkt används nedan avses således den tidpunkt då gåvan blir gällande mot givarens borgenärer.
Lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva
I lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva, hädanefter gåvolagen, finns vissa bestämmelser om när en gåva av lös egendom skall anses fullbordad. Bestämmelserna är emellertid inte uttömmande, t.ex. saknas regler om fullbordanspunkten vid gåva av immateriella rättigheter.
Blotta utfästelsen om en gåva av lös egendom är, så länge gåvan inte fullbordats, utan verkan, om inte utfästelsen har skett i skriftlig form. Även om utfästelsen gjorts i skriftlig form gäller inte gåvan mot givarens borgenärer så länge den inte har fullbordats, se 1 § gåvolagen.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
220
Gåvor av lösöre eller kontanter fullbordas genom att egendomen kommer i gåvotagarens besittning, se 2 § gåvolagen.
Består gåvan av aktiebrev eller löpande skuldebrev eller annan handling vars företeende utgör villkor för rätt att kräva betalning eller för utövande av annan rättighet, är gåvan fullbordad när gåvotagaren har fått handlingen i sin besittning. I dag är det emellertid vanligt att värdepapper av nyss nämnt slag inte existerar annat än i elektronisk form. Elektroniska värdepapper registreras på ett s.k. avstämningskonto hos en central värdepappersförvarare, t.ex. VPC, med stöd av lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, och gåvan fullbordas i dessa fall genom att förvärvet registreras hos den centrala värdepappersförvararen. I vissa situationer kan dock andra än ägaren förvalta värdepappret, t.ex. vid lån av aktier. En gåva av ett värdepapper i elektronisk form som förvaltas av någon annan än givaren fullbordas genom att förvaltaren underrättas om gåvan. – En gåva av ett enkelt skuldebrev är fullbordad när gäldenären har underrättats av givaren. Har gåvan av det enkla skuldebrevet tillkommit genom en skriftlig utfästelse, som överlämnats till gåvotagaren, kan gåvan fullbordas också genom att gåvotagaren underrättar gäldenären, se 3 § gåvolagen.
En vanlig form av gåva är att givaren sätter in pengar på gåvotagarens konto hos t.ex. en bank. Gåvor av detta slag fullbordas normalt genom överföringen av pengarna under förutsättning att givaren inte förbehåller sig dispositionsrätt till pengarna. Gåvans fullbordande hindras emellertid inte av att givaren behåller en eventuell bankbok till mottagarens konto, se 4 § gåvolagen. För gåvor av detta slag från en förälder till ett barn torde fullbordanspunkten inträda först då förälderns rådighet över pengarna har upphört eller inskränkts, se nedan under A 3.6.6.4.
Övriga förvärv genom gåva
Som framhållits ovan finns det ett flertal fall av gåva som inte regleras i gåvolagen. Nedan anges några sådana situationer.
Gåva av fastighet. Som framgått ovan är en gåva av en fastighet underkastad formkrav för att bli giltig. Sålunda skall givaren skriftligen förklara att han överlåter fastigheten på mottagaren som, likaledes skriftligen, skall bekräfta gåvan. För att gåvan skall fullbordas fordras enligt praxis att gåvohandlingen överlämnas till gåvotagaren (se Hessler, a.a., s. 247 f och Lennart Vahlén, Fastighetsköp, 1965,
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
221
s. 126). Ett undantag från denna regel framgår av rättsfallet NJA 1954 s. 568 där givaren inte överlämnade gåvohandlingen till gåvotagaren. I stället lät han lagfara fastigheten för gåvotagarens räkning, vilket ansågs kunna ersätta kravet på tradition av gåvohandlingen. Annars behövs alltså inte lagfart eller lagfartsansökan för att borgenärsskydd skall uppkomma.
Gåva av bostadsrätt. I likhet med vad som gäller om fast egendom fordras ett skriftligt avtal som skall skrivas under av givaren och gåvotagaren för att gåvan skall bli giltig. För att gåvan skall fullbordas krävs enligt rättsfallet NJA 1993 s. 560 att bostadsrättsföreningen underrättas om gåvan.
Immateriella rättigheter. I den mån den immateriella rättigheten kan registreras skulle ett införande av gåvotagaren som ny innehavare kunna vara tillräckligt för att gåvan skall vara fullbordad. Sådana tankar fanns vid arbetet med den nuvarande varumärkeslagen och patentlagen, men resulterade aldrig i lagstiftning. Rättsläget är därför osäkert om vad som gäller beträffande fullbordanstidpunkt för immateriella rättigheter. Den förhärskande uppfattningen synes dock vara att gåvotagaren erhåller sakrättsligt skydd redan i och med överlåtelseavtalet (se Ulf Bernitz m.fl., Immaterialrätt, 1998, s 214).
Ideella andelar i lös egendom. En inte ovanlig situation är att flera personer äger en lös sak tillsammans, t.ex. en häst eller en segelbåt. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 1987 s. 3 uttalat att en överlåtelse av en ideell andel i lös egendom inte blir gällande mot överlåtarens borgenärer redan genom överlåtelseavtalet. Detta motiverades främst av intresset av att motverka skenöverlåtelser. Sålunda krävdes utöver överlåtelseavtalet någon form av besittningsövergång. I NJA 1998 s. 545 utvecklar Högsta domstolen tankarna från 1987 års fall och konstaterar att om den som förvärvar en ideell andel i lösöre får sambesittning till egendomen tillsammans med överlåtaren fordras ingen besittningsövergång för att förvärvaren skall erhålla sakrättsligt skydd för sin andel. Högsta domstolen uttalar vidare att nu nämnda regel bör gälla också vid gåva av en ideell andel i lös egendom.
Gåva av byggnad på ofri grund. Rättsläget anses vara oklart i frågan om när en gåvotagare erhåller sakrättsligt skydd till en byggnad på annans mark (se Jan Hellner, Speciell avtalsrätt II Kontraktsrätt, 1996, s. 243). Enligt ett äldre rättsfall, NJA 1907 s. 474, uppställs ett krav på tradition vid sådana gåvor.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
222
3.6.6.2 Ogiltiga gåvor
Allmänna avtalsrättsliga principer om tolkning, ogiltighet och jämkning av avtal gäller även för benefika avtal. Tillämpningen av ogiltighetsregler vid benefika avtal blir emellertid ofta en annan än vid onerösa. För gåvor och andra benefika avtal kan ett antal olika ogiltighetsregler bli aktuella.
Förklaringsmisstag
Enligt 32 § första stycket avtalslagen blir den som avgivit en viljeförklaring, vilken till följd av felskrivning eller annat misstag på hans sida fått annat innehåll än åsyftat, inte bunden av viljeförklaringens innehåll, om den till vilken förklaringen var riktad insåg eller borde ha insett misstaget.
Av det sagda följer att den som av misstag avger en viljeförklaring med annat innehåll än åsyftat blir bunden av viljeförklaringen, om motparten var i god tro. Under vissa förhållanden, t.ex. vid gåva, kan emellertid undantag göras, dvs. givaren blir inte nödvändigtvis bunden av en godtroende gåvotagares uppfattning (se Kurt Grönfors, Avtalslagen, 1995, s. 199).
Skenavtal
För att en gåvotagare skall få sakrättsligt skydd för den erhållna egendomen är det en förutsättning att gåvotransaktionen inte är ett skenavtal. Ett skenavtal anses vara för handen då såväl givare som gåvotagare är införstådda med att gåvoavtalets syfte inte är att givaren skall avhända sig egendomen utan att han i själva verket skall förbli ägare till denna. Sådana transaktioner torde inte vara ovanliga då ”givaren” befarar att hans borgenärer är ute efter honom tillhörig egendom. Om den fiktive gåvotagaren enligt en gåvohandling inte känner till att gåvan är en skentransaktion löper ”givaren” en risk att få infria sin utfästelse. Av 34 § avtalslagen följer nämligen att en godtroende gåvotagare kan göra gällande den fordran eller rättighet som framgår av gåvoavtalet.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
223
Ogiltighet enligt 33 eller 36 § avtalslagen samt enligt förutsättningsläran
En gåva kan bli ogiltig eller jämkas enligt 33 eller 36 § avtalslagen. Vidare kan en gåva bli ogiltig enligt förutsättningsläran.
Återgång enligt gåvolagen
I 5 § gåvolagen anges två fall då en gåva av lös egendom kan återgå under förutsättning att den inte har fullbordats. Givaren kan sålunda enligt 5 § första stycket återkalla eller minska sin gåva, om hans förmögenhetsvillkor har blivit så försämrade att det skulle vara uppenbart obilligt att låta gåvotagaren utkräva gåvan. Enligt 5 § andra stycket kan givaren återkalla sin gåva, om gåvotagaren gör givaren ”märklig” orätt. En förutsättning är dock att givaren inom ett år från det att han fått reda på orätten ger återkallelsen till känna för gåvotagaren.
Återvinning enligt konkurslagen
Även om en gåva från en förälder till sitt barn har fullbordats kan den återvinnas till föräldrarnas konkursbo enligt 4 kap. 6 § konkurslagen. I nämnda paragraf föreskrivs att en gåva går åter, om den har fullbordats senare än sex månader före fristdagen. En gåva som har fullbordats dessförinnan men senare än ett år eller, när den har skett till någon som är närstående till gäldenären, tre år före fristdagen går åter, om det inte visas att gäldenären efter gåvan hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart motsvarade hans skulder. Vad som nu sagts gäller även köp, byte eller annat avtal, om det med hänsyn till missförhållandet mellan utfästelserna på ömse sidor är uppenbart, att avtalet delvis har egenskap av gåva. Understöd och sedvanliga gåvor som inte stod i missförhållande till gäldenärens ekonomiska förhållanden är undantagna från återvinning enligt nämnda paragraf.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
224
3.6.6.3 Utmätning hos föräldrar
Frågan om vilken egendom som tillhör ett barn kommer ofta upp i situationer då det är aktuellt med utmätning för dess föräldrars skulder. Nedan kommer ett antal situationer att behandlas för att åskådliggöra den sakrättsliga problematiken.
I 4 kap. 17 § utsökningsbalken föreskrivs att lös egendom får utmätas, om det framgår att egendomen tillhör gäldenären eller om han enligt 18 eller 19 § skall anses vara ägare. Enligt 4 kap. 18 § första stycket utsökningsbalken skall gäldenären anses vara ägare till lös egendom som han har i sin besittning, om det ej framgår att egendomen tillhör annan. I 4 kap. 19 § utsökningsbalken föreskrivs att, om gäldenären är gift och varaktigt sammanbor med sin make och de har lös egendom i sin gemensamma besittning, anses gäldenären som ägare till egendomen, om det ej görs sannolikt att de är samägare till egendomen enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt och det ej heller framgår att egendomen tillhör den andre eller någon annan. Detsamma gäller, när gäldenären varaktigt sammanbor med annan under äktenskapsliknande förhållanden. I paragrafens andra stycke anges att om gäldenären och annan än som avses i första stycket har lös egendom i sin gemensamma besittning, får egendomen eller andel däri utmätas endast om det framgår att egendomen eller andelen tillhör gäldenären.
Lös egendom i bostaden
Egendom i föräldrars och barns gemensamma bostad får enligt förarbetena till utsökningsbalken i regel anses vara endast i föräldrarnas besittning. Barnets rätt får då styrkas. Frågan kan dock ibland få bedömas annorlunda, t.ex. om det är fråga om typiska saker för barn eller om ett vuxet barn sammanbor med sina föräldrar, se prop. 1980/81:8 s. 429.
Sannolikt har ett föremåls placering i bostaden en viss betydelse vid bedömningen av besittningssituationen.
Ett intressant rättsfall i sammanhanget är NJA 1962 s. 669. En dotter fick av sina föräldrar vid sitt giftermål en sekretär med prydnadsföremål. Hon lät emellertid sekretären stå kvar i föräldrahemmet där hon tidvis vistades. I samband med faderns död gjorde dödsboet anspråk på föremålen. Högsta domstolen kom till slutsatsen att gåvan inte ägde verkan mot givaren och hans dödsbo med moti-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
225
veringen att gåvan på lika sätt som förut stod kvar i ett rum, som ej var ställt till dotterns uteslutande disposition, samt att någon ändring i besittningsförhållandena inte inträtt före faderns död. Bertil Bengtsson har i en analys av rättsfallet konstaterat att det knappast hade varit tillräckligt för sakrättsligt skydd att sekretären t.ex. hade flyttats in i dotterns flickrum (Bertil Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1971, s. 30).
I rättsfallet NJA 1995 s. 416 utmättes bl.a. möbler för två makars obetalda skatteskulder. Makarnas 18-åriga dotter hävdade att möblerna tillhörde henne och gjorde gällande att hon hade köpt egendomen av en namngiven person tre år tidigare. Högsta domstolen konstaterade att möblerna vid utmätningstillfället funnits och nyttjats i makarnas och dotterns bostad. Möblerna ansågs därmed ha befunnit sig i makarnas gemensamma besittning. Beträffande frågan om dottern skulle anses ha en självständig omedelbar sambesittning med föräldrarna uttalade Högsta domstolen bl.a. följande: Det framstår som naturligt, att minderåriga barn i princip saknar självständig besittning till egendom i familjens bostad. Med hänsyn till de skilda situationer som kan leda till barns fortsatta boende med föräldrarna är det inte möjligt att fastställa en gräns, såsom myndighetsålder eller avslutad utbildning, vid vilken barnet skall anses som sambesittare till egendom i den gemensamma bostaden (Torkel Gregow, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987, s. 180). Makarnas dotter var vid utmätningstillfället 18 år och hade utan avbrott eller yttre förändringar bott i föräldrahemmet. Någon sambesittning för dottern med föräldrarna kan med hänsyn härtill inte anses ha uppstått. Egendomen får därför utmätas för föräldrarnas skulder om det inte framgår, att egendomen tillhör dottern. Högsta domstolen konstaterade därefter att dottern inte hade styrkt att hon ägde egendomen.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den centrala frågan vid bedömningen av det sakrättsliga skyddet för gåva till barn av egendom som finns i familjens bostad är om en besittningsövergång har skett. Barnets ställning i utmätningsärendet är härvid svagare, om gåvan kommer från föräldrar som barnet bor tillsammans med än om den kommer från en utomstående person. För att åskådliggöra detta kan nämnas tre typfall.
I det första typfallet anses egendomen vara i föräldrarnas ensambesittning, t.ex. möbler som finns i bostadens gemensamma utrymmen. Barnet har då bevisbördan för att egendomen är barnets. Om barnet kan visa att det har fått egendomen av en släkting som det inte bor tillsammans med, kan egendomen inte utmätas. Påstår barnet
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
226
att det har fått den ifrågavarande egendomen av sina föräldrar hjälper det föga att det kan visa att så verkligen är fallet, t.ex. genom att förete ett gåvobrev. Eftersom egendomen är i föräldrarnas besittning har någon besittningsövergång till barnet inte skett, och egendomen kan således utmätas för föräldrarnas skulder.
I det andra typfallet anses egendomen vara i sambesittning mellan barn och föräldrar, t.ex. en TV apparat i barnets egna utrymmen. Egendomen kan då utmätas endast om det framgår att den tillhör gäldenären, dvs. föräldern. Om barnet påstår att det har fått den aktuella egendomen av någon utomstående, måste utmätningssökanden motbevisa att så är fallet. Kan han inte det är egendomen skyddad från utmätning. Om däremot föräldrarna påstås vara givare, kan någon besittningsövergång normalt inte anses ha skett eftersom föräldrarna ju fortfarande har rådighet över egendomen. Utmätning får således ske. För att egendomen skall kunna fredas i den senare situationen måste barnet sannolikt kunna visa att det har ensambesittning till denna.
I det tredje typfallet anses egendomen vara i barnets ensambesittning. Så kan vara fallet t.ex. om ett äldre barn förvarar mycket personliga artiklar i sin del av bostaden. Egendomen får utmätas för föräldrarnas skuld endast om det framgår att den tillhör föräldrarna. Påstår barnet att givaren är en utomstående person måste utmätningssökanden motbevisa detta. Kan han inte det är egendomen fredad från utmätning. Resultatet blir detsamma om det påstås att föräldrarna är givare av gåvan. Eftersom egendomen är i barnets ensambesittning har en besittningsövergång skett och under sådana förhållanden är gåvan fullbordad.
Vad gäller typfallen två och tre kan det naturligtvis råda osäkerhet om vilken form av besittning det rör sig om. I sådana fall torde bevisbördan för besittningsövergång ligga på barnet.
Annan lös egendom
Barn kan naturligtvis genom gåva erhålla egendom som inte förvaras i bostaden. Det kan t.ex. röra sig om en bil, en båt eller ett fritidshus på annans mark.
För bilar gäller ett krav på registrering, dvs. ägaren skall anmälas till Vägverkets fordonsregister. Någon prövning av äganderätten sker emellertid inte i samband med registreringen och den anses därför i praxis inte ge tillräckligt stöd för att fordonet skall anses tillhöra
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
227
den som är antecknad som ägare. För att ett barn skall kunna freda ett sådant föremål från utmätning för skulder hos en förälder som skänkt egendomen måste det i enlighet med vad som sagts ovan visa att en besittningsövergång har skett från föräldern, vilket många gånger kan vara svårt. Om en förälder skänker sin bil till sitt barn men förbehåller sig rätten att använda fordonet, kan man knappast tala om en besittningsövergång och således inte heller om en fullbordad gåva. Samma sak torde gälla för en fritidsbåt och för ett fritidshus på annans mark. Det krävs sålunda att det finns något som utåt visar att givarens rådighet över föremålet har upphört eller, om det rör sig om överlåtelse av en ideell andel, i vart fall har inskränkts. Blotta påståendet att t.ex. en bil tillhör barnet i familjen räcker sålunda inte. Anses egendomen vara i förälderns besittning eller i sambesittning mellan barnet och föräldern räcker normalt inte ens gåvobrev eller annan bevisning beträffande förälderns gåvoavsikt, jfr vad som sagts ovan beträffande typfall ett och två.
Om däremot den lösa egendomen har skänkts av någon utomstående, har barnet bättre möjligheter att freda den från utmätning.
Tillgångar på bankkonton
Som framgått ovan kan en gåva av pengar fullbordas i och med att givaren sätter in medlen på gåvotagarens konto utan att förbehålla sig rätten att förfoga över pengarna, se 4 § gåvolagen. När en förälder sätter in pengar på sitt barns konto uppkommer emellertid särskilda sakrättsliga aspekter. För att gåvan skall vara fullbordad krävs naturligtvis att föräldern inte förbehåller sig rätten att förfoga över pengarna. En förbehållslös insättning av pengar på barnets konto synes dock inte vara tillräcklig för sakrättsligt skydd.
Före 1995 års reform av föräldrabalken gällde att omyndigas konton i princip var oåtkomliga för föräldrarna om de inte hade överförmyndarens samtycke till att röra medlen. Mot bakgrund härav ansågs en gåva av pengar från föräldrarna vara fullbordad i och med att medlen sattes in utan dispositionsförbehåll. Sedan reformen 1995 år har dock föräldrar i egenskap av förmyndare en betydligt större tillgång till sina barns bankkonton. Detta får betydelse för fullbordanspunkten av en gåva i form av insättning av pengar på barnets konto.
I förarbetena till 1995 års reform, prop. 1993/94:251 s. 235 f, anförs följande:
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
228
Ett system med obligatorisk överförmyndarspärr på alla konton innebär att om en förälder ger sitt barn pengar genom att sätta in dem på ett konto i barnets namn, gåvan är sakrättsligt giltig och skydd mot förälderns borgenärer har uppkommit. När föreskrifterna om spärr på bankkonton m.m. tas bort för samtliga föräldraförvaltningar innebär det alltså att en förälders insättning av medel på konto i barnets namn inte kommer att leda till en fullbordad gåva. Detta kan sägas leda till en försämring av skyddet för barns egendom. Här skall dock beaktas att det nu i regel är fråga om gåvor inom en familj. Vid konkurs finns relativt långtgående möjligheter att återvinna gåvor till närstående, återvinningsfristen är tre år enligt 4 kap. 6 § konkurslagen. Vidare innebär vår rättsordning att det många gånger är svårt att inom en familj freda egendom från utmätning genom överlåtelser mellan familjemedlemmar. Mot denna bakgrund framstår det inte som särskilt betänkligt, om en ändring av huvudregeln leder till att barnens sakrättsliga skydd mot föräldrarnas borgenärer försämras något. Kvar står det faktum att föräldrarna genom ett aktivt handlande kan försäkra sig om att medlen får sakrättsligt skydd, genom att antingen själv ställa upp villkor om särskild överförmyndarkontroll eller att överlämna medlen till särskild förvaltning. Båda alternativen innebär att föräldrarnas dispositionsrätt påverkas på ett sådant sätt att en sakrättsligt giltig gåva har uppkommit.
Nyss nämnda propositionsuttalande har gett upphov till frågan när en gåva skall anses fullbordad i skatterättsligt hänseende, se prop. 1996/97:150 s. 195. I 36 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL) föreskrivs numera att när en förälder är förmyndare och som gåva åt den omyndige till sådant kreditinstitut som avses i 2 kap. 4 a § inkomstskattelagen (1999:1229) eller företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet överlämnat pengar eller överfört medel som föräldern haft innestående i sådant kreditinstitut eller företag utan att förbehålla sig rätt att för egen räkning förfoga över gåvomedlen anses gåvan fullbordad enligt AGL när gåvomedlen mottagits av kreditinstitutet eller företaget för den omyndiges räkning eller överförts till den omyndiges konto.
Den rättspraxis som finns på området hänför sig till tiden före 1995 års reform och består av ett rättsfall från Högsta domstolen (NJA 1981 s. 464) och ett från Regeringsrätten (RÅ 1987 ref. s. 126). Båda rättsfallen tar sikte på situationen då en förälder sätter in pengar på sitt barns konto och förbehåller sig rätten att disponera över medlen utan överförmyndarens tillstånd.
Högsta domstolen konstaterade i rättsfallet från år 1981 att föräldern genom dispositionsförbehållet gjort ett sådant förbehåll som avses i 4 § gåvolagen, vilket medförde att gåvan inte ansågs vara fullbordad. Regeringsrättens majoritet (tre regeringsråd) i rättsfallet
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
229
från år 1987 kom till motsatt slut. Majoriteten ansåg nämligen att det dispositionsförbehåll som föräldern hade gjort blott avsåg förmyndarförvaltning, dvs. förvaltning av gåvomedlen för barnens räkning. Föräldern hade alltså inte förbehållit sig någon dispositionsrätt för egen räkning. Gåvan ansågs sålunda vara fullbordad trots det gjorda förbehållet. Minoriteten ansåg med hänvisning till 1981 års fall från Högsta domstolen att någon fullbordad gåva inte förelåg.
Gösta Walin har kritiserat ovan refererade uttalande ur prop. 1993/94:251 och framhållit att det inte är säkert att slutsatsen i uttalandet är riktig. Walin menar att alla dispositioner som omfattas av 4 § gåvolagen ger sakrättsligt skydd, om inte en givare som tillika är förmyndare förbehåller sig dispositionsrätt för egen räkning. Till stöd härför anför han att när 4 § gåvolagen kom till blev enligt dåvarande förmynderskapslag insatta bankmedel inte automatiskt spärrade och inte heller förvärvade aktier eller andra värdehandlingar. Det var sålunda klart att t.ex. en bankinsättning i enlighet med lagrummet medförde sakrättslig verkan trots att insättaren/förmyndaren ägde befogenhet att ta ut medlen. I 4 § gåvolagen talas om rätt att förfoga över medlen. Det innebär enligt korrekt språkbruk en materiell rätt att förfoga över medlen för egen räkning (jfr termen fri förfoganderätt för efterlevande makes rätt). En förmyndare har endast behörighet att förvalta medel för myndlingens räkning men ingen materiell rätt till medlen. Lydelsen av lagrummet är oförändrad och förutsätter att givaren inte har gjort ett uttryckligt förbehåll. Uttalandet i motiven till ändringarna i föräldrabalken utgör inte motiv till bestämmelsen i gåvolagen utan endast en förmodan av lagskrivaren rörande en konsekvens på ett område som inte var föremål för någon åtgärd. Motivuttalandena har inte föregåtts av någon penetration av problematiken. Bl.a. har man förbisett det förhållandet att numera båda föräldrarna regelmässigt är förmyndare. Om den ena föräldern sätter in pengar i barnets namn, har han inte därefter någon befogenhet eller behörighet att ensam ta ut beloppet eller uppbära avkastningen. I motivuttalandet har man helt enkelt svalt 1981 års rättsfall och tagit för givet att ingen förälder kan såvitt angår pengar fullborda en gåva till sitt barn utan att medlen särskilt spärras. Härmed skulle Högsta domstolen relativt oförskyllt ha för tiden efter föräldrabalksreformen spolierat den utväg som man tidigare hade och som man år 1936 avsåg att lagfästa. Walin anför avslutningsvis att om bestämmelsen i 4 § gåvolagen anses för långtgående, bör en ändring av lagrummet ske efter övervägande för och emot och inte i följd av bedömningen i ett ströfall under den tid då automa-
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
230
tisk spärr gällde som princip (Gösta Walin, Lagen om skuldebrev m.m., 1997, s. 243 ff).
Avstående från arv eller testamente
En företeelse som ligger gåvan nära är avstående från arv eller testamente till förmån för någon annan. Denna rättsfigur är för närvarande inte reglerad i lag, men termen används i 15 kap. 6 § föräldrabalken. Rättspraxis innehåller vidare förhållandevis många avgöranden som tar sikte på sådana avståenden. Arvs- och testamentsavstående har fått särskild behandling inom skatterätten.
I dag synes inom civilrätten den uppfattningen gälla att om någon avstår en testamentslott till förmån för sina barn, anses barnen ha erhållit egendomen i fråga direkt efter testator. Rör det sig emellertid om avstående av arv anses barnet ha erhållit den aktuella egendomen i gåva från arvtagaren, dvs. från föräldern, se NJA 1971 s. 587 och NJA 1983 s. 791.
Högsta domstolen har i några rättsfall behandlat de sakrättsliga aspekterna på arvsavståenden. I rättsfallet NJA 1984 s. 582, som rör arvsskatt, hade en förälder gjort arvsavståenden till sina barn på så sätt att hon hade utfärdat skuldebrev som löpte utan ränta och förföll till betalning vid hennes död. Högsta domstolen uttalade att en förklaring om arvsavstående med vilken i realiteten inte åsyftas någon uppoffring från den avståendes sida inte skall godtas. Om den avstående arvingen avser att fullgöra avståendet genom att till den eller dem som är närmast berättigade till arvet utfärda skuldebrev som förfaller till betalning först vid hans död kan, i vart fall då någon ränta inte är utfäst att utgå under den avståendes livstid, förklaringen om arvsavstående inte anses innebära en verklig uppoffring. I rättsfallet NJA 1993 s. 34 hade en arvinge med trassliga affärer avstått sitt arv till förmån för sina egna arvingar. Arvingens andel i dödsboet utmättes, varvid hon gjorde gällande att arvsavstående hade skett. Högsta domstolen konstaterade att dödsboet inte hade denuntierats om avståendet, vilket innebar att arvsavståendet inte blev gällande mot arvingens borgenärer.
Det är förhållandevis vanligt att föräldrar gör avstående från arv eller testamente till förmån för sina barn. Anledningen har många gånger varit en önskan att uppnå en förmånligare arvsskatt eftersom avståendet innebär att fler grundavdrag kan göras. Som nämnts i avsnitt A 3.6.1.2 finns nu förslag om att avskaffa arvs- och gåvo-
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
231
skatten. Det förekommer att avståenden som görs av föräldrar till deras omyndiga barn inte är allvarligt menade, dvs. föräldrarna tillgodogör sig hela arvet inklusive den andel som har avståtts till barnet. Ibland upprättas reverser där föräldern förklarar sig stå i skuld till barnet motsvarande avståendet. Giltigheten av ett sådant avstående är, som framgått ovan, beroende av hur det är utformat. Även om föräldern för över pengar motsvarande avståendet till barnets konto kan det tänkas att pengarna ändå tas i anspråk för föräldrarnas skuld, om insättningen inte anses sakrättsligt skyddad, se vad som sagts ovan om gåva genom insättning av pengar på ett barns bankkonto.
I detta sammanhang skall erinras om regleringen i 16 kap. 11 § första stycket föräldrabalken. Här föreskrivs att när en omyndig på grund av arv eller testamente har fått pengar till ett värde överstigande två basbelopp eller med villkor om särskild överförmyndarkontroll, skall den som ombesörjer utbetalningen från dödsboet för den omyndiges räkning sätta in medlen hos bank eller kreditmarknadsföretag, med uppgift om att medlen inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd. Om en testamentstagare avstår från egendom till förmån för sina barn, något som förutsätter att barnen – om något testamente inte hade funnits – hade kunnat ta arv efter testator, blir regleringen i 16 kap. 11 § föräldrabalken sannolikt tillämplig eftersom egendomen hos barnet betraktas som arvfallen från testator. Däremot måste det betraktas som oklart huruvida bestämmelsen kan tillämpas när en arvtagare avstår egendom till förmån för sina barn.
3.6.6.4 Åtgärder för att säkerställa att gåvor till barn skyddas
Skyddet av barns egendom i samband med gåva kan sägas ha två sidor. För det första finns det ett intresse av att egendom som skänks till barnet verkligen kommer barnet till del. För det andra finns det ett intresse av att föräldrarna, eller någon annan för den delen, inte tillåts använda barn för skentransaktioner där barnet utåt sett erhåller egendom som det sedan inte blir ägare till och som dessutom i vissa fall belastar barnets ekonomi.
De åtgärder som närmast kommer i fråga för att säkerställa skyddet för gåvor till barn är för det första att klargöra rättsläget på vissa punkter. För det andra finns det anledning att vidta åtgärder så att kapitaltillskott som tillkommer barnet i möjligaste mån skyddas
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
232
från obehöriga transaktioner och från föräldrarnas borgenärer. För det tredje bör överförmyndaren erhålla större möjligheter att få information om situationer då det finns anledning att undersöka om ett barn har erhållit egendom i gåva.
Tillgångar på bankkonton
Förslag: I 13 kap. 2 § föräldrabalken införs ett fjärde stycke i vilket det föreskrivs att en förälder som överlämnar en gåva till sitt barn och i samband därmed ställer upp ett villkor om särskild överförmyndarkontroll inte får återkalla ett sådant villkor.
I 4 § första stycket lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva införs ett förtydligande så att det framgår att sakrättsligt skydd för en gåva i form av insättning av pengar på ett bankkonto m.m. uppkommer när givaren har överlämnat pengarna till banken utan att förbehålla sig rätt att förfoga över egendomen och utan att givaren, ensam eller i förening med annan, likväl har en sådan fri rätt.
Som framgått ovan synes den förhärskande uppfattningen i dag vara att en förälders gåva av pengar inte fullbordas, om medlen sätts in på konto till vilket föräldern har dispositionsrätt. En förälder som vill försäkra sig om att barnet får sakrättsligt skydd för gåvan måste sålunda inskränka sin möjlighet att disponera nyss nämnda pengar, t.ex. genom att vid insättningen uppställa som villkor att förvaltningen av pengarna skall stå under överförmyndarens kontroll och därefter göra en anmälan om gåvan till överförmyndaren.
Svenska Bankföreningen har i en framställning till Justitiedepartementet framhållit att rådande ordning får långtgående konsekvenser för såväl banker som föräldrar. Före 1995 års reform har, framhåller föreningen, en förälder kunnat lita på att insättningar som utgjort gåva till ett barn är sakrättsligt skyddade i och med insättningen. Nyss nämnda reform har emellertid inneburit att denna form av penninggåvor inte längre är säker ur ett sakrättsligt perspektiv. Under ett stort antal år har det varit vanligt att föräldrar öppnar konton för sina barn, och till dessa konton med tiden överför ansenliga belopp. I Sverige finns sålunda ungefär två miljoner inlåningskonton som tillhör omyndiga personer. Om den syn på fullbordanspunkten som framgår av prop. 1993/94:251 är riktig, innebär detta stora praktiska och skattemässiga problem för både föräldrar och banker. Med hänsyn härtill och till de betydande ekonomiska
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
233
tillgångar som finns samlade på barns konton är det, i motsats till vad som uttalas i propositionen, nödvändigt att inte urholka det sakrättsliga skyddet för barns pengar och i stället skapa klarhet i rättsläget. Svenska Bankföreningen anser att en nödvändig åtgärd är att 4 § gåvolagen preciseras så att det klart framgår att sakrättsligt skydd för insättningar på barns konton inträder i och med insättningen under förutsättning att föräldern inte förbehåller sig rätt att disponera medlen för egen räkning.
Som tidigare framgått torde i dag flertalet av barns bankkonton disponeras av föräldrar i deras egenskap av förmyndare utan inblandning av överförmyndaren. Praktiska skäl talar för att så bör vara fallet. Föräldraförvaltningen innebär emellertid en viss risk för att en förälder använder medel på ett barns konto för egen räkning, vilket får till följd att barnets tillgångar minskar. Omvänt kan det tänkas att en förälder utnyttjar ett barns konto genom att sätta in pengar som inte är tänkta att utgöra en gåva. Detta kan ske i syfte att uppnå en förmånligare beskattning eller för att ge sken av att pengarna tillhör barnet och inte föräldern. Eftersom föräldern har möjlighet att utan yttre inblandning förfoga över barnets pengar löper han normalt inte någon risk att pengarna spärras på barnets konto, vilket ju hade varit fallet före 1995 års reform. Det är mot denna bakgrund som uttalandena om fullbordanspunkten i ovan nämnda proposition bör ses.
Utredningen har förståelse för den kritik som riktats mot nuvarande ordning. Det är onekligen av stor vikt att barn erhåller sakrättsligt skydd för sina tillgångar i största möjliga utsträckning och att det klart framgår när detta skydd inträder. Sålunda måste det betraktas som olyckligt om en förälder under lång tid regelbundet för över pengar till barnets konto där det med tiden samlas betydande summor, varefter hela beloppet, kanske efter åtskilliga års sparande, tas i anspråk för förälderns på senare tid uppkomna skulder.
Svenska Bankföreningen har som ovan nämnts föreslagit att en gåva genom insättning av pengar skall anses fullbordad i och med insättningen under förutsättning att den som gör insättningen inte förbehåller sig rätten att disponera medlen för egen räkning. En sådan ordning står i överensstämmelse med det resonemang som fördes av majoriteten i rättsfallet RÅ 1987 ref. s. 126, se ovan, dvs. man gör skillnad på dispositioner som föräldern gör i sin egenskap av förmyndare och dispositioner som innebär att föräldern själv tillgodogör sig medel på barnets konto. Enligt utredningens uppfattning
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
234
torde emellertid slutsatserna från 1987 års rättsfall hittills inte ha anammats av lagstiftaren i sakrättsligt hänseende, se prop. 1993/94:251 s. 235 f.
De dispositionsförbehåll som förekom före 1995 års reform gjordes som regel för att föräldern skulle slippa att ta kontakt med överförmyndaren i samband med att medel på ett barns konto skulle användas. Dessa förbehåll tog emellertid inte uteslutande sikte på transaktioner som föräldern utförde i egenskap av förmyndare. Det var således möjligt för föräldrarna att ta ut pengar från barnets konto och själv tillgodogöra sig dessa. I sammanhanget skall erinras om att Högsta domstolen i 1981 års rättsfall uppenbarligen har ansett att ifrågavarande dispositionsförbehåll har inneburit en materiell rätt för föräldern att disponera barnets medel också för egen räkning. I och med införandet av den fria föräldraförvaltningen genom 1995 års reform av föräldrabalken har de gamla dispositionsförbehållen i princip spelat ut sin roll. De anteckningar om dispositionsrätt för föräldrar som i dag förekommer på barns konton har således inte till syfte att undvika inblandning från överförmyndaren, utan innebär vanligen att barnets förmyndare var för sig ges rätt att disponera kontot.
Den kritik som har framförts av Gösta Walin, se ovan, pekar på att det finns en osäkerhet om hur 4 § gåvolagen skall anses förhålla sig till föräldrabalkens regler om föräldrars förmyndarförvaltning. Uttalandet i prop. 1993/93:251 s. 235 f. måste uppfattas på det sättet att departementschefen menar att sakrättsligt skydd för en gåva av pengar som en förälder sätter in på sitt barns konto skall inträda först då förälderns rådighet över pengarna har brutits eller i vart fall har inskränkts betydligt.
En ordning av den typ som Svenska Bankföreningen föreslår, dvs. att sakrättsligt skydd inträder redan då en förälder sätter in pengar på sitt barns konto utan att förbehålla sig rätten att disponera medlen för egen räkning, inger vissa betänkligheter. Föräldraförvaltningen innebär visserligen att föräldrarna får använda barnets banktillgodohavanden endast för barnets räkning, men i praktiken är det omöjligt att kontrollera i vilket syfte en förälder tar ut medel från ett barns konto. Den föreslagna utformningen är tveksam också av andra skäl. Den kan nämligen motsatsvis uppfattas som om föräldrar skulle kunna förbehålla sig rätten att använda barnets medel för egen räkning. En sådan ordning står i strid med regleringen i 12 kap. 6 § föräldrabalken där det framgår att förmyndare skall se till att
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
235
pengar och värdepapper som tillhör barnet förvaras så att de inte sammanblandas med tillgångar som förmyndaren annars förvaltar.
Även om utredningen i princip ansluter sig till de uttalanden som gjorts i prop. 1993/94:251 s. 235 f. är det, som framhållits ovan, viktigt att det av 4 § gåvolagen klart framgår när sakrättsligt skydd erhålles vid insättning av pengar på ett konto hos ett inlåningsinstitut. I nämnda paragraf bör det således förtydligas att sådant skydd inträder när givaren har satt in pengarna (eller annan lös egendom) utan att förbehålla sig rätt att förfoga över egendomen och utan att givaren, ensam eller i förening med annan, likväl har en sådan fri rätt.
Den föreslagna utformningen av 4 § gåvolagen innebär att det för sakrättsligt skydd inte är tillräckligt att föräldrarna endast gemensamt kan förfoga över barnets tillgångar, dvs. det saknar betydelse om föräldrarna har gjort förbehåll om att de äger disponera barnets medel var för sig. I samband härmed bör framhållas att en förälders beslut att skänka pengar till sitt barn och att medlen skall sättas in på ett spärrat konto inte kan blockeras av den andre föräldern under åberopande av att föräldrarna utövar förmynderskapet gemensamt. Den förälder som inte är givare måste med andra ord respektera den givande förälderns vilja att spärra pengarna.
För att uppnå sakrättsligt skydd måste sålunda en förälder som vill skänka pengar till sitt barn föreskriva att medlen inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd (särskild överförmyndarkontroll) och underrätta överförmyndaren om gåvan. Ett alternativ kan vara att ordna med särskild förvaltning, se 12 kap.1 och 2 §§föräldrabalken, t.ex. uppdra åt någon utomstående tredje man att ha hand om barnets pengar, jfr. ovan nämnda propositionsuttalande.
En givare som har ställt upp villkor om särskild överförmyndarkontroll för sin gåva till ett barn kan återkalla villkoret genom en anmälan till överförmyndaren. I sådant fall skall förmyndaren avge slutredovisning till överförmyndaren avseende sin förvaltning fram till dess att den övergick till att bli fri, se 13 kap. 15 § första stycket föräldrabalken.
För det fall det är en förälder som, i syfte att erhålla sakrättsligt skydd, har ordnat med särskild överförmyndarkontroll för sin penninggåva till sitt barn uppkommer i detta sammanhang vissa komplikationer. Enligt nuvarande lagstiftning torde en förälder, liksom en utomstående givare, när som helst kunna återkalla sitt villkor om särskild överförmyndarkontroll, varefter förvaltningen som regel åter är fri. En central fråga är vad som händer med det sakrättsliga
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
236
skyddet efter det att en förälder har återkallat ett sådant villkor. I konsekvens med vad som har uttalats i prop. 1993/94:251 s. 235 f. torde medlen åter bli tillgängliga för förälderns borgenärer, dvs. det sakrättsliga skyddet upphör. Ett system med ”svävande” sakrättsligt skydd där föräldern själv bestämmer när skyddet skall inträda respektive upphöra är emellertid enligt utredningens uppfattning inte någon tillfredsställande ordning. Det kan ifrågasättas om man med en sådan lösning över huvud taget kan tala om ett reellt brytande av förälderns rådighet över de skänkta medlen. Överförmyndaren kan visserligen enligt 13 kap. 19 § föräldrabalken själv besluta om särskild överförmyndarkontroll för det fall en förälder vill återkalla ett sådant villkor. Det kan dock vara svårt för överförmyndaren att motivera ett sådant beslut utan att kunna peka på t.ex. missförhållanden i förälderns förvaltning.
Möjligheten i 13 kap. 2 § föräldrabalken för en givare att få till stånd en särskild överförmyndarkontroll torde närmast ta sikte på externa givare och inte på ett barns föräldrar. För externa givare framstår det som naturligt att de skall kunna återkalla ett villkor om särskild överförmyndarkontroll när de anser att föräldrarnas förvaltning av den omyndiges egendom är tillfredsställande. I dessa situationer uppkommer inte heller några sakrättsliga problem, eftersom gåvan till barnet fullbordas oavsett förekomsten av ett villkor om särskild överförmyndarkontroll. Den praktiska tillämpningen av den i prop. 1993/94:251 anvisade lösningen om hur föräldrar kan åstadkomma sakrättsligt skydd för en penninggåva till sina barn torde förutsätta att regleringen i 13 kap. föräldrabalken ändras. Sålunda fordras en bestämmelse som innebär att en förälder vid en gåva till sitt barn inte kan återkalla ett villkor om särskild överförmyndarkontroll.
Den omständigheten att en förälder inte får återkalla ett villkor om särskild överförmyndarkontroll hindrar inte att överförmyndaren kan besluta att ett sådant villkor skall upphävas. Den omständigheten att föräldern i egenskap av förmyndare härvid åter får rådighet över pengarna påverkar emellertid inte det sakrättsliga skydd som barnet erhållit i samband med att penninggåvan anmälts till överförmyndaren med begäran om särskild överförmyndarkontroll.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
237
Sakrättsligt skydd i efterhand
Om den som ger en penninggåva till ett barn vill att medlen skall stå under särskild överförmyndarkontroll, måste villkoret i fråga ställas upp innan gåvan är fullbordad. Det går således inte att villkora en gåva i efterhand. Givaren måste dessutom skriftligen anmäla gåvan till överförmyndaren, se 13 kap. 2 § andra stycket 2 föräldrabalken.
En gåva som innebär att en förälder sätter in pengar på sitt barns konto fullbordas enligt vad som tidigare sagts först då förälderns rådighet över pengarna har brutits. Sakrättsligt skydd uppkommer sålunda för barnets del först då föräldern har underrättat överförmyndaren om gåvan och om villkoret om särskild överförmyndarkontroll. Fram till dess överförmyndaren har underrättats kvarstår således förälderns principiella frihet att ensam bestämma över egendomen. Gåvan blir inte ogiltig på grund av att föräldern underlåter att underrätta överförmyndaren, men pengarna anses då inte stå under särskild överförmyndarkontroll. Inget hindrar att föräldern i avvaktan på att överförmyndaren underrättas sätter in pengarna på ett spärrat konto, men om någon underrättelse till överförmyndaren sedermera inte görs, kan banken inte vägra att betala ut pengarna till föräldern för det fall denne begär det i sin egenskap av förmyndare för barnet.
När det gäller andra givare än barnets föräldrar fullbordas en penninggåva genom att pengarna sätts in på ett konto i barnets namn. Villkoret om särskild överförmyndarkontroll måste således ställas upp i samband med insättningen av pengarna och kan inte göras i efterhand. Om det är en förälder som är givare, fullbordas som framgått inte gåvan i och med att pengarna sätts in på ett konto i barnets namn. Med hänsyn härtill uppkommer frågan om föräldern i efterhand kan begära hos banken att kontot skall förses med överförmyndarspärr och i samband därmed underrätta överförmyndaren om åtgärden. På motsvarande sätt uppkommer frågan om en förälder i efterhand kan spärra ett bankkonto på vilket det har satts in pengar för barnets räkning av föräldern, utan att det handlar om en gåva, eller av någon annan.
Frågeställningen kompliceras av att pengarna på ett barns konto ofta har olika ursprung. Förutom gåvor från föräldrarna kan det t.ex. röra sig om barn- eller studiebidrag, pengar som har skänkts av andra släktingar och pengar som barnet har tjänat ihop genom eget arbete. De pengar som inte utgör gåva från föräldrarna är eller blir
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
238
sakrättsligt skyddade i samband med att de sätts in på kontot, och med avseende på dessa medel har föräldrarna knappast något intresse av att kontot förses med en överförmyndarspärr. En sådan spärr kan vidare vara opraktisk, om barnet är behörigt att på egen hand göra uttag från det aktuella kontot utan att överförmyndaren tillfrågas.
En utomstående givare kan i praktiken inte göra en insättning på ett befintligt konto som tillhör barnet och i samband därmed begära att kontot skall spärras i syfte att försäkra sig om att gåvan inte tas i anspråk utan överförmyndarens samtycke. Inte heller kan ett konto spärras endast till ett visst belopp. Givaren är således hänvisad till att öppna ett nytt konto i barnets namn och i samband med insättningen begära överförmyndarspärr på kontot. Samtliga medel som därefter sätts in på kontot i fråga torde omfattas av överförmyndarspärren oavsett om det är givaren eller någon annan som gör insättningarna.
I princip kan inte heller en förälder anses ha någon rätt att begära överförmyndarspärr för ett befintligt konto. Som framgår av reglerna i 9 kap. föräldrabalken får en underårig under vissa förhållanden själv råda över sin egendom. Finns det på ett konto pengar som barnet t.ex. erhållit i gåva under villkor att han själv skall få råda över dessa, kan det inte komma i fråga att hans förälder begär att kontot skall spärras. Det är sannolikt inte heller möjligt för en förälder att begära en sådan spärr för ett konto på vilket det finns pengar som härrör från någon annan givare än föräldrarna.
Resonemanget ovan leder fram till slutsatsen att en förälder som i efterhand vill försäkra sig om att en gåva genom insättning av pengar på ett barns konto blir sakrättsligt skyddad måste föra över aktuellt belopp till ett nytt konto som förses med överförmyndarspärr samt därefter anmäla gåvan till överförmyndaren. Gåvan anses nämligen fullbordad först i och med att förmyndaren vidtar dessa rådighetsinskränkande åtgärder. Barnet får sålunda inte vid tillämpning av konkurslagens återvinningsregler tillgodoräkna sig den tid som pengarna har stått inne på ett konto som inte har varit överförmyndarspärrat.
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
239
Övergångsfrågor
Som framgått av det ovan anförda får det för närvarande anses oklart vad som sakrättsligt gäller i fråga om pengar som föräldrar har satt in på sina barns konton, jfr Gösta Walins kritik.
De ändringar som utredningen föreslår i föräldrabalken och i gåvolagen i nu aktuellt hänseende bör med hänsyn härtill ta sikte endast på insättningar på barns konton som har gjorts efter ikraftträdandet av nämnda ändringar.
När det gäller insättningar som har skett före ikraftträdandet får det överlämnas till rättspraxis att avgöra huruvida dessa medel skall anses vara skyddade från utmätning för förmyndarens skulder eller inte.
En förälder som vill vara på säkra sidan bör sålunda flytta barnets pengar till ett nytt konto, med spärr.
Avstående från arv eller testamente
Förslag: Regleringen i 16 kap. 11 § föräldrabalken skall även omfatta avstående från arv eller testamente. Beloppsgränsen i paragrafens första stycke sänks till ett prisbasbelopp.
Skatteverket skall alltid vara skyldigt att underrätta överförmyndaren vid registreringen av en bouppteckning, enligt vilken en omyndig person genom arvsavstående erhåller egendom överstigande ett basbelopp.
Avståenden från arv eller testamente kan uppgå till betydande belopp och det finns sålunda ett intresse av att ett sådant avstående verkligen kommer barnet till godo.
Enligt 11 kap. 2 § första stycket föräldrabalken skall god man förordnas för ett barn, om det är delägare i samma dödsbo som föräldern. Vid avståenden blir barnet dödsbodelägare, om det erhåller hela dödsboet eller kvotdelar därav. Barnet blir däremot inte dödsbodelägare för det fall avståendet avser ett visst bestämt belopp eller visst gods. En god man enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken innebär visserligen en god garanti för att avståendet kommer barnet till godo, men de flesta avståenden torde dock avse särskilt bestämda belopp, och i sådana situationer krävs inte någon god man.
Regleringen i 16 kap. 11 § föräldrabalken innebär ett visst skydd för barn som erhåller medel genom avståenden.
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
240
Som framgått ovan under avsnitt A 3.6.6.3 är det emellertid tveksamt om paragrafen tar sikte på samtliga avståenden. Möjligen skyddas endast fall då en förälder till sina barn avstår medel som härrör från en testamentslott. Vidare bör det uppmärksammas att endast avståenden i snävare mening (äkta avståenden) med säkerhet träffas av regleringen i 16 kap. 11 § föräldrabalken. För att ett avstående från arv eller testamente skall anses föreligga måste det i så fall uppfylla vissa från arvsskatterätten hämtade krav. Det är inte lämpligt att här gå igenom samtliga krav som ställs på ett sådant avstående, men t.ex. kan nämnas att den som avstår egendom skall göra det villkorslöst. Detta innebär bl.a. att han inte får göra några avsteg från den legala arvsordningen, dvs. den avståendes barn skall behandlas som om de hade erhållit egendomen i arv efter den avlidne. Den som avstår egendom kan med andra ord inte ”avstå” egendom till endast ett av sina barn. Vidare får den som avstår egendom inte ha tillträtt denna. Tillträde anses normalt ha skett i samband med arvskiftet. Avståenden som inte uppfyller kraven (oäkta avståenden) har underkänts när arvsskatten bestämts.
Ytterligare en begränsning av det skydd som 16 kap. 11 § föräldrabalken för närvarande erbjuder är att paragrafen tar sikte endast på avståenden som överstiger två basbelopp, dvs. nästan 80 000 kr.
Enligt utredningens mening finns det anledning att förbättra skyddet för barn som erhåller egendom genom avstående från arv eller testamente.
För det första bör det framgå uttryckligen av regleringen i 16 kap. 11 § föräldrabalken att paragrafgen omfattar såväl avståenden som tar sikte på en testamentslott som avståenden som avser arvslotter. När det i lagtexten talas om avstående från arv eller testamente avses samtliga utbetalningar från ett dödsbo till en underårig på grund av ett i en bouppteckning gjort arvs- respektive testamentsavstående. Kravet på att utbetalda medel skall sättas in på ett spärrat konto omfattar således även sådana avståenden som inte har betraktats som avstående från arv respektive testamente i skatterättslig mening.
För det andra bör som framgått av avsnitt A 3.4 och A 3.6.1.2 beloppsgränsen i 16 kap. 11 § föräldrabalken justeras.
Härigenom skyddas endast faktiska utbetalningar från dödsboet till en omyndig person. Det kan emellertid tänkas att dödsboet betalar ut medlen till barnets förälder som ju ofta också skall ha pengar från dödsboet. Därefter förutsätts det att föräldern i sin tur för över pengarna till sina barn. Ett sådant förfarande står visserligen
SOU 2004:112 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor...
241
i direkt strid med regleringen i 16 kap. 11 § första stycket föräldrabalken men kan inte desto mindre förekomma i praktiken.
Om det av en bouppteckning framgår att någon som är underårig eller som har förvaltare har del i ett dödsbo skall Skatteverket enligt 2 § förordningen (2001:423) om vissa frågor rörande Skatteverkets handläggning enligt 20 kap. ärvdabalken sända en underrättelse till överförmyndaren tillsammans med en kopia av bouppteckningen. Regleringen i fråga tar som framgått sikte endast på fall då den underårige är dödsbodelägare. Så är fallet om den ursprunglige arvingen avstår hela eller en kvotdel av sitt arv. I andra fall, t.ex. då arvingen avstår en viss summa, blir barnet inte dödsbodelägare.
För att fånga upp också de fall då ett barn inte är dödsbodelägare bör ett tillägg göras i nyss nämnda förordning. Tillägget bör utformas på så sätt att Skatteverket skall vara skyldigt att alltid underrätta överförmyndaren när någon som är underårig erhåller tillgångar till ett värde som överstiger ett basbelopp.
Det är inte meningen att överförmyndaren skall engagera sig i varje enskilt fall för att försäkra sig om att någon skentransaktion inte är för handen. Underrättelsen är avsedd att underlätta överförmyndarens kontroll att pengar som tillkommer barnet vid ett arvfall verkligen sätts in på ett spärrat konto. När det gäller medel som har satts in på ett spärrat konto ankommer det på överförmyndaren att ta ställning till huruvida spärren skall hävas, se härvid avsnitt A 3.6.1.3
Beträffande utbetalningar från försäkringsgivare och pensionssparinstitut till barn, se avsnitt A 3.6.1.
Dyrare lösegendom
En vanlig företeelse är att föräldrar registrerar motorfordon på sina omyndiga barn för att undgå betalningsansvar för bl.a. fordonsskatt och felparkeringsavgifter. Föräldrarnas åtgärder i detta hänseende medför många gånger svår skuldsättning för barnen i fråga, se avsnitt A 3.6.5. Även om de åtgärder som föreslås där innebär att barnet inte skall kunna drabbas av nämnda skulder kan det vara viktigt att överförmyndaren får kännedom om barns påstådda fordonsinnehav för att kunna vidta nödvändiga åtgärder. Som framhållits ovan är det inte tänkt att överförmyndaren skall gripa in i varje enskilt fall och hindra skentransaktioner. I vissa situationer kan dock överförmyndaren anse det motiverat att förhöra sig om t.ex. bakgrunden
Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor... SOU 2004:112
242
till att ett barn äger ett dyrare motorfordon. Finns det en verklig gåvoavsikt kan det nämligen finnas anledning för överförmyndaren att säkerställa att barnet får sakrättsligt skydd för fordonet.
Med hänsyn till vad som nu sagts finns det anledning att ålägga Vägverket en skyldighet att underrätta överförmyndaren när en omyndig person registreras som ägare till ett motorfordon. En sådan skyldighet har också införts i 2 § förordningen (2001:650) om vägtrafikregister under år 2004.
Fritidshus, dyrare inventarier, immaterialrättigheter m.m.
Som framgått ovan är det många gånger svårt för ett barn att få sakrättsligt skydd till lös egendom, eftersom det ofta är svårt att bevisa att besittningen till ett föremål eller rådigheten över en rättighet har övergått till barnet. Det är i dessa situationer i princip endast föräldern som kan försäkra sig om att barnet verkligen får sakrättsligt skydd för sin egendom. Är gåvan uppriktigt menad bör föräldern ansöka om en god man som kan ta emot gåvan (om barnet är för litet att förstå gåvans innebörd) och kanske dessutom se till att det anordnas särskild förvaltning för egendomen för att bryta sin egen rådighet över egendomen.
243
4 Skydd för den enskilde mot företrädarens obehöriga dispositioner med huvudmannens medel
4.1 Bakgrund
Alla former av ställföreträdarskap innebär som regel att företrädaren i någon utsträckning ges tillgång till svaga eller utsatta människors egendom. Oftast handlar det om att företrädaren skall förvalta egendomen och se till att den hjälpbehövandes vardagsekonomi sköts. För att systemet med företrädare skall fungera förutsätts företrädarna vara hederliga människor med gott omdöme. En ytterligare garanti för systemets trovärdighet är överförmyndarens kontroll av företrädarnas åtgärder. En förutsättning för denna kontroll är att företrädarna redovisar sin förvaltning av huvudmannens tillgångar samt att de, i de fall det är särskilt föreskrivet, begär överförmyndarens samtycke för större åtgärder med huvudmannens ekonomi.
Trots de försiktighetsåtgärder som föräldrabalkens regler om företrädarskap innefattar går det emellertid inte att undvika att vissa företrädare genom sitt förfarande vållar sin huvudman eller tredje man skada. Sådan skada kan förutom genom rent brottsliga förfaranden, som t.ex. förskingring, uppkomma till följd av oskicklig förvaltning.
I de flesta fall är den skadelidande hänvisad till att söka ersättning för liden skada av företrädaren. Endast i undantagsfall torde det bli aktuellt att staten eller kommunerna ersätter skador som en företrädare vållar sin huvudman eller tredje man. Många gånger saknar företrädaren emellertid tillgångar, vilket innebär att det kan vara svårt för den skadelidande att få ut sin ersättning. Med hänsyn härtill har frågan uppkommit om det finns anledning att stärka skyddet för dem som drabbas av ekonomisk skada till följd av en företrädares förfarande. I följande avsnitt kommer gällande rätt att genomgås samt förslag till förbättringar att redovisas.
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
244
4.2 Gällande rätt
4.2.1 Företrädarens redovisning av sin förvaltning
Förvaltning genom förordnad förmyndare, god man eller förvaltare
Om en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares uppdrag har upphört, skall den som frånträder uppdraget enligt 14 kap. 18 § föräldrabalken inom en månad därefter lämna in en sluträkning till överförmyndaren beträffande egendom som har stått under hans förvaltning. Om det med hänsyn till ställföreträdarens och den enskildes förhållanden, tillgångarnas art eller värde eller omständigheterna i övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren enligt 14 kap. 19 § föräldrabalken befria ställföreträdaren från skyldigheten att avge sluträkning eller besluta att sådan räkning får lämnas in i förenklad form.
När en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare frånträder sitt uppdrag, skall han eller hon enligt 14 kap. 23 § föräldrabalken hålla sina räkenskaper och övriga handlingar som rör förvaltningen tillgängliga för granskning. Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 § föräldrabalken har gått ut eller, om talan har väckts, det finns en dom i ersättningsfrågan som vunnit laga kraft, skall räkenskaper och övriga handlingar som rör förvaltningen lämnas över till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen.
Föräldraförvaltning
En omyndigs föräldrar bestämmer som regel på egen hand hur den omyndiges tillgångar skall användas eller placeras. När värdet på en omyndigs tillgångar, som skall förvaltas av föräldrarna, genom arv, gåva, värdestegring eller på något annat sätt har kommit att överstiga åtta basbelopp, föreskrivs i 13 kap. 2 § första stycket föräldrabalken en strängare kontroll av föräldrarnas förvaltning. Enligt nyssnämnda paragrafs andra stycke skall denna strängare kontroll också utövas i fall då den underårige har erhållit egendom under villkor att den skall stå under överförmyndarens kontroll. Föräldrarna skall i dessa situationer ge in en förteckning över den omyndiges egendom och får vidkännas en inskränkning i sin frihet att förvalta den omyndiges egendom enligt vad som följer av 13 kap.3–7 §§föräldrabalken. Enligt 13 kap. 14 § föräldrabalken skall föräldrarna därefter redovisa sin förvaltning före den 1 mars varje år. Även fast egendom
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
245
m.m. som tillhör barnet är enligt 13 kap. 10 § föräldrabalken underkastad särskild kontroll av överförmyndaren.
Överförmyndaren kan enligt 13 kap. 9 § första stycket föräldrabalken besluta att reglerna i 13 kap.4–7 §§föräldrabalken rörande kontroll av föräldraförvaltningen inte längre skall tillämpas, om värdet på den omyndiges tillgångar har kommit att sjunka till ett belopp som understiger fyra basbelopp och det inte finns särskild anledning att låta kontrollen fortgå. Enligt andra stycket får överförmyndaren dock inte besluta om sådana avsteg för det fall egendomen har tillfallit den omyndige under villkor om särskild överförmyndarkontroll. Överförmyndaren får enligt tredje stycket helt eller delvis medge undantag från reglerna om förvaltning i 13 kap. 3–8 §§ om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden finns särskilda skäl.
Överförmyndaren ges dessutom i 13 kap. 19 § föräldrabalken långtgående befogenheter att, om det behövs för att trygga förvaltningen, meddela inskränkningar i föräldrarnas möjligheter att förvalta den omyndiges medel. Överförmyndaren får t.ex. föreskriva att reglerna i 13 kap.3–7 §§föräldrabalken skall tillämpas i andra fall än som framgår av 13 kap. 2 § föräldrabalken, begränsa möjligheten för föräldrarna att ta ut pengar som har satts in i bank, utöver vad som följer av 13 kap. 8 § föräldrabalken, etc.
När en omyndig på grund av arv eller testamente har fått pengar eller värdehandlingar till ett värde överstigande två basbelopp eller med villkor om särskild överförmyndarkontroll, skall den som ombesörjer utbetalningen från dödsboet enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken sätta in medlen hos bank, med uppgift om att de inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd. Samma regler gäller även vid utbetalning av pension samt viss försäkringsersättning, se närmare härom i avsnitt A 3.6.1.1.
När den omyndige fyller 18 år eller om föräldrarna dessförinnan har entledigats som förmyndare, skall de enligt 13 kap. 15 § föräldrabalken inom en månad därefter lämna en sluträkning till överförmyndaren beträffande egendom som avses i 13 kap. 2 och 10 §§. Sluträkning skall vidare lämnas in inom en månad om den särskilda överförmyndarkontrollen upphör före myndighetsdagen. Enligt 13 kap. 16 § föräldrabalken får dock överförmyndaren under vissa förhållanden befria föräldrarna från skyldigheten att lämna sluträkning eller besluta att sådan räkning får lämnas i förenklad form.
När föräldrarnas förvaltning upphör, skall de enligt 13 kap. 21 § föräldrabalken hålla sina räkenskaper och övriga handlingar som rör
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
246
förvaltningen tillgängliga för granskning. Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 § föräldrabalken gått ut eller, om talan har väckts, det finns en dom i ersättningsfrågan som vunnit laga kraft, skall räkenskaper och övriga handlingar som rör förvaltningen lämnas över till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen.
Om föräldrarna inte har förvaltat egendom som överstiger åtta basbelopp eller står under särskild förmyndarkontroll eller har företagit åtgärder med barnets fasta egendom, behöver de som framgått inte avge någon sluträkning. Överförmyndaren kan emellertid enligt 13 kap. 18 § föräldrabalken genom särskilt beslut förelägga föräldrarna att redogöra för sin förvaltning utöver vad som följer av bl.a. 13 kap. 15 § föräldrabalken. En förutsättning för ett sådant beslut är att den omyndige begär det eller det annars finns särskilda skäl.
Överförmyndarens granskning av sluträkningen
Det ankommer enligt 16 kap. 3 § föräldrabalken på överförmyndarna att granska företrädarnas verksamhet med ledning av de förteckningar, årsräkningar, sluträkningar samt andra handlingar och uppgifter angående förvaltningen som har lämnats. Överförmyndaren eller den som överförmyndaren utser har i samband härmed rätt att gå igenom de räkenskaper och anteckningar som avses i 12 kap. 5 § föräldrabalken samt de värdehandlingar som företrädaren förvarar med anledning av sitt uppdrag.
Om överförmyndaren vid granskningen av sluträkningen finner anledning att rikta anmärkning mot förvaltningen, skall företrädaren enligt 16 kap. 5 § föräldrabalken ges tillfälle att yttra sig. För det fall något yttrande inte kommer in eller yttrandet inte är tillfredsställande skall överförmyndaren göra en anteckning om anmärkningen på den granskade handlingen.
Om överförmyndarens anmärkning innebär att företrädaren kan bli skadeståndsskyldig gentemot huvudmannen, har företrädaren enligt 16 kap. 6 § föräldrabalken rätt att väcka talan mot huvudmannen om frihet från skadeståndsskyldighet.
När överförmyndaren har granskat sluträkningen, skall överlämnande ske till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Bestämmelser om vilka handlingar som skall överlämnas finns i 16 kap. 8 § föräldrabalken. I första hand är det enligt paragrafens första stycke fråga om sluträkningar samt förteckningar, årsräkningar och, beträffande dödsbon, handlingar enligt 15 kap. 3 och
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
247
8 §§. Om företrädaren inte är skyldig att lämna sluträkning när företrädarskapet upphör, skall enligt 16 kap. 8 § andra stycket föräldrabalken överförmyndaren lämna över de övriga handlingar som anges i första stycket till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Som förutsättning gäller att denna person eller den avgående företrädaren begär det eller att överförmyndaren vid granskningen har gjort anteckning på handlingen om anmärkning mot förvaltningen.
4.2.2 Företrädarens skadeståndsskyldighet
Förmyndare, gode män och förvaltare skall enligt 12 kap. 3 § föräldrabalken omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde. Enligt 12 kap. 14 § första stycket föräldrabalken är förmyndare, gode män och förvaltare skyldiga att ersätta skada som de uppsåtligen eller av vårdslöshet orsakar den enskilde. I andra stycket föreskrivs ett solidariskt ansvar i de fall flera företrädare är ansvariga för en viss skada.
För att en företrädare skall bli skadeståndsskyldig fordras det inte att den förpliktelse som blivit åsidosatt skall framgå av ett särskilt lagbud. Det ankommer på rätten att i varje fall, då talan väcks mot en företrädare, fastställa huruvida företrädarens förfarande varit försvarligt eller inte efter måttet av normal aktsamhet. Bestämmelsen tar sikte på såväl straffbart som inte straffbart förfarande, och ersättningsskyldighet kan grunda sig såväl på underlåtenhet som positiv handling. All slags ekonomisk skada skall ersättas, vare sig den står i samband med fysisk skada på egendom eller inte, se NJA II 1924 s. 365.
Talan om ersättning skall enligt 12 kap. 15 § föräldrabalken väckas inom ett år från det att handlingar som anges i 16 kap. 8 § föräldrabalken har lämnats till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Om talan inte väcks inom nämnda tid är talerätten förlorad. Detta gäller dock inte om företrädaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.
Den tidpunkt som avses i 12 kap. 15 § föräldrabalken är tiden då överförmyndaren överlämnar företrädarens sluträkning jämte alla föregående årliga räkningar och vissa andra handlingar till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen, dvs. huvudmannen vid företrädarskapets upphörande eller, om företrädarskapet skall fortsätta, den nye företrädaren. Under vissa omständigheter
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
248
kan överförmyndaren befria företrädaren från skyldigheten att lämna sluträkning. I dessa fall räknas preskriptionstiden från den tidpunkt då överförmyndaren har lämnat över de övriga handlingar som avses i 16 kap. 8 § första stycket föräldrabalken.
Den ettåriga preskriptionen i 12 kap. 15 § föräldrabalken kan avbrytas endast genom att talan väcks vid domstol. Det är tillräckligt att ansökan om stämning har inkommit till domstolen inom behörig tid. Sker inte avbrott inom rätt tid är fordringen preskriberad och kan inte ens åberopas för kvittning.
Om företrädaren har gjort sig skyldig till brott inom ramen för sin förvaltning, gäller den allmänna tioåriga preskriptionen som räknas från den tidpunkt då företrädarens befattning med huvudmannens egendom upphörde. En fordran på skadestånd på grund av brott preskriberas visserligen inte före utgången av tiden för åtalspreskription, se 3 § preskriptionslagen (1981:130). Brottslighet som kan tänkas begås inom ramen för förvaltningen torde emellertid vara av sådan karaktär att den preskriberas senast tio år från den dag brottet begicks. I praktiken torde det således inte förekomma att ett skadestånd på grund av företrädarens brottsliga handlande preskriberas senare än tio år efter det att huvudmannens befattning med huvudmannens egendom upphörde. Tioårspreskriptionen gäller också i de situationer då den redovisningsberättigade inte har fått någon sluträkning eller motsvarande handlingar från överförmyndaren. Slutligen gäller tioårspreskriptionen även den fria föräldraförvaltningen. På samma sätt som vid brottslig gärning räknas preskriptionstiden i de två senare situationerna från den tidpunkt då företrädarens befattning med huvudmannens egendom upphörde.
4.2.3 Statens och kommunernas skadeståndsskyldighet
Ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413)
En huvudman som har drabbats av ekonomisk skada till följd av en brottslig gärning från företrädarens sida, t.ex. förskingring, kan undantagsvis erhålla ersättning enligt brottsskadelagen.
Brottsskadeersättning utgår enligt lagens 3 § för sakskada i fall då brottet har begåtts av någon som var frihetsberövad. Om särskilda skäl föreligger kan även ersättning för ren förmögenhetsskada utgå. Enligt lagens 4 § kan brottsskadeersättning utgå för sakskada och ren förmögenhetsskada även i annat fall än som avses i 3 § i den mån
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
249
den skadelidandes möjligheter att försörja sig allvarligt har äventyrats genom skadan eller ersättningen annars framstår som särskilt angelägen.
Brottsskadeersättning till huvudmän som lidit skada på grund av företrädarens brottsliga gärning beslutas av Brottsoffermyndigheten, vars avgöranden inte får överklagas.
Regleringen i 4 § brottsskadelagen har genom sin restriktiva utformning en klar undantagskaraktär. Den syftar endast till att öppna möjlighet till ersättning åt personer som lever under blygsamma ekonomiska förhållanden och som har drabbats av en kännbar skada. Endast skador som påtagligt försvårar för den skadelidande att bereda sig och sin familj rimligt uppehälle åsyftas. Ett sådant fall kan föreligga om någon i knappa ekonomiska omständigheter har blivit av med sin egendom som behövs för det dagliga livet, t.ex. möbler, och han saknar ekonomiska resurser att inom överskådlig tid skaffa sig sådan egendom på nytt. Detsamma gäller om den skadelidande under motsvarande betingelser har berövats sparmedel, som han har satt av för sitt uppehälle eller annars angelägna utgifter. Även om paragrafen i första hand är tillämplig på sakskada är inte ersättning utesluten vid ren förmögenhetsskada. Detta gäller särskilt när skadan till sin typ ligger mycket nära sakskada, exempelvis då den brottsliga handlingen består i en psykisk påverkan på någon som på grund av hög ålder eller fysiskt eller psykiskt handikapp har starkt nedsatt motståndskraft. Ersättning är också tänkbar när förmögenhetsförlusten allvarligt försvårar den skadelidandes försörjningsmöjligheter. En omyndig vars förmyndare har förskingrat hela hans kapital kan sålunda komma att få ersättning enligt denna paragraf, se NJA II 1978 s. 62.
Enligt uppgifter från Brottsoffermyndigheten tillämpas 4 § brottsskadelagen främst vid åldringsbrott. Det kan röra sig om väskryckning eller annat tillgrepp från en gammal människa. Ett annat typfall är att en eller flera personer under någon förevändning tränger sig på hos en åldring och där tillgriper kontanter eller värdeföremål. Brottsskadeersättning brukar emellertid inte utgå när den skadelidande har en inte alltför låg inkomst och dessutom ett inte obetydligt sparat kapital.
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
250
Kommunens skadeståndsskyldighet
Enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen skall en kommun ersätta bl.a. personskada, sakskada eller ren förmögenhetsskada, som vållas genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning i verksamhet för vars fullgörande kommunen svarar.
Överförmyndarens förordnande av en företrädare och tillsynen av denne utgör myndighetsutövning. Den enskilde har i samband härmed rätt att ställa särskilda krav på aktsamhet och omdöme från kommunens sida.
Kommunen har som regel inte något arbetsgivaransvar enligt 3 kap. 1 § skadeståndslagen för de företrädare som förordnas av överförmyndaren, dvs. kommunen svarar inte för skadebringande åtgärder som företrädaren företar i sin roll som företrädare. I vissa kommuner förekommer dock s.k. förvaltarenheter där kommunala tjänstemän inom ramen för sin anställning utför företrädaruppdrag, och i dessa fall kan således kommunens arbetsgivaransvar bli aktuellt.
Frånsett ansvaret för de personer som arbetar vid förvaltarenheter kan kommunen alltså bli skadeståndsskyldig för fel och försummelser som överförmyndaren gör sig skyldig till vid förordnandet eller tillsynen av en företrädare. Vad som utgör fel eller försummelse får utrönas vid en objektiv bedömning. Huruvida fel eller försummelse föreligger beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Man måste hela tiden ställa sig frågan: vad kan den enskilde rimligen begära från myndighetens sida i den aktuella situationen? Vållandebedömningen bör alltså ske från allmänhetens, inte från kommunens synpunkt. För att skadeståndsskyldighet skall föreligga fordras inte att skadan hos den enskilde skall ha vållats av själva beslutet. Lagtexten talar om fel eller försummelse vid myndighetsutövning, och i detta ligger att det skadevållande handlandet bara behöver ha ett visst samband med myndighetsutövningen. Handlingar som står i alltför avlägset samband med den skadevållande funktionärens tjänst faller emellertid utanför paragrafen (se Skadeståndslagen En kommentar, Bertil Bengtsson och Erland Strömbäck, 2002, s. 91 ff).
Ett exempel på en skadeståndsgrundande handling kan vara att överförmyndaren godkänner att en underårigs medel lånas ut utan betryggande säkerhet. Däremot är det mera tveksamt i vilken utsträckning skadeståndsskyldighet kan uppstå på grund av att överförmyndaren efter vederbörlig prövning har förordnat en person till företrädare som sedermera förskingrar huvudmannens medel.
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
251
4.3 Reformbehovet
Fråga har uppkommit om vad som gäller vid väckande av skadeståndstalan vid s.k. fri föräldraförvaltning, dvs. de situationer då föräldrarnas förvaltning inte har varit underställd överförmyndarens kontroll. I dessa fall finns normalt inte någon skyldighet för föräldrarna att lämna in någon sluträkning i samband med att förmynderskapet upphör, t.ex. när barnet blir myndigt. Sannolikt finns inte heller några andra handlingar som skall överlämnas till barnet eller en ny förmyndare enligt 16 kap. 8 § föräldrabalken. Fristen som anges i 12 kap. 15 § föräldrabalken synes därför inte vara relevant, eftersom den i praktiken endast tar sikte på redovisningsskyldiga föräldrar. Vid fri föräldraförvaltning torde i stället den allmänna tioåriga preskriptionen gälla. Det är otillfredsställande att det råder en så stor skillnad i preskriptionstid mellan kontrollerad och fri föräldraförvaltning, och det finns därför anledning att i framtiden låta också fri föräldraförvaltning omfattas av regleringen i 12 kap. 15 § föräldrabalken. I samband härmed har fråga uppkommit om den ettåriga fristen i 12 kap. 15 § föräldrabalken är alltför snäv.
Under senare år har ett antal allvarliga fall uppmärksammats där företrädare har misskött huvudmannens ekonomi eller förskingrat dennes medel. Även om huvudmannen tilldöms ett skadestånd är det inte ovanligt att företrädaren saknar tillgångar, vilket innebär att huvudmannen i praktiken saknar en reell möjlighet att få ersättning för en skada som företrädaren vållat. Fråga har därför uppkommit, om möjligheterna för skadelidande huvudmän att få ersättning av annan än företrädaren bör förbättras samt huruvida kontrollen av blivande företrädare bör skärpas.
Den fortsatta framställningen kommer alltså att inrikta sig på tre huvudproblem, nämligen
a) fristen för väckande av skadeståndstalan enligt 12 kap. 14 och
b) skyddet av huvudmannen vid företrädarens obehöriga disposi-
tioner med huvudmannens medel, och
c) preventiva åtgärder för att hindra olämpliga personer från att bli
företrädare.
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
252
4.3.1 Fristen för väckande av skadeståndstalan enligt 12 kap.14 och 15 §§föräldrabalken
Förslag: S.k. fri föräldraförvaltning skall omfattas av preskriptionstiden i 12 kap. 15 § föräldrabalken under förutsättning att föräldrarna efter förvaltningens upphörande underrättar barnet eller en ny förmyndare om att förvaltningen är tillgänglig för granskning.
En skadeståndstalan som grundar sig på en omständighet som inte framgår av den redogörelse som avses i 12 kap. 15 § föräldrabalken skall inte omfattas av preskriptionen.
Den ettåriga fristen i 12 kap. 15 § föräldrabalken förlängs till tre år.
Preskription av fordran på skadestånd vid fri föräldraförvaltning
I många fall torde fri föräldraförvaltning ske relativt formlöst. Enligt 12 kap. 5 § föräldrabalken är föräldrar vid denna form av förvaltning skyldiga att föra räkenskaper och göra anteckningar endast i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egendomens omfattning och omständigheterna i övrigt. Enligt förarbetena torde räkenskaper och anteckningar krävas endast om barnets egendom är av sådan omfattning att man kan tala om en egentlig förmögenhetsförvaltning, se prop. 1993/94:251 s. 214. Vid fri föräldraförvaltning föreligger dessutom inte utan vidare någon skyldighet att avge sluträkning, varken när den underårige har blivit myndig eller när en ny förmyndare tagit över förvaltningen.
Som framhållits ovan förutsätts för att fristen i 12 kap. 15 § föräldrabalken skall börja löpa att handlingar som beskrivs i 16 kap. 8 § föräldrabalken har överlämnats av överförmyndaren. Regleringen i 13 kap. 15 § föräldrabalken föreskriver i vilka fall av föräldraförvaltning som formlig slutredovisning skall ske. Som framgått ovan omfattas fri föräldraförvaltning inte av denna paragraf. När föräldrarnas fria förvaltning upphör, t.ex. på grund av att den underårige blivit myndig, skall de visserligen enligt 13 kap. 21 § första stycket hålla sina räkenskaper och övriga handlingar som rör förvaltningen tillgängliga för granskning. Denna skyldighet innebär emellertid inte att fristen i 12 kap. 15 § föräldrabalken börjar löpa.
Enligt 13 kap. 18 § föräldrabalken får överförmyndaren förelägga föräldrarna att i årsräkning eller på annat sätt redogöra för sin
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
253
förvaltning utöver vad som följer av 13 kap. 14 och 15 §§, om den omyndige begär det eller om det annars finns särskilda skäl. En underårig kan således, i vart fall teoretiskt, genom att göra en framställan till överförmyndaren få till stånd att fristen i 12 kap. 15 § föräldrabalken börjar löpa även vid fri föräldraförvaltning. För att överförmyndaren skall ta fasta på en sådan framställan krävs dock att den underårige har nått tillräcklig mognad, se prop. 1993/94:251 s. 248 f. Paragrafens bestämmelser kan också aktualiseras om överförmyndaren genom t.ex. uppgifter från socialtjänsten får kännedom om missförhållanden hos den underårige, se a. prop., a. s.
Enligt Gösta Walin och Staffan Vängby gäller den tioåriga preskriptionstiden om någon av överförmyndaren förmedlad slutredovisning inte har kommit till stånd och den ettåriga preskriptionsfristen sålunda aldrig börjat löpa, se Walin/Vängby, Föräldrabalken En kommentar del I, s. 12:32. Den tioåriga preskriptionstiden torde börja löpa först då förmynderskapet har upphört. Förmyndaren har ju fram till dess en skyldighet att tillvarata den underåriges angelägenheter.
Ovan förda resonemang innebär att när förmynderskapet upphör, vanligen på grund av att den underårige blir myndig, kan barnet enligt 13 kap. 21 § föräldrabalken begära att få ta del av föräldrarnas räkenskaper och övriga handlingar som rör förvaltningen. Därefter har han tio år, räknat från förvaltningens upphörande, på sig att väcka talan om skadestånd mot föräldrarna för försumlig förvaltning. Ur föräldrarnas synvinkel kan det framstå som otillfredsställande att de först sedan tioårsfristen löpt ut kan vara säkra på att deras barn avstår från att väcka talan om skadestånd mot dem.
Det kan övervägas om inte fri föräldraförvaltning i större utsträckning än i dag bör omfattas av regleringen i 12 kap. 15 § föräldrabalken, dvs. föräldrar bör på eget initiativ kunna få till stånd den kortare preskriptionsfristen i nämnda paragraf. Detta förutsätter att föräldrarna presenterar någon form av räkenskaper, vilket skulle underlätta för barnet att överblicka föräldrarnas förvaltning.
Det skall redan här framhållas att en regel som innebär att även fri föräldraförvaltning omfattas av den kortare preskriptionstiden i 12 kap. 15 § föräldrabalken skall ses som en möjlighet och inte som något tvång att redogöra för förvaltningen. Föräldrarna bestämmer med andra ord själva om de vill utnyttja den kortare preskriptionsfristen eller inte. I flertalet fall av fri föräldraförvaltning har sannolikt varken föräldern eller den redovisningsberättigade – som regel barnet – något intresse av en formlig redogörelse för förvaltningen.
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
254
I vissa situationer kan föräldrarna emellertid vilja komma i åtnjutande av en kortare preskriptionsfrist. Så kan vara fallet om t.ex. ett barn riktar kritik mot föräldrarnas förvaltning och antyder att det kan finnas skäl att väcka en skadeståndstalan mot föräldern.
Enligt utredningens mening är det otillfredsställande att det i 12 kap. 15 § föräldrabalken saknas bestämmelser om vilka preskriptionsregler som gäller vid fri föräldraförvaltning. Lämpligast synes vara en lösning som bygger på att föräldrarna måste kunna prestera någon form av redogörelse för att den kortare preskriptionsfristen skall börja löpa. Redovisningen bör avges till den underårige, alternativt den nye förmyndaren. De flesta fria föräldraförvaltningar torde i allmänhet vara förhållandevis okomplicerade, och med hänsyn härtill synes det vara en onödig omgång att samtliga redovisningar av fri föräldraförvaltning skall gå via överförmyndaren. Om barnet misstänker att föräldrarna undanhåller information torde det med stöd av 13 kap. 18 § föräldrabalken kunna vända sig till överförmyndaren och begära hjälp. En tillträdande förmyndare som anar oråd kan också göra överförmyndaren uppmärksam på situationen, varefter överförmyndaren kan vidta åtgärder för att få fram ytterligare underlag.
För att stävja en utveckling som innebär att föräldrar undanhåller räkenskapsmaterial eller undviker att redogöra för vissa händelser bör en framtida reglering innehålla en regel som medger undantag från den kortare fristen för det fall skadeståndstalan grundar sig på en omständighet som inte framgår av redovisningen. För övrigt bör detta gälla all redovisning som avses i 12 kap. 15 § föräldrabalken. En regel med liknande innehåll finns i 61 § andra stycket i den finska lagen om förmyndarverksamhet.
En väsentlig fråga är då hur man skall kunna säkerställa att preskriptionsfristen har börjat löpa. Hur frågan skall lösas hänger samman med regleringen i 13 kap. 21 § föräldrabalken. I nämnda paragraf förutsätts nämligen att räkenskaper och övriga handlingar stannar kvar hos föräldrarna i avvaktan på att preskriptionstiden i 12 kap. 15 § föräldrabalken löper ut. Först därefter skall materialet överlämnas till den som är behörig att ta emot redovisningen. Utifrån vad som nu sagts synes den lämpligaste lösningen vara att preskriptionstiden räknas från den tidpunkt då föräldrarna underrättar barnet, eller den nye förmyndaren, om att redovisningen för förvaltningen finns tillgänglig. En ordning som innebär att föräldrarna skall tvingas lämna ifrån sig redovisningen till barnet för att preskriptionstiden skall börja löpa bryter mot vad som i övrigt gäller vid upphörandet av en företrädarförvaltning, jfr 14 kap. 23 § föräldrabalken. I sak
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
255
framstår det som tveksamt att föräldrarna skall tvingas avhända sig originalhandlingar innan de vet om barnet eller den nye förmyndaren avser att väcka talan om skadestånd.
Det torde ankomma på föräldrarna att visa att barnet alternativt den nye förmyndaren har fått del av en underrättelse om att redovisningen finns tillgänglig. Föräldrarna kan t.ex. vid ett personligt sammanträffande med den redovisningsberättigade få denne att intyga att han har mottagit underrättelsen. En annan variant är att föräldrarna sänder underrättelsen i en rekommenderad försändelse till den redovisningsberättigade. Det bör emellertid inte vara något krav på att delgivning har ägt rum genom ett skriftligt förfarande.
Sker inte någon underrättelse gäller ytterst den tioåriga preskriptionstiden, varvid preskriptionstiden räknas från den tidpunkt då den fria föräldraförvaltningen upphör, dvs. när barnet fyller 18 år eller då en ny förmyndare dessförinnan förordnas för barnet. Som nämnts ovan bör inte den kortare preskriptionsfristen gälla om den redovisningsberättigades skadeståndstalan grundar sig på en omständighet som inte framgår av föräldrarnas redovisning.
Kravet på dokumentation
Vad gäller kravet på den dokumentation som föräldrarna skall hålla tillgänglig saknas det föreskrifter om formlig slutredovisning i andra fall än som anges i 13 kap. 15 § föräldrabalken. Som antytts ovan är kravet på dokumentation av handlingar vid fri föräldraförvaltning inte lika stort som vid kontrollerad föräldraförvaltning. Enligt 12 kap. 5 § föräldrabalken är föräldrar skyldiga att föra räkenskaper och göra anteckningar endast i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egendomens omfattning och omständigheterna i övrigt.
För att den kortare fristen skall kunna utlösas vid fri föräldraförvaltning bör det ställas som krav att det finns någon form dokumentation som barnet eller den nye förmyndaren kan få ta del av. Det är orealistiskt att vid fri föräldraförvaltning kräva samma dokumentation som vid kontrollerad förvaltning. Hur omfattande räkenskaperna och anteckningarna behöver vara vid fri föräldraförvaltning torde emellertid variera från fall till fall. En regel i 12 kap. 15 § föräldrabalken som innebär att även föräldrar som bedriver fri föräldraförvaltning kan komma i åtnjutande av en kortare preskriptionstid, bör enligt utredningen åtminstone anknyta till den dokumentation som avses i 12 kap. 5 § föräldrabalken.
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
256
Det är som nämnts ovan inte möjligt att närmare precisera de situationer då föräldrarna är skyldiga att bevara räkenskapsmaterial eller anteckningar för en framtida redovisning av barnets medel. Om emellertid en stor summa pengar, dock inte så stor att kontroll av överförmyndaren fordras, tillfaller barnet genom t.ex. arv, är det rimligt att kräva av föräldrarna att de kan redogöra för hur dessa pengar har förvaltats. Alldagliga dispositioner med mindre summor pengar som barnet har fått av t.ex. släktingar torde emellertid sällan vara av intresse att bokföra. I de situationer där det finns anledning att göra en anteckning om en viss disposition måste det emellertid finnas någon substans i den redogörelse som hålls tillgänglig för den redovisningsberättigade. Lösryckta kvitton utan närmare angivande av vad som köpts eller sålts utgör t.ex. inte någon meningsfull dokumentation. Redogörelsen måste också kunna presenteras på ett överskådligt sätt. Det torde inte vara tillräckligt att den redovisningsberättigade erbjuds att gå igenom en samling verifikat som förutom barnets angelägenheter även omfattar familjens övriga ekonomi. Om förvaltningen presenteras på ett undermåligt sätt bör föräldrarnas underrättelse till den redovisningsberättigade anses sakna verkan. En sådan situation bör i stället jämställas med att något underlag inte har presenterats över huvud taget. Observera att endast åtgärder som framgår av handlingarna omfattas av den föreslagna utformningen av preskriptionsregeln i 12 kap. 15 § föräldrabalken. En förälder som undanhåller uppgifter riskerar att få en skadeståndstalan riktad mot sig även efter den kortare preskriptionstidens utgång.
Sammanfattningsvis bör enligt utredningens mening krävas att det underlag som underrättelsen tar sikte på skall ha en viss substans för att utlösa den kortare preskriptionsfristen. Vidare bör, i likhet med vad som föreslås beträffande kontrollerad föräldraförvaltning, gälla att endast de omständigheter som framgår av handlingarna preskriberas. Ju mer knapphändig en redogörelse är, desto större är således risken att potentiellt skadeståndsgrundande förvaltningsåtgärder inte preskriberas.
Sedan tiden för att väcka talan enligt 12 kap. 15 § föräldrabalken gått ut eller, om talan har väckts, det finns en dom i ersättningsfrågan som vunnit laga kraft skall föräldrarna lämna över eventuella handlingar till den redovisningsberättigade.
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
257
Förlängning av preskriptionstiden i 12 kap. 15 § föräldrabalken
Den ettåriga preskriptionstiden i 12 kap. 15 § föräldrabalken innebär att företrädaren inte behöver sväva i ovisshet under tio års tid i frågan om huvudmannen tänker väcka skadeståndstalan mot honom eller inte. För att preskriptionstiden skall börja löpa fordras emellertid en viss kvalitet på redovisningen, detta för att huvudmannen skall ha en möjlighet att bilda sig en uppfattning om företrädarens åtgärder. Som regel är det sluträkning, förteckningar och årsräkningar m.m. som överlämnas till den redovisningsberättigade, se 16 kap. 8 § föräldrabalken.
En preskriptionstid om ett år framstår enligt utredningens mening som snäv. Som jämförelse kan nämnas att rätten för en frånskild make att utkräva ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde, se 6 kap. 10 § äktenskapsbalken. Beträffande underhållsbidrag till barn gäller som huvudregel en preskriptionstid om fem år från den ursprungligen gällande förfallodagen. En fordran mot en konsument, dock inte en fordran som grundar sig på löpande skuldebrev, preskriberas enligt 2 § andra stycket preskriptionslagen (1981:130) efter tre år.
Ett år utgör i sammanhanget en kort tid. Den redovisningsberättigade skall först gå igenom handlingarna och kanske sätta sig in i flera års bokförda händelser. Härefter kan han behöva ta kontakt med företrädaren, överförmyndaren eller sin bank för att få kompletterande upplysningar. En företrädare som har något att dölja kan med en kort preskriptionstid i denna situation tjäna på att förhala de efterfrågade uppgifterna. Om den redovisningsberättigade misstänker att allt inte står rätt till med redovisningen, måste han många gånger kontakta ett juridiskt biträde, vilket innebär ytterligare tidsåtgång. Till slut tvingas kanske den redovisningsberättigade väcka talan för att inte gå förlustig sin rätt, trots att han inte har hunnit att få del av alla fakta i ärendet.
En ordning som innebär att även fri föräldraförvaltning skall omfattas av regleringen i 12 kap 15 §. föräldrabalken ställer också krav på en längre preskriptionstid för att ge den redovisningsberättigade rimlig tid att överväga om han skall väcka talan eller inte. Kravet på dokumentation i dessa situationer är som anförts ovan inte lika strängt som vid kontrollerad föräldraförvaltning.
Längden av preskriptionstiden i 12 kap. 15 § föräldrabalken bör grunda sig på en avvägning mellan företrädarens och huvudmannens intressen. Å ena sidan skall företrädaren kunna veta att han inom
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
258
inte alltför lång tid blir fri från ansvaret för sina förvaltningsåtgärder. Å andra sidan måste den redovisningsberättigade ha tillräckligt med tid för att bilda sig en uppfattning om förvaltningen och förbereda en talan om skadestånd. Enligt utredningens mening torde en förlängning av preskriptionstiden till tre år innebära att den redovisningsberättigade bereds skälig tid att gå igenom erhållna handlingar.
4.3.2 Förbättrat skydd för huvudmannen mot företrädarens brottsliga befattning med huvudmannens egendom
Av den enkätundersökning bland landets kommuner som utredningen genomförde under hösten 2002 framgår att det dessbättre är förhållandevis ovanligt att företrädare missbrukar sitt företrädaruppdrag eller är försumliga vid utförandet av detta. De flesta kommuner uppger nämligen att det är ovanligt eller till och med mycket ovanligt att företrädare begår kriminella handlingar mot huvudmannen. I storstäder som Stockholm förekommer ca tio fall av missbruk eller misskötsel per år. I mindre kommuner kan det gå åtskilliga år mellan de tillfällen då någon företrädare missbrukar eller missköter sitt uppdrag.
Utredningen har varit i kontakt med landets åklagarmyndigheter för att utröna bl.a. hur pass vanligt förekommande det är att föräldrar respektive förordnade förmyndare, gode män och förvaltare gör sig skyldiga till förmögenhetsbrott mot sina huvudmän. Av svaren från åklagarmyndigheterna framgår att det är sällsynt att åtal väcks mot föräldrar för förmögenhetsbrott inom ramen för föräldraförvaltningen. Vanligare är att åtal väcks mot förordnade förmyndare, gode män och förvaltare för ekonomisk brottslighet riktad mot huvudmannen. Brottstypen är emellertid, i absoluta tal räknat, ändå förhållandevis ovanlig. I genomsnitt väcks i hela landet 75–100 sådana åtal varje år.
Även om åtal mot företrädare som begått förmögenhetsbrott mot sina huvudmän är förhållandevis ovanliga har under senare tid ett flertal fall uppmärksammats där en företrädare genom brott eller vårdslös förvaltning tillgodogjort sig eller förslösat huvudmannens egendom. Sådana händelser slår naturligtvis särskilt hårt mot personer som redan från början är försvagade på grund av ålder, sjukdom eller funktionsnedsättning. Denna grupp av personer har framhållits som särskilt skyddsvärd och fråga har uppkommit om hur det rättsliga
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
259
skyddet kan förbättras i situationer då en företrädaren vållar dem skada.
En förbättring av skyddet för den enskilde kan åstadkommas på flera sätt. I förebyggande syfte kan kontrollen av dem som kommer i fråga som företrädare bli bättre och mer effektiv. För att kompensera den enskilde för förluster som uppstått till följd av företrädarens åtgärder kan regler om ekonomisk ersättning skapas. Nedan kommer förslag till förebyggande och reparerande åtgärder att behandlas.
I avsnitt B 13 kommer kravet på förordnade företrädares kvalifikationer att behandlas ytterligare.
4.3.2.1 Möjlighet för överförmyndaren att begära utdrag ur belastningsregistret, m.m.
Förslag: Överförmyndaren skall ha rätt att begära utdrag ur belastningsregistret i samband med att en person utses till förordnad förmyndare, god man eller förvaltare.
Rätten för den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar att enligt 16 kap. 7 § föräldrabalken ta del av de handlingar som rör ställföreträdarskapet skall inte omfatta utdrag ur belastningsregistret. Denna rätt skall inte heller omfatta personuppgifter som är föremål för sekretessmarkering, uppgifter om verklig adress vid kvarskrivning och fingerade personuppgifter.
Av den enkätundersökning bland landets kommuner som utredningen har gjort under hösten 2002 framgår att överförmyndarna använder sig av olika metoder för att försäkra sig om att en tilltänkt företrädare kommer att utföra sitt uppdrag på ett bra sätt. Flertalet av de tillfrågade överförmyndarna uppgav att den föreslagne företrädaren kontrolleras mot kronofogdemyndighetens register och att det infordras någon form av intyg rörande personens lämplighet. En del överförmyndare intervjuar de personer som kommer i fråga som företrädare. I vissa kommuner utgör överförmyndarens personliga kännedom om företrädaren en viktig bit av lämplighetsbedömningen. Några överförmyndare har till och med svarat att detta utgör den enda formen av kontroll. Kontroll av socialregistret och belastningsregistret förekommer i vissa kommuner. Vad gäller utdrag ur belastningsregistret har vissa kommuner påtalat att detta förutsätter att företrädaren medverkar till att få ut denna information. Kommunerna
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
260
äger nämligen inte själva begära ut uppgifter från belastningsregistret, något som flera kommuner upplever som en stor brist.
Som framhållits ovan innehar en företrädare ett uppdrag som i mycket hög grad kräver den enskildes förtroende. Det är därför av största vikt att överförmyndaren så långt möjligt vidtar åtgärder för att se till att olämpliga personer inte förordnas till företrädare. En kontroll av kronofogdemyndighetens register eller inhämtandet av uppgifter från kreditupplysningsföretag kan många gånger ge värdefull information.
Även om företrädaren har en till synes ordnad ekonomi kan det finnas uppgifter i belastningsregistret som är väsentliga för överförmyndaren att känna till. Har den tilltänkte företrädaren dömts för t.ex. förmögenhetsbrott eller våldsbrott bör personen i fråga inte förordnas till företrädare. Vissa kommuner begär redan i dag att den som är aktuell som företrädare skall tillställa överförmyndaren ett utdrag av belastningsregistret. Som nämnts ovan bygger denna kontroll helt på att företrädaren samtycker till att informationen lämnas ut. Om företrädaren vägrar att medverka, får överförmyndaren acceptera detta. I de fall den tilltänkte företrädaren lämnar in ett utdrag av belastningsregistret kan överförmyndaren inte vara helt säker på att informationen inte har manipulerats. Som några kommuner har påtalat finns det därför anledning att överväga om inte överförmyndaren skall ges möjlighet att begära information direkt från belastningsregistret.
Regler om Rikspolisstyrelsens belastningsregister finns i lagen (1998:620) om belastningsregister. I 6 § första stycket punkten 4 nämnda lag föreskrivs beträffande myndigheters begäran om uppgifter ur belastningsregistret att sådana uppgifter skall lämnas i den utsträckning regeringen för vissa slag av ärenden föreskriver det eller för ett särskilt fall ger tillstånd till det. Regeringen har genom förordningen (1999:1134) om belastningsregister reglerat i vilken utsträckning olika myndigheter skall ha tillgång till uppgifter ur belastningsregistret. I förordningens 11 § punkten 5 föreskrivs t.ex. att en kommunal myndighet har rätt att få ut uppgifter om brott som föranlett någon annan påföljd än penningböter om den kommunala myndigheten skall använda uppgifterna i samband med att den beslutar om anställning av personal eller anlitande av uppdragstagare inom psykiatrisk sjukvård, vård av utvecklingsstörda, vård av barn och ungdom eller tvångsvård av missbrukare. De uppgifter som lämnas till den kommunala myndigheten omfattar som nyss nämnts inte brottslighet som har resulterat i penningböter. Enklare för-
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
261
seelser som t.ex. hastighetsöverträdelser etc. framgår således inte av utdraget.
Avgörande för frågan om en överförmyndare skall få begära utdrag ur belastningsregistret är avvägningen mellan å ena sidan intresset av att minska riskerna för övergrepp och ekonomiskt utnyttjande, och å andra sidan skyddet för den personliga integriteten. Ett kontrollförfarande i sig kan uppfattas som ett intrång i den personliga integriteten, oavsett om den kontrollerade förekommer i registret eller inte. Utlämnande av en upplysning om att en viss person inte har antecknats för något brottsligt kan emellertid enligt utredningens mening knappast anses som någon nämnvärd integritetskränkning. För det fall utdraget innehåller uppgifter om att personen i fråga har begått ett brott är det däremot naturligt att anta att den registrerade inte vill att dessa uppgifter skall spridas. Att t.ex. en myndighet får ta del av uppgifterna kan således uppfattas som kränkande av den registrerade. Vissa brott är emellertid av sådant slag att det enligt utredningens uppfattning inte är lämpligt att den som har dömts för dessa brott erhåller uppdrag som företrädare för hjälpbehövande personer.
Som framhållits ovan befinner sig hjälpbehövande gamla, sjuka och funktionsstörda i en mycket utsatt situation. Den som skall företräda dem måste som regel ges tillgång till huvudmannens medel. Det är därför angeläget att samhället så långt möjligt försäkrar sig om att företrädaren kommer att förvalta detta förtroende väl. Även om reglerna i föräldrabalken om överförmyndarens tillsyn över företrädaren utgör ett gott grundskydd för den enskilde bör det enligt utredningens mening vara möjligt för överförmyndaren att ta del av uppgifter som finns registrerade i belastningsregistret inför beslutet att utse någon till företrädare. Överförmyndaren får härigenom en möjlighet att också sortera bort de personer som har begått våldsbrott, vilket innebär ett ökat skydd mot att den enskilde drabbas av fysiska övergrepp från företrädarens sida.
Utredningen har i sitt delbetänkande God man för ensamkommande flyktingbarn SOU 2003:51 föreslagit att 11 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister utökas med en ny punkt, punkten 16, som ger överförmyndaren rätt att begära utdrag ur belastningsregistret i samband med att en person utses till god man för ett ensamkommande barn.
Med hänsyn till vad som anförts ovan föreslår utredningen att den föreslagna punkten 16 i 11 § förordningen (1999:1134) om belastningsregister även skall omfatta förordnade förmyndare, gode män och förvaltare.
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
262
Det skall avslutningsvis framhållas att det faktum att en person inte tidigare är straffad och inte heller förekommer i kronofogdemyndighetens register inte ensamt utgör en garanti för att personen i fråga är lämplig för ett uppdrag som företrädare. En företrädare måste naturligtvis ha lämpliga kvalifikationer för uppdraget i fråga. Frågor om företrädarens kvalifikationer och utbildning kommer som nämnts att behandlas under avsnitt B 13.
Begränsning av närståendes rätt att ta del av de belastningsregisterutdrag som förvaras hos överförmyndaren i anledning av ställföreträdarskapet
En omyndig som har fyllt 16 år och den som har god man eller förvaltare har enligt 16 kap. 7 § föräldrabalken rätt att utan föregående sekretessprövning ta del av de handlingar som rör ställföreträdarskapet och som förvaras hos överförmyndaren. En sådan rätt har också den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar.
Regeln i 16 kap. 7 § föräldrabalken utgör ett undantag från huvudregeln i 9 kap. 14 § sekretesslagen som föreskriver att sekretess gäller hos överförmyndare eller överförmyndarnämnd i ärende enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. Undantaget är motiverat av att den berörde enskilde och dennes närstående bör ha insyn i ställföreträdarskapet för att kunna följa skötseln av den hjälpbehövandes intressen, se prop. 1993/94:251 s. 174.
Det material som förvaras hos överförmyndaren i ett ärende enligt föräldrabalken, t.ex. om ett godmanskap, rör främst den hjälpbehövande enskildes personliga och ekonomiska förhållanden. Härutöver kan det emellertid i ärendet finnas handlingar som innehåller information om andra personer, t.ex. om den som är förordnad som företrädare. Enligt utredningens mening kan det ifrågasättas om närstående till den hjälpbehövande skall äga rätt att utan sekretessprövning ta del av även dessa handlingar med stöd av 16 kap. 7 § föräldrabalken. Olika intyg om en företrädares lämplighet torde normalt inte innehålla uppgifter som kan vara till skada för denne om de röjs. Så är normalt inte heller fallet med handlingar som betyg, tjänstgöringsintyg, vitsord etc. Utdrag ur belastningsregistret kan emellertid innehålla uppgifter som, utan att ha någon direkt betydelse för bedömningen av företrädarens lämplighet, är mycket integritets-
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
263
känsliga. Med hänsyn till graden av känslighet är också åtkomsten av sådana uppgifter strängt reglerad. Det kan naturligtvis hävdas att närstående till en hjälpbehövande person har ett intresse av att få veta om företrädaren har gjort sig skyldig till något brottsligt och i så fall vilket slags kriminalitet det handlar om. Enligt utredningens mening är emellertid uppgifterna av sådan art att integritetsskäl starkt talar för att utdrag ur belastningsregistret inte bör omfattas av närståendes rätt till insyn enligt 16 kap. 7 § föräldrabalken. Det bör därför i nyss nämnda lagrum införas en bestämmelse som undantar utdrag ur belastningsregistret. Om en närstående i fortsättningen vill ta del av innehållet i ett sådant utdrag, skall överförmyndaren göra en vanlig sekretessprövning utifrån huvudregeln i 9 kap. 14 § sekretesslagen.
Ytterligare begränsningar av närståendes rätt att enligt 16 kap. 7 § föräldrabalken ta del av uppgifter hos överförmyndaren
Utöver belastningsregisterutdrag kan det finnas andra känsliga uppgifter hos överförmyndaren som inte har omedelbar betydelse för ställföreträdarskapet och som närstående inte utan vidare bör få ta del av. Det rör sig främst om uppgifter som kan äventyra den enskildes eller ställföreträdarens säkerhet.
Det förekommer dessvärre att närstående till den hjälpbehövande kommer i konflikt med sin anförvant eller dennes ställföreträdare. Konflikten kan leda till att besöksförbud utfärdas och till att åtgärder vidtas för att skydda den utsatta personens identitet eller adress.
Inom folkbokföringen finns tre former av skydd för personuppgifter: sekretessmarkering, kvarskrivning och fingerade personuppgifter. Sekretessmarkering innebär att folkbokföringens personuppgifter, som normalt är offentliga, blir sekretessbelagda. Kvarskrivning innebär att en person som flyttar till ny adress får behålla sin “gamla” adress i folkbokföringsregistret. Den verkliga adressen förvaras manuellt hos Skatteverket. Fingerade personuppgifter innebär att en person medges att använda en helt ny identitet utan koppling till den gamla.
Överförmyndaren måste med nödvändighet hantera personuppgifter som kan vara föremål för någon av de skyddsformer som anges ovan. Vid en normal sekretessprövning enligt 9 kap. 14 § sekretesslagen (1980:100) kan överförmyndaren vägra att lämna ut sådana uppgifter, om omständigheterna kräver det. Möjligheten till direktinsyn
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
264
enligt 16 kap. 7 § föräldrabalken sätter emellertid som framgått ovan de vanliga sekretessbestämmelserna ur spel, och t.ex. en anhörig till den hjälpbehövande kan begära att få ta del av uppgifter om den hjälpbehövandes eller ställföreträdarens adress som är föremål för kvarskrivning.
Person- och adressuppgifter kan inte anses vara centrala för att den hjälpbehövandes anhöriga skall kunna följa skötseln av den enskildes angelägenheter eller i övrigt få insyn i ställföreträdarskapet. Mot bakgrund härav anser utredningen att direktinsynen enligt 16 kap. 7 § föräldrabalken för närstående bör begränsas så att den inte omfattar sekretessmarkerade personuppgifter, uppgift om verklig adress vid kvarskrivning samt fingerade personuppgifter.
4.3.2.2 Utökade möjligheter för huvudmannen att erhålla kompensation för skada som vållats av företrädaren
Förslag: I 12 kap. föräldrabalken införs en ny paragraf, 15 a §, som föreskriver att kommunen är skyldig att solidariskt med en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare ersätta den enskilde för sakskada eller ren förmögenhetsskada, intill ett belopp motsvarande fem gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, som ställföreträdaren inom ramen för sitt uppdrag vållar denne genom förmögenhetsbrott. Vad kommunen utgett enligt paragrafen får den återkräva av ställföreträdaren. Ansvarig kommun är den kommun vars överförmyndare utövade tillsynen över ställföreträdaren vid tidpunkten för brottet.
I 25 § första stycket lagen (1927:77) om försäkringsavtal införs en bestämmelse som hindrar en försäkringsgivare från att återkräva ersättning från en kommun som är skadeståndsskyldig enligt den föreslagna regleringen i 12 kap. 15 a § föräldrabalken.
Om den enskilde drabbas av en sakskada eller ren förmögenhetsskada som har vållats av företrädaren, är den enskilde som regel hänvisad till företrädaren för att utkräva ersättning. I de fall företrädaren har förskingrat den enskildes egendom torde det vara vanligt att denna inte finns i behåll. Om företrädaren i övrigt saknar tillgångar blir det svårt för den enskilde att få ut något skadestånd av denne. Fråga är därför om det i nyss nämnda situationer genom en regel i föräldrabalken bör införas en möjlighet för den enskilde att erhålla någon form av statlig eller kommunal ersättning.
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
265
Det kan diskuteras om det finns anledning att prioritera vissa skadelidande framför andra genom att införa en möjlighet till statlig eller kommunal ersättning i nu aktuellt hänseende. Som framhållits tidigare utgör emellertid omyndiga och andra hjälpbehövande en särskilt sårbar grupp människor. Många gånger utses en för den enskilde okänd person till företrädare, ibland mot den enskildes vilja, och trots främlingskapet tvingas den enskilde lita på att företrädaren är ärlig och utför sitt uppdrag på ett omdömesfullt sätt. I de allra flesta fall utför företrädaren uppdraget förtjänstfullt, men i de situationer då företrädaren missköter sig innebär detta ofta stor skada för den enskilde. Dessa fall av misskötsamhet medför också att allmänhetens förtroende för de olika företrädarinstituten minskar.
För att upprätthålla tilltron till ett system där enskilda under samhällets medverkan får hjälp av företrädare för att sköta sina angelägenheter är det, enligt utredningens uppfattning, rimligt att det finns ett yttersta skyddsnät i form av en ersättning som helt eller delvis kan gottgöra den enskilde för skador som företrädaren vållar honom.
Ett tänkbart alternativ till en särskild regel i föräldrabalken om ersättning till skadelidande huvudmän skulle kunna vara att utöka möjligheterna till att erhålla ersättning enligt brottsskadelagen. Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara att införa en regel som gör det obligatoriskt för kommunen att teckna försäkringar som täcker de skador som förordnade företrädare kan vålla sina huvudmän.
Det är emellertid enligt utredningens mening tveksamt om det är lämpligt att välja någon av dessa lösningar.
Det kan hävdas att det finns grupper av brottsoffer som har lika berättigade krav på ersättning som huvudmän vars företrädare enligt föräldrabalken har begått förmögenhetsbrott mot dem. Härtill kommer att brottsskadelagens regler om ersättning för ren förmögenhetsskada har en klart betonad undantagskaraktär. En ordning där vissa brottsoffer, dvs. de ifrågavarande huvudmännen, regelmässigt ges rätt till ersättning för sådan skada skulle således strida mot en grundtanke i nämnda lag.
Beträffande möjligheten att ålägga kommunerna en skyldighet att tillse att det finns försäkringar som täcker de skador som en företrädare orsakar gör utredningen den bedömningen att denna lösning är mindre lämplig av två anledningar. För det första finns det sannolikt kommuner som anser att det förmodade antalet skadefall är så litet att det blir billigare att stå för skadan själv än att teckna
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
266
en försäkring. Enligt utredningens uppfattning bör det med hänsyn härtill ankomma på varje kommun att besluta huruvida en försäkring bör tecknas eller inte. För det andra uppkommer frågan vad som händer om kommunen, trots påbud, inte sörjer för ett fullgott försäkringsskydd. Troligen resulterar denna situation i en skadeståndsprocess där huvudmannen stämmer in kommunen och begär ersättning för den skada han har lidit på grund av att kommunen inte har ordnat med ett tillräckligt försäkringsskydd. För det fall ett ansvar för företrädarens skadebringande åtgärder bör läggas på kommunen synes det vara bättre att redan från början klargöra att kommunen är skyldig att utge ersättning för dessa skador. Det bör sedan vara kommunens sak att avgöra huruvida försäkringar bör tecknas.
Sammanfattningsvis är det utredningens uppfattning att det lämpligaste sättet att förbättra skyddet för den enskilde huvudmannen är att i föräldrabalken införa en regel om rätt till ersättning för skada som företrädaren vållar huvudmannen. Rätten till sådan ersättning bör emellertid begränsas till att endast avse vissa skador och till ett visst maximalt ersättningsbelopp.
Vem skall utge ersättningen?
Ansvaret för den ersättning som kan bli aktuell att utge på grund av en företrädares skadebringande handling bör vila på kommunen. En sådan ordning förefaller rimlig, eftersom det primärt är kommunen som har möjlighet att kontrollera att den enskilde inte drabbas av skador till följd av företrädarens åtgärder. Kommunerna har nämligen ålagts att, ibland mot den enskildes vilja eller utan hans samtycke, rekrytera en företrädare, låt vara att själva beslutet om förordnande tas i samband med att rätten anordnar ett ställföreträdarskap. Vid byte av företrädare har kommunen likaledes en central roll vid valet av företrädare. Kommunen har sålunda en möjlighet att i samband med urvalsprocessen göra sig en uppfattning om den blivande företrädarens lämplighet på ett sätt som rätten inte har. Om överförmyndaren i samband härmed dessutom ges möjlighet att kontrollera innehållet i belastningsregistret, kan denna prövning bli än mer effektiv. Vidare utgör överförmyndarens granskning av företrädarnas förvaltning av huvudmännens egendom en viktig kontroll av hur uppdraget sköts. För att denna kontroll skall vara effektiv har överförmyndaren utrustats med långtgående befogenheter vad gäller
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
267
möjligheten att begära in underlag från företrädarna beträffande företagna åtgärder. Det bör framhållas att den föreslagna ersättningsskyldigheten inte innebär att kommunerna åläggs en längre gående granskningsskyldighet än i dag. Däremot torde systemet med ersättningsskyldighet utgöra en viss garanti för att kommunerna lever upp till den ambitionsnivå som dagens regler om tillsyn innebär.
En annan anledning till att kommunen bör stå för ersättningen är möjligheten att genom försäkringar övervältra en eventuell skyldighet att utge ersättning på försäkringskollektivet. På försäkringsmarknaden finns redan i dag försäkringslösningar som tar sikte på företrädarverksamhet. Dessa försäkringar innefattar bl.a. en skadeförsäkring som täcker förmögenhetsbrott som företrädaren begår mot huvudmannen. Nämnda försäkringar kan tecknas av kommuner och sammanslutningar av företrädare, t.ex. godemansföreningar, men däremot inte av enskilda företrädare.
Vilka skador bör ersättas?
En viktig fråga är vilka skador som det är rimligt att den enskilde erhåller ersättning för. Förutom genom rent brottsliga förfaranden som stöld, förskingring m.m. kan ju företrädaren genom sitt sätt att förvalta den enskildes egendom få denna att minska i värde. Företrädaren kan t.ex. genom köp av andelar i aktiefonder orsaka den enskilde skada om andelarna försäljs under det värde som de inköpts för. Företrädaren kan vidare agera försumligt vid en fastighetsförsäljning varvid fastigheten säljs till ett underpris.
Att anlita någon som rådgivare eller låta sig företrädas av någon annan innebär alltid ett visst risktagande i åtskilliga fall. I många situationer saknar emellertid den enskilde möjlighet att själv utföra en viss åtgärd. Den som hamnar i en tvist måste t.ex. ofta anlita ett juridiskt biträde, och den som driver ett företag tar som regel hjälp av en revisor i ekonomiska frågor. En omyndig person eller en person som på grund av sjukdom, ålder eller funktionshinder inte kan sköta sina personliga och ekonomiska angelägenheter är på samma sätt hänvisad till hjälp från andra personer, låt vara att denna hjälp ibland tvingas på den enskilde.
I 13 och 14 kap. föräldrabalken finns förhållandevis detaljerade regler om hur förvaltningen av huvudmannens medel skall gå till. Dessa regler innebär som tidigare framhållits ett förhållandevis gott grundskydd för huvudmannen. Större transaktioner med huvudman-
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
268
nens medel kräver nämligen som regel överförmyndarens samtycke. Härigenom begränsas således företrädarens möjligheter att missbruka och missköta huvudmannens ekonomi. Det framstår mot bakgrund av dessa regler inte som tillräckligt motiverat att kommunen dessutom skall garantera ersättning för den skada som företrädaren vållar genom oskicklighet.
Även om den enskilde inte kan kräva att företrädaren i alla situationer skall välja det mest förmånliga sättet att förvalta egendom, bör han dock kunna förvänta sig att denne i vart fall inte begår förmögenhetsbrott inom ramen för företrädaruppdraget. Gärningar av detta slag upplevs säkert av den enskilde som extra kränkande och förödmjukande. När det gäller skador som har uppstått till följd av företrädarens brottsliga handlande, t.ex. förskingring av huvudmannens egendom, finns det större anledning att kräva att kommunen i viss utsträckning skall hålla den enskilde skadefri.
Enligt utredningens mening bör av angivna skäl en tänkt ersättningsskyldighet begränsas till att avse skador som uppstått på grund av företrädarens brottsliga handling. Som nämnts ovan kan dock kommunen i vissa fall bli skadeståndsskyldig därutöver enligt 3 kap. 2 § skadeståndslagen om överförmyndaren gör sig skyldig till fel eller försummelse i samband med utövandet av sitt uppdrag.
Tanken bakom den föreslagna formen av ersättning är främst att hindra att enskilda försätts i en svår livssituation på grund av att företrädaren har förskingrat eller på något annat brottsligt sätt förslösat huvudmannens medel. Ersättningen skall således säkerställa att den enskildes ekonomiska handlingsutrymme helt eller delvis återställs. På så sätt kan den tänkta ersättningen sägas fylla delvis samma syfte som brottsskadeersättning enligt 4 § brottsskadelagen. Den föreslagna ersättningen förutsätter emellertid inte att det skall finnas särskilt ömmande skäl för att utbetalning skall kunna ske.
Samtliga förmögenhetsbrott bör i princip kunna grunda rätt till ersättning. Det rör sig således om brott som stöld, bedrägeri, ocker, förskingring, trolöshet mot huvudman, behörighetsmissbruk och olovligt brukande. Avgörande för att ersättning skall utgå är att företrädaren genom att tillgodogöra sig eller utnyttja den enskildes egendom vållar denne en sakskada eller en ren förmögenhetsskada. Teoretiskt skulle även skadegörelse kunna vara ett brott som kan föranleda ersättning av nu aktuellt slag. Däremot bör ersättning inte utgå vid brottslighet som har resulterat i personskada, dvs. ersättning för kränkning samt sveda och värk m.m. Sådana skador ersätts i stället ytterst genom brottsskadeersättning enligt 2 § brottsskade-
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
269
lagen. Den brottsliga gärningen skall ske i samband med eller ha anknytning till att företrädaren utövar sitt uppdrag.
Ersättningsskyldighet förutsätter i princip att den brottsliga gärningen har företagits under den tid som företrädarförordnandet varar. Kommunen svarar således inte för skada som en f.d. företrädare vållar efter uppdragets upphörande eller sedan han har skilts från företrädaruppdraget. Ersättningsansvar bör dock komma i fråga för brott som begås t.ex. efter ett interimistiskt beslut att skilja företrädaren från uppdraget, men innan företrädaren har lämnat ifrån sig lägenhetsnycklar, värdehandlingar, bankomatkort etc.
Skadeståndet är inte tänkt att täcka förluster som kan elimineras genom en återgång av den skadebringande rättshandlingen. Om t.ex. en god man förskingrar pengar som han har tagit ut från (den beslutskompetente) huvudmannens konto utan dennes samtycke, blir rättshandlingen, dvs. uttaget, sannolikt inte gällande mot huvudmannen, se nuvarande 11 kap. 5 § första stycket föräldrabalken. Med hänsyn härtill äger banken således inte debitera uttaget på huvudmannens konto, och någon reell förlust drabbar inte huvudmannen. Banken kan i nyss nämnda situation inte göra gällande kommunens solidariska skadeståndsansvar, eftersom detta endast gäller i förhållande till den enskilde. I stället får banken vända sig till företrädaren för att få ersättning.
Närmare om utformningen av ersättningsskyldigheten
Kommunens ersättningsskyldighet bör enligt utredningens mening utformas som ett direkt solidariskt skadeståndsansvar, dvs. kommunen skall solidariskt med den brottslige företrädaren utge skadestånd till huvudmannen. Med denna lösning har kommunen en möjlighet att påverka processen genom att argumentera i (främst) skadeståndsfrågan och föra bevisning, vilket torde vara värdefullt för kommunen. Det kan tänkas att en medellös företrädare utan närmare eftertanke medger huvudmannens skadeståndsanspråk, varefter domstolen inte kan göra någon prövning av skadeståndets skälighet såvitt gäller huvudmannen. Förslaget medför alltså att kommunen inte blir bunden av domen mot huvudmannen. Den ges också en möjlighet att överklaga en dom beträffande skadestånd.
En förutsättning för att kommunen skall bli skadeståndsskyldig är som nämnts ovan att företrädaren har begått ett förmögenhetsbrott. Normalt torde huvudmannen rikta sin skadeståndstalan mot
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
270
företrädaren och kommunen inom ramen för brottmålsprocessen. Ingenting hindrar emellertid att den skadelidande huvudmannen väcker talan mot företrädaren och kommunen i ett tvistemål sedan brottmålet avgjorts. Det kan hävdas att den föreslagna ordningen innebär ett merarbete för den kommunpersonal som har att ta hand om ersättningskraven. Eftersom utredningsskyldigheten i det bakomliggande brottmålet åvilar åklagaren, finns det emellertid ingen anledning för kommunen att företa någon egen utredning i denna del. Vad skadeståndet beträffar torde det sällan eller aldrig finnas anledning att ifrågasätta den bedömning rörande skadans storlek etc. som gjorts i ansvarsdelen. Med hänsyn härtill bör det föreslagna systemet med ersättningsskyldighet inte medföra nämnvärda personalkostnader för kommunen.
Det kan tänkas att en huvudman flyttar mellan olika kommuner under den tid som ett ställföreträdarskap varar. Härvid uppkommer frågan vilken kommun som skall vara solidariskt skadeståndsskyldig med en brottslig ställföreträdare. Enligt utredningens mening bör ansvarig kommun vara den kommun vars överförmyndare utövade tillsynen över ställföreträdaren vid tidpunkten för den brottsliga handlingen.
Begränsning av ersättningens storlek
Med hänsyn till de regler som omgärdar företrädarens förvaltning av den enskildes egendom torde det vara svårt att vid ett och samma tillfälle tillskansa sig en större summa pengar från huvudmannens konto. Under lång tid kan emellertid det belopp som företrädaren tillgodogör sig bli betydande. Företrädaren låter kanske några av sina egna räkningar “slinka med” varje månad när han girerar huvudmannens räkningar. Under ett ställföreträdarskap som varar åtskilliga år kan det således röra sig om 100 000-tals kronor av den enskildes medel som företrädaren gör av med. Av främst kostnadsskäl bör emellertid ersättningen inte utgöra någon garanti för att den enskilde alltid ställs i samma ekonomiska situation som före företrädarens brottsliga gärning utan begränsas till ett visst maximibelopp.
Enligt utredningens uppfattning bör maximal ersättning vara fem basbelopp (196 500 kr år 2004) avseende en och samma företrädares brottslighet. Vid beräknandet av detta belopp har utredningen tagit hänsyn till de försäkringsmöjligheter som finns på området. Relevant
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
271
basbelopp bör vara basbeloppet det år som skadeståndsskyldigheten fastställs.
Begränsningen av skadeståndsansvaret gäller naturligtvis inte den brottslige företrädaren. Om huvudmannen erhåller en viss del av skadeståndet från företrädaren, är kommunen endast skyldig att svara för mellanskillnaden upp till fem basbelopp. Kommunen kan alltså bli skyldig att utge ersättning med maximalt fem basbelopp om ingen ersättning kan tas ut av företrädaren.
Den enskilde är naturligtvis oförhindrad att ansöka om ersättning enligt brottsskadelagen för att få täckning för den del av skadeståndet som går utöver kommunens ansvar och som inte kan betalas av företrädaren.
Skadeståndets förhållande till försäkringar och brottsskadeersättning
Försäkringar som täcker skada orsakad av företrädarens förmögenhetsbrott kan ha tecknats av huvudmannen själv, av kommunen som har förordnat företrädaren, eller av någon annan. Enligt försäkringsrättslig doktrin kan en skadeståndsskyldig inte kräva att den skadelidande först skall försöka få ut ersättning via sin egen försäkring. Om den enskilde själv har tecknat en försäkring som täcker skada vållad av företrädaren, får kommunen således inte avböja att utge ersättning och hänvisa till den enskildes försäkringsgivare.
För att kommunens skadeståndsansvar skall aktualiseras bör således inte krävas att den skadelidande huvudmannen först har uttömt sina möjligheter att få ut ersättning via eventuella försäkringar eller enligt brottsskadelagen. Däremot bör kommunen vid skadeståndets utgivande få avräkna vad som utgått eller som kan komma att utgå ur försäkringar som har tecknats av annan än den enskilde, tex. av kommunen eller av en sammanslutning av företrädare. I samband härmed skall framhållas att de försäkringslösningar som finns på marknaden innefattar ett skydd om maximalt 200 000 kr (drygt fem basbelopp) för skador som uppstått till följd av företrädarens förmögenhetsbrott.
Om både kommunen och en sammanslutning av företrädare har tecknat försäkringar som täcker företrädarens förmögenhetsbrott, bör ersättningen till den enskilde fördelas mellan de båda försäkringarna enligt de principer som tillämpas vid dubbelförsäkring, se 42 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal, hädanefter FAL.
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
272
Kommunens och försäkringsgivarens regressrätt
Även om kommunens ersättningsskyldighet är konstruerad som ett solidariskt skadeståndsansvar är det inte meningen att kommunen slutligen skall behöva stå för någon del av det skadestånd som den kan förpliktas att betala. Kommunen bör därför ges en rätt att kräva företrädaren på hela den ersättning som den har tvingats betala på grund av det solidariska ansvaret.
En försäkringsgivare som på grund av skadeförsäkring har utgett ersättning till en försäkringshavare i följd av en skada, som försäkringshavaren ägt rätt att kräva skadestånd av skadevållaren för, inträder enligt 25 § FAL i försäkringstagarens rätt till skadestånd från skadevållaren. Detta gäller emellertid endast i de fall då skadevållaren har orsakat skadan genom uppsåtligt eller grovt vårdslöst handlande. En sådan rätt till återkrav föreligger dock inte mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen svarar för skadan uteslutande på grund av annans vållande.
Ett försäkringsbolag som har meddelat den skadelidande en försäkring mot en företrädares förmögenhetsbrott äger enligt nyss nämnda paragraf återkräva utgiven ersättning från den brottslige företrädaren. Eftersom det föreslås ett solidariskt skadeståndsansvar för kommunen, kan försäkringsgivaren med nuvarande utformning av 25 § FAL även framställa återkrav mot kommunen. Eftersom kommunen inte slutligen skall behöva stå för den skada som företrädaren vållar den enskilde genom förmögenhetsbrott, bör det i 25 § första stycket FAL införas en bestämmelse som hindrar försäkringsgivaren att återkräva ersättning från en kommun som är skadeståndsskyldig på den nu föreslagna grunden.
Det skall i sammanhanget framhållas att FAL för närvarande är föremål för översyn och att en proposition till ny försäkringsavtalslag har förelagts riksdagen under maj 2004. I förslaget till ny försäkringsavtalslag motsvaras nuvarande 25 § av 7 kap. 9 §. Praktiskt sett innebär den nya regleringen inte någon ändring i rättsläget, se prop. 2003/04:150 s. 205 f.
Vem kan begära skadestånd?
Skadestånd skall kunna betalas ut till huvudmän som blivit utsatta för förmögenhetsbrott av en förordnad förmyndare, en god man eller en förvaltare, dvs. i alla former av förordnade företrädarskap.
SOU 2004:112 Skydd för den enskilde...
273
Däremot bör inte fall då föräldrar tillgodogör sig sina barns tillgångar genom brottslig gärning omfattas. Föräldraförvaltning skiljer sig nämligen till sin karaktär från de förordnade företrädarskapen. Ett barn måste med nödvändighet företrädas av sina föräldrar, och det är ofrånkomligt att förvaltningen av ett barns tillgångar i första hand är en familjeangelägenhet. Det finns naturligtvis inte något som hindrar att barnet t.ex. ansöker om ersättning enligt brottsskadelagen för det fall dess föräldrar förskingrat barnets egendom, se NJA II 1978 s. 62.
Talan om skadestånd varom nu är fråga bör endast få föras av huvudmannen. Skadeståndet är tänkt att vara en gottgörelse till huvudmannen personligen, och med hänsyn härtill bör rätten till skadestånd från kommunen falla bort om inte krav på ersättning har framställts innan huvudmannen avlider, jfr vad som gäller enligt 6 kap. 3 § skadeståndslagen beträffande ersättning för fysiskt och psykiskt lidande.
Hur skall regleringen om solidariskt skadeståndsansvar finansieras?
En skyldighet att utge skadestånd innebär naturligtvis en utgift för kommunen. Fråga är därför hur denna utgift kan kompenseras.
Den mest tilltalande lösningen vore att övervältra kostnaden för skadeståndet på dem som gör sig skyldiga till brott. En möjlighet skulle således kunna vara att höja den avgift till brottsofferfonden som skall betalas av personer som har dömts för brott varpå fängelse kan följa, och använda dessa medel för att finansiera kommunernas kostnad för eventuella skadestånd. Fondens medel är emellertid inte avsedda att täcka denna form av kostnader, och det torde vidare vara tveksamt om man på ett sådant sätt bör prioritera en viss grupp brottsoffer framför andra.
Med hänsyn till de försäkringsmöjligheter som står till buds framstår det som rimligt att det ankommer på kommunen att besluta hur eventuella skadestånd skall finansieras.
I dag har vissa godmansföreningar tecknat försäkringar som täcker skador till följd av att företrädaren begår förmögenhetsbrott mot sina huvudmän. Vissa kommuner överväger med hänsyn härtill redan i dag att kräva att den som kommer i fråga som förordnad företrädare skall omfattas av en sådan försäkring. Härigenom övervältras emellertid kostnaden för skadestånd på grund av brott på det övriga företrädarkollektivet som genom sina premier finansierar den
Skydd för den enskilde... SOU 2004:112
274
föreslagna regleringen. En sådan ordning kan naturligtvis uppfattas som oskälig, inte minst av de företrädare som inte tar ut någon ersättning för sina tjänster, t.ex. anhöriga, och av företrädare som endast erhåller en blygsam ersättning för utfört arbete.
Ett alternativ är att företrädaren får ta ut premien för en eventuell försäkring av huvudmannen som en kostnadsersättning jämförbar med t.ex. ersättning för resor. Det framstår emellertid som stötande att kostnaden för försäkringspremier som det nu är fråga om skall belasta en hjälpbehövandes kanske redan ansträngda ekonomi.
Kommunen kan naturligtvis välja att själv teckna försäkringar för förordnade företrädare. Detta innebär visserligen en ökad kostnad för de kommuner som inte redan har tecknat motsvarande försäkringar, men å andra sidan innebär försäkringen en ökad trygghet för den enskilde och även dennes anhöriga. I de fall försäkringen tas i anspråk kan ersättningen hindra att den enskilde blir beroende av andra hjälpinsatser, t.ex. bistånd enligt socialtjänstlagen, vilket innebär en kompenserande besparing för kommunen. Premien för en försäkring som täcker bl.a. företrädarens förmögenhetsbrott kostar ca 200–320 kr per företrädare och år. För en kommun med 175 företrädaruppdrag – en genomsnittskommun i sammanhanget – skulle den totala premiekostnaden per år således uppgå till ca 45 000 kr.
275
5 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder med huvudmannens kontokort och internetbank
Den ökade användningen av modern informationsteknologi på avtals- och köprättens område har inneburit att de rättshandlande parterna sällan har någon mera personlig kontakt med varandra inför ett avtalsslut. Tidigare föregicks transaktioner oftast av sådan kontakt, ett telefonsamtal eller korrespondens, vilket innebar att det som regel fanns någonting som konkret kunde identifiera kontrahenterna, t.ex. en vittnesuppgift från en försäljare om vem som köpt en viss vara, anteckningar från ett telefonsamtal, en underskriven betalorder etc. I dag sker många transaktioner över internet, inte minst betalning av vardagliga skulder som hyra, försäkringar, elräkningar etc. Även om det går att identifiera från vilken dator som en betalorder har skickats, finns det ingenting som konkret identifierar avsändaren. Sättet att göra affärer kan således sägas ha blivit mer anonymt i och med förekomsten av internet.
Användningen av kontokort utgör också en möjlighet att vara anonym. Visserligen förekommer det att den som vill betala med kontokort avkrävs legitimation, men många gånger räcker det med att personen i fråga känner till den PIN kod (PIN = personligt identifikationsnummer) som är knuten till kortet. Ibland accepteras till och med betalning med kontokort helt utan behörighetskontroll, dvs. användaren avkrävs varken legitimation eller kod. Om innehavaren legitimerar sig eller undertecknar en köpnota, är möjligheterna att identifiera användaren långt större än i de fall då endast kod används. I detta sammanhang skall framhållas att behörighetskontroll vid kortanvändning är betydligt vanligare i Sverige än i andra länder.
Användningen av kontokort samt möjligheten att utföra betalningar via internet kan få särskilda konsekvenser i de situationer då kontohavare företräds av en förordnad ställföreträdare. I det följande kommer dessa konsekvenser att behandlas. Problematiken är särskilt påtaglig när den hjälpbehövande biträds av en god man, och med
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
276
hänsyn härtill kommer den fortsatta framställningen främst att vara inriktad på dessa fall.
5.1 Den gode mannens rättshandlande för huvudmannens räkning
Den gode mannens möjligheter att företa rättshandlingar som är bindande för huvudmannen regleras bl.a. i 11 kap. 5 § föräldrabalken. Utgångspunkten är att huvudmannen har kvar sin rättsliga handlingsförmåga. Den gode mannen får bara företa rättshandlingar inom ramen för sitt förordnande och måste normalt inhämta huvudmannens samtycke innan han företar en åtgärd för dennes räkning. Samtycke behöver emellertid inte inhämtas om huvudmannens tillstånd är sådant att denne inte kan ge uttryck för sin mening. Rör den gode mannens rättshandling den dagliga hushållningen anses huvudmannens samtycke föreligga, om huvudmannen inte före rättshandlingen har gett uttryck för annat till den mot vilken rättshandlingen riktade sig. Med “den dagliga hushållningen” avses mera vardagliga rättshandlingar som t.ex. inköp av livsmedel, hygienartiklar, kläder m.m. samt regelbundna betalningar som följer med ett hushåll, t.ex. hyra, el, försäkringar etc. Till denna grupp av rättshandlingar hör också bankuttag och överföringar som är nödvändiga för att genomföra nyss nämnda transaktioner. De flesta av den gode mannens transaktioner för huvudmannens räkning torde vara att hänföra till den dagliga hushållningen.
För det fall den gode mannen företar en rättshandling som inte blir bindande enligt 11 kap. 5 § föräldrabalken, föreskrivs i 11 kap. 6 § föräldrabalken att den gode mannen är skyldig att ersätta en godtroende tredje man för den skada som denne tillfogats. Den gode mannen undgår dock skadeståndsansvar, om rättshandlingen saknar bindande verkan mot den för vars räkning den har företagits till följd av någon särskild omständighet, som den gode mannen inte kände till och som tredje man inte med fog kunde förutsätta att den gode mannen skulle känna till. En sådan situation kan t.ex. uppstå om den gode mannen underlåter att inhämta samtycke från huvudmannen till följd av att han förlitat sig på ett läkarintyg som innehåller felaktiga uppgifter om huvudmannens bristande möjlighet att ge uttryck för sin mening. I detta sammanhang skall erinras om den av utredningen i det följande föreslagna ändringen av 11 kap. 5 § föräldrabalken (i förslaget 11 kap. 7 §) som innebär att uttrycket
SOU 2004:112 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder...
277
“varit ur stånd att ge uttryck för sin mening” ersätts med “har saknat förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening”.
Den gode mannens tillgång till huvudmannens bankmedel
En god man får inte utan vidare tillgång till huvudmannens bankmedel. Enligt huvudregeln i 14 kap. 8 § föräldrabalken är huvudmannens bankmedel spärrade för den gode mannen, dvs. uttag kräver överförmyndarens samtycke. Spärren omfattar emellertid enligt gällande lydelse inte pengar som behöver hållas tillgängliga för den enskildes uppehälle eller vården av hans egendom, om den gode mannen vid insättningen gjort förbehåll om att de får tas ut utan överförmyndarens samtycke. Sedan den gode mannen har fått sitt förordnande måste han därför personligen ta kontakt med banken och ordna så att han får tillgång till ett “fritt konto”, dvs. ett konto från vilket den gode mannen kan betala huvudmannens löpande räkningar för uppehälle och vård av egendom. I praktiken innebär detta att den gode mannen får tillgång till t.ex. huvudmannens personkonto på vilket dennes lön eller pension sätts in. Om huvudmannen endast har ett konto på vilket hans samtliga tillgångar finns, brukar den gode mannen föra över de pengar som inte behövs för betalning av löpande räkningar till ett annat konto som inte är “fritt”, ibland benämnt konto med överförmyndarspärr.
5.2 Den gode mannens användning av huvudmannens kontokort eller internetbank
Den klassiska föreställningen om hur en god man betalar sin huvudmans skulder är att den gode mannen beger sig till banken med huvudmannens räkningar, varvid han från huvudmannens konto tar ut det belopp som motsvarar totalsumman av räkningarna. Banktjänstemannen kan i samband härmed kontrollera den gode mannens identitet och dennes förordnande samt ändamålet med betalningen. Om osäkerhet beträffande förekomsten av eventuellt behövligt giltigt samtycke från den enskilde eller överförmyndaren uppstår, kan han begära att den gode mannen uppvisar bevis på att samtycke föreligger.
I dag finns bekväma alternativ till personliga bankbesök när det gäller att betala räkningar eller att ta ut kontanter. Få personer tar i
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
278
dag ut kontanter över disk i sin bank utan använder i stället uttagskort eller kontokort. Räkningar regleras som regel via bank/postgiro, autogiro, telefonbank eller via en internetuppkoppling mot en bank.
Som nämnts inledningsvis innebär moderna betalningsmedium som kontokort och internet en ökad anonymitet, dvs. det kan vara svårt för den bank som administrerar betalningar via dessa kanaler att veta vem som egentligen beordrar betalningen. Denna problematik blir särskilt påtaglig om bankkunden har en god man som har tillgång till huvudmannens kontokort eller internetanslutning. Så länge huvudmannen ensam har tillgång till kontokort och internetuppkoppling kan banken utgå ifrån att de rättshandlingar som företas också kan göras gällande mot huvudmannen. Om däremot den gode mannen ges möjlighet att använda nyss nämnda kontokort eller internetuppkoppling, måste banken räkna med möjligheten att de rättshandlingar som den gode mannen företar inte blir gällande mot huvudmannen, eftersom det kan tänkas att den gode mannen företar rättshandlingar utanför sitt förordnande eller utan huvudmannens samtycke eller gör uttag utan behörigt samtycke från överförmyndaren.
Ett flertal banker har med hänsyn härtill förklarat att de är restriktiva med att låta gode män få ut kontokort som är kopplade till huvudmannens konto eller låta dem disponera internetuppkopplingar till huvudmannens konto. Bankerna är emellertid för framtiden positiva till att låta gode män få tillgång till kontokort och internetuppkopplingar under förutsättning att det bringas klarhet i vad som gäller när en god man använder dessa betalningsformer. I samband härmed har från bankhåll föreslagits att regleringen i 11 kap. 5 § föräldrabalken skall anpassas till en teknisk verklighet där förekomsten av huvudmannens samtycke inte kan kontrolleras vid transaktioner med kontokort eller via internet. Vidare föreslås att den gode mannen skall kunna binda sin huvudman vid en transaktion som har företagits med ett kontokort alternativt en internetuppkoppling i huvudmannens eller den gode mannens namn, men avseende huvudmannens konto. Till sist föreslås att den gode mannen, utan medverkan från överförmyndaren, skall kunna ikläda sin huvudman ansvar för obehöriga uttag från huvudmannens konto som beror på den gode mannens grova vårdslöshet med kontokort eller internetuppkoppling.
SOU 2004:112 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder...
279
5.2.1 Betalningar med kontokort
Vad är ett kontokort?
Termen kontokort används ofta som en samlingsbeteckning för olika typer av kort som inbördes kan ha olika funktioner. Banker, finansbolag och kortföretag brukar, grovt sett, dela in dessa kort i nedanstående typer, nämligen uttagskort, bankkort, kreditkort, betalkort och debetkort.
Uttagskort är ett kort som kan användas endast för uttag av kontanter i bankautomater som affärsbankernas Bankomat och FöreningsSparbankens Minuten. Ursprungligen var det bara denna typ av kort som bankerna marknadsförde och gav ut. Numera finns visserligen korten kvar i bankernas sortiment men marknadsförs inte längre och kortet efterfrågas inte heller av kunderna i någon större utsträckning.
Bankkort är ett kort som är kopplat till ett inlåningskonto i bank, jfr nedan om rena betalkort. Om det inte följer en kreditmöjlighet med kortet, kan det användas endast mot behållningen på inlåningskontot. Kortet kan vanligtvis användas i bankernas uttagsautomater samt till inköp av varor hos butiker som genom avtal har förbundit sig att acceptera kortet för betalning av varor. Ett bankkort kan även kopplas till ett konto där kortinnehavaren enligt avtal med banken har rätt att ta i anspråk ett kreditutrymme.
Kreditkort är en form av kontokort med vilket det följer en rätt till kredit. Det kan röra sig om att kortinnehavaren utnyttjar ett kreditutrymme på t.ex. ett bankkonto eller med stöd av ett särskilt kreditavtal får faktura på gjorda inköp. Kunden kan i det senare fallet vanligen välja mellan att betala allt på en gång eller genom månadsbetalningar. Beteckningen kreditkort används dock inte av alla banker för kort av denna typ.
Betalkort är vanligtvis ett kort med vilket man kan betala för varor i butiker, som har avtalat med banken om rätt för deras kunder att nyttja kortet i butiken, varvid inköpen redovisas på en faktura som skall betalas t.ex. vid varje månads slut. Genom denna konstruktion får kortinnehavaren ett betalningsanstånd på upp till ca 45–50 dagar. Om ett betalkort är kopplat till ett bankkonto och de inköp som gjorts med kortet dras direkt ifrån tillgångssaldot på kontot utan att någon kredit beviljats, brukar kortet betecknas som ett rent betalkort. Även bankkort kopplat till ett konto utan rätt till kredit kan alltså betecknas som ett rent betalkort. Rena betal-
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
280
kort benämns ibland debetkort. Denna term används i kortinlösensammanhang för kort där uttagna belopp debiteras ett bankkonto direkt (on line) till skillnad från betal- och kreditkort som medger visst betalningsanstånd.
Rena betalkort, eller debetkort, ges inte bara ut av banker. Vissa företag, t.ex. bensinföretag och företag inom dagligvaruhandeln, tillhandahåller kort som innebär att innehavaren kan handla varor och tjänster av företaget i fråga för de pengar som i förväg har satts in på ett konto hos företaget. Dessa kort faller sålunda också inom benämningen rena betalkort eller debetkort.
Allmänt om användning av kontokort
Det finns inte någon generell lagstiftning som behandlar kontokortets funktion som betalningsmedel. I 34 § konsumentkreditlagen (1992:830) finns emellertid tvingande bestämmelser som tar sikte på de avtalsvillkor som förekommer i samband med utfärdande av kontokort, se nedan. Regleringen i nämnda paragraf är direkt tillämplig på kontokort som innebär kreditgivning, men tillämpas analogt på andra former av kontokort (se prop. 1991/92:83 s. 144). Däremot tar paragrafen inte sikte på betalningar som sker endast genom användande av en kod, dvs. utan att något kontokort används. Till följd härav faller betalningstjänster som t.ex. telefonbank och internetbank utanför lagens tillämpningsområde (se SOU 1995:69 s. 269).
I 34 § första stycket konsumentkreditlagen föreskrivs att ett avtalsvillkor som innebär att en kontohavare skall vara betalningsskyldig för ett belopp som har påförts kontot genom att ett kontokort har använts av någon obehörig person får göras gällande endast om kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kontokortet har
1. lämnat ifrån sig kortet till någon annan,
2. genom grov oaktsamhet förlorat kortet, eller
3. på något annat sätt förlorat besittningen av kortet och inte sna-
rast efter upptäckten anmält förlusten hos kreditgivaren.
Om ett belopp har påförts kontot enligt någon av punkterna i paragrafens första stycke efter det att kreditgivaren har mottagit en anmälan om att kontohavaren eller någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kortet inte längre har detta i sin besittning,
SOU 2004:112 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder...
281
gäller enligt paragrafens andra stycke att kontohavaren är betalningsskyldig för beloppet endast om han har förfarit svikligt.
När det gäller punkten 1 avses ett frivilligt överlämnande av kortet från kontohavaren till någon annan. Skulle kontohavaren ha lämnat ifrån sig kortet under tvång eller liknande omständigheter får en eventuell betalningsskyldighet bedömas enligt punkten 3. Beträffande punkten 2 avses med grov oaktsamhet mera försvårande omständigheter vid hanterandet av kontokortet. Som exempel kan nämnas att kontokortet har lämnats kvar i en ficka, väska, fordon eller liknande som inte stått under uppsikt. Förloras ett kontokort när det förvaras i kortinnehavarens bostad torde grov oaktsamhet i regel inte föreligga. Om kontohavaren förlorar sitt kort på annat sätt än som avses under punkterna 1 och 2, måste han enligt punkten 3 snarast efter upptäckten anmäla förlusten till kreditgivaren. En sådan förlustanmälan kan behöva göras även om kortet sedermera har kommit till rätta. Det kan ju tänkas att någon obehörig person har använt kortet under den tid som det har varit borta. Om kortinnehavaren har förlorat kortet på sätt som avses i första stycket, kan hans betalningsansvar begränsas. Enligt paragrafens andra stycke är kontohavaren nämligen i princip inte betalningsansvarig för belopp som genom att kontokort har använts av obehörig har påförts kontot efter det att kreditgivaren har mottagit anmälan att kontohavaren eller annan behörig användare inte längre har kontokortet i sin besittning. Som ett undantag från denna regel gäller emellertid att kontohavaren är betalningsskyldig även för ett sådant belopp, om kontohavaren har förfarit svikligt (se prop. 1976/77:123 s. 190 f.).
Kontokort som används av annan än kontohavaren
Ett kontokort utgör konkret en plastbricka på vilken kortnummer och kontohavarens eller annan dispositionsberättigad persons namn finns präglat. På uttagskort finns dock endast kortnummer. För kortinnehavarna utgör kontokortet en form av legitimationshandling, dvs. kortet utgör ett bevis för att personerna i fråga disponerar ett konto hos en bank eller ett kreditinstitut som kan tas i anspråk för de transaktioner som sker med hjälp av kortet. Kortet är som regel också försett med en magnetremsa eller ett chip för att kunna användas i elektroniska terminaler, t.ex. uttagsautomater. För att säkerställa att det är kontohavaren eller en dispositionsberättigad
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
282
person som använder kortet krävs som regel att användaren legitimerar sig eller känner till den s.k. PIN kod som är knuten till kortet.
En för denna utredning angelägen fråga är i vilken utsträckning någon annan än den person vars namn är präglat på kortet får använda det. I de flesta avtal om kontokort finns en klausul som innebär att kortet är personligt och inte får användas av någon annan. Skulle så ändå ske förbehåller sig kortutställaren som regel rätten att göra kontohavaren betalningsskyldig för obehöriga transaktioner som har företagits med kortet.
Hugo Tiberg och Dan Lennhammer framhåller att ett kontokort inte är någon överlåtelsehandling och kan ej inordnas i något schema för sådana. Då dess legitimationsverkan gäller bara kontohavaren, är det inget legitimationspapper i skuldebrevsrättslig mening. Fastän säljaren kan och måste kräva presentation för att debitera kontot, är kortet inget presentationspapper, då det kan ersättas utan dödningsförfarande, och inget tekniskt värdepapper, då det ej är oundgänglig bärare av någon rättighet (se Hugo Tiberg och Dan Lennhammer, Skuldebrev, växel och check, 1995, s. 146). Av nyss nämnda uttalande kan dras den slutsatsen att kontokortet inte är omsättningsbart, dvs. det är endast avsett att användas av innehavaren. Kontokortet kan med andra ord inte jämföras med t.ex. ett opersonligt månadskort inom kollektivtrafiken som kan lånas ut till vem som helst. En person som har lånat ett kontokort av kontohavaren kan således inte begära att en näringsidkare skall acceptera kortet vid ett inköp enbart genom att användaren uppger rätt kod eller uppvisar en kortinnehavaren tillhörig identitetshandling.
Om kontohavaren frivilligt låter någon som inte äger rätt att disponera kontot enligt kontoavtalet använda kortet, uppkommer frågan vilka korttransaktioner som kan göras gällande mot kontohavaren. En näringsidkare kan som ovan nämnts vägra den som har lånat ett kontokort att använda kortet för att betala en vara eller en tjänst. Detta förutsätter emellertid att näringsidkaren kan konstatera att det inte är kontohavaren eller någon annan dispositionsberättigad person som företar transaktionen. I dag sker dock många korttransaktioner genom att användaren anger rätt kod till kortet i en terminal, varefter köpet eller kontantuttaget godkänns. Det är således förhållandevis enkelt för andra än kontohavaren att utföra rättshandlingar med ett kontokort.
Ett överlämnande av ett personligt kontokort med tillhörande kod till en utomstående användare torde vara att betrakta som att kontohavaren till användaren upplåter en dispositionsrätt till kontot
SOU 2004:112 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder...
283
med en underförstådd fullmakt att använda pengarna vid rättshandlingar av olika slag. Utan en åtminstone underförstådd fullmakt har ju användaren inte någon rätt att använda kontokortet. Hur långt användarens behörighet sträcker sig får bedömas i det enskilda fallet utifrån vad kontohavaren kan ha sagt till fullmäktigen eller vad som kan anses ha varit underförstått.
Oavsett om användaren i sin kontakt med en näringsidkare presenterar sig som fullmäktig för kontohavaren eller förtiger denna omständighet utgår banken ifrån att det är kontohavaren som rättshandlar när dennes konto belastas efter en korttransaktion. Förutsatt att kontohavaren själv har överlämnat kortet till användaren torde banken inte behöva bekymra sig om de närmare omständigheterna kring köpet eftersom kontohavaren enligt kontokortsavtalet som regel kan göras betalningsskyldig för alla de transaktioner som användaren företar.
Den gode mannens hantering av ett kontokort som huvudmannen frivilligt har överlämnat till den gode mannen
En fullt tänkbar situation är att huvudmannen lämnar över ett kontokort som är anslutet till det “fria” kontot till den gode mannen för att denne skall kunna ta ut kontanter samt köpa varor och tjänster för huvudmannens räkning. Som framgått ovan torde en sådan åtgärd vara att likställa med att huvudmannen ger den gode mannen dispositionsrätt till huvudmannens konto samt en underförstådd fullmakt att handla på hans vägnar med hjälp av kortet. Det finns i och för sig inget som hindrar att en huvudman ger sin gode man en sådan fullmakt då huvudmannen har kvar sin rättsliga handlingsförmåga. Fullmaktsförhållandet innebär emellertid att den gode mannen inte handlar i kraft av sitt godmansförordnande utan som fullmäktig för huvudmannen, och med hänsyn härtill blir inte regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken tillämplig. I och med att huvudmannen frivilligt har lämnat kontokortet till den gode mannen (fullmäktigen) blir han som regel betalningsskyldig i förhållande till kortutgivaren för de transaktioner som denne företar med kortet. Situationen som beskrivs i 34 § första stycket punkten 1 konsumentkreditlagen är med andra ord för handen. En annan sak är att huvudmannen måhända får en fordran på den gode mannen (fullmäktigen) om denne använder kontokortet till annat än det som har överenskommits dem emellan.
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
284
Om den gode mannen (fullmäktigen) överlämnar kontokortet till en utomstående person eller handskas grovt vårdslöst med kortet, varefter kortet missbrukas, torde huvudmannen bli betalningsskyldig i förhållande till kortutgivaren för obehöriga transaktioner. Den omständigheten att den gode mannens (fullmäktigens) åtgärder i och för sig kan betraktas som ett frivilligt överlämnande till en utomstående person respektive ett grovt vårdslöst handlande, dvs. situationer som beskrivs i 34 § första stycket punkterna 1 respektive 2 konsumentkreditlagen, saknar i detta sammanhang självständig betydelse. Redan genom att frivilligt lämna över kontokortet till den gode mannen (fullmäktigen) blir huvudmannen betalningsskyldig för de eventuella obehöriga transaktioner som blir resultatet av den gode mannens (fullmäktigens) åtgärder med kontokortet. Exakt hur den gode mannen (fullmäktigen) orsakar obehöriga uttag har alltså ingen betydelse för kortutgivarens vidkommande.
Den gode mannens hantering av ett huvudmannen tillhörigt kontokort som han använder utan lov
Huvudmannens tillstånd kan många gånger vara sådant att han eller hon är ur stånd att säga sin mening i ekonomiska frågor. I en sådan situation kan det vara omöjligt för den gode mannen att be om huvudmannens tillstånd att använda dennes kontokort. Om den gode mannen trots allt väljer att använda ifrågavarande kort och kod, kan huvudmannen inte anses ha överlämnat kortet frivilligt till den gode mannen. Det torde inte heller vara möjligt att anta att det föreligger ett hypotetiskt samtycke till användandet från huvudmannens sida. Den gode mannen uppträder alltså inte som fullmäktig för huvudmannen utan i sin egenskap av god man.
Eftersom den gode mannen handlar i kraft av sitt godmanskap blir regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken tillämplig på hans transaktioner med kortet. Då nämnda lagrum är indispositivt har paragrafen företräde framför kontokortsavtalet med banken. Saknar huvudmannen beslutsförmåga torde en rättshandling som företas inom ramen för godmansförordnandet som regel bli gällande mot huvudmannen, såvida inte överförmyndarens samtycke till åtgärden erfordras. Skulle den gode mannen däremot företa en rättshandling utanför sitt förordnande eller utan erforderligt samtycke från överförmyndaren, t.ex. tillgodogöra sig huvudmannens medel för egen del, blir rättshandlingen ogiltig oavsett vad kontokortsavtalet före-
SOU 2004:112 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder...
285
skriver i fråga om obehöriga personers användning av kortet. Om den gode mannen lämnar kortet vidare till en utomstående person eller handskas grovt vårdslöst med kortet, varefter kortet missbrukas, kan huvudmannen knappast göras ansvarig för uttag som inte har varit till nytta för honom. Den gode mannens åtgärder med huvudmannens kontokort kan i och för sig motsvara situationer som beskrivs i 34 § första stycket punkterna 1–3 konsumentkreditlagen, men det saknar självständig betydelse i sammanhanget. Nämnda lagrum tar nämligen endast sikte på de situationer då kontohavaren, dvs. huvudmannen, kan göras betalningsskyldig för obehöriga transaktioner med kontokortet, jfr vad som sagts ovan beträffande fallet då huvudmannen frivilligt överlämnar ett kontokort till den gode mannen. Huvudmannen har i det nu aktuella fallet inte frivilligt överlämnat kortet till den gode mannen. Han kan vanligtvis inte heller anses ha handskats grovt vårdslöst med kortet genom att ha det liggande i sin bostad. Den kvarvarande möjligheten att ålägga huvudmannen betalningsansvar för obehöriga uttag är den situation som beskrivs i 34 § första stycket punkten 3 konsumentkreditlagen, men om kontohavaren är inhabil torde sådana situationer uppkomma endast i sällsynta undantagsfall.
Den gode mannen kan sålunda använda huvudmannens kontokort med bindande verkan för denne, dock med de inskränkningar som följer av regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) och 14 kap. 8 § föräldrabalken. Däremot torde huvudmannen endast i undantagsfall bli bunden av obehöriga transaktioner som företagits med kortet till följd av den gode mannens åtgärder med det.
Den gode mannens möjlighet att ansöka om kontokort som är kopplat till huvudmannens konto
Med hänsyn till de oklarheter som kan uppstå kring frågan om vem som har utfört en viss transaktion ser bankkollektivet ogärna att den gode mannen använder ett kontokort som är utställt på huvudmannen. En huvudman som förnekar att han har företagit en viss transaktion kan nämligen försättas i en besvärlig situation om den gode mannen också förnekar kännedom om den aktuella rättshandlingen. Regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken gäller ju endast om rättshandlingen företas av den gode mannen i dennes egenskap som god man, se nedan. För att undvika oklarheter om vem som har företagit en viss rättshandling har vissa banker erbjudit den gode
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
286
mannen att teckna avtal om kontokort som kopplas till den gode mannens “fria” konto. På kortet präglas den gode mannens namn, och på så sätt kan banken se när det är den gode mannens respektive huvudmannens kort som används. Det är dock för närvarande oklart huruvida bankerna avser att behålla dessa tjänster till gode män.
En fråga som enligt utredningens mening måste uppmärksammas är med vilken rätt den gode mannen i eget namn äger kvittera ut ett kontokort som är kopplat till huvudmannens konto. Den gode mannen kan i och för sig med stöd av sitt förordnande utverka en dispositionsrätt till det “fria kontot”, dvs. det konto som skall användas för den dagliga hushållningen. Det kan med hänsyn härtill tyckas sakna betydelse huruvida den gode mannen gör uttag från kontot vid ett besök i banken eller genom att använda ett kontokort. Detta resonemang skulle möjligen leda till slutsatsen att det är i sin ordning att den gode mannen ges en självständig rätt att ansöka om ett kontokort som är kopplat till huvudmannens konto.
Ett avtal om kontokort innebär emellertid som framgått ovan att kontohavaren, dvs. huvudmannen, kan göras betalningsskyldig i de situationer som beskrivs i 34 § konsumentkreditlagen. Regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken utgör visserligen en viss garanti för att huvudmannen inte blir betalningsskyldig för transaktioner som den gode mannen företar utanför sitt förordnande, eller utan samtycke från huvudmannen eller överförmyndaren, men den gode mannens grova vårdslöshet med kontokortet kan ådra huvudmannen betalningsansvar för obehöriga uttag. En god man som får ett kontokort kopplat till huvudmannens konto synes nämligen vara att likställa med t.ex. en make som på grund av en i kontoavtalet inskriven dispositionsrätt får ett kontokort kopplat till den andre makens konto. Den gode mannen blir således att betrakta som “någon annan som enligt kontoavtalet är behörig att använda kortet”, se 34 § första stycket konsumentkreditlagen. Om den gode mannen under dessa premisser t.ex. handskas grovt vårdslöst med kortet, riskerar huvudmannen att, i enlighet med vad kontoavtalet föreskriver, få svara för obehöriga uttag som om han själv hade varit grovt vårdslös med kortet.
Vad som nu anförts talar enligt utredningens uppfattning för att den gode mannen inte utan vidare bör kunna träffa avtal med banken om att få ut ett kontokort som är kopplat till huvudmannens konto. Om huvudmannens tillstånd är sådant att han kan ge uttryck för sin mening, bör dennes samtycke inhämtas innan den gode mannen tillåts att kvittera ut ett kontokort av den typ varom nu är fråga.
SOU 2004:112 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder...
287
För det fall kortet kopplas till ett befintligt kreditkonto eller den gode mannens kontokortsavtal innebär att ny kredit beviljas huvudmannen fordras dessutom överförmyndarens tillstånd enligt 14 kap. 13 § första stycket punkten 1 föräldrabalken.
De rättshandlingar som den gode mannen företar med kontokortet är som nämnts ovan underkastade regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken. En habil huvudman kan naturligtvis helt utanför godmanskapet ge den gode mannen dispositionsrätt till ett eller flera konton, varefter den gode mannen får ett kontokort utställt på sig själv. En sådan ordning torde emellertid innebära att reglerna i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken sätts ur spel, jfr vad som sagts ovan beträffande situationen då huvudmannen överlämnar sitt eget kontokort till den gode mannen.
Går det med hänsyn till huvudmannens tillstånd inte att erhålla något samtycke bör det krävas att banken förvissar sig om att så verkligen är fallet, t.ex. genom att begära att få se ett läkarintyg rörande huvudmannens tillstånd, innan den gode mannen får ut ett kontokort på vilket hans eget namn finns präglat.
Eftersom den gode mannen är ställföreträdare för huvudmannen kan han teoretiskt begära att för huvudmannens räkning få ut ett kontokort på vilket huvudmannens namn finns präglat. I en sådan situation måste banken rimligen begära ett skriftligt samtycke från huvudmannen till att ett sådant kort framställs och lämnas ut till den gode mannen. Om huvudmannens tillstånd är sådant att han inte kan ge uttryck för sin mening, bör banken överväga att inte lämna ut något kontokort som är utställt på huvudmannen till den gode mannen. För det fall någon annan än den inhabile huvudmannen använder kortet kan det, som framgått ovan, vara svårt för banken att göra gällande eventuella obehöriga transaktioner mot kontohavaren, dvs. huvudmannen. Detta leder enligt utredningens mening till slutsatsen att den gode mannen bör vara hänvisad till att få ut ett kontokort i sitt eget namn. Under sådana förhållanden kan nämligen, som följd av det ändrade kontoavtalet, 34 § konsumentkreditlagen tillämpas på den gode mannens åtgärder med kontokortet.
Sammanfattningsvis kan konstateras att den gode mannen med nuvarande regler i kraft av sitt förordnande torde kunna teckna avtal om ett kontokort som är kopplat till huvudmannens “fria konto” och utställt på den gode mannen själv. Beroende på omständigheterna kan den gode mannen dock vara skyldig att inhämta samtycke från såväl huvudmannen som överförmyndaren till att träffa ett sådant kortavtal med banken. Det skall i detta sammanhang framhållas att
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
288
den omständigheten att huvudmannen och överförmyndaren har samtyckt till att den gode mannen får ett eget kontokort inte innebär att den gode mannen kan underlåta att inhämta samtycken från huvudmannen och överförmyndaren beträffande enskilda transaktioner när så erfordras enligt 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken. Regleringen i 11 kap. 5 § första stycket (7 §) föräldrabalken hindrar emellertid inte att den gode mannen kan ikläda en beslutsoförmögen huvudman ansvar för de obehöriga uttag som har uppkommit till följd av situationer som beskrivs i 34 § konsumentkreditlagen, dvs. bl.a. den gode mannens grova vårdslöshet med kortet. Om huvudmannen däremot har sin beslutsförmåga i behåll, medför en underlåtenhet att inhämta dennes samtycke att rättshandlingen inte kan göras gällande mot huvudmannen.
Vem står risken för att det inte går att utreda vem som har företagit en viss transaktion?
I exemplen ovan har det förutsatts att det går att utröna vem som har företagit en viss åtgärd med ett kontokort. I förskingringssituationer kan det på goda grunder antas att en kriminell god man inte vill kännas vid att han har använt sin huvudmans kontokort. När ett kontokort brukas genom att användaren anger behörighetskoden finns det som regel inte något skriftligt verifikat, t.ex. en undertecknad köpnota, som kan identifiera användaren. Om det inte kan utredas att det är den gode mannen som har företagit en viss rättshandling, kan huvudmannen inte åberopa regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken för att undgå betalningsansvar. Konsekvensen kan bli att huvudmannen tvingas svara för transaktionen i enlighet med vad som föreskrivs i avtalet mellan honom och banken.
Rättsfallet NJA 1992 s. 263 behandlar frågan om vilken bevisbörderegel som bör tillämpas när kontokortsinnehavaren gör invändningen att en inköpsnota har förfalskats. Högsta domstolen uttalade bl.a. följande:
Användningen av kontokort är numera en masshantering. Det skulle därför med all sannolikhet medföra avsevärda problem för kontokortsföretagen om de vid varje tillfälle som en kontokortsinnehavare gör en invändning om falsk inköpsnota skulle tvingas styrka inköpsnotans äkthet. Eftersom kontokortsinnehavaren genom kontokortet försetts med en legitimationshandling, som givits vissa begränsade rättsverkningar, kan det inte sägas vara främmande att ålägga kontokortsinnehavaren någon form av medansvar för utredningen när kontokortet missbrukas
SOU 2004:112 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder...
289
av tredje man. Med hänsyn härtill ter det sig rimligt att kontokortsinnehavaren gör åtminstone antagligt att en förfalskning, underskrifts- eller innehållsförfalskning, föreligger. Om kontokortsinnehavaren gör detta, får det sedan ankomma på kontokortsföretaget att förebringa motbevisning om handlingens äkthet.
Enligt utredningens mening förefaller en motsvarande ordning vara rimlig när huvudmannen gör gällande att han enligt 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken inte skall vara bunden av en rättshandling. Huvudmannen måste sålunda göra antagligt dels att det är den gode mannen som har företagit en viss rättshandling, dels att rättshandlingen företogs utanför dennes förordnande eller utan erforderligt samtycke från honom själv eller från överförmyndaren. Lyckas huvudmannen inte göra det får ett eventuellt betalningsansvar bedömas utifrån det avtal som gäller mellan huvudmannen och banken. Om å andra sidan huvudmannen lyckas göra antagligt att han enligt 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken inte skall svara för en viss transaktion, ankommer det på banken att föra motbevisning till styrkande av att transaktionen är gällande mot huvudmannen.
Ur huvudmannens synvinkel är det med hänsyn till vad som nu anförts av största intresse att kontokort som är utfärdade i huvudmannens namn inte kan användas av någon annan. Om den gode mannen skall ha tillgång till huvudmannens konto genom ett kontokort, bör kortet ställas ut på den gode mannen som med egen kod får tillgång till huvudmannens “fria” konto.
Andra förordnade ställföreträdare
Som framhållits ovan tar framställningen främst sikte på gode mäns hantering av huvudmannens medel. Andra förordnade ställföreträdare, dvs. förordnade förmyndare och förvaltare, har naturligtvis också att förvalta den hjälpbehövandes egendom, varvid frågor kring kontokort och internet kan uppkomma. Eftersom förordnade förmyndare och förvaltare som regel har ensam rådighet över den enskildes egendom uppstår emellertid inte samma problem som då en god man företar rättshandlingar på den hjälpbehövandes vägnar. Vad som sagts ovan gäller dock i tillämpliga delar även andra former av ställföreträdarskap. Denna uppfattning delas av bankerna, och med hänsyn härtill kommer förordnade förmyndares och förvaltares hantering av kontokort och internetuppkopplingar inte att närmare avhandlas i denna del av betänkandet.
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
290
5.2.2 Betalningar via internet
I dag är det vanligt förekommande att en kontohavare ges möjlighet att via en internetuppkoppling företa transaktioner till och från sitt bankkonto. Kontohavaren kan således från sin hemdator bl.a. flytta pengar mellan olika konton och beordra banken att utföra betalningar från ett visst konto. För att komma åt sina konton via internet måste kontohavaren ofta ha en kod samt en säkerhetsdosa som tillhandahålls av banken. Det finns emellertid också andra lösningar för att säkerställa att rätt person använder internetbanken.
När det gäller transaktioner via internet finns det inte några regler motsvarande 34 § konsumentkreditlagen. De flesta banker föreskriver dock i sina avtalsvillkor för internettjänster att kunden inte får röja den personliga koden eller lämna ut den utrustning som krävs för åtkomst till kontot via internet. Skulle så ändå ske kan kunden drabbas av betalningsansvar för de transaktioner som utförs av obehöriga personer.
Vissa banker erbjuder gode män att utföra huvudmannens banktransaktioner över internet. Dessa banker kräver som regel att den gode mannen har ett eget internetabonnemang genom vilket han endast får tillgång till huvudmannens “fria” konto, dvs. det konto han för vissa ändamål äger disponera i egenskap av god man utan krav på överförmyndarsamtycke. Om huvudmannen har ett eget internetabonnemang, får den gode mannen inte använda huvudmannens inloggningskod eller annan utrustning, t.ex. säkerhetsdosa, som krävs för att komma åt huvudmannens konton. Härigenom kan banken se när transaktioner företas från huvudmannens internetabonnemang respektive via den gode mannens abonnemang. I en del bankers system för banktjänster över internet går det dock inte att begränsa åtkomsten till ett visst konto, och med hänsyn härtill kan man inte erbjuda gode män och andra ställföreträdare möjligheten att göra transaktioner över internet.
Att låta den gode mannen få tillgång till huvudmannens konto via internet är emellertid inte oproblematiskt. I en situation där den gode mannen personligen kommer in på banken för att företa en rättshandling med huvudmannens medel kan bankpersonalen kontrollera att det är den gode mannen som är där, att erforderliga samtycken finns eller att huvudmannens tillstånd är sådant att samtycke inte kan ges. Vidare kan ändamålet med transaktionen kontrolleras. När transaktionerna i stället sker över internet är det svårt för att inte säga omöjligt att göra dessa kontroller. Skulle transaktionen inte
SOU 2004:112 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder...
291
avse uttag för behöriga ändamål, falla utanför den dagliga hushållningen eller omfattas av krav på samtycke finns det risk för att rättshandlingen i fråga på grund av regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken inte blir gällande mot huvudmannen. Med hänsyn härtill vägrar flera banker att låta gode män få tillgång till huvudmannens konton via internet. Bankerna framhåller emellertid att de gärna tillhandahåller internettjänster för gode män under förutsättning att nyss nämnda problematik får en tillfredsställande lösning.
Nedan återges ett antal problematiska situationer som kan uppstå i samband med att den gode mannen via internet företar rättshandlingar för huvudmannens räkning.
Den gode mannen företar en rättshandling för huvudmannens räkning via dennes internetuppkoppling mot banken
Ett tänkbart scenario är att den beslutsförmögne huvudmannen frivilligt överlämnar kod och annan nödvändig utrustning till den gode mannen för att denne skall kunna sköta huvudmannens ekonomi, varefter den gode mannen verkställer betalningar av olika slag för huvudmannens räkning. I likhet med vad som gäller då huvudmannen överlämnar sitt kontokort till den gode mannen torde överlämnande av kod och säkerhetsdosa till den gode mannen innebära en underförstådd fullmakt för den gode mannen att disponera kontot för överenskomna transaktioner. Eftersom det rör sig om ett fullmaktsförhållande mellan den gode mannen och huvudmannen blir inte regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken tillämplig. Huvudmannens bundenhet i förhållande till banken för en transaktion som den gode mannen (fullmäktigen) företar blir i stället beroende av vad som föreskrivs i avtalet mellan huvudmannen och banken om internetbanktjänsten. Huvudmannen kan sannolikt genom avtalet bli bunden vid transaktioner som företas av såväl den gode mannen (fullmäktigen) som någon annan utomstående person som på något sätt via den gode mannen kommit över kod och säkerhetsdosa.
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
292
Den gode mannen förfogar över huvudmannens internetuppkoppling mot banken utan dennes tillstånd
Saknar huvudmannen beslutsförmåga kan den gode mannen inte utverka huvudmannens tillstånd att använda en eventuell internetuppkoppling. Om den gode mannen trots allt använder huvudmannens internetuppkoppling, gör han det i sin egenskap av god man, dvs. inte som fullmäktig. Regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken blir därför tillämplig på eventuella transaktioner. Handlingar som den gode mannen företar inom ramen för denna reglering blir således bindande för huvudmannen. Om däremot den gode mannen företar rättshandlingar utanför sitt förordnande, t.ex. tillgodogör sig huvudmannens pengar, blir däremot rättshandlingen ogiltig. Skulle den gode mannen förlora kod och säkerhetsdosa eller överlämna dessa till en utomstående person får huvudmannens betalningsskyldighet för därefter följande obehöriga uttag bedömas utifrån det avtal som gäller för internetbanktjänsten, jfr vad som sagts ovan om kontokort.
Den gode mannen förfogar över huvudmannens konto via en egen internetuppkoppling
Som nämnts ovan erbjuder vissa banker gode män att få tillgång till huvudmannens “fria” konto via sin egen internetuppkoppling. Härigenom kan banken konstatera att en viss transaktion görs från den gode mannens uppkoppling och inte från huvudmannens.
Precis som är fallet med kontokort som ställs ut på den gode mannen måste han vid transaktioner via internet se till att han handlar inom ramen för sitt förordnande och med erforderligt samtycke från huvudmannen. I annat fall kan rättshandlingen bli ogiltig enligt 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken, dvs. banken måste kreditera huvudmannens konto det disponerade beloppet. Han måste naturligtvis också inhämta erforderliga samtycken från överförmyndaren. Om den gode mannen låter någon utomstående person använda internetuppkopplingen eller handskas vårdslöst med kod och annan nödvändig utrustning, kan kontohavaren, dvs. huvudmannen, bli betalningsskyldig för obehöriga transaktioner beroende på vad avtalet med banken föreskriver. Saknar huvudmannen kompetens att samtycka till avtalet med banken med de konsekvenser detta kan få för honom, bör banken förvissa sig om att så är fallet, t.ex. genom att begära ett läkarintyg som utvisar huvudmannens tillstånd. Det skall framhållas
SOU 2004:112 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder...
293
att huvudmannens samtycke till att den gode mannen får tillgång till konton över internet inte ersätter de samtycken som den gode mannen är skyldig att inhämta enligt 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken till följande transaktioner över internet. Inte heller ersätter överförmyndarens samtycke till åtkomsten via internet till konto med kreditinslag de samtycken som den gode mannen kan tänkas behöva för vissa åtgärder, t.ex. köp av aktier.
Som framgått ovan är inte konsumentkreditlagen tillämplig på banktjänster över internet. Även om avtalsfrihet således råder, kan oskäliga avtalsvillkor komma att jämkas enligt 36 § avtalslagen.
5.3 Behövs det särskild reglering av förordnade ställföreträdares hantering av kontokort och internettjänster som är kopplade till huvudmannens konto?
Bedömning: Några särskilda regler för den förordnade ställföreträdarens hantering av huvudmannens kontokort och internetbank bör inte skapas.
Vid transaktioner som sker med kontokort eller via internet är det mycket svårt för bankerna att kontrollera att den gode mannen har erforderligt samtycke från sin huvudman eller från överförmyndaren. Om det i efterhand visar sig att huvudmannen inte hade samtycke till en viss åtgärd, riskerar banken att drabbas av förluster eftersom transaktionen i fråga inte kan göras gällande mot denne. Som framgått ovan har bankerna därför begärt att regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken ändras så att den bättre svarar mot modern teknik och innebär att en betalning godkänns om den genomförs med användande av kontokort eller internetuppkoppling med tillhörande kod eller liknande behörighetskontroll.
Godmanskap bygger väsentligen på tanken att den enskilde har kvar sin rättsliga handlingsförmåga. Med hänsyn härtill har samtycket en central roll i denna form av ställföreträdarskap. Först om huvudmannen saknar beslutsförmåga, vilket dock ofta är fallet, får den gode mannen handla efter vad han själv finner lämpligt. Det skall också framhållas att den gode mannen ges en förhållandevis stor möjlighet att själv fatta beslut för huvudmannens räkning genom regleringen i 11 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken. Där föreskrivs att om den gode mannen inom ramen för förordnandet ingår en
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
294
rättshandling som sedvanligen företas för den dagliga hushållningen, skall samtycke från huvudmannen anses föreligga, om denne inte före rättshandlingen har gett uttryck för något annat till den mot vilken rättshandlingen riktade sig.
Kravet på samtycke kan många gånger upplevas som omständligt också i de fall transaktionen företas på annat sätt än med kontokort eller via internet. I samband härmed kan nämnas att Lagrådet har erinrat om möjligheten för huvudmannen att utställa en generalfullmakt för den gode mannen. Detta uttalande har dock kritiserats i doktrinen eftersom en fullmakt från huvudmannen till den gode mannen medför att godmanskapet sätts ur spel (se Walin/Vängby, Föräldrabalken En kommentar, Del I, avsnitt 11:25). Eftersom en fullmakt innebär att det rättsligt sett är huvudmannen som handlar behöver den gode mannen således inte begära överförmyndarens samtycke för att t.ex. sälja fast egendom eller för att komma åt “icke fria” konton. För att undvika att en rättshandling inte blir bindande mot huvudmannen på grund av bristande samtycke kan det emellertid ligga i bankernas intresse att begära att den gode mannen kan visa upp en fullmakt från sin huvudman som ger honom rätt att disponera dennes konto genom kontokort eller internetuppkoppling. Ur den hjälpbehövandes synvinkel sett innebär dock ett sådant krav att han i princip ger den gode mannen fria händer i alla ekonomiska frågor, och med hänsyn härtill har han all anledning att vara försiktig med att utfärda en fullmakt för den gode mannen. Ett annat problem beträffande fullmakter som bör uppmärksammas är situationen då huvudmannen mister sin beslutsförmåga. Enligt utredningens uppfattning som redovisas i det följande, se avsnitt B 6, upphör nämligen en fullmakt att gälla vid nyssnämnda tidpunkt. Härefter kan fullmäktigen således inte åberopa fullmakten för att företa en åtgärd för huvudmannens räkning.
Ett alternativ till användning av fullmakter skulle kunna vara att det genom lag införs en bestämmelse som innebär att huvudmannen oavsett regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken om samtycke alltid blir bunden av en rättshandling som företas av den gode mannen genom användande av ett kontokort eller internetuppkoppling som går till huvudmannens konto.
En sådan ordning är emellertid otillräcklig om Svenska Bankföreningens syfte skall nås. Kravet på den enskildes samtycke är inte det enda som hindrar en förordnad ställföreträdare från att företa rättshandlingar med den enskildes medel. Den företagna rättshandlingen måste också rymmas inom ställföreträdarens förordnande.
SOU 2004:112 Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder...
295
Vidare kräver vissa transaktioner överförmyndarens samtycke. Utöver en eliminering av kravet på den enskildes samtycke måste sålunda även kraven på att rättshandlingen skall rymmas inom ställföreträdarens förordnande och, i förekommande fall, överförmyndarsamtycke tas bort.
En ordning som innebär avkall på nyss nämnda krav skulle enligt utredningens mening emellertid märkbart urholka skyddet för den enskilde. Med hänsyn härtill är det utredningens uppfattning att det även beträffande rättshandlingar som företas genom kontokort och internet bör vara ett krav att den gode mannen skall handla inom ramen för sitt förordnande och efter inhämtande av föreskrivet samtycke från huvudmannen och överförmyndaren.
Som framhållits ovan torde samtyckesproblematiken uppkomma främst i de situationer då den gode mannen vill ingå ett avtal för sin huvudmans räkning i en fråga som inte rör den dagliga hushållningen. De flesta rättshandlingar som den gode mannen har att uträtta torde emellertid hamna inom ramen för den dagliga hushållningen, dvs. betalning av hyra, inköp av kläder, uttag av fickpengar etc. I dessa situationer antas huvudmannens samtycke föreligga, om inte huvudmannen före rättshandlingen har gett uttryck för annat till den mot vilken rättshandlingen riktade sig. Utredningens förslag till utformning av 11 kap. 7 § föräldrabalken innebär dessutom en viss utsträckning av det område där den förordnade ställföreträdaren kan företa rättshandlingar med ett presumerat samtycke från huvudmannen. Området för presumerat samtycke sammanfaller i stort sett med det område inom vilket kan etableras ett “fritt” konto, dvs. ett konto tillhörande huvudmannen som ställföreträdaren under vissa förhållanden får disponera utan överförmyndarsamtycke, se utredningens förslag till 14 kap. 8 § föräldrabalken. Den angivna ordningen innebär en rimlig garanti för bankerna att flertalet av den gode mannens rättshandlingar kommer att stå sig i förhållande till huvudmannen. Genom att eventuella kontokort som den gode mannen använder i sitt arbete ställs ut på honom i stället för på huvudmannen kan bankerna vidare försäkra sig om att vissa obehöriga transaktioner som uppkommer till följd av att den gode mannen hanterar kortet på sätt som beskrivs i 34 § konsumentkreditlagen kan göras gällande mot huvudmannen.
Framställningen ovan har syftat till att klargöra rättsläget vid transaktioner genom kontokort och internet. Av analysen framgår att bankerna redan i dag är rätt väl skyddade mot förluster till följd av obehöriga utnyttjanden i samband med en god mans hantering av
Frågeställningar kring den förordnade ställföreträdarens åtgärder... SOU 2004:112
296
den enskildes ekonomi. Det är i och för sig önskvärt att gode män kan sköta den hjälpbehövandes ekonomi på ett så smidigt sätt som möjligt. Användningen av kontokort och internet är därför bra hjälpmedel för de gode männen. Även om det teoretiskt sett är möjligt att ytterligare stärka skyddet för bankerna genom att ändra regleringen i 11 kap. 5 § föräldrabalken skulle en sådan ändring dock ske på bekostnad av skyddet för den enskilde. Vid en avvägning av dessa båda intressen bör skyddet av den enskilde sättas i främsta rummet.
Med beaktande av det ovanstående är det utredningens mening att regleringen i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken inte bör ändras för att undvika de problem som kravet på samtycke m.m. kan vålla vid transaktioner som sker genom att en god man ges åtkomst till huvudmannens konto via kontokort eller internetuppkoppling.
297
6 Överförmyndarverksamheten
Samhället måste ta ett ansvar för att administrera vissa sidor av instituten för ställföreträdare för underåriga och för vuxna hjälpbehövande och för att öva tillsyn över ställföreträdarnas verksamhet så att barnens och de hjälpbehövandes intressen skyddas. De organ som i första hand fullgör dessa uppgifter är överförmyndarna, men också länsstyrelserna fyller en viktig funktion i systemet. Dessa myndigheters organisation och verksamhet på området behandlas i avsnitten A 6 och 7.
6.1 Överförmyndarnas hantering av nya uppgifter genom 1995 års reform
Bedömning: Överflyttningen av förmynderskapsärenden från tingsrätterna till överförmyndarna har i allt väsentligt lett till ett positivt resultat. Det saknas anledning att återgå till den tidigare ordningen eller att flytta hanteringen av ärendena till någon annan myndighet. Åtgärder behövs dock för att förbättra vissa allmänna svagheter i överförmyndarorganisationen och ärendehanteringen.
Som framgår av redogörelsen i avsnitt A 1 flyttades genom 1995 års reform åtskilliga uppgifter av icke judiciell natur från domstolarna till överförmyndarna. Sålunda ankommer det numera bl.a. i princip på överförmyndaren att förordna och entlediga förvaltare och god man enligt 11 kap. 4 § FB. Vidare ligger behörigheten att fatta beslut om förordnande av god man enligt 11 kap. 1–3 §§ FB som huvudregel på samma myndighet. Överförmyndarna har också tillagts befogenhet i åtskilliga fall att förelägga ställföreträdarna vite.
Utredningen skall enligt direktiven granska hur överförmyndarna har hanterat det ökade ansvar som lades på dem genom reformen.
Överförmyndarverksamheten SOU 2004:112
298
I sina svar på enkäten från utredningen (se redogörelsen i början av betänkandet för utredningsarbetet) har länsstyrelserna över lag förklarat att de anser att överförmyndarna har klarat de nya uppgifterna. En del kritiska synpunkter anförs visserligen, men flera av dessa är inte specifika för hanteringen av de nytillkomna uppgifterna. Ingen länsstyrelse har ansett att dessa uppgifter bör återgå till domstolarna eller annars flyttas till någon annan myndighet.
Utredaren har den 29 oktober 2002 intervjuat dåvarande justitieombudsmannen Jan Pennlöv om hans erfarenheter från JO:s tillsyn över överförmyndarverksamheten. JO ansåg sig – trots sin i övrigt delvis kritiska inställning till överförmyndarnas sätt att sköta verksamheten – inte ha stött på några större problem just i fråga om överförmyndarnas handläggning av de år 1995 nytillkomna uppgifterna.
Även överförmyndarna själva har under enkäten svarat på frågor om de nya uppgifterna enligt 1995 års reform. Den allmänna inställningen är att överförmyndarna har gått väl i land med uppgifterna, och ingen föreslår att någon uppgift skall flyttas bort. Som en positiv erfarenhet redovisas att tillsättningar och byten av gode män numera går fortare. Flera överförmyndare klagar dock över att arbetsbördan har ökat och att resurserna tryter. Även kompetenshöjande insatser efterlyses.
Med ledning av de redovisade uppfattningarna och vad som annars är känt drar utredningen slutsatsen att reformen från år 1995 i denna del i allt väsentligt har utfallit väl. I varje fall saknas anledning att gå tillbaka till den gamla ordningen eller att annars flytta de nya befogenheterna från överförmyndarna till någon annan myndighet Frågan om att tvärtom utvidga uppgiftsområdet behandlas i avsnitt A 6.3.
Det sagda utesluter inte att handläggningen inom det nya kompetensområdet kan behöva förbättras. I nästa delavsnitt vill utredningen beröra vissa svagheter i överförmyndarorganisationens sätt att fungera mera allmänt. Åtgärder för att bota dessa kan givetvis få betydelse också för behandlingen av t.ex. ärenden om förordnande och entledigande av gode män och förvaltare. Hit hör sådant som att förkorta handläggningstiderna. En angelägen sak är att stärka kontrollen av gode mäns och förvaltares lämplighet och kompetens. Frågor om detta behandlas i avsnitten A 4.3.2 och B 13, där flera förslag som syftar till förbättringar läggs fram.
SOU 2004:112 Överförmyndarverksamheten
299
6.2 Överförmyndarverksamhetens organisation
6.2.1 Kort om nuvarande organisation
Överförmyndarorganisationen fick i huvudsak sin nuvarande utformning år 1975 (prop. 1974:142, LU 1974:38; NJA II 1974 s.416 ff). Vissa ändringar kom till stånd vid 1995 års reform. Överförmyndare skall finnas i varje kommun. Kommunerna kan emellertid besluta att det i stället för överförmyndare skall finnas en överförmyndarnämnd. Överförmyndare och ersättare för denne samt ledamöter och ersättare i överförmyndarnämnd väljs av kommunfullmäktige på fyra år. De valda kan, om det visar sig att de inte är lämpliga för uppdraget, entledigas av rätten efter anmälan av länsstyrelsen. Överförmyndarnämnden kan delegera till en ledamot, en ersättare som har kallats till tjänstgöring eller en kommunal tjänsteman med behövlig kompetens (inom den egna eller annan kommun) att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av ärenden. Överförmyndaren har motsvarande befogenhet i förhållande till en kommunal tjänsteman. Vissa begränsningar gäller för delegationsmöjligheten.
6.2.2 Behov och utrymme för ändringar
Förslag: Utgångspunkten är att överförmyndarverksamheten även i fortsättningen skall vara en kommunal angelägenhet. Vissa begränsade åtgärder för att åstadkomma förbättringar i organisationen och för att säkerställa kompetensen hos överförmyndarna är nödvändiga, delvis som en följd av utredningens förslag i övrigt.
Kritiska röster har i enkäten höjts mot nuvarande organisation av den kommunala tillsynen av ställföreträdare och dess förmåga att fungera på ett tillfredsställande sätt. Sådan kritik har förts fram även från andra håll. De politiska utnämningarna av granskarna har ifrågasatts. Att byte sker av överförmyndare efter allmänna val har ansetts olägligt, och en del överförmyndare har betecknats som mindre kompetenta. Det har sagts att överförmyndarfunktionen i många kommuner behandlas styvmoderligt och att därför de personella och ekonomiska resurserna är otillräckliga. Särskilt mindre kommuner har enligt kritikerna svårt att upprätthålla en tillräckligt hög kompetens.
Överförmyndarverksamheten SOU 2004:112
300
I den tidigare nämnda intervjun har JO Pennlöv förklarat att hans bild av överförmyndarnas verksamhet är skiftande. I många kommuner gör överförmyndarna (nämnderna) ett gott arbete. Åtskilliga myndigheter fungerar emellertid otillfredsställande, varom JO:s ämbetsberättelser vittnar. Det görs systematiska fel, t.ex. i hanteringen av allmänna handlingar. Överförmyndarna gör ibland mera fria bedömningar av politisk natur, trots att utrymmet för sådana är mycket litet vid tillämpningen av den ifrågavarande lagstiftningen. Att kontrollen av ställföreträdarnas redovisning sköts väl är väsentligt. Alla som inte ger in årsräkning har enligt JO inte förskingrat från den enskilde, men den som har förskingrat lär höra till dem som inte ger in årsräkning. JO Pennlöv menar att det behövs bättre utbildning av överförmyndarna och goda kanslimedhjälpare.
Det kunde mot bakgrund av det sagda tyckas befogat att ta upp en diskussion om den grundläggande organisationen av tillsynsverksamheten på det lokala planet. Ställning till denna har emellertid tagits tidigare under det reformarbete som under senare decennier har bedrivits på den familjerättsliga ställföreträdarlagstiftningens område, och en mera radikal omprövning ligger utanför utredningens direktiv. Utredningen utgår alltså från att överförmyndarverksamheten alltjämt skall vara en kommunal angelägenhet, för vilken förtroendevalda ytterst svarar.
Att tillsynen över förmyndare, förvaltare och gode män är tillfredsställande är emellertid ett väsentligt inslag i systemet för skydd av huvudmännens ekonomiska och personliga intressen. Likaså betydelsefullt är att mekanismen för att anordna och avveckla ställföreträdarskap och att rekrytera goda ställföreträdare fungerar effektivt. Utredningen anser sig därför kunna anlägga synpunkter på organisationen och föreslå eller rekommendera vissa begränsade åtgärder beträffande denna för att åstadkomma förbättringar. Längre fram i betänkandet, huvudavsnitt B, föreslår utredningen en ordning för ställföreträdare för vuxna i personliga angelägenheter som lägger ett ökat ansvar på överförmyndarna i fråga om administrationen av främst gode män. Detta skärper ytterligare behovet av att funktionsduglighet och kompetens kan garanteras.
De synpunkter som förs fram i det följande skall ses tillsammans med vad som föreslås beträffande länsstyrelsernas roll i avsnitt A 7.
SOU 2004:112 Överförmyndarverksamheten
301
6.2.3 Åtgärder inom kommunerna
Bedömning och förslag: En prioritering i kommunerna av överförmyndarverksamheten bör övervägas, bl.a. till undvikande av utgiftsökningar inom den sociala sektorn.
Kommunerna bör alltjämt ha frihet att välja organisationsform för överförmynderverksamheten. Fördelarna med överförmyndarnämnd blir dock mer framträdande, om verksamheten tillförs fler uppgifter i enlighet med vad utredningen föreslår.
Kommunernas frihet vid val av överförmyndare och nämndledamöter skall bestå. Kravet på överförmyndarnas och tjänstemännens utbildningsnivå kommer dock att öka. Viss återhållsamhet rekommenderas när det gäller byte av överförmyndare.
Nuvarande delegationsmöjligheter bör finnas kvar och, mot bakgrund av bl.a. utredningens förslag om nya uppgifter för överförmyndarna, i viss utsträckning vidgas.
Bättre resurser
I sina enkätsvar för som nämnts åtskilliga överförmyndare fram klagomål över bristande resurser i verksamheten. De torde emellertid inte vara ensamma om att ställa anspråk på en alltmer ansträngd kommunal ekonomi. I enkäten har utredningen ställt frågor om personalbesättningen hos överförmyndarmyndigheterna. Ett intryck av svaren är att personaltillgången växlar ganska mycket även mellan jämförbara kommuner. Frapperande är att i en del små kommuner överförmyndaren tycks vara lämnad utan allt bistånd eller med endast viss skrivhjälp. En rimlig hypotes är att det begränsade politiska inslaget i verksamheten leder till ett motsvarande ljumt politiskt intresse för verksamhetens behov. Detta antagande kan påverka sättet att organisera överförmyndarverksamheten, se nedan.
I sista hand måste det bli en fråga om prioritering mellan olika behov och ändamål, hur mycket medel som en kommun skall anslå till överförmyndarens verksamhet. Resursvilligheten utöver en minimistandard kan knappast påverkas av lagstiftningsåtgärder. Det finns dock anledning att tro att den uppmärksamhet som genom utredningens förslag och följande lagstiftningsprocedur riktas mot detta sannolikt på sina håll försummade rättsliga och sociala område skall få en gynnsam inverkan på benägenheten att ställa behövliga resurser till förfogande. Hur som helst kan ett genomförande av utredningens
Överförmyndarverksamheten SOU 2004:112
302
förslag komma att medföra vissa ökade utgifter, se om detta huvudavsnitt E om kostnadseffekter. Allmänt kan tilläggas att en underbemanning av överförmyndarverksamheten kan få konsekvenser för hjälpbehövande som medför utgiftsökningar inom den sociala sektorn. Den kan också i speciella fall utlösa skadeståndsskyldighet för kommunen redan enligt gällande rätt (jfr utredningens förslag i avsnitt A 4.3.2.2).
Överförmyndare eller överförmyndarnämnd?
När möjligheten att införa överförmyndarnämnd beslöts år 1974 förklarade Lagutskottet (LU 1974:38 s. 63) att det var angeläget att understryka vikten av att överförmyndarnämnd inrättas i så stor utsträckning som möjligt. År 1987 hade ungefär hälften av kommunerna utnyttjat möjligheten att inrätta överförmyndarnämnd. F.n. är det 134 kommuner som har överförmyndarnämnd. Riksdagens intentioner har alltså inte förverkligats; under senare år har dock antalet stigit.
En ordning med överförmyndarnämnd har åtskilliga fördelar. Den medger att förtroendevalda med skilda erfarenheter kan engageras för överförmyndaruppgifterna. Sköts verksamheten av en enda person, en överförmyndare, riskerar man kompetensförluster när majoritetsförhållandena i kommunen kastas om vid val och leder till byte på posten; med överförmyndarnämnd kan en kontinuerlig sakkunskap lättare hållas vid makt. En kombination av en sådan nämnd och en ganska omfattande beslutsdelegation till tjänstemän kan vidare utgöra en god avvägning mellan önskemålen om ett lekmannainflytande och en rent professionell handläggning. En särskild fördel med en överförmyndarnämnd är att dithörande verksamhet kan vinna förståelse hos fler kommunalpolitiker än om den företräds av en person, som f.ö. kanske saknar politisk förankring.
Kommunerna har numera stor frihet att bestämma över den kommunala nämndorganisationen (se främst 3 kap. 4 § kommunallagen 1991:900). Gällande rätt torde emellertid innebära att en överförmyndarnämnd, som ju ersätter överförmyndaren i kommunen, skall vara en nämnd för just denna verksamhet och ha hela kommunen som verksamhetsområde. Med hänsyn till överförmyndarverksamhetens speciella natur med dess starka inslag av myndighetsutövning bör någon ändring inte göras i dessa förhållanden. Inget hindrar dock givetvis att överförmyndarnämnden består av ledamöter som
SOU 2004:112 Överförmyndarverksamheten
303
ingår också i andra kommunala nämnder, inklusive kommunstyrelsen. – Frågan om gemensam överförmyndarnämnd för två eller fler kommuner och om kommunalförbund behandlas i avsnitt A 6.2.4 nedan.
Trots överförmyndarnämndens fördelar saknas anledning att göra nämnden till ett obligatorium. Vilken organisation som totalt sett i det särskilda fallet är den från olika synpunkter bästa är inte givet utan beror på flera samverkande faktorer: nämnd eller överförmyndare, personlig kompetens hos de förtroendevalda, tillgången till kunniga medhjälpare och utnyttjande av delegationsmöjligheten. Alternativet med nämnd kan te sig kostsamt och tungrott, särskilt för mindre kommuner.
Allmänt sett vore det emellertid lyckligt om allt fler kommuner gick över till en organisation med överförmyndarnämnd. Skälen för detta alternativ vinner i styrka, om verksamheten, enligt utredningens förslag, tillförs fler uppgifter. Det gäller främst utseende av gode män med behörighet på hälso- och sjukvårdens område, med därtill knuten beredskap för beslut med kort varsel (se avsnitten A 6.3 och B 8). Hur en utveckling i denna riktning skall kunna främjas diskuteras i avsnitt A 6.2.5.
Överförmyndares och nämndledamöters kompetens
Under utredningens arbete har röster höjts för att det skall införas rättsligt krav på viss kompetens i varje fall hos en överförmyndare. Denna fråga aktualiserades i både 1975 års och 1995 års lagstiftningsärenden. Vid båda tillfällena tog riksdagen avstånd från propåerna (prop.1974:142 s. 154 och LU 1974:38 s. 62 f samt prop. 1993/94:251). Motiveringen var i korthet att kommunerna måste ha ett stort mått av frihet vid valet av överförmyndare och nämndledamöter för att bevara karaktären av förtroendeuppdrag.
Den intagna ståndpunkten går knappast att frånfalla nu heller. Samtidigt får inte döljas att det ställs mycket stora krav särskilt på en överförmyndare, något som också poängterades i de nämnda lagstiftningsärendena. Dessa krav snarare förstärks, om utredningens förslag genomförs. De får alltså tillgodoses på annat sätt än genom att formella kompetensvillkor ställs upp. I första hand kommer en god utbildning i tankarna. Utbildningsfrågan avhandlas i ett särskilt avsnitt, A 6.4. Av stor betydelse är också att förtroendevalda utan egen juridisk, ekonomisk eller liknande utbildning har tillgång till
Överförmyndarverksamheten SOU 2004:112
304
sakkunnigt stöd från tjänstemän. Även för medhjälparna spelar tillgången till utbildning stor roll.
I övrigt måste inskärpas vikten av en ökad medvetenhet inom kommunerna om att överförmyndaruppgifterna har en rättstillämpande och verkställighetsmässig karaktär och inte ger mycket utrymme för policyöverväganden. Denna insikt bör i sin tur bl.a. kunna leda till återhållsamhet med byte på posten som överförmyndare av politiska bevekelsegrunder.
Delegationsmöjligheterna
Möjligheterna att delegera beslutanderätt till ledamot eller ersättare i överförmyndarnämnd och till kommunal tjänsteman enligt nuvarande 19 kap. 14 § FB är vidsträckta men inte obegränsade. Bl.a. kan beslut enligt 11 kap. 20 § (32 § enligt förslaget) FB att entlediga eller skilja en god man eller en förvaltare från uppdraget inte delegeras. Och om den som har fått ett delegationsuppdrag anser att samtycke, tillstånd, förordnande, upphörande eller entledigande i ett visst fall inte bör meddelas eller beslutas eller att frågan är tveksam, skall ärendet hänskjutas till nämnden eller överförmyndaren.
Delegation spelar i praxis säkert en viktig roll för att få till stånd en smidig och snabb handläggning och för att sålla mellan ärenden som är lämpade för en prövning med ledning av ett allmänt medborgaromdöme och ärenden av mer juridisk-teknisk natur. Någon anledning att inskränka nuvarande delegationsmöjligheter finns inte. Å andra sidan är det knappast rekommendabelt att slopa existerande restriktioner. Man riskerar då att prövningen från förtroendevalda beslutsfattares sida tunnas ut på ett sätt som strider mot principerna för lagstiftningen.
Önskemål från överförmyndarhåll om lättnader i två hänseenden synes emellertid vara motiverade och böra tillgodoses. Dels gäller det intermistiska beslut om att entlediga en förvaltare eller god man som missköter uppdraget eller som annars kan anses olämplig. En snabb handläggning är här många gånger nödvändig, något som underlättas om delegation kan ske. Dels upplevs det som praktiskt olägligt att inte kunna delegera uppgiften att utfärda vitesföreläggande om att ge in vissa handlingar, t.ex. årsräkningar. Förbudet mot att delegera vitesförelägganden bör kunna hävas generellt. Med tanke på att det rör sig om en ingripande åtgärd får emellertid förutsättas att överförmyndarnämnden resp. överförmyndaren utnyttjar
SOU 2004:112 Överförmyndarverksamheten
305
delegationsmöjligheten i denna del med särskild urskillning. I tveksamma fall bör delegaten hänskjuta frågan om vitesföreläggande till nämnden eller överförmyndaren. Till ledning för besluten om delegation kan länsstyrelserna lämna allmänna råd (se avsnitt A 7.3).
Utredningen föreslår (se avsnitt A 6.3) att överförmyndaren (överförmyndarnämnden) skall kunna fatta intermistiskt beslut om att anordna godmanskap för hjälpbehövande eller ändra omfattningen av ett sådant godmanskap i särskilt brådskande fall. Den jourhållning som denna ordning torde förutsätta underlättas, om även de interimistiska besluten kan delegeras. Dock bör ärendet hänskjutas till ordinarie beslutsnivå, om nämndledamoten, hans ersättare eller tjänstemannen anser att bifall inte bör ges eller att frågan är tveksam.
6.2.4 Samverkan mellan kommuner
Förslag: Kommuners möjligheter att tillsätta gemensam överförmyndarnämnd och att bilda kommunalförbund för att fullgöra överförmyndaruppgifter klargörs genom uttryckliga regler i föräldrabalken.
Nuvarande samverkansmöjligheter
Enligt 19 kap. 14 § FB kan, som redan nämnts, en överförmyndare eller en överförmyndarnämnd delegera beslutanderätten i vissa överförmyndarärenden till anställda i andra kommuner (prop. 1993/94:251 s. 291 f). Två eller flera kommuner kan också svara för en gemensam kansliorganisation på området.
Enligt bestämmelserna i 3 kap. 3 a–c §§ i 1991 års kommunallag (1991:900) får kommuner samverka i en gemensam nämnd. En sådan nämnd får i princip fullgöra kommunala uppgifter, även myndighetsutövning, som de samverkande kommunerna har ansvar för. Vad som sägs i kommunallagen om nämnder gäller även för gemensam nämnd, om inget annat anges. Särskilda bestämmelser om kommunala nämnder finns i bl.a. 3 kap. 2–5 och 13 §§ samt i 6 kap. kommunallagen. En gemensam nämnd tillsätts i någon av de samverkande kommunerna och ingår i dennas organisation. De samverkande kommunerna behöver inte höra till samma län. Nämndens behörighet och befogenhet skall närmare preciseras i en överenskommelse mellan de samverkande kommunerna. Ledamöter och ersättare i en gemensam
Överförmyndarverksamheten SOU 2004:112
306
nämnd väljs av fullmäktige i de samverkande kommunerna. Var och en av de samverkande kommunerna skall vara representerad i den gemensamma nämnden med minst en ledamot och en ersättare. Antalet ersättare skall vara minst lika många som antalet ledamöter. En gemensam nämnd får under samma förutsättningar som gäller för en inomkommunal nämnd uppdra åt en anställd i någon av de samverkande kommunerna att besluta på nämndens vägnar.
En eller flera kommuner får också bilda kommunalförbund och överlåta skötseln av kommunala uppgifter till förbundet. Sådana förbund kan användas för samverkan kring praktiskt taget vilka kommunala uppgifter som helst, även sådana som innefattar myndighetsutövning. Bestämmelser om kommunalförbund finns i 3 kap.20–28 §§kommunallagen. Dessa anger bl.a. hur ett kommunalförbund bildas, regler för förbundets verksamhet, hur förbundet får organiseras, medlemmarnas representation, mandattid, utträde samt förbundsordningens innehåll och fastställande. När inget annat framgår gäller kommunallagens bestämmelser om kommuner i tillämpliga delar också för kommunalförbund. De bestämmelser som inom ett specialreglerat område gäller för kommuner gäller även för kommunalförbund. Kommunalförbundet är en offentligrättslig juridisk person som är fristående i förhållande till de kommuner som är medlemmar. Förbundet blir huvudman för verksamheten och har egen budget. I ett kommunalförbund skall det som beslutande församling finnas förbundsfullmäktige eller en förbundsdirektion. Ledamöter och ersättare i den beslutande församlingen väljs av förbundsmedlemmarnas fullmäktige. Den beslutande församlingen skall tillsätta en förbundsstyrelse. Om ett förbund är organiserat med förbundsdirektion, skall direktionen också vara förbundsstyrelse.
Samverkansavtal kan slutas mellan kommuner, men har, i andra fall än i fråga om medverkan av anställda i annan kommun och gemensam kanslifunktion, inte aktualitet för överförmyndarverksamheten.
Kommunallagen gör inte beträffande överförmyndarverksamheten något uttryckligt undantag från möjligheterna att tillsätta gemensam nämnd eller att bilda kommunalförbund. Frågan synes inte vara berörd i förarbetena vid tillkomsten år 1997 av de aktuella bestämmelserna i kommunallagen (se prop. 1996/97:105 s. 39 f och 66 ff). En utbredd uppfattning tycks emellertid vara att reglerna om överförmyndare och överförmyndarnämnd i föräldrabalken såsom specialbestämmelser utesluter de nämnda samverkansarrangemangen. Riktigheten av denna uppfattning av rättsläget kan emellertid ifrågasättas. I
SOU 2004:112 Överförmyndarverksamheten
307
ett fall har också två kommuner ansett sig kunna bilda en gemensam överförmyndarnämnd.
Samverkan mellan kommunerna för framtiden
Genom 1975 års reform avskaffades den då existerande möjligheten för flera kommuner att förena sig till ett överförmyndardistrikt såsom varande onödig (prop. 1974:142 s. 153). Erfarenheterna har emellertid visat att det inte alltid har varit så lätt att förse mindre kommuner med tillräcklig kompetens på överförmyndarområdet genom förtroendevalda eller anställda medhjälpare. Utredningens förslag i fråga om överförmyndarnas uppgifter ökar som förut nämnts anspråken på garantier för en kompetent och effektiv handläggning. Ett sätt att åstadkomma detta är att få tillstånd en mer omfattande samverkan mellan kommunerna än som i dag förekommer. (Utredningen bygger sitt resonemang på gällande kommunindelning.)
Nuvarande möjligheter till samverkan på tjänstemannaplanet bör bestå. Ett samgående i gemensam nämnd eller kommunalförbund enligt kommunallagens allmänna bestämmelser är mera radikala medel att skapa en samlad kapacitet för flera kommuner. Bortsett från vissa formella problem är det svårt att se några avgörande hinder mot att de används också beträffande överförmyndarverksamheten. En sådan tillämpning behöver inte innebära att den önskvärda lokala anknytningen försvinner. Utredningen föreslår att det i föräldrabalken klargörs att även dessa samverkansformer står till buds för kommunerna. I författningskommentaren behandlas vissa mera tekniska frågor som uppkommer i sammanhanget.
Det föreslås inte att två eller flera kommuner skall kunna samverka genom att tillsätta en gemensam överförmyndare. En sådan ordning skulle innebära att endast en av kommunerna skulle vara primärt representerad genom en förtroendevald person, något som knappast är förenligt med grundtanken om en lokal medborgarförankring av verksamheten. Även andra skäl talar emot ett sådant arrangemang.
Överförmyndarverksamheten är en kommunal angelägenhet. Det blir kommunernas egen sak att ta ställning till huruvida och hur samverkan inom lagens ram skall ske. Att detta inte bör utesluta ett visst statligt engagemang i frågorna hävdas av utredningen i följande avsnitt.
Överförmyndarverksamheten SOU 2004:112
308
6.2.5 Incitament att pröva organisationsform
Förslag: Länsstyrelserna bör i sin tillsyn över överförmyndare och överförmyndarnämnder verka för att kommunerna anordnar överförmyndarverksamheten på ett ändamålsenligt sätt.
Det är svårt att bortse från att det finns en risk för att kommunerna inte tillräckligt uppmärksammar brister och svagheter i den egna organisationen av överförmyndarverksamheten och vidtar behövliga åtgärder. Konsekvenserna av detta kan inte sägas vara resp. kommuns uteslutande ensak. Överförmyndarverksamheten består till väsentlig del av viktig myndighetsutövning mot enskilda. Det är ett nationellt intresse att rättssäkerheten upprätthålls, inbegripet att enskilda i möjligaste utsträckning behandlas lika oavsett var de är bosatta. Även om man håller fast vid principen om överförmyndarverksamheten som en kommunal angelägenhet, bör därför statliga organ tillerkännas ett visst inflytande på verksamhetens organisation, utöver vad som följer av allmänna regler om JO:s tillsyn och straffrättsligt ansvar för berörda befattningshavare.
Redan i dag gäller att länsstyrelserna enligt 19 kap. 17 § FB skall utöva tillsyn över överförmyndarnas och överförmyndarnämndernas verksamhet. Enligt 9 § i samma kap. kan länsstyrelsen till rätten anmäla behovet av att entlediga en överförmyndare, en ledamot av överförmyndarnämnden eller en ersättare, om det visar sig att denne inte är lämplig. Utredningen föreslår i det följande (avsnitt A 7) att länsstyrelserna skall få en mera aktiv roll i det system som skall trygga underårigas och vuxna hjälpbehövandes behov och intressen. Ett moment i detta är förslaget i avsnitt A 6.4 att länsstyrelserna skall ta ett ansvar för utbildningen av överförmyndarna.
Det är enligt utredningens mening logiskt och ändamålsenligt att länsstyrelserna i anslutning till sin granskning av verksamheten också uppmärksammar den organisatoriska sidan av denna. Länsstyrelserna, som förutsätts inbördes samverka, bör därvid kunna dela med sig av erfarenheter i skilda hänseenden av vad som är funktionsenligt i arbetets uppläggning och genomförande. De bör bl.a. också ha rätt – och plikt – att när de finner det motiverat föreslå berörda kommuner att övergå till en ordning med överförmyndarnämnd eller att samverka i t.ex. gemensam nämnd eller kommunalförbund. Särskilt när det gäller samverkan mellan kommuner kan ett länsstyrelseinitiativ med åtföljande överläggningar ge nyttiga resultat. Som framgår innebär förslaget inte att länsstyrelsen får befogenhet att före-
SOU 2004:112 Överförmyndarverksamheten
309
skriva hur en kommun skall organisera sin överförmyndarverksamhet, den bör endast fungera som en katalysator för kommunernas egna ansträngningar att nå goda lösningar i organisatoriska frågor. Länsstyrelsernas engagemang för kommunernas sätt att anordna överförmyndarverksamheten bör komma till uttryck i föräldrabalken.
6.3 Nya uppgifter för överförmyndarna?
Förslag: Domstolarna behåller uppgiften att anordna godmanskap enligt nuvarande 11 kap. 4 § föräldrabalken och att besluta om upphävande av sådana ställföreträdarskap. Överförmyndarna ges emellertid befogenhet att intermistiskt anordna godmanskap resp. utvidga omfattningen av ett redan beslutat godmanskap. Ett sådant beslut skall omedelbart anmälas till rätten, som ex officio kan häva det, om det anses obefogat.
Från överförmyndarhåll har ifrågasatts, om inte överförmyndarna borde ha behörighet att själva anordna godmanskap för hjälpbehövande (f.n. 11 kap. 4 § FB) när den enskilde ansöker om det eller samtycker. På motsvarande sätt borde överförmyndarna kunna upphäva godmanskapet, när huvudmannen själv begär det.
Denna fråga blev föremål för särskilda överväganden vid 1995 års reform. Departementschefen förklarade (prop. 1993/94:251 s. 159) att rättssäkerhetsskäl talade för att besluten att anordna de här godmanskapen även i fortsättningen borde ligga på domstolarna. En ordning där utredningen i ärendet och de inblandades ståndpunkter får presenteras för en domstol som har möjlighet att hålla muntlig förhandling ger, sades det, den bästa garantin för att det inte går slentrian i utredningen. Även frågor om omprövning och upphörande av sådana godmanskap borde ligga kvar på tingsrätterna.
De ärenden som diskussionen rör torde även i domstolarna få en i huvudsak formell behandling. Det finns inte heller anledning att betvivla att ärendena i de allra flesta fall blir tillfredsställande utredda av överförmyndarna. Domstolsprövningen utgör emellertid trots allt en extra garanti för de enskildas rättssäkerhet av den vikt att den inte bör avvaras. Utredningen anser därför inte att det finns tillräckliga skäl att gå ifrån den ståndpunkt som statsmakterna intog år 1995. Ett modifierande undantag föreslås dock strax nedan.
Som redan flera gånger har nämnts medför utredningens förslag en delvis annan inriktning när det gäller hanteringen av godmans-
Överförmyndarverksamheten SOU 2004:112
310
ärenden. Meningen är att god man i större utsträckning än f.n. skall kunna täcka behovet av ställföreträdare i personliga angelägenheter för personer med bristande beslutskompetens. Detta får särskild betydelse inom hälso- och sjukvården. Här kan hänvisas bl.a. till avsnitten B 5.2 och B 8.12.4. Det blir en uppgift för överförmyndarna att rekrytera personer med delvis annan bakgrund än nuvarande gode män har. För att utan dröjsmål kunna tillgodose behovet av ställföreträdare för t.ex. sjuka behöver överförmyndarna sannolikt i förväg ha vidtalat ett antal lämpliga personer som med kort varsel kan ställa upp i mera kritiska lägen.
När ett godmansärende inte kan avgöras omedelbart, kan rätten anordna godmanskap genom ett interimistiskt beslut (se f.n. 11 kap. 18 och 23 §§ FB). Denna möjlighet skall naturligtvis finnas kvar. Brådskan kan dock i vissa fall, särskilt när det gäller att stödja sjuka eller skadade personer, vara så påtaglig att överförmyndaren på egen hand bör ha befogenhet att interimistiskt anordna godmanskap (och förordna god man) resp. utvidga omfattningen av ett redan beslutat godmanskap. Ett lika skyndsamt beslut kan knappast erhållas från domstolen, eftersom denna ändock i de flesta fall är beroende av underlag från överförmyndaren. Utredningen föreslår alltså att överförmyndaren ges en sådan befogenhet som nyss sades. Även om denna har aktualiserats genom behovet av företrädare inom hälso- och sjukvården, bör den inte begränsas till att gälla detta område. Beslutet bör omedelbart anmälas till rätten, som ex officio kan häva det om det anses obefogat.
Skall överförmyndarna kunna svara mot önskemålen om en extra snabb handläggning av vissa godmansärenden, främst avseende hälso- och sjukvården, blir det nödvändigt med en viss jourhållning. Denna måste finnas även på lördagar och sön- och helgdagar och omfatta också viss kvällstid. Det räcker givetvis att någon representant för myndigheten är tillgänglig på telefon eller via e-post eller telefax e.d. under några timmar per dygn. En bestämmelse i ämnet kan meddelas i förmynderskapsförordningen (motsvarande). Att behovet av jourberedskap i sin mån får beaktas när beslut skall tas om verksamhetens organisation och om delegation har berörts i det föregående.
Överförmyndarnas ansvar för utbildningen av gode män och förvaltare – som i varje fall handlar om mer preciserade uppgifter för överförmyndarna – behandlas i avsnitt B 13.3.2.
SOU 2004:112 Överförmyndarverksamheten
311
6.4 Utbildningen av överförmyndare
Förslag: I 19 kap. 18 § första stycket föräldrabalken införs en bestämmelse om att länsstyrelserna skall tillse att utbildningen av överförmyndare, ledamöter i överförmyndarnämnd och ersättare är tillfredsställande.
Länsstyrelsernas framtida roll har behandlats i avsnitt A 7.
Som framhållits under avsnitt A 6.2.3 finns det inte förutsättningar att införa formella kompetenskrav för överförmyndare, ledamöter i överförmyndarnämnder eller ersättare. För att dessa personer skall kunna klara av dels de uppgifter som de har i dag, dels de uppgifter som tillkommer om utredningens förslag genomförs, är det av central betydelse att de erhåller en god utbildning.
I dag saknas enhetliga riktlinjer för utbildningen av överförmyndare. Svenska Kommunförbundet genomför visserligen vart fjärde år en uppskattad utbildning avsedd för nytillträdda överförmyndare, ledamöter i överförmyndarnämnd och deras ersättare. Det är emellertid önskvärt att det härutöver finns någon från centralt håll som kan bistå med råd om hur utbildningen av överförmyndare bör läggas upp samt vaka över att överförmyndarna verkligen får den utbildning som de behöver.
Eftersom länsstyrelserna har tillsynsansvaret för överförmyndarna bör det enligt utredningens mening av 19 kap. 18 § föräldrabalken framgå att länsstyrelserna skall se till att kunskapsnivån hos överförmyndarna m.fl. är tillfredsställande. Länsstyrelserna bör inte ges huvudansvaret för utbildningen av överförmyndare på samma sätt som överförmyndarna har utbildningsansvaret för sina gode män och förvaltare, se avsnitt B 13.3.2. I stället bör det, som i dag, vara överförmyndarens eller överförmyndarnämndens ansvar att se till att berörd personal erhåller nödvändig utbildning och fortbildning.
Däremot bör länsstyrelserna bistå med råd om hur utbildningen läggs upp och hur samarbete mellan flera kommuner kan organiseras, gärna tillsammans med Svenska Kommunförbundet. Kontroll bör ske av att utbildning kommer till stånd, där det behövs. Redan nu förutsätts i 19 kap. 9 § föräldrabalken att länsstyrelserna skall kontrollera överförmyndarens kompetens och i värsta fall starta ett förfarande för entledigande. Den omständigheten att länsstyrelserna inte har det direkta ansvaret för utbildningen av överförmyndare hindrar naturligtvis inte att personal från länsstyrelserna aktivt deltar i undervisningen av överförmyndare. Det kan antas att kommunerna,
Överförmyndarverksamheten SOU 2004:112
312
liksom hittills, i stor utsträckning anlitar Svenska Kommunförbundet och dess länsavdelningar i utbildningen.
313
7 Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt
7.1 Inledning
Genom 1995 års förmynderskapsreform flyttades tillsynen över överförmyndarnas verksamhet från tingsrätterna till länsstyrelserna. Det ansågs att tillsynsverksamheten var en uppgift som har klar förvaltningskaraktär och som därför inte borde ankomma på domstolarna (prop. 1993/94:251 s. 167). Farhågorna för att länsstyrelserna skulle sakna tillräcklig kompetens ansågs inte tillräckligt befogade; bl.a. hänvisades till länsstyrelsernas omfattande erfarenhet av annan tillsynsverksamhet.
Den grundläggande bestämmelsen om länsstyrelsernas tillsyn finns i 19 kap. 17 § FB. Den kompletteras av föreskrifter i 20 och 21 §§förmynderskapsförordningen (1995:379). Enligt dessa skall länsstyrelserna med lämpliga mellanrum inspektera överförmyndaren och granska dels det register som han för och dels stickprovsvis utvalda akter. Överförmyndaren skall lämna länsstyrelsen de upplysningar som den behöver för att kunna utöva sin tillsyn. – Länsstyrelsens beslut i ett ärende enligt 19 kap. 17 § FB får enligt 20 kap. 9 § FB överklagas hos regeringen.
Enligt direktiven skall utredningen i denna del inrikta sig på hur länsstyrelserna har axlat tillsynsansvaret och om förbättringar bör göras.
7.2 Utfallet av reformen – slutsatser
Bedömning: Överförmyndartillsynen bör alltjämt handhas inom länsstyrelseorganisationen.
Utredningen har ställt frågor om länsstyrelsernas tillsynsverksamhet i enkäterna till överförmyndarna och till länsstyrelserna själva.
I stort sett är det positiva omdömen som lämnas om den nya tillsynsordningen. Erfarenheterna från överförmyndarhåll växlar dock,
Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt SOU 2004:112
314
och kritik saknas inte. De flesta länsstyrelser har som riktmärke att inspektera överförmyndarna varje år, men ofta är den faktiska frekvensen lägre, t.ex. vartannat år, i några fall än lägre. Expertkunskaperna hos länsstyrelsen har på något håll ansetts väl svaga. JO Jan Pennlöv har vid en intervju till utredningen uttalat att länsstyrelsernas tillsyn varken har visat sig vara så grundlig eller så kompetent som man hade kunnat hoppas.
Av svaren från en särskild rundfråga till länsstyrelserna framgår vidare följande. I genomsnitt är 0,25 årsarbetskrafter per länsstyrelse sysselsatta med frågor om tillsyn över överförmyndarna. Från länsstyrelsen i Stockholms län anges att det skulle behövas insatser av 1,5 årsarbetskrafter, om årliga inspektioner företogs hos överförmyndarna. Antalet registrerade tillsynsärenden vid sidan om inspektionerna är genomgående mycket få. Visst informellt samarbete förekommer över länsgränserna, tämligen svagt utvecklat. De senaste åren har dock anordnats två i princip rikstäckande konferenser om överförmyndartillsyn. Länsstyrelserna planerar att göra dessa konferenser årligen återkommande.
Slutsatser
Först skall konstateras att en särskild statlig tillsyn av överförmyndarverksamheten inte kan undvaras. Kvalificerade inspektioner av rättstillämpningen genomförs visserligen regelbundet av JO, men JO har rollen av en extraordinär kontrollinstans som saknar resurser för en generell och återkommande granskning av myndigheter på detta och andra områden.
De skäl av principiellt och praktisk natur som ledde till att överförmyndartillsynen flyttades från domstolarna till förvaltningsmyndigheter, länsstyrelserna, har alltjämt bärkraft, och någon återflyttning har inte heller föreslagits av någon instans under utredningsarbetet. Inte heller finns anledning att överväga att tillsynsuppgifterna går över till någon annan befintlig myndighet eller till någon nyinrättad – rikstäckande eller regional. Utredningen föreslår alltså att överförmyndartillsynen alltjämt skall handhas inom länsstyrelseorganisationen. Med detta är emellertid inte sagt att allt bör förbli vid nuvarande ordning, även om man utgår från gällande länsindelning.
I avsnitt A 6 har utredningen föreslagit vissa åtgärder beträffande överförmyndarverksamhetens organisation i syfte att höja denna verksamhets kvalitet och verkningsförmåga. Nära till hands ligger
SOU 2004:112 Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt
315
att till detta koppla en effektivisering och en aktivering av länsstyrelsernas roll i systemet. Det yttersta syftet är att befästa skyddet för omyndiga och för vuxna med behov av hjälp i personliga eller ekonomiska angelägenheter. Länsstyrelsernas uppgift är i dag att öva tillsyn över överförmyndarnas verksamhet – vilken i sin tur kan karakteriseras som en tillsyn över förmyndare, gode män och förvaltare. Beträffande länsstyrelsernas verksamhet bör en tyngdpunktsförskjutning ske i riktning mot stödjande och förebyggande insatser. Inriktningen aktualiserar vissa organisatoriska frågor. Utredningens förslag i dessa delar presenteras i de följande delavsnitten.
Den antydan till ett ganska snävt tillsynsbegrepp som gjordes alldeles nyss faller tillbaka på förslag från den år 2002 tillsatta Tillsynsutredningen (Ju 2000:06). Enligt delbetänkandet Statlig tillsyn (SOU 2002:14) bör med detta begrepp mera snävt avses i lag angivna uppdrag till offentliga organ att granska för medborgarna angelägna förhållanden och vid behov verka för rättelse. Bl.a. normgivning inom det granskade området från tillsynsorganets sida bör skiljas från den rena tillsynen. – Tillsynsutredningen har efter tilläggsdirektiv (Dir. 2003:70) lämnat sitt slutbetänkande Förslag om en tydligare och effektivare tillsyn (SOU 2004:100). Förslagen i slutbetänkandet har inte kunnat beaktas av denna utredning men kan tänkas påverka ställningstaganden i de frågor som behandlas i detta avsnitt.
7.3 Förstärkning av länsstyrelsernas roll
Förslag: Länsstyrelsernas roll i förhållande till överförmyndarna bör stärkas och aktiveras. Bl.a. bör länsstyrelserna utveckla sin rådgivande funktion och gemensamt utarbeta allmänna råd till landets överförmyndare. Vidare bör länsstyrelserna verka för att viktig information sprids till överförmyndarna.
Inspektionerna bör fortfarande vara ett centralt inslag i den egentliga tillsynen över överförmyndarna. Sådana inspektioner, som syftar till en granskning av vad som är rätt och fel, görs som framgått också av JO. Utfallet av dessa tyder på att utrymmet för länsstyrelsernas inspektioner är ansenligt på vissa håll. Målsättningen om att varje myndighet får inspektionsbesök en gång årligen bör ligga kvar (jfr prop. 1974:142 s. 156), men också omsättas i praktiken. Behovet av att göra inspektioner “på förekommen anledning”, främst med anledning av klagomål, bör uppmärksammas. Verksamheten skulle
Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt SOU 2004:112
316
säkert vinna på att lämpliga metoder och rutiner för inspektion diskuterades länsstyrelserna emellan; så har redan i viss utsträckning skett.
Här bör nämnas något om innebörden av tillsynen, i dess snävare bemärkelse. Länsstyrelsens inspektioner kan mynna ut i uttalanden om att överförmyndaren i sin handläggning i något hänseende inte svarar mot ställda och definierade krav. Om brott av någon befattningshavare misstänks – främst gäller det tjänstefel enligt 20 kap. 1 § brottsbalken – torde länsstyrelsen i princip vara skyldig att göra anmälan till polis eller åklagare. Möjlighet finns också att länsstyrelsen enligt 19 kap. 9 § FB gör anmälan till rätten mot en överförmyndare eller en ledamot i en överförmyndarnämnd eller en ersättare för prövning av frågan om entledigande. Några särskilda sanktioner i övrigt står inte länsstyrelsen till buds, annat än den kritik som riktas mot den granskade myndigheten. Kritikens genomslag bli med andra ord delvis beroende av tyngden i de argument som granskaren för fram. I praktiken torde länsstyrelsernas tillsyn över överförmyndarna ha effekt. (Jfr SOU 2002:14 s.123 ff.)
I linje med det sagda har regeringen i flera fall avvisat överklaganden av länsstyrelsers tillsynsbeslut i ärenden som rör överförmyndares verksamhet, med motivering att tillsynsbeslutet inte är verkställbart eller på annat sätt bindande och att det inte heller i övrigt har sådana rättsverkningar att det kan överklagas. Samma hållning har Regeringsrätten intagit när tillsynsbeslut av liknande slag på andra granskningsområden har överklagats till förvaltningsdomstol (se RÅ 1993 not.185 rörande socialtjänsten och RÅ 1996 not. 190 beträffande plan- och byggnadslagen). Eftersom det således ytterst sällan torde förekomma att länsstyrelsernas tillsynsbeslut på överförmyndarområdet har sådana rättsverkningar att de är överklagbara, föreslår utredningen att bestämmelsen i 20 kap. 9 § FB upphävs. Konsekvensen av detta berörs närmare i författningskommentaren.
Länsstyrelsens inspektioner har alltså en granskande och korrigerande innebörd. Men samtidigt är de av framåtsyftande karaktär. Steget är då kort till rådgivande diskussioner med överförmyndarna och deras tjänstemän. Även i andra sammanhang än vid inspektioner bör länsstyrelsen vara en instans till vilken överförmyndarna och deras personal kan vända sig för att få råd. Det har i några enkätsvar ifrågasatts om en sådan rådgivning, som strikt sett inte borde räknas som tillsyn, är förenlig med en efterföljande tillsyn eller, om man så vill, inspektion av överförmyndarnas handläggning. En tjänsteman hos länsstyrelsen kan finna att han har att granska ett överförmyndar-
SOU 2004:112 Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt
317
beslut som återspeglar ett råd som tjänstemannen själv har lämnat i ärendet. (Jfr Tillsynsutredningens skepsis, SOU 2002:14 s. 148.) Råden från länsstyrelsen bör emellertid ta sikte mindre på det konkreta avgörandet än på sådant som tolkningen av en lagregel, upplysningar om praxis och metodfrågor. Skulle någon gång en jävssituation uppstå, kan dilemmat lösas genom att en annan tjänsteman, eventuellt från en grannlänsstyrelse, tar över handläggningen av granskningsärendet. F.ö. kan noteras att det i förarbetena till reformen år 1995 förutsattes att rådgivning i rättsfrågor till överförmyndarna hör hemma i tillsynsfunktionen (prop. 1993/94:251 s.167).
Rådgivningsverksamheten bör emellertid ha också en aktiv sida och innebära att länsstyrelserna på eget initiativ sprider information till överförmyndarna om t.ex. rättsfall, JO-uttalanden och iakttagelser vid egna inspektioner, och eventuellt lämnar rekommendationer i anslutning därtill. Råden kan också gälla administrativa rutiner samt den utbildning av förmyndare, gode män och förvaltare för vilken överförmyndarna enligt utredningen har att svara (se avsnitt B 13.3.2). Detta kan ske bl.a. på konferenser med överförmyndarna och med anlitande av internetbaserade databaser. Det är tydligt att sådan informations- och rådgivningsverksamhet skulle dra nytta av ett samarbete med andra länsstyrelser och med Svenska Kommunförbundet och Föreningen Sveriges Överförmyndare (FSÖ), vilka redan i dag svarar för en uppskattad rådgivning till överförmyndarna.
Drar man ut konsekvenserna av det ansvar som länsstyrelserna har för standarden i överförmyndarverksamheten hamnar man i ståndpunkten att länsstyrelserna inte kan undgå att uppmärksamma det sätt på vilket verksamheten även i stort är organiserad i kommunerna. Utifrån sina erfarenheter av hur arbetet i de olika kommunerna fungerar bör länsstyrelserna där det är påkallat verka för en bättre organisation, t.ex. övergång till överförmyndarnämnd eller gemensam sådan nämnd för flera kommuner eller samarbete i kommunalförbund. Frågan har behandlats i avsnitt A 6.2.5, vartill hänvisas.
Mellan å ena sidan information och besläktade råd och, å den andra, utbildning av överförmyndarna och deras medhjälpare finns ingen skarp gräns. Utredningen föreslår att länsstyrelserna som en viktig uppgift har att se till att utbildningen av överförmyndarna är tillfredsställande; förutsättningen är alltså att kommunerna svarar för att sådan utbildning kommer till stånd. I denna fråga hänvisas till redogörelsen i avsnitt A 6.4. – Länsstyrelserna måste givetvis sörja för utbildningen av sin egen personal på området. Att denna besitter en hög kompetens är en förutsättning för att länsstyrelsen
Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt SOU 2004:112
318
skall kunna agera med den behövliga auktoriteten i förhållande till kommunerna.
Hittills har med “råd” främst åsyftats rekommendationer med anknytning till ett konkret fall eller utsagor av rent informativ karaktär. På många områden finns emellertid ett behov av vad som kallas “allmänna råd”, dvs. “generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende”, se 1 § författningssamlingsförordningen (1976:725); de allmänna råden har inte karaktär av rättsregler. Allmänna råd (ibland kallade riktlinjer e.d.) utfärdas ofta av centrala förvaltningsmyndigheter, t.ex. Socialstyrelsen. Också på det område där överförmyndarna verkar finns ett behov av generella råd, som alltså inte är rättsligt bindande och inte kan bilda grund för regelrätta anmärkningar vid tillsyn. De kan gälla utfyllnaden av allmänt hållna bestämmelser, t.ex. om vilken ersättning som skall utgå till gode män och förvaltare eller i vilka fall möjligheterna för överförmyndarnämnd eller överförmyndare att delegera beslutsbefogenheter bör utnyttjas. Råd av liknande typ kan behövas för att ge stadga och likhet åt den utbildning av gode män och förvaltare som överförmyndarna enligt utredningen primärt skall svara för. Det kan tilläggas att det är konstitutionellt tveksamt, om regeringen skulle kunna meddela bindande föreskrifter genom förordning i de ämnen som här blir aktuella (om just ersättningsregler hänvisas till avsnitt B 14.3).
Det är givetvis högst önskvärt att de nämnda generella råden gäller lika över hela landet. Bekymret är att det – under regeringen – saknas en central instans som kan utfärda dem. Tomrummet fylls f.n. till viss del genom cirkulär från Svenska Kommunförbundet och genom publicering från FSÖ, en ordning som kan ge upphov till principiella betänkligheter. Det finns knappast någon rikstäckande myndighet för vilken det skulle te sig naturligt att fungera som riktgivande och samordnande organ på ställföreträdarförvaltningens område. Att tillskapa en ny sådan myndighet i hierarkin över länsstyrelsen torde också vara en förflugen tanke. Återstår då lösningen att lägga även denna uppgift på länsstyrelserna. Det önskemål om samordning av länsstyrelsernas agerande på överförmyndarområdet som har antytts tidigare i framställningen gör sig emellertid här gällande med särskilt eftertryck.
SOU 2004:112 Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt
319
7.4 Koncentration och samverkan i länsstyrelsernas verksamhet för tillsyn och rådgivning m.m.
Bedömning: Regeringen bör uppdra åt landets länsstyrelser att undersöka huruvida länsstyrelsen i ett angränsande län bör ges kompetens att, inom ramen för samarbete över länsgränserna, fatta beslut på den förstnämnda länsstyrelsens vägnar. Om en kompetensöverföring är motiverad, bör denna framgå av en förordning.
Förslag: Bestämmelsen i förslaget till 19 kap. 18 § FB om länsstyrelsernas tillsynsverksamhet bör utformas så att den möjliggör för en länsstyrelse att utöva tillsyn över en överförmyndare i ett annat län än det egna.
Samarbetet mellan landets alla länsstyrelser bör ledas av en viss länsstyrelse med stabsfunktion.
Samordning, samverkan och koncentration i länsstyrelsernas verksamhet kan ta sig skilda uttryck. Frågorna har nyligen behandlats av länsstyrelseutredningen i betänkandet (SOU 2004:14) “Det ofullständiga pusslet”, vartill hänvisas. Koncentration kan innebära att beslutanderätt i en ärendegrupp läggs från två eller flera länsstyrelser till endast en länsstyrelse eller ett mindre antal länsstyrelser. Som en övergångsform till samarbete kan betecknas en ordning där beslutanderätten ligger kvar på varje länsstyrelse men utövas med anlitande av personal från endast en eller några av dessa.
Länsstyrelseinstruktionen (2002:864) liksom andra författningar som rör länsstyrelsernas arbetsuppgifter, bl.a. föräldrabalkens tillsynsregel, bygger på den självklara satsen att en länsstyrelse skall svara för den statliga förvaltningen i det egna länet och endast i detta. Vissa avvikande regler förekommer i speciella ämnen. Som en generell modifikation kan man se reglerna i 44 § länsstyrelseinstruktionen som just gör det möjligt för en länsstyrelse att använda personalresurser från en annan länsstyrelse, osäkert om också själva beslutsfattandet kan överlåtas.
Länsstyrelseutredningen föreslår bl.a. att länsstyrelserna bör underlätta samordningen mellan dem genom utveckling av den interna beslutsprocessen och att regeringen bör se över behovet av koncentration. Utredningen anger vissa synpunkter som kan vara vägledande vid en sådan prövning. Att det arbetsresultat som länsstyrelsen skall prestera, t.ex. inspektion, och de faktorer som styr utfallet saknar
Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt SOU 2004:112
320
stark anknytning till länets speciella förhållanden kan bana väg för koncentration. Starka motiv för samordning eller koncentration kan sedan vara att den ifrågasatta ärendegruppen har låg volym i länsstyrelsearbetet. I så fall bör det enligt länsstyrelseutredningen vara regeringen som avgör i vilken form som samordning bör ske, i synnerhet om koncentration kan bli aktuell. – Länsstyrelseutredningen behandlar inte särskilt frågor om samverkan, samordning eller koncentration beträffande tillsynen av överförmyndarnas verksamhet och vad därmed sammanhänger.
Som framgått finns det otvivelaktigt skäl att överväga en samordning inom länsstyrelsernas verksamhet för tillsyn av överförmyndarna och rådgivning m.m. i deras verksamhet. Vilka former denna samordning skall ges beror på hur de nämnda behoven närmare gestaltar sig.
Den ena faktorn som talar för en närmare samordning är att verksamheten i fråga om överförmyndarna inom länsstyrelserna representerar en både smal och specialiserad sektor. Särskilt inom de mindre länen blir arbetsvolymen så liten att det kan visa sig svårt att upprätthålla kompetens och ett s.k. organisatoriskt minne. Kostnaden per ärende tenderar också att öka när personalen inte kan arbeta upp en rimlig förtrogenhet med ämnet och en därav följande rutin. Samtidigt måste beaktas att ett alltför stort tillsynsområde motverkar möjligheterna till en god och informell kontakt med de berörda överförmyndarna och deras personal.
Den andra faktorn att ta hänsyn till är önskemålet om en nationellt likformig behandling av frågor som direkt eller indirekt berör enskilda personer: underåriga, hjälpbehövande vuxna och deras ställföreträdare av olika kategorier. I synnerhet allmänt hållna råd som rör juridiska tillämpningsproblem bör av rättssäkerhetsskäl så långt möjligt vara ensartade. Även när det gäller metodfrågor och administrativa rutiner och hjälpmedel är enhetlighet av värde, främst av effektivitetsskäl.
Den här ovan först angivna faktorn bör leda till att bärkraftiga funktionsenheter inom tillsyns- och rådgivningsverksamheten eftersträvas genom samordning mellan närliggande län av vilka något eller några har en alltför svag arbetsvolym. Länsstyrelserna kan här på egen hand söka sig fram till en lämplig modell. Den klaraste och redigaste lösningen är enligt utredningens mening att verksamheten inklusive beslutanderätten går över från en länsstyrelse till en annan. Enligt vad som framgår i avsnitt 6 kan samverkan mellan flera kommuner i överförmyndarverksamheten genom gemensam nämnd eller
SOU 2004:112 Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt
321
kommunalförbund omfatta kommuner som hör till skilda län. Länsstyrelsen i det ena länet kan då få svara för funktionen för tillsyn och råd m.m. beträffande även de samverkande kommuner som hör till det andra länet (om det inte följer redan av ett generellt förordnande att svara för uppgiften i båda länen i deras helhet); någon annan metod för samordnad tillsyn m.m. torde i detta speciella fall inte bli aktuell.
Om beslutanderätten beträffande tillsyn och rådgivning skall lämnas över från en länsstyrelse till en annan bör det framgå av förmynderskapsförordningen (dess ersättningsförfattning), vilket alltså kräver ställningstagande av regeringen. Enligt utredningens mening bör regeringen uppdra åt samtliga länsstyrelser att undersöka om ett sådant kompetensöverförande är motiverat för länets egen och angränsande läns räkning. Bestämmelsen i föräldrabalken om länsstyrelseuppgifterna i förhållande till överförmyndarna bör avfattas så att den inte sätter spärr för tillsyn m.m. från en annan länsstyrelse än den berörda kommunens “egen”.
Behovet av en för alla länsstyrelser större enhetlighet i olika slags bedömningar – den andra faktorn – kan inte tillgodoses genom överföring av beslutsbefogenhet inom en krets av länsstyrelser. Det får i stället avhjälpas genom ett samarbete mellan länsstyrelserna. Detta bör dessa kunna utforma bäst själva. För att samarbetet skall bli verksamt bör det emellertid ledas av en bestämd länsstyrelse som fungerar som en stab i sammanhanget. Detta har sin främsta betydelse för arbetet med att ta fram och sammanställa förslag till allmänna råd och riktlinjer. Det ligger närmast till hands att den största länsstyrelsen – den i Stockholm län – fullgör denna uppgift. Representanter för länsstyrelsen har förklarat sig positiva till förslaget.
325
Innehåll
Band I
Sammanfattning .............................................................. 59
Utredningens uppdrag och arbete ........................................ 89
Utredningens uppdrag............................................................ 89
Arbetets bedrivande................................................................ 90
Nordiskt samarbete ................................................................ 92
Något om arbetets inriktning och avgränsning .................... 93
Läsanvisningar ......................................................................... 94
Föräldrabalken under reformering ........................................ 97
Del A Uppföljning av 1995 års reform
1 1995 års reform i huvuddrag .................................... 101
2 Utredningsbehovet .................................................. 107
3 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor om förvaltning och tillsyn ......................................... 109
3.1 Uppgifter om barns ekonomiska förhållanden, förmyndar- förvaltningen och annan förvaltning under överförmyndarnas tillsyn ................................................................................... 109
3.2 De ”fria” föräldraförvaltningarna......................................... 111
Innehåll SOU 2004:112
326
3.3 Utfallet i stort av reformen av förmyndarförvaltningen.....114
3.4 Riktlinjer för förstärkning av skyddet för barns egendom under föräldraförvaltning......................................................118
Sänkning av gränsbeloppet för den kontrollerade för-
valtningen? ................................................................119 Kapitaltillskott ...........................................................120
Bättre information om brister i förvaltningen...........121 Barns skuldsättning. Gåvor från föräldrar till
barn............................................................................122
Skärpt kontroll obligatorisk för barn med stor för-
mögenhet? ..................................................................123
Inskränkningar i möjligheten att placera medel i
finansiella instrument? ..............................................124 Information till föräldrarna ......................................125
Organisatorisk förstärkning av tillsynen ...................127
3.5 Förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning ............................................................................128
3.6 Föräldrars och förordnade ställföreträdares förvaltning av den enskildes egendom samt vissa andra frågor rörande den enskildes ekonomiska angelägenheter ..........................129
3.6.1 Tillgångar på spärrat konto ......................................129 Bakgrund ...................................................................129
3.6.1.1 Nuvarande regler om spärrade konton ...................130 Allmänt om spärrade konton .....................................130 Omyndigas tillgångar ................................................130 Tillgångar som tillhör en person med förordnad förmyndare, god man eller förvaltare ........................134
3.6.1.2 Förbättrade regler om direktinsättning på spärrat konto, m.m................................................................136 Omyndigas tillgångar ................................................136 Tillgångar som tillhör en person med god man eller förvaltare....................................................................138 Sänkt beloppsgräns i 16 kap. 11 § föräldrabalken .....138 Verkan av att penningmedel sätts in på ett spärrat konto, m.m.................................................................139 Spärr enligt 13 kap. 8 § respektive 16 kap. 11 § för- äldrabalken ................................................................139
Innehåll
327
Gåvor med villkor om särskild överförmyndar-
kontroll ...................................................................... 143
Uttag av ränta ........................................................... 143
3.6.1.3 Överförmyndares möjlighet att spärra VP-konton, fondkonton och depåer ........................................... 144 VP-konton................................................................. 144 Fondkonton............................................................... 145 Värdepapper i depå.................................................... 145 Överförmyndarens möjlighet att spärra VP-konton, fondkonton och depåer .............................................. 146 Skyldighet att anteckna överförmyndarens beslut att spärra VP-konto, fondkonto eller depå ..................... 147
3.6.2 Regler om placering och avyttring av tillgångar..... 148
3.6.2.1 Anteckningar om rätt att förfoga över bankmedel.. 148 Placeringen av reglerna i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.............................................. 150
3.6.2.2 Inskrivning av premieobligationer i statsskuld- boken ........................................................................ 152 Möjligheten till inskrivning av premieobligationer i statsskuldboken avskaffas .......................................... 154
3.6.2.3 Möjlighet för annan än bank att ta emot kunders medel på konto......................................................... 155 Placering av pengar i anslutning till förvärv av värdepapper ............................................................... 156 Inlåning av pengar hos andra företag än banker....... 160
3.6.2.4 Köp av värdepapper utan erforderligt samtycke från överförmyndaren.............................................. 161
3.6.3 Uppgiftsskyldighet för myndigheter och banker m.fl. ........................................................................... 162
3.6.3.1 Överförmyndarens möjligheter att genom informa- tion från myndigheter m.fl. uppmärksammas på behov av ställföreträdarskap m.m. .......................... 163 Nuvarande bestämmelser om skyldighet för vissa organ att uppmärksamma överförmyndaren på behov av ställföreträdare...................................................... 163 Förbättrat informationsflöde till överförmyndaren .. 164
Innehåll SOU 2004:112
328
3.6.3.2 Överförmyndarens möjlighet att på begäran erhålla information från myndigheter i sin tillsynsverk- samhet .......................................................................171
3.6.3.3 Utökad skyldighet för myndigheter att självmant lämna uppgifter till överförmyndaren för att underlätta dennes tillsynsverksamhet .....................172 Uppgifter från Skatteverket........................................174 Uppgifter från domstol...............................................175 Uppgifter från skolan .................................................176
3.6.3.4 Överförmyndarens möjlighet att erhålla information från banker och andra finansiella institut................176 Banker och kreditmarknadsföretag............................177 Genombrytande av tystnadsplikten...........................178 Andra regler om sekretess på det ekonomiska om- rådet ...........................................................................179 Bör överförmyndaren ges möjlighet att hos bank eller annat finansiellt institut begära upplysningar om den enskildes ekonomiska förhållanden i syfte att utröna behovet av ställföreträdare? .......................................180 Bör överförmyndaren ges möjlighet att bryta igenom tystnadsplikten hos finansiella institut i syfte att ut- öva tillsyn över föräldrar och förordnade ställföre- trädare?......................................................................... 182
3.6.4 Räkenskaper och redovisning ..................................183 Synpunkter på regleringen rörande räkenskaper och redovisning ................................................................185
3.6.5 Omyndigas skuldsättning ........................................186
3.6.5.1 Allmänt om barns skuldsättning .............................186 Bakgrund ...................................................................186 Registrering av skulder ..............................................188 Barns rättshandlingsförmåga .....................................190 Föräldrar som ställföreträdare för barnet ..................191 Begränsningar i föräldrars rätt att vidta rättshand- lingar för sina barns räkning .....................................192
3.6.5.2 Skulder på grund av brott ........................................193
Innehåll
329
3.6.5.3 Skatteskulder ............................................................ 194 Åtgärder för att förhindra att barn skuldsätts på grund av skatt på kapitalvinster och andra skatter och avgifter ................................................................ 195
3.6.5.4 Skulder för konsumtion m.m. ................................. 197 Transaktioner med förmyndarens samtycke ............. 198 Transaktioner utan förmyndarens samtycke............. 199 Åtgärder för att förhindra att barn skuldsätts för konsumtionsskulder m.m. ......................................... 200
3.6.5.5 Fordonsrelaterade skulder ....................................... 201
Tänkbara åtgärder för att förhindra att barn drabbas
av fordonsrelaterade skulder ..................................... 202
Skyldighet för barnets förmyndare att ansvara för kostnader m.m. som är förknippade med fordons- innehavet. Underrättelse till överförmyndaren......... 204 Innebörden av förmyndarnas ansvar........................ 205 Undantag från förmyndarens ansvar ........................ 206 Barnets förvärv av motorfordon ............................... 207 Barnet blir myndigt eller förvärvar förarbehörighet,
m.m. .......................................................................... 208
Ytterligare om ansvarets placering ............................ 208 Endast förmyndare kan göras ansvariga för en omyndig persons fordonsinnehav .............................. 209
3.6.5.6 Föräldrars möjlighet att för sina barns räkning ingå avtal som innebär skuldsättning .............................. 210 Rättshandlingar som innebär skuldsättning.............. 212 Förtydligande av föräldrars möjlighet att vidta rätts- handlingar som innebär att barnet sätts i skuld ........ 213
3.6.5.7 Registrering av barns skulder i kreditupplysnings- register ...................................................................... 214
3.6.6 Skydd för gåvor till underåriga, m.m. ..................... 216 Barns möjligheter att ta emot och förfoga över gåvor.... 216 Ställföreträdare för barn vid mottagande av gåva .... 217 Gåvor från barnet ..................................................... 218
3.6.6.1 Gåvans fullbordande ................................................ 219
Lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva ... 219 Övriga förvärv genom gåva ...................................... 220
Innehåll SOU 2004:112
330
3.6.6.2 Ogiltiga gåvor ...........................................................222 Förklaringsmisstag ....................................................... 222 Skenavtal ...................................................................... 222
Ogiltighet enligt 33 eller 36 § avtalslagen samt enligt
förutsättningsläran .....................................................223
Återgång enligt gåvolagen ............................................ 223 Återvinning enligt konkurslagen.................................. 223
3.6.6.3 Utmätning hos föräldrar ..........................................224 Lös egendom i bostaden ............................................... 224 Annan lös egendom ...................................................... 226 Tillgångar på bankkonton............................................ 227 Avstående från arv eller testamente ............................. 230
3.6.6.4 Åtgärder för att säkerställa att gåvor till barn skyddas ......................................................................231 Tillgångar på bankkonton............................................ 232 Avstående från arv eller testamente ............................. 239 Dyrare lösegendom....................................................... 241 Fritidshus, dyrare inventarier, immaterialrättigheter m.m............................................................................... 242
4 Skydd för den enskilde mot företrädarens obehöriga dispositioner med huvudmannens medel .................... 243
4.1 Bakgrund................................................................................243
4.2 Gällande rätt ..........................................................................244
4.2.1 Företrädarens redovisning av sin förvaltning .........244 Förvaltning genom förordnad förmyndare, god man eller förvaltare............................................................... 244 Föräldraförvaltning...................................................... 244 Överförmyndarens granskning av sluträkningen ....... 246
4.2.2 Företrädarens skadeståndsskyldighet .....................247
4.2.3 Statens och kommunernas skadeståndsskyldighet....248 Ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) ........... 248 Kommunens skadeståndsskyldighet............................. 250
4.3 Reformbehovet......................................................................251
Innehåll
331
4.3.1 Fristen för väckande av skadeståndstalan enligt 12 kap.14 och 15 §§föräldrabalken........................ 252 Preskription av fordran på skadestånd vid fri föräldra- förvaltning..................................................................... 252 Kravet på dokumentation ............................................ 255 Förlängning av preskriptionstiden i 12 kap. 15 § för- äldrabalken ................................................................... 257
4.3.2 Förbättrat skydd för huvudmannen mot före- trädarens brottsliga befattning med huvud- mannens egendom.................................................... 258
4.3.2.1 Möjlighet för överförmyndaren att begära utdrag ur belastningsregistret, m.m. ................................... 259 Begränsning av närståendes rätt att ta del av de belast- ningsregisterutdrag som förvaras hos överförmyndaren i anledning av ställföreträdarskapet ............................. 262 Ytterligare begränsningar av närståendes rätt att enligt 16 kap. 7 § föräldrabalken ta del av uppgifter hos över- förmyndaren ................................................................. 263
4.3.2.2 Utökade möjligheter för huvudmannen att er- hålla kompensation för skada som vållats av företrädaren .............................................................. 264 Vem skall utge ersättningen? ........................................ 266 Vilka skador bör ersättas?............................................. 267 Närmare om utformningen av ersättnings- skyldigheten................................................................... 269 Begränsning av ersättningens storlek ........................... 270 Skadeståndets förhållande till försäkringar och brotts- skadeersättning.............................................................. 271 Kommunens och försäkringsgivarens regressrätt ......... 272 Vem kan begära skadestånd?........................................ 272 Hur skall regleringen om solidariskt skadeståndsansvar finansieras?.................................................................... 273
5 Frågeställningar kring den förordnade ställföre- trädarens åtgärder med huvudmannens kontokort och internetbank ..................................................... 275
5.1 Den gode mannens rättshandlande för huvudmannens räkning ................................................................................... 276
Innehåll SOU 2004:112
332
Den gode mannens tillgång till huvudmannens bank-
medel............................................................................. 277
5.2 Den gode mannens användning av huvudmannens konto- kort eller internetbank ..........................................................277
5.2.1 Betalningar med kontokort......................................279 Vad är ett kontokort? ................................................... 279 Allmänt om användning av kontokort ....................... 280 Kontokort som används av annan än konto- havaren ......................................................................... 281 Den gode mannens hantering av ett kontokort som huvudmannen frivilligt har överlämnat till den gode mannen......................................................................... 283 Den gode mannens hantering av ett huvudmannen tillhörigt kontokort som han använder utan lov......... 284 Den gode mannens möjlighet att ansöka om kontokort som är kopplat till huvudmannens konto.................... 285 Vem står risken för att det inte går att utreda vem som har företagit en viss transaktion? ................................. 288 Andra förordnade ställföreträdare ............................... 289
5.2.2 Betalningar via internet ............................................290 Den gode mannen företar en rättshandling för huvud- mannens räkning via dennes internetuppkoppling mot banken .......................................................................... 291 Den gode mannen förfogar över huvudmannens internetuppkoppling mot banken utan dennes till- stånd.............................................................................. 292 Den gode mannen förfogar över huvudmannens konto via en egen internetuppkoppling .................................. 292
5.3 Behövs det särskild reglering av förordnade ställföre- trädares hantering av kontokort och internettjänster som är kopplade till huvudmannens konto?........................293
6 Överförmyndarverksamheten ..................................... 297
6.1 Överförmyndarnas hantering av nya uppgifter genom 1995 års reform......................................................................297
6.2 Överförmyndarverksamhetens organisation .......................299
Innehåll
333
6.2.1 Kort om nuvarande organisation ............................ 299
6.2.2 Behov och utrymme för ändringar.......................... 299
6.2.3 Åtgärder inom kommunerna................................... 301 Bättre resurser ............................................................... 301 Överförmyndare eller överförmyndarnämnd? ........... 302 Överförmyndares och nämndledamöters kompetens...................................................................... 303 Delegationsmöjligheterna ............................................. 304
6.2.4 Samverkan mellan kommuner ................................. 305 Nuvarande samverkansmöjligheter ............................. 305 Samverkan mellan kommunerna för framtiden.......... 307
6.2.5 Incitament att pröva organisationsform ................. 308
6.3 Nya uppgifter för överförmyndarna? .................................. 309
6.4 Utbildningen av överförmyndare ........................................ 311
7 Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt ...................... 313
7.1 Inledning ............................................................................... 313
7.2 Utfallet av reformen – slutsatser.......................................... 313 Slutsatser ....................................................................... 314
7.3 Förstärkning av länsstyrelsernas roll ................................... 315
7.4 Koncentration och samverkan i länsstyrelsernas verksamhet för tillsyn och rådgivning m.m............................................. 319
Band II
Del B Företrädare för vuxna hjälpbehövande
Inledning ........................................................................ 361
1 Översikt över rättsläget............................................. 363
1.1 Godmanskaps- och förvaltarskapsinstituten....................... 363
Godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken .......... 363
Förvaltarskap................................................................ 364
Innehåll SOU 2004:112
334
Gränsområdet för den enskildes resp. ställföreträdarens
behörighet...................................................................... 366
Relationen mellan godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB
och förvaltarskap .......................................................... 367 Om kolliderande rättshandlingar................................ 368
Att sörja för den enskildes person................................. 369 Att bevaka den enskildes rätt ....................................... 370
Om institutens användning......................................... 370
1.2 Stödpersoner enligt viss lagstiftning ....................................371 Kontaktperson enligt socialtjänstlagen......................... 371
Insatser enligt LSS (personlig assistent och biträde av
kontaktperson) ............................................................. 372 Personligt ombud ......................................................... 375
Stödperson enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård .................................................................... 378
Stödperson enligt lagen om rättspsykiatrisk vård
(1998:1129) ................................................................. 379
Kontaktperson enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare................................................................... 380
Kontaktperson enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.................................... 381
Representation av make ............................................... 382
2 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder ................ 385
2.1 Inledning................................................................................385
2.2 Danmark ................................................................................385
2.3 Norge ...................................................................................388
2.4 Finland ...................................................................................391
2.5 Island ...................................................................................395
2.6 England ..................................................................................397
2.7 Tyskland.................................................................................402
2.8 Nederländerna .......................................................................408
3 Europarådets rekommendation om skydd för hjälp- behövande vuxna ..................................................... 411
Innehåll
335
4 Utgångspunkter för en reglering ................................ 421
4.1 Vilka behöver en företrädare? .............................................. 421
4.1.1 Demenssjukdomar ................................................... 422
4.1.2 Andra personer med förvärvade hjärnskador i vuxen ålder........................................................................... 425
4.1.3 Psykiska funktionshinder ........................................ 425
4.1.4 Utvecklingsstörning, autism och autismliknande tillstånd...................................................................... 427
4.1.5 Patienter med nedsatt beslutsförmåga inom den somatiska hälso- och sjukvården – exempel på situationer och tillstånd ........................................... 428
4.2 Riktlinjer................................................................................ 430
Behovet av regler om ställföreträdare för vuxna.......... 430
Regleringens framtida karaktär.................................... 431 Principer ....................................................................... 432
Ytterligare om de anhörigas roll ................................... 434
Regelstrukturen ............................................................. 434 Nordisk rättslikhet ........................................................ 436
4.3 Samspel mellan den enskilde och hans ställföreträdare i fråga om behörigheten.......................................................... 436
5 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken ............ 441
5.1 Gränsdragningen mellan godmans- och förvaltarinstituten, främst avseende ekonomiska angelägenheter...................... 441
Godmanskap kontra förvaltarskap .............................. 442
Direktiven..................................................................... 442
Föräldrabalkens regler en stomme ............................... 443
Enkätsvar ...................................................................... 443
Vidgade möjligheter till förvaltarskap? Förstärkning av
god mans position? ....................................................... 443
Indelning i ekonomiska och personliga angelägen-
heter ........................................................................... 447
5.2 Företrädare i personliga angelägenheter.............................. 448 Utgångspunkter ......................................................... 449 Uttömmande reglering .............................................. 449
Innehåll SOU 2004:112
336
Frågor av utpräglat personlig natur ...........................450
Uppdragets räckvidd..................................................451 Endast godmanskap ...................................................453 Följdfrågor .................................................................455
5.3 Räckvidden av ställföreträdarens uppgifter på det person- liga planet och relationen till andra stödpersoner ...............457
5.3.1 Ställföreträdarens personliga engagemang ..............457 Den enskildes vilja och välbefinnande ......................458 Ställföreträdarens kontakter med den enskilde..........459
5.3.2 Ställföreträdarens förhållande till andra ställföre- trädare i och utanför uppdragets ram m.m. ............464
5.3.3 Om dubbla roller för ställföreträdaren ...................466
6 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv ................................................................... 469
6.1 Fullmakter för framtida bruk ...............................................469
6.1.1 Inledning ...................................................................469
6.1.2 Fullmakters verkan sedan beslutsinkompetens inträtt.........................................................................471
6.1.2.1 Fullmakter och förvaltarskap...................................471
6.1.2.2 Ogiltighetsgrunder....................................................472
6.1.2.3 Fullmakter och godmanskap ...................................473
6.1.2.4 Rättegångsfullmakter ...............................................474
6.1.2.5 Fullmakter för hälso- och sjukvård ..........................475
6.1.3 Utländsk rätt.............................................................475
6.1.4 Framtidsfullmakter – ett alternativ eller komp- lement till övriga stödformer? .................................476
6.1.5 Grunddragen i en ny lagstiftning om framtids- fullmakter..................................................................480 Anknytning till befintliga regelsystem........................481 Den enskilde bestämmer uppdraget ...........................481 Begränsningar av formaliteter ...................................482
Innehåll
337
Utfyllnad med sysslomannaregler ............................. 482 Insyn och kontroll ..................................................... 482 Framtidsfullmakter kan inte täcka alla behov .......... 483
6.2 Närmare om lagstiftning om framtidsfullmakter ............... 483
6.2.1 Formkrav .................................................................. 483
6.2.2 Val av fullmäktig ...................................................... 487
6.2.3 Registrering av framtidsfullmakter ......................... 488
6.2.4 De medicinska förutsättningarna och sekretessen till skydd för den enskilde ....................................... 491
6.2.5 Andra förutsättningar för ikraftträdande ............... 493
6.2.6 Det inre förhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig.................................................................. 496
6.2.7 Begränsningar i fullmäktigens behörighet .............. 499
6.2.8 Återkallelse och upphävande av fullmakten ........... 501
6.2.9 Framtidsfullmäktig inom hälso- och sjukvården ... 506
6.2.10 Tolkning av fullmakten, utfyllnad m.m. ................. 508
6.2.11 Överförmyndarens granskning ............................... 511
6.2.12 Tredjemansskydd m.m............................................. 514
6.2.13 Reglernas placering .................................................. 519
6.2.14 Framtidsfullmakter i praktiken ............................... 521
6.3 Fullmakters ogiltighet vid bristande rättslig handlings- förmåga .................................................................................. 523
6.4 Medgivande om periodiska betalningar............................... 526
7 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter........................................................ 531
7.1 Bakgrund ............................................................................... 531
7.2 Inledande överväganden ....................................................... 534
7.3 Anhöriga ställföreträdare ..................................................... 536
Innehåll SOU 2004:112
338
7.3.1 Behörighetens avgränsning m.m..............................536
7.3.2 Om beslutsinkompetensens fastställande...............539
7.3.3 Turordningen för de anhöriga .................................545
7.3.4 Närmare om de anhörigas behörighet.....................548
7.3.5 Tredjemansskydd m.m. ............................................553
7.3.6 Skyldigheter för de anhöriga....................................556
7.3.7 Ställföreträdarnas skadeståndsskyldighet ...............558
8 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. .......... 561
8.1 Allmänt om bl.a. kroppsliga ingrepp och samtyckets betydelse ................................................................................561
8.2 Utredningsuppdraget ............................................................563
8.3 Införandet av skyldigheter för vårdgivare m.fl....................564
8.4 Information och samtycke i hälso- och sjukvården – gällande rätt ...........................................................................566
8.4.1 Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)....................566
8.4.2 Lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område...........................................568
8.4.3 Patientens självbestämmanderätt ............................569
8.4.4 Om formerna för samtycke .....................................572
8.5 Ställföreträdande samtycke till vård och behandling, m.m. – gällande rätt...............................................................574
8.5.1 Närstående ................................................................575
8.5.2 Ställföreträdare enligt föräldrabalken......................576
8.5.3 Fullmäktige och ombud ...........................................578
8.6 I förväg lämnade muntliga och skriftliga direktiv ...............579
8.6.1 Vårddirektiv i allmänhet...........................................579
8.6.2 Livstestamenten........................................................580
8.6.2.1 Kommittén om vård i livets slutskede.....................582
Innehåll
339
8.7 Internationella konventioner m.m....................................... 583
8.8 Nordisk rätt........................................................................... 585
8.8.1 Danmark ................................................................... 585
8.8.2 Norge ........................................................................ 588
8.8.3 Finland ...................................................................... 591
8.8.4 Island......................................................................... 593
8.9 Utredningsarbetet................................................................. 594
8.10 Avgränsning av ny lagstiftning............................................. 596
8.11 Vägledande principer ............................................................ 598
8.12 Lagstiftning om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården ....................... 599
8.12.1 Innehåll och tillämpningsområde............................ 599
8.12.2 Bristande beslutsförmåga......................................... 601
8.12.3 Formerna för beslut om avsaknad av besluts- förmåga ..................................................................... 604
8.12.4 Allmänt om ställföreträdare för patienten.............. 609
8.12.5 Framtidsfullmäktige och vårdombud ..................... 614
8.12.6 Anhöriga ................................................................... 619
8.12.7 God man enligt föräldrabalken ............................... 622
8.12.8 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att medge tvångsåtgärder, m.m..................................... 624
8.12.9 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att motsätta sig livräddande och livsuppehållande behandling ................................................................ 627
8.12.10 Åtgärder som inte kräver ställföreträdarens samtycke ................................................................... 629
8.12.11 Patientens egen vilja................................................. 632 Beslutsmodeller ......................................................... 632 Överväganden........................................................... 635
Innehåll SOU 2004:112
340
8.12.12 Livsslutsdirektiv........................................................640
8.12.13 Talerätt vid domstol .................................................646
9 Ställföreträdare beträffande forskning på person ......... 647
9.1 Förslagets avgränsning..........................................................647
9.2 Samtycke vid forskning m.m. enligt gällande svensk rätt samt enligt den biomedicinska konventionen .....................649
9.2.1 Biobanker ..................................................................649
9.2.2 Etikprövning av forskning .......................................651
9.2.3 Klinisk läkemedelsprövning.....................................654
9.2.4 Europarådets konvention om mänskliga rättig- heter och biomedicin................................................656
9.3 Dispositionen av reglerna .....................................................658
9.4 Behovet av forskning kontra skyddet för den enskilde – principer för en reglering ......................................................660
9.5 Närmare om behörig företrädare vid forskning m.m. ........664
9.6 Företrädare för patient vid forskningsåtgärd och läke- medelsprövning i akutfall......................................................666
10 Företrädarskap inom området för social välfärd ........... 671
10.1 Inledning................................................................................671
10.1.1 Socialtjänstlagen .......................................................673
10.1.2 Socialförsäkringar m.m. ...........................................678
10.1.3 LSS och LASS ...........................................................682
10.2 Omfattningen av hjälpbehovet.............................................688
10.2.1 Vissa fakta om insatser enligt socialtjänstlagen och LSS......................................................................688
10.2.2 De äldres hälsa och hjälpbehovet.............................689
10.2.3 Förhållandet mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst.................................................................691
Innehåll
341
10.2.4 Möjligheter till inflytande........................................ 692
10.2.5 Särskilt om handikappomsorg................................. 693
10.2.6 Om de anhörigas roll ............................................... 695
10.2.7 Begränsningsåtgärder och självbestämmande ........ 696
10.2.8 Inställningen till ställföreträdarskap m.m. inom äldreomsorg och LSS-verksamhet........................... 698 Vem uppmärksammar socialtjänsten på äldre människors behov av särskilt boende? ...................... 699 Vem anses som sökande om bistånd i form av särskilt boende? ......................................................... 700 Vem fäster uppmärksamhet på behovet av LSS-insatser? ............................................................. 700 Vem är sökande när det gäller LSS-insatser?............ 701 Om handläggningen av en anmälan eller ansökan från annan än den enskilde ....................................... 701 Om svårigheter att få till stånd nödvändiga insatser eller åtgärder.............................................................. 702 Hur bedöms den enskildes beslutsförmåga? .............. 703 Vem bör i framtiden bedöma beslutsförmågan?........ 704 Anhörigas roll ............................................................ 704 Av den enskilde utsedda ställföreträdare................... 705
10.3 Överväganden ....................................................................... 705
10.3.1 Inledande överväganden .......................................... 705
10.3.2 Tillämpningsområde ................................................ 709
10.3.3 Bristande beslutsförmåga......................................... 711
10.3.4 Allmänt om ställföreträdare för den enskilde ........ 714
10.3.5 Framtidsfullmäktig och vårdombud ....................... 721
10.3.6 Anhöriga ................................................................... 724
10.3.7 God man och förvaltare enligt föräldrabalken ....... 726
10.3.8 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att medge tvångsåtgärder m.m...................................... 728
10.3.9 Åtgärder som inte kräver ställföreträdarens samtycke ................................................................... 733
Innehåll SOU 2004:112
342
10.3.10 Den enskildes egen vilja ...........................................734
11 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen............ 737
11.1 Introduktion ..........................................................................737
11.2 Regleringen i rättegångsbalken.............................................739
11.2.1 Inledning ...................................................................739
11.2.2 Gällande regler i rättegångsbalken...........................740
11.2.3 Överväganden ...........................................................742 God mans roll som ställföreträdare i tvistemål i allmänhet eller i ärende .............................................743 Ställföreträdarens rätt att ange brott eller föra talan på grund av brott eller annan skadegörande handling .....................................................................744
Ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga som är misstänkta för brott m.fl. .......................................747
11.3 Förvaltningsprocessen ..........................................................748
11.4 Rättegångsfullmakters verkan vid beslutsinkompetens......750
11.5 Närmare om framtidsfullmakt som behörighetsgrund.......751
11.6 Behandlingen i domstolarna av frågor om ställföre- trädare ...................................................................................753
Allmän domstol m.m. ................................................753
Förvaltningsprocessen................................................755
Ställföreträdares misskötsamhet m.m.........................756 Om uppenbart ogrundade ansökningar.....................757
12 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. ............................................................ 759
12.1 Bakgrund................................................................................759
12.2 Olika former av uppdragstagare ...........................................760
Uppdragstagaren handlar i huvudmannens namn....760 Uppdragstagaren handlar i eget namn.......................761 Budets och den osjälvständige uppdragstagarens ansvar för skada.........................................................762
Innehåll
343
12.3 Förordnade ställföreträdares möjlighet att anlita utomstående personer för fullgörandet av sitt uppdrag ..... 763
12.4 Förordnade ställföreträdares möjlighet att låta utom- stående personer fatta egna beslut i frågor som ankommer på ställföreträdaren ............................................................... 765
12.4.1 Förordnade ställföreträdares behov av att kunna överlåta beslutanderätt till annan ............................ 766 Tillfällig ersättare för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare..................................................... 767 Förordnade ställföreträdares behov av att kunna uppdra åt en utomstående att biträda den hjälp- behövande i en särskild angelägenhet........................ 768 Autogiro och andra stående betalningsöver- föringar ...................................................................... 769 Verkan av att en förordnad ställföreträdare ges möjlighet att uppdra åt någon utomstående att rättshandla för den hjälpbehövandes räkning............ 770
12.4.2 Regler om förordnade ställföreträdares rätt att uppdra åt annan att rättshandla på den enskildes vägnar........................................................................ 771 Tillfällig ersättare för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare..................................................... 773 Hjälp i en särskild angelägenhet................................ 775 Autogiro och andra stående betalningsöver- föringar ...................................................................... 776 Ansvaret för uppdragstagarens åtgärder .................... 777 Uppdragstagarens rätt till ersättning ......................... 778
12.5 Framtidsfullmäktiges, vårdombuds och anhöriga ställ- företrädares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe .... 779
12.5.1 Framtidsfullmäktiges möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe....................................................... 779
12.5.2 Vårdombuds möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe .......................................................................... 781
12.5.3 Anhöriga ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe............................................ 782 Ekonomiska angelägenheter ...................................... 782 Personliga angelägenheter.......................................... 783
Innehåll SOU 2004:112
344
12.6 Oförutsedda händelser som medför tillfälligt förfall för vårdnadshavare.......................................................................783
13 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning. Den enskildes inflytande i frågor rörande ställföreträdarskapet, m.m. ........................... 789
13.1 Bakgrund................................................................................789
13.2 Gode mäns och förvaltares lämplighet och kvalifikationer........................................................................790
Anhöriga som god man och förvaltare .......................791
Jävsförhållanden........................................................794
Särskilt om s.k. förvaltarenheter ................................796
Sammanfattning ........................................................798
Kontrollåtgärder vid förordnande av god man eller
förvaltare....................................................................798
13.3 Rekrytering och utbildning av gode män och förvaltare ....800 Bakgrund ...................................................................800
13.3.1 Nuvarande utbildningsinsatser och annat stöd för gode män och förvaltare...........................................801 Kommunernas utbildningsinsatser ............................801 Andra utbildningsinsatser för gode män och förvaltare....................................................................801 Utbildning för överförmyndare.................................802
13.3.2 En framtida organisation av utbildningsinsatserna för gode män och förvaltare.....................................802 Samtliga gode män och förvaltare skall ha rätt att erhålla erforderlig utbildning.....................................802 Ansvaret för utbildningen bör ligga på över- förmyndaren ..............................................................803 Deltagande i utbildning bör inte vara obligatoriskt ... 804 Innehållet i utbildningen ...........................................804 Utbildningens genomförande ....................................806 Samarbete med olika intresseorganisationer och mellan kommuner ...............................................806 Kostnadsaspekter........................................................807
13.3.3 Länsstyrelsens roll i utbildningsfrågor....................807
13.3.4 Rekrytering av gode män och förvaltare .................809
Innehåll
345
13.4 Huvudmannens möjlighet att komma till tals och utöva inflytande vid anordnande av ställföreträdarskap och vid val och byte av god man eller förvaltare .............................. 811 Bakgrund................................................................... 811
13.4.1 Den enskildes inflytande vid valet av gode män och förvaltare............................................................ 812
13.4.2 Den enskildes möjlighet att byta god man eller förvaltare................................................................... 814
13.4.3 Den enskildes möjlighet att komma till tals vid anordnande av godmanskap och förvaltarskap....... 816 Den enskildes rätt att yttra sig ................................... 817 Muntlig förhandling .................................................. 818 Rättsligt biträde i frågor om anordnande av ställföre- trädarskap.................................................................. 820
14 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män, förvaltare och särskilt förordnade vårdnadshavare, m.fl. .............................................. 823
14.1 Bakgrund ............................................................................... 823
14.2 Gällande rätt.......................................................................... 823 Ersättningens bestämmande och storlek .................... 823 Huvudmannens ställning som arbetsgivare för företrädaren ............................................................... 825
Beloppsgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldra-
balken ........................................................................ 827
Ersättning till särskilt förordnade vårdnads-
havare ........................................................................ 827
Maximering av antalet företrädaruppdrag ................ 828 Tidpunkten för ingivande av årsräkning .................. 828 Uppskattning av kostnaden för ställföre-
trädarskapet ............................................................... 828
14.3 Ersättningens bestämmande och storlek............................. 829 Ersättningsnivån ....................................................... 830 Förskottsbetalning ..................................................... 834
Tidpunkten för bestämmandet av ersättningen......... 835
14.4 Tidpunkten för ingivande av årsräkning.............................. 836 Utredningens överväganden ..................................... 837
Innehåll SOU 2004:112
346
14.5 Huvudmannens ställning som arbetsgivare åt sin företrädare..............................................................................838
Kommunen som arbetsgivare för förordnade före-
trädare........................................................................839
Huvudmän med företrädare befrias från skyldighet att betala sociala avgifter............................................841
Sammanfattande bedömning.....................................841
14.6 Inkomstgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken........................................................................841
Beloppsgränsen är för snäv ........................................843 Arbetsgivaravgiftens och negativa tröskeleffekters
inverkan.....................................................................843
Det nya pensionssystemets inverkan..........................844
Utredningens överväganden......................................846
14.7 Ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare..............849 Utredningens överväganden......................................849
14.8 Maximering av antalet företrädaruppdrag............................850 Utredningens överväganden......................................851
14.9 Uppskattning av kostnaden för ställföreträdarskapet ........852
Del C Övriga frågor
1 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande beslutsförmåga.......................................... 855
1.1 Bakgrund................................................................................855
1.2 Skydd mot oförmånliga avtalssituationer ............................855
1.2.1 Avtalslagens bestämmelser till skydd för personer med bristande beslutsförmåga .................................856 31 § avtalslagen..........................................................856 33 § avtalslagen..........................................................857 36 § avtalslagen..........................................................858
1.2.2 Lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning ...................859
1.2.3 Sammanfattande synpunkter ...................................861
1.3 Skydd mot våld och andra övergrepp...................................861
Innehåll
347
1.3.1 Äldre personer.......................................................... 862
1.3.2 Personer med funktionshinder................................ 865
1.3.3 Regler som syftar till att skydda personer med bristande beslutsförmåga från våld och andra övergrepp .................................................................. 866 Lex Sarah................................................................... 867 Möjligheter att straffrättsligt beivra övergrepp. Betydelsen av sekretess inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården ................................................ 868 Lagen (1988:609) om målsägandebiträde ................ 871 Tolkhjälp ................................................................... 871 Ställföreträdares möjlighet att medverka vid ut- färdandet av rättsintyg .............................................. 872 Kontroll av lämpligheten hos dem som är aktuella för uppdrag som förordnad ställföreträdare............... 872
1.3.4 Haagkonferensen för internationell privaträtt ....... 872
1.3.5 Samhällets möjligheter att upptäcka utsatta personer med bristande beslutsförmåga ................. 873 Sammanfattning ........................................................ 876
1.3.6 Sammanfattande synpunkter................................... 876
1.4 Ställföreträdares möjlighet att medverka vid utfärdande av rättsintyg beträffande personer med bristande besluts- förmåga .................................................................................. 877 Utredningens överväganden ..................................... 879
2 Några speciella frågor angående arv och testamente, av- veckling av bostad med hyresrätt, tystnadsplikt, m.m. . 883
2.1 Möjlighet för god man och förvaltare att avstå från arv eller testamente ..................................................................... 883
Avstående från arv eller testamente........................... 883 Avstående från arv i allmänhet ................................. 883 Godkännande av testamente..................................... 884
Bortavarande arvtagare............................................. 885
Avstående från testamente......................................... 886
2.2 Ett par frågor om samtycke från ställföreträdare till åtgärder från den enskilde .................................................... 887
Innehåll SOU 2004:112
348
Inledning ...................................................................887
God mans samtycke till drivande av rörelse .............888 Samtycke från förvaltare till äktenskapsförord m.m. och till avsägelse av rätt till arv .................................889
2.3 Avveckling av bostad med hyresrätt ....................................890
2.4 Tystnadsplikt för ställföreträdare.........................................892
2.5 Upplysningsskyldighet för ställföreträdare.........................895
Del D Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ........................ 899
Ikraftträdande........................................................................899
Övergångsbestämmelser .......................................................900
Föräldrabalken ..........................................................900
Godmanskapets omfattning.......................................901
Gode mäns behörighet i hälso- och sjukvårds-
angelägenheter............................................................901
Äldre förvaltarskap med behörighet i personliga
angelägenheter............................................................902
Fullmakter m.m. .......................................................903
Hälso- och sjukvård .................................................905
Social välfärd .............................................................908
Forskning m.m. ........................................................909
Del E Kostnadseffekter
Kostnadseffekter .............................................................. 915
1 Nya ställföreträdarformer.....................................................916
2 Frågor om god man och förvaltare.......................................917
Utbildning av gode män och förvaltare.....................917 Ersättning till gode män och förvaltare, m.fl. ............917 Solidariskt skadeståndsansvar för kommunen...........918
Innehåll
349
3 Överförmyndarverksamheten.............................................. 919
Ökade befogenheter för överförmyndaren ................ 919 Jourverksamhet hos överförmyndaren ...................... 919
Ökad uppgiftsskyldighet m.m.................................... 920
Gemensam överförmyndarnämnd och bildande av
kommunalförbund .................................................... 920
4 Länsstyrelsernas verksamhet................................................ 921
5 Fordon som registreras på omyndiga .................................. 921
6 Övriga förslag........................................................................ 921
Band III
Författningsförslag
1 Föräldrabalken och nya lagar .................................... 961
1.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken ........................ 961
1.2 Förslag till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga..................................... 1023
1.3 Förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m............. 1032
1.4 Förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden ....................... 1040
2 Författningar på det medicinskrättsliga området ....... 1047
2.1 Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595).......... 1047
2.2 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ........................................................................... 1049
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1140) om insemination ........................................................................ 1051
2.4 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) .. 1052
2.5 Förslag till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562) ........................................................................... 1053
Innehåll SOU 2004:112
350
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen..............................................1055
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa ......................................................................1057
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.........................................................1059
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ............................................................1061
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m. ...........................................................1062
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ........1066
2.12 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)............................................................................1068
3 Författningar på det socialrättsliga området .............. 1071
3.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.................................................................1071
3.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring .........................................................1074
3.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara ..........1075
3.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall............................................1076
3.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ...........................1077
3.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.....................1078
3.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning ...............................................................1081
3.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension...........................................1082
Innehåll
351
3.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag.................................. 1083
3.10 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn .......... 1084
3.11 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ........................................................................... 1085
4 Författningar på forskningsområdet ......................... 1087
4.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor .............. 1087
4.2 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) ........................................................................... 1094
4.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m............................. 1099
5 Författningar på trafikområdet ................................ 1105
5.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift ....................................................................... 1105
5.2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ......................................................................... 1107
5.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall............................................. 1109
5.4 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327) ........................................................................... 1111
5.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon......................................... 1112
5.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister .................................................................. 1114
6 Författningar på det finansrättsliga området ............. 1115
6.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument ..................................... 1115
6.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ............................................................ 1116
Innehåll SOU 2004:112
352
6.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument................................1117
6.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder...............................................................1118
6.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse............................................1120
7 Övriga författningsändringar .................................... 1123
7.1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken..................1123
7.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...................1125
7.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ....................................................................1134
7.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ....1136
7.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om för- säkringsavtal.........................................................................1137
7.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva ..............................................................1139
7.7 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)..........................................................................1140
7.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)....1144
7.9 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)............................................................................1148
7.10 Förslag till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)............................................................................1149
7.11 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter ...........................1151
Innehåll
353
Författningskommentar
Inledning ...................................................................... 1155
1 Föräldrabalken och nya lagar .................................. 1157
1.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken ................... 1157
1.2 Förslaget till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga..................................... 1226
1.3 Förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. .................................................................. 1253
1.4 Förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden....... 1291
2 Författningar på det medicinskrättsliga området ....... 1309
2.1 Förslaget till lag om ändring i abortlagen (1974:595)....... 1309
2.2 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ........................................................................... 1310
2.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1140) om insemination ........................................................................ 1312
2.4 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) ........................................................................... 1313
2.5 Förslaget till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562) ........................................................................... 1313
2.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen ............................................. 1316
2.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa ............................................ 1317
2.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ........................................................ 1318
2.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård............................................................ 1321
Innehåll SOU 2004:112
354
2.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m. ...........................................................1322
2.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ........1328
2.12 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)............................................................................1329
3 Författningar på det socialrättsliga området .............. 1333
3.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.................................................................1333
3.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring .........................................................1335
3.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara ..........1335
3.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall............................................1336
3.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ...........................1338
3.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.....................1339
3.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning ...............................................................1341
3.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension...........................................1342
3.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag ..................................1342
3.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn...........1343
3.11 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)............................................................................1343
Innehåll
355
4 Författningar på forskningsområdet ......................... 1347
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor .............. 1347
4.2 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) ........................................................................... 1357
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m............................. 1360
5 Författningar på trafikområdet ................................ 1367
5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift ....................................................................... 1367
5.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ......................................................................... 1368
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall............................................. 1368
5.4 Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327) ........................................................................... 1369
5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon......................................... 1370
5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister .................................................................. 1370
6 Författningar på det finansrättsliga området ............. 1373
6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument ..................................... 1373
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ............................................................ 1373
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ............................... 1374
6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder .............................................................. 1374
6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ........................................... 1375
Innehåll SOU 2004:112
356
7 Övriga författningsändringar .................................... 1377
7.1 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken ..............1377
7.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken................1377
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap .............................................................1383
7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område .................................................................................1383
7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal....................................................................1384
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva .....................................................1385
7.7 Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)..........................................................................1385
7.8 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)...1388
7.9 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)............................................................................1396
7.10 Förslaget till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)............................................................................1396
7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter ...........................1400
Särskilda yttranden, m.m.
Särskilda yttranden ........................................................ 1403
Särskilt yttrande av experten Ulla Lönnqvist Endre .........1403
Särskilt yttrande av experten Ingmar Hammer .................1404
Särskilt yttrande av experten Björn Norell........................1415
Särskilt yttrande av experten Lars Rutberg .......................1418
Särskilt yttrande av experten Elisabeth Rynning ..............1426
Innehåll
357
Särskilt yttrande av experten Eva von Schéele .................. 1431
Särskilt yttrande av experten Kerstin Tegnér.................... 1433
Bilagor
1 Kommittédirektiv (2002:55) .............................................. 1437
2 Tilläggsdirektiv (2003:23) .................................................. 1449
3 Tilläggsdirektiv (2004:56) .................................................. 1451
4 Fremtidsfuldmagter – et nyt retsinstitut........................... 1453
5 Utkast till förordningsändringar........................................ 1477
Litteraturförteckning ...................................................... 1481
Del B Företrädare för vuxna hjälpbehövande
361
Inledning
I detta avsnitt behandlas i huvudsak de frågor som i utredningens direktiv redovisas under rubriken Uppdraget, underavsnitt ”Frågor om god man och förvaltare”. En diskussionspunkt avser gränsdragningen kring och mellan dessa företrädarinstitut. Övervägandena vidgas emellertid till att gälla huruvida alternativa former av företrädare bör introduceras för vuxna som behöver hjälp och stöd att hantera sina angelägenheter. Frågan om ställföreträdare i personliga frågor sätts i fokus; nuvarande regler om detta är ganska svagt utvecklade. Intresset knyter sig inte minst till dem som saknar mental förmåga att fatta beslut. Betydande utrymme ägnas frågan om ställföreträdare för patienter inom hälso- och sjukvården med brist på beslutsförmåga. Behovet av särskilda företrädare vid sidan av dem som erbjuds i föräldrabalken undersöks också såvitt gäller socialrättsliga förmåner och forskning på person samt beträffande en del vardagsnära ekonomiska rättshandlingar. I dessa fall kretsar diskussionen kring anhöriga till den hjälpbehövande som företrädare utan särskilt myndighetsbeslut. Mer generell räckvidd har tanken att utvidga användningen av fullmaktsinstitutet genom vad som kallas framtidsfullmakter. Samband med de olika ställföreträdarinstituten har frågan om rätt för ställföreträdaren att sätta någon annan person i sitt ställe. I ett särskilt avsnitt ventileras vem som är vuxnas företrädare vid domstolarna.
I huvudavsnitt B redovisas också överväganden i speciella frågor som angår gode män och förvaltare, bl.a. om lämplighetskontroll och utbildning och om ersättning.
363
1 Översikt över rättsläget
1.1 Godmanskaps- och förvaltarskapsinstituten
Godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken
I 11 kap. FB finns bestämmelser enligt vilka rätten eller överförmyndaren i olika situationer skall förordna en god man för att företräda personer som av en eller annan anledning inte kan företräda sig själva. Av främst intresse i förevarande sammanhang är gode män enligt 11 kap. 4 § FB.
Godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB skall, om det behövs, genom beslut anordnas av rätten, om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. – I förarbetena till bestämmelsen anges att det är angeläget att domstolarna så långt det är möjligt preciserar den gode mannens uppgifter, så att uppdraget inte blir mer omfattande än som är motiverat (prop. 1987/88:124 s. 140). Godmanskapet skall alltså anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall. I NJA 1999 s. 691 ansåg Högsta domstolen att det förhållandet att en mor redan hjälpte sin son i personliga angelägenheter inte kunde anses utgöra skäl mot att hennes godmanskap fick omfatta uppgiften att sörja för sonens person, dvs. jämte uppgifterna att bevaka sonens rätt och förvalta hans egendom.
Ett beslut om anordnande av godmanskap får enligt paragrafen inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap skall anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Kravet på samtycke har fortsatt betydelse även sedan ett beslut om anordnande av godmanskap fattats. Om en god man sålunda har förordnats med den enskildes samtycke och den enskilde, med bibehållen förmåga att ge sin mening, begär att godmanskapet skall upphöra, saknas grund för att godmanskapet
Översikt över rättsläget SOU 2004:112
364
skall bestå (jfr prop. 1987/88:124 s. 179, se RH 1990:67). I vissa fall kan det då bli aktuellt att i stället anordna förvaltarskap.
När beslut om anordnande av godmanskap fattas, skall rätten samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget.
En rättshandling som en god man har företagit utanför sitt förordnande är enligt 11 kap. 5 § inte bindande för den som förordnandet avser. En rättshandling som utan den enskildes samtycke företagits inom ramen för förordnandet är inte heller bindande, såvida inte denne på grund av sitt tillstånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte har kunnat inhämtas. – Hinder mot att inhämta huvudmannens mening p.g.a. hans hälsotillstånd bör anses föreligga inte bara när han helt saknar förmåga att uttrycka sin vilja utan också när hans tillstånd är sådant som avses i lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning (prop. 1987/88:124 s. 164). – Har emellertid den gode mannen inom ramen för förordnandet ingått en rättshandling som sedvanligen företas för den dagliga hushållningen, skall enligt 11 kap. 5 § andra stycket samtycke från den som han företräder anses föreligga, om denne inte före rättshandlingen har gett uttryck för annat till den mot vilken rättshandlingen riktade sig.
Om en god man eller förvaltare inte längre behövs, skall godmanskapet eller förvaltarskapet upphöra (11 kap. 19 § första stycket).
Förvaltarskap
Förvaltarskapen enligt 11 kap. 7 § FB står den ovan angivna typen av godmansförordnanden nära. Rättsinstitutet ersatte år 1988 institutet omyndigförklaring.
Av 11 kap. 7 § FB framgår att rätten får besluta att anordna förvaltarskap för någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 4 § och som är ur stånd att vårda sig eller sin egendom. Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp (se NJA 1978 s. 350, 1981 s. 291 och NJA 1992 s. 863 I och II).
Förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde. Rätten får också överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma uppdragets omfattning (11 kap. 7 § andra och tredje styckena).
SOU 2004:112 Översikt över rättsläget
365
När rätten meddelar ett beslut om anordnande av förvaltarskap, skall den samtidigt förordna en förvaltare att utföra uppdraget (11 kap. 7 § fjärde stycket).
Alla angelägenheter av ekonomisk eller personlig natur omfattas inte av ett förvaltarskap. Huvudregeln är att en person som är satt under förvaltarskap skall ha rätt att sluta avtal om tjänst eller annat arbete, att förfoga över vad han har förvärvat genom eget arbete sedan förvaltare förordnats (även avkastning av och substitut för sådan egendom) samt vad han har erhållit genom bl.a. gåva eller testamente under villkor att egendomen inte skall omfattas av förvaltarens rådighet. Finns särskilda skäl, får dock rätten besluta att förvaltaruppdraget skall omfatta vad som nu sagts (11 kap. 8 §). Sådana särskilda skäl är enligt förarbetena främst att den enskilde skulle lida skada av att ha egen rådighet. Däremot är det inte tillräckligt att den enskilde är mindre sparsam än normalt eller konsumerar till övermått. Vid fall av t.ex. mera uttalat alkoholmissbruk eller förödelse av egendomen kan en inskränkning dock komma i fråga (prop. 1987/88:124 s. 170 f).
Av 11 kap. 9 § första stycket följer att förvaltaren inom ramen för uppdraget ensam har rådighet över den enskildes egendom och företräder den enskilde i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget. Härigenom markeras skillnaden mellan förvaltare och god man; förvaltaren är inte beroende av den enskildes samtycke för sina åtgärder utan har att handla på eget ansvar i den enskildes intresse och för dennes räkning (jfr 11 kap. 5 §). En konsekvens härav är att fullmakter utfärdade före ett anordnande av förvaltarskap förlorar sin verkan i den mån de avser rättshandlingar som omfattas av uppdraget (se 22 § avtalslagen). Inte heller får en person under förvaltarskap företa rättshandlingar för annans räkning (11 kap. 9 § andra stycket).
Den enskilde kan erhålla förvaltarens samtycke att själv företa rättshandlingar även i en angelägenhet som omfattas av förvaltaruppdraget (11 kap. 10 § FB).
En rättshandling som förvaltaren företagit utanför sitt förordnande är inte bindande för den enskilde (11 kap. 11 § FB).
Förvaltarskapet kan bringas att upphöra av samma skäl som angetts för godmanskap (11 kap. 19 § första stycket FB).
Översikt över rättsläget SOU 2004:112
366
Gränsområdet för den enskildes resp. ställföreträdarens behörighet
Utifrån befintlig lagstiftning, förarbeten och vad som allmänt får anses gälla kan följande sägas om några områden där frågor om en god mans eller förvaltares behörighet kan aktualiseras.
Hinder mot att ingå äktenskap föreligger inte för en person som har förvaltare. En spärr ligger dock i att kontrahenterna förutsätts ha rättslig handlingsförmåga (se NJA II 1988 s. 490 f och NJA I 1994 s. 108). Däremot krävs förvaltarens skriftliga samtycke för att äktenskapsförord skall få upprättas avseende egendom som omfattas av förvaltarens uppdrag (7 kap. 3 § andra stycket äktenskapsbalken).
Att godmanskap har anordnats utesluter inte att den enskilde själv har behörighet att föra talan i äktenskapsmål, förutsatt att han eller hon har rättslig handlingsförmåga (och därmed processbehörighet). Däremot ger ett förvaltarskap den utsedde företrädaren ensam processbehörighet, åtminstone i vissa fall (jfr Tottie, Äktenskapsbalken, 1990, s. 504, och NJA 2003:60 samt NJA 1994 s. 61 om upplösning av samboförhållande, angett nedan).
Krav uppställs inte i föräldrabalken på att en förvaltare skall lämna samtycke till att den hjälpbehövande adopteras (4 kap. 5 a § FB, se prop. 1987/88:124 s. 157 och 234).
En hjälpbehövande som är satt under förvaltarskap förutsätts personligen medverka vid arvsavsägelse, då detta berör den avstående arvingen så nära. Förvaltarens samtycke krävs dock (17 kap. 2 § andra stycket ärvdabalken, jfr prop. 1987/88:124 s. 234 och 253).
Trots förvaltarskapsanordnande är även upprättande av testamente något som den enskilde förutsätts medverka till själv (se Lagrådets yttrande i prop. 1987/88:124 s. 234). Att ett förordnande genom ställföreträdare inte kan gälla följer av testamentets karaktär av strängt personlig rättshandling (Walin, Kommentar till ärvdabalken. Del 1, 5 uppl., 2000, s. 348).
Den enskilde lär normalt ha rätt att ansöka om medlemskap i en ideell förening (förutsatt att detta inte medför några omfattande ekonomiska åtaganden), trots att han står under förvaltarskap i ekonomiska angelägenheter. Beträffande vissa andra angelägenheter av personlig karaktär uttalades i förarbetena följande (prop. 1987/88:124 s. 172):
Även i de fall då förvaltaren har förordnats att representera huvudmannen i någon ickeekonomisk fråga, t.ex. rörande den sociala vårdlagstiftningen, bör huvudmannen ofta kunna tillerkännas en viss självständighet. Risken för negativa konsekvenser av kolliderande rätts-
SOU 2004:112 Översikt över rättsläget
367
handlingar på det området torde vara försumbar med hänsyn till den officialprövning som åligger sociala myndigheter m.fl.
I allmänhet bör huvudmannen också själv få bestämma i frågor som rör hans boende liksom innehållet i erbjuden vård. En förvaltare bör således i normala fall inte företräda huvudmannen när det gäller frågor om samtycke till t.ex. operativa ingrepp. Detta hindrar naturligtvis inte att man från bl.a. vårdinrättningars sida inhämtar förvaltarens synpunkter.
Se även avsnitt B 8.5.2 angående ställföreträdares rätt att representera den enskilde i fråga om vård och behandling eller forskning.
En god man enligt 11 kap. 4 § FB ansågs i NJA 1994 s. 61 behörig att för den enskilde ansöka om bodelningsförrättare, dessutom att för den enskildes räkning ge uttryck åt uppfattningen att ett samboförhållande upphört (vid tillämpning av 1 § andra stycket i den nu upphävda lagen [1987:232] om sambors gemensamma hem).
God man som förordnats enligt 11 kap. 4 § FB för att bevaka huvudmannens rätt och förvalta hans egendom ansågs i RÅ 1999 ref 38 ha rätt att med stöd av 14 kap. 4 § sekretesslagen få ut kopior av huvudmannens deklarationer, då huvudmannen inte ansetts kunna själv begära att få del av sina deklarationer eller efterge den sekretess som gäller för handlingarna enligt 9 kap. – Motsvarande torde gälla för en god man (och naturligtvis även för en förvaltare) i fråga om rätten att ta del av uppgifter rörande personliga angelägenheter, om uppgifterna behövs för att ställföreträdaren skall kunna fullgöra sitt uppdrag (jfr Regner m.fl., s. 14:35).
Relationen mellan godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB och förvaltarskap
Den viktigaste skillnaden mellan ett förvaltarskap och ett godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB är att den enskilde genom själva beslutet helt eller delvis fråntas sin rättshandlingsförmåga i det förstnämnda fallet. Varken för godmanskap eller för förvaltarskap sätts emellertid begränsningar till hjälpbehov i anledning av psykiska svaghetstillstånd. Allmän ålderdomssvaghet eller fysisk sjukdom är i sig tillräckligt.
Enligt förarbetena till förvaltarskapsbestämmelsen skall, som ovan nämnts, den enskilde inte fråntas sin rättsliga handlingsförmåga i större utsträckning än som är befogat i det enskilda fallet. Förvaltarskapet skall kunna vara flexibelt och anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall. En annan följd av detta är att det innan ett
Översikt över rättsläget SOU 2004:112
368
förvaltarförordnande tillgrips först måste undersökas om det inte är tillräckligt att en god man förordnas. Ett förvaltarförordnande bör följaktligen inte komma i fråga i fall där den enskilde visserligen saknar förmåga att sköta sina angelägenheter men där det inte föreligger någon risk att han vidtar några dispositioner till skada för sig själv. Det bör också stå klart att den enskildes hjälpbehov inte kan tillgodoses på något annat, mindre ingripande sätt, t.ex. genom någon anhörig eller en fullmäktig (prop. 1987/88:124 s. 144 f).
Något krav uppställs inte på att den enskildes tillstånd är permanent, men när det gäller förvaltarskap är inte avsikten att sådant skall anordnas vid övergående fysisk sjukdom. Till dem vars psykiska svaghetstillstånd kan motivera ett förvaltarskap hör enligt förarbetena framför allt vuxna utvecklingsstörda, personer med åldersbetingade psykiska störningar och sådana som lider av vissa psykiska sjukdomar, bl.a. manodepressiva. Även för den som p.g.a. allvarligt alkohol- eller narkotikamissbruk inte kan sköta sina angelägenheter på ett tillfredsställande sätt kan förvaltarskap behövas (prop. 1987/88:124 s. 145 och 168).
Om kolliderande rättshandlingar
Till skillnad från vad som är fallet vid anordnande av förvaltarskap fråntas inte en person med god man sin rättsliga handlingsförmåga. Detta utgjorde i samband med lagstiftningsärendet år 1988 skäl för att inskränka möjligheterna att förordna god man utan den enskildes samtycke – risken för kolliderande rättshandlingar ansågs annars uppenbar (prop. 1987/88:124 s. 138).
Utgångspunkten torde vara att rättshandlingar som var för sig företagits av den enskilde och av den gode mannen ges samma rättsverkningar som om de båda företagits av den enskilde själv (jfr prop. 1987/88:124 s. 141). För att minska följderna av att kolliderande rättshandlingar företas anges i 11 kap. 5 § att en rättshandling som företagits inom ramen för ett förordnande men utan den enskildes samtycke inte är bindande för den enskilde, såvida inte denne p.g.a. sitt tillstånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte har kunnat inhämtas. Tanken härmed är att en enskild som har lämnat samtycke till en åtgärd som den gode mannen vill företa kan förutsättas avhålla sig från att i efterhand handla i strid mot åtgärden. Den gode mannen ses således principiellt som ett biträde åt den enskilde.
SOU 2004:112 Översikt över rättsläget
369
Den särskilda presumtionsregeln i 11 kap. 5 § andra stycket innebär att samtycke i utgångsläget skall anses föreligga avseende rättshandlingar som sedvanligen företas för den dagliga hushållningen. Annat gäller dock, om den enskilde före rättshandlingen har gett uttryck för annat mot den till vilken rättshandlingen riktade sig.
Ett skäl för att anordna förvaltarskap för en enskild som redan har god man kan vara att samarbetet mellan den enskilde och den gode mannen inte fungerar (förutsatt att det bristande samarbetet inte endast är tillfälligt eller beroende av vem som har förordnats till god man). Orsaken härtill är att det finns risk för att den enskilde, kanske under en manisk period, företar rättshandlingar som kolliderar med den gode mannens åtgärder.
Att sörja för den enskildes person
I lagstiftningsärendet 1988 väcktes frågan, om behovet av bistånd i ekonomiska eller personliga angelägenheter kunde tillgodoses inom ramen för socialtjänst- och omsorgslagstiftningen. Det pekades på att en hjälpbehövande med stöd av denna lagstiftning bl.a. kunde få en kontaktperson utsedd. En kontaktpersons uppgifter ansågs dock huvudsakligen begränsade till att ge råd och stöd i personliga angelägenheter, t.ex. att hjälpa den enskilde att bryta sig loss ur en olämplig miljö eller att underlätta för honom att ordna utbildning, söka arbete och skaffa bostad (se en närmare redogörelse i avsnitt B 1.2). Flera av uppgifterna för gode män ansågs dock falla utanför denna reglering, i första hand biträde med rättsliga och ekonomiska angelägenheter men också vissa funktioner inom det personliga området (exempelvis kontakter med myndigheter). Icke desto mindre konstaterades i propositionen att behovet av personlig omvårdnad i stor utsträckning ansågs tillgodosett för den person som t.ex. fått en kontaktperson enligt socialtjänstlagen eller som blivit intagen för vård på en institution e.d.
Flera skäl talade enligt förarbetena för att de gode männen även i fortsättningen skulle ha ett ansvar för huvudmännens person, eftersom det ansågs svårt att dra en skarp gräns mellan sådant bistånd som gäller ekonomiska eller rättsliga angelägenheter och hjälp i mera personliga frågor. Även om den gode mannens huvudsakliga uppgift är att syssla med egendomsförvaltning, innebär det inte att han enbart skall se till att egendomen behåller eller ökar sitt värde, utan också att medlen används till huvudmannens nytta. Bl.a. med hänsyn
Översikt över rättsläget SOU 2004:112
370
härtill måste den gode mannen, enligt vad som sägs i propositionen, ha god kännedom om huvudmannens personliga förhållanden. Dessutom ansågs erfarenheterna av institutet kontaktperson vid tidpunkten vara begränsade (prop. 1987/88:124 s. 137 ff).
Att bevaka den enskildes rätt
Ett uppdrag att förvalta viss egendom torde innefatta att bevaka den enskildes rätt inför domstol och andra myndigheter i angelägenheter som rör egendomen (prop. 1987/88:124 s. 140).
Om institutens användning
Enligt uppgifter från Svenska Kommunförbundet (”Statistik år 2000 avseende antal godmanskap och förvaltarskap”) fanns i landets kommuner 51 398 godmanskap anordnade enligt 11 kap. 4 § FB år 2000. Samtidigt fanns 4 784 förvaltarskap. Den tidigare motsvarigheten till bestämmelserna i 11 kap. 4 § FB fanns i 18 kap. 3 § samma balk. Vid utgången av år 1985 uppgick antalet godmansförordnanden enligt 18 kap. 3 § FB till ca 20 000. Samtidigt var antalet omyndigförklarade ca 15 000 (God man och förvaltare. Delbetänkande från förmynderskapsutredningen, SOU 1986:50, s. 139).
Antalet gode män var enligt Kommunförbundets uppgifter 37 720 år 2000. Av dessa hade 339 fler än tio ärenden.
I utredningens enkät till överförmyndare och överförmyndarnämnder år 2002 ställdes frågan om antalet årligen aktualiserade ärenden, däribland godmanskaps- och förvaltarskapsärendena, hade ökat eller minskat de senaste fem åren. Av de kommuner som besvarade frågan uppgav nästan samtliga att det skett en ökning, framför allt beträffande godmanskapen. I vissa fall uppgavs ökningen vara dramatisk. Några exempel kan här nämnas. I Skellefteå hade godmanskapen och förvaltarskapen stigit från 305 år 1997 till 515 år 2002. Det totala antalet godmanskap och förvaltarskap i Järfälla kommun var 230 år 1997 och 375 år 2001. I Malmö gjordes bedömningen att ökningen var ca 10 % per år. Degerfors kommun uppskattade att antalet pågående godmanskap uppgått till ett 30-tal ärenden år 1995, vilket kunde jämföras med dagens 84.
I princip var det endast Göteborgs kommun som kunde rapportera att antalet ärenden inte ökat. Antalet aktuella ärenden enligt
SOU 2004:112 Översikt över rättsläget
371
11 kap. 4 § FB var 2 282 år 2001, medan motsvarande siffra år 1997 var 2 436 (däremot hade förvaltarskapsärendena under motsvarande tid ökat från 166 till 254).
Stockholms kommun hade av förklarliga skäl flest ärenden. Den 31 december 2001 uppgick antalet godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB till 4 243. Antalet förvaltarskap var vid samma tidpunkt 504. Enligt uppgift har förvaltarskapen de senaste åren ökat där med 15 % per år.
1.2 Stödpersoner enligt viss lagstiftning
Nedan behandlas huvudsakligen vissa stöd- och kontaktpersoner som är avsedda för hjälpbehövande vuxna, ej för underåriga.
Kontaktperson enligt socialtjänstlagen
Enligt 3 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) kan socialnämnden utse en särskild person (kontaktperson) eller en familj med uppgift att hjälpa den enskilde och hans eller hennes närmaste i personliga angelägenheter.
Möjligheten att utse en kontaktperson infördes genom socialtjänstlagen (1980:620) och var avsedd för situationer då den enskilde har behov av att få stöd, råd eller hjälp. Som exempel nämndes att det kunde vara fråga om en vårdnadshavare som behövde hjälp i vårdnaden men också missbrukare som behöver personligt stöd (prop. 1979/80:1 s. 227 f):
Kontaktpersonens väsentligaste uppgift skall vara att fungera som ett personligt stöd och hjälpa till på olika sätt. Om den enskilde t.ex. missbrukar alkohol eller narkotika kan kontaktpersonen förmedla läkarbesök, besök på alkohol- eller narkomanvårdsklinik etc. I vissa fall kanske en kontaktperson även kan hjälpa den enskilde att bryta sig loss ur en i sammanhanget olämplig miljö. Kontaktpersonen skall även kunna underlätta för den enskilde att ordna utbildning, att söka arbete och att skaffa bostad. Han skall också söka hjälpa den enskilde till en meningsfylld fritidssysselsättning. Det är samtidigt viktigt att kontaktpersonen inte ”tar över” vad den enskilde kan göra själv utan i stället söker aktivera honom.
En kontaktperson kan för vuxna personer bara utses under förutsättning att den enskilde själv begär eller samtycker till det. Socialnämnden har dock att pröva om det finns ett sådant behov. I för-
Översikt över rättsläget SOU 2004:112
372
arbetena nämndes emellertid i allmänmotiveringen att den som begär kontaktperson också torde behöva en sådan (prop. 1979/80:1 s. 229).
Kontaktpersonens betydelsefulla och mångsidiga uppgifter ställde enligt uttalanden i propositionen stora krav på såväl personliga egenskaper som kunskaper. Mycket tid kunde behöva tas i anspråk för uppgiften. Några formella krav på kontaktpersonens kvalifikationer eller bakgrund ställs dock inte i lagen; var och en som är lämplig för uppgiften kan utses, vilket inkluderar såväl förtroendemän eller tjänstemän hos nämnden som någon annan. Den enskildes hjälpbehov blir avgörande för valet (prop. 1979/80:1 s. 229 och 529 f).
Kontaktpersoner och kontaktfamiljer är oftast lekmän som rekryteras av socialtjänsten till dessa uppdrag, vilka kan vara av mer eller mindre omfattande karaktär. En utvärdering och metodutveckling har efterlysts (prop. 1996/97:124 s. 91).
En kontaktperson behöver inte avge rapporter till socialnämnden; redovisning och genomgång av ärendet borde enligt förarbetena kunna genomföras t.ex. i form av samtal mellan klienten, kontaktpersonen och en socialarbetare (prop. 1979/80:1 s. 229).
Sekretessen inom socialtjänsten gäller även för kontaktpersoner (jfr 7 kap.4–6 §§sekretesslagen [1980:100] och 12 kap. 10 § socialtjänstlagen).
Ersättning till kontaktpersoner är uppdelat i en omkostnadsdel och en arvodesdel (jfr prop. 1979/80:1 s. 229).
Någon utvärdering av institutet kontaktperson (avseende vuxna personer) har, såvitt är känt, inte gjorts.
Insatser enligt LSS (personlig assistent och biträde av kontaktperson)
En ny rättighetslag för personer med svåra funktionshinder, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), trädde i kraft den 1 januari 1994.
En närmare redogörelse för lagen ges i avsnitt B 10.1.3. I korthet skall här sägas att lagen vänder sig till tre kategorier av personer, nämligen personer 1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd, 2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, och 3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter
SOU 2004:112 Översikt över rättsläget
373
i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service (1 § LSS). – Personer med olika psykiska sjukdomstillstånd, t.ex. demenser, och personer med sjukdomar som en följd av missbruk av beroendeframkallande medel omfattas av LSS endast om de uppfyller kriterierna i tredje punkten (prop. 1992/93:159 bil. 1 s. 168).
Olika insatser för särskilt stöd och särskild service erbjuds. Vad som här är aktuellt är närmast biträde av personlig assistent (eller ekonomiskt stöd till sådan assistans när inte behovet av stöd täcks av beviljade assistanstimmar enligt lagen [1993:389] om assistansersättning, LASS) och biträde av kontaktperson (9 § 2 och 4).
Med personlig assistans enligt 9 § 2 avses, enligt 9 a § LSS, personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller som behöver annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade (grundläggande behov). Den som har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov har även rätt till insats enligt 9 § 2 för andra personliga behov om behoven inte tillgodoses på annat sätt (9 a § andra stycket LSS). Behoven kan tillgodoses på annat sätt, t.ex. genom att den funktionshindrade erhåller andra insatser från samhället såsom omvårdnad vid boende med särskild service, genom insatser som ges av personal knuten till barnomsorg, skola eller daglig verksamhet eller genom vad som normalt faller under makars ansvar för varandra eller föräldrars ansvar för vårdnad och tillsyn enligt föräldrabalken (prop. 1995/96:146 s. 20). – Om en funktionshindrad person däremot klarar av att på egen hand sköta sina grundläggande behov men inte t.ex. klarar av att på egen hand göra inköp eller sköta sin ekonomi, föreligger inte rätt till insatsen personlig assistent. Denna typ av stödbehov hos den funktionshindrade skall tillgodoses genom andra insatser enligt LSS eller socialtjänstlagen, t.ex. genom stödperson eller ledsagare (1995/96:SoU15 s. 12).
Begränsningar finns i rätten att erhålla personlig assistans sedan personen har fyllt 65 år (9 b § LSS). Stöd kan alltjämt lämnas i form av andra insatser enligt LSS eller enligt socialtjänstlagen för sådana personer.
Föreskrifter om ersättning av allmänna medel till funktionshindrade avseende kostnader för personlig assistans finns i LASS. Kommunen skall dock ge ekonomiskt stöd till skäliga kostnader för
Översikt över rättsläget SOU 2004:112
374
personlig assistans i den utsträckning som kostnaderna inte ersätts av försäkringskassan enligt LASS.
Biträde av kontaktperson – en insats som f.ö. kunde ges även enligt omsorgslagen – är ett icke-professionellt stöd som, enligt förarbetena, skall ges av en person med stort engagemang och intresse för andra människor. Något krav ställs inte på särskild yrkeskompetens hos kontaktpersonen, även om dennes insats ibland ansågs kunna utgöra ett komplement till det professionella arbetet. En kontaktperson skall kunna ge råd till den enskilde i situationer som inte är av komplicerad natur. En viktig uppgift är hjälpa till att bryta den enskildes isolering genom samvaro och hjälp till fritidsverksamhet. Vidare kan en kontaktperson också ge råd till eller vara förespråkare för den funktionshindrade i olika situationer som inte är av så komplicerad natur att t.ex. god man eller juridisk expertis bör anlitas (prop. 1992/93:159 bil. 1 s. 75 f och 178). – I propositionen diskuterades om kontaktpersonen skulle ha än större uppgifter. Departementschefen anförde emellertid att detta kunde medföra en oklarhet i rollfördelningen mellan gode män, förvaltare och kontaktpersoner (prop. 1992/93:159 bil. 1 s. 76).
Rapporteringsskyldighet saknas för den som innehar uppdrag som kontaktperson. Kommunens roll är p.g.a. uppdragets natur huvudsakligen att vara en förmedlare av kontaktpersoner och att aktivt arbeta för att få människor att engagera sig som kontaktpersoner (prop. 1992/93:159 bil. 1 s. 178).
Rätten till insatser enligt LSS kräver att personen i fråga behöver sådan hjälp i sin livsföring och att behovet inte tillgodoses på annat sätt. Insatserna är varaktiga och samordnade och skall anpassas till mottagarens individuella behov (7 § LSS). En förutsättning för att insatser skall ges till den enskilde är att denne begär det. Om den enskilde är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan kan vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare begära insatser för honom (8 § LSS).
Socialstyrelsen har den centrala tillsynen över verksamheten enligt LSS, medan tillsynen i respektive län utövas av länsstyrelsen (25 och 26 §§ LSS).
LSS kan innefatta andra insatser för särskilt stöd och service än de nu nämnda, dvs. biträde av personlig assistent eller av kontaktperson. Som exempel kan nämnas ledsagarservice (ett slags personlig och individuellt anpassad service som syftar till att bryta den enskildes isolering), avlösarservice i hemmet och rådgivning och
SOU 2004:112 Översikt över rättsläget
375
annat personligt stöd som ställer krav på särskild kunskap om krav och livsbetingelser för de personer som berörs (se 9 § LSS).
Personligt ombud
I Psykiatriutredningens slutbetänkande (Välfärd och valfrihet – service, stöd och vård för psykiskt störda, SOU 1992:73) föreslogs att de insatser som tillkommer personer enligt LSS skulle kompletteras med rätt till biträde av ett s.k. personligt ombud. Ett sådant ombud skulle utgöra ett personligt stöd, baserat på expertkunskap, som skulle kunna ge den enskilde ett kvalificerat stöd i form av samordning av alla de insatser som riktas till honom.
Regeringen anförde i prop. 1993/94:218 (s. 32 f) att det är särskilt angeläget att insatserna till den enskilde är väl samordnade så att behoven av vård och stöd uppmärksammas. De personliga stödfunktioner som ingår i LSS ansågs inte fullt ut fylla de krav som bör ställas på ett personligt stöd till psykiskt störda, eftersom det personliga stödet som behövdes oftast är av professionell karaktär. Regeringen, som fann vissa oklarheter i Psykiatriutredningens utformning av förslaget, menade att det fanns skäl att pröva funktionen personligt ombud för långvarigt och allvarligt psykiskt störda i en försöksverksamhet under tre år.
När det gällde utformningen av funktionen ansåg regeringen att det i första hand borde vara en kommunal uppgift, eftersom kommunen i LSS är huvudman för de flesta formerna av stöd och service till funktionshindrade. Innehållet i funktionen skulle utvecklas i samarbete mellan psykiatrin och socialtjänsten. Olika organisatoriska lösningar kunde dock få komma i fråga under försöksverksamheten, t.ex. landstingskommunalt huvudmannaskap.
I fråga om det personliga ombudets uppgifter sades följande (prop. 1993/94:218 s. 33):
Det personliga ombudet skall delta i samordningen av de insatser som genomförs för den enskilde och hjälpa honom med de kontakter med olika organ och myndigheter som han behöver hjälp av. Ombudet skall också se till att en individuell plan upprättas för de åtgärder som den psykiskt störde behöver. Det förtjänar dock att framhållas att det personliga ombudet inte är ställföreträdare för den enskilde och att han därför inte är jämförbar med god man, förmyndare eller förvaltare.
En annan viktig uppgift för det personliga ombudet är att kartlägga vård- och servicebehov hos psykiskt störda som inte själva söker kontakt med t.ex. psykiatrin eller socialtjänsten. Att göra hembesök och
Översikt över rättsläget SOU 2004:112
376
söka upp den enskilde i hans sociala sammanhang blir ett naturligt sätt att arbeta på för ombudet. Vidare bör det personliga ombudet ha till uppgift att se till att den enskilde får del av den service och vård som han har rätt till.
Kraven som ställdes på ett personligt ombud var att denne har goda kunskaper om psykiska störningar (och de uttryck dessa tar sig) samt kunskaper om det utbud av service, stöd och vård som finns i samhället. Personlig lämplighet var ännu en förutsättning. Regeringen betonade att ombudet måste ges en sådan formell ställning att han kan klara uppgiften att delta i samordningen av insatser från olika organ och påverka dessa organ att utforma insatserna efter den enskildes behov. Vad regeringen anfört skulle dock endast utgöra riktlinjer för hur verksamheten skulle utvecklas lokalt, varvid hänsyn fick tas till förhållanden och förutsättningar som råder på orten. I propositionen uttalades att 24 miljoner kr skulle anslås för att stimulera utvecklingen, att disponeras av Socialstyrelsen som i samråd med Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet och brukarorganisationerna skulle besluta om medlens användning. Socialstyrelsen tilldelades huvudansvaret för en kommande utvärdering av funktionen (prop. 1993/94:218 s. 33 f).
Försöksverksamheten påbörjades år 1995. Enligt propositionen (prop. 1993/94:218 s. 105) skulle de utbetalade medlen bl.a. användas för att precisera innehållet i arbetet som personligt ombud. Socialstyrelsens utvärdering av de inledande tre åren visade att råd/stöd och uppsökande arbete varit ombudens vanligaste uppgifter (Socialstyrelsens meddelandeblad nr 14/2000). Andra slutsatser som drogs var bl.a. att betydligt fler i försöksverksamheterna med stöd av ombuden hade sökt och beviljats insatser enligt LSS (jämfört med psykiskt funktionshindrade i övrigt) och att tydligt positiva förändringar av de psykiskt funktionshindrade personernas funktionsförmåga och vårdbehov kunde uttydas efter 18 månader.
Regeringen beslutade i maj 2000 om statsbidrag till kommunerna i syfte att bygga upp och utveckla verksamhet med personliga ombud för personer med psykiska funktionshinder. Socialstyrelsen fick i uppdrag att leda och samordna uppbyggnads- och utvecklingsarbetet. En av de därigenom erhållna uppgifterna var att definiera ombudens arbetsuppgifter. I övrigt skulle Socialstyrelsen bl.a. utforma kriterier för vilka personer som bör omfattas av insatsen, svara för den nationella tillsynen och utveckla program för ombudens utbildning och kompetensutveckling. Regeringsbeslutet med-
SOU 2004:112 Översikt över rättsläget
377
förde inte någon lagreglering av insatsen personligt ombud. Kommunerna hade likväl en möjlighet – men inte någon skyldighet – att inom ramen för socialtjänstlagen erbjuda insatsen.
Kommunerna skulle fungera som huvudmän. Socialstyrelsen har pekat på möjligheten till samverkan mellan kommunerna. Kommunerna har också kunnat överlåta till en entreprenör att driva verksamheten; olika intresseorganisationer, t.ex. RSMH, hade enligt Socialstyrelsen bedrivit sådan verksamhet på några orter i landet.
En beredningsgrupp med representanter från bl.a. Socialstyrelsen, länsstyrelserna och Svenska kommunförbundet formulerade med stöd av propositionen (1993/94:218) följande huvudsakliga arbetsuppgifter för ombuden (Socialstyrelsens meddelandeblad nr 14/2000):
att tillsammans med den enskilde identifiera och formulera
dennes behov av vård, stöd och service, att tillsammans med den enskilde se till att olika huvudmäns in-
satser planeras, samordnas och genomförs, att bistå och – om fullmakt finns – företräda den enskilde i
kontakterna med olika myndigheter etc., att se till att den enskilde får vård, stöd och service utifrån egna
önskemål, behov och lagliga rättigheter.
De personliga ombuden skulle dock inte fatta beslut om insatser för de berörda personerna och således inte ägna sig åt myndighetsutövning. Socialstyrelsen konstaterade att de personliga ombudens arbetsuppgifter tangerar och ibland överlappar ansvar och uppgifter som andra yrkeskategorier har för psykiskt funktionshindrade personer, t.ex. gode män, förvaltare och stödpersoner som patientnämnd utsett i samband med tvångsvård.
Beredningsgruppen slog också fast kriterier för vilka som skulle erbjudas personligt ombud, nämligen personer med psykiska funktionshinder som
har ett funktionshinder som innebär ett omfattande och lång-
varigt socialt handikapp som medför stora hinder för ett fungerande vardagsliv, har komplexa behov av vård, stöd och service och som har
behov av kontakt med socialtjänst, primärvård och/eller den specialiserade psykiatrin (utan krav på diagnos) och andra myndigheter.
Översikt över rättsläget SOU 2004:112
378
Personligt ombud skulle också vara en möjlig insats för personer som finns på hem för vård eller boende liksom för personer med psykiska funktionshinder och missbruk, s.k. dubbeldiagnos (Socialstyrelsens meddelandeblad nr 14/2000).
Enligt Socialstyrelsen hade i september 2003 totalt 235 kommuner verksamheter med personligt ombud. Antalet verksamheter var 98. Drygt 2 600 klienter var aktuella i verksamheterna. 273 ombud hade arbete, de flesta i form av heltidstjänster. En stor andel av dem var vårdutbildade och hade lång erfarenhet av arbete med personer med psykiska funktionshinder (Socialstyrelsens rapport Uppdrag att implementera, utveckla och utvärdera verksamheter med personligt ombud till personer med psykiska funktionshinder. Lägesrapport 1 december 2003).
Stödperson enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
Lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ger möjlighet att utse stödperson för en patient som vårdas enligt lagen. Det är chefsöverläkaren som skall se till att patienten, så snart patientens tillstånd tillåter, genom en individuellt anpassad information upplyses om sin rätt att få en stödperson. Stödperson skall utses när patienten begär det men kan utses också i annat fall, om patienten inte motsätter sig det; en stödperson får således inte påtvingas patienten (30 § första och andra stycket).
Stödpersonen skall bistå patienten i personliga frågor så länge denne ges tvångsvård enligt lagen och, om patienten och stödpersonen samtycker till det, även under fyra veckor efter det att tvångsvården har upphört (30 § tredje stycket). Biståndet kan t.ex. avse åtgärder i anslutning till rättslig prövning av tvångsvården (patientens rätt till offentligt biträde regleras i lagens 38 a §). Stödpersonen kan också stå till tjänst med kunskap om den hjälp socialtjänsten kan ge.
Stödpersonen har rätt att besöka patienten på vårdinrättningen men också att närvara vid muntliga förhandlingar (30 § tredje stycket och 37 § första stycket) Han får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget fått veta om patientens hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt. Stödpersonen får dock inte utan vidare ta del av uppgifter om den patient som han skall stödja (se 7 kap. 1 § sekretesslagen [1980:100].)
SOU 2004:112 Översikt över rättsläget
379
Stödpersonen utses av en sådan nämnd som avses i lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m. (30 § fjärde stycket). Chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas skall anmäla till nämnden när det kan finnas skäl att utse en stödperson (31 § första stycket). – Om en patient önskar att stödpersonens uppdrag skall övergå till ett uppdrag som kontaktperson enligt 3 kap. 6 § socialtjänstlagen (2001:453) när tvångsvården upphört och stödpersonen samtycker till det, skall nämnden underrätta socialnämnden i den kommun där patienten är folkbokförd om patientens önskemål (31 a §).
Stödperson enligt lagen om rättspsykiatrisk vård (1998:1129)
I lagen om rättspsykiatrisk vård (1998:1129) finns föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång i andra fall än som avses i lagen om psykiatrisk tvångsvård. Lagen gäller, enligt 1 §, den som
efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård, är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för rättspsykiatrisk
undersökning, är intagen i eller skall förpassas till kriminalvårdsanstalt, eller är intagen i eller skall förpassas till ett särskilt ungdomshem till
följd av en dom på sluten ungdomsvård enligt 31 kap. 1 a § brottsbalken.
Chefsöverläkaren skall enligt 26 § se till att en patient som vårdas enligt lagen, så snart patientens tillstånd tillåter, genom en individuellt anpassad information upplyses om sin rätt att få en stödperson. Chefsöverläkaren har bl.a. vid vårdens påbörjande och upphörande en underrättelseskyldighet gentemot patientnämnd enligt lagen (1998:1656) om patientnämndsverksamhet m.m.
Föreskrifterna om stödperson i 30–31 a §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård gäller i tillämpliga delar vid rättspsykiatrisk vård som ges på en sjukvårdsinrättning, dock med vissa inskränkningar i rätten att besöka patienten på vårdinrättningen (26 § tredje stycket).
Om det finns särskilda skäl med hänsyn till en stödpersons säkerhet, skall chefsöverläkaren lämna ut nödvändiga upplysningar om patienten till stödpersonen eller till patientnämnden (26 a §).
Översikt över rättsläget SOU 2004:112
380
Vid muntlig förhandling har patientens stödperson rätt att närvara (21 b § lagen om rättspsykiatrisk vård jämförd med 37 § lagen om psykiatrisk tvångsvård). Rätt till offentligt biträde för patienten finns enligt 22 a §.
Kontaktperson enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare
Socialnämnden har enligt 7 § lagen (1988:870) om vård av missbrukare (LVM) en skyldighet att inleda utredning, när den t.ex. genom en anmälan från myndighet eller en läkare eller på något annat sätt har fått kännedom om att det kan finnas skäl att bereda någon tvångsvård till följd av ett fortgående missbruk.
Erfarenheter har visat att den enskilde behöver stöd under utredningstiden. I 8 § LVM föreskrivs därför att socialnämnden i samband med att utredning inleds skall utse en tjänsteman hos nämnden som skall svara för kontakterna med missbrukaren och med olika vårdgivare.
Till kontaktpersonens uppgifter hör att informera den enskilde om de regler som gäller för vården och att förmedla kontakt med andra i missbrukarens närhet som kan bistå denne (det senare förutsätter dock samtycke från den enskilde). Syftet med bestämmelsen är inte att utse någon som är ansvarig för utredningen. Nämndledamöter är uteslutna som kontaktpersoner (prop. 1993/94:97 s. 17).
Beslut om en kontaktperson enligt LVM kan fattas oberoende av den enskildes inställning (jfr 3 kap. 6 § socialtjänstlagen).
Avsikten är att kontaktpersonen skall följa missbrukaren under hela vårdtiden. Efter vårdtidens slut (eller om tvångsvård inte kommer till stånd) saknas grund för att vederbörande skall ha kontaktperson enligt LVM; i stället kan det vara befogat att utse kontaktperson enligt socialtjänstlagen, förutsatt att det är i överensstämmelse med den enskildes vilja. I förarbetena sägs att det då kan vara naturligt att låta samma person hos socialnämnden få ett ansvar även för de eventuella frivilliga insatserna (prop. 1987/88:147 s. 95).
SOU 2004:112 Översikt över rättsläget
381
Kontaktperson enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
När behövlig vård av unga inte kan anordnas på frivillig väg enligt socialtjänstlagen, skall i stället lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) tillämpas (jfr 1 § första och andra styckena LVU).
Bestämmelserna om vård enligt LVU är primärt tillämpliga på ungdomar under 18 år, men vården får också beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år, om sådan vård med hänsyn till den unges behov och personliga förhållanden i övrigt är lämpligare än någon annan vård och det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke (1 § och andra och tredje styckena).
Vård kan beslutas av olika skäl. Av intresse här är att vård enligt den nämnda lagen skall beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende (3 § första stycket).
Socialnämnden skall var sjätte månad pröva om beslutet om vård enligt den angivna bestämmelsen skall upphöra (13 § tredje stycket). Vård som har beslutats enligt 3 § skall dock upphöra senast när den unge fyller 21 år (21 § tredje stycket).
Om det kan antas att den som är under 20 år till följd av ett beteende som avses i 3 § kommer att behöva beredas vård enligt denna lag om beteendet fortsätter och det stöd eller den behandling som den unge behöver inte kan ges med samtycke av honom själv, om han har fyllt 15 år, och av hans vårdnadshavare, får socialnämnden besluta bl.a. att den unge skall hålla regelbunden kontakt med en särskilt utsedd kontaktperson. Beslutet kan kombineras med ett beslut om att den unge skall delta i behandling i öppna former inom socialtjänsten. När ett sådant beslut fattas skall en särskild behandlingsplan finnas (22 § första och andra styckena). Enligt förarbetena till den ursprungliga bestämmelsen, som gavs i 8 a § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, tar regelverket sikte på ungdomar som har missbruksproblem, begår brott eller beter sig på annat liknande sätt. Socialnämnden ges en möjlighet att – oberoende av samtycke – gripa in i ett tidigare skede än då en vårdansökan måste göras. Kontaktperson kan alltså utses oberoende av den unges önskan eller samtycke (jfr förutsättningarna för att en kontaktperson skall få utses enligt socialtjänstlagen). Beslutet ger kontaktpersonen ett särskilt ansvar att följa hur den unges levnadssätt utvecklas
Översikt över rättsläget SOU 2004:112
382
och att bygga upp en motivation hos den unge att bearbeta sin situation, ofta med ett gott stöd från den unges föräldrar. Kontaktpersonen skall främst fungera som ett personligt stöd och hjälp, vilket innefattar att aktivt och engagerat ingripa i krissituationer av olika slag (prop. 1984/85:171 s. 40 ff). Behandlingsplanen är en arbetsplan som kontaktpersonen/behandlaren, den unge och – i förekommande fall – föräldrarna skall arbeta efter (prop. 1984/85:171 s. 24).
Till kontaktperson bör socialnämnden kunna utse en tjänsteman hos nämnden eller någon annan lämplig person. Några särskilda kvalifikationskrav för den person som utses ställs inte upp; det ansågs i förarbetena vara den unges och familjens behov av råd och stöd som får fälla avgörandet. I propositionen nämndes att uppkommande problem kunde komma att ställa stora krav på personlig lämplighet och kunnande samt att det var realistiskt att räkna med att uppgiften kunde vara mycket tidskrävande (prop. 1984/85:171 s. 25 och 42).
Representation av make
Kan den ena maken på grund av sjukdom eller bortavaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens underhåll, får enligt 6 kap. 4 § första stycket äktenskapsbalken den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eller bortavarande makens inkomst och avkastning av dennes egendom samt kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel.
Bestämmelsen vilar på principen att medel till underhållet fortlöpande måste finnas tillgängliga. Maken till den urståndsatta parten erhåller ett slags ställningsfullmakt att själv lyfta pengar. Paragrafen ger dock inte någon generell rätt att företräda maken. Rätten att agera är starkt begränsad och torde kunna tillämpas främst i akuta och ofta oväntade situationer. Tredska eller vägran att skjuta till pengar från den ena makens sida godtas följaktligen inte. Det ställs dock inte krav på att sjukdomen skall ha inträffat plötsligt och oväntat, såsom efter ett olycksfall. Även om sjukdomen var känd, men makens tillstånd försämrats efter t.ex. en operation, blir bestämmelsen tillämplig (Tottie, Äktenskapsbalken, 1990, s. 121 f).
Den make som behöver pengar torde först ha att ta i anspråk egna tillgängliga medel. Det lär m.a.o. inte vara tillräckligt att maken endast betalar vad som belöper på honom (Tottie s. 122 f).
SOU 2004:112 Översikt över rättsläget
383
Rätten att lyfta bankmedel m.m. gäller dock inte, om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare, god man eller förvaltare som har rätt att företräda den sjuka eller bortavarande maken i dessa angelägenheter (6 kap. 4 § första stycket andra meningen ÄktB). I situationer då en representant utsetts, är den behövande maken hänvisad till representanten med en begäran om medel till underhållet. Bestämmelsen har därför sin största betydelse när någon oväntat blivit sjuk och någon god man eller motsvarande ännu inte blivit utsedd (Tottie s. 123).
Rättshandling som avses i 6 kap. 4 § första stycket ÄktB är bindande för den sjuka eller bortavarande maken även om medlen inte behövdes för familjens underhåll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att behovet inte förelåg (6 kap. 4 § andra stycket ÄktB).
385
2 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
2.1 Inledning
Utredningen har kartlagt innehållet i vissa utländska rättsordningar när det gäller motsvarigheterna till instituten godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB och förvaltarskap. Tonvikten ligger i enlighet med direktiven på den nordiska rätten, som på senare år har genomgått viktiga förändringar.
I avsnitten B 2.6–2.8 lämnas en redogörelse även för engelsk, tysk och holländsk lagstiftning på området. I de avsnitten finns även närmare redogörelser för ställföreträdares rätt att föra den enskildes talan inom hälso- och sjukvårdsområdet, inte minst att lämna samtycke till vård och behandling. Vidare belyses den enskildes möjligheter att genom vårddirektiv eller motsvarande ge besked om hur han ställer sig till en kommande vårdsituation, något som i det enskilda fallet kan påverka behovet av att engagera en ställföreträdare. – När det gäller de nordiska länderna, som samtliga har regelrätta patienträttslagar, lämnas en motsvarande redovisning på detta område i avsnitt B 8.8.
2.2 Danmark
Genom værgemålsloven (Lov nr 388 af 14/06/95) genomfördes en revision av de danska reglerna om værger, motsvarigheten till svenskans god man eller förvaltare. Lagen trädde i kraft 1997. Syftet var att åstadkomma tidsenliga och smidiga regler på området.
Ett centralt moment i förslaget var att accentuera behovet av att det görs en värdering i det enskilda fallet av vilken omfattning værgemålet bör ha och vilka områden som bör omfattas i fråga om den enskildes ekonomiska och personliga förhållanden. Det konkreta behovet skulle således vara vägledande, samtidigt som værge-
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
386
målet inte borde bestämmas för ett större område än vad som är nödvändigt.
Nedan behandlas endast bestämmelser om værgemål för vuxna, dvs. personer över 18 år (eller personer under 18 år som har ingått äktenskap).
Værgen skall enligt den danska lagen utses för att handla och fatta beslut på de områden där den enskilde p.g.a. sinnessjukdom – bl.a. svårartad demens – eller hämmad psykisk utveckling eller någon annan form av allvarligt vacklande hälsotillstånd (”svækket helbred”) inte själv har den förmåga som krävs för att ta till vara sina angelägenheter. En ytterligare förutsättning är att det finns ett sådant behov. (Enligt uppgifter från det danska Civilretsdirektoratet är utfallet av behovsbedömningen bl.a. beroende av om den enskilde har en förmögenhet överstigande 60 000 kr eller ej.) Værgemålet kan begränsas till att avse ekonomiska angelägenheter eller personliga förhållanden. Preciseringar är möjliga. Om inte något annat har särskilt bestämts, är det værgen som handlar för den enskildes räkning på de områden som har pekats ut. Detta innebär inte i sig att den enskildes fråntas sin rättsliga handlingsförmåga; han eller hon betraktas alltjämt som myndig (5 §).
Om det i det enskilda fallet finns behov att minska den enskildes handlingsutrymme i værgemål som avser ekonomiska förhållanden, kan værgemålet dock kompletteras med beslut om sådana inskränkningar (6 §). För att ett dylikt beslut skall aktualiseras krävs att det är nödvändigt att hindra den enskilde från att han skall utsätta sin förmögenhet, inkomst eller andra ekonomiska intressen för sådan fara att det finns risk för att medlen minskar betydligt. En annan möjlig orsak till att værgemål enligt 6 § anordnas är enligt lagen att den enskilde utnyttjas i ekonomiskt hänseende. Inskränkningarna kan inte preciseras till t.ex. vissa angelägenheter. Den som fråntagits handlingsförmågan är omyndig och kan inte själv binda sig genom att ingå rättshandlingar eller råda över sin förmögenhet. – Enligt uppgift från Civilretsdirektoratet förekommer sådan s.k. handleevnefratagelse endast i ett 50-tal fall per år.
Ytterligare en variant är möjlig, nämligen s.k. samværgemål. Ett samværgemål kan bli aktuellt för den som p.g.a. oerfarenhet, vacklande hälsa eller något annat liknande tillstånd har behov av hjälp med att sköta sina tillgångar eller ta till vara andra ekonomiska angelägenheter. Dessutom förutsätts att den enskilde själv ansöker härom. Samværgemålet kan begränsas till t.ex. särskilda angelägenheter. Det är den s.k. samværgen och den enskilde som gemensamt beslutar
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
387
i de frågor som samværgemålet omfattar; den enskilde är således alltjämt myndig (7 §).
Omfattningen av værgemål enligt 5 och 7 §§ skall anpassas efter den enskildes behov och får inte vara mer omfattande än nödvändigt. Om det är tillräckligt att værgemål enligt 5 § anordnas, får således den enskilde inte fråntas sin rättsliga handlingsförmåga. Tidsbegränsade beslut är möjliga, och om ändrade förhållanden inträder skall ett mindre ingripande værgemål väljas. Værgemålet skall upphävas om förutsättningarna för det inte längre är för handen (8–10 §§). En værge utses i anslutning till beslutet om att ett værgemål skall inledas (11 §). Om denne missbrukar sin ställning eller visar sig olämplig för uppgiften, skall han fråntas sin ställning. Detta kan också bli följden om det är nödvändigt av hänsyn till den enskilde. Uppdraget bortfaller också om værgen själv ställs under værgemål (11–12 §§).
Beslut om værgemål fattas av ett statsamt eller av domstolen. Endast domstolen fattar beslut i frågor enligt 6 § om att någons rättsliga handlingsförmåga skall inskränkas. Vidare kan statsamtet överlämna vissa mål till domstolen för avgörande bl.a. om den enskilde har motsatt sig att sättas under værgemål (13 §). Dessutom är det till domstolen som statsamtets avgöranden överklagas (22 §). Statsamtet eller i förekommande fall domstolen sörjer för att utredning inhämtas i målen, däribland att läkarintyg utfärdas (18 §).
Ansökningar rörande værgemål görs av den enskilde, dennes närmaste släktingar, værgen, kommunalstyrelsen, amtsrådet eller polismästaren (16 §). Den enskilde skall ha rätt att informera sig om grunderna för ansökan och att uttala sig i saken (19 §).
Værgen skall ta till vara den enskildes intressen inom ramen för uppdraget och i viktiga frågor dessutom – om det är möjligt – fråga den enskilde i angelägenheter av större betydelse (24 och 26 §§). Det ankommer på værgen att sörja för att förmögenheten bevaras och ger rimlig avkastning (25 §). Är den enskilde gift, sköts egendomen i förening med maken (33 §).
Tillsynen över værger utövas av statsamtet och av s.k. förvaltningsavdelningar (28 §). Förvaltningsavdelningarna är särskilt godkända privata institut (banker) som værgen själv kan välja i det enskilda fallet. F.n. finns 14 förvaltningsavdelningar. Det är också förvaltningsavdelningarna som handhar kontanta medel, aktier, obligationer, pantbrev och värdepapper som omfattas av ett værgemål. Værgen förvaltar i sin tur bl.a. fast egendom, lösöre och pengar understigande ett visst belopp (35 §, f.n. 60 000 kr). Statsamtet skall
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
388
ge tillstånd för att værgen skall kunna få tillgång till den enskildes förmögenhet (39 §). Vidare skall tillstånd inhämtas från statsamtet, om værgen vill företa vissa rättsliga dispositioner (6–10 §§ Bekendtgørelse om værgemål, BEK nr 1177 af 13/12/1996). Det är också till statsamtet som værgen skall överlämna redovisning. Om den enskildes medel handhas i en förvaltningsavdelning, skall räkenskaperna dock skickas till denna (14 § i bekendtgørelsen).
Förvaltningsavdelningarna är en garant för att den enskildes medel inte förbrukas utan statsamtets tillstånd men även för att den enskildes medel är placerade på ett godtagbart sätt.
Statsamtet antar efter ansökan ett antal fasta værger. Dessa är enligt huvudregeln skyldiga att acceptera en utnämning som værge i det enskilda fallet (8 och 10 §§ Bekendtgørelse om behandling af værgemåls- och værgesager samt om faste værger og værgens vederlag m.v., BEK nr 1075 af 11/12 2003). Ofta rör det sig om präster, sjuksköterskor eller advokater. Enligt uppgift från det danska Civilretsdirektoratet utnyttjas fasta værger i ca 35 % av værgemålen. En fast værge (eller andra professionella værger) har rätt till vederlag för arbete med (enligt grundreglerna) 4 500–4 900 kr exklusive moms per år beroende på uppdragets omfattning, men beloppet kan höjas av statsamtet i särskilda fall. Andra værger än de nu nämnda kan undantagsvis och efter ansökan tillerkännas vederlag för sitt arbete. Den hjälpbehövande betalar værgens vederlag och nödvändiga utgifter, om hans intäkter överstiger ett visst belopp (12–18 §§).
2.3 Norge
Förmynderskapsrätten i Norge grundar sig på lov 28. november 1898 om umyndiggjørelse och lov 22. april 1927 nr. 3 om vergemål for umyndige. Lagarna är av gammalt snitt och har endast i begränsad omfattning reviderats. En kort redogörelse skall lämnas för lagstiftningen i den mån den berör bestämmelser om vuxna personer.
I princip kan endast personer som har fyllt 18 år få vergemål anordnat. Detta innebär att de omyndigförklaras. Orsakerna kan vara sinnessjukdom eller missbruk, men även fysiska åkommor i den mån den hjälpbehövande samtycker till vergemålet eller är i behov av skydd. Beslut om vergemål fattas av tingsrätt (1–2 §§ lov om umyndiggjørelse). Det är också rätten som skall häva vergemålet, om förutsättningarna inte längre föreliggger (31 §).
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
389
Den som är omyndig kan inte själv råda över sina medel eller ingå bindande rättshandlingar, såvida inte annat har beslutats (1 kap. 1 § lov om vergemål for umyndige). För omyndiggjorda personer skall det utses en verge. Det är endast under vissa förutsättningar som en tänkbar person kan vägra att ta sig an ett sådant uppdrag (2 kap. 6 och 9 §§).
I varje stad och härad skall det finnas en överförmyndarorganisation (3 kap. 19 §). Det är överförmyndarorganisationen som skall förvalta den omyndiges medel, om dessa överstiger ett visst belopp (6 kap.)
Vergen rättshandlar i den omyndigförklarades ställe i ekonomiska angelägenheter, om inte något annat bestämts, och råder över medlen i den mån dessa inte t.ex. skall handhas av överförmyndarorganisationen eller den omyndigförklarade själv. Vergen skall också ta omsorg om den omyndigförklarade i övrigt, om denne inte är i stånd att själv göra det (5 kap. 38–39 §§). I lagen förutsätts att vergen täcker nödvändiga utgifter med den del av den omyndigförklarades intäkter som inte skall vidareförmedlas till överförmyndarorganisationen. Den enskildes kapital får bara förbrukas, om vergen och överförmyndarorganisationen är eniga och intäkterna inte räcker till för behoven (5 kap. 44 §).
Vergen står under tillsyn av överförmyndarorganisationen och skall fullgöra redovisningsskyldighet mot denna (5 kap. 61 § och 7 kap.).
En särskild variant på ställföreträdare är hjelpeverge (8 kap. 90 a §). En person som p.g.a. sinnessjukdom, annan psykisk störning, demenssjukdom, psykisk utvecklingsstörning eller kroppsligt funktionshinder inte kan ha hand om sina angelägenheter kan vid behov få en hjelpeverge utsedd. Dessförinnan måste en ansökan föreligga, liksom ett läkarintyg som utvisar det tillstånd som skall ligga till grund för beslutet. Vidare krävs samtycke från den som berörs av ansökan, om det inte framgår av läkarintyget att samtycke inte går att inhämta eller att det är olämpligt att ett sådant efterfrågas. – Utnämnandet av en hjelpeverge skall hävas, om förutsättningarna inte längre föreligger (8 kap. 90 f §).
En hjelpeverge kan ges behörighet att ta till vara den enskildes angelägenheter generellt eller i vissa avseenden. Behörighetsområdet skall inte göras större än nödvändigt (8 kap. 90 b §). Beslut kan fattas med innebörd att överförmyndarorganisationen skall förvalta medel på samma sätt som är fallet med omyndigförklarades tillgångar (8 kap. 90 d §).
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
390
De särskilda bestämmelserna om tillsyn, förvaltning, registrering och redovisningsskyldighet gäller inte, om det är den hjälpbehövandes make som utses till hjelpeverge. Detsamma gäller krav på medverkan från överförmyndarorganisationen vid företagande av vissa dispositioner (8 kap. 90 e §).
År 2001 tillsattes i Norge en kommitté, Vergemålsutvalget, med uppgift att företa en generell och principiell utvärdering av lagstiftningen om omyndigförklaring och vergemål. Kommitténs arbete skulle mynna ut i ett förslag till ny lagstiftning på området. Målet för ändringarna var, enligt direktiven, att reglerna på bästa möjliga sätt skall ta hänsyn till omyndigas och andra berördas integritet, rättssäkerheten och säkerställandet av en försvarlig ekonomisk förvaltning för den som inte har möjlighet att åstadkomma detta själv. De nya reglerna måste, enligt direktiven, också få en mer tydlig inriktning på behovet av representation gentemot det allmänna. Även exempelvis överförmyndarorganisationen och förvaltningen av omyndigas medel stod i fokus för utvärderingen, liksom ställföreträdarnas uppgifter och möjligheten att låta en hjälpbehövande representeras med stöd av ”vedvarende fullmakter” (framtidsfullmakter, se avsnitt B 6).
Kommittén redovisade sitt uppdrag hösten 2004 (Vergemål, NOU 2004:16). En ny lag på området – lov om vergemål – föreslogs. Lagen omfattar både underåriga och vuxna. En förutsättning för att vuxna personer skall omfattas är att de på grund av psykisk eller fysisk funktionsnedsättning inte själva kan ta till vara sina ekonomiska och personliga intressen. Vergemål föreligger enligt förslaget när en underårig eller en vuxen har en verge som är berättigad att handla på den underåriges eller den vuxnes vägnar, antingen p.g.a. lag eller efter beslut av överförmyndare eller domstol.
En vuxen person skall enligt förslaget kunna fråntas sin rättsliga handlingsförmåga i ekonomiska angelägenheter under vissa förutsättningar. På bestämda områden kan motsvarande beslut fattas även när det gäller personliga angelägenheter, förutsatt att det finns betydande fara för att den enskilde kommer att agera på ett sätt som i väsentlig grad är ägnat att skada hans eller hennes intressen. Beslut av nu nämnt slag skall bara kunna fattas av domstol.
Förutsättningar för att vergemål skall kunna anordnas för vuxna är att den enskilde lider av ”sinnessjukdom” (sinnslidelse), psykisk utvecklingsstörning, missbruk (även spelmissbruk) eller allvarligt nedsatt hälsa. Demenssjukdom nämns som ett särskilt exempel på en sinnessjukdom som kan ge upphov till vergemål. Kan den enskilde
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
391
på grund av något av de nämnda förhållandena inte ta till vara sina intressen, kan vergemål anordnas när det finns ett sådant behov. Samtycke till vergemål är en förutsättning, såvida det inte samtidigt är fråga om att ta ifrån den enskilde rättslig handlingsförmåga eller den enskilde inte förstår vad samtycket innebär. Vergemålet kan avse ekonomiska och personliga förhållanden.
En verge för en person som inte har fråntagits sin rättshandlingsförmåga skall inte kunna företa rättsliga dispositioner som den enskilde motsätter sig. En person skall kunna sättas under samvergemål, vilket innebär att vergen skall kunna rättshandla endast i förening med den enskilde. Midlertidige verger skall kunna utses med tidsbegränsade mandat, närmare bestämt när den ordinarie vergen har förhinder.
Utnämnda verger skall enligt förslaget omfattas av förvaltningsrättsliga bestämmelser om tystnadsplikt. En ordning som ger möjlighet att anlita ”faste verger” föreslås.
Den lokala myndigheten är enligt förslaget ett överförmynderi, medan Vergemålstilsynet skall fungera som central myndighet. En lokal överförmyndarenhet skall kunna omfatta flera kommuner. Samtidigt skall en kommun kunna delas in i flera överförmyndardistrikt. Överförmynderierna blir statliga myndigheter och skall ledas av en jurist som är anställd av Vergemålstilsynet; överförmyndaren skall därigenom – till skillnad mot vad som gäller f.n. – inte vara politiskt vald.
Överförmynderiet skall ingå avtal om förvaltningen av finansiell egendom med bolag som har tillstånd att förvalta medel.
Kommittén föreslår också bestämmelser om framtidsfullmakter i ett särskilt kapitel i den nya lagen. Dessa överensstämmer i sak med de bestämmelser som här föreslås av den svenska utredningen.
2.4 Finland
År 1999 trädde en ny Lag om förmyndarverksamhet i kraft i Finland (nr 442/1999).
Syftet med förmyndarverksamheten är att bevaka de personers intressen och rätt som p.g.a. omyndighet, sjukdom eller frånvaro eller av någon annan orsak inte själva kan sköta sina ekonomiska angelägenheter. Intressen kan bevakas även i andra än ekonomiska angelägenheter genom förmyndarverksamhetens handhavande (1 §).
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
392
Omyndig är den som inte har fyllt 18 år (minderårig) och den som har fyllt 18 år (myndighetsåldern) men förklarats omyndig (2 §). Uppgiften att handha en omyndigs angelägenheter, ekonomiska och andra sådana, sköts av en intressebevakare. En intressebevakare kan förordnas även för myndiga personer som behöver stöd i skötseln av sina angelägenheter. Om detta inte är en tillräcklig åtgärd för att skydda den myndiges intressen, kan hans handlingsbehörighet begränsas (3 §).
Lagen behandlar således intressebevakning både av minderårigas och av vuxna personers angelägenheter. Därutöver tar lagen upp intressebevakning i situationer som täcks av 11 kap.1–3 §§föräldrabalken (jfr 10 §).
Intressebevakare förordnas av domstol eller förmyndarmyndighet (4 §). Denne skall vara lämplig för uppdraget och ge sitt samtycke. Vid lämplighetsprövning vägs bl.a. den föreslagna intressebevakarens skicklighet och erfarenhet in (5 §). – Enligt lagen om ordnande av intressebevakningstjänster i förmyndarverksamheten (nr 443/1999) skall staten ordna sådana intressebevakningstjänster som behövs i förmyndarverksamheten, varmed skall förstås åtgärder som innebär att ett tillräckligt antal allmänna intressebevakare skall kunna anlitas. Det är kommunen som svarar för att intressebevakningstjänster produceras inom dess område. Kommunen gör detta genom att inrätta en eller flera tjänster eller uppgifter i arbetsavtalsförhållande som allmän intressebevakare. En särskild myndighet (magistraten) skall dock, efter avtal med kommunen, se till att någon annan lämplig offentlig eller privat sammanslutning producerar tjänsterna (1–3 §§). En allmän intressebevakare får inte utan särskilda skäl vägra att ta emot intressebevakaruppdrag (4 §). Enligt uppgift kan en intressebevakare ha hundratals uppdrag samtidigt.
Förutsättningarna för att en myndig person skall kunna få intressebevakare förordnad för sig är att den myndige p.g.a. sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna, försvagat hälsotillstånd eller någon annan motsvarande orsak saknar förmåga att bevaka sina intressen eller sköta sådana personliga eller ekonomiska angelägenheter som kräver åtgärder. Intressebevakare kan förordnas bara om den behövande inte motsätter sig detta eller om vederbörande med beaktande av sin situation och sitt behov av intressebevakning inte har tillräcklig orsak att motsätta sig åtgärden. Uppdraget kan begränsas till viss rättshandling, visst ärende eller viss egendom (8 §). Domstol förordnar intressebevakare i de flesta av de fall som nu är i
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
393
fråga (8 §, jfr 12 § som ger förmyndarmyndigheten möjlighet att i vissa fall fatta beslut).
Förordnandet gäller tills vidare, under den tid som anges när förordnandet ges eller för viss uppgift (15 §). Domstol kan i förtid dock skilja intressebevakaren från uppdraget, bl.a. om denne visar sig olämplig (16 §).
Ett förordnande av intressebevakare utgör inget hinder för huvudmannen att själv förfoga över sin egendom eller företa rättshandlingar, om inte något annat bestäms i lag (14 §). En myndig person kan dock få sin handlingsbehörighet begränsad i ekonomiska angelägenheter. Detta kan vara fallet om den myndiges oförmåga att sköta angelägenheterna leder till att hans eller hennes förmögenhetsställning, försörjning eller andra viktiga intressen äventyras och om ett förordnande av intressebevakare inte ensamt räcker till för att trygga intressena. Domstolen kan då besluta 1) att den myndige får företa vissa rättshandlingar eller förfoga över viss egendom endast tillsammans med intressebevakare, 2) att den myndige inte är behörig att företa vissa rättshandlingar eller inte har rätt att förfoga över viss egendom, eller 3) att den myndige skall omyndigförklaras. Omyndigförklaring är dock ett redskap som får tas till endast om de tidigare nämnda åtgärderna inte är tillräckliga. Handlingsbehörigheten får inte heller i övrigt begränsas mer än vad som är nödvändigt för att skydda huvudmannens intressen. Begränsningen får inte utsträckas till rättshandlingar som en omyndig enligt lag är behörig att företa (dock får domstol begränsa rätten att förfoga över vad huvudmannen förvärvar genom eget arbete, 18 §). Vid begränsningar av handlingsbehörigheten skall vid behov även en intressebevakare förordnas (20 §). Möjligheter finns till tidsbegränsning av ett beslut om begränsning av handlingsbehörigheten (22 §).
Utgångspunkten är att en omyndig inte har rätt att själv förfoga över sin egendom, ingå avtal eller företa andra rättshandlingar. Däremot kan den omyndige, om inte något annat bestämts i lag, själv besluta om ärenden som gäller hans eller hennes person under förutsättning att den omyndige kan förstå sakens betydelse (23 §).
Intressebevakaren är behörig att företräda sin huvudman vid rättshandlingar som gäller huvudmannens egendom och ekonomiska angelägenheter, om domstolen inte har beslutat något annat när uppdraget gavs eller om något annat inte föreskrivs. Domstolen kan också förordna att intressebevakaren skall ha rätt att företräda huvudmannen i ärenden som gäller huvudmannens person, om huvudmannen inte kan förstå sakens betydelse. Han är inte behörig
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
394
att på huvudmannens vägnar samtycka till äktenskap eller adoption, erkänna faderskap, godkänna ett erkännande av faderskap, upprätta eller återkalla ett testamente eller företräda huvudmannen i andra sådana ärenden som på ett jämförbart sätt är personliga. Särskilda regler gäller intressebevakarens rätt att föra talan vid domstolar och myndigheter (29 §). Andra inskränkningar i intressebevakarens behörighet, t.ex. i fråga om att skänka bort, sälja eller förvärva egendom, följer av 32–35 §§.
Intressebevakaren skall förvalta huvudmannens egendom så att den kan användas till nytta för huvudmannen och för att tillgodose dennes personliga behov. I sitt uppdrag skall intressebevakaren samvetsgrant bevaka huvudmannens rättigheter och främja huvudmannens bästa (37 §).
När det gäller en myndig huvudmans omvårdnad skall intressebevakaren se till att huvudmannen får sådan vård, omvårdnad och rehabilitering som med tanke på huvudmannens behov och förhållanden samt med beaktande av huvudmannens önskemål skall anses lämplig (42 §). Intressebevakaren skall ta reda på huvudmannens åsikt innan han fattar beslut i ett ärende, om saken kan anses vara viktig för huvudmannen och hörandet kan ske utan betydande svårigheter. Detta är dock inte nödvändigt, om huvudmannen inte kan förstå sakens betydelse (43 §).
Om inte något annat bestäms särskilt har intressebevakaren i ärenden som hör till uppdraget rätt att få de uppgifter som huvudmannen själv har rätt till (89 §).
En intressebevakare för en myndig person har rätt att av huvudmannens medel få ersättning för nödvändiga kostnader samt ett arvode som är skäligt i förhållande till uppdragets art och omfattning samt huvudmannens tillgångar (44 §).
Förmyndarmyndigheten skall övervaka intressebevakarens verksamhet (46 §). Skyldighet finns för intressebevakaren att ge in egendomsförteckning, föra bok över tillgångar och skulder samt ge in års- och slutredovisning(48 och 50–52 §§).
Ett riksomfattande register över förmynderskapsärenden förs av bl.a. förmyndarmyndigheterna för övervakningen av intressebevakarnas verksamhet samt för tryggande av tredje mans rätt (64 §).
Ett ärende som gäller förordnande av intressebevakare eller begränsning av en persons handlingsbehörighet anhängiggörs vid tingsrätt genom ansökan (69 §). Den som berörs av ansökan skall beredas tillfälle att bli hörd, liksom enligt huvudregeln dennes make (73 §). Gäller ärendet begränsning av handlingsbehörighet skall domstol
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
395
personligen höra den enskilde, utom när det p.g.a. dennes tillstånd är omöjligt eller medför oskälig olägenhet (74 §).
Den som har fått vetskap om att någon uppenbarligen är i behov av intressebevakning kan utan hinder av tystnadsplikt anmäla detta till förmyndarmyndigheten (91 §).
Det finska justitieministeriet tillsatte år 2003 en arbetsgrupp som bl.a. skulle bereda ett lagförslag om framtidsfullmakter. Syftet var att utveckla ett alternativ till förordnandet av intressebevakare. I oktober 2004 redovisades uppdraget. I betänkandet föreslås att en lag om intressebevakningsfullmakter skall införas. Intressebevakningsfullmakter är ett nytt institut med hjälp av vilket en person skall kunna arrangera skötseln av sina angelägenheter för den händelse han eller hon senare förlorar den förmågan till följd av sjukdom, störningar i de psykiska funktionerna eller andra motsvarande orsaker. Angelägenheterna skall kunna röra båda ekonomiska frågor och frågor om fullmaktsgivarens person. Enligt förslaget skall fullmakten upprättas skriftligen i närvaro av två ojäviga vittnen. När fullmaktsgivaren i huvudsak förlorar sin förmåga att sköta de angelägenheter som fullmakten gäller, kan förmyndarmyndigheten på ansökan av fullmäktigen fastställa fullmakten, vilket skall innebära att fullmakten träder i kraft. Förmyndarmyndigheten skall också övervaka fullmäktigens verksamhet.
2.5 Island
Den isländska lagen på förmynderskapsrättens område, Lag om rättslig behörighet (Act on legal competence, no 71/1997), trädde i kraft år 1998.
Personer över 18 års ålder skall anses ha rättslig behörighet (rättshandlingsförmåga), både såvitt avser ekonomiska och personliga angelägenheter (art. 1–3). Den rättsliga handlingsförmågan kan i ekonomiskt och/eller personligt hänseende dock, om det behövs, fråntas den enskilde under vissa förutsättningar, nämligen a) om den enskilde inte är kapabel att ha hand om sina personliga eller ekonomiska angelägenheter p.g.a. psykisk svaghet, åldersskröplighet, psykisk sjukdom eller något annat allvarligt sjukdomstillstånd, b) om den enskilde till följd av överdrivet alkohol- eller drogberoende inte klarar av att ha hand om sina personliga eller ekonomiska angelägenheter, c) om den enskilde inte klarar av att ha hand om sina personliga eller ekonomiska angelägenheter på ett nöjaktigt sätt
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
396
p.g.a. fysisk invaliditet, hälsoproblem, eller annan försvagning och därför bestämmer sig för att ansöka om att hans rättsliga handlingsförmåga skall fråntas honom, eller d) om bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagstiftningen gör det nödvändigt att föra den enskilde till sjukhus utan dennes medgivande (art. 4).
Den enskilde kan fråntas rättshandlingsförmågan under begränsad tid, högst sex månader i taget, eller utan sådana begränsningar. Ett begränsat fråntagande av rättshandlingsförmåga kan också komma i fråga i ekonomiska angelägenheter i förhållande till vissa tillgångar (art. 5). Provisoriska beslut är möjliga (art. 6). Beslut skall skyndsamt fattas av rätten, som har att ta hänsyn till att en person bara skall berövas sin rättsliga handlingsförmåga i den utsträckning som bedöms nödvändig (art. 9 och 12). Beslutet kan hävas om förutsättningarna inte längre föreligger. Har den enskilde själv begärt att beslutet skall hävas, behöver domstolen agera endast om minst sex månader har gått sedan beslutet fattades. Beslutet kan också överklagas (art. 15 och 16).
Har den enskilde fråntagits sin rättsliga handlingsförmåga i ett eller flera avseenden övergår behörigheten att handha den enskildes angelägenheter till den lokale förmyndartillsynsmannen. Denne skall i sin tur utse en förmyndare så snart som möjligt (art. 52). Den enskilde kan påverka valet av förmyndare (art. 55). Förmyndaren har rätt att vidta sådana åtgärder som den enskilde själv inte längre kan genomföra. Förmyndarens beslut är bindande för den enskilde. Han kan under vissa förutsättningar t.o.m. skriva in den enskilde på institution mot den enskildes vilja (art. 58). Förmyndaren har generellt en skyldighet att samråda med den enskilde och skall vidta åtgärder i enlighet med vad som är i den enskildes intresse (art. 60).
En person som visserligen har rättslig handlingsförmåga i ekonomiska angelägenheter men som till följd av sjukdom eller handikapp inte klarar av att sköta sina ekonomiska angelägenheter på ett nöjaktigt sätt, kan i en framställning begära att en ”administratör” utses för honom. En förutsättning är dock att den enskilde är medveten om vad åtgärden innebär (art. 33). Administratören kan anförtros förvaltningen av fastigheter, registreringspliktiga fordon eller farkoster, överlåtbara handlingar, penningmedel på konton och fondandelar (art. 34).
Beslut över framställningen fattas av förmyndartillsynsmannen (art. 37). Effekterna av ett sådant beslut är att den enskilde inte längre är berättigad att vidta rättshandlingar som hänför sig till det område som överlåtits på administratören. Gör han trots allt det, är
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
397
rättshandlingarna ogiltiga (såvida inte exempelvis administratören eller förmyndartillsynsmannen bekräftar rättshandlingen, art. 41). Utnämnandet av en administratör (eller ändringar i förordnandet) är förenat med en kostnad.
2.6 England
Enligt domstolspraxis definieras beslutsförmåga (capacity) i många sammanhang som förmåga att förstå och behålla relevant information och väga in den vid beslutsfattande. Om en persons beslutsförmåga är omtvistad, bör the High Court (civilmålsdomstolen) ta ställning i frågan (Making decisions. Helping people who have difficulty deciding for themselves. A guide for legal practitioners, Lord Chancellor´s Department, May 2003, s. 4, cit. A guide for legal practitioners).
Generellt tillåter lagstiftningen att en annan person (t.ex. en familjemedlem eller någon från socialtjänsten) vidtar vardagliga åtgärder i den beslutsoförmögnes ställe. Sådana åtgärder kan avse inköp, betalning av räkningar eller fördelning av ordinerad medicin. Behörigheten kan härledas till den s.k. doctrine of necessity. Under alla förhållanden bör en person som vidtar sådana vardagliga åtgärder agera på det sätt som bäst gagnar den enskilde. Den enskildes intresse (best interest) konstitueras av den enskildes kända önskemål och uppfattning samt den enskildes generella välbefinnande; detta är faktorer som måste tas i beaktande. När det gäller medicinsk behandling har the High Court ansett att de nämnda faktorerna inte ensamma utgör bedömningsunderlag för vad som ligger i patienters intresse i medicinsk mening. Hänsyn måste även tas till patienternas värderingar och preferenser i beslutskompetent tillstånd, deras välbefinnande och livskvalitet, relationer till bl.a. familjemedlemmar, själslig och religiös välfärd och ekonomiska intressen (Re S (Sterilisation: Patient´s best interests) [2000] 2 FLR 389).
Möjligheter finns att föranstalta i förväg om beslutsfattande i ekonomiska frågor. Det kan vara ytterst enkla och informella – om än skriftligt underbyggda – arrangemang, som görs när den enskilde har beslutsförmåga. Exempel härpå kan vara att en betrodd släkting eller vän anges som behörig att ta ut pengar från banken, att pengar sätts in på ett konto som delas med en släkting eller vän eller att en person utses till ombud för att lyfta sociala förmåner och kanske även att använda pengarna för den enskildes räkning; det sistnämnda
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
398
alternativet är dock inte giltigt sedan den enskilde har förlorat sin beslutsförmåga.
En mer formaliserad möjlighet är att upprätta en framtidsfullmakt (Enduring Power of Attorney eller EPA). En EPA är en handling som den enskilde upprättar i beslutskompetent tillstånd och som berättigar någon annan att ha hand om den enskildes ekonomiska angelägenheter i vissa eller alla avseenden, antingen med omedelbar verkan eller först från den tidpunkt då den enskilde inte längre är kapabel att själv rättshandla. En sådan fullmakt måste registreras när den enskilde är på väg att bli eller har blivit beslutsinkompetent. Följden blir att den enskilde därefter inte själv kan fatta beslut i ekonomiska angelägenheter, såvida inte detta har överenskommits i förväg. Tillsyn över fullmäktigens handlande och den enskildes egendom kan utövas av en särskild domstol, the Court of Protection, som också kan entlediga fullmäktigen. Den enskilde kan också uppställa egna villkor för insynen i angelägenheterna (se härom också bilaga 4).
Har å andra sidan inte några arrangemang gjorts innan den enskilde blir beslutsinkompetent, finns en möjlighet för myndigheterna (i form av the Department of Work and Pensions) att utse ett ombud som övertar den enskildes krav på och tillgång till olika förmåner. Detta är lämpligt när den enskildes enda inkomstkällor är socialförsäkringsförmåner eller pensioner. Har den enskilde däremot fastigheter och andra tillgångar måste en ansökan göras till the Court of Protection om att någon skall utses för att handha den enskildes ekonomiska angelägenheter. Domstolen kan meddela beslut (short order) om att någon skall ges behörighet att vidta nödvändiga åtgärder med den enskildes pengar. Alternativt (närmast om den enskilde har fastigheter eller värdepapper av mer betydande omfattning) kan domstolen utse en ”förvaltare” (receiver), som därefter står under tillsyn och åläggs att upprätta redovisning. En förvaltare måste ha domstolens tillstånd för att vidta vissa särskilda åtgärder, t.ex. sälja egendom eller ge gåvor. Domstolen kan styra förvaltarens handlande och även entlediga honom (A guide for legal practitioners, s. 14 f).
Såväl verkningarna av en registrerad EPA och utnämnandet av en receiver kan hävas av domstolen, förutsatt att den enskildes tillstånd har förbättrats. Medicinsk utredning krävs för att ett sådant beslut skall komma till stånd.
När det gäller hälso- och sjukvård är utgångspunkten att ett giltigt samtycke skall lämnas frivilligt av en i vederbörlig ordning
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
399
informerad patient som har beslutsförmåga i relation till åtgärden. Accepterande av en åtgärd som patienten inte vet vad den medför är inte ett giltigt samtycke. Vuxna presumeras ha beslutsförmåga, men om det uppstår tvivel måste personalen göra en bedömning av patientens förmåga att fatta beslut (Reference Guide to Consent for Examination or Treatment, Department of Health, 2001, s. 4, cit. Reference Guide).
Personal skall även utan samtycke ge vård till patienter som saknar beslutsförmåga, om det är nödvändigt och i patientens intresse. En bedömning måste göras av om åtgärden kan anstå för det fall patienten endast tillfälligt är beslutsinkompetent, t.ex. i anslutning till att patienten är sövd. Rutinåtgärder, såsom tvättning och hjälp med matning, är tillåtna under tiden. Om beslutsinkompetensen inte är endast tillfällig, måste fördelarna för patienten vägas mot smärtan och trångmålet som vården innefattar när åtgärder övervägs. I patientens intresse skall enligt the House of Lords ligga åtgärder i syfte att bevara liv, hälsa eller välbefinnande (se dock nedan om förhandsdirektiv). Vidare ingår sådana rutinåtgärder som hjälp med klädsel, tvättning, sänggående och matning. – Ingen, dvs. inte ens nära släktingar eller domstolsutnämnda personer, kan ge eller vägra samtycke till medicinsk behandling i en vuxen persons ställe. Däremot kan t.ex. släktingar tillfrågas om vad som kan anses vara i patientens intresse i en viss fråga, men då bara i den mån som det är förenligt med tystnadsplikt och patientens önskemål. Har patienten aldrig haft beslutsförmåga, är det av naturliga skäl ofta bara familj och vänner till patienten som kan ge vägledning om vad som kan ligga i vederbörandes intresse. Trots att en fullmäktig enligt en EPA, en förvaltare eller någon annan som utsetts av the Court of Protection saknar behörighet att ta beslut i medicinska eller andra personliga frågor, kan även de behöva tillfrågas i vissa sammanhang till följd av att de har hand om den enskildes pengar (A guide for legal practitioners s. 16 f och Reference Guide s. 12 f).
Även i fråga om att avbryta eller avstå från livsuppehållande åtgärder skall den beslutsinkompetente patientens intressen styra bedömningen (såvida inte något giltigt förhandsdirektiv finns att falla tillbaka på, Reference Guide s. 20 f).
Den enskilde kan meddela direktiv i förväg (advance directive, advance statement eller living will), förutsatt att han eller hon har beslutsförmåga vid tidpunkten. Direktiven kan röra önskemål om formerna för behandling som den enskilde skulle vara beredd att samtycka till eller behandling som han eller hon hade velat avstå
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
400
från för det fall vederbörande senare skulle förlora förmågan att själv bestämma. Direktiven kan innehålla uppgifter om preferenser och livsvärderingar men kan också peka ut någon som vårdpersonalen bör samråda med när ett beslut skall fattas. Vidare kan ett direktiv innehålla en klar instruktion som innebär att viss eller all medicinering vägras (detta är vad som brukar kallas ett advance directive) eller uttalande om att viss behandling önskas under vissa omständigheter. Slutligen kan ett direktiv också innehålla besked om att livsuppehållande behandling inte önskas sedan ett visst oförbätterligt tillstånd inträtt (A guide for legal practitioners s. 17 f).
Under vissa omständigheter är förhandsdirektiv rättsligt bindande. Gäller det direktiv om att behandling skall vägras är dessa bindande, även om läkare och anhöriga tycker annorlunda, om den enskilde tog ställning när han hade beslutsförmåga och förstod följderna av beslutet. Ytterligare förutsättningar som måste vara uppfyllda är att direktivet är klart och tillämpbart i förhållande till de omständigheter som är för handen, att det kommit till stånd utan otillbörlig påverkan från andra och att det inte heller finns anledning att tro att den enskilde ändrat uppfattning. Ett sådant direktiv behöver inte vara skriftligt. – Föreligger verkligt tvivel om den enskildes beslutsförmåga eller hans avsikter vid tidpunkten, skall vårdpersonalen – till dess de når klarhet i frågan – vidta åtgärder i patientens intresse. Såväl direktiv med begäran om viss behandling som generella uttalanden i direktivform skall respekteras och vägas in vid personalens tolkning av vad som är i patientens intresse. Givetvis har dock ett aktuellt ställningstagande av en beslutskompetent person alltid företräde framför förhandsdirektiv (A guide for legal practitioners s. 18 f och Reference Guide s. 9 f).
Beslutskompetenta personer har i enlighet med vad som sagts ovan rätt att vägra även livsuppehållande behandling, både när åtgärden erbjuds och för framtiden, såvida inte lagstiftningen om psykiatriska tvångsåtgärder blir tillämplig; denna kan dock inte appliceras på behandling av fysiska störningar som inte har något samband med psykiska sådana (the Mental Health Act, se Reference Guide s. 10 f och 22). Ett besked för framtiden i ett giltigt och tillämpbart living will eller advance directive kan således vara juridiskt bindande.
I vissa fall förutsätts att ett ansökningsförfarande äger rum inför the High Court, nämligen när det föreligger verklig osäkerhet huruvida en person har beslutsförmåga eller vad som är i vederbörandes intresse, men även när det råder allvarlig oenighet mellan
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
401
en patients familj och vårdpersonal. Vissa typer av behandlingsåtgärder kan under alla omständigheter inte utföras utan samtycke såvida inte domstolen har godkänt dem, såsom sterilisering, vävnadstransplantation och upphörande av närings- och vätsketillförsel för patienter som är i ett permanent vegetativt tillstånd. Domstolen kan visserligen inte samtycka till behandling i den beslutsinkompetente personens ställe utan ger sitt utslag i form av ett tillkännagivande om ett visst tillstånd eller en viss åtgärds laglighet i frågor som nu nämnts. Domstolen kan också uttala sig om vissa andra frågor av personlig art, såsom var den enskilde skall bo och om han skall ha kontakt med andra familjemedlemmar. Vidare kan domstolen uttala sig om vad som skall anses ligga i en patients intresse eller huruvida patienten är beslutskompetent, när det råder osäkerhet om förhållandet. Ofta blir en särskild advokat utsedd för att föra den enskildes talan (A guide for legal practitioners s. 19 f).
Den brittiska regeringen har klargjort att det i England och Wales finns behov av ändringar i lag för att förbättra och tydliggöra beslutsproceduren beträffande människor som saknar beslutsförmåga i anledning av mentala brister. Vissa förslag har lämnats av regeringen i programförklaringen ”Making Decisions” (1999), som i sin tur härrörde från ett regeringsutlåtande om kommande lagförslag, ”Who Decides? Making Decisions on Behalf of Mentally Incapacitated Adults” (1997). I juni år 2003 presenterades för parlamentet ett lagförslag, ”Draft Mental Incapacity Bill”, som enligt den förklarande rapporten avser att reda ut vissa oklarheter och att fylla vissa luckor i den befintliga lagstiftningen rörande beslutsfattande för andra. Förslaget tar sikte på beslutsfattande både för personer som förlorat och för personer som aldrig haft beslutsförmåga. I förslaget öppnas också möjligheter för domstol att hantera allehanda frågor rörande beslutsfattande, såväl i ekonomiska som i personliga frågor.
I korthet kan sägas att lagförslaget ger definitioner för vad som skall förstås som beslutsinkompetens. Vidare ges vägledning för vad som skall anses ligga i en persons intresse när beslut skall fattas för hans räkning. En ny typ av fullmakter föreslås ersätta de s.k. EPA, nämligen Lasting Powers of Attorney (eller LPA); till skillnad från en EPA skall en LPA kunna omfatta även personliga angelägenheter. Därutöver ges i förslaget bl.a. regler för förfarandet i domstol i förhållande till olika besked eller beslut som kan behöva ges för ombesörjande av beslutsinkompetenta personers angelägenheter. En möjlighet för domstolen att utse ”ombud” (deputies)
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
402
såsom ställföreträdande beslutsfattare är en av nyheterna. Slutligen ges regler för förhandsbeslut (advance decisions) som innebär att viss vård eller behandling skall avböjas.
En domstol, the Court of Protection i ny skepnad, föreslås bli inrättad för att hantera frågor som berörs av lagstiftningen.
En intressant rättsfigur berörs i förslaget, nämligen ett slags generell rätt – med restriktioner – att handla för annans räkning, förutsatt att den hjälpbehövande saknar rättshandlingsförmåga (general authority to act). En sådan rätt att agera förutsätter enligt lagförslaget inte något förordnande eller släktskap.
Sedan en parlamentarisk kommitté fått förslaget för granskning och i vissa delar meddelat kritik utarbetades en reviderad version, ”Mental Capacity Bill”, som publicerades i juni år 2004.
2.7 Tyskland
I Bürgerliches Gesetzbuch (BGB) regleras rättslig omvårdnad (rechtliche Betreuung) i Buch 4 (Familienrecht), Abschnitt 3, Titel 2. Omvårdnad på detta sätt kan erhållas på egen begäran men är av subsidiär natur jämfört med andra stödåtgärder, framför allt fullmakter (Thomas Klie, Geseztliches Verteretungsrecht für Angehörige, Betreuungsrechtliche Praxis 3/2002, s. 91).
Omvårdnadsbestämmelserna i §§ 1896 ff, som trädde i kraft år 1992, har i Tyskland ersatt äldre bestämmelser om omyndigförklaring p.g.a. bristande rättslig handlingsförmåga (Entmündigung wegen Geschäftsunfähigkeit), förmynderskap för vuxna (Vormundschaft über Erwachsene) och ”skröplighetskuratel” (Gebrechlichkeitspflegschaft eller Pflegschaft für Erwachsene). Bestämmelserna avser ett statligt stöd i form av rättslig omsorg, numera det enda instrument som staten tillhandahåller hjälpbehövande vuxna i civilrättsligt hänseende (Bundesministerium für Familie, Senioren, Frauen und Jugend, Vierter Bericht zur Lage der älteren Generation, April 2002, s. 324, cit. Vierter Bericht, och förord till SR Band 223: Betreuungsrechtliche Praxis in Einrichtungen der stationären Altenhilfe, 2002, cit. Betreuungsrechtliche Praxis). Det omfattar både ekonomiska och personliga angelägenheter (däribland bestämmande av vistelseort och ställningstaganden i sjukvårdsfrågor). Den 31 december 2001 hade över en miljon tyskar fått en Betreuer, nedan kallat hjälpare eller vårdare (Jochen Dieckman/Andreas
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
403
Jurgeleit, Die Reform des Betreuungsrechts, Betreuungsrechtliche Praxis 4/2002, s. 136)
En första förutsättning för att få en vårdare är att den enskilde är myndig. Om han eller hon p.g.a. psykisk sjukdom eller ett kroppsligt, mentalt eller själsligt handikapp inte kan sköta om sina angelägenheter, helt eller delvis, utser förmynderskapsdomstolen (das Vormundschaftsgericht) efter den enskildes eget yrkande eller ex officio en vårdare. I sistnämnda fallet kan det vara på initiativ från läkare, anhöriga eller grannar (Vierter Bericht s. 324). Även en person utan rättslig handlingsförmåga kan framställa ett sådant yrkande för eget vidkommande. Rör det sig om ett kroppsligt handikapp krävs att det är den enskilde själv som framställer yrkandet (§ 1896 [1]). Oftast inhämtar förmynderskapsdomstolen ett läkarutlåtande för att kunna göra en bedömning av det individuella hjälpbehovet (Vierter Bericht s. 324).
På det område inom vilket vårdaren fullgör sitt uppdrag företräder han den hjälpbehövande både rättsligt och utomprocessuellt (§ 1902). Det kan vara viktigt att först slå fast att beslut om att någon skall ställas under omvårdnad inte påverkar den hjälpbehövandes egen rättsliga handlingsförmåga (Dieckman/Jurgeleit s. 136).
En vårdare kan bara utses för uppgiftsområden där det finns behov av omvårdnad. Omvårdnad genom en vårdare enligt de givna reglerna anses inte behövlig i den mån som den myndiges angelägenheter kan ombesörjas lika bra av en fullmäktig – se nedan om Vorsorgevollmachten – eller genom annan hjälp som inte kräver att en legal företrädare utses. (Det kan handla om hjälp från familj, grannar och bekanta eller personal på boenden.) En vårdare kan dock tillåtas agera för en hjälpbehövande, om denne har rättsliga förehavanden gentemot sin fullmäktige (§ 1896 [2]–[3]).
I § 1897 behandlas valet av vårdare. Till vårdare utses en fysisk person som är lämpad att på det angivna området ombesörja den hjälpbehövandes rättsliga angelägenheter och att i anslutning härtill ta hand om den hjälpbehövande i nödvändig utsträckning (§ 1897 [1]). Fler än en vårdare kan utses; det krävs t.ex. alltid en särskild vårdare för att lämna samtycke till sterilisering av den hjälpbehövande (§ 1899). Den hjälpbehövande har stort inflytande på personvalet (§ 1897 [4]). Om ingen frivilligt tar sig an uppdraget, kan professionella vårdare anlitas (§ 1896 [6]). Det finns en viss skyldighet att ta sig an ett sådant uppdrag för den som förmynderskapsdomstolen har pekat ut (§ 1898). – Det har ibland visat sig svårt att få tag på lämpliga vårdare. Ofta kan en anhörig inträda, men
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
404
det skall beaktas att det kan finnas betydande intressekonflikter just mellan en anhörig och den som är i behov av omvårdnad. En erfarenhet som gjorts är att förfarandet ofta drar ut på tiden (Vierter Bericht s. 324).
Om den hjälpbehövandes behov av omvårdnad inte kan skötas av en eller flera fysiska personer, kan en särskild förening (Betreuungsverein) utses till vårdare. Om inte heller detta är tillräckligt, kan i andra hand en myndighet (Behörde) få uppgiften (§ 1900).
Vårdarens uppdrag omfattar alla funktioner som är nödvändiga för att rättsligt kunna ta tillvara den hjälpbehövandes angelägenheter enligt följande (§ 1901).
Vårdaren skall ombesörja den hjälpbehövandes angelägenheter på ett sätt som svarar mot dennes bästa. Hit hör också möjligheterna för den hjälpbehövande att själv forma sitt liv efter egna önskemål och idéer inom ramen för sin förmåga. Vårdaren skall hörsamma den hjälpbehövandes önskemål, om dessa inte bl.a. står i strid med den hjälpbehövandes väl och ve. Innan vårdaren uträttar viktigare angelägenheter, skall han enligt huvudregeln diskutera dem med den hjälpbehövande. Inom sitt uppdragsområde skall vårdaren bidra till att möjligheter tas tillvara som innebär att den hjälpbehövandes sjukdom eller handikapp undanröjs eller förbättras (eller i vart fall inte förvärras) samt att deras följder mildras. Vårdaren skall meddela förmynderskapsdomstolen om han får reda på omständigheter som innebär att behovet av omvårdnad av den hjälpbehövande minskat eller ökat.
Om det är nödvändigt för att avvärja betydande fara för den hjälpbehövande eller dennes tillgångar, kan förmynderskapsdomstolen uppställa krav på samtycke (Einwilligungsvorbehalt) från vårdaren inom dennes behörighetsområden i anslutning till den hjälpbehövandes viljeförklaringar (§ 1903 [1]). Sådana samtyckesförbehåll kan inte omfatta viljeförklaringar i fråga om t.ex. ingående av äktenskap eller förordnanden i anledning av dödsfall (§ 1903 [2]). Även om det finns samtyckesförbehåll, krävs inte samtycke från vårdaren, om viljeförklaringen uteslutande leder till en rättslig fördel för den hjälpbehövande. Om inte rätten förordnat något annat, behövs inte heller samtycke när viljeförklaringen avser en obetydlig angelägenhet som är förknippad med vardagliga situationer.
När det gäller åtgärder som kräver hälsovård finns särskilda regler. Enligt § 1904 (1) krävs tillstånd från förmynderskapsdomstolen för att en vårdare skall få lämna samtycke rörande hälsoundersökningar, behandling eller läkaringripanden, om det finns välgrundad
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
405
fara för att den hjälpbehövande dör eller drabbas av svårare skador p.g.a. åtgärden. Utan sådant tillstånd får åtgärden bara genomföras, om uppskovet är förenat med fara. – I § 1904 (2) anges att samma regler gäller för samtycke från fullmäktige. För att detta över huvud taget skall bli aktuellt krävs att fullmakten är skiftlig och att den uttryckligen omfattar sådana åtgärder som anges i § 1904 (1).
I praxis har det visat sig att läkare och vårdare endast sällan vänder sig till förmynderskapsdomstolen för inhämtande av tillstånd enligt § 1904 (Vierter Bericht s. 38).
Särskilda regler gäller för sterilisering av den hjälpbehövande (§ 1905).
Regler finns om vårdares och fullmäktiges rätt att medverka till inläggning av den hjälpbehövande som är förenad med frihetsberövande. Regler finns också för vårdares och fullmäktiges roll vid andra typer av vistelser, t.ex. på institution eller hem där den hjälpbehövande vistas, om mekaniska anordningar, medicinering eller andra åtgärder används eller sätts in på ett sådant sätt att den hjälpbehövande för längre tid eller regelmässigt kommer att vara frihetsberövad (§ 1906).
Vårdaren behöver även tillstånd från förmynderskapsdomstolen för att säga upp en hyreslägenhet (§ 1907).
Ett beslut om omvårdnad skall upphävas, om förutsättningarna inte längre föreligger (§ 1908 d, i vilken regler finns även om ändring av uppdraget).
Förmynderskapsdomstolen skall entlediga vårdaren när hans lämplighet att sörja för den hjälpbehövandes angelägenheter inte längre kan garanteras eller när något annat viktigt skäl för entledigande föreligger. Vårdaren kan själv begära sitt entledigande, om det efter hans utnämnande inträffar omständigheter som påverkar hans möjligheter att ha hand om uppgiften (§ 1908 b). En ny vårdare skall utses, om den först utnämnde avlider eller blir entledigad (§ 1908 c).
I § 1901 a behandlas betydelsen av skriftliga önskemål om omvårdnad. Den som har en sådan skrift i sin besittning skall snarast lämna in denna till förmynderskapsdomstolen, när han får reda på att ett förfarande om utnämnande av vårdare har inletts. Av paragrafen framgår att dylika skrifter kan upprättas som en åtgärd inför ett eventuellt beslut om att någon skall ställas under omvårdnad. Önskemålen kan handla om valet av vårdare eller önskemål om hur omvårdnaden skall utövas.
Reglerna om omvårdnad kompletteras av reglerna för bl.a. förmyndare enligt § 1908 i.
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
406
Att makar har en viss rätt att företräda varandra p.g.a. äktenskapliga förpliktelser framgår av bl.a. §§ 1353, 1357 och 1360 BGB.
Tanken är att omvårdnad enligt angivna bestämmelser skall inkräkta så lite som möjligt på den berördes självbestämmanderätt. Man kan följaktligen före ett eventuellt förordnande enligt bestämmelserna peka ut den person som skall fungera som vårdare och ange riktlinjer för dennes verksamhet (Vierter Bericht s. 325). Det är också möjligt att före hjälpbehovets inträde föranstalta om åtgärder som onödiggör omvårdnad. Ett sådant alternativ till att staten förser en hjälpbehövande med en vårdare är att den hjälpbehövande själv utser en fullmäktig (Vorsorgevollmächtig, jfr ovan vad som sagts beträffande § 1896 [2]). En fullmäktig kan utses inte bara för ekonomiska angelägenheter, utan även för beslut om läkarbehandling (och avbrytande av sådan behandling) samt boendefrågor. En grundförutsättning är dock att den hjälpbehövande hade rättslig handlingsförmåga vid den tidpunkt då fullmakten utfärdades. Det krävs att den hjälpbehövande hade insikt om att fullmäktigen skulle komma att ställas inför ställningstaganden kring medicinska eller frihetsberövande åtgärder. I praxis har det visat sig att ett statligt anordnande för den hjälpbehövande ofta har föredragits, eftersom det kan uppstå tvivel om tillsättandet av en privat fullmäktig; det är inte alltid så lätt att konstatera att kraven på fullmaktsgivarens rättsliga handlingsförmåga var uppfyllda vid tidpunkten för utnämnandet av fullmäktig (Vierter Bericht s. 325).
En fullmakt av detta slag behöver i princip inte ges i någon särskild form – med undantag för åtgärder på det medicinska området och inläggning som är förenad med frihetsberövande, se ovan § 1904 (2) och § 1906 (5) – men det är praktiskt att låta fullmakten vara skriftlig (Dieckman/Jurgeleit s. 138).
Även patientförordnanden (Patientenverfügungen) har företräde framför vårdarens beslutanderätt. Sådana blir allt vanligare, och de accepteras i allt större utsträckning till följd av principerna om hänsyn till den enskildes autonomi. Patientförordnanden är föreskrifter i hälso- och sjukvårdsangelägenheter rörande beslut som kanske måste fattas i en framtida situation. Det kan handla om ett i förväg avgivet samtycke alternativt en vägran att lämna samtycke till en viss åtgärd, särskilt i fråga om livsuppehållande behandling. Föreskrifterna binder de berörda, även vårdaren. De är således inte bara ett indicium för patientens förmodade vilja, utan i förväg avgivna viljeförklaringar som patienten själv har ansvaret för och som gäller för det fall de beskrivna förhållandena inträder. Finns det konkreta
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
407
upplysningar om att den sjuke inte längre vill stå fast vid ett tidigare förordnande, förlorar patientförordnandet sin verkan, även om återkallandet av föreskriften skett i ett tillstånd av bristande rättslig handlingsförmåga (Vierter Bericht s. 326).
Ofta är patientförordnandet knutet till en fullmakt. Fullmäktigens besked har i ett sådant läge företräde framför ett beslut som tagits av en av staten förordnad vårdare. Som ovan nämnts behöver fullmäktigen samtycke från förmynderskapsdomstolen. Det krävs också att åtgärderna har nämnts uttryckligen i den skriftliga fullmakten (§ 1904).
Hösten 2003 lade det tyska Justitieministeriet fram ett förslag till ändring av reglerna om ställföreträdarskap (”Entwurf eines Zweiten Gesetzes zur Änderung des Betreuungsrechts” [2. Betreuungsrechtsänderungsgesetz – 2. BtÄndG]). Ändringarna motiverades bl.a. av att antalet fall av rättslig omvårdnad stigit explosionsartat och inneburit stora kostnader. Ändringsförslagen syftar till att reducera antalet ärenden, att inskränka intrång i den enskildes självbestämmanderätt och minska den juridiska formalian.
I konkret hänseende innebär förslagen bl.a. att det jämte ”rechtliche Betreuung” och ”Vorsorgevollmachten” införs även en laglig företrädarrätt för anhöriga (gesetzliche Vertretungsmacht). Detta skulle enligt förslaget ta sig uttryck i att en make, som p.g.a. sjukdom eller handikapp inte har förmåga att utöva sina rättigheter och skyldigheter och inte heller har utsett en fullmäktig eller fått en vårdare utsedd, kan bli representerad av den andre maken både rättsligt och i andra sammanhang. Det kan handla om ekonomiska spörsmål inom vissa ramar (förslaget till § 1358) och i hälso- och sjukvårdsrelaterade frågor (däribland att ge samtycke till läkarbehandling i den hjälpbehövandes ställe, se förslaget till § 1358 a). Denna rätt till hälso- och sjukvårdsrepresentation skall enligt förslaget kunna utsträckas till att gälla föräldrar i förhållande till vuxna barn och vice versa (förslaget till § 1618 b). Förslaget i denna del innebär inte några nya förpliktelser för makar och barn. Anhörigas möjlighet till representation av den hjälpbehövande skall vara en omständighet som utesluter behovet av rättslig omvårdnad (förslaget till § 1896 [2]).
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
408
2.8 Nederländerna
Beskrivningen av holländsk förmynderskapsrätt bygger på en artikel av dr Kees Blankman, „Betreuungsformen im niederländischen Recht für einwilligungsunfähige Volljährige“, i P.M. Hoffmann/M. Tamayo Korte, „Betreuungsrechtliche Praxis in Einrichtungen der stationären Altenhilfe. Endbericht zum Forschungs- und Praxisprojekt“, 2001, s. 93 ff.
Holländsk rätt håller sig med tre former av ställföreträdarskap för vuxna som inte själva kan ha hand om sina angelägenheter: Curatele, Mentorschap och Bewind. Ställföreträdarna enligt dessa tre former kallas Curator, Mentor respektive ”(rättegångs)biträde” (Bewindvoerder).
De intressen som skall skyddas faller in under två kategorier: den ena innefattar vård och hälsa, medan den andra tar sikte på pengar och annan egendom. Curatele kan omfatta alla angelägenheter och motsvarar förmynderskap. Den enskilde blir genom beslut om Curatele i princip fråntagen sin rättsliga handlingsförmåga på så sätt att ställföreträdaren kan få rättshandlingar att återgå. Bewind och Mentorschap är mindre långtgående skyddsåtgärder. Den senare formen används huvudsakligen inom området för vård och hälsa och motsvarar således till vissa delar Curatele, medan Bewind är en mindre ingripande form av Curatele för ekonomisk förvaltning. Vid anordnande av Bewind blir följden att den enskilde i vissa delar inte anses behörig. Vid ingripande åtgärder måste den enskilde och ställföreträdaren vara eniga.
Årligen anordnas Curatele i ca 600 fall per år (de flesta p.g.a. sinnessjukdom men vissa p.g.a. ”slöseri” eller alkoholism), medan motsvarande siffror för Mentorschap och Bewind är 2 000 resp. 6 000. I många fall kombineras Mentorschap och Bewind.
En inriktning i holländsk rätt är att en persons rättsliga handlingsfrihet inte skall inskränkas mer än nödvändigt.
Bewind kan anordnas, om den enskilde saknar möjlighet att ha hand om sina förmögenhetsrättsliga angelägenheter på ett ordentligt sätt. För Mentorschap erfordras att den enskilde inte självständigt kan utöva sina icke-ekonomiska intressen. För Curatale krävs följaktligen att den enskilde inte självständigt kan ombesörja några angelägenheter över huvud taget.
Genom anordnande av ett Mentorschap undandras den enskilde sin rätt att ingå rättshandlingar rörande förplägnad, underhåll, behandling och omvårdnad, dock utan att – på det sätt som blir fallet
SOU 2004:112 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder
409
vid anordnande av Curatele – bli helt utan rättshandlingsförmåga. I praktiken finns det dock ingen skillnad mellan skyddsformerna i detta avseende. Det är således Mentorn som företräder den enskilde. Detta innefattar organisationen av vård i hemmet och kontakt med sociala myndigheter och andra, t.ex. husläkare, socialtjänstanställda, vårdhem m.fl. Mentorn träffar även avtal med nu nämnda aktörer och har möjligheter till insyn i patientjournaler för den enskildes räkning. Kan den enskilde själv värdera sina intressen, är en Mentor (och en Curator) i princip skyldig att låta den enskilde uppträda på egen hand.
I ekonomiska angelägenheter kan en ställföreträdare vara i behov av en särskild ”fullmakt” från rätten när det gäller ingripande rättshandlingar. Motsvarande krävs inte när det gäller vården, med undantag av ofrivillig intagning av den enskilde på psykiatriska sjukhus eller olika former av hem. Representationsmöjligheterna för en Mentor och för en Curator är vidare begränsade på vissa speciella områden. En Mentor kan inte företräda den enskilde i strängt personliga angelägenheter och kan inte heller företräda den enskilde i en fråga som gäller eutanasi. Vidare finns ett slags jämvikt i beslutanderätten mellan Mentorn eller Curatorn och vårdpersonal. Vårdpersonalen kan i vissa fall inte agera utan ställföreträdarens samtycke. Samtidigt har vårdpersonalen en omsorgsplikt som inskränker ställföreträdarens möjligheter att fritt fatta beslut; detta yttrar sig i att ställföreträdaren inte alltid kan räkna med att få sin vilja igenom, eftersom vårdpersonalen kan vägra att medverka till en viss åtgärd.
Många vårdinrättningar, t.ex. vårdhem och psykiatriska anstalter, anser det vara viktigt att någon utifrån har medbestämmanderätt för en boende utan förmåga att lämna samtycke när vårdbeslut skall fattas. Sådan inrättningar har ansökningsrätt när det gäller ett Mentorschap och brukar därför ansöka om åtgärden för de boendes räkning i den utsträckning som de saknar samtyckesförmåga. Sakkunnigutlåtanden är inte något krav i den rättsliga proceduren vid anordnandet. Inte heller är det ett krav att den enskilde hörs av rätten.
I första hand utnämns som ställföreträdare den person som den enskilde själv vill ha, i andra hand en anhörig (make/partner, en förälder eller ett syskon). Enligt holländsk rätt blir inte make/partner automatisk ställföreträdare, men ställföreträdarskapet är likväl en familjeangelägenhet. Det finns endast ett försvinnande litet antal professionella Mentorer. En lämplighetsprövning sker visserligen av rätten när det gäller att utse en Mentor för ett Mentorschap, men ofta finns inte något alternativ till att en släkting åtar sig sysslan.
Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder SOU 2004:112
410
Till ställföreträdare i ett Bewind kan en juridisk person utnämnas. Därjämte finns frivilliga ställföreträdare, t.ex. pensionerade bokförare, som är beredda att ta uppdraget. Vidare finns professionella, avlönade ställföreträdare som är möjliga att ta i anspråk för uppdrag som Curator.
Beträffande hälso- och sjukvård gäller för alla patienter sedan år 1995 en lag om avtal rörande medicinsk behandling (Wet op de geneeskundige behandelingsovereenkomst, WGBO). WGBO betonar kravet på samtycke från patienten eller dennes ställföreträdare. Lagen behandlar i första hand patienträttigheter och bygger på att all vård och omvårdnad (framför allt medicinsk sådan) sker inom ramen för ett avtal mellan patient och vårdgivare. Först om en läkare anser att den enskilde saknar beslutsförmåga i relation till exempelvis ett ingrepp på sjukhus är han eller hon tvungen att inhämta samtycke från en ställföreträdare. WGBO kan på så sätt sägas ha företräde framför ett beslut med innebörd att den enskilde skall företrädas av ställföreträdare, eftersom det i detta sammanhang är av betydelse om den enskilde i den uppkomna angelägenheten har beslutsförmåga. I nödfall och vid åtgärder som inte är ingripande behövs dock inte något samtycke från ställföreträdare. Ställföreträdarens mening kan dessutom ignoreras, om denna står i strid med läkarens vårdansvar.
Möjlighet finns också för vårdpersonalen att sätta sig över den enskildes egen vilja, så länge det inte rör sig om någon ingripande åtgärd. Gäller det en ingripande åtgärd och motsätter sig patienten denna, får åtgärden – även om patienten anses sakna beslutsförmåga – endast genomföras, om allvarlig skada därigenom undviks. Vaccinering mot influensa får äga rum även om patienten motsätter sig åtgärden, eftersom det inte anses vara fråga om en ingripande åtgärd.
Enligt WGBO kan det bli aktuellt med fyra typer av ställföreträdare. I första rummet skall läkaren ta kontakt med patientens Mentor eller Curator, om sådan finns. I andra hand blir det fråga om att låta en person som patienten själv utsett i fullmakt föra hans eller hennes talan. Om inte heller en fullmäktig finns att tillgå, är enligt WGBO patientens make eller sambo patientens ställföreträdare. Om alla andra alternativ är uttömda, blir någon av patientens föräldrar, barn eller syskon att anse som ställföreträdare.
411
3 Europarådets rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna
Europarådets ministerkommitté antog den 23 februari 1999 en rekommendation om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna (Principles concerning the legal protection of incapable adults. Recommendation No. R [99] 4). Enligt direktiven skall utredaren överväga om rekommendationen bör föranleda lagändringar.
I den förklarande rapporten till rekommendationen betonas att hjälpbehövande vuxna är en kategori som tilldragit sig stor uppmärksamhet under senare år, inte minst p.g.a. demografiska och sociala förändringar, den medicinska utvecklingen och det ökade intresset för skyddet för mänskliga rättigheter. Rekommendationen upprättades med olika rättsliga internationella instrument som inspirationskälla, bl.a. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin. Resultatet blev ett antal principer som medlemsstaternas regeringar rekommenderades att införa.
Rekommendationen är indelad i fem avsnitt och innehåller totalt 28 principer. Några av dem återges i fri översättning här nedan.
I det första avsnittet behandlas bl.a. tillämpningsområdet. Principerna tar sikte på skyddet av vuxna som p.g.a. försämringar eller brister i personlig förmåga inte klarar av att på egen hand fatta beslut som berör deras ekonomiska angelägenheter eller som inte kan förstå, uttrycka eller agera utifrån sådana beslut och som följaktligen inte heller kan bevaka sina intressen. Bristerna kan bero på psykisk oförmåga, sjukdom eller liknande orsaker. Med ”vuxen” förstås en person som anses ha uppnått sådan ålder att han har full civilrättslig handlingsförmåga (dvs. har blivit myndig).
I det andra avsnittet redovisas de styrande principerna. I princip 1 betonas bl.a. att lagar, procedurer och sedvänja som berör skyddet av hjälpbehövande vuxna skall baseras på respekt för dessa individers mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Princip 2 tar upp
Europarådets rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna SOU 2004:112
412
vikten av flexibilitet i den juridiska hanteringen, vilket i sin tur förutsätter att det finns ett regelverk i botten som kan anpassas till de enskilda fallen. Bland skyddsåtgärderna måste finnas sådana som inte nödvändigtvis inskränker individens rättsliga handlingsförmåga. Lämpliga åtgärder skall vidare kunna sättas in i nödlägen. Hänsyn skall även tas bl.a. till behovet av att det går att arrangera representantskap som innebär att den hjälpbehövande rättshandlar tillsammans med en utnämnd representant. Enligt den förklarande rapporten är det här av betydelse att den hjälpbehövande i många fall inte är i total avsaknad av rättshandlingsförmåga. Vidare berörs de fall då fler än en representant utses och representanterna s.a.s. kompletterar varandra. Som exempel anges att en viss representant bär huvudansvaret för personliga angelägenheter men bedöms mindre lämplig att även ha hand om ekonomiska frågor.
Vidare framhålles i princip 2 vikten av att individer kan sörja för representantskap i en framtida situation då deras förmåga har satts ned. Den förklarande rapporten betonar fördelarna med att genom regler erkänna olika arrangemang som den hjälpbehövande själv kan vilja åstadkomma i förväg medan han eller hon ännu har sin rättsliga handlingsförmåga intakt. Vissa kanske inte kräver lagstiftning, t.ex. avtal med en bank om betalningar under vissa förutsättningar. I andra fall kan lagreglering visa sig nödvändig, t.ex. när det gäller ”continuing powers of attorney” (här benämnda framtidsfullmakter, se avsnitt B 6) eller förhandsdirektiv på hälso- och sjukvårdsområdet (se avsnitt B 8). I rapporten påpekas att framtidsfullmakter kommit att utnyttjas allt mer i vissa rättssystem. Några typiska problem med fullmakter av detta slag lyfts dock fram. För det första är bruket av fullmakter beroende av vad som sker med denna när fullmaktsgivaren förlorar sin rättshandlingsförmåga. Om fullmakten enligt det nationella rättssystemet förlorar sin verkan i en dylik situation, måste en undantagsregel införas med innebörd att fullmakten under särskilt angivna förutsättningar (och med inbyggda spärrar) kan fortsätta att gälla även sedan hjälpbehovet har inträtt. Om huvudregeln däremot är att fullmakten fortsätter att gälla, bör lagstiftaren överväga vilka spärrar som behövs i rättssystemet sedan fullmaktsgivaren förlorat sin rättshandlingsförmåga.
I princip 2 betonas slutligen att det bör övervägas att ge närstående en uttrycklig rätt att för den hjälpbehövande fatta särskilda beslut av mindre ingripande karaktär rörande bl.a. personliga förhållanden, om de närstående (företrädesvis familjemedlemmar) ändå har en laglig rätt att företräda den enskilde i andra angelägenheter.
SOU 2004:112 Europarådets rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna
413
Enligt den förklarande rapporten pekar principen på fördelarna med att låta familjemedlemmar erhålla något slags laglig representativ funktion vid utförandet av de sysslor som de i många fall de facto ombesörjer för en hjälpbehövande anhörig; om nödvändigt skydd och assistans kan tillhandahållas av familjemedlemmar, kanske det inte finns behov av några formella åtgärder.
Regelverket skall i största möjliga utsträckning ta hänsyn till att det kan finnas olika grader av oförmåga och att denna kan variera från tid till annan. Följaktligen skall en skyddsåtgärd inte automatiskt få till följd att den hjälpbehövande totalt berövas sin rättsliga handlingsförmåga (även om det måste vara möjligt att ta till en sådan åtgärd när det visar sig nödvändigt för att skydda personen i fråga). I princip 3 lyfts särskilt fram rätten att rösta och att upprätta testamente som sådana rättigheter som en hjälpbehövande person inte per automatik skall fråntas. En annan är rätten att samtycka till eller vägra ett ingripande på sjukvårdsområdet. Arrangemang bör övervägas som innebär att den hjälpbehövande ges tillstånd av representanten att agera självständigt i en viss angelägenhet eller på ett visst område, trots att det i och för sig finns ett hjälpbehov. När det är möjligt, bör den hjälpbehövande dessutom själv ha rätt att genomföra rättsligt bindande transaktioner av vardaglig natur.
Offentlighetsproblem behandlas i princip 4. Enligt denna skall man väga nackdelarna med att offentliggöra skyddande åtgärder eller olika arrangemang för en hjälpbehövandes räkning mot det skydd som den hjälpbehövande och tredje man därmed erhåller; syftet är givetvis att undvika en stigmatisering av den hjälpbehövande i onödan.
I princip 5 anförs att ingen skyddsåtgärd får genomföras för en hjälpbehövande vuxen såvida inte skyddsåtgärden är nödvändig. Vid bedömningen måste de personliga omständigheterna och individens behov vägas in. Om personen i fråga lämnar ett oreserverat och fritt samtycke till skyddsåtgärden, får den dock vidtas. När man tar ställning till om det finns ett behov av en viss åtgärd, skall det tas hänsyn till om något mindre formellt arrangemang eller någon assistans från familjemedlemmar kan aktualiseras som alternativ.
Princip 6 behandlar proportionalitetsaspekter. Enligt denna princip skall en åtgärd som visat sig nödvändig också vara proportionell till den hjälpbehövandes egen förmåga och skräddarsydd för det individuella behovet hos denne. Härmed skall, enligt den förklarande rapporten, förstås att inskränkningar i rättshandlingsförmågan skall hållas på ett minimum med beaktande av vilket mål som skall upp-
Europarådets rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna SOU 2004:112
414
nås med åtgärden. Principen innebär ett avståndstagande från lagregler som innebär ett automatiskt fråntagande av rättshandlingsförmågan eller betydande inskränkningar av rättshandlingsförmågan som inte är situationsanpassade.
I princip 7 konstateras att det skall finnas rimliga och effektiva förfaranden för tillhandahållande av skydd för hjälpbehövande vuxna. Ett adekvat procedurmässigt skydd skall tillhandahållas för att säkerställa de hjälpbehövandes mänskliga rättigheter och för att förhindra missbruk.
Den hjälpbehövandes intressen och välfärd skall enligt princip 8 komma i främsta rummet när en skyddsåtgärd upprättas och realiseras. Valet av den person som skall fungera som representant skall huvudsakligen styras av personens lämplighet att skydda och verka för den hjälpbehövandes intressen och välfärd. När det gäller personvalet uppmärksammas i den förklarande rapporten att den hjälpbehövandes familj har en viktig roll men att det i många familjer kan uppstå allvarliga intressekonflikter. Den nationella lagstiftningen måste ta hänsyn till att detta kan påverka en familjerepresentants lämplighet (jfr dock princip 9). I princip 8 sägs även att den hjälpbehövandes egendom skall användas för hans eller hennes egna intressen och välfärd, vilket skall förstås på så sätt att egendomen i första hand och om möjligt skall komma den enskilde – inte eventuella arvingar – till godo.
Den hjälpbehövandes tidigare och nuvarande önskemål och uppfattning skall enligt princip 9 så långt det är möjligt och rimligt fastställas och dessutom beaktas och respekteras när en skyddsåtgärd skall genomföras. Principen innebär uttryckligen att önskemål om vem som skall fungera som representant skall beaktas och, så långt det är möjligt, även respekteras. Vidare innebär den att en person som representerar eller hjälper en hjälpbehövande skall ge vederbörande adekvat information när detta är lämpligt och möjligt så att han eller hon kan få ge uttryck för sin åsikt, särskilt när det gäller beslut av större vikt för den hjälpbehövande.
I princip 10 sägs att samråd skall hållas med dem som har ett nära intresse i den hjälpbehövandes välfärd, t.ex. i egenskap av representant eller nära familjemedlem, inför anordnandet av en skyddsåtgärd. Den nationella lagstiftningen har att peka ut både vilka personer som träffas av samrådsskyldigheten och vilka effekter samrådet – eller avsaknad av sådant – kan ha.
I rekommendationens tredje avsnitt behandlas processuella principer. Princip 11 slår fast att det måste finnas tillräckligt många rätts-
SOU 2004:112 Europarådets rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna
415
subjekt som kan anställa en talan om skyddsåtgärder för att behovet av sådana åtgärder skall kunna bli tillgodosett i alla de situationer då detta är aktuellt. I princip 11 (2), sägs att personen som berörs skall bli informerad på ett sätt som vederbörande förstår om att en talan väcks som kan påverka hans eller hennes rättshandlingsförmåga, utövandet av hans eller hennes rättigheter eller andra intressen, såvida inte sådan information uppenbarligen är utan betydelse för personen i fråga eller skulle medföra en allvarlig hälsorisk. Bestämmelsen knyter an till artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
Princip 12 tar upp handläggningen av mål eller ärenden om skyddsåtgärder. I principen sägs att det skall finnas fullgoda procedurer för utredning och bedömning av en individs personliga förmåga. Ingen åtgärd som inskränker en persons rättshandlingsförmåga får vidtas utan att den person som vidtar åtgärden först har sett den hjälpbehövande eller kan bilda sig en uppfattning om den hjälpbehövandes status och en aktuell redogörelse från minst en kvalificerad expert har avgetts. Redogörelsen skall vara skriftlig. Princip 13 föreskriver att den som berörs skall ha rätt att höras personligen i alla rättegångsförfaranden som kan påverka hans eller hennes rättsliga handlingsförmåga. I den förklarande rapporten sägs att alla och envar kanske inte är kapabla att ingripa och uttrycka sin inställning. Alternativt kan den som berörs vara så pass sjuk att han inte kan delta i rättegången. I sådana fall skall individen tillförsäkras en rätt att bli representerad av någon annan. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, särskilt artikel 6, har betydelse för tolkningen även av denna princip.
Skyddsåtgärderna skall enligt princip 14 endast gälla för viss tid, om så är möjligt och lämpligt. Enligt principen bör även förutbestämda utvärderingstillfällen komma under övervägande. Undantag från kravet på tidsbegränsningar kan, enligt förklaringen till principen, vara acceptabla, om den hjälpbehövande t.ex. lider av demenssjukdom som han eller hon inte förväntas bli kvitt. Skyddsåtgärderna bör också värderas på nytt när förhållandena ändras, särskilt när det gäller ändringar i den hjälpbehövandes tillstånd. Även förändringar i förmögenhetsmassa, t.ex. genom arv, eller ändrade boendeförhållanden, kan vara faktorer som påverkar aktuella ingripanden. – Skyddsåtgärderna skall bringas till upphörande, om förutsättningarna för dem inte längre finns. Vidare skall det finnas en rätt att överklaga beslut rörande åtgärderna.
Europarådets rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna SOU 2004:112
416
Intermistiska beslut regleras i princip 15. I kritiska situationer skall provisoriska åtgärder kunna sättas in, varvid principerna 11–14 skall tillämpas i största möjliga utsträckning.
I princip 16 betonas att det skall finnas en adekvat kontroll av användningen av skyddsåtgärder och av representanternas handlingar och beslut. Den förklarande rapporten ger en nyanserad bild av vad som avses härmed. Det sägs att för strikt kontroll kan vara kontraproduktiv och i praktiken omöjliggöra ett bruk av åtgärden i fråga. Vidare måste hänsyn tas till kostnaderna, som kan komma att stjälpa åtgärder som under andra omständigheter skulle kunna vara fördelaktiga för de hjälpbehövande.
Princip 17 manar till att åtgärder måste vidtas för att ett tillräckligt antal kvalificerade personer engageras för att representera och hjälpa de hjälpbehövande. Hänsyn skall tas till etableringen av och stödet till olika sammanslutningar och andra organ som kan tillhandahålla representanter och utbilda dem.
I rekommendationens fjärde del behandlas representanternas roll. Princip 18 tar upp vissa frågor om automatiskt representantskap som finns i en del länder, t.ex. att en hjälpbehövande utan särskilt myndighetsbeslut kan representeras av sina föräldrar även sedan han eller hon har uppnått myndig ålder. I princip 19 redogörs för begränsningar i representanternas behörighet. Nationell lag skall avgöra vilka rättshandlingar som anses vara av så strängt personlig karaktär att de inte kan utföras genom en representant. I den förklarande rapporten nämns att enighet torde råda om att en representant aldrig skulle kunna besluta i sådana frågor som röstning, äktenskap och adoption eller erkänna ett faderskap, medan oenighet kan råda om hur långt en representants behörighet skall sträcka sig i frågor om upprättande, ändring eller upphävande av testamente för den hjälpbehövandes räkning, organdonation och skilsmässoangelägenheter. – Det är även de nationella reglerna som får avgöra om vissa beslut av en representant behöver godkännas av domstol eller något annat organ. Här nämner den förklarande rapporten som exempel ingrepp på hälso- och sjukvårdsområdet, förfogande över kapital på visst sätt och åtagande av förpliktelser.
Representanters skadeståndsansvar behandlas i princip 20. Representanterna är skadeståndsskyldiga, i enlighet med vad nationella regler föreskriver, för förlust eller skada som de orsakat den hjälpbehövande under uppdragets utförande. Skadeståndsregler som gäller olagliga handlingar, oaktsamhet och misshandel skall träffa såväl representanter som andra som är involverade i de hjälpbe-
SOU 2004:112 Europarådets rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna
417
hövandes angelägenheter. I den förklarande rapporten sägs att de nationella reglerna kan behöva modifieras i ljuset av vissa principer, t.ex. att representanten skall agera utifrån den hjälpbehövandes tidigare framställda önskemål. Obligatoriska försäkringar nämns som en möjlig utväg att komma till rätta med olika situationer.
Ersättningar och utgifter är föremål för uttalanden i princip 21. Nationella regler skall behandla frågor om ersättning och gottgörelse för utgifter för dem som har utsetts att representera eller hjälpa en person. Skillnader kan göras mellan dem som agerar yrkesmässigt och andra samt mellan dem som har hand om personliga och dem som ombesörjer ekonomiska angelägenheter. Frågor om ersättning är enligt den förklarande rapporten angelägna i praktiken. Det sägs att det inte lär finnas något som talar emot att den som har betydande egendom också ersätter sin representant med egna medel; värre är det när den enskildes tillgångar är blygsamma och visst offentligt bistånd kan tyckas vara både nödvändigt och önskvärt.
Åtgärder på hälso- och sjukvårdsområdet är föremål för rekommendationens femte och sista avsnitt. I den inledande delen av rekommendationen definieras dessa som åtgärder som utförs yrkesmässigt gentemot en person av hälsoskäl. I begreppet innefattas åtgärder för förebyggande vård, diagnos, behandling, rehabilitering och forskning. Av den förklarande rapporten framgår att principerna i avsnittet bygger på Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin som antogs år 1996. Sverige undertecknade konventionen år 1997. Principerna tar inte sikte på att en representant skall pekas ut för den hjälpbehövande utan att den hjälpbehövande skall ha ett visst skydd när en åtgärd på hälso- och sjukvårdsområdet är förestående.
Samtycke tas upp i princip 22. I första punkten sägs att när en vuxen i praktiken är kapabel att lämna ett fritt och informerat samtycke till ett visst ingrepp, så får ingreppet bara utföras med dennes samtycke. Detta gäller även om personen i fråga i och för sig är föremål för skyddsåtgärder. Samtycket skall inhämtas av den person som skall vidta åtgärden. Om den hjälpbehövande inte är kapabel att ge ett fritt och informerat samtycke till åtgärden, får denna enligt princip 22 (2) likväl företas, om den är till direkt fördel för den hjälpbehövande och ingreppet har bemyndigats av den hjälpbehövandes representant eller en person eller ett organ som enligt lag kan lämna ett sådant bemyndigande. Ibland kan det föreligga oenighet, t.ex. mellan en läkare och en anhörig, om huruvida personen kan samtycka eller ej; enligt den förklarande rapporten kan det då bli
Europarådets rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna SOU 2004:112
418
nödvändigt att överlämna frågan till en myndighet. Bestämmelserna om ”direkt fördel” för patienten och samtycke från en representant eller någon som genom lag träder i patientens ställe återfinns även i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin, artikel 6. Det skall här också påpekas att principerna 8–10 även gäller ingrepp inom hälso- och sjukvård, vilket innebär att en hjälpbehövandes tidigare uttryckta inställning kan komma att få betydelse för om ett ingrepp får utföras eller ej (jfr princip 27).
I princip 22 sägs också att överväganden bör göras kring hur man genom lagstiftning kan låta lämpliga myndigheter, personer eller organ auktorisera ingrepp av olika slag för fall då den hjälpbehövande inte själv kan ge ett fritt och informerat samtycke och inte heller har en representant med sådan behörighet. Vidare skall det enligt principen övervägas om domstolar eller något annat organ skall kunna ge tillstånd till åtgärder som är särskilt ingripande. – Den förklarande rapporten pekar på att det lär uppstå många situationer som inte kan karakteriseras som nödlägen och i vilka det kan bli aktuellt med något mindre intrång vid behandlingen, dock utan att de i sig är sådana att de synes motivera vare sig att en representant utses eller att tillstånd söks från domstol eller någon annan myndighet. Som exempel anges att en vårta som orsakar obehag fryses bort eller att sår sys för att det skall läka bättre. Rapporten ger uttryck för uppfattningen att sådana ingrepp i praktiken sker utan samtycke eller tillstånd. Samtidigt uttrycks oro över att sådana åtgärder kanske inte sker på laglig väg och att läkare inte förtjänar att arbeta i ett rättsligt vakuum. I rapporten betonas dock att det inte är i någons intresse att det skall behöva föras en rättslig procedur i sådana fall bara för att en representant skall utses; bl.a. anförs att det finns starka skäl för att låta läkarna själva ge tillstånd till vissa mindre ingrepp medan särskilt allvarliga ingrepp skulle kunna kräva tillstånd från någon särskilt utsedd företrädare, en domstol eller något annat organ. Enligt rapporten betyder betoningen i rekommendationen på proportionalitet och att legala åtgärder skall tillgripas först om andra arrangemang är otillräckliga (”proportionality” och ”subsidiarity”) att det måste betraktas som normalt att en vuxen hjälpbehövande saknar en representant med omfattande behörighet. Detta är något som skall välkomnas snarare än beklagas men betyder också att viss möda måste läggas på att fylla upp onödiga rättsliga tomrum.
Även mekanismer för slitande av eventuella konflikter i samtyckesfrågor mellan olika personer eller organ bör enligt princip 22 komma under övervägande. En sådan situation kan nämligen upp-
SOU 2004:112 Europarådets rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna
419
stå när två representanter, varav den ene har generell behörighet och den andre behörighet på hälso- och sjukvårdsområdet, är oeniga om vilken behandling den hjälpbehövande skall underkasta sig. I den förklarande rapporten förordas en lösning i vilken representanten med generellt bemyndigande konsulteras men inte ges rätten att förbjuda, påtvinga eller fördröja en behandling. Flera andra angreppssätt i denna känsliga fråga är dock tänkbara enligt rapporten – huvudsaken är att det i lagstiftningen finns medel för att komma till rätta med oeniga företrädare.
I princip 23 ges alternativa regler om samtycke, vilka blir aktuella om en medlemsstat inte tillämpar princip 22 (1)–(2). Trots att en hjälpbehövande är föremål för en skyddsåtgärd som innebär att en viss åtgärd på hälso- och sjukvårdsområdet bara är tillåten efter tillstånd av ett organ eller en person enligt lag, skall vederbörande tillfrågas om samtycke till åtgärden, om han eller hon har förmåga att lämna samtycke. Om det av lag framgår att personen inte kan ge ett fritt och informerat samtycke till åtgärden, får den likväl genomföras, om den är till direkt nytta för personen och tillstånd har getts av hans eller hennes representant eller av en sådan myndighet eller person som pekas ut i lag. Lagen skall innehålla föreskrifter som tillåter att personen i fråga hörs av ett oberoende organ innan något viktigt medicinskt ingrepp företas.
I princip 24 föreskrivs att särskilda regler kan gälla i nationell lagstiftning för speciella åtgärder som kräver ett extra skydd för dem som berörs. Reglerna kan vila på internationella dokument. De kan också innebära avvikelser från kravet på att åtgärden skall vara till direkt nytta för personen som berörs förutsatt att det extra skydd som tillhandahålles personen syftar till att minimera risken för missbruk eller oregelbundenhet. Enligt den förklarande rapporten kan ”nyttobegreppet” ibland behöva modifieras, t.ex. om någon befinner sig i ett medvetslöst tillstånd och hålls vid liv på konstgjord väg. Det påpekas att Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin, artikel 17 (2), faktiskt tillåter ingrepp som inte är till direkt nytta för patienten i extrema fall.
Princip 25 ger möjlighet till behandlande åtgärder för hjälpbehövande med mental störning av allvarligt slag, trots att samtycke till åtgärden inte finns. En förutsättning är att störningen måste behandlas till förebyggande av allvarliga risker för personens hälsa. Bestämmelsen knyter an till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin, artikel 7, och förutsätter att det finns skyddande villkor i lag. I princip 26 behandlas ytterligare undantags-
Europarådets rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna SOU 2004:112
420
fall från samtyckeskravet, nämligen nödfallen. Om samtycke från patienten eller tillstånd från berört organ inte kan inhämtas, får medicinskt nödvändiga ingrepp genast genomföras. Enligt den förklarande rapporten, i vilken man hänvisar till Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin, artikel 8, är det inte endast livshotande situationer som omfattas av undantaget utan även sådana då medicinska ingrepp är nödvändiga och inte kan fördröjas.
Princip 27 framhåller att det särskilt är principerna 8–10 som är tillämpbara på hälso- och sjukvårdsområdet. Därvid nämns att uttalanden som, i enlighet med princip 9, gjorts i förväg skall tillmätas betydelse. Slutligen sägs i princip 28 att särreglering kan vara nödvändig i nationell lagstiftning av hänsyn till den allmänna säkerheten, i brottsförebyggande syfte, av hälsovårdsskäl eller för att värna andra människors fri- och rättigheter.
421
4 Utgångspunkter för en reglering
4.1 Vilka behöver en företrädare?
Behovet av ställföreträdare är nästan undantagslöst kopplat till att en person lider av nedsatt (eller bristande) beslutsförmåga.
Nedsatt beslutsförmåga kan uppstå hos personer med olika former av kognitiva störningar, dvs. störningar som avser intellektuella funktioner och som t.ex. ger sämre koncentration eller svårigheter att planera och hålla ihop tankar. (Kognition skall alltså förstås som den själsliga eller intellektuella verksamhet varigenom iakttagelser blir medvetna och leder till förståelse, tankar och resonerande.) Bl.a. kan sjukdomar på grund av organiska förändringar i hjärnan – t.ex. demenssjukdomar – leda till olika former av sådana störningar.
Beslutsförmågan kan vara påverkad hos personer med psykiska störningar och psykiska sjukdomar liksom hos dem med psykisk utvecklingsstörning. (Utvecklingsstörning betecknas ofta i juridisk terminologi som en form av ”psykisk störning”.) Vidare kan beslutsförmågan påverkas tillfälligt eller under en längre tid till följd av en allvarlig sjukdom eller efter en yttre skada hos en person som inte tidigare har haft några kognitiva störningar.
Man kan inte alltid skilja mellan de olika diagnosgrupperna. En beslutsinkompetent person kan vara både dement och ha en psykisk sjukdom, t.ex. depression eller psykos. En annan beslutsinkompetent person kan vara både psykiskt utvecklingsstörd och dement. Det är emellertid inte alla personer med ovan angivna skador, störningar eller sjukdomar som får en nedsatt beslutsförmåga.
Bland dem som har en nedsatt beslutsförmåga kan personer med demenssjukdomar anses inta en viss särställning. En demens försämras gradvis även om man idag med viss framgång kan behandla symtom med mediciner i en tidig fas av sjukdomen. Detta betyder att behovet av bistånd av ställföreträdare ökar med tiden.
En person med psykisk störning med eller utan funktionshinder kan ha friskare perioder under vilka beslutsförmågan är intakt. Det
Utgångspunkter för en reglering SOU 2004:112
422
finns också möjligheter till varaktiga förbättringar genom behandling eller självläkning. Därför kan behovet av ställföreträdare variera betydligt över tid. Adekvat stöd och träning kan också ge ett ändrat – och ibland ett minskat – behov av stöd från en ställföreträdare.
Även om flera personer med potentiellt behov av ställföreträdare kan råka tillhöra samma diagnosgrupp, kan det vara stora skillnader mellan individer med samma diagnos. Beteenden och symtom kan vara mycket olika hos två personer med samma diagnos. Exempelvis har de olika demenssjukdomarna olika symtom och förlopp hos enskilda individer. Behovet av ställföreträdare måste därför värderas individuellt och inte bara utifrån en diagnos. Graden av funktionshinder liksom livssituationen för den som berörs kan ha betydelse. Behovet kan dessutom vara antingen tillfälligt eller mer permanent.
Utifrån nedanstående siffror (avsnitten B 4.1.1–4.1.4) kan man försiktigt anta att det finns mellan 130 000–170 000 vuxna personer som har mer eller mindre varaktigt nedsatt beslutsförmåga i Sverige idag. Antalet personer kommer att öka under de närmaste årtiondena på grund av att allt fler personer drabbas av demenssjukdomar. Detta kan jämföras med att antalet godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken och förvaltarskap sammanlagt uppgår till ca 56 000 (Kommunförbundets statistik för år 2000).
Utöver den här angivna målgruppen tillkommer personer som till följd av sjukdom eller yttre våld har en tillfälligt nedsatt beslutsförmåga under en kortare tid och då behöver en ställföreträdare som kan ge sitt samtycke till insatser i hälso- och sjukvården (avsnitt B 4.1.5).
4.1.1 Demenssjukdomar
Demens är ett samlande begrepp för sjukligt betingade handikapp som omfattar en förlust av minnes- och tankeförmågor. Den vanligaste formen är Alzheimers sjukdom. Cirka 50–70 % av de demenssjuka har denna form av demens (På väg mot en god demensvård, Ds 2003:47, s. 35). Vid demens är mer än en av hjärnans intellektuella funktioner påverkade. Ett försämrat minne är ofta det som först kan iakttas medan andra tecken kan vara svårare att märka. Vilka funktioner som drabbas är beroende av var i hjärnan sjukdomen har orsakat skador. Olika sjukdomar brukar ge skador i skilda områden av hjärnan. Därför ger vanligen varje demenssjukdom en viss sjuk-
SOU 2004:112 Utgångspunkter för en reglering
423
domsbild. Det finns emellertid också stora variationer mellan olika individer.
Demenssjukdomarna kan delas in i fyra huvudgrupper beroende på var skadan finns (Ds 2003:47 s. 37 ff):
- Hjäss- och tinninglober
Påverkan på hjäss- och tinninglober ger effekter på språk, praktisk förmåga och inte sällan förmåga till tolkning av sinnesintryck. Störningar av minnet och rumsuppfattningen förekommer också. Det abstrakta och logiska tänkandet brukar påverkas, dock inte i lika hög grad. – Alzheimers sjukdom som debuterar före 65 års ålder brukar ge denna sjukdomsbild.
- Pannloberna
Vid sjukdomar som drabbar pannloberna är minnesproblem mindre framträdande. De tidigaste och mest påtagliga effekterna är beteendestörningar och personlighetsförändringar. Tidigt kan man se förändrade känslomässiga reaktioner mot nära anhöriga. Dominerande symtom är nedsatt planeringsförmåga, försämrat omdöme, avtrubbning av känslor och förändrat känsloliv. Drifter och begär blir mer påträngande och den sjuke får allt svårare att kontrollera dem. I början av sjukdomen kan den som drabbats te sig initiativrik, men detta är mer ett utslag av minskat omdöme. Mot slutet av sjukdomen blir den drabbade passiv och oföretagsam. Ibland försvinner talet helt. Pannlobsdemens och i vissa fall alkoholdemens brukar ge dylik påverkan, men ofta finner man något av denna sjukdomsbild också vid demens orsakad av störningar i blodflödet (vaskulär demens).
- Centralt i hjärnan
Vid skador djupt inne i hjärnan blir de psykiska funktionerna långsammare. Muskelrörelser kan bli långsamma och stela. Sjukdomsbilden liknar den som personer med Parkinsons sjukdom har. Förvirringsepisoder är vanliga bland dem som drabbas. Orsaken är ofta demens orsakad av störningar i blodflödet (vaskulär demens).
Utgångspunkter för en reglering SOU 2004:112
424
- Diffust i hjärnan
Vid störningar som finns diffust i hjärnan påverkas minnet, den abstrakta förmågan och rumsuppfattningen. Den som drabbas kan få svårt att hitta ord när han eller hon skall tala. Personer med Alzheimers sjukdom som debuterar efter 65 års ålder brukar lida av sådana problem. Övriga demensformer leder till mer och mer av symtomen när sjukdomen fortskrider.
Hos den drabbade finns i praktiken sällan de ovan berörda symtombilderna i renodlad form. Oftast finner man olika inslag av mer än en av grundtyperna. Demensbilden varierar också mellan olika människor, dvs. även när sjukdomsdiagnosen är densamma. Symtomen kan därutöver variera under olika stadier av sjukdomen.
Man brukar dela upp sjukdomsförloppet i stadierna ”lätt demens”, ”måttlig demens” och ”svår demens”. Vid lätt demens klarar den sjuke ofta att bo i eget boende. Personer med måttlig demens behöver hjälp i vardagen, medan svår demens ger ett hjälpbehov för de flesta dagliga aktiviteter. Dessutom finns ett förstadium (Mild Cognitive Impairment, MCI) med lätta minnes- och tankestörningar som inte ger sociala handikapp. Uppskattningsvis uppgår antalet personer med MCI i Sverige till 90 000–100 000 personer (Ds 2003:47 s. 38). En del personer med förstadium till demens utvecklar dock aldrig sjukdomen.
Risken att insjukna i en demenssjukdom ökar kraftigt med stigande ålder. För år 2003 beräknades – utifrån befolkningsstatistik och kännedom om antalet demenssjuka i olika åldersklasser – antalet individer med demenssjukdomar i Sverige vara ca 139 000 personer, varav ca 8 700 är under 65 år. Med samma beräkningsgrunder antas antalet vara 150 000 år 2010. Mellan 2020 och 2030 beräknas en kraftig ökning till över 200 000 demenssjuka år 2030. Dessa siffror förutsätter dels att de demografiska prognoserna är korrekta och dels att den åldersklass-specifika förekomsten av demens förblir oförändrad (se Demensarbetsgruppens beräkningar och reservationer i Ds 2003:47 s. 39 ff). Antalet nyinsjuknade i demenssjukdom i Sverige är 23 000–24 000 per år. Efter år 2020 beräknas ökningen av antalet nyinsjuknade stiga påtagligt (Ds 2003:47 s. 41).
Demens är, som ovan berörts, inte bara en åldersrelaterad sjukdom. Demens kan utbryta även i yngre år, ibland redan i 35-årsåldern.
Det största behovet av hjälp i form av ställföreträdare torde i allmänhet finnas hos personer med måttlig eller svår demens. Dessa
SOU 2004:112 Utgångspunkter för en reglering
425
kan uppskattas till ca 70 % av de demenssjuka eller närmare 100 000. En prognos för år 2003 visade att 66 000 personer lider av måttlig demens och 32 000 av svår demens. En stor andel, upp till 70 % av personer i äldreomsorgens särskilda boendeformer har en demenssjukdom i olika stadier i sjukdomsförloppet (Ds 2003:47 s. 39 och 115 f).
4.1.2 Andra personer med förvärvade hjärnskador i vuxen ålder
Varje år drabbas cirka 4 000 vuxna människor i Sverige av hjärnskador. Av dessa dör ungefär en tredjedel. En mindre del av dem som överlever får svåra och varaktiga funktionshinder.
Vid olycka eller sjukdom kan hjärnan skadas till en sådan grad att stora delar av intellektet, minnet och handlingsförmågan går förlorade. Detta leder till ett stort behov av stöd och hjälp. De vanligaste förekommande hjärnskadorna är de som uppstår efter en stroke. I dylika fall är visserligen återhämtningsmöjligheterna betydande, men i en del fall blir en stor skada bestående. Bestående allvarliga hjärnskador kan också uppstå efter andra sjukdomar av kroppslig art, t.ex. tumörer och inflammationer. Skadorna kan också ha föranletts av yttre våld, t.ex. trafikskador.
Den offentliga statistiken visar att ca 1 300 vuxna personer med betydande förvärvade hjärnskador fick insatser enligt LSS år 2002. Dessutom tillkommer ett antal personer som har fått hjärnskador till följd av missbruk av beroendeframkallande medel.
4.1.3 Psykiska funktionshinder
Nedsatt psykisk hälsa berör många människor. Vid ansträngningar, uttröttning eller stress kan den psykiska hälsan svikta. I allmänhet repar sig många efter en tids vila eller förändrad livsföring. Djupare eller varaktigare psykisk ohälsa inverkar på ett annat sätt i en persons liv. När problemen blir så omfattande att den enskilde inte bemästrar situationen och då stöd saknas, krävs i många fall psykiatrisk behandling. Personer som lider av sådana funktionsnedsättande och så omfattande psykiska besvär att de har svårt att klara det dagliga livet och därför har behov av vård- eller omsorgsinsatser är en särskild målgrupp bland dem med nedsatt beslutsförmåga.
Utgångspunkter för en reglering SOU 2004:112
426
Personer med långvarig och allvarlig psykisk störning och därav följande funktionshinder dominerar bland dem som omfattas av 1995 års psykiatrireform. I allmänhet är detta personer med långvariga psykoser, men det finns även andra psykiska störningar som kan räknas in, om de medför ett funktionshinder som gör att den enskilde har svårt att klara av sin dagliga livsföring.
Funktionshindren hos dessa personer inbegriper olika samverkande sociala, psykologiska och biologiska faktorer med inbördes varierande styrkeförhållanden. Behoven kan skifta, inte bara olika personer sinsemellan, utan också över tid hos samma person. Det psykiska funktionshindret behöver inte innebära någon påfallande intellektuell nedsättning men kan ge allvarliga handikapp som ofta, efter en tid, kan kompenseras eller upphöra. Däremot påverkas vissa upplevelser av verkligheten. Beteendet kan bli avvikande och relationerna till andra försvåras (Välfärd och valfrihet? Slutrapport från utvärderingen av 1995 års psykiatrireform, Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1999:1, s. 33).
Uttalade funktionshinder hos en person med t.ex. schizofren sjukdom tar sig ofta uttryck i kontaktskygghet – personen tenderar att leva i en ”egen värld” och kan av andra uppfattas som sturig och onåbar. Kommunikationen kan vara svårförståelig, och den drabbade kan ha ovanliga föreställningar om världen. Hörselhallucinationer kan plåga den sjuke. Aggressiva utfall för att bli kvitt plågoandarna kan av omgivningen uppfattas som hot och skapa rädsla. Det finns också avvikelser i beteenden och klädsel eller en bristande ordning som drar till sig uppmärksamhet.
Mindre uttalade funktionshinder å andra sidan kan vara tillräckliga för att skapa svårigheter för personen att klara det dagliga livet. Dessutom kan det finnas problem att hävda sina rättigheter och att upprätthålla nära relationer. Ett kontinuerligt medicinbehov kan förekomma med risk för biverkningar som ytterligare påverkar förmågan att leva normalt.
Personer som inte har en psykotisk problematik kan ändå ha ett omfattande psykiskt funktionshinder. Svåra fobiska tillstånd kan hindra en person från att gå ut ur sin bostad, och tidvis återkommande depressioner kan slå ut en person från arbetslivet under längre eller kortare perioder. Relationerna till bl.a. anhöriga påverkas alltid.
År 1999 uppskattade Socialstyrelsen efter genomgång av inventeringar från kommunerna att antalet psykiskt funktionshindrade personer i riket är 40 000–46 000 personer. Det motsvarar ca 0,6 procent
SOU 2004:112 Utgångspunkter för en reglering
427
av befolkningen som är 18 år och äldre. I städerna är andelen större. Den officiella statistiken visade att ca 1 800 personer av de berörda får LSS-insatser men att ytterligare ca 4 800 personer hade sökt eller hade behov av LSS-insatser (Välfärd och valfrihet? s. 37). Inventeringarna visade också att av målgruppen hade 50 % behov av hjälp i sin dagliga livsföring. Endast 17 % hade ett arbete (inkl. skyddat arbete). Senare statistikuppgifter ger vid handen att ca 2 700 personer har LSS-insatser av kommunen p.g.a. psykiska funktionshinder, de flesta i åldrarna 33 till 65 år (Funktionshindrade personer – insatser enligt LSS år 2002, Socialtjänst 2003:2).
4.1.4 Utvecklingsstörning, autism och autismliknande tillstånd
Utvecklingsstörning uppstår praktiskt taget alltid som en följd av en hjärnskada som hämmar begåvningsutvecklingen. I ett litet antal fall är orsaken inte en hjärnskada. Det är då nästan alltid fråga om lätt utvecklingsstörning. En hjärnskada kan ha olika lokalisering och omfattning. En utbredd skada i hjärnbarken, där hjärncellerna finns koncentrerade, ger stora inlärningssvårigheter, medan en mer lokal skada ger specifika inlärningssvårigheter eller ingen hämning av begåvningsutvecklingen alls.
Hjärnskadan som ger störningar i begåvningsutvecklingen finns nästan alltid redan från födelsen. Skadan kan ha en genetisk grund, som vid Downs syndrom, men den kan också vara orsakad av yttre påverkan i fosterstadiet såsom infektioner, hämmande av blod- eller näringstillförsel till fostret eller någon gång gravt missbruk hos modern. Hjärnskadorna kan också uppstå vid för tidig födsel eller i samband med förlossningen. Utvecklingsperioden, dvs. den tid under vilken bristen eller skadan inträffat, är enligt förarbeten till LSS i allmänhet åren före 16 års ålder (prop. 1992/93:159 bil 1 s. 167).
De som är drabbade av en utvecklingsstörning utgör en heterogen grupp där funktionshindret kan se väldigt olika ut och ta sig olika uttryck. En del personer har förutom utvecklingsstörningen andra funktionshinder som ibland också hindrar inlärningsförmågan, som syn- och hörselhandikapp. Man brukar dela in utvecklingsstörning i tre kategorier: lindrig utvecklingsstörning, måttlig utvecklingsstörning och svår utvecklingsstörning.
Utgångspunkter för en reglering SOU 2004:112
428
Graden av utvecklingsstörning nivåbedöms utifrån en persons svårigheter att klara de krav han eller hon möter i vardagslivet. Ett barn eller en vuxen med utvecklingsstörning befinner sig alltid i utveckling, i likhet med andra personer. Man måste därför vara försiktig med att placera någon mer eller mindre definitivt på en viss nivå av störningsgrad. Bedömningen kan omprövas gång på gång, även om de skador i centrala nervsystemet som ger en hämning i begåvningsutvecklingen alltid kommer att finnas kvar och utvecklingsstörningen har en livslång varaktighet.
En form av hjärnskada som kan ge utvecklingsstörning är autism av olika slag eller autismliknande tillstånd. Enligt förarbetena till LSS avses härmed sådana djupgående störningar i fråga om social förmåga, kommunikation och beteende som medför allvarligt funktionshinder i fråga om psykosocial eller pedagogisk anpassning (prop. 1992/93:159 bil 1 s. 167). Barn och vuxna med autism har stora svårigheter att uppfatta och förstå socialt samspel. De uppfattar inte omvärlden som andra och kan därför inte delta i samspel och i olika uppgifter som andra, t. ex. i skola, arbete och familj. Man kan säga att de inte rör sig i samma upplevda verklighet som andra.
År 2002 var det ca 25 000 personer över 23 år med utvecklingsstörning, autism och autismliknande tillstånd (personkrets 1) som hade någon form av insats enligt LSS p.g.a. sitt funktionshinder (Funktionshindrade personer – insatser enligt LSS år 2002, Statistik Socialtjänst 2003:2).
4.1.5 Patienter med nedsatt beslutsförmåga inom den somatiska hälso- och sjukvården – exempel på situationer och tillstånd
Det finns en hel rad olika tillstånd där somatisk sjukdom eller dess behandling påverkar en patients kognitiva förmåga. Det påverkade tillståndet kan vara tillfälligt (dvs. i anslutning till något enstaka akut tillfälle) eller pågå under längre tid. Det kan också variera under dygnet eller vara mera permanent.
Det rör sig i första hand om tillstånd där hjärnan och dess funktioner är påverkade. Vid exempelvis demenssjukdomar, stroke eller hjärntumörer kan de kognitiva funktionerna vara påverkade till den grad att beslutsförmågan är nedsatt. I vissa fall finns en variation över dygnet, oavsett behandling, som kan bero av hur trött patienten är eller hur påverkad i form av ångest eller oro. I andra fall kan
SOU 2004:112 Utgångspunkter för en reglering
429
mediciner påverka beslutsförmågan, t.ex. vid avsvällande behandling i samband med hjärntumörer, då den kognitiva förmågan kan återkomma. Vid stroke kan funktionerna successivt komma tillbaka i samband med en rehabiliteringsprocess.
Även vid ett tillstånd hos i övrigt helt opåverkade individer kan förmågan till beslutsfattande vara nedsatt. Exempel på detta kan vara hög feber, diabeteskoma, epileptiska anfall eller tillstånd i samband med en hjärnskakning. Också vid förgiftningstillstånd som kan härledas till olycksfall eller självmordsförsök kan medvetslöshet göra att patienten under kortare eller längre tid har en nedsatt beslutskompetens. Vid trafikolyckor och andra våldsamma olyckor inträffar ofta hjärnskador eller stora kroppsliga skador som leder till att den kognitiva förmågan är tillfälligt eller permanent nedsatt.
Ibland bidrar behandlingen i sig till patientens nedsatta beslutsförmåga. Så är fallet vid nedsövning i samband med operationer, men det kan också ske postoperativt på en intensivvårdsavdelning då man håller en patient nedsövd under en längre tid för att möjliggöra en komplicerad medicinsk behandling, t.ex. med respiratorinsatser.
Perioder med kognitiv nedsättning kan vara förutsägbara, t.ex. i samband med operativa ingrepp, men många gånger är det akuta tillstånd som inte går att förutspå. Hos patienter med en instabil diabetes eller epilepsi, där man inte har en tillfredsställande kontroll över epilepsianfallen, kan det finnas en viss möjlighet att förutsäga perioder med nedsatt beslutsförmåga.
Vid vård i livets slutskede sker ofta en successiv kroppslig försämring, ibland kombinerad med en mental påverkan i form av trötthet och allt kortare perioder med vakenhet. Ibland ses också kortare eller längre perioder av mer eller mindre uttalad förvirring som en följd av psykisk påverkan, påverkan av kroppsliga nedbrytningsprodukter eller som biverkan av läkemedel, exempelvis morfin. I vissa fall kan oron vara mycket stark och i mycket ovanliga fall är de fysiska smärttillstånden inte möjliga att lindra. Man kan då behöva tillgripa intermittent eller kontinuerlig sedering. Detta betyder att man med hjälp av läkemedel sänker medvetandenivån ända ned till att patienten är sövd.
Utgångspunkter för en reglering SOU 2004:112
430
4.2 Riktlinjer
Förslag: Instituten godmanskap och förvaltarskap bör kompletteras med nya, mindre formella stödformer i särskild lagstiftning avsedda för vuxna personer med bristande beslutskompetens. Reglerna om gode män och förvaltare i föräldrabalken skall därvid bilda basen i ett samordnat system om regler för ställföreträdarskap.
Ökade möjligheter skall finnas för den enskilde att för framtida sjukdomstillstånd och liknande situationer utse ställföreträdare i t.ex. fullmakter. Personer som vid en bedömning i det enskilda fallet saknar beslutskompetens och som inte har en behörig företrädare skall utan domstols- eller myndighetsbeslut kunna förses med en ställföreträdare på vissa kärnområden där den enskilde är i oundgängligt behov av representation. Hjälpvilliga anhöriga skall kunna representera en sådan person utan särskilt förordnande.
För hjälpbehövande personer med bibehållen beslutskompetens skall ställföreträdare utses endast i den mån den enskilde inte själv kan eller vill bli företrädd på annat sätt.
De hjälpbehövandes autonomi och frivilliga medverkan samt respekten för de hjälpbehövandes värdighet skall stå i förgrunden för lagstiftningen. Även beslutsinkompetenta personers viljeyttringar måste beaktas.
Behovet av regler om ställföreträdare för vuxna
Det är uppenbart att barn behöver ställföreträdare som fattar beslut på barnets vägnar. Regleringen av detta faller i princip vid sidan om utredningens uppdrag. Också vuxna kan emellertid som nyss redovisats av olika skäl ha en mer eller mindre begränsad funktionsförmåga som avspeglas i brist på kapacitet att ta ställning i egna angelägenheter, personliga eller ekonomiska. De kan då sägas bli i behov av skydd i tre riktningar: mot att bli förbisedda och ställda utanför de rättigheter som tillkommer dem, mot att skada sig själva genom att handla oöverlagt eller insiktslöst och mot att bli utnyttjade av människor i deras omgivning. Sådana personer får alltså behov av hjälp av någon annan, som också kan representera dem. Detta behov tillgodoses enligt gällande rätt främst genom gode män och förvaltare enligt reglerna i föräldrabalken.
Föräldrabalkens reglering är emellertid inte fullständig. Det är ovisst hur långt behörigheten för en god man eller en förvaltare kan
SOU 2004:112 Utgångspunkter för en reglering
431
sträcka sig i fråga om den enskildes personliga angelägenheter. Särskilt besvärande är osäkerheten på hälso- och sjukvårdens område. Det är nu utredningens ambition att föreslå en heltäckande ordning som tillgodoser de praktiska behoven. Även på andra punkter har reformbehov gjort sig gällande.
Ett centralt begrepp på området är beslutsförmåga (beslutskompetens). Det kan enklast definieras som en mental förmåga att ta ställning i en rättslig angelägenhet. Behovet av stöd är emellertid inte begränsat till dem som helt saknar en sådan förmåga. Som framgår av föräldrabalken är det motiverat med hjälp i beslutsfattandet även för dem som i och för sig är beslutskapabla, men vars personliga förmåga på olika sätt och i olika grad är nedsatt eller försvagad. Kapaciteten kan också växla både över tid och med fråga.
Finns beslutskompetensen kvar, fastän försvagad, bör samhället gripa in och sörja för ett representantskap endast om inte andra arrangemang, grundade på den enskildes medverkan, kan kompensera svagheten. Annorlunda ligger det till när beslut skall fattas för någon som då är utan beslutskompetens. Här måste samhället – direkt eller indirekt – genom lagstiftning, eventuellt kompletterad med domstols- eller myndighetsbeslut, i princip peka ut en ställföreträdare som – inom utstakade gränser – tar över den enskildes beslutsfattande. Det kan inte accepteras att enskilda tar åt sig denna roll på eget bevåg utan rättsligt stöd. Utredningen kan alltså inte ansluta sig till en mening som har kommit till uttryck under överläggningarna med en intresseorganisation, att det skulle innebära ett obehörigt intrång i beslutsoförmögnas rättighetssfär att förse dem med en ställföreträdare. Tvärtom handlar det om att utrusta dessa utsatta personer med ett nödvändigt skydd – låt vara att detta måste hanteras på hänsynsfullt och rättssäkert sätt.
Regleringens framtida karaktär
Vad saken gäller är inte minst att finna personer som på ett klokt sätt kan identifiera sig med den hjälpbehövande och handla med lojalitet mot dennes önskemål och värderingar. Tankarna går då gärna till den behövandes närstående eller andra för vilka han eller hon har ett speciellt förtroende. Många svarar dock inte mot idealbilden av en osjälvisk, inkännande och kompetent ställföreträdare för en annan människa. En reglering av ställföreträdarskapet för vuxna med hjälpbehov kan därför inte laborera med enkla, entydiga lösningar utan
Utgångspunkter för en reglering SOU 2004:112
432
måste följa delvis olika linjer och förses med modifikationer och reservutvägar. Att detta gör det rättsliga stoffet svårare att överblicka och tillämpa än önskvärt är en konsekvens svår att undvika.
Det är emellertid inte nu tal om någon total omstöpning av reglerna i föräldrabalken om företrädare för vuxna som helt saknar eller endast har svag beslutsförmåga. Bestämmelserna där bör bilda utgångspunkten för regleringen. Utredningens direktiv ger inte mandat för någon genomgripande omprövning.
Principer
Utredningen vill ge sin anslutning till de principer för skyddet av vuxna inkapabla personer som har dragits upp i Europarådets rekommendation i ämnet och som också måste sägas prägla den svenska lagstiftningen efter de senaste reformerna. Det innebär främst att lagstiftaren har att slå vakt om de enskildas autonomi, om frivillighet från deras sida och om respekten för deras mänskliga värdighet. Det kan ligga nära till hands att göra en anknytning till 1990-talets reformarbete inom handikappolitiken: stödet till dem som har funktionshinder syftar till att stärka den enskilde till självständighet och självbestämmande snarare än att enbart ge vård och omsorg.
Som ett utslag av dessa grundtankar bör man sålunda överväga större möjligheter än i dag för de enskilda att i förväg ge rättsligt besked om vad som skall gälla om bestämmandet i deras angelägenheter sedan de har drabbats av beslutsoförmåga. Viljeyttringar bör vidare i viss utsträckning beaktas även när de kommer från beslutsinkompetenta. Detta inrymmer framför allt att man tar avstånd från fysiska tvångsmedel som ett utfall av det ställföreträdande beslutsfattandet (om det inte finns särskilt lagstöd för detta).
Om en person anses vara i det mentala tillståndet att han inte har kapacitet att fatta ett visst beslut saknar han i princip också ”rättslig handlingsförmåga” därvidlag. Rättslig handlingsförmåga kan emellertid frånkännas en person mera generellt, bl.a. genom ett rättsligt beslut. Kompetensen att med bindande verkan ingå rättshandlingar saknas då i större eller mindre omfattning tills vidare, utan att någon bedömning görs av den faktiska beslutsförmågan i det konkreta fallet. Denna innebörd hade den tidigare tillämpliga omyndighetsförklaringen och har alltjämt ett beslut om att anordna förvaltarskap för en person. Det kan utifrån den förut nämnda principen om den enskildes autonomi finnas skäl att fortsätta på den år 1988 inslagna
SOU 2004:112 Utgångspunkter för en reglering
433
vägen att så långt möjligt undvika att genom rättsliga beslut med generell verkan beröva någon rättshandlingsförmågan.
Möjligheter för den enskilde att peka ut en ställföreträdare i förväg med sikte på en situation då han är beslutsoförmögen medför att man i viss utsträckning skjuter tillbaka de myndighetsetablerade godmans- och förvaltarinstituten. Detta kan motiveras – förutom av omtanke om den enskildes självbestämmanderätt – av en önskan att hålla tillbaka det allmännas ansträngningar och kostnader för skyddet av de hjälpbehövande. På så sätt kan man delvis balansera den belastning på kommunernas ekonomi och på kadern av offentligt rekryterade stödpersoner som torde bli en oundviklig följd av den i det föregående redovisade ökningen av antalet hjälpbehövande demenssjuka.
Trycket på de offentliga stödformerna kan mildras också om man inför en delvis direktgrundad behörighet för anhöriga att företräda de sina när dessa saknar förmåga att själva hantera sina angelägenheter. En sådan ordning torde ansluta till en vanlig uppfattning om de anhörigas roll och ge denna legitimitet, utan att man behöver anlita en procedur som kan uppfattas som byråkratisk och besvärande. Naturligtvis får förutsättas att den stora majoriteten av anhöriga både är lojal mot sina närstående och kompetent att ha hand om frågor som gäller dem.
En ställföreträdarroll för de anhöriga utan en föregående prövning är emellertid långt ifrån oproblematisk. Den bör därför begränsas till särskilt angivna områden. Det är främst två kriterier som bör vara vägledande vid avgränsningen. Dels bör beaktas att de anhöriga, typiskt sett, kan väntas vara särskilt förtrogna med den hjälpbehövandes personlighet och bakgrund och då också med hans mera djupliggande önskemål i främst icke-ekonomiska frågor. Dels är det naturligt att på det ekonomiska planet fästa avseende vid angelägenheter som hör till livets vardag och inte kräver någon speciell sakkunskap. Behörigheten bör också avgränsas så att man för vissa kategorier hjälpbehövande, t.ex. allvarligt demenssjuka, ofta över hela linjen av angelägenheter kan klara sig med en anhörigföreträdare och inte för en del frågor behöver ordna godmanskap.
Utifrån det angivna betraktelsesättet föreslår utredningen regler om behörighet för anhöriga i denna egenskap dels inom hälso- och sjukvården, dels inom socialrätten och dels i fråga om ekonomisk förvaltning av rutinbetonad karaktär. För en närmare motivering hänvisas till avsnitten B 7.1, 8.12.4 och 10.3.1.
Utgångspunkter för en reglering SOU 2004:112
434
Ytterligare om de anhörigas roll
Att utredningen lanserar de anhöriga som ställföreträdare för vuxna i flera sammanhang får inte uppfattas så att de anhöriga skall få en ny eller utbyggd ansvarsbörda i förhållande till äldre anförvanter eller till andra i behov av vård och stöd. Vad det handlar om är att öppna en möjlighet för de anhöriga att lämna stöd där ett sådant faller sig naturligt för dem. I mångt och mycket blir innebörden att åtaganden för de närstående som redan förekommer i det praktiska livet får en rättslig grund och avgränsning.
Någon rättslig skyldighet för en anhörig att åta sig ett ställföreträdarskap föreslås alltså inte. I vissa fall kan den anhörige bli tillfrågad om han eller hon vill utöva uppgiften, i andra fall får vederbörande själv ta initiativet. Om inte förr kommer frågan upp när godmanskap eller förvaltarskap aktualiseras i ett läge då en anhörig är före i turordningen att företräda den berörde. På motsvarande sätt står det i princip den anhörige fritt att lämna ett ställföreträdarskap som han har utövat under någon tid. I största möjliga utsträckning bör dessa frågor behandlas på ett informellt och smidigt sätt av berörda myndigheter och institutioner, med ett minimum av formaliteter.
Som en modifikation av tesen om frivillighet får uppfattas att den som har tagit i anspråk en viss behörighet inte kan gå helt fri från visst ansvar som följer med de uppgifter som han sköter. Hur man t.ex. skall se på den anhöriges skyldighet att lämna uppgifter för sin huvudman kommer att behandlas särskilt längre fram (se avsnitt B 10.3.4).
Regelstrukturen
Reglerna om ställföreträdare på de särskilda områden som har nämnts tidigare – vilka omfattar även andra bestämmelser än dem som gäller anhörigas behörighet – blir enligt utredningens bedömning så speciella och utförliga att de kräver reglering i lagar vid sidan av föräldrabalken. Som en nyhet lanserar utredningen, som redan antytts, förslag om fullmakter med tanke på kommande tillstånd av beslutsinkompetens. Reglerna om detta, som i det väsentliga förutsätter agerande utan medverkan av myndigheter, har knappast sin plats i föräldrabalken, utan föreslås bli upptagna i en särskild lag. Även i andra fall får man räkna med speciella föreskrifter om ställföre-
SOU 2004:112 Utgångspunkter för en reglering
435
trädare för vuxna i olika lagar, t.ex. när det gäller medgivande till forskning på person. Som förut nämnts bör emellertid regler om gode män och förvaltare i föräldrabalken bilda bas för normerna om ställföreträdare för beslutsoförmögna och andra som behöver stöd från en representant. Detta innebär att reglerna i föräldrabalken skall tillämpas om och i den mån de särskilda bestämmelserna inte gäller. Dessutom är dessa särskilda regler enligt förslaget kopplade till de allmänna föräldrabalksreglerna på så sätt att som ställföreträdare i sista hand utpekas god man (förvaltare) enligt föräldrabalken. Det är självfallet angeläget att de olika föreskrifterna om ställföreträdarskap är samordnade i sak.
Den valda uppläggningen kan sägas ge en ganska splittrad bild av reglerna om företrädare för vuxna med bristande beslutsförmåga. Ett alternativ skulle vara att – åtminstone vid sidan om föräldrabalkens regler – samla merparten av reglerna i en (eller möjligen två) ställföreträdarlagar. En sådan lag skulle innehålla dels bestämmelser gemensamma för olika ämnesområden, dels särskilda föreskrifter för vissa områden.
Från systematisk synpunkt ter sig en sådan modell överlägsen. Den skulle dock enligt utredningens mening knappast ge motsvarande praktiska fördelar. Beroende på hur långt samordningen drivs blir lagen invecklad och svåröverskådlig. De som verkar inom ett visst område torde inte sällan finna det enklare att ha tillgång till en författning i företrädarfrågorna som gäller enbart det området, t.ex. hälso- och sjukvården, eller till bestämmelser i dessa frågor som är integrerade med övriga föreskrifter på området. Över huvud taget är det knappast möjligt att renodlat tillämpa vare sig en modell med gemensamma regler eller en ämnesspecifik fördelning av stoffet. Utredningens uppläggning får närmast ses som en kompromiss mellan de två lagstiftningsmetoderna. Ett särskilt skäl för utredningens ståndpunkt är att dess förslag innehåller flera nyheter vars hållbarhet måste prövas i praktiken och utvärderas. Inför eventuella framtida ändringar kan det visa sig vara en positiv sak att inte de olika delarna har fogats samman alltför hårt.
En viktig aspekt gäller allmänhetens möjligheter att bilda sig en uppfattning om vad som gäller på området. Det kan tyckas olägligt att t.ex. en anhörig måste ta del av flera olika lagar för att få klart för sig i vad mån han kan representera en hjälpbehövande i olika frågor. Frågan är dock om människor är mycket hjälpta av att finna reglerna i en rätt omfattande lag med olika sjok av gemensamma och särskilda bestämmelser. Hur som helst måste allmänheten in-
Utgångspunkter för en reglering SOU 2004:112
436
formeras om ställföreträdarreglerna, särskilt om möjligheterna att utan direkt inblandning från myndighetshåll ordna frågan. Här finns en viktig uppgift för advokater, banker, konsumentvägledare och andra professionella rådgivare och för socialtjänsten. För dessa rådgivare torde det verkligt viktiga inte vara den rent tekniska fördelningen av paragraferna utan det förhållandet att de lösningar som lagstiftaren väljer i sak är överensstämmande så långt det är möjligt och lämpligt.
Nordisk rättslikhet
De nordiska ländernas lagstiftning om ställföreträdarskap på det familjerättsliga området har inte kommit till efter nordiskt samarbete. Som framgår av tidigare redogörelse är olikheterna i vissa hänseenden avsevärda, men det existerar också väsentliga likheter. Det gäller bl.a. förutsättningarna för att anordna olika former av ställföreträdarskap för vuxna. Olikheterna hänför sig ibland mera till skiljaktig terminologi än till val av lösning i sak. När nu både Sverige och Norge planerar reformer inom rättsområdet finns det goda skäl att sträva efter en större nordisk rättslikhet än vad som f.n. förekommer. Om detta förelåg enighet vid det möte mellan företrädare för de nordiska justitiedepartementen och de tillsatta utredningarna som ägde rum i Oslo i september 2003.
4.3 Samspel mellan den enskilde och hans ställföreträdare i fråga om behörigheten
Behörigheten att företa rättshandlingar för en person, här kallad den enskilde, när denne har en ställföreträdare kan gestalta sig på flera olika sätt, beroende på vilken medverkan som förutsätts från den enskildes respektive företrädarens sida. Här lämnas en översikt över de olika möjligheterna, dock utan anspråk på fullständighet. De olika fallen exemplifieras, i de flesta fallen från gällande rätt.
1. Den enskilde beslutar trots brist på beslutsförmåga.
I det följande föreslås att anhöriga skall kunna företräda en enskild inom bl.a. hälso- och sjukvården. Besitter den sjuke själv beslutskompetens i en fråga, tar han emellertid ensam ställning i denna.
SOU 2004:112 Utgångspunkter för en reglering
437
Saken kan också uttryckas så att ställföreträdarskapet inte aktualiseras förrän beslutsinkompetens har konstaterats. – I vissa fall kan den enskilde ha ensam behörighet trots avsaknad av vanlig beslutskompetens. Det gäller t.ex. fall av överklagande som har att göra just med frågan om vederbörandes psykiska status (se t.ex. 44 § lagen [1991:1128] om psykiatrisk tvångsvård). Här kan också hänvisas till 21 kap. 1 § rättegångsbalken. En ställföreträdare kan ha parallell behörighet.
2. Ställföreträdaren beslutar ensam.
Detta kan sägas vara normalfallet enligt gällande rätt, dels när den enskilde har god man men saknar egen beslutskompetens i fråga om rättshandlingen, dels när den enskilde har förvaltare. (Se dock punkt 6 nedan.)
3. Ställföreträdaren och den enskilde kan, var och en för sig, fatta beslut i en viss fråga.
Enligt den danska værgemålsloven (§ 5) handlar ställföreträdaren för en hjälpbehövande vuxen, værgen, självständigt på den enskildes vägnar, samtidigt som den enskilde behåller sin rättsliga handlingsförmåga. (Værgen är dock i princip skyldig att samråda med den enskilde.)
4. Ställföreträdaren kan besluta med samtycke från den enskilde, medan denne kan besluta ensam i frågan.
Denna ordning gäller enligt svensk rätt, när en beslutsförmögen person har god man. Är det fråga om rättshandlingar för den dagliga hushållningen, blir emellertid samtyckeskravet uttunnat, och situationen är närmast den som anges under punkt 3.
5. Positiv samstämmighet mellan den enskilde och ställföreträdaren krävs för ett giltigt beslut.
En variant av detta kan sägas vara att den enskilde inte kan besluta på egen hand, att ställföreträdaren kan fatta beslut, men att detta måste biträdas av den enskilde för att få rättsverkan. – Vid samværgemål enligt dansk rätt handlar samværgen och den enskilde i förening.
Utgångspunkter för en reglering SOU 2004:112
438
6. Ställföreträdaren för en beslutsinkompetent person kan fatta visst slag av beslut utan stöd av (giltigt) samtycke från den enskilde, men denne har möjlighet att motsätta sig beslutet genom en ren viljeyttring.
Detta torde vara rättsläget i den mån en ställföreträdare enligt gällande rätt alls kan medge en behandlingsåtgärd inom den somatiska sjukvården. Ett annat exempel kan hämtas från läkemedelslagen om klinisk läkemedelsprövning. Enligt de nya bestämmelserna kan en beslutsinkompetent patient med rättslig verkan motsätta sig en prövning som har medgetts av hans ställföreträdare.
7. Ställföreträdaren är den behörige att bestämma i vissa angelägenheter men medger att den enskilde utövar beslutanderätten, i det särskilda fallet eller mer generellt.
Se 11 kap. 10 § och 14 kap. 14 §föräldrabalken. Samtycket verkar som en, låt vara återkallelig emanicipation inom vissa gränser. Jfr 9 kap. 5 § och 13 kap. 13 §föräldrabalken.
8. Ställföreträdarens samtycke krävs för giltigheten av ett beslut som kan fattas (enbart) av den enskilde, förutsatt att denne har beslutskompetens.
Kategorin har beskrivits utifrån stadgandena i 7 kap. 3 § äktenskapsbalken om äktenskapsförord resp. 17 kap. 2 § ärvdabalken om arvsavsägelse (se NJA II 1988 s. 491–495). Se vidare C 2.2.
9. Den enskilde kan på grund av bristande beslutskompetens inte ta ställning, men frågan anses vara av så personlig art att inte heller ställföreträdaren är behörig att fatta beslut.
Fallet kommer närmare att behandlas i avsnitt B 5.2. Som exempel kan nämnas att en kvinna som söker abort själv måste vara beslutskompetent beträffande ingreppet och inte kan låta beslutanderätten gå över på en ställföreträdare. Konsekvensen av den dubbla bristen på behörighet blir antingen att den tilltänkta åtgärden inte alls kan företas eller att det ställföreträdande beslutsfattandet övergår till någon tredje part, såsom en myndighet eller en läkare, eller att samtyckeskravet bortfaller (4 kap. 5 och 5 a §§ FB angående adoption).
SOU 2004:112 Utgångspunkter för en reglering
439
Som framgår uppvisar redan gällande rätt ett stort antal beslutskonstellationer för fall då ställning skall tas för en person som helt saknar eller enbart har begränsad beslutskapacitet. Ytterligare alternativ får i och för sig övervägas, bl.a. därför att nya beslutssituationer aktualiseras genom utredningens förslag. Risken för missförstånd om vad som gäller i olika fall torde emellertid inte vara försumbar. Starka skäl måste därför kunna anföras till stöd för att utöka beslutsmenyn ytterligare.
441
5 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
5.1 Gränsdragningen mellan godmans- och förvaltarinstituten, främst avseende ekonomiska angelägenheter
Förslag: Den enskildes självbestämmanderätt inom ramen för ett godmanskap skall inte inskränkas. En rättshandling som en god man företar inom ramen för förordnandet men utan den enskildes samtycke skall anses bindande för den enskilde, om denne uppenbart har saknat förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening. Rätten skall kunna besluta att inhämta läkarintyg som utvisar om och i vilken utsträckning den enskilde har förmåga i nämnda avseenden.
Tillämpningsområdet vidgas för regeln om presumerat samtycke i nuvarande 11 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken.
Möjligheterna att anordna förvaltarskap i ekonomiska angelägenheter skall finnas kvar men vidgas inte. Ett uttryckligt villkor för anordnande av förvaltarskap skall vara att ett sådant ställföreträdarskap är påkallat för att hindra att den enskildes ekonomi utsätts för väsentliga risker eller att han eller hon utnyttjas ekonomiskt på ett otillbörligt sätt.
Uppdragen för ställföreträdarna enligt 11 kap. föräldrabalken bör avgränsas med hjälp av begreppen ekonomiska och personliga angelägenheter. Uppgifterna att bevaka den enskildes rätt och företräda denne i de angelägenheter som omfattas av uppdraget är att se som självklara inslag i respektive uppdrag.
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
442
Godmanskap kontra förvaltarskap
Åt dem som helt saknar eller enbart har nedsatt förmåga att hantera sina egna angelägenheter erbjuder föräldrabalken stöd genom att det anordnas godmanskap eller förvaltarskap. Ingendera institutet förutsätter egentligen att den hjälpbehövande saknar beslutskompetens i den bemärkelse som begreppet används här. Skillnaderna visar sig dels i fråga om förutsättningarna för användning, dels i fråga om rättsverkningarna. Stöd genom god man kan sägas bygga på acceptans från huvudmannens sida, både vid igångsättandet och under genomförandet. Utan att det klart framgår av lagtexten torde emellertid godmanskap kunna beslutas och fungera för den som saknar beslutsförmåga, t.ex. som följd av demenssjukdom. Förvaltarskap, som ersatte omyndighetsförklaring, är en sista utväg och kan genomdrivas mot den enskildes vilja. Av förarbetena framgår att institutet i huvudsak är tänkt för fall då den enskilde genom sin okontrollerade aktivitet undergräver sin ekonomi, t.ex. med ansvarslösa uttag från bankkonto, eller annars skadar sig själv. Godmanskap innebär i sig inte förlust för den enskilde av rättshandlingsförmågan men öppnar för självständiga beslut från den gode mannens sida i situationer då den enskilde saknar (faktisk) beslutskompetens. Så långt ett förvaltarskap sträcker sig utsläcker det tills vidare, och utan att någon bedömning görs visavi den konkreta rättshandlingen, den enskildes rättshandlingsförmåga. – I övriga nordiska länder använder man inte, som i vårt land, en särskild beteckning på representanten när huvudmannen genom domstolsbeslut fråntas den rättsliga handlingsförmågan.
Direktiven
Enligt direktiven skall det utredas om reglerna för när förvaltarskap respektive godmanskap skall anordnas fungerar väl i praktiken och om det finns skäl att vidga möjligheten att anordna förvaltarskap. Det sägs att problem kan uppkomma i de situationer där någon är ur stånd att uttrycka sin mening eller där denna annars inte kan inhämtas; frågan är om en god man då utgör ett tillfredsställande skydd för den enskilde.
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
443
Föräldrabalkens regler en stomme
Som har framgått redan av avsnitt B 4.2 och som kommer att utvecklas i flera följande avsnitt föreslår utredningen på vissa områden särskilda regler varigenom nya kategorier av ställföreträdare introduceras, bl.a. anhöriga (utan särskilt förordnande). På det ekonomiska området gäller det främst förslaget om fullmakter som den enskilde ställer ut med sikte på en kommande situation då han har förlorat sin beslutskompetens (framtidsfullmakter) och förslaget om direkt på lag grundad behörighet för anhöriga att sköta vardagsnära ekonomiska angelägenheter för en hjälpbehövande. Det är en förhoppning att denna utbyggnad av ställföreträdarregleringen skall reducera behovet att förordna gode män och förvaltare enligt föräldrabalken och därmed också i någon mån de problem som tillämpningen av dessa institut kan ha gett upphov till. Reglerna i föräldrabalken om god man och förvaltare skall emellertid, är tanken, alltjämt bilda stommen i regelverket om representanter för vuxna.
Enkätsvar
I sin enkät till överförmyndarna har utredningen ställt frågan om det finns skäl att vidga möjligheterna att anordna förvaltarskap. En säker majoritet av dem som svarat har funnit att det inte finns sådana skäl, medan en ganska betydande minoritet – med varierande argument – har haft motsatt ståndpunkt. Alternativa förslag har förts fram, bl.a. om möjlighet att inom ramen för ett godmanskap begränsa den enskildes handlingsmöjligheter, t.ex. genom spärr för bankuttag.
Vidgade möjligheter till förvaltarskap? Förstärkning av god mans position?
Om en person saknar förmågan att samtycka till rättshandlingar torde i dag i anslutning till motivuttalanden i första hand väljas ett godmanskap, inte ett förvaltarskap. Bortsett från att lagtexten i 11 kap. 4 och 5 §§ FB beträffande den enskildes tillstånd inte är entydig, blir den situation som en god man då ställs inför ibland svår att hantera: när vågar han handla utan samtycke och kan han vänta sig att tredje man godtar en sådan rättshandling? Det skulle onekligen underlätta ställföreträdarens förvaltning, om dessa fall – åtminstone om de rör
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
444
ekonomiska frågor – fördes över till förvaltarskap och ställföreträdaren därmed kunde luta sig mot ett klart besked om beslutsbefogenheten, ett besked som gäller tills vidare.
En sådan ändring av rättsläget skulle emellertid stå dåligt samman med de riktlinjer för ställföreträdarregleringen som utredningen drog upp i avsnitt B 4.2 och som rekommenderar långtgående respekt för den enskildes autonomi. Från denna utgångspunkt borde förvaltarskapet, som det också torde vara tänkt, i första hand vara en resurs att stoppa rättshandlingar från den enskildes sida till skada för honom själv. Något sådant behov finns emellertid mestadels inte i det typfall som nu är för ögonen (jfr rättsfallet NJA 1978 s. 350). I stället är det angeläget att undvika ett beslut, nämligen om förvaltarskap, som av den enskilde och hans eller hennes omgivning ofta upplevs som förödmjukande och som i gränsfall kan komma att i onödan förta den enskildes handlingsfrihet. Utredningen ställer sig därför avvisande till tanken att vidga området för förvaltarskap.
Från principiell synpunkt skulle det vara lättare att välja den danska konstruktion som har beskrivits i avsnitt B 4.3 punkt 3 och som för svensk del skulle innebära att en god man alltid skulle ha en självständig befogenhet att handla på den enskildes vägnar, parallellt med den enskilde själv. Företrädarens möjlighet att agera effektivt för huvudmannen skulle alltså förenas med bevarad rättslig handlingsförmåga för den enskilde.
En sådan konstruktion skulle emellertid öka risken för kolliderande rättshandlingar från huvudmannens och hans företrädares sida. Farhågorna kan, mot bakgrund av de danska erfarenheterna, möjligen tyckas överdrivna men bör likväl inte negligeras. En kanske viktigare invändning är att den enskilde lätt ställs i skuggan av sin företrädare eller i varje fall upplever situationen så. Ordningen närmar sig reellt sett ett förvaltarskap. Det kan också antas ofta bli svårt att övertyga en hjälpbehövande, men i de flesta fall beslutskompetent person om det önskvärda i att anlita en god man, som kan agera på egen hand utanför den enskildes kontroll, låt vara att den gode mannen skulle vara skyldig att samråda med sin huvudman. Konstruktionen skulle sannolikt kräva att man avsöndrade en särskild kategori av godmanskap där samstämmighet förutsätts för giltiga beslut, så som också har gjorts i den danska lagen (institutet samværgemål). Härigenom skulle emellertid företrädesregleringen kompliceras ytterligare och nya gränsdragningsproblem uppstå. Utredningen anser sig inte böra föra fram den nu diskuterade lösningen.
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
445
Inte heller finns det tillräcklig anledning att inom ramen för ett godmanskap införa en möjlighet att spärra den enskildes tillgång till bankmedel eller annan egendom. Beslutsmodellen skulle närmast svara mot den som angetts i avsnitt B 4.3 punkt 5. Som framhölls i det avsnittet bör nya beslutskonstruktioner undvikas. Finns allvarliga farhågor för att en person förslösar tillgångar torde förutsättningar finnas för att anordna förvaltarskap. Redan enligt gällande rätt kan ett förvaltarskap inskränkas till att gälla viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande visst värde.
Frågan blir då om det går att komma till rätta med vad som otvivelaktigt är en svaghet i den nuvarande ordningen med en god man som företrädare för en huvudman som i större eller mindre utsträckning saknar samtyckesförmåga. Med detta avses att den gode mannen kan ha svårt att med tillräcklig effektivitet ta till vara sin huvudmans intressen därför att det för en motpart ter sig osäkert om beslutskompetens hos huvudmannen verkligen saknas, något som ju är en förutsättning för den gode mannens rätt att agera ensam.
Till en början bör i lagtexten klargöras att en rättshandling som en god man företar på en enskilds vägnar utan dennes samtycke blir bindande inte bara när den enskilde saknar förmåga att ge uttryck för en mening utan även när han saknar förmåga att göra ett rättsligt bindande ställningstagande i den aktuella frågan. Detsamma bör gälla i fråga om förutsättningarna för att anordna godmanskap utan samtycke från den hjälpbehövande. I båda fallen bör det vara ett villkor att beslutsinkompetensen är uppenbar.
Problemet med att behöva leda i bevis den enskildes mentala status av beslutsoförmåga mildras avsevärt genom regeln i nuvarande 11 kap. 5 § andra stycket FB som ställer upp en presumtion om att samtycke föreligger från den enskilde till en rättshandling av den gode mannen som ”sedvanligen företas för den dagliga hushållningen”. Denna regel får anses vara tillämplig, även om tredje man inte är säker på att den enskilde är beslutskapabel, och alltså innefatta också en presumtion för att så är fallet. Utredningen anser f.ö. att tillämpningsområdet för presumtionsregeln bör vidgas något och få samma omfattning som vissa andra besläktade bestämmelser. Här åsyftar utredningen den föreslagna 2 kap. 2 § lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga (LFA) men också 14 kap. 8 § föräldrabalken. Frågan behandlas närmare i avsnitt B 7 (se särskilt avsnitt B 7.3.1). – Även den särskilda frågan om tredje mans goda tro rörande arten av en viss rättshandling diskuteras i det nämnda avsnittet.
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
446
För att den gode mannen skall kunna agera på egen hand för sin huvudman förutsätts att denne saknar samtyckesförmåga med avseende på den konkreta och aktuella rättshandlingen. Inte desto mindre bör den gode mannen tämligen ofta kunna finna stöd för sin ståndpunkt i den utredning, främst genom läkarintyg, som skall förebringas i ärende om godmanskap för en hjälpbehövande när samtycke till godmanskapet inte lämnas. Läkarintyget kan emellertid ha förlorat sin bevisverkan när frågan om den enskildes förmåga att samtycka till en rättshandling som den gode mannen önskar företa aktualiseras långt senare. Det kan också vara så att något intyg inte behövdes när godmanskap beslöts, därför att den enskilde samtyckte – och då kunde samtycka – till godmanskapet.
I avsnitt B 8 lämnas en redogörelse för gode mäns och förvaltares möjligheter att representera huvudmannen i hälso- och sjukvårdssammanhang. En slutsats som kan dras av denna är att en legal ställföreträdare har begränsade möjligheter att få till stånd intygsgrundande undersökningar av sin huvudmans tillstånd. Redan det faktum att den enskilde betraktas som beslutsoförmögen föranleder att möjligheterna att företa en undersökning kraftigt begränsas, även om den enskilde till synes frivilligt kan tänkas följa med sin företrädare till undersökningen.
För att möjliggöra utfärdande av intyg om statusen hos en persons rättsliga handlingsförmåga måste därför en ställföreträdare kunna få till stånd en undersökning på annat sätt. Detta förutsätts kunna ske genom att den gode mannen eller förvaltaren bereds tillfälle att utverka ett rättens beslut med denna innebörd. Även överförmyndaren bör anförtros en sådan ansökningsrätt, då resultatet av en undersökning kan tänkas ha betydelse för omfattningen av ställföreträdarskapet. Förutsättningarna bör vara att den enskilde redan har ett godmanskap eller förvaltarskap anordnat. Givetvis måste den enskilde även ges tillfälle att yttra sig över en sådan begäran. Rätten måste i det enskilda fallet göra en bedömning av möjligheten för en ställföreträdare att på annat sätt få underlag för sitt självständiga rättshandlande för huvudmannens räkning, t.ex. i form av befintliga utlåtanden från läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal, journaluppgifter eller utlåtanden från vårdinrättningar. – Frågor om fastställande av brist på beslutskompetens behandlas även i avsnitten B 6.2.4 och 7.3.2.
I dansk, norsk och finländsk rätt anges (med vissa språkliga avvikelser) som särskilda kriterier för beslut om att begränsa en persons rättshandlingsförmåga att åtgärden är nödvändig för att hindra
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
447
att den enskildes ekonomi utsätts för väsentliga risker eller att den enskilde utnyttjas ekonomiskt på ett otillbörligt sätt. En komplettering av villkoren för att anordna förvaltarskap med dessa kriterier skulle enligt utredningen kunna bidra till en bättre förståelse av förvaltarskapets plats i systemet och därmed till en jämnare rättstillämpning.
De tillkomna kriterierna utesluter inte att förvaltarskap kan anordnas i fall då en ställföreträdare har svårt för att få till stånd behövliga beslut för huvudmannens räkning utan att detta kan hänföras till huvudmannens egen olämpliga aktivitet. Trots vad som förut har sagts kan det tänkas att den gode mannen tvingas till en besvärande passivitet när samtycke från den enskilde uteblir samtidigt som det framstår som tveksamt om denne i de konkreta fallen saknar beslutskompetens. Ett annat scenario är att den enskilde ofta växlar mellan perioder av relativ intellektuell klarhet och perioder av mental inkapacitet på ett sätt som gör det ytterst svårt för en god man att vinna förstående för att läget beträffande en viss rättshandling är sådant att han kan handla på egen hand för den enskildes räkning. Om i dessa fall den gode mannens overksamhet får påtagligt negativa följder för den hjälpbehövandes ekonomi bör förvaltarskap tillgripas. I allmänhet bör dock godmanskap först prövas.
Sammantaget anser utredningen att de olägenheter av nuvarande ordning som kan komma att kvarstå är så pass begränsade att de inte uppväger de inte minst principiella invändningar som kan resas mot förslag om att utvidga området för förvaltarskap eller att på annat sätt begränsa en hjälpbehövandes självbestämmanderätt.
Som angetts i avsnitt A 6.3 bör uppgifterna att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av godmanskap enligt nuvarande 11 kap. 4 § och förvaltarskap alltjämt ligga hos rätten. Dock föreslås att överförmyndaren interimistiskt skall få besluta om godmanskap enligt 11 kap. 2 § FB (nuvarande 11 kap. 4 § FB).
Indelning i ekonomiska och personliga angelägenheter
I detta avsnitt har ramarna för uppdrag som god man för hjälpbehövande och för förvaltare beskrivits med hänvisning till termerna ekonomiska respektive personliga angelägenheter. Denna områdesindelning bör enligt utredningens mening ersätta den nuvarande, som skiljer mellan uppgifterna att bevaka den enskildes rätt, att förvalta hans egendom och att sörja för hans person. Gällande kategori-
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
448
sering kan kritiseras på flera punkter. Den tycks inte täcka alla uppgifter som kan aktualiseras på det ekonomiska planet, t.ex. avtalsslut. Att bevaka den enskildes rätt kan hävdas vara ett inslag i de två andra uppgiftsslagen. Och uppgiften att sörja för någons person har, låt vara med tvivelaktigt fog, ibland uppfattats så att representanten har att dra direkt försorg även om den mera dagliga skötseln av sin huvudman. (En närmare strukturering av gode mäns uppgifter i angelägenheter av sådant slag görs i avsnitt B 5.3.) Den nu föreslagna kategoriindelningen ger under alla omständigheter underlag för ett annat betraktelsesätt. Denna är också den som tillämpas i våra grannländers lagstiftning.
Givetvis kan även en indelning i personliga och ekonomiska frågor i vissa fall bli problematisk. Somliga angelägenheter har otvivelaktigt inslag åt båda hållen, vilket kräver särskild uppmärksamhet; frågan hur man skall se på spörsmål om sociala förmåner ventileras i nästa avsnitt. Det är emellertid att märka att användningen av termerna ekonomiska och personliga angelägenheter är en grovuppdelning och att en konkretisering av uppdraget med anpassning till de individuella behoven är önskvärd och bör rekommenderas i 11 kap. FB i fråga om förordnande såväl av god man som av förvaltare. I lagtexten bör också klargöras att uppgifterna att bevaka den enskildes rätt och att företräda honom är självklara inslag i ett uppdrag, vare sig det är inriktat på ekonomiska eller personliga frågor.
5.2 Företrädare i personliga angelägenheter
Förslag: Regleringen av ställföreträdande beslutsfattande för vuxna i personliga angelägenheter skall i princip vara heltäckande. Reglerna i föräldrabalken skall anpassas efter denna målsättning.
Frågor om att erhålla sociala förmåner från det allmänna skall som utgångspunkt anses höra till ett uppdrag att ha hand om den enskildes personliga angelägenheter. För att en god man med behörighet i personliga angelägenheter skall kunna representera en hjälpbehövande inom hälso- och sjukvård skall detta anges särskilt i förordnandet. En god man skall aldrig kunna företräda den enskilde i vissa andra frågor av utpräglat personlig karaktär eller medge åtgärder som innebär tvång eller frihetsberövande av huvudmannen.
För en och samma person skall kunna anordnas både godmanskap och förvaltarskap. Förvaltarskap skall inte kunna avse person-
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
449
liga angelägenheter. Frågor om rätt att erhålla sociala förmåner av ekonomisk natur skall dock kunna höra till ett förvaltarförordnande.
Utgångspunkter
Under avsnitt B 5.1 har frågan om ställföreträdare för vuxna med hjälpbehov behandlats med huvudsaklig inriktning på skötseln av ekonomiska angelägenheter. Turen har nu kommit till behovet av stöd i personliga angelägenheter. Övervägandena faller emellertid så till vida tillbaka på framställningen i det föregående som konstruktionerna av reglerna för behörighet vid godmanskap respektive förvaltarskap förutsätts vara de som angavs där. Detta betyder alltså att godmanskap för hjälpbehövande i sig inte avskär huvudmannens rättshandlingsförmåga, att den gode mannen behöver samtycke för att företa en rättshandling på huvudmannens vägnar utom då denne saknar beslutskompetens, att förvaltarskap i princip ger förvaltaren ensam beslutanderätt för huvudmannen och att behörighetsstatus inom området för förvaltarskapet består tills vidare, utan bedömning i det konkreta fallet
Uttömmande reglering
I utredningens direktiv konstateras att god mans och förvaltares behörighet inte är heltäckande i förhållande till de situationer som kan uppstå, främst i personliga angelägenheter. Bristerna har visat sig särkilt märkbara när det gäller ärenden om hälso- och sjukvård och forskning på person. För Sveriges del relevanta internationella dokument förutsätter nationella regler om företrädarskap inom dessa områden. Frånvaron av sådana har på senare tid berett den svenske lagstiftaren vissa svårigheter när det gällt att reglera frågor om samtycke inom det biomedicinska området (se t.ex. prop. 2001/02:44 s. 42, prop. 2002/03:50 s. 141 och prop. 2003/04:32 s. 41). Utredningen anser emellertid inte att man bör nöja sig med att täppa igen luckor på speciella områden. I stället bör ambitionen vara en i princip heltäckande reglering om ställföreträdande beslutsfattande för vuxna i personliga angelägenheter. Lagstiftaren ställs då inför delvis andra problem än dem som rör skötseln av ekonomiska spörsmål.
Att lagstiftningen syftar till fullständighet innebär inte att hjälpbehovet måste tillgodoses genom regler i föräldrabalken om god-
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
450
manskap eller förvaltarskap. Som redan framgått föreslår utredningen i det följande särskilda regler om ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvårdens respektive inom socialrättens områden. Man har här att göra med i hög grad integritetskänsliga sammanhang som torde kräva en utförligare och mer nyanserad reglering än som annars är motiverad. Nära anknytning har frågorna om samtycke inom forskningsvärlden när forskningspersonen eller motsvarande deltagare inte förmår bestämma över sin egen medverkan. Även i vissa andra fall är det lämpligt med en särlösning. Till detta kommer så den tilltänkta ordningen med s.k. framtidsfullmakter, varigenom en person i förväg kan utse en representant för sig inför en framtida situation med beslutsoförmåga. Men i återstående fall och som en reservlösning har man enligt utredningens mening att falla tillbaka på en företrädare enligt föräldrabalkens regler.
Reglerna i 11 kap. FB bör genom terminologi och redaktion utformas så att det står klart att utgångspunkten är att ställföreträdare enligt kapitlet kan förordnas med behörighet i personliga angelägenheter av varje slag. Behörigheten kommer att gälla även de känsliga spörsmål som kan uppkomma inom hälso- och sjukvården, låt vara att andra slags ställföreträdare ofta kan gå före i turordningen. Frågan behandlas närmare i avsnitt B 8.12.4. Som framgår där räknar utredningen med att god man med rätt att ta ställning till frågor om behandling inom sjukvården och likartade problem skall utses med särskild urskillning och med tanke just på denna grannlaga uppgift. För att detta förhållande inte skall förbises bör behörigheten inom hälso- och sjukvården vara villkorad av att förordnandet för den gode mannen anger just denna angelägenhet.
Frågor av utpräglat personlig natur
Alldeles undantagslöst kan inte satsen att en ställföreträdare tar över bestämmanderätten i personliga angelägenheter från en beslutsinkompetent person upprätthållas. Det rör sig då om frågor av strängt personlig art där det inte ter sig rimligt eller helt nödvändigt att en människa träder i en annans ställe. Ett typfall är att en kvinna som söker abort själv måste vara kompetent att fatta beslut om ingreppet för att det skall komma till stånd. Efter mönster från finsk rätt föreslår utredningen en generellt hållen undantagsregel i 11 kap FB om dessa fall.
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
451
Avgränsningen är inte helt lätt att åstadkomma. Några mera centrala situationer bör därför anges i den nämnda regeln i 11 kap FB; dessa får emellertid inte utan vidare tolkas motsättningsvis. Bäst är givetvis att i anslutning till regler om samtycke eller andra rättshandlingar i lagstiftning på olika sakområden, t.ex. gällande medicinska åtgärder, ange att rättshandlingen måste företas personligen av den berörde, när så är meningen. De gränser för en ställföreträdares beslutanderätt inom hälso- och sjukvård som utredningen tänker sig i den särskilda ställföreträdarlagen på området kommer sålunda att träffa även en god man som representant för den sjuke enligt den lagen. När ett sådant förbehåll saknas i en lag får likväl tolkningsvis prövas, om ett agerande från en ställföreträdare är uteslutet. Då får vägas in konsekvenserna av att den enskilde lämnas utan företrädare. Normalt – fastän inte alltid – har man att räkna med att den tilltänkta rättshandlingen eller åtgärden över huvud taget inte skulle kunna komma till stånd. Om detta i sin tur medför allvarligt men för den beslutsinkompetente personen själv eller för tredje man, är det en faktor som talar för att ställföreträdare måste accepteras.
Som exempel kan nämnas att en ställföreträdare inte bör kunna lämna samtycke för ena parten till vigsel (se NJA II 1988 s. 491 och NJA I 1994 s. 108), medan synsättet sannolikt blir ett annat, om fråga uppkommer om att upplösa äktenskapet.
En ställföreträdare enligt föräldrabalken skall inte vara behörig att rösta i val för sin huvudman eller utöva andra funktioner som är ett utflöde av den enskildes ställning som medborgare. Man kan här inte tala om några ”personliga” angelägenheter. Självfallet skall inte heller en god man eller ställföreträdare i denna egenskap kunna överta den beslutsoförmögne huvudmannens roll som företrädare för någon annan person, t.ex. ett barn. (Jfr nuvarande 11 kap. 9 § andra stycket FB, som föreskriver att den som har förvaltare inte kan företa rättshandlingar för annans räkning.)
Uppdragets räckvidd
Ett annat spörsmål är vilka åtgärder som en stödperson/ställföreträdare enligt föräldrabalken kan vidta när det gäller en angelägenhet av personligt slag som inte är så känslig att vederbörande enligt det föregående inte skall befatta sig med den. Det antas att företrädarens behörighet att agera för sin huvudman i det väsentliga sammanfaller med hans skyldighet enligt uppdraget.
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
452
Å ena sidan kan frågas om uppdraget skall ha sin tyngdpunkt på det juridiska planet eller om det skall inbegripa ett aktivt engagemang i huvudmannens livsföring genom täta kontakter, omvårdnadsåtgärder m.m. Denna fråga har nära samband med frågan om fördelningen av funktioner mellan företrädarna enligt föräldrabalken och stödpersoner enligt annan lagstiftning. Frågorna behandlas därför i ett sammanhang i avsnitt B 5.3.
Å andra sidan ställs man inför spörsmålet, om det finns åtgärder som är så ingripande att det bör falla utanför ställföreträdarens behörighet att föranstalta om eller medge dem. Fokus riktas här mot åtgärder som direkt eller indirekt innebär tvång mot eller frihetsberövande av huvudmannen. Situationen förutsätts vara den att ställföreträdaren i och för sig kan agera utan samtycke från den enskilde. Frågan aktualiseras inom hälso- och sjukvården och inom den sociala skyddsverksamheten. Den behandlas i avsnitten B 8.12.8 och 10.3.8. Som framgår av dem är det utredningens ståndpunkt att ställföreträdaren – god man eller annan – inte har behörighet att legitimera sådana åtgärder som nyss nämndes; de kan inte genomföras utan specifikt lagstöd. Rättsläget kan också beskrivas så att den enskilde redan genom att ge uttryck för att motsätta sig en åtgärd som riktar sig mot hans eller hennes kroppsliga integritet kan stoppa åtgärden, oberoende av om motståndet ger prov på bristande beslutsförmåga. Lagbestämmelser som klargör rättsläget i ämnet föreslås i de särskilda lagarna.
En vetorätt för en beslutsoförmögen person som begränsar en ställföreträdares aktionsmöjlighet kan visa sig lämplig med avseende också på en del andra åtgärder än fysiska handlingar som enligt en bakomliggande bestämmelse förutsätter samtycke från en enskild. Det kan gälla t.ex. känsliga registreringar eller vissa åtgärder som led i forskning på person.
Mot bakgrund av det sagda kunde övervägas att i föräldrabalken dra den gränsen för ställföreträdarens handlingsmöjligheter i personliga angelägenheter att besluten inte får gå emot en vägran från huvudmannens sida ens när denne saknar egentlig förmåga att ta ställning. Det torde emellertid föra för långt att generellt sätta en sådan spärr. Fall kan väl tänkas beträffande icke-fysiska åtgärder där en ställföreträdare för en beslutsinkompetent person rimligen bör kunna medverka till en åtgärd till huvudmannens bästa, trots det aktuella motståndet från dennes sida. Här kan hänvisas till vad som sägs i det följande om ekonomiska sociala förmåner. Åsyftas en ”vetorätt” för den enskilde bör denna alltså framgå av tillämplig speciallag. F.ö.
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
453
torde det följa av regeringsformens rättighetsregler (se främst 2 kap. 6 och 8 §§) och av legalitetsprincipen att en egentlig tvångsåtgärd inte kan genomföras utan ett mer utmejslat lagstöd.
Endast godmanskap
En fråga som hittills har lämnats öppen är om ställföreträdarskap enligt 11 kap. FB beträffande personliga angelägenheter skall kunna få form både av godmanskap och av förvaltarskap.
Att som ställföreträdare skall kunna förordnas en god man kan det inte råda någon tvekan om. Denne förutsätts ha den behörighet som angavs alldeles i början av detta avsnitt, dvs. han eller hon kan besluta för den enskilde på egen hand, om – men endast om – den enskilde inte är i stånd att lämna samtycke till den aktuella åtgärden. De särskilda regler om ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvården och inom den sociala välfärden som utredningen föreslår och som inkluderar godmanskap tar sikte just på den situationen att den hjälpbehövande i en konkret situation saknar rättslig handlingsförmåga. Därmed utesluts inte att en god man inom dessa områden stöder en hjälpbehövande om och i den mån denne besitter beslutskompetens, varvid dock rättshandling från den gode mannens sida kräver samtycke från huvudmannen.
Däremot finns det anledning att ifrågasätta, om förvaltarskap skall kunna omfatta personliga angelägenheter. Om detta inte medges, skulle alltså den enskilde inte genom ett rättsligt tillsvidarebeslut kunna fråntas sin (juridiska) rättshandlingsförmåga i sådana frågor. Inte heller skulle en ställföreträdare utan hans samtycke kunna ta beslut på hans vägnar, annat än när det står klart att han i den aktuella personliga frågan saknar kompetens att själv bestämma.
Av betydelse för ett ställningstagande är hur denna fråga har bedömts på andra håll. Man kan då konstatera att det i Europarådets rekommendation om det rättsliga skyddet av hjälpbehövande vuxna, princip 3, punkt 2, sägs att en skyddsåtgärd inte automatiskt bör beröva den berörda personen rätt att fatta beslut av personlig karaktär närhelst hans eller hennes förmåga tillåter honom eller henne att göra så. Denna princip framhävs särskilt när det gäller rätten att samtycka till eller motsätta sig ingripanden inom hälso- och sjukvården (nämnda punkt samt princip 22, punkt 1). Dansk och finländsk rätt medger inte att rättshandlingsförmågan för en vuxen i personliga angelägenheter begränsas genom generella myndighetsbeslut. Inte
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
454
heller det engelska lagförslaget på området innehåller föreskrifter med sådana konsekvenser.
Bakom dessa ställningstaganden torde i främsta rummet ligga den allmänna föreställningen att respekten för den enskilda människan fordrar en särskild varsamhet när det kan vara aktuellt att åsidosätta hennes egen vilja och ersätta den med någon annans i fråga om personliga angelägenheter, till skillnad från vad som kan vara acceptabelt på det ekonomiska området. Utredningen bygger sina förslag om ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvård och inom sektorn för social välfärd på att en person skall anses beslutsför tills annat har konstaterats vid varje relevant tillfälle. Starka skäl talar för att samma princip tillämpas också beträffande personliga angelägenheter i övrigt och att alltså förvaltarskap, med den innebörd institutet har getts här, inte bör komma i fråga på detta område. De praktiska konsekvenserna av en sådan ståndpunkt bör emellertid granskas något närmare.
I enkätundersökningen bland överförmyndarna har ungefär hälften av dem som svarat uppgett att förvaltare oftast eller nästan alltid förordnas att sörja för den enskildes person. Praxis torde dock variera över landet. Det finns anledning att tro att förordnande för förvaltare att sörja för person ofta görs slentrianmässigt tillsammans med förordnande om egendomsförvaltning eller att det i vart fall är svårigheter vid den ekonomiska hanteringen som är orsaken till en skärpning av formen för ställföreträdarskapet.
En risk att beakta är att en person genom aktiva beslut utan täckning av beslutskompetens skadar sig själv. Gäller det personliga frågor torde emellertid dessa ofta komma under bedömning av en myndighet eller annan som inser sammanhanget och som kan avstyra den destruktiva åtgärden eller i varje fall ombesörja att vederbörande får en god man. Det är t.ex. fallet om den hjälpbehövande vänder sig till sjukvården, socialtjänsten eller försäkringskassan. Många gånger är det också så att den enskildes agerande i personliga sammanhang inte leder till någon rättslig bundenhet för honom. Eftersom det har förutsatts att den enskilde var utan beslutskompetens, innebär det vidare med utredningens synsätt att en ställföreträdare, nämligen en god man, likväl kan företräda honom och det på ett självständigt vis. – Läget skiljer sig inte oväsentligt från vad som händer om den hjälpbehövande handlar på ett skadebringande sätt i ekonomiska angelägenheter. Han kan då inte räkna med att en motpart vare sig vill eller kan inse hans mentala svaghet och ta hänsyn till denna. Ett avtal som har ingåtts under påverkan av en psykisk störning kan
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
455
visserligen fås att återgå som ogiltigt enligt 1924 års lag i ämnet, men skadan kan inte sällan visa sig redan skedd på ett oåterkalleligt sätt.
En annan risk, som skulle kunna motivera att förvaltarskap även för framtiden finns att tillgå också beträffande personliga angelägenheter, är att den hjälpbehövande motsätter sig vård, behandling eller viss form av boende som av utomstående anses mer eller mindre nödvändig för honom eller henne. Om den enskilde inte klart är beslutsinkompetent bör hans uppfattning respekteras. Saknar han beslutsförmåga, kan enligt förslaget en god man i och för sig ensam fatta beslut om åtgärden. Den gode mannen kan dock, som har utvecklats tidigare i detta avsnitt, inte sätta makt bakom orden genom att själv använda fysiska medel eller påkalla myndighets medverkan; detta skulle förutsätta särskild lagstiftning. Skillnaden mot förvaltarskap är å andra sidan i denna del ingen – inte heller en förvaltare skall ha en sådan befogenhet att gå emot den enskilde, grundad på endast ställföreträdarskapet. Fördelen med förvaltarskap skulle, om man ser till realiteterna, då inskränka sig till att ställföreträdarens rätt att ensam besluta vore odiskutabel, medan vid godmanskap osäkerhet kan råda, huruvida den enskilde saknar beslutsförmåga och därmed om den gode mannen kan fatta beslut utan hans samtycke. Som nyss framgick är emellertid denna rätt för förvaltaren föga värd när huvudmannen, kanske under press från anhöriga som har annan mening än förvaltaren, står på sig och vägrar underkasta sig åtgärden i fråga.
De fördelar som eventuellt står att vinna med att behålla förvaltarskap i personliga angelägenheter väger enligt utredningens bedömning inte tillräckligt tungt när de konfronteras med önskemålet om att visa stor respekt för enskildas autonomi. Utredningen föreslår alltså att förvaltarskap endast skall kunna beslutas i fråga om en persons ekonomiska angelägenheter. Förslaget har en pedagogisk bieffekt: det förbehåller termen förvaltarskap för det som en lekman närmast förknippar med ordet, nämligen just skötseln av tillgångar och andra ekonomiska förhållanden.
Följdfrågor
Om en person behöver stöd både i personliga och i ekonomiska angelägenheter men måste underkastas beslut som begränsar hans rättsliga rörelsefrihet på det ekonomiska området, blir konsekvensen av utredningens förslag att både godmanskap och förvaltarskap
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
456
skall anordnas, inom respektive område. Inget hindrar att samme person utses till god man och förvaltare, detta är tvärtom ofta önskvärt. Ibland kräver emellertid endera eller t.o.m. båda områdena ställföreträdare med särskilda kvalifikationer. Olika ställföreträdare får då förordnas som god man och förvaltare.
Finns mer än en ställföreträdare är det naturligtvis av största vikt att de samråder och samarbetar med varandra. Behovet av detta skärps av att det inte alltid är lätt att hålla i sär personliga och ekonomiska frågor. Om inte annat kan en ställföreträdare knappast undgå att vid behandlingen av vissa personliga angelägenheter ta hänsyn till ekonomiska konsekvenser, och vice versa. Hur en viss angelägenhet skall kvalificeras rättsligt kan ställas på sin spets när det blir aktuellt att tillämpa de särskilda behörighetsregler som är förenade med förvaltarskapet: begränsningen av huvudmannens rättshandlingsförmåga och rätten för ställföreträdaren att bestämma oberoende av samtycke från den enskilde och av konstaterande att han är beslutsinkompetent i en föreliggande fråga. Situationen kan uppkomma redan för den person som är ensam ställföreträdare. I syfte att minska utrymmet för tveksamheter bör rätten, som förut sagts, så långt möjligt precisera vilka angelägenheter som faller under ett godmanskap och – inte minst – ett förvaltarskap.
I ett särskilt fall bör gränsdragningen mellan god mans och förvaltares behörighet göras till föremål för reglering. Utredningen syftar på frågor om rätt till sociala förmåner av rent ekonomiskt slag, t.ex. försörjningsstöd enligt socialtjänstlagen eller utbetalningar från socialförsäkringar. Om sociala förmåner som erbjuds från det allmänna avser annat än pengar, såsom vård, behandling, servicetjänster av olika slag eller boende, kan knappast råda någon tvekan om att de bör hänföras till kategorin personliga angelägenheter. Men också när förmånerna tar sig formen av ekonomiskt stöd berör de nära mottagarens personliga förhållanden; ibland utgör kontantbidrag och direkta tjänster till den behövande alternativ inom samma förmånsslag. Utredningens ståndpunkt är därför att spörsmål om sociala förmåner över lag skall räknas till personliga angelägenheter inom ställföreträdarrätten. Det återspeglas bl.a. i den särskilda lag om ställföreträdarskap för behövande vuxna inom den sociala välfärden som utredningen föreslår (se avsnitt B 10). En uttrycklig bestämmelse bör också införas i 11 kap. FB om att godmanskap i personliga frågor som regel omfattar även ärenden om sociala förmåner av rent ekonomiskt slag.
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
457
De ekonomiska förmåner som hör till det sociala välfärdssystemet har emellertid ofta avgörande betydelse för hjälpbehövandes ekonomi, och det går inte helt att bortse från detta när behörigheten att verka för förmånerna skall läggas på en ställföreträdare. I undantagsfall motsätter sig nämligen den enskilde att ta i anspråk de bidrag eller andra ekonomiska tillskott som han kan vara berättigad till, något som kan göra det mycket svårt att sörja redan för hans grundläggande behov. Godmanskap kan i detta läge visa sig otillräckligt när det framstår som osäkert eller svårbevisat om den berörda personens avvisande hållning i det konkreta fallet verkligen kan tillskrivas frånvaro av beslutskompetens. I sådana fall bör förvaltarskap kunna anlitas. Det är att märka att den åtgärd som det här rör sig om, utanordande av medel, kan ske utan att sådant tvång mot den enskilde kan anses föreligga som enligt tidigare resonemang om att genomföra bistånd till hjälpbehövande är otillåtet och som gör en förvaltares förfogande utan samtycke väsentligen verkningslöst.
För att frågor om rätt till ekonomiska sociala förmåner skall sortera under ett förvaltarskap bör fordras att det uttryckligen anges i beslutet om förvaltarskap. En motsvarande inskränkning måste då göras i ett parallellt löpande beslut om godmanskap.
5.3 Räckvidden av ställföreträdarens uppgifter på det personliga planet och relationen till andra stödpersoner
5.3.1 Ställföreträdarens personliga engagemang
Förslag: Ställföreträdaren skall beakta den enskildes uttryckta eller förmodade inställning när han eller hon fullgör sina skyldigheter. En uttrycklig hänvisning till att den enskildes medel skall kunna användas till den enskildes välbefinnande införs.
Ställföreträdarens roll som juridisk representant och samordnare av hjälpinsatser skall betonas framför dennes ”frivilliga” engagemang som praktisk utförare av tjänster för den enskilde.
En ställföreträdare enligt föräldrabalken skall också i framtiden ha en skyldighet att informera sig om den enskildes personliga förhållanden, även om uppdraget begränsar sig till ekonomiska angelägenheter.
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
458
Den enskildes vilja och välbefinnande
Enligt 12 kap. 3 och 4 §§ FB skall en ställföreträdare alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde och dessutom i skälig omfattning använda den enskildes medel till – utöver uppehälle och utbildning – hans eller hennes ”nytta i övrigt”. I det senare begreppet innefattas bl.a. sådant som vård och rekreation (se prop. 1993/94:251 s. 212).
Av den tidigare nämnda Europarådsrekommendationen följer att en person som representerar eller stödjer en hjälpbehövande skall ge vederbörande adekvat information när detta är lämpligt och möjligt så att han eller hon kan få ge uttryck för sin åsikt, särskilt när det gäller beslut av större vikt för den hjälpbehövande (princip 9). Betydelsen av att beakta den enskildes inställning i ett etablerat ställföreträdarskap kommer i förmynderskapsrätten klarast till uttryck i 11 kap. 5 § FB, av vilken framgår att rättshandlingar som en god man företar för den enskildes räkning enligt huvudregeln kräver den enskildes samtycke. Bestämmelsen utgår närmast från den gode mannens perspektiv och ger således ramarna för vad han kan göra. En motsvarande skrivning saknas i föräldrabalkens 12 kapitel – med andra ord om vad ställföreträdaren mot bakgrund av den enskildes inställning bör göra.
Trots att det med visst fog skulle kunna hävdas att den enskildes egen inställning skall beaktas generellt vid utförande av uppdraget redan med gällande regler, anser utredningen att en förhållningsregel med denna innebörd bör införas i 12 kap. 3 § FB. Viktigt att tillägga är dock att det inte bara är den enskildes uttryckta inställning som bör beaktas, utan även den förmodade; därmed markeras att personer som förlorat sin beslutskompetens bör få åtgärder till stånd i enlighet med vad de skulle ha önskat, om de hade haft kvar sin kapacitet, eller gjort på eget bevåg, om de hade haft tillräckliga fysiska och psykiska resurser. Givetvis bör hänsyn också tas till sådana viljeyttringar som avges av personer som definitionsmässigt saknar beslutskompetens inom det område som åtgärden avser.
Som tidigare nämnts skall en god man eller förvaltare redan med gällande regler svara för att den enskildes medel – i den mån den gode mannen har inflytande över dessa – används till sådant som kan vara till den enskildes nytta. Med stöd i det ovan förda resonemanget vill utredningen dock vidareutveckla denna tanke. Den enskildes välbefinnande bör nämligen också ha sin plats i katalogen i 12 kap. FB över olika ändamål för vilka medel i skälig omfattning får
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
459
användas. Det kan finnas fall då den enskildes välbefinnande bör kunna vara ensamt utslagsgivande för ställföreträdares handlande, t.ex. när han önskar en rekreationsresa. Om den enskilde skulle uppskatta uppvaktning med blommor eller annat, bör det också stå klart för den gode mannen att detta får införskaffas för den enskildes räkning, även om det inte i praktiken är fråga om något som är till den hjälpbehövandes praktiska nytta. Motsvarande kan sägas om t.ex. klädesplagg, mat och dryck, men även samlingsobjekt och inredningsdetaljer i den mån detta är skäligt.
Förslaget skall ses mot bakgrund av att kritik stundom riktas från bl.a. anhöriga samt socialtjänst- och vårdpersonal mot att den enskildes pengar till synes läggs ”på hög”, något som bara förefaller gagna efterlevande. Att förhållandena tvärtom kan vara sådana att den enskildes medel knappt räcker till ställföreträdarens arvode eller ens de nödvändigaste utgifterna är en annan fråga. Skälighetskriteriet i 12 kap. 4 § FB sätter naturligtvis stopp för omdömeslösa inköp.
De ovan nämnda tilläggen i lagstiftningen kan under alla omständigheter bilda en måttstock på hur omsorgsfullt en god man utför sitt uppdrag.
Vad som nu sagts skall även gälla för förvaltare och i tillämpliga delar för förmyndare.
Ställföreträdarens kontakter med den enskilde
Som nämnts i avsnitt B 5.2 skall förvaltarskap enligt utredningens förslag inte avse annat än ekonomiska angelägenheter. Detta innebär att den som är i behov av ställföreträdare enligt föräldrabalken i personliga angelägenheter i fortsättningen måste förses med ett godmanskap.
Det nuvarande uttrycket i 11 kap. 4 § FB, ”hjälp med att […] sörja för sin person”, har genom åren vållat mycket tveksamhet i den praktiska verksamheten genom sin måhända mångtydiga utformning. Att ett ställföreträdarskap som utgår från denna behovsbedömning innefattar mer än enbart strikt representation i olika angelägenheter av personlig art står dock klart. Problematiken kvarstår i viss mån även vid en omstöpning av paragrafen, som alltså innebär en skiftning från det nuvarande begreppet till ”personliga angelägenheter”.
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
460
Kopplingen mellan detta lagrum och 12 kap. 3 och 4 §§ är tydlig. För att ställföreträdaren skall kunna informera sig om den enskildes bästa och göra en bedömning av vad som är till den enskildes nytta fordras givetvis i de allra flesta fall mer än vad ett ställföreträdarskap ”på distans” skulle kunna erbjuda. Än tydligare blir detta mot bakgrund av förslaget om ett lagstadgat hänsynstagande till den hjälpbehövandes inställning respektive välbefinnande.
Det får normalt anses ingå i den gode mannens uppgifter att orientera sig om huvudmannens boendeförhållanden. Behovet av vård, medicinering, service, omsorg och hjälpmedel måste också stå klart för ställföreträdaren, beroende av hur uppdraget är utformat.
En god man med uppgifter på det personliga området måste därför ta egna initiativ genom att själv förhöra sig om situationen. Detta ordnas vanligen genom kommunikation med den enskilde samt vård- och myndighetspersonal. Kontakter med den enskildes anhöriga och andra närstående kan ofta ge en god bild av den enskildes behov och situation. Detta gäller även stödpersoner av andra slag, t.ex. kontaktpersoner enligt socialtjänstlagen och personliga ombud (se härom avsnitt B 5.3.2). Detta måste dessutom ske med rimliga tidsintervall.
Dylika informationsvägar får således inte försummas. Tvärtom bör det i idealfallet ankomma på en god man att snarast efter förordnandet upprätta kontakt med den enskildes närstående och personal så att dessa kan förmås att självmant underrätta den gode mannen vid t.ex. förändringar i den enskildes hälsotillstånd eller andra omständigheter som bör föranleda åtgärder från den gode mannens sida.
Normalt sett kan den gode mannen dock inte nöja sig med eller helt förlita sig på att den enskilde, anhöriga eller personal alltid håller honom uppdaterad om den enskildes aktuella behov eller situation. ”Nätverkspersonernas” subjektiva uppfattning kanske inte skulle delas av den gode mannen, om han hade haft tillgång till all väsentlig information.
En god man måste, enligt utredningens uppfattning, därför försöka bilda sig en egen uppfattning om hur det är ställt med den enskilde. Ett uppdrag torde till stor del kunna skötas tillfredsställande redan genom telefonkontakter och skriftliga meddelanden enligt vad som här sagts. En fullständig bild kan emellertid svårligen erhållas utan att den gode mannen med jämna mellanrum personligen träffar sin huvudman, inte minst i dennes hemmiljö. Inte ens om den enskilde bor i ett särskilt boende finns nämligen garantier för att
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
461
personal uppmärksammar den gode mannen på den enskildes behov av kläder eller andra förnödenheter och knappast heller dennes avsaknad av annat som förgyller tillvaron. Det kan för övrigt även tänkas att just dessa besök fäster uppmärksamheten på att den enskilde tillhandahålls en tjänst eller förmån som han eller hon inte längre har något utbyte av, t.ex. en prenumeration på en tidning som den enskilde inte längre orkar eller kan läsa.
Med utredningens förslag kommer rättshandlingar som baseras på ett företrädarskap i personliga angelägenheter i grunden att vila på den enskildes samtycke (i den mån denne inte uppenbart har saknat förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening, se avsnitt B 5.2). Ett uppdrag att ha hand om den enskildes personliga angelägenheter handlar även om att motivera denne till att själv vidta åtgärder, t.ex. att ansöka om olika förmåner i den mån han har tillräcklig beslutsförmåga, eller att i vart fall få vederbörande att samtycka till den gode mannens föreslagna åtgärder.
Frågan är emellertid i vilken utsträckning en ställföreträdare med uppdrag att svara för den enskildes personliga angelägenheter också skall anses ha åtagit sig att vara den enskildes ”jourkamrat” eller hjälpreda, inte minst när det gäller den dagliga omsorgen om den enskilde.
Utredningen har erfarit att många gode män lägger mycket tid på att hjälpa den enskilde med omvårdnadsåtgärder. Ofta sker detta med motiveringen att det inte synes vara någon annan som står till tjänst för uppgiften.
En god mans uppdrag skall emellertid inte betraktas som en utfyllnad av de insatser som företrädesvis anses höra till socialtjänstens område. Tvärtom bör en god man med uppdrag inom det personliga området verka för att någon annan än han själv åtar sig att praktiskt utföra den efterfrågade sysslan. Ofta lär det vara fråga om just sociala myndigheter.
Den gode mannen måste också ha i åtanke möjligheten att engagera närstående till den enskilde med praktiska bestyr i stället för att själv utföra dessa. Det kan vara fråga om att hjälpa den enskilde med flyttning, reparationer i bostaden, trädgårdssysslor, införskaffande av mediciner, besök hos optiker och vardagliga inköp. Vissa av de nu nämnda sysslorna gränsar visserligen till vad som kan betraktas som ekonomiska angelägenheter, men slutsatsen blir densamma. Vidare står möjligheten öppen att leja privata yrkesutövare i den utsträckning som den enskilde har medel till detta (eller med ställföreträdarens hjälp eventuellt kan få bidrag till det). – Angående
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
462
möjligheten för en god man eller förvaltare att sätta någon annan i sitt ställe hänvisas till avsnitt B 12.
Ett liknande betraktelsesätt kan anläggas när det gäller att uppfylla vissa sociala behov som den enskilde kan ha. För många hjälpbehövande, vare sig de är unga eller gamla, är ett av de största problemen att de upplever ensamhet och utanförskap. Många gode män och förvaltare inträder därför i dag som stöd vid t.ex. rutinbetonade vårdbesök eller helt enkelt som ambulerande kamrat och samtalspartner. Ofta föranleder detta åtskilliga besök hos eller sammanträffanden med huvudmannen. Även i dessa avseenden bör den gode mannen vägledas av att den enskilde kan tänkas ha någon anhörig eller god vän som kan fylla vissa av de mer sociala funktionerna; med detta avses att ställföreträdaren i möjligaste mån bör verka för att huvudmannen bibehåller eller utvecklar sådana relationer. Den gode mannen bör även vara lyhörd för att det sociala behovet i vissa fall eller delvis kan fyllas av någon av de i avsnitt B 1.2 uppräknade stödpersonerna. En god man bör således inte dra sig för att motivera den enskilde att ansöka om en stödperson, om behovet finns.
Under inga förhållanden vill utredningen förespråka ett förbud för gode män att utföra sysslor av praktisk natur eller att besöka den enskilde av sociala skäl. Tvärtom är det fråga om viktiga uppgifter av uppoffrande och generös natur. Man kan inte blunda för att många gode män och förvaltare i dag torde vara den enda länken ut från isoleringen för många människor. Samtidigt vill utredningen betona att en god man inte bör kunna påräkna ekonomisk gottgörelse för att han eller hon handgripligt har hjälpt den enskilde i de avseenden som nu sagts eller uppfyllt den hjälpbehövandes behov av social kontakt genom ett stort antal besök under en viss redovisningsperiod. Den juridiska rollen som ställföreträdare i personliga angelägenheter bör med andra ord inte tillåtas bli alltför uttunnad. Det är en sak att t.ex. beställa eller på annat sätt arrangera transport av den enskilde till ett besök hos släkt och vänner men en annan sak att också själv följa med eller ombesörja transporten.
Helt undantagslös bör emellertid inte en sådan ersättningsprincip vara. Finns en koppling mellan den gode mannens insats och ställföreträdarrollen bör detta naturligtvis räknas den gode mannen till godo. Ett praktiskt exempel är att den enskilde har svårt att göra sig förstådd vid personliga kontakter där hans eller hennes rättshandlingsförmåga kan sättas på prov.
Det skulle här kunna hävdas att uppgifter som den gode mannen utför under alla omständigheter torde arvoderas med väsentligt lägre
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
463
belopp än om den enskilde skulle ha behövt anlita någon utomstående för att fullgöra uppgiften. Den gode mannens primära uppgift är emellertid inte att spara den enskildes (eller i förekommande fall kommunens) pengar, inte ens om uppdraget även omfattar ekonomiska angelägenheter.
Anspråken på personliga kontakter av olika slag med den enskilde är naturligtvis större för en god man med uppdrag att ha hand om personliga angelägenheter än för en god man med enbart ekonomiska uppgifter. Även när en god man (eller förvaltare) inte har i uppdrag att sörja för den enskildes person, får han emellertid redan enligt gällande rätt anses ha en skyldighet att hålla sig informerad om den enskildes personliga förhållanden (prop. 1987/88:124 s. 139 f). Detta bör vara en ledstjärna även för framtiden. Utredningen, som i kontakter med socialtjänsten har erfarit att denna ”sidoordnade” syssla inte alltid har så hög prioritet, vill betona vikten av att gode män bemödar sig om att åtagandet i denna del fullföljs. Uppgiften som sådan ligger, som tidigare nämnts, till grund för en bedömning av hur den gode mannen eller förvaltaren skall agera i förhållande till den enskildes bästa (jfr 12 kap. 3 § FB). Ett vanligt tillvägagångssätt är att ställföreträdare med vissa mellanrum förser den enskilde med ”fickpengar” för förvaring genom personalens försorg, vilka är avsedda för nödvändiga inköp (jfr avsnitt B 12.2). I den mån den gode mannen inte vidtar andra åtgärder än dessa, riskerar han enligt utredningens synsätt att försumma sina åtaganden.
Om den gode mannen (eller förvaltaren) inte har någon formell rätt att representera den enskilde i en fråga som faller in under de personliga angelägenheterna, kan det vara olyckligt att inte låta ställföreträdaren i vart fall bli delaktig i fråga om mer radikala åtgärder. Det kan t.ex. handla om bostadsbyte för att bryta en negativ livsmiljö. (En eventuell försäljning av den enskildes aktuella bostad är för övrigt en fråga som i allra högsta grad kan involvera en god man med uppdrag att handha den enskildes ekonomiska angelägenheter.) Myndigheter, vårdgivare och stödpersoner som tillhandahåller en stödåtgärd eller insats eller medverkar till att en sådan kommer till stånd bör med andra ord inte utan vidare stänga ute en sådan legal ställföreträdare, såvida inte den enskilde har tillräcklig beslutsförmåga för att ett avböjande av sådana kontakter skall respekteras. (Att den gode mannen av sekretesskäl inte kan erhålla information som inte hör till hans uppdrag är en annan sak.)
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
464
5.3.2 Ställföreträdarens förhållande till andra ställföreträdare i och utanför uppdragets ram m.m.
Förslag: En hjälpbehövande skall även i fortsättningen kunna ha god man eller förvaltare jämte andra former av stödpersoner förordnade för sig samtidigt.
En ställföreträdare enligt föräldrabalken bör samråda med andra stödpersoner som bistår den enskilde.
Enligt direktiven skall den särskilde utredaren beakta de stödformer en hjälpbehövande kan få tillgång till, exempelvis befullmäktigade ombud och kontaktpersoner enligt socialtjänstlagen respektive LSS, vid inventeringen av behovet av reformer beträffande föräldrabalkens stödformer.
Befullmäktigade ombuds roll behandlas närmare i avsnitt B 6 (jfr vad som sägs om olika former av uppdragstagare i avsnitt B 12.1).
I avsnitt B 1.2 har olika typer av stödpersoner med uppgifter i huvudsakligen personliga angelägenheter beskrivits. En fråga är vilken relation som bör råda mellan dessa och föräldrabalkens institut, godmanskap och förvaltarskap. Som redan konstaterats är det för framtiden huvudsakligen i förhållandet till gode män som jämförelsen är av intresse, då förvaltarskap endast skall kunna anordnas för angelägenheter av ekonomisk natur. Från makars rätt att i vissa angelägenheter lyfta varandras inkomst m.m. enligt 6 kap. 4 § äktenskapsbalken bortses således här.
Som framgått av det föregående skall gode män även för framtiden kunna ges i uppdrag att ha hand om en hjälpbehövandes personliga angelägenheter (jfr prop. 1987/88:124 s. 137 ff, där en preliminärt positiv attityd intogs i avvaktan på att kontaktpersoninstitutet skulle ge vidare erfarenheter). Däremot skall personliga angelägenheter alltså inte kunna omfattas av ett förvaltarskap.
Stödpersoner med olika sorters förordnanden torde i praktiken utföra samma sysslor som en god man med uppdrag att sörja för den enskildes person. Det kan handla om att fungera som ett personligt stöd och diskussionspartner för den enskilde och i förlängningen att uppmuntra och motivera honom eller henne att vidta eller underkasta sig adekvata åtgärder. Samtidigt måste det betonas att en företrädare enligt föräldrabalken inte utan vidare kan ha en skyldighet att för uppdragets fullgörande besöka den enskilde i samma utsträckning som några av stödpersonerna har i uppgift att göra inom sina respektive områden (se avsnitt B 5.3.1).
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
465
Av de berörda myndighetsutsedda stödpersonerna är det onekligen endast gode män och förvaltare som har till uppgift att lämna biträde med rättsliga och ekonomiska angelägenheter i egenskap av legala representanter. Även när det gäller kontakter med myndigheter bör en god man ha företräde framför t.ex. en inom ramen för socialtjänsten utsedd kontaktperson, i vart fall när det ytterst handlar om att i juridisk mening företräda den hjälpbehövande. En oklar rollfördelning gagnar inte någon av de berörda (jfr prop. 1987/88:124 s. 137 och 1992/93:159 bil. 1 s. 76). En annan sak är att en god man bör samråda med en eventuell stöd- eller kontaktperson, inte minst för att dubbelarbete skall undvikas (se prop. 1987/88:124 s. 140). Givetvis bör även den andra stödpersonen ta initiativ till samråd.
Likväl kan det inträffa att den gode mannens uppdrag försvåras av att andra stödpersoner agerar självständigt jämsides med honom, företrädesvis för att den hjälpbehövande själv har sanktionerat detta. Kan eventuella konfliktsituationer i förhållandet till inblandade stödpersoner befaras – eller har de redan uppstått – är följande att notera.
En möjlig lösning på problemet skulle kunna vara att låta ett ställföreträdarskap ha företräde framför biträde eller stöd av olika typer av stödpersoner i övrigt, vilket i förlängningen skulle leda till att stödpersonen enligt annan lagstiftning entledigas. Tanken är emellertid inte att exempelvis socialtjänsten därigenom skall kunna vältra över vissa uppgifter av mer stödjande karaktär till en god man, företrädesvis uppgiften att bryta den enskildes isolering. Vidare måste man hålla i åtanke att den enskilde teoretiskt kan vägra att underkasta sig ett godmanskap för det fall han eller hon därmed skulle riskera att gå miste om relationen till det personliga ombudet eller kontakt- eller stödpersonen. Är godmanskap redan anordnat och ställs saken på sin spets, skulle den enskilde i en valsituation kunna tänkas avsäga sig hela eller delar av godmanskapet. Därvid riskerar vederbörande att stå utan en behövlig företrädare. Det saknas nämligen garantier i det enskilda fallet för att stödpersonen är villig att fungera som ombud för den enskilde i sådana angelägenheter, företrädesvis de strikt ekonomiska, där han eller hon inte kan erhålla råd och stöd från en överförmyndare och kanske inte heller är garanterad något årligt arvode.
Däremot kan det finnas anledning att inskränka ett godmanskap, om det framgår att någon annan i enlighet med den enskildes vilja påtagit sig en sådan funktion som den gode mannen annars skulle ha haft. Visar det sig alltså att en enskild, som kan bli eller är föremål för godmanskap, lika väl kan bli representerad av ett personligt
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
466
ombud, t.ex. genom att det personliga ombudet getts en fullmakt, saknas ofta anledning att låta godmanskapet omfatta personliga angelägenheter i berört hänseende. – Här kan anmärkas att beteckningen ”personligt ombud” ter sig olycklig i sammanhanget, då den antyder att stödpersonen alltid i utgångsläget har en viss behörighet.
Vad som nu sagts väcker frågan om att – som ett alternativ – låta en av ovan nämnda personer agera som både god man och personligt ombud (eller någon annan form av stödperson). Detta behandlas i följande avsnitt.
5.3.3 Om dubbla roller för ställföreträdaren
Förslag: Något hinder mot att en person både är god man och fungerar som stödperson för den enskilde enligt annan lagstiftning bör inte ställas upp.
En stödperson kan, som ovan framgått, mycket väl ha en uppgift att fylla vid sidan om den funktion som en god man avses ha. Något hinder mot att förordna god man när en person har en annan typ av stödperson utsedd eller vice versa bör således inte principiellt föreligga. Med en korrekt tillämpning faller dessutom kostnaderna för stödet till den enskilde på rätt adressat.
Frågor som väckts under utredningsarbetet är om särskilda stödpersoner även bör kunna ha rollen som förordnad ställföreträdare enligt FB. Utifrån denna frågeställning är det relevant att ta hänsyn till om en uppdelning av den stödjande och hjälpande funktionen hos en och samma person riskerar att bli kontraproduktiv.
När det gäller samtidigt engagemang som god man och personlig assistent för utvecklingsstörda – särskilt föräldrars för deras vuxna barn – hänvisas till avsnitt B 13, där jävsproblematiken berörs.
Att en person som är god man för en hjälpbehövande inte samtidigt skall kunna ha kvar eller få rollen som stödperson enligt annan lagstiftning är en ståndpunkt som har förts fram från vissa överförmyndare med dåliga erfarenheter av dubbleringen. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt personliga ombud. Orsaken är att en sådan ställföreträdare/stödperson med dubbla funktioner kan ha svårt att göra åtskillnad mellan sina roller och att veta vad som krävs av honom eller henne. En annan synpunkt är att det ofta torde ankomma på en god man att utöva viss tillsyn över vilken påverkan en utomstående stödperson har på den enskilde, men också i viss mån
SOU 2004:112 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken
467
vice versa. Samtidigt har det anförts att den enskilde blir ”uppbunden” till en enda person, vars funktion det från tid till annan kan vara svårt att urskilja. – Andra överförmyndare har varit mer återhållsamma i sin kritik och framhållit att en person undantagsvis bör kunna vara både god man och personligt ombud för den enskilde, såsom när den enskilde uttrycker en vilja att inte byta god man.
Frågan är således om det personliga ombudet, som är den kategori som främst lär komma i fråga, också bör kunna ta över delar av godmansrollen medan han eller hon alltjämt kvarstår som personligt ombud. I fokus står handhavandet av den enskildes ekonomiska angelägenheter (men möjligen även representation i sådana personliga angelägenheter som inte berörs av ”ombudsrollen”).
Detta synes primärt bli en fråga för det personliga ombudet å ena sidan och, naturligtvis, den enskilde å andra sidan. I många fall lär den som fungerar som t.ex. personligt ombud också vara väl lämpad att vara god man, trots att lämplighetskraven inte är synkroniserade. Stödpersonen kan därutöver mycket väl vara en person som den enskilde har fått särskilt stort förtroende för. I slutändan måste det dock vara rätten som svarar för att en lämplighetsbedömning görs i det enskilda fallet.
Att arrangemanget i sig är lämpligt när det personliga ombudet kvarstår i denna sin roll, samtidigt som han i vissa delar övertar rätten att i juridiskt hänseende företräda den enskilde, kan ifrågasättas.
En person som har visat sig väl ägnad att motivera och stödja den hjälpbehövande utan något ekonomiskt ansvar kan plötsligt se sina möjligheter i dessa delar begränsade. Det saknas garantier för att det personliga ombudet, som den enskilde förutsätts ha haft ett gott förhållande till under tiden som denne varit ”endast” personligt ombud, också kan upprätthålla denna goda kontakt sedan rollerna förändrats. Detta skall å andra sidan vägas mot att det som i föregående avsnitt nämnts kan uppstå olyckliga situationer, om ställföreträdarskapet och stödfunktionen är uppdelade på olika personer och dessa arbetar i skilda riktningar. Som ett exempel kan anges att ett personligt ombud uppmuntrar den enskilde att företa en viss resa som den gode mannen anser att den enskilde inte har råd att genomföra.
En tillkommande problematik är att en person med dubbla roller lär ha olika tillsyns-/huvudmän och också kan ha rätt till ersättning från olika håll. ”Taktiska” överväganden i debiteringsfrågor är knappast något som en ställföreträdare bör sysselsätta sig med.
Gode män och förvaltare enligt föräldrabalkenSOU 2004:112
468
Sammanfattningsvis vill utredningen inte uppställa något bestämt hinder mot att en person samtidigt fungerar som god man och personligt ombud (eller någon annan form av stödperson) för den enskilde. Likväl är det av särskild betydelse att rätten i fall där detta kan bli aktuellt noga anger ramarna för ställföreträdarskapet enligt föräldrabalken så att detta i så liten utsträckning som möjligt kommer i konflikt eller sammanblandas med det uppdrag som den gode mannen utför som personligt ombud, kanske i det enskilda fallet med åberopande av en fullmakt.
Vad som nu sagts berör inte det förhållandet att en god man agerar för den enskilde såsom fullmäktig, dvs. med stöd av fullmakt, utanför ramarna för godmansuppdraget (men också inom det givna behörighetsområdet, såsom när den gode mannen t.ex. erhåller ett generellt samtycke att vidta rättshandlingar, kanske i en s.k. generalfullmakt, jfr Walin/Vängby s. 11:25). En annan sak är att det ibland kan ifrågasättas, om en person som är kapabel och villig att utfärda fullmakt också är i behov av ett godmanskap.
469
6 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
6.1 Fullmakter för framtida bruk
6.1.1 Inledning
En person som på grund av sjukdom, psykisk störning eller annat liknande förhållande behöver hjälp med att t.ex. förvalta sin egendom kan i många fall vara berättigad att få godmanskap anordnat enligt nuvarande 11 kap. 4 § FB. En ytterligare förutsättning är emellertid att det verkligen finns ett sådant behov. Behovsprövningens utgång är beroende av om det finns andra, mindre ingripande metoder för att komma till rätta med behoven. Rätten skall beakta, om inte den enskildes rättsliga eller ekonomiska angelägenheter kan bli tillfredsställande skötta t.ex. genom banks notariatavdelning, advokat eller annan förtroendeman. Givetvis fordras då normalt en fullmakt. Den personliga omvårdnaden kanske redan ombesörjs av anhöriga, inom ramen för kommunens sociala verksamhet eller på sjukvårdsinrättning (Walin/Vängby, Föräldrabalken, del 1, s. 11:19, cit. Walin/Vängby).
Om en hjälpbehövande vuxen förstår sin situation men inte klarar av (eller behöver hjälp med) att genomföra de uppgifter han eller hon har föresatt sig, kan utfärdande av fullmakter vara en utväg. Fullmakter torde redan f.n. vara ett alternativ till att godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB anordnas. Många hjälpbehövande, som i sig uppfyller kriterierna för godmanskap, kan således undantas från kretsen av personer som bör förses med ett legalt ställföreträdarskap, om de redan har pekat ut någon att med stöd av fullmakt utföra de sysslor som en god man skulle kunna bistå med.
Fullmakter behandlas i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (nedan avtalslagen). Som framgår av lagens titel är det fullmakter med ett ekonomiskt användningsområde som där avhandlas. I praktiken är emellertid fullmaktsreglerna i avtalslagen i stor utsträckning tillämpliga analogt även på
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
470
andra rättsområden (Adlercreutz, Avtalsrätt I, 11. uppl, 2000, s. 147, cit. Adlercreutz).
I utredningens direktiv sägs att utfärdande av fullmakter av generell karaktär möjligen skulle kunna ses som ett alternativ till godmans- eller förvaltarinstitutet. Det framhålls att fullmaktsgivaren i en sådan fullmakt skulle kunna ge till känna hur han eller hon önskar att vederbörandes angelägenheter eller person skall tas om hand vid den tidpunkt då han eller hon p.g.a. av t.ex. sjukdom inte klarar av detta längre och kanske inte ens är kapabel att utfärda en fullmakt. En fördel med ett sådant förfarande skulle enligt direktiven vara att fullmaktsgivaren därmed själv pekar ut den person som skall utöva fullmaktsförordnandet – kanske en familjemedlem eller en utomstående, neutral person – när sjukdomstillståndet inträder.
Fullmakter kan emellertid också vara behäftade med vissa riskmoment. I direktiven lyfts den enskildes inskränkta möjligheter att återkalla fullmakten fram som ett exempel. Ett annat exempel är att kontrollen över förvaltningen riskerar att bli lidande (i vart fall i jämförelse med vad som är fallet när godmanskap är anordnat).
Flera länder, kanske framför allt de anglosaxiska, har lagstiftning på området. Institutet går där under begrepp som ”continuing powers of attorney” och ”enduring powers of attorney”. Vidare berörs fullmakter i Haagkonventionen av den 13 januari 2000 om det internationella skyddet för vuxna.
Enligt direktiven skall utredaren ta ställning till om fullmakter av detta slag kan vara ett gångbart komplement till stödformerna i föräldrabalken. Om utfallet i den delen blir positivt, skall utredaren överväga om ett sådant institut bör formaliseras och ge förslag till nödvändig lagstiftning på området.
I avsnitt B 2.3 har berörts att den norska Vergemålsutredningen i september 2004 lämnade ett lagförslag om ”framtidsfullmakter” (Vergemål, NOU 2004:16). Lagreglerna intogs som ett särskilt kapitel i en ny ”lov om vergemål”. Överläggningar mellan denna utredning och Vergemålsutvalget har lett till långtgående överensstämmelse mellan de båda utredningarnas förslag på området (se också avsnittet Nordiskt samarbete under rubriken Utredningens uppdrag och arbete).
Det finska lagförslag om intressebevakningsfullmakter som lämnades i oktober 2004 (se avsnitt B 2.4) har inte närmare kunnat övervägas av denna utredning.
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
471
6.1.2 Fullmakters verkan sedan beslutsinkompetens inträtt
I den fortsatta framställningen kommer beteckningen framtidsfullmakter att användas för fullmakter som förutsätts behålla eller få sin verkan sedan den som har utfärdat fullmakten inträtt i ett tillstånd där han själv inte kan råda över sina angelägenheter.
Enligt svensk rätt kan det ifrågasättas om en sådan ordning skulle innebära en nyhet jämfört med vad som gäller i dag. En kort redogörelse för fullmaktsproblematiken enligt gällande rätt får utgöra ett avstamp för senare överväganden.
6.1.2.1 Fullmakter och förvaltarskap
Den tidigare omnämnda avtalslagen behandlar avtalsmässig representation, närmare bestämt den huvudform som kallas fullmakt. Reglerna gäller, som ovan berörts, endast fullmakt inom förmögenhetsrättens område. Därmed är inte avtalslagens bestämmelser direkt tillämpliga på andra områden, t.ex. inom den offentliga rätten, familjerätten eller processrätten. S.k. rättegångsfullmakter omfattas således inte av lagens bestämmelser. Inte heller träffar dessa fullmakter att utöva annans rösträtt vid allmänna val eller förordnande att vara testamentsexekutor. De anses dock i stor utsträckning kunna tillämpas analogivis utanför sitt egentliga område.
Fullmäktigens kompetens att företräda annan – som ju grundar sig på den företräddes vilja – skall jämföras med den som tillkommer en person som utövar ställföreträdarskap direkt på grund av lag eller myndighets beslut. Sådana legala ställföreträdarskap innehas av föräldrar genom att de är förmyndare för sina barn. Även förvaltarförordnanden enligt nuvarande 11 kap. 7 § föräldrabalken faller under denna kategori. Den legala ställföreträdaren kan utföra handlingar som den företrädde inte med rättslig verkan kan utföra själv, till skillnad från fullmäktigen, som sannolikt endast kan utföra sådana handlingar för den företräddes räkning som denne själv kan utföra (jfr Adlercreutz s. 147 f).
I 22 § avtalslagen behandlas det särskilda fallet att fullmaktsgivaren får förvaltare enligt föräldrabalken. En rättshandling som fullmäktigen för en sådan person företar och som omfattas av förvaltarens uppdrag har då inte större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen. Fullmakten förfaller i princip omedelbart i den mån den har haft verkan på de
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
472
områden som berörs av förvaltarförordnandet. Något kungörande, såsom i dansk rätt, krävs inte. Följaktligen är verkan av fullmäktigens handlande oberoende av tredje mans goda eller onda tro.
Trots ett förordnande av förvaltare för fullmaktsgivaren kan en fullmäktig fortsätta att företa rättshandlingar som är nödvändiga för att skydda fullmaktsgivaren mot förlust. Det är alltså här fråga endast om rättshandlingar som inte tål uppskov (24 § avtalslagen). Bestämmelsen syftar till att mildra de risker som är förenade med ett plötsligt avbrytande av fullmäktigens behörighet (Adlercreutz s. 216).
Det kan emellertid tänkas att fullmäktigen före förvaltarförordnandet (tidigare: omyndighetsförklaringen) företagit rättshandlingar som omfattas av förvaltarens uppdrag, men som först därefter kommer till tredje mans kännedom. Sådana rättshandlingar omfattas inte av 22 §. I Tore Alméns och Rudolf Eklunds kommentar till avtalslagen, Lagen om avtal (9 uppl., 1968, s. 82), anges att detta ”är en naturlig följd av att omyndighetsförklaringen icke kan hava kraftigare verkan å de rättshandlingar, vilka förut företagits på grund av fullmakt, än å sådana, som fullmaktsgivaren själv företagit medan han ännu rådde över sig och sitt gods”. Vidare sägs följande: ”En rättshandling av sistnämnda slag lärer, där ej särskilda omständigheter föranleda till annat, enligt svensk rätt vara giltig, även om den först efter omyndighetsförklaringen kommer till medkontrahentens vetskap”.
6.1.2.2 Ogiltighetsgrunder
Formellt föreligger alltså vid första påseendet enligt svensk rätt inga inskränkningar i en persons rättshandlingsförmåga förrän personen i fråga ställts under förvaltarskap, oavsett om personen under en tid före förvaltarförordnandet varit t.ex. dement. Enligt lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning är emellertid ett avtal som någon har ingått under påverkan av psykisk störning ogiltigt (dvs. även om motparten var i god tro). Frågan om lagen skall kunna ha en vidsträcktare tillämpning än på avtal berördes inte i förarbetena. Enligt Adlercreutz (s. 245) kunde det underliggande skyddssyftet tala för att lagen borde vara tillämplig även i andra fall. En uppsägning av anställning från en arbetstagares sida har dock inte ansetts falla under lagens tillämpningsområde (AD 1991 nr 17). Den har å andra sidan i praxis visat sig tillämplig på ensidigt förpliktande avtal, såsom borgen (NJA
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
473
1938 s. 481) och kvitto innebärande att en skuld efterskänktes (NJA 1966 s. 44).
Möjligheter att göra ogiltighet gällande finns även med stöd av avtalslagen, kanske framför allt enligt 31 och 36 §§.
Det kan anmärkas att ogiltighetsreglerna i avtalslagen kan tillämpas såväl på fullmaktsförklaringen som på fullmäktigens handlande (Rolf Dotevall, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, 1998, s. 193 f).
6.1.2.3 Fullmakter och godmanskap
Den viktigaste skillnaden mellan ett förvaltarskap enligt nuvarande 11 kap. 7 § FB och ett godmanskap enligt nuvarande 11 kap. 4 § FB är att den enskilde i förvaltarskapsfallet helt eller delvis förlorar sin rättshandlingsförmåga medan en person som har god man däremot i princip har kvar sin rättshandlingsförmåga. Därmed kan en fullmakt utfärdad före inträdet av ett sjukdomstillstånd eller en psykisk störning alltjämt vara giltig – i vart fall när det gäller ekonomiska angelägenheter – sedan sjukdomen eller störningen gjort personen beroende av sådan hjälp som kan erbjudas i form av ett godmanskap.
Personen i fråga kan emellertid – trots att han inte ställts under förvaltarskap – ha en bristande rättslig handlingsförmåga. Detta utgör en ogiltighetsanledning. Om en psykiskt störd person skulle ha ställt ut en fullmakt, torde denna kunna angripas med stöd av en analog tillämpning av den ovan nämnda 1924 års lag (jfr Håstad i SvJT 1991 s. 470 ff). Såvitt är känt har det inte i svensk domstol prövats huruvida fullmäktigen har behörighet att binda en person som först efter fullmaktens utfärdande fått en bristande rättslig handlingsförmåga (t.ex. p.g.a. sjukdom) på det område som fullmakten rör. Troligen skall man här applicera Adlercreutz resonemang (Adlercreutz s. 147 f) om att fullmäktigen endast kan utföra sådana handlingar för den företräddes räkning som denne själv kan utföra (jfr uttalandena under B 6.1.2.5). Motsatt ordning synes dock gälla inom processrätten (se bl.a. NJA 1970 s. 550, som refereras nedan). – En närliggande fråga är vilka möjligheter en person, som utfärdat fullmakt före sjukdomens inträde, har att återkalla fullmakten sedan han själv blivit psykiskt sjuk. Även detta är ju en typ av rättshandling.
Hur som helst finns det en risk för konkurrerande behörigheter om den enskilde – före insjuknandet – har utfärdat en fullmakt, t.ex.
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
474
avseende ekonomiska angelägenheter, på det område som täcks av en sedermera förordnad god mans behörighet.
Enligt Per Henning Grauers (Gode män, 1994, s. 128) gäller därvid följande:
Det normala i ett fall som detta bör vara att sysslomannen självmant återlämnar eller förstör fullmakten, eftersom olämplig konkurrens kan uppstå. För den händelse han inte gör detta, uppkommer frågan om gode mannen med stöd av sin ’generalfullmakt’ har möjlighet att mer tvångsmässigt vidta någon åtgärd. Om hans förordnande omfattar även det som sysslomannens behörighet omfattar, så kan det inte uteslutas att gode mannen har möjlighet att på huvudmannens vägnar återta fullmakten. Det kan emellertid inte heller uteslutas att denne önskar att sysslomannens uppdrag skall bestå även efter det att huvudmannen har tillfrisknat. Om den, som ansöker om att det skall förordnas en god man, har bekant att ett sysslomannaskap redan föreligger, så kan han knappast i samband med ansökan yrka att en fullmakt skall förklaras vara utan verkan. Detta beror på att ett sådant yrkande inte kan tas upp till prövning inom ramen för Ärendelagen.
6.1.2.4 Rättegångsfullmakter
Problematiken med utomprocessuella fullmakters fortbestånd efter insjuknande hos huvudmannen eller försämringar i dennes tillstånd kan jämföras med synen på rättegångsfullmakter. Enligt 12 kap. 19 § rättegångsbalken upphör en fullmakt inte att gälla när parten dör eller när han förlorar rådighet över det som man tvistar om; rätten skall dock när det finns anledning underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare om rättegången.
I NJA 1970 s. 550 ansågs inte en fullmakt automatiskt upphöra när huvudmannen sedermera blivit förståndsrubbad (men ej omyndigförklarad). En advokat hade i det refererade fallet givits en vidsträckt allmän fullmakt att företräda en äldre klient. Högsta domstolen ansåg att advokaten kunde svara i rättegång på grund av fullmakten, trots att huvudmannen blivit oförmögen att ingå vidare avtal. – I NJA 1981 s. 857 uppkom tvivel om en parts processbehörighet. Personen ville under processen återkalla sitt överklagande och vissa utfärdade rättegångsfullmakter. Fråga hade uppkommit om parten under olika skeden av handläggningen varit processbehörig eller inte. Högsta domstolen konstaterade i en preliminärfråga (s. 862) att det inte med tillräcklig grad av säkerhet kunde förutsättas att parten saknat processbehörighet när fullmakterna upprättades. Däremot ansåg
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
475
domstolen ådagalagt att parten saknat förmåga att med giltig verkan återkalla sitt överklagande och fullmakterna.
Rättegångsfullmakters verkan vid beslutsinkompetens behandlas särskilt i avsnitt B 11.4.
6.1.2.5 Fullmakter för hälso- och sjukvård
När det gäller fullmakter på hälso- och sjukvårdens område anförs av Elisabeth Rynning (Samtycke till medicinsk vård och behandling, 1994, s. 312 f) att beslutanderätt i och för sig kan överföras av en beslutskompetent person, liksom inom andra områden av samhällslivet.
Elisabeth Rynning anger dock vissa reservationer för fullmaktens bestånd om patientens beslutskompetens avtar eller helt försvinner:
Till skillnad från legala ställföreträdare kan en fullmäktig endast utföra sådana handlingar som huvudmannen själv kan utföra med rättslig verkan. Innebär detta att när patienten själv förlorar sin beslutskompetens går också fullmäktigens behörighet förlorad, just i den situation när patientens behov av en ställföreträdare blir som störst? Ja, i en sådan situation skulle gällande rätt sannolikt inte tillerkänna fullmäktigen någon beslutanderätt i patientens ställe, utan endast en sådan informationsfunktion som tillkommer närstående i allmänhet. Det torde således inte vara möjligt att med bindande rättslig verkan i förväg utse en person till ställföreträdande beslutsfattare, för den händelse man själv i framtiden skulle bli beslutsinkompetent p.g.a. sjukdom. Ett undantag skulle möjligen kunna utgöras av den situationen att patienten i omedelbar anslutning till en förutsedd och tillfällig, absolut beslutsinkompetens utser en fullmäktig för just denna situation.
6.1.3 Utländsk rätt
I flera länder har särskilda fullmaktsinstitut skapats som har direkt bäring på situationer då en person inte längre själv kan fatta beslut, både i ekonomiska och i personliga angelägenheter. Ett viktigt delområde är här hälso- och sjukvården, till vilket utredningen återkommer i avsnitt B 8. Som framgår av den ovan lämnade redogörelsen saknas motsvarande institut i svensk rätt.
En gemensam faktor i de regelverk som omgärdar representation genom fullmäktig är att fullmäktigen kan utnyttja fullmakten omedelbart (eller i vissa fall efter ett registreringsförfarande) sedan den enskilde har hamnat i det beskrivna tillståndet. Någon inblandning
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
476
från myndigheternas sida behövs i de flesta situationer inte, under alla förhållanden inte genom att det på samma behörighetsområde utses en offentlig representant för den hjälpbehövande jämte den befullmäktigade.
Ur ett svenskt perspektiv utkristalliseras vissa intressanta delmoment, för vilka olika lösningar har valts. Det handlar bl.a. om fullmakternas innehåll, valet av fullmäktig, ikraftträdande samt upprättande, användning och upphörande av fullmakten. En beskrivning och analys av utländska förhållanden, författad av utredningens expert, adjungerade professorn dr. jur. Svend Danielsen, ges i bilaga 4. Se även vad som anförts om norska och finska lagförslag på området i avsnitten B 2.3–2.4.
6.1.4 Framtidsfullmakter – ett alternativ eller komplement till övriga stödformer?
Enligt vad som framgått i föregående avsnitt talar åtskilligt för att en fullmakt enligt svensk rätt i de flesta situationer saknar verkan när fullmaktsgivaren lider av bristande rättslig handlingsförmåga på det område fullmakten omfattar. Det finns i vart fall goda skäl för att så skall vara fallet fortsättningsvis. Inte minst handlar det om att den som utfärdat en fullmakt inte skall behöva riskera att fullmakten utan vidare lever sitt eget liv sedan han inte längre har kapacitet att återkalla den. Oönskade resultat kan då bli följden, eftersom den som utfärdat fullmakten kan ha andra prioriteringar i ett sådant hjälplöst skede än vad han hade i friskt tillstånd. Även rent missbruk torde kunna förekomma.
Samtidigt finns flera andra faktorer att beakta i diskussionen. Tanken bakom den särskilda typ av fullmakter som nu är i fråga, dvs. framtidsfullmakter, är att fullmakten skall gälla just i situationer då fullmaktsgivaren inte längre har förmåga att göra egna val eller vidta andra åtgärder. En framtidsfullmakt bör med andra ord vara ämnad att täcka de behov som kan uppstå sedan det beslutsinkompetenta stadiet har inträtt. Fullmaktsgivaren förutsätts upprätta fullmakten med detta i åtanke och kan formulera sin vilja utifrån de nämnda premisserna.
Vad som står att vinna med framtidsfullmakter är kanske framför allt att fullmaktsgivaren själv kan peka ut den person som skall utöva rätten att fatta beslut i olika angelägenheter när fullmaktsgivaren inte längre är i stånd till det. Det är inte svårt att föreställa sig situa-
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
477
tioner då detta kan framstå som en lättnad för den person som berörs. Som ett exempel kan anges att en äldre person med flera barn anser att ett av barnen är mer lämpat att sörja för vissa angelägenheter än de andra. Fullmaktsgivaren kan då lyfta fram den önskade personen till en mer framträdande roll än de andra på de i fullmakten angivna områdena i stället för att behöva sväva i ovisshet om huruvida någon annan kommer att utses till god man i ett skede då fullmaktsgivaren inte är i stånd att motsätta sig förordnandet. Det kan också tänkas att fullmaktsgivaren kanske föredrar en nära vän som företrädare framför någon familjemedlem, inte minst om det finns risk för konflikter mellan de anhöriga för det fall någon av dem skulle pekas ut. Om fullmaktsförordnandet tar sikte på ekonomiska angelägenheter, är det möjligt att fullmaktsgivaren önskar att en tidigare anlitad advokat skall ta sig an uppdraget.
Man kan inte bortse från att alternativet i situationer som de nämnda säkert många gånger är att de anhöriga eller andra närstående inbördes tvistar om vem som står den numera beslutsinkapable närmast eller att delade meningar råder om huruvida en viss disposition skall företas. Vanligast är väl emellertid att fullmaktsgivaren och de anhöriga (eller andra närstående) i och för sig kan enas om att någon av dem borde vara den som pekas ut i en fullmakt. Den person som valts är då beredd att ta sig an uppgiften.
Alternativet till att en av den enskilde vald person ges behörighet genom en framtidsfullmakt kan sökas i den situation som råder i dag. I åtskilliga fall måste då en legal ställföreträdare utses. Om den hjälpbehövande på ett abrupt sätt har hamnat i ett tillstånd då hans beslutskompetens förlorats, kan han ofta inte ens tillfrågas om önskemål rörande valet av god man. Det blir kanske någon annan än den – enligt den hjälpbehövande – bäst lämpade som får ta sig an uppgiften. I familjer med interna konflikter blir det möjligen av nöden en helt utomstående person som får träda in. Det är säkerligen inte alltid så den hjälpbehövande, vid den tid han ännu hade den själsliga förmågan intakt, hade föreställt sig att hans angelägenheter skulle skötas.
Att den enskilde själv kan peka ut vem som skall företräda honom är också i god överensstämmelse med internationella principer om den hjälpbehövandes autonomi och om företräde för ”den minst ingripande åtgärden”. I Europarådsrekommendationen från 1999 om skyddet för hjälpbehövande vuxna sägs i princip 2 (7) att man måste överväga behovet av att tillhandahålla och reglera juridiska arrangemang som en fortfarande beslutskapabel person kan vilja ha till stånd.
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
478
I den förklarande rapporten nämns fullmakter (continuing powers of attorney) samt förhandsdirektiv på hälso- och sjukvårdsområdet som exempel. Vid bedömningen av om en viss skyddsåtgärd skall anses nödvändig (i svenska förhållanden t.ex. anordnande av godmanskap) skall möjligheten av att använda sig av mindre formella arrangemang vägas in (princip 5[2]). Företrädarskap genom fullmakt får anses vara en betydligt enklare skyddsåtgärd än anordnande av ett legalt ställföreträdarskap enligt föräldrabalkens bestämmelser. – Även Haagkonventionen från år 2000 om det internationella skyddet för vuxna förutsätter att fullmakter av detta slag kan ha en betydelse i internationellt privaträttsliga sammanhang.
En fördel med representantskap genom fullmäktig kan vara att en sådan inte behöver ha en begränsad behörighet på samma sätt som en god man eller förvaltare (jfr 14 kap. FB). En annan aspekt är att myndigheterna (i första hand i form av överförmyndaren) inte behöver engagera sig i och i viss mån styra över den enskildes personliga angelägenheter när en fullmäktig intar den roll som en god man eller förvaltare annars skulle ha haft. Myndigheternas inblandning i sådana frågor är troligen något som många människor skyggar för. Även anhöriga till den enskilde kan tänkas dra sig för att anmäla behovet av eller ansöka om god man eller förvaltare.
Vad som är nog så viktigt att poängtera är att de fullmakter som man till vardags talar om är just fullmakter på förmögenhetsrättens område. Någon omedelbart tillämplig reglering för fullmakter som är avsedda att tillämpas i personliga angelägenheter saknas för närvarande i svensk rätt. Det kanske främsta användningsområdet för fullmakter yppar sig i hälso- och sjukvårdsfrågor. Enligt artikel 6 (3) i Europarådets biomedicinska rättighetskonvention från 1997 får t.ex. en åtgärd på hälso- och sjukvårdsområdet vidtas på en vuxen patient, som p.g.a. psykisk störning, sjukdom eller liknande förhållande inte själv kan lämna samtycke, endast om hans eller hennes representant (alternativt en myndighet, en person eller ett organ som pekas ut i lag) tillstyrker behandlingen (jfr också artikel 22 i Europarådsrekommendationen från 1999). Undantag från denna regel tar närmast sikte på nödsituationer (artikel 8). Svensk rätt tillerkänner emellertid inte någon särskild kategori av personer eller någon myndighet den rätt att samtycka till medicinsk behandling som här avses. Detta behov måste tillgodoses, liksom möjligheten för den enskilde att själv styra vem som skall inträda som representant i en sådan situation. – Ställföreträdarskap i hälso- och sjukvårdsangelägenheter behandlas närmare i avsnitt B 8.
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
479
Det har också i flera lagstiftningsärenden visat sig finnas ett behov av företrädare inom forskningen för dem som inte förmår lämna samtycke. Framtidsfullmakter kan på det området fylla en funktion (se avsnitt B 9).
En fördel med ett nytt fullmaktsinstitut skulle kunna vara att ställföreträdande i både personliga angelägenheter av ovan nämnt slag och ekonomiska angelägenheter regleras av samma dokument. Om fullmaktsgivaren i fullmaktsförordnandet vill ge fullmäktigen en generell behörighet i alla tänkbara frågor, skulle han kunna utfärda en ”generalfullmakt”. Detta skulle dessutom undanröja eventuella tolkningsproblem.
Man kan inte heller bortse från att rekryteringen av gode män och förvaltare, enligt de kontakter utredningen har haft med landets överförmyndare, är ett besvärande problem. Det är generellt svårt att locka tillräckligt många lämpliga personer att ställa sig till förfogande. En undersökning visar att drygt 37 000 personer hade uppdrag som gode män år 2000 (Statistik år 2000 avseende antal godmanskap och förvaltarskap, Kommunförbundet). Samtidigt behöver man knappast ifrågasätta att ett mycket större antal personer i landet i och för sig skulle kunna svara mot de lämplighetskrav som ställs på gode män och förvaltare. Många av dem fyller redan en sådan funktion genom att sköta anhörigas eller andra närståendes angelägenheter utan att samtidigt vara legala ställföreträdare, i vissa fall med stöd av ”vanliga” fullmakter (vars verkan i flera fall torde kunna ifrågasättas av tidigare angivna skäl). Utredningen utgår från att ett stort antal av dessa personer inte skulle ha något emot att deras ställning stabiliserades rättsligt. Man skall visserligen inte helt bortse från att vissa kan avskräckas av tanken på att behöva följa riktlinjer för hur deras omtanke om den närstående skall gestalta sig. Om en mer formaliserad ställning skulle innebära att deras arbete underlättades, t.ex. vid kontakter med banker och myndigheter, borde dock fördelarna ofta kunna uppväga nackdelarna.
En annan aspekt på framtidsfullmakterna är att de kan fylla en funktion även för personer som kanske inte alls upplever att de är på randen till ett stadium då de kommer att vara i behov av hjälp med sina ekonomiska eller personliga angelägenheter. En fullmakt av detta slag kan t.ex. ses som en försiktighetsåtgärd inför olyckor eller plötsliga sjukdomstillstånd (även tillfälliga sådana). Redan i dag är det en naturlig åtgärd att genom tecknande av försäkringar vidta föranstaltningar om framtiden. Upprättande av testamenten är också ett närliggande exempel.
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
480
Vad som anförts ovan talar för att framtidsfullmakter skulle kunna ha en betydelsefull funktion att fylla i svensk lagstiftning. Det kan dock givetvis inte bli fråga om att rangera ut de redan befintliga stödformerna god man och förvaltare av denna anledning. Alla de som teoretiskt skulle kunna utnyttja ett sådant institut har t.ex. inte tillgång till någon lämplig anhörig eller annan närstående som skulle vilja anta ett sådant uppdrag. Ingen skall behöva tvingas att utse en fullmäktig som kanske inte beräknas hålla måttet för den krävande uppgift som det trots allt kan vara fråga om. Utredningen vill därför under de förutsättningar som anges i följande avsnitt förorda framtidsfullmakterna som ett komplement till övriga stödformer.
6.1.5 Grunddragen i en ny lagstiftning om framtidsfullmakter
Förslag: Regler om framtidsfullmakter skall införas som ett komplement till föräldrabalkens representationsregler. En framtidsfullmäktig skall anses vara fullmaktsgivarens ställföreträdare.
Den nya lagstiftningen bör anknyta till befintliga regelsystem, samtidigt som betungande formkrav i största möjliga utsträckning bör undvikas. En fullmaktsgivare skall ges utrymme för individuella lösningar. Av rättssäkerhetsskäl bör uppställas vissa krav på insyn och kontroll från myndigheternas sida i utövandet av fullmaktsförordnandet.
En grundtanke med framtidsfullmakterna är, som ovan nämnts, att dessa skall kunna utgöra ett relativt enkelt och lätthanterligt komplement till legala ställföreträdarskap. Med andra ord skall en fullmäktig enligt framtidsfullmakt anses ha en position som är fullt jämförbar med den som en ställföreträdare har. Den person som utfärdar en sådan fullmakt skall kunna ges en trygghet i att han själv får välja vem som skall företräda honom den dag detta blir aktuellt och i vilka avseenden ställföreträdarskapet skall utövas. Fullmäktigen ges härigenom en tämligen fri roll i jämförelse med det uppdrag som en god man eller förvaltare innehar, med ett mindre mått av insyn från det allmännas sida. Fullmaktsgivaren kan av många skäl vilja ha det på just det sättet.
Detta är samtidigt något som måste vägas upp i form av garantier för den enskilde i olika situationer. Det måste finnas en viss balans mellan autonomin och skyddshänsyn (Svend Danielsen, Vedvarende fuldmagter – en lovskitse, Juristen, Januar 1999, s. 4). Det kan aldrig
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
481
uteslutas att en fullmäktig missbrukar fullmakten på något sätt. Eftersom framtidsfullmakten förutsätts få sin verkan när fullmaktsgivaren är beslutsinkapabel, kan denne ha stora svårigheter att själv uppmärksamma missbruk och slå larm. Det handlar här inte bara om möjligheterna att kontrollera hur fullmäktigen utför uppdraget och få fullmakten upphävd utan även om att fullmaktsgivaren kan vara berättigad till skadestånd om fullmakten har utnyttjats på ett felaktigt sätt.
Detta är emellertid bara en del av de avvägningar som måste göras vid införandet av ett nytt institut. Andra frågor som måste besvaras är t.ex. vad en fullmakt skall kunna omfatta, vilka formkrav som skall gälla, när fullmakten skall träda i kraft och hur fullmakten förlorar sin verkan. Man måste också ta ställning till hur bestämmelserna skall placeras i lagstiftningen i förhållande till befintliga regler. Flera varianter är tänkbara.
En beskrivning av problem som de nämnda och hur de har lösts i länder som redan har tillgång till institutet ges i bilaga 4.
Vissa grovt yxade principer kan för svensk del läggas fast för dessa avvägningar:
Anknytning till befintliga regelsystem
I 10 kap. ärvdabalken finns bestämmelser om upprättande och återkallelse av testamente. Bestämmelserna är väl förankrade i allmänhetens rättsmedvetande. Avtalslagen innehåller de fundamentala bestämmelserna om fullmakter på förmögenhetsrättens område. Ett institut med framtidsfullmakter bör i stor utsträckning kunna vila på samma grunder som dessa regelsystem; detta borgar även för att allmänhetens inställning till institutet blir positiv.
Den enskilde bestämmer uppdraget
Det är den enskilde som får råda över vad fullmakten skall omfatta. Några ”minimiregler” för vad en framtidsfullmakt skall avse i fråga om ekonomiska eller personliga angelägenheter bör därför inte komma i fråga. Att fullmaktsgivaren därmed kan komma att bistås av både en fullmäktig och av en god man (förutsatt att de inte inkräktar på varandras behörighetsområden) får således accepteras. En fullmäktig bör emellertid inte kunna ges större behörighet än vad
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
482
som kan tillkomma en legal ställföreträdare. Å andra sidan bör inte finnas några begränsningar för en fullmäktig på det sätt som gäller för gode män och förvaltare i fråga om t.ex. inhämtande av samtycke före fastighetsförsäljningar, m.m.
Till skillnad från vad som är fallet med fullmakter enligt avtalslagen skall framtidsfullmakter även kunna ta sikte på åtgärder på det personliga planet, t.ex. inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten.
Begränsningar av formaliteter
Ett av syftena med en lagstiftning på området är att vem som helst skall kunna upprätta en framtidsfullmakt, även utan assistans från juridiskt kunnig personal. Formalia skall därför undvikas i den mån inte t.ex. skyddsaspekter kräver något annat. Att många kan behöva diskutera igenom saken med anhöriga och inte minst med den som är tänkt som fullmäktig samt kanske t.o.m. ta hjälp av någon utomstående för att formulera uppdraget är dock ofrånkomligt.
Utfyllnad med sysslomannaregler
Den interna relationen mellan fullmaktsgivare och fullmäktig skall inte i onödan belasta en lagstiftning om framtidsfullmakter. Fullmäktigen är ur uppdragets synvinkel att betrakta som syssloman och bör styras av de rättsregler som gäller sysslomannaskap och fullmaktsförhållanden (jfr 18 kap. handelsbalken).
Insyn och kontroll
En framtidsfullmakt skall inte kunna vara oåterkallelig. Missbruk måste kunna föranleda att en fullmäktig avlägsnas från sin position. Detta förutsätter i sin tur ett visst mått av insyn i utövandet av uppdraget. Inblandning från anhöriga och myndigheter i fullmaktsförhållandet skall dock inte förekomma rutinmässigt.
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
483
Framtidsfullmakter kan inte täcka alla behov
Det får accepteras att framtidsfullmakter inte är någon god lösning för alla. Missbrukssituationerna har diskuterats ovan. Många har kanske inte ens någon som de på förhand kan ange som framtidsfullmäktig. Alternativt ger den tilltänkte fullmäktigen till känna att han inte ämnar utnyttja fullmakten. Det kan också förekomma familjesituationer med disharmoniska inslag som gör att fullmaktsgivaren hellre skulle önska att en utomstående inträder som ställföreträdare enligt föräldrabalken, t.ex. en god man, än att en av honom särskilt angiven person intar rollen som fullmäktig. I alla dessa situationer får man förlita sig på andra regler om ställföreträdarskap.
6.2 Närmare om lagstiftning om framtidsfullmakter
6.2.1 Formkrav
Förslag: En framtidsfullmakt träder i kraft när fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som framtidsfullmakten avser. Framtidsfullmakten kan avse både ekonomiska och personliga angelägenheter.
En framtidsfullmakt skall vara skriftlig. Ärvdabalkens regler för upprättande av testamente skall bilda mönster.
Som ovan angetts saknar troligen enligt svensk rätt en fullmakt i de allra flesta fall verkan sedan fullmaktsgivaren drabbats av bristande rättslig handlingsförmåga på det område fullmakten avser, detta enligt principen om att en fullmäktig endast kan utföra sådana handlingar för den företräddes räkning som denne själv kan utföra. Det saknas anledning att inte följa denna princip för ”vanliga” fullmaktsförhållanden (se avsnitt B 6.3 och beträffande rättegångsfullmakter avsnitt B 11.4).
Om fullmaktsgivaren däremot är inställd på att fullmakten skall komma till användning när han är ur stånd att ha hand om sina angelägenheter, kommer saken i ett annat ljus. Fullmaktsgivaren bör då i förordnandet tydligt tillkännage att fullmakten skall komma till användning eller fortsätta gälla i ett sådant läge (jfr förslagen till 11 kap. 2 och 9 §§ FB). Detta kan ske genom att termen ”framtidsfullmakt” förbehålls just denna typ av fullmakter
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
484
Bedömningen har att ta sikte på eventuell bristande beslutsförmåga (eller beslutskompetens). Med beslutsförmåga skall förstås förmåga att själv ombestyra de ekonomiska och personliga angelägenheter som fullmakten avser. Beslutsoförmåga kan ha sin upprinnelse i psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållanden (jfr förslagets 11 kap. 2 § FB, enligt vilken även försvagat hälsotillstånd kan utgöra grund för godmanskap). Kraven är m.a.o. tämligen högt ställda jämfört med vad som i dag gäller för anordnande av godmanskap – det skall inte räcka att vederbörande endast behöver hjälp med dessa angelägenheter för att framtidsfullmaktens giltighet skall aktualiseras.
Det förhållande som ligger till grund för bristerna bör också vara av bestående karaktär. Tillfällig medvetslöshet eller motsvarande innebär m.a.o. inte att framtidsfullmakten träder i kraft (annat förutsätts dock gälla på hälso- och sjukvårdens område och i viss utsträckning inom den sociala välfärden – se utredningens förslag till lagar om vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården [LSH] respektive inom den sociala välfärden [LSV]). Inte heller skall det vara fråga om inledningsskedet av en demenssjukdom, då den enskildes beslutskompetens kan växla från tid till annan. I det senare fallet torde den enskilde alltjämt anses kapabel att upprätta en vanlig fullmakt och låta sig företrädas med stöd av denna.
Det torde ofta vara svårt att med precision avgöra i vilka avseenden en fullmaktsgivare har förlorat sin beslutsförmåga, särskilt i ett långsamt pågående förlopp. En bedömning bör därför ske utifrån en generell vägning av framtidsfullmaktens omfattning och den enskildes beslutsförmåga. Framtidsfullmakten bör träda i kraft i hela sin vidd när fullmaktsgivaren huvudsakligen saknar beslutsförmåga i de angelägenheter som fullmakten är tänkt att ge behörighet i. Om fullmaktsgivaren således har kvar beslutsförmåga i vissa enklare angelägenheter, skall en framtidsfullmakt som ger generell behörighet trots allt kunna träda i kraft över hela linjen.
I vissa fall är det likväl möjligt att göra en mer exakt uppdelning av i vilka avseenden fullmaktsgivaren skall anses sakna beslutsförmåga. En skiljelinje kan ofta finnas mellan beslutsoförmåga i ekonomiska och i personliga angelägenheter. En framtidsfullmakt bör därför kunna träda i kraft endast i ekonomiska angelägenheter utan att för den skull ha aktiverats i personliga sådana och vice versa.
En aktivering av en framtidsfullmakt innebär inte i sig att den enskildes rättshandlingsförmåga slås ut (jfr situationen vid anordnande av förvaltarskap, vid vilken den enskilde genom ett rättsligt
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
485
beslut fråntas sin rättsliga handlingsförmåga helt eller delvis). Även om fullmaktsgivaren således i huvudsak anses vara ur stånd att ingå rättshandlingar i ekonomiska angelägenheter, kan han alltjämt tänkas ha tillräcklig behörighet att själva ingå vissa vardagliga rättshandlingar (se även avsnitt B 6.3).
Det bör finnas krav på att framtidsfullmakter upprättas skriftligen. Ett av syftena härmed är att framtidsfullmakten, precis som skriftliga fullmakter på förmögenhetsrättens område, skall kunna utgöra en legitimationshandling. Förordnandet, som måste rikta sig till en eller flera personer, bör alltså innefattas i en handling som skrivs under av fullmaktsgivaren.
I fråga om underskriften bör samma principer gälla som för underskrift av testamenten. Det måste givetvis accepteras att personer kan ha svårigheter att själva teckna sitt namn. Undertecknande genom att fullmaktsgivaren låter någon annan skriva hans namn kan därför innebära att underskriftskravet är uppfyllt (jfr 10 kap. 1 § ÄB och Walin, Kommentar till ärvdabalken, del 1, 2000, s. 233 f, cit. Walin).
Framtidsfullmakter bör alltså obligatoriskt upprättas med två vittnen (jfr 10 kap. 1 § ÄB). Vittnena skall samtidigt vara närvarande vid fullmaktsgivarens undertecknande eller när denne vidkänns sin underskrift. Liksom beträffande testamenten skall vittnena bestyrka handlingen med sina namn med kännedom om att det är en framtidsfullmakt de undertecknar. De bör också anteckna iakttagelser om främst fullmaktsgivarens hälsotillstånd, eftersom detta kan ha bevisverkan för det fall framtidsfullmaktens giltighet ifrågasätts (jfr 10 kap. 2 § ÄB). – Någon motsvarighet till nödtestamenten föreslås inte (jfr 10 kap. 3 § ÄB).
I fråga om vittnenas personliga kvalifikationer bör gälla vad som nu anges i 10 kap. 4 § första stycket ÄB. För att framtidsfullmakten skall vara giltig krävs således att vittnena inte är under 15 år och att de inte p.g.a. psykisk störning saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen. Som vittne får inte tas make, syskon eller någon som är i rätt upp- eller nedstigande led släkt eller i svågerlag med fullmaktsgivaren. – Det får anses naturligt att den som görs till fullmäktig inte också kan bestyrka framtidsfullmakten.
Utöver krav på att det av fullmakten otvetydigt skall framgå att det är fråga om en framtidsfullmakt samt krav på underskrift och bevittnande kan det övervägas att även låta andra villkor gälla. Vad som närmast kommer i fråga är krav på läkarintyg, antingen på själva fullmaktshandlingen eller separat, om fullmaktsgivarens hälsotillstånd vid utfärdandet av framtidsfullmakten. Även någon form av
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
486
accept från fullmäktigen med hänsyftning på att uppdraget godtas kan höra hit.
När det gäller läkarintyg skall anmärkas att något sådant krav inte ställs för att testamenten skall vara giltiga. I efterhand ifrågasätts visserligen ibland om ett testamente har upprättats under påverkan av psykisk störning och liknande (13 kap. 2 § ÄB). När det gäller framtidsfullmakter kan det i och för sig antas att många som upprättar en sådan kan befinna sig i något inledande stadium av en demenssjukdom eller i ett liknande tillstånd. Om sjukdomen därefter skulle utveckla sig i negativ riktning, kan man dock inte utan vidare utgå från att fullmaktsgivaren inte var i skick att utfärda en fullmakt under ett tidigare stadium av sjukdomsprocessen. För att undvika onödiga ifrågasättanden sedan framtidsfullmakten väl fått verkan, torde fullmaktsgivaren i många fall gagnas av att läkarintyg eller annan likvärdig utredning bifogas framtidsfullmakten. Detta bör framgå genom omnämnande i lagtext av möjligheterna att säkra uppgifter om utställarens hälsotillstånd. Något formligt krav på läkarintyg e.d. bör dock inte uppställas. Detsamma gäller datering av framtidsfullmakten, vilket naturligtvis också kan vara av betydelse om det i ett senare skede ifrågasätts att fullmaktsgivarens tillstånd vid utfärdandet var sådant att han med giltig verkan kunde utfärda en framtidsfullmakt. – Frågor om hur man skall förfara när det kan misstänkas att fullmakten upprättats när patienten hade bristande rättslig handlingsförmåga (eller om fullmakten är behäftad med andra ogiltighetsgrunder, t.ex. tvång) behandlas nedan.
På samma sätt kan det för framtidsfullmaktens bestånd i de flesta fall vara viktigt att fullmäktigen på något sätt ger till känna att han har för avsikt att inträda som fullmäktig den dag betingelserna för detta föreligger. Inte minst kan det vara av betydelse för fullmaktsgivarens trygghet att veta om så kommer att bli fallet. Det måste dock förutsättas att fullmaktsgivaren har informerat den utpekade fullmäktigen och fått någon form av respons från denne, precis som torde gälla inför utfärdande av vanliga fullmakter på förmögenhetsrättens område. Något formkrav på accept föreslås därför inte. – Problemet berörs ytterligare i avsnittet om framtidsfullmakternas ikraftträdande, där bl.a. frågor om registrering tas upp.
Det anförda kan inte tas som en garanti för att framtidsfullmakten verkligen kommer att få den verkan som fullmaktsgivaren hade hoppats. Att fullmakten av olika anledningar inte alla gånger kan eller kommer att utnyttjas, t.ex. därför att den utpekade full-
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
487
mäktigen har avlidit, blivit sjuk eller kanske inte vill tillträda förordnandet, är något som måste accepteras.
Det bör här framhållas att fullmaktsgivaren givetvis redan före beslutsinkompetensens inträde kan låta upprätta en vanlig fullmakt på förmögenhetsrättens område i enlighet med avtalslagens bestämmelser. Denna fullmakt kan också, om formkraven är uppfyllda, av fullmaktsgivaren ges verkan efter den tidpunkt då han eller hon är beslutsinkompetent. Ofta torde nämligen den person som kommer i fråga för ett förordnande genom en framtidsfullmakt vara samma person som har representerat den hjälpbehövande även före beslutsinkompetensens inträde. En sådan fullmakt kan – innan den övergår till att betraktas som en framtidsfullmakt som trätt i kraft – få stor betydelse under den period då en person behöver hjälp med att sköta sina ekonomiska angelägenheter, utan att han för den skull bedöms ha brister i sin rättsliga handlingsförmåga. Denna situation kan i annat fall behöva klaras upp genom anordnande av godmanskap (se nuvarande 11 kap. 4 § FB, som motsvarar den föreslagna 11 kap. 2 § FB).
Inte heller några andra formkrav utöver dem som sammanhänger med kravet på skriftlig form bör komma i fråga. På samma sätt som får anses gälla för testamenten måste ett syfte vara att inte avskräcka människor från att upprätta en framtidsfullmakt genom att låta framtidsfullmakters giltighet vara beroende av att en mängd formföreskrifter har följts (jfr Walin s. 231). Däremot finns inget som hindrar att fullmaktsgivaren i framtidsfullmakten ger besked om hur han önskar att fullmäktigen skall gottgöras, t.ex. genom ett årligt arvode och med ersättning för utlägg, eller att fullmäktigen ger besked om att redovisning skall ske till någon viss person. I den mån framtidsfullmakten inte utvisar hur saker av denna karaktär skall ombesörjas, får lösningen sökas i sysslomannareglerna.
6.2.2 Val av fullmäktig
Förslag: En framtidsfullmakt skall ange en eller flera personer som fullmäktig, med möjlighet till subsidiära förordnanden.
Utpekandet av fullmäktig är av central betydelse för framtidsfullmaktsinstitutet. Det måste inskärpas att en framtidsfullmakt kommer att få verkan först när fullmaktsgivaren är varaktigt beslutsinkompetent och att möjligheterna för denne att återkalla framtidsfullmakten
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
488
och upprätta en ny i de flesta fall är tämligen små. Fullmäktigen kan i teorin inneha sitt uppdrag under flera år och blir då en centralgestalt när det gäller fullmaktsgivarens kontakter med omvärlden.
En framtidsfullmakt skall för att vara giltig peka ut vem som skall fungera som fullmäktig. Det skall således inte kunna komma på tal att endast låta handlingen fungera som ett ”innehavarpapper”. Däremot kan man tänka sig flera typer av fullmäktigekonstellationer. Fullmaktsgivaren kanske vill att en viss person skall ha hand om de kamerala frågorna medan en annan skall sköta de personliga angelägenheterna. Detta skall givetvis vara fullt möjligt (jfr även nuvarande 11 kap. 13 § FB om möjligheten att förordna flera gode män eller förvaltare när omständigheterna motiverar det). Om fullmaktsgivaren så önskar, kan han även ange att flera fullmäktige endast skall kunna utöva uppdraget tillsammans, kanske beträffande vissa särskilt angivna frågor. Detta förutsätts dock endast ske undantagsvis. Beroende på fullmaktens lydelse riskerar fullmakten att förlora sin verkan om en av flera utpekade faller ifrån. Risken för konfliktsituationer måste dessutom tas i beaktande av fullmaktsgivaren.
Det skall också vara möjligt att låta en framtidsfullmakt innefatta subsidiära förordnanden. Om den först påtänkte inte kan eller vill fullgöra uppdraget, kan fullmaktsgivaren ha en önskan om att någon annan skall inträda i den initialt utpekades ställe.
I avsnitt B 12 behandlas särskilt framtidsfullmäktigs möjlighet att bl.a. sätta någon annan i sitt ställe vid eget tillfälligt förhinder eller vid behov av hjälp i en viss, särskilt angiven angelägenhet.
6.2.3 Registrering av framtidsfullmakter
Förslag: Registrering av framtidsfullmakter för framtiden skall varken vara ett krav eller en frivillig möjlighet. Det ankommer på fullmaktsgivaren att informera sin omgivning om att en framtidsfullmakt har upprättats.
Registrering av framtidsfullmakter kan tänkas tjäna flera syften. Ett sådant syfte kan vara att säkerställa att en framtidsfullmakt uppmärksammas vid den tidpunkt då den skulle kunna komma till användning. Därmed skulle t.ex. vårdpersonal eller personal inom socialtjänsten få fram uppgift om huruvida en framtidsfullmakt över huvud taget finns och vem som i så fall skall inträda som fullmäktig. Inte ens fullmäktigen kan i alla lägen förutsättas känna till att han
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
489
utsetts till fullmäktig. Även överförmyndarna (och tingsrätterna) kan behöva känna till om en framtidsfullmakt har upprättats av en viss person. I annat fall riskerar man möjligen att ett godmanskap eller förvaltarskap anordnas, trots att fullmaktsgivarens syfte med framtidsfullmakten kan ha varit att undvika just detta.
Som nämnts inledningsvis är utredningens tanke att förfarandet med upprättande av framtidsfullmakter bör vara så enkelt och lätthanterligt att allmänheten inte avhåller sig från att utnyttja det. Utgångspunkten måste därför vara att institutet inte skall tyngas med något krav på registrering.
Ett sätt att hantera de behov en registrering kan antas täcka är att möjliggöra en registrering av framtidsfullmakterna, förslagsvis hos överförmyndaren. Ofta är det just överförmyndaren som från omgivningen, t.ex. en vårdinrättning eller anhöriga, får de första indikationerna på att någon är i behov av god man. Ansökan om godmanskap görs många gånger av överförmyndaren (se nuvarande 11 kap. 15 § första stycket FB). Rätten skall under alla förhållanden inhämta yttrande från överförmyndaren, om det inte är obehövligt (nuvarande 11 kap. 16 § andra stycket FB). – Svagheten med detta system kan vara att det torde bli problematiskt att konstruera ett rikstäckande register hos överförmyndarna, som ju fyller en kommunal uppgift. ”Lokala” register kan å andra sidan visa sig otillräckliga.
Ett annat sätt att säkra uppgifter om eventuella framtidsfullmakter skulle kunna vara att – i likhet med vad som gäller för det s.k. donationsregistret – låta t.ex. Socialstyrelsen förvara anmälningar om framtidsfullmakter, i vart fall sådana som ger behörighet inom hälso- och sjukvård. Detta register skulle också kunna komplettera lokala register hos överförmyndarna. När en person konstaterats vara beslutsinkompetent skulle exempelvis behörig sjukvårdspersonal (t.ex. en verksamhetschef) kunna tillåtas efterfråga information i registret.
Registreringar är emellertid förknippade med vissa betydande nackdelar. Eftersom utgångspunkten är att det inte bör införas något krav på registrering av framtidsfullmakten – och inte heller på avregistrering – kan det mycket väl tänkas uppstå situationer då en redan registrerad framtidsfullmakt i själva verket är satt ur spel genom återkallelse eller av en senare version som inte registrerats. Det är nämligen inte självklart att fullmaktsgivaren har kommit ihåg eller fått hjälp med att begära att en tidigare registrering skall avföras eller uppdateras. Detta kan vålla bekymmer för både fullmäktigen och tredje man. Trots att den först upprättade framtidsfullmakten således kan vara verkningslös, kan det tänkas att t.ex. sjukvårdspersonal
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
490
som söker i registret vänder sig till den som där anges som fullmäktig. Inte ens denne vet med nödvändighet att han inte längre är aktuell som fullmäktig och således inte heller vem som eventuellt har trätt i hans eller hennes ställe. Risken är följaktligen att den person som fullmaktsgivaren på detta sätt aktivt valt bort som företrädare ändå räknas som företrädare i fullmäktigens, tredje mans och myndigheternas ögon. Ett annat riskmoment är givetvis också att den bortvalde fullmäktigen på ett illojalt sätt utnyttjar det faktum att han skenbart är att betrakta som fullmaktsgivarens företrädare.
Det praktiska behovet av en registrering kan dessutom ifrågasättas.
I första hand ligger det i fullmaktsgivarens eget intresse att informera sin omgivning, t.ex. närstående eller vårdpersonal, om att han har upprättat en framtidsfullmakt och helst även vem som är fullmäktig. Detta kommer med all säkerhet att ses som en naturlig beståndsdel vid upprättande av en framtidsfullmakt, även om det givetvis också kan tänkas undantagssituationer då fullmaktsgivaren ser en anledning att hålla utpekandet hemligt. Informationen till omgivningen är givetvis av särskild betydelse, om den utpekade fullmäktigen inte är en person som till dagligdags figurerar i fullmaktsgivarens närmiljö. Det kan emellertid förutsättas att den som utpekats som fullmäktig i de allra flesta fall är en person som har en nära kontakt med fullmaktsgivaren även medan denne är i stånd att själv fatta beslut om ekonomiska och personliga angelägenheter. Har det rört sig om ett smygande sjukdomstillstånd, t.ex. demens, har fullmaktsgivaren kanske haft anledning att utnyttja sig av den person som skall utöva framtidsfullmakten som ”vanlig” fullmäktig enligt avtalslagens regler eller annars som uppdragstagare, t.ex. en advokat som har att ombesörja vissa ekonomiska angelägenheter. Rör det sig å andra sidan om ett abrupt och varaktigt bortfall av beslutskompetens, t.ex. i samband med olyckor eller hastiga sjukdomstillstånd, lär den som pekas ut i framtidsfullmakten i vart fall ofta tillhöra den krets av närstående som per automatik blir informerad eller som förr eller senare ändå ger sig till känna. Det får ankomma på en ansvarskännande fullmäktig att själv informera omgivningen om att han är innehavare av en framtidsfullmakt som ger honom en viss behörighet.
På grund av det anförda anser utredningen att det inte heller finns tillräckliga skäl att föreslå anordningar för frivillig registrering av framtidsfullmakter.
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
491
6.2.4 De medicinska förutsättningarna och sekretessen till skydd för den enskilde
Förslag: Fullmäktigen skall ta ställning till när och i vilka avseenden framtidsfullmakten har trätt i kraft.
Fullmäktigen skall ha rätt att ta del av uppgifter om den enskildes hälsotillstånd, om detta behövs för att avgöra om framtidsfullmakten har trätt i kraft.
Som ovan nämnts skall framtidsfullmakten träda i kraft efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser. Det kan visa sig problematiskt att säkra denna tidpunkt, inte minst eftersom t.ex. demenssjukdomar kan utveckla sig långsamt. Man får nog utgå från att framtidsfullmakten kommer till användning först en tid efter att den teoretiskt hade kunnat åberopas. Är det däremot en framtidsfullmakt som är tänkt att avlösa en vanlig fullmakt när utställaren blir beslutsinkompetent, bortfaller problemet delvis.
En framtidsfullmakt skall kunna avse både ekonomiska och personliga angelägenheter. Det kan tänkas uppstå situationer då den medicinska expertisen bedömer att förutsättningarna för framtidsfullmaktens ikraftträdande är uppfyllda endast beträffande något eller några delområden. Detta skall inte utan vidare betyda att framtidsfullmaktens övriga förordnanden också träder i kraft. En person som efter en sådan bedömning t.ex. skall anses sakna förmåga att sköta sin ekonomi kan kanske samtidigt på ett tillfredsställande sätt ta ställning i frågor om vård och behandling. En framtidsfullmakt kan således träda i kraft vid olika tidpunkter. Motsvarande uppdelningar kan för övrigt vara aktuella även vid anordnande av legala ställföreträdarskap enligt FB.
Ett problem är emellertid hur man över huvud taget skall få fram ett underlag som utvisar att fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om sina ekonomiska eller personliga angelägenheter. Fullmaktsgivaren kanske vägrar medverka till att någon medicinsk bedömning görs av hans tillstånd.
Samma problem torde uppstå redan i dag inför anordnande av godmanskap och förvaltarskap. Läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd måste inhämtas av rätten innan den anordnar ett förvaltarskap, liksom när godmanskap skall anordnas enligt 11 kap. 4 § FB för en person som inte har gett sitt samtycke (se nuvarande 11 kap. 17 § första stycket FB). I de allra
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
492
flesta fall förefaller det som om den som är föremål för ansökan också medverkar till att ett läkarintyg utfärdas. Läkarintyg är dock inte ett obligatoriskt krav enligt FB. Läkaren behöver inte ha specialistkompetens i t.ex. psykiatri. Inte heller behöver intyget ha utfärdats i det aktuella ärendet; ett färskt uttalande från en läkare som har gjorts för ett annat ändamål kan ibland godtas. På motsvarande sätt kan det för en person, som sedan lång tid är föremål för vård på vårdinrättning, enligt förarbetena till bestämmelsen vara tillräckligt att hälsotillståndet styrks genom journaluppgifter jämte utlåtande från en kompetent befattningshavare (prop. 1987/88:124 s. 178).
Det saknas anledning att ställa strängare krav på utredningen i fall då framtidsfullmakter skall träda i kraft. I praktiken måste det ankomma på den som vill göra bruk av framtidsfullmakten att styrka att förutsättningarna för dess utnyttjande är uppfyllda. Det är således i fullmäktigens intresse att han har ett tillfredsställande underlag för sitt påstående om att fullmaktsgivaren verkligen är beslutsinkompetent.
För att kontrollera fullmaktsgivarens hälsotillstånd måste fullmäktigen kunna få del av uppgifter som annars är belagda med sekretess. En utförlig redogörelse för möjligheterna för en utomstående i sådana frågor lämnas i avsnitt B 7.3.2.
Frågor om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden omfattas av hälso- och sjukvårdssekretessen i 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100). Sekretessen gäller inte bara inom hälso- och sjukvården utan också i annan medicinsk verksamhet, såsom bl.a. rättspsykiatrisk undersökning. Huvudregeln är att sekretess gäller, om det inte står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men.
Sekretess till skydd för enskild kan helt eller delvis efterges av den berörda personen, om inte annat följer av bestämmelse i sekretesslagen, 14 kap. 4 § sekretesslagen. Undantagen från rätten att förfoga över sekretessen är fåtaliga.
Kan en person själv efterge sekretessen, föreligger inte något hinder mot att hans ombud får ta del av den hemliga uppgiften, förutsatt att uppgiften behövs i en angelägenhet som omfattas av ombudets behörighet (Regner m.fl., Sekretesslagen, s. 14:36).
Det kan dock förmodas att den enskilde i många fall faktiskt enligt den utlämnande myndigheten bedöms sakna beslutskompetens, i vart fall i sekretessfrågan, när frågan om eftergift av sekretessen ställs på sin spets. Frågan blir hur det i sådana fall skall kunna klargöras
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
493
för fullmäktigen att förhållandena är sådana att fullmakten trätt i kraft.
Flera lösningar kan tänkas. Enklast förefaller det vara att välja den utvägen att fullmäktigen enligt framtidsfullmakten får en legal behörighet, grundad på fullmakten och härledd från fullmaktsgivaren, att ta del av uppgifter om dennes hälsotillstånd, i den mån det behövs för att avgöra om fullmaktsgivaren är beslutsinkompetent. Behörigheten bör gälla oberoende av inom vilket sekretessområde uppgiften förekommer. En sådan behörighet kan antas överensstämma med vad utställare av framtidsfullmakter genomsnittligt skulle ha bestämt, för den händelse de hade övervägt problemet. Fullmakten får med denna lösning en viss begränsad verkan redan innan det i övrigt kan konstateras att förutsättningarna för dess ikraftträdande föreligger. – Se i övrigt författningskommentaren beträffande sekretesslagen, 14 kap. 4 och 4 a §§.
Det får slutligen anses ligga i sakens natur att fullmaktsgivaren – genom att upprätta en framtidsfullmakt – medger att fullmäktigen (sedan framtidsfullmakten enligt denne har trätt i kraft) måste få styrka för sin omgivning att förutsättningarna för fullmaktens giltighet föreligger. Detta kan stundom bara ske genom att han i förehavanden med enskilda och myndigheter för fullmaktsgivarens räkning tillhandahåller sådan dokumentation som ger honom rätten att åberopa sig på fullmakten, t.ex. läkarintyg som utvisar att fullmaktsgivaren är beslutsinkompetent.
6.2.5 Andra förutsättningar för ikraftträdande
Förslag: Fullmäktigen skall snarast underrätta fullmaktsgivaren och dennes närmaste släktingar om framtidsfullmaktens ikraftträdande och om dess innehåll.
Som tidigare nämnts förordar inte utredningen att något krav skall införas på registrering i samband med upprättandet av en framtidsfullmakt. En annan fråga är, om ett krav på registrering bör införas i samband med att fullmäktigen vill göra bruk av fullmakten. Dessförinnan bör emellertid övervägas, om det skall ankomma på överförmyndaren eller någon annan myndighet att med rättslig verkan pröva, om förutsättningarna föreligger för att sätta framtidsfullmakten i funktion. En ordning med denna innebörd har nyligen föreslagits i Finland (se avsnitt B 2.4).
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
494
Ett ställningstagande till om förutsättningarna för en framtidsfullmakts ikraftträdande föreligger skulle innefatta en prövning av ett civilrättsligt förhållande. En sådan prövning ankommer knappast på en myndighet av överförmyndarens natur. Dessutom skulle ett dylikt förfarande tynga hanteringen. Exempelvis skulle särskilda möjligheter att överklaga överförmyndarens ställningstagande behöva införas. Ett obligatoriskt myndighetsförfarande står inte heller väl samman med de önskemål som kan antas ligga bakom fullmaktsgivarens val av institutet framtidsfullmakt. Utredningen ställer sig därför avvisande till tanken på en förhandsprövning.
I första hand blir det den som uppträder som framtidsfullmäktig som ytterst ansvarar för att han har erforderlig fullmakt. Han har således bevisbördan för att han handlat efter fullmakt. Framtidsfullmakter är avsedda att fungera på samma sätt som självständiga, skriftliga fullmakter på förmögenhetsrättens område men med det tillkommande momentet att tredje man också på ett rimligt enkelt sätt måste kunna kontrollera att huvudmannens tillstånd är sådant att framtidsfullmakten har fått verkan. Vid kontakter med myndigheter måste det sålunda förutsättas att dessa verkar för att förhållandena kring representationen klarläggs. Inom hälso- och sjukvården måste t.ex. göras en prövning av den enskildes beslutsförmåga. En eventuell framtidsfullmakt aktualiseras först om personalen funnit att den sjuke är beslutsinkompetent, varför det således knappast föreligger några komplikationer för fullmäktigen i dessa fall.
I princip är det emellertid som sagt fullmäktigens sak att visa sin behörighet. Det framstår då inte som vare sig nödvändigt eller tillrådligt att av den anledningen upprätta något register över fullmakter som får brukas. Detta skulle nämligen bl.a. öppna för att i princip vem som helst som menar sig ha behov att kontrollera om en uppgiven framtidsfullmakt är för handen skulle kunna vända sig till registret för att få besked huruvida en viss person har nedsatt psykisk förmåga (beslutskompetens). Om det i det enskilda fallet visar sig att tredje man inte accepterar den utredning om den enskildes hälsotillstånd som fullmäktigen presenterar, får fullmäktigen försöka utverka kompletterande utredning eller intyg om huvudmannens beslutsinkompetens. Om framtidsfullmakten trots allt inte kan underbyggas med tillräcklig information om den enskildes status, kan det visa sig nödvändigt att överväga ett ställföreträdarskap enligt föräldrabalken. Den som är utpekad som framtidsfullmäktig bör kunna göra ansökan.
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
495
När framtidsfullmakten träder i kraft måste fullmäktigen informera fullmaktsgivaren om att fullmäktigen tänker utnyttja sig av fullmakten.
En speciell fråga är om fullmaktsgivaren, enligt särskilda regler i den nu berörda lagstiftningen, skall ha rätt att föra talan i domstol om att framtidsfullmakten inte har fått verkan. Fullmaktsgivaren kan nämligen tänkas hävda att förhållandena inte är sådana att framtidsfullmakten har trätt i kraft. Frågan aktualiseras av att någon prövning i förväg av förutsättningarna för fullmaktens ikraftträdande, som nyss sagts, inte skall ske hos överförmyndaren eller annars i administrativ ordning.
Fullmaktsgivaren torde emellertid redan med gällande regler ha möjlighet att föra en negativ fastställelsetalan mot fullmäktigen (se 13 kap. 2 § rättegångsbalken). Även verkan av en återkallelse av framtidsfullmakten skulle kunna prövas efter en sådan talan; en återkallelse förutsätter naturligtvis att fullmaktsgivaren har tillräcklig rättslig handlingsförmåga. Vidare kan fullmaktsgivaren väcka talan mot tredje man om återgång av avtal eller rättshandling. Riktas ett krav mot fullmaktsgivaren på grundval av en rättshandling som den uppgivne fullmäktigen har företagit, kan fullmaktsgivaren invända att förutsättningarna för den uppgivne fullmäktigens behörighet inte har förelegat och att rättshandlingen därför inte är gällande mot honom. Med hänvisning till det sagda anser utredningen att det inte finns tillräckliga skäl att föreslå särskilda regler om domstolsprövning i den nya lagen.
Fullmäktigen måste även underrätta fullmaktsgivarens make, registrerade partner eller sambo och närmaste släktingar (dvs. samma närståendekrets som är behörig att ansöka om anordnande av godmanskap, se nuvarande 11 kap. 15 § FB, 11 kap. 25 § i föreslagen lydelse), både om att det finns en framtidsfullmakt som träder ikraft och om framtidsfullmaktens innehåll. Släktingarna kan ha invändningar mot t.ex. sättet för framtidsfullmaktens tillkomst och se anledning att söka eliminera framtidsfullmakten genom att ansöka om godmanskap (se avsnitt B 6.2.8 om upphävande av fullmakten). Denna utväg står för övrigt öppen även för fullmaktsgivaren själv.
Att fullmäktigen har underlåtit att underrätta fullmaktsgivaren och anhöriga om att han anser att fullmakten får verkan bör inte leda till någon rättsföljd. Det ligger dock i fullmäktigens intresse att undvika situationer i vilka han kan ådra sig skadeståndsskyldighet genom att på felaktiga grunder åberopa sig på framtidsfullmakten. Fullmäktigen kan därför t.o.m. ha anledning att säkra bevisning om
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
496
att han har fullgjort sin informationsskyldighet. Underrättelsen bör till följd därav ske snarast.
Det kan väl tänkas att fullmäktigen, efter att ha konstaterat att sådana förhållanden råder som aktiverar fullmakten, inte önskar inträda som fullmäktig. Vidare kan det förekomma att närstående till fullmaktsgivaren konstaterar att fullmakten skulle kunna tas i bruk men att den utpekade fullmäktigen är avliden eller försvunnen. Om inte någon alternativ fullmäktig har pekats ut i framtidsfullmakten, kommer den då att sakna verkan. Det bör inte komma i fråga att låta t.ex. överförmyndaren eller domstol pröva om någon annan skall inträda i den utpekade fullmäktigens ställe. I stället återstår möjligheten att väcka frågan om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap.
6.2.6 Det inre förhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig
Förslag: Om inget annat föreskrivits i framtidsfullmakten, skall sysslomannareglerna bli tillämpliga på det inbördes förhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmäktigen i fråga om bl.a. vårdnads- och omsorgsplikt, arvode och redovisning.
En mellanman är en person som fått i uppdrag att självständigt rättshandla för en annan. Fullmäktigen kan sägas vara en av huvudfigurerna bland mellanmännen.
Mellanmän av alla slag är i princip att betrakta också som s.k. sysslomän, vare sig de har fullmakt eller inte. En syssloman är definitionsmässigt den som erhållit i uppdrag att rättshandla för annan, dvs. huvudmannen. Ett av de mer karakteristiska dragen i sysslomannaskapet är att det föreligger ett förtroendeförhållande mellan parterna. Den som är syssloman ges ofta en fullmakt. Reglerna i avtalslagens fullmaktskapitel kan därför sägas vara kompletterade av sysslomannakapitlet – 18 kap. handelsbalken – åtminstone såvitt beträffar det inre förhållandet mellan huvudman och fullmäktig, se Tiberg/Dotevall, Mellanmansrätt, 9 u, 1997, s. 26 f, cit. Tiberg/Dotevall. (Reglerna om det yttre förhållandet i sysslomannakapitlet, dvs. huvudmannens ansvar mot tredje man, kan här lämnas därhän.) Det inre förhållandet handlar till stor del om fullmäktigens/sysslomannens befogenhet, dvs. vad han har fullmaktsgivarens/huvudmannens tillåtelse att göra
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
497
(till skillnad från behörigheten, som reglerar vad han kan göra med bindande verkan för huvudmannen).
Bestämmelserna i 18 kap. HB är således intressanta vid en bedömning av vilka regler som skall gälla för förhållandet mellan en fullmaktsgivare som utfärdat en framtidsfullmakt och en fullmäktig, varför en kort redogörelse för dessa bör lämnas.
Allmänna avtalsrättsliga principer gäller för ingåendet av ett sysslomannaavtal, och några speciella formkrav ställs i allmänhet inte. Även passivitet kan föranleda att bundenhet uppkommer mellan uppdragsgivare och uppdragstagare (Tiberg/Dotevall s. 27).
En syssloman är enligt 18 kap. 1 § HB underkastad en vårdnadsplikt (eller omsorgsplikt). I regel är sysslomannen skyldig att hålla huvudmannens tillgångar avskilda från sina egna (Tiberg/Dotevall s. 31).
Av 18 kap. 1 § HB framgår också att sysslomannen har en redovisningsplikt. Vid försummelse av redovisningsplikten kan sysslomannen ådra sig skadeståndsskyldighet. Sysslomannen är skyldig att lämna upplysningar om pengar och andra tillgångar som han har tagit emot på huvudmannens vägnar. Han skall också lämna upplysningar om hur egendomen används. Utgifter skall bestyrkas med verifikationer. Skulle sysslomannen underlåta att fullgöra redovisningsskyldigheten, kan domstol förplikta honom att göra detta. Lyckas han inte redovisa för vad som anförtrotts honom, är utgångspunkten att medlen eller egendomen inte har använts för huvudmannens nytta. Sysslomannen har således bevisbördan för att pengar eller annan egendom använts för huvudmannens räkning (Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1971, s. 164). – I 18 kap. 9 § HB finns en preskriptionsregel med innebörd att huvudmannen måste klandra sysslomannens redovisning genom att väcka talan vid domstol med yrkande att utfå belopp inom ett år från redovisningstidpunkten. Även arvingar kan väcka talan för det fall sysslomannen har avlidit.
Illojala förfaranden av allehanda slag tas upp i 18 kap. 3 §. Bestämmelsen tar sikte på fall då sysslomannen t.ex. har handlat oredligt, brukat list mot huvudmannen eller lånat ut huvudmannens pengar, varvid han kan ådra sig skadeståndsskyldighet. Det kan således i dessa fall röra sig om ett ansvar som inte har samband med ingående av rättshandlingar eller där återgång inte kan ske (Tiberg/Dotevall s. 29). Situationer där uppdragstagaren visserligen följt huvudmannens instruktioner men samtidigt på ett vårdslöst sätt bortsett från huvudmannens intressen eller svikligen utnyttjat fullmakten till skada för huvudmannen kan leda till skadeståndsskyldighet enligt
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
498
18 kap. 4 §. (Det kan även vara fråga om brottet trolöshet mot huvudman, 10 kap. 5 § brottsbalken.) Annars är huvudregeln enligt 18 kap. 4 § att huvudmannen själv skall bära den skada han lidit när sysslomannen utfört en rättshandling på uppdrag av huvudmannen och därvid följt huvudmannens instruktioner. Något stadgande som rent allmänt ålägger sysslomannen ett ansvar för befogenhetsöverskridande saknas i 18 kap. HB.
Sysslomannen har rätt till arvode (18 kap. 5 § HB). Någon särskild överenskommelse krävs inte. Omständigheterna kan dock vara sådana att det klart framgår att uppdraget skall utföras gratis. Uppdragsgivaren kan också ha en plikt att ersätta sysslomannen för kostnader, även om detta inte överenskommits (Tiberg/Dotevall s. 33 f).
Sysslomannakapitlet innehåller därutöver bl.a. vissa bestämmelser om uppdragets upphörande.
Sysslomannareglerna i nu berörda avseenden synes kunna passa väl även i förhållanden som rör framtidsfullmakter. En ”vanlig” fullmakt behöver visserligen i sig inte vara förenad med något uppdrag utan kan ha utfärdats för att finnas till hands vid behov som senare kan uppstå, alternativt kan den vara förenad med endast en tillåtelse att handla i fullmaktsgivarens namn (Adlercreutz s. 155). Att utfärda en framtidsfullmakt får emellertid anses innefatta att man lämnar ett uppdrag åt fullmäktigen, nämligen att företräda fullmaktsgivaren i ekonomiska eller personliga angelägenheter efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållanden varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om sådana angelägenheter som pekas ut i fullmakten. I den mån fullmaktsgivaren inte har förordnat något annat i framtidsfullmakten, bör man därför kunna luta sig mot sysslomannakapitlet i vart fall i frågor om vårdnads- och omsorgsplikt, redovisning samt rätt till arvode och ersättning för utgifter. I vissa avseenden kan det finnas behov av förtydliganden i framtidsfullmakten till undvikande av senare tveksamheter om vad som skall gälla. Eftersom en syssloman enligt vad som tidigare sagts har rätt till arvode om inget annat framgår, kan det t.ex. finnas skäl att i framtidsfullmakten ange hur arvodet skall beräknas. Fullmaktsgivaren kan också ha önskemål om hur redovisning skall ske.
Bestämmelserna i 18 kap. HB får också betydelse för användandet av fullmakten i övrigt. Illojala förfaranden med fullmakten bör kunna föranleda skadeståndsskyldighet, liksom när rättshandlingar ingåtts som föranletts av fullmäktigens svek eller försummelse. Några särskilda bestämmelser härom synes därför inte nödvändiga i den före-
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
499
slagna lagstiftningen om framtidsfullmakter. En hänvisning i lagtext till sysslomannareglerna bör dock införas till förtydligande av vad som gäller på området.
En särskild fråga uppstår vad gäller redovisning av ett uppdrag som även (eller enbart) innefattat personliga angelägenheter. Det får ankomma på fullmäktigen att föra anteckningar om sina förehavanden i detta avseende. Det ligger dessutom i fullmäktigens intresse att kunna visa på vad som gjorts, bl.a. om arvoderingen av fullmäktigen ifrågasätts, men även om det i övrigt efterfrågas vilka åtgärder som utförts eller inte.
6.2.7 Begränsningar i fullmäktigens behörighet
Förslag: En fullmäktig kan inte i en framtidsfullmakt ges större behörighet än vad en god man skulle ha kunnat erhålla i fråga om ställföreträdarskap i personliga angelägenheter.
Fullmäktigen skall anses obehörig att företräda fullmaktsgivaren när fullmäktigen är jävig.
En framtidsfullmakt skall kunna avse både ekonomiska och personliga angelägenheter. Detta spektrum är mycket brett. Framför allt när det gäller de personliga angelägenheterna kan klargöranden behövas.
Begreppet ”personliga angelägenheter” skall tolkas på samma sätt som i 11 kap. FB. God man skall enligt utredningens förslag kunna förordnas för den som behöver hjälp med att ha hand om sina personliga angelägenheter (se avsnitten B 5.1–2 och förslaget till 11 kap. 2 §, jfr 11 kap. 4 § i gällande lydelse).
Att en god man enligt nuvarande 11 kap. 4 § inte kan företräda fullmaktsgivaren i alla tänkbara situationer på det personliga området torde stå tämligen klart. Som ett exempel kan här anges att en god man inte under några förhållanden skall kunna samtycka till äktenskap för sin beslutsinkompetente huvudman. Givetvis bör inte heller fullmäktig enligt framtidsfullmakt kunna göra detta för sin fullmaktsgivare. Detta talar starkt för att maximal behörighet för en god man och en fullmäktig enligt framtidsfullmakt bör sammanfalla, dock med den skillnaden att en fullmäktig inte är underkastad 12 kap. och 14 kap. FB och därmed inte är beroende av samtycke från en överförmyndare för att kunna vidta vissa dispositioner. Om en fullmäktig däremot åberopar sig på ett förordnande i fullmakten
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
500
som t.ex. skulle ge honom eller henne en rätt att bekräfta ett faderskap, vilket inte skall kunna ligga i behörigheten för en god man enligt den föreslagna 11 kap. 2 § FB, saknar förordnandet verkan.
I följande avsnitt behandlas frågan om hur en framtidsfullmakt helt eller delvis skall kunna elimineras genom att godmanskap anordnas för fullmaktsgivaren. Att den maximala behörigheten för en fullmäktig enligt framtidsfullmakt sammanfaller med den som en god man teoretiskt skulle kunna tillerkännas är därvid av betydelse.
Något som är särskilt känsligt är att låta en person företräda en annan på hälso- och sjukvårdens område. Problemkomplexet behandlas i avsnitt B 8 (se även B 6.2.9). För att fullmäktigen skall ha behörighet även på detta område, bör det krävas att det är uttryckligen angivet i framtidsfullmakten. Den som på detta sätt pekas ut i en framtidsfullmakt blir därmed jämförbar med den som i det följande kommer att benämnas vårdombud.
Också beträffande samtycke från enskilda till forskning som rör deras person avses framtidsfullmäktige kunna träda in. Förhållandena är besläktade med dem som gäller inom hälso- och sjukvården. Här hänvisas till avsnitt B 9.
En fullmäktig skall inte vara absolut förhindrad att ge bort gåvor i fullmaktsgivarens namn. Avgörande i det enskilda fallet måste vara vad fullmaktsgivaren själv har ansett. När en dylik situation blir aktuell får en tolkning göras av vad framtidsfullmakten säger i saken. Fullmaktsgivaren bör ta ställning i denna fråga vid upprättande av framtidsfullmakten, t.ex. genom att föreskriva att personliga presenter vars värde inte står i missförhållande till fullmaktsgivarens ekonomiska villkor får ges bort (jfr 14 kap. 12 § första stycket FB). För det fall inget annat sägs, måste utgångspunkten vara att fullmäktigen inte får ge bort fullmaktsgivarens egendom. Samma ställningstagande gäller understöd åt anhöriga eller andra som står fullmaktsgivaren nära (jfr 14 kap. 12 § andra stycket FB).
Har fullmaktsgivaren föreskrivit att fullmäktigen skall ha rätt att i förhållande till sig själv eller till sina närstående lämna gåvor skall fullmäktigen vid fullgörande av förordnandet inte anses jävig. Vidare måste fullmäktigen själv få bestämma ett skäligt arvode för sig och täcka in nödvändiga utgifter, om inget annat föreskrivits i framtidsfullmakten.
För att missbruk och ifrågasättanden av att fullmäktigen iakttar fullmaktsgivarens intressen skall förekommas, bör en fullmäktig enligt en framtidsfullmakt inte i andra fall än dem som nämnts i föregående stycke kunna företräda fullmaktsgivaren, om det uppstår en
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
501
fråga om rättshandling mellan fullmaktsgivaren å ena sidan och fullmäktigen å den andra sidan. Fullmäktigen bör inte heller kunna företräda fullmaktsgivaren i förhållande till sina egna närstående, såvida det alltså inte är fråga om att lämna sådana gåvor till de närstående som har stöd i fullmakten. Inte heller bör fullmäktigen få företräda fullmaktsgivaren i en rättegång mot sig själv eller de närstående. I dessa avseenden skall han således anses vara obehörig (jfr 12 kap. 8 § FB). För sådana situationer bör övervägas möjligheten att ansöka om förordnande av god man enligt nuvarande 11 kap. 2 § FB (11 kap. 17 § i förslaget).
6.2.8 Återkallelse och upphävande av fullmakten
Förslag: En framtidsfullmakt skall inte kunna göras oåterkallelig. Avtalslagens regler om återkallelse av fullmakt skall i huvudsak gälla även framtidsfullmakter.
En framtidsfullmakt skall anses ha förlorat sin verkan, om godmanskap eller förvaltarskap anordnas på de områden som förordnandet täcker. Även fullmäktigen skall ha behörighet att ansöka om ett sådant ställföreträdarskap.
En framtidsfullmakt skall kunna ha verkan i ekonomiska angelägenheter efter fullmaktsgivarens dödsfall.
En framtidsfullmakt är alltså tänkt att få sin verkan när fullmäktigen inte längre själv är i stånd att sköta sina ekonomiska och personliga angelägenheter. Det står fullmaktsgivaren fritt att tidsmässigt begränsa giltigheten av framtidsfullmakten eller låta den endast omfatta vissa slutförbara angelägenheter, men begränsningar av detta slag torde knappast bli aktuella i praktiken. I stället har man att utgå från att framtidsfullmakten gäller tills vidare. Därmed är emellertid inte sagt att framtidsfullmakten inte skall kunna upphävas.
Omständigheter kan inträffa som innebär att framtidsfullmakten inte längre fyller den avsedda funktionen. Det kan också visa sig att det uppdrag som givits genom framtidsfullmakten inte är ändamålsenligt. Vanligare blir väl kanske dock att en fullmäktig som åberopar sig på en framtidsfullmakt inte längre är lämpad att företräda fullmaktsgivaren.
Den senare situationen är tillräcklig för att inte låta en framtidsfullmakt vara oåterkallelig. Så är ju f.ö. fallet även med testamenten (jfr 10 kap. 5 § ÄB). Fullmaktsgivaren skall således kunna återkalla
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
502
framtidsfullmakten, om han har tillräcklig rättshandlingsförmåga i behåll.
När det gäller sättet att återkalla en framtidsfullmakt (dvs. genom fullmaktsgivarens försorg) kan flera alternativ tänkas.
Eftersom formföreskrifter för upprättande av framtidsfullmakter konstruerats med ärvdabalkens regler om upprättande av testamente som förebild, kan det vara naturligt att först undersöka huruvida ärvdabalkens regler för återkallelse kan vara gångbara.
Enligt 10 kap. 5 § ÄB är ett testamentsförordnande utan verkan, om testator i den ordning som gäller för upprättande av testamente återkallar sitt förordnande eller förstör testamentshandlingen eller eljest otvetydigt ger tillkänna att förordnandet inte längre är uttryck för hans yttersta vilja. Även om en testamentshandling inte har förstörts eller justerats i enlighet med vad testatorn har uttryckt i ett senare skede, kan således inte en förmånstagare åberopa sig på detta testamente, om det kan fastställas att det har ersatts av ett nytt testamente eller på annat sätt blivit utan verkan. Detta förfarande är väl ägnat för arvsrätten, eftersom testamentet inte har något användningsområde förrän testatorn har avlidit. Förordnandena kan nämligen bara avse testatorns kvarlåtenskap (9 kap. 1 § ÄB).
Som tidigare nämnts förordar inte utredningen något krav på registrering av framtidsfullmakterna. De kommer därför att utgöra legitimationshandlingar. Tillåtande av formlösa återkallelser skulle då medföra risker för att framtidsfullmakten lever sitt eget liv efter återkallelsen genom att rättshandlingar, men även andra typer av ställningstaganden, görs av en fullmäktig som inte känner till eller bryr sig om att han inte längre har behörighet att företräda fullmaktsgivaren. På detta skulle man inte råda bot ens med något tillägg om att fullmäktigen skall underrättas om återkallelsen. Att både fullmaktsgivaren och tredje man kan vållas skada är uppenbart.
Utredningen anser därför att det framstår som mer naturligt att ta avstamp i vad som gäller för skriftliga fullmakter enligt avtalslagen. Återkallelsereglerna i lagen är uppställda med beaktande av att det just rör sig om en legitimationshandling och att detta kan vålla särskilda problem.
Framtidsfullmakter är, som tidigare framgått, förordnanden som innefattas i sådan skriftlig handling som utges till fullmäktigen för att innehas och företes för tredje man. Denna typ av fullmakter kan enligt 16 § avtalslagen återkallas genom att fullmaktsgivaren återtar eller förstör handlingen. På begäran av fullmaktsgivaren skall fullmäktigen enligt paragrafens andra stycke återställa fullmaktshand-
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
503
lingen. Av 17 § framgår att fullmakten får förklaras kraftlös, om den förkommit eller inte utan dröjsmål kan lämnas tillbaka. Detta sker efter ansökan hos tingsrätten och leder vid bifall till att fullmakten, sedan ett kungörelseförfarande har ägt rum och viss tid har gått, förklaras kraftlös. För att förhindra befarat missbruk finns en reklamationsplikt för fullmaktsgivaren enligt 19 §. Fullmaktsgivaren bör vända sig direkt till en tredje man som antas sakna vetskap om fullmaktens upphörande och upplysa honom om att fullmakten inte längre gäller, om det finns anledning att befara att fullmakten kommer att åberopas vid rättshandling gentemot den tredje mannen. Även om fullmaktsgivaren inte gjort något av det nämnda men däremot sagt till fullmäktigen att inte längre bruka fullmakten eller för denne gett tillkänna att fullmakten inte skall gälla, är rättshandlingar som företagits med stöd av fullmakten ogiltiga, om tredje man kände till eller borde ha känt till förhållandet (20 §). Ett meddelande direkt till tredje man med vilken en rättshandling kan tänkas företas är alltid godtagbar (12 § andra stycket). – En fullmakt som innefattar behörighet i fråga om köp, byte eller gåva av fast egendom måste vara skriftlig och är därför föremål för vissa särskilda regler (se 27 § andra stycket).
Ovanstående regler, som får anses väl lämpade även på andra områden än på förmögenhetsrättens, bör därför ingå även i en lagstiftning om framtidsfullmakter.
Eftersom den ovan beskrivna modellen inte innebär att utfärdande av en ny framtidsfullmakt ersätter en tidigare upprättad, kan detta teoretiskt innebära att fullmaktsgivaren sedan han blivit beslutsinkompetent företräds av två eller flera fullmäktige, vars behörighet i vissa avseenden eller till fullo kan vara densamma. (Särskilda regler vid konkurrens mellan behörighetsförordnanden gäller enligt utredningens förslag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. respektive inom den sociala välfärden, se främst avsnitt B 6.2.9). Om denna situation visar sig ohållbar, lär det bli nödvändigt att ansöka om anordnande av godmanskap för att få fullmaktsförhållandena att upphöra (se vidare nedan).
Det är emellertid av vikt att inte endast fullmaktsgivaren skall kunna väcka frågan om upphävande av framtidsfullmakten. I många fall torde fullmaktsgivaren befinna sig i en mycket sårbar situation när framtidsfullmakten får verkan.
Vid överväganden kring vilket förfarande som skall förordas för att omgivningen skall kunna eliminera en framtidsfullmakt måste
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
504
någon tanke ägnas åt vad som skall komma i dess ställe. Fullmaktsgivaren torde nämligen vara i stort behov av stöd och hjälp med både ekonomiska och personliga angelägenheter i ett sådant läge då han plötsligt står utan någon företrädare på de områden som fullmakten en gång var avsedd att täcka. Lösningen står att finna i de befintliga legala ställföreträdarskapen, dvs. godmans- och förvaltarinstitutet.
Ett smidigt sätt att få till stånd en prövning av om en framtidsfullmakt bör fortsätta att gälla kan därför vara att låta anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB (11 kap. 2 § enligt förslaget) eller förvaltarskap för fullmaktsgivaren släcka ut den verkan som en framtidsfullmakt har. Som framgått ovan saknas en bestämmelse som generellt eliminerar fullmakter, om en person ställs under godmanskap (jfr 22 § avtalslagen beträffande förvaltarskap). En sådan bestämmelse bör således införas för eliminering av framtidsfullmakter.
Behöriga i detta sammanhang att göra en sådan ansökan är med dagens regler den som ansökningen avser, make eller sambo, närmaste släktingar och överförmyndaren. Det saknas anledning att inskränka eller utöka denna krets när det gäller att få till stånd ett legalt ställföreträdarskap för en person som redan har utfärdat en framtidsfullmakt. Dock bör fullmäktigen själv ges en sådan rätt.
Vid en prövning av om godmanskap eller förvaltarskap bör anordnas är föräldrabalkens regler på området tillämpliga. Som skäl skall kunna anföras faktorer av prejudiciell karaktär, såsom att fullmaktsgivaren saknade rättslig handlingsförmåga vid utfärdandet av framtidsfullmakten eller att rättshandlingen av annan anledning var ogiltig (se 3 kap. avtalslagen om bl.a. tvång och svikligt förfarande). Av betydelse för prövningen av andra fall än de nämnda kan vara framtidsfullmaktens utformning och ändamålsenlighet, fullmäktigens förmåga att utöva sin uppgift samt möjligen också fullmäktigens administrativa hantering av denna. Uppräkningen är dock inte uttömmande. I många fall skulle en kombination av brister beträffande de angivna omständigheterna kunna fälla avgörandet vid prövningen av om det finns ett behov av ett legalt ställföreträdarskap. Enbart det förhållandet att osämja råder mellan fullmäktigen och närstående till fullmaktsgivaren bör dock inte kunna föranleda att god man utses för att slå ut framtidsfullmakten.
En särskild faktor att beakta vid rättens eller överförmyndarens bedömning är fullmäktigens sätt att begagna sig av framtidsfullmakten. Fullmäktigen kanske i rent formell mening sköter sitt uppdrag på ett acceptabelt sätt, men utan att beakta de intentioner som
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
505
fullmaktsgivaren hade när han utfärdade framtidsfullmakten. Det kan röra sig både om illojala förfaranden och om förfaranden grundade på okunskap om fullmaktsgivarens bakomliggande önskemål om användningen av framtidsfullmakten. Det är givet att fullmaktsgivarens intentioner skall följas, liksom vad som i övrigt är känt om fullmaktsgivarens preferenser. Avsteg härifrån bör kunna utgöra en särskild grund för att ersätta framtidsfullmäktigen med en god man och bör framgå av uttrycklig bestämmelse i lag.
Beslut om anordnande av godmanskap och förvaltarskap fattas av rätten. Möjlighet bör dock finnas för överförmyndaren att i särskilt brådskande fall fatta interimistiska beslut om anordnande av godmanskap, se förslaget till 11 kap. 30 § FB.
Inget hindrar att rätten anordnar godmanskap eller förvaltarskap endast på vissa områden, antingen sådana som inte omfattas av förordnandena i framtidsfullmakten eller sådana som omfattas men sköts på ett otillfredsställande sätt, medan framtidsfullmakten tillåts få fortsatt verkan i andra avseenden. Om fullmaktsgivaren t.ex. är innehavare av stora kapitaltillgångar, kanske rätten finner lämpligt att anordna godmanskap såvitt avser endast vissa tillgångar.
En särskild form av ”upphävande” av framtidsfullmakten är att fullmäktigen förklarar att han inte ämnar åta sig eller fortsätta det uppdrag som givits honom genom fullmakten. Något tillkännagivande härav är inte erforderligt men bör föranleda att omgivningen (eller fullmäktigen själv) ansöker om anordnande av ställföreträdarskap enligt föräldrabalken. Inget hindrar att en framtidsfullmäktig endast initierar frågan hos överförmyndaren; tvärtom kan detta i många fall ses som en naturlig åtgärd, t.ex. om fullmäktigen inte har för avsikt att över huvud taget ta sig an uppgiften.
Ett godmanskap eller förvaltarskap kan tänkas bli anordnat för en beslutsinkompetent person utan att omgivningen har uppmärksammats på att en framtidsfullmakt sedan tidigare varit utfärdad. Det kan ju t.o.m. förhålla sig så att inte ens den utpekade fullmäktigen känt till förordnandet i förväg. Man kan då ifrågasätta om det finns ett fortsatt behov av ett ställföreträdarskap enligt FB. Förhållandena kan lämpligen anmälas till överförmyndaren för vidare ställningstaganden. Enligt det ovan framförda förslaget är framtidsfullmakten att anse som helt eller delvis eliminerad, förutsatt att godmanskapet täcker det område som framtidsfullmakten har omfattat. Har anordnandet av ställföreträdarskapet skett utan att framtidsfullmakten uppmärksammats, bör denna emellertid efter upphörande av godmanskapet eller förvaltarskapet kunna ha fortsatt giltighet. En annan
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
506
lösning kan vara att den gode mannen entledigas till förmån för ett förordnande för den i framtidsfullmakten utpekade fullmäktigen.
Slutligen skall något sägas om vad som bör ske vid fullmaktsgivarens död. Enligt 21 § avtalslagen påverkar dödsfallet i normalfallet inte fullmaktens giltighet, vilket är betingat av praktiska skäl; om framtidsfullmakten per automatik skulle upphöra att gälla, torde både de efterlevande och dödsboet riskera att drabbas av skada (jfr också 12 kap. 19 § rättegångsbalken). Särskilda omständigheter kan likväl föranleda att fullmakten skall anses förfallen. – En regel som motsvarar 21 § avtalslagen bör av samma skäl införas även för fall då en person som utfärdat en framtidsfullmakt avlider, givetvis under förutsättning att fullmäktigen före dödsfallet gjort bruk av framtidsfullmakten. Detta bör dock bara gälla i ekonomiska angelägenheter.
6.2.9 Framtidsfullmäktig inom hälso- och sjukvården
Förslag: Trots att den enskilde har utsett framtidsfullmäktig med behörighet inom hälso- och sjukvården skall patienten kunna utse en särskild företrädare (vårdombud) i samband med besök på vårdinrättning eller under vistelser i bl.a. särskilt boende och för vård eller boende som följer i omedelbar anslutning därtill. Sedan vården eller boendet har upphört är fullmäktigen åter behörig.
I det föregående har nämnts att en fullmäktig enligt framtidsfullmakt också skall kunna ges en rätt i fullmakten att företräda fullmaktsgivaren när det gäller åtgärder inom hälso- och sjukvård. Vidare har omnämnts att det knappast kan förväntas – eller ens rekommenderas – att alla som har intresse av att i förväg föranstalta om vem som skall företräda dem i framtiden gör detta genom att upprätta en framtidsfullmakt.
För personer som tas emot på ett sjukhus eller en annan sjukvårdsinrättning och som inte har upprättat någon framtidsfullmakt med ett förordnande som täcker även hälso- och sjukvårdsfrågor kan det finnas ett behov och en vilja att ange någon som kan representera dem när eller om deras tillstånd försämras under en viss vistelse eller vård. Detsamma gäller personer som bor i ett särskilt boende eller i en bostad för särskild service, dvs. boendeformer för vilka kommunen har ett hälso- och sjukvårdsansvar (se 18 § hälso- och sjukvårdslagen), eller som erhåller hemsjukvård. Särskilda regler härom föreslås av utredningen ingå i en ny lag om ställföreträdare för vuxna
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
507
med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH, se närmare om detta i avsnitt B 8).
Det kan också tänkas att en person som vid tidpunkten anses beslutskompetent väljer att vid en sjukhusvistelse peka ut någon annan än den som enligt en tidigare upprättad framtidsfullmakt skall inträda som ställföreträdare när personen saknar beslutsförmåga. Skälen till detta kan vara flera. En orsak kan vara att den tidigare utpekade fullmäktigen inte för tillfället är tillgänglig och att ställningstaganden brådskar; det kan t.ex. röra sig om akutsituationer. Man kan emellertid inte bortse från att patienten, p.g.a. tillfällig förvirring eller av annan anledning, har glömt att han tidigare har utsett en fullmäktig med erforderlig behörighet eller att han över huvud taget har utfärdat en framtidsfullmakt. Om patienten är beslutskompetent, blir hans nya utpekande likväl giltigt. Det är utredningens uppfattning att hälso- och sjukvårdspersonalen då skall kunna hålla sig till den person som därvid utpekats, även om personalen vid tillfället eller senare under vården får kännedom om att en annan person haft ett latent förordnande som fullmäktig i hälso- och sjukvårdsangelägenheter. Den sålunda utpekade personen skall enligt vad som framgår av avsnitt B 8 benämnas vårdombud.
Frågan är emellertid vad som händer med det ursprungliga förordnandet av fullmäktig med behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter.
Utpekande av fullmäktig i en framtidsfullmakt följer vissa formregler. Detsamma gäller återkallande av en sådan fullmakt. Utpekande av ett vårdombud i den ordning som nu angetts i samband med vistelse på sjukvårdsinrättning eller vård eller under visst boende följer inte dessa formregler men bör likväl ges företräde i sammanhanget. Eftersom vårdombudets uppgift enligt förslaget till LSH är tänkt att gälla endast under viss vård eller visst boende respektive under vård eller boende i omedelbar anslutning härtill, talar övervägande skäl för att den fullmäktig som angetts i framtidsfullmakten återtar sin roll som latent ställföreträdare sedan vården eller boendet nått sitt slut. Fullmäktigens behörighet på andra områden än hälso- och sjukvård påverkas inte av ett sådant tillfälligt förordnande av vårdombud. Denna princip har dock ett undantag: vårdombudet får (under den tid han eller hon alltjämt är ställföreträdare i hälso- och sjukvårdsangelägenheter) viss behörighet att företräda den enskilde även inom den sociala välfärden, vilket också innebär företräde för vårdombudet framför en framtidsfullmäktig förordnad inom samma område, se avsnitt B 10.3.5. – Det måste här på nytt påpekas att ett
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
508
vårdombud får en faktisk beslutsfunktion först när patienten inte själv har beslutsförmåga.
Ett utpekande av ett vårdombud enligt förslaget till LSH skall således endast ha en suspenderande verkan i sammanhanget. Fullmäktigens roll under själva behandlingen kan följaktligen karakteriseras som vilande. Givetvis står det under alla skeden av behandlingen eller sedan denna avslutats fullmaktsgivaren fritt att i vanlig ordning återkalla framtidsfullmakten och därmed frånta fullmäktigen rollen som mer permanent ställföreträdare, om han har förmåga att rättshandla med giltig verkan. – Specialregler om initiativ till ansökan om förordnande av god man som ersätter framtidsfullmäktig i hälso- och sjukvårdsangelägenheter respektive vårdombud föreslås i avsnitt B 8.12.5.
Vad som står att vinna med den angivna lösningen är kanske framför allt att fullmaktsgivaren inte efter behandlingen står helt utan företrädare. Detta skulle annars kunna orsaka behov av att ansöka om god man för patienten vid nästa tillfälle då han blir föremål för en sjukhusvistelse eller behandling och inte själv kan ta ställning i de frågor som uppkommer. Som tidigare nämnts kan det ju mycket väl vara fullmäktigens tillfälliga frånvaro, t.ex. en semesterresa, som har gjort att han inte kunnat inställa sig, vilket fullmaktsgivaren kan ha varit medveten om.
Utredningen föreslår i avsnitt B 9 att vårdombud skall ges behörighet i fråga om viss medicinsk forskning och i avsnitt B 10 i vissa socialrättsliga angelägenheter. Motsvarande förhållanden som inom hälso- och sjukvården bör råda i relationen mellan vårdombud och framtidsfullmäktig på de områdena.
6.2.10 Tolkning av fullmakten, utfyllnad m.m.
Förslag: En framtidsfullmakt skall inte kunna kompletteras av annan än fullmaktsgivaren. Framtidsfullmaktens verkningar skall kunna inskränkas av rätten, men då endast genom anordnande av godmanskap eller förvaltarskap.
Framtidsfullmakter bör kunna anvisa ett vidsträckt behörighetsområde och omfatta närapå alla tänkbara ekonomiska och personliga angelägenheter (jfr engelskans ”all my property and affairs” och vad som ovan sagts om ”generalfullmakter”). Det kan t.o.m. antas att detta kommer att utgöra normalfallet. Eftersom fullmaktsgivaren
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
509
förutsätts vara beslutsinkompetent när framtidsfullmakten träder i kraft, är det av största betydelse att fullmaktsgivaren vid utfärdandet av fullmakten har klart för sig vad fullmakten skall omfatta och vad han eller hon lämnar utanför fullmaktsförordnandet. Inte minst måste fullmaktsgivaren sätta sig in i att det kan bli nödvändigt att, som ett komplement till framtidsfullmakten, förordna en ställföreträdare enligt FB på de områden som lämnats utanför eller förlita sig på att de närmaste anhöriga tar sig an uppgifterna (se avsnitten B 7–10). Därför torde det ofta bli aktuellt att ta hjälp av en advokat eller annan professionell rådgivare. I många fall kan det också vara lämpligt att i anslutning till upprättandet informera den utpekade fullmäktigen, varvid eventuella oklarheter skulle kunna redas ut.
Det kan trots allt av naturliga skäl tänkas att tveksamhet ibland kan uppstå kring gränserna för fullmakten. Till stor del torde man då behöva gå till väga på samma sätt som vid tolkning av rättshandlingar i allmänhet, dock med beaktande av det är en ensidig rättshandling. Givetvis är lydelsen och andra för tredje man synbara omständigheter av största vikt, på samma sätt som är fallet med vanliga fullmakter (jfr Adlercreutz s. 166 f). Framtidsfullmaktens särart som institut kan också komma att vägas in, liksom beskaffenheten av rättsförhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmäktigen samt arten av den rättshandling, vid vilken framtidsfullmakten skall begagnas (jfr Adlercreutz s. 167). Praxis avseende fastställande av fullmakters gränser på förmögenhetsrättens område genom tolkning av skriftliga handlingar får givetvis stor betydelse. Huvudlinjen i svensk rättspraxis synes vara att skriftliga fullmakter tolkas restriktivt (Adlercreutz s. 169); denna omständighet gör sig väl gällande också i fråga om framtidsfullmakter, då den enskildes skyddsbehov nästan undantagslöst är större än för en person med beslutskompetensen i behåll.
Vid en tolkning kan det naturligtvis visa sig att framtidsfullmakten helt enkelt inte kan anses ge sådan behörighet som är ändamålsenlig. Som ovan antytts kan det då bli aktuellt att väcka frågan om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Det finns därvid inget som hindrar att fullmäktigen enligt framtidsfullmakten också blir god man eller förvaltare. I ärendet om anordnande av ställföreträdarskap skall bl.a. prövas om den enskilde verkligen behöver godmanskap eller förvaltarskap för en viss angelägenhet, och detta behov prövas ytterst av rätten. Om denna finner att en befintlig framtidsfullmakt redan finns för den angelägenhet som ansökningen berör och att det inte heller finns skäl att ersätta fullmaktsförordnandet
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
510
med ett godmanskap/förvaltarskap, skall en sådan ansökning lämnas utan bifall.
En annan lösning som yppar sig är att man öppnar vägen för en ”komplettering” av framtidsfullmakten genom utfyllnad av den. Utfyllnaden skulle kunna ta sikte på just sådant som framtidsfullmaktens ändamålsenlighet. Utredningen ställer sig emellertid skeptisk till ett sådant förfarande. Risken är uppenbar att en vidgning av framtidsfullmaktens gränser urholkar tanken bakom själva institutet, nämligen att den enskilde själv skall råda över i vilken utsträckning han vill lämna behörighet till någon annan att handla i hans eller hennes namn, dessutom utan inblandning eller insyn från myndigheternas sida. Något förslag om kompletteringsmöjligheter lämnas därför inte.
Inte heller bör öppnas möjlighet att inskränka behörigheten. Av resonemangen ovan har framgått att en framtidsfullmakt kan upphävas, helt eller delvis, genom att fullmaktsgivaren ställs under godmanskap eller förvaltarskap. Något behov av en fristående möjlighet att rättsligt inkräkta på ett givet fullmaktsförordnande, m.a.o. utan att en god man eller förvaltare utses, torde knappast föreligga.
Slutsatsen i fråga om komplettering av fullmaktens gränser har bäring även på en annan fråga, nämligen om en annan person än den fullmäktige som utpekats i framtidsfullmakten skulle kunna ta över vid förhinder eller motsvarande för den utpekade. De situationer då detta skulle kunna bli aktuellt är flera. En fullmäktig är kanske avliden när fullmakten träder i kraft eller kan av andra praktiska skäl omöjligen ta på sig det uppdrag som ges i fullmakten, t.ex. för att fullmäktigen bor på avlägsen ort. Sådana situationer kan naturligtvis uppstå också sedan framtidsfullmakten faktiskt nyttjats en tid. Det kan också tänkas att vederbörande helt enkelt förklarar att han eller hon inte vill vara fullmäktig. En annan variant är att fullmäktigen visar sig vara olämplig genom att missbruka sin ställning. I alla dessa lägen kan framtidsfullmakten i övrigt mycket väl vara ändamålsenlig. Man bör dock inte, som ovan nämnts, avvika från den enskildes först framställda önskemål om vem som skall vara fullmäktig, då ju framtidsfullmaktens tillkomst mycket väl kan vara betingad av att just den som utpekats – och endast denne – skulle ta sig an uppgiften. Möjligheten för fullmaktsgivaren att komma till rätta med sådana situationer ligger i att han eller hon kan ange subsidiära fullmäktige i framtidsfullmakten.
Det kan möjligen tänkas att omfattningen av en framtidsfullmakt sedan denna trätt i kraft skulle kunna bli föremål för en fastställelse-
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
511
talan enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken, i så fall sedan fullmäktigen väckt talan mot sin beslutsinkompetente fullmaktsgivare. Det praktiska i ett sådant förfarande kan emellertid ifrågasättas.
6.2.11 Överförmyndarens granskning
Förslag: Överförmyndaren skall kunna begära upplysningar om fullmaktsförhållandet och vilka åtgärder som vidtagits samt begära in redovisning från fullmäktigen.
En fullmäktig enligt framtidsfullmakt skall enligt den modell som nu skisserats kunna agera på ett tämligen insynsskyddat sätt. Den spärr mot illojala förfaranden och missbruk som annars ligger i att fullmaktsgivaren kan återkalla fullmakten eller ställa fullmäktigen till svars för befogenhetsöverskridanden eller missbruk är av naturliga skäl starkt försvagad när fullmaktsgivaren är beslutsinkompetent.
Detta skall jämföras med det skydd som en person som har god man eller förvaltare erbjuds när det gäller insyn. Ställföreträdarnas handlande styrs av vissa allmänna bestämmelser om verksamheten i 12 kap. FB. Av 12 kap. 9 § framgår att gode män och förvaltare står under överförmyndarens tillsyn och att de är skyldiga att lämna överförmyndaren de upplysningar om sin verksamhet som överförmyndaren begär. I 14 kap. FB finns regler om gode mäns och förvaltares vård av egendom. Redovisning av förvaltad egendom skall ske enligt bestämmelser i 14 kap. 15–20 §§ FB. Gode män och förvaltare skall enligt huvudregeln varje år ge in en årsräkning i vilken en redogörelse lämnas för förvaltningen av den egendom som har stått under ställföreträdarens förvaltning. Årsräkningen skall avges på heder och samvete. Slutligen finns närmare bestämmelser om överförmyndares tillsyn över gode mäns och förvaltares verksamhet. Av särskilt intresse här är 16 kap. 3 § FB. Enligt denna paragrafs första stycke skall överförmyndaren granska gode mäns och förvaltares verksamhet med ledning av de förteckningar, årsräkningar, sluträkningar samt andra handlingar och uppgifter angående förvaltningen som har lämnats. Överförmyndaren har enligt andra stycket rätt att gå igenom bl.a. räkenskaper och anteckningar som enligt 12 kap. 5 § FB skall föras över förvaltningen. Sistnämnda skyldighet, liksom bl.a. skyldigheten att inge årsräkning, kan överförmyndaren förelägga ställföreträdaren att fullgöra vid vite (16 kap. 13 § första stycket FB). Överförmyndaren kan rikta anmärkningar mot förvalt-
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
512
ningen, vilket senare kan leda till att överförmyndaren finner anledning att meddela beslut rörande förvaltningen enligt någon bestämmelse i 14 kap. eller rörande ställföreträdarens entledigande (16 kap. 5 § jämförd med nuvarande 11 kap. 20 § FB). – Det skall här påpekas att också den enskilde och dennes make eller sambo och släktingar har rätt att ta del av de handlingar som rör ställföreträdarskapet (16 kap. 7 § FB). Även denna bestämmelse borgar givetvis för att insynen i ställföreträdarens förehavanden är stark.
Som tidigare nämnts skall sysslomannaregler genom hänvisning tillämpas i det inre förhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig. Härav följer att fullmäktigen har en skyldighet att redovisa för sin förvaltning. Redovisning enligt dessa regler är ämnad att ge fullmaktsgivaren (eller dennes arvingar) en bild av hur förvaltningen gestaltat sig. Normalt kommer emellertid ingen att kräva redovisning, eftersom det förutsätts att fullmaktsgivaren är beslutsinkompetent. (Fullmaktsgivaren kan dock, som tidigare berörts, själv förordna i framtidsfullmakten att redovisning skall ges med vissa mellanrum till någon utomstående.)
För att i någon mån råda bot på avsaknaden av regelbunden insyn och tillsyn bör det allmänna på förekommen anledning kunna begära att fullmäktigen redogör för sin verksamhet. Det torde i första hand vara överförmyndaren som här kommer i fråga som granskningsinstans. Överförmyndaren är, som tidigare påpekats, redan engagerad i redovisningsfrågor när det gäller gode män och förvaltare. Dessutom är det till överförmyndaren man av naturliga skäl vänder sig om man vill få utrett om en person är i behov av ett legalt ställföreträdarskap, ofta även om den som begär överförmyndarens inblandning själv är berättigad att ansöka om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap.
En fullmäktig enligt en framtidsfullmakt bör därför i lag åläggas att på begäran av överförmyndaren redogöra för sin förvaltning. En sådan begäran bör givetvis inte framställas rutinmässigt. Det ligger närmast till hands att kräva särskilda skäl, vilket företrädesvis kan vara att överförmyndaren finner anledning att misstänka att framtidsfullmakten kan behöva elimineras eller beskäras genom att ersättas med ett godmanskap eller förvaltarskap. Det kan också finnas anledning att göra detta sedan någon av dem som är berättigade att ansöka om ett legalt ställföreträdarskap för fullmaktsgivaren har anfört sådana skäl för ställföreträdarskapet som hänför sig till utövandet av fullmaktsförordnandet. Givetvis kan dock även andra personers påpekanden föranleda överförmyndaren att ta ett sådant initiativ.
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
513
Ett exempel är att en advokat, som enligt fullmaktsgivarens förordnande i framtidsfullmakten har rätt att kräva in redovisning, gör en sådan framställning sedan redovisning har uteblivit eller är otillfredsställande.
Ett föreläggande för fullmäktigen skall inte bara kunna ta sikte på en rent ekonomisk redovisning över fullmäktigens förvaltning utan även på upplysningar i övrigt om fullmaktsförhållandet i den mån dessa är av betydelse för att bedöma om en god man eller förvaltare i stället bör utses.
Ett föreläggande från överförmyndaren om att en redogörelse enligt ovan skall lämnas får inte i normalfallet vara förenat med något snävt utrymme att svara. Av naturliga skäl finns i många fall inte någon aktuell redovisning eller sammanställning av anknytande data, t.ex. räkenskaper, att tillgå när överförmyndaren begär in detta. Det kan dock tänkas att tiden går utan att överförmyndaren får någon respons från fullmäktigen, varför överförmyndaren – eller annan ansökningsberättigad – på sedvanliga grunder och med samma krav på underlag som annars erfordras för ansökningar enligt 11 kap. FB kan se sig nödgad att ansöka om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Om den enskildes angelägenheter kräver omedelbar vård eller ett dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den enskildes person eller egendom, finns möjligheter att hos rätten interimistiskt ansöka om anordnande av ett legalt ställföreträdarskap. Enligt förslaget till 11 kap. 30 § FB skall överförmyndaren själv kunna besluta interimistiskt om anordnande av godmanskap, om saken är särskilt brådskande. Fullmäktigen bör emellertid först beredas tillfälle att yttra sig, om det är möjligt. – Underlåtenhet från fullmäktigens sida att hörsamma ett föreläggande från överförmyndaren bör inte ensamt kunna läggas till grund för ett beslut om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap men kan, beroende på omständigheterna, givetvis ha viss betydelse vid bedömning av behovet av ett sådant ställföreträdarskap.
Någon rätt för överförmyndaren att förena ett föreläggande att inkomma med redogörelser för förvaltningen med vite bör inte införas, främst med anledning av att en fullmäktig enligt en framtidsfullmakt inte bedriver en sådan verksamhet som i egentlig mening står under överförmyndarens tillsyn (jfr 16 kap. 13 § FB).
Några riktlinjer för överförmyndarens granskning av redogörelserna bör inte uppställas i lag. Hinder mot att överförmyndaren anlägger samma perspektiv som vid granskning av legala ställföreträdares förvaltning bör inte föreligga. Därmed är också sagt att över-
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
514
förmyndaren, om det bedöms lämpligt och fruktbart, skall kunna efterfråga kompletterande material eller yttranden. Överförmyndaren kan emellertid också tänkas i det enskilda fallet nöja sig med en förenklad form av redovisning. Det torde under alla omständigheter ligga i fullmäktigens intresse att hörsamma en begäran från överförmyndaren till undvikande av att överförmyndaren annars kan komma att överväga att ansöka om anordnande av ett godmanskap eller förvaltarskap för fullmaktsgivaren.
Att fullmäktigen redovisar för sin förvaltning inför överförmyndaren innebär inte automatiskt att fristen för att väcka en skadeståndstalan från fullmaktsgivarens sida börjar löpa.
Utredningen ser inte tillräcklig anledning att ge även fullmaktsgivarens anhöriga en rätt att kräva samma insyn i förvaltningen som överförmyndaren. Däremot står det fullmaktsgivaren fritt att i framtidsfullmakten lämna särskild föreskrift om att redovisning skall lämnas vid vissa tidpunkter till någon eller några särskilt angivna personer eller organisationer.
Att en lagregel införs om redovisning av förvaltningen innebär att den tystnadsplikt som annars råder för vissa yrkesgrupper, t.ex. advokater, upphävs när dessa uppträder som fullmäktige. Om en ansökan om anordnande av godmanskap väcks, kan dessutom vittnesförhör med fullmäktigen bli aktuellt (jfr beträffande advokater 36 kap. 5 § rättegångsbalken).
6.2.12 Tredjemansskydd m.m.
Förslag: Avtalslagens regler om tredjemansskydd bör i princip tillämpas även vid rättshandlande med stöd av framtidsfullmakt.
En fullmaktsgivare vars tillstånd inte längre är sådant att framtidsfullmakten har verkan måste informera tredje man om att fullmakten upphört att gälla för att rättshandlingar som fullmäktigen företar inte skall bli bindande.
En fullmäktig som företar en rättshandling antingen helt utan fullmakt eller med överskridande av sin fullmakt behöver inte göra sig skyldig till ett illojalt förfarande. Fullmakten kan t.ex. vara återkallad eller ogiltig utan att han känner till det. Fullmäktigen kan även tänkas agera fullt medvetet utan fullmakt för att tillgodose fullmaktsgivarens intressen.
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
515
Enligt huvudregeln blir huvudmannen i dessa fall inte bunden, eftersom rekvisiten i 10 § avtalslagen inte är uppfyllda. Det hjälper därvid inte att motparten är i god tro; han känner kanske inte till – och borde inte känna till – att fullmakten återkallats (Adlercreutz s. 216). Motpartens befogade uppfattning om en fullmaktsförklarings innehåll ger dock visst skydd enligt gängse tolkningsprinciper.
Rättshandlingen kan emellertid alltjämt ha rättslig betydelse. De fall som är aktuella anges i 25 § avtalslagen. Huvudmannen kan genom ratihabition (dvs. godkännande i efterhand) uppnå samma resultat som om fullmäktigen varit behörig att företa rättshandlingen. I affärsmässiga sammanhang kan underlåtenhet att reklamera leda till att huvudmannen genom sin passivitet blir bunden, vilket alltså kan leda till samma resultat som ratihabition. – Även utan sådant medgivande kan huvudmannen bli bunden, nämligen om rättshandlingen medfört nytta för huvudmannen (se hänvisningen i 27 § tredje stycket avtalslagen till 18 kap. 3 § HB).
Ovan har huvudmannens bundenhet i olika situationer behandlats. Tredje mannens/motpartens bundenhet gestaltar sig något annorlunda. Var motparten fullt medveten om att fullmäktigen saknade behörighet, betraktas läget som en anbudssituation, i vilken motparten är tvungen att under en skälig acceptfrist avvakta huvudmannens/fullmaktsgivarens accept – denna sker genom ratihabition. Var motparten däremot inte medveten om fullmäktigens bristande behörighet, har han rätt att frånträda avtalet så länge huvudmannen/fullmaktsgivaren inte har ratihaberat det. Tredje man/motparten blir i dylika fall således bunden först i och med att huvudmannen blivit bunden. Någon uttrycklig regel härom saknas i avtalslagen men anses enligt motiven till 25 § avtalslagen följa av allmänna rättsgrundsatser (Adlercreutz s. 219, jfr motsvarigheten i 9 kap. 6 § FB).
Om motparten nu inte kan göra rättshandlingen gällande mot huvudmannen, kan han enligt 25 § avtalslagen i stället vända sig mot den som uppträtt som fullmäktig. Fullmäktigen är pliktig att ersätta tredje man all skada som denne lider genom att han inte kunnat göra rättshandlingen gällande mot den uppgivne huvudmannen. Bevisbördan för att fullmäktigen handlat efter fullmakt eller att huvudmannen ratihaberat fullmäktigens handlande eller att rättshandlingen ändock är gällande mot honom, åvilar fullmäktigen. Ansvaret är i princip strikt. Enligt 25 § andra stycket kan dock skadeståndsskyldigheten sättas ur spel, om tredje man varit i ond tro eller fullmäktigen svävat i ursäktlig villfarelse beträffande sin behörighet. Ett exempel på det senare fallet är att fullmaktens rättsverkan utan fullmäktigens
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
516
vetskap upphört p.g.a. att huvudmannen fått förvaltare strax före den företagna rättshandlingen (Adlercreutz s. 221).
Det kan ifrågasättas om tredjemansskyddet vid handlande utan fullmakt är tillräckligt starkt i svensk rätt. En godtroende tredje man kan med dagens regler tvingas nöja sig med att kräva den som uppträtt som fullmäktig på ersättning för skada som han drabbas av genom att inte kunna göra en rättshandling gällande mot huvudmannen. Även om rättsläget redan i dag får anses vara sådant att en ”vanlig” fullmakt blir ogiltig när fullmaktsgivaren drabbas av bristande rättslig handlingsförmåga på det område som fullmakten avser, kan det antas att bankers och andra tredje mäns tillit till existerande fullmakter generellt skulle minska för det fall en lagregel formuleras med denna innebörd.
Utredningen kan inte närmare penetrera frågan om tredjemansskyddet i dessa fall. Det kan dock konstateras att vissa risker alltid är förknippade med rättshandlande gentemot personer som företräds med stöd av fullmakt. Fullmaktsgivaren kan t.ex. ha lidit av bristande rättslig handlingsförmåga redan när fullmakten utfärdades. Detta är uppenbarligen ett ställningstagande som genomsyrar avtalslagen.
Med förslaget om framtidsfullmakter införs emellertid ytterligare en typ av fullmakt i det dagliga livet, som på många sätt fungerar på ett omvänt sätt jämfört med fullmakter enligt avtalslagen. Fullmaktsgivaren antas här varaktigt ha bristande rättslig handlingsförmåga den dag då fullmäktigen åberopar sig på framtidsfullmakten. Det måste förutsättas att en naturlig beståndsdel vid rättshandlande med en sådan företrädare är att någon form av bevisning om fullmaktsgivarens tillstånd efterfrågas från tredje mans sida, i vart fall i något skede av parternas förhållande. Har detta gjorts och tredje man därmed fått bekräftat, inte bara att framtidsfullmakten verkligen utfärdats av en fullmaktsgivare med rättshandlingsförmåga och täcker det område som avses med rättshandlingen, utan även att fullmaktsgivarens tillstånd varaktigt och i huvudsak är sådant som aktiverar framtidsfullmakten (och med försumbar utsikt till bättring), bör tredje man i de flesta fall kunna anses vara i god tro för framtiden. Detta gäller i vart fall såvitt avser fullmaktsgivarens tillstånd som förutsättning för framtidsfullmaktens verkan. Om fullmaktsgivaren i ett sådant läge trots allt återfår sin rättsliga handlingsförmåga, vilket enligt grundregeln sätter framtidsfullmakten ur spel, kan det anses skäligt att tillerkänna tredje man ett särskilt skydd. Alternativet till att ge tredje man ett visst skydd sedan en framtidsfullmakt trätt i kraft torde vara att tredje man ständigt skulle behöva kräva nya
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
517
läkarintyg för att försäkra sig om att fullmaktsgivarens tillstånd inte har förbättrats.
Utredningen föreslår därför att en bestämmelse införs i den nya lagen som innebär att det får ankomma på fullmaktsgivaren i dessa fall att uppmärksamma tredje man på att framtidsfullmakten inte längre gäller; i annat fall skall han inte få åberopa mot en godtroende tredje man att framtidsfullmakten upphört att gälla (jfr 19 § avtalslagen).
En sådan bestämmelse tar således endast sikte på den tänkta situationen att fullmaktsgivarens tillstånd alltjämt är sådant som förutsätts för att framtidsfullmakten skall gälla, dvs. sedan detta tillstånd en gång inträtt. Missbedömningar av tredje mannen i fråga om fullmaktsgivarens hälsotillstånd när framtidsfullmakten upprättades faller utanför tillämpningsområdet, liksom situationer i vilka tredje man felaktigt har utgått från att fullmaktsgivarens tillstånd är sådant att det aktiverar framtidsfullmakten. I båda dessa fall bör det följaktligen sakna betydelse för fullmaktsgivarens bundenhet att tredje man är i god tro rörande fullmaktsgivarens tillstånd.
Det skall anmärkas att många framtidsfullmakter kan tänkas vara sammanlänkade med ”vanliga” fullmakter. Om fullmaktsgivarens tillstånd förändras, kan fullmäktigens behörighet vara intakt, förutsatt att behörigheten som lämnas i fullmakten är densamma som ges i framtidsfullmakten. I dessa fall lär det vara mindre intressant att fastställa fullmaktsgivarens tillstånd vid varje enskild rättshandling, eftersom fullmakten övergår till att fungera som en framtidsfullmakt och omvänt.
Det finns även andra bestämmelser i avtalslagen som på ett eller annat vis berör förhållandet att fullmäktigens behörighet eller befogenhet sätts i fråga eller upphör på ett sätt som kan påverka tredje man. En kort redogörelse för detta skall här lämnas, liksom de ställningstaganden som blir följden.
Enligt 11 § avtalslagen gäller inte en rättshandling mot fullmaktsgivaren, om fullmäktigen handlat i strid mot särskilda instruktioner och tredje man insett eller bort inse att fullmäktigen överskred sin befogenhet. Regeln bör få sin motsvarighet i en lagstiftning om framtidsfullmakter. – Att en framtidsfullmäktig i viss mån kan avvika från givna instruktioner när han företräder fullmaktsgivaren inom hälso- och sjukvård respektive inom den sociala välfärden följer av särskild lagstiftning (se förslagen till 22 § LSH och 20 § LSV).
En regel som bygger på samma princip är 20 § avtalslagen, enligt vilken tillsägelse direkt till fullmäktigen om att inte bruka fullmakten
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
518
m.m. alltid får verkan mot en ondtroende tredje man, även om fullmaktsgivaren inte i formell mening har återkallat fullmakten. Situationen är antagligen ganska ovanlig. Likväl bör bestämmelsen även återspeglas i den nya lagstiftningen. Givetvis är en förutsättning för att tillsägelsen skall ha någon verkan att fullmaktsgivaren har rättshandlingsförmåga.
Denna slutsats gäller också för 21 § avtalslagen, som behandlar verkan av fullmaktsgivarens död. En fullmakt fortsätter i princip att gälla i sådana fall, om inte särskilda omständigheter leder till motsatt resultat. Även denna regel har – för situationer då fullmakten trots allt har upphört att gälla – ett godtrosskydd som är likartat det som tas upp i 11 §.
Som tidigare nämnts bygger 22 § avtalslagen på att ett upphörande av fullmaktsgivarens rättshandlingsförmåga genom förvaltarförordnande omedelbart åstadkommer att behörigheten som lämnats genom fullmakt upphör. Något kungörande krävs inte, och verkan av fullmäktigens handlande blir därmed aldrig beroende av tredje mans goda eller onda tro (jfr dansk rätt, som intar en annan inställning i det att den knyter an till s.k. tinglysning av værgemålet). Utredningen föreslår en motsvarande bestämmelse för framtidsfullmakter som dock även innebär att ett godmanskap enligt nuvarande 11 kap. 4 § (11 kap. 2 § enligt utredningens förslag) skall kunna medföra att framtidsfullmakten blir utan verkan (se avsnitt B 6.2.8). Det saknas tillräckliga skäl att införa ett skydd för en godtroende tredje man i dessa situationer.
23 § avtalslagen tar upp fallet då en fullmaktsgivare går i konkurs. Även konkursutbrott leder i princip till att en fullmakt upphör att gälla, vilket har uttryckts på samma sätt som i 22 §. När fullmäktigen varit i god tro i fråga om konkursutbrottet, kan emellertid – till följd av regleringen i konkurslagen (1987:672) – en rättshandling företagen efter konkursen i viss utsträckning bli bindande mot boet (Grönfors, Avtalslagen, 3:e uppl., 1995 s. 155 f).
I 24 § sägs, slutligen, att sådana rättshandlingar som är nödvändiga för att skydda fullmaktsgivaren eller hans konkursbo mot förlust kan vidtas med bindande verkan, trots att fullmaktsgivaren inte längre råder över sig själv eller sitt gods. Regeln är avsedd att mildra de risker som ett plötsligt avbrytande av en fullmäktigs behörighet genom förordnande av förvaltare eller huvudmannens försättande i konkurs annars skulle kunna medföra (Adlercreutz s. 216).
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
519
Såväl 23 som 24 § avtalslagen bör, för att mildra effekterna av ett plötsligt avbrott i fullmäktigens behörighet, genom hänvisning inflyta i den nya lagen om framtidsfullmakter.
6.2.13 Reglernas placering
Förslag: Regler om framtidsfullmakter bör tills vidare tas in i en ny lag.
Framtidsfullmakter skall, enligt vad som framgått ovan, följaktligen inte utan vidare jämställas med fullmakter enligt avtalslagen. Framtidsfullmakterna kan visserligen innefatta samma behörighet som en sådan förmögenhetsrättslig fullmakt, men kan därutöver gälla även personliga angelägenheter. Vad som för många torde vara av stor betydelse är att framtidsfullmakten också, om detta är särskilt föreskrivet, kan omfatta en behörighet att företräda fullmaktsgivaren på hälso- och sjukvårdsområdet. Det kan tänkas att många låter framtidsfullmakten ge en generell behörighet beträffande både ekonomiska och personliga angelägenheter och att framtidsfullmakten därmed får karaktär av ett slags generalfullmakt. Samtidigt bärs framtidsfullmakterna i flera avseenden upp av samma tankegångar som dem som är kännetecknande för testamenten; både framtidsfullmakter och testamenten präglas av viktiga föranstaltningar för en framtid utanför den enskildes egen, närvarande kontroll. Till följd därav har förslagen lånat vissa formregler från ärvdabalkens bestämmelser om upprättande av testamenten. Andra regler kan hänföras till föräldrabalkens regelverk om gode män och förvaltare samt tillsynen över dessa, vilket inte minst hör samman med att framtidsfullmakter skall kunna ses som ett alternativ till legala ställföreträdarskap.
I många fall torde fullmakterna, i vart fall såvitt avser det ekonomiska området, utfärdas med avsikt att gälla från t.ex. dagen för utfärdandet – såsom en vanligt fullmakt enligt avtalslagen – för att i ett eventuellt senare skede övergå till att fungera som en framtidsfullmakt när fullmaktsgivaren blivit beslutsinkompetent; vid denna tidpunkt kan det tänkas att framtidsfullmakten också träder i kraft i fråga om mer personliga angelägenheter (kanske i första hand spörsmål som berör hälso- och sjukvård). Den första perioden, då framtidsfullmakten ännu bara är att betrakta som en ordinär fullmakt, kan pågå i flera år under vilka fullmaktsgivarens tillstånd möjligen
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
520
p.g.a. demenssjukdom eller ålderssvaghet gradvis försämras, dock utan att han når den punkt då han kan anses varaktigt och i huvudsak beslutsinkompetent.
När fullmakten övergår till att fungera som en framtidsfullmakt (eller om den endast har detta syfte), är avtalslagen inte direkt tillämplig på dokumentet. I många avseenden bör dock avtalslagens regler kunna vara analogt tillämpliga på framtidsfullmakter, t.ex. i fråga om ogiltighetsregler (jfr även bl.a. Adlercreutz s. 147 om avtalslagens analoga tillämplighet på andra områden än förmögenhetsrättens). Så är emellertid inte fallet över hela linjen. Utrymmet måste t.ex. vara tämligen litet för en godtroende tredje man att genom hänvisningar till ratihabition, passivitet eller konkludent handlande kunna peka på att fullmaktsgivaren är bunden vid en viss rättshandling när en fullmäktig saknat behörighet.
Den nära anknytningen till avtalslagen talar för att regler om framtidsfullmakter hör hemma i avtalslagen. Av betydelse i detta sammanhang är att det kan framstå som naturligt att söka efter fullmaktsregler just i denna lag. En tanke är att låta de särskilda regler som gäller för sådana fullmakter intas i ett nytt kapitel i avtalslagen och därvid låta lagens övriga fullmaktsregler utgöra ett komplement (jfr Danielsen, Juristen 1/1999, s. 6 f).
Likväl kan inte regler om framtidsfullmakter utan vidare sägas höra hemma i avtalslagen, inte minst eftersom avtalslagen f.n. är förbehållen förmögenhetsrättsliga angelägenheter. Även med beaktande av att framtidsfullmakter helt eller delvis kan ta sikte på representation i just ekonomiskt hänseende, skulle man riskera att undertrycka framtidsfullmakternas betydelse i de personliga angelägenheterna, kanske framför allt i hälso- och sjukvården.
Vad som också är värt att beakta är att lagstiftningen i viss mån är av försökskaraktär. Innan bredare erfarenhet av hur reglerna fungerar i praktiken har erhållits, är det mindre lämpligt att föra in dem i avtalslagen. Dessutom kan detta behöva ske i nordiskt samarbete.
En annan lösning kan vara att låta reglerna om framtidsfullmakter ingå i förmynderskapslagstiftningen. Den varianten har valts i det förslag som nyligen lämnats av det norska Vergemålsutvalget. Det skall dock påpekas att utgångspunkterna för den utredningen varit att förmynderskapslagstiftningen i princip skulle göras om från grunden, vilket är en utgångspunkt som denna utredning inte har haft.
Eftersom tanken är att framtidsfullmakterna formellt skall vara ett fristående institut, föreslår utredningen att reglerna tills vidare tas in som 1 kap. i en ny lag om bl.a. framtidsfullmakter. I en sådan lag
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
521
faller det sig naturligt att från grunden beskriva framtidsfullmakterna och deras från ”vanliga” fullmakter avvikande karakteristika. Vid behov måste givetvis kompletteringar ske genom hänvisning till bestämmelser i annan lagstiftning, företrädesvis avtalslagen.
Reglerna bör enligt utredningens mening sammanföras med bestämmelser i ett 2 kap. om anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter (se avsnitt B 7), eftersom vissa beröringspunkter finns. Det är emellertid fullt tänkbart att låta framtidsfullmaktslagstiftningen stå helt på egna ben.
6.2.14 Framtidsfullmakter i praktiken
Att framtidsfullmakter inte för alla är något vare sig lockande eller lämpligt alternativ är tydligt. En första förutsättning för att man skall överväga att utfärda en framtidsfullmakt är att man önskar att en person som man känner ett starkt förtroende för skall handha sådana angelägenheter som man inte själv förmår sätta sig in i eller fatta beslut om någon gång i framtiden. Mycket kan dock hinna ändras innan framtidsfullmakten får verkan. Det kan därför finnas anledning för många att ändra sina förordnanden vid ett eller flera tillfällen, eftersom vänskapsband och förtroenden kan skifta. Att framtidsfullmakter i praktiken kan komma att gälla under mycket lång tid gör att noggranna överväganden måste föregå ett förordnande.
För att framtidsfullmakten skall vara ändamålsenlig den dag den träder i kraft kan viss juridisk eller annan hjälp vara befogad, på samma sätt som åtskilliga människor anlitar sådan hjälp i samband med att de vill upprätta ett testamente. Troligen kommer det för många människor att framstå som ett naturligt steg att skriva en framtidsfullmakt i samband med att just ett testamente skall upprättas. Detta kan bidra till att förebygga tvivel om framtidsfullmaktens giltighet och till att fullmaktsgivaren inte i framtidsfullmakten ger direktiv som är omöjliga att uppfylla eller som förr eller senare riskerar att leda till att framtidsfullmakten måste ersättas eller kompletteras med t.ex. ett godmanskap.
Hit hör t.ex. direkta instruktioner i framtidsfullmakten som anger hur fullmäktigen får agera och som m.a.o. berör fullmäktigens befogenhet. Som ett exempel kan anges att fullmaktsgivaren i framtidsfullmakten tillkännager att fullmäktigen inte får sälja hans bostad eller tillåta att han flyttas till ett särskilt boende (se dock beträffande den senare frågan 20 § LSV; fullmäktigen är inte absolut bunden av
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
522
en viljeyttring med denna innebörd men skall till grund för sin ståndpunkt i princip lägga den enskildes inställning så som denna skulle ha varit, om den enskilde hade haft beslutsförmåga vid tidpunkten och utövat denna under gynnsamma omständigheter). När fullmaktsgivaren blir beslutsinkompetent kan en sådan befogenhetsinskränkning tämligen omgående leda till ohållbara situationer. Detta kan i sin tur resultera i att ett godmanskap anordnas för att eliminera framtidsfullmakten, i vart fall i den del som berörs. – När det gäller i förväg uttryckta viljeyttringar rörande hälso- och sjukvård hänvisas till avsnitt B 8.
Man kan också tänka sig att särskilda överväganden görs av fullmaktsgivaren rörande fullmäktigens behörighet. För att använda exemplet om bostaden ovan kan en framtidsfullmakt innehålla en inskränkning på så sätt att det uttryckligen sägs att framtidsfullmakten avser ställföreträdarskap i alla ekonomiska angelägenheter utom angående fråga om att avyttra en viss bostad eller, när det gäller ställföreträdarskapet i personliga angelägenheter, att fullmäktigen saknar behörighet i frågor om bistånd enligt socialtjänstlagen. Även då kan det finnas ett behov att anordna godmanskap, i dessa fall som ett komplement till framtidsfullmakten, för att för fullmaktsgivarens eget bästa få rätsida på en omöjlig situation.
Ett annat viktigt moment är att framtidsfullmaktens existens är känd för den som avses träda in som fullmäktig eller i vart fall för någon som kan uppmärksamma omgivningen på att ett sådant förordnande finns. Inget hindrar att den tilltänkte fullmäktigen också tillåts ge synpunkter på utformningen. En vanlig situation kan tänkas vara att fullmaktsgivaren gemensamt med sina familjemedlemmar eller närmaste vänner kommer fram till vem som skall företräda honom den dag han inte själv kan klara sig.
När det gäller utformningen av framtidsfullmakten kan det förväntas att olika ”standardformulär” med tiden utvecklas av banker, advokatbyråer eller branschorganisationer. Detta kan leda till klarare utformning av fullmakterna. Sådana formulär skulle också bidra till att undanröja osäkerhet kring flera frågor om det inre förhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmäktigen, t.ex. fullmäktigens rätt till arvode för sitt arbete, uttag av medel för gåvor, etc.
Trots att en framtidsfullmakt uppfyller de behov som i och för sig kan uppkomma i fråga om ställföreträdarskapet för den beslutsinkompetente fullmaktsgivaren, måste man räkna med att alla framtidsfullmakter inte kommer att åberopas. Vissa förblir kanske förborgade för omgivningen. Andra är utfärdade för fullmäktige som
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
523
antingen inte kan eller vill använda sig av framtidsfullmakten. Detta måste accepteras, eftersom en utfyllnad av framtidsfullmakten genom domstols eller myndighets försorg står i så stark strid mot grundtanken om fullmaktsgivarens autonomi att den inte bör komma i fråga. Ett sätt att parera att fullmäktigen inte kan ta på sig uppdraget – p.g.a. exempelvis att han själv är sjuk eller att han helt enkelt inte vill göra det – kan vara att i framtidsfullmakten ange subsidiära fullmäktige. Nackdelen med ett sådant förfarande är att förtroendet för en alternativ fullmäktig ofta torde vara mindre än för den först utpekade.
6.3 Fullmakters ogiltighet vid bristande rättslig handlingsförmåga
Förslag: En ny bestämmelse införs i avtalslagen med innebörd att en rättshandling som fullmäktigen företar efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter inte har större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen.
Som tidigare angetts har utredningens utgångspunkt varit att fullmakter redan enligt gällande rätt troligen saknar verkan sedan fullmaktsgivaren förlorat sin rättsliga handlingsförmåga på berört rättsområde. Denna slutsats är en tung beståndsdel vid prövningen av vilket behov det finns av fullmakter för framtiden – utan denna bedömning försvagas skälen att skapa ett nytt institut som tar sikte på fullmakter som får sin verkan just vid en sådan tidpunkt (åtminstone när det gäller fullmakter på det förmögenhetsrättsliga området).
Under alla omständigheter finns det skäl att låta principen om förlorad rättsverkan gälla för framtiden genom en uttrycklig bestämmelse i lag. En regel som korresponderar med vad som angetts i avsnitt B 6.2.1 rörande ikraftträdande av framtidsfullmakter bör därför införas, till vilken nuvarande lydelse av 22 § avtalslagen, som tar sikte på fullmakters giltighet i de fall då fullmaktsgivaren får förvaltare, får ses som ett specialfall. Bestämmelsen i 22 § har nämligen fortfarande ett berättigande, eftersom förvaltarskapet innebär att personens rättsliga handlingsförmåga upphör i och med beslutet, om detta inte skett tidigare (såsom när den rättsliga handlingsförmågan avtagit till följd av en psykisk sjukdom eller annat förhållande). Fullmakts-
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
524
givaren kan således fram till denna tidpunkt i och för sig ha haft kvar rättslig handlingsförmåga.
Det skulle kunna övervägas om ett tredjemansskydd bör införas för situationer då en fullmakt på detta sätt i praktiken blir ogiltig. 25 § avtalslagen, som innebär att tredje man kan vända sig mot fullmäktigen, torde i många fall vara ett klent stöd för en godtroende tredje man. Till skillnad från en situation då fullmaktsgivaren redan från början lidit av bristande rättslig handlingsförmåga – vilket i sig innebär att fullmakten saknar verkan – har en fullmakt i förevarande fall i något skede ägt giltighet för att sedan devalveras. Att över huvud taget slå fast en exakt tidpunkt för när detta skett kan i många fall visa sig mycket problematiskt.
Några utgångspunkter för den fortsatta framställningen bör här anges. Dessa skall ses mot bakgrund av utredningsförslaget om framtidsfullmakter och de rättsliga krav som ställts på framtidsfullmakters ikraftträdande. En strävan är att man bör undvika eventuella glapp mellan tidpunkten då ”vanliga” fullmakter förlorar sin verkan och ikraftträdandetidpunkten för framtidsfullmakter.
För att en ”vanlig” fullmakt skall anses ogiltig bör det inledningsvis krävas att bristerna i fullmaktsgivarens rättshandlingsförmåga är av varaktig natur. Därmed är också sagt att tillfälliga tillstånd av oförmåga, t.ex. tillfällig medvetslöshet, inte har någon inverkan på fullmakten.
Det bör vidare krävas att bristerna i rättslig handlingsförmåga hos fullmaktsgivaren är omfattande. Bristerna kan nämligen tänkas vara av olika slag. Om det endast rör sig om en oförmåga hos huvudmannen inom vissa rättsområden, är det visserligen inte möjligt för fullmaktsgivaren själv att företa en rättshandling som faller utanför beslutskompetensen. Likväl uppfyller kanske fullmaktsgivarens tillstånd inte de krav som ställs på att en eventuell framtidsfullmakt skall kunna träda ikraft, eftersom han inte kan anses vara i huvudsak ur stånd att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter, generellt eller på det område som fullmakten täcker. Därmed måste det också kunna vara möjligt för en ”vanlig” fullmäktig med motsvarande behörighet att företa rättshandlingen i fråga. Fullmäktigens behörighet bör således inte utan vidare anses vara inskränkt ens på det område inom vilket fullmaktsgivarens bristande rättshandlingsförmåga har visat sig.
Om däremot fullmaktsgivaren inte bara lider av varaktigt nedsatt rättslig handlingsförmåga utan dessutom får anses vara i sådant skick att han faktiskt är i huvudsak ur stånd att ha hand om sina ekono-
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
525
miska angelägenheter, bör fullmäktigens behörighet påverkas. Det är vid denna tidpunkt som en eventuell framtidsfullmakt är tänkt att kunna träda i kraft. En ”vanlig” fullmakt att företräda fullmaktsgivaren i ekonomiska angelägenheter kan trots det mycket väl tänkas ha en rest, vilket hänger samman med att fullmaktsgivarens egen rättsliga handlingsförmåga inte kan anses obefintlig i dessa avseenden.
Tankegången kan illustreras enligt följande. Rättshandlingar företagna av fullmaktsgivaren själv som hör till det dagliga livet, t.ex. att inhandla nödvändiga konsumtionsvaror eller medicin, att betala hyresavier eller att ta ut pengar från banken i dessa syften, skulle mera sällan kunna ogiltigförklaras i efterhand med hänvisning till att fullmaktsgivaren hade bristande rättslig handlingsförmåga, även om han rent faktiskt led av en psykisk störning vid tidpunkten; för att använda Adlercreutz terminologi (Adlercreutz s. 245) har dessa rättshandlingar ”vettiga motiv” (se härom även avsnitt B 7.3.1). Därav följer att samma rättshandlingar också borde kunna företas av en ”vanlig” fullmäktig med erforderlig behörighet enligt fullmakt.
Däremot antas fullmaktsgivaren i det tänkta fallet på grund av sin psykiska störning sakna tillräcklig rättslig handlingsförmåga för att ingå rättshandlingar som inte företas för den dagliga hushållningen, t.ex. ett inköp av en ny bil. En fullmäktig vars behörighet enligt fullmakt omfattar rättshandlingen skulle enligt grundtanken likväl inte nödvändigtvis vara beskuren från att företa den. Avgörande är om fullmaktsgivarens egen rättshandlingsförmåga är så begränsad att han ”varaktigt skulle anses i huvudsak ur stånd att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter”, varvid en teoretisk framtidsfullmakt med generell behörighet i ekonomiska angelägenheter hade kunnat träda i kraft. Om så är fallet, är den ”vanlige” fullmäktigen inte behörig att företa rättshandlingen.
En slutsats som måste dras är att det torde krävas tämligen långt gående beslutsoförmåga hos fullmaktsgivaren för att en ”vanlig” fullmakt skall bli helt ogiltig. Hit hör närmast mer eller mindre permanent medvetslöshet hos fullmaktsgivaren, mycket långt gången demenssjukdom och liknande förhållanden. I andra fall än dessa kan både fullmaktsgivaren själv och hans fullmäktig, vid sidan om en eventuell fullmäktig som utpekats i en framtidsfullmakt, företa vissa vardagliga rättshandlingar; som tidigare nämnts (avsnitt B 6.2.1) innebär inte en aktivering av en framtidsfullmakt att fullmaktsgivarens rättsliga handlingsförmåga utan vidare upphör att gälla.
Bevisbördan för påstående att fullmakten var ogiltig enligt den föreslagna bestämmelsen bör åvila den som påstår att rättshandlingen
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
526
företogs med stöd av ogiltig fullmakt. Den relevanta tidpunkten är den då rättshandlingen företogs.
För en tredje man som har att göra med en fullmäktig kan det givetvis vara svårt att avgöra om en rättshandling som fullmäktigen vill genomföra i fullmaktsgivarens namn är sådan att fullmaktsgivaren hade kunnat genomföra den själv med giltig verkan. Redogörelsen i det föregående torde emellertid visa att det finns en viss marginal till förmån för tredje man, särskilt i fråga om mer rutinbetonade och vardagliga angelägenheter. Ytterst svarar dessutom fullmäktigen för att hans fullmaktsförordnande alltjämt är giltigt (jfr 25 § avtalslagen).
Utredningen har främst mot denna bakgrund inte funnit skäl att införa något godtrosskydd. En annan faktor som måste beaktas är att den i dessa situationer utsatte fullmaktsgivaren har ett tungt vägande skyddsintresse som måste tillgodoses, även om detta kan sägas gå ut över tredje man i vissa fall. Förslaget är inte heller avsett att innebära någon försämring av rättsläget för tredje man.
6.4 Medgivande om periodiska betalningar
Förslag: Skriftliga fullmakter skall, utan särskilda kompletterande förbehåll eller formaliakrav, i princip få behålla sin giltighet även sedan fullmaktsgivaren har mist sin beslutskompetens, om de avser uppbärande av medel för periodiskt återkommande, sedvanliga betalningar eller andra penningöverföringar med anknytning till den enskildes dagliga livsföring. Detsamma skall gälla andra medgivanden om periodiska överföringar från den enskilde för sådana ändamål. Även fullmakter eller medgivanden som syftar till insättning av den enskildes medel hos bank eller kreditmarknadsföretag skall ha fortsatt giltighet efter beslutsinkompetensens inträde.
I tidigare avsnitt har resonerats om verkan av fullmakter efter den tidpunkt då den som utfärdat fullmakten förlorat sin rättsliga handlingsförmåga. Utredningen har konstaterat bl.a. att ”vanliga” fullmakter i princip bör förlora sin giltighet sedan fullmaktsgivaren inträtt i ett sådant stadium och att det därför finns behov av särskilda fullmakter som är ämnade att åberopas just när fullmaktsgivarens tillstånd är sådant att vanliga fullmakter inte längre förslår. Enligt
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
527
utredningens förslag till ändring i 22 § avtalslagen befästs denna ståndpunkt.
Som framgår av motivtexten till den föreslagna lagen kan framtidsfullmakter ha ett mycket vidsträckt användningsområde. De kan ge behörighet både på det ekonomiska och på det personliga planet. När det gäller de ekonomiska angelägenheterna kan det tänkas att en fullmaktsgivare utnyttjar möjligheten att utfärda en generell framtidsfullmakt, bl.a. för att det inte senare skall visa sig att fullmäktigen saknar behörighet på ett visst område. Följderna av att framtidsfullmakten inte är heltäckande kan bli att ett godmanskap måste anordnas för fullmaktsgivaren i de avseenden som framtidsfullmakten inte ger behörighet.
Man kan emellertid mycket väl tänka sig att det finns personer som nöjer sig med att i en ”vanlig” fullmakt ge en väl avgränsad behörighet. Det kan här handla om de mest angelägna ekonomiska göromålen, såsom att se till att periodiska inbetalningar görs avseende hyra, försäkringar, äldreomsorg, VA, renhållning och liknande hushållsrelaterade avgifter. Ofta är det den typ av betalningar som skulle kunna ombesörjas med hjälp av autogiro. Även andra stående betalningsuppdrag, grundade på avtal med t.ex. en bank, hör till denna kategori.
Det har framkommit att ett stort antal människor troligen skulle behöva god man för att sköta sina ekonomiska angelägenheter för det fall deras betalningar inte skulle kunna ombesörjas på detta sätt. Inte sällan kan det handla om personer som inte har behov av generalfullmakter eller andra förordnanden som har sin grund i tämligen omfattande ekonomiska förhållanden. Kanske har de inte heller haft någon annan avsikt med att upprätta den ”vanliga” fullmakten än att en sådan är praktisk för stunden. Att de sedan drabbas av beslutsoförmåga kan vara ett scenario som de inte har föreställt sig.
Det synes för närvarande aldrig ställas på sin spets huruvida den fullmakt som enskilda utfärdat genom att t.ex. medge autogirobetalning i visst hänseende är giltig sedan de själva förlorat sin rättsliga handlingsförmåga.
Utredningen har i avsnittet om fullmakters ogiltighet vid bristande rättslig handlingsförmåga (avsnitt B 6.3) anfört att det kan krävas en tämligen långt gående beslutsoförmåga hos fullmaktsgivaren för att en ”vanlig” fullmakt i angelägenheter som rör den dagliga hushållningen skall anses ogiltig. Till undvikande av gränsdragningsproblematik och med tanke på personer som trots allt passerar denna gräns, t.ex. gravt demenssjuka, anser utredningen att det bör skapas
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
528
förutsättningar för en ”enklare” form av fullmakter med framtidsverkan. Vad som står att vinna med detta är att man ger personer som kanske inte har övervägt att upprätta en framtidsfullmakt eller inte har tillgång till en lämplig framtidsfullmäktig möjlighet att genom betalningsförmedling sörja för de nödvändigaste ekonomiska angelägenheterna. Ett sådant system minskar behovet av att utse legal ställföreträdare enligt föräldrabalken för många människor som endast behöver få ett begränsat antal regelbundna betalningstransaktioner genomförda. Det minskar dessutom angelägenheten i att ta i anspråk vissa ställföreträdarfunktioner hos anhöriga (enligt vad som föreslås i avsnitt B 7 om anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter). Regleringen bör ha bäring på sedvanliga betalningar i en viss bestämd angelägenhet som hör till den enskildes dagliga livsföring, företrädesvis sådana som ombesörjs genom autogiro (se beträffande sådana rättshandlingar avsnitt B 7). Det bör vidare vara fråga om periodiska betalningar. Motsvarande bör gälla för insättningar av den enskildes medel hos bank eller kreditmarknadsföretag, såsom när pengar förs från ett visst konto till ett annat med annan, ofta högre räntesats. (Däremot bör inte stående överföringar till t.ex. fondsparande omfattas, eftersom det då rör sig om ett slags investering.)
Det kan förutsättas att de fullmakter det här rör sig om under i vart fall någon tid före beslutsinkompetensens inträde har fungerat som ”vanliga” fullmakter enligt avtalslagen. Därvid är naturligtvis avtalslagens regler tillämpliga på fullmaktsförordnandet. Förslaget går helt enkelt ut på att dessa fullmakter, utan särskilda förbehåll eller kompletterande formaliakrav, i princip får behålla sin giltighet även sedan fullmaktsgivaren har mist sin beslutskompetens. Det bör betonas att det här terminologiskt inte rör sig om framtidsfullmakter, eftersom sådan fullmakter är formbundna handlingar enligt vad som angetts i avsnitt B 6.2.
I praktiken blir det mestadels fråga om ett sedvanligt skriftligt medgivande att uttag i visst angivet hänseende från fullmaktsgivarens konto får göras på begäran av en viss angiven betalningsmottagare på förfallodagen. Generella fullmakter som är knutna till sporadiska tjänster och betalningstidpunkter bör således inte falla in under denna kategori, även om de hänför sig till mer vardagliga angelägenheter. Betalningsförmedlaren (ofta en bank) har – om det rör sig om angelägenheter hänförliga till den dagliga livsföringen – inte någon anledning att bevaka att den enskilde har sin beslutsförmåga i behåll när fullmäktigen i enlighet med medgivandet vill lyfta medel
SOU 2004:112 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv
529
från den enskildes konto. Givetvis förutsätter dock ett giltigt medgivande att fullmaktsgivaren har kvar sin rättsliga handlingsförmåga när medgivandet görs.
Kraven som uppställs för framtidsfullmakter på att medgivandet/fullmakten skall anges gälla för tiden efter beslutsinkompetensens inträde kan alltså undvaras. Eftersom det är fråga om fullmakter som tillkommer enligt avtalslagens bestämmelser, kan inte heller ställas krav på att fullmakten är utställd på en eller flera fysiska personer.
En fullmakt av detta slag bör inte kunna göras oåterkallelig, utan måste kunna upphävas med stöd av allmänna regler om framtidsfullmakter. Därutöver bör en sådan fullmakt, liksom en framtidsfullmakt, träffas av den bestämmelse i 22 § avtalslagen som innebär att en fullmakt förlorar sin verkan vid anordnande av förvaltarskap för den enskilde. Samma regler som för fullmakter i allmänhet bör även gälla i händelse av den enskildes dödsfall eller konkurs.
Fullmakten bör däremot inte anses upphävd redan genom att godmanskap anordnas. En motsatt ordning skulle innebära att även fungerande och nödvändiga betalningsrutiner skulle behöva medges på nytt av den nytillträdde ställföreträdaren. Dock bör en god man med behörighet på det område som fullmakten avser med stöd av allmänna regler i föräldrabalken kunna ändra eller häva förordnandet. Vidare bör en anhörig med ställföreträdarbehörighet i ekonomiska angelägenheter kunna ta tillbaka eller ändra fullmakten (se avsnitt B 7). Fullmakter av nu nämnt slag bör i sig kunna ge anledning till att den enskilde förses med god man eller förvaltare, företrädesvis om fullmakten används på ett skadligt sätt.
Andra former av stående betalningsuppdrag och penningöverföringar av periodisk karaktär från den enskilde behöver inte formellt ha upprättats såsom fullmakter. Onekligen kan de dock ha en konstruktion som ligger fullmakten nära. För att förtydliga att denna typ av (skriftliga) uppdrag har fortsatt giltighet, förutsatt att de är sedvanliga och utförs för en viss angiven angelägenhet som hör till den enskildes dagliga livsföring eller att de är ämnade att överföra medel från ett konto till ett annat som också tillhör den enskilde, bör även de uttryckligen ges fortsatt giltighet i lagstiftningen.
Trots vad som nu sagts bör det uppmärksammas om det inte under alla omständigheter finns behov av ställföreträdarskap för en person som alltså inte på annat sätt än som nu sagts skulle kunna genomföra ens elementära betalningar. Man kan även föreställa sig de problem som kan uppstå för det fall betalningsmottagaren skulle
Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv SOU 2004:112
530
debitera felaktiga belopp. Fullmaktsgivarens möjlighet att reagera är p.g.a. dennes tillstånd uppenbarligen liten.
En annan risk är att fullmaktsgivaren på detta sätt fortsätter att betala för saker som han inte längre är i behov av, utan att någon annan än han själv kan få utbetalningarna att upphöra. Det kan inte alltid förutsättas att den som har erhållit fullmakten känner till att den enskilde inte längre kan tillgodogöra sig det som han erlägger betalning för. Ett exempel är att fullmaktsgivaren betalar försäkringspremier som inte längre svarar mot relevanta levnadsvillkor. Det får förutsättas att andra personer i den enskildes närhet, t.ex. vårdpersonal eller anhöriga, uppmärksammar överförmyndaren på ett sådant förhållande, varvid anordnande av godmanskap eller förvaltarskap är den närmast till hands liggande utvägen. Även en ondtroende fullmäktig bär ett ansvar för att frågan uppmärksammas. Förhållandet berörs även i avsnitt B 7 om anhörigas rätt att utan förordnande företräda den enskilde i vissa ekonomiska angelägenheter.
531
7 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
7.1 Bakgrund
I föregående och kommande kapitel behandlas olika förslag som går ut på att tillförsäkra personer som saknar beslutsförmåga, helt eller i vissa avseenden, någon form av ställföreträdarskap. Som en bas för olika former av ställföreträdarskap skall alltjämt finnas de båda institut som föräldrabalken erbjuder, nämligen godmanskap enligt 11 kap. 4 § (11 kap. 2 § enligt utredningens förslag) och förvaltarskap.
I avsnitten B 4.2 och 6.1.4 har nämnts att ett skäl för att blicka bortom dessa institut är att det redan i dagsläget finns svårigheter på många håll att rekrytera tillräckligt många företrädare. Med beaktande av befolkningsutvecklingen synes situationen kunna bli än värre på sikt, oavsett om utredningens förslag i slutbetänkandet uppfyller målsättningen att förbättra rekryteringsmöjligheterna.
Förslaget till lagstiftning om framtidsfullmakter kan tänkas locka många att utse en ”privat” ställföreträdare utan någon väsentlig koppling till myndigheterna. Det är emellertid alltför optimistiskt att tro att merparten av de framtida hjälpbehövande väljer att utnyttja sig av den möjlighet som framtidsfullmakterna innebär eller ens – under den tid de alltjämt har sin rättshandlingsförmåga i behåll – den fullmaktsrepresentation som finns att tillgå i avtalslagen.
För att lösa den förmodade brist på ställföreträdare som väntar i framtiden bör andra lösningar prövas.
En första fråga man därvid kan ställa sig är var behovet är som störst. En ledtråd ges i de ställföreträdarskap som redan med dagens regler kan komma till stånd. Antalet godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB som tar sikte på enskildas behov av hjälp med att förvalta sin egendom, dvs. sina ekonomiska angelägenheter, torde där inta en ledande position framför godmanskap som gäller de mer personliga spörsmålen. Motsvarande gäller för förvaltarskapen. Framställningen i förevarande avsnitt tar därför sikte på just ekonomiska ställföreträdarskap.
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
532
Alla som behöver hjälp – eller är helt ur stånd att själva sköta sina ekonomiska angelägenheter – erhåller dock inte god man eller förvaltare. När det gäller godmanskap enligt den föreslagna 11 kap. 2 § FB, som är det minst ingripande av de båda legala ställföreträdarinstituten i 11 kap. FB, krävs nämligen dessutom att den enskilde inte kan få tillfredsställande hjälp genom någon annan form av ställföreträdare eller på något annat sätt. Bakom denna skrivning ligger tanken att den enskilde kan få sitt hjälpbehov tillgodosett på mindre ingripande sätt (jfr nuvarande 11 kap. 7 § FB).
Sådan hjälp torde i många fall exempelvis kunna erbjudas genom olika anhörigas försorg. Det lär, som berörts i avsnitt B 6.1.4, ofta röra sig om fullmakter av muntligt eller skriftligt slag eller utförande av vissa tjänster, såsom kontakter med myndigheter. I förhållande till äldre personer, som med åren kan drabbas av allt svårare nedsättning i sin rättsliga handlingsförmåga av olika anledningar, lär de anhöriga inte så sällan övergå till att mer och mer vara självständiga aktörer. Detta kan fortgå även sedan den sjuke släktingen helt har förlorat sin rättsliga handlingsförmåga, m.a.o. utan att någon initierar ett formellt ställföreträdarskap. Orsakerna härtill har i någon mån berörts i avsnittet om framtidsfullmakter. Det kan i botten ligga en ovilja från släktingarnas sida att låta den enskilde – och sig själva – utsättas för myndigheternas regelbundna kontroll. Att ett flertal, såväl äldre hjälpbehövande som deras anhöriga, kan uppleva ett myndighetsbeslutat ställföreträdarskap som ett i omgivningens ögon nedsättande arrangemang kan vara ytterligare en faktor. De anhörigas ovilja att lämna ut hanteringen av den enskildes person och egendom till en utomstående, okänd god mans vård är ett moment som nog inte heller skall underskattas som förklaring till varför antalet godmanskap så kraftigt synes understiga antalet potentiella ställföreträdarskap som redovisats i avsnitt B 4.1.
Därtill kommer emellertid ytterligare faktorer. Det kan erinras om att de sociala myndigheterna har en skyldighet att anmäla behovet av ställföreträdarskap till överförmyndaren (se enligt gällande rätt 5 kap. 3 § första punkten socialtjänstförordningen och 15 § sjätte punkten lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade). En skyldighet att agera skulle t.ex. kunna uppstå, om betalningar som är hänförliga till avgifter för vård och boende uteblir (jfr JO:s beslut 2003-11-05, dnr 273-2002).
Här rör det sig följaktligen om organ som i andra sammanhang har till uppgift att syna den enskilde och dennes behov, såsom i anslutning till att han eller hon skall beviljas socialt bistånd eller har
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
533
beviljats plats och bor i ett särskilt boende. Visserligen finns tecken som tyder på att anmälningsskyldigheten enligt föregående stycke inte utnyttjas så ofta som den borde. Likväl kan det samtidigt finnas skäl att tro att en stor mängd fall faktiskt hanteras av släktingar – eller andra informella representanter – på ett sådant sätt att något egentligt behov av ställföreträdarskap inte finns enligt myndigheternas uppfattning.
Vid en analys av de anhörigas betydelse för enskilda hjälpbehövandes behov av ställföreträdarskap enligt föräldrabalken gör sig sammanfattningsvis tre moment särskilt starkt gällande.
För det första menar utredningen att det finns anledning att utgå från att den stora majoriteten av (åtminstone) de närmaste anhöriga till personer med bristande beslutsförmåga drivs av en osjälvisk vilja att hjälpa och stödja sina närstående. Häri inräknas naturligtvis även makars stöd till varandra. Att anhöriga till hjälpbehövande rent faktiskt drar ett tungt lass i dagens samhälle talar åtskilliga undersökningar för (se avsnitt B 10.2 angående anhörigas hjälp- och stödinsatser inom det sociala välfärdsområdet). Det finns också goda skäl för antagandet att det i praktiken är de anhöriga som bättre än utomstående kan tyda den enskildes egen vilja, även sedan han eller hon inte längre kan fatta egna beslut. Detta är ett viktigt inslag i de önskemål som kan ställas på ställföreträdare. Det saknas anledning att tro annat än att det stora flertalet även i övrigt uppfyller de kompetenskrav som kan ställas.
För det andra kan, mot bakgrund av vad som ovan sagts om anhöriga som informella representanter, betonas att det är otillfredsställande att anhöriga drivs till att agera utan något legalt stöd i många situationer där de utför olika åtgärder för den enskilde på det ekonomiska området. Utredningen har fått kännedom om exempel på att anhöriga uppenbarligen utan stöd av fullmakt eller annan legitimation har beretts tillgång till den enskildes medel.
I anslutning till vad som sagts om möjligheten att företräda andra utan formellt lagstöd måste, för det tredje, framhållas att sådana representantskap synes helt kunna undgå formell insyn. Även om det, som utredningen ovan konstaterat, kan förutsättas att de anhöriga i de flesta fall bemödar sig om att på bästa sätt ta till vara den enskildes rätt i ekonomiskt hänseende, finns det ur rättssäkerhetssynpunkt vissa invändningar. Eventuella felaktigheter eller oegentligheter kan vara svåra att uppdaga i efterhand. För andra anhöriga, som inte har samma roll i förhållande till den hjälpbehövande, kan det te sig frustrerande att inte ha någon formell möjlighet att få insyn i hur
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
534
den ekonomiska förvaltningen hanteras. I många fall lär någon annan utväg än att ansöka om godmanskap för den hjälpbehövande inte föreligga, ibland – som det kan visa sig – p.g.a. obefogade misstankar om att den hjälpbehövandes egendom förslösats.
7.2 Inledande överväganden
Den möjlighet som i dag finns att undvika godmanskap (eller förvaltarskap) till förmån för mindre ingripande skyddsåtgärder är som framgår av föregående avsnitt inte ur alla aspekter tillfredsställande.
I ljuset av trycket på samhälleliga lösningar för ställföreträdarskapsarrangemang vill utredningen i stället förorda att anhöriga – inom ett begränsat område – tilläggs en formell roll som ställföreträdare för sina hjälpbehövande anhöriga i ekonomiska angelägenheter. Detta skulle alltså innebära ett arrangemang vid sidan om de ställföreträdarskap som föräldrabalken kan erbjuda. Företrädarskapet för de anhöriga bör vara en frivillig uppgift och skall inte behöva föregås av någon lämplighetsprövning. Detta kan åstadkommas, om anhöriga i lag ges en viss rätt att representera en hjälpbehövande anförvant. Ett sådant förslag skiljer sig avsevärt från vad som gäller för ställföreträdarskapen i föräldrabalken. Här kan anmärkas att Europarådet i sin rekommendation om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna (R [99] 4) betonat att hänsyn skall tas till vilka mindre formella arrangemang som kan tillgripas och vilken hjälp som familjemedlemmar eller andra kan ge som alternativ till andra skyddsåtgärder (princip 5[2], se avsnitt B 3).
Om anhöriga tilläggs denna möjlighet kan också exempelvis några elementära skyldigheter åläggas dem som väljer att ta sig an uppgiften att företräda en hjälpbehövande, såsom att underkasta sin förvaltning viss insyn. Av allt att döma skulle rättssäkerheten således främjas jämfört med vad som är möjligt att åstadkomma med den konstruktion som är vanligt förekommande under oreglerade former i dag (jfr dock den i avsnitt B 1.2 berörda rätten för make att bl.a. lyfta en sjuk eller bortavarande makes inkomst enligt 6 kap. 4 § äktenskapsbalken).
En särskild fråga är vad som bör gälla för personer som när de blir myndiga, dvs. fyller 18 år, varaktigt skall anses sakna beslutsförmåga avseende även de enklaste ekonomiska angelägenheter. Det rör sig huvudsakligen om personer med så grava skador eller utvecklingsstörningar att de kanske aldrig har haft beslutsförmåga och troligen
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
535
aldrig kommer att få det senare i livet. Riksförbundet För Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB) har hos utredningen framhållit att en särskild prövning bör göras av vem som skall fungera som dessa personers ställföreträdare främst när det gäller åtgärder inom den socialrättsliga sektorn. FUB har framhållit riskerna med att ett barn aldrig tillåts frigöra sig från föräldrarnas inflytande, om föräldrarna utan vidare prövning får inträda i positionen som anhöriga ställföreträdare efter att fram till barnets 18-årsdag ha varit dess legala ställföreträdare i egenskap av vårdnadshavare, tillika förmyndare.
Utredningen delar de farhågor som FUB uttryckt och anser att särregler till följd därav är motiverade på det socialrättsliga området. Utredningens slutsatser och motiveringar i denna del redovisas närmare i avsnitt B 10.3.4. Samma skäl som anförs i avsnitt B 10.3.4 gör sig gällande även i ekonomiska angelägenheter. Det går inte heller att komma ifrån att det finns ett sådant samband mellan de båda behörighetsområdena att divergerande lösningar i ställföreträdarskapsfrågorna inte är möjliga. Slutsatsen blir följaktligen att en person som fyller 18 år och på grund av bestående funktionshinder saknar beslutsförmåga inom det område som berörs endast kan företrädas av en god man eller förvaltare, om representantskap aktualiseras. Föräldrarna eller en av dem kan dock förordnas till god man eller förvaltare. Denna fråga behandlas närmare i avsnitt B 13.2.
Förslaget i det följande får i övrigt ses som ett alternativ även till vad som beträffande ställföreträdarskap i ekonomiska angelägenheter föreslagits om framtidsfullmakter i avsnitt B 6, inte minst eftersom det kan antas att framtidsfullmakter ofta kommer att betraktas som ett led i ett ekonomiskt omsorgstagande. De erfarenheter som dragits under utredningsarbetet, inte minst att många i det närmaste är i total avsaknad av rättslig handlingsförmåga när ett myndighetsbaserat ställföreträdarskap aktualiseras, gör att utredningen anser ett sådant alternativ klart behövligt. Flera gemensamma beröringspunkter finns mellan förslagen. Därav följer också att reglerna om anhörigas behörighet i ekonomiska frågor hör hemma i samma lag som den som avser framtidsfullmakter, dock i särskilt kapitel. Utredningens överväganden i övrigt framgår av följande avsnitt.
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
536
7.3 Anhöriga ställföreträdare
7.3.1 Behörighetens avgränsning m.m.
Förslag: Anhöriga skall ges behörighet i vissa ekonomiska angelägenheter för personer som har fyllt 18 år men som på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande uppenbarligen varaktigt saknar förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter.
Behörigheten bör inskränka sig till sedvanliga rättshandlingar med anknytning till den enskildes dagliga livsföring samt till insättning av den enskildes medel hos bank eller kreditmarknadsföretag.
I den mån den enskilde företräds av framtidsfullmäktig eller av god man eller förvaltare enligt föräldrabalken skall en anhörig inte ha någon behörighet i de avseenden som här behandlas.
En person med rättshandlingsförmåga kan, som tidigare anförts, utfärda en fullmakt för annan att sköta sina ekonomiska angelägenheter. Anhörigas roll som ”automatiska” ställföreträdare bör därför inskränkas till sådana fall då den enskilde har förlorat rättshandlingsförmågan. Den enskildes beslutsoförmåga kan bero på t.ex. demenssjukdom eller någon annan form av psykisk störning. Oförmågan kan också ha sin upprinnelse i en fysisk sjukdom eller skada. Av skäl som angetts i avsnitt B 7.2 har däremot utvecklingsstörning knappast betydelse i detta sammanhang. Tillämpningsområdet bör m.a.o. vara detsamma som beskrivits i kapitlet om framtidsfullmakter.
För framtidsfullmakter har föreslagits att oförmågan att ha hand om sina angelägenheter i de avseenden som fullmakten utpekar skall vara varaktig för att fullmaktsförordnandet skall kunna träda i kraft. Motsvarande bör gälla även i en lagstiftning om rätt för anhöriga att företräda en hjälpbehövande släkting. Detta kan i sig innebära att den enskilde under inledningsskedet av en demenssjukdom inte kommer i åtnjutande av att någon nära anhörig inträder som hans eller hennes representant på det ekonomiska området. Möjligheten att utfärda en fullmakt enligt avtalslagen har redan berörts, varvid det konstaterats att en fullmakt enligt svensk rätt i de flesta situationer med dagens regler synes sakna verkan när fullmaktsgivaren lider av bristande rättslig handlingsförmåga på det område fullmakten omfattar. Detta är också vad utredningen föreslår skall gälla för framtiden (se avsnitt B 6.3). Förslaget innebär emellertid såtillvida en
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
537
förskjutning som redan en partiell förlust av beslutsförmågan hos fullmaktsgivaren inte för med sig en motsvarande nedsättning av fullmäktigens behörighet. Den ”enklare” formen av fullmakter med framtidsverkan kan vidare täcka vissa av de elementära behov som en enskild kan ha under åtminstone någon tid efter den tidpunkt då beslutsinkompetensen gjort sig gällande (se avsnitt B 6.4). Därtill kommer att det kan finnas en legal rätt för anhöriga och andra att handla utan uppdrag för att tillvarata den enskildes intressen i enlighet med rättsfiguren negotiorum gestio (se Adlercreutz s. 148 f med hänvisningar).
Utredningen anser att det bör ställas krav på att det beslutsinkompetenta tillståndet är uppenbart för att den anhöriges behörighet skall ta vid. Härmed skall förstås att eventuella tveksamheter rörande oförmågan bör leda till att den enskilde skall anses ha kvar sin rättshandlingsförmåga i mer eller mindre generell mening. Detta utesluter likväl inte att en rättshandling som den enskilde själv ingår inte skulle kunna anses ogiltig enligt exempelvis 31 § avtalslagen eller lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning.
För en person som i anledning av sjukdom, t.ex. demens, annan psykisk störning eller skada gått miste om sin beslutsförmåga är det enligt utredningens mening av stor vikt att han eller hon erhåller hjälp med sedvanliga betalningar av avgifter för boende och (andra) sociala tjänster som är en del av vardagen, men också betalningar av t.ex. skatter, telefonräkningar, transporter (såsom färdtjänst, buss eller taxi), kostnader för tillgång till massmedier (såsom TV, radio och tidningar), försäkringar o.d. Vidare kan den enskilde ha ett hjälpbehov när det gäller mer basala förnödenheter, såsom utgifter för livsmedel, kläder och skor, förbrukningsartiklar samt hälso- och hygienartiklar. Även kostnader för hälso- och sjukvård samt tandvård hör hit. Naturligtvis är en sådan person också i behov av förströelser förutsatt att han eller hon kan och vill ta dem i anspråk.
Gemensamt för rättshandlingar på dessa delområden är att de – i ekonomiskt hänseende – kan sägas vara av sedvanlig och stundom rutinbetonad natur. Många av rättshandlingarna är, i den mån de företas för den enskildes dagliga hushållning eller livsföring, sådana att de enligt gällande rätt t.o.m. hade kunnat företas utan den enskildes samtycke, om han i stället hade haft godmanskap anordnat för sig (jfr nuvarande 11 kap. 5 § FB, enligt förslaget 11 kap. 7 §). Rättshandlingarna är i sig viktiga genom att de garanterar den enskilde viss trygghet och stabilitet i livsföringen. Om den enskilde
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
538
själv skulle ombesörja rättshandlingar i dessa avseenden och p.g.a. sin sjukdom eller störning skulle försitta betalningsfrister, uppdateringar eller nyinköp, skulle hans eller hennes tillvaro förlora i kvalitet och leda till mer eller mindre obehagliga åtgärder från myndigheter och borgenärer. Behörigheten för anhöriga ställföreträdare bör omfatta företrädarskap i angelägenheter av nu nämnt slag.
Vad det handlar om är följaktligen att sörja för att den enskildes mest trängande ekonomiska behov tillgodoses. I praktiken blir lagstiftningens föremål en äldre person som är intagen på ett särskilt boende och vars behov är tämligen likartade från tid till annan.
I uppräkningen ovan har inte nämnts sparande, t.ex. i form av insättningar i fonder. Detta är en form av investering som inte kan sägas ske med anknytning till den dagliga livsföringen, trots att det i många fall skulle kunna uppfattas som en rimlig åtgärd. Däremot bör en ställföreträdare ha rätt att sätta in den enskildes pengar på konto hos bank eller kreditmarknadsföretag, där medlen i allmänhet är omfattade av den s.k. insättningsgarantin och där de normalt görs räntebärande.
Beträffande framtidsfullmakter har förutsatts att det skall räcka att den enskilde fullmaktsgivaren är i huvudsak ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser för att denna skall träda i kraft. Någon sådan ”helhetsbedömning” skall inte göras när det gäller anhörigas rätt att företräda en släkting. I stället skall de anhörigas rätt att inträda som ställföreträdare förutsätta att den enskilde i princip helt är ur stånd att handha t.o.m. sina mest elementära angelägenheter av ekonomisk natur.
Det skulle kunna övervägas att ge anhöriga en fullständig rätt att företräda den enskilde i hans ekonomiska angelägenheter när ett varaktigt tillstånd av oförmåga har inträtt. Detta skulle innebära att anhöriga gavs rätt att t.ex. göra affärer med värdepapper eller kanske t.o.m. fastigheter för den enskildes räkning. Rättshandlingar av detta slag kan inte anses som sedvanliga.
Någon sådan heltäckande behörighet förordas inte. Behövs ställföreträdarskap i var för sig betydelsefulla, engångsbetonade eller riskfyllda – men mer sällan absolut nödvändiga – ekonomiska angelägenheter, bör andra former av ställföreträdarskap komma till stånd, närmast de som föreskrivs i föräldrabalken och som står under regelbunden tillsyn av myndigheterna. Denna typ av rättshandlingar kräver för övrigt ofta samtycke från överförmyndare för att de skall kunna genomföras. Anledning saknas då att låta en anhörig ställföreträdare företa dem utan någon påtaglig möjlighet till korrektiv
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
539
från överförmyndare eller andra nära anhöriga (se t.ex. 12 kap. 7 §, 14 kap. 6 § och 14 kap. 11 § FB).
För det fall den enskilde är i behov av ställföreträdare i andra ekonomiska angelägenheter än dem som anhöriga enligt den föreslagna regleringen kan ombesörja, kan det alltså bli aktuellt att i stället anordna godmanskap eller förvaltarskap. Ett sådant ställföreträdarskap kan naturligtvis anförtros en anhörig men lär då ofta – men inte nödvändigtvis – behöva innefatta alla den enskildes ekonomiska angelägenheter för att vara ändamålsenligt. Under sådana förhållanden bör anhörigas behörighet enligt den i detta avsnitt berörda lagstiftningen anses upphöra till förmån för den av myndigheterna utnämnda ställföreträdaren. Att ge en anhörig och t.ex. en god man konkurrerande behörighet inom samma område (men enligt olika lagstiftningar) är inte någon lämplig lösning. Samma företräde för representantskap i form av god man eller förvaltare bör gälla, om den enskilde redan före beslutsinkompetensens inträde representerats av en ställföreträdare enligt föräldrabalken i sådana angelägenheter som berörs av denna lag.
Även en fullmäktig som kan åberopa sig på framtidsfullmakt (se avsnitt B 6) bör ha företräde framför en anhörig ställföreträdare. Orsaken är närmast att den enskilde då har träffat ett eget val att låta sig företrädas av en viss person framför att låta anhöriga överta representationsrollen.
7.3.2 Om beslutsinkompetensens fastställande
Förslag: Sekretess till skydd för enskild bör inte hindra att en anhörig, som med stöd av turordningsregler är att anse som den närmaste anhörige, tar del av handlingar eller andra uppgifter som omfattas av sekretess enligt bl.a. 7 kap. 1 § sekretesslagen, om uppgifterna behövs för att den anhörige skall kunna fullgöra ett uppdrag som ställföreträdare. En bestämmelse om detta föreslås i sekretesslagen.
Till skillnad från vad som förutsätts gälla i samband med utfärdande av framtidsfullmakter har en anhörig inte träffat något medvetet val när det gäller representation genom sina anhöriga. Även om detta föresvävat den enskilde, kan han inte vara säker på vem som i slutändan kommer att ta sig an uppgiften av dem som kan bli aktuella.
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
540
För att erhålla besked om att den enskilde uppenbarligen varaktigt saknar förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter måste den anhörige kunna få ett någorlunda fast besked om att denna till stor del medicinska förutsättning föreligger. Även om den anhörige själv kan göra sig en klar och korrekt bild av detta förhållande, t.ex. för att hans släkting uppenbart är gravt dement eller befinner sig i ett vegetativt tillstånd, kommer den anhörige ställföreträdaren att ställas inför situationer i vilka tredje man, t.ex. en bank, kräver underlag för att låta den anhörige företräda den enskilde.
Det underlag som kan bli aktuellt är i första rummet uppgifter om den enskildes hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. För sådana uppgifter råder enligt huvudregeln i 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) sekretess inom hälso- och sjukvården, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom närstående lider men. Undantag gäller enligt 14 kap. 1 § för uppgiftslämnande till bl.a. annan myndighet, om uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning, och enligt 14 kap. 2 § för det fall en myndighet behöver uppgiften för t.ex. förundersökning eller rättegång. Undantagsvis kan även annan sekretess till skydd för personliga förhållanden än sjukvårdssekretessen komma in i bilden.
Sekretessen enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen tar i första hand sikte på den hälso- och sjukvård som bedrivs av det allmänna i sjukhus och andra vårdinrättningar. Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller verksamhet som drivs av enskilda. Personal i denna verksamhet träffas dock av tystnadsplikten i 2 kap. 8 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Enligt denna bestämmelse får den som tillhör eller har tillhört hälso- och sjukvårdspersonalen inom den enskilda hälso- och sjukvården inte obehörigen röja vad han eller hon i sin verksamhet har fått veta om en enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden. Som obehörigt röjande anses inte att någon fullgör sådan uppgiftsskyldighet som följer av lag eller förordning (2 kap. 8 § första stycket LYHS). Vid tolkning av vad som är obehörigt röjande bör reglerna i sekretesslagen vara vägledande (Lars-Åke Johnsson, Patientsäkerhet och vårdkvalitet i hälso- och sjukvården, 2 uppl., 2002, s. 57).
Det kan erinras om att sekretess till skydd för den enskilde inte gäller i förhållande till honom själv och att den också helt eller delvis kan efterges av honom såvida inte annat följer av bestämmelser i sekretesslagen (14 kap. 4 § sekretesslagen). I och med att den enskile riskerar att vara i ett beslutsinkompetent tillstånd när ställföreträdarskapsfrågan aktualiseras, är det emellertid inte självklart att han eller
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
541
hon kan bidra till att relevanta handlingar om hälsotillståndet lämnas ut. Den anhörige är inte heller nödvändigtvis ställföreträdare i hälso- och sjukvårdsangelägenheter, något som – enligt vad som närmare redogörs för i avsnitt B 8 – ger särskild insyn i frågor om den enskildes hälsotillstånd.
Sekretessen gäller f.n. i princip även gentemot en patients anhöriga. Visserligen skall närstående regelmässigt hållas informerade om en patients tillstånd, åtminstone vid mera allvarlig sjukdom eller då patienten annars inte själv kan informera sina närmaste (se Jan Sahlin, Hälso- och sjukvårdslagen, 6 uppl., 2000, s. 89, cit. Sahlin, jfr prop. 1981/82:97 s. 51), men inget tyder på att en anhörig därutöver utan vidare skulle kunna utkräva skriftlig dokumentation.
Av intresse i sammanhanget är läkares möjlighet att utfärda ett intyg över en patients hälsotillstånd på uppdrag av annan. Uppgifter från vården kan inte lämnas ut ens till en läkare som begär att få dem för att fullgöra ett uppdrag som han har fått från annan än patienten själv, t.ex. att upprätta ett patientutlåtande till en myndighet; samtycke krävs nämligen från patienten även i dylika fall (Regner m.fl. s. 7:7). Samtidigt måste en läkare i princip vara berättigad att redovisa sina egna rön till en uppdragsgivare, om läkaren har åtagit sig att yttra sig som sakkunnig i fråga om en viss person, dvs. under förutsättning att uppdraget fullgörs inom ramen för det allmännas verksamhet (jfr 14 kap. 2 § andra stycket sekretesslagen). Situationen måste dock klargöras för den enskilde. Om den enskilde tidigare har vänt sig till samma läkare och anförtrott denne vissa uppgifter, får den verksamhet i vilken uppgifterna inhämtats anses vara skild från den i vilken läkaren uppträder som sakkunnig. Därför får i princip läkaren inte röja sådana uppgifter när han fullgör ett sakkunniguppdrag, såvida han inte har den enskildes samtycke (Regner m.fl. s. 7:9, jfr även JO 1973 s. 302 ff).
Bestämmelser om intyg i hälso- och sjukvården finns i 2 kap. 4 § LYHS, där det föreskrivs att den som i yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvården utfärdar ett intyg om någons hälsotillstånd eller vård skall utforma det med noggrannhet och omsorg. Med intyg avses utlåtanden och andra likartade handlingar (Johnsson s. 46). Någon skyldighet att utfärda intyg framgår inte av LYHS, däremot av t.ex. 10 § patientjournallagen (1998:531), enligt vilken bestämmelse den som skall föra patientjournal är skyldig att på begäran av patienten utfärda intyg om vården. På patientens begäran skall också intyg utfärdas i fråga om orsak till och tid för intagning på sjukhus (2 § 2 förordningen [1996:933] om verksamhetschef inom hälso- och sjuk-
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
542
vården). Det kan anmärkas att av 2 kap. 3 § första stycket förordningen (1998:1513) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område följer att en läkare eller tandläkare som är verksam inom den offentligt bedrivna hälso- och sjukvården är skyldig att, i den omfattning övriga skyldigheter i yrkesutövningen inte hindrar det eller det annars inte finns särskilda skäl däremot, utföra undersökningar och ge utlåtande över dessa på begäran av länsstyrelse, domstol, åklagarmyndighet eller polismyndighet. – Angående utfärdande av rättsintyg, se avsnitt C 1.4.
Normalt finns som underlag för ställföreträdarskap läkarintyg eller annan likvärdig utredning som utvisar den enskildes hälsotillstånd (se nuvarande 11 kap. 17 § FB). Socialstyrelsen har efter bemyndigande meddelat föreskrifter om utredning i förmynderskapsärenden (se 11 kap. 17 § andra stycket FB, förordningen [1988:1366] om utredningen i ärenden om förordnande av god man och förvaltare och SOSFS 2000:3 [M]). Läkarintyget skall enligt 2 § i föreskrifterna vara utfärdat av en legitimerad läkare. Särskilda blanketter har tagits fram för ändamålet. Läkaren skall i sitt utlåtande ta ställning till i vilka avseenden den enskilde behöver hjälp, alternativt (när det gäller förvaltarskap) att den enskilde är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, och av vilken anledning. I läkarintygen ges som svarsalternativ de rekvisit som föräldrabalken ställer upp i nuvarande 11 kap. 4 och 7 §§.
Sekretess gäller hos överförmyndare eller överförmyndarnämnd i ärende enligt föräldrabalken för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider skada eller men. Utan hinder av sekretessen får uppgiften lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i föräldrabalken (9 kap. 14 § sekretesslagen). Av 16 kap. 7 § FB framgår att utöver den enskilde har den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar rätt att ta del av handlingar som förvaras hos överförmyndaren avseende ett ställföreträdarskap. Någon möjlighet med dagens regelverk att via överförmyndaren få till stånd läkarintyg utan samband med ett väckt ärende finns inte. Däremot kan det för anhöriga bli fråga om att begära ut läkarintyg i ärenden om ställföreträdarskap enligt föräldrabalken som är eller har varit aktuella. Det framstår dock inte som rimligt att de närmaste anhöriga skall behöva väcka frågan om godmanskap för den enskilde för att få till stånd – och tillgång till – ett läkarintyg beträffande den enskilde.
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
543
Om den enskildes tillstånd fordrar undersökning, kan det vara svårt att åstadkomma en sådan. Det gäller i första hand om den enskilde vägrar. Men inte heller ett aktivt eller ett passivt samtycke från den enskilde själv att delta i undersökning lär ha någon verkan, förutsatt att han rent faktiskt saknar beslutsförmåga i detta hänseende (se avsnitt B 8 om företrädarskap för vuxna inom hälso- och sjukvård, m.m.). Möjligheter för anhöriga eller andra att med tvång eller annars föranstalta om en undersökning bör inte komma i fråga. Kan, å andra sidan, den enskilde själv samtycka till en undersökning, lär frågan om beslutsoförmåga inte behöva undersökas närmare (såvida inte beslutsinkompetensen begränsas till andra förhållanden än de strikt personliga). Något krav på att den enskilde blir föremål för en formell undersökning bör därför inte uppställas.
Utredningen anser att sekretess till skydd för enskild inte bör hindra att en anhörig, som med stöd av turordningsregler är att anse som den närmaste anhörige eller som med stöd av fullmakt från andra anhöriga har givits denna funktion (se avsnitt B 7.3.3), tar del av handlingar eller andra uppgifter (dvs. även muntliga) som omfattas av sekretess enligt främst 7 kap. 1 § sekretesslagen. Detta är ett utflöde av en allmän regel om ställföreträdares rätt att förfoga över huvudmannens sekretess enligt ett förslag till ändring i sekretesslagen (se författningskommentaren till 14 kap. 4 a § i den nämnda lagen). En förutsättning bör dock vara att uppgifterna har betydelse för ställningstaganden kring den enskildes tillstånd i det avseende som en lagstiftning om anhöriga ställföreträdare i ekonomiska angelägenheter tar sikte på. Här skall hållas i åtanke att syftet med att få ut uppgifter inte nödvändigtvis behöver vara att få bekräftat att förutsättningarna för ställföreträdarskap är uppfyllda; det kan också handla om att en företrädare skall erhålla underlag för sitt påstående om behörighet inför tredje man. Detta kräver att handlingarna visas upp. Den som utger sig för att vara anhörig ställföreträdare måste med andra ord antas ha behov av uppgiften för sitt uppdrag för att sekretessen inte skall gälla i förhållande till honom. Bedömningen måste göras utifrån denna aspekt när uppgifter begärs utlämnade. Ställföreträdaren skall också, enligt förslaget, ha behörighet att häva sekretessen till förmån för annan, om sekretessen inte gäller i förhållande till ställföreträdaren själv.
Relevanta uppgifter bör ofta lämpligen föras in i en motsvarighet till läkarintyg av det slag som förutsätts ligga till grund för beslut i ärenden om anordnande av godmanskap och förvaltarskap. Därigenom sprids inte fler uppgifter om den enskildes hälsotillstånd än
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
544
vad som är oundgängligen nödvändigt för att en anhörig skall kunna omhänderta vederbörandes angelägenheter på det ekonomiska området. En annan fördel med ett särskilt för ändamålet upprättat intyg är att tredje man lär kunna förlita sig på att uppgifterna är korrekta och relevanta. Alternativet för tredje man är att utifrån framvisade journalanteckningar eller egna kontakter med den enskilde försöka bilda sig en uppfattning om den enskildes hälsotillstånd.
Upprättandet av ett läkarintyg som tar sikte på i vilken utsträckning den enskilde har rättshandlingsförmåga eller ej innebär inte att den enskilde därigenom får sin rättsliga handlingsförmåga beskuren utan är ett konstaterande av i vilken utsträckning de medicinska förutsättningarna för tillämpningen av en lagstiftning om anhöriga ställföreträdare är tillämplig (jfr princip 12 i den ovan nämnda Europarådsrekommendationen). En läkare som utfärdar ett intyg eller utlåtande, som inte enbart återger befintliga journalanteckningar o.d., bör dock ha någon kännedom om den enskilde eller i vart fall ha träffat denne personligen vid något tidigare tillfälle.
Ändringsförslaget behandlas ytterligare i författningskommentaren (se 14 kap. 4 a § sekretesslagen).
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer kan meddela närmare föreskrifter om vilken utformning ett läkarintyg bör ha.
Diskussionen om möjligheterna för anhöriga att utverka underlag för sin behörighet väcker frågan om hur den enskilde skall kunna motsätta sig att anhöriga inträder som ställföreträdare. Att den enskilde alltid har möjlighet att ansöka om godmanskap eller förvaltarskap för sig framgår av regler i föräldrabalken. Frågan är dock om någon särskild form av domstolskontroll bör skapas för att värja den enskilde från anhörigas beslutsåtgärder, främst när den enskilde inte delar de anhörigas bedömning av hans beslutsförmåga.
Den lagstiftning som berörs förutsätter emellertid närmast att huvudmannen på grund av sitt tillstånd är helt passiv. Olika tredje män, inte minst banker, lär kräva övertygande bevisning för att acceptera att någon annan utnyttjar sig av denna form av automatisk behörighet, trots att det endast rör sig om enklare ekonomiska angelägenheter. Som framgår av avsnitt B 6.2.5 för ett motsvarande fall finns dessutom möjligheter för den enskilde att i en fastställelsetalan eller i samband med att krav riktas mot honom göra gällande att förutsättningarna för den anhöriges behörighet inte är eller har varit uppfyllda. – Slutsatsen blir att något särskilt arrangemang för att åstadkomma en domstolsprövning av den enskildes hälsotillstånd, dvs. i relation till anhörigas behörighet, därmed inte lär behövas.
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
545
7.3.3 Turordningen för de anhöriga
Förslag: Anhöriga bör komma i fråga för ställföreträdarskap enligt följande turordning: 1) make eller sambo, 2) barn, 3) barnbarn, 4) föräldrar och 5) syskon.
Anhöriga som avböjer uppgiften eller inte kan anträffas eller är underåriga eller annars är ur stånd att sköta uppgiften skall inte medräknas vid bestämmande av vilka anhöriga som kommer i fråga för representantskap.
Anhöriga på samma turordningsnivå skall inbördes kunna komma överens om vem som skall företräda den enskilde. Anhöriga bör dock inte i övrigt sinsemellan kunna fördela olika delar av representantskapet mellan sig.
Utredningen lanserar i olika sammanhang anhöriga som ställföreträdare för en enskild, vilket således blir ett alternativ till ställföreträdarskap genom god man och – i ekonomiska angelägenheter – förvaltare, men också till den i avsnitt B 6 behandlade framtidsfullmäktigen. I avsnitt B 8 behandlas företrädarskap inom hälso- och sjukvården, i avsnitt B 9 företrädarskap beträffande forskning på person och i avsnitt B 10 företrädarskap på det socialrättsliga området. I samtliga fall anser utredningen att anhöriga, jämte andra ställföreträdarkategorier, bör kunna inträda som den enskildes ställföreträdare utan särskilt förordnande. Utgångspunkterna och de grundläggande övervägandena när det gäller urvalet av tänkbara anhöriga ställföreträdare och deras inbördes turordning anges i avsnitt B 8, som alltså behandlar företrädarskapsfrågor inom hälso- och sjukvården (se särskilt avsnitt B 8.12.6).
Utredningen har således samma inställning när det gäller turordningen mellan de anhöriga beträffande samtliga de delområden där anhöriga kan komma i fråga. Detta tjänar inte minst syftet att reglerna från pedagogisk synpunkt bör vara likartade. Därutöver förutsätter utredningen att en anhörig som kan komma i fråga som representant enligt viss lagstiftning åtminstone förr eller senare blir den person som får företräda den enskilde även i andra sammanhang. Splittringar av ställföreträdarskapet bör med andra ord undvikas i största möjliga utsträckning.
Vissa särregler jämfört med vad som förutsätts gälla på hälso- och sjukvårdsområdet är dock oundvikliga. Skillnaderna kommenteras särskilt nedan.
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
546
Mot bakgrund av vad som anges i avsnitt B 8 bör alltså anhöriga komma i fråga för ställföreträdarskap enligt följande turordning: 1) make eller sambo, 2) barn, 3) barnbarn, 4) föräldrar och 5) syskon. Som angetts i avsnitt B 7.2 bör från föräldrars rätt att representera göras ett undantag beträffande hjälpbehövande personer som på grund av bestående funktionshinder saknar förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter när de fyller 18 år. Sådana personer bör i nu berört avseende endast kunna företrädas av god man eller förvaltare i ekonomiska angelägenheter. Detta utgör en skillnad jämfört med ordningen i hälso- och sjukvårdsangelägenheter.
Anhöriga som avböjer uppgiften eller inte kan anträffas eller är underåriga eller annars är ur stånd att sköta uppgiften skall inte medräknas vid bestämmande av vilka anhöriga som kommer i fråga för representantskap. För att en anhörig från en lägre kategori skall kunna träda in som ställföreträdare bör krävas att samtliga anhöriga som står högre i turordningen är oförmögna att ta sig an uppgiften.
Två eller flera anhöriga som står i likadant släktförhållande till den enskilde bör enligt utgångspunkten ha gemensam behörighet men måste inbördes kunna anförtro varandra behörigheten.
Om likväl flera anhöriga representerar den enskilde bör det krävas att de är överens i sina ställningstaganden. Eftersom enighet bland ställföreträdarna fordras för ett giltigt ställningstagande, kan det tänkas uppstå situationer då någon viss rättshandling, t.ex. ett bankuttag, inte kommer till stånd. Detta talar närmast för att den enskilde kan vara i behov av god man. Utredningen förutsätter att någon av de anhöriga under sådana förhållanden ansöker om ett sådant anordnande. Det bör inte i lag föreskrivas att tredje man har en skyldighet att göra en sådan anmälan, även om han naturligtvis kan vara oförhindrad att initiera frågan för överförmyndaren, exempelvis om det framkommer att ställföreträdarskapet synes fungera mindre väl.
Ställföreträdarskapet i ekonomiska angelägenheter lär inte kunna utövas ändamålsenligt utan att en person – eller en och samma krets av personer med gemensam behörighet – i sin hand har behörighet i alla de angelägenheter som räknas upp i avsnitt B 7.3.1. En sådan ordning borgar för en mer gedigen kontroll över den enskildes tillgångar och behov men underlättar också kontakterna med olika tredje män. Vidare undviks därigenom gränsdragningsfrågor rörande vilken ställföreträdarkonstellation som är behörig i visst avseende, liksom eventuella frågor om vem som i slutändan bär ansvaret för t.ex. underlåtenhet i något särskilt fall. Till undvikande av att ställföreträdarskapet i de enkla ekonomiska angelägenheterna således
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
547
splittras på flera anhöriga (eller konstellationer av anhöriga), som var för sig har olika behörighetsområden, bör i lagstiftningen föreskrivas att en anhörig (eller anhöriga enligt samma punkt i turordningslistan) endast skall kunna avböja handhavande av samtliga de angelägenheter som behörigheten kan avse, dvs. inte någon eller några enstaka angelägenheter. – Vad som nu sagts innebär inte att det bör föreligga någon skyldighet att åta sig ställföreträdarskapet i alla de angelägenheter som kan komma i fråga. En anhörig bör dock inte kunna avstå från något eller några av de delområden som aktualiserats till förmån för de anhöriga som följer i turordningen (eller som befinner sig på samma nivå) och likväl ha kvar hanteringen av andra frågor. För att ta ett enkelt exempel blir följden att en enskild, som står högst i turordningslistan, inte kan avböja representation i fråga om t.ex. hyres- och skatteinbetalningar men samtidigt kvarstå som företrädare i fråga om inköp av kläder och förbrukningsartiklar.
Förslaget i denna del skiljer sig från vad som ansetts nödvändigt att föreskriva inom hälso- och sjukvårdsområdet men är detsamma som föreslås för representation i socialrättsliga frågor (se avsnitt B 10.3.6). En sådan bestämmelse hindrar dock inte att anhöriga med gemensam behörighet, som ovan nämnts, med stöd av inbördes fullmakter ger någon viss person behörighet att ensam företräda den enskilde exempelvis i relation till en bank. Därvid har i grund och botten samtliga fullmaktsgivare ett bakomliggande ansvar för att den hjälpbehövande representeras på ett tillfredsställande sätt.
Har den enskilde i framtidsfullmakt utsett någon viss person att handha enstaka angelägenheter som avses i avsnitt B 7.3.1 är det oundvikligt att denne har företräde framför en anhörig ställföreträdare och att ställföreträdarskapet därigenom fördelas på flera händer. Sådana situationer lär emellertid bli ovanliga.
Bevissvårigheter kan naturligtvis uppstå inför en viss tredje man när det gäller att styrka behörigheten att företräda den enskilde, särskilt då uppgiften har flyttats till någon som enligt turordningslistan inte räknas som den närmaste anhörige. I praktiken lär dock de flesta kontakterna där behörighetsfrågan ställs på sin spets uppkomma i förhållande till den enskildes bank (se avsnitt B 7.3.4).
Något bör sägas om relationen mellan de här föreslagna reglerna och den i avsnitt B 1.2 berörda rätten för en make att företräda den andra maken vid sjukdom eller bortavaro i underhållsfrågor under vissa förutsättningar (6 kap. 4 § äktenskapsbalken). Det skall inledningsvis nämnas att bestämmelsen i äktenskapsbalken delvis tar sikte på andra situationer än dem som nu är aktuella, nämligen sådana i
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
548
vilka den ena maken är bortavarande. Den synes inte heller förutsätta att den sjukdom som drabbat den enskilde i och för sig påverkat dennes rättsliga handlingsförmåga; även fall i vilka den enskilde helt enkelt inte för tillfället klarar av att svara för familjens underhåll, t.ex. för att han eller hon befinner sig på sjukvårdsinrättning, torde omfattas. Av paragrafen framgår att rätten att lyfta den andra makens inkomst m.m. inte gäller, om det finns fullmäktig, förmyndare, god man eller förvaltare som har rätt att företräda den sjuka maken i de berörda angelägenheterna, dvs. att svara för att det finns medel för familjens underhåll. Principen är således densamma som i denna lag, nämligen att en make har en subsidiär rätt i förhållande till andra tänkbara företrädare.
Att makar inbördes har en skyldighet att bidra till varandras gemensamma och personliga behov framgår av 6 kap. 1 § äktenskapsbalken. Detta leder till att en make som har egna tillgängliga medel först skall ta av dessa innan ett företrädarskap enligt äktenskapsbalken blir aktuellt (Tottie, Äktenskapsbalken, 1990, s. 122 f). Bestämmelserna om representantskap som föreslås i detta avsnitt lär emellertid kunna slå till tidigare än vad som är fallet enligt 6 kap. 4 § äktenskapsbalken – närmare bestämt om den sjuka maken p.g.a. sin sjukdom varaktigt skall anses sakna förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter – eftersom den nu föreslagna lagstiftningen inte förutsätter att medel för familjens underhåll skall ”fattas” för att den friska maken skall ha rätt att företräda den sjuke. Så länge det är fråga om att sörja endast för den sjuke makens angelägenheter, t.ex. denne makes andel av en hyra, bör den andra maken, oavsett om han eller hon behöver pengar eller inte, kunna enligt denna lag företräda den som inte själv kan sköta sina angelägenheter. Sammanfattningsvis anser utredningen att bestämmelsen i 6 kap. 4 § äktenskapsbalken i vart fall inte står i strid med vad som här anförts, varför någon ändring av bestämmelsen inte synes erforderlig.
7.3.4 Närmare om de anhörigas behörighet
Förslag: Den anhörige ställföreträdaren skall under de förutsättningar som anges i avsnitt B 7.3.1 få träffa avtal för den enskildes räkning. Han skall även få ombesörja betalningar för den enskilde med tillgängliga medel och, för detta ändamål, i behövlig utsträckning lyfta inkomst och avkastning av egendom som
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
549
tillkommer den enskilde och ta i anspråk banktillgodohavanden och andra penningmedel. Medel skall också kunna flyttas mellan den enskildes konton. Vidare skall han få lämna eller ändra sådan skriftlig fullmakt eller sådant medgivande till annan om periodiska betalningar och penningöverföringar som har angetts i avsnitt B 6.4.
Den anhörige skall inte ha behörighet att företräda den enskilde i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet. Inte heller skall den anhörige ha rätt att företräda den enskilde i rättshandlingar där motstående intressen finns.
I avsnitt B 7.3.1 anfördes att en anhörig enligt den föreslagna lagstiftningen bör kunna ges behörighet att företräda en släkting utan rättshandlingsförmåga i vissa ekonomiska angelägenheter, med den angivna begränsningen att det skall vara fråga om sedvanliga och rutinbetonade rättshandlingar till stöd för den enskildes livsföring eller insättning av den enskildes medel hos bank eller kreditmarknadsföretag. I detta avsnitt skall behörigheten närmare definieras och avgränsas.
Avsaknad av rättshandlingsförmåga innebär bl.a. att den enskilde inte kan sluta avtal om t.ex. boende, telefonabonnemang, elleveranser eller renodlade tjänster, såsom reparationer, städning och transporter.
Många av dem som omfattas av den föreslagna lagens definition lär tillhöra den kategori av personer som är ensamstående och bor i särskilda boenden eller motsvarande. Deras behov av att sluta olika avtal blir av naturliga skäl begränsade. Lagen omfattar emellertid även personer som bor i vanliga bostäder och har hushållsgemenskap med annan eller andra, företrädesvis makar, av vilka den ene kan vara demenssjuk. För sådana personer är behovet av att ingå olika typer av avtal mer framträdande. Utredningen anser att det därför bör ingå i en anhörig ställföreträdares behörighet att inom tillämpningsområdet träffa avtal för den enskildes räkning.
Behörigheten att ingå avtal innefattar i regel inte avtal om försäljning av den enskildes egendom. Detta följer redan av att en försäljning av egendom inte kan anses utgöra en sedvanlig och rutinbetonad rättshandling.
Ytterligare ett användningsområde gäller fullmakter för autogirobetalningar (se avsnitt B 6.4). Generellt sett bör kunna ingå i behörigheten att upprätta fullmakt i samband med autogiromedgivanden. Omvänt bör en ställföreträdare således också ha rätt att återta eller
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
550
ändra en sådan fullmakt, även en sådan som den enskilde själv har utfärdat. Detsamma bör gälla andra medgivanden med motsvarande innebörd.
Andra typer av fullmakter bör inte kunna utfärdas av den anhörige ställföreträdaren (se allmänna överväganden i denna fråga i avsnitt B 12, särskilt avsnitt B 12.5.3). I linje med vad som anges i avsnitt B 12.2 om förordnade ställföreträdares möjlighet att anlita utomstående personer för fullgörandet av sitt uppdrag bör en anhörig ställföreträdare dock kunna anförtro medel för den enskilde exempelvis till den enskildes ”kontaktperson” på ett särskilt boende för att ombesörja vissa nödvändiga utgifter. Det kan röra sig om medel för sådant som kläder eller hygienartiklar, något som enligt utredningens enkät till chefer och biståndshandläggare inom socialförvaltningen är mycket vanligt förekommande redan i dag och som på vissa ställen närmast är en förutsättning för att anhöriga eller ställföreträdare inte ständigt skall behöva överlämna pengar till den enskilde när denne är i behov av sådana för olika inköp. Kontaktpersonen bör, på de villkor som anges i avsnitt B 12.2, normalt vara att betrakta som ett bud (eller en ”osjälvständig uppdragstagare”).
Även annars är det, oavsett boendeform eller familjeförhållanden, en angelägen uppgift att ombesörja betalningar för den enskilde, däribland sådana för rena inköp. En anhörig ställföreträdare bör ha behörighet att med tillgängliga medel utföra detta för den enskildes räkning. Med tillgängliga medel skall här förstås sådana som den enskilde eller hans eller hennes ställföreträdare förvarar hos sig. Gäller det betalning av räkningar över disk är det för betalningsmottagaren visserligen likgiltigt om det är den enskilde själv eller någon annan som ser till att betalningsskyldigheten fullgörs, likaså från vem pengarna härrör; huvudmomentet är naturligtvis att det tillgodoräknas den person som är att anse som betalningsskyldig.
Den enskilde förvarar sällan mer än en liten del av sina tillgångar hos sig. Det kan förutsättas att huvuddelen av medlen i stället är insatta på bank eller hos annat penninginstitut. För att kunna ombesörja betalningar för den enskildes räkning bör ställföreträdaren därför även ges behörighet att lyfta medel. Med detta bör likställas att ställföreträdaren dirigerar betalning genom bank- och postgiro. Även medel som utbetalas såsom ersättning eller bidrag, företrädesvis inom ramen för bistånd från socialtjänsten eller socialförsäkringsförmåner (om sättet för utbetalningar se författningskommentaren till 6 § lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden, LSV), bör få lyftas av en
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
551
ställföreträdare enligt den nu behandlade lagen om representantskap inom den ekonomiska sfären (härifrån är att skilja behörigheten att ansöka om medlen, se avsnitt B 10). I detta avseende svarar ställföreträdarens behörighet mot vad som anges i 6 kap. 4 § äktenskapsbalken rörande makars rätt att lyfta varandras inkomster m.m. vid sjukdom i den mån det fattas medel för familjens underhåll (se avsnitt B 7.3.3).
En begränsning bör dock sättas till vad som behövs för ombesörjande av olika betalningsförpliktelser. En ställföreträdare bör följaktligen inte tillåtas att ta ut mer pengar för betalning än vad som erfordras för att svara mot de åtaganden som den enskilde har. En bank eller annan som förfogar över den enskildes medel får därmed inte tillåta ett större uttag, om det finns anledning att tro att den enskilde inte inom en rimlig framtid har behov av att ingå rättshandlingar som svarar mot uttagets storlek (se härom avsnitt B 7.3.5). Syftet är således inte att den enskildes ställföreträdare under en månad skall kunna ta ut pengar som svarar mot den enskildes åtaganden under exempelvis det närmaste halvåret, även om detta i somliga fall kan te sig praktiskt. Till ledning för tillämpningen av bestämmelsen bör kunna gälla att den enskildes räkningar ofta – men kanske inte utan undantag – förfaller månadsvis eller i vissa fall kvartalsvis. Stundom kan det också vara befogat att begära att få se t.ex. en faktura eller räkning, särskilt om det begärda uttaget ter sig högt.
Likväl bör den anhörige ha rätt att flytta medel mellan (bank)konton, företrädesvis till ett konto som ger bättre ränta. Överföringar skall också kunna ske mellan olika banker eller kreditmarknadsföretag.
Under alla förhållanden bör gälla att ställföreträdaren måste se till att pengar som tillhör den enskilde förvaras så att de inte sammanblandas med ställföreträdarens egna medel (eller andra tillgångar som han eller hon förvaltar).
Att den enskilde kan ha tillgång till olika typer av kontokort försvårar behovsbedömningen för tredje man. Möjligheterna för exempelvis en bank att reagera på olika typer av betalningar eller uttag med den enskildes kort är naturligtvis mindre än om uttag görs på bankkontor. Samtidigt är kortanvändning en lättillgänglig utväg jämfört med kontantbetalningar, inte minst mot bakgrund av att ställföreträdaren skall hålla den enskildes medel avskilda från sina egna. Handhavande av olika typer av kort för betalning har behandlats särskilt i avsnitt A 5 när det gäller förordnade ställföreträdare.
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
552
Här kan anföras att det nu föreslagna regelverket om anhöriga ställföreträdare inte i sig hindrar att den anhörige använder sig av den enskildes kontokort, så länge detta sker inom ramen för den anhöriges behörighet (se avsnitt B 7.3.5 om tredjemansskydd).
Vissa påtagliga begränsningar när det gäller den anhöriges behörighet bör också klargöras. Visserligen är det den anhörige som förutsätts träffa avtal för den enskildes räkning och betala dennes utgifter. I detta får också anses ligga att den anhörige har behörighet att t.ex. reklamera en felaktig produkt, säga upp avtal och bestrida betalningsansvar (däremot inte bestrida ansökningar om betalningsförelägganden – se nedan), allt under förutsättning att frågan ursprungligen gäller en sådan angelägenhet som täcks av en anhörigs behörighet enligt denna lag. Den anhörige förutsätts således på många sätt agera i förhållande till de kostnader eller utgifter som den enskilde har. Likväl anser utredningen att det inte bör vara den anhöriges uppgift att företräda den enskilde i mål eller ärende hos domstol, om angelägenheten leder till rättslig prövning. Ett sådant företrädarskap skulle riskera att leda alltför långt. I stället bör det faktum att ett mål eller ärende väcks föranleda att en lämplighetsprövning genomförs av den företrädare som avses föra den enskildes talan. Detsamma bör gälla även i ärenden inför myndighet, företrädesvis kronofogdemyndigheten, i vilka en prövning med rättsliga återverkningar kommer till stånd. Den anhörige ställföreträdaren skall således inte anses behörig att yttra sig över och bestrida en ansökan om betalningsföreläggande. Företrädarskapet i en dylik ekonomisk angelägenhet blir i stället en uppgift för en god man eller förvaltare (se avsnitt B 11). Inget hindrar att den anhörige förordnas som exempelvis god man att företräda den enskilde i målet eller ärendet.
En anhörig ställföreträdare bör givetvis inte heller ha rätt att företräda den enskilde i en fråga där den anhörige har eller kan ha egna intressen, såsom när det uppstår en fråga om en rättshandling mellan den enskilde och den anhörige (jfr 12 kap. 8 § andra stycket föräldrabalken).
En anhörig ställföreträdare bör inte ges behörighet att för den enskildes räkning ge bort egendom, vare sig till sig själv eller andra, vilket motsatsvis framgår redan av vad som sagts i avsnitt B 7.3.1 om behörighetens avgränsning. Att detta gäller också personliga presenter kan måhända uppfattas som beklagligt. Avsaknaden av möjligheten borgar emellertid för att den enskildes egendom inte förslösas. Till skillnad från vad som gäller för gode män och förvaltare är inte
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
553
avsikten att ställföreträdarens hantering skall underställas årlig granskning vid vilken eventuella felgrepp kan leda till efterräkningar (jfr 14 kap.12 och 15 §§föräldrabalken, se även avsnitt B 7.3.6).
Det kan uppstå andra situationer då fråga uppkommer om behov av representation i angelägenheter som inte täcks av den enskildes behörighet. Ställföreträdaren bör då göra en ansökan om godmanskap eller, i vissa fall, förvaltarskap för den enskilde eller i vart fall väcka frågan hos överförmyndaren. En sådan skyldighet behöver dock inte framgå av lag. Kan frågan klaras av med stöd av ett tillfälligt eller begränsat godmanskap, kan mycket väl den anhöriges roll som representant enligt den i detta kapitel berörda lagstiftningen fortgå.
7.3.5 Tredjemansskydd m.m.
Förslag: En rättshandling som en anhörig med stöd i övrigt av sin behörighet har företagit för den enskildes räkning är bindande för den enskilde även om den inte har varit av sedvanlig karaktär eller har varit ämnad till stöd för den enskildes livsföring, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett rätta förhållandet.
En enskild som återfår sin förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter skall ha en skyldighet att informera tredje man om att den anhöriges behörighet har upphört att gälla vid påföljd att den anhöriges därefter vidtagna rättshandlingar annars skall anses vara bindande för den enskilde gentemot en godtroende motpart.
En anhörig skall enligt vad som tidigare redovisats kunna erhålla en behörighet när det gäller att företräda en beslutsinkompetent släkting i vissa ekonomiska angelägenheter. En begränsning följer redan av vad som sagts om att det skall röra sig om angelägenheter som är av betydelse för den dagliga livsföringen. (Här bortses från att behörigheten även skall omfatta insättning av den enskildes medel hos bank eller kreditmarknadsföretag, något som är inaktuellt i detta sammanhang.) Vissa slutsatser om vilken omsättning det kan vara fråga om per månad kan dras redan utifrån dessa premisser. Inte sällan lär föremål för ställföreträdarskapet vara äldre personer i särskilda boendeformer som utöver sin psykiska sjukdom eller störning har fysiska besvär som begränsar rörelsefriheten eller förmågan att tillgodogöra sig vissa varor eller tjänster. Samtidigt bör betonas att
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
554
även förströelser av olika slag givetvis måste anses tillhöra den dagliga livsföringen, varför man måste räkna med utgifter även i detta avseende. Syftet är inte att en anhörig ställföreträdare skall lägga pengar på hög inför ett kommande arvskifte. Tvärtom är överdriven sparsamhet med befintliga medel något som bör föranleda att den anhöriges ställföreträdarskap ersätts med ett av myndigheterna ”kontrollerat” godmanskap eller förvaltarskap.
För banker och andra kreditinstitut, men också för andra tredje män som kommer i kontakt med en ställföreträdare enligt denna lagstiftning, kan det dock vara svårt att bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning den enskilde kan komma i åtnjutande av den vara eller tjänst som ställföreträdaren vill ha till stånd eller om ett köp härav i själva verket syftar till att gynna den anhörige.
När det gäller uttag av penningmedel blir det en fråga för t.ex. banken att avgöra om en viss summa motsvarar vad som behövs för att tillgodose den enskildes intressen eller om summan är för hög. Naturligtvis är det under alla omständigheter svårt att avgöra om den anhörige verkligen har för avsikt att exempelvis betala den enskildes räkningar i den utsträckning som han påstår och om ett uttag ingår som ett led i godtagbara betalningar (jfr nuvarande 11 kap. 5 § andra stycket FB och Walin/Vängby s. 11:26). Oavsett vilka kontroller en bank gör av hur väl ett sådant uttag svarar mot den enskildes faktiska behov, kan naturligtvis den anhörige ställföreträdaren i slutändan lägga pengarna på annat än vad han inför banken har deklarerat.
En konsekvens av brister i kontrollen skulle teoretiskt kunna bli att tredje man blir skyldig att ersätta den enskilde för eventuella förluster eller återbära vad han mottagit. Samtidigt kan det vara synnerligen svårt för den anhörige att leda i bevis att rättshandlingen är sådan att den kan godtas enligt lagstiftningen, t.ex. i fråga om att den enskilde verkligen har behov av en viss inköpt vara i sin dagliga livsföring.
För att inte olika kontrahenter skall avstå från att inlåta sig i förbindelser med en anhörig ställföreträdare p.g.a. betungande kontroller bör därför ett skydd införas för en tredje man i god tro. Godtrosskyddet bör ta sikte på syftet med respektive behovet av den rättshandling som den anhörige ställföreträdaren vill genomföra. Om rättshandlingen följaktligen varit sådan att den i och för sig synes falla in under den anhöriges behörighet men det vid en rekonstruktion visar sig att rättshandlingen inte varit sådan att den kan anses som – åtminstone ett led i – en sedvanlig åtgärd till stöd för den enskildes livsföring bör rättshandlingen likväl kunna vara
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
555
bindande för den enskilde. En förutsättning måste då vara att tredje man varken insett eller borde ha insett det rätta förhållandet. Här kan hänvisas till författningskommentaren till den föreslagna 11 kap. 7 § FB.
Övriga förutsättningar enligt den föreslagna lagen måste dock vara för handen för att tredje man skall kunna åberopa sin goda tro. Exempelvis måste tredje man kontrollera att den enskilde verkligen är varaktigt beslutsinkompetent och att det är den anhörige som lagstiftningen utpekar som rättshandlar. Om så inte är fallet, blir den enskilde inte bunden av rättshandlingen. Tredje man får också stå risken för att den enskilde har utsett framtidsfullmäktig eller ställts under godmanskap eller förvaltarskap i de avseenden som rättshandlingen avser.
Att den anhörige kan bli ersättningsskyldig gentemot tredje man för vissa felbedömningar från den senares sida följer av vad som anförs i avsnitt B 7.3.7.
För en speciell och förmodligen mycket ovanlig situation kan det finnas anledning att förstärka tredjemansskyddet ytterligare, nämligen den vid vilken den enskildes tillstånd har förbättrats i sådan utsträckning att han eller hon inte längre uppenbart kan anses varaktigt sakna förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter. Om det finns risk för att ställföreträdaren åberopar sig på behörighet enligt denna lagstiftning gentemot en viss motpart, bör huvudmannen vara skyldig att om möjligt meddela motparten att hans eller hennes tillstånd inte längre är sådant att ställföreträdaren skall ha behörighet på området. Underlåter den enskilde att göra detta och är motparten i god tro om förhållandet, får den enskilde inte åberopa gentemot motparten att ställföreträdarens behörighet upphört vid tidpunkten för rättshandlingen. Detta överensstämmer med förslaget om tredjemansskydd beträffande framtidsfullmakter. Förslaget i denna del lär i de allra flesta fall underlätta ingående av rättshandlingar genom ställföreträdarens försorg, eftersom en tredje man därmed inte behöver infordra nya intyg rörande den enskildes hälsotillstånd när ställföreträdaren väl har aktiverats (se avsnitt B 6.2.12).
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
556
7.3.6 Skyldigheter för de anhöriga
Förslag: När en anhörig tar i anspråk behörighet enligt detta kapitel skall han eller hon alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde. Den enskildes egen uttryckta eller förmodade inställning skall beaktas.
Den anhörige skall föra räkenskaper över sin förvaltning och hålla den enskildes medel avskilda från andra tillgångar. På begäran av överförmyndaren skall den anhörige lämna upplysningar om vidtagna åtgärder och särskild redovisning över förvaltningen.
Som nämnts i avsnitt B 7.2 har utredningen anledning att tro att de allra flesta anhöriga vill sina hjälpbehövande släktingar väl och också har förmåga att sköta den uppgift som de har åtagit sig. Samtidigt kan det finnas skäl att dra upp riktlinjer för vilka skyldigheter som en anhörig påtar sig genom att inträda som anhörig ställföreträdare och vilka krav som andra således kan ställa på denne. Även om en anhörig ställföreträdare inte i övrigt skall rätta sig efter de regler som finns för gode män och förvaltare i föräldrabalken, är det ofrånkomligt att det måste finnas vissa gemensamma nämnare.
En anhörig ställföreträdare bör naturligtvis ha en skyldighet att handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde. Detta överensstämmer med vad som gäller för föräldrabalkens ställföreträdare (12 kap. 3 § FB). Samtidigt kan det finnas tecken på att den enskilde skulle vilja ha till stånd en rättshandling som t.ex. inte är förenlig med det i objektiv mening bästa alternativet i en viss valsituation. Givetvis bör ställföreträdaren då kunna ta intryck av hur den enskilde skulle ha agerat, om han eller hon hade haft beslutsförmågan i behåll. Ställföreträdaren bör med andra ord beakta den enskildes uttryckta eller förmodade inställning, trots att den enskilde skall anses sakna beslutsförmåga (se förslaget till komplettering av den ovan nämnda 12 kap. 3 § FB).
Att ställföreträdaren skall hålla den enskildes medel åtskilda från sina egna har redan berörts (avsnitt B 7.3.4). Detta borgar för att förtroendet för ställföreträdaren i dennes roll som den enskildes representant stärks. Samtidigt kan det finnas anledning att ytterligare inskärpa betydelsen av att en godtagbar ordning råder i skötseln av den enskildes ekonomiska angelägenheter. Insynen i den enskildes förhållanden kan annars riskera att bli minimal. Någon laglig möjlighet för andra anhöriga eller närstående till den enskilde att kontrol-
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
557
lera vad som skett i ekonomiskt hänseende finns inte, om ställföreträdaren väljer att hålla sin hantering dold (jfr anhörigas rätt att enligt 16 kap. 7 § FB ta del av handlingar som rör ett godmanskap eller förvaltarskap). Det bör undvikas att frågan om behovet av ett ställföreträdarskap enligt föräldrabalken väcks av bekymrade närstående utan att det i egentlig mening finns anledning till detta.
Utredningen har stannat för att överförmyndaren, liksom när det gäller framtidsfullmakter (avsnitt B 6.2.11), därför bör kunna begära att den enskilde lämnar uppgifter om vilka åtgärder som vidtagits med stöd av ställföreträdarbehörigheten enligt den här berörda lagstiftningen. Överförmyndaren bör också kunna kräva att få särskild redovisning över vad som vidtagits med den egendom som den enskilde disponerar. Visar det sig att den anhörige ställföreträdaren inte hörsammar en sådan begäran eller visar upp en bristfylld redovisning, kan det finnas anledning för överförmyndaren att ansöka om godmanskap eller förvaltarskap för den enskilde. Samma möjlighet har naturligtvis även kretsen av andra anhöriga (se nuvarande 11 kap. 15 § FB och förslaget till 11 kap. 25 § FB).
Anledning för överförmyndaren att reagera kan finnas exempelvis när andra anhöriga till den enskilde uppmärksammar honom på behovet. Givetvis har överförmyndaren även i övrigt en möjlighet att ta initiativ till en kontroll, precis som när han uppmärksammas på att människor i allmänhet kan vara i behov av ett ställföreträdarskap enligt föräldrabalken. Möjligheten att kräva in uppgifter och en formenlig redovisning ger dock överförmyndaren särskilt goda möjligheter att överblicka huruvida den enskilde är i behov av en annan form av ställföreträdarskap eller om den enskilde – på det sätt som förutsätts i nuvarande 11 kap. 4 § FB – får sitt hjälpbehov tillgodosett på ett annat, mindre ingripande sätt.
Gode män och förvaltare är skyldiga att fortlöpande föra räkenskaper över sin förvaltning och att göra anteckningar om sina åtgärder i övrigt (12 kap. 5 § FB). Detta bör vara ett åliggande även för en anhörig ställföreträdare. Naturligtvis underlättar en sådan rutin fullgörandet av redovisningsskyldigheten gentemot överförmyndaren. Därutöver ger räkenskaperna ett viktigt underlag för granskningar av hur ställföreträdaren har skött uppgiften. Samtidigt kan räkenskaperna utgöra ett gott bevismedel för ställföreträdaren för det fall hans förvaltning ifrågasätts av någon annan, t.ex. en annan närstående till den enskilde.
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
558
7.3.7 Ställföreträdarnas skadeståndsskyldighet
Förslag: Anhörig som har tagit i anspråk sin behörighet enligt detta kapitel är skyldig att ersätta skada som han har orsakat den enskilde uppsåtligen eller av vårdslöshet. Den anhörige skall även kunna åläggas skadeståndsansvar gentemot godtroende tredje man, om han rätthandlat utan erforderlig behörighet.
Anhöriga ställföreträdare skall, som nämnts i föregående avsnitt, handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde och med beaktande av den enskildes inställning. Det kan emellertid förekomma att en ställföreträdare trots detta orsakar den enskilde skada. Har detta skett uppsåtligen eller av vårdslöshet, bör ställföreträdaren kunna åläggas skadeståndsansvar. Detta bör framgå direkt av lagstiftningen.
Motsvarande skadeståndsskyldighet kan åläggas en företrädare enligt föräldrabalken (se 12 kap. 14 § första stycket FB). Skadeståndsskyldigheten kan grunda sig på såväl straffbara som icke straffbara förfaranden, liksom på aktiva handlingar och underlåtenhet. Tillämpningsområdet för anhöriga ställföreträdare blir något snävare när det gäller ansvar för underlåtenhet att vidta åtgärder. Det är först när en sådan ställföreträdare har inträtt i rollen som den enskildes representant som han tar på sig ett ansvar. Att han även dessförinnan kan ”stå på tur” för ställföreträdarskap utan att vidta några åtgärder, t.ex. för att han inte känner till att den enskilde varaktigt saknar beslutsförmåga eller för att han inte vill fungera som ställföreträdare, skall inte kunna föranleda att han ådrar sig skadeståndsansvar.
En särskild fråga är om den anhörige (eller en krets av anhöriga med gemensam behörighet), sedan han vidtagit någon åtgärd under åberopande av sin ställföreträdarbehörighet enligt denna lagstiftning, därefter kan undandra sig ansvar för att han inte sysselsatt sig med andra av de angelägenheter för vilka han är behörig att företräda den enskilde. Om en tredje man påkallar ett initiativ från en anhörig som tidigare i något sammanhang har representerat den hjälpbehövande, bör den anhörige anses skyldig att uttryckligen ge till känna att han avböjer att representera den enskilde. Gör han inte det, får han anses stå ett ansvar för de skador som kan bli följden för den närstående. Avböjer han att representera den enskilde i den fråga som väckts måste han också avstå från att representera den enskilde i övrigt (se avsnitt B 7.3.3, i vilket konstaterats att en anhörig ställföreträdare inte kan avböja vissa angelägenheter och kvarstå som representant i andra frågor). – Vad som nu sagts hindrar inte att
SOU 2004:112 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
559
anhöriga med gemensam behörighet fördelar uppgifter sig emellan med stöd av inbördes fullmakter, något som har kommenterats i avsnitt B 7.3.3.
Utan att detta särskilt skall behöva anges i lag får det även förutsättas att den anhörige ställföreträdaren ger till känna för den enskildes kända borgenärer eller andra tredje män när han eller hon inte längre har för avsikt att fungera som den enskildes ställföreträdare efter att väl ha trätt in i denna roll. I den mån inte någon annan anhörig avses överta ställföreträdarskapet, bör ställföreträdaren verka för att den enskilde förses med en god man eller förvaltare. Ställföreträdaren kan nämligen inte påräkna att den enskildes borgenärer eller andra kommer att agera för att t.ex. uppmärksamma överförmyndaren på att den enskilde står utan legal representant. Om den anhörige i stället väljer att utan förvarning frångå uppgiften och dessutom saknar giltiga skäl för detta, riskerar att han att bli ersättningsskyldig gentemot den enskilde för eventuella skador som denne drabbas av till följd av att han exempelvis underlåter att betala räkningar som hör till det område som ställföreträdarskapet avser.
Flera anhöriga med delat ställföreträdaransvar som ådrar sig skadeståndsskyldighet bör solidariskt svara för ersättning som de ådragit sig gentemot den enskilde. Ställföreträdarna bör ha regressrätt mellan sig på det sätt som anges i 12 kap. 14 § andra stycket FB.
Fristen för att väcka talan bör vara tre år från det att räkenskaper och anteckningar har tillhandahållits för granskning, i likhet med vad som föreslås gälla för ställföreträdare enligt föräldrabalken som inte är skyldiga att lämna sluträkning (se avsnitt A 4.3.1),
Som tidigare nämnts bygger konstruktionen om representantskap genom anhöriga på att den anhörige kan påvisa för en tredje man att han har den behörighet som lagstiftningen ger honom. Behörigheten förutsätter bl.a. att den enskilde varaktigt är utan beslutsförmåga och att han eller hon inte har framtidsfullmäktig eller god man/förvaltare enligt föräldrabalken förordnad för det område som rättshandlingen avser. Skulle det visa sig att den enskilde tillfrisknat eller att godmanskap anordnats, har således den anhörige inte längre behörighet. En annan orsak till detta kan vara att ett läkarintyg som den anhörige åberopat sig på visar sig vara en förfalskning. Vid dylika brister bör den anhörige primärt anses skyldig att ersätta en godtroende tredje man för eventuell skada som uppstår för att rättshandlingen inte blir bindande. Om däremot den anhörige saknar behörighet av någon för denne okänd anledning, t.ex. för att godmanskap anordnats utan att den anhörige tillfrågats eller hörts i ärendet, bör
Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter SOU 2004:112
560
någon ersättningsskyldighet inte anses föreligga. Detsamma bör vara fallet, om ett i övrigt vederhäftigt läkarintyg bygger på en felaktig läkarbedömning av den enskildes hälsotillstånd.
Den ovan refererade bestämmelsen om skadeståndsskyldighet gentemot en godtroende tredje man motsvarar vad som gäller enligt 11 kap. 6 § FB (11 kap. 8 § i förslaget) för rättshandlingar som enligt 11 kap. 5 § (11 kap. 7 § i förslaget) inte blir bindande för huvudmannen p.g.a. av avsaknad av samtycke från den enskilde (jfr även 25 § avtalslagen).
561
8 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
8.1 Allmänt om bl.a. kroppsliga ingrepp och samtyckets betydelse
Varje medborgare har gentemot det allmänna ett skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp och frihetsberövanden (2 kap.6 och 8 §§regeringsformen). Med påtvingat kroppsligt ingrepp avses i första hand våld, men hit hör även läkarundersökningar, smärre ingrepp som vaccineringar och blodprovstagning samt liknande företeelser som går under beteckningen kroppsbesiktning. Inom samma ram torde också ligga att tvinga någon att ta medicin som han eller hon inte vill ha (se prop. 1975/76:209 s. 147 och Tor Sverne, Lagar och grundläggande principer, i antologin Nedsatt beslutsförmåga. Vem bestämmer för patienten?, 1998, s. 77, cit. Sverne, jfr Nils Jareborg, Straffrättens ansvarslära, 1994 s. 188 f, cit. Jareborg). Även att smyga i upprörda människor lugnande medel i den saft som de erbjuds, dvs. med list, skulle kunna anses som ett påtvingat kroppsligt ingrepp (jfr Wiweka Warnling-Nerep, ”Påtvingat kroppsligt ingrepp” [RF 2:6] och JO:s rättsvägledande funktion, Förvaltningsrättslig tidskrift 1/02 s. 33 f).
Undantag från skyddet mot kroppsliga ingrepp och frihetsberövanden kan endast föreskrivas i lag, och då bara i syfte att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningarna får inte gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett dem. (Se 2 kap. 12 § regeringsformen, jfr även artiklarna 5, 6 och 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.) Sådana undantag har gjorts i bl.a. lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT), lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård och lagen (1991:117) om rättspsykiatrisk undersökning. Dessutom är frihetsberövande tillåtet enligt smittskyddslagen (2004:168), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall.
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
562
Skyddet för kroppslig och personlig integritet återspeglas även i brottsbalken, vars 3 kap. handlar om brott mot liv och hälsa och 4 kap. om brott mot frihet och frid.
En individ kan emellertid orsaka sig själv skador, antingen genom destruktiva handlingar eller genom underlåtenhet. Det finns i svensk rätt en obenägenhet att ingripa mot gärningar som riktar sig mot en själv (jfr Jareborg s. 181). Toleransen gäller dock huvudsakligen personer som kan anses ha förmåga att överblicka konsekvenserna av sitt beslut. Samhället har nämligen påtagit sig ett särskilt ansvar för vissa personkategorier som av olika skäl har svårt att tillgodose sina egna intressen, såsom underåriga, vissa psykiskt sjuka och missbrukare (Elisabeth Rynning, Samtycke till medicinsk vård och behandling. En rättsvetenskaplig studie, 1994, s. 19, cit. Rynning).
I 24 kap. 7 § brottsbalken finns en lagregel om ansvarsfrihet vid samtycke. En gärning som någon begår mot en person som samtyckt utgör brott endast om gärningen, med hänsyn till den skada, kränkning eller fara som den medför, dess syfte och övriga omständigheter, är oförsvarlig. I förarbetena till bestämmelsen uttalades att gränsen vid uppsåtligt tillfogande av kroppsskada dras på samma sätt som gränsen mellan ringa misshandel och misshandel av normalgraden. Regeln är däremot inte avsedd att ge utrymme för att samtycke vid grov misshandel eller vid uppsåtligt dödande i något fall skall leda till ansvarsfrihet. Bestämmelsen i 24 kap. 7 § brottsbalken omfattar även åtgärder på det medicinska fältet, men enligt förarbetena torde den där få begränsad betydelse, inte minst p.g.a. att försvarlighetsbedömningen i dessa fall måste göras från andra utgångspunkter (prop. 1993/94:130 s. 37 och 43 f). Det kan för övrigt knappast hävdas att t.ex. alla ingrepp på beslutsinkompetenta personer inom hälso- och sjukvården som inte företas i nödsituationer är otillåtna bara för att de inte är tillåtna enligt 24 kap. 7 § brottsbalken. Så länge patienten inte har motsatt sig ingreppet skulle man i en del fall kunna hävda att gärningen är socialadekvat (närmast att förstå som ”nyttig”) och därmed tillåten med stöd av en oskriven undantagsregel. Hälso- och sjukvården intar dock här en särställning jämfört med andra livsområden (jfr Jareborg s. 188 ff).
Från problematiken med samtyckets bristande betydelse för gärning som leder till döden bör skiljas situationen då en läkare underlåter att i livets slutskede ge medicinsk behandling. I viss mening kan underlåtenheten sägas innebära att människans liv därigenom förkortas. I de fall där döden är nära förestående torde emellertid en läkare inte behöva ge medicinsk behandling som bedöms vara meningslös
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
563
och endast fördröjer den naturliga och oundvikliga döden. Från straffrättslig synpunkt lär det t.o.m. sakna betydelse om patienten begärt att få behandlingen eller ej, eftersom man inte i någon vettig mening kan säga att läkaren genom sin underlåtenhet har orsakat döden, dvs. det saknas ett kausalsamband (Staffan Vängby, Avbrytande av behandling och brottsbalken, SvJT 1991 s. 247 f).
8.2 Utredningsuppdraget
Som framgår av redogörelsen ovan är skyddet mot kroppsliga ingrepp och frihetsberövanden starkt i svensk rätt. Hänsyn har endast i ringa omfattning tagits till att personer kan sakna förmåga att ta ställning till frågor som berör deras rättsliga skydd i dessa delar. Detta gäller inte minst i hälso- och sjukvårdssituationer.
Samtycke från patienten är en grundläggande förutsättning för i princip all sjukvård, vilket kan härledas från de tidigare nämnda grundlagsbestämmelserna. Regler som berör inte bara den offentliga, utan även den privata hälso- och sjukvården, finns i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) (HSL) och lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). I den förstnämnda talas om kraven som kan ställas på god vård, innebärande bl.a. att vården skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet. Det sägs även att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten (2 a § HSL). Även i LYHS uppställs krav på att vården så långt som möjligt utformas och genomförs i samråd med patienten och att patienten skall visas respekt (2 kap. 1 §). I båda lagarna talas om att patienten skall kunna träffa ett val mellan olika behandlingsalternativ när flera sådana står till buds (3 a § HSL och 2 kap. 2 a § LYHS). Inget av de nämnda regelverken talar emellertid om möjligheter till ställföreträdande samtycke.
Att behörigheten enligt gällande regler hos en god man enligt 11 kap. 4 § FB eller en förvaltare inte är heltäckande i förhållande till de situationer som kan uppkomma i uppdraget är tydligt. Ställföreträdarna kan, inte minst i just hälso- och sjukvårdssituationer, ställas inför val då det framstår som oklart huruvida de får eller bör agera för den enskildes räkning, särskilt om den enskildes samtycke till en viss åtgärd inte kan inhämtas.
I utredningens direktiv sägs att närliggande problem bl.a. har uppmärksammats i lagstiftningsärendena om biobanker inom hälso- och
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
564
sjukvården och etikprövning av forskning som avser människor. Vidare anförs att det i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin finns särskilda skyddsbestämmelser för vuxna som inte kan ge sitt samtycke.
Utredaren skall enligt direktiven redovisa var gränserna går för gode mäns och förvaltares behörighet enligt gällande rätt och hur reglerna tillämpas. Utredaren skall undersöka om det finns behov av att förtydliga och eventuellt revidera godmans- och förvaltarinstituten i fråga om behörigheten. Utredaren skall därvid ta ställning till om det är möjligt att låta godmans- och förvaltarinstituten innefatta en vidare behörighet än vad som nu är fallet i fråga om t.ex. vård- och omsorgsinsatser och forskningsmedverkan när den enskildes samtycke på grund av sjukdom, psykisk störning eller liknande förhållande inte kan inhämtas. I utredarens uppdrag ingår även att föreslå alternativ till utvidgning av de stödformer som ges i föräldrabalken när det gäller frågor om samtycke i dessa sammanhang, t.ex. en ny form av legala ställföreträdare, för det fall godmans- och förvaltarinstituten inte bedöms kunna inrymma sådana uppgifter.
En särskild fråga är vilken roll anhöriga kan spela i detta sammanhang. En annan fråga är om, och i så fall hur, s.k. livstestamenten kan utgöra ett komplement till en legal ställföreträdare vid vård i livets slutskede.
Utredningsuppdraget tar endast sikte på frågor som berör vuxna personers behov av ställföreträdarskap, varför vårdnadshavares roll endast punktvis kommer att beröras.
I förevarande kapitel behandlas frågor om representantskap inom hälso- och sjukvård samt livstestamenten.
8.3 Införandet av skyldigheter för vårdgivare m.fl.
Tillkomsten av lagen (1980:11) om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. (tillsynslagen) och hälso- och sjukvårdslagen innebar att ett lagstadgat krav för första gången infördes på att patienter skall ges upplysningar om sitt hälsotillstånd och om de behandlingsmöjligheter som är aktuella, att vård och behandling så långt möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten samt att patienten skall visas omsorg och respekt (Rynning s. 19).
Föredragande statsrådet betonade i förarbetena till tillsynslagen (prop. 1978/79:220) att patienten borde ges ökad insyn och en aktivare roll i vården av honom själv; patienten skulle inte uppfattas
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
565
som ett passivt föremål för vården utan skulle ges tillfälle att aktivt medverka. I specialmotiveringen till 5 § angavs bl.a. att det var av betydelse att vården så långt möjligt utformas och genomförs i samråd med patienten och att det behövdes en bestämmelse som tillgodoser detta behov. Bestämmelsen gav – om än med en vag formulering – uttryck för att det i princip krävs samtycke av patienten till planerade vårdåtgärder. Detta var något som redan tidigare ansetts gälla enligt praxis (prop. 1978/79:220 s. 20 och 44 f och Rynning s. 19).
I förarbetena till hälso- och sjukvårdslagen uttalades i anslutning till nuvarande bestämmelser i 2 a § bl.a. följande (prop. 1981/82:97 s.117 f):
En vårdsökande är en medmänniska som alltid har rätt till okränkt värdighet och integritet när hon utnyttjar hälso- och sjukvårdens tjänster. Det är väsentligt för resultatet av vården att den kan genomföras i en atmosfär av samförstånd och samverkan mellan vårdpersonalen och patienten. Patientens rätt till självbestämmande och integritet kan dock inte vara absolut utan måste av flera skäl vara begränsad. Det är inte möjligt att låta patienten bestämma innehållet och omfattningen av vården. Sådana avgöranden måste alltid ankomma på sjukvårdshuvudmannen och den som har det medicinska ansvaret för vården.
I förarbetena fördes även resonemang om innebörden av begreppet ”påtvingat kroppsligt ingrepp” i 2 kap. 6 § RF. Om en patient är medvetslös eller omtöcknad eller av annan orsak är ur stånd att ge ett rättsligt tillstånd till en behandling som bedömts nödvändig med hänsyn till hans hälsotillstånd, skulle denna kunna genomföras ändå. De svåra gränsdragningsproblem som kunde uppstå, t.ex. om patienten är allvarligt psykiskt sjuk och vägrar underkasta sig somatisk behandling som inte har samband med den psykiska sjukdomen, kunde inte lösas genom bestämmelser i hälso- och sjukvårdslagen (prop. 1981/82:97 s. 118).
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
566
8.4 Information och samtycke i hälso- och sjukvården – gällande rätt
Den mest framträdande lagstiftningen på hälso- och sjukvårdsrättens område utgörs i dag av just hälso- och sjukvårdslagen och lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område; den senare har ersatt den ovan nämnda tillsynslagen.
HSL reglerar delvis all hälso- och sjukvård, men med tyngdpunkt på landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård. Den betonar skyldigheterna för landstingen och kommunerna men innehåller inga bestämmelser med direkt karaktär av rättigheter för den enskilde.
Ett översiktligt mål för hälso- och sjukvården presenteras i 2 §, nämligen en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. Vården skall ges med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans värdighet.
Vårdgivarens skyldigheter återfinns i dag i bl.a. 2 a §. Att hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård innebär särskilt att den skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen, vara lätt tillgänglig, bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet samt främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen. Att vården och behandlingen så långt det är möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten har redan nämnts.
Patienten skall enligt 2 b § ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Om informationen inte kan lämnas till patienten, skall den i stället lämnas till en närstående till patienten. Sekretessregler leder till vissa undantag.
Regler om landstingens hälso- och sjukvård finns i 3–17 §§. Varje landsting skall enligt 3 § erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstinget. När det finns flera behandlingsalternativ som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet skall landstinget enligt 3 a § första stycket HSL ge patienten möjlighet att välja det alternativ som han eller hon föredrar. Landstinget skall ge patienten den valda behandlingen om det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
567
I förarbetena till bestämmelsen (prop. 1998/99:4 s. 46 f) definieras behandlingsalternativ som åtgärder med medicinskt innehåll som erbjuds av legitimerade yrkesutövare. I begreppet behandlingsalternativ inkluderas enligt förarbetena inte olika tänkbara alternativ inom området undersökning och diagnostik. Begreppet omfattar inte heller valet av vårdform (om det inte följer av valet av behandlingsalternativ) eller hjälpmedel.
Vidare angavs följande (prop. 1998/99:4 s. 47):
Landstinget har att organisera hälso- och sjukvården så att innehållet i denna paragraf kan tillgodoses. De behandlingsalternativ som patienten erbjuds och kan välja mellan skall stå i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Detta innebär att endast alternativ som är medicinskt motiverade och som bedöms vara till nytta för patienten med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan kan komma i fråga. […] Patientens val av behandlingsmetod skall tillgodoses om sjukvårdshuvudmannen finner att valet framstår som befogat. Bedömningen innefattar inte någon rätt för sjukvårdshuvudmannen att neka en patient en nödvändig behandling med hänvisning till kostnaderna. Vid valet mellan olika behandlingsalternativ måste emellertid en bedömning göras om patientens nytta av en viss behandling berättigar den kostnadsökning behandlingen kan medföra jämfört med en annan metod.
Patienten har enligt 3 a § andra stycket inte rätt till behandling utanför det landsting inom vilket han eller hon är bosatt, om detta kan erbjuda en behandling som står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. (Se emellertid även Landstingsförbundets Rekommendation om valmöjligheter inom hälso- och sjukvården 2000-12-08, Dnr Lf 924/00.)
I 3 a § tredje stycket regleras rätten till s.k. second opinion. Landstinget skall enligt bestämmelsen ge en patient med livshotande eller särskilt allvarlig sjukdom eller skada möjlighet att inom eller utom det egna landstinget få en förnyad medicinsk bedömning i det fall vetenskap och beprövad erfarenhet inte ger entydig vägledning och det medicinska ställningstagandet kan innebära särskilda risker för patienten eller har stor betydelse för dennes framtida livskvalitet. Patienten skall erbjudas den behandling den förnyade bedömningen kan föranleda. – Bestämmelsen innebär alltså att landstinget måste medverka till att patienten får diskutera sin sjukdom eller skada med ytterligare någon läkare, om han så önskar. Det är dock ytterst läkaren som måste fastställa om det finns förutsättningar för en förnyad bedömning (prop. 1998/99:4 s. 47).
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
568
Även kommunerna har ett ansvar för hälso- och sjukvården, vilket framgår av 18–21 §§. Enligt 18 § skall kommunerna erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som bor i särskilda boendeformer för service och omvårdnad eller i bostäder med särskild service samt åt dem som vistas i kommunal dagverksamhet. I övrigt får en kommun erbjuda dem som vistas i kommunen hälso- och sjukvård i hemmet (hemsjukvård). Landstinget får under vissa förutsättningar överlåta skyldigheten att erbjuda hemsjukvård. Kommunernas ansvar kan likställas med det som landstingen har. I ett viktigt avseende skiljer sig dock ansvaret åt; kommunens ansvar och befogenhet omfattar inte sådan hälso- och sjukvård som meddelas av läkare.
En motsvarande rätt att välja behandlingsalternativ som för landstingens del regleras i 3 a § ges för kommunernas räkning i 18 a §. Bestämmelsen omfattar den specifika omvårdnad som t.ex. utförs av sjuksköterskor inom den kommunala äldreomsorgen (prop. 1998/99:4 s. 48).
Kommunerna har ett ansvar för habilitering, rehabilitering och hjälpmedel för funktionshindrade i samband med utövande av sitt hälso- och sjukvårdsansvar enligt 18 § (18 b § första stycket).
8.4.2 Lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
LYHS reglerar yrkesverksamheten på hälso- och sjukvårdens område. Lagen innehåller bestämmelser om skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal, behörighet och legitimation, begränsningar i rätten att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder, disciplinpåföljd och återkallelse av legitimation m.m., Socialstyrelsens tillsyn, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnds verksamhet, ansvar och överklagande m.m. (1 kap. 1 §). I 1 kap. 4 § räknas upp vad som avses med hälso- och sjukvårdspersonal enligt LYHS.
Av 2 kap. 1 § följer att den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient skall enligt denna bestämmelse också ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller de tidigare nämnda kraven. Vården skall så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten skall dessutom visas omtanke och respekt (jfr 2 a § HSL).
En motsvarighet till 2 b § HSL om informationsskyldighet gentemot patienten ges i 2 kap. 2 § LYHS. I LYHS riktar sig dock
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
569
bestämmelserna till hälso- och sjukvårdspersonalen, inte som i HSL till vårdgivarna. Skyldigheten att informera patienten är ett ansvar för all hälso- och sjukvårdspersonal men ankommer i första hand på den som har det direkta ansvaret för den vårdsituation informationen avser. Ytterst svarar verksamhetschefen vid enheten för att det finns rutiner eller lokala instruktioner som säkerställer paragrafens ändamål (prop. 1998/99:4 s. 49).
I 2 kap. 2 § första stycket sägs särskilt (precis som i 2 b § HSL) att informationen skall vara individuellt anpassad. Detta innebär att läkaren eller annan hälso- och sjukvårdspersonal aktivt måste sätta sig in i den enskilda patientens situation så att information och dialog kan ske utifrån just den patientens förutsättningar och behov.
Omständigheter som måste beaktas är enligt förarbetena patientens ålder, mognad och erfarenhet, eventuell funktionsnedsättning samt kulturell och språklig bakgrund. I detta ligger också att informationen skall ges på ett hänsynsfullt sätt av den behandlingsansvariga personalen, som också måste förvissa sig om att patienten har förstått innehållet i och innebörden av den information som lämnats. I prop. 1998/99:4 sägs bl.a. följande angående informationsskyldigheten (s. 49):
Vad informationen konkret skall innehålla får bedömas från fall till fall. Detta innebär att det inte blir möjligt att lämna informationen rutinmässigt eller enligt mall. Exempel på förhållanden som patienten normalt bör få information om är förebyggande åtgärder, olika undersökningsmetoder, tänkbara behandlingsalternativ med dess för- och nackdelar, biverkningar av läkemedel, undersökningsresultat, diagnos, prognos samt planering och tidpunkter för fortsatta vårdåtgärder. Någon skyldighet att informera patienten om behandlingsmetoder som inte bygger på vetenskap och beprövad erfarenhet föreligger dock inte.
I 2 kap. 2 a § finns en motsvarande bestämmelse till 3 a § HSL om möjlighet till val av behandlingsalternativ och möjlighet till second opinion.
8.4.3 Patientens självbestämmanderätt
Som framgått ovan kan en patient i svensk hälso- och sjukvård åberopa sig på de bestämmelser som gäller huvudmännens och personalens skyldigheter. HSL och LYHS, men även andra lagar som t.ex. sekretesslagen, transplantationslagen och patientjournallagen, ger indirekt stöd för vad patienten skall kunna förvänta sig av hälso- och
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
570
sjukvården (jfr SOU 2000:6 s. 79). De huvudprinciper som tonar fram är att en patient skall kunna begära information om sitt hälsotillstånd och de behandlingsmetoder som finns, varefter vården i största möjliga utsträckning skall utformas och genomföras i samråd med honom eller henne.
Även om det inte uttryckligt framgår av lagtext att det finns ett absolut krav på samtycke, har patienten otvivelaktigt en självbestämmanderätt som innebär att han eller hon kan vägra att underkasta sig vården eller behandlingen. Patienten skall också kunna välja mellan de behandlingsmetoder som erbjuds. Om man bortser från lagfäst tvångsvård och nödsituationer krävs det följaktligen att patienten samtycker till vården eller behandlingen för att denna skall kunna komma till stånd. Det krävs emellertid även att patienten insett vad han eller hon samtycker till. Dessa faktorer leder fram till det i medicinska sammanhang vedertagna kravet på att patienten skall ha lämnat ett s.k. informerat samtycke till vården eller behandlingen (jfr Sverne s. 83 och Rynning s. 23). I vart fall måste man dra slutsatsen att sådant samtycke normalt måste inhämtas, om det faktiskt är möjligt att få ett giltigt ställningstagande från patienten eller – om han eller hon inte själv är beslutskompetent – från en behörig ställföreträdare (jfr Rynning s. 175).
Åtgärder kan emellertid utan samtycke vara tillåtna under åberopande av nödbestämmelsen i 24 kap. 4 § brottsbalken, enligt vilken en gärning som någon begår i nöd utgör brott endast om den med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som åsamkas annan och omständigheterna i övrigt är oförsvarlig. Nödbestämmelsen brukar tillämpas analogivis även i disciplinära förfaranden. I hälso- och sjukvården kan nämligen ibland uppstå situationer där det inte är möjligt att inhämta samtycke från en patient inför behandlingen. Särskilt tydligt blir detta för personer som har råkat ut för olyckor, t.ex. i trafiken, vilket kan ha inneburit att de för stunden är medvetslösa. Följaktligen fordras att patientens tillstånd är så akut att man inte kan invänta den tidpunkt då hans samtycke till åtgärden kan efterfrågas. Vidare krävs att åtgärden inte är oförsvarlig. En avvägning måste göras mellan situationens allvar och åtgärdens för- och nackdelar (Sverne s. 82).
I den vardagliga vården är frågan om samtycke sällan något som vållar problem. Detta hänger samman med att patienten för det mesta själv söker vård p.g.a. något symtom eller annat besvär och oftast mer eller mindre uttryckligt godtar föreslagna åtgärder genom att låta sig omhändertas. Patienten kan i stor utsträckning inte kräva
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
571
någon viss behandling utan är hänvisad till att godta eller avböja vad som föreslås (Lars-Åke Johnsson, Patientsäkerhet och vårdkvalitet i hälso- och sjukvården, 2 u, 2002, s. 40, cit. Johnsson). Ett undantag härifrån kan sägas vara patientens möjlighet att i enlighet med Landstingsförbundets tidigare nämnda rekommendation välja vård inom annat landsting. Ett annat undantag är patientens möjlighet att välja mellan flera behandlingsalternativ (se 3 a § HSL och 2 kap. 2 a § LYHS). EU-medlemskapet innebär även en möjlighet för patienter att söka vård i andra EU- och EES-länder och att få denna vård ersatt av svenska myndigheter (se Rådets förordning [EEG] nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen och Regeringsrättens domar i bl.a. mål nr 5595-99).
Värre är det med patienter som inte kan tillgodogöra sig informationen om den situation som aktualiserar vård eller behandling eller delta i samråd om hur denna skall utföras eller genomföras. Orsaken är då oftast att patienten lider av en psykisk störning, t.ex. med anledning av demenssjukdom, eller helt enkelt är medvetslös (angående termen psykisk störning och dess användning som grundläggande sjukdomsbegrepp: se prop. 1990/91:194 s. 38 ff). Situationer då samråd inte är möjliga synes ha varit förutsedda i både HSL och LYHS, där det sägs att vården så långt är möjligt skall utformas och genomföras i samråd med patienten (jfr Rynning s. 174 ff och Sverne s. 84). Frågan är närmast vilket stöd hälso- och sjukvårdspersonalen då har för att trots allt sätta in vård eller behandling när det inte är fråga om nödsituationer.
När det gäller mindre ingripande behandling synes medicinsk praxis vara att man kan tillföra en patient medicin utan att först samråda med denne, om medicinen är nyttig för patienten och inte heller medför några skadeverkningar. Av detta berörs kanske främst demenssjuka patienter och andra som p.g.a. en psykisk störning inte har förmåga att delta i ett sådant samråd som förutsätts som huvudregel enligt både HSL och LYHS. Att inte samråd äger rum med patienten kan i viss mån kompenseras av att närstående (anhöriga och i förekommande fall en legal ställföreträdare) informeras. Möjligheten finns då för dessa att reagera genom att vidta åtgärder för det fall de anser att åtgärden är olämplig. Ett exempel på det senare fallet är att patienter ges för stora doser lugnande medicin p.g.a. personalbrist (Sverne s. 92).
Särskilt känslig blir frågan när det inte handlar om riskfri och obestridligt nyttig medicinering eller löpande behandlingsåtgärder av
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
572
rutinartad karaktär, utan i stället mer ingripande medicinering, medicinering som riskerar att leda till biverkningar eller operativa ingrepp.
Den medicinska åtgärden enligt vad som ovan beskrivits torde ofta vidtas med stöd av s.k. hypotetiska samtycken. Angående hypotetiska samtycken i övrigt – se avsnitt B 8.4.4.
8.4.4 Om formerna för samtycke
Samtycke till vård och behandling från den patient som berörs är, som tidigare anmärkts, i de allra flesta fall en förutsättning för att åtgärder skall få vidtas. När det gäller formerna för samtycket är en kort genomgång befogad.
Som tidigare har nämnts bygger inte hälso- och sjukvårdslagstiftningen på något absolut krav på uttryckligt samtycke för att åtgärder skall få vidtas. Ibland är det inte praktiskt möjligt att få ett sådant samtycke.
Vanligen är det fråga om muntliga samtycken, vilka kanske lämnas i anslutning till att personalen fullgör sin föreskrivna samrådsskyldighet. Ett samtycke kan naturligtvis också vara skriftligt.
Samtycket kan vidare vara konkludent. Med detta skall förstås att patienten genom sitt agerande visar att han samtycker till åtgärden, t.ex. genom att underlätta att åtgärden sätts in. Ett konkludent samtycke tillhör kategorin tysta samtycken.
Presumerade samtycken bygger på att personalen förutsätter att åtgärden är förenlig med patientens vilja utan att samtycket har kommit till uttryck. Ett s.k. inre samtycke, som är en samtyckesform som är närbesläktad med konkludenta samtycken, kan bli föremål för presumtion. Vid ett inre samtycke är patienten fullt medveten om vad som planeras för hans vidkommande. Patienten samtycker verkligen, men utan att detta kommer till uttryck. Något antagande om att patienten samtycker kan dock inte göras, såvida inte patienten har informerats om åtgärden och därefter inte heller har gett uttryck för att han motsätter sig den (Rynning s. 324 f).
Om personalen är medveten om att patienten inte har kunnat ta ställning men tror sig veta att han skulle ha samtyckt, om han hade haft tillfälle till det, är det fråga om ett hypotetiskt samtycke. Detta beskrivs ibland som en särskild form av presumerat samtycke. Det hypotetiska samtycket utgår från att patienten inte har någon kännedom om vad som förestår och att han således inte heller har kunnat bilda sig en uppfattning om huruvida han vill underkasta sig vården
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
573
eller behandlingen. Personalen kan då tänkas anta – ”presumera” – att patienten skulle ha samtyckt, om han hade haft tillfälle att ta ställning. Något faktiskt samtycke föreligger alltså inte.
Under vissa omständigheter torde även en ovan beskriven hypotes om samtycke vara tillräcklig för att en medicinsk åtgärd skall få vidtas. Förutsättningarna lär vara att patienten själv respektive behörig ställföreträdare är förhindrad att ta ställning, att det inte finns anledning att anta att patienten skulle ha motsatt sig åtgärden, om han hade blivit tillfrågad, och att skälen för åtgärden väger tungt. Åtgärdens angelägenhetsgrad i medicinskt hänseende, graden av ingripande och eventuella risker och bieffekter får härvid betydelse (jfr Rynning s.325 och 390 ff). Eftersom hypotetiska samtycken förutsätter att patienten inte ens har getts tillfälle att överväga vad som förestår och därmed inte heller har kunnat ta ställning, kan man ifrågasätta om de i egentlig mening innebär samtycke. Enligt Elisabeth Rynning bör de snarare betraktas som en alternativ grund för medicinsk vård och behandling (Rynning s. 325). Det kan förmodas att många beslut rörande vård och behandling fattas av hälso- och sjukvårdspersonal på denna grund när något informerat samtycke inte kan inhämtas från patienten. Stödet för denna typ av åtgärder är överlag bräckligt. – Hypotetiska samtycken berörs utanför det medicinska området beträffande anbringande av larm på personer på särskilda boenden. I Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1992:17, ändrad genom 1997:16) sägs att det är en förutsättning för anbringande av individuella larm att den enskilde samtyckt till att bära larmet. Samtidigt anförs att det ofta är svårt att få samtycke av åldersdementa personer. Om personen inte är rättskapabel och inte förstår vad det handlar om, får man enligt föreskriften i stället bedöma om den enskilde skulle ha accepterat larmet, om han eller hon hade kunnat lämna medgivande (vilket i samanhanget benämns som ett presumerat samtycke). För närmare besked om den enskildes hypotetiska uppfattning hänvisas beslutsfattaren till närstående eller den enskildes gode man eller förvaltare (se SOSFS 1997:16).
Ett utrymme torde således finnas för att outtalade samtycken och t.o.m. hypoteser om samtycke accepteras inom hälso- och sjukvården. Dessa företeelser kan dock jämföras med s.k. informerade samtycken, en beteckning som ofta används för samtycken till medicinska åtgärder. Ett informerat samtycke bygger på att patienten som samtycker först skall ha fått tillräcklig information så att han har kunnat fatta ett väl underbyggt beslut (jfr Rynning s. 23).
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
574
I Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin från 1997 (se även avsnitt B 8.7) föreskrivs som en generell regel att en åtgärd på hälso- och sjukvårdsområdet endast får utföras sedan den person som berörs har gett ett fritt och informerat samtycke därtill. Personen skall i förväg ges lämplig information rörande syftet med åtgärden och åtgärdens karaktär, liksom om dess konsekvenser och risker. Samtycket skall fritt kunna tas tillbaka (artikel 5). Enligt den förklarande rapporten täcker bestämmelsen alla åtgärder på det medicinska området, såsom åtgärder i förebyggande syfte, diagnoser, behandling, rehabilitering och forskning. Av rapporten framgår också att bestämmelsen klargör patientens autonoma ställning och håller tillbaka förmyndaraktiga inställningar från läkarhåll som skulle kunna innebära avståndstaganden från patientens önskemål. Likväl kräver ett samtycke enligt artikeln inte någon speciell form; det kan följaktligen vara underförstått. Särskilda krav ställs dock på patientens samtycke för medverkan i forskning och transplantationsåtgärder (se artiklarna 16 och 19). Kravet på samtycke enligt artikel 5 inskränks i viss mån genom bl.a. särbestämmelsen i artikel 6 om personer som inte kan samtycka till åtgärder; för sådana situationer förutsätts dock att åtgärden medges genom ställföreträdande beslutsfattande.
8.5 Ställföreträdande samtycke till vård och behandling, m.m. – gällande rätt
Frågan om förfarandet i situationer då något informerat samtycke inte kan inhämtas från patienten själv leder vidare till ett begrundande av vem som skulle kunna företräda patienten och, om en företrädare finns eller kan utses, under vilka förutsättningar denne kan råda bot på bristen på eget samtycke.
Inledningsvis skall anmärkas att avsnittet inte tar upp vårdnadshavares roll som företrädare för sina underåriga barn. Inte heller behandlas här ställföreträdares roll enligt lagen om psykiatrisk tvångsvård, transplantationslagen eller obduktionslagen eller i forskningangelägenheter.
När beslutsförmåga (eller beslutskompetens) diskuteras avses härmed faktisk förmåga att på egen hand ta ställning i frågan (jfr 8 § LSS).
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
575
8.5.1 Närstående
Som ovan berörts kan i vissa fall information inte lämnas till patienten om patientens hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. I sådana fall skall informationen med vissa förbehåll lämnas till en närstående till patienten (2 b § andra stycket HSL och 2 kap. 2 § andra stycket LYHS).
Med närstående avses här i första hand familjen och andra nära anhöriga. Även andra, som t.ex. mycket nära vänner, kan dock i det enskilda fallet vara att anse som närstående (se t.ex. prop. 1996/97:60 s. 44 om prioriteringar inom hälso- och sjukvården). Vad som avses med familjen i detta sammanhang är make, sambo, barn, föräldrar och syskon (jfr prop. 1993/94:149 s. 69 och 118 f, där det betonades att en bedömning får göras från fall till fall av vem som är närstående).
I propositionen till den s.k. åliggandelagen (som ersatte den i avsnitt B 8.3 nämnda tillsynslagen och numera i sin tur har ersatts av LYHS) kommenterades behovet av kontakter med närstående till patienten (prop. 1993/94:149 s. 68):
Förutom underåriga finns det andra patienter som är oförmögna att svara för sig själva. De kan inte lämna i vårdsammanhanget nödvändiga upplysningar, kan inte nås med eller förstå innebörden av lämnad information etc. Det rör sig exempelvis om personer som införs till sjukhus i medvetslöst tillstånd och om äldre med allvarligt nedsatta själsförmögenheter. Dessa personer kan följaktligen inte själva fatta beslut om vården och aktivt medverka i dess genomförande. I dessa situationer är de närståendes medverkan och relation till vårdpersonalen av direkt betydelse för patientens vård och behandling. Det är dock inte så att de närstående övertar patientens beslutanderätt. Vården måste – liksom när det gäller patienter i allmänhet – bedrivas i så nära överensstämmelse som möjligt med vad som kan antas vara patientens vilja.
Följaktligen får inte hälso- och sjukvårdspersonalen försöka lägga över beslutanderätten på en närstående. Det kan dock förmodas att såväl närstående som hälso- och sjukvårdspersonal ibland uppfattar det som att de närstående faktiskt intar en ställföreträdarfunktion (Rynning s. 306 och 314).
I doktrinen har anförts att informationen till en närstående kan ha betydelse för hur de närstående skall kunna hjälpa och vårda patienten i en framtida situation. Den kan också tjäna ett syfte genom att en närstående kan ha bättre förutsättningar än hälso- och sjukvårdspersonalen att förklara för patienten hur vården skall gå till och vilken nytta den kan ha. En närstående som har en psykiskt störd patients
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
576
tillit skulle t.ex. kunna medverka till att patienten lämnar ett godtagbart samtycke till behandlingen. Vidare kan en närstående också bidra med upplysningar till hälso- och sjukvårdspersonalen om vad patienten sagt när han eller hon var frisk rörande en aktuell behandling; detta kan möjligen ligga till grund för ett antagande om att patienten skulle ha samtyckt till vården eller behandlingen (s.k. hypotetiskt samtycke). En närstående kan också lämna förslag till vad han anser vara den bästa vården eller behandlingen för patienten (Rynning s. 306 och Sverne s. 85). Slutligen har en närstående en möjlighet enligt 7 kap. 7 § LYHS att anmäla en fråga om disciplinpåföljd till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), om anmärkningar riktas mot personal och patienten inte själv kan göra en anmälan.
8.5.2 Ställföreträdare enligt föräldrabalken
En god man eller förvaltare kan enligt gällande rätt ha i uppdrag att sörja för den enskildes person (eller att bevaka den enskildes rätt), vilket givetvis ofta torde bli aktuellt när den enskilde befinner sig i ett sådant tillstånd att han inte själv har någon beslutsförmåga och således inte heller kan lämna ett informerat samtycke till vård eller behandling. Detta innebär emellertid inte utan vidare att en sådan ställföreträdare har några vittgående befogenheter när det gäller angelägenheter av strikt personlig art. I sådana angelägenheter torde en legal ställföreträdare enligt föräldrabalken i vart fall inte ha lika långtgående och klart fastslagna befogenheter (och skyldigheter) som en vårdnadshavare har i förhållande till sitt barn (jfr 6 kap. 11 § FB). En vårdnadshavare kan för övrigt med rättslig verkan samtycka till medicinska ingrepp på sitt barn även när barnet motsätter sig åtgärderna, givetvis under förutsättning att barnet inte anses ha tillräcklig egen beslutskompetens och att åtgärden vidtas i barnets intresse (Rynning s. 302 och prop. 2002/03:50 s. 140).
Beträffande skiljelinjen mellan företrädarrätt i personliga angelägenheter i stort resp. företrädarrätt i angelägenheter av strikt personlig art har regeringen nyligen uttalat att varken god man eller förvaltare torde ha möjlighet att lämna ett rättsligt bindande samtycke till deltagande i forskning för forskningspersonens räkning (prop. 2002/03:50 s. 141, jfr dock prop. 2003/04:32 s. 43).
Samtidigt har god man och förvaltare rätt att under vissa förutsättningar ge samtycke till ingrepp för att ta biologiskt material för
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
577
transplantationsändamål från en person som på grund av psykisk störning saknar förmåga att lämna samtycke (dock inte mot givarens vilja, se 8 § lagen [1995:831] om transplantation m.m.).
Gode män och förvaltare har inte getts någon särskild roll i vare sig HSL eller i LYHS. Även om det inte framgår av HSL och LYHS, får man dock utgå från att en person som har till uppgift att sörja för en psykiskt störd patients person har samma rätt som en närstående enligt dessa lagar att erhålla information om patientens hälsotillstånd och om de metoder som finns för undersökning, vård och behandling (jfr Sverne s. 88).
Utgångspunkten torde därmed vara att medicinska vård- och behandlingsåtgärder är av en så personlig art att en självständig beslutanderätt inte kan anses föreligga ens för en förvaltare, i vart fall inte när den enskilde motsätter sig vården (jfr Rynning s. 301, som till stöd för denna ståndpunkt särskilt framhåller regeringsformens krav på lagstöd för inskränkningar i skyddet mot påtvingade kroppsliga ingrepp).
Utifrån dessa premisser uttalades följande i förarbetena till lagen om etikprövning av forskning som avser människor (prop. 2002/03:50 s. 140):
Även om samtycke från en god man eller en förvaltare inom hälso- och sjukvården inte kan accepteras som rättslig grund för medicinska ingrepp på en patient som motsätter sig de åtgärderna, är dessa ställföreträdares inställning till vården inte betydelselös. T.ex. kan den gode mannens eller förvaltarens inställning tillmätas betydelse när patientens inställning är okänd och han eller hon på grund av sitt tillstånd inte kan ge uttryck för sin mening. I sådana situationer är det dock en förutsättning att det inte föreligger något skäl att anta att en viss åtgärd skulle strida mot patientens vilja.
Elisabeth Rynning, vars studier i de nämnda frågorna särskilt åberopats i förarbetena till etikprövningslagen, har tillagt att i de fall där patienten själv är beredd att underkasta sig vården i fråga, men p.g.a. bristande beslutskompetens inte ansetts kunna lämna ett giltigt samtycke, bör ett kompletterande samtycke från god man eller förvaltare medföra att giltigt samtycke sammantaget skall anses föreligga (Rynning s. 302).
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
578
8.5.3 Fullmäktige och ombud
En fråga som aktualiseras är om en patient (eller blivande patient) själv kan utse en ställföreträdare med gällande regelverk. Vad som närmast skulle vara aktuellt är att ställföreträdaren utses till fullmäktig i en fullmakt. Vare sig HSL eller LYHS ger någon vägledning i denna fråga.
Patienten torde kunna förklara att han eller hon inte vill bli informerad eller ta ställning till olika behandlingsmöjligheter, varvid patienten i stället utser någon annan, t.ex. en make, att handha dessa uppgifter (Rynning s. 312, som jämför situationen med att en patient förklarar sig villig att gå med på de vård- och behandlingsåtgärder läkaren finner lämpliga).
Om patientens beslutskompetens avtar eller helt försvinner är detta ställningstagande inte längre givet. För fullmakter med ett ekonomiskt användningsområde gäller, som tidigare nämnts, antagligen principen att fullmäktigen endast kan utföra sådana handlingar som fullmaktsgivaren själv kan utföra med rättslig verkan, varför fullmäktigens behörighet torde gå förlorad när patienten förlorar sin beslutskompetens. Det är rimligt att anta att samma princip gäller även för fullmakter på det personliga området (se särskilt avsnitt B 6 om framtidsfullmakter m.m.). I litteraturen har anförts att i en sådan situation skulle gällande rätt sannolikt inte tillerkänna fullmäktigen någon beslutanderätt i patientens ställe, utan endast en sådan informationsfunktion som närstående har enligt HSL och LYHS. Detta skulle innebära att det inte torde vara möjligt att med bindande rättslig verkan i förväg utse en person till ställföreträdande beslutsfattare i hälso- och sjukvårdssituationer för den händelse fullmaktsgivaren i framtiden skulle bli beslutsinkompetent (Rynning s. 312 f och Sverne s. 92). – Undantag skulle möjligen kunna göras för fullmakter som är upprättade inför en omedelbart förestående situation, t.ex. en viss operation, då fullmaktsgivaren kan befaras bli drabbad av tillfällig beslutsinkompetens (i första hand p.g.a. nedsövning) men det finns behov av att fatta beslut rörande oförutsedda åtgärder. Samtidigt lär behovet av en fullmakt inte vara så stort, om läkaren i förväg informerar och samråder med patienten om vad som bör ske för det fall komplikationer inträder (Rynning s. 313 och Sverne s. 91 f).
En patient som saknar beslutskompetens avseende en viss förestående vård- eller behandlingsåtgärd kan naturligtvis inte upprätta en fullmakt åt annan att besluta i hans eller hennes ställe.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
579
8.6 I förväg lämnade muntliga och skriftliga direktiv
8.6.1 Vårddirektiv i allmänhet
Inget hindrar att en patient i förväg låter meddela hälso- och sjukvårdspersonalen vad som skall gälla i en framtida vård- och behandlingssituation, dvs. utan att detta framförs av en företrädare. Meddelandet kan vara antingen muntligt eller skriftligt. Man kan tänka sig t.ex. att en patient uttalar för hälso- och sjukvårdspersonalen att han av någon anledning inte önskar genomgå en viss vård eller behandling.
Från denna situation måste skiljas framförda önskemål från en patient om en viss vård- eller behandlingsåtgärd (i förhållande till andra metoder). Någon skyldighet att tillmötesgå ett sådant önskemål kan inte anses föreligga, vilket har sin grund i att den valda vården eller behandlingen kan framstå som mindre fördelaktig för patienten än en annan metod som kan erbjudas (jfr 3 a § HSL och 2 kap. 2 a § LYHS). Alternativt kan kanske huvudmannen inte erbjuda den typ av vård- eller behandling som efterfrågats, exempelvis av kostnadsskäl (jfr Sverne s. 93 f och Svenska Läkaresällskapets etiska riktlinjer, framtagna av Delegationen för Medicinsk Etik, från 1991: När får en läkare avstå från behandling?, punkt 2).
Om patienten alltjämt är beslutskompetent när den tidigare åsyftade vården eller behandlingen aktualiseras, får hälso- och sjukvårdspersonalen dock inte utan vidare anse att den har stöd från patienten för att agera (eller avstå från vård och behandling) enligt hans tidigare uttryckta ställningstagande utan måste ta upp frågan på nytt med patienten. Tidsmässiga faktorer kan här spela in. En bedömning måste m.a.o. göras av ställningstagandets aktualitet. Andra faktorer att beakta är omständigheterna vid ställningstagandets tillkomst och förändrade förutsättningar i övrigt (jfr Rynning s. 349).
För det fall patienten inte längre är beslutskompetent när vård- eller behandlingsåtgärden bör eller måste vidtas, bör patientens tidigare ställningstagande endast ses som en viljeyttring som får ingå i underlaget för en bedömning av frågan, om hypotetiskt samtycke kan anses föreligga. Ställningstagandet kan också bli en beståndsdel i ett resonemang kring nödregelns tillämplighet (Rynning s. 348).
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
580
8.6.2 Livstestamenten
En särskild form av direktiv inför kommande vård- och behandlingssituationer är vad som med en kanske missvisande term brukar kallas livstestamenten. Denna typ av förordnanden tar sikte på att patienten i en kommande situation inte längre önskar livsuppehållande vård eller behandling när döden är ofrånkomlig.
Med livsuppehållande behandling skall enligt Socialstyrelsen förstås sådana sjukvårdande åtgärder som används vid svåra sjukdomstillstånd eller omfattande yttre skador för att stödja vitala funktioner som exempelvis andning eller cirkulation eller ge närings- och vätsketillförsel, när dessa funktioner inte spontant kan upprätthållas av den sjuke. Syftet med sådana åtgärder är naturligtvis att upprätthålla patientens liv till dess att hans eller hennes tillstånd förbättrats. Därefter kan i många fall patienten själv överta kontrollen av sina funktioner utan yttre hjälpmedel. I vissa situationer är detta inte möjligt, och någon bestående förbättring äger således inte rum. Det blir m.a.o. uppenbart att patienten befinner sig i livets slutskede (Livsuppehållande åtgärder i livets slutskede, Allmänna råd från Socialstyrelsen 1992:2, s. 13).
Här skall poängteras att en patient som har sin beslutsförmåga i behåll själv kan ta ställning till vilka åtgärder som skall vidtas. I den fortsatta framställningen är utgångspunkten därför att patienten är beslutsinkompetent.
Förordnanden i livstestamenten anses inte juridiskt bindande men kan likväl tillmätas betydelse som informationskälla när det gäller att utröna patientens möjliga inställning, liksom andra vårddirektiv (Rynning s. 348 f, se även Allmänna råd från Socialstyrelsen 1992:2, s. 18 f). Orsaken till att svensk rätt inte tillerkänner livstestamenten bindande verkan torde vara att patienten kan ha ändrat uppfattning sedan livstestamentet skrevs eller att patienten skulle ha gett uttryck för en annan uppfattning, om han eller hon verkligen hade ställts inför den aktuella behandlingssituationen (jfr Rynning s. 380 och bl.a. 1989/90:SoU1 s. 10 ff och 1990/91:SoU4 s. 60 f).
I Socialstyrelsens allmänna råd (s. 18 f) anges att man bör respektera vad en patient eventuellt tidigare i livet uttalat sig för, om patienten är medvetslös eller oförmögen att uttrycka sin vilja. När uttalandet gjorts lång tid före det aktuella tillfället, måste man enligt Socialstyrelsen dock beakta att uttalandet kan ha förlorat sin giltighet, varvid hänvisas till att det inte finns några garantier för att en människa alltid behåller samma inställning i frågan. Sak samma gäller
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
581
för skriftliga viljeförklaringar i t.ex. livstestamenten. – I Svenska Läkaresällskapets riktlinjer från 1991, punkt 13, sägs att även om livstestamenten inte har legal status, bör läkare beakta viljeyttringar hos tidigare beslutsförmögna patienter rörande avstående från livsförlängande åtgärder vid t.ex. stroke, irreversibel koma och demens. Vidare sägs att läkaren bör väga denna yttring av självbestämmande mot andra etiska principer såsom att göra gott. – Det bör här framhållas att i punkt 14 i riktlinjerna, som kan sägas komplettera punkt 13, anförs att läkare under inga omständigheter får vidta åtgärder med det primära eller huvudsakliga syftet att avliva en patient, även om det sker på patientens uttryckliga begäran eller av barmhärtighetsskäl. Detta överensstämmer med vad som sägs i Socialstyrelsens allmänna råd s. 16. (Däremot får läkaren enligt Svenska Läkaresällskapets riktlinjer i smärtlindrande syfte ge smärtlindrande medel även om doserna kan bli så höga att den dödliga utgången påskyndas.)
I Socialstyrelsens allmänna råd (s. 19) anförs att patientens önskan får betraktas som okänd i de fall då det råder tveksamhet om patientens aktuella inställning.
Självmordshandlingar är en särskild akt av självbestämmande som också intar en särställning när det gäller beaktande av patientens egen vilja rörande främst livsuppehållande behandling. I Svenska Läkaresällskapets riktlinjer, punkt 15, konstateras att de flesta självmordshandlingar som vården kommer i kontakt med är betingade av psykiska störningar, missbruk, drogpåverkan eller akuta krisreaktioner, varför livräddande åtgärder regelmässigt bör vidtas och underliggande psykiska störningar utredas och behandlas. Som ett undantag anges att läkare i princip har rätt att prioritera patientens autonomi vid de enstaka självmordshandlingar som saknar denna bakgrund och som i stället är uttryck för en sedan länge känd och genomtänkt livsinställning; då kan läkaren följaktligen avstå från förebyggande och livräddande åtgärder.
I Socialstyrelsens allmänna råd (s. 21) betonas att många självmordsförsök inte är allvarligt menade och att det därför är nödvändigt att försöka rädda dessa patienters liv. Många av dem är enligt Socialstyrelsen också i efterhand tacksamma att ha räddats till livet, varefter de inte upprepar den självdestruktiva handlingen. Det konstateras att man vid självmordsförsök sålunda inte kan respektera patientens viljeyttring utan att denne i stället bör få den livräddande behandling som i det enskilda fallet är möjlig.
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
582
8.6.2.1 Kommittén om vård i livets slutskede
Kommittén om vård i livets slutskede fick år 1997 i uppdrag bl.a. att överväga och ge förslag till hur människor kan ges ett ökat inflytande över vården i livets slutskede. I direktiven (dir. 1997:147) nämndes att livstestamenten kan vara ett sätt att få reda på patientens vilja. Ett system där någon går in som ställföreträdare för patienten angavs vara ett annat. Regeringen framförde i direktiven att bättre förutsättningar bör skapas för personer i livets slutskede att få ett ökat inflytande över vården vid livets slut.
I sitt slutbetänkande (Värdig vård vid livets slut, SOU 2001:6, s. 71 ff) angav kommittén – som också hade i uppdrag att bedöma hur Socialstyrelsens allmänna råd 1992:2 tillämpades och överväga om de fyllde sitt syfte – att det var uppenbart att information inte lämnades och att föreskrivet samråd inte skedde i alla de situationer där det borde ske. Kommittén anförde att en tydligare utformning av regelsystemet och riktlinjer skulle kunna bidra till att undanröja en del missförstånd.
Kommittén förordade också att (vägledande) livstestamenten ges större genomslag i svensk vård. Tre skäl angavs:
1) De kan vara trygghetsskapande för den enskilde patienten. 2) De kan underlätta de närståendes och vårdpersonalens ställnings-
taganden. 3) De skulle leda till en ökad öppenhet att tala om döden med när-
stående och vårdpersonal.
Däremot ansåg kommittén inte att sådana livstestamenten skall vara ovillkorligen bindande; dock skall de liksom andra viljeyttringar normalt följas, om det inte finns tillräckliga skäl att anta att patienten skulle ha haft en annan inställning i den aktuella situationen.
Kommittén kom fram till att tillägg borde göras i HSL och LYHS om att patientens tidigare önskemål normalt skall respekteras när patienten inte längre har förmåga att ta ställning till vården eller behandlingen och att det är angeläget att människor uppmärksammas på möjligheten att kunna påverka vården i livets slutskede genom att t.ex. upprätta livstestamenten. I fråga om krav på registrering av livstestamenten och krav på bevittning avstod kommittén från att ta ställning.
Slutligen förklarade kommittén att möjligheterna att införa ett system med ställföreträdare behöver övervägas, dock i ett samman-
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
583
hang där även andra beslutsoförmögna patienter än de som är föremål för vård i livets slutskede uppmärksammas.
Vid remissbehandlingen uttryckte bl.a. Socialstyrelsen och Svenska Läkaresällskapet tveksamhet till en formalisering av rutiner kring skriftliga viljeyttringar. Socialstyrelsen ansåg att sådana viljeyttringar inte borde tilldelas ett i förväg bestämt legalt värde, inte minst för att det finns en risk för att bestämmelser av detta slag hämmar den lyhörda, nyanserade och kontinuerligt omprövande inställning som personalen måste ha för att kunna vårda patienterna på bästa sätt.
8.7 Internationella konventioner m.m.
I det inledande avsnittet har nämnts det skydd som Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna ger mot frihetsberövande och andra ingrepp.
En redogörelse för Europarådets rekommendation om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna (Principles concerning the legal protection of incapable adults. Recommendation No. R [99] 4) har lämnats i avsnitt B 3. Åtgärder på hälso- och sjukvårdsområdet är föremål för rekommendationens femte och sista avsnitt.
I Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin, som antogs år 1996, betonas att en patient måste ge sitt fria och informerade samtycke till åtgärder inom hälso- och sjukvårdsområdet.
Enligt konventionen skall patienten i förväg ges lämplig information när det gäller syftet med och innebörden av åtgärden, liksom beträffande konsekvenserna och riskerna. Samtycket kan dras tillbaka när som helst (artikel 5, se även redogörelsen i avsnitt B 8.4.4).
I fråga om personer som inte kan lämna samtycke (här kallade beslutsoförmögna) sägs inledningsvis i artikel 6 att en medicinsk åtgärd (”an intervention in the health field”) med förbehåll för artiklarna 17 och 20 får utföras på en sådan person bara till hans eller hennes direkta förmån. Vidare framgår av artikeln att åtgärder får utföras på en vuxen person, som enligt lag skall anses sakna förmåga att samtycka till en åtgärd p.g.a. psykisk störning, sjukdom eller liknande förhållande, endast om hans eller hennes företrädare eller en myndighet, en person eller ett organ som angetts i lag har godtagit åtgärden. Företrädaren, myndigheten eller organet skall ha samma rätt till information som patienten själv skulle ha haft om han eller hon varit beslutsförmögen. Även ett samtycke avgivet av en sådan representant skall kunna dras tillbaka. – Bestämmelsen hindrar inte
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
584
att personer med allvarliga psykiska störningar med eller utan samtycke utsätts för lagreglerad vård som syftar till att behandla störningen (jfr artikel 7).
I nödsituationer kan inte alltid samtycke inhämtas. Av artikel 8 framgår att nödvändiga medicinska åtgärder som är till fördel för patienten likväl får vidtas omedelbart.
I artikel 9 sägs att hänsyn skall tas till tidigare uttalade önskemål rörande medicinska åtgärder som gjorts av en person som vid tiden för åtgärden inte är kapabel att uttrycka sin ståndpunkt.
De länder som ansluter sig till konventionen skall se till att det finns ett tillräckligt juridiskt skydd för att förhindra kränkningar av rättigheterna och att lämpliga sanktioner kan sättas in mot sådana konventionsbrott. Skadestånd skall kunna utgå till personer som blivit utsatta för en rättighetskränkning (artiklarna 23–25).
Sverige undertecknade konventionen år 1997 men har ännu inte ratificerat den.
Världshälsoorganisationen (WHO) har i ”A Declaration on the Promotion of Patients´Rights in Europe” (1994) medverkat till riktlinjer och principer rörande bl.a. information och samtycke vid vård och behandling. Deklarationen är närmast att se som ett målsättningsdokument, dvs. den är inte rättsligt förpliktande (Elisabeth Rynning, Rättssäkerhet och rättsskydd i vården av icke beslutskompetenta vuxna, artikel i Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, red. Lotta Vahlne Westerhäll, s. 273).
När det gäller samtycke sägs i deklarationen bl.a. att patientens informerade samtycke är en förutsättning för varje medicinsk åtgärd, att en patient har rätt att vägra eller avbryta en medicinsk åtgärd och att samtycke i brådskande fall kan presumeras i de fall då en patient inte är kapabel att uttrycka sin vilja, såvida det inte genom en tidigare viljeyttring är uppenbart att patienten skulle ha vägrat samtycke i den aktuella situationen (punkterna 3.1–3.3).
I nödsituationer kan enligt deklarationen en legal företrädares samtycke undvaras endast om det inte är möjligt att i tid inhämta sådant samtycke. Även när en legal företrädare måste samtycka till en åtgärd, skall patienten i möjligaste mån själv engageras i beslutsprocessen (punkterna 3.4–3.5). När en legal företrädare vägrar att lämna samtycke till en åtgärd som läkaren anser vara i patientens intresse måste beslutet kunna hänskjutas till domstol eller skiljenämnd (punkten 3.6). I alla andra situationer där patienten inte kan lämna samtycke och det inte heller finns någon företrädare, skall det vidtas åtgärder för ett alternativt beslutsförfarande i vilket hänsyn tas
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
585
till vad som är känt och i möjlig utsträckning vad som kan antas om patientens önskemål (punkten 3.7).
Om patienten inte själv kan utnyttja sig av de rättigheter som utstakas i deklarationen, skall rättigheterna i stället kunna utövas av hans legala företrädare eller av en person som patienten själv har utsett. När ingen sådan representant finns att tillgå, skall åtgärder vidtas för att se till att patienten kan representeras på annat sätt (punkten 6.4).
8.8 Nordisk rätt
Samtliga andra nordiska länder (Danmark, Finland, Island och Norge) har på 1990-talet infört särskilda patienträttslagstiftningar. I de berörda lagarna tas frågan om beslutsfattande för icke beslutskompetenta vuxna upp.
Det skall betonas att redogörelsen för den nordiska lagstiftningen endast tar sikte på regler om just vuxna patienter.
Regler i viss utomnordisk rätt presenteras i avsnitten B 2.6–2.8.
8.8.1 Danmark
Den danska loven om patienters retsstilling (nr 482 af 01/07/1998) trädde i kraft år 1998.
Enligt 1 kap. 1 § skall lagen medverka till att säkra att patienters värdighet, integritet och självbestämmanderätt respekteras. Den skall även medverka till att säkra förtroendet mellan patienter och sjukvårdspersonal. Med behandling skall enligt lagen förstås undersökning, ställande av diagnos, sjukdomsbehandling, återuppbyggnadsträning, vård och förebyggande åtgärder i förhållande till den enskilde patienten o.s.v. (1 kap. 3 §).
I lagen talas om ”sundhedspersoner” (nedan benämnda sjukvårdspersonal), vilket i lagen skall förstås som personer som har auktorisation enligt särskild lagstiftning att ombesörja sjukvårdsuppgifter och personer som handlar på de förstnämndas ansvar.
För en patient som inte själv kan ta tillvara sina intressen inträder den eller de personer, som enligt lag har ett bemyndigande att göra detta, i patientens rättigheter enligt lagen. Detta skall ske i den utsträckning som är nödvändig för att ta tillvara patientens intressen i den rådande situationen (1 kap. 5 §).
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
586
Lagens 2 kap. behandlar regler om självbestämmande. Av 2 kap. 6 § framgår att ett informerat samtycke skall förstås som ett samtycke som lämnats på grundval av tillräcklig information från sjukvårdspersonalens sida. Ett sådant samtycke kan vara skriftligt eller muntligt, men beroende på omständigheterna kan det även vara ett tyst samtycke. Ingen behandling får inledas eller fortsättas utan patientens informerade samtycke, såvida inte något annat följer av lag eller bestämmelser som beslutats med stöd av lag. Patienten kan när som helst återkalla ett tidigare lämnat samtycke.
Patienten har enligt 2 kap. 7 § rätt att få information om sitt hälsotillstånd och om behandlingsmöjligheterna, däribland om riskerna för komplikationer och biverkningar, men han eller hon kan även välja att avstå från information. Informationen skall lämnas löpande och ge en begriplig bild av sjukdomen, undersökningen och den planerade behandlingen.
I en särskild paragraf, 2 kap. 9 §, finns regler för hur man skall gå till väga med patienter som varaktigt saknar förmåga att lämna samtycke. För sådana personer kan de ”pårørende” (anhöriga eller andra närstående) ge informerat samtycke till behandlingen. Om patienten är satt under værgemål (dvs. motsvarigheten till godmanskap eller förvaltarskap) som omfattar personliga förhållanden, däribland hälsofrågor, kan informerat samtycke lämnas av værgen. – En patient som saknar både anhöriga och værge kan trots det bli föremål för en aktualiserad behandling under förutsättning att ytterligare en person i sjukvårdspersonalen – dock inte någon som tidigare har deltagit eller skall delta i behandlingen – tillstyrker detta. En sådan ”acceptans” av en tänkt behandling behövs emellertid inte, om behandlingen är av mindre ingripande karaktär med hänsyn till omfattning och varaktighet. T.ex. en läkare får alltså utföra behandlingen i dessa fall å ena sidan utan att inhämta informerat samtycke från patienten och å andra sidan utan medhåll från en kollega. Om sjukvårdspersonalen anser att de ”pårørende” eller værgen utövar rätten att samtycka på ett sätt som uppenbart kommer att skada patienten eller behandlingsresultatet, kan personalen genomföra behandlingen under förutsättning att vederbörande ämbetsläkarinstitution tillstyrker det.
I en särskild ”vägledning” till sjukvårdspersonalen sägs att även om patienten generellt sett saknar förmåga att förstå informationen och att överblicka konsekvenserna av ett samtycke, kan han eller hon i det enskilda fallet vara i stånd att ge ett giltigt samtycke. Vid en konkret värdering av patientens förmåga att samtycka kan det sålunda enligt vad som framgår av vägledningen framkomma att det
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
587
finns ett giltigt samtycke till i vart fall vissa former av behandling (eller delar av en behandling). Under alla förhållanden saknas stöd för behandling med tvång, om patienten i ord eller handling tillkännager att han eller hon inte vill behandlas (följaktligen även om det finns ett samtycke från en værge eller en anhörig).
Akuta behandlingsbehov kan emellertid uppstå som sätter de tidigare nämnda reglerna i lagen ur spel. Det kan hända att patienter, som tillfälligt eller varaktigt saknar förmåga att ge informerat samtycke, befinner sig i en sådan situation att omedelbar behandling krävs. I syfte att patienten skall överleva, att patientens chanser att överleva skall öka på längre sikt eller att ett väsentligt bättre resultat av behandlingen skall nås, kan sjukvårdspersonal då inleda eller fortsätta en behandling utan samtycke från patienten, ”pårørende” eller værgen (2 kap. 10 §).
En patient som inte själv kan ge informerat samtycke skall informeras och engageras i diskussionerna kring behandlingen i den utsträckning som patienten förstår behandlingssituationen, såvida detta inte kan skada patienten. Patientens viljeyttringar skall tillmätas betydelse i den utsträckning som de är aktuella och relevanta (2 kap. 11 §).
Det är den person i sjukvårdspersonalen som har ansvar för behandlingen som också ansvarar för att informerat samtycke m.m. enligt de tidigare nämnda paragraferna inhämtas (2 kap. 12 §).
I lagens 3 kap. behandlas patientens rätt till självbestämmande i särskilda situationer. Reglerna om informerat samtycke och patientens rätt till information och delaktighet i besluten har verkan även här (3 kap. 13 §). Bestämmelserna i 3 kap. 14–15 §§ sätter begränsningar för sjukvårdspersonalens rätt att avbryta en hungerstrejk eller att påtvinga patienten blodtransfusioner. I 3 kap. 16 § ges patienten en uttrycklig rätt att avvisa behandling som fördröjer inträdet av dödsfall i det fall patienten redan är oåterkalleligen döende (”uafvendeligt döende”). Dessutom kan patienten ta emot t.ex. smärtstillande eller lugnande medel även om detta kan medföra att dödstidpunkten inträffar tidigare.
Av 3 kap. 17 § framgår att var och en som har fyllt 18 år och inte har værgemål i personliga angelägenheter (däribland avseende hälso- och sjukvårdsfrågor) anordnat för sig kan upprätta ett livstestamente. I livstestamentet kan patienten uttrycka sina önskemål avseende behandling för det fall patienten skulle hamna i ett tillstånd då han eller hon inte själv kan bestämma längre. Livstestamenten kan delas in i två kategorier (3 kap. 17 § andra stycket):
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
588
• Livstestamenten som innehåller bestämmelser om att patienten inte önskar livsförlängande behandling i en situation då testatorn är oåterkalleligen döende.
• Livstestamenten som innehåller bestämmelser om att patienten inte önskar livsförlängande behandling då han eller hon vid sjukdom, framskriden ålderdomssvaghet, olycka, hjärtstillestånd eller liknande förhållande har drabbats av så svår invaliditet att han eller hon varaktigt kommer att vara ur stånd att ta hand om sig själv fysiskt och mentalt.
Med ”livsförlängande behandling” skall förstås behandling som inte har utsikt till läkning, bättring eller lindring utan endast till viss förlängning av livet (3 kap. 17 § tredje stycket).
Sjukvårdspersonal som ställs inför en situation i vilken patienten inte kan utöva sin rätt till självbestämmande men där det är aktuellt med livsförlängande behandling skall vända sig till ”Livstestamenteregistret” i syfte att undersöka om det finns ett upprättat livstestamente. Sjukvårdspersonalen är bunden av förordnanden som tar sikte på att patienten är oåterkalleligen döende enligt punkten 1 ovan. Däremot är förordnanden enligt punkten 2 bara vägledande. De skall tas med i bedömningsunderlaget vid överväganden om behandlingen.
Enligt den nämnda vägledningen är det – bortsett från förordnanden i livstestamenten – inte möjligt för patienten att i förväg tillkännage vilken behandling patienten önskar för det fall han eller hon inte själv är i stånd att ta ställning. Ett undantag härifrån görs dock inför aktuella behandlingar, då man kan ge tillkänna hur behandlingen skall gå vidare vid komplikationer.
Av övriga bestämmelser kan nämnas att enligt 6 kap. 33 § överklaganden rörande förhållanden som regleras i lagen enligt huvudregeln kan tas upp av Sundhedtsvæsenets Patientklagenævn.
8.8.2 Norge
Norges lov om pasientrettigheter (1999-07-02 nr 63, även benämnd pasientrettighetsloven) trädde i kraft år 2001. Lagens ändamål är att bidra till att säkra befolkningens rätt till sjukvård av god kvalitet genom att ge patienter rättigheter. Bestämmelserna skall bidra till att främja förtroendet mellan patienten och hälso- och sjukvårds-
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
589
myndigheterna och tillvarata respekten för den enskilde patientens liv, integritet och människovärde (§ 1-1).
I § 1-3 ges vissa definitioner. Patientens ”pårørende” är den (eller de) som patienten anger som pårørende och närmaste pårørende. Om patienten är ur stånd att ange anhörig, skall som närmast anhörig anses den som i störst utsträckning har varit i löpande kontakt med patienten. Utgångspunkten är dock en rangordning enligt följande: make, registrerad partner, personer som lever i äktenskapsliknande förhållande eller partnerskapsliknande samboförhållande med patienten, myndiga barn, föräldrar eller andra med föräldraansvar, myndiga syskon, far- och morföräldrar, andra familjemedlemmar som står patienten nära samt ”verge” eller ”hjelpeverge” (närmast förvaltare eller god man med svensk terminologi). Lagens 2 kap. behandlar rätten till hälso- och sjukvård.
I 3 kap. tas rätten till medverkan och information upp. Patienten har enligt § 3-1 rätt att medverka vid bedrivande av hälso- och sjukvård. Det kan här handla om val mellan tillgängliga och försvarliga undersöknings- och behandlingsmetoder. Formen för medverkan skall anpassas efter den enskildes förmåga att ge och ta emot information. Om patienten inte har förmåga att samtycka (samtykkekompetanse), har patientens närmaste ”pårørende” rätt att medverka tillsammans med patienten. Patientens önskemål om att även andra personer skall vara tillgängliga skall tillmötesgås i stor utsträckning.
Patienten skall enligt § 3-2 ha den information som är nödvändig för att få insikt i sitt hälsotillstånd och innehållet i hälso- och sjukvården. Patienten skall informeras om möjliga risker och biverkningar. Informationen skall dock enligt huvudregeln inte ges mot patientens uttryckliga vilja; den kan också underlåtas om det finns risk för att patienten t.ex. tar skada. Information skall dock alltid ges om patienten blir skadad eller drabbas av allvarliga komplikationer, liksom om det sedan behandlingen avslutats uppdagas en risk för att detta kan bli följden.
Information om patientens hälsotillstånd eller den sjukvård som erbjuds skall enligt § 3-3 lämnas till patientens närmaste ”pårørende”, om patienten begär det eller förhållandena talar för det. Är patienten över 16 år och uppenbart inte kan ta tillvara sina intressen p.g.a. fysiska eller psykiska störningar, senil demens eller psykisk utvecklingsstörning, har både patienten och dennes närmaste ”pårørende” rätt till den information som anges i § 3-2.
Samtycke till hälso- och sjukvård är föremål för reglering i lagens 4 kap. Huvudregeln ges i § 4-1 och innebär att hälso- och sjukvård
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
590
endast kan ges med patientens samtycke, såvida det inte föreligger lagstöd eller annat rättsligt stöd för att ge hälso- och sjukvård utan samtycke. För att samtycket skall anses giltigt måste samtycket ha föregåtts av nödvändig information om hälsotillståndet och innehållet i hälso- och sjukvården. Samtycket kan tas tillbaka. Om detta sker, skall information lämnas till patienten om följderna.
Samtycket kan ges uttryckligt eller tyst. Tyst samtycke anses föreligga om det utifrån patientens agerande och omständigheterna i övrigt är sannolikt att han eller hon godtar hälso- och sjukvårdsinsatserna (§ 4-2).
Rätten att samtycka tillkommer enligt huvudregeln myndiga personer (såvida inte annat följer av lag) och underåriga som fyllt 16 år. Samtyckesförmågan kan emellertid bortfalla helt eller delvis i fall då patienten p.g.a. fysiska eller psykiska störningar, senil demens eller psykisk utvecklingsstörning uppenbart inte är i stånd att förstå vad samtycket avser. Det är den som utövar hälso- och sjukvården som avgör om patienten saknar samtyckesförmåga. Beslutet, som skall vara skriftligt och innehålla skäl, skall snarast meddelas patienten och dennes anhöriga. Personalen har dock en skyldighet att försöka förmedla informationen på ett sätt som gör att patienten själv ges goda möjligheter att samtycka (§ 4-3).
För de myndiga patienter som, enligt vad som tidigare sagts, saknar förmåga att samtycka kan hälso- och sjukvårdspersonalen på egen hand ta ställning till om hälso- och sjukvård av mindre ingripande karaktär och varaktighet skall ges. Annan hälso- och sjukvård kan patientens närmaste ”pårørende” samtycka till. Annan hälso- och sjukvård kan ges, om det anses ligga i patientens intresse och det är sannolikt att patienten skulle ha gett sitt tillstånd till sådan vård. När det gäller att avgöra hur patienten skulle ha ställt sig, kan information hämtas från de ”pårørende”. – Gemensamt för dessa typer av hälso- och sjukvård är att hälso- och sjukvården inte får sättas in, om patienten motsätter sig den, såvida inte annat följer av särskild lag (§ 4-6).
En specialregel finns i § 4-7 för omyndiggjorda patienter. Dessa skall i så stor utsträckning som möjligt själva lämna samtycke till hälso- och sjukvård, men i de fall då detta inte är möjligt, kan samtycket lämnas av vergen.
En annan specialregel behandlar patienter utan förmåga att samtycka som dessutom saknar nära ”pårørende”. För dem samtycker den som utövar hälso- och sjukvården, i samråd med annan kvalificerad hälso- och sjukvårdspersonal (§ 4-8).
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
591
För ett par situationer har patienternas rätt att vägra ta emot behandling reglerats. Patienten har rätt att p.g.a. stark övertygelse motsätta sig att ta emot blod. Vidare kan patienten av samma skäl ha rätt att vägra att avbryta hungerstrejk. Slutligen har patienten också rätt att motsätta sig livsuppehållande behandling. En döende patient som inte själv kan uttrycka sina önskemål om behandlingen skall inte behandlas, om de närmaste ”pårørende” tillkännager sådana önskemål och personalen dessutom efter en självständig värdering finner dels att detta också är patientens egen önskan, dels att denna önskan uppenbart bör respekteras. Hälso- och sjukvårdspersonalen har i de angivna fallen dock en skyldighet att försäkra sig om att patienten är myndig samt att tillräcklig information har lämnats, vidare att patienten har förstått konsekvenserna för sin hälsa (§ 4-9).
I kapitel 7 regleras klagorätten. Både patienten och dennes representant (en fullmäktig eller den som enligt 4 kap. har rätt att lämna samtycke) kan anmoda den som utövar hälso- och sjukvården att tillmötesgå sådana krav på rättigheter som anges i bl.a. 2–4 kap., om patienten eller representanten anser att dessa inte har uppfyllts. En sådan rätt har även andra som menar att deras självständiga rättigheter enligt t.ex. kap. 3 och 4 har åsidosatts (§ 7-1). Om anmodan avvisas eller av mottagaren anses redan vara tillgodosedd, kan klagomålen framställas till fylkesläkaren (fylkeslegen) enligt § 7-2. Möjligheter finns även att av tillsynsmyndigheten få en värdering av om det har förekommit brott mot de skyldigheter som följer av helsepersonelloven (§ 7-4).
8.8.3 Finland
Den finländska patienträttslagstiftningen, lag om patientens ställning och rättigheter (17.8.1992/785), trädde i kraft redan år 1993.
I lagens 1 kap. 1 § anges att lagen gäller patienternas ställning och rättigheter inom hälso- och sjukvården. I 2 kap. 3 § betonas rätten till god hälso- och sjukvård samt till ett gott bemötande. I bestämmelsen sägs bl.a. att vården skall ordnas och patienten bemötas så att hans människovärde inte kränks och att hans övertygelse och integritet respekteras. Patientens modersmål och individuella behov samt den kultur som han företräder skall i mån av möjlighet beaktas i vården och bemötandet.
Patientens rätt till information framgår av 2 kap. 5 §. En patient har rätt att få upplysningar om sitt hälsotillstånd, vårdens och be-
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
592
handlingens betydelse, olika vård- och behandlingsalternativ och deras verkningar samt om andra omständigheter som hänför sig till vården och behandlingen och som har betydelse då beslut fattas om hur patienten skall vårdas. Undantag från upplysningsplikten föreligger, om patienten har motsatt sig att upplysningar ges eller om det finns uppenbar fara för patientens liv eller hälsa. Enligt 2 kap. 5 § 2 mom. skall en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården ge upplysningar på ett sådant sätt att patienten i tillräcklig utsträckning förstår innebörden av dem. Tolk skall om möjligt anlitas vid problem med kommunikationen.
Vården skall enligt 2 kap. 6 § 1 mom. ges i samförstånd med patienten. Om patienten vägrar ta emot en viss vård eller behandling, skall den i mån av möjlighet och i samförstånd med honom ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt.
Patienter som har uppnått myndighetsåldern men som p.g.a. mental störning eller psykisk utvecklingsstörning eller av någon annan orsak inte kan fatta beslut om vården eller behandlingen berörs i 2 kap. 6 § 2 mom. Dessa patienters lagliga företrädare, en nära anhörig till dem eller någon annan närstående skall höras före ett viktigt vårdbeslut i avsikt att utreda vilken vård som bäst motsvarar patientens vilja. Om detta inte kan utredas, skall patienten vårdas på ett sätt som kan anses vara förenligt med hans bästa. – Av paragrafens tredje mom. framgår att det i de fall som anges i andra mom. förutsätts att patientens lagliga företrädare, nära anhörige eller närstående samtycker till vården. Den som företräder patienten skall beakta dennes tidigare uttryckta vilja eller, om någon sådan viljeyttring inte förekommit, patientens bästa. Förbjuder däremot patientens företrädare, anhörige eller närstående som här är i fråga vård eller behandling av patienten, skall vården eller behandlingen ges på något annat sätt som är godtagbart ur medicinsk synpunkt, såvitt är möjligt i samförstånd med den som vägrat att ge sitt samtycke. Om de personer som skall höras har åsikter om vården eller behandlingen som går isär, skall patienten vårdas eller behandlas på ett sätt som kan anses förenligt med hans bästa.
Patienters lagliga företrädare, en nära anhörig till dem eller någon annan närstående som skall höras eller samtycka till vård eller behandling har enligt 2 kap. 9 § 1 mom. rätt att få behövlig information om patientens hälsotillstånd.
Vård oberoende av patientens vilja kan enligt 2 kap. 6 § 4 mom. ges med stöd av särskilda lagar.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
593
Patienten skall beredas den vård som behövs för avvärjande av fara som hotar hans liv eller hälsa även om hans vilja p.g.a. medvetslöshet eller någon annan orsak inte kan utredas. Har patienten tidigare på ett giltigt sätt uttryckt sin bestämda vilja i fråga om vården, får han dock inte ges vård som strider mot hans viljeförklaring (2 kap. 8 §).
8.8.4 Island
Den isländska patienträttslagen (nr 74/97) trädde ikraft år 1997.
Lagens syfte är att säkra särskilda rättigheter för patienter i enlighet med allmänna mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet och därigenom stärka patienternas rättsliga status i hälso- och sjukvården, vidare att stödja den förtroendefyllda relationen som måste finnas mellan patienter och hälso- och sjukvårdspersonal (1 kap., artikel 1).
Lagens 2 kap. behandlar information och samtycke. I artikel 5 ges grundreglerna rörande information. En patient har rätt till information rörande
a) sitt hälsotillstånd (däribland medicinsk information om sitt till-
stånd och prognoser),
b) föreslagen behandling (liksom information om förlopp, risker
och fördelar),
c) möjlig alternativ hjälp och konsekvenserna av att avstå från be-
handling samt
d) möjligheten att få till stånd yttrande från t.ex. en annan läkare.
I artikel 6 sägs att patienten har rätt att avstå från information eller att utse någon annan som skall ta emot informationen. Om patienten inte är kapabel att hantera informationen, skall den i stället ges till en nära släkting eller, om patienten har fråntagits sin rättsliga handlingsförmåga, till hans eller hennes förmyndare.
Patientens rätt att bestämma huruvida han eller hon skall samtycka till vård eller behandling skall respekteras. Här får de allmänna reglerna om förmyndare betydelse när det gäller patienter som p.g.a. intellektuella brister eller av annan anledning är inkapabla att ta ställning rörande behandlingen (jfr Nordiska Ministerrådets skrift TemaNord 2002:540: ”Nordiske patientrettigheder” s. 41). I dylika fall skall patienten under alla omständigheter höras i möjligaste mån. Huvudregeln är att ingen vård eller behandling får ges utan patientens samtycke. När det är möjligt skall samtycket lämnas skriftligen
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
594
samt visa vilken information patienten har fått samt att patienten har förstått informationen (artikel 8). – Om patienten är medvetslös eller om patientens tillstånd är sådant att han eller hon inte kan uttrycka sin vilja rörande brådskande vård eller behandling, skall patientens samtycke anses föreligga såvida det inte med säkerhet kan fastställas att patienten skulle ha vägrat att acceptera vården eller behandlingen (artikel 9).
I 5 kap., artikel 21, slås fast att en patient är ansvarig för sin egen hälsa så långt det är möjligt och i den utsträckning som hans hälsotillstånd tillåter. Patienten skall aktivt delta i den vård eller behandling som han eller hon har samtyckt till.
I 5 kap. behandlas också behandlingen av döende patienter. Av artikel 24 framgår att en patient har rätt till en värdig död. Vidare sägs att om en döende patient klart uttrycker att han eller hon vägrar fortsatt livsuppehållande behandling eller återupplivning, skall läkaren acceptera beslutet. Om en döende patient psykiskt eller fysiskt är alltför sjuk för att bestämma om behandlingen, skall läkaren sträva efter att rådgöra med patientens anhöriga och sina kolleger innan han tar ställning till fortsatt behandling eller avslutande av denna.
8.9 Utredningsarbetet
Utredningen har, som inledningsvis nämnts, under arbetets gång varit i kontakt med åtskilliga organisationer och vissa myndigheter för att dryfta problematiken med ställföreträdarskap för personer som inte själva kan fatta beslut i angelägenheter som rör hälso- och sjukvård. Härvid har både yrkesorganisationer och fackliga organisationer fått möjlighet att uttala sig mot bakgrund av diskussionsmaterial som tillhandahållits dem. Även patientorganisationer och etisk expertis har bidragit med synpunkter. Diskussioner vid personliga sammanträffanden har följts upp med utskick av förslag i reviderad form för inhämtande av kompletterande synpunkter.
De förslag som presenteras i det följande har huvudsakligen fått ett positivt mottagande. De har i vissa hänseenden dessutom reviderats för att i största möjliga utsträckning ytterligare hänsyn skulle tas till de synpunkter som framkommit.
En gemensam ståndpunkt i de olika kommentarerna till förslagen är att ett företrädarskap inte kan underlåtas för de personer som berörs och att de former för representantskap som nu finns får anses otillräckliga. Många har uttryckt att en eventuell lagstiftning mycket
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
595
väl skulle kunna sträcka sig till andra områden än enbart hälso- och sjukvårdslagstiftningen, framförallt till socialtjänstens verksamhet, medan andra har avrått från att låta en representant på hälso- och sjukvårdsområdet också få behörighet på annat håll.
Grundtanken i förslaget, nämligen att det i första hand bör vara patienten själv som med beslutsförmågan i behåll utser sin representant snarare än att han tilldelas en sådan, har inte ifrågasatts från något håll, även om det har betonats att många personer i friskt tillstånd inte kan föreställa sig vare sig att de kommer att bli i behov av vård eller att de därvid kanske inte är kapabla att föra sin egen talan. Från flera håll har framhållits att någon typ av registreringsförfarande för utpekade representanter skulle vara ändamålsenligt.
En genomgående synpunkt hos många har varit att man inte kan bortse från att inte alla patienter har tillgång till en person som man vill anförtro rollen som sin representant och att det därför är positivt att alternativa möjligheter ges till representantskap genom en fixerad ordning. I förslaget har följaktligen även lanserats en annan, rättsligt sett ny företrädarkategori, nämligen patientens anhöriga. Huvudsakligen har detta godtagits av de tillfrågade organisationerna såsom ett naturligt inslag för de allra flesta människor. Vissa organisationer har dock vänt sig mot att anhöriga därvid skall inträda som representanter enligt en fixerad rangordning. Från bl.a. läkarhåll har betonats att många personer kan uppleva representantskapet som betungande och att det därför kan finnas fördelar med att låta de anhöriga i kollektiv form utöva beslutanderätten.
Vid dialogen med de olika organisationerna har vissa frågetecken satts för (utomstående) gode mäns möjlighet att utöva ett uppdrag inom hälso- och sjukvården på ett tillfredsställande sätt, inte minst eftersom godmansuppdrag i allmänhet kan ha en slagsida åt ekonomisk förvaltning. Framför allt förbund med patientperspektiv har riktat kritik mot utredningens förslag att en redan utsedd god man skall anses ha företräde framför en person som patienten själv har pekat ut.
I diskussionsmaterialet har även ingått preliminära förslag rörande förhandsdirektiv på hälso- och sjukvårdsområdet. Dessa kan ta sikte på situationer då den som utfärdat dokumentet inte själv kan lämna samtycke till eller förklara att han vill avstå från en viss behandling. Särskilt när det gäller möjligheten att i skriftlig handling ge till känna en önskan om att inte underkasta sig livsuppehållande behandling har meningarna varit delade bland de hörda organisationerna. Några av dem har framhållit att det är mycket svårt för en människa att
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
596
föreställa sig ett liv som handikappad och att det finns risk för att inte minst unga människor av ren okunskap kan tänkas vilja avstyra livsuppehållande behandling i förväg för det fall att de i framtiden skulle bli svårt skadade eller sjuka. Andra har tvärtom hävdat att det innebär en viktig trygghet att veta att man kan göra sina egna val inför framtida situationer.
8.10 Avgränsning av ny lagstiftning
I övriga nordiska länder har som ovan angetts särskilda lagar om patienträttigheter införts. Ett motsvarande grepp har hittills inte tagits i Sverige (jfr dock uttalanden i propositionen 1997/98:189 om patientens ställning). Likväl har på senare år tillkommit bestämmelser som syftat till att stärka patientens ställning, bland annat i fråga om rätten till information och inflytande över valet av behandling.
Som framgår av den tidigare redogörelsen torde den grundläggande principen inom svensk hälso- och sjukvård om samtycke till vård- och behandlingsåtgärder leda till vissa tillämpningsproblem i dagligen uppkommande sjukvårdsangelägenheter. Vad som här är relevant är inte det faktum att personer – kanske mot bättre vetande – vägrar att underkasta sig vård och behandling utan att de p.g.a. bristande beslutsförmåga över huvud taget saknar kapacitet till ställningstaganden. De ovan nämnda nordiska patienträttslagstiftningarna berör denna problematik. Av redogörelsen framgår vidare att de ordinära legala ställföreträdare som finns att tillgå i svensk rätt har en förhållandevis inskränkt, i vissa avseenden t.o.m. diffus roll att spela i dessa sammanhang.
I ljuset av internationella dokument på området framstår det som än mer angeläget att nu föreslå gripbara regler för hur samtycke till vård och behandling av vuxna, beslutsoförmögna patienter skall inhämtas. Det är givet att en ställföreträdare inte kan avvaras i dylika fall, även om man inte kan räkna med att en sådan i alla lägen kan ersätta patienten.
I detta avsnitt aktualiseras emellertid inte bara frågor om rätten till ställföreträdarskap i uppkommande situationer utan även andra problem. Någon renodlad patienträttslag, som behöver ett mer samlat grepp på hälso- och sjukvårdsområdet och synen på alla patienters rättigheter, kan det dock inte bli aktuellt att föreslå i detta sammanhang. Däremot kan det inte uteslutas att reglerna i framtiden kan tänkas ingå i en sådan patienträttslag.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
597
Utredningens direktiv kan inte tolkas på så sätt att det i detta lagstiftningsärende även närmare skall preciseras när samtycke krävs av en patient för att en vård- eller behandlingsåtgärd skall kunna genomföras. Indirekt kan man dock inte undgå att komma in på denna och närbesläktade frågor, eftersom de i viss mån har betydelse för i vilken omfattning en ställföreträdare skall behöva utses resp. aktiveras. Dessutom måste beaktas att en ställföreträdare inte i alla avseenden kan få samma oinskränkta rätt att råda över patientens person som patienten själv har.
Förslaget bör ta sikte endast på sådan hälso- och sjukvård som omfattas av HSL och i tillämpliga delar tandvårdslagen (1985:125). Här skall nämnas att bestämmelserna i HSL också gäller för psykiatrisk vård, både frivillig och tvångsmässig vård. Föreskrifterna i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) som anger i vilka avseenden och under vilka förutsättningar tillämpningen av HSL:s vårdprinciper får inskränkas samt motsvarande regler om rättspsykiatrisk vård faller dock utanför regleringens tillämpningsområde (jfr 1 § LPT och 1 § lagen [1991:1129] om rättspsykiatrisk vård). Dessa lagar och följdändringar i dem behandlas i författningskommentaren.
Visserligen kan t.ex. abort, sterilisering och transplantationer anses rymmas i hälso- och sjukvårdsbegreppet, i vart fall de förhållanden som hänger samman med verksamheterna utan att vara specifika för dem. Förutsättningarna för att respektive ingrepp skall få utföras regleras dock i speciallag (jfr Jan Sahlin, Hälso- och sjukvårdslagen, 6 u, 2000, s. 38, cit. Sahlin). Till detta och annan lagstiftning, som endast delvis och på ett mer otydligt sätt tangerar hälso- och sjukvårdsbegreppet i HSL, återkommer utredningen i författningskommentaren.
Vissa åtgärder som förknippas med frihetsinskränkningar och fysiska tvångsåtgärder aktualiseras av förslag på området, utöver vad som ovan sagts om tvångsvård. Vad som här kommer i fråga är åtgärder som närmast har ett skyddssyfte. I utredningens uppdrag ingår emellertid inte direkt att ta ställning till vilka åtgärder som kan eller bör definieras som tvångsåtgärder inom hälso- och sjukvården eller till behovet av en reglering i ämnet. Vissa uttalanden i denna del är dock oundvikliga, främst därför att man måste begränsa vad en ställföreträdare skall kunna samtycka till för sin huvudmans räkning.
Ställföreträdarfrågor är i högsta grad relevanta även för omyndiga personer. Utredningens direktiv har emellertid inte bäring på detta område. Det kan påpekas att en vårdnadshavares roll enligt gällande
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
598
regler måste betraktas som betydligt mer väldefinierad än den som en ställföreträdare för en vuxen person har.
Slutligen bör framhållas att en lagstiftning på området inte i alla avseenden kan sträcka sig ned på detaljnivå. Vissa rekvisit och beskrivningar måste av nöden vara allmänt hållna. Det kan mycket väl tänkas att närmare preciseringar och utfyllande regler kan meddelas i förordningar, medan annat lämpar sig för föreskrifter eller allmänna råd från Socialstyrelsen. I mångt och mycket måste också vissa frågor överlämnas till den medicinska personalens etiska bedömningar och allmänna omdöme.
8.11 Vägledande principer
Några riktlinjer för arbetet med en lagstiftning på området bör ställas upp. Det är tydligt att sådana riktlinjer inte alltid är förenliga med varandra. En idealisk lösning för alla upptänkbara situationer kan inte hittas, varför kompromisser kan bli nödvändiga.
En utgångspunkt måste givetvis vara att patienternas hälsa skall främjas, att beslut skall fattas till deras bästa och att de skall få en effektiv vård och behandling (jfr bl.a. kap. 2, artikel 6, i konventionen om mänskliga rättigheter och biomedicin, där det sägs att en åtgärd enligt huvudregeln får vidtas på en beslutsinkompetent vuxen bara till dennes direkta förmån). Samtidigt skall patienternas rätt till självbestämmande värnas, liksom deras integritet och värdighet (jfr 2 a § HSL och 2 kap. 1 § LYHS). De vedertagna etiska regler som är normgivande för i första hand läkare måste även i övrigt beaktas.
En ordning med ställföreträdare måste vara praktiskt hanterbar och även i övrigt ställa realistiska krav på dem som hanterar situationer som kan uppstå i hälso- och sjukvården. Häri ligger bl.a. att administrativa omgångar så långt möjligt skall förebyggas för att inte hälso- och sjukvårdspersonalens primära uppgifter skall bli lidande. Lagstiftningen måste således rymma ett visst mått av flexibilitet.
För att patienterna skall visas största möjliga hänsyn får en lagstiftning samtidigt inte ge utrymme för skönsmässiga bedömningar när sådana kan undvikas. Ett sådant synsätt gagnar även den personal som har att tillämpa regelverket. Inte minst de patienter som berörs och som p.g.a. sin inhabilitet således kan antas ha stora svårigheter att själva reagera på vad som kan uppfattas som felaktiga regeltilllämpningar har ett behov av ett rättssäkert system. Detta bör tillgodoses genom förutsebarhet och enhetlighet i den aktuella regle-
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
599
ringen och viss fasthet i formerna kring beslutsfattandet. Av rättssäkerhetsskäl bör det även ges utrymme för viss kontroll av att beslutsfattandet sker på ett korrekt sätt respektive att ställningstaganden av personal, ställföreträdare eller den enskilde själv inte får oproportionerliga konsekvenser.
En ny reglering bör givetvis stå i överensstämmelse med konventioner och internationella rekommendationer på området, i första hand de som nämnts i avsnitt B 8.7 (Europarådets rekommendation om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna, WHO:s modelldeklaration för patienträttigheter i Europa och Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin). Hänsyn bör tas till särskilt den lagstiftning som finns i de nordiska länderna.
Slutligen bör också härskande föreställningar hos såväl hälso- och sjukvårdspersonal som allmänheten beaktas i den mån det kan anses föreligga hållpunkter som kan beläggas på området.
8.12 Lagstiftning om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården
8.12.1 Innehåll och tillämpningsområde
Förslag: En ny lag införs om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården. I lagen skall även behandlas vissa närbesläktade bestämmelser om behandlingen i fråga om sådana patienter.
I syfte att klargöra, men också stärka, ställningen för de patienter som inte själva kan samtycka till medicinska åtgärder bör en ny lagstiftning således införas som rör ställföreträdarskap för sådana patienter inom hälso- och sjukvårdens område. I lagen bör också intas vissa särskilda bestämmelser om behandlingen i övrigt av dessa patienter. Lagen bör ges namnet lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH).
Lagen bör ge allmänna bestämmelser för ställföreträdarskap. Beslutanderätten skall utövas i patientens ställe, vilket således i princip innebär att en ställföreträdare ges samma befogenheter som patienten i rättsliga sammanhang. Av störst betydelse är rätten att i patientens ställe ge samtycke till viss vård eller behandling, vilket – i likhet
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
600
med vad som gäller beslutskompetenta patienter – måste vara en avgörande förutsättning för att åtgärden skall kunna genomföras. En sida av samma sak är givetvis att ställföreträdaren därigenom också ges rätt att avböja den vård eller behandling som erbjuds eller föreslås. I en ställföreträdares befogenheter bör därutöver ingå att i andra sammanhang agera i patientens ställe, t.ex. genom att begära en viss behandling. Detta kan emellertid många gånger bli av underordnad betydelse, eftersom någon rätt att erhålla viss vård eller behandling inte föreligger enligt svensk sjukvårdslagstiftning.
Lagen bör endast behandla föreskrifter som berör personer som har fyllt 18 år eller som är under 18 år och gifta. Begränsningen härvidlag motiveras inte bara av vad som tidigare sagts rörande avgränsningar utan också åtminstone delvis av att ställföreträdare för omyndiga personer redan finns att tillgå.
Lagen bör avse sådan verksamhet som omfattas av HSL. Hälso- och sjukvård skall här förstås som förebyggande, utredande, behandlande, habiliterande och rehabiliterande åtgärder (jfr 1 § första stycket och 3 b § HSL). Med hälso- och sjukvård bör här likställas omvårdnadsåtgärder som vidtas i anslutning till någon tidigare nämnd åtgärd som har bäring på den rent medicinska behandlingen. Det kan handla om hjälp vid måltider, på- och avklädning, hygien, förflyttning m.m. Till undvikande av gränsdragningsproblem bör lagen också tillämpas på omvårdnadsåtgärder som ges enligt socialtjänstlagen (2001:453) och enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) när det finns ett samband med hälso- och sjukvård.
Även tandvårdslagen berörs av de bestämmelser som en lagstiftning på området bör omfatta. Några närmare anvisningar om vilka regler som saknar relevans lär inte erfordras.
Det skulle inte utan fog kunna hävdas att vissa av de bestämmelser som föreslås är av så vital betydelse att de hör hemma eller bör föranleda tillägg i den centrala lagstiftningen på området, närmare bestämt i HSL (respektive i tandvårdslagen) och i LYHS, i stället för i en särskild lag. Reglerna skulle där kunna ha karaktär av påbuds- och förbudsregler för vårdgivare och hälso- och sjukvårdspersonal.
Utredningen ser emellertid ett behov av att samla alla centrala regler om patientens ställning i olika hänseenden i en central lag, möjligen med frångående av den skiktning som för närvarande råder mellan bestämmelser för vårdgivare i HSL och för hälso- och sjukvårdspersonal i LYHS. I en sådan lag bör ingå grundläggande regler
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
601
om samtycke, både för beslutskompetenta och beslutsinkompetenta patienter, oavsett om de är underåriga eller myndiga. En särskild fråga i anslutning till samtyckesproblematiken, som också behöver penetreras, är tillåtligheten av tvångsåtgärder inom den somatiska vården, men också andra patienträttsliga spörsmål kan behöva lyftas fram.
Av naturliga skäl förutsätter ett sådant grepp en utredning av ett annat format och med annan sammansättning. Denna utredning har i stället fäst avgörande vikt vid att bestämmelser som gäller vuxna beslutsoförmögna patienter inbördes hålls samman, åtminstone som ett provisorium i avvaktan på en större lagreform. Om och när en reform kommer till stånd, kan det finnas skäl att tro att ställföreträdarreglerna kan integreras i ett sådant större lagprojekt. I nuläget får nödvändiga hänvisningar till och synkroniseringar med de befintliga bestämmelserna i HSL och LYHS anses som en godtagbar lösning.
8.12.2 Bristande beslutsförmåga
Förslag: Beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga skall kunna fattas, om patienten p.g.a. psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande uppenbarligen inte förmår att tillgodogöra sig information i en fråga rörande vården, att självständigt överväga konsekvenserna av beslut i frågan eller att meddela sin mening. Ett sådant beslut skall grunda sig på den uppkomna angelägenhetens karaktär och förhållandena när patientens ställningstagande aktualiseras och bör endast fattas om det har betydelse för patientens vård.
Lagen är tillämplig på personer som kan anses ha en bristande beslutsförmåga (beslutskompetens; i betänkandet betecknas ibland den som saknar sådan kompetens som ”inhabil”). En lagstiftning på området tar därmed givetvis inte sikte på situationer då patienten visserligen själv kan lämna ett informerat samtycke på ett godtagbart sätt men väljer att låta någon annan framträda som sitt ombud.
De personer som berörs av lagen är främst de som lider av demenssjukdom, utvecklingsstörning eller annan psykisk störning, men också de som drabbats av fysisk sjukdom eller skada och som därför har bristande beslutsförmåga (se redogörelsen i avsnitt B 4.1). I egentlig mening är dock inte klassifikationen av patientens sjuk-
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
602
dom eller skada avgörande utan det faktiska resultatet av patientens tillstånd.
Vad som bör karakterisera beslutsförmåga kan indelas i tre var för sig fristående kriterier.
Det grundläggande kravet som kan ställas på en persons beslutsförmåga är att vederbörande kan tillgodogöra sig relevant information. Utan sådan information i en fråga om vården eller behandlingen är givetvis ett ställningstagande inte mycket värt.
Det bör också krävas av patienten att denne självständigt kan överväga konsekvenserna av beslut i den uppkomna frågan efter att ha fått den tidigare nämnda informationen. Ordet ”självständigt” får betydelse i de fall då patientens ställningstaganden inte kan anses autonoma utan i stället är styrda av psykisk sjukdom, t.ex. tvångstankar eller djup depression. Beslut som enligt hälso- och sjukvårdspersonalen framstår som irrationella eller som annars ter sig omdömeslösa bör inte i sig kunna medföra att en person skall anses lida av bristande beslutsförmåga.
En person måste vidare anses sakna beslutsförmåga, om han inte har förmåga att meddela sin mening. Oförmågan att kommunicera sin mening kan ha sin upprinnelse i t.ex. autistiska tillstånd och möjligen vissa störningar eller skador som påverkar personens förmåga att mer allmänt kommunicera med omgivningen.
I de allra flesta fall är naturligtvis patienter som hamnar i en hälso- och sjukvårdssituation beslutskompetenta, om man bortser från medvetslöshet i akutfall. Många kan ha en nedsatt beslutsförmåga p.g.a. exempelvis en psykisk störning utan att den som skall ta ställning till patientens beslutsförmåga är säker på om förutsättningarna är sådana att patienten helt saknar beslutsförmåga. Det kan inte accepteras att patienter får sina möjligheter till inflytande beskurna utan att det finns mycket klara tecken på att de t.ex. inte har kunnat tillgodogöra sig information om vården. Därför bör ett särskilt krav införas på att det endast är i uppenbara fall som avsaknad av beslutsförmåga i en viss situation skall anses föreligga. Det bör också vara just avsaknaden av tillräcklig beslutsförmåga som fäller avgörandet för om en person skall anses rättsligt kapabel att fatta egna beslut, inte mer eller mindre framträdande svagheter i beslutskompetensen.
I linje med detta ligger att förhållandena vid den tidpunkt då patientens ställningstagande aktualiseras bör avgöra huruvida beslutsförmåga föreligger eller ej. Men även situationens karaktär får betydelse och bör därför inbegripas i ställningstaganden kring patientens even-
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
603
tuella beslutsinkompetens. En person som visserligen kan antas sakna beslutsförmåga beträffande en omfattande, riskfylld och komplicerad behandling kan bedömas vara i stånd att ge ett giltigt informerat samtycke till ett mindre operativt ingrepp eller till andra enklare frågor, t.ex. rörande sin omvårdnad. Ett mer generellt beslut om att en patient saknar beslutsförmåga i samtliga hälso- och sjukvårdssituationer tills vidare bör därför inte kunna fattas; detta skulle närmast vara att anse som en återgång till äldre lagstiftnings möjligheter till omyndigförklaring.
Hänsynen till patientens rättssäkerhet kräver emellertid att en bedömning att han saknar beslutskompetens stöder sig på ett formaliserat beslut. Något särskilt beslut behövs däremot inte när patienten behandlas som beslutskompetent. Ett beslut om inkompetens bör, efter vad som nyss sagts, ta sikte på en aktuell behandlingssituation. Med detta är inte sagt att ett beslut om beslutsförmåga måste upprepas gång efter annan. Trots att beslutet bör ta sikte på patientens bristande beslutsförmåga vid viss tidpunkt och i visst hänseende, kan beslutet vara till ledning för personalen även i ett senare skede av en påbörjad vård eller behandling. Vid dessa tillfällen har ofta en ställföreträdare redan introducerats, varför denne kan informeras och beredas tillfälle att samtycka till planerade åtgärder. Även patienten måste naturligtvis informeras i möjligaste mån. Om patienten och ställföreträdaren är ense om att en viss föreslagen vård- eller behandlingsåtgärd skall godtas, saknas för åtgärdens genomförande anledning att på nytt väcka frågan om patienten skall anses sakna beslutsförmåga. Samma förhållande torde gälla, om patienten över huvud taget inte kan uttrycka någon vilja i frågan. Beslut skall alltså bara behöva komma till stånd, när det har betydelse för patientens vård.
Principen som bör följas är således att en ställföreträdare skall medverka i vård och behandling, om patienten befinner sig i ett beslutsinkompetent tillstånd. Särskilt beslut om inkompetens behöver dock inte fattas, om ett giltigt ställningstagande fortfarande har verkan, dvs. om den aktuella åtgärden omfattas av ett samtycke av patienten i ett beslutskompetent tillstånd. Patienten kan sålunda i förväg ha föranstaltat om sin vård eller behandling genom att ha instruerat hälso- och sjukvårdspersonal om hur en viss situation skall hanteras. Han kan t.ex. ha motsatt sig att genomgå en aktualiserad operation innan han blir medvetslös. Om hälso- och sjukvårdspersonalen anser sig ha att agera utifrån de tidigare uppställda riktlinjerna, behandlas patienten följaktligen med stöd av ett gällande
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
604
samtycke. Från giltiga ställningstaganden av denna karaktär måste skiljas vad som enligt gällande praxis går under beteckningen hypotetiska samtycken.
Avgörande i det enskilda fallet för om hälso- och sjukvårdspersonalen skall kunna hålla sig till tidigare lämnade besked när beslutsinkompetensen väl inträder blir – utöver att det skall ha avgetts av en beslutskompetent person och avse konkreta åtgärder knutna till en föreliggande medicinsk situation – bl.a. beskedets tidsmässiga relevans och kännedomen om patienten, men också varaktigheten av vården och behandlingen. Beskedet måste rimligen avges kort tid i förväg, på sin höjd några dagar. Någon absolut tidsgräns kan emellertid inte anges utan tidsfaktorn får bedömas av läkaren med hänsyn till omständigheterna.
Nytillkomna faktorer kan emellertid också påverka behovet av ett beslut enligt lagen. Detta kan innebära att en läkare, som inledningsvis ansett att han kunnat hålla sig till de besked som en patient lämnat inför en viss behandling, måste fatta beslut om att patienten saknar beslutsförmåga, om det visar sig att patientens tillstånd är ett annat än man förutsett eller att komplikationer har inträffat. Beskedets verkan som samtycke kan därmed upphöra. Likväl kan det naturligtvis ha viss betydelse för en ställföreträdares (eller hälso- och sjukvårdspersonalens) tolkning av patientens inställning.
8.12.3 Formerna för beslut om avsaknad av beslutsförmåga
Förslag: Beslut om att någon skall anses sakna beslutsförmåga skall fattas av läkare med patientansvar, alternativt av en läkare som utsetts av verksamhetschefen, tillsammans med ytterligare en av läkaren utsedd person som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen. Beslutet skall vara skriftligt och meddelas patienten och en eventuell ställföreträdare för denne.
Ett beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga i en fråga som gäller hans eller hennes vård skall kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningen skall ske utan hinder av att en åtgärd som är hänförlig till beslutet redan har vidtagits. Motpart skall vara verksamhetschefen.
Ett beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga kan ha stor betydelse för den som berörs, trots att det endast är i uppenbara fall som ett sådant beslut skall fattas. Samtidigt finns det ett behov i
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
605
många fall av relativt snabba bedömningar. Detta ligger i hälso- och sjukvårdens natur.
Det faller sig naturligt att låta medicinsk specialexpertis delta i avgörandet av dessa frågor. Sådan expertis, som kan avgöra t.ex. i vilket stadium en patients demenssjukdom befinner sig, finns i många fall att tillgå, dock inte i alla. Samtidigt tillåter inte omständigheterna i en vård- och behandlingssituation att dylika utredningar alltid genomförs; bortsett från att de är kostnadskrävande är de också förenade med tidsutdräkt.
I stället bör som beslutsfattare anlitas en läkare som har förutsättningar att etablera en så nära kontakt med patienten som situationen kräver. En sådan läkare har mycket goda möjligheter att förmedla relevant och korrekt information men också att kontrollera t.ex. om patienten kan tillgodogöra sig informationen. Av naturliga skäl faller då tanken på vad som sägs i 27 § HSL om patientansvarig legitimerad läkare. Ofta kan denne också ha information – och kanske personlig kännedom – om patienten och hans eventuella tidigare sjukdomshistoria. En patientansvarig läkare behöver emellertid bara utses när patientsäkerheten kräver det, vilket antyder att ett dylikt förfarande kan underlåtas i enklare vårdsituationer (Sahlin s. 246). Ställningstagandet kan dessutom i vissa fall behöva göras av den som får det faktiska ansvaret när en viss situation uppstår, oavsett att patienten kan ha en patientansvarig läkare i övrigt. Uppgiften bör därför anförtros den läkare som har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten, dvs. i den aktuella vård- eller behandlingssituationen. I detta begrepp kan en tidigare utsedd patientansvarig läkare innefattas (jfr angående begreppet även t.ex. 2 kap. 2 § första stycket och 2 a § andra stycket LYHS). Lämpligen bör verkställighetsföreskrifter eller råd från Socialstyrelsen peka ut vem som är aktuell, när en formlig patientansvarig läkare saknas eller för tillfället inte kan befatta sig med patienten. Ibland kan det emellertid framstå som känsligt att den ansvarige läkaren fattar beslutet, t.ex. när relationen till patienten framstår som särskilt bräcklig. Till undvikande av konflikter bör det därför även finnas en möjlighet att låta någon annan läkare fatta beslutet. Denne läkare bör då utses av verksamhetschefen.
Utredningen föreslår emellertid av rättssäkerhetsskäl att ytterligare en person skall delta i beslutet. Även den andra personen bör tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen (se 1 kap. 4 § LYHS). Liksom i LYHS bör det vara anknytningen till hälso- och sjukvården som fäller avgörandet. Krav bör kunna ställas på att denna person
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
606
har ett visst medicinskt kunnande och helst erfarenhet eller kännedom om patienten. En viss lämplighetsprövning i övrigt av vederbörande bör också göras. Ett gott exempel är en patients habiliteringsläkare. Det torde annars, beroende på omständigheterna och personalläget, ofta kunna vara fråga om t.ex. en sjuksköterska eller någon annan i vårdpersonalen. Även exempelvis psykologer torde kunna bli aktuella. Däremot är det givetvis inte tänkt att sådan personal som laboratoriepersonal skall tillfrågas. Det får ankomma på läkaren att välja ut den person som skall delta i beslutet. I mera svårbedömda fall kan det vara lämpligt att läkaren väljer en specialist, t.ex. en geriatriker. Inget hindrar naturligtvis att läkaren under alla omständigheter rådgör med en sådan särskilt kompetent kollega.
Bl.a. med den viktiga förtroendeställningen mellan patient och läkare i åtanke har utredningen övervägt att – i stället för den modell som skissats ovan – låta en helt fristående bedömning göras av om en patient skall anses sakna beslutsförmåga. En sådan modell skulle kunna ge en roll åt de politiska nämnder som utövar ledning av hälso- och sjukvård (se 10 och 22 § HSL) eller åt patientnämnder (tidigare kallade förtroendenämnder, se lagen [1998:1656] om patientnämndsverksamhet m.m.). – Svagheten med att leda beslutsrollen utanför den praktiska verksamheten är emellertid att någon form av indikation måste till stånd för att en från den praktiska vården skild nämnd skall ha anledning att fatta beslut. Frågan lär inte annat än i undantagsfall väckas av någon annan än den hälso- och sjukvårdspersonal som har ett ansvar för patientens vård och behandling. Därmed åläggs hälso- och sjukvårdspersonalen också att preliminärt ta ställning till hur den uppfattar patientens beslutsförmåga. Det framstår inte som troligt att nämnden, utan egen kännedom om en viss patient och kanske utan tillgång till neutral expertis, skulle anse sig bättre lämpad att ta ställning än t.ex. den läkare som lagt fram ärendet för prövning. Under alla omständigheter skulle ett sådant arbetssätt innebära en oönskad byråkratisering och tidsutdräkt.
Bedömningen att patienten skall anses sakna beslutsförmåga bör manifesteras i ett skriftligt beslut med åtföljande motivering som antecknas i patientjournalen. Beslutet bör också meddelas både patienten och den som skall anses vara dennes ställföreträdare.
En särskild fråga är om patienten bör ha rätt att överklaga ett beslut om att beslutsförmåga saknas, i första hand till domstol.
En sådan rätt skulle kunna tänkas ha betydelse, om patienten motsätter sig en behandling. En beslutsför person har vetorätt i förhållande till planerade åtgärder, oavsett vad en ställföreträdare kan ha
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
607
för uppfattning. Även icke beslutsföra patienter har ett visst skydd enligt regeringsformen mot påtvingade kroppsliga ingrepp och frihetsberövanden, dvs. också sådana som kan ingå som moment i en behandling. Är patienten enligt beslut att anse som beslutsinkompetent och motsätter sig ställföreträdaren inte vården eller behandlingen, kan dock saker och ting ställas på sin spets. Om åtgärden är av vital vikt, kan läkaren – även med tvång – tänkas genomföra åtgärden, nämligen såsom en nödhandling. Enda chansen för en patient att driva igenom sitt motstånd är då att få en ändring till stånd av beslutet. En eventuell domstolsprövning lär emellertid sällan kunna komma till stånd innan en nödhandling måste vidtas. Vidare får man räkna med att beslutskompetensen kan växla från tid till annan, varför ett domstolsavgörande skulle få en mycket begränsad verkan.
De internationella dokumenten på det aktuella området ger inte entydigt stöd för att förorda någon möjlighet till överprövning av just denna fråga. För svenska förhållanden torde en dylik ordning dessutom betraktas som ganska främmande. En rätt att överklaga torde inte heller följa av förvaltningslagen (1986:323) (se 33 § förvaltningslagen). Vårduppgifter och beslut utifrån medicinska indikationer i övrigt, vid sidan av psykiatrisk tvångsvård och smittskyddsverksamhet, ses mer sällan som myndighetsutövning (jfr Sahlin s. 185).
Redogörelsen ovan talar för att det praktiska behovet av en domstolsprövning och skälen härför i övrigt är begränsade. Samtidigt kan man tänka sig att en patient som förklarats sakna beslutsförmåga faktiskt skulle vilja ha till stånd en av hälso- och sjukvårdspersonalen föreslagen åtgärd, trots att ställföreträdaren motsätter sig denna. Vidare kan man inte bortse från att patienter kan uppleva ett beslut av denna art som under alla förhållanden kränkande genom att det innebär att patienten inte anses ha förmåga att bestämma över sig själv.
Liksom när det gäller själva grundbeslutet skulle man här kunna tänka sig en roll för t.ex. patientnämnderna, möjligen som överprövande instans. Det går emellertid inte att frigöra sig från tanken att detta skulle vara en tämligen artfrämmande uppgift för nämnderna. I stället tar utredningen fasta på följande.
Kravet på domstolsprövning i artikel 6 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter på domstolsprövning av en persons civila rättigheter (och skyldigheter) skulle möjligen genom en extensiv tolkning kunna leda till att en fråga om beslutskompetens i och för sig kan föras till domstol. Mot bakgrund härav, och för att markera principen
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
608
om patientens autonomi och skyddet av patientens rättssäkerhet, bör därför en möjlighet till domstolsprövning införas.
Personal kan i efterhand åläggas ett offentligrättsligt disciplinansvar för normöverträdelser, om det visar sig att den har åsidosatt sina skyldigheter i yrkesutövningen (se 5 kap. LYHS). Det kan gälla felaktig tillämpning av reglerna om patients beslutskompetens. Att anmälningar kan göras till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, såväl av patienten som av närstående till denne, framgår av 7 kap. LYHS (se också förslaget till 7 kap. 7 §, som innebär att även patientens ställföreträdare i hälso- och sjukvårdsangelägenheter bör ges en sådan rätt). Av 8 kap. 9 § LYHS framgår att ansvarsnämndens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningen av en patients direkta överklagande av avgörandet inom vården om beslutsförmåga bör därför också lämpligen göras i allmän förvaltningsdomstol.
Utredningen är medveten om att privata vårdgivare kan finnas som motpart i frågor av nu nämnt slag. Det är till stor del av praktiska skäl som förvaltningsdomstol bör ha hand om prövningen.
Möjligheten till domstolsprövning inom den i princip frivilliga vården ändrar knappast synsättet att prövningen av beslutsförmågan är ett led i en ordinär medicinsk verksamhet. Oavsett hur begreppet myndighetsutövning skall uppfattas på området i skilda sammanhang saknas anledning att göra merparten av förvaltningslagens regler tillämpliga på sådan prövning inom hälso- och sjukvården som nu avses. Ett klargörande tillägg bör införas i 33 § förvaltningslagen.
Har patientens överklagat ett beslut av nu berört slag – eller har han förklarat att han eller hon tänker göra detta – bör givetvis en eventuellt planerad åtgärd anstå till dess överprövningen har ägt rum. Detta följer f.ö., som förut sagts, redan av att en patient, beslutskompetent eller ej, kan värja sig mot behandling med giltig verkan. Förr eller senare kan dock en åtgärd behöva vidtas, om patientens hälsa skall kunna värnas. Rätten till handlande i nöd kan innebära att den beslutande läkaren sätter sig över patientens vilja, t.o.m. med brukande av tvångsåtgärder. Detta kan leda till att domstolsprövningen sker sedan den kritiska åtgärden redan har vidtagits. Även en sådan prövning bör dock anses ha ett berättigande, inte minst eftersom ett besked kan tjäna till vägledning för kommande behandlingsåtgärder.
Om en ”missnöjesanmälan” inte följs upp av något överklagande bör läkaren efter någon tid kunna göra ett försök att, med samtycke
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
609
från ställföreträdare, gå vidare med den planerade åtgärden, även om denna inte är av nödkaraktär.
Motpart i ett mål av nu nämnt slag bör vara verksamhetschefen, således inte den eller de personer i hälso- och sjukvårdspersonalen som har fattat det överklagade beslutet. Prövningstillstånd bör krävas vid överklagande till kammarrätt.
8.12.4 Allmänt om ställföreträdare för patienten
Förslag: När en patient saknar beslutsförmåga skall han eller hon representeras av en ställföreträdare. I första hand skall det vara fråga om en person som patienten själv har utsett (framtidsfullmäktig eller vårdombud). Om inte en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud har utsetts, skall patienten representeras av en anhörig. För det fall att inte heller framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig skall företräda patienten, skall god man utses enligt föräldrabalken. Trots att framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhöriga finns att tillgå, skall i vissa fall god man representera patienten.
Det ankommer på patientens ställföreträdare att ta ställning till om samtycke till en viss åtgärd inom vården skall lämnas samt att även i övrigt företräda patienten i frågor som gäller hälso- och sjukvården.
Som tidigare har nämnts är en outtalad princip inom all hälso- och sjukvård att en beslutsför patient i princip måste samtycka till en åtgärd för att den skall få vidtas. En patient kan emellertid hävda sina intressen även på andra sätt än genom att enbart samtycka till eller avböja en viss föreslagen vård eller behandling. Ibland fordras att patienten själv tar initiativ till eller verkar för en åtgärd inom hälso- och sjukvården. För enkelhets skull talas i fortsättningen dock enbart om samtycke till åtgärder som en samlande beteckning, oavsett om det handlar om att avböja en behandling eller att i andra sammanhang ge uttryck för en viljeyttring inom hälso- och sjukvården.
När ett beslut har fattats om att patienten skall anses sakna beslutskompetens, måste någon ta till vara patientens intressen i nu nämnda avseenden. Detta är en uppgift som bör anförtros en ställföreträdare. Denne bör fungera som en person som inträder i patientens ställe och därmed i princip (men med vissa undantag) utövar patientens rättigheter i frågor som gäller vården. – Att en ställföre-
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
610
trädare har utsetts för patienten skall dock inte frita från den skyldighet att informera patienten själv som gäller enligt såväl HSL som LYHS.
Ställföreträdaren bör vara en fysisk person. Flera personer kan samtidigt fungera som patientens ställföreträdare, varvid det för att giltigt samtycke skall anses föreligga måste råda enighet mellan dem.
I vissa fall kan möjligen frågan om vem som är patientens ställföreträdare framstå som irrelevant, kanske för att en åtgärd redan har vidtagits av den behandlande läkaren i nöd. Huvudregeln bör dock även i akutfall vara att ställföreträdaren identifieras – eller vid behov utses – och kontaktas.
För att hälso- och sjukvårdspersonalen skall kunna veta vem den skall hålla sig till när beslut om patientens beslutsinkompetens tagits och ställföreträdarskapsfrågan aktualiserats, bör en given rangordning finnas bland tänkbara företrädare för patienten. En rangordning underlättar för personalen att relativt snabbt konstatera vem som skall kontaktas.
Utredningen anser att man i detta sammanhang måste blicka bortom de gällande reglerna för ställföreträdarskap. Syftena härmed är flera.
Det är angeläget att försöka välja lösningar som så nära som möjligt ansluter till principen om den enskildes självbestämmande och som utpekar ställföreträdare som den enskilde kan tänkas solidarisera sig med.
Det handlar också om att göra en realistisk bedömning av samhällets möjligheter att med de traditionella legala stödformerna (god man och förvaltare enligt föräldrabalken) sörja för behovet av representantskap för en växande åldrande befolkning.
Som utredningen konstaterat i bl.a. avsnitten B 6.2.7 och 6.2.9 skall en framtidsfullmäktig kunna ges behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter. I avsnitt B 6 om framtidsfullmakter har också begreppet vårdombud lanserats. Ett vårdombud bör, liksom en framtidsfullmäktig, vara en från myndigheterna fristående person som den enskilde själv väljer och utrustar med behörigheter på hälso- och sjukvårdsområdet. Framtidsfullmäktigen och vårdombudet är representanter som redan genom formen för utnämnandet ger uttryck för den viktiga principen om patientens självbestämmanderätt.
En annan ny kategori som bör komma i fråga är de anhöriga, som redan i dag fyller en viktig funktion i den sjukes praktiska vardag och som dessutom kan antas vara särskilt förtrogna med den hjälpbehövandes personlighet, bakgrund och önskemål. I avsnitt B 4.2 har
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
611
anförts att hjälpvilliga anhöriga utan särskilt förordnande skall kunna representera en person som i det enskilda fallet saknar beslutskompetens, i vart fall inom vissa områden. Hälso- och sjukvården är ett sådant område där de anhöriga i allmänhet bör kunna anses väl lämpade att fungera som ställföreträdare med direktgrundad behörighet. Detta måste också anses ligga i linje med tankegångarna bakom de satsningar i olika projekt som på senare år gjorts på att lyfta fram och betona anhörigas roll. Som framgår av redovisningen av nordisk patienträttslagstiftning har anhöriga i merparten av länderna en viktig roll som ställföreträdare. Utredningens kontakter med myndigheter och intresseorganisationer ger ett starkt stöd åt ståndpunkten att de anhöriga bör ges en viktigare legal roll i hälso- och sjukvårdssammanhang. Utan att någon närmare undersökning gjorts hos allmänheten om inställningen till anhöriga som företrädare i hälso- och sjukvårdsangelägenheter har utredningen bibringats uppfattningen att många anhöriga tror sig ha denna roll redan i dag och att de i vart fall inte skulle rygga för att ikläda sig den, om möjligheten gavs. Även från läkarhåll har de anhörigas stora praktiska roll betonats. Det finns inte heller anledning att befara att det stora flertalet patienter skulle motsätta sig att nära anhöriga tillåts representera dem, om de trots sitt sjukdomstillstånd hade förmått meddela sin uppfattning. Redan den naturliga intressegemenskapen mellan nära släktingar måste anses borga för att den enskildes intressen tillgodoses på bästa möjliga sätt i de allra flesta fall där anhöriga tillåts inträda som representanter. Det stora antalet anhöriga som i dag fungerar som gode män och förvaltare i såväl ekonomiska som personliga angelägenheter ger ett visst stöd för detta resonemang. Här kan också hänvisas till närståendes eget behov av delaktighet och inflytande i dylika frågor (se t.ex. God vård i livets slut. En kunskapsöversikt om vård och omsorg om äldre, Socialstyrelsen, 2004, s. 107).
Likväl bör möjligheter också finnas att bereda den enskilde andra former av representantskap än anhörigalternativet. Åtskilliga personer med hjälpbehov har endast mycket liten kontakt med anhörigkretsen, medan andra helt saknar anhöriga och kanske också andra närstående. Därutöver måste beaktas att många inte i förtid kommer att förmå sig att ta ställning till vem som skall representera dem i olika frågor i en ofta avlägsen framtid, även om förutsättningarna för sådana arrangemang förbättras och formaliseras. Sådana personer måste myndigheterna kunna förse med en representant på annat sätt, nämligen i form av en god man. Godmanskapet är ett
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
612
alternativ som den enskilde, liksom med gällande regler, också bör kunna ansöka om själv.
Förstahandsalternativet bör med stöd av ovanstående vara att en person som patienten själv har angett som sin ställföreträdare inträder som representant i egenskap av framtidsfullmäktig/vårdombud, under förutsättning att patienten fortfarande hade beslutsförmåga när utpekandet gjordes. I andra hand bör det bli fråga om anhöriga till patienten enligt en i lagtext angiven ordningsföljd. Om inget av dessa alternativ är möjligt eller lämpligt, bör en god man kunna utses till patientens ställföreträdare med särskilt förordnande att bistå patienten på hälso- och sjukvårdsområdet (se avsnitt B 5.2). En god man bör också ha hand om uppgiften, om han redan vid beslutsinkompetensens inträde fyller denna roll i de specifika avseenden som här är aktuella.
Någon ny form av myndighetsutsedd representant på området, utöver vad samhället kan erbjuda i form av god man, föreslås följaktligen inte. Vad som behövs är inte en företrädare med medicinska expertkunskaper, utan en medmänniska med allmän livserfarenhet men också med insikter i och förståelse för de problem som följer med sjukdom och därmed sammanhängande kriser. Av särskilt värde är förtrogenhet med patienters vård i livets slutskede när detta är aktuellt. Utredningen räknar med att sådana personer skall kunna anlitas inom ramen för överförmyndarnas ”vanliga” rekrytering. Särskilda utbildningsinsatser lär dock behöva göras.
För övrigt kan framhållas att det sannolikt skulle uppstå svårigheter att dra gränsen mellan olika myndighetsutsedda representanters behörighetsområden när det gäller företrädarskapet i personliga angelägenheter, om ett institut med särskilda medicinskt inriktade ställföreträdare skulle tillskapas jämte det befintliga godmanskapsinstitutet.
Anteckning bör, när frågan kan bli aktuell, göras i patientjournalen om vem som är patientens ställföreträdare och skälet till att personen i fråga har denna roll.
Ställföreträdaren bör således enligt den föreslagna lagen företräda patienten i frågor som gäller hälso- och sjukvården. En gränsdragning bör dock göras gentemot åtgärder som visserligen kan sägas ha ett samband med den aktuella hälso- och sjukvården men som inte ingår som led i den egentliga hälso- och sjukvården enligt den definition som tidigare framförts (se avsnitt B 8.12.1). Härigenom utesluts formellt från lagen vissa angelägenheter som annars skulle kunna ligga nära till hands för en ställföreträdare att befatta sig med. Det
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
613
kan t.ex. röra sig om att väcka och föra talan om patientskadeersättning eller skadestånd, att lämna samtycke till behandling av personuppgifter eller att förfoga över sekretessbelagda uppgifter om den enskildes hälsotillstånd (utan att detta har samband med hälso- och sjukvården av patienten). Vidare är inte lagen avsedd att direkt ge ställföreträdaren rätt att lämna samtycke till patientens deltagande i medicinsk eller annan forskning. Tanken är givetvis inte att patienten skall stå utan ställföreträdare i dessa situationer. I betydande utsträckning föreslås också hänvisningar till reglerna i den nu föreslagna lagen. Utredningen återkommer till frågor om ställföreträdarskap för patienten i ovan nämnda frågor i senare avsnitt och i författningskommentaren. – Ställföreträdarens behörighet i frågor om att förfoga över sekretess när det gäller uppgifter som ställföreträdaren har behov av för att fullgöra sitt uppdrag berörs i författningskommentaren till en ny paragraf i sekretesslagen, 14 kap. 4 a §.
Utredningen har som utgångspunkt att föreslå regler om ställföreträdande samtycke som bygger på gällande rätt om när och i vilka former samtycke skall lämnas. Den nya regleringen får emellertid så till vida verkningar för vad som nu tillämpas om samtycke som utrymmet för det s.k. hypotetiska samtycket i vart fall krymper starkt. Kan samtycke inte hämtas från patienten skall ju i första hand ställföreträdaren efterfrågas och ge besked på patientens vägnar. I vissa fall, t.ex. i nödliknande situationer, får läkaren fatta beslut på egen hand. Både för ställföreträdarens och läkarens beslutsfattande föreslås riktlinjer vars förstahandsanvisning är att patientens inställning så som denna skulle ha varit, om patienten hade haft sin beslutsförmåga i behåll, skall läggas till grund för ställningstagandet. Skillnaden mot gällande ordning blir därmed i sak begränsad (se avsnitt B 8.12.11). Den består i huvudsak dels av att tyngdpunkten i beslutanderätten förskjuts till ställföreträdarens förmån, dels av att man inte laborerar med ett fiktivt samtycke från patientens sida som ett rättsligt faktum.
Tanken bakom utredningsförslaget är alltså att ett ställföreträdarskap skall aktualiseras när den enskilde inte själv kan fatta beslut i en vårdfråga. Likväl kan det ibland finnas anledning att redan dessförinnan informera en utpekad eller ”automatisk” ställföreträdare om den roll han eller hon förväntas ikläda sig. Om inte annat, så måste detta ske när beslutsinkompetensen har inträtt, såvida inte ställföreträdaren redan har situationen klar för sig. I informationen till ställföreträdaren bör ingå att redogöra för att det inte skall vara någon skyldighet att inträda såsom framtidsfullmäktig, vårdombud
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
614
eller anhörigställföreträdare utan att t.ex. någon (annan) anhörig kan åta sig uppgiften enligt den givna turordningen. Ofta lär information om vad det innebär att fungera som ställföreträdare kunna tillhandahållas genom ett informationsblad.
Att en ställföreträdare finns att tillgå bör befria vårdgivare och personal från skyldigheten att lämna information till patientens närstående med stöd av 2 b § HSL och 2 kap. 2 § LYHS (se författningskommentaren till dessa lagrum). Å andra sidan kan det faktum att en viss ställföreträdare pekats ut av patienten – eller att en viss anhörig ensam skall anses vara patientens ställföreträdare – inte innebära att den närståendekrets som avses i de nämnda lagrummen skall ignoreras i framtiden. Av betydelse är inte minst att informationsutbyte med närstående kan lägga grunden för den fortsatta vården av eller omsorgen om patienten, t.ex. sedan denne skrivits ut efter en sjukhusvistelse (angående närståendes situation och insatser i samband med en familjemedlems sjukdom, inte minst de närståendes behov av stöd – se bl.a. God vård i livets slut s. 72 ff och 104). Samtidigt kan närstående tänkas bidra med information om den enskildes förmodade vilja i vissa hänseenden, vilket naturligtvis kan komplettera beslutsunderlaget för ställföreträdaren (men också för hälso- och sjukvårdspersonalen). Vårdplanering och andra vårdfrågor av betydelse bör därför, liksom för närvarande, diskuteras med den krets av närstående som faller sig naturlig i det enskilda fallet (jfr God vård i livets slut s. 108), dock med det tillägget att det däri kan finnas en formell beslutsfattare för den beslutsoförmögne.
8.12.5 Framtidsfullmäktige och vårdombud
Förslag: En framtidsfullmäktig med behörighet på hälso- och sjukvårdsområdet kan utses i framtidsfullmakt. I stället för framtidsfullmäktig skall patienten kunna utse ett vårdombud i anslutning till viss vård eller visst boende. Återkallelse av ett förordnande i en framtidsfullmakt skall ske enligt vissa formkrav, medan sådana däremot inte behöver iakttas när ett förordnande av vårdombud skall återkallas. Om flera förordnanden finns, skall hälso- och sjukvårdspersonalen kunna hålla sig till det senast gjorda.
Om en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud avböjer uppdraget, inte kan anträffas eller annars är ur stånd att sköta uppdraget, skall en anmälan göras om behov av god man av den som
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
615
har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten. Detsamma skall gälla om framtidsfullmäktigen eller vårdombudet är uppenbart olämplig eller i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd.
En naturlig utgångspunkt i detta sammanhang är att patienten skall företrädas av den som patienten själv, när han eller hon fortfarande var beslutskompetent, har pekat ut som sin ställföreträdare. Som tidigare nämnts bör en sådan representant kunna anges i en framtidsfullmakt (se avsnitt B 6 angående den föreslagna lagen om framtidsfullmakter), varvid framtidsfullmäktigen sannolikt även på andra områden än hälso- och sjukvårdens har uppgifter som ställföreträdare för patienten. För att en framtidsfullmakt skall ge behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter bör dock krävas att detta är uttryckligen angivet. I den fortsatta framställningen benämns en ställföreträdare med sådan behörighet ”framtidsfullmäktig” (eller ”fullmäktig”).
För framtidsfullmakter i generell mening har i tidigare avsnitt föreslagits att ikraftträdandet skall vara betingat av att fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak skall vara ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser, dvs. att beslutsoförmågan är i det närmaste permanent. I hälso- och sjukvårdssammanhang kan dock behov av ställföreträdarskap härledas även till kortare perioder av oförmåga, t.ex. i samband med att en person förlorar medvetandet eller sövs inför en längre operation. För att fullmaktsförordnandet skall vara ändamålsenligt och för att inte patienten skall riskera att få en annan ställföreträdare än den han själv har ansett bäst lämpad bör därför en framtidsfullmakt som ger behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter kunna träda i kraft även vid tillfällig beslutsoförmåga, dessutom utan att patienten kan anses i huvudsak ur stånd att handha angelägenheterna som anges i framtidsfullmakten. Det framstår som rimligt att just i fråga om representantskap inom hälso- och sjukvård kunna göra ett undantag från framtidsfullmakternas ikraftträdandebestämmelser i övrigt.
Som tidigare nämnts i avsnittet om framtidsfullmakter är upprättandet av en sådan fullmakt förenat med vissa formkrav. Formkraven omfattar även utpekandet av en fullmäktig som får uppgifter på hälso- och sjukvårdsområdet. En företrädare för en patient bör emellertid kunna utses på annat, enklare sätt än genom ett förordnande i en skriftlig framtidsfullmakt. Detta bör kunna ombesörjas genom ett besked, vanligen ett muntligt, i samband med att vård eller behandling av patienten har initierats eller kanske t.o.m. påbörjats.
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
616
Ett sådant förordnande av ”vårdombud” bör ha företräde framför ett tidigare meddelat förordnande i en formenlig framtidsfullmakt med hänsyn till att det får anses vara patientens aktuella ställningstagande rörande vem som skall företräda honom eller henne.
Benämningen vårdombud används alltså i den fortsatta framställningen och reserveras för förordnanden – muntliga eller skriftliga – i samband med att vård eller behandling kan bli aktuell eller har påbörjats.
Frågan om förordnande av vårdombud bör aktualiseras när en patient tas in på eller uppsöker ett sjukhus eller en annan sjukvårdsinrättning. Därutöver bör frågan aktualiseras med en person som bor i särskilt boende eller bostad för särskild service för vilka kommunen enligt 18 § HSL har ett hälso- och sjukvårdsansvar. I praktiken bör innefattas alla sådana inrättningar där hälso- och sjukvård bedrivs, dvs. inom offentlig hälso- och sjukvård, vare sig landstingen eller kommunerna är huvudmän, och inom enskild vård. En förutsättning för att frågan skall behöva tas upp bör dock i normalfallet vara att patienten – om hans tillstånd inte kräver intagning (jfr 5 § HSL) – vistas på inrättningen under en inte obetydlig tid eller återkommer med täta mellanrum. Därav följer att det mer sällan torde bli aktuellt att utse vårdombud vid besök på en vårdcentral. Även i samband med hemsjukvård kan frågan anses berättigad. Patienten bör naturligtvis också på eget initiativ kunna ange vem som skall företräda honom i en situation då en ställföreträdare måste agera under den aktuella vistelsen eller vården.
I syfte att undanröja eventuella tveksamheter om meddelandets innebörd men också om patientens mentala status vid utpekandet bör krav ställas på att meddelandet tas emot eller i vart fall uppfattas av två personer inom hälso- och sjukvårdspersonalen. Detta förfarande skall ses mot bakgrund av att även ett muntligt förordnande enligt vad som ovan sagts kan få företräde framför en tidigare utfärdad framtidsfullmakt, som i sig är omgärdad av relativt långtgående formkrav. Anteckning bör också göras i patientjournalen (se förslag till ändring i patientjournallagen [1985:562]).
Utredningen föreslår även att vårdombud skall kunna ges ytterligare befogenheter, nämligen inom t.ex. socialtjänst och forskning (se avsnitten B 9 och 10). Patienten bör om möjligt informeras även om detta, varvid anteckning naturligtvis bör göras om att patienten uttryckt att han eller hon vill begränsa vårdombudets befogenhet på något sätt.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
617
Frågan till patienten om han har utsett eller önskar utse ett vårdombud bör kunna följa ungefärligen samma rutiner som nu tillämpas i samband med att patienter tillfrågas om vem som skall kontaktas i anledning av en sjukhusvistelse eller vem som skall anses som närmaste anhörig. Huvudregeln bör vara att frågan om möjligt skall ställas till alla som är aktuella för vård eller behandling. I vissa fall kan frågan om eventuellt vårdombud emellertid te sig mindre lämplig eller onödig, t.ex. i öppen vård eller när en patient inställer sig på ett sjukhus för mindre riskabla ingrepp. När patienten uppenbart saknar tillräcklig beslutsförmåga för att kunna ge något besked är en sådan fråga utan mening.
Det får förutsättas att rutinerna kring förordnande av vårdombud blir föremål för utbildningsinsatser. Vikten av att de ”rätta” frågorna ställs bör då inskärpas, så att någon tvekan inte skall behöva uppkomma om innebörden av patientens besked.
Patienten skall givetvis kunna avstå från att uppge ett vårdombud. Detta kan t.ex. motiveras av att patienten föredrar att hans eller hennes anhöriga enligt turordning tar sig an uppgiften. Vidare kan patienten ha insikt om att en viss person som annars vore lämplig som vårdombud inte finns att tillgå under vården eller behandlingen, t.ex. därför att denne befinner sig på okänd ort och därmed inte lär kunna nås av hälso- och sjukvårdspersonalen för det fall behov av ställföreträdarskap uppstår. Om ett vårdombud utpekas, sätts dessutom de närmaste anhörigas alternativa och automatiska ställföreträdarrätt ur spel.
Om patienten har uppgett framtidsfullmäktig eller vårdombud vid flera tillfällen, t.ex. i en inledande framtidsfullmakt och därefter i samband med intagning på vårdinrättning, bör som tidigare nämnts det senaste förordnandet ha företräde. Patienten bör naturligtvis också kunna återkalla ett förordnande, t.ex. i samband med att han vill utse ett nytt vårdombud. Särskilda regler har föreslagits för återkallande av förordnande av framtidsfullmäktig i en framtidsfullmakt (se avsnitt B 6.2.8). Ett återkallande av ett besked om vårdombud som gjorts i samband med viss vård eller behandling bör dock kunna ske på ett enklare sätt. Det naturliga förfarandet bör vara att ett sådant, ofta muntligt besked återkallas genom att förhållandet anmäls till personalen på den enhet som tagit emot förordnandet. Några formkrav för detta bör således inte ställas upp. Det måste dock stå helt klart att förordnandet har återkallats för att personalen skall kunna anse att förordnandet skall vara utan verkan.
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
618
En ställföreträdare som har utpekats i en framtidsfullmakt eller i samband med en aktualiserad vård eller behandling kan av olika anledningar inte alltid inträda i denna position. Det kan tänkas att ställföreträdaren är bortrest, kanske på okänd ort. Det kan även förekomma situationer i vilka denne t.ex. på grund av sjukdom inte är i stånd att sköta uppdraget eller där han av någon anledning väljer att inte inträda i rollen som ställföreträdare. – Ett vårdombud bör, enligt vad utredningen redovisar i avsnitt B 12.4.2, kunna sätta någon annan i sitt ställe endast om det följer av patientens förordnande.
En framtidsfullmäktig eller ett vårdombud kan också anses uppenbart olämplig i denna roll i generell mening (t.ex. när ett vårdombud själv saknar beslutsförmåga, men också när denne nonchalerar patientens inställning om att inte ta emot vård) eller när han utsätter patienten för risker genom att vägra att lämna samtycke till en åtgärd i klar strid med patientens intresse.
Om någon av ovanstående situationer är för handen, bör det ankomma på den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten att vända sig till överförmyndaren för att uppmärksamma denne på behovet av godmanskap för patienten. Inte i någon av dessa situationer bör således ställföreträdarskapet övergå till dem som annars skulle ha stått på tur, dvs. de anhöriga, eftersom patienten själv måste anses ha valt bort dessa genom att utpeka en speciell person som vårdombud. Inget hindrar dock att någon av de anhöriga likväl kommer i fråga för rollen som god man. Den avgörande skillnaden är emellertid att en lämplighetsprövning därvid kommer till stånd, vilket inte hade varit fallet om patienten automatiskt hade försetts med en anhörig som ställföreträdare.
Man kan möjligen överväga att öppna vägen för att låta tvister rörande behandlingsåtgärder mellan å ena sidan hälso- och sjukvården och å andra sidan vårdombudet (eller någon av de andra kategorierna av ställföreträdare) prövas direkt av domstol. Detta skulle kunna anses befogat när ställföreträdaren är av en annan uppfattning än den ansvariga hälso- och sjukvårdspersonalen rörande en aktualiserad åtgärd. Utredningen har emellertid stannat för att inte föreslå en sådan ordning. Regleringen som föreslås i övrigt öppnar nämligen indirekt för en sådan prövning, dock endast inom ramen för handläggningen av ett ärende där överförmyndaren efter anmälan eller ansökan tar initiativ till en rättslig prövning av om patientens ställföreträdare skall utrangeras genom anordnande av godmanskap, alternativt av om en redan förordnad god man skall ersättas av en
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
619
annan (se även avsnitt B 8.12.13 om verksamhetschefens föreslagna talerätt vid domstol). Att hälso- och sjukvårdspersonalen väcker frågan kan grunda sig på att man vill ha till stånd ett byte av ställföreträdare p.g.a. dennes förment oförsvarliga ställningstagande till en konkret behandlingsåtgärd. – I anledning av detta resonemang kan tilläggas att det inte kan bli aktuellt att även låta en ställföreträdare få till stånd en rättslig prövning t.ex. i fråga om avslag på en begäran om en alternativ behandling. Orsaken är helt enkelt att patienten själv inte tillerkänns en sådan rätt.
Det är viktigt att betona att patienten – även om han inte bedöms ha tillräcklig beslutsförmåga för att fatta beslut rörande sin egen vård eller behandling eller ens för att upprätta eller återkalla ett förordnande av framtidsfullmäktig eller vårdombud – alltid kan ansöka om anordnande av godmanskap (se nuvarande 11 kap. 15 § FB, 11 kap. 25 § i utredningsförslaget). Denna rätt har för övrigt även den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar.
8.12.6 Anhöriga
Förslag: Om varken framtidsfullmäktig eller vårdombud skall anses som representant för patienten, företräds patienten av en eller flera anhöriga enligt följande: 1) make eller sambo, 2) barn, 3) barnbarn, 4) föräldrar och 5) syskon.
Anhöriga som avböjer uppdraget eller inte kan anträffas eller är underåriga eller annars är ur stånd att sköta uppdraget skall inte medräknas vid bestämmande av vilka anhöriga som kommer i fråga för representantskap. Patienten skall själv kunna avböja att vissa anhöriga företräder honom. De anhöriga skall eftersökas i rimlig omfattning.
Om anhöriga med gemensam behörighet är oense eller om en anhörig representant anses olämplig, skall anmälan om behov av god man göras av den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten. Detsamma skall gälla om en anhörig i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd.
I avsnitt B 8.12.4 (se också avsnitt B 4.2) har anhöriga lanserats som en kategori av företrädare för beslutsinkompetenta patienter inom hälso- och sjukvården.
Man får räkna med att de flesta inte i förväg har upprättat någon framtidsfullmakt med förordnande av framtidsfullmäktig. Inte heller
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
620
är det alltid självklart att patienten kan eller vill uppge ett vårdombud när det är möjligt. Det kan också förhålla sig på så sätt att en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud har utsetts – och kanske t.o.m. aktiverats i något sammanhang – utan att detta är känt när ställföreträdarfrågan aktualiseras. Om så är fallet, bör ställföreträdarskapet i stället anförtros patientens anhöriga.
Allmänt kan konstateras att anhöriga som får anses stå varandra särskilt nära också har bättre förutsättningar att vid beslutsfattandet förmedla patientens förmodade inställning (se också God vård i livets slut, bl.a. s. 58, 103 och 106). Att anhöriga kan stå den enskilde nära i varierande grad är likväl uppenbart. I en typsituation torde man dock kunna utgå från att makar (registrerade partner) och sambor är den kategori som primärt bör komma i fråga för att företräda en patient. Härvid bör inte några undantag göras med hänvisning till makars resp. sambors närståendegrad i det enskilda fallet genom resonemang kring hur länge ett äktenskap resp. ett samboende har pågått.
Vanligt förekommande torde vara att en patients barn dras in i hälso- och sjukvårdssituationer, inte minst för att förälderns (patientens) beslutsförmåga kan vara nedsatt till följd av åldersbetingade sjukdomar. Barnen bör därmed vara de som i andra hand skall kunna inträda som företrädare för det fall makar eller sambor inte skall ha denna roll. I turordningen bör därför eventuella barnbarn anses vara närmaste anhöriga.
När yngre personer ställs inför vård eller behandling har de i många fall varken en livskamrat eller några vuxna barn som kan företräda dem. För sådana personer ter det sig mest naturligt att låta föräldrarna fungera som ställföreträdare.
Om varken make, sambo, barn, barnbarn eller föräldrar kan inträda som ställföreträdare bör eventuella syskon kunna fungera som representanter för den beslutsinkompetente patienten. Denna kategori är möjligen inte självklar, eftersom syskonkontakten – inte minst bland äldre personer – i vissa fall kan antas vara svag. Likväl räknas syskon till den kategori av ”närmaste släktingar” som är ansökningsberättigad i förmynderskapsärenden (jfr nuvarande 11 kap. 15 § FB och prop. 1987/88:124 s. 175). Som nämnts i tidigare avsnitt räknas syskon dessutom till den närståendekrets som anses berättigad till information när inte denna kan lämnas till patienten själv. Något avgörande skäl för att här utesluta syskonen kan inte anses föreligga.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
621
Sammanfattningsvis bör alltså anhöriga till patienten kunna fördelas enligt fem olika nivåer i en fallande skala: 1) make eller sambo, 2) barn, 3) barnbarn, 4) föräldrar och 5) syskon.
Finns en eller i förekommande fall flera anhöriga att tillgå på en viss nivå, bör övriga anhöriga enligt huvudregeln inte komma i fråga för företrädarskap. Inget hindrar givetvis att de förmedlar synpunkter på de alternativ som uppställs för patienten (se vad som sägs i avsnitt B 8.12.4). Hälso- och sjukvårdspersonalen bör emellertid kunna hålla sig till den eller de personer som skall anses som företrädare när det gäller ställningstaganden i konkreta vård- och behandlingssituationer, eftersom det endast är dessa som är satta att agera i patientens ställe.
Det kan emellertid tänkas att någon person på en viss nivå avböjer uppdraget som ställföreträdare eller inte kan nås. Hälso- och sjukvårdspersonalen måste då betrakta kvarvarande personer enligt turordningen på den angivna nivån som patientens ställföreträdare. Några reserver, t.ex. barn till den som avsäger sig uppdraget eller som för tillfället är bortrest, bör inte kunna ta över rollen av denna anledning, om andra personer finns att tillgå av den kategori som den frånträdande eller saknade tillhört. En anhörig bör inte heller kunna sätta någon annan person i sitt ställe (se avsnitt B 12.4.3, jfr undantaget rörande inbördes fullmakter nedan). Först när samtliga personer på den nivå som är aktuell har fallit ifrån, bör ställföreträdarskapet övergå till nästa nivå.
Personalen bör dessutom kunna bortse från personer som är underåriga samt personer som får anses vara ur stånd att sköta ett uppdrag som ställföreträdare. Vidare kan patienten själv ha uttalat att någon eller några av de anhöriga inte bör komma i fråga, vilket är ett besked som personalen måste hörsamma, om patienten har haft sin beslutsförmåga i behåll när uttalandet gjorts och samma krav som i övrigt uppställts för förordnande av framtidsfullmäktig eller vårdombud har följts.
Är flera personer att betrakta som ställföreträdare bör de företräda patienten gemensamt. Möjlighet bör dock finnas för anhöriga på samma nivå att inbördes komma överens om att endast en av dem skall anses som företrädare. Hälso- och sjukvårdspersonalen kan därefter vända sig till denne person, om samtycke till en viss åtgärd skall inhämtas.
Om likväl flera anhöriga representerar patienten bör det krävas att de är överens i sina ställningstaganden. Några majoritetsbeslut bör således inte komma i fråga. Eftersom enighet bland ställföreträdarna
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
622
fordras för ett giltigt ställningstagande, kan det tänkas uppstå situationer då något besked inte kan lämnas rörande en viss åtgärd. Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården bör då anmäla behov av godmanskap för patienten. Samma anmälningsskyldighet bör gälla, om det kan konstateras att en anhörig som ställföreträdare är olämplig i denna roll. Detta är ett lägre beviskrav för olämplighet än vad som bör gälla för en av patienten utpekad ställföreträdare (dvs. framtidsfullmäktig eller vårdombud), vilket beror på att en anhörig representant enligt den här diskuterade modellen inte särskilt har valts av patienten. Vidare bör givetvis det faktum att den anhörige i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd innebära att personalen bör initiera en prövning av behovet av god man.
8.12.7 God man enligt föräldrabalken
Förslag: Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten skall anmäla till överförmyndaren om patienten inte kan företrädas av framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig.
Om godmanskap är anordnat för patienten och behörigheten omfattar åtgärder inom hälso- och sjukvård, är den gode mannen ensam företrädare för patienten i den mån inte annat följer av beslutet om godmanskap. Har patienten likväl utsett framtidsfullmäktig eller vårdombud, skall förhållandet anmälas till överförmyndaren, om det inte är uppenbart onödigt.
Ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal skall hos överförmyndaren ansöka om entledigande av en god man som är uppenbart olämplig eller som i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd.
I föregående avsnitt har nämnts att den som har hälso- och sjukvårdsansvaret för patienten ibland kan behöva anmäla behovet av god man till överförmyndaren, bl.a. för att de först påtänkta ställföreträdarna anses olämpliga eller är oeniga.
Behov av god man aktualiseras emellertid också – och sannolikt oftast – om patienten, såvitt är känt, varken har pekat ut framtidsfullmäktig eller vårdombud eller har några anhöriga. Även i sådana fall bör den ansvarige inom hälso- och sjukvården anmäla att patienten kan behöva en god man.
Ibland lär beslutsinkompetenta personer redan ha ett godmanskap anordnat för sig när vården eller behandlingen blir aktuell. Detta
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
623
kan vara fallet även med personer som faktiskt har beslutsförmåga. En anmälan om godmansförordnande skall då givetvis inte behöva göras, förutsatt att den redan utnämnda legala ställföreträdaren har ett uppdrag som täcker hälso- och sjukvårdsområdet. (Angående utredningens förslag till ändring av 11 kap. 4 § FB hänvisas till avsnitt B 5.) Den gode mannen bör då anses som patientens ställföreträdare, även om det i det enskilda fallet skulle finnas en framtidsfullmäktig, ett vårdombud eller anhöriga. Parallellt löpande förordnanden kan annars riskera att leda till motstridiga resultat. Hälso- och sjukvårdspersonalen måste av praktiska skäl kunna förlita sig på den företrädare som utsetts av myndigheterna, i vart fall tills vidare.
Om det efter ett godmansförordnande blir känt att patienten dessförinnan har förordnat framtidsfullmäktig eller angett ett vårdombud, bör emellertid respekt visas patientens eget ställningstagande i frågan. Detsamma gäller om patienten gör detta när vården eller behandlingen skall inledas eller t.o.m. har påbörjats. Patienten kan tänkas ha utfärdat en framtidsfullmakt i beslutskompetent tillstånd utan att denna uppmärksammats i ärendet om godmanskap. Patientens nominering av en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud kan också vara ett uttryck för att han inte vill ha just den förordnade gode mannen som sin ställföreträdare, i allt fall inte på hälso- och sjukvårdsområdet. Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården bör i sådant fall åläggas att anmäla förhållandet till överförmyndaren. Detta kan tänkas leda till att framtidsfullmäktigen eller vårdombudet i egenskap av god man ersätter den först förordnade gode mannen, antingen generellt eller på just hälso- och sjukvårdsområdet, eller att godmanskapet hävs. I avvaktan på besked eller beslut i denna fråga är den tidigare förordnade gode mannen alltjämt patientens ställföreträdare. Någon konkurrerande behörighet uppstår således inte i detta fall.
Stundom kan emellertid en sådan anmälningsskyldighet te sig onödig. Så är uppenbarligen fallet, när den gode mannen har förordnats just därför att t.ex. vårdombudet borde bytas ut som ställföreträdare. Även annars bör en anmälan kunna underlåtas. Patientens förordnande av framtidsfullmäktig eller vårdombud kanske avser en person som under alla förhållanden inte skulle kunna inträda som patientens ställföreträdare, t.ex. på grund av vad som är känt om hans personliga förhållanden eller vistelseort eller därför att den aktuella vården eller behandlingen har avslutats.
Även en god man kan behöva ersättas, i första hand om det visar sig att han är uppenbart olämplig som ställföreträdare eller att han i
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
624
klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd. I dylika fall bör läkarens möjligheter att få en personförändring till stånd inte inskränka sig till en anmälningsskyldighet. Om överförmyndaren av någon anledning gör bedömningen att en anmälan inte förtjänar någon prövning, finns kanske inte ens något överklagbart beslut (jfr nuvarande 11 kap. 20 § och 21 § första och andra styckena FB). Även om överförmyndaren fattar beslut i saken, har läkaren inte någon rätt att överklaga detta. Det kan inte uteslutas att läkarens inställning i saken, nämligen att den förordnade gode mannen i praktiken bör bytas ut, kan leda till en annan bedömning vid en domstolsprövning. Den person som har hälso- och sjukvårdsansvaret bör därför ges en självständig rätt och skyldighet att ansöka om entledigande av den gode mannen hos överförmyndaren. Därmed får läkaren också en möjlighet till överprövning vid tingsrätten (20 kap. 6 § FB). Något krav på att läkaren också måste namnge och föreslå en tänkbar ersättare bör inte ställas.
Frågan om ett totalt upphörande av ett godmanskap med bäring på hälso- och sjukvårdsområdet lär ibland aktualiseras under en pågående behandling med hänvisning till att patienten har återfått sin förmåga att själv ta ställning i uppkommande situationer. Det torde emellertid ofta finnas skäl att trots allt låta godmanskapet kvarstå ännu en tid, om inte patienten motsätter sig detta. Flera beslut rörande patientens beslutsförmåga kan behöva tas under ett och samma vård- eller behandlingstillfälle, om patienten senare på nytt mister sin beslutsförmåga.
8.12.8 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att medge tvångsåtgärder, m.m.
Förslag: Ställföreträdaren skall inte ha rätt att för patientens räkning medge åtgärder som är förenade med frihetsberövande eller annat tvång eller som förutsätter att patienten vilseleds att finna sig i dem.
En ställföreträdare på hälso- och sjukvårdens område kan ställas inför beslut av såväl ingripande som rutinartad karaktär. Vissa begränsningar i ställförerädarens behörighet bör dock gälla för några av de mer ingripande åtgärderna som kan aktualiseras under vården eller behandlingen av en patient.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
625
Som framgår av redogörelsen för gällande rätt har alla människor ett skydd enligt regeringsformen mot påtvingade kroppsliga ingrepp och mot frihetsberövande. Undantag härifrån kan bara föreskrivas i lag, och då endast under vissa förutsättningar. Reglerna i brottsbalken om ansvarsfrihet för handlande i nöd är exempel på sådana undantag.
När det gäller vård och behandling av beslutsoförmögna patienter aktualiseras inte sällan olika åtgärder som med stöd av nödregeln mycket väl skulle kunna vidtas utan patientens samtycke. Det rör sig emellertid då om ingrepp i den personliga integriteten av en viss dignitet, där liv och hälsa står på spel. När det gäller mer rutinbetonade eller i övrigt mindre ingripande åtgärder kan nödbestämmelsen inte åberopas.
Som tidigare har anförts ankommer det inte på utredningen att i allo ta ställning till när patientens eget samtycke krävs för att en vård- eller behandlingsåtgärd skall få genomföras. En av utgångspunkterna för arbetet är emellertid att en ställföreträdare inte i alla avseenden kan ges samma oinskränkta rätt att råda över patientens person som patienten själv har. Gränsen för ställföreträdarens behörighet bör rimligen dras vid sådana åtgärder där just frihetsberövanden och andra former av tvång aktualiseras. Behövs sådana åtgärder, krävs alltså ett särskilt lagstöd som med viss precision anger vilka åtgärder det är fråga om och förutsättningarna för att tillämpa dem. Ställföreträdarens samtycke räcker alltså inte. Denna gräns bör dras, även om det skulle kunna göras gällande att en generell lagregel om ställföreträdarens behörighet med avseende på tvångsåtgärder skulle uppfylla regeringsformens krav på lagstöd för rättighetsbegränsning.
Vissa problem är förknippade med att ställföreträdarens inträde på scenen förutsätter att patienten anses sakna egen beslutsförmåga. Detta innebär att patienten inte förstår vad det är som skall ske eller i vart fall inte kan uttrycka någon klar uppfattning rörande åtgärden. För att kunna resonera kring gränserna för ställföreträdarens behörighet måste man därför göra klart för sig vad tvång kan anses vara i detta sammanhang, inte minst för att olika skyddsåtgärder ofta bedöms nödvändiga och tillgrips i vård- och behandlingssituationer. Tvångsbegreppet bör här ges en ”autonom” innebörd och inte utan vidare knytas till terminologin i 2 kap. regeringsformen.
I första hand bör tvång i nu avsedd betydelse kunna definieras som någon form av kroppsligt betvingande eller hot om det.
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
626
Åtgärdens angelägenhet har här en underordnad roll. Det tvångsmässiga draget i handlingen uppstår emellertid redan om patienten på något sätt ger uttryck för att motsätta sig åtgärden, även om detta motstånd inte tar sig fysiska former. Till tvång bör även, åtminstone som en utgångspunkt, räknas olika former av begränsningar av patientens rent fysiska rörelseförmåga. Tvångsutövning kan också föreligga, om någon mot patientens vilja tar sig in i ett bostadsutrymme, oavsett om detta är låst eller inte. Frihetsberövanden kan sägas utgöra ett slags tvång, även om termen kan te sig missvisande när det gäller att t.ex. låsa en bostadsavdelning utan att den inneboende ens känner till det. Med tvång bör likställas s.k. smygmedicinering eller andra åtgärder som syftar till att patienten skall vilseledas att utan protest underkasta sig något.
Gemensamt för ovanstående exempel är alltså att ställföreträdaren inte för den beslutsinkompetente patientens räkning bör kunna sanktionera att patientens motstånd skall betvingas eller att annan, i sig otillåten åtgärd vidtas; detta ligger helt enkelt utanför ställföreträdarens behörighetsområde.
Ett viktigt förtydligande av vad som ovan sagts är att en åtgärd – som inte är ett frihetsberövande eller en begränsning av den rent fysiska rörelseförmågan – inte bör betraktas som en tvångsåtgärd enbart av den anledningen att patienten inte samtycker till den. I stället blir avgörande för bedömningen om patienten avböjer eller på annat sätt bjuder motstånd när åtgärden aktualiseras eller i anslutning till att den skall genomföras. Om så inte är fallet, är enligt utredningens mening ett medgivande från ställföreträdaren tillräckligt för att den skall få genomföras (se dock strax nedan). Somliga åtgärder som bygger på att patienten inte skall känna till förutsättningarna, t.ex. att en dryck som sätts framför patienten i förväg – i vilseledande syfte – är blandad med medicin, saknar patienten dock alltid möjlighet att avböja i den mening som här åsyftas. Ställföreträdaren kan visserligen medge att patienten skall ges medicin men kan aldrig få medverka till att den ges patienten genom att denne vilseleds.
Ståndpunkten i fråga om tvång innebär att ett antagande om att patienten skulle ha motsatt sig en viss åtgärd, om han eller hon hade varit beslutsförmögen, inte är tillräckligt för att i förväg konstatera att åtgärden är en tvångsåtgärd. Ett sådant antagande, som kan ha stöd i mer eller mindre konkreta besked från patienten eller enbart i bedömningar byggda på kännedomen om honom eller henne, utgör emellertid ett starkt skäl för ställföreträdaren (men även för hälso-
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
627
och sjukvårdspersonalen, om denna kan bilda sig en uppfattning i frågan) att avstå från åtgärden.
Patienten kan i vissa fall ha lämnat besked om vården eller behandlingen medan han eller hon ännu var beslutskompetent. Förutsatt att beskedet har hänfört sig till en aktuell och konkret situation kan beskedet fortfarande ha verkan när åtgärden väl skall sättas in (jfr dock avsnitt B 8.6.1 om vad som sagts om föråldrade samtycken). I ett sådant fall berörs dock inte ställföreträdarens beslutanderätt över huvud taget; ställföreträdarens inställning saknar här betydelse.
En åtgärd som endast har till syfte att skydda, aktivera eller annars hjälpa en vårdtagare bör sannolikt i en del situationer anses falla utanför tvångsbegreppet, även om den innebär en viss begränsning av patientens rörelsefrihet. Exempel på detta är att patienten förses med ett s.k. brickbord för att kunna sitta i upprätt ställning eller att en sänggrind monteras på patientens säng för att denne inte skall falla ur. Förutsättningarna för att åtgärden skall få genomföras utan särskilt lagstöd torde vara att patienten inte protesterar mot åtgärden och att den kan avbrytas på patientens uppmaning. Hänsyn måste också tas till eventuella särskilda föreskrifter på området, t.ex. om läkarordination (se avsnitt B 10.3.8). Likväl skall medgivande även i sådana fall inhämtas från patientens ställföreträdare.
Ytterligare resonemang rörande begränsningar i ställföreträdarens behörighet finns som just nämnts i avsnitt B 10.3.8 om ställföreträdarskap i områden rörande den sociala välfärden.
8.12.9 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att motsätta sig livräddande och livsuppehållande behandling
Förslag: Patientens ställföreträdare skall inte ha rätt att motsätta sig direkt livräddande eller livsuppehållande behandling. Undantag härifrån skall kunna göras för rent livsuppehållande behandling när patienten är oåterkalleligt döende, om patienten i en framtidsfullmakt har medgett detta. Vad som har sagts om oåterkalleligt döende patienter skall gälla också sådana patienter som befinner sig i ett permanent medvetslöst tillstånd. Samråd skall om möjligt ske med ställföreträdaren beträffande behandlingen, även om ställföreträdarens behörighet är inskränkt enligt huvudregeln.
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
628
En förutsättning för all vård och behandling är att patienten samtycker till den. Att samtycke skall föreligga under hela den tid patienten underkastar sig vård och behandling följer av att patienten också har rätt att avbryta påbörjade åtgärder.
Eftersom patientens autonomi är bestämmande, får alltså en läkare inte ge en behandling som patienten inte vill ha. Rättigheten att råda över vården och behandlingen föreligger för beslutskompetenta patienter även i fråga om livräddande och livsuppehållande behandling. Om patienten vägrar att låta en livsuppehållande åtgärd fortgå, skall denna följaktligen avbrytas (se Socialstyrelsens allmänna råd 1992:2 s. 18). – Det skall här anmärkas att en patient inte har någon oavvislig rätt att faktiskt erhålla viss vård eller behandling eller att kräva att redan insatt sådan skall fortsätta (se avsnitt B 8.12.12).
Ställningstaganden av denna karaktär intar redan genom sina avgörande konsekvenser en särställning bland dem som en patient kan ställas inför i hälso- och sjukvårdssituationer. Rätten att vägra sådan behandling bör enligt utredningens uppfattning därför inte utan vidare gå över till den som uppträder som patientens ställföreträdare. Hänsyn måste tas till såväl patientens intressen som det tunga ansvar som en ställföreträdare kan behöva axla.
Särskilt när patienten kan förväntas bli rehabiliterad är samtycke till en livsfrämjande åtgärd närmast underförstått i en överväldigande majoritet av alla fall. Omständigheterna kan emellertid i det enskilda fallet vara sådana att patientens tillstånd inte lär förbättras i något avgörande avseende, att patientens liv är fortsatt beroende av sjukvårdande åtgärder för att vitala funktioner skall kunna upprätthållas eller att patienten p.g.a. invaliditet inte kommer att vara i stånd att ta hand om sig själv. Andra exempel på svårbemästrade situationer är de där patienten har försökt begå självmord eller av princip är emot blodtransfusioner. Ställningstaganden i denna typ av frågor kan naturligtvis uppfattas som kontroversiella, för att inte säga stötande i vissa fall. Huvudregeln bör därför vara att en ställföreträdare inte skall ha rätt att motsätta sig sådan behandling som är av direkt och avgörande betydelse för att rädda eller upprätthålla patientens liv.
Under alla förhållanden bör i möjligaste mån samråd ske med ställföreträdaren när hälso- och sjukvårdspersonal ställs inför frågor om livräddande eller livsuppehållande behandling. Ställföreträdaren kan därvid tänkas förorda insättande eller fortsättande av sådan behandling. Man måste emellertid hålla i minnet att det ytterst är den läkare som har det medicinska ansvaret för patientens vård som
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
629
fattar beslutet om att avstå från eller att avsluta en livsuppehållande behandling (Socialstyrelsens allmänna råd 1992:2 s. 17). Framför allt när det gäller rent livsuppehållande behandling kan ställföreträdaren mycket väl tänkas bidra med information om patientens förmodade uppfattning i frågan, vad denne kan ha uttryckt i saken när han eller hon fortfarande var beslutskompetent och andra upplysningar som kan ligga till grund för läkarens beslut huruvida livsuppehållande behandling skall fortsättas eller avslutas eller kanske inte ens påbörjas. Särskilt om ställföreträdaren också är närstående till patienten, kan han antas vara en viktig aktör (se God vård i livets slut s. 100 f).
Ett undantag från den ovan angivna principen bör kunna göras för rent livsuppehållande behandling i en situation då patienten är oåterkalleligt döende eller då patienten befinner sig i ett permanent (kroniskt) medvetslöst tillstånd. Angående innebörden av dessa begrepp hänvisas till avsnitt B 8.12.12.
I de fall då patienten uttryckligen har gett en annan person möjlighet att i de nämnda situationerna ta ställning för hans eller hennes vidkommande, finns starka skäl att respektera patientens vilja. Naturligtvis måste patienten ha sin beslutsförmåga i behåll när han meddelar förordnandet. Vissa formkrav bör också kunna ställas för förordnandet, inte minst för att tvivel om dess giltighet skall kunna undvikas. Slutsatsen blir att ett sådant förordnande bör accepteras, om det har gjorts i en giltig framtidsfullmakt. Ofta torde ett sådant förordnande också ha varit föremål för diskussioner mellan patienten och ställföreträdaren, vilket i viss mån är ägnat att ytterligare legitimera en sådan ställföreträdares roll.
Vad som har sagts ovan innebär självfallet inte att positiva åtgärder, vars syfte är att orsaka en patients död, skulle vara tillåtna, dvs. inte ens om ställföreträdaren har getts behörighet att uttala sig i frågor om behandling som är av direkt och avgörande betydelse för att rädda eller uppehålla en patients liv.
8.12.10 Åtgärder som inte kräver ställföreträdarens samtycke
Förslag: En åtgärd som kan hänföras till löpande omvårdnad eller med hänsyn till omständigheterna kan anses vara mindre ingripande skall kunna vidtas utan samtycke av ställföreträdare. Samtycke skall dock inhämtas, om det finns särskild anledning att anta att denne skulle motsätta sig åtgärden.
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
630
I situationer, då uppskov med en åtgärd skulle medföra risk för patientens liv eller för icke obetydlig skada på hälsan, skall ansvarig personal ha rätt att genomföra åtgärden utan att besked har erhållits från ställföreträdaren. Detta skall även gälla, om patienten för tillfället inte bör företrädas av ställföreträdaren eller helt saknar sådan.
Den praktiska vården och behandlingen av patienter är i många fall inte föremål för ständiga ifrågasättanden av vilka åtgärder som med hänsyn till patientens inställning får eller inte får utföras. En beslutskompetent patient, som uppsökt en vårdinrättning och blivit informerad om tänkbara vårdåtgärder och risker som är förbundna med dessa, visar i viss mån redan genom sin fortsatta närvaro att han eller hon är beredd att underkasta sig adekvat vård. Givetvis är patienten ändå berättigad att vägra samtycke till vissa delmoment, vilka kanske inte ens påverkar vården eller behandlingen i någon nämnvärd utsträckning. Ibland är det dock underförstått att patienten själv tar initiativ till att saken ställs på sin spets.
De åtgärder som man främst torde kunna hålla fram i detta sammanhang är de som endast innefattar löpande omvårdnad av den beslutsinkompetente patienten, dvs. närmast den dagliga omsorg som ombesörjs i anslutning till den egentliga medicinska behandlingen. Hit hör också åtgärder som inte kan räknas som löpande omvårdnad, men som med hänsyn till främst åtgärdernas art och omfattning kan betraktas som mindre ingripande, t.ex. rutinmässiga provtagningar.
För att inte forcera fram ständigt nya ställningstaganden från ställföreträdarens sida, bör denna typ av åtgärder kunna genomföras utan att något samtycke vid varje enskilt tillfälle skall behöva inhämtas från ställföreträdaren.
Det kan emellertid tänkas att patienten skulle ha motsatt sig åtgärden, om han hade haft sin beslutsförmåga i behåll. Detta är något som ställföreträdaren skall låta sig vägledas av, varför det mycket väl kan tänkas att denne skulle motsätta sig åtgärden. Ställföreträdaren bör i sådana fall åtminstone ges möjlighet att avböja eller tillåta åtgärden för patientens räkning. Ställföreträdarens samt hälso- och sjukvårdspersonalens skyldighet att låta sig vägledas av patientens förmodade inställning kommenteras närmare i avsnitt B 8.12.11. – Även när ställföreträdaren av andra skäl kan tänkas motsätta sig åtgärden, bör denna inte kunna inledas utan att ställföreträdaren först har fått en konkret förfrågan.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
631
Av avsnitt B 8.12.8 framgår att en åtgärd som patienten faktiskt motsätter sig inte får genomföras (utom när nödrätt finns) och inte heller bör kunna medges av ställföreträdaren. Det är viktigt att betona att definitionen av en åtgärd som ”mindre ingripande” inte får till följd att denna kan genomföras med tvång.
När det gäller allvarligare ingrepp kan det ibland också finnas ett behov av att låta hälso- och sjukvårdspersonalen agera utan att först invänta ett samtycke från den beslutsinkompetente patientens ställföreträdare, närmare bestämt om ett uppskov med åtgärden skulle medföra risk för patientens liv eller för icke obetydlig skada på dennes hälsa. I sådana situationer bör åtgärden kunna genomföras utan samtycke, om detta inte kan erhållas utan dröjsmål. Särskilt när ställföreträdaren inte kan nås men då det likväl inte framstår som rimligt att ersätta honom med någon annan, mer lättillgänglig ställföreträdare enligt turordningen för ställföreträdarskapet, lär en sådan bestämmelse få betydelse.
Även i dylika situationer kan emellertid viss information erhållas om patientens förmodade inställning. Den ansvarige läkaren bör, som framgår av avsnitt B 8.12.11, ha detta för ögonen när han planerar att genomföra en åtgärd och någon ställföreträdare inte finns att tillgå. Vidare bör om möjligt den ansvariga personalen samråda med närstående innan åtgärden vidtas, i första hand sådana som finns tillgängliga på plats när åtgärden måste vidtas. Det skall här framhållas att den föreslagna rätten att vidta en åtgärd utan ställföreträdares samtycke, i likhet med vad som ovan framhållits beträffande rätten att vidta mindre ingripande åtgärder, varken innebär en legalisering av tvång eller någon rätt att åsidosätta patientens förmodade vilja.
Stundom finns inte någon som kan eller bör fungera som patientens ställföreträdare när en trängd situation uppstår. Hälso- och sjukvårdspersonalen kan tänkas ha anmält behov av god man – t.ex. för att ett vårdombud har ansetts uppenbart olämpligt eller för att patienten saknar såväl vårdombud som anhöriga – eller ansökt om entledigande av den som faktiskt har förordnats som god man. Även i sådana fall bör det naturligtvis finnas en rätt att agera för ansvarig personal.
Enligt gällande lagstiftning är det endast tingsrätten som har behörighet att anordna godmanskap (se nuvarande 11 kap. 4 § FB. 11 kap. 2 § i utredningsförslaget). I brådskande fall lär inte hälso- och sjukvårdspersonal kunna invänta ett sådant beslut, även om möjligheten för domstolen att interimistiskt fatta beslut enligt den
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
632
föreslagna 11 kap. 30 § FB utnyttjas. För att minska betydelsen av detta problem föreslås nu att även överförmyndaren ges behörighet att interimistiskt anordna godmanskap i särskilt brådskande fall. Detta skall också förenas med ett krav på denne att stå till förfogande i viss jourverksamhet (se avsnitt A 6.3). Det kan noteras att överförmyndaren enligt gällande regler interimistiskt kan såväl entlediga en god man som förordna en ny, se 11 kap. 18 § andra stycket och 11 kap. 20 § andra stycket (11 kap. 30 och 32 §§ i förslaget). Ett interimistiskt beslut av överförmyndaren om anordnande av godmanskap skall genast anmälas till rätten, vilket är ägnat att stärka patientens krav på en rättssäker prövning. Konsekvenserna av att ett sådant prövningsförfarande finns att tillgå kan förhoppningsvis bli att behovet av att handla i en nödliknande situation utan samtycke från en ställföreträdare blir begränsat.
8.12.11 Patientens egen vilja
Förslag: Ställföreträdaren skall till grund för sitt ställningstagande i princip lägga patientens inställning så som denna skulle ha varit, om patienten hade haft sin beslutsförmåga i behåll och utövat denna under gynnsamma betingelser. Ställföreträdaren skall ta sin utgångspunkt i eventuella skriftliga vårddirektiv och yttranden i annan form. Ställföreträdaren bör samråda med och ta hänsyn till de synpunkter som patienten ger uttryck för, trots att patienten skall anses sakna beslutsförmåga.
Om ställföreträdaren inte kan bilda sig en uppfattning om patientens förmodade inställning, skall i stället patientens bästa utgöra grund för ställningstagandet.
Även ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal har att iaktta vad som gäller om ställföreträdarens beaktande av patientens viljeyttringar och av patientens bästa, när den överväger åtgärder utan medverkan av ställföreträdare.
Beslutsmodeller
Flera olika beslutsmodeller kan tänkas för ställföreträdande samtycke och annat beslutsfattande inom hälso- och sjukvården. Utredningen har valt att som grund för resonemangen ta avstamp från sådana modeller. Inom ramen för ett forskningsprojekt vid Lunds
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
633
Universitet under rubriken ”Förhandsdirektiv för vård i livets slutskede. Etiska, juridiska och psykologiska aspekter” har fil. kand. Linus Broström och jur. kand. Morten Klemme Nielsen ur aktuell debatt på området lyft fram tre olika beslutsmodeller: förhandsbeskedsprincipen, principen om patientens bästa och principen om hypotetisk vilja. Redovisningen nedan av principerna bygger på deras beskrivningar. (Övervägandena är utredarens egna.) Gemensamt för dem alla är att de i vid mening försöker åstadkomma ett gott resultat för patienten, med exkluderande av sådant som ekonomiska kostnadskalkyler, närståendes intressen och behovet av organ för transplantationsverksamhet.
Förhandsbeskedsprincipen (i anglosaxisk doktrin benämnd the advance directive principle) bygger på att den enskilde själv fattar beslut genom ställningstagande medan han eller hon ännu var beslutskompetent. Ett sådant ställningstagande skall alltså respekteras och bygger på rätt till faktiskt självbestämmande; det skall respekteras just i kraft av att den enskilde fattat detta beslut, samtidigt som denne antas vara den som oftast har bäst kunskap om sina framtida behov och intressen. Förhandsbeskedet skall också kunna återkallas eller revideras. Principen kan sägas knyta an till den numera grundläggande synen på patienter i sjukvården. Den kan också sägas vara en förlängning av den beslutskompetenta patientens rätt att samtycka till eller vägra vård.
Nackdelar med denna modell är att den givetvis endast kan tillämpas när det faktiskt finns något förhandsbesked. Ett sådant besked måste dessutom vara tillgängligt, tydligt och applicerbart på den aktuella situationen. I övrigt måste krav uppställas på att övriga komponenter i patientens självbestämmande är uppfyllda, dvs. att patienten har fått god och relevant information, att patienten har haft tid till eftertanke och att beskedet verkligen avspeglar patientens genuina vilja vid den tidpunkt då det lämnas.
Informationen som en patient kan ha om relevanta medicinska tillstånd, sin framtida upplevelse av dessa samt möjligheterna till behandling kan vara osäker. Vidare kan en patient p.g.a. nya livserfarenheter få ändrade värderingar, varvid förhandsbeskedet kanske inte längre speglar vad som är i hans eller hennes aktuella intresse. En konflikt uppstår då mellan den beslutsinkompetenta patientens aktuella intressen och de intressen som låg till grund för förhandsbeskedet. Ur en filosofisk synvinkel kan det dessutom uppfattas som kontroversiellt att den patient som vårdbeslutet rör kanske inte är samma person som får ta verkningarna av det (såsom är fallet med
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
634
personer med långt gångna demenssjukdomar) – den tidigare friska personens mandat att bestämma över den numera demenssjuka är möjligen inte självklar.
Principen om patientens bästa (the best interest standard), som utövas av ställföreträdare och sjukvårdspersonal, kan men behöver inte ge samma resultat som skulle ha varit fallet, om patienten själv skulle ha kunnat välja. En nödvändig faktor att beakta är vanligen patientens subjektiva livskvalitet, dvs. den nytta som en patient upplever sig ha av en vårdinsats (ofta sett ur ett längre tidsperspektiv). Många hävdar dock att andra faktorer som ger patienten ett bättre liv kan tillkomma, oavsett om dessa samtidigt ökar patientens känsla av välbefinnande eller om patienten själv skulle ha definierat dem som något som är i hans eller hennes intresse. Sociala relationer, värdighet, personlig eller moralisk utveckling samt förverkligande av livsplaner skulle därvid kunna bedömas vara i den enskildes intresse. Hur än patientens bästa närmare skall förstås, innefattar principen att varje fall bör bedömas individuellt.
En begränsning som följer av att beslutsmodellen tillämpas är att patienten kan tänkas ha gett uttryck för en viljeyttring som är i klar strid med ett beslut som bygger på principen om hans eller hennes bästa. Patientens egna önskemål skulle således kunna åsidosättas. En annan svårighet som är förknippad med denna modell består i att faktiskt veta vad som är patientens bästa. I situationer där det finns information om patienten (hans eller hennes liv, värden, intressen) att tillgå måste den faktiska tillämpningen klara av både att samla in detta omfångsrika och disparata material och presentera en strategi för hur helhetsbedömningen skall gå till. Frågan är också vem som är bäst lämpad att göra denna sammanvägning, dvs. vem som bäst klarar av ställföreträdarskapet. Å andra sidan kan det uppstå situationer i vilka någon relevant information om patienten inte finns att tillgå. Detta utesluter tillämpning av beslutsmodeller som tar sin utgångspunkt i förhandsbesked eller antaganden om patientens hypotetiska vilja. Beslut torde därvid endast kunna fattas just med tillämpning av vad som typiskt sett kan antas vara bäst för en patient; detta förutsätter dock i sin tur en samsyn beträffande olika livsvärden.
Den tredje beslutsmodellen kan kallas principen om hypotetisk vilja (the substituted judgement standard). Av denna följer att beslut skall fattas för den beslutsoförmögna patienten i enlighet med vad han eller hon själv skulle ha gjort, om beslutsförmåga hade funnits. Ställföreträdare och sjukvårdspersonal måste därvid veta vilken nivå på patientens hypotetiska beslutskompetens han eller hon skall utgå
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
635
ifrån vid sin bedömning. Man skulle då kunna tänka sig att låta beslutskompetensen vara ”minimal”, dvs. strax över det tröskelvärde vid vilket beslutsförmåga kan anses föreligga, alternativt ”normal” eller ”optimal”. Det sistnämnda innefattar vad patientens ”bästa jag” skulle ha kommit fram till, närmare bestämt utifrån patientens egna djupaste övertygelser och dito värderingar och i övrigt under gynnsamma omständigheter (dvs. med kunskap och kraft för beslutsfattandet och med tid för reflektion). Den kan således inte tillämpas i fall då patienten aldrig har haft beslutsförmåga, t.ex. på grund av grav utvecklingsstörning. Vidare omöjliggörs tillämpningen, om det saknas information som skall ligga till grund för ett hypotetiskt antagande (såsom när ställföreträdaren inte sedan tidigare har kännedom om patienten). Om trots allt all information finns tillgänglig, kan å andra sidan problem uppstå rörande hur informationen skall vägas samman och vem som i så fall är lämpad att göra detta. Skillnaden mellan slutresultatet vid en tillämpning av denna princip och av principen om patientens bästa kan i slutändan te sig marginell.
Överväganden
En utgångspunkt i resonemangen om ställföreträdarens roll och ansvar måste vara att företrädaren, liksom hälso- och sjukvårdspersonalen, skall verka för att vård och behandling i objektiv mening är ägnad att gagna patientens bästa i fråga om liv och hälsa.
En faktor som är av mycket stor betydelse vid olika ställningstaganden är emellertid även vad den beslutsinkompetente patienten själv skulle kunna tänkas ha för uppfattning i olika frågor, om han för egen del hade kunnat ge ett välgrundat besked. I detta sammanhang får eventuella förhandsbesked eller förhandsdirektiv betydelse, antingen som tolkningsdata eller som självständiga bärare av patientens vilja.
I första hand förutsätts naturligtvis att ställföreträdaren själv sitter inne med sådan kunskap. Ställföreträdaren är i många fall utsedd av patienten eller kan åtminstone p.g.a. släktskap antas ha ganska ingående kännedom om denne. Förankringen hos den enskilde tunnas ut, om ställföreträdaren är en god man som inte ingår i närståendekretsen och som kanske har tilldelats uppdraget först när patienten har förlorat sin beslutsförmåga.
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
636
Oavsett om ställföreträdarens kännedom om patienten i det enskilda fallet är stor eller liten, framstår det som rimligt att han eller hon åläggs en skyldighet att försöka bilda sig en uppfattning om vilken inställning patienten skulle ha haft, om denne hade haft kvar sin beslutsförmåga. Detta kan ses som ett uttryck för respekt för den enskildes person på ett sätt som får anses stå i god överensstämmelse med svensk hälso- och sjukvårdslagstiftning (jfr t.ex. 2 a § HSL). Det anförda innebär följaktligen att utredningen förordar principen om den enskildes hypotetiska vilja som beslutsmodell. Ställningstagandet i den aktuella vården eller behandlingen bör ytterst vila på vad som därvid kan anses framgå.
Ett ställningstagande krävs emellertid då till vilken grad av beslutskompetens som patienten skall antas ha vid detta hypotetiska resonemang. En reell faktor är att även beslutskompetenta patienter ofta tvingas ta ställning till vård och behandling vid tidpunkter då de känner tidspress och oro eller då de av olika anledningar är trötta eller omtöcknade. Detta innefattar i sig riskmoment som innebär att förhastade eller annars illa underbyggda ställningstaganden görs. Förhållandet kan gälla även förhandsbesked. Studier visar att patienter i allmänhet riskerar att bli styrda av sin oro, i vart fall när det gäller livsavgörande beslut, vidare att patienter till följd därav ibland endast uppfattar en bråkdel av vad som sagts för att sedan kanske vantolka inhämtad information (jfr Socialstyrelsens rapport Kommunikationen mellan patient och läkare vid svåra beslut. Analys av ett antal fallstudier om förnyad medicinsk bedömning, 2003, s. 21).
Ställföreträdande beslutsfattande ger, enligt utredningens uppfattning, utrymme för en mer idealiserad bild med möjlighet till hänsynstaganden till den enskildes djupare värderingar. Ställföreträdaren bör således i vart fall i princip ta sin utgångspunkt i patientens vilja såsom denna skulle ha gestaltat sig, om patienten under gynnsamma omständigheter hade kunnat fatta sitt beslut (med andra ord med optimal kompetens). Vid ifrågasättanden av ställföreträdarens beslut är denna syn på patienten också lättast att försvara.
Vid en sådan bedömning bör också hänsyn kunna tas till att patienten, om han hade kunnat tillgodogöra sig all aktuell information i frågan, eventuellt skulle ha kunnat ta intryck av den sakkunskap, vägledning och hjälp med att värdera olika alternativ som förmedlas av ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal inför vård och behandling.
Det är tydligt att hänsyn till patientens objektiva bästa ibland kommer i konflikt med kunskap eller föreställningar om patientens egna önskemål, sådana de kan rekonstrueras utifrån ett antagande
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
637
om hur patienten själv skulle ha agerat. För att rollen som representant ”i patientens ställe” inte skall vara illusorisk får den ståndpunkt som ställföreträdaren intar inte framstå som illojal i förhållande till patientens vilja, även om patientens förmodade vilja inte alltid hänvisar ställföreträdaren i riktning mot det mest rationella ställningstagandet i en viss situation. Det är således viktigt att framhålla att det alltjämt är utifrån den enskilde patientens värderingar och förutsättningar som ställföreträdaren skall ta ställning.
Till vägledning för ställföreträdarens antaganden om patientens vilja kan det finnas olika instrument.
I avsnitt B 8.6.1 har s.k. vårddirektiv berörts. Sådana vårddirektiv – i allmänhet avses skriftliga anvisningar – är och bör enligt utredningens mening inte vara bindande för hälso- och sjukvårdspersonalen när det gäller samtyckesfrågor, inte ens om det står utom allt tvivel att patienten var fullt beslutskapabel när vårddirektivet upprättades. En patients inställning kan naturligtvis variera över tiden, utan att det tidigare beskedet har ändrats i formell mening. Som exempel kan här nämnas att en person med hälsan i behåll torde ha svårt att föreställa sig ett liv som funktionshindrad och att bilda sig en uppfattning om vilken livskvalitet han eller hon trots ett handikapp skulle kunna uppnå. Antaganden om framtiden som förmedlas i uttalanden före t.ex. en trafikolycka eller en svår sjukdom har inte alltid giltighet sedan levnadsförhållandena åter stabiliserats.
Det kan med visst fog göras gällande att förhandsbeskedsprincipen är den som står i bäst överensstämmelse med grundsatsen om respekt för patientens autonomi. En allmän prioritet för denna princip torde emellertid, av bl.a. de skäl som nyss angavs, inte ha tillräckligt stöd av en bred opinion. I nyligen genomförd lagstiftning, grundad på ett EG-direktiv, har f.ö. principen om hypotetisk vilja fått genomslag (se 13 b § läkemedelslagen). Det är vidare svårt att föreställa sig att principen om förhandsbesked som överordnad norm kan lagfästas utan preciseringar i skilda hänseenden, främst beträffande formerna för ett relevant förhandsbesked, det eller de områden där sådana besked kan få verkan, tidsaspekten och utrymmet för avvikelser när förutsättningarna för ett besked kan befaras brista. I fall då sådana svårigheter kan bemästras bör förhandsbeskedsprincipen kunna ges hegemoni. Ett sådant fall representeras enligt utredningens mening av vad utredningen vill kalla livsslutsdirektiv, se härom avsnitt B 8.12.12.
Utredningen anser likväl att skriftliga förhandsbesked allmänt sett kan och bör tjäna till vägledning för hur den sedermera besluts-
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
638
inkompetente patienten skulle ha ställt sig till en viss framtida situation. Samma sak gäller för förhandsbesked i andra former, t.ex. yttranden som inte manifesterats i skriftlig form. Trots att vårddirektiv i sig således inte skall anses bindande, bör ett hypotetiskt antagande om patientens vilja ta sin utgångspunkt i sådana muntliga eller skriftliga besked.
Graden av presumtion för att vad som uttryckts i form av skriftliga vårddirektiv eller andra förhandsbesked också speglar patientens förmodade vilja kan givetvis variera. Såväl konkretionen i beskeden som tidsaspekten får stor betydelse. Brister i något avseende bör naturligtvis föranleda att det ges ett större utrymme för ställföreträdaren att avvika från den tidigare viljeyttringen.
Ställföreträdaren kan under alla omständigheter inte undandra sig att samråda med patienten i den utsträckning som detta är möjligt med hänsyn till patientens mentala status. Även om patienten enligt hälso- och sjukvårdsansvariga inte bedöms ha tillräcklig beslutsförmåga för att själv ta ställning i en viss fråga, kan hans eller hennes synpunkter ge avgörande stöd för en viss hållning. Givetvis bör tidigare upprättade vårddirektiv eller andra viljeyttringar som gjorts före beslutsinkompetensens inträde stämmas av med patienten, om detta är genomförbart.
Ställföreträdaren bör sammanfattningsvis utgå från förhandsbesked som lämnats av patienten och i möjligaste mån komplettera informationsunderlaget med vad patienten ger uttryck för inför den aktuella åtgärden. Samverkar den information som på detta sätt erhållits med vad som i övrigt är känt om patienten, t.ex. genom vad som framkommit vid samtal med närstående men också genom vad ställföreträdaren själv kan bidra med, bör givetvis patientens egen förmodade inställning fälla utslaget för hur ställföreträdaren skall ta ställning. Slutsatsen blir att ställföreträdaren måste göra en helhetsbedömning av situationen när han eller hon intar sin ståndpunkt. Ställningstagandet skall följaktligen avspegla patientens förmodade inställning, om patienten hade haft kvar sin beslutsförmåga när ställningstagandet i praktiken aktualiserades, allt under förutsättning att patienten hade kunnat utöva sin beslutsförmåga under gynnsamma omständigheter.
Av naturliga skäl uppstår svårigheter om den samlade kunskapen om patienten och dennes viljeyttringar pekar i olika riktningar. Ett hypotetiskt antagande om hur patienten skulle ha ställt sig, om han trots allt varit beslutskompetent, lär i många fall också färgas av vad
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
639
som i objektiv mening framstår som det bästa alternativet för patienten.
Så är även fallet, om ställföreträdaren inte har någon viljeyttring att utgå från och kanske inte heller har kunnat samråda med patienten. Än svårare att ta ställning blir det när ställföreträdaren mer eller mindre saknar kännedom om patienten.
I sådana fall anser utredningen att ställföreträdaren självständigt bör ta ställning till vad som kan anses vara patientens bästa. Utgångspunkten blir således vad som i objektiv mening får anses vara det bästa beslutet för patienten.
Även läkare och annan personal med ansvar för hälso- och sjukvården bör iaktta vad som nu sagts om den beslutsoförmögne patientens förmodade inställning. Så bör vara fallet när hälso- och sjukvårdspersonalen ställs inför vårdsituationer i vilka en ställföreträdare inte kan medverka, såsom när en anmälan gjorts om behov av godmanskap eller när en viss ställföreträdares inställning inte för tillfället kan inhämtas. Detta faller sig naturligt, eftersom hälso- och sjukvårdspersonal redan enligt gällande regler har bl.a. en skyldighet att så långt som möjligt samråda med patienten inför utformningen och genomförandet av vården (2 kap. 1 § LYHS, jfr 2 a § andra stycket HSL). I vissa fall har sådan personal dessutom en skyldighet att agera utan stöd av någon ställföreträdare, företrädesvis i nödsituationer och i situationer som (i övrigt) rör livräddande eller livsuppehållande behandling.
Vad som sagts ovan om hälso- och sjukvårdspersonals skyldighet att iaktta vad som kan antas om patientens förmodade inställning respektive vad som i objektiv mening är patientens bästa innebär inte att ansvarig personal i alla andra fall än de nu nämnda kan hålla sig okunnig om huruvida patientens förmodade inställning tillvaratas. Är det bekant att en ställföreträdare exempelvis intar en ståndpunkt som står i klar strid med vad patienten själv har uttryckt, kan det finnas behov av att agera för att ställföreträdaren byts ut.
I bl.a. Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin (2 kap., artikel 6) föreskrivs att åtgärder på beslutsoförmögna vuxna patienter endast får utföras för patientens direkta förmån (eller nytta). Samtidigt medges att nationell lagstiftning uppställer undantag från principen. I första hand åsyftas forskning och ingrepp för att ta biologiskt material för transplantationsändamål som berör en sådan person. Artikeln behandlar inte frågan om när man kan avstå från en åtgärd. Att en ställföreträdare med iakttagande av patientens önskemål avböjer en obestridligt nyttig åtgärd åsido-
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
640
sätter således inte det skydd som beslutsinkompetenta vuxna åtnjuter enligt konventionen. (Jfr även princip 22 i den tidigare nämnda Europarådsrekommendationen.)
8.12.12 Livsslutsdirektiv
Förslag: Om patienten i ett livsslutsdirektiv har förklarat att han eller hon inte önskar rent livsuppehållande behandling i en situation då patienten är oåterkalleligen döende eller befinner sig i ett permanent medvetslöst tillstånd, skall förklaringen följas. Förklaringen skall inte anses bindande, om patienten vid tidpunkten ger uttryck för en annan uppfattning eller om det är uppenbart att patienten utgått från en förutsättning som inte förelåg eller som ändrats.
Regler om upprättande och återkallelse av livsslutsdirektiv bör i princip överensstämma med ärvdabalkens regler om testamenten.
I föregående avsnitt har redogjorts för betydelsen av patientens förmodade vilja och att vägledning för vad denna går ut på kan sökas i vårddirektiv. Utgångspunkterna som gäller även för detta avsnitt är att hälso- och sjukvårdspersonalen måste fästa stor vikt vid vad som kan konstateras rörande patientens vilja.
Ställningstaganden kring åtgärder som rör patientens möjligheter till ett förlängt liv intar i många avseenden en särställning i dessa sammanhang. Frågan har något berörts även i avsnittet om begränsningar i ställföreträdarens behörighet att motsätta sig livräddande och livsuppehållande behandling (avsnitt B 8.12.9) och i närmast föregående avsnitt (B 8.12.11).
Det är utredningens uppfattning att personer som vid tillfället saknar beslutsförmåga skall få gehör för tidigare uttryckta önskemål när det gäller frågor om vård i livets slutskede. Utredningen anser att en sådan ordning bör ges stadga genom lagstiftning. Härigenom kan man gå till mötes ett sannolikt starkt önskemål hos många människor om ett någorlunda fast besked om respekt för den egna viljan med avseende på det yttersta av livet.
Ett av de vägande argumenten mot att ge livstestamenten bindande verkan har bl.a. i riksdagen uppgetts vara att det finns risk för att patienten skulle ha gett uttryck för en annan uppfattning, om han eller hon verkligen hade ställts inför den aktuella behandlingssituationen (se hänvisningar i avsnitt B 8.6.2). Invändningen bör tas på
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
641
allvar. Enligt utredningen finns det trots allt skäl att ge ett utrymme – men ett snävt utrymme – inom vilket patientens tidigare uttryckta och verifierade önskemål skall tillerkännas bindande verkan, om än inte absolut bindande.
En förutsättning för att en ordning som den ovan skisserade skall kunna accepteras är nämligen att risken elimineras eller i vart fall minimeras för att tidigare uttalade eller i övrigt kända önskemål inte längre står i överensstämmelse med vad patienten skulle ha ansett, om han – när åtgärden blev aktuell – hade haft beslutsförmåga.
En väg för att försäkra sig om att önskemålen från första början varit väl övervägda men också att de tillkommit under korrekta omständigheter, är att för ändamålet anvisa ett särskilt förfarande, omgärdat av vissa formföreskrifter. Utredningen, som konstaterar att det oreglerade begreppet ”livstestamente” möjligen är en missvisande beteckning, anser att viljeyttringen bör ske i form av livsslutsdirektiv.
Livsslutsdirektiv kan sägas vara en variant av de tidigare nämnda vårddirektiven och bör följaktligen endast ha någon betydelse, om inte patienten själv är i ett sådant tillstånd att han kan ta ställning till sin behandling. Till skillnad från ett ”vanligt” vårddirektiv bör ett livsslutsdirektiv vara ett formbundet dokument. De höga krav som måste ställas på dess giltighet föranleder att det bör upprättas skriftligt med vittnen. Ärvdabalkens regler om proceduren vid upprättande av testamente bör här kunna tillämpas genom hänvisningar i den föreslagna lagen. Detta innebär i huvudsak följande.
Ett livsslutsdirektiv bör upprättas skriftligen med två vittnen. Dessa skall vara närvarande samtidigt när den enskilde skriver under handlingen eller kännas vid sin underskrift på denna. Vittnena skall bestyrka handlingen med sina underskrifter i vetskap om att det är ett livsslutsdirektiv som de undertecknar. Lämpligen gör vittnena en anteckning om sitt yrke och hemvist, tidpunkt för bevittnandet och övriga omständigheter som är av betydelse för livsslutsdirektivets giltighet, företrädesvis om den berörda personens mentala status men kanske även om dennes hälsotillstånd i övrigt. Personer som är under 15 år eller som p.g.a. psykisk störning saknar insikt om betydelsen av vittnesbekräftelsen får inte vara vittnen, inte heller den berörda personens make eller syskon eller någon som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag till den berörda personen (jfr 10 kap. 1 §, 2 § första stycket och 4 § första stycket ärvdabalken, jfr även vad som sägs om framtidsfullmakters upprättande i avsnitt B 6.2.1). Av det sagda följer naturligtvis att patienten måste ha beslutsförmåga när han upprättar livsslutsdirektivet. Detta är
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
642
också delvis motivet till att några möjligheter att upprätta en motsvarighet till s.k. nödtestamenten inte bör eller ens behöver införas – en person med bibehållen beslutsförmåga kan givetvis själv uttala sig om sin inställning till en nära förestående och konkret behandling med bindande verkan (jfr 10 kap. 3 § ärvdabalken).
Samma ordning som gäller i fråga om återkallelse av testamenten bör gälla även för livsslutsdirektiv (se 10 kap. 5 § ärvdabalken). Detta innebär i praktiken att ett livsslutsdirektiv förlorar sin verkan, om den enskilde låter förstöra eller otvetydigt ger till känna att förordnandet inte längre är uttryck för hans eller hennes vilja, förutsatt att den enskilde inte gör detta under påverkan av en psykisk störning.
I ett livsslutsdirektiv bör patienten kunna förklara att rent livsuppehållande behandling inte önskas i en situation då han eller hon är oåterkalleligt döende. I likhet med vad som angetts i avsnitt B 8.12.9 bör ett livsslutsdirektiv även kunna ta sikte på situationer i vilka patienten befinner sig i ett permanent medvetslöst (vegetativt) tillstånd i vilket hans eller hennes liv är beroende av rent livsuppehållande behandling. Detta torde svara mot många människors önskemål om att inte till varje pris hållas vid liv när utsikterna att återfå mental kapacitet bedömts som uttömda. Genom de angivna rekvisiten blir tillämpningsområdet för den föreslagna regeln om en långtgående bundenhet vid livsslutsdirektivet så snävt att farhågorna för att patienten inte skulle ha velat stå fast vid sitt besked förefaller små. I själva verket torde med nuvarande praxis läkaren i många av fallen vara berättigad att även utan stöd i ett livsslutsdirektiv underlåta att sätta in eller avbryta livsuppehållande behandling (se nedan).
Med rent livsuppehållande behandling skall i detta sammanhang förstås att den sjukvårdande åtgärden enbart syftar till att upprätthålla vitala funktioner hos den sjuke men inte till att åstadkomma bot eller bestående bättring av ett sjukdomstillstånd eller lindring i detta (jfr den danska definitionen av livsförlängande behandling i 3 kap. 17 § tredje stycket loven om patienters retsstilling, se även avsnitt B 8.12.12).
Det ter sig svårt att ge någon exakt definition av vad som skall förstås med att en patient är ”oåterkalleligt döende”. Av intresse är här motsvarande begrepp i 3 kap. 17 § andra stycket 1 p i den danska loven om patienters retsstilling. I en skriftlig vägledning till denna lag anges att det inte är möjligt att generellt definiera i vilka situationer och inom vilka tidsramar en patient är oåterkalleligt (”uafvendeligt”) döende. I relation till innehållet i ett livstestamente är, enligt Sundhetsstyrelsens uppfattning, en patient oåterkalleligt döende när
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
643
döden med stor sannolikhet förväntas inträda inom dagar eller veckor trots användning av de – utifrån den tillgängliga kunskapen om grundsjukdomen och dess eventuella följder – föreliggande behandlingsmöjligheterna (Sundhetsstyrelsens Vejledning nr. 158 af 14. september 1998, se även Det Etiske Råds skrift Behandling af døende. De svære beslutninger, s. 53). Under definitionen faller inte utan vidare patienter i ett permanent vegetativt tillstånd (Behandling af døende s. 22).
En självklar komponent i ett sådant begrepp bör för svenska förhållanden i vart fall vara att åtgärder för bot eller bestående bättring av sjukdomstillståndet är utsiktslösa. Begreppet ställer i det enskilda fallet också krav på en prognos om hur lång tid patienten kan tänkas överleva, även om livsuppehållande behandling sätts in eller tillåts fortsätta. Prognosen bör tyda på att patientens liv under alla förhållanden endast kan fortgå en kort tid. Att det under den återstående levnadstiden endast kan förväntas minimala livsyttringar kan vara ett tillkommande faktum i bedömningsunderlaget.
Med situationer då patienten är oåterkalleligen döende bör alltså likställas sådana då patienten befinner sig i ett permanent vegetativt tillstånd, dvs. då patienten är gravt hjärnskadad och saknar mental kapacitet och förmåga att kommunicera med omgivningen. Medvetslösheten har m.a.o. diagnosticerats som irreversibel (se Socialstyrelsens allmänna råd 1992:2 s. 20). En patient med denna diagnos kan ligga medvetslös under många år, med spontan andning men beroende av vätske- och näringstillförsel. Då förbättring är utesluten framstår livsförlängande åtgärder inte som meningsfulla (se Prioriteringsutredningens slutbetänkande ”Vårdens svåra val” [SOU 1995:5] s. 140). Som framgår av det sagda bör konstgjord vätske- och näringstillförsel anses vara former av behandling. Höga krav bör enligt utredningens uppfattning ställas på diagnosens tillförlitlighet.
Naturligtvis skall som bakgrund till de ovanstående resonemangen läggas den för svensk sjukvård grundläggande regeln att ingrepp eller åtgärder, vars enda syfte är att orsaka en patients död, aldrig är tillåtna. Något sådant får inte ens förekomma, om åtgärden skulle stå i överensstämmelse med patientens uttryckliga vilja.
Om patienten i ett i övrigt giltigt livsslutsdirektiv har framställt önskemål om att han inte önskar livsuppehållande behandling när han är oåterkalleligt döende eller befinner sig i ett kroniskt medvetslöst tillstånd, bör ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal ha en skyldighet prima facie att följa önskemålet. Dokumentet bör således presumeras vara ett uttryck för vad patientens inställning en gång har
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
644
varit och alltjämt är när situationen uppstår. Detta ger livsslutsdirektiven en större tyngd än de tidigare nämnda, övriga vårddirektiven, som endast skall beaktas av ställföreträdare och hälso- och sjukvårdspersonal och vars legitimitet kan ifrågasättas till följd av en rad omständigheter.
Presumtionen om att livsslutsdirektivet skall följas bör emellertid kunna brytas under vissa, snäva förutsättningar.
Redan det faktum att en (blivande) patient kan återkalla ett livsslutsdirektiv avvärjer till stor del farhågor för att en patient skall behandlas på ett sätt som står i strid med patientens förmodade vilja. Som tidigare nämnts förutsätts emellertid att patienten bedöms sakna beslutsförmåga för att livsslutsdirektivet över huvud taget skall aktualiseras. Trots att en patient bedöms sakna förmåga att fatta beslut, måste alltid information fortlöpande lämnas till honom i den mån detta är möjligt. Även en eventuell ställföreträdare bör ha anledning att i största möjliga utsträckning samråda med patienten i olika frågor. Om en patient därvid, eller i andra sammanhang, ger uttryck för en annan uppfattning rörande den livsuppehållande behandlingen, vore det stötande om patientens tidigare uttryckta önskemål skulle behöva följas av den ansvarige läkaren. Hälso- och sjukvårdspersonalen bör i en sådan situation inte vara tvungen att följa patientens besked i livsslutsdirektivet.
Livsslutsdirektivets bindande verkan bör också anses bruten, om det är uppenbart att patienten vid sitt ställningstagande har utgått från en förutsättning som inte förelegat eller som ändrats. Här gäller således att patienten mer eller mindre har styrts att upprätta livsslutsdirektivet med den felaktiga förutsättningen i åtanke. Detta kan vara fallet, om patienten upprättat livsslutsdirektivet under inflytande av uppfattningen att den sista tiden skulle medföra särskilt svåra smärtor och detta inte stämmer överens med verkligheten. Även livsslutsdirektiv som varit betingade av förväntningar om patientens sociala situation skulle kunna tänkas förlora sin giltighet, om förhållandena ändrats.
Patienten torde, som redan framgått, i och för sig inte ha någon absolut rätt att erhålla livsuppehållande behandling sedan han eller hon har förmått häva verkningarna av ett livsslutsdirektiv. Den ansvarige läkaren kanske gör bedömningen att behandlingen, även om patienten vill ha denna, är verkningslös eller orimlig, varvid det inte heller lär finnas någon skyldighet att ge behandlingen. Att ge livsuppehållande behandling åt en patient som faktiskt ses som oåterkalleligt döende torde i praktiken sällan betraktas som meningsfullt
SOU 2004:112 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m.
645
(jfr Socialstyrelsens allmänna råd 1992:2 s. 18, där det dock också sägs att det någon gång kan vara berättigat att respektera patientens vilja och ge den behandling som patienten önskar, om detta är praktiskt och medicinsk-tekniskt möjligt och inte är förenat med allvarliga biverkningar).
Livsslutsdirektiven bör sammanfattningsvis inte ges någon absolut bindande verkan. Trots att ett upprättat livsslutsdirektiv inte i det enskilda fallet binder hälso- och sjukvårdspersonal, t.ex. därför att något formfel konstaterats, kan emellertid direktivet ha verkan i enlighet med vad som i föregående avsnitt angetts om beaktande av patientens vilja. Livsslutsdirektivet kan nämligen betraktas också som ett ”vanligt” vårddirektiv. Önskemålen som sådana kan därför mycket väl fortfarande ha den karaktären att de skall bilda utgångspunkt för övervägandena av en eventuellt behörig ställföreträdare och av hälso- och sjukvårdspersonal. Annorlunda förhåller det sig naturligtvis, om livsslutsdirektivet har frånkänts sin bindande verkan eftersom patientens förmodade vilja i själva verket är en annan än den som livsslutsdirektivet ger uttryck för.
Det skulle kunna övervägas att även öppna möjligheter för att blivande patienter skulle kunna låta registrera sina livsslutsdirektiv. Detta är, som tidigare nämnts, en möjlighet i Danmark. Utredningen har emellertid i avsnitt B 6.2.3 redogjort för varför det föreslagna institutet med framtidsfullmakter inte bör innehålla något krav på eller ens möjlighet till registrering av sådana förordnanden. Samma synpunkter som redovisats där gör sig i huvudsak gällande även i överväganden kring registrering av livsslutsdirektiv. Framför allt får det förutsättas att patienten själv, dennes närstående eller en eventuell ställföreträdare sörjer för att hälso- och sjukvårdspersonalen uppmärksammas på att det finns ett sådant direktiv, precis på samma sätt som lär bli fallet när det gäller skriftliga vårddirektiv. Alla former av direktiv, såväl livsslutsdirektiv som skriftliga vårddirektiv i övrigt, bör för övrigt tillföras patientens journal.
Det skall avslutningsvis anmärkas att en del patienter kan tänkas föredra att de företräds av ställföreträdare med uttryckligt angiven behörighet att motsätta sig livsuppehållande behandling i stället för att själva i förväg föranstalta om vissa önskemål. En sådan ställföreträdare kan, som tidigare berörts, utses i en framtidsfullmakt. Inget hindrar att en patient kombinerar ett livsslutsdirektiv med ett förordnande av fullmäktig med denna särskilda befogenhet, kanske t.o.m. i samma dokument. Här kan särskilt framhållas att formkraven för livsslutsdirektiv och framtidsfullmakter sammanfaller.
Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. SOU 2004:112
646
8.12.13 Talerätt vid domstol
Förslag: Verksamhetschefen inom hälso- och sjukvården skall ha rätt att ansöka hos tingsrätten om anordnande av godmanskap för en patient när patienten inte kan eller bör företrädas av framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig.
Som nämnts i tidigare avsnitt bör ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal i vissa fall vända sig till överförmyndaren, i första hand när en framtidsfullmäktig, ett vårdombud eller en anhörig inte kan eller bör företräda patienten. Detta bör ske genom att en anmälan görs om behov av godmanskap för patienten.
En anmälan kan inte likställas med en formlig ansökan, som i sig alltid leder till att ett överklagbart beslut fattas. Det kan inte uteslutas att en anmälan i vissa fall inte leder till att överförmyndaren själv ansöker om att godmanskap skall anordnas för patienten (i enlighet med sin ansökningsrätt enligt den föreslagna 11 kap. 25 § första stycket FB), vilket kan ha förutsatts av hälso- och sjukvårdspersonalen. Överförmyndarens ställningstagande kan ha sin grund i att han inte delar uppfattningen att patienten är i behov av god man, alternativt att han först vill undersöka, om patienten har behov av godmanskap i andra angelägenheter än den som nu berörts. Överförmyndaren kan också tänkas avstå från att utnyttja den rätt som han enligt utredningsförslaget bör få att intermistiskt anordna godmanskap enligt 11 kap. 2 § och 11 kap. 30 § FB.
Som en säkerhetsgaranti bör därför verksamhetschefen, dvs. den som enligt 29 § HSL skall svara för verksamheten inom hälso- och sjukvården, ges en rätt att gå förbi överförmyndaren. Detta bör ske genom att verksamhetschefen ges en direkt talerätt i domstol.
Detta ligger i linje med vad som föreslagits, om hälso- och sjukvårdspersonal anser att en god man är uppenbart olämplig som ställföreträdare eller att han i klar strid med patientens intressen vägrar samtycke till en aktualiserad åtgärd. För sådana fall har förordats att hälso- och sjukvårdspersonalen skall ha rätt att göra en ansökan hos överförmyndaren om entledigande, vilken denne av naturliga skäl inte kan underlåta att fatta beslut om.
647
9 Ställföreträdare beträffande forskning på person
9.1 Förslagets avgränsning
Förslag: En lagstiftning skall ta sikte på vuxna beslutsoförmögna personers medverkan vid forskning, när samtycke från forskningspersonen krävs enligt gällande lagstiftning, särskilt frågan om det ställföreträdande samtycket.
I första hand berörs lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m., lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor och läkemedelslagen (1992:859).
Forskning, ordet här använt i vidsträckt mening, kan bedrivas inom stora och skilda områden. Rättsliga problem av intresse för utredningsuppdraget aktualiseras när forskningen berör enskilda människors personliga sfär. Mest påtagligt är det när forskning skall ske på en person genom fysiska ingrepp eller genom fysisk eller psykisk påverkan. Även annan forskning kan inkräkta på den personliga integriteten, t.ex. genom att behandling sker av uppgifter om enskilda individer eller av material från människokroppen. Detta gäller medicinsk forskning, men även andra forskningsområden berörs, t.ex. övriga s.k. livsvetenskaper och samhällsvetenskaper.
För utredningen uppkommer frågan hur man hanterar relationen mellan forskningen och de enskilda när dessa saknar beslutsförmåga, främst spörsmålet om vem som kan företräda dessa personer. I de lagstiftningsärenden som anges strax nedan har konstaterats att svensk rätt saknar klara regler om vem som är behörig att agera för vuxna beslutsoförmögna personers räkning och att detta är en brist som man förutsätter kommer att avhjälpas genom förslag från utredningens sida. I avvaktan på detta har i två av dessa lagar införts provisoriska regleringar i företrädarfrågan.
Utredningen tycker sig ha förstått att det finns önskemål om en mer allmän reglering av vad som skall gälla om skyddet av beslutssvaga
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
648
personer inom forskning som avser människor. Önskemålet torde vara kopplat till idén om en särskild lag i ämnet, gemensam för all forskning. Utredningen ställer sig emellertid avvisande till att utarbeta ett sådant förslag. Om detta kan närmare sägas följande.
Som antytts har det nyligen tillkommit lagstiftning som ställer upp regler till skydd för enskilda – vare sig de har beslutsförmåga eller ej – inom forskningen och närliggande verksamheter. Det gäller lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m., lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor och de ändringar och tillägg som genom lagen 2004:197 har införts i läkemedelslagen (1992:859) i syfte att genomföra EG:s direktiv 2001/20/EG av den 4 april 2001 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämpning av god klinisk sed vid kliniska prövningar av humanläkemedel. Även annan lagstiftning innehåller skyddsregler som har relevans för integritetsskyddet i samband med forskning. Främst av intresse är sekretesslagen (1980:100), personuppgiftslagen (1998:204) och lagen (1995:831) om transplantation m.m. Genomgående för denna reglering är metoden att ställa upp långtgående krav på samtycke från de berörda enskilda till respektive åtgärder, alltså, för att ta några typiska exempel, till bevarande av vävnadsprover i en biobank, till ingrepp på människokroppen för forskning och till klinisk prövning på en patient av ett nytt läkemedel.
Den angivna lagstiftningen är emellertid inte heltäckande. Såvitt gäller medicinsk forskning faller utanför kravet på etikprövning och med denna förknippade samtyckeskrav forskningsprojekt som enbart består av enkäter eller intervjuer. Humanistisk forskning som innebär dolda observationer av forskningspersoner är ett annat fall som inte sorterar under etikprövningslagen. (Se prop. 2002/03:50 s. 108 och 110.) Sådana forskningsinslag kan genomföras utan att samtycken särskilt skall lämnas, så länge de inte kommer i konflikt med allmänna straffrättsliga regler till skydd för enskilda. F.ö. kan noteras att personuppgiftslagens bestämmelser om behandling av personuppgifter lätt nog blir tillämpliga även i de nämnda situationerna.
Det får anses ligga utanför denna utrednings mandat att undersöka behovet av ytterligare speciella regler i lag om samtycke från enskilda med anknytning till forskningen, vare sig regleringen skulle gälla enskilda i allmänhet eller vissa svaga grupper. Utredningen ser alltså som sin uppgift att lösa problemen med beslutsinkompetenta enskildas medverkan vid forskning m.m., när samtycke från forsk-
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
649
ningspersonen (motsvarande) krävs enligt gällande lagstiftning, särskilt frågan om det ställföreträdande samtycket. Det gäller först och främst de tre senast beslutade, på forskningsverksamheten särskilt inriktade lagarna, men också annan lagstiftning vars regler forskningen mera frekvent kommer i beröring med. Frågorna om företrädare för underåriga lämnas här som annars utanför. Reglerna bör helst utformas så att de kan kopplas också till eventuellt i framtiden införda regler om samtycken på nya områden. I väntan på sådana nya samtyckesregler kan givetvis vid den etiska prövningen av forskningsprojekt beaktas att barn eller vuxna med nedsatt beslutsförmåga kan komma att medverka, utanför sektorn för lagreglerade samtyckesvillkor.
Här skall nu först lämnas kortfattade redogörelser för de aktuella samtyckesreglerna i gällande svensk lagstiftning och i den biomedicinska rättighetskonventionen.
9.2 Samtycke vid forskning m.m. enligt gällande svensk rätt samt enligt den biomedicinska konventionen
9.2.1 Biobanker
Lagen om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. trädde i kraft den 1 januari 2003 (prop. 2001/02:44, bet. 2001/02:SoU9, rskr. 2001/02:254, SFS 2002:297).
Lagen gäller för de biobanker som består av vävnadsprover som tagits och samlats in för ett visst ändamål från patienter eller annan provgivare inom hälso- och sjukvården. Med biobank avses en samling biologiskt material från människa som ordnas och bevaras tills vidare eller för en bestämd tid.
Prover som rutinmässigt tas i vården för enskilda patienters vård och behandling och som inte bevaras under en längre tid än cirka två månader omfattas inte av lagens bestämmelser. En förutsättning för att materialet skall omfattas av definitionen är att materialets ursprung kan spåras till en viss individ (1 kap. 2 §).
Endast biobanker som inrättas av vårdgivare, såväl offentligt som enskilt verksamma, omfattas av lagens bestämmelser. Lagen gäller också när prover från biobanker i hälso- och sjukvården av vårdgivaren ställs till förfogande för något annat ändamål än det ursprungligen fastlagda och förvaras i en nybildad biobank. En sådan nybildad
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
650
biobank kan finnas vid en enhet för forskning vid en offentlig forskningsinstitution, hos ett läkemedelsbolag eller hos en annan juridisk person med motsvarande verksamhet.
De personuppgifter om provgivarna som finns i register eller i annan form i anslutning till en biobank utgör inte en del av biobanken. Dessa uppgifter omfattas dock bl.a. av bestämmelserna i personuppgiftslagen (1998:204).
För att garantera allmänhetens insyn, skyddet för den enskilda människans integritet och kvaliteten för användarna av materialet finns en statlig tillsyn och registrering av biobankerna i hälso- och sjukvården. Socialstyrelsen har uppgiften att se till att lagen efterlevs och att ett register förs över vissa grundläggande uppgifter om biobankerna (2 kap. 6 § och 6 kap. 3 §).
Lagen är subsidiär i förhållande till författningar som innehåller bestämmelser om prover som tas och samlas in bl.a. enligt smittskyddslagen (2004:168) och för kliniska prövningar av läkemedel enligt läkemedelslagen (1992:859). Detsamma gäller när prover tas och samlas in för transplantation eller annat ändamål enligt lagen (1995:381) om transplantation m.m. (jfr 1 kap. 4 §).
Är avsikten att en biobank skall användas för ändamål som avser forskning eller klinisk prövning skall bl.a. prövning och godkännande ske av en etikprövningsnämnd (2 kap. 3 §).
Regler om samtycke och information finns i 3 kap. En provgivare skall informeras om avsikten och om det eller de ändamål för vilka biobanken får användas och därefter ges möjlighet att lämna sitt samtycke innan prover får samlas in och bevaras i en biobank (3 kap. 1 §). Samtycke skall också inhämtas för användning av prover för andra ändamål än det ursprungliga (3 kap. 5 §). För att vävnadsprover skall få tas från en underårig krävs att vårdnadshavaren informerats och lämnat samtycke. Om den underårige har uppnått en tillräcklig ålder och mognad för att själv kunna ta ställning till frågan gäller vad som nu sagts den underårige själv (3 kap. 2 §). Särskilda regler finns också för prover från foster (3 kap. 3 §). Uppgifter om information och samtycke m.m. skall enligt 3 kap. 7 § dokumenteras på lämpligt sätt. Särskilda bestämmelser om dokumentation finns i detta avseende i 3 § patientjournallagen (1985:562).
Särskilda bestämmelser saknas om vem som kan och bör lämna samtycke för att man skall kunna tillvarata och lagra vävnadsprover från provgivare som på grund av sjukdom, psykisk störning eller liknande förhållande själva saknar förmåga att lämna samtycke. I förarbetena till lagen uttalade regeringen att det var olämpligt att i
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
651
en specialreglering av aktuellt slag föregripa en mer allsidig och övergripande behandling av frågan (prop. 2001/02:44 s. 42). Biobankslagen torde därför f.n. inte medge hantering av vävnadsprover enligt lagen i fråga om vuxna beslutsinkompetenta personer. Se dock
4. kap. 4 och 5 §§ Socialstyrelsens föreskrifter om biobanker i hälso- och sjukvård m.m. (SOSFS 2002:11 [M]).
Av de allmänna råden till de ovan nämnda föreskrifterna framgår att samtycket till att ett vävnadsprov får samlas in och bevaras i en biobank om möjligt bör begäras i samband med att information ges om biobanken. Den som skall lämna samtycke bör, när det är lämpligt, samtidigt anmodas att ta ställning till om vävnadsprovet får lämnas ut för de ändamål som anges i 4 kap. 5 § biobankslagen, om provgivarens personuppgifter får behandlas i register som förvaras i anslutning till biobanken och om personuppgifterna får lämnas ut enligt 4 kap. 11 § lagen för att föras in ett register som förvaras i anslutning till en biobank hos en annan vårdgivare.
9.2.2 Etikprövning av forskning
En ny lag om etikprövning av forskning som avser människor och biologiskt material från människor trädde i kraft den 1 januari 2004 (prop. 2002/03:50, bet. 2002:03/UbU18, rskr. 2002/03:213, SFS 2003:460). Syftet med lagen är bl.a. att skydda den enskilda människan och att värna respekten för människovärdet vid forskning.
Lagen tar sikte på forskning som avser människor och är tillämplig på forskning som innebär ett fysiskt ingrepp eller bedrivs enligt en metod som syftar till att påverka en människa fysiskt eller psykiskt. Enligt förarbetena förutsätts lagen bli tillämplig på främst medicinsk forskning inklusive farmaci, odontologi och vårdvetenskap, men har utformats så att forskning inom andra vetenskapliga områden skall etikprövas (prop. 2002/03:50 s. 194). Lagen gäller även för forskning som innebär ett fysiskt ingrepp på en avliden människa eller avser studier på biologiskt material som tagits från en levande eller avliden människa och som kan härledas till denna människa (4 §).
Lagen gäller också forskning som sker utan att den enskilde lämnat sitt uttryckliga samtycke och som avser känsliga personuppgifter enligt personuppgiftslagen eller personuppgifter om lagöverträdelser m.m. (3 §).
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
652
Lagen tillämpas på forskning som skall utföras i Sverige (5 §). I lagen ställs det upp ett krav på godkännande av den forskning som lagen omfattar (6 §). De allmänna utgångspunkterna finns angivna i 7–11 §§. Av dessa bestämmelser framgår följande. Forskning får godkännas bara om den kan utföras med respekt för människovärdet. Mänskliga rättigheter och grundläggande friheter skall alltid beaktas vid etikprövningen samtidigt som hänsyn skall tas till intresset av att ny kunskap kan utvecklas genom forskning. Människors välfärd skall ges företräde framför samhällets och vetenskapens behov. Forskning får godkännas bara om de risker som den kan medföra för forskningspersoners hälsa, säkerhet och personliga integritet uppvägs av dess vetenskapliga värde. Forskning får däremot inte godkännas, om det förväntade resultatet kan uppnås på ett annat sätt som innebär mindre risker för forskningspersoners hälsa, säkerhet och personliga integritet. Behandling av personuppgifter som avses i 3 § får godkännas bara om den är nödvändig för att forskningen skall kunna utföras. Forskning får godkännas bara om den skall utföras av eller under överinseende av en forskare som har den vetenskapliga kompetens som behövs. – Bestämmelserna i 7–10 §§ har utformats huvudsakligen mot bakgrund av artikel 16 i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin och syftar till att skydda både människovärdet i stort och den enskilde försökspersonens välbefinnande.
I 11 a § föreskrivs sedan den 1 maj 2004 att vid etikprövning av klinisk undersökning på människor av ett läkemedels egenskaper (klinisk läkemedelsprövning) skall, utöver vad som följer av etikprövningslagen, bestämmelserna i 13 e och f §§ läkemedelslagen (1992:859) tillämpas.
För forskning som antingen innebär ett fysiskt ingrepp på en forskningsperson, utförs enligt en metod som syftar till att påverka forskningspersonen fysiskt eller psykiskt eller avser studier på biologiskt material som har tagits från en levande människa och kan härledas till denna människa (dvs. sådan forskning som avses i 4 § 1–3 och som således tar sikte på levande) ges enligt 13 § särskilda bestämmelser om information och samtycke i 16–22 §§. Det handlar här om forskning inom främst medicin och psykologi. Särskilda föreskrifter om information och samtycke i någon annan författning, t.ex. läkemedelslagen (1992:859), har dock företräde. – Av förarbetena framgår därutöver att bestämmelserna i personuppgiftslagen alltid skall tillämpas vid sådan behandling av personuppgifter som omfattas av den lagen (prop. 2002/03:50 s. 198).
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
653
I 14 § anges hur bestämmelserna om information och samtycke skall beaktas vid etikprövningen.
I 16 § anges vad den information skall innehålla som en försöksperson skall få del av i samband med att han eller hon tillfrågas om att delta i forskning. Av lagens 17 § framgår den centrala regeln att forskning får utföras bara om forskningspersonen har lämnat ett samtycke som har föregåtts av information enligt 16 §. Samtycket skall vara frivilligt, uttryckligt och preciserat. Särskilda bestämmelser beträffande personer som inte har fyllt 18 år framgår av 18 §. Ett samtycke får enligt 19 § när som helst tas tillbaka.
I vissa fall får forskning som avses i 4 § 1–3 utföras utan samtycke från en försöksperson som har fyllt 18 år eller är gift (20–22 §§). Bestämmelserna får betydelse om sjukdom, psykisk störning eller något annat liknande förhållande hindrar att forskningspersonens mening inhämtas (20 §). Det är således fråga om personer som p.g.a. sitt sjukdomstillstånd eller motsvarande inte förmår inse vad forskningen skulle innebära för deras del och därför inte kan avgöra om de vill delta i forskningen. Det kan också vara fråga om en person som p.g.a. sitt sjukdomstillstånd inte förmår ge uttryck för något samtycke (prop. 2002/03:50 s. 201). Forskning avseende en sådan forskningsperson får enligt 21 § första stycket utföras om
1. forskningen kan förväntas ge en kunskap som inte är möjlig att
få genom forskning med samtycke, och
2. forskningen kan förväntas leda till direkt nytta för forsknings-
personen.
Även om det sistnämnda villkoret om ”direkt nytta” inte är uppfyllt får forskningen enligt andra stycket utföras, om
1. syftet är att bidra till ett resultat som kan vara till nytta för
forskningspersonen eller någon annan som lider av samma eller liknande sjukdom eller störning, och
2. forskningen innebär en obetydlig risk för skada och ett obetyd-
ligt obehag för forskningspersonen.
Enligt förarbetena är forskning om demenssjukdomar ett exempel på forskning som kan bli aktuell med stöd av dessa bestämmelser.
Även om forskning får bedrivas utan samtycke enligt 21 §, skall forskningspersonen enligt 22 § så långt möjligt informeras personligen om forskningen. Samråd skall enligt denna paragraf ske med forskningspersonens närmaste anhöriga samt med god man eller
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
654
förvaltare enligt 11 kap. föräldrabalken, om frågan ingår i dennes uppdrag.
Av 22 § framgår också att forskningen inte får utföras, om forskningspersonen i någon form ger uttryck för att inte vilja delta eller om någon av dem som samråd har skett med motsätter sig utförandet.
I propositionen till lagen sägs att bestämmelserna i 20–22 §§ genom sin undantagskaraktär skall tillämpas restriktivt. Regeringen uttalade i allmänmotiveringen att det i avvaktan på tydliga bestämmelser om legala ställföreträdare bör få utföras viss forskning även om forskningspersonen på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande inte kan lämna samtycke, detta mot bakgrund av det starka intresse av forskningen som kan finnas i vissa fall (prop. 2002/03:50 s. 142 och 202).
En ansökan om etikprövning av forskning skall göras av forskningshuvudmannen och skall prövas av regionala nämnder, vars beslut kan överklagas till Centrala etikprövningsnämnden. En regional nämnd kan också i vissa fall lämna över ett ärende för avgörande till den centrala nämnden. Det är den centrala nämnden som också utövar tillsyn över bl.a. efterlevnaden av lagen (23, 24, 29, 31 och 34 §§).
9.2.3 Klinisk läkemedelsprövning
Grundläggande bestämmelser om läkemedel finns i läkemedelslagen (1992:859). Lagen innehåller i 13–14 §§ bestämmelser om kliniska undersökningar på människor eller djur av ett läkemedels egenskaper, s.k. kliniska läkemedelsprövningar. Sådana undersökningar får utföras för att utreda i vad mån läkemedlet är ändamålsenligt. Kliniska läkemedelsprövningar får utföras på människor endast av en legitimerad läkare eller legitimerad tandläkare. Krav ställs på att den som utför prövningen skall ha tillräcklig kompetens på det område som prövningen avser.
Europaparlamentet och rådet antog den 4 april 2001 ett direktiv (2001/20/EG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande tillämpning av god klinisk sed vid kliniska prövningar av humanläkemedel. I direktivet avses med begreppet klinisk prövning varje undersökning som utförs på människor i syfte att fastställa eller bekräfta kliniska, farmakologiska och/eller andra farmakodynamiska effekter av ett eller flera prövningsläkemedel och/eller att identifiera biverkningarna av ett eller flera läkemedel som prövas, och/eller att studera upptagning, distribution, ämnes-
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
655
omsättning och utsöndring av ett eller flera läkemedel som prövas, i syfte att klargöra preparatets/preparatens säkerhet och/eller effektivitet. Direktivet har lett till ändringar i läkemedelslagen.
Som tidigare nämnts trädde den 1 januari 2004 lagen om etikprövning av forskning som avser människor (etikprövningslagen) i kraft. De kliniska prövningarna på människor träffas även av bestämmelserna i etikprövningslagen (13 § läkemedelslagen). Regeringen anförde i propositionen 2003/04:32 om genomförande av EG-direktivet om kliniska prövningar av humanläkemedel (s. 27) att regleringen av medicinsk forskning bör vara så enhetlig som möjligt och att utgångspunkten därför bör vara att de förslag som lämnas med anledning av direktivet om kliniska prövningar så långt möjligt skall överensstämma med bestämmelserna i etikprövningslagen (prop. 2003/04:32, bet. 2003/04:SoU7, SFS 2004:197).
Enligt 13 a § första stycket läkemedelslagen skall de patienter eller försökspersoner som avses delta i en klinisk läkemedelsprövning få sådan information om prövningen att de kan ta ställning till om de vill delta i den, därutöver information om att de kan avbryta sin medverkan. Av 13 b § första stycket framgår att samtycke till deltagande i kliniska läkemedelsprövningar alltid skall inhämtas, dvs. oavsett om prövningarna har samband med sjukdomsbehandling eller ej. Enligt huvudregeln skall samtycket inhämtas från patienten/försökspersonen själv.
Information till bl.a. personer vars mening p.g.a. sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande inte kan inhämtas, skall lämnas till de personer vars samtycke till deltagande i prövningen skall inhämtas. Patienten/försökspersonen själv skall dock informeras så långt det är möjligt (13 a § andra stycket). Samtycke för vuxna personer vars mening av de ovan angivna skälen inte kan erhållas skall inhämtas från god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 eller 7 § föräldrabalken. Ställföreträdaren skall ha behörighet att sörja för den enskildes person. Därutöver skall samtycke inhämtas från patientens närmaste anhöriga. Härmed avses enligt förarbetena i första hand make, registrerad partner eller sambo, och om sådan inte finns eller inte heller kan lämna samtycke p.g.a. sjukdom, psykisk störning eller liknande förhållande, från vuxna barn, föräldrar eller syskon i nu nämnd ordning (prop. 2003/04:32 s. 75). Samtycket skall uttrycka patientens förmodade vilja. Även om samtycke har inhämtats får prövningen inte genomföras om patienten i någon form ger uttryck för att inte vilja delta (13 b § tredje
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
656
stycket, som infördes i avvaktan på resultatet av denna utrednings arbete, se prop. 2003/04:32 s. 39).
Av 13 c § framgår bl.a. att ett samtycke till deltagande i klinisk läkemedelsprövning får tas tillbaka när som helst men att redan insamlade data får användas i prövningen. I 13 d § uppställs ett förbud mot kliniska läkemedelsprövningar utan samband med sjukdomsbehandling på personer som får vård enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård eller lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård.
I 13 f § anges i vilka fall kliniska läkemedelsprövningar över huvud taget får utföras på personer vars mening inte kan inhämtas p.g.a. sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande. Förutsättningarna är
1. att forskningen är avgörande för att bekräfta uppgifter som er-
hållits i kliniska läkemedelsprövningar med personer som har förmåga att samtycka till deltagande i prövningar eller genom andra forskningsmetoder,
2. att forskningen hänför sig direkt till ett livshotande eller för-
svagande kliniskt tillstånd som den berörda personen lider av,
3. att det finns anledning anta att medicineringen med det läke-
medel som skall prövas medför nytta som uppväger riskerna för patienten eller inte innebär några risker alls, och
4. att inga incitament eller ekonomiska förmåner ges, undantaget
kostnadsersättningar.
– Bestämmelsen innebär bl.a. att de kliniska läkemedelsprövningar som utförs på icke beslutskompetenta vuxna skall ha samband med sjukdomsbehandling (prop. 2003/04:32 s. 77).
Av 14 § framgår att kliniska läkemedelsprövningar får genomföras endast sedan tillstånd har meddelats eller skall anses beviljat. Prövningen görs av Läkemedelsverket.
9.2.4 Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin
I avsnitt B 8.7 har Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin berörts. Konventionen, som har till syfte att skydda människor i samband med hälso- och sjukvård och medicinsk forskning, innehåller bl.a. principer om information och samtycke.
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
657
Särskilda bestämmelser om forskning ges i konventionens 5 kap. Det grundläggande skyddet för personer som underkastar sig forskning ges i artikel 16. De allmänna förutsättningarna för att forskning på människor skall godtas är bl.a. att det inte finns något lika effektivt alternativ till att forskning utförs på människor och att riskerna som försökspersonen utsätts för inte är oproportionerliga mot de potentiella fördelar som forskningen kan medföra. Det krävs också att forskningen har blivit godkänd av ett behörigt organ under vissa förutsättningar samt att försökspersonerna har blivit informerade om sina rättigheter och det skydd de åtnjuter. Slutligen krävs att det finns ett uttryckligt och specificerat samtycke till en specificerad åtgärd samt att samtycket dokumenteras. Underförstådda samtycken godtas således inte (jfr artikel 5 om åtgärder på hälso- och sjukvårdsområdet).
Särskilda bestämmelser om skydd för personer utan förmåga att lämna samtycke finns i artikel 17. Forskning på en person utan förmåga att samtycka i enlighet med artikel 5 får enligt artikel 17 (1) genomföras endast om
1. förutsättningarna i artikel 16, med bortseende från det där sist-
nämnda kravet på uttryckligt och specificerat samtycke, är uppfyllda,
2. resultatet av forskningen kan innebära konkret och direkt nytta
för forskningspersonens hälsa,
3. forskning med jämförbara resultat inte kan genomföras på per-
soner som kan ge samtycke,
4. förutsättningarna i artikel 6 (för ställföreträdande samtycke) är
uppfyllda och nämnda samtycke dessutom är specificerat, och
5. den person som berörs inte motsätter sig forskningen.
– I ett förslag till tilläggsprotokoll till konventionen (Steering Committee on Bioethics, Draft Additional Protocol to the Convention on Human Rights and Biomedicine, om Biomedical Research, 23 augusti 2003) med tillhörande förklarande rapport sägs att sistnämnda krav, som framgår av tilläggsprotokollets artikel 15 (1), är ett uttryck för respekt för den enskildes autonomi och värdighet i alla lägen, dvs. även i situationer då denne i juridisk mening saknar förmåga att lämna samtycke. Motståndet mot åtgärden kan enligt den förklarande rapporten framföras på andra sätt än med ord.
Även i fall då forskningen inte kan förväntas leda till konkret och direkt nytta för försökspersonen får forskning undantagsvis genom-
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
658
föras enligt artikel 17 (2), nämligen om forskningen – genom avsevärd förbättring av den vetenskapliga förståelsen av den enskildes tillstånd, sjukdom eller störning – har som målsättning att bidra till att resultat uppnås som ytterst är ägnade att medföra nytta för den enskilde eller andra personer i samma situation eller med samma sjukdom, störning eller tillstånd samt om forskningen dessutom är förenad med minimal risk och minimalt obehag för den enskilde.
Av artikel 27 framgår att konventionen erbjuder ett minimiskydd. De konventionsanslutna länderna kan följaktligen ge ett mer vidsträckt skydd än vad konventionen antyder.
9.3 Dispositionen av reglerna
Förslag: Bestämmelser om beslutsinkompetenta forsknings- och försökspersoner m.fl. och deras ställföreträdare skall ges i anslutning till respektive lags bestämmelser om samtycke.
I avsnitt B 9.1 blev slutsatsen att regler som gäller vuxna inhabila personers medverkan inom forskningen och i angränsande sammanhang borde anknyta till befintliga regler om samtycke från den enskildes sida. I första hand gällde detta reglerna i biobankslagen och etikprövningslagen samt de nya reglerna i läkemedelslagen om kliniska prövningar. Men även samtyckesregler i annan lagstiftning kunde komma att beröras; här åsyftas främst sekretesslagen och personuppgiftslagen. En fråga för sig är hur reglerna om ett ställföreträdande beslutsfattande skall redigeras. Denna torde inte kunna få något helt tillfredsställande svar.
En tanke, som i förstone kan synas tilltalande, går ut på att låta forskningen bilda en minsta gemensam nämnare för regler om ställföreträdare för personer som saknar förmåga att lämna bindande samtycke och samla dessa i en särskild lag. Forskare och andra som har att tillämpa de separata lagarna och deras regler om samtycke skulle då ha att i förekommande fall konsultera denna lag. Dess bestämmelser skulle återges direkt i lagtexten, inte genom ytterligare hänvisning till regler i en tredje lag, t.ex. den i betänkandet föreslagna lagen om ställföreträdare inom hälso- och sjukvården.
Flera invändningar kan emellertid riktas mot förslaget. De grundläggande bestämmelserna om samtycke måste finnas kvar i respektive lag. Det kan tyckas naturligt att i omedelbar anslutning till dessa hitta också de specialföreskrifter som skall gälla när samtyckesper-
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
659
sonen inte har förmåga att samtycka utan eventuellt skall representeras av någon annan. I en gemensam lag borde i konsekvensens namn också placeras reglerna om företrädare för underåriga, vilket skulle leda till ytterligare ingrepp i de redan beslutade regleringarna. Vidare: både etikprövningslagen (21 §) och läkemedelslagen (13 f §) innehåller – sinsemellan olika – föreskrifter som i materiellt hänseende begränsar möjligheterna att forska eller utföra prov på vuxna utan samtyckesförmåga. Dessa föreskrifter måste rimligtvis bli kvar i respektive ämneslag, samtidigt som man bör beakta sambandet med de procedurmässiga bestämmelserna om beslutskompetensen. Inte heller dessa senare regler torde f.ö. i allo kunna göras identiska över hela linjen utan får lämpas något efter sitt sakliga sammanhang.
Under intryck av dessa invändningar har utredningen stannat för att föreslå att bestämmelser om beslutsinkompetenta forsknings- och försökspersoner m.fl. och deras ställföreträdare ges i anslutning till resp. lags bestämmelser i övrigt om samtycke och vad därmed sammanhänger. En nackdel som det då blir svårt att undvika är att föreskrifterna i betydande utsträckning kommer att få sitt innehåll genom hänvisningar till den nämnda lagen om ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvården. Detta kan givetvis vid första påseendet bjuda motstånd för dem som har att tillämpa föreskrifterna. Läsningen bör emellertid underlättas genom lämplig information, bl.a. i den formen att forskare och medlemmar av etikprövningsnämnderna får tillgång till redigerade sammanställningar av de relevanta lagtexterna. För en sådan information kan lämpligen de regionala etikprövningsnämnderna svara, i samarbete med Centrala etikprövningsnämnden. Också Läkemedelsverket och Vetenskapsrådet kan tänkas komma att medverka till att på detta sätt göra regelverket mera lättillgängligt.
Att reglerna formellt inte blir gemensamma hindrar naturligtvis inte att lagstiftaren ser till att de följer samma principer och så långt som möjligt görs likalydande. Ett önskemål för framtiden bör f.ö. vara att reglerna om etikprövning och läkemedelsprövning och, fastän kanske mindre närliggande, reglerna om biobanker kunde samordnas i ett enda regelkomplex. Önskemålen om en uniformering av bestämmelserna om ställföreträdare för icke beslutkompetenta skulle därmed också bli tillgodosedda.
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
660
9.4 Behovet av forskning kontra skyddet för den enskilde – principer för en reglering
Förslag: Särskilda, restriktiva regler om ställföreträdare vid beslutsfattande för beslutsoförmögna i forskningsangelägenheter bör inte införas. Både gode män och anhöriga skall kunna fungera som ställföreträdare för den enskilde.
Den enskilde bör i princip ha samma ställföreträdare enligt olika lagar som reglerar hans eller hennes medverkan i forskning m.m.
Kravet på vilken bevisning som krävs för att en person skall anses sakna förmåga att lämna samtycke i forskningssammanhang skall inte regleras i lag.
Regleringen av den enskildes ställning inom forskningen och på angränsande områden kan sägas vara präglad av motsatsparet värde–risk. Å ena sidan är det från samhällelig synpunkt mycket viktigt att det skapas möjligheter att genom forskning utveckla ny kunskap, en kunskap som ytterst kan komma enskilda människor till godo. Mot detta intresse skall ställas de risker som forskningen kan innebära för de deltagande människornas hälsa, säkerhet och personliga integritet och för kränkning i övrigt av deras människovärde. Den grundläggande hållningen, med stöd i internationella dokument, är att den enskildes välfärd har företräde framför samhällets och vetenskapens intressen.
Frågan är då vilket genomslag det allmänna synsättet skall få just när det gäller forskning som kan gälla medverkan av svaga grupper, inte minst vuxna utan beslutskompetens, såsom utvecklingsstörda, dementa eller akut medvetslösa. Skall dessa alls inte kunna bli föremål för forskning eller läkemedelsprövning o.d.? Och i den mån det tillåts – skall särskild ordning råda i fråga om det ställföreträdande beslutsfattandet, t.ex. så att anhöriga är uteslutna från kretsen av representanter eller så att endast särskilt utvalda representanter, kanske med medicinsk utbildning, kan företräda forskningspersonen (motsvarande)?
Intresset av att genomföra forskning gör sig gällande också om den skulle innebära att den här aktuella personkategorin medverkar eller annars berörs. I främsta rummet gäller det forskning och prövning som är inriktad på dessa gruppers speciella tillstånd eller problem; syftet kan t.ex. vara att finna medel som lindrar, förhindrar eller kanske t.o.m. botar en viss demenssjukdom. Samtidigt
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
661
står det klart – inte minst i ljuset av förra seklets avskräckande erfarenheter – att stor varsamhet är påkallad. Principen att en människa inte får reduceras till ett medel för andras välfärd har mycket stor tyngd.
Den angivna grundhållningen återspeglas som framgått också i internationella överenskommelser på området och i den inhemska lagstiftningen. De materiella bestämmelserna i 21 § etikprövningslagen resp. i 13 f § läkemedelslagen begränsar starkt utrymmet för forskning och prövning avseende vuxna personer utan egen förmåga att lämna samtycke. Den etiska prövning av forskning som träffar flertalet av de åtgärder som här är under diskussion borgar också för att de beslutssvaga forsknings- och försökspersonernas integritet uppmärksammas och skyddas. Utredningen utgår givetvis från att den beskrivna ordningen består.
Enligt såväl etikprövningslagen som läkemedelslagen kan forskning eller klinisk prövning inte företas på en beslutsinkompetent person som motsätter sig det. Den enskilde har alltså vetorätt, fastän han eller hon agerar utan stöd i sin rättshandlingsförmåga. Så bör det förbli. Samma regel bör i princip gälla samtycken som krävs enligt biobankslagen och samtycken enligt personuppgiftslagen till registrering och annan behandling av personuppgifter för forskningsändamål.
Med beaktande av det sagda anser utredningen att det är ganska väl sörjt för skyddet i samband med forskning och motsvarande för medverkande utan beslutsförmåga. Det är därför inte befogat med speciella, restriktiva regler i fråga om ställföreträdare för sådana personer. Vad särskilt beträffar tanken på en ”expertföreträdare” skulle en sådan knappast stå samman med grundidén att den enskildes ställföreträdare i personliga frågor inte främst är en specialist utan en person som genom ett allmänmänskligt engagemang så långt möjligt kan bilda sig en uppfattning om sin huvudman och fatta beslut i samklang med dennes önskningar och prioriteringar. Det är också viktigt att den hjälpbehövande enskilde inte i onödan skall behöva finna sig, kanske samtidigt, vara företrädd av olika personer i olika sammanhang. – Å andra sidan bör inte göras avkall på ett ställföreträdande samtycke, genom lättnader eller undantag som tar sikte på forskningssituationer. I ett fall föreslås dock ett särskilt arrangemang i syfte att underlätta viss forskning, se avsnitt B 9.6.
Det sagda innebär att varken anhöriga eller gode män är uteslutna som företrädare för inhabila personer när dessa är berörda av
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
662
forskning. Hur valet närmare skall träffas i olika typsituationer behandlas i följande avsnitt. Dock skall redan här sägas att det bör vara en strävan i sig att uppsättningen av ställföreträdare blir densamma i olika sammanhang där forskare skall hantera frågor om samtycke från forsknings- och försökspersoner utan rättshandlingsförmåga. Härigenom underlättas förhoppningsvis för forskarsamhället att bemästra de ganska invecklade juridiska problem som är förenade med forskning som avser människor. Enhetligheten bör gälla inte blott ställföreträdarskapet enligt de tre speciella regelverk som har stått i centrum för diskussionen, utan även i viss mån forskningsorienterade ärenden enligt personuppgiftslagen och sekretesslagen.
Framställningen i det föregående har underförstått att det har varit klart att man har att göra med en person utan samtyckesförmåga. Att så är fallet är emellertid osäkert vid åtskilliga tillfällen. I fråga om vård- eller behandlingsåtgärd föreslås ett krav på uppenbarhet för att beslutsinkompetens skall anses föreligga och därmed öppna för en ställföreträdares inträde. Läget är emellertid ett annat när samtycket renodlat gäller en forskningsåtgärd e.d. Tack vare den föreslagna vetorätten för forskningspersonen (motsvarande) uppkommer problem endast när denna person förhåller sig passiv i samtyckesfrågan eller är beredd att lämna samtycke. Om stark bevisning krävs för ett konstaterande av beslutsinkompetens, finns en risk att den som egentligen saknar sådan förmåga behandlas som beslutsför och utan stöd av en representant alltför lätt låter sig övertalas att underkasta sig forskningen, en åtgärd som inte sällan är mer i andras än i hans eget intresse. Det kan därför hävdas att uppenbarhetsrekvisitet inte passar i forskningssammanhang, utan att man rentav skall kräva sannolikhet för beslutsförmåga för att godta ett samtycke från den enskilde personligen. I förslaget till tilläggsprotokoll till den biomedicinska rättighetskonventionen från augusti 2003 tycks detta vara utgångspunkten (se artikel 14 punkt 3 om arrangemang för att fastställa huruvida en person har den behövliga kapaciteten eller inte). Här kan också hänvisas till ett förarbetsuttalande till transplantationslagen om ingrepp för transplantation, återgivet i prop. 1994/95:148 s. 81 f.
Frågan har visst samband med innebörden i de materiella förutsättningar som, enligt vad förut har redovisats, ställs upp för forskning och för klinisk läkemedelsprövning på beslutsoförmögna vuxna. Oftast torde denna forskning ha som direkt målgrupp just en sådan kategori av personer. Det följer då av förutsättningarna för forsk-
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
663
nings- eller prövningsprojektet att de deltagande personerna verkligen hör till den åsyftade gruppen. Kravet på utredning måste i stort sett bli detsamma som skulle följa av ett uppenbarhetsrekvisit.
Härefter bör uppmärksammas den situationen att forskningen etc. faller utanför det område där forskningsobjektet enligt de materiella reglerna tillåts vara en person utan samtyckesförmåga. Syftet med de materiella skyddsreglerna skulle, kan med fog hävdas, tunnas ut på ett oacceptabelt sätt om de inte fick omfatta också fall där man inte kommer till klarhet men har åtminstone skälig anledning att tro att forskningspersonen saknar rättshandlingsförmåga i saken. Utifrån denna tolkning kommer redan de materiella reglerna att stoppa forskningen i det tänkta fallet, och någon anledning att överväga att anlita en ställföreträdare uppkommer aldrig.
Återstår läget då de materiella skyddsreglerna inte hindrar forskningen – utan att denna fördenskull är specifikt inriktad på en grupp personer oförmögna till giltigt samtycke. Här kan samtyckesfrågan få olika utgång, beroende på hur bevisbördan för inkompetensen bestäms. Enligt utredningens mening borde det vara mest konsekvent att även i detta fall underlåta att godta ett samtycke från forskningspersonen redan när det finns beaktansvärda faktorer som talar för beslutsoförmåga. Bedömningen kan möjligen bli en annan, om forskningen t.ex. skulle vara till direkt nytta för forskningspersonen eller rentav utgöra ett inslag i sjukbehandlingen av honom eller henne. – Ett underkännande av det personliga samtycket, när ett sådant skulle bli resultatet, bereder dock svårigheter. Det kan redan i och för sig upplevas som kränkande för den enskilde. Värre skulle det bli, om han skulle förses med en ställföreträdare som desavouerade hans egen inställning. En sådan ställföreträdare skulle också behöva träda till på svagare grund än som annars tillämpas. Som sista utväg när en representant skall träda till föreslår nämligen utredningen god man enligt föräldrabalken. Det går knappast att frånfalla det krav på uppenbarhet som där förordas för att godmanskap på grund av bristande samtyckesförmåga skall anordnas mot den enskildes vilja. – Frågan är därför om inte utvägen blir att forskningsledningen i den uppkomna situationen helt enkelt avstår från att engagera den ifrågavarande personen i projektet. Behovet och värdet av hans medverkan torde f.ö. starkt kunna ifrågasättas.
Genomgången leder till slutsatsen att den diskuterade frågan om kravet på bevisning för beslutsinkompetens är så komplicerad att den inte bör lagregleras. Ovan gjorda uttalanden kan tjäna till viss
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
664
ledning. I övrigt bör det bli en uppgift för etikprövningsnämnderna att bedöma frågan.
9.5 Närmare om behörig företrädare vid forskning m.m.
Förslag: De ställföreträdarregler som gäller i fråga om hälso- och sjukvård av patienter utan beslutsförmåga skall i huvudsak tillämpas även inom forskning, läkemedelsprövning och hantering av vävnadsprover, både när verksamheten bedrivs i samband med hälso- och sjukvård av patienten och när det saknas ett sådant samband. Vårdombud skall dock bara kunna fungera som ställföreträdare i det förra fallet.
Med ledning av resonemanget i det föregående kan som utgångspunkter fastslås att ställföreträdare inom forskningsområdet för vuxna som saknar samtyckesförmåga bör sökas bland dem som i andra sammanhang har lanserats som representanter och att så långt som möjligt enhetliga lösningar bör väljas.
De samtycken som aktualiseras rör i betydande omfattning medicinska angelägenheter. Vävnadsprover enligt biobankslagen härrör sålunda alla primärt från en vårdgivares hälso- och sjukvårdsverksamhet, och ett vanligt syfte med utlämnande torde vara just medicinsk forskning. I propositionen om etikprövning av forskning konstateras (prop. 2002/03:50 s. 183 och 194) att medicinsk forskning, inklusive farmaci, odontologi och vårdvetenskap, kommer att vara den vanligaste förekommande ärendetypen vid etikprövningen. Klinisk läkemedelsprövning har uppenbarligen stark medicinsk anknytning.
Utredningen föreslår som framgått särskilda regler om företrädare för beslutssvaga patienter inom hälso- och sjukvården. I turordning förekommer som ställföreträdare en framtidsfullmäktig, utsedd av patienten, en person som utpekas bl.a. när patienten påbörjar viss vård (vårdombud), anhöriga och god man enligt föräldrabalken; den sistnämnde går i vissa fall före övriga. Medicinsk forskning kan mycket väl utövas utanför hälso- och sjukvård. Men den bedrivs inte sällan i anslutning till sjukvården av forskningspersonen på en vårdinrättning. Klinisk läkemedelsprövning avseende vuxna utan förmåga att lämna samtycke kan som följd av reglerna i 13 f § läkemedelslagen endast äga rum i samband med sjukdomsbehandling. Samtycke till hantering enligt biobankslagen av vävnadsprover för bl.a. forskning
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
665
aktualiseras mycket ofta medan provgivaren är föremål för sjukvård. I alla de nu angivna situationerna ter det sig nästan ofrånkomligt att i princip tillämpa de ställföreträdarregler som gäller för patienten i fråga om sjukvården. Det gäller alltså även vårdombudets deltagande. Dennes uppgift enligt ställföreträdarlagen på sjukvårdsområdet avser visserligen – som framgår av beteckningen – vården av patienten, men det förtroende som patienten har visat vårdombudet kan presumeras omfatta också frågor om forskning m.m. i samband med vården. Av samma skäl föreslås f.ö. vårdombudet få ställföreträdaruppgifter inom den sociala välfärdssektorn. Både patienten och vårdombudet bör underrättas om vårdombudets på sitt sätt tillkommande uppgift, med möjlighet för patienten att begränsa förordnandet. Som framhållits tidigare förutsätts vårdombudet vara en person som står fri i förhållande till sjukvårdspersonalen, i allmänhet en närstående till patienten. – Till modifikationer och vissa särskilda frågor återkommer utredningen i författningskommentaren.
Även beträffande medicinsk forskning som inte har samband med hälso- eller sjukvård av forskningspersonerna kan det ligga nära till hands att knyta an till ställföreträdarordningen enligt den särskilda lagen om ställföreträdare för beslutsinkompetenta inom hälso- och sjukvården. Forskarnas hantering av dessa frågor underlättas därigenom. Vårdombuden, som utses med tanke på sjukdomsbehandling, faller dock utanför. Det kan också göras gällande att de anhöriga som företrädare beträffande forskningsfrågor får en annan och för dem främmande roll, om man jämför med deras uppgift att ta ställning i vård- och behandlingsfrågor. I de senare har de enbart att främja vad som bäst gagnar huvudmannen, medan en bedömning angående forskningen väcker överväganden om motstående allmänintressen. Det är emellertid viktigt att betona att ställföreträdaren här som annars lojalt skall rätta sig efter vad han föreställer sig vara bäst förenligt med forskningspersonens egen hållning när beslutsförmåga rådde och inte, om så kan undvikas, göra några egna personliga avvägningar. Det är svårt att se att någon annan, typiskt sett, skulle vara mera lämpad att tolka huvudmannens inställning än en anhörig. Som sagts förut har därför de anhöriga inte diskvalificerats som företrädare i forskningssammanhang.
Enligt utredningens mening kan man ta ytterligare ett steg och låta samma ordning gälla också vem som skall representera en beslutsinkompetent person på andra forskningsområden än det medicinska. Alternativet skulle närmast vara att falla tillbaka på allmänna regler om framtidsfullmäktig och god man, vilket i praktiken skulle
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
666
göra den skillnaden att de anhöriga uteslöts, och för detta finns i enlighet med det nyss sagda inte tillräckliga skäl. En fördel med den föreslagna ordningen är att man slipper en kanske inte helt självklar gränsdragning mellan medicinsk och annan forskning.
Frågan, om en ställföreträdare på forskningsområdet kan överlåta sin rätt att besluta för sin huvudman på någon tredje person genom fullmakt eller liknande, behandlas i avsnitt B 12.4.
Förslagen i det föregående innebär i förhållande till gällande rätt att kravet enligt läkemedelslagen på samtycke från både förvaltare/god man och patientens närmaste anhöriga upphör, likaså vetorätten enligt etikprövningslagen såväl för förvaltare/god man som för forskningspersonens anhöriga. Såvitt gäller biobankslagen öppnas för möjligheten av samtycke från ställföreträdare. I samtliga fall införs regler som förutsätter enkelt och alltså inte dubbelt samtycke från företrädare. Reglerna anknyter alla nära till vad som föreslås gälla enligt kommande lag om ställföreträdare inom hälso- och sjukvården. I etikprövningslagen och biobankslagen görs en distinktion mellan de fall då forskning resp. hantering av vävnadsprover är knuten till medicinsk vård och behandling och de fall då så inte är fallet. Den praktiska skillnaden inskränker sig till att vårdombud kan vara företrädare i de förra men inte i de senare fallen. Reglerna i läkemedelslagen gäller endast prövning i samband med sjukdomsbehandling.
I syfte att ytterligare förenhetliga proceduren vid forskning på människor utan beslutsförmåga m.m. föreslås särskilda bestämmelser i personuppgiftslagen om behörigheten att behandla personuppgifter och i sekretesslagen om förfogande över sekretess till skydd för enskilds personliga intressen.
9.6 Företrädare för patient vid forskningsåtgärd och läkemedelsprövning i akutfall
Förslag: Om samtycke till en viss åtgärd från den enskildes vanlige ställföreträdare inte kan inhämtas i tid, skall särskilt utsedda företrädare få ta ställning till om samtycke skall lämnas, när det gäller forskning i samband med hälso- och sjukvård och klinisk läkemedelsprövning som är inriktad på akuta situationer. Motsvarande skall gälla ingrepp enligt transplantationslagen och hanteringen av vävnadsprover enligt biobankslagen.
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
667
De särskilda företrädarna skall höra till hälso- och sjukvårdspersonalen men skall vara självständiga och oberoende i förhållande till forskningsverksamheten eller läkemedelsprövningen.
Samtycke skall snarast inhämtas från den enskilde eller dennes vanlige ställföreträdare. Om samtycke inte lämnas, får vidare åtgärder inte vidtas, om det inte rör sig om att använda inhämtade data.
Medicinsk forskning kan ibland aktualiseras under former som inte medger att samtycke inhämtas från den beslutsoförmögna forskningspersonens vanlige ställföreträdare. Karaktären på forskningsprojektet kan nämligen vara sådan att forskningen bara kan genomföras efter åtgärder i akuta situationer. Ett exempel kan vara att forskningshuvudmannen vill genomföra forskning i anslutning till att personer drabbas av ett olycksfall eller hjärtstillestånd. Händelsen i sig kan mycket väl tänkas vara orsaken till att patienten skall anses sakna beslutsförmåga.
Det aktuella direktivet 2001/20/EG ger inte möjlighet till undantag från principen om samtycke till läkemedelsprövning från en ställföreträdare i samband med akuta situationer, även om man därav knappast kan dra slutsatsen att direktivet syftar till att hindra nödvändig akutrelaterad läkemedelsforskning. Här kan hänvisas till ställningstagande i prop. 2003/04:32 s. 33 ff.
Om patientens vanlige ställföreträdare finns att tillgå och kan ges tillräcklig information för att ta ställning, bör naturligtvis ställföreträdaren lämna besked i frågan om den beslutsoförmögne patienten skall delta eller inte. Mer troligt är dock att detta inte är praktiskt genomförbart, eftersom de tidsramar som är tillgängliga inte medger ett dröjsmål. Ofta torde själva åtgärden behöva vidtas redan på plats eller i samband med ambulansfärder.
Utvecklingen av metoder och medicinska åtgärder som rör bl.a. återupplivning, hjärnskador och livshotande trauman skulle riskera att stanna upp, om inte forskning skulle kunna genomföras utan att patienten eller dennes ”ordinarie” ställföreträdare först ges möjlighet att samtycka. Denna erfarenhet har gjorts i USA, där the U.S. Food and Drug Administration under ett par år i början av 1990talet satte stopp för all forskning för vilken framtida informerade samtycken inte kunde inhämtas. Även om det också i akutsituationer måste vara patientens intresse som kommer i första hand, framstår detta inte som tillfredsställande (jfr även 13 § tredje stycket läke-
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
668
medelslagen i dess lydelse före den 1 maj 2004 och prop. 1991/92:107 s. 97).
Enligt dansk lagstiftning på området får forskning av akut karaktär genomföras på enskilda, trots att den enskilde inte är i stånd att lämna ett informerat samtycke och det inte är möjligt att inhämta en ställföreträdares samtycke. En förutsättning är dock att forskningen på längre sikt kan förbättra personens hälsa. Därefter skall den forskningsansvarige snarast möjligt försöka inhämta ett informerat samtycke från den enskilde eller samtycke från ställföreträdare. Vad som nu sagts om att efterge kravet på samtycke gäller dock inte vid kliniska försök med läkemedel (20 § Lov om et videnskabsetisk komitésystem og behandling af biomedicinske forskningsprojekter, Lov nr 402 af 28/05/2003).
Utredningen anser att ett mer tilltalande sätt att lösa samtyckesfrågan är att låta särskilt utsedda företrädare ta ställning till om samtycke skall lämnas i nu nämnda situationer, och det vare sig samtycket gäller försök med läkemedel eller annan medicinsk forskning. Företrädarna bör sökas bland hälso- och sjukvårdspersonalen. Detta är en lösning som också valts i ett engelskt lagförslag på området (se Department of Health, Draft guidance on consent by a legal representative on behalf of a person not able to consent under the medicines for human use [Clinical Trials] Regulations 2003).
De personer som träder in som patientens ställföreträdare får inte ha ett egenintresse av att forskningen äger rum, t.ex. för att de själva bedriver forskningen eller på annat sätt gagnas av att den genomförs. De bör över huvud taget inta en självständig och oberoende ställning i förhållande till dem som leder och ansvarar för forskningen. Det bör bli en fråga för sjukvårdshuvudmannen, dvs. i de flesta fall landstinget, att utse personal som kan fungera som ställföreträdare, t.ex. läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal, såsom ambulanspersonal.
Valet av ställföreträdare kan komma att styras av villkor för godkännande vid etikprövningen av forskningsprojektet. Att en särskild uppsättning ”professionella” ställföreträdare finns tillgängliga är närmast nödvändigt, då sjukvårdshuvudmannen eller de som leder forskningsprojektet torde behöva meddela särskild information i förväg om forskningens eller prövningens innebörd och de villkor som är förbundna med den.
Den ”professionelle” ställföreträdaren bör beakta vad som kan antas vara patientens förmodade vilja i förhållande till åtgärden. Han har att göra en bedömning i det konkreta fallet och bör därför vara
SOU 2004:112 Ställföreträdare beträffande forskning på person
669
”på plats” för att orientera sig om patientens förhållanden. Stundom kan vägledning erhållas genom kontakter med eventuell medföljande närstående till patienten. Ställningstagandet lär dock många gånger komma att bestämmas genom en mera objektiv avvägning.
Samtycke från berörd person till åtgärder i akutsituationer kan aktualiseras i flera led av ett forskningsprojekt. Enligt transplantationslagen krävs sålunda samtycke för att biologiskt material skall få tas från en levande människa. Forskning på sådant material, som kan härledas till denna människa, förutsätter samtycke enligt etikprövningslagen. Skall materialet bevaras i en biobank behövs samtycke enligt biobankslagen. Etikprövningslagens regler om samtycke är vidare tillämpliga på forskning som innebär fysiskt ingrepp på forskningspersonen eller innefattar påverkan på denne fysiskt eller psykiskt. Klinisk prövning av läkemedel fordrar samtycke på patientens vägnar enligt läkemedelslagen. – Förslaget om särskilda företrädare för forskningspersonen eller motsvarande bör få genomslag i samtliga nu angivna lagar.
Den särskilde ställföreträdares uppgift skall enligt förslaget uppfattas som temporär. Samtyckesbefogenheten skall så snart det är möjligt övergå till forskningspersonen själv eller, om detta inte låter sig göra, till den som enligt annars gällande regler är hans ställföreträdare. Detta kan innebära att en god man behöver utses, om ingen annan person finns att tillgå. Den särskilde ställföreträdarens behörighet skall vara inskränkt till åtgärder som inte kan anstå utan men för forskningen. Övriga får uppskjutas. Erhålls inte tillstånd från den enskilde själv eller hans ”ordinarie” ställföreträdare är forskningen för den personens del avslutad. Det bör bl.a. innebära att vävnadsprover som har sparats i en biobank måste förstöras. Ett förbehåll är att forskning på och förvaring av biologiskt material som är avidentifierat kan fortsätta, eftersom etikprövningslagen respektive biobankslagen i så fall inte är tillämpliga; det försvarliga i att avidentifiering kan ske av biologiskt material utan samtycke är dock ett förhållande som i och för sig kan ifrågasättas. I enlighet med vad som föreskrivits när samtycke till forskning eller klinisk läkemedelsprövning har återkallats bör också de data som har tagits fram med stöd av den särskilde företrädarens samtycke få användas i forskningen.
Den föreslagna lösningen är i viss mån provisorisk i avvaktan på resultatet av överläggningar i ämnet inom EU. Det kan framhållas att undantagsförlag för forskning på personer i akutsituationer har
Ställföreträdare beträffande forskning på person SOU 2004:112
670
lanserats i förslaget till tilläggsprotokoll till den biomedicinska rättighetskonventionen (artikel 19).
671
10 Företrädarskap inom området för social välfärd
10.1 Inledning
Den svenska sociala välfärden är på många sätt effektiv i sin förmåga att skapa rättvisa och trygghet för var och en. Den underlättar för människan att fullt ut använda sin vilja och sin kapacitet.
Viktiga beståndsdelar i välfärdsystemet är socialtjänsten, socialförsäkringarna och annan rättighetslagstiftning.
Personer som är intellektuellt och psykiskt försvagade är emellertid ofta mycket sårbara för felaktig, orättvis eller nonchalant behandling. En funktionsnedsättning eller sjukdom kan innebära att de har svårt att bevaka sina rättigheter och att driva ett ärende. Samtidigt hör de i många fall till en kategori som är i oundgängligt behov av de hjälpmedel, bidrag eller andra stödinsatser som välfärdssystemet garanterar.
Många som har ett hjälpbehov kan få godmanskap eller förvaltarskap enligt föräldrabalken anordnat för sig. Därigenom garanteras de en företrädare som enligt lag skall handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde. En god man skall enligt utredningens förslag agera med samtycke från den enskilde för att en rättshandling skall bli bindande, såvida den enskilde inte uppenbart har saknat förmåga att ta ställning eller inte har kunnat meddela sin mening. För andra, t.ex. personer med svåra psykiska funktionshinder, kan stöd i form av ”personliga ombud” vara en utväg, i vart fall om denne utrustas med en fullmakt.
Ställföreträdarskapen enligt föräldrabalken är emellertid inte en lösning för alla som har behov av hjälp. Vissa kan dra sig för att själva söka eller acceptera ett förslag om godmanskap. För andra visar det sig vara problematiskt att få en lämplig god man utsedd.
Samtidigt utgör inte anordnandet av godmanskap eller förvaltarskap någon garanti för att den enskildes vilja avspeglas i de rättshandlingar som ställföreträdaren genomför, i allt fall inte när den enskilde själv saknar beslutsförmåga.
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
672
Från t.ex. socialtjänstens sida görs ofta en genomgång tillsammans med den enskilde av vilket behov av stöd och hjälp som finns. Eftersom detta torde kunna ses som ärendehandläggning, kan ombud anlitas (se 9 § förvaltningslagen). Mer tveksamt är om den enskilde också genom fullmakt kan få lämna över åt någon annan att svara för sig när det gäller utformning av vård och omsorg som han eller hon får. Fullmakter av detta slag, i den mån de förekommer, skulle möjligen kunna ha ett värde i sig genom att den enskilde visar att ”ombudet” åtnjuter hans eller hennes förtroende. Det har också anförts att en sådan fullmakt skulle kunna tolkas på så sätt att den enskilde därigenom samtycker till att socialtjänsten lämnar ut uppgifter till ”ombudet” (se Bemötandet av äldre, SOU 1997:170, s. 150 f).
Som tidigare konstaterats (avsnitt B 6) är fullmakter troligen inte någon hållbar lösning sedan fullmaktsgivaren har förlorat sin rättsliga handlingsförmåga. Inte sällan torde dock anhöriga eller goda vänner träda in och hjälpa enskilda med diverse rättshandlingar, stundom med stöd av just fullmakter.
I andra fall uppträder anhöriga eller vänner utan något formellt mandat. Detta förefaller, enligt vad utredningen har kunnat konstatera, vara en relativt vanlig – och i vissa fall accepterad – konstruktion som dock saknar egentlig grund. Eftersom den enskilde själv i många fall betraktas som okontaktbar, ses emellertid detta som enda möjligheten att utan omgång få till stånd olika åtgärder i dennes intresse.
Stundom förefaller således även myndigheter acceptera att den som vill hjälpa den enskilde får åtgärder beviljade. Grunden till acceptansen av de anhörigas och de goda vännernas roll synes dock tämligen bräcklig; bortsett från att ett sådant förfarande är tveksamt ur juridisk synvinkel kan ett informellt ställföreträdarskap mycket väl stranda på att ny personal sätts att handlägga ärenden som gäller den hjälpbehövande.
Det kan ifrågasättas om inte den enskildes rättssäkerhet fordrar att denna typ av ”informella” ställföreträdarskap inom den sociala välfärden får fastare former, även om myndigheterna från fall till annat accepterar behörigheten som sådan. En ökad förutsebarhet i acceptansen av t.ex. anhöriga som ställföreträdare skulle i sin tur kunna byggas ut i möjligheter till insyn i och krav på hur uppgiften skall hanteras.
Utredningen vill först ge en bakgrund till de regelsystem där ett sådant ställföreträdarskap nu och i framtiden kommer i fråga.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
673
10.1.1 Socialtjänstlagen
Socialtjänsten är en central del inom välfärdspolitiken som syftar till att tillgodose individuella behov hos socialt och ekonomiskt utsatta grupper.
Genom 1980 års socialtjänstreform lades vissa av de grundläggande målsättningarna och värderingarna fast för socialtjänsten, närmare bestämt principerna om helhetssyn, frivillighet, det förebyggande perspektivet och tillvaratagandet av den enskildes resurser. Grundläggande är vidare att individens delaktighet och egna ansvar skall beaktas, liksom att socialtjänsten skall präglas av kontinuitet, flexibilitet, normalisering, närhet och valfrihet. Dessa grundläggande värderingar gäller även för den nya socialtjänstlag som trädde i kraft den 1 januari 2002 (prop. 2000/01:80, bet. 2000/01:SoU18, SFS 2001:453).
Socialtjänstlagen (SoL) är i stora delar en ramlag, även om den också innehåller rättighetsbestämmelser, där den enskildes rättssäkerhet tryggas genom möjligheter att överklaga beslut till domstol.
I SoL:s portalparagraf, 1 kap. 1 §, anges de övergripande målen och de grundläggande värderingarna för samhällets socialtjänst, nämligen demokrati, jämlikhet, solidaritet och trygghet. I paragrafens tredje stycke sägs att verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet. Därmed är också sagt att kontroll- och tvångsåtgärder inte hör hemma i socialtjänsten.
Det är kommunen som har ansvaret för socialtjänsten och som också ytterst svarar för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp som de behöver (2 kap. 1–2 §§). Kommunen får emellertid även sluta avtal med annan om att utföra kommunens uppgifter inom socialtjänsten – dock med begränsningar i rätten att överföra uppgifter som innefattar myndighetsutövning till ett enskilt rättssubjekt – eller själv tillhandahålla tjänster åt en annan kommun (2 kap. 5 §).
Insatser inom socialtjänsten skall vara av god kvalitet (3 kap. 3 § första stycket). God kvalitet i omsorg och vård av de äldre förutsätter att den enskilde och dennes företrädare ges ett verkligt inflytande över insatsernas utformning. Dessa bör planeras och genomföras i en förtroendefull samverkan med den enskilde och dennes företrädare (se prop. 1996/97:124 s. 52 ff).
Socialnämnden skall i den uppsökande verksamheten upplysa om socialtjänsten och erbjuda grupper och enskilda sin hjälp (3 kap. 4 § första meningen). Den personliga integriteten får därvid inte
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
674
äventyras (jfr prop. 1979/80:1 A s. 528). Även om socialtjänsten inte mot den enskildes vilja kan sätta in åtgärder i syfte att stödja eller hjälpa denne, kan uppsökande verksamhet syfta till att åtminstone motivera den enskilde att ta emot adekvat stöd (se JO 1998/99 s. 224). Det kan tänkas uppstå nödsituationer där socialtjänsten tvingas ingripa utan stöd av någon formell tvångslagstiftning. En allmän förutsättning är då emellertid att det föreligger en situation som svarar mot brottsbalkens bestämmelser om nödrätt (Carl Norström och Anders Thunved, Nya sociallagarna, 16 u, 2003, s. 56, cit. Norström/Thunved).
I 3 kap. 5 § första stycket anges att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne. Bestämmelsen är av grundläggande betydelse för socialtjänstens arbete och innebär ett förbud mot att socialnämnden eller socialarbetarna vidtar insatser ”över huvudet” på klienterna. Undantag härifrån kan göras vid bl.a. tvångsingripanden enligt särskild lagstiftning.
Den som inte själv kan tillgodose sina behov eller få dem tillgodosedda på annat sätt skall ha rätt till bistånd av socialnämnden för sin försörjning eller sin livsföring i övrigt (4 kap. 1 § första stycket). Med begreppet livsföring i övrigt avses alla de olika behov som den enskilde kan ha för att tillförsäkras en skälig levnadsnivå och som inte omfattas av försörjningsstödet, såsom bistånd till läkarvård eller tandvård, glasögon, möbler, husgeråd, vinterkläder, vård- och behandlingsinsatser för missbrukare, hemtjänst och särskilt boende för äldre och funktionshindrade (prop. 2000/01:80 s. 92).
Den enskilde skall genom biståndet tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Biståndet skall utformas så att det stärker hans eller hennes möjligheter att leva ett självständigt liv (4 kap. 1 § andra stycket). Socialnämnden får också ge bistånd utöver vad som följer av 1 § om det finns skäl för det (4 kap. 2 §).
SoL innehåller inte några detaljerade regler som drar gränsen för ansvarsfördelningen mellan socialtjänsten och hälso- och sjukvården, något som kan bli föremål för uppmärksamhet vid en biståndsbedömning. Tveksamheter får lösas genom överenskommelser mellan huvudmännen (jfr prop. 2000/01:80 s. 93 och Norström/Thunved s. 32).
I 5 kap. SoL finns särskilda bestämmelser för olika grupper. Av intresse är här bestämmelserna om äldre människor (5 kap. 4–6 §§) och människor med funktionshinder (5 kap. 7–8 §§). I viss mån berörs också bestämmelserna om missbrukare (5 kap. 9 §).
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
675
Av 5 kap. 4 § framgår att socialtjänsten skall verka för att äldre människor får möjlighet att leva och bo självständigt under trygga förhållanden och ha en aktiv och meningsfull tillvaro i gemenskap med andra. Det första ledet i bestämmelsen markerar inriktningen att äldre människor skall ges förutsättningar att bo kvar i sitt eget hem så långt det är möjligt. Det andra ledet lyfter fram vikten av att socialtjänsten i sitt arbete med äldre beaktar dessa människors självbestämmande (prop. 1996/97:124 s. 121 f). Målsättningarna kräver insatser från socialtjänsten i fråga om boende, hemtjänst, uppsökande verksamhet och socialjour samt tillhandahållande av tekniska hjälpmedel. – Socialnämnden skall verka för att äldre människor får goda bostäder och ge dem som behöver det stöd och hjälp i hemmet och annan lättåtkomlig service. Kommunen skall också inrätta särskilda boendeformer för service och omvårdnad för äldre människor som behöver stöd (5 kap. 5 § andra stycket). Sådana boendeformer kan utgöras av ålderdomshem och andra bostäder med gemensam service (servicehus) men också av gruppboende för äldre och sjukhem eller motsvarande (Norström/Thunved s. 103). I dessa boendeformer har den sociala och medicinska kompetensen integrerats som en följd av den s.k. Ädelreformen från år 1991. Kommunernas sjukvårdsansvar framgår av 18 § HSL.
Liksom de äldre människorna har lyfts fram, har socialtjänstlagen även särskilda bestämmelser som tar sikte på personer med funktionshinder. Ett funktionshinder är enligt Världshälsoorganisationen (WHO) den begränsning eller det hinder som gör att en människa till följd av en skada inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses som normalt. Ett funktionshinder är i sig inget handikapp men kan bli det, om den miljö eller den situation som den funktionshindrade befinner sig i är sådan att tillvaron försvåras. Handikapp är således med detta synsätt en beteckning för de konsekvenser som följer av ett funktionshinder (jfr Norström/Thunved s. 106). Ett funktionshinder kan vara både psykiskt och fysiskt (jfr 5 kap. 8 §).
Genom 5 kap. 7–8 §§ får kommunerna en skyldighet att ge erforderlig service, omvårdnad m.m. åt alla personer med fysiska och psykiska funktionshinder. Till skillnad mot vad som gäller enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) är kommunernas skyldighet inte inskränkt till att avse personer med särskilt svåra funktionshinder.
Socialnämnden skall enligt 5 kap. 7 § första och andra styckena verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
676
möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Socialnämnden skall enligt bestämmelsen medverka till bl.a. att den enskilde får bo på ett sätt som är anpassat efter hans eller hennes behov av särskilt stöd. – Kommunernas sjukvårdsansvar för de personer som berörs av bestämmelsen framgår av 18 § HSL.
Liksom beträffande de äldre har kommunen en skyldighet att inrätta särskilda boendeformer för personer med de svårigheter som tidigare nämnts, närmare bestämt vad som i 5 kap. 7 § tredje stycket benämns som bostäder med särskild service.
Verksamhet i form av sådana boenden som nämns i 5 kap. 5 § andra stycket och 5 kap. 7 § tredje stycket får inte utan tillstånd av länsstyrelsen yrkesmässigt bedrivas av enskilda rättssubjekt. Undantag härifrån gäller för entreprenadverksamhet som bedrivs med stöd av avtal med kommunen (7 kap. 1 §). Förutsättningarna för att enskilda skall få driva hem regleras i 7 kap. 2 §.
Av 8 kap. 1 § framgår att stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraktär enligt huvudregeln inte får vara förenade med kostnader för den enskilde hjälpbehövande. Kommunens rätt att ta ut avgifter för sociala tjänster av servicekaraktär, såsom hemtjänst och bostad i särskilt boende, regleras i 8 kap. 3–9 §§.
Om kommunen har förmåtts att utge ekonomiskt bistånd enligt 4 kap. 1 § obehörigen eller med för högt belopp, antingen genom oriktiga uppgifter eller underlåtenhet att lämna uppgifter, får socialnämnden återkräva vad som har betalats ut för mycket. Även i andra fall får kommunen återkräva sådana belopp, om den som tagit emot biståndet skäligen borde ha insett detta (9 kap. 1 §).
Handläggningen av socialtjänstärenden regleras i 11 kap. Av 11 kap. 1 § första stycket framgår att socialnämnden utan dröjsmål skall inleda utredning av vad som genom ansökan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden. Nämnden har följaktligen en utredningsskyldighet beträffande sådant som hör till verksamhetsområdet. Blir det känt att någon kan vara i behov av stöd eller hjälp, är socialnämnden skyldig att också utreda hur behovet skall kunna avhjälpas. Det har härvid inte någon betydelse vem som har tagit initiativet. Utredningsskyldigheten är förenad med ett krav på skyndsamhet.
I förarbetena till bestämmelsen (dåvarande 50 § i socialtjänstlagen [1980:620]) sägs att om den enskilde avvisar den erbjudna hjälpen, så kan nämnden oftast inte vidta någon åtgärd – utredningen måste då också avslutas, utom när nämnden oberoende av den enskildes vilja
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
677
är skyldig att handla (prop. 1979/80:1 A s. 562). Beträffande handlingsreglerna anförde föredragande statsrådet bl.a. följande (s. 400 f):
Om en enskild själv söker nämndens bistånd, bör uppgifter till grund för beslutet hämtas främst från honom själv. Uppgifter från utomstående – enskild eller myndighet – bör primärt inte få inhämtas om inte sökanden själv har gått med på det. Sökanden bör innan han ger sitt tillstånd informeras om vilka uppgiftskällor nämnden anser sig böra höra. Särskild försiktighet bör iakttas när uppgifter inhämtas från enskilda, även om sökanden har gett sitt tillstånd till åtgärden. Påkallas nämndens bistånd av någon annan än den hjälpbehövande själv, måste den första utredningsåtgärden som regel bli att kontakta den som har uppgetts behöva hjälp eller i förekommande fall legal ställföreträdare för honom. Vad nämnden då kan göra är att erbjuda stöd och hjälp. Avvisar den hjälpbehövande erbjudandet, kan någon ytterligare åtgärd som regel inte vidtas av nämnden. Undantag måste dock göras för de fall där den enskilde på grund av brister i mognaden eller i sinnesfunktionerna inte inser sitt eget bästa. Detta är fallet när det inte kan uteslutas att den enskilde är i behov av vård oberoende av sitt samtycke enligt den lagstiftning som reglerar detta. Här måste nämnden inom ramen för sitt yttersta ansvar ha skyldighet att agera utan den enskildes tillstånd för att få nödvändig vård till stånd. Ett annat undantag är när nämndens skyldighet att agera eller bistå med utredning har föreskrivits i lag eller annan författning. I dessa fall får den enskildes samtycke till utredningsåtgärderna begränsad betydelse. För nämndens handlande gäller dock i samma mån som i andra fall att utredningen bör bedrivas med stor hänsyn till den enskildes intresse av integritet och utan att kravet på saklighet och opartiskhet eftersätts.
För situationer i vilka den enskilde själv har sökt hjälp gäller att utredningen skall begränsas till att avse omständigheter som har betydelse för behovsbedömningen. Ofta räcker det med ett samtal till sökanden, men ibland kan nämnden behöva vända sig till andra myndigheter för att få reda på vilka hjälpinsatser som vidtagits. Det kan också finnas anledning att samordna insatserna med någon annan myndighet. Samråd med en annan myndighet bör som regel inte ske utan klientens samtycke. Behöver nämnden under utredningen kontakta arbetsgivare eller annan enskild person förutsätter det att det görs i samförstånd med klienten (prop. 1979/80:1 A s. 398 f).
När det gäller den uppsökande verksamheten skall nämnden vända sig till den saken rör, upplysa om vad som har blivit känt och föreslå stöd- och hjälpinsatser. Utredningen bör i sådana fall endast inledas i samförstånd med den enskilde, såvida det inte är fråga om sociala nödsituationer (prop. 1979/80:1 A s. 399). – Socialnämnden skall enligt 5 kap. 3 § 1 socialtjänstförordningen (2001:937) anmäla
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
678
till överförmyndaren att god man eller förvaltare bör förordnas för någon. Det finns också en skyldighet att göra en anmälan om nämnden finner att någon inte längre behöver förvaltare (5 kap. 3 § 2).
Av 11 kap. 8 § följer att nämnden skall tillämpa vissa bestämmelser i förvaltningslagen (1996:223) i ärenden som avser myndighetsutövning mot någon enskild. Det handlar härvid bl.a. om partens rätt att få meddela sig muntligen (14 § första stycket) och rätten att få del av uppgifter (16 och 17 §§).
Socialstyrelsen har tillsyn över socialtjänsten och kan till ledning för tillämpningen utfärda allmänna råd (13 kap. 1 §).
Socialnämndens beslut om bl.a. bistånd enligt 4 kap. 1 § får enligt 16 kap. 3 § överklagas hos allmän förvaltningsdomstol.
Regeringen har utsett en särskild utredare med uppdrag att analysera varför det förekommer att kommunala och landstingskommunala beslut inte verkställs och varför det förekommer beslut om avslag trots bedömt behov enligt socialtjänstlagen och lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. Av direktiven framgår att det till stor del är fråga om beslut om särskilt boende för äldre som ej verkställs i rimlig tid. Med utgångspunkt i analysen skall utredaren föreslå åtgärder som kan bidra till en förbättrad rättssäkerhet för enskilda i förhållande till de rättigheter aktuell lagstiftning ger. I uppdraget ligger bl.a. att utredaren skall göra en översiktlig kartläggning av variationer i kommunernas och landstingens beslutsprocesser, från ansökan om insats till eventuell verkställighet, och ge exempel på lämpliga förfaranden som tillgodoser lagstiftningens krav på rättssäkerhet och likabehandling. Uppdraget skall redovisas senast den 1 januari 2005 (se dir. 2003:93 och 2003:116).
10.1.2 Socialförsäkringar m.m.
I svensk lagstiftning saknas en definition av begreppet socialförsäkring. När socialförsäkringen diskuteras utifrån ett internationellt perspektiv används ibland i Sverige begreppet social trygghet (social security) som mer eller mindre synonymt. Lagstiftning om social trygghet är i Sverige spridd över ett flertal regelverk. Begreppet återfinns inom EU bl.a. i Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 om tilllämpning av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen. Många av de förmåner som anges i denna förordning räknas i ett svenskt perspektiv även till socialförsäkringen. Till begreppet socialförsäkring hänförs
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
679
de flesta trygghetssystem som administreras av Riksförsäkringsverket, Premiepensionsmyndigheten och de allmänna försäkringskassorna (den s.k. socialförsäkringsadministrationen). Enligt Riksförsäkringsverkets årsredovisning delas socialförsäkringsadministrationen i dag in i fem verksamhetsområden: ekonomiskt stöd till barnfamiljer, ersättning till funktionshindrade, ersättning vid arbetsoförmåga, ersättning vid ålderdom och annan utbetalning.
En person är ”försäkrad”, om han eller hon ingår i de trygghetssystem som hänförs till socialförsäkringen. Socialförsäkringen delas in i två delar: en del med förmåner som grundas på bosättning i Sverige och en som grundas på arbete i Sverige. Endast ett grundläggande försäkringsvillkor gäller för respektive huvudgren, nämligen bosättning i Sverige respektive arbete i Sverige. Den bosättningsbaserade delen avser förmåner i form av olika typer av garanti- eller grundskyddsförmåner och bidrag, t.ex. barnbidrag och bostadsbidrag. Den arbetsrelaterade delen avser ersättningar för inkomstförluster, t.ex. sjukpenning och föräldrapenning motsvarande förälderns sjukpenning.
Gemensamma bestämmelser för detta tudelade försäkringssystem och dess olika förmåner ges i socialförsäkringslagen (1999:799) (prop. 1998/99:119, bet. 1999/2000:SfU3, rskr. 1999/2000:12, nedan SofL). I lagen avgränsas begreppet socialförsäkring med utgångspunkt i hur trygghetssystemen administreras. Sådana anordningar som handhas av Riksförsäkringsverket, de allmänna försäkringskassorna och Premiepensionsmyndigheten omfattas i princip, medan t.ex. sådana system som arbetslöshetsförsäkringen och utbildningsbidragen faller utanför. De specifika villkoren för ersättningsrätt m.m. finns i de särskilda författningarna om olika förmåner.
All lagstiftning om social trygghet omfattas följaktligen inte av SofL. Ett avstamp för fortsatta diskussioner om social trygghet tas dock lämpligen i vad som enligt ovan benämnts socialförsäkringen, vilken alltså avgränsas av hur trygghetssystemen administreras enligt SofL.
I 3 kap. 1 § SofL anges de förmåner enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) som en här i landet bosatt person är försäkrad för p.g.a. bosättningen (bosättningsbaserad försäkring), närmare bestämt
1. ersättning för sjukvård m.m. enligt 2 kap. i fråga om förmåner
som beslutas av de allmänna försäkringskassorna,
2. föräldrapenning på lägstanivå och grundnivå,
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
680
3. sjukersättning och aktivitetsersättning i form av garantiersätt-
ning, samt
4. rehabilitering och särskilt bidrag enligt 22 kap. i fråga om för-
måner som beslutas av de allmänna försäkringskassorna.
I 3 kap. 2 § SofL anges den övriga lagstiftning om bosättningsbaserade socialförsäkringsförmåner som en bosatt person omfattas av, nämligen
1. lagen (1947:529) om allmänna barnbidrag,
2. lagen (1986:378) om förlängt barnbidrag,
3. lagen (1988:360) om handläggning av ärenden om bilstöd till
handikappade,
4. lagen (1988:1463) om bidrag vid adoption av utländska barn,
5. lagen (1990:773) om särskilt pensionstillägg till ålderspension
för långvarig vård av sjukt eller handikappat barn,
6. lagen (1993:389) om assistansersättning,
7. lagen (1993:737) om bostadsbidrag,
8. lagen (2001:761) om bostadstillägg till pensionärer m.fl.,
9. lagen (1996:1030) om underhållsstöd, 10. lagen (1998:702) om garantipension, 11. lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag, 12. lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd
till barn i fråga om - garantipension till omställningspension och änkepension, - efterlevandestöd till barn, och - vissa andra pensionsförmåner, och 13. lagen (2001:853) om äldreförsörjningsstöd.
Till den arbetsbaserade försäkringen hör enligt 3 kap. 4 § SofL följande förmåner enligt AFL för den som arbetar i Sverige:
1. sjukpenning och havandeskapspenning,
2. föräldrapenning över lägstanivå och tillfällig föräldrapenning,
3. inkomstrelaterad sjukersättning och inkomstrelaterad aktivitets-
ersättning, samt
4. rehabilitering och rehabiliteringsersättning enligt 22 kap. i fråga
om förmåner som beslutas av de allmänna försäkringskassorna.
Övrig arbetsbaserad socialförsäkring som omfattas av SofL är förmåner enligt följande lagstiftning (3 kap. 5 § SofL):
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
681
1. lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring,
2. lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närstående-
vård,
3. lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension, och
4. lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd
till barn i fråga om inkomstgrundad efterlevandepension och änkepension med visst undantag.
Utanför tillämpningen av SofL – men innanför begreppet social trygghet – faller sådant som omsorger inom socialtjänsten (såsom äldreomsorg och bistånd). Men även studiestöd, arbetarskydd och arbetsmarknadspolitiska insatser är förmåner som formellt sett ligger vid sidan om socialförsäkring.
Enligt förarbetena till lagstiftningen (prop. 1998/99:119 s. 76 f) borde vissa förmåner uteslutas från socialförsäkringsbegreppet. Det handlade om det statliga personskadeskyddet enligt lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada. Samma karaktär som denna lagstiftning hade ersättningen av allmänna medel vid ingripanden som avses enligt (1989:225) om ersättning till smittbärare. Vidare uteslöts ersättningar från arbetsgivare enligt sjuklönelagen (1991:1047) och sjömanslagen (1973:382), liksom rätten till sjukvård enligt HSL och landstingens åligganden enligt tandvårdslagen (1985:125) och lagen (1996:1150) om högkostnadsskydd vid köp av läkemedel m.m. – När det gäller författningar knutna till 2 kap. AFL som berör förmåner i form av rätt till sjukvård och olika ersättningar för kostnader som uppkommer i samband med att någon erhåller vård utesluts de landstingsanknutna förmånerna genom begränsningen i 3 kap. 1 § 1 till förmåner beslutade av försäkringskassorna. På samma sätt utesluts till 22 kap. AFL anknutna rehabiliteringsförmåner i den mån de är landstingsanknutna genom begränsningen i 3 kap. 4 § 4 SofL (prop. 1998/99:119 s. 182).
Förmåner enligt arbetslöshetsförsäkringen samt utbildningsbidrag till deltagare i arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering, som handläggs enligt arbetslöshetskassorna, faller utanför socialförsäkringarna (prop. 1998/99:119 s. 76 f).
Enligt regeringens direktiv (dir. 2001:70) skall en särskild utredare göra en teknisk översyn av lagen (1962:381) om allmän försäkring och andra författningar på socialförsäkringsområdet. Uppdraget skall redovisas senast år 2005. Ändamålet med utredningen skall enligt direktiven vara att utforma förslag till lagstiftning som ger en bättre
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
682
överskådlighet och en bättre säkerhet mot bristande enhetlighet i fråga om regler och begrepp som är gemensamma för socialförsäkringen. Vidare sägs att de nuvarande lagarna på ett bättre sätt skall samordnas, och om möjligt sammanföras, så att de blir lättare att överblicka och tillämpa. – I dir. 2004:129 ges en särskild utredare i uppdrag att göra en genomgripande analys av socialförsäkringarna i ett brett perspektiv. Analysen skall visa bl.a. hur väl socialförsäkringarna fungerar i dag, vilka brister och förtjänster som finns och effekter på samhällsekonomi och välfärd. Utredningen skall även visa på alternativa vägar för att förbättra systemen inför framtiden. Resultatet av utredningen, som skall redovisas senast den 1 november 2006, skall enligt direktiven utgöra underlag för en kommande parlamentarisk utredning som skall lämna förslag till en reformerad socialförsäkring.
Här kan anmärkas att Försäkringskassan träder i stället för Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna den 1 januari 2005 (se SFS 2004:276).
10.1.3 LSS och LASS
En ny rättighetslag för personer med svåra funktionshinder, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), trädde ikraft den 1 januari 1994 (prop. 1992/93:159, bet. 1992/93:SoU19). Lagen ersatte den s.k. omsorgslagen och elevhemslagen. Det övergripande målet med lagstiftningen är att främja jämlikhet i levnadsvillkor för att de enskilda som berörs skall få möjlighet att leva som andra (5 § LSS).
Lagen innehåller enligt 1 § bestämmelser om insatser för särskilt stöd och särskild service åt personer enligt en indelning i tre personkretsar, nämligen personer
1. med utvecklingsstörning, autism eller autismliknande tillstånd,
2. med betydande och bestående begåvningsmässigt funktions-
hinder efter hjärnskada i vuxen ålder föranledd av yttre våld eller kroppslig sjukdom, eller
3. med andra varaktiga fysiska eller psykiska funktionshinder som
uppenbart inte beror på normalt åldrande, om de är stora och förorsakar betydande svårigheter i den dagliga livsföringen och därmed ett omfattande behov av stöd eller service.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
683
Personkrets 1 nämner särskilt utvecklingsstörda. Med utvecklingsstörning avses enligt förarbetena en intellektuell funktionsnedsättning som beroende på grad och miljö utgör ett handikapp. Den sammanhänger med en under individens utvecklingsperiod inträffad brist eller skada som i många fall är så betydande att personen behöver stöd och hjälp i sin livsföring genom olika insatser för att kunna delta i samhällslivet. Med utvecklingsperioden avses i allmänhet åren före 16 års ålder. Orsaken till bristen eller skadan saknar betydelse. Vid bedömningen av den intellektuella förmågan skall psykologiska, sociala och pedagogiska faktorer vägas samman. – Med autism och autismliknande tillstånd avses sådana djupgående störningar i fråga om social förmåga, kommunikation och beteende som medför allvarligt funktionshinder i fråga om psykosocial eller pedagogisk anpassning. Störningarna debuterar under barndomen, oftast men inte alltid före tre års ålder, och är nästan alltid allvarliga psykiska funktionshinder under hela livet (prop. 1992/93:159 s. 167).
Personkrets 2 tar sikte på personer som efter utvecklingsåren har fått en hjärnskada och till följd härav ett betydande och bestående begåvningsmässigt funktionshinder. – Personkrets 3, som upptar flera rekvisit som samtliga måste vara uppfyllda, inbegriper barn, ungdomar och vuxna med långvariga habiliterings- och rehabiliteringsbehov. Med funktionshinder menas den begränsning eller det hinder som gör att en människa till följd av skada eller sjukdom inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses normalt. Det kan röra sig om t.ex. människor med uttalade förlamningar eller svårartade och invalidiserande effekter av sjukdomar som diabetes eller hjärt- och lungsjukdomar samt människor med grava syn- och hörselskador. Även psykiska störningar kan orsaka betydande svårigheter i den dagliga livsföringen. Personer med långvariga psykiska störningar/psykisk sjukdom där symtomen leder till nedsättningar i de psykiska och sociala funktionerna kan uppfylla kriterierna i tredje punkten. Funktionshindren skall vara allvarliga och varaktiga. En begränsning är att funktionshindren inte får bero på normalt åldrande. Enligt förarbetena är senildemens ett funktionshinder av geriatrisk karaktär som inte är helt oväntat beträffande en åldrad människa (prop. 1992/93:159 s. 168 ff).
Rättigheterna i LSS inskränker inte de rättigheter som den enskilde kan ha enligt annan lag (4 §). Det är framför allt fråga om rättigheter enligt socialtjänstlagen. En framställning om stöd eller service bör i första hand prövas enligt LSS (som i allmänhet är mer fördelaktig för den enskilde), varefter framställan kan prövas enligt
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
684
socialtjänstlagen. Ofta är det nödvändigt att i samband med behovsprövningen av en insats enligt LSS också pröva om det därutöver behövs insatser enligt just socialtjänstlagen (prop. 1992/93:159 s. 170 f).
Verksamheten skall bl.a. vara grundad på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet. Den enskilde skall i största möjliga utsträckning ges inflytande och medbestämmande över insatser som ges (6 § första stycket). Detta betyder att stöd skall ges och utformas i samverkan med den (vuxne) berörde. I förarbetena ges exemplet att den enskildes önskemål om vem som skall anlitas som personlig assistent eller kontaktperson om möjligt bör tillgodoses (prop. 1992/93:159 s. 171).
Insatser enligt LSS skall ges den enskilde endast om han begär det. Om den enskilde är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan kan vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare begära insatser för honom (8 §). Detta är enligt förarbetena närmast ett påpekande om att lagen saknar tvångsbestämmelser.
De insatser som erbjuds enligt LSS är (enligt 9 §) följande:
1. rådgivning och annat personligt stöd som ställer krav på särskild
kunskap om problem och livsbetingelser för människor med stora och varaktiga funktionshinder,
2. biträde av personlig assistent eller ekonomiskt stöd till skäliga
kostnader för sådan assistans, till den del behovet av stöd inte täcks av beviljade assistanstimmar enligt lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS, se härom nedan),
3. ledsagarservice,
4. biträde av kontaktperson,
5. avlösarservice i hemmet,
6. korttidsvistelse utanför det egna hemmet,
7. korttidstillsyn för skolungdom,
8. boende för barn eller ungdomar,
9. bostad med särskild service för vuxna eller annan särskilt an-
passad bostad för vuxna, 10. daglig verksamhet för personer i yrkesverksam ålder som saknar
förvärvsarbete och inte utbildar sig.
Regler om vilka insatser som erbjuds respektive personkategori och vilka allmänna kvalitetskrav som ställs på insatserna ges i 7 §. Landstingen är huvudmän för insatsen rådgivning och annat personligt stöd, medan kommunerna är huvudmän för övriga insatser (2 §).
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
685
Överlåtelse av uppgiften att tillhandahålla insatsen kan dock ske, även till privata utförare (17 §).
Insatsen personlig assistans enligt 9 § 2 definieras närmare i 9 a §. Härmed avses personligt utformat stöd som ges av ett begränsat antal personer åt den som på grund av stora och varaktiga funktionshinder behöver hjälp med sin personliga hygien, måltider, att klä av och på sig, att kommunicera med andra eller annan hjälp som förutsätter ingående kunskaper om den funktionshindrade (grundläggande behov).
Det är främst personer med fysiska funktionshinder och med de mest omfattande behoven som blir berättigade till insatsen personlig assistans (prop. 1995/96:146 s. 13).
I insatserna enligt 9 § 5–8 och 10 samt i insatsen bostad med särskild service för vuxna ingår också omvårdnad (9 c §). Det handlar om en skyldighet att stödja och hjälpa funktionshindrade med dagliga personliga behov som de kan ha svårigheter att klara själva, såsom att sköta hygienen, att äta, att klä sig, att gå och förflytta sig liksom att göra t.ex. personliga inköp. I ansvaret för omvårdnaden ligger också att hjälpa den enskilde med att få den hälso- och sjukvård och tandvård samt de hjälpmedel som han behöver. I omvårdnadsbegreppet torde också ingå att se till så att misstankar om övergrepp och andra brott polisanmäls (se Norström/Thunved s. 391).
Den enskilde kan i samband med att insats enligt LSS beviljas begära att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med honom. I planen skall även redovisas åtgärder som vidtas av andra än kommunen eller landstinget. Planen skall fortlöpande och minst en gång om året omprövas (10 § första stycket).
En regel om utbetalning av ekonomiskt stöd ges i 11 § (med den numera upphävda 16 kap. 12 § AFL som förebild). Om någon till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, långvarigt missbruk av beroendeframkallande medel eller någon annan liknande orsak är ur stånd att själv ta hand om sådant ekonomiskt stöd från kommunen som avses i 9 § första stycket 2, dvs. ekonomiskt stöd för personlig assistans, får kommunen besluta att ersättningen skall betalas ut till någon annan person för att användas till kostnader för personlig assistans till den stödberättigade. – Kommunen kan enligt 12 § besluta om återbetalning av sådant ekonomiskt stöd, om den som erhållit stödet eller hans ställföreträdare genom att lämna oriktiga uppgifter eller på annat sätt har förorsakat att det ekonomiska stödet har lämnats felaktigt eller med för högt belopp. Detsamma gäller om
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
686
det ekonomiska stödet annars har lämnats felaktigt eller med ett för högt belopp och den som erhållit stödet eller hans ställföreträdare skäligen borde ha insett detta.
Kommunen har i uppgift att bl.a. anmäla till överförmyndaren dels när en person som omfattas av 1 § kan antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man, dels när ett förmyndarskap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra (15 §).
Enskild verksamhet regleras i 23–24 §§. Länsstyrelsen ges där en tillståndsgivande roll.
Den centrala tillsynen är anförtrodd Socialstyrelsen (25–26 §§), vilket således överensstämmer med Socialstyrelsens roll i förhållande till socialtjänsten.
Beslut om bl.a. insatser för en enskild enligt 9 § överklagas till länsrätt som första instans (27 §). Kommuner eller landsting som underlåter att utan oskäligt dröjsmål tillhandahålla en insats enligt 9 § som framgår av domstols avgörande skall enligt 28 a § åläggas att betala en särskild avgift.
Ett problem som rönt stor uppmärksamhet på senare år är den höga andelen icke verkställda beslut och domar enligt LSS, ofta avseende insatserna kontaktperson, råd och stöd, boende för vuxna, ledsagarservice och korttidsvistelse. Vid kartläggningar av Socialstyrelsen och länsstyrelserna har från olika håll anförts bl.a. att den uteblivna verkställigheten beror på att det är svårt att rekrytera och behålla personal och uppdragstagare inom verksamhetsområdena för äldre och funktionshindrade, men även ledsagare och personliga assistenter och uppdragstagare som t.ex. kontaktpersoner (Handikappomsorg. Lägesrapport 2002 s. 43 och 51, se även Social tillsyn 2002 – Resultat av länsstyrelsernas tillsyn s. 18). Problemen behandlas i den i avsnitt B 10.1.1 nämnda utredningen.
Lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS) innehåller föreskrifter om ersättning av allmänna medel till vissa funktionshindrade för kostnader för personlig assistans (assistansersättning).
LASS utgör ett komplement till LSS (se de gemensamma förarbetena i prop. 1992/93:159, bet. 1992/93:SoU19). Med hänsyn till att kommunens kostnader för personlig assistans i vissa fall kan uppgå till mycket stora belopp har genom LASS införts ett finansieringssystem som innebär att staten avlastar kommunerna kostnaderna för mer omfattande insatser i form av personlig assistans.
Frågor om assistansersättning handläggs av Riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
687
En förutsättning för att assistansersättning skall komma i fråga är att den funktionshindrade omfattas av 1 § LSS. Om så är fallet, har den enskilde rätt att för sin dagliga livsföring få assistansersättning, förutsatt att han eller hon har behov av personlig assistans för sina grundläggande behov under i genomsnitt mer än 20 timmar i veckan (3 § första stycket). Ersättningen betalas ut av försäkringskassan. För den som beviljats personlig assistans enligt LASS är det dock den kommun där den ersättningsberättigade är bosatt, dvs. inte försäkringskassan, som skall ersätta kostnaderna för de första 20 assistanstimmarna per vecka genom månadsvisa betalningar till försäkringskassan (19–20 §§).
Det ”grundläggande behovet” som nämns i 3 § knyter an till den definition av personlig assistans som ges i 9 a § LSS. – Begränsningar finns i rätten att erhålla assistansersättning för personer som har fyllt 65 år (3 § andra–fjärde styckena) och när den funktionshindrade t.ex. vårdas på institution eller bor i en gruppbostad (4 §). Tanken bakom de senare begränsningarna är att det på en institution eller i en gruppbostad skall finnas erforderlig fast kollektiv bemanning som skall täcka de boendes hela stödbehov.
Ansökan om assistansersättning skall göras skriftligen hos den allmänna försäkringskassan. Av 2 § förordningen (1993:1091) om assistansersättning framgår att en ansökan skall undertecknas av sökanden.
Assistansersättning beviljas för ett visst antal timmar per vecka, månad eller längre tid, dock längst för sex månader (6 §). Efter två år skall ersättningsrätten omprövas (7 §). Provisoriska beslut om assistansersättning kan fattas enligt 8 §. Om förhållandena för rätten till ersättning påverkas, skall den enskilde genast anmäla detta hos försäkringskassan. Om den enskilde har legal ställföreträdare, gäller upplysningsskyldigheten i stället denne (9 §).
I linje med vad som gäller enligt 11 § LSS kan utbetalning av assistansersättning ske till kommunal myndighet eller till någon annan, om en ersättningsberättigad till följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, långvarigt missbruk av beroendeframkallande medel eller någon annan liknande orsak är ur stånd att själv ta hand om assistansersättningen (12 §).
Assistansersättningen skall enligt 10 § förordningen (1993:1091) om assistansersättning betalas ut genom insättning på postgirokonto eller bankkonto. Riksförsäkringsverket får besluta om utbetalning på annat sätt, om särskilda förhållanden föranleder det. Den ersättningsberättigade kan också, enligt 11 § i förordningen, utöver
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
688
vad som följer av 11 och 12 §§ LASS begära att assistansersättningen skall betalas ut till någon annan enskild person, en juridisk person eller en kommun.
Frågor som avses i 6–8 §§ skall inom försäkringskassan avgöras av socialförsäkringsnämnd, med vissa möjligheter till delegation (13 §).
I 16 § ges bestämmelser för beslut om återbetalning av ersättning som lämnats på grundval av oriktiga uppgifter från den enskilde eller ställföreträdaren eller som kunde ha avvärjts om uppgifts- eller anmälningsskyldighet hade iakttagits, men även i vissa andra fall då ersättning har utgått felaktigt eller med för högt belopp. Möjligheter finns för försäkringskassan att vid särskilda skäl efterge kravet på återbetalning.
Reglerna i AFL om omprövning, ändring och överklagande av beslut tillämpas i ärenden om assistansersättning (17 § första stycket).
10.2 Omfattningen av hjälpbehovet
10.2.1 Vissa fakta om insatser enligt socialtjänstlagen och LSS
För att åskådliggöra omfattningen av några av samhällets vanligaste socialtjänstrelaterade stödinsatser bör en kort bakgrund lämnas. Uppgifterna är inte nödvändigtvis knutna till oförmåga att fatta beslut.
Enligt statistik för den 1 oktober 2002 fanns det ca 240 700 personer, 65 år och äldre, som bodde stadigvarande i särskilda boendeformer eller som beviljats hemtjänst i ordinärt boende. Ca 125 200 fick hemtjänst, medan drygt 115 500 bodde i särskilt boende, dvs. gruppboenden, servicehus, sjukhem eller ålderdomshem. Drygt 178 800 av dessa var 80 år eller äldre och utgjorde ca 38 % av samtliga personer i denna ålderskategori. Vid samma tidpunkt erhöll ca 9 100 äldre korttidsvård/korttidsboende (Socialstyrelsens rapport Äldre – vård och omsorg år 2002).
När det gäller äldre skall noteras att kvinnor är överrepresenterade både vad avser andelen som år 2001 fick hemtjänst resp. bodde permanent i särskilt boende. En förklaring är att kvinnorna har högre medellivslängd och ofta är yngre än sin make. En sammanhängande förklaring är att mannen följaktligen ofta är den i hushållet som först behöver stöd och hjälp. Inte sällan får han denna av närstående, framför allt sin maka. Antalet ensamstående kvinnor (590 000
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
689
av dem som var 65 år eller äldre) översteg kraftigt antalet ensamstående män i samma ålder (225 000). Av ensamstående som var 85 år eller äldre fanns 129 100 kvinnor och 34 400 män 1998. Att vara ensamstående sedan man har uppnått sådan ålder påverkar naturligtvis behovet av offentligt stöd (Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2002 s. 13 ff).
I en rapport från Socialstyrelsen, Funktionshindrade personer – insatser enligt LSS år 2002, redovisade kommunerna att mer än 48 000 personer hade en eller flera insatser enligt LSS (exklusive insatsen råd och stöd) den 1 september 2002. Totalt uppskattades i rapporten antalet personer som hade insatser enligt LSS år 2002 till mellan 51 000 och 52 500 personer, vilket motsvarade 0,6 % av landets befolkning. Uppgifterna innefattar även insatser för underåriga personer.
85 % av de redovisade insatserna rörde personer med utvecklingsstörning (personkrets 1). Knappt 21 700 personer hade insatsen daglig verksamhet. Andra vanliga insatser var bostad med särskild service för vuxna (ca 18 000), kontaktperson (ca 14 500) och råd och stöd (ca 12 000). Det kan här nämnas att 28 % av alla LSS-insatser gavs till barn och ungdomar som var 22 år eller yngre medan 6 % gavs till dem som var 65 år eller äldre. Den stora andelen mottagare av LSS-insatser återfanns följaktligen bland dem i åldrarna 23–64 år.
10.2.2 De äldres hälsa och hjälpbehovet
Socialstyrelsen har vid två tillfällen, 1994 och 2000, genomfört intervjuer med ett riksrepresentativt befolkningsurval av hemmaboende äldre över 75 år i syfte att mäta deras allmänna hälsotillstånd. Några stora förändringar mellan de båda åren kunde inte skönjas när det gällde de äldres egen uppfattning om sitt allmänna hälsotillstånd.
Intervjupersonerna tillfrågades om de klarade av olika vardagsgöromål (Activities of Daily Living, ADL). Det handlade här om både ”primär” ADL (göromål som avser den egna personen och personlig omvårdnad, bl.a. att ta sig i och ur sängen, duscha eller bada, toalettbesök) och ”sekundär” ADL (göromål som hör till hushållet, städning, inköp, matlagning och tvätt). Resultaten visade att andelen som hade behov av hjälp med primär och sekundär ADL ökade under den angivna perioden. Båda undersökningarna gav vid handen att närmare hälften av samtliga intervjupersoner behövde
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
690
hjälp av någon annan för att klara en eller flera av vardagslivets aktiviteter (Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2002 s. 22).
De ovan nämnda undersökningarna gav även svar på frågor om hur äldre hjälpbehövande (75 år och äldre) fick hjälp i sitt eget hem och av vem. En större andel fick år 2000 hjälp av anhöriga och närstående – s.k. informell hjälp – än år 1994. En annan slutsats som drogs var att ensamboende äldre, både män och kvinnor, fick allt mindre offentlig hemhjälp.
Av de samboende hjälpbehövande, t.ex. makar, hade enligt statistiken en mycket låg andel (5 %) offentlig hemhjälp. Den informella hjälpen var i dessa fall desto vanligare och förekom i 88 % av fallen. Sammanfattningsvis fick år 2000 66 % av de äldre (både ensam- och samboende) endast informell hjälp, 18 % fick endast offentlig hemhjälp medan 16 % åtnjöt en kombination av dessa hjälpformer (Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2002 s. 26).
En kartläggning av särskilda boenden år 2001, genomförd av Socialstyrelsen, visade vid förfrågningar hos föreståndare och enhetschefer m.fl. i 730 boendeenheter att verksamheten i fyra femtedelar av boendena bl.a. gick ut på vård och omsorg om dementa; två tredjedelar av dessa enheter uppgav också att de hade särskilda platser reserverade för sådan verksamhet. Mer än hälften av de boende hade bott i det särskilda boendet kortare tid än två år, vilket tyder på att mer än varannan äldre person som flyttar till ett särskilt boende vistas där i kortare tid än två år. De längsta vistelsetiderna kunde knytas till boende i servicehus och ålderdomshem. Endast omkring två av fem boende klarade generellt av sådana aktiviteter som måltider, toalettbesök och förflyttning inomhus på egen hand. Vidare visade kartläggningen att en tredjedel av de boende hade en mycket kraftigt nedsatt kognitiv förmåga, dvs. minnes- och orienteringsförmåga, som medförde att de var i behov av handgriplig vägledning av personal. Särskilt i gruppboenden fanns en hög andel med denna defekt (Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2002 s. 30).
En annan av Socialstyrelsens kartläggningsstudier, som genomfördes år 2002, omfattade 315 personer i s.k. korttidsboenden. Syftet var att ge fördjupad kunskap om korttidsboendenas roll och funktion. De flesta klarade av att själva inta sina måltider, men två av tre behövde hjälp med att byta blöja eller kateter och drygt 40 % behövde hjälp vid förflyttning. Många hade också nedsatt psykisk funktionsförmåga; drygt hälften hade enligt studien problem med glömska och behövde visst stöd för att fungera. Var tionde led av svåra minnesstörningar och kunde inte handla efter instruktioner
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
691
utan handgriplig hjälp (Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2002 s. 31 f).
10.2.3 Förhållandet mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst
Sjukhusvården domineras i allt större utsträckning av äldre personer. Statistik för år 2002 visar att 17,2 % av befolkningen var 65 år eller äldre. Denna andel stod dock för 45,5 % av samtliga vårdtillfällen och tog upp 54,5 % av all vårdtid. Statistiken visar att andelen av alla registrerade vårdtillfällen under 1990-talet blivit större för de äldre; samtidigt har dessa personers procentuella andel av vårdtiden minskat i relation till den yngre befolkningen (se Socialstyrelsens skrift Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2003 s. 19).
I medeltal är vårdtiden för en äldre sjuk patient en knapp vecka. I en allt mer trimmad svensk sjukhusvård har följaktligen tempot drivits upp, vilket särskilt för den äldre befolkningen torde ha påverkat möjligheterna till återhämtning i både psykiskt och fysiskt hänseende. Tiden som patienten vistas i akutsjukvården är ofta avgörande för hur det kommer att gå för patienten i framtiden. Samtidigt kunde det konstateras att många av dem som skrivs ut från sjukhus har kvarstående behov av vård och omsorgsinsatser. Dessutom sker utskrivningen stundom så snabbt att patienten inte hinner ta till sig information om sjukdomen och dess prognos, om läkemedel och uppföljning. För andra är läget det omvända. Äldre patienter måste ibland ligga kvar under alltför lång tid i väntan på annat boende. Detta kan medföra onödiga hospitaliseringseffekter eller andra komplikationer (Vård och omsorg om äldre, Lägesrapport 2002 s. 39 f).
Betydelsefulla insikter i äldre personers situation i akutsjukvården ger också en studie som Socialstyrelsen genomförde år 2002. 31 region-, läns- och länsdelskliniker redovisade material avseende en dag i februari 2002 som berörde 978 inlagda patienter som var 80 år och äldre. Av befolkningen i stort utgör dessa ca 5 % men i studien utgjorde de närmare 40 % av alla patienter.
Det konstaterades i studien bl.a. att många patienter inom den internmedicinska vården var gamla, multisjuka personer med betydande funktionsnedsättningar och stor läkemedelskonsumtion. Tre av fyra var inlagda akut från det egna hemmet p.g.a. hastigt försämrad hälsa i kombination med ”allmän avtackling”. Majoriteten utgjordes
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
692
av ensamboende kvinnor, medan endast en mindre andel kom från särskilda boenden. När det gällde hjälpbehovet konstaterades att nästan hälften behövde assistans vid toalettbesök, 40 % vid förflyttning och 16 % under en hel måltid. En tredjedel av de berörda behövde hjälpen med hänvisning till minnessvårigheter. 75 % hade fem läkemedel eller fler, medan nästan 30 % hade tio eller fler.
Enligt studien förväntades att en fjärdedel av dem som kom från eget boende skulle skrivas ut till kommunalt äldreboende (och därmed flytta från det egna hemmet), vilket visade på behovet av samverkan mellan hälso- och sjukvården å ena sidan och socialtjänsten å den andra (Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2002 s. 41 f).
I en studie med beteckningen Gott Åldrande i Skåne (GÅS) kartlades äldres vård och omsorg i fem skånska kommuner. En delstudie tog sikte på vården och omsorgen med avseende på de äldres funktionella förmåga, boendesituation, insatser från hemtjänst och hemsjukvård, m.m. I denna kunde man konstatera att insatser enligt HSL ges till omkring hälften av dem i ordinärt boende. Detta tydde enligt studien på att det finns en betydande överlappning mellan insatser enligt socialtjänstlagen och insatser enligt HSL. I sin tur belyste detta behovet av att utveckla samarbetsformer och gemensamma bedömningar för insatser enligt de båda lagstiftningarna för att inte en fragmenterad vårdsituation skall behöva uppstå för de äldre (Kommunal och regional vård till äldre, 2002, s. 40 och 66).
10.2.4 Möjligheter till inflytande
När det gäller funktionshindrade ges en möjlighet till ökat inflytande och ökad delaktighet genom s.k. individuella planer. Dessa kan ge alla berörda en bättre överblick över de insatser som kan vara aktuella enligt LSS och HSL. Insatser kan också samordnas på ett effektivt sätt. Inom ramen för genomförandet av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken har uppmärksammats att rätten att få en individuell plan för personer med funktionshinder inte utnyttjas i tillräcklig utsträckning (se prop. 1999/2000:79 och regeringens skrivelse 2002/03:25 s. 25 ff). Individuella planer enligt 10 § LSS förutsätter att den enskilde framställer en begäran om att en sådan plan skall upprättas. Med hänsyn till att sekretesslagens bestämmelser måste iakttas, fordras vanligen att den enskilde därutöver lämnar samtycke till att uppgifter skall få lämnas vidare vid kommunikation mellan myndigheter (prop. 1992/93:159 bil 1 s. 182 f). Brister i
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
693
den enskildes beslutsförmåga kan således innebära att en enskild, som inte heller har någon ställföreträdare, kan få svårt att göra sina intressen gällande.
I en återkommande studie av personer som flyttar till särskilda boenden i Sundsvall har konstaterats att endast drygt hälften av dem i studien som flyttat till ålderdomshem besökt sin blivande bostad. Bland dem som flyttat till sjukhem var andelen ca 40 % och bland flyttarna till gruppboenden en knapp femtedel. En förklaring till att så är fallet angavs i studien kunna vara att det gjorts en bedömning av att det inte skulle vara till någon nytta för en gravt förvirrad person att före flyttningen besöka sin framtida bostad. Anhöriga till dem som flyttat hade i större utsträckning besökt boendet i förväg. De personer som flyttades och deras anhöriga gavs i studien tillfälle att ge besked om hur flyttningen genomförts eller hur beslut om flyttningen förberetts. Ingen av de anhöriga ifrågasatte behovet av en plats i särskilt boende. Anmärkningsvärt är dock att många, både av dem som flyttat och av deras anhöriga, var missnöjda med vissa omständigheter, t.ex. rörande informationen om andra boende- och vårdalternativ, tiden att förbereda flyttningen och möjligheterna att vara med och bestämma om flyttningen. I några fall angav de som flyttat i efterhand att någon hade bestämt om flyttningen mot deras vilja (Socialstyrelsens rapport Äldre som flyttar till service och vård. Uppföljning av situationen i Sundsvall 2002, särskilt s. 40 ff).
10.2.5 Särskilt om handikappomsorg
Utgångspunkten för handikappolitiken är principen om alla människors lika värde och lika rätt. Samhällets insatser skall stärka den enskildes möjligheter att leva ett självständigt och oberoende liv. En komponent i detta är att personer med funktionshinder därför måste få ett inflytande både i planeringen och i utformningen av olika insatser och i genomförandet av dem (Socialstyrelsens skrift Handikappomsorg. Lägesrapport 2002 s. 12).
Antalet personer som har funktionshinder går inte att utan vidare tydliggöra med statistik. Det underlag som finns är i stället baserat på uppgifter om olika samhällsinsatser och förmåner som beslutats eller beviljats en viss period. Statistik finns dock över olika funktionshinder som här är av relevans. I genomsnitt 0,4 % av befolkningen (dvs. ca 36 000 personer) har en utvecklingsstörning (enligt
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
694
LSS). Mellan 40 000 och 46 000 personer med psykiskt funktionshinder var kända av socialtjänsten (Handikappomsorg. Lägesrapport 2003 s. 13).
Funktionshindrade får samhällsstöd från flera olika håll. De olika stödformerna är uppdelade mellan kommun, landsting och stat.
Kommunerna har det yttersta ansvaret för alla medborgare och deras levnadsvillkor. En av de grundläggande lagarna för kommunernas del är, som tidigare berörts, socialtjänstlagen. I oktober 2001 var 14 100 personer under 65 år med funktionshinder beviljade hemtjänst i ordinärt boende enligt SoL. 5 500 personer med funktionshinder bodde vid samma tidpunkt i bostäder med särskild service enligt SoL. Korttidsvård eller korttidsboende erhöll den 1 oktober samma år nära 1 000 personer under 65 år. Samtidigt fick 2 900 personer dagverksamhet, vilket är ett stöd som riktar sig till framför allt personer med demens eller psykiskt eller fysiskt funktionshinder.
Personer med vissa funktionshinder och sjukdomar har enligt undersökningar från 1990-talet en lägre sysselsättningsgrad än andra. En stor andel, särskilt de med svåra psykiska besvär, hade svårt att klara löpande utgifter. Personer med svåra psykiska besvär är särskilt ekonomiskt utsatta. En undersökning från 1997 i Stockholms läns landsting av 12 500 personer med långvariga psykiska funktionshinder visade att drygt 70 procent hade förtidspension eller sjukbidrag (Handikappomsorg. Lägesrapport 2002 s. 18).
Många funktionshindrade är föremål för insatser enligt LSS (se härom avsnitt B 10.2.1). År 2002 hade 18 000 vuxna personer beslut om boende enligt LSS och 4 300 personer LSS-insatsen personlig assistans. Antalet personer som beviljats assistansersättning enligt LASS genom försäkringskassorna uppgick till 11 600 år 2003 (Handikappomsorg. Lägesrapport 2003 s. 16 f ). Av dem som har assistansersättning år 2002 tillhörde 34 % personkrets 1, 5 % personkrets 2 och 61 % personkrets 3. I genomsnitt rör det sig om 92 timmar per vecka. Totalt finns ca 40 000 anställda assistenter (Handikappomsorg. Lägesrapport 2002 s. 24 och 51).
Andra statliga kompensationer för funktionshinder är handikappersättning, vårdbidrag och bilstöd. År 2001 fick ca 59 000 personer handikappersättning medan drygt 2 000 bilbidrag betalades ut (Handikappomsorg. Lägesrapport 2002 s. 25).
85 000–90 000 personer var år 2002 förtids- eller sjukpensionerade av psykiska skäl (exklusive missbruk, Handikappomsorg. Lägesrapport 2002 s. 35). I olika sammanhang brukar sägas att ca
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
695
45 000 personer ingår i den s.k. psykiatrireformens målgrupp (se t.ex. Socialstyrelsens meddelandeblad nr 14/2000).
10.2.6 Om de anhörigas roll
Socialstyrelsen lät som ett led i uppföljningsarbetet kring den nationella handlingsplanen för äldrepolitiken genomföra en studie av besvärsinstitutet inom socialtjänsten. I studien sattes äldres möjligheter att överklaga beslut beträffande hemtjänst eller särskilt boende i fokus. Undersökningen byggde på en analys av 485 länsrättsdomar. I en knapp fjärdedel av fallen företräddes den enskilde av ett formellt ombud eller annan med formell behörighet. Av de 114 överklaganden där någon med formell behörighet således hade företrätt den enskilde var det endast i 14 fall som behörigheten innehades av god man. I 94 överklaganden var det en anhörig som uppträde som ombud.
Samtidigt framkom genom intervjuer att även många av dem som själva överklagat hade fått hjälp av någon att förbereda överklagandet. Oftast – i 96 fall – var det då fråga om barn. Några hade fått hjälp av syskon, andra släktingar, vänner eller grannar.
Enligt resultaten i studien fanns en viss skillnad beträffande vilken framgång överklagandena hade rönt beroende av om ett formellt ombud hade fört den enskildes talan eller inte. Även om det bakom en äldre person som själv förde sin talan fanns en engagerad son eller dotter som hjälpte till med överklagandet, drogs slutsatsen att en formalisering av ombudsmannaskapet kunde ha betydelse (Socialstyrelsen, De äldre och besvärsrätten. Överklagade beslut om hemtjänst och särskilt boende, 2002, s. 31 f).
I den tidigare nämnda flyttningsstudien konstaterades att många av de äldres barn och andra ej samboende anhöriga är både känslomässigt och aktivt engagerade i den äldres situation. I ytterst få fall av de flyttningar till särskilda boenden som studerats hade barnen till den enskilde inte medverkat. Engagemanget bestod inte bara i hjälp i samband med flyttningen utan också i att barnen varit angelägna om att få denna till stånd (Socialstyrelsens rapport Äldre som flyttar till service och vård. Uppföljning av situationen i Sundsvall 2002 s. 43 och 88).
I den ovan relaterade GÅS-studien framkom att mer än hälften (57 %) av äldre i ordinärt boende hade hjälp med hemmets skötsel. Den mest frekventa hjälparen var barn eller deras make, följd av den
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
696
enskildes egen make. Andra anhöriga, grannar och vänner förekom också som hjälpare. Anhöriga och andra närstående hjälpte mer sällan till med den äldres personliga omvårdnad (endast i ca 20 % av fallen). Sammantaget demonstrerade resultaten, enligt de slutsatser som drogs, vikten av att personal i den offentliga sektorn utvecklar arbetssätt som involverar närstående i planeringen och genomförandet av den äldres vård (Kommunal och regional vård till äldre s. 70 f).
De anhöriga drar således ett tungt lass när det gäller äldre människors hjälpbehov. Även om många anhörigvårdare saknar uppbackning, både från offentligt håll och från den övriga familjekretsen, har deras roll betonats i olika sammanhang. Ett exempel härpå är det statliga initiativet Anhörig 300, i vilket nya befattningar som ”anhörigkonsulenter” och ”anhörigstödjare” har utvecklats. Nya stödformer har dessutom tillkommit i kommunal regi, samtidigt som gamla stödformer har vidareutvecklats och spritts. Somliga stödformer har kunnat ges utan biståndsbeslut. Vissa kommuner erbjuder exempelvis s.k. avlösning i hemmet utan sådant beslut (Anhörig 300 – Slutrapport, Socialstyrelsen, 2002).
När det gäller praktiskt stöd påtalas också i andra sammanhang att anhöriga bär ett tungt ansvar för vård- och omsorgsinsatser. Här kan hänvisas till bl.a. redogörelsen för de anhörigas del av demensvården i regeringens demensarbetsgrupps promemoria ”På väg mot en god demensvård. Samhällets insatser för personer med demenssjukdomar och deras anhöriga” (Ds 2003:47 s. 143 ff). Enligt en i promemorian gjord enkät år 2002 finns i hela landet ca 8 000–10 000 anhörigvårdare, dvs. anhöriga/närstående som utför sådana betydande vårduppgifter som annars kommunen skulle behöva svara för genom olika insatser. På senare tid har bl.a. även den parlamentariska beredningen SENIOR 2005 uppmärksammat inte bara anhörigas insatser inom vården och omsorgen om de äldre, utan även äldre människors vård och omsorg om funktionshindrade vuxna barn (SOU 2003:91 s. 516).
10.2.7 Begränsningsåtgärder och självbestämmande
Socialdepartementet tillsatte år 2002 en arbetsgrupp med uppgift att sammanställa befintliga kunskaper om situationen för personer med demenssjukdomar och deras anhöriga samt att identifiera utvecklingsområden där åtgärder behöver sättas in på olika nivåer, den tidigare åberopade Demensarbetsgruppen.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
697
Arbetet redovisades i den ovan nämnda promemorian (Ds 2003:47). Ett särskilt problemområde som togs upp i denna var rättighetsbegränsningar och tvång i vård och omsorg. Personal inom demensvården ställs nämligen ofta inför situationer i vilka det gäller att ta ställning till hur man skall agera beträffande personer som riskerar att skada sig genom fall, som utsätter sig för fara genom att vilja lämna sin bostad eller som är utåtagerande på ett sätt som kan vara skadligt för både andra boende och vårdpersonal. Dylika situationer kan uppstå i anslutning till medicinering men också i samband med omvårdnad, t.ex. skötsel av personlig hygien och intag av mat och dryck. Demensarbetsgruppen ställde bl.a. frågan hur man skulle ta hänsyn till de demenssjuka personernas självbestämmande och integritet samt deras anspråk på rättssäkerhet och rättsskydd. I departementspromemorian hänvisades till ett antal studier på området rörande bl.a. omfattningen av tvång och rättighetsbegränsningar (se s. 134 ff). Vidare framhölls att Socialstyrelsen redan år 1999 skrivit till regeringen med förslag om att en utredning skulle tillsättas för att se över gällande lag i syfte att stärka rättssäkerheten för äldre personer med nedsatt autonomi.
Demensarbetsgruppen konstaterade att många personer med demenssjukdom har nedsatt kognitiv förmåga och därför är utlämnade till personals och anhörigas tolkning av deras vilja. Samtidigt bedömdes gränszonen vara oklar mellan vad som kan betecknas som en tillåten begränsningsåtgärd till skydd för individen och en lagstridig tvångsåtgärd. Den enskildes rättsäkerhet ansågs mot denna bakgrund vara svag. Demensarbetsgruppen förordade att det tillsätts en särskild utredning med uppgift att bl.a. ta ställning till om det fordras en särskild lagstiftning som gör det möjligt att vidta tvångsåtgärder efter noggrann prövning och etiska principer vid en tidpunkt då alla frivilliga vägar prövats. Vidare välkomnades de förslag om ställföreträdare som Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare förväntades presentera, eftersom dessa skulle kunna leda till större rättssäkerhet för den enskilde och samtidigt bättre förutsättningar för personalen att genomföra insatser (s. 18 ff och 139 ff).
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
698
10.2.8 Inställningen till ställföreträdarskap m.m. inom äldreomsorg och LSS-verksamhet
I slutet av april 2003 skickade utredningen ut en enkät till chefer och personal i äldreomsorg och LSS-verksamhet. Mottagare var 60 kommuner och stadsdelsförvaltningar i landet. Som målgrupp angavs tre kategorier:
1. verksamhetschefer, enhetschefer eller motsvarande (däribland
föreståndare/vårdchefer för boenden) inom äldreomsorgen och LSS,
2. handläggare av biståndsansökningar enligt SoL och
3. handläggare av ansökningar om stöd och service enligt LSS.
Sammanlagt inkom över 120 svar från totalt 47 kommuner och stadsdelsförvaltningar. En stor mängd av svarsblanketterna var upprättade av fler än en person. Nästan hälften av svaren var avgivna av chefer eller personal som enbart ansvarar för eller handlägger ärenden enligt SoL medan något färre var hänförliga till motsvarande personalkategorier inom LSS-verksamhet. Resterande del av enkätsvaren kom huvudsakligen från personer som är verksamma inom båda dessa områden, alternativt flera personer med varierande tillhörighet. I många fall kunde dock svaren på frågorna härledas till antingen äldreomsorg eller LSS-verksamhet, varvid de också kunde redovisas för sig.
För att underlätta besvarandet av frågorna användes flervalsfrågor i stor utsträckning. I flera frågor angavs t.ex. olika möjliga svarsalternativ utifrån en fallande skala (”alltid”, ”ofta”, ”ganska ofta”, ”sällan”, ”aldrig”). Svaren på vissa följdfrågor som använde motsvarande systematik kan därför vara missvisande. Andra frågor inbjöd till egna åsiktsredovisningar, varför svaren över huvud taget inte kan anses statistikgrundande. Syftet med undersökningen var dock inte att erhålla något statistiskt gångbart material för vidare överväganden, utan att få vissa fingervisningar om synsätt och arbetsmetoder. Resultaten från några av frågorna i enkätundersökningen redovisas därför här huvudsakligen i löpande text.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
699
Vem uppmärksammar socialtjänsten på äldre människors behov av särskilt boende?
Utredningen frågade vem eller vilka som uppmärksammar socialtjänsten på att det kan finnas behov av bistånd för särskilt boende för äldre människor enligt SoL. På fråga om den enskilde själv uppmärksammar socialtjänsten på sitt behov svarade en stor del av tjänstemännen att detta skedde ”ganska ofta”. Andra vanligt förekommande svarsalternativ var ”sällan” resp. ”ofta”.
Vanligare var uppenbarligen att anhöriga tar initiativ till en behovsprövning. En betydande majoritet svarade att detta skedde ”ofta”. Många svarade att det var ”ganska ofta” förekommande.
När en närmare redogörelse efterfrågades för vilka anhöriga som då är aktiva blev det tydligt att det till mycket stor del är den enskildes barn som uppmärksammar socialtjänsten på behovet. Detta sker ”ofta” enligt huvuddelen av de enkätsvar som var hänförliga till handläggning av ärenden enligt SoL. Även make, registrerad partner eller sambo tar ”ofta” eller ”ganska ofta” initiativ i dylika frågor. Utredningen frågade hur det förhöll sig med syskon, andra släktingar eller helt enkelt goda vänner, grannar och andra som anses närstående, varvid det dominerande svaret blev att detta endast ”sällan” förekommer.
Andra personer som kan tänkas ta kontakter med socialtjänsten angående behov av särskilt boende är gode män och förvaltare. Dessa framstod dock i enkätsvaren som än mindre frekvent förekommande än t.ex. syskon och andra släktingar. De flesta tjänstemännen ansåg att det endast sker ”sällan”, vilket dock kan ha sin förklaring i att personer som blir aktuella för särskilt boende kanske inte har behov av eller ännu inte har fått en legal ställföreträdare.
Personal i hälso- och sjukvården spelar vid en jämförelse en mer betydande roll i detta sammanhang. Över 50 enkätsvar gav vid handen att det ”ofta” eller ”ganska ofta” händer att just denna kategori tar upp behovet av särskilt boende. Personal i socialtjänstens egen verksamhet var ett annat svarsalternativ som enligt många ”ganska ofta” stod för initiativet.
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
700
Vem anses som sökande om bistånd i form av särskilt boende?
Utredningen ställde följdfrågan vem som betraktas som sökande i biståndsärenden för särskilt boende, detta mot bakgrund av att den kommunala äldreomsorgen skall bygga på principen om frivillighet och självbestämmanderätt för klienterna. De flesta svarade att den enskilde själv ”alltid” betraktas som sökande. Ett väsentligt mindre antal menade dock att detta bara kan anses vara ”ofta” förekommande medan ett fåtal svarade att den enskilde själv ”ganska ofta” eller ”sällan” är sökande i ärendet.
Motsvarande frågeställning för andra personer än den enskilde själv i dessa ärenden gav varierande svar. En klar majoritet svarade att anhöriga ”sällan” eller ”aldrig” betraktas som sökande. Likväl fanns det ett drygt dussin enkätsvar som gav vid handen att detta är fallet ”ganska ofta” eller t.o.m. ”ofta”. De som svarat att anhöriga betraktas som sökande har på följdfrågor särskilt pekat ut make (eller motsvarande) och barn som frekventa sökande. Syskon, andra släktingar eller närstående av annat slag ses endast ”sällan” (eller enligt många svar ”aldrig”) som sökande. – Anmärkningsvärt är att god man eller förvaltare enligt de flesta som besvarat frågan vanligen ”aldrig” eller endast ”sällan” uppfattas som sökande. Ett inte oansenligt antal angav att personal i socialtjänstens verksamhet eller i hälso- och sjukvården betraktas som sökande, i vissa fall t.o.m. ”ganska ofta”, även om en majoritet menar att så ”aldrig” är fallet.
Utredningen frågade om ovanstående svar kunde anses gälla även för andra typer av bistånd än i form av särskilt boende, vilket de flesta besvarade jakande.
Vem fäster uppmärksamhet på behovet av LSS-insatser?
Till personer som handlägger eller svarar för ärenden enligt LSS ställdes en fråga som tog sikte på vem eller vilka som uppmärksammar socialtjänsten på behovet av insatser enligt LSS för funktionshindrade. Även i denna del gav enkätsvaren vid handen att det är mer vanligt förekommande att anhöriga tar initiativet än att den enskilde själv gör det. En klar majoritet menade att den enskilde själv ”sällan” – i ett fåtal kommuner ”ganska ofta” – står bakom, medan det ”ofta” finns en anhörig med i bilden som initiativtagare, i de flesta fall en förälder (vilket enligt majoriteten sker ”ofta”).
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
701
Makar, registrerade partner och sambor spelar en viktig roll enligt flera som besvarat enkäten, väsentligt större än t.ex. barn, syskon eller andra anhöriga och närstående. Till skillnad från vad svaren rörande äldreomsorgen gav vid handen, har god man och förvaltare en ganska viktig initiativroll för denna kategori av hjälpbehövande. Särskilt gode män står bakom frågans väckande ”ganska ofta” eller t.o.m. ”ofta” (även om flera svar också pekar på att detta sker ”sällan” i vissa kommuner). På nästan samma nivå som gode män kommer dock både personal i socialtjänsten och personal i hälso- och sjukvården.
Vem är sökande när det gäller LSS-insatser?
Personer knutna till LSS-verksamheten ställdes inför frågan vem som betraktas som sökande när det gäller insatser enligt LSS. De allra flesta hänvisade till vad som redan anges i lag, nämligen att det kan röra sig om den enskilde eller under vissa förutsättningar dennes legala ställföreträdare (se 8 § LSS).
Om handläggningen av en anmälan eller ansökan från annan än den enskilde
De flesta av frågorna kunde besvaras av både personer med ansvar för äldreomsorgsärenden och dem som handlägger LSS-ärenden (dock utifrån olika förutsättningar). Utredningen frågade t.ex. om en anmälan eller ansökan från någon annan än den enskilde själv brukar behandlas på annat sätt än om den enskilde själv begärt biståndet eller insatsen. Många svarade här nej, medan ett flertal (främst sådana verksamma i handläggning enligt SoL) hänvisade till att det i egentlig mening endast är den enskilde och, enligt vissa, hans legala ställföreträdare som kan göra en formell ansökan. Flera pekade på att man tar kontakt med den enskilde för att utröna hans vilja. Vissa påtalade särskilt att ett positivt gensvar i denna del är en förutsättning för att man skall kunna gå vidare med en utredning om behovet. Till kontakten med den enskilde återknöts särskilt i följande delfråga, i vilken frågades om den enskildes inställning till ansökan eller anmälan kontrolleras. Personer som berörs av SoL svarade i princip undantagslöst ja på denna fråga. Detta var det dominerande svaret även när det gäller LSS-verksamma, men några strösvar
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
702
(ibland t.o.m. utan reservationer) visade att detta inte är någon självklarhet i alla situationer. När det gäller metoden för kontrollen menade de flesta att denna sker i form av något slags personlig kontakt, t.ex. vid hembesök, per telefon eller genom andra personliga samtal.
Om svårigheter att få till stånd nödvändiga insatser eller åtgärder
Utredningen ställde i en fråga upp ett teoretiskt exempel som gick ut på att socialtjänsten kunde komma fram till att den enskilde är i behov av visst bistånd eller en insats, dock utan att det kan inhämtas någon ansökan från den enskilde eller någon annan som kan anses behörig. En särskild fråga därvid var om det begärs förordnande av god man för ett kommande ställningstagande. Ett stort antal ansåg att en begäran om förordnande av god man är den väg man skall slå in på, medan vissa pekade på att den enskildes inställning till ett godmanskap först måste utrönas och att man också bör försöka få den enskilde motiverad att själv trots allt söka biståndet eller insatsen. I ett litet antal enkätsvar antyddes dock att biståndet eller insatsen trots allt kunde sättas in utan någon ansökan, företrädesvis i akutsituationer. I en handfull av svaren, huvudsakligen från personer med äldreomsorgsuppgifter, förklarades att anhöriga kunde företräda eller ”bistå” den enskilde med att upprätta ansökan eller avstyra åtgärden (dvs. utan att dessa påstods ha någon legal ställföreträdarrätt i den uppkomna situationen). Någon har i enkätsvaret skrivit att handläggaren kan vara behjälplig vid behov.
I ytterligare ett teoretiskt exempel förutsattes att socialtjänsten, som ovan, fann biståndet (eller insatsen) nödvändigt utan att någon formell ansökan kunde inhämtas och utan att den enskilde själv kunde samtycka till åtgärden. Frågan som ställdes var om samtycke för den enskildes räkning med dagens rutiner i stället inhämtas från någon annan. Flera svarsalternativ angavs. Bland verksamma i äldreomsorgen fanns en klar majoritet bland dem som besvarat frågan som menade att samtycke ”ofta” eller ”alltid” inhämtas från anhöriga i dylika situationer, särskilt barn. Även åtskilliga socialtjänstemän i LSS-verksamhet förklarade att så är fallet, även om lika många uttryckte att detta endast förekommer ”sällan” eller ”aldrig”. För LSSverksamhet är det i förekommande fall – och av naturliga skäl – vanligast att det är den enskildes föräldrar som tillfrågas om samtycke.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
703
Utredningen frågade också hur pass vanligt förekommande det är att åtgärder genomdrivs utan att samtycke efterfrågas av någon, dvs. när någon ansökan inte gjorts av den enskilde själv, god man eller förvaltare. Inom alla svarskategorier angavs med något enstaka undantag att detta är ovanligt, dvs. ”sällan” eller ”aldrig” förekommande. En förhållandevis stor andel (ca 40 enkätsvar) lät dock förstå att det faktiskt förekom genom att just besvara frågan med svarsalternativet ”sällan”.
En fråga ställdes om omfattningen av kontakter med närstående eller gode män i anledning av omvårdnadsåtgärder som berör beslutsinkompetenta i särskilda boenden enligt SoL resp. bostäder med särskild service enligt LSS. Svaren enligt de fem svarskategorierna (från ”alltid” till ”aldrig”) var högst varierande. Det kan i vart fall konstateras att knappt någon svarade att detta ”aldrig” förekommer. Å andra sidan var det av dem som besvarade frågan inte ens hälften som trodde att sådana kontakter förekommer ”ofta” eller ”alltid”.
Hur bedöms den enskildes beslutsförmåga?
En fråga ställdes som tog sikte på hur bedömningen görs att en person saknar egen beslutskompetens. Flera svarsalternativ gavs. Vad som enligt svaren förefaller vanligast är att slutsatser dras vid personliga sammanträffanden mellan den enskilde och den som har hand om ärendet eller den uppkomna frågan. Även kontakter med närstående, vårdpersonal och personal vid boenden där den enskilde vistas är vanliga metoder för att bilda sig en uppfattning. Särskilt i äldreomsorgen är också hemtjänsten en vanlig informationskälla. Läkarintyg kan ligga till grund för en bedömning, i betydande utsträckning när det rör sig om bedömningar som görs av tjänstemän i LSS-verksamhet och i något mindre omfattning i äldreomsorgen. För LSS-verksamma angavs även åtskilliga andra typer av bedömningsunderlag, bl.a. psykologutredningar, kontakter med skolor eller särskolor och habiliteringsteam.
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
704
Vem bör i framtiden bedöma beslutsförmågan?
Utredningen frågade vem som i framtiden bör ta ställning till om en person har eller saknar beslutskompetens när frågan aktualiseras i socialtjänstens verksamhet och närliggande verksamhet. Några särskilda svarsalternativ angavs inte. En variation av olika tänkbara beslutsfattare eller konstellationer av beslutsfattare angavs i enkätsvaren. En markant förekommande mening var att hälso- och sjukvårdspersonal borde ha detta ansvar. Många föredrog läkare, antingen enbart dessa eller tillsammans med annan hälso- och sjukvårdspersonal (företrädesvis sjuksköterskor). Ett antal ansåg också att biståndshandläggaren själv skulle kunna fatta ett sådant beslut. Andra alternativ som nämndes i fler än ett enkätsvar var psykologer, ”den som har bäst kännedom om personen”, kuratorer, socionomer och gode män. – Somliga reagerade dock mot att det antyddes att en nyordning över huvud taget skulle behöva införas på området och menade att dagens modell med möjligheter till anordnande av legala ställföreträdarskap är lösningen på tveksamheter rörande en persons beslutskompetens.
Anhörigas roll
De som besvarade enkäten ställdes inför framtidsperspektivet att anhöriga skulle ges en direkt i lag föreskriven rätt att utan särskilt förordnande företräda beslutsoförmögna personer inom hälso- och sjukvården och att en motsvarande ordning då skulle kunna aktualiseras även inom den kommunala äldreomsorgen resp. LSS-verksamheten. Detta var uppenbarligen något som en betydande majoritet var skeptisk till, i vart fall bland chefer och personal som handlägger eller svarar för LSS-verksamhet. Av dessa ansåg de absolut flesta att anhöriga aldrig utan särskilt förordnande bör ges rätt att företräda den enskilde i dessa sammanhang. Endast ett litet fåtal kunde tänka sig att låta samma regler gälla i socialtjänsten som inom hälso- och sjukvården enligt förslaget, och i princip lika få kunde tänka sig ett helt gemensamt regelverk men med ventiler i form av särbestämmelser för vissa insatser.
Inom äldreomsorgen var motståndet mot att ha ett likalydande regelverk i socialtjänstens verksamhet inte lika påtagligt – nästan lika många uttalade sig odelat positivt som negativt till denna lösning. Ytterligare ett stort antal kunde tänka sig att låta regelverket vara
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
705
gemensamt förutsatt att vissa insatser kunde särbehandlas. På fråga om vilka insatser som i så fall inte skulle kunna vara förknippade med ett automatiskt representantskap för anhöriga svarade de flesta placering i (särskilt) boende.
Av den enskilde utsedda ställföreträdare
Utredningen frågade om inställningen till att den enskilde genom rutinmässig förfrågan – och när han ännu har kvar sin beslutskompetens – ges möjlighet att peka ut en person som skall företräda honom i samband med att ett bistånd eller insats skall genomföras. Många var positivt inställda till detta. Flera röster höjdes dock mot förslaget, bl.a. för att det kan uppfattas som kränkande för den enskilde och för att det är svårt att uttala sig om vem som bör axla detta ansvar i en diffus framtida situation, inte minst för att förhållandena kan ändras. Somliga uttryckte en negativ eller tveksam inställning utan att ange några direkta skäl. – De flesta saknade erfarenhet av liknande rutinmässiga förfrågningar från dagens verksamhet, men på sina håll kände tjänstemännen igen rutinen från bl.a. vad som avhandlas vid ankomstsamtal inför bosättning i särskilt boende eller från olika typer av ansöknings- och utredningsförfaranden.
10.3 Överväganden
10.3.1 Inledande överväganden
Som framgår av redovisningen ovan bygger det sociala välfärdssystemet i stora stycken på att den enskilde själv är aktiv eller i vart fall samtycker till vad som föreslås. Insatser, stöd eller ersättningar kan och bör inte påtvingas någon.
Utrymmet för personer med bristande beslutsförmåga att öva inflytande är under sådana omständigheter beroende av att någon för deras talan. Framför allt anordnande av godmanskap är en bra lösning för många av dem som berörs.
Att anordna godmanskap för en enskild kan dock i många fall framstå som en väl drastisk åtgärd, i vart fall för många personer som är bortom den gräns då de själva kan företa rättshandlingar. Det skulle enligt utredningens uppfattning vara en fördel, om enklare former för representation kunde skapas i anslutning till de sedvanor
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
706
som sannolikt redan iakttas på området. Utredningen vill här särskilt peka på den subsidiaritetsprincip som kommer till uttryck i artikel 5 (2) av Europarådets rekommendation nr R (99) 4 om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna och som innebär att det vid ställningstaganden kring behovet av en skyddsåtgärd bör tas hänsyn till att det kan finnas mindre formella arrangemang och sådana som bygger på hjälp från familjemedlemmar eller andra.
Till detta kommer de svårigheter som redan i dag finns att engagera tillräckligt många gode män. Den demografiska utvecklingen i landet tyder på att detta problem kommer att bli än mer påtagligt.
Utredningen anser därför att alternativa former för ställföreträdarskap bör kunna ställas till förfogande för vuxna personer som inte har tillgång till ett legalt ställföreträdarskap.
Att föra någon annans talan är emellertid en ofta grannlaga uppgift. I uppgiften bör enligt utredningens uppfattning ingå att bevaka att det är den enskildes vilja, i den mån denna kan utrönas, som får genomslag. På så sätt kan man sörja för att den enskildes autonomi inte eftersätts, trots att denne i ett sådant skede av livet inte har förmåga att själv göra den gällande.
För att nå insikt om hur den enskilde hypotetiskt skulle ha agerat eller vad han eller hon skulle ha föredragit måste ofta någon i den enskildes närhet tolka tidigare och nyligen gjorda viljeyttringar. Detta är i många fall en uppgift som personer som den enskilde själv har utsett för uppgiften eller anhöriga är lämpade för. Dessa s.k. andraledsinformanter är i dagsläget ofta den enda källan till information för utredningar som rör t.ex. socialförsäkringens stödformer. Utredningar som gjorts i Riksförsäkringsverkets regi visar att uppgiftslämnare för ärenden om assistansersättning i över hälften av alla fall varit andra än den som berörts av beslutet (se Riksförsäkringsverket analyserar 2002:1, Frihet och oberoende. Personer med funktionshinder beskriver samhällets stödsystem, s. 42). Även i övrigt pekar redogörelsen på att de anhöriga visar ett stort engagemang och utför viktiga uppgifter (se avsnitt B 10.2.6).
Icke desto mindre visar utredningens enkätundersökning att just anhöriga ses med viss skepsis från i vart fall socialförvaltningarnas sida när det gäller att erhålla en automatisk ställföreträdarroll, framför allt i fråga om LSS-insatser. Utredningen vill här notera att LSS till stor del riktar sig mot personer med medfödda eller tidigt i livet förvärvade funktionshinder.
Det är likväl sällan det framkommer att denna typ av representation av anhöriga – så som den gestaltar sig i dag – leder till rätts-
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
707
förluster för den enskilde. Tvärtom förefaller det ofta vara så att anhöriga till den hjälpbehövande har en god uppfattning om i vart fall vad den enskilde är i behov av och vad han kan erhålla i fråga om förmåner.
Vid en sammantagen bedömning av, å ena sidan, de anhörigas dokumenterade samhälleliga insatser för sina hjälpbehövande släktingar, deras kännedom om den enskilde samt behovet av ställföreträdare och, å andra sidan, de intressekonflikter som kan tänkas uppstå, anser utredningen att övervägande skäl talar för att man kan ge anhöriga en tydligare roll i representationshänseende. Detta blir i vissa stycken troligen en legalisering av vad som praktiseras redan i dag.
Samtidigt anser utredningen att den legalisering som sålunda skulle ske av vissa nya kategorier ställföreträdare för beslutsinkompetenta personer måste pareras genom att de myndigheter och andra organ som handlägger ärenden eller ansökningar ges möjligheter att agera om de märker att ställföreträdarskapet utövas på ett för den enskilde illojalt eller i övrigt olämpligt sätt.
Oberoende av vad som ovan sagts om anhörigas roll som ställföreträdare anser utredningen att företräde bör ges för den enskildes egna åsikter om vem som skall företräda honom när han inte själv klarar av detta. Hänsyn till den enskildes autonomi innebär således att en av honom utsedd person bör få tillfälle att ta sig an uppgifterna, om den enskilde har gjort ett sådant val.
Med denna ordning kan också överensstämmelse med de föreslagna reglerna inom hälso- och sjukvården uppnås, vilket om inte annat i pedagogiskt hänseende är viktigt. Dessutom undviks i många fall bekymmersamma gränsdragningsfrågor. Vissa av de ovan angivna studierna pekar på att behovet av ställföreträdare inte sällan uppstår just i anslutning till att den enskilde blir föremål för vård och behandling. En ensartad ställföreträdaruppsättning ger således möjlighet att erhålla en och samma ställföreträdare över hela den linje där behovet finns. Alternativet till att låta de anhöriga få en funktion utanför hälso- och sjukvårdsrelaterade ställföreträdarfunktioner skulle normalt vara att anordna godmanskap eller – i vissa fall – förvaltarskap.
Utredningen har övervägt om vissa ingripande åtgärder skulle behöva särbehandlas, trots att de i traditionell mening är en del av det nu aktuella välfärdssystemet. I fokus står främst ansökningar om och samtycke till bistånd i form av bostad med särskild service eller motsvarande.
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
708
Utredningen har emellertid stannat för att någon särbehandling av denna typ av förmåner inte framstår som tillräckligt motiverad. Ett av skälen för detta är att anhöriga, som ovan nämnts, har en viktig del i att behovet av en ny boendeform uppmärksammas och att den enskilde får hjälp härvidlag. Det underlag som finns att tillgå utvisar inte att anhöriga skulle vara generellt olämpliga att handha en sådan uppgift, snarare tvärtom. Likväl kan det finnas skäl för en socialnämnd att vara särskilt uppmärksam på att anhöriga kan tänkas ha vissa egenintressen som står i strid med den enskildes i en sådan fråga.
Ett regelverk för representation inom den sociala välfärden tjänar också syftet att myndigheter och andra organ som beviljar olika typer av förmåner ges möjligheter att acceptera eller att vända sig till särskilda ställföreträdare som enligt lag äger företräda den enskilde. Den utväg som i dag finns, nämligen att vända sig till överförmyndaren med påpekande att den enskilde synes ha behov av t.ex. en god man, kan förefalla alltför snäv och i vissa fall vara alltför omständlig. Utredningen, som konstaterar att dagens situation verkar tvinga fram okonventionella regeltolkningar beträffande t.ex. olika ansökningsförfaranden, förutsätter att myndigheternas eventuella merarbete med tillämpning av en ny särskild lagstiftning på området i någon mån uppvägs av att regeltänjningar i dylika situationer kan undvikas.
Övervägandena i det följande har bäring endast på ställföreträdarskap för vuxna personer inom den sociala välfärden. Det skall påpekas att utredningens uppdrag inte tar sikte på ställningstaganden till i vilken utsträckning tvångsåtgärder kan tillåtas och vilket behov av sådan lagstiftning som kan finnas.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
709
10.3.2 Tillämpningsområde
Förslag: En ny lag införs om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden. Lagen skall gälla angelägenheter som rör
1. insatser som avses i socialtjänstlagen (2001:453),
2. insatser för särskilt stöd och särskild service som avses i
lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade samt ersättning för personlig assistans enligt lagen (1993:389) om assistansersättning,
3. förmåner genom socialförsäkring och bidragssystem som
4. färdtjänst enligt lagen (1997:736) om färdtjänst och riksfärd-
tjänst enligt lagen (1997:735) om riksfärdtjänst, samt
5. bostadsanpassningsbidrag enligt lagen (1992:1574) om bo-
stadsanpassningsbidrag m.m.
Lagen skall inte gälla ställföreträdarskap för allmän omvårdnad när omvårdnaden har samband med hälso- och sjukvård.
Som parallell och i viss mån komplement till den föreslagna lagstiftningen om ställföreträdare för beslutsoförmögna vuxna inom hälso- och sjukvården m.m. bör således finnas regler om ställföreträdarskap på det socialrättsliga området. I många fall kan det tänkas att behovet av ett mer eller mindre generellt ställföreträdarskap uppmärksammas just i samband med att den enskilde är föremål för vård eller vistas på en inrättning som erbjuder hälso- och sjukvård, t.ex. ett särskilt boende. Tillämpningen av en ny lagstiftning bör emellertid inte vara beroende av att behovet uppmärksammas i denna ordning.
Liksom i den föreslagna lagstiftningen om ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvården bör en avgränsning göras till vuxna personer, vilket utesluter underåriga som inte är gifta. Det kan konstateras att ogifta underåriga redan har en aktiv ställföreträdare i form av en eller två vårdnadshavare.
Ett regelverk bör ta sin utgångspunkt i angelägenheter som den enskilde med viss frekvens kan tänkas komma i beröring med. Ofta kan denna typ av angelägenheter relateras till allmänna organ, som på förekommen anledning skall svara för att den enskildes behov tillgodoses.
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
710
Lagstiftningen bör gälla tre huvudsakliga tillämpningsområden. Gemensamt för alla tre områdena är att den enskilde i olika situationer förutsätts vara aktiv för eller i vart fall ge sitt samtycke till att en hjälp- eller stödåtgärd beviljas eller sätts in.
Det första området gäller den ekonomiska och sociala trygghet som socialtjänsten skall främja, vilket sker i form av bistånd, stöd, hjälp och vård enligt socialtjänstlagen.
En andra kategori är den särskilda rättighetslagstiftning som LSS innebär. Denna lag kompletteras av LASS, som därför bör tas upp i detta sammanhang, trots att lagstiftningen som sådan hör till socialförsäkringsskyddet.
Den tredje beståndsdelen i detta välfärdsnät är socialförsäkringarna. Vad som främst kommer i fråga är det socialförsäkringsskydd som närmare anges i 3 kap. socialförsäkringslagen och för vilket socialförsäkringslagen fungerar som ”paraplylag” (se avsnitt B 10.1.2). Det är således förmåner och bidragssystem som handhas av Riksförsäkringsverket, Premiepensionsmyndigheten och de allmänna försäkringskassorna. Begränsningen härvidlag är närmast praktiskt betingad.
Ett par andra praktiskt viktiga förmåner bör också omfattas av lagen, nämligen färdtjänst och riksfärdtjänst, som enligt 6 § lagen (1997:736) om färdtjänst respektive 4 § lagen (1997:735) om riksfärdtjänst får anlitas av personer som sökt och beviljats tillstånd från kommunen eller länets trafikhuvudman, samt bostadsanpassningsbidrag, vilket enligt lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m. kan lämnas till enskild person för anpassning av hans bostad till funktionshinder.
Den som beviljar eller tillhandahåller en sådan social förmån som de ovan nämnda lagstiftningarna reglerar bör benämnas förmånsgivare. Beteckningen bör gälla också den som tillhandahåller omvårdnadsåtgärder t.ex. på ett särskilt boende i enskild regi. De viktigaste av förmånsgivarna torde vara socialtjänsten och Försäkringskassan. Även andra myndigheter, organ eller rättssubjekt kan dock komma i fråga, vilket t.ex. framgår av den ovan angivna lagstiftningen om färdtjänst.
Med denna avgränsning faller en del förmåner eller ersättningar utanför lagens tillämpningsområde, trots att den enskilde hjälpbehövande mycket väl skulle kunna tänkas vara berättigad till dessa. Avgränsningen kan dock inte göras heltäckande och generellt avse t.ex. alla förmåner som beviljas av myndighet e.d.; oklarheterna riskerar då att bli talrika. Utredningen har stannat för att de sociala välfärdsförmåner som torde vara mest frekvent förekommande skall
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
711
täckas in av definitionerna. Härtill kommer ”på köpet” en del mindre ofta aktuella förmåner, som lätt kan identifieras via hänvisningar till socialförsäkringslagen med dess konkreta uppräkningar av författningar. Det är även viktigt att hålla i minnet att den som har behov av ställföreträdare för att kunna få tillgång till andra förmåner kan få god man förordnad för sig, precis som med gällande regler.
När det gäller vissa sociala förmåner kan allmän omvårdnad tänkas ingå som en beståndsdel. Det kan röra sig om hjälp att sköta hygienen, att äta, att klä sig, att förflytta sig, m.m. Allmän omvårdnad kan ges av kommuner eller enligt avtal med kommuner enligt socialtjänstlagen i samband med sådan hälso- och sjukvård som bedrivs enligt HSL. Detsamma kan vara fallet i samband med vissa LSS-insatser. Det kan vara svårt att dra gränsen gentemot de uppgifter som en ställföreträdare kan ha enligt den föreslagna lagen om ställföreträdare för beslutsinkompetenta vuxna inom hälso- och sjukvården. Av avsnitt B 8.12.1 framgår dock att förslaget bygger på att det är ställföreträdarreglerna enligt den lagen som även gäller för hälso- och sjukvårdsrelaterad allmän omvårdnad inom den sociala välfärden. Den omvårdnad som däremot sker utan samband med hälso- och sjukvård bör handhas enligt reglerna i denna lag. – Det bör redan här påpekas att det under alla omständigheter nästan alltid torde röra sig om samma person som har rollen som ställföreträdare både enligt det i detta avsnitt behandlade regelverket och enligt lagstiftningen om ställföreträdare för patienter i hälso- och sjukvården.
10.3.3 Bristande beslutsförmåga
Förslag: Beslut om att en person skall anses sakna beslutsförmåga skall kunna fattas, om den enskilde p.g.a. psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande uppenbarligen inte förmår att tillgodogöra sig information i en fråga rörande angelägenheter inom den sociala välfärden, att självständigt överväga konsekvenserna av beslut i frågan eller att meddela sin mening. Ett sådant beslut skall grunda sig på den uppkomna angelägenhetens karaktär och förhållandena när den enskildes ställningstagande aktualiseras och bör endast fattas om det har betydelse för ställningstaganden till sociala förmåner eller omvårdnadsåtgärder.
Beslut, som bör grunda sig på läkarintyg eller motsvarande utredning, skall fattas av förmånsgivaren och dokumenteras.
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
712
Kriterierna för att en person skall anses sakna beslutförmåga bör i princip vara desamma som de som tidigare omnämnts i avsnittet om ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvården (avsnitt B 8.12.2). Den enskildes beslutsförmåga är med andra ord i det konkreta fallet avhängig av hans förmåga att tillgodogöra sig information i en fråga som gäller en sådan angelägenhet som berörs av lagen, hans möjligheter att självständigt överväga konsekvenserna av ett beslut i frågan samt hans möjligheter att meddela sin mening. Det är av underordnad betydelse om beslutsoförmågan härrör från psykisk störning (såsom demenssjukdom eller utvecklingsstörning), annan sjukdom, skada eller något annat liknande förhållande. En person skall inte anses sakna beslutsoförmåga bara för att han eller hon är beredd att avstå från en erbjuden insats som objektivt sett skulle gagna hans livssituation eller underlåter att söka ett bistånd eller ett bidrag som han är berättigad till. Inte heller skall personen bedömas utifrån att han eller hon tycks reagera irrationellt i en pressad eller oroande situation, t.ex. genom att inte kunna avge svar på en förfrågan om en insats. Härvidlag skiljer sig begreppet beslutsförmåga således inte från vad som avses gälla inom hälso- och sjukvården. Därutöver skall anmärkas att det mycket sällan torde bli fråga om att fatta beslut i så pressande lägen som hälso- och sjukvården kan innefatta och där kanske själva beslutsoförmågan är ett inslag i den vård eller behandling som patienten skall samtycka till.
Krav bör dessutom ställas på att den enskilde, för att han eller hon skall anses vara i avsaknad av beslutsförmåga, uppenbart brister i den förmåga som krävs för att kunna fatta beslut i angelägenheten. Samtidigt måste beslutsförmågan relateras till förhållandena, dvs. närmast den enskildes hälsotillstånd, vid just den tidpunkt då hans ställningstagande krävs. Vidare bör angelägenhetens karaktär få betydelse för frågan om en person skall anses sakna beslutskompetens. En bedömning bör göras av hur invecklad denna kan te sig för den enskilde men också vilka konsekvenser den kan få. Beslutet som sådant bör grunda sig på läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd (jfr nuvarande 11 kap. 17 § föräldrabalken). Angående ställföreträdarens möjlighet att bidra med uppgifter om den enskildes hälsotillstånd hänvisas till författningskommentaren (se den föreslagna 14 kap. 4 a § sekretesslagen, jfr övervägandena i avsnitt B 7.3.2).
Beslut om att en person skall anses sakna beslutsförmåga lär ofta aktualiseras i anslutning till förvaltningsbeslut i olika ärenden, t.ex. beslut om bistånd enligt socialtjänstlagen eller beslut i pensions-
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
713
ärende av en försäkringskassa. I berörd lagstiftning finns bestämmelser om hur beslut skall fattas och vilka möjligheter som finns till delegation av beslutanderätten. Förvaltningslagen tillämpas både i socialnämndernas och i de allmänna försäkringskassornas beslutande verksamhet. (Försäkringskassornas ställning som förvaltningsmyndighet kommenteras i Hellners/Malmqvist, Nya förvaltningslagen med kommentarer, 5:e uppl., 1999, s. 38 f. Se även prop. 2003/04:69 s. 10, i vilken proposition f.ö. föreslås att de allmänna försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket avvecklas den 31 december 2004 och att en ny sammanhållen statlig myndighet för socialförsäkringens administration, kallad Försäkringskassan, inrättas. Förslaget har lett till lagstiftning, som träder i kraft den 1 januari 2005, SFS 2004:276.)
Från den ärendebeslutande verksamheten skall skiljas verksamhet som består i företagande av s.k. faktiska handlingar. Förvaltningslagen är för sådan verksamhet endast tillämplig i vissa delar, huvudsakligen beträffande den i lagen föreskrivna serviceskyldigheten. Den verksamhet som bygger på faktiskt handlande dominerar inom t.ex. vård- och servicesektorerna. Den faktiska vården faller därför utanför förvaltningslagens tillämpningsområde (se Hellners/Malmqvist s. 44 och 327). Någon annan slutsats kan inte dras än att också omvårdnadsåtgärder är att betrakta som en form av faktiskt handlande.
Ofta har man när det gäller omvårdnadsåtgärder att tillämpa beslutsreglerna i lagen om vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m., LSH (se avsnitt B 10.3.2). I annat fall blir det en uppgift för förmånsgivaren att ta ställning i saken. Inte sällan lär det, åtminstone i kommunal verksamhet, bli aktuellt att genom delegation fördela uppgiften att ta ställning till frågor, om beslutsinkompetens föreligger eller inte.
När det gäller enskild verksamhet med anknytning till socialtjänsten bör det ankomma på ledningen för den enskilda vårdinstitutionen, boendet eller motsvarande att ange vem som skall få fatta beslut om avsaknad av beslutsförmåga. Länsstyrelserna och, på central nivå, Socialstyrelsen bör i sin tillsyn över socialtjänst och över verksamhet enligt LSS ha anledning att bevaka att denna uppgift hanteras på ett tillfredsställande sätt.
Ett beslut med innebörd att någon skall anses sakna beslutsförmåga bör kunna ta formen av ett anlitande av en ställföreträdare från förmånsgivarens sida. Det är emellertid viktigt att ett sådant beslut dokumenteras av förmånsgivaren och att det förses med skälen för att den enskilde inte kan anses fatta beslut på egen hand, inte minst
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
714
med hänsyn till att den enskilde måste ges tillfälle att reagera, om han anser att en felaktig bedömning har gjorts. Såväl den som avses med beslutet som dennes ställföreträdare bör naturligtvis meddelas vad beslutet innebär.
Ett ställningstagande med innebörd att en person skall anses sakna beslutsförmåga kan nämligen betraktas som ett avvisningsbeslut gentemot personen i fråga. Innebörden är ju att vederbörande inte själv anses vara i stånd att föra sin talan eller annars bevaka sina intressen. I den mån det är fråga om ärendehandläggning bör därför ett sådant beslut kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol i enlighet med allmänna rättsgrundsatser i förvaltningsrätten.
Frågan om överklagande torde närmast bli aktuell i de antagligen sällsynta fall då den enskildes hälsotillstånd har förbättrats i remarkabel utsträckning och då denne inte vill låta en ställföreträdare föra hans talan (t.ex. när han eller hon själv vill argumentera för en viss förmån). Har en ställföreträdare agerat utan den enskildes vetskap och därigenom åstadkommit en viss åtgärd, bör det hållas i åtanke att rättskraften i fråga om gynnande förvaltningsbeslut inte är så långtgående.
Det bör noteras att förbudet mot fysiskt påtvingade åtgärder gör sig gällande på det sociala området, liksom inom hälso- och sjukvården. I avsnittet om ställföreträdare inom hälso- och sjukvården har likväl en särskild överklagandemöjlighet förordats för beslut med innebörd att en person skall anses sakna beslutsförmåga (se avsnitt B 8.12.3 och 26 § LSH). Någon sådan ny, särskilt angiven processmöjlighet bör med ledning av de möjligheter som redan finns att överklaga avvisningsbeslut inte införas i en lagstiftning avseende det sociala området.
10.3.4 Allmänt om ställföreträdare för den enskilde
Förslag: När en person saknar beslutsförmåga skall han eller hon representeras av en ställföreträdare. I första hand skall det vara fråga om en person som den enskilde själv har utsett (framtidsfullmäktig eller vårdombud). Om inte en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud har utsetts, skall den enskilde representeras av en anhörig. För det fall att inte heller framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig skall företräda den enskilde, skall en god man eller en förvaltare utses enligt föräldrabalken. Trots att framtids-
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
715
fullmäktig, vårdombud eller anhöriga finns att tillgå, skall i vissa fall god man eller förvaltare representera den enskilde.
Personer som på grund av bestående funktionsnedsättning saknar beslutsförmåga när de fyller 18 år skall endast kunna företrädas av ställföreträdare enligt föräldrabalken.
Det ankommer på den enskildes ställföreträdare att ansöka om sociala förmåner och att ta ställning till frågor om samtycke till hjälp- och stödåtgärder. Den som åtagit sig uppgiften att företräda den enskilde skall även bära visst ansvar för att uppgifter lämnas och att anmälningar görs enligt berörd lagstiftning.
Ställföreträdare på området för den sociala välfärden skall inte per automatik ha behörighet att förfoga över medel som utbetalas.
När en enskild enligt föregående avsnitt bedömts sakna beslutsförmåga skall han eller hon representeras av en ställföreträdare.
Fråga uppstår därvid om vem som bör kunna representera den enskilde. Överväganden i denna del har redovisats redan i avsnitt B 10.3.1, där i någon mån samma frågeställningar behandlas.
Utredningen anser att det finns skäl att ta fasta på att hjälpbehov för den enskilde ofta uppstår i anslutning till att han eller hon har varit föremål för vård. Hälso- och sjukvården, i vart fall den kommunala, är i sin tur nära förbunden med olika insatser som ges enligt socialtjänstlagen. Ofta torde det vara svårt att dra någon riktigt skarp gräns mellan dessa olika lagstiftningsområden i den praktiska vardagen. Det vore därför olyckligt att låta någon ny ställföreträdare avlösa eller dubblera den som redan har agerat inom hälso- och sjukvården av den enskilde, t.ex. i samband med att en enskild som erhåller eller har erhållit vård på sjukhus även anses vara i behov av hjälp med angelägenheter som hör till socialtjänsten. Ställföreträdarkretsen bör således av praktiska skäl vara väsentligen densamma som den som omnämnts i förslaget till LSH. Det bör i enhetlighetens intresse gälla inte bara i fråga om insatser enligt socialtjänstlagen, utan i alla angelägenheter som enligt den tidigare nämnda definitionen skall anses falla under den sociala välfärden. Detta är gynnsamt även ur den aspekten att den enskilde i möjligaste mån inte bör förses med fler än en ställföreträdare när det kan undvikas. Ställföreträdarkretsen bör följaktligen utgöras av en av patienten utsedd person (dvs. framtidsfullmäktig eller vårdombud), anhörig till den enskilde eller god man enligt föräldrabalken.
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
716
Enligt vad som angetts i avsnitt B 5.2 skall i allmänhet frågor om att erhålla sociala förmåner från det allmänna enligt utgångspunkten anses höra till ett uppdrag att ha hand om den enskildes personliga angelägenheter. Personliga angelägenheter är ett uppgiftsområde som för framtiden avses hanteras av en god man, inte en förvaltare. Som ett undantag från denna princip har vid tillämpning av föräldrabalkens ställföreträdarregler dock angetts att frågor om rätt att erhålla sociala förmåner av ekonomisk natur skall kunna omfattas av ett förvaltarförordnande (se även förslaget till 11 kap. 10 § FB). Ett sådant förordnande kan ha sin upprinnelse i att den enskilde motsätter sig att de bidrag eller andra ekonomiska tillskott som han kan vara berättigad till tas i anspråk. Av denna anledning tillkommer förvaltare bland tänkbara ställföreträdare inom den sociala välfärden. Gode män och förvaltare bör likställas när det gäller turordningen mellan de olika ställföreträdaralternativen. I övrigt bör turordningen de olika ställföreträdarna emellan vara densamma i denna lagstiftning som inom hälso- och sjukvården.
När förmånsgivaren har konstaterat vem eller vilka som i det enskilda fallet är den enskildes ställföreträdare, bör detta dokumenteras (jfr 15 § förvaltningslagen). Även grunden för konstaterandet bör anges, dvs. närmast om vederbörande är ställföreträdare p.g.a. av någon form av förordnande eller i egenskap av anhörig. Ställföreträdarskapsrollen kan av olika anledningar skifta mellan olika personer, även under handläggningen av ett enskilt ärende, varför det är av vikt att förmånsgivaren har insikt i vem som för den enskildes talan.
Jämfört med lagstiftningen på hälso- och sjukvårdsområdet finns skäl att göra ett undantag från den fixerade turordningen för en viss kategori hjälpbehövande, nämligen personer som redan när de fyller 18 år och alltså blir myndiga skall anses sakna beslutsförmåga på grund av bestående funktionsnedsättning. Det rör sig huvudsakligen om personer med så grava skador eller utvecklingsstörningar att de kanske aldrig har haft beslutsförmåga och troligen aldrig kommer att få det senare i livet. Riksförbundet För Utvecklingsstörda Barn, Ungdomar och Vuxna (FUB) har, som nämnts i avsnitt B 7.2, hos utredningen hävdat att en särskild prövning bör göras av vem som skall fungera som dessa personers ställföreträdare. FUB har härvid pekat på riskerna med att ett barn aldrig tillåts frigöra sig från föräldrarnas inflytande, om föräldrarna utan vidare prövning inträder i positionen som anhöriga ställföreträdare efter att fram till barnets 18-årsdag ha varit barnets legala ställföreträdare i egenskap av vårdnadshavare.
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
717
Underåriga som aldrig har haft tillräcklig kapacitet för att t.ex. upprätta en framtidsfullmakt eller att utse ett vårdombud skulle med en strikt tillämpning av den modell som avses gälla för ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvården i princip alltid komma att representeras av sina föräldrar, eftersom dessa står på tur när varken framtidsfullmäktig eller vårdombud förordnats. Det skulle också kunna sägas att något behov av godmanskap (eller förvaltarskap) inte föreligger, om anhöriga fortsätter som företrädare.
Utredningen har erfarit att just berättigandet till sociala förmåner av olika slag är ett mycket viktigt inslag för många familjer med beslutsoförmögna, ofta svårt funktionshindrade barn. Förmånen kan t.ex. ha betydelse för familjens möjligheter att bo på ett visst ställe.
Inte sällan är det enligt gällande regler föräldrarna – eller någon av dem – som sedan barnet blivit myndigt utses till, företrädesvis, god man. Allt tyder på att de flesta föräldrar förvaltar denna sin roll väl. Det kan dock finnas skäl att få föräldrarnas ställning belyst i den situation då barnet blir myndigt och att ge barnet, men också socialtjänsten, en möjlighet att komma till tals (se nuvarande 11 kap. 16 § FB, 11 kap. 27 § i förslaget). För att inte den ordning som i dag råder skall frångås, bör därför en prövning komma till stånd. Detta bör leda till att en person som fyller 18 år och då på grund av bestående funktionsnedsättning saknar beslutsförmåga inom det område som berörs endast kan företrädas av en god man eller, i mer sällsynta fall, en förvaltare, om representantskap aktualiseras. Att den därmed sammanhängande prövningen i de flesta fall kommer att leda till att föräldrarna eller en av dem får förordnandet är en annan sak. Utredningens överväganden rörande anhörigas lämplighet som gode män (förvaltare) redovisas närmare i avsnitt B 13.2.
Behovet av en motsvarande specialbestämmelse inom hälso- och sjukvården gör sig inte gällande lika starkt. Risken för att föräldrarna skall dominera över barnet och dess framtid finns knappast här, samtidigt som föräldrarnas ingående kännedom om barnets sjukdomshistoria bör tas till vara.
Ställföreträdarens huvudsakliga uppgift bör vara att ansöka om eller begära sociala förmåner som anges i lagen och som den enskilde kan vara berättigad till. Det är emellertid också ställföreträdaren som bör lämna samtycke för den enskilde till en åtgärd som planeras för eller erbjuds denne i förmånsgivarens eventuella uppsökande verksamhet (se t.ex. 12 kap. 1 § andra stycket lagen [1998:674] om inkomstgrundad ålderspension beträffande allmän försäkringskassas skyldighet att utreda om en pensionsberättigad vill ta ut
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
718
ålderspension). Även frågor som gäller själva genomförandet av en beslutad insats kan behöva underställas den enskilde, varvid alltså ställföreträdaren skall tillfrågas i den mån den enskilde inte bedöms ha tillräcklig beslutsförmåga.
Att en ställföreträdare anförtros uppgiften att företräda en enskild innebär inte bara att denne skall ha i uppgift att se till att den enskilde får del av insatser, socialförsäkringsförmåner eller annat som han eller hon kan anses berättigad till. Beträffande många förmåner förutsätts nämligen att vissa uppgifter lämnas om den hjälpberättigades förhållanden, t.ex. för att en handläggande myndighet skall kunna bedöma om eller i vilken utsträckning den enskilde kan komma i åtnjutande av vad som sökts eller erbjudits. Att en ställföreträdare har ett ansvar för att uppgifter lämnas vid den inledande kontakten med förmånsgivaren är närmast självklart. Ändrade förhållanden för den enskilde kan emellertid föranleda att ett tidigare beslut behöver ändras. Av t.ex. 20 kap. 8 § AFL framgår att den som är försäkrad eller på annan grund har rätt till ersättning enligt lagen är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen. Skyldigheten övergår på god man eller förvaltare enligt föräldrabalken, om det kan anses följa av uppdraget. Närmare föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter meddelas av regeringen (eller efter regeringens bemyndigande av Riksförsäkringsverket). Försäkringskassan får även härutöver göra förfrågan hos den försäkrade eller någon annan som kan lämna nödvändiga uppgifter för bedömningen av rätten till ersättning. Paragrafen är i sin tur genom hänvisning aktuell även vid tillämpning av socialförsäkringslagen (5 kap. 7 §).
Om ställföreträdaren har ansökt om eller begärt sociala förmåner som faller innanför ramen för vad som kan karakteriseras som social välfärd, bör enligt utredningens mening ställföreträdaren därefter också anses skyldig att lämna uppgifter eller göra anmälan som den tillämpliga lagstiftningen föreskriver. Myndigheten bör således kunna vända sig till ställföreträdaren och avkräva denne uppgifter, om detta är av betydelse för rätten till t.ex. ersättning. Ställföreträdaren bör också kunna anses ikläda sig ett ansvar för att förutsättningarna för någon tidigare sökt och beviljad förmån alltjämt föreligger. Finner t.ex. ställföreträdaren att konkurrerande ersättningar har betalats ut, utan att den enskilde varit berättigad till detta, bör det ankomma på ställföreträdaren att reagera, trots att det är den enskilde som i slutändan lär vara den som drabbas av ett eventuellt återkrav (jfr 20 kap. 10 a § AFL).
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
719
Den ovan beskrivna förpliktelsen får redan med gällande regler anses träffa gode män och förvaltare i stor utsträckning, antingen genom sådant uttryckligt stadgande som framgår av 20 kap. 8 § AFL eller i kraft av förordnandet som sådant (se t.ex. 12 kap. 3 § FB om gode mäns och förvaltares allmänna åliggande att omsorgsfullt fullgöra sin skyldigheter och att alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde).
Det framstår emellertid inte som rimligt att andra ställföreträdare än gode män och förvaltare som inträder som representant för den anhörige också utan vidare skall behöva ta på sig ett ansvar för sådana ärenden som kanske inletts innan deras ställföreträdaruppgift påbörjades. Det kan röra sig om en av den enskilde begärd och beviljad ersättning som ställföreträdaren aldrig har varit engagerad i. Skyldigheten bör övergå på ställföreträdaren först när denne av förmånsgivaren har anmodats att lämna uppgift i den angelägenhet som berörs, t.ex. sedan förmånsgivaren insett att en viss person skall anses vara utan beslutsförmåga samt att en nära släkting står först i turordningen över de personer som då kan inträda. Inget hindrar heller att ställföreträdaren på eget initiativ fullgör uppgiftsskyldigheten även i sådana ärenden som han inte själv har haft att göra med tidigare. Följden bör då bli att ställföreträdaren därefter får anses vara den person som svarar för att korrekta respektive efterfrågade uppgifter kommer förmånsgivaren till handa.
Om förmånsgivaren anmodar ställföreträdaren att lämna uppgifter i ett visst ärende, bör ställföreträdaren anses skyldig att också i fortsättningen lämna uppgifter (förutsatt att han eller hon inte i samband med framställningen eller senare ger till känna att vederbörande inte vill vara den enskildes ställföreträdare).
Utredningens grundtanke är att andra ställföreträdare än gode män och förvaltare inte skall ha en skyldighet att inträda som ställföreträdare eller fortsätta ett sådant uppdrag. För att skyldigheten att lämna uppgifter för den beslutsoförmögnes räkning skall upphöra, bör dock krävas att ställföreträdaren underrättar förmånsgivaren om att han inte längre fungerar som ställföreträdare. Meningen är inte att ställföreträdaren skall kunna frånsäga sig ställföreträdarrollen i ett enda pågående ärende och samtidigt ha kvar sin ställföreträdarfunktion i andra (eller gentemot någon annan förmånsgivare).
En ställföreträdare får enligt förslaget således behörighet att ansöka om diverse förmåner, vilka i många fall utgår i form av pengar, t.ex. bistånd, bidrag eller annan form av ersättning. Som framgår av utredningens överväganden i avsnitt B 5.2 skall frågor om erhållande
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
720
av sociala förmåner vara att hänföra till den enskildes personliga angelägenheter. En god man skall således som regel anses behörig att vidta åtgärder enligt denna lag med ekonomisk innebörd, om han eller hon har ett förordnande som avser att ha hand om den enskildes personliga angelägenheter. Motsvarande bör gälla för en framtidsfullmäktigs behörighet på området. – Förvaltares inskränkta behörighet att agera i frågor om rätt att erhålla sociala förmåner av ekonomisk natur har redan behandlats.
Meningen med företrädarreglerna inom den sociala sektorn är att, i nära anslutning till vad som gäller om representantskapet inom hälso- och sjukvården, finna en smidig och obyråkratisk ordning att hjälpa svaga personer att ta till vara sina sociala rättigheter i relation till myndigheterna. De närstående får här redan i denna egenskap en huvudroll. Däremot har tanken inte varit att lagens regler om företrädare skall omfatta förvaltningen av de medel som kommer den enskilde till godo genom de sociala välfärdssystemen. I denna del gör sig delvis andra synpunkter gällande, t.ex. i fråga om kontrollen av företrädarens lämplighet. Visserligen är det motiverat med en mindre tung ordning också i förvaltningsfrågor, och en sådan föreslås bli öppnad genom regler om anhörigas behörighet i vissa enklare ekonomiska angelägenheter (avsnitt B 7). Reglerna om vem som är behörig att förvalta den enskildes egendom bör emellertid vara oberoende av om denna härrör från det sociala välfärdssystemet eller har annan källa. Även om det ofta visar sig vara samma person som pekas ut av de allmänna bestämmelserna om företrädare i ekonomiska frågor och av den nu diskuterade lagen om företrädare beträffande sociala förmåner, måste varje regelkomplex behandlas för sig. Det innebär bl.a. att utbetalningar av sociala bidrag inte utan vidare kan destineras till den som företräder förmånstagaren i frågor om rätten till förmånen. Angående ordningen för utbetalningar hänvisas till författningskommentaren
Tidigare fanns regler som innebar att t.ex. försäkringskassa fick betala ut förmåner som tillkom en person, som inte själv var i stånd att ha hand om dem, till kommunal myndighet, make eller annan person att användas till den berättigades och hans familjs nytta (”tvångsfullmakter”). Detta ändrades vid reformeringen av ålderspensionssystemet, bl.a. eftersom sådana regler inte fyller någon nyttig funktion vid sidan av allmänna bestämmelser om förvaltarskap och godmanskap som finns i den familjerättsliga lagstiftningen (se t.ex. prop. 1997/98:151 s. 464). Tvångsfullmakter finns kvar i bl.a. LSS och LASS, trots att de alltså övergetts på andra områden. Reglerna här-
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
721
om bör upphävas till förmån för allmänna regler om utbetalning till den berättigades postgirokonto eller bankkonto (se vidare förslag till ändringar i följdlagstiftning i författningskommentaren).
10.3.5 Framtidsfullmäktig och vårdombud
Förslag: Har den enskilde utsett en framtidsfullmäktig i personliga angelägenheter eller – enligt lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. – ett vårdombud för viss vård eller i samband med visst boende skall i första hand den sålunda utpekade anses som den enskildes ställföreträdare inom den sociala välfärden. Vårdombudets roll skall dock vara begränsad till vissa insatser och förmåner och gäller inte heller dessa, om något annat sagts vid förordnandet.
Återkallelse av ett förordnande i en framtidsfullmakt skall ske enligt vissa formkrav, medan sådana däremot inte behöver iakttas när ett förordnande av vårdombud skall återkallas.
Om en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud avböjer uppdraget, inte kan anträffas eller annars är ur stånd att sköta uppdraget, skall en anmälan göras om behov av god man eller förvaltare av förmånsgivaren. Detsamma skall gälla om framtidsfullmäktigen eller vårdombudet är uppenbart olämplig.
I föregående avsnitt nämndes att det i första hand blir fråga om att låta en av den enskilde utsedd person ha hand om frågor som faller inom vad som kan betecknas som den sociala välfärden. Detta, liksom turordningen i övrigt, överensstämmer med vad som ansetts lämpligt beträffande turordningen för potentiella ställföreträdare inom hälso- och sjukvården.
Av förslaget om representantskap inom hälso- och sjukvården (avsnitt B 8) framgick att den enskilde kunde företrädas av antingen en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud. Dessa båda kategorier är således likställda med varandra i turordningen.
En framtidsfullmäktig bör alltså kunna förordnas i en framtidsfullmakt. De sociala välfärdsfrågorna bör i stort (med nedan angivna undantag för vårdombud) anses omfattade av behörighet att generellt företräda fullmaktsgivaren/den enskilde i personliga angelägenheter. Ett förordnande bör naturligtvis även kunna ta sikte direkt på
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
722
angelägenheter enligt den här föreslagna lagstiftningen eller delar av den.
Som nämnts i kapitlet om framtidsfullmakter (se särskilt avsnitt B 6.2.1) skall som huvudregel gälla att en framtidsfullmakt träder i kraft först när den enskilde varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter fullmakten avser. Ett förordnande kan emellertid enligt det förslag som avses gälla inom hälso- och sjukvården träda i kraft redan vid tillfällig beslutsoförmåga när det gäller representation av den enskilde i en vårdangelägenhet, dessutom utan att den enskilde i huvudsak är ur stånd att ha hand om angelägenheterna som avses i fullmakten. Detsamma bör gälla i angelägenheter som enligt denna lag skall anses höra till den sociala välfärden, förutsatt att fullmaktsgivaren är föremål för hälso- och sjukvård beträffande vilken fullmäktigen är behörig.
Även för andra ställföreträdarkategorier (vårdombud och anhöriga) bör behörigheten kunna inträda redan vid tillfällig beslutsinkompetens hos den enskilde, trots att akuta behov av representantskap inte gör sig gällande lika ofta inom den sociala välfärden som inom hälso- och sjukvården. Det kan påpekas att den enskilde även vid tillfällig beslutsoförmåga kan vara berättigad till god man, om det finns ett sådant behov, t.ex. när det gäller att göra en ansökan om socialt bistånd.
Som nämnts i avsnitt B 8.12.5 är tanken att vårdombud enligt LSH skall kunna utses i samband med att den enskilde tas in på eller uppsöker någon form av vårdinrättning, erhåller hemsjukvård eller bor i ett särskilt boende eller en bostad för särskild service. Utredningen föreslår att ett sådant förordnande skall byggas ut till att omfatta också viss behörighet i frågor som gäller den sociala välfärden, med förbehåll för att den enskilde avböjer der.
Utredningen har övervägt att föreslå ett fristående förfarande med ”vårdombud” även när det gäller anlitande av t.ex. rena socialtjänster eller försäkringskasseförmåner. Detta ter sig emellertid inte som någon praktiskt användbar lösning. Frågan till en beslutskompetent person om han för framtida behov skulle vilja utse en representant, motsvarande ett vårdombud, skulle i dessa sammanhang förmodligen ofta framstå som överraskande och vara besvärande. Därmed begränsas visserligen möjligheterna för att på ett relativt formlöst sätt utse ett vårdombud eller motsvarande. Å andra sidan erhålles genom en direkt koppling till utseende av vårdombud inom hälso- och sjukvården en relativt stabil grund för utpekande-
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
723
proceduren, bredvid den möjlighet som finns för den enskilde att genom framtidsfullmakt utse en representant.
Vårdombudets behörighet enligt ställföreträdarlagstiftningen för den sociala välfärden bör dock inskränka sig till att avse insatser som avses i socialtjänstlagen, insatser för särskilt stöd och service som avses i LSS samt ersättning för personlig assistans enligt LASS. Företrädarskap beträffande förmåner genom bl.a. socialförsäkring och andra förmåner som får anses falla inom det sociala välfärdsområdet är enligt utredningens uppfattning normalt något som bör ankomma på den enskildes ”ordinarie” företrädare, i många fall en anhörig.
Behörigheten för ett vårdombud inom det sociala välfärdsområdet bör aldrig få fortgå under längre tid än vårdombudets behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter. När den vård eller vistelse som är knuten till förordnandet upphör, saknar följaktligen vårdombudet behörighet att företräda den enskilde även i angelägenheter inom den sociala välfärden, oavsett om den enskilde då kan anses ha beslutsförmåga eller ej. Vårdombudets roll blir sålunda i vissa fall endast ett provisorium. Om den enskilde p.g.a. beslutsoförmåga är i behov av ställföreträdare även efter denna tidpunkt, får en ny ställföreträdare sökas i turordningslistan, företrädesvis en anhörig. Alternativt kan det bli aktuellt med ett godmanskap.
Reglerna om återkallelse av framtidsfullmakt och förordnande av vårdombud bör vara desamma som avses gälla inom hälso- och sjukvården. Detta innebär att ett förordnande av vårdombud bör kunna återkallas muntligen, t.ex. vid samtal med en läkare eller en biståndshandläggare. Förutsättningen är att den enskilde har kvar sin beslutsförmåga och att återkallelsen är otvetydig. Särskilda regler om återkallelse av en framtidsfullmakt har föreslagits i avsnitt B 6.2.8.
Man får räkna med att en fullmäktig enligt framtidsfullmakt eller ett vårdombud inte kan eller vill inträda som ställföreträdare för den enskilde. Under förutsättning att förmånsgivaren känner till att den enskilde har gjort ett sådant val men den utpekade personen avböjer uppdraget, bör förmånsgivaren ha en skyldighet att anmäla behov av godmanskap (eller i mer sällsynta fall förvaltarskap) för den enskilde. Detsamma bör gälla om framtidsfullmäktigen eller vårdombudet inte kan anträffas eller anses vara ur stånd att sköta uppdraget. I det senare ligger att ställföreträdaren inte praktiskt kan ta sig an uppdraget, t.ex. för att vederbörande själv har behov av en ställföreträdare.
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
724
Förmånsgivaren kan även dra slutsatsen att framtidsfullmäktigen eller vårdombudet är uppenbart olämplig för uppdraget. Även då bör en anmälan göras till överförmyndaren.
10.3.6 Anhöriga
Förslag: Om varken framtidsfullmäktig eller vårdombud skall anses som representant för den enskilde, företräds denne av en eller flera anhöriga enligt följande: 1) make eller sambo, 2) barn, 3) barnbarn, 4) föräldrar eller 5) syskon.
Anhöriga som avböjer uppgiften eller inte kan anträffas eller är underåriga eller annars är ur stånd att sköta uppgiften skall inte medräknas när det bestäms vilka anhöriga som kommer i fråga för representantskap. Den enskilde skall själv kunna avböja att vissa anhöriga företräder honom.
Förmånsgivaren bör kunna godta rimliga uppgifter om de anhöriga och deras vistelseort.
De anhöriga skall inbördes genom fullmakt e.d. kunna anförtro varandra behörigheten när de befinner sig på samma nivå i turordningen. Ett definitivt avböjande från en anhörig eller anhöriga under samma punkt kan endast avse samtliga angelägenheter.
Om anhöriga med gemensam behörighet är oense eller om en anhörig representant anses olämplig, skall anmälan om behov av god man eller förvaltare göras av förmånsgivaren hos överförmyndaren.
I avsnitten B 10.3.1 och 10.3.4 har anhörigas roll som ställföreträdare inom det sociala välfärdsområdet framhållits som en variant av ställföreträdarskap. Som tidigare antytts torde detta ligga i linje med vad som i praktiken förekommer redan i dag.
I avsnitt B 10.3.4 har också lämnats en redogörelse för att anhöriga inte i denna sin egenskap bör komma i fråga som ställföreträdare på det sociala området för enskilda som varaktigt saknar beslutsförmåga när de fyller 18 år (se även avsnitt B 7.2).
Anhöriga bör bli aktuella som ställföreträdare, om den enskilde inte har förordnat framtidsfullmäktig på området och inte heller har utsett ett vårdombud. Har den enskilde gjort detta och täcker ställföreträdarens behörighet angelägenheten i fråga, kan anhöriga inte inträda som ställföreträdare. En anhörig kan dock komma att bli
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
725
aktuell såsom (företrädesvis) god man i stället för t.ex. ett vårdombud som inte kan anträffas, som avsagt sig uppgiften eller som av annan anledning inte kan företräda den enskilde.
Förslaget i denna del överensstämmer i övrigt med vad som avses gälla inom hälso- och sjukvården (se avsnitt B 8.12.6). De anhöriga som kommer i fråga bör vara make (vilket inkluderar registrerad partner) eller sambo, barn, barnbarn, föräldrar och syskon i nu nämnd ordning. För att en anhörigkategori skall komma i fråga bör krävas att ingen från någon högre liggande anhörigkategori kan eller vill åta sig uppgiften. Anhöriga kan således vara avlidna eller t.ex. på grund av psykisk störning ur stånd att fungera som ställföreträdare. De kan också vara oanträffbara när fråga om att representera den anhörige uppkommer.
Den förmånsgivare som har att undersöka vem eller vilka av de anhöriga som kan bli aktuella för företrädarskap bör normalt kunna nöja sig med uppgifter som lämnas av dessa om rådande släktförhållanden. Omständigheterna i det enskilda fallet kan föranleda grundligare undersökningar. Är det en anhörig som uppger sig vara ställföreträdare i samband med en ansökan, torde det ofta ankomma på denne att visa att han står först i tur enligt turordningen och att eventuella anhöriga från högre kategorier antingen inte kan komma i fråga för uppgiften eller har avsagt sig denna. Eftersom två eller flera anhöriga på samma nivå av anhöriglistan som utgångspunkt endast bör kunna företräda den enskilde gemensamt, måste fullmakter eller andra besked till förmånsgivaren ibland lämnas för att endast en person skall få uppträda som ställföreträdare, exempelvis ett av flera barn. Har detta skett, är de som med stöd av fullmakten överlåtit sin behörighet alltjämt ansvariga för att den enskilde blir representerad på ett tillfredsställande sätt.
Denna situation skall jämföras med den som infinner sig när någon väljer att avstå från att representera den enskilde i något visst avseende, dvs. utan att med stöd av fullmakt överlämna behörigheten till någon av dem som han eller hon har gemensam behörighet med. Ett sådant partiellt frånträde skall inte anses godtagbart. Ställföreträdaren måste avstå från representationsrätten i alla de angelägenheter som kan komma i fråga enligt lagen (se motsvarande resonemang i avsnitt B 7.3.3). Därigenom undviks i någon mån att ställföreträdarskapet splittras på ett sätt som blir svårt att överblicka för de förmånsgivare som berörs. – Har den enskilde förordnat en annan anhörig som vårdombud eller i framtidsfullmakt, får det dock accepteras att ställföreträdarskapet splittras på flera
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
726
personer. Som tidigare nämnts behöver nämligen varken en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud ha någon heltäckande behörighet i angelägenheter som rör den sociala välfärden; ett vårdombud kan f.ö. inte ha det.
En förmånsgivare kan ha anledning att agera för att få till stånd ett byte av en anhörig ställföreträdare. Förmånsgivaren kan t.ex. uppmärksammas på att det råder en intressekonflikt mellan den enskilde och den anhörige. I sådant fall bör förmånsgivaren hos överförmyndaren anmäla behov av ställföreträdarskap enligt FB för den enskilde. En anmälan kan också vara befogad för det fall anhöriga med gemensam behörighet inte kan enas om hur den enskilde skall representeras.
10.3.7 God man och förvaltare enligt föräldrabalken
Förslag: Förmånsgivaren skall göra anmälan till överförmyndaren, om den enskilde inte kan företrädas av framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig.
Om godmanskap eller förvaltarskap är anordnat för den enskilde och behörigheten omfattar åtgärder inom den sociala välfärden, är den förordnade ställföreträdaren ensam företrädare för den enskilde i den mån det följer av förordnandet. Har den enskilde likväl utsett en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud som ställföreträdare, skall förhållandet anmälas till överförmyndaren, om det inte är uppenbart onödigt.
Förmånsgivaren skall hos överförmyndaren anmäla behov av entledigande av en god man eller förvaltare som är uppenbart olämplig.
Som tidigare nämnts skall god man kunna inträda för den enskilde när denne p.g.a. avsaknad av beslutsförmåga har behov av god man i en angelägenhet som avser den sociala välfärden. I vissa fall, nämligen när det rör sig om frågor om att erhålla sociala förmåner av ekonomisk natur, skall även en förvaltare kunna inträda för den enskilde inom området för social välfärd; detta förutsätter att det särskilt anges i förordnandet. En god man eller förvaltare kan dock bara förordnas för den enskilde sedan domstol har funnit att förutsättningarna för detta föreligger. I tidigare avsnitt har framhållits att det i vissa fall bör ankomma på förmånsgivaren att själv initiera en sådan prövning genom att uppmärksamma överförmyndaren på att ett
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
727
ställföreträdarskap som utövas av framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig fungerar mindre bra eller inte går att aktivera. Ett ställföreträdarskap enligt FB kan således släcka ut ett annat, dåligt fungerande ställföreträdarskap. Förmånsgivaren bör naturligtvis ha en skyldighet att anmäla behov av ett sådant ställföreträdarskap även när den enskilde inte har förordnat framtidsfullmäktig eller vårdombud och inte heller har några sådana anhöriga som kan träda in enligt den angivna turordningen.
En god man kan emellertid förordnas även för personer som – utan att sakna beslutsförmåga – behöver hjälp med att ha hand om sina angelägenheter. Detsamma är fallet med en förvaltare under vissa tillkommande förutsättningar, såsom att det är nödvändigt att hindra att den enskildes ekonomi utsätts för väsentliga risker eller att den enskilde utnyttjas ekonomiskt på ett otillbörligt sätt.
För att en god man skall kunna agera för en person vars beslutsförmåga är intakt krävs enligt huvudregeln att han har den enskildes samtycke (se den föreslagna 11 kap. 7 § föräldrabalken).
Utredningens uppfattning är att frågor som berör den sociala välfärden kan anses som personliga angelägenheter, även när de gäller ekonomiska förmåner. För att en god man skall kunna representera den enskilde vid bevakande av hans rättigheter räcker det som regel följaktligen att hans eller hennes förordnande tar sikte på personliga spörsmål. En god man som endast har denna behörighet skall däremot inte kunna lyfta den enskildes medel, eftersom ekonomisk förvaltning hör till den enskildes ekonomiska angelägenheter. Inget hindrar att den gode mannens uppdrag omfattar båda disciplinerna. En behovsprövning härav måste dock komma till stånd. En förvaltare är enligt utredningens förslag en mer utpräglat ekonomisk ställföreträdare, vars tämligen insnävade behörighet inom ramen för den sociala välfärden (dvs. i frågor om att erhålla sociala förmåner av ekonomisk natur) knappast skulle tjäna sitt syfte, om inte förvaltaren också har eller ges behörighet att lyfta de utbetalade medlen på grundval av behörighet i ekonomiska angelägenheter.
I likhet med vad som föreslås beträffande ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvården (avsnitt B 8.12.7) skall en god man med tillämpligt förordnande ha företräde som ställföreträdare, även om det i det enskilda fallet skulle finnas en framtidsfullmäktig, ett vårdombud eller anhöriga. Detsamma bör gälla en företrädare som kan åberopa sig på ett förvaltarförordnande. Har den enskilde likväl utsett framtidsfullmäktig eller vårdombud, skall förhållandet anmälas till överförmyndaren, om det inte är uppenbart onödigt. Detta kan
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
728
i sin tur leda till att det sker en prövning av om ställföreträdarskapet enligt föräldrabalken skall upphöra eller att den förordnade gode mannen eller förvaltaren ersätts.
Även när det visar sig att en redan utsedd god man eller förvaltare fungerar mindre bra bör förmånsgivaren ha en skyldighet att agera. Eftersom det här rör sig om en myndighetsutsedd representant, bör det krävas att ställföreträdaren enligt förmånsgivarens uppfattning är uppenbart olämplig för uppdraget för att en sådan anmälningsskyldighet skall uppstå. Kravet bör m.a.o. vara likt högt ställt som när det gäller olämplighet hos en representant som den enskilde själv har utsett.
10.3.8 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att medge tvångsåtgärder m.m.
Förslag: Ställföreträdaren skall inte ha rätt att för den enskildes räkning medge åtgärder som är förenade med frihetsberövande eller annat tvång eller som den enskilde vilseleds att godta.
I avsnitt B 8.12.8 har angetts att en ställföreträdare för beslutsinkompetenta vuxna inom hälso- och sjukvården inte bör ges rätt att för patientens räkning medge åtgärder som är förenade med frihetsberövande eller annat tvång eller åtgärder som förutsätter att patienten vilseleds.
Inte heller inom området för social välfärd bör en ställföreträdare kunna medge denna typ av åtgärder. Det ankommer emellertid inte på utredningen att definiera vad som skall anses som tvång och därmed jämförliga åtgärder och inte heller när samtycke skall krävas. Utredningen kan m.a.o. inte precisera vilka åtgärder som t.ex. får utföras för att skydda äldre eller funktionshindrade personer och vilka förutsättningar som då skall vara uppfyllda. Vissa vägledande synpunkter för ställföreträdarens roll bör dock anges.
Till skillnad från vad som gäller i hälso- och sjukvården torde det sällan vara den enskildes liv som står på spel i samband med att fråga väcks, om någon insats eller åtgärd skall komma till stånd eller ej. På utförandenivån för vissa insatser aktualiseras dock vad som får resp. inte får göras när visst tvång kan komma i fråga. Det lär i huvudsak vara på det omvårdnadsrelaterade området, närmast när omvårdnaden ges med stöd av socialtjänstlagen, som tvångsliknande åtgärder kan förutsättas ha sitt största tillämpningsområde. I någon mån kan
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
729
utförande av åtgärder som ges enligt LSS också beröras. Ett annat område är demensvården. Omvårdnadsåtgärder kan omfattas av de ställföreträdarskapsregler som anges i lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH), närmare bestämt om omvårdnaden ges i samband med hälso- och sjukvård, men får således aktualitet även enligt den här berörda lagstiftningen.
En utgångspunkt är, liksom i den lagstiftning som reglerar ställföreträdares behörighet inom hälso- och sjukvården, att skyddet mot kroppsliga ingrepp och frihetsberövanden måste stå i centrum. Inte heller en ställföreträdare skall kunna göra avkall på dessa rättigheter för den enskildes räkning. Liksom inom ren hälso- och sjukvård bör tvångsbegreppet dock ges en i vissa avseenden egen innebörd.
Framställningen i det följande tar sikte på den behörighet som ställföreträdare för beslutsinkompetenta personer inte bör ha respektive kan ha, i det senare fallet genom att ställföreträdaren ges möjlighet att medge eller samtycka till åtgärder för den enskildes räkning i de fall då samtycke uppställs som en förutsättning. Den behandlar följaktligen inte direkt lagligheten av åtgärderna som sådana. Det kan anmärkas att ställföreträdaren inte genom sitt medgivande kan påta sig ansvar för eventuella felbedömningar eller regelöverskridanden från personalens sida, lika lite som den enskilde kan lastas för att han accepterar en föreslagen regelstridig åtgärd.
Som anfördes i avsnitt B 8.12.8 bör tvång i detta sammanhang primärt definieras som kroppsligt betvingande av något slag eller betvingande genom hot. Redan när den enskilde ger uttryck för att motsätta sig en viss åtgärd kan genomförandet av den betecknas som tvång.
Om den enskilde tvärtom inte ger uttryck för någon inställning alls och utan motstånd, verbalt eller fysiskt, låter åtgärden genomföras, kan denna enligt utredningens mening således inte betecknas som en tvångsåtgärd. Försiktighet är naturligtvis påkallad när personal agerar utifrån sin uppfattning av den enskildes förhållningssätt. Personer med t.ex. demens kan ofta ha svårt att förstå åtgärdens syfte, och det kan under alla omständigheter vara problematiskt att tolka deras reaktioner eller protester.
Till tvång bör emellertid, som en utgångspunkt, räknas också vissa åtgärder inför vilka den enskilde visar passivitet eller likgiltighet eller t.o.m. viss acceptans. Vad som åsyftas är kroppsnära begränsningar av rörelsefriheten, främst genom låsningar av kroppsrörelserna. Sådana åtgärder kan dock klart ligga i den enskildes
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
730
intresse exempelvis för att förhindra fall och andra skador eller för att aktivera patienten. Hit hör bl.a. olika slag av fixeringsanordningar, såsom brickbord, sänggrindar och bälten. Under vissa, något svårangivna, förutsättningar får dessa ”skyddsåtgärder” anses falla vid sidan om tvångsbegreppet och därför kunna godkännas av den enskildes ställföreträdare. Om den enskilde motsätter sig åtgärden, antingen innan den sätts in eller i samband med att den genomförs, utgör dock ställföreträdarens medgivande inte tillräcklig grund för att anse att åtgärden trots allt får genomföras. Ställföreträdarens samtycke saknar således i praktiken betydelse sedan den enskilde uttryckt en vilja att inte medverka.
Även om den enskilde låter ”skyddsåtgärden” genomföras, får ställföreträdarens samtycke tillsammans med den enskildes uteblivna motstånd mot åtgärden inte heller tas till intäkt för att åtgärden får företas annat än i enlighet med de råd och föreskrifter som finns på området (se t.ex. Socialstyrelsens kungörelse med föreskrifter om förbud mot tvångsmedel inom somatisk långtidssjukvård, SOSFS 1980:87[M] där krav ställs på läkarordination vid användning av vissa extremitetsfixerande anordningar). Personalen får inte heller utsätta den enskilde för något som inte med hänsyn till omständigheterna är godtagbart, t.ex. för att det till följd av personalbrist är svårt att på annat sätt tillgodose den enskildes säkerhet. Av vikt här är naturligtvis också att den enskilde själv måste kunna få till stånd ett upphörande av åtgärden, t.ex. genom att ge uttryck för att han eller hon inte längre vill sitta fastspänd. Har ställföreträdaren en uppfattning om att en åtgärd inte utförs enligt regler på området, bör han eller hon naturligtvis uppmärksamma personalen på detta.
Under vissa förutsättningar kan personalen se sig ha anledning att förse den enskilde med ett individuellt larm för att denne inte skall ge sig ut på egen hand och därvid utsätta sig för fara. Anbringande av larmet på den enskilde bör ställföreträdaren i och för sig kunna samtycka till med rättslig verkan. Om den enskilde vägrar att förses med larmet eller ger uttryck för att inte vilja ha det på sig, är samtycket – i avsaknad av särskilt lagstöd för tvångsmomentet – dock inte ”bindande” för den enskilde. Följaktligen kan inte personalen med fysiskt tvång förse den enskilde med ett larm under åberopande av att ett giltigt samtycke föreligger. Om däremot den enskilde visar sig likgiltig, är ställföreträdarens medgivande tillräckligt (givetvis under förutsättning att även övriga förutsättningar för larmets anbringande är uppfyllda, se SOSFS 1997:16 [S] – larm får exempelvis
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
731
inte användas för att minska personalbemanningen eller så att kvaliteten i vården äventyras på annat sätt).
Samma ståndpunkt kan intas beträffande åtgärder som är hänförliga till exempelvis den enskildes personliga hygien, intagande av mat och dryck samt toalettbesök. Gemensamt för dessa omvårdnadsåtgärder – utöver att de rör den enskildes grundläggande behov – är att de bör kunna vidtas efter medgivande av den enskildes ställföreträdare. Rör det sig om åtgärder som kan hänföras till löpande omvårdnad av den enskilde, får de i vissa fall genomföras även utan sådant samtycke, givetvis förutsatt att de inte är tvångsbetonade (se avsnitt B 10.3.9). Om den enskilde motsätter sig åtgärden, är ställföreträdarens samtycke inte längre av betydelse.
En ställföreträdare kan inte medge att den enskilde låses in i sin bostad eller att sådana lås anbringas som den enskilde inte kan forcera. Detta får enligt utredningens mening alltid anses utgöra ett frihetsberövande alldeles oavsett om den enskilde känner till att han eller hon har stängts inne eller om han eller hon över huvud taget kan tänkas vilja gå ut. Vad som nu sagts bör gälla oberoende av om det handlar om dörrar till den enskildes bostad eller till exempelvis ytterdörren till en boendeenhet. Åtgärden bör förutsätta särskilt lagstöd; f.ö. kan också hänvisas till den spärr som följer av föreskrifterna i artikel 5 om rätt till frihet i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
En särskild fråga gäller flyttningar eller intagningar på särskilda boenden eller i andra boendeformer som kan beviljas en person såsom en insats. Som tidigare nämnts bör en ställföreträdare i och för sig kunna söka en sådan insats för den enskildes vidkommande. Om den enskilde sedan insatsen väl beviljats vägrar att flytta, skall ställföreträdaren dock inte kunna medge att den enskildes motstånd betvingas. Detta kan visserligen ge olyckliga konsekvenser, t.ex. för att den enskildes tidigare bostad redan kan ha avyttrats när flyttningen blir aktuell. Ställföreträdarens behörighet kan dock inte täcka detta moment på utförandenivån. (Se också tilläggsprotokoll nr 4 till den ovan nämnda Europeiska konventionen, artikel 2 [1], och Rynning, Rättssäkerhet och rättsskydd i vården av icke beslutskompetenta vuxna, s. 291.)
Omvänt innebär ställföreträdarens rätt att lämna medgivande till olika åtgärder givetvis att han för den enskildes räkning kan avböja en viss föreslagen åtgärd eller återta ett tidigare lämnat samtycke, oavsett om den enskilde protesterar mot åtgärden eller ej (se dock
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
732
under B 10.3.10). Ställföreträdarens inställning skall därvid anses binda personalen på samma sätt som om beskedet hade lämnats av den enskilde själv.
En allmän reservation måste göras för att åtgärd som här närmast har hänförts till tvång eller frihetsberövande kan vara försvarlig såsom en handling i nöd, enligt brottsbalkens bestämmelser om detta. För att en sådan handling skall anses rättsenlig är det inte någon förutsättning att den har godkänts av ställföreträdaren.
Den enskildes ställföreträdare bör inte heller ha rätt att lämna medgivande till något som innebär att den enskilde vilseleds att i någon form, kanske genom passivitet, acceptera en åtgärd som det finns anledning anta att vederbörande är motståndare till. Det kan t.ex. handla om att den enskilde, som tidigare har visat ovilja mot att flytta till ett särskilt boende, ”luras” till att frivilligt flytta under förespegling att insatsen bara är tillfällig.
Inom vården torde förekomma även andra s.k. begränsningsåtgärder än som har behandlats i det föregående. Någon särskild regel om möjligheten för ställföreträdare för beslutsinkompetenta vårdtagare att rättsligt lämna medgivande till åtgärder av detta slag föreslås inte. Även därförutan står klart att en patient eller vårdtagare t.ex. inte får hindras att läsa vissa tidningar eller böcker eller att ta del av vissa TV- eller radioprogram, med förbehåll för vad som följer av de ordningsregler som kan vara motiverade av hänsyn till andra inom vårdinrättningen eller boendet. Inte heller kan, inom ramen för generella ordningsregler, en intagen vägras att ta emot besök av vissa, som olämpliga betraktade personer. Ställföreträdaren kan inte sanktionera sådana rättighetsintrång. En annan sak är att en god man med uppdrag att sköta personliga angelägenheter för en beslutsoförmögen person torde vara behörig att på huvudmannens vägnar och i hans intresse avstyra besök från oönskade personer eller hindra att sådana personer lämnar vårdboendet tillsammans med den ovetande huvudmannen (fallet belyses i JO 1990/91:1 s. 243 f).
Som har angetts i avsnitt B 10.2.7 har Demensarbetsgruppen nyligen föreslagit att det tillsätts en särskild utredning med uppgift att bl.a. ta ställning till om det fordras en särskild lagstiftning som gör det möjligt att vidta tvångsåtgärder i vården av främst demenssjuka vid en tidpunkt då alla frivilliga vägar har prövats. Denna utredning vill helt ansluta sig till arbetsgruppens framställning. Nuvarande tillstånd är klart otillfredsställande. För vårdtagare med nedsatt beslutskompetens innebär det svag rättssäkerhet med risk för integritetskränkande ingrepp. För personalen innebär det en besvärande
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
733
osäkerhet om vad som gäller och en press att i vissa lägen av humanitära skäl tillgripa åtgärder vars laglighet med fog kan ifrågasättas.
10.3.9 Åtgärder som inte kräver ställföreträdarens samtycke
Förslag: En åtgärd som kan hänföras till löpande omvårdnad skall kunna vidtas utan samtycke av ställföreträdare. Samtycke skall dock inhämtas, om det finns särskild anledning att anta att ställföreträdaren trots allt skulle motsätta sig åtgärden.
Tvångsåtgärder får inte vidtas med stöd av att åtgärden varit sådan att den inte krävt samtycke från ställföreträdare.
Personer som erhåller bistånd i form av särskilda boenden enligt socialtjänstlagen eller som erhåller vissa insatser enligt LSS kan vara berättigade till omvårdnad i anledning av insatsen. Det kan röra sig om hjälp med dagliga bestyr, såsom assistans vid måltider, på- och avklädning, hygien och förflyttning. Dylika åtgärder utförs ofta dagligen för många av de hjälpbehövande. Generellt sett kan nog förutsättas att åtgärderna ofta företas med stöd av hypotetiska eller presumerade samtycken, oavsett om den enskilde har beslutsförmåga eller inte.
Utredningen har i avsnitt B 8.12.10 gett uttryck för inställningen att åtgärder inom sjukvården som är hänförliga till bl.a. löpande omvårdnad bör kunna vidtas utan samtycke från ställföreträdaren, om det inte finns anledning anta att denne skulle motsätta sig åtgärden. Detta motiverades av en strävan att inte ständigt forcera fram nya ställningstaganden från ställföreträdarens sida.
Motsvarande bör gälla även inom det sociala välfärdsområdet. Viktigt att betona är dock att i den mån som den enskilde motsätter sig åtgärden och personalen då anser sig förhindrad att genomföra den, kan inte ett senare samtycke från ställföreträdaren innebära att åtgärden blir tillåtlig. Detta framgår redan av vad som nämnts i föregående avsnitt om begränsningar i ställföreträdarens behörighet att medge tvångsingripanden. En uttrycklig regel med denna innebörd bör ges i denna lagstiftning, liksom i LSH.
Ställföreträdaren bör vid ställningstaganden för den enskildes räkning låta sig vägledas av vad som kan antas vara den enskildes förmodade vilja, om denne hade haft sin beslutsförmåga i behåll (se följande avsnitt). Om personalen utifrån samma betingelser misstänker att den enskilde skulle ha motsatt sig åtgärden, bör därför
Företrädarskap inom området för social välfärd SOU 2004:112
734
ställföreträdaren ges tillfälle att ta ställning i den uppkomna frågan. Detta bör gälla även om åtgärden är sådan att den kan hänföras till löpande omvårdnad.
10.3.10 Den enskildes egen vilja
Förslag: När en ställföreträdare skall fatta ståndpunkt på den enskildes vägnar skall han söka bilda sig en uppfattning om vilken inställning som den enskilde skulle ha haft, om denne hade haft beslutsförmåga vid den ifrågavarande tidpunkten och utövat denna under gynnsamma omständigheter. I princip skall denna inställning ligga till grund för ställföreträdarens ståndpunkt. Samråd bör ske med den enskilde och hänsyn tas till de synpunkter som han då ger uttryck åt.
Om ställföreträdaren inte kan bilda sig någon mening om den enskildes inställning, skall ställföreträdaren självständigt ta ställning till vad som objektivt sett bäst gagnar den enskilde.
I avsnitt B 8.12.11 har en redogörelse lämnats för vilka principer som bör ligga till grund för beslutsfattande inom hälso- och sjukvården för beslutsoförmögna patienter. Motsvarande ordning bör gälla även inom området för social välfärd.
En ställföreträdare inom det sociala välfärdsområdet torde visserligen inte sällan till en början fråga sig vad som i objektiv mening gagnar den enskilde bäst, bl.a. därför att det ofta inte är på förmånsgivarens initiativ som en förmån beviljas eller beslutas. Gäller det att t.ex. söka en förmån – en utbetalning eller ersättning – bör detta sällan vålla några problem. Likväl kan uppbärande av en viss förmån utesluta någon annan, vilket ställföreträdaren naturligtvis måste vara uppmärksam på.
Mer problematiskt kan det vara att ta ställning till en förmån som inte endast innebär att den enskilde får bättre ekonomi eller ersätts ekonomiskt. Det kan gälla sökande av bistånd i form av sådant boende som avses i 5 kap. 5 § andra stycket eller i 5 kap. 7 § tredje stycket socialtjänstlagen.
Särskilt i dylika frågor bör den enskildes egen aktuella uppfattning få betydelse för ställföreträdarens agerande. Eftersom ställföreträdarens inträde på scenen är betingat av att den enskilde skall anses sakna beslutsförmåga, måste dock en bedömning göras av hur den enskilde skulle ha ställt sig i frågan, om han eller hon själv haft kvar
SOU 2004:112 Företrädarskap inom området för social välfärd
735
sin beslutsförmåga. På samma sätt som har angetts beträffande ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvården bör ställningstagandet grunda sig på hur den enskilde skulle ha fattat beslut under gynnsamma betingelser.
Ofta lär en ställföreträdare ha svårt att tänka sig in i hur den enskilde skulle ha resonerat, kanske för att denne under mycket lång tid har lidit av nedsatt beslutsförmåga eller, som fallet är med vissa gravt utvecklingsstörda, aldrig har haft erforderlig beslutskompetens. Den enskilde kan emellertid före beslutsinkompetensens inträde ha uttalat sig i en viss riktning, kanske i skrift. Givetvis bör sådana viljeyttringar få betydelse och bilda utgångspunkt för ställföreträdarens beslutsfattande.
Bilden som tonar fram i uttalanden och andra förhandsbesked är emellertid inte alltid entydig. Alldeles oavsett vad ställföreträdaren drar för slutsats av den enskildes en gång – och i beslutskompetent tillstånd – uttryckta inställning, bör ställföreträdaren inte anses helt bunden av vad som då framkommer. Omständigheter kan ha inträffat som påverkar förutsättningarna för ett tidigare ställningstagande, t.ex. att den enskilde efter beskedet har drabbats av en sjukdom eller har försatts i en ekonomiskt ogynnsam position som han inte hade kunnat förutse tidigare. Andra faktorer av betydelse kan vara förändringar i den enskildes familjesituation eller boendestandard.
Naturligtvis bör ställföreträdaren inför sitt ställningstagande samråda med den enskilde och ta hänsyn till de synpunkter som denne då ger uttryck för, trots att han inte har tillräcklig beslutsförmåga för att själv ta ställning.
Utifrån den information som ställföreträdaren kan erhålla om den enskildes förmodade inställning bör ställföreträdaren därefter bilda sig en uppfattning av hur han eller hon skall företräda den enskilde i en viss fråga.
Om någon information om den enskildes vilja inte kan erhållas, bör ställföreträdaren självständigt ta ställning till vad som kan anses vara den enskildes bästa.
737
11 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
11.1 Introduktion
Alla fysiska personer kan vara part i en rättegång; alla har vad som kallas partsbehörighet.
Processbehörighet är en annan term av betydelse i sammanhanget. Saknar en person behörighet att självständigt, alternativt genom biträde eller befullmäktigat ombud, föra sin talan i en rättegång har han bristande processbehörighet (se 11 kap. 1 § andra stycket RB). Ett enkelt exempel är underåriga, som ju inte utan vidare själva har rätt att föra talan.
Behörigheten är avhängig av den rättsliga handlingsförmågan. Om den enskilde råder över det som en civilrättslig tvist rör, anses han eller hon processbehörig. Ett annat sätt att uttrycka det på är att en fysisk persons rättshandlingsförmåga i allmänhet bör sammanfalla med behörigheten att självständigt – eller i förekommande fall genom ombud – föra talan i rättegång. Anses en person vara processobehörig är i princip en processhandling som denne företar att betrakta som ogiltig (dock anses vederbörande ha befogenhet att själv föra talan mot ett beslut med denna innebörd). – Försöker en part föra sin talan trots att han saknar processbehörighet skall detta beaktas ex officio av rätten enligt regler i 34 kap. RB. En sådan talan skall avvisas (Fitger, Rättegångsbalken I, s. 11:23, cit. Fitger). Avvisning behöver dock inte bli följden, om en behörig ställföreträdare inträder för den enskilde (jfr Per Olof Ekelöf, Rättegång. Andra häftet, 8 uppl., 1996, s. 102, cit. Ekelöf).
En person som saknar processbehörighet kan (och måste) nämligen få sin talan utförd av en ställföreträdare; detta är alltså en person som normalt grundar sin behörighet på annat än huvudmannens viljeförklaring (Fitger s. 11:20 b). I allmänhet har en ställföreträdare samma processuella befogenheter som parten själv skulle ha haft, om denne hade kunnat föra sin talan, t.ex. att utfärda fullmakt (jfr avsnitt
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen SOU 2004:112
738
B 12). Vidare är ställföreträdaren underkastad samma förpliktelser som parten.
I den fortsatta framställningen behandlas frågor om vuxnas processuella ställning. Ett typexempel på att en vuxen person saknar processbehörighet, helt eller delvis, är att denne är satt under förvaltarskap. Även utan att förvaltarskap har anordnats kan emellertid en person på grund av sin sinnesbeskaffenhet anses sakna processbehörighet.
I samband med förändringar i FB år 1974 infördes i 18 kap. 3 § en möjlighet för rätten att självmant förordna god man för en person med behov av bistånd att bevaka sin rätt. Samtycke till ett sådant förordnande krävdes inte, om det förelåg särskilda skäl. Sådana särskilda skäl kunde i första hand vara just att den enskilde var part i rättegång och att hans psykiska tillstånd var sådant att han inte själv kunde föra sin talan eller med giltig verkan utse ombud (prop. 1974:142 s. 122 ff och 179). I samband med ändringar i FB år 1988 togs möjligheten bort att vid särskilda skäl förordna god man utan samtycke från den hjälpbehövande.
En möjlighet att med dagens regler avhjälpa konstaterad bristande processbehörighet finns genom bestämmelsen i 11 kap. 15 § tredje stycket FB om att rätten självmant kan ta upp frågor om godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB eller förvaltarskap. Vägrar en part att samtycka till godmanskapet, kan förvaltarskap behöva övervägas. Möjligheten att på detta sätt initiera ett ställföreträdarskap ansågs kunna komma till användning just i en rättegång, om det visar sig att en part är i ett sådant psykiskt tillstånd att han inte själv kan föra sin talan (prop. 1987/88:124 s. 175). – Här kan anmärkas att förvaltarskap enligt utredningens förslag i avsnitt B 5 i fortsättningen kommer att vara förbehållet hjälpbehov i ekonomiska angelägenheter.
Det kan allmänt sägas att det inte annat än undantagsvis görs kontroller av domstolar och andra rättsvårdande myndigheter, t.ex. kronofogdemyndigheterna, av om en fysisk person skall anses sakna processbehörighet p.g.a. förvaltarskap eller psykisk sjukdom m.m. (jfr Fitger s. 11:33 och JK 1994 s. 176 ff).
SOU 2004:112 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
739
11.2 Regleringen i rättegångsbalken
11.2.1 Inledning
I linje med vad JO konstaterade i en framställning år 1973 måste man räkna med att det finns ett inte ringa antal människor i landet som är myndiga och som kanske inte är i behov av förvaltarskap enligt FB, men som av domstol skulle förklaras sakna processbehörighet, om de försökte väcka talan eller om någon försökte väcka talan mot dem (se JO 1974 s. 21 ff). Någon möjlighet att utan deras samtycke anordna godmanskap finns inte med gällande regler, såvida inte deras tillstånd hindrar att deras mening inhämtas (se nuvarande 11 kap. 4 § FB).
I rättegångsbalken behandlas för övrigt gode mäns ställning såsom ställföreträdare mycket sparsamt. Vissa praktiska bekymmer är förknippade med den situationen att en god man företräder den enskilde, i vart fall när den enskilde själv kan företa giltiga rättshandlingar och processhandlingar. En risk finns då för kolliderande rättshandlingar – den enskilde kanske bestrider en viss talan när hans gode man medger den. Enligt doktrinen torde därvid båda rättshandlingarna vara att bedöma som om de företagits av parten (Fitger s. 11:24). Under alla omständigheter förefaller det som om en god man så långt som möjligt bör samråda med den för vilken han har förordnats, och han bör i princip också inhämta dennes samtycke till de rättshandlingar som han vill företa för den enskildes räkning (se Fitger s. 11:24, jfr prop. 1987/88:124 s. 142).
Enligt utredningens uppfattning bör den gode mannens roll klargöras för framtiden, inte minst när det gäller rättens hantering av dylika frågor. Detta gäller såväl när den enskilde har beslutsförmåga som när han saknar sådan förmåga (och skulle anses vara processobehörig).
Här kan erinras om att det i utredningens direktiv nämns att reglerna om rätt till åtal i 20 kap. 14 § RB kan behöva justeras, vilket kan hänföras till utredarens uppdrag att undersöka om det finns behov av ändrade bestämmelser för att förbättra en hjälpbehövandes möjligheter att komma till rätta med våld och övergrepp. I direktiven anges också att en särskild fråga är vilken roll en god man eller förvaltare kan eller bör spela i dessa situationer.
I anledning därav väcks också vissa frågor om den enskildes egen roll visavi gode mäns och förvaltares när det gäller rätten att föra talan såsom misstänkt eller i anledning av skadegörande handlingar.
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen SOU 2004:112
740
11.2.2 Gällande regler i rättegångsbalken
I 11 kap. RB, som innehåller vissa allmänna bestämmelser om part och ställföreträdare i tvistemål, anges i 1 § första stycket att envar kan vara part i rättegång. Detta ger uttryck för att alla fysiska personer skall anses ha partsbehörighet.
I 11 kap. 1 § andra stycket behandlas frågor om processbehörighet, närmare bestämt vad som gäller om bristande processbehörighet kan konstateras. Där anges sålunda att partens ställföreträdare skall föra talan i en rättegång när parten inte själv råder över tvisteföremålet eller inte själv får ingå den rättshandling som tvisten rör. Vissa särskilda regler gäller för talan på grund av skadegörande handling (11 kap. 1 § andra stycket andra meningen), se nedan.
För brottmål gäller andra regler. En förvaltare enligt FB har rätt att ange brott eller föra talan om det för en målsägandes räkning, när brottet rör egendom eller rättshandling som omfattas av förvaltarens uppdrag (20 kap. 14 § första stycket RB). En ställföreträdare kan även föra talan genom ombud (jfr 20 kap. 14 § andra stycket RB). – Regler saknas om ställföreträdares roll när det gäller brott mot en vuxen målsägandes person.
En person som är misstänkt för brott är enligt 21 kap. 1 § första stycket RB alltid behörig att själv föra sin talan. Även den som har förvaltare får således anses ha en obegränsad och ovillkorlig rätt att själv försvara sig i en fråga om straffrättsligt ansvar; frågor om sådant ansvar torde för övrigt knappast kunna ingå i ett förvaltaruppdrag, i vart fall inte i den meningen att det skulle tillåtas inkräkta på eller sätta villkor för den enskildes egen rätt att försvara sig. Den enskildes processbehörighet utsträcks även till frågor som har ett omedelbart samband med eller härrör från ansvarsfrågan, t.ex. frågor om straffprocessuella tvångsmedel, förverkande eller annan särskild rättsverkan och rättegångskostnader i ansvarsdelen. I sistnämnda frågor, särskilt i ekonomiska sådana, skulle en förvaltare eventuellt ha rätt att uppträda vid sidan om den misstänkte (Fitger s. 21:4 b).
Uttryckliga regler saknas om god mans roll i angelägenheter av nu berört slag, dvs. både enligt 20 kap. 14 § och enligt 21 kap. 1 §.
Enligt hänvisning i 11 kap. 1 § andra stycket RB äger vad som sagts i de två nu nämnda paragraferna motsvarande tillämpning, om det gäller en talan på grund av skadegörande handling, dvs. i mål angående utomobligatoriskt skadestånd. Paragrafen är tillämplig oavsett om målet handläggs som brottmål eller tvistemål.
SOU 2004:112 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
741
Detta betyder att en förvaltare har rätt att på kärandesidan föra talan om anspråk på grund av en skadegörande handling när handlingen rör egendom eller rättshandling som omfattas av förvaltarens uppdrag. Rätten torde tillkomma endast förvaltaren, således ej den enskilde (jfr Fitger s. 20:62 angående förvaltarens ensamrätt att ange brott och föra talan därå; möjligheter finns dock för en förvaltare att medge att den enskilde företar rättshandlingar inom ramen för förvaltaruppdraget, se nuvarande 11 kap. 10 § FB). – I motiven till 20 kap. 14 § framhölls, mot bakgrund av då gällande bestämmelser, att det av allmänna regler torde följa att, om en omyndig som avsågs i lagrummet var sinnessjuk eller sinnesslö, han själv inte ägde föra talan som målsägande (NJA II 1943 s. 275). I doktrinen har anförts att uttalandet torde få betydelse också för det fallet att talan om den skadegörande handlingen handläggs i tvistemål (Fitger s. 11:27).
När det gäller skadegörande handlingar som den enskilde ställs till svars för måste slutsatsen dras att den enskilde har processbehörighet i frågor om skadestånd och andra enskilda anspråk, trots att förvaltarskap är anordnat för honom i de avseenden som anspråket rör. Den enskilde förutsätts alltså försvara sig mot sådana anspråk, oavsett om de handläggs i brottmål eller i tvistemål (Fitger s. 21:4 b). Detta utesluter inte att förvaltaren också kan ha möjlighet att företräda den misstänkte med stöd av reglerna i föräldrabalken (jfr Fitger s. 11:20 b och 21:4 b).
Vad som sagts ovan angående rätt att föra talan för den enskildes räkning i brottmål gäller inte bara väckande av enskilt åtal (47 kap. 1 §) utan även rätt att biträda en av åklagaren väckt talan (20 kap. 8 § andra stycket RB) och att överta åtal (20 kap. 9 § RB).
Den misstänkte får vid talans förberedande och utförande anlita en försvarare som biträde. En sådan skall i första hand utses av den misstänkte men kan också förordnas av rätten. Lider den misstänkte av en allvarlig psykisk störning utses en försvarare för honom av någon annan, nämligen av ”den som har vårdnaden om honom” (härmed torde i fråga om vuxna avses förvaltare, 21 kap. 3 § andra stycket RB). Har den misstänkte ställt rättegångsombud för sig, är denne att anse som försvarare. Under vissa i 21 kap. 3 a § RB angivna omständigheter kan offentlig försvarare förordnas, främst när den misstänkte är anhållen eller häktad eller han eller hon är misstänkt för brott för vilket inte är stadgat lindrigare straff än fängelse i sex månader. Trots att dessa förutsättningar inte är uppfyllda kan – t.o.m. utan begäran och mot den enskildes vilja – offentlig förvarare förordnas bl.a. om det föreligger särskilda skäl med hänsyn till den
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen SOU 2004:112
742
misstänktes personliga förhållanden (21 kap. 3 a § andra stycket 3). Som exempel på sådana särskilda skäl angavs i lagstiftningsärendet bl.a. mycket hög levnadsålder, psykisk eller allvarlig fysisk sjukdom eller annat allvarligt handikapp (Fitger s. 21:18).
11.2.3 Överväganden
Förslag: En god man enligt föräldrabalken skall kunna verka som ställföreträdare i en rättegång, oavsett om den enskilde har eller saknar processbehörighet. Den gode mannens processhandlingar skall som utgångspunkt kräva den enskildes samtycke för att vara bindande.
En god man, förvaltare eller framtidsfullmäktig med behörighet i ekonomiska angelägenheter skall ha angivelse- och åtalsrätt beträffande brott som rör i förordnandet berörd egendom. En god man eller framtidsfullmäktig med behörighet i personliga angelägenheter skall ha motsvarande rätt beträffande brott mot den enskildes person.
Rätt för ställföreträdare att föra talan om ekonomiskt anspråk skall också finnas, om saken gäller skadegörande handling mot den enskilde, oavsett om talan förs i brottmål eller tvistemål. Ställföreträdare med behörighet i ekonomiska angelägenheter förutsätts ha behörighet i mål om utomobligatoriskt skadestånd, oavsett om den skadegörande handlingen rör egendom eller den enskildes person. Ställföreträdare med behörighet endast i personliga angelägenheter antas få föra talan om sådant skadestånd när anspråket är hänförligt till den enskildes person.
En person som har ställföreträdare skall även i framtiden ha en obegränsad och ovillkorlig rätt att försvara sig själv i en fråga om straffansvar. Även en ställföreträdare med behörighet i personliga angelägenheter skall kunna föra talan i ansvarsdelen.
I frågor om anspråk på skadestånd som riktas mot den enskilde på grund av brottslig eller annan skadegörande handling bör såväl den enskilde som dennes ställföreträdare i ekonomiska eller personliga angelägenheter kunna föra talan.
SOU 2004:112 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
743
God mans roll som ställföreträdare i tvistemål i allmänhet eller i ärende
Utgångspunkten för nedanstående resonemang är att parts talan i tvistemål måste föras av ställföreträdare, när parten inte råder över tvisteföremålet eller inte kan ingå en viss rättshandling som tvisten rör (11 kap. 1 § andra stycket RB).
Som framgått tidigare är en god mans ställning som ställföreträdare tämligen diffus i en rättegång, åtminstone när dennes huvudman är i sådant skick att han eller hon alltjämt kan ingå giltiga rätts- och processhandlingar. Ett godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB (i förslaget 11 kap. 2 §) inskränker till skillnad från ett förvaltarskap inte den enskildes rättshandlingsförmåga. Detta skall enligt utredningsförslaget uttryckligen framgå av lag i fortsättningen (se förslaget till 11 kap. 5 § FB).
Av utredningens förslag till ändringar i FB framgår vidare att en god man som utgångspunkt kan binda den enskilde bara när han agerar med dennes samtycke. Motsvarande bör gälla för processhandlingar. Å andra sidan är den gode mannen inte beroende av den enskildes samtycke, om denne uppenbart saknar förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening (se förslaget till 11 kap. 7 § FB). Att en god man tillåts agera för den enskildes räkning i rättegång under sådana förhållanden kommer därför att te sig oproblematiskt.
I praktiskt hänseende kan det finnas behov av att inhämta ett läkarintyg som utvisar att förhållandet är sådant att det ger den gode mannen en friare roll i rättegången. Här kan hänvisas till att utredningen i en ny paragraf, 11 kap. 36 § FB, föreslår att domstol på begäran av en god man eller en förvaltare eller överförmyndaren skall kunna besluta att inhämta läkarintyg till ledning för att bedöma om och i vilken utsträckning som den som har god man enligt 2 § eller har förvaltare saknar förmåga att ta ställning i egna angelägenheter eller att meddela sin mening i dessa. Bestämmelsen förutsätter att den enskilde ges tillfälle att yttra sig i ärendet.
Inhämtande av läkarintyg lär oftast bli aktuellt för det fall den enskilde vidtar processhandlingar som kolliderar med dem som den gode mannen vidtagit. Utvisar läkarintyget att den enskilde trots allt har beslutsförmåga, kan det bli aktuellt att initiera ett förvaltarskap, om det är en ekonomisk angelägenhet som målet eller ärendet rör.
Till undvikande av att rätten skall behöva göra en ny bedömning vid varje tillfälle som den gode mannen vidtar en processhandling i
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen SOU 2004:112
744
sin roll som ställföreträdare bör den enskilde fortlöpande informeras om vad som sker i målet. På så sätt bereds denne tillfälle att vidta egna processhandlingar, om den gode mannens agerande inte överensstämmer med hans eller hennes egen inställning. Erhåller rätten inte någon reaktion inom rimlig tid, kan tyst samtycke ofta antas föreligga. En rättegångshandling som en god man för en beslutskompetent part företar i partens närvaro bör anses giltig, om inte parten omedelbart gör invändning mot denna (jfr vad som gäller för ombuds rättegångshandlingar, 12 kap. 17 § RB).
Naturligtvis bör den enskilde också kunna ge sin gode man ett generellt samtycke att agera i målet eller ärendet, om han kan ingå giltiga rättshandlingar (jfr prop. 1987/88:124 s. 142). Ett samtycke av detta slag bör inte innebära att den gode mannen skall betraktas som rättegångsombud, även om samtycket manifesteras i en fullmakt. (Den gode mannen kan dock betraktas som ombud, när han med stöd av fullmakt agerar utanför den behörighet som framgår av förordnandet.)
Något generellt krav på delgivning av inlagor med en person som representeras av god man bör inte uppställas.
God mans roll som ställföreträdare i brottmål eller mål om skadegörande handlingar behandlas särskilt nedan.
Ställföreträdarens rätt att ange brott eller föra talan på grund av brott eller annan skadegörande handling
Som framgår av redovisningen av gällande rätt saknas i dag bestämmelser i RB om rätt för en god man att, såsom representant för målsäganden, ange brott till åtal eller föra talan på grund av brott (se 20 kap. 14 § RB). Vidare synes god man sakna rätt att föra talan om skadegörande handling, dvs. oavsett om handlingen är brottslig eller inte och oavsett om den enskilde själv har förmåga att föra en sådan talan (se hänvisningen i 11 kap. 1 § andra stycket till 20 kap. 14 § RB; i den senare paragrafen omnämns endast förvaltare – inget sägs dock om företrädare för en inhabil vuxen målsägande vid brott som rör målsägandens person).
Mot bakgrund av att kritik riktats mot både äldre personers och funktionshindrades möjligheter att komma till rätta med t.ex. våld och övergrepp, såväl i straffrättsligt som i skadeståndsrättsligt hänseende, ter sig detta som en svaghet (se t.ex. fråga 2000/01:1616 till justitieministern om de senildementas rättssäkerhet). Förhållandet
SOU 2004:112 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
745
tydliggörs också av att endast ca 5 000 personer har förvaltarskap anordnat, medan godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB är mer än tio gånger så vanligt förekommande.
I en god mans uppgift får anses ligga att värna den enskilde på alla sätt inom ramen för uppdraget. Enligt utredningens uppfattning skulle ett klargörande av behörigheten kunna underlätta ett aktivt förhållningssätt till brott och andra skadegörande handlingar. Särskilt tydligt är detta i fall då den hjälpbehövande skadelidande inte själv har mental förmåga att vända sig till polismyndighet, åklagare eller domstol. I sådana situationer bör således en god man kunna ange brottet till åtal och föra talan i denna del. I anslutning till denna fråga kan följande sägas.
Det brott eller den skadegörande handling som den enskilde drabbats av bör definieras som en ekonomisk eller en personlig angelägenhet, beroende på karaktären av det inträffade. Skyddsobjektet (den enskildes egendom eller person) avgör vilken behörighet hos ställföreträdaren som krävs i det enskilda fallet.
En god man med behörighet i ekonomiska angelägenheter bör ha angivelse- och åtalsrätt beträffande brott som avser av förordnandet berörd egendom. Detta bör, liksom tidigare, också gälla förvaltare – denne torde för övrigt ha ensam behörighet, såvida han inte har gett sitt samtycke till att den enskilde själv företar vissa rättshandlingar (se nuvarande 11 kap. 10 § FB). Vad som nu sagts svarar mot förmyndares rätt att ange och åtala för brott enligt 20 kap. 14 § första stycket första meningen RB.
Står däremot den enskildes person i fokus för brottet (t.ex. i anledning av misshandel eller ärekränkning) bör en god man med behörighet i personliga angelägenheter kunna ange brottet eller föra ansvarstalan för den enskildes räkning. Därigenom ökas möjligheten för en person med hjälpbehov att få till stånd en angivelse av brottet respektive att få sin talan förd, vilket är av betydelse främst i de fall då den enskilde är ur stånd att åstadkomma en sådan rättshandling för egen del. Rätten motsvarar den som tillkommer en vårdnadshavare. Den bör inte ges åt förvaltare eller god man med uppdrag endast i ekonomiska spörsmål (om skadestånd m.m.; se dock nedan)
Vad som sagts ovan skall ha motsvarande tillämpning när det gäller gode mäns och förvaltares rätt att biträda en av åklagaren väckt talan och att överta åtal.
Också när det gäller möjligheterna att föra talan om enskilt anspråk i anledning av brott eller en talan rörande annat utomobligatoriskt skadestånd bör en ställföreträdares behörighet vara bero-
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen SOU 2004:112
746
ende av grunden för den talan som väcks. Rör det sig om skadegörande handling som riktar sig mot den enskildes egendom, bör en ställföreträdare med ett förordnande i ekonomiska angelägenheter vara behörig. På motsvarande sätt bör en god man med behörighet i personliga angelägenheter vara behörig i mål som rör angrepp på den enskildes person. Någon åtskillnad mellan olika slag av ersättning bör inte göras. Med en sådan tolkning av förordnandet undviks andra arrangemang beträffande ställföreträdarskapet.
När det rör sig om skadegörande handling mot den enskildes person bör därutöver en god man, liksom en förvaltare, med åberopande av ett förordnande i ekonomiska angelägenheter också anses ha rätt att föra talan om skadestånd; sådana frågor har ju ekonomisk betydelse för den enskilde, även om anspråket gäller ideell gottgörelse.
Ett förordnande som ger behörighet i fråga om skadestånd måste normalt tolkas på så sätt att det ger behörighet att föra talan om alla typer av enskilda anspråk av ekonomiskt slag som är hänförliga till ett brott, dvs. inte nödvändigtvis rena skadeståndskrav. Det kan t.ex. gälla en talan om bättre rätt till viss egendom som förs i anslutning till ett brottmål.
Om målsäganden i och för sig har beslutsförmåga bör en god man endast med den enskildes samtycke kunna ange brott till åtal eller föra ansvarstalan därom. Detsamma bör gälla rätten att föra civilrättslig talan på grund av brottslig eller annars skadegörande handling. Den gode mannens respektive den enskildes inbördes ställning bör alltså inte bedömas enligt grunderna för 20 kap. 11 § RB.
Till följd av att framtidsfullmäktig enligt avsnitt B 6 skall kunna ges behörighet i såväl ekonomiska som personliga angelägenheter bör rätten att ange brott till åtal eller föra talan därom respektive att föra talan om anspråk på grund av skadegörande handling i enlighet med förordnandets innehåll tillkomma även en sådan ställföreträdare (om framtidsfullmäktig som ställföreträdare – se även avsnitt B 11.5 nedan). Här kan noteras att en framtidsfullmäktig endast kan bli aktuell när den enskilde varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter en framtidsfullmakt avser. Vidare skall betonas att en framtidsfullmäktig inte genom sitt förordnande är att anse som ombud.
SOU 2004:112 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
747
Ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga som är misstänkta för brott m.fl.
Frågor om straffansvar får anses höra till den enskildes personliga angelägenheter. Förvaltarskap skall i framtiden endast kunna avse ekonomiska angelägenheter, varför denna ställföreträdarkategori inte är aktuell i förvarande fall (såvida inte även ekonomiska angelägenheter berörs under handläggningen av brottmålet enligt nedan).
Utgångspunkten även för framtiden bör vara att en person som har ställföreträdare alltid måste ha en obegränsad och ovillkorlig rätt att försvara sig själv i en fråga om straffansvar. Han eller hon får också anses ha samma rätt beträffande frågor som har samband med ansvarsfrågan. Detta bör gälla även frågor om utomobligatoriskt skadestånd där den enskilde är svarande och som inte handläggs i brottmål.
Det sagda bör emellertid inte hindra att också en ställföreträdare ges behörighet i målet. I ansvarsdelen bör detta dock gälla endast den som har behörighet i personliga frågor. De ställföreträdare som kan komma i fråga är god man och framtidsfullmäktig. (Den senare är följaktligen inte att anse som försvarare eller ombud.)
Den praktiska konsekvensen av detta blir alltså att en ställföreträdare av nu nämnt slag kan föra talan på den enskildes sida i ansvarsfrågan samt lägga fram bevisning och företa andra åtgärder som den enskilde själv kan åstadkomma. Den enskildes egen rådighet skall dock, som ovan sagts, inte anses inskränkt därigenom. Åtgärder som vidtas av ställföreträdaren bör underställas den enskilde så att han eller hon därigenom ges möjlighet att reagera. Skulle den enskilde och hans ställföreträdare vidta åtgärder som står i strid med varandra, bör rätten ha att träffa sitt avgörande efter vad som är mest förmånligt för den enskilde (jfr Fitger s. 21:4 a beträffande situationen då en vårdnadshavare till en misstänkt och den misstänkte själv båda är närvarande vid rätten). Officialprövningen i brottmål bör här borga för att den enskildes rätt inte sätts ur spel och att hans egen inställning till saken inte försummas.
Ett undantag bör gälla från denna regel om ”den mest förmånliga åtgärden”: har den enskilde god man som ställföreträdare, och är den enskildes tillstånd inte sådant att han eller hon uppenbart saknar förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening rörande den omtvistade processhandlingen, bör alltid den enskildes åtgärd ha företräde (jfr föreslagna 11 kap. 7 § FB). Den gode mannens behörighet är således i sådana fall beroende av den enskildes samtycke (se
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen SOU 2004:112
748
redogörelsen ovan i detta avsnitt om god mans roll som ställföreträdare).
När en vuxen beslutsoförmögen person krävs på ersättning för en skadegörande handling blir naturligen en ställföreträdare på det ekonomiska området behörig att företräda honom eller henne på svarandebänken. Är skadehandlingen brottslig, kan å andra sidan alla rättsföljder sägas personligen angå gärningsmannen i sådan grad att även ett skadeståndsanspråk, vid sidan av ett straffanspråk, bör kunna tas om hand av en företrädare med uppdrag i personliga angelägenheter. Det utomobligatoriska skadeståndet i andra fall har drag av sanktion mot ett klandervärt beteende som gör att samma klassifikation kan försvaras här. Beträffande omyndiga anses frågan om skyldighet att betala skadestånd av aktuellt slag höra hemma hos ställföreträdaren i personliga frågor, vårdnadshavaren (11 kap. 1 § andra stycket och 21 kap. 1 § första stycket RB).
Skäl saknas att låta ställföreträdaren föra talan mot fällande dom när den misstänkte avlidit, se 21 kap. 1 § andra stycket RB.
11.3 Förvaltningsprocessen
Förslag: Den enskilde skall kunna företrädas av ställföreträdare som utpekas i den särskilda lagstiftning som är tillämplig. Om särskilda regler saknas, får den enskilde inom ramen för förordnandet företrädas av framtidsfullmäktig eller ställföreträdare enligt föräldrabalken. En god mans processhandlingar skall som utgångspunkt kräva den enskildes samtycke för att vara bindande.
Även i förvaltningsprocessen har en persons processbehörighet betydelse för behovet av ställföreträdare. För den som på grund av ringa ålder eller rubbningar i själsverksamheten bedöms inte kunna föra sin talan själv skall talan föras av hans ställföreträdare (förmyndare, vårdnadshavare, god man eller förvaltare, se Bertil Wennergren, Förvaltningsprocesslagen m.m. En kommentar, 4 uppl., 2001, s. 114, cit. Wennergren). I rättsfallet RÅ 1989 ref. 11, som gällde en omyndigförklarad persons rätt att göra anmälan till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, uttalade Regeringsrätten att det i det enskilda fallet kan finnas anledning – oavsett om anmälaren är omyndig eller ej – att pröva om anmälaren på grund av sjukdom eller av annan orsak saknar rättslig handlingsförmåga. Uttalandet har ansetts representativt för processer som rör enskildas personliga förhållanden,
SOU 2004:112 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
749
t.ex. socialtjänstmål och mål om vård av missbrukare (se Wennergren s. 114). Anledning saknas enligt utredningens uppfattning att bedöma frågor om ekonomiska förhållanden annorlunda.
Särskilda regler om ställföreträdare, motsvarande dem i RB, saknas i förvaltningsprocesslagen (1971:291). RB:s regler om t.ex. brottmål kan inte utan vidare tillämpas analogivis beträffande sådant som t.ex. tvångsomhändertaganden.
I första hand bör för framtiden en tillämpning ske av de specialregler som anges i de av utredningen föreslagna lagarna om ställföreträdare för vuxna med begränsad beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) respektive inom den sociala välfärden (LSV). Även andra bestämmelser om ställföreträdare kan dock få relevans. Här kan hänvisas till förslaget till ändring av 44 § lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård och de nya bestämmelserna i 14 kap. 4 a § sekretesslagen (1980:100) och i 35 a § personuppgiftslagen (1998:204). Bestämmelserna är tillämpliga vid förfarandet inför förvaltningsmyndigheter men är också avsedda att tillämpas när ett ärende förs vidare vid överklagande.
I speciallagstiftningen aktualiseras två ställföreträdartyper, nämligen vårdombud och anhöriga, som endast i undantagsfall figurerar i rättegången enligt RB. En ställföreträdare som åberopar sig på behörighet enligt LSH har en begränsad möjlighet att driva frågor i domstol, eftersom den roll som en sådan ställföreträdare kan ha i princip endast avser vård och behandling samt omvårdnad av en viss patient, något som endast i speciella fall kan bli föremål för domstolsprövning.
Genom hänvisningar i andra lagar till LSH kan dock ställföreträdarreglerna där bli tillämpliga i förvaltningsprocessen.
Det är emellertid främst enligt den sociala lagstiftningen som en ställföreträdare av nu nämnt slag, i likhet med en fullmäktig enligt framtidsfullmakt och en god man enligt förslaget till 11 kap. 2 § FB, kan komma att bli aktuell som ställföreträdare i förvaltningsdomstol eller motsvarande för en beslutsoförmögen person. (Att förvaltare inte annat än när det gäller rätt att erhålla sociala förmåner av ekonomisk natur föreslås kunna representera en hjälpbehövande i personliga angelägenheter framgår av avsnitt B 5.2.) Generellt sett kan sägas att det oftast finns anledning att tro att en part kan ha en icke myndighetsutnämnd ställföreträdare att tillgå i mål eller ärenden som hör till förvaltningsprocessen.
I andra fall än de ovan berörda får en tillämpning ske av reglerna om framtidsfullmakter i lagen härom och om ställföreträdarskap i FB.
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen SOU 2004:112
750
En tolkning av förordnandet får därvid göras. Som anförts i avsnitt B 11.2.3 skall som utgångspunkt krävas samtycke för att en god man skall få företa processhandlingar för den enskildes räkning. – Någon uttrycklig bestämmelse i ämnet i förvaltningsprocesslagen föreslås inte.
11.4 Rättegångsfullmakters verkan vid beslutsinkompetens
Förslag: En rättegångshandling som ett rättegångsombud företar efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som rättegången gäller har inte större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen. Vad som nu sagts bör gälla även när i annat fall förvaltarskap anordnas som omfattar de angelägenheter rättegången avser.
I rättsfallet NJA 1970 s. 550 ansågs att en fullmakt enligt 12 kap. 23 § RB som lämnats av en kvinna inte borde frånkännas verkan sedan kvinnan blivit åldersdement men alltjämt var myndig. (I 12 kap. 23 § RB ges regler för allmänna fullmakter att förvalta annans egendom eller annars ha hand om annans angelägenheter; i den mån fullmäktigen också därigenom är behörig att föra huvudmannens talan inför rätta, är reglerna om ställföreträdare att tillämpa.) I doktrinen har det ansetts att rättsfallet är ett uttryck för vikten av att den som vill föra talan mot en psykiskt sjuk person inte skall fråntas sin rätt (Fitger s. 11:27).
Utredningen föreslår i 11 kap. 2 § FB (nuvarande 11 kap. 4 §) att godmanskap skall kunna anordnas även i vissa fall då den enskilde motsätter sig detta, nämligen när det är uppenbart att den enskilde saknar förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening. Med tanke på detta – och med beaktande av att ett särskilt institut med framtidsfullmakter för just dylika situationer nu föreslås – bör det ovan nämnda rättsfallet från 1970 anses överspelat. En fullmakt enligt 12 kap. 23 § RB bör således i princip inte tillerkännas någon verkan sedan den som utfärdat fullmakten har förlorat sin beslutsförmåga varaktigt och i huvudsak, se förslaget till 12 kap. 19 § RB. Resultatet bör bli detsamma beträffande en ”vanlig” rättegångsfullmakt. Den enskilde kan således endast företrädas av en ställföre-
SOU 2004:112 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
751
trädare, i form av god man, förvaltare eller framtidsfullmäktig, om han eller hon i den angelägenhet rättegången avser har förlorat sin beslutsförmåga eller aldrig har haft sådan förmåga. Detta bör vara analogivis tillämpligt även inom förvaltningsprocessen; här tillkommer andra ställföreträdare enligt speciallagstiftning.
Även när förvaltarskap anordnats för en part, bör fullmaktsbehörigheten utsläckas. Detta ligger i linje med den lösning som väljes beträffande rättegångsfullmakterna (se också förslaget till ny lydelse av 22 § avtalslagen).
Ställföreträdare kan, liksom en processbehörig part, ställa ombud (jfr Fitger s. 12:3 och 12:31, se avsnitt B 12). En sådan fullmakt fortsätter att gälla sedan ställföreträdarens behörighet har upphört (12 kap. 19 § andra stycket RB). Någon ändring av denna bestämmelse föreslås inte.
Ett visst utrymme lämnas alltjämt för att personer, som visserligen lider av en psykisk störning eller liknande men ändock inte tveklöst saknar beslutsförmåga, tillåts företräda sig själva, bl.a. genom fullmakt, trots att de därigenom får antas löpa större risker att drabbas av rättsförluster än andra. Vikten av att den enskilde inte skall påtvingas ett godmanskap i dylika situationer väger dock tyngre än behovet av att vederbörande på denna väg får hjälp med att utföra sin talan.
11.5 Närmare om framtidsfullmakt som behörighetsgrund
Förslag: Fullmäktig som härleder sin behörighet från framtidsfullmakt skall anses vara fullmaktsgivarens ställföreträdare i processuellt hänseende.
I avsnitt B 6.1.5 har anmärkts att en framtidsfullmäktig är att anse som ställföreträdare snarare än befullmäktigat ombud. Framtidsfullmakter är nämligen fullmakter som har till huvudsakligt ändamål att meddela behörighet att företräda fullmaktsgivaren i angelägenheter av varjehanda privaträttslig och offentligrättslig natur. Mer sällan lär de komma att vara upprättade i direkt syfte att ge fullmäktigen behörighet att föra talan i en viss framtida rättegång (specialiserad fullmakt).
Även om det inte anges uttryckligen i en (generell) framtidsfullmakt, kan den innefatta behörighet för fullmäktigen att föra full-
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen SOU 2004:112
752
maktsgivarens talan inför rätta. En bedömning av vilken behörighet framtidsfullmakten ger får göras från fall till fall.
Den processuella behörigheten är således närmast att betrakta som ett tillbehör till (eller ett utflöde av) en mera allmän förvaltningsbefogenhet (disponentfullmakt, se Fitger s. 12:34). Detta leder fullmäktigens roll även i processuellt hänseende närmare ställföreträdarreglerna i 11 kap. RB än reglerna i 12 kap. RB om rättegångsombud. En annan faktor som talar i denna riktning är att en person som har utsett framtidsfullmäktig inte kan styra fullmäktigen på samma sätt som en fullmaktsgivare kan dirigera ett ”vanligt” befullmäktigat ombud.
I 12 kap. 23 § RB anges, som ovan nämnts, att om någon har allmän fullmakt att förvalta annans egendom eller eljest handha annans angelägenheter och på grund därav tillika är behörig att föra huvudmannens talan inför rätta, gäller om sådant ombud vad som är stadgat om ställföreträdare. De fullmakter som är föremål för regeln i 12 kap. 23 § RB är således definitionsmässigt snarlika de typiska framtidsfullmakterna.
Av det ovan anförda bör följa att framtidsfullmäktige – i den mån de kan anses ha behörighet att med åberopande av framtidsfullmakten föra den enskildes talan – skall betraktas som ställföreträdare i processuellt hänseende, inte som rättegångsombud. Detta avviker från nuvarande terminologi, enligt vilken en ställföreträdare är en person som grundar sin behörighet på annat än huvudmannens viljeförklaring (jfr Fitger s. 11:20 b med hänvisning). Förhållandet bör uttryckligen anges i rättegångsbalken (se förslaget till 11 kap. 1 § tredje stycket RB).
Om en part skall representeras av ställföreträdare är i allmänhet dennes processuella befogenheter sammanfallande med vad partens skulle ha varit, om vederbörande ansetts i sådant skick att han eller hon själv kunde föra talan. Reglerna i 12 kap. RB, bl.a. om avvisande av ombud, är med andra ord inte tillämpliga.
Vad som nu sagts får anses tillämpligt även vid handläggning enligt förvaltningsprocesslagen.
SOU 2004:112 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
753
11.6 Behandlingen i domstolarna av frågor om ställföreträdare
Allmän domstol m.m.
Som tidigare nämnts är det inte annat än i undantagsfall som det i allmän domstol kontrolleras huruvida en person saknar processbehörighet på grund av förvaltarskap eller psykisk sjukdom (jfr 11 kap. 4 § RB). Stor försiktighet måste naturligtvis iakttas – trots att något uppenbarhetsrekvisit inte har upptagits – om det är fråga om att frånkänna en myndig person förmågan att själv föra sin talan (jfr NJA 1971 s. 519 och 1981 s. 857).
I allmän domstol är det i allmänhet tre typer av ställföreträdare för processobehöriga vuxna som kan komma i fråga, nämligen framtidsfullmäktig, god man och förvaltare. – Här kan anmärkas att rätten för anhöriga att representera en beslutsoförmögen släkting i vissa alldagliga ekonomiska angelägenheter inte omfattar rätt att företräda den enskilde i mål eller ärende hos domstol eller myndighet (se avsnitt B 7 och 2 kap. 7 § lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga, LFA).
Enligt 34 kap. 1 § RB skall prövning av hinder för målets upptagande företas så snart det finns anledning därtill. Detta torde även omfatta parts processobehörighet såsom processhinder (jfr Ekelöf s. 14). Väcker en part själv talan, trots att det kan visas att han eller hon saknar processbehörighet, föreligger alltså processhinder. Fastställande av processobehörighet får göras mot bakgrund av den enskildes förmåga att fatta egna beslut i den fråga målet eller ärendet rör. Finns förvaltarskap anordnat, skall ett sådant beslut givetvis följas.
Ett processhinder av detta slag kan dock vara avhjälpbart (jfr Ekelöf s. 102). Är det känt att den enskilde har en ställföreträdare på området som skulle kunna föra hans eller hennes talan, bör rätten nämligen undersöka om ställföreträdaren har intresse av att föra den enskildes talan. Denne skall således beredas tillfälle att överta talan.
Om ställföreträdaren är beredd att överta talan, måste en definitiv prövning göras av om hans behörighet omfattar den talan som skall föras. Det ankommer på rätten att självmant pröva om den som uppträder som ombud har behövlig fullmakt (jfr Fitger s. 12:17). Motsvarande prövning bör alltså göras av t.ex. en god mans behörighet, trots att en ställföreträdare inte är underkastad något generellt legitimationstvång (jfr 11 kap. 4 § RB). Därvid kan rätten behöva ge
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen SOU 2004:112
754
den eventuella ställföreträdaren tid att visa upp handlingar som bekräftar behörigheten, t.ex. läkarintyg som utvisar den enskildes tillstånd. Har rätten själv initierat frågan om att parten är processobehörig, t.ex. i anledning av egna iakttagelser, kan måhända utredningskravet i denna del bli relativt summariskt. – Läkarintyg kan också behöva presenteras, om en god man gör gällande att han äger företräda den enskilde utan att dennes samtycke inhämtas.
Är det den påstådda ställföreträdaren som har väckt talan kan det bli aktuellt att avvisa denna, om behörigheten inte styrks. I så fall kan fullmaktsgivaren dock behöva beredas tillfälle att själv föra sin talan i rättegången. På motsvarande sätt bör också en person för vilken det är anordnat godmanskap beredas tillfälle att godkänna den gode mannens processhandling.
Behov av att initiera ett godmanskap eller förvaltarskap kan uppstå, om det konstaterats att det är sannolikt att den enskilde inte själv kan föra sin talan och framtidsfullmakt inte kan åberopas. Domstolen bör då vända sig med en skrivelse till behörig överförmyndare för att påpeka förhållandet eller vända sig direkt till behörig domstol. Här kan erinras om att den handläggande domstolen inte nödvändigtvis är rätt forum i frågor om godmanskap eller förvaltarskap (se förslaget till 11 kap. 37 § FB).
Ett formellt beslut bör krävas för att en ställföreträdare skall anses ha övertagit den enskildes talan. Den enskilde fråntas nämligen de facto sin processbehörighet i målet eller ärendet genom att rätten accepterar att hans talan övertas av någon annan. (Är det en förvaltare som övertar talan har den enskilde redan tidigare fråntagits sin rättshandlingsförmåga och därmed sin processbehörighet.) Av beslutet bör framgå att det är ställföreträdaren som tills vidare får agera ensam och varför detta får ske. Beslutet bör dokumenteras, inte minst eftersom detta betyder att kommunikation i ärendet skall ske med ställföreträdaren.
Den enskilde bör ges möjlighet att yttra sig över att en ställföreträdare skall få föra hans talan, detta trots att ställföreträdaren kan lägga fram utredning som gör det sannolikt att den enskilde saknar behövlig beslutsförmåga.
Den enskilde bör naturligtvis också få del av själva beslutet att hans eller hennes talan fortsättningsvis skall föras av ställföreträdaren. På så sätt ges vederbörande en möjlighet att överklaga avgörandet. Har part förklarats sakna processbehörighet med avvisning som följd, har parten nämligen befogenhet att själv föra talan mot beslutet. För rätten att överklaga saknar det betydelse om beslutet i sig
SOU 2004:112 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
755
var riktigt (Fitger s. 11:23, se NJA 1972 s. 272 och Welamson, Rättegång VI, 3:e uppl., 1994, s. 42, not 1). Detsamma får anses gälla beträffande beslut om att någon skall föra talan i partens ställe. Om underrättens beslut står fast återstår inte någon annan utväg än att den processobehörige företräds genom ställföreträdare.
Vad som har sagts i det föregående har tagit sikte på fall då talan väcks av den berörda personen själv eller en uppgiven ställföreträdare för denne. Det kan emellertid få giltighet också när en part med ifrågasatt beslutskompetens finns på svarandesidan. Rätten bör sålunda, efter att ha begärt in erforderlig utredning om den enskildes tillstånd m.m., ha sådant underlag att den kan konstatera att den enskilde saknar beslutsförmåga i berört hänseende och att det verkligen är rätt ställföreträdare som har anmält sig.
Vad som sagts ovan bör gälla även vid handläggning enligt ärendelagen.
Förfarandet bör tillämpas också vid kronofogdemyndigheten (se beträffande förfarandet hos kronofogdemyndigheterna i utsökningsmål 2 kap. 6 § utsökningsbalken och rättsfallet RH 1998:6).
Förvaltningsprocessen
Fastställande av processbehörighet får, liksom i allmän domstol, göras mot bakgrund av den enskildes förmåga att fatta egna beslut i den fråga målet eller ärendet rör. (Därutöver kan ett beslut om anordnande av förvaltarskap ha verkan inom förvaltningsprocessen.) LSH och LSV ställer ett uttryckligt krav på att att beslutsoförmågan i den aktuella frågan skall vara uppenbar (se 3 § i respektive lag). Det kan vara värt att observera att en patient som av hälso- och sjukvårdspersonal bedömts sakna förmåga att tillgodogöra sig information rörande en komplicerad operation kan ha tillräcklig beslutsförmåga för att t.ex. utkräva en sekretessbelagd handling och att vid nekande besked också överklaga saken i domstol.
Förfarandet i förvaltningsdomstol när fråga uppkommer om processbehörighet på grund av parts beslutsoförmåga bör följa samma riktlinjer som dem som har angetts för processen vid allmän domstol. Vanligen har den förvaltningsmyndighet som beslutat det överklagade avgörandet ställts inför frågan om den enskilde har tillräcklig beslutsförmåga. Den enskilde har då bedömts antingen ha tillräcklig förmåga för att själv fatta beslut eller vara oförmögen till egna ställningstaganden. I den senare situationen har någon också ansetts vara
Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen SOU 2004:112
756
den enskildes ställföreträdare i ärendet. Detta innebär inte att domstolen kan underlåta att göra en självständig prövning av förhållandet men kan givetvis underlätta denna.
Angående utredning om en förment ställföreträdares behörighet kan hänvisas till 49 § förvaltningsprocesslagen (FPL). Paragrafen innehåller grundläggande bestämmelser om ombud, bl.a. att ett ombud självmant skall styrka sin behörighet eller föreläggas att avhjälpa brister därvidlag, men får enligt utredningens mening anses vara analogt tillämplig på ställföreträdare. Eventuella brister i det underlag som skall utvisa ställföreträdarbehörigheten bör således föranleda att rätten förelägger ställföreträdaren eller i förekommande fall parten själv att avhjälpa felet, i det senare fallet genom att parten bereds tillfälle att utfärda en ”vanlig” fullmakt eller ett mera generellt samtycke (jfr Wennergren s. 409).
En fullmäktig med behörighet enligt framtidsfullmakt bör som vid handläggning enligt RB normalt betraktas som ställföreträdare. Fullmäktigen kan således inte som ett ”vanligt” ombud avvisas (jfr 48 § FPL).
Den tillämpning av regler om beslutsförmåga och ställföreträdarskap som anges beträffande förvaltningsdomstolarna bör gälla även för andra myndigheter eller organ med anknytning till förvaltningsrättsliga ärenden, såsom t.ex. Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.
Ställföreträdares misskötsamhet m.m.
Som ovan nämnts är de tre kategorier av nya ställföreträdare som utredningen föreslår för beslutsoförmögna vuxna – framtidsfullmäktig, vårdombud och anhöriga – inte att jämställa med ombud i processuellt hänseende. Detsamma gäller naturligtvis gode män och förvaltare. En effekt av detta är att de, som redan sagts, inte som vanliga rättegångsombud kan avvisas p.g.a. oredlighet, oskicklighet, oförstånd eller olämplighet (jfr 12 kap. 5 § RB och 48 § förvaltningsprocesslagen).
Emellertid finns särskilda regler i de bakomliggande ställföreträdarlagarna som tar sikte på motsvarande situationer (se 11, 14 och 17 §§ LSH respektive LSV). En domstol eller någon annan rättsvårdande myndighet som finner att den enskilde är i behov av god man (eller en ny god man) bör vara oförhindrad att anmäla förhållandet till överförmyndaren eller vända sig till behörig domstol. Skäl kan då finnas att vilandeförklara målet eller ärendet (jfr 32 kap. 5 § RB,
SOU 2004:112 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen
757
jfr Wennergren s. 402). Krav kan inte ställas på en domstol eller en annan rättsvårdande myndighet att iaktta hur ställföreträdarens agerande kan tänkas vara förenligt med den enskildes förmodade eller tidigare uttryckta vilja annat än i graverande undantagsfall (jfr 22 § LSH och 20 § LSV).
Om uppenbart ogrundade ansökningar
En talan bedöms ibland vara av sådan beskaffenhet att den anses vara uppenbart ogrundad. Så kan tänkas vara fallet, om det är en person med mycket grava brister i beslutsförmågan som står för yrkandet eller ansökningen. Det kan i vissa fall te sig ofruktbart att då dra i gång en procedur som syftar till att utse en ställföreträdare i målet eller ärendet, alternativt undersöka om någon sådan redan finns tillgänglig.
Skäl kan finnas att i sådana fall avgöra målet omedelbart (se t.ex. 42 kap. 5 § RB) i stället för att närmare undersöka om parten är i ett sådant skick att han eller hon skall anses sakna behörighet att föra sin egen talan. Avvisning på den grunden att vederbörande skall anses sakna processbehörighet bör följaktligen ibland kunna undvaras.
Försiktighet bör dock iakttas vid en sådan rättstillämpning; i de fall då den enskildes talan efter vissa tillåtna justeringar av uppenbara missförstånd o.d. inte längre skulle kunna anses uppenbart ogrundad, bör naturligtvis frågan om processbehörigheten väckas.
759
12 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
12.1 Bakgrund
Uppdrag som förordnad förmyndare, god man eller förvaltare är alltid knutet till en viss person som har att utföra de uppgifter som ställföreträdarskapet innebär. En förordnad ställföreträdare anses inte genom t.ex. en fullmakt kunna låta någon annan person överta det övergripande ansvaret för ställföreträdarskapet. Uppdraget är med andra ord personligt och den som är förordnad till god man eller förvaltare har ansvaret för att huvudmannens behov och intressen tillgodoses på bästa sätt. En sådan ordning är naturlig, eftersom det är den förordnade ställföreträdaren som efter överförmyndarens och rättens lämplighetsprövning har fått förtroendet att ha hand om huvudmannens ekonomiska eller personliga angelägenheter. Ur den hjälpbehövandes synvinkel är det viktigt att han vet vem han skall vända sig till för att få hjälp.
Den omständigheten att godmanskap och förvaltarskap är personliga uppdrag kan under vissa förhållanden ge upphov till problem. En förordnad ställföreträdare kan t.ex. drabbas av sjukdom och vara ur stånd att sköta sin huvudmans angelägenheter under en kortare tid. En ställföreträdare kan vidare behöva företa resor under vilka han tillfälligt är förhindrad att utföra sitt uppdrag. Det kan också uppkomma frågor som den gode mannen eller förvaltaren inte klarar av att lösa trots att de i och för sig ligger inom ställföreträdarskapets ramar. Så kan vara fallet om den hjälpbehövande hamnar i en tvist som fordrar kvalificerad juridisk hjälp.
Utredningens förslag innebär att nya ställföreträdarformer införs på såväl det ekonomiska som det personliga området, nämligen framtidsfullmäktige, vårdombud och anhöriga ställföreträdare. Dessa personer kan i likhet med förordnade förmyndare, gode män och förvaltare också behöva sätta någon annan i sitt ställe.
I avsnitt B 12.2–5 behandlas möjligheterna för förordnade förmyndare, gode män, förvaltare, framtidsfullmäktige, vårdombud och
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
760
anhöriga ställföreträdare att inom ramen för sitt uppdrag anlita hjälp av utomstående personer.
I avsnitt B 12.6 behandlas den problematik som uppkommer då en vårdnadshavare genom en oförutsedd händelse blir förhindrad att utöva vårdnaden om ett barn.
12.2 Olika former av uppdragstagare
En person som behöver hjälp att uträtta ett ärende kan välja mellan olika former av biträde. De olika formerna av biträde kan delas in i två huvudgrupper. Den första gruppen av biträden handlar i huvudmannens namn, medan den andra gruppen handlar i eget namn.
Uppdragstagaren handlar i huvudmannens namn
Gruppen av personer som handlar i huvudmannens namn kan i sin tur delas upp i personer som utför sitt uppdrag med stöd av fullmakt och de som fungerar som bud åt huvudmannen. Gemensamt för de båda uppdragstagarna är att de inför tredje man förklarar eller att det annars står klart att de handlar i huvudmannens och således inte i eget namn.
En fullmäktig kan utföra i princip vilka uppdrag som helst för huvudmannens räkning. Beroende på fullmaktens omfattning kan en fullmäktig göra självständiga överväganden och binda huvudmannen vid de rättshandlingar som han beslutar att företa. Ett bud däremot är en mera osjälvständig uppdragstagare som inte får fatta några självständiga beslut. I stället har han att verkställa de åtgärder som huvudmannen instruerar honom att utföra. Budet handlar alltså inom förhållandevis snäva ramar och kan, till skillnad från fullmäktigen, inte ges något mera omfattande handlingsutrymme.
I vissa avseenden kan gränsen mellan fullmäktig och bud vara svår att dra. Så länge uppdragstagaren innehar en skriftlig fullmakt uppstår naturligtvis inte några gränsdragningsproblem, men när fullmakten endast meddelas muntligen kan det vara svårt att avgöra huruvida huvudmannen avsett göra uppdragstagaren till fullmäktig eller bud. Tveksamheter torde främst uppkomma när det rör sig om enkla och alldagliga företeelser som skall utföras. En person som uppdrar åt någon annan att för huvudmannens räkning sälja en bil måste som regel anses ha gett fullmakt åt den andre att utföra upp-
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
761
draget, i synnerhet om uppdragsgivaren har lämnat särskilda instruktioner om lägsta godtagbara pris etc. Om däremot en person ber en kollega att göra ett alldagligt inköp till honom, kan det ifrågasättas om kollegan skall uppfattas som fullmäktig eller som ett bud. Med hänsyn dels till värdet på det som skall inköpas, dels till de snäva gränser som omgärdar uppdraget kan man knappast tala om ett fullmaktsförhållande. Under förutsättning att kollegan uppger att han handlar på annans vägnar torde han i stället vara att betrakta som bud.
Uppdragstagaren handlar i eget namn
Gruppen av personer som handlar i eget namn kan också delas upp i två kategorier som motsvarar den ovan gjorda distinktionen mellan fullmäktig och bud. Gemensamt för de båda kategorierna är att de inför tredje man inte berättar att de företräder någon annan.
När det gäller personer som i eget namn träffar avtal för annans räkning motsvaras fullmäktigen något förenklat av kommissionären. Enligt 4 § första stycket lagen (1914:45) om kommission förstås med kommissionär den som åtagit sig uppdrag att för annans räkning men i eget namn försälja eller inköpa varor, värdepapper eller annan lös egendom. Den, för vars räkning försäljningen eller inköpet sker, kallas kommittent.
Genom det avtal, som kommissionären, för kommittentens räkning men i eget namn, ingår med tredje man, förvärvar denne enligt 56 § första stycket i nämnda lag fordringsrätt mot kommissionären och inte i vidare mån än som följer av 56 a § i samma lag mot kommittenten.
Den väsentliga skillnaden mellan fullmaktsförhållandet och kommissionsförhållandet är att kommissionären blir ansvarig för avtalets fullgörande gentemot tredje man. För tredje man blir alltså kommissionären medkontrahent till skillnad från fullmaktsfallet där fullmäktigen aldrig blir avtalspart. Ersättningsskyldighet kan dock uppkomma, se 25 § avtalslagen.
Kommissionärskapet uppkommer genom kommissionsavtalet mellan kommissionären och kommittenten. Ett sådant avtal kräver inte någon särskild form och kan således vara muntligt. Avtalet bestämmer kommissionärskapets omfång. T.ex. kan kommittenten i avtalet ange att en vara inte får avyttras om inte ett visst lägsta pris
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
762
har erhållits, jfr vad som gäller befogenheten vid fullmaktsförhållanden.
I likhet med vad som ovan sagts om förhållandet när någon agerar i uppdragsgivarens namn kan det ibland uppstå situationer då fråga uppkommer om en person är kommissionär eller på något annat sätt i eget namn uppträder för någon annans räkning. Någon regelrätt motsvarighet till budet finns inte i de situationer då uppdragstagaren handlar i eget namn. Det förefaller emellertid inte rimligt att tala om kommission i t.ex. de situationer då en person ber någon annan att köpa en dagstidning. Med hänsyn härtill finns det således situationer då man inte kan tala om att någon uppträder som kommissionär utan snarare som en ”osjälvständig uppdragstagare”. Denne osjälvständige uppdragstagare motsvarar budet på så sätt att hans uppdrag vanligtvis rör alldagliga företeelser och bestäms av snäva ramar.
Budets och den osjälvständige uppdragstagarens ansvar för skada
Regler om en fullmäktigs respektive en kommissionärs skyldighet att ersätta skada finns i avtalslagen och 18 kap. handelsbalken respektive i kommissionslagen.
Såväl bud som osjälvständiga uppdragstagare kan anförtros redovisningsmedel av sin huvudman, och de kan göras ansvariga för den skada som de vållar sin huvudman genom att t.ex. tappa pengarna. Beträffande förhållandet till tredje man uppkommer frågan huruvida tredje man kan begära ersättning av ett bud eller en osjälvständig uppdragstagare för det fall han drabbas av en skada till följd av uppdragstagarens handlande.
När det gäller osjälvständiga uppdragstagare vet inte tredje man att det finns någon uppdragsgivare i bakgrunden. Den osjälvständige uppdragstagaren är således tredje mans motpart och den person som krav på ersättning för skada i anledning av ett avtalsförhållande kan riktas mot.
Budet är en rättsfigur som omgärdas av få regler. I 32 § andra stycket avtalslagen föreskrivs att den som avger en viljeförklaring genom ett bud inte blir bunden av viljeförklaringen, om budet förvanskar denna vid överbringandet till tredje man. Denna regel om mottagarens ställning brukar motiveras med att den som litar på någon som säger sig handla som bud för någon annan därmed underkastar sig risken för att det föregivna budet alls inte har något upp-
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
763
drag eller framför sitt bud felaktigt (se Hugo Tiberg, Mellanmansrätt, 1992, s. 31). Tredje man anses dock kunna göra budet ansvarigt för culpa enligt allmänna skadeståndsregler, a.a. a.s.
12.3 Förordnade ställföreträdares möjlighet att anlita utomstående personer för fullgörandet av sitt uppdrag
Ovan har kort redogjorts för de situationer då en förordnad ställföreträdare kan behöva ta hjälp av någon annan för att tillgodose huvudmannens behov.
Den förordnade ställföreträdarens uppdrag skiljer sig från många andra ställföreträdaruppdrag genom att hans rätt att företräda en annan person grundar sig på en myndighets förordnande och inte på en viljeförklaring från huvudmannen. En förmyndare, god man eller förvaltare brukar med hänsyn härtill inte räknas till den krets av personer som ibland benämns mellanmän. Hit hör i stället personer som företräder en annan med stöd av t.ex. fullmakt. En fullmaktsgivare bestämmer själv inom vilka gränser fullmäktigen skall få handla medan den förordnade ställföreträdarens behörighet att agera för sin huvudmans räkning ytterst begränsas av reglerna i föräldrabalken. När det gäller godmanskap skall framhållas att huvudmannen fortfarande kan ha kvar sin rättsliga handlingsförmåga, och han kan därför genom att utfärda en fullmakt välja att utvidga det område inom vilket den gode mannen får rättshandla för hans räkning. Det skall dock betonas att i en sådan situation agerar den gode mannen inte i kraft av sitt godmanskap utan som fullmäktig, vilket innebär att reglerna i bl.a. 11 kap. föräldrabalken inte är tillämpliga.
Ett uppdrag som fullmäktig är i likhet med ett uppdrag som förordnad ställföreträdare ett personligt uppdrag. Dock kan en fullmäktig under vissa förhållanden sätta någon annan i sitt ställe. Så är fallet om fullmakten är utställd på ”N.N. eller den som han sätter i sitt ställe”. Genom en sådan formulering har fullmaktsgivaren accepterat att fullmäktigen vid eget förfall får ge någon annan rätt att företräda huvudmannen och han behöver inte utfärda en särskild fullmakt till den nya fullmäktigen.
När det gäller förordnade ställföreträdare finns inte någon lagfäst möjlighet för ställföreträdaren att sätta en annan person i sitt ställe. Anledningen torde vara att ställföreträdarskapet bygger på
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
764
en myndighets förordnande och ett sådant beslut kan inte den förordnade ställföreträdaren självsvåldigt ändra på.
Förordnade ställföreträdare är naturligtvis inte hänvisade till att helt och hållet på egen hand utföra de sysslor som ställföreträdaruppdraget innebär. En god man kan sålunda anlita ett bud för olika uppgifter utan att han därmed anses ha överlåtit sin rätt att företräda huvudmannen på budet. Den förordnade ställföreträdaren kan anlita t.ex. en anhörig för att sätta in pengar på den hjälpbehövandes bankkonto, hämta ut postförsändelser, betala räkningar och se till att den hjälpbehövande har tillgång till fickpengar. Beträffande betalning av räkningar och förmedling av fickpengar förutsätter dessa åtgärder i princip att den förordnade ställföreträdaren har försett budet med kontanter.
I doktrinen betecknas ofta budet som en person som har att osjälvständigt och utan ändringar eller tillägg muntligen överbringa meddelanden från en till en annan (se Hugo Tiberg, a.a., s.30 f). Var gränsen mellan bud och en fullmäktig går är, som framhållits ovan, inte helt enkelt att säga. En väsentlig skillnad är dock att fullmäktigen många gånger har möjlighet att, inom ramen för fullmakten, göra egna överväganden om vilket sätt som är lämpligast att handla på. Fullmäktigen kan med andra ord binda huvudmannen vid rättshandlingar som han inte i detalj har förankrat hos denne. Fullmaktsgivaren kan emellertid genom inskränkande föreskrifter starkt beskära fullmäktigens handlingsutrymme så att gränsen mot bud endast blir skenbar.
Ett bud är naturligtvis inte lika användbart som en fullmäktig. Budet måste nämligen i princip ges förhållandevis detaljerade instruktioner om vilka viljeförklaringar som skall vidarebefordras till tredje man. En fullmäktig däremot kan ges mycket vida ramar att handla inom, och det är endast inskränkande villkor i fullmakten som begränsar fullmäktigens möjlighet att binda huvudmannen vid olika rättshandlingar.
Ett bud till en förordnad ställföreträdare kan sålunda inte fatta några självständiga avgöranden inom ramen för ställföreträdarskapet, utan är att betrakta som någon som verkställer den förordnade ställföreträdarens beslut. I linje med vad som nu anförts torde det emellertid inte möta något hinder att den förordnade ställföreträdaren uppdrar åt t.ex. vårdpersonalen på ett särskilt boende att köpa alldagliga saker som hygienartiklar, tidningar, frukt, tobak etc. till den hjälpbehövande. En sådan ordning förutsätter att den förordnade ställföreträdaren med jämna mellanrum överlämnar pengar till
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
765
personalen och i samband därmed klart anger vad för slags varor och tjänster som skall införskaffas för den hjälpbehövandes räkning. Tanken om budets osjälvständighet får inte drivas så långt att den hindrar ett praktiskt utförande av uppdraget.
I de tänkta fallen ankommer det inte på vårdpersonalen att för den enskildes räkning ingå avtal om köp på kredit i avvaktan på att den förordnade ställföreträdaren skjuter till pengar. I detta sammanhang skall dock nämnas principen om negotiorum gestio (handhavande av annans angelägenhet utan uppdrag). Enligt denna princip kan en person under vissa förhållanden rättshandla för en annan persons räkning utan uppdrag från huvudmannen eller dennes ställföreträdare.
Ovan har de tänkta uppdragstagarna betraktats som bud, vilket förutsätter att personen i fråga presenterar sig som bud för tredje man eller det på något annat sätt framgår för denne att personen är bud. Det torde dock vara minst lika vanligt att t.ex. en hemhjälp som köper matvaror åt en hjälpbehövande inte berättar vem maten i själva verket är avsedd för. I en sådan situation blir vad som ovan sagts om ”osjälvständiga uppdragstagare” tillämpligt.
12.4 Förordnade ställföreträdares möjlighet att låta utomstående personer fatta egna beslut i frågor som ankommer på ställföreträdaren
Förslag: I 11 kap. 23 § föräldrabalken införs bestämmelser, enligt vilka gode män och förvaltare vid eget tillfälligt förhinder eller vid behov av hjälp i en viss, särskilt angiven angelägenhet får ge fullmakt åt annan att i den enskildes namn företa rättshandlingar. En förordnad ställföreträdare kan dock inte bemyndiga en fullmäktig att företa andra rättshandlingar än ställföreträdaren själv kan företa.
Fullmakten skall vara skriftlig och vara ställd till en eller flera namngivna personer. Avser fullmakten rätt att i en viss, särskilt angiven angelägenhet förvalta den enskildes egendom får dock fullmakten ställas till en bank eller ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag.
En fullmakt som ges vid tillfälligt förhinder hos den förordnade ställföreträdaren får endast avse rätt att företa sedvanliga rättshandlingar som har anknytning till en persons dagliga livsföring.
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
766
Väljer den förordnade ställföreträdaren i ovan angivna situationer att, i stället för att utfärda fullmakt, uppdra åt annan att i eget namn företa rättshandlingar på den enskildes vägnar gäller samma bestämmelser som ovan.
Oavsett regleringen i 11 kap. 23 § föräldrabalken i övrigt får en förordnad ställföreträdare, inom ramen för sitt förordnande, lämna och återkalla autogiromedgivanden och andra medgivanden till stående betalningsöverföringar.
En förordnad ställföreträdare kan inte med stöd av den föreslagna paragrafen överlåta åt annan att besluta i frågor som rör hälso- och sjukvård eller forskning.
Genom en hänvisning i 10 kap. 8 a § föräldrabalken görs 11 kap. 23 § föräldrabalken tillämplig också på förordnade förmyndare.
I föregående avsnitt har diskuterats den förordnade ställföreträdarens möjlighet att anlita ett bud eller en osjälvständig uppdragstagare för att underlätta utförandet av sitt uppdrag. Det har därvid konstaterats att det är oklart om ställföreträdaren kan överlåta på en sådan person att företa rättshandlingar på den hjälpbehövandes vägnar. Så länge det rör sig om vissa i förväg bestämda åtgärder som medhjälparen skall utföra torde några större problem inte uppstå. I vissa situationer kan det emellertid uppstå behov av att låta den förordnade ställföreträdaren överlåta en mera generell beslutanderätt åt någon utomstående person, t.ex. när ställföreträdaren får förhinder.
12.4.1 Förordnade ställföreträdares behov av att kunna överlåta beslutanderätt till annan
En god man som på grund av t.ex. ändrade arbetsförhållanden eller långvarig sjukdom har svårt att klara av sitt uppdrag bör begära sitt entledigande eller i vart fall verka för att det förordnas ytterligare en ställföreträdare för den hjälpbehövande. I det följande avses med förhinder enstaka händelser som innebär att den förordnade ställföreträdaren inte kan utföra sitt uppdrag under en tidsperiod som sträcker sig från några dagar till någon eller några veckor.
I ett okomplicerat godmanskap eller förvaltarskap inskränker sig den förordnade ställföreträdarens uppgifter vanligen till att sköta den hjälpbehövandes ekonomi och att besöka denne med jämna mellanrum för att förvissa sig om att allt står väl till. Ett kortare förfall för
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
767
den gode mannen eller förvaltaren vållar under sådana förhållanden sällan några större problem. Ställföreträdaren kan sålunda genom att tidigarelägga betalningen av månadens räkningar undvika att förfallodagen kolliderar med t.ex. en planerad semesterresa. Vidare kan den förordnade ställföreträdaren anlita ett bud som verkställer t.ex. betalning av räkningar under förutsättning att ställföreträdaren har försett denne med kontanter.
I ett mera krävande uppdrag som god man eller förvaltare kan emellertid även en kortare bortovaro hos ställföreträdaren ge upphov till problem. Problem kan även uppstå i ett okomplicerat ställföreträdarskap vid ett längre förfall för den förordnade ställföreträdaren.
Beslut av större betydelse för den enskilde, t.ex. försäljning av hus eller bostadsrätt eller ansökan om olika former av bidrag, behöver sällan fattas med mycket kort varsel. Inte heller beslut i personliga angelägenheter, t.ex. begäran om handikapphjälpmedel, är något som normalt kräver omedelbar åtgärd. De hjälpbehov som kan behöva tillgodoses hos den enskilde under den förordnade ställföreträdarens frånvaro torde i stället röra förhållandevis enkla, praktiska ekonomiska frågor. I flera fall kan ett bud eller en osjälvständig uppdragstagare utföra ärendena, men ibland krävs det att ersättaren kan fatta egna beslut. Det kan härvid handla om att någon måste utföra sedvanliga betalningar för hyra, elektricitet, dagstidning etc. för den enskildes räkning, när tillgång till kontanter inte finns, göra vissa inköp eller ta ut fickpengar från banken till huvudmannen.
Tillfällig ersättare för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare
Som framhållits ovan torde det främst vara enkla, praktiska problem kring huvudmannens dagliga livsföring som måste åtgärdas under den förordnade ställföreträdarens frånvaro. Den behörighet som en ersättare främst är i behov av är sålunda att kunna lyfta medel på den hjälpbehövandes konto för att kunna sköta dennes ekonomiska angelägenheter. Rätt för annan än den förordnade ställföreträdaren att lyfta medel som tillhör den hjälpbehövande är emellertid ett känsligt ämne. Det råder i dag osäkerhet kring frågan huruvida någon annan än den förordnade ställföreträdaren får disponera över de medel som finns på huvudmannens konto. I praktiken förekommer det att banker tillåter att t.ex. anhöriga till gode män och förvaltare företar transaktioner med den hjälpbehövandes konto i syfte att betala dennes räkningar, ibland under förutsättning att banken
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
768
förmedlar betalningsuppdraget. En förordnad ställföreträdare torde emellertid inte kunna kräva att en bank skall acceptera att någon annan än ställföreträdaren får disponera den hjälpbehövandes medel.
Så länge den enskilde är kapabel att själv fatta beslut kan han vid den gode mannens förfall uppdra genom fullmakt åt en ersättare att ha hand om ekonomiska frågor. Det kan emellertid ifrågasättas, om en hjälpbehövande som en gång har fått den trygghet som en god man innebär själv skall behöva ordna med en ersättare för det fall den gode mannen får förhinder.
Om den enskilde inte är beslutskompetent måste under alla förhållanden andra lösningar sökas. En lösning är att överförmyndaren tillfälligt förordnar någon annan till god man för den hjälpbehövande. En sådan ordning framstår dock som onödigt byråkratisk och osmidig – i synnerhet om det endast rör sig om ett förfall som varar någon vecka.
En annan lösning är att den förordnade ställföreträdaren ges en i lag fastställd möjlighet att inom vissa ramar själv – i förekommande fall efter inhämtande av samtycke från huvudmannen – uppdra åt någon utomstående att företa rättshandlingar för den hjälpbehövandes räkning. Denna lösning innebär att man i viss mån fjärmar sig från tanken att förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap skall vila på ett myndighetsbeslut som pekar ut en viss person som ställföreträdare när den hjälpbehövande inte själv kan utse en fullmäktig. Med den nu diskuterade lösningen blir det i stället den förordnade ställföreträdaren som utan medverkan från någon myndighet utser en tillfällig representant.
Förordnade ställföreträdares behov av att kunna uppdra åt en utomstående att biträda den hjälpbehövande i en särskild angelägenhet
En förordnad ställföreträdare som inser att han inte själv klarar av att tillgodose den hjälpbehövandes intresse i en viss angelägenhet kan ha behov av att anlita extern hjälp.
En av de vanligaste situationerna då extern hjälp kan behövas är då den enskilde hamnar i en tvist. Antag t.ex. att den enskilde efter att ha sålt sin fastighet blir krävd på ersättning för fel i den försålda egendomen. Om den förordnade ställföreträdaren känner att han inte klarar av att tillvarata den enskildes intressen i en sådan fråga, kan det uppstå behov av att söka hjälp hos t.ex. en advokat. Det torde vara okontroversiellt att den förordnade ställföreträdaren kan
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
769
ta kontakt med en advokat för att erhålla rådgivning. Skall advokaten sköta förhandlingar med motparten behövs normalt en fullmakt som ger honom rätt att för klientens, dvs. den hjälpbehövandes, räkning företa olika former av rättshandlingar, t.ex. ingå en förlikning. Kan den hjälpbehövande inte själv utfärda en fullmakt till advokaten, uppkommer frågan om den förordnade ställföreträdaren kan göra det i kraft av sitt ställföreträdarskap. Ändamålsskäl talar för att så bör vara fallet. För att undanröja eventuella oklarheter i denna fråga bör det enligt utredningens mening införas en i lag fastslagen möjlighet att utfärda fullmakt för någon annan i den hjälpbehövandes namn. Det bör även vara möjligt för den förordnade ställföreträdaren att uppdra åt någon utomstående att i eget namn företa rättshandlingar på den enskildes vägnar.
En annan vanlig situation då en förordnad ställföreträdare kan behöva anlita experthjälp är då han vill låta en bank förvalta t.ex. en aktieportfölj som tillhör den hjälpbehövande.
När det gäller den förordnade ställföreträdarens möjlighet att uppträda som ställföreträdare för sin huvudman i en process och företa processhandlingar finns i dag regler i 11 kap. 1 §, 20 kap. 14 § och 21 kap. 1 §rättegångsbalken. I avsnitt B 11 föreslås vissa ändringar av dessa regler.
Autogiro och andra stående betalningsöverföringar
I samband med att fullmakter behandlas bör s.k. autogiromedgivanden uppmärksammas. Ett autogiromedgivande torde nämligen vara att betrakta som en fullmakt från gäldenären till borgenären, eftersom borgenären medges rätt att lyfta ett visst, överenskommet belopp från gäldenärens konto.
Autogiro är en form av stående betalningsöverföring. Andra former av stående betalningsöverföringar, dvs. de fall där kontohavaren ger sin bank i uppdrag att periodiskt överföra pengar till ett annat konto, har en likartad rättslig innebörd.
Autogiro och andra stående betalningsöverföringar är centrala hjälpmedel för att en förordnad ställföreträdare på ett enkelt och effektivt sätt skall kunna biträda den enskilde med hjälp i samtliga ekonomiska angelägenheter som omfattas av förordnandet, och således inte endast angelägenheter som har anknytning till den enskildes dagliga livsföring. Det är därför viktigt att dessa betalningsformer hålls fria för den förordnade ställföreträdaren, oavsett hur
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
770
man i övrigt ser på ställföreträdarens möjlighet att genom fullmakt anlita hjälp av andra.
I avsnitt B 6.4 behandlas autogiromedgivanden och andra stående betalningsöverföringar som anordnats av den enskilde under den tid då han fortfarande hade sin beslutsförmåga i behåll. I princip förlorar ett medgivande till stående betalningsöverföringar sin giltighet sedan den som lämnat dessa har förlorat sin rättsliga handlingsförmåga, men beträffande autogiromedgivanden och andra stående betalningsöverföringar som tar sikte på sedvanliga rättshandlingar med anknytning till den enskildes dagliga livsföring eller innebär insättningar hos bank eller kreditmarknadsföretag har utredningen i avsnitt B 6.4. föreslagit att dessa uppdrag skall ha fortsatt giltighet även sedan den enskilde har förlorat sin beslutsförmåga, se förslaget till reglering i 1 kap. 23 § LFA. En god man kan dock upphäva och ändra sådana uppdrag med stöd av det allmänna undantaget ovan.
Verkan av att en förordnad ställföreträdare ges möjlighet att uppdra åt någon utomstående att rättshandla för den hjälpbehövandes räkning
I dag kan överförmyndaren vid behov förordna fler än en (förordnad) förmyndare, god man eller förvaltare, se 10 kap. 8 § och 11 kap. 13 §föräldrabalken. Denna möjlighet skulle kunna utnyttjas av överförmyndaren vid förfall m.m. för den ordinarie ställföreträdaren. En sådan lösning ter sig emellertid alltför omständlig och tynger överförmyndaren med onödigt arbete.
Utredningen föreslår att det i 11 kap. 17 § föräldrabalken införs en möjlighet för överförmyndaren att vid en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares sjukdom eller annat förfall förordna en god man i den ordinarie ställföreträdarens ställe, se författningskommentaren till nämnda lagrum.
En tredje möjlighet är att utrusta den förordnade ställföreträdaren med en uttrycklig rätt att själv anlita extern hjälp vid behov.
Den förordnade ställföreträdarens rättshandlingar för den enskildes räkning faller under reglerna i 11 kap. föräldrabalken, vilket innebär ett skydd för den enskilde. T.ex. blir rättshandlingar som företagits utanför ställföreträdarens förordnande eller utan erforderligt samtycke inte giltiga mot den hjälpbehövande. Vidare är ställföreträdaren underkastad regler om redovisning av sitt uppdrag till överförmyndaren. En fullmakt som den förordnade ställföreträdaren utfärdar i den hjälpbehövandes namn till t.ex. en tillfällig ersättare innebär att
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
771
den utomstående personens rättshandlingar är att bedöma enligt vanliga fullmaktsregler. Föräldrabalkens regler får dock betydelse även i dessa fullmaktsförhållanden. Den förordnade ställföreträdaren kan nämligen inte uppdra åt en fullmäktig att företa rättshandlingar som ställföreträdaren inte själv kan företa. En förordnad ställföreträdare kan sålunda inte uppdra åt en fullmäktig att sälja huvudmannens fasta egendom med mindre överförmyndaren har gett sitt tillstånd. Inte heller kan en fullmäktig underlåta att inhämta huvudmannens samtycke i de fall så erfordras. På så sätt kommer föräldrabalkens regler att bilda en ram för vad fullmäktigen kan respektive inte kan göra.
Även om föräldrabalkens regler erbjuder förhållandevis gott skydd även i fullmaktsförhållandet kan det finnas betänkligheter mot att en förordnad ställföreträdare anlitar någon annan för att handha den enskildes angelägenheter. För att ytterligare värna om den enskilde kan det beträffande tillfälliga ersättare skapas regler som starkt inskränker de ramar som fullmäktigen får handla inom. Härigenom kan risken för missbruk av den enskildes medel kraftigt begränsas. När det gäller experthjälp i särskilda angelägenheter rör det sig vanligen om ett mycket avgränsat problemområde, t.ex. försäljning av viss egendom, och det är lätt för den förordnade ställföreträdaren att överblicka vilka åtgärder som fullmäktigen vidtar. Med hänsyn härtill finns det enligt utredningens uppfattning i båda fallen förutsättningar för att skapa bestämmelser om förordnade ställföreträdares möjlighet att, i ovan angivna situationer, utfärda fullmakter i den hjälpbehövandes namn.
Som framhållits ovan bör den förordnade ställföreträdaren inte vara hänvisad till att endast utnyttja fullmaktsinstitutet när han behöver extern hjälp. Om det är lämpligare, kan han anlita en självständig uppdragstagare som handlar i eget namn, t.ex. en bank som ges i uppdrag att i depå förvara och förvalta den enskildes värdepapper.
12.4.2 Regler om förordnade ställföreträdares rätt att uppdra åt annan att rättshandla på den enskildes vägnar
Som framgått ovan bör enligt utredningens uppfattning en förordnad ställföreträdare, som får förhinder eller behöver experthjälp, få uppdra åt någon utomstående att företa rättshandlingar inom ramen för ställföreträdarskapet. Bestämmelser härom bör införas i förslaget till 11 kap. 23 § föräldrabalken beträffande gode män och förvaltare.
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
772
Genom en hänvisning i förslaget till 10 kap. 8 a § föräldrabalken föreslås regleringen i 11 kap. 23 § föräldrabalken bli tillämplig också på förordnade förmyndare. Regleringen i 11 kap. 23 § föräldrabalken blir alltså inte tillämplig på föräldrar som är förmyndare. Föräldrars möjlighet att överlåta beslutanderätt på sina barns vägnar sträcker sig nämligen ibland längre än förordnade ställföreträdares.
Gemensamt för tillfälliga ersättare och experter är att deras uppdrag bör framgå av en skriftlig fullmakt eller ett skriftligt uppdragsavtal. Överförmyndaren behöver inte tillfrågas innan en fullmakt utfärdas eller uppdragsavtal träffas.
Uppdragstagaren behöver alltså inte godkännas av överförmyndaren, men det ankommer naturligtvis på den förordnade ställföreträdaren att förvissa sig om att den som han sätter i sitt ställe verkligen klarar av uppgiften. Däremot är det ett krav att den hjälpbehövande ger sitt samtycke till att en viss person av en god man utses till ersättare, om det inte är uppenbart att han saknar förmåga att ta ställning i frågan. För det fall den enskilde har en förordnad förmyndare eller en förvaltare behövs inte samtycke från den hjälpbehövande. Dock skall den förordnade ställföreträdaren naturligtvis samråda med den enskilde enligt reglerna i nuvarande 12 kap. 7 § föräldrabalken.
Den förordnade ställföreträdarens förordnande utgör en yttersta gräns för vilken behörighet som kan ges till den utomstående personen i fullmakten eller uppdragsavtalet. Det är sålunda inte möjligt för en fullmäktig att sälja den enskildes fasta egendom om inte överförmyndaren ger sitt tillstånd och den enskilde i förekommande fall ger sitt samtycke till åtgärden.
I sammanhanget bör dock nämnas att en beslutskompetent huvudman naturligtvis själv kan utfärda en fullmakt till vem han vill, och i en sådan fullmakt kan fullmäktigen ges i uppdrag att försälja t.ex. en fastighet utan att överförmyndaren behöver kontaktas.
Även om den externa hjälpen anlitas utan inblandning av överförmyndaren, finns det ingenting som hindrar att den förordnade ställföreträdaren samråder med överförmyndaren innan han anlitar någon utomstående till att rättshandla på den enskildes vägnar. Skulle det visa sig att uppdragstagaren inte är lämplig för uppgiften, kan överförmyndaren ta kontakt med den förordnade ställföreträdaren och begära att någon annan ges uppdraget. Om ställföreträdaren inte hörsammar överförmyndarens begäran, kan överförmyndaren ytterst välja att entlediga den förordnade ställföreträdaren och utse någon annan. Fullmakten och uppdraget blir inte ogiltiga för att den för-
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
773
ordnade ställföreträdaren entledigas, men de kan återkallas av en ny förordnad ställföreträdare, eventuellt först efter samtycke från huvudmannen.
Tillfällig ersättare för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare
En tillfällig ersättare vid kortare förfall för den förordnade ställföreträdaren bör endast få företa rättshandlingar i ekonomiska angelägenheter som inte kan anstå till dess den ordinarie ställföreträdaren återkommer. Det handlar härvid om att ersättaren skall sörja för att den enskildes mest trängande ekonomiska behov blir tillgodosedda. Härmed avses sedvanliga rättshandlingar med anknytning till en persons dagliga livsföring, dvs. sådana rättshandlingar som avses i den föreslagna 11 kap. 7 § tredje stycket föräldrabalken. Ersättaren kan således utföra sedvanliga betalningar för hyra, livsmedel, elektricitet, försäkringar, TV-licens, kläder, hygienartiklar, vårdavgifter, färdtjänst, försäkringar etc. Vidare kan ersättaren ta ut kontanter från banken för att förse den hjälpbehövande med fickpengar. Den tillfällige ersättaren kan med andra ord företa samma rättshandlingar som en anhörigställföreträdare enligt 2 kap. i förslaget till lag om framtidsfullmakter och anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter, se 2 kap. 2 § LFA. En närmare analys av begreppet ”rättshandling som sedvanligen företas med anknytning till en persons dagliga livsföring” ges i avsnitt B 7.3.1.
I förslaget till 11 kap. 7 § fjärde stycket föräldrabalken och 2 kap. 8 § LFA finns ett godtrosskydd till tredje mans förmån. Godtrosskyddet innebär att en rättshandling blir gällande mot huvudmannen även om den inte har haft anknytning till den enskildes dagliga livsföring. Detta under förutsättning att tredje man varken insåg eller borde ha insett det rätta förhållandet. När det gäller tillfälliga ersättare för förordnade ställföreträdare bör samma regler gälla, dvs. har tredje man grundad anledning att tro att den tillfällige ersättaren företar en rättshandling som har anknytning till den enskildes dagliga livsföring blir huvudmannen bunden även om det i efterhand kan konstateras att rättshandlingen var av annat slag.
En ersättare får inte fatta några beslut om hur den enskildes ekonomi skall organiseras, t.ex. besluta om köp eller försäljning av aktier eller andra värdepapper. Ersättaren får inte heller företräda den hjälpbehövande i rättsliga angelägenheter. Detta innebär att ersättaren
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
774
inte får föra den enskildes talan vid domstol eller kronofogdemyndighet.
För att kunna fullgöra sina uppgifter får ersättaren i behövlig utsträckning lyfta inkomst och avkastning av egendom som tillkommer den enskilde och ta i anspråk banktillgodohavanden, dock endast i den mån medlen i fråga skulle ha varit tillgängliga för den ordinarie ställföreträdaren. Det innebär att ersättaren kan utnyttja s.k. ”fria konton” för att sköta den enskildes ekonomiska angelägenheter. Med att lyfta medel bör likställas att ersättaren använder bank- eller postgiro för att ombesörja betalning av den hjälpbehövandes räkningar. Däremot får ersättaren inte sälja värdepapper eller annan huvudmannen tillhörig egendom.
Som nyss framgått får ersättaren endast ta i anspråk den enskildes medel i den mån det behövs för att betala de räkningar som förfaller till betalning en viss månad. Han får vidare ta ut fickpengar som den hjälpbehövande kan tänkas förbruka de närmaste veckorna. En bank eller annan som förfogar över den hjälpbehövandes pengar får inte tillåta ett större uttag, om det finns anledning att tro att den enskilde inom den närmaste framtiden inte har behov att ingå rättshandlingar som motsvarar uttagets storlek. Uttagen skall med andra ord avse ändamål som har anknytning till den enskildes dagliga livsföring. Fickpengar ingår i den enskildes dagliga livsföring, och det ovan nämnda godtrosskyddet blir tillämpligt på uttag från den enskildes konto, om banken har anledning att tro att de uttagna medlen skall användas som fickpengar.
Ersättaren har visserligen inget redovisningsansvar i förhållande till överförmyndaren, men däremot i förhållande till huvudmannen, dvs. i praktiken den ordinarie ställföreträdaren. Det ankommer sålunda på ersättaren att spara kvitton och andra verifikat, vilka sedan skall överlämnas till den ordinarie ställföreträdaren som i sin tur har att redovisa dessa till överförmyndaren inom ramen för sin vanliga årsräkning.
Fullmakter till tillfälliga ersättare får endast ges till namngivna fysiska personer. Det är alltså inte tillåtet att utfärda en sådan fullmakt till ”N.N. eller den som han sätter i sitt ställe”. Däremot är det tänkbart att den förordnade ställföreträdaren ger fullmakt till ”envar av X eller Y”. Anledningen härtill är att överförmyndaren bör känna till vilka personer som kan komma att disponera den enskildes medel.
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
775
På samma sätt skall uppdragsavtal med den som handlar i eget namn träffas med en eller flera namngivna personer. Det är således inte möjligt att låta ett företag rättshandla på den enskildes vägnar.
Av framställningen ovan framgår att den förordnade ställföreträdaren inte får uppdra åt någon utomstående att mera permanent företa rättshandlingar på den hjälpbehövandes vägnar. Detta innebär att en god man inte kan uppdra åt t.ex. personal på den enskildes boende att tills vidare företa rättshandlingar på den enskildes vägnar. Vad som nu sagts hindrar naturligtvis inte att sådan personal utför tjänster i egenskap av bud eller osjälvständiga uppdragstagare. Beträffande verkan av fullmakter som upprättats före den föreslagna regleringens ikraftträdande hänvisas till författningskommentaren till ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna beträffande föräldrabalken.
Hjälp i en särskild angelägenhet.
I de situationer då den förordnade ställföreträdaren på grund av bristande kunskap eller erfarenhet inte anser sig kunna företräda den hjälpbehövande i en särskild angelägenhet bör han få anlita någon som är insatt i den aktuella problematiken. Ofta torde det röra sig om fall då den förordnade ställföreträdaren på den enskildes vägnar anlitar en advokat eller någon annan konsult som behöver fullmakt från den enskilde för att kunna fullgöra sitt uppdrag.
Ett annat vanligt fall är att den förordnade ställföreträdaren vill låta en bank förvalta den hjälpbehövandes egendom, t.ex. aktier, för att i möjligaste mån säkerställa att värdet på denna skall utvecklas så gynnsamt som möjligt. Bankerna tillhandahåller härvid standardiserade avtal beträffande formerna för förvaltningen av den hjälpbehövandes värdepapper. För att kunna fullgöra förvaltningsuppdraget måste banken ibland för den enskildes räkning ingå rättshandlingar med tredje man, och bankernas förvaltningsavtal innefattar därför vanligen en rätt för banken att, under vissa villkor, ingå sådana avtal. Banken ges med andra ord en fullmakt att företräda den enskilde eller, kanske vanligare, ett uppdrag att för den enskildes räkning men i bankens namn träffa avtal med tredje man i dessa hänseenden. Det bör framhållas att det alltså inte är fråga om att banken skall företräda den enskilde i förhållande till banken själv.
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
776
Beträffande den förordnade ställföreträdarens möjlighet att enligt rättegångsbalken företräda sin huvudman inför domstolar i kraft av sitt ställföreträdarskap hänvisas till avsnitt B 11.
När det gäller behov av hjälp i särskilda angelägenheter bör den förordnade ställföreträdarens möjlighet att utfärda fullmakt för annan inte vara begränsad till att avse endast den enskildes ekonomiska angelägenheter. En god man kan sålunda ge fullmakt åt en advokat att företräda den enskilde i frågor som rör den enskildes personliga angelägenheter, t.ex. frågor om rätt till sociala förmåner. Däremot bör en god man som har till uppdrag att företräda den enskilde i personliga angelägenheter aldrig kunna uppdra åt någon annan att företräda den enskilde i frågor om hälso- och sjukvård eller forskning. En god man kan således inte lämna fullmakt åt annan att t.ex. besluta huruvida en viss operation får utföras.
I fullmakten respektive uppdragsavtalet bör anges i vilken angelägenhet uppdragstagaren får agera, t.ex. ”för den enskildes räkning försälja personbilen ABC 123”. Som framhållits ovan utgör den förordnade ställföreträdarens behörighet den yttersta gränsen för den behörighet som en uppdragstagare kan få. När det gäller fullmakter innebär detta i praktiken att fullmäktigen vid användandet av fullmakten måste kunna visa vilken behörighet den förordnade ställföreträdaren har. Detta sker lämpligen genom att fullmäktigen förses med en kopia av den förordnade ställföreträdarens förordnande.
Fullmakter och uppdragsavtal i särskilda angelägenheter skall som huvudregel vara ställda till namngivna fysiska personer. Finns det t.ex. flera konsulter på det företag som den förordnade ställföreträdaren avser att anlita, kan en fullmakt ställas ut på X, Y och Z. Från nyss nämnda huvudregel bör dock undantag göras för banker och kreditmarknadsföretag och värdepappersbolag. I de situationer det blir aktuellt att låta t.ex. en bank förvalta den enskildes egendom får, som framgått ovan, den hjälpbehövande eller, om den hjälpbehövande saknar beslutsförmåga, den förordnade ställföreträdaren ställa fullmakten respektive uppdraget till banken som sådan.
Autogiro och andra stående betalningsöverföringar
Under avsnitt B 12.4.1 har autogiro och andra stående betalningsöverföringar behandlats. Härvid har konstaterats att det finns ett behov att förordnade ställföreträdare kan lämna och återkalla auto-
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
777
giromedgivanden och andra medgivanden till stående betalningsöverföringar.
I förslaget ovan anges att fullmakter på den enskildes vägnar skall vara ställda till en eller flera namngivna (fysiska) personer. Autogiromedgivanden och andra medgivanden till betalningsöverföringar tar emellertid ofta sikte på juridiska personer, t.ex. ett bostadsaktiebolag eller en bank.
När det gäller autogiromedgivanden och andra stående betalningsöverföringar intar dessa en särställning. De är närmast att betrakta som ett sätt att utföra en betalning och ger fullmäktigen/uppdragstagaren en mycket inskränkt behörighet. Enligt utredningens mening bör därför från huvudregeln att fullmakter skall vara ställda till en eller flera namngivna personer göras undantag för autogiromedgivanden och andra stående betalningsöverföringar. En förordnad ställföreträdare bör med andra ord utan hinder av ovan nämnda huvudregel, inom ramen för sitt förordnande, få lämna autogiromedgivanden och lämna medgivanden till andra stående betalningsöverföringar för den enskildes räkning. Han får också återkalla eller ändra autogiromedgivanden och andra stående betalningsöverföringar.
Ansvaret för uppdragstagarens åtgärder
Tillfälliga ersättare och företrädare i särskilda angelägenheter handlar med stöd av fullmakt eller uppdragsavtal och är att betrakta som sysslomän. Deras rättshandlingar faller, som ovan framhållits, inte under reglerna i föräldrabalken, utan i stället gäller avtalslagens respektive kommissionslagens regler kompletterade av handelsbalkens bestämmelser om sysslomän. Förutom den föreslagna paragrafen i föräldrabalken som reglerar förordnade ställföreträdares möjlighet att anlita hjälp från utomstående får föräldrabalkens övriga regler betydelse på så sätt att den ordinarie ställföreträdaren inte kan överlåta större behörighet till uppdragstagaren än vad han själv har, se ovan.
För att fullmakter och avtal varom nu är fråga skall vara giltiga fordras skriftlighet. Muntlig fullmakt från en förordnad ställföreträdare till en tillfällig ersättare eller ett ombud i en särskild angelägenhet är med andra ord utan verkan. Likaså är ett uppdragsavtal ogiltigt om det inte har avfattats i skriftlig form. En rättshandling som visserligen företas inom ramen för medhjälparens uppdrag, men utanför den förordnade ställföreträdarens förordnande, blir ogiltig.
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
778
Uppdragstagaren kan, som nämnts ovan, aldrig få större behörighet än den ordinarie ställföreträdaren. På samma sätt blir en rättshandling som uppdragstagaren företar utan erforderligt samtycke från den enskilde eller överförmyndaren ogiltig. Uppdragstagaren är nämligen skyldig att på samma sätt som den förordnade ställföreträdaren i förekommande fall inhämta samtycke från huvudmannen eller överförmyndaren. Om en förordnad ställföreträdare underlåter att inhämta huvudmannens samtycke, blir rättshandlingen ogiltig enligt nuvarande 11 kap. 5 § första stycket föräldrabalken. Samma sak bör således gälla, om en fullmäktig underlåter att inhämta samtycken.
Om uppdragstagaren vållar huvudmannen, dvs. den hjälpbehövande, någon skada i anledning av sitt uppdrag gäller inte skadeståndsregeln i 12 kap. 14 § föräldrabalken. I stället tillämpas regleringen i 18 kap. handelsbalken respektive reglerna i kommissionslagen.
Drabbas tredje man av skada till följd av att en rättshandling som en fullmäktig företagit inte blir gällande mot huvudmannen, gäller bestämmelserna i 25 § avtalslagen.
Den förordnade ställföreträdaren har som tidigare nämnts ett ansvar för att den som han ger fullmakt eller träffar avtal med är lämplig för uppdraget. Om den förordnade ställföreträdaren uppsåtligen eller av oaktsamhet skulle medverka till att en olämplig person blir t.ex. fullmäktig, kan han bli skadeståndsskyldig enligt bestämmelserna i 12 kap. 14 § föräldrabalken i förhållande till den hjälpbehövande.
Uppdragstagaren har ingen redovisningsskyldighet i förhållande till överförmyndaren. I stället skall han redovisa sitt uppdrag till huvudmannen, dvs. den hjälpbehövande, eller, vilket torde vara det vanligaste, till den förordnade ställföreträdaren som därefter tar hand om kvitton etc. och sparar dessa till den årliga redovisningen av ställföreträdarskapet.
Uppdragstagarens rätt till ersättning
En uppdragstagare har inte rätt till ersättning enligt reglerna i föräldrabalken. Överförmyndaren kan alltså inte besluta om ersättning till en uppdragstagare som en förordnad ställföreträdare utser. Huruvida ersättning skall utgå och hur stor den i så fall skall vara är således en fråga mellan den hjälpbehövande och uppdragstagaren. Enligt 18 kap. 5 § handelsbalken har en syssloman rätt till skäligt arvode och ersättning för sina utlägg.
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
779
12.5 Framtidsfullmäktiges, vårdombuds och anhöriga ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe
Förslag: Framtidsfullmäktige, vårdombud och anhöriga ställföreträdare ges under vissa förhållanden rätt att på motsvarande sätt som gode män och förvaltare sätta någon annan i sitt ställe.
12.5.1 Framtidsfullmäktiges möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe
I avsnitt B 6 behandlas utredningens förslag till lagstiftning om framtidsfullmakter.
En framtidsfullmakt är en fullmakt som träder i kraft vid den tidpunkt då fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser. En framtidsfullmakt kan avse såväl ekonomiska som personliga angelägenheter. Skall fullmakten omfatta rätt för fullmäktigen att fatta beslut om åtgärder inom hälso- och sjukvården skall detta särskilt anges i fullmakten.
Skulle det uppkomma stridiga intressen mellan fullmäktigen och fullmaktsgivaren kan en god man förordnas i fullmäktigens ställe, se 1 kap. 11 § tredje stycket LFA.
Den enskilde ges genom framtidsfullmaktsinstitutet stora möjligheter att själv utforma omfattningen av framtidsfullmakten, t.ex. att den endast skall gälla i ekonomiska frågor. Vidare kan han föreskriva att flera personer skall kunna företräda honom, eventuellt i en viss rangordning, eller att framtidsfullmäktigen själv får utse någon annan att utföra uppdraget. Det finns således inget som hindrar att en framtidsfullmakt ställs ut på ”N.N. eller den som han sätter i sitt ställe”. På så sätt kan framtidsfullmäktigen vid eget förfall eller vid behov av hjälp i en särskild angelägenhet anlita någon annan till att sörja för att den enskildes behov blir tillgodosedda. Har den enskilde utformat framtidsfullmakten på så sätt att framtidsfullmäktigen ges en generell rätt att sätta någon annan i sitt ställe, är det endast fullmäktigens behörighet som sätter gränserna för den beslutanderätt som kan överlåtas till annan. Till och med beslutanderätt i frågor som rör hälso- och sjukvård eller forskning bör kunna överlåtas till annan om framtidsfullmäktigen finner det lämpligt.
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
780
Om däremot fullmakten är ställd till endast en namngiven person, uppkommer frågan huruvida framtidsfullmäktigen kan överlåta åt någon annan att fatta beslut i den enskildes namn.
Enligt utredningens uppfattning kan fullmäktigen inte utan lagstöd eller föreskrift i fullmakten uppdra åt någon annan att mera generellt företräda den hjälpbehövande. I likhet med vad som ovan sagts beträffande förordnade förmyndare, gode män och förvaltare kan dock en framtidsfullmäktig anlita bud och osjälvständiga uppdragstagare utan att han därmed anses ha överlåtit företrädarskapet på någon annan.
Om framtidsfullmäktigen varaktigt blir oförmögen att klara av uppdraget som framtidsfullmäktig, kan han anmäla situationen till överförmyndaren som då kan vidta åtgärder, t.ex. ta initiativ till att det förordnas en god man eller förvaltare för den hjälpbehövande. Rör det sig om ett mera tillfälligt förfall, t.ex. kortvarig sjukdom eller resa, är det knappast motiverat att förordna god man eller förvaltare. Då uppkommer ett behov för framtidsfullmäktigen att kunna utse någon annan i sitt ställe för att sköta praktiska frågor. Framför allt torde det handla om att någon skall kunna betala den hjälpbehövandes räkningar och se till att denne har tillgång till fickpengar, jfr vad som sagts ovan beträffande kortare förfall för förordnade ställföreträdare.
I likhet med förordnade ställföreträdare kan en framtidsfullmäktig hamna i en situation där han i den enskildes namn måste anlita extern hjälp, t.ex. advokathjälp i samband med att den hjälpbehövande dras in i en tvist. Vidare kan han vilja låta t.ex. en bank ta hand om förvaltningen av den enskildes egendom.
Med hänsyn till vad som nu har sagts bör den under avsnitt B 12.4.2 behandlade möjligheten för förordnade ställföreträdare att sätta någon annan i sitt ställe gälla också framtidsfullmäktige. Det innebär att en framtidsfullmäktig kan uppdra åt någon annan att i den hjälpbehövandes namn företa rättshandlingar som har anknytning till den enskildes dagliga livsföring. Vidare bör en framtidsfullmäktig i särskilda angelägenheter få anlita hjälp i den enskildes namn. Bestämmelsen som ger framtidsfullmäktigen rätt att anlita hjälp bör utformas som en hänvisning till den föreslagna regeln i 11 kap. 23 § föräldrabalken och placeras i 1 kap. LFA.
När det gäller den enskildes personliga angelägenheter bör en framtidsfullmäktig inte få överlåta beslutanderätt i frågor som rör hälso- och sjukvård eller forskning, om det inte framgår av framtidsfullmakten att han har denna rätt. Detta förbud att överlåta
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
781
beslutanderätt bör framgå av en regel i LSH och de lagar som reglerar forskning. Framtidsfullmäktigen kan emellertid överlåta åt annan att fatta beslut i andra särskilt angivna angelägenheter som rör den enskildes personliga angelägenheter, t.ex. inom ramen för den sociala välfärden.
Framtidsfullmäktigen kan inte överlåta större rätt än han själv har enligt framtidsfullmakten. På samma sätt som t.ex. en god mans förordnande utgör den yttersta gränsen för vad en fullmäktig kan uppdras att göra, är framtidsfullmaktens ramar den yttersta gränsen för vad en ersättare för framtidsfullmäktigen kan göra. Omfattar framtidsfullmakten inte rätt för framtidsfullmäktigen att företa rättshandlingar som har anknytning till den enskildes dagliga livsföring, kan ersättaren sålunda inte ges denna rätt.
Det bör framhållas att den nu föreslagna möjligheten för en framtidsfullmäktig att anlita extern hjälp inte finns, om den enskilde i fullmakten uttryckligen angett att framtidsfullmäktigen inte får sätta någon annan i sitt ställe. Skulle under sådana förhållanden en framtidsfullmäktig inte klara av att utföra sitt uppdrag, måste en god man förordnas för den hjälpbehövande.
12.5.2 Vårdombuds möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe
I avsnitt B 7 behandlas representantskap inom hälso- och sjukvård, varvid vårdombudet presenteras närmare.
Vårdombud kan utses i samband med att en patient tas emot eller vistas på ett sjukhus eller en annan vårdinrättning, erhåller hemsjukvård eller bor i ett särskilt boende eller en bostad för särskild service. Förordnandet lämnas genom ett meddelande till två personer som hör till hälso- och sjukvårdspersonalen.
Som framgått ovan kan en framtidsfullmäktig ha fått i uppdrag att fatta beslut på hälso- och sjukvårdens område. Framtidsfullmäktigen fungerar då på samma sätt som vårdombud.
Vårdombudets uppdrag torde normalt vara ganska kortfattat och gå ut på att ombudet vid behov skall företräda den enskilde i första hand i hälso- och sjukvårdsfrågor. Det finns dock inget som hindrar att den enskilde utser flera personer att vara vårdombud, kanske i en viss rangordning. Inte heller bör det möta något hinder att den enskilde utser en viss person till vårdombud och samtidigt förklarar att den namngivne personen får sätta annan lämplig person i sitt ställe.
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
782
Framgår det av de direktiv som skrivs in i patientjournalen att vårdombudet får sätta någon annan i sitt ställe, kan vårdombudet uppdra åt annan att utföra samtliga de uppgifter som vårdombudet själv får utföra. Skulle det däremot inte finnas någon sådan möjlighet uppkommer frågan om vårdombudet genom fullmakt får utse annan att fatta beslut på den enskildes vägnar.
Utredningen har som framgått ovan intagit den ståndpunkten att beslutanderätt i frågor som rör hälso- och sjukvård eller forskning inte får överlåtas till någon annan, om inte den enskilde själv har gett ställföreträdaren en sådan möjlighet. Med hänsyn härtill föreslås inte någon hänvisning i LSH till den föreslagna regleringen i 11 kap. 23 § föräldrabalken.
Ett vårdombud kan emellertid även fatta beslut i frågor inom den sociala välfärden. I sådana frågor bör vårdombudet vid behov av hjälp i en särskild angelägenhet kunna överlåta till annan att besluta på den enskildes vägnar. Med hänsyn härtill bör det i LSV införas en hänvisning till 11 kap. 23 § föräldrabalken.
I likhet med vad som sagts beträffande framtidsfullmäktige bör gälla att om den enskilde i samband med t.ex. inskrivningen vid ett sjukhus uttryckligen har uppgett att vårdombudet inte får sätta någon annan i sitt ställe, skall detta respekteras. Skulle vårdombudet under sådana förhållanden inte själv klara av att utföra uppdraget, måste i stället en god man utses för den hjälpbehövande.
12.5.3 Anhöriga ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe
Ekonomiska angelägenheter
I förslaget till 2 kap. LFA finns regler som gör det möjligt för anhöriga till den hjälpbehövande att företa vissa rättshandlingar för den enskildes räkning. Det handlar härvid om rättshandlingar som har anknytning till den enskildes dagliga livsföring, dvs. sådana rättshandlingar som avses i förslaget till 11 kap. 7 § tredje stycket föräldrabalken. Härtill kommer en rätt för den anhörige att göra insättningar av den enskildes medel hos en bank eller ett kreditmarknadsföretag.
En anhörigställföreträdare bör enligt vad som sägs i avsnitt B 7.3.4 kunna sluta överenskommelser om autogirobetalningar. Han kan således ge medgivande om att pengar periodvis skall få lyftas från den enskildes konto för ändamål inom behörigheten samt ta tillbaka
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
783
eller ändra ett sådant medgivande. Vidare kan han, inom ramen för sin behörighet, uppdra åt en bank eller kreditmarknadsföretag att utföra periodiska betalningar till tredje man, s.k. stående betalningsöverföringar, samt återkalla sådana uppdrag.
Anhörigställföreträdaren bör utöver vad som nu sagts inte kunna ställa ut några fullmakter på den hjälpbehövandes vägnar i ekonomiska angelägenheter. Bestämmelsen som ger framtidsfullmäktige rätt att sätta någon annan i sitt ställe finns enligt förslaget i 1 kap. LFA och omfattar således inte anhörigställföreträdare.
Personliga angelägenheter
Beträffande anhöriga ställföreträdare finns i LSH och LSV regler om i vilken ordning anhöriga kan företräda den enskilde. Tanken är att om någon överst i hierarkin inte kan eller vill företräda den enskilde, skall turen gå till en annan anhörig på en lägre nivå. Först om det helt saknas anhöriga som vill och kan ta hand om den enskilde, skall någon utomstående, dvs. en god man, anlitas. Anhöriga på samma nivå i hierarkin, t.ex. barn, kan dock sinsemellan överlåta rätt att besluta på den enskildes vägnar.
När det gäller framtidsfullmäktige och vårdombud får dessa personer enligt vad som förut föreslagits inte överlåta beslutanderätt i frågor som rör hälso- och sjukvård eller forskning till annan, om inte den enskilde uttryckligen förklarat att framtidsfullmäktigen respektive vårdombudet får sätta någon annan i sitt ställe i sådana frågor.
Beträffande anhöriga ställföreträdare bör samma regler gälla, dvs. anhöriga får inte överlåta åt annan att fatta beslut i hälso- och sjukvårdsfrågor eller frågor om forskning. Beslutanderätt som följer av LSV bör emellertid anhöriga kunna överlåta under förutsättning att den rör en viss, särskilt angiven angelägenhet. Som framgått ovan föreslås därför en hänvisning till 11 kap. 23 § föräldrabalken i LSV.
12.6 Oförutsedda händelser som medför tillfälligt förfall för vårdnadshavare
Förslag: I 6 kap. föräldrabalken införs en ny paragraf, 8 b §, i vilken det föreskrivs att om vårdnadshavarna eller, vid ensam vårdnad, vårdnadshavaren på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte kan utöva vårdnaden, kan rätten efter ansökan
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
784
från socialnämnden utse en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare att i vårdnadshavarens ställe besluta i frågor som rör vårdnaden.
Den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren skall entledigas när han eller hon inte längre behövs. Ansökan om entledigande får göras av socialnämnden eller av den som har ersatts av en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare.
Föräldrar kan hamna i en oförutsedd situation där de inte har möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe. Så kan t.ex. vara fallet vid hastig sjukdom hos föräldern.
En förälder kan inte överlämna ansvaret för sitt barn till någon utomstående person. Ingenting hindrar dock att föräldern vid t.ex. en semesterresa låter en släkting ta hand om barnet. För det fall släktingen behöver kunna ta ut pengar från barnets konto, kan föräldern ställa ut en fullmakt till släktingen. När det gäller personliga angelägenheter torde en förälder kunna uppdra åt släktingen att för en kortare tid fatta beslut även i sådana frågor.
Om föräldern drabbas av sjukdom eller av någon annan orsak inte kan utöva förmynderskapet kan en god man utses för barnet enligt nuvarande 11 kap. 1 § föräldrabalken. En sådan god man kan emellertid företräda barnet endast i ekonomiska angelägenheter och inte i personliga angelägenheter. Uppkommer behov av ställföreträdare på det personliga området vid förälderns tillfälliga frånvaro finns det i dag inte någon möjlighet att utse någon sådan.
Enligt 6 kap. 3 § föräldrabalken står barnet från födseln under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra. Är föräldrarna ogifta är modern ensam vårdnadshavare. Ingår föräldrarna senare äktenskap blir båda vårdnadshavare, om inte rätten dessförinnan anförtrott vårdnaden om barnet åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden, skall rätten på talan av dem båda förordna i enlighet med deras begäran, om inte gemensam vårdnad är uppenbart oförenlig med barnets bästa. Föräldrarna kan få gemensam vårdnad också genom registrering hos skattemyndigheten efter anmälan av dem båda till antingen socialnämnden i samband med att nämnden skall godkänna en faderskapsbekräftelse, eller till skattemyndigheten under förutsättning att förordnande om vårdnaden inte har meddelats tidigare och att föräldrarna och barnet är svenska medborgare, se 6 kap. 4 § föräldrabalken.
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
785
Har föräldrarna gemensam vårdnad om barnet och är en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak förhindrad att ta del i sådana beslut rörande vårdnaden som inte kan uppskjutas, bestämmer enligt 6 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken den andre vårdnadshavaren ensam. Denne får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det. Observera att en förälder som är skild från vårdnaden om sitt barn inte kan träda in för det fall vårdnadshavaren drabbas av t.ex. svår sjukdom. I en sådan situation måste den förälder som inte har vårdnaden väcka talan mot den andre och begära gemensam eller ensam vårdnad om barnet. Under förutsättning att den andre föräldern är lämplig som vårdnadshavare kan rätten interimistiskt bifalla en sådan talan för att snabbt nå en lösning på det uppkomna problemet.
Antag att ett barns båda föräldrar skadas svårt i en bilolycka och inte är kontaktbara under flera veckors tid. Det faktum att barnet tas om hand av släktingar eller ytterst av de sociala myndigheterna innebär inte att en släkting eller en socialtjänsteman kan fatta beslut i en personlig angelägenhet som rör barnet. På samma sätt som i fråga om ekonomiska angelägenheter uppkommer det härvid ett behov av att kunna utse en person som kan ta ställning i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Som framgått ovan saknas i dag en sådan möjlighet när det är fråga om tillfälligt förfall för vårdnadshavaren.
För att lösa ovan nämnda problematik skulle man teoretiskt kunna tänka sig att låta den nuvarande regleringen i 11 kap. 1 § föräldrabalken omfatta även barnets personliga angelägenheter. Att behandla vårdnadsfrågor är emellertid inte något som ankommer på överförmyndaren, utan är en uppgift för socialnämnden i en kommun. Med hänsyn härtill bör regler om en tillfällig ersättare utformas inom ramen för 6 kap. föräldrabalken.
En tilltalande lösning är att utse en särskilt förordnad vårdnadshavare för ett barn vars föräldrar är tillfälligt förhindrade att ta hand om sitt barn. Fördelen med denna lösning är att en särskilt förordnad vårdnadshavare vanligtvis kan besluta i såväl personliga som ekonomiska frågor, se 10 kap. 3 § första stycket föräldrabalken. En särskilt förordnad vårdnadshavare är dock en permanent lösning och innebär att vårdnaden flyttas över från föräldern till den särskilt förordnade vårdnadshavaren. Vill föräldern ha tillbaka vårdnaden måste han väcka talan mot den särskilt förordnade vårdnadshavaren och framställa yrkande härom. Eftersom behovet av vårdnadshavare
Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. SOU 2004:112
786
som regel endast är tillfälligt när en förälder på grund av sjukdom är förhindrad att ta hand om barnet, framstår det därför som onödigt byråkratiskt att skapa regler som gör det möjligt att utse en traditionell särskilt förordnad vårdnadshavare.
Enligt utredningens mening bör med hänsyn till vad som nu sagts i stället skapas regler om en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare. Redan i dag kan rätten interimistiskt utse en särskilt förordnad vårdnadshavare under förutsättning att det finns grund för att utse en permanent särskilt förordnad vårdnadshavare, se 6 kap. 20 § föräldrabalken. Så är fallet om:
a) en förälder vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till miss-
bruk eller försummelse, se 6 kap. 7 § föräldrabalken,
b) ett barn har stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat hem
än föräldrahemmet och det uppenbart är bäst för barnet att det rådande förhållandet består, se 6 kap. 8 § föräldrabalken, eller
c) om barnets föräldrar avlider, se 6 kap. 9 § föräldrabalken.
Utredningen har i sitt delbetänkande, God man för ensamkommande flyktingbarn, SOU 2003:51, avsnitt 7.6.2, föreslagit att det dessutom skall vara möjligt för rätten att utse en permanent särskilt förordnad ställföreträdare också i de fall då ett barns föräldrar är varaktigt förhindrade att utöva vårdnaden om det. Även i dessa fall skall det vara möjligt för rätten att interimistiskt besluta om en särskilt förordnad vårdnadshavare enligt 6 kap. 20 § föräldrabalken.
De regler om tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare som utredningen nu föreslår bygger, till skillnad från ovan nämnda situationer, på att det i förlängningen inte skall utses någon permanent särskilt förordnad vårdnadshavare. I stället handlar det om en reglering som skall möjliggöra för rätten att utse en företrädare för ett barn, om båda vårdnadshavarna eller, vid ensam vårdnad, den ensamme vårdnadshavaren på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte kan utöva vårdnaden. De föreslagna bestämmelserna är således tänkta att användas vid tillfälligt förfall för vårdnadshavarna/vårdnadshavaren. När den ”ordinarie” vårdnadshavaren åter kan ta hand om sitt barn skall den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavarens uppdrag avvecklas genom att rätten beslutar att den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren skall entledigas.
En ansökan till rätten om tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare bör göras av socialnämnden. Ansökan bör föregås av att barnet hörs av socialnämnden. Vidare bör ansökan innefatta förslag
SOU 2004:112 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m.
787
på en lämplig person, t.ex. en släkting, som vill och kan ställa upp som tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare för den omyndige. För att spara tid i handläggningen vid tingsrätten bör ett skriftligt åtagande från den föreslagne tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren skickas in tillsammans med ansökan.
Rätten skall skyndsamt behandla socialnämndens ansökan. Som regel blir det inte aktuellt att kommunicera ansökan med någon, vilket underlättar handläggningen.
Ansökan om entledigande bör få göras dels av socialnämnden, dels av den ”ordinarie” vårdnadshavaren, dvs. den som har ersatts av en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare. En förälder som anser sig kapabel att åter ta hand om sitt barn kan sålunda begära hos rätten att den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren skall avvecklas, varvid rätten bör förvissa sig om att föräldern verkligen klarar av att vara vårdnadshavare. Har socialnämnden tillstyrkt förälderns ansökan, bör den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren entledigas. I annat fall bör rätten ge socialnämnden tillfälle att yttra sig över förälderns begäran.
Skulle socialnämnden efter det att en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare har utsetts konstatera att vårdnadshavaren t.ex. är varaktigt förhindrad att utöva vårdnaden om barnet, bör nämnden begära att den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren ersätts med en permanent särskilt förordnad vårdnadshavare.
Observera att den föreslagna regleringen tar sikte på vårdnadshavares förfall, dvs. inte endast föräldrars. Härigenom skapas således en möjlighet att utse en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare för en särskilt förordnad vårdnadshavare som på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte kan utöva sitt uppdrag.
789
13 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning. Den enskildes inflytande i frågor rörande ställföreträdarskapet, m.m.
13.1 Bakgrund
De krav som lagen ställer på en god man eller förvaltare framgår av nuvarande 11 kap. 12 § föräldrabalken. Till god man eller förvaltare skall sålunda utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Den som är underårig eller som själv har förvaltare får inte vara god man eller förvaltare.
Det finns inte några lagfästa bestämmelser om vem som ansvarar för att förordnade ställföreträdare får erforderlig utbildning och vad denna utbildning skall innehålla. I praktiken har det blivit överförmyndarens ansvar att sörja för de förordnade ställföreträdarnas utbildning och fortbildning. Omfattningen av och innehållet i utbildningsinsatserna varierar därför mellan olika kommuner.
I bl.a. brev till Justitiedepartementet och i massmedia har kritik riktats mot gode män och förvaltare som inte utför sina sysslor på ett korrekt sätt. Man menar att gode män och förvaltare i vissa fall visar bristande engagemang i de hjälpbehövandes situation, ibland för att de har en större mängd uppdrag, eller att den hjälpbehövandes utsatta ställning missbrukas av just den person som är utsedd att hjälpa honom eller henne. I många sammanhang har gode män och förvaltare själva pekat på att de saknar den kunskap och utbildning som krävs för att kunna ge den hjälp som stödformerna syftar till.
För att godmans- och förvaltarinstituten skall betraktas som tillförlitliga alternativ för att bereda stöd åt hjälpbehövande måste tillgången på kvalificerade gode män och förvaltare säkras. Utredningen skall med hänsyn härtill undersöka vilka åtgärder som är möjliga att vidta för att garantera tillgången på kvalificerade och lämpliga gode män och förvaltare. Bland de frågor som utredningen skall ta ställning till hör om samordning bör ske av de utbildningsinsatser som nu ges och vilket organ som i så fall bör ansvara för detta. En annan fråga är om de gode männen och förvaltarna har det stöd som
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
790
behövs för att utföra uppdraget på ett sätt som gagnar den hjälpbehövande.
Utredningen skall vidare undersöka vilka möjligheter den hjälpbehövande har att påverka valet av god man eller förvaltare samt vilka möjligheter den hjälpbehövande har att ta initiativ till byte om han eller hon inte är nöjd med eller saknar förtroende för sin gode man eller förvaltare. Om den hjälpbehövandes möjligheter till inflytande bedöms vara otillräckliga, skall utredningen komma med förslag till förbättringar.
13.2 Gode mäns och förvaltares lämplighet och kvalifikationer
Förslag: I förslaget till 11 kap. 26 § andra stycket föräldrabalken föreskrivs i andra stycket att innan någon förordnas till god man eller förvaltare skall hans eller hennes lämplighet kontrolleras i erforderlig utsträckning.
Som framgått ovan föreskrivs i nuvarande 11 kap. 12 § första stycket första meningen föräldrabalken att till god man eller förvaltare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Bestämmelsen är generellt utformad och det ges inte företräde åt någon person med särskilda kvalifikationer. Departementschefen uttalade i prop. 1987/88:124 s. 173 följande:
Vid val av god man och förvaltare gör sig olika synpunkter gällande beroende på det huvudsakliga syftet med förordnandet. Skall den gode mannen eller förvaltaren främst sörja för huvudmannens person, ligger det nära till hands att till uppdraget förordna en släkting till den hjälpbehövande eller en annan närstående person. Är det däremot fråga om mera krävande egendomsförvaltning eller bistånd i en rättslig angelägenhet av mera kvalificerat slag, kan uppdraget behöva anförtros en ekonomiskt eller juridiskt kunnig person. Självfallet bör valet inte falla på en person som har intressen motsatta den hjälpbehövandes. Något hinder att förordna en socialtjänsteman föreligger inte. Däremot kan uppdraget inte knytas till en viss befattning. Kan en socialtjänsteman, på grund av att han lämnar sin befattning, inte ha kvar ett uppdrag som god man eller förvaltare, får han entledigas från uppdraget och ersättas av en annan person.
Avgörande för vem som skall utses till god man eller förvaltare är sålunda den enskildes behov av hjälp, men också hans krav på att få leva ett så värdigt och gott liv som möjligt. Olika intressegrupper har
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
791
i detta sammanhang till Justitiedepartementet framfört synpunkter på vem som bör och inte bör komma i fråga som förordnade ställföreträdare.
Anhöriga som god man och förvaltare
Som framhållits i tidigare kapitel har anhöriga en central roll i frågor rörande ställföreträdarskap. En stor andel av dagens gode män utgörs sålunda av anhöriga till den hjälpbehövande. I de flesta sammanhang, inte minst då det handlar om att sörja för huvudmannens person, är anhöriga en värdefull tillgång. De känner den hjälpbehövande och vill gärna göra en god insats för denne. För den hjälpbehövande kan det också kännas tryggt att en bekant person kommer på besök och samtidigt ordnar med praktiska detaljer. Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är det som regel också fördelaktigt att anlita anhöriga som förordnade ställföreträdare. För anhöriga framstår nämligen det ideella inslaget i uppdraget som mer naturligt än för många externa ställföreträdare.
Som framgått i tidigare kapitel föreslår utredningen att anhöriga direkt anlitas som ställföreträdare i vissa fall, se avsnitt B 7, 8 och 10. Dessa förslag kan innebära att det blir mindre behov av anhöriga som gode män eller förvaltare, eftersom de i många sammanhang blir ställföreträdare redan på grund av lag.
Från bl.a. överförmyndarhåll framhålls att anhöriga är en viktig krets att rekrytera gode män och förvaltare ur, men det kan finnas situationer då det är mindre lämpligt att en anhörig utses till förordnad ställföreträdare. En sådan situation är då en utvecklingsstörd person behöver en god man eller förvaltare efter sin myndighetsdag. Enligt flera överförmyndare förekommer det att föräldrar vid barnets myndighetsdag mer eller mindre regelmässigt övergår från att vara förmyndare till god man eller förvaltare, vilket i praktiken innebär att barnet aldrig blir vuxet. Detta kan leda till problem för den enskilde eftersom det finns risk för att han eller hon isoleras och inte ges möjlighet till t.ex. ett eget boende och därmed kan lösgöra sig från relationen barn–förälder. Vissa anhöriga ser även ett ekonomiskt intresse i att ha den utvecklingsstörde boende hos sig. Mot denna bakgrund bör inte anhöriga automatiskt ges företräde i frågan om vem som skall utses till god man eller förvaltare. En annan situation då anhöriga är mindre lämpliga eller till och med olämpliga som ställföreträdare uppges vara då det förekommer motsätt-
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
792
ningar mellan den hjälpbehövandes anhöriga. I sådana situationer riskerar den enskilde att komma i kläm och inte få den hjälp han behöver. Överförmyndarna framhåller vidare att det inte heller får vara svårare att få en olämplig anhörig god man eller förvaltare entledigad än en utomstående ställföreträdare, vilket många överförmyndare upplever är fallet i dag.
Många organisationer för utvecklingsstörda delar överförmyndarnas uppfattning, men inte alla. En del anser tvärtom att det vid vissa former av funktionshinder i första hand är de närmast anhöriga som bäst kan tolka den enskildes behov av hjälp. De ser med andra ord en risk för att den enskilde inte får den hjälp han eller hon behöver, om överförmyndaren utser en utomstående person till god man. Vidare upplever de att en del överförmyndare är misstänksamma mot att en hjälpbehövande lever i hushållsgemenskap med nära anhöriga.
Frågan om en myndig person som på grund av utvecklingsstörning eller annars varaktigt saknar beslutsförmåga kan representeras direkt av sina föräldrar i enklare ekonomiska frågor och inom den sociala välfärden har behandlats under avsnitt B 7.3 och B 10.3, varvid frågan har besvarats nekande. När det gäller spörsmålet om föräldrarna till en myndig beslutsinkompetent person bör komma i fråga som god man eller förvaltare gör utredningen följande överväganden. Som framhållits i ovan refererade förarbetsuttalanden kan det under vissa förhållanden finnas anledning att ge anhöriga företräde till ställföreträdaruppdrag, inte minst då det handlar om att sörja för person. Det torde sålunda vara en naturlig utgångspunkt att i första hand föräldrarna kommer i fråga som ställföreträdare för ett myndigt barn som saknar beslutsförmåga. Föräldrarna skall emellertid uppfylla kraven i nuvarande 11 kap. 12 § föräldrabalken, dvs. de skall vara rättrådiga och i övrigt lämpliga för uppdraget. Lämpligheten innefattar en vilja hos föräldrarna att låta barnet utvecklas till en vuxen människa med allt vad det innebär. En bristande benägenhet hos föräldrarna att låta barnet växa in i en självständigare tillvaro kan således innebära att någon annan bör väljas till ställföreträdare. Den omständigheten att föräldrarna bör ges ett visst företräde i valet av ställföreträdare får dock inte uppfattas som ett tvång för föräldrarna att ta sig an uppgiften som god man eller förvaltare för sitt myndiga barn. Med hänsyn till att föräldrarna med stigande ålder kan få svårt att klara av uppdraget som ställföreträdare kan det finnas anledning att ompröva lämpligheten av att de kvarstår som ställföreträdare, i synnerhet om det rör sig om ett mera krävande uppdrag. Härvid kan
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
793
det bli aktuellt att dela upp ställföreträdaruppdraget så att föräldrarna sköter barnets personliga angelägenheter medan en extern ställföreträdare handhar ekonomin. Överförmyndaren bör emellertid gå försiktigt fram i sådana situationer för att undvika att den anhörige ställföreträdaren tar illa vid sig och känner sin lämplighet ifrågasatt.
En särskild komplikation i detta sammanhang är den trerollsproblematik som uppkommer då en förälder som är personlig assistent åt sitt barn kommer i fråga som god man eller förvaltare för sitt myndiga barn, se nedan under jävsförhållanden.
Om den hjälpbehövandes tillgångar är av komplicerad natur, är det inte lika självklart att en anhörig skall utses för att sköta dennes ekonomiska angelägenheter. Saknar den anhörige, vare sig det nu är en förälder eller någon annan, tillräckliga kunskaper om medelsförvaltning bör i stället en utomstående person som är lämplig utses till ställföreträdare. Som antytts ovan finns det emellertid inget som hindrar att den anhörige förordnas till ställföreträdare för att sköta den hjälpbehövandes personliga angelägenheter.
Överförmyndaren får naturligtvis inte diskriminera anhöriga som ställföreträdare genom att t.ex. anta principbeslut innebärande att utomstående ställföreträdare generellt bör väljas i vissa typsituationer. Vidare bör den enskildes önskan om att få en särskild person som god man eller förvaltare respekteras så långt det är möjligt, se nedan.
Vad gäller möjligheten att få en olämplig ställföreträdare entledigad skall den enskildes bästa vara avgörande. En anhörig som misssköter sitt ställföreträdaruppdrag skall naturligtvis entledigas om han inte bättrar sig. Den omständigheten att han är anhörig får inte innebära att det tolereras en större misskötsamhet än vad som hade varit fallet om det hade rört sig om en utomstående ställföreträdare. Situationer kan dock uppstå då den hjälpbehövande inte vill låta sig företrädas av någon annan än en anhörig trots att denne är mindre lämplig eller till och med olämplig. I valet mellan att ta initiativ till att entlediga den anhörige från ställföreträdaruppdraget och att låta denne stanna kvar bör överförmyndaren göra en bedömning av förutsättningarna att få till stånd ett fungerande ställföreträdarskap om någon annan än den anhörige utses till ställföreträdare. Överförmyndaren kan t.ex. överväga att utse ytterligare en god man eller förvaltare som kan ta hand om de frågor som den anhörige inte klarar av. Denna flexibilitet får dock inte gå så långt att ställföreträdarskapet inte fyller det syfte som det är tänkt att göra. Om den
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
794
enskilde samtycker till att en god man utses för honom endast under förutsättning att en anhörig förordnas, som visar sig vara olämplig för uppdraget, får överförmyndaren överväga om ansökan om förvaltarskap i stället bör ges in till rätten. Observera dock att utredningens förslag innebär att förvaltarskap i framtiden inte skall omfatta uppdraget att sköta den enskildes personliga angelägenheter.
Jävsförhållanden
I vissa situationer kan det vara tveksamt att till förordnad ställföreträdare utse en person som på grund av t.ex. andra engagemang inte kan antas verka uteslutande för den hjälpbehövandes bästa.
En förekommande fråga är om personliga assistenter samtidigt kan vara gode män och förvaltare för sina klienter. En presentation av de olika formerna av stödpersonerna, däribland personliga assistenter, finns i avsnitt B 1.2. Nedan kommer förhållandet mellan personliga assistenter och förordnade ställföreträdare att analyseras. Övriga stödpersoners förhållande till gode män och förvaltare behandlas i avsnitt B 5.3.
Flera överförmyndare menar att det är olämpligt att låta en förälder som är personlig assistent bli förordnad ställföreträdare för sitt barn och anför att det kan vara svårt att kombinera de roller som de olika uppdragen innebär. De framhåller att om en person har både en personlig assistent och en god man, ligger det i sakens natur att den gode mannen kontrollerar att den personlige assistenten utför sitt arbete till nytta för den hjälpbehövande. Skulle det förekomma brister är det den gode mannens uppgift att se till att dessa rättas till. Denna kontroll riskerar enligt vissa överförmyndare att gå om intet för det fall det är samma person som är personlig assistent och god man. Av samma anledning anser dessa överförmyndare att det är olämpligt att låta t.ex. vårdpersonal och personal inom socialtjänsten samtidigt inneha uppdrag som förordnad ställföreträdare.
Den som är personlig assistent eller kontaktperson för en hjälpbehövande person äger inte företräda denne med mindre han eller hon erhåller en fullmakt från sin klient. Föreligger ett behov av ställföreträdare kan det i och för sig vara ett alternativ att den personlige assistenten utses till god man för den hjälpbehövande personen. Huruvida detta är lämpligt får enligt utredningens mening bedömas i det enskilda fallet, se nedan. Har det kommit till överförmyndarens kännedom att den personlige assistenten inte sköter sitt arbete kan
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
795
detta naturligtvis tas till intäkt för att denne inte är lämplig som förordnad ställföreträdare, men även om den personlige assistenten utför sitt arbete till belåtenhet kan det finnas betänkligheter mot att personen i fråga dessutom förordnas till god man eller förvaltare för den hjälpbehövande.
Det finns tre anställningsformer för personliga assistenter. En personlig assistent kan således vara anställd av kommunen, av ett brukarkooperativ eller direkt av den hjälpbehövande. För det fall en personlig assistent blir god man eller förvaltare vid de två första formerna av anställning finns det en extern arbetsgivare som kan lämna direktiv om hur arbetet skall läggas upp etc. Om däremot den personlige assistenten är anställd direkt av den hjälpbehövande, uppkommer komplikationer. Den personlige assistenten kommer i sistnämnda fall att som god man eller förvaltare representera den hjälpbehövande som arbetsgivare i förhållande till sig själv, vilket måste betraktas som ett jävsförhållande. En personlig assistent som är anställd direkt av den hjälpbehövande bör således inte komma i fråga som god man eller förvaltare för sin klient.
En personlig assistents uppdrag skiljer sig från en förordnad ställföreträdares. Den personlige assistenten skall stödja och hjälpa utan att utöva makt över den enskilde. En god man, och framförallt en förvaltare, skall däremot rättshandla på den enskildes vägnar, vilket innebär att han ibland kanske måste gå emot den enskildes önskemål. Det kan med andra ord vara svårt för en och samma person att samtidigt utföra de två formerna av hjälpinsatser. Som flera överförmyndare har framhållit finns det samtidigt en risk för att den hjälpbehövande blir helt utlämnad till en och samma person, vilket kan få allvarliga konsekvenser. Skulle det uppkomma slitningar mellan den hjälpbehövande och den personlige assistenten finns det ingen som kan slå larm. Likaså saknas det många gånger insyn utifrån för att säkerställa att den enskildes tillvaro är den bästa tänkbara.
Med hänsyn till vad som nu har sagts bör det vara en huvudregel att en och samma person inte tillåts vara både personlig assistent och god man/förvaltare för en hjälpbehövande. Något direkt förbud mot en sådan kombination bör dock inte ställas upp. En sådan regel har nämligen en tendens att bli alltför kategorisk. Däremot finns det anledning att betona att rätten och överförmyndaren bör vara mycket restriktiva med att låta en personlig assistent bli god man eller förvaltare för sin klient. Innan så sker bör rätten och överförmyndaren försäkra sig om att den enskilde inte riskerar att hamna i
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
796
en ogynnsam situation, t.ex. bli isolerad eller berövas sin rätt att få utvecklas till en självständig individ och leva ett vuxet liv.
Även när det gäller föräldrar som är personliga assistenter bör rätten och överförmyndaren iaktta stor restriktivitet med att utse dem till gode män eller förvaltare för sina myndiga barn. En förälder är visserligen väl insatt i barnets problematik och har ofta ett starkt engagemang för barnets bästa, men samtidigt är risken för totaldominans från förälderns sida påtaglig. Därmed är inte sagt att föräldrar som är personliga assistenter inte får förordnas till gode män eller förvaltare för sina barn. Fallen kräver emellertid särskilt stor uppmärksamhet från domstolens/överförmyndarens sida både vid förordnandet och senare, så att inte riskfaktorerna tar över.
Vad gäller anställda inom vård och socialtjänst kan det naturligtvis inge betänkligheter att till god man eller förvaltare utse personer från dessa kategorier. Således bör den socialsekreterare som har hand om den hjälpbehövandes ärende hos socialtjänsten inte komma i fråga som god man eller förvaltare för klienten. Däremot bör det inte finnas hinder för att någon annan kommunanställd som inte har att ta befattning med den enskildes ärende erhåller ett sådant ställföreträdaruppdrag. På samma sätt som med personal ur socialtjänsten kan det finnas anledning att vara restriktiv med att låta vårdpersonal vid den enhet där den enskilde är vårdtagare fungera som förordnad ställföreträdare.
Särskilt om s.k. förvaltarenheter
I detta sammanhang bör uppmärksammas de s.k. förvaltarenheter som förekommer i vissa kommuner, bl.a. Göteborg, Umeå, Jönköping och Sollentuna. Dessa enheter drivs i kommunens regi och sysselsätter kommunala tjänstemän som har till uppgift att vara gode män och, i första hand, förvaltare för hjälpbehövande kommuninvånare. Många gånger tar dessa förvaltarenheter sig an komplicerade uppdrag som det är svårt att rekrytera ställföreträdare till. Organisatoriskt är förvaltarenheterna uppbyggda på olika sätt. Den vanligaste organisationsformen är att enheterna knyts till socialförvaltningen. I någon kommun har man dock valt att låta förvaltarenheten sortera under överförmyndaren, vilket dock knappast torde vara förenligt med regleringen i 3 kap. 5 § andra stycket kommunallagen, se nedan. De anställda på förvaltarenheterna erhåller sina uppdrag personligen på samma sätt som en ordinär god man eller förvaltare, dvs. efter beslut
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
797
av domstol eller överförmyndare. Överförmyndaren fastställer i vanlig ordning ersättning till den gode mannen eller förvaltaren enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken, varefter kommunen fakturerar den hjälpbehövande, om beslutet innebär att den enskilde helt eller delvis skall betala ställföreträdarens arvode.
Mot systemet med förvaltarenheter kan möjligen anföras att det innebär en oönskad professionalisering av ställföreträdaruppdraget och att ställföreträdaren är tillgänglig endast under kontorstid. Vidare kan det ifrågasättas om ställföreträdarnas anknytning till kommunen blir alltför besvärande.
Enligt utredningens mening kan förvaltarenheterna vara en värdefull tillgång på flera sätt. Dessa enheter innebär en viss garanti för att ställföreträdaruppdragen utförs av erfaren och kompetent personal. Det torde dessutom finnas effektivitetsvinster att göra med personal som på heltid arbetar med att vara ställföreträdare, vilket är positivt ur kostnadssynpunkt. Vidare innebär enheterna en avlastning för överförmyndarna som kan vända sig dit vid behov av personal till särskilt svåra uppdrag. Problemet med tillgängligheten förefaller något överdrivet. Även om vissa externt rekryterade ställföreträdare ställer sig till huvudmannens förfogande dygnet runt, är detta ingen garanti för att den hjälpbehövande kan nå sin gode man eller förvaltare när som helst. Förvaltarenheterna är i vart fall tillgängliga under dagtid. Enligt utredningens mening uppvägs förvaltarenheternas nackdelar av deras fördelar.
Det finns dock vissa förutsättningar som måste vara uppfyllda för att dessa enheter skall åtnjuta allmänhetens förtroende och fungera på ett ändamålsenligt sätt. För det första får personalen vid förvaltarenheterna inte tas i anspråk för ett så stort antal ställföreträdarskap att kvaliteten på arbetet blir lidande. För det andra måste enheterna organisatoriskt vara skilda från överförmyndaren/överförmyndarnämnden. Enligt 3 kap. 5 § andra stycket kommunallagen får nämligen en nämnd inte utöva tillsyn över sådan verksamhet som nämnden själv bedriver. För det tredje måste förvaltarenheten arbeta skilt från socialtjänsten, eftersom det ofta uppkommer situationer då det ankommer på ställföreträdaren att ansöka om olika former av stöd från just socialtjänsten. För det fjärde bör det kunna förutsättas att en anställd vid en förvaltarenhet inte utan tungt vägande skäl avböjer ett uppdrag som erbjuds honom eller henne.
Personalen vid förvaltarenheterna har samma åligganden och rättigheter som andra gode män och förvaltare. Skillnaden består endast i att de är anställda av kommunen i syfte att utföra ställföreträdarupp-
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
798
drag. Det fordras således inte några särskilda regler som tar sikte på gode män och förvaltare som arbetar på förvaltarenheterna. Inte heller krävs det någon särskild lagstiftning som tar sikte på organisationen av förvaltarenheter.
Sammanfattning
De synpunkter som har framförts av överförmyndare och olika intresseorganisationer har gett upphov till frågan om regleringen i nuvarande 11 kap. 12 § föräldrabalken bör omarbetas på så sätt att vissa personkategorier inte tillåts vara gode män eller förvaltare. Som framgått ovan kan det finnas olika situationer då det måste betecknas som olämpligt att vissa personer utses till förordnade ställföreträdare. Det är emellertid inte möjligt att generellt undanta någon särskild kategori av personer. I stället bör det, som i dag, vara överförmyndarens uppgift att utifrån omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om en person är lämplig som förordnad ställföreträdare eller inte. Utgångspunkten måste hela tiden vara att den förordnade ställföreträdaren har förmåga att se till den enskildes bästa. Även om det i vissa fall finns anledning att låta anhöriga till den enskilde ha ett visst företräde till ett ställföreträdaruppdrag, är detta inte någon rättighet för den anhörige. Om överförmyndaren gör bedömningen att det av någon anledning är bättre att uppgiften går till någon annan, får den anhörige stå tillbaka.
Kontrollåtgärder vid förordnande av god man eller förvaltare
Det ankommer som regel på överförmyndaren att skaffa sig en uppfattning, om en person är lämplig som god man eller förvaltare. I avsnitt A 4.3.2.1 behandlas överförmyndarens möjlighet att begära utdrag ur belastningsregistret i samband med att någon kommer i fråga för uppdrag som god man eller förvaltare. Även om ett utdrag ur belastningsregistret naturligtvis är en värdefull kontrollåtgärd är det därmed inte sagt att den är tillräcklig. Den omständigheten att någon är ostraffad hindrar givetvis inte att personen i fråga är olämplig som god man eller förvaltare. Det fordras således ytterligare kontrollåtgärder för att överförmyndaren i möjligaste mån skall kunna förvissa sig om den tilltänkte ställföreträdarens duglighet.
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
799
Av utredningens enkätundersökning bland överförmyndare och länsstyrelser framgår att överförmyndarnas vanligaste åtgärder vid lämplighetsprövningen av en blivande god man eller förvaltare är kontroll av vederbörande hos kronofogdemyndigheten samt infordrande av referenser, ibland från två personer. Kontrollen av nya ställföreträdare synes emellertid skilja sig mycket mellan olika överförmyndare. Medan vissa överförmyndare aktivt begär uppgifter finns det andra som nöjer sig med att den blivande ställföreträdaren på heder och samvete intygar att han inte förekommer i belastningsregistret eller har skulder hos kronofogdemyndigheten. Många överförmyndare anser att personlig kännedom är en tillräcklig kontrollåtgärd. En del överförmyndare utför ingen kontroll, om den föreslagne ställföreträdaren är anhörig till den hjälpbehövande.
Det finns enligt utredningens mening anledning att betona vikten av att överförmyndaren vid sin lämplighetsprövning verkligen gör en aktiv efterforskning. Hur omfattande denna efterforskning skall vara får avgöras i det enskilda fallet. Om det rör sig om en person som redan har uppdrag som förordnad ställföreträdare och som i samband med att han erhöll det uppdraget har fått sin lämplighet kontrollerad, kan överförmyndaren ofta nöja sig med att konstatera att det tidigare uppdraget fungerar väl. Rör det sig däremot om en från verksamheten okänd person bör överförmyndaren aktivt söka information om vederbörande. Härvid bör såväl belastningsregister som kronofogdemyndighetens register kontrolleras. Vidare bör det krävas att den tilltänkte ställföreträdaren anger referenspersoner som överförmyndaren därefter tar kontakt med.
Att endast förlita sig på den blivande ställföreträdarens egna uppgifter om sin lämplighet torde vara en otillräcklig åtgärd. Vidare framstår det som vanskligt att helt underlåta att kontrollera lämpligheten hos anhöriga till den hjälpbehövande. Även om den anhörige vanligtvis vill göra en insats för sin släkting finns det inte desto mindre talrika fall då anhöriga av olika anledningar är mindre lämpliga för uppdrag som ställföreträdare, t.ex. på grund av eget missbruk, oroväckande svag ekonomi eller stridigheter inom familjen. Det finns med andra ord sällan anledning att behandla anhöriga annorlunda vid lämplighetsbedömningen.
Med hänsyn till vad som nu anförts bör regleringen i nuvarande 11 kap. 12 § första stycket föräldrabalken kompletteras så att kravet på aktiva kontrollåtgärder kommer till bättre uttryck. I utredningens förslag till 11 kap. 26 § andra stycket föräldrabalken bör sålunda föreskrivas att innan någon förordnas till god man eller förvaltare
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
800
skall hans eller hennes lämplighet kontrolleras i den utsträckning som behövs. Även om det formellt är rätten, som i många fall förordnar förvaltare eller god man, riktar sig den föreslagna regleringen främst till överförmyndarna, eftersom det är överförmyndarna som bereder ärendena om ställföreträdarskap. Rätten har naturligtvis också ett ansvar för att den föreslagne ställföreträdaren är lämplig för uppdraget, men vanligtvis torde fullgörandet av denna skyldighet inskränka sig till att granska de uppgifter som överförmyndaren har inhämtat i ärendet.
13.3 Rekrytering och utbildning av gode män och förvaltare
Bakgrund
Av den enkätundersökning som utredningen företagit bland överförmyndare och länsstyrelser under hösten 2002 framgår att flertalet överförmyndare anser att det emellanåt är svårt att finna lämpliga ställföreträdare, särskilt om det rör sig om en mera krävande huvudman. Överförmyndarens arbete med att rekrytera gode män och förvaltare underlättas emellertid i viss mån av att socialnämnden emellanåt kommer med förslag på ställföreträdare i samband med att den anmäler behov av sådan till överförmyndaren. Det förekommer också att den enskilde själv eller hans släktingar kommer med förslag på ställföreträdare i samband med att ansökan om en god man eller förvaltare ges in. I många fall måste emellertid överförmyndaren själv försöka hitta en lämplig person, och det är inte alltid det går att finna någon som är helt lämplig för uppdraget.
Såväl gode män och förvaltare som organisationer som företräder de hjälpbehövande har påtalat att kunskapsnivån hos vissa förordnade ställföreträdare inte är den bästa. Problemen påstås bero på bristande erfarenhet och dålig utbildning i vad ställföreträdaruppdraget innebär. En del ställföreträdare uppges dessutom ha svårt att bemöta de hjälpbehövande på rätt sätt och vara präglade av ett ålderdomligt sätt att tänka. Av nyss nämnda enkätsvar framgår att mer än hälften av överförmyndarna är av uppfattningen att utbildningen av och stödet till gode män och förvaltare är undermåliga eller i vart fall kan bli bättre.
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
801
13.3.1 Nuvarande utbildningsinsatser och annat stöd för gode män och förvaltare
Kommunernas utbildningsinsatser
Av ovan nämnda enkätsvar kan konstateras att kommunernas ambitionsnivå beträffande utbildning av förordnade ställföreträdare varierar. Den vanligaste insatsen från kommunernas sida är att överförmyndaren håller informationsmöten för nya gode män och förvaltare. Andra vanliga åtgärder är årliga informationsdagar, ofta i samband med ingivande av årsräkning, samt tillhandahållande av litteratur för nya gode män och förvaltare. Några kommuner håller kurser för sina förordnade ställföreträdare i samarbete med något studieförbund eller någon godmansförening. I flera kommuner förekommer emellertid sällan eller aldrig någon utbildning av gode män och förvaltare. Några av dessa kommuner framhåller dock att överförmyndaren står till förfogande för råd och stöd till de förordnade ställföreträdarna I några kommuner förekommer det att överförmyndaren hänvisar den gode mannen och förvaltaren till utbildning i grannkommunen eller inom någon godmansförening.
Hälften av de tillfrågade kommunerna anser att deras gode män och förvaltare erhåller tillräckligt stöd från kommunens sida. Några efterlyser dock ytterligare utbildning, bl.a. på grund av att psykiatrireformen har inneburit fler ”svåra” uppdrag. Den andra hälften av de tillfrågade kommunerna anser att dagens utbildningsinsatser är otillräckliga. Flera kommuner framhåller att det behövs mer resurser för att tillgodose behovet av utbildning och stöd till gode män och förvaltare.
Andra utbildningsinsatser för gode män och förvaltare
Vid sidan av kommunernas utbildningsinsatser erbjuder godmansföreningar utbildning och fortbildning för sina medlemmar. Godmansföreningarna utgör vidare en viktig bas för erfarenhetsutbyte mellan de olika medlemmarna. Härigenom kan enskilda ställföreträdare få råd och stöd av varandra, vilket innebär en avlastning för överförmyndaren. Vissa kommuner ser därför dessa sammanslutningar som en värdefull tillgång och lämnar ekonomiskt stöd till den lokala godmansföreningen.
Flera frivilligorganisationer är positiva till att vid seminarier och liknande sammankomster sprida kunskap inom sina respektive om-
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
802
råden till gode män och förvaltare. Någon kommun har också ett samarbete med frivilligorganisationer som ett led i utbildningen av gode män och förvaltare.
Utbildning för överförmyndare
Svenska Kommunförbundet anordnar vart fjärde år, dvs. direkt efter varje val, en tredagars intensivkurs för nyvalda överförmyndare, ledamöter i överförmyndarnämnd samt tjänstemän. De som har arbetat en tid inom överförmyndarverksamheten erbjuds också denna utbildning i mån av plats. Intresset för denna utbildning är mycket stort eftersom det är den enda grundutbildning som riktar sig direkt till överförmyndarverksamheten.
Varje år inbjuds länsombud, valda av Föreningen Sveriges Överförmyndare (FSÖ), till en endagskonferens hos Svenska Kommunförbundet för genomgång av aktuella frågor och erfarenhetsutbyte. Meningen är att dessa överförmyndare skall vidarebefordra informationen till sina kolleger i länet.
Svenska Kommunförbundet har dessutom utbildning som riktar sig till såväl förordnade ställföreträdare som överförmyndare, ibland i samarbete med myndigheter och frivilligorganisationer. Vidare utfärdar förbundet cirkulär i viktigare frågor direkt till överförmyndarna.
13.3.2 En framtida organisation av utbildningsinsatserna för gode män och förvaltare
Förslag: I förslaget till 11 kap. 21 § föräldrabalken införs i tredje stycket en föreskrift om att överförmyndaren skall ansvara för att gode män och förvaltare erhåller erforderlig utbildning.
Samtliga gode män och förvaltare skall ha rätt att erhålla erforderlig utbildning
Kollektivet av förordnade ställföreträdare utgörs inte av en homogen grupp personer. I stället varierar utbildning och erfarenhet högst betydligt. Advokater som åtar sig ställföreträdaruppdrag har god insikt i föräldrabalkens bestämmelser och annan relevant lagstiftning. En
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
803
person som inte är juridiskt skolad saknar däremot som regel djupare kunskaper på detta område. Ställföreträdaruppdraget handlar emellertid inte enbart om juridik och ekonomi. Många uppdrag som god man och förvaltare förutsätter också att ställföreträdaren har kunskap om t.ex. sjukdomar, funktionshinder och olika sociala problem. Utredningens förslag att låta gode män mera frekvent agera på andra områden än i dag innebär också särskilda krav på kunskap inom nya områden, t.ex. inom vårdsektorn. Med hänsyn till den stora variationen dels mellan ställföreträdarna personligen, dels mellan uppdragen med tanke på deras karaktär finns det således behov av såväl grundutbildning som specialutbildning av gode män och förvaltare.
En ordning som innebär att samtliga förordnade ställföreträdare vet vad som förväntas av dem och känner till orsakerna bakom behovet av ställföreträdarskap i det enskilda fallet utgör en god grund för att huvudmannen får så bra hjälp som möjligt. Att den gode mannen eller förvaltaren känner till vad han skall respektive inte skall göra borgar vidare för ett effektivt utnyttjande av ställföreträdarskapet. En utbildningsinsats innebär också att trycket på överförmyndaren minskar eftersom han inte behöver ge vägledning åt sina gode män och förvaltare i lika stor utsträckning som i dag.
Med hänsyn till vad som nu anförts bör det i föräldrabalken finnas en regel som föreskriver att samtliga gode män och förvaltare skall ha rätt att erhålla erforderlig utbildning för sitt uppdrag.
Ansvaret för utbildningen bör ligga på överförmyndaren
Att ansvaret för utbildningsfrågor bör falla på överförmyndaren torde vara en okontroversiell lösning. I praktiken är det nämligen överförmyndaren som har att tillse att den som förordnas till god man eller förvaltare klarar av sitt uppdrag. Det ligger således i överförmyndarens intresse att vid behov anordna utbildning och se till att nödvändig information når de förordnade ställföreträdarna. Det är dessutom lämpligt att utbildningen samordnas i enheter som inte är större än någon eller några kommuner.
Även om den föreslagna bestämmelsen i viss mån innebär en kodifiering av en redan gällande ordning utgör regeln ett viktigt avstamp i frågan om vem som skall ta initiativ till och samordna utbildningsinsatserna.
Det skall redan här framhållas att det inte nödvändigtvis behöver vara överförmyndaren som håller i själva utbildningen. Överförmyn-
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
804
daren har endast ett övergripande ansvar för att erforderlig utbildning kommer till stånd och att den sker med lämpliga mellanrum.
Deltagande i utbildning bör inte vara obligatoriskt
Bestämmelsen om utbildning av gode män och förvaltare bör vara utformad så att utbildningen är en rättighet för ställföreträdarna. Möjligheten till utbildning kan enligt utredningens uppfattning inverka positivt på rekryteringen av nya ställföreträdare medan ett tvång däremot kan verka avskräckande. Ett annat skäl till att utbildningen bör vara frivillig är de stora skillnaderna i kunskap och erfarenhet hos de förordnade ställföreträdarna. Alla ställföreträdare behöver således inte genomgå all utbildning. En advokat och en ekonom känner normalt redan till de grundläggande reglerna för ställföreträdarskap och det redovisningsansvar som följer med uppdraget. De behöver därför som regel inte genomgå någon grundläggande utbildning, men är kanske hjälpta av en särskild utbildning om t.ex. demenssjukdomar.
Trots att utbildningen föreslås vara frivillig finns det emellertid ingenting som hindrar att överförmyndaren uppmanar en förordnad ställföreträdare som visar bristande förmåga att klara av sitt uppdrag att ta del av de utbildningsinsatser som erbjuds.
Innehållet i utbildningen
Som nämnts ovan kan utbildningsinsatserna lämpligen delas in i å ena sidan en basutbildning som tar sikte på grundläggande frågor om ställföreträdarskap och å andra sidan olika former av specialutbildning.
Den grundläggande utbildningen bör klargöra ställföreträdarskapets innebörd, dvs. den förordnade ställföreträdarens ställning i förhållande till huvudmannen, överförmyndaren och tredje man. I samband härmed bör klargöras vad en god man eller förvaltare kan respektive inte kan göra. Inte minst viktigt är att informera om det skadeståndsansvar som följer med uppdraget som god man eller förvaltare. Vidare bör utbildningen fokusera på praktiska problem som kan uppkomma och hur dessa bör lösas. I detta sammanhang bör särskilt betonas utbildning i hur ställföreträdarskapet skall redovisas, dvs. hur verifikat skall sparas och hur årsräkningar och slut-
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
805
räkning skall fyllas i. Ett annat viktigt ämne är att klargöra vilka åtgärder som en förordnad ställföreträdare förväntas utföra och därmed dra en gräns mot andra hjälpinsatser från samhällets sida, t.ex. insatser enligt socialtjänstlagen, samt mot sjukvården.
Specialutbildningen bör ses som en form av påbyggnadsutbildning eller fortbildning av de förordnade ställföreträdarna. Denna form av utbildning är avsedd att öka kunskaperna och förståelsen hos ställföreträdarna inom ett visst område. Som antytts ovan kan det handla om närmare information rörande en viss form av ställföreträdaruppdrag, t.ex. ställföreträdarskap för utvecklingsstörda personer eller för ensamkommande flyktingbarn. Utredningens förslag om utökade möjligheter att anlita gode män på bl.a. hälso- och sjukvårdens område innebär ett behov av personer som med ganska kort varsel kan ställa upp för sjuka utan annan ställföreträdare. För dessa personer fordras det orienterande utbildning i medicinska angelägenheter och omhändertagande av människor i olika krissituationer, t.ex. i livets slutskede. Bl.a. behöver den gode mannen kännedom om hur livsslutsdirektiv fungerar. Specialutbildningen kan också ta sikte på viktigare förändringar i familjerättslig eller socialrättslig lagstiftning.
Grundutbildningen för förordnade ställföreträdare kan göras mycket omfattande. Det är därför viktigt, inte minst av kostnadsskäl, att utbildningen hålls inom rimliga ramar. För grundutbildningen bör finnas någon form av kursplan som anger hur många timmar som totalt skall anslås och vilka moment som skall rymmas inom dessa timmar. Som kommer att framgå nedan föreslår utredningen att länsstyrelserna får till uppgift att ta fram en förteckning över de moment som bör finnas med i grundutbildningen. Överförmyndaren kan sedan med ledning av denna förteckning utarbeta en läroplan för kommunens gode män och förvaltare. Hur många timmar som totalt bör anslås till grundutbildning bör vara kommunens sak att bestämma. Likaså bör kommunen själv besluta huruvida utbildningen skall bedrivas under kvällstid, dagtid eller som internat.
Vad gäller specialutbildningarna bör länsstyrelserna dels se över vilka områden som lämpar sig för denna form av vidareutbildning, dels beskriva vilka moment som bör tas upp i utbildningen.
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
806
Utbildningens genomförande
Grundutbildningen av gode män och förvaltare bör åtminstone delvis ske i föreläsnings- och seminarieform för att det skall finnas tillfälle till diskussion och frågor. Inför dessa föreläsningar och seminarieövningar är det lämpligt att ställföreträdarna erhåller någon form av inläsningsmaterial. I dag finns t.ex. flera böcker som ur ett praktiskt perspektiv behandlar godmanskap och förvaltarskap. Överförmyndaren kan naturligtvis själv ta fram lämpligt undervisningsmaterial om han finner det lämpligare.
Som nämnts ovan är det inte nödvändigtvis överförmyndaren som skall hålla i utbildningen av gode män och förvaltare. Överförmyndaren kan t.ex. låta en kommunjurist handha utbildningen eller anlita något studieförbund. Beträffande specialutbildningen kan det vara lämpligt att vidtala någon frivilligorganisation eller en god man med särskild kunskap inom det aktuella området.
Samarbete med olika intresseorganisationer och mellan kommuner
Överförmyndarens utbildningsinsatser är inte avsedda att ersätta det arbete som sker inom godmansföreningarna och frivilligorganisationer, t.ex. FUB. Det erfarenhetsutbyte som sker inom dessa sammanslutningar är ett mycket viktigt komplement till grundutbildningen. Oerfarna ställföreträdare kan i en godmansförening under informella former utveckla ett kontaktnät och få goda råd. Som framgått ovan kan godmansföreningarna och frivilligorganisationerna vara en viktig avlastning för överförmyndaren då mycket av erfarenhetsutbytet kan ersätta den rådgivning som överförmyndaren annars måste tillhandahålla. Medlemmar i ovan nämnda sammanslutningar kan även komma i fråga som lärare i samband med de utbildningsinsatser som överförmyndaren tar initiativ till.
Även om det är överförmyndaren som ansvarar för utbildningen av de gode männen och förvaltarna i sin kommun finns det inget som hindrar att flera kommuner går samman och utarbetar en gemensam läroplan och anordnar utbildning för kommunernas förordnade ställföreträdare. Ett sådant samarbete över kommungränserna kan vara nödvändigt för mindre kommuner med ett för litet underlag av ställföreträdare. Hanteringen av utbildningsfrågor kan vara ett skäl för kommunerna att inrätta gemensamma nämnder eller kommunalförbund, se avsnitt A 6.2, men även där sådana samman-
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
807
slutningar inte förekommer innebär samarbetet över kommungränserna effektivitetsvinster och kostnadsbesparingar.
Kostnadsaspekter
Utbildningsinsatser för förordnade ställföreträdare utgör naturligtvis en kostnad för kommunerna. Det skall dock framhållas att flertalet kommuner redan i dag anslår medel till utbildning av sina gode män och förvaltare. Det handlar således inte om en kostnad som kommunerna tidigare inte har haft eller inte bort ha budgeterat för. Hur stora kostnaderna blir beror på kommunens ambitionsnivå och möjligheterna till samarbete med frivilligorganisationer och andra kommuner. Utredningens förhoppning är att kommunerna inte skall drabbas av större utgifter än i dag till följd av de förslag som läggs fram i fråga om utbildning av förordnade ställföreträdare.
Samarbete mellan flera kommuner i den ena eller andra formen innebär stordriftsfördelar, dvs. kostnaderna för föreläsare och inköp/framtagning av utbildningsmaterial kan delas på flera överförmyndare. Genom att man anlitar t.ex. en jurist på överförmyndarens kansli behöver inte nödvändigtvis extern personal användas. Det undervisningsarbete som går åt av kommunjuristens arbetstid kan sannolikt åtminstone delvis sparas in genom att överförmyndarens kansli inte behöver stå till tjänst med rådgivning i lika stor utsträckning som i dag.
Aktörer som kommer i kontakt med gode män och förvaltare i olika sammanhang kan ha ett intresse av att nå ut med information till dessa ställföreträdare. Det kan sålunda vara idé för överförmyndaren att höra efter om t.ex. frivilligorganisationer och banker har intresse av att erbjuda information/utbildning inom ramen för överförmyndarens utbildningsverksamhet.
13.3.3 Länsstyrelsens roll i utbildningsfrågor
Förslag: I förslaget till 19 kap. 18 § andra stycket föräldrabalken införs en bestämmelse om att länsstyrelserna skall tillse att utbildningen av överförmyndare är tillfredsställande. Länsstyrelserna bör utarbeta riktlinjer för vilka moment som utbildningen av gode män och förvaltare bör innehålla.
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
808
Vad gäller länsstyrelsernas framtida roll har denna behandlats i avsnitt A 7. Nedan följer en närmare utveckling av tankarna om länsstyrelsernas uppgifter i utbildningsfrågor.
Länsstyrelsen skall enligt förslaget till 19 kap. 18 § föräldrabalken utöva tillsyn över överförmyndarnas och överförmyndarnämndernas tillämpning av föräldrabalken. Länsstyrelsen skall dessutom bl.a. se till att utbildningen av överförmyndarna, ledamöterna i överförmyndarnämnderna och ersättare är tillfredsställande. I tillsynen bör ingå granskning av överförmyndarens utbildningsinsatser för de förordnade ställföreträdarna. Vid utövandet av tillsynen bör länsstyrelsen bl.a. ta del av den läroplan som kommunen har upprättat och vid behov komma med synpunkter på hur denna kan förbättras eller förändras.
Som framhållits ovan bör länsstyrelserna utöver sin tillsynsverksamhet lämna rådgivande synpunkter på vilka moment som lämpligen kan ingå i utbildningen av gode män och förvaltare. Dessa synpunkter bör sedan vara vägledande för överförmyndarna i samband med att de utformar de kommunala kursplanerna.
Formellt ansvarar varje länsstyrelse (om regional samordning mellan länsstyrelserna, se avsnitt A 7.4) inom respektive geografiska område för att riktlinjer om utbildning utfärdas till överförmyndarna. Vid utarbetandet av riktlinjer för utbildningen av gode män och förvaltare bör emellertid länsstyrelserna samlas under ledning av en länsstyrelse, enligt vad som förut har förordats Länsstyrelsen i Stockholms län, där det förslagsvis kan skapas en särskild kommitté med representanter från de övriga länsstyrelserna som ansvarar för utbildningsfrågorna. Utarbetandet av dessa riktlinjer innebär initialt vissa ansträngningar för länsstyrelserna. Därefter torde arbetet främst bestå i revision av riktlinjerna samt bevakning och samordning av information rörande bl.a. ny lagstiftning, resultat av länsstyrelsernas egen tillsynsverksamhet och uttalanden av t.ex. JO. Denna information bör på lämpligt sätt distribueras till landets överförmyndare och andra intressenter, t.ex. godmansföreningar.
En anknytande fråga är om länsstyrelserna skall ha någon särskild roll vid utbildningen av överförmyndare. Enligt utredningens uppfattning bör i förslaget till 19 kap. 18 § andra stycket föräldrabalken framgå att länsstyrelserna skall se till att kunskapsnivån hos överförmyndarna är tillfredsställande, men inte att länsstyrelserna har huvudansvaret för utbildningen av överförmyndare på samma sätt som överförmyndarna har utbildningsansvaret för sina gode män och förvaltare. I stället bör det, som i dag, vara överförmyn-
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
809
darens eller överförmyndarnämndens ansvar att sörja för att berörd personal erhåller nödvändig utbildning och fortbildning.
Däremot bör länsstyrelserna bistå med råd om uppläggning och samarbete, gärna tillsammans med Svenska Kommunförbundet. Kontroll bör ske av att utbildning kommer till stånd, där det behövs. Redan nu förutsätts i 19 kap. 9 § föräldrabalken att länsstyrelserna skall kontrollera överförmyndarens kompetens och i värsta fall starta ett förfarande för entledigande. Frågan om lagreglering av kompetenskraven på överförmyndare har behandlats i avsnitt A 6. Den omständigheten att länsstyrelserna inte har det direkta ansvaret för utbildningen av överförmyndare hindrar naturligtvis inte att personal från länsstyrelserna aktivt deltar i undervisningen av överförmyndare. Det kan antas att kommunerna, liksom hittills, i stor utsträckning anlitar Svenska Kommunförbundet och dess länsavdelningar i utbildningen. Det finns naturligtvis inget som hindrar att utbildningen av överförmyndare utförs av studieförbund eller högskola. I sammanhanget kan nämnas att Högskolan Dalarna under år 2005 avser att ge en kurs om 20 poäng i överförmyndarjuridik. Utbildningen riktar sig till personal inom överförmyndarorganisationen.
13.3.4 Rekrytering av gode män och förvaltare
En allt större befolkningsandel med äldre människor kommer, som förut har framhållits, inom en snar framtid att innebära en ökad ansträngning för den medicinska och sociala äldrevården och för överförmyndarverksamheten. Vad gäller den senare verksamheten kommer det sannolikt att uppstå ett behov av i vart fall fler gode män framöver. Som framgått tidigare föreslår utredningen flera alternativ till gode män och förvaltare, nämligen framtidsfullmäktige, vårdombud och inte minst anhöriga. Genom dessa nya aktörer är förhoppningen att parera ökningen av behov av förordnade ställföreträdare eller rentav minska detta, jämfört med nuläget. Likväl måste rekryteringen av gode män och förvaltare uppmärksammas.
Som framgått ovan upplever flera överförmyndare redan i dag att det är svårt att rekrytera tillräckligt många kompetenta ställföreträdare. Det är därför angeläget att undersöka vad som kan göras för att i framtiden kunna säkra tillgången på förordnade ställföreträdare.
Enligt utredningens mening måste lösningen på problematiken sökas i en kombination av flera åtgärder. För det första måste insti-
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
810
tuten god man och förvaltare utnyttjas på ett optimalt sätt. För det andra måste man se hur uppdrag som förordnad ställföreträdare kan göras mer attraktiva för att locka fler personer att bli god man eller förvaltare
Ett optimalt utnyttjande av instituten god man och förvaltare bygger på att de förordnade ställföreträdarna vet vad som förväntas av dem, dvs. att de känner till vad de skall och inte skall göra. Det är bl.a. angeläget att se till att gode män och förvaltare inte behöver utföra uppgifter som ankommer på t.ex. personliga assistenter eller kontaktpersoner, se avsnitt B 1.2. Den tid som läggs ner på sysslor som inte omfattas av godmanskapet kan i stället användas till ytterligare ställföreträdaruppdrag. En förutsättning för att detta skall fungera är att samtliga gode män och förvaltare genom en grundutbildning får undervisning i vad det innebär att vara god man eller förvaltare.
När det gäller möjligheterna att öka attraktionskraften hos uppdrag som god man och förvaltare måste uppdragens ideella karaktär betonas. Drivkraften hos den som vill bli förordnad ställföreträdare måste till stor del bygga på en vilja att göra en insats för en behövande medmänniska. Genom att överförmyndaren tillhandahåller organiserad utbildning kan ställföreträdaruppdrag sannolikt göras mer lockande och även innebära ett mervärde för ställföreträdaren personligen. Ett utvecklat samarbete mellan överförmyndarna och olika frivilligorganisationer kan skapa en viktig rekryteringsbas för gode män och förvaltare. En höjning av ställföreträdararvodena eller förmånligare skatteregler innebär naturligtvis att fler personer lockas till uppdrag som god man eller förvaltare, men medför samtidigt ökade kostnader för såväl den hjälpbehövande som kommunerna. När det gäller ersättning till förordnade ställföreträdare och överväganden i detta avseende hänvisas till kapitel B 14.
Sammanfattningsvis är det utredningens uppfattning att organiserade utbildningsinsatser är väsentligt för att man skall kunna garantera kvalificerade ställföreträdare i framtiden. Utbildningen i sig kan vidare vara en viktig faktor för att attrahera fler personer till uppdrag som god man eller förvaltare. För att locka fler personer till ställföreträdaruppdrag fordras sannolikt också ett aktivt marknadsförande av uppdragen, t.ex. genom kontakter med frivilligorganisationer och genom annonsering i massmedia. Inrättandet av förvaltarenheter samt utredningens förslag om nya former av ställföreträdarskap kan innebära en viss lindring av trycket på överförmyndaren att sörja för rekryteringen av förordnade ställföreträdare.
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
811
13.4 Huvudmannens möjlighet att komma till tals och utöva inflytande vid anordnande av ställföreträdarskap och vid val och byte av god man eller förvaltare
Bakgrund
Enligt nuvarande 11 kap. 4 § första stycket föräldrabalken fordras en beslutskompetent huvudmans samtycke till att en god man utses för honom. Det finns dock inget uttryckligt krav på att den hjälpbehövande också skall samtycka till vem som förordnas till god man. I nuvarande 11 kap. 16 § första stycket föräldrabalken föreskrivs emellertid att i ett ärende om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt 16 år skall rätten eller överförmyndaren ge denna person tillfälle att yttra sig, om det kan ske. På så sätt ges den enskilde möjlighet att också avge synpunkter på vem som utses till ställföreträdare. Enligt 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken kan det även bli aktuellt att höra den enskilde muntligen.
I nuvarande 11 kap. 20 § första stycket föräldrabalken föreskrivs att en god man eller förvaltare, som gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller som kommer på ekonomiskt obestånd och på grund av detta är olämplig för uppdraget eller som av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget, skall entledigas. Beslut om entledigande fattas av överförmyndaren. Enligt paragrafens andra stycke får överförmyndaren interimistiskt entlediga en god man eller förvaltare som avses i första stycket, om dröjsmål skulle medföra fara för den hjälpbehövande.
I nuvarande 11 kap. 21 § föräldrabalken anges genom en hänvisning till 11 kap. 15 § föräldrabalken vem som kan ansöka om entledigande av en god man eller förvaltare, nämligen förmyndare, den hjälpbehövande själv, om han har fyllt 16 år, samt hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Utöver den personkrets som anges i 11 kap. 15 § föräldrabalken får en ansökan om entledigande göras av den gode mannen eller förvaltaren.
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
812
13.4.1 Den enskildes inflytande vid valet av gode män och förvaltare
Förslag: I förslaget till 11 kap. 21 § första stycket föräldrabalken föreskrivs att den person som den enskilde föreslår som god man eller förvaltare skall utses till ställföreträdare under förutsättning att denne uppfyller lämplighetskraven och är villig att åta sig uppdraget.
Från vissa intresseorganisationer för hjälpbehövande har framförts synpunkter på att den enskildes inflytande vid bl.a. utseendet och entledigandet av en god man eller förvaltare bör stärkas. Det framhålls i samband härmed att det bör vara en utgångspunkt att samhällets hjälpinsatser bygger på respekt för den enskildes självbestämmanderätt och integritet samt att han eller hon i största möjliga utsträckning skall ges inflytande och medbestämmande. Det finns sålunda regler om att den hjälpbehövande skall samtycka till att en god man förordnas för honom, om den förres tillstånd tillåter det, men inte något motsvarande krav på samtycke till vem som utses till god man eller förvaltare. När det gäller frågor om entledigande av gode män eller förvaltare har en del intresseorganisationer den uppfattningen att det i dag krävs mycket starka skäl för att få en ställföreträdare entledigad. Det finns emellertid, hävdas det, vardagliga situationer som kan leda till att den enskilde blir missnöjd med sin gode man eller förvaltare för att denne inte respekterar den enskildes självbestämmanderätt eller önskemål. Som exempel nämns rätten att välja tidning, att köpa en viss sorts kläder och att få åka på semester. Andra fall där hjälpbehövande känner sig överkörda av sin ställföreträdare kan röra rätten att få flytta till en annan bostad eller bo tillsammans med sin make/sambo. Oenigheter av ovan nämnda slag mellan den enskilde och hans ställföreträdare leder sällan till att en god man eller förvaltare entledigas trots att misshälligheterna ofta får förödande konsekvenser för den enskildes förtroende för ställföreträdaren. Det är därför, menar man, angeläget att vikten av ställföreträdarnas respekt för den enskilde lyfts fram i lagstiftningen.
Det kan måhända uppfattas som ologiskt att en beslutsför huvudman skall samtycka till att ett godmanskap anordnas enligt nuvarande 11 kap. 4 § föräldrabalken, men inte till vem som utses till god man. Som framgått ovan är det emellertid lagstiftarens intention att den enskildes rätt till medbestämmande i frågan om vem som utses till god man skall tas tillvara genom den föreskrift om kommu-
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
813
nikation som framgår av nuvarande 11 kap. 16 § föräldrabalken. Mot detta kan invändas att en möjlighet för den enskilde att yttra sig inte väger lika tungt som det inflytande ett krav på samtycke innebär.
Det är en grundläggande tanke att samhällets hjälpinsatser skall grunda sig på respekten för den enskilde. Kravet på samtycke i nuvarande 11 kap. 4 § föräldrabalken till att godmanskap anordnas bygger på uppfattningen att ett godmanskap innebär en viss inskränkning av den enskildes integritet och självbestämmande. Eftersom den enskilde har kvar sin rättsliga handlingsförmåga synes det självklart att han, om hans tillstånd tillåter det, skall lämna sitt samtycke till åtgärden. Även om det i nyss nämnda paragraf inte uppställs något krav på samtycke i frågan om vem som utses till god man, är det utredningens uppfattning att kravet på kommunikation i nuvarande 11 kap. 16 § föräldrabalken innebär goda möjligheter för den enskilde att motsätta sig att en viss person förordnas till god man. Kommunikationsskyldigheten omfattar förutom den hjälpbehövande också hans anhöriga, vilket innebär ytterligare möjlighet att få in synpunkter på den som föreslås bli god man. I praxis torde också överförmyndaren i allmänhet respektera ett önskemål från den enskilde eller dennes anhöriga om att få en särskild person som god man eller förvaltare.
Ett krav på den enskildes samtycke också i frågan om vem som skall utses till god man skulle sannolikt inte få någon större betydelse i praktiken. Ett yttrande från en hjälpbehövande som på goda grunder motsätter sig att en viss person förordnas till god man för honom torde nämligen väga mycket tungt i förordnandefrågan. Vidare kan ett krav på samtycke i frågan om vem som skall utses till god man innebära en risk för låsning i ställföreträdarfrågan. Det kan nämligen hända att den hjälpbehövande i och för sig samtycker till att en god man förordnas, men därefter, utan något skäl, motsätter sig de förslag som lämnas av överförmyndaren. Detta skulle i förlängningen kunna leda till att det blir omöjligt att anordna ett godmanskap. Oftast torde emellertid en hjälpbehövande som motsätter sig överförmyndarens förslag till god man ha starka önskemål om att få en annan person förordnad till god man för sig. Enligt utredningens mening synes därför ett alternativ till krav på samtycke vara att det i 11 kap. 21 § första stycket föräldrabalken föreskrivs att den person som den hjälpbehövande föreslår som god man skall utses under förutsättning att denne är villig att åta sig uppdraget och i övrigt uppfyller lämplighetskraven. Denna lösning
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
814
är att föredra av flera skäl. För det första innebär den en smidigare hantering av frågan om godmanskap än att ett krav på samtycke uppställs. För det andra tvingas en domstol eller en överförmyndare som avser att gå emot den enskildes förslag på god man att redovisa sina skäl härför, något som inte är självklart med nuvarande utformning.
Anordnande av förvaltarskap förutsätter inte något samtycke från den enskildes sida. Detta hindrar emellertid inte att den enskilde kan ha synpunkter på vem som utses till förvaltare. Kommunikationsskyldigheten i nuvarande 11 kap. 16 § föräldrabalken och i förslaget till 11 kap.26 och 27 §§föräldrabalken omfattar ju för övrigt även den som avses med en ansökan om förvaltarskap.
13.4.2 Den enskildes möjlighet att byta god man eller förvaltare
Enligt nuvarande 11 kap. 20 § föräldrabalken skall en god man eller förvaltare som gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller kommer på ekonomiskt obestånd och på grund härav är olämplig för uppdraget entledigas. En god man eller förvaltare kan även entledigas om han av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget. En sådan orsak behöver inte hänföras till den gode mannens eller förvaltarens personliga egenskaper utan kan stå att finna i omständigheter av annan art. Samarbetssvårigheter och djupgående meningsskiljaktigheter mellan den gode mannen och huvudmannen kan mycket väl vara ett skäl för att entlediga den gode mannen från uppdraget och utse någon annan i hans ställe. Däremot torde inte enstaka triviala åsiktsskillnader vara ett skäl att entlediga en god man eller förvaltare. Det kan nämligen inte anses vara ett önskvärt scenario att en god man eller förvaltare byts ut annat än i de fall det finns en reell konflikt av någon tyngd. Därmed är inte sagt att en enstaka händelse inte skulle kunna konstituera en konflikt som innebär att den enskildes begäran om entledigande är berättigad. Omvänt kan ett långvarigt missnöje från den enskildes sida med den gode mannens arbete innebära att skäl för ett entledigande föreligger, trots att missnöjet inte rör några allvarligare saker. Det får i detta sammanhang inte glömmas bort att det i ställföreträdarskapets natur ligger en skyldighet för den gode mannen eller förvaltaren att se till enskildes bästa och verka för att dennes medel används på bästa sätt. Detta kan leda till att ställföre-
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
815
trädaren inte delar den enskildes uppfattning om nyttan av att t.ex. köpa en viss sak.
I de synpunkter som framförts från intresseorganisationer för bl.a. funktionshindrade ligger ett önskemål om att förändra 11 kap. 20 § föräldrabalken så att det blir enklare att entlediga de ställföreträdare som inte respekterar den enskildes vilja. Som framhållits ovan är det viktigt att samhällets hjälpinsatser bygger på en respekt för den enskilde. Den gode mannen måste således vara lyhörd för den enskildes önskemål och får inte ignorera dennes synpunkter. Dessa åligganden får anses rymmas i det portalstadgande som finns i 12 kap. 3 § föräldrabalken samt i föreskriften i 12 kap. 7 § föräldrabalken om skyldighet för ställföreträdaren att samråda med huvudmannen och dennes anhöriga. Som framgått i avsnitt B 5.3.1 föreslår utredningen vissa ändringar av 12 kap.3 och 4 §§föräldrabalken i syfte att ytterligare betona hänsynen till den enskildes inställning. Den enskildes vilja är för övrigt i allra högsta grad av betydelse om det rör sig om ett godmanskap, se nuvarande 11 kap. 5 § föräldrabalken. Däremot kan det ibland, när samtycke inte krävs, vara ofrånkomligt att ställföreträdaren måste företa åtgärder som inte står helt i överensstämmelse med den hjälpbehövandes vilja. Detta behöver emellertid inte innebära att ställföreträdaren saknar respekt för den enskilde och dennes önskemål.
Av utredningens enkätundersökning bland överförmyndare och länsstyrelser framgår att det finns en stor lyhördhet för den hjälpbehövandes önskemål om att få byta god man. Samarbetssvårigheter accepteras av många överförmyndare som skäl för byte, under förutsättning att sådana byten inte sätts i system av den hjälpbehövande. Flera överförmyndare uppgav i enkäten att de först försöker förbättra samarbetet mellan den hjälpbehövande och den förordnade ställföreträdaren innan ett byte blir aktuellt.
Godmanskap bygger i princip på frivillighet, och det är därför svårt för överförmyndaren att vägra att gå den hjälpbehövande till mötes vid en begäran om byte av god man. En hjälpbehövande som inte får gehör för sin begäran om byte av god man kan nämligen svara med att begära att godmanskapet skall upphöra, se nuvarande 11 kap.19 och 21 §§föräldrabalken. Om han saknar insikt i sin situation, kan begäran komma att avslås. Bedöms den enskilde vara ur stånd att sköta sina ekonomiska angelägenheter kan överförmyndaren ansöka om förvaltarskap för den enskilde. I annat fall är alternativet att den enskilde står utan hjälp. Restriktiviteten hos vissa överförmyndare mot upprepade byten är dock förståelig med
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
816
hänsyn till svårigheterna att finna ersättare till den gode man som begärs utbytt.
Enligt nuvarande 11 kap. 21 § föräldrabalken får ansökan om entledigande av en god man eller förvaltare göras av den som förordnandet avser och av hans anhöriga samt av överförmyndaren. Det faktum att framförallt anhöriga till den hjälpbehövande kan väcka frågan om byte av ställföreträdare utgör enligt utredningens mening en viktig garanti för att en enskild som har svårt att uttrycka sig inte hamnar helt i händerna på en ställföreträdare som han är missnöjd med. Vidare har överförmyndaren en skyldighet att på eget initiativ entlediga en olämplig ställföreträdare, om han vid sin tillsyn eller annars uppmärksammas på missförhållanden. För att överförmyndaren skall kunna ingripa är det med andra ord viktigt att han uppmärksammas på brister i ställföreträdarens utförande av sitt uppdrag, jfr vad som sagts i avsnitt A 3.4 i ämnet.
Utredningen finner med hänsyn till vad som anförts ovan att nuvarande lagstiftning bygger på att den enskildes vilja så långt möjligt skall respekteras av en god man eller förvaltare. Misshälligheter av sådant slag som anförs till stöd för en förändring av nuvarande ordning torde, med de förtydliganden som gjorts ovan, redan i dag kunna ligga till grund för ett entledigande av en god man eller förvaltare. Med hänsyn härtill och till de skäl som trots allt kan åberopas till stöd för att byte av ställföreträdare inte bör komma till stånd utan vidare föreslår inte utredningen någon förändring av innehållet i nuvarande 11 kap. 20 § föräldrabalken.
13.4.3 Den enskildes möjlighet att komma till tals vid anordnande av godmanskap och förvaltarskap
Förslag: I förslaget till 11 kap. 26 § första stycket föräldrabalken behandlas rättens och överförmyndarens skyldighet att låta den enskilde yttra sig. I det aktuella lagrummet, som delvis motsvarar nuvarande 11 kap. 16 § första stycket klargörs att bestämmelsen är avsedd att tillämpas både vid anordnande av ställföreträdarskap och vid förordnande av ställföreträdare. Rätten eller överförmyndaren skall låta den enskilde yttra sig, om det kan ske. Den enskildes ålder har härvid, till skillnad från vad som gäller i dag, ingen självständig betydelse.
I förslaget till 11 kap. 27 § andra stycket föräldrabalken införs en regel som föreskriver att rätten alltid skall hålla muntlig för-
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
817
handling i ärenden om anordnande av godmanskap enligt förslaget till 11 kap. 2 § föräldrabalken eller förvaltarskap, om den enskilde begär det.
Regleringen i 20 kap. 2 § andra stycket och 20 kap. 2 a §föräldrabalken flyttas till 11 kap. och återfinns där i 11 kap. 40 respektive 41 §§.
I förslaget till 11 kap. 40 § första stycket föräldrabalken föreskrivs att om det inte är obehövligt skall en god man förordnas för den enskilde i ärende om anordnande eller utvidgning av godmanskap enligt (förslaget till) 11 kap. 2 § då den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller.
Den enskildes rätt att yttra sig
Enligt nuvarande 11 kap. 16 § första stycket föräldrabalken skall rätten eller överförmyndaren i ärenden om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt sexton år ge denna person möjlighet att yttra sig, om det kan ske. Enligt utredningens mening synes begreppet förordnande av god man eller förvaltare i detta sammanhang också innefattar begreppet anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Kommunikationsskyldigheten måste ju under alla förhållanden gälla både behovet av ställföreträdare och inte endast vem som bör komma i fråga för ett sådant uppdrag. För att undvika missförstånd bör det i förslaget till 11 kap. 26 § första stycket föräldrabalken göras en distinktion mellan förordnande av ställföreträdare respektive anordnande av ställföreträdarskap.
Skyldigheten att låta den enskilde yttra sig begränsas i dag till att avse personer som har fyllt 16 år. Enligt utredningens uppfattning synes en sådan avgränsning vara mindre lämplig. Barn som är yngre än 16 år kan mycket väl ha synpunkter som bör inhämtas, t.ex. på vem som bör utses till god man för det. Utredningen föreslår mot bakgrund härav att 16-årsgränsen avskaffas. Därmed är inte sagt att alla barn skall höras i frågor rörande ställföreträdarskap. Detta får i stället avgöras utifrån frågans komplexitet och barnets mognad. Uttrycket ”om det kan ske” tar således sikte också på situationer där det med hänsyn till barnets låga ålder eller bristande mognad inte framstår som meningsfullt att låta det yttra sig.
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
818
Muntlig förhandling
I artikel 12 i Europarådets rekommendation om det rättsliga skyddet för hjälpbehövande vuxna anges att det i samband med hjälpinsatser för den enskilde bör finnas erforderliga tillvägagångssätt för att efterforska och bedöma den enskildes (mentala) förmåga. Vidare föreskrivs att hjälpinsatser som inskränker den enskildes rättshandlingsförmåga inte bör vidtas med mindre den som beslutar om åtgärden har träffat den enskilde eller anser sig ha en god uppfattning om den enskildes tillstånd. Därutöver bör det finnas utredning (om den enskildes tillstånd) som är aktuell från åtminstone en person som är sakkunnig på området. I artikel 13 föreskrivs att den enskilde alltid bör ha rätt att bli hörd muntligen i alla ärenden som kan påverka hans rättshandlingsförmåga.
Utredningen har under sommaren 2003 genomfört en undersökning bland tjugo utvalda tingsrätter för att undersöka bl.a. hur vanligt det är att tingsrätterna håller muntlig förhandling i ärenden om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Av svaren framgår att det är mycket ovanligt att muntlig förhandling hålls i ärenden om anordnande av godmanskap, medan det däremot synes vara regel att så sker då det är fråga om förvaltarskap. Anledningen till att muntlig förhandling inte hålls vid anordnande av godmanskap är att den hjälpbehövande som regel själv är sökande eller har medgett en ansökan om godmanskap. En annan orsak till att muntlig förhandling inte hålls är att den hjälpbehövandes tillstånd är sådant att han eller hon uppenbarligen inte förstår vad saken gäller. Flera tingsrätter framhåller att godmanskap bygger på frivillighet, vilket innebär att det inte blir aktuellt att ansöka om sådant ställföreträdarskap för det fall den enskilde motsätter sig att god man förordnas för honom och hans tillstånd inte är sådant att han uppenbarligen inte förstår vad saken gäller. Några tingsrätter uppger att muntlig förhandling alltid hålls när det finns anledning att betvivla att den enskilde verkligen har samtyckt till godmanskap eller i de sällsynta fall då den enskilde har bestritt en ansökan om godmanskap och hans tillstånd inte hindrar att han hörs inför rätten.
När det gäller ärenden om förvaltarskap synes praxis i Sverige stå i överensstämmelse med Europarådets rekommendationer. Vad gäller ärenden om godmanskap synes den vanligaste handläggningsformen vara skriftlig. Det kan därför hävdas att denna ordning skulle stå mindre väl i överensstämmelse med Europarådets rekommendationer. Utredningen är emellertid av uppfattningen att så inte är fallet. Ett
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
819
godmanskap inkräktar visserligen på huvudmannens personliga sfär på så sätt att en utomstående person träder in och utför rättshandlingar på den enskildes vägnar. En person med god man kan emellertid företa vilka handlingar som helst trots godmanskapet. Det är alltså inte fråga om att inskränka den enskildes rättshandlingsförmåga; att denna kan vara begränsad beror på faktiskt föreliggande funktionsnedsättning av psykisk art. Vidare synes de flesta godmanskap anordnas med den hjälpbehövandes samtycke. Det kan naturligtvis hävdas att ett samtycke kan vara framtvingat och att en muntlig förhandling skulle kunna avslöja sådana situationer. Eftersom godmanskap bygger på frivillighet kan emellertid en person som anser att ett godmanskap har anordnats mot hans eller hennes vilja begära att detta skall upphöra, varvid det naturligtvis kan bli aktuellt att i stället anordna förvaltarskap för den enskilde. Skulle domstolen betvivla att ett samtycke är äkta, hålls det med all sannolikhet en muntlig förhandling för att klarlägga förhållandena. Till sist skall framhållas att domstolen har en skyldighet att se till att ärenden om ställföreträdarskap blir ordentligt utredda. Det torde sålunda aldrig förekomma att en domstol anordnar ställföreträdarskap utan den enskildes samtycke med mindre det finns tillfredsställande utredning om den enskildes tillstånd, som regel alltid ett läkarintyg. Med hänsyn till vad som nu anförts anser utredningen att regleringen i nuvarande 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken redan i dag torde stå i överensstämmelse med Europarådets rekommendationer om behandling av icke beslutsföra.
Även om regleringen i 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken i sin nuvarande utformning uppfyller Europarådets rekommendation finns det anledning att överväga om regleringen kan göras ännu bättre i syfte att stärka den enskildes möjlighet att komma till tals i frågor om anordnande av ställföreträdarskap och förordnande av förvaltare eller god man enligt förslaget till 11 kap. 2 § föräldrabalken.
Som framgått ovan är huvudregeln i nuvarande 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken att rätten skall höra den enskilde muntligen i ett ärende om anordnande av förvaltarskap eller godmanskap enligt nuvarande 11 kap. 4 § föräldrabalken. De undantag som görs från denna huvudregel motiveras av att det inte tjänar något till eller är skadligt för den enskilde att det hålls muntlig förhandling eller av att det med hänsyn till omständigheterna är onödigt att höra den enskilde muntligen. Risken för att den enskilde skulle lida någon rättsförlust till följd av att han inte blir hörd muntligen i ett ärende om anordnande av ställföreträdarskap är med nuvarande utformning
Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning… SOU 2004:112
820
liten. Den enskildes möjlighet att komma till tals skulle emellertid kunna stärkas ytterligare genom att det i 11 kap. föräldrabalken införs en föreskrift om att den enskilde alltid har rätt till muntlig förhandling, om han begär det. Redan i dag torde en domstol alltid bevilja den enskildes begäran om muntlig förhandling, inte minst med hänsyn till den enskildes rätt till en rättvis rättegång enligt artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. En regel som ger den enskilde en absolut rätt att på begäran bli hörd muntligen inför rätten i nu aktuella frågor utgör emellertid en viktig garanti för att den enskilde inte blir åsidosatt i en – sannolikt sällsynt förekommande – situation där rätten och den enskilde har olika uppfattning om nödvändigheten av en muntlig förhandling.
Utredningen föreslår att regleringen i nuvarande 11 kap. 16 § föräldrabalken delas upp på flera paragrafer. Skyldigheten enligt 11 kap. 16 § första stycket för rätten eller överförmyndaren att kommunicera en ansökan om godmanskap enligt förslaget till 11 kap. 2 § eller förvaltarskap kommer härvid att framgå av förslaget till 11 kap. 26 § första stycket. I förslaget till 11 kap. 27 § andra stycket, som delvis motsvarar nuvarande 11 kap. 16 § andra stycket, införs en ny regel som innebär att den enskilde alltid har rätt till muntlig förhandling, om han begär det. Har den enskilde inte framfört någon synpunkt i frågan om muntlig förhandling, gäller som huvudregel att han skall höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom och det inte är uppenbart att han inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen, om han själv har gjort ansökan eller medgett förordnandet eller det annars finns särskilda skäl.
Rättsligt biträde i frågor om anordnande av ställföreträdarskap
Det ligger i sakens natur att den som ifrågasätts vara i behov av en stödperson kan ha svårt att hävda sin mening i ett rättsligt förfarande, även om han har tillfälle att lägga fram sin sak. Detta har beträffande förvaltarskap föranlett särskilda regler i nuvarande 20 kap.2 och 2 a §§föräldrabalken. Enligt 20 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken skall rätten i ett ärende om anordnande av förvaltarskap eller utvidgning av ett förvaltarskaps omfattning, där den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller skulle lida skada av att få del av handlingarna i ärendet, förordna en god man enligt 11 kap. föräldrabalken att företräda den enskilde i ärendet och bevaka hans
SOU 2004:112 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning…
821
rätt. I bl.a. ett ärende om anordnande av förvaltarskap eller utvidgning av förvaltarskapets omfattning, där det inte förordnats god man enligt 20 kap. 2 § andra stycket föräldrabalken, skall rätten enligt 20 kap. 2 a § föräldrabalken förordna ett biträde att bevaka den enskildes rätt. Ett rättegångsbiträde skall dock inte förordnas, om det är uppenbart att ett biträde inte behövs.
När det gäller regleringen i 20 kap. 2 § andra stycket och 2 a §föräldrabalken tar denna som nyss framgått uteslutande sikte på fall som regleras i 11 kap. föräldrabalken. Med hänsyn härtill bör nämnda bestämmelser flyttas från 20 kap. till 11 kap. föräldrabalken för att där återfinnas i 11 kap. 40 § respektive 41 §.
Beträffande regleringen i den föreslagna 11 kap. 40 § föräldrabalken, som delvis motsvarar nuvarande 20 kap. 2 § föräldrabalken, är att märka att utredningen föreslår att förvaltarskap i framtiden skall ta sikte endast på den enskildes ekonomiska förhållanden. Om någon på grund av psykisk störning, sjukdom, skada, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållanden behöver hjälp att helt eller delvis ha hand om sina personliga förhållanden, får en god man enligt förslaget till 11 kap. 2 § föräldrabalken förordnas. Som framgått ovan finns i dag möjlighet att utse en god man eller ett biträde för en person som är aktuell för förvaltarskap. För att personer som inte klarar av att sköta sina personliga angelägenheter inte skall försättas i en sämre situation när hjälpen i framtiden tillhandahålls genom godmanskap i stället för förvaltarskap bör i ärenden om anordnande eller utvidgning av godmanskap enligt förslaget till 11 kap. 2 § föräldrabalken en god man kunna utses för den enskilde, om han uppenbarligen inte förstår vad saken gäller. Det är emellertid inte utredningens avsikt att god man enligt 11 kap. 40 § föräldrabalken skall behöva förordnas i alla sådana fall. De fall som kan bli aktuella är främst de då den enskilde bestrider godmanskapet samtidigt som det görs gällande att han är beslutsoförmögen. Däremot är det inte säkert att god man enligt 11 kap. 40 § föräldrabalken skall förordnas i situationer då t.ex. den enskilde är djupt dement och detta klart framgår av en läkarutredning.
Observera att biträde som avses i förslaget till 11 kap. 41 § föräldrabalken inte kan förordnas för en person som behöver hjälp av en god man med att ha hand om sina personliga angelägenheter. Uppkommer behov av ett rättegångsbiträde när godmanskap enligt förslaget till 11 kap. 2 § föräldrabalken skall anordnas för en sådan person, kan ett rättshjälpsbiträde förordnas för den hjälpbehövande.
823
14 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män, förvaltare och särskilt förordnade vårdnadshavare, m.fl.
14.1 Bakgrund
Utredningen skall se över principerna för ersättningssystemet och ta ställning till om ändringar bör göras av hänsyn till dels de hjälpbehövandes situation, dels de förordnade förmyndarnas, de gode männens och förvaltarnas anspråk på ersättning för nedlagd tid och utfört arbete. Utredningens utgångspunkt är att uppdragen som förordnad förmyndare, god man, förvaltare och särskilt förordnad vårdnadshavare, liksom i dag, skall präglas av ett betydande mått av ideell verksamhet. Vad gäller utbetalningar av arvoden till gode män m.fl. skall utredningen överväga om en annan ordning än den nuvarande bör införas.
De huvudproblem som utredningen har identifierat rör
a) ersättningens bestämmande och storlek,
b) huvudmannens ställning som arbetsgivare för företrädaren,
c) beloppsgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken,
d) ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare,
e) maximering av antalet företrädaruppdrag,
f) tidpunkten för ingivande av årsräkning, samt
g) uppskattning av kostnaden för ställföreträdarskapet.
Inom dessa huvudområden kommer en del anknytande problemställningar att behandlas.
14.2 Gällande rätt
Ersättningens bestämmande och storlek
Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har enligt 12 kap. 16 § första stycket föräldrabalken rätt till skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de utgifter som varit skäligen påkallade för upp-
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
824
dragets fullgörande. Av paragrafens andra stycke framgår att det är överförmyndaren som beslutar om arvode och ersättning.
Svenska Kommunförbundet har i sitt cirkulär 1990:120 ”Underlag för kommunala beslut om ersättning till förordnade förmyndare, gode män och förvaltare” tagit fram förslag på lämpliga ersättningsnivåer för arvodet till förordnade ställföreträdare. De föreslagna nivåerna utgör delar av basbeloppet och avser årlig ersättning. Underlaget är inte bindande för överförmyndaren, men utgör ändå för många kommuner en utgångspunkt vid arvoderingen av förordnade ställföreträdare.
I cirkulär 1990:120 delas de förordnade ställföreträdarna in i olika kategorier beroende på uppdragets omfattning. Inom området ekonomisk förvaltning finns det fyra kategorier, och beträffande den personliga omvårdnaden finns det tre kategorier.
Vad först gäller den ekonomiska förvaltningen avser kategori 1 de ställföreträdarskap där skötseln av den enskildes ekonomi inte kräver särskilt stora insatser från ställföreträdarens sida. Denne förutsätts endast utöva kontroll över den ekonomiska förvaltningen och ha hand om något bankkonto samt ansöka om pension och ekonomiska förmåner. För dessa åtgärder föreslås en årlig ersättning om 2–8 procent av basbeloppet (800–3 200 kr). I kategori 2 förutsätts ställföreträdaren ha hand om huvudmannens hela ekonomiska förvaltning, dvs. förvalta bankkonton, ansöka om pension och utbetala fickpengar. Föreslagen ersättning för denna kategori av ställföreträdare är 6–20 procent av basbeloppet (2 400–8 000 kr ). I kategori 3 skall ställföreträdaren utöver de uppgifter som anges i kategori 2 även förvalta aktier, obligationer och andra värdepapper. Ställföreträdare i denna kategori föreslås erhålla ersättning med 15–30 procent av basbeloppet (6 000–12 000 kr). Ställföreträdare i kategori 4 skall förutom de uppgifter som avses i kategorierna 2 och 3 dessutom ha någon särskilt tung uppgift. Det kan röra sig om att förvalta en hyresfastighet, övervaka en affärsrörelse eller förvalta ett större innehav av aktier och andra värdepapper. Ersättningen för dessa ställföreträdare föreslås vara 25–55 procent av basbeloppet (10 000–22 000 kr). – Om ställföreträdaren under ett år har utfört en speciell uppgift som faller utanför det normala uppdraget bör ett särskilt arvode utgå för arbetet. Speciella uppgifter kan vara t.ex. avveckling av huvudmannens bostad i samband med utflyttning eller bevakning av huvudmannens rätt vid en domstolsförhandling.
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
825
Beträffande den personliga omvårdnaden avser kategori 1 de ställföreträdare som besöker huvudmannen ett par gånger om året samt därutöver håller telefonkontakt med denne eller den institution som den hjälpbehövande vistas på. För dessa ställföreträdare föreslås en ersättning om 2–8 procent av basbeloppet. Kategori 2 avser ställföreträdare som besöker huvudmannen en till två gånger i månaden och därutöver har regelbunden telefonkontakt med denne samt bistår vid klädinköp m.m. Ersättningen till ställföreträdare i denna kategori föreslås uppgå till 6–20 procent av basbeloppet. Ställföreträdare i kategori 3 förutsätts ha kontakt med huvudmannen genom besök eller telefon en gång i veckan. Vidare skall ställföreträdaren följa med huvudmannen vid t.ex. klädinköp och läkarbesök samt göra någon utflykt med denne. I denna kategori föreslås ersättning utgå med 15–30 procent av basbeloppet.
I cirkuläret anges att den schabloniserade ersättningen inte innefattar kostnader för längre resor med bil eller allmänna kommunikationsmedel och liknande. Ersättning för sådana utgifter skall i stället tas ut av den enskildes medel i samband med att kostnaden uppkommer.
Av cirkuläret framgår således att ersättningen till förordnade ställföreträdare föreslås uppgå till ca 800–22 000 kr per år. I genomsnitt uppgår en förordnad ställföreträdares årliga ersättning till ca 7 000 kr.
Ersättningen betalas som regel ut på årlig basis efter det att överförmyndaren har granskat årsräkningen. I vissa kommuner förekommer det att överförmyndaren beviljar löpande utbetalningar under det år som uppdraget utförs, dvs. innan överförmyndaren har fattat beslut om slutlig ersättning för ställföreträdaruppdraget.
Huvudmannens ställning som arbetsgivare för företrädaren
En företrädares ersättning från den enskilde är skattepliktig enligt inkomstskattelagen. Ersättningen utgör som regel inkomst av tjänst eller, i förekommande fall, näringsverksamhet. Enligt 2 kap. 2 § socialavgiftslagen (2000:980) skall den som utger avgiftspliktig ersättning betala socialavgifter. Dessa avgifter uppgår till 24,26–27,82 procent på den utgivna ersättningen. Enligt 2 kap. 14 § i nämnda lag skall någon arbetsgivaravgift inte utgå om ersättningen till en och samma person understiger 1 000 kr per år. I 2 kap. 6 § i samma lag föreskrivs att arbetsgivaravgifter inte heller skall betalas av en fysisk
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
826
person eller ett dödsbo, om det kan antas att den sammanlagda avgiftspliktiga ersättningen till mottagaren under året kommer att understiga 10 000 kr. I dessa sammanhang skall i stället mottagaren enligt 3 kap. 5 § betala egenavgift. Regeln i 2 kap. 6 § inskränks dock av bestämmelsen i 2 kap. 7 § första stycket punkten 2 som gör undantag för ersättning till förmyndare, god man eller förvaltare som avses i 12 kap. 16 § föräldrabalken. Enskilda personer som skall betala arvode till sina företrädare skall således själva betala arbetsgivaravgifter så fort ersättningen överstiger 1 000 kr.
Anledningen till att ersättning till förordnade förmyndare, gode män och förvaltare inte omfattas av bestämmelsen i 2 kap. 6 § socialavgiftslagen är att den enskilde och den gode mannen inte kan avtala vilken ersättning som företrädaren skall få. Denna bestäms ju av överförmyndaren. Vid avtal mellan privatpersoner kan däremot uppdragstagaren begära att få bli kompenserad för sina egenavgifter. Bestämmelsen motiveras vidare av att det ur företrädarens synvinkel inte skall spela någon roll om han avlönas av kommunen eller av den enskilde (se under närmast följande rubrik). Utan undantagsregeln i 2 kap. 7 § första stycket punkten 2 i nämnda lag riskerar nämligen en företrädare som ersätts av en enskild person att få ut ett lägre nettobelopp än en företrädare som får motsvarande ersättning från kommunen. Antag att överförmyndaren fastställer ett arvode om 7 000 kr och den enskildes ekonomiska förhållanden är sådana att han själv skall betala arvodet. Utan 2 kap. 7 § socialavgiftslagen skulle företrädaren enligt 2 kap. 6 § i samma lag själv tvingas att betala in sin socialavgift utan möjlighet att begära kompensation från sin huvudman. För det fall den enskildes ekonomiska förhållanden är sådana att kommunen skall betala företrädarens arvode är inte 2 kap. 6 § tillämplig (denna bestämmelse tar ju endast sikte på situationer då ersättningen utges av en privatperson). Även om ersättningen understiger 10 000 kr betalar kommunen företrädarens socialavgift och denne skulle således få behålla ett större belopp av den beslutade ersättningen än om han hade avlönats av sin huvudman, se prop. 1999/2000:6 s. 50 ff. och prop. 2000/01:8 s. 83 f.
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
827
Beloppsgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken
I 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken föreskrivs att om inte särskilda skäl föreligger, skall företrädarens arvode och ersättning för utgifter betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes beräknade inkomst under det år när uppdraget utförs eller hans eller hennes tillgångar under samma år överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Av paragrafens femte stycke följer att arvode och ersättning som inte skall betalas med den enskildes medel skall betalas av kommunen.
Med inkomst avses enligt förarbetena den enskildes inkomst efter medgivna avdrag enligt skattelagstiftningen (se t.ex. prop. 1993/94:251 s. 221). Den närmare innebörden av denna definition är något oklar, men sannolikt avses den enskildes taxerade förvärvsinkomst, dvs. det som allmänt benämns ”inkomst före skatt”. Den enskilde får debiteras högst det belopp som överstiger två basbelopp. Skulle den enskildes inkomst och tillgångar var för sig överstiga två basbelopp, läggs överskjutande delar samman vid bedömningen av hans betalningsförmåga. Om det finns särskilda skäl, får huvudregeln frångås. Exempel på situationer då huvudregeln kan frångås kan vara att den enskilde har stora vårdkostnader som tar hans inkomst i anspråk eller att de tillgångar som det är fråga om utgörs av en fastighet som han själv behöver eller som är mycket svår att sälja på rimliga villkor (se a. prop. a. s.). Normalt tar uttrycket särskilda skäl sikte på avvikelser från huvudregeln till den enskildes fördel, men enligt uttalande i förarbetena kan huvudregeln i undantagsfall även frångås till nackdel för den enskilde. Det kan bli aktuellt när kommunen genom att stå för arvodet bidrar till en kapitalbildning hos den enskilde som inte kan komma den enskilde till godo. En sådan situation kan uppkomma t.ex. vid vården av egendom tillhörig en svårt sjuk person som inte själv kan dra nytta av sina tillgångar och som inte har några nära anhöriga (se a. prop. a. s.).
Ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare
Överförmyndaren kan endast besluta om ersättning i de situationer som anges i 12 kap. 16 § föräldrabalken. Hit hör inte särskilt förordnade vårdnadshavare till den del de utför arbete som rör barnets personliga angelägenheter och inte heller särskilt förordnade vårdnadshavare som är förordnade endast som vårdnadshavare. Anled-
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
828
ningen härtill synes vara att överförmyndaren inte har någon anknytning till frågor rörande vårdnad om barn. Överförmyndaren utövar således inte någon tillsyn över hur en särskilt förordnad vårdnadshavare utför sitt arbete i vårdnadsdelen, men däremot i förmynderskapsdelen. Vad gäller god man för ensamkommande flyktingbarn skall överförmyndaren emellertid enligt ett förslag i utredningens delbetänkande, God man för ensamkommande flyktingbarn, SOU 2003:51, utöva tillsyn över hela godmanskapet, således även i de delar uppdraget rör barnets personliga förhållanden.
Den enda ersättning som en särskilt förordnad vårdnadshavare i dag har möjlighet att få för sitt arbete i vårdnadsdelen är den ersättning som socialförvaltningen betalar ut till familjehemsföräldrar. Detta förutsätter naturligtvis att den särskilt förordnade vårdnadshavaren har barnet i fråga boende hos sig.
Maximering av antalet företrädaruppdrag
Det finns inte i lag uppställd någon begränsning av antalet uppdrag som en och samma företrädare får ha. I stället ankommer det på varje överförmyndare att kontrollera att de företrädare som har flera uppdrag sköter dessa på ett tillfredsställande sätt. Skulle en företrädare visa sig oförmögen att klara av de uppdrag han har tagit på sig, kan överförmyndaren enligt 11 kap. 20 § föräldrabalken omedelbart skilja honom från ett eller flera av uppdragen.
Tidpunkten för ingivande av årsräkning
Kontrollerad föräldraförvaltning, dvs. situationer som avses i 13 kap.2 och 10 §§föräldrabalken, skall enligt 13 kap. 14 § föräldrabalken redovisas i en årsräkning till överförmyndaren senast den 1 mars varje år. För förordnade förmyndare, gode män och förvaltare gäller enligt 14 kap. 15 § föräldrabalken samma tidsfrist för ingivande av årsräkning.
Uppskattning av kostnaden för ställföreträdarskapet
Det finns inte några bestämmelser som reglerar den enskildes möjlighet att i samband med ställföreträdarskapets anordnande få en uppskattning av vad hjälpen kommer att kosta. I Svenska Kommun-
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
829
förbundets cirkulär 1990:120 finns visserligen en grov kategoriindelning av ställföreträdarskapen och angivande av lämpliga ersättningsnivåer, men cirkuläret är inte bindande för kommunerna och ersättningsnivåerna är högst ungefärliga.
14.3 Ersättningens bestämmande och storlek
Bedömning: Överförmyndaren bör även i fortsättningen avgöra hur ersättningen till förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall bestämmas.
Nuvarande riktlinjer beträffande lämpliga arvodesnivåer bör omarbetas under länsstyrelsernas ledning och göras mer utförliga.
Överförmyndaren bör ha fattat beslut om ersättning till förordnade ställföreträdare senast fyra månader efter det att en årsräkning eller sluträkning har getts in till överförmyndaren.
I en enkät bland landets kommuner som utredningen genomförde under hösten 2002 undersöktes bl.a. i vilken utsträckning kommunerna tillämpar Svenska Kommunförbundets cirkulär 1990:120 som innehåller riktlinjer för arvodesnivåer avseende förordnade förmyndare, gode män och förvaltare. Undersökningen visade att de flesta kommunerna tillämpar riktlinjerna, dock med varierande grad av modifikationer. Vissa kommuner betalar således högre ersättning än vad som framgår av cirkulärets normer vid svårare uppdrag eller i tider av rekryteringsproblem. I de kommuner som inte tillämpar cirkuläret bestäms ersättningen utifrån olika faktorer, t.ex. delar av basbeloppet, tidsåtgång, antal besök, sakkunskap, kvalitet etc. Allmänna reflektioner bland kommunerna är att ersättningsnivåerna är för låga. Någon kommun föreslår att samma ersättningsgrunder som gäller för kontaktpersoner enligt socialtjänstlagen också bör tillämpas på förordnade företrädare.
Flera sammanslutningar för gode män och förvaltare har framfört synpunkter på det sätt på vilket förordnade förmyndare, gode män och förvaltare arvoderas i dag. De förordnade företrädarna uppfattar, generellt sett, nivån på den erhållna ersättningen som låg, och framhåller att en stor del av arbetet sker ideellt, dvs. arbetet omfattar många icke ersättningsgrundande moment som företrädaren måste utföra av ren medmänsklighet eller för att ingen annan gör det. En annan otillfredsställande omständighet som de för-
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
830
ordnade företrädarna pekar på är att andra frivilliga samhällsarbetare ofta erhåller förmånligare ersättning än förordnade förmyndare, gode män och förvaltare.
Den rådande situationen präglas enligt många företrädare av en bristande enhetlighet. Avsaknaden av klara riktlinjer för arvodesbestämningen innebär att varje överförmyndare får göra sin egen bedömning av hur ersättningen skall fastställas. Många företrädare upplever därför att de är helt utlämnade till överförmyndarens uppfattning om vilket arvode som skall utgå.
En annan synpunkt som förts fram från företrädarhåll är att ställföreträdare ofta får vänta lång tid innan de erhåller ersättning för sitt arbete. Som regel sker inte någon utbetalning förrän årsräkningen har granskats och godkänts. För att undvika denna väntan har några sammanslutningar av företrädare framfört önskemål om att överförmyndaren skall kunna besluta att ställföreträdaren månadsvis skall erhålla förskott på sin ersättning. Vidare har det framförts önskemål om att utredningen uttalar sig i frågan hur lång tid överförmyndaren bör ha på sig att granska årsräkningar och sluträkningar. I dag kan det nämligen dröja åtskilliga månader från det att en årsräkning har getts in till dess överförmyndaren fattar beslut i ersättningsfrågan. Detta upplevs som otillfredsställande av såväl ställföreträdaren som den hjälpbehövande.
Ersättningsnivån
Vad gäller den allmänna nivån på ersättning till förordnade förmyndare, gode män och förvaltare måste utgångspunkten vara att uppdragen i fråga även i framtiden skall präglas av ett betydande mått av ideellt arbete. Ersättningsnivån får dock inte vara så låg att det inte går att rekrytera företrädare för hjälpbehövande.
Vissa sammanslutningar av gode män har framhållit att det vore önskvärt med en reglering liknande den i lagen (1993:389) om assistansersättning och förordningen (1993:1091) om assistansersättning genom vilken regeringen föreskriver vilken timersättning som skall utgå. Assistansersättning utbetalas emellertid till skillnad från ersättning till förordnade företrädare av försäkringskassan och belastar således inte kommunens ekonomi. Ersättning till förordnade företrädare kan däremot ses som en kommunal angelägenhet. Det är sålunda överförmyndaren som beslutar om vilket arvode och vilken
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
831
ersättning för utgifter som skall utgå till ställföreträdaren. Kan den enskilde inte betala täcks kostnaden i stället av kommunala medel.
Regeringen får normalt inte meddela föreskrifter i frågor som rör kommunala angelägenheter. Enligt 8 kap. 7 § regeringsformen får regeringen visserligen, efter bemyndigande i lag, under vissa i paragrafen angivna förhållanden meddela föreskrifter på områden som egentligen omfattas av den kommunala självbestämmanderätten. Arvode till förordnade ställföreträdare omfattas emellertid inte av de områden på vilka regeringen enligt 8 kap. 7 § regeringsformen får meddela föreskrifter.
En möjlig lösning skulle kunna vara att med stöd av 8 kap. 13 § regeringsformen låta regeringen meddela verkställighetsföreskrifter rörande arvodets storlek. Enligt utredningens mening måste emellertid grundlagsenligheten av sådana föreskrifter ifrågasättas. Eventuella verkställighetsföreskrifter skulle nämligen med nödvändighet komma att grundas på ganska fria överväganden.
Med ett annat synsätt är reglerna om förordnade företrädares rätt till ersättning av civilrättslig karaktär. Utrymmet för en reglering genom förordning blir emellertid, med tanke på kravet på lagform i 8 kap. 2 § regeringsformen, detsamma som nyss angavs.
Med hänsyn till vad som nu anförts anser utredningen att den diskuterade lösningen med regeringsföreskrifter om ersättningen bör avvisas.
I detta sammanhang skall nämnas den ersättningsmodell som tillämpas i Danmark. I korthet innebär systemet att fasta och professionella vaerger (ställföreträdare) får en fast årlig ersättning för varje ställföreträdaruppdrag som de utför. Storleken på denna ersättning bestäms centralt för hela Danmark. För närvarande utgår en årlig ersättning om 4 500 danska kronor exklusive moms till en ställföreträdare som sköter huvudmannens ekonomiska angelägenheter. En ställföreträdare som har i uppdrag att sköta huvudmannens personliga angelägenheter erhåller ersättning med 5 300 danska kronor exklusive moms. Om uppdragets omfattning och karaktär motiverar det, kan statsamtet (en självständig regional institution under Indenrigs- og Sundhedsministeriet) besluta att ställföreträdaren skall erhålla en högre ersättning än den centralt beslutade. Har en ställföreträdare till uppgift att sköta såväl den enskildes ekonomiska som personliga angelägenheter fastställer statsamtet själv vilken ersättning som skall utgå med utgångspunkt i ställföreträdarskapets omfattning och karaktär, dvs. ersättning utgår inte nödvändigtvis med 4 500 kr + 5 300 kr. Statsamtet bestämmer också själv stor-
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
832
leken på ersättning i de fall då ställföreträdarens uppdrag på något sätt är begränsat, t.ex. tidsbegränsat. Utöver den fasta årliga ersättningen har ställföreträdaren rätt till ersättning för utlägg, t.ex. reskostnader.
Den danska modellen borgar visserligen för en större enhetlighet i ersättningsfrågor och torde dessutom underlätta administrationen av dessa frågor, men enligt utredningens mening finns det en del betänkligheter mot att införa en liknande ordning i Sverige. För det första är det svårt att sätta ett genomsnittligt ”pris” på ett ställföreträdarskap. Uppdragens karaktär är nämligen så mångskiftande att det enligt utredningens uppfattning inte är tillräckligt med ett enda standardiserat belopp. För det andra kan ett fixerat belopp innebära att vissa ställföreträdare sänker sin ambitionsnivå för att i stället åta sig så många uppdrag som möjligt, vilket får negativa konsekvenser för de hjälpbehövande.
Hur högt arvodet för förordnade ställföreträdare bör vara bör enligt utredningens mening även fortsättningsvis i första hand bestämmas av överförmyndaren. Frånsett de företrädaruppdrag som handhas av anställda inom s.k. förvaltarenheter är tanken att ställföreträdarskap skall präglas av ett betydande mått av ideell verksamhet. Detta har naturligtvis en viss betydelse för hur stor ersättning som bör utgå. Ställföreträdaren kan således inte förvänta sig en ersättning i nivå med marknadsmässiga löner. En strävan måste dock vara att det i varje enskilt fall skall kunna förordnas en lämplig företrädare som har kunskap och möjlighet att på bästa sätt hjälpa sin huvudman. Det är därför viktigt att ersättningen till ställföreträdare hålls på en sådan nivå att personer som är villiga att göra en insats för en medmänniska känner att de erhåller en rimlig ersättning för sitt arbete. Det vore högst olyckligt om den erbjudna ersättningen är så låg att överförmyndarna får svårt att rekrytera förordnade ställföreträdare. En sådan utveckling skulle drabba den enskilde hårt och dessutom sannolikt medföra ökade kommunala utgifter för t.ex. socialbidrag och institutionsvård.
Vidare bör kommunerna anpassa sina arvodesnivåer så att förordnade ställföreträdare inte erhåller sämre ersättning än andra personer som på ideell basis ställer upp och gör insatser för hjälpbehövande enskilda. I samband härmed bör kontaktpersoner nämnas. Dessa personer utses med stöd av socialtjänstlagen eller lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och erhåller arvode från kommunen för sina insatser, se Svenska Kommunförbundets cirkulär 2002:120 och 1995:83. Arvodet bestäms utifrån uppdragets
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
833
omfattning, och i normalfallet, då kontaktpersonen har telefonkontakt med den hjälpbehövande en gång per vecka samt träffar denne två gånger i månaden, utgår årlig ersättning med 15 procent av basbeloppet (5 820 kr per år). Härutöver har kontaktpersonen rätt till en årlig omkostnadsersättning med 10–40 procent av basbeloppet för täckande av bl.a. reskostnader och utgifter för aktiviteter med den hjälpbehövande. Det bör framhållas att kontaktpersoner inte handhar den enskildes ekonomi eller biträder denne i personliga angelägenheter på det sätt som förordnade förmyndare, gode män och förvaltare gör. Kontaktpersoner är därför inte underkastade samma tillsyn som förordnade ställföreträdare.
Den nuvarande strukturen i Svenska Kommunförbundets cirkulär 1990:120 där ställföreträdarskapen delas in i grupper efter uppdragets art och omfattning är i grunden bra. Utredningen anser dock att riktlinjerna bör omarbetas i syfte att gynna en ändamålsenlig arvodering av de förordnade ställföreträdarna. Sålunda bör arvodesnivåerna anpassas så att en rekrytering av lämpliga ställföreträdare underlättas, varvid det bör uppmärksammas att förordnade ställföreträdare många gånger har mycket ansvarsfulla uppgifter och dessutom arbetar under skadeståndsansvar. De bör därför inte ställas i ett ekonomiskt sämre läge än t.ex. kontaktpersoner. Det är lämpligt att riktlinjerna görs mer utförliga och omdisponeras, inte minst med hänsyn till de förändringar på ställföreträdarområdet som utredningen föreslår. Vidare bör speciell hänsyn tas till särskilt svåra uppdrag. Vad gäller utformningen av riktlinjerna för arvodering av förordnade ställföreträdare kan det vara lämpligt att denna görs, inte som nu av Svenska Kommunförbundet, utan av länsstyrelserna i form av allmänna råd, alltså inte genom bindande föreskrifter. Det är nämligen knappast en uppgift för en organisation att handha normer av nu aktuellt slag. Givetvis skall länsstyrelserna samråda med Svenska Kommunförbundet för att på bästa sätt tillvarata kommunernas erfarenheter. Se även under avsnitt A 7 beträffande länsstyrelsernas roll i fråga om förordnade ställföreträdarskap.
Konsekvensen av utredningens resonemang blir att det även i fortsättningen bör vara överförmyndaren som beslutar om ersättning till förordnade företrädare, men nu efter råd utarbetade av landets länsstyrelser i samverkan, efter hörande av kommunerna. Liksom för närvarande kommer rätten efter ett överklagande i det särskilda fallet att ha sista ordet.
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
834
Förskottsbetalning
Det finns enligt utredningens uppfattning i och för sig inget i 12 kap. 16 § föräldrabalken som hindrar att överförmyndaren fattar ett interimistiskt beslut om ersättning till ställföreträdaren. En sådan ordning har emellertid inte varit lagstiftarens avsikt, och det kan inte heller anses finnas någon skyldighet för överförmyndaren att fatta sådana ersättningsbeslut. I sammanhanget bör nämnas att det har hävdats att förskottering av nu diskuterat slag kan vara att betrakta som en mervärdesskattepliktig tjänst som kommunen tillhandahåller. Det bör också framhållas att ett beslut att bevilja delbetalningar av ställföreträdararvodet kan överklagas på samma sätt som ett slutligt beslut om ersättning.
Även om nu nämnda delbetalningar inte kan anses vara otillåtna, finns det enligt utredningens mening flera tveksamheter med en dylik lösning. Ett problem som uppkommer är frågan om vem som skall betala förskottet. Enligt 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken skall den enskilde endast betala sin ställföreträdares arvode i den mån hans inkomster eller tillgångar överstiger två basbelopp. I de fall huvudmannen helt saknar inkomster eller tillgångar torde det stå klart att det är kommunen som slutligen skall stå för ställföreträdarens arvode. På samma sätt kan det stå helt klart att en förmögen huvudman skall stå för hela arvodet till ställföreträdaren. Om det däremot skall ske en uppdelning av betalningsskyldigheten mellan den enskilde och kommunen kan det vara vanskligt att i förväg uttala sig om denna fördelning. För att komma till rätta med detta problem kan man i och för sig tänka sig att kommunen skall stå för hela förskottet och i efterhand kräva den enskilde på betalning. Denna lösning är emellertid också tveksam, eftersom kommunen kan komma att betraktas som arbetsgivare för ställföreträdaren och därmed tvingas att betala arbetsgivaravgifter för denne, se nedan under avsnitt B 14.5. Skulle det sammanlagda belopp som utbetalas i förskott överstiga den sedermera beslutade ersättningen uppkommer ett annat problem, nämligen hur kravet på återbetalning skall hanteras. Om förskott har utgått av den hjälpbehövandes medel, kan denne sannolikt inte påräkna någon hjälp från kommunen för att få tillbaka för mycket erlagd ersättning. Är det kommunen som har stått för förskottsbetalningen, innebär återkravet ett kostnads- och tidskrävande merarbete.
Med hänsyn till vad som nu sagts får intermistiska beslut om ersättning till förordnade ställföreträdare betraktas som en mindre
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
835
lämplig lösning. Det finns enligt utredningens uppfattning inte skäl att i lag reglera en sådan ordning.
De kommuner som trots det ovan anförda väljer att tillämpa ett system med förskottsbetalning bör försäkra sig om att delbetalningarna bestäms med god marginal till den förmodade slutliga ersättningen och att belastningen på den enskilde respektive kommunen på motsvarande sätt hålls inom ramen för vad som kan tänkas bli den slutliga kostnadsfördelningen dem emellan.
Tidpunkten för bestämmandet av ersättningen
Det finns ett berättigat intresse hos såväl den förordnade ställföreträdaren som den enskilde att inom rimlig tid få besked om vilken ersättning som skall utgå för ställföreträdaruppdraget. I dag saknas en närmare reglering om vad som skall betraktas som rimlig tid i nu aktuella ersättningsfrågor, och det synes önskvärt att åstadkomma någon form av riktmärke som ger en fingervisning om när beslut om arvode och ersättning bör vara fattat.
Ställföreträdaruppdragens komplexitet skiljer sig naturligtvis från uppdrag till uppdrag, och det är därför omöjligt att skapa någon generell tidpunkt då beslut i arvodes- och ersättningsfrågan bör vara fattat. För att kunna uttala sig om lämpligt belopp måste överförmyndaren först ha granskat årsräkningen. Mera komplicerade årsräkningar kan kräva längre tidsåtgång för granskning än enklare varianter. Det skall därför redan nu framhållas att en bestämmelse som reglerar tiden inom vilken ett beslut om arvode och ersättning bör vara fattat måste innehålla undantag för de fall då granskningen av uppdraget tar längre tid än normalt, dvs. tidsgränsen bör kunna överskridas om det finns särskilda skäl.
En årsräkning som avser ett förhållandevis okomplicerat ställföreträdarskap bör enligt utredningens mening kunna granskas inom några månader från det att räkningen gavs in till överförmyndaren. Det synes därför inte orimligt att införa en regel om att beslut i arvodes- och ersättningsfrågan bör vara fattat inom fyra månader från det att den förordnade ställföreträdaren har lämnat in sin årsräkning eller sluträkning. Som exempel på ett okomplicerat ställföreträdarskap kan nämnas ett godmanskap där den gode mannen har till uppgift att bistå den enskilde med att varje månad ombesörja betalning av sedvanliga räkningar samt tillse att denne har tillräckligt med fickpengar.
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
836
Den omständigheten att det införs en rekommenderad tid inom vilken beslut om arvode och ersättning bör vara fattat syftar endast till att ge överförmyndaren en uppfattning om vad som kan betraktas som rimlig tid. Den nyss nämnda rekommendationen om fyra månader får inte innebära att överförmyndaren ger avkall på noggrannheten i granskningsarbetet. Om överförmyndaren bedömer att anhopningen av årsräkningar den 1 mars kommer att bli besvärlig, kan han enligt utredningens förslag besluta om brutna räkenskapsår för vissa ställföreträdarskap, se nedan under avsnitt B 14.4, och därigenom sprida ut granskningsarbetet över hela året.
Som nämnts ovan bör undantag göras från den rekommenderade tiden i de fall då ställföreträdarskapet innefattar ett särskilt svårt eller komplicerat uppdrag. Så kan t.ex. vara fallet om en god man har förvaltat ett större innehav av värdepapper och i anledning härav upprättat en omfattande årsredovisning till överförmyndaren. Andra sådana situationer kan vara att en god man har bevakat den enskildes rätt i en komplicerad boutredning med efterföljande arvskifte. Undantag bör också göras då en årsräkning är ofullständig eller oklar. I sådana situationer måste nämligen överförmyndaren ofta förelägga ställföreträdaren att inkomma med kompletterande uppgifter. En annan situation som motiverar avsteg från den rekommenderade tiden är de fall då överförmyndaren finner anledning att göra en djupare undersökning av ställföreträdarens åtgärder, t.ex. för det fall misstanke om brott uppkommer.
14.4 Tidpunkten för ingivande av årsräkning
Förslag: I 13 kap. 14 § och 14 kap. 15 §föräldrabalken införs en ny bestämmelse som innebär att överförmyndaren får besluta att årsräkningen skall avse en annan tolvmånadersperiod än kalenderåret. I samband härmed får överförmyndaren besluta att årsräkningen skall ges in vid en annan tidpunkt än före den 1 mars.
I 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken införs en ny bestämmelse som innebär att om överförmyndaren har beslutat att årsräkningen skall avse annan tolvmånadersperiod än kalenderåret, skall basbeloppet som gäller vid utgången av tolvmånadersperioden tillämpas.
Föräldrar vars förvaltningsåtgärder enligt vad som föreskrivs i 13 kap. föräldrabalken skall kontrolleras av överförmyndaren samt
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
837
förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall enligt 13 kap. 14 § respektive 14 kap. 15 § föräldrabalken redovisa föregående års förvaltning före den 1 mars varje år.
De flesta årsräkningar kommer in strax före den 1 mars, vilket innebär en stor ansträngning för överförmyndaren som skall granska räkningarna. Det är inte ovanligt att en räkning som getts in den 1 mars granskas först under slutet av året. Det kan således ha gått nära två år från det att företrädaren utförde en viss åtgärd till dess han erhåller sin ersättning för denna. Denna eftersläpning drabbar även den enskilde som under lång tid får leva i ovisshet om vad företrädarens arbete kommer att kosta. Med hänsyn härtill har fråga uppkommit om det är möjligt att sprida ut redovisningstidpunkterna över hela året.
Utredningens överväganden
I stället för att låta den siste februari varje år vara sista dag för att lämna in årsräkning kan man införa en modell med brutna räkenskapsår. Överförmyndaren kan t.ex. besluta att ett räkenskapsår för ett visst ställföreträdarskap skall vara 1 maj–30 april och att årsräkningen skall ges in före den 1 juli varje år. Räkenskapsåret kan förslagsvis räknas från ett lämpligt månadsskifte i anslutning till den tidpunkt då t.ex. en god man förordnas.
Enligt 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken är det den enskildes tillgångar och inkomster under det år som uppdraget utförs som är avgörande för hur stor del av företrädarens arvode som den hjälpbehövande personen skall betala. Regleringen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken följer det normala inkomståret som löper från och med den 1 januari till och med den 31 december. Åtgärder som utförs till och med den 31 december ett år redovisas således senast den siste februari året därefter. Vid ett brutet räkenskapsår kommer åtgärder att utföras under tolv månader som sträcker sig över två inkomstår. Det kan således bli problematiskt att bestämma den enskildes årsinkomst. Vidare måste det klargöras vilket års basbelopp som skall vara avgörande vid beräkningen av gränsbeloppet i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken. Bankernas kontoutdrag med uppgift om bl.a. upplupen ränta tar normalt sikte på förhållandena den 31 december varje år. En möjlig extrakostnad vid brutna räkenskapsår är att bankerna tar ut en särskild avgift för att beräkna innestående medel och ränta per någon annan tidpunkt.
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
838
Även om regleringen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken egentligen tar sikte på det normala inkomståret, hindrar inte dess ordalydelse att man i stället för det normala inkomståret tillämpar ett brutet räkenskapsår. De flesta personer som har företrädare varom nu är fråga torde vidare ha förhållandevis jämna inkomster. Den omständigheten att det normala inkomståret frångås bör därför inte vålla alltför stora problem att beräkna den enskildes inkomst under det brutna räkenskapsåret.
Med hänsyn till vad som anförts ovan framstår nackdelarna med det brutna räkenskapsåret inte som så stora att man bör avstå från att införa en bestämmelse som gör det möjligt för överförmyndaren att bestämma andra redovisningstidpunkter än före den 1 mars.
När det gäller frågan om beräkningen av gränsbeloppet i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken bör enligt utredningens mening basbeloppet för det år under vilket räkenskapsperioden avslutas gälla.
En regel om brutna räkenskapsår bör vara fakultativ. För vissa mindre kommuner kan nämligen ett system med olika redovisningstidpunkter vara mer till besvär än nytta.
Om en huvudman flyttar från en kommun till en annan, kan det tänkas att den kommun till vilken den enskilde flyttar inte tillämpar brutna räkenskapsår. Skulle en sådan situation uppstå bör beslutet om brutet räkenskapsår gälla redovisningsperioden ut, dvs. den kommun till vilken den enskilde flyttar måste respektera den avvikande redovisningsperioden, men därefter kan den besluta att kalenderåret eller någon annan redovisningsperiod skall gälla.
14.5 Huvudmannens ställning som arbetsgivare åt sin företrädare
Bedömning: Huvudmannen bör även fortsättningsvis betraktas som arbetsgivare för företrädaren i socialavgiftshänseende utom till den del kommunen står för ersättningen till företrädaren.
Ett flertal organisationer har påtalat att det är orättvist att kommunen skall stå för arbetsgivaravgifterna endast i vissa situationer. Många har också ifrågasatt om en hjälpbehövande enskild verkligen skall betraktas som arbetsgivare i förhållande till sin företrädare, i synnerhet om det rör sig om ett påtvingat ställföreträdarskap, t.ex. förvaltarskap. Andra synpunkter som har framförts är att arbets-
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
839
givaravgifterna utgör en påfrestande extrakostnad för huvudmän som har låga inkomster. Mot bakgrund härav har det framförts önskemål om att reglerna ändras så att enskilda slipper att betala sociala avgifter för sina företrädare.
Avgiftsunderlaget för arbetsgivaravgifter utgörs enligt huvudregeln i 2 kap. 24 § socialavgiftslagen av summan av de avgiftspliktiga ersättningar som den avgiftsskyldige har utgett under en kalendermånad. Enligt 2 kap. 26 § i nämnda lag uppgår arbetsgivaravgifterna för år 2003 till 29,57 procent av avgiftsunderlaget. Härtill kommer att arbetsgivaren enligt 1 och 3 §§ lagen (1994:1920) om allmän löneavgift skall betala allmän löneavgift med 3,25 procent på det underlag som gäller för arbetsgivaravgifter. Eftersom huvudmän är att betrakta som enskilda näringsidkare får de göra ett avdrag med fem procent av avgiftsunderlaget. I praktiken innebär detta att den enskilde skall betala arbetsgivaravgifter med 27,82 procent på den utgivna ersättningen. För arbetstagare som är födda 1937 eller tidigare, dvs. i princip pensionärer, skall arbetsgivaren betala en särskild löneskatt om 24,26 procent i stället för arbetsgivaravgifter.
Kommunen som arbetsgivare för förordnade företrädare
Ett sätt att komma till rätta med ovan nämnda problem skulle kunna vara att låta kommunen stå som arbetsgivare för samtliga förordnade företrädare. Lösningen innebär att kommunen betalar ut ersättning till företrädarna samt sörjer för att sociala avgifter erläggs. Därefter debiterar kommunen den enskilde utifrån reglerna i 12 kap. 16 § föräldrabalken.
I sammanhanget skall nämnas att idén med kommunen som huvudman för företrädare inte är ny. I vissa kommuner finns som förut sagts redan s.k. förvaltarenheter där kommunala tjänstemän utför uppdrag som förvaltare, varvid den enskilde debiteras av kommunen för detta arbete.
Fördelarna med modellen är bl.a. följande. Administrationen av samtliga arbetsgivaravgifter sköts av kommunen, det finns möjlighet för kommunen att på ett flexibelt sätt återkräva arvode från den enskilde och det blir enklare för företrädarna att få ut sitt arvode.
Arbetsgivarmodellen behöver inte innebära att företrädarna erhåller någon form av anställning som företrädare inom kommunen. Det finns dock inget som hindrar att kommunaltjänstemän anlitas
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
840
som företrädare. Modellen passar således väl in i den organisation med förvaltarenheter som vissa kommuner har.
Vad gäller nackdelarna med arbetsgivarmodellen är det främst risken för ökade statliga och kommunala kostnader som gör sig gällande. Kostnaderna för administration kommer sannolikt att stiga. Förutom hanteringen av företrädarnas ersättningar och inbetalningen av arbetsgivaravgifter kommer nämligen kommunerna att tvingas ordna rutiner för underrättelser från överförmyndaren till kommunförvaltningen, utskick av räkningar till huvudmännen samt betalningsbevakning. En annan möjlig nackdel är att företrädarnas intresse av att bevaka återbetalningen till kommunen svalnar. Det finns kanske till och med en risk för att företrädaren prioriterar andra skulder än kommunens krav på återbetalning.
En nackdel av mera ideologisk karaktär är det faktum att företrädarna knyts allt starkare till kommunen. Det kan finnas en risk för att företrädarna betraktar sig som kommunala funktionärer i stället för självständiga personer som alltid skall ta tillvara den enskildes bästa. Vid eventuella intressekonflikter mellan kommunen och den enskilde kan det således tänkas att företrädaren är beredd att mer eller mindre okritiskt acceptera riktlinjer som utfärdas från kommunens sida, t.ex. förutsättningar för att erhålla viss kommunal service.
Kommunernas kostnadsökningar till följd av ett införande av arbetsgivarmodellen kan troligtvis inte kompenseras nämnvärt genom effektivitetsvinster på något annat håll. Utredningen är ålagd att iaktta den s.k. finansieringsprincipen som innebär att kommuner och landsting inte skall åläggas nya uppgifter utan att de samtidigt får möjlighet att finansiera dessa med annat än höjda skatter. De alternativ till skattehöjningar som ligger närmast till hands är att öka det statliga stödet till kommunerna eller att befria kommunerna från någon annan kostnadskrävande skyldighet.
Utredningen drar med hänsyn till vad som nu anförts den slutsatsen att en ordning som innebär att kommunen blir arbetsgivare för samtliga förordnade företrädare inte är en ändamålsenlig lösning på det aktuella problemet.
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
841
Huvudmän med företrädare befrias från skyldighet att betala sociala avgifter
En annan lösning kan vara att befria huvudmannen från skyldigheten att betala sociala avgifter på den ersättning som företrädaren erhåller.
Detta är emellertid sannolikt ingen bra lösning. Företrädarens arvode beskattas och utgör en inkomst för honom. Även om arbetet i och för sig syftar till att hjälpa en medmänniska, skulle det framstå som märkligt att undanta just dessa tjänster från avgiftsplikt. Näraliggande vore då att även undanta t.ex. vård som ges privat av en läkare. Intresset av att alla arbetstagare och arbetsgivare behandlas lika i frågor om beskattning och skyldighet att betala socialavgifter är enligt utredningens mening så starkt att denna lösning inte bör övervägas.
Sammanfattande bedömning
Enligt utredningens mening bör den enskilde alltjämt betraktas som arbetsgivare i skatte- och avgiftshänseende. För att lindra bördorna för huvudmän med låga inkomster bör i stället gränsen för återbetalningsskyldighet i 12 kap. 16 § föräldrabalken omstruktureras. Härutöver bör i lagtexten klargöras att när den enskildes betalningsskyldighet fastställs skall även arbetsgivaravgifterna beaktas, se nedan under avsnitt B 14.6. En modell innebärande att basbeloppsgränsen i 12 kap. 16 § föräldrabalken justeras blir sannolikt billigare än arbetsgivarmodellen för såväl staten som kommunerna under förutsättning att en optimal beloppsgräns fastställs.
14.6 Inkomstgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken
Förslag: Beloppsgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken görs mer förmånlig för den enskilde. Gränsen skall ta sikte på den enskildes inkomst efter avdrag för skatt i stället för den taxerade förvärvsinkomsten. Härigenom tillåts den enskilde behålla ett större disponibelt belopp än i dag innan skyldigheten att ersätta kostnaderna för den förordnade ställföreträdaren inträder.
Det tydliggörs i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken att den socialavgift som belöper på den förordnade ställföreträdarens
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
842
arvode endast får tas ut av den del av den enskildes inkomst som överstiger beloppsgränsen.
Vid en undersökning bland kommuner och länsstyrelser rörande bl.a. beloppsgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken som utredningen genomförde under hösten 2002 framkom att majoriteten av de tillfrågade ansåg att beloppsgränsen i fråga var för låg, särskilt om arvodet skall tas från den enskildes inkomster. I stället föreslog flera kommuner att gränsen bör höjas till tre basbelopp. Vissa kommuner kunde däremot tänka sig att gränsen två basbelopp behålls om arvodet skall tas från den enskildes tillgångar. En del kommuner framhöll att tröskeleffekterna är stora för dem med inkomster som når strax över beloppsgränsen och att den enskildes betalningsförmåga bör beaktas i större utsträckning. Av svaren från undersökningen framgick vidare att det finns förhållandevis stora variationer i tolkningen av begreppet ”särskilda skäl” i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken. En tendens var att begreppet tolkades mer strikt i kommuner med dålig ekonomi.
Flera företrädarorganisationer har framfört att det finns stora variationer i hur villiga kommunerna är att träda in och betala företrädararvodet när den enskilde inte kan göra det trots att denne har inkomster överstigande två basbelopp. Vissa överförmyndare uppges tillämpa en generös tolkning av begreppet ”särskilda skäl” i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken och undantar t.ex. funktionsstörda från skyldigheten att betala företrädarens arvode, ibland med hänvisning till att alla kommuninvånare skall behandlas lika och att ställföreträdarskapet närmast är att betrakta som ett hjälpmedel för att kunna fungera normalt i samhället, dvs. jämförbart med insatser enligt socialtjänstlagen eller lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade. I någon kommun uppges det till och med förekomma att den enskilde beviljas bistånd enligt socialtjänstlagen för att kunna betala sin företrädares arvode. Andra överförmyndare är mer restriktiva när det gäller att avgöra om det finns särskilda skäl att låta kommunen betala företrädararvodet.
För att man skall få en uppfattning om hur kostnaderna för ställföreträdarskap fördelas mellan huvudmännen och kommunerna kan nämnas att i Stockholm betalar huvudmännen cirka 75 procent av samtliga arvoden medan kommunen står för resterande 25 procent. En rundfrågning bland andra kommuner ger en liknande bild. Sannolikt står således huvudmännen för större delen av samtliga beslutade arvoden även i resten av landet. Andelen huvudmän som
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
843
skall betala arvode till sina företrädare kommer sannolikt att öka med det nya systemet med garantipension, se nedan.
Kritiken mot den nuvarande beloppsgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken kan sammanfattas i tre huvudsakliga problemställningar, nämligen
a) beloppsgränsens snävhet,
b) arbetsgivaravgiftens och negativa tröskeleffekters inverkan, samt
c) det nya pensionssystemets inverkan.
Beloppsgränsen är för snäv
Ett flertal godmansföreningar har påtalat att beloppsgränsen är för snäv och att personer med inkomster strax över två basbelopp i praktiken inte har möjlighet att betala företrädarens arvode. I dessa situationer måste företrädaren därför ofta väga den enskildes intresse av en viss nyttighet mot sitt eget intresse av att erhålla ersättning för arbetet som företrädare. Detta förhållande innebär i förlängningen en risk för att den enskilde inte får den hjälp han behöver, eftersom företrädaren inte vill utföra mer arbete än han kan få ersättning för.
Arbetsgivaravgiftens och negativa tröskeleffekters inverkan
Ett angränsande problem är de effekter som den enskildes skyldighet att betala arbetsgivaravgifter på företrädarens arvode kan ha på den hjälpbehövandes ekonomi. Sålunda kan det hända att ersättningen som sådan till ställföreträdaren eller en del av denna ryms inom det inkomstbelopp som överskjuter två basbelopp, men inte de sociala avgifterna som belöper på ersättningen. Troligen debiteras då i praxis den enskilde även avgifterna, trots att dessa inkräktar på förbehållsbeloppet. Riktigheten av en sådan tillämpning kan emellertid diskuteras.
Ett besläktat problem har sitt ursprung i marginalbeskattningen. Det belopp som kan tas i anspråk för ersättning från huvudmannen utgörs av skillnaden mellan inkomsten före skatt (sannolikt den taxerade förvärvsinkomsten) och två basbelopp. Inkomsttillskottet reduceras emellertid genom inkomstbeskattning. Följden kan bli en marginaleffekt på över 100 procent, dvs. den enskilde får efter betalning av ersättningen till företrädaren en lägre behållen inkomst än om hans bruttoinkomst hade stannat vid två basbelopp och
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
844
någon betalning till företrädaren således inte hade kunnat avkrävas honom.
Det nya pensionssystemets inverkan
Den allmänna pensionsförsäkringen enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring omfattar folkpension och tilläggspension. Inom båda dessa system utges pension i form av ålderspension, förtidspension samt efterlevandepension. I särskilda lagar finns regler om pensionstillskott och bostadstillägg till pensionärer.
Det reformerade ålderspensionssystemet omfattar personer födda 1938 eller senare och bygger på den s.k. livsinkomstprincipen, dvs. pensionen baseras på inkomster som tjänats in under hela förvärvslivet. Den inkomstgrundade pensionen kompletteras av ett grundskydd i form av garantipension för dem som haft inga eller låga förvärvsinkomster. Garantipension utges emellertid även till personer födda 1937 eller tidigare som kompensation för bortfall av folkpension i form av ålderspension och pensionstillskott samt för bortfall av särskilt grundavdrag för pensionärer vid inkomstbeskattning. Bestämmelser om garantipension finns i lagen (1998:702) om garantipension.
Till skillnad från folkpensionen är garantipensionen inte någon förmån som utges till samtliga pensionsberättigade, utan endast till dem som har behov av en sådan förmån. Garantipensionen finansieras med skattemedel och är skattepliktig.
Samtidigt som garantipensionen infördes slopades det särskilda grundavdraget för pensionärer (SGA) som utgjorde en viktig del av grundtryggheten för den som uppbar folkpension. Detta grundavdrag innebar att en viss del av den enskildes inkomst var skattefri. Avdraget uppgick för en gift skattskyldig tidigare till 1,34 prisbasbelopp (ca 53 000 kr) och 1,515 prisbasbelopp (ca 60 000 kr) för en ogift skattskyldig. Det nya systemet med garantipension innebär som ovan nämnts att pensionsinkomsten beskattas enligt samma regler som gäller för förvärvsinkomster. För att kompensera det slopade grundavdraget beräknas garantipensionen från en jämfört med folkpensionen högre basnivå. Tanken är således att den enskilde skall ha ungefär lika mycket kvar av sin pension som tidigare trots att det skattefria avdraget i form av SGA försvunnit.
Garantipensionen beräknas utifrån en basnivå om 2,13 prisbasbelopp för en ensamstående pensionär och 1,90 prisbasbelopp för
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
845
en gift pensionär. De högre basnivåerna innebär att fler pensionärer än tidigare får inkomster som överstiger två prisbasbelopp. Skatteeffekten innebär dock att dessa personer får ungefär lika mycket pengar kvar som med det gamla systemet. Följden kan med andra ord bli att pensionärer som tidigare inte behövde betala sina företrädares arvoden måste göra det med det nya systemet med garantipension trots att deras inkomst efter skatt är densamma som tidigare.
Exempel: Antag att en ensamstående pensionär med det gamla systemet har en årsinkomst om 60 000 kr. Han skall således inte betala något av sin företrädares arvode. Pensionären får göra ett skattefritt avdrag om 1,515 basbelopp, dvs. ca 60 000 kr vid ett basbelopp om 40 000 kr, vilket innebär att han inte behöver betala någon skatt. Han får således 60 000 kr ”i handen”
Antag att samme pensionär med det nya garantipensionssystemet tillförsäkras en inkomst om 2,13 basbelopp, dvs. ca 85 000 kr. Eftersom pensionären inte längre åtnjuter SGA blir hans inkomst 85 000 kr. Efter normalt skatteavdrag med ca 30 procent får pensionären ca 60 000 kr ”i handen”, dvs. lika mycket som med det gamla systemet. Till skillnad från tidigare skall pensionären emellertid bidra till sin företrädares arvode, eftersom hans inkomst överstiger två basbelopp. I detta fall anses pensionären ha betalningsutrymme med 0,13 basbelopp eller ca 5 000 kr. För att undvika denna effekt måste gränsen i 12 kap. 16 § föräldrabalken höjas till åtminstone 2,13 basbelopp.
Det nya systemet med beskattningsbar pension och slopat SGA innebär emellertid också att pensionärens faktiska betalningsförmåga minskar. Antag att pensionären med det gamla systemet hade en inkomst om 85 000 kr efter medgivna avdrag och att företrädarens arvode uppgår till 10 000 kr. Pensionären tvingas visserligen betala 5 000 kr av sin företrädares arvode, men med vid ett antaget SGA om 60 000 kr får han efter skatteavdrag om 30 procent 77 500 kr ”i handen” (85 000– 7 500). Efter att ha betalat sin företrädare får han således behålla 72 500 kr. Antag därefter att samme pensionär med det nya systemet får en garantipension som uppgår till 110 700 kr för att kompensera det gamla pensionssystemets förmåner. Efter skatteavdrag om 30 procent får han liksom tidigare ca 77 500 kr ”i handen”. Eftersom hans inkomst uppgår till 110 700 kr skall han emellertid betala hela företrädararvodet. Härefter har han kvar 67 500 kr, dvs. 5 000 kr mindre än med det gamla systemet. För att pensionären skall ställas på samma nivå som
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
846
tidigare, dvs. endast behöva betala 5 000 kr av företrädararvodet, måste gränsbeloppet höjas till ca 2,64 basbelopp eller 105 700 kr.
Om gränsbeloppet i 12 kap. 16 § föräldrabalken för bruttoinkomst höjs till ca 2,64 basbelopp kan systemet sägas befinna sig i samma balans som före pensionsreformen. Härutöver kan det finnas anledning att höja gränsen i 12 kap. 16 § föräldrabalken ytterligare, eftersom inkomstgränsen redan med det gamla pensionssystemet ansågs för snäv.
Det är ännu svårt att beräkna hur många personer som med det nya pensionssystemet kommer att bli skyldiga att betala sina företrädares arvoden. Enligt uppgifter från Riksförsäkringsverket kommer i framtiden cirka två procent av samtliga ålderspensionärer att ha garantipension som enda inkomst. Enligt Riksförsäkringsverkets statistik fanns det 1 590 628 ålderspensionärer i december 2002. Det nya pensionssystemet omfattar personer som är födda 1938 eller senare. Majoriteten av pensionärerna i december 2002 berörs således inte av det nya systemet med inkomstgrundad pension. I framtiden kan man emellertid räkna med att det årligen kommer att finnas drygt 30 000 personer vilka har garantipension som enda inkomst. Hur stor del av dessa personer som är ensamstående och därmed berättigade till basnivån 2,13 basbelopp är svårt att uttala sig om. Enligt uppgifter från Statistiska Centralbyrån var år 2000 drygt 40 procent av alla personer över 65 år ensamstående. Det skulle, grovt räknat, innebära att ungefär 12 000 personer av ovan nämnda 30 000 personer är berättigade till basnivån om 2,13 basbelopp.
Utredningens överväganden
Regleringen i 12 kap. 16 § föräldrabalken om när den enskilde skall betala företrädarens arvode är av central betydelse för huvudmännen, i synnerhet de huvudmän som lever under knappa förhållanden. Det är därför viktigt att bestämmelsen återspeglar rimliga förhållanden, dvs. att det finns en reell möjlighet för den enskilde att leva på det föreskrivna förbehållsbeloppet. En obalans till nackdel för den enskilde innebär en risk för utslagning och bidragsberoende.
Enligt utredningens mening måste 12 kap. 16 § föräldrabalken utformas så att den enskilde tillförsäkras en rimlig levnadsnivå och så långt möjligt skyddas från den negativa inverkan som arbetsgivaravgifter, tröskeleffekter och det nya pensionssystemet kan ha.
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
847
För att komma till rätta med den problematik som uppstått kring regleringen i 12 kap. 16 § föräldrabalken bör nämnda paragraf omkonstrueras så att den blir okänslig för skatteeffekter som t.ex. det nya pensionssystemet medför. Vidare måste gränsbeloppet i reella termer höjas i förhållande till vad som gäller i dag. Till sist måste det i regleringen uttryckligen klargöras att det belopp som tas av den enskildes medel skall täcka såväl ställföreträdarens arvode och kostnadsersättning som de arbetsgivaravgifter som belöper på gottgörelsen i fråga.
Vad gäller de negativa tröskeleffekterna föreslår utredningen att gränsbeloppet skall ta sikte på den enskildes inkomst efter avdrag för skatt och inte, som i dag, den taxerade förvärvsinkomsten. Det belopp som skall ligga till grund för bedömningen av huruvida den enskilde skall bidra till sin ställföreträdares arvode skall således i allmänhet bestämmas genom att den enskildes inkomster minskas med den skatt som framgår av aktuell skattetabell.
Av en taxerad förvärvsinkomst om två prisbasbelopp (ca 80 000 kr) har den enskilde kvar ungefär 56 000 kr (ca 1,5 prisbasbelopp) efter avdrag för preliminär skatt. Ett bibehållande av samma disponibla inkomst som i dag innebär sålunda att inkomstgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket, definierad som en ”nettoinkomst”, måste sänkas till 1,5 prisbasbelopp. Som nämnts ovan har det emellertid framkommit att de personer som i dag har en bruttoinkomst om två prisbasbelopp i praktiken knappt klarar av att betala för sitt uppehälle. Det är därför är nödvändigt att låta den enskilde behålla en större del av sin inkomst än i dag innan han åläggs att bidra till sin ställföreträdares arvode. Utredningen gör bedömningen att det är rimligt att den enskilde får förbehålla sig två prisbasbelopp efter avdrag för skatt innan ersättningsskyldighet för ställföreträdararvode inträder. Denna åtgärd innebär visserligen att kommunen i större utsträckning än i dag måste stå för företrädarnas arvoden och ersättningar för utgifter, men de ökade utgifterna för ställföreträdararvoden torde dock till stor del kompenseras av ett minskat bidragsberoende hos den enskilde. Vidare har det av den tidigare nämnda enkätundersökningen framkommit att flera kommuner redan i dag tillämpar ett högre gränsbelopp än två basbelopp eller lämnar kompensation på annat sätt, t.ex. genom att bevilja socialt bistånd.
Det bör inte införas olika gränsbelopp för inkomster och tillgångar. Liksom i dag bör gränsbeloppet två prisbasbelopp gälla oavsett om det är den enskildes inkomster eller tillgångar som skall tas i anspråk för ställföreträdararvodet.
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
848
Beträffande arbetsgivaravgifterna gör utredningen den bedömningen att det aldrig har varit meningen att den enskilde skall behöva använda sitt förbehållsbelopp för att betala dessa avgifter. Då det, enligt vad utredningen erfarit, trots allt förekommer att överförmyndaren inte beaktar arbetsgivaravgifterna när den enskildes ersättningsskyldighet bestäms, bör det komma till klart uttryck i paragrafen att dessa avgifter inte skall behöva ta i anspråk någon del av förbehållsbeloppet.
Som framhållits ovan förekommer i dag förhållandevis stora variationer av överförmyndarnas tolkning av begreppet särskilda skäl i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken. Dessa skiftande tolkningar framstår till stor del som ett sätt för kommunerna att, efter ekonomisk förmåga, försöka kompensera den enskilde för de negativa effekter som den nuvarande utformningen av det aktuella lagrummet innebär. En omstrukturering av 12 kap. 16 § föräldrabalken enligt utredningens förslag innebär att begreppet särskilda skäl inte behöver ges någon annan innebörd än den som framgår av tidigare förarbeten. De situationer som begreppet särskilda skäl tar sikte på är således fall då en tillämpning av huvudregeln skulle innebära att den enskilde får svårt att klara av sitt uppehälle, t.ex. då den enskilde har stora omkostnader på grund av sjukdom eller funktionshinder. Undantagsregeln är emellertid inte avsedd att användas för att åstadkomma en generell höjning, eller sänkning, av gränsbeloppet i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken. Har den enskilde medel som överstiger gränsbeloppet och finns inte särskilda skäl i det konkreta fallet skall det överskjutande beloppet användas för att betala ställföreträdares arvode. Vad gäller möjligheten att tillämpa begreppet särskilda skäl för att avvika från gränsbeloppet till den enskildes nackdel bör samma restriktivitet som i dag gälla. En avvikelse bör emellertid kunna ske även i de fall den enskilde har anhöriga, dock under förutsättning att dessa inte är beroende av den enskilde för sin försörjning. Överförmyndaren är det kommunala organ som fattar beslut i hithörande frågor.
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
849
14.7 Ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare
Förslag: Överförmyndaren skall kunna besluta om ersättning till en särskilt förordnad vårdnadshavare som har att sörja för såväl barnets ekonomiska som personliga angelägenheter. Överförmyndarens möjlighet att besluta om ersättning skall däremot inte omfatta särskilt förordnade vårdnadshavare som uppbär kommunal ersättning till familjehem eller särskilt förordnade vårdnadshavare som enbart har att sköta barnets personliga angelägenheter.
Nuvarande utformning av 12 kap. 16 § föräldrabalken innebär att överförmyndaren endast kan fatta beslut om arvode till förordnade förmyndare, gode män och förvaltare. Detta innebär vissa problem för de personer som är särskilt förordnade vårdnadshavare. En särskilt förordnad vårdnadshavare är enligt 10 kap. 3 § föräldrabalken också förmyndare för den underårige och kan i denna egenskap få ersättning för nedlagt arbete, men således endast till den delen arbetet rör förmynderskapsfrågor. För det arbete som den särskilt förordnade vårdnadshavaren utför i frågor som rör den underåriges personliga angelägenheter kan han för närvarande inte erhålla någon ersättning. Detta har i praktiken inneburit att det är svårt att till särskilt förordnade vårdnadshavare rekrytera andra än familjehemsföräldrar eller nära släktingar till den underårige. Problemet blir särskilt påtagligt beträffande ensamkommande flyktingbarn. Dessa barn har ett mycket litet behov av någon som sköter deras ekonomi, men behöver någon som kan besluta i deras personliga angelägenheter.
Utredningens överväganden
Med hänsyn till de problem som redovisats ovan bör överförmyndaren ges möjlighet att besluta om ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare som både är förmyndare och vårdnadshavare för den underårige. När den särskilt förordnade vårdnadshavaren har att bevaka såväl barnets ekonomiska som personliga angelägenheter framstår det som ändamålsenligt att ersättningen för hela uppdraget bestäms vid en och samma tidpunkt. Eftersom överförmyndaren enligt nuvarande regler har att besluta om ersättning i förmynderskapsdelen är det naturligt att låta honom besluta om ersättning även
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
850
till den del uppdraget rör tillvaratagande av barnets personliga angelägenheter. Frågor som berör vårdnaden om ett barn har visserligen inte tidigare varit någon angelägenhet för överförmyndaren, men de torde inte skilja sig alltför mycket från de frågor som uppkommer i ställföreträdarskap där ställföreträdaren har att hjälpa den enskilde med att sörja för sin person. Det kan därför inte anses olämpligt att överförmyndaren beslutar om ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare även i den del av uppdraget som avser barnets personliga förhållanden. En annan omständighet som talar för en sådan lösning är att det kan vara svårt att dra en skarp skiljelinje mellan uppgifter som är hänförliga till förmynderskapet respektive barnets personliga angelägenheter.
Vissa särskilt förordnade vårdnadshavare är samtidigt familjehemsföräldrar, dvs. de har barnet i fråga boende hos sig. I dessa situationer utgår till familjehemmet en kommunal ersättning som skall täcka arvode och omkostnader. Med hänsyn härtill bör enligt utredningens mening familjehemsföräldrar vara undantagna från möjligheten att få ersättning för insatserna i personliga angelägenheter genom beslut av överförmyndaren.
Det finns vissa särskilt förordnade vårdnadshavare som endast har till uppgift att tillvarata barnets personliga angelägenheter, dvs. uppdraget som förmyndare ligger hos någon annan person. Denna grupp av ställföreträdare omfattas inte till någon del av överförmyndarens tillsyn och har sannolikt inte någon kontakt med denne över huvud taget. Det framstår därför inte som en uppgift för överförmyndaren att uttala sig om lämplig ersättning för det arbete som dessa särskilt förordnade vårdnadshavare utför. Med hänsyn härtill bör inte heller dessa personer omfattas av överförmyndarens möjlighet att besluta om ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare. I den mån dessa särskilt förordnade vårdnadshavare inte är familjehemsföräldrar bör eventuell ersättning för uppdraget bestämmas och utbetalas av socialnämnden i kommunen.
14.8 Maximering av antalet företrädaruppdrag
Bedömning: Antalet uppdrag per företrädare bör inte begränsas i lag.
Kritik har framförts mot att en del gode män och förvaltare i princip har sina uppdrag som levebröd och därför åtar sig så många
SOU 2004:112 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män…
851
uppdrag att de inte förmår att utföra vart och ett av dem till belåtenhet. Med hänsyn härtill har fråga uppkommit om det i lag bör införas någon bestämmelse om maximalt antal uppdrag som varje företrädare får ha.
Av den enkätundersökning som utredningen har genomfört bland kommuner och länsstyrelser framgår att de flesta ställföreträdare normalt inte har mer än ungefär tre uppdrag samtidigt. I de fall det förekommer att ställföreträdaren har fler uppdrag beror det som regel på att ställföreträdaren är särskilt skicklig eller att uppdragen är av förhållandevis enkel beskaffenhet.
Utredningens överväganden
Utredningen delar uppfattningen att det finns en risk för att en ställföreträdare som tar på sig alltför många uppdrag inte klarar av att tillgodose samtliga huvudmäns intressen. Detta talar i och för sig för att någon form av begränsning av antalet uppdrag bör finnas. Enligt utredningens mening är det emellertid tveksamt om en sådan begränsning bör införas genom lag. Det är nämligen mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att närmare definiera en lämplig nivå på antalet företrädaruppdrag. Sådana uppdrag ser för det första mycket olika ut. En företrädare kan ha svårt att klara av ett fåtal komplicerade uppdrag, medan samme företrädare mycket väl kan klara av ett flertal okomplicerade uppdrag. För det andra varierar företrädarnas förmåga att klara av flera uppdrag med erfarenhet och skicklighet. En bestämmelse som begränsar antalet uppdrag kommer därför med nödvändighet att kräva långtgående möjligheter till undantag, vilket starkt skulle urholka regeln.
Redan i dag ankommer det på överförmyndaren att se till att den som förordnas till ställföreträdare för en hjälpbehövande person verkligen klarar av det uppdrag som anförtros honom. En faktor som överförmyndaren måste ta hänsyn till vid denna bedömning är det antal uppdrag som ställföreträdaren redan ansvarar för. Om ställföreträdaren missköter sitt uppdrag, skall överförmyndaren vidta åtgärder för att skydda den hjälpbehövande, t.ex. genom att entlediga ställföreträdaren och tillse att en ny ställföreträdare utses.
Med hänsyn till vad som nu anförts finner utredningen att det inte bör införas någon begränsning av antalet uppdrag som varje företrädare får ha. Det bör i stället ankomma på varje överförmyn-
Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män… SOU 2004:112
852
dare att med stor eftertanke bedöma hur stort antal uppdrag en och samma företrädare klarar av.
14.9 Uppskattning av kostnaden för ställföreträdarskapet
Bedömning: Det bör inte införas någon regel i föräldrabalken om att överförmyndaren i samband med ställföreträdarskapets anordnande skall upprätta en plan för ställföreträdarskapet samt ange en ungefärlig kostnad för uppdraget.
En godmansförening har påtalat att huvudmannen många gånger saknar någon uppfattning om vad ställföreträdarskapet kommer att kosta honom.
Utredningen har övervägt en lösning som innebär att överförmyndaren inför varje ställföreträdarskap skall upprätta en plan för uppdragets utförande. En sådan plan skulle innebära en möjlighet för den enskilde att förstå vad han kan förvänta sig för hjälp. Planen skulle också göra det möjligt att ungefärligt ange en kostnad för den erhållna hjälpen. För ställföreträdarens del skulle planen innebära att han får reda på vad som förväntas av honom. Lösningen har emellertid den nackdelen att den leder till betydande merarbete för överförmyndaren och även till extra kostnader. Vidare kan det mycket väl hända att det snabbt kommer fram att den enskildes hjälpbehov är större än det som planen baserar sig på, varvid beräkningen faller. Det kan dessutom i vissa fall visa sig mindre meningsfullt att diskutera kostnader med huvudmännen.
Med hänsyn till vad som anförts är det utredningens uppfattning att det inte bör införas en uttrycklig regel om att överförmyndaren skall upprätta en plan för ställföreträdarskapet och ange en ungefärlig kostnad för företrädaruppdraget. Det skall dock noteras att det beträffande förvaltarskap finns en regel i nuvarande 11 kap. 7 § tredje stycket föräldrabalken (se förslaget till 11 kap. 10 § föräldrabalken) som innebär att rätten får överlåta till överförmyndaren att närmare bestämma uppdragets omfattning. Naturligtvis skall överförmyndaren även i övrigt verka för att ställföreträdaruppdraget utförs på ett ändamålsenligt sätt, varvid han skall utöva tillsyn och efter förmåga svara på de frågor som den hjälpbehövande eller dennes anhöriga kan ha.
Del C Övriga frågor
855
1 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande beslutsförmåga
1.1 Bakgrund
I del A och B har främst frågor om ställföreträdarskap för personer med bristande beslutsförmåga behandlats. Syftet med att förse dessa personer med en ställföreträdare är att denne skall kunna rättshandla på den enskildes vägnar och därmed tillgodose såväl hans personliga som ekonomiska intressen. Personer med nedsatt beslutsförmåga kan emellertid trots ställföreträdarskapet hamna i situationer där de har svårt att värja sin person och sina ekonomiska intressen på grund av bräcklig hälsa, funktionshinder, hög ålder, missbruk eller liknande. I detta kapitel kommer lagstiftning som syftar till att utsatta grupper i samhället skyddas från övergrepp och oförmånliga avtalssituationer att genomgås. Vidare kommer behovet av förändringar i dessa hänseenden att behandlas.
1.2 Skydd mot oförmånliga avtalssituationer
Personer som har förvaltare får som huvudregel inte ingå rättshandlingar. Gör personen i fråga ändå det är rättshandlingen vanligtvis ogiltig. Vissa undantag förekommer dock, se nuvarande 11 kap. 8 § FB och förslaget till 11 kap. 13 § FB. Personer med god man som har kvar sin rättshandlingsförmåga kan utan den gode mannens samtycke ingå avtal av olika slag. För att få driva rörelse som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078) måste dock den enskilde ha medgivande från den gode mannen som i sin tur måste ha samtycke från överförmyndaren för att kunna lämna ett sådant medgivande, se 14 kap. 14 § första stycket FB. När det gäller översynen av denna paragraf hänvisas till avsnitt C 2.2.
Genomgången nedan tar främst sikte på personer som har god man och vuxna personer som saknar ställföreträdare.
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
856
En person som t.ex. lider av en psykisk sjukdom kan tänkas ingå rättshandlingar som inte har sin grund i ett rimligt tänkande. Den enskilde saknar med andra ord förmåga att bedöma en rättshandlings innebörd och följder. Ett exempel kan vara en person som lider av manodepressiv sjukdom. Under den maniska perioden, som kännetecknas av bl.a. upprymdhet och ohämmat och okritiskt beteende, kan det tänkas att personen i fråga köper orimligt mycket saker, ibland helt utan nytta för honom. Beteendet får till följd att personens ekonomi allvarligt äventyras.
Ett annat exempel kan vara att en åldrig person lockas att köpa en dyr produkt som han har ringa nytta av från t.ex. en dörrförsäljare. Även här kan rättshandlingen innebära en betydande belastning på den enskildes ekonomi, särskilt om köpet har lagts upp som ett oförmånligt avbetalningsköp.
I avtalslagen och lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning finns olika bestämmelser som syftar till att skydda ovan nämnda personer från oförmånliga avtalssituationer. Dessa regler kan användas när ogiltighet inte följer direkt av t.ex. föräldrabalkens bestämmelser, jfr ovan.
1.2.1 Avtalslagens bestämmelser till skydd för personer med bristande beslutsförmåga
I avtalslagen finns tre bestämmelser som är av betydelse när det gäller att bedöma giltigheten av en rättshandling som en person med påstått nedsatt beslutsförmåga har ingått. Det rör sig härvid om 31, 33 och 36 §§.
Avtalslagen gäller formellt endast inom förmögenhetsrätten, men tillämpas även analogivis i andra sammanhang.
I 31 § första stycket avtalslagen föreskrivs att om någon har begagnat sig av annans trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroendeställning till att ta eller betinga sig förmåner, som står i uppenbart missförhållande till det vederlag, som kan ha blivit erlagt eller utfäst, eller för vilka något vederlag inte skall utgå, är rättshandling, som på detta sätt tillkommit, inte gällande mot den förfördelade. I paragrafens andra stycke föreskrivs att detsamma gäller, om det otillbörliga för-
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
857
farandet ligger någon utomstående till last och den gentemot vilken rättshandlingen företogs ägde eller borde ha ägt kunskap om det.
Paragrafen behandlar ockersituationer. Syftet med paragrafen är att hindra att en person som befinner sig i någon form av underläge utnyttjas av någon annan. För att paragrafen skall bli tillämplig krävs för det första att avtalade förmåner skall stå i uppenbart missförhållande till vederlaget. För det andra krävs att motparten skall ha utnyttjat underläget hos den andre, dvs. trångmål, oförstånd lättsinne eller beroendeställning.
För personer med nedsatt beslutsförmåga torde det främst vara fråga om att deras oförstånd eller beroendeställning utnyttjas av någon mindre nogräknad person. Med oförstånd avses bristande omdömesförmåga som kan bero på okunskap eller oerfarenhet, men även berusning (se Kurt Grönfors, Avtalslagen, 1989, s. 152). Även lindrigare psykiska defekter hos den rättshandlande torde höra hit (se Axel Adlercreutz, Avtal, 2000, s. 71).
I 33 § avtalslagen föreskrivs att rättshandling, som eljest vore att anse som giltig, inte får göras gällande, när omständigheterna vid dess tillkomst var sådana, att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa rättshandlingen, och den, gentemot vilken rättshandlingen företogs, måste antas ha ägt sådan vetskap.
För att 33 § avtalslagen skall kunna tillämpas fordras att motparten kände till en omständighet som det, objektivt sett, skulle strida mot tro och heder att åberopa. Motparten måste alltså vara i ond tro om den omständighet som åberopas till stöd för att en viss rättshandling skall anses ogiltig, och han måste vara det vid rättshandlingens ingående. Paragrafen kan sålunda inte tillämpas, om motparten först i efterhand fått reda på den omständighet som åberopas till stöd för ogiltighet.
Den vaga utformningen av 33 § avtalslagen medför att praktiskt taget alla sådana förfaranden som avses i de föregående ogiltighetsreglerna, t.ex. 31 §, kan rymmas under denna bestämmelse. Att åberopa en rättshandling som tillkommit genom t.ex. ocker måste ju alltid anses strida mot tro och heder. Man kan därför fråga sig vilket tillämpningsområde som lagstiftaren har tänkt sig för 33 § avtalslagen. Avtalslagens författare avsåg att 33 § skulle förebygga det oriktiga motsatsslutet att 28–32 §§ uttömmande skulle reglera ogiltig-
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
858
hetsfallen av denna typ och ville med denna allmänna bestämmelse ge domstolarna möjlighet att förklara en rättshandling ogiltig även då rekvisiten i dessa bestämmelser inte var uppfyllda. Exempel på när paragrafen är tillämplig är dels då den rättshandlande har påverkats av förhållanden som satt honom ur stånd att klart bedöma handlingens innebörd och följder, dels situationen då någon, utan att svikligt ha framkallat en rättshandling, på ett ohederligt sätt begagnat sig av den handlandes obekantskap med vissa faktiska förhållanden. Det är också främst i fall av dessa slag som bestämmelsen har kommit till användning i rättspraxis, t.ex. när sjuka eller ålderdomssvaga personer har skrivit under kontrakt, vilkas innebörd och konsekvenser de inte har förstått (se Adlercreutz a.a. s 79).
Det första fallet avser situationen då någon på grund av kroppslig sjukdom, ålderdomssvaghet, berusning eller andra orsaker är ur stånd att klart bedöma innebörden av en rättshandling och dess följder utan att för den skull sakna rättshandlingsförmåga (jfr Grönfors a.a. s. 166). Enligt vedertagen uppfattning kan 33 § avtalslagen användas på fall av psykisk ohälsa, som är så lindrig att lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning inte är tillämplig (se NJA 1966 s. 44 och Knut Rodhe i SvJT 1946 s. 29 f. och 1979 s. 594).
Regleringen i 33 § avtalslagen tillämpas ganska restriktivt och domstolarna ställer höga krav på villkoren för ogiltighet och andra ingrepp i avtalsförhållanden (se Adlercreutz a.a. s. 80).
Enligt 36 § avtalslagen får avtalsvillkor jämkas eller lämnas utan avseende, om villkoret är oskäligt med hänsyn till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Har villkoret sådan betydelse för avtalet att det inte skäligen kan krävas att detta i övrigt skall gälla med oförändrat innehåll, får avtalet jämkas även i annat hänseende eller i sin helhet lämnas utan avseende. Vid prövningen av avtalsvillkoret i fråga skall särskild hänsyn tas till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller på något annat sätt intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Bestämmelserna i 36 § avtalslagen kan tillämpas i frågor om villkor vid andra rättshandlingar än avtal. I paragrafen erinras om att i fråga om jämkning av vissa
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
859
avtalsvillkor i konsumentförhållanden gäller dessutom 11 § lagen (1994:1512) om avtalsvillkor i konsumentförhållanden.
Generalklausulen om oskäliga avtalsvillkor i 36 § avtalslagen har ett vidare tillämpningsområde än 31 och. 33 §§avtalslagen. För tillämpning av 36 § avtalslagen krävs inte att motparten har varit i ond tro om det förhållande som ligger till grund för begäran om jämkning. Paragrafen i fråga föreskriver till skillnad från 31 och 33 §§avtalslagen inte ogiltighet som rättsföljd, utan gör det möjligt att jämka ett avtal endast i vissa delar. När det gäller avtal som har slutits av någon med bristande beslutsförmåga kan 36 § avtalslagen användas för att justera avtalsvillkor i de situationer då ogiltighet inte eftersträvas.
1.2.2 Lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning
Enligt lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning, hädanefter 1924 års lag, är ett avtal som någon ingått under påverkan av en psykisk störning ogiltigt.
I förarbetena till 1924 års lag anges att de situationer som avses är psykiskt abnorma tillstånd. Under lagen faller även en rent tillfällig rubbning av själsverksamheten, exempelvis kortvarig sinnesförvirring som framkallats av rusgivande medel, skrämsel eller annan yttre anledning. Vidare anförs att psykiskt abnorma personer endast skall erhålla särskilt rättsskydd i den mån deras sinnestillstånd verkligen kräver det. Föreligger endast s.k. partiell själsdefekt, finns ingen anledning att bereda särskilt rättsskydd, då fråga är om ett avtal som faller helt och hållet utanför området för defekten och som därför inte kan antas ha påverkats av denna. Detsamma gäller då det inte kan antas finnas något samband mellan själsverksamhetens rubbning och rättshandlingen. Det krävs emellertid inte att det abnorma sinnestillståndet varit ensamt avgörande för rättshandlingen, utan endast att det måste anses ha medverkat till denna. Det är tillräckligt för fastställandet av orsakssammanhanget, att rättshandlingen inte skulle ha kommit till stånd om inte en rubbning av själsverksamheten förelegat, se NJA II 1924 s. 593 f.
I dag förekommer inte benämningar som ”psykiskt abnorma tillstånd” och ”rubbning av själsverksamheten”. Numera används i lagtext oftast i stället begreppet psykisk störning. Detta föranledde år 1991 en omformulering i 1924 års lag. Någon ändring i sak avses emellertid inte. I prop. 1990/91:194 s. 39 anförs att begreppet psykisk
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
860
störning redan har stor användning som samlingsbeteckning inom psykiatrin och att det används som samlande begrepp i den officiella klassifikation av sjukdomar som Socialstyrelsen gjorde år 1987.
Till psykisk störning hänförs enligt denna terminologi t.ex. tillstånd av psykotisk karaktär (vanföreställningar, hallucinationer och förvirring), psykisk funktionsnedsättning till följd av en hjärnskada eller av åldrande, personlighetsstörningar, vissa krisreaktioner, vissa depressioner och allvarligare förvirringstillstånd till följd av missbruk. Psykisk utvecklingsstörning räknas också som en psykisk störning, se a. prop. s. 39 f. Härutöver torde tillfälliga störningar förorsakade av skrämsel, chock och hypnos falla under lagens tillämpningsområde (se Adlercreutz a.a. s. 68).
1924 års lag kan som framgått ovan tillämpas på såväl avtal som ingåtts under inflytande av en permanent psykisk störning som på avtal som träffats under påverkan av en psykisk störning av mera tillfällig karaktär. Beträffande lagens tillämpningsområde, se även avsnitt B 6.1.2. Om den rättshandlandes psykiska ohälsa inte kan betraktas som en psykisk störning, är lagen inte tillämplig. I stället kan möjligen 31 eller 33 § avtalslagen tillämpas på rättshandlingen, se ovan.
Den psykiska störningen måste ha inverkat på rättshandlingen för att 1924 års lag skall bli tillämplig. Det innebär att en rättshandling inte nödvändigtvis blir ogiltig bara för att den rättshandlande lider av en psykisk störning. Orsakssammanhanget klargörs som nämnts genom att man frågar sig huruvida den rättshandlande personen skulle ha företagit rättshandlingen i fråga oberoende av den psykiska störningen. Blir svaret ja, är 1924 års lag inte tillämplig. En person som lider av en psykisk störning måste t.ex. köpa varor och tjänster för sin dagliga livsföring. De överväganden som personen i fråga gör inför sådana rättshandlingar torde normalt inte skilja sig från dem som personer som inte lider av någon psykisk störning gör. Vad som nu sagts utesluter emellertid inte att även sådana rättshandlingar kan drabbas av ogiltighet. En person med en manisk sjukdom kan ju tänkas köpa på sig orimliga mängder livsmedel under en sjukdomsperiod.
Om ett avtal är ogiltigt till följd av att det har träffats under påverkan av en psykisk störning skall prestationerna återgå i den mån detta är möjligt, jfr vad som enligt 9 kap. 7 § föräldrabalken gäller vid rättshandlingar med omyndiga. I annat fall skall ersättning för sakens eller tjänstens värde utges. I den senare situationen är den som har varit under påverkan av en psykisk störning inte skyldig att utge
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
861
större ersättning än vad som kan anses motsvara den nytta som rättshandlingen har medfört för honom.
I lagens andra stycke finns en godtrosregel. Eventuell god tro hos medkontrahenten innebär inte att ett avtal som slutits under påverkan av en psykisk störning blir giltigt. Den godtroende motparten kan emellertid, utöver den ersättning som följer av lagens första stycke, i skälig omfattning få ersättning för den förlust som föranletts av avtalet.
För ogiltighet enligt 1924 års lag krävs alltså inte ond tro hos medkontrahenten om den enskildes psykiska störning. Sådan ond tro krävs emellertid för ogiltighet enligt 33 § avtalslagen. Regleringen i 1924 års lag är på så sätt mer förmånlig för den svaga parten än föreskrifterna i 33 § avtalslagen. Å andra sidan kan 33 § avtalslagen användas i situationer då någon har rättshandlat under inflytande av psykisk ohälsa som inte är av sådan dignitet att den kan betraktas som psykisk störning.
1.2.3 Sammanfattande synpunkter
Den lagstiftning som syftar till att skydda personer med nedsatt beslutsförmåga från att ingå oförmånliga avtal är visserligen av gammalt datum, men synes ur mer teoretisk synpunkt vara väl avvägd. Utredningen har därför inte kunnat konstatera något behov av ytterligare föreskrifter som reglerar situationer då personer med nedsatt beslutsförmåga ingår rättshandlingar.
Från överförmyndarhåll uppges att nu behandlade regler i avtalslagen och 1924 års lag tillämpas förhållandevis ofta i utomprocessuella uppgörelser. Det är viktigt att samtliga gode män och förvaltare känner till dem, och det är med hänsyn härtill lämpligt att det i utbildningen av förordnade ställföreträdare ingår en orientering om dessa bestämmelser.
1.3 Skydd mot våld och andra övergrepp
Personer med nedsatt beslutsförmåga riskerar inte bara att träffa oförmånliga avtal. Deras hälsotillstånd innebär också en risk för att de utsätts för försummelse eller för övergrepp av olika slag. Det kan röra sig om allt från undermålig vård till misshandel och ekonomiskt utnyttjande, inte sällan av någon närstående person.
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
862
I detta avsnitt kommer problematiken kring våld och övergrepp närmare att analyseras, varefter gällande rätt och behovet av förbättringar genomgås.
Personer med nedsatt beslutsförmåga som får hjälp av en god man eller förvaltare har i sin ställföreträdare en person som kan försöka se till att huvudmannen inte utsätts för våld eller andra övergrepp. Många personer som till följd av psykisk störning, sviktande hälsa eller hög ålder har svårt att värja sin person saknar emellertid en god man eller en förvaltare. De är ofta utlämnade till sin omgivning, vanligtvis familjen eller personalen på något boende. Ibland saknar den enskilde helt något socialt nätverk.
Det finns svenska och utländska studier om våld och andra övergrepp mot äldre personer och personer med funktionshinder. Att återge dessa inom ramen för detta betänkande är inte möjligt. Nedan kommer därför endast vissa nedslag att göras för att ge en bakgrund till problematiken.
1.3.1 Äldre personer
Under senare år har framför allt missförhållanden beträffande äldre personers situation uppmärksammats internationellt. I den internationella handlingsplanen för åldrandefrågor som antogs under den första världskonferensen om åldrandefrågor i Wien år 1982 sammanfattas äldre personers rättigheter. År 1991 antog FN principer för äldre personer (United Nations Principles for Older Persons). Dessa principer tar sikte på den enskildes självständighet, inflytande, rätt till vård, möjlighet till självförverkligande och rätt till en värdig tillvaro. I princip 12 föreskrivs att äldre personer skall ha tillgång till socialt och juridiskt bistånd för att den enskildes självständighet samt hans tillgång till skydd och vård skall kunna säkerställas. I princip 17 anges att äldre personer skall kunna leva i värdighet och säkerhet och vara skyddade från olika former av utnyttjande samt från fysiska och psykiska övergrepp.
I en rapport från FN:s generalsekreterare år 2001, ”Abuse Against Older Persons”, sammanfattas de studier som gjorts under de gångna 20 åren av äldre personers situation. I rapporten konstateras att äldre personer ofta befinner sig i mycket utsatta situationer. Av studier som företagits i länder som Australien, Kanada och Storbritannien framgår att 1–10 procent av den äldre befolkningen är utsatt för övergrepp eller försummelse. I Kanada var försummelse det vanligaste
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
863
missförhållandet bland äldre personer, 55 procent av de rapporterade fallen, medan 15 procent avsåg misshandel och 12 procent utnyttjande av något slag. I USA finns the National Center on Elder Abuse (NCEA) som samordnar insatser för äldre människors rätt. Enligt NCEA ökade antalet anmälningar om försummelse och övergrepp mot äldre med 150 procent mellan åren 1986 och 1996. Även i USA dominerade försummelse bland de rapporterade fallen. Bland de äldre personer som bodde hemma orsakades missförhållandena i 37 procent av fallen av vuxna barn, i 13 procent av fallen av maken och i 11 procent av fallen av andra familjemedlemmar. Beträffande försummelse och övergrepp vid olika former av institutioner konstaterades vid en undersökning i USA att 36 procent av den tillfrågade institutionspersonalen sade sig ha bevittnat ett fysiskt övergrepp mot någon äldre person. Tio procent uppgav att de själva hade begått sådana övergrepp. Hela 81 procent sade sig ha bevittnat övergrepp av psykisk natur. Av de tillfrågade uppgav 40 procent att de under den senaste tolvmånadersperioden åtminstone vid något tillfälle verbalt kränkt en person som varit intagen på institutionen (se s. 7 i rapporten).
När det gäller åtgärder för att motverka att äldre personer utsätts för försummelse och övergrepp konstateras i FN-rapporten att mycket görs för att sprida information om problemet med att äldre personer far illa i samhället, detta för att så många fall som möjligt av missförhållanden skall uppmärksammas. I några länder har särskild lagstiftning införts som kriminaliserar försummelse av och övergrepp mot äldre personer. Andra länder har höjt straffen för vissa gärningar som riktar sig mot äldre människor. Bland vidtagna åtgärder finns även regler om rapporteringsskyldighet för bl.a. läkare och socialtjänstpersonal vid misstänkta fall av försummelse av och övergrepp mot äldre personer. Nyttan av sådana regler är emellertid av flera anledningar omstridd. Vissa menar att det finns en risk att den enskildes integritet träds för när och att rapporteringen vidare kan innebära att den enskilde råkar ännu värre ut eller att han eller hon mister förtroendet för myndigheter och sjukvård. När det gäller institutionsvård har några länder infört regler om viss minimistandard på institutionen och utbildningskrav på personalen (se s. 8 f. i rapporten).
Äldre personer som utsätts för försummelse eller övergrepp har ofta fysiska eller psykiska funktionshinder, något som bekräftas av svenska studier. Docenten Britt-Inger Saveman, som gjort flera undersökningar om våld mot äldre, konstaterar i artikeln Elder abuse in
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
864
residential settings in Sweden, Journal of Elder Abuse & Neglect 10, 1999, att av de personer i särskilda boenden som utsatts för våld hade nästan samtliga brottsoffer funktionshinder eller handikapp.
Nordiska ministerrådet har i en rapport, Overgrep mot eldre, Nord 1994:2, gjort en kartläggning av våld mot äldre personer i de nordiska länderna. I rapporten återges resultaten av ett flertal studier som gjorts i de nordiska länderna under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Dessa undersökningar gav vid handen att 1–8 procent av de äldre i de nordiska länderna vid något tillfälle hade blivit utsatta för våld eller andra övergrepp. I rapporten konstateras vidare att det ofta är mycket svårt att upptäcka fall av våld och andra övergrepp mot äldre personer. För svensk del rekommenderade ministerrådet åtgärder på central, regional och lokal nivå. Av de åtgärder som efterlystes på central nivå fanns bl.a. en utvidgad skyldighet för personal inom socialtjänst, vård och omsorg att anmäla misstänkta eller konstaterade fall av våld eller andra övergrepp mot vuxna personer med fysiska eller psykiska funktionshinder. Vidare efterlystes en översyn av reglerna som styr tillsättandet av en god man eller en förvaltare samt en översyn av kraven på gode mäns och förvaltares lämplighet och överförmyndarens möjligheter att kontrollera hur den hjälpbehövandes ekonomi sköts.
I sitt slutbetänkande, Brister i omsorg, SOU 1997:170, pekar Utredningen om bemötande av äldre på behovet av olika åtgärder för att förbättra situationen för de äldre som är i behov av samhällets insatser i form av socialtjänst och hälso- och sjukvård. Bl.a. efterlyser utredningen förbättringar i tillsynen över vården av och omsorgen om äldre personer och en utvidgning av det ansvarssystem som gäller inom kommunal hälso- och sjukvård. Vidare föreslår utredningen att Socialstyrelsen ges i uppdrag att utreda användningen av metoder som har karaktären av tvång inom vård och omsorg av äldre, främst inom vård och omsorg om personer med demens och demensliknande tillstånd. Efter det att nämnda betänkande överlämnats till regeringen har år 1999 vissa förändringar i socialtjänstlagen genomförts. Härvid har bl.a. Lex Sarah införts, se nedan.
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
865
1.3.2 Personer med funktionshinder
Övergrepp och försummelse mot personer med funktionshinder som bor på särskilda boenden uppmärksammas i en nyligen genomförd svensk undersökning. Syftet med undersökningen var att närmare granska konfliktsituationer som involverar våld mellan personer med psykiska funktionshinder och personal vid särskilda boenden. Undersökningen omfattade 164 anställda på 17 olika särskilda boenden. Svarsfrekvensen var 74 procent. Av de svarande uppgav 35 procent att de någon gång hade varit inbegripna i eller bevittnat en våldsincident med en funktionshindrad person, och 14 procent uppgav att de själva hade utövat våld mot en funktionshindrad person. Så stor andel som 61 procent av de svarande uppgav att de utsatts för våld från en funktionshindrad persons sida. Konfliktsituationerna inträffade till övervägande del i samband med att personalen skulle hjälpa en enskild med något, varvid denne av någon anledning inte ville medverka till åtgärden i fråga (Marie-Louise Strand, Eva Benzein och Britt-Inger Saveman, 2004, Violence in the care of adult persons with intellectual disabilities, Journal of Clinical Nursing 13 (4), s. 506–514).
Forskaren och föreståndaren för Centrum för handikappforskning vid Uppsala universitet Barbro Levin genomförde år 2000 en undersökning bland de drygt 1 000 gode männen i Uppsala län (Vem bryr sig? Om osynlighet och rättsäkerhet för brottsoffer med funktionshinder, Barbro Levin, Brottsoffermyndigheten 2002). Syftet med undersökningen var dels att utröna vilka erfarenheter av brott mot huvudmännen som de gode männen hade, dels ta reda på vilken roll de gode männen hade för huvudmännens upprättelse i de fall då dessa hade råkat ut för misstänkt brottsliga handlingar. Svarsfrekvensen var 78 procent (755 gode män som ansvarade för sammanlagt 978 huvudmän). De svarande gode männen rapporterade om sammanlagt 74 olika misstänkta brottsliga handlingar mot 42 huvudmän. Av dessa 42 huvudmän hade 55 procent en utvecklingsstörning, 24 procent led av demens och 21 procent hade ett fysiskt och/eller psykiskt funktionshinder. Av de 74 misstänkta brottsliga handlingarna utgjorde stöld 21,6 procent, misshandel 16,2 procent, förolämpning 13,5 procent, olaga hot 8,1 procent, förskingring 8,1 procent, förtal 5,4 procent, bedrägeri 5,4 procent, sexuellt ofredande 5,4 procent, sexuellt utnyttjande 4,0 procent, rån 2,7 procent, skadegörelse 2,7 procent och våldtäkt 1,4 procent. Resterande del av de påstådda övergreppen kunde inte sorteras in under något särskilt lagrum. Av
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
866
de misstänkta förövarna var 35 procent anställda vid gruppboende eller äldreboende, 31 procent ”medboende” eller annan bekant, 17 procent anhörig eller sambo till den enskilde och 17 procent en för den enskilde okänd person. De uppmärksammade händelserna resulterade i 15 polisanmälningar och 26 andra anmälningar till t.ex. socialtjänsten eller till personalen i den berörda verksamheten. De flesta polisanmälda händelserna avsåg stöld. En slutsats som kunde dras av undersökningen var att de gode männen är viktiga aktörer som kan bevaka huvudmännens intressen. En annan slutsats var att misstänkta brottsliga handlingar måste beivras och inte tystas ner av de personer som finns runt den enskilde. En tredje slutsats var att rättsväsendet måste säkerställa att funktionshindrade personer som misstänks ha blivit utsatta för brott verkligen får sin sak prövad. Funktionshindret, som ofta innebär kommunikationssvårigheter, får inte innebära att den enskilde kommer i en sämre ställning än personer som inte har något funktionshinder.
1.3.3 Regler som syftar till att skydda personer med bristande beslutsförmåga från våld och andra övergrepp
Förslag: I 20 kap. 14 § rättegångsbalken införs bestämmelser som ger en god man, förvaltare och framtidsfullmäktig med behörighet i ekonomiska frågor rätt att ange eller föra talan om ansvar för brott som avser i förordnandet berörd egendom. En god man och framtidsfullmäktig med behörighet i personliga angelägenheter skall ha motsvarande rätt beträffande brott mot den enskildes person.
I förordningen (1999:1134) om belastningsregister införs en möjlighet för överförmyndaren att i samband med rekrytering av förordnade ställföreträdare begära utdrag ur belastningsregistret beträffande den som är aktuell för ett sådant uppdrag.
Förutom föräldrabalkens regler om ställföreträdarskap finns det andra bestämmelser som har till syfte att värna de personer som har svårt att själva värja sig mot faror i tillvaron.
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
867
Lex Sarah
I 14 kap. 2 § socialtjänstlagen (2001:453) finns en bestämmelse som ålägger var och en som är verksam i omsorger om äldre och funktionshindrade, både i offentlig och enskild verksamhet, att se till att de enskilda får god omvårdnad och lever under trygga förhållanden. En anmälningsskyldighet gäller såväl yrkesarbetande som frivilliga. Den innebär att den som uppmärksammar eller får kännedom om allvarliga missförhållanden i omsorgerna om någon enskild är skyldig att genast anmäla detta till socialnämnden. Om inte missförhållandet avhjälps utan dröjsmål, skall nämnden anmäla förhållandet till tillsynsmyndigheten. Anmälningsskyldigheten gäller även inom motsvarande yrkesmässigt bedriven enskild verksamhet. Anmälan skall då göras till den som är ansvarig för verksamheten. Den ansvarige är skyldig att utan dröjsmål avhjälpa missförhållandet eller anmäla detta till tillsynsmyndigheten.
Bestämmelsen infördes år 1999 sedan allvarliga brister uppdagats inom äldreomsorgen. Bestämmelsen kallas Lex Sarah efter undersköterskan Sarah Wägnert som år 1997 i medierna berättade om vanvård av de boende på sin arbetsplats. Av prop. 1997/98:113 framgår att syftet med bestämmelsen i första hand är att komma tillrätta med missförhållanden. De målgrupper som avses i bestämmelsen är alla äldre och funktionshindrade personer som, oavsett boendeform, får insatser enligt socialtjänstlagen. I propositionstexten betonas särskilt att vissa äldre kan ha mycket svårt att framföra konkreta klagomål på vården och få gehör för sina klart befogade synpunkter på grund av fysiska eller psykiska funktionsnedsättningar eller av rädsla för att stöta sig med personalen eller annan inom socialtjänsten.
I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om anmälan av missförhållanden i omsorger om äldre och funktionshindrade (SOSFS 2000:5) finns exempel på vad som menas med allvarliga missförhållanden. Härmed avses dels övergrepp och brister i omsorgerna som utgör ett hot mot en enskilds liv, hälsa eller säkerhet, dels ett bemötande av äldre och funktionshindrade som klart avviker från grundläggande krav på respekt för självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet.
Lex Sarah gäller endast verksamhet som faller under socialtjänstlagen. Utanför bestämmelsens tillämpningsområde faller således verksamhet som bedrivs enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS).
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
868
I Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om anmälan av personskada i verksamhet enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (SOSFS 1996:17) föreskrivs emellertid att om en person som omfattas av LSS allvarligt skadas i samband med verksamhet enligt den angivna lagen och skadan inträffar i hälso- och sjukvårdande verksamhet, skall anmälan om det inträffade göras till länsstyrelsen. Detsamma skall gälla, om det inträffade inte orsakar allvarlig skada men det är uppenbart att risk för sådan skada har förelegat. Det åligger den nämnd som är ansvarig för verksamheten att fullgöra anmälningsplikten. Om skadan inträffar i enskild verksamhet som avses i 23 § LSS eller om risken för skada uppkommer i sådan verksamhet, skall anmälningsskyldigheten i stället fullgöras av den för verksamheten ansvariga huvudmannen. Anmälningsskyldigheten gäller oavsett om skadan, eller risken för skada, uppkommer genom avsiktligt handlande eller genom olyckshändelse.
Personer som får insatser enligt LSS har ofta svåra funktionshinder och stora stödbehov. Med hänsyn härtill har det ansetts otillfredsställande att de personer som arbetar med t.ex. förståndshandikappade i gruppbostäder inte har någon anmälningsplikt enligt Lex Sarah. Den anmälningsskyldighet som följer av SOSFS 1996:17 tar som framgått ovan endast sikte på ”allvarlig skada” och ”risk för allvarlig skada”, vilket får betraktas som värre situationer än som avses med begreppet ”allvarliga missförhållanden”. En del kommuner har därför på eget initiativ infört anmälningsrutiner av den typ som föreskrivs i Lex Sarah också för verksamheter som faller under LSS.
I prop. 2004/05:39 har föreslagits att kvalitets- och dokumentationsbestämmelser samt bestämmelser om anmälningsplikt vid missförhållanden skall införas i LSS. I propositionen föreslås bl.a. att det i LSS införs en bestämmelse som motsvarar socialtjänstlagens Lex Sarah. Den föreslagna bestämmelsen skall förutom omsorgspersonal även omfatta handläggande personal inom t.ex. Försäkringskassan. Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2005.
Möjligheter att straffrättsligt beivra övergrepp. Betydelsen av sekretess inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården
Enligt huvudregeln i 7 kap. 1 § första stycket sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
869
närstående lider men. Enligt 7 kap. 4 § första stycket sekretesslagen gäller enligt huvudregeln sekretess inom socialtjänsten för uppgift om enskilds personliga förhållanden med motsvarande skaderekvisit.
Sekretessen enligt nu nämnda paragrafer hindrar emellertid inte att uppgift som angår misstanke om brott lämnas till åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, om det för brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. Uppgift som angår brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt 18 år får dock lämnas till åklagarmyndighet eller polismyndighet utan hinder av ovan nämnda sekretessregler. Sekretessen enligt 7 kap. 1 § och 4 § första och tredje styckena hindrar inte heller att uppgift om enskild, som inte har fyllt 18 år eller som fortgående missbrukar alkohol, narkotika eller flyktiga lösningsmedel, eller närstående till denne lämnas från myndighet inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten till annan sådan myndighet, om det behövs för att den enskilde skall få nödvändig vård, behandling eller annat stöd. Detsamma gäller i fråga om lämnande av uppgift om gravid kvinna eller närstående till henne, om det behövs för en nödvändig insats till skydd för det väntade barnet, se 14 kap. 2 § sekretesslagen.
Det torde inte vara ovanligt att personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten upptäcker att en äldre person eller en person med funktionshinder lever under svåra hemförhållanden, varvid de kanske utsätts för vanvård eller övergrepp av olika slag. Sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten innebär emellertid att uppgifter om t.ex. en misstänkt misshandel inte kan lämnas till polisen utan vidare. Inget hindrar emellertid att socialtjänsten utifrån dessa uppgifter vidtar åtgärder inom ramen för sin egen verksamhet, t.ex. kan den erbjuda den hjälpbehövande plats på ett särskilt boende där han eller hon kommer bort från en problematisk hemmiljö. Sekretessen hindrar inte heller att vårdpersonal eller personal från socialtjänsten råder den enskilde att polisanmäla en inträffad misshandel och hjälper henne eller honom att göra en sådan anmälan.
Sekretessen inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten hindrar inte att den enskildes gode man, förvaltare eller framtidsfullmäktig får del av uppgifter som har betydelse för att han skall kunna ta tillvara den enskildes intressen på bästa sätt. En läkare eller en socialtjänsteman kan således meddela en god man eller en framtidsfullmäktig sina misstankar om att den hjälpbehövande misshandlas eller på något annat sätt far illa. Gode män och framtidsfullmäktige om-
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
870
fattas inte av någon tystnadsplikt och kan således, om de finner det lämpligt, anmäla det inträffade till polisen, jfr avsnitt C 2.4. Någon skyldighet för den gode mannen eller framtidsfullmäktigen att göra en sådan anmälan föreligger dock inte.
I detta sammanhang är det av intresse att framhålla skillnaden mellan att polisanmäla ett brott och att ange ett brott till åtal. Polisanmälan kan göras av envar som misstänker att ett brott under allmänt åtal har blivit begånget. Brottet behöver inte vara riktat mot den som gör anmälan. Vissa brott fordrar emellertid att målsäganden anger brottet till åtal för att åtal skall kunna väckas. Så är t.ex. fallet med brottet vållande till kroppsskada eller sjukdom som inte är grovt. Kan målsäganden på grund av bristande beslutsförmåga inte själv ange ett brott till åtal uppkommer frågan om någon annan i hans omgivning kan göra det på hans vägnar.
Enligt utredningens förslag till utformning av 20 kap. 14 § rättegångsbalken bör gode män och framtidsfullmäktige kunna ange brott mot huvudmannens person till åtal eller föra talan om ansvar för det, se avsnitt B 11.2.3. Även i de fall målsäganden har sin beslutsförmåga i behåll kan hans gode man ange ett brott till åtal, men då fordras målsägandens samtycke enligt reglerna i förslaget till 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Som framgått ovan har en god man som får reda på uppgifter som tyder på att hans huvudman utsätts för brott inte någon skyldighet att polisanmäla händelsen i fråga. Det kan tänkas att den hjälpbehövande, när han tillfrågas om en misstänkt brottslig gärning, visserligen bekräftar att han t.ex. blir slagen av någon närstående men förklarar att han inte vill att detta skall komma till polisens kännedom. I sådana situationer kommer den gode mannen ofta i ett moraliskt dilemma. Å ena sidan skall han så långt möjligt ta hänsyn till den enskildes vilja och vara lojal mot denne. Å andra sidan finns det en gräns för vad en god man kan acceptera att en huvudman utsätts för i sin hemmiljö, samtidigt som han känner att han fullgör sitt uppdrag på ett korrekt sätt. Denna avvägning kan många gånger vara svår att göra. Klart är emellertid att huvudmannen inte har någon vetorätt mot den gode mannen när det handlar om ett brott som inte fordrar att målsäganden anger det till åtal. Blir huvudmannen misshandlad, kan den gode mannen sålunda polisanmäla detta även mot huvudmannens uttryckliga vilja. Följden av ett sådant agerande kan naturligtvis bli att huvudmannen mister sitt förtroende för den gode mannen och begär att få byta till någon annan. Ibland
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
871
måste emellertid den gode mannen acceptera att detta kan bli följden för att huvudmannen skall komma ur en destruktiv livssituation.
När det gäller allmänna handlingsnormer för ställföreträdare hänvisas till avsnitt B 5.3.1 och författningskommentaren till 12 kap. 3 § föräldrabalken.
Lagen (1988:609) om målsägandebiträde
För äldre personer och personer med funktionshinder som utsätts för brott är det många gånger svårt att själv klara av att gå igenom en process. När förundersökning har inletts beträffande ett brott på vilket fängelse kan följa skall enligt 1 § första stycket 3 lagen om målsägandebiträde ett målsägandebiträde förordnas, om det med hänsyn till målsägandens personliga förhållanden och övriga omständigheter kan antas att målsäganden har ett särskilt starkt behov av sådant biträde.
Omständigheter av personlig art som kan motivera ett målsägandebiträde är enligt förarbetena t.ex. förståndshandikapp, sjuklighet, depression till följd av brottet, beroendeställning i t.ex. arbetslivet eller som förhållandet mellan elev och lärare eller att målsäganden är gammal eller ett barn, se prop. 1989/90:158 s. 11.
Äldre personer och personer med funktionshinder kan med stöd av nyss nämnda paragraf beviljas stöd av målsägandebiträde för större delen av den brottslighet som de riskerar att bli utsatta för. Inte minst viktigt är att målsägandebiträdet kan ta tillvara den enskildes intressen redan under förundersökningen och se till att denne ges möjlighet att lämna sina uppgifter till polis och åklagare.
Tolkhjälp
Ytterligare hjälp i rättsliga angelägenheter för vissa funktionshindrade är tillgången på tolkar. Enligt 5 kap. 6 § tredje stycket rättegångsbalken kan tolk anlitas för att biträda den som är allvarligt hörsel- eller talskadad i en rättegång. Härvid avses skrivtolk eller teckentolk samt tolk som kan biträda den som är både syn- och hörselskadad.
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
872
Ställföreträdares möjlighet att medverka vid utfärdandet av rättsintyg
Framtidsfullmäktiges, anhörigas och gode mäns möjlighet att medverka vid utfärdande av rättsintyg kommer att behandlas i avsnitt C 1.4.
Kontroll av lämpligheten hos dem som är aktuella för uppdrag som förordnad ställföreträdare
Som framhållits i avsnitt A 4.3.2.1 bör överförmyndaren i framtiden ges möjlighet att begära utdrag ur belastningsregistret beträffande de personer som är aktuella för uppdrag som förordnad ställföreträdare. Härigenom kan överförmyndaren på ett enkelt sätt kontrollera att den som kommer i fråga som förordnad ställföreträdare inte har begått allvarligare brottslighet som kan inverka på förtroendet för honom som t.ex. god man.
1.3.4 Haagkonferensen för internationell privaträtt
Vid Haagkonferensen för internationell privaträtt år 1999 utarbetades ett utkast till konvention till skydd för vuxna i gränsöverskridande situationer. De personer som omfattas av konventionen skall ha fyllt 18 år och de skall på grund av hälsoskäl eller psykiska skäl vara oförmögna att helt eller delvis på egen hand bevaka sina intressen. Konventionen anger
a) vilket lands myndigheter som är behöriga att vidta åtgärder till
skydd för den hjälpbehövandes person eller egendom,
b) den lag som den behöriga myndigheten skall tillämpa vid vid-
tagande av åtgärder eller som gäller när den hjälpbehövande företräds av en representant och
c) förutsättningarna i de övriga konventionsstaterna för erkännande
och verkställighet av åtgärder vidtagna i en annan konventionsstat.
Genom konventionen upprättas vidare en mekanism för samarbete mellan konventionsstaternas myndigheter. Avsikten med konventionen är att undvika konflikter mellan olika länders lagar och myndigheter i frågor om behörighet och tillämplig lag samt att säkra erkännande och verkställighet av konventionsenligt vidtagna åtgärder,
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
873
se Maarit Jänterä-Jarbeorg, Rapport från specialkommissionsmöte angående skydd för vuxna, Haagkonferensen för internationell privaträtt; Haag 19.9–2.10 1999.
Konventionen träder i kraft när den har ratificerats av minst tre undertecknande stater. Vid utgången av år 2003 hade konventionen ännu inte trätt i kraft. Då hade konventionen endast ratificerats av Storbritannien (Skottland) samt undertecknats, men inte ratificerats, av Nederländerna, Frankrike och Tyskland.
1.3.5 Samhällets möjligheter att upptäcka utsatta personer med bristande beslutsförmåga
Bedömning: Det finns behov av en ökad medvetenhet bland all personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten om de bestämmelser som föreskriver skyldighet att rapportera när någon är i behov av en god man eller förvaltare.
I avsnitt C 1.3.3 behandlas regler som tar sikte på de situationer när ett övergrepp eller något annat missförhållande riktat mot en person med bristande beslutsförmåga väl har upptäckts. I detta avsnitt kommer problematiken med att upptäcka hjälpbehövande som befinner sig i farozonen för att bli utsatta för hot eller för vanvård att genomgås.
I avsnitt A 3.6.3 behandlas överförmyndarens möjlighet att få fram uppgifter om personer som kan antas vara i behov av en ställföreträdare. Utredningen föreslår i samband därmed att socialnämndens rapporteringsskyldighet skall utvidgas och att denna skyldighet skall framgå av lag i stället för av en förordning. Vidare föreslår utredningen i nämnda avsnitt en utvidgad skyldighet för verksamhetschefer inom hälso- och sjukvården att underrätta överförmyndaren när en patient är i behov av en god man eller förvaltare.
Förutom anhöriga till en person med bristande beslutsförmåga torde det främst vara personal inom socialtjänsten och sjukvården som uppmärksammar personer som är i behov av en god man eller förvaltare. Det är därför, som nyss antytts, viktigt att personal inom nämnda organisationer verkligen rapporterar konstaterade missförhållanden till berörd överförmyndare.
Trots de åtgärder som utredningen föreslår för att underlätta informationsflödet till överförmyndaren, är det inte möjligt att fånga upp alla de fall där äldre personer och personer med funktionshinder
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
874
riskerar att råka illa ut på grund av faror i omgivningen. Socialstyrelsen konstaterar i sin rapport 1994:1 ”Övergrepp mot äldre i hemmet. Ser vi toppen av ett isberg?” att av de äldre personer som utsätts för övergrepp i sina hem är de flesta kvinnor med fysiska eller psykiska handikapp. Vidare konstateras att majoriteten av förövarna är manliga familjemedlemmar, dvs. make/sambo eller son. Nationellt Råd för Kvinnofrid konstaterar i en skrift från år 2000 ”Han var väl inte alltid så snäll – Våld mot äldre kvinnor” samma sak och framhåller att de utsatta kvinnorna sällan anmäler misshandel och andra övergrepp till polisen. I stället söker de hjälp hos sjukvården där sjukvårdssekretessen hindrar personalen från att lämna uppgifter till de rättsvårdande myndigheterna annat än vid misstanke om allvarligare brott, och dit hör inte brott som misshandel och grov misshandel.
Äldre personer och personer med funktionshinder som vansköts, misshandlas, utnyttjas m.m. av anhöriga är mycket svåra för socialförvaltningen att upptäcka. Den anhörige är kanske den enda kontakt som den hjälpbehövande har, och denne vågar därför inte säga emot släktingen. Många gånger menar den anhörige inte något illa, men saknar helt enkelt tid eller kunskap om hur man sköter en äldre människa, vilket leder till vanvård. Den anhörige kanske upplever sin åldrige släkting som besvärlig och gnällig vilket i kombination med tidsbrist kan leda till situationer av konflikt mellan dem. En del anhöriga känner en moralisk skyldighet att ta hand om sina äldre släktingar, och de vill därför inte söka hjälp från samhällets sida trots att de inser att situationen är ohållbar.
En annan problematisk situation är då en äldre person utnyttjas av sina anhöriga eller bekanta. Det är inte ovanligt att äldre människor med barn som missbrukar droger blir utnyttjade på olika sätt. Det kan handla om att barnet vill ha medicin som har förskrivits till den äldre personen eller pengar till t.ex. alkohol. Vidare kan det tänkas att ”bekanta” till den äldre personen vill låna pengar som sedan inte betalas tillbaka.
Eftersom utnyttjandet vanligtvis sker inom hemmets fyra väggar är det, som framgått ovan, svårt att upptäcka äldre personer eller personer med funktionshinder som utnyttjas på dessa sätt. Socialförvaltningen är som regel hänvisad till att någon i den enskildes omgivning slår larm om eventuella missförhållanden.
Det är inte möjligt för socialförvaltningen att bedriva uppsökande verksamhet bland äldre eller funktionshindrade personer enbart för att upptäcka eventuella missförhållanden. En sådan ordning torde inte
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
875
heller vara önskvärd utifrån ett integritetsperspektiv. Med hänsyn härtill är det viktigt att de personer som kommer i kontakt med människor som verkar fara illa anmäler detta till socialtjänsten och inte blundar för problemet. De personer som främst avses i detta sammanhang är sjukvårdspersonal och personal inom socialtjänsten, dvs. läkare, distriktssköterskor, hemtjänstpersonal m.fl. Sekretessen inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården hindrar inte en läkare eller en socialtjänsteman från att ställa frågor till den enskilde om hur han eller hon har det där hemma. Framkommer det att den enskilde lever ensam men utnyttjas ekonomiskt av sitt barn, kan det tänkas att den enskilde är i behov av t.ex. en god man. Såväl sjukvården som socialtjänsten är härvid enligt vad som sagts ovan skyldiga att anmäla behov av god man eller förvaltare till överförmyndaren. Den gode mannen kan sedan hjälpa till i ekonomiska frågor och t.ex. verkställa betalningar så att den enskilde inte behöver ha större summor pengar hemma. Vidare kan den gode mannen vara ett stöd i personliga frågor och t.ex. förmedla kontakt med en kurator som kan hjälpa den enskilde att komma ur en besvärlig livssituation. Som framgått ovan kan en god man dessutom anmäla till polis eller åklagare för det fall huvudmannen utsätts för brott.
När det gäller frågor om hälso- och sjukvård föreslår utredningen i förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) att beslutsoförmögna personer i vissa fall skall kunna företrädas av någon anhörig, se 5 § LSH. Enligt lagförslaget kan emellertid en anhörig entledigas från sin roll som ställföreträdare, om han är olämplig, 14 § LSH. En distriktssköterska som vid ett hembesök märker att en äldre människa eller en funktionshindrad person vansköts av t.ex. sin make eller barn skall anmäla förhållandet till den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av den enskilde som i sin tur är skyldig att göra en anmälan om behov av god man till överförmyndaren.
På samma sätt förhåller det sig på den sociala välfärdens område. Utredningens förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV) innebär att beslutsoförmögna personer i vissa fall kan företrädas av sina anhöriga inför olika förmånsgivare. Det kan i detta sammanhang tänkas att en anhörig till en beslutsoförmögen person för egen vinnings skull försöker få ut olika förmåner som tillkommer den hjälpbehövande, t.ex. socialbidrag. Enligt 14 § LSV skall förmånsgivaren då göra en anmälan om behov av god man eller förvaltare till överförmyndaren.
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
876
Sammanfattning
Att upptäcka äldre och funktionshindrade som far illa kommer sannolikt även fortsättningsvis att vara ett problem för samhället. Den enskilde har i detta sammanhang intresse både av att få skydd från samhället och av att hans integritet inte kränks. Dessa båda intressen står i visst motsatsförhållande till varandra. Som framgått ovan finns emellertid enligt utredningens mening möjligheter till att förbättra situationen utan att behöva ändra de sekretessbestämmelser som gäller inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten för uppgifter om enskildas personliga förhållanden. Det handlar om att personal inom dessa verksamheter beaktar den skyldighet som trots allt finns för dem att anmäla när någon är i behov av god man eller förvaltare. En ökad medvetenhet om dessa bestämmelser kan sannolikt bidra till att fler utsatta personer får hjälp. Socialstyrelsen skulle i detta sammanhang kunna utfärda allmänna råd om hur personal inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten som uppmärksammar missförhållanden bör rapportera dessa uppgifter ”uppåt”.
1.3.6 Sammanfattande synpunkter
När det gäller skydd mot våld och övergrepp mot personer med bristande beslutsförmåga synes den lagfästa uppbyggnaden vara tillräcklig, om utredningens förslag genomförs. Härigenom tillförsäkras den enskilde bl.a. hjälp av ställföreträdare som kan ta till vara den enskildes intressen vid misstänkta övergrepp eller andra missförhållanden.
Utredningen finner inte anledning att föreslå lättnader i sekretesskyddet inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten. De regler som finns i dag utgör en rimlig avvägning mellan den enskildes intresse av att samhället griper in till hans skydd och att hans integritet inte kränks. Som framgått ovan hindrar inte sekretessen att förvaltare, gode män och framtidsfullmäktige får reda på uppgifter som har betydelse för deras uppdrag, t.ex. att en anhörig övar våld mot den hjälpbehövande eller stjäl pengar från denne.
I sammanhanget bör nämnas att Offentlighets- och sekretessutredningen i sitt huvudbetänkande, Ny sekretesslag SOU 2003:99, föreslår att 14 kap. 2 § sekretesslagen ändras så att personal inom hälso- och sjukvården eller socialtjänsten skall få möjlighet att lämna uppgifter till polis- eller åklagarmyndighet eller annan myndighet som har att ingripa mot brottet, inte bara när det gäller miss-
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
877
tanke om brott för vilka inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år, utan även beträffande misstankar om försök till sådana brott. Vidare föreslår Offentlighets- och sekretessutredningen att oavsett brottets svårhetsgrad skall sekretess inte hindra att misstankar om könsstympning av underårig lämnas från hälso- och sjukvården, socialtjänsten och Barnombudsmannen till polis- och åklagarmyndighet, se s. 325 ff. i nyss nämnda betänkande.
Det finns enligt utredningens mening inte heller anledning att införa någon skyldighet för gode män, förvaltare eller framtidsfullmäktige att polisanmäla brott mot huvudmannen. En sådan skyldighet skulle många gånger försätta ställföreträdaren i en omöjlig situation. I stället får ställföreträdaren efter eget omdöme besluta hur han skall gå vidare för det fall han nås av uppgifter om att hans huvudman utsätts för brott. Någon tystnadsplikt bör inte lägga hinder i vägen för ställföreträdarens agerande i sådana fall, se närmare avsnitt C 2.4.
När ett brott mot en äldre person eller en person med funktionshinder väl anmäls till polisen, är det viktigt att denna anmälan tas på allvar, trots de utredningssvårigheter som kan finnas, t.ex. på grund av att målsäganden har det svårt att meddela sig med omvärlden, och att behövliga resurser avdelas för utredningsarbetet. Det gäller här att slå vakt om rättstryggheten för några av samhällets mest skyddsvärda grupper.
1.4 Ställföreträdares möjlighet att medverka vid utfärdande av rättsintyg beträffande personer med bristande beslutsförmåga
Förslag: I förslaget till lag om rättsintyg m.m. bör beträffande vuxna personer med bristande beslutsförmåga införas en hänvisning till relevanta paragrafer i förslaget om lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH). Vidare bör vissa paragrafer i det förstnämnda förslaget till lagstiftning justeras så att de tar sikte på situationer då den enskilde är omyndig eller beslutsoförmögen.
När någon utsätts för våld eller andra övergrepp blir det ibland aktuellt att dokumentera uppkomna skador i ett rättsintyg. Härvid krävs målsägandens samtycke såväl till att undersökningen genomförs som till att polis och åklagare får ta del av och vidarebefordra uppgifter
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
878
från patientjournaler. I samband härmed uppkommer frågan om vad som gäller när brottsoffret på grund av bristande beslutsförmåga inte kan ge sitt samtycke till en sådan undersökning eller till att journaluppgifter används för utredning hos polis och åklagare.
För närvarande bereds en ny ordning för utfärdande av rättsintyg inom Justitiedepartementet. Arbetet har mynnat ut i ett förslag till lag om rättsintyg m.m. Lagförslaget har i en lagrådsremiss överlämnats till Lagrådet under hösten 2004.
I 4 § i förslaget till lag om rättsintyg m.m. föreskrivs att läkarundersökning i syfte att utfärda ett rättsintyg avseende en målsägande inte får ske utan hans eller hennes samtycke. Vidare erinras om att beträffande kroppsbesiktning av den som är misstänkt för brott finns bestämmelser i 28 kap. rättegångsbalken.
I 5 § första stycket i förslaget föreskrivs att ett rättsintyg inte får utfärdas utan den enskildes samtycke, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.
I paragrafens andra stycke anges att utfärdande av ett rättsintyg avseende en målsägande får ske utan samtycke
1. vid misstanke om brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare
straff än fängelse i två år eller misstanke om brott enligt 3, 4 eller 6 kap. brottsbalken mot någon som inte har fyllt 18 år, eller
2. om uppgifter, för vilka sekretess gäller enligt 7 kap. 1 § sekre-
tesslagen (1980:100) eller 2 kap. 8 § lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, har utlämnats till polismyndighet eller åklagarmyndighet efter samtycke från målsäganden.
I paragrafens tredje stycke anges att utfärdande av rättsintyg avseende den som är misstänkt för brott får ske utan samtycke
1. i samband med kroppsbesiktning enligt 28 kap. rättegångsbal-
ken, eller
2. om annan undersökning än kroppsbesiktning ägt rum och det
föreligger misstanke om sådant brott som avses i andra stycket 1.
I avsnitt 6.8 i lagrådsremissen behandlar regeringen situationen då målsäganden saknar förmåga att lämna samtycke till en undersökning eller utfärdande av rättsintyg. Som exempel nämns fallet då målsäganden på grund av sina skador har blivit medvetslös. En undersökning av en medvetslös person får normalt inte sträcka sig längre än vad som från behandlingssynpunkt är medicinskt motiverat. De
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
879
fynd som gjorts vid undersökningen kan dock senare ligga till grund för ett rättsintyg. Utan målsägandens samtycke kan emellertid ett utfärdande av rättsintyg på gjorda fynd endast ske i de undantagssituationer som beskrivs i 5 § andra stycket i förslaget till lag om rättsintyg m.m. I andra fall måste ytterligare åtgärder anstå till dess målsäganden vaknar till medvetande. Samma problem uppkommer då målsäganden visserligen är vid medvetande men på grund av omyndighet eller sjukdom, psykisk störning eller liknande saknar rättslig handlingsförmåga och därmed också möjlighet att lämna samtycke till läkarundersökning eller utfärdande av rättsintyg. I dessa fall uppkommer behov av en ställföreträdare som kan ta ställning till huruvida samtycke skall ges.
Regeringen framhåller i detta sammanhang att legala ställföreträdares möjlighet att lämna samtycke till åtgärder inom bl.a. hälso- och sjukvården är ett område där man har konstaterat att helt klara bestämmelser saknas. Härefter anför regeringen att Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare, som har till uppgift att utvärdera 1995 års förmynderskapsreform, skall granska och ta ställning till behovet av ändringar i regelverk för gode män och förvaltare. En särskild fråga för utredaren att ta ställning till är om god man, förvaltare eller någon ny form av legal ställföreträdare skall kunna lämna samtycke till åtgärder inom bl.a. hälso- och sjukvården för personer som på grund av sjukdom, psykisk störning eller liknande inte själva förmår att ge samtycke. Den verksamhet som huvudsakligen bedrivs inom de rättsmedicinska avdelningarna, vilken innefattar undersökningar av skador etc. och utlåtanden däröver, är inte att anse som hälso- och sjukvård. De resultat som Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare kommer fram till i fråga om legala ställföreträdares möjlighet att lämna samtycke inom hälso- och sjukvården torde således inte komma att vara direkt relevant för den rättsmedicinska verksamheten inom Rättsmedicinalverket. Mot denna bakgrund kan det finnas anledning för regeringen att återkomma till frågan om legala ställföreträdares möjlighet att lämna samtycke till åtgärder inom det rättsmedicinska området.
Utredningens överväganden
Utredningen har i avsnitt B 8 behandlat frågor om ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvården, och har i samband härmed föreslagit att det skapas en lag om ställföreträdare för vuxna med bristande
Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande… SOU 2004:112
880
beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH). I LSH anges vem som kan företräda en beslutsoförmögen person i frågor där den enskilde inte kan lämna samtycke till en viss åtgärd inom vården eller annars saknar förmåga att ta ställning i angelägenheter som gäller den egna vården.
En läkarundersökning som utgör underlag för utfärdande av rättsintyg faller visserligen inte inom tillämpningsområdet för LSH. Enligt utredningens mening är emellertid skillnaderna mellan en undersökning som syftar till att ligga till grund för ett rättsintyg och en undersökning som sker i syfte att bereda vård närmast av formell natur. Med hänsyn härtill bör därför de i LSH föreslagna bestämmelserna om ställföreträdarskap i princip också tillämpas då fråga uppkommer om vem som kan lämna samtycke till att rättsintyg utfärdas eller till att en läkarundersökning som skall ligga till grund för ett rättsintyg genomförs beträffande en person med bristande beslutsförmåga.
Nedan kommer vissa synpunkter att lämnas på hur delar av LSH skulle kunna göras tillämpliga på de situationer som förslaget till lag om rättsintyg m.m. omfattar. När förslaget till lag om rättsintyg m.m. justeras i berört hänseende, bör även frågan om underårigas samtycke regleras. Vidare bör en samordning ske mellan reglerna om ställföreträdarskap vid samtycke till utfärdande av rättsintyg och i fråga om förfogande från den enskildes sida över sjukvårdssekretessen. Med hänsyn till de ytterligare överväganden som bör göras och till det stadium på vilket förslaget vid tidpunkten för utredningens ställningstagande befinner sig har utredningen avstått från att lägga fram ett utarbetat lagförslag beträffande samtycke för beslutsoförmögna personer.
Vid en tillämpning av LSH i frågor om rättsintyg torde endast en del av lagens bestämmelser bli aktuella. Med hänsyn härtill är det inte lämpligt att i förslaget till lag om rättsintyg m.m. göra en generell hänvisning till LSH.
En beslutsinkompetent målsägande bör företrädas av en framtidsfullmäktig eller en anhörig eller av en god man enligt föräldrabalken i frågor på det rättsmedicinska området.
I 5 § LSH anges också vårdombud som en primär representant för en person med bristande beslutsförmåga. Ett vårdombud är en person som utses av patienten i anslutning till inledd eller förutsedd vård. Som framgått ovan faller en undersökning som syftar till att ligga till grund för ett rättsintyg inte inom hälso- och sjukvårdsområdet. Ett vårdombud är sålunda inte utan vidare behörig att
SOU 2004:112 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande…
881
samtycka till en sådan undersökning. Likheten mellan en rättsmedicinsk undersökning och en undersökning i syfte att bereda den enskilde vård är emellertid betydande, och rättsmedicinsk undersökning kan komma att äga rum i samband med vård av den undersökte. Enligt utredningens mening talar ändamålsskäl för att ett vårdombud bör kunna samtycka också till en rättsmedicinsk undersökning.
I 20 och 21 §§ LSH finns regler om situationer då ställföreträdarens samtycke kan underlåtas. Det rör sig dels om situationer då den åtgärd som avses innefattar endast löpande omvårdnad av patienten eller ett ingrepp som med hänsyn till art, omfattning och övriga omständigheter framstår som mindre ingripande, dels om brådskande situationer då det inte finns tid att inhämta samtycke från ställföreträdaren. Enligt utredningens mening speglar varken 20 eller 21 § LSH situationer som kan tänkas uppkomma i samband med att ett rättsintyg skall utfärdas eller då någon skall undersökas i sådant syfte. Det kan dock finnas exempel på brådskande situationer även på det område som förslaget till lag om rättsintyg m.m. är tänkt att täcka. Polis och åklagare kan t.ex. vilja veta om en medvetslös målsägande har alkohol eller någon annan substans i kroppen. Eftersom alkohol och andra kemiska substanser bryts ner av kroppen är det angeläget att t.ex. ett blodprov tas så snart som möjligt, och det finns kanske inte tid att försöka få kontakt med den medvetslöse målsägandens ställföreträdare. Möjligen bör därför förslaget till lag om rättsintyg m.m. justeras med avseende på brådskande situationer då en målsägande är beslutsoförmögen.
En annan fråga som uppkommer är huruvida en ställföreträdare för en beslutsoförmögen målsägande kan fatta beslut mot dennes vilja. I 18 § LSH föreskrivs att patientens ställföreträdare inte har rätt att för patientens räkning medge åtgärd som innebär eller förutsätter att patienten utsätts för frihetsberövande eller annat tvång. Motsvarande bör gälla då det är fråga om att undersöka en beslutsoförmögen målsägande. Det sagda innebär att om målsäganden motsätter sig en läkarundersökning verbalt eller genom att bjuda fysiskt motstånd måste ställföreträdaren och läkaren acceptera detta. Rör det sig däremot om samtycke till att ett rättsintyg utfärdas bör sannolikt en beslutsoförmögen målsägande som inte förstår vad saken gäller dock inte ges någon vetorätt. Den omständigheten att målsäganden inte förstår vad saken gäller innebär emellertid inte att ställföreträdaren kan underlåta att försöka skapa sig en uppfattning om vilken inställning målsäganden skulle ha haft, om denne hade sin beslutsförmåga i behåll.
883
2 Några speciella frågor angående arv och testamente, avveckling av bostad med hyresrätt, tystnadsplikt, m.m.
2.1 Möjlighet för god man och förvaltare att avstå från arv eller testamente
Förslag: I 15 kap. 6 § föräldrabalken föreskrivs att om det finns särskilda skäl och om överförmyndaren samtycker kan en god man eller förvaltare godkänna ett testamente trots att godkännandet kan anses innefatta ett avstående från arv.
Avstående från arv eller testamente
Frågor om att avstå från arv eller testamente kan inom ställföreträdarrätten ses ur skilda synvinklar. I avsnitten B 3.6.7.3 och 3.6.7.4 har spörsmålet gällt vilket skydd ett förvärv genom avstående kan få hos en underårig eller vuxen hjälpbehövande mottagare. I det här avsnittet behandlas i stället frågan om behörighet för en ställföreträdare för underårig eller vuxen att för huvudmannens räkning avstå från arv eller testamente, till förmån för någon annan mottagare.
Tills vidare behandlas endast avstående av arv. Från denna rättsfigur skall skiljas avsägelse av arv hos arvlåtaren, om vilket det finns regler i 17 kap. 2 § ärvdabalken. Behörighetsfrågan beträffande avsägelse av arv berörs i avsnitt C 2.2. Avstående från arv förutsätter alltså att arvlåtaren är avliden. Frågan härom får anses i huvudsak utgöra en ekonomisk angelägenhet (jfr vad som sägs om avsägelse av rätt till arv i avsnitt C 2.2).
Avstående från arv i allmänhet
Enligt 15 kap. 6 § första stycket FB får en förmyndare, god man eller förvaltare inte för den enskildes räkning avstå från arv eller testamente. Om överförmyndaren samtycker till det, får dock enligt
Några speciella frågor angående arv och testamente… SOU 2004:112
884
andra stycket arv avstås enligt 3 kap. 9 § ärvdabalken, dvs. avstående av ett s.k. särkullbarn till den först avlidne av två makar. Lagrummet tillkom genom 1995 års reform. En framställning från Sveriges Advokatsamfund till Justitiedepartementet har aktualiserat frågan, om hindret att avstå från arv (och testamente) bör luckras upp.
I första hand går tankarna till sådana fall då arvingen utan tvekan har rätt att lyfta arvet men det kan bli aktuellt att låta det gå vidare exempelvis till arvingens bröstarvingar; några anspråk från testamentstagare finns alltså inte. Huvudregeln i första stycket om förbud för ställföreträdare att besluta att avstå arvet kan tyckas väl kategorisk, och skäl kan åberopas för en mer nyanserad ordning, i stil med den som gäller enligt andra stycket för särkullbarn. Ruckar man mer allmänt på det nuvarande förbudet kan man emellertid knappast undgå att överväga (ytterligare) avvikelser från de närbesläktade principiella förbuden i 13 kap. 11 § och 14 kap. 12 § FB för ställföreträdare att ge bort huvudmannens egendom. Goda sakskäl kan också åberopas tills stöd för den bestämda hållning till skydd för den enskilde som 15 kap. 6 § FB ger uttryck för. Med hänsyn till detta finns enligt utredningens mening inte tillräcklig anledning att frånfalla den allmänna inställning som lagstiftaren intog så sent som vid 1995 års reform.
Godkännande av testamente
Advokatsamfundets framställning riktar emellertid in sig på den mer komplicerade situation som kan uppkomma, om det finns ett testamente till förmån för någon annan än arvingen. Till bilden hör att testamentet kan vara angripbart. Främst gäller att det kan vara ogiltigt eller att det inkräktar på bröstarvinges laglott.
I båda de nämnda fallen måste arvingen angripa testamentet inom viss tid och på visst sätt, om det inte, trots bristerna, skall bli gällande. Fristen uppgår till sex månader. För det fall att arvingen har förmyndare eller förvaltare eller har god man med ensambehörighet bör rimligen gälla att delgivning med rättsverkan får ske hos företrädaren. Om denne underlåter att väcka talan eller anmäla laglottsanspråk inom föreskriven tid torde testamentet vinna laga kraft. Han bör i stället kunna godkänna testamentet, något som beträffande arvingen själv framgår av 14 kap. 4 § första stycket ÄB, jfr rättsfallet NJA 1992 s. 820. Vad som har sagts nu gäller i varje fall när företrädaren gör den korrekta bedömningen att testamentet inte
SOU 2004:112 Några speciella frågor angående arv och testamente…
885
med fog kan angripas utan är rättsligt hållbart. I ett sådant fall kan man enligt utredningens mening inte tala om ett ”avstående” från arv.
Situationen blir en annan, om ställföreträdaren med öppna ögon godtar ett testamente som är ogiltigt eller åsidosätter rätten till laglott för arvingen. Det måste då anses röra sig om en benefik rättshandling i relation till testamentstagaren, därmed inte sagt att den är oförsvarlig sedd från arvingens synpunkt. Det kan verka konsekvent att för dessa fall hålla fast vid ståndpunkten att avstående av arv från företrädarens sida inte får förekomma.
Bedömningen påverkas emellertid av att det kan vara svårt att skilja de nu behandlade typfallen från varandra. Det är osäkert hur man skall se på en disposition som objektivt sett innebär att testamentstagaren gynnas men som arvingens ställföreträdare beroende på missbedömning inte uppfattar som en eftergift på arvingens bekostnad; benefik avsikt saknas med andra ord. Ett annat gränsfall föreligger, när ställföreträdaren är osäker på t.ex. om testamentet är ogiltigt men godtar det och då beaktar att resultatet tycks skäligt med hänsyn tagen till de berörda personernas förhållanden.
Ett sätt att nå en hanterlig lösning är att öppna ett utrymme för att godta ett benefikt inslag, ett ”avstående” av arv, i samband med att ett testamente godkänns. Ett viktigt skäl att godta ett sådant avsteg från huvudregeln är att fördelningen av kvarlåtenskapen trots de testamentsrättsliga komplikationerna i de flesta fall kan antas ha visst stöd i den avlidnas vilja. Utrymmet för avstående bör dock vara ganska snävt. Det bör således krävas särskilda skäl, och liksom beträffande det nuvarande undantaget i 15 kap. 6 § andra stycket FB bör fordras samtycke från överförmyndaren. Särskilt bör tillses att bröstarvinges laglott inte prisges utan starka skäl.
Utredningen förordar den angivna lösningen. Denna torde på en gång medverka till att boutredningen kan genomföras utan fördröjning och underlätta lösningar i en del tveksamma eller annars tvistiga fall.
Bortavarande arvtagare
Framställningen ovan tar främst sikte på – förutom förmyndare – förvaltare samt sådana gode män som företräder personer med bristande beslutsförmåga. Fråga uppkommer därför om samma regler bör gälla för gode män som utses med stöd av förslaget till 11 kap.
Några speciella frågor angående arv och testamente… SOU 2004:112
886
18 § föräldrabalken, dvs. bl.a. gode män som representerar bortavarande arvtagare.
I ett rättsfall från slutet av 1800-talet, NJA 1895 s. 509, ansågs att en god man för en bortavarande person inte på dennes vägnar kunde godkänna ett testamente eller ens delges testamentet för sin huvudmans räkning. En sådan ordning framstår som onödigt kategorisk och vållar problem i praktiken. Det finns enligt utredningens mening inte anledning att skilja på en god man som företräder en bortavarande arvtagare och en god man som företräder en person med bristande beslutsförmåga. En bortavarande person kan visserligen dyka upp när som helst innan klanderfristens utgång och vilja göra sin rätt gällande, medan en beslutsoförmögen person som regel kan förväntas förbli beslutsoförmögen under hela klagofristen. Det skulle sålunda kunna hävdas att en god man för en bortavarande person inte bör kunna godkänna ett testamente varom nu är fråga. Utredningens förslag innebär emellertid att ett godkännande av testamente bör ske med försiktighet; därav kravet på särskilda skäl och överförmyndarens samtycke när ett benefikt inslag kan spåras. Risken för att den enskilde skall lida någon rättsförlust får därför anses liten. Med hänsyn till vad som nu sagts bör den föreslagna regleringen gälla alla gode män enligt föräldrabalken. Det sagda innebär att 1895 års rättsfall inte kan anses vara vägledande.
Avstående från testamente
Den reglering i 15 kap. 6 § FB som utredningen föreslår tar sikte endast på situationen då huvudmannen är arvinge, dvs. den person som skulle ha tagit arv om inte testamentet hade funnits. Det kan emellertid tänkas att huvudmannen är testamentstagare. Under sådana förhållanden uppkommer frågan huruvida nuvarande förbud för en förmyndare, en god man eller en förvaltare att avstå från testamente på den enskildes vägnar bör modifieras.
Utredningen konstaterar inledningsvis att det finns en viktig skillnad mellan de båda situationerna. I fallet då huvudmannen är arvtagare är presumtionen att testamentet skall avskära honom från arvsrätten, dvs. testator har önskat en avvikelse från den legala arvsordningen. I det andra fallet är presumtionen att testamentet skall ge huvudmannen egendom efter testator.
Att avstå från (ett giltigt) testamente kan jämföras med att tacka nej till en gåva, och en sådan rättshandling kan en ställföreträdare
SOU 2004:112 Några speciella frågor angående arv och testamente…
887
företa för den enskildes räkning. Före 1995 års reform av föräldrabalken ansågs det mot denna bakgrund möjligt för en förmyndare, god man eller förvaltare att avstå från testamente på sin huvudmans vägnar. Vid nämnda reform skapades emellertid i 15 kap. 6 § FB ett uttryckligt förbud för ställföreträdaren att avstå från såväl arv som testamente för sin huvudmans räkning, se prop. 1993/94:251 s. 141 ff. Vissa skäl kan anföras till stöd för en mer nyanserad ordning än den nuvarande även beträffande möjligheten till testamentsavstående. Å andra sidan finns det anledning att slå vakt om sådana rättshandlingar som innebär att egendom tillfaller den enskilde. De fall då det kan vara motiverat att avstå från ett sådant tillskott genom testamente torde vara mycket sällsynta, och mot bakgrund härav ansluter sig utredningen till regeringens och riksdagens bedömning i samband med 1995 års reform att ställföreträdare inte bör få avstå från testamente på den enskildes vägnar.
Denna ståndpunkt hindrar inte en ställföreträdare att i förhållande till arvingarna förklara sig inte göra gällande ett testamente till huvudmannens förmån, förutsatt att ställningstagandet grundar sig på en juridisk bedömning och saknar benefik avsikt. Under sådana förhållanden rör det sig inte om ett avstående i paragrafens mening, jfr NJA 1992 s. 820.
2.2 Ett par frågor om samtycke från ställföreträdare till åtgärder från den enskilde
Förslag: Den som har god man skall inte behöva den gode mannens samtycke till att driva en bokföringspliktig rörelse. Föreskriften i 14 kap. 14 § FB om sådant samtycke skall därför utgå.
Bedömning: Nuvarande krav på samtycke från förvaltaren till att huvudmannen undertecknar äktenskapsförord m.m. eller avsäger sig arv bör behållas.
Inledning
I vissa lägen aktualiseras frågor om samtycken till rättshandlingar i relationen mellan underåriga eller hjälpbehövande vuxna och deras ställföreträdare. Det kan handla både om samtycke från den enskildes
Några speciella frågor angående arv och testamente… SOU 2004:112
888
sida och från ställföreträdarens. Här kan hänvisas till uppställningen över olika beslutskombinationer i avsnitt B.4.3.
Av intresse är bl.a. det samtycke som en god man i princip måste förse sig med när han skall handla för en beslutsförmögen huvudmans räkning (11 kap 5 § FB, enligt utredningens förslag 7 §). Här är det inte likgiltigt, om den enskilde handlar i eget namn eller godkänner en rättshandling som företas av den gode mannen. I det senare, men inte det förra fallet, gäller nämligen de särskilda kraven på medgivande från överförmyndaren, t.ex. vid uttag av bankmedel eller försäljning av fast egendom. Denna ordning kan i förstone möjligen tyckas inkonsekvent, men torde bottna i den säkert riktiga uppfattningen att den enskilde, trots sitt samtycke, ofta står under ett starkt inflytande av den gode mannen såsom den aktive och drivande när han är den rättshandlande. Utredningen föreslår ingen ändring i gällande regler härvidlag. – Gäller det förhållandet mellan en underårig och hans föräldrar kan det säkert i vissa sammanhang kvitta rättsligt, om föräldrarna står som företrädare för den omyndige i en rättslig angelägenhet eller förklarar sig godkänna en rättshandling som formellt företas av den omyndige; frågan skall emellertid inte här utredas närmare.
I det följande skall i stället behandlas två speciella fall där lagstiftningen f.n. räknar med samtycke från ställföreträdare – god man respektive förvaltare – till åtgärder från huvudmannens sida.
God mans samtycke till drivande av rörelse
Enligt 14 kap. 14 § FB gäller bl.a. att en god man endast med överförmyndarens samtycke får låta den enskilde bedriva en rörelse som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078).
Bestämmelsen i fråga utgår alltså från att rättsläget är det att den enskilde, även när han är beslutskompetent, saknar behörighet att driva rörelse, om han inte har samtycke från sin gode man. Detta strider emellertid mot grundsatsen att godmanskap i och för sig inte betar den enskilde hans rättshandlingsförmåga (jfr Walin-Vängby, Föräldrabalken – En kommentar del II, avsnitt 14:16), en regel som utredningen för övrigt föreslår skall bli lagfäst (11 kap. 5 § FB). Om å andra sidan den enskilde, som ämnar driva rörelse, kan antas komma att sakna behövlig förmåga att fatta rättsliga beslut, hjälper ett godkännande i förväg från den gode mannen inte.
SOU 2004:112 Några speciella frågor angående arv och testamente…
889
På grund av det anförda föreslår utredningen att föreskriften i 14 kap. 14 § FB om samtycke utgår såvitt gäller en rörelse som skulle drivas av enskild med god man. Om risk finns att den enskilde skadar sina intressen torde ett förvaltarskap aktualiseras.
Avser en god man att i eget namn driva bokföringspliktig rörelse för huvudmannens räkning fordras alltjämt överförmyndarens samtycke.
Samtycke från förvaltare till äktenskapsförord m.m. och till avsägelse av rätt till arv.
Enligt 7 kap. 3 § äktenskapsbalken skall äktenskapsförord upprättas skriftligt och undertecknas av makarna eller de blivande makarna. Detta gäller bl.a. även om äktenskapsförordet avser egendom som till någon del omfattas av förvaltarskap enligt föräldrabalken. I så fall skall dock förvaltarens skriftliga samtycke inhämtas. Samma regel gäller enligt 9 § sambolagen (2003:376) i fråga om sambors eller blivande sambors avtal om att bodelning inte skall ske eller att viss egendom skall ingå i bodelning (se också 3 kap. 1 § lagen 1994:1117 om registrerat partnerskap).
I 17 kap. 2 § ärvdabalken sägs att om arvinge, genom godkännande av testamente eller annars, skriftligt hos arvlåtaren avsäger sig sin rätt till arv, är det, med vissa begränsningar, gällande. Den som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § FB får dock inte avsäga sig arv utan förvaltarens skriftliga samtycke. Arvsavsägelse tar sikte på situationen medan arvlåtaren ännu är i livet, detta till skillnad från arvsavstående.
Innebörden av de återgivna bestämmelserna torde, enligt vad som framgår av förarbetena (se sammanställningen i NJA II 1988 s. 490 ff). vara följande. De ifrågavarande rättshandlingarna – ingående av äktenskapsförord m.m. och avsägelse av arv – är av sådan personlig art att de förutsätter medverkan av den enskilde själv. Den enskilde kan inte ersättas av en ställföreträdare – god man eller förvaltare. För att kunna företa rättshandlingen måste den enskilde ha rättslig handlingsförmåga. Saknas sådan kan de avvikelser från lagregler som åsyftas inte komma till stånd. Med hänsyn till respektive rättshandlings ingripande betydelse har dessutom en spärr ansetts behövlig när den enskilde har förvaltare, i form av ett krav på medgivande från förvaltaren.
Några speciella frågor angående arv och testamente… SOU 2004:112
890
Den uppställda modellen för beslutsfattande framstår som egenartad. Det kan också tyckas anmärkningsvärt att en person som förutsätts trots förvaltarskapet ha beslutsförmåga i frågor av påtagligt personlig natur inte får bestämma själv i dessa. Regleringen i fråga om arvsavsägelse kommer också att avvika från vad som föreslås gälla för det närbesläktade institutet arvsavstående (se avsnitt C 2.1).
Mot bakgrund av det anförda kunde övervägas att revidera de diskuterade reglerna om förvaltares samtycke till äktenskapsförord (motsvarande) respektive till avsägelse av rätt till arv. De föreliggande fallen är emellertid onekligen speciella genom att samtidigt röra vederbörandes person och kunna ha betydande verkningar på hans eller hennes ekonomi. De valda lösningarna låter sig väl försvaras som kompromisser mellan ibland motstående intressen. De har fått sitt nuvarande innehåll efter särskilda överväganden. Utredningen har därför stannat för att avstå från förslag till ändringar.
2.3 Avveckling av bostad med hyresrätt
Förslag: Föräldrar, förordnande förmyndare, gode män och förvaltare bör endast med överförmyndarens samtycke kunna säga upp eller överlåta avtal om hyresrätt till en bostadslägenhet för den enskildes räkning.
I 14 kap. 11 § FB finns vissa begränsningar för en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares agerande i fråga om åtgärder som berör fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom. En sådan ställföreträdare är beroende av överförmyndarens samtycke för att kunna vidta åtgärderna. Paragrafen måste förstås på så sätt att en god man inte ens med den enskildes samtycke kan vidta åtgärderna, såvida inte överförmyndaren har gett sitt godkännande (jfr nuvarande 11 kap. 5 §).
I 14 kap. 11 § första stycket 2 anges att en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare sålunda behöver överförmyndarens samtycke för att kunna ingå avtal om nyttjanderätt till någon annans fasta egendom, om det inte gäller hyra av en bostadslägenhet eller en tillfällig upplåtelse av ringa ekonomiska betydelse. Inget anges i denna punkt – eller någon annanstans – om att överförmyndarsamtycke skulle krävas för att en ställföreträdare skall kunna säga upp ett avtal om nyttjanderätt till en bostadslägenhet.
SOU 2004:112 Några speciella frågor angående arv och testamente…
891
Reglerna om krav på den enskildes eget samtycke hindrar visserligen som huvudregel att en god man gör sig av med en bostad utan att den enskilde tillåter åtgärden. Om den enskilde däremot uppenbart saknar förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening (se den föreslagna 11 kap. 7 § andra stycket) synes det i princip stå den gode mannen fritt att avveckla en hyresrätt, även om en eventuell make eller sambo också skall beredas tillfälle att lämna synpunkter enligt föreskrifterna i 12 kap. 7 §. För personer med förordnad förmyndare eller förvaltare är det egna samtycket utan betydelse för rättshandlingens giltighet.
Inte sällan lär (främst) en äldre hjälpbehövande med tillgång till en hyreslägenhet förr eller senare utveckla ett sådant hjälpbehov att hans beroende av ett boende där det finns tillgång till sjukvård och omvårdnad blir mer framträdande än anknytningen till den egna bostaden. Ofta skjuts tidpunkten på framtiden, kanske för att hjälp kan lämnas i form av hemtjänst och hemsjukvård samt insatser från närstående.
I en framställning till Justitiedepartementet har Överförmyndarnämnden i Stockholm fäst uppmärksamhet på denna fråga och hävdat att ett överförmyndarsamtycke bör krävas för avveckling av hyresrätt till bostad. Som skäl har anförts att det är fråga om ett sådant ingrepp i den enskildes liv att ett ställningstagande bör föregås av en noggrann prövning, även om det inte är fråga om en åtgärd av direkt ekonomisk betydelse.
Utredningens uppfattning är att det ter sig inkonsekvent att det i praktiken saknas spärrar för en så ingripande åtgärd som en uppsägning av hyresrätt till bostadslägenhet trots allt är. Trots det merarbete som kan bli följden, bör krav därför ställas på att överförmyndaren måste sanktionera den av ställföreträdaren tänkta åtgärden, i likhet med vad som skulle ha gällt om det varit fast egendom som skulle avyttras. Detsamma bör gälla vid överlåtelse av sådant avtal. Den tidsutdräkt som därmed uppstår vid avvecklingen får accepteras, inte minst mot bakgrund av att det i många fall torde vara en åtgärd av engångskaraktär. – Ett samtycke från överförmyndaren betyder naturligtvis inte att man kan undgå att inhämta samtycke från en person som har god man, när detta är möjligt.
Vad som nu sagts bör alltså gälla även när den enskilde är underårig och företräds av en förordnad förmyndare, trots att avyttring av en bostadslägenhet som innehas med hyresrätt endast lär ha indirekt ekonomisk betydelse för den underårige. För att nå kon-
Några speciella frågor angående arv och testamente… SOU 2004:112
892
gruens med reglerna för egendom som omfattas av en föräldraförvaltning bör motsvarande tillägg göras i 13 kap. FB (se 13 kap. 10 §).
2.4 Tystnadsplikt för ställföreträdare
Bedömning: Regler om tystnadsplikt för ställföreträdare för vuxna personer bör inte föreslås.
I utredningens delbetänkande berördes frågan om tystnadsplikt för gode män med uppdrag att ha hand om ett ensamkommande barns angelägenheter. Utredningen konstaterade att någon sådan tystnadsplikt inte kan anses gälla för gode män med dagens regler. Något förslag i denna del lämnades inte (se utredningens delbetänkande SOU 2003:51 s. 110).
När nu omfattande förändringar görs i reglerna om gode män och förvaltare kan det vara på sin plats att ta ställning till vad som skall gälla för framtiden i fråga om ställföreträdares tystnadsplikt.
Ett sådant ställningstagande framstår som särskilt angeläget mot bakgrund av att utredningens förslag i slutbetänkandet också innebär att flera nya ställföreträdarformer för vuxna hjälpbehövande – framtidsfullmäktig, vårdombud och anhöriga – lanseras, dvs. utöver de redan befintliga instituten god man och förvaltare enligt föräldrabalken. Sådana ställföreträdare bygger inte sin behörighet på ett myndighetsförordnande. Detta innebär i sig att deras lämplighet eller kvalifikationer för uppgiften som ställföreträdare inte har prövats i ett myndighetsförfarande.
Som nämnts gäller ingen allmän tystnadsplikt för gode män (eller för andra ställföreträdare). I sekretesslagen saknas en allmän föreskrift om att enskilda som tar del av hemliga handlingar eller som annars får vetskap om sekretessbelagda uppgifter har tystnadsplikt. Vad som kan komma i fråga, om en tystnadsplikt införs, är i första hand en straffrättslig sanktion mot den som röjer uppgifter om känsliga personliga eller ekonomiska förhållanden, eventuellt kompletterad med regler om överföring av sekretess för uppgifter vilka är underkastade sekretess i någon form hos personer i allmän eller enskild tjänst som har lämnat uppgifterna (se t.ex. 20 kap. 3 § brottsbalken).
Den avgränsning som görs här är densamma som för övriga problemområden, nämligen att det är fråga om regelverket för ställföre-
SOU 2004:112 Några speciella frågor angående arv och testamente…
893
trädare för vuxna. Att tystnadsplikt inte gäller för vårdnadshavare och förmyndare för underåriga sätts således inte i fråga.
Inledningsvis måste principen om att en ställföreträdare träder i den enskildes ställe upprepas. Utlämnande av uppgifter som under andra omständigheter skulle vara förborgade för utomstående är i många sammanhang en förutsättning för att den enskilde skall kunna göra sin rätt gällande, t.ex. i bidragsärenden av olika slag, i hälso- och sjukvårdsangelägenheter och i rättsvårdande angelägenheter. Redan av denna anledning framstår det som betänkligt att belägga en ställföreträdare för en hjälpbehövande vuxen med tystnadsplikt, oavsett om denne är utsedd av myndigheterna eller den enskilde eller har fått uppgiften på sin lott p.g.a. släktskap. Tystnadsplikten skulle bakbinda ställföreträdaren på ett sätt som gör det svårt – och i vissa fall omöjligt – för honom att på bästa sätt fullgöra sin uppgift.
Det skulle kunna hävdas att tystnadsplikten inte skulle behöva vara generell utan att den endast skulle behöva ta sikte på t.ex. särskilt integritetskänsliga uppgifter. Även en sådan differentiering är emellertid behäftad med nackdelar och är för övrigt otillräcklig.
I förslaget till ändring i rättegångsbalken har utredningen utvidgat möjligheterna för ställföreträdare att ange brott till åtal (20 kap. 14 § rättegångsbalken, se avsnitt B 11). Denna möjlighet förutsätter ibland i sig att ställföreträdaren samtidigt lämnar uppgifter som är känsliga ur integritetssynpunkt. Vidare har i avsnitt C 1 resonerats om ställföreträdares möjlighet att t.ex. polisanmäla misstänkta övergrepp som riktar sig mot den enskilde, trots att informationen kan härledas till exempelvis hälso- och sjukvårdspersonal som inte själv får lämna uppgiften till företrädesvis åklagar- eller polismyndighet (jfr 14 kap. 2 § sekretesslagen). Detta ligger i linje med grundförutsättningen att ställföreträdaren agerar i den enskildes ställe, och har ansetts som något önskvärt, främst när det gäller hjälpbehövande som inte själva förmår göra en sådan anmälan. En parallell kan här dras med vårdnadshavares naturliga roll som ”anmälare” när det föreligger misstanke om att en underårig utsatts för brott.
Mot vad som nu sagts kan likväl anföras argument. En ställföreträdare som i vart fall i straffrättsligt hänseende är oförhindrad att lämna information vidare kan tänkas förstöra relationen med den hjälpbehövande, om den hjälpbehövande har (eller, om beslutsförmåga funnits, skulle ha haft) önskemål om att uppgiften hålls hemlig. I andra fall än de nu nämnda kan det från objektiv synpunkt te sig olämpligt att ställföreträdaren sprider uppgifter av visst slag om den enskilde.
Några speciella frågor angående arv och testamente… SOU 2004:112
894
Utredningen har särskilt lyft fram den enskildes möjlighet att själv utpeka en ställföreträdare, inte minst för framtida situationer i vilka den enskilde själv anses sakna beslutsförmåga. Detta ger viss trygghet för att den enskilde, som ju förutsätts vara den som kan göra det bästa personvalet, väljer någon som förmår förvalta uppdraget väl. Som ett alternativ har anhöriga lanserats som ställföreträdare i olika sammanhang, eftersom dessa i de allra flesta fall får anses ha en genuin ambition att sörja för att den hjälpbehövande inte far illa. En ställföreträdare – oavsett om det är en som har utsetts av den enskilde, en nära anhörig eller en myndighetsutsedd ställföreträdare – har naturligtvis ett moraliskt ansvar för att han inte för fram sådana uppgifter som kan tänkas skada den enskilde.
Samtliga ställföreträdarinstitut för vuxna som utredningen har berört i betänkandet vilar därutöver i åtminstone något avseende på att ställföreträdaren skall agera med den enskildes uttryckta eller förmodade inställning för ögonen. En särskild bestämmelse härom har t.ex. föreslagits för förmyndare, gode män och förvaltare (se 12 kap. 3 § FB). En ställföreträdare som åsidosätter den enskildes inställning eller annars visar omdömeslöshet med hanteringen av integritetskänslig information riskerar alltid att bli ersatt av någon annan, genom en ansökan om godmanskap eller om byte av förordnad ställföreträdare.
En ställföreträdare som inte har varit skyldig att uttala sig om ett visst förhållande som rör den hjälpbehövande och som varit föremål för sekretess till skydd för den senare torde ytterst kunna göra sig skyldig till förtal (se 5 kap. 1 § brottsbalken).
Ytterligare ett argument mot införande av regler om tystnadsplikt är att detta torde vara förenat med otaliga gränsdragningsfrågor. Valet står mellan en allmänt hållen föreskrift och en detaljerad reglering i nära anslutning till sekretesslagen. I båda fallen skulle svåröverstigliga tillämpningsproblem riskeras.
Utöver vad som nu sagts finns anledning att iaktta restriktivitet i överväganden kring behovet av att ytterligare höja ”sekretessnivån” i samhället. När det gäller ställföreträdarinstitutet gör sig inte skälen för en skärpning tillräckligt starkt gällande.
Slutsatsen av utredningens resonemang blir följaktligen att regler om tystnadsplikt inte bör föreslås.
Inget lär hindra att en fullmaktsgivare föreskriver i en framtidsfullmakt att tystnadsplikt skall gälla i vissa frågor. Därvid skulle kunna ges besked om att sanktioner – företrädesvis i form av skadestånd – kan följa för det fall överträdelser sker, något som en full-
SOU 2004:112 Några speciella frågor angående arv och testamente…
895
mäktig som trots allt tar sig an uppdraget har att rätta sig efter. Fullmaktsförordnandets sysslomannarättsliga sida får här genomslag.
2.5 Upplysningsskyldighet för ställföreträdare
Förslag: Överförmyndaren ges möjlighet att begära in handlingar om ställföreträdarens verksamhet och att besluta om vitesföreläggande för det fall skyldigheten att avge upplysningar resp. att lämna handlingar försummas.
Förmyndare, gode män och förvaltare har en upplysningsskyldighet gentemot överförmyndaren. I 12 kap. 9 § andra stycket FB är denna uttryckt på så sätt att ställföreträdarna skall lämna de upplysningar om sin verksamhet som överförmyndaren begär. Bestämmelsen träffar även sådana föräldrar som enbart förvaltar tillgångar som faller utanför bestämmelserna i 13 kap. 2 och 10 §§. Upplysningsskyldigheten är avsedd att ge överförmyndaren möjlighet att utreda om det finns behov av att gå in med skärpande föreskrifter i det enskilda fallet (prop. 1993/94:251 s. 217).
Enligt 16 kap. 13 § får överförmyndaren vid vite förelägga en förmyndare, god man eller förvaltare att fullgöra sina skyldigheter enligt vissa i paragrafen uppräknade lagbestämmelser, bl.a. rörande skyldigheten att lämna förteckning, årsräkning, sluträkning eller annan redovisning. Upplysningsskyldigheten i 12 kap. 9 § räknas dock inte upp.
Från överförmyndarhåll har anförts att det finns ett behov av att komplettera bestämmelsen i 12 kap. 9 § på så sätt att det av denna framgår att ställföreträdarna skall kunna åläggas att ge in sådana handlingar som nämnden begär. Därutöver har det uttryckts önskemål om att överförmyndaren ges möjlighet att vid vite förelägga ställföreträdaren att fullgöra skyldigheterna enligt paragrafen.
Utredningen är av uppfattningen att det till följd av nuvarande lydelse av 12 kap. 9 § andra stycket kan framstå som tveksamt om den omnämnda skyldigheten avser endast rena upplysningar – muntliga eller skriftliga sådana – som avges eller upprättas till ledning för överförmyndarens tillsyn eller om överförmyndaren också har rätt att begära specifika befintliga handlingar, t.ex. kontoutdrag och årsbesked från banker. Paragrafen bör därför kompletteras i enlighet med vad som nu sagts.
Några speciella frågor angående arv och testamente… SOU 2004:112
896
För att överförmyndarna skall kunna komma till rätta med fall i vilka ställföreträdaren sinkar ärendet framstår det som rimligt och i vissa fall nödvändigt att överförmyndaren ges möjlighet att besluta om vitesföreläggande när en angiven uppgift eller handling enligt paragrafen inte avges.
De handlingar som begärs måste på något sätt konkretiseras. I likhet med vad som gäller för upplysningar bör det endast vara handlingar om verksamheten som skall omfattas av skyldigheten. En tillräcklig rättssäkerhetsgaranti erhålles i det faktum att rätten har att pröva frågor om utdömande av ett eventuellt vite och att rätten därmed också kan underkänna föreläggandet (16 kap. 13 § andra stycket).
Del D Ikraftträdande och
övergångsbestämmelser
899
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ikraftträdande
Förslag: Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 juli 2007.
Utredningens förslag när det gäller befintlig lagstiftning inom förmynderskapsrätten är av omfattande karaktär och innebär betydande förändringar. Därtill kommer att flera nya lagar med inriktning på ställföreträdarskap föreslås.
Det är inte nödvändigt att samtliga myndigheter, ställföreträdare och potentiella hjälpbehövande som kommer i kontakt med lagstiftningen sätter sig in i all den materia som berörs av utredningsförslagen. Informationen får i stället ”riktas” genom att de som avses tillämpa eller på annat sätt dra nytta av lagstiftningen förses med informationsmaterial från centrala organisationer för respektive kategori. Utarbetandet av sådant material kräver naturligtvis viss framförhållning.
Att myndighetspersonal och enskilda förses med mer allmänt hållet skriftligt material är naturligtvis inte tillräckligt. Vissa konkreta informations- och utbildningsinsatser måste genomföras innan lagändringarna träder i kraft. Tid lär också behövas för att utarbeta interna instruktioner för personal. Hälso- och sjukvården är ett exempel på ett område där nya rutiner behöver införas, socialtjänsten ett annat. Även privata rättssubjekt, såsom banker och kreditinstitut, kan ha behov av att utarbeta rutiner, inte minst när det gäller att möta de nya ställföreträdarformerna framtidsfullmäktige och anhöriga.
Av central betydelse är naturligtvis också överförmyndarna, som förutsätts få ett mer konkret ansvar för att gode män och förvaltare erhåller erforderlig utbildning. Det kan inte uteslutas att överförmyndarna också kan komma att beröras av informationsinsatser till de nya ställföreträdarkategorier som föreslås bli införda, främst för
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2004:112
900
att dessa inte lär ha någon annan naturlig informationskälla att vända sig till i praktiska angelägenheter som rör ställföreträdarskapet.
Utredningens förslag såvitt gäller överförmyndarorganisationen, bl.a. vad gäller möjligheterna till samarbete i gemensamma nämnder och kommunalförbund, kan i vissa fall tänkas ge svaret på hur överförmyndarna skall kunna tillgodose de krav som den nya lagstiftningen ställer på dem.
Vad som nu sagts talar för att det finns behov av god framförhållning innan den nya lagstiftningen träder i kraft.
Många myndigheter och organisationer berörs av någon eller flera delar av utredningens förslag. Remissbehandlingen lär behöva ta ganska lång tid i anspråk. Utredningen anser det inte realistiskt att räkna med att den nya lagstiftningen träder i kraft förrän tidigast den 1 juli 2007, förutsatt att det samlade utredningsförslaget skall genomföras vid ett och samma tillfälle.
Utredningen utesluter inte att det kan bedömas angeläget att lyfta ut vissa av förslagen och presentera dem särskilt. Detta påverkar naturligtvis ikraftträdandetidpunkten. Ändringsförslaget rörande beloppsgränsen i 12 kap. 16 § föräldrabalken, som innebär att en för den hjälpbehövande mer förmånlig beräkning skall göras, är ett exempel på vad som kan behöva bli föremål för behandling med förtur (se avsnitt B 14.6).
Övergångsbestämmelser
Förslag: Omprövning av befintliga godmanskaps omfattning enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken skall inte behöva ske i samband med ikraftträdandet.
Någon automatisk utvidgning av dessa godmanskap till att avse även hälso- och sjukvårdsangelägenheter bör inte ske.
Förvaltarskap för den som är ur stånd att vårda sin person skall omvandlas till godmanskap enligt 11 kap. 2 § (f.n. 4 §) i personliga angelägenheter.
Nedan behandlas vissa särskilda överväganden rörande behovet av övergångsbestämmelser. Övriga övergångsbestämmelser som berör föräldrabalken belyses närmare i författningskommentaren.
SOU 2004:112 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
901
Godmanskapets omfattning
F.n. gäller godmansförordnanden enligt 11 kap. 4 § FB vanligen att bevaka den enskildes rätt, förvalta hans egendom eller sörja för hans person. Enligt förslaget kan godmanskapet (11 kap. 2 § FB) omfatta den enskildes ekonomiska eller personliga angelägenheter. Att bevaka hans rätt blir en funktion av dessa uppgifter.
Det finns ungefär 50 000 godmanskap. Att genom särskilda domstolsbeslut transformera dessa till de nya kategorierna skulle medföra betydande besvär och kostnader. De gamla förordnandena bör kunna behålla sina avgränsningar till dess det annars finns anledning att ompröva dem. De ryms inom de gränser som stakas ut i de nya reglerna om godmanskap för hjälpbehövande. Om ett äldre godmanskap gäller att sörja för person bör det in dubio innefatta också frågor om att erhålla sociala förmåner av ekonomiskt slag, detta under intryck av den nya regeln i 11 kap. 3 § andra stycket FB.
Någon bestämmelse som klargör det som nu sagts lär inte behövas.
Gode mäns behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter
Ett godmanskap skall enligt utredningens förslag kunna avse åtgärder inom hälso- och sjukvården. För att så skall vara fallet krävs dock att detta särskilt anges i beslutet (se förslaget till 11 kap. 3 § tredje stycket FB). Frågan är hur äldre godmanskap bör förhålla sig till den nya möjligheten att förse personer med myndighetsförordnad ställföreträdare på detta område.
Flera alternativ är här tänkbara. Ett sådant alternativ skulle kunna vara att äldre beslut om godmanskap per automatik skulle anses omfatta även behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter vid ikraftträdandet när detta i övrigt avser frågor om att sörja för den enskildes person. Den enskilde skulle emellertid därmed fråntas möjligheten att få till stånd det personval på området som han eventuellt själv föredrar – eller i vart fall behöva invänta ett entledigande av den gode mannen. Vidare kan förslaget avvisas med hänsyn till att någon prövning av den förordnade gode mannens lämplighet i dylika frågor – eller för den delen hans villighet att ta sig an ett sådant uppdrag – aldrig har varit aktuell när han förordnades.
Utredningen förordar därför att någon automatisk utvidgning av godmanskapet inte görs. I stället blir det en sak för den enskilde och övriga ansökningsberättigade – däribland den gode mannen – att
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2004:112
902
verka för att en utvidgning av godmanskapet till hälso- och sjukvårdsangelägenheter kommer till stånd, om det behövs. Behovet av godmanskap prövas då i vanlig ordning.
Med de förslag som lämnas i den nya lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) har personer som uppenbart kan anses sakna beslutsförmåga i de allra flesta fall tillgång till de andra ställföreträdarformer som bjuds – framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhöriga – vilket naturligtvis minskar behovet av att lägga uppgiften inom ramen för ett godmanskap. Om en sådan företrädare visar sig olämplig eller saknas, får hälso- och sjukvården med stöd av bestämmelserna i LSH göra en framställning till överförmyndaren om behovet av ett utvidgat godmanskap.
Inte heller i detta avseende erfordras någon särskild övergångsbestämmelse.
Äldre förvaltarskap med behörighet i personliga angelägenheter
Enligt nya 11 kap. 9 § FB kan förvaltarskap omfatta endast den enskildes ekonomiska angelägenheter. Om det uttryckligen sägs kan uppdraget också innefatta frågor om sociala förmåner från det allmänna av ekonomisk natur. Nuvarande förvaltarförordnanden (omkring 5 000) inkluderar inte sällan att ”vårda” den enskilde, dvs. att sköta hans personliga angelägenheter, låt vara att räckvidden är oklar.
En möjlighet att hantera de äldre förvaltarskapen med förordnande på det personliga området vore att låta dem bestå med, som utgångspunkt, hittillsvarande rättsverkningar. Överförmyndaren är enligt 5 § förmynderskapsförordningen skyldig att årligen pröva om det finns skäl att ansöka om upphörande av förvaltarskapen. Prövningen kunde – men behövde inte nödvändigtvis – resultera i ett hävande av förvaltarskapet i personliga frågor och ev. ett anordnande av ett motsvarande godmanskap – parallellt med kvarstående del av förvaltarskapet. En komplikation är att en speciell regel torde behövas i fråga om behörigheten på hälso- och sjukvårdsområdet
Mer i överensstämmelse med utredningens syn på hjälpbehövandes beslutsautonomi och sannolikt administrativt enklare är emellertid att helt enkelt i en övergångsbestämmelse föreskriva att den som vid ikraftträdandet har förvaltare i fråga om att sörja för sin person tills vidare i stället skall anses i den delen ha god man enligt 11 kap. 2 § FB i personliga angelägenheter (jfr punkt 2 i övergångsbestäm-
SOU 2004:112 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
903
melserna till ändringen i FB beträffande 1988 års reform). Det bör anges att denna behörighet skall anses omfatta frågor om sociala förmåner av ekonomisk natur men inte frågor om åtgärder inom hälso- och sjukvården. Behövs avvikande behörighet i något av dessa hänseenden måste särskilt beslut om det utverkas (se den föreslagna 11 kap. 35 § FB rörande möjligheter till jämkning). Denna lösning förordas.
Tanken är att förvaltaren utan särskilt beslut eller delgivning övergår till att bli god man (i den personliga delen). Förvaltarna bör emellertid informeras om det ändrade rättsläget; några kan finna anledning att begära att bli entledigade med hänvisning till sina minskade beslutsbefogenheter.
Fullmakter m.m.
Förslag: Fullmakter som har upprättats före ikraftträdandetidpunkten skall ha verkan som framtidsfullmakter, om de svarar mot förutsättningarna i den nya lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga.
Den nya lagen skall i fråga om fullmakter och motsvarande medgivanden om periodiska betalningsöverföringar tillämpas även på förordnanden som har gjorts före ikraftträdandet.
Det kan tänkas att många människor inför ikraftträdandet kommer att se anledning att överväga sin framtida situation, däribland vilka hjälpbehov de kan tänkas få och möjligheterna att sörja för att behoven tillgodoses. Detta kan tala för att de skulle vara oförhindrade att vidta mått och steg för att redan före reformens startdatum sörja för att t.ex. en viss person kommer att företräda dem i ett läge då de kanske har svåra brister i sin beslutsförmåga. Främst är institutet med framtidsfullmakter enligt lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga av intresse, eftersom detta innebär att en person för framtiden skall kunna föreskriva vem som skall kunna ta över hans eller hennes angelägenheter. Att meddela muntliga och – framför allt – skriftliga direktiv av olika slag, företrädesvis på hälso- och sjukvårdens område, om inställningen till tänkbara behandlingsåtgärder och liknande, är också en metod att förbättra möjligheterna att tillfredsställa önskemål för framtiden.
En person som har upprättat en framtidsfullmakt före ikraftträdandet och som därtill redan före lagstiftningens ikraftträdande varaktigt
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2004:112
904
och i huvudsak förlorar sin förmåga att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser, t.ex. på grund av en olycka, kan troligen inte då dra nytta av det förordnande som tidigare gjorts. Mycket talar för att vederbörande under sådana omständigheter i stället skulle behöva bli föremål för ett myndighetsanordnat ställföreträdarskap. Frågan är, om och i vad mån en sådan i förtid upprättad framtidsfullmakt kan få verkan från lagstiftningens ikraftträdande.
Ett alternativ är att framtidsfullmakter som upprättats viss tid före lagens ikraftträdande i övrigt – men efter lagens utfärdande – får verkan fr.o.m. dagen för nämnda ikraftträdande. Samtidigt ter det sig otillfredsställande att ett dokument som upprättats även dessförinnan inte skulle kunna få någon verkan efter ikraftträdandetidpunkten, om det faktiskt har tillkommit i enlighet med de föreskrifter som den kommande lagstiftningen anvisar. Det finns naturligtvis inte något som hindrar att en person redan i dag upprättar en ”(framtids)fullmakt” med iakttagande av de föreskrifter på området som utredningen föreslår. Ett visst mått av risktagande ligger i detta i och med att den kommande lagstiftningen kan ställa andra krav på dokumentet än vad som här föreslås. Utredningen förordar trots allt att ett sådant i förväg upprättat dokument ges rättsverkan efter den tidpunkt då lagstiftningen träder i kraft, men bara under förutsättning att de formkrav som uppställs i den av riksdagen beslutade lagstiftningen har iakttagits. En särskild övergångsregel med denna innebörd krävs.
Den angivna regeln bör gälla både när fullmaktsgivaren blir beslutsinkompetent före ikraftträdandet och när det sker först efteråt. Om fullmaktsgivaren redan före ikraftträdandet blir i behov av ställföreträdarskap, kanske p.g.a. plötslig sjukdom eller en olycka, bör med utredningens förslag inget hindra att ett eventuellt godmanskap eller förvaltarskap efter ikraftträdandet upphör till förmån för en utpekad framtidsfullmäktig; detta kan alltså ske genom ett beslut om att ställföreträdarskapet i berörda delar skall upphöra (underförstått för att ställföreträdarskapet inte behövs, eftersom tillfredsställande hjälp med de utpekade angelägenheterna kan ges av annan ställföreträdare – se förslagen till 11 kap. 2, 9 och 31 §§ FB). Godmanskapet eller förvaltarskapet har nämligen i en dylik situation inte tillkommit för att radera ut verkningarna av framtidsfullmakten (jfr avsnitt B 6.2.8).
Autogirofullmakterna skall enligt utredningens förslag i den nämnda lagen i vissa fall kunna ses som fullmakter med framtidsverkan, eller ett slags ”förenklade” framtidsfullmakter, nämligen när de tar sikte på betalningar eller penningöverföringar med anknytning
SOU 2004:112 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
905
till den enskildes dagliga livsföring. Motsvarande skall gälla s.k. stående uppdrag (eller medgivanden) med samma syften. Fullmakter och uppdrag av detta slag skall enligt utredningens förslag ha fortsatt verkan även sedan den som meddelat dem förlorat sin beslutsförmåga. En särskild övergångsbestämmelse som medger att lagen tillämpas på sådana fullmakter och uppdrag och att de därigenom får fortsatt verkan, trots att de utfärdats före ikraftträdandetidpunkten, bör införas. Denna lösning torde svara mot ett stort praktiskt behov. Den ligger så till vida nära till hands som fullmakterna och uppdragen i fråga inte omfattas av några formkrav utöver skriftlighetskravet. Utredningens förslag innebär dessutom att en anhörig skall kunna ändra – och i förlängningen återkalla – fullmakten eller uppdraget enligt de föreslagna bestämmelserna i lagens 2 kap. (se 2 kap. 6 §).
Andra fullmakter än de nu behandlade skall enligt utredningens förslag (se närmare 22 § avtalslagen) bli utan verkan i och med att fullmaktsgivaren förlorar sin rättsliga handlingsförmåga. Regeln torde enligt allmänna principer inte bli tillämplig på fullmakter som har kommit till stånd före den nya regelns ikraftträdande. Detta gäller vare sig rättshandlingen, som stöder sig på fullmakten, eller beslutsinkompetensens inträde ligger i tiden före eller efter regelns ikraftträdande. Gäller det äldre fullmakter får alltså rättsverkningarna av en med stöd av fullmakten företagen rättshandling även efter den 1 juli 2007 bedömas enligt äldre rätt. Det ankommer på domstolarna att fastställa innebörden i denna. Här noteras att utredningen som sin mening har uttalat att mycket talar för att i svensk rätt principen redan är densamma som den som föreslås, nämligen att en fullmakt förlorar sin verkan i samma mån som fullmaktsgivarens rättshandlingsförmåga beskärs. Någon särskild övergångsbestämmelse i ämnet föreslås inte.
Hälso- och sjukvård
Förslag: Har en patient före ikraftträdandet av LSH förordnat ett vårdombud med hänvisning till de nya reglerna, har förordnandet verkan efter den tid då lagen har trätt i kraft. Motsvarande bör gälla besked om att patienten inte vill bli företrädd av en viss anhörig, livsslutsdirektiv samt förordnanden i en framtidsfullmakt om att en ställföreträdare skall få ta ställning i frågor om livs-
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2004:112
906
uppehållande behandling. I övrigt föreslås inte några övergångsbestämmelser.
I avsnitt B 8 har ställföreträdarskap inom hälso- och sjukvården för beslutsinkompetenta patienter lanserats. Utredningens förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. – LSH – kan leda till vissa problem övergångsvis.
En följd av att en ställföreträdare ges behörighet att ta ställning för en patients räkning kommer att bli att utrymmet minskar för att läkare med stöd av s.k. hypotetiska samtycken som grund vidtar åtgärder. Detta har närmare belysts i avsnitt B 8.12.4. Vad som nu sagts medför i sig inte något behov av övergångsbestämmelser.
Några godmansförordnanden som uttryckligen innefattar behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter kommer inte att finnas från detta datum (se vad som anförts ovan beträffande behovet av övergångsbestämmelser till föräldrabalken). Någon möjlighet för domstolar eller överförmyndare att i förtid, med verkan från ikraftträdandetidpunkten, anordna godmanskap i hälso- och sjukvårdsfrågor resp. förordna gode män i detta avseende, bör inte komma i fråga. Ansökningar om (eller anmälningar om behovet av) godmanskap – eller vidgat godmanskap – bör därför inte kunna bifallas i hälso- och sjukvårdsangelägenheter före ikraftträdandet.
När det gäller möjligheterna att före ikraftträdandet peka ut ett vårdombud intar utredningen en till synes motsatt uppfattning. Den bakomliggande principen är dock densamma, nämligen att ett vårdombud inte kan få någon ställföreträdarfunktion i vård- och behandlingsfrågor före ikraftträdandetidpunkten. Har den enskilde trots allt – med iakttagande av de regler som den nya lagen på området anvisar – förordnat ett vårdombud med hänvisning till de nya reglerna, bör detta kunna ha en funktion när lagen väl träder i kraft. Något behov av att inbjuda patienter till att peka ut vårdombud lär dock inte föreligga förrän lagstiftningen är nära förestående, inte minst p.g.a. vad utredningen har betonat om vikten av att den personal som tar emot beskedet om förordnandet skall kunna informera den enskilde om konsekvenserna av utpekandet. Det lär inte finnas någon myndighetsförordnad ställföreträdare för den enskilde med konkurrerande behörighet i samband med att lagen träder i kraft, eftersom varken god man eller förvaltare enligt vad som sagts ovan har någon given ställföreträdarfunktion på detta område med dagens regler.
SOU 2004:112 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
907
Det kan i samband med ikraftträdandet behövas vissa insatser från vårdgivarnas sida för att leta reda på eventuella anhöriga, som är den kategori som omedelbart blir behörig. Detta kan i någon mån underlätta den fortsatta hanteringen av frågor som berör patienten. Ofta lär anteckningar om vilka som i första hand kommer i fråga finnas tillgängliga. Inget hindrar att personal på inrättningar där en patient vistas mer stadigvarande, t.ex. särskilda boenden eller bostäder för särskild service, redan i förväg sonderar intresset hos en viss anhörig när det gäller att träda in som representant för en person som lär vara i behov av ställföreträdarskap efter ikraftträdandet. Det kan nämligen inte uteslutas att många av de potentiella anhöriga kan behöva aktiveras redan från dagen för ikraftträdandet, i vart fall när en fråga som har betydelse för vården av en beslutsoförmögen patient blir aktuell. Möjligen resulterar detta i att ifrågakommande anhöriga avböjer att inträda som representanter. Någon annan utväg än att ansöka om godmanskap eller att anmäla behovet av ett sådant (underförstått efter ikraftträdandet) finns då inte.
Under den mellantid då någon ställföreträdare ännu inte har hunnit etablera sig kommer det att finnas ett visst utrymme för personalen att vidta brådskande åtgärder utan ställföreträdarens samtycke (se avsnitt B 8.12.10). Detta synes oundvikligt men lär inte heller i någon större utsträckning avvika från de förhållanden som råder redan med dagens regelverk.
Inte alla som kan anses befinna sig i ett beslutsinkompetent tillstånd lär omedelbart vara i behov av en ställföreträdare sedan lagstiftningen om ställföreträdare har trätt i kraft. I avsnitt B 8.12.2 har konstaterats att – inom en snäv ram – ett samtycke som har lämnats innan patienten blev beslutsinkompetent kan ha verkningar även sedan patienten blivit oförmögen att upprepa sitt ställningstagande (eller återkalla det). Sedan en ställföreträdare har engagerats kan han tänkas gå ifrån ett ställningstagande som patienten gjort före ikraftträdandet, kanske för att han gör en annan bedömning av behovet av en viss vårdåtgärd eller tolkar patientens inställning utifrån vissa nytillkomna faktorer.
Att framtidsfullmakter kan innehålla ett särskilt förordnande att företräda fullmaktsgivaren i hälso- och sjukvårdsangelägenheter har berörts bl.a. i avsnitt B 6.2.7. Under avsnittet om övergångsbestämmelser rörande framtidsfullmakter har anförts att dessa skall kunna ges bindande verkan trots att de inte har upprättats efter lagens ikraftträdande. I avsnitt B 8.12.9 har föreslagits att patienten därutöver skall kunna ge en ställföreträdare särskilda befogenheter i fråga
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2004:112
908
om ställningstaganden till livsuppehållande behandling. Även ett sådant förordnande bör kunna meddelas före ikraftträdandet, trots att det inte kan få verkan förrän lagen har blivit tillämplig. Detta bör också gälla för livsslutsdirektiv. Den så gott som bindande verkan sådana direktiv förutsätts få när de upprättats i viss form kan alltså inte inträda förrän lagstiftningen har trätt i kraft.
Andra typer av direktiv, exempelvis rörande den enskildes inställning till viss vård, behandling och omvårdnad bör givetvis också kunna beaktas även när de har upprättats före ikraftträdandet. Sådana direktiv kan fungera som tolkningsdatum för den enskildes förmodade inställning redan enligt gällande bestämmelser, såsom när de underställs en läkare som har att ta ställning till om en patient med stöd av ett s.k. hypotetiskt samtycke är beredd att underkasta sig viss vård. Några särskilda formkrav behöver inte iakttas. Sådana direktiv bör naturligtvis också kunna ta sikte på inställningen till livsuppehållande behandling, även om de då alltså inte kan anses ha bindande verkan.
Social välfärd
Förslag: Inga övergångsbestämmelser föreslås.
Reglerna i lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV) bör bli fullt ut tillämpliga omedelbart efter ikraftträdandet. Inom den sociala välfärdens område ter sig övergångsproblemen i någon mån mindre komplicerade än inom hälso- och sjukvården. I samband med att lagen träder i kraft kan många hjälpbehövande redan tänkas ha erforderlig representation i form av god man. Beslut från förmånsgivarens sida om att den enskilde skall anses sakna beslutsförmåga är dock en förutsättning för att den gode mannen skall kunna agera utan att först inhämta den enskildes samtycke till olika rättshandlingar.
I andra fall än de nämnda kan i första hand anhöriga tänkas få en omedelbar roll, förutsatt att deras hjälpbehövande släkting skall anses sakna beslutsförmåga. Inte sällan lär de anhöriga själva ge sig till känna inför den myndighet som tillhandahåller en viss förmån, exempelvis en insats enligt socialtjänstlagen eller en socialförsäkringsförmån. Inget hindrar att de självmant – eller i förekommande fall efter förfrågan från en myndighet – tar över representationen av den enskilde i ett redan pågående ärende. – I ovanstående avsnitt har
SOU 2004:112 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
909
nämnts att en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud skall kunna förordnas även före ikraftträdandet. Inte heller de kan emellertid – p.g.a. övergångsreglerna i LFA resp. LSH – få någon beslutsfunktion före ikraftträdandetidpunkten.
Direktiv från den enskilde, exempelvis rörande inställningen till sociala förmåner (bistånd i form av särskilt boende, m.m.), bör kunna tillmätas vikt även när de har upprättats före ikraftträdandet.
Några övergångsbestämmelser framstår inte som nödvändiga.
Forskning m.m.
Förslag: De nya bestämmelserna i etikprövningslagen skall tillämpas även vid forskning som har godkänts vid etikprövning före ikraftträdandet. I övrigt föreslås inte några övergångsbestämmelser.
Även för de i avsnitt B 9 behandlade forskningsrelaterade lagarna – lagen om biobanker inom hälso- och sjukvården m.m., lagen om etikprövning av forskning som avser människor och läkemedelslagen – bör ikraftträdandedatumet vara gemensamt med det som föreslagits beträffande ändringarna i föräldrabalken och, framför allt viktigt, i fråga om de lagar som anvisar nya ställföreträdarkategorier. Ett av skälen är, som angetts i avsnitt B 9.4, att den enskilde i princip bör ha samma ställföreträdare enligt olika lagar som reglerar hans eller hennes medverkan i forskning o.d. Särskilda överväganden krävs dock när det gäller behovet av övergångsbestämmelser. En gemensam faktor är att eventuella framtidsfullmäktige och vårdombud enligt övergångsbestämmelser till LFA och LSH kan pekas ut med giltig verkan före ikraftträdandet; de skall emellertid inte kunna överta beslutsfunktionen före denna tidpunkt.
När det gäller biobankslagen innebär utredningens förslag att möjligheter öppnas för hantering av vävnadsprover från vuxna som inte själva kan samtycka; samtycke för sådana personers räkning skall fortsättningsvis kunna inhämtas från ställföreträdare. Det framstår som önskvärt att bestämmelserna därvidlag kan tillämpas omedelbart från ikraftträdandet även i ärenden som i någon form har anknytning till tiden före ikraftträdandet.
Ett giltigt samtycke till bevarande i biobank kan givetvis ha lämnats av en beslutskompetent person före ikraftträdandet. Verkan av ett sådant samtycke torde i och för sig inte påverkas av att den enskilde därefter blivit beslutsoförmögen, t.ex. i anledning av sjukdom.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2004:112
910
Det saknas alltså anledning att per automatik låta en ställföreträdare ta ställning till om ett tidigare lämnat giltigt samtycke till ”passivt” bevarande skall omprövas sedan lagändringarna har trätt i kraft. Samtidigt bör det stå en sådan ställföreträdare fritt att återkalla samtycket. Härvid skall dock ställföreträdaren, liksom i andra fall när han företräder den enskilde, naturligtvis beakta den enskildes förmodade inställning. Redan det faktum att den enskilde tidigare har samtyckt till att vävnadsprovet samlas in och bevaras för ett visst ändamål är en stark indikation på hur denne skulle ha ställt sig.
Om det däremot blir aktuellt att använda vävnadsprovet för ett annat ändamål än för det som den numera beslutsinkompetente enskilde informerats om och samtyckt till hamnar saken i ett annat läge. Behörig att ta ställning till en sådan fråga är ställföreträdaren, varför en propå i ämnet skall ställas till honom. Sak samma gäller när fråga uppkommer om att lämna ut vävnadsprover eller överföra proverna till en ny biobank. Även ett fortsatt inhämtande av vävnadsprov för bevarande i en biobank torde kräva ställföreträdarens samtycke, trots att den enskilde godkänt en serie av sådana åtgärder. Över huvud taget bör nya, positiva åtgärder som påverkar den numera beslutsinkompetente enskilde i princip kräva ett nytt samtycke, denna gång från en ställföreträdare. Detta ligger i linje med principerna för vilken verkan som skall kunna tillmätas ett samtycke som den enskilde lämnat till hälso- och sjukvård före den tidpunkt då han blivit beslutsinkompetent (se avsnitt B 8.12.2).
Vad som nu sagts innebär sammanfattningsvis att några övergångsbestämmelser inte erfordras beträffande biobankslagen utan att ändringsföreskrifterna skall tillämpas efter ikraftträdandet.
När det gäller etikprövningslagen skall inledningsvis konstateras att denna ger ramarna för när viss i lagen angiven forskning skall etikgodkännas. Ändringar sker genom utredningsförslaget av de allmänna utgångspunkter som gäller i dag för att forskningen skall godkännas i fråga om förutsättningarna för att den skall få utföras på vuxna personer som själva saknar förmåga att lämna samtycke. Med dagens regler får forskning inte utföras, om forskningspersonens anhöriga eller ställföreträdare enligt föräldrabalken motsätter sig forskningen efter ett samråd.
Med de nya företrädarreglerna torde forskningen på beslutsinkompetenta bli mer hanterlig – en ställföreträdare (eller i förekommande fall flera inom en och samma ställföreträdarkategori) tillfrågas om hur han eller hon ställer sig till forskningen och kan avkrävas ett besked. Vidare tydliggörs att ett godtagande av forskning kan återtas.
SOU 2004:112 Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
911
De nya ställföreträdarbestämmelserna bör därför gälla även sådana forskningsprojekt som har godkänts före ikraftträdandet. Detta tjänar bl.a. syftet att åstadkomma gemensamma företrädarregler enligt alla lagar som berör forskningen. I denna riktning talar också att ett forskningsprojekt kan pågå under relativt lång tid. Om de äldre regler, enligt vilka forskningen tilläts, också skulle ”följa” projektet efter ikraftträdandet, skulle forskarna kanske behöva tillämpa flera parallella regeluppsättningar samtidigt under avsevärd tid. För att någon osäkerhet härom inte skall inträda bör en särskild övergångsbestämmelse med denna innebörd införas.
Har viss forskning ”utan samtycke” blivit tillåtlig före ikraftträdandet enligt det nu gällande sonderingsförfarandet skall något uttryckligt samtycke från ställföreträdaren till forskningen inte omedelbart behöva inhämtas sedan de nya bestämmelserna har blivit tillämpliga. Härvid saknar det betydelse att den person som efter ikraftträdandet skall anses vara ställföreträdare kanske inte ingår i kretsen av de personer med vilka samråd skall ha skett enligt lagen i dess nuvarande lydelse. Om eventuella anhöriga och god man eller förvaltare före ikraftträdandet inte motsatt sig utförandet av forskningen sedan föreskrivet samråd ägt rum, bör forskningen alltså få fortgå på de tidigare premisserna. Samtycke måste dock inhämtas om någon ny åtgärd blir aktuell inom ramen för forskningen, en åtgärd som inte är omfattad av den acceptans som dittills har gjort forskningen tillåten. Då måste samtycket naturligtvis inhämtas från ställföreträdaren, inte den krets av personer som tidigare haft möjlighet att lämna synpunkter. – Har den enskilde själv lämnat samtycke före ikraftträdandet, men blir han därefter beslutsinkompetent, skall samma principer för samtyckets verkan gälla som redovisats i anslutning till biobankslagen. Kravet på en ställföreträdarprövning torde här anmäla sig på ett tidigare stadium än i de nyss berörda övergångsfallen.
Utredningens uppfattning är att ett forskningsprojekt, som har godkänts på äldre premisser, som utgångspunkt inte skall behöva underkastas en ny godkännandeprocedur, trots att forskningen kommer att pågå även efter den tidpunkt då nya regler skall gälla för inhämtande av samtycke från en beslutsinkompetent person. Det är dock inte uteslutet att lagändringarna kan ge behov av en ny ansökan om etikprövning, såsom när projektet (eller förutsättningarna för ett projekt) drabbas av väsentliga förändringar (jfr prop. 2002/03:50 s. 115). Exempelvis kan forskaren göra bedömningen att en större grupp forskningspersoner bör kunna ingå mot bakgrund av lagändringarna. Det kan också krävas att en ny ansökan
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser SOU 2004:112
912
görs, om ändringarna i något avseende innebär att forskaren – med tillämpning av de nya reglerna – riskerar att bryta mot ett sådant villkor som enligt 6 § i lagen har förenats med godkännandet (se 38 §).
En etikprövningsnämnd som kommer att pröva en ansökan före ikraftträdandet har att beakta i vilken utsträckning de nya reglerna kan bli aktuella. Hänsyn skall alltså kunna tas till de nya bestämmelserna i de fall det är motiverat. Behovet av en sådan framförhållning blir särskilt tydligt, om forskningsprojektet beräknas pågå efter ikraftträdandet eller skall ta sin början först efter ikraftträdandetidpunkten (märk väl att ett beslut om godkännande har en giltighetstid om två år, se 6 § andra stycket). En forskningshuvudman bör i förekommande fall redovisa hur forskningen förhåller sig till de nya bestämmelserna på området, något som kan tänkas vara av betydelse för behovet av att efter ikraftträdandet ge in en ny ansökan.
Vad som anförts ovan föranleder inte något behov av andra övergångsbestämmelser i etikprövningslagen än den förut nämnda.
När det gäller ändringsförslagen till läkemedelslagen kan konstateras att det redan med nuvarande regler finns möjlighet att inhämta samtycke för beslutsinkompetenta vuxna till deltagande i klinisk läkemedelsprövning. Det handlar om samtycke dels från god man eller förvaltare, dels från patientens närmaste anhöriga. Utredningens förslag innebär att det endast skall vara en ställföreträdarkategori som skall ta ställning. I praktiken innebär detta att det blir färre personer som skall lämna samtycke till prövningen. Om äldre bestämmelser skulle tillämpas på samtyckesfall efter ikraftträdandet, skulle samtycke till olika åtgärder försvåras på ett onödigt sätt (se vad som sagts tidigare rörande etikprövningslagen). De nya företrädarreglerna bör därför efter ikraftträdandet tillämpas också på samtyckesfall inom ramen för projekt som har startat före ikraftträdandet.
Samtycken som har lämnats före ikraftträdandet av patienten själv såsom beslutsförmögen eller av ställföreträdare bör ha fortsatt verkan även efter ikraftträdandet enligt de riktlinjer som har angetts på tal om etikprövningslagen. Det är att märka att det i fråga om läkemedelsprövningen redan enligt gällande rätt handlar om ett positivt samtycke, ofta från samma person som är ställföreträdare enligt de nya reglerna. De ”nya företrädarna” kan återkalla ett tidigare lämnat samtycke.
Några övergångsbestämmelser beträffande läkemedelslagen bör sammanfattningsvis inte införas.
Del E Kostnadseffekter
915
Kostnadseffekter
Bedömning: Utredningens förslag om nya ställföreträdare i form av framtidsfullmäktige, vårdombud och anhöriga kommer inte i sig att innebära några ökade kostnader för samhället. Det ökade antalet ställföreträdarformer kommer i stället att innebära att trycket på bl.a. överförmyndarna lättar med minskade kostnader som följd. I ett övergångsskede kommer det dock att krävas utbildning av personal inom kommun, länsstyrelse, hälso- och sjukvård samt inom den sociala välfärden i övrigt. Kostnaderna för detta bör rymmas inom respektive organisations verksamhetsanslag.
Ändringarna i 6, 9, 10, 11, 13, 14, 15, 16, 19 och 20 kap. föräldrabalken kommer, enligt vad utredningen kan bedöma, inte att innebära några kostnadsökningar för samhället. I vissa avseenden kan ändringarna i stället innebära vissa kostnadsbesparingar.
Utredningens förslag till ny bestämmelse i 12 kap. 15 a § föräldrabalken om solidariskt skadeståndsansvar för kommuner vid förordnade ställföreträdares förmögenhetsbrott mot en huvudman och utredningens förslag om ändring av beloppsgränsen i 12 kap. 16 § föräldrabalken kommer att innebära kostnadsökningar för kommunerna.
Utredningens förslag att särskilt förordnade vårdnadshavare skall kunna få ersättning också i vårdnadsdelen av sitt uppdrag kan leda till kostnadsökningar för kommunerna.
I administrativt hänseende kommer utredningens förslag att innebära vissa merkostnader för framför allt hälso- och sjukvården. Även kommunerna kommer inledningsvis att få vidkännas kostnadsökningar i detta hänseende, bl.a. för omläggning av ADBsystem m.m.
Förslagen om rapporteringsskyldighet för bl.a. Skatteverket och domstolar kommer också att innebära en viss ökning av de
Kostnadseffekter SOU 2004:112
916
administrativa kostnaderna hos såväl överförmyndaren som hos den avsändande organisationen.
Härutöver tillkommer kostnader för information till allmänheten om innehållet i den nya lagstiftningen.
1 Nya ställföreträdarformer
Utredningens förslag innebär att nya ställföreträdarformer skapas till förmån för hjälpbehövande personer. Det handlar om ställföreträdare enligt LFA, LSH och LSV samt inom forskningen.
De nya ställföreträdarformerna innebär dels att möjligheten för den enskilde att bli företrädd på bl.a. hälso- och sjukvårdens område blir mera heltäckande än tidigare, dels att alternativ till det traditionella godmanskapet och förvaltarskapet skapas. De nya ställföreträdarformerna medför inte några ökade kostnader för samhället. Tvärtom torde systemet med att låta de enskilda representeras av anhöriga, framtidsfullmäktige och vårdombud innebära en avlastning. Detta eftersom de nya ställföreträdarformerna som regel inte kräver överförmyndarens medverkan och i flera fall täcker de upp situationer där den enskilde tidigare har kunnat företrädas endast av en god man med de kostnader för kommunen och den enskilde som en sådan ställföreträdare medför. Socialnämnden kan vidare avlastas genom att det inte behöver utses lika många kontaktpersoner som i dag för att bistå den enskilde i olika angelägenheter. Vidare och inte minst kommer det ökade behov av gode män som följer med en allt äldre befolkning att dämpas, vilket innebär också kostnadsbesparingar för samhället.
Eftersom gode män ges möjlighet att fatta beslut i hälso- och sjukvårdsfrågor, kommer dessa ställföreträdare att tas i anspråk för mer arbete än i dag. Detta innebär ökade kostnader för kommunerna och de hjälpbehövande.
För framför allt hälso- och sjukvården kommer systemet med ställföreträdare som enligt LSH skall ta ställning i bl.a. medicinska frågor att innebära ett visst ökat administrativt arbete. T.ex. skall uppgift om vårdombud antecknas i patientjournaler. Systemet innebär också att sjukvårdspersonalen måste lägga ner tid på att informera patienter, vårdombud och anhöriga om reglerna om ställföreträdarskap på hälso- och sjukvårdens område samt på att sätta sig i kontakt med ställföreträdare för den enskilde. Redan i dag har dock sjukvårdspersonal en skyldighet att hålla anhöriga till en patient
SOU 2004:112 Kostnadseffekter
917
underrättade om händelseutvecklingen. Genom regleringen i LSH blir det möjligt för sjukvårdspersonalen att koncentrera kontakten till den person som enligt LSH företräder den enskilde i hälso- och sjukvårdsfrågor, vilket är kostnadsbesparande.
Införandet av nya ställföreträdarformer kommer under ett initialskede också att innebära ett behov av utbildning av berörd personal inom bl.a. kommun, länsstyrelse och hälso- och sjukvård. Dessa utbildningskostnader torde emellertid rymmas inom respektive organisations verksamhetsanslag.
Införandet av nya ställföreträdarformer kan emellertid på det hela taget och på sikt antas innebära kostnadsbesparingar för samhället.
2 Frågor om god man och förvaltare
Utbildning av gode män och förvaltare
Utredningen föreslår att överförmyndaren skall ansvara för att gode män och förvaltare får erforderlig utbildning. Förslaget innebär närmast en kodifiering av vad som gäller redan i dag. Flertalet kommuner avsätter således varje år medel för utbildningsinsatser för förordnade ställföreträdare. Dessa insatser kan effektiviseras och göras mer enhetliga genom att länsstyrelserna lämnar råd om vad som bör ingå i utbildningen. Samarbete över kommungränserna och med frivilligorganisationer kan bidra till att ytterligare hålla nere kostnaderna för utbildningsinsatserna.
Utredningens förslag innebär inte desto mindre att mer pengar måste anslås för utbildningsändamål i syfte att höja kvaliteten hos de förordnade ställföreträdarna, inte minst för att gode män skall kunna ta ställning i t.ex. medicinska frågor. Huruvida dessa kostnadsökningar tas ut av nyss angivna möjligheter till kostnadsbesparingar på det aktuella området är emellertid osäkert.
Ersättning till gode män och förvaltare, m.fl.
Utredningens förslag till utformning av 12 kap. 16 § föräldrabalken innebär delvis endast en justering med hänsyn till det nya pensionssystemet, se avsnitt B 14.6. I denna del medför förslaget inte någon kostnadsökning i förhållande till vad som har gällt hittills. Förslaget innebär emellertid också att den hjälpbehövande får behålla mer pengar innan han helt eller delvis måste betala sin ställföreträdares
Kostnadseffekter SOU 2004:112
918
arvode. Det innebär i sin tur att kommunerna kommer att få stå för en större del av arvodena och ersättningarna till förordnade ställföreträdare. Hur stor denna kostnadsökning blir för kommunerna är dock svårt att uppskatta. Härtill kommer att en del kommuner redan tillämpar en för den enskilde mer förmånlig beloppsgräns i nu aktuellt hänseende än som följer av gällande regler, vilket dämpar kostnadseffekterna. Vid en beräkning av kostnadskonsekvenserna måste man också ta hänsyn till att ett högre gränsbelopp i 12 kap. 16 § föräldrabalken kan antas minska behovet av socialt bistånd från kommunen. En undersökning bland ett mindre antal kommuner har också visat att de förmodade kostnadsökningarna på grund av den nya utformningen av 12 kap. 16 § föräldrabalken skiljer sig mycket från kommun till kommun. Spännvidden på de förväntade kostnadsökningarna sträcker sig sålunda från 398 kr per år och ställföreträdarskap till 1 153 kr per år och ställföreträdarskap.
Utredningens förslag att överförmyndaren skall kunna besluta om ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare också till den del uppdraget har avsett att ta tillvara den underåriges personliga intressen kan komma att innebära ökade utgifter för kommunerna. Å andra sidan är detta en kostnad som kommunerna bör svara för redan med dagens förhållanden, låt vara att överförmyndaren inte kan besluta om ersättning i detta hänseende och att det i vissa kommuner framstår som oklart vem som kan göra det.
När det gäller nivåerna för ersättning till förordnade ställföreträdare har utredningen föreslagit att det bör utarbetas nya riktlinjer under länsstyrelsernas ledning. Om en generell höjning av arvodesnivåerna härvid anses påkallad, innebär detta sannolikt ökade utgifter för kommunerna. Kostnadsökningen skulle emellertid kunna dämpas genom en ökad upplysning till de förordnade ställföreträdarna om vilka åtgärder som en ställföreträdare förväntas vidta inom ramen för sitt uppdrag, se avsnitt B 5.3.1. Härigenom undviks att förordnade ställföreträdare utför sysslor som inte bör vara ersättningsgrundande.
Solidariskt skadeståndsansvar för kommunen
Enligt utredningens förslag till 12 kap. 15 a § föräldrabalken skall kommunen svara solidariskt med en förordnad ställföreträdare för ren förmögenhetsskada som uppkommit till följd av den förordnade ställföreträdarens förmögenhetsbrott mot huvudmannen. För de kommuner som väljer att försäkra sig mot sådana händelser uppkommer
SOU 2004:112 Kostnadseffekter
919
en premiekostnad, se avsnitt A 4. Något krav på försäkring finns dock inte. En kommun kan således välja att ta en utgift för skadestånd om och när den kommer. Det bör i sammanhanget framhållas att skadeståndsansvaret är begränsat till fem prisbasbelopp och att kommunen regressvis kan kräva den brottslige ställföreträdaren på ersättning som kommunen tvingats att betala. Från ett utdömt skadestånd får kommunen avräkna utbetald försäkringsersättning. Premiekostnaden för en normalkommun beräknas uppgå till ca 45 000 kr per år.
Premiekostnaden blir en utgift för kommunen och kompenseras inte av någon annan kostnadsbesparing än eventuellt minskade krav på ekonomiska stödåtgärder till drabbade huvudmän. Utredningen kan inte heller föreslå några givna åtgärder för finansieringen av premiekostnaden.
3 Överförmyndarverksamheten
Ökade befogenheter för överförmyndaren
Genom utredningens förslag ges överförmyndaren större möjligheter att agera bl.a. i samband med anordnandet av ett godmanskap eller förvaltarskap och vid tillsynen av dessa ställföreträdarskap. Vidare skall han kunna begära att framtidsfullmäktige och anhöriga lämnar särskild redovisning i vissa fall. De ökade befogenheterna är emellertid inte förknippade med att överförmyndaren åläggs några nya skyldigheter, utan är främst avsedda att effektivisera överförmyndarens arbete.
Jourverksamhet hos överförmyndaren
Utredningens förslag innebär att gode män ges möjlighet att agera i fler situationer än tidigare. Bl.a. inom hälso- och sjukvården kan det uppstå akuta frågor där en god man inom förhållandevis kort tid måste fatta ett beslut för den enskildes räkning. Finns det inte någon god man förordnad sedan tidigare, måste överförmyndaren med kort varsel kunna utse en sådan. Detta ställer krav på någon form av jourverksamhet hos överförmyndaren, vilket är förknippat med kostnader för kommunen.
Kostnaderna för denna jourverksamhet får dock inte överdrivas. Det är inte fråga om att överförmyndarens kansli ständigt skall vara
Kostnadseffekter SOU 2004:112
920
bemannat, se avsnitt A 6. Utgifterna för jourhållande torde därför blir måttliga.
Ökad uppgiftsskyldighet m.m.
I ett inledningsskede kan kommunerna komma att drabbas av merkostnader till följd av att administrativa rutiner och ADB-system måste justeras och anpassas till den ordning som utredningens förslag innebär.
Överförmyndarna kommer till följd av utredningens förslag till utformning av 16 kap. 11 § föräldrabalken och vissa förordningar som innebär underrättelseskyldighet att administrera en större andel underrättelser och utöva tillsyn över fler spärrade konton. Denna administration kommer naturligtvis att ta tid i anspråk, men underrättelserna medför samtidigt att överförmyndarens tillsynsverksamhet kan effektiviseras. Eventuella kostnadsökningar hänger i hög grad samman med de åtgärder som en underrättelse medför hos överförmyndaren. En underrättelse som enbart resulterar i en notering i överförmyndarens akt innebär inte några nämnvärda kostnadsökningar, men om underrättelsen föranleder ytterligare undersökningsåtgärder kommer det att medföra kostnadsökningar. En del av dessa kostnadsökningar är emellertid att hänföra till det faktum att överförmyndaren uppmärksammas på fler ”risksituationer” än i dag. Utredningens förslag syftar till att uppnå den ambitionsnivå i tillsynsfrågor som gällande rätt är uttryck för. Kostnadsökningarna kan därför inte hänföras till några nya uppgifter för kommunerna.
En ökad administration uppkommer också hos de myndigheter som har att sända underrättelser till överförmyndaren, t.ex. Skatteverket och domstolar.
Gemensam överförmyndarnämnd och bildande av kommunalförbund
Utredningens förslag innebär att möjligheten för kommuner att ha gemensam överförmyndarnämnd och att ingå kommunalförbund klargörs genom uttryckliga regler. Sådana åtgärder innebär kostnadsbesparingar som delvis kan kompensera de kostnadsökningar som nämnts ovan.
SOU 2004:112 Kostnadseffekter
921
4 Länsstyrelsernas verksamhet
Utredningens förslag innebär att länsstyrelsernas rådgivande funktion bör utvecklas på så sätt att länsstyrelserna gemensamt, under ledning av förslagsvis Länsstyrelsen i Stockholms län, utarbetar allmänna råd till landets överförmyndare. Detta kommer att medföra en kostnadsökning för den länsstyrelse som har att leda arbetet. Denna kostnadsökning kan emellertid kompenseras av de besparingar som utredningens övriga förslag beträffande länsstyrelserna innebär. Utredningen föreslår nämligen att det skall vara möjligt för flera länsstyrelser att samarbeta i tillsynsfrågor på så sätt att en länsstyrelse skall kunna utöva tillsyn över en överförmyndare i ett annat län än det egna. Enligt uppgift från Länsstyrelsen i Stockholms län kräver utredningens förslag ytterligare en årsarbetskraft där till en kostnad om ca en miljon kronor. Denna kostnad kan till viss del sparas in genom att motsvarande arbete vid landets övriga länsstyrelser underlättas.
5 Fordon som registreras på omyndiga
Utredningens förslag att förmyndare automatiskt blir ansvariga för de kostnader som deras barns fordonsinnehav medför kommer att innebära ett visst administrativt merarbete för Vägverket. Förslaget kommer dock sannolikt att få till följd att mycket få barn registreras som ägare till motorfordon, vilket innebär att denna merkostnad för Vägverket blir marginell.
6 Övriga förslag
Utredningens arbete berör ett stort antal författningar i vilka det föreslås ändringar. I flertalet fall får emellertid ändringarna inte några kostnadseffekter.
Utredningens förslag kommer dock att medföra krav på information i olika situationer till allmänheten om innehållet i den nya lagstiftningen, t.ex. information till föräldrar om innebörden av ”fri” föräldraförvaltning. Vidare fordras, som ovan nämnts, upplysningsverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Kostnaden för denna information är emellertid omöjlig att uppskatta, och det är ett ofrånkomligt faktum att ny lagstiftning medför kostnader i detta hänseende.
Slutbetänkande av Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare
Stockholm 2004
Frågor om Förmyndare och ställföreträdare för vuxna
Band
SOU och Ds kan köpas från Fritzes kundtjänst. För remissutsändningar av SOU och Ds svarar Fritzes Offentliga Publikationer på uppdrag av Regeringskansliets förvaltningsavdelning.
Beställningsadress: Fritzes kundtjänst 106 47 Stockholm Orderfax: 08-690 91 91 Ordertel: 08-690 91 90 E-post: order.fritzes@nj.se Internet: www.fritzes.se
Svara på remiss. Hur och varför. Statsrådsberedningen, 2003. – En liten broschyr som underlättar arbetet för den som skall svara på remiss.
Broschyren kan beställas hos: Information Rosenbad Regeringskansliet 103 33 Stockholm Fax: 08–405 42 95 Telefon: 08–405 47 29 www.regeringen.se/propositioner/sou/pdf/remiss.pdf
Tryckt av Edita Norstedts Tryckeri AB Stockholm 2004
ISBN 91-38-22244-2 ISSN 0375-250X
925
Innehåll
Band I
Sammanfattning .............................................................. 59
Utredningens uppdrag och arbete ........................................ 89
Utredningens uppdrag............................................................ 89
Arbetets bedrivande................................................................ 90
Nordiskt samarbete ................................................................ 92
Något om arbetets inriktning och avgränsning .................... 93
Läsanvisningar ......................................................................... 94
Föräldrabalken under reformering ........................................ 97
Del A Uppföljning av 1995 års reform
1 1995 års reform i huvuddrag .................................... 101
2 Utredningsbehovet .................................................. 107
3 Föräldrars förmyndarförvaltning och anknytande frågor om förvaltning och tillsyn ......................................... 109
3.1 Uppgifter om barns ekonomiska förhållanden, förmyndar- förvaltningen och annan förvaltning under överförmyndarnas tillsyn ................................................................................... 109
3.2 De ”fria” föräldraförvaltningarna......................................... 111
Innehåll SOU 2004:112
926
3.3 Utfallet i stort av reformen av förmyndarförvaltningen.....114
3.4 Riktlinjer för förstärkning av skyddet för barns egendom under föräldraförvaltning......................................................118
Sänkning av gränsbeloppet för den kontrollerade för-
valtningen? ................................................................119 Kapitaltillskott ...........................................................120
Bättre information om brister i förvaltningen...........121 Barns skuldsättning. Gåvor från föräldrar till
barn............................................................................122
Skärpt kontroll obligatorisk för barn med stor för-
mögenhet? ..................................................................123
Inskränkningar i möjligheten att placera medel i
finansiella instrument? ..............................................124 Information till föräldrarna ......................................125
Organisatorisk förstärkning av tillsynen ...................127
3.5 Förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning ............................................................................128
3.6 Föräldrars och förordnade ställföreträdares förvaltning av den enskildes egendom samt vissa andra frågor rörande den enskildes ekonomiska angelägenheter ..........................129
3.6.1 Tillgångar på spärrat konto ......................................129 Bakgrund ...................................................................129
3.6.1.1 Nuvarande regler om spärrade konton ...................130 Allmänt om spärrade konton .....................................130 Omyndigas tillgångar ................................................130 Tillgångar som tillhör en person med förordnad förmyndare, god man eller förvaltare ........................134
3.6.1.2 Förbättrade regler om direktinsättning på spärrat konto, m.m................................................................136 Omyndigas tillgångar ................................................136 Tillgångar som tillhör en person med god man eller förvaltare....................................................................138 Sänkt beloppsgräns i 16 kap. 11 § föräldrabalken .....138 Verkan av att penningmedel sätts in på ett spärrat konto, m.m.................................................................139 Spärr enligt 13 kap. 8 § respektive 16 kap. 11 § för- äldrabalken ................................................................139
Innehåll
927
Gåvor med villkor om särskild överförmyndar-
kontroll ...................................................................... 143
Uttag av ränta ........................................................... 143
3.6.1.3 Överförmyndares möjlighet att spärra VP-konton, fondkonton och depåer ........................................... 144 VP-konton................................................................. 144 Fondkonton............................................................... 145 Värdepapper i depå.................................................... 145 Överförmyndarens möjlighet att spärra VP-konton, fondkonton och depåer .............................................. 146 Skyldighet att anteckna överförmyndarens beslut att spärra VP-konto, fondkonto eller depå ..................... 147
3.6.2 Regler om placering och avyttring av tillgångar..... 148
3.6.2.1 Anteckningar om rätt att förfoga över bankmedel.. 148 Placeringen av reglerna i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse.............................................. 150
3.6.2.2 Inskrivning av premieobligationer i statsskuld- boken ........................................................................ 152 Möjligheten till inskrivning av premieobligationer i statsskuldboken avskaffas .......................................... 154
3.6.2.3 Möjlighet för annan än bank att ta emot kunders medel på konto......................................................... 155 Placering av pengar i anslutning till förvärv av värdepapper ............................................................... 156 Inlåning av pengar hos andra företag än banker....... 160
3.6.2.4 Köp av värdepapper utan erforderligt samtycke från överförmyndaren.............................................. 161
3.6.3 Uppgiftsskyldighet för myndigheter och banker m.fl. ........................................................................... 162
3.6.3.1 Överförmyndarens möjligheter att genom informa- tion från myndigheter m.fl. uppmärksammas på behov av ställföreträdarskap m.m. .......................... 163 Nuvarande bestämmelser om skyldighet för vissa organ att uppmärksamma överförmyndaren på behov av ställföreträdare...................................................... 163 Förbättrat informationsflöde till överförmyndaren .. 164
Innehåll SOU 2004:112
928
3.6.3.2 Överförmyndarens möjlighet att på begäran erhålla information från myndigheter i sin tillsynsverk- samhet .......................................................................171
3.6.3.3 Utökad skyldighet för myndigheter att självmant lämna uppgifter till överförmyndaren för att underlätta dennes tillsynsverksamhet .....................172 Uppgifter från Skatteverket........................................174 Uppgifter från domstol...............................................175 Uppgifter från skolan .................................................176
3.6.3.4 Överförmyndarens möjlighet att erhålla information från banker och andra finansiella institut................176 Banker och kreditmarknadsföretag............................177 Genombrytande av tystnadsplikten...........................178 Andra regler om sekretess på det ekonomiska om- rådet ...........................................................................179 Bör överförmyndaren ges möjlighet att hos bank eller annat finansiellt institut begära upplysningar om den enskildes ekonomiska förhållanden i syfte att utröna behovet av ställföreträdare? .......................................180 Bör överförmyndaren ges möjlighet att bryta igenom tystnadsplikten hos finansiella institut i syfte att ut- öva tillsyn över föräldrar och förordnade ställföre- trädare?......................................................................... 182
3.6.4 Räkenskaper och redovisning ..................................183 Synpunkter på regleringen rörande räkenskaper och redovisning ................................................................185
3.6.5 Omyndigas skuldsättning ........................................186
3.6.5.1 Allmänt om barns skuldsättning .............................186 Bakgrund ...................................................................186 Registrering av skulder ..............................................188 Barns rättshandlingsförmåga .....................................190 Föräldrar som ställföreträdare för barnet ..................191 Begränsningar i föräldrars rätt att vidta rättshand- lingar för sina barns räkning .....................................192
3.6.5.2 Skulder på grund av brott ........................................193
Innehåll
929
3.6.5.3 Skatteskulder ............................................................ 194 Åtgärder för att förhindra att barn skuldsätts på grund av skatt på kapitalvinster och andra skatter och avgifter ................................................................ 195
3.6.5.4 Skulder för konsumtion m.m. ................................. 197 Transaktioner med förmyndarens samtycke ............. 198 Transaktioner utan förmyndarens samtycke............. 199 Åtgärder för att förhindra att barn skuldsätts för konsumtionsskulder m.m. ......................................... 200
3.6.5.5 Fordonsrelaterade skulder ....................................... 201
Tänkbara åtgärder för att förhindra att barn drabbas
av fordonsrelaterade skulder ..................................... 202
Skyldighet för barnets förmyndare att ansvara för kostnader m.m. som är förknippade med fordons- innehavet. Underrättelse till överförmyndaren......... 204 Innebörden av förmyndarnas ansvar........................ 205 Undantag från förmyndarens ansvar ........................ 206 Barnets förvärv av motorfordon ............................... 207 Barnet blir myndigt eller förvärvar förarbehörighet,
m.m. .......................................................................... 208
Ytterligare om ansvarets placering ............................ 208 Endast förmyndare kan göras ansvariga för en omyndig persons fordonsinnehav .............................. 209
3.6.5.6 Föräldrars möjlighet att för sina barns räkning ingå avtal som innebär skuldsättning .............................. 210 Rättshandlingar som innebär skuldsättning.............. 212 Förtydligande av föräldrars möjlighet att vidta rätts- handlingar som innebär att barnet sätts i skuld ........ 213
3.6.5.7 Registrering av barns skulder i kreditupplysnings- register ...................................................................... 214
3.6.6 Skydd för gåvor till underåriga, m.m. ..................... 216 Barns möjligheter att ta emot och förfoga över gåvor.... 216 Ställföreträdare för barn vid mottagande av gåva .... 217 Gåvor från barnet ..................................................... 218
3.6.6.1 Gåvans fullbordande ................................................ 219
Lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva ... 219 Övriga förvärv genom gåva ...................................... 220
Innehåll SOU 2004:112
930
3.6.6.2 Ogiltiga gåvor ...........................................................222 Förklaringsmisstag ....................................................... 222 Skenavtal ...................................................................... 222
Ogiltighet enligt 33 eller 36 § avtalslagen samt enligt
förutsättningsläran .....................................................223
Återgång enligt gåvolagen ............................................ 223 Återvinning enligt konkurslagen.................................. 223
3.6.6.3 Utmätning hos föräldrar ..........................................224 Lös egendom i bostaden ............................................... 224 Annan lös egendom ...................................................... 226 Tillgångar på bankkonton............................................ 227 Avstående från arv eller testamente ............................. 230
3.6.6.4 Åtgärder för att säkerställa att gåvor till barn skyddas ......................................................................231 Tillgångar på bankkonton............................................ 232 Avstående från arv eller testamente ............................. 239 Dyrare lösegendom....................................................... 241 Fritidshus, dyrare inventarier, immaterialrättigheter m.m............................................................................... 242
4 Skydd för den enskilde mot företrädarens obehöriga dispositioner med huvudmannens medel .................... 243
4.1 Bakgrund................................................................................243
4.2 Gällande rätt ..........................................................................244
4.2.1 Företrädarens redovisning av sin förvaltning .........244 Förvaltning genom förordnad förmyndare, god man eller förvaltare............................................................... 244 Föräldraförvaltning...................................................... 244 Överförmyndarens granskning av sluträkningen ....... 246
4.2.2 Företrädarens skadeståndsskyldighet .....................247
4.2.3 Statens och kommunernas skadeståndsskyldighet....248 Ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) ........... 248 Kommunens skadeståndsskyldighet............................. 250
4.3 Reformbehovet......................................................................251
Innehåll
931
4.3.1 Fristen för väckande av skadeståndstalan enligt 12 kap.14 och 15 §§föräldrabalken........................ 252 Preskription av fordran på skadestånd vid fri föräldra- förvaltning..................................................................... 252 Kravet på dokumentation ............................................ 255 Förlängning av preskriptionstiden i 12 kap. 15 § för- äldrabalken ................................................................... 257
4.3.2 Förbättrat skydd för huvudmannen mot före- trädarens brottsliga befattning med huvud- mannens egendom.................................................... 258
4.3.2.1 Möjlighet för överförmyndaren att begära utdrag ur belastningsregistret, m.m. ................................... 259 Begränsning av närståendes rätt att ta del av de belast- ningsregisterutdrag som förvaras hos överförmyndaren i anledning av ställföreträdarskapet ............................. 262 Ytterligare begränsningar av närståendes rätt att enligt 16 kap. 7 § föräldrabalken ta del av uppgifter hos över- förmyndaren ................................................................. 263
4.3.2.2 Utökade möjligheter för huvudmannen att er- hålla kompensation för skada som vållats av företrädaren .............................................................. 264 Vem skall utge ersättningen? ........................................ 266 Vilka skador bör ersättas?............................................. 267 Närmare om utformningen av ersättnings- skyldigheten................................................................... 269 Begränsning av ersättningens storlek ........................... 270 Skadeståndets förhållande till försäkringar och brotts- skadeersättning.............................................................. 271 Kommunens och försäkringsgivarens regressrätt ......... 272 Vem kan begära skadestånd?........................................ 272 Hur skall regleringen om solidariskt skadeståndsansvar finansieras?.................................................................... 273
5 Frågeställningar kring den förordnade ställföre- trädarens åtgärder med huvudmannens kontokort och internetbank ..................................................... 275
5.1 Den gode mannens rättshandlande för huvudmannens räkning ................................................................................... 276
Innehåll SOU 2004:112
932
Den gode mannens tillgång till huvudmannens bank-
medel............................................................................. 277
5.2 Den gode mannens användning av huvudmannens konto- kort eller internetbank ..........................................................277
5.2.1 Betalningar med kontokort......................................279 Vad är ett kontokort? ................................................... 279 Allmänt om användning av kontokort ....................... 280 Kontokort som används av annan än konto- havaren ......................................................................... 281 Den gode mannens hantering av ett kontokort som huvudmannen frivilligt har överlämnat till den gode mannen......................................................................... 283 Den gode mannens hantering av ett huvudmannen tillhörigt kontokort som han använder utan lov......... 284 Den gode mannens möjlighet att ansöka om kontokort som är kopplat till huvudmannens konto.................... 285 Vem står risken för att det inte går att utreda vem som har företagit en viss transaktion? ................................. 288 Andra förordnade ställföreträdare ............................... 289
5.2.2 Betalningar via internet ............................................290 Den gode mannen företar en rättshandling för huvud- mannens räkning via dennes internetuppkoppling mot banken .......................................................................... 291 Den gode mannen förfogar över huvudmannens internetuppkoppling mot banken utan dennes till- stånd.............................................................................. 292 Den gode mannen förfogar över huvudmannens konto via en egen internetuppkoppling .................................. 292
5.3 Behövs det särskild reglering av förordnade ställföre- trädares hantering av kontokort och internettjänster som är kopplade till huvudmannens konto?........................293
6 Överförmyndarverksamheten ..................................... 297
6.1 Överförmyndarnas hantering av nya uppgifter genom 1995 års reform......................................................................297
6.2 Överförmyndarverksamhetens organisation .......................299
Innehåll
933
6.2.1 Kort om nuvarande organisation ............................ 299
6.2.2 Behov och utrymme för ändringar.......................... 299
6.2.3 Åtgärder inom kommunerna................................... 301 Bättre resurser ............................................................... 301 Överförmyndare eller överförmyndarnämnd? ........... 302 Överförmyndares och nämndledamöters kompetens...................................................................... 303 Delegationsmöjligheterna ............................................. 304
6.2.4 Samverkan mellan kommuner ................................. 305 Nuvarande samverkansmöjligheter ............................. 305 Samverkan mellan kommunerna för framtiden.......... 307
6.2.5 Incitament att pröva organisationsform ................. 308
6.3 Nya uppgifter för överförmyndarna? .................................. 309
6.4 Utbildningen av överförmyndare ........................................ 311
7 Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt ...................... 313
7.1 Inledning ............................................................................... 313
7.2 Utfallet av reformen – slutsatser.......................................... 313 Slutsatser ....................................................................... 314
7.3 Förstärkning av länsstyrelsernas roll ................................... 315
7.4 Koncentration och samverkan i länsstyrelsernas verksamhet för tillsyn och rådgivning m.m............................................. 319
Band II
Del B Företrädare för vuxna hjälpbehövande
Inledning ........................................................................ 361
1 Översikt över rättsläget............................................. 363
1.1 Godmanskaps- och förvaltarskapsinstituten....................... 363
Godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken .......... 363
Förvaltarskap................................................................ 364
Innehåll SOU 2004:112
934
Gränsområdet för den enskildes resp. ställföreträdarens
behörighet...................................................................... 366
Relationen mellan godmanskap enligt 11 kap. 4 § FB
och förvaltarskap .......................................................... 367 Om kolliderande rättshandlingar................................ 368
Att sörja för den enskildes person................................. 369 Att bevaka den enskildes rätt ....................................... 370
Om institutens användning......................................... 370
1.2 Stödpersoner enligt viss lagstiftning ....................................371 Kontaktperson enligt socialtjänstlagen......................... 371
Insatser enligt LSS (personlig assistent och biträde av
kontaktperson) ............................................................. 372 Personligt ombud ......................................................... 375
Stödperson enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk
tvångsvård .................................................................... 378
Stödperson enligt lagen om rättspsykiatrisk vård
(1998:1129) ................................................................. 379
Kontaktperson enligt lagen (1988:870) om vård av
missbrukare................................................................... 380
Kontaktperson enligt lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga.................................... 381
Representation av make ............................................... 382
2 Huvuddragen av gällande rätt i vissa länder ................ 385
2.1 Inledning................................................................................385
2.2 Danmark ................................................................................385
2.3 Norge ...................................................................................388
2.4 Finland ...................................................................................391
2.5 Island ...................................................................................395
2.6 England ..................................................................................397
2.7 Tyskland.................................................................................402
2.8 Nederländerna .......................................................................408
3 Europarådets rekommendation om skydd för hjälp- behövande vuxna ..................................................... 411
Innehåll
935
4 Utgångspunkter för en reglering ................................ 421
4.1 Vilka behöver en företrädare? .............................................. 421
4.1.1 Demenssjukdomar ................................................... 422
4.1.2 Andra personer med förvärvade hjärnskador i vuxen ålder........................................................................... 425
4.1.3 Psykiska funktionshinder ........................................ 425
4.1.4 Utvecklingsstörning, autism och autismliknande tillstånd...................................................................... 427
4.1.5 Patienter med nedsatt beslutsförmåga inom den somatiska hälso- och sjukvården – exempel på situationer och tillstånd ........................................... 428
4.2 Riktlinjer................................................................................ 430
Behovet av regler om ställföreträdare för vuxna.......... 430
Regleringens framtida karaktär.................................... 431 Principer ....................................................................... 432
Ytterligare om de anhörigas roll ................................... 434
Regelstrukturen ............................................................. 434 Nordisk rättslikhet ........................................................ 436
4.3 Samspel mellan den enskilde och hans ställföreträdare i fråga om behörigheten.......................................................... 436
5 Gode män och förvaltare enligt föräldrabalken ............ 441
5.1 Gränsdragningen mellan godmans- och förvaltarinstituten, främst avseende ekonomiska angelägenheter...................... 441
Godmanskap kontra förvaltarskap .............................. 442
Direktiven..................................................................... 442
Föräldrabalkens regler en stomme ............................... 443
Enkätsvar ...................................................................... 443
Vidgade möjligheter till förvaltarskap? Förstärkning av
god mans position? ....................................................... 443
Indelning i ekonomiska och personliga angelägen-
heter ........................................................................... 447
5.2 Företrädare i personliga angelägenheter.............................. 448 Utgångspunkter ......................................................... 449 Uttömmande reglering .............................................. 449
Innehåll SOU 2004:112
936
Frågor av utpräglat personlig natur ...........................450
Uppdragets räckvidd..................................................451 Endast godmanskap ...................................................453 Följdfrågor .................................................................455
5.3 Räckvidden av ställföreträdarens uppgifter på det person- liga planet och relationen till andra stödpersoner ...............457
5.3.1 Ställföreträdarens personliga engagemang ..............457 Den enskildes vilja och välbefinnande ......................458 Ställföreträdarens kontakter med den enskilde..........459
5.3.2 Ställföreträdarens förhållande till andra ställföre- trädare i och utanför uppdragets ram m.m. ............464
5.3.3 Om dubbla roller för ställföreträdaren ...................466
6 Ställföreträdarskap genom fullmakter och andra direktiv ................................................................... 469
6.1 Fullmakter för framtida bruk ...............................................469
6.1.1 Inledning ...................................................................469
6.1.2 Fullmakters verkan sedan beslutsinkompetens inträtt.........................................................................471
6.1.2.1 Fullmakter och förvaltarskap...................................471
6.1.2.2 Ogiltighetsgrunder....................................................472
6.1.2.3 Fullmakter och godmanskap ...................................473
6.1.2.4 Rättegångsfullmakter ...............................................474
6.1.2.5 Fullmakter för hälso- och sjukvård ..........................475
6.1.3 Utländsk rätt.............................................................475
6.1.4 Framtidsfullmakter – ett alternativ eller komp- lement till övriga stödformer? .................................476
6.1.5 Grunddragen i en ny lagstiftning om framtids- fullmakter..................................................................480 Anknytning till befintliga regelsystem........................481 Den enskilde bestämmer uppdraget ...........................481 Begränsningar av formaliteter ...................................482
Innehåll
937
Utfyllnad med sysslomannaregler ............................. 482 Insyn och kontroll ..................................................... 482 Framtidsfullmakter kan inte täcka alla behov .......... 483
6.2 Närmare om lagstiftning om framtidsfullmakter ............... 483
6.2.1 Formkrav .................................................................. 483
6.2.2 Val av fullmäktig ...................................................... 487
6.2.3 Registrering av framtidsfullmakter ......................... 488
6.2.4 De medicinska förutsättningarna och sekretessen till skydd för den enskilde ....................................... 491
6.2.5 Andra förutsättningar för ikraftträdande ............... 493
6.2.6 Det inre förhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig.................................................................. 496
6.2.7 Begränsningar i fullmäktigens behörighet .............. 499
6.2.8 Återkallelse och upphävande av fullmakten ........... 501
6.2.9 Framtidsfullmäktig inom hälso- och sjukvården ... 506
6.2.10 Tolkning av fullmakten, utfyllnad m.m. ................. 508
6.2.11 Överförmyndarens granskning ............................... 511
6.2.12 Tredjemansskydd m.m............................................. 514
6.2.13 Reglernas placering .................................................. 519
6.2.14 Framtidsfullmakter i praktiken ............................... 521
6.3 Fullmakters ogiltighet vid bristande rättslig handlings- förmåga .................................................................................. 523
6.4 Medgivande om periodiska betalningar............................... 526
7 Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter........................................................ 531
7.1 Bakgrund ............................................................................... 531
7.2 Inledande överväganden ....................................................... 534
7.3 Anhöriga ställföreträdare ..................................................... 536
Innehåll SOU 2004:112
938
7.3.1 Behörighetens avgränsning m.m..............................536
7.3.2 Om beslutsinkompetensens fastställande...............539
7.3.3 Turordningen för de anhöriga .................................545
7.3.4 Närmare om de anhörigas behörighet.....................548
7.3.5 Tredjemansskydd m.m. ............................................553
7.3.6 Skyldigheter för de anhöriga....................................556
7.3.7 Ställföreträdarnas skadeståndsskyldighet ...............558
8 Företrädarskap inom hälso- och sjukvård, m.m. .......... 561
8.1 Allmänt om bl.a. kroppsliga ingrepp och samtyckets betydelse ................................................................................561
8.2 Utredningsuppdraget ............................................................563
8.3 Införandet av skyldigheter för vårdgivare m.fl....................564
8.4 Information och samtycke i hälso- och sjukvården – gällande rätt ...........................................................................566
8.4.1 Hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)....................566
8.4.2 Lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område...........................................568
8.4.3 Patientens självbestämmanderätt ............................569
8.4.4 Om formerna för samtycke .....................................572
8.5 Ställföreträdande samtycke till vård och behandling, m.m. – gällande rätt...............................................................574
8.5.1 Närstående ................................................................575
8.5.2 Ställföreträdare enligt föräldrabalken......................576
8.5.3 Fullmäktige och ombud ...........................................578
8.6 I förväg lämnade muntliga och skriftliga direktiv ...............579
8.6.1 Vårddirektiv i allmänhet...........................................579
8.6.2 Livstestamenten........................................................580
8.6.2.1 Kommittén om vård i livets slutskede.....................582
Innehåll
939
8.7 Internationella konventioner m.m....................................... 583
8.8 Nordisk rätt........................................................................... 585
8.8.1 Danmark ................................................................... 585
8.8.2 Norge ........................................................................ 588
8.8.3 Finland ...................................................................... 591
8.8.4 Island......................................................................... 593
8.9 Utredningsarbetet................................................................. 594
8.10 Avgränsning av ny lagstiftning............................................. 596
8.11 Vägledande principer ............................................................ 598
8.12 Lagstiftning om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården ....................... 599
8.12.1 Innehåll och tillämpningsområde............................ 599
8.12.2 Bristande beslutsförmåga......................................... 601
8.12.3 Formerna för beslut om avsaknad av besluts- förmåga ..................................................................... 604
8.12.4 Allmänt om ställföreträdare för patienten.............. 609
8.12.5 Framtidsfullmäktige och vårdombud ..................... 614
8.12.6 Anhöriga ................................................................... 619
8.12.7 God man enligt föräldrabalken ............................... 622
8.12.8 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att medge tvångsåtgärder, m.m..................................... 624
8.12.9 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att motsätta sig livräddande och livsuppehållande behandling ................................................................ 627
8.12.10 Åtgärder som inte kräver ställföreträdarens samtycke ................................................................... 629
8.12.11 Patientens egen vilja................................................. 632 Beslutsmodeller ......................................................... 632 Överväganden........................................................... 635
Innehåll SOU 2004:112
940
8.12.12 Livsslutsdirektiv........................................................640
8.12.13 Talerätt vid domstol .................................................646
9 Ställföreträdare beträffande forskning på person ......... 647
9.1 Förslagets avgränsning..........................................................647
9.2 Samtycke vid forskning m.m. enligt gällande svensk rätt samt enligt den biomedicinska konventionen .....................649
9.2.1 Biobanker ..................................................................649
9.2.2 Etikprövning av forskning .......................................651
9.2.3 Klinisk läkemedelsprövning.....................................654
9.2.4 Europarådets konvention om mänskliga rättig- heter och biomedicin................................................656
9.3 Dispositionen av reglerna .....................................................658
9.4 Behovet av forskning kontra skyddet för den enskilde – principer för en reglering ......................................................660
9.5 Närmare om behörig företrädare vid forskning m.m. ........664
9.6 Företrädare för patient vid forskningsåtgärd och läke- medelsprövning i akutfall......................................................666
10 Företrädarskap inom området för social välfärd ........... 671
10.1 Inledning................................................................................671
10.1.1 Socialtjänstlagen .......................................................673
10.1.2 Socialförsäkringar m.m. ...........................................678
10.1.3 LSS och LASS ...........................................................682
10.2 Omfattningen av hjälpbehovet.............................................688
10.2.1 Vissa fakta om insatser enligt socialtjänstlagen och LSS......................................................................688
10.2.2 De äldres hälsa och hjälpbehovet.............................689
10.2.3 Förhållandet mellan hälso- och sjukvård och socialtjänst.................................................................691
Innehåll
941
10.2.4 Möjligheter till inflytande........................................ 692
10.2.5 Särskilt om handikappomsorg................................. 693
10.2.6 Om de anhörigas roll ............................................... 695
10.2.7 Begränsningsåtgärder och självbestämmande ........ 696
10.2.8 Inställningen till ställföreträdarskap m.m. inom äldreomsorg och LSS-verksamhet........................... 698 Vem uppmärksammar socialtjänsten på äldre människors behov av särskilt boende? ...................... 699 Vem anses som sökande om bistånd i form av särskilt boende? ......................................................... 700 Vem fäster uppmärksamhet på behovet av LSS-insatser? ............................................................. 700 Vem är sökande när det gäller LSS-insatser?............ 701 Om handläggningen av en anmälan eller ansökan från annan än den enskilde ....................................... 701 Om svårigheter att få till stånd nödvändiga insatser eller åtgärder.............................................................. 702 Hur bedöms den enskildes beslutsförmåga? .............. 703 Vem bör i framtiden bedöma beslutsförmågan?........ 704 Anhörigas roll ............................................................ 704 Av den enskilde utsedda ställföreträdare................... 705
10.3 Överväganden ....................................................................... 705
10.3.1 Inledande överväganden .......................................... 705
10.3.2 Tillämpningsområde ................................................ 709
10.3.3 Bristande beslutsförmåga......................................... 711
10.3.4 Allmänt om ställföreträdare för den enskilde ........ 714
10.3.5 Framtidsfullmäktig och vårdombud ....................... 721
10.3.6 Anhöriga ................................................................... 724
10.3.7 God man och förvaltare enligt föräldrabalken ....... 726
10.3.8 Begränsningar i ställföreträdarens behörighet att medge tvångsåtgärder m.m...................................... 728
10.3.9 Åtgärder som inte kräver ställföreträdarens samtycke ................................................................... 733
Innehåll SOU 2004:112
942
10.3.10 Den enskildes egen vilja ...........................................734
11 Ställföreträdare för vuxna i domstolsprocessen............ 737
11.1 Introduktion ..........................................................................737
11.2 Regleringen i rättegångsbalken.............................................739
11.2.1 Inledning ...................................................................739
11.2.2 Gällande regler i rättegångsbalken...........................740
11.2.3 Överväganden ...........................................................742 God mans roll som ställföreträdare i tvistemål i allmänhet eller i ärende .............................................743 Ställföreträdarens rätt att ange brott eller föra talan på grund av brott eller annan skadegörande handling .....................................................................744
Ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga som är misstänkta för brott m.fl. .......................................747
11.3 Förvaltningsprocessen ..........................................................748
11.4 Rättegångsfullmakters verkan vid beslutsinkompetens......750
11.5 Närmare om framtidsfullmakt som behörighetsgrund.......751
11.6 Behandlingen i domstolarna av frågor om ställföre- trädare ...................................................................................753
Allmän domstol m.m. ................................................753
Förvaltningsprocessen................................................755
Ställföreträdares misskötsamhet m.m.........................756 Om uppenbart ogrundade ansökningar.....................757
12 Ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe, m.m. ............................................................ 759
12.1 Bakgrund................................................................................759
12.2 Olika former av uppdragstagare ...........................................760
Uppdragstagaren handlar i huvudmannens namn....760 Uppdragstagaren handlar i eget namn.......................761 Budets och den osjälvständige uppdragstagarens ansvar för skada.........................................................762
Innehåll
943
12.3 Förordnade ställföreträdares möjlighet att anlita utomstående personer för fullgörandet av sitt uppdrag ..... 763
12.4 Förordnade ställföreträdares möjlighet att låta utom- stående personer fatta egna beslut i frågor som ankommer på ställföreträdaren ............................................................... 765
12.4.1 Förordnade ställföreträdares behov av att kunna överlåta beslutanderätt till annan ............................ 766 Tillfällig ersättare för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare..................................................... 767 Förordnade ställföreträdares behov av att kunna uppdra åt en utomstående att biträda den hjälp- behövande i en särskild angelägenhet........................ 768 Autogiro och andra stående betalningsöver- föringar ...................................................................... 769 Verkan av att en förordnad ställföreträdare ges möjlighet att uppdra åt någon utomstående att rättshandla för den hjälpbehövandes räkning............ 770
12.4.2 Regler om förordnade ställföreträdares rätt att uppdra åt annan att rättshandla på den enskildes vägnar........................................................................ 771 Tillfällig ersättare för förordnade förmyndare, gode män och förvaltare..................................................... 773 Hjälp i en särskild angelägenhet................................ 775 Autogiro och andra stående betalningsöver- föringar ...................................................................... 776 Ansvaret för uppdragstagarens åtgärder .................... 777 Uppdragstagarens rätt till ersättning ......................... 778
12.5 Framtidsfullmäktiges, vårdombuds och anhöriga ställ- företrädares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe .... 779
12.5.1 Framtidsfullmäktiges möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe....................................................... 779
12.5.2 Vårdombuds möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe .......................................................................... 781
12.5.3 Anhöriga ställföreträdares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe............................................ 782 Ekonomiska angelägenheter ...................................... 782 Personliga angelägenheter.......................................... 783
Innehåll SOU 2004:112
944
12.6 Oförutsedda händelser som medför tillfälligt förfall för vårdnadshavare.......................................................................783
13 Gode mäns och förvaltares lämplighet, kvalifikationer och utbildning. Den enskildes inflytande i frågor rörande ställföreträdarskapet, m.m. ........................... 789
13.1 Bakgrund................................................................................789
13.2 Gode mäns och förvaltares lämplighet och kvalifikationer........................................................................790
Anhöriga som god man och förvaltare .......................791
Jävsförhållanden........................................................794
Särskilt om s.k. förvaltarenheter ................................796
Sammanfattning ........................................................798
Kontrollåtgärder vid förordnande av god man eller
förvaltare....................................................................798
13.3 Rekrytering och utbildning av gode män och förvaltare ....800 Bakgrund ...................................................................800
13.3.1 Nuvarande utbildningsinsatser och annat stöd för gode män och förvaltare...........................................801 Kommunernas utbildningsinsatser ............................801 Andra utbildningsinsatser för gode män och förvaltare....................................................................801 Utbildning för överförmyndare.................................802
13.3.2 En framtida organisation av utbildningsinsatserna för gode män och förvaltare.....................................802 Samtliga gode män och förvaltare skall ha rätt att erhålla erforderlig utbildning.....................................802 Ansvaret för utbildningen bör ligga på över- förmyndaren ..............................................................803 Deltagande i utbildning bör inte vara obligatoriskt ... 804 Innehållet i utbildningen ...........................................804 Utbildningens genomförande ....................................806 Samarbete med olika intresseorganisationer och mellan kommuner ...............................................806 Kostnadsaspekter........................................................807
13.3.3 Länsstyrelsens roll i utbildningsfrågor....................807
13.3.4 Rekrytering av gode män och förvaltare .................809
Innehåll
945
13.4 Huvudmannens möjlighet att komma till tals och utöva inflytande vid anordnande av ställföreträdarskap och vid val och byte av god man eller förvaltare .............................. 811 Bakgrund................................................................... 811
13.4.1 Den enskildes inflytande vid valet av gode män och förvaltare............................................................ 812
13.4.2 Den enskildes möjlighet att byta god man eller förvaltare................................................................... 814
13.4.3 Den enskildes möjlighet att komma till tals vid anordnande av godmanskap och förvaltarskap....... 816 Den enskildes rätt att yttra sig ................................... 817 Muntlig förhandling .................................................. 818 Rättsligt biträde i frågor om anordnande av ställföre- trädarskap.................................................................. 820
14 Frågor om ersättning till förordnade förmyndare, gode män, förvaltare och särskilt förordnade vårdnadshavare, m.fl. .............................................. 823
14.1 Bakgrund ............................................................................... 823
14.2 Gällande rätt.......................................................................... 823 Ersättningens bestämmande och storlek .................... 823 Huvudmannens ställning som arbetsgivare för företrädaren ............................................................... 825
Beloppsgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldra-
balken ........................................................................ 827
Ersättning till särskilt förordnade vårdnads-
havare ........................................................................ 827
Maximering av antalet företrädaruppdrag ................ 828 Tidpunkten för ingivande av årsräkning .................. 828 Uppskattning av kostnaden för ställföre-
trädarskapet ............................................................... 828
14.3 Ersättningens bestämmande och storlek............................. 829 Ersättningsnivån ....................................................... 830 Förskottsbetalning ..................................................... 834
Tidpunkten för bestämmandet av ersättningen......... 835
14.4 Tidpunkten för ingivande av årsräkning.............................. 836 Utredningens överväganden ..................................... 837
Innehåll SOU 2004:112
946
14.5 Huvudmannens ställning som arbetsgivare åt sin företrädare..............................................................................838
Kommunen som arbetsgivare för förordnade före-
trädare........................................................................839
Huvudmän med företrädare befrias från skyldighet att betala sociala avgifter............................................841
Sammanfattande bedömning.....................................841
14.6 Inkomstgränsen i 12 kap. 16 § tredje stycket föräldrabalken........................................................................841
Beloppsgränsen är för snäv ........................................843 Arbetsgivaravgiftens och negativa tröskeleffekters
inverkan.....................................................................843
Det nya pensionssystemets inverkan..........................844
Utredningens överväganden......................................846
14.7 Ersättning till särskilt förordnade vårdnadshavare..............849 Utredningens överväganden......................................849
14.8 Maximering av antalet företrädaruppdrag............................850 Utredningens överväganden......................................851
14.9 Uppskattning av kostnaden för ställföreträdarskapet ........852
Del C Övriga frågor
1 Ytterligare frågor om rättsskydd för personer med bristande beslutsförmåga.......................................... 855
1.1 Bakgrund................................................................................855
1.2 Skydd mot oförmånliga avtalssituationer ............................855
1.2.1 Avtalslagens bestämmelser till skydd för personer med bristande beslutsförmåga .................................856 31 § avtalslagen..........................................................856 33 § avtalslagen..........................................................857 36 § avtalslagen..........................................................858
1.2.2 Lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning ...................859
1.2.3 Sammanfattande synpunkter ...................................861
1.3 Skydd mot våld och andra övergrepp...................................861
Innehåll
947
1.3.1 Äldre personer.......................................................... 862
1.3.2 Personer med funktionshinder................................ 865
1.3.3 Regler som syftar till att skydda personer med bristande beslutsförmåga från våld och andra övergrepp .................................................................. 866 Lex Sarah................................................................... 867 Möjligheter att straffrättsligt beivra övergrepp. Betydelsen av sekretess inom socialtjänsten och hälso- och sjukvården ................................................ 868 Lagen (1988:609) om målsägandebiträde ................ 871 Tolkhjälp ................................................................... 871 Ställföreträdares möjlighet att medverka vid ut- färdandet av rättsintyg .............................................. 872 Kontroll av lämpligheten hos dem som är aktuella för uppdrag som förordnad ställföreträdare............... 872
1.3.4 Haagkonferensen för internationell privaträtt ....... 872
1.3.5 Samhällets möjligheter att upptäcka utsatta personer med bristande beslutsförmåga ................. 873 Sammanfattning ........................................................ 876
1.3.6 Sammanfattande synpunkter................................... 876
1.4 Ställföreträdares möjlighet att medverka vid utfärdande av rättsintyg beträffande personer med bristande besluts- förmåga .................................................................................. 877 Utredningens överväganden ..................................... 879
2 Några speciella frågor angående arv och testamente, av- veckling av bostad med hyresrätt, tystnadsplikt, m.m. . 883
2.1 Möjlighet för god man och förvaltare att avstå från arv eller testamente ..................................................................... 883
Avstående från arv eller testamente........................... 883 Avstående från arv i allmänhet ................................. 883 Godkännande av testamente..................................... 884
Bortavarande arvtagare............................................. 885
Avstående från testamente......................................... 886
2.2 Ett par frågor om samtycke från ställföreträdare till åtgärder från den enskilde .................................................... 887
Innehåll SOU 2004:112
948
Inledning ...................................................................887
God mans samtycke till drivande av rörelse .............888 Samtycke från förvaltare till äktenskapsförord m.m. och till avsägelse av rätt till arv .................................889
2.3 Avveckling av bostad med hyresrätt ....................................890
2.4 Tystnadsplikt för ställföreträdare.........................................892
2.5 Upplysningsskyldighet för ställföreträdare.........................895
Del D Ikraftträdande och övergångsbestämmelser
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser ........................ 899
Ikraftträdande........................................................................899
Övergångsbestämmelser .......................................................900
Föräldrabalken ..........................................................900
Godmanskapets omfattning.......................................901
Gode mäns behörighet i hälso- och sjukvårds-
angelägenheter............................................................901
Äldre förvaltarskap med behörighet i personliga
angelägenheter............................................................902
Fullmakter m.m. .......................................................903
Hälso- och sjukvård .................................................905
Social välfärd .............................................................908
Forskning m.m. ........................................................909
Del E Kostnadseffekter
Kostnadseffekter .............................................................. 915
1 Nya ställföreträdarformer.....................................................916
2 Frågor om god man och förvaltare.......................................917
Utbildning av gode män och förvaltare.....................917 Ersättning till gode män och förvaltare, m.fl. ............917 Solidariskt skadeståndsansvar för kommunen...........918
Innehåll
949
3 Överförmyndarverksamheten.............................................. 919
Ökade befogenheter för överförmyndaren ................ 919 Jourverksamhet hos överförmyndaren ...................... 919
Ökad uppgiftsskyldighet m.m.................................... 920
Gemensam överförmyndarnämnd och bildande av
kommunalförbund .................................................... 920
4 Länsstyrelsernas verksamhet................................................ 921
5 Fordon som registreras på omyndiga .................................. 921
6 Övriga förslag........................................................................ 921
Band III
Författningsförslag
1 Föräldrabalken och nya lagar .................................... 961
1.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken ........................ 961
1.2 Förslag till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga..................................... 1023
1.3 Förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m............. 1032
1.4 Förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden ....................... 1040
2 Författningar på det medicinskrättsliga området ....... 1047
2.1 Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595).......... 1047
2.2 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ........................................................................... 1049
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1140) om insemination ........................................................................ 1051
2.4 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) .. 1052
2.5 Förslag till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562) ........................................................................... 1053
Innehåll SOU 2004:112
950
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen..............................................1055
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa ......................................................................1057
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård.........................................................1059
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård ............................................................1061
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m. ...........................................................1062
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ........1066
2.12 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)............................................................................1068
3 Författningar på det socialrättsliga området .............. 1071
3.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.................................................................1071
3.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring .........................................................1074
3.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara ..........1075
3.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall............................................1076
3.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ...........................1077
3.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.....................1078
3.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning ...............................................................1081
3.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension...........................................1082
Innehåll
951
3.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag.................................. 1083
3.10 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn .......... 1084
3.11 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453) ........................................................................... 1085
4 Författningar på forskningsområdet ......................... 1087
4.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor .............. 1087
4.2 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) ........................................................................... 1094
4.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m............................. 1099
5 Författningar på trafikområdet ................................ 1105
5.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift ....................................................................... 1105
5.2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ......................................................................... 1107
5.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall............................................. 1109
5.4 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327) ........................................................................... 1111
5.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon......................................... 1112
5.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister .................................................................. 1114
6 Författningar på det finansrättsliga området ............. 1115
6.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument ..................................... 1115
6.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ............................................................ 1116
Innehåll SOU 2004:112
952
6.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument................................1117
6.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder...............................................................1118
6.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse............................................1120
7 Övriga författningsändringar .................................... 1123
7.1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken..................1123
7.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken...................1125
7.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap ....................................................................1134
7.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område ....1136
7.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om för- säkringsavtal.........................................................................1137
7.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva ..............................................................1139
7.7 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)..........................................................................1140
7.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)....1144
7.9 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)............................................................................1148
7.10 Förslag till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)............................................................................1149
7.11 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter ...........................1151
Innehåll
953
Författningskommentar
Inledning ...................................................................... 1155
1 Föräldrabalken och nya lagar .................................. 1157
1.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken ................... 1157
1.2 Förslaget till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga..................................... 1226
1.3 Förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. .................................................................. 1253
1.4 Förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden....... 1291
2 Författningar på det medicinskrättsliga området ....... 1309
2.1 Förslaget till lag om ändring i abortlagen (1974:595)....... 1309
2.2 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) ........................................................................... 1310
2.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1140) om insemination ........................................................................ 1312
2.4 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125) ........................................................................... 1313
2.5 Förslaget till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562) ........................................................................... 1313
2.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen ............................................. 1316
2.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa ............................................ 1317
2.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård ........................................................ 1318
2.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård............................................................ 1321
Innehåll SOU 2004:112
954
2.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m. ...........................................................1322
2.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område ........1328
2.12 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)............................................................................1329
3 Författningar på det socialrättsliga området .............. 1333
3.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.................................................................1333
3.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring .........................................................1335
3.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara ..........1335
3.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall............................................1336
3.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga ...........................1338
3.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.....................1339
3.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning ...............................................................1341
3.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension...........................................1342
3.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag ..................................1342
3.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn...........1343
3.11 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)............................................................................1343
Innehåll
955
4 Författningar på forskningsområdet ......................... 1347
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor .............. 1347
4.2 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859) ........................................................................... 1357
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m............................. 1360
5 Författningar på trafikområdet ................................ 1367
5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift ....................................................................... 1367
5.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410) ......................................................................... 1368
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall............................................. 1368
5.4 Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327) ........................................................................... 1369
5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon......................................... 1370
5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister .................................................................. 1370
6 Författningar på det finansrättsliga området ............. 1373
6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument ..................................... 1373
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse ............................................................ 1373
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument ............................... 1374
6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder .............................................................. 1374
6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse ........................................... 1375
Innehåll SOU 2004:112
956
7 Övriga författningsändringar .................................... 1377
7.1 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken ..............1377
7.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken................1377
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap .............................................................1383
7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område .................................................................................1383
7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal....................................................................1384
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva .....................................................1385
7.7 Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)..........................................................................1385
7.8 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)...1388
7.9 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)............................................................................1396
7.10 Förslaget till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)............................................................................1396
7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter ...........................1400
Särskilda yttranden, m.m.
Särskilda yttranden ........................................................ 1403
Särskilt yttrande av experten Ulla Lönnqvist Endre .........1403
Särskilt yttrande av experten Ingmar Hammer .................1404
Särskilt yttrande av experten Björn Norell........................1415
Särskilt yttrande av experten Lars Rutberg .......................1418
Särskilt yttrande av experten Elisabeth Rynning ..............1426
Innehåll
957
Särskilt yttrande av experten Eva von Schéele .................. 1431
Särskilt yttrande av experten Kerstin Tegnér.................... 1433
Bilagor
1 Kommittédirektiv (2002:55) .............................................. 1437
2 Tilläggsdirektiv (2003:23) .................................................. 1449
3 Tilläggsdirektiv (2004:56) .................................................. 1451
4 Fremtidsfuldmagter – et nyt retsinstitut........................... 1453
5 Utkast till förordningsändringar........................................ 1477
Litteraturförteckning ...................................................... 1481
Författningsförslag
961
1 Föräldrabalken och nya lagar
1.1 Förslag till lag om ändring i föräldrabalken
1
Härigenom föreslås i fråga om föräldrabalken dels att 12 kap. 1 och 2 §§, 14 kap. 9 § och 20 kap. 9 §§ skall upphöra att gälla,
dels att rubrikerna närmast före 12 kap. 1 och 2 §§ skall utgå, dels att nuvarande 19 kap. 17 §, 20 kap. 2 b § och 20 kap. 2 c §
2
skall betecknas 19 kap. 18 §, 20 kap. 2 a § respektive 20 kap. 2 b § och att 19 kap. 18 § och 20 kap. 2 a § skall ha följande lydelse,
dels att 9 kap. 2 a, 3 och 4 §§, 10 kap. 1, 2, 11, 13 och 18 §§, 11 kap., 12 kap. 3, 4, 7, 9, 12, 15 och 16 §§, 13 kap. 2, 7, 9, 10, 12–14 och 19 §§, 14 kap. 1, 4, 7, 8, 10, 11, 13–15, 18 och 21 §§, 15 kap. 6 och 10 §§, 16 kap. 1, 2, 7, 9–11 och 13 §§, 19 kap. 2, 14 och 16 §§, 20 kap. 2, 3, 4 och 11 §§ skall ha följande lydelse,
dels att det i balken skall införas nya bestämmelser, 6 kap. 8 b §, 9 kap. 3 a §, 10 kap. 8 a §, 12 kap. 15 a §, 16 kap. 10 a § och 19 kap. 17 §, av följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 kap.
8 b §
Om vårdnadshavarna eller en ensam vårdnadshavare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte kan utöva vårdnaden, kan rätten på ansökan av socialnämnden utse en tillfällig särskilt
1
Balken omtryckt 1995:974
2
Senaste lydelse 1988:1251
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
962
förordnad vårdnadshavare att i vårdnadshavarens ställe besluta i frågor som rör vårdnaden.
När en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare inte längre behövs, skall han eller hon entledigas. Ansökan om entledigande får göras av socialnämnden eller av den som har ersatts av en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare.
9 kap.
2 a §
3
Underårig med eget hushåll får för den dagliga hushållningen eller uppfostran av barn, som tillhör hushållet, själv ingå sådana rättshandlingar, som sedvanligen företagas för dessa ändamål.
Rättshandling som avses i första stycket är dock ej bindande för den underårige, om den med vilken rättshandlingen slöts insåg eller bort inse, att det som anskaffades genom rättshandlingen ej var erforderligt.
Underårig med eget hushåll får själv ingå sedvanliga rättshandlingar med anknytning till sin egen dagliga livsföring eller till uppfostran av barn som tillhör hushållet.
Första stycket är tillämpligt också på rättshandling som är av annat slag än som anges i det stycket, såvida den mot vilken rättshandlingen riktade sig varken insåg eller borde ha insett rätta förhållandet.
Missbrukar den underårige behörighet, som tillkommer honom enligt första stycket, kan rätten på ansökan av förmyndaren frånkänna honom behörigheten. Sådant beslut kan upphävas på ansökan av förmyndaren eller den omyndige, om ändrade förhållanden inträtt.
Rättens beslut enligt tredje stycket skall ofördröjligen kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och ortstidning.
3
Senaste lydelse 1977:658
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
963
3 §
Underårig äge själv råda över vad han genom eget arbete förvärvat efter det han fyllt sexton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe.
Förmyndaren må med överförmyndarens samtycke omhändertaga egendom, varom i första stycket sägs, såvitt det må anses erforderligt med hänsyn till myndlingens uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelas, skall överförmyndaren bereda myndlingen tillfälle att yttra sig.
Underårig får själv råda över vad han eller hon genom eget arbete förvärvat efter det han eller hon fyllt femton år. Detsamma gäller avkastningen av sådan egendom och vad som trätt i egendomens ställe.
Förmyndaren får med överförmyndarens samtycke omhänderta egendom som avses i första stycket, om det är nödvändigt med hänsyn till den underåriges uppfostran eller välfärd. Innan samtycke meddelas, skall överförmyndaren ge den underårige tillfälle att yttra sig
3 a §
4
En omyndig får utan förmyndarens tillstånd förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos en bank eller ett kreditmarknadsföretag eller ett företag, som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet, efter det han eller hon har fyllt femton år. Utan den omyndiges samtycke får sådana medel inte betalas ut till förmyndaren. Om förmyndaren har fått överförmyndarens tillstånd att omhänderta medlen och företett bevis på det, får den omyndige inte vidare förfoga över medlen. Innan tillstånd meddelas skall överförmyndaren ge den underårige tillfälle att yttra sig.
4
Tidigare 3 a § upphävd genom 1974:236
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
964
Vad som sägs i första stycket gäller också motsvarande utländska företag som driver verksamhet från en filial här i landet.
4 §
5
Om en underårig har fått egendom genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande under villkor att den underårige själv skall få råda över egendomen, skall 3 § andra stycket tillämpas också beträffande sådan egendom. Överförmyndarens samtycke krävs dock bara om den underårige har fyllt sexton år. Innan samtycke lämnas skall överförmyndaren ge fångesmannen eller hans arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan påtagligt besvär eller större tidsförlust.
Om en underårig har fått egendom genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande under villkor att den underårige själv skall få råda över egendomen, skall 3 § andra stycket tillämpas också beträffande sådan egendom. Överförmyndarens samtycke krävs dock bara om den underårige har fyllt femton år. Innan samtycke lämnas skall överförmyndaren ge fångesmannen eller hans eller hennes arvingar tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan påtagligt besvär eller större tidsförlust.
10 kap.
1 §
6
Förmyndare skall förvalta omyndigas tillgångar och företräda dem i angelägenheter som rör tillgångarna.
Detta gäller inte i fråga om tillgångar som omyndiga enligt lag själva råder över eller som de har förvärvat genom gåva, testamente eller förmånstagarför-
5
Senaste lydelse 1994:1433
6
Senaste lydelse 1988:1251
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
965
ordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande med villkor att egendomen skall stå under förvaltning av någon annan än förmyndaren, utan bestämmanderätt för förmyndaren, och med angivande av vem som skall utöva förvaltningen (särskild förvaltning).
Förmyndaren företräder i övrigt den omyndige när detta inte enligt lag skall göras av någon annan.
Den som är underårig eller som har förvaltare får inte vara förmyndare.
2 §
7
För barn som står under vårdnad av bägge föräldrarna är dessa förmyndare. Om någon av föräldrarna inte får vara förmyndare enligt 1 § eller blir entledigad från förmynderskapet, är den andre barnets förmyndare.
För barn som står under vårdnad av bägge föräldrarna är dessa förmyndare. Om någon av föräldrarna inte får vara förmyndare enligt 1 § fjärde stycket eller blir entledigad från förmynderskapet, är den andre barnets förmyndare.
För barn som står under vårdnad av endast den ene av sina föräldrar är denne ensam förmyndare.
8 a §
Beträffande förordnade förmyndares rätt att sätta annan i sitt ställe tillämpas 11 kap. 23 §.
11 §
8
Dör förmyndaren och finns det inte någon som på grund av lag skall vara förmyndare, skall
Dör förmyndaren och finns det inte någon som på grund av lag skall vara förmyndare, skall
7
Senaste lydelse 1988:1251
8
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
966
den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet till överförmyndaren för den kommun där den underårige har sitt hemvist.
den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet till överförmyndaren för den kommun där den underårige är folkbokförd.
13 §
9
Frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare tas upp av tingsrätten i den ort där den underårige har sitt hemvist.
Frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare tas upp av tingsrätten i den ort där den underårige är folkbokförd.
18 §
10
Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får göras av överförmyndaren, förmyndare, vårdnadshavare, den underårige själv, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Frågor som avses i denna paragraf skall rätten också ta upp självmant, när det finns anledning till det.
I ett ärende som avses i första stycket skall rätten ge en underårig som fyllt sexton år tillfälle att yttra sig, om det kan ske.
Ansökan om förordnande eller entledigande av en förmyndare får göras av överförmyndaren, förmyndare, vårdnadshavare, den underårige själv, om han eller hon har fyllt femton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Frågor som avses i denna paragraf skall rätten också ta upp självmant, när det finns anledning till det.
I ett ärende som avses i första stycket skall rätten ge den underårige tillfälle att yttra sig, om det kan ske.
9
Senaste lydelse 1994:1433
10
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
967
11 kap.
Om ställföreträdare för hjälpbehövande vuxna enligt särskild lagstiftning
1 §
I lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga, lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. och lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden finns föreskrifter om ställföreträdare för vuxna personer som inte är i stånd att ta ställning i egna angelägenheter. Vad som föreskrivs om god man och förvaltare i detta kapitel skall inte tillämpas i den mån något annat följer av bestämmelserna i de nämnda lagarna. Detsamma gäller i förhållande till andra särskilda bestämmelser i lag om ställföreträdare för vuxna.
Om god man för hjälpbehövande vuxna
4 § första stycket
11
Om någon på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta
2 §
Om någon som har fyllt 18 år på grund av psykisk störning, sjukdom, skada, försvagat hälsotillstånd eller liknande förhållande behöver hjälp helt eller del-
11
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
968
sin egendom eller sörja för sin person, skall rätten, om det behövs, besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Ett sådant beslut får inte meddelas utan samtycke av den för vilken godmanskap skall anordnas, om inte den enskildes tillstånd hindrar att hans eller hennes mening inhämtas.
vis med att ha hand om sina ekonomiska eller personliga angelägenheter, skall rätten besluta att anordna godmanskap för honom eller henne. Godmanskap skall dock inte anordnas, om tillfredsställande hjälp kan lämnas genom ställföreträdare som anges i de i 1 § nämnda lagarna eller på något annat sätt.
Ett beslut om godmanskap får inte meddelas utan samtycke av den hjälpbehövande, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar förmåga att själv ta ställning i frågan eller att meddela sin mening.
3 §
Godmanskapet bör anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet.
Ett godmanskap som avser personliga angelägenheter omfattar frågor om att erhålla sociala förmåner från det allmänna, även om dessa är av ekonomisk natur, såvida inte något annat framgår av beslutet.
Skall godmanskapet omfatta åtgärder inom hälso- och sjukvården skall detta särskilt anges.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
969
4 § andra stycket
12
När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man i något annat fall skall förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, skall förordnandet meddelas av överförmyndaren.
4 §
När rätten meddelar ett beslut om att anordna godmanskap, skall rätten samtidigt förordna en god man att utföra uppdraget. Om en god man i något annat fall skall förordnas på grund av ett sådant beslut, skall förordnandet meddelas av överförmyndaren.
5 §
Den gode mannen skall i de angelägenheter som omfattas av uppdraget bevaka den enskildes rätt och har behörighet att företräda den enskilde i dessa angelägenheter, när inte något annat följer av 6 eller 7 §.
Ett beslut om godmanskap begränsar i och för sig inte den enskildes behörighet att företa rättshandlingar.
6 §
En god man kan inte på den enskildes vägnar samtycka till äktenskap eller partnerskap, bekräfta faderskap, upprätta eller återkalla testamente eller medge abort eller sterilisering. En god man kan inte heller företräda den enskilde i en fråga som på liknande sätt är av utpräglat personlig karaktär och inte oundgängligt kräver ett ställningstagande på den enskildes vägnar.
12
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
970
5 §
13
En rättshandling som en god man har företagit utanför sitt förordnande är inte bindande för den som förordnandet avser. En rättshandling som utan dennes samtycke företagits inom ramen för förordnandet är inte heller bindande för den som förordnandet avser, såvida inte denne på grund av sitt tillstånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte har kunnat inhämtas.
Har den gode mannen inom ramen för förordnandet ingått en rättshandling som sedvanligen företas för den dagliga hushållningen, skall samtycke från den som han företräder anses föreligga, om denne inte före rättshandlingen har gett uttryck för annat till den mot vilken rättshandlingen riktade sig.
7 §
En rättshandling som en god man har företagit för den som förordnandet avser är bindande för denne endast om rättshandlingen företogs inom ramen för förordnandet.
Utöver vad som anges i första stycket förutsätts
1. att den enskilde har samtyckt till rättshandlingen, eller
2. att han eller hon uppenbart har saknat förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening.
Har den gode mannen inom ramen för förordnandet ingått en rättshandling av det slag som sedvanligen företas med anknytning till en persons dagliga livsföring, skall samtycke från den som den gode mannen företräder anses föreligga, om denne inte före rättshandlingen har gett uttryck för annat till den mot vilken rättshandlingen riktade sig.
Tredje stycket är tillämpligt också på rättshandling som är av annat slag än som anges i det stycket, såvida den mot vilken rättshandlingen riktade sig varken insåg eller borde ha insett rätta förhållandet.
6 §
14
Om en rättshandling som en god man har företagit inte blir bindande enligt 5 §, är den gode mannen skyldig att ersätta god-
8 §
Om en rättshandling som en god man har företagit inte blir bindande enligt 7 §, är den gode mannen skyldig att ersätta god-
13
Senaste lydelse 1988:1251
14
Senaste lydelse 1988:1251
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
971
troende tredje man skada som denne har tillfogats. Detta gäller dock inte, om rättshandlingen saknar bindande verkan mot den för vars räkning den har företagits till följd av någon särskild omständighet, som den gode mannen inte kände till och som tredje man inte med fog kunde förutsätta att den gode mannen skulle känna till.
troende tredje man skada som denne har tillfogats. Detta gäller dock inte, om rättshandlingen saknar bindande verkan mot den för vars räkning den har företagits till följd av någon särskild omständighet, som den gode mannen inte kände till och som tredje man inte med fog kunde förutsätta att den gode mannen skulle känna till.
Om förvaltare
7 § första stycket
15
Om någon som befinner sig i en sådan situation som anges i 4 § är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får rätten besluta att anordna förvaltarskap för honom eller henne. Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp.
9 §
Om någon som har fyllt 18 år och befinner sig i ett sådant tillstånd som anges i 2 § är ur stånd att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter, får rätten besluta att anordna förvaltarskap för honom eller henne när det är påkallat för att hindra att den enskildes ekonomi utsätts för väsentliga risker eller att han eller hon utnyttjas ekonomiskt på ett otillbörligt sätt. Förvaltarskap får dock inte anordnas, om det är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde på något annat, mindre ingripande sätt får hjälp.
7 § andra och tredje styckena
16
Förvaltaruppdraget skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får be-
10 §
Förvaltarskapet skall anpassas till den enskildes behov i varje särskilt fall och får begränsas till
15
Senaste lydelse 1994:1433
16
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
972
gränsas till att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande ett visst värde.
Rätten får överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma uppdragets omfattning.
att avse viss egendom eller angelägenhet eller egendom överstigande visst värde.
Skall ett förvaltarskap omfatta frågor om att erhålla sociala förmåner från det allmänna av ekonomisk natur skall detta särskilt anges.
Rätten får överlåta åt överförmyndaren att närmare bestämma uppdragets avgränsning.
7 § fjärde stycket
17
När rätten meddelar ett beslut enligt första stycket, skall rätten samtidigt förordna en förvaltare att utföra uppdraget. Om en förvaltare i något annat fall skall förordnas på grund av ett beslut enligt första stycket, skall förordnandet meddelas av överförmyndaren.
11 §
När rätten meddelar ett beslut om att anordna förvaltarskap, skall rätten samtidigt förordna en förvaltare att utföra uppdraget. Om en förvaltare i något annat fall skall förordnas på grund av ett sådant beslut, skall förordnandet meddelas av överförmyndaren.
9 §
18
Förvaltaren har inom ramen för förvaltaruppdraget ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder denne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget.
12 §
Förvaltaren har inom ramen för förvaltaruppdraget ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder ensam denne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget, när inte annat följer av 13 eller 14 §.
Den som har förvaltare är inte behörig att företa rättshandlingar för annans räkning.
8 §
19
Trots ett förvaltarförordnande enligt 7 § har den som avses med förordnandet rätt att själv
13 §
Trots att ett förvaltarskap har anordnats har den som avses med förordnandet rätt att själv
17
Senaste lydelse 1994:1433
18
Senaste lydelse 1988:1251
19
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
973
1. sluta avtal om tjänst eller annat arbete,
2. förfoga över vad han eller hon genom eget arbete har förvärvat efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe samt
3. förfoga över vad han eller hon efter det att förvaltare har förordnats får genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande under villkor att egendomen inte skall omfattas av förvaltarens rådighet.
1. sluta avtal om tjänst eller annat arbete,
2. förfoga över vad han eller hon genom eget arbete har förvärvat efter det att förvaltare har förordnats, liksom avkastningen av sådan egendom och vad som har trätt i egendomens ställe samt
3. förfoga över vad han eller hon efter det att förvaltare har förordnats får genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande under villkor att egendomen inte skall omfattas av förvaltarens rådighet.
Om det finns särskilda skäl för det, får dock rätten föreskriva att förvaltaruppdraget skall omfatta även förhållanden som avses i första stycket.
10 §
20
14 §
Med förvaltarens samtycke får den enskilde själv företa rättshandlingar även i en angelägenhet som omfattas av förvaltaruppdraget. Om verkan av avtal som den enskilde har ingått utan samtycke gäller vad som föreskrivs i 9 kap. 6 och 7 §§ för underåriga.
11 §
21
Den enskilde är inte bunden av en rättshandling som en förvaltare har företagit utanför sitt förordnande. Förvaltaren är i sådant fall skyldig att ersätta godtroende tredje man skada som denne har tillfogats.
15 §
Den enskilde är inte bunden av en rättshandling som en förvaltare har företagit utanför sitt förordnande eller i strid med 13 §. Förvaltaren är i sådant fall skyldig att ersätta godtroende tredje man skada som denne har tillfogats.
20
Senaste lydelse 1988:1251
21
Senaste lydelse 1988:1251
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
974
Om god man med anledning av bortavaro, jäv eller andra särskilda förhållanden
1 §
22
16 §
Kan en förmyndare på grund av sjukdom eller av någon annan orsak inte utöva förmynderskapet eller blir förmyndaren enligt 10 kap. 17 § skild från utövningen av det, skall överförmyndaren förordna god man att i förmyndarens ställe vårda den underåriges angelägenheter.
När rätten enligt 10 kap. 17 § skiljer en förmyndare från utövningen av förmynderskapet får rätten förordna god man enligt första stycket.
Om god man för underåriga utländska medborgare eller underåriga statslösa personer finns föreskrifter i 4 kap. 3 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap samt i lagen (2005:000) om god man för ensamkommande barn m.fl.
2 §
23
17 §
Har en förmyndare eller förmyndarens make eller sambo och den underårige del i ett oskiftat dödsbo, skall överförmyndaren förordna god man att vårda den underåriges rätt i boet vid boutredningen liksom vid bodelning och skifte eller ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.
Överförmyndaren skall också förordna god man när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare skall företa en rättshandling eller vara part i en rättegång och behöver hjälp men enligt 12 kap. 8 § inte kan företrädas av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren. Om talan har väckts får rätten förordna god man.
Överförmyndaren skall också i andra fall än som avses i första eller andra stycket förordna god man för den som har vårdnadshavare, förmyndare, god man eller förvaltare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares
22
Senaste lydelse 1994:1433
23
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
975
eller dennes makes eller sambos intresse. Överförmyndaren skall meddela ett sådant förordnande, om det begärs av vårdnadshavaren, förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren eller den som denne i sådan egenskap företräder eller om det annars är lämpligt.
Kan en god man eller förvaltare på grund av sjukdom eller av annan orsak inte utöva ställföreträdarskapet, kan överförmyndaren förordna god man att i den först nämndes ställe ha hand om den enskildes ekonomiska eller personliga angelägenheter.
3 §
24
18 §
Överförmyndaren skall förordna god man,
1. om det vid ett dödsfall finns en till namnet känd arvinge som vistas på okänd eller avlägsen ort och därför inte kan bevaka sin rätt i boet och förvalta sin lott i det,
2. om det vid ett dödsfall inte kan utredas, huruvida den döde har efterlämnat någon arvinge som är arvsberättigad före Allmänna arvsfonden eller före eller tillsammans med någon annan känd arvinge, eller också kännedom finns om arvinge efter den döde men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om hans vistelseort, och det på grund av sådan omständighet krävs att okänd arvinges rätt bevakas och hans eller hennes lott i boet förvaltas,
3. om en testamentstagare vistas på okänd eller avlägsen ort eller är okänd och hans eller hennes rätt därför behöver iakttas enligt vad som föreskrivs om arvinge,
4. om det i övrigt krävs att en bortavarandes rätt bevakas eller en bortavarandes egendom förvaltas,
5. om det enligt förordnande i testamente eller annan rättshandling beror av en framtida händelse, vem egendom skall tillfalla eller egendom först senare skall tillträdas med äganderätt och det krävs att den blivande ägarens rätt bevakas eller egendomen förvaltas för den blivande ägarens räkning, eller
6. om egendom, enligt vad som särskilt föreskrivs, skall ställas under vård och förvaltning av god man som avses i detta kapitel.
Överförmyndaren skall förordna god man enligt första stycket efter anmälan eller när behovet blir känt på annat sätt. Krävs en god
24
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
976
man för den som har rätt i ett dödsbo, skall det anmälas hos överförmyndaren av den som har boet i sin vård.
Rättshandlingar som en god man har företagit med stöd av ett förordnande enligt denna paragraf gäller, även om den egendom som förordnandet avsåg tillfaller någon som den gode mannen inte var förordnad att företräda.
19 §
Bestämmelserna i 7 och 8 §§ är tillämpliga även på gode män som har förordnats enligt 16–18 §§.
Gemensamma bestämmelser om god man och förvaltare
20 §
Även om det inte framgår av ett förordnande för en god man enligt 2 § eller en förvaltare, omfattar den gode mannens eller förvaltarens uppdrag inte sådana tillgångar som har ställts under särskild förvaltning.
12 §
25
Till god man eller förvaltare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Skall en god man förordnas att bevaka en underårigs eller bortavarandes rätt i dödsbo och har den avlidne gett tillkänna vem den avlidne önskar till god man, skall denna person förordnas, om han eller hon inte är olämplig.
21 §
Till god man eller förvaltare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna. Om den som saken gäller föreslår en viss person som god man eller förvaltare, skall denne förordnas under förutsättning att personen i fråga uppfyller nyss nämnda krav och vill åta sig uppdraget. Skall en god man förordnas att bevaka en underårigs eller bortavarandes rätt i dödsbo och har den avlidne gett till-
25
Senaste lydelse 1988:1251
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
977
känna vem den avlidne önskar till god man, skall denna person förordnas, om han eller hon inte är olämplig.
Den som är underårig eller som själv har förvaltare får inte vara god man eller förvaltare.
Överförmyndaren ansvarar för att gode män och förvaltare får erforderlig utbildning.
13 §
26
När omständigheterna motiverar det, kan flera gode män eller förvaltare förordnas för den enskilde.
22 §
När omständigheterna motiverar det, kan för en och samma person dels förordnas både god man och förvaltare, dels förordnas flera gode män eller förvaltare.
23 §
Gode män och förvaltare får endast vid eget tillfälligt förhinder eller vid behov av hjälp i en viss, särskilt angiven angelägenhet ge fullmakt åt annan att i den enskildes namn företa rättshandlingar. Dessa måste falla inom ramen för den förordnade ställföreträdarens uppdrag och behörighet i övrigt. Fullmakten skall vara skriftlig och ställd till en eller flera namngivna fysiska personer. Avser fullmakten rätt att i en viss, särskilt angiven angelägenhet förvalta den enskildes egendom, får fullmakten dock ställas till en bank eller ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag.
En fullmakt som ges vid till-
26
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
978
fälligt förhinder för den gode mannen eller förvaltaren får avse endast rättshandlingar som anges i 11 kap. 7 § tredje stycket. En rättshandling av annat slag än som anges i detta stycke är dock bindande för den enskilde, såvida den mot vilken rättshandlingen riktade sig varken insåg eller borde ha insett rätta förhållandet.
Vad som sagts i första stycket och andra stycket första meningen gäller också i de fall då den gode mannen eller förvaltaren uppdrar åt annan att i eget namn företa rättshandlingar på den enskildes vägnar.
Oavsett vad som sägs i första – tredje styckena får en god man eller förvaltare inom ramen för sitt förordnande lämna skriftlig fullmakt till annan att hos kreditinstitut eller annan tredje man uppbära medel för periodiskt återkommande betalningar eller lämna medgivande till andra periodiska penningöverföringar från den enskilde.
14 §
27
24 §
Om flera gode män eller förvaltare är ansvariga för en skada som har tillfogats tredje man, svarar de solidariskt för ersättningen. Ersättningsansvaret skall slutligt fördelas mellan de ansvariga efter vars och ens grad av vållande. Om någon saknar tillgångar att betala sin andel med, skall de övrigas ansvarighet för bristen bestämmas enligt samma grunder.
27
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
979
Om förfarandet vid förordnande av god man eller förvaltare och anordnande av godmanskap eller förvaltarskap
15 §
28
Ansökan om förordnande av god man enligt 1–4 §§ eller förvaltare får göras av förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt sexton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Ansökan om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap får göras av dem som nu har nämnts och av överförmyndaren.
Ansökan om anordnande av förvaltarskap får också göras av god man som avses i 4 §.
När det finns anledning till det skall rätten självmant ta upp frågor om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap. Överförmyndaren har samma skyldighet när det gäller förordnande av god man eller förvaltare.
25 §
Ansökan om förordnande av god man enligt 2 och 16–18 §§ eller förvaltare får göras av förmyndare, den som ansökningen avser, om han eller hon har fyllt femton år, samt av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. Ansökan om anordnande av godmanskap enligt 2 § eller förvaltarskap får göras av dem som nu har nämnts och av överförmyndaren.
Ansökan om anordnande av förvaltarskap får också göras av god man som avses i 2 §.
När det finns anledning till det skall rätten självmant ta upp frågor om anordnande av godmanskap enligt 2 § eller förvaltarskap. Överförmyndaren har samma skyldighet när det gäller förordnande av god man eller förvaltare.
16 § första stycket
29
I ärenden om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt sexton år skall rätten eller överförmyndaren ge denna person tillfälle att yttra sig, om det kan ske.
26 §
I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 2 § eller förvaltarskap och i ärenden om förordnande av god man eller av förvaltare skall rätten eller överförmyndaren ge den person som avses få ställföreträdare tillfälle
28
Senaste lydelse 1994:1433
29
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
980
att yttra sig, om det kan ske.
Innan någon förordnas till god man eller förvaltare skall hans eller hennes lämplighet kontrolleras i den utsträckning som behövs.
16 § andra och fjärde
styckena
30
I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap skall, om det inte är obehövligt, rätten också inhämta yttrande från den enskildes make eller sambo och barn, överförmyndaren och vårdinrättning. Yttrande skall också, om det behövs, inhämtas från andra närstående samt från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar landstingets ledning av omsorgsverksamheten. Den som ansökningen avser skall höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen om han eller hon själv har gjort ansökan eller medgivit det ifrågasatta förordnandet eller det annars finns särskilda skäl.
27 §
I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 2 § eller förvaltarskap skall rätten iaktta följande.
Den som ansökningen om godmanskap eller förvaltarskap avser skall höras muntligen, om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten kan dock avstå från att höra den enskilde muntligen om han eller hon själv har gjort ansökan eller medgett förordnandet eller det annars finns särskilda skäl. Den enskilde har trots det sagda alltid rätt att bli hörd muntligen, om han eller hon begär det.
Om det inte är obehövligt skall rätten inhämta yttrande i ärendet från den enskildes make eller sambo och barn, överförmyndaren och inrättning där den enskilde får vård. Yttrande skall också, om det behövs, inhämtas från andra närstående och från den som enligt särskild lagstiftning är att anse som den enskildes
30
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
981
Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.
ställföreträdare i visst hänseende samt från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som ansvarar för kommunens eller landstingets insatser enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Myndigheter och inrättningar som nu har nämnts är skyldiga att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.
16 § tredje stycket
31
Bestämmelserna i andra stycket gäller även i ärenden hos överförmyndaren om förordnande av god man enligt 4 § eller förvaltare.
28 §
Bestämmelserna i 27 § andra och tredje styckena skall tillämpas även i ärenden hos överförmyndaren om förordnande av god man enligt 2 § eller förvaltare. Bestämmelserna i tredje stycket gäller också handläggningen hos överförmyndaren i ärenden om att anordna godmanskap enlig 2 § eller förvaltarskap.
17 §
32
Innan rätten anordnar förvaltarskap skall den inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Detta gäller även i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 §, när den enskilde inte har lämnat sitt samtycke.
Regeringen eller den myndig-
29 §
I ärenden om att anordna förvaltarskap skall rätten inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. Detta gäller även i ärenden om att anordna godmanskap enligt 2 §, när den enskilde inte har lämnat sitt samtycke.
31
Senaste lydelse 1994:1433
32
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
982
het som regeringen bestämmer får meddela närmare föreskrifter om sådan utredning som avses i första stycket.
18 §
33
Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap, får rätten besluta att anordna godmanskap eller förvaltarskap för tiden till dess ärendet slutligt avgörs, om den enskildes angelägenheter kräver omedelbar vård eller ett dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den enskildes person eller egendom. Ett sådant beslut kan meddelas även för den som är underårig att gälla från och med den dag då han eller hon fyller arton år.
30 §
Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om anordnande av godmanskap enligt 2 § eller förvaltarskap, får rätten besluta att anordna godmanskap eller förvaltarskap för tiden till dess ärendet slutligt avgörs, om den enskildes angelägenheter kräver omedelbar vård eller ett dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara för den enskildes person eller egendom (interimistiskt beslut). Ett sådant beslut kan meddelas även för den som är underårig att gälla från och med den dag då han eller hon fyller arton år. Beslut om anordnande av godmanskap enligt 2 § får fattas även av överförmyndaren, om saken är särskilt brådskande.
Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart i ett ärende om förordnande av god man eller förvaltare, får överförmyndaren förordna god man eller förvaltare för tiden till dess ärendet slutligt avgörs, om ärendet brådskar av sådan anledning som anges i första stycket.
Innan beslut enligt första eller andra stycket meddelas skall den som ansökningen avser ha fått tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan större tidsförlust och utan skada för honom eller henne.
Ett beslut enligt första stycket får när som helst ändras av rätten. Överförmyndaren får när som helst ändra ett beslut
Ett beslut enligt första stycket får när som helst ändras av rätten. Har beslutet meddelats av överförmyndaren skall det
33
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
983
enligt andra stycket. genast anmälas till rätten. Överförmyndaren får när som helst ändra ett beslut enligt andra stycket.
Om upphörande eller jämkning av godmanskap och förvaltarskap och om entledigande av god man eller förvaltare
19 §
34
Om en god man eller förvaltare inte längre behövs, skall godmanskapet eller förvaltarskapet upphöra. Beslut om att godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap skall upphöra fattas av rätten. I övriga fall fattas beslutet av överförmyndaren. Har god man förordnats enligt 3 § 1–5, skall överförmyndaren entlediga den gode mannen så snart den som förordnandet avser begär det. När en god man eller förvaltare har slutfört sitt uppdrag, skall han genast anmäla det till överförmyndaren.
31 §
Om en god man eller förvaltare inte längre behövs, skall godmanskapet eller förvaltarskapet upphöra. Beslut om att godmanskap enligt 2 § eller förvaltarskap skall upphöra fattas av rätten. I ett ärende om detta kan rätten inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd. I övriga fall fattas beslutet av överförmyndaren. Har god man förordnats enligt 18 § 1–5, skall överförmyndaren entlediga den gode mannen så snart den som förordnandet avser begär det. När en god man eller förvaltare har slutfört sitt uppdrag, skall han genast anmäla det till överförmyndaren.
En god man eller förvaltare har rätt att på begäran bli entledigad från sitt uppdrag. Beslut om entledigande fattas av överförmyndaren. Skall godmanskapet eller förvaltarskapet fortsätta, är den gode mannen eller förvaltaren dock skyldig att kvarstå till dess en ny god man eller förvaltare har utsetts.
34
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
984
20 §
35
32 §
En god man eller förvaltare som gör sig skyldig till missbruk eller försummelse vid utövandet av sitt uppdrag eller som kommer på ekonomiskt obestånd och på grund av detta är olämplig för uppdraget eller som av någon annan orsak inte längre är lämplig att inneha uppdraget, skall entledigas. Beslut om entledigande fattas av överförmyndaren.
Uppkommer en fråga om att enligt första stycket entlediga en god man eller förvaltare och kan slutligt beslut inte ges omedelbart, får överförmyndaren besluta att den gode mannen eller förvaltaren skall skiljas från sitt uppdrag för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den som godmanskapet eller förvaltarskapet avser.
Uppkommer en fråga om att enligt första stycket entlediga en god man eller förvaltare och kan slutligt beslut inte ges omedelbart, får överförmyndaren besluta att den gode mannen eller förvaltaren skall skiljas från sitt uppdrag för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den som godmanskapet eller förvaltarskapet avser (interimistiskt beslut).
21 §
36
Ansökan om entledigande av en god man eller förvaltare och om upphörande av godmanskap eller förvaltarskap får göras av någon av dem som avses i 15 § första stycket eller av den gode mannen eller förvaltaren.
33 §
Ansökan om entledigande av en god man eller förvaltare och om upphörande av godmanskap eller förvaltarskap får göras av någon av dem som avses i 25 § första stycket eller av den gode mannen eller förvaltaren.
Rätten eller överförmyndaren får också självmant ta upp frågor som avses i första stycket och som de är behöriga att avgöra.
I ett ärende enligt denna paragraf skall rätten eller överförmyndaren ge den enskilde tillfälle att yttra sig, om det kan ske.
22 §
37
34 §
Dör en god man eller förvaltare, skall den som har boet i sin vård utan dröjsmål anmäla förhållandet till den överförmyndare som har tillsyn över godmanskapet eller förvaltarskapet.
35
Senaste lydelse 1994:1433
36
Senaste lydelse 1994:1433
37
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
985
23 §
38
Rätten är skyldig att pröva om omfattningen av ett godmanskap enligt 4 § eller ett förvaltarskap bör jämkas, om någon av dem som anges i 15 § första stycket eller den gode mannen eller förvaltaren ansöker om det. Rätten kan också utan ansökan göra en sådan prövning.
35 §
Rätten är skyldig att pröva om omfattningen av ett godmanskap enligt 2 § eller ett förvaltarskap bör jämkas, såvida någon av dem som anges i 25 § första stycket eller den gode mannen eller förvaltaren ansöker om det. Rätten kan också utan ansökan göra en sådan prövning. I ett ärende enligt detta stycke kan rätten inhämta läkarintyg eller annan likvärdig utredning.
Innan rätten meddelar beslut enligt första stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren samt överförmyndaren och den enskilde ges tillfälle att yttra sig.
Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart, får rätten meddela beslut i frågan för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den enskilde. I fråga om ett sådant beslut tillämpas bestämmelserna i 18 § tredje och fjärde styckena.
Kan ett slutligt beslut inte ges omedelbart, får rätten meddela beslut i frågan för tiden till dess ärendet avgörs, om dröjsmål skulle medföra fara för den enskilde (interimistiskt beslut). Beslut angående omfattningen av ett godmanskap enligt 2 § får fattas även av överförmyndaren, om saken är särskilt brådskande. I fråga om ett beslut enligt det sagda tillämpas bestämmelserna i 30 § tredje och fjärde styckena.
I fråga om godmanskap enligt 1–3 §§ skall överförmyndaren pröva om godmanskapets omfattning bör jämkas. Bestämmelserna i första – tredje styckena skall också tillämpas vid handläggningen hos överförmyndaren av frågor om sådan jämkning.
I fråga om godmanskap enligt 16–18 §§ skall överförmyndaren pröva om godmanskapets omfattning bör jämkas. Bestämmelserna i första – tredje styckena skall också tillämpas vid handläggningen hos överförmyndaren av frågor om sådan jämkning.
38
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
986
Om hörande av den som avses bli förordnad eller entledigad som god man eller förvaltare
24 §
39
Innan rätten eller överförmyndaren förordnar någon till god man eller förvaltare eller entledigar någon från ett sådant uppdrag, skall han eller hon ges tillfälle att yttra sig. Är det fråga om beslut enligt 20 § andra stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren ges tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål.
36 §
Innan rätten eller överförmyndaren förordnar någon till god man eller förvaltare eller entledigar någon från ett sådant uppdrag, skall han eller hon ges tillfälle att yttra sig. Är det fråga om beslut enligt 32 § andra stycket, skall den gode mannen eller förvaltaren ges tillfälle att yttra sig, om det inte är fara i dröjsmål.
Om läkarintyg i visst fall
37 §
På begäran av en god man eller en förvaltare eller överförmyndaren kan rätten besluta att inhämta läkarintyg till ledning för att bedöma om och i vilken utsträckning som den som har god man enligt 2 § eller har förvaltare saknar förmåga att ta ställning i egna angelägenheter eller att meddela sin mening i dessa. Den enskilde skall ges tillfälle att yttra sig i ärendet.
39
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
987
Om behörig domstol och överförmyndare
25 §
40
Behörig domstol i frågor som gäller godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap är tingsrätten i den ort där den enskilde har sitt hemvist eller, om han eller hon inte har hemvist i Sverige, Stockholms tingsrätt.
Behörig överförmyndare i frågor om godmanskap enligt 1, 2 och 4 §§ samt förvaltarskap är överförmyndaren för den kommun där den enskilde har sitt hemvist.
Har den enskilde inte hemvist i Sverige, är överförmyndaren för den kommun där den enskilde vistas behörig överförmyndare i frågor om godmanskap som tas upp med stöd av 4 kap. 3 § andra stycket lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap. I andra fall då den enskilde inte har hemvist i Sverige är överförmyndaren för Stockholms kommun behörig överförmyndare.
38 §
Behörig domstol i frågor som gäller godmanskap enligt 2 § eller förvaltarskap är tingsrätten i den ort där den enskilde är folkbokförd. Är den enskilde inte folkbokförd i Sverige, är tingsrätten i den ort där den enskilde vistas behörig domstol.
Behörig överförmyndare i frågor om godmanskap enligt 2, 16 och 17 §§ eller lagen (2005:000) om god man för ensamkommande barn m.fl. samt i frågor om förvaltarskap är överförmyndaren för den kommun där den enskilde är folkbokförd. Är den enskilde inte folkbokförd i Sverige, är överförmyndaren för den kommun där den enskilde vistas behörig överförmyndare.
Om behörig domstol eller överförmyndare enligt första och andra styckena inte finns, är Stockholms tingsrätt och överförmyndaren för Stockholms kommun behörig domstol respektive behörig överförmyndare.
40
Senaste lydelse 1997:353
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
988
26 §
41
Uppkommer vid utredning av ett dödsbo frågan om förordnande av god man enligt 3 §, hör ärendet till överförmyndaren för den kommun där den döde hade sitt hemvist eller, om den döde inte hade hemvist i Sverige, till överförmyndaren för Stockholms kommun. Skall god man annars förordnas enligt 3 §, tas ärendet upp av överförmyndaren för den kommun där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där annars behov av god man har visat sig.
Andra frågor som gäller godmanskap enligt 3 § tas upp av den överförmyndare som har förordnat god man.
39 §
Uppkommer vid utredning av ett dödsbo frågan om förordnande av god man enligt 18 §, hör ärendet till överförmyndaren för den kommun där den döde hade sitt hemvist eller, om den döde inte hade hemvist i Sverige, till överförmyndaren för Stockholms kommun. Skall god man annars förordnas enligt 18 §, tas ärendet upp av överförmyndaren för den kommun där den för vilken god man skall förordnas har egendom eller där annars behov av god man har visat sig.
Andra frågor som gäller godmanskap enligt 18 § tas upp av den överförmyndare som har förordnat god man.
Om stöd till den enskilde vid handläggningen i domstol
Jfr 20 kap. 2 § andra och tredje styckena
40 §
I ett ärende om anordnande av förvaltarskap eller utvidgning av ett förvaltarskaps omfattning, där den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller skulle lida skada av att få del av handlingarna i ärendet, skall rätten förordna en god man enligt detta kapitel att företräda den enskilde i ärendet och bevaka hans eller hennes rätt. Om det inte är obehövligt, skall god man också för-
41
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
989
ordnas i ett ärende om anordnande eller utvidgning av godmanskap enligt 2 § där den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller.
En god man som avses i första stycket skall samråda med den för vilken han har förordnats, i den mån det kan ske.
Jfr 20 kap. 2 a § 41 §
I ett ärende om anordnande av förvaltarskap eller utvidgning av ett förvaltarskaps omfattning, där det inte förordnats god man enligt 40 §, skall rätten förordna ett biträde att bevaka den enskildes rätt i ärendet. Ett rättegångsbiträde skall också förordnas, om den som har förvaltare begär att förvaltarskapet skall upphöra eller att dess omfattning skall inskränkas.
Rättegångsbiträde skall inte förordnas, om det är uppenbart att ett biträde inte behövs.
Om kungörande av beslut angående förvaltarskap
27 §
42
Rätten skall genast kungöra beslut om anordnande eller upphörande av förvaltarskap i Post- och Inrikes Tidningar. Sådan kungörelse skall också ske av beslut om jämkning av förvaltarskaps omfattning enligt 23 §.
42 §
Rätten skall genast kungöra beslut om anordnande eller upphörande av förvaltarskap i Post- och Inrikes Tidningar. Sådan kungörelse skall också ske av beslut om jämkning av förvaltarskaps omfattning enligt 35 §.
42
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
990
12 kap.
3 §
43
Förmyndare, gode män och förvaltare skall omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde.
Förmyndare, gode män och förvaltare skall omsorgsfullt fullgöra sina skyldigheter och alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde. Härvid skall beaktas den enskildes egen uttryckta eller förmodade inställning. Om den hänsyn som skall tas till den enskildes vilja finns bestämmelser i lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. och lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden samt i annan särskild lagstiftning.
Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap. 7 §.
4 §
44
Den enskildes medel skall i skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. De medel som inte används för sådana ändamål skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.
Den enskildes medel skall i skälig omfattning användas för hans eller hennes uppehälle, utbildning och nytta och välbefinnande i övrigt. De medel som inte används för sådana ändamål skall placeras så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.
Närmare bestämmelser om hur förvaltningen skall skötas finns i 13–15 kap.
43
Senaste lydelse 1994:1433
44
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
991
7 §
45
I viktiga frågor skall förmyndaren, om det lämpligen kan ske, höra den omyndige, om den omyndige har fyllt sexton år, samt den omyndiges make eller sambo.
Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i förhållande till den enskilde samt den enskildes make eller sambo. Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap.
5 § .
I viktiga frågor skall förmyndaren, om det lämpligen kan ske, höra den omyndige samt den omyndiges make eller sambo.
Gode män och förvaltare har motsvarande skyldigheter i förhållande till den enskilde samt den enskildes make eller sambo.
9 §
46
Förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet står under överförmyndarens tillsyn.
Förmyndare, gode män och förvaltare är skyldiga att lämna överförmyndaren de upplysningar om sin verksamhet som överförmyndaren begär.
Förmyndare, gode män och förvaltare är skyldiga att lämna överförmyndaren de upplysningar och de handlingar om sin verksamhet som överförmyndaren begär.
12 §
47
Om en persons egendom skall förvaltas av fler än en förmyndare, god man eller förvaltare, skall ställföreträdarna utöva förvaltningen gemensamt. Överförmyndaren kan dock besluta att förvaltningen av tillgångarna skall fördelas på visst sätt mellan ställföreträdarna eller att vissa tillgångar skall förvaltas av en av dem ensam. I samband med att rätten för-
Om fler än en förmyndare, god man eller förvaltare skall ha hand om en persons ekonomiska eller personliga angelägenheter, skall ställföreträdarna utöva uppgifterna gemensamt. Överförmyndaren kan dock besluta att angelägenheterna skall fördelas på visst sätt mellan ställföreträdarna eller att vissa angelägenheter skall tas omhand av en av dem ensam. I samband med att rätten
45
Senaste lydelse 1994:1433
46
Senaste lydelse 1994:1433
47
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
992
ordnar en ställföreträdare kan även rätten meddela ett sådant beslut.
Om de som utövar förvaltningen gemensamt inte kan enas om en viss åtgärd, gäller den mening som överförmyndaren biträder. Om det är fråga om en åtgärd som kräver överförmyndarens samtycke, kan samtycke ges till åtgärden även om det finns delade meningar. Överförmyndaren skall dock ge alla dem som har del i förvaltningen tillfälle att yttra sig innan överförmyndaren beslutar i saken.
förordnar en ställföreträdare kan även rätten meddela ett sådant beslut.
Om de som har hand om en angelägenhet gemensamt inte kan enas om en viss åtgärd, gäller den mening som överförmyndaren biträder. Om det är fråga om en åtgärd som kräver överförmyndarens samtycke, kan samtycke ges till åtgärden även om det finns delade meningar. Överförmyndaren skall dock ge alla dem som har del i angelägenheten tillfälle att yttra sig innan överförmyndaren beslutar i saken.
15 §
48
Talan om ersättning enligt 14 § skall väckas inom ett år från det att handlingar som anges i 16 kap. 8 § har lämnats över till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Om talan inte väcks inom nämnda tid, är talerätten förlorad. Detta gäller inte, om ställföreträdaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande.
Talan om ersättning enligt 14 § skall väckas inom tre år från det att handlingar som anges i 16 kap. 8 § har lämnats över till den som är behörig att ta emot redovisning för förvaltningen. Om talan inte väcks inom nämnda tid, är talerätten förlorad. Detta gäller inte, om ställföreträdaren har gjort sig skyldig till brottsligt förfarande eller om talan om ersättning grundar sig på en omständighet som inte har framgått av handlingarna.
Detsamma skall gälla en talan mot ställföreträdare som inte är skyldig att avge sådan redovisning som avses i 16 kap. 8 §, när han eller hon har underrättat den som är berättigad att ta emot
48
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
993
redogörelse för förvaltningen att handlingar som avses i 12 kap. 5 § finns tillgängliga för granskning.
15 a §
Kommunen svarar solidariskt med en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare för sakskada och ren förmögenhets– skada som ställföreträdaren inom ramen för sitt uppdrag har vållat den enskilde genom förmögenhetsbrott intill ett belopp motsvarande fem gånger prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Kommunen får när ersättningen utges avräkna vad som utgått eller kan komma att utgå ur föreliggande försäkringar som har tecknats av annan än den enskilde.
Vad kommunen har utgett enligt första stycket kan den återkräva av ställföreträdaren.
Ansvarig kommun enligt första och andra styckena är den kommun vars överförmyndare utövade tillsynen över ställföreträdaren vid tidpunkten för brottet.
16 §
49
Förordnande förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till ett skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande.
Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare har rätt till ett skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de utgifter som har varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande. En
49
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
994
Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmyndaren. Överförmyndaren bestämmer dessutom i vad mån arvode och ersättning för utgifter skall betalas med medel som tillhör den enskilde.
Om inte särskilda skäl föranleder något annat, skall arvode och ersättning för utgifter betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes beräknade inkomst under det år när uppdraget utförs eller hans eller hennes tillgångar under samma år överstiger två gånger basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.
särskilt förordnad vårdnadshavare som är förmyndare för den underårige har rätt till ersättning också för den del av uppdraget som avser vårdnadsuppgifter, dock inte om den särskilt förordnade vårdnadshavaren uppbär kommunal ersättning till familjehem.
Beslut om arvode och ersättning för utgifter fattas av överförmyndaren. Överförmyndaren bestämmer dessutom i vad mån arvode och ersättning för utgifter skall betalas med medel som tillhör den enskilde. Beslut om arvode och ersättning för utgifter bör, om det inte finns särskilda skäl, fattas inom fyra månader från det att den förordnade ställföreträdaren har avgett årsräkning eller sluträkning till överförmyndaren.
Om inte särskilda skäl föranleder något annat, skall arvode och socialavgifter samt ersättning för utgifter betalas med den enskildes medel i den mån hans eller hennes beräknade inkomst, bortsett från kapitalvinster, efter avdrag för skatt under det år när uppdraget utförs eller hans eller hennes tillgångar under samma år överstiger två gånger prisbasbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Om överförmyndaren med stöd av 14 kap. 15 § första stycket har beslutat att årsräkningen skall avse en annan tolvmånadersperiod än kalenderåret, skall den
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
995
enskildes inkomster och tillgångar beräknas för denna period. Vid beräkningen av den enskildes ersättningsskyldighet skall tillämpas basbeloppet för det år under vilket tolvmånadersperioden avslutas.
Arvode och ersättning för utgifter som avser vård av någons rätt i oskiftat dödsbo skall betalas med dödsboets medel, om inte särskilda skäl föranleder något annat.
Arvode och ersättning för utgifter som inte skall betalas med den enskildes eller dödsboets medel skall betalas av kommunen.
13 kap.
2 §
50
När värdet på en omyndigs tillgångar, som skall förvaltas av föräldrarna, genom arv, gåva, värdestegring eller på något annat sätt har kommit att överstiga åtta gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, tillämpas bestämmelserna i 3–7 §§ för förvaltningen.
Dessa bestämmelser gäller även egendom som, under villkor om att förvaltningen av den skall stå under överförmyndarens kontroll (särskild överförmyndarkontroll), har tillfallit den omyndige
1. genom arv eller testamente,
2. genom gåva, under förutsättning att givaren skriftligen har anmält gåvan till överförmyndaren, eller
3. genom förmånstagarförordnande vid försäkring med anledning av dödsfall eller vid pensionssparande enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande.
Med egendom som anges i andra stycket jämställs egendom som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av egendomen.
En förälder som har överlämnat egendom i gåva till sitt omyndiga barn under villkor om att förvaltningen skall stå under överförmyndarens kontroll får inte återkalla villkoret.
50
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
996
7 §
51
Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 10 § och som inte heller omedelbart behöver användas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank eller kreditmarknadsföretag.
Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 10 § och som inte heller omedelbart behöver användas skall göras räntebärande genom att sättas in hos bank eller kreditmarknadsföretag. I anslutning till placering enligt 5 eller 6 § får pengar föras över till ett konto hos ett värdepappersbolag. Detta gäller trots att någon ränta inte är avtalad.
9 §
52
Överförmyndaren skall besluta att bestämmelserna i 4–7 §§ inte längre skall tillämpas, om värdet på den omyndiges tillgångar har kommit att sjunka till ett belopp som understiger fyra gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring och det inte finns särskild anledning att låta kontrollen fortgå.
Ett beslut enligt första stycket gäller inte egendom som har tillfallit den omyndige under villkor om särskild överförmyndarkontroll.
Om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden eller i övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 3–8 §§.
Om det med hänsyn till föräldrarnas och den omyndiges förhållanden eller i övrigt finns särskilda skäl, får överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 3–8 §§. Kravet på överförmyndarens samtycke enligt 8 § i fråga om medel som inte står under särskild överförmyndarkontroll skall hävas, om det inte av särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen.
51
Senaste lydelse 2004:422
52
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
997
10 §
53
För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmyndarens samtycke
1. genom köp, byte eller gåva förvärva fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, om det inte gäller övertagande av hyresrätt till en bostadslägenhet,
2. ingå avtal om nyttjanderätt till någon annans fasta egendom, om det inte gäller hyra av en bostadslägenhet eller en tillfällig upplåtelse av ringa ekonomisk betydelse,
3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, om det inte gäller byte av en bostadslägenhet, eller
4. låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom eller tomträtt.
3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, om det inte gäller byte av en bostadslägenhet,
4. låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom eller tomträtt, eller
5. säga upp eller överlåta avtal om hyresrätt till en bostadslägenhet.
Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 1 eller 2 skall lämnas, om inte förvärvet eller avtalet kan anses olämpligt med hänsyn till egendomens natur, den omyndiges ålder och framtida behov eller andra omständigheter.
Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 3 eller 4 får lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den omyndiges ålder, framtida behov och samlade tillgångar.
Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 3, 4 eller 5 får lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den omyndiges ålder, framtida behov och samlade tillgångar.
Bestämmelserna om nyttjanderätt gäller även i fråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal.
Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.
53
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
998
12 §
54
För den omyndiges räkning får föräldrar endast med överförmyndarens samtycke
1. ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindelse
1. ta upp lån eller företa någon annan rättshandling som innebär att den omyndige sätts i skuld,
2. ingå borgensförbindelse, eller
3. ställa den omyndiges egendom som säkerhet för den omyndiges eller någon annans förbindelse.
Är det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom ramen för en rörelse som föräldrarna med överförmyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning, behövs samtycke endast i fråga om pantsättning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i fråga om statliga lån som tas upp för att ge den omyndige hjälp till utbildning eller bosättning.
Är det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom ramen för en rörelse som föräldrarna med överförmyndarens samtycke driver för den omyndiges räkning, behövs samtycke endast i fråga om pantsättning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i fråga om statliga lån som tas upp för att ge den omyndige hjälp till utbildning eller bosättning. En förälder får vidare utan samtycke från överförmyndaren företa en rättshandling som innebär att den omyndige får ett kortare anstånd med betalning för en vara eller en tjänst av ett mindre belopp som från början är bestämt till sin storlek.
Samtycke får lämnas endast om åtgärden behövs för att trygga den omyndiges övriga egendom eller kan anses nödvändig för den omyndiges utbildning eller uppehälle eller om det annars finns särskilda skäl för åtgärden.
13 §
55
Föräldrar får inte låta den som är under sexton år driva rörelse.
Föräldrar får inte låta den som är under femton år driva rörelse.
54
Senaste lydelse 1994:1433
55
Senaste lydelse 1999:1080
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
999
Om den omyndige har fyllt sexton år, får föräldrarna endast med överförmyndarens samtycke låta honom eller henne driva en rörelse som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078). Utan överförmyndarens samtycke får föräldrarna inte själva driva en sådan rörelse för den omyndiges räkning. Samtycke får lämnas endast om den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.
Om den omyndige har fyllt femton år, får föräldrarna endast med överförmyndarens samtycke låta honom eller henne driva en rörelse som medför bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078). Utan överförmyndarens samtycke får föräldrarna inte själva driva en sådan rörelse för den omyndiges räkning. Samtycke får lämnas endast om den omyndiges ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.
14 §
56
Föräldrar skall före den 1 mars varje år i en årsräkning till överförmyndaren redogöra för förvaltningen under föregående år av egendom som avses i 2 § samt sådan egendom som omfattas av bestämmelserna om samtycke enligt 10 §. Årsräkningen skall avges på heder och samvete.
Föräldrar skall före den 1 mars varje år i en årsräkning till överförmyndaren redogöra för förvaltningen under föregående år av egendom som avses i 2 § samt sådan egendom som omfattas av bestämmelserna om samtycke enligt 10 §. Om det är lämpligt får överförmyndaren besluta att årsräkningen skall avse en annan tolvmånadersperiod än kalenderåret och i samband härmed bestämma ett annat datum före vilket årsräkningen skall ges in. Årsräkningen skall avges på heder och samvete.
I årsräkningen skall anges
1. egendomen och dess värde vid början och slutet av den tid som räkningen avser,
2. skulder som hänför sig till egendomen vid samma tidpunkter, och
56
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1000
3. inkomster av egendomen och utgifter som har betalats med egendomen eller dess avkastning.
Är särskild förvaltning anordnad för vissa tillgångar som tillkommer den omyndige, skall den som utövar förvaltningen årligen lämna redovisning över förvaltningen till förmyndaren.
19 §
57
Om det av någon särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen, får överförmyndaren
1. bestämma att 3–7 §§ skall tillämpas även i annat fall än som följer av 2 §,
2. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank eller kreditmarknadsföretag, utöver vad som följer av 8 §,
2. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank eller kreditmarknadsföretag eller värdepappersbolag, utöver vad som följer av 8 §,
3. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut här i landet,
4. bestämma att premieobligationer som har utfärdats av staten skall skrivas in i statsskuldboken med förbehåll att belopp som hänför sig till obligationerna inte får lyftas utan överförmyndarens samtycke, och
5. genom meddelande till den som skall betala pengar till den
4. begränsa möjligheten att förfoga över rättigheter som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument eller som avses i lagen (2004:46) om investeringsfonder,
5. begränsa möjligheten att förfoga över finansiella instrument eller andra värdehandlingar som genom avtal förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut som avses i första stycket 3, och
6. genom meddelande till den som skall betala pengar till den
57
Senaste lydelse 2004:422
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1001
omyndige bestämma att pengarna skall sättas in hos bank eller kreditmarknadsföretag.
Meddelas beslut enligt första stycket 3, skall föräldrarna träffa avtal med värdepappersinstitutet på villkor som överförmyndaren har godkänt. I fråga om rättigheter som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument får föräldrarna, i stället för att träffa ett avtal om förvaring och förvaltning, på konto i avstämningsregister låta registrera eller, om rättigheten förvaltas av någon som har medgivande som förvaltare enligt den lagen, till denne anmäla att föräldrarna endast med överförmyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på rättigheten belöpande kapitalbelopp.
Ett värdepappersinstitut är skyldigt att träffa ett sådant avtal om förvaring och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte träffas på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbjuder andra enskilda personer vid samma typ av avtal.
omyndige bestämma att pengarna skall sättas in hos bank eller kreditmarknadsföretag.
Meddelas beslut enligt första stycket 3, skall föräldrarna träffa avtal med ett värdepappersinstitut om förvaring och förvaltning av handlingarna.
Ett värdepappersinstitut som avses i första stycket 3 är skyldigt att träffa ett sådant avtal om förvaring och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte träffas på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbjuder andra enskilda personer vid samma typ av avtal.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1002
14 kap.
1 §
58
Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall inom två månader efter förordnandet lämna en förteckning till överförmyndaren över den egendom som de förvaltar. Förteckningen skall avges på heder och samvete.
En förteckning som lämnas av en god man som har förordnats enligt 11 kap. 1 § behöver endast ta upp den lösa egendom som den gode mannen har tagit hand om.
En förteckning som lämnas av en god man som har förordnats enligt 11 kap. 16 § eller 17 § fjärde stycket behöver endast ta upp den lösa egendom som den gode mannen har tagit hand om.
Skyldigheten att lämna en förteckning gäller inte vid byte av förordnad förmyndare, god man eller förvaltare.
I fråga om bevakning av någons rätt i dödsbo eller annat oskiftat bo gäller bestämmelserna i 15 kap.
4 §
59
Andra värdehandlingar än sådana som nämns i 5 § första stycket skall säljas och fordringar drivas in så snart det lämpligen kan ske, om det inte är till fördel för den enskilde att värdehandlingarna behålls eller att fordringarna förblir utestående.
Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av 11 § skall säljas vid en lämplig tidpunkt, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den enskilde eller den enskildes familj eller om egendomen av någon annan särskild anledning bör behållas.
Annan lös egendom än som nu har nämnts och som inte omfattas av 11 § skall säljas vid en lämplig tidpunkt, om inte egendomen är till nytta eller har särskilt värde för den enskilde eller den enskildes familj eller egendomen av någon annan särskild anledning bör behållas.
7 §
60
Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 11 § och som inte heller omedelbart behöver användas skall göras ränte-
Pengar som inte placeras enligt 5, 6 eller 11 § och som inte heller omedelbart behöver användas skall göras ränte-
58
Senaste lydelse 1994:1433
59
Senaste lydelse 1994:1433
60
Senaste lydelse 2004:422
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1003
bärande genom att sättas in hos bank eller kreditmarknadsföretag.
bärande genom att sättas in hos bank eller kreditmarknadsföretag. I anslutning till placering enligt 5 eller 6 § får pengar föras över till ett konto hos ett värdepappersbolag. Detta gäller trots att någon ränta inte är avtalad.
8 §
61
Pengar som har satts in hos bank eller kreditmarknadsföretag får tas ut endast efter samtycke från överförmyndaren.
Samtycke krävs dock inte vid uttag av
1. ränta, eller
2. pengar som behöver hållas tillgängliga för den enskildes uppehälle eller vården av hans eller hennes egendom om den förordnade förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren vid insättningen gjort förbehåll om att de får tas ut utan överförmyndarens samtycke.
Samtycke krävs dock inte vid uttag av
1. ränta som är upplupen under innevarande år eller under fjolåret, eller
2. pengar som behöver hållas tillgängliga för rättshandlingar av det slag som sedvanligen företas med anknytning till den enskildes dagliga livsföring eller för vården av hans eller hennes egendom om den förordnade förmyndaren, gode mannen eller förvaltaren vid insättningen gjort förbehåll om att de får tas ut utan överförmyndarens samtycke.
10 §
62
Om det finns särskilda skäl, får överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 4–9 §§.
Om det finns särskilda skäl, får överförmyndaren helt eller delvis medge undantag från 4–8 §§.
61
Senaste lydelse 2004:422
62
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1004
11 §
63
För den enskildes räkning får en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare endast med överförmyndarens samtycke
1. genom köp, byte eller gåva förvärva fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, om det inte gäller övertagande av hyresrätt till en bostadslägenhet,
2. ingå avtal om nyttjanderätt till någon annans fasta egendom, om det inte gäller hyra av en bostadslägenhet eller en tillfällig upplåtelse av ringa ekonomisk betydelse,
3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, om det inte gäller byte av en bostadslägenhet, eller
4. låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom eller tomträtt.
3. sälja eller byta bort fast egendom eller nyttjanderätt till sådan egendom, om det inte gäller byte av en bostadslägenhet,
4. låta inteckna, hyra ut eller på något annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom eller tomträtt, eller
5. säga upp eller överlåta avtal om hyresrätt till en bostadslägenhet.
Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 1 eller 2 skall lämnas, om inte förvärvet eller avtalet kan anses olämpligt med hänsyn till egendomens natur eller andra omständigheter.
Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 3 eller 4 får lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den enskildes behov och samlade tillgångar.
Samtycke till en åtgärd som avses i första stycket 3, 4 eller 5 får lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den enskildes behov och samlade tillgångar.
Bestämmelserna om nyttjanderätt gäller även i fråga om servitut och rätt till elektrisk kraft, om rättigheten har upplåtits genom avtal.
Samtycke enligt denna paragraf gäller under sex månader från det att samtycket lämnades.
63
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1005
13 §
64
För den enskildes räkning får en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare endast med överförmyndarens samtycke
1. ta upp lån eller ingå någon annan skuldförbindelse
1. ta upp lån eller företa någon annan rättshandling som innebär att den enskilde sätts i skuld,
2. ingå borgensförbindelse, eller
3. ställa den enskildes egendom som säkerhet för den enskildes eller någon annans förbindelse.
Är det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom ramen för en rörelse som ställföreträdaren med överförmyndarens samtycke driver för den enskildes räkning, behövs samtycke endast i fråga om pantsättning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i fråga om statliga lån som tas upp för att ge den enskilde hjälp till utbildning eller bosättning.
Är det fråga om åtgärder enligt första stycket som faller inom ramen för en rörelse som ställföreträdaren med överförmyndarens samtycke driver för den enskildes räkning, behövs samtycke endast i fråga om pantsättning av fast egendom eller tomträtt. Samtycke behövs inte i fråga om statliga lån som tas upp för att ge den enskilde hjälp till utbildning eller bosättning. En ställföreträdare får vidare utan samtycke från överförmyndaren företa en rättshandling som innebär att den enskilde får ett kortare anstånd med betalning för en vara eller en tjänst av ett mindre belopp som från början är bestämt till sin storlek.
Samtycke får lämnas endast om åtgärden behövs för att trygga den enskildes övriga egendom eller kan anses nödvändig för hans eller hennes utbildning eller uppehälle eller om det annars finns särskilda skäl för åtgärden.
14 §
65
En god man eller förvaltare får endast med överförmyndarens samtycke låta den enskilde driva en rörelse som medför bok-
En förvaltare får endast med överförmyndarens samtycke låta den enskilde driva en rörelse som medför bokföringsskyldig-
64
Senaste lydelse 1994:1433
65
Senaste lydelse 1999:1080
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1006
föringsskyldighet enligt bokföringslagen (1999:1078). Utan överförmyndarens samtycke får den gode mannen eller förvaltaren inte driva en sådan rörelse för den enskildes räkning. Samtycke får lämnas endast om den enskildes ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.
het enligt bokföringslagen (1999:1078). Utan överförmyndarens samtycke får förvaltaren eller en god man inte driva en sådan rörelse för den enskildes räkning. Samtycke får lämnas endast om den enskildes ekonomiska och personliga förhållanden är sådana att det med beaktande av rörelsens art är lämpligt att samtycke ges.
I fråga om förordnade förmyndare tillämpas 13 kap. 13 §.
15 §
66
Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall före den 1 mars varje år i en årsräkning till överförmyndaren redogöra för förvaltningen under föregående år av egendom som har stått under ställföreträdarens förvaltning. Årsräkningen skall avges på heder och samvete.
Förordnade förmyndare, gode män och förvaltare skall före den 1 mars varje år i en årsräkning till överförmyndaren redogöra för förvaltningen under föregående år av egendom som har stått under ställföreträdarens förvaltning. Om det är lämpligt får överförmyndaren besluta att årsräkningen skall avse en annan tolvmånadersperiod än kalenderåret och i samband härmed bestämma ett annat datum före vilket årsräkningen skall ges in. Årsräkningen skall avges på heder och samvete.
I årsräkningen skall anges den enskildes tillgångar och skulder vid början och slutet av den tid som räkningen avser. Vidare skall en sammanställning göras av inkomster och utgifter under nämnda tid. Av årsräkningen skall särskilt framgå hur mycket som har använts för den enskildes uppehälle eller nytta i övrigt.
Är särskild förvaltning anordnad för vissa tillgångar som tillkommer den enskilde, skall den
66
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1007
som utövar förvaltningen årligen lämna redovisning över förvaltningen till den gode mannen eller förvaltaren, om det faller inom ramen för den gode mannens eller förvaltarens uppdrag att ta emot en sådan redovisning.
18 §
67
Om en förordnad förmyndares, god mans eller förvaltares uppdrag har upphört, skall den som frånträder uppdraget inom en månad därefter lämna en sluträkning till överförmyndaren beträffande egendom som har stått under hans eller hennes förvaltning. Sluträkningen skall innehålla en redogörelse för förvaltningen under det löpande året fram till dess att ställföreträdarskapet upphörde. Räkningen skall avges på heder och samvete.
Vad som sägs om årsräkning i 15 § andra stycket gäller också i fråga om sluträkning.
Om rätten har inskränkt omfattningen av en god mans eller förvaltares uppdrag, skall sluträkning lämnas för den egendom som inte längre omfattas av uppdraget.
Om ett godmanskap enligt 11 kap. 1 § upphör innan tiden för avgivande av årsräkning eller sluträkning som rör förmynderskapet för den omyndige inträffar, får sluträkning rörande godmanskapet begränsas till att avse en redogörelse endast för de åtgärder som har vidtagits av den gode mannen. I övrigt skall redogörelse för förvaltningen lämnas av förmyndaren även för den tid godmanskapet har varat.
Om ett förordnande av god man enligt 11 kap. 16 § eller 17 § fjärde stycket upphör innan tiden för avgivande av årsräkning eller sluträkning som rör ställföreträdarskapet för den enskilde inträffar, får sluträkning rörande förvaltningen under de nämnda förordnandena begränsas till att avse en redogörelse endast för de åtgärder som har vidtagits av den särskilt förordnade gode mannen. I övrigt skall redogörelse för förvaltningen lämnas av förmyndaren, den ursprungligen förordnade gode mannen eller förvaltaren även för den tid det särskilda godmansförordnandet har varat.
67
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1008
21 §
68
Om det behövs för att trygga förvaltningen, får överförmyndaren
1. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank eller kreditmarknadsföretag, utöver vad som följer av 8 §,
1. begränsa möjligheten att ta ut pengar som har satts in hos bank eller kreditmarknadsföretag eller värdepappersbolag, utöver vad som följer av 8 §,
2. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut här i landet, och
2. bestämma att värdehandlingar skall förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut enligt lagen (1991:981) om värdepappersrörelse eller ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut här i landet,
3. genom meddelande till den som skall betala pengar till den enskilde bestämma att pengarna skall sättas in hos bank eller kreditmarknadsföretag.
Meddelas beslut enligt första stycket 2, skall ställföreträdaren träffa avtal med värdepappers-
3. begränsa möjligheten att förfoga över rättigheter som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument eller som avses i lagen (2004:46) om investeringsfonder,
4. begränsa möjligheten att förfoga över finansiella instrument eller andra värdehandlingar som genom avtal förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut som avses i första stycket 2, och
5. genom meddelande till den som skall betala pengar till den enskilde bestämma att pengarna skall sättas in hos bank eller kreditmarknadsföretag.
Meddelas beslut enligt första stycket 2, skall ställföreträdaren träffa avtal med ett värdepappers-
68
Senaste lydelse 2004:422
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1009
institutet på villkor som överförmyndaren har godkänt. I fråga om rättigheter som registreras enligt lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument får ställföreträdaren, i stället för att träffa ett avtal om förvaring och förvaltning, på konto i avstämningsregister låta registrera eller, om rättigheten förvaltas av någon som har medgivande som förvaltare enligt den lagen, till denne anmäla att ställföreträdaren endast med överförmyndarens tillstånd får överlåta eller pantsätta rättigheten eller uppbära på rättigheten belöpande kapitalbelopp.
Ett värdepappersinstitut är skyldigt att träffa ett sådant avtal om förvaring och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte träffas på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbjuder andra enskilda personer vid samma typ av avtal.
institut om förvaring och förvaltning av handlingarna.
Ett värdepappersinstitut som avses i första stycket 2 är skyldigt att träffa ett sådant avtal om förvaring och förvaltning som avses i andra stycket. Avtalet får inte träffas på sämre villkor än de som värdepappersinstitutet erbjuder andra enskilda personer vid samma typ av avtal.
15 kap.
6 §
69
En förmyndare, god man eller förvaltare får inte för den enskildes räkning avstå från arv eller testamente.
Om överförmyndaren samtycker till åtgärden, får dock arv avstås enligt 3 kap. 9 § ärvdabalken.
Om överförmyndaren samtycker till åtgärden, får dock arv avstås enligt 3 kap. 9 § ärvdabalken. Om det finns särskilda skäl och om överförmyndaren samtycker till det, får också ett
69
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1010
testamente godkännas trots att godkännandet kan anses innefatta ett avstående från arv.
10 §
70
Har egendom i dödsbo vilken har förvaltats av en god man som avses i 11 kap. 3 § tillfallit Allmänna arvsfonden, gäller i fråga om egendomens försäljning lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden.
Har egendom i dödsbo vilken har förvaltats av en god man som avses i 11 kap. 18 § tillfallit Allmänna arvsfonden, gäller i fråga om egendomens försäljning lagen (1994:243) om Allmänna arvsfonden.
16 kap.
1 §
71
Överförmyndaren skall enligt bestämmelserna i detta kapitel utöva tillsyn över förmyndares, gode mäns och förvaltares verksamhet.
Vid tillsynen skall överförmyndaren särskilt se till att den enskildes tillgångar i skälig omfattning används för hans eller hennes nytta och att tillgångarna i övrigt är placerade så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.
Vid tillsynen skall överförmyndaren särskilt se till att den enskildes tillgångar i skälig omfattning används för hans eller hennes nytta och välbefinnande och att tillgångarna i övrigt är placerade så att tillräcklig trygghet finns för deras bestånd och så att de ger skälig avkastning.
Bestämmelser om val av överförmyndare m.m. finns i 19 kap.
2 §
72
Tillsynen utövas av överförmyndaren för den kommun där den som har förmyndare, god man eller förvaltare har sitt hemvist.
Tillsynen utövas av överförmyndaren för den kommun där den som har förmyndare, god man eller förvaltare är folkbokförd. Är denne inte folkbokförd i Sverige, utövar överförmyndaren för den kommun där
70
Senaste lydelse 1994:1433
71
Senaste lydelse 1994:1433
72
Senaste lydelse 1997:353
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1011
Om god man har förordnats enligt 11 kap. 3 § vid utredning av ett dödsbo, utövas tillsynen av överförmyndaren för den kommun där den avlidne hade sitt hemvist. Är det i övrigt fråga om godmanskap enligt 11 kap. 3 §, utövas tillsynen av överförmyndaren för den kommun där den gode mannen har sitt hemvist.
Om en underårig inte har hemvist i Sverige och en god man har förordnats för den underårige med stöd av 4 kap. 3 § andra stycket lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, utövas tillsynen av överförmyndaren för den kommun där den underårige vistas.
Om behörig överförmyndare enligt första – tredje styckena inte finns, utövas tillsynen av överförmyndaren för Stockholm.
den enskilde vistas tillsynen.
Om god man har förordnats enligt 11 kap. 18 § vid utredning av ett dödsbo, utövas tillsynen av överförmyndaren för den kommun där den avlidne hade sitt hemvist. Är det i övrigt fråga om godmanskap enligt 11 kap. 18 §, utövas tillsynen av överförmyndaren för den kommun där den gode mannen är folkbokförd.
Om behörig överförmyndare enligt första och andra styckena inte finns, utövas tillsynen av överförmyndaren för Stockholm.
7 §
73
En omyndig som har fyllt sexton år och den som har god man eller förvaltare har rätt att ta del av de handlingar som rör ställföreträdarskapet och som förvaras hos överförmyndaren. En sådan rätt har också den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar.
En omyndig som har fyllt femton år och den som har god man eller förvaltare har rätt att ta del av de handlingar som rör ställföreträdarskapet och som förvaras hos överförmyndaren. En sådan rätt har också den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar, dock inte beträffande utdrag enligt lagen
73
Senaste lydelse 1994:1433
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1012
(1998:620) om belastningsregis-
ter, personuppgifter som är föremål för sekretessmarkering enligt 7 kap. 15 § första stycket sekretesslagen (1980:100), uppgift om verklig adress vid kvarskrivning enligt 16 § folkbokföringslagen (1991:481) eller fingerade personuppgifter enligt lagen (1991:483) om fingerade personuppgifter.
9 §
74
Innan överförmyndaren tar ställning till om samtycke skall lämnas till en förvaltningsåtgärd av större vikt, skall den omyndige, om han eller hon har fyllt sexton år, eller den som har god man eller förvaltare samt den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsförlust.
Innan överförmyndaren tar ställning till om samtycke skall lämnas till en förvaltningsåtgärd av större vikt, skall den omyndige, när det är lämpligt, eller den som har god man eller förvaltare samt den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar beredas tillfälle att yttra sig, om det kan ske utan avsevärd tidsförlust.
Överförmyndaren får återkalla ett samtycke, om förutsättningar för samtycket inte längre finns
10 §
75
Socialnämnder och andra myndigheter är skyldiga att på begäran lämna överförmyndaren de uppgifter som behövs för överförmyndarens tillsynsverksamhet.
Därutöver är de myndigheter som regeringen föreskriver skyldiga att underrätta överförmyndaren om sådana förhållanden som de får kännedom om och som kan vara av betydelse för överförmyndarens tillsynsverksamhet.
Om skyldighet för myndigheter att underrätta överförmyndaren om förhållanden av betydelse för dennes tillsynsverksamhet finns särskilda föreskrifter i lag. Regeringen kan meddela ytterligare föreskrifter om sådan skyldighet.
74
Senaste lydelse 1994:1433
75
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1013
10 a §
Banker, kreditmarknads- företag, värdepappersbolag, centrala värdepappersförvarare och kontoförande institut, fondbolag och förvaringsinstitut samt företag som driver inlåningsverksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet är skyldiga att på begäran lämna överförmyndaren de uppgifter som behövs för dennes tillsynsverksamhet.
Vad som sägs i första stycket gäller också motsvarande utländska företag som driver verksamhet från en filial här i landet.
11 §
76
När en omyndig på grund av arv eller testamente har fått pengar till ett värde överstigande två gånger gällande basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller med villkor om särskild överförmyndarkontroll, skall den som ombesörjer utbetalningen från dödsboet för den omyndiges räkning sätta in medlen hos bank eller kreditmarknadsföretag, med uppgift om att medlen inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd.
Vad som nu sagts om skyldighet att betala till bank eller kreditmarknadsföretag skall även gälla försäkringsgivare vid utbetalning av försäkringsbelopp
När en omyndig på grund av arv eller testamente eller genom avstående av arv eller testamente har fått pengar till ett värde överstigande ett prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller med villkor om särskild överförmyndarkontroll, skall den som ombesörjer utbetalningen från dödsboet för den omyndiges räkning sätta in medlen hos bank eller kreditmarknadsföretag, med uppgift om att medlen inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd.
Vad som nu sagts om skyldighet att betala till bank eller kreditmarknadsföretag skall även gälla försäkringsgivare vid utbetalning av försäkringsbelopp
76
Senaste lydelse 2004:422
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1014
som den omyndige har rätt till samt pensionssparinstitut vid utbetalning enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande. Om betalningen avser en periodisk förmån, gäller skyldigheten att betala till bank eller kreditmarknadsföretag endast när den första utbetalningen görs.
som den omyndige har rätt till, pensionssparinstitut vid utbetalning enligt lagen (1993:931) om individuellt pensionssparande, Brottsoffermyndigheten vid utbetalning av ersättning enligt brottsskadelagen (1978:413) och myndighet som betalar ut ersättning i anledning av skadeståndsanspråk mot staten. Om betalningen avser en periodisk förmån, gäller skyldigheten att betala till bank eller kreditmarknadsföretag endast när den första utbetalningen görs.
När utbetalning enligt första eller andra stycket görs, skall den som ombesörjer utbetalningen genast göra anmälan till förmyndaren och överförmyndaren. En sådan anmälan skall också göras om en omyndig på grund av arv eller testamente har fått värdehandlingar till ett värde som överstiger i första stycket nämnt belopp eller med villkor om att värdehandlingarna skall stå under särskild överförmyndarkontroll.
När utbetalning enligt första eller andra stycket görs, skall den som ombesörjer utbetalningen genast göra anmälan till förmyndaren och överförmyndaren. En sådan anmälan skall också göras om en omyndig på grund av arv eller testamente eller genom avstående av arv eller testamente har fått värdehandlingar till ett värde som överstiger i första stycket nämnt belopp eller med villkor om att värdehandlingarna skall stå under särskild överförmyndarkontroll.
Vad som föreskrivs i första – tredje styckena gäller inte vid utbetalning av medel som den omyndige får förvalta själv. Andra och tredje styckena gäller inte heller om utbetalning görs från försäkring som tagits inom ramen för en rörelse.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller också vid betalning eller utgivande av värdehandling till någon för vilken det har förordnats god man med uppgift att förvalta egendom eller för vilken det har förordnats förvaltare.
Bestämmelserna i denna paragraf gäller också vid betalning eller utgivande av värdehandling till någon för vilken det har förordnats god man med uppgift att ha hand om den enskildes ekonomiska angelägenheter eller för
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1015
vilken det har förordnats förvaltare.
13 §
77
Överförmyndaren får vid vite förelägga en förmyndare, god man eller förvaltare att fullgöra sina skyldigheter enligt 3 § andra stycket eller 8 § tredje stycket i detta kapitel eller enligt 12 kap. 13 §, 13 kap. 3, 14, 15 eller 18–21 §, 14 kap. 1, 2, 15, 16, 18 eller 21–23 § eller 15 kap. 3 eller 8 §. Innan vitesföreläggande beslutas, skall överförmyndaren skriftligen erinra ställföreträdaren om den skyldighet och de bestämmelser som finns och ge ställföreträdaren skälig tid att lämna en angiven handling eller rätta sig efter ett beslut.
Överförmyndaren får vid vite förelägga en förmyndare, god man eller förvaltare att fullgöra sina skyldigheter enligt 3 § andra stycket eller 8 § tredje stycket i detta kapitel eller enligt 12 kap. 9 eller 13 §, 13 kap. 3, 14, 15 eller 18–21 §, 14 kap. 1, 2, 15, 16, 18 eller 21–23 § eller 15 kap. 3 eller 8 §. Innan vitesföreläggande beslutas, skall överförmyndaren skriftligen erinra ställföreträdaren om den skyldighet och de bestämmelser som finns och ge ställföreträdaren skälig tid att lämna en angiven upplysning eller handling eller rätta sig efter ett beslut.
Frågor om utdömande av vite prövas av tingsrätt. I fråga om föreläggande och utdömande av vite gäller i övrigt lagen (1985:206) om viten.
I anslutning till att vite döms ut får rätten förelägga nytt vite.
19 kap.
2 §
78
Kommun kan bestämma att det i stället för överförmyndare skall finnas en överförmyndarnämnd. Vad som annorstädes än i detta kapitel är föreskrivet om överförmyndare skall äga motsvarande tillämpning på sådan nämnd.
En kommun kan bestämma att det i stället för överförmyndare skall finnas en överförmyndarnämnd. Vad som någon annanstans än i detta kapitel är föreskrivet om överförmyndare skall tillämpas på en sådan nämnd.
Om gemensam överförmyn-
77
Senaste lydelse 1994:1433
78
Senaste lydelse 1974:1038
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1016
darnämnd för kommuner och om överlåtelse av uppgifterna som överförmyndare till ett kommunalförbund finns föreskrifter i 16 och 17 §§.
14 §
79
Överförmyndarnämnden får uppdra åt en ledamot, en ersättare som har kallats till tjänstgöring eller en kommunal tjänsteman med den kompetens som behövs att på nämndens vägnar avgöra vissa grupper av ärenden. Nämnden skall i sitt beslut ange vilka slag av ärenden som uppdraget omfattar. Överförmyndaren får på motsvarande sätt uppdra åt en kommunal tjänsteman med den kompetens som behövs att avgöra ärenden på överförmyndarens vägnar.
En framställning eller ett yttrande till kommunfullmäktige får dock inte beslutas på något annat sätt än av nämnden samfällt eller av överförmyndaren själv. Detsamma gäller beslut enligt 11 kap. 20 § att entlediga eller skilja en god man eller förvaltare från uppdraget och beslut att häva avtal om sammanlevnad i oskiftat bo eller att förelägga vite.
En framställning eller ett yttrande till kommunfullmäktige får dock inte beslutas på något annat sätt än av nämnden samfällt eller av överförmyndaren själv. Detsamma gäller beslut enligt 11 kap. 32 §, dock ej beslut enligt andra stycket, att entlediga eller skilja en god man eller förvaltare från uppdraget och beslut att häva avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.
Finner den som fått ett uppdrag som avses i första stycket att samtycke, tillstånd, förordnande, upphörande eller entledigande i ett visst fall inte bör meddelas eller beslutas, eller anser han eller hon frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till nämnden eller överförmyndaren. Beslut i ett ärende enligt denna balk vilket har fattats på grund av ett uppdrag som avses i första stycket behöver inte anmälas för
Finner den som fått ett uppdrag som avses i första stycket att samtycke, tillstånd, anordnande, jämkning, förordnande, upphörande eller entledigande i ett visst fall inte bör meddelas eller beslutas, eller anser han eller hon frågan tveksam, skall ärendet hänskjutas till nämnden eller överförmyndaren. I tveksamma fall skall även en fråga om vitesföreläggande hänskjutas. Beslut i ett ärende enligt denna
79
Senaste lydelse 1995:1362
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1017
nämnden eller för överförmyndaren.
balk vilket har fattats på grund av ett uppdrag som avses i första stycket behöver inte anmälas för nämnden eller för överförmyndaren.
16 §
80
Vad som är föreskrivet om nämnder i kommunallagen (1991:900) gäller, med de avvikelser som följer av detta kapitel, också överförmyndarnämnd och i tillämpliga delar överförmyndare.
Kommuner får bestämma att de skall ha gemensam överförmyndarnämnd. Vad som är särskilt föreskrivet om en gemensam nämnd i kommunallagen (1991:900) gäller också en gemensam överförmyndarnämnd.
17 §
Kommuner får bilda kommunalförbund enligt föreskrifterna i kommunallagen (1991:900) med ändamål att sköta uppgifterna som överförmyndare.
Inom kommunalförbundet skall uppgifterna som överförmyndare handhas av förbundsstyrelsen eller förbundsdirektionen. Bestämmelserna om överförmyndarnämnd och ledamot och ersättare i sådan nämnd i 5 § femte stycket, 8 § andra stycket samt 9, 13, 14 och 18 §§ detta kapitel skall därvid tillämpas. Detsamma gäller föreskriften i 8 § första stycket om obehörighet för den som är i konkurs eller har förvaltare. Vad som någon annan-
80
Senaste lydelse 1991:1649
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1018
stans än i detta kapitel är föreskrivet om överförmyndare skall tillämpas på förbundsstyrelsen eller direktionen.
17 §
81
18 §
Länsstyrelsen skall utöva tillsyn över överförmyndares och överförmyndarnämnders verksamhet.
Tillsyn över överförmyndarnas och överförmyndarnämndernas tillämpning av denna balk och andra föreskrifter skall utövas av en länsstyrelse.
Länsstyrelsen skall dessutom - med råd och på annat sätt stödja överförmyndarna och överförmyndarnämnderna i deras verksamhet och därvid främja en enhetlig rättstillämpning,
- se till att utbildningen av överförmyndarna, ledamöterna i överförmyndarnämnderna och ersättare är tillfredsställande, och
- verka för en ändamålsenlig organisation av överförmyndarverksamheten.
När länsstyrelserna fullgör sina uppgifter enligt första och andra styckena skall de samverka inbördes till förmån för rättslikhet och effektivitet.
20 kap.
2 §
82
Vistas den, mot vilken talan enligt denna balk riktas, på okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man enligt 11 kap. Detsamma gäller, om han vistas på känd ort utom riket men stämningen eller
Vistas den, mot vilken talan enligt denna balk riktas, på okänd ort, skall hans rätt i saken bevakas av god man enligt 11 kap. Detsamma gäller, om han vistas på känd ort utom riket men stämningen eller
81
Senaste lydelse 1994:1433
82
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1019
andra handlingar i målet ej kan delges honom eller han underlåter att ställa ombud för sig och särskilda skäl föreligger att förordna god man.
I ett ärende om anordnande av förvaltarskap eller utvidgning av ett förvaltarskaps omfattning, där den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller skulle lida skada av att få del av handlingarna i ärendet, skall rätten förordna en god man enligt 11 kap. att företräda den enskilde i ärendet och bevaka hans eller hennes rätt.
En god man som avses i första eller andra stycket skall samråda med den för vilken han har förordnats, i den mån det kan ske.
andra handlingar i målet ej kan delges honom eller han underlåter att ställa ombud för sig och särskilda skäl föreligger att förordna god man. I nu nämnda fall skall god man förordnas av rätten.
En god man som avses i första stycket skall samråda med den för vilken han har förordnats, i den mån det kan ske.
2 b §
83
Den som har förordnats till god man enligt 2 § eller rättegångsbiträde enligt 2 a § har efter rättens prövning rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Kostnaden skall stanna på staten, såvida inte motparten till den, för vilken god man eller rättegångsbiträde har förordnats, skäligen bör åläggas att ersätta staten kostnaden.
2 a §
Den som har förordnats till god man enligt 2 § eller 11 kap. 40 § eller rättegångsbiträde enligt 11 kap. 41 § har efter rättens prövning rätt till skälig ersättning av allmänna medel för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget har krävt. Kostnaden skall stanna på staten, såvida inte motparten till den, för vilken god man eller rättegångsbiträde har förordnats, skäligen bör åläggas att ersätta staten kostnaden.
83
Senaste lydelse 1988:1251
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1020
3 §
84
Rättens beslut angående förmynderskap, godmanskap eller förvaltarskap får överklagas, förutom av den som beslutet särskilt rör, av var och en som har rätt att göra ansökan i saken. Den i vars ställe god man har förordnats enligt 11 kap. 2 § första eller andra stycket får dock inte överklaga ett beslut om ett sådant förordnande.
Rättens beslut angående förmynderskap, godmanskap eller förvaltarskap får överklagas, förutom av den som beslutet särskilt rör, av var och en som har rätt att göra ansökan i saken. Den i vars ställe god man har förordnats enligt 11 kap. 17 § första eller andra stycket får dock inte överklaga ett beslut om ett sådant förordnande.
Rättens beslut att förelägga vite enligt 16 kap. 13 § tredje stycket får överklagas endast i samband med klagan över beslutet att döma ut vitet.
4 §
85
Överförmyndarens samtycke till åtgärd beträffande en enskilds egendom får begäras endast av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren. Överförmyndarens beslut i ett sådant ärende får överklagas endast av ställföreträdaren. Överförmyndarens beslut enligt 9 kap. 3 eller 4 §, 13 kap. 18 eller 19 § eller 14 kap. 21 § får överklagas endast av ställföreträdaren eller av den enskilde, om han eller hon har fyllt sexton år.
Överförmyndarens samtycke till åtgärd beträffande en enskilds egendom får begäras endast av förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren. Överförmyndarens beslut i ett sådant ärende får överklagas endast av ställföreträdaren. Överförmyndarens beslut enligt 9 kap. 3, 3 a § eller 4 §, 13 kap. 18 eller 19 § eller 14 kap. 21 § får överklagas endast av ställföreträdaren eller av den enskilde, om han eller hon har fyllt femton år.
Överförmyndarens beslut i sådana fall som avses i 12 kap. 12 § andra stycket får inte överklagas.
Överförmyndarens beslut att förelägga vite enligt 16 kap. 13 § får överklagas endast i samband med klagan över rättens beslut att döma ut vitet.
84
Senaste lydelse 1994:1433
85
Senaste lydelse 1994:1433
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1021
11 §
86
Beslut som tingsrätten har meddelat under rättegången i frågor som avses i 6 kap. 20 §, 7 kap. 15 §, 10 kap. 16 eller 17 § eller 11 kap. 18 § eller 23 § tredje stycket skall överklagas särskilt.
Beslut som tingsrätten har meddelat under rättegången i frågor som avses i 6 kap. 20 §, 7 kap. 15 §, 10 kap. 16 eller 17 § eller 11 kap. 30 § eller 35 § tredje stycket skall överklagas särskilt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2. Finns det vid ikraftträdandet anordnat förvaltarskap enligt 11 kap. 7 § för någon i anledning av att denne är ur stånd att vårda sin person skall beslutet anses avse godmanskap i personliga angelägenheter enligt 11 kap. 2 § i dess nya lydelse. Godmanskapet skall anses omfatta frågor om att erhålla sociala förmåner från det allmänna av ekonomisk natur men inte åtgärder inom hälso- och sjukvården. Förvaltaren skall i berört avseende anses vara god man.
3. Anordnande av godmanskap eller förordnande av god man som har skett enligt äldre bestämmelser skall anses ha meddelats enligt motsvarande nya bestämmelser i 11 kap.
4. Om det i en lag eller en författning som har beslutats av regeringen hänvisas till en föreskrift som har ersatts genom en föreskrift i denna lag, tillämpas i stället den nya föreskriften.
5. Ärenden om förmynderskap, godmanskap enligt 11 kap.1, 2 och 4 §§föräldrabalken i deras äldre lydelse eller förvaltarskap, vilka före ikraftträdandet har inletts vid rätten i den ort eller hos överförmyndaren för den kommun som enligt bestämmelserna i 10 kap. 13 § och 11 kap. 25 § i deras äldre lydelse då var behörig, skall handläggas där även efter ikraftträdandet.
6. Ärenden inom ramen för överförmyndarens tillsyn, vilka före ikraftträdandet har inletts hos överförmyndaren för den kommun som enligt 16 kap. 2 § föräldrabalken i dess äldre lydelse då var behörig, skall handläggas där även efter ikraftträdandet.
7. Äldre bestämmelser enligt 12 kap. 15 § om tid för att väcka talan om ersättning skall gälla när handlingar som anges i 16 kap. 8 § före
86
Senaste lydelse 1995:1362
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1022
ikraftträdandet har lämnats över till den som är behörig att ta emot redovisningen.
8. Bestämmelserna i 12 kap. 15 a § om kommuners skadeståndsansvar skall tillämpas endast för sådan skada som vållats den enskilde efter ikraftträdandet.
9. Bestämmelsen i 13 kap. 2 § fjärde stycket om hinder mot att återkalla villkor om särskild överförmyndarkontroll gäller inte beträffande villkor uppställda före ikraftträdandet.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1023
1.2 Förslag till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga
Härigenom föreskrivs följande.
1 kap. Om framtidsfullmakter, m.m.
Innebörd
1 § En framtidsfullmakt är en fullmakt åt en eller flera personer att företräda fullmaktsgivaren efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser.
Framtidsfullmakt kan upprättas av den som har fyllt 18 år.
2 § Fullmakten kan omfatta både ekonomiska och personliga angelägenheter. Det skall klart framgå av fullmakten att den har verkan efter den tidpunkt som anges i 1 §.
Om framtidsfullmakten skall omfatta åtgärder inom hälso- och sjukvården, skall detta särskilt anges.
3 § Förordnanden i en framtidsfullmakt som innebär att en fullmäktig ges behörighet i personliga angelägenheter i de avseenden som anges i 11 kap. 6 § föräldrabalken är utan verkan.
Upprättande
4 § En framtidsfullmakt skall upprättas skriftligt med två vittnen. Fullmaktsgivaren skall skriva under framtidsfullmakten i vittnenas samtidiga närvaro eller intyga inför dem att han eller hon har skrivit under handlingen. Framtidsfullmakten bör dateras. Vittnena skall ha kännedom om att handlingen är en framtidsfullmakt. De skall bekräfta handlingen genom sin underskrift.
För vittnen enligt första stycket skall gälla de villkor som anges i 10 kap. 4 § första stycket ärvdabalken.
Den som anges som fullmäktig i framtidsfullmakten får inte tas till vittne.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1024
5 § Vittnena bör på framtidsfullmakten anteckna iakttagelser om fullmaktsgivarens hälsotillstånd och andra omständigheter som är av betydelse för framtidsfullmaktens giltighet.
Läkarintyg eller annan likvärdig utredning om fullmaktsgivarens hälsotillstånd när framtidsfullmakten skrevs bör bifogas framtidsfullmakten.
Återkallelse
6 § En framtidsfullmakt kan inte med bindande verkan göras oåterkallelig.
7 § En framtidsfullmakt återkallas genom att fullmaktsgivaren återtar eller låter förstöra handlingen. Fullmäktigen skall på begäran av fullmaktsgivaren lämna tillbaka framtidsfullmakten.
Har tredje man fått ett särskilt meddelande om att framtidsfullmakten är återkallad, gäller detta som återkallelse gentemot honom.
8 § För återkallelse i övrigt eller förklaring att en framtidsfullmakt skall vara kraftlös gäller vad som anges i 2 kap.17, 19 och 20 §§ lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
En framtidsfullmakt som innefattar rätt att sluta avtal om köp, byte eller gåva av fast egendom är utan verkan i sådana angelägenheter, om återkallelse har skett enligt 7 § första stycket eller om den har förklarats kraftlös i enlighet med vad som anges i 2 kap. 17 § lagen om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Ikraftträdande
9 § Fullmäktigen skall ta ställning till när fullmakten i enlighet med 1 § träder i kraft.
Ett förordnande för en person att vara fullmäktig enligt en framtidsfullmakt skall anses innefatta medgivande för fullmäktigen att ta del av uppgifter om fullmaktsgivarens hälsotillstånd, om detta behövs för att avgöra om fullmaktsgivarens tillstånd är sådant som anges i 1 §.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1025
10 § Om inte annat framgår av fullmakten skall fullmäktigen snarast underrätta fullmaktsgivaren och dennes make eller sambo och närmaste släktingar om fullmaktens ikraftträdande och om dess innehåll.
Jäv
11 § En fullmäktig har inte rätt att företräda fullmaktsgivaren, om det uppstår en fråga om rättshandling eller rättegång mellan fullmaktsgivaren å ena sidan och fullmäktigen, hans eller hennes make eller sambo eller någon annan som fullmäktigen företräder å den andra sidan.
Första stycket hindrar inte att fullmäktigen lämnar personliga presenter eller andra gåvor som får anses ha stöd i framtidsfullmakten. Fullmäktigen kan också täcka nödvändiga utgifter samt bestämma eget arvode i enlighet med vad som bestäms i fullmakten eller får anses skäligt.
Om förordnande av god man i fullmäktigens ställe i fall som anges i första stycket tillämpas 11 kap. 17 § andra stycket föräldrabalken. Föreskrifterna i nämnda § tredje stycket om förordnande av god man när det finns intressemotsättning tillämpas i förhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmäktigen, om det begärs av någon av dem eller om det annars är lämpligt. Om sådan god man gäller också vad som i övrigt är föreskrivet i 11 kap. föräldrabalken.
Fullmaktsgivarens bundenhet
12 § Den som har gett en framtidsfullmakt för någon annan att företräda sig är omedelbart berättigad och förpliktad i förhållande till tredje man genom en rättshandling som fullmäktigen har företagit inom framtidsfullmaktens gränser och i fullmaktsgivarens namn.
Vad som sägs i första stycket gäller även i fråga om fullmakt att företräda fullmaktsgivaren vid rättshandlingar, som företas gentemot honom.
13 § Har fullmäktigen överskridit sin befogenhet när han företagit en rättshandling, gäller rättshandlingen inte mot fullmaktsgivaren, om tredje man insett eller borde ha insett att fullmäktigen överskred sin befogenhet.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1026
14 § Om fullmaktsgivaren har särskild anledning att befara att fullmäktigen kommer att på grund av fullmakten företa rättshandlingar gentemot en viss person, som saknar kännedom om att framtidsfullmakten enligt 20 § inte längre gäller, skall fullmaktsgivaren om möjligt meddela denne att framtidsfullmakten har upphört att gälla. Underlåter fullmaktsgivaren det, får han inte mot en person som är i god tro åberopa att framtidsfullmakten inte gäller.
Fullmäktigens ansvar m.m.
15 § Fullmäktigen ansvarar gentemot tredje man för att han eller hon har nödvändig fullmakt. Om detta gäller vad som föreskrivs i 2 kap. 25 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
16 § För det inbördes förhållandet mellan fullmaktsgivare och fullmäktig gäller vad som föreskrivs i 18 kap. handelsbalken.
Fullmäktigen skall hålla fullmaktsgivarens medel avskilda från sina egna.
Granskning av hur framtidsfullmakten används
17 § Fullmäktigen skall på begäran av överförmyndaren för den kommun där fullmaktsgivaren är folkbokförd lämna de upplysningar om fullmaktsförhållandet och företagna åtgärder som överförmyndaren begär. Fullmaktsgivaren skall på överförmyndarens begäran även lämna särskild redovisning för sitt uppdrag.
Förordnande av god man eller förvaltare enligt föräldrabalken
18 § Om möjlighet att besluta om godmanskap eller förvaltarskap för fullmaktsgivaren gäller vad som föreskrivs i 11 kap.2 och 9 §§föräldrabalken. Ansökan om sådant anordnande får göras, förutom av dem som anges i 11 kap. 25 § nämnda balk, av den som i en framtidsfullmakt har angetts som fullmäktig.
Då det gäller att bedöma om det behövs godmanskap eller förvaltarskap skall rätten särskilt beakta, om framtidsfullmäktigen inte kan ta tillvara fullmaktsgivarens intressen på det sätt som får anses vara förutsatt i fullmakten.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1027
19 § Om godmanskap enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken eller förvaltarskap anordnas för fullmaktsgivaren, är framtidsfullmakten utan verkan för de angelägenheter som omfattas av beslutet.
Om verkan av framtidsfullmakten i vissa fall
20 § Om framtidsfullmakten har trätt i kraft men fullmaktsgivarens tillstånd inte längre är sådant som anges i 1 §, saknar framtidsfullmakten verkan, när inte annat följer av 14 §.
21 § Dör fullmaktsgivaren eller blir fullmaktsgivarens egendom avträdd till konkurs eller får han eller hon förvaltare och har framtidsfullmakten trätt i kraft och brukats av fullmäktigen, gäller i fråga om ekonomiska angelägenheter vad som sägs i 2 kap.21, 23 och 24 §§ lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område.
Framtidsfullmäktiges rätt att låta annan rättshandla på den enskildes vägnar, m.m.
22 § En framtidsfullmäktig kan överlåta behörighet att företräda fullmaktsgivaren endast om det följer av en tillämpning av föreskrifterna i 11 kap. 23 § föräldrabalken. Om ytterligare inskränkningar i rätten att överlåta behörighet är särskilt föreskrivet. Vad som har sagts nu gäller dock inte om något annat anges i framtidsfullmakten.
Periodiskt återkommande betalningar, m.m.
23 § En skriftlig fullmakt som någon har lämnat annan att i visst angivet avseende hos kreditinstitut eller annan tredje man uppbära medel för periodiskt återkommande betalningar eller andra penningöverföringar för de ändamål som anges i 2 kap. 2 § har verkan även sedan fullmaktsgivaren har kommit i det tillstånd som anges i 1 §. I fråga om en sådan fullmakt gäller 6 §.
Vad som sägs i första stycket skall gälla även andra skriftliga medgivanden om periodiska betalningar eller penningöverföringar från den enskilde för där angivna ändamål.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1028
Särskilda föreskrifter
24 § Det finns särskilda föreskrifter om framtidsfullmakter i bl.a. lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. och lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden.
2 kap. Om anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
Behörighetens avgränsning
1 § I detta kapitel finns föreskrifter om anhöriga med behörighet i vissa ekonomiska angelägenheter för personer som har fyllt 18 år men som på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande uppenbarligen varaktigt saknar förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter.
2 § Behörigheten för anhöriga enligt 1 § avser, enligt vad som närmare anges i 6 §, sedvanliga rättshandlingar med anknytning till den enskildes dagliga livsföring.
Sådana rättshandlingar kan avse livsmedel, kläder och skor, förbrukningsartiklar, boende, hälsa och hygien, tandvård, transporter, avgifter för sociala tjänster, skattebetalningar, telefon, tillgång till massmedier, förströelser, försäkringar och medlemskap i föreningar.
Behörigheten avser även insättning av den enskildes medel hos bank eller kreditmarknadsföretag.
3 § Behörigheten för anhöriga gäller endast i den mån den enskilde inte företräds av framtidsfullmäktig enligt 1 kap. i denna lag eller av god man eller förvaltare enligt föräldrabalken.
Vilka anhöriga är behöriga?
4 § Följande anhöriga kommer i fråga som ställföreträdare enligt detta kapitel.
1. Make eller sambo.
2. Barn.
3. Barnbarn.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1029
4. Föräldrar.
5. Syskon. Om den enskilde på grund av bestående funktionsnedsättning är i det tillstånd som anges i 1 § när han eller hon fyller 18 år, kan han eller hon företrädas endast av en god man eller en förvaltare.
5 § Ställföreträdarskapet bestäms av den ordning i vilken de anhöriga är upptagna under punkterna i 4 §. Då skall bortses från personer som avböjer uppgiften eller inte kan anträffas eller är underåriga eller annars är ur stånd att sköta uppgiften.
Två eller flera anhöriga under samma punkt företräder den enskilde gemensamt. De kan inbördes anförtro varandra behörigheten.
Ett avböjande från en anhörig eller anhöriga under samma punkt kan endast avse samtliga angelägenheter enligt 2 §.
Närmare om den anhöriges behörighet
6 § Den anhörige får inom ramen för 1 och 2 §§
1. träffa avtal för den enskildes räkning,
2. ombesörja betalningar för denne med tillgängliga medel,
3. för ändamål som anges i 2 § tredje stycket och, i behövlig utsträckning, under 2 i denna paragraf lyfta inkomst och avkastning av egendom som tillkommer den enskilde och ta i anspråk banktillgodohavanden och andra penningmedel, och
4. lämna eller ändra sådan skriftlig fullmakt eller sådant medgivande som avses i 1 kap. 23 §.
7 § Den anhörige har inte behörighet att företräda den enskilde i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet.
Den anhörige har inte heller rätt att företräda den enskilde, om det uppstår en fråga om en rättshandling mellan den enskilde, å ena sidan, och den anhörige, den anhöriges make eller sambo eller någon som den anhörige företräder, å den andra sidan.
Om förordnande av god man i den anhöriges ställe i fall som anges i andra stycket tillämpas 11 kap. 17 § andra stycket föräldrabalken. Föreskrifterna i nämnda § tredje stycket om förordnande av god man när det finns intressemotsättning tillämpas i förhållandet mellan den enskilde och den anhörige, om det begärs av någon
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1030
av dem eller om det annars är lämpligt. Om sådan god man gäller också vad som i övrigt är föreskrivet i 11 kap. föräldrabalken.
Om visst skydd för tredje man i god tro
8 § En rättshandling som en anhörig med stöd av 1 och 3–5 §§ har företagit för den enskildes räkning är bindande för den enskilde även om den inte har varit av det slag som anges i 2 §, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett rätta förhållandet.
9 § Om den enskilde har särskild anledning att befara att en anhörig med åberopande av behörighet enligt detta kapitel kommer att företa rättshandlingar gentemot en viss person som saknar kännedom om att den enskilde inte längre är i det tillstånd som anges i 1 §, skall den enskilde om möjligt meddela denna person att behörigheten har upphört att gälla. Underlåter den enskilde det, får han eller hon inte mot en person som är i god tro åberopa att behörigheten har upphört.
Skyldigheter för den anhörige
10 § När den anhörige tar i anspråk behörighet enligt detta kapitel skall han eller hon alltid handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde. Härvid skall beaktas den enskildes egen uttryckta eller förmodade inställning.
11 § En anhörig som utnyttjar sin behörighet skall fortlöpande föra räkenskaper över sin förvaltning och göra anteckningar om sina åtgärder i övrigt. Den anhörige skall se till att pengar som tillhör den enskilde förvaras så att de inte sammanblandas med tillgångar som han eller hon annars förvaltar.
12 § Den anhörige skall på begäran av överförmyndaren i den kommun där den enskilde är folkbokförd lämna de upplysningar som överförmyndaren begär om vilka åtgärder som han eller hon har vidtagit med hänvisning till behörighet enligt detta kapitel. Den anhörige skall på överförmyndarens begäran även lämna särskild redovisning för sitt handlande.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1031
Skadestånd
13 § En anhörig som har tagit i anspråk sin behörighet enligt detta kapitel är skyldig att ersätta skada som han eller hon har orsakat den enskilde uppsåtligen eller av vårdslöshet.
Om flera anhöriga är ansvariga, tillämpas 12 kap. 14 § andra stycket föräldrabalken.
I fråga om rätt att väcka talan om ersättning tillämpas vad som anges i 12 kap. 15 § andra stycket föräldrabalken.
14 § Om en rättshandling, som en anhörig har vidtagit med åberopande av behörighet enligt detta kapitel, på grund av brist i behörigheten inte blir bindande, är den som företagit rättshandlingen skyldig att ersätta godtroende tredje man skada som denne har tillfogats. Detta gäller dock inte, om rättshandlingen saknar bindande verkan mot den enskilde till följd av någon särskild omständighet, som den anhörige inte kände till och som tredje man inte med fog kunde förutsätta att den anhörige skulle känna till.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2. Fullmakter som har upprättats före ikraftträdandetidpunkten skall ha verkan som framtidsfullmakter efter ikraftträdandet, om de uppfyller förutsättningarna i lagen.
2. I fråga om sådana skriftliga fullmakter och medgivanden som anges i 1 kap. 23 § skall den nya lagen gälla även om de har upprättats före ikraftträdandet.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1032
1.3 Förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m.
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens innehåll, syfte och tillämpningsområde
1 § I denna lag finns föreskrifter om ställföreträdare för patienter inom hälso- och sjukvården som har fyllt 18 år eller som är under 18 år och är gifta men som saknar förmåga att lämna samtycke till en viss åtgärd inom vården eller att annars ta ställning i en angelägenhet som gäller den egna vården (beslutsförmåga). Lagen innehåller även vissa särskilda föreskrifter om hänsynstagande till patientens vilja.
Lagen syftar till att klargöra och stärka de beslutsoförmögna patienternas ställning inom hälso- och sjukvården.
2 § Lagen gäller i sådan verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) och, i tillämpliga delar, i verksamhet som omfattas av tandvårdslagen (1985:125).
Med hälso- och sjukvård avses i lagen förebyggande, utredande, behandlande, habiliterande och rehabiliterande åtgärder samt omvårdnadsåtgärder i anslutning härtill. Lagen skall också tillämpas på den allmänna omvårdnad som ges enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade när omvårdnaden har samband med sådan hälso- och sjukvård.
Bristande beslutsförmåga
3 § En person skall anses sakna beslutsförmåga när han eller hon på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande uppenbarligen inte förmår att tillgodogöra sig information i en fråga som gäller hans eller hennes vård, att självständigt överväga konsekvenserna av beslut i frågan eller att meddela sin mening.
Frågan om och i vilken omfattning en patient har beslutsförmåga skall bedömas med hänsyn till den uppkomna angelägenhetens karaktär och förhållandena vid den tidpunkt då patientens ställningstagande aktualiseras.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1033
4 § Ett beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga fattas när det kan ha betydelse för vården av patienten.
Beslutet fattas av den läkare som har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten eller den läkare som verksamhetschefen utser, tillsammans med ytterligare någon som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen och som med hänsyn till sitt medicinska kunnande, sin erfarenhet eller sin kännedom om patienten samt till omständigheterna i övrigt av läkaren bedöms som lämplig att delta i prövningen.
Beslutet skall meddelas patienten och patientens ställföreträdare.
Allmänt om ställföreträdare för patienten
5 § När en patient saknar beslutsförmåga representeras han eller hon i enlighet med 6 § av ställföreträdare enligt denna turordning:
1. av patienten utsedd person: framtidsfullmäktig eller vårdombud (7–11 §§)
2. anhörig till patienten (12–14 §§)
3. god man enligt föräldrabalken (15–17 §§). Att en god man kan komma först i turordningen framgår av föreskrifter i 11, 14, 15 och 16 §§.
Anhörig och god man kan inte överlåta behörighet att representera patienten annat än om det följer av denna lag. Detta gäller även vårdombud och framtidsfullmäktig, om inte annat anges i förordnandet eller i fullmakten.
6 § Ställföreträdaren skall i patientens ställe ta ställning till om samtycke till en viss åtgärd inom vården skall lämnas. Ställföreträdaren har samma rätt till information av betydelse för åtgärden som patienten. Även i övrigt företräder ställföreträdaren patienten i frågor som gäller hälso- och sjukvården.
Bestämmelserna i första stycket fritar inte från föreskriven skyldighet att sörja för information till patienten själv och att samråda med denne.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1034
Framtidsfullmäktig och vårdombud
7 § I första hand gäller att patienten, i enlighet med föreskrifterna i 8 och 9 §§, företräds av en person som han eller hon själv, med bibehållen beslutsförmåga, har förordnat (framtidsfullmäktig eller vårdombud).
8 § Framtidsfullmäktig kan förordnas i en framtidsfullmakt enligt lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga. I fullmakten måste uttryckligen anges att behörigheten omfattar åtgärder inom hälso- och sjukvård, när så är meningen. I denna del kan framtidsfullmakten ges verkan redan när personen i fråga tillfälligt är beslutsoförmögen och även om han eller hon inte är i huvudsak ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser.
9 § När en patient tas in på eller uppsöker ett sjukhus eller en annan sjukvårdsinrättning, erhåller hemsjukvård eller bor i ett särskilt boende eller en bostad för särskild service kan han eller hon förordna vårdombud med behörighet att företräda honom eller henne under vården eller boendet. Förordnandet gäller även under vård eller boende som följer i omedelbar anslutning till den vård eller det boende som förordnandet ursprungligen avsåg. Förordnandet lämnas genom ett meddelande till två personer som hör till hälso- och sjukvårdspersonalen.
10 § Om återkallelse av en framtidsfullmakt gäller vad som är föreskrivet i lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga. Har ett förordnande av ett vårdombud enligt 9 § återkallats på ett otvetydigt sätt är förordnandet utan verkan. Ett senare förordnande enligt 8 eller 9 § har företräde framför ett tidigare.
11 § Om fullmäktigen enligt 8 § eller vårdombudet enligt 9 § avböjer uppdraget eller inte kan anträffas eller annars är ur stånd att sköta uppdraget, skall den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten hos överförmyndaren anmäla behovet av godmanskap enligt föräldrabalken för patienten. Detsamma gäller om den ansvarige finner att framtidsfullmäktigen eller vårdombudet är uppenbart olämplig för uppdraget eller att han eller hon i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1035
Anhöriga
12 § Har patienten såvitt känt inte förordnat någon fullmäktig i framtidsfullmakt enligt 8 § eller vårdombud enligt 9 § företräds han eller hon av en eller flera av följande anhöriga.
1. Make eller sambo.
2. Barn.
3. Barnbarn.
4. Föräldrar.
5. Syskon.
13 § Ställföreträdarskapet bestäms av den ordning i vilken de anhöriga är upptagna under punkterna i 12 §. Då skall bortses från personer som avböjer uppgiften eller inte kan anträffas eller är underåriga eller annars är ur stånd att sköta uppgiften. Har patienten på det sätt som anges i 8 eller 9 § förklarat att han eller hon inte önskar bli företrädd av en viss anhörig, skall bortses också från denne. Rimliga uppgifter om vilka som är de närmaste anhöriga och om var de vistas får godtas, om det inte finns särskilda skäl för något annat.
Två eller flera anhöriga under samma punkt företräder den enskilde gemensamt. De kan inbördes anförtro varandra behörigheten.
14 § Om anhöriga med gemensam behörighet är oense i sitt ställningstagande för patienten skall den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten hos överförmyndaren anmäla behovet av godmanskap enligt föräldrabalken för patienten. Detsamma gäller om den ansvarige finner att en anhörig som är ställföreträdare för patienten med hänsyn till omständigheterna är olämplig för uppgiften eller att den anhörige i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd.
God man enligt föräldrabalken
15 § Enligt 11 och 14 §§ skall den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient i vissa fall hos överförmyndaren göra anmälan om behovet av en god man enligt föräldrabalken som ställföreträdare för patienten i stället för framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig. En sådan anmälan skall den ansvarige också göra
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1036
när patienten i något annat fall inte kan företrädas av framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig.
16 § Är godmanskap enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken anordnat för patienten och omfattar det åtgärder inom hälso- och sjukvård, är den gode mannen ensam patientens ställföreträdare i den mån inte annat följer av beslutet om godmanskap. Detta gäller oberoende av vad som är föreskrivet om framtidsfullmäktige, vårdombud och anhöriga som ställföreträdare.
Har patienten enligt 8 eller 9 § utsett en annan person än den gode mannen som framtidsfullmäktig eller vårdombud, skall den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten anmäla förhållandet till överförmyndaren, om det inte är uppenbart onödigt.
17 § Finner den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten att den gode mannen är uppenbart olämplig som ställföreträdare eller att han eller hon i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd, skall den ansvarige hos överförmyndaren ansöka om entledigande av den gode mannen.
Begränsningar i ställföreträdarens behörighet
18 § En patients ställföreträdare har inte rätt att för patientens räkning medge en åtgärd som innebär eller förutsätter att patienten utsätts för frihetsberövande eller annat tvång. Med tvång jämställs tillförsel av läkemedel som i vilseledande syfte döljs för patienten och annan åtgärd som förutsätter att patienten vilseleds.
19 § Ställföreträdaren har inte rätt att motsätta sig behandling som är av direkt och avgörande betydelse för att rädda eller uppehålla patientens liv. Sådan befogenhet finns dock i fråga om rent livsuppehållande behandling i en situation då patienten är oåterkalleligt döende eller befinner sig i ett permanent medvetslöst tillstånd, om patienten uttryckligen har medgett den i en framtidsfullmakt. Även om ställföreträdaren saknar en sådan befogenhet skall om möjligt samråd ske med honom eller henne beträffande behandling som anges i detta lagrum.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1037
Åtgärder i övrigt utan ställföreträdarens samtycke
20 § Åtgärder som innefattar endast löpande omvårdnad av patienten eller som med hänsyn till art, omfattning och övriga omständigheter framstår som mindre ingripande får vidtas utan samtycke av ställföreträdare, om det inte finns särskild anledning att anta att denne skulle motsätta sig åtgärden.
21 § Kan ett besked från ställföreträdaren om en åtgärd inte erhållas utan dröjsmål, får åtgärden vidtas utan samtycke, om ett uppskov skulle medföra risk för patientens liv eller för icke obetydlig skada på hälsan. Om möjligt bör samråd ske med patientens närstående.
Rätt att handla på de villkor som anges i första stycket finns också när en sådan anmälan eller ansökan som anges i 11 eller 14 §, 15 § andra meningen eller 17 § har gjorts.
Patientens egen vilja och patientens bästa
22 § När en ställföreträdare skall fatta ståndpunkt på patientens vägnar skall han eller hon söka bilda sig en uppfattning om vilken inställning som patienten skulle ha haft, om patienten hade haft beslutsförmåga vid den ifrågavarande tidpunkten och utövat denna under gynnsamma betingelser. Denna inställning skall i princip ligga till grund för ställföreträdarens ståndpunkt. Ställföreträdaren skall ta sin utgångspunkt i den uppfattning som patienten i förväg, medan han eller hon hade beslutsförmåga, kan ha gett till känna i ett skriftligt vårddirektiv eller i någon annan form. Ställföreträdaren bör inför sitt avgörande samråda med patienten och ta hänsyn till de synpunkter som patienten då ger uttryck åt.
Om ställföreträdaren inte kan bilda sig någon uppfattning om patientens inställning enligt första stycket, skall ställföreträdaren självständigt ta ställning till vad som kan anses vara patientens bästa.
23 § När en läkare eller en annan person med ansvar för hälso- och sjukvården av patienten överväger en åtgärd beträffande patienten men enligt bestämmelse i denna lag fattar beslut utan medverkan av en ställföreträdare till patienten, skall den ansvarige iaktta vad som har sagts i 22 § om beaktande av patientens inställning och patientens bästa.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1038
Tvångsåtgärd eller annan åtgärd som anges i 18 § kan inte grundas på föreskrifterna i 20 eller 21 §.
Särskilt om livsslutsdirektiv
24 § Om patienten i ett livsslutsdirektiv har förklarat att patienten inte önskar rent livsuppehållande behandling i en situation då han eller hon är oåterkalleligt döende eller befinner sig i ett permanent medvetslöst tillstånd, skall förklaringen följas. Detta gäller dock inte, om patienten, fastän han eller hon är beslutsoförmögen, ger uttryck för en annan uppfattning eller om det är uppenbart att patienten har utgått från en förutsättning som inte förelåg eller som ändrats.
25 § Ett livsslutsdirektiv skall upprättas skriftligt med vittnen. I fråga om upprättande och återkallelse tillämpas vad som är föreskrivet om testamente i 10 kap. 1 §, 2 § första stycket, 4 § första stycket och 5 § ärvdabalken.
Övriga bestämmelser
26 § Ett beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga i en fråga som gäller hans eller hennes vård skall kunna överklagas av patienten till allmän förvaltningsdomstol. Prövningen skall ske oberoende av att en åtgärd som är hänförlig till beslutet redan har vidtagits.
Verksamhetschefen är motpart till den patient som överklagat ett beslut enligt första stycket.
Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
27 § I de fall som avses i 11 och 14 §§ och i 15 § andra meningen kan verksamhetschefen göra ansökan hos tingsrätten om sådan åtgärd som åsyftas i de angivna föreskrifterna.
28 § I särskild lagstiftning finns bestämmelser om ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga i angelägenheter med anknytning till hälso- och sjukvården.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1039
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2. Har en patient med iakttagande av föreskrifterna i lagen före ikraftträdandet,
a) förordnat ett vårdombud,
b) lämnat besked om att han eller hon inte vill bli företrädd av en viss anhörig,
c) i en framtidsfullmakt medgett att en ställföreträdare skall ha rätt att motsätta sig livsuppehållande behandling i enlighet med 19 §, eller
d) upprättat ett livsslutsdirektiv har förordnandet verkan efter den tid då lagen har trätt i kraft.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1040
1.4 Förslag till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden
Härigenom föreskrivs följande.
Lagens innehåll, syfte och tillämpningsområde
1 § I denna lag finns föreskrifter om ställföreträdare för personer som har fyllt 18 år eller som är under 18 år och är gifta men som saknar förmåga att ta ställning i en viss angelägenhet inom den sociala välfärden (beslutsförmåga).
Lagen syftar till att klargöra och stärka beslutsoförmögna personers ställning i angelägenheter som berör den sociala välfärden.
2 § Lagen gäller angelägenheter som rör
1. insatser som avses i socialtjänstlagen (2001:453),
2. insatser för särskilt stöd och särskild service som avses i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade samt ersättning för personlig assistans enligt lagen (1993:389) om assistansersättning,
3. förmåner genom socialförsäkring och bidragssystem som anges i 3 kap. socialförsäkringslagen (1999:799),
4. färdtjänst enligt lagen (1997:736) om färdtjänst och riksfärdtjänst enligt lagen (1997:735) om riksfärdtjänst, samt
5. bostadsanpassningsbidrag enligt lagen (1992:1574) om bostadsanpassningsbidrag m.m.
I lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. finns bestämmelser om ställföreträdare i den allmänna omvårdnad som ges enligt socialtjänstlagen (2001:453) och lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade när omvårdnaden har samband med sådan hälso- och sjukvård som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).
Med förmånsgivare avses i denna lag socialnämnd, försäkringskassa eller annat rättssubjekt som beviljar eller tillhandahåller en social förmån eller omvårdnadsåtgärd som avses i första stycket.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1041
Bristande beslutsförmåga
3 § En person skall anses sakna beslutsförmåga när han eller hon på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande uppenbarligen inte förmår att tillgodogöra sig information i en fråga som gäller hans eller hennes angelägenheter enligt 1 §, att självständigt överväga konsekvenserna av beslut i frågan eller att meddela sin mening.
Frågan om och i vilken omfattning den enskilde har beslutsförmåga skall bedömas med hänsyn till den uppkomna angelägenhetens karaktär och förhållandena vid den tidpunkt då personens ställningstagande aktualiseras.
4 § Ett beslut om att en person skall anses sakna beslutsförmåga fattas när det kan ha betydelse för ett ställningstagande till en social förmån eller omvårdnadsåtgärder i anslutning härtill. Beslutet bör grunda sig på läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd.
Beslutet fattas av förmånsgivaren. Beslutet skall dokumenteras och innehålla en motivering. Det skall meddelas den som avses med beslutet och hans eller hennes ställföreträdare.
Allmänt om ställföreträdare för den enskilde
5 § När en enskild saknar beslutsförmåga representeras han eller hon i enlighet med 6 § av ställföreträdare enligt denna turordning:
1. en av den enskilde utsedd person: framtidsfullmäktig eller vårdombud (7–11 §§),
2. anhörig till den enskilde (12–14 §§),
3. god man eller förvaltare enligt föräldrabalken (15–17 §§). Om den enskilde på grund av bestående funktionsnedsättning i huvudsak saknar beslutsförmåga när han eller hon fyller 18 år, kan han eller hon endast företrädas av en god man eller en förvaltare. Att en god man eller en förvaltare kan komma först i turordningen framgår också av föreskrifter i 11, 14, 15 och 16 §§.
Anhörig, god man och förvaltare kan överlåta behörighet att företräda den enskilde endast om det följer av denna lag eller av en tillämpning av föreskrifterna i 11 kap. 23 § första stycket föräldrabalken om anlitande av fullmäktig vid behov av hjälp i en särskilt
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1042
angiven angelägenhet. Vad som har sagts nu gäller även framtidsfullmäktig och vårdombud, om inte annat anges i fullmakten eller i förordnandet.
Anteckning skall vid behov göras på handling i ett ärende eller på annat lämpligt ställe om vem som kan antas vara den enskildes ställföreträdare och grunden för detta.
6 § Ställföreträdaren ansöker om eller begär på annat sätt i den enskildes ställe en social förmån eller tar ställning i en fråga om samtycke till hjälp-, stöd- eller omvårdnadsåtgärd skall lämnas. Även i övrigt företräder ställföreträdaren den enskilde i frågor om åtgärder i anledning av sociala förmåner.
Skyldighet att lämna uppgifter eller att göra anmälan som är av betydelse för tillämpningen av lagstiftning som anges i 1 § fullgörs i den enskildes ställe av ställföreträdaren. Annan ställföreträdare än god man eller förvaltare är dock inte skyldig att utan framställning från behörig myndighet lämna uppgift i en angelägenhet där ställföreträdaren inte förut har vidtagit någon åtgärd för den enskilde. Ställföreträdaren bör underrätta förmånsgivaren, om han eller hon inte längre företräder den enskilde.
I ställföreträdarens behörighet enligt denna lag ingår inte att förfoga över utbetalda medel.
Bestämmelserna i första stycket fritar inte från föreskriven skyldighet att sörja för information till den enskilde själv och att samråda med denne.
Framtidsfullmäktig och vårdombud
7 § I första hand gäller att den enskilde, i enlighet med föreskrifterna i 8 och 9 §§, företräds av en person som han eller hon själv, med bibehållen beslutsförmåga, har förordnat (framtidsfullmäktig eller vårdombud).
8 § Framtidsfullmäktig kan förordnas i en framtidsfullmakt enligt lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga. I fråga om behörighet enligt den här lagen kan framtidsfullmakten ges verkan redan när personen i fråga tillfälligt är beslutsoförmögen, om fullmaktsgivaren är föremål för hälso- och sjukvård beträffande vilken fullmäktigen är behörig och
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1043
även om fullmaktsgivaren inte är i huvudsak ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser.
9 § Vårdombud kan enligt 9 § lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. förordnas när den enskilde tas in på eller uppsöker ett sjukhus eller en annan sjukvårdsinrättning, erhåller hemsjukvård eller bor i ett särskilt boende eller en bostad för särskild service. Har den enskilde i enlighet med detta förordnat vårdombud med behörighet att företräda honom eller henne under vården eller boendet och under vård eller boende som följer i omedelbar anslutning därtill, företräds den enskilde av vårdombudet även i angelägenheter enligt 2 § 1 och 2 denna lag, såvida inte något annat framgår av förordnandet.
10 § Om återkallelse av en framtidsfullmakt gäller vad som är föreskrivet i lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga. Ett förordnande av vårdombud enligt 9 § lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. är enligt 10 § samma lag utan verkan, om det har återkallats på ett otvetydigt sätt. Ett senare förordnande enligt 8 eller 9 § i denna lag har företräde framför ett tidigare.
11 § Om fullmäktigen enligt 8 § eller vårdombudet enligt 9 § avböjer uppdraget eller inte kan anträffas eller annars är ur stånd att sköta uppdraget, skall förmånsgivaren hos överförmyndaren anmäla behovet av godmanskap eller förvaltarskap enligt föräldrabalken för den enskilde. Detsamma gäller om förmånsgivaren finner att framtidsfullmäktigen eller vårdombudet är uppenbart olämplig för uppdraget.
Anhöriga
12 § Har den enskilde såvitt känt inte förordnat någon fullmäktig i framtidsfullmakt enligt 8 § eller något vårdombud enligt 9 § företräds han eller hon av en eller flera av följande anhöriga.
1. Make eller sambo.
2. Barn.
3. Barnbarn.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1044
4. Föräldrar.
5. Syskon.
13 § Ställföreträdarskapet bestäms av den ordning i vilken de anhöriga är upptagna under punkterna i 12 §. Då skall bortses från personer som avböjer uppgiften eller inte kan anträffas eller är underåriga eller annars är ur stånd att sköta uppgiften. Har den enskilde på det sätt som gäller för förordnande av framtidsfullmäktig enligt 8 § eller i enlighet med vad som gäller förordnande av vårdombud enligt 9 § förklarat att han eller hon inte önskar bli företrädd av en viss anhörig, skall bortses också från denne. Rimliga uppgifter om vilka som är de närmaste anhöriga och om var de vistas får godtas, om det inte finns särskilda skäl för något annat.
Två eller flera anhöriga under samma punkt företräder den enskilde gemensamt. De kan inbördes anförtro varandra behörigheten.
Ett avböjande från en anhörig eller anhöriga under samma punkt kan endast avse samtliga angelägenheter enligt 2 §.
14 § Om anhöriga med gemensam behörighet är oense i sitt ställningstagande för den enskilde, skall förmånsgivaren hos överförmyndaren anmäla behovet av godmanskap eller förvaltarskap enligt föräldrabalken för denne. Detsamma gäller om förmånsgivaren finner att en anhörig som är ställföreträdare för den enskilde med hänsyn till omständigheterna är olämplig för uppgiften.
God man och förvaltare enligt föräldrabalken
15 § Enligt 11 och 14 §§ skall förmånsgivaren i vissa fall hos överförmyndaren göra anmälan om behovet av en god man eller förvaltare enligt föräldrabalken som ställföreträdare för den enskilde i stället för framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig. En sådan anmälan skall förmånsgivaren också göra när den enskilde i något annat fall inte kan företrädas av framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig.
16 § Om godmanskap enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken eller förvaltarskap är anordnat för den enskilde, är den gode mannen eller förvaltaren ensam den enskildes ställföreträdare i den mån det följer
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1045
av förordnandet. Detta gäller oberoende av vad som är föreskrivet om framtidsfullmäktige, vårdombud och anhöriga som ställföreträdare.
Har den enskilde enligt 8 eller 9 § utsett en annan person än den gode mannen eller förvaltaren som ställföreträdare, skall förmånsgivaren anmäla förhållandet till överförmyndaren, om det inte är uppenbart onödigt.
17 § Finner förmånsgivaren att den gode mannen eller förvaltaren är uppenbart olämplig som ställföreträdare, skall förmånsgivaren hos överförmyndaren anmäla behovet av entledigande av ställföreträdaren.
Begränsningar i ställföreträdarens behörighet
18 § En ställföreträdare har inte rätt att för den enskildes räkning medge en åtgärd som innebär eller förutsätter att den enskilde utsätts för frihetsberövande eller annat tvång. Med tvång jämställs att den enskilde vilseleds att godta en viss åtgärd.
Åtgärder i övrigt utan ställföreträdarens samtycke
19 § Åtgärder som innefattar endast löpande omvårdnad av den enskilde får vidtas utan samtycke av ställföreträdare, om det inte finns särskild anledning att anta att denne skulle motsätta sig åtgärden.
Tvångsåtgärd eller annan åtgärd som anges i 18 § kan inte grundas på föreskriften i första stycket.
Den enskildes egen vilja och den enskildes bästa
20 § När en ställföreträdare skall fatta ståndpunkt på den enskildes vägnar skall han eller hon söka bilda sig en uppfattning om vilken inställning som den enskilde skulle ha haft, om den enskilde hade haft beslutsförmåga vid den ifrågavarande tidpunkten och utövat denna under gynnsamma omständigheter. Denna inställning skall i princip ligga till grund för ställföreträdarens ståndpunkt. Ställföreträdaren bör inför sitt avgörande samråda med den enskilde och ta hänsyn till de synpunkter som denne då ger uttryck åt.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1046
Om ställföreträdaren inte kan bilda sig någon uppfattning om den enskildes inställning enligt första stycket, skall ställföreträdaren självständigt ta ställning till vad som kan anses vara den enskildes bästa.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1047
2 Författningar på det medicinskrättsliga området
2.1 Förslag till lag om ändring i abortlagen (1974:595)
Härigenom föreskrivs i fråga om abortlagen (1974:595) att 1 och 6 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
1
Begär en kvinna att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras om åtgärden vidtas före utgången av artonde havandeskapsveckan och den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
Begär en kvinna personligen att hennes havandeskap skall avbrytas, får abort utföras om åtgärden vidtas före utgången av artonde havandeskapsveckan och den inte på grund av sjukdom hos kvinnan kan antas medföra allvarlig fara för hennes liv eller hälsa.
6 §
2
Kan det antas att havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför allvarlig fara för hennes liv eller hälsa, får Socialstyrelsen lämna tillstånd till avbrytande av havandeskap efter utgången av artonde havandeskapsveckan och oavsett hur långt havandeskapet framskridit.
Utan Socialstyrelsens tillstånd och utan hinder av bestämmelserna i 5 § får avbrytande av havandeskap på grund av sjukdom eller kroppsfel som avses i första stycket utföras av den som är behörig att utöva läkaryrket, om inte åtgärden kan anstå utan fara för kvinnan.
1
Senaste lydelse 1995:660
2
Senaste lydelse 1995:660
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1048
I fråga om avbrytande av havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel som avses i första stycket hos en kvinna som med anledning av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att lämna samtycke gäller lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1049
2.2 Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen
1
(1982:763)
Härigenom föreskrivs i fråga om hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) att 2 a och 2 b §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 a §
2
Hälso- och sjukvårdenskall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den skall särskilt
1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjukvårdspersonalen.
Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.
Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården skall, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd.
Särskilda bestämmelser finns i lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m.
2 b §
3
Patienten skall ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns.
Om informationen inte kan
Patienten skall ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Informationen får dock inte
1
Lagen omtryckt 1992:567
2
Senaste lydelse 1998:1659
3
Senaste lydelse 1998:1660
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1050
lämnas till patienten skall den i stället lämnas till en närstående till patienten. Informationen får dock inte lämnas till patienten eller någon närstående om det finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 2 kap. 8 § andra stycket eller 9 § första stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
lämnas om det finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 2 kap. 8 § andra stycket eller 9 § första stycket lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1051
2.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:1140) om insemination
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:1140) om insemination att 2 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
Insemination får utföras endast om kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden. För inseminationen krävs skriftligt samtycke av maken eller den man som kvinnan bor tillsammans med.
Insemination får utföras endast om kvinnan är gift eller bor tillsammans med en man under äktenskapsliknande förhållanden och personligen har begärt åtgärden. För inseminationen krävs personligt och skriftligt samtycke av maken eller den man som kvinnan bor tillsammans
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1052
2.4 Förslag till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125)
Härigenom föreskrivs i fråga om tandvårdslagen (1985:125) att 3 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
1
Tandvården skall bedrivas så att den uppfyller kravet på en god tandvård. Detta innebär att den skall
1. vara av god kvalitet och lägga särskild vikt vid förebyggande åtgärder,
2. tillgodose patientens behov av trygghet i vården och behandlingen,
3. vara lätt tillgänglig,
4. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
5. främja goda kontakter mellan patienten och tandvårdspersonalen.
Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.
Patienten skall upplysas om sitt tandhälsotillstånd och om de behandlingsmetoder som står till buds.
Särskilda bestämmelser av betydelse för tandvården finns i lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m.
Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1
Senaste lydelse 2003:414
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1053
2.5 Förslag till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562)
Härigenom föreskrivs att 3 § patientjournallagen (1985:562) skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
1
En patientjournal skall innehålla de uppgifter som behövs för en god och säker vård av patienten.
Uppgifterna skall föras in i journalen så snart det kan ske. Om uppgifterna föreligger, skall en patientjournal alltid innehålla
1. uppgift om patientens identitet,
2. väsentliga uppgifter om bakgrunden till vården,
3. uppgift om ställd diagnos och anledning till mera be-
Om uppgifterna föreligger, skall en patientjournal alltid innehålla
1.1 uppgift om patientens identitet,
1.2 uppgift om förordnande av vårdombud eller avböjande av företrädarskap genom viss anhörig enligt lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m.,
1.3 beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga enligt nämnda lag och motivering till beslutet,
1.4 uppgift om vem som kan antas vara ställföreträdare för patienten enligt nämnda lag och grunden för detta, när uppgiften är motiverad av behandlings– situationen eller patientens tillstånd,
2. väsentliga uppgifter om bakgrunden till vården,
3. uppgift om ställd diagnos och anledning till mera be-
1
Senaste lydelse 2002:298
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1054
tydande åtgärder,
4. väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder,
5. uppgift om den information som lämnats till patienten och om de ställningstaganden som gjorts om val av behandlingsalternativ och om möjligheten till en förnyad medicinsk bedömning,
6. uppgift om information och samtycke som har lämnats enligt lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.
tydande åtgärder,
4. väsentliga uppgifter om vidtagna och planerade åtgärder,
5. uppgift om den information som lämnats till patienten och om de ställningstaganden som gjorts om val av behandlingsalternativ och om möjligheten till en förnyad medicinsk bedömning,
6. uppgift om vårddirektiv eller livsslutsdirektiv från patienten, när det är motiverat av vårdsituationen,
7. uppgift om information och samtycke som har lämnats enligt lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.
Patientjournalen skall vidare innehålla uppgift om vem som har gjort en viss anteckning i journalen och när anteckningen gjordes.
En journalanteckning skall om inte synnerligt hinder möter signeras av den som svarar för uppgiften.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1055
2.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen att 1–3 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
1
I denna lag finns bestämmelser om
1. befruktning av en kvinnas ägg utanför hennes kropp, och
2. införande av ett befruktat ägg i en kvinnas kropp.
Åtgärd enligt första stycket får vidtas endast om kvinnan själv har begärt det.
2 §
2
Givare av ägg eller spermie skall vara myndig. Givaren skall lämna skriftligt samtycke till att ägget får befruktas eller att spermie får användas för befruktning. Givaren får återkalla sitt samtycke fram till dess befruktning skett.
Givare av ägg eller spermie skall vara myndig. Givaren skall lämna personligt och skriftligt samtycke till att ägget får befruktas eller att spermie får användas för befruktning. Givaren får återkalla sitt samtycke fram till dess befruktning skett.
3 §
3
Ett befruktat ägg får föras in i en kvinnas kropp endast om kvinnan är gift eller sambo och maken eller sambon skriftligen samtyckt till detta. Om ägget inte är kvinnans eget skall ägget ha befruktats av makens eller sambons spermier.
Ett befruktat ägg får föras in i en kvinnas kropp endast om kvinnan är gift eller sambo och maken eller sambon personligen och skriftligen samtyckt till detta. Om ägget inte är kvinnans eget skall ägget ha befruktats av makens eller sambons spermier.
1
Senaste lydelse 2002:252
2
Senaste lydelse 2002:252
3
Senaste lydelse 2002:252
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1056
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1057
2.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa att 1 och 1 a §§ skall ha följande lydelse.
Lydelse enligt prop. 2003/04:148 Föreslagen lydelse
1 §
Åtgärder enligt denna lag med ägg från människa vilka har befruktats eller varit föremål för somatisk cellkärnöverföring förutsätter att givarna av ägg, spermie eller kroppscell informerats om ändamålet med åtgärden och därefter lämnat sitt samtycke.
Om befruktningen har skett enligt lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen fordras att även den kvinna eller man i det behandlade paret som inte är givare av ägg eller spermie har informerats om ändamålet med åtgärden och därefter lämnat sitt samtycke.
Åtgärder enligt denna lag med ägg från människa vilka har befruktats eller varit föremål för somatisk cellkärnöverföring förutsätter att givarna av ägg, spermie eller kroppscell informerats om ändamålet med åtgärden och därefter lämnat sitt personliga samtycke.
Om befruktningen har skett enligt lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen fordras att även den kvinna eller man i det behandlade paret som inte är givare av ägg eller spermie har informerats om ändamålet med åtgärden och därefter lämnat sitt personliga samtycke.
Med somatisk cellkärnöverföring avses att cellkärnan i ett ägg ersätts med kärnan från en kroppscell.
1 a §
Bestämmelser om etikprövning av forskning med befruktade ägg och ägg som varit föremål för somatisk cellkärnöverföring finns i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor.
Beträffande forskning som skall etikprövas enligt nämnda lag skall i stället för 1 § bestämmel-
Beträffande forskning som skall etikprövas enligt nämnda lag skall bestämmelserna om
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1058
serna om information och samtycke i 16, 17 och 19 §§ i den lagen tillämpas.
information och samtycke i 16 § första stycket och 17 § första och andra styckena i den lagen tillämpas.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1059
2.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård att 16, 17 och 44 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 §
1
En vårdplan skall upprättas snarast efter det att patienten har tagits in för tvångsvård. Vårdplanen skall ange de behandlingsåtgärder och andra insatser som behövs för att syftet med tvångsvården skall uppnås och för att resultaten av dessa insatser skall kunna bestå. Så långt möjligt skall planen upprättas i samråd med patienten. Om det inte är olämpligt skall samråd ske också med dennes närstående.
Chefsöverläkaren skall undersöka om patienten har behov av stöd från socialtjänsten. Så långt det är möjligt skall detta ske i samråd med patienten.
En vårdplan skall upprättas snarast efter det att patienten har tagits in för tvångsvård. Vårdplanen skall ange de behandlingsåtgärder och andra insatser som behövs för att syftet med tvångsvården skall uppnås och för att resultaten av dessa insatser skall kunna bestå. Så långt möjligt skall planen upprättas i samråd med patienten. Samråd skall ske också med ställföreträdare för patienten som anges i 44 § tredje stycket. Om det inte är olämpligt skall samråd dessutom ske med patientens närstående.
Chefsöverläkaren skall undersöka om patienten har behov av stöd från socialtjänsten. Så långt det är möjligt skall detta ske i samråd med patienten och dennes ställföreträdare.
17 §
2
I fråga om behandlingen under vårdtiden skall samråd äga rum med patienten när det kan
I fråga om behandlingen under vårdtiden skall samråd äga rum med patienten när det kan
1
Senaste lydelse 2000:353
2
Senaste lydelse 2000:353
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1060
ske. Samråd skall ske också med patientens närstående, om det inte är olämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas.
ske. Samråd skall ske också med ställföreträdare för patienten som anges i 44 § tredje stycket. Därutöver skall samråd ske med patientens närstående, om det inte är olämpligt. Frågor om behandlingen avgörs ytterst av chefsöverläkaren vid den enhet där patienten vårdas.
Behandlingsåtgärderna skall anpassas till vad som krävs för att uppnå syftet med tvångsvården enligt 2 §.
44 §
Om patienten har fyllt 15 år, har han rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.
Om patienten har fyllt 15 år, har han eller hon alltid rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.
En patient som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att patienten inte tar skada av att höras.
Om det kan antas att en patient som har fyllt 18 år saknar förmåga att ta ställning i en fråga, är den som enligt lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. skall anses vara patientens ställföreträdare berättigad att föra hans eller hennes talan. Samma rätt har även annars den som är förordnad som god man för patienten enligt 11 kap. föräldrabalken med behörighet som omfattar åtgärder inom hälso- och sjukvård.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1061
2.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård att 24 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
24 §
Bestämmelserna i 40 § första stycket, 42 och 43 §§, 44 § första stycket samt 46 och 49 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträffande rättspsykiatrisk vård.
Bestämmelserna i 40 § första stycket, 42 och 43 §§, 44 § första och tredje styckena samt 46 och 49 §§ lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård tillämpas även beträffande rättspsykiatrisk vård.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1062
2.10 Förslag till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1995:831) om transplantation m.m. att 6 och 8–11 §§ skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
6 §
Biologiskt material avsett för transplantation eller annat medicinskt ändamål får tas från en levande människa endast om han eller hon har samtyckt till det. Om det organ eller material som skall tas inte återbildas eller om ingreppet på annat sätt kan medföra beaktansvärd skada eller olägenhet för givaren, skall samtycket vara skriftligt.
I fråga om underåriga och psykiskt störda personer gäller 8 §.
I fråga om underåriga och personer som på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att lämna samtycke gäller 8 och 9 §§.
8 §
Ingrepp för att ta biologiskt material för transplantationsändamål från en person som är underårig eller som på grund av psykisk störning saknar förmåga att lämna samtycke får göras endast om givaren är släkt med den tilltänkte mottagaren och det inte är möjligt att ta ett medicinskt lämpligt biologiskt material från någon annan. Samtycke till ingreppet skall lämnas, beträffande den som är underårig, av vårdnadshavare eller god man och, beträffande den som lider av psykisk störning, av god
Ingrepp för att ta biologiskt material för transplantationsändamål från en person som är underårig eller som på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att lämna samtycke får göras endast om givaren är släkt med den tilltänkte mottagaren och det inte är möjligt att ta ett medicinskt lämpligt biologiskt material från någon annan. Samtycke till ingreppet skall lämnas, beträffande den som är underårig, av vårdnadshavare eller god man
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1063
man eller förvaltare. Ingrepp får inte göras mot givarens vilja.
Ingrepp enligt första stycket får endast göras med Socialstyrelsens tillstånd. Om tagandet avser biologiskt material som inte återbildas, får tillstånd lämnas endast om det finns synnerliga skäl. Ansökan om tillstånd får göras av vårdnadshavare, god man eller förvaltare. Tillstånd får ges endast om ansökan har tillstyrkts av den läkare som har rätt att besluta om ingreppet.
och, beträffande den vuxne som saknar förmåga att lämna samtycke, av framtidsfullmäktig enligt lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga eller av god man, i båda fallen under förutsättning att företrädaren har behörighet i fråga om åtgärder inom hälso- och sjukvård. Ingrepp får inte göras mot givarens vilja.
Ingrepp enligt första stycket får endast göras med Socialstyrelsens tillstånd. Om tagandet avser biologiskt material som inte återbildas, får tillstånd lämnas endast om det finns synnerliga skäl. Ansökan om tillstånd får göras av vårdnadshavare, framtidsfullmäktig eller god man. Tillstånd får ges endast om ansökan har tillstyrkts av den läkare som har rätt att besluta om ingreppet.
Lydelse enligt prop. 2003/04:148 Föreslagen lydelse
9 §
Biologiskt material från en levande människa för annat medicinskt ändamål än transplantation får tas endast med Socialstyrelsens tillstånd, om materialet är sådant som inte återbildas eller om ingreppet på annat sätt kan medföra beaktansvärd skada eller olägenhet för givaren. Socialstyrelsens tillstånd behövs dock inte i fråga om ingrepp som sker för forsk-
Biologiskt material från en levande människa för annat medicinskt ändamål än transplantation får tas endast med Socialstyrelsens tillstånd, om materialet är sådant som inte återbildas eller om ingreppet på annat sätt kan medföra beaktansvärd skada eller olägenhet för givaren. Socialstyrelsens tillstånd behövs dock inte i fråga om ingrepp som sker för forsk-
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1064
ning som godkänts vid prövning enligt lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor.
Ingrepp enligt första stycket får inte göras på den som är underårig eller som på grund av psykisk störning saknar förmåga att lämna samtycke.
ning som godkänts vid prövning enligt lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor. Ingreppet får inte göras på den som är underårig eller som på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att lämna samtycke.
I fråga om samtycke till ett ingrepp som innebär att biologiskt material som inte är sådant som anges i första stycket tas från en levande människa för annat medicinskt ändamål än transplantation tillämpas beträffande den som är underårig 18 § lagen (2003:460) om etikprövning för forskning som avser människor och beträffande den som på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att lämna samtycke 21 och 22 §§ samma lag. Ingrepp får inte göras mot givarens vilja.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
Vill någon komma i fråga som givare av biologiskt material avsett för transplantation eller annat medicinskt ändamål, skall den läkare som har rätt att besluta om ingreppet upplysa givaren och, i fall som avses i 8 §, vårdnadshavaren, gode mannen eller förvaltaren om ingreppet och om de risker som är för-
Vill någon komma i fråga som givare av biologiskt material avsett för transplantation eller annat medicinskt ändamål, skall den läkare som har rätt att besluta om ingreppet upplysa givaren och, i fall som avses i 8 § eller 9 § andra stycket, ställföreträdaren om ingreppet och om de risker som är förknippade
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1065
knippade med det. Samtycke enligt 6 eller 8 § skall lämnas till läkaren. Denne skall därvid förvissa sig om att den som lämnar samtycke har förstått innebörden av upplysningarna.
med det. Samtycke enligt 6 eller 8 § eller 9 § andra stycket skall lämnas till läkaren. Denne skall därvid förvissa sig om att den som lämnar samtycke har förstått innebörden av upplysningarna.
11 §
Vävnad från ett aborterat foster får användas endast för medicinska ändamål. För att sådant material skall få tas till vara fordras att den kvinna som burit fostret samtycker till åtgärden. Innan samtycke inhämtas skall kvinnan ha informerats om åtgärden och den tilltänkta användningen.
Vävnad från ett aborterat foster får användas endast för medicinska ändamål. För att sådant material skall få tas till vara fordras att den kvinna som burit fostret personligen samtycker till åtgärden. Innan samtycke inhämtas skall kvinnan ha informerats om åtgärden och den tilltänkta användningen.
Vävnad får tas till vara enligt första stycket endast med Socialstyrelsens tillstånd. Sådant tillstånd får lämnas endast om det finns synnerliga skäl.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1066
2.11 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område att 2 kap. 1 och 2 §§ och 7 kap. 7 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap.
1 §
Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen skall utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. En patient skall ges sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav. Vården skall så långt som möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Patienten skall visas omtanke och respekt.
Den som tillhör hälso- och sjukvårdspersonalen har också att iaktta bestämmelserna i lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m.
2 §
1
Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient skall se till att patienten ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns.
Om informationen inte kan lämnas till patienten skall den i stället lämnas till en närstående till patienten. Informationen får dock
Den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient skall se till att patienten ges individuellt anpassad information om sitt hälsotillstånd och om de metoder för undersökning, vård och behandling som finns. Informationen får dock inte lämnas om det finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 8 § andra stycket eller 9 §
1
Senaste lydelse 2003:418
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1067
inte lämnas till patienten eller någon närstående om det finns hinder för detta i 7 kap. 3 eller 6 § sekretesslagen (1980:100) eller i 8 § andra stycket eller 9 § första stycket i detta kapitel.
första stycket i detta kapitel.
Bestämmelser om skyldighet att anmäla till socialnämnden att ett barn kan behöva nämndens skydd finns i 14 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453).
7 kap.
7 §
Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av Socialstyrelsen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv kan anmäla saken, en närstående till patienten.
Frågor om disciplinpåföljd skall tas upp på anmälan av Socialstyrelsen eller av den patient som saken gäller eller, om patienten inte själv kan anmäla saken, den som enligt lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. skall anses som patientens företrädare eller en närstående till patienten.
Frågor som avses i 5 kap. 6–13 §§ tas upp på anmälan av Socialstyrelsen eller på ansökan av den som saken gäller.
Bestämmelser om rätt för Riksdagens ombudsmän och för Justitiekanslern att göra anmälan i sådana ärenden som avses i första eller andra stycket finns i 6 § tredje stycket lagen (1986:765) med instruktion för Riksdagens ombudsmän och i 6 § första stycket lagen (1975:1339) om Justitiekanslerns tillsyn.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1068
2.12 Förslag till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)
Härigenom föreskrivs i fråga om smittskyddslagen (2004:168) dels att det i lagen införs en ny paragraf, 8 kap. 11 a §, av följande lydelse,
dels att det i lagen införs en ny rubrik till 8 kap. 11 a § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
Ställföreträdare för vuxna m.m.
11 a §
Om den som är eller kan bli föremål för åtgärd enligt denna lag har fyllt 15 år, har han eller hon alltid rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen.
Om det kan antas att en person som avses i första stycket och som har fyllt 18 år saknar förmåga att ta ställning i en fråga, är den som enligt lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. skall anses vara den enskildes ställföreträdare berättigad att föra hans eller hennes talan. Samma rätt har även annars den som är förordnad som god man för den enskilde enligt 11 kap. föräldrabalken med behörighet som omfattar åtgärder inom hälso- och sjukvård. Vårdombud kan anmälas även vid intagning för isolering på vårdinrättning.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1069
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1071
3 Författningar på det socialrättsliga området
3.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
1
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän försäkring att 16 kap. 8 §, 18 kap. 32 § och 20 kap. 8 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
16 kap.
8 §
2
Den som uppbär sjukersättning eller aktivitetsersättning är skyldig att utan oskäligt dröjsmål anmäla till allmän försäkringskassa om han eller hon börjar förvärvsarbeta, börjar förvärvsarbeta i större omfattning än tidigare eller fortsätter att förvärvsarbeta efter tid som avses i 15 och 16 §§, eller om hans eller hennes arbetsförmåga väsentligt förbättras utan att han eller hon börjar förvärvsarbeta, börjar förvärvsarbeta i större utsträckning än tidigare eller fortsätter att förvärvsarbeta efter tid som avses i 15 och
Den som uppbär sjukersättning eller aktivitetsersättning är skyldig att utan oskäligt dröjsmål anmäla till allmän försäkringskassa om han eller hon börjar förvärvsarbeta, börjar förvärvsarbeta i större omfattning än tidigare eller fortsätter att förvärvsarbeta efter tid som avses i 15 och 16 §§, eller om hans eller hennes arbetsförmåga väsentligt förbättras utan att han eller hon börjar förvärvsarbeta, börjar förvärvsarbeta i större utsträckning än tidigare eller fortsätter att förvärvsarbeta efter tid som avses i 15 och
1
Lagen omtryckt 1982:120
2
Senaste lydelse 2003:422
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1072
16 §§. Om den försäkrade har en god man eller förvaltare enligt föräldrabalken, har denne motsvarande skyldighet att göra anmälan, om det kan anses ingå i uppdraget.
16 §§.
Underlåts anmälan som avses i första stycket utan giltigt skäl, får sjukersättningen eller aktivitetsersättningen dras in för viss tid eller tills vidare.
18 kap.
32 §
3
Endast den som har rösträtt vid val till kommunfullmäktige och är folkbokförd inom den allmänna försäkringskassans verksamhetsområde får utses till styrelseledamot.
Styrelseledamoten får inte ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Styrelseledamoten får inte ha förvaltare enligt 11 kap. 9 § föräldrabalken.
20 kap.
8 §
4
Den som är försäkrad eller på annan grund har rätt till ersättning enligt denna lag är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen. Beträffande den som är omyndig eller har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken har förmyndaren eller, om det kan anses följa av uppdraget, gode mannen eller förvaltaren skyldighet att lämna uppgifterna.
Den som är försäkrad eller på annan grund har rätt till ersättning enligt denna lag är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen.
Uppgifter om faktiska förhållanden skall lämnas på heder och samvete, om inte särskilda skäl talar mot det.
3
Senaste lydelse 1998:87
4
Senaste lydelse 1997:275
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1073
Närmare föreskrifter om skyldighet att lämna uppgifter enligt första och andra styckena meddelas av regeringen eller efter regeringens bemyndigande Riksförsäkringsverket.
Även i andra fall än när det är särskilt föreskrivet får den allmänna försäkringskassan för bedömningen av rätten till ersättning som försäkringskassan betalar ut enligt denna lag
1. göra förfrågan hos den försäkrade eller någon annan som kan antas kunna lämna nödvändiga uppgifter, och
2. besöka den försäkrade.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1074
3.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
1
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring att 8 kap. 6 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
6 §
Den som har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av denna lag. Är den förmånsberättigade omyndig eller har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken förordnats för honom, skall uppgifterna lämnas av förmyndaren eller, om det kan anses följa av uppdraget, av gode mannen eller förvaltaren.
Den som har rätt till ersättning från arbetsskadeförsäkringen är skyldig att enligt föreskrifter som meddelas av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1
Lagen omtryckt 1993:357
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1075
3.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara att 5 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
5 §
1
Den som uppbär en förmån, som administreras av riksförsäkringsverket och de allmänna försäkringskassorna, är skyldig att utan dröjsmål till försäkringskassan anmäla förhållanden som påverkar rätten till eller storleken av förmånen.
Om förmånstagaren är underårig, åligger anmälningsskyldigheten förmyndaren och vårdnadshavaren. Om den som uppbär förmånen har en god man eller förvaltare enligt föräldrabalken, har denne motsvarande skyldighet att göra anmälan, om det kan anses ingå i uppdraget. Sker utbetalning eljest till någon annan än förmånstagaren, åligger motsvarande skyldighet även den till vilken förmånen betalas ut.
Sker utbetalning till någon annan än förmånstagaren, åligger motsvarande skyldighet även den till vilken förmånen betalas ut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1
Senaste lydelse 1988:1286
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1076
3.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall att det i lagen skall införas en ny paragraf, 39 a §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
39 a §
Under förutsättning att den enskilde har fyllt 15 år har han eller hon alltid rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.
Om den enskilde har fyllt 18 år har dessutom en god man enligt föräldrabalken eller en framtidsfullmäktig med behörighet i personliga angelägenheter rätt att föra talan, om uppgiften får anses följa av förordnandet. Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1077
3.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga att 36 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
36 §
1
Om den unge har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.
Om den unge har fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.
Om den unge har fyllt 18 år har dessutom den som enligt vad som i allmänhet är föreskrivet om företrädare för en vuxen hjälpbehövande i personliga angelägenheter rätt att föra talan.
Den som är förordnad som offentligt biträde enligt 39 § för någon som är under 15 år, utan att samtidigt vara biträde för vårdnadshavaren, är utan särskilt förordnande den unges ställföreträdare i det mål eller ärende som förordnandet avser.
Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att han eller hon inte tar skada av att höras.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1
Senaste lydelse 2003:406
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1078
3.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
dels att 8, 10 och 15 §§ skall ha följande lydelse, dels att 11 § skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 §
Insatser enligt denna lag skall ges den enskilde endast om han begär det. Om den enskilde är under 15 år eller uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan kan vårdnadshavare, god man, förmyndare eller förvaltare begära insatser för honom.
Insatser enligt denna lag skall ges den enskilde endast om han eller hon begär det. Om den enskilde är under 15 år eller om han eller hon har fyllt 15 år men inte 18 år och uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan, kan vårdnadshavare eller förmyndare begära insatser för honom eller henne. Om företrädare för den som har fyllt 18 år och som uppenbart saknar den nämnda förmågan finns föreskrifter i lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden.
10 §
I samband med att insats enligt denna lag beviljas kan den enskilde begära att en individuell plan med beslutade och planerade insatser upprättas i samråd med honom. I planen skall även redovisas åtgärder som vidtas av andra än kommunen eller
I samband med att insats enligt denna lag beviljas kan den enskilde eller ställföreträdare enligt lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden begära att en individuell plan med beslutade
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1079
landstinget. Planen skall fortlöpande och minst en gång om året omprövas.
och planerade insatser upprättas i samråd med den enskilde. Samma rätt har även annars den som är förordnad som god man för patienten enligt 11 kap. föräldrabalken med behörighet som omfattar personliga angelägenheter. I planen skall även redovisas åtgärder som vidtas av andra än kommunen eller landstinget. Planen skall fortlöpande och minst en gång om året omprövas.
Landstinget och kommunen skall underrätta varandra om upprättade planer.
15 §
Till kommunens uppgifter hör att
1. fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och vilka deras behov av stöd och service är,
2. verka för att personer som anges i 1 § får sina behov tillgodosedda,
3. informera om mål och medel för verksamheten enligt denna lag,
4. medverka till att personer som anges i 1 § får tillgång till arbete eller studier,
5. verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer som anges i 1 §,
6. anmäla till överförmyndaren dels när en person som omfattas av 1 § kan antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man, dels när ett förmyndar-
Till kommunens uppgifter hör att
1. fortlöpande följa upp vilka som omfattas av lagen och vilka deras behov av stöd och service är,
2. verka för att personer som anges i 1 § får sina behov tillgodosedda,
3. informera om mål och medel för verksamheten enligt denna lag,
4. medverka till att personer som anges i 1 § får tillgång till arbete eller studier,
5. verka för att det allmänna fritids- och kulturutbudet blir tillgängligt för personer som anges i 1 §,
6. anmäla till överförmyndaren dels när en person som omfattas av 1 § kan antas behöva förmyndare, förvaltare eller god man, dels när ett förmyndar-
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1080
skap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra, samt
7. samverka med organisationer som företräder människor med omfattande funktionshinder.
skap, förvaltarskap eller godmanskap bör kunna upphöra, dels när en förmyndare, en god man eller en förvaltare inte sköter sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt, samt
7. samverka med organisationer som företräder människor med omfattande funktionshinder.
Om skyldighet att anmäla behov av god man eller förvaltare finns särskilda föreskrifter i lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1081
3.7 Förslag till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1993:389) om assistansersättning
dels att 9 § skall ha följande lydelse, dels att 12 § skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
9 §
Den som erhåller assistansersättning skall, om förhållandena ändras så att rätten till ersättningen påverkas, genast anmäla detta hos försäkringskassan.
Om den som erhåller assistansersättning har legal ställföreträdare enligt föräldrabalken gäller upplysningsskyldigheten i stället denne.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1082
3.8 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension att 15 kap. 14 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
15 kap.
14 §
För den som är omyndig eller har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken åligger uppgiftsskyldighet enligt denna lag i stället förmyndaren eller, om det kan anses följa av uppdraget, den gode mannen eller förvaltaren.
Uppgifter som en enskild skall lämna om faktiska förhållanden skall lämnas på heder och samvete om inte särskilda skäl talar mot det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1083
3.9 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag att 19 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 §
Den som uppbär handikappersättning eller vårdbidrag är skyldig att utan oskäligt dröjsmål anmäla till den allmänna försäkringskassan om förhållandena ändras så att rätten till förmånen påverkas. För den som är omyndig är det förmyndaren som är anmälningsskyldig. God man eller förvaltare enligt föräldrabalken till en ersättningsberättigad har motsvarande skyldighet att göra anmälan, om det kan anses ingå i uppdraget.
Den som uppbär handikappersättning eller vårdbidrag är skyldig att utan oskäligt dröjsmål anmäla till den allmänna försäkringskassan om förhållandena ändras så att rätten till förmånen påverkas.
Om en anmälan som avses i första stycket inte görs får förmånen dras in för viss tid eller tills vidare.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1084
3.10 Förslag till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn att 8 kap. 9 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
8 kap.
9 §
Den som har rätt till ersättning enligt denna lag är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen. Om den efterlevande är omyndig eller har en god man eller förvaltare enligt föräldrabalken åligger uppgiftsskyldigheten i stället förmyndaren eller, om det kan anses ingå i uppdraget, den gode mannen eller förvaltaren.
Den som har rätt till ersättning enligt denna lag är skyldig att lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen.
Uppgifter som en enskild skall lämna om faktiska förhållanden skall lämnas på heder och samvete om inte särskilda skäl talar mot det.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1085
3.11 Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
Härigenom föreskrivs i fråga om socialtjänstlagen (2001:453) dels att det i 11 kap. skall införas en ny paragraf, 1 a §, av följande lydelse,
dels att 11 kap. 10 § skall ha följande lydelse
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
11 kap.
1 a §
Socialnämnden skall anmäla till överförmyndaren
1. att god man eller förvaltare enligt föräldrabalken bör förordnas för någon,
2. att någon inte längre bör ha förvaltare,
3. att förhållandena talar för att en förälder inte kommer att förvalta sitt barns egendom på ett betryggande sätt, eller
4. att en förordnad förmyndare, en god man eller en förvaltare inte sköter sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.
Om skyldighet att anmäla behov av god man eller förvaltare finns särskilda föreskrifter i lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden.
10 §
Barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag.
Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det.
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1086
Det finns särskilda bestämmelser i lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1087
4 Författningar på forskningsområdet
4.1 Förslag till lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor
dels att nuvarande 21 § och 11 a § skall betecknas 11 a § respektive 11 b § och ha följande lydelse,
dels att det i lagen införs en ny rubrik till 11 a och b §§ av följande lydelse,
dels att 3, 14, 16, 17 och 19–22 §§ och rubriken till 19–22 §§ skall ha följande lydelse,
dels att rubrikerna till 14 och 15 §§ och 20–22 §§ skall upphöra att gälla.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 §
Denna lag skall tillämpas på forskning som innefattar behandling av
1. känsliga personuppgifter enligt 13 § personuppgiftslagen (1998:204), eller
2. personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden enligt 21 § personuppgiftslagen, om forskningspersonen inte har
Denna lag skall tillämpas på forskning som innefattar behandling av
1. känsliga personuppgifter enligt 13 § personuppgiftslagen (1998:204), eller
2. personuppgifter om lagöverträdelser som innefattar brott, domar i brottmål, straffprocessuella tvångsmedel eller administrativa frihetsberövanden enligt 21 § personuppgiftslagen, om forskningspersonen inte har
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1088
lämnat sitt uttryckliga samtycke till behandlingen.
lämnat sitt uttryckliga samtycke till behandlingen. Samtycke för en vuxen person kan endast lämnas av denne personligen.
Särskilda förutsättningar för viss forskning
21 §
Forskning avseende en forskningsperson som sägs i 20 § får utföras om
1. forskningen kan förväntas ge en kunskap som inte är möjlig att få genom forskning med samtycke, och
2. forskningen kan förväntas leda till direkt nytta för forskningspersonen.
Även om villkoret i första stycket 2 inte är uppfyllt får forskningen utföras om
1. syftet är att bidra till ett resultat som kan vara till nytta för forskningspersonen eller någon annan som lider av samma eller liknande sjukdom eller störning, och
2. forskningen innebär en obetydlig risk för skada och ett obetydligt obehag för forskningspersonen.
11 a §
Forskning avseende en forskningsperson som enligt 18 eller 19 § saknar förmåga att lämna samtycke får förekomma endast om
1. forskningen kan förväntas ge en kunskap som inte är möjlig att få genom forskning på personer som har förmåga att lämna samtycke, och
2. forskningen kan förväntas leda till direkt nytta för forskningspersonen.
Även om villkoret i första stycket 2 inte är uppfyllt får forskningen förekomma om
1. syftet är att bidra till ett resultat som kan vara till nytta för forskningspersonen eller någon annan som lider av samma eller liknande sjukdom eller störning, och
2. forskningen innebär en obetydlig risk för skada och ett obetydligt obehag för forskningspersonen.
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1089
11 a §
1
Vid etikprövning av klinisk undersökning på människor av ett läkemedels egenskaper (klinisk läkemedelsprövning) skall, utöver vad som följer av denna lag, bestämmelserna i 13 e och f §§ läkemedelslagen (1992:859) tillämpas.
11 b §
I fråga om klinisk undersökning på människor av ett läkemedels egenskaper (klinisk läkemedelsprövning) skall i stället för 11 a § tillämpas bestämmelserna i 13 i och j §§ läkemedelslagen (1992:859).
14 §
Forskning som avses i 4 § får godkännas bara om det kan förutsättas att tillämpliga bestämmelser om information och samtycke kommer att följas eller om förutsättningarna för forskning utan samtycke i 20–22 §§ är uppfyllda.
Forskning som avses i 4 § får godkännas bara om det kan förutsättas att tillämpliga bestämmelser om information och samtycke kommer att följas.
Om en forskningsperson står i ett beroendeförhållande till forskningshuvudmannen eller en forskare eller om forskningspersonen kan antas ha särskilda svårigheter att ta till vara sin rätt, skall frågor om information och samtycke ägnas särskild uppmärksamhet vid etikprövningen.
16 §
Forskningspersonen skall informeras om - den övergripande planen för forskningen, - syftet med forskningen, - de metoder som kommer att användas, - de följder och risker som forskningen kan medföra, - vem som är forskningshuvudman, - att deltagande i forskningen är frivilligt, och - forskningspersonens rätt att när som helst avbryta sin medverkan. Om forskningspersonen inte har fyllt 18 år gäller vad som sägs i 18 §.
Om forskningspersonen inte har fyllt 18 år gäller vad som sägs i 18 § och om en vuxen forskningsperson saknar beslutsförmåga vad som sägs i 19–22 §§.
1
Senaste lydelse 2004:198
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1090
17 §
Forskning får utföras bara om forskningspersonen har samtyckt till den forskning som avser henne eller honom. Ett samtycke gäller bara om forskningspersonen dessförinnan har fått information om forskningen enligt 16 §. Samtycket skall vara frivilligt, uttryckligt och preciserat till viss forskning. Samtycket skall dokumenteras.
19 §
Ett samtycke får när som helst tas tillbaka med omedelbar verkan. De data som har hämtats in dessförinnan får dock användas i forskningen.
Ett samtycke får när som helst tas tillbaka med omedelbar verkan. De data som har hämtats in dessförinnan får dock användas i forskningen.
17 § andra stycket
Om forskningspersonen inte har fyllt 18 år gäller vad som sägs i 18 §.
Om forskningspersonen inte har fyllt 18 år gäller vad som sägs i 18 § och om en vuxen forskningsperson saknar beslutsförmåga vad som sägs i 19–22 §§.
Vuxna forskningspersoner utan beslutsförmåga
19 §
Nuvarande lydelse av 19 §, se under 17 §.
Jfr nuvarande lydelse av 20 och 22 §§.
Om en forskningsperson, som har fyllt 18 år, på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att samtycka till forskningen, skall en ställföreträdare informeras om och samtycka till forskningen på det sätt som anges i 16 och 17 §§. Forskningspersonen själv skall dock så långt möjligt informeras om forskningen. Denna får inte utföras om forskningspersonen ger uttryck för att inte vilja delta.
När forskningen utförs bör särskild uppmärksamhet ägnas åt frågan, om forskningspersonen har förmåga att samtycka till forskningen.
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1091
20 §
Forskning får utföras utan samtycke, om sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande hos forskningspersonen hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Forskningen får dock utföras bara under de förutsättningar som anges i 21 och 22 §§.
Ställföreträdare enligt 19 § för forskningspersonen är, enligt närmare föreskrifter i 21 §, av denne utsedd person, anhörig eller god man enligt föräldrabalken eller, i fall som anges i 22 §, en representant för akuta situationer.
22 §
En forskningsperson som sägs i 20 § skall så långt möjligt informeras personligen om forskningen. Samråd skall ske med forskningspersonens närmaste anhöriga. Samråd skall ske också med god man eller förvaltare enligt 11 kap. föräldrabalken, om frågan ingår i dennes uppdrag. Forskningen får inte utföras om forskningspersonen i någon form ger uttryck för att inte vilja delta eller om någon av dem som samråd har skett med motsätter sig utförandet.
Nuvarande lydelse av 21 §, se under 11 a §.
21 §
Beträffande forskning i samband med sådan verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) tillämpas 4–17 §§, 22 § första stycket och 26 § lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. samt 22 § denna lag. Behörigheten för framtidsfullmäktig, vårdombud och god man att samtycka till forskning enligt detta stycke följer behörigheten för dessa företrädare att samtycka till åtgärder inom själva hälso- och sjukvården, om inte annat framgår av respektive förordnande.
Beträffande annan forskning tillämpas, utom såvitt gäller vårdombud, 5, 7 och 8 §§, 10 § första meningen, 11 § första meningen, 12, 13, 15 och 16 §§ samt 22 § första stycket lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. Behörighet för framtidsfullmäktig
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1092
och god man att samtycka till forskning enligt detta stycke följer redan av ett förordnande som omfattar personliga angelägenheter. Anmälan till överförmyndaren enligt 11 §, 15 § eller 16 § andra stycket görs av forskningshuvudmannen.
22 §
Nuvarande lydelse, se under 21 §.
Om forskning som avses i 21 § första stycket i huvudsak är inriktad på akuta situationer och om samtycke till en viss brådskande forskningsåtgärd för en vuxen forskningsperson som saknar samtyckesförmåga inte kan inhämtas i tid från en ställföreträdare som anges i nämnda stycke, får samtycke inhämtas från någon som i förväg har utsetts att vara ställföreträdare för forskningspersoner som kan omfattas av den ifrågavarande forskningen. Denne skall tillhöra hälso- och sjukvårdspersonalen enligt lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område men besitta en tillräcklig grad av självständighet och oberoende i förhållande till forskningsverksamheten. Behöriga ställföreträdare utses av sjukvårdshuvudmannen.
Ställföreträdare enligt första stycket bör såvitt möjligt vid sitt ställningstagande följa forskningspersonens förmodade vilja.
Samtycke skall snarast möjligt inhämtas från forskningspersonen själv eller den som annars är dennes ställföreträdare. Även om
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1093
ett sådant samtycke inte erhålls, får de data som har hämtats in med stöd av första stycket användas i forskningen.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2. Bestämmelserna i denna lag tillämpas även vid forskning som har godkänts genom beslut vid etikprövning före ikraftträdandet.
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1094
4.2 Förslag till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)
Härigenom föreskrivs i fråga om läkemedelslagen (1992:859) dels att 13 a och b §§ skall ha följande lydelse, dels att nuvarande 13 c–g §§
1
skall betecknas 13 g–k §§ och att
13 i och j §§ skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas fyra nya paragrafer med beteckningarna 13 c–f §§ och av följande lydelse,
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
13 a §
2
De patienter eller försökspersoner som avses delta i en klinisk läkemedelsprövning skall få sådan information om prövningen att de kan ta ställning till om de vill delta i den. De skall vidare informeras om sin rätt att när som helst avbryta sin medverkan.
Om patienten eller försökspersonen är underårig eller en person vars mening inte kan inhämtas på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande, skall informationen lämnas till de personer vars samtycke till deltagande i prövningen skall inhämtas enligt 13 b § andra eller tredje stycket. Dessutom skall patienten eller försökspersonen så långt möjligt informeras personligen om prövningen. Om han eller hon är underårig skall informationen lämnas av personal med pedagogisk erfarenhet.
Om patienten eller försökspersonen är underårig eller en person som på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att samtycka till att delta i prövningen, skall informationen lämnas till de personer vars samtycke till deltagandet skall inhämtas enligt 13 c–e §§. Dessutom skall patienten eller försökspersonen så långt möjligt informeras personligen om prövningen. Om han eller hon är underårig skall informationen lämnas av personal med pedagogisk erfarenhet.
1
Senaste lydelse 2004:197
2
Senaste lydelse 2004:197
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1095
13 b § första stycket
3
Samtycke till deltagande i klinisk läkemedelsprövning skall alltid inhämtas. Samtycke skall, om inte annat följer av andra eller tredje stycket, inhämtas från de patienter eller försökspersoner som avses delta i prövningen eller, vid prövning som skall utföras på djur, från djurägaren.
13 b §
Samtycke till deltagande i klinisk läkemedelsprövning skall alltid inhämtas. Samtycke skall, om inte annat följer av 13 c–e §§, inhämtas från de patienter eller försökspersoner som avses delta i prövningen eller, vid prövning som skall utföras på djur, från djurägaren.
13 b § andra stycket
4
När det gäller underåriga skall samtycke inhämtas från vårdnadshavarna. Den underåriges inställning skall så långt möjligt klarläggas. Även om vårdnadshavarna har samtyckt till prövningen får den inte utföras om den underårige inser vad prövningen innebär för hans eller hennes del och motsätter sig att den utförs.
13 c §
När det gäller underåriga skall samtycke inhämtas från vårdnadshavarna. Den underåriges inställning skall så långt möjligt klarläggas. Även om vårdnadshavarna har samtyckt till prövningen får den inte utföras om den underårige inser vad prövningen innebär för hans eller hennes del och motsätter sig att den utförs. Om den underårige är gift tillämpas vad som föreskrivs för den som har fyllt 18 år.
13 b § tredje stycket
5
När det gäller personer vars mening inte kan inhämtas på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande skall samtycke inhämtas från god man eller förvaltare enligt 11 kap. 4 eller 7 § föräldrabalken med behörighet att sörja för den enskildes person. Samtycke skall
13 d §
Samtycke beträffande den som har fyllt 18 år men som på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att samtycka till deltagandet i prövningen skall inhämtas från person som denne har utsett, anhörig eller god man enligt föräldrabalken.
Härvid tillämpas 4–17 §§,
3
Senaste lydelse 2004:197
4
Senaste lydelse 2004:197
5
Senaste lydelse 2004:197
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1096
inhämtas även från patientens närmaste anhöriga. Samtycket skall uttrycka patientens förmodade vilja. Även om samtycke till prövningen har inhämtats får den inte utföras om patienten i någon form ger uttryck för att inte vilja delta.
22 § första stycket och 26 § lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. Behörigheten för framtidsfullmäktig, vårdombud och god man att samtycka till deltagandet följer behörigheten för dessa företrädare att samtycka till åtgärder inom själva hälso- och sjukvården, om inte något annat framgår av respektive förordnande.
13 e §
Om den aktuella kliniska läkemedelsprövningen i huvudsak är inriktad på akuta situationer och om samtycke till en viss brådskande åtgärd i prövningen för en vuxen patient som saknar samtyckesförmåga inte kan inhämtas i tid från en ställföreträdare som anges i 13 d §, tillämpas beträffande behörig ställföreträdare vad som föreskrivs i 22 § lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor.
13 f §
En klinisk läkemedelsprövning på en patient som avses i 13 d § får inte utföras, om patienten ger uttryck för att inte vilja delta. Inte heller får läkemedel i vilseledande syfte tillföras patienten i dold form.
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1097
13 e §
6
Kliniska läkemedelsprövningar får, om inte 13 d § gäller, utföras på underåriga endast om
1. forskningen kan förväntas leda till direkt nytta för denna patientgrupp,
2. forskningen är avgörande för att bekräfta uppgifter som erhållits i kliniska läkemedelsprövningar med personer som har förmåga att samtycka till deltagande i prövningar eller genom andra forskningsmetoder,
3. forskningen hänför sig direkt till ett kliniskt tillstånd som den underårige lider av eller är av sådan art att den endast kan utföras på underåriga, och
4. inga incitament eller ekonomiska förmåner ges, undantaget kostnadsersättningar.
13 i §
Kliniska läkemedelsprövningar får, om inte 13 h § gäller, utföras på underåriga endast om
1. forskningen kan förväntas leda till direkt nytta för denna patientgrupp,
2. forskningen är avgörande för att bekräfta uppgifter som erhållits i kliniska läkemedelsprövningar med personer som har förmåga att samtycka till deltagande i prövningar eller genom andra forskningsmetoder,
3. forskningen hänför sig direkt till ett kliniskt tillstånd som den underårige lider av eller är av sådan art att den endast kan utföras på underåriga, och
4. inga incitament eller ekonomiska förmåner ges, undantaget kostnadsersättningar.
13 f §
7
Kliniska läkemedelsprövning– ar får utföras på den vars mening inte kan inhämtas på grund av sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller något annat liknande förhållande endast om
1. forskningen är avgörande för att bekräfta uppgifter som erhållits i kliniska läkemedelsprövningar med personer som har förmåga att samtycka till deltagande i prövningar eller genom andra forskningsmetoder,
2. forskningen hänför sig
13 j §
Kliniska läkemedelsprövning– ar får utföras på en person som avses i 13 d § endast om
1. forskningen är avgörande för att bekräfta uppgifter som erhållits i kliniska läkemedelsprövningar med personer som har förmåga att samtycka till deltagande i prövningar eller genom andra forskningsmetoder,
2. forskningen hänför sig
6
Senaste lydelse 2004:197
7
Senaste lydelse 2004:197
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1098
direkt till ett livshotande eller försvagande kliniskt tillstånd som den berörda personen lider av,
3. det finns anledning anta att medicineringen med det läkemedel som skall prövas medför nytta som uppväger riskerna för patienten eller inte innebär några risker alls, och
4. inga incitament eller ekonomiska förmåner ges, undantaget kostnadsersättningar.
direkt till ett livshotande eller försvagande kliniskt tillstånd som den berörda personen lider av,
3. det finns anledning anta att medicineringen med det läkemedel som skall prövas medför nytta som uppväger riskerna för patienten eller inte innebär några risker alls, och
4. inga incitament eller ekonomiska förmåner ges, undantaget kostnadsersättningar.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1099
4.3 Förslag till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården
dels att 3 kap. 1, 2, 3, 5 och 6 §§ samt 4 kap. 5 § skall ha följande lydelse,
dels att i lagen skall införas tre nya paragrafer, 3 kap. 2 a–c §§, av följande lydelse,
dels att i lagen närmast före 3 kap. 2 a § skall införas en ny rubrik av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
1 §
Vävnadsprover får i andra fall än som avses i 2 § inte samlas in och bevaras i en biobank utan att provgivaren informerats om avsikten och om det eller de ändamål för vilka biobanken får användas och därefter lämnat sitt samtycke.
Vävnadsprover får inte samlas in och bevaras i en biobank utan att provgivaren informerats om avsikten och om det eller de ändamål för vilka biobanken får användas och därefter lämnat sitt samtycke.
Om provgivaren inte har fyllt 18 år gäller vad som sägs i 2 § och om en vuxen provgivare saknar beslutsförmåga vad som sägs i 2 a–c §§.
2 §
Vävnadsprover från underårig får inte samlas in och bevaras i en biobank utan att den underåriges vårdnadshavare informerats om avsikten och om det eller de ändamål för vilka biobanken får användas och därefter lämnat sitt samtycke. Har den underårige uppnått en sådan ålder och mognad att han eller hon kan ta ställning till frågan gäller vad som nu sagts den underårige själv.
I fråga om provgivare som är gift tillämpas vad som föreskrivs för den som har fyllt 18 år.
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1100
Vuxen utan beslutsförmåga
2 a §
Vävnadsprover från den som har fyllt 18 år och som på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att samtycka får inte samlas in eller bevaras i en biobank utan att provgivarens ställföreträdare har informerats om avsikten och om det eller de ändamål för vilka biobanken får användas och därefter lämnat sitt samtycke. Provgivaren själv skall dock så långt möjligt informeras om biobanken. Vävnadsproverna får inte samlas in eller bevaras för annat ändamål än vård eller behandling av provgivaren, om denne ger uttryck för att motsätta sig det.
2 b §
Ställföreträdare enligt 2 a § är, enligt vad som sägs i det följande, av provgivaren utsedd person, anhörig eller god man enligt föräldrabalken eller, i fall som anges i 2 c §, en representant för akuta situationer.
Beträffande samtycke som skall lämnas medan provgivaren undergår hälso- och sjukvård och som har anknytning till denna tillämpas 4–17 §§, 22 § första stycket och 26 § lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. Behörigheten för framtidsfull-
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1101
mäktig, vårdombud och god man att lämna samtycke enligt detta stycke följer behörigheten för dessa företrädare att samtycka till åtgärder inom själva hälso- och sjukvården, om inte annat framgår av respektive förordnande.
Beträffande samtycke i annat fall tillämpas, utom såvitt gäller vårdombud, 5, 7 och 8 §§, 10 § första meningen, 11 § första meningen, 12, 13, 15 och 16 §§ samt 22 § första stycket lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. Behörighet för framtidsfullmäktig och god man att lämna samtycke enligt detta stycke följer redan av ett förordnande som omfattar personliga angelägenheter. Anmälan till överförmyndaren enligt 11 §, 15 § eller 16 § andra stycket görs av den som är ansvarig för biobanken.
2 c §
Om vävnadsprov skall samlas in och bevaras i en biobank för sådan forskning i samband med hälso- och sjukvård eller klinisk läkemedelsprövning som i huvudsak är inriktad på akuta situationer och om samtycke för en vuxen provgivare som saknar samtyckesförmåga inte kan inhämtas i tid från en ställföreträdare som anges i 2 b §, tillämpas i fråga om behörig ställföreträdare vad som föreskrivs i 22 § lagen (2003:460) om
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1102
etikprövning av forskning som avser människor.
3 §
Vävnadsprover från foster får inte samlas in och bevaras i en biobank utan att den kvinna som bär eller har burit fostret informerats om avsikten och om det eller de ändamål för vilka biobanken får användas och därefter lämnat sitt samtycke. Har kvinnan avlidit, gäller vad nu sagts i stället hennes närmaste anhöriga.
Vävnadsprover från foster får inte samlas in och bevaras i en biobank utan att den kvinna som bär eller har burit fostret informerats om avsikten och om det eller de ändamål för vilka biobanken får användas och därefter personligen lämnat sitt samtycke. Har kvinnan avlidit, gäller vad nu sagts i stället hennes närmaste anhöriga.
5 §
1
Vävnadsprover som bevaras i en biobank får inte användas för annat ändamål än som omfattas av tidigare information och samtycke utan att den som lämnat samtycket informerats om och samtyckt till det nya ändamålet.
Vävnadsprover som bevaras i en biobank får inte användas för annat ändamål än som omfattas av tidigare information och samtycke utan att den som är behörig att lämna samtycke har informerats om och samtyckt till det nya ändamålet.
Har den som lämnat samtycke avlidit gäller i stället att den avlidnes närmaste anhöriga skall ha informerats om och efter skälig betänketid inte motsatt sig det nya ändamålet.
Avser det nya ändamålet forskning eller klinisk prövning skall den nämnd för forskningsetik som godkänner det nya ändamålet i samband därmed också besluta om vilka krav som skall gälla i fråga om information och samtycke för att vävnadsproverna i banken skall få användas för det nya ändamålet.
6 §
Den som lämnat samtycke till användning av ett vävnadsprov får när som helst återkalla sitt samtycke. Avser återkallelsen all
Samtycke till användning av ett vävnadsprov får när som helst återkallas av den som är behörig att lämna ett samtycke.
1
Senaste lydelse 2003:468
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1103
användning skall vävnadsprovet omedelbart förstöras eller avidentifieras.
Avser återkallelsen all användning skall vävnadsprovet omedelbart förstöras eller avidentifieras.
4 kap.
5 §
Utan hinder av 1–3 §§ får, med samtycke från de berörda enskilda provgivarna,
– vävnadsprover i en biobank som är avsedd för vård- och behandlingsändamål lämnas till en annan vårdgivare inom eller utom landet för utlåtande eller analys,
– vävnadsprover i en biobank som används i ett forskningsprojekt lämnas till en annan enhet för forskning inom eller utom landet,
– vävnadsprover som har lämnats ut till ett bolag för klinisk prövning av läkemedel eller medicintekniska produkter och som förvaras hos bolaget lämnas för analys till en annan enhet inom bolaget eller till ett annat bolag, med vilket bolaget har träffat avtal om att analys skall utföras, inom eller utom landet.
Utan hinder av 1–3 §§ får, med samtycke från de berörda enskilda provgivarna, eller, med tillämpning av 3 kap., deras företrädare,
– vävnadsprover i en biobank som är avsedd för vård- och behandlingsändamål lämnas till en annan vårdgivare inom eller utom landet för utlåtande eller analys,
– vävnadsprover i en biobank som används i ett forskningsprojekt lämnas till en annan enhet för forskning inom eller utom landet,
– vävnadsprover som har lämnats ut till ett bolag för klinisk prövning av läkemedel eller medicintekniska produkter och som förvaras hos bolaget lämnas för analys till en annan enhet inom bolaget eller till ett annat bolag, med vilket bolaget har träffat avtal om att analys skall utföras, inom eller utom landet.
Proverna skall vara kodade. De skall återlämnas eller förstöras när de inte längre behövs för det ändamål för vilket de lämnades ut.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1105
5 Författningar på trafikområdet
5.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1972:435) om överlastavgift att 7 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
1
Överlastavgift påförs för motordrivet fordon, ägaren, och för släpvagn, ägaren av det fordon som släpvagnen dras av.
I fråga om motordrivet fordon som innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller som innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år anses innehavaren som ägare. Innehas fordon i annat fall med nyttjanderätt, anses innehavaren som ägare, om han har befogenhet att bestämma om förare eller anlitar annan förare än ägaren har utsett.
Om fordon som avses i första stycket ägs eller om fordon som avses i andra stycket innehas av en omyndig person, anses hans eller hennes förmyndare som ägare. Detta gäller dock inte, om den omyndige har förarbehörighet för fordonet i fråga eller, om det rör sig om ett släpfordon, har förarbehörighet för ett fordon som kan dra släpfordonet.
1
Senaste lydelse 1990:1197
Författningar på trafikområdet SOU 2004:112
1106
Brukar någon annans fordon utan lov, påförs brukaren överlastavgiften.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2. I fråga om överlastavgift som har påförts före lagens ikraftträdande tillämpas 7 § i dess äldre lydelse.
SOU 2004:112 Författningar på trafikområdet
1107
5.2 Förslag till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
1
Härigenom föreskrivs i fråga om trafikskadelagen (1975:1410) att 2 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 §
2
Trafikförsäkring skall finnas för motordrivet fordon som är registrerat i vägtrafikregistret och ej är avställt samt för annat motordrivet fordon som brukas i trafik här i landet. Försäkringsplikten fullgörs av fordonets ägare. Innehas fordonet på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller innehas det med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år, fullgörs dock försäkringsplikten av innehavaren.
Trafikförsäkring skall finnas för motordrivet fordon som är registrerat i vägtrafikregistret och ej är avställt samt för annat motordrivet fordon som brukas i trafik här i landet. Försäkringsplikten fullgörs av fordonets ägare. Innehas fordonet på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller innehas det med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år, fullgörs dock försäkringsplikten av innehavaren. Är ägaren eller innehavaren omyndig fullgörs försäkringsplikten av hans eller hennes förmyndare. Detta gäller dock inte, om den omyndige har förarbehörighet för det fordon som avses med försäkringen eller, om försäkringen avser ett släpfordon, har förarbehörighet för ett fordon som kan dra släpfordonet.
Trafikförsäkring för ett motordrivet fordon som har registrerats i vägtrafikregistret kan genom uppsägning av försäkringstagaren upphöra att gälla endast om
1. fordonet inte längre är registrerat i vägtrafikregistret,
2. fordonet är avställt, eller
1
Lagen omtryckt 1994:43
2
Senaste lydelse 2001:562
Författningar på trafikområdet SOU 2004:112
1108
3. försäkringstagarens skyldighet att hålla fordonet försäkrat har upphört av någon annan anledning.
Andra stycket skall inte tillämpas, om för fordonet gäller trafikförsäkring hos en annan försäkringsanstalt.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2. I fråga om avgift för trafikförsäkring som avser tiden före lagens ikraftträdande tillämpas 2 § i dess äldre lydelse.
SOU 2004:112 Författningar på trafikområdet
1109
5.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall att 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 §
1
I denna lag förstås med
1. fordon: varje anordning som är eller har varit försedd med hjul, band, medar eller liknande och som inrättats huvudsakligen för färd på marken på annat sätt än på skenor,
2. registrerat fordon: fordon som är upptaget i vägtrafikregistret, det militära fordonsregistret eller motsvarande utländska register,
3. fordonsvrak: fordon som med hänsyn till sitt skick, den tid under vilken det har stått på samma plats eller andra omständigheter måste anses övergivet och som uppenbarligen har ringa eller inget värde.
Vad som sägs i lagen om ägare av fordon gäller, i fråga om fordon som innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller som innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år, innehavaren och i fråga om övergivet fordon, den som senast varit ägare.
Om ägaren eller den som enligt andra stycket skall anses vara ägare till ett fordon är omyndig, svarar förmyndaren i den omyndiges ställe. Detta gäller dock inte, om den omyndige har förarbehörighet för fordonet i fråga eller, om fordonet är ett släpfordon, har förarbehörighet för ett fordon som kan dra släpfordonet.
Vad som sägs i lagen om markägare gäller också den som på grund av avtal har rätt att upplåta ett område för parkering eller att förbjuda parkering inom området.
1
Senaste lydelse 2003:637
Författningar på trafikområdet SOU 2004:112
1110
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2. Hänför sig en fråga om vem som skall anses som ägare av ett fordon till en tidpunkt före lagens ikraftträdande tillämpas 1 § i dess äldre lydelse.
SOU 2004:112 Författningar på trafikområdet
1111
5.4 Förslag till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327)
Härigenom föreskrivs i fråga om fordonsskattelagen (1988:327) att 10 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
10 §
1
Skattskyldig för ett visst fordon är ägaren av fordonet. Har ett fordon flera ägare är de solidariskt ansvariga för den skatt som skall betalas för fordonet.
Som ägare av ett fordon anses den som är eller bör vara upptagen i vägtrafikregistret som ägare. I fråga om ett fordon som innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller som innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år anses innehavaren som ägare.
Som ägare av ett fordon anses den som är eller bör vara upptagen i vägtrafikregistret som ägare. I fråga om ett fordon som innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller som innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år anses innehavaren som ägare. Är eller bör en omyndig person vara upptagen som ägare eller innehavare i vägtrafikregistret, anses hans förmyndare som ägare. Detta gäller dock inte, om den omyndige har förarbehörighet för fordonet i fråga eller, om fordonet är ett släpfordon, har förarbehörighet för ett fordon som kan dra släpfordonet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2. I fråga om fordonsskatt som har förfallit till betalning före lagens ikraftträdande tillämpas 10 § i dess äldre lydelse.
1
Senaste lydelse 2001:567
Författningar på trafikområdet SOU 2004:112
1112
5.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon att 7 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 §
1
Avgiftsskyldig för svenskt fordon är ägaren.
Har fordonet flera ägare är de solidariskt ansvariga för den vägavgift som skall betalas.
Som ägare anses den som är eller bör vara upptagen i vägtrafikregistret som ägare. I fråga om ett fordon som innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller som innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år anses innehavaren som ägare.
Avgiftsskyldig för svenskt fordon är ägaren.
Har fordonet flera ägare är de solidariskt ansvariga för den vägavgift som skall betalas.
Som ägare anses den som är eller bör vara upptagen i vägtrafikregistret som ägare. I fråga om ett fordon som innehas på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller som innehas med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år anses innehavaren som ägare. Är eller bör en omyndig person vara upptagen som ägare eller innehavare i vägtrafikregistret, anses hans förmyndare som ägare. Detta gäller dock inte, om den omyndige har förarbehörighet för det fordon som avses med avgiften eller, om avgiften avser ett släpfordon, har förarbehörighet för ett fordon som kan dra släpfordonet.
1
Senaste lydelse 2001:570
SOU 2004:112 Författningar på trafikområdet
1113
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2. I fråga om vägavgift som har förfallit till betalning före lagens ikraftträdande tillämpas 7 § i dess äldre lydelse.
Författningar på trafikområdet SOU 2004:112
1114
5.6 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2001:558) om vägtrafikregister att 4 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
Bestämmelserna i denna lag om ägaren av ett fordon tillämpas på innehavaren, när det är fråga om fordon som innehas
1. på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, eller
2. med nyttjanderätt för en bestämd tid om minst ett år.
Bestämmelserna i denna lag om ägaren av ett fordon tillämpas på förmyndaren, när det är fråga om fordon som ägs eller som innehas enligt första stycket 1 eller 2 av en omyndig person som inte har förarbehörighet för fordonet. Vad som nu sagts har motsvarande tillämpning, om fordonet är ett släpfordon och den omyndige inte har förarbehörighet för ett fordon som kan dra släpfordonet.
1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2. Hänför sig en fråga om vem som skall anses som ägare av ett fordon till en tidpunkt före lagens ikraftträdande tillämpas 4 § i dess äldre lydelse.
1115
6 Författningar på det finansrättsliga området
6.1 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument
1
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument att det i 3 kap. skall införas en ny paragraf, 5 §, av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
3 kap.
5 §
Inskränkningar enligt 13 kap. 19 § första stycket 5 och 14 kap. 21 § första stycket 4 föräldrabalken i rätten att förfoga över finansiella instrument som förvaras och förvaltas av ett värdepappersinstitut som avses i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse skall antecknas på sätt som gör inskränkningen känd inom värdepappersinstitutet.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1
Lagen omtryckt 1992:558
Författningar på det finansrättsliga området SOU 2004:112
1116
6.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1991:981) om värdepappersrörelse att 1 kap. 8 a § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
8 a §
1
Ett värdepappersbolag är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållande till bolaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
Om skyldighet för värdepappersbolag att lämna uppgifter till överförmyndaren finns föreskrifter i föräldrabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1
Senaste lydelse 2004:309
SOU 2004:112 Författningar på det finansrättsliga området
1117
6.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument att 4 kap. 17 § 7 och 8 kap. 2 a § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap. 17 § 7
1
På ett avstämningskonto skall anges
7. inskränkning enligt 13 kap. 19 § andra stycket eller 14 kap. 21 § andra stycketföräldrabalken.
På ett avstämningskonto skall anges
7. inskränkning enligt 13 kap. 19 § första stycket 4 eller 14 kap. 21 § första stycket 3 föräldrabalken.
8 kap.
2 a §
2
En central värdepappersförvarare och ett kontoförande institut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållande till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
Om skyldighet för central värdepappersförvarare och kontoförande institut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns föreskrifter i föräldrabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1
Senaste lydelse 2004:323
2
Senaste lydelse 2004:323
Författningar på det finansrättsliga området SOU 2004:112
1118
6.4 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:46) om investeringsfonder att 2 kap. 20 § och 4 kap. 11 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
2 kap
20 §
Ett fondbolag och ett förvaringsinstitut är skyldiga att lämna ut uppgifter om enskildas förhållanden till företaget, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare
Om skyldighet för fondbolag och förvaringsinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns föreskrifter i föräldrabalken.
4 kap.
11 §
Fondbolaget skall föra eller låta föra ett register över samtliga innehavare av andelar i fonden. I fråga om automatiserad och viss manuell behandling av personuppgifter finns bestämmelser i personuppgiftslagen (1998:204).
Är lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument tillämplig på andelarna i fonden, förs registret av en central värdepappersförvarare. Fondbolaget har rätt till insyn i registret.
Om lagen om kontoföring av finansiella instrument inte är tillämplig på andelarna i fonden, skall den som för registret där anteckna inskränkningar enligt 13 kap. 19 § första stycket 4 eller 14 kap. 21 § första stycket 3 föräldrabalken.
SOU 2004:112 Författningar på det finansrättsliga området
1119
Fondbolaget skall till varje enskild fondandelsägare skriftligen bekräfta att hans fondandelsinnehav registrerats. Av bekräftelsen skall framgå investeringsfondens beteckning samt namnen på fondbolaget och förvaringsinstitutet. Vidare skall det framgå var informationsbroschyren och faktabladet enligt 15 § samt årsberättelsen och halvårsredogörelsen enligt 18 § finns att tillgå.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Författningar på det finansrättsliga området SOU 2004:112
1120
6.5 Förslag till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse att 1 kap. 11 § och 9 kap. 5 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
1 kap.
11 §
Ett kreditinstitut är skyldigt att lämna ut uppgifter om enskildas förhållande till institutet, om det under en utredning enligt bestämmelserna om förundersökning i brottmål begärs av undersökningsledare eller om det i ett ärende om rättslig hjälp i brottmål på framställning av en annan stat eller en mellanfolklig domstol begärs av åklagare.
Om skyldighet för kreditinstitut att lämna uppgifter till överförmyndaren finns föreskrifter i föräldrabalken.
9 kap.
5 §
En omyndig får utan förmyndarens tillstånd förfoga över medel som den omyndige själv satt in hos en bank efter det han eller hon fyllt sexton år. Utan den omyndiges samtycke får banken inte betala ut sådana medel till förmyndaren. Om förmyndaren har fått överförmyndarens tillstånd att omhänderta medlen och visat bevis på det, får den omyndige inte vidare förfoga över medlen. Sådan inskränkning i den omyndiges rätt skall anteck-
Inskränkningar enligt 9 kap. 3 a §, 13 kap.8 och 19 §§ och 14 kap. 21 §föräldrabalken i rätten att förfoga över medel som har satts in hos en bank eller ett kreditmarknadsföretag skall antecknas på sätt som gör inskränkningen känd inom banken eller kreditmarknadsföretaget.
SOU 2004:112 Författningar på det finansrättsliga området
1121
nas på insättningsbevis eller i motbok, när beviset eller motboken visas upp hos banken, eller på annat sätt som gör inskränkningen känd inom banken.
Medel som en förmyndare, god man eller förvaltare förvaltar enligt föräldrabalken får tas ut utan överförmyndarens tillstånd bara om det har gjorts förbehåll enligt 14 kap. 8 § föräldrabalken eller uttaget avser ränta. Överförmyndaren kan enligt 14 kap. 21 § föräldrabalken besluta, att ett sådant förbehåll inte skall gälla. Beslutet skall antecknas på bevis eller i motbok som har utfärdats om insättningen eller på annat sätt som gör beslutet känt inom banken. Banken är skyldig att på begäran av överförmyndare, förmyndare, god man eller förvaltare utfärda bevis om insättning av medel eller tillgodohavande, samt i förekommande fall intyga att meddelat tillstånd inte har utnyttjats.
Är föräldrar förmyndare, får de utan överförmyndarens tillstånd ta ut medel som de förvaltar enligt föräldrabalken, om medlen inte har satts in med uppgift om att de enligt 16 kap. 11 § föräldrabalken inte får tas ut utan sådant tillstånd eller att de omfattas av särskild överförmyndarkontroll. Överförmyndaren kan enligt 13 kap. 19 § föräldrabalken besluta om annan inskränkning i föräldrars uttagsrätt. Inskränkning i uttagsrätten som avses i detta
Författningar på det finansrättsliga området SOU 2004:112
1122
stycke skall antecknas på bevis eller i motbok som har utfärdats om insättningen eller på annat sätt som gör inskränkningen känd inom banken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1123
7 Övriga författningsändringar
7.1 Förslag till lag om ändring i äktenskapsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om äktenskapsbalken att 18 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
1 §
1
Om den som talan enligt denna balk riktas mot saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var den parten uppehåller sig, skall dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 11 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om den som har känt hemvist utom riket inte kan nås för delgivning eller om denne underlåter att utse ombud för sig och det finns särskilda skäl att förordna god man.
Gode mannen skall samråda med den som han har förordnats för, om det kan ske. I fråga om ersättning till gode
Om den som talan enligt denna balk riktas mot saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var den parten uppehåller sig, skall dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 11 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om den som har känt hemvist utom riket inte kan nås för delgivning eller om denne underlåter att utse ombud för sig och det finns särskilda skäl att förordna god man. I nu nämnda fall skall god man förordnas av rätten.
Gode mannen skall samråda med den som han eller hon har förordnats för, om det kan ske. I fråga om ersättning till gode
1
Senaste lydelse 1988:1254
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1124
mannen gäller 20 kap. 2 b § föräldrabalken.
mannen gäller 20 kap. 2 a § föräldrabalken.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1125
7.2 Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken
Härigenom föreskrivs i fråga om rättegångsbalken att 4 kap. 1, 6 och 10 a §§, 8 kap. 2 §, 11 kap. 1 §, 12 kap. 2 och 19 §§, 20 kap. 14 §, 21 kap. 1 och 3 §§ samt 27 kap. 27 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
1 §
1
Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och hava avlagt för behörighet till domarämbete föreskrivna kunskapsprov.
Ej må den utöva domarämbete, som är i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Om kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domarämbete förordnar regeringen.
Lagfaren domare skall vara svensk medborgare och ha avlagt föreskrivna kunskapsprov för behörighet till domartjänst.
Den som är i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 9 § föräldrabalken får inte utöva domartjänst.
Om kunskapsprov och villkor i övrigt för utövande av domartjänst förordnar regeringen.
6 §
2
Valbar till nämndeman är varje svensk medborgare, som är folkbokförd i kommunen eller, i fråga om nämndeman i hovrätt, i länet eller den del därav som hör till hovrätten, och som inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Den som är lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som eljest har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.
Valbar till nämndeman är varje svensk medborgare, som är folkbokförd i kommunen eller, i fråga om nämndeman i hovrätt, i länet eller den del därav som hör till hovrätten, och som inte är underårig eller har förvaltare enligt 11 kap. 9 § föräldrabalken. Den som är lagfaren domare, befattningshavare vid domstol, åklagare, polisman eller advokat eller den som annars har till yrke att föra andras talan inför rätta får inte vara nämndeman.
1
Senaste lydelse 1988:1260
2
Senaste lydelse 1994:1620
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1126
Ingen får samtidigt vara nämndeman i hovrätt och tingsrätt. Den som fyllt sextio år eller uppger något giltigt hinder är inte skyldig att ta emot uppdrag som nämndeman. Den som har avgått som nämndeman är inte skyldig att ta emot nytt uppdrag förrän efter fyra år.
Rätten prövar självmant den valdes behörighet.
10 a §
3
Regeringen förordnar för tre år i sänder dem som skall tjänstgöra som ekonomiska experter enligt 1 kap. 8 § och 2 kap. 4 a §. Under treårsperioden får vid behov ytterligare personer förordnas för återstående del av perioden. Inträffar medan en ekonomisk expert deltar i behandlingen av ett mål en omständighet som medför att förordnandet skall upphöra att gälla, skall förordnandet oberoende därav anses ha fortsatt giltighet såvitt avser det pågående målet.
Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk medborgare och får ej vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Den som skall tjänstgöra som ekonomisk expert skall vara svensk medborgare och får ej vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 9 § föräldrabalken.
8 kap.
2 §
4
Till ledamot av advokatsamfundet får endast den antas som
1. har hemvist i Sverige eller i en annan stat inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz,
2. har avlagt de kunskapsprov som är föreskrivna för behörighet till domarämbete,
3. har genomgått för advokatverksamhet erforderlig praktisk och teoretisk utbildning,
4. har gjort sig känd för redbarhet, och
5. även i övrigt bedöms lämplig att utöva advokatverksamhet. Advokatsamfundets styrelse får i enskilda fall medge undantag från antagningskraven såvitt gäller första stycket 1. Detsamma gäller antagningskraven enligt första stycket 2 och 3 beträffande
3
Senaste lydelse 1988:1260
4
Senaste lydelse 2002:334
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1127
den som är auktoriserad som advokat i en annan stat i enlighet med där gällande bestämmelser.
Den som har genomgått en utbildning som krävs för att bli advokat i en stat inom Europeiska unionen, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz och som i Sverige genomgått ett prov som visar att han eller hon har tillräckliga kunskaper om den svenska rättsordningen, skall anses uppfylla kraven enligt första stycket 2 och 3. Detsamma gäller den som registrerats enligt 2 a § och som därefter under minst tre år bedrivit faktisk och regelbunden advokatverksamhet i Sverige, under förutsättning antingen att verksamheten huvudsakligen omfattat svensk rätt eller att, om verksamheten inte huvudsakligen omfattat svensk rätt, den registrerade på annat sätt har förvärvat tillräckliga kunskaper och erfarenheter för att antas till ledamot i samfundet.
Den som har blivit auktoriserad som advokat i Danmark, Finland, Island eller Norge i enlighet med där gällande bestämmelser och som därefter under minst tre år på ett tillfredsställande sätt har tjänstgjort som biträdande jurist på advokatbyrå i Sverige skall anses uppfylla kraven enligt första stycket 2–5.
Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken får inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till ledamot som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall är förbjuden att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde.
Den som är försatt i konkurs eller som har förvaltare enligt 11 kap. 9 § föräldrabalken får inte antas till ledamot. Inte heller får den antas till ledamot som enligt 3 § lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall är förbjuden att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde.
Lagfaren domare i eller befattningshavare vid domstol eller allmän åklagare eller kronofogde får inte antas till ledamot; inte heller den som annars är anställd i en stats eller kommuns tjänst eller hos någon annan enskild än advokat, om inte advokatsamfundets styrelse medger undantag.
11 kap.
1 §
Envar kan vara part i rättegång. Råder ej parten över det, varom tvistas, eller rör tvisten
Råder inte parten över det som tvisten gäller eller rör tvisten
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1128
rättshandling, som han ej själv äger ingå, föres talan av den som är partens ställföreträdare. Om talan på grund av skadegörande handling äge vad i 20 kap. 14 § och 21 kap. 1 § första stycket stadgas motsvarande tillämpning.
en rättshandling, som parten inte själv kan ingå, förs talan av den som är partens ställföreträdare. En vuxen person mot vilken det riktas anspråk på grund av en skadegörande handling får även själv föra sin talan. I fråga om en omyndigs talan på grund av en sådan handling tillämpas 20 kap. 14 § och 21 kap. 1 § första stycket.
Ställföreträdare för en vuxen person är en god man eller en förvaltare enligt föräldrabalken eller en framtidsfullmäktig, om uppgiften att föra den enskildes talan får anses följa av förordnandet.
En god man får även i annat fall än som anges i andra stycket såsom ställföreträdare föra den enskildes talan inom ramen för sitt förordnande. Om krav på samtycke från den enskilde gäller vad som föreskrivs i 11 kap. 7 § föräldrabalken.
12 kap.
2 §
5
Såsom ombud får inte brukas annan än den som rätten med hänsyn till redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finner lämplig att vara ombud i målet. Ombudet skall behärska svenska språket.
Ombud skall ha hemvist i Sverige, i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz; dock får även annan brukas såsom ombud, om rätten med hänsyn till omständigheterna finner
Ett ombud skall ha hemvist i Sverige, i en annan stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller i Schweiz; dock får även annan brukas såsom ombud, om rätten med hänsyn till omständigheterna finner
5
Senaste lydelse 2001:57
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1129
det lämpligen kunna ske.
Ej må den vara ombud, som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
att det är lämpligt.
Den får inte vara ombud som är underårig eller i konkurstillstånd eller som har förvaltare enligt 11 kap. 9 § föräldrabalken.
19 §
Dör parten eller förlorar han rådighet över det, varom tvistas, upphör icke därmed fullmakten att gälla; rätten skall dock, när anledning förekommer därtill, om rättegången underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare.
Har fullmakt givits av parts ställföreträdare och upphör sedan hans behörighet, vare fullmakten dock gällande.
En rättegångshandling som ett ombud företar efter den tidpunkt då parten på grund av psykisk störning, sjukdom, skada, eller liknande förhållande varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som rättegången gäller har inte större verkan än den skulle ha haft, om parten själv hade företagit rättshandlingen. Detsamma gäller om parten genom förvaltarskap förlorar sin rådighet över det som tvisten rör.
Dör parten eller förlorar han eller hon av annan anledning än som anges i första stycket rådighet över det som tvisten gäller upphör inte därmed fullmakten att gälla. Rätten skall dock, när anledning förekommer till det, underrätta dödsboet eller partens ställföreträdare om rättegången.
Har en fullmakt lämnats av partens ställföreträdare och upphör sedan hans eller hennes behörighet, gäller dock fullmakten fortfarande.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1130
20 kap.
14 §
6
Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling, som han ej själv äger ingå, får hans ställföreträdare angiva brottet eller tala därå. Samma rätt har en förvaltare enligt föräldrabalken för en målsägandes räkning när brottet rör egendom eller rättshandling som omfattas av förvaltarens uppdrag. Rör brottet den omyndiges person, får den som har vårdnaden om honom angiva brottet eller tala därå. Vad i 11 kap. 2–5 §§ är stadgat om part och ställföreträdare i tvistemål tillämpas beträffande målsägande, även om han ej för talan.
Om rättegångsombud för målsägande gäller vad i 12 kap. är stadgat.
Är målsäganden omyndig och rör brottet egendom, som han eller hon inte råder över, eller rättshandling, som han eller hon inte själv kan ingå, får målsägandens ställföreträdare ange brottet eller föra talan om ansvar för det. Samma rätt har en god man eller förvaltare enligt föräldrabalken eller en framtidsfullmäktig för en målsägandes räkning när brottet rör egendom eller en rättshandling som omfattas av ställföreträdarens uppdrag. Rör brottet den omyndiges person, får den som har vårdnaden om honom eller henne ange brottet eller föra talan om ansvar för det. Sådan rätt har också en god man enligt föräldrabalken och en framtidsfullmäktig beträffande brott mot den enskildes person, om detta får anses följa av uppdraget. Vad som anges i 11 kap. 2–5 §§ om part och ställföreträdare i tvistemål tillämpas beträffande en målsägande, även om han eller hon inte för talan.
Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Om rättegångsombud för målsägande gäller vad som anges i 12 kap.
6
Senaste lydelse 1988:1260
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1131
21 kap.
1 §
7
Den misstänkte äge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes erforderligt, höra den som har vårdnaden om honom; denne äge ock föra talan för den omyndige.
Har den misstänkte avlidit, äge hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon föra talan mot dom, såvitt genom denna fastställts, att den misstänkte förövat gärningen.
Den misstänkte får själv föra sin talan. Rätt att föra talan har dessutom en sådan ställföreträdare som anges i 11 kap. 1 § tredje stycket med behörighet i personliga angelägenheter. Är den misstänkte omyndig, skall rätten, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller annars anses behövligt, höra den som har vårdnaden om honom. Denne kan också föra talan för den omyndige.
Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Har den misstänkte avlidit, får hans eller hennes efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon föra talan mot en dom till den del det i denna fastställts att den misstänkte begått gärningen.
3 §
8
Vid sin talans förberedande och utförande må den misstänkte biträdas av försvarare.
Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under aderton år eller lider han av en allvarlig psykisk störning, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom. Har den misstänkte för sig ställt rättegångsombud, anses ombudet
När den misstänkte förbereder och utför sin talan får han eller hon biträdas av försvarare.
Försvarare utses av den misstänkte. Är den misstänkte under arton år eller lider han eller hon av en allvarlig psykisk störning, utses försvarare av den som har vårdnaden om honom eller henne eller av ställföreträdare som anges i 11 kap. 1 § tredje
7
Senaste lydelse 1971:875
8
Senaste lydelse 1992:1511
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1132
som försvarare.
En person får inte vara försvarare, om han har eller har haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för hans förmåga att iaktta vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Utländsk medborgare eller den som har hemvist utom riket får inte vara försvarare om det med hänsyn till rikets säkerhet är olämpligt. Om försvarare gäller i övrigt 12 kap. 2–5 §§ samt 6 § andra stycket.
stycket första meningen med behörighet i personliga angelägenheter. Har den misstänkte anlitat ett rättegångsombud, anses ombudet som försvarare.
En person får inte vara försvarare, om han eller hon har eller har haft uppdrag åt den misstänkte eller ekonomiska förbindelser med denne och omständigheterna är ägnade att minska förtroendet för hans eller hennes förmåga att iaktta vad som åligger en försvarare enligt 7 § första stycket. Utländsk medborgare eller den som har hemvist utom riket får inte vara försvarare om det med hänsyn till rikets säkerhet är olämpligt. Om försvarare gäller i övrigt 12 kap. 2–5 §§ samt 6 § andra stycket.
27 kap.
27 §
9
Regeringen förordnar för tre år i sänder personer som kan tjänstgöra som offentliga ombud. Under treårsperioden får vid behov ytterligare personer förordnas för återstående del av perioden.
Ett offentligt ombud skall vara svensk medborgare och skall vara eller ha varit advokat eller ha varit ordinarie domare. Ett offentligt ombud får inte vara i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Ett offentligt ombud skall vara svensk medborgare och skall vara eller ha varit advokat eller ha varit ordinarie domare. Ett offentligt ombud får inte vara i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 9 § föräldrabalken.
9
Senaste lydelse 2003:1146
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1133
Regeringen skall inhämta förslag på lämpliga kandidater från Sveriges advokatsamfund och Tjänsteförslagsnämnden för domstolsväsendet.
Ett offentligt ombud får trots att regeringens förordnande har upphört slutföra pågående uppdrag.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1134
7.3 Förslag till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap att 4 kap. 3 § och 5 kap. 4 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 kap.
3 §
1
Skall förmynderskap för en underårig som vistas här i landet inte anordnas enligt svensk lag eller är det ännu inte utrett om det skall ske, får rätten ändå, om den underåriges angelägenheter kräver omedelbar vård, förordna förmyndare enligt svensk lag för tiden intill dess att förmynderskap har anordnats i enlighet med lagen i den andra staten eller förmyndare blivit utsedd av rätten genom slutligt beslut.
Är förmynderskap anordnat enligt lagen i en annan stat, får god man förordnas enligt 11 kap. 1 § första stycket föräldrabalken. I trängande fall får god man förordnas även enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken.
Är förmynderskap anordnat enligt lagen i en annan stat, får god man förordnas enligt 11 kap. 16 § första stycket föräldrabalken. I brådskande fall får god man förordnas även enligt 11 kap. 17 § föräldrabalken.
Om den underårige omfattas av lagen (0000:000) om god man för ensamkommande barn m.fl. gäller nämnda lag i stället för vad som sägs i första och andra styckena. Sedan en särskilt förordnad vårdnadshavare har utsetts för den underårige efter anmälan enligt 9 § nämnda lag skall svensk rätt tillämpas i frågor rörande förmynderskapet.
1
Senaste lydelse 1997:352
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1135
5 kap.
4 §
2
Skall i visst fall svensk lag om anordnande av förvaltarskap ej äga tillämpning beträffande någon, som vistas här i riket, eller är ännu ej utrett, om det skall ske, äge rätten eller överförmyndaren, om dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara, meddela förordnande enligt 11 kap. 18 § föräldrabalken under tiden intill dess vård om hans angelägenheter anordnats i enlighet med lagen i hans hemland eller rätten slutligt prövat frågan enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, må ock i trängande fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyndiges angelägenheter.
Skall i visst fall svensk lag om anordnande av förvaltarskap inte tillämpas beträffande någon, som vistas här i riket, eller är det ännu inte utrett, om det skall ske, får rätten eller överförmyndaren, om dröjsmål uppenbarligen skulle medföra fara, meddela förordnande enligt 11 kap. 30 § föräldrabalken för tiden till dess vård om hans eller hennes angelägenheter anordnats i enlighet med lagen i hans eller hennes hemland eller rätten slutligt prövat frågan enligt 11 kap. 9 § föräldrabalken.
Är förmynderskap anordnat enligt lagen i främmande stat, får också i brådskande fall god man enligt svensk lag förordnas att vårda den omyndiges angelägenheter.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
2
Senaste lydelse 1994:1436
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1136
7.4 Förslag till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
Härigenom föreskrivs att 22 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
22 §
1
En rättshandling som fullmäktigen företar efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren på grund av psykisk störning, sjukdom, skada, eller liknande förhållande varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter har inte större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen. Vad som har sagts nu gäller dock inte om annat följer av föreskrifter i 1 kap. lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga.
Om fullmaktsgivaren får en förvaltare enligt föräldrabalken, har en rättshandling som fullmäktigen företar och som omfattas av förvaltarens uppdrag inte större verkan än den skulle ha haft, om fullmaktsgivaren själv hade företagit rättshandlingen.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1
Senaste lydelse 1988:1264
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1137
7.5 Förslag till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1927:77) om försäkringsavtal att 25 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
25 §
1
Har i följd av skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträde försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke. Sådan rätt till återkrav föreligger dock icke mot den som enligt 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen (1972:207) svarar för skadan uteslutande på grund av annans vållande.
Har i följd av skadeförsäkring försäkringsgivaren i ersättning för skada utgivit belopp, som försäkringshavaren ägt rätt att såsom skadestånd utkräva av annan, inträde försäkringsgivaren i rätten mot den andre, där denne uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet framkallat försäkringsfallet eller ock enligt lag är skyldig att utgiva skadestånd evad han är till skadan vållande eller icke. Sådan rätt till återkrav föreligger dock icke mot den som enligt 12 kap. 15 a § föräldrabalken eller 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen (1972:207) svarar för skadan uteslutande på grund av annans vållande.
Belopp, som utgivits i anledning av liv-, olycksfalls eller sjukförsäkring, äge försäkringsgivaren ej återkräva av den, som framkallat försäkringsfallet eller eljest i anledning därav är pliktig att gälda skadestånd; dock att, där i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsgivaren förbundit sig att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster, som olycksfallet eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga beloppet av utgifterna eller förlusterna, vad sålunda av försäkringsgivaren utgivits må återkrävas, efter ty i första stycket är stadgat.
1
Senaste lydelse 1972:219
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1138
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1139
7.6 Förslag till lag om ändring i lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva att 4 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
4 §
1
Har någon såsom gåva åt annan till bank, kreditmarknadsföretag eller företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet överlämnat penningar eller annan lös egendom utan att förbehålla sig rätt att däröver förfoga, skall gåvan anses fullbordad när det givna blivit av banken eller företaget mottaget för gåvotagarens räkning; och skall detta gälla ändå att av banken eller företaget utfärdat bevis, som i 3 § sägs, behållits av givaren.
Har någon såsom gåva åt annan till bank, kreditmarknadsföretag eller företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet överlämnat penningar eller annan lös egendom utan att förbehålla sig rätt att förfoga över egendomen och utan att givaren, ensam eller i förening med annan, likväl har en sådan fri rätt, skall gåvan anses fullbordad när det givna blivit av banken eller företaget mottaget för gåvotagarens räkning; och skall detta gälla ändå att av banken eller företaget utfärdat bevis, som i 3 § sägs, behållits av givaren.
Detta tillämpas på motsvarande sätt om givaren låtit för gåvotagarens räkning överföra medel som givaren hade innestående i banken eller företaget.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1
Senaste lydelse 2004:420
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1140
7.7 Förslag till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)
Härigenom föreskrivs i fråga om fastighetstaxeringslagen (1979:1152) att 18 kap. 2 §, 21 kap. 9 § och 22 kap. 5 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
18 kap.
2 §
1
Skyldighet att lämna deklaration eller annan uppgift, som sägs i denna lag, skall fullgöras
1. för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 11 kap. 1 § föräldrabalken, beträffande vad förmyndaren eller gode mannen har under sin förvaltning
2. för sådan person, för vilken god man eller förvaltare har förordnats enligt 11 kap. 3, 4 eller 7 § föräldrabalken, av gode mannen eller förvaltaren beträffande vad han har under sin förvaltning
1. för omyndig av förmyndare eller god man, som förordnats enligt 11 kap. 16 § föräldrabalken, beträffande vad förmyndaren eller gode mannen har under sin förvaltning
2. för sådan person, för vilken god man eller förvaltare har förordnats enligt 11 kap. 2, 9 eller 18 § föräldrabalken eller som företräds av framtidsfullmäktig enligt 1 kap. lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga, av gode mannen, förvaltaren eller framtidsfullmäktigen beträffande vad han eller hon har under sin förvaltning.
3. för dödsbo av dödsbodelägare eller testamentsexekutor, som har att förvalta den dödes egendom, dock att där egendomen avträtts till förvaltning av boutredningsman, denne har att fullgöra deklarations- eller uppgiftsskyldigheten
4. för dödsbo, som ej längre består, av den som vid tidpunkten för dödsboets upplösning haft att förvalta boets egendom
1
Senaste lydelse 1988:1283
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1141
5. för annan deklarations- eller uppgiftsskyldig än enskild person och dödsbo av vederbörande styrelse, förvaltning, syssloman, förvaltare eller ombud samt
6. för annan än här ovan nämnd juridisk person, som inte längre består, av den som senast haft att förvalta dess angelägenheter.
Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Rätt att lämna deklaration eller annan uppgift, som anges i denna lag, har också en anhörig som företräder en person enligt 2 kap. lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga.
21 kap.
9 §
2
Värderingsteknisk ledamot i länsrätt skall vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken. Han skall ha sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering. Bland de värderingstekniska ledamöterna skall finnas företrädd sådan sakkunskap beträffande olika slag av fastigheter.
Värderingsteknisk ledamot i länsrätt skall vara svensk medborgare och får inte vara underårig eller ha förvaltare enligt 11 kap. 9 § föräldrabalken. Han eller hon skall ha sakkunskap i fråga om fastighetsvärdering. Bland de värderingstekniska ledamöterna skall finnas företrädd sådan sakkunskap beträffande olika slag av fastigheter.
Bestämmelsen i 20 § andra stycket lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall också tillämpas beträffande värderingsteknisk ledamot.
2
Senaste lydelse 1988:1283
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1142
22 kap.
5 §
3
Regeringen förordnar för högst fem år i sänder för varje kammarrätt minst nio, högst tjugo i praktiska värv förfarna personer med god kännedom om fastighetsförhållanden i allmänhet att efter kallelse inträda såsom ledamöter i kammarrätten vid handläggning av mål om allmän eller förenklad fastighetstaxering. Av dessa personer skall i fråga om varje kammarrätt minst tre äga kunskap beträffande värdering av skogsmark och växande skog, minst två beträffande värdering av vattenfallsfastighet, minst två beträffande värdering av lantbruksenhet i övrigt och minst två beträffande värdering av annan taxeringsenhet än lantbruksenhet i övrigt. Avgår sådan person under den tid, för vilken han har blivit utsedd, förordnar regeringen annan person i hans ställe.
Ledamot som här sägs skall vara svensk medborgare. Han får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 7 § föräldrabalken.
Regeringen förordnar för högst fem år i sänder för varje kammarrätt minst nio, högst tjugo i praktiska värv förfarna personer med god kännedom om fastighetsförhållanden i allmänhet att efter kallelse inträda såsom ledamöter i kammarrätten vid handläggning av mål om allmän eller förenklad fastighetstaxering. Av dessa personer skall i fråga om varje kammarrätt minst tre äga kunskap beträffande värdering av skogsmark och växande skog, minst två beträffande värdering av vattenfallsfastighet, minst två beträffande värdering av lantbruksenhet i övrigt och minst två beträffande värdering av annan taxeringsenhet än lantbruksenhet i övrigt. Avgår sådan person under den tid, för vilken han eller hon har blivit utsedd, förordnar regeringen annan person i hans eller hennes ställe.
Ledamot som här sägs skall vara svensk medborgare. Han eller hon får inte vara underårig eller i konkurstillstånd eller ha förvaltare enligt 11 kap. 9 § föräldrabalken.
3
Senaste lydelse 2001:1218
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1143
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1144
7.8 Förslag till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
1
Härigenom föreskrivs i fråga om sekretesslagen (1980:100) dels att det i 14 kap. skall införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse
dels att 7 kap. 3 och 7 §§, 9 kap. 15 § samt 14 kap. 4 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
7 kap.
3 §
Sekretessen enligt 1 § gäller också i förhållande till den vård- eller behandlingsbehövande själv i fråga om uppgift om hans hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.
Vad som anges i första stycket hindrar inte att en vård- eller behandlingsbehövande tar del av ett sådant beslut som avses i 4 § lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m.
7 §
2
Sekretess gäller hos allmän försäkringskassa, Premiepensionsmyndigheten, Riksförsäkringsverket och domstol i ärende enligt lagstiftningen om allmän försäkring, allmän pension, arbetsskadeförsäkring eller handikappersättning och vårdbidrag eller om annan jämförbar ekonomisk förmån för enskild, eller om läkarvårdsersättning eller ersättning för sjukgymnastik, för uppgift om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att den som uppgiften rör eller någon honom eller henne närstående lider men om uppgiften röjs. Samma sekretess gäller hos annan myndighet på vilken det ankommer att handlägga ärende
1
Lagen omtryckt 1992:1474
2
Senaste lydelse 2002:194
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1145
enligt lagstiftning som nu har nämnts. I fråga om myndighet som anges i 8 § gäller dock bestämmelserna där.
Sekretess enligt första stycket gäller också i förhållande till en vård- eller behandlingsbehövande själv i fråga om uppgift om hans hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom.
Sekretess enligt första stycket gäller också i förhållande till en vård- eller behandlingsbehövande själv i fråga om uppgift om hans hälsotillstånd, om det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till honom. Vad som anges i första meningen hindrar inte att en vård- eller behandlingsbehövande tar del av ett sådant beslut som avses i 4 § lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden.
Sekretess gäller hos myndighet som avses i första stycket för anmälan eller annan utsaga av enskild om någons hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det kan antas att fara uppkommer för att den som har gjort anmälan eller avgivit utsagan eller någon honom närstående utsätts för våld eller annat allvarligt men om uppgiften röjs.
Utan hinder av sekretessen får uppgift lämnas till enskild enligt vad som föreskrivs i lagstiftningen om allmän försäkring, lagstiftningen om allmän pension, lagstiftningen om handikappersättning och vårdbidrag och lagstiftningen om sjuklön.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretessen i högst sjuttio år eller, i fall som avses i tredje stycket, i högst femtio år.
9 kap.
15 §
3
Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ärenden enligt föräldrabalken, liksom i ärenden enligt lagen
Sekretess gäller hos domstol i äktenskapsmål samt mål och ärenden enligt föräldrabalken, liksom i ärenden enligt lagen
3
Senaste lydelse 1994:1045
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1146
(1999:997) om särskild företrädare för barn och mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I ärenden enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn och om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken, anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken eller förvaltarskap behövs dock inte begäran av part.
(1999:997) om särskild företrädare för barn och mål enligt lagen (1989:14) om erkännande och verkställighet av utländska vårdnadsavgöranden m.m. och om överflyttning av barn, för uppgift om enskilds personliga eller ekonomiska förhållanden, om part begär det och det kan antas att den enskilde eller någon honom närstående lider skada eller men om uppgiften röjs. I ärenden enligt lagen (1999:997) om särskild företrädare för barn och om adoption enligt 4 kap. föräldrabalken, anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 2 § föräldrabalken eller förvaltarskap behövs dock inte begäran av part.
I fråga om uppgift i allmän handling gäller sekretess i högst sjuttio år.
14 kap.
4 §
Sekretess till skydd för enskild gäller inte i förhållande till den enskilde själv och kan i övrigt helt eller delvis efterges av honom. Vad nu har sagts gäller dock inte om annat följer av bestämmelse i denna lag.
Sekretess för uppgift till skydd för en underårig gäller även i förhållande till vårdnadshavaren och får inte efterges av denne, om det kan antas att den underårige lider betydande men om uppgiften röjs för vårdnadshavaren.
Särskilda bestämmelser om rätt för en framtidsfullmäktig att ta del av uppgifter om en fullmaktsgivares hälsotillstånd finns i 1 kap. 9 § andra stycket lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1147
vissa fall för anhöriga.
4 a §
Sekretess för uppgift till skydd för enskild gäller inte i förhållande till en företrädare för den enskilde som kan antas behöva uppgiften för att fullgöra sitt uppdrag, när företrädaren är
1. en god man eller en förvaltare enligt föräldrabalken som ensam kan bestämma i fråga om den enskildes angelägenheter, eller
2. en person som enligt särskild lagstiftning företräder en enskild som har fyllt 18 år men som saknar beslutsförmåga.
Om enligt första stycket sekretess inte gäller i förhållande till den enskildes företrädare får denne häva sekretessen helt eller delvis. Ställföreträdaren får dessutom häva sekretessen till förmån för forsknings- eller statistikändamål som har samband med ställföreträdarens behörighet i övrigt.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1148
7.9 Förslag till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
1
Härigenom föreskrivs i fråga om förvaltningslagen (1986:223) att 33 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
33 §
I ärenden i första instans som avser hälso- och sjukvård gäller 14–30 §§ endast om myndighetens beslut kan överklagas på annat sätt än som anges i 31 §.
I ärenden i första instans som avser hälso- och sjukvård gäller 14–30 §§ endast om myndighetens beslut kan överklagas på annat sätt än som anges i 31 § eller i 26 § lagen (0000:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
1
Lagen omtryckt 2003:246
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1149
7.10 Förslag till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)
Härigenom föreskrivs i fråga om personuppgiftslagen (1998:204) dels att det i lagen införs en ny paragraf, 35 a §, av följande lydelse,
dels att det i lagen införs en ny rubrik till 35 a § av följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
Om ställföreträdare för vuxna
35 a §
Att en förvaltare eller en god man i vissa fall kan vara behörig att för den registrerade lämna samtycke enligt föreskrift i denna lag, att ta emot och begära information enligt lagen och att annars vidta en åtgärd för att ta till vara den registrerades rättigheter enligt lagen framgår av bestämmelser i 11 kap. föräldrabalken. Av dessa följer att den gode mannen självständigt kan vidta en rättshandling för den registrerade endast om denne uppenbart saknar förmåga att ta ställning eller att meddela sin mening. Behörighet som nu har angetts kan också följa av förordnande för en framtidsfullmäktig enligt lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga.
Behörighet enligt första stycket har också en person som enligt särskild lagstiftning företräder en registrerad som har fyllt 18 år
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1150
men som saknar beslutsförmåga, i den utsträckning som den uppkomna frågan har samband med angelägenheter över vilka företrädaren bestämmer enligt den nämnda lagstiftningen. Behörigheten omfattar dock inte rätt att föra talan i frågor om skadestånd enligt 48 §.
Ställföreträdarens samtycke till behandling av personuppgift enligt denna paragraf är utan verkan, om den registrerade själv ger uttryck för att motsätta sig behandlingen. Bestämmelserna i första och andra styckena fritar inte den personuppgiftsansvarige från skyldighet enligt lagen att självmant lämna information till den registrerade.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1151
7.11 Förslag till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter
Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (2001:1227) om självdeklaration och kontrolluppgifter att 19 kap. 1 § skall ha följande lydelse.
Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse
19 kap.
1 §
Skyldigheten att lämna uppgifter enligt denna lag skall fullgöras
1. för en omyndig, av en förmyndare eller sådan god man som har förordnats enligt 11 kap. 1 § föräldrabalken beträffande rättshandling som omfattas av förmyndarens ansvar eller den gode mannens förordnande,
2. för en sådan person för vilken god man eller förvaltare har förordnats enligt 11 kap. 3, 4 eller 7 § föräldrabalken, av den gode mannen eller förvaltaren beträffande rättshandling som omfattas av förordnandet,
1. för en omyndig, av en förmyndare eller sådan god man som har förordnats enligt 11 kap. 16 § föräldrabalken beträffande rättshandling som omfattas av förmyndarens ansvar eller den gode mannens förordnande,
2. för en sådan person för vilken god man eller förvaltare har förordnats enligt 11 kap. 2, 9 eller 18 § föräldrabalken eller som företräds av framtidsfullmäktig enligt 1 kap. lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga, av den gode mannen, förvaltaren eller framtidsfullmäktigen beträffande rättshandling som omfattas av förordnandet,
3. för en avliden person och hans dödsbo, av en sådan dödsbodelägare, testamentsexekutor eller boutredningsman som skall förvalta den dödes tillgångar, samt
4. för en annan juridisk person än ett dödsbo, av en ställföreträdare.
Om betydelsen av samtycke i vissa fall från den som har god man finns bestämmelser i 11 kap.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1152
Rätt att lämna uppgifter enligt denna lag har också en anhörig som företräder en person enligt 2 kap. lagen (0000:000) om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 2007.
Författningskommentar
1155
Inledning
I det följande presenteras författningskommentarer till de lagförslag som utredningen lägger fram.
Materialet är indelat i sex avsnitt. I avsnitt 1 behandlas inledningsvis de omfattande ändringsförslag som berör föräldrabalken. Vidare innehåller avsnittet de nya lagar som föreslås reglera ställföreträdarskapet på hälso- och sjukvårdens respektive den sociala välfärdens område (i det följande betecknade LSH respektive LSV). Dessutom redovisas lagstiftningen om ställföreträdarskap grundat på förordnanden i framtidsfullmakter respektive i form av anhörigas representation i vissa ekonomiska angelägenheter (med beteckningen LFA).
I de därpå följande avsnitten behandlas följdändringar på olika rättsområden. Dessa gäller det medicinskrättsliga området (avsnitt 2), det socialrättsliga området (avsnitt 3), forskningsområdet (avsnitt 4), det finansrättsliga området (avsnitt 5), trafikområdet (avsnitt 6) och övriga områden (avsnitt 7).
Det är ofrånkomligt att vissa av författningsförslagen har beröringspunkter med andra rättsområden än dem där de har placerats. Den måhända grova kategoriseringen tjänar dock syftet att förenkla för läsaren att hitta författningsförslag hänförliga till det område som han eller hon berörs av. Dessutom är den ägnad att åskådliggöra systematiken inom de olika rättsområdena på ett sätt som inte är möjligt när författningsförslagen återges utifrån grundförfattningens ordningsnummer i Svensk författningssamling.
Några formliga förslag till föreskrifter i förordningar läggs inte fram. I en särskild bilaga presenteras dock utkast till vissa förordningsföreskrifter av särskilt intresse (bilaga 5).
Åtskilliga författningar berörs av de genomgripande ändringarna i 11 kap. föräldrabalken. Det finns t.ex. ett mycket stort antal lagar och förordningar som innehåller regler om att personer inte får inneha olika befattningar eller yrken om de har förvaltare enligt 11 kap.
Inledning SOU 2004:112
1156
7 § (11 kap. 9 § enligt utredningsförslaget). Lagar som endast berörs av dylika hänvisningsändringar har inte föreslagits få ny lydelse. I stället har utredningen valt att lösa problemet genom en övergångsbestämmelse i föräldrabalken som innebär att ändringsbestämmelsen i föräldrabalken skall tillämpas vid hänvisningar i lag eller författningar till föreskrift som har ersatts genom ändringsbestämmelsen. När sådana hänvisningar ingår i författningar som även av andra skäl bör ändras har dock hänvisningen korrigerats.
Inte heller har utredningen närmare granskat vilka följdändringar i författningar med bestämmelser om särskilda personregister som bör bli följden av utredningens ställningstaganden till ställföreträdarskap i frågor om personuppgiftsbehandling (se förslaget till ny 35 a § personuppgiftslagen [1998:204]). Enligt uppgifter från Datainspektionen saknas en aktuell kartläggning av vilka s.k. registerförfattningar som finns (jfr Sören Öman/Hans-Olof Lindblom, Personuppgiftslagen. En kommentar, 2001, s. 25). En kartläggning av vilka registerförfattningar som skulle kunna bli aktuella är förenad med avsevärda arbetsinsatser och leder utanför ramarna för denna utrednings arbete.
Vad som inte framgår av författningskommentaren annat än fläckvis är de överväganden som gjorts kring lagar för vilka något ändringsförslag inte lämnas. Detta gäller främst lagar som har medcinsk- eller forskningsrättslig förankring, såsom lagen (1995:832) om obduktion, steriliseringslagen (1975:580), lagen (1944:133) om kastrering, lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall och lagen (1991:114) om användning av viss genteknik vid allmänna hälsoundersökningar. Utredningens ställningstaganden i dessa delar har således utelämnats från redogörelsen.
När det gäller övergångsbestämmelser har i allmänhet någon särskild författningskommentar inte upprättats när övergångsbestämmelser inte föreslås.
Vissa ändringsförslag i det följande är i praktiken gemensamma med dem som lämnades i utredningens delbetänkande, SOU 2003:51. I vissa fall har endast paragrafhänvisningar ändrats. Utredningen räknar med att de tidigare lämnade förslagen kommer att genomföras tidigare än vad som här föreslås, nämligen den 1 juli 2007.
1157
1 Föräldrabalken och nya lagar
1.1 Förslaget till lag om ändring i föräldrabalken
Föräldrabalken innehåller rättsregler angående barn. Dit hör föreskrifter om vårdnad men också om förmynderskap, dvs. frågor om företrädarskap för barnet på det ekonomiska området. Föräldrabalken tar emellertid också upp de grundläggande reglerna om representantskap för hjälpbehövande vuxna, främst beträffande ekonomiska angelägenheter men också i fråga om personliga.
Utredningens förslag kräver omfattande ändringar i främst den del av föräldrabalkens regler som gäller vuxna hjälpbehövande och deras angelägenheter. Därmed väcks frågan om den nuvarande regelstrukturen på rättsområdet är ändamålsenlig. Det kan för den juridiskt oskolade förefalla överraskande att finna reglerna om representantskap för vuxna som har svårigheter att sörja för sin person eller ekonomi i en lag med rubriken Föräldrabalk. Det skulle också kunna hävdas att en uppdelning av regelstoffet på två eller flera lagar skulle ha pedagogiska fördelar och göra materien mera gripbar för allmänheten. En sådan omdisposition är emellertid inte självklar och kräver ingående överväganden inte minst av teknisk art. Den ligger hur som helst utanför denna utrednings uppdrag. Utredningens förslag bör alltså genomföras inom ramen för föräldrabalken och dess kapitelindelning. Några smärre omflyttningar mellan balkens kapitel föreslås dock.
6 kap.
6 kap. 8 b §
Paragrafen är ny och kommenteras närmare i avsnitt B 12.6.
Paragrafen innebär att rätten på ansökan av socialnämnden kan utse en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare för barnet. I
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1158
praktiken torde det ofta vara den person som har hand om barnet som gör socialnämnden uppmärksam på behovet av ställföreträdare. Frågor om tillfälliga särskilt förordnade vårdnadshavare bör handläggas enligt reglerna om domstolsärenden.
Behovet av ställföreträdare vid vårdnadshavarens förhinder får bedömas från fall till fall. Bestämmelserna om tillfälliga särskilt förordnade vårdnadshavare skall endast användas då det finns ett reellt behov av ställföreträdare. Den omständigheten att vårdnadshavaren på grund av t.ex. en sjukhusvistelse inte fysiskt kan ta hand om sitt barn innebär inte att det skall utses en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare. Inte heller det faktum att vårdnadshavaren är medvetslös under en tid behöver nödvändigtvis innebära att det finns behov av att utse en ställföreträdare. En typisk situation då en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare kan utses är när den ordinarie vårdnadshavaren drabbas av en allvarlig skada och under lång tid inte bedöms kunna ta ställning i frågor som rör barnet. En annan situation kan vara att vårdnadshavaren försvinner och det är oklart vad som har hänt honom.
Den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren kan i princip besluta i samtliga personliga angelägenheter som rör barnet. Det ligger emellertid i sakens natur att den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren begränsar sitt beslutsfattande till frågor som är av omedelbar betydelse för barnet och som inte kan anstå till dess den ordinarie vårdnadshavaren åter kan ta hand om barnet. Han skall således inte annat än i yttersta undantagsfall fatta beslut som är av central betydelse för barnets framtid, jfr vad som gäller enligt 6 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken då endast en av vårdnadshavarna är förhindrad att ta del i vårdnaden.
När behovet av en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare upphör skall det tillfälliga ställföreträdarskapet avvecklas. Den vanligaste anledningen till att behovet upphör är naturligtvis att den tidigare förhindrade vårdnadshavaren åter klarar av att ta hand om barnet. Anledning till att avveckla det tillfälliga ställföreträdarskapet kan emellertid också uppstå, om behov av ett permanent ställföreträdarskap uppkommer. Så kan vara fallet, om barnets föräldrar avlider till följd av den olyckshändelse som inledningsvis motiverade en tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare.
Rätt att ansöka om att den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren skall entledigas tillkommer socialnämnden eller den ”ordinarie” vårdnadshavaren, dvs. den som har ersatts av den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren. Är det socialnämnden som
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1159
begär att den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren skall entledigas, behöver rätten normalt inte närmare efterforska den tidigare förhindrade vårdnadshavarens hälsotillstånd. Är det däremot den tidigare förhindrade vårdnadshavaren som ensam ansöker om entledigande, bör rätten försäkra sig om att denne verkligen klarar av att ta hand om barnet. Ett läkarintyg kan härvid räcka för att rätten skall entlediga den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren. Saknas sådan dokumentation bör rätten låta socialnämnden yttra sig över den tidigare förhindrade vårdnadshavarens begäran.
Den tillfällige särskilt förordnade vårdnadshavaren omfattas av samma regler som övriga särskilt förordnade vårdnadshavare. Således gäller bl.a. reglerna i 6 kap. 10 a–c §§ föräldrabalken beträffande förordnande, entledigande och misskötsamhet. En tillfällig särskilt förordnad vårdnadshavare skall redovisa förmynderskapsdelen av sitt uppdrag till överförmyndaren. Han har vidare rätt till ersättning enligt vad som föreskrivs i utredningens förslag till ny utformning av 12 kap. 16 § föräldrabalken, se avsnitt B 14.5.
9 kap.
9 kap. 2 a §
I paragrafen ges regler för den ekonomiska självständighet som en underårig med eget hushåll har. I första stycket har gjorts en precisering av vilka rättshandlingar som får ingås, nämligen sedvanliga sådana som har anknytning till den underåriges egen dagliga livsföring och sådana som har anknytning till uppfostran av barn som hör till hushållet. Hit kan inte anses höra anskaffande av ny bostad, vare sig det rör sig om fast egendom eller hyresrätt. Någon saklig ändring åsyftas inte; ändringen är föranledd av preciseringen av vilka rättshandlingar en god man får företa utan huvudmannens uttryckliga samtycke enligt bl.a. den föreslagna 11 kap. 7 § (se 11 kap. 5 § andra stycket i gällande lydelse) och 2 kap. 2 § lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga (LFA), till vilka hänvisas. Beträffande andra stycket hänvisas till författningskommentaren till 11 kap. 7 § fjärde stycket.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1160
9 kap. 3 §
Den ålder vid vilken en underårig i många fall ges en friare ställning enligt föräldrabalken sänks generellt till 15 år. En underårig får genom ändringen i denna paragrafs första stycke redan efter det att han eller hon fyllt femton år tillgodogöra sig, sköta och på olika sätt förfoga över vad han eller hon förvärvat genom eget arbete, avkastningen härav och vad som trätt i dess ställe. Tidigare gällde en 16-årsgräns.
Andra stycket har blivit föremål för språkliga ändringar.
9 kap. 3 a §
Regleringen i paragrafens första stycke, som tidigare fanns i 9 kap. 5 § första stycket lagen om bank- och finansieringsrörelse, behandlar medel som en omyndig person själv har satt in hos bank eller kreditmarknadsföretag. Regleringen presenteras närmare i avsnitt A 3.6.2.1.
Enligt huvudregeln i 9 kap. 1 § föräldrabalken får en omyndig inte själv råda över sin egendom. Förevarande paragraf gör dock undantag för medel som den omyndige själv har satt in hos bl.a. bank efter det att han fyllt 15 år. I 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse nämndes endast bank, men till följd av att bankernas inlåningsmonopol har avskaffats har kreditmarknadsföretagen och företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet också tagits med i paragrafen. Kreditmarknadsföretagen – men inte inlåningsföretagen – omfattas i likhet med bankerna av den s.k. insättningsgarantin.
Till följd av att omyndiga som avses i paragrafen själva råder över insatta medel, får banken eller kreditmarknadsföretaget eller inlåningsföretaget inte utan den omyndiges samtycke betala ut medel varom nu är fråga till förmyndaren. En förmyndare kan dock med överförmyndarens samtycke omhänderta den omyndiges medel, om det är erforderligt med hänsyn till den omyndiges uppfostran eller välfärd, se 9 kap.3 och 4 §§föräldrabalken. Om förmyndaren får överförmyndarens tillstånd till att omhänderta medel som den omyndige själv har satt in på konto hos bank eller kreditmarknadsföretag eller inlåningsföretag, får den omyndige inte längre förfoga över medlen. Innan tillstånd lämnas skall den underårige få tillfälle att yttra sig.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1161
I paragrafens andra stycke klargörs att utländska banker, kreditmarknadsföretag och inlåningsföretag som driver verksamhet från en filial här i landet också omfattas av bestämmelserna i första stycket.
9 kap. 4 §
För förevarande paragraf innebär den i anslutning till 9 kap. 3 § nämnda sänkningen av åldersgränserna att överförmyndarens samtycke skall inhämtas när den underårige erhållit bl.a. en gåva redan om den underårige har fyllt 15 år (jämfört med nuvarande 16 år). Överförmyndaren, som enligt hänvisningen till 9 kap. 3 § andra stycket skall lämna samtycke till att förmyndaren gör bruk av sin rätt att ta hand om egendomen, får därigenom i fler fall än för närvarande tillfälle att påverka förmyndarens tänkta åtgärder med egendom som den underårige enligt villkor själv skall få råda över.
10 kap.
10 kap. 1 §
Paragrafen har försetts med tre nya stycken om förmyndares grundläggande skyldighet, behörighet att företräda den omyndige och undantag härifrån. Bestämmelserna har hämtats från 12 kap. 1 §. Bestämmelserna i paragrafens fjärde stycke kvarstår sedan tidigare.
10 kap. 2 §
Till följd av att 1 § fått ny lydelse har hänvisningen i denna paragrafs första stycke ändrats.
10 kap. 8 a §
Paragrafen är ny och kommenteras närmare i avsnitt B 12.4. Genom hänvisningen blir det möjligt för en förordnad förmyndare att under de förhållanden som nämns i 11 kap. 23 § sätta någon annan i sitt ställe. Observera att hänvisningen inte omfattar föräldrar som är förmyndare.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1162
10 kap. 11 §
Ändringen är föranledd av att behörigheten för en domstol i ärenden om förordnande och entledigande av förmyndare föreslås knytas till barnets folkbokföringsort i stället för till den plats där det har sitt hemvist, se utredningens delbetänkande God man för ensamkommande flyktingbarn SOU 2003:51 avsnitt 7.7.
10 kap. 13 §
Ändringen är föranledd av att behörigheten för en domstol i mål beträffande förordnande och entledigande av förmyndare föreslås knytas till barnets folkbokföringsort i stället för till den plats där det har sitt hemvist, se avsnitt 7.7 i utredningens delbetänkande God man för ensamkommande flyktingbarn SOU 2003:51.
10 kap. 18 §
Ändringen i första stycket innebär att åldersgränsen för den enskildes rätt att göra ansökan hos rätten i frågor om förordnande eller entledigande av förmyndare sänks från 16 år till 15 år.
I andra stycket har åldersgränsen helt tagits bort när det gäller möjligheten för underårig att få tillfälle att yttra sig. I stället blir det normalt den underåriges mognad som avgör om han eller hon skall få yttra sig eller ej.
11 kap.
Omfattande ändringar görs i kapitlet. De nyheter som föranleder behov av nya bestämmelser har i huvudsakliga delar berörts i avsnitten B 4 och 5.
Anordnande av godmanskap för vuxna hjälpbehövande och av förvaltarskap har framhävts genom att bestämmelserna härom har lyfts fram i kapitlet. Bestämmelser om förordnande av god man enligt nuvarande 11 kap. 1–3 §§ har följaktligen flyttats längre bak i paragrafordningen. Även tillägg och ändringar av rubriker har gjorts.
Det skulle kunna anföras skäl för att göra ytterligare förändringar av kapitlets disposition utifrån logiska utgångspunkter. Utredningen har emellertid stannat för att det inte finns tillräcklig anledning att
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1163
lämna förslag med sådan inriktning. Detta beror främst på att de som tillämpar bestämmelserna i kapitlet troligen är väl förtrogna med deras inbördes ordning.
Bestämmelsen i nuvarande 11 kap. 3 a §, som ger vid handen att rätten är ensam behörig att förordna god man i fall som anges i 18 kap. 1 § första stycket äktenskapsbalken och 20 kap. 2 § första stycket FB föreslås upphävd. Innehållet förs över till de nämnda paragraferna.
Om ställföreträdare för hjälpbehövande vuxna enligt särskilt lagstiftning
11 kap. 1 §
Paragrafen är ny.
Av paragrafen framgår att föreskrifter om ställföreträdare för vuxna personer som inte är i stånd att ta ställning i uppkommande egna angelägenheter, dvs. som saknar beslutsförmåga, finns i särskild lagstiftning. De lagar som berörs är i första hand lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga (LFA), lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) och lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV). Föräldrabalkens föreskrifter om ställföreträdare är subsidiära till särskilda föreskrifter som anges där eller i annan lagstiftning med samma skyddsobjekt. Som exempel på andra särskilda lagar med specialbestämmelser om ställföreträdare kan nämnas personuppgiftslagen, sekretesslagen och transplantationslagen, vidare lagstiftning om forskning och vissa andra lagar om medicinska ingripanden.
Om god man för hjälpbehövande vuxna
11 kap. 2 §
Paragrafen har sin motsvarighet i gällande lydelse av 11 kap. 4 §.
I första stycket anges nu uttryckligen att godmanskap enligt bestämmelsen endast kan komma i fråga för personer som är över 18 år. De personer som blir aktuella för godmanskap enligt denna paragraf är därmed, enligt den nya terminologin, att klassificera som
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1164
hjälpbehövande vuxna. Givetvis kan dock beslutet fattas före 18-årsdagen (se 11 kap. 30 § första stycket). För underåriga personer som är i behov av ställföreträdare är naturligtvis förmyndare och vårdnadshavare att betrakta som ställföreträdare (i den mån den underårige inte företräds av god man enligt 11 kap. 16–18 §§).
Vårdnaden av en underårig kan ha upphört, nämligen om den underårige har ingått äktenskap eller registrerat partnerskap. Uppstår ett behov av ställföreträdarskap saknas därvid möjligheter att anordna godmanskap enligt denna paragraf. Uppkommande angelägenheter torde dock kunna handhas av den underåriges förmyndare i de troligen mycket sällsynta fall då situationen skulle kunna inträffa (se särskilt 10 kap. 1 § tredje stycket FB enligt förslaget). Särskilda regler utanför FB beaktar dessutom förekomsten av denna kategori.
Kriterierna för anordnande av godmanskap har kastats om och kompletterats med skada. Någon saklig ändring är emellertid inte åsyftad; även enligt nuvarande regler kan personer med hjälpbehov hänförligt till olika typer av skador, t.ex. sådan som uppstår i anslutning till trafikolyckor eller fosterskador, anses vara i behov av ett godmanskap enligt 11 kap. 4 §, i synnerhet när den enskildes hjärnfunktion skadats. Därutöver torde vissa svåra rörelsehinder kunna utgöra grund för att aktualisera paragrafen, på samma sätt som ett försvagat hälsotillstånd förutsätts kunna göra det. Om inte skadekriteriet är tillämpligt, bör funktionshindret kunna berättiga till godmanskap såsom ett liknande förhållande. Även t.ex. spelmissbruk skall kunna höra till denna kategori.
Utvecklingsstörning och demens är två praktiskt viktiga exempel på tillstånd som kan påverka hjälpbehovet. I enlighet med klassificeringen i annan civilrättslig lagstiftning (se prop. 1990/91:194) ryms tillstånden inom vad som i paragrafen anges som psykisk störning.
Godmanskap enligt paragrafen skall kunna anordnas i ekonomiska och i personliga angelägenheter. Angående indelningen i dessa båda kategorier hänvisas till avsnitten B 5.1 och 5.2 i allmänmotiveringen. Av 11 kap. 3 § första stycket framgår att uppdraget skall anpassas efter den enskildes behov.
Till ekonomiska angelägenheter hör i princip vad som i dag brukar räknas till förvaltning av egendom (jfr även 11 kap. 5 § första stycket). En särskild precisering rörande erhållande av sociala förmåner framgår av 11 kap. 3 § andra stycket. Frågor om var den enskilde skall bo skall generellt anses höra till den enskildes personliga angelägenheter. Gäller det frågor om t.ex. inköp, försäljning av en bostad eller
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1165
villkor vid hyra är det dock de ekonomiska angelägenheterna som står i fokus. Det kan även i övrigt tänkas bereda svårigheter att avgöra om en angelägenhet är att hänföra till det ekonomiska eller personliga området. I vissa fall torde det vara försvarligt att göra den tolkningen att en fråga kan sortera under båda beteckningarna. Några sådana situationer uppmärksammas i avsnitt B 11.2 om företrädare i allmän domstol för processobehöriga personer.
Liksom tidigare skall lagrummet omfatta både fall då huvudmannen saknar beslutsförmåga och då han har sådan förmåga. Vidare kan det vara fråga om övergående tillstånd eller mer permanenta.
Godmanskap skall inte anordnas, om den enskilde kan få tillfredsställande hjälp genom ställföreträdare som anges i lagstiftning som berörs i 11 kap. 1 § eller på något annat sätt (jfr med vad som enligt gällande rätt skall iakttas inför anordnande av förvaltarskap enligt 11 kap. 7 § första stycket).
En person som har rättslig handlingsförmåga men som lider av en psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande kan tänkas få hjälp genom att han upprättar fullmakt. En förutsättning är alltså att hans psykiska tillstånd är sådant att han kan ingå giltiga rättshandlingar. Förekomsten av sådana fullmakter eller annan hjälp som den enskilde själv kan mobilisera, t.ex. genom olika banktjänster, bör naturligtvis undersökas när ett godmanskap aktualiseras (jfr vad som anges i prop. 1987/88:124 s. 168 beträffande alternativ till förvaltarskap).
Detsamma gäller förekomsten av eventuella framtidsfullmakter. Finns en framtidsfullmakt med samma omfattning som det aktuella hjälpbehovet, bör undersökas om denna är i kraft. Om så ej är fallet bör det kontrolleras om den enskilde är införstådd med att hjälpbehovet kanske kan täckas genom att han eller hon upprättar en kompletterande ”vanlig” fullmakt, att gälla fram till den tidpunkt då framtidsfullmakten tar vid (dvs. när den enskilde varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter fullmakten avser, se 1 kap. 1 § LFA).
Är den enskilde utan beslutsförmåga när godmanskapet aktualiseras kan hans behov av representation på olika rättsområden möjligen tillgodoses genom reglerna i 2 kap. LFA beträffande vissa enklare ekonomiska angelägenheter. I hälso- och sjukvårdsangelägenheter finns särskilda bestämmelser om ställföreträdare i LSH, och i LSV regler om representation i socialrättsliga frågor. Nämnda lagar ger utrymme för att anhöriga eller vårdombud skall kunna fungera som ställföreträdare utan något myndighetsförordnande. I många fall lär
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1166
den enskilde därigenom anses sakna behov av ett godmanskap. Undantagsvis bör det även, såsom ett komplement till de här nämnda representationsformerna, kunna anordnas godmanskap i angelägenheter där det finns behov av representation men för vilka den enskilde varken har utsett någon egen representant eller har anhöriga som kan företräda honom eller henne.
Att ställföreträdare enligt det sagda redan finns eller skulle kunna ta på sig uppgiften vid framtida behov skall dock inte i sig nödvändigtvis tala emot anordnande av ett godmanskap. Exempelvis kan den enskilde själv, vare sig han är beslutskompetent eller inte, eller någon annan peka på att den (presumtive) ställföreträdaren är olämplig för uppgiften. – Här skall anmärkas att en enskild som upprättat framtidsfullmakt inte utan vidare bör kunna avböja representation genom en viss framtidsfullmäktig sedan han själv blivit beslutsoförmögen; det måste beaktas att fullmaktsgivaren vid en tidpunkt då beslutsförmågan var intakt faktiskt pekat ut en viss person som han eller hon velat anförtro angelägenheterna åt.
Även om en ställföreträdare enligt de nyss nämnda lagarna, dvs. framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig, redan har inträtt och verkat som ställföreträdare, kan frågan om godmanskap bli aktuell. Detta är fallet, om ställföreträdaren själv förklarar att han eller hon inte kan eller vill ha uppgiften som representant eller av någon anledning, t.ex. visad olämplighet, bör avlägsnas från sin funktion.
I det senare fallet kan orsaken till att ärendet väcks vara signaler från hälso- och sjukvårdsansvariga eller förmånsgivare, exempelvis socialnämnd, som kommit i kontakt med den enskilde och dennes ställföreträdare.
Det kan också handla om att en framtidsfullmäktig påstås vara oförmögen att ta till vara fullmaktsgivarens intressen på det sätt som får anses vara förutsatt i framtidsfullmakten. I praktiken kan det bl.a. röra sig om att fullmäktigen utnyttjar framtidsfullmakten på ett illojalt sätt. Detta är en faktor som särskilt skall beaktas av rätten när ett godmanskap (eller ett förvaltarskap) övervägs, trots att en tillämplig framtidsfullmakt finns (se 1 kap. 18 § andra stycket LFA).
Under alla förhållanden bör frågan om representation av den enskilde i enlighet med de i 11 kap. 1 § angivna lagarna tas upp med den enskilde inför ett anordnande av godmanskap i den utsträckning som detta är genomförbart. Även utan den enskildes medverkan måste frågan beaktas, vilket kan ske genom att anhöriga genom överförmyndaren tillfrågas om förekomsten av eventuella framtidsfullmakter eller deras egen beredvillighet att t.ex. företräda den anhörige vid
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1167
dennes beslutsinkompetens. Information om huruvida det finns någon som enligt särskild lagstiftning kan och vill fungera som den enskilde ställföreträdare lär framkomma i samband med att yttranden inhämtas enligt 11 kap. 27 §. Det får förutsättas att ämnet i många fall undersöks av överförmyndaren inför en ansökan till rätten; om så inte har skett, kan frågan behöva tas upp vid muntlig förhandling.
I andra stycket anges att ett beslut om godmanskap inte får meddelas utan samtycke av den hjälpbehövande, om det inte är uppenbart att han eller hon saknar förmåga att själv ta ställning i frågan eller att meddela sin mening, med andra ord saknar beslutsförmåga. Uppenbarhetskravet i denna paragraf, liksom i den föreslagna 11 kap. 7 § tredje stycket, ger således inte utrymme för tveksamhet.
Oförmågan att själv ta ställning kan yttra sig i en avsaknad av förmåga att tillgodogöra sig information om vad godmanskapet innebär eller att självständigt överväga konsekvenserna av ett ställningstagande till godmanskapet. (Jfr 3 § första stycket LSH.) Brister i något av dessa hänseenden innebär således att den enskildes samtycke kan avvaras.
Godmanskap skall följaktligen i vissa fall kunna anordnas även för personer som förklarar att de motsätter sig ett sådant beslut. Det i bestämmelsen angivna uppenbarhetsrekvisitet innebär dock att osäkerhet rörande den enskildes beslutskompetens i relation till frågan bör föranleda att hans eller hennes negativa inställning till ställföreträdarskapet måste respekteras.
11 kap. 3 §
I paragrafens första stycke föreskrivs att godmanskapet bör anpassas efter det konkreta behovet, vilket i det enskilda fallet kan inskränka sig till ställföreträdarskap beträffande viss egendom eller en viss angelägenhet. Det är således av vikt att rätten eller, i förekommande fall, överförmyndaren (se 11 kap. 30 och 35 §§ FB) anger i beslutet vilka begränsningar som skall gälla för godmanskapet. Avgränsningen kan ta sig uttryck i en angiven kombination av ekonomiska och personliga angelägenheter.
Någon möjlighet till tidsbegränsning av godmanskapet, exempelvis med anledning av att en ordinarie ställföreträdare är förhindrad under viss tid, ges inte. Samma resultat kan dock uppnås genom att
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1168
godmanskapet upphävs sedan det konstaterats att behovet inte längre föreligger.
I andra stycket görs ett förtydligande beträffande kategoriseringen av ekonomiska sociala förmåner, såsom pensioner, bidrag och ersättningar (se avsnitt B 5.2). Ett godmanskap i personliga angelägenheter innefattar rätt att företräda den enskilde i frågor om att erhålla förmånerna, även om dessa är av ekonomisk natur. Annat kan dock framgå av rättens beslut. Så kan förordnas att dessa ärenden inte skall falla under godmanskapet, utan under ett förvaltarskap (se 11 kap. 10 §). Det är också möjligt att hänföra dem till ett godmanskap för (i första hand) rent ekonomiska angelägenheter. En kanske ofta användbar konstruktion är att förordnandet får omfatta ekonomiska angelägenheter samt frågor om att erhålla ekonomiska sociala förmåner från det allmänna.
För att en god man även skall kunna förvalta eventuella utbetalda medel krävs att denne har behörighet i ekonomiska angelägenheter.
Ett godmanskap avseende personliga frågor skall, som förutsätts i tredje stycket, kunna avse även åtgärder inom hälso- och sjukvården. För att detta skall vara fallet krävs dock att det uttryckligen framgår av beslutet om att anordna godmanskap. Ett godmanskap enligt 11 kap. 2 § skall kunna avse ställföreträdarskap i enbart sådana frågor.
Av förslaget till 21 § lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor framgår att samtycke till forskning i samband med verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) följer behörigheten att samtycka till åtgärder inom själva hälso- och sjukvården, om inte annat framgår av förordnandet. Behörighet för en god man att samtycka till annan forskning följer enligt samma lagrum redan av ett förordnande som allmänt omfattar personliga angelägenheter. Kopplingen mellan förordnandets utformning och behörigheten att lämna samtycke till deltagande i kliniska läkemedelsprövningar respektive insamlande och bevarande av vävnadsprover berörs i förslagen till 13 d § läkemedelslagen (1992:859) och 3 kap. 2 b § lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1169
11 kap. 4 §
Paragrafen motsvarar 11 kap. 4 § andra stycket i gällande lag. Att flera gode män kan förordnas inom ramen för det beslutade godmanskapet framgår av 11 kap. 22 §.
11 kap. 5 §
Paragrafen är ny. Innehållet i första stycket har berörts i avsnitt B 5.1.
En god man skall alltid ha en skyldighet att bevaka den enskildes rätt inom ramen för sitt uppdrag. Uppgiften medföljer både ett uppdrag med inriktning på ekonomiska angelägenheter och ett uppdrag med inriktning på personliga sådana. Godmanskap som enbart går ut på att få sin rätt bevakad bör således inte komma i fråga, om förordnandet vilar på 11 kap. 2 § (jfr nu gällande lydelse av 11 kap. 4 §; annorlunda förhåller det sig med godmansförordnanden enligt 11 kap. 17 och 18 §§).
Den gode mannens behörighet som juridisk representant i förhållande till de angelägenheter som omfattas av uppdraget är oinskränkt, såvida det inte är fråga om representation i förhållande till en sådan strikt personlig fråga som berörs av 11 kap. 6 §. Vidare följer av 11 kap. 7 § att rättshandlingar som utgångspunkt inte kan företas utan samtycke av den enskilde. Det gäller också processhandlingar.
En person som får förvaltarskap anordnat för sig fråntas sin rättsliga handlingsförmåga i vissa avseenden. Så är inte fallet för en person för vilken godmanskap anordnas. Detta klargörs nu i andra stycket, i vilket sägs att ett beslut om godmanskap inte i och för sig begränsar den enskildes behörighet att företa rättshandlingar. En person som har ett godmanskap enligt 11 kap. 2 § är följaktligen som utgångspunkt oförhindrad att ingå rättshandlingar utan sin gode mans medverkan eller samtycke. Att den enskilde likväl kan ha nedsatt beslutsförmåga i sådan utsträckning att han – oavsett beslutet – inte kan ingå rättshandlingar med giltig verkan är en annan sak. Förhållandets inverkan på olika rättshandlingar får prövas från fall till fall (se lagen [1924:323] om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning och 13 kap. 2 § ärvdabalken).
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1170
11 kap. 6 §
Paragrafen är ny. Bakgrunden och tillämpningen har närmare kommenterats i avsnitt B 5.2 i allmänmotiveringen.
En god man skall inte ha en oinskränkt rätt att företräda den enskilde i personliga angelägenheter, även om själva beslutet om godmanskap synes oinskränkt. Sådana angelägenheter som är av strikt personlig natur utesluter den gode mannens företrädarrätt. I första meningen ges vissa exempel i vilka den gode mannen inte kan ge rättsligt bindande besked. Ytterligare exempel finns i avsnitt C 2.2. Att uppräkningen inte är uttömmande framgår också av andra meningen, i vilken tillika klargörs att en fråga kan vara av utpräglat personlig karaktär men likväl fordra ett ställningstagande; i de sistnämnda fallen skall den gode mannen anses ha behörighet att företräda den enskilde. Vilka dessa fall är får överlämnas till rättstillämpningen att bedöma. I klarhetens intresse bör också i lagar på sakområden anges att vissa beslut kräver personligt ställningstagande. Redan av bestämmelser i gällande rätt kan utläsas att så är fallet, t.ex. av 4 kap. 5 och 5 a §§ FB om samtycke till adoption.
Att en god man inte skall anses ha rätt att företräda den enskilde hindrar naturligtvis inte att han bistår den enskilde i dennes beslutsfattande eller rättshandlande i saken med information, råd och stöd. Detta lär tvärtom ofta vara både tillrådligt och erforderligt, eftersom det kan tänkas gagna den enskilde (se 12 kap. 3 §).
11 kap. 7 §
Paragrafen motsvarar 11 kap. 5 § i gällande lydelse och har berörts i avsnitt B 5.1.
I första stycket anges utgångspunkten för vad som krävs för att den gode mannens rättshandling skall vara bindande för den enskilde, nämligen att den gode mannen har handlat inom ramen för förordnandet.
I andra stycket tas det kompletterande samtyckeskravet upp. För att rättshandlingen skall binda den enskilde måste denne ha samtyckt till rättshandlingen. För att ett giltigt samtycke skall föreligga fordras naturligtvis att den enskilde har tillräcklig beslutsförmåga. – Om den enskilde uppenbart har saknat förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening, erfordras dock inte samtycke. Förutsättningarna för att samtycket skall kunna undvaras är de-
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1171
samma som anges i 11 kap. 2 § andra stycket beträffande möjligheten att anordna godmanskap utan samtycke från den enskilde.
Som framgår av 11 kap. 19 § är paragrafen även tillämplig på gode män som förordnats enligt 11 kap. 16–18 §§. För en god man som bevakar en bortavarandes rätt får paragrafen tillämpas på så sätt att den bortavarande just p.g.a. sin oförmåga att själv vara på plats för att bevaka sin rätt är ur stånd att meddela sin mening (se prop. 1987/88:124, s. 164 f). Behovet av att inhämta samtycke från underåriga vars rätt bevakas enligt samma lagrum är dock beroende av deras förmåga att själva ta ställning.
Paragrafens tredje stycke svarar mot 11 kap. 5 § andra stycket i gällande lydelse och utgör ett komplement till regeln om att den enskildes samtycke krävs. Rör det sig om en rättshandling av det slag som sedvanligen företas med anknytning till en persons dagliga livsföring skall samtycke från huvudmannen anses föreligga. Presumtionsregeln bryts dock, om den enskilde dessförinnan har gett uttryck för tredje man att han inte vill gå med på rättshandlingen.
En närmare redogörelse för vad som ryms inom rättshandlingar av sedvanlig karaktär med anknytning till en persons dagliga livsföring ges i avsnitt B 7.3.1 och i författningskommentaren till 2 kap. 2 § LFA. En anhörig ställföreträdares behörighet enligt nämnda lagrum att vidta rättshandlingar ryms inom ramen för vad en god man enligt denna paragraf skall kunna företa utan öppet samtycke från huvudmannen. Därigenom utökas i viss utsträckning presumtionsregelns tillämpningsområde. Som ett exempel kan anges att en god man skulle kunna köpa en TV-apparat till huvudmannen utan att först efterfråga dennes samtycke. Det är i vart fall tveksamt om motsvarande åtgärd skulle rymmas inom vad som enligt 11 kap. 5 § andra stycket FB i gällande lydelse anses höra till ”den dagliga hushållningen”.
Den måttstock som ges för presumtionsregelns räckvidd hänför sig till vad som sedvanligen företas med anknytning till en persons dagliga livsföring. Det är alltså inte nödvändigtvis fråga om vad den hjälpbehövande själv före den tidpunkt då hjälpbehovet uppstod hade för vanor. Det kan emellertid mycket väl vara det. Som angetts i kommentaren till 2 kap. 2 § LFA kan vad som i det konkreta fallet har betydelse för den enskildes dagliga livsföring skifta från individ till individ.
Det skall anmärkas att en viss rättshandling kan utgöra ett förled till en annan. Ett uttag av pengar i bank kan t.ex. tänkas föregå ett inköp av livsmedel eller kläder. Om uttaget är ett förled i ett inköp
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1172
av exempelvis en pälskappa är uttaget av pengarna inte en rättshandling av sedvanlig karaktär, även om det till nöds skulle kunna sägas vara till stöd för den enskildes dagliga livsföring. Själva inköpet av pälsen, som teoretiskt skulle kunna genomföras med medel som inte först har tagits ur från bank, är naturligtvis inte heller en rättshandling av sedvanlig karaktär. Denna tillämpning får anses överensstämma med gällande rätt (jfr Walin/Vängby s. 11:26).
En god man kan ha behörighet även i personliga angelägenheter. Regeln synes emellertid knappast bli aktuell inom andra angelägenheter än de ekonomiska.
Även om en god man med stöd av den angivna regeln kan binda den enskilde också utan att ha inhämtat dennes samtycke, skall den gode mannen givetvis handla på det sätt som bäst gagnar den enskilde och dessutom beakta dennes uttryckta eller förmodade inställning (se förslaget till ny lydelse av 12 kap. 3 §).
Angående möjligheten att inhämta läkarintyg som utvisar den enskildes bristande förmåga att samtycka till den gode mannens rättshandlingar hänvisas till 11 kap. 37 §.
I fjärde stycket, som är nytt, anges att tredje stycket är tillämpligt också på en rättshandling som är av annat slag än som anges i det stycket, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett rätta förhållandet. Regeln är avsedd att tillämpas på rättshandlingar som tredje man med fog (men felaktigt) har antagit vara av sådant slag att samtycke kan presumeras. – I resonemangen nedan bortses från att en rättshandling p.g.a. ratihabition kan bli bindande för den enskilde, trots att förutsättningarna för ingående av en bindande rättshandling inte förelegat inledningsvis.
En rättshandling, som i efterhand visar sig vara varken sedvanlig eller åsyftad för den enskildes dagliga hushållning, kan med dagens regler aldrig kan bli bindande för den enskilde så länge denne inte har lämnat sitt samtycke. Detta kan te sig oskäligt mot tredje man. Införandet av ett godtrosskydd syftar till att ge ett bättre skydd för olika tredje män än vad som är fallet med nuvarande regler. En motsvarande bestämmelse föreslås bli införd i 2 kap. 8 § LFA när det gäller anhöriga som företräder en beslutsinkompetent släkting i vissa ekonomiska angelägenheter.
I förgrunden står i princip dels frågan om rättshandlingen är sedvanlig, dels frågan om den är företagen med anknytning till någons dagliga livsföring. Det sistnämnda kriteriet är nära förknippat med en behovsbedömning.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1173
När det gäller vissa inköp o.d. är regelns tillämplighet närmast oproblematisk. Svårare är det ibland vid penninguttag från t.ex. bank eller överföringar från olika konton. Rör det sig om mindre belopp, innestående på s.k. fria konton (se 14 kap. 8 § FB), torde någon undersökningsplikt knappast åvila t.ex. bankpersonal. Vid större uttag bör emellertid en förfrågan göras. Någon form av bedömning av nödvändigheten av uttaget eller transaktionen måste då komma till stånd. En rimlig förklaring till rättshandlingen bör dock ofta kunna accepteras. Tredje mans erfarenhet av den gode mannen får naturligtvis också betydelse i sammanhanget.
11 kap. 8 §
Paragrafen motsvarar 11 kap. 6 § i nu gällande lydelse. Endast en paragrafhänvisning har ändrats. Av hänvisningen i 11 kap. 19 § framgår att paragrafen tillämpas även på gode män som förordnats enligt 11 kap. 16–18 §§.
Om förvaltare
11 kap. 9 §
Paragrafen anger förutsättningarna för att anordna förvaltarskap och motsvarar således 11 kap. 7 § i gällande lagtext. Till förtydligande har tillagts att en förutsättning för bestämmelsens tillämplighet är att den som berörs har fyllt 18 år.
Som angetts i avsnitt B 5.2 skall förvaltarskap endast kunna anordnas i ekonomiska angelägenheter. Behöver den enskilde hjälp i personliga angelägenheter (eller är han eller hon helt ur stånd att hantera dem) är det således enligt huvudregeln endast godmanskap som kan anordnas i de angelägenheterna. Detta kan någon gång få till följd att en person som under protest försetts med ett förvaltarskap i ekonomiska angelägenheter helt saknar ställföreträdare i personliga angelägenheter, eftersom godmanskap enligt 11 kap. 2 § enligt huvudregeln fordrar samtycke. Att en förvaltare trots det nämnda har en skyldighet att informera sig om den enskildes personliga förhållanden följer dock av 12 kap. 3 §. Vidare ges en möjlighet att anordna förvaltarskap beträffande erhållande av ekonomiska sociala förmåner i 11 kap. 10 § andra stycket.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1174
Som preciserande förutsättningar anges att förvaltarskap för en person som är ur stånd att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter endast får anordnas när det är påkallat för att hindra att den enskildes ekonomi utsätts för väsentliga risker eller att han eller hon utnyttjas ekonomiskt på ett otillbörligt sätt (se avsnitt B 5.1, jfr NJA 1978 s. 350). Detta innebär emellertid inte någon egentlig förändring av rättsläget utan är i stället avsett att ha en pedagogisk effekt. Även om nu nämnda förutsättningar är uppfyllda, kan det finnas utrymme för att välja mindre ingripande hjälpåtgärder.
11 kap. 10 §
Paragrafen, som i princip är identisk med 11 kap. 7 § andra stycket i gällande lydelse, svarar i första stycket mot vad som angetts beträffande anordnande av godmanskap i 11 kap. 3 § såtillvida att förvaltarskapet skall erhålla en sådan begränsning som motiveras av den enskildes behov. Utöver att förvaltarskapet skall kunna avse viss egendom eller angelägenhet skall det även kunna avse egendom överstigande ett visst värde.
Erhållande av sociala förmåner är enligt den definition som lämnas i 11 kap. 3 § andra stycket att hänföra till de personliga angelägenheterna i ett ställföreträdarskap, även om förmånen är av ekonomisk karaktär. Ett förvaltarskap skall emellertid kunna avse rätten till sociala förmåner av ekonomisk natur, trots att förvaltarskap i övrigt reserveras för mer strikt ekonomiska angelägenheter. Detta framgår av andra stycket. Skälen för ett sådant undantag från förvaltarskapets rent ekonomiska inriktning har redovisats i avsnitt B 5.2.
Tredje stycket berör rättens möjlighet att överlåta bestämmanderätten rörande förvaltarskapets utformning. Till förtydligande av att det endast är detaljerna som överförmyndaren genom delegation kan få råda över sägs nu att överförmyndaren närmare får bestämma uppdragets avgränsning. Enligt förarbetena till den ursprungliga bestämmelsen, som i gällande lagstiftning finns i 11 kap. 7 § tredje stycket, skall möjligheten utnyttjas framför allt när det kan bli aktuellt att låta den enskilde själv disponera över en del av sin pension e.d., vilket kan ske genom att överförmyndaren inom ramen för rättens beslut ställer upp vissa begränsningar (företrädesvis beloppsgränser) och förbehåll (se prop. 1987/88:124 s. 169 f). Det bör således inte komma i fråga att rätten i mer vidsträckt mening låter överförmyndaren bestämma över i vilka avseenden förvaltarskapet
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1175
skall gälla. Inte heller kan ett beslut som beskrivs i 11 kap. 13 § andra stycket delegeras till överförmyndaren (se Walin /Vängby s. 11:35).
11 kap. 11 §
Motsvarigheten till paragrafen finns i dag i 11 kap. 7 § fjärde stycket.
11 kap. 12 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 9 §. Ett förtydligande har gjorts i första stycket såtillvida att det nu anges att förvaltaren ensam företräder den enskilde i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget. Vidare har en hänvisning gjorts till 11 kap. 13 och 14 §§, av vilka följer bl.a. att vissa angelägenheter enligt huvudregeln inte ingår i ett förvaltaruppdrag och att den enskilde med förvaltarens samtycke själv kan företa rättshandlingar som i och för sig omfattas av förvaltaruppdraget. Tilläggen innebär inte någon ändring i sak.
11 kap. 13 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 8 §. Ett förtydligande har gjorts i första stycket av innehåll att det är beslutet om anordnande av förvaltarskap som skall relateras till vilka angelägenheter som den enskilde själv råder över.
11 kap. 15 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 11 §. Genom den nya hänvisningen till 11 kap. 13 § erinras om att en rättshandling som förvaltaren vidtagit kan falla utanför förvaltarens uppdrag och därmed sakna bindande verkan för den enskilde, trots att förhållandet inte särskilt framgår av beslutet.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1176
Om god man med anledning av bortavaro, jäv eller andra särskilda förhållanden
11 kap. 16 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 1 § och tar sikte på situationen då en förmyndare för en omyndig person på grund av sjukdom eller av någon annan anledning inte klarar av att utöva förmynderskapet eller blir skild från utövningen av det. För underåriga utländska eller statslösa personer som är i behov av en ställföreträdare skall det normalt utses en god man enligt den föreslagna lagen (2005:000) om god man för ensamkommande barn m.fl. och således inte enligt 11 kap. 16 §. Med hänsyn härtill har paragrafen tillförts ett tredje stycke i vilket det finns hänvisning dels till lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap, dels till lagen (2005:000) om god man för ensamkommande barn m.fl.
11 kap. 17 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 2 §.
Ett nytt fjärde stycke har tillförts. Innebörden är att överförmyndaren kan förordna god man i stället för den ”ordinarie”, om den först utnämnde på grund av sjukdom eller annan orsak inte kan utöva ställföreträdarskapet. En god man kan också förordnas för en förvaltare som av motsvarande skäl inte kan fullgöra sitt uppdrag. Det får i förordnandet anges att den gode mannen har förvaltares behörighet.
Ett beslut enligt fjärde stycket aktualiseras först när en fullmäktig eller annan medhjälpare enligt 11 kap. 23 § inte kommer i fråga (jfr även förslaget till 11 kap. 16 §). Något riktmärke kan inte fastställas för hur lång frånvaro som kan tolereras utan att överförmyndaren behöver fatta ett dylikt beslut. Detta är av naturliga skäl beroende av vilken hjälp den enskilde kan tänkas behöva under den aktuella tiden.
Den särskilt förordnade gode mannen bör naturligtvis entledigas när den ”ordinarie” ställföreträdaren åter är tillgänglig; behovet av en sådan ställföreträdare har då upphört (jfr 11 kap. 31 §). Först genom beslutet återfår den senare sin behörighet. Med stöd av 11 kap. 33 § får såväl den först utnämnde som den tillfällige ställföreträdaren anses behörig att påkalla den tillfällige ställföreträdarens entledigande.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1177
I formell mening är den särskilt förordnande gode mannen underkastad reglerna om redovisning av förvaltad egendom. I förslaget till 14 kap. 18 § fjärde stycket FB anges emellertid att om den särskilt förordnande gode mannens förordnande upphör innan tiden för avgivande av årsräkning eller sluträkning inträffar, får sluträkning rörande förvaltningen begränsas till att avse en redogörelse endast för de åtgärder som vidtagits av den särskilt förordnade gode mannen. Har ställföreträdarskapet utövats under endast kort tid eller i övrigt inte föranlett några större dispositioner, kan det finnas skäl för överförmyndaren att befria ställföreträdaren från kravet på att lämna års- eller sluträkning, alternativt att tillåta att sådana räkningar lämnas i förenklad form (jfr 14 kap. 19 §). Skyldigheten att inge förteckning över egendom som står under den särskilt förordnade gode mannens förvaltning skall kunna begränsas till lös egendom som den gode mannen har tagit hand om (se förslaget till 14 kap. 1 § andra stycket).
Visar det sig i efterhand att den först utsedde gode mannen eller förvaltaren inte har möjlighet att återinträda inom rimlig tid, bör denne naturligtvis entledigas.
11 kap. 19 §
Paragrafen är ny. Eftersom god man för hjälpbehövande vuxna nu behandlas avskilt från övriga godmanskap och rubriksättningen således har ändrats, görs en hänvisning till att bestämmelserna om god mans behörighet att ingå rättshandlingar med bindande verkan (11 kap. 7 §, motsvarande 11 kap. 5 § i gällande lydelse) och om god mans skadeståndsskyldighet gentemot godtroende tredje man (11 kap. 8 §, motsvarande 11 kap. 6 § i gällande lydelse) är tillämpliga inte bara på gode män som har förordnats enligt 2 §, utan även sådana som har förordnats enligt 16–18 §§.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1178
Gemensamma bestämmelser om god man och förvaltare
11 kap. 20 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 12 kap. 2 § andra stycket första meningen.
11 kap. 21 §
Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 11 kap. 12 § första stycket och kommenteras närmare i avsnitt B 13.3.2 och 13.4.1.
I första stycket har en ny bestämmelse införts som tar sikte på den hjälpbehövandes möjlighet att påverka valet av förordnad ställföreträdare. Sålunda skall den person som den hjälpbehövande föreslår utses till förordnad ställföreträdare, om den föreslagne personen uppfyller de allmänna lämplighetskraven och är villig att åta sig uppdraget. Givetvis får det förutsättas att förslaget är lämnat utan obehöriga påtryckningar för att det skall ges företräde. Det bör betonas att den nya bestämmelsen inte innebär att rätten eller överförmyndaren får ställa lägre krav i fråga om lämplighet bara för att den hjälpbehövande själv har föreslagit en viss ställföreträdare.
Paragrafen har tillförts ett tredje stycke i vilket det föreskrivs att överförmyndaren ansvarar för att förordnade ställföreträdare erhåller erforderlig utbildning. Utbildningsinsatserna bör vara uppdelade i en allmän del och en särskild del. Den allmänna delen bör omfatta de grundläggande kunskaperna som förordnade ställföreträdare bör ha, dvs. kännedom om innehållet i relevant lagstiftning och information av praktiska karaktär, t.ex. hur räkenskaper skall föras och hur en årsräkning skall utformas. Den särskilda delen av utbildningen bör ses som en form av påbyggnadsutbildning som ger den förordnade ställföreträdaren möjlighet att förkovra sig inom ett speciellt ämne. Det kan t.ex. vara fördjupad information om demenssjukdomar eller olika former av funktionshinder. Vidare kan inom ramen för den särskilda utbildningen ges information om ny lagstiftning.
Det är inte obligatoriskt att genomgå den utbildning som överförmyndaren erbjuder, men det torde ligga i den förordnade ställföreträdarens intresse att ta emot utbildningen, inte minst med hänsyn till att ställföreträdaren utför sitt uppdrag under skadeståndsansvar.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1179
11 kap. 22 §
I paragrafen anges bl.a. att flera gode män eller förvaltare kan förordnas för den enskilde, när omständigheterna motiverar det (se nuvarande 11 kap. 13 §).
En följd av att förvaltarskap endast skall kunna anordnas i ekonomiska angelägenheter lär bli att fler personer än för närvarande har förvaltarskap anordnat i ekonomiska angelägenheter medan de har godmanskap i personliga sådana (se avsnitt B 5.2). Detta är i och för sig en tänkbar lösning redan med gällande regler, även om den endast lär komma i fråga undantagsvis. För att fästa uppmärksamhet på möjligheten att förordna både god man och förvaltare för samma person framhålls detta särskilt i den föreslagna paragrafen. En ställföreträdare kan på en gång vara både god man och förvaltare för samma huvudman.
Utgångspunkten är att de som förordnas som gode män respektive förvaltare får gemensam behörighet, om inte något annat anges i beslutet. Det kan dock ofta finnas anledning att besluta om delat ansvar. Förordnanden med innebörd att flera företrädare ges behörighet beträffande en hjälpbehövandes personliga angelägenheter är således i och för sig möjliga men rekommenderas inte. (Jfr 12 kap. 12 § som bl.a. ger besked om hur ett uppdrag mellan flera företrädare kan delas upp och hur eventuella meningsskiljaktigheter mellan ställföreträdarna skall lösas.)
11 kap. 23 §
Gode mäns och förvaltares möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe behandlas i avsnitt B 12.2–5.
I paragrafens första stycke anges i vilka situationer en god man eller förvaltare genom fullmakt kan uppdra åt någon utomstående att utföra uppgifter som egentligen ankommer på den förordnade ställföreträdaren. För det första avses situationen då den gode mannen eller förvaltaren vill sätta någon annan i sitt ställe inför ett tillfälligt förhinder, t.ex. en semesterresa eller en planerad sjukhusvistelse. För det andra avses situationen då den förordnade ställföreträdaren behöver hjälp i en viss, särskilt angiven angelägenhet.
Den gode mannens eller förvaltarens förordnande utgör den yttersta gränsen för vad denne kan uppdra åt någon utomstående att göra. Fullmäktigen får aldrig större rätt än den förordnade ställ-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1180
företrädaren. De inskränkningar som gäller i förhållande till den gode mannen eller förvaltaren, t.ex. överförmyndarspärrar på konton, gäller således också i förhållande till fullmäktigen. Har huvudmannen sin rättshandlingsförmåga i behåll skall en god man inhämta erforderligt samtycke innan någon fullmakt utfärdas.
Fullmakten skall vara skriftlig och som huvudregel vara ställd till en eller flera namngivna fysiska personer. Det finns dock ett undantag från denna huvudregel. En god man eller förvaltare kan vilja låta en bank eller ett kreditmarknadsföretag eller ett värdepappersbolag sköta förvaltningen av den enskildes egendom, och i sådana situationer får den förordnade ställföreträdaren – i en viss, särskilt angiven angelägenhet – utfärda fullmakt till ett sådant företag. I samband härmed bör framhållas att vid en tillämpning av 14 kap. 21 § första stycket punkten 2 föräldrabalken förutsätts förordnade ställföreträdare ha en rätt att i fullmakt ge en bank eller ett kreditmarknadsförtag rätt att förvara och förvalta den enskildes egendom.
Det finns inget krav på att en fullmakt enligt 11 kap. 23 § skall vara bevittnad.
Vid tillfälligt förhinder kan den gode mannen eller förvaltaren lämna fullmakt till annan endast i vissa ekonomiska angelägenheter. Detta framgår av paragrafens andra stycke där det anges att fullmakten får avse endast rättshandlingar som anges i 11 kap. 7 § tredje stycket föräldrabalken, dvs. rättshandlingar av det slag som sedvanligen företas med anknytning till en persons dagliga livsföring. Meningen är att fullmäktigen skall kunna företa bara de nödvändigaste åtgärderna, t.ex. betala hyra och andra återkommande räkningar, i avvaktan på att den gode mannen eller förvaltaren återkommer. Vad som avses med rättshandlingar som företas med anknytning till en persons dagliga livsföring behandlas i avsnitt B 7.3.1. Rättshandlingar som en fullmäktig företar vid den förordnade ställföreträdarens förhinder omfattas av ett godtrosskydd för tredje man motsvarande det som finns i 11 kap. 7 § tredje stycket föräldrabalken.
En fullmakt som utfärdas vid behov av hjälp i en viss, särskilt angiven angelägenhet kan avse såväl den enskildes ekonomiska som personliga förhållanden. Observera att begränsningen i andra stycket gäller endast vid tillfälligt förhinder för den gode mannen eller förvaltaren. Vid behov av hjälp i en viss, särskilt angiven ekonomisk angelägenhet är det endast den förordnade ställföreträdarens förordnande som utgör begränsning för fullmaktens innehåll.
I paragrafens tredje stycke anges att i stället för att lämna fullmakt till någon utomstående, kan den gode mannen eller förvaltaren upp-
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1181
dra åt annan att i eget namn företa rättshandlingar på den enskildes vägnar.
I paragrafens fjärde stycke behandlas autogiromedgivanden och andra uppdrag om stående betalningsöverföringar från den enskildes medel. Ett autogiromedgivande är att betrakta som en form av fullmakt och skulle normalt ha träffats av regleringen i paragrafens första stycke, vilket skulle innebära att betalningsformen i fråga skulle kunna användas endast i begränsad utsträckning. Emellertid får gode män och förvaltare lämna autogiromedgivanden och medge andra former av stående betalningsöverföringar utan hinder av restriktionerna i 11 kap. 23 § första–tredje styckena föräldrabalken. I denna rätt ligger naturligtvis också en rätt för den gode mannen eller förvaltaren att återkalla autogiromedgivanden och andra medgivanden till stående överföringar, även sådana som den enskilde lämnat innan han förlorade sin beslutsförmåga. Genom regleringen i paragrafens fjärde stycke blir det sålunda möjligt för den förordnade ställföreträdaren att själv besluta när ett autogiromedgivande skall lämnas. Regleringen möjliggör vidare för den gode mannen eller förvaltaren att lämna autogiromedgivande till en juridisk person.
När det gäller autogiromedgivanden och andra medgivanden till stående överföringar bör framhållas att regleringen i fjärde stycket inte innebär att en god man eller förvaltare kan använda dessa institut hur som helst. Ställföreträdarens förordnande utgör alltid en yttersta gräns för vilka rättshandlingar han kan företa. En god man som enbart har till uppgift att ha hand om den enskildes personliga angelägenheter får naturligtvis inte lämna några autogiromedgivanden på den hjälpbehövandes vägnar. Regleringen i fjärde stycket befriar inte heller den förordnade ställföreträdaren från skyldigheten att inhämta erforderliga samtycken från den hjälpbehövande respektive överförmyndaren.
Om förfarandet vid förordnande av god man eller förvaltare och anordnande av godmanskap eller förvaltarskap
11 kap. 25 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 15 §. Paragrafhänvisningar har ändrats. Vidare har den åldersgräns vid vilken den som ansökningen avser själv får göra ansökningen sänkts från 16 till 15 år.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1182
Till skillnad från tidigare är avsikten inte att paragrafen skall ge ett uttömmande besked om vilka som är behöriga att ansöka om en åtgärd. Att det i ett enskilt fall kan finnas andra ansökningsberättigade än de i paragrafen nämnda framgår av den allmänna hänvisningen i 11 kap. 1 § till särskilda bestämmelser i lag om ställföreträdare för vuxna (se 1 kap. 18 § LFA och 27 § LSH).
11 kap. 26 §
Paragrafen motsvarar delvis nuvarande 11 kap. 16 § första stycket.
I paragrafens första stycke behandlas rättens och överförmyndarens skyldighet att bereda den hjälpbehövande tillfälle att yttra sig i samband med tillkomsten av ett godmanskap eller förvaltarskap, se avsnitt B 13.4.3. I den nya bestämmelsen finns inte någon åldersgräns för när rätten eller överförmyndaren skall låta den hjälpbehövande yttra sig. Denne skall sålunda alltid ges tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Låg ålder, utvecklingsstörning, försvagat hälsotillstånd eller någon liknande omständighet kan emellertid innebära att det inte är möjligt eller meningsfullt att inhämta något yttrande från den hjälpbehövande. I sammanhanget skall framhållas att lagen (1996:242) om domstolsärenden är tillämplig på rättens handläggning av frågor om förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap. Enligt 22 § i nämnda lag får ett ärende inte avgöras utan att den som är part har fått kännedom om en uppgift som har tillförts ärendet genom någon annan än parten och har fått tillfälle att yttra sig över uppgiften.
I paragrafens andra stycke har införts en bestämmelse som föreskriver att lämpligheten hos en person som kommer i fråga för ett ställföreträdaruppdrag skall kontrolleras i erforderlig utsträckning. Ämnet behandlas närmare i avsnitt B 13.2. När det gäller kontrollen av en blivande ställföreträdares lämplighet är det viktigt att överförmyndaren gör en aktiv efterforskning. Hur omfattande en sådan kontroll bör vara får avgöras från fall till fall. Normalt bör dock kontroll av såväl kronfogdemyndighetens register som belastningsregistret ske. Härutöver bör eventuella referenspersoner intervjuas. Det bör framhållas att det inte gör någon skillnad om den tilltänkte ställföreträdaren är en släkting till den hjälpbehövande. I vissa situationer kan dock lämplighetskontrollen förenklas. Så kan vara fallet om den tilltänkte ställföreträdaren redan har uppdrag och i samband därmed har fått sin lämplighet kontrollerad. I en sådan situation kan
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1183
överförmyndaren normalt nöja sig med att konstatera att det tidigare uppdraget fungerar väl.
11 kap. 27 §
Som framgår av första stycket är paragrafen tillämplig i ärenden inför rätten om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 2 § eller förvaltarskap.
Andra stycket, som i stora delar motsvarar de gällande bestämmelserna i 11 kap. 16 § andra stycket, ger utgångspunkten för förfarandet, nämligen att den som ansökningen avser skall höras muntligen. Förutsättningarna som måste vara uppfyllda är dock att hörandet kan ske utan skada för honom eller henne, vidare att det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Om någon av de nämnda situationerna är för handen, skall den enskilde således inte höras. Skyldigheten att förordna god man för den enskilde i sådana situationer framgår av 11 kap. 40 §.
Ett annat fall då rätten kan välja att avstå från att höra den enskilde muntligen är när denne själv har gjort ansökan eller har medgett förordnandet. Vidare kan det finnas särskilda skäl för att inte höra den enskilde. Särskilda skäl kan utgöras av att det är fråga om ett tämligen begränsat förordande av utfyllande karaktär, t.ex. i syfte att komplettera ett ställföreträdarskap som inte fullt ut svarar mot den enskildes behov och som företrädesvis är grundat på en framtidsfullmakt eller behörighet i vissa ekonomiska angelägenheter för en anhörig.
Oavsett hur rätten tolkar förutsättningarna för eller behovet av att höra den enskilde, skall den enskilde alltid ha rätt att bli hörd muntligen, om det framställs en sådan begäran från honom eller henne. Denna rättighet torde den enskilde för övrigt redan ha enligt gällande rätt med stöd av Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna.
Enligt tredje stycket skall rätten inhämta yttrande i ärendet från den enskildes make (varmed givetvis likställs registrerad partner) eller sambo och barn, liksom från överförmyndaren och inrättning där den enskilde får vård. Yttrande skall dock inte behöva inhämtas, om det är obehövligt; presumtion finns alltså i dessa fall för att yttrande inhämtas. Detta överensstämmer med vad som är gällande rätt.
Denna överensstämmelse gäller också rättens skyldighet att, om det behövs, dessutom inhämta yttranden från andra närstående och
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1184
den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som ansvarar för kommunens eller landstingets insatser enligt LSS. Endast begreppsändringar har därvid genomförts. En nyhet är dock att rätten också under samma förutsättningar skall inhämta yttrande från den som enligt särskild lagstiftning är att anse som den enskildes ställföreträdare i visst hänseende. Med denna skrivning berörs de lagar som anges i 11 kap. 1 §. Av naturliga skäl får en bedömning i det enskilda fallet göras av i vilken utsträckning ställföreträdaren enligt annan lagstiftning, t.ex. ett vårdombud med uppgifter endast inom hälso- och sjukvården av den enskilde, kan ha något att tillföra ärendet. Detta markeras också av att det endast skall inhämtas yttrande, om det behövs.
Slutligen sägs i stycket att myndigheter och inrättningar har en skyldighet att lämna rätten uppgifter av betydelse. Detta överensstämmer med vad som i dag föreskrivs i 11 kap. 16 § fjärde stycket.
11 kap. 28 §
Paragrafen, som gäller överförmyndarens handläggning, motsvarar nuvarande 11 kap. 16 § tredje stycket. Ett tillägg har gjorts med innebörd att handläggningen hos överförmyndaren i ärenden om anordnande av godmanskap enligt 2 § eller förvaltarskap skall innefatta inhämtande av yttranden enligt vad som sägs i 11 kap. 27 § tredje stycket. Detta blir således ett led i handläggningen inför rättens prövning av frågan.
Tanken med att låta överförmyndaren få tillgång till information av betydelse för ett anordnande av ställföreträdarskap är att en ansökan till rätten om god man eller förvaltare skall vara så fullständig som möjligt redan från början. Meningen är däremot inte att överförmyndaren skall behöva anställa förhör med den enskilde. Med hänsyn härtill bör reglerna om muntligt förhör inte gälla hos överförmyndaren i ett ärende om anordnande av ställföreträdarskap. Det innebär emellertid inte något förbud för överförmyndaren att höra den enskilde muntligen, om han eller den enskilde anser att det underlättar handläggningen. Reglerna om muntligt förhör skall däremot givetvis tillämpas i överförmyndarens ”egna” ärenden om förordnande av ställföreträdare.
Myndigheter och inrättningar som anges i nuvarande 11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken är enligt samma paragrafs fjärde stycke skyldiga att lämna rätten sådana uppgifter som kan vara av betydelse
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1185
i ärendet. Detta innebär att myndigheterna och inrättningarna inte med hänvisning till sekretesslagstiftningen kan underlåta att lämna vissa upplysningar i ett av domstolen begärt yttrande. Skyldigheten att lämna uppgifter gäller emellertid inte i förhållande till överförmyndaren. Detta är enligt utredningens uppfattning otillfredsställande. Eftersom överförmyndaren i enlighet med vad som anförts ovan kan ha lika stor nytta av ifrågavarande information som domstolen bör det finnas en skyldighet för angivna myndigheter och inrättningar att bistå också överförmyndaren med nödvändiga upplysningar. Denna skyldighet bör omfatta både ”egna” ärenden om förordnande av ställföreträdare, dvs. vid byte av god man eller förvaltare, och ärenden som syftar till att en ansökan om anordnande av ställföreträdarskap skall kunna ges in till rätten.
Den föreslagna utformningen av 11 kap. 28 § föräldrabalken innebär att myndigheter och inrättningar som anges i förslaget till 11 kap. 27 § tredje stycket föräldrabalken är skyldiga att lämna överförmyndaren uppgifter av betydelse i ärendet. När det gäller sjukvårdsinrättningar skall framhållas att uppgiftsskyldigheten omfattar såväl den allmänna som den enskilda hälso- och sjukvården. För det allmänna gäller enligt 14 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) att nämnda myndigheter och inrättningar inte får vägra att lämna ut upplysningar med hänvisning till sekretess, om uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. När det gäller den enskilda hälso- och sjukvården finns motsvarande regel i 2 kap.8 och 9 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. De uppgifter som överförmyndaren får in genom en tillämpning av 11 kap. 28 § i kombination med 11 kap. 27 § föräldrabalken omfattas av överförmyndarsekretessen i 9 kap. 14 § sekretesslagen.
Har överförmyndaren inhämtat yttranden behöver rätten normalt inte inhämta yttranden på nytt när ärendet når domstolen.
11 kap. 29 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 17 §.
Vissa omformuleringar har gjorts, liksom en ändring beträffande paragrafhänvisningen.
Bestämmelser om inhämtande av läkarintyg finns även i 11 kap. 31 § (i ärenden om upphörande av ställföreträdarskapet), i 11 kap. 35 § (i ärenden om prövningen av omfattningen av ställföreträdarskapet) och i 11 kap. 37 §.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1186
Utan att detta sägs särskilt bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna meddela verkställighetsföreskrifter om sådan utredning (jfr nuvarande 11 kap. 17 § andra stycket).
11 kap. 30 §
Paragrafen, som berör möjligheten att meddela interimistiska beslut, motsvarar nuvarande 11 kap. 18 §.
Överförmyndaren har möjlighet att fatta interimistiska beslut i ärenden om förordnande av god man eller förvaltare. Gällande regler ger dock rätten ensam behörighet att fatta beslut i frågor om anordnande av godmanskap (enligt 11 kap. 4 §) eller förvaltarskap. Ofta har ärendet då inletts hos överförmyndaren, som är taleberättigad.
Som framgår av avsnitten B 5.2 och B 8 skall en god man kunna ges behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter. Krav kan då ställas på ett snabbt agerande från myndigheternas sida när det gäller att anordna ett godmanskap som innefattar sådana frågor. I många fall lär det nämligen finnas behov av ett omedelbart ställningstagande för en beslutsinkompetent patients räkning i en uppkommen behandlingssituation.
För att tillgodose behovet av en snabb hantering av frågan, som ofta lär väckas av läkare eller annan hälso- och sjukvårdspersonal, skall därför överförmyndaren ges egen behörighet att fatta interimistiskt beslut om anordnande av godmanskap enligt 2 §. Detta anges nu i första stycket. Behörigheten gäller godmanskap generellt – däremot inte förvaltarskap.
Beslutet får fattas av överförmyndare endast om saken är särskilt brådskande. Visserligen framgår av den föreslagna 21 § LSH att en medicinsk åtgärd under vissa förutsättningar får vidtas även utan att samtycke har inhämtats från en ställföreträdare, nämligen om ett uppskov med en åtgärd skulle medföra risk för patientens liv eller för icke obetydlig skada på hälsan. Redan om en situation kan uppkomma i vilken åtgärden genomförs på dessa premisser skall saken dock hos överförmyndaren anses särskilt brådskande. Vid bedömningar i anslutning till anmälningar från ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal måste överförmyndaren dels förhöra sig om vilka åtgärder som kräver eventuella omedelbara ställningstaganden från en ställföreträdare, dels beakta den tidsutdräkt som ett ansökningsärende i tingsrätten skulle kunna medföra.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1187
Överförmyndaren kan naturligtvis välja att inte fatta något beslut sedan hälso- och sjukvårdspersonal eller annan vänt sig till honom. Detta kan bero på att överförmyndaren inte delar uppfattningen hos den ansökningsberättigade eller anmälaren om behovet av ställföreträdarskap. Orsaken kan också vara att överförmyndaren inte uppfattar frågan som särskilt brådskande, även om han i sig delar uppfattningen om behovet av ett ställföreträdarskap på sikt. Överförmyndaren bör i ett sådant fall lämna den ansökningsberättigade – eller anmälaren – besked om hur han ställer sig till hänvändelsen och i förekommande fall upplysa om möjligheten att direkt underställa rätten frågan om behovet av ett ställföreträdarskap. Givetvis kan personer som är behöriga att ansöka om interimistiskt beslut, liksom enligt gällande föreskrifter, göra detta direkt hos rätten. För hälso- och sjukvårdssammanhang skall nämnas att verksamhetschef i hälso- och sjukvården skall ges en självständig ansökningsrätt enligt 27 § LSH.
Inte sällan lär överförmyndaren, i samband med en fråga om interimistiskt anordnande av godmanskap, se anledning att belysa behovet av ett mera generellt ställföreträdarskap, trots att initiativet bara har rört ett konkret behov i t.ex. en hälso- och sjukvårdsfråga. Detta bör emellertid inte tillåtas hejda proceduren. Inget hindrar att överförmyndaren i ett senare skede gör en mer grundlig undersökning av behovet eller kompletterar vad som tidigare har ingetts till rätten med en ansökan som tar sikte på även andra behov än det som legat till grund för det interimistiska beslutet. Den behörighet som överförmyndaren ges att fatta interimistiskt beslut om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 2 § avser endast det särskilt brådskande behovet, vilket också framgår av ordalydelsen. – Har däremot överförmyndaren redan bibringats en god uppfattning om hur behovet kan gestalta sig på sikt, kan naturligtvis detta underställas rätten genom en ansökan samtidigt som överförmyndarens eget beslut anmäls (se vad som sägs om fjärde stycket nedan).
Möjligheten att vända sig till överförmyndaren för att få till stånd ett interimistiskt beslut om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 2 § ställer krav på tillgänglighet och viss jourverksamhet från överförmyndarnas sida, vilket närmare har utvecklats i avsnitt A 6.3.
Någon möjlighet att särskilt överklaga överförmyndarens beslut ges inte, se förslaget till 20 kap. 11 §.
Enligt fjärde stycket skall överförmyndaren alltid ha en skyldighet att anmäla sitt beslut till rätten. Det rör sig här således endast om beslut i vilka överförmyndaren faktiskt har anordnat godmanskap
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1188
enligt 11 kap. 2 §. I regel är då anmälningen förenad med en av överförmyndaren gjord ansökan om godmanskap i enlighet med beslutet. Om överförmyndaren inte har för avsikt att göra någon ansökan, t.ex. för att behovet av godmanskapet varit temporärt, bör han anmäla även detta förhållande. Endast rätten har nämligen behörighet att häva ett dylikt interimistiskt beslut. Rätten har en skyldighet att ex officio granska och ta ställning till överförmyndarens beslut, oavsett om en kompletterande ansökan kan förväntas.
Om upphörande eller jämkning av godmanskap och förvaltarskap och om entledigande av god man eller förvaltare
11 kap. 31 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 19 §. Till följd av omflyttningar i kapitlet har paragrafhänvisningarna ändrats. Dessutom har tillagts en föreskrift om att läkarintyg eller annan likvärdig utredning om den enskildes hälsotillstånd skall kunna inhämtas. Bestämmelsen är fakultativ.
11 kap. 32 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 20 §.
11 kap. 33 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 21 §.
I första stycket har endast en paragrafhänvisning ändrats. Det skall erinras om att uppräkningen av ansökningsberättigade i första stycket inte är uttömmande. Enligt 17 § LSH, som blir tillämplig genom hänvisning i 11 kap. 1 §, skall den som har ansvaret för hälso- och sjukvård av en patient ansöka om entledigande av patientens gode man, om den senare anses uppenbart olämplig som ställföreträdare eller i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1189
11 kap. 35 §
Paragrafen, som handlar om skyldigheten att pröva om omfattningen av ett godmanskap eller ett förvaltarskap bör jämkas, motsvarar nuvarande 11 kap. 23 §. Jämkningsmöjligheten, som skall tillgodose att ett ställföreträdarskap vid varje tillfälle har den lämpligaste omfattningen, kan utnyttjas både till att öka och till att minska vidden av ett tidigare meddelat beslut i frågan.
I första, tredje och fjärde styckena har paragrafhänvisningarna ändrats. Vidare har en föreskrift förts in i första stycket om att läkarintyg eller motsvarande utredning skall kunna inhämtas rörande den enskildes hälsotillstånd. Till skillnad från vad som anges i 11 kap. 29 § beträffande anordnande av förvaltarskap och, i vissa fall, godmanskap enligt 2 §, är inte inhämtande av läkarintyg ett obligatorium.
I tredje stycket har ett tillägg gjorts med innebörd att även överförmyndaren i särskilt brådskande fall skall ha behörighet att pröva omfattningen av ett godmanskap enligt 11 kap. 2 §. Detta lär i första hand bli aktuellt när ett godmanskap är anordnat för en patient men godmanskapet inte omfattar behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter. Angående tillämpningen hänvisas till författningskommentaren till 11 kap. 30 §. Av hänvisningen till 11 kap. 30 § fjärde stycket följer bl.a. att ett beslut om jämkning av överförmyndaren enligt tredje stycket i denna paragraf genast måste anmälas till rätten. Rätten skall ex officio kontrollera beslutet. – Någon möjlighet att särskilt överklaga överförmyndarens beslut ges inte, se förslaget till 20 kap. 11 §.
Om hörande av den som avses bli förordnad eller entledigad som god man eller förvaltare
11 kap. 36 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 24 §. Endast en paragrafhänvisning har ändrats.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1190
Om läkarintyg i visst fall
11 kap. 37 §
Paragrafen är ny och har kommenterats närmare i avsnitt B 5.1. Den innebär att en god man, en förvaltare eller överförmyndaren skall kunna utverka ett beslut från rätten om att läkarintyg skall inhämtas beträffande en person som har god man enligt 11 kap. 2 § eller förvaltare.
Som anges i paragrafen måste syftet med en begäran om läkarintyg vara att intyget skall utgöra grund för bedömningar av i vilken utsträckning den enskilde är i stånd att ta ställning i egna angelägenheter eller att meddela sin mening i dessa.
Främsta tillämpningsområdet för bestämmelsen lär bli i förhållande till de enligt 11 kap. 2 § anordnade godmanskapen. Om en uppenbar brist föreligger hos den enskilde i nämnda avseenden, saknar nämligen den enskilde förmåga att lämna samtycke till rättshandlingar som en god man har behörighet att företa inom ramen för förordnandet. Ett intyg som utvisar förhållandet kan då behöva visas upp för tredje man för att denne skall kunna vara säker på att rättshandlingen blir bindande för den enskilde, om den gode mannen företar den (se 11 kap. 7 § andra stycket 2).
Av ordalydelsen framgår att en förutsättning för bestämmelsens tillämplighet är att den enskilde redan har god man enligt 11 kap. 2 § eller förvaltare. Som anförts i allmänmotiveringen bör rätten vid sitt beslutsfattande överväga om annan utredning som onödiggör ett särskilt läkarintyg redan finns tillgänglig. Av betydelse är om denna fyller den funktion som ett läkarintyg enligt ansökningen skulle kunna få. Den enskilde måste också beredas tillfälle att yttra sig i ärendet.
Utan att detta sägs särskilt bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kunna meddela närmare föreskrifter om sådan utredning (jfr nuvarande 11 kap. 17 § andra stycket).
Om behörig domstol och överförmyndare
11 kap. 38 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 25 § och behandlar forumfrågor. Enligt huvudregeln i första och andra styckena är det tingsrätten respektive överförmyndaren i den ort där den hjälpbehövande
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1191
är folkbokförd som skall handlägga frågor om godmanskap enligt 2, 16 och 17 §§. Tidigare styrdes domstolens och överförmyndarens behörighet av den hjälpbehövandes hemvist, vilket visade sig vara ett alltför stelt system, eftersom hemvistet inte alltid speglar de faktiska förhållandena. Med den nya ordningen torde platsen där den hjälpbehövande befinner sig i större utsträckning än tidigare sammanfalla med den plats där domstolen respektive överförmyndaren finns.
Om den hjälpbehövande inte är folkbokförd i Sverige styrs behörigheten för domstol och överförmyndare av den enskildes vistelseort.
Skulle den hjälpbehövande varken vara folkbokförd eller vistas i Sverige anges i tredje stycket Stockholms tingsrätt och Överförmyndaren i Stockholms kommun som reservforum.
De nya forumbestämmelserna behandlas närmare i utredningens delbetänkande God man för ensamkommande flyktingbarn SOU 2003:51 avsnitt 7.7.
11 kap. 39 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 26 §. Endast paragrafhänvisningarna har ändrats.
Om stöd till den enskilde vid handläggningen i domstol
11 kap. 40 §
Paragrafen, som behandlas närmare i avsnitt B 13.4.3, motsvarar delvis 20 kap. 2 § andra och tredje styckena. Bestämmelserna har flyttats, eftersom de uteslutande behandlar fall som berörs i 11 kap. och därmed lämpligen bör återfinnas där.
Av första stycket framgår att en särskild god man skall förordnas att bevaka rätten för en person i ett ärende som rör förvaltarskap eller utvidgning av ett förvaltarskap i vissa fall.
Ett tillägg har gjorts om förordnande av god man även när det är fråga om ärenden om anordnande eller utvidgning av godmanskap enligt 2 §. En god man skall förordnas för den enskilde i sådana ärenden när den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller, om det inte är obehövligt. Skäl för att underlåta att förordna god man för den enskilde, trots att denne uppenbarligen inte förstår vad saken gäller, torde främst vara att det rör sig om en mindre ut-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1192
vidgning av godmanskapet. Att ärendet brådskar utgör således inte skäl mot att förordna god man. Förordnandet torde få sin största betydelse i fall då den enskilde ger uttryck för att motsätta sig godmanskapet.
Paragrafen är avsedd att tillämpas endast vid förfarandet i rätten. Avsikten är således inte att överförmyndaren inför ett interimistiskt beslut enligt de förslagna lydelserna av 11 kap. 30 och 35 §§ skall förordna en god man.
Till god man bör rätten förordna en juridiskt kunnig och i övrigt lämplig person (jfr prop. 1987/88:124 s. 198 f).
I andra stycket föreskrivs samrådsskyldighet för den gode mannen. Den enskilde kan, trots att han inte bedöms förstå vad saken gäller, tänkas ha synpunkter på t.ex. valet av ställföreträdare. Resultatet av samrådet med den enskilde kan också ha betydelse för överväganden kring hur den enskilde ställer sig till alternativa former av ställföreträdarskap – och de personer som står på tur för att utöva detta – i den fråga som ett godmanskap avses omfatta. Samråd behöver dock endast äga rum i den mån det kan ske.
11 kap. 41 §
Paragrafen motsvarar – med ändringar av paragrafhänvisningen – nuvarande 20 kap. 2 a §.
Om kungörande av beslut angående förvaltarskap
11 kap. 42 §
Paragrafen motsvarar nuvarande 11 kap. 27 §. En paragrafhänvisning har ändrats.
12 kap.
Vissa ändringar genomförs även i 12 kap. 12 kap. 1–2 §§ utgår, varvid innehållet flyttas till andra kapitel. Kapitlet erhåller en ny paragraf, 12 kap. 15 a §, om kommunens skadeståndsansvar för skada orsakad av en ställföreträdare.
I något fall sker också omflyttningar mellan kapitlets paragrafer.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1193
12 kap. 3 §
Paragrafen behandlar allmänna handlingsnormer för ställföreträdaren. Som angetts i avsnitt B 5.3.1, till vilket hänvisas för en närmare motivering, bör i lagtext utsägas att den enskildes egen uttryckta eller förmodade inställning måste beaktas av ställföreträdaren när denne fullgör sitt uppdrag. Detta framgår nu av paragrafens första stycke.
Något krav bör inte ställas på att den enskilde har beslutsförmåga för att hans uttryckta inställning skall beaktas.
Saknas beslutsförmåga bör ställföreträdaren också försöka bilda sig en uppfattning om hur den enskilde skulle ha ställt sig eller själv agerat, om beslutsförmåga funnits vid tillfället (jfr prop. 2003/04:32 s. 75 angående betydelsen av en patients förmodade vilja i förhållande till deltagande i klinisk läkemedelsprövning). En förutsättning för dylika resonemang är av naturliga skäl att beslutsförmågan faktiskt har funnits, varför den förmodade inställningen får sin klaraste betydelse i fall då det är fråga om ställföreträdarskap för en vuxen person som har förlorat sin beslutsförmåga. – Paragrafen blir tillämplig även på förmyndare för barn. Vad som sägs om betydelsen av den förmodade inställningen kan dock inte appliceras på små barn. Däremot kan det vara av betydelse att deras inställning undersöks.
Vidare anges att det finns särskild lagstiftning utanför föräldrabalken om hänsyn till den enskildes vilja i olika situationer, närmare bestämt när en god man agerar för en person som anses sakna beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården eller i en angelägenhet som berör den sociala välfärden. Annan särskild lagstiftning som berörs är exempelvis lagen om etikprövning av forskning som avser människor (se bl.a. 19 §), läkemedelslagen (se bl.a. 13 f §) och lagen om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. (se bl.a. 3 kap. 2 a §).
I andra stycket hänvisas till att särskilda regler om samtycke från den enskilde finns i 11 kap. 7 §. Meningen har – med justering i paragrafhänvisningen – hämtats från 12 kap. 7 § andra stycket.
12 kap. 4 §
I paragrafen anges vissa grundläggande bestämmelser för användningen av den enskildes medel. I första stycket har tillagts att medlen i skälig omfattning kan användas för den enskildes välbefinnande, vilket är en utveckling av vad som nu sägs beträffande användning till
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1194
den enskildes nytta. Tillägget till bestämmelsen har avhandlats i avsnitt B 5.3.1.
12 kap. 7 §
Enligt nuvarande lagstiftning är det först när någon har fyllt 16 år som förmyndaren, om det lämpligen kan ske, skall höra den omyndige. I första stycket har åldersgränsen tagits bort, vilket innebär att omyndiga i fler fall än f.n. skall höras.
Paragrafens andra stycke har delats upp. Hänvisningen till att det i 11 kap. finns bestämmelser om samtycke från den som har god man har flyttats till 12 kap. 3 § andra stycket. Paragrafen renodlas därigenom till att endast avse hörande av den enskilde och dennes make eller sambo.
12 kap. 9 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt C 2.5.
I andra stycket klargörs att förmyndare, gode män och förvaltare har en skyldighet att – utöver upplysningar – lämna överförmyndaren de handlingar om verksamheten som denne begär. Det får rimligen krävas att överförmyndaren preciserar vilka handlingar som avses med begäran. Om någon sådan precisering inte är görlig står det givetvis överförmyndaren fritt att låta föreläggandet avse rena upplysningar, något som i ett eventuellt senare led kan leda fram till att handlingar kan begäras in.
Det kan erinras om att en överförmyndare har möjlighet att begära en fylligare redogörelse för föräldrars förvaltning enligt 13 kap. 18 §, vilket är en paragraf som kan sägas komplettera den förevarande.
Med stöd av ett tillägg till 16 kap. 13 § kan överförmyndaren komma till rätta med en ställföreträdare som inte följer en begäran enligt paragrafen, genom att förelägga vid vite.
12 kap. 12 §
Föräldrar har som utgångspunkt gemensam behörighet i sin roll som förmyndare. Flera förordnade förmyndare, gode män eller förvaltare kan också förordnas med gemensam behörighet. Detta är utgångs-
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1195
punkten, om inte något annat har angetts i förordnandet (jfr 11 kap. 22 §). Förordnanden av flera företrädare lär dock bli aktuella endast i sällsynta fall. Det kan komma i fråga t.ex. när ställföreträdarna förutsätts övervaka varandra eller uppgifterna är vidlyftiga (se Walin/Vängby s. 12:24). Paragrafen ger besked om hur uppgifterna eller uppdraget kan delas upp och hur eventuella meningsskiljaktigheter ställföreträdarna emellan skall slitas.
Paragrafen har ändrats så att indelningen i ekonomiska och personliga angelägenheter får genomslag. I huvudsak lär den få betydelse i fall då en persons ekonomiska angelägenheter har anförtrotts flera ställföreträdare.
12 kap. 15 §
Paragrafen behandlar frågan om preskription av anspråk på ersättning från föräldrar och förordnade ställföreträdare i anledning av deras förvaltning. Paragrafen kommenteras närmare i avsnitt A 4.3.1.
I paragrafens första stycke har preskriptionstiden förlängts till tre år. Vidare har det införts ytterligare ett undantag från preskriptionsbestämmelsen. Det gäller situationen då den enskildes skadeståndstalan grundar sig på en omständighet som inte har framgått av redovisningshandlingarna. En ställföreträdare som uppsåtligen eller av vårdslöshet underlåter att redogöra för någon del av sin förvaltning kan således krävas på skadestånd trots att det har gått längre tid än tre år från det att redovisningshandlingarna överlämnades till den redovisningsberättigade. Det bör framhållas att för det fall den enskilde efter preskriptionstidens utgång upptäcker att en omständighet som grundar rätt till skadestånd från ställföreträdaren har utelämnats i redogörelsen för förvaltningen, kan hans skadeståndstalan endast grundas på ifrågavarande omständighet. Det är alltså inte möjligt att samtidigt kräva skadestånd för en omständighet som har framgått av ställföreträdarens redogörelse.
Paragrafen har tillförts ett andra stycke som innebär att den s.k. fria föräldraförvaltningen under vissa förhållanden kan omfattas av den treåriga preskriptionstiden i första stycket. En förutsättning är att föräldern presterar en redogörelse för sin förvaltning av sitt barns medel. Hur omfattande denna redogörelse bör vara varierar från fall till fall. Med hänsyn härtill görs en hänvisning till 12 kap. 5 § som föreskriver att föräldrar är skyldiga att föra räkenskaper och
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1196
göra anteckningar endast i den utsträckning som kan anses behövlig med hänsyn till egendomens omfattning och omständigheterna i övrigt. Om föräldern endast har förvaltat ett traditionellt banksparande, torde det räcka med att föräldern sparar kontoutdrag som visar vilka transaktioner som har skett till och från kontot. Rör det sig om situationer då barnet t.ex. har erhållit egendom i arv eller gåva kan det krävas att föräldern visar hur egendomen har använts.
För att den kortare preskriptionstiden skall börja löpa måste föräldern underrätta barnet eller annan redovisningsberättigad person om att redogörelsen för förvaltningen finns tillgänglig för granskning. Det krävs alltså inte att handlingarna i fråga översänds till barnet eller den redovisningsberättigade personen. Om någon underrättelse inte sker, gäller i stället den allmänna tioåriga preskriptionen som räknas från barnets myndighetsdag.
12 kap. 15 a §
Paragrafen är ny och innebär att kommunen är skyldig att solidariskt med en förordnad ställföreträdare ersätta den enskilde för sakskada eller ren förmögenhetsskada som ställföreträdaren inom ramen för sitt uppdrag vållar sin huvudman genom förmögenhetsbrott. Ämnet behandlas närmare i avsnitt A 4.3.2.2.
Kommunens skadeståndsskyldighet är enligt första stycket begränsad till ett belopp motsvarande fem gånger prisbasbeloppet och är knuten till ställföreträdaruppdraget, vilket innebär att kommunen svarar för skador som sammanlagt uppgår till ett värde motsvarande fem gånger prisbasbeloppet. Det saknar med andra ord betydelse hur många förmögenhetsbrott den förordnade ställföreträdaren har begått mot sin huvudman och hur stor skada vart och ett av dem har medfört. Om den förordnade ställföreträdaren t.ex. vid ett tillfälle förskingrar medel motsvarande fem gånger prisbasbeloppet och vid ett annat tillfälle medel motsvarande tre gånger prisbasbeloppet, kan den enskilde få ersättning med maximalt fem prisbasbelopp. Skulle den brottslige ställföreträdaren ersättas med en annan ställföreträdare som också gör sig skyldig till förmögenhetsbrott, kan den enskilde få ersättning med ytterligare fem prisbasbelopp för den skada som den senare ställföreträdaren vållar.
Kommunen får när skadeståndet skall utges avräkna vad som utgått eller som kan komma att utgå ur föreliggande försäkringar som
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1197
har tecknats av andra än den hjälpbehövande, t.ex. av kommunen själv eller av godmansföreningar.
I andra stycket anges att kommunen får återkräva utbetalt skadestånd från den brottslige ställföreträdaren.
I paragrafens tredje stycke anges att ansvarig kommun är den kommun vars överförmyndare utövade tillsynen vid den tidpunkt då ställföreträdaren begick brottet. Vad som nu sagts innebär att mer än en kommun kan bli skadeståndsskyldig i samband med att en förordnad ställföreträdare gör sig skyldig till t.ex. förskingring av huvudmannens medel. Det kan ju tänkas att huvudmannen flyttar från en kommun till en annan, varvid tillsynen flyttas till en ny överförmyndare.
12 kap. 16 §
Paragrafen behandlar reglerna för arvode och annan ersättning till förordnade ställföreträdare.
Genom ett tillägg i paragrafens första stycke berättigas överförmyndaren att besluta om ersättning till förmyndare som är särskilt förordnade vårdnadshavare även till den del uppdraget avser vårdnadsuppgifter. Tidigare har överförmyndaren kunnat besluta om ersättning endast i förmynderskapsdelen. En förutsättning för att en särskilt förordnad vårdnadshavare skall kunna få ersättning i vårdnadsdelen är dock att han eller hon inte samtidigt är familjehemsförälder och i anledning därav uppbär kommunal ersättning till familjehem. Ämnet behandlas närmare i avsnitt B 14.7.
I paragrafens andra stycke har införts en ny bestämmelse som föreskriver att överförmyndarens beslut om ersättning till förordnade ställföreträdare bör vara fattat inom fyra månader från det att ställföreträdaren har gett in sin årsräkning eller sluträkning till överförmyndaren, om inte särskilda skäl föreligger. Bestämmelsen kommenteras närmare i avsnitt B 14.3. Syftet med bestämmelsen är att definiera vad som kan betraktas som rimlig tid i nu aktuellt hänseende. En granskningstid om fyra månader tar sikte på en förhållandevis okomplicerad årsräkning som är komplett från början. Rör det sig om en omfattande årsräkning eller en årsräkning som utgör redovisning för en komplicerad förvaltning, kan det dock föreligga särskilda skäl, varvid överförmyndaren får göra avsteg från den rekommenderade tidsgränsen. På samma sätt får avsteg ske, om årsräkningen måste kompletteras i något hänseende eller överförmyn-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1198
daren finner skäl att göra en närmare granskning av årsräkningen på grund av t.ex. misstanke om brott från ställföreträdarens sida. För att undvika anhopningar vid tiden kring den 1 mars varje år föreslås överförmyndaren kunna besluta om olika redovisningsperioder, se 13 kap. 14 § och 14 kap. 15 §.
I paragrafens tredje stycke har reglerna kring den hjälpbehövandes ersättningsskyldighet förtydligats, se avsnitt B 14.6. Med den nya utformningen framgår klart att det är den enskildes inkomst efter avdrag för skatt som skall vara utgångspunkt för bedömningen om den hjälpbehövande helt eller delvis skall betala för den förordnade ställföreträdarens tjänster. Gränsen för återbetalningsskyldighetens inträde går fortfarande vid två prisbasbelopp, men med hänsyn till att det är inkomsten efter skatt som är relevant får den enskilde något bättre marginaler än tidigare. Det klargörs vidare att den del av den enskildes inkomst som överstiger gränsbeloppet får tas i anspråk för arvode, ersättning för utgifter och socialavgifter. Med den enskildes inkomst avses skattepliktig inkomst enligt inkomstskattelagen (1999:1229). Kapitalvinster skall dock inte anses vara en inkomst vid beräkningen av den hjälpbehövandes sammanlagda inkomst.
I slutet av tredje stycket har införts en upplysning om vilket prisbasbelopp som skall tillämpas för det fall överförmyndaren med stöd av den föreslagna regleringen i 14 kap. 15 § har valt att tillämpa ett annat räkenskapsår än kalenderåret, se avsnitt B 14.4.
13 kap.
13 kap. 2 §
Paragrafen har tillförts ett fjärde stycke i vilket det föreskrivs att en förälder som har överlämnat en gåva till sitt barn och i samband därmed har ställt upp ett villkor om särskild överförmyndarkontroll inte får återkalla ett sådant villkor.
Bakgrunden till bestämmelsen behandlas i avsnitt A 3.6.6.4. Den omständigheten att en förmyndare sätter in pengar på sitt barns konto innebär inte att de insatta medlen får sakrättsligt skydd mot förmyndarens borgenärer. Ett sätt att skapa ett sådant skydd är att förmyndaren ställer upp som villkor för gåvan att den skall vara föremål för särskild överförmyndarkontroll. Genom att återkalla ett sådant villkor kan emellertid förmyndaren återfå full rådighet
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1199
över de insatta medlen. Med hänsyn härtill skall en förmyndare inte få återkalla ett uppställt villkor om särskild överförmyndarkontroll.
13 kap. 7 §
Paragrafen, som tar sikte på den del av barns pengar som inte placeras i värdepapper eller fastigheter, har tillförts en ny mening som innebär att banker och värdepappersbolag likställs ur föräldrabalkens perspektiv när det gäller köp och försäljning av värdepapper. En närmare genomgång av problematiken bakom förslaget till ändringen ges i avsnitt A 3.6.2.3.
13 kap. 9 §
I paragrafens tredje stycke har tillförts en ny mening i vilken det föreskrivs att kravet på överförmyndarens samtycke enligt 13 kap. 8 § FB i fråga om medel som inte står under särskild överförmyndarkontroll skall hävas, om det inte av särskild anledning behövs för att trygga förvaltningen. Ändringen kommenteras närmare i avsnitt A 3.6.1.3. Genom ändringen tydliggörs att presumtionen beträffande medel som sätts in på ett spärrat konto med stöd av 16 kap. 11 § första eller andra stycket FB är att spärren skall hävas, om medlen inte har satts in med föreskrift om särskild överförmyndarkontroll.
13 kap. 10 §
I första stycket har en ny punkt 5 införts med innebörd att en förälder inte utan överförmyndarens samtycke får säga upp eller överlåta avtal om hyresrätt till en bostadslägenhet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt C 2.3.
Samtycke till en åtgärd med en bostadslägenhet som innehas med hyresrätt bör lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur och andra omständigheter (tredje stycket).
Närmare överväganden finns i författningskommentaren till den korresponderande bestämmelsen i 14 kap. 11 §.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1200
13 kap. 12 §
Paragrafen behandlar föräldrars möjlighet att ingå rättshandlingar som innebär att den omyndige sätts i skuld m.m. Bestämmelserna härom behandlas närmare i avsnitt A 3.6.5.6.
Innehållet i paragrafens första stycke, punkten 1, har ändrats på så sätt att begreppet ingå någon annan skuldförbindelse har ersatts med företa någon annan rättshandling som innebär att den omyndige sätts i skuld. Som framgår i den allmänna motiveringen är begreppet skuldförbindelse inte helt välfunnet för att beteckna ett avtal som innebär skuldsättning. Det bör i stället klart framgå att en förälder som huvudregel inte får företa en rättshandling som innebär att barnet sätts i skuld med mindre överförmyndaren har gett sitt samtycke.
I paragrafens andra stycke, som behandlar undantag från kravet på överförmyndarens samtycke vid skuldsättning av barn, har gjorts ett tillägg som innebär att en förälder utan samtycke från överförmyndaren får företa en rättshandling som innebär att barnet får ett kortare anstånd med betalning för en vara eller en tjänst av ett mindre belopp som från början är bestämt till sin storlek. Tillägget motiveras av att det bör vara möjligt för föräldrar att under vissa förhållanden ingå avtal i barnets namn utan överförmyndarens samtycke trots att avtalet innebär skuldsättning. De situationer som avses är vardagliga företeelser som rör mindre belopp. Det kan handla om böcker, leksaker, idrottsutrustning m.m. som betingar ett värde om några hundra kronor och som skickas till barnet mot faktura. Observera att skulden redan vid rättshandlingens ingående skall vara bestämd till ett visst belopp. Det innebär att en förälder inte kan teckna ett mobiltelefonabonnemang i barnets namn, eftersom samtalskostnadens storlek kan bestämmas först i efterhand.
13 kap. 13 §
I enlighet med ändringarna i bl.a. 9 kap. 3 § FB har gränsen för när föräldrar får låta underårig driva rörelse sänkts från 16 till 15 år. Samtidigt har kravet på tillstånd från överförmyndaren för att den omyndige skall få driva rörelse relaterats till denna ålder (jfr även 9 kap. 5 §).
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1201
13 kap. 14 §
I paragrafens första stycke har införts en ny bestämmelse som innebär att överförmyndaren vid kontrollerad föräldraförvaltning får besluta att föräldrarnas årsräkning skall avse en annan tolvmånadersperiod än kalenderåret som är den normala redovisningsperioden. Syftet med bestämmelsen är att överförmyndaren skall kunna sprida ut sitt arbete med att granska årsräkningar över hela året och därmed undvika anhopningar vid tiden kring den 1 mars varje år, se avsnitt B 14.4.
Paragrafens tredje stycke utgörs av en bestämmelse som för närvarande finns i 12 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken.
13 kap. 19 §
Paragrafen innehåller regler om åtgärder som överförmyndaren kan vidta för att trygga förvaltningen av den omyndiges egendom.
I första stycket har uppräkningen av finansiella institut i punkten 2 utökats med värdepappersbolag. Detta för att överförmyndaren skall kunna spärra likvidkonton hos dessa bolag, se avsnitt A 3.6.2.3.
Den nuvarande bestämmelsen i första stycket punkten 4 om att överförmyndaren kan kräva att premieobligationer som tillhör barnet skall skrivas in i statsskuldboken har utgått. Anledningen härtill är att premieobligationer i dag endast förekommer i elektronisk form. Bestämmelsen i fråga tar endast sikte på premieobligationer i fysisk form, och några sådana finns inte i omsättning, se avsnitt A 3.6.2.2. I stället har i punkten 4 införts en bestämmelse som gör det möjligt för överförmyndaren att spärra ett tillgångskonto genom att direkt ta kontakt med en central värdepappersförvarare alternativt ett kontoförande institut eller ett fondbolag alternativt den som har fått i uppdrag att för fondbolagets räkning föra dess register. Till skillnad från tidigare behöver överförmyndaren inte uppmana den omyndiges förmyndare att se till att VP-konton respektive fondkonton överförmyndarspärras, se avsnitt A 3.6.1.4. I detta sammanhang bör framhållas att det i förslaget till 4 kap. 17 § 7 lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (kontoföringslagen) föreskrivs att värdepappersförvararen på ett avstämningskonto skall ange inskränkningar enligt förslaget till 13 kap. 19 § första stycket 4 och 14 kap. 21 § första stycket 3 föräldrabalken. I förslaget till 4 kap. 11 § tredje stycket lagen (2004:46) om investe-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1202
ringsfonder föreskrivs att om kontoföringslagen inte är tillämplig på andelarna i en fond, skall den som för registret över andelarna där anteckna inskränkningar enligt 13 kap. 19 § första stycket 4 föräldrabalken.
Nuvarande punkten 5 som behandlar överförmyndarens möjlighet att uppmana en utbetalare att göra utbetalningen till en bank eller ett kreditmarknadsföretag blir i stället punkten 6.
I punkten 5 införs en ny bestämmelse som innebär att överförmyndaren kan spärra värdepapper som förvaras i depå hos t.ex. en bank, se avsnitt A 3.6.1.4. Förutom på svenska värdepappersinstitut är bestämmelsen tillämplig på ett motsvarande utländskt institut som är underkastat en offentlig reglering som väsentligen stämmer överens med den som gäller för värdepappersinstitut här i landet. I lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument införs samtidigt i 3 kap. en ny paragraf, 5 §, i vilken det föreskrivs en skyldighet för värdepappersinstitut att anteckna inskränkningar i rätten att förfoga över finansiella instrument som förvaras och förvaltas i depå hos dem.
I paragrafens andra stycke har bestämmelsen om att en förmyndare vid beslut enligt första stycket punkten 3 kan välja mellan att träffa avtal om förvaring av värdepappren eller låta registrera en spärr hos den centrale värdepappersförvararen utgått. Beslut enligt paragrafens första stycke punkten 3 tar numera sikte endast på värdepapper i fysisk form. Existerar ett värdepapper eller fondandel i elektronisk form, kan överförmyndaren enligt vad som föreskrivs i första stycket punkten 4 själv låta överförmyndarspärra VP-kontot eller fondkontot. Om överförmyndaren vill säkra förvaltningen av värdepapper i fysisk form måste han sålunda uppmana förmyndaren att överlämna dessa till ett värdepappersinstitut för förvaring och förvaltning. När värdepappren väl har överlämnats till ett sådant institut, kan överförmyndaren med stöd av punkten 5 besluta att värdepappren t.ex. inte får avyttras utan överförmyndarens samtycke. Med hänsyn härtill behövs inte längre föreskriften att förmyndaren skall träffa avtal med värdepappersinstitutet om förvaltning av värdepappren på villkor som överförmyndaren har godkänt.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1203
14 kap.
14 kap. 1 §
Till följd av omstruktureringen i 11 kap. har en paragrafhänvisning ändrats i andra stycket. Vidare har skyldigheten att inge förteckning över egendom begränsats för gode män som har förordnats i en annan god mans eller förvaltares ställe enligt 11 kap. 17 § fjärde stycket.
14 kap. 4 §
I andra stycket har en språklig felaktighet rättats.
14 kap. 7 §
Paragrafen behandlar förordnade förmyndares, gode mäns och förvaltares hantering av den del av huvudmannens pengar som inte används för placering i värdepapper eller fastighet, se avsnitt A 3.6.2.3 och författningskommentaren till 13 kap. 7 § ovan.
14 kap. 8 §
Medel som en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare har satt in hos bank eller kreditmarknadsföretag för en enskilds räkning får han i princip inte ta ut utan överförmyndarens samtycke (se första stycket). Överförmyndarens samtycke till ett uttag av en god man kan alltså inte undvaras trots att en beslutsför huvudman har gett samtycke till det. (Omvänt kan överförmyndarens samtycke inte dispensera från kravet på att den som har god man och som är beslutskompetent själv skall lämna samtycke till den gode mannens uttag, se 11 kap. 7 §, jfr avsnitt C 2.2 och slutet av kommentaren till den här paragrafen.)
I paragrafens andra stycke görs ett undantag från principen om att medel på konto är spärrade för en förordnad ställföreträdare. Utöver att ränta får lyftas (punkten 1) får även uttag göras av pengar som behöver hållas tillgängliga för den enskildes uppehälle eller vården av hans eller hennes egendom om den förordnade förmynda-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1204
ren, gode mannen eller förvaltaren vid insättningen gjort förbehåll om att de får tas ut utan överförmyndarens samtycke (punkten 2).
Paragrafen hindrar inte att en person som är satt under godmanskap själv tar ut pengar eller att han ger en god man i uppdrag att ta ut pengar med stöd av fullmakt, allt under förutsättning att han har rättslig beslutsförmåga.
Beträffande rätten att ta ut ränta slås i punkten 1 fast att denna rätt omfattar endast innevarande års ränta samt ränta upplupen under fjolåret, se avsnitt A 3.6.1.3.
I punkten 2 föreskrivs enligt förslaget att uttag skall få göras utan överförmyndarens samtycke av pengar som behöver hållas tillgängliga för rättshandlingar av det slag som sedvanligen företas med anknytning till den enskildes dagliga livsföring, vilket ersätter den nuvarande skrivningen om pengar som behöver hållas tillgängliga för den enskildes uppehälle. Föremålet för dessa uttag beskrivs efter förebild från presumtionsregeln i 11 kap. 7 § tredje stycket i föreslagen lydelse (tidigare 11 kap. 5 § andra stycket). Angående tillämpningen kan hänvisas till författningskommentaren till 11 kap. 7 §. Den nya skrivningen kan tyda på att det med stöd av denna bevekelsegrund för den gode mannens – eller någon annan förordnad företrädares – uttag skulle kunna lyftas större belopp än vad som med gällande regler är möjligt. Den praktiska skillnaden torde dock inte vara så stor.
Pengar skall därutöver under samma förutsättningar som ovan alltjämt kunna tas ut för vården av den enskildes egendom. Det kan röra sig om pengar som i och för sig skulle kunna tas ut inom ramen för vad som sedvanligen företas med anknytning till den enskildes dagliga livsföring, men också om medel för andra ändamål än de mer alldagliga, såsom större reparationer av hus och liknande. Sammantaget kan alltså ett uttag vara större än vad presumtionsregeln i 11 kap. 7 § tredje stycket medger.
Liksom tidigare skall en ytterligare förutsättning för uttag av pengar enligt andra punkten vara att det vid insättningen gjorts förbehåll om lyftningsrätt för de angivna ändamålen (med en något vilseledande term brukar talas om ”fria konton”).
Det är angeläget att erinra om att en god mans uttag, oavsett om de sker enligt första eller andra punkten i andra stycket, är underkastade de allmänna reglerna i 11 kap. om krav på samtycke från den enskilde. Är den enskildes tillstånd så pass gott att han eller hon inte uppenbart saknar förmåga att själv ta ställning eller att meddela sin mening, träffas nämligen uttaget av kravet på samtycke från den
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1205
enskilde i 11 kap. 7 § (se första och andra styckena), såvida det inte är fråga om uttag inom ramen för presumtionsregeln i samma paragrafs tredje stycke. Den enskilde kan dock häva presumtionsregelns verkan genom att i förväg lämna banken ett sådant meddelande som anges i tredje stycket (se prop. 1987/88:124 s. 166). – Det kan också erinras om att berättigade uttag enligt andra stycket punkten 2 till stor del sammanfaller med vad som anses vara rättshandlingar som inte kräver samtycke enligt 11 kap. 7 § tredje stycket.
14 kap. 10 §
Ändringen är föranledd av att bestämmelsen i 14 kap. 9 § FB upphävs.
14 kap. 11 §
I första stycket har en ny punkt 5 införts med innebörd att en förordnad förmyndare, god man eller förvaltare inte utan överförmyndarens samtycke får säga upp eller överlåta avtal om hyresrätt till en bostadslägenhet. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt C 2.3.
Samtycke till en åtgärd med en bostadslägenhet som innehas med hyresrätt bör lämnas endast om åtgärden är lämplig med hänsyn till egendomens natur samt den enskildes behov och samlade tillgångar (tredje stycket). Några mer precisa riktlinjer för när samtycke till att en hyresrätt, som den enskilde använder för permanentboende, avvecklas kan inte ges. Faktorer som exempelvis möjligheterna till och behovet av sjukvård, omvårdnad och service är av stor vikt. Av betydelse är givetvis också vilka åtgärder som planeras för den enskilde i övrigt. Inte sällan har den enskilde redan beviljats och tagit i anspråk bistånd i form av särskilt boende och i praktiken bytt bostad när avvecklingen aktualiseras. Utsikterna till att den enskilde någon gång flyttar tillbaka får då vägas in. Man får också hålla i åtanke att det endast mer sällan torde vara ekonomiskt försvarligt att upprätthålla dubbla boenden för den enskildes egen räkning när någon återflyttning inte framstår som realistisk inom överskådlig tid. Vad som nu sagts ställs naturligtvis i ett annat ljus, om exempelvis en make har ett fortsatt behov av bostaden (jfr 12 kap. 34 § jordabalken om överlåtelse av hyresrätt till närstående som varaktigt sammanbor med hyresgästen). – För underåriga med
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1206
förordnad förmyndare bör naturligtvis den enskildes ålder beaktas (se 13 kap. 10 § tredje stycket).
En hjälpbehövande vuxen under godmanskap som har beslutsförmåga kan naturligtvis avstyra eventuella initiativ från en god man om uppbrott från bostaden (se förslaget till 11 kap. 7 §). Att han samtycker hindrar inte att överförmyndarens godkännande krävs till en uppsägning som skall göras av den gode mannen. Godkännandet lär då normalt lämnas.
En uppsägning eller överlåtelse av en hyresrätt i vilken den enskilde bor får anses vara en förvaltningsåtgärd av större vikt. Skyldighet finns därmed för överförmyndaren att inhämta yttranden från den enskildes make eller sambo och närmaste släktingar (16 kap. 9 §).
Frågor om var den enskilde skall bo skall generellt anses höra till den enskildes personliga angelägenheter (jfr författningskommentaren till 11 kap. 2 §). Uppsägning av en hyresrätt får dock anses ha ekonomisk betydelse för den enskilde, varför behörighet i ekonomiska angelägenheter får anses vara en förutsättning för att en god man skall vara behörig.
14 kap. 13 §
Paragrafen behandlar en förordnad ställföreträdares möjlighet att ingå rättshandlingar som innebär att huvudmannen sätts i skuld, se avsnitt A 3.6.5.6.
Ändringarna i paragrafen motsvarar dem som genomförts i 13 kap. 12 § FB, se författningskommentaren till denna paragraf.
14 kap. 14 §
I paragrafens första stycke har kravet på att överförmyndaren skall samtycka till att en god man tillåter att hans huvudman driver rörelse avskaffats.
En person som har sin rättsliga handlingsförmåga i behåll får utan samtycke från en god man eller överförmyndaren fatta beslut i såväl ekonomiska som personliga angelägenheter som angår honom. Det gör härvid inte någon skillnad om de ekonomiska angelägenheterna avser en av den enskilde driven rörelse. Det krav på samtycke som i dag ställs upp i 14 kap. 14 § första stycket första meningen FB bör därför avskaffas, se avsnitt C 2.2.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1207
Observera att en god man som i eget namn avser driva huvudmannens rörelse alltjämt måste ha samtycke till detta från överförmyndaren.
14 kap. 15 §
I paragrafens första stycke har införts en ny bestämmelse som innebär att överförmyndaren får besluta att en förordnad ställföreträdares årsräkning skall avse en annan tolvmånadersperiod än kalenderåret som är den normala redovisningsperioden. Syftet med bestämmelsen är att överförmyndaren skall kunna sprida ut sitt arbete med att granska årsräkningar över hela året och därmed undvika anhopningar vid tiden kring den 1 mars varje år, se avsnitt B 13.7.
Paragrafens tredje stycke innehåller en bestämmelse som för närvarande finns i 12 kap. 1 § andra stycket föräldrabalken.
14 kap. 18 §
Paragrafens fjärde stycke föreslås omfatta även den situation som beskrivs i förslaget till 11 kap. 17 § fjärde stycket FB, nämligen fallet att den ”ordinarie” gode mannen eller förvaltaren på grund av sjukdom eller annan orsak inte kan utöva ställföreträdarskapet och överförmyndaren därför förordnar en god man i den förstnämndes ställe att ha hand om den enskildes ekonomiska angelägenheter.
Den särskilt förordnade gode mannens uppdrag upphör i samband med att den ordinarie ställföreträdaren åter kan träda i tjänst. På samma sätt som är fallet med en god man enligt 11 kap. 16 § FB bör skyldigheten för en särskilt förordnad god man enligt 11 kap. 17 § fjärde stycket FB att redogöra för sitt uppdrag kunna begränsas till de åtgärder som den särskilt förordnade gode mannen har vidtagit. I övrigt skall redogörelse för förvaltningen lämnas av förmyndaren, den ordinarie gode mannen eller förvaltaren även för den tid det särskilda godmanskapet har varat.
14 kap. 21 §
Paragrafen behandlar överförmyndarens möjligheter att vidta åtgärder för att trygga förvaltningen av egendom som tillhör någon som har förordnad förmyndare, god man eller förvaltare.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1208
Punkten 1 i paragrafens första stycke motsvaras av 13 kap. 19 § första stycket punkten 2 föräldrabalken. De föreslagna punkterna 3 och 4 är identiska med 13 kap. 19 § första stycket punkterna 4 och 5 föräldrabalken, se författningskommentaren till detta lagrum. Nuvarande punkten 3 som behandlar överförmyndarens möjlighet att uppmana en utbetalare att göra utbetalningen till bank eller kreditmarknadsföretag blir i stället punkten 5.
I paragrafens andra stycke har bestämmelsen om att en förordnad ställföreträdare vid beslut enligt första stycket punkten 2 kan välja mellan att träffa avtal om förvaring av värdepappren eller låta registrera en spärr hos den centrale värdepappersförvararen utgått. Beslut enligt paragrafens första stycke punkten 2 tar nämligen numera sikte endast på värdepapper i fysisk form. Existerar ett värdepapper eller fondandel i elektronisk form, kan överförmyndaren enligt vad som föreskrivs i första stycket punkten 3 själv låta överförmyndarspärra VP-kontot eller fondkontot, se även här kommentaren till 13 kap. 19 § föräldrabalken.
15 kap.
15 kap. 6 §
I paragrafens andra stycke har införts en möjlighet för förmyndare, gode män och förvaltare att för sin huvudmans räkning godkänna ett testamente trots att godkännandet kan anses innefatta ett avstående från arv. För att en ställföreträdare skall få göra det krävs dock att det finns särskilda skäl och att överförmyndaren samtycker till godkännandet.
Som närmare utvecklas i avsnitt C 2.1 får en ställföreträdare normalt inte avstå från arv på sin huvudmans vägnar. Det bör observeras att när det i föräldrabalken talas om avstående från arv och testamente avses samtliga sådana avståenden, också sådana som inte uppfyller de skatterättsliga kraven på ett sådant avstående, se avsnitt A 3.6.6.4 och kommentaren till 16 kap. 11 § föräldrabalken.
Ett godkännande av ett testamente som har upprättats av en beslutsförmögen person och som uppfyller samtliga formkrav kan inte anses innefatta att avstående av arv. Om däremot testamentet är behäftat med formfel eller om testator var beslutsoförmögen vid upprättandet, kan testamentet angripas genom en klandertalan som, om den bifalls, kan leda till att de legala arvingarna i stället får dela
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1209
på den avlidnes kvarlåtenskap. Genom att godkänna ett testamente som kan antas vara ogiltigt ger emellertid arvingen upp sin möjlighet att väcka klandertalan, och härigenom får han anses ha avstått från det arv som annars kanske hade tillkommit honom.
En ställföreträdare som för sin huvudmans räkning delges ett testamente som verkar vara ogiltigt bör normalt överväga att klandra det. Som nyss framgått kan detta i slutänden innebära att huvudmannen får ta del av det arv som annars hade tillfallit testamentstagaren. I vissa situationer kan det emellertid vara mycket svårt att avgöra huruvida ett testamente är ogiltigt och det framstår som högst ovisst om det är möjligt att nå framgång med talan om klander av testamentet. Under sådana förhållanden kan en ställföreträdare som har beslutat sig för att inte klandra testamentet vilja godkänna detta. I andra fall kan det tänkas att ställföreträdaren anser sig kunna nå framgång med en klandertalan, men med hänsyn till omständigheterna ändå vill låta testators vilja råda genom att godkänna testamentet. Så kan t.ex. vara fallet om den avlidne genom ett i och för sig ogiltigt testamente har uteslutit en bror med vilken han aldrig har haft någon kontakt från arv till förmån för sina systersöner som han har haft desto större kontakt med. En god man för den från arv uteslutne brodern kan i en sådan situation välja att godkänna testamentet trots att det är behäftat med fel. Godkännandet kan under sådana förhållanden också användas som en del i en förlikning mellan arvingar och testamentstagare.
Vad som nu sagts är tillämpligt också på situationen då ett i och för sig giltigt testamente inkräktar på en huvudmans laglott.
I situationer av den typ som nu nämnts kan det sålunda finnas särskilda skäl för en ställföreträdare att godkänna ett testamente trots att godkännandet kan anses innefatta ett avstående från arv. Vid sin prövning har ställföreträdaren också anledning att beakta arvingens aktuella eller förmodade inställning i frågan, jfr 12 kap. 3 § FB.
Om en ställföreträdare anser att det finns särskilda skäl att godkänna ett ogiltigt testamente eller ett testamente som inkräktar på huvudmannens laglott, måste han begära överförmyndarens samtycke. Överförmyndaren skall härvid göra en sammanvägning av samtliga omständigheter i ärendet och försäkra sig om att det är rimligt ur den enskildes perspektiv att testamentet godkänns. När det gäller testamenten som inkräktar på huvudmannens laglott bör överförmyndaren inte utan starka skäl lämna samtycke till att testamentet godkänns. Även om det genom den föreslagna regleringen
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1210
öppnas en möjlighet för överförmyndaren att samtycka till att ett ogiltigt testamente eller ett testamente som inkräktar på huvudmannens laglott godkänns, bör detta ske med restriktivitet.
Som framgått ovan under avsnitt C 2.1 får en ställföreträdare (med ensambehörighet) anses behörig att för huvudmannens räkning ta emot delgivning av ett testamente. I och med delgivningen börjar en sexmånadersfrist att löpa, varefter arvingens rätt att klandra eller påkalla laglottsjämkning är förlorad, se 7 kap. 4 § andra stycket och 14 kap. 5 § ÄB. Om ställföreträdaren förhåller sig passiv under dessa sex månader, kan huvudmannen därefter inte klandra testamentet trots att testamentet var ogiltigt. Han kan inte heller påkalla jämkning av testamentet med avseende på eventuell laglott. Huvudmannen kan dock väcka skadeståndstalan mot ställföreträdaren med stöd av 12 kap. 14 § FB för den förlust han lidit till följd av ställföreträdarens försumlighet.
En ställföreträdare behöver inte begära överförmyndarens samtycke, om det testamente som han godkänner är helt i sin ordning. Som antytts ovan kan det emellertid i vissa fall vara svårt att avgöra huruvida testamentet är giltigt. I sådana situationer bör ställföreträdaren inte godkänna testamentet utan att dessförinnan ha inhämtat överförmyndarens samtycke. Ett godkännande utan överförmyndarsamtycke av ett testamente som visar sig vara ogiltigt kan nämligen inte göras gällande mot huvudmannen. Eftersom ställföreträdaren under alla förhållanden är behörig att ta emot delgivning av testamentet i fråga löper dock klanderfristen. Även om godkännandet inte kan göras gällande mot huvudmannen, torde han således förlora sin rätt att väcka talan efter sex månader. Härefter är han hänvisad till att väcka skadeståndstalan mot ställföreträdaren.
I det föregående har intresset när det gäller avstående genom en god man varit inriktat på fallet med en beslutsoförmögen huvudman. Har denne i stället kvar sin beslutsförmåga är han oförhindrad att på egen hand avstå från ett arv, i samband med godkännande av testamente eller annars. Med hänsyn till detta torde det bli en sällsynthet att den gode mannen överväger att avstå från arv för den enskildes räkning men med dennes samtycke; skulle så vara fallet är emellertid restriktionerna enligt 15 kap. 6 § FB alltjämt tillämpliga.
Det kan tänkas att fråga uppkommer huruvida ett godkännande av eller avstående från testamente är ogiltigt, t.ex. på grund av tvång, vilseledande eller psykisk sjukdom. I ett rättsfall från år 1992, NJA 1992 s. 820, som handlar om avstående från testamente, har Högsta domstolen uttalat bl.a. följande:
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1211
Reglerna om klander av testamente gäller inte, ifall en tvist uppstår om giltigheten av ett avstående från rätt enligt ett testamente. Skulle en sådan tvist sluta med att det genom en lagakraftvunnen dom – eller förlikning – fastslås att avståendet saknar verkan, uppkommer samma situation som om avståendet aldrig hade ägt rum. I det läget får reglerna i 14 kap. ÄB normalt tillämpas så att fristen för klandertalan räknas från domen respektive förlikningen. Därmed undviks att den som i god tro förlitat sig på ett avstående råkar ut för en oacceptabel rättsförlust.
15 kap. 10 §
Till följd av omstruktureringen i 11 kap. har en paragrafhänvisning ändrats.
16 kap.
16 kap. 1 §
I andra stycket har ett tillägg gjorts som svarar mot vad som föreskrivits i 12 kap. 4 § första stycket.
16 kap. 2 §
Ändringarna i första stycket har föranletts av att behörigheten hos en överförmyndare i tillsynsfrågor föreslås knytas till den ort där den enskilde är folkbokförd i stället för till den plats där han har sitt hemvist. Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, skall överförmyndaren för den kommun där den enskilde vistas anses behörig. Ändringsförslaget i övrigt har närmare kommenterats i utredningens delbetänkande SOU 2003:51. Till följd av omstruktureringen i 11 kap. har därutöver en paragrafhänvisning ändrats i andra stycket.
16 kap. 7 §
Paragrafen behandlar den hjälpbehövandes och hans anhörigas rätt att utan föregående sekretessprövning ta del av överförmyndarens handlingar som rör ställföreträdarskapet, se avsnitt A 4.3.2.1.
De handlingar som finns i ett ärende om ställföreträdarskap innehåller främst uppgifter om den hjälpbehövande, men ibland även om andra personer, t.ex. den gode mannen eller förvaltaren. I och med
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1212
att överförmyndaren föreslås få tillgång till Rikspolisstyrelsens belastningsregister för att kunna kontrollera den gode mannens eller förvaltarens lämplighet kommer uppgifter ur detta register att bli tillgängliga bland handlingarna hos överförmyndaren. Med hänsyn till känsligheten hos sådana uppgifter skall utdrag ur belastningsregistret uttryckligen undantas från paragrafens tillämpningsområde.
Förutom belastningsregisterutdrag kan det finnas andra känsliga uppgifter som det inte är självklart att anhöriga till den hjälpbehövande bör få ta del av utan vidare. Det rör sig om personuppgifter från folkbokföringen som är skyddade på ett eller annat sätt. Det kan tänkas att den hjälpbehövande eller den förordnade ställföreträdaren har varit utsatt för brott eller trakasserier och på grund härav beviljats sekretessmarkering hos folkbokföringen eller s.k. kvarskrivning i samband med byte av adress eller kanske till och med fingerade personuppgifter. Det förekommer dessvärre att den som förföljer den hjälpbehövande eller den förordnade ställföreträdaren finns bland den hjälpbehövandes anhöriga. Med hänsyn härtill bör även personuppgifter av nu nämnt slag undantas från de anhörigas direktinsyn.
Eventuella utdrag ur belastningsregistret eller skyddade personuppgifter som förvaras i överförmyndarens akt kan sålunda lämnas ut först efter en sedvanlig sekretessprövning av överförmyndaren, se 9 kap. 14 § sekretesslagen (1980:100).
Åldersgränsen för när en omyndig person kan få begära att ta del av handlingarna hos överförmyndaren har sänkts till 15 år.
16 kap. 9 §
I första stycket ges överförmyndaren skyldighet att låta de närmast berörda yttra sig över en förvaltningsåtgärd av större vikt. När det gäller hörande av omyndiga har den tidigare åldersgränsen tagits bort. Den omyndige skall i stället beredas tillfälle att yttra sig när det är lämpligt. I praktiken innebär detta att den omyndiges mognad ofta får fälla avgörandet.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1213
16 kap. 10 §
Paragrafens andra stycke har omarbetats. Första meningen är en erinran om den upplysningsskyldighet vissa myndigheter enligt lag har i förhållande till överförmyndaren. Sådan upplysningsskyldighet följer bl.a. av 15 § punkten 6 lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade och av utredningens förslag till 11 kap. 1 a § socialtjänstlagen (2001:453). Andra meningen i andra stycket utgör en upplysning om att regeringen kan meddela ytterligare föreskrifter om skyldighet för myndigheter att lämna information till överförmyndaren. Exempel på sådana bestämmelser är 2 och 3 §§ förordningen (2001:423) om vissa frågor rörande Skatteverkets handläggning enligt 20 kap. ärvdabalken och 5 § förordningen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken m.m.
16 kap. 10 a §
Paragrafen är ny och utgör ett komplement till 16 kap. 10 § FB. Den kommenteras närmare i avsnitt A 3.6.3.2.
Tidigare har överförmyndaren med stöd av 9 kap. 5 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse kunnat begära uppgifter från banker om bl.a. innestående medel som tillhör omyndiga personer och personer som har god man eller förvaltare. Genom den nya paragrafen blir det möjligt för överförmyndaren att få tillgång till samtliga uppgifter som en bank har beträffande en omyndig kund eller en kund som har god man eller förvaltare. Uppgiftsskyldigheten omfattar, förutom banker, även kreditmarknadsföretag, värdepappersbolag, centrala värdepappersförvarare och kontoförande institut, fondbolag och förvaringsinstitut samt företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet. Vidare omfattas genom regleringen i paragrafens andra stycke motsvarande utländska finansiella företag under förutsättning att de driver verksamhet från en filial här i landet.
Det är överförmyndaren som avgör vilka uppgifter som han önskar från det finansiella institutet. Berört institut skall således inte göra någon självständig bedömning av vilka uppgifter som skall lämnas ut. Beträffande personer som har god man eller förvaltare bör observeras att uppgiftsskyldigheten endast gäller etablerade ställföreträdarskap, därav placeringen i 16 kap. FB. Överförmyndaren kan
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1214
sålunda inte använda sig av bestämmelsen för att undersöka huruvida någon är i behov av en god man eller en förvaltare. Hänvisningar till den nu föreslagna paragrafen bör införas i 1 kap. 8 a § lagen (1991:981) om värdepappersrörelse, 8 kap. 2 a § lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument, 2 kap. 20 § lagen (2004:46) om investeringsfonder och 1 kap. 11 § lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse.
16 kap. 11 §
Paragrafen behandlar situationer då omyndiga personer erhåller medel genom arv eller testamente eller på grund av en försäkring. Under vissa förhållanden är den som gör en utbetalning från ett dödsbo eller ett försäkringsbolag skyldig att sätta in medlen i fråga hos bank eller kreditmarknadsföretag med föreskrift om att medlen inte får tas ut utan överförmyndarens tillstånd samt göra anmälan härom till förmyndaren och överförmyndaren.
I paragrafens första stycke har förutom arv och testamente uppmärksammats medel som härrör från avstående från arv eller testamente, se avsnitt A 3.6.6.4. Egendom som tillfaller en omyndig person genom avstående från testamente anses utgöra arvfallen egendom medan egendom som den omyndige erhåller genom avstående från arv behandlas som en gåva. För att samtliga former av avståenden skall omfattas av paragrafen läggs sålunda avståenden från arv och testamente till uppräkningen i första stycket.
När det i lagtexten talas om avstående från arv eller testamente avses samtliga utbetalningar från ett dödsbo till en underårig på grund av ett gjort arvs- respektive testamentsavstående. Kravet på att utbetalda medel skall sättas in på ett spärrat konto omfattar således även sådana avståenden som inte betraktas som avstående från arv respektive testamente i skatterättslig mening, se avsnitt A 3.6.6.4.
I första stycket har vidare beloppsgränsen för när utbetalda medel skall sättas in på spärrat konto sänkts från två prisbasbelopp till ett prisbasbelopp.
I paragrafens andra stycke föreskrivs numera att även Brottsoffermyndigheten och myndighet som betalar ut ersättning i anledning av skadeståndsanspråk mot staten skall sätta in de utbetalda medlen på spärrat konto, om beloppet överstiger ett prisbasbelopp.
I paragrafens tredje stycke har i likhet med vad som skett i första stycket lagts till avstående från arv eller testamente.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1215
Ändringen i paragrafens femte stycke är av redaktionell karaktär.
16 kap. 13 §
Paragrafen anger i vilka fall överförmyndaren kan besluta om vitesföreläggande för en ställföreträdare som inte fullgör sina skyldigheter. I avsnitt C 2.5 i allmänmotiveringen har angetts att möjligheten att meddela ett sådant föreläggande även skall finnas då en ställföreträdare underlåter att enligt 12 kap. 9 § lämna de upplysningar och de handlingar om sin verksamhet som begärs. Tillägg om detta har nu förts in i första stycket.
19 kap.
19 kap. 2 §
Systemet med överförmyndarnämnd föreslås kunna bli utbyggt genom samverkan mellan två eller flera kommuner, antingen i en gemensam nämnd eller i kommunalförbund, där rollen övertas av det verkställande förbundsorganet. Närmare bestämmelser om detta föreslås i 16 och 17 §§, och en erinran härom har för sammanhangets skull gjorts i 2 §.
19 kap. 14 §
I andra stycket har en paragrafhänvisning ändrats till följd av omflyttningarna i 11 kap. I enlighet med vad som angetts i avsnitt A 6.2.3 har i andra stycket också gjorts ändringar som vidgar delegationsmöjligheterna, dels i fråga om interimistiska beslut om entledigande vid misskötsel eller olämplighet, dels beträffande vitesföreläggande.
I avsnitt A 6.3 har anförts att överförmyndarna fortsättningsvis skall kunna fatta interimistiska beslut om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 2 § resp. om omfattningen av befintliga sådana godmanskap i särskilt brådskande fall (se 11 kap. 30 och 35 §§ FB). Sådana beslut skall kunna delegeras till en ledamot, en ersättare som har kallats till tjänstgöring eller en tjänsteman (se åter avsnitt A 6.2.3). För detta krävs ingen ändring i första eller andra styckena. Listan i tredje stycket över ärenden som i vissa fall skall hänskjutas till överförmyndare eller nämnd för beslut eller meddelande har emeller-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1216
tid kompletterats. En mening har också tillagts om hänskjutande av tveksamma frågor om vitesföreläggande.
19 kap. 16 §
I andra stycket har upptagits bestämmelser som klargör att kommuner kan komma överens om att ha en gemensam överförmyndarnämnd (se avsnitt A 6.2.4). Det är inget som hindrar att de samverkande kommunerna hör till skilda län. Ordningen med gemensamma nämnder har stöd i kommunallagen (1991:900). Varken bestämmelserna i denna paragraf om gemensam nämnd eller de i 17 § om kommunalförbund får tas till intäkt för att andra, särskilda lagar på det kommunalrättsliga området kräver föreskrifter där, om de allmänna reglerna i kommunallagen beträffande de två instituten skall bli tillämpliga på de angelägenheter som de särskilda lagarna reglerar. Att uttryckliga bestämmelser i ämnet föreslås i föräldrabalken har sin förklaring i den – inte obefogade – osäkerhet som har rått om de båda institutens användning just i fråga om överförmyndarverksamheten.
Utgångspunkten är att en gemensam överförmyndarnämnd skall följa samma regler som en inomkommunal överförmyndarnämnd. I en andra mening i andra stycket har emellertid angetts att vad som är särskilt föreskrivet i kommunallagen om gemensamma nämnder skall gälla också de gemensamma överförmyndarnämnderna.
Det är alltså bara de speciella reglerna om gemensamma nämnder i kommunallagen som träffas av bestämmelsen i andra meningen. Dit hör naturligtvis de grundläggande reglerna i 3 kap. 3 a, 3 b och 3 c §§, men även vissa andra föreskrifter. Av särskilt intresse är föreskrifterna i 6 kap. 9 § tredje stycket. Där sägs att ledamöter och ersättare i gemensam nämnd väljs av fullmäktige i de samverkande kommunerna och att var och en av dessa skall vara representerad i den gemensamma nämnden med minst en ledamot och en ersättare. Härigenom och genom bestämmelserna i 4 kap. 2 och 5 §§ om valbarhet till kommunala nämnder i allmänhet undanröjs det hinder mot en gemensam nämnd som måhända annars skulle ligga i bestämmelsen i 19 kap. 8 § första stycket FB om att ledamöter och ersättare (underförstått samtliga) i en överförmyndarnämnd skall vara folkbokförda i ”kommunen”.
I andra stycket har inte gjorts någon reservation för avvikelser som följer av 19 kap. FB. Det sammanhänger just med att andra
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1217
stycket endast tar sikte på de speciella reglerna i kommunallagen om gemensamma nämnder. Gäller det förhållandet mellan de allmänna bestämmelserna om nämnder i kommunallagen och föreskrifterna i 19 kap. FB tillämpas 16 § första stycket som upptar en sådan reservation. Så skall t.ex. reglerna om delegation i 19 kap.14 § FB tillämpas på en överförmyndarnämnd, vare sig den är en kommuns egen eller en gemensam nämnd; den särskilda bestämmelsen i 6 kap. 33 § andra stycket kommunallagen har ingen annan betydelse än att den begränsar delegationsmöjligheten i fråga om anställda till att gälla anställda inom någon av de samverkande kommunerna.
En gemensam överförmyndarnämnd är inte någon egen juridisk person utan en företrädare för alla de samverkande kommunerna (se prop. 1996/97:105 s. 38). Detta betyder bl.a. att kommunala förpliktelser enligt föräldrabalken ligger på de enskilda, berörda kommunerna, fastän beslut i anslutande ärenden fattas av den gemensamma överförmyndarnämnden. Så är fallet med skyldigheten enligt 12 kap. 16 § FB för en kommun att betala arvode och ersättning till förordnade företrädare och den ersättningsskyldighet för sådana företrädares förskingringar m.m. som enligt förslaget i 15 a § samma kapitel skall åvila en kommun.
19 kap. 17 §
Paragrafen är ny. Den äldre 17 § om länsstyrelsernas tillsyn har fått beteckningen 18 §. I 17 § ges nu föreskrifter om möjligheten att överlåta överförmyndaruppgifterna till ett kommunalförbund, se om detta avsnitt A 6.2.4 i allmänmotiveringen.
Utgångspunkten är att kommunallagens regler om kommunalförbund skall komma i tillämpning när ett kommunalförbund ingås för överförmyndarverksamheten. Med hänsyn till dennas speciella karaktär har emellertid några förtydliganden i 19 kap. FB ansetts motiverade.
Sålunda har i paragrafen angetts att överförmyndaruppgifterna inom förbundet är en angelägenhet för det verkställande organet, nämligen förbundsstyrelsen eller förbundsdirektionen, om förbundet är organiserat med en direktion. Detta organ kommer närmast att fungera som en överförmyndarnämnd. Vissa mer speciella regler i 19 kap. FB som avser sådana nämnder har i paragrafen gjorts tillämpliga på förbundsorganet. Det gäller följande: 5 § femte stycket om anmälan av val till länsstyrelsen, föreskriften i 8 § första stycket
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1218
i fråga om obehörighet för ledamot eller ersättare som är i konkurs eller har förvaltare, 8 § andra stycket om obehörighet för lagfaren tjänsteman vid tingsrätt, 9 § om entledigande av olämplig ledamot eller ersättare, 13 § om beslutsregler och om viss dokumentation, 14 § om delegation till ledamot, ersättare eller kommunal tjänsteman samt 18 § om tillsyn m.m. Det kan anmärkas att, för enkelhetens skull, någon modifikation inte har gjorts av delegationsreglerna med tanke på den speciella organisationsform som ett kommunalförbund utgör.
I övrigt är inte reglerna i fråga om överförmyndarnämnd i 19 kap. direkt tillämpliga när överförmyndaruppgifterna har överlåtits till ett kommunalförbund, något som ger en något större handlingsfrihet än som annars skulle ha varit fallet. Allmänna regler om nämnder och val m.m. i kommunallagen (se 3 kap. 21 §) och vissa särskilda bestämmelser i samma lag torde dock i stort ge samma resultat som en tillämpning av de här ”överhoppade” reglerna i 19 kap. FB. Särskild uppmärksamhet förtjänar bestämmelsen i 4 kap. 23 a § andra stycket kommunallagen att ledamöter och ersättare i ett kommunalförbunds förbundsstyrelse väljs bland dem som har rösträtt vid val till någon av förbundsmedlemmarnas fullmäktige. Förbundsstyrelsen utses av förbundsfullmäktige. Varje förbundsmedlem skall enligt 3 kap. 23 § samma lag vara representerad i förbundsfullmäktige – liksom i en ev. direktion – med minst en ledamot och en ersättare. Till ledamot eller ersättare i (förbundsfullmäktige och) direktion får väljas endast den som är ledamot eller ersättare i förbundsmedlemmens fullmäktige. Med dessa bestämmelser skall jämföras den likartade, fastän inte helt överensstämmande regleringen i 19 kap. 8 § första stycket FB av behörigheten att vara ledamot eller ersättare i en överförmyndarnämnd.
Ett kommunalförbund är en självständig juridisk person. I 3 kap. 22 § kommunallagen sägs att när ett kommunalförbund har hand om en specialreglerad verksamhet skall den regleringens bestämmelser om kommuner gälla för förbundet. De skyldigheter som enligt kommentaren till 16 § skulle åvila resp. kommun när förvaltningen ligger hos en gemensam nämnd kommer följaktligen med en organisation i kommunalförbund att träffa förbundet.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1219
19 kap. 18 §
Paragrafen, som delvis motsvarar nuvarande 19 kap. 17 § FB, behandlar länsstyrelsernas tillsyn och därmed besläktade uppgifter och kommenteras närmare i avsnitt A 7.
I paragrafens första stycke anges att tillsynen över överförmyndarnas och överförmyndarnämndernas tillämpning av FB och andra föreskrifter skall utövas av en länsstyrelse. Härigenom möjliggörs för länsstyrelserna att samverka över länsgränserna i tillsynsfrågor, dvs. länsstyrelsen i ett län kan utöva tillsyn förutom över överförmyndarna i det egna länet också över överförmyndare i angränsande län. Tillsynen behöver inte nödvändigtvis avse samtliga överförmyndare i ett annat län, utan det kan röra sig om överförmyndare i vissa kommuner, i praktiken sådana som samarbetar inbördes.
I andra stycket framhålls att länsstyrelserna skall verka för en optimal utformning av överförmyndarverksamheten och utgöra ett stöd för landets överförmyndare. – Länsstyrelsernas rådgivning är i detta sammanhang av central betydelse. Det rör sig dels om rådgivning i enskilda frågor, dels om generella råd som, fastän länsvisa, bör utarbetas gemensamt under ledning lämpligen av Länsstyrelsen i Stockholms län. När det gäller de senare råden är dessa viktiga för tillskapandet av en enhetlig rättstillämpning bland överförmyndarna. Utöver rådgivning i enskilda fall och utfärdande av allmänna råd bör länsstyrelserna sprida information bland överförmyndarna beträffande ny lagstiftning, viktiga rättsfall, uttalanden av JO m.m. – Vidare skall länsstyrelserna se till att utbildningen av överförmyndare är tillfredsställande, se avsnitt A 6. Länsstyrelsen skall informera sig om vilka utbildningsinsatser som görs för överförmyndare och ledamöterna i överförmyndarnämnder samt deras ersättare. Det finns ingenting som hindrar att länsstyrelserna tillhandahåller utbildning av överförmyndare, men det är inget krav att så skall ske. Syftet med bestämmelsen är att länsstyrelserna säkerställer att de personer som utför uppdrag som överförmyndare eller som ledamöter av överförmyndarnämnd eller ersättare besitter nödvändig kunskap för uppdraget i fråga. – Slutligen skall länsstyrelserna verka för att överförmyndarverksamheten organiseras på ett ändamålsenligt sätt. Tanken är att länsstyrelsen, om den upptäcker att en viss kommun har en svag eller annars bristfällig överförmyndarorganisation, skall kunna lämna kommunen förslag till förbättringar. Förslaget kan gälla olika former av samverkan mellan kommuner.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1220
I paragrafens tredje stycke anges att länsstyrelserna skall samverka över länsgränserna för att uppnå rättslikhet och effektivitet i sin verksamhet. Tanken är härvid att representanter för de olika länsstyrelserna bör samlas under ledning av en länsstyrelse – Länsstyrelsen i Stockholms län föreslås – för att utarbeta gemensamma riktlinjer för hur tillsynsverksamheten skall bedrivas. Vidare förutsätts att länsstyrelserna gemensamt skall kunna utarbeta allmänna råd till överförmyndarna. När det gäller det regionala planet är tanken att samarbetet skall innebära att två eller flera länsstyrelser samverkar i tillsynsfrågor bl.a. på det sätt som angetts ovan.
20 kap.
Vissa omflyttningar föranleder att några av bestämmelserna om rättegången förs över till 11 kap. Innehållet i nuvarande 20 kap. 2 a § flyttas till 11 kap. 41 §, vilket får till följd att nuvarande 2 b § blir 2 a § och nuvarande 2 c § blir 2 b §. I övrigt berörs några paragrafer av ändrade paragrafhänvisningar.
20 kap. 2 §
Första stycket tar sikte på en situation i vilken talan riktas mot en bortavarande eller en person som under vissa förutsättningar inte kan delges och inte heller ställer ombud för sig. En sådan persons rätt skall bevakas av god man enligt 11 kap. Ett tillägg till paragrafen har gjorts med innebörd att det är rätten som skall förordna god man. Detta framgick tidigare av 11 kap. 3 a §, som nu föreslås upphävd.
Paragrafen innehåller i nuvarande lydelse bestämmelser i andra stycket om att god man skall utses för den enskilde i ärenden om anordnande eller utvidgning av ett förvaltarskap, om den enskilde uppenbarligen inte förstår vad saken gäller eller skulle lida skada av att få del av handlingarna i ärendet. Stycket har nu flyttats till 11 kap. 40 §. Därav följer att vad som tidigare var tredje stycket i paragrafen nu är andra stycket. I detta föreskrivs följaktligen att en god man enligt första stycket skall samråda med den för vilken han har förordnats, om det kan ske.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1221
20 kap. 2 a §
Paragrafen motsvarar nuvarande 20 kap. 2 b §. Överföringen av bestämmelser i nuvarande 20 kap. 2 och 2 a §§ till 11 kap. har inneburit att paragrafhänvisningarna har ändrats.
20 kap. 3 §
I första stycket har en paragrafhänvisning ändrats till följd av omflyttningar i 11 kap.
20 kap. 4 §
I paragrafens första stycke har i uppräkningen lagts till beslut enligt förslaget till 9 kap. 3 a § FB. Vidare har åldersgränsen sänkts från sexton år till femton år.
20 kap. 9 §
I paragrafen anges för närvarande att länsstyrelsens beslut i ett ärende enligt 19 kap. 17 § FB, dvs. ett beslut i ett ärende om tillsyn över överförmyndare eller överförmyndarnämnd, får överklagas hos regeringen. Enligt förslaget upphävs denna paragraf. Motiveringen för detta återfinns i avsnitt A 7.3. I avsaknad av särskild bestämmelse om överklagande har man att falla tillbaka på bestämmelsen i 22 a § förvaltningslagen (1986:223), enligt vilken beslut av en förvaltningsmyndighet överklagas hos allmän förvaltningsdomstol, närmare bestämt länsrätt. En förutsättning är dock att beslutet som sådant är överklagbart (22 § förvaltningslagen). Som framgår av den allmänna motiveringen torde detta endast mycket sällan kunna gälla ett tillsynsbeslut av nu aktuellt slag.
20 kap. 11 §
Vissa hänvisningar har ändrats i paragrafen, som avser möjligheten att överklaga interimistiska beslut meddelade av rätten.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1222
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
En närmare redogörelse för punkterna 1 och 2 har lämnats i avsnitt D.
Ändrade paragrafhänvisningar i föräldrabalken
Utredningen har gjort flera ändringar i föräldrabalken. Bl.a. har strukturen i 11 kap. ändrats.
Anordnande av godmanskap eller förordnande av god man som har skett enligt äldre bestämmelser bör anses ha meddelats enligt motsvarande nya bestämmelser i 11 kap. FB. Detta framgår nu av punkt 3.
Om utredningens förslag genomförs, kommer detta att leda till att ett flertal författningar behöver ändras redan på grund av att paragrafer har fått en annan placering. Detta kan i viss mån pareras genom att det i punkt 4 i övergångsbestämmelserna förs in en föreskrift om att den nya bestämmelsen skall tillämpas (jfr punkt 7 i övergångsbestämmelserna till 1995 års reform och prop. 1993/94:251 s. 298).
Ärenden m.m. som är anhängiggjorda vid ikraftträdandetidpunkten
Utredningen föreslår vissa mindre ändringar i handläggningsreglerna för godmans- och förvaltarärenden. Som exempel kan nämnas justeringar vad beträffar den enskildes rätt att bli hörd muntligen i ett ärende om anordnande av ställföreträdarskap. Den enskilde skall också kunna förses med god man i ärenden om anordnande eller utvidgning av godmanskap enligt nya 11 kap. 2 §. När de nya reglerna träder i kraft bör dessa tillämpas i det redan pågående ärendet. Vad som nu sagts fordrar ingen särskild övergångsbestämmelse.
Frågor som har anhängiggjorts före ikraftträdandet av lagändringarna skall bli föremål för fortsatt handläggning vid den domstol eller hos den överförmyndare där en viss ansökan tagits upp, givetvis under förutsättning att domstolen eller överförmyndaren enligt äldre regler var behörig. I övrigt skall frågor om förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap avgöras av den domstol resp. den överförmyndare som bestämmelsernas nya lydelse utpekar. Motsvarande princip skall gälla påbörjade tillsynsärenden (punkterna 5 och 6, se förslagen till övergångsbestämmelser till ändringar i föräldrabalken,
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1223
punkterna 3 och 4, och utredningens delbetänkande SOU 2003:51 s. 151 f och 167 f).
Frågor om skadestånd och preskription
Enligt utredningens förslag skall talan om ersättning mot en ställföreträdare väckas inom tre år från det att handlingar som anges i 16 kap. 8 § lämnats över till behörig mottagare (12 kap. 15 § första stycket) eller underrättelse skett om att handlingar enligt 12 kap. 5 § är tillgängliga för granskning (12 kap. 15 § andra stycket). I det förstnämnda fallet innebär förslaget en förlängning av preskriptionsfristen medan det i det senare blir en avsevärd förkortning.
För att inte riskera att en redan utlöpt preskriptionsfrist åter väcks till liv bör gälla att de nya reglerna endast skall ta sikte på preskriptionsfrister som börjar löpa efter ikraftträdandetidpunkten. Detta återspeglas i punkt 7.
För ställföreträdare som med nuvarande regler inte är skyldiga att avge sådan redovisning som avses i 16 kap. 8 § bör dock gälla att de skall kunna dra nytta av de nya reglerna genom att lämna sådan underrättelse som avses i 12 kap. 5 §. Någon särskild bestämmelse för den senare situationen krävs inte.
Kommunernas skadeståndsansvar
I en ny bestämmelse i FB, 12 kap. 15 a §, föreslår utredningen att kommunerna skall kunna åläggas skadeståndsansvar för vissa skador som tillfogats enskilda av deras ställföreträdare genom brott. Att kommunerna redan i dag har ett visst skadeståndsansvar har konstaterats i avsnitt A 4.2.3. De nya bestämmelserna, som bl.a. innehåller en begränsning av skadeståndets storlek för kommunernas vidkommande, bör endast avse sådan skada som har inträffat efter ikraftträdandet. En särskild regel härom har för tydlighetens skull tagits in i punkt 8.
Gränsbeloppet i 12 kap. 16 §
Genom förslaget till ändring i 12 kap. 16 § FB införs en ny modell för beräkning av den enskildes inkomst. Detta har betydelse för den enskildes betalningsansvar för arvode m.m. till en förordnad ställ-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1224
företrädare. Följden av ändringen blir att kommunerna i fler fall än f.n. får svara för hela arvodet eller för en större del av det.
Ändringen är angelägen för många personer med mindre god ekonomi. Det nya beräkningssättet bör tillämpas omedelbart, dvs. trots att den period för vilken ställföreträdaren är berättigad till arvode och ersättning för utgifter hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Någon särskild övergångsbestämmelse för att uppnå detta resultat krävs inte. – Utredningen har i avsnitt D påtalat att det kan vara angeläget att under lagstiftningsproceduren separat behandla den nu omnämnda bestämmelsen. Om så blir fallet, lär ikraftträdandetidpunkten kunna läggas på ett sådant sätt att risken minimeras för att enskilda bedöms på olika sätt när det gäller ansvaret för sådana kostnader. Överförmyndarna bör alltså ha möjlighet att tillämpa samma fördelningsregler för åtminstone merparten av de fall som hänför sig till ett visst år.
Särskild överförmyndarkontroll
Utredningen föreslår ett tillägg i 13 kap. 2 § med innebörd att villkor om särskild överförmyndarkontroll som föräldrar ställt upp i samband med att gåvor lämnats till deras barn inte skall kunna återkallas. Av redogörelsen i avsnitt A 3.6.7.4 framgår att detta är en förändring av rättsläget. Bestämmelsen bör därför tillämpas endast på sådana gåvor som lämnats efter ikraftträdandet (punkt 9).
En skärpt kontroll som åstadkommits före ikraftträdandet har de rättsverkningar som är förenade med då gällande regler. Sakrättsligt skydd som uppnåtts har fortsatt verkan, trots att villkoret om särskild överförmyndarkontroll i och för sig kan återkallas.
Äldre fullmakter från gode män och förvaltare till tredje man
För närvarande saknas det reglering av den förordnade ställföreträdarens möjlighet att sätta någon annan i sitt ställe och det får anses oklart i vilken utsträckning detta kan ske. I utredningens förslag till 11 kap. 23 § FB ges emellertid en uttrycklig möjlighet för en god man eller en förvaltare att under vissa förhållanden genom fullmakt uppdra åt någon utomstående att utföra en del åtgärder som faller inom ramen för ställföreträdarskapet.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1225
Enligt vad utredningen har erfarit förekommer det redan i dag att gode män och förvaltare, trots avsaknad av bestämmelser härom, genom fullmakt uppdrar åt utomstående att rättshandla på den enskildes vägnar. Då det är oklart om och i vilken utsträckning en god man eller förvaltare kan lämna fullmakt till tredje man att företa rättshandlingar för den hjälpbehövandes räkning får det överlämnas åt rättspraxis att avgöra vilken verkan dessa fullmakter kan ha. Dessa fullmakter kommer även efter ikraftträdandet av 11 kap. 23 § FB att ha den giltighet som de kan anses ha enligt nu gällande rätt. Någon särskild övergångsbestämmelse föreslås därför inte.
Gemensam överförmyndarnämnd och kommunalförbund
Enligt 6 kap. 13 § kommunallagen beslutar kommunfullmäktige om mandattiden för andra nämnder än kommunstyrelsen. Detta innebär att en ny nämnd, även en som är gemensam för flera kommuner, kan inleda sin verksamhet när som helst under en mandatperiod för kommunfullmäktige.
Den beslutande församlingen i ett kommunalförbund väljs enligt 3 kap. 24 § kommunallagen för fyra år om inte en kortare mandattid anges i förbundsordningen. Mandattiden räknas fr.o.m. den 1 januari året efter det då val av fullmäktige har ägt rum, om inte annat medges i förbundsordningen.
Det är önskvärt att kommuner som vill skall kunna föra över överförmyndarverksamheten till en gemensam överförmyndarnämnd eller till kommunalförbund efter lagens ikraftträdande utan att behöva invänta att en ny mandatperiod för fullmäktige börjar. De ovan redovisade reglerna torde medge sådana arrangemang. Någon särskild övergångsbestämmelse behövs alltså inte i denna del.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1226
1.2 Förslaget till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga
1 kap. Om framtidsfullmakter m.m.
1 kap. 1 §
I paragrafens första stycke ges en definition av framtidsfullmakter. Paragrafen har behandlats i bl.a. avsnitt B 6.2.1.
En framtidsfullmakt är således en fullmakt som träder i kraft vid den tidpunkt då fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser. Anledningen till oförmågan att ha hand om angelägenheterna kan vara psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande (jfr förslaget till 11 kap. 2 § FB, som också nämner försvagat hälsotillstånd).
Ett krav för att upprätta en framtidsfullmakt skall vara att beslutsförmåga finns vid tidpunkten för fullmaktens upprättande. Att fullmaktsgivaren är föremål för godmanskap är således inte något formellt hinder mot att han eller hon upprättar en framtidsfullmakt. Fullmakten skall ta sikte på en framtida situation i vilken fullmaktsgivaren saknar beslutsförmåga.
Oförmågan skall enligt huvudregeln vara varaktig för att framtidsfullmakten skall träda i kraft. Härmed skall förstås att någon utsikt till bättring i den enskildes rättshandlings- och beslutsförmåga inte kan förväntas. I vissa fall kan det vara relevant att göra en tidsmässig bedömning, t.ex. för personer som befinner sig i koma. Om tillståndet kan antas fortgå under endast någon kort tid och den enskilde därefter förväntas återfå sin beslutsförmåga, bör framtidsfullmakten inte träda i kraft. Sådana tillstånd får definitionsmässigt anses vara av tillfällig karaktär. Motsvarande gäller naturligtvis när personer, som annars är fullt beslutskapabla, sövs inför en operation, drabbas av tillfällig medvetslöshet eller p.g.a. trötthet, stress, rädsla eller oro saknar förmåga att fatta beslut. Av särskilda regler i annan lagstiftning följer att en framtidsfullmakt kan träda i kraft även om beslutsinkompetensen inte bedöms vara permanent, nämligen inom hälso- och sjukvården (se 8 § lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. [LSH]) och inom den sociala välfärden (se 8 § lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden [LSV]). Å andra sidan kan en person som befinner sig i ett sådant tillstånd som generellt har aktiverat framtidsfullmakten anses vara kapabel att trots allt fatta egna beslut i hälso- och sjukvårdsange-
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1227
lägenheter och i angelägenheter rörande social välfärd, nämligen om vederbörande i det konkreta fallet anses kunna ta ställning själv. I sådana fall är fullmaktsgivaren ensam beslutsfattare.
Fullmaktsgivaren kan ibland anses vara ur stånd att ha hand om vissa av sina ekonomiska angelägenheter t.ex. handel med värdepapper och fastighetstransaktioner, medan han eller hon fortfarande har tillräcklig beslutsförmåga för att sköta vardagliga ekonomiska frågor. Om en bedömning resulterar i att fullmaktsgivaren i huvudsak saknar beslutsförmåga inom ramen för de angelägenheter framtidsfullmakten avser, träder framtidsfullmakten dock i kraft inom hela det område som den anvisar. En annan sak är att fullmäktigen och fullmaktsgivaren då har konkurrerande behörighet i vissa avseenden.
Som framgår av avsnitten B 6.2.1 och 6.2.4 kan en framtidsfullmakt, trots det ovan anförda, träda i kraft vid olika tillfällen under förutsättning att det går att dra en skiljelinje mellan de olika angelägenheter som framtidsfullmakten är avsedd att täcka. En sådan gräns bör kunna dras mellan ekonomiska och personliga angelägenheter, i den mån framtidsfullmakten ger behörighet inom båda områdena. Exempelvis kan fullmaktsgivaren bedömas vara varaktigt oförmögen att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter men alltjämt kapabel att fatta beslut i personliga sådana, t.ex. frågor om var han eller hon skall bo. – Angående gränsdragningen mellan ekonomiska och personliga angelägenheter hänvisas till motivtext till 11 kap. FB.
Av andra stycket framgår att en framtidsfullmakt kan upprättas av den som har fyllt 18 år. Att den som upprättar fullmakten har uppnått erforderlig mognad är av avgörande betydelse för ställningstagandet att en åldersgräns bör sättas. Något behov av att medge personer under 18 år att upprätta framtidsfullmakter finns knappast annat än helt undantagsvis.
1 kap. 2 §
I allmänmotiveringen har bestämmelsen berörts i avsnitt B 6.2.1.
Av första stycket framgår att framtidsfullmakten kan avse såväl ekonomiska som personliga angelägenheter. Till den senare kategorin hör forskning på person. Vidare anges att ett krav som uppställs är att det klart skall framgå att den har verkan efter den tidpunkt som anges i 1 §. Bestämmelsen syftar till att närmare särskilja framtids-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1228
fullmakter från sådana fullmakter som bara har verkan när fullmaktsgivaren alltjämt har beslutsförmåga.
En hänvisning kan finnas till den varaktiga beslutsinkompetensens inträde så som denna har formulerats i 1 §. Andra tydliga hänvisningar bör också kunna godtas.
Åtgärder inom hälso- och sjukvården ingår principiellt i handhavandet av en fullmaktsgivares personliga angelägenheter. För att sådana åtgärder skall omfattas av ett förordnande i en framtidsfullmakt skall dock enligt andra stycket krävas att detta uttryckligen anges i framtidsfullmakten (se även förslaget till 11 kap. 3 § FB och avsnitt B 6.2.7). Har en sådan precisering gjorts, får den betydelse också för framtidsfullmäktigens behörighet i vissa fall att lämna samtycke till forskning (se t.ex. författningskommentaren till 21 § etikprövningslagen).
1 kap. 3 §
Av bestämmelsen framgår att en fullmäktig i en framtidsfullmakt inte kan ges sådan behörighet som anges i den föreslagna 11 kap. 6 § FB. Därmed kan fullmaktsgivaren inte förordna en fullmäktig att företräda honom eller henne i vissa strikt personliga angelägenheter (se vidare författningskommentaren till nämnda lagrum).
I avsnitt B 6.2.7 har närmare kommenterats varför det bör råda kongruens mellan generella förordnanden i framtidsfullmakter och icke inskränkta godmanskap enligt den föreslagna 11 kap. 2 § FB (11 kap. 4 § enligt gällande rätt).
1 kap. 4 §
I paragrafen ges vissa formkrav för upprättande av framtidsfullmakter. En utförlig motivering har lämnats i avsnitt B 6.2.1.
En framtidsfullmakt skall enligt första stycket upprättas skriftligt med två vittnen. Fullmaktsgivaren skall skriva under framtidsfullmakten i vittnenas samtidiga närvaro, alternativt intyga inför dem att han eller hon har skrivit under handlingen. Vittnena skall ha kännedom om att det är en framtidsfullmakt de bevittnar och skall bekräfta handlingen genom sin underskrift (jfr 10 kap. 1 § ÄB). Vidare bör fullmaktsgivaren datera framtidsfullmakten.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1229
Eftersom framtidsfullmakter får anses vara en strängt personlig rättshandling, bör det inte accepteras förordnanden genom ställföreträdare (motsvarande gäller beträffande testamenten, se Walin s. 348 och förslaget till 11 kap. 6 § FB). Däremot kan, som nämnts i allmänmotiveringen, fullmaktsgivaren låta annan skriva hans eller hennes namn (jfr Walin s. 233 f). Därvid blir naturligtvis vittnenas roll av stor betydelse.
Vissa krav uppställs i andra stycket på vem som kan tas till vittne genom hänvisning till vad som gäller för upprättande av testamente enligt 10 kap. 4 § första stycket ÄB. Detta innebär att till testamentsvittne inte får tas den som är under femton år eller som p.g.a. psykisk störning saknar insikt om vittnesbekräftelsen. Inte heller får fullmaktsgivarens make eller någon som står i rätt upp- eller nedstigande släktskap eller svågerlag till honom eller henne eller är hans eller hennes syskon tas till vittne.
I tredje stycket föreskrivs slutligen att inte heller den som anges som fullmäktig i framtidsfullmakten får vara vittne.
1 kap. 5 §
Paragrafen, som har berörts i avsnitt B 6.2.1, behandlar olika krav som bör vara uppfyllda för att en framtidsfullmakt inte skall kunna ifrågasättas i efterhand. Det är följaktligen inte fråga om några formkrav för framtidsfullmaktens giltighet i sig (se även rekommendationen om datering av framtidsfullmakten i 4 § första stycket).
En orsak att ifrågasätta en framtidsfullmakts tillkomst kan vara att fullmaktsgivarens psykiska tillstånd varit sådant att han inte förstått handlingens innebörd. En underförstådd förutsättning för framtidsfullmaktens giltighet är nämligen att fullmaktsgivaren alltjämt har kvar sin rättshandlingsförmåga när han eller hon låter upprätta framtidsfullmakten. Inte sällan lär dock en fullmaktsgivare se särskild anledning att upprätta en framtidsfullmakt, om vederbörande vet med sig att han eller hon befinner sig i ett inledande stadium av en demenssjukdom. Annan orsak att ifrågasätta en framtidsfullmakt kan vara att denna har tillkommit efter t.ex. tvång eller svek.
I första stycket anges att vittnena på framtidsfullmakten bör anteckna iakttagelser om fullmaktsgivarens hälsotillstånd och andra omständigheter som är av betydelse för framtidsfullmaktens giltighet. Bestämmelsen har sin förebild i 10 kap. 2 § första stycket ÄB. Iakttagelser eller andra omständigheter av betydelse kan ha bäring
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1230
på att fullmaktsgivaren, enligt vittnets uppfattning, har handlat med sunt och fullt förstånd och av fri vilja. En annan faktor kan vara att det funnits anledning att läsa upp den undertecknade framtidsfullmakten. Förhållandena i det särskilda fallet får betydelse för vad som bör antecknas.
Utan att detta sägs särskilt är det naturligtvis lämpligt att vittnena även antecknar sin adress och vid vilken tidpunkt de har bevittnat testamentshandlingen. Detsamma kan gälla anteckningar om vittnenas yrken eller personliga kvalifikationer; har t.ex. någon med medicinsk utbildning bekräftat handlingen, kan eventuella nedtecknade iakttagelser om fullmaktsgivarens hälsotillstånd väga tungt. – Tillräckliga skäl har inte ansetts föreligga för att införa en motsvarighet till 10 kap. 2 § andra stycket ÄB om tilltro till vittnenas intygande.
Enligt andra stycket bör till en framtidsfullmakt bifogas läkarintyg eller annan likvärdig utredning om fullmaktsgivarens hälsotillstånd. Särskilt när det i efterhand kan finns anledning att ifrågasätta fullmaktsgivarens psykiska tillstånd, t.ex. för att denne under viss tid lidit av någon form av störning, kan det finnas anledning för fullmaktsgivaren att försäkra sig om att fullmaktshandlingen håller streck i omgivningens ögon.
1 kap. 6 §
Bestämmelsen, som har berörts i avsnitt B 6.2.8, säger att en framtidsfullmakt inte skall kunna göras oåterkallelig. Således kan framtidsfullmakten återkallas av fullmaktsgivaren, under förutsättning att han har kvar sin rättsliga handlingsförmåga.
Ännu sedan framtidsfullmakten har trätt ikraft kan det finnas anledning att ersätta t.ex. en olämplig fullmäktig. Detta förutsätter emellertid regelmässigt att andra än den beslutsinkompetente enskilde agerar för att få fullmaktens verkningar att upphöra. Som framgår av 19 § är remediet i sådana situationer anordnande av godmanskap (förvaltarskap) för den enskilde. Fullmaktsgivaren kan själv åstadkomma en prövning av om det finns behov av godmanskap, även om han anses sakna beslutsförmåga (se 18 §).
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1231
1 kap. 7 §
Bestämmelser om återkallelse av framtidsfullmakter har berörts i avsnitt B 6.2.8.
Första stycket motsvarar vad som anges i 16 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område (avtalslagen) beträffande återkallelse av en ”vanlig”, skriftlig fullmakt. För att framtidsfullmakten skall kunna återkallas i enlighet med vad som sägs i paragrafen fordras naturligtvis att fullmaktsgivaren har tillräcklig rättshandlingsförmåga för att ingå giltiga rättshandlingar. Sak samma gäller en begäran om att fullmaktshandlingen skall återställas.
I paragrafens andra stycke anges att återkallelse kan åstadkommas gentemot tredje man genom att denne får ett särskilt meddelande med detta innehåll. Bestämmelsen svarar delvis mot 12 § andra stycket och 20 § avtalslagen.
1 kap. 8 §
I första stycket hänvisas till regler i avtalslagen om återkallelse m.m. Av 17 § avtalslagen framgår att en fullmaktshandling kan förklaras kraftlös på talan av fullmaktsgivaren. I 19 § ges fullmaktsgivaren under vissa förutsättningar en skyldighet att meddela tredje man att fullmakt återkallats eller förklarats kraftlös vid påföljd att fullmaktsgivaren annars inte äger åberopa upphörandet gentemot en godtroende tredje man. Enligt 20 § kan en fullmaktsgivare meddela fullmäktigen att denne bl.a. inte får göra bruk av fullmakten, vilket leder till att rättshandlingar som fullmäktigen företar mot en ondtroende tredje man inte blir gällande.
En framtidsfullmakt uppfyller det krav på skriftlighet som uppställs i 27 § andra stycket avtalslagen för fullmakter att sluta avtal om köp, byte eller gåva av fast egendom. Fullmakter enligt nämnda lagrum återkallas exklusivt i enlighet med vad som anges i 16 § avtalslagen. De kan också förklaras kraftlösa i enlighet med vad som sägs i 17 § avtalslagen. Motsvarande bör gälla återkallelse av framtidsfullmakter i de delar som berör åtgärder med fast egendom. Innehållet i 16 § avtalslagen motsvarar vad som anges i 7 § första stycket i detta kapitel. Hänvisningar till de berörda bestämmelserna görs i andra stycket.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1232
1 kap. 9 §
I allmänmotiveringen har bestämmelsen kommenterats i avsnitt B 6.2.4.
Av första stycket framgår att det är fullmäktigen som skall ta ställning till när framtidsfullmakten träder i kraft. I praktiken lär det ofta finnas anhöriga eller myndigheter som ger fullmäktigen sådana signaler som krävs för att denne skall anse att det är aktuellt att ta ställning i frågan. Något särskilt anmälnings- eller prövningsförfarande i myndigheternas regi skall dock inte finnas.
Förutsättningarna för att en framtidsfullmakt skall träda kraft framgår av 1 §. Det lär ofta vara svårt att avgöra för en lekman i vilka avseenden en mer generell framtidsfullmakt har trätt i kraft, inte minst om det är fråga om ett tillstånd som är under utveckling. I många fall lär dock framtidsfullmakten – i vart fall i ekonomiska angelägenheter – vara ämnad att ta vid i det skede då en redan befintlig fullmakt enligt avtalslagen upphör att gälla, varvid gränsdragningsproblemen bör kunna undvikas.
Det kan tänkas att en tredje man som har att göra med en fullmäktig för en sådan person ser anledning att ifrågasätta om framtidsfullmakten verkligen har trätt i kraft, varvid han kan tänkas kräva ytterligare utredning om fullmaktsgivarens rättshandlingsförmåga i en viss fråga. Ett annat alternativ för tredje man är att vända sig direkt till fullmaktsgivaren. Visar det sig att fullmaktsgivaren – enligt tredje mans bedömning – har tillräcklig beslutsförmåga för att själv ingå rättshandlingen, lär tredje man också acceptera att den som utfärdat framtidsfullmakten låter sig företrädas med stöd av en vanlig fullmakt enligt avtalslagen (gäller det andra områden än ren förmögenhetsrätt kan avtalslagens regler om fullmakter vara analogt tillämpliga, se Adlercreutz s. 147). Då krävs att fullmaktsgivaren upprättar en ny ”vanlig” fullmakt för samma fullmäktig, om alltså inte ett sådant förordnande redan finns enligt vad som sagts i föregående stycke. Tredje man har här att göra samma bedömning av den enskildes rättshandlingsförmåga som redan enligt gällande regler måste företas inför olika typer av rättshandlingar (se t.ex. lagen [1924:323] om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning).
Enligt den i andra stycket intagna bestämmelsen ges fullmäktigen behörighet att ta del av uppgifter om fullmaktsgivarens hälsotillstånd för att kunna effektuera fullmaktsförordnandet. Detta kan således ske oberoende av fullmaktsgivarens eget aktuella medgivande.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1233
Bestämmelsen ger inte stöd för att alla uppgifter om den enskildes hälsotillstånd kan lämnas ut, dvs. oavsett om de säger något om den enskildes avsaknad av rättslig handlingsförmåga eller ej. Detta följer av att uppgifterna måste behövas för att göra en bedömning av om kriterierna i 1 § är uppfyllda.
Bestämmelsen förutsätts få sitt tillämpningsområde i situationer då fullmaktsgivaren är i ett sådant skick att han inte längre förmår lämna sitt medgivande till att uppgifter inhämtas av den utnämnde fullmäktigen. Det kan dock inte uteslutas att en fullmäktig utnyttjar framtidsfullmakten på ett illojalt sätt genom att begära ut sekretessbelagd information om den enskildes hälsotillstånd långt innan det finns fog för det. Att fullmaktsgivaren kan ha valt ut en fullmäktig med illojala ambitioner får dock anses vara en risk som fullmaktsgivaren normalt är beredd att ta.
Uppgifterna bör kunna utlämnas i form av ett intyg (se avsnitt B 7.3.2).
1 kap. 10 §
Enligt bestämmelsen, som har behandlats i avsnitt B 6.2.5, skall en fullmäktig snarast uppfylla en underrättelseskyldighet gentemot såväl fullmaktsgivaren som dennes make eller sambo och närmaste släktingar när fullmaktsgivaren av fullmäktigen bedöms vara i ett sådant tillstånd att framtidsfullmakten trätt i kraft. Underrättelseskyldigheten skall även gälla framtidsfullmaktens innehåll. En fullmaktsgivare som inte delar fullmäktigens bedömning ges då en möjlighet att återkalla framtidsfullmakten, förutsatt att han eller hon har kvar sin rättsliga handlingsförmåga.
Om fullmaktsgivaren och fullmäktigen således är oense om huruvida framtidsfullmakten har trätt i kraft eller ej, kan olika tillämpningsproblem uppstå. Om fullmäktigen t.ex. vägrar att acceptera fullmaktsgivarens återkallelse med hänvisning till att fullmaktsgivaren saknar tillräcklig rättslig handlingsförmåga, kan han eller hon teoretiskt trots återkallelsen genomföra rättshandlingar med stöd av framtidsfullmakten. Avgörande i det enskilda fallet blir om en tänkt motpart accepterar det underlag som fullmäktigen presenterar, t.ex. ett läkarintyg, rörande det faktum att förutsättningarna för ikraftträdande är uppfyllda.
Om det i efterhand visar sig att fullmaktsgivarens tillstånd trots allt inte är eller varit sådant som fullmäktigen bedömt det, kan han
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1234
eller hon ådra sig ett skadeståndsansvar gentemot tredje man (se hänvisningen i 15 § till 25 § avtalslagen). Fullmäktigen kan också ådra sig skadeståndsansvar gentemot fullmaktsgivaren (se hänvisningen i 16 § till 18 kap. handelsbalken).
1 kap. 11 §
Paragrafen har närmare kommenterats i avsnitt B 6.2.7 i allmänmotiveringen.
Bestämmelsen i första stycket sätter gränser för fullmäktigens behörighet i fråga om rättshandlingar eller rättegångar mellan fullmaktsgivaren och fullmäktigen eller någon som står fullmäktigen nära. Förebilden till bestämmelsen finns i 12 kap. 8 § andra stycket FB i vilken finns ett motsvarande förbud för gode män och förvaltare.
Utgångspunkten är att en fullmäktig inte får ge bort fullmaktsgivarens egendom, varken till sig själv eller någon annan. Givetvis kan fullmäktigen med stöd av framtidsfullmakten dock ha behörighet att ge bort egendom till sig själv och sina anhöriga eller till utomstående personer eller organisationer. Genom bestämmelsen i andra stycket luckras grundbestämmelsen i första stycket upp genom en hänvisning till att fullmäktigen med stöd av framtidsfullmakten kan ha behörighet att lämna personliga presenter eller andra gåvor.
Fullmäktigen har rätt till arvode genom hänvisningen i 16 § till bl.a. 18 kap. 5 § handelsbalken. Ett särskilt undantag från första stycket i den här paragrafen har ställts upp för fullmäktigens rätt att bestämma arvodet utifrån vad som sägs i framtidsfullmakten eller får anses skäligt. Detsamma gäller för fullmäktigens rätt till ersättning för kostnader (jfr Tiberg/Dotevall s.34).
Av tredje stycket framgår att god man kan förordnas i fullmäktigens ställe när det finns stridiga intressen mellan fullmäktigen m.fl. och fullmaktsgivaren, t.ex. när en situation som anges i första stycket föreligger. En sådan god man har aldrig större behörighet än vad framtidsfullmakten, dvs. det ursprungliga förordnandet, medger. Det är till följd av hänvisningen till den föreslagna 11 kap. 17 § FB överförmyndaren som skall meddela ett sådant förordnande.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1235
1 kap. 12 §
Paragrafen svarar mot vad som anges i 10 § första stycket och 26 § avtalslagen. I första stycket slås fast att fullmaktsgivaren är direkt bunden av de rättshandlingar som fullmäktigen genomför med stöd av framtidsfullmakten. I andra stycket regleras den på framtidsfullmakten grundade passiva behörigheten för fullmäktigen.
1 kap. 13 §
Fullmaktsgivaren kan ha gett fullmäktigen särskilda inskränkande föreskrifter beträffande vad fullmäktigen får göra. Har tredje man varit i god tro härom, är rättshandlingen bindande mot fullmaktsgivaren, trots att fullmäktigen därigenom överskridit sin befogenhet. Detta motsvarar vad som anges i 11 § första stycket avtalslagen.
Särskilda regler gäller inom hälso- och sjukvård och området för social välfärd rörande inskränkningar av detta slag, se 22 § LSH och 20 § LSV. Reglernas tillämplighet följer av de generella hänvisningarna i 1 kap. 24 § denna lag (se även avsnitt B 6.2.12).
1 kap. 14 §
Paragrafen upptar en speciell situation som har behandlats i avsnitt B 6.2.12. Den syftar till att avstyra ständigt återkommande kontroller från en tredje mans sida rörande stabiliteten i fullmaktsgivarens tillstånd.
Enligt 19 § avtalslagen, som för framtidsfullmakter blir tillämplig genom hänvisningen i 1 kap. 8 §, gäller att fullmaktsgivaren om möjligt skall meddela en om återkallelsen okunnig person, som det finns särskild anledning anta att fullmäktigen kommer att ingå rättshandlingar med, att framtidsfullmakten återkallats eller förklarats kraftlös; gör han inte det, får han inte åberopa mot en godtroende tredje man att framtidsfullmakten upphört att gälla.
Om däremot fullmaktsgivarens tillstånd förbättrats på ett sådant sätt att framtidsfullmakten av just den anledningen har upphört att gälla (se 1 kap. 20 §), blir inte 19 § avtalslagen tillämplig. Därför föreskrivs i denna paragraf att fullmaktsgivaren har motsvarande skyldighet att informera en viss, om fullmaktsgivarens tillstånd okunnig tredje man om att framtidsfullmakten inte längre gäller, dvs. utan att den i sig har återkallats eller förklarats kraftlös. Görs inte detta, får
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1236
fullmaktsgivaren inte åberopa mot en godtroende tredje man att framtidsfullmakten upphört att gälla.
1 kap. 15 §
I paragrafen anges att en fullmäktig ansvarar gentemot en tredje man för att han eller hon har nödvändig fullmakt; fullmäktigen lämnar med andra ord ett slags garanti för att det finns en framtidsfullmakt, att denna har trätt i kraft och att han får ingå en viss rättshandling med stöd av denna. En hänvisning görs till 25 § avtalslagen, i vilken ansvaret för ”falsus procurator” slås fast. Bevisbördan för att nödvändig framtidsfullmakt finns åvilar således fullmäktigen, som vid brister i fullmaktsförhållandet riskerar att ådra sig ett skadeståndsansvar mot en godtroende tredje man.
Trots att en fullmäktig handlat utan nödvändig fullmakt ges ett visst utrymme i 25 § avtalslagen för att en rättshandling likväl skulle kunna binda fullmaktsgivaren, nämligen om rättshandlingen blivit godkänd av fullmaktsgivaren eller ändock är gällande mot denne. – Som angetts i avsnitt B 6.2.13 bör utrymmet vara tämligen litet för en godtroende tredje man att genom hänvisningar till ratihabition, passivitet eller konkludent handlande från fullmaktsgivarens sida peka på att fullmaktsgivaren är bunden vid en viss rättshandling när en framtidsfullmäktig saknat behörighet. Detsamma bör då naturligtvis gälla även den uppgivne fullmäktigens möjligheter att styrka ett sådant förhållande, om hans föregivne huvudman rent faktiskt befinner sig i ett sådant tillstånd som anges i 1 § (däremot bör rättsgrunden obehörig vinst stundom kunna åberopas).
1 kap. 16 §
Paragrafen reglerar det inbördes förhållandet mellan fullmaktsgivaren och fullmäktigen; en närmare redogörelse för vad som avses har lämnats i avsnitt B 6.2.6. Bestämmelsen i första stycket innebär att sysslomannaregler skall tillämpas beträffande sådant som skadeståndsskyldighet gentemot huvudmannen, redovisningsskyldighet och arvodering. Vissa regler blir tillämpliga först i den mån något annat inte har föreskrivits i framtidsfullmakten.
I paragrafens andra stycke anges särskilt att fullmäktigen skall hålla fullmaktsgivarens medel avskilda från sina egna. Detta har angetts
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1237
närmast av pedagogiska skäl, trots att en syssloman i regel anses skyldig att hålla sin huvudmans medel avskilda från sina egna tillgångar (se Tiberg/Dotevall s. 31).
1 kap. 17 §
En utförlig redogörelse för paragrafen har lämnats i avsnitt B 6.2.11.
Inget hindrar att fullmaktsgivaren i framtidsfullmakten föreskriver att även annan än överförmyndaren, t.ex. en släkting eller en advokat, skall ha behörighet att begära upplysningar eller redovisning från fullmäktigen. Fullmaktsgivaren kan också föreskriva att detta skall ske med viss regelbundenhet.
1 kap. 18 §
Paragrafen har berörts i avsnitt B 6.2.8.
I första stycket erinras om att det finns regler i föräldrabalken om ställföreträdarskap. I den föreslagna 11 kap. 25 § FB anges vilka som är behöriga att ansöka om anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. En framtidsfullmäktig skall med stöd av denna lag också ha sådan behörighet jämte övriga ansökningsberättigade. Behörigheten skall inte vara inskränkt till de områden inom vilka fullmäktigen har behörighet enligt framtidsfullmakten.
Det kan finnas skäl för framtidsfullmäktigen att ansöka om ställföreträdarskap enligt FB av flera anledningar, t.ex. att den behörighet som framtidsfullmakten ger inte är heltäckande eller att fullmäktigen inte har möjlighet att fullfölja uppdraget som ställföreträdare för den enskilde.
Krav uppställs inte på att framtidsfullmakten skall ha trätt i kraft för att fullmäktigen skall ha rätt att ansöka om ställföreträdarskap enligt FB. Således ges framtidsfullmäktigen ett slags förtida behörighet i detta avseende på ett sätt som kan jämställas med fullmäktigens behörighet att utkräva uppgifter om fullmaktsgivarens hälsotillstånd enligt 9 §.
Om inte fullmäktigen själv är aktuell att inträda som god man eller förvaltare, bör uppmärksamhet ägnas åt att anordnande av ställföreträdarskap enligt FB innebär att den enskilde får en annan ställföreträdare än den han haft i åtanke vid framtidsfullmaktens upprättande,
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1238
men även åt att framtidsfullmakten upphör att gälla i de avseenden som godmanskap eller förvaltarskap anordnas (se 19 § denna lag).
De överväganden som skall göras av rätten inför ett anordnande av godmanskap eller förvaltarskap skall naturligtvis även göras av överförmyndaren i den mån denne har behörighet att fatta interimistiskt beslut i ärendet (se 11 kap. 30 och 35 §§ FB i föreslagen lydelse).
I andra stycket framhävs en grund för att ett godmanskap eller förvaltarskap skall kunna anordnas, trots att den enskilde redan formellt har (eller för en framtida situation har utsett) en ställföreträdare. Grunden kompletterar förutsättningarna för anordnande av godmanskap och förvaltarskap i FB. Bestämmelsen får betydelse oavsett om det är framtidsfullmäktigen eller någon annan ansökningsberättigad som har gjort en ansökan. Vid behovsbedömningen skall rätten särskilt beakta, om framtidsfullmäktigen inte kan ta till vara fullmaktsgivarens intressen på det sätt som får anses förutsatt i fullmakten. Det kan i det enskilda fallet handla om att fullmäktigens kapacitet inte är sådan att han eller hon förmår leva upp till de förväntningar som har ställts, kanske p.g.a. sjukdom. En annan omständighet att beakta är att fullmäktigen inte följer givna instruktioner eller på annat sätt agerar illojalt mot den enskilde. Något missbruk i straffrättslig mening behöver det således inte vara fråga om för att förevarande paragraf skall åberopas, även om detta i sig skulle kunna utgöra anledning att anse att godmanskap eller förvaltarskap bör anordnas (jfr den föreslagna 11 kap. 32 § FB om entledigande av god man och förvaltare; ett framtidsfullmaktsförordnande är av naturliga skäl mer knutet till innehavaren av fullmaktsbehörigheten än vad som normalt är fallet med ett godmanskap i relation till en god man).
Vid missbruk eller illojala beteenden i anslutning till utövande av förordnandet i framtidsfullmakten blir de i FB angivna reglerna att tillämpa (se de föreslagna 11 kap. 2 och 9 §§). Detta blir också följden när fullmäktigen visar bristande vilja att ta sig an uppdraget eller inte klarar av det. Naturligtvis bör också frågor av prejudiciell karaktär, företrädesvis att framtidsfullmakten är ogiltig, få betydelse för en bedömning av om godmanskap skall anordnas. En sådan prövning sker dock inte mot bakgrund av vad som sägs i detta stycke – om framtidsfullmakten är ogiltig, är det ointressant om fullmäktigen kan ta till vara fullmaktsgivarens intressen i enlighet med vad som anges eller förutsatts i framtidsfullmakten.
Däremot bör inte ren osämja mellan t.ex. den enskildes närmaste släktingar och framtidsfullmäktigen eller bristande tillit i generellt avseende till den senare från de anhörigas sida kunna utgöra skäl
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1239
för att anordna ett ställföreträdarskap enligt FB; hänsynen till det val som den enskilde gjort i fråga om person och representationsform bör ges företräde, om inte andra förutsättningar finns för att upphäva framtidsfullmaktens verkan (och därigenom avlägsna framtidsfullmäktigen från rollen som ställföreträdare).
1 kap. 19 §
I avsnitt B 6.2.8 har angetts att ett beslut om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 2 § FB eller förvaltarskap bör släcka ut verkningarna av en framtidsfullmakt. Detta kommer till uttryck i förevarande paragraf. Som framgår av ordalydelsen är det endast företrädarskapet i de angelägenheter som är gemensamma för beslutet om godmanskap (eller förvaltarskap) och förordnandet i framtidsfullmakten som berörs; en framtidsfullmakt i vissa angelägenheter kan leva kvar vid sidan om ett befintligt godmanskap. Så kan vara fallet exempelvis när framtidsfullmakten generellt ger behörighet i personliga angelägenheter medan godmanskapet avser ekonomiska sådana. Detta kan bli följden även om framtidsfullmaktens verkningar inskränkts under åberopande av att fullmäktigen i vissa angelägenheter ansetts olämplig. – Andra kombinationer är givetvis också tänkbara.
Rätten bör i sitt beslut om anordnande av godmanskap enligt 11 kap. 2 § FB eller förvaltarskap anmärka i beslutet att detta tagits med insikt om att en framtidsfullmakt därigenom helt eller delvis elimineras, t.ex. med erinran om att framtidsfullmakten enligt förevarande paragraf är utan verkan (helt eller delvis). En sådan anmärkning är av vikt också för att en framtidsfullmakt, som en gång eliminerats p.g.a. av framtidsfullmäktigens olämplighet, inte skall kunna väckas till liv på nytt med hänvisning till att framtidsfullmakten inte tidigare blivit uppmärksammad. Av betydelse är också att den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient under godmanskap enligt 16 § LSH skall anmäla till överförmyndaren att patienten utsett en annan person än den gode mannen som framtidsfullmäktig (se också 16 § LSV), dock inte om det är uppenbart onödigt. En sådan anmälan blir onödig, om det av beslutet om godmanskap framgår att framtidsfullmakten medvetet åsidosatts.
Det kan tänkas att en framtidsfullmakt, som i och för sig är upprättad i enlighet med formföreskrifterna, uppmärksammas först sedan den enskilde förlorat sin rättshandlingsförmåga/beslutsförmåga
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1240
och tillika har satts under godmanskap (eller förvaltarskap). Framtidsfullmakten är då utan verkan i de delar som täcks av beslutet om anordnande av godmanskap. Eftersom godmanskapet inte tillkommit för att utradera verkningarna av den sålunda uppmärksammade framtidsfullmakten, bör denna kunna tillerkännas verkan, dock först sedan en prövning resulterat i att god man eller förvaltare inte längre behövs (11 kap. 31 § FB). Vid denna behovsprövning skall förekomsten av framtidsfullmakten, dess ändamålsenlighet och framtidsfullmäktigens inställning till att ta sig an uppdraget vägas in. Däremot är inte tanken att framtidsfullmäktigens lämplighet skall ha någon framträdande roll vid prövningen.
En speciell situation kan uppstå om ett godmanskap anordnas för en person, tillika fullmaktsgivare, som visserligen inte kan ses som beslutsinkompetent men likväl p.g.a. psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande behöver hjälp med sådana ekonomiska eller personliga angelägenheter som framtidsfullmakten avser (se nuvarande 11 kap. 4 § och den föreslagna 11 kap. 2 § FB). Frågan är närmast vad som händer med den tidigare utfärdade framtidsfullmakten. Eftersom anordnande av godmanskap i det tänkta läget förutsätter samtycke, får detta tolkas som att fullmaktsgivaren accepterar att fullmaktsförordnandet upphör till förmån för godmanskapet (i vart fall i de delar där den förordnade gode mannens och den tilltänkte fullmäktigens behörighet sammanfaller), även om den enskilde senare skulle hamna i ett sådant tillstånd att förutsättningarna för framtidsfullmaktens ikraftträdande i och för sig är uppfyllda. Den enskilde bör uppmärksammas på att framtidsfullmakten inte kommer att aktiveras sedan godmanskap eller förvaltarskap anordnats och att framtidsfullmakten därför bör återkallas.
Även personer som redan har god man kan upprätta framtidsfullmakter, förutsatt att de kan företa giltiga rättshandlingar på de områden som framtidsfullmakten avser. En annan sak är att framtidsfullmakten inte får någon verkan i den mån godmanskapet fortsätter att gälla. Också i denna situation kan det finnas anledning att uppmärksamma den enskilde på detta förhållande och möjligen väcka frågan om godmanskapet kan eller bör upphävas. – Framtidsfullmakters förhållande till förordnande av vårdombud inom hälso- och sjukvården avhandlas i avsnitten B 6.2.9 och 8.12.5
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1241
1 kap. 20 §
En framtidsfullmakt träder i kraft när fullmaktsgivarens hälsotillstånd är sådant som anges i 1 § i visst eller vissa avseenden. Om fullmaktsgivarens tillstånd förbättras i sådan utsträckning att han eller hon i huvudsak återfår sin beslutsförmåga, upphör verkningarna av fullmaktsförordnandet. En förutsättning för att detta skall vara fallet är också att det beslutsinkompetenta tillståndet inte längre bedöms vara varaktigt; högst tillfälliga och kanske oväntade perioder av tillfrisknande föranleder inte att framtidsfullmakten skall anses vara satt ur spel. (Annat gäller enligt särskilda regler för hälso- och sjukvårdsområdet respektive i vissa sammanhang inom den sociala välfärden, jfr 8 § LSH och 8 § LSV.)
Gentemot en godtroende tredje man kan dock framtidsfullmakten ha verkan även sedan fullmaktsgivaren inte längre anses vara varaktigt utan huvudsaklig beslutsförmåga, enligt den särskilda bestämmelsen om denna situation i 14 §; om denna paragraf erinras i 20 §.
1 kap. 21 §
I paragrafen finns hänvisningar till bestämmelser i avtalslagen som tar sikte på vad som inträffar sedan fullmaktsgivaren har avlidit, gått i konkurs eller fått förvaltare. Under vissa förutsättningar ges framtidsfullmakten en förlängd verkan. Bestämmelsernas tillämplighet har kommenterats närmare i avsnitten B 6.2.8 och 6.2.12. En förutsättning för att framtidsfullmakten skall ges en sådan verkan är att framtidsfullmakten har trätt i kraft och brukats av fullmäktigen. En dylik förlängd behörighet skall inte kunna göras gällande i relation till fullmaktsgivarens personliga angelägenheter.
När det gäller fullmaktsgivarens dödsfall kan anmärkas att en framtidsfullmäktig som därefter utnyttjar fullmaktsförordnandet på ett illojalt sätt naturligtvis inte kan bli eliminerad genom anordnande av ett godmanskap. Å andra sidan sätter redan bestämmelserna i avtalslagen gränser för vad en fullmäktig kan företa sedan dödsfallet inträffat. Framtidsfullmakten kan i vissa avseenden ha förlorat sin giltighet, eftersom förutsättningarna för dess brukande helt enkelt inte längre är för handen. I fullmäktigens uppdrag får – om inget annat sägs i fullmakten – anses ingå att bibehålla egendomen tills dödsboförvaltning i egentlig mening kan ta vid. Fullmäktigen skall och kan således fortsätta att vårda egendomen tills den kan läggas
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1242
under dödsbodelägarnas samförvaltning eller kommer under förvaltning av boutredningsman eller testamentsexekutor i enlighet med vad som skulle ha ankommit på en god man eller förvaltare (se 19 kap. 2 § ÄB).
Vad som sägs i 24 § avtalslagen om tillåtande av nödvändiga rättshandlingar från fullmäktigens sida sedan fullmaktsgivaren inte längre råder över sig och sitt gods är tillämpligt endast när fullmaktsgivaren sätts under förvaltarskap eller försätts i konkurs, således ej om framtidsfullmaktens verkan bryts i anledning av att godmanskap anordnats.
Någon bestämmelse ges inte om tillåtande av nödvändiga rättshandlingar från fullmäktigens sida för det fall fullmäktigens tillstånd inte längre är sådant som anges i 1 kap. 1 §, jfr 1 kap. 20 § denna lag.
1 kap. 22 §
Paragrafen har avhandlats i avsnitt B 12.4.1 (jfr avsnitt B 6.2.2 om möjlighet att meddela s.k. subsidiära förordnanden).
Utgångspunkten är att ett förordnande i en framtidsfullmakt är ett personligt uppdrag. Orsaken är att behörigheten enligt framtidsfullmakten i princip inte skall kunna överföras till en person som fullmaktsgivaren inte själv har pekat ut.
Från denna princip görs undantag i paragrafen. Där hänvisas nämligen till att en framtidsfullmäktig trots allt kan överlåta behörighet att företräda fullmaktsgivaren i vissa fall, nämligen om det följer av en tillämpning av föreskriften i 11 kap. 23 § FB (se vidare denna paragraf). En tillämpning av nämnda lagrum blir aktuell, om framtidsfullmäktigen skulle drabbas av tillfälligt förhinder eller har behov av hjälp i en viss, särskilt angiven angelägenhet. Behörighet kan i det senare fallet även överlåtas till juridisk person, nämligen bank eller kreditmarknadsföretag, om det handlar om förvaltning av den enskildes egendom. Vidare har en framtidsfullmäktig, enligt vad som följer av hänvisningen till 11 kap. 23 § fjärde stycket FB, rätt att inom ramen för sitt förordnande lämna skriftlig fullmakt till annan att hos kreditinstitut eller annan tredje man uppbära medel för periodiskt återkommande betalningar eller lämna medgivande till andra periodiska betalningsöverföringar från den enskilde, dvs. oavsett om fullmäktigen i och för sig är förhindrad att genomföra åtgärden på annat sätt eller är i behov av hjälp (jfr 23 § i detta kapitel).
I andra meningen sägs att ytterligare inskränkningar i rätten att överlåta behörighet följer av vad som är särskilt föreskrivet. En
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1243
framtidsfullmäktig skall inte utan stöd i framtidsfullmakten kunna överlåta behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter eller i frågor om forskning på person (se 5 § tredje stycket LSH samt etikprövningslagen, läkemedelslagen och biobankslagen).
Vad som nu sagts skall dock inte gälla, om annat anges i framtidsfullmakten. Fullmaktsgivaren kan nämligen uttryckligen ha tagit ställning till att fullmäktigen inte skall ha rätt att överlåta behörighet till annan ens i de fall som nämns i 11 kap. 23 § FB. Omvänt skall fullmäktigen även i andra fall än de nu nämnda kunna delegera uppgifter vidare till någon annan, t.ex. någon som fullmäktigen själv finner lämplig, under förutsättning att detta är särskilt medgivet i framtidsfullmakten (se främst 5 § LSH).
1 kap. 23 §
Paragrafen, som utförligt har kommenterats i avsnitt B 6.4, behandlar i första stycket skriftliga fullmakter för annan att i visst avseende uppbära medel för periodiskt återkommande betalningar och andra penningöverföringar för de ändamål som anges i 2 kap. 2 §, dvs. sedvanliga rättshandlingar med anknytning till den enskildes dagliga livsföring samt insättning av medel hos bank eller kreditmarknadsföretag. Det rör sig här således enbart om fullmakter i olika ekonomiska angelägenheter. Sådana fullmakter är inte i sig att anse som framtidsfullmakter så länge inte kraven för dessa har uppfyllts (se 1 kap. 2 § första stycket andra meningen och 4 §). Till skillnad från andra ”vanliga” fullmakter på vilka avtalslagen är tillämplig har de dock en fortsatt verkan även efter den tidpunkt vid vilken den enskilde varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter, med andra ord sedan fullmaktsgivaren har förlorat sin rättsliga handlingsförmåga (se förslaget till 22 § avtalslagen). I första hand träffas autogirobetalningar av bestämmelsen, men även andra periodiskt återkommande överföringar kan komma i fråga. Av hänvisningen till 6 § i detta kapitel följer att en sådan fullmakt inte kan göras oåterkallelig.
I andra stycket anges att vad som sägs i första stycket skall i tillämpliga delar gälla även andra skriftliga medgivanden om periodiska betalningar eller penningöverföringar från den enskildes medel för samma ändamål, dvs. när medgivandet inte kan anses knutet till en fullmakt.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1244
Det kan anmärkas att paragrafen även omfattar stående överföringar av medel mellan olika konton som tillhör den enskilde, också mellan olika banker eller kreditmarknadsföretag (se 2 kap. 2 § tredje stycket).
Både fullmakter och andra medgivanden som träffas av paragrafen kan vara utställda för juridiska personer.
1 kap. 24 §
I paragrafen erinras om att särskilda föreskrifter som berör framtidsfullmakter finns i de förslagna lagarna om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) respektive inom den sociala välfärden (LSV). Detta gäller inte minst tidpunkten då en framtidsfullmakt skall anses träda i kraft (se 8 § i respektive lag). Särskilda regler finns även beträffande hälso- och sjukvårdens och olika förmånsgivares skyldighet att agera för att få en ny ställföreträdare för den enskilde (se 11 § i respektive lag). Som angetts i författningskommentaren till 13 § denna lag finns också särskilda regler i de nämnda lagarna om skyldigheten att följa instruktioner för handlande inom ramen för behörigheten (se även avsnitt B 6.2.12). Även andra avvikande föreskrifter föreslås, t.ex. i lagstiftningen om forskning, genom hänvisningar till LSH. Också de har som specialregler tillämpningsföreträde framför de allmänna reglerna om framtidsfullmakter i detta kapitel.
2 kap. Anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter
2 kap. 1 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt B 7.3.1. Kapitlets räckvidd begränsas till ekonomiska angelägenheter som en enskild över 18 år p.g.a. psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att ha hand om. Därvid kan under vissa förutsättningar anhöriga ges en behörighet att utan förordnande företräda den enskilde. – Att kapitlet inte är tillämpligt när den enskilde redan i samband med att myndighetsåldern uppnås på grund av bestående funktionsnedsättning befinner sig i ett beslutsinkompetent tillstånd framgår av 4 § andra stycket (se även avsnitt B 7.2).
Kriterierna för beslutsinkompetens – vilket i praktiken är detsamma som avsaknad av rättslig handlingsförmåga – är desamma
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1245
som anges i 1 kap. 1 §. Även i detta kapitel uppställs således krav på att tillståndet är varaktigt.
Att förhållandet skall anses uppenbart tar närmast sikte på att rättshandlingsförmåga i de avseenden som här åsyftas ofta torde kunna föreligga även sedan den enskilde uppvisat vissa brister i denna. Anhörigas behörighet enligt detta kapitel inträder således inte redan när den enskilde är i huvudsak ur stånd att ha hand om de angelägenheter som berörs av lagstiftningen (jfr 1 kap. 1 § om tidpunkten för framtidsfullmakters ikraftträdande). I gränsfall, t.ex. när en enskilds demenssjukdom inte är alltför långt framskriden, torde han ha kvar tillräcklig beslutsförmåga för att med bindande verkan åstadkomma enkla, vardagliga rättshandlingar, samtidigt som rättshandlingsförmågan inte räcker till i mer komplicerade angelägenheter. Ett mer utförligt resonemang kring effekterna av nedsättningar i rättshandlingsförmågan förs i avsnitt B 6.3.
2 kap. 2 §
Som framgår av första stycket gäller behörigheten först och främst sedvanliga rättshandlingar med anknytning till den enskildes dagliga livsföring, vilket också har framhållits i avsnitt B 7.3.1. Det kan röra sig om olika utgifter som periodiskt förfaller till betalning och som utgör en förutsättning för att den enskilde skall kunna upprätthålla sin levnadsnivå och sina levnadsförhållanden även sedan han eller hon har förlorat sin rättsliga handlingsförmåga. Vidare kan det vara fråga om rena inköp av förnödenheter i samma syfte. Även mer sporadiska och engångsbetonade utgifter, exempelvis kostnader för läkarbesök och nöjen, avses falla in under den anhöriges behörighet.
Vad som i det konkreta fallet har betydelse för den enskildes dagliga livsföring kan skifta från individ till individ. En person med stora sparade tillgångar kan ha vant sig vid en viss standard. Tanken är då naturligtvis inte att ställföreträdarens behörighet skall anses inskränkt till rättshandlingar som har verkan på mindre kostsamma alternativ. Samtidigt är det uppenbart att en person som p.g.a. ett funktionshinder inte längre är i stånd att tillgodogöra sig vissa varor eller tjänster inte heller skall behöva lägga pengar på att dessa alltjämt finns tillgängliga; rättshandlingar som avser sådana angelägenheter kan inte sägas utförda med anknytning till den enskildes dagliga livsföring.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1246
En exemplifiering av för vilka syften rättshandlingar kan utföras med stöd av behörighet enligt detta kapitel ges i andra stycket. Som ett led i tillgodoseendet av den enskildes behov ingår t.ex. nödvändiga reparationer hänförliga till boendet. Däremot kan det inte anses ingå behörighet att avtala om ombyggnad för handikappanpassning.
Till rättshandlingar hänförliga till transporter hör betalning för sådant som tåg- eller bussbiljetter och taxiresor. Ansökningar om tillstånd till färdtjänst regleras av LSV (se 2 § första stycket 4 nämnda lag). Däremot är en anhörig enligt denna lag behörig att erlägga avgifter för färdtjänst som tas ut från den enskilde. På motsvarande sätt är tanken att den anhörige enligt denna lag är behörig att t.ex. ta ut medel för samt betala avgifter hänförliga till hälso- och sjukvård samt tandvård, trots att den enskilde i samband med vårdåtgärderna företräds av den ställföreträdare som pekas ut i LSH. Ofta lär det dock vara samma person som fyller båda funktionerna.
När det gäller tillgång till massmedier ingår exempelvis inköp av tidningar, liksom avtal om prenumerationer. Det bör också kunna röra sig om inköp av en TV-apparat.
I fråga om försäkringar kan generellt sägas att sådana naturligtvis måste ha någon relevans i förhållande till den enskildes livssituation och behov. Under alla omständigheter hör avtal om och betalning för hemförsäkring hit.
Att en godtroende tredje man inte drabbas av att den anhörige överskridit sin behörighet genom att i den enskildes namn införskaffa något som denne inte kan tillgodogöra sig, trots att det inköpta formellt synes falla in under uppräkningen i andra stycket, framgår av 8 §.
Behörigheten för anhöriga omfattar även rätt att göra insättning av den enskildes medel hos bank eller kreditmarknadsföretag (tredje stycket). Den anhörige kan med stöd av 6 § 3 därmed flytta pengar från ett av den enskildes konton till ett annat med mer gynnsamma räntevillkor.
2 kap. 3 §
Som framgår av avsnitt B 7.3.1 i allmänmotiveringen är anhörigas behörighet att företräda en enskild subsidiär till andra former av representantskap på det ekonomiska området. Det kan röra sig om en fullmäktig enligt framtidsfullmakt eller god man/förvaltare enligt föräldrabalken. En förutsättning är naturligtvis att de har behörighet
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1247
i de avseenden som här avhandlas. Detta framgår av förevarande paragraf.
Inget hindrar att en anhörig enligt detta kapitel endast har behörighet i vissa angelägenheter medan andra handhas av någon annan form av ställföreträdare. Detta förutsätter att fullmakts- eller ställföreträdarskapsförordnandet är begränsat till vissa delar.
I avsnitt B 6.4 har framhållits att en enskild inom det område som anges i 2 § bör kunna utfärda fullmakter, exempelvis i form av autogiromedgivanden, som – utan att räknas som framtidsfullmakter – har verkan även sedan den enskilde har förlorat sin rättsliga handlingsförmåga (1 kap. 23 §). En anhörig enligt detta kapitel skall ha möjlighet att ta tillbaka eller ändra ett sådant medgivande men behöver inte göra det, om medgivandet alltjämt är ändamålsenligt (se 6 § 4 detta kapitel, jfr 10 §). En sådan fullmakt inskränker således inte den anhöriges behörighet.
2 kap. 4 §
I paragrafens första stycke, som har avhandlats i avsnitt B 7.3.3, anges vilka anhöriga som kommer i fråga för ställföreträdarskap enligt denna lag. Någon skillnad görs inte mellan halv- och helsyskon eller adopterade anhöriga i förhållande till biologiska. S.k. styvbarn respektive styvföräldrar hör dock inte till anhöriglistan.
En inskränkning i kapitlets tillämplighet gäller enligt andra stycket för personer som p.g.a. bestående funktionshinder saknar förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter när de fyller 18 år. Skälen till detta har redovisats i avsnitt B 7.2. Se även författningskommentaren till 5 § andra stycket LSV, som alltså gäller området för social välfärd.
2 kap. 5 §
Paragrafen har kommenterats i avsnitt B 7.3.3.
I första stycket anges att turordningen mellan de anhöriga bestäms enligt vad som framgår av 4 §. I första hand blir det således aktuellt att låta uppgiften anförtros en eventuell make eller sambo. Personer som avböjer uppgiften eller inte kan anträffas skall dock avföras från listan. Det bör inte förekomma att en anhörig som tillfälligt är bortrest räknas bort från turordningen när ställföreträdarskapsfrågan för
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1248
första gången aktualiseras; företrädarrollen enligt detta kapitel tar sikte på ett långvarigt och relativt stabilt representantskap, till skillnad från vad som kan vara fallet i exempelvis hälso- och sjukvårdssammanhang, där beslut kan behöva fattas omedelbart och även vid tillfällig beslutsinkompetens hos den enskilde (jfr 13 § LSH och 13 § LSV). Ställföreträdarskapet övergår inte till en lägre nivå förrän samtliga enligt en viss punkt kan räknas bort.
Utan att det sägs uttryckligen bör en anhörig som avser att utöva behörighet enligt detta kapitel lämna meddelande härom till den enskilde och – i vart fall – släktingar som har behörighet att ansöka om godmanskap för den enskilde (jfr 1 kap. 10 §).
Av andra stycket framgår att flera anhöriga som är släkt på lika nära håll representerar den enskilde gemensamt men att de också kan anförtro varandra behörigheten. Detta förutsätts kunna ske genom fullmakter. Under dessa förhållanden har således var och en av dem med gemensam behörighet alltjämt ett visst ansvar, eftersom den som har lämnat annan en fullmakt inte därmed har avböjt att representera den enskilde (jfr tredje stycket och 13 §). Tanken är dock att representantskapet inte skall splittras mer än nödvändigt. Har den enskilde samtidigt flera ställföreträdare lär det förr eller senare ofta finnas anledning att väcka frågan om godman- eller förvaltarskap.
En anhörig ställföreträdare skall inte kunna avböja att representera den enskilde inom vissa delområden, vilket är innebörden av tredje stycket. Den som således inte vill representera den enskilde i en viss fråga får finna sig i att överlämna ställföreträdarskapet i dess helhet till övriga på samma turordningsnivå, i andra hand till anhöriga på en lägre nivå (jfr andra stycket).
Någon motsvarighet i 2 kap. finns inte till vad som i 14 § LSH respektive 14 § LSV avses gälla när en anhörig är olämplig för uppgiften, nämligen att ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal respektive förmånsgivare anmäler behov av godmanskap. Detta är en skyldighet som inte kan åläggas en enskild motpart. Det får i stället förutsättas att behovet av godmanskap uppmärksammas på andra sätt, t.ex. genom att någon av de anhöriga på eget initiativ vänder sig till överförmyndaren eller formellt ansöker i eget namn om godmanskap för den enskilde.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1249
2 kap. 6 §
I paragrafen ges de närmare ramarna för den anhörige ställföreträdarens behörighet. Bestämmelsen har utförligt kommenterats i avsnitt B 7.3.4.
Genom hänvisningen i punkt 3 till 2 § tredje stycket ges ställföreträdaren behörighet att flytta pengar mellan den enskildes konton.
Av paragrafen följer motsatsvis att andra fullmakter än de som anges i punkt 4 inte kan utfärdas eller ändras av en anhörig ställföreträdare (se dock även 5 § andra stycket om inbördes fullmakter).
Att den anhörige ställföreträdaren får anses behörig att kräva ut information från kreditinstitut, t.ex. en bank, för att kunna bilda sig en uppfattning om den enskildes ekonomiska situation följer av att tystnadsplikt inte kan anses gälla i förhållande till ställföreträdaren (jfr prop. 2002/03:139 om reformerade regler för bank och finansieringsrörelse, del 1, s. 478, se också förslaget till 14 kap. 4 a § sekretesslagen). Visserligen skulle det kunna hävdas att ställföreträdarens behörighet är begränsad till sådana medel som han är behörig att lyfta. I ställföreträdarens uppdrag ingår dock även att bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning den enskilde riskerar att stå utan medel för det fall levnadsomkostnaderna hålls på en viss nivå. Om ställföreträdaren inte skulle ges rätt till information, riskerar han att inte kunna fullgöra sina åligganden.
2 kap. 7 §
I första stycket klargörs att behörigheten enligt detta kapitel inte omfattar rätten att företräda den enskilde i mål eller ärende hos domstol eller annan myndighet. I allmänmotiveringen har paragrafen behandlats i avsnitt B 7.3.4.
Genom paragrafen undviks vissa gränsdragningsproblem som annars skulle ha kunnat uppstå, om den anhörige hade getts behörighet att föra den enskildes talan. Den anhörige kommer visserligen i beröring med sådana myndigheter som berörs, exempelvis genom att han eller hon ges rätt att lyfta utbetalda medel eller har i uppgift att betala in avgifter. Tvister om betalning, hyrestvister och liknande faller dock utanför den behörighet som ges en anhörig enligt förevarande kapitel. Detta betyder bl.a. att den anhörige inte är behörig att yttra sig för den enskildes räkning över en ansökan om betalningsföreläggande. Möjlighet finns naturligtvis att utverka ett god-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1250
manskap för den enskilde, om en sådan fråga aktualiseras. Inget hindrar i och för sig att detta sker punktvis, dvs. med bibehållande av den anhörige ställföreträdarens behörighet i övrigt. Den anhörige lär dessutom i många fall bli aktuell för förordnandet.
I övrigt hänvisas till förslaget till ändring i rättegångsbalken (avsnitt B 11).
Begränsningar i den anhöriges rätt att företräda den enskilde i jävsliknande situationer framgår av andra stycket (jfr även 12 kap. 8 § FB). Av tredje stycket följer att möjligheter skall finnas att förordna god man när stridiga intressen kan föreligga. Ansökan om sådan god man får göras – utöver av den anhörige som fungerar som ställföreträdare – av samtliga den enskildes närmaste släktingar (se förslaget till 11 kap. 25 § första stycket FB).
2 kap. 8 §
I paragrafen anges att tredje man kan förlita sig på att den enskilde binds av en rättshandling som en anhörig med stöd av de grundläggande bestämmelserna i kapitlet har företagit, förutsatt att tredje man också har varit i god tro rörande förhållandet att rättshandlingen rymts inom ställföreträdarens behörighet enligt 2 §. Bestämmelsen är i viss mån inspirerad av det godtrosskydd som tredje man ges i 6 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken i förhållande till en sjuk eller bortavarande make för vilken andra maken har ingått en rättshandling. Bakgrunden har behandlats i avsnitt B 7.3.5. Se även författningskommentaren till den föreslagna 11 kap. 7 § FB.
2 kap. 9 §
I paragrafen ges den enskilde en skyldighet att agera för det fall han tror att hans (f.d.) ställföreträdare enligt detta kapitel kommer att företa rättshandlingar i den enskildes namn gentemot en viss person, trots att den enskilde inte längre varaktigt saknar förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter. En redogörelse för syftet med paragrafen har lämnats i avsnitt B 7.3.5 (jfr även avsnitt B 6.2.12 och den i 1 kap. 14 § intagna motsvarigheten i fråga om framtidsfullmakter samt 19 § avtalslagen).
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1251
2 kap. 10 §
Av bestämmelsen följer att ställföreträdaren skall låta den enskildes bästa vara riktmärket för ställföreträdarens handlande (jfr 12 kap. 3 § FB). I denna allmänna handlingsnorm måste anses ligga att den enskildes medel i skälig omfattning skall användas för hans eller hennes uppehälle samt nytta och välbefinnande i övrigt (se 12 kap. 4 § FB). Vidare anges att ställföreträdaren skall beakta den enskildes egen uttryckta eller förmodade inställning. Den enskilde kan i förväg – innan han p.g.a. exempelvis demenssjukdom förlorade sin beslutsförmåga – ha uttalat sig positivt eller negativt rörande vissa rättshandlingar (t.ex. preferens för vissa varor eller tjänster), vilket då bör kunna vägleda den anhörige. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till 12 kap. 3 § första stycket FB.
Paragrafen lär få sin största betydelse i de fall som anges i 6 § 1, nämligen när det är fråga om att träffa avtal för den enskildes räkning.
Den anhörige ställföreträdarens skyldigheter enligt denna paragraf har betydelse för bedömningen av om eventuell skadeståndsskyldighet föreligger enligt 13 §.
2 kap. 11 §
Bestämmelsen ger ställföreträdaren en skyldighet att bl.a. fortlöpande föra räkenskaper över sin förvaltning och föreskriver förbud för sammanblandning av medel (jfr 12 kap. 5 § och 6 § första stycket FB).
När det gäller skyldigheten att föra räkenskaper torde det i de allra flesta fall vara tillräckligt att uppgifter förs in i en kassabok som visar inkomster och utgifter för varje år. För betydande inkomst- och utgiftsposter måste ställföreträdaren skaffa och bevara verifikationer. Det är således sällan det lär bli aktuellt att tillämpa regler om affärsmässig bokföring (jfr Walin/Vängby s. 12:11 i kommentaren till 12 kap. 5 § FB).
2 kap. 12 §
I likhet med vad som föreslagits beträffande framtidsfullmakter bör en anhörig ställföreträdare på begäran av överförmyndare ha en skyldighet att lämna upplysningar om åtgärder som vidtagits och att lämna en särskild redovisning (se 1 kap. 17 § samt avsnitten B 6.2.11
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1252
och B 7.3.6). Detta framgår av förevarande paragraf. Det kan erinras om att den anhörige knappast kan lämna redovisning beträffande sådan egendom som inte kan sägas vara omfattad av den anhöriges förvaltning enligt detta kapitel.
2 kap. 13 §
En ställföreträdare kan enligt första stycket ådra sig skadeståndsskyldighet för uppsåtligt eller av vårdslöshet orsakade skador, förutsatt att ställföreträdaren i något avseende har tagit sin behörighet i anspråk (se avsnitt B 7.3.7). All slags ekonomisk skada skall ersättas enligt bestämmelsen.
Bestämmelsen har sin förebild i 12 kap. 14 § FB till vilken andra stycket hänvisar när det gäller förhållandet att den enskilde representeras av flera anhöriga som är ansvariga för skada.
Enligt tredje stycket skall 12 kap. 15 § andra stycket föräldrabalken tillämpas i fråga om väckande av talan mot en anhörig (se förslaget om ändring av föräldrabalken, jfr 11 och 12 §§ i detta kapitel).
2 kap. 14 §
I paragrafen, som har behandlats i avsnitt B 7.3.7, regleras en anhörig ställföreträdares skadeståndsskyldighet gentemot en godtroende tredje man. Bestämmelsen svarar mot vad som enligt 25 § avtalslagen gäller för en fullmäktig som rättshandlar utanför sin behörighet (jfr beträffande framtidsfullmakter vad som anges i 1 kap. 15 §).
Om en tredje man begär skadestånd av den anhörige och denne hävdar att den ifrågasatta rättshandlingen är bindande för den enskilde, torde det ankomma på den anhörige att styrka detta i förhållande till den tredje mannen (jfr nuvarande 11 kap. 6 § och Walin/Vängby s. 11:29, se förslaget till 11 kap. 8 § FB).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen skall, liksom ändringslagarna rörande föräldrabalken m.fl. lagar, träda i kraft den 1 juli 2007 (punkt 1).
Fullmakter som har upprättats före ikraftträdandetidpunkten skall fr.o.m. denna tidpunkt kunna ges verkan som framtidsfullmakter med stöd av den nya lagen, vilket närmare har motiverats i avsnitt
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1253
D (punkt 2). Det betyder alltså att en fullmakt, upprättad före ikraftträdandet, som tar sikte på en tidpunkt då fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak har förlorat sin beslutsförmåga, blir att bedöma enligt den nya lagstiftningen. Har den enskilde vid ikraftträdandet redan god man eller förvaltare förordnad för sig, kan en prövning ske i domstol av om det – mot bakgrund av den aktualiserade framtidsfullmakten – fortfarande finns ett behov av ett ställföreträdarskap enligt föräldrabalken. Om en fullmaktsgivare före ikraftträdandet blir i behov av representation lär det i de flesta fall vara motiverat att låta den utpekade framtidsfullmäktigen inträda som god man eller förvaltare.
När det gäller autogirofullmakter och andra medgivanden (stående uppdrag) av samma karaktär för sedvanliga betalningar eller penningöverföringar kommer, som framgår av avsnitt D, i princip samma förhållande att gälla. Att lagen skall tillämpas på förordnanden och medgivanden av nu nämnt slag, trots att de har tillkommit före ikraftträdandet, framgår av punkt 3. Några formkrav – utöver skriftlighetskravet – behöver dock inte iakttas. Konsekvensen av detta är alltså att fullmakterna och medgivandena inte skall anses ha förlorat sin verkan när den enskilde har gått miste om sin beslutsförmåga.
1.3 Förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m.
1 §
I paragrafen ges en redogörelse för lagens innehåll och syfte.
Lagen är tillämplig på personer som har fyllt 18 år och som således är myndiga (se 9 kap. 1 § FB). Detta sammanhänger med att underåriga personer vanligen har en ställföreträdare i form av vårdnadshavaren. Lagen är emellertid även tillämplig på underåriga personer som är gifta, eftersom dessa saknar vårdnadshavare. En annan förutsättning för lagens tillämplighet är att personerna saknar förmåga att lämna samtycke till en åtgärd inom vården eller att annars ta ställning i angelägenheter som gäller den egna vården.
Lagens innehåll domineras av regler om ställföreträdare för dem som saknar beslutsförmåga. Den upptar emellertid också vissa regler som angår hänsynstaganden till den beslutsoförmögnes inställning, se främst reglerna om s.k. livsslutsdirektiv.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1254
I vissa avseenden har lagen likväl betydelse för personer som fortfarande har beslutsförmågan i behåll. Sådana personer har t.ex. möjlighet att utse ett vårdombud eller att ge direktiv i frågor om livsuppehållande behandling.
Svensk rätt får anses vara tillämplig på dem som blir föremål för hälso- och sjukvård i landet.
2 §
LSH avser enligt första stycket att träffa den hälso- och sjukvård som bedrivs enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) (HSL). Denna lagstiftning är i sin tur en grundpelare i vad som skall anses som hälso- och sjukvård enligt lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS). Hälso- och sjukvård som erbjuds genom landsting eller kommuner eller som drivs i enskild regi omfattas härigenom.
Verksamhet som omfattas av tandvårdslagen (1985:125) berörs också av vissa bestämmelser. Det är uppenbart att somliga av dem dock saknar relevans för den verksamhet som bedrivs enligt lagen.
Som framgår av allmänmotiveringen (avsnitt B 8.10) finns särskilda lagar för viss verksamhet som visserligen delvis omfattas av hälso- och sjukvårdsbegreppet i HSL men som styrs av speciella förutsättningar t.ex. för psykiatrisk vård, aborter och transplantationer. Förevarande lag berör således inte alla medicinska åtgärder. De särskilda lagarna behandlas närmare i författningskommentaren.
I andra stycket definieras hälso- och sjukvård enligt lagen såsom vissa åtgärder. Härmed förstås aktiva åtgärder, således inte ren passivitet (jfr det engelska uttrycket ”interventions” i 2 kap., artikel 6, av Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin). Avsikten är likväl inte att frångå vad som redan i HSL omfattas av hälso- och sjukvårdsbegreppet.
I förtydligande syfte nämns också omvårdnadsåtgärder inom sjukvården. Med omvårdnad avses den dagliga omsorg som i anslutning till den egentliga medicinska behandlingen ägnas patienterna i form av hjälp med måltider, på- och avklädning, hygien, förflyttning m.m. Lagens tillämpningsområde utsträcks även till sådana omvårdnadsåtgärder som visserligen utförs enligt socialtjänstlagen (2001:453) eller lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade men som har ett samband med hälso- och sjukvård av patienter. Orsaken är att det i praktiken kan vara svårt, för att inte säga omöjligt,
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1255
att dra gränsen för när den ena eller den andra lagstiftningen är tillämplig.
3 §
Paragrafen behandlar begreppet bristande beslutsförmåga och frågan om ramarna för en bedömning av om beslutsinkompetens skall anses föreligga. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen, se avsnitt B 8.12.2.
De personkategorier som aktualiseras enligt första stycket kan ha antingen medfödda eller senare förvärvade nedsättningar i beslutsförmågan. Med begreppet psykisk störning åsyftas i paragrafen vad som i övrigt gäller inom civilrätten och processrätten, dvs. det är närmast fråga om ett grundläggande sjukdomsbegrepp (jfr prop. 1990/91:194 s. 38 ff). Till psykiska störningar hör utvecklingsstörning och demenssjukdom. Begreppet återfinns i dag i t.ex. lagen (1923:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning.
Även personer som drabbas av fysiska sjukdomar eller skador kan hamna i situationer då de skall anses sakna beslutsförmåga. Det kan här röra sig om personer som är medvetslösa t.ex. efter en olycka eller som ett led i ett sjukdomstillstånd. Vidare kan det röra sig om personer som är nedsövda i anslutning till ett operativt ingrepp, vilket kan anses vara ett exempel på ett sådant i paragrafen nämnt liknande förhållande som gör att beslutsförmåga inte föreligger.
Uppräkningen av olika nedsättningar i den psykiska och den fysiska förmågan överensstämmer i stort sett med utredningsförslaget i fråga om ny lydelse av 11 kap. 4 § FB (11 kap. 2 § enligt utredningsförslaget) och är mycket nära förknippad med möjligheterna att anordna godmanskap för uppkommande situationer.
I kravet på att patienten skall kunna tillgodogöra sig information i en fråga som avser patientens vård ligger också ett krav på den som erbjuder vården eller behandlingen att se till så att informationen är individuellt anpassad för patienten (jfr 2 b § HSL och 2 kap. 2 § LYHS). Den som lämnar patienten information bör redan enligt HSL på lämpligt sätt förvissa sig om att patienten har förstått vad som sagts, vilket inte är en skyldighet som begränsas till fall när patienter med språk eller hörselsvårigheter berörs (Jan Sahlin, Hälso- och sjukvårdslagen, 6 u, 2000, s. 89). Uppgifter om vilken information som lämnats till patienten skall naturligtvis tillföras patientjournalen (3 § tredje stycket 5 patientjournallagen [1985:562]).
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1256
Det kan inte uteslutas att hälso- och sjukvårdspersonal ställs inför situationer med patienter som otvivelaktigt skulle kunna ta till sig information och kommunicera sin mening med hjälpmedel eller genom närstående, dock utan att dessa betingelser kan arrangeras på ett sådant sätt att samtycke omedelbart kan inhämtas. Det kan här vara fråga om bl.a. personer med grava hörselnedsättningar. Givetvis har hälso- och sjukvårdspersonal då att avvakta en bedömning till dess kommunikationen kan upprättas (om inte det är fråga om en nödsituation).
En patient kan av andra orsaker än dem som nämns i paragrafen ha svårt att fatta beslut, tex. i anledning av trötthet, koncentrationssvårigheter, rädsla eller allmän viljesvaghet. Avsikten är även här att beslut om avsaknad av beslutskompetens i en viss situation normalt skall uppskjutas i avvaktan på att patienten återfått sin beslutsförmåga. Ofta torde även närstående hjälpa till genom att i anslutning till samtal med patienten förmedla information till och från hälso- och sjukvårdspersonalen. Ytterst finns möjlighet att anordna godmanskap enligt den föreslagna 11 kap. 2 § föräldrabalken för personer som visserligen inte kan sägas sakna beslutsförmåga men som likväl är i behov av hjälp.
Det framstår som oundvikligt att somliga patienter möjligen felaktigt bedöms ha tillräcklig beslutsförmåga för att ta ställning i vissa situationer, trots att de vid en närmare granskning eller undersökning kanske borde ha försetts med en ställföreträdare. Avsikten är emellertid inte att de personer som fattar beslutet normalt skall behöva uppbåda specialistkompetens för bedömningar i dylika frågor, även om detta inte heller bör uteslutas som en möjlighet i svårbedömda situationer. Endast i uppenbara fall skall beslut fattas om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga.
Likväl kan det uppstå situationer där hälso- och sjukvårdspersonalen ställs inför att en patient uppenbarligen inte kan tillgodogöra sig all information som är relevant för vården men likväl för vissa moment i en aktualiserad behandling eller i frågor om omvårdnaden i anslutning till behandlingen. Härav följer att ett beslut om att beslutsförmåga saknas kan vara avsevärt begränsat. Beslutet om att patienten skall anses sakna beslutsförmåga bör därför, med en motivering, formuleras i patientjournalen på ett sådant sätt att såväl övrig hälso- och sjukvårdspersonal som ställföreträdare och, om möjligt, även patienten kan förstå dess räckvidd (se förslaget till ändring i 3 § patientjournallagen). Beslutet skall, som ovan nämnts, endast ta sikte på de delar i vilka det har ansetts att beslutsförmåga saknas.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1257
Utgångspunkten måste vara att patienten skall anses beslutskompetent i övrigt. Om tveksamheter uppstår, bör givetvis hälso- och sjukvårdspersonalen uppmärksamma beslutsfattarna på detta eller initiera en ny prövning.
Uppmärksamhet bör fästas på situationer i vilka patienten ger uttryck för ett ställningstagande som visserligen framstår som rationellt och kanske t.o.m. står i överensstämmelse med vad hälso- och sjukvårdspersonalen har förordat, men trots det uppenbarligen inte bygger på att patienten i erforderlig utsträckning har kunnat tillgodogöra sig information om vad han eller hon har tagit ställning till. Om hälso- och sjukvårdspersonalen inte ens genom anpassad information kan uppbåda de grundläggande förutsättningarna för ett informerat samtycke eller andra ställningstaganden av motsvarande dignitet, bör frågan om avsaknad av beslutskompetens tas upp till prövning.
Av andra stycket framgår att ett ställningstagande i en fråga om att någon skall anses sakna beslutskompetens, liksom räckvidden av ett sådant beslut, skall ta sikte på den uppkomna angelägenhetens karaktär och förhållandena vid den tidpunkt då patientens ställningstagande aktualiseras. Någon bedömning för en viss framtid, innehållande prognoser om patientens sinnesbeskaffenhet, skall följaktligen inte avspegla sig i ett beslut. Även om beslutet i strikt mening skall ta sikte på patientens beslutsförmåga i relation till en viss aktualiserad vård- eller behandlingsåtgärd, kan beslutet vara vägledande även för kommande åtgärder, vilket närmare har utvecklats i allmänmotiveringen (avsnitt B 8.12.2).
Lämpligen kan Socialstyrelsen ges ett bemyndigande att meddela föreskrifter till grund för bedömningen av om en patient skall anses sakna beslutsförmåga.
4 §
Att ett beslut skall fattas om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga framgår redan av författningskommentaren till föregående paragraf. I 4 § behandlas bl.a. frågan om när ett sådant beslut skall fattas. Bestämmelsen har behandlats i avsnitt B 8.12.2 av den allmänna motiveringen.
I första stycket betonas att beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga fattas när det har betydelse för patientens vård. Om patientens beslutsförmåga avtar efter att han eller hon lämnat ett giltigt samtycke till viss vård eller behandling, kan – beroende
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1258
på omständigheterna i det enskilda fallet – beslutskompetensfrågan behöva tas upp till prövning innan åtgärden genomförs. Avgörande blir om samtycket kan anses lämnat i sådan anslutning till den planerade åtgärden att det alltjämt är giltigt.
Även tillfällig nedsättning av beslutsförmågan, t.ex. medvetslöshet i anslutning till ett olycksfall, kan föranleda att frågan om beslutskompetens bör prövas.
En patient skall alltid informeras om aktuella åtgärder (jfr 6 § andra stycket). Detta kan leda till att bedömningen av patientens beslutsförmåga sätts i fokus på nytt under pågående vård när nya åtgärder aktualiseras. Om patienten samtycker till åtgärden och hans eller hennes ställföreträdare instämmer, saknas i och för sig behov av ett nytt ställningstagande i frågan, om beslutskompetens föreligger – åtgärden är laglig under alla omständigheter. Vardagliga, rutinbetonade åtgärder som patienten inte förmår uttrycka någon vilja inför kan företas t.o.m. utan uttryckligt samtycke från ställföreträdaren enligt 20 §. Inte ens med ställföreträdarens tillstyrkan kan vidtas en fysisk åtgärd som patienten ger uttryck för att motsätta sig. I så fall kan ett nytt beslut i kompetensfrågan vara påkallat. Det kan nämligen här anses ha betydelse för patientens vård. Patientens möjlighet att få sin vilja respekterad även i en nödsituation är nämligen till stor del avhängig av hans beslutsförmåga.
Att patienten redan har en fungerande och aktiverad ställföreträdare, t.ex. en framtidsfullmäktig eller en god man, när hans eller hennes beslutsförmåga sätts på prov för första gången i en vårdsituation skall inte i sig innebära att beslut enligt denna paragraf kan underlåtas. Patienten har genom upprättandet av ställföreträdarskapet inte fråntagits sin rätt att fatta egna beslut. Beslutet skall, som tidigare berörts, dessutom ta sikte på beslutförmågan i en viss konkret situation.
Motiveringen till vilka som skall delta i beslutsfattandet, något som behandlas i paragrafens andra stycke, återges i avsnitt B 8.12.3. Båda de personer som skall delta i beslutet skall enligt vad som framgår av allmänmotiveringen höra till hälso- och sjukvårdspersonalen. Definitionen av hälso- och sjukvårdspersonal i 1 kap. 4 § LYHS ger ramarna för den deltagande läkarens val av den person som skall bistå vid beslutsfattandet. Kraven på medicinskt kunnande, erfarenhet av vård och kännedom om patienten är alternativa men flyter i praktiken ofta samman. Härutöver krävs att den deltagande personen också med hänsyn till omständigheterna i övrigt är lämplig att delta i prövningen. I det sistnämnda kravet ligger att vederbörande besitter
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1259
tillräcklig beslutsintegritet och således kan tänkas hävda en annan uppfattning än läkaren.
Givetvis förutsätts för ett beslut att beslutsfattarna är överens, inte bara i fråga om att patienten skall anses sakna beslutsförmåga utan även vilken räckvidd beslutet skall ha. Kan de inte enas, måste det förutsättas att läkaren inte – utan att detta av hänsyn till omständigheterna, t.ex. ändringar i patientens hälsotillstånd, i övrigt framstår som motiverat – omedelbart initierar en ny prövning tillsammans med annan hälso- och sjukvårdspersonal.
Beslutet skall enligt tredje stycket meddelas patienten och hans eller hennes eventuella ställföreträdare. Om beslutet av olika skäl inte kan lämnas omedelbart till dessa personer, skall det naturligtvis tillställas dem i ett senare skede.
Formerna för beslutet lär ibland behöva anpassas efter omständigheterna. I akutfall kan detta yttra sig i läkarens sätt att handla. Likväl måste naturligtvis beslutet dokumenteras i efterhand. Beslutet om att patientens skall anses sakna beslutsförmåga skall enligt förslaget till ändring i patientjournallagen antecknas i patientjournalen och innehålla en motivering. Denna bör vara så utförlig och precis att den kan tjäna till vägledning för kommande ställningstaganden, måhända av andra beslutspersoner än de två som deltog i det första beslutet.
Något krav uppställs inte i paragrafen på att närstående eller en eventuell ställföreträdare skall höras inför beslutet. Givetvis kan detta i många fall trots allt ingå som ett naturligt led i utredningen av patientens status.
Det kan särskilt anmärkas att en aktualiserad ställföreträdare inte är skyldig att rätta sig efter läkarens bedömning av att patienten saknar beslutskompetens. Ställföreträdaren bör då naturligtvis klargöra för läkaren att han inte anser sig vara behörig. Som anförts i avsnitt B 8.12.3 skall ett beslut om beslutsoförmåga kunna överklagas till allmän förvaltningsdomstol (se 26 §).
5 §
I paragrafens första stycke ges bestämmelser om bl.a. turordningen för ställföreträdare (se även allmänmotiveringen, avsnitt B 8.12.4). Av ändringen i patientjournallagen (3 § tredje stycket 1.4) följer att uppgift om vem som kan antas vara ställföreträdare för patienten skall antecknas i patientjournalen, liksom grunden för detta, när
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1260
uppgiften är motiverad av behandlingssituationen eller patientens tillstånd.
Av andra stycket framgår att turordningen inte är strikt. Saknas framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhöriga, måste en god man ta sig an uppgiften. Resultatet kan bli detsamma, om ställföreträdare i någon av dessa kategorier inte kan anförtros uppgiften. Är en god man utnämnd med ett särskilt angivet förordnande som täcker åtgärder inom hälso- och sjukvård, är det enligt 16 § denne som skall fungera som patientens ställföreträdare. Turordningen får således aktualitet först om något sådant förordnande inte finns.
I tredje stycket anges begränsningar i rätten att som ställföreträdare överlåta uppgiften att företräda patienten till annan. Behörighet att företräda en patient i hälso- och sjukvårdsangelägenheter är ett enligt utgångspunkten strikt personligt uppdrag. Anhörig och god man skall därför inte kunna överlåta behörighet att representera patienten. Annat skall dock gälla, om en möjlighet följer enligt denna lag. Vad som avses är rätten för anhöriga med gemensam behörighet att inbördes anförtro varandra behörigheten enligt 13 §.
Inte heller en framtidsfullmäktig skall utan vidare kunna fördela behörigheten vidare. Fullmaktsgivaren (patienten) kan dock ha förutsett behovet av detta och medgett fullmäktigen att sätta någon annan i sitt ställe, antingen en viss person eller den fullmäktigen finner lämplig (se avsnitt B 12.5.1). Detsamma skall gälla, om patienten vid nominering av vårdombud har gett ett sådant medgivande (se avsnitt B 12.5.2).
6 §
I paragrafens första stycke ges ramarna för ställföreträdarens roll, vilket har behandlats i allmänmotiveringen (avsnitt B 8.12.4).
Principen, som kommer till uttryck i andra meningen, är att ställföreträdaren är patientens representant i alla frågor inom ramen för hälso- och sjukvårdsverksamheten under förutsättning att representantskapet utövas som ett led i hälso- och sjukvård av patienten (se 2 § andra stycket, jfr 28 §). Det behövs alltså inga särskilda tillägg i exempelvis HSL eller LYHS för att jämställa ställföreträdaren med patienten. Befogenheten att på patientens vägnar lämna samtycke till olika åtgärder som rör patienten är emellertid ställföreträdarens viktigaste funktion och har som sådan lyfts fram i denna paragraf. Därutöver bör en ställföreträdare också kunna agera på samma sätt som
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1261
patienten när det gäller exempelvis att få till stånd ett byte av läkare eller en behandling i ett annat landsting.
Fastän det egentligen inte skall behövas, har också särskilt slagits fast ställföreträdarens rätt till information – en rätt som motsvarar en skyldighet för vårdgivaren. En ställföreträdare skall i patientens ställe därmed t.ex. kunna begära intyg om vården (se 10 § patientjournallagen).
I en lagrådsremiss av den 23 juni 2004, Ökad patientsäkerhet på läkemedelsområdet, har motivledes anförts att en ställföreträdare – i fråga om vuxna en god man eller en förvaltare med behörighet i personliga angelägenheter – bör kunna lämna samtycke till att uppgifter i en läkemedelsförteckning lämnas ut till bl.a. en förskrivare av läkemedel för att patienten skall kunna beredas vård eller behandling. – En ställföreträdare enligt LSH skall anses ha behörighet att för den enskildes räkning disponera över uppgifterna när det gäller hälso- och sjukvård av patienten. Den föreslagna lagen, lag om läkemedelsförteckning, bör därför framdeles lämpligen kompletteras med en hänvisning till ställföreträdarreglerna i LSH.
Befogenheten att samtycka till en åtgärd innefattar en rätt för ställföreträdaren – liksom för den beslutskompetente patienten – att återkalla ett samtycke.
Att ställföreträdaren är den som – med vissa modifikationer – övertar beslutsfunktionen från patienten, innebär inte att patienten själv får lämnas ohörd och obeaktad under vården. För ett par viktiga typfall har detta uttryckligen angetts i andra stycket. Det gäller den informationsskyldighet gentemot patienten som framgår av gällande lagstiftning (2 b § HSL och 2 kap. 2 § LYHS). Informationsskyldigheten är i sin tur nära förknippad med bl.a. principen om att vård och behandling, så långt det är möjligt, skall genomföras i samråd med patienten (2 a § andra stycket HSL och 2 kap. 1 § första stycket LYHS).
7 §
Övervägandena i denna del återges i avsnitt B 8.12.5.
Någon skyldighet att peka ut en ställföreträdare i form av vårdombud skall inte finnas. Patienten kan därtill även lämna ett besked av innebörd att han inte önskar att anhöriga skall företräda honom, vilket annars kan bli följden av turordningen i 5 §. Detta framgår även av 13 § första stycket. En förutsättning för sistnämnda ställningstagande är att personen kan anses besitta tillräcklig beslutskompetens.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1262
Lämpligen bör patienten informeras om konsekvenserna av att han inte uppger någon särskild person som vårdombud. Omvänt kan patienten behöva informeras om att turordningen kan komma att upphävas för det fall vårdombudet inte kan företräda honom eller henne.
Allmänt sett måste antas att några höga krav på patientens beslutsförmåga inte torde kunna ställas när det gäller dennes möjligheter att nominera eller avböja en viss person som ställföreträdare.
8 §
I bestämmelsen beskrivs hur framtidsfullmäktig förordnas i en framtidsfullmakt (se även allmänmotiveringen, avsnitt B 8.12.5).
En framtidsfullmakt är enligt 1 kap. 1 § lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga (LFA) en fullmakt åt en eller flera personer att företräda fullmaktsgivaren efter den tidpunkt då fullmaktsgivaren på grund av psykisk störning, sjukdom, skada eller liknande förhållande varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser. I den nu behandlade paragrafen görs avsteg från vad som sägs i LFA om krav på att den enskildes tillstånd är varaktigt och dessutom sådant att han i huvudsak – dvs. i de flesta tänkbara angelägenheterna inom fullmaktens ram – skall anses vara ur stånd att fatta beslut själv.
Omvänt får vad som anges främst i 1, 3 och 5 §§ denna lag anses innebära en viss begränsning av vad som framgår av LFA. Trots att en framtidsfullmakt annars skall anses ha trätt i kraft generellt, är patienten/fullmaktsgivaren ensam behörig att ta beslut när han anses besitta tillräcklig beslutsförmåga.
I allmänmotiveringen till LFA har redogjorts för varför någon särskild registrering av framtidsfullmakter inte bör införas. Detta kan i många fall innebära att det är svårt för personalen att bilda sig en uppfattning om huruvida patienten har utsett en framtidsfullmäktig före beslutsinkompetensens inträde. Bara om särskilda indikationer ger anledning till det behöver frågan undersökas närmare. Inte sällan lär medföljande närstående eller anhöriga som kontaktas i anledning av t.ex. en sjukhusvistelse kunna ge besked. Även t.ex. personal på särskilda boenden lär ofta ha kännedom om sådana förhållanden. Därutöver kan naturligtvis patienten själv tänkas ge denna information, t.ex. i samband med att han bereds tillfälle att utse vårdombud enligt 9 §.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1263
Framtidsfullmakter skall kunna visas upp i original av den som åberopar sig på behörighet som fullmäktig. Lämpligen fogas en kopia till patientjournalen. Under alla omständigheter bör det ofta finnas skäl att göra en notering om att en framtidsfullmäktig finns att tillgå för det fall patienten blir i behov av representation (se förslaget till 3 § tredje stycket 1.4 patientjournallagen).
Inget hindrar subsidiära förordnanden. Det kan nämligen tänkas att någon framtidsfullmäktig anges som ”reserv” för det fall den först utpekade avstår från att befatta sig med uppgiften eller helt enkelt inte går att få tag på. Därvid förutsätts att rangordningen av de tänkbara fullmäktige framgår av framtidsfullmakten.
9 §
Paragrafen anger ett enklare förfarande att utse en företrädare inom vården, ett vårdombud (jfr 8 §).
Vård som ges under intagning på sjukhus benämns sluten vård (5 § HSL). Med annan sjukvårdinrättning avses i denna paragraf bl.a. vårdcentraler, vilket dock inte skall tas till intäkt för att ett angivande av vårdombud blir det normala vid sådana besök (se nedan).
Därutöver berörs särskilda boendeformer och bostäder med särskild service för vars invånare kommunen har ett hälso- och sjukvårdsansvar enligt 18 § HSL. Det saknar för paragrafens tillämpning betydelse om kommunen har inrättat boendet och driver det i egen regi med egen personal eller om någon annan utför hälso- och sjukvårdstjänsterna och kanske också driver verksamheten på entreprenad. Som omnämnts i avsnitt B 8.12.5 avses även enskilda vårdinrättningar täckas in av definitionen. Det kan röra sig om enskild verksamhet i vilken kommunen har köpt platser och där kommunen bär ett hälso- och sjukvårdsansvar.
Som en särskild kategori har omnämnts sådan hemsjukvård som kommunen tillhandahåller (18 § andra stycket HSL).
Frågan om förordnande av vårdombud skall kunna väckas i samband med att patienten uppsöker en vårdinrättning men kan också få aktualitet sedan han eller hon har tagits in för vård eller observation. Vidare kan frågan tas upp när en person får plats i ett särskilt boende eller i en bostad för särskild service. Inget hindrar att ett förordnande diskuteras senare under en vistelse i en sådan boendeform.
Vid mera enstaka kontakter, t.ex. vid ett tidsbokat besök på en vårdcentral, saknas i de allra flesta fall anledning att aktualisera frågan om vårdombud. Det står nämligen klart att det inte alltid är vare sig
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1264
lämpligt eller nödvändigt att en patient aktivt bereds tillfälle att förordna vårdombud. Besökets eller vistelsens karaktär kan här vara av betydelse, liksom förväntningar eller riskbedömningar rörande patientens fortsatta hälsotillstånd. Normalt skall frågan inte behöva tas upp i samband med öppenvård. Särskilt lämpligt kan det däremot vara att bereda patienten tillfälle att ange vårdombud i samband med planerade operationer, vid inläggning för vård i livets slutskede, vid inskrivning i särskilt boende för en person i ett begynnande demenstillstånd, vid förlossningar o.d. Under gynnsamma omständigheter kan patienten ges ett särskilt informationsblad så att han eller hon i lugn och ro kan överväga behovet av ett vårdombud, valet av person och verkningarna av att vårdombudet aktiveras. Det är viktigt att betona att utpekandet gäller endast under viss vård eller är kopplat till boendet samt att förordnandet endast gäller frågor om sjukvård och anslutande omvårdnad. (Att förordnandet även har betydelse inom området för social välfärd följer av 9 § LSV.) – Föreskrifter på området torde kunna meddelas av Socialstyrelsen.
Ett meddelande till hälso- och sjukvårdspersonalen lär i många fall vara muntligt. Inget hindrar att beskedet är skriftligt, utan att det fördenskull uppfyller kraven på en framtidsfullmakt enligt den särskilda lagen om framtidsfullmakter. Ett sådant skriftligt meddelande kan naturligtvis antecknas på en lapp eller en särskilt framtagen blankett och lämnas till hälso- och sjukvårdspersonal, t.ex. när patienten har kommunikationssvårigheter.
En förutsättning för att uppgiften skall kunna ligga till grund för ett senare ställningstagande kring vem som är patientens ställföreträdare är att patienten vid tidpunkten har tillräcklig beslutsförmåga. Prövningen av patientens beslutsförmåga förutsätts visserligen ske först när det kan ha betydelse för patientens vård (se 4 § första stycket). I tveksamma fall bör likväl en prövning av giltigheten av ett förordnande kunna göras genast med en analog tillämpning av 3 och 4 §§.
Ett vårdombud kan vara såväl en anhörig som en utomstående person. Det kan också vara två eller flera personer som pekas ut, antingen med gemensam behörighet eller med subsidiära förordnanden (jfr också vad som angetts i anslutning till 5 § tredje stycket). Om en anhörig utpekas som vårdombud, bör patienten uppmärksammas på att han därmed frångår den lista av eventuella andra anhöriga som i annat fall skulle kunna träda in enligt 5 § första stycket 2 och 12 §; visar det sig att vårdombudet exempelvis inte kan anträffas, är reservlösningen anordnande av godmanskap (se 11 §).
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1265
Inget hindrar i och för sig att en vårdanställd utpekas som vårdombud. Det måste dock betonas att någon yrkesmässig skyldighet att åta sig ett sådant uppdrag inte föreligger. Inte sällan kan det vara direkt olämpligt att så sker, eftersom det får anses ligga i vårdombudets uppgifter att bevaka den enskildes rättigheter och företräda denne gentemot sjukvårdshuvudmannen. Även i andra fall kan den vårdanställde finna att det kan uppstå en intressekonflikt som gör att han eller hon inte vill ta på sig uppdraget.
Har patienten i samband med en tidigare sjukhusvistelse angett någon som vårdombud, bör personalen i samband med att en ny vård eller behandling påbörjas lämpligen fråga patienten (förutsatt att denne kan antas ha beslutsförmågan i behåll), om det tidigare utpekandet alltjämt skall gälla. Till undvikande av att en patient ”förlorar” sitt vårdombud när patienten flyttas mellan olika sjukvårdsinrättningar eller boenden utan att just den vård som aktualiserat vårdombudet fortsätter, har dock i paragrafen som ett specialfall nämnts att ett vårdombuds förordnande gäller även under vård eller boende som följer i omedelbar anslutning till den vård eller det boende som förordnandet ursprungligen avsåg, t.ex. när en patient flyttas från ett sjukhus till ett särskilt boende eller när en person flyttar mellan olika särskilda boenden. Detta har särskild betydelse för patienter som, sedan de utsett ett vårdombud, saknar förmåga att upprepa förordnandet. Vad som skall förstås med att vården sker i omedelbar anslutning till det tidigare vårdtillfället eller boendet får avgöras från fall till fall och bör närmast bedömas mot bakgrund av bestämmelsens syfte. – Om patienten har kvar sin beslutsförmåga, kan han naturligtvis, som annars, i samband med att den nya vården eller vistelsen inleds utse ett annat vårdombud. Detta gäller oavsett om samma vård fortsätter även efter flyttningen eller inte och oberoende av om vårdombudet vid något tillfälle har getts möjlighet att agera som ställföreträdare eller ej.
I annat fall har personalen att följa rangordningen i 5 § för det fall behov av en ställföreträdare uppstår i samband med vård eller vistelse. En tidigare förbigången framtidsfullmäktig som utsetts i en formell framtidsfullmakt kan därvid ånyo aktualiseras, förutsatt att framtidsfullmakten inte återkallats efter den förra vården eller behandlingen (jfr dock 10 §).
Anteckning skall göras i patientjournal av förordnande av vårdombud. Här kan hänvisas till förslaget till ändring i patientjournallagen (1985:562).
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1266
10 §
Bestämmelsen behandlar kraven för giltig återkallelse av ett framtidsfullmakts- eller vårdombudsförordnande samt den turordning som skall gälla, om flera framtidsfullmäktige eller vårdombud har förordnats.
Givetvis skall en giltig återkallelse av ett förordnande antecknas i patientjournalen (se 3 § tredje stycket 1.2 patientjournallagen).
Det kan förmodas inträffa att patienter som redan i förväg har upprättat en framtidsfullmakt med bäring på hälso- och sjukvårdsområdet av någon anledning väljer att peka ut någon annan som vårdombud i stället för den som angetts i den gällande framtidsfullmakten när de ställs inför en fråga från hälso- och sjukvårdspersonal. Detta föranleder att det senast gjorda förordnandet tills vidare skall gälla. Situationen kan även uppstå om patienten enligt 9 § har förordnat ett vårdombud som han senare under behandlingen vill ersätta med någon annan.
Om patienten inför en viss vård eller behandling eller i samband med vistelse i t.ex. ett särskilt boende förordnar ett annat vårdombud än den person som anges i en framtidsfullmakt, skall förordnandet i framtidsfullmakten inte utan vidare anses återkallat. Ett återkallande av en framtidsfullmakt förutsätter nämligen att vissa formkrav är uppfyllda, t.ex. att fullmaktshandlingen har rivits sönder eller återtagits. Framtidsfullmaktens verkan har när fullmakten inte formligen återkallats endast suspenderats under den tid som vården (eller boendet) pågår. Om patienten förlorar sin beslutsförmåga i samband med en senare vård eller behandling (alternativt en senare vistelse i nu berörd boendeform) för vilken något aktuellt vårdombud inte har utpekats enligt 9 §, kan den framtidsfullmäktig som framgår av framtidsfullmakten således aktualiseras på nytt, dock med reservation för vad som följer av 9 § vid vård eller boende i omedelbar anslutning till den vård eller det boende som förordnandet ursprungligen avsåg.
Inget hindrar att patienten under pågående vård eller vistelse på vårdinrättning byter vårdombud.
Det skall här betonas att ett giltigt utpekande förutsätter att patienten fortfarande har kvar sin beslutsförmåga i tillräcklig utsträckning. Om så inte är fallet, får personalen inför en ny vårdetapp hålla sig till det namn som framgår av en företedd framtidsfullmakt eller falla tillbaka på rangordningen enligt 5 § första stycket 2 och 3 p.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1267
11 §
Paragrafen behandlar olika situationer som kan uppstå i vilka framtidsfullmäktigen eller vårdombudet inte kan eller bör företräda patienten (se även allmänmotiveringen, avsnitt B 8.12.5).
Möjligheterna att kontakta ställföreträdaren samt dennes inställning till och lämplighet för uppdraget får betydelse först när patienten har behov av en ställföreträdare, dvs. sedan det konstaterats att patienten skall anses sakna beslutsförmåga, och ett ställningstagande från patientens sida aktualiserats. I många fall kan det dock anses lämpligt att i vart fall undersöka möjligheterna att i förväg kontakta ställföreträdaren, t.ex. om det med fog kan antas att patienten kan bli i behov av ställföreträdare. I möjligaste mån bör givetvis samråd ske med patienten innan sådana kontakter tas. Det kan nämligen tänkas att patienten inte vill att hans eller hennes ställföreträdare skall underrättas om patientens hälsotillstånd innan frågan om behovet av en sådan ställs på sin spets. Att en framtidsfullmäktig som utsetts i en framtidsfullmakt har en rätt att ta del av uppgifter om patientens hälsotillstånd är dock något som hälso- och sjukvårdspersonalen inte kan motsätta sig (se 1 kap. 9 § LFA).
Om patienten har pekat ut en subsidiär ställföreträdare, behöver normalt någon anmälan inte göras enligt paragrafen för det fall den i första hand förordnade inte kan anträffas eller annars är ur stånd att sköta uppdraget. Detta får anses gälla utan uttryckligt förbehåll.
I bestämmelsen behandlas alltså skyldigheten för den ansvarige i hälso- och sjukvården att anmäla behov av god man. Att ställföreträdaren är uppenbart olämplig kan ibland framgå vid en första kontakt med den som utpekats. Av respekt för patientens självbestämmande skall dock endast mycket starka skäl kunna föranleda att ställföreträdaren negligeras innan denne har tagit egentlig befattning med ärendet. Om framtidsfullmäktigen eller vårdombudet endast bedöms ha vissa brister i insikter eller mognad, torde den ansvariga personalen inte på denna grund kunna diskvalificera ställföreträdaren. Det kan emellertid även av andra anledningar te sig uppenbart olämpligt att patienten företräds av framtidsfullmäktigen eller vårdombudet, t.ex. när allvarliga intressekonflikter kan tänkas uppstå som patienten inte kan ha förutsett vid tidpunkten för ställföreträdarens förordnande. Detta bör givetvis utgöra tillräckliga skäl för att ett godmanskap skall aktualiseras. Vidare kan en ställföreträdare betraktas som uppenbart olämplig, om han eller hon vid upprepade tillfällen eller t.o.m. vid ett enstaka, särskilt känsligt tillfälle nonchalerar patientens
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1268
förmodade vilja genom att medverka till behandling som patienten i beslutskompetent tillstånd måste antas ha motsatt sig, med andra ord även om ställföreträdarens samtycke i objektivt hänseende kan tänkas vara i linje med vetenskap och beprövad erfarenhet. Hälso- och sjukvårdspersonal bör ägna detta uppmärksamhet, trots att ställföreträdaren egentligen därmed godtar den vård som erbjuds. Dessutom kan naturligtvis anhöriga som uppmärksammar förhållandet ansöka om godmanskap (se förslaget till 11 kap. 25 § FB).
Som skäl för att behov av god man skall anmälas har i paragrafen också angetts att framtidsfullmäktigen eller vårdombudet i klar strid med patentens intresse vägrar samtycke till en åtgärd. Denna punkt tar i större utsträckning än den ovan nämnda sikte på ställningstaganden i konkreta behandlingsfall. Patientens intresse är i första hand hänförligt till dennes förmodade inställning, i andra hand – om inställningen inte kan klarläggas – till vad som i objektiv mening bäst gagnar honom eller henne (jfr 22 §). Beviskravet för att framtidsfullmäktigen eller vårdombudet inte sköter sina åligganden är något lägre än när det gäller dennes allmänna olämplighet.
Ställföreträdarens diskvalificerande uppfattning om patientens intresse kan ta sig uttryck i att han vägrar samtycke till en åtgärd när detta kommer i konflikt med vad som är känt om patientens förmodade vilja (dvs. även om ställföreträdaren objektivt sett agerar på ett åtminstone försvarligt sätt genom att vägra samtycke). Även ett sådant agerande från framtidsfullmäktigens eller vårdombudets sida bör alltså kunna föranleda att en anmälan görs till överförmyndaren, förutsatt att hälso- och sjukvårdspersonalen kan bilda sig en säker uppfattning om vad patienten själv skulle ha haft för inställning. Kan patientens vilja inte klarläggas, handlar ställföreträdaren i klar strid med patientens intresse, om vägran att ta emot vård eller behandling objektivt sett och med sannolikhet riskerar patientens hälsa på ett mera allvarligt sätt.
I många fall lär den ansvariga personalen kunna ta upp en diskussion med framtidsfullmäktigen eller vårdombudet för att om möjligt få denne att skifta ståndpunkt. Personalen får naturligtvis dock inte använda sin rätt att anmäla ett behov av god man som ett förtäckt hot om eliminering gentemot en motsträvig ställföreträdare.
Om det uppstår ett behov av att ersätta en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud av skäl som anges i paragrafen, skall alltså anmälan göras till överförmyndaren, som kan ta initiativ till att godmanskap anordnas genom beslut av rätten. Överförmyndaren skall också i särskilt brådskande fall interimistiskt kunna fatta beslut om
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1269
anordnande av godmanskap (se förslaget till 11 kap. 30 § FB). Genom ett sådant träder den gode mannen i stället för framtidsfullmäktigen eller vårdombudet som patientens ställföreträdare, utan något uttryckligt beslut om uppdragets upphörande (se 15 och 16 §§). Framtidsfullmäktigen eller vårdombudet ersätts alltså inte automatiskt av någon anhörig (jfr turordningen i 5 §) ens för det fallet att den lanserade ställföreträdaren inte är tillgänglig för uppdraget. Skälen för detta har angetts i den allmänna motiveringen.
Det blir alltså ytterst rätten som får avgöra om framtidsfullmäktigen, alternativt vårdombudet, skall bytas ut mot en god man och vem som i så fall skall utses till god man. Detta sker med tillämpning av de allmänna reglerna i 11 kap. FB. De kriterier som anges i denna paragraf gäller direkt bara den ansvarige läkarens agerande men får naturligtvis indirekt betydelse också för överförmyndarens och rättens ställningstaganden. Proceduren innebär att det kan komma till stånd en domstolsprövning av t.ex. det befogade i en viss tilltänkt åtgärd beträffande patienten/huvudmannen. Det kan tänkas att rätten anser att ett vårdombuds vägran till samtycke var försvarlig och att tillräckligt behov därför inte finns att ersätta honom med en god man. – Skulle i något fall överförmyndaren inte dela läkarens uppfattning om behovet av en annan ställföreträdare och därför underlåta att föra frågan till rätten, kan enligt vad som föreslås i 27 § verksamhetschefen vända sig direkt till domstolen i ärendet.
Uppgiften att anmäla behov av godmanskap åvilar den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av patienten. Terminologin återfinns även i LYHS (se t.ex. 2 kap. 2 § första stycket LYHS). I första hand är det den som har det direkta ansvaret för hälso- och sjukvården som berörs, men även annan som hör till personalen kan komma i fråga. Ytterst är det verksamhetschefen vid enheten som svarar för att det finns lokala instruktioner och rutiner för hanteringen av uppkommande frågor.
12 §
Lagrummet anvisar anhöriga som företrädare för en patient för det fall denne inte kan representeras av framtidsfullmäktig eller vårdombud. Övervägandena i denna del framgår av avsnitt B 8.12.6.
Det är viktigt att notera att rätten för anhöriga att – utan godmansförordnande – inträda som ställföreträdare föreligger först om framtidsfullmäktig eller vårdombud inte angetts. Anhöriga kan följaktligen inte fungera som ställföreträdare för det fall en viss utpekad
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1270
ställföreträdare inte kan anträffas, är ur stånd att sköta uppdraget, har bedömts vara uppenbart olämplig eller i klar strid med patientens intresse har vägrat samtycke till en åtgärd (jfr 11 §).
Det kan inte anses ankomma på hälso- och sjukvårdspersonalen att göra några vittomfattande undersökningar av huruvida patienten i något sammanhang har utsett en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud och huruvida detta förordnande i så fall alltjämt äger giltighet. I första hand förutsätts det att patienten själv ger besked i denna fråga. Även närstående till denne kan tänkas ha upplysningar. Ibland lär det inte vara möjligt att få fram någon information. Har personalen emellertid kännedom om att personen tidigare har varit föremål för vård eller behandling eller att han stadigvarande bor i t.ex. ett särskilt boende, kan det framstå som lämpligt att kontroll görs hos den vårdinrättning (eller den hemsjukvårdspersonal) som senast haft kontakt med patienten eller hos patientens särskilda boende. Någon regel härom bör dock inte uppställas. Vissa situationer, t.ex. ett akut tillstånd, är sådana att de omöjliggör mer omfattande efterforskningar. – Se även kommentaren till 13 § första stycket.
Make eller sambo är ett förstahandsalternativ bland de anhöriga. Som make räknas även registrerad partner (se 3 kap. 1 § första stycket lagen [1994:1117] om registrerat partnerskap).
En ny nivå i turordningen aktualiseras först när samtliga på en högre nivå har fallit bort. Barnbarn aktualiseras alltså först när samtliga barn till patienten har avlidit eller av annan anledning inte kommer i fråga som företrädare. Angående tillämpningen av turordningen i övrigt hänvisas till 13 §.
13 §
I bestämmelsen ges regler för hur turordningen i 12 § skall tillämpas och vissa möjligheter att frångå denna. Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt B 8.12.6.
I första stycket hänvisas till turordningen i 12 § och vilka som därvid kan bli aktuella bland de anhöriga. Ställföreträdarskapet övergår till en ny nivå först när ingen av de anhöriga av en viss kategori kan eller skall inträda som företrädare, t.ex. när de avböjer uppgiften eller inte kan anträffas. En förutsättning för att någon skall kunna ha rollen som ställföreträdare är att han eller hon är myndig, dvs. över 18 år. Man skall inte kunna vara ställföreträdare för annan när man i själva verket är ur stånd att sköta ett sådant uppdrag. I första hand åsyftas här personer som själva saknar beslutsförmåga.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1271
Patienten skall ha en möjlighet att avböja en eller flera anhöriga som företrädare (jfr vad som sagts i anslutning till 7 § angående rätten att avstå från att utse framtidsfullmäktig eller vårdombud). Detta kan ske under sådana former som anges i 9 § för utseende av vårdombud eller eventuellt i en framtidsfullmakt. (Har patienten pekat ut behörigt vårdombud eller framtidsfullmäktig är bestämmelserna i 12–14 §§ inte tillämpliga, se 12 §). – Analogivis följer att patienten – på samma sätt – kan avböja att över huvud taget bli representerad av sina anhöriga genom automatiskt inträde. Däremot skall patienten inte också kunna förhindra att en god man utses för det fall behov av ställföreträdarskap skulle uppstå.
En sådan viljeyttring skall strängt taget meddelas av en beslutskompetent person för att bli åtlydd. Det kan emellertid finnas goda skäl att fästa avseende även vid en viljeyttring från en patient som saknar beslutskompetens. Det kan ske genom att patienten själv – eller en anhörig – utnyttjar den allmänna möjligheten att hos rätten utverka förordnande av en god man; denne ersätter då den anhörige som dittills har varit ställföreträdare. Nära till hands ligger också att den ansvarige läkaren finner den anhörige ”olämplig” som representant – med tanke på motsättningen till patienten – och med stöd av 14 § aktualiserar ett godmanskap hos överförmyndaren.
Slutligen nämns i första stycket att rimliga uppgifter om vilka som är patientens närmaste anhöriga och var de vistas får godtas, om det inte finns skäl för något annat. Man kan följaktligen inte förutsätta att några omfattande undersökningar av släktskapsförhållanden görs av hälso- och sjukvårdspersonalen (jfr vad som sagts i kommentaren till 8 § angående kontroller av eventuella befintliga framtidsfullmäktige). I de allra flesta fall torde det räcka att fråga någon av de anhöriga som redan finns att tillgå. Även patienten själv torde ofta kunna lämna information i denna del. Omständigheterna i det enskilda fallet kan emellertid föranleda vissa kontroller; personalen har kanske kännedom om att patienten tidigare har representerats av en viss nära anhörig. – Allmänna råd angående dessa kontroller, liksom om identitetskontroller av personer som inställer sig som ställföreträdare, torde kunna meddelas av Socialstyrelsen.
Ett angeläget beslut får naturligtvis inte skjutas upp bara för att det visar sig svårt att nå berörda släktingar till patienten, även om man känner till vilka de är och var de vistas. Personalen måste betrakta den för tillfället kända och tillgängliga kretsen av anhöriga, tillhörande en viss nivå i turordningen, som beslutsför, om behovet av att ett ställningstagande kommer till stånd genast är stort. Där-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1272
igenom kan en viss person uteslutas som ställföreträdare även vid tillfälligt förhinder. Frågan är således om ett ställningstagande kan anstå till dess den ordinarie ställföreträdaren (eller ställföreträdarna) återkommer (jfr avsnitt B 12). Detta kan innebära att kretsen av beslutspersoner kan komma att variera för det fall flera beslut skall fattas av representanterna under en och samma vård och behandling. Normalt skall dock inte ett alldeles kortvarigt förhinder innebära att personalen frångår den ordinarie kretsen av ansvariga ställföreträdare. Brott i ansvarskedjan bör nämligen undvikas. Innebär förhindret dessutom att ställföreträdare måste sökas på en ny nivå måste beaktas att frågan kanske därmed underställs en ställföreträdare som inte är förberedd på att överta ansvaret.
Huvudregeln är, som anges i andra stycket, att anhöriga som tillhör samma nivå skall företräda patienten gemensamt. I detta ligger ett krav på enighet. I praktiken kan överenskommelser träffas mellan likställda anhöriga genom att de utfärdar inbördes fullmakter. Inget hindrar att det endast är fråga om muntliga fullmakter. Hälso- och sjukvårdspersonalen bör inte åläggas någon ingående skyldighet att kontrollera förhållandena i denna del utan skall kunna förlita sig på de besked som lämnas om vem som skall företräda patienten. Som framgår av 14 § har den ansvarige läkaren en skyldighet att anmäla behov av god man för det fall någon framstår som olämplig i ställföreträdarrollen, varför riskerna för att patienten företräds på ett ofördelaktigt sätt är tämligen små.
14 §
I paragrafen behandlas olika situationer i vilka anhöriga inte skall anses kunna företräda patienten. Detta har också behandlats i avsnitt B 8.12.6 (se även författningskommentaren till 11 §).
När flera anhöriga gemensamt skall fatta beslut, kan det tänkas att de inte är överens och att de därmed ”blockerar” ett ställningstagande. Oenighet bland företrädare med gemensam behörighet behöver emellertid inte omedelbart föranleda att behovet av god man aktualiseras. Hälso- och sjukvårdspersonalen bör om möjligt undersöka möjligheterna att uppnå enighet mellan företrädarna.
Enligt paragrafen skall anmälan om behov av god man göras, om den anhörige med hänsyn till omständigheterna är olämplig för uppdraget. Att kravet på eliminering av en sådan anhörig ställs lägre än för en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud bygger till stor del på att patientens eget val får anses ha större tyngd än det ”icke-val” som
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1273
innebär att han skall företrädas av anhöriga enligt en lagregel. Vidare öppnas härigenom möjligheterna för att en ensam ställföreträdare, t.ex. en åldrig och svag make, kan avlastas uppgiften när denna ter sig alltför betungande. Även situationer då en anhörig kan förmodas ha en särskilt konfliktfylld relation till övriga anhöriga, t.ex. en nybliven sambo till en patient med vuxna barn, eller till patienten själv, kan föranleda att bestämmelsen behöver tillgripas. Den bör emellertid tillämpas med försiktighet i de senare fallen, eftersom de anhöriga och huvudmannen även själva har rätt att ansöka om anordnande av godmanskap för patienten (se förslaget till 11 kap. 25 § FB).
Om endast en av flera anhöriga med gemensam behörighet uppfattas som mindre lämplig, lär personalen bara i undantagsfall behöva se till att behovet av god man anmäls.
Se även författningskommentaren till 27 § om verksamhetschefens möjlighet att ansöka om god man i domstol.
Angående innebörden av att ställföreträdaren i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd hänvisas till författningskommentaren till 11 §.
15 §
Bestämmelserna avser att säkra att patienten förses med en ställföreträdare, även om han inte kan företrädas av framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhöriga (se allmänmotiveringen i avsnitt B 8.12.7). Att hälso- och sjukvårdspersonalen inte behöver avvakta ett förordnande av en god man för att kunna företa vissa åtgärder framgår av främst 20 och 21 §§. En anmälan hos överförmyndaren kan i brådskande fall föranleda att överförmyndaren själv fattar beslut rörande godmanskapet (se 11 kap. 30 och 35 §§ FB). – Se även författningskommentaren till 27 § om verksamhetschefens möjlighet att ansöka om god man i domstol.
Redan av författningskommentaren till 14 § framgår att läkarens möjligheter att initiera ett godmanskap inte är exklusiva. Av allmänna regler i 11 kap. FB följer att godmanskap i de åsyftade situationerna kan komma till stånd efter ansökan från patienten själv, även om han är beslutsinkompetent, anhöriga eller överförmyndaren. En sådan ansökan förutsätter givetvis inte någon anmälan från någon med hälso- och sjukvårdsansvar. Även ett förordnande som tillkommit efter ett sådant initiativ medför att framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhöriga upphör att företräda patienten.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1274
Som framgår av avsnitt B 5.2 skall det i framtiden inte vara aktuellt att tills vidare, genom ett rättsligt beslut, frånta den enskilde hans rättsliga handlingsförmåga i personliga angelägenheter. Förvaltarskap för den som berörs skall därför inte komma i fråga i hälso- och sjukvårdssituationer. Det är viktigt att betona att den som i en konkret situation faktiskt har beslutsförmåga själv utövar beslutanderätten, även om han har försetts med god man.
16 §
I bestämmelsen behandlas regler för situationer där flera tänkbara ställföreträdare kan tänkas figurera. I allmänmotiveringen har dessa frågor behandlats i avsnitt B 8.12.7.
I första stycket sägs att en god man, som har förordnande beträffande åtgärder inom hälso- och sjukvården, ensam har behörighet att företräda den beslutsinkompetente patienten i den mån inte annat följer av beslutet om godmanskap. Detta gäller vare sig godmanskapet har kommit till redan före vården eller först sedan denna har inletts och oavsett på vems initiativ som det har skett.
Enligt förslaget till 11 kap. 2 § FB kan en god man förordnas för att hjälpa en person i personliga angelägenheter, även i frågor som gäller hälso- och sjukvård (se förslaget till 11 kap. 3 § FB), utan att huvudmannen är ur stånd att ta ställning i sådana frågor. I ett sådant fall är nu förevarande lag inte tillämplig; den förutsätter att patienten saknar beslutskompetens. Likväl kan den gode mannen enligt de allmänna reglerna i FB företräda patienten, men endast genom rättshandling som har huvudmannens samtycke. Den möjligheten torde dock få mycket begränsad betydelse beträffande rena vård- och behandlingsfrågor, detta med hänsyn till skyldigheten enligt sjukvårdslagstiftningen att informera patienten personligen och samråda med denne om hur vård och behandling skall utformas och genomföras.
Har hälso- och sjukvårdspersonal vetskap om att en patient har god man med behörighet i hälso- och sjukvårdsangelägenheter bör av naturliga skäl i många fall en notering göras i patientens journal. Noteringen kan få betydelse för det fall patienten under något skede av vården eller behandlingen blir i behov av representation genom en ställföreträdare (jfr 5 §, se även ändringsförslaget beträffande patientjournallagen).
Paragrafens andra stycke behandlar det faktum att patienten, antingen före eller efter anordnandet av godmanskapet, kan ha förordnat en framtidsfullmäktig eller utsett ett vårdombud, vilket enligt
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1275
paragrafen skall föranleda att den hälso- och sjukvårdsansvarige anmäler förhållandet till överförmyndaren. Ur hälso- och sjukvårdens synpunkt kan det visserligen framstå som likgiltigt om patienten företräds av t.ex. ett vårdombud eller en god man (under förutsättning att båda är lämpliga). För det fall en framtidsfullmakt med förordnande i hälso- och sjukvårdsangelägenheter har funnits utan att uppmärksammas eller om patienten enligt 9 § har utsett ett vårdombud efter förordnandet av god man kan det emellertid finnas skäl att låta patientens önskemål slå igenom.
Prövningen i dylika fall av vem som lämpligen skall företräda patienten bör dock inte göras av hälso- och sjukvårdspersonalen. I stället blir detta en uppgift för överförmyndaren, som kan tänkas byta ut den gode mannen mot en ny, nämligen den som angetts som framtidsfullmäktig, alternativt vårdombud enligt 9 § (se förslaget till 11 kap. 4 och 32 §§ FB). Överförmyndaren kan också efter anmälan komma till slutsatsen att en ställföreträdare som utsetts i en framtidsfullmakt är olämplig, vilket kan ha återverkningar även på t.ex. den behörighet som getts fullmäktigen i ekonomiska angelägenheter. Framtidsfullmäktigen kan således komma att neutraliseras i fler än ett avseende. När god man har förordnats i en viss angelägenhet eller på ett visst område, är det, som framgår av första stycket, endast denne som företräder patienten i detta avseende. Överförmyndaren kan också ta initiativ till att rätten prövar hur omfattande godmanskapet skall vara mot bakgrund av att det finns en latent, för stunden neutraliserad framtidsfullmakt (11 kap. 35 § FB) eller om godmanskapet helt skall upphöra (11 kap. 31 §). Prövningen kan i brådskande fall föranleda interimistiska beslut (11 kap. 30 § andra stycket och 32 § andra stycket resp. 11 kap. 35 § tredje stycket FB). Upphör godmanskapet (eller ändras omfattningen av det) av den anledningen att det finns en framtidsfullmakt, bör således framtidsfullmakten tillerkännas giltighet (jfr avsnitt B 6.2.8, se även författningskommentaren till 1 kap. 19 § LFA).
Det ligger i sakens natur att en anmälan till överförmyndaren skall göras skyndsamt samt att överförmyndaren – sedan anmälan har inkommit – bör agera snabbt. Om det framstår som uppenbart onödigt, skall någon anmälan dock inte behöva göras över huvud taget. Bedömningen kan t.ex. grunda sig på vad som är väl känt rörande framtidsfullmäktigens eller det utpekade vårdombudets personliga förhållanden eller dennes vistelseort. Det kan också bero på att den aktuella vården eller behandlingen har avslutats. Om rätten har förordnat en god man just i syfte att koppla bort en framtidsfullmäktig
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1276
eller ett vårdombud, skall givetvis ingen ansökan göras (detta bör i så fall framgå av rättens beslut, se författningskommentaren till 1 kap. 19 § LFA). Detsamma gäller om en patient utser en ställföreträdare som tidigare har avfärdats såsom olämplig.
17 §
Till skillnad från vad som anges i 11 samt 14–16 §§ ges personal med hälso- och sjukvårdsansvar enligt denna bestämmelse en skyldighet att under vissa förutsättningar göra en ansökan om byte av god man, således inte bara en anmälan.
Möjligheterna för hälso- och sjukvårdspersonal att utrangera en god man är i lagtexten inskränkta till fall då denne inte uppfyller vissa lämplighetskrav eller då han i klar strid med patientens intresse vägrar samtycke till en åtgärd. Vad som skall anses vara ”patientens intresse” definieras närmare i författningskommentaren till 11 §. Kraven att den gode mannen skall visa sig ”uppenbart” olämplig överensstämmer med vad som skall gälla för initiativtagandet till att en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud ersätts (se 11 §). Det skall således krävas ett större mått av olämplighet för att läkaren skall reagera när det gäller framtidsfullmäktige, vårdombud och gode män än vad som förutsätts bli fallet med anhöriga.
Någon särskild bestämmelse om att god man kan behöva ersättas för att han inte kan anträffas eller annars är ur stånd att sköta uppdraget (jfr 11 §) har inte ansetts behövlig. Givetvis kan emellertid även ett sådant förhållande föranleda att överförmyndaren kontaktas.
18 §
En ställföreträdare har enligt bestämmelsen inte någon behörighet att medge åtgärder som i denna lagstiftning betecknas som tvång.
En närmare redogörelse för tvångsbegreppet m.m. har lämnats i avsnitt B 8.12.8 (se även avsnitt B 10.3.8). Av allmänmotiveringen framgår att vissa åtgärder inte kan karakteriseras som tvång förrän patienten gett till känna att han eller hon inte vill medverka. Ställföreträdarens tidigare avgivna samtycke är då inte tillräckligt för att åtgärden skall få genomföras. Ställföreträdaren kan dock avböja åtgärden innan något försök görs att genomföra den, vilket givetvis är ett ställningstagande som binder hälso- och sjukvårdspersonalen.
En åtgärd vars verkliga innebörd döljs för patienten därför att det antas att patienten inte frivilligt skulle ha underkastat sig den,
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1277
om den hade företagits öppet, skall p.g.a. sitt vilseledande syfte jämställas med tvång. Smygmedicinering torde vara det vanligast förekommande exemplet, vilket också nämns uttryckligen i bestämmelsen.
Att såväl ställföreträdaren som ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal kan ha anledning att avstå från att genomföra en åtgärd, även om den p.g.a. patientens förhållningssätt inte skall betraktas som en tvångsåtgärd, framgår av 22 och 23 §§.
En patient kan inte avtala bort det integritetsskydd som rättighetsreglerna ger honom eller henne, följaktligen inte heller om patienten har beslutsförmåga när avtalet eller överenskommelsen ingås.
19 §
Bestämmelsen inskränker en ställföreträdares rätt att motsätta sig livräddande och livsuppehållande behandling. De bakomliggande resonemangen har utvecklats i avsnitt B 8.12.9.
I de fall som åsyftas i paragrafen är det ofta fråga om situationer av mer eller mindre akut slag, där underlåtenheten att sätta in eller bibehålla viss åtgärd med tämligen stor säkerhet kan antas leda till döden.
Med livsuppehållande behandling skall enligt Socialstyrelsen förstås sådana sjukvårdande åtgärder som används vid svåra sjukdomstillstånd eller omfattande yttre skador för att stödja vitala funktioner, t.ex. andning, cirkulation samt närings- och vätsketillförsel, när dessa funktioner inte spontant kan upprätthållas av den sjuke. Åtgärderna kan i sig vara medicinsk-tekniskt präglade, exempelvis respirator- eller pacemakerbehandling, men också inriktade på tillförsel av blod och blodprodukter eller näringstillförsel genom t.ex. sond. Ibland kan även läkemedelsbehandling vara livsuppehållande, t.ex. behandling med antibiotika (jfr Socialstyrelsens allmänna råd 1992:2 s. 13).
Mot denna bakgrund skall rent livsuppehållande behandling, vilket är det begrepp som används i paragrafen, förstås som en sjukvårdande åtgärd som syftar enbart till att upprätthålla vitala funktioner hos den sjuke men inte till att åstadkomma bot eller bestående bättring av ett sjukdomstillstånd eller lindring i detta (jfr här även vad som sägs om livsförlängande behandling i 3 kap. 17 § i den danska loven om patienters retsstilling, se avsnitt B 8.8.1). Härmed utesluts åtgärder som syftar till att ”definitivt” rädda en människas liv, dvs. för en längre tid, samt andra åtgärder som syftar till patientens tillfrisknande.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1278
Åtgärderna kan i och för sig vara desamma vid behandling som är av direkt och avgörande betydelse för att rädda patientens liv. Vad som karakteriserar åtgärder som syftar till att rädda liv är närmast att patientens liv skall upprätthållas till dess att hans eller hennes tillstånd har förbättrats; därefter skall målsättningen vara att patienten själv skall kunna överta kontrollen av de tidigare bristande funktionerna utan yttre hjälpmedel.
Behandlingen som omfattas av paragrafen kan således i sig vara inriktad på många olika resultat. Det kan vara behandling som syftar till fullständig bot eller till en relativt betydande förlängning av livet. Även behandling som endast har som målsättning att ge ett kortare uppskov med döden inbegrips. (Se även författningskommentaren till 24 §.)
Att ställföreträdaren enligt huvudregeln inte skall ha någon rätt att motsätta sig livräddande eller livsuppehållande behandling innebär inte att han inte heller skall få ge uttryck för denna uppfattning eller att läkaren bör avstå från att lyssna till ställföreträdarens argument – detta kan exempelvis ske i samband med att den ansvariga personalen fullgör sin i paragrafen föreskrivna samrådsskyldighet. Innebörden av att ställföreträdaren inte har någon sådan rätt är i stället att personalen inte behöver avstå från behandling när ställföreträdaren motsätter sig en viss åtgärd.
Läkaren är emellertid inte heller ”bunden” av ett ställningstagande från ställföreträdaren som innebär att livsuppehållande behandling skall sättas in eller fortsätta. Om en fortsatt behandling bedöms som meningslös av läkaren, företrädesvis för att läkaren bedömer att patienten ändå kommer att dö inom kort, torde läkaren kunna avsluta den (jfr Socialstyrelsens allmänna råd 1992:2 s. 19). Att en patient, vare sig han eller hon själv kan föra sin talan eller företräds av en ställföreträdare, inte har någon absolut rätt att erhålla viss begärd behandling följer redan av de allmänna reglerna på hälso- och sjukvårdens område. Likväl bör naturligtvis ställföreträdarens uppfattning i frågan kunna ha stor betydelse för läkarens ställningstagande.
Skäl för att underlåta samråd med en ställföreträdare som saknar befogenhet att motsätta sig behandling torde endast i undantagsfall föreligga. Det kan dock tänkas att ställföreträdaren undandrar sig att ge någon information som skulle kunna ligga till grund för läkarens beslut. Eftersom samrådet till stor del syftar endast till att ge en vägledning för vad patientens egen uppfattning i frågan skulle ha kunnat vara, saknas det ofta skäl för läkaren att – p.g.a. ställföreträdarens ovillighet att medverka – initiera ett byte av ställföreträdare. – Läkaren
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1279
kan även uppleva ett starkt behov av att rådgöra med anhöriga, t.ex. för att ytterligare komplettera beslutsunderlaget. Det skall här påpekas att läkaren har en självständig skyldighet enligt lagen att beakta patientens inställning, när han har att fatta beslut utan medverkan av ställföreträdare, se 23 §.
En ställföreträdare som inte delar hälso- och sjukvårdspersonalens bedömning av den enskildes tillstånd kan, liksom en patient med beslutsförmågan intakt, begära en förnyad medicinsk bedömning (3 a § tredje stycket HSL).
I paragrafen upptas det undantaget att en ställföreträdare i en framtidsfullmakt kan ges befogenhet att motsätta sig rent livsuppehållande behandling i en situation då patienten är oåterkalleligt döende. Detsamma skall gälla när patienten befinner sig i ett permanent medvetslöst tillstånd (begreppen oåterkalleligt döende och permanent medvetslöst tillstånd har närmare preciserats i allmänmotiveringen, se B 8.12.12). Se även 24 §.
20 §
I paragrafen ges vissa möjligheter att underlåta inhämtande av samtycke inför mindre ingripande åtgärder (se avsnitt B 8.12.10 i allmänmotiveringen).
Vad som skall kunna ingå i begreppet omvårdnad har exemplifierats i författningskommentaren till 2 §. Någon exakt definition av begreppet ”mindre ingripande” åtgärd kan knappast åstadkommas. I första hand kan det vara fråga om rutinmässiga provtagningar. Samtidigt kan en åtgärd ha beaktansvärda konsekvenser, trots att det kroppsliga ingreppet i sig framstår som obetydligt, t.ex. när ett blodprov tas för undersökning av HIV-förekomst. Blodprov som tas för gendiagnostik kan inte heller anses falla under de mindre ingripande åtgärderna. Ett annat exempel är medicinering med lugnande medel. Eftersom sådan medicinering har till syfte att förändra patientens sinnestillstånd, vilket i sin tur faktiskt kan påverka patientens möjligheter att motsätta sig senare planerade åtgärder, bör samtycke alltid inhämtas i sådana fall. Allmänt sett måste framhållas att begreppet ”mindre ingripande åtgärd” inte kan tillåtas att bli uttänjt.
Gränsfall kan tänkas uppstå, då vissa åtgärder i och för sig kan falla utanför paragrafens tillämpningsområde men då det ändå ter sig opraktiskt och i viss mån onödigt att löpande efterfråga ställföreträdarens samtycke. Sådana fall lär ofta kunna bemästras genom att ställföreträdaren tills vidare medger t.ex. vissa omvårdnadsåtgärder
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1280
eller viss typ av medicinering. Detta sker dock i så fall inte med stöd av denna bestämmelse.
Särskild anledning att trots allt inhämta ställföreträdarens samtycke till en åtgärd kan vara att det är känt för personalen att patienten har uttalat sig i en viss riktning som tyder på att patienten inte skulle ha accepterat åtgärden, om han eller hon hade kunnat medverka i samtyckesproceduren, alternativt att patienten har motsatt sig liknande åtgärder när de tidigare har satts in. Detta följer av att ställföreträdaren vid sitt ställningstagande har att ta hänsyn till patientens vilja enligt 22 §. Detsamma bör gälla, om det är ställföreträdaren själv som kan tänkas motsätta sig åtgärden. Ofta torde det helt enkelt kunna röra sig om valet av metod – om flera metoder är tillgängliga – för att uppnå det eftersträvade resultatet. Även sådana faktorer bör vara tillräckliga för att hälso- och sjukvårdsansvariga inte skall ge sig på åtgärden utan att först inhämta samtycke från ställföreträdaren. I detta sammanhang spelar det följaktligen inte någon roll att personalens bedömning av åtgärden som rutinartad och mindre ingripande i och för sig varit fullt korrekt.
Givetvis kan inte hälso- och sjukvårdspersonalen genomdriva åtgärden när det uppdagas att patienten själv faktiskt motsätter sig den, även om den inledningsvis gjort bedömningen att åtgärden i sig är mindre ingripande och patienten själv kanske har godtagit denna i tidigare sammanhang. En erinran om detta har tagits in i 23 § andra stycket. Om något sådant skulle inträffa, kan inte heller en kontakt med och samtycke från en ställföreträdare sanktionera åtgärden. Att ställföreträdaren inte kan medge en åtgärd som innebär eller förutsätter att patienten utsätts för vad som kan betecknas som tvång framgår nämligen av 18 §. – Om personalen i utgångsläget tycker sig kunna handla på egen hand, har den likväl enligt 23 § att tillämpa riktlinjerna i 22 §. Finner den då att åtgärden strider mot patientens förmodade vilja – låt vara inte mot hans vid tillfället uttalade vilja – måste den göra en omprövning och, som angavs ovan, i vart fall kontakta ställföreträdaren.
21 §
I paragrafen, som i allmänmotiveringen avhandlats i avsnitt B 8.12.10, behandlas den ansvariga personalens rätt att i den beslutsoförmögne patientens intresse handla i vissa brådskande situationer utan att samtycke inhämtats till behandlingen. Om patienten själv kan förväntas
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1281
tillfriskna i sådan utsträckning att han själv kan ta beslut, skall givetvis detta om möjligt avvaktas.
Paragrafens innehåll knyter delvis an till den grundläggande rätten att handla i nöd enligt 24 kap. 4 § brottsbalken, en regel som dock knappast är avsedd att regelmässigt åberopas som grund för rättsenligt handlande inom hälso- och sjukvården (jfr Rynning s. 365 ff). Paragrafen tar dessutom delvis sikte på andra behandlingssituationer än dem där en typisk nödsituation föreligger och medger i sig inga andra regelöverskridanden än just underlåtenhet att invänta besked från ställföreträdaren. I den mån nödregeln inte åberopas torde i dag många av de åtgärder som kan hänföras till den föreslagna bestämmelsen genomföras och dessutom anses tillåtliga med stöd av hypotetiska samtycken, möjligen ibland i kombination med sedvanerätt inom ramen för hälso- och sjukvårdslagstiftningen (jfr Rynning s. 389 f, 396 och 401 samt 2 a § HSL och 2 kap. 1 § LYHS). För de uppskattningsvis frekvent förekommande situationer som således berörs ges alltså nu en positiv regel, som kompletterar vad som tidigare gällt på området i form av den straffrättsliga undantagsregeln och som därutöver ersätter synsättet att viss vård kan tillåtas med stöd av ett konstruerat samtycke.
Någon fara för livet behöver inte föreligga för att det skall bli aktuellt att fatta ett beslut utan ställföreträdarens samtycke. Det räcker att uppskovet kan medföra risk för icke obetydlig skada på patientens hälsa. Häri inbegrips smärttillstånd. Det är följaktligen den riskerade skadans omfattning och konsekvenser som här är av betydelse.
Det kan inte för alla situationer ges någon måttstock för hur stor risk som skall tolereras innan personalen anser sig kunna agera utan ställföreträdarens eventuella samtycke. En intresseavvägning måste här göras (jfr den intresseavvägning som enligt 24 kap. 4 § brottsbalken skall göras beträffande nödsituationer vid frågeställningar kring en gärnings straffbarhet). Vid intresseavvägningen måste en skattning också göras av vilken tidsutdräkt som kan bli följden av att en befintlig ställföreträdare bereds tillfälle att inkomma med besked i frågan eller att en ny kopplas in. Naturligtvis ankommer det på hälso- och sjukvårdspersonalen att i första hand skyndsamt underställa ställföreträdaren åtgärden.
I paragrafens första stycke behandlas fall då patienten visserligen har en ställföreträdare men då ett besked från denne om den planerade åtgärden inte kan erhållas utan dröjsmål. Tanken är inte att en läkare skall kunna underlåta att inhämta ställföreträdarbeskedet enbart
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1282
för att det finns grundad anledning att tro att ställföreträdaren skulle samtycka till åtgärden.
Ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal kan, som framgår av 11, 14 och 15 §§, i olika situationer behöva agera för att ett godmanskap anordnas för patienten, varvid också en ställföreträdare i form av god man kan förordnas. I andra fall kan det finnas anledning att ansöka om entledigande av en redan utsedd god man enligt 17 §. Patienten har innan en (ny) ställföreträdare har utsetts inte någon som kan föra hans talan. I andra stycket medges att personalen då likväl får agera, om förutsättningarna i bestämmelsen är för handen.
Som redan nämnts och som framgår av ordalagen dispenserar 21 § endast från det villkor för en vårdåtgärd som innebär att samtycke skall inhämtas. Paragrafen ger alltså inte svar på frågan, om läkaren kan använda tvång mot patienten, vilket enligt vad som här har gjorts gällande inbegriper att åtgärden genomförs mot patientens manifesterade vilja. Tillåtligheten av en tvångsåtgärd är att bedöma enligt den nyss nämnda nödrättsregeln i 24 kap. 4 § brottsbalken, om ingen specialregel blir tillämplig. En erinran om rättsläget har gjorts i 23 § andra stycket.
Om läkaren skall agera utan samtycke från ställföreträdaren, måste han vägledas av vad som är känt om patientens förmodade vilja. Detta framgår av 22 och 23 §§. Följden kan bli att den tilltänkta åtgärden trots allt inte kan genomföras.
Om hälso- och sjukvårdspersonal har valt att vidta åtgärder utan att inhämta en ställföreträdares samtycke, bör förfarandet dokumenteras och förses med en motivering. En anteckning görs lämpligen i patientjournalen.
22 §
Bestämmelsen behandlar betydelsen av patientens förmodade och uttryckta vilja när han eller hon företräds av en ställföreträdare och har behandlats i avsnitt B 8.12.11. I princip är det, enligt första stycket, ställföreträdarens skyldighet att vid sitt ställningstagande följa vad som kan anses vara patientens förmodade vilja beträffande åtgärden. Till stöd för ställningstagandet kan det finnas t.ex. skriftligt vårddirektiv, men även muntliga uttalanden av viss karaktär kan få betydelse vid tolkningen. Ställföreträdaren bör också vid samtal med den enskilde försöka bilda sig en uppfattning när detta är möjligt. Inget hindrar att ställföreträdaren aktivt söker information hos den
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1283
enskildes närstående om faktorer av betydelse; tvärtom torde detta ofta vara att rekommendera.
En speciell variant av vårddirektiv behandlas i 24 §, nämligen i form av s.k. livsslutsdirektiv (vilka delvis svarar mot vad som hittills vanligen har kallats för livstestamenten).
Ett (skriftligt) vårddirektiv behöver inte ha någon viss form. Någon motsvarighet till vad som föreslås bli ett krav för framtidsfullmakter, nämligen att det klart skall framgå att dokumentet får verkan först vid den tidpunkt då den enskilde saknar beslutsförmåga och att vissa krav för upprättandet bör ställas, är följaktligen inte aktuella. Ett vårddirektiv skall nämligen under alla förhållanden inte vara bindande för patientens ställföreträdare utan endast fungera som utgångspunkt för ställföreträdarens tolkning av patientens förmodade inställning. Vårddirektiv kan för övrigt också uppta patientens inställning i frågor där denne aldrig kan få bestämma själv, t.ex. att patienten önskar underkasta sig en viss behandling i samband med en angiven sjukdom, trots att endast alternativa men likvärdiga behandlingar kan erbjudas. Inget utesluter att besked av denna karaktär också tas in i t.ex. en framtidsfullmakt, även om de därigenom inte skall anses binda fullmäktigen/vårdombudet i större utsträckning än vad som annars skulle ha varit fallet.
Utgångspunkten måste vara att – i första hand – ställföreträdaren skall rätta sig efter vad som anges i vårddirektivet (beträffande hälso- och sjukvårdspersonals hänsynstagande till vårddirektiv – se 23 §). Samtidigt måste fältet lämnas öppet för att ställföreträdaren skall kunna frångå vad som sägs i vårddirektivet, t.ex. om han kommer till slutsatsen att patienten skulle ha ändrat uppfattning i frågan, om han eller hon hade haft erforderlig beslutsförmåga när vården eller behandlingen aktualiserades. Ett vårddirektiv som meddelats för flera år sedan kan behöva omvärderas i ljuset av bl.a. patientens personliga förhållanden och medicinskvetenskapliga framsteg, men också i anledning av uttalanden från patienten. Som framgår av paragrafen kan också patienten själv vid beslutstillfället tänkas ge uttryck för åsikter som står i strid med den inställning som vårddirektivet ger uttryck för, vilket ställföreträdaren bör ta hänsyn till.
För att ställföreträdaren skall kunna förbigå ett vårddirektiv av det slag som nu har berörts räcker det inte med en – låt vara fullt rimlig – misstanke om att patientens rekonstruerade vilja skulle leda till en annan ståndpunkt. Förhandsbeskedet kan emellertid ha fått en mindre definitiv form och kanske utgöras av muntliga uttalanden i familjekretsen eller liknande. I sådana fall torde behövas mindre av
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1284
övertygande argument för att komma fram till att ståndpunkten är överspelad, särskilt om avsevärd tid har gått sedan den första viljeyttringen gjordes.
Patientens förmodade vilja är alltså den överordnade normen. Kan den med säkerhet fastställas, bör den också följas – på samma sätt som den beslutskompetente patientens vilja respekteras. När emellertid lagtexten genom orden ”i princip” antyder en viss frihet för ställföreträdaren i hans ställningstagande, beror detta på att det praktiskt sett aldrig med full säkerhet går att slå fast vilken inställning en annan människa i ett annat mentalt tillstånd än det föreliggande skulle ha haft i en tänkt situation. Beroende på bevisläget kan alltså ställföreträdaren inte alldeles göra sig blind för vad som för en utomstående förefaller vara patientens bästa. Det acceptabla utrymmet för osäkerhet kan sägas vara större, om det förmodade ställningstagandet är i överensstämmelse med vad som ur en objektiv synvinkel synes gagna eller i varje fall inte skada patienten. Är å andra sidan beslutet kontroversiellt utifrån vad som ligger nära till hands att definiera som patientens bästa, torde större krav ställas på att ställföreträdaren verkligen är förvissad om att han följer patientens förmodade inställning. (Jfr med vad som anges i 11, 14 och 17 §§ om skyldighet för hälso- och sjukvårdspersonal att agera när en ställföreträdare i klar strid med patientens intresse vägrat samtycke till en åtgärd).
Enligt andra stycket har ställföreträdaren att självständigt ta ställning till vad som kan anses vara patientens bästa för det fall ställföreträdaren inte kan bilda sig någon mening om patientens inställning till en viss åtgärd. Härvid blir det följaktligen just en objektiv tolkning av patientens bästa som får göras, även om subjektiva förhållanden måste beaktas i den mån det går att bilda sig någon uppfattning härom (se redogörelsen för principen om patientens bästa i avsnitt B 8.12.11). Beslutsmodellen blir en reservlösning till vad som anges i första stycket. För ställföreträdare till patienter som aldrig har haft erforderlig förmåga att fatta egna beslut i hälso- och sjukvårdsangelägenheter blir denna lösning den enda som står till buds.
23 §
Läkarens och annan ansvarig hälso- och sjukvårdspersonals arbete är naturligen inriktat på att patientens hälsa skall sättas i främsta rummet samt att människoliv skall skyddas och bevaras. Alla som arbetar i hälso- och sjukvård har dessutom en laglig skyldighet att utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1285
och skall ge sakkunnig och omsorgsfull hälso- och sjukvård som uppfyller dessa krav (2 kap. 1 § LYHS). Genom hänvisningar i paragrafens första stycke till vad som föreskrivs i 22 § ges emellertid såvitt gäller patienter utan beslutskompetens stöd och särskilda värderingskriterier för en annan viktig och för övrigt redan accepterad princip i hälso- och sjukvårdssammanhang, nämligen att patientens rätt till självbestämmande skall respekteras (se även 2 a § HSL och 2 kap. 1 § LYHS).
Som anges i avsnitt B 8.12.11 i allmänmotiveringen har hälso- och sjukvårdspersonal att i vissa fall agera utan medverkan av ställföreträdare, närmare bestämt när det är fråga om behandling som är av direkt och avgörande betydelse för att rädda eller uppehålla patientens liv (19 §), mindre ingripande åtgärder (20 §) och nödliknande situationer (21 §). Övervägs då en åtgärd skall alltså därvid i första hand patientens inställning beaktas. En särskild informationskälla som yppar sig för läkaren i dessa fall är patientens närstående. Av olika skäl lär något informationsunderlag sällan finnas tillgängligt för läkaren, varvid han eller hon skall låta sig styras av vad som kan antas vara patientens bästa.
I andra stycket erinras om att rätten att agera utan samtycke vid mindre ingripande åtgärder enligt 20 § respektive i nödliknande situationer enligt 21 § inte i sig medger tvångsåtgärder eller andra åtgärder som anges i 18 §. En annan sak är att brottsbalkens nödregel kan medge att hälso- och sjukvårdspersonal i vissa fall sätter sig över patientens motstånd (se även författningskommentaren till 21 §).
24 §
I allmänmotiveringen, avsnitt B 8.12.12, ges en utförlig beskrivning av livsslutsdirektiv och deras verkan.
Karakteriserande för livsslutsdirektiv är att de ger uttryck för att patienten inte vill ha livsuppehållande behandling i en speciell situation, nämligen den då han eller hon är oåterkalleligt döende eller befinner sig i ett permanent medvetslöst tillstånd. Ett livsslutsdirektiv kan följaktligen ta sikte på en av eller båda dessa situationer. Termen och formkraven bör reserveras just för sådana viljeyttringar. Att ett livsslutsdirektiv även upptar andra önskemål, t.ex. rörande vården i livets slutskede i allmänhet, är nog oundvikligt men innebär inte att önskemålen i sig har större bindande verkan än vanliga vårddirektiv.
En förklaring av begreppet ”rent livsuppehållande behandling” ges i författningskommentaren till 19 §. Begreppen ”oåterkalleligt döende”
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1286
och ”permanent medvetslöst tillstånd” har närmare preciserats i allmänmotiveringen (avsnitt B 8.12.12).
Utrymmet för de ställningstaganden där patientens förhandsbesked skall följas (och där en ställföreträdare i vissa fall enligt 19 § kan motsätta sig behandling) är ganska snävt.
Trots att en beslutsinkompetent patient lider av en obotlig sjukdom måste en prognos göras av hur lång tid patienten kan förväntas ha kvar att leva. Om det inte rör sig om en helt kort tid, kan mycket tala för att han eller hon fortfarande skulle kunna se en mening i ett fortsatt liv. Patienten bör i ett sådant fall inte anses ”oåterkalleligt döende”. Inte heller patienter som efter plötslig sjukdom eller olycksfall riskerar att bli starkt invalidiserade fysiskt och mentalt men som sedan åtgärden satts in kan få rimligt förlängd livstid, bör kunna räkna med att deras viljeförklaring om avvisande av rent livsuppehållande behandling utan vidare följs, trots att den återstående livstiden inte kan bestämmas närmare.
Situationen ter sig annorlunda, om en patient nått slutstadiet av sin sjukdom, då livet under endast en kort tid kan upprätthållas med yttre hjälpmedel. Samma sak bör gälla för en medvetslös patient som har högst några månader kvar att leva och som drabbas av t.ex. en allvarlig komplikation som i och för sig kan hävas, dock utan att han lär återfå medvetandet. I ett sådant fall bör ett livsslutsdirektiv om att behandling skall underlåtas vara bindande, likaså ett motsvarande besked från en ställföreträdare som enligt 19 § har fått denna beslutsbefogenhet i frågan genom en framtidsfullmakt.
På motsvarande sätt bör en behandling avbrytas med stöd av ett livsslutsdirektiv, om en patient befinner sig i ett permanent vegetativt tillstånd, med irreversibel medvetslöshet, och hålls vid liv med hjälp av artificiell näringstillförsel. Detta förutsätter alltså att noggranna neurologiska undersökningar övertygande visar att situationen kan betraktas som hopplös och att det mentala livet kan sägas ha upphört. Krav måste även ställas på att observationstiden har varit tillräckligt lång. I dylika fall kan det finnas särskild anledning för ställföreträdaren att tillgripa möjligheterna till en förnyad medicinsk bedömning (se 3 a § tredje stycket HSL).
Det bör räcka att patienten själv i livets slutskede i endast vaga former ger uttryck för en viljeyttring om att livsslutsdirektivet inte bör gälla för att ansvarig hälso- och sjukvårdspersonal skall anse att den i paragrafen inbyggda presumtionen skall anses bruten.
I övrigt har ett formenligt och icke återkallat livsslutsdirektiv ett nästan fullständigt vitsord, detta i viss motsats till andra vårddirektiv,
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1287
där den hypotetiska viljan är den överordnade normen. Endast vid uppenbara och relevanta felaktigheter i förutsättningarna kan livsslutsdirektivet förlora sin bindande verkan. Exempel på möjliga sådana fall har getts i den allmänna motiveringen.
Även ett ”livsslutsdirektiv” som inte anses ”bindande” för personalen, kanske för att formkraven inte iakttagits, kan ha viss verkan, men då i enlighet med vad som sägs i 22 och 23 §§.
25 §
Hänvisningarna till ärvdabalken om testamente avser den närmare proceduren vid undertecknandet, anteckningar som vittnena bör göra på handlingen, krav i fråga om vittnenas ålder och rättshandlingsförmåga, vittnesjäv och sätt att återkalla livsslutsdirektivet. Vad dessa närmare innebär har behandlats i avsnitt B 8.12.12. Reglerna för återkallelse av livsslutsdirektivet tar sikte på förhållanden som gäller före den tidpunkt då patienten kan anses ha mist sin beslutsförmåga.
Blanketter för livsslutsdirektiv torde i många fall underlätta hanteringen vid upprättandet och även undanröja missuppfattningar om de olika rättsverkningar som skall gälla för livsslutsdirektiv i förhållande till andra vårddirektiv. Blanketter kan förslagsvis utarbetas av Socialstyrelsen. Så länge eventuella tillhörande klausuler håller sig inom ramarna för 24 § hindrar inget att dessa på olika sätt konkretiserar förutsättningarna för att avbryta en livsuppehållande behandling och innebörden av detta
26 §
Bestämmelsen har kommenterats i avsnitt B 8.12.3. Se även förslaget till ändring av 33 § förvaltningslagen.
Ett beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga i en fråga som gäller hans eller hennes vård skall alltså kunna överklagas av patienten till allmän förvaltningsdomstol, dvs. till länsrätt (se 14 § lagen [1971:289] om allmänna förvaltningsdomstolar). Prövningen skall ske utan hinder av att en åtgärd som är hänförlig till beslutet redan har vidtagits. Detta framgår av första stycket. Har däremot beslutet förlorat sin verkan av andra skäl, t.ex. för att den frågeställning till vilken beslutet är hänförligt har förlorat sin aktualitet (den planerade åtgärden har t.ex. visat sig vara onödig), bör överklagandet kunna lämnas utan avseende. Samma synsätt bör gälla,
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1288
om patienten av hälso- och sjukvårdspersonal i ett senare skede, men innan åtgärden vidtagits, ansetts ha tillräcklig beslutsförmåga för att själv ta ställning i angelägenheten.
Som taleberättigad har angetts patienten. Denne får föra talan oberoende av om han anses beslutskapabel eller inte. Eftersom talan går ut på att utverka en förklaring att konstaterandet inom vården om beslutsinkompetens var oriktigt torde däremot en person som företräder patienten i fall av beslutsinkompetens med stöd av reglerna i denna lag inte vara processbehörig. Hjälp kan dock erhållas av en god man enligt föräldrabalken med ett tillämpligt förordnande. Till detta kommer möjligheten att erhålla rättshjälp. Inget hindrar givetvis att närstående biträder patienten när denne har svårt att själv föra sin talan. Patienten har befogade anspråk att inom sjukvården bli orienterad om sin rätt att vända sig till domstol för att få kompetensfrågan prövad.
Utan att detta anges särskilt, bör prövningen av ett överklagande hanteras med viss skyndsamhet. Möjlighet bör också finnas till inhibition (se 28 § förvaltningsprocesslagen).
Verksamhetschefen är, som framgår av andra stycket, motpart till den patient som överklagat ett beslut enligt första stycket. I tredje stycket anges att prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.
27 §
Paragrafen, som avhandlats i avsnitt B 8.12.13, ger verksamhetschefen en direkt talerätt vid domstol i situationer då en god man behövs som ställföreträdare. Avsikten är dock att den anmälningsskyldiga hälso- och sjukvårdspersonalen enligt de nämnda paragraferna normalt först skall kontakta överförmyndaren för att denne skall beredas tillfälle att upprätta en ansökan.
Det kan noteras att verksamhetschef enligt gällande regler har ett ansvar för att överförmyndaren underrättas när en intagen person kan antas behöva god man eller förvaltare enligt föräldrabalken samt när ett förvaltaruppdrag bör upphöra (2 § 3 förordning [1996:933] om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården). Den bestämmelsen får emellertid anses ha sitt främsta användningsområde i andra situationer än dem som avses här, nämligen när en intagen person i ett mer generellt perspektiv – dvs. även utanför hälso- och sjukvårdssfären – har eller saknar behov av en ställföreträdare.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1289
28 §
Som angetts i avsnitt B 8.12.4 finns en rätt för ställföreträdare att representera patienten i angelägenheter som visserligen har ett nära samband med den hälso- och sjukvård som bedrivs men som inte kan ses som ett led i egentlig vård eller behandling. Frågor om bl.a. behandling av personuppgifter och deltagande i forskning, allt utan att patientens vård eller behandling direkt berörs, regleras i lagstiftning vid sidan om förevarande lag. En upplysning om detta har ansetts motiverad. Denna lagstiftning behandlas i författningskommentaren till lagändringar i dessa avseenden. – Det kan noteras att ett beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga i en viss hälso- och sjukvårdsangelägenhet inte nödvändigtvis innebär att patienten också saknar förmåga att ta ställning till angränsande frågor.
I avsnitt B 11 föreslås regler om ställföreträdare i rättegångsbalken m.m. Av det avsnittet framgår att ställföreträdare i vissa förvaltningsprocessuella frågor kan härleda sin behörighet från denna lag, dvs. LSH. Däremot är inte tanken att en ställföreträdare som åberopar sig på behörighet enligt denna lag skall kunna föra en skadeståndstalan eller en talan om ansvar för brott för en skadelidande patients räkning. Rätt att föra talan om t.ex. patientskadeersättning enligt patientskadelagen (1996:799) och möjligheten att enligt samma lag underställa patientskadenämnden ett ersättningsfall för yttrande bör tillkomma patientens ställföreträdare i rättsliga angelägenheter av detta slag.
Frågor som gäller sjukvårdshuvudmannens rätt att ta ut vårdavgifter av patienten (se t.ex. 26–26 a §§ HSL) måste hanteras av den beslutsoförmögne patientens ställföreträdare i ekonomiska angelägenheter, företrädesvis en ställföreträdare med ett förordnande som omfattar dylika frågor eller en anhörig till patienten enligt 2 kap. LFA. Detsamma gäller patientavgifter (se lagen [1993:1651] om läkarvårdsersättning).
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen skall, liksom ändringslagarna rörande föräldrabalken m.fl. lagar, träda i kraft den 1 juli 2007 (punkt 1).
I avsnitt D har konstaterats att vissa före ikraftträdandet meddelade förordnanden från patienten från ikraftträdandet skall få den verkan som föreskrifterna i lagen anvisar under förutsättning att före-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1290
skrifterna i lagen har följts. Detta kommer till uttryck i punkt 2. Det handlar om förordnande av vårdombud, avböjande av vissa anhöriga som ställföreträdare, besked om livsuppehållande behandling i livsslutsdirektiv och medgivande till en ställföreträdare att ta ställning i frågor om livsuppehållande behandling.
Beträffande några av de fall som nämnts kan följande anföras. LSH föreslås träda i kraft vid samma tidpunkt som LFA. I den senare lagen finns bestämmelser om framtidsfullmakter. En framtidsfullmäktig med behörighet inom hälso- och sjukvården förordnas således i enlighet med bestämmelserna i LFA (se 1 kap. 2 § andra stycket LFA och 8 § LSH). Som anförs i anslutning till behandlingen av LFA skall framtidsfullmakter under vissa förutsättningar kunna ha verkan efter ikraftträdandet, trots att de har upprättats före denna tidpunkt. Någon övergångsbestämmelse i LSH som tar sikte på möjligheterna att före ikraftträdandet förordna framtidsfullmäktig, utöver den övergångsbestämmelse som föreslås i LFA, behövs inte. Även ställningstaganden som utesluter vissa anhöriga från ställföreträdarskaran (13 §) resp. som är avsedda att ge en viss ställföreträdare befogenheter i situationer då livsuppehållande behandling är aktuell (19 §) kan komma till uttryck i en framtidsfullmakt. För de nu nämnda förordnandena krävs övergångsregler i LSH.
Det skall anmärkas att förordnanden, medgivanden och andra besked som lämnats av patienten kan ha betydelse, trots att föreskrifterna i lagen inte har följts. Detta gäller även sådana besked som alltså är omgärdade av vissa formkrav. Även om en patient exempelvis inte har iakttagit formföreskrifterna vid upprättande av ett livsslutsdirektiv kan hans ställningstagande få betydelse för tolkningen av patientens förmodade inställning till livsuppehållande behandling (se 23 § och hänvisningen däri till 22 §).
Om patienten före ikraftträdandet förklarar sig vilja utse ett vårdombud eller avböja kommande ställföreträdarskap genom en viss anhörig bör anteckning göras i patientjournalen angående omständigheterna då beskedet lämnades (se 9 och 13 §§).
Närmare överväganden kring vissa övergångsproblem finns i avsnitt D. Slutligen kan noteras att den behörighet som före ikraftträdandet kan ha varit knuten till ett godmanskap (förvaltarskap) förlorar sin verkan.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1291
1.4 Förslaget till lag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden
Lagens förkortning är i den fortsatta framställningen LSV (lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden). I stora stycken överensstämmer paragrafnumreringen med motsvarande paragrafer i lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH).
1 §
Paragrafen anger lagens innehåll och syfte.
Omfattningen av begreppet social välfärd framgår av 2 §. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till 1 § i den föreslagna LSH.
2 §
Paragrafen har behandlats i avsnitt B 10.3.2.
I första stycket räknas den lagstiftning upp som berörs av lagen. En gemensam faktor i de angivna lagarna och regelverken är att den enskilde förutsätts ansöka om eller anmäla behovet av en förmån. I denna lag benämns sådana förmåner som sociala förmåner (se tredje stycket). Av 6 § andra stycket framgår att åtnjutandet av en förmån stundom kan vara förknippat med en skyldighet att lämna kompletterande eller korrigerande information i vissa fall när förmånen skall beviljas eller har beviljats.
Punkt 1 nämner insatser som avses i socialtjänstlagen (SoL), vilket t.ex. kan röra sig om försörjningsstöd eller andra biståndsformer (se 4 kap. SoL). Redan av 3 kap. 5 § SoL framgår att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras i samråd med honom eller henne, vilket innebär att varken socialnämnd eller socialarbetare får vidta åtgärder ”över huvudet” på klienterna (jfr även 1 kap. 1 § tredje stycket SoL, som föreskriver att verksamheten skall bygga på respekt för människornas självbestämmande och integritet). Även insatser som tillhandahålls av annan som har till uppgift att utföra kommunens uppgifter, dvs. en entreprenör, kan omfattas (se 2 kap. 5 § SoL). Oavsett om det föreligger ett avtal mellan kommunen och t.ex. det företag som driver ett boende kan det bli aktuellt att
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1292
genomföra olika åtgärder som berör insatser som avses i socialtjänstlagen (se 7 kap. 1 § SoL beträffande enskild tillståndspliktig verksamhet i form av hem eller boenden). Det kan i verksamhet som nu nämnts bli aktuellt att enligt allmänna grundsatser låta den enskilde ta ställning i olika frågor, om inte annat så i fråga om allmänna omvårdnadsåtgärder. I många fall lär det handla om att genomföra beslut om stödinsatser, vård och behandling. Lagen skall gälla för all sådan verksamhet.
I punkt 2 tas upp insatser för särskilt stöd och särskild service som avses i lagen om stöd och service för vissa funktionshindrade (LSS) respektive ersättning för personlig assistans enligt lagen om assistansersättning (LASS). Även beträffande LSS kan enskild verksamhet bedrivas (se 23 § LSS – bestämmelsen motsvarar i huvudsak vad som gäller enligt socialtjänstlagen beträffande förutsättningarna för inrättande av yrkesmässigt bedrivna verksamheter). Lagen gäller även i sådan verksamhet.
I punkt 3 anges att lagen skall omfatta förmåner genom socialförsäkring och bidragssystem som anges i 3 kap. socialförsäkringslagen.
Därtill har i lagtextens punkt 4 nämnts de praktiskt viktiga fallen färdtjänst enligt lagen om färdtjänst, och riksfärdtjänst enligt lagen om riksfärdtjänst samt, i punkt 5, bostadsanpassningsbidrag enligt lagen om bostadsanpassningsbidrag m.m.
Paragrafens andra stycke innebär en reservation för lagens tillämpning som medför att allmän omvårdnad som ges i samband med hälso- och sjukvård regleras av den föreslagna LSH, trots att omvårdnaden kan sägas ske enligt socialtjänstlagen eller LSS (se 2 § andra stycket LSH). Följden blir att det är reglerna i LSH som reglerar beslutsproceduren för frågor som hör till allmän omvårdnad när det finns ett samband med hälso- och sjukvård.
I tredje stycket ges en definition av förmånsgivare, vilket är en beteckning som endast har lagteknisk relevans. Det kan förutsättas att lagen får störst praktisk betydelse för socialnämndernas och de allmänna försäkringskassornas vidkommande, varför dessa särskilt omnämns. (I prop. 2003/04:69 har föreslagits att de allmänna försäkringskassorna och Riksförsäkringsverket avvecklas den 31 december 2004 och att en ny sammanhållen statlig myndighet för socialförsäkringens administration inrättas den 1 januari 2005 – se SFS 2004:276.) Som tidigare berörts kan det dock även röra sig om privata rättssubjekt som driver boenden av olika slag.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1293
Med tillhandahållande av en social förmån avses åtgärder som syftar till att en förmån, t.ex. en utbetalning av bidrag eller pension, eller en tjänst genomförs eller på annat sätt effektueras. Även omvårdnadsåtgärder berörs.
3 §
Innebörden av paragrafen har närmare kommenterats i anslutning till 3 § LSH (se även avsnitt B 10.3.3).
Bedömningen enligt första stycket bör endast ta sikte på sådana frågor i vilka den enskildes beslutsoförmåga har relevans. Det handlar följaktligen inte om att utestänga den enskilde från sådana beslut – eller delar av beslut – vilka han eller hon mycket väl kan klara av att fatta själv.
I anslutning till andra stycket kan sägas att ett ställningstagande visavi en förmån enligt denna lag mer sällan är av akut natur. Om förmånsgivaren har anledning anta att den enskilde vid ett senare tillfälle inom överskådlig framtid är i bättre skick att fatta beslut, tillkännage sin inställning eller på annat sätt agera i relation till den fråga som väckts, bör ett beslut enligt 4 § i stor utsträckning kunna anstå.
4 §
Paragrafen behandlar den beslutsprocedur som skall tillämpas när en person skall anses sakna beslutsförmåga. I allmänmotiveringen berörs detta i avsnitt B 10.3.3. – Angående behandling i domstolar av frågor om beslutsoförmåga och ställföreträdare efter överklagande av ett beslut om en förmån hänvisas till avsnitt B 11.6.
Som anges i författningskommentaren till 3 § bör ett beslut om beslutsoförmåga i ett visst fall inte fattas, om den enskildes tillstånd kan förväntas bli bättre vid ett senare tillfälle. När det kan ha betydelse skall ett beslut dock enligt första stycket kunna komma till stånd. Möjligheterna att avvakta den enskildes eventuella tillfrisknande är naturligtvis mindre, om det är den enskilde själv (eller någon som påstår sig företräda den enskilde) som har väckt en viss fråga.
En myndighet eller annan förmånsgivare som uppmärksammar att en enskild möjligen saknar beslutsförmåga måste således överväga vilken betydelse detta förhållande har i handläggningshänseende. Om den enskilde inte skall anses sakna tillräcklig beslutsförmåga, behöver något särskilt beslut inte fattas. Så kan vara fallet, om det är fråga om ett ärende med en närmast självklar utgång, ett rutinärende eller
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1294
något annat okvalificerat ärende. Detsamma kan gälla, om det på annat sätt kan nås ett förnuftigt resultat med stöd av den enskildes resterande beslutsförmåga. I viktigare fall bör emellertid handläggningen avbrytas, varvid myndigheten får ta upp frågan huruvida den enskilde p.g.a. beslutsoförmåga bör företrädas av ställföreträdare (jfr Besvärssakkunnigas slutbetänkande Lag om förvaltningsförfarandet, SOU 1964:27 s. 195 f).
Har den enskilde själv ansökt om t.ex. en förmån, varefter förmånsgivaren funnit att en ställföreträdare måste föra den enskildes talan, bör ansökan i enlighet med den vedertagna kommunikationsgrundsatsen inte avvisas utan att den tänkbare ställföreträdaren ges tillfälle att föra fram saken. Ofta torde därjämte myndigheternas serviceskyldighet ge till resultat att den enskilde inte riskerar någon rättsförlust.
Ett beslut bör naturligtvis i idealfallet grunda sig på den iakttagelse som handläggande personal gör av den enskilde, eftersom beslutet i sig kan tillerkänna en ställföreträdare en relativt vittomfattande behörighet att ansöka om eller tillstyrka förmåner. Särskilt om det rör sig om insatser i form av särskilt boende enligt socialtjänstlagen torde en personlig kontakt med den enskilde många gånger vara självklar. I andra ärenden är detta dock förenat med svårigheter, t.ex. därför att det är fråga om ett skriftligt förfarande. Inget lär emellertid hindra att förmånsgivaren exempelvis försöker upprätta telefonkontakt med den som berörs.
Ett beslut bör dessutom grunda sig på i första hand läkarintyg. Det kan tänkas att aktuella intyg redan finns tillgängliga för förmånsgivaren när frågan väcks; det bör således inte krävas att intyget är hänförligt till just den fråga som väckts. Viss försiktighet bör dock iakttas när det gäller förmånsgivarens egna anteckningar i t.ex. akter, inte minst därför att det beslut som fattas skall ta sikte på förhållandena vid den tidpunkt då ett ställningstagande aktualiseras (se 3 §), men också för att undvika misstankar om att förmånsgivaren av bekvämlighetsskäl vill frånkänna den enskilde rätt att föra sin egen talan i saken.
Om något relevant läkarintyg inte finns tillgängligt, kan intyget eventuellt komma fram genom någon annan persons försorg, t.ex. den som väcker frågan om förmånen (jfr förslaget till 14 kap. 4 a § sekretesslagen). Beträffande en person som sedan länge vistats i någon särskild boendeform bör det ibland vara tillräckligt att svaghetstillståndet styrks genom journaluppgifter jämte utlåtande från en kompetent befattningshavare (jfr förarbetena till nuvarande 11 kap. 17 § föräldrabalken, prop. 1987/88:124 s. 177 f).
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1295
Ett formligt konstaterande av beslutsoförmåga hos den enskilde skall, som nämnts ovan, göras endast när det har betydelse. Ett tidigare fattat beslut kan sägas få en kvardröjande effekt. Är den enskilde och den sedan tidigare fungerande ställföreträdaren överens, behövs inte något nytt beslut för att åtgärden skall komma till stånd.
Om förmånsgivaren anser att underlaget inte är tillräckligt för att ta ställning i frågan om personen saknar beslutsförmåga, kan naturligtvis behovet av ett godmanskap aktualiseras genom kontakter med överförmyndaren. Om det är en enligt 5 § i tur stående anhörig till den enskilde som väcker frågan hos förmånsgivaren i ett ärende, torde förmånsgivaren kunna ge denne möjlighet att komplettera beslutsunderlaget i den mån det inte kan anses ingå i förmånsgivarens skyldighet att själv undersöka förhållandena. Om förutsättningarna för att konstatera beslutsinkompetens därefter inte kan anses uppfyllda, får förmånsgivaren betrakta ansökan från den anhörige som inkommen från en person som saknar behörighet att föra den enskildes talan.
Det är således förmånsgivaren som fattar beslut i frågan, vilket också framgår av andra stycket. Begreppet förmånsgivare har definierats i 2 § (se även avsnitt B 10.3.3 i allmänmotiveringen). I den praktiska verksamheten är det naturligtvis ofta en handläggare som utövar beslutanderätten i förmånsgivarens namn. Vilka behörighetskrav som i övrigt skall ställas i detta avseende blir en fråga för förmånsgivaren.
I tredje stycket finns regler som tangerar tillämpningsområdet för vissa av förvaltningslagens bestämmelser. Oavsett om förvaltningslagen i det enskilda fallet kan anses vara tillämplig skall således dessa regler tillämpas. Följaktligen föreskrivs att ett beslut skall dokumenteras och innehålla en motivering. Syftet härmed är att beslut av denna karaktär inte skall fattas slentrianmässigt och på lösa grunder. Det måste således av dokumentationen framgå i vilket hänseende beslutet har giltighet och vilken omfattning det har. Det är dessutom av betydelse att såväl den enskilde som dennes ställföreträdare kan utläsa vad beslutet baserar sig på. – Är det ett förvaltningsärende i vilket frågan har väckts torde beslutet om att den enskilde inte själv kan föra sin talan dessutom vara överklagbart.
Beslutet skall meddelas den enskilde och ställföreträdaren. Något krav på delgivning ställs dock inte. Om inte ställföreträdaren har varit aktiv i ärendet tidigare, är det dock av vikt att förmånsgivaren verkligen försäkrar sig om att ställföreträdaren nås av beslutet. Inte sällan lär förmånsgivaren nämligen ha anledning att kontrollera om
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1296
ställföreträdaren också har för avsikt att inträda i rollen som den enskildes representant (se bl.a. 15 §).
Av naturliga skäl kan det vara svårt att meddela beslutet till den enskilde, som ju i och med beslutet förutsätts sakna beslutsförmåga, åtminstone i vissa delar. Likväl är det inte acceptabelt att denne ignoreras.
Det kan anmärkas att en enskild som har god man enligt 11 kap. 2 § FB (nuvarande 11 kap. 4 §) med uppgift att sörja för den enskildes personliga angelägenheter redan har en aktiv ställföreträdare som skulle kunna vidta åtgärder som berörs av den nu föreslagna lagen. En sådan ställföreträdare kan enligt 11 kap. 7 § i föreslagen lydelse (jfr nuvarande 11 kap. 5 §) vidta rättshandlingar inom ramen för sitt förordnande utan den enskildes samtycke, om den enskilde uppenbart saknar förmåga att ta ställning eller inte kan meddela sin mening. Förmånsgivaren bör i enlighet härmed följaktligen kontrollera att den enskilde antingen har gett sitt samtycke eller att omständigheterna är sådana som nyss sagts. Hit hör avgjort t.ex. beslut om bistånd i form av särskilt boende.
5 §
Paragrafen, som närmare har behandlats i avsnitt B 10.3.4, anger i första stycket turordningen för ställföreträdarskap för den enskilde.
Först i turordningen kommer en av den enskilde utsedd person, vilket kan vara en fullmäktig enligt framtidsfullmakt eller ett vårdombud. Andrahandsalternativet är anhöriga till den enskilde. Om varken framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhöriga kan representera den enskilde, får uppgiften anförtros en god man eller, i vissa sällsynta fall, en förvaltare enligt föräldrabalken.
Av andra stycket framgår att turordningen modifieras för personer som på grund av bestående funktionsnedsättning saknar beslutsförmåga när de fyller 18 år. Det är i allmänhet fråga om personer med allvarlig utvecklingsstörning. Eftersom sådana personer inte heller kan anses ha tillräcklig beslutsförmåga för att upprätta en framtidsfullmakt eller för att utse ett vårdombud, skulle utan undantagsregeln anhöriga i princip alltid inträda i rollen som företrädare. Behovet av en ställföreträdare måste i stället tillgodoses genom en god man (eventuellt en förvaltare).
Bedömningen skall ta sikte på om den enskilde i huvudsak saknar beslutsförmåga när han eller hon blir myndig. En uppskattning får med andra ord göras av den enskildes förmåga att fatta egna beslut
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1297
inom de områden som lagen hänför sig till (jfr huvudsaklighetskriteriet i 1 kap. 1 § lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga, LFA).
Turordningen kan också bli en annan om framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhörig inte kan företräda den enskilde, vilket framgår av 11, 14 och 15 §§. Att en redan förordnad god man med uppgift att sörja för den enskildes personliga angelägenheter, däribland dem som berörs av denna lag, har företräde framför andra ställföreträdaralternativ framgår av 16 §. Detsamma gäller förvaltare med behörighet i frågor om att erhålla sociala förmåner av ekonomiskt slag.
Tredje stycket innehåller, beträffande anhöriga, gode män och förvaltare, en hänvisning till 11 kap. 23 § första stycket FB, som medger att någon av dessa ställföreträdare i fullmakt överlåter sin behörighet i en särskilt angiven angelägenhet till någon annan (se avsnitten B 12.4 och 12.5). Utgångspunkten är densamma för framtidsfullmäktige och vårdombud. Framtidsfullmakten respektive vårdombudsförordnandet kan dock ge antingen större eller mindre behörighet i detta hänseende, beroende av vad den enskilde har haft för uppfattning i frågan.
I fjärde stycket föreskrivs att anteckning skall göras om vem som kan antas vara den enskildes ställföreträdare och grunden för detta. Anteckning skall göras om det finns ett behov av det, lämpligen på en handling i akten. Det kan ibland finnas skäl att i förväg – dvs. innan ett beslut har fattats enligt 4 § – anteckna vem som kan antas vara den enskildes ställföreträdare. Så kan vara fallet i samband med att en person bosätter sig i ett särskilt boende. Inte sällan lär en anteckning bli aktuell i samband med att frågan om vårdombud aktualiseras (se 9 § LSH, jfr författningskommentaren till 3 § tredje stycket 1.4 patientjournallagen).
Eventuella förändringar i ställföreträdarskapet skall naturligtvis också dokumenteras.
6 §
I allmänmotiveringen har paragrafen behandlats i avsnitt B 10.3.4.
I paragrafens första stycke beskrivs ställföreträdarens uppgifter. Ställföreträdaren skall i den enskildes ställe ansöka om eller på annat sätt begära en social förmån. Ställföreträdaren skall också för den enskildes räkning kunna lämna samtycke till att en hjälp-, stöd- eller omvårdnadsåtgärd skall få beslutas eller genomföras. Behörigheten att lämna samtycke tar närmast sikte på situationer i vilka förmåns-
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1298
givaren själv har föreslagit en viss åtgärd eller ett visst sätt för genomförande av åtgärden. Stundom lär ställföreträdarens uppgift således begränsa sig till att ta ställning till hur en förmån skall tillhandahållas. Ofta torde uppgiften vara relaterad till förfarandet i samband med ren omvårdnad av den enskilde. Att ställföreträdaren inte kan sanktionera åtgärder som innebär eller förutsätter att den enskilde utsätts för frihetsberövande eller annat tvång eller att den enskilde vilseleds att godta en viss åtgärd framgår av 18 §.
Även i övrigt skall ställföreträdaren företräda den enskilde i frågor om åtgärder i anledning av sociala förmåner. I detta ligger exempelvis att begära att en individuell plan upprättas enligt 10 § LSS. I den mån samrådsskyldigheten inte kan fullgöras gentemot den enskilde, är det ställföreträdaren som får företräda denne. Också i andra sammanhang skall ställföreträdaren anses ha rätt till information om åtgärder som berör den enskilde (se 17 § förvaltningslagen om myndigheters kommunikationsplikt). Vidare kan ställföreträdaren för den enskildes räkning överklaga ett beslut i ett ärende eller påkalla tillsynsåtgärder.
Bestämmelsen i andra stycket ålägger ställföreträdaren samma skyldighet som den enskilde för att uppgifter eller anmälningar görs till förmånsgivare avseende omständigheter av betydelse för olika förmåner. Som nämnts i allmänmotiveringen förutsätts att ställföreträdaren har varit aktiv gentemot förmånsgivaren i den angelägenhet som motiverar ett uppgiftslämnande eller annan åtgärd för att skyldigheten skall inträda. Särskilda regler kan dock gälla för ställföreträdare som härleder sin behörighet från ett godmans- eller förvaltarförordnande. Sådana ställföreträdare kan vara ansvariga för att den enskildes intressen bevakas även i angelägenheter som de inte har tagit befattning med tidigare. Deras behörighet och ansvar härleds i så fall från förordnandet.
För att en ställföreträdare med annan bakgrund skall kunna bli uppgiftsskyldig i en angelägenhet där han ännu inte har vidtagit någon åtgärd, skall det krävas att förmånsgivaren särskilt begär någon aktivitet i detta avseende – ställföreträdaren skall därigenom kunna anses skyldig att fortsättningsvis representera den enskilde. Eftersom det finns en risk för att förmånsgivaren kan se sig föranledd att initiera ett ställföreträdarskap enligt FB, om inte någon tar sig an den enskildes pågående ärenden, lär i många fall den ställföreträdare som åtagit sig en viss uppgift (t.ex. en nära anhörig) ha intresse av att på bästa sätt fullgöra den enskildes åtaganden även i övrigt. Något tvång härvidlag skall dock inte föreligga. En ställföreträdare som har åtagit
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1299
sig uppgifter men har för avsikt att frånträda rollen som ställföreträdare för den enskilde bör under alla omständigheter underrätta förmånsgivaren om att han eller hon inte längre företräder den enskilde.
En ställföreträdares behörighet enligt denna lag sträcker sig inte till förfogande över eventuella medel som utbetalas, vilket framgår av tredje stycket (se avsnitt B 10.3.4). Den enskilde kan dock i ekonomiska angelägenheter representeras av samma ställföreträdare som den som pekas ut enligt LSV, men då med stöd av framtidsfullmakt. Rör det sig om en anhörig, kan denne tänkas äga viss behörighet enligt förslaget till 2 kap. LFA. Att den enskilde har god man eller förvaltare i ekonomiska angelägenheter är ett annat alternativ.
Utbetalning av pensioner och likställda förmåner skall enligt 8 § förordningen (2002:782) om ansökan och utbetalning av pension m.fl. förmåner normalt ske genom insättning på mottagarens postgirokonto eller bankkonto (se också 5 § förordningen [2002:986] om sjukersättning och aktivitetsersättning). Det måste antas att en förmånsgivare – oavsett om det är försäkringskassa, kommun eller annan – normalt ser till att välja en sådan utbetalningsrutin i stället för att använda t.ex. utbetalningskort, som är en värdehandling, när det är känt att den enskilde saknar tillräcklig förmåga att representera sig själv, dvs. även i andra sammanhang än då de nämnda förordningarna är tillämpliga.
Utbetalningar får alltså inte göras till anhörig som grundar sin behörighet endast på LSV (jfr RFV:s meddelande Im 2003:117, 2003-09-05). Inte heller bör anhöriga ställföreträdare enligt 2 kap. LFA få tillgång till pengarna på villkor som innebär att de reservationslöst får disponera dem. Skall utbetalningar trots allt göras till annan än den enskilde förutsätter utredningen att det görs till någon som äger disponera medlen. Dit hör t.ex. förvaltare och framtidsfullmäktige (beroende av förordnandet).
I fjärde stycket anges att bestämmelserna i första stycket inte fritar från föreskriven skyldighet att sörja för information till den enskilde själv och att samråda med denne. Här kan hänvisas till 3 kap. 5 § första stycket SoL, där det anges att socialnämndens insatser för den enskilde skall utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne. Tanken är inte att förmånsgivaren och ställföreträdaren skall vidta insatser ”över huvudet” på den enskilde, även om denne anses sakna förmåga att själv ta ställning.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1300
7 §
Paragrafen har belysts i avsnitt B 10.3.5 och innebär att den enskilde i enlighet med turordningen i 5 § i första hand skall företrädas av antingen framtidsfullmäktig eller vårdombud, om någon sådan ställföreträdare har förordnats.
8 §
Bestämmelsen har behandlats i avsnitt B 10.3.5. Se även förslaget till 1 kap. LFA.
Huvudregeln beträffande framtidsfullmakter är, som framgår av 1 kap. 1 § LFA, att en sådan träder i kraft när fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser. Av 8 § LSH framgår emellertid att en framtidsfullmakt kan ges verkan i hälso- och sjukvårdsangelägenheter redan vid tillfällig beslutsoförmåga och även om den enskilde inte kan anses vara i huvudsak ur stånd att ha hand om de i fullmakten utpekade angelägenheterna. Om ett sådant förhållande har ”aktiverat” framtidsfullmakten och denna därutöver ger behörighet i angelägenheter på det sociala välfärdsområdet, skall framtidsfullmakten anses ha verkan även i de angelägenheter som faller inom det senare området. Är å andra sidan fullmaktsgivaren inte föremål för vård eller har han för sådan vård annan ställföreträdare än fullmäktigen, skall således de vanliga reglerna för framtidsfullmaktens ikraftträdande gälla.
9 §
Som framgår av avsnitt B 8.12.5 skall den enskilde enligt LSH kunna utse ett vårdombud i samband med att han eller hon tas in på eller uppsöker ett sjukhus eller annan sjukvårdsinrättning eller bor i olika former av boenden, alternativt i samband med hemsjukvård. Vårdombudet får enligt denna paragraf en företrädarroll även i angelägenheter som berörs av LSV.
Den enskilde måste informeras av hälso- och sjukvårdspersonalen om att vårdombudet kan tänkas fungera som ställföreträdare även inom den sociala välfärden. Möjligheten finns nämligen att den enskilde då väljer att avstå från att utse ett vårdombud eller att inskränka dennes behörighet. Föreskrifter om tillvägagångssättet vid
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1301
förfrågan om vårdombud bör kunna meddelas i administrativ ordning.
En begränsning framgår av andra meningen, nämligen att vårdombudet endast kan företräda den enskilde i angelägenheter som rör insatser som avses i socialtjänstlagen (2 § första stycket 1), insatser enligt LSS och ersättning enligt LASS (2 § första stycket 2). Om den enskilde är i behov av en ställföreträdare även i angelägenheter enligt 2 § första stycket 3, 4 eller 5 i lagen, kan han således inte företrädas av vårdombudet. Inget hindrar att vårdombudet har denna behörighet t.ex. i egenskap av anhörig.
10 §
Beträffande återkallelse av framtidsfullmakter hänvisas till avsnitt B 6.2.8.
Återkallelse av förordnande av vårdombud har behandlats i bl.a. avsnitt B 8.12.5.
Beroende på omständigheterna kan återkallelsen få följdverkningar även på andra områden än dem som berörs i denna lag, företrädesvis inom hälso- och sjukvården. Omvänt kan en återkallelse inför berörd hälso- och sjukvårdspersonal få betydelse för ställföreträdarens behörighet inom den sociala välfärden. Någon skyldighet att lämna uppgifter om återkallelse av en framtidsfullmakt eller av förordnande av ett vårdombud föreskrivs inte. I många fall kan det dock vara lämpligt att meddela en annan verksamhetsgren (eller förmånsgivare) att ställföreträdaren har upphört att företräda den enskilde p.g.a. återkallelsen.
Det måste hållas i minnet att giltigheten av en återkallelse i allmänhet förutsätter att den enskilde har tillräcklig beslutsförmåga att själv sköta sina angelägenheter. Uppdatering av förhållandena, t.ex. genom kontakter med den enskildes vårdgivare, kan vara befogat i syfte att erhålla information huruvida den enskilde alltjämt företräds av en viss framtidsfullmäktig eller ett visst vårdombud. Inget hindrar naturligtvis heller att förmånsgivaren kontaktar den enskilde i frågan.
11 §
I paragrafen redogörs för förmånsgivarens skyldighet att i vissa fall göra en anmälan till överförmyndaren om att den enskilde är i behov av godmanskap eller förvaltarskap. Överförmyndarens bedömning av förhållandena görs på sedvanligt sätt (se de föreslagna
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1302
11 kap.2 och 9 §§föräldrabalken). Paragrafen har behandlats i avsnitt B 10.3.5.
Kompletterande anmärkningar framgår även av bl.a. författningskommentaren till 11 § LSH. Jämfört med förslaget i LSH saknas i paragrafen föreskrift om anmälan för det fall att ställföreträdaren i klar strid med den enskildes intresse vägrar samtycke till en åtgärd. I en ställföreträdares uppenbara olämplighet bör likväl ligga att denne just vägrar samtycke till någon form av förmån som det med skäl kan antas att den enskilde själv skulle ha godtagit eller önskat sig, om han hade varit vid god vigör, alternativt som han är i oundgängligt behov av (jfr 20 § denna lag). Det skulle kunna röra sig om t.ex. en flyttning till ett särskilt boende. En bedömning får således göras av den enskildes förmodade vilja eller – om den enskildes förmodade vilja inte kan utrönas – vad som är i objektiv mening bäst ur dennes synvinkel.
Å andra sidan kan ställföreträdaren någon gång också anses uppenbart olämplig, om han eller hon påkallar t.ex. en insats, trots att förmånsgivaren tror sig veta att detta inte är förenligt med den enskildes förmodade vilja. Givetvis är det svårt för en förmånsgivare att i det enskilda fallet dra någon slutsats om hur den enskilde skulle ha ställt sig till en viss åtgärd. I vissa fall kan dock närstående till den enskilde tänkas bidra med upplysningar. Åtgärdens karaktär får här betydelse. Rör det sig, som i det ovan angivna exemplet, om boendefrågor, kan det finnas skäl att oftare uppmärksamma frågan om ställföreträdaren har ett egenintresse av att en viss insats eller åtgärd beviljas eller genomförs.
En ställföreträdare skall, liksom i LSH, vidare kunna anses uppenbart olämplig, om han eller hon t.ex. brister i insikt eller mognad. Denna olämplighet lär dock mer sällan kunna åberopas som skäl för att förmånsgivaren skall behöva vända sig till överförmyndaren, eftersom det i förevarande fall handlar om att tillerkänna den enskilde förmåner av olika slag.
Viss försiktighet vid tillämpningen av olämplighetskriteriet måste iakttas, även om en anmälan inte innebär annat än att överförmyndaren bereds tillfälle att göra en bedömning av ställföreträdarfrågan.
Det saknar för anmälningsskyldighetens uppkomst betydelse om förmånsgivaren själv har initierat en viss insats eller om en framtidsfullmäktig eller ett vårdombud har tagit ett initiativ. Det kan också förekomma att den enskilde själv har gjort ansökan eller motsvarande men att förmånsgivaren konstaterar att den enskildes ansökan inte kan godtas och att hans ställföreträdare inte förmår föra ärendet
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1303
vidare. Det saknar också betydelse om förmånsgivaren är av inställningen att den enskilde är i behov av just god man eller om anordnande av förvaltarskap är en mer passande åtgärd. Detta blir en fråga som får underställas rättens prövning.
12 §
I paragrafen anges de anhöriga som kommer i fråga för ställföreträdarskap för det fall varken framtidsfullmäktig eller vårdombud har förordnats. Paragrafen har behandlats i avsnitt B 10.3.6. Se även författningskommentaren till 12 § LSH.
Av 5 § andra stycket framgår att bestämmelserna om anhöriga som ställföreträdare inte gäller, om den enskilde på grund av bestående funktionshinder i huvudsak saknar beslutsförmåga när han eller hon fyller 18 år.
Det bör här framhållas att ett vårdombud endast kan agera i angelägenheter som anges i 2 § första stycket 1 och 2. Uppstår fråga om representation av den enskilde i t.ex. en socialförsäkringsangelägenhet när han eller hon tidigare bara har utsett ett vårdombud, blir denna paragraf tillämplig. Något behov av att initiera ett godmanskap föreligger följaktligen för det mesta inte i sådana fall, eftersom den enskilde genom att utpeka ett vårdombud inte därigenom kan anses ha valt bort anhörigalternativet som representationsform i andra angelägenheter som berörs av LSV.
13 §
I paragrafen regleras ordningen mellan de anhöriga som anges i 12 §, vilka som är uteslutna trots att de ingår i turordningen och i vilka fall som turordningen av andra skäl kan modifieras. Paragrafen har närmare belysts i avsnitt B 10.3.6.
Av första stycket framgår att den enskilde själv kan påverka vilka anhöriga som kan bli aktuella för ställföreträdarskap. Vissa formkrav uppställs för att upprätta en framtidsfullmakt, likaså för att förordna vårdombud. Formkraven måste iakttas även när vissa anhöriga skall uteslutas från representantskap för att den enskildes inställning skall kunna beaktas. Detta framgår genom hänvisningarna till 8 och 9 §§ i lagen (se även 8 och 9 §§ LSH).
Avges på det sätt som gäller förordnande av vårdombud en förklaring om att en enskild inte vill låta sig företrädas av en viss anhörig – eller samtliga anhöriga som kan komma i fråga enligt 12 § – kan
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1304
förklaringen såvitt gäller LSV-området endast innebära ett avböjande av företrädarskap genom den anhörige i frågor som avses i 2 § 1 och 2 LSV (jfr 9 § andra meningen, där ramarna för ett vårdombuds behörighet inom den sociala välfärden ges). Den enskilde kan följaktligen inte på det sätt som anges i 9 § LSH avsäga sig anhörigrepresentation i de angelägenheter som nämns i 2 § 3–5 LSV.
Anhöriga på samma nivå har gemensam behörighet men kan inbördes anförtro varandra behörighet (andra stycket). Det kan dock vara olägligt att behörigheten splittras upp mellan t.ex. syskon, jfr tredje stycket.
En i princip likalydande paragraf finns även intagen i förslaget till LSH, se 13 § i författningskommentaren. Ett tredje stycke har här dock tillfogats i vilket föreskrivs att ett avböjande från en anhörig eller anhöriga under samma punkt endast kan avse samtliga angelägenheter enligt 2 § (se också 2 kap. 5 § tredje stycket LFA). Finns det flera anhöriga på samma släktskapsnivå har de att välja mellan att gemensamt företräda den enskilde, eventuellt med stöd av inbördes fullmakter enligt andra stycket, att definitivt överlåta hela behörigheten till en av dem (eller till återstående) eller att låta hela behörigheten gå ifrån dem samtliga. Det skall däremot inte gå för sig att exempelvis maken till den hjälpbehövande avstår vissa företrädaruppgifter till förmån för enda barnet men behåller andra. Se också 5 § tredje stycket. Skälet till ordningen är att den hjälpbehövande så långt möjligt endast skall behöva ha en representant. En eventuell framtidsfullmakt eller ett förordnande av vårdombud kan dock medföra att även andra anhöriga fungerar som ställföreträdare än den som utpekas med stöd av 12 och 13 §§.
14 §
I paragrafen ges förmånsgivaren en skyldighet att anmäla behov av ställföreträdarskap enligt FB för den enskilde för det fall de anhöriga som agerar som ställföreträdare inte kan komma överens eller den anhörige ställföreträdaren bedöms vara olämplig. Kravet på olämplighet är således lägre enligt denna bestämmelse än enligt 11 och 17 §§.
Som angetts i allmänmotiveringen (avsnitt B 10.3.6) bör förmånsgivaren vara särskilt uppmärksam på intressekonflikter vid bedömningar av huruvida ställföreträdaren är olämplig eller ej. Det behöver således inte vara fråga om rena jävssituationer, där ställföreträdaren kan förväntas dra t.ex. någon ekonomisk fördel av att ett visst bistånd
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1305
eller en ersättning betalas ut. Vad som i övrigt kan konstituera olämplighet har berörts i bl.a. författningskommentaren till 11 §, där betydelsen av den enskildes förmodade vilja lyfts fram (se 20 §).
15 §
I paragrafen, som närmare behandlats i avsnitt B 10.3.7, erinras om att förmånsgivaren i fall som avses i 11 och 14 §§ har en skyldighet att hos överförmyndaren anmäla behov av ställföreträdarskap för en enskild som inte bör företrädas av framtidsfullmäktig, vårdombud eller anhöriga enligt denna lag. Anmälan skall även göras, om den enskilde i andra fall inte kan företrädas av de nu nämnda kategorierna, dvs. när den enskilde inte har utsett någon person att företräda honom eller henne och dessutom saknar anhöriga som kan komma i fråga.
16 §
Som nämnts i avsnitt B 10.3.7 av allmänmotiveringen skall en god man eller förvaltare ha företräde framför andra tänkbara företrädare, om det uppstår situationer i vilka flera olika representanter synes kunna agera för den enskilde. Detta framgår av första stycket. Givetvis förutsätts här att den gode mannen eller förvaltaren har ett förordnande som är av betydelse för angelägenheter enligt denna lag. Det kan anmärkas att ett förvaltarskap kan omfatta frågor om att erhålla sociala förmåner från det allmänna av ekonomisk natur endast när detta särskilt angetts (se förslaget till 11 kap. 10 § andra stycket FB).
I andra stycket ges förmånsgivaren en skyldighet att anmäla till överförmyndaren att den enskilde utsett framtidsfullmäktig eller vårdombud, om det inte är uppenbart onödigt. En anmälan bör kunna undvaras, när det är känt att den tänkbara företrädaren inte kan åta sig uppgiften, t.ex. på grund av sjukdom. En annan faktor kan vara att den vård eller vistelse som aktualiserat ett visst vårdombud har upphört, varvid också vårdombudets behörighet är utsläckt. Inte heller om godmanskapet har anordnats för att just utsläcka en olämplig ställföreträdares behörighet skall någon anmälan behöva göras. Vidare kan en anmälan undantagsvis avvaras, om behovet av ställföreträdare för att få till stånd en viss åtgärd, t.ex. på förmånsgivarens initiativ, har upphört.
En anmälan bör naturligtvis göras skyndsamt.
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1306
17 §
Som angetts i avsnitt B 10.3.7 skall förmånsgivaren göra anmälan om behov av entledigande av en god man eller en förvaltare, om det visar sig att denne är uppenbart olämplig som ställföreträdare.
Kravet på graden av olämplighet är detsamma som anges i 11 § (att förmånsgivaren har anledning att reagera av mindre graverande skäl när det gäller anhöriga i rollen som ställföreträdare framgår av 14 §). Naturligtvis kan ett nära släktskap mellan den enskilde och den gode mannen eller förvaltaren föranleda intressekonflikter. Detta skall dock inte föranleda att 14 § tillämpas av förmånsgivaren.
18 §
Bestämmelsen inskränker ställföreträdarens behörighet genom att föreskriva att denne inte kan medge åtgärder som innebär eller förutsätter att den enskilde utsätts för frihetsberövande eller annat tvång. Vilseledande av den enskilde i syfte att få honom eller henne att godta en åtgärd likställs i paragrafen med tvång. En närmare redogörelse för bestämmelsen har lämnats i avsnitt B 10.3.8.
En utgångspunkt är att ställföreträdaren enligt 20 § skall fatta ståndpunkt utifrån den inställning som den enskilde skulle ha haft, om han eller hon hade haft sin beslutsförmåga i behåll eller, i andra hand, utifrån vad som objektivt sett är gynnsamt för den enskilde. Det kan emellertid visa sig att den enskilde reagerar på ett sätt som inte är förenligt med vad ställföreträdaren har lämnat sitt samtycke till. Det kan stundom vara svårt att tolka den enskildes reaktioner på en viss åtgärd, varför det fordras att förmånsgivare/personal ägnar den enskildes beteende stor uppmärksamhet.
Ett tidigare lämnat samtycke från ställföreträdaren förlorar sin verkan, om den enskilde motsätter sig att en viss aktualiserad åtgärd skall genomföras. Tvångsåtgärder legitimeras följaktligen inte genom ställföreträdarens medgivande. Personalen får då ta ställning till om den har stöd i brottsbalkens nödregel att trots allt vidta åtgärden.
19 §
Bestämmelsen, som avhandlats i avsnitt B 10.3.9, tar sikte på situationer främst i särskilda boendeformer. Den medger att åtgärder, hänförliga till löpande omvårdnad av en person som anses sakna beslutsförmåga, vidtas utan samtycke från den enskildes ställföreträdare.
SOU 2004:112Föräldrabalken och nya lagar
1307
Åtgärder får dock bara vidtas, om det inte finns anledning att anta att ställföreträdaren skulle motsätta sig åtgärden. Detta framgår av första stycket. Ställföreträdaren kan t.ex. enligt 20 § dra slutsatsen att åtgärden står i strid med vad som kan antas vara den enskildes förmodade vilja, varvid han kan vilja motsätta sig åtgärden. I bedömningsunderlaget torde, såväl för personalens som för ställföreträdarens vidkommande, kunna ligga att den enskilde tidigare har motsatt sig åtgärderna.
De åtgärder som faller innanför paragrafens tillämpningsområde är sådana för vilka det skulle anses opraktiskt och onödigt att ständigt efterfråga samtycke från ställföreträdare för att de skall kunna vidtas.
Paragrafen medger enligt andra stycket inte att personal vidtar åtgärder som är av tvångskaraktär, oavsett om åtgärderna i sig är sådana att ställföreträdaren skulle kunna antas medge dem.
20 §
Av paragrafen framgår att den enskildes vilja, om vederbörande hade haft beslutsförmåga, i princip skall utgöra grunden för olika ställningstaganden från ställföreträdarens sida. Detta framgår av första stycket. Utan att detta anges särskilt som ett alternativ kan den enskildes vilja ha dokumenterats i någon form av skriftligt förhandsbesked, något som då bör bilda utgångspunkt för resonemangen (jfr 22 § första stycket LSH).
Som nämnts i allmänmotiveringen, avsnitt B 10.3.10, måste ställföreträdaren vara lojal mot den enskildes förmodade vilja när han eller hon företräder en beslutsinkompetent person. Av 11, 14 och 17 §§ framgår att en förmånsgivare – och i nästa led överförmyndaren – i annat fall kan göra bedömningen att ställföreträdaren agerar (uppenbart) olämpligt. Anhöriga kan också ha en anledning att agera för att få till stånd ett godmanskap eller byte av en redan utsedd god man under sådana förutsättningar.
För det fall ställföreträdaren inte kan bilda sig en uppfattning om vad den enskilde skulle ha ansett får han eller hon enligt andra stycket ta ställning utifrån vad som objektivt sett utgör den enskildes bästa. Subjektiva förhållanden måste då också kunna beaktas (se författningskommentaren till 22 § andra stycket LSH).
Föräldrabalken och nya lagar SOU 2004:112
1308
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen föreslås träda i kraft den 1 juli 2007. Närmare överväganden kring behovet av övergångsbestämmelser finns i avsnitt D.
1309
2 Författningar på det medicinskrättsliga området
2.1 Förslaget till lag om ändring i abortlagen (1974:595)
1 §
En grundläggande princip i abortlagen är att abort inte får utföras utan kvinnans samtycke, dvs. hon skall ha begärt åtgärden. Om en kvinna lider av psykisk störning e.d. måste arten och graden av hennes rubbning fastställas för att man skall kunna bedöma om hon är beslutskapabel eller ej. Kan hon inte förstå innebörden av ingreppet och dess konsekvenser får abort inte utföras; någon annan kan inte ta över hennes beslutanderätt. (Se Rynning s. 124 med hänvisningar samt SOU 1983:31 s. 25.)
Den angivna individualiserande metoden stämmer överens med utredningens allmänna sätt att se på beslutsinkompetens hos en individ i personliga angelägenheter. Något generellt frånkännande av rättslig handlingsförmåga rör det sig alltså inte om. I allmänhet har man att utgå från att en ställföreträdare skall inta den beslutsinkompetente personens plats i beslutsproceduren. Samtidigt räknar utredningen emellertid med att det finns angelägenheter som är av så ömtålig art att någon annan inte kan tillåtas ersätta den enskilde, se förslag till 11 kap. 6 § FB. Begäran om (eller medgivande till) abort hör till denna kategori. Detta bör lämpligen klargöras genom ett tillägg i 1 § abortlagen.
Den intagna ståndpunkten skulle möjligen kunna ifrågasättas för fall då havandeskapet är en följd av våldtäkt eller motsvarande brott Utredningen har emellertid inte funnit tillräckliga skäl att frångå vad som får anses vara gällande rätt i denna del.
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1310
6 §
I 1 § är det tal om de vanliga fallen då själva avbrytandet av havandeskapet har stått i fokus. Ett sådant avbrytande kan emellertid motiveras också av att havandeskapet på grund av sjukdom eller kroppsfel hos kvinnan medför fara för hennes liv eller hälsa. Denna situation uppmärksammas i 6 § och har där föranlett ett par särskilda regler för det fall att faran är allvarlig. Också behovet av ställföreträdare ställer sig här annorlunda än i typfallet. Att kvinnan saknar förmåga att samtycka till att havandeskapet avbryts kan naturligtvis inte tillåtas resultera i att hon lämnas utan hjälp. Det handlar i det väsentliga om sjukvård, och vanliga regler om ställföreträdare enligt den föreslagna lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) bör därför vara tillämpliga (jfr prop. 1974:70 s. 79). I klarhetens intresse bör en erinran om detta föras in i tredje stycket. En annan sak är att dessa regler får begränsad betydelse därför att läkaren (Socialstyrelsen) enligt reglerna i fråga många gånger har att agera utan stöd av samtycke från ställföreträdaren, t.ex. därför att en nödsituation föreligger.
Utan särskild föreskrift torde det stå klart att de sjukvårdande och omvårdande åtgärder som en beslutsoförmögen kvinna blir föremål för i samband med en abort som hon har begärt omfattas av bestämmelserna i LSH om ställföreträdare m.m.
2.2 Förslaget till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763)
Som framgått av den allmänna motiveringen (se särskilt avsnitt B 8.12.1) har utredningen stannat för att samla bestämmelser som gäller beslutsinkompetenta patienter inom den frivilliga hälso- och sjukvården i en särskild lag och avstått från att göra andra ingrepp i de centrala lagarna på området, nämligen hälso- och sjukvårdslagen (HSL) och lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område (LYHS), än vissa hänvisningar och kompletteringar.
2 a §
I ett nytt fjärde stycke erinras om den särskilda lagen om ställföreträdare, LSH. Denna och HSL (och LYHS) skall ses i ett sammanhang. Gäller det patienter med bristande beslutsförmåga kommer åtskilliga
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1311
bestämmelser om patienter i HSL att gälla patientens ställföreträdare. Beroende på sammanhanget får avgöras om en bestämmelse skall tillämpas både på patienten personligen och på hans eller hennes ställföreträdare. I 6 § LSH har med hänsyn till sakens vikt särskilt markerats att skyldigheten att samråda om vården och behandlingen och att informera om denna och hälsotillståndet m.m. gäller både i förhållande till patienten själv och till ställföreträdaren (se 2 a och 2 b §§ HSL).
2 b §
Ändringen innebär att delar av nuvarande andra stycket har förts samman med första stycket och att resten av andra stycket har fått utgå.
Att ställföreträdaren skall informeras när en vuxen patient saknar förmåga att ta till sig informationen framgår nu av 6 § LSH. Bestämmelserna i 7 kap.3 och 6 §§sekretesslagen och deras motsvarigheter i LYHS lär bli direkt tillämpliga på ställföreträdaren, 7 kap. 3 § sekretesslagen och 2 kap. 8 § andra stycket LYHS i praktiken ytterst sällan (se författningskommentaren till 14 kap. 4 a § sekretesslagen). Det får beträffande underåriga anses följa av föräldrabalkens regler att information skall lämnas till vårdnadshavaren, när den underårige inte själv kan tillgodogöra sig informationen respektive råda över sin vård. – Den skyldighet att lämna information som avses i 2 b § är ganska långtgående, och det saknas tillräckliga skäl att dubblera den genom att behålla nuvarande föreskrift om information till ”en närstående”, om informationen inte kan lämnas till patienten; ställföreträdaren kan f.ö. vara just en närstående. En annan sak är att de närstående, enligt vad som är förutsatt redan i dag (se Sahlin, Hälso- och sjukvårdslagen, 6:e uppl., 2000, s. 89, jfr prop. 1981/82:97 s. 51), regelmässigt skall hållas informerade om patientens tillstånd åtminstone vid mera allvarlig sjukdom eller då patienten annars inte själv kan informera sina närmaste. Denna uppgift bör inte sällan kunna fullgöras genom att man från sjukvårdspersonalens sida förvissar sig om att ställföreträdaren vidarebefordrar informationen. Att någon närstående omedelbart skall underrättas, om tillståndet för en patient allvarligt försämras, är ett åliggande för verksamhetschefen enligt 2 § 1 förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården och bör så förbli. Viktigt är också att slå vakt om den ”passiva” informationen till de närstående, dvs. beredskapen att låta
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1312
dessa höra av sig med frågor och få information om den sjuke i den mån sekretessen inte anses lägga hinder i vägen.
2.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:1140) om insemination
2 §
Inseminationslagen handlar om att sperma förs in i en kvinnas kropp på konstlad väg. Som aktörer i lagen förekommer den kvinna som skall föda barnet, hennes make eller den person som hon bor tillsammans med samt givare av sperma, när denne är en annan person än maken/sambon.
Skriftligt samtycke till införande i kvinnans kropp av sperma krävs av maken/sambon. Detta beror knappast på att han blir föremål för medicinskteknisk åtgärd – så behöver inte vara fallet – utan på att samtycket är grunden för det rättsliga konstaterandet av hans faderskap till barnet (se 1 kap. 6 § FB). Kravet på att kvinnan skall begära åtgärden synes vara underförstått (se Rynning s. 126).
Det torde också vara underförstått att samtycke kan lämnas endast av beslutskompetenta personer och inte av ställföreträdare. Bl.a. framgår av 3 § att insemination endast får utföras om det kan antas att det blivande barnet kommer att växa upp under goda förhållanden. Utredningen föreslår i 11 kap. 6 § en bestämmelse som från god mans behörighetsområde undantar frågor av utpräglat personlig karaktär, varvid som exempel nämns rättshandlingar varigenom konstitueras föräldraskap. Det kan med hänsyn till detta tyckas överflödigt att i den nu aktuella lagen ta in en uttrycklig erinran om samtyckets personliga art. Särskilt såvitt gäller kvinnans medverkan skulle emellertid inte utan fog kunna hävdas att behandlingen även beträffande själva inseminationsfrågan utgör hälso- och sjukvård (jfr Rynning s. 126) och därmed faller under tillämpningsområdet för lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH). Därav skulle kunna följa att en ställföreträdare borde kunna agera för en beslutsinkompetent kvinna. Till undvikande av varje missförstånd är det enligt utredningens mening tillrådligt att ge ett klart besked i lagtexten om att endast eget samtycke från en beslutskompetent person har relevans i detta sammanhang.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1313
2.4 Förslaget till lag om ändring i tandvårdslagen (1985:125)
3 §
I den särskilda lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) finns också bestämmelser som berör tandvården (se 2 § första stycket). Detta har nu i ett nyinsatt fjärde stycke markerats genom en hänvisning till LSH. Att inte alla bestämmelser i LSH är av betydelse är närmast uppenbart (se författningskommentaren till 2 § LSH och allmänmotiveringen avsnitt B 8.12.1). I övrigt hänvisas till författningskommentaren till 2 a § hälso- och sjukvårdslagen, där en motsvarande hänvisning föreslås bli införd.
Nuvarande fjärde stycket har flyttats till femte stycket.
2.5 Förslaget till lag om ändring i patientjournallagen (1985:562)
3 §
Tillägget i patientjournallagen följer av att en ny lag införs om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården.
I tredje stycket har tillförts fyra nya punkter, nämligen punkterna 1.2–1.4 och 6. De punkter som finns sedan tidigare kvarstår men två av dem får ny numrering.
I punkt 1.2 anges att uppgift om förordnande av vårdombud skall ingå i patientjournalen. Möjligheten att uppge ett vårdombud följer av 9 § lagen om ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH), till vilken hänvisas.
Av den nämnda paragrafen följer att meddelande om vårdombud skall lämnas till två personer som hör till hälso- och sjukvårdspersonalen. Anteckning om ett sådant förordnande skall göras i patientjournalen, men då av personer som annars har rätt eller skyldighet att föra patientjournal. Anteckning bör också göras om vem som tagit emot förordnandet. Vad som nu sagts blir tillämpligt även vid återkallelse av ett förordnande.
Vidare skall uppgift föras in om att en patient inte önskar bli företrädd av en viss anhörig, något som kan komma till uttryck i
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1314
samma form som anges för förordnande av vårdombud men också i den form som stadgas för framtidsfullmakter (se 13 § LSH).
I punkt 1.3 anges att beslut om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga enligt LSH skall tillföras patientjournalen (se 4 § LSH). Ett sådant beslut skall motiveras, varmed skall förstås att grunden för beslutsoförmågan och den åtgärd som beslutsoförmågan hänför sig till skall framgå. Motiveringen skall kunna göras i löpande text.
Ett alternativ till att uppgifter förs in i patientjournalen på sedvanligt sätt hade kunnat vara att ett särskilt journalblad förts beträffande de beslut som rör patienten. Utredningen har emellertid stannat för att inte föreslå denna lösning. Någon skyldighet att anteckna att en person har tillräcklig beslutsförmåga, exempelvis sedan vederbörande i annat sammanhang ansetts oförmögen att själv ta ställning, finns inte. Detta följer av principen att beslutsförmågan skall relateras till varje enskild åtgärd och inte ses som något permanent underkännande av patientens egen förmåga. En särbehandling av beslutsanteckningarna skulle med andra ord kunna ge intrycket av att patienten tills vidare är berövad sin beslutsförmåga på grundval av ett sådant beslut, något som alltså inte är fallet.
Av punkt 1.4 följer att patientjournalen skall tillföras uppgift om vem som kan antas vara ställföreträdare för en vuxen patient utan beslutsförmåga enligt LSH. Turordningen för ställföreträdarna finns angiven i 5 § första stycket LSH.
Ställningstagandet till vem som är patientens ställföreträdare görs naturligen av någon av dem som fattat ett beslut enligt 4 § LSH om att en patient skall anses sakna beslutsförmåga. Görs anteckningen innan ett sådant beslut har fattats finns det inte något som hindrar att uppgiften ombesörjs av någon annan. Något krav på att ställningstagandet görs av två personer i enlighet med den procedur som anges i 4 § andra stycket LSH uppställs med andra ord inte. Det är i sista hand den person som för in uppgiften som också svarar för att den kan antas vara riktig. Uppgiften skall spegla vem som under den närmaste tiden kan förmodas företräda patienten, om frågan om representation uppkommer.
Representantskapet kan skifta under en inledd behandling, t.ex. för att en ställföreträdare tillfälligt eller permanent inte kan anses inneha denna roll eller för att ett förordnande av en framtidsfullmäktig blir känt i ett senare skede. Uppdateringar av patientjournalen måste naturligtvis bli följden av eventuella kända personförändringar i representantskapet.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1315
Även grunden för ställföreträdarskapet skall antecknas. Grunden kan i det enskilda fallet vara att patienten har utfärdat framtidsfullmakt med angivande av ställföreträdare i sådana hälso- och sjukvårdsangelägenheter som är aktuella eller att patienten har utsett vårdombud för viss vård eller vistelse på sjukvårdsinrättning. Ställföreträdaren kan också tänkas grunda sin behörighet på det faktum att han är anhörig till patienten eller att han har ett godmansförordnande som omfattar hälso- och sjukvård. Är det en eller flera anhöriga som företräder patienten, bör även släktskapet antecknas.
Inget hindrar således att flera personer har gemensam behörighet, varvid naturligtvis samtliga skall antecknas som ställföreträdare. Av vikt är att anhöriga med gemensam behörighet kan anförtro varandra behörigheten (13 § andra stycket LSH); har detta skett skall förhållandet framgå av patientjournalen. (Exempel på journalanteckning: ”X och Y är patientens ställföreträdare i egenskap av patientens enda två barn. X har anförtrott Y behörighet att tills vidare vara patientens ställföreträdare.”)
Anteckningen är inte obligatorisk. I de flesta fall lär det saknas anledning att göra sådan anteckning i samband med vård på öppna mottagningar. Främst torde frågan om vårdombud bli aktuell vid sluten vård, men inte ens då är sådana efterforskningar obligatoriska. Det är givetvis i första hand när en patient skall anses sakna beslutsförmåga som det är betydelsefullt att utreda vem som är dennes ställföreträdare. Det kan dock finnas skäl att redan dessförinnan göra en anteckning om vem som står på tur att inträda som patientens representant. En sådan anteckning har inte någon verkan utan att ett beslut som nämns i punkten 1.3 har fattats men kan underlätta eftersökningar av ställföreträdaren när hans eller hennes insatser behövs.
En dylik förtida anteckning kan vara påkallad av både behandlingssituationen och patientens tillstånd. Inför en förestående operation vid vilken patienten skall sövas kan det i förväg behöva klargöras vem som kan antas föra patientens talan. Samma sak kan gälla när patienten av annan anledning kan förväntas bli beslutsinkompetent.
I den nya punkt 6 anges att förekomsten av vårddirektiv eller livsslutssdirektiv skall antecknas i patientjournalen. Givetvis skall detta behöva ske endast om direktivet har relevans för den vård eller behandling som är eller kan bli aktuell.
Det kan anmärkas att vad som sägs i punkt 5 om uppgifter om information som lämnats till patienten och olika ställningstaganden fortsättningsvis skall förstås på så sätt att patientjournalen skall
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1316
innehålla motsvarande uppgifter även beträffande patientens eventuella ställföreträdare (se också punkt 7).
Enligt 19 § får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela ytterligare föreskrifter om en journalhandlings innehåll, utformning och hantering. Sådant bemyndigande har getts till Socialstyrelsen. Det kan befinnas lämpligt att Socialstyrelsen utfärdar råd eller föreskrifter även i detta hänseende.
2.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen
1–3 §§
Lagen om befruktning utanför kroppen reglerar in vitro-fertilisering, dvs. provrörsbefruktning (IVF-behandling). Även i denna lag förekommer som aktörer den kvinna som skall föda barnet, hennes make eller sambo. Därutöver är givare av ägg en person av särskild betydelse, om ägget inte är kvinnans eget.
Det krävs enligt 3 § skriftligt samtycke av maken eller sambon till införande i kvinnans kropp av ägg. Detta skall betraktas mot bakgrund av 1 kap. 8 § FB, i vilken anges att samtycket är grunden för det rättsliga konstaterandet av hans faderskap till barnet (jfr 1 kap. 7 § beträffande kvinnans ställning som moder). Givare av ägg eller spermie skall enligt 2 § IVF-lagen vara myndig och lämna samtycke till att ägget får befruktas eller att spermie får användas för befruktning. Ingenting sägs om begäran eller samtycke från den mottagande kvinnan själv, men att ett sådant krävs torde ha ansetts följa av de allmänna bestämmelserna i hälso- och sjukvårdslagstiftningen (se Rynning s. 126 och 178 f). – Det kan här erinras om att det i ett förslag till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa har tagits upp en bestämmelse om att kvinna eller man i ett enligt 1988 års lag behandlat par som inte är givare av ägg eller spermie, liksom givaren, skall ha informerats om ändamålet med en ifrågasatt åtgärd enligt 1991 års lag och därefter ha lämnat sitt samtycke (1 § i förslaget, se prop. 2003/04:148).
I den nu aktuella lagen, liksom i inseminationslagen, torde vara underförstått att samtycken kan lämnas endast av beslutskompetenta personer och inte av ställföreträdare. Även i denna lag finns sålunda för vissa typfall en bestämmelse som sätter det blivande
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1317
barnets möjligheter att växa upp under goda förhållanden i fokus (se 5 § första stycket). Som ovan anförts föreslås i 11 kap. 6 § en bestämmelse som medför inskränkningar i god mans behörighet i frågor av utpräglat personlig karaktär. I likhet med vad som anförts beträffande ändringsförslaget till inseminationslagen skulle frågetecken likväl kunna uppstå huruvida åtgärder enligt lagen faller under tillämpningsområdet för LSH, varav i så fall skulle följa att en ställföreträdare skulle kunna agera för en beslutsinkompetent kvinna. Därför bör ett klart besked ges i lagen om att endast eget samtycke från en beslutskompetent person är av betydelse. Kompletteringen bör omfatta alla samtyckesreglerna i lagen, annars finns risk för oönskade motsatsslut.
2.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med befruktade ägg från människa
1 §
Ändringarna har gjorts i paragrafen enligt dess lydelse i prop. 2003/04:148.
Samtycke från givare av ägg, spermie eller kroppscell för åtgärder enligt lagen bör beträffande person utan beslutskompetens vara personligt och kan därför inte ersättas av samtycke från en ställföreträdare (första stycket). En sådan ståndpunkt harmonierar bäst med vad som har föreslagits i fråga om samtycke från dem som medverkar enligt lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen (IVF-lagen). Det kan också erinras om att vävnad från aborterat foster, enligt vad som föreslås beträffande transplantationslagen, får användas (för medicinskt ändamål) endast efter personligt samtycke av den kvinna som har burit fostret. Se också vad som sägs under 1 a § om propositionsförslagets innebörd beträffande forskning som skall etikprövas.
Att den kvinna eller man i ett IVF-behandlat par som inte har bidragit med genetiskt material har rätt till inflytande över vad som skall ske med de befruktade äggen vid en provrörsbefruktning framgår av andra stycket. Samtycket från denna person bör också vara personligt. Vederbörande kan ha ett intresse av att det befruktade ägget inte doneras till forskning, t.ex. för att det skall kunna sparas till en
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1318
senare behandling, om den första misslyckas, eller för att fler barn skall kunna erhållas senare (jfr prop. 2003/04:148 s. 55).
1 a §
I den lydelse som paragrafen har i prop. 2003/04:148 hänvisas i andra stycket till att bestämmelserna om information i 16, 17 och 19 §§ etikprövningslagen skall tillämpas i frågor om information och samtycke. Givarna skall t.ex. vara informerade om att givande av ägg eller celler kan resultera i en stamcellslinje med lång livslängd (se prop. s. 61).
Hänvisningarna till etikprövningslagen innefattar inte 20 §, som behandlar forskning utan samtycke. Detta kan antas tyda på att det varit lagstiftarens mening att forskning med befruktade ägg och ägg som varit föremål för somatisk cellkärnöverföring inte skall kunna äga rum, om något förhållande hos forskningspersonen hindrar att hans eller hennes mening inhämtas. Man bör inte – genom hänvisning till de i betänkandet föreslagna bestämmelserna om ställföreträdande samtycke – kullkasta huvudregeln i 1 § om krav på personligt samtycke. Hänvisningen till etikprövningslagens regler om information och samtycke bör mot denna bakgrund avse endast 16 § första stycket samt 17 § första och andra styckena. – Här kan nämnas att 16 § andra stycket och 17 § tredje stycket i föreslagen lydelse visserligen även nämner forskningspersoner som inte har fyllt 18 år, om vilka bestämmelser finns i 18 §. Någon forskning i nu berört avseende torde inte vara aktuell.
Uttrycket ”i stället för 1 §” har tagits bort. Uttrycket kan ge den felaktiga uppfattningen att inte samtycke skulle krävas av alla de personer som anges i 1 §.
2.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård
Lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) innehåller, sett i förhållande till hälso- och sjukvårdslagen (HSL), kompletterande föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång. Den av utredningen föreslagna lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) är inte direkt tillämplig i fråga om dessa kompletterande föreskrifter. Också i förhållande till de allmänna reglerna i 11 kap.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1319
föräldrabalken får vissa regler i LPT anses utgöra speciallagstiftning. Frågan är nu om och i vad mån de nya ställföreträdarreglerna i främst LSH likväl, genom särskilda bestämmelser i ämnet, skall återspeglas i LPT.
Till en början skall erinras om att LPT, som framgått ovan, gäller behandling av psykiska störningar och inte reglerar behandlingen av kroppsliga sjukdomar som patienten kan tänkas lida av. Även om det kan bereda svårigheter att dra gränsen mellan dessa två slag av behandling, står det i princip klart att det för den somatiska vården av de intagna patienterna gäller samma regler som för hälso- och sjukvården i övrigt (se Rynning s. 361 f). Detta innebär att också de föreslagna reglerna i LSH kommer att bli tillämpliga inom den psykiatriska tvångsvården såvitt gäller behandling av kroppssjukdomar och den allmänna omvårdnad som sammanhänger med denna.
En förutsättning för att tvångsvård skall komma till stånd är, utom annat, enligt 3 § första stycket 3 LPT att patienten motsätter sig kvalificerad psykiatrisk vård eller att det till följd av patientens psykiska tillstånd finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med hans samtycke. Det är patientens egen inställning som skall tillmätas relevans; en ställföreträdares inställning är inte avgörande.
I två andra hänseenden kan det emellertid finnas anledning att ge ställföreträdare till intagna patienter en roll i samband med tvångsvården. Det gäller dels det samråd som enligt lagen i vissa fall skall ske med utomstående, dels frågan om talerätt i mål och ärenden enligt lagen på patientens vägnar.
16, 17 och 44 §
Enligt 16 och 17 §§ LPT skall som regel samråd ske, utom med patienten, med dennes närstående, dels när en vårdplan upprättas, dels i fråga om behandlingen under vårdtiden. Det förefaller lämpligt att denna samrådsskyldighet utsträcks till den som enligt LSH är patientens ställföreträdare. Denne har sannolikt i många fall god kännedom om patienten och har kanske också redan kontakter med den aktuella sjukvårdsinrättningen som representant för patienten inom ramen för den somatiska vården. F.ö. är ställföreträdaren ofta en närstående till patienten. För att en person som ställföreträdare skall ingå i kretsen av dem med vilka samråd bör äga rum förutsätts att patienten är beslutsinkompetent. God man för en icke beslutsinkompetent patient bör dock givetvis också höra till samråds-
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1320
kretsen, om den gode mannen har förordnande på hälso- och sjukvårdsområdet.
Enligt 44 § första stycket LPT har en patient, om han har fyllt 15 år, rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Härmed torde avses handläggning i mål vid allmän förvaltningsdomstol angående medgivande till fortsatt tvångsvård och vid överklagande enligt 32 eller 33 § av olika beslut, bl.a. om intagning för tvångsvård eller om avslag på begäran att tvångsvård skall upphöra, samt behandling av motsvarande frågor hos chefsöverläkaren. I rätten att föra sin talan innefattas av allt att döma rätten att överklaga.
I 44 § sägs inget om hur talan förs för den som är vuxen men saknar beslutskompetens. Det förefaller sålunda inte klart, om den beslutsinkompetente patienten alltid på egen hand är behörig att föra sin talan och om god man eller förvaltare saknar behörighet att överklaga eller i övrigt föra den enskildes talan. Skrivningar i förarbetena kan tyda på att båda frågorna är att besvara jakande (prop. 1990/91:58 s. 159, 242, 274 och 284; se också Rynning s. 304 f). Det kan anmärkas att i fråga om upphörande av psykiatrisk tvångsvård tillerkände den tidigare gällande tvångslagen uttryckligen både god man eller förvaltare och vissa av patientens närstående talerätt.
Att patienten så långt det alls är praktiskt möjligt skall kunna överklaga överklagbara beslut och annars föra sin talan är en ordning som bör bestå. I allmänhet kan han säkert föra sin talan utan hjälp av en formell ställföreträdare. I flertalet mål vid förvaltningsdomstol skall sålunda enligt 38 a § LPT offentligt biträde som huvudregel förordnas för honom. Han kan också få hjälp – förutom av vårdpersonalen och närstående – av en stödperson enlig LPT (se 30–31 a §§). Likväl kan det upplevas som en brist att en gravt beslutsinkompetent person saknar en representant med formell rätt att i de berörda ärendena och målen bevaka hans intresse. Som förut berörts kan denne vara en person med unika förutsättningar att tolka patientens inställning och hjälpa honom till rätta. En sådan möjlighet bör inte möta något hinder som hänför sig till patientens ställning, om ställföreträdarens roll blir den att han är behörig att föra den enskildes talan, vid sidan av den enskilde själv. Med denna konstruktion kan man också nöja sig med en mindre stark bevisning för patientens beslutsoförmåga för att ställföreträdaren skall bli taleberättigad. Som nämndes på tal om vilka personer som bör rådfrågas om vården, bör också beträffande talerätten gälla att denna även tillkommer en god man vars huvudman är beslutskompetent,
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1321
förutsatt att huvudmannen enligt allmänna regler i 11 kap. FB lämnar samtycke till åtgärderna.
Som ställföreträdare bör fungera den eller de som enligt reglerna i LSH är den sjukes representanter, alltså även vårdombud. Om de tillämpningsproblem som kan bli en följd av den förvaltningsmässiga hanteringen hänvisas till vad som sägs nedan i anslutning till förslaget om samma ställföreträdares möjlighet att göra anmälan till HSAN enligt LYHS.
Det kan anmärkas att för underåriga som har fyllt 15 men inte 18 år har den underåriges legala ställföreträdare rätt att vid sidan om den underårige föra talan, detta till synes oavsett om den enskilde saknar beslutsförmåga eller inte (jfr prop. 1990/91:58 s. 284).
2.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård
24 §
I likhet med lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) innehåller lagen om rättspykiatrisk vård föreskrifter om psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat tvång.
I 24 § finns hänvisningar till vissa bestämmelser i LPT. Sedan tidigare finns en hänvisning till 44 § första stycket LPT med innebörd att den som har fyllt 15 år har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Av särskilt intresse i sammanhanget torde vara att patienten hos länsrätt kan överklaga beslut enligt 5 § om intagning för psykiatrisk vård och beslut enligt 12 § som innebär avslag på en begäran att sådan vård skall upphöra. Även rätten att framställa en begäran till chefsöverläkare i frågor av det senare slaget innefattas. Vidare berörs frågor som handläggs i allmän förvaltningsdomstol om medgivande till fortsatt rättspykiatrisk vård (13 §) och om prövning av om rättspsykiatrisk vård som är förenad med särskild utskrivningsprövning skall upphöra (16 §).
Särskilda regler om ställföreträdare saknas i lagen om rättspsykiatrisk vård. Patienten lär dock så långt det är praktiskt möjligt kunna överklaga överklagbara beslut och annars föra sin talan, något som inte bör ändras. Vidare finns möjlighet att få offentligt biträde (22 a §) samt stödperson (26 §). I enlighet med vad som anförts när det gäller LPT bör dock en ställföreträdare kunna föra patientens
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1322
talan. En hänvisning bör därför göras även till den ovan föreslagna bestämmelsen i 44 § tredje stycket LPT.
Hänvisningen i förevarande lags 8 § första stycke till bl.a. 16 och 17 §§ LPT ”i tillämpliga delar” får till följd att föreskrivet samråd med patienten också skall ske med hans ställföreträdare enligt LSH. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till 44 § LPT.
Regler om förträdarskap i brottmål där frågan om rättspykiatrisk vård är aktuell behandlas i avsnitt B 11.2.3 (se förslaget till 21 kap. 1 § rättegångsbalken).
2.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (1995:831) om transplantation m.m.
Biologiskt material från avlidna
De regler om representantskap för sjuka m.fl. som föreslås i lagen om ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) är tillämpliga endast under patientens livstid. De kan inte utan vidare gälla efter en persons död. Den situation som då föreligger, när organdonation aktualiseras, är en annan: godmanskap är främmande i detta läge och det är inte säkert att man skall se på de närståendes roll på samma sätt som när personen lever men är sjuk. F.ö. kan det ju mycket väl hända att ställföreträdarna enligt LSH alls inte har trätt i funktion medan patienten levde.
Detta hindrar naturligtvis inte att man tar fasta på delar av den ordning som föreslås gälla för ställföreträdarskap för inhabila inom sjukvården. I transplantationslagen utpekad anhörig skulle t.ex. kunna få befogenhet att bestämma om transplantation eller annan organdonation, när den avlidnes inställning inte kan utrönas. Härigenom skulle det troligen i vissa fall bli lättare att få till stånd en donation. Ett förslag om detta torde emellertid kräva överväganden av en art som knappast ankommer på denna utredning. Någon ändring av transplantationslagens regler om biologiskt material från avlidna föreslås därför inte. – Av skäl som motsvarar dem som har åberopats på tal om organdonationer från en avliden person enligt transplantationslagen föreslås f.ö. inte några ändringar i reglerna i lagen (1995:823) om obduktion m.m. om närståendes inflytande på frågan om obduktion och vissa andra ingrepp på en avliden.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1323
Biologiskt material från levande
6 §
Biologiskt material kan tas från en levande människa för transplantation eller annat medicinskt ändamål. I båda fallen krävs samtycke från den på vilken ingreppet skall göras (första stycket). Särskilda regler gäller dock i fråga om underåriga och psykiskt störda personer.
Gällande lagtext ger inte uttryck för att det skulle finnas särskilda bestämmelser för personer som p.g.a. sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att lämna samtycke. Anledning saknas dock att behandla sådana personer på annat sätt än de psykiskt störda. Ett exempel på att man skulle behöva ta biologiskt material från en sådan person kan vara att vederbörande har en sällsynt blodgrupp. Även tagande av vävnad för medicinska forskningsändamål kan höra hit. Allmänt sett kan emellertid framhållas att tagande av biologiskt material i många fall naturligtvis bör kunna anstå till dess en temporärt beslutsinkompetent person, t.ex. en person som tillfälligt är medvetslös, har fått tillbaka sin förmåga att själv ta ställning i frågan.
I andra stycket har en hänvisning gjorts även till 9 §, utöver den i gällande lagtext nämnda 8 §. Här hänvisas till författningskommentaren till 9 § nedan.
8 §
Samtycke till ingrepp på den psykiskt störde för transplantationsändamål, när sådant får ske, skall enligt 8 § i gällande lydelse lämnas av god man eller förvaltare men får inte göras mot givarens vilja. Vad som nu främst bör diskuteras är, om samtyckesbefogenhet i detta fall, i enlighet med förslaget till regler i LSH, bör tilläggas de anhöriga, vårdombud eller framtidsfullmäktig.
Ett transplantationsingrepp på en beslutsinkompetent givare förutsätter bl.a. att givaren är släkt med den tilltänkte mottagaren. Det är då enligt utredningens mening mindre lämpligt att en anhörig får legal behörighet att företräda givaren. En anhörig ställföreträdare skulle ju i de flesta fall ha nära band till både givare och mottagare. Dessa två har, åtminstone potentiellt, motstående intressen. Risken för att den anhörige företrädaren är jävig är därmed betydande, och han hamnar hur som helst i ett utsatt läge. Reglerna om anhöriga
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1324
som representanter för personer utan beslutskompetens bör alltså inte föras över till transplantationslagen.
Vårdombud skall enligt LSH utses med tanke på den enskildes vård och behandling. Vid ingrepp för transplantationsändamål är det emellertid inte fråga om sådan verksamhet. Det skulle kunna övervägas att öppna en särskild möjlighet för presumtiva givare att utse vårdombud som skall ta ställning till om transplantationsingrepp skall få göras. Detta framstår dock inte som praktiskt motiverat. Ett sådant arrangemang förutsätter nämligen att givaren har tillräcklig beslutsförmåga för att utse ett vårdombud för ändamålet men att han i ett något senare skede, när ingreppet aktualiseras, har förlorat förmågan att ta ställning till själva ingreppet. Vårdombuden bör därför inte föras in i skaran av ställföreträdare.
Däremot bör här, som annars, en framtidsfullmäktig kunna företräda givaren. Det bör förutsättas att han har ett särskilt stöd för detta i fullmakten, men som ett sådant bör, när inte annat framgår, räknas behörighet att företräda huvudmannen i fråga om hälso- och sjukvård. Att god man kan ges behörighet rörande åtgärder inom hälso- och sjukvårdsområdet framgår av förslaget till 11 kap. 3 § FB.
En god man måste utses, om vårdnadshavare för underåriga barn skulle riskera att företräda både givare och mottagare, såsom när det är fråga om tagande av biologiskt material från ett syskon för transplantation till ett annat syskon (se prop. 1994/95:148 s. 82). Även en framtidsfullmäktig eller en god man kan naturligtvis vara närstående till givaren och därför hamna i en jävssituation (se vad som ovan sagts om anhöriga som företräder direkt enligt lag). Om så är fallet, kan det finnas anledning att ersätta framtidsfullmäktigen eller den gode mannen med en annan ställföreträdare – en för ändamålet förordnad god man – när det gäller ingreppet.
Utredningens förslag innebär att förvaltare inte skall vara ställföreträdare enligt föräldrabalken för en enskild i fråga om personliga angelägenheter; en sådan uppgift skall ankomma på en god man. Förvaltare har därför utgått ur lagtexten som den som kan samtycka till ingrepp eller ansöka om tillstånd till ingrepp.
I denna paragraf, liksom i 6 §, har reglerna gjorts tillämpliga även på vuxna personer som p.g.a. sjukdom, skada eller liknande förhållande saknar förmåga att lämna samtycke.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1325
9 §
Ändringar har gjorts i paragrafen enligt dess lydelse i prop. 2003/04:148.
Enligt första stycket får biologiskt material tas från en levande människa för annat medicinskt ändamål än transplantation – i de flesta fall forskning – endast med Socialstyrelsens tillstånd, om materialet är sådant som inte återbildas eller om ingreppet på annat sätt kan medföra beaktansvärd skada eller olägenhet för givaren. Undantag från regeln om Socialstyrelsens tillstånd gäller, om forskningen etikprövats. I andra stycket sägs att ”ingrepp enligt första stycket” inte får göras på den som är underårig eller som på grund av psykisk störning saknar förmåga att lämna samtycke. En möjlig tolkning är att andra stycket tar sikte på alla ingrepp varigenom vävnad tas från levande människor för annat medicinskt ändamål än transplantation, alltså även på sådana som är mindre långtgående. Tolkningen får något stöd av bl.a. det förhållandet att inget sägs om vem som i dessa fall skulle företräda givaren (jfr 8 § vid donation för transplantationsändamål). Mot denna tolkning kan åberopas själva ordalydelsen i 9 §, som kan uppfattas så att förbudet enligt andra stycket endast gäller de kvalificerade ingreppen enligt första stycket. Med tanke främst på att denna läsart har en rimlighetsbedömning på sin sida bör den ges försteg.
Utifrån denna förutsättning bör i lagen anges vem som företräder en underårig resp. en vuxen utan förmåga att själv lämna samtycke till att vävnadsprov tas för forskning m.m. när sådana prov alls får förekomma. Till den senare kategorin skall, i enlighet med vad som sägs i 6 §, räknas även personer som p.g.a. skada, sjukdom eller liknande förhållande inte har förmåga att lämna samtycke.
En möjlighet är att falla tillbaka på de regler om företrädare för underåriga och vuxna beslutsoförmögna som enligt 8 § gäller beträffande ingrepp för transplantationsändamål. De jävsskäl som talar för att anhöriga där inte skall ingå i kretsen av företrädare för vuxna med bristande beslutsförmåga gör sig emellertid inte gällande när samtycket avser ingrepp för forskningsändamål och liknande. I stället har i det nya andra stycket tagits fasta på den nära anknytningen till reglerna i etikprövningslagen. Denna lag är enligt 4 § tillämplig bl.a. på forskning som avser studier på biologiskt material som har tagits från en levande människa och kan härledas till denna människa.
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1326
Samtyckesreglerna i etikprövningslagen beträffande vuxna personer med bristande beslutsförmåga återfinns i förslaget i 19–22 §§ och ger något sinsemellan avvikande regler för forskning i samband med verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen och beträffande annan forskning. I båda fallen hänvisas till regler i LSH. Dessa regler blir i sin tur direkt tillämpliga när biologiskt material tas i syfte att behandla den som ingreppet görs på; här gäller inte transplantationslagen (se 2 § andra stycket denna lag). Önskemålet om enhetlig reglering i närliggande situationer har därför lett till förslaget att samtyckesreglerna i etikprövningslagen skall tillämpas också enligt transplantationslagen när samtycke kan lämnas för underåriga och vuxna utan beslutskompetens till ingrepp för annat medicinskt ändamål än transplantation. Det innebär å andra sidan, som antytts, att vissa avvikelser kommer att gälla i förhållande till samtyckesreglerna i 8 § i fråga om ingrepp i syfte att transplantera biologiskt material.
Hänvisningen till etikprövningslagens samtyckesregler har fått gälla också den där föreslagna 22 §, som handlar om samtycke från särskilt utsedda företrädare inom medicinsk forskning i anslutning till medicinsk behandling. Behovet gäller akuta situationer, då besked från vanlig ställföreträdare inte kan inväntas. Ett sådant behov finns också beträffande samtycke till tagande av vävnadsprover som avses ingå i forskningen. Det kan t.ex. röra sig om blodprov; reglerna är givetvis inte tillämpliga när ingreppet är av det allvarligare slaget enligt 9 § transplantationslagen. För kommentar hänvisas i övrigt till avsnitt B 9.6 i den allmänna motiveringen och till författningskommentaren till 22 § etikprövningslagen.
I övrigt innebär ändringarna i paragrafen att nuvarande första och andra styckena förs samman.
10 §
I 10 § har hänvisningar gjorts även till 9 § andra stycket, vilket tar sikte på tagande av biologiskt material för annat medicinskt ändamål än transplantation, under förutsättning att materialet återbildas och att ingreppet inte medför beaktansvärd skada eller olägenhet för givaren. Paragrafen behandlar den situation som uppstår när någon vill komma i fråga som givare av biologiskt material. Även den som anses sakna förmåga att själv ge uttryck för önskemålet på ett giltigt sätt omfattas av paragrafen (se beträffande vuxna personer hänvisningen i 9 § andra stycket till 21 § etikprövningslagen, vilken i sin tur
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1327
hänvisar till bestämmelser om patientens egen – förmodade – vilja i 22 § första stycket LSH).
Reglerna i 10 § lär även i övrigt utan större svårighet låta sig förenas med de bestämmelser i etikprövningslagen till vilka hänvisning görs i 9 § andra stycket. Av 10 § bör följa att ett konstaterande av beslutsinkompetens hos en vuxen skall göras av den läkare som har att besluta om ingreppet, när anknytning saknas till sjukdomsbehandling av givaren. Finns sådan anknytning blir beslutsreglerna i 4 § LSH tillämpliga via hänvisningen i 21 § första stycket etikprövningslagen.
11 §
Paragrafen behandlar förutsättningarna för att vävnad från ett aborterat foster skall få användas för medicinska ändamål.
Det finns i denna paragraf f.n. inte några särregler för kvinnor som på grund av underårighet eller psykisk störning saknar rättslig handlingsförmåga. Förarbetsuttalandena i frågan (prop. 1994/95:148 s. 84 f) är inte alldeles klara på denna punkt. Sannolikt är innebörden att ett giltigt samtycke krävs av kvinnan, att detta inte kan ersättas av samtycke från en ställföreträdare, att följaktligen vävnad från det aborterade fostret inte kan användas ens för medicinska ändamål om kvinnan saknar beslutskapacitet och att frågan om hon har sådan kapacitet skall avgöras genom en individuellt inriktad bedömning i den aktuella frågan. Synsättet torde vara detsamma som det som gäller i fråga om en kvinnas begäran om abort enligt abortlagen. Liksom beträffande denna lag föreslås ett tillägg i första stycket i avsikt att klargöra att endast ett personligt samtycke räknas i detta sammanhang.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2007. Några särskilda övergångsbestämmelser torde inte behövas. Vissa synpunkter som lagts fram i resonemangen kring behovet av övergångsbestämmelser i forskningsrelaterad lagstiftning gör sig här gällande (se avsnitt D i allmänmotiveringen).
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1328
2.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område
2 kap.
1 §
I ett nytt andra stycke i paragrafen görs en erinran om de föreskrifter som är intagna i LSH och som på sitt område blir styrande för hälso- och sjukvårdspersonalens handlande. Bestämmelsen är en motsvarighet till den som har föreslagits i 2 a § fjärde stycket HSL.
2 §
Ändringen innebär, i likhet med vad som föreslås rörande 2 b § HSL, att delar av nuvarande andra stycket har förts samman med första stycket och att resten av andra stycket har fått utgå. I övrigt hänvisas till författningskommentaren till nämnda paragraf.
7 kap.
7 §
I paragrafen behandlas uttömmande vem som är behörig anmälare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) i frågor om disciplinpåföljd. Ställföreträdare enligt LSH anges nu som behöriga att göra en anmälan, om patienten inte själv kan anmäla saken (jfr 28 § LSH).
Ställföreträdarskap enligt LSH kan inte aktiveras i anledning av att patienten t.ex. är bortrest, varför det givetvis endast är i fall av faktisk beslutsoförmåga som en sådan ställföreträdare kan inträda.
Eventuella tillämpningssvårigheter som sammanhänger med att LSH är utformad med tanke på en vårdsituation, inte ett förvaltningsärende, torde kunna lösas i praktiken utan särskilda föreskrifter i lag. HSAN bör t.ex. själv kunna göra behövlig anmälan till överförmyndaren om behov av god man, när fullmäktig, vårdombud och anhöriga saknas. – Närstående, som inte samtidigt är ställföreträdare enligt LSH, har parallell behörighet med ställföreträdaren under patientens livstid. Företrädarskap enligt LSH gäller inte en avliden patient; i detta läge är endast närstående anmälningsbehöriga.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1329
2.12 Förslaget till lag om ändring i smittskyddslagen (2004:168)
8 kap.
11 a §
Bestämmelserna i smittskyddslagen omfattar alla sjukdomar som kan överföras till eller mellan människor och som inte endast innebär ett ringa hot mot människors hälsa (smittsamma sjukdomar). En smittad person har en skyldighet att förebygga smittspridning, bl.a. genom att lämna information till människor som han eller hon kommer i kontakt med. Vid vissa allvarliga sjukdomar, i lagen benämnda allmänfarliga sjukdomar, kan det bli aktuellt att vidta tvångsåtgärder, såsom tvångsundersökning, tillfällig isolering samt isolering.
Syftet med smittskyddet är primärt att skydda befolkningen mot smittsamma sjukdomar. Själva vården av den sjuke faller dock under hälso- och sjukvårdslagen (HSL). Behandling eller medicinering som inte påverkar smittsamheten kan följaktligen inte ske mot den enskildes vilja (se 4 kap. 6 § smittskyddslagen samt prop. 2003/04:30 s. 212 och 227). Det senare innebär att en person som saknar beslutsförmåga och som lider av en sjukdom av nu nämnt slag kan erhålla representation vid själva behandlingen genom sin ställföreträdare enligt lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH), däremot inte exempelvis vid en sådan läkarundersökning som enligt smittskyddslagen får genomföras, i sista hand som en tvångsundersökning, för att man skall kunna konstatera om eventuell smittsamhet föreligger (se 3 kap. 1–2 §§).
Bestämmelser om eventuella ställföreträdares roll saknas i lagen, trots att det i förarbetena konstateras att majoriteten av dem som tvångsisoleras har svåra missbruksproblem och/eller allvarliga psykiska störningar. Dock sägs beträffande fall med barn som smittbärare att det i första hand är barnets vårdnadshavare som svarar för att åtgärder vidtas på ett sådant sätt att smittrisk inte uppkommer och att det rörande den informationsplikt som en smittad person har är rimligt att utgå från att barnets föräldrar åtar sig denna plikt i den utsträckning som situationen kräver (prop. 2003/04:30 s. 97 och 99).
Det framstår inte som rimligt att ålägga en ställföreträdare för en vuxen beslutsinkompetent patient den roll som föräldrar förutsätts ha när det gäller att undanröja risker för smittspridning resp. att ta
Författningar på det medicinskrättsliga området SOU 2004:112
1330
sig an informationsplikt gentemot omgivningen. Inte minst uppgifternas strängt personliga karaktär talar i denna riktning. Samtidigt har en ställföreträdare en roll att spela i det förfarande som kan följa när en person har eller misstänks ha en sådan sjukdom som aktualiserar smittskyddsåtgärder. Liksom när det gäller lagen om psykiatrisk tvångsvård (LPT) m.fl. lagar handlar det om olika beslut som den enskilde kan bli föremål för eller behöva utverka (av smittskyddsläkare eller annan läkare), t.ex. om förhållningsregler (4 kap. 2 §), tillfällig isolering (5 kap. 3 §), upphörande av isolering, (5 kap. 7 §) och tillstånd att vistas utanför vårdinrättning (5 kap. 17 och 18 §§) men också om mål i länsrätt om tvångsundersökning (3 kap. 2 §) och isolering (5 kap. 1 och 2 §§) samt om överklagande av beslut av främst smittskyddsläkare om exempelvis upphörande av isolering (5 kap. 8 §).
Ställföreträdare för en vuxen beslutsinkompetent person bör vara den som skall representera den vuxne i hälso- och sjukvårdssammanhang, inte minst då beröringspunkter finns mellan smittskyddsåtgärderna och den hälso- och sjukvård som patienten kan behöva underkasta sig. (Det är dock värt att notera att en läkarundersökning enligt 3 kap. 1 § i lagen inte enbart får vara motiverad av att man vill kunna behandla sjukdomen hos den enskilde, se prop. 2003/04:30 s. 217.) Detta innebär att framtidsfullmäktig, vårdombud, anhöriga och god man kan komma i fråga.
Av 5 kap. 4 § smittskyddslagen framgår att isolering enligt 5 kap. 1 och 3 §§ skall ske på en vårdinrättning som drivs av ett landsting. Vårdombud skall enligt regler i LSH kunna förordnas vid de tillfällen som anges i 9 § i den lagen. Isolering är emellertid inte nödvändigtvis förknippad med vård och behandling av den enskilde (jfr 4 kap. 6 § smittskyddslagen). För att ge klart besked i frågan om möjligheten att förordna vårdombud bör anges att vårdombud skall kunna anmälas vid intagning för isolering, dvs. oavsett om den enskilde också är eller kan bli föremål för sådan hälso- och sjukvård som avses i LSH.
I lagen bör införas en föreskrift om att den som är eller kan bli föremål för åtgärd skall ha rätt att föra sin egen talan i mål eller ärenden enligt lagen, om han eller hon har fyllt 15 år (jfr 44 § LPT, 36 § lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga och den föreslagna 39 a § lagen om vård av missbrukare i vissa fall). Liksom när det gäller förslaget till ändring i 44 § LPT bör det med hänsyn härtill räcka att det kan antas att den enskilde saknar beslutsförmåga för att ställföreträdaren skall aktiveras.
SOU 2004:112 Författningar på det medicinskrättsliga området
1331
Det skall inte vara ställföreträdarens inställning till smittskyddsåtgärderna som avgör om dessa kan åstadkomma med eller utan tvång (jfr författningskommentaren till 44 § LPT).
Den enskilde kan förses med offentligt biträde i vissa mål (dock endast i frågor som rör isolering, 8 kap. 9 §), och stödperson (5 kap. 19 §). En stödperson avses bistå en isolerad person i personliga frågor under tiden som denne är isolerad och har rätt att närvara vid muntlig förhandling men har inte någon självständig ställning (se prop. 2003/04:30 s. 232). En ställföreträdare har således en annan roll att spela i förhållande till de nu nämnda aktörerna. Något formellt hinder bör inte ställas upp mot att en och samma person är stödperson och ställföreträdare för den enskilde, t.ex. god man (jfr avsnitt B 5.3.3 i allmänmotiveringen).
Den enskilde skall också kunna företrädas av en god man, trots att han inte anses sakna beslutsförmåga. En sådan god man är dock beroende av den enskildes samtycke i vissa fall enligt regler i föräldrabalken.
Bestämmelserna bör tas in i en ny paragraf under en ny rubrik. Ytterligare uppgifter för en ställföreträdare kan uppstå som en följd av de förslag som våren 2004 lämnats i propositionen 2003/04:158. I denna lämnas förslag till kompletteringar av smittskyddslagen med möjligheter till extraordinära skyddsåtgärder vid s.k. samhällsfarliga sjukdomar. De nu föreslagna reglerna bör kunna tillämpas fullt ut även sedan de nämnda kompletteringarna har förts in.
1333
3 Författningar på det socialrättsliga området
3.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring
16 kap.
8 §
Paragrafen behandlar i första stycket skyldigheten att anmäla ändrade förhållanden för den som uppbär sjukersättning eller aktivitetsersättning. För personer som har god man eller förvaltare enligt föräldrabalken finns en motsvarande skyldighet för ställföreträdaren, om det kan anses ingå i uppdraget.
Även utan ett uttryckligt stöd i lagen bör det anses ingå i en sådan ställföreträdares skyldigheter att bevaka att den hjälpbehövandes rätt till ersättning inte dras in (se andra stycket), något som i sig kräver att anmälningsskyldigheten fullgörs (jfr 12 kap. 3 § FB). Att en god man är beroende av samtycke från den enskilde för att kunna rättshandla, när denne är i stånd att lämna samtycke, framgår av den föreslagna 11 kap. 7 § FB. En god man som inte erhåller sådant samtycke när det gäller fullgörande av anmälningsskyldigheten kan dock, till undvikande av krav på återbetalning (se 20 kap. 4 §), ha anledning att initiera ett förvaltarskap för den enskilde.
Beträffande personer som saknar förmåga att fatta egna beslut, bland dem sådana som har god man eller förvaltare, finns därutöver särskilda regler i nu berört avseende i 6 § lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV). För personer som har ställföreträdare enligt LSV skall således anmälningsskyldigheten fullgöras av ställföreträdaren, oavsett om det i det enskilda fallet är fråga om en framtidsfullmäktig, anhörig eller ställföreträdare enligt föräldrabalken. Vissa begränsningar i anmälningsskyldigheten gäller för de båda förstnämnda kategorierna fram
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1334
till den tidpunkt då de blivit engagerade i angelägenheten, antingen genom eget ingripande eller efter framställning från myndighet.
Bestämmelser av det slag som nu finns i första stycket antyder att gode män och förvaltare inte har någon skyldighet att bevaka den enskildes intressen så länge inte detta framgår av särskilt stadgande i den tillämpliga författningen. Så blir alltså inte fallet. De särskilda bestämmelserna om anmälningsskyldighet för ställföreträdare i denna lags första stycke bör därför strykas.
Att en ställföreträdare p.g.a. underlåtenhet att fullgöra sin anmälningsskyldighet kan bli ersättningsskyldig gentemot den enskilde följer av regler i 12 kap. föräldrabalken och hänvisningar till sysslomannaregler i 1 kap. lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga (LFA) samt, beträffande anhöriga ställföreträdare enligt LSV, av allmänna skadeståndsrättsliga regler.
18 kap.
32 §
I andra stycket har en paragrafhänvisning ändrats.
20 kap.
8 §
Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för den som är försäkrad m.fl. att lämna uppgifter. För personer som har förmyndare, god man eller förvaltare gäller i dag att uppgiftsskyldigheten skall fullgöras av ställföreträdaren. Föreskrifterna härom i första stycket bör tas bort. Som anförts i författningskommentaren till 16 kap. 8 § saknas anledning att särskilt peka ut de ställföreträdare som kan bli aktuella, då en god man eller förvaltare enligt föräldrabalken redan i kraft av sitt förordnande får anses ha denna skyldighet (givetvis under förutsättning att angelägenheten som sådan också faller in under uppdraget; en god man har därutöver också att iaktta bestämmelser om samtycke från den enskilde, se 11 kap. 7 § FB). Motsvarande gäller naturligtvis en förmyndare. Att uppgiftsskyldighet skall fullgöras även av vissa andra kategorier av ställföreträdare som repre-
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1335
senterar vuxna utan beslutsförmåga följer också av särskilda bestämmelser i LSV (se 6 § i den lagen).
Närmare regler om hur uppgiftsskyldigheten skall fullgöras av en ställföreträdare kan lämpligen och vid behov ges i föreskrifter under lagnivå (se tredje stycket).
3.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring
8 kap.
6 §
Paragrafen tar upp skyldigheten för den som är berättigad till ersättning att lämna uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen. I enlighet med vad som anförts i kommentarerna till 16 kap. 8 § och 20 kap. 8 § lagen om allmän försäkring har förmyndare, gode män och förvaltare lyfts bort ur lagtexten som alternativa uppgiftslämnare, dock utan att någon ändring av den nuvarande tillämpningen åsyftas. Det kan dock erinras om att en god man som är ställföreträdare för en person som har erforderlig beslutsförmåga är beroende av samtycke när han vidtar rättshandlingar. – Särskilda regler om ställföreträdare för vuxna som saknar beslutsförmåga finns i LSV, se 6 § andra stycket. Av dessa framgår att uppgiftsskyldigheten skall fullgöras av den ställföreträdare som är aktuell enligt lagen. LSV:s tillämplighet i sig följer av att lagen om arbetsskadeförsäkring nämns i 3 kap. 5 § 1 socialförsäkringslagen (se 2 § första stycket 3 LSV).
3.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1984:989) om socialförsäkringsväsendet under krig och krigsfara
5 §
Av första stycket framgår att den som uppbär en förmån är skyldig att anmäla förhållanden som påverkar rätten till eller storleken av förmånen. Denna anmälningsskyldighet åligger, enligt andra stycket, förmyndare och vårdnadshavare när förmånstagaren är underårig och god man eller förvaltare när den enskilde har sådan ställföreträdare
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1336
och uppgiften kan anses ingå i ställföreträdarens uppdrag. Av skäl som anges i författningskommentaren till 16 kap. 8 § och 20 kap. 8 § lagen om allmän försäkring bör ställföreträdarens skyldighet inte framgå av nu berörd lag. Någon ändring i sak är dock inte avsedd.
3.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall
39 a §
Lagen om vård av missbrukare (LVM) ger en möjlighet för kommunen att bereda en missbrukare vård oberoende av eget samtycke när vård inom socialtjänsten inte kan ges i samförstånd med honom enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen (2 §). Vården är inriktad på att planering för behandling och andra rehabiliteringsinsatser skall ske tillsammans med den enskilde. När det finns förutsättningar för fortsatt vård i frivilliga former, skall tvångsvården upphöra.
En missbrukare som bedöms sakna beslutsförmåga bör i frågor enligt LVM kunna representeras av en ställföreträdare, liksom enligt annan i betänkandet berörd tvångsvårdslagstiftning (legal ställföreträdares rätt att föra talan mot vissa beslut enligt gällande rätt berörs i Norström/Thunved s. 366). Vad som i första hand kommer i fråga är rätt att föra talan i länsrätt i mål om beredande av tvångsvård (38 §) men också vid överklagande av av olika beslut enligt 44 § av den som förestår vården vid ett LVM-hem, bl.a. om avslag på begäran om utskrivning. Den enskildes ställföreträdare bör också kunna ha en roll som sidoordnad representant vid behandling av nämnda frågor hos den som förestår vården vid hemmet samt vid upprättande av planer för fortsatt vård (28 §).
Ställföreträdarens rätt att föra talan bör följaktligen vara parallell med den enskildes egen. Det framstår som rimligt att den enskildes rätt därvidlag kommer till uttryck i lag (jfr 44 § första stycket lagen om psykiatrisk tvångsvård [LPT], 36 § första stycket lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga [LVU] och 11 kap. 10 § socialtjänstlagen). Gränsen för när den enskilde skall ha rätt att ensam föra sin talan bör dras vid den tidpunkt då denne fyller 15 år (första stycket).
Som regel är den vård som kan beredas en underårig med stöd av LVU bäst lämpad för honom eller henne, varför LVU kan sägas ha företräde (se Norström/Thunved s. 316). För det fall en underårig
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1337
likväl är aktuell för vård enligt LVM bör vårdnadshavaren anses ha rollen som ställföreträdare. Detta följer av reglerna i föräldrabalken.
För vuxna kan det ligga nära till hands att söka en ställföreträdare i den lagstiftning som tar sikte på behovet av representation i bl.a. socialrättsliga frågor, dvs. i lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV). Vårdombud och anhöriga, som kan fungera som ställföreträdare enligt LSV, kan dock mindre ofta anses vara lämpliga ställföreträdarkategorier inom LVM-området. Till stor del berör verksamhetsområdet handläggning vid domstol. Dessutom finns det inte sällan bakomliggande konflikter och intressemotsättningar i förhållandet mellan missbrukaren och de anhöriga. I stället bör god man enligt föräldrabalken och framtidsfullmäktig fungera som ställföreträdare enligt allmänna regler (andra stycket). Rätten att föra den enskildes talan bör således vara beroende av om förordnandet tar sikte på representation av den enskilde i nu nämnda sammanhang, vilket – om inte annat uttryckligen anges – följer ett allmänt förordnande i personliga angelägenheter.
En framtidsfullmäktigs behörighet är beroende av att den enskildes skall anses sakna beslutsförmåga. Så är inte fallet med en god man, som å andra sidan är underkastad regler om inhämtande av samtycke från den enskilde. En erinran om reglerna härom i föräldrabalken har förts in i andra stycket.
Det bör alltjämt vara den enskildes egen inställning som fäller avgörandet för om vård kan ges på frivillig väg (jfr vad som anges i kommentaren till ändringen i LPT). Inställningen till eventuella insatsförsök hos en ställföreträdare för en beslutsinkompetent missbrukare skall således inte kunna läggas till grund för en bedömning av om tvångsvård över huvud taget erfordras. – En ställföreträdare enligt LSV kan, som framgår av 18 § LSV, samtidigt inte heller samtycka till att den enskilde utsätts för frihetsberövande eller annat tvång.
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1338
3.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga
36 §
När insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom inte kan ges i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen kan vård beredas enligt lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Vård kan beredas även myndiga personer med stöd av lagens 3 §, dock längst till dess de fyller 21 år. En av förutsättningarna för sådan vård är att det kan antas att behövlig vård inte kan ges med den unges samtycke. Av 36 § framgår att den unge, om han eller hon har fyllt 15 år, har rätt att föra sin talan själv i mål och ärenden enligt lagen.
En förälder/vårdnadshavare till barnet har ställning som part i dessa mål och ärenden till dess den unge har fyllt 18 år. Utan att det anges i paragrafen är den eller de som är vårdnadshavare också ställföreträdare för barnet, oavsett om barnet har fyllt 15 år eller inte (prop. 1994/95:224 s. 57).
Som ovan nämnts avser lagen även personer som är över 18 år och som därmed saknar vårdnadshavare. Trots att den unges inställning vid handläggningen enligt särskild föreskrift (1 §) skall klarläggas och hänsyn, med beaktande av ålder och mognad, skall visas till hans eller hennes vilja kan det därför finnas anledning att se till att en ställföreträdare kan representera den enskilde i angelägenheter som berörs av lagen. Av motsvarande skäl som anges i författningskommentaren till 39 a § LVM, bör det vara allmänna regler om företrädare för vuxna i personliga angelägenheter som då skall gälla. Detta framgår av ett nytt andra stycke. I praktiken blir det då fråga om en god man som får föra talan vid sidan om den unge, men representation genom framtidsfullmäktig är i vart fall en teoretisk möjlighet.
Liksom när det gäller ställföreträdarskap i angelägenheter som rör LVM (resp. lagen om psykiatrisk tvångsvård) skall inte ställföreträdarens uppfattning läggas till grund för en bedömning av om vård i stället kan ges med den enskildes samtycke.
Av 39 § framgår att domstol kan förordna offentligt biträde för den unge. Ett offentligt biträde har dock inte rollen som ställföreträdare för en beslutsoförmögen person som är över 15 år men kan givetvis fungera vid sidan om en ställföreträdare. Offentligt biträde kan f.ö. förordnas för en vårdnadshavare för den unge. Även en så-
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1339
dan särskilt utsedd kontaktperson som anges i 22 § kan ha en funktion att fylla vid sidan om ställföreträdaren.
3.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade
Som framgår av avsnitt B 10.3.4 föreslår utredningen att regler om s.k. tvångsfullmakter skall utgå i den mån de inte redan har upphävts. Detta får till följd att 11 § nu upphävs. Utgångspunkten är givetvis att utbetalningar av medel skall ske till någon som har behörighet att disponera dem, dvs. den enskilde själv eller en ställföreträdare med sådan behörighet (se också författningskommentaren till 6 § lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden, LSV).
Det kan uppmärksammas att regeln om tvångsfullmakt träffar även andra personer än sådana som kan anses sakna beslutsförmåga. Om en person – utan att sakna beslutsförmåga – anses ha svårt att själv ta hand om det ekonomiska stöd som avses i lagens 9 § 2 kan dock ett godmanskap övervägas. Vidare finns möjligheter för en sådan person att genom fullmakt ge besked om hur det ekonomiska stödet skall omhändertas.
8 §
I LSV föreslås särskilda regler om ställföreträdarskap för vuxna personer som skall anses sakna beslutsförmåga i angelägenheter som rör bl.a. lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Den bestämmelse i 8 §, som anger under vilka förutsättningar insatser enligt lagen skall ges, bör anpassas till vad som nu sagts.
Detta föranleder vissa nya uppdelningar i paragrafen. Utgångspunkten är att en person som har fyllt 15 år endast själv kan begära insatser enligt lagen. För dem under 15 år är det alltid vårdnadshavaren eller förmyndaren som skall begära insatsen, vilket överensstämmer med nuvarande regler. Är den enskilde 15 år men under 18 år och uppenbart saknar förmåga att på egen hand ta ställning i frågan skall insatser kunna ges på begäran av ställföreträdaren. Även detta följer av gällande rätt (se även prop. 1992/93:159 bil 1 s. 173).
När det gäller personer som har fyllt 18 år men som uppenbart saknar förmåga att ta ställning anges nu att en ställföreträdare får sökas bland dem som enligt LSV är den enskildes ställföreträdare.
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1340
Underåriga som har fyllt 15 men inte 18 år och som själva kan ta ställning nämns inte särskilt i paragrafen. Av förarbetena framgår dock att vårdnadshavare har rätt och skyldighet att i viss utsträckning bestämma i barnets angelägenheter, vilket innebär att en underårigs begäran i vissa fall inte kan bifallas mot vårdnadshavarens vilja, trots att den underårige själv förstår vad saken gäller och kan uttrycka en vilja. Detsamma får anses gälla i förhållande till förmyndare. Däremot kan insatser inte beviljas enbart på en sådan ställföreträdares begäran under de angivna förutsättningarna, se prop. s. 173.
Begränsningar i möjligheten att mot en vuxen hjälpbehövandes vilja samtycka till åtgärder som innefattar kroppsligt betvingande eller frihetsberövande m.m. följer av 18 § LSV.
Det är värt att särskilt notera att förvaltare (underförstått för vuxna personer) endast kan tilläggas uppgifter i fråga om erhållande av sociala förmåner av ekonomisk natur (se 11 kap. 10 § FB, jfr 9 § 2 LSS).
10 §
Paragrafen ger besked om att den enskilde kan begära att en individuell plan upprättas. Till förtydligande nämns nu i första stycket att även den enskildes ställföreträdare enligt LSV skall kunna framställa en sådan begäran, liksom en god man som – utan att LSV är tillämplig – agerar med samtycke. Grundkravet att den enskilde skall ges möjlighet att delta vid upprättandet skall kvarstå, även om det är ställföreträdaren som har framställt önskemålet (jfr 6 § fjärde stycket LSV). Av 20 § första stycket LSV framgår att ställföreträdaren skall samråda med den enskilde både när han begär en individuell plan och såvitt avser innehållet i planen.
15 §
I första stycket punkt 6 finns regler om anmälningsskyldighet för kommunen i vissa fall. Ett tillägg har gjorts med innebörd att kommunen även har en uppgift att anmäla till överförmyndaren när en förmyndare, en god man, eller en förvaltare inte sköter sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt. Bestämmelsen motsvarar vad som för socialtjänstens del föreslås i 11 kap. 1 a § första stycket 4 socialtjänstlagen men tar sikte även på föräldrar som är förmyndare.
I det nya andra stycket erinras om att anmälningsskyldighet också finns enligt LSV (se 11, 14, 15 och 17 §§ LSV). Den senare anmälnings-
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1341
plikten är dock, till skillnad från vad som är fallet i första stycket punkt 6, relaterad till specifika angelägenheter.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ändringarna avses träda i kraft den 1 juli 2007.
Förslaget innebär som tidigare nämnts att bestämmelser om s.k. tvångsfullmakter i 11 § upphör att gälla. Principen om att verkan av fullmakter som upprättats före ikraftträdandet skall bedömas enligt äldre rätt kan inte appliceras här. Äldre kommunala beslut om att ersättning skall betalas ut till någon annan än den berättigade får därmed anses sakna verkan. Någon övergångsbestämmelse med denna innebörd krävs inte.
3.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1993:389) om assistansersättning
Även i 12 § lagen (1993:389) om assistansersättning (LASS) finns en bestämmelse om utbetalning av medel till annan än den berättigade. Den nämnda paragrafen föreslås bli upphävd. Här kan hänvisas till vad som anförts i författningskommentaren angående motsvarande bestämmelse i LSS (se även avsnitt B 10.3.4). Detta bör leda till en följdändring i förordningen (1993:1091) om assistansersättning (se 11 § i förordningen).
9 §
Av paragrafens andra stycke framgår att ställföreträdare enligt föräldrabalken har en upplysningsskyldighet såvitt gäller ändring av förhållanden som kan påverka rätten till assistansersättning.
I lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV) föreslås en bestämmelse av i huvudsak samma innebörd i 6 § andra stycket. Något behov av den angivna bestämmelsen i LASS beträffande personer som har företrädare enligt LSV saknas därför.
Förmyndare eller vårdnadshavare som företräder en underårig får anses ha en direkt på deras ställning grundad plikt att lämna upplysningar, varför en särskild erinran härom i LASS inte är erforderlig.
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1342
Detsamma gäller god man eller förvaltare för en person som inte kan anses sakna beslutsförmåga (jfr 12 kap. 3 § FB).
Vad som nu sagts medför att andra stycket bör upphöra att gälla.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Förslaget innebär således att bestämmelser om s.k. tvångsfullmakter i 12 § upphör att gälla. Beslut om sådana utbetalningsanvisningar upphör att gälla vid ikraftträdandet (se författningskommentaren till LSS).
3.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension
15 kap.
14 §
Uppgiftsskyldighet som följer av lagen om inkomstgrundad ålderspension skall för omyndiga resp. för personer som har god man eller förvaltare enligt första stycket fullgöras av förmyndare, god man eller förvaltare. Av skäl som anges i författningskommentaren till 16 kap. 8 § och 20 kap. 8 § lagen om allmän försäkring bör ställföreträdarens skyldighet inte framgå av nu berörd lag. Någon ändring i sak åsyftas dock inte.
Särskilda regler om uppgiftsskyldighet för ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga finns i 6 § andra stycket LSV (se även 3 kap. 5 § 3 socialförsäkringslagen och 2 § första stycket 3 LSV).
3.9 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:703) om handikappersättning och vårdbidrag
19 §
Ändrade förhållanden som påverkar rätten till handikappersättning eller vårdbidrag skall enligt paragrafens första stycke utan oskäligt dröjsmål anmälas. Skyldigheten övergår till förmyndare för den som är underårig och till god man eller förvaltare för den som har sådan ställföreträdare i vars uppdrag det kan anses ingå att göra en anmälan.
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1343
Av skäl som anges i författningskommentaren till 16 kap. 8 § och 20 kap. 8 § lagen om allmän försäkring bör ställföreträdarens skyldighet inte framgå av nu berörd lag. Någon ändring i sak avses dock inte.
Särskilda regler om uppgiftsskyldighet för ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga finns i 6 § andra stycket LSV (se även 3 kap. 5 § 12 socialförsäkringslagen och 2 § första stycket 3 LSV).
3.10 Förslaget till lag om ändring i lagen (2000:461) om efterlevandepension och efterlevandestöd till barn
8 kap.
9 §
Av första stycket följer att den som har rätt till ersättning enligt lagen är skyldig att lämna uppgifter som är av betydelse för dess tillämpning. Skyldigheten övergår till förmyndare, god man eller förvaltare, om sådan finns.
Av skäl som anges i författningskommentaren till 16 kap. 8 § och 20 kap. 8 § lagen om allmän försäkring bör ställföreträdarens skyldighet inte framgå av nu berörd lag. Någon ändring i sak avses dock inte.
Särskilda regler om uppgiftsskyldighet för ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga finns i 6 § andra stycket LSV (se även 3 kap. 2 § 13 socialförsäkringslagen och 2 § första stycket 3 LSV).
3.11 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)
11 kap.
1 a §
Paragrafen är ny och kommenteras närmare i avsnitt A 3.6.3.1.
Paragrafens första stycke motsvaras delvis av nuvarande 5 kap. 3 § socialtjänstförordningen (2001:937) och behandlar socialnämnds skyldighet att anmäla vissa förhållanden till överförmyndaren. Utöver de rapporteringsgrunder som i dag framgår av 5 kap. 3 § social-
Författningar på det socialrättsliga området SOU 2004:112
1344
tjänstförordningen föreskrivs i första stycket att socialnämnden också skall anmäla till överförmyndaren, om den upptäcker att en förordnad ställföreträdare inte sköter sitt uppdrag på ett tillfredsställande sätt.
I paragrafens andra stycke erinras om den skyldighet att anmäla behov av en god man eller en förvaltare som socialnämnden har enligt LSV, se 11, 14 och 15 §§ LSV.
10 §
En av de grundläggande principerna för samhällets socialtjänst är att socialtjänsten skall bygga på respekt för människornas självbestämmanderätt och integritet (1 kap. 1 §). Av 3 kap. 5 § framgår bl.a. att insatser från socialnämndens sida skall utformas och genomföras tillsammans med den enskilde.
I 11 kap. 10 § första stycket anges att ett barn som har fyllt 15 år har rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden enligt lagen. Att vårdnadshavaren har rätt att företräda barnet och föra dess talan följer av bestämmelser i föräldrabalken. Därav följer att en person som har fyllt 15 men inte 18 år och som p.g.a. bristande beslutsförmåga inte förmår att utnyttja sin rätt att föra sin talan alltid har tillgång till en ställföreträdare.
I ett nytt tredje stycke, som kompletterar de ovan anförda principerna och reglerna, erinras om att bestämmelser finns som tar sikte på vuxna personer, dvs. personer över 18 år, som inte kan fatta egna beslut. Att bestämmelserna i lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV) gäller även i angelägenheter som rör insatser enligt socialtjänstlagen framgår visserligen redan av 2 § första stycket 1 LSV. Då det kan antas att frekvensen av fall som berör socialtjänstlagen är tämligen hög, finns dock skäl att i socialtjänstlagen särskilt erinra om lagens förekomst i kapitlet om socialnämndens uppgifter.
Givetvis innebär inte tillämpningen av bestämmelser om ställföreträdare i LSV att respekten för den enskildes egen vilja kan sättas åt sidan. Av 6 § fjärde stycket LSV framgår att ställföreträdarens roll som beslutsfattare och initiativtagare inte fritar från föreskriven skyldighet att informera och samråda med den enskilde själv. Bestämmelser om betydelsen av den enskildes egen vilja finns i 20 § LSV. Det skall framhållas att socialnämnden och annat rättssubjekt som tillhandahåller insatser som avses i socialtjänstlagen har en skyldighet att agera, om en ställföreträdare uppträder olämpligt i relation till
SOU 2004:112 Författningar på det socialrättsliga området
1345
vad som kan antas vara den enskildes vilja eller bästa (se 11, 14 och 17 §§ LSV), något som ofta förutsätter att den enskilde själv ges tillfälle att lämna synpunkter på insatser (dvs. även om han eller hon inte är i skick att för egen del fatta rättsligt giltiga beslut).
1347
4 Författningar på forskningsområdet
4.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor
3 §
Etikprövningslagen upptar f.n. inga uttryckliga regler om behörighet att lämna samtycke enligt paragrafen till viss s.k. registerforskning för personer utan beslutsförmåga (jfr 13 § första stycket). Gäller det forskningspersoner under 18 år får antas att reglerna i 18 § tillämpas analogt. Det kunde övervägas att låta ställföreträdare lämna samtycke för vuxna forskningspersoner utan beslutsförmåga. Beträffande samtycke enligt personuppgiftslagen till behandling av personuppgifter föreslår utredningen en sådan behörighet (se författningskommentaren till denna lag). Konsekvensen av ställföreträdarsamtycke enligt 3 § etikprövningslagen skulle emellertid bli att forskning som omfattas av lagrummet och som gäller personer med mer eller mindre nedsatt beslutsförmåga i en del fall kom att undantas från etikprövning. Detta får anses olyckligt. Det har därför gjorts ett tillägg av innebörd att samtycke till personuppgiftsbehandlingen från en vuxen måste vara personligt för att lagen inte skall bli tillämplig. I detta ligger ett krav på beslutsförmåga hos forskningspersonen.
Enligt 6 § i lagen får forskning innefatta behandling av sådana personuppgifter som avses i 3 § bara om behandlingen har godkänts av en etikprövningsnämnd. Om giltigt samtycke från en forskningsperson saknas hindrar detta inte ett godkännande. Finns godkännande får de känsliga uppgifterna behandlas för forskningsändamål utan särskilt samtycke enligt personuppgiftslagen, se 19 § första stycket, jämfört med 13 och 14 §§ nämnda lag.
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1348
11 a och 11 b §§
I 21 § finns nu materiella bestämmelser som anger villkoren för att forskning skall få äga rum på en (vuxen) person som saknar beslutsförmåga. Bestämmelserna skall enligt 14 § iakttas vid etikprövningen. Enligt den nyligen införda 11 a § skall vid etikprövning av klinisk läkemedelsprövning, utöver vad som följer av etikprövningslagen, tillämpas bestämmelserna i 13 e och f §§ läkemedelslagen (1992:859). Dessa lagrum anger materiella förutsättningar för utförande av läkemedelsprövning på underåriga respektive vuxna utan beslutsförmåga. Bestämmelserna i 21 § etikprövningslagen skall inte tillämpas i fråga om klinisk läkemedelsprövning på beslutsoförmögna vuxna. Detta anses följa av 13 § etikprövningslagen, som anger att särskilda föreskrifter i en annan författning om information och samtycke vid forskning som avses i 4 § 1–3 i lagen skall gälla i stället för bestämmelserna i etikprövningslagen (prop. 2003/04:32 s. 78).
Bestämmelserna i nuvarande 21 § etikprövningslagen är upptagna under rubriken ”Forskning utan samtycke”. Utredningens förslag innebär emellertid att forskning på beslutsoförmögna vuxna personer kräver samtycke men att samtycke kan lämnas av ställföreträdare för forskningspersonen. I enlighet med vad som anges i den biomedicinska rättighetskonventionen skall ett sådant samtycke inte ersätta de materiella villkoren för forskning som nu framgår av 21 §, lika litet som samtycke ersätts av att de materiella kraven är uppfyllda. Föreskrifterna i 21 § hör därför bättre samman med föreskriften (11 a §) om vilka materiella förutsättningar för klinisk läkemedelsprövning av beslutsoförmögna underåriga och vuxna som skall vara uppfyllda vid etikprövningen.
På grund av det anförda har de nuvarande bestämmelserna i 21 § etikprövningslagen förts till en ny 11 a §, medan föreskrifterna i gällande 11 a § med vissa justeringar har tagits upp under beteckningen 11 b §. Den nya 11 a § har gjorts tillämplig även i fråga om sådana underåriga forskningspersoner som enligt 18 § inte själva kan samtycka till forskningen (se artikel 17 i den biomedicinska rättighetskonventionen). 11 a och b §§ har fått en ny, egen rubrik: särskilda förutsättningar för viss forskning. Bestämmelserna skall givetvis tillämpas vid godkännandet av forskningen. Det har uttryckligen föreskrivits att 11 b § är exklusivt tillämplig inom området klinisk läkemedelsprövning; det gäller både i fråga om underåriga och vuxna. Att läkemedelslagens bestämmelser om information och samtycke
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1349
skall tillämpas i stället för bestämmelserna i 16–22 §§ etikprövningslagen följer alltjämt av 13 § samma lag.
14 §
I gällande lydelse anges att forskning enligt 4 § får godkännas bara om det kan förutsättas att bestämmelserna om information och samtycke kommer att följas eller om det kan förutsättas att förutsättningarna för forskning utan samtycke i 20–22 §§ är uppfyllda. Utredningens förslag innebär emellertid att samtycke krävs även till forskning på en person som saknar beslutsförmåga men att samtycket får lämnas av en ställföreträdare. (Det kan anmärkas att t.ex. den biomedicinska rättighetskonventionen använder en något annan terminologi, se artiklarna 5 och 6.) Alternativet ”forskning utan samtycke” skall därför utgå ur paragrafen. Gällande 21 § anger som nämnts de materiella villkoren för forskning på (vuxna) personer utan egen förmåga att lämna samtycke. Att dessa villkor också i framtiden måste vara uppfyllda (och att detta gäller även underåriga) framgår enligt förslaget av 11 a §. Som förut nämnts skall de materiella villkoren tillämpas även om ett ställföreträdande samtycke föreligger.
16 §
I paragrafens sista stycke hänvisas nu till de särskilda regler i 18 § som gäller för information när forskningspersonen inte har fyllt 18 år. En motsvarande hänvisning har gjorts till 19–22 §§, där regler föreslås om information när forskningen gäller vuxna utan förmåga att ta ställning i en forskningsfråga.
17 §
Bestämmelserna i nuvarande 19 § om återtagande av samtycke har av tekniska skäl flyttats till 17 §, där de bildar ett andra stycke. Till följd av detta har rubriken närmast före 19 § utgått. Hänvisningen i sista stycket till särskilda regler har kompletterats på motsvarande sätt som 16 § sista stycket. Behörighetsreglerna i 18 och 19 §§ enligt förslaget om samtycke gäller självfallet också återtagande av samtycke.
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1350
19 §
Paragrafen upptar de grundläggande reglerna om forskning på vuxna personer som saknar förmåga att ta ställning till sin egen medverkan i denna. Den utgör en parallell till 18 § om forskning som gäller personer under 18 år och är i betydande del formulerad på samma sätt som denna. Angående innehållet hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen, avsnitt B 9.4 och 5.
Paragrafen slår fast att forskning på icke beslutsförmögna personer i princip kan äga rum, men bara efter samtycke från en ställföreträdare. Terminologin blir därmed i viss mån en annan än den som avspeglas i nuvarande rubrik före 20 §, vilken föreslås utgå. När det där talas om ”forskning utan samtycke” åsyftas ett personligt samtycke från forskningspersonen. Med förslaget kan ett sådant personligt, positivt samtycke ersättas av ett samtycke från en ställföreträdare. Ett viktigt inslag i gällande reglering har emellertid behållits, nämligen att forskningspersonen genom en ren viljeyttring kan motsätta sig forskningen, oavsett ställföreträdarens inställning. Med detta sammanhänger att inte bara ställföreträdaren utan också forskningspersonen själv så långt möjligt skall erhålla den information som stipuleras i 16 §.
Paragrafen ersätter de regler som f.n. finns i 20 och 22 §§. Den sakliga skillnaden består i att skyldigheten att samråda med forskningspersonens närmaste anhöriga och med god man eller förvaltare enligt 11 kap. FB samt dessa personers befogenhet att motsätta sig forskningen faller bort och ersätts av krav på information till och samtycke från ställföreträdaren. Som framgår av följande paragrafer kan denne – undantagsvis kan det handla om mer än en person – vara en anhörig eller en god man (men även en annan person). Normalt innebär den föreslagna ordningen en fastare och smidigare beslutsgång.
Beskrivningen av den krets av personer som kan visa sig sakna samtyckesförmåga är densamma som i den föreslagna lagen om ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. Någon saklig ändring i förhållande till nuvarande 20 § åsyftas inte. Att samtyckesförmåga saknas inbegriper både att forskningspersonen inte förmår att inse vad forskningen innebär och dess konsekvenser för vederbörande och att han eller hon inte förmår att ge uttryck för sin mening. Inte heller i denna del skiljer sig det sakliga innehållet från gällande rätt.
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1351
Bedömningen av samtyckesförmågan skall relateras just till kapaciteten att ta ställning till det ifrågavarande forskningsprojektet. Vilken bevisning för ett relevant svaghetstillstånd som bör krävas har diskuterats i avsnitt B 9.4. Slutsatsen blev att frågan borde lösas i praxis. I andra stycket har emellertid föreslagits en regel om att särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kompetensfrågan, när forskningen genomförs. Även om ganska stora krav skulle ställas på bevisningen om bristande samtyckesförmåga, är det viktigt att under forskningen uppmärksamma tecken på nedsatt mental förmåga och att närmare söka ta reda på hur pass alarmerande dessa är.
20 §
I paragrafen har, för överblickens skull, sammanfattningsvis angetts vilka personer som är aktuella som företrädare för en forskningsperson utan förmåga att samtycka till den aktuella forskningen. Här hänvisas i övrigt liksom beträffande 21 § till avsnitt B 9.4 och 5 i allmänmotiveringen.
21 §
Första stycket
Sambandet mellan vård och behandling enligt hälso- och sjukvårdslagen och sådan forskning på person som företas i anslutning till denna vård eller behandling har ansetts vara sådant att samma regler om företrädarskap i princip bör gälla på båda områdena. Likadan ordning föreslås för klinisk läkemedelsforskning och för hantering inom hälso- och sjukvården av vävnadsprover enligt biobankslagen. Sålunda görs i detta stycke en hänvisning till relevanta lagrum i lagen om ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH). I praktiken torde det i allmänhet röra sig om forskning i samband med behandling inom den slutna vården, men det kan också vara fråga om t.ex. en anknytning till hälso- och sjukvård inom särskilda boenden såsom äldreboenden.
Att vissa lagrum i LSH skall ”tillämpas” innebär att en anpassning till forskningssituationen får underförstås när reglerna i LSH skall läsas. Gäller det t.ex. regeln i 4 § första stycket om när ställning skall tas till patientens beslutsförmåga får i forskningssammanhang med patientens vård förstås forskning på patienten. Å andra sidan kan vissa regler som inte har pekats ut som tillämpliga aktualiseras
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1352
analogivis. Bestämmelsen i 3 § andra stycket om vad beslutsförmågan skall relateras till ger sålunda uttryck för en allmän princip som bör tillämpas även beträffande samtycke till forskning.
Behörigheten för en framtidsfullmäktig, ett vårdombud och en god man är beroende av innehållet i respektive förordnande. Genom en särskild regel har angetts att behörigheten för dessa ställföreträdare i fråga om forskning i samband med sjukdomsbehandling följer deras behörighet att samtycka till behandlings- och vårdåtgärder, om inte något annat framgår. Det innebär för framtidsfullmäktiges och gode mäns vidkommande att det krävs, men också räcker, att förordnandet uttryckligen anges gälla åtgärder inom hälso- och sjukvård (se 1 kap. 2 § lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga [LFA] och 11 kap. 3 § FB). En patient som utser ett vårdombud och vårdombudet bör informeras om den behörighet som följer i fråga om forskningssamtycke, med möjlighet för patienten att undanta dessa frågor från förordnandet.
Beslut om förmågan från forskningspersonens sida att ta ställning i forskningsfrågan förutsätts i första hand bli taget av den behandlande läkaren (4 § LSH). Hör den för forskningsprojektet ansvarige till kategorin hälso- och sjukvårdspersonal, vilket kan antas vara det vanliga, kan han kopplas in som ”andreman” eller t.o.m., efter beslut av verksamhetschefen, överta beslutanderätten. Lämpligheten av att en person som är engagerad i forskningen tar ställning i kompetensfrågan måste emellertid observeras.
Också anmälan enligt 11 m.fl. §§ LSH till överförmyndaren om behovet av god man förutsätts bli gjord av den behandlingsansvarige läkaren. Bestämmelserna om anmälan som föranleds av olämplighet eller felbedömning hos ställföreträdaren har med tanke på sambandet med själva behandlingen inte undantagits men torde få liten betydelse i forskningssammanhang; de som är ansvariga för forskningen kan ju finna att olägenheterna av att falla undan för ställföreträdarens nej till en forskningsåtgärd är ganska ringa.
Av hänvisningen till 22 § första stycket LSH framgår att ställföreträdaren liksom i behandlingssituationer i princip har att rätta sig efter den inställning i forskningsfrågan som forskningspersonen skulle ha intagit om han eller hon hade haft sin beslutskompetens kvar. Det samråd som ställföreträdaren enligt samma paragraf åläggs att ha med forskningspersonen kan mynna ut i att denne motsätter sig att medverka. Som framgår av 19 § etikprövningslagen får forskningen då inte genomföras för hans del, trots att han anses sakna samtyckeskompetens. En hänvisning till 18 § LSH om obehörighet
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1353
för ställföreträdaren att medge tvång mot patienten har därmed ansetts överflödig.
Någon hänvisning har inte heller gjorts till andra stycket i 22 § LSH, enligt vilket ställföreträdaren, i den mån han inte kan bilda sig någon uppfattning om en patients inställning, självständigt skall ta ställning till vad som kan anses vara patientens bästa. I rena forskningssammanhang ter sig en sådan frågeställning inte direkt relevant. I de, sannolikt inte ovanliga fall, då ställföreträdaren inte kan föreställa sig hur den enskilde själv skulle ha resonerat får man räkna med att ställföreträdaren faller tillbaka på sådana överväganden som framgår av 11 a § (enligt förslaget).
Bland de övriga regler till vilka hänvisning har underlåtits kan observeras den nödrättsliknande bestämmelsen i 21 §. Om (vad som annars är) en forskningsåtgärd är av direkt betydelse för patientens hälsotillstånd och tidsnöd föreligger, får 21 § LSH om rätt att handla till patientens bästa utan samtycke från ställföreträdaren anses vara direkt tillämplig. Denna regel tar emellertid inte sikte på den situationen att det är forskningen – inte patientens hälsa i främsta rummet – som är i farozonen, om ställföreträdarens ställningstagande skall inväntas. För sådana akutfall föreslås en specialregel om en provisorisk ställföreträdare i 22 §.
Andra stycket
Som framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt B 9.5) föreslår utredningen att i stort sett samma regler om företrädare för personer utan samtyckesförmåga skall tillämpas inom forskning vid sidan om hälso- och sjukvården som inom forskning i samband med vården. Den viktigaste skillnaden består i att vårdombud inte kommer i fråga som företrädare för forskningspersonen. Även här har valts tekniken att hänvisa till föreskrifter i LSH. Relevanta föreskrifter är emellertid färre, mest beroende på att anknytningen till vårdsituationen saknas och att bestämmelser om vårdombud inte är av intresse.
Om en forskningsperson som skall medverka i forskning utan samband med hälso- och sjukvård behöver en ställföreträdare men inte har förordnat någon framtidsfullmäktig, blir han eller hon i första hand företrädd av en anhörig enligt den i LSH angivna turordningen. Skulle forskningspersonen ogilla den anhörige som står i tur som företrädare kan han emellertid begära att en god man utses. Om forskningsledningen är angelägen om forskningspersonens med-
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1354
verkan bör den hjälpa denne genom att kontakta överförmyndaren, som kan ansöka om godmanskap.
Reglerna i LSH om anmälan om behovet av god man när ställföreträdaren har ansetts olämplig eller omdömeslös eller när anhöriga på samma nivå i turordningen inte kan komma överens, har bedömts som mindre angelägna och inte gjorts tillämpliga. Är de anhöriga oeniga blir det liktydigt med att samtycke uteblir. Forskningsledningen är sannolikt oförhindrad att uppmärksamma överförmyndaren på vad man anser vara missförhållanden. När det annars finns anledning att anmäla behov av god man till överförmyndaren bör det ske på föranstaltan av forskningshuvudmannen (se 2 § etikprövningslagen). Forskningshuvudmannen kan naturligtvis inom sin organisation delegera uppgiften till vissa befattningshavare.
Någon särskild bestämmelse föreslås inte om vem som skall konstatera beslutsoförmåga hos en forskningsperson. Frågan torde kunna regleras genom verkställighetsföreskrifter av regeringen eller, efter delegering, av Socialstyrelsen. Har så inte skett kan det ligga nära till hands att frågan får sin lösning genom villkor som en etikprövningsnämnd ställer upp för godkännande av forskningsprojektet. Ytterst torde uppgiften ankomma på den person inom forskningsprojektet som allmänt har att svara för att ett korrekt samtycke finns från forskningspersonen (se 17 §, jfr prop. 2002/03:50 s. 136).
22 §
Paragrafen, som handlar om en särskild ställföreträdare i akuta forskningssituationer inom sjukvården, har behandlats utförligt i avsnitt B 9.6 i den allmänna motiveringen.
En första förutsättning för lagrummets tillämpning är att det rör sig om forskning i samband med sjukvård av forskningspersonen. Forskningsprojektet skall i huvudsak – om än inte uteslutande – vara inriktat på sjukdoms- och skadefall som kräver snabbt ingripande och på behandling eller undersökning i det kritiska skedet. Det förutsätts vidare att forskningspersonen, tillfälligt eller mera permanent, är beslutsoförmögen och att någon ställföreträdare enligt vanliga regler inte är tillgänglig. I så fall kan samtycke lämnas av den särskilde ställföreträdaren. Det gäller i första hand åtgärder i den akuta situationen, men kan också avse följdåtgärder, t.ex. kroppsundersökningar och laboratorieanalyser av tagna prov. Ett villkor är dock generellt att åtgärden i fråga inte kan uppskjutas till dess patienten själv eller hans vanlige ställföreträdare kan ta ställning till om
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1355
samtycke skall lämnas, utan att åtgärden omöjliggörs eller förlorar sitt värde för forskningen. Finns ingen sådan tidsnöd ligger åtgärden utanför den särskilde ställföreträdarens behörighet.
Om forskningspersonen, fastän beslutsinkompetent, skulle motsätta sig den tilltänkta åtgärden, måste detta respekteras också i en akutsituation. Detta följer av en bestämmelse i 19 §. I andra stycket av den här paragrafen slås dessutom fast att ställföreträdaren om möjligt skall rätta sig efter forskningspersonens förmodade vilja; denna torde dock i subjektiv gestalt sällan vara åtkomlig för ställföreträdaren.
Samtycke skall enligt tredje stycket snarast inhämtas från patienten/forskningspersonen själv eller dennes ordinarie ställföreträdare. Detta har i första hand betydelse för frågan hur ytterligare åtgärder skall bedömas. Först sedan någon av dessa personer har informerats om uppkommande problem och haft rimlig tid att överväga dem kan den särskilde ställföreträdarens behörighet sägas vara helt ute ur bilden. Redan det förhållandet att ett möjligt samtycke från forskningspersonen eller hans ordinarie företrädare uteblir innebär å andra sidan strängt taget att en redan pågående, samtyckeskrävande åtgärd måste avbrytas. Utan positivt stöd från någon av dessa kan t.ex. en undersökning av ett vävnadsprov eller en kontinuerlig kontroll av kroppens status i något hänseende i forskningssyfte inte fortsätta. Bäst är givetvis om ett uttryckligt besked kan ges i frågan.
Som framgår av den allmänna motiveringen kan emellertid framtagna resultat av redan genomförda åtgärder tas till vara inom forskningen, enligt de regler som gäller när ett giltigt samtycke till behandling har återkallats. Härtill kommer att avidentifiering av biologiskt material från människa eliminerar behovet av samtycke över huvud taget till hantering av det. Dessutom är det högst rimligt att räkna med att forskningspersonen eller hans ordinarie ställföreträdare normalt ger sitt medgivande till att den i akutläget startade forskningen får fullföljas.
Den särskilde företrädaren skall vara en person som är utsedd av sjukvårdshuvudmannen i förväg, med tanke på sin uppgift i det ifrågavarande forskningsprojektet. Han eller hon skall tillhöra kategorin hälso- och sjukvårdspersonal men behöver inte vara läkare. Oftast torde flera företrädare utses för att finnas i beredskap när ett akutfall som berörs av projektet inträffar. Var och en av dessa är behörig, och det får bli en praktisk fråga vem av dem som träder i funktion i den akuta situationen. Vem som fullgör uppdraget måste
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1356
dokumenteras. Sedan en person väl har börjat representera patienten bör personbyte inte göras utan starka skäl.
Den som utses att vara ställföreträdare inom ett forskningsprojekt har att bilda sig en uppfattning om detta och de komplikationer som forskningsåtgärderna kan innebära för en forskningsperson. Själv skall företrädaren stå utanför projektet. Han skall inte heller delta i dess utförande; uppgiften är endast att lämna eller avböja samtycke till åtgärder som föreslås från dem som representerar forskningsprojektet. Även i övrigt bör företrädaren inta en oberoende ställning och kunna visa självständighet. Det är t.ex. inte lämpligt att en person som arbetar på den enhet inom ett sjukhus som genomför forskningen utses till ställföreträdare, låt vara utan att själv vara engagerad i projektet. Försiktigheten kan dock inte behöva drivas så långt att det finns något generellt hinder mot att en landstingsanställd person anförtros ställföreträdaruppgiften i akutfall inom en forskning för vilken landstinget i fråga är forskningshuvudman. Valet av personer blir en lämplighetsfråga, där även kandidaternas personliga egenskaper måste vägas in.
Någon särskild bestämmelse har inte införts om vem som prövar om patienten är beslutsförmögen eller ej inför en förestående forskningsåtgärd. I de typfall vi här rör oss med torde tvekan mera sällan uppstå. Både den som avser att genomföra forskningsåtgärden och den särskilde företrädaren har ansvar för att bedömningen blir korrekt. Man kan också räkna med att båda är professionella inom det medicinska facket.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Lagen skall träda i kraft den 1 juli 2007 (punkt 1).
Den forskning som omfattas av etikprövningslagen får inte utföras utan ett etikgodkännande. Ett etikgodkännande av viss forskning som skett före ikraftträdandet har giltighet även för forskningen när den bedrivs efter ändringslagens ikraftträdande (se avsnitt D i allmänmotiveringen). Själva genomförandet av forskningen skall dock ske med iakttagande av de nya bestämmelser som nu föreslås, se punkt 2.
Som nämnts i avsnitt D torde de nya reglerna innebära att själva genomförandet av forskningen i vissa avseenden blir mer hanterligt. I en del fall, företrädesvis när godkännandet har förenats med villkor som berör tillåtligheten av forskning på personer vars mening enligt den nu gällande 20 § inte kan inhämtas, kan det emellertid möjligen
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1357
förekomma att en ny ansökan om etikprövning måste göras (se prop. 2002/03:50 s. 115).
Framtidsfullmäktige och vårdombud kan, enligt övergångsbestämmelser i LFA och LSH, utses före ikraftträdandet. Som framgår av de nämnda lagarna kan sådana förordnanden få verkan från ikraftträdandetidpunkten, men inte dessförinnan.
4.2 Förslaget till lag om ändring i läkemedelslagen (1992:859)
I fråga om den allmänna motiveringen hänvisas till avsnitt B 9.4–6.
13 a §
I andra stycket har de vuxna personer som skall anses sakna beslutsförmåga angetts på samma sätt som i förslaget till ändringar i etikprövningslagen. För en kommentar hänvisas till vad som har sagts under 19 § nämnda lag. Någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt åsyftas inte.
13 b §
Förslaget innebär att föreskrifterna i första stycket kvarstår i lagrummet, med en justering av hänvisningen till avvikande regler. Terminologin är densamma som den som föreslås för etikprövningslagens del, dvs. när inte annat framgår avses med samtycke för en person både samtycke från denne personligen och samtycke av ställföreträdare.
13 c §
Paragrafen upptar nuvarande regler i 13 b § andra stycket om samtycke i fråga om underåriga. Ett tillägg har gjorts om att underårig som är gift följer reglerna för vuxna (jfr 18 § tredje stycket etikprövningslagen).
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1358
13 d §
I denna paragraf upptas reglerna om ställföreträdare för vuxna personer som inte förmår ta ställning till läkemedelsprövningen. Klinisk läkemedelsprövning på sådana personer kan endast ske i samband med sjukdomsbehandling (se 13 j § enligt förslaget och prop. 2003/04:32 s. 43). Delvis som en konsekvens av detta föreslås samma regler om ställföreträdare som i etikprövningslagen beträffande samtycke till forskning i samband med verksamhet som omfattas av hälso- och sjukvårdslagen. Andra stycket i denna paragraf har därför fått samma innehåll som 21 § första stycket i förslaget till ändring i etikprövningslagen. Hänvisning görs i båda fallen till flertalet av de regler som föreslås i den nya lagen om ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. Innebörden berörs närmare i kommentaren till nämnda lagrum i etikprövningslagen.
13 d § i förslaget svarar närmast mot bestämmelserna i nuvarande 13 b § tredje stycket. I stället för det krav på dubbla ställföreträdarsamtycken som ställs upp enligt gällande, närmast provisoriska föreskrifter, kommer alltså att gälla en successivt inträdande behörighet i ordningen vårdombud/framtidsfullmäktig, anhörig och god man, dock med vissa modifikationer, varav den viktigaste är att god man kan komma att ”slå ut” annan företrädare. En specialregel om en särskild företrädare för patienten i akutsituationer finns i 13 e §. Den viktiga bestämmelsen att patienten alltid har rätt att motsätta sig att delta i läkemedelsprövningen – som nu återfinns 13 b § tredje stycket – har fått sin plats i 13 f §.
13 e §
Behovet av regler som gör det möjligt att genomföra forskning på personer som är akut sjuka eller skadade, när någon ställföreträdare inte är till hands för att lämna samtycke för en beslutsinkompetent, har fått särskild aktualitet i fråga om den kliniska läkemedelsprövningen. I denna paragraf, som är konstruerad som en hänvisning till den föreslagna 22 § etikprövningslagen, föreslås en lösning i form av särskilt utsedda ställföreträdare, närmast som ett provisorium i avvaktan på utgången av överläggningar inom EU. Bestämmelserna föreslås enligt särskilda regler gälla, förutom läkemedelsprövning och (annan) forskning på person i samband med hälso- eller sjukvård, också tagande av biologiskt material enligt transplantationslagen för
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1359
medicinsk forskning och insamlande och bevarande inom hälso- och sjukvård av vävnadsprov för sådan forskning.
Angående innebörden av bestämmelserna hänvisas till allmänmotiveringen, avsnitt B 9.6, och författningskommentaren till 22 § etikprövningslagen. Vad som sägs i nämnda lagrum om ”forskning” och ”forskningsperson” skall givetvis i detta sammanhang avse klinisk läkemedelsprövning respektive patient. Till ytterligare belysning av reglernas innebörd på läkemedelsprövningens område kan nämnas följande. Den särskilde företrädaren antas i ett akutskede ha medgett att viss, tills vidare fortlöpande medicinering får sättas in på patienten. Sedan den ”ordinarie” ställföreträdaren har kontaktats och förklarat att han motsätter sig försöket får medicintillförseln inte fortsätta. Redan dokumenterade observationer får emellertid användas i forskningen. Utsättandet av läkemedlet måste givetvis ske under former som hindrar att patienten lider skada, detta i samråd med ställföreträdaren. Några ytterligare av försöket betingade provtagningar eller mätningar får inte göras på detta stadium.
13 f §
I paragrafen har placerats den från nuvarande 13 b § tredje stycket hämtade föreskriften att läkemedelsprövning på en vuxen, beslutsinkompetent person inte får utföras mot patientens viljeförklaring. Ett tillägg har gjorts om att läkemedel inte heller får tillföras patienten i dold form och i vilseledande syfte (jfr 18 § lagen om ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. [LSH]). Det hjälper i dessa fall inte om ställföreträdaren har godkänt åtgärden.
13 i §
I lagrummet har endast gjorts en justering av ett paragrafnummer.
13 j §
Paragrafen anger materiella förutsättningar för läkemedelsprövning på vuxna beslutsoförmögna patienter. I ingressen har gjorts en teknisk justering föranledd av den ändrade beskrivningen av den personkrets som är målgrupp.
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1360
4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.
Den allmänna motiveringen återfinns i avsnitt B 9.4–6.
3 kap.
1 §
I denna paragraf föreskrivs om samtycke till att samla in och bevara vävnadsprover i en vårdgivares verksamhet och till att föra över sådana prover och bevara dem hos en annan vårdgivare eller hos t.ex. en institution för forskning (nybildad biobank). Samtycke skall ges av provgivaren, sedan denne vederbörligen har informerats. I fråga om underåriga hänvisas f.n. till särskilda regler i 2 §. Inget förbehåll görs däremot för regler om vuxna utan förmåga att lämna samtycke. Konsekvensen torde vara att lagen inte medger hantering av vävnadsprover från vuxna som inte själva kan samtycka (prop. 2001/02:44 s.42). Utredningens förslag innebär att möjlighet öppnas för samtycke från ställföreträdare för dessa personer. Av ett nytt andra stycke i denna paragraf framgår att särskilda samtyckesregler gäller dels för underåriga, dels för vuxna utan beslutsförmåga. I första stycket har gjorts en redaktionell konsekvensändring.
2 §
Efter mönster från 6 § etikprövningslagen har gjorts ett tillägg i ett andra stycke om att gift provgivare alltid följer de regler som gäller för vuxna.
Under rubriken Vuxen utan beslutsförmåga har i tre nya paragrafer, 2 a–c §§, tagits upp regler om ställföreträdare för sådana personer. Biobankslagen har många beröringspunkter med etikprövningslagen, och de nya bestämmelserna här ansluter nära till motsvarande reglering i etikprövningslagen enligt utredningens förslag.
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1361
2 a §
Paragrafen är ny. Den kan jämföras med 2 § i denna lag och med den föreslagna 19 § i etikprövningslagen. Den ställer upp det grundläggande kravet på eller, om man så vill, möjligheten till informerat samtycke från en ställföreträdare för en i sammanhanget beslutsinkompetent person. Författningskommentaren till nämnda lagrum i etikprövningslagen kan i relevanta delar tjäna till vägledning också vid tillämpningen av den här paragrafen.
Provgivaren har i sista meningen getts en vetorätt mot insamlande och bevarande i en biobank av vävnadsprover, vilken motsvarar bl.a. rätten att motsätta sig forskning enligt 19 § etikprövningslagen. Likheten är dock inte fullständig. Till skillnad från vad som ofta gäller forskning på person innebär just insamlandet och bevarandet av vävnadsprov inte något intrång i provgivarens kroppsliga integritet. Det är därför rimligt att sådan behandling av proverna får äga rum även mot den beslutsoförmögne provgivarens vilja, om ändamålet är vård eller behandling av denne, förutsatt att ställföreträdaren lämnar sitt samtycke. Gäller det andra ändamål kan däremot inte provgivarens avböjande brytas av ställföreträdaren. Det bör observeras att särskilt stöd måste finnas för att vävnad skall tas från provgivaren. Ett sådant ingrepp kan göras enligt lagen om ställföreträdare för vuxna utan beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) eller transplantationslagen. Enligt båda lagarna kan emellertid även en beslutsoförmögen person med rättslig verkan motsätta sig ingreppet (se 18, 20 och 23 §§ LSH och 8 § transplantationslagen enligt utredningens förslag).
2 b §
Situationen när ett samtycke enligt biobankslagen skall lämnas från en provgivares sida kan växla. Närmast till hands ligger att ta fasta på den situationen att ett vävnadsprov skall tas i anslutning till sjukdomsbehandling av provgivaren. Typfallet är att provet behövs för att man skall kunna ställa diagnos eller behandla patienten/provgivaren men att provet anses böra bevaras för framtiden, t.ex. för behandling eller forskning. För själva provtagningen skall då, om provgivaren saknar förmåga att samtycka, tillämpas reglerna i LSH om ställföreträdare för patienten i behandlingsfrågor. I stort sett samma regler har ansetts böra gälla för den fortsatta hanteringen av provet, inte bara beträffande forskning i form av studier på materialet utan
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1362
också beträffande lagring i en biobank. Alltså innebär förslaget i denna paragraf att den reglering av ställföreträdarfrågan som har föreslagits i etikprövningslagen för medicinsk forskning i samband med behandling i det väsentliga tillämpas också när det behövs ställföreträdare för samtycke enligt biobankslagen i anslutning till behandling och vård av provgivaren; denna reglering knyter ju mycket nära an till LSH. Också för samtycke för beslutsoförmögna i andra sammanhang har här den lösning med anknytning till föreskrifter i LSH valts som för motsvarande fall föreslås gälla enligt etikprövningslagen. Överensstämmelsen underlättar handläggningen när samtycken krävs som led i ett forskningsprojekt. Det bör emellertid observeras att forskning endast är ett av de ändamål för vilket en biobank kan användas (se 2 kap. 2 § biobankslagen).
Sammantaget innebär det anförda att bestämmelserna i 2 b § har utformats i nära överensstämmelse med 20 och 21 §§ etikprövningslagen. Den viktigaste skillnaden mellan förfarandena i andra och tredje styckena är att vårdombud inte förekommer som företrädare när sambandet med hälso- och sjukvård saknas. I övrigt hänvisas för en kommentar till relevanta uttalanden under 21 § etikprövningslagen, dock med följande kompletteringar.
Avgränsningen av tillämpningsområdet för andra stycket i relation till tredje stycket har gjorts med hänvisning till att provgivaren undergår hälso- och sjukvård och att samtyckesfrågan har anknytning till denna. Har t.ex. vården av en patient avslutats när frågan uppkommer att spara ett vävnadsprov från den vården i en biobank, skall alltså tredje stycket och inte andra stycket tillämpas. Detsamma gäller i de undantagsfall då samtyckesfrågan inte har något rimligt sakligt samband med den pågående vården; medan provgivaren vistas på sjukhus aktualiseras fråga om samtycke för hans räkning till användning för nytt ändamål av vävnadsprov som sedan tidigare finns bevarat i en biobank (se förslaget till ändring i 3 kap. 5 §).
Någon hänvisning till ”nödrättsregeln” i 21 § LSH har inte gjorts ens i andra stycket. Enligt 1 kap. 3 § tredje stycket biobankslagen får rutinmässiga prover för diagnos och löpande vård som tas från en patient behållas en viss tid utan att falla under lagens tillämpning. Enligt Socialstyrelsens föreskrifter om biobanker m.m. (SOSFS 2002:11 [M]) är den godtagbara tiden två månader, undantagsvis längre. Det kan visserligen te sig nödvändigt från behandlingssynpunkt att bevara ett prov i en biobank. Tillräcklig tid torde dock enligt ordinarie procedur finnas till förfogande för att få till stånd be-
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1363
hövligt samtycke från en ställföreträdare (jfr vad som har sagts under 2 a § ovan).
Även enligt tredje stycket skall i vissa fall anmälan göras till överförmyndaren om anordnande av godmanskap. Här har föreslagits att denna uppgift ankommer på den som är ansvarig för biobanken (se om denne 2 kap. 1 § och 5 § första stycket biobankslagen). Det är emellertid tänkbart att en mer efter omständigheterna anpassad ordning skulle vara fördelaktig. Ett alternativ skulle därför vara att låta regeringen eller, efter delegation, Socialstyrelsen meddela verkställighetsföreskrifter i ämnet.
Detsamma kan sägas om kompetensen enligt tredje stycket att fastställa bristen på förmåga hos provgivaren att lämna samtycke. Lika lite som i 21 § andra stycket etikprövningslagen har här föreslagits någon lagregel i ämnet Gäller det biobank för forskningsändamål kan villkor för godkännande vid etikprövning komma i fråga. Såsom enligt etikprövningslagen blir det, i brist på annat direktiv, en uppgift för den som skall inhämta behövligt samtycke att ta ställning till om samtyckesförmåga hos provgivaren finns eller ej.
2 c §
I etikprövningslagen, läkemedelslagen och transplantationslagen föreslår utredningen bestämmelser som skall göra det möjligt att genomföra medicinsk forskning och klinisk läkemedelsprövning i akutlägen, när den ”ordinarie” ställföreträdaren till berörd person utan samtyckesförmåga inte finns tillgänglig för att lämna samtycke. Problematiken är behandlad i avsnitt B 9.6. Det kan tänkas att det i ett sådant akutläge också är angeläget att ett vävnadsprov utan dröjsmål tillförs en biobank för att forskningen (motsvarande) skall kunna drivas vidare med framgång. För att detta skall bli genomförbart föreslås bestämmelser om särskild ställföreträdare i akutfall. Det sker här som i läkemedelslagen och transplantationslagen genom en hänvisning till reglerna i 22 § etikprövningslagen. För författningskommentar hänvisas till detta lagrum. Följande kan tilläggas om bestämmelsernas innebörd när det gäller just sparande av vävnadsprov i biobank.
Ett vävnadsprov får givetvis bevaras i första hand tills den särskilda företrädaren har kunnat ta ställning. Om provgivaren, sedan samtycke har lämnats av den särskilde ställföreträdaren, blir kapabel att bedöma samtyckesfrågan eller om den som i vanliga fall är ställföreträdare blir tillgänglig och den av dem det gäller inte vill godta
Författningar på forskningsområdet SOU 2004:112
1364
att vävnadsprovet ingår i biobanken, skall provet genast förstöras (jfr 3 kap. 6 § biobankslagen om återkallelse av samtycke). Utvunna resultat i form av siffror och andra noterade observationer får emellertid användas. Alternativt kan proverna avidentifieras. I så fall kan proverna studeras fysiskt även i fortsättningen.
3 §
Vävnadsprover från foster får enligt denna paragraf samlas in och bevaras i biobank endast med moderns samtycke. Det är emellertid f.n. oklart vad som gäller, om modern saknar förmåga att lämna samtycke. Ändringsförslaget innebär att det klargörs att frågan om samtycke är av så personlig art att någon annan än modern inte kan samtycka. Uteblir ett giltigt samtycke från moderns sida är det alltså liktydigt med ett nej. Samma innebörd har ett förslag till ändring i 11 § transplantationslagen om medgivande till att ta till vara vävnad från ett aborterat foster för användning för medicinska ändamål.
5 §
Paragrafen upptar regler om information och samtycke när avsikten är att ändra användningen av vävnadsprover för annat ändamål än som omfattas av tidigare information och samtycke. Första stycket har ändrats så att det framgår att samtycke till ändringen skall lämnas av den som vid ändringstillfället är behörig att lämna samtycke enligt de föregående reglerna i kapitlet. Det innebär att samtycke kan komma att krävas från en ställföreträdare för en beslutsinkompetent person. Gäller det att ändra ändamålet till att avse viss forskning eller klinisk prövning skall enligt tredje stycket en etikprövningsnämnd bestämma vilka krav som skall gälla i fråga om bl.a. samtycke till att vävnadsproverna används för det nya ändamålet. Det får förutsättas att nämnden kan bestämma också i frågor om hur den beslutsoförmögne provgivaren skall företrädas.
6 §
Lagrummet handlar om återkallelse av samtycke till användning av vävnadsprov. Lydelsen har ändrats så att det skall framgå att den som vid återkallelsetillfället skulle vara behörig att lämna ett samtycke enligt de föregående reglerna i kapitlet också är den som med rättsverkan kan återkalla ett samtycke (jfr 5 §).
SOU 2004:112 Författningar på forskningsområdet
1365
4 kap.
5 §
Enligt paragrafen kan med provgivarens samtycke, som undantag från vad som annars gäller, vävnadsprover lämnas ut i tre angivna fall. Detta samtycke faller utanför regleringen om ”samtycke och information” i 3 kap. Ändringar har nu föreslagits som innebär att samma regler om företrädare skall gälla som tidigare har föreslagits beträffande samtycke enligt 3 kap. 1 och 5 §§. Hänvisningen till 3 kap. avses omfatta även där upptagna regler om information och om rätt för provgivare att, även om han saknar förmåga till samtycke, motsätta sig åtgärden i fråga.
1367
5 Författningar på trafikområdet
5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:435) om överlastavgift
7 §
Paragrafen anger vem som ansvarar för en påförd överlastavgift. Beroende på omständigheterna kan detta vara ägaren, innehavaren eller brukaren av fordonet.
Till följd av utredningens förslag i avsnitt A 3.6.5.5 att förmyndaren skall svara för de fordonsrelaterade kostnader som ett barn drabbas av på grund av att det äger eller innehar ett fordon, har paragrafen fått ett nytt tredje stycke i vilket det föreskrivs att om en underårig person är ägare eller innehavare av ett fordon som befinns vara överlastat skall förmyndaren ansvara för överlastavgiften. Från denna bestämmelse görs dock undantag för situationen då den underårige har körkort för fordonet i fråga eller, om det rör sig om ett överlastat släpfordon, körkort för ett fordon som kan dra släpfordonet.
Övergångsbestämmelser
Överlastavgift utgår enligt 5 § lagen om överlastavgift för varje färd med avgiftspliktig överlast. Den nya utformningen av 7 § lagen om överlastavgift tar sikte endast på avgifter som har påförts efter lagens ikraftträdande. Har avgiften påförts före lagens ikraftträdande tillämpas sålunda 7 § i dess äldre lydelse.
Författningar på trafikområdet SOU 2004:112
1368
5.2 Förslaget till lag om ändring i trafikskadelagen (1975:1410)
2 §
I paragrafen anges vem som ansvarar för att ett fordon har trafikförsäkring. Försäkringsplikten fullgörs sålunda av fordonets ägare eller, om det rör sig om ett fordon som är föremål för kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller ett fordon som innehas med nyttjanderätt om minst ett år, innehavaren.
Till följd av utredningens förslag i avsnitt A 3.6.5.5 att förmyndaren skall svara för de fordonsrelaterade kostnader som ett barn drabbas av på grund av att det äger eller innehar ett fordon, har paragrafen utökats med en bestämmelse som innebär att förmyndaren skall svara för att det finns trafikförsäkring för ett fordon som ägs eller innehas av en underårig person. Undantag görs dock för situationen då den underårige har körkort för fordonet i fråga eller, om fordonet är ett släpfordon, körkort för ett fordon som kan dra släpfordonet.
Övergångsbestämmelser
Den nya utformningen av 2 § tar sikte endast på avgift för trafikförsäkring som avser tiden efter lagens ikraftträdande. En förmyndare som vid lagens ikraftträdande blir skyldig att hålla den omyndiges motorfordon trafikförsäkrat ansvarar således endast för den del av trafikförsäkringsavgiften som hänför sig till tiden efter ikraftträdandet.
5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1982:129) om flyttning av fordon i vissa fall
1 §
I paragrafen anges vem som skall anses som ägare till ett fordon respektive ett övergivet fordon.
Till följd av utredningens förslag i avsnitt A 3.6.5.5 att förmyndaren skall svara för de fordonsrelaterade kostnader som ett barn drabbas av på grund av att det äger eller innehar ett fordon, har paragrafen utökats med en bestämmelse som innebär att förmyndaren
SOU 2004:112 Författningar på trafikområdet
1369
blir ansvarig för en kostnad hänförlig till att ett fordon eller fordonsvrak har flyttats. Undantag från förmyndarens betalningsansvar görs dock för situationen då den underårige har körkort för fordonet i fråga eller, om fordonet är ett släpfordon, körkort för ett fordon som kan dra släpfordonet.
Övergångsbestämmelser
Hänför sig en fråga om vem som skall anses som ägare av ett fordon till en tidpunkt före lagens ikraftträdande tillämpas 1 § i dess äldre lydelse.
5.4 Förslaget till lag om ändring i fordonsskattelagen (1988:327)
10 §
I paragrafen anges vem som är skyldig att betala fordonsskatt. Till följd av utredningens förslag i avsnitt A 3.6.5.5 att förmyndaren skall svara för de kostnader som ett barn drabbas av på grund av att det äger eller innehar ett fordon, har paragrafen utökats med en bestämmelse som innebär att förmyndaren blir betalningsskyldig för den fordonsskatt som barnet annars skulle ha drabbats av. Undantag från förmyndarens betalningsansvar görs dock för situationen då den underårige har körkort för fordonet i fråga eller, om fordonet är ett släpfordon, ett fordon som kan dra släpfordonet.
Övergångsbestämmelser
Fordonsskatt betalas enligt 11 § fordonsskattelagen för skatteår eller skatteperiod. Enligt lagens 51 § skall skatten betalas under månaden före ingången av skatteåret eller skatteperioden eller, om fordonet har blivit skattepliktigt efter ingången av uppbördsmånaden, senast tre veckor efter skattepliktens inträde. Den nya utformningen av 10 § fordonsskattelagen tar sikte endast på skatt som har förfallit till betalning efter lagens ikraftträdande. Har skatten förfallit till betalning dessförinnan tillämpas 10 § i dess äldre lydelse.
Författningar på trafikområdet SOU 2004:112
1370
5.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1997:1137) om vägavgift för vissa tunga fordon
7 §
I paragrafen anges vem som är skyldig att betala vägavgift för vissa tunga fordon. Till följd av utredningens förslag att förmyndaren skall svara för de fordonsrelaterade kostnader som ett barn drabbas av på grund av att det äger eller innehar ett fordon, har paragrafen utökats med en bestämmelse som innebär att förmyndaren blir betalningsskyldig för den avgift som den underårige annars skulle ha drabbats av. Undantag från förmyndarens betalningsansvar görs dock för situationen då den underårige har körkort för fordonet i fråga eller, om fordonet är ett släpfordon, körkort för ett fordon som kan dra släpfordonet.
Övergångsbestämmelser
I 13 § lagen om vägavgift för vissa tunga fordon anges när vägavgiften skall betalas. Den nya utformningen av lagens 7 § skall tillämpas endast på vägavgifter som förfaller till betalning efter lagens ikraftträdande. Har vägavgiften förfallit till betalning dessförinnan skall 7 § tillämpas i dess äldre lydelse.
5.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:558) om vägtrafikregister
4 §
Paragrafen har tillförts ett andra stycke genom vilket förmyndaren anses som ägare när det är fråga om ett fordon som ett barn äger eller innehar på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller på grund av nyttjanderätt för en bestämd tid om minst ett år.
Bestämmelsen tar endast sikte på de fall då barnet saknar förarbehörighet för fordonet i fråga. Rör det sig om ett släpfordon tillämpas paragrafen endast om barnet saknar förarbehörighet för ett fordon som kan dra släpfordonet.
Regleringen i det nya stycket syftar till att förhindra att föräldrar registrerar fordon på sina barn och därmed undgår ansvaret för de
SOU 2004:112 Författningar på trafikområdet
1371
kostnader som är förknippade med ett fordonsinnehav. Denna problematik behandlas närmare under avsnitt A 3.6.5.5.
Övergångsbestämmelser
Regleringen i 4 § lagen om vägtrafikregister har betydelse för bl.a. bedömningen av vem som skall ansvara för felparkeringsavgifter och kontrollavgifter vid olovlig parkering eftersom de lagar som behandlar dessa avgifter hänvisar till lagen om vägtrafikregister. Den nya utformningen av 4 § lagen om vägtrafikregister skall härvid tillämpas endast på situationer som har uppkommit efter lagens ikraftträdande. Är det t.ex. fråga om vem som skall ansvara för en felparkeringsavgift hänförlig till en oriktig parkering som ägt rum före lagens ikraftträdande skall således nämnda lagrum tillämpas i dess äldre lydelse.
1373
6 Författningar på det finansrättsliga området
6.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument
3 kap. 5 §
Paragrafen är ny och föreskriver att ett värdepappersinstitut är skyldigt att anteckna överförmyndarens beslut att med stöd av 13 kap. 19 § första stycket 5 eller 14 kap. 21 § första stycket 4 föräldrabalken spärra en depå med finansiella instrument. Bestämmelsen motsvarar regleringen i 4 kap. 17 § 7 lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.
Observera att skyldigheten att göra beslutet om spärren känt inom värdepappersinstitutet inte innebär att samtliga anställda inom t.ex. en bank skall ha tillgång till denna information, utan endast den del av personalen som på ett eller annat sätt har att hantera depån.
6.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1991:981) om värdepappersrörelse
1 kap. 8 a §
Paragrafen har tillförts ett andra stycke i vilket det erinras om fondbolags och värdepappersinstituts skyldighet att på begäran lämna uppgifter till överförmyndaren som denne behöver i sin tillsynsverksamhet, se förslaget till 16 kap. 10 a § föräldrabalken och avsnitt A 3.6.3.4.
Författningar på det finansrättsliga området SOU 2004:112
1374
6.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument
4 kap. 17 § 7
Ändringen är föranledd av justeringarna i 13 kap. 19 § respektive 14 kap. 21 § föräldrabalken, se avsnitt A 3.6.1.
8 kap. 2 a §
Paragrafen har tillförts ett andra stycke i vilket det erinras om fondbolags och värdepappersinstituts skyldighet att på begäran lämna uppgifter till överförmyndaren som denne behöver i sin tillsynsverksamhet, se förslaget till 16 kap. 10 a § föräldrabalken och avsnitt A 3.6.3.4.
6.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:46) om investeringsfonder
2 kap. 20 §
Paragrafen har tillförts ett andra stycke i vilket det erinras om fondbolags och värdepappersinstituts skyldighet att på begäran lämna uppgifter till överförmyndaren som denne behöver i sin tillsynsverksamhet, se förslaget till 16 kap. 10 a § föräldrabalken och avsnitt A 3.6.3.4.
4 kap. 11 §
Paragrafen har tillförts ett nytt tredje stycke i vilket det föreskrivs att om lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument inte är tillämplig på andelarna i en värdepappersfond, skall den som för registret anteckna inskränkningar enligt 13 kap. 19 § eller 14 kap. 21 §föräldrabalken. Regleringen i fråga motsvarar alltså 4 kap. 17 § 7 lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument.
SOU 2004:112 Författningskommentar
1375
6.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse
1 kap. 11 §
Paragrafen har tillförts ett andra stycke i vilket det erinras om fondbolags och värdepappersinstituts skyldighet att på begäran lämna uppgifter till överförmyndaren som denne behöver i sin tillsynsverksamhet, se förslaget till 16 kap. 10 a § föräldrabalken och avsnitt A 3.6.3.4.
9 kap. 5 §
Bestämmelserna i nuvarande 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse har med vissa justeringar överförts från numera upphävda 2 kap. 23 § bankrörelselagen.
Regleringen i den nuvarande paragrafens första stycke har förts över till 9 kap. 3 a § föräldrabalken, se kommentaren till detta lagrum och avsnitt A 3.6.2.1.
I den nuvarande paragrafens andra och tredje stycken föreskrivs en skyldighet för en bank att anteckna inskränkningar enligt 13 kap.8 och 19 §§ och 14 kap. 21 §föräldrabalken. I den nuvarande paragrafens andra stycke ges överförmyndaren dessutom rätt att begära ut vissa uppgifter om en banks mellanhavanden med omyndiga personer och med personer som har god man eller förvaltare.
Föreskriften om skyldighet för banker att anteckna inskränkningar i förfoganderätten över insatta medel behålls i 9 kap. 5 § lagen om bank- och finansieringsrörelse. I stället för att återge innehållet i de bestämmelser i föräldrabalken som behandlar dessa inskränkningar bör endast en hänvisning till dessa paragrafer göras. Observera att skyldigheten att anteckna inskränkningar i förfoganderätten över insatta medel också gäller medel som har satts in hos ett kreditmarknadsföretag.
Möjligheten för en överförmyndare att för tillsynsändamål begära information från en bank eller ett kreditmarknadsföretag kommer i framtiden att regleras i 16 kap. 10 a § föräldrabalken, och med hänsyn härtill finns det inte behov av att detta regleras i lagen om bank- och finansieringsrörelse, se kommentaren till 16 kap. 10 a § föräldrabalken samt avsnitt A 3.6.2.1 och A 3.6.3.4. Med hänsyn härtill utgår motsvarande bestämmelse i nuvarande 9 kap. 5 § andra stycket. Under förutsättning att det ryms inom ställföreträdaruppdraget, har
Författningar på det finansrättsliga området SOU 2004:112
1376
förmyndare, gode män och förvaltare redan i kraft av sitt förordnande rätt att få del av uppgifter från en bank eller ett kreditmarknadsföretag beträffande huvudmannens ekonomiska mellanhavanden med kreditinstitutet i fråga, se även författningskommentaren till 14 kap. 4 a § sekretesslagen (1980:100). Någon regel motsvarande 16 kap. 10 a § föräldrabalken behövs därför inte för att ställföreträdaren skall få ta del av bankens uppgifter.
Eftersom insättningsbevis och motböcker numera torde vara sällsynt förekommande, är det tillräckligt att det i paragrafen föreskrivs att inskränkningar i förfoganderätten skall antecknas på sätt som gör dem kända inom banken eller kreditmarknadsföretaget. Observera att skyldigheten att göra inskränkningarna kända inte innebär att samtliga anställda hos t.ex. en bank skall ha tillgång till denna information, utan endast den del av personalen som på ett eller annat sätt har att hantera insatta medel.
Mot bakgrund av vad som sagts ovan utgår andra och tredje styckena i den nuvarande paragrafen.
1377
7 Övriga författningsändringar
7.1 Förslaget till lag om ändring i äktenskapsbalken
18 kap.
1 §
Ett tillägg har gjorts i första stycket med innebörd att god man skall förordnas av rätten i de fall som nämns i paragrafen nämligen i vissa fall när talan riktas mot bortavarande part respektive part som inte kan nås för delgivning och det inte heller kan klarläggas var den parten uppehåller sig. Bestämmelsen fanns tidigare i 11 kap. 3 a § FB.
I andra stycket har bl.a. en paragrafhänvisning ändrats.
7.2 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken
4 kap.
1 §
I andra stycket har en paragrafhänvisning ändrats. I övrigt har vissa språkliga ändringar gjorts.
6 §
En paragrafhänvisning har ändrats i första stycket. Vidare har en språklig ändring gjorts.
10 a §
En paragrafhänvisning i andra stycket har ändrats.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1378
8 kap.
2 §
I femte stycket har en paragrafhänvisning ändrats.
11 kap.
1 §
Paragrafen behandlar parts- och processbehörighet. I allmänmotiveringen har bestämmelsen utförligt diskuterats i avsnitt B 11.2.3 (se även B 11.6).
I andra stycket har, utöver vissa språkliga ändringar, angetts att en vuxen person mot vilken det riktas anspråk på grund av skadegörande handling alltid har rätt att föra sin egen talan. Med ”vuxen” avses en person som har fyllt 18 år.
Denna rätt får alltså utövas vid sidan om den som en ställföreträdare har och trots att den enskilde kan sägas sakna vanlig beslutsförmåga.
De ställföreträdare som kommer i fråga för en vuxen person utan processbehörighet anges i ett nytt tredje stycke. Det handlar å ena sidan om god man eller förvaltare enligt föräldrabalken, å andra sidan om framtidsfullmäktig. Bestämmelser om den sistnämnda kategorin finns i 1 kap. lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga (LFA); det har dock ansetts onödigt att tynga lagtexten med en uttrycklig hänvisning till LFA.
En begränsning följer av att en tolkning alltid måste göras av förordnandets räckvidd.
I fjärde stycket, som är nytt, förtydligas att det också finns ytterligare en möjlighet för en god man att föra den enskildes talan. Vad som där anges är av vikt när en part i och för sig kan anses råda över det som tvisten gäller eller kan ingå den rättshandling som är aktuell. En god man för en person med förmåga att själva ingå giltiga rätts- och processhandlingar är dock beroende av den enskildes samtycke, vilket följer av regler i 11 kap. 7 § föräldrabalken. En särskild erinran härom har tagits in i paragrafen. Att den enskilde i sådana fall har rätt att utnyttja sin egen processbehörighet och, vid konflikt med den gode mannens rättegångshandlingar, har möjlighet att utöva sin rätt till självbestämmande är en konsekvens av föräldrabalksreglerna. Det
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1379
finns samtidigt inte något som hindrar att den enskilde lämnar ett mer generellt samtycke till sin gode mans rättshandlingar i en process.
12 kap.
2 §
I paragrafens tredje stycke har en paragrafhänvisning ändrats. I övrigt har vissa språkliga förändringar gjorts.
19 §
Allmänmotiveringen till paragrafen återfinns i avsnitt B 11.4.
Innebörden av bestämmelserna i det nya första stycket är att en fullmäktigs rättegångshandlingar upphör att ha verkan sedan fullmaktsgivaren själv har råkat ut för av allvarliga brister i sin beslutsförmåga. Orsaken till detta förhållande kan vara att fullmaktsgivaren drabbats av psykisk störning, sjukdom, skada eller något liknande (jfr förslaget till 11 kap. 2 § föräldrabalken). Förhållandet måste dock vara varaktigt och dessutom sådant att det i huvudsak försätter honom eller henne ur skick att hantera de angelägenheter som rättegången avser. Se också förslaget till ändring i 22 § avtalslagen och 1 kap. LFA. Det faktum att fullmakten är verkningslös endast när den enskilde inte själv äger vidta rättegångshandlingen innebär att fullmakter i princip har fortsatt giltighet när rättegången rör anspråk mot den enskilde på grund av skadegörande handling – den enskilde har i en sådan rättegång alltid rätt att själv föra sin talan, oavsett om vederbörande har kapacitet att utnyttja denna rätt eller inte (se 11 kap. 1 § andra stycket).
I stycket anges också att detsamma, dvs. att fullmakten förlorar sin verkan, också skall gälla när en part genom förvaltarskap förlorar rådigheten över det som tvisten rör (jfr nuvarande första stycket). Avsikten är alltså inte att någon bedömning skall behöva göras av den enskildes faktiska förmåga att råda över den angelägenhet som rättegången gäller, utan endast av förvaltarskapets omfattning.
Till följd av att fullmaktsgivarens förlust av beslutsförmågan och anordnande av förvaltarskap för honom således skall innebära att fullmakten förlorar sin verkan har en ändring gjorts i andra stycket (nuvarande första stycket). Därigenom klargörs att stycket endast har betydelse för fall då parten dör eller försätts i konkurs.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1380
Innehållet i nuvarande andra stycket har flyttats till tredje stycket. I övrigt har vissa språkliga ändringar gjorts.
20 kap.
14 §
I allmänmotiveringen har frågor om rätten att ange brott eller föra talan på grund av brott eller skadegörande handling behandlats i avsnitt B 11.2.3.
Kretsen av ställföreträdare som har rätt att ange brott mot en vuxen eller föra talan om ansvar för brottet bör, enligt vad som anges i allmänmotiveringen, utökas. Såväl en god man som en framtidsfullmäktig bör ha sådan rätt när den enskildes egendom utsatts för brott, förutsatt att det kan anses ingå i deras uppdrag att bevaka den enskildes rätt rörande egendomen. Detta framgår nu av första stycket, där sedan tidigare förvaltare är omnämnd.
Även när det är den enskildes person som står i fokus för brottet bör han kunna företrädas av ställföreträdare. Förvaltare är dock för framtiden bara aktuell som ställföreträdare när det gäller representantskap i ekonomiska angelägenheter. Därför bör endast god man och framtidsfullmäktig med uppdrag i personliga angelägenheter kunna agera för den enskildes räkning i sådana frågor.
Inte sällan kan ett brott rikta sig mot såväl den enskildes egendom som hans person, t.ex. rån. I den polisiära hantering som föregår väckande av åtal, men också i den efterföljande rättegången, lär det i vissa fall uppstå fråga om vem eller vilka som äger representera den enskilde när denne har olika ställföreträdare i ekonomiska och i personliga angelägenheter. De handläggningsmässiga konsekvenserna av detta problem får dock inte överdrivas. Den rättsliga kvalificeringen av brottet i samband med angivandet ankommer naturligtvis på de rättsvårdande myndigheterna, men en ställföreträdare med behörighet endast i endera kategorin bör givetvis inte vara förhindrad att ange ett sådant brott så länge det har i vart fall någon anknytning till hans uppdrag. Det bör endast i sällsynta fall bli aktuellt att frånkänna en sådan ställföreträdare rätt att också t.ex. föra talan i en angelägenhet som på detta sätt ”spiller över” i frågor som han i sig inte har något förordnande för (eller som täcks av någon annan ställföreträdares behörighet). Att den enskilde i vissa fall kan komma att representeras av mer än en ställföreträdare med olika förordnanden,
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1381
teoretiskt sett i det ovan nämnda exemplet men även t.ex. när han har utsatts för olika brott med skiftande skyddsobjekt, får accepteras.
En god man kan till skillnad från en framtidsfullmäktig och en förvaltare tillåtas representera en enskild hjälpbehövande även utan att denne p.g.a. sjukdom etc. saknar förmåga att själv göra sin rätt gällande. För att en god mans rättshandlingar under sådana omständigheter skall tillmätas betydelse fordras att han agerar med den enskildes samtycke. I det nya andra stycket har införts en hänvisning till bestämmelser härom i 11 kap. 7 § föräldrabalken.
I övrigt har vissa språkliga ändringar gjorts.
21 kap.
1 §
Som angetts i avsnitt B 11.2.3 i allmänmotiveringen skall en eventuell ställföreträdare med behörighet i personliga angelägenheter ha rätt att, jämte den enskilde själv, föra den enskildes talan i ansvarsdelen i ett brottmål. Detta framgår nu av första stycket. Endast god man och framtidsfullmäktig kan ha behörighet i detta avseende för en vuxen person, varför hänvisningen till företrädarskaran i 11 kap. 1 § tredje stycket här saknar relevans såvitt gäller förvaltare. En ställföreträdare i personliga angelägenheter bör, som anges i allmänmotiveringen, samtidigt anses ha rätt att föra talan i frågor som har starka drag av ekonomisk natur, i vart fall så länge dessa slutligt kan leda till någon form av sanktion mot den enskildes åtalade agerande. Vad som nu sagts utesluter inte att en företrädare i ekonomiska angelägenheter, t.ex. en förvaltare, därutöver kan ges parallell behörighet i frågor som inte hör till själva ansvarstalan.
Genom hänvisningen till 11 kap. 7 § föräldrabalken i andra stycket förtydligas att en god man i vissa fall är beroende av samtycke från den enskilde för att vidta processhandlingar.
Vissa språkliga ändringar har också gjorts.
3 §
Paragrafen ger ramarna för den misstänktes rätt att biträdas av försvarare som han själv eller annan utser.
Av gällande lydelse i andra stycket framgår att den misstänkte själv kan utse försvarare. Särregler gäller för dem som är under 18 år eller
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1382
som lider av allvarlig psykisk störning. För den senare kategorin har i förslaget klargjorts att ställföreträdare som anges i 11 kap. 1 § tredje stycket med behörighet i personliga angelägenheter – dvs. god man eller framtidsfullmäktig – är den som skall kunna utse försvarare.
27 kap.
27 §
I andra stycket har en paragrafhänvisning ändrats.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ändringslagen skall träda i kraft den 1 juli 2007.
Ändringarna i rättegångsbalken innebär bl.a. att en ställföreträdare i fler fall än med gällande regler kan föra den enskildes talan m.m. För redan pågående mål innebär detta egentligen inte annat än att ställföreträdaren har behörighet att inträda vid sidan av den enskilde eller att ensam inträda och föra den enskildes talan (se 11 kap. 1 §, 20 kap. 14 § och 21 kap. 1 §).
I 12 kap. 19 § införs en bestämmelse som korresponderar med vad som anges i 22 § avtalslagen om att fullmakter upphör att ha verkan när den enskilde förlorar sin beslutsförmåga. Viss osäkerhet kan sägas råda om huruvida en rättegångsfullmakt med dagens regler skall frånkännas verkan sedan fullmaktsgivaren förlorat sin beslutsförmåga (jfr NJA 1970 s. 550). En fullmakt som upprättats före ikraftträdandet blir att bedöma enligt äldre rätt, vilket framgår av avsnitt D i allmänmotiveringen. Några övergångsbestämmelser föreslås inte och har inte heller föreslagits beträffande ändringen av 22 § avtalslagen.
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1383
7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1904:26 s.1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap
4 kap. 3 § och 5 kap. 4 §§
Förslaget beträffande det nya tredje stycket i 4 kap. 3 § överensstämmer med det som lämnades i delbetänkandet SOU 2003:51. En närmare redogörelse för de ställningstaganden som ligger till grund för förslaget upprepas inte här.
Därutöver har nu vissa paragrafhänvisningar ändrats. Vidare har språkliga förändringar gjorts.
7.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område
22 §
Paragrafen har kommenterats i avsnitt B 6.3.
Ett nytt första stycke har intagits i paragrafen. Innebörden av bestämmelsen är att en fullmakt saknar verkan sedan fullmaktsgivaren befinner sig i ett sådant tillstånd som i sig skulle kunna aktivera en eventuell framtidsfullmakt (se 1 kap. 1 § lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga, LFA). Som framgår av allmänmotiveringen finns dock ett visst utrymme för att den ”vanlige” fullmäktigen med bindande verkan rättshandlar för fullmaktsgivarens räkning i ett konkret fall, trots att fullmaktsgivaren själv inte skulle ha kunnat rättshandla med giltig verkan.
Av slutsatserna i avsnitt B 6.1.4 följer att tillägget i paragrafen inte torde innebära någon principiell ändring av gällande rätt.
Undantag från vad som anges ovan följer av LFA, till vilken en hänvisning görs. I den nämnda lagen regleras det särskilda fullmaktsinstitutet framtidsfullmakter. Ett annat undantag följer av 1 kap. 23 § LFA såvitt avser skriftliga fullmakter som någon har lämnat annan att i visst angivet avseende hos kreditinstitut eller annan tredje man uppbära medel för periodiskt återkommande betalningar eller andra betalningsöverföringar för de ändamål som anges i 2 kap. 2 § samma lag, närmare bestämt för ombesörjande av sedvanliga rättshandlingar med anknytning till fullmaktsgivarens dagliga livsföring. Detsamma gäller skriftliga fullmakter rörande insättning av den enskildes medel
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1384
hos bank eller kreditmarknadsföretag (se 2 kap. 2 § tredje stycket LFA). Sådana fullmakter fortsätter att gälla även sedan rättshandlingsförmågan varaktigt har försvunnit. Så är även fallet med andra skriftliga medgivanden om stående betalningsöverföringar för samma ändamål, när de har fullmaktskaraktär. En hänvisning görs därför i första stycket till de särskilda reglerna i LFA.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser
Ändringen avses träda i kraft den 1 juli 2007.
Några övergångsbestämmelser föreslås inte, vilket närmare har utvecklats i avsnitt D.
7.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
25 §
Paragrafen behandlar försäkringsgivarens regressrätt mot den som uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet har vållat en skada eller den som enligt lag är skyldig att svara för en skada oavsett eget vållande, dvs. strikt skadeståndsansvar.
I paragrafens första stycke föreskrivs undantag från försäkringsgivarens regressrätt i de fall då någon svarar för skadan enligt reglerna i 3 kap. 1 eller 2 § skadeståndslagen (1972:207) uteslutande på grund av annans vållande. En kommun som på grund av regleringen i 12 kap. 15 a § föräldrabalken ansvarar för ren förmögenhetsskada som en förordnad ställföreträdare vållar sin huvudman genom förmögenhetsbrott bör inte heller drabbas av försäkringsgivarens regressrätt, och med hänsyn härtill bör också denna situation undantas i 25 § lagen om försäkringsavtal. Ämnet behandlas närmare i avsnitt A 4.3.2.2.
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1385
7.6 Förslaget till lag om ändring i lagen (1936:83) om vissa utfästelser om gåva
4 §
I paragrafens första stycke har gjorts ett tillägg för att förtydliga när en gåva i form av pengar eller annan lös egendom som har överlämnats till bank, kreditmarknadsföretag eller annat företag som driver verksamhet enligt lagen (2004:299) om inlåningsverksamhet är fullbordad.
Sakrättsligt skydd uppkommer i dessa sammanhang när givaren har överlämnat egendomen till t.ex. en bank utan att förbehålla sig rätt att förfoga över egendomen och utan att givaren, ensam eller i förening med annan, likväl har en sådan fri rätt.
Förtydligandet har föranletts av att föräldrar i sin egenskap av förmyndare har möjlighet att förfoga över sina barns pengar. Vill en förälder att en penninggåva av det slag som beskrivits ovan skall vara sakrättsligt skyddad måste han avhända sig rådigheten över pengarna t.ex. genom att sätta in pengarna på ett spärrat konto och ställa upp villkor om särskild överförmyndarkontroll för gåvan, se avsnitt A 3.6.6.3 och A 3.6.6.4 samt kommentaren till 13 kap. 2 § FB.
Den föreslagna utformningen av lagens 4 § tar sikte endast på insättningar som har gjorts av en förmyndare efter lagens ikraftträdande. När det gäller insättningar som förmyndaren har gjort dessförinnan får det överlämnas till rättspraxis att avgöra huruvida dessa är sakrättsligt skyddade. Med hänsyn härtill föreslås inte någon särskild övergångsbestämmelse.
7.7 Förslaget till lag om ändring i fastighetstaxeringslagen (1979:1152)
18 kap.
2 §
I paragrafen behandlas skyldigheten att i enlighet med lagen lämna deklaration eller annan uppgift. Av intresse är punkterna 1 och 2 i vilka uppgiftsskyldigheten för enskilda hjälpbehövande personer överförs till god man och förvaltare.
I punkt 2 nämns de ställföreträdare som kan bli aktuella för vuxna personer med hjälpbehov, nämligen god man enligt nuvarande 11 kap.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1386
4 § FB (11 kap. 2 i förslaget) och förvaltare. I konsekvensens namn bör också framtidsfullmäktige enligt 1 kap. LFA nämnas.
En god man kan naturligtvis ha i uppdrag att företräda en ägare som har beslutsförmåga, vilket kan påverka den gode mannens skyldigheter enligt lagen. En beslutskompetent person är nämligen alltid behörig att själv lämna uppgifterna, trots att han har god man. Om en sådan person inte medger att den gode mannen fullgör sin skyldighet, bör denna gå över till den enskilde. Detta får anses följa av reglerna i 11 kap. 7 § föräldrabalken om samtycke som förutsättning för den gode mannens rättshandlingar. En erinran om att dessa regler finns har tagits in i ett nytt andra stycke.
Det kan finnas skäl att tro att många hjälpbehövande vuxna med bristande beslutsförmåga i framtiden kan erhålla hjälp, i vart fall i de mest trängande vardagliga angelägenheterna, av anhöriga som är beredda att inträda som ställföreträdare enligt bestämmelserna i 2 kap. LFA. En sådan ställföreträdares behörighet kan inte likställas med den som tillkommer t.ex. en god man med ett oinskränkt förordnande i ekonomiska angelägenheter. Skillnaderna innebär exempelvis att en anhörig ställföreträdare aldrig har behörighet att för den hjälpbehövandes räkning köpa eller sälja fast egendom eller värdepapper.
Av reglerna i 2 kap. LFA följer inte att en anhörig ställföreträdare har behörighet att företräda den hjälpbehövande i uppgifter av det slag som regleras i denna lag (dock har en sådan ställföreträdare behörighet i frågor som rör betalning av skatter). Följden av att en anhörig ställföreträdare inte genom särskilda behörighetsregler ges rätt att representera den hjälpbehövande i angelägenheter om deklarationer och uppgiftslämnande skulle i de flesta fall bli att ett särskilt godmanskap måste anordnas parallellt med (och inte sällan i stället för) det ställföreträdarskap som 2 kap. LFA erbjuder när det gäller personer som i generell mening har stora brister i sin rättshandlingsförmåga. Detta är ägnat att väsentligt minska institutets praktiska användningsområde.
Anhöriga ställföreträdare bör således särskilt tas upp i lagen som i förekommande fall tänkbara ställföreträdare enligt ett nytt tredje stycke.
Uppgiften att företräda den enskilde i deklarationsfrågor m.m. enligt denna lag ligger något vid sidan av de uppgifter som en anhörig ställföreträdare har i övrigt enligt 2 kap. LFA. Exempelvis kan fastigheten som sådan, som tidigare berörts, inte ens anses höra till den anhöriges förvaltning (jfr punkterna 1 och 2 i första stycket). Det
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1387
bör för denna ställföreträdarkategori därför föreskrivas en behörighet – ej en plikt – att fullgöra vad som anges om deklarationsskyldighet och uppgiftslämnande. Om Skatteverket inte får in deklaration eller annan uppgift, trots att det är känt att den enskilde skulle kunna företrädas av en anhörig, kan det bli aktuellt att uppmärksamma överförmyndaren på behovet av en god man för den enskilde. Anordnande av t.ex. ett godmanskap lär i många fall radera ut den behörighet som den anhörige i övrigt har – och kanske t.o.m. har utnyttjat sig av – enligt 2 kap. LFA, nämligen när rätten finner lämpligt att den gode mannen ges ett mer generellt uppdrag (jfr författningskommentaren till 11 kap. 2 § FB). Detta kan i sig vara en anledning för en anhörig att i ägarens ställe fullgöra de åligganden som finns i lagen, om inte annat så för att undvika att ställföreträdarskapet övergår till någon annan, myndighetsförordnad person.
En anhörigs behörighet bör anses inskränkt till sådan egendom som inte står under någon annan ställföreträdares förvaltning (varvid uppgiftsskyldigheten i berörda delar naturligtvis i stället skall åvila den förordnade ställföreträdaren). Detta får anses följa redan av de grundläggande principerna för anhöriga ställföreträdares subsidiära position i förhållande till ställföreträdare med ett förordnande.
I övrigt har vissa paragrafhänvisningar ändrats.
21 kap.
9 §
I första stycket ändras bl.a. en paragrafhänvisning.
22 kap.
5 §
I paragrafens andra stycke har en paragrafhänvisning ändrats. Därutöver har vissa språkliga ändringar gjorts.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1388
7.8 Förslaget till lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)
Förslag till ny sekretesslag har år 2003 lämnats av Offentlighets- och sekretesskommittén (OSEK, se SOU 2003:99). Kommitténs förslag bereds för närvarande i Justitiedepartementet, och utredningen har därför inte ansett sig böra beakta detta. Utredningen räknar med att dess egna förslag till ändringar i sekretesslagstiftningen passas in i en ny sekretesslag, möjligen med vissa modifikationer.
7 kap.
3 §
I paragrafen finns nu för hälso- och sjukvårdens del ett undantag från regeln att sekretess till förmån för enskild inte gäller i förhållande till denne. Det är, som framgår av ordalydelsen, endast uppgifter om den enskildes hälsotillstånd som avses.
En patient kan enligt 4 § lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) förklaras sakna beslutsförmåga. Ett sådant beslut skall meddelas patienten och patientens ställföreträdare. Beslutet skall enligt 26 § nämnda lag kunna överklagas.
Även om det med hänsyn till den vård- eller behandlingsbehövandes bästa skulle kunna anses olämpligt att underställa honom ett sådant beslut bör detta inte underlåtas (jfr reglerna om partsinsyn i 14 kap. 5 §). Till förtydligande av vad som bör gälla har ett nytt andra stycke med denna innebörd lagts till i paragrafen. Vad som nu sagts bör givetvis gälla också motiveringen till beslutet (se förslaget till 3 § tredje stycket punkt 1.3 patientjournallagen). En annan sak är att det ibland kan krävas särskilda överväganden om utformningen av ett beslut (jfr Regner m.fl. s. 14:44).
Bestämmelsen blir vägledande för vad som skall omfattas av tystnadsplikt för hälso- och sjukvårdspersonal inom den enskilda vården i motsvarande situationer (se 2 kap. 8 § andra stycket lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område).
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1389
7 §
En bestämmelse motsvarande den som för hälso- och sjukvårdsområdets del tagits in i 7 kap. 3 § finns för socialförsäkringsärendenas del i förevarande paragraf. I enlighet med det förslag som lämnats avseende den förstnämnda paragrafen bör ett beslut enligt 4 § lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV) inte kunna hållas hemligt för den enskilde, trots att det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen skulle kunna anses vara av synnerlig vikt att så sker. Ett förtydligande härom har tagits in i andra stycket.
9 kap.
15 §
I första stycket har bl.a. en paragrafhänvisning ändrats.
14 kap.
4 §
I paragrafen ges bl.a. regler om den enskildes rätt att förfoga över sekretess som gäller i hans intresse.
I ett nytt tredje stycke hänvisas till den bestämmelse i lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga (LFA), 1 kap. 9 § andra stycket, som är avsedd att underlätta för en utsedd framtidsfullmäktig att avgöra om kriterierna för att framtidsfullmakten skall ha trätt i kraft är uppfyllda. I bestämmelsen anges att förordnandet skall anses innefatta ett medgivande för fullmäktigen att ta del av uppgifter om fullmaktsgivarens hälsotillstånd, om detta behövs för att avgöra om fullmaktsgivarens tillstånd är sådant att fullmaktsgivaren varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter som fullmakten avser. Bestämmelsen ger med andra ord besked om att vissa uppgifter får lämnas ut till en sådan påstådd ställföreträdare, dock endast sådana som behövs för ställningstaganden i en dylik fråga. Uppgifterna bör kunna lämnas i form av ett intyg. Se även avsnitt B 6.2.4 och författningskommentaren till nämnda lagrum samt 14 kap. 4 a § nedan.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1390
4 a §
Paragrafen, som behandlar behörighet att förfoga över sekretess, är ny. Vissa synpunkter på möjligheten för en ställföreträdare att få tillgång till information för vilken sekretess gäller till skydd för den enskilde redovisas i avsnitt B 7.3.2.
Behörigheten att disponera över sekretess följer f.n. av allmänna grundsatser om ett ställföreträdarskaps räckvidd (se t.ex. RÅ 1999 ref. 38 och Regner m.fl. s. 14:33 ff). Det finns dock behov av klargöranden i vissa avseenden. Särskilda regler härom föreslås i SOU 2003:99 med innebörd att sekretess till skydd för en underårig inte gäller i förhållande till vårdnadshavare i den utsträckning vårdnadshavaren enligt 6 kap. 11 § FB har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör den enskildes personliga angelägenheter; om sekretess inte gäller i förhållande till vårdnadshavaren förfogar denne ensam eller, beroende på den underåriges ålder och mognad, tillsammans med den underårige över sekretessen (9 kap. 4 § i förslaget). Mot bakgrund av att fler ställföreträdarkategorier nu föreslås (framtidsfullmäktige, vårdombud och anhöriga) ökar behovet av en reglering även i fråga om sekretess för vuxna.
Paragrafen tar alltså sikte på rätten att förfoga över sekretess. Med detta skall förstås rätten att bryta sekretess, på samma sätt som den enskilde själv kan göra i fråga om sekretess till skydd för honom själv. Det handlar emellertid även om rätt att medge andra personer och myndigheter tillgång till uppgifterna (se 14 kap. 4 §). Dessa båda rättigheter för ställföreträdaren bör i princip sammanfalla, dvs. har ställföreträdaren möjlighet att bryta sekretessen för att själv få tillgång till uppgifter om den enskilde, så bör han även vid behov kunna låta andra ta del av samma information.
Rätten att förfoga över sekretess till skydd för den enskilde bör naturligtvis anknyta till den behörighet som redan getts åt ställföreträdare enligt annan lagstiftning. Man kan emellertid tänka sig att hänga upp rätten på olika faktorer eller kriterier. Ett alternativ skulle kunna vara att låta ställföreträdaren få behörighet att förfoga över sekretess när det gäller sådan information som ställföreträdaren normalt befattar sig med. Exempel på en tillämpning av denna modell är att en ställföreträdare med behörighet att företräda den enskilde i hälso- och sjukvårdsangelägenheter ges rätt att förfoga över all sekretess som i dessa sammanhang är uppställd till skydd för den enskilde, dvs. oavsett sambandet med viss vård eller behandling. En ställföreträdare skulle därigenom ha rätt att ta fram även gammal
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1391
information som gäller den enskildes hälso- och sjukvård och hälsotillstånd utan att behöva klargöra för den utlämnande myndigheten vad informationen skall användas till. Därigenom öppnas också vägen för att ställföreträdaren av ren nyfikenhet begär ut uppgifter från den enskildes förflutna.
Ett alternativ kan vara att låta ställföreträdaren få ut uppgifter som ställföreträdaren kan antas behöva för att fullgöra sitt uppdrag. Exempelvis skulle en ställföreträdare med behörighet i sociala välfärdsfrågor kunna göra gällande att han har behov av information om den enskildes ekonomiska ställning för att kunna lämna korrekta uppgifter i en ansökan om ett visst bidrag.
Det står klart att en kombination av dessa behörighetsgrundande faktorer skulle föra för långt. I allmänhet bör det senare alternativet, dvs. det som förutsätter en behovsprövning, vara av störst relevans och förknippat med minst risker för den enskildes integritetsskydd. En behovsprövning bör kunna komma till stånd också när det är en utomstående som begär en uppgift. Även då är det ställföreträdarens behov av att uppgiften lämnas ut som skall stå i fokus, såsom när bakgrundsinformation till en tidigare ingiven bidragsansökan behöver kontrolleras av en förmånsgivare. I slutändan är det som regel den enskildes eget behov som skall stå i förgrunden, eftersom det är detta som ställföreträdaren är satt att bevaka. Det bör vara tillräckligt att företrädaren förmår göra antagligt att ett behov finns av uppgiften.
Med ledning av det sagda anges i första stycket punkt 1 att sekretessen inte gäller i förhållande till en god man eller en förvaltare enligt FB, om ställföreträdaren har rätt att ensam bestämma i fråga om den enskildes angelägenheter (jfr beträffande gode män vad som anges i 11 kap. 7 § FB). Detta får anses vara ett förtydligande av vad som gäller redan med dagens regler.
En ställföreträdare av nu nämnt slag med ett generellt uppdrag i ekonomiska angelägenheter har i allmänhet behov av de flesta uppgifter av ekonomisk karaktär, även mer allmänna data. Givetvis måste en ställföreträdare i ekonomiska frågor därför också kunna få tillgång till uppgifter som härrör från en tidpunkt som ligger före förordnandetidpunkten, eftersom han kan antas behöva bilda sig en helhetsbild av hur den enskildes ekonomi gestaltar sig. Samma presumtion kan inte sägas råda beträffande uppgifter hänförliga till den enskildes personliga angelägenheter visavi en ställföreträdare som har generell behörighet i sådana frågor, trots att uppgifterna formellt
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1392
sett kan kopplas till ett område inom vilket den gode mannen ensam kan bestämma. Behovsprövningen får m.a.o. större genomslag här.
Motsvarande undantag görs i punkt 2 för en person som enligt särskild lagstiftning företräder en vuxen som saknar beslutsförmåga. Här avses sådana företrädare som härleder sin behörighet från lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga (LFA), lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) eller lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV). Det rör sig således om framtidsfullmäktige, vårdombud och anhöriga.
En ställföreträdare enligt punkt 2 (men även en god man eller förvaltare enligt punkt 1) kan stundom behöva en uppgift som inte omedelbart hör till det behörighetsområde som han är satt att svara för. Exempelvis kan en ställföreträdare med behörighet i sociala välfärdsfrågor behöva en uppgift om den enskildes hälsotillstånd i visst avseende. För att uppdraget skall gå att fullgöra bör sekretess kunna brytas i förhållande till ställföreträdaren rörande sådana uppgifter. I det nämnda fallet är inte tanken att en prövning skall göras av om den påstådde ställföreträdaren inom det sociala välfärdsområdet är den enskildes ställföreträdare också i hälso- och sjukvårdsangelägenheter enligt LSH, eftersom uppgifterna – när de begärs utlämnade – inte behövs för patientens vård.
En ställföreträdare utan myndighetsförordnande skall också kunna kräva att få ut information om den enskildes hälsotillstånd som underlag för att styrka sin behörighet i det sammanhang som är aktuellt, t.ex. inför en tredje man som inte har tillgång till uppgifter om den enskildes hälsotillstånd. Möjligheten att styrka behörigheten får således anses rymmas inom vad som anges om behov av en uppgift för fullgörande av ett uppdrag. Den som mottar en sådan begäran måste då naturligtvis pröva dels om den enskildes tillstånd är sådant att han inte kan företräda sig själv, dels om den påstådde ställföreträdaren är den som står på tur för ställföreträdarskap enligt den turordning som är aktuell. – Som ett exempel kan pekas på anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter enligt 2 kap. LFA. En anhörig bör kunna begära att få ut uppgifter, om dessa visar att den enskilde saknar förmåga att ha hand om sina ekonomiska angelägenheter och den anhörige kan antas ha behov av uppgifterna för att styrka att den enskildes tillstånd är sådant som nu sägs (se 2 kap. 1 § LFA). Turordningen för de anhöriga framgår av 2 kap. 4 § LFA. Visar det sig att det är någon annan än
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1393
den närmaste anhörige som har begärt ut uppgifterna kan det krävas att denne visar att de som står före i turordningen inte kan eller vill inträda som ställföreträdare (se 2 kap. 5 § LFA).
En särskild fråga är om ställföreträdaren dessutom skall kunna ges sådan information rörande hälsotillståndet som patienten själv inte kan få, när det med hänsyn till ändamålet med vården eller behandlingen är av synnerlig vikt att uppgiften inte lämnas till patienten (7 kap. 3 § sekretesslagen, se även 2 b § HSL och 2 kap. 2 § LYHS). I förarbeten till sekretesslagen (prop. 1988/89:67 s. 39 f) har uttalats att när en legal ställföreträdare har i uppdrag att sörja för huvudmannens person kan det finnas ett berättigat intresse för denne att få ta del av integritetskänsliga uppgifter om huvudmannen, t.ex. uppgifter i en patientjournal, om det behövs för att ställföreträdaren skall kunna fullgöra sitt uppdrag; i allmänhet torde det inte finnas några motstående intressen i dessa fall. Detta angavs också vara anledningen till att det inte behövdes någon speciell lagreglering om sekretesskydd för sådana relationer (annat gäller dock beträffande vårdnadshavare). De undantag som gäller för den enskildes rätt att ta del av uppgifter om sig själv till följd av 7 kap. 3 § sekretesslagen (och i andra sammanhang enligt 7 kap. 7 § samma lag) torde därmed sällan vara tillämpliga, varför ett utlämnande till ställföreträdaren bör kunna äga rum (Regner m.fl. s. 14:35). Samma får anses gälla i förhållande till vad som stadgas om tystnadsplikt i 2 kap. 8 § andra stycket LYHS, vilket är en bestämmelse som korresponderar med vad som för det allmännas verksamhet gäller enligt just 7 kap. 3 § sekretesslagen. Sekretess (resp. tystnadsplikt) kan däremot gälla för anmälan eller utsaga om patientens hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden även gentemot en ställföreträdare för patienten, när det gäller att skydda anmälaren eller uppgiftslämnaren eller närstående till dessa (se 7 kap. 6 § sekretesslagen resp. 2 kap. 9 § LYHS). Om detta i sin tur påverkar ställföreträdarens möjligheter att på ett adekvat sätt företräda patienten, bör det övervägas om en annan ställföreträdare skall inträda.
Uppgifter som lämnas i avsikt att utgöra underlag för en ställföreträdare som vill styrka sin behörighet bör kunna tas in i intyg, lämpligen utarbetade efter råd eller föreskrifter från Socialstyrelsen.
Det skall noteras att särskilda regler gäller för en framtidsfullmäktigs rätt att ta del av uppgifter om den enskildes tillstånd enligt LFA (se 1 kap. 9 §).
Enligt andra stycket får en ställföreträdare också under vissa förutsättningar häva sekretessen helt eller delvis, dvs. till förmån för annan
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1394
som begär att denna skall lämnas ut. En förutsättning är att sekretessen inte gäller i förhållande till ställföreträdaren själv, vilket, som anges i första stycket, innebär att ställföreträdaren har behov av att uppgiften lämnas ut som ett led i fullgörande av sitt uppdrag.
Ibland framgår det inte att det ligger i den enskildes intresse att en viss efterfrågad uppgift lämnas ut eller att ett utlämnande annars är i överensstämmelse med ställföreträdarens uppdrag. Som huvudregel skall då gälla att ställföreträdaren inte skall kunna häva sekretessen (se första stycket). Från denna princip kan emellertid ställas upp ett undantag.
Undantaget gäller uppgiftsutlämnande till förmån för forsknings- eller statistikändamål. Inte sällan kan det tänkas att en ställföreträdare med behörighet att medge forskning kan häva sekretessen för uppgift om den enskilde med stöd av första stycket, främst punkt
2. Så kan emellertid inte alltid anses vara fallet. För att underlätta forskning och statistikinsamling har därför öppnats behörighet för ställföreträdare att häva sekretessen för uppgifter om den enskilde även när det brister i sambandet med ställföreträdarens behov. Här kan erinras om att forskningen redan med gällande regler har relativt sett goda möjligheter att få tillgång till sekretessbelagda uppgifter, i sista hand – och om det finns synnerliga skäl – med utnyttjande av dispensregeln i 14 kap. 8 § sekretesslagen (se föredragande statsrådets uttalanden i prop. 1979/80:2 s. 347). Vad som nu sagts förutsätter i sin tur givetvis att ställföreträdaren har en grundläggande behörighet att företräda den enskilde i angelägenheter till vilka forskningen eller statistikinsamlingen anknyter. I de flesta fall torde ställföreträdaren också vara behörig att samtycka till forskning m.m. på den enskilde enligt de särskilda reglerna om detta. Om innebörden kan i övrigt nämnas att en anhörig i denna egenskap sällan kan efterge sekretess till skydd för ekonomiska intressen, medan en god man som förordnats att ha hand om huvudmannens ekonomiska frågor inte kan medge utlämnande för forskningsändamål av hemliga uppgifter om huvudmannens rent personliga angelägenheter. I detta sammanhang kan uppmärksammas en speciell situation. Den enskilde kan tänkas sakna förmåga att själv häva sekretess och dessutom sakna en ställföreträdare som har behörighet på området. Det är då att märka att behovskriteriet enligt första stycket inte kan anses uppfyllt för en god man med förordnande i allmänna termer att ha hand om huvudmannens personliga eller ekonomiska angelägenheter, om inte utlämnandet av uppgiften angår dessa ange-
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1395
lägenheter utöver själva utlämnandefrågan. Det rör sig t.ex. om uppgifter av närmast historiskt intresse som någon utomstående vill få del av. Emellertid kan det undantagsvis finnas ett behov av att en representant för den enskilde i sådana fall får ta ställning till frågan om att efterge sekretessen. Detta kan åstadkommas genom att rätten med stöd av 11 kap. 3 § första stycket FB lämnar uttryckligt lov till en god man att pröva på visst sätt definierade sekretessfrågor. Har så skett kan den gode mannen enligt första och andra styckena i den här paragrafen häva sekretessen. Rättens förordnande innebär inte att den gode mannen har en skyldighet att häva sekretessen, utan att det finns ett befogat intresse att någon tar ställning för den enskildes räkning.
Motsvarande behörighet bör kunna tillkomma en fullmäktig enligt framtidsfullmakt, om fullmaktsgivaren tydligt har tagit ställning i frågor av nu nämnt slag. Enbart en hänvisning i fullmakten till att fullmäktigen har oinskränkt behörighet i t.ex. personliga angelägenheter är följaktligen inte tillräckligt när det gäller förfoganderätt över sekretessbelagda uppgifter – vad som krävs är att fullmaktsgivaren har låtit det komma till uttryck i fullmakten att fullmäktigen får förfoga över sekretess även när utlämnandefrågan inte är knuten till uppdraget i övrigt. Därmed är givetvis inte sagt att fullmäktigen också måste ge andra tillgång till uppgiften när en begäran framställs.
Personer som företräds av god man kan – men behöver inte – vara utan förmåga att disponera över sekretessen. I den mån den enskilde har förmåga att själv ta ställning eller meddela sin mening förutsätter naturligtvis den gode mannens dispositioner samtycke från den enskilde (se 11 kap. 7 § andra stycket FB).
Den föreslagna paragrafen gäller direkt endast det allmännas verksamhet. Därigenom utesluts exempelvis uppgiftsutlämnande från banker och privata vårdgivare. Med en analog tillämpning bör emellertid de föreslagna reglerna få betydelse även i enskild verksamhet, för vilken sekretesslagens bestämmelser ju inte gäller. Något obehörigt röjande av en uppgift är det således inte fråga om när en ställföreträdare kan åberopa sig på grunderna för förevarande paragraf. I enlighet med vad som tidigare nämnts medför detta att en ställföreträdare i ekonomiska angelägenheter bör kunna göra anspråk på att få ut i stort sett alla uppgifter från en bank om den enskildes ekonomiska situation, oberoende av om de är av äldre datum, när det finns ett sådant behov.
I sekretesslagen saknas en allmän föreskrift om att enskilda som tar del av hemliga handlingar eller som annars får vetskap om sekre-
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1396
tessbelagda uppgifter har tystnadsplikt. Någon sådan föreslås inte i detta lagstiftningsarbete för ställföreträdare och kan inte heller anses gälla i dag. Utredningens överväganden i denna del har behandlats i avsnitt C 2.4 (se även utredningens delbetänkande SOU 2003:51 s. 110). – Regler i sekretesslagen om förbehåll vid utlämnande av uppgift till enskild torde dock kunna tillämpas i förhållande till tredje man, om det bedöms vara påkallat (se främst 14 kap. 9 §).
7.9 Förslaget till lag om ändring i förvaltningslagen (1986:223)
33 §
Som framgår av avsnitt B 8.12.3 införs en möjlighet att överklaga beslut om att en person skall anses sakna beslutsförmåga enligt 4 § lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH, se 26 § samma lag). Eftersom överklagandemöjlighet således ges i föreskrift i specialförfattning skulle det kunna hävdas att 14–30 §§ FL skulle bli tillämpliga för handläggningen. Något sådant eftersträvas inte, varför ett klargörande tillägg har införts.
7.10 Förslaget till lag om ändring i personuppgiftslagen (1998:204)
35 a §
Paragrafen är ny, liksom rubriken.
Det är den registrerade, dvs. den som personuppgifterna avser, som enligt personuppgiftslagen (PuL) kan samtycka till behandling av personuppgifter. Det är emellertid endast den som kan förstå innebörden av ett samtycke som kan lämna ett giltigt samtycke i PuL:s mening.
PuL grundar sig på Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995. I Datalagskommitténs betänkande, som till stora delar kom att utgöra grunden för propositionen till PuL, angavs att frågan, om samtycket i alla lägen måste avges personligen, dvs. av den registrerade själv, var svår att besvara i avsaknad av ledning från EG-direktivet. Kommittén menade dock att
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1397
inte bara föräldrar, utan även andra ställföreträdare, borde kunna lämna samtycke för den som inte själv kan bli informerad eller kan avge en egen viljeyttring i saken (SOU 1997:39 s. 344). Något ställningstagande till vem som kan lämna samtycke för personer utan ställföreträdare som inte kan bli informerade eller som inte kan avge en egen viljeyttring i saken, t.ex. den som är tillfälligt medvetslös, förefaller kommittén inte ha gjort (jfr Sören Öman/Hans-Olof Lindblom, Personuppgiftslagen. En kommentar, 2001, s. 62).
I propositionen till PuL (prop. 1997/98:44) togs inte frågan om ställföreträdande samtycke upp särskilt.
Datainspektionen har i en skrift till vägledning om innebörden av kravet på samtycke enligt PuL anfört att när det gäller vuxna personer som saknar förmåga att lämna samtycke, t.ex. för att de är psykiskt sjuka, måste en eventuell behandling av personuppgifter utföras med stöd av någon annan bestämmelse – i PuL eller i annan författning – som inte förutsätter ett giltigt samtycke (jfr 10 §). Om inte heller detta är möjligt, måste den personuppgiftsansvarige avstå från behandlingen; eventuell behandling av personuppgifter kan, enligt Datainspektionen, inte heller grundas på samtycke från t.ex. en anhörig. När det gäller barn synes dock den underåriges vårdnadshavare kunna ge samtycke, vilket dock beror på faktorer som barnets ålder, uppgifternas art och ändamålet med behandlingen (se Datainspektionens skrift Samtycke enligt personuppgiftslagen, Datainspektionen informerar nr 11 [2003], s. 11).
Utgångspunkten här, liksom i Datalagskommitténs betänkande, är att EG-direktivet i vart fall inte hindrar att samtycke lämnas av en företrädare enligt nationell lag. Frågan om ställföreträdarskap är av särskild betydelse i förhållande till (registrerade) personer som saknar förmåga att lämna samtycke till behandling. I detta sammanhang är endast företrädarskap för vuxna aktuellt.
Det finns därvid anledning att först falla tillbaka på de regler som även utan särskilda föreskrifter i PuL torde komma att gälla i dylika frågor, om utredningens förslag beträffande företrädare för vuxna i allmänhet genomförs. I första stycket erinras därför om att det av bestämmelser i 11 kap. FB och i lagen om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i vissa fall för anhöriga (LFA) finns ställföreträdare – god man, förvaltare och framtidsfullmäktig – som för en enskild kan lämna samtycke, ta emot och begära information samt annars vidta åtgärder för att bevaka den enskildes rättigheter enligt PuL.
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1398
En god man för en hjälpbehövande kan enligt huvudregeln i den föreslagna 11 kap. 2 § andra stycket FB inte förordnas utan samtycke från den enskilde.
Såvitt gäller framtidsfullmäktig krävs enligt huvudregeln i 1 kap. 1 § LFA att den enskilde varaktigt och i huvudsak är ur stånd att ha hand om de angelägenheter fullmakten avser för att fullmakten skall ha verkan.
Förvaltare är enligt utredningsförslaget en ställföreträdarkategori som i stort sett endast kan ha behörighet i ekonomiska angelägenheter (11 kap. 9 §, jfr 11 kap. 10 § andra stycket FB). Det är därför bara när personuppgifter rör ekonomiska förhållanden, vilka omfattas av förvaltarskapet, som förvaltaren kan ha behörighet.
För att en ställföreträdare som avhandlas i första stycket skall ha behörighet att företräda den enskilde enligt PuL krävs således att förordnandet direkt täcker den uppkomna angelägenheten.
Ställföreträdaren skall även kunna vara behörig att lämna samtycke till behandling av känsliga personuppgifter (se 15 § PuL).
I andra stycket kompletteras katalogen av företrädare med sådana representanter som enligt särskild lagstiftning företräder en vuxen person. De lagar som avses är i första hand lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. (LSH) och lagen om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom den sociala välfärden (LSV). I dessa lagar anges även vårdombud och anhöriga som ställföreträdare. Anhöriga kan också ha behörighet i vissa vardagliga ekonomiska angelägenheter enligt 2 kap. LFA. Utöver vad som nu sagts finns regler i vissa forskningsrelaterade lagar som pekar ut företrädare för vuxna personer utan förmåga att själva ta ställning. – Även gode män, förvaltare och framtidsfullmäktige träffas av bestämmelserna i den omnämnda särskilda lagstiftningen.
I flertalet fall kan det inte av de nämnda lagarna direkt anses följa en behörighet för de särskilda företrädarna att representera en hjälpbehövande i fråga om behandling av personuppgift enligt PuL och i övrigt vid tillämpning av lagen. Reglerna i andra stycket innebär därmed en utvidgning av den behörighet som annars tillkommer ställföreträdare. Det räcker att den fråga som uppkommit enligt PuL endast har ett samband med det område över vilket ställföreträdaren enligt andra stycket bestämmer för att ställföreträdaren skall anses behörig att företräda den enskilde.
Vilket samband som kan krävas i det enskilda fallet får överlåtas till rättstillämpningen. Sambandet får inte tänjas för långt. Som en
SOU 2004:112 Övriga författningsändringar
1399
sista utväg kan rätten med stöd av föräldrabalken förordna en god man att ta till vara den registrerades intressen.
En inskränkning i den behörighet som tillkommer vissa företrädare enligt särskild lagstiftning görs i fråga om rätt att föra talan för den enskilde i frågor om skadestånd enligt 48 § PuL. Se i övrigt avsnitt B 11.2.3 i allmänmotiveringen. Motsvarande får anses gälla även hänvändelser till Justitiekanslern i frågor om skadestånd, eftersom JK har möjlighet att besluta om skadestånd om en myndighet behandlat personuppgifter i strid med PuL:s bestämmelser, respektive hänvändelser direkt till den personuppgiftsansvarige.
Av tredje stycket framgår att ställföreträdarens samtycke till behandling av personuppgifter enligt denna paragraf är utan verkan, om den registrerade själv ger uttryck för att motsätta sig behandlingen. Även om behandling mot den enskildes vilja inte kan karakteriseras som tvång i den bemärkelse som ordet annars används i utredningens förslag, skall således den enskildes vilja fälla utslaget, och detta trots att han eller hon inte anses kompetent att fatta ett eget beslut i saken.
Ett avböjande av personuppgiftsbehandling från en beslutsoförmögen persons sida har naturligtvis bara betydelse när samtycke inte kan undvaras. Den enskildes negativa inställning kan yttra sig i att han på något sätt ger till känna för t.ex. den personuppgiftsansvarige att han inte önskar medverka till behandlingen. I vissa fall lär detta komma fram i samband med att den personuppgiftsansvarige fullgör sin informationsskyldighet gentemot den registrerade, en skyldighet som enligt tredje stycket inte kan underlåtas ens i förhållande till en person som skall anses sakna beslutsförmåga.
Vid sidan om PuL finns många s.k. registerförfattningar som kan innehålla särregler. Ofta rör de inrättandet och förandet av viktigare register på det offentliga området. I vissa fall handlar det dock om register på det privata området. I den mån avvikande regler finns, har de företräde framför PuL (förutsatt att de intagits i lag eller i förordning, se 2 § PuL). Flera lagstiftningstekniker finns dock när det gäller förhållandet till PuL:s regler. I den mån reglerna faller tillbaka på PuL kommer den nu föreslagna paragrafen att gälla. För andra författningar torde endast vad som anges i första stycket att gälla, nämligen att god man och framtidsfullmäktig (samt i vissa fall förvaltare) i kraft av sitt förordnande kan representera den enskilde i frågor som rör behandling av personuppgifter. Utredningen saknar tidsmässiga förutsättningar för att åstadkomma en fullständig kartläggning av vilka författningar som kan vara i behov av komplette-
Övriga författningsändringar SOU 2004:112
1400
ringar genom hänvisningar till den nu behandlade paragrafen. – När det gäller frågor om skadestånd i samband med behandling av personuppgifter i strid med någon särskild registerförfattning, vilka i och för sig är att bedöma enligt PuL, får begränsningen i fråga om ställföreträdarens rätt att föra den enskildes talan enligt 48 § PuL anses gälla trots att det då inte är fråga om behandling av personuppgifter i strid med just PuL (se i övrigt andra stycket och avsnitt B 11.2.3).
7.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (2001:1227) om självdeklarationer och kontrolluppgifter
19 kap.
1 §
Paragrafen behandlar skyldigheten att lämna uppgifter enligt lagen. Närmare motiv till ändringsförslagen ges i författningskommentaren till 18 kap. 2 § fastighetstaxeringslagen.
I första stycket punkt 2 har angetts att även en framtidsfullmäktig skall ha skyldighet att lämna uppgifter för en hjälpbehövande beträffande rättshandling som omfattas av hans förordnande. I ett nytt andra stycke erinras om att det beträffande gode män finns bestämmelser om samtycke i 11 kap. 7 § föräldrabalken, vilket i sin förlängning har betydelse för den gode mannens skyldigheter enligt nu aktuell lag. Vidare ges i det nya tredje stycket anhöriga ställföreträdare enligt 2 kap. LFA rätt att lämna uppgifter i den enskildes ställe.
I övrigt har bl.a. vissa paragrafhänvisningar ändrats.
Särskilda yttranden, m.m.
1403
Särskilda yttranden
Särskilt yttrande av experten Ulla Lönnqvist Endre
Utredningens förslag att lagstifta om införandet av legala ställföreträdare för beslutsinkapabla patienter inom hälso- och sjukvården rör ett angeläget och eftersatt område där behov finns av regelsystem. Utredningens förslag kommer när det genomförs att öka de administrativa kostnaderna för landstingen. Ett försök till uppskattning av kostnaderna härför har inte låtit sig göra men måste ske i det fortsatta arbetet. Resultatet av dessa beräkningar får ligga till grund för den ersättning till landstingen som erfordras för att full kompensation skall erhållas i enlighet med finansieringsprincipen
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1404
Särskilt yttrande av experten Ingmar Hammer
Utredningens olika lagförslag om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården, den sociala välfärden och forskningen innebär att ett eftersatt område blir rättsligt reglerat. Förslagen innebär att patienter, omsorgstagare, provgivare och forskningspersoner som saknar förmåga att lämna samtycke till en viss åtgärd eller att annars ta ställning till en angelägenhet som gäller det egna behovet av vård, stöd och hjälp m.m. skall representeras av en legal ställföreträdare. Syftet är att klargöra och stärka de beslutsoförmögnas ställning inom dessa områden.
Lagförslagen tillgodoser dock enligt min mening inte i tillräcklig utsträckning den enskilda människans
− rättssäkerhet,
− rättsskydd, och
− behov av att varaktigt ha någon lämplig person som företräder honom eller henne i kontakten med verksamheter och personal inom aktuella områden.
Lagförslagen underlättar inte heller rättstillämpningen eftersom utformningen av förslagen
− inte harmonierar med den centrala lagstiftningen på hälso- och sjukvårdens område,
− återfinns i olika lagar i stället för i en sammanhållen författning om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga, och
− innehåller korsvisa hänvisningar till bestämmelser både i dessa lagar och i andra lagar.
Bakgrund
Behovet av att stärka rättsskyddet för dem som på grund av sitt hälsotillstånd eller av annan orsak inte kan ta ställning i frågor, som gäller det egna behovet av vård och omsorg och åtgärder av olika slag i samband därmed, har kommit att framstå som allt mer angeläget i och med att HSU 2000 inte lämnade något förslag till lagreglering i det avseendet i sitt betänkande (SOU 1997:154) Patienten har rätt.
Behovet av lagreglering har därefter uppmärksammats bl.a. i samband med beredningen av lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. och lagen (2003:460) om etikprövning av forskning som avser människor (se prop. 2001/02:44 och prop. 2002/03:50).
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1405
Socialstyrelsen har för sin del i samband med tillsyn bl.a. över äldreomsorgen konstaterat att det förekommer informellt tvång och andra missförhållanden inom verksamheter på det området. Det har bl.a. framkommit att personal vidtar vård- och omsorgsåtgärder med bristande respekt för den enskildes självbestämmande och s.k. skyddsåtgärder, dvs. åtgärder som begränsar vårdtagarens rörelsefrihet, i situationer när stöd saknas i lag. Det handlar t.ex. om olika former av inlåsning för att hindra vårdtagare att lämna ett särskilt boende. På så sätt vill man skydda vårdtagaren från att skada sig själv eller andra personer eller från att utsätta omgivningen för störande beteende. Man bestämmer också i frågor som gäller den enskilda vårdtagarens dagliga liv.
I en skrivelse den 19 december 1999 uppmärksammade Socialstyrelsen regeringen på behovet av att stärka rättsskyddet för äldre personer som till följd av demenssjukdom, psykisk störning eller andra tillstånd har en bristande beslutsförmåga.
Det yttersta ansvaret för att säkerställa att vården och omsorgen ges med respekt för den enskilda människans självbestämmande, integritet och värdighet vilar naturligtvis på de fysiska eller juridiska personer (landsting, kommuner, bolag, stiftelser m.fl.) som bedriver verksamhet inom dessa områden. Samtidigt har den struktur som omger verksamheterna, i synnerhet statens tillsyn och möjligheten till rättslig prövning, stor betydelse för att huvudmännen skall uppfylla de kvalitets- och säkerhetsnormer som har fastställts för verksamhetsområdet.
För att komma till rätta med brister av detta slag är det också viktigt att den enskilda människans ställning stärks, genom att denne representeras av en ställföreträdare som han eller hon har eller kan tänkas ha förtroende för och som även på annat sätt är lämplig för uppgiften. Det är i och för sig eftersträvansvärt att patienter, omsorgstagare, provgivare och forskningspersoner på ett enkelt och snabbt sätt kan få en ställföreträdare när det behövs. Men samtidigt måste en lagreglering på detta område tillgodose högt ställda krav på rättssäkerhet.
Utredningens metodik och lagteknik
Enligt min mening tillgodoser utredningens olika förslag till lagar om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inte fullt ut de höga kvalitets- och rättssäkerhetskrav som bör fastställas i
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1406
den nya lagstiftningen. Bristerna är att hänföra både till den metodik och den lagteknik som ligger till grund för lagförslagen. Dessvärre är bristerna av den karaktären att det finns en risk för att den enskilda människans självbestämmande, integritet och värdighet inte kommer att respekteras i rättstillämpningen och att således avsedda effekter med lagreformen inte uppnås.
Metodiken
Utredningen har valt att föreslå en ny form av legal ställföreträdare i stället för att utveckla den ordning som redan finns i föräldrabalkens bestämmelser om gode män. Man frångår därmed också de procedurer som gäller för anordnande av godmanskap och för förordnande av och tillsyn över gode mäns verksamhet.
Utredningens förslag har till syfte att en ställföreträdare skall träda in på ett enkelt och snabbt sätt när det behövs. Lagförslagen innebär att den enskilda människans beslutsförmåga skall bedömas med avseende på en viss åtgärd och prövas från fall till fall av personal i den verksamhet som har ansvaret för åtgärden.
Det innebär bl.a. att frågan om en patients eller en omsorgstagares behov av ställföreträdare kan komma att bedömas av samma personal som utsätter denne för informellt tvång och andra kränkningar.
Även i andra hänseenden kan förslagen innebära en ”rolldiffusion” för personalen, dvs. en sammanblandning av roller och ansvar, som skapar problem för personalen i relationen till patienter och omsorgstagare.
I sin strävan att en ställföreträdare bör träda in på ett enkelt och snabbt sätt har utredningen bortsett från att den enskilda människans behov av ställföreträdare gör sig olika starkt gällande, beroende på om beslutsförmågan är tillfälligt eller varaktigt nedsatt, och om det är fråga om akut hälso- och sjukvård eller om åtgärder av annat slag. För personer med bestående behov av vård, stöd och hjälp finns det också skäl att anta att tryggheten i vården och omsorgen, liksom kontinuiteten i ett ställföreträdarskap, är viktigare än i andra fall.
Vid tillstånd av tillfälligt nedsatt beslutsförmåga är det i en akut situation med allvarlig och överhängande fara för en patients liv eller hälsa inte möjligt att efterforska och kontakta en ställföreträdare. Följaktligen förutsätts det att hälso- och sjukvården och dess personal kan vidta nödvändiga vårdåtgärder utan samtycke.
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1407
Det lagliga stöd som krävs för att vård skall kunna ges i dessa fall bör återfinnas i den centrala lagstiftningen på hälso- och sjukvårdens område. Lagstiftningen bör tydligt ange vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att vård och behandling skall få ges utan samtycke.
Vid tillstånd av varaktigt nedsatt beslutsförmåga gör sig behovet av ställföreträdare naturligtvis inte bara gällande i frågan om en viss åtgärd utan det gör sig gällande i ett flertal andra frågor som förutsätter att han eller hon lämnar ett informerat samtycke.
Det är mot den bakgrunden inte lämpligt och inte heller nödvändigt att anordna ställföreträdarskapet enligt ett summariskt förfarande eller att begränsa ställföreträdarens behörighet på det sätt som föreslås av utredningen, dvs. till en viss åtgärd. För att verksamheten skall kunna bedrivas med respekt för den enskilda människans självbestämmande, integritet och värdighet bör det förutsättas att hans eller hennes behov av ställföreträdare utreds med noggrannhet och omsorg. Syftet bör vara att klargöra i vilket eller vilka avseenden beslutsförmågan brister och att ställföreträdarens legala ställning skall definieras med hänsyn till den enskilda människans reella behov.
Sammanfattningsvis finner jag att ställföreträdarskap inte bör komma i fråga vid akuta tillstånd av nedsatt beslutsförmåga. Det bör framgå av den nya lagstiftningen att den inte är tillämplig i dessa fall.
Det innebär att lagstiftningen bör omfatta dem med kvarvarande eller bestående behov av ställföreträdare. Den huvudsakliga målgruppen bör utgöras av de stora grupper av vård- och omsorgstagare med demens, utvecklingsstörning och psykisk störning som bor i särskilda boendeformer eller är intagna på ett behandlingshem eller en sjukvårdsinrättning.
Mot bakgrunden av de brister i den enskilda människans rättsskydd som Socialstyrelsen konstaterat i tillsynen över verksamheter inom bl.a. äldreomsorgen anser jag att ställföreträdarskapet bör anordnas enligt särskilda procedurer och efter prövning av ett från verksamheten fristående organ. För att säkerställa att den enskildes rättssäkerhet tillgodoses bör ställföreträdarskapet omprövas fortlöpande och stå under särskild tillsyn.
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1408
Lagtekniken
Utredningens förslag innebär att frågor om ställföreträdarskap behandlas i olika lagar, beroende på om behovet av ställföreträdare gör sig gällande på hälso- och sjukvårdens, den sociala välfärdens eller forskningens område.
Utredningens olika lagförslag skulle dock vinna mycket på att fogas samman i en lag med tillägget att den gäller ”för vuxna med bristande beslutsförmåga i vissa fall”. En sammanfogning bör göras för att underlätta rättstillämpningen och därmed uppnå avsedda effekter.
Med en sådan lagteknik bör lagen dels innehålla gemensamma bestämmelser, som gäller oavsett verksamhetsområde, dels särbestämmelser för respektive område. Ambitionen bör vara att begränsa antalet särbestämmelser och att koncentrera innehållet till gemensamma bestämmelser om
− vad som avses med bristande beslutsförmåga,
− ordningen för beslut om att anordna ställföreträdarskap,
− vem som får utses som ställföreträdare med hänsyn till turordning, lämplighet samt jäv och andra hinder,
− ställföreträdarens befogenhet och behörighet på respektive område,
− ställföreträdarens skyldigheter och ansvar,
− påföljder och tillsyn.
Beslut om bristande beslutsförmåga m.m.
Europakonventionen om biomedicin och mänskliga rättigheter behandlar visserligen inte ordningen för beslut i frågan om en enskild persons bristande beslutsförmåga och hans eller hennes behov av ställföreträdare. För skyddet av enskilda personer som inte kan lämna samtycke anger Europakonventionen – förutom vad gäller psykiatrisk vård oberoende av samtycke (artikel 7) – inte heller krav på tillsyn samt procedurer för kontroll och överprövning. Beslutsordningen bör dock enligt min mening utformas med hänsyn till de principer som utgör grunden för Europakonventionen och syftet med konventionen. Det innebär att Sverige i den nationella lagstiftningen skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att ”protect the dignity and identity of all human beings and guarantee everyone, without discrimination, respect for their integrity and other rights and funda-
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1409
mental freedoms with regard to the application of biology and medicine”.
Ett beslut om att en person saknar beslutsförmåga i fråga om en viss vårdåtgärd innebär att han eller hon fråntas sin rätt att själv bestämma i den frågan. Beslutet kommer i många fall att gälla tills vidare. I andra fall kommer beslutet att ligga till grund för ett nytt beslut och får på så sätt ändå giltighet över tiden.
Beslutet bör då inte (såsom utredningen föreslår i LSH) definieras som ett vårdbeslut, dvs. ett beslut rörande diagnostik, vård och behandling av en enskild patient, utan som ett beslut om anordnande av ställföreträdarskap för den personen. Eftersom beslutet får rättsverkan för den enskilda människan måste beslutsordningen ges en utformning som tillgodoser dennes rättssäkerhet. Det bör bl.a. innebära att ett beslut i fråga om beslutsförmågan skall definieras som myndighetsutövning. Beslutet skall kunna överklagas om det ifrågasätts från objektivitetssynpunkt m.m.
Beslutet bör därför inte fattas av personalen i den verksamhet som handlägger en åtgärd (läkare m.fl.), utan av det organ som utövar ledningen av verksamheten eller är en del av ledningen eller av ett från verksamheten fristående organ. Enligt min mening kan det diskuteras om det inte närmast bör vara en uppgift för patientnämnderna med hänsyn till att de utser stödpersoner för dem som är intagna i den psykiatriska tvångsvården enligt lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT eller enligt lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård, LRV.
I konsekvens med detta bör utredningens förslag innebära att ”verksamheten” anmäler behov av ställföreträdare och att nämnden fattar beslut på ett underlag som bl.a. innefattar en redogörelse för begränsningen i den enskilda människans beslutsförmåga och skälen till detta, inkl. en medicinsk bedömning. Beslutet bör kunna bli föremål för överprövning. Om patientnämnderna skulle anförtros denna uppgift bör anmälan till nämnderna även kunna göras från den privata vården och omsorgen.
I konsekvens med utredningens förslag till ändringar i lagar angränsande till lagstiftningen på hälso- och sjukvårdens område bör patientnämnderna även besluta i frågan om ställföreträdare för provgivare och forskningspersoner.
I utredningens förslag till lagar om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga behandlas den enskilde människan olika beroende på om behovet av ställföreträdare avser en åtgärd på hälso- och sjukvårdens, den sociala välfärdens eller forskningens område.
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1410
Jag har från rättssäkerhetssynpunkt svårt att förstå det slags differentiering. Med hänsyn till vad som ovan sagts anser jag att beslutsordningen på samtliga dessa områden bör tillgodose att beslut inte fattas av den personal i verksamheten som handlägger en åtgärd som omfattas av den enskildes bristande beslutsförmåga. På den sociala välfärdens område bör beslut fattas av ansvarig nämnd.
Tillsynen
Om ställföreträdarskap för vuxna med bristande beslutsförmåga inom föreslagna områden inte anordnas enligt särskilda procedurer, och efter beslut av ett från verksamheten fristående organ, bör tillsynen förstärkas lokalt och utövas fortlöpande. Det bör ske genom återkommande inspektioner av verksamheter i hälso- och sjukvården och särskilda boenden där vuxna personer med bristande beslutsförmåga ges vård och omsorg under längre tid.
Förhållandet till annan lagstiftning
Utredningens förslag till lag (2005:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården, LSH, bör inte genomföras utan att nya bestämmelser samtidigt införs i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL, och i lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, LYHS. Det gäller de föreslagna bestämmelserna om åtgärder som får vidtas utan ställföreträdarens samtycke och övriga bestämmelser som reglerar vårdgivarens och hälso- och sjukvårdspersonalens ansvar och skyldigheter. Bestämmelser av det slaget bör enligt min mening finnas i den centrala lagstiftningen på hälso- och sjukvårdens område och inte i en lag som innehåller regler om ställföreträdarens ansvar och skyldigheter.
De nya bestämmelserna i HSL och LYHS bör utformas som påbuds- och förbudsregler. De bör harmoniera med regleringen i övrigt på hälso- och sjukvårdens område. Exempelvis bör mot bakgrunden av 3 § 3 lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård, LPT, begreppet ”samtycke” introduceras i lagarna. I anslutning till LPT bör (i stället för det uppenbarhetsrekvisit som utredningen har föreslagit) anges att en patient skall representeras av en ställföreträdare om ”det finns grundad anledning att anta att vården inte kan ges med patientens
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1411
samtycke”. Alternativt kan ett uppenbarhetsrekvisit införas i bestämmelsen i LPT för att åstadkomma den nödvändiga harmoniseringen.
För att den enskilda människan inte skall drabbas av skada när det finns en allvarlig och överhängande fara för hans eller hennes liv eller hälsa, bör i tidsnöd hälso- och sjukvård kunna ges utan samtycke av ställföreträdaren. En åtgärd bör dock (naturligtvis) inte få vidtas om patienten motsätter sig åtgärden. Det innebär att förslaget i den delen bör utformas som en positiv påbudsregel som anger inom vilka ramar hälso- och sjukvårdspersonalen får agera. Jag menar dock att det ytterligare bör övervägas, om det bör vara tillåtet att vidta åtgärder utöver vad som medges enligt nödrätten och som utredningen föreslår i 21 § LSH, redan när det finns risk för en icke obetydlig skada. Utredningens förslag torde inte ha stöd i Europakonventionen om biomedicin och mänskliga rättigheter (artikel 8), som behandlar åtgärder som får vidtas i akuta situationer (emergency situation) då patienten behöver omedelbar hälso- och sjukvård (jfr 4 § HSL). En sådan mer generös undantagsbestämmelse för dessa icke helt akuta situationer bör hellre hanteras inom ramen för ett skyndsamhetskrav.
Vad gäller undantaget för ”mindre ingripande åtgärder” i 22 § LSH menar jag att det är tveksamt om sådana åtgärder bör kunna vidtas i andra fall av löpande vård än som omfattas av tidigare information och samtycke. I övriga fall torde åtgärder av det slaget omfattas av avgränsningsregeln i 4 § LSH och kunna vidtas utan ställföreträdare. Däremot bör inte förslaget till 24 § LSH överföras till LYHS eftersom bestämmelsen reglerar ställföreträdarens ansvar och skyldigheter när det finns ett (giltigt) livsslutsdirektiv.
Med hänsyn till vad som nu sagts bör 20, 21 och 23 §§ förslaget till LSH överföras till 2 kap. LYHS. Kapitlet, som innehåller bestämmelser om hälso- och sjukvårdspersonalens skyldigheter, skulle kunna kompletteras enligt följande (förslagen har kursiverats):
1 a § Om det finns grundad anledning att anta att en vuxen patient till följd av sitt hälsotillstånd eller av annan orsak inte kan lämna samtycke i en fråga som rör den egna hälso- och sjukvården, skall den som har ansvaret för vården av patienten omedelbart anmäla behovet av ställföreträdare till patientnämnden enligt lagen (2005:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. I skyndsamma fall bör läkaren muntligen eller på annat sätt underrätta patientnämnden om att en anmälan kommer att
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1412
göras. Anmälan behöver dock inte göras om den bristande beslutsförmågan saknar betydelse för vården av patienten.
Med bristande beslutsförmåga avses enligt 3 § samma lag att patienten inte förmår att tillgodogöra sig information i en fråga som gäller hans eller hennes vård, att självständigt överväga konsekvenserna av ett beslut i frågan eller att meddela sin mening.
2 b § En vuxen patient som skall representeras av en ställföreträdare får inte ges hälso- och sjukvård utan att ställföreträdaren först har givits individuellt anpassad information enligt 2 § detta kapitel och därefter lämnat sitt samtycke.
Om patienten på grund av sitt hälsotillstånd har ett omedelbart behov av vård och ett besked från ställföreträdaren inte kan erhållas utan dröjsmål, får patienten ges nödvändig vård utan samtycke. Vård får dock inte ges om patienten motsätter sig detta.
En åtgärd som endast innebär löpande omvårdnad av patienten eller som med hänsyn till art, omfattning och övriga omständigheter framstår som mindre ingripande, får vidtas utan nytt samtycke av en ställföreträdaren, om åtgärden omfattas av tidigare information och det inte finns grundad anledning att anta att han eller hon skulle ha motsatt sig åtgärden.
2 c § När den som har ansvaret för hälso- och sjukvården av en patient som representeras av ställföreträdare, beslutar om en åtgärd för patienten utan medverkan av ställföreträdaren, skall den ansvarige söka bilda sig en uppfattning om vilken inställning som patienten skulle ha haft, om han eller hon hade haft beslutsförmåga vid den ifrågavarande tidpunkten och utövat den under gynnsamma betingelser. Denna inställning skall ligga till grund för beslutet i fråga om åtgärden.
Den uppfattning som patienten i förväg, medan han eller hon hade beslutsförmåga, har gett till känna i ett skriftligt vårddirektiv eller i någon annan form, skall respekteras. I 24–25 §§ lagen (2005:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m. finns bestämmelser om åtgärder som får vidtas med stöd av ett livsslutsdirektiv.
Så långt möjligt skall samråd ske med patienten. Om patienten inte ger uttryck för någon egen uppfattning och hans eller hennes inställning inte heller kan fastställas på något annat sätt, skall den som är ansvarig för vården av patienten iaktta vad som är patientens bästa.
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1413
I anslutning till det avsnitt i HSL som innehåller bestämmelser om krav på hälso- och sjukvården, skulle följande kunna anges i 2 a § andra stycket (förslagen har kursiverats):
2 a § Hälso- och sjukvården skall bedrivas så att den uppfyller kraven på en god vård. Detta innebär att den särskilt skall
1. vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i
vården och behandlingen,
2. vara lätt tillgänglig,
3. bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet,
4. främja goda kontakter mellan patienten och hälso- och sjuk-
vårdspersonalen.
Vården och behandlingen skall så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten. Detta gäller även om patienten till följd av sitt hälsotillstånd eller av annan orsak representeras av en ställföreträdare som, enligt lagen (2005:000) om ställföreträdare för vuxna med bristande beslutsförmåga inom hälso- och sjukvården m.m., skall ta ställning i en fråga om patientens vård och behandling.
Varje patient som vänder sig till hälso- och sjukvården skall, om det inte är uppenbart obehövligt, snarast ges en medicinsk bedömning av sitt hälsotillstånd.
Föreskrifter av motsvarande eller liknande innehåll bör även införas i lagstiftning på den sociala välfärdens område.
Vårdombud
För att den enskilda människan skall kunna förordna ett vårdombud och tillfullo förstå innebörden och konsekvenserna av förordnandet bör det förutsättas att han eller hon har beslutsförmåga i det avseendet. Det verkar motsägelsefullt att en patient, som ges hälso- och sjukvård på en sjukvårdsinrättning eller i hemmet eller som bor i ett särskilt boende eller en bostad för särskild service, anses ha förmåga att förordna ett ombud men sakna förmåga att besluta om den egna vården. Av förslaget framkommer inte om och i så fall när vårdombudet kommer att inta ställning som ställföreträdare. Det ger snarare vid handen att det är fråga om ett slags stödperson med befogenheter motsvarande ett s.k. personligt ombud (jfr Psykiatriutredningens slutbetänkande, SOU 1992:73).
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1414
Förslaget bör hellre utformas som en författningsreglerad rätt för vård- och omsorgstagare att på begäran få ett sådant personligt ombud och en skyldighet för vårdgivaren/verksamhetschefen att informera denne om denna rätt och i förekommande fall utse ett vårdombud. Bestämmelser av det slaget bör finnas i den centrala lagstiftningen på hälso- och sjukvårdens och den sociala välfärdens område.
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1415
Särskilt yttrande av experten Björn Norell
Utredningen lyfter inte fram några av de bakomliggande mer centrala orsakerna till bristerna i den nuvarande överförmyndarverksamheten. Hit hör bl.a. frågan om huvudmannaskapet för den rättsvårdande verksamheten som utövas av överförmyndaren. Mycket av de brister i gråzonen som finns mellan den statliga styrningen genom lagstiftning och tillsyn och den självstyrande kommunala överförmyndaren finns kvar. Hit hör också frågor om den resursbrist som kännetecknar överförmyndareverksamheten i stort sett i hela landet. Utredningen presenterar många teknisktjuridiskt bra förslag som tar sikte på en effektivisering av verksamheten; flera eftersträvade mål torde uppnås bara om efterlevnad sker av det synsätt och värderingar som utredningen vilar på. Att en uppstramning i praxis kommer att ske genom länsstyrelsens förstärkta tillsynskontroll är högst troligt, men likväl kommer det att vara den enskilde överförmyndarens självständighet som styr i alla frågor som inte är uttryckligen reglerade genom lagstiftning.
Även om utredningens förslag i sina olika delar griper in i varandra på ett sätt som innebär en helhetssyn, är vissa delar, som mer direkt berör överförmyndarverksamheten, av så stor angelägenhet att de borde presenterats i ett delbetänkande för att underlätta en snabbare handläggning av ett fortsatt lagstiftningsarbete.
I följande för överförmyndaren mer direkta frågor har jag en annan uppfattning än utredningen.
1. Det nuvarande godmanskapet enligt 11:4 FB (11:2 i förslaget) bygger i sin grundkonstruktion på samtycke från den enskilde. Utredningsförfarandet samt vad som bör beaktas (beslutsunderlaget) vid anordnandet av ett godmanskap är väl preciserat i lag. En inte oväsentlig effektivitetsvinst hos både tingsrätt och överförmyndare skulle uppnås om överförmyndaren erhöll rätt att anordna, jämka och besluta om upphörande av godmanskap. Utöver möjligheten att överklaga överförmyndarens beslut och länsstyrelsens tillsyn över verksamheten finns samhällets övriga kontrollfunktioner (kommunfullmäktige, JO, JK, DO osv.). Överförmyndaren bör få besluta om anordnande och därmed sammanhängande fråga som gäller godmanskap enligt 11:2 FB i utredningens förslag.
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1416
2. Utredningen preciserar en god mans uppdrag att sörja för person – i förslaget benämnt handha personliga angelägenheter. Gode mannen förutsätts därvid ta tillvara sin huvudmans mer personliga intressen, ibland i känsliga omvårdnadssituationer; efter uttryckligt förordnande därom även inom hälso- och sjukvård. Det kommer inte att vara ovanligt att en god man förväntas aktivt delta i vårdplanering för sin huvudman och tar del av integritetskänsliga uppgifter från både sin huvudman och från olika myndighetspersoner. För att ge gode män en säker plattform för ett förtroendefyllt agerande till förmån för sina huvudmän bör gode männen åläggas en uttrycklig tystnadsplikt för uppgifter i personliga angelägenheter de hanterar.
3. Utredningen undanröjer vissa eventuella hinder för samverkan inom överförmyndarverksamhet mellan kommuner. Utredningen är i övrigt positiv till att överförmyndarverksamhet organiseras med en överförmyndarnämnd i stället för en s.k. ensamöverförmyndare. Genom ett obligatorium med överförmyndarnämnd tillskapas ett kollegialt styrorgan för den kommunala verksamheten, och indirekt, mer eller mindre framtvingar samverkan mellan vissa kommuner, ock än viktigare, krav på en förvaltningsorganisation till respektive nämnds förfogande. Genom att en kommunal förvaltningsorganisation tillskapas skulle många kunskaps-, kompetens-, resurs- och kontinuitetsproblem med dagens överförmyndarorganisation få sin lösning.
4. Utredningen föreslår en förstärkt och utvidgad roll för överförmyndaren. För att överförmyndaren skall kunna fullgöra denna roll krävs att myndigheten får ändamålsenliga verktyg. Följande punkter skulle förbättra överförmyndarens möjligheter att fullgöra sina åligganden
− utöver de föreslagna aviseringsskyldigheterna gentemot överförmyndaren för olika myndigheter och enskilda bör en generell anmälningsplikt för alla ock en var införas när misstanke finns om behov av ett ställföreträdarskap (god man eller förvaltare). Jfr bl.a. när barn far illa.
− överförmyndaren bör få rätt att bryta sekretess hos bank, kreditmarknadsföretag och värdepappersföretag när fråga aktualiseras hos överförmyndaren om ett ställföreträdarskap. Denna överförmyndarens rätt måste finnas, inte bara i befintliga ställföreträdarskap, utan också så snart överförmyndaren har att fullgöra sin
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1417
åligganden i vidare bemärkelse; utöver överförmyndarens ansvar enligt föräldrabalken tillkommer överförmyndarens nya roll som kontrollinstans enligt förslag till lag om framtidsfullmakter m.m. och om behörighet i viss fall för anhöriga (12 § i förslaget).
5. I de fall överförmyndaren inte använder sig av den av utredningen föreslagna möjligheten att besluta om annan redovisningsperiod än kalenderår för en redovisningsskyldig ställföreträdare skall den redovisningsskyldige fullgöra sin årliga redovisningsskyldighet gentemot överförmyndaren före den 1 mars året efter förvaltningsårets utgång (samma tidpunkt som i gällande rätt). Tidpunkten som har tillkommit under beaktande av när allmän självdeklaration senast skulle ges in, saknar idag denna koppling till deklarationsförfarandet. För att ge överförmyndaren möjlighet att komma igång med det årliga granskningsarbetet och tidigare kunna vidta eventuella åtgärder med anledning av granskningen bör senaste tidpunkt för att fullgöra redovisningsskyldigheten tidigareläggas.
6. Kravet på överförmyndarens samtycke till en ställföreträdares uppsägning och överlåtelse av avtal om hyresrätt till en bostadslägenhet hämtar inte sitt motiv i något reellt behov i överförmyndarens verksamhet utan är snarare teoretiskt motiverat (jämförelse med bostadsrätt). En hyresrätt kan visserligen under vissa förutsättningar representera ett ekonomiskt värde. I föräldrabalken infördes år 1995 krav på överförmyndarens samtycke till överlåtelse av bostadsrätt. Regeln motiverades med de regelmässigt höga värden bostadsrätter i vissa storstadsregioner representerar. Motsvarande värde torde mycket sällan en hyresrätt betinga. Den föreslagna utvidgningen av kravet på överförmyndarens samtycke vid avveckling av en huvudmans hyresrätt kommer att leda till en onödig och betungande omgång vid avveckling av en huvudmans bostad (hyresrätt är i många kommuner den helt dominerande upplåtelseformen). Förslaget innebär både volym- och tidsmässigt nya stora krav på överförmyndarens handläggning, samtidigt som syftet med en överprövning av överförmyndare torde ha en begränsad betydelse.
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1418
Särskilt yttrande av experten Lars Rutberg
Utredningen har haft ett mycket vidsträckt uppdrag enligt sina direktiv. I det omfattande slutbetänkandet läggs fram ett stort antal lagförslag och det föreslås ett flertal angelägna reformer. Utredningsarbetet har präglats av stor kompetens, entusiasm och vilja att försöka beakta olika aspekter och intressen. Den finansiella branschens roll i samspelet med till exempel olika former av ställföreträdare och branschens särskilda verksamhetsvillkor i detta hänseende är dock kanske inte i alla lägen uppenbar för var och en. Bankerna har i slutändan en central roll när det gäller att i praktiken omsätta de förslag som läggs fram av utredningen inom den ekonomiska förvaltningens område. I slutbetänkandet läggs enligt min mening fram ett antal förslag som inte i nyssnämnda avseende beaktar bankernas speciella verksamhetsförutsättningar. Jag är av denna anledning inte enig med utredningens förslag i vissa delar. Dessa redovisas nedan under separata rubriker.
Ikraftträdandetidpunkten för framtidsfullmakter
Utredningen lägger fram ett förslag om att så kallade framtidsfullmakter skall införas såsom ett komplement till föräldrabalkens representationsregler. Förslaget om att i Sverige införa ett system med framtidsfullmakter fyller säkerligen ett angeläget och efterfrågat behov att skapa en ytterligare form av ställföreträdarskap vid sidan av godmansinstitutet. Jag ställer mig således bakom utredningens förslag om att införa institutet framtidsfullmakt som sådant. Utredningen avstår dock från att föreslå några särskilda regler för när en framtidsfullmakt skall anses ha trätt ikraft. Detta är en väsentlig svaghet anser jag. Utredningen har i och för sig övervägt för- och nackdelar med till exempel en möjlighet till en frivillig, alternativt krav på, registrering av framtidsfullmakterna. Utredningen stannar dock för att inte föreslå några sådana regler. En registreringsmöjlighet i sig skulle dock inte lösa alla de problem som jag ser från banksynpunkt med att fastställa en objektiv tidpunkt för när en framtidsfullmakt kan anses ha trätt ikraft. Jag anser att en lämpligare lösning är att överlämna frågan om att fastställa ikraftträdandetidpunkten av en framtidsfullmakt till överförmyndaren. Genom den lösning som nu förordas av utredningen övervältras ett betydande ekonomiskt risktagande på banken, som har att bedöma, utifrån ett kanske svår-
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1419
tolkat läkarintyg, huruvida den presenterade framtidsfullmakten kan anses ha trätt ikraft. Risken för att den berörda bankmannen gör en felbedömning är uppenbar, vilket kan medföra men för parterna och skadeståndsanspråk mot banken. När däremot en ”vanlig” fullmakt presenteras för banken kan denna i tveksamma fall till exempel kontakta fullmaktsgivaren för att få fullmäktigens uppdrag bekräftat. En sådan möjlighet saknas oftast av naturliga skäl när det är fråga om en framtidsfullmakt eftersom fullmaktsgivarens hälsotillstånd i ett sådant fall sannolikt är svårbedömbart. Bankernas bedömning i detta hänseende kompliceras av att utredningen lägger fram förslag om ytterligare former av ställföreträdarskap inom det ekonomiska området, till exempel om anhöriga ställföreträdare i vissa ekonomiska angelägenheter. I sistnämnda hänseende lägger dock utredningen fram förslag om ett visst tredjemansskydd som gör att bankernas risktagande i detta hänseende begränsas något.
Om överförmyndaren istället är den som får i uppgift att fastställa huruvida förutsättningar föreligger för att en framtidsfullmakt har trätt ikraft uppnås bland annat den fördelen att såväl fullmaktsgivaren som fullmäktigen får ett myndighetsbeslut om att framtidsfullmakten gäller. En sådan ordning torde enligt min mening dels inge en trygghet och hjälp både för den som överväger att upprätta en framtidsfullmakt och för framtidsfullmäktigen, dels allmänt sett stärka rättsskyddet. Eftersom det endast skulle bli fråga om en engångsprövning av överförmyndaren torde kostnaden för en sådan ordning vara tämligen ringa. Efter en tid skulle rutiner och praxis ha utvecklats hos överförmyndaren varför kostnaderna skulle komma att bli marginella. Härutöver är att beakta att framtidsfullmakter är tänkta att vara ett relativt enkelt komplement till, och till viss del kanske ersätta, legala ställföreträdarskap såsom god man, varför kostnaderna för godmansinstitutet torde kunna minskas i motsvarande mån.
Parallellt med denna utredning har även pågått ett utredningsarbete i Finland där förslag nyss lagts fram om införande av institutet intressebevakningsfullmakt, som i sak mycket liknar det svenska förslaget om framtidsfullmäktig. Till skillnad dock från det svenska föreslås i Finland att en intressebevakningsfullmakt skall träda i kraft först sedan förmyndarmyndigheten på ansökan av fullmäktigen beslutat att fastställa fullmakten. En ordning som alltså motsvarar den av mig ovan förordade. Skälen för att införa ett system med en sådan medverkan av förmyndarmyndigheten grundas även, såvitt jag erfarit, på i huvudsak samma rättssäkerhetsskäl som jag ovan pekat på.
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1420
Det saknas enligt min mening anledning att se på saken annorlunda i Sverige.
Skydd för gåvor till underåriga genom insättning på bankkonto
Utredningen lägger fram ett förslag till ändring av 13 kap. 2 § föräldrabalken som innebär att en förälder som överlämnar en gåva till sitt barn och i samband därmed ställer upp ett villkor om särskild överförmyndarkontroll inte får återkalla ett sådant villkor. Dessutom föreslås ett förtydligande i 4 § i 1936 års gåvolag så att det framgår att sakrättsligt skydd för en gåva i form av insättning på bankkonto uppkommer när givaren har överlämnat pengar till banken utan att förbehålla sig rätten att förfoga över egendomen och utan att givaren, ensam eller i förening med annan, likväl har en sådan fri rätt.
Utredningen åberopar med hänvisning till de uttalanden som görs i proposition 1993/94:251 s. 235 till att sakrättsligt skydd för en förälders insättning på sitt barns konto endast kan uppnås genom att föräldern föreskriver om ett oåterkalleligt villkor om särskild överförmyndarkontroll eller att medlen överlämnas till särskild förvaltning. Utredningen slår således fast stränga krav för att sakrättsligt skydd skall uppnås. Jag kan inte ställa mig bakom utredningens ställningstagande i denna del. Jag delar inte heller utredningens syn på att anordnande av särskild förvaltning måste betraktas som en “förhållandevis okomplicerad” åtgärd. För de oftast mycket ringa belopp det är fråga om, till exempel regelbunden insättning av barnbidrag eller dylikt, är det en mycket långtgående åtgärd att anordna en särskild förvaltning.
Bankföreningen har i en framställning till Justitiedepartementet den 24 juni 1996 begärt en ändring i 4 § i 1936 års gåvolag så att sakrättsligt skydd för insättningar på en underårigs bankkonto kan uppnås redan genom insättningen. Före 1995 års föräldrabalksreform kunde en förälder lita på att en insättning på bankkonto var sakrättsligt skyddad redan i och med insättningen. Detta eftersom den omyndiges konto i princip var oåtkomligt för en förälder, om denne inte hade överförmyndarens samtycke till ett uttag. Nyssnämnd reform innebar emellertid att föräldrarna i egenskap av förmyndare fick en betydligt större tillgång till sina barns konton och tvekan uppstod därmed om en penninggåva från föräldern till ett barn var sakrättsligt fullbordad. Redan vid tidpunkten för reformen uppmärksammades av lagstiftaren att lagändringen skulle komma att leda till en försämring
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1421
av skyddet för barnets egendom. Som en följd av 1995 års reform följde alltså att denna form av enkla penninggåvor från föräldrar till barn inte längre var helt säkra ur ett sakrättsligt perspektiv.
Bankföreningen uppmärksammade tidigt denna problematik och såsom nyss nämnts hemställde föreningen hos Justitiedepartementet att 4 § i 1936 års gåvolag skulle ändras. I hemställan påpekade föreningen att det var nödvändigt att inte urholka det sakrättsliga skyddet för barnen och skapa en klarhet i rättsläget. Bankföreningen föreslog därför att första stycket 4 § i gåvolagen skulle ändras så att penninggåvor som föräldrar skänker sina barn genom att medel sätts in på bankkonto skulle erhålla ett otvetydigt sakrättsligt skydd eller med andra ord att rättsläget skulle “återställas” till vad som gällde före 1995 års reform. Föreningen menade att detta skulle kunna åstadkommas genom en precisering i 4 § i gåvolagen enligt vilken det endast var när någon för egen räkning förbehöll sig dispositionsrätten över medlen som sakrättsligt skydd inte skulle uppkomma. Genom en sådan precisering menade föreningen att ändringen inte skulle få en generell räckvidd utan endast påverka förhållandet mellan föräldrar och barn som gåvogivare respektive gåvotagare.
Inom svensk rätt finns, som också konstateras i utredningen, en tydlig avgränsning mellan en rättshandlings obligationsrättsliga och sakrättsliga rättsverkningar. Den obligationsrättsliga verkan är att givaren i sitt förhållande till gåvotagaren avhänt sig gåvoegendomen och också obligationsrättsligt slutfört rättshandlingen. Gåvan är således dessa parter emellan att betrakta som fullbordad.
Efter det att gåvan obligationsrättsligt fullbordats saknar givaren rätt att ändra gåvovillkor med mindre denne i samband med gåvan förbehållit sig en sådan rätt eller villkoret kan anses föreskrivet endast i givarens eget intresse (jfr NJA 2000 s. 262). Än mindre torde givaren kunna komplettera den redan fullbordade gåvan med nya villkor.
I slutbetänkandet föreslås som ovan framhålls att föräldrar som givit bort medel till sina omyndiga barn med iakttagande av 4 § gåvolagen, men utan att samtidigt ha uppställt villkor om särskild förvaltning eller särskild överförmyndarkontroll, har att för tillskapandet av sakrättsligt skydd ”föra över aktuellt belopp till ett nytt konto som förses med överförmyndarspärr samt därefter anmäla gåvan till överförmyndaren”.
Förslaget, såvitt avser åtgärder för att åstadkomma ett sakrättsligt skydd, bygger på det felaktiga antagandet att någon obligationsrättslig verkan aldrig inträtt och att 4 § gåvolagen inte skulle medföra några
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1422
rättsverkningar överhuvudtaget. Givaren skulle istället, som en slutsats av förslaget, alltjämt inneha en sådan äganderätt till gåvoegendomen att den fortfarande skulle vara tillgänglig för en ny gåvotransaktion från dennes sida. En sådan slutsats är enligt min mening inte möjlig.
Om förslaget istället bygger på det riktigare antagandet att 4 § gåvolagen medför en sådan rättsverkan att gåvan är obligationsrättsligt fullbordad, förutsätter det föreslagna förfarandet istället att det skulle vara möjligt för givaren att lägga till ytterligare gåvovillkor i efterhand. Något legalt stöd för en sådan möjlighet finns inte. De medel som förmyndaren i sin egenskap av givare skänkt sitt barn genom insättning på ett bankkonto i barnets namn, och utan någon förbehållen dispositionsrätt för givaren, är således obligationsrättsligt sett redan barnets och utanför givarens vidare gåvodispositioner.
Att föräldrar vill spara medel åt sina omyndiga barn måste ur alla aspekter ses som en företeelse som bör stimuleras och förenklas. Som framhålls i Bankföreningens framställning fanns år 1996 i banksystemet ca 2 miljoner konton som tillhörde underåriga. Det finns ingenting som tyder på att antalet konton skulle vara färre nu, tvärtom. Det kan vidare hållas för visst att ett stort antal av dessa konton innehåller medel som skänkts i gåva av föräldrarna till barnen. Att tillskapa regler som i varje sådant fall kräver en sådan myndighetsmedverkan som den särskilda överförmyndarkontrollen förutsätter, framstår som både onödigt byråkratiskt och hämmande på sparandet. Det säger sig självt att det skulle leda till orimliga belastningar för banksystemet, men inte minst för föräldrar och överförmyndaren, om alla dessa konton skulle ”omvandlas” till sakrättsligt skyddade konton. De tänkbara relevanta sakrättsliga intressen som förslaget syftar till att tillgodose är enligt min mening redan väl tillgodosedda genom återvinningsreglerna i 4 kap. 6 § konkurslagen.
En annan komplicerande faktor är att utredningen genom de slutsatser som dras i slutbetänkandet åstadkommer en rättsosäkerhet om vad som gäller för sådana konton som redan öppnats men där några åtgärder i enlighet med vad utredningen anvisar inte vidtas. På sådana konton kan det dessutom förekomma en sammanblandning av gåvomedel som skänkts av föräldrarna före reformen år 1995, och som därmed redan torde ha uppnått sakrättsligt skydd, liksom även medel som skänkts efter år 1995. Varken propositionen 1993/94:251 eller slutbetänkandet ger någon säker vägledning för banker och föräldrar vad som gäller i ett sådant fall.
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1423
Intresset av att kunna freda den omyndige från utmätningar med avseende på givarens skulder måste, för att få relevans, kunna motiveras av att utmätningsborgenärer anvisar kronofogdemyndigheten den omyndiges bankkonto för utmätning. En utmätningsåtgärd av nu aktuellt slag har såvitt jag förstår aldrig överhuvudtaget ha förekommit.
Problemet kan därför inte enligt min mening anses vara av sådan betydelse att det motiverar att alla förekommande gåvotransaktioner enligt 4 § gåvolagen för tillskapande av sakrättsligt skydd måste omgärdas av nu föreslagna formaliaregler och myndighetsmedverkan. Den kostnad överförmyndarnas hantering av gjorda anmälningar, korrespondens med bankerna om överförmyndarspärr, registerhållning och uttagsprövningar står inte i rimlig proportion till den eventuella nytta förfarandet skulle ge utmätningsborgenärerna.
Ställföreträdares åtgärder med huvudmannens kontokort och Internetbank
Det finns ett stort behov för gode män och andra ställföreträdare att använda enkel och modern teknik för att utföra ekonomiska transaktioner för sina huvudmäns räkning. Bankerna har således de senaste åren haft ett stort tryck på sig att tillåta att gode män kan utnyttja tjänster som till exempel kontokort eller Internetbank för att utföra ekonomiska transaktioner för huvudmannens räkning. Utredningens ställningstagande är dock att det inte behöver tillskapas några särskilda regler för den förordnade ställföreträdarens hantering av huvudmannens kontokort och Internetbank. Jag instämmer inte i utredningens ståndpunkt i denna del.
Jag delar i och för sig de slutsatser beträffande det gällande rättsläget som utredningen drar. Det innebär dock å andra sidan att, så länge inga lagändringar görs, kommer bankerna att vara fortsatt restriktiva med att tillåta ställföreträdare nyttja den nya tekniken genom till exempel Bank på Internet. En sådan konsekvens av utredningens överväganden är mycket olycklig.
En ändring av 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken i det avseendet att kravet på huvudmannens samtycke inte skulle vara nödvändigt vid användandet av kontokort och Bank på Internet skulle, med bibehållande av skyddsintresset för den enskilde huvudmannen, kunna ske på det viset att överförmyndaren, efter bedömning av den avsedda användningen med kontokortet eller Internetbanksavtalet, med
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1424
eller utan inhämtande av huvudmannens syn på detta, fick godkänna att banken upplät tekniken för den gode mannens disposition. Ett nytt andra stycke bör således enligt min mening av skäl som nedan anges läggas till i 11 kap. 5 § (7 §) föräldrabalken av innebörd att sådana transaktioner under nyssnämnda förutsättningar skall vara gällande för huvudmannen.
Överförmyndaren har ändå att bedöma gode mannens vandel och regelbundet granska dennes skötsel av huvudmannens angelägenheter. Bedömningen av om tekniken bör ställas till gode mannens förfogande, vilket torde utgöra en enkel prövning vid ett enstaka tillfälle, bör således kunna anses utgöra ett naturligt led i den granskningsverksamheten. Genom att lägga prövningen i varje enskilt fall, ges huvudmännen den rättssäkerheten att överförmyndaren enskilt bedömer gode mannens lämplighet även i detta avseende. En huvudman som anser att gode mannen handlar i strid med dennes intressen har alltid även möjligheten att få gode mannen ersatt eller bringa godmanskapet till upphörande.
Den tekniska utvecklingen går snabbt framåt och den teknik som nu diskuteras kan inom en snar framtid ha ersatts av än mer förfinad och avpersonifierad teknik. Lagstiftaren kan givetvis motverka eller försvåra en sådan utveckling genom att inte bereda gode män legala och andra förutsättningar att använda den. Detta framstår dock som bakåtsträvande och inte som någon modernisering och anpassning av lagstiftningen.
I takt med att tekniken utvecklas förändras också bankkontorens traditionella roller. På flera orter i landet läggs bankkontor ned eller görs om till kontantlösa rådgivningskontor. Härigenom försvåras gode männens situation och behovet av en sådan förändring i lagstiftningen som jag pekar på ovan framstår som uppenbar. Utan en sådan förändring kommer gode männen att ställas utanför all modern teknisk utveckling inom området och rekryteringen av gode män kommer därför sannolikt att väsentligt försvåras. Därtill kommer också att gode männens arvoden torde komma att bli högre om de även i fortsättningen är hänvisade till kontantuttag på kontor jämfört med uttag och betalningstjänster med hjälp av den moderna tekniken. Kostnader som i många fall direkt drabbar huvudmännen, i andra fall samhället. Därför torde den av mig föreslagna förändringen mer kunna ses som ett samhällsintresse snarare än som ett renodlat bankintresse.
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1425
Bank som fullmäktig för god man eller förvaltare i en särskilt angiven angelägenhet
Utredningen lägger fram ett förslag i 11 kap. 23 § föräldrabalken som innebär att det är möjligt för gode män och förvaltare att vid eget tillfälligt förhinder eller vid behov av hjälp i en viss, särskilt angiven angelägenhet utfärda fullmakt åt annan som därmed får rätt att fatta beslut på den hjälpbehövandes vägnar. Ursprungligen tänkte sig utredningen en ordning som innebar att fullmakter endast skulle få ställas ut till namngivna, fysiska personer. Under utredningens gång har dock framförts uppfattningar att det är förhållandevis vanligt att gode män och förvaltare vill uppdra åt banker att sköta förvaltningen av till exempel värdepapper. Med hänsyn härtill har framförts tankar på att en fullmakt skulle kunna ställas ut på en bank att förvalta den enskildes egendom.
Jag ställer mig tveksam till detta förslag. Av slutbetänkandet framgår att utredningen i princip endast har avsett att träffa fall där den förordnade fullmäktigen överlåter förvaltningen av t.ex. den hjälpbehövandes värdepapper till en bank och där banken, genom förvaltningsavtalet, ges en ”fullmakt” att i eget namn men för den enskildes räkning ingå avtal med tredje man, dvs. de rena kommissionsfallen. Det påpekas även att det inte skulle vara fråga om att banken skall företräda den enskilde i förhållande till banken själv. Denna snäva begränsning i uppdragets eller fullmaktens omfattning framgår dock inte alls av själva lagtextförslaget. Av denna framgår nu endast att om fullmakten avser rätt för bank eller kreditmarknadsföretag att i en viss särskilt angiven angelägenhet förvalta den enskildes egendom, får fullmakten ställas till en namngiven juridisk person. Lagtexten ger således intrycket av att en god man eller förvaltare rent allmänt skulle kunna överlåta huvudmannens angelägenheter till banken, utan koppling till själva uppdraget att förvalta t.ex. värdepapper för den enskildes räkning. Jag vill därför i detta sammanhang poängtera att alla banker normalt har interna regler, som bygger på jävsregler och revisionsöverväganden, som inte tillåter att banken – eller person anställd i banken – uppträder som ombud för sina kunder gentemot sig självt. Lagtexten bör därför enligt min mening omformuleras så att den tydligt avspeglar det begränsade syftet bakom den.
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1426
Särskilt yttrande av experten Elisabeth Rynning
Allmänt om utredningsuppdraget
Med hänsyn till att mitt uppdrag som expert i utredningen torde vara motiverat av min kompetens inom det medicinrättsliga området, begränsar sig också synpunkterna i detta yttrande till att avse de delar av utredningen som behandlar området för hälso- sjukvården och den medicinska forskningen, samt i någon mån området för social omsorg.
Behovet av ett tydligare regelverk avseende ställföreträdare för patienter med nedsatt beslutsförmåga har länge varit uppenbart. Det rör sig emellertid inte om något enkelt problemkomplex, särskilt inte mot bakgrund av den samordning som fordras med redan befintliga bestämmelser av olika slag. Ett system för ställföreträdare i vård och forskning måste således låta sig förenas bland annat med de andra system för ställföreträdare och kontaktpersoner som även fortsättningsvis skall användas, liksom med övriga föreskrifter och grundläggande principer inom hälso- och sjukvården och den medicinska forskningen. Regelverket måste också vara utformat på ett sådant sätt att det får faktiska förutsättningar att fungera väl i hälso- och sjukvårdens speciella miljö.
Det var mycket välkommet när regeringen år 2002 beslutade att tillsätta en utredare med uppdrag att granska och ta ställning till behovet av ändringar i regelverket för gode män och förvaltare, samt överväga behovet av en ny form av legal ställföreträdare i vård och forskning avseende personer som på grund av sjukdom, psykisk störning eller liknande inte själva förmår att ge samtycke. Som antyds av det föreliggande betänkandets omfattning har utredningens uppdrag emellertid spänt över en mängd frågor av mycket varierande art och har aktualiserat såväl ändringar som nyproduktion av ett betydande antal bestämmelser. Många av de frågor som omfattas av uppdraget ligger långt ifrån hälso- och sjukvårdens område. Vissa andra frågor, som är av stor betydelse för rättssäkerheten i vården av icke beslutskompetenta patienter, har däremot lämnats utanför uppdraget. Det gäller bland annat förutsättningarna för olika typer av tvångsåtgärder, frihetsberövanden och övervakning. Inte heller har uppdraget omfattat regelverket för beslutsfattande i vård och forskning avseende barn och ungdomar. Dessa frågor har av naturliga skäl ett nära samband med frågan om ställföreträdare för icke beslutskompetenta patienter.
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1427
Utredningsuppdragets utformning och omfattning har således medfört att det inte har givits egentliga förutsättningar för att åstadkomma någon tillfredsställande helhetslösning avseende integritetsskydd och rättssäkerhet i vården av icke beslutskompetenta patienter. Utredningen har emellertid ägnat stor uppmärksamhet åt frågan om ställföreträdare, samt om patientinflytande i vissa andra avseenden. Jag ansluter mig i huvudsak till de presenterade förslagen vad gäller det nya regelverkets materiella innehåll, men har på vissa punkter en delvis avvikande uppfattning.
Synpunkter på utredningsförslagens lagtekniska utformning
Min främsta invändning gäller dock den lagtekniska utformningen av det nya regelverket. På ett område som det föreliggande är det särskilt angeläget att regleringen utformas på ett sådant sätt att den blir någorlunda lättillgänglig och överblickbar för de olika grupper som berörs av den. Det gäller i detta fall bland annat hälso- och sjukvårdspersonalen, vårdgivarna och forskarsamhället, liksom patienterna och deras närstående. Ett otillgängligt och svåröverskådligt regelverk utgör i sig ett hot mot rättssäkerheten, genom den ökade risken för att vissa bestämmelser missuppfattas eller förblir okända.
Det är dessvärre sällan möjligt att lösa komplicerade frågor med ett fåtal enkla bestämmelser. I detta fall har målsättningen varit att åstadkomma ett system där enskilda människor ges goda möjligheter att påverka valet av framtida ställföreträdare och vårdåtgärder, samtidigt som alla patienter och försökspersoner garanteras någon form av ställföreträdare och ett tillfredsställande skydd mot illojalt beslutsfattande. Möjligheterna att ge patienten god vård skall inte inskränkas mer än vad som är nödvändigt för att tillgodose respekten för hennes integritet och självbestämmande.
Med de begränsningar i tid och övriga resurser som förelegat har utredningen knappast haft möjlighet att både överväga innehållet i de nya bestämmelserna, och därtill fullt ut inordna dem i det befintliga regelverket. Förslagen innefattar därför en hel del hänvisningar mellan olika lagar, något som redan tidigare har ansetts utgöra ett problem bland annat vad gäller regleringen av den medicinska forskningen. Det får anses talande att utredningens egna experter ibland har haft svårt att få överblick över slutresultatet av sådana olika hänvisningar. Utredningen framhåller också behovet av en genomgripande översyn av samtliga frågor rörande patientens ställning, varvid
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1428
ett mera enhetligt och lättillgängligt regelverk skulle kunna åstadkommas. Det är onekligen beklagligt att en sådan översyn ännu inte har kommit till stånd i Sverige, och inte heller tycks vara nära förestående.
För att de nya bestämmelserna om ställföreträdare på ett tillfredsställande sätt skall kunna fylla sin funktion i hälso- och sjukvården och forskningen, skulle det vara önskvärt med ytterligare överväganden avseende deras placering och språkliga utformning. Förhoppningsvis kan viss sådan bearbetning också komma till stånd under till det fortsatta lagstiftningsarbetet, utan att reformen för den skull behöver försenas. Frågan om ställföreträdare för icke beslutskompetenta patienter och försökspersoner har väntat på en lösning under så lång tid att något ytterligare uppskov knappast kan accepteras.
Vissa synpunkter rörande de föreslagna bestämmelsernas innehåll
När det gäller det materiella innehållet ansluter jag mig som redan nämnts till huvuddelen av utredarens förslag, men känner tveksamhet på en del enskilda punkter.
Förslaget lämnar bland annat viss kvarstående osäkerhet om när ett beslut om bristande beslutskompetens egentligen skall vara påkallat och vad som i anslutning därtill gäller beträffande patientens tidigare klart uttalade önskemål om vården. Enligt 4 § förslaget till LSH skall ett sådant beslut fattas ”när det kan ha betydelse för vården av patienten”. Av såväl den allmänna motiveringen som författningskommentaren framgår emellertid att ett tidigare lämnat samtycke i vissa fall kan vara giltigt även sedan patienten har förlorat sin beslutsförmåga. Kommer en ställföreträdare in i bilden föreslås enligt 22 § LSH gälla att denne ”i princip” skall lägga patientens förmodade inställning till grund för sina ställningstaganden. Patientens rätt att förväg avsäga sig livräddande behandling avses dock vara mycket begränsad, liksom ställföreträdarens möjligheter att avböja sådan, se 19 och 24 §§ LSH. En beslutskompetent patient har däremot rätt att avböja vilken behandling som helst och en ställföreträdare får enligt 18 § LSH inte medge åtgärder som innefattar tvång mot patienten. Fastställandet av den tidpunkt där vården inte längre kan ges enbart med stöd av den nyss beslutskompetenta patientens egna ställningstaganden, utan en ställföreträdare måste tillkallas, kan därmed komma att visa sig högst betydelsefull. I utredningens förslag anges dock inte med tillräcklig tydlighet när denna tidpunkt skall
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1429
anses inträda och patientens tidigare viljeyttringar inte längre anses ”giltiga”.
I vissa avseenden framstår förhållandet mellan utredningsförslagets olika typer av möjliga ställföreträdare som väl komplicerat. Det gäller t.ex. situationen där patienten vill att den inbördes rangordningen mellan olika anhöriga som tänkbara ställföreträdare skall frångås. Om patienten anger att hon inte vill företrädas av den anhörig som står först i turordningen, blir följden att nummer två först kommer att tillfrågas, samt i andra hand nummer tre osv. Det blir då fortfarande fråga om ställföreträdarskap enligt bestämmelserna om anhöriga. Om patienten däremot formulerar sitt önskemål så att hon helst vill företrädas just av nummer två bland de anhöriga, anses hon ha utsett ett vårdombud. Kan den utpekade anhörige inte anträffas, eller anses vederbörande olämplig, blir det därmed inte längre aktuellt att gå vidare i turordningen av anhöriga utan en god man får utses, om inte patienten själv uttryckligen har utsett en ”reserv”. Utformningen av patientens önskemål kan också få betydelse för ställföreträdarens behörighet, eftersom det i detta avseende föreslås vissa skillnader mellan anhöriga och vårdombud. Det kan befaras bli svårt för enskilda personer att överblicka vilken behörighet som en viss typ av förordnande eller ”automatiskt” ställföreträdarskap kan komma att omfatta. Behovet av omfattande informations- och utbildningsinsatser, gentemot såväl allmänheten som personal vid berörda myndigheter och privata verksamheter, kan inte nog understrykas.
Enligt utredningsförslaget gäller vidare att en god man med förordnande i hälso- och sjukvårdsfrågor alltid skall ges företräde framför en eventuell framtidsfullmäktig med samma behörighet. Detta ställningstagande motiveras bland annat med vårdpersonalens behov av klara och enkla riktlinjer. I situationer där den utpekade framtidsfullmäktigens lämplighet inte är ifrågasatt framstår det dock som otillfredsställande att en uttrycklig viljeyttring från den enskilde, tillkommen i behörig ordning, skulle få stå tillbaka för ett myndighetsförordnande som tillkommit utan kännedom om patientens önskemål. Det får anses vara rimligt att någon sorts rättslig prövning kommer till stånd i sådana fall av kolliderande behörighet, men utgångspunkten att den gode mannen skall ges företräde till dess att så har skett, kan med fog ifrågasättas.
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1430
Kvarstående frågor
Avslutningsvis vill jag åter framhålla det nödvändiga i att lagstiftaren tar sig an också de återstående angelägna frågorna avseende icke beslutskompetenta patienters rättsskydd och rättssäkerhet. En sådan översyn har länge och återkommande efterfrågats (se t.ex. Rynning, Rättssäkerhet och rättsskydd i vården av icke beslutskompetenta, i Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten [red. Lotta Vahlne Westerhäll], Norstedts Juridik 2002, s. 267–301, samt de källor som anges i nämnda arbete, särskilt not 25) senast av Socialdepartementets egen Demensarbetsgrupp år 2003 (se Ds 2003:47, På väg mot en god demensvård s. 141). Även frågan om underårigas ställning i vård och forskning förtjänar mera uppmärksamhet från lagstiftarens sida.
En samlad översyn av hälso- och sjukvårdslagstiftningen i syfte att bl.a. åstadkomma en patientfokuserad och tydlig reglering av patientens ställning utlovades i regeringens proposition 1997/98:189 Patientens ställning, men några konkreta åtgärder har därefter inte vidtagits. I europeiskt och särskilt i nordiskt perspektiv blir den svenska situationen i detta avseende alltmer anmärkningsvärd.
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1431
Särskilt yttrande av experten Eva von Schéele
Utredningen har i sitt förslag till 12 kap. 15 a § föräldrabalken förordat att kommunen solidariskt skall svara för sakskada och ren förmögenhetsskada som en ställföreträdare inom ramen för sitt uppdrag har vållat den enskilde genom förmögenhetsbrott intill ett visst belopp. Mot detta förslag vänder jag mig helt. Bakgrunden till min inställning är följande.
För det första är en god man/förvaltare/förordnad förmyndare en lekman som frivilligt åtagit sig ett uppdrag som ställföreträdare för en enskild. Det finns således inget arbetsgivar- respektive arbetstagarförhållanden mellan kommunen och ställföreträdaren. Ett skadeståndskrav mot en kommun på grund av att en icke-anställd person förorsakat en enskild skada synes vara oskäligt. Utredningens förslag att kommunen skulle låta teckna avtal med ett försäkringsbolag för att skydda sig mot sådant anspråk är inte en realistisk möjlighet idag. Dels finns ytterligt få försäkringsbolag som tecknar försäkringar med en kommun överhuvud (Stockholms stad kan som exempel nämnas där inga försäkringar tecknas alls), dels har bolagen enligt uppgift inget intresse av dylika försäkringsavtal. Kommunerna har idag inte heller några ekonomiska möjligheter att avsätta medel för premier i storleksordningen tusentals kronor per år för en händelse som eventuellt kan inträffa någon gång i framtiden med tanke på de besparingskrav som för närvarande finns.
För det andra strider förslaget mot kommunalrättens grunder i 2 kap. kommunallagen. Det kan vara svårt att motivera att förslaget är en angelägenhet av allmänt intresse.
För det tredje bör det understrykas att kommunen/överförmyndaren aldrig kan garantera att en person som förordnas till ställföreträdare alltid kommer att agera oklanderligt. Vid anordnandet av ställföreträdare i dessa ärendet är det tingsrätten som fattar beslut om vem som förordnas. Överförmyndaren kan visserligen under pågående ställföreträdarskap fatta beslut om att entlediga en mindre lämplig person och förordna en annan för ett visst uppdrag. Men den enskildes egen vilja vid förordnandet har en mycket stor tyngd – i synnerhet vid godmanskap då huvudregeln är att det är den enskildes vilja som är avgörande. Detta har visat sig vid överklagande till tingsrätten av överförmyndarens beslut att byta ställföreträdare. Begär den enskilde hos rätten att den f.d. gode mannen åter förordnas, trots viss olämplighet, följer tingsrätten i de allra flesta fall den
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1432
enskildes vilja och återinsätter således den av överförmyndaren entledigade ställföreträdaren.
För det fjärde skulle det – med ett lagförslag som ovan beskrivs – krävas att överförmyndaren företar en regelrätt revision av ställföreträdarnas redovisningar istället för som idag en granskning för att försäkra sig om att inga oegentligheter förekommer. En följd av detta är naturligtvis ökade kostnader för kommunen då endast kvalificerade överförmyndare/tjänstemän är lämpliga. Dessutom bör även högre krav ställas på ställföreträdarens kompetens varför en lekman, som idag med en allmän kunskap, inte skulle hålla måttet.
Slutligen kan man visa på en annan väg för att säkerställa att den enskilde inte drabbas ekonomiskt om ställföreträdaren inte har möjlighet att återgälda den ekonomiska skada han/hon förorsakat den enskilde. Brottsskadelagen har tillkommit för att skydda dem som drabbas av brott och som inte kan få ersättning på annat sätt. Den snäva begränsningen i lagens 3 § har sitt ursprung i att man vid tidpunkten för lagens tillkomst önskade skapa öppna anstalter och därvid skydda de omkringboende från eventuella påhälsningar av de intagna.
I 4 § brottskadelagen finns möjligheten att ersätta den enskilde då ”ersättningen annars framstår som särskilt angelägen”. Denna bestämmelse har redan idag använts vid ekonomiska brott av gode män mot enskilda. Då de berörda i dessa ärenden, det vill säga omyndiga och vuxna med bristande beslutsförmåga, drabbas hör dessa till de svagaste i samhället. Därför bör staten med stöd av nu nämnd bestämmelse ersätta de drabbade. Dessbättre bör man även understryka att dessa brott inträffar ytterst sällan.
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1433
Särskilt yttrande av experten Kerstin Tegnér
Följande synpunkter vill jag framföra:
11 kap 32 § FB Entledigande/avsägelse
Om en huvudman en gång fått en god man, får han/hon enligt lagen inte vara utan god man.
Om den gode mannen avsäger sig uppdraget kan det ibland ta lång tid för överförmyndaren att förordna en ny god man. Förslagsvis skulle man kunna lämna över förordnandet till förvaltarenhet eller en resurspool i väntan på det nya förordnandet. Det finns ett fall från Uppsala där en god man blivit mordhotad av huvudmannen och ändå måste kvarstå tills man funnit en ersättare.
11 kap FB Förvaltningsuppdrag/Godmanskap
Det är för stort glapp mellan godmanskap och förvaltarskap. Möjlighet borde finnas för den gode mannen att via överförmyndaren få en viss fördröjning på ett större uttag så att inte huvudmannen tar ut alla sina medel från banken. Beloppsgräns? Exempel: Om den gode mannen tillsammans med huvudmannen har fått ordning på ekonomin men huvudmannen likväl på pensionsdagen med tryck från kompisar vill komma åt sina pengar borde uttaget kunna stoppas av gode mannen.
God mans död
Det bör föreskrivas i lag att vid en god mans död skall alla handlingar lämnas av den gode mannens anhöriga till överförmyndaren, som upprättar slutredovisning. Det är orimligt att den gode mannens dödsbo har redovisningsskyldighet. Alternativt borde överförmyndaren stå för de kostnader som kan uppstå om dödsboet lämnar redovisningen till exempelvis bokförings/revisionsbyrå.
Särskilda yttranden SOU 2004:112
1434
Överförmyndarverksamheten
Mina önskemål om överförmyndarverksamheten är:
− Att överförmyndare över hela landet har erforderlig juridisk kompetens
− Att tillgängligheten bör förbättras så att det finns fasta telefon- och besökstider och att det finns personal under semester, för akuta ärenden
− Att förordnandet bör vara tillsvidare och inte kopplat till allmänna val vart fjärde år
− Att överförmyndaren informerar personal vid olika boendeformer om vad godmans- och förvaltarskap innefattar. Detta skulle minska risken för onödiga anmälningar mot gode män, då dessa inte utför sysslor som egentligen ankommer på personal.
Länsstyrelsernas tillsyn och roll i övrigt
Länsstyrelsens utökade roll är positiv. Länsstyrelsen bör vara rådgivande och kunna ge kvalificerad information.
Länsstyrelsen skall kunna verka kraftfullt vad gäller granskning och de skall kunna verka omgående vid påträffande av brister.
Ersättningsfrågorna
Formuleringen att uppdragen skall präglas av ideell verksamhet torde räcka i lagtexten (”betydande mått” är väl starkt).
Överförmyndaren bör fatta beslut om ersättningen och godkännande av redovisningen senast 3 månader efter det att redovisningen inkommit.
Överförmyndaren bör bestämma arvodet till den gode man som å sin huvudmans vägnar påtager sig att ordna med exempelvis en begravning, en bouppteckning, avveckla ett dödsbo eller liknande. Denna typ av uppdrag anses ju inte ingå i det ordinarie förordnandet. Stockholms överförmyndarnämnd har upprättat riktlinjer för denna typ av arbete och dessa bör kunna tillämpas över hela landet.
SOU 2004:112 Särskilda yttranden
1435
Ikraftträdande
Den nya lagstiftningen bör kunna träda i kraft under år 2006. En senareläggning ger inte den prioritet åt den nya lagen, som vi alla önskar. I avvaktan härpå erfordras övergångsbestämmelser.
Övrigt
− Det bör inte vara så att huvudmannen kan bli arbetsgivare.
Denna situation uppkommer då arvodet skall betalas av huvudmannen. Orimligheten är ju att huvudmannen har behov av ställföreträdare.
− Det vore önskvärt om delar av den nya lagstiftningen översattes till engelska, exempelvis sammanfattningen.
Bilaga 1
1437
Kommittédirektiv
Förmyndare, gode män och förvaltare Dir. 2002:55
Beslut vid regeringssammanträde den 4 april 2002.
Sammanfattning av uppdraget
En särskild utredare skall utvärdera 1995 års förmynderskapsreform. Utvärderingen skall särskilt ta sikte på reformens avreglering av föräldrars förmyndarförvaltning och de nya arbetsuppgifter som överförmyndarna och länsstyrelserna fått.
Utredaren skall därutöver granska och ta ställning till behovet av ändringar i regelverket för gode män och förvaltare. En särskild fråga är om god man, förvaltare eller någon ny form av legal ställföreträdare skall kunna lämna samtycke till åtgärder inom hälso- och sjukvård, socialtjänst eller forskning för personer som på grund av sjukdom, psykisk störning eller liknande inte själva förmår att ge samtycke.
Utredaren skall överväga om reglerna bör ändras även mot bakgrund av den rekommendation om skydd för hjälpbehövande vuxna som år 1999 antogs i Europarådet.
1995 års förmynderskapsreform
Lagstiftningen om förmyndares, gode mäns och förvaltares förvaltning av egendom och tillsynen över sådan förvaltning reformerades den 1 juli 1995 (se prop. 1993/94:251, bet. 1994/95:LU3, rskr. 1994/95:29). Syftet med förmynderskapsreformen var att modernisera reglerna på området och att få till stånd en avreglering utan att berättigade skyddsintressen sattes åt sidan. Ändringarna byggde på principen att domstolarna skall handlägga enbart sådana frågor som verkligen kräver domstolsprövning och att förmynderskapsärenden som är av övervägande förvaltningsnatur skall handläggas av förvaltningsmyndigheter.
Bilaga 1 SOU 2004:112
1438
I praktiken innebar reformen väsentliga inskränkningar i reglerna om redovisning och kontroll av föräldrars förvaltning av barns egendom. Överförmyndarens kontroll är numera inriktad på fall där värdet av barnens tillgångar överstiger åtta prisbasbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Samtidigt finns det möjlighet att ställa viss egendom under s.k. särskild överförmyndarkontroll för att ge en omyndigs egendom ett extra skydd.
Genom reformen flyttades behörigheten att förordna god man och förvaltare i många fall från tingsrätterna till överförmyndarna. Även vissa andra beslutsfunktioner övertogs av överförmyndarna, däribland att förelägga vid vite. Domstolarna behöll uppgiften att besluta om anordnande, omprövning och upphörande av förvaltarskap och av godmanskap enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken. Tillsynen över överförmyndarna överfördes från tingsrätterna till länsstyrelserna.
Utredningsbehovet
När riksdagen behandlade förmynderskapsreformen framhöll Lagutskottet att det var av vikt att en så pass genomgripande reform följdes upp och utvärderades relativt snart. Lagutskottet betonade särskilt att den omfattande avregleringen av föräldrars förvaltning borde bli föremål för uppmärksamhet. Överflyttningen av arbetsuppgifter till överförmyndarna och till länsstyrelserna lyftes också fram för utvärdering (se bet. 1994/95:LU3).
Justitiedepartementet anordnade som ett första led i utvärderingen en hearing i mars 1998. Vid denna deltog företrädare för bl.a. Sveriges advokatsamfund, Handikappombudsmannen och ett antal organisationer. Samma år sändes en enkät ut till överförmyndarna i ett större antal kommuner, liksom till samtliga länsstyrelser, för att samla in ytterligare underlag för utvärderingen.
Lagutskottet har därefter pekat på behovet av en utvärdering (se bl.a. 2001/02:LU7). Som naturlig utgångspunkt för utvärderingen har utskottet angett frågeställningar som aktualiserats genom de motioner som återkommande väckts sedan de nya reglerna trädde i kraft (se bet. 1996/97:LU8, 1997/98:LU10, 1998/99:LU20, 1999/2000:LU15, 2000/01:LU15 och 2001/02:LU7).
Den utvärdering av förmynderskapsreformen som alltså redan har inletts i Regeringskansliet bör nu fortsätta genom att en särskild utredare tillkallas.
Bilaga 1
1439
I motioner till riksdagen har även andra frågor som rör förmynderskapslagstiftningen tagits upp. Företrädesvis har dessa anknytning till hur godmanskap och förvaltarskap fungerar i praktiken och vilka krav som kan ställas på gode män och förvaltare. Kritik har i olika sammanhang funnits mot att gode män och förvaltare ibland visat bristande engagemang och haft otillräckliga kunskaper. Det har framhållits att många personer med utvecklingsstörning behöver hjälp med att få det stöd och den service som de är berättigade till enligt bl.a. lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade. Likaså har påtalats antalet uppdrag som en god man eller en förvaltare kan ha och reglerna för arvodering.
Justitieministern har de senaste åren i riksdagen hänvisat till att det i vissa avseenden finns anledning att se över reglerna om god man (se bl.a. svar på fråga 1998/99:314 om kontrollen av gode mäns lämplighet, svar på interpellation 2001/02:239 om arvodering, utbetalningar och ansvarsfrågor och svar på fråga 2001/02:579 om möjligheterna för god man att bli entledigad från sitt uppdrag).
Utredningen om bemötande av äldre betonar betydelsen av det stöd som äldre personer kan få i form av god man (SOU 1997:170). I utredningen anförs att det bör kunna ske en utveckling av stödformen god man inom gällande regelsystem, möjligen med betoning av ansvaret att sörja för någons person, och att en utveckling mot ökad användning av institutet kräver särskilda informationsinsatser om bl.a. den gode mannens uppgifter.
Frågor som rör gode mäns och förvaltares uppgifter har också väckts på det medicinska området. I propositionen Biobanker inom hälso- och sjukvården m.m. (prop. 2001/02:44) behandlar regeringen samtycke till insamling och bevarande av vävnadsprover. I propositionen uttalar regeringen att det i annat sammanhang bör övervägas vem som kan och bör lämna samtycke när det gäller vävnadsprover från personer som på grund av sjukdom, psykisk störning eller liknande förhållande själv saknar möjlighet till det. I en nyligen beslutad lagrådsremiss om etikprövning av forskning som avser människor anför regeringen att det saknas klara bestämmelser om legala ställföreträdare för personer som på grund av sjukdom, psykisk störning eller liknande inte själva förmår ge samtycke till åtgärder vare sig inom hälso- och sjukvård eller forskning. Regeringen konstaterar i lagrådsremissen att det bör övervägas särskilt om god man eller förvaltare bör kunna lämna ett giltigt samtycke till deltagande i forskning för forskningspersonens räkning.
Bilaga 1 SOU 2004:112
1440
Europarådet har år 1999 utfärdat en rekommendation om det legala skyddet för hjälpbehövande vuxna (Recommendation No. R [99] 4). Det bör utredas om rekommendationen bör föranleda lagändringar.
Även andra frågor som rör förmynderskapslagstiftningen har de senaste åren belysts, inte minst i massmedierna och i brev till Justitiedepartementet. Nordiska ministerrådet har uppmärksammat bl.a. tillvägagångssättet när god man utses. I forskningsrapporten "Overgrep mot eldre" (Nord 1994:2) rekommenderas en översyn av reglerna för tillsättandet, villkoren för att bli god man samt överförmyndarnas kontroll av gamla personers ekonomi.
Uppdraget
Den särskilde utredaren skall ha följande uppdrag.
1995 års förmynderskapsreform
Utredarens huvuduppgift är att undersöka hur de nya bestämmelserna på förmynderskapsområdet har fallit ut och om de i något avseende bör ändras. I enlighet med vad riksdagen anförde när reformen genomfördes bör utvärderingen särskilt avse avregleringen av föräldrars förvaltning av barns egendom och överförmyndarnas och länsstyrelsernas hantering av sina nya arbetsuppgifter.
Föräldrars förmyndarförvaltning
Genom förmynderskapsreformen avgränsades i princip det område som skall kontrolleras av överförmyndarna från det okontrollerade området genom en beloppsgräns. Huvudsyftet var att förenkla reglerna och anpassa dem till moderna förhållanden. I och med att ett större antal föräldraförvaltningar därigenom ställdes utanför överförmyndarens direkta kontroll gavs överförmyndarna i stället möjlighet att koncentrera kontrollen på de förvaltningar där kontroll framstår som särskilt motiverad. Utredaren skall analysera vilka konsekvenser de nya bestämmelserna fått på föräldraförvaltningens område. Frågan är om avregleringen har lett till att berättigade skyddsintressen satts åt sidan. Om utredaren kommer fram till att så är fallet, skall utredaren överväga i vad mån och på vilket sätt kontrollen bör skärpas.
Bilaga 1
1441
Överförmyndarna har möjlighet att i enskilda fall skärpa reglerna för föräldrarnas förvaltning om det finns särskild anledning. Omvänt kan överförmyndarna ge föräldrarna större frihet i deras förvaltning. Trots att de flesta föräldrar givetvis har sina barns bästa för ögonen, kan man inte bortse från att det kan förekomma situationer där missbruk av barnets tillgångar förekommer. För att förebygga eller åtgärda sådant missbruk krävs att överförmyndarna har information om att föräldrarnas förvaltning kanske inte sköts på ett betryggande sätt. Utredaren skall undersöka om de informationsvägar som redan är tillgängliga, framför allt genom socialnämndernas upplysningsskyldighet (se 16 kap. 10 § föräldrabalken), är tillräckliga för att ge överförmyndarna kännedom om situationer som bör föranleda åtgärder eller om överförmyndarnas beslutsunderlag bör förbättras.
Överförmyndarnas övertagande av förmynderskapsärenden
Som ett led i en strävan att renodla domstolarnas verksamhet överflyttades åtskilliga förmynderskapsärenden av övervägande förvaltningsnatur till överförmyndarna. Utredaren skall granska hur överförmyndarna har hanterat det ökade ansvar som lades på dem genom reformen. Om utredaren gör bedömningen att det finns brister, skall utredaren överväga hur man kan komma till rätta med dem. Utredaren får föreslå att vissa ärenden flyttas till domstol eller annan myndighet, om detta bedöms tillräckligt motiverat.
Länsstyrelsernas tillsynsverksamhet
Länsstyrelserna tilldelades genom förmynderskapsreformen ansvaret för tillsynen över överförmyndarna. Utvärderingen skall inrikta sig på hur länsstyrelserna har axlat detta ansvar och om förbättringar bör göras.
Frågor om god man och förvaltare
Sverige står inför en ändring av befolkningsstrukturen som kommer att innebära att en allt större del av befolkningen är över 65 år. Det är rimligt att anta att det kommer att finnas fler äldre personer som behöver någon av de stödformer som föräldrabalken erbjuder. Detta ställer krav på att såväl godmans- som förvaltarinstitutet
Bilaga 1 SOU 2004:112
1442
täcker de behov som personer med sjukdom, psykisk störning, försvagat hälsotillstånd eller liknande kan ha.
Allmänna riktlinjer
Utredaren skall se över de stödformer som erbjuds i föräldrabalken och inventera reformbehovet. Arbetet skall bedrivas med beaktande av de andra stödformer en hjälpbehövande kan få tillgång till, såsom befullmäktigade ombud, kontaktperson enligt socialtjänstlagen (2001:453) och kontaktperson enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade.
Europarådets rekommendation om hjälpbehövande vuxna
Utredaren skall ta ställning till om några ändringar i regelsystemet bör göras mot bakgrund av Europarådets rekommendation om det legala skyddet för hjälpbehövande vuxna.
Utseende av och behörighet för god man och förvaltare
Enligt 11 kap. 4 § föräldrabalken kan en god man utses för den som behöver hjälp med att bevaka sin rätt, förvalta sin egendom eller sörja för sin person. Om någon som befinner sig i en sådan situation som avses i 11 kap. 4 § är ur stånd att vårda sig eller sin egendom, får domstolen besluta att anordna förvaltarskap för honom eller henne. En förutsättning är dock att det inte är tillräckligt att godmanskap anordnas eller att den enskilde får hjälp på något annat mindre ingripande sätt. En rättshandling som företagits av en god man utan den enskildes samtycke men inom den angivna ramen är inte bindande för den enskilde, om inte denne på grund av sitt tillstånd varit ur stånd att ge uttryck för sin mening eller denna av annan orsak inte har kunnat inhämtas. Sedvanliga rättshandlingar inom uppdragets ram kan dock ofta anses omfattade av den enskildes samtycke (11 kap. 5 §). En förvaltare har inom ramen för förvaltaruppdraget ensam rådighet över den enskildes egendom och företräder denne i alla angelägenheter som omfattas av uppdraget (11 kap. 9 §).
En enskild skall inte fråntas sin rättshandlingsförmåga i vidare mån än vad som är befogat i det enskilda fallet. I enlighet med vad som i dag gäller bör utgångspunkten vara att förvaltarskap skall anordnas bara när det inte är tillräckligt med godmanskap. Samtidigt
Bilaga 1
1443
kan problem uppkomma i de situationer där någon är ur stånd att uttrycka sin mening eller där denna av någon annan orsak inte kan inhämtas. Frågan är om en god man då utgör ett tillfredsställande skydd för den enskilde. Mot denna bakgrund skall det utredas om reglerna för när förvaltarskap respektive godmanskap skall anordnas fungerar väl i praktiken. Utredaren skall överväga om det finns skäl att vidga möjligheten att anordna förvaltarskap i sådana situationer.
God mans eller förvaltares behörighet är inte heltäckande i förhållande till de situationer som kan uppstå. Stödpersonerna kan ställas inför val då det framstår som oklart huruvida de får eller bör agera för den enskildes räkning, särskilt om den enskildes samtycke till en viss åtgärd inte kan inhämtas. Närliggande problem har uppmärksammats i de ovan nämnda lagstiftningsärendena om biobanker inom hälso- och sjukvården och etikprövning av forskning som avser människor. Exempel kan även hittas när det gäller god mans agerande i ekonomiska angelägenheter.
Härvid kan erinras om att det i Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin finns särskilda skyddsbestämmelser för vuxna som inte kan ge sitt samtycke till forskning; i de fall en vuxen enligt lag saknar förmåga att lämna samtycke till forskning, på grund av psykiskt handikapp, sjukdom eller liknande orsak, får forskningen bara utföras med bemyndigande av hans eller hennes ställföreträdare eller av en myndighet, person eller instans som lagen anger.
Utredaren skall redovisa var gränserna går för gode mäns och förvaltares behörighet enligt gällande rätt och hur reglerna tillämpas. Utredaren skall undersöka om det finns behov av att förtydliga och eventuellt revidera godmans- och förvaltarinstituten i fråga om behörigheten. Utredaren skall därvid ta ställning till om det är möjligt att låta godmans- och förvaltarinstituten innefatta en vidare behörighet än vad som nu är fallet i fråga om t.ex. vård- och omsorgsinsatser och forskningsmedverkan när den enskildes samtycke på grund av sjukdom, psykisk störning eller liknande förhållande inte kan inhämtas. I utredarens uppdrag ingår även att föreslå alternativ till utvidgning av de stödformer som ges i föräldrabalken när det gäller frågor om samtycke i dessa sammanhang, t.ex. en ny form av legala ställföreträdare, för det fall godmans- och förvaltarinstituten inte bedöms kunna inrymma sådana uppgifter. En särskild fråga är vilken roll anhöriga kan spela i detta sammanhang. En annan fråga
Bilaga 1 SOU 2004:112
1444
är om, och i så fall hur, s.k. livstestamenten kan utgöra ett komplement till en legal ställföreträdare vid vård i livets slutskede.
Gode mäns och förvaltares lämplighet och kvalifikationer
Bestämmelser om de krav som kan ställas på gode män och förvaltare ges i 11 kap. 12 § föräldrabalken. Till god man eller förvaltare skall utses en rättrådig, erfaren och i övrigt lämplig man eller kvinna.
I bl.a. brev till Justitiedepartementet och massmedia har kritik riktats mot gode män och förvaltare som inte utför sina sysslor på ett korrekt sätt. Man menar att gode män och förvaltare i vissa fall visar bristande engagemang i de hjälpbehövandes situation, ibland för att de har en större mängd uppdrag, eller att den hjälpbehövandes utsatta ställning missbrukas av just den person som är utsedd att hjälpa honom eller henne. I många sammanhang har gode män och förvaltare själva pekat på att de saknar den kunskap och utbildning som krävs för att kunna ge den hjälp som stödformerna syftar till.
För att godmans- och förvaltarinstituten skall betraktas som tillförlitliga alternativ för att bereda stöd åt hjälpbehövande måste tillgången på kvalificerade gode män och förvaltare säkras. Även om det är naturligt att många av dem som utses för uppdraget kommer i fråga i egenskap av anhöriga till den enskilde, finns det anledning att särskilt se över rekryterings- och tillsättningsförfarandet. Utredaren skall i denna del undersöka vilka åtgärder som är möjliga att vidta för att garantera tillgången på kvalificerade och lämpliga gode män och förvaltare. Bland de frågor som utredaren skall ta ställning till hör om samordning bör ske av de utbildningsinsatser som nu ges och vilket organ som i så fall bör ansvara för detta. En annan fråga är om de gode männen och förvaltarna har det stöd som behövs för att utföra uppdraget på ett sätt som gagnar den hjälpbehövande.
Utredaren skall vidare undersöka vilka möjligheter den hjälpbehövande har att påverka valet av god man eller förvaltare samt vilka möjligheter den hjälpbehövande har att ta initiativ till byte om han eller hon inte är nöjd med eller har förtroende för sin gode man eller förvaltare. Om den hjälpbehövandes möjligheter till inflytande bedöms vara otillräckliga, skall förslag till förbättringar läggas fram. I detta sammanhang bör uppmärksamhet även riktas mot överförmyndarnas möjligheter att ta initiativ till att entlediga en god man eller förvaltare som inte är lämplig att inneha uppdraget. Det skall
Bilaga 1
1445
utredas om den skyldighet som i dag finns för myndigheter att lämna överförmyndaren upplysningar om missförhållanden och andra omständigheter som kan vara av betydelse i tillsynsverksamheten är tillräcklig eller om underrättelseskyldigheten bör utvidgas (jfr 16 kap. 10 § föräldrabalken).
Arvode och ersättning för utgifter
Även frågor om arvode och ersättning för utgifter skall utredas. Enligt 12 kap. 16 § föräldrabalken har gode män och förvaltare rätt till ett skäligt arvode för uppdraget och ersättning för de utgifter som varit skäligen påkallade för uppdragets fullgörande. Om den enskildes beräknade inkomst eller tillgångar överstiger två gånger prisbasbeloppet enligt lagen om allmän försäkring under det år uppdraget utfördes, skall enligt huvudregeln arvodet eller ersättningen betalas med den enskildes medel. I annat fall skall arvodet och ersättningen betalas av kommunen.
Kritik har riktats mot att gode män och förvaltare av olika anledningar inte ersätts i tillräcklig utsträckning för det arbete de lägger ned på uppdraget, samtidigt som många uppbär ersättning från ett så stort antal enskilda att det kan ifrågasättas om inte deras arbete skall betraktas som yrkesutövning. Därutöver har det framförts kritik mot att hjälpbehövande kan drabbas onödigt hårt i ekonomiskt hänseende på grund av sitt stödbehov.
Utredaren skall se över principerna för ersättningssystemet och ta ställning till om ändringar bör göras av hänsyn till dels de hjälpbehövandes situation, dels de gode männens och förvaltarnas anspråk på ersättning för nedlagd tid och utfört arbete. Utredarens utgångspunkt skall vara att uppdragen, liksom i dag, skall präglas av ett betydande mått av ideell verksamhet.
Utredaren skall också överväga om en annan ordning än den nuvarande bör införas när det gäller utbetalningar av arvoden till gode män och förvaltare (jfr 2000/01:LU15 s. 27 f.).
Rättsskydd för personer med nedsatt beslutsförmåga
Innan domstolen anordnar godmanskap eller förvaltarskap har det ofta ställts en diagnos över den sjukdom eller det tillstånd som gör att den enskilde är i behov av hjälp. Detta gäller inte minst personer med någon form av demenssjukdom. Personer med demenssjukdomar kan ibland i den tidiga sjukdomsfasen till det yttre uppvisa
Bilaga 1 SOU 2004:112
1446
bibehållen handlingskraft och ett beteende som inte antyder någon nedsatt beslutsförmåga trots att de har problem att inse innebörden av sina handlingar. Uppmärksamhet har riktats mot att personer utan tydlig diagnos företar rättshandlingar som är till men för personen eller dennes anhöriga. Inte så sällan ifrågasätts avtal och testamenten i efterhand, dvs. sedan diagnos ställts.
I lagstiftningen finns bestämmelser som syftar till att begränsa konsekvenserna av att personer med bristande rättshandlingsförmåga ingår avtal. Enligt lagen (1924:323) om verkan av avtal, som slutits under påverkan av en psykisk störning är ett avtal som någon har ingått under påverkan av en psykisk störning ogiltigt. Även andra bestämmelser kan vara tillämpliga, t.ex. 33 § avtalslagen. Vidare kan nämnas att ett testamente inte gäller om det har upprättats under påverkan av en psykisk störning (13 kap. 2 § ärvdabalken).
Sannolikt fyller lagstiftningen sin funktion väl. Utredaren skall dock se över de bestämmelser som finns på området. Om det finns oklarheter eller brister, skall utredaren överväga i vad mån lagändringar bör göras för att svara mot behovet att värna dessa personers rättsskydd utan att det för den skull går ut över motpartens berättigade intressen.
Äldre, funktionshindrade och sjuka personer, särskilt de med nedsatt beslutsförmåga, kan ha svårt att hävda sin rätt även i andra sammanhang än när de företar rättshandlingar. Detta gäller bl.a. i samband med anmälningar om våld och övergrepp. För att brott riktade mot denna grupp skall kunna uppdagas krävs ofta en särskild lyhördhet hos närstående eller vårdpersonal. Inte minst är det av betydelse att kommunikationen mellan berörda myndigheter fungerar väl så att den enskilde kan få hjälp att göra en anmälan och åstadkomma en prövning av denna. Utredaren skall undersöka om det, för att förbättra den hjälpbehövandes möjligheter att komma till rätta med våld och övergrepp, finns behov av ändrade bestämmelser i fråga om t.ex. myndigheters skyldighet att lämna uppgifter till andra myndigheter. Även reglerna om rätt till åtal i 20 kap. 14 § rättegångsbalken kan behöva justeras. En särskild fråga är vilken roll en god man eller förvaltare kan eller bör spela i dessa situationer.
Alternativ till god man och förvaltare
Om en hjälpbehövande enskild förstår sin situation men inte klarar av att genomföra de uppgifter han eller hon har föresatt sig, kan utfärdande av fullmakt i vissa avseenden vara ett alternativ till
Bilaga 1
1447
anordnande av godmanskap eller förvaltarskap. Detta gäller särskilt för personer som noga har valt fullmaktstagare och klargjort deras uppdrag.
Utfärdande av fullmakter av generell karaktär skulle möjligen kunna ses som ett alternativ till godmans- eller förvaltarinstitutet. Fullmaktsgivaren skulle i en sådan fullmakt kunna ge till känna hur han eller hon önskar att vederbörandes angelägenheter eller person skall tas om hand vid den tidpunkt då han eller hon på grund av t.ex. sjukdom inte klarar av detta längre och kanske inte ens är kapabel att utfärda en fullmakt. En fördel kan vara att fullmaktsgivaren därmed själv pekar ut den person som skall utöva fullmaktsförordnandet – kanske en familjemedlem eller en utanförstående, neutral person – när sjukdomstillståndet inträder. Utfärdande av fullmakter för framtiden är samtidigt förknippat med risker. Den enskildes möjligheter att återkalla fullmakten är av naturliga skäl inskränkta. Vidare kan insynen i den enskildes förhållanden bli lidande.
I flera anglosaxiska länder finns lagstiftning på området, som där går under begreppen "continuing powers of attorney", "durable powers of attorney" eller "enduring powers of attorney". Även i Haagkonventionen om det internationella skyddet för vuxna (Convention of 13 January 2000 on the International Protection of Adults, se särskilt artikel 15) finns regler om fullmakter av detta slag.
Utredaren skall ta ställning till om fullmakter av detta slag kan vara ett gångbart komplement till stödformerna i föräldrabalken. Om utfallet i denna del blir positivt, skall utredaren överväga om ett sådant institut bör formaliseras och ge förslag till nödvändig lagstiftning på området.
Ensamkommande barn
Under senare tid har situationen för barn som kommer till Sverige utan sina föräldrar eller andra vårdnadshavare uppmärksammats. Regeringen har nyligen uppdragit åt Migrationsverket och Socialstyrelsen att gemensamt och i samråd med Integrationsverket och Barnombudsmannen förbättra mottagandet av barn i sådana situationer.
I syfte att förbättra det rättsliga skyddet för i första hand ensamkommande barn utvidgades år 1997 möjligheten att förordna god man för utomnordiska barn. Utredaren skall följa upp lagändring-
Bilaga 1 SOU 2004:112
1448
arna och överväga om ytterligare åtgärder behöver vidtas för att stärka skyddet för de ensamkommande barnen.
Övriga frågor
Ett flertal skrivelser och brev har kommit in till Justitiedepartementet de senaste åren med synpunkter på nuvarande lagstiftning på området. De ärenden som sålunda finns i departementet skall i den mån det bedöms lämpligt och i samråd med utredaren överlämnas till denne. Utredaren får även ta upp andra frågor om förmyndare, god man och förvaltare som aktualiseras under utredningsarbetet om det bedöms motiverat.
Arbetsmetoder och redovisning av uppdraget
Utredaren skall redovisa och beakta gällande rätt och lagstiftningsarbete i Danmark, Finland, Island och Norge på förmynderskapslagstiftningens område. Vidare skall utredaren i den mån det anses lämpligt samverka med den arbetsgrupp, tillsatt av regeringen, som har getts i uppdrag att kartlägga förhållanden i samhället för personer med demenssjukdom och deras anhöriga. Utredaren skall även följa och beakta arbetet och redovisningen av det uppdrag som regeringen den 28 februari 2002 gav till Migrationsverket och Socialstyrelsen om att förbättra mottagandet av barn från annat land som kommer till Sverige utan någon vårdnadshavare.
Utredaren skall föreslå de författningsändringar som bedöms behövliga.
Om förslagen påverkar kostnaderna eller intäkterna för staten, kommuner, landsting eller enskilda, skall en beräkning av dessa kostnader redovisas. När det gäller kostnadsökningar och intäktsminskningar för staten, kommuner eller landsting, skall utredaren föreslå en finansiering. Om förslagen innebär ändrade åtaganden eller ambitioner för kommunsektorn, skall en reglering ske enligt finansieringsprincipen (se prop. 1993/94:150, bilaga 7, avsnitt 2.5.1).
Uppdraget skall redovisas senast den 1 juli 2004. Om utredaren anser det lämpligt, kan någon eller några delar av uppdraget redovisas i ett eller flera delbetänkanden.
(Justitiedepartementet)
Bilaga 2
1449
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare (Ju 2002:04)
Dir. 2003:23
Beslut vid regeringssammanträde den 20 februari 2003.
Sammanfattning av uppdraget
Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare skall med förtur behandla frågan om det rättsliga skyddet för s.k. ensamkommande barn. Utredningen skall senast den 30 juni 2003 i ett delbetänkande redovisa resultatet av sitt arbete i denna del.
Uppdraget
Med stöd av regeringens bemyndigande den 4 april 2002 (dir. 2002:55) tillkallade chefen för Justitiedepartementet en särskild utredare med uppdrag att bl.a. utvärdera 1995 års förmynderskapsreform. I uppdraget ingick även att överväga frågan om det rättsliga skyddet behöver stärkas för sådana barn som kommer till Sverige utan sina föräldrar eller andra vårdnadshavare (ensamkommande barn). Utredningen skall enligt direktiven redovisa resultatet av arbetet senast den 1 juli 2004.
Utredningen skall senast den 30 juni 2003 redovisa den del av uppdraget som gäller frågan om ensamkommande barn.
(Justitiedepartementet)
Bilaga 3
1451
Kommittédirektiv
Tilläggsdirektiv till Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare (Ju 2002:04)
Dir. 2004:56
Beslut vid regeringssammanträde den 6 maj 2004.
Förlängd tid för uppdraget
Med stöd av regeringens bemyndigande den 4 april 2002 (dir. 2002:55) tillkallade chefen för Justitiedepartementet en särskild utredare med uppdrag att bl.a. utvärdera 1995 års förmynderskapsreform. Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om förmyndare, gode män och förvaltare, skulle enligt direktiven redovisa resultatet av arbetet senast den 1 juli 2004.
I enlighet med därefter beslutade tilläggsdirektiv (dir. 2003:23) har utredningen den 3 juni 2003 redovisat vissa delar av uppdraget i delbetänkandet God man för ensamkommande flyktingbarn (SOU 2003:51).
Tiden för redovisning av uppdraget i övrigt förlängs, vilket innebär att utredningen skall redovisa resultatet av sitt arbete senast den 31 december 2004.
(Justitiedepartementet)
Bilaga 4
1453
Fremtidsfuldmagter – et nyt retsinstitut
1
1
Bidrag til ”de lege, Familjerättslige studier, Vänbok till professor Åke Saldeen, Juridiska
Fakulteten i Uppsala, Årsbok 2003” – lettere omskrevet og udvidet i efteråret 2003, navnlig som følge af et nyt engelsk lovforslag og et oplæg til overvejelser om ændring af en amerikansk modellov.
Af adj. professor, dr. jur. Svend Danielsen, Københavns Universitet.
1. Indledning
Senil demente og andre handicappedes retsstilling er et vigtigt aktuelt emne i de nordiske lande. Befolkningen bliver stadig ældre, og dermed øges antallet af dem, der ikke længere er i stand til at varetage egne anliggender. Et nyt juridisk emne ”ældre- eller handicapret” er ved at udvikle sig med personretlige grundelementer, men med betydelige grænseflader til social- og sundhedsretten. Der er nylige privatretlige love i Danmark og Finland, henholdsvis værgemålsloven fra 1995 og lagen fra 1999 om förmynderverksamhet. Et norsk vergemålsutvalg er ved at afslutte sit arbejde, og det samme er f.d. hovrättspresident Bo Broomé, som i Sverige er udpeget som utredare om förmyndare, gode män og förvaltare til at vurdere reformen fra 1995. Jeg er blevet bedt om at bistå svenskerne som ekspert. Dette er baggrunden for denne redegørelse, som beskæftiger sig med en ny fuldmagtsmulighed.
Begrebet ”fremtidsfuldmagter” er Bo Broomés forslag. Jeg har selv tidligere forsøgt mig med ordene ”vedvarende fuldmagter”, som er anvendt i direktiverne til det norske vergemålsutvalg. De dækker det, der i England kaldes ”Continuing Power of Attorney”,
Bilaga 4 SOU 2004:112
1454
forkortet CPA, eller ”Enduring Power of Attorney”, forkortet EPA, og i USA benævnes ”Durable Power of Attorney”. I den australske enkeltstat New South Wales anvendes betegnelsen ”Protected Power of Attorney”. I Skotland er nylig yderligere indført ”Welfare Power of Attorney”, forkortet WPA, og i et engelsk lovforslag fra sommeren 2003 findes et nyt udtryk ”Lasting Power of Attorney”, forkortet LPA, som begge skal dække personlige anliggender. I Tyskland er begrebet ”Vorsorgevollmacht”. Det er fuldmagter, som skal have virkning, efter at udstederen varigt er blevet ude af stand til at handle fornuftmæssigt og dermed er afskåret fra selv varetage sine anliggender. Navnlig i en række engelsktalende lande findes lovregler om sådanne fuldmagter. De er et alternativ til offentligt udpegede repræsentanter svarende til danske og norske værger samt de svenske förvaltare og gode män.
I de senere år har jeg i flere artikler beskæftiget mig med emnet, herunder efter studier af engelsk ret, se litteraturlisten nedenfor. Baggrunden for at tage emnet op igen er, at jeg senere har samlet skotsk, australsk og amerikansk materiale, at jeg ønsker at udbrede kendskabet til ordningen, og at jeg har fundet det hensigtsmæssigt at sammenfatte de udenlandske erfaringer, jeg har læst om, samt mine overvejelser med henblik på norske og svenske reformovervejelser.
I det følgende afholder jeg mig fra at behandle en række materielle dispositioner, som kan træffes med henblik på tiden efter, at man har mistet evnen til at træffe beslutninger. Det gælder de såkaldte livstestamenter og organdonation. Heller ikke de legale bemyndigelser til familiemedlemmer til at give samtykke, som findes f.eks. i den danske lov om patienters retsstilling, omtales.
2. Argumentation
Når fremtidsfuldmagter efter min opfattelse er interessante i nordiske sammenhænge, er baggrunden, at det forekommer rimeligt at udstrække selvbestemmelsesadgangen eller viljesprincippet til dette vigtige område og dermed i nogen grad at privatisere det. I dag er muligheden knapt lovreguleret i de nordiske lande, og retstilstanden er ikke afklaret, se nedenfor under pkt. 3. Meget taler for at give ældre og syge mulighed for og måske en opfordring til selv i private rammer at tilrettelægge, hvad der skal ske, når de ikke længere kan varetage deres anliggender. Adgangen kan tillige
Bilaga 4
1455
udnyttes som en forsigtighedsforanstaltning med henblik på uventede sygdomme eller ulykker og dermed være aktuel f.eks. i forbindelse med testamentsoprettelse. Dermed bliver der mulighed for at bestemme over egne anliggender også i denne situation. Navnlig er det betryggende for den, der udpeger en sådan fuldmægtig, at vide, at det er en person, vedkommende kender, har tillid til, og som må påregnes loyalt at varetage vedkommendes interesser. Der kan udpeges en eller flere blandt de nærpårørende eller en professionel, som måske nu virker som advokat eller revisor for vedkommende. I forbindelse med oprettelsen kan fremtiden drøftes med den kommende fuldmægtig, f.eks. med henblik på at sikre en ægtefælle eller samlever. Samtidig undgås, at formuen skal administreres og anbringes efter de særlige regler, som gælder, hvis det offentlige har iværksat en repræsentationsordning. I australsk teori fremhæves som en yderligere fordel, at der er let tilgængelige formularer forsynet med oplysende noter og anvisninger, så udpegningen sædvanligvis kan ske uden advokatbistand.
Med dokumentet kan fuldmægtigen disponere, straks tilstanden er indtrådt, og når det bliver aktuelt at træffe beslutninger, uden at det er nødvendigt at afvente en sagsbehandling samt en offentlig myndigheds beslutning, herunder af om der er behov for indgriben. Fuldmagten giver udadtil, måske sammen med en lægeerklæring om fuldmagtsgiverens helbred, den fornødne dokumentation, som fuldmægtigen kan forevise i pengeinstitutter og andetsteds.
Udnyttelsen af ordningen giver udstederen større sikkerhed for ikke at blive inddraget under en offentlig ordning, fordi fuldmagten kan og sikkert ofte vil opfylde behovet. De pårørende undgår at skulle tage et måske for dem ubehageligt initiativ over for myndighederne og at skulle gennem en sag for at få udpeget en til at disponere.
Den potentielle danske målgruppe for den nye type fuldmagter blev vurderet af det danske værgemålsudvalg, som i begyndelsen af 1990-erne skønnede, at der med et indbyggertal på godt 5 mio. var 25–30.000 svært demente, 10–15.000 sindssyge, hovedsageligt skizofrene, og et tilsvarende antal psykisk udviklingshæmmede. Det skønnedes således, at over 40.000 danske opfyldte betingelserne for at få en værge og dermed for, at der kunne gøres brug af en fremtidsfuldmagt. I et engelsk lovforslag fra 2003 antages, at ud af en befolkning på omkring 50 mio. lider mere end 700.000 af demens, og at tallet sandsynligvis vil stige til omkring 840.000 i 2021. Omkring 145.000 voksne har alvorlige og dybe ”learning
Bilaga 4 SOU 2004:112
1456
disabilites”, som er betegnelsen for det, der i Danmark kaldes hæmmet psykisk udvikling. På et eller andet tidspunkt i livet vil omkring 1 % af den engelske befolkning lide af schizofreni, 1 % vil få en manisk depression og 5 % have en alvorlig klinisk depression. Alle disse vil ifølge lovforslaget sandsynligvis få behov for beslutninger truffet på deres vegne.
Med disse skøn anså det danske udvalg det for givet, at brugen af værgemål ville stige, idet antallet af personer, der i begyndelsen af 1990-erne havde beskikket en værge kun var omkring 4.000. Skønnene varierede mellem en fordobling og en femdobling. Antallet af nye sager antoges at ville stige til 1.700–2.800 om året, se værgemålsbetænkningen nr. 1247/1993 s. 367–68. Udviklingen i de første år under den nye værgemålslov har ikke været så dramatisk som spået. Af tre publikationer, Værgemål i praksis 1997–98, 1999 og 2002, udsendt af Civilretsdirektoratet, fremgår, at der omkring 1990, og dermed før værgemålslovens ikrafttræden var ca. 620 sager om året, hvoraf nogle dog ikke blev til noget. De nye tal viser, at det samlede antal iværksatte værgemål efter den nye lovs §§ 5–7 var 774 i 1997, 1034 i 1998, 1076 i 1999 og 1120 i 2002, se statistikkerne som findes på direktoratets hjemmeside www.civildir.dk. Alligevel må det forudses, at det offentliges udgifter ved at iværksætte og kontrollere værgemål vil stige yderligere i de kommende år. Der vil være en besparelse af nogen størrelse ved at overlade det til folk selv at iværksætte administrationsordninger uden offentlig indblanding.
Naturligvis er der også ulemper ved vedvarende fuldmagter – uformelle ordninger har deres pris. Navnlig er den, der udpeges som beslutningstager trods udstederens dårlige helbred, ikke underkastet det tilsyn, som er fundet nødvendig over for værger og förvaltare. Der skal ikke indsendes regnskab til myndighederne, der er ikke pligt til at anbringe formuen i sikre aktiver, og usædvanlige dispositioner skal ikke forelægges til godkendelse. Der kan være risiko for, at den svage ved udstedelsen udsættes for utilbørlig påvirkning fra den, der ønsker at blive fuldmægtig for dermed at få rådighed over aktiverne. Forholdene kan senere have ændret sig på en måde, som ikke var eller kunne forudses, uden at fuldmagtsgiveren har eller har kunnet tage skridt til en ændring eller tilbagekaldelse af fuldmagten. Det kan, når spørgsmålet bliver aktuelt, vise sig, at der ikke er interessesammenfald, eller at fuldmægtigen handler på en måde, som udstederen ikke ville have godtaget. Generelt kan der være en fare for, at fuldmagten misbruges, samt at dette står på
Bilaga 4
1457
over længere tid, uden at nogen har haft reel mulighed for at gribe ind. Et erstatningskrav mod fuldmægtigen er ikke meget værd, hvis der ikke er nogen til at anlægge sag, eller hvis pengene er brugt. I denne forbindelse gør det indtryk, at en engelsk parlamentskomite i en rapport fra november 2003 beskriver foruroligende oplysninger om alvorligt misbrug af økonomiske ”enduring powers of attorney”, der skønnes at forekomme i omkring 10–15 %, måske helt op til 20 %, herunder i tilfælde hvor fuldmagtsgiveren er i færd med at miste evnen til selv at handle.
Alt i alt må de generelle overvejelser om lovgivning indebære en afvejning af ønsket om en uformel, simpel, smidig, effektiv og billig ordning over for den nødvendige beskyttelse af de svage gruppers interesser. Min holdning til en nyordning er ikke overraskende positiv. Om overvejelserne i de konkrete tilfælde se nedenfor under pkt. 7.
3. Nordisk ret
Ved en gennemgang af de sparsomme oplysninger om gældende ret i Danmark, Norge og Sverige er det naturligt at tage udgangspunkt i de almindelige fuldmagtsregler. De findes i den danske lov fra 1917 om aftaler og andre retshandler på formuerettens område, i den norske lov fra 1918 om avtaler, om fuldmagt og om ugyldige viljeserklæringer og i den svenske lag (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. I lovene findes som § 22 bestemmelser, der minder meget om hinanden. I den danske regels 1. pkt., som ændret i forbindelse med værgemålsloven fra 1995, anføres, at kommer fuldmagtsgiveren under værgemål med fratagelse af den retlige handleevne, jf. værgemålslovens § 6, erhverver tredjemand ikke ved en retshandel med fuldmægtigen en anden retsstilling over for den, der er under værgemål, end tredjemand ville have erhvervet, hvis retshandelen var foretaget med denne selv. I den tilsvarende norske regel er det afgørende, om fuldmagtsgiveren bliver gjort umyndig, og i den svenske om fuldmagtsgiveren får en förvaltare.
I Danmark og Finland er retsstillingen sikkert den, at en fuldmagt ikke falder bort, fordi fuldmagtsgiverens tilstand forværres, selv om denne bliver tiltagende senil, og fordi vedkommende mister evnen til at handle fornuftmæssigt, se om dansk ret Lynge Andersen og Jørgen Nørgaard: Aftalelovskommentaren, 1993, s. 118.
Bilaga 4 SOU 2004:112
1458
Opfattelsen støttes af danske domme fra landsretterne og en enkelt højesteretsdom, hvor det forudsattes, at en fuldmagt bestod trods fuldmagtsgiverens forværrede tilstand. I UfR 1979.637 Ø og i en utrykt dom også fra Østre Landsret fra januar 1980 blev det fastslået, at en såkaldt generalfuldmagt i denne situation kunne bruges til dispositioner under behandlingen af et dødsbo. Ifølge to nyere domme indebar tilstedeværelsen af en fuldmagt, at der ikke var behov for et værgemål, se UfR 1994.581 Ø og T:FA 1999.156 Ø. Endelig toges i højesteretsdommen stilling til et erstatningskrav i anledning af et groft misbrug af en sådan fuldmagt, se UfR 1999.1566 H. Det er min vurdering, at der i praksis i Danmark udfærdiges fuldmagter med henblik på fremtidig inhabilitet, navnlig alvorlig senilitet, men i hvor stort et omfang det sker vides ikke. Det danske udvalg gik i værgemålsbetænkningen (nr.1247/1993) s. 58–59, 126, 136 og 245–46 under henvisning til § 22 og dommen fra 1979 ud fra, at fuldmagter ikke bortfalder på grund af fuldmagtsgiverens inhabilitet, blot der ikke er gennemført en sag om fratagelse af den retlige handleevne. Der pegedes på denne baggrund på fuldmagter som et frivilligt alternativ til værgemål. Udvalget, der ikke havde udstrakt sin retssammenligning ud over de nordiske lande, foreslog ikke nogen lovgivning.
Retsstillingen i Norge og Sverige er mere usikker. Det er således ikke afklaret, hvilken tilstand, fuldmagtsgiveren skal være i, for at fuldmagten falder bort, men i svensk teori antages, at fuldmægtigen kun kan træffe dispositioner, vedkommende selv kan foretage.
4. Internationale instrumenter
I et par nyere internationale instrumenter er der henvisninger til de særlige fuldmagter. I Europarådsrekommandationen fra 1999 om ”Principles concerning the legal protection of incapable adults”, No R (99) 4, anføres i princip 2 (7), at det skal overvejes, om der er behov for at regulere ordninger, hvorefter en person, som stadig er habil, kan træffe beslutninger om, hvad der skal ske ved efterfølgende inhabilitet. I princip 5 (2) nævnes, at når der skal træffes beslutning om graden af beskyttelse, skal mindre formelle ordninger tages i betragtning. I den forklarende rapport pkt. 33 anføres som eksempel ”continuing powers of attorney” og forhåndstilkendegivelser på helbredsområdet. Det nævnes, at der er et øget brug af sådanne særlige fuldmagter i visse retssystemer, men at de skaber
Bilaga 4
1459
særlige vanskeligheder i forhold til almindelige fuldmagter. Meget afhænger af, om der er regler, som muliggør, at de fortsat er i kraft uanset fuldmagtsgiverens habilitet. I så fald er der behov for at overveje, hvilke sikkerhedsforanstaltninger der er nødvendige.
I Haagerkonventionen fra 2000 om international beskyttelse af voksne er art. 15–17 regler af internationalprivatretlig natur om ”powers of representation”. I professor Lagardes halvofficielle rapport om konventionen pkt. 95 nævnes, at medens denne form for fuldmagter er ganske almindelige i visse stater, navnlig i Nordamerika, er de ukendte i en række europæiske lande, hvor fuldmagter nødvendigvis ophører at have virkning, hvis udstederen bliver inhabil.
5. Andre landes lovgivning
I England og Wales gælder en særlig ”Enduring Powers of Attorney Act 1985”. Reglerne og praksis har jeg udførligt beskrevet i en artikel fra 1999: ”Enduring Powers of Attorney – En dansk analyse”. Her er der også en oversigt over engelsk litteratur, se dog tillige nedenfor. England er i øvrigt det eneste sted, hvor jeg har fundet statistiske oplysninger. Fra 1990 til 1995 blev antallet af anmodninger om registreringer, se herom nedenfor under pkt. 6.4 fordoblet. Det skønnes, at der for få år siden var mere end 47.000 registrede fuldmagter, hvilket ville svare til knap 8.000 efter svenske forhold. Det blev også oplyst, at det årlige antal registreringer overstiger antallet af tilfælde, hvor der ved en myndighedsbeslutning udpeges en legal repræsentant.
I juni 2003 er der fremsat et lovforslag i det engelske parlament, en ”Draft Mental Incapacity Bill”, som findes på internettet under www.lcd.gov.uk/menincap. I lovforslaget er der ganske omfattende afsnit om ”Lasting powers of attorney” og om ”Powers of the court in relation to lasting powers of attorney”, der som nævnt vedrører personlige spørgsmål. I et tillæg Schedule 1 er der yderligere regler om fuldmagternes registrering m.v. Lovforslaget har været behandlet i en fælleskomite i parlamentet, som i november 2003 har afgivet sin første rapport efter at have modtaget 1.200 skriftlige henvendelser og hørt 61 vidneudsagn. Rapporten findes på www.publications.parliament.uk/pa.
Bilaga 4 SOU 2004:112
1460
I Skotland er gennemført ”Adults with Incapacity (Scotland) Act 2000”, hvor der en hel Part 2 med section 15–24 om ”Continuing Powers of Attorney and Welfare Powers of Attorney”.
I Australien, Canada og USA er området et enkeltstatsanliggende, men der er lovgivning i næsten alle staterne i de nævnte lande. Lovene varierer i detaljerne, men der er i U.S.A. søgt skabt ensartethed med en ”Uniform Durable Powers of Attorney Act” fra 1979 med ændringer fra 1987, udarbejdet af ”The National Conference of Commissioners on Uniform State Laws”. 48 amerikanske enkeltstater har fulgt anbefalingen ved at gennemføre modelloven eller ved at indføre lignende regler. Nyere undersøgelser viser, at den oprindelige ensartethed er vigende, idet kun 13 stater har bevaret det oprindelige forbillede, medens andre har foretaget mere eller mindre omfattende ændringer eller udvidelser. På denne baggrund drøfter konferencen for tiden ganske omfattende ændringer.
Nogle steder er der særskilt lovgivning, f.eks. foruden i England og Skotland i den canadiske British Columbias ”Representation Agreement Act”. I andre lande er reglerne indsat i bredere lovgivning, f.eks. section 163 og 163 G i ”Conveyancing Act” i New South Wales. Der er også som i den australske stat Victoria eksempler på, at de formueretlige og personlige fuldmagter reguleres i to forskellige love. I New Zealand omhandler section 97 i ”Protection of Personal and Property Rights Act 1988” formueretlige fuldmagter og section 98 fuldmagter om personlig omsorg og velfærd.
Den seneste udvikling er, at fuldmagtstanken har bredt sig ud over engelsktalende lande, idet der både i Tyskland og Japan vedtaget lovregler herom. De tyske regler, der er trådt i kraft den 1. januar 1999, findes i BGBs fjerde bog om familieret § 1896, § 1904 og § 1906 og omhandler såkaldte ”Vorsorgevollmacht”, som har forrang for myndighedsbestemte ordninger. I Japan er der gennemført en lov om en frivillig værgemålskontrakt (1999/150), som trådte i kraft i april 2000. Af mange grunde inddrages disse regler ikke i omtalen i det følgende.
6. Enkeltspørgsmål
Med de erfaringer, jeg har indhøstet ved studier af engelsk ret og indtryk, jeg har fået fra redegørelser om anden lovgivning m.v., redegøres uden at gå i detaljer og uden dybtgående henvisninger til
Bilaga 4
1461
de enkelte landes regler i det følgende for nogle områder, hvor der kan hentes udenlandsk inspiration, for en række spørgsmål der må overvejes, hvis fuldmagter at denne karakter skal indføres i de nordiske lande, og for hvorledes der i givet fald kan lovreguleres. Der er stor forskel på detaljeringsgraden i de enkelte landes lovgivninger. I New Zealand og New South Wales nøjes man med to regler i anden lovgivning, i Skotland er der ti paragraffer hvoraf nogle er ganske omfattende, medens der er en ganske omfattende selvstændig engelsk lov. Det amerikanske udkast til en ændret modellov har 39 paragraffer. Jeg har tidligere i en artikel ”Vedvarende fuldmagter- en lovskitse” fra 1999 på et mere ufuldstændigt grundlag forsøgt at udforme fem danske paragraffer, men det er måske for lidt.
6.1. Fuldmagternes indhold
Den første overvejelse er, om der skal være en obligatorisk formular. I England er dette tilfældet, og de anviste variationer er få. Der er dog mulighed for andre individuelle tilføjelser. I nogle australske enkeltstater er der også blanketter, undertiden så individuelt udformede fuldmagter i det væsentlige skal svare til standardformularen. Fordelen ved en standardisering er, at en offentlig formular kan forsynes med vejledning om retsvirkningerne. I den australske stat Victoria udleveres samtidig en hel mappe, ”A do-it-Yourself Kit”, med informationsmateriale om kravene til oprettelsen, vidnepåtegningen, konsekvenserne af oprettelsen og muligheden for tilbagekaldelse.
Dernæst må det kræves, at det af fuldmagtens titel eller af indholdet klart fremgår, at det er udstederens mening, at fuldmagten skal have virkning, efter at vedkommende er blevet ude af stand til at varetage sine anliggender, hvilket bekræftes med underskriften. Samtidig må der tages stilling til, om fuldmagten skal træde i kraft straks og vedvare efter den indtrufne inhabilitet, eller om den først skal have virkning fra dette tidspunkt, og dermed være det der kaldes springende. En amerikansk undersøgelse har vist, at 61 % af fuldmagterne trådte i kraft med det samme. Er dette ikke tilfældet, bliver konstateringen af, at betingelserne er opfyldt, særlig vigtig, se herom nedenfor under pkt. 6.4. På det personlige område kan fuldmagten naturligt nok først få virkning, når fuldmagtsgiveren
Bilaga 4 SOU 2004:112
1462
ikke længere selv kan træffe beslutninger, f.eks. om lægelig behandling eller flytning til plejehjem.
Dermed opstår spørgsmålet om fuldmagternes omfang. Som nævnt ovenfor er nordisk fuldmagtslovgivning i dag begrænset til formueretlige spørgsmål. Det samme er tilfældet med de engelske ”enduring powers of attorney”, de skotske ”continuing powers of attorney” samt de amerikanske ”durable powers of attorney”, idet de sidstnævnte omfatter ”property and business affairs”. I Skotland er i 2000 indført regler om ”welfare powers of attorney” vedrørende spørgsmål om personlig velfærd. En fuldmagt af denne art kan ikke anvendes til at indlægge på en psykiatrisk hospitalsafdeling mod patientens vilje, og der kan ikke gives samtykke til en række særligt opregnede lægelige behandlinger. Ifølge det engelske lovforslag fra 2003 vil ”lasting powers of attorney” omhandle personlig velfærd, inklusive helbredsspørgsmål. Der var forudgående langvarige og omfattende overvejelser om begrænsninger i, hvilke beslutninger der skulle kunne træffes på helbredsområdet. Resultatet er i forslaget blevet en opregning, hvorefter fuldmægtigen kan træffe beslutninger om, hvor fuldmagtsgiveren skal bo, om hvilken kontakt denne skal have med bestemte personer, om at bestemte personer kan forbydes at have kontakt, og om at iværksættelse eller fortsættelse af helbredsmæssig behandling kan tillades eller afslås. Om livsforlængende behandling gælder det dog kun, hvis det udtrykkeligt er angivet i fuldmagten. På den anden side giver en LPA ikke fuldmægtigen beføjelse til at bruge magt eller true hermed for at gennemføre noget, fuldmagtsgiveren ikke ønsker eller for at begrænse bevægelsesfriheden, medmindre særlige betingelser er opfyldt. De er, at fuldmægtigen med rimelighed tror, at det er nødvendigt at gennemføre beslutningen for at undgå en betydelig risiko for, at fuldmægtigen vil lide alvorlig skade, ”to avert a substantional risk of significant harm”. I nogle australske enkeltstater er fuldmagtsområdet også udvidet til alle former for personlig beslutningstagen, herunder tilladelse til lægebehandling. Ifølge ”Illionois Power of Attorney Act” § 4–2 er det muligt uden begrænsninger at overlade beføjelserne til at blive orienteret om og give samtykke til, at afslå eller at tilbagekalde alle typer af helbredsmæssig behandlinger for enhver fysisk eller mental tilstand og at indlægge på og udskrive fra et hospital, hjem eller institution til en fuldmægtig.
Der må tages stilling til, om fuldmagten skal kunne begrænses til bestemte aktiver eller anliggender. I England omfatter så godt som
Bilaga 4
1463
alle fuldmagter ”all my property and affairs”, og 93 % af undersøgte amerikanske fuldmagter var generelle. Dermed undgås et beslutningsmæssigt tomrum, som det offentlige må udfylde ved at udpege en til at disponere på de områder, fuldmagten ikke omfatter. Der kan i en formular eller i retningslinjerne være en opregning af ulige dispositioner, fuldmagten skal omfatte, med afkrydsnings- eller udstregningsmuligheder. Omvendt kan der, som anvist i amerikansk lovgivning, indbygges indskrænkninger i generelle fuldmagter. Der kan også opstilles betingelser for, at fuldmægtigen kan angå bestemte opregnede dispositioner. Den amerikanske modellov indeholder meget omfattende anvisninger om anvendelse af fuldmagterne og deres afgrænsning.
I lovgivningen eller fuldmagterne kan det være hensigtsmæssigt at tage stilling til nogle praktiske, men måske kontroversielle anliggender. Ifølge en engelsk lovregel kan fuldmægtigen begunstige sig selv eller andre, men kun i den udstrækning udstederen kunne forventes at sørge for deres behov. I den amerikanske modellov findes en udførlig regel om forsørgelse af fuldmagtsgiveren og familien. Hvis der er bestemmelse herom i fuldmagten, kan fuldmægtigen træffe beslutninger for at opretholde den sædvanlige levestandard for udstederen, dennes ægtefælle, børn og andre, som efter sædvane eller loven har krav på at blive forsørget, herunder bl.a. sørge for bolig, for hjælp til husholdningen, for sædvanlige ferier samt for betaling af læge- og medicinudgifter.
En engelsk bestemmelse hjemler fuldmægtigens mulighed for at give gaver. Det kan ske, hvis værdien af hver gave ikke er urimelig under hensyntagen til alle omstændigheder og særligt størrelsen af fuldmagtsgiverens formue. Yderligere kræves, at modtagerne skal være slægtninge eller personer, fuldmagtsgiveren er knyttet til, og de skal være sæsonmæssige eller gives i en speciel anledning. Gaver kan tillige være til velgørende formål, forudsat at fuldmagtsgiveren tidligere har givet eller måtte forventes at ville give gaver af denne karakter. Begge muligheder kan begrænses eller udvides i fuldmagten ved brug af individuelle klausuler. I lovforslaget er der også en udtrykkelig gaveregel, hvor de specielle anledninger opregnes som fødsels- eller bryllupsdage og andre lejligheder, hvor det er sædvanligt i familien eller vennekredsen at give gaver. Det nævnes udtrykkeligt, at gaven kan være til fuldmægtigen selv. I den amerikanske modellov, der i dag ikke indeholder en gaveregel, foreslås en regel om, at selv om der ikke er angivet noget i fuldmagten, kan fuldmægtigen give gaver under hensyntagen til, hvad der er i fuld-
Bilaga 4 SOU 2004:112
1464
magtsgiverens interesse, herunder ud fra værdien og karakteren af gaven, muligheden for at begrænse skatter og afgifter samt i hvilket omfang fuldmagtsgiveren tidligere har givet gaver.
Det er rimeligt at få afklaret, om fuldmægtigen kan tage sig betalt for sit arbejde. Selv uden en udtrykkelig tilkendegivelse antages i engelsk ret, at fuldmægtigen kan kræve refusion for udgifter og udlæg. Hvis fuldmægtigen er professionel, kan denne kræve arbejdet honoreret, hvilket dog udtrykkeligt bør reguleres i fuldmagten, evt. med en betingelse om at størrelsen skal godkendes af en udenforstående. I det amerikanske udkast er det udtrykkeligt anført, at fuldmægtigen har krav på rimelig kompensation efter omstændighederne.
Det må overvejes som foreskrevet i skotsk lovgivning og i det amerikanske udkast at pålægge fuldmægtigen at føre regnskab, noget en engelsk parlamentskomite også er inde på, og som anført i amerikanske regler at opbevare bilag og kvitteringer samt at holde midlerne adskilte fra sine egne. Der kan indbygges en kontrol ved at kræve, at regnskabet skal sendes til en tredjemand, f.eks. fuldmagtsgiverens advokat eller revisor eller en slægtning.
6.2. Fuldmægtigvalget
I lovgivningen eller i fuldmagten må tages stilling til, om der kan være mere end en fuldmægtig. Hvis der udpeges flere, opstår spørgsmålet, om de kun kan handle i forening, eller om de skal kunne disponere hver for sig, eller som udtrykt på engelsk ”joint eller several”. I en tredjedel af de engelske fuldmagter er der mere end en fuldmægtig, og i størstedelen af tilfældene kan de handle hver for sig. Det amerikanske udgangspunkt er, at de skal handle i forening, men der er i udkastet regler om, at en af fuldmægtigen kan handle alene, hvis det er nødvendigt for at undgå uoprettelige skade på fuldmagtsgiverens interesser, og den anden fuldmægtig ikke er til rådighed på grund af fravær, sygdom m.v., ligesom det kan ske, hvis fuldmægtigen varigt er ude af stand til at handle.
Flere samtidigt virkende fuldmægtige kan være en hensigtsmæssig sikring mod misbrug og til familiens enhed. Ulempen ved et krav om, at de kun kan handle i fællesskab, er bl.a., at der kan være risiko for handlingslammethed, og at fuldmagten falder bort, blot en af fuldmægtigene ikke længere kan udfylde sin opgave. Kan de handle hver for sig, forbliver fuldmagten i kraft, selv om en dør.
Bilaga 4
1465
Der er mange kombinationsmuligheder. Det kan f.eks. foreskrives, at en beslutning fra en af fuldmægtigene normalt er nok, men at der skal være enighed om eller to af tre fuldmægtiges underskrift til vigtigere, særligt opregnede beslutninger, f.eks. salg af en fast ejendom. Opgaverne kan også opdeles. Navnlig i England omtales muligheden for at have forskellige fuldmægtige på det økonomiske og det personlige område, og risikoen for modstridende interesser på de to felter fremhæves. Ifølge en amerikansk regel kan der i fuldmagten udpeges en efterfølger for den oprindelige fuldmægtig, hvis denne fratræder eller bliver ude at stand til at udføre hvervet.
Endelig er det et spørgsmål, om fuldmægtigen skal udføre hvervet personligt, eller om denne selv kan benytte en fuldmægtig. I engelsk ret er generel delegation ikke tilladt, ligesom en fuldmægtig ikke kan udpege en afløser eller en efterfølger. Det er også et spørgsmål, om der kan antages bistand.
6.3. Oprettelsen
Når henses til, at fuldmagterne skal have virkning på et tidspunkt, hvor fuldmagtsgiveren ikke længere selv kan gribe ind, er det naturligt at omgærde oprettelsen med sikkerhedsgarantier. Det kan være nærliggende at drage paralleller fra kravene ved testamentsoprettelse. Dermed vil det i Danmark være naturligt som tilfældet også er efter den amerikanske modellov at kræve, at underskrivelsen sker for en notar, idet næsten alle danske testamenter oprettes på dommerkontoret, hvilket yderligere har den fordel, at en genpart kan opbevares i notarialarkivet. Dermed sikres, at en offentlig ansat med træning i at vurdere habiliteten medvirker, og at der kan gives den fornødne mundtlige vejledning. I nogle amerikanske enkeltstater kræves, at der udover notaren skal medvirke et eller to vidner.
I de fleste lande kræves, at oprettelsen overværes af vidner, der skal medunderskrive fuldmagten, og det må vel også være den svenske løsning, når der skeles til fremgangsmåden ved testamentsoprettelse. Ifølge den skotske lov skal en advokat eller en person med særligt opregnede kvalifikationer medvirke. I Australien varierer kravet fra en til to vidner. Vidnerne skal være uafhængige, og det må derfor ikke være fuldmægtigen selv eller en slægtning af fuldmagtsgiveren, i nogle stater heller ikke en slægtning af fuldmægtigen. I nogle australske stater kræves, at vidnet eller en af dem skal være domstolsansat eller advokat.
Bilaga 4 SOU 2004:112
1466
Et næste spørgsmål er, hvilke krav der skal stilles til opretterens åndsevner. Ifølge en ledende engelsk dom kræves, at fuldmagtsgiveren er klar over, hvem der skal være fuldmægtig, at dennes beføjelser vil bestå, efter at udstederen selv er blevet ude af stand til at handle, og at fuldmagten da ikke kan tilbagekaldes uden domstolens medvirken. Er fuldmagten generel, skal udstederen have forstået, at fuldmægtigen kan træffe beslutninger på alle områder og over hele formuen på samme måde som fuldmagtsgiveren. I australsk teori anføres, at udstederen generelt må forstå, at der udpeges en anden til at træffe juridiske beslutninger, og at udpegningen vil fortsætte, efter at vedkommende mister evnen til selv at træffe beslutninger. Derimod er det ikke nødvendigt, at udstederen forstår enkelthederne. Ifølge skotsk ret skal den medvirkende advokat bekræfte, at der ikke er grund til at antage, at udstederen handler under utilbørlig påvirkning, eller at der er andre ugyldighedsgrunde.
Efter nogle lovgivninger kræves, at både fuldmagtsgiveren og fuldmægtigen underskriver. Dermed bekræfter fuldmægtigen sin villighed til at påtage sig opgaven. I England er det tillige et tilsagn om at anmode om registering, se herom nedenfor under pkt. 6.4.
I nogle retssystemer kræves, at udstederen orienteres om retsvirkningerne eller bekræfter at være bekendt med dem. Det kan ske ved, at det er en betingelse, at vidnerne forklarer dem. Det kan foreskrives, at medvirkende i et ledsagende dokument skal bekræfte, at de har udspurgt udstederen umiddelbart før underskrivelsen, og at de er overbevist om, at denne forstod karakteren og udstrækningen af dokumentet, enten på grund af deres eget kendskab til fuldmagtsgiveren eller fordi de har orienteret sig hos andre navngivne personer, som kender udstederen. Ifølge andre lovgivninger skal vidnerne afgive erklæring om, at udstederen har forstået dokumentets betydning. I British Columbia kræves, hvis fuldmagten omfatter mere væsentlige spørgsmål, at udstederen har fået juridisk rådgivning. Ifølge det engelske lovforslag er det tilstrækkeligt, at udstederen afgiver en erklæring om at have læst den foreskrevne information.
Er der tvivl om opretterens habilitet, anbefales i udenlandsk ret, at der indhentes en erklæring fra en læge. Nogle steder tilføjes, at lægen enten bør være til stede ved oprettelsen eller have tilset underskriveren inden for 24 timer efter oprettelsen. Et engelsk reformforslag vil indebærer, at der altid skal være en lægeerklæring om habiliteten vedhæftet eller påført fuldmagten.
Bilaga 4
1467
6.4 Ikraftsættelsen
Navnlig for så vidt angår reglerne om, hvorledes en fuldmagt, der først skal have virkning ved indtrådt inhabilitet, bliver virksom, er der store forskelle. Kravene varierer fra det meget formelle med en offentlig registrering og kontrol til det helt uformelle.
I England er det en betingelse for, at fuldmagten kan få eller vedblive at have virkning, efter at fuldmagtsgiveren er blevet inhabil, at den registreres offentligt. Forinden skal fuldmægtigen have orienteret fuldmagtsgiveren om, at det er hensigten at anmode om registrering. Dernæst skal mindst tre af fuldmagtsgiverens slægtninge underrettes. I loven er der en opregning i grupper af, hvilke familiemedlemmer der kan komme på tale. I forarbejderne anføres, at registreringen normalt vil være en simpel administrativ opgave. I praksis er der dog i mange sager problemer med overholdelse af kravene ved oprettelsen af dokumentet og i endnu flere med den foreskrevne registreringsprocedure. Et af formålene med underretningen er, at de pågældende kan gøre indsigelse. Mulighederne herfor er opregnet i loven. Det kan gøres gældende, at fuldmagten ikke er gyldig, at den er tilbagekaldt, at den er blevet til ved svig eller utilbørlig påvirkning, eller hvad der er det hyppigste, at fuldmægtigen er uegnet til at varetage hvervet, hvilket der efter praksis er et bredt spektrum af eksempler på. I lovforslaget er der krav om, at udstederen ved fuldmagtens oprettelse oplyser om den eller de personer, denne ønsker skal underrettes om registreringsanmodningen eller angiver, at der ikke er nogen, der ønskes underrettet. Registreringsmyndigheden kan fritage for underretningspligten. Yderligere skal anmodningen ifølge forslaget indeholde en erklæring fra fuldmægtigen om at have læst den foreskrevne information og en erklæring om fuldmagtsgiverens tilstand fra en særlig kvalificeret. Parlamentskomiteen har i rapporten fra 2003 anført, at også myndighederne bør underrettes om, at det er aktuelt at anvende fuldmagten, ligesom der skal ske underretning af to, hvis der ikke i fuldmagten er angivet nogen underretningsforpligtelse.
I Skotland skal fuldmagten også registreres, for at den kan anvendes. Forudsætningen er, at myndigheden får klarhed over, at fuldmægtigen er villig til at påtage sig opgaven. Det kan i fuldmagten bestemmes, at registrering ikke kan ske, før en bestemt situation foreligger, og i sådanne tilfælde kan registrering ikke finde sted, medmindre det er godtgjort, at begivenheden er indtrådt. Ved
Bilaga 4 SOU 2004:112
1468
registreringen sendes en kopi til fuldmagtsgiveren, og, hvis det er foreskrevet i fuldmagten, til højst to angivne personer eller indehavere af bestemte embeder eller funktioner.
I et par australske enkeltstater kræves altid registering, når der skal gøres brug af fuldmagten, men der er, så vidt det har kunnet konstateres, ikke særlige procedurer herfor. I andre skal der ske registrering, hvis der skal træffes beslutning om salg af fast ejendom. I atter andre stater er der krav om en lægeerklæring om, at fuldmagtsgiveren ikke længere er i stand til at træffe beslutning. I staten Victoria er der mulighed for at få en erklæring om inhabiliteten fra den offentlige myndighed, der administrerer værgemål.
I det amerikanske udkast til ændringer i modelloven findes en regel om, at fuldmagtsgiveren skal udpege en eller flere, som skal være bemyndiget til endeligt at afgøre, om inhabiliteten eller andre begivenheder, som skal kunne sætte fuldmagten i kraft, er indtrådt, samt at afgive en erklæring herom. Der er ikke forskrifter om registrering.
Hvilke krav, der skal opstilles i nordisk ret, må overvejes. Spørgsmålet vil f.eks. opstå ved tinglysning af et skøde, hvor fuldmagten forevises som legitimation, og kan blive aktuelt, hvis der disponeres over en bankkonto. Det kan overvejes at skabe lovhjemmel for, at fuldmægtigen kan indhente en lægeerklæring for at komme ud over tavshedspligten. En tanke til overvejelse er at opstille underretningskrav i lighed med de engelske for at give nærstående mulighed for at rette henvendelse til myndighederne om indgreb. Et sådan pligt for fuldmægtigen vil være vanskelig at sanktionere, men manglende overholdelse af forskriften kan vise noget om fuldmægtigens egnethed.
6.5. Brugen
Af regler i det engelske lovforslag fra 2003 fremgår indirekte, at fuldmægtigen skal handle efter hvad der er bedst for fuldmagtsgiveren: ”behave in P’s best interests”. Det har sammenhæng med et grundlæggende princip i forslaget om, at ”any decision … made on behalf of a person who lacks capacity … must … be made in the person’s best interest”. Inspirationen er muligvis hentet i den engelske Children Act 1989, hvorefter ”the best interest of the child shall be a primary consideration”, hvilket er i overensstemmelse med FN’s børnekonvention art. 3. På samme måde som
Bilaga 4
1469
i børneloven er der en såkaldt check- eller huskeliste med en ganske udførlig opregning af forhold, der skal tages i betragtning, når det skal afgøres, hvad der i vedkommendes interesse. Heri anføres bl.a., at fuldmægtigen kan og bør inddrage fuldmagtsgiveren i beslutningsprocessen så langt som muligt, ligesom der skal tages hensyn til dennes tidligere og nuværende ønsker og følelser. Den engelske parlamentskomite går et skridt videre og foreslår en omfattende angivelse af den ”standard of conduct”, som kræves af fuldmægtigen, idet der i rapporten fra november 2003 er en opregning af fuldmægtigens generelle forpligtelser som et tillæg til de konkrete anvisninger i fuldmagten. Også i Amerika har fuldmægtigen pligt til at handle ”in the best interest of the principal”.
Om brugen af fuldmagten fremhæves i nogle australske lovgivninger udtrykkeligt, at fuldmægtigen skal beskytte fuldmagtsgiveren, og at tab skal erstattes, hvis pligten ikke opfyldes. Der er regler, som forbyder dispositioner, hvis der er interessekonflikter mellem fuldmægtigen og fuldmagtsgiveren.
I den skotske lov er der en regel om, at fuldmægtigen ikke har pligt til at gøre noget omfattet af fuldmagten, hvis det under hensyn til værdien eller nytten vil være for byrdefuldt eller bekosteligt.
6.6 Ophør
Fuldmagtsgiveren må kunne tilbagekalde fuldmagten, forudsat at denne fortsat har den fornødne evne hertil, hvilket muligt bør fremgå af en lovregel for at tilkendegive, at fuldmagter af denne karakter ikke kan gøres uigenkaldelige. Ved overvejelser om formkravene må der kunne indhentes inspiration fra reglerne om tilbagekaldelse af testamenter.
Fuldmægtigen kan frasige sig hvervet. Ifølge den amerikanske modellov skal der i sådanne tilfælde ske underretning til fuldmagtsgiveren, hvis denne kan forstå betydningen heraf, til værgen, hvis en sådan er udpeget, eller til dem der drager omsorg for fuldmagtsgiveren eller er interesseret i dennes forhold.
Spørgsmålet om, hvorledes en fuldmagt kan bringes til ophør på anden måde, er væsentligt. Ifølge det engelske lovforslag kan domstolen gribe ind, hvis fuldmagten er blevet til ved svig eller utilbørlig påvirkning, og hvis fuldmægtigen har handlet eller handler i modstrid med fuldmagten eller fuldmagtsgiverens ”best interests”. Såfremt det er tilfældet, kan fuldmagten tilsidesættes. Domstolen
Bilaga 4 SOU 2004:112
1470
kan pålægge fuldmægtigen at aflægge rapport om dispositioner også på det personlige område, at give informationer samt at indsende regnskaber eller andre dokumenter i dennes besiddelse. Der kan fastsættes retningslinjer om vederlaget, og gaver uden for de ovenfor under pkt. 6.1 angive rammer kan tillades. Den engelske parlamentskomite har under indtryk af oplysningerne, gengivet ovenfor under pkt. 2 om antallet af misbrugstilfælde, understreget behovet for stærke beskyttelsesregler og klare retningslinjer for brugen, herunder om at der skal føres et rimeligt regnskab, og at der skal være adgang til at overvåge brugen af fuldmagten med henblik på at forhindre misbrug eller udnyttelse.
I de australske lovgivninger er der forskellige muligheder for indgriben. I et par enkeltstater kan fuldmægtigen fjernes, uden at fuldmagten bringes til ophør, og myndigheden må i så fald udpege en ny. I en anden stat kan der udstedes direktiver til fuldmægtigen, herunder om at denne skal foretage eller afholde sig fra bestemte dispositioner. Ifølge loven i New South Wales kan domstolen fjerne fuldmægtigen og udpege en anden, ligesom fuldmagtens område, andre bestemmelser og fuldmægtigens beføjelser kan ændres. Det kan tillige pålægges fuldmægtigen at forsyne retten med regnskaber og andre oplysninger, og fuldmagten kan bringes til ophør. I lovene er det fastlagt, hvem der kan indbringe spørgsmålet for myndighederne. Nogle steder er det fuldmægtigen, i andre kræves rettens tilladelse, og i atter andre er det tilstrækkeligt, at vedkommende har retlig interesse.
Den skotske lov giver dommeren vidtgående muligheder for indgriben. Forudsætningen er, at det godtgøres, at fuldmagtsgiveren er ude af stand til at varetage sine interesser eller til at handle for så vidt angår formuen, økonomiske anliggender eller personlige spørgsmål, omfattet af fuldmagten, og at det er nødvendigt at beskytte eller fremme disse interesser. Det kan bestemmes, at fuldmagten skal underkastes kontrol af den sædvanlige tilsynsmyndighed eller for så vidt angår personlige spørgsmål af lokale myndigheder i et nærmere beskrevet omfang. Fuldmægtigen kan pålægges at indlevere regnskaber til tilsynsmyndigheden for en bestemt angivet periode. Ved personlige fuldmagter kan det pålægges at indgive indberetning til dommeren om den måde, hvorpå hvervet er varetage i en bestemt periode. Endelig kan fuldmagten tilbagekaldes, eller fuldmægtigen kan fratages hvervet.
Lovgivningen i New Zealand er endnu mere detaljeret, og den gengives som en yderligere illustration af indgribensmulighederne.
Bilaga 4
1471
Domstolen kan afgøre tvivlspørgsmål om forståelsen af fuldmagten og kan afgøre, om dokumentet er eller ikke er ophørt at have virkninger. Der kan gives direktiver om bestyrelsen af fuldmagtsgiverens formue og anliggender, om at der skal indleveres regnskaber, om refusion af fuldmægtigens udgifter og dennes honorar samt om alle spørgsmål vedrørende fuldmagtsgiverens personlige omsorg og velfærd. Domstolen kan også ændre rækkevidden af fuldmagten, det kan pålægges fuldmægtigen at give oplysninger og fremlægge dokumenter eller effekter, som er i hans besiddelse, og der kan gives tilladelse eller autorisation til handle, som fuldmagtsgiveren ellers ville have givet. Det kan vurderes, om fuldmagten er blevet til ved utilbørlig indflydelse eller svig, og det kan konstateres, om fuldmægtigen er uegnet. Domstolen kan tilbagekalde udpegningen af fuldmægtigen, hvis det godtgøres, at denne ikke har handlet eller ikke har til hensigt at handle ud fra, hvad der er i fuldmagtsgiverens interesse.
I de nordiske lande er det muligt, at overvejelserne må gå på, om ophørsvejen går over udpegning af en offentlig repræsentant. Konstruktionen bliver da, at udpegning af en værge, en förvaltare eller en god man automatisk bringer fuldmagten til ophør. Dermed må det behovskrav, der opstilles i dansk ret for at iværksætte værgemål, udvides til at omfatte tilfælde, hvor formålet alene er at erstatte fuldmægtigens rådighed med en legal repræsentants. Bevisførelsen får da en anden karakter, idet der udover en godtgørelse af, at de medicinske og retlige betingelser er opfyldt, gennem vidneførsel eller på anden måde må bevises, at fuldmægtigen har misbrugt sin stilling, eller at der er en berettiget mistillid til denne. Der opstår da yderligere det spørgsmål, hvem der kan indbringe en sådan sag for myndighederne. I den danske værgemålslov er der visse begrænsninger i, hvem der kan tage initiativ til en værgemålssag. Det kan de nærstående samt visse opregnede myndigheder. Jeg har tidligere foreslået, at også en fuldmægtig skal kunne indlede en værgemålssag, men det er et spørgsmål om det er tilstrækkeligt.
7. Konkrete overvejelser
Fuldmagtsgivere og deres rådgivere må forud for oprettelse af en konkret fuldmagt nøje overveje, om de nødvendige forudsætninger er til stede for, at selvbestemmelsesmuligheden kan udnyttes med rimelig sikkerhed for, at den får den tilsigtede virkning efter
Bilaga 4 SOU 2004:112
1472
fornuftmanglens indtræden, og om et sådant dokument er den rigtige løsning under de givne omstændigheder. Som det er anført af en af de bedste kendere af den engelske ordning er en vedvarende fuldmagt i de forkerte hænder, i de forkerte familier og med den forkerte rådgivning som en Pandoras æske. Fuldmagtsgiverens forhold og familierelationer må tages i betragtning, ligesom det må vurderes, hvorledes de pårørende kan tænkes at ville reagere, når fuldmagtsgiverens helbred bliver så dårligt, at det er aktuelt at anvende fuldmagten. En fremtidsfuldmagt er ikke en egnet ordning i konfliktfyldte eller mistroiske familier, og den er ikke løsningen på slægtens potentielle tvister, heller ikke selv om der udpeges en neutral udenforstående som fuldmægtig. Fuldmagtsgiveren bør derfor udtrykkeligt advares mod konflikt- og misbrugsmulighederne.
Endvidere er det en forudsætning, at den rigtige fuldmægtig kan findes. Denne må være absolut pålidelig, og det er vigtigt, at denne har familiens eller andre familiemedlemmers tillid. Det er afgørende, at der ikke er risiko for, at fuldmagten misbruges, og at der ikke senere opstår tvivl om fuldmægtigens egnethed i vid forstand. Fuldmægtigen må have den fornødne integritet og skal kunne modstå et måske samlet ønske fra familien om brug af pengene udover fuldmagtens grænser og forudsætninger.
Endelig må de interesserede gøre sig retsvirkningerne af en vedvarende fuldmagt klart. De er anderledes end ved den legale repræsentation, et værgemål indebærer, idet lovreglerne herom ikke finder anvendelse. Navnlig er fuldmægtigen, som nævnt ovenfor under pkt. 2, ikke undergivet beskyttelsesforanstaltningerne. Der er ikke noget offentligt tilsyn, ingen godkendelsesforskrifter ved usædvanlige beslutninger og ingen pligt til at indsende noget regnskab til en offentlig myndighed. Selv en større formue forvaltes efter fuldmægtigens anvisninger uden særlige krav om bestyrelse eller anbringelsesmåde. Det eneste værn mod misbrug ud over efterfølgende offentlig indgriben er de almindelige erstatningsregler, hvad de så måtte være værd i det konkrete tilfælde. I Danmark er der en højesteretsdom om et skrækindjagende eksempel på misbrug af en vedvarende fuldmagt og om et større erstatningskrav, se UfR 1999.1566 H. Muligheden for at erstatte fuldmagten med et værgemål har heller ikke megen effekt, hvis skaden er sket og pengene brugt. Endnu en vigtig pointe er, at fuldmagtsgiveren bevarer sin retlige evne til at indgå aftaler, og der er en risiko for indgåelse af uhensigtsmæssige aftaler og måske også en teoretisk for såkaldte kolliderende retshandler.
Bilaga 4
1473
Fuldmagter af denne karakter er således navnlig eller måske kun brugbare i de heldigvis fleste tilfælde, hvor der er harmoniske familieforhold med indbyrdes tillid, og hvor der er en utvivlsom egnet fuldmægtig, som vil påtage sig opgaven.
8. Nordiske perspektiver
Inden for de sidste år er der både i Norge og i Sverige taget skridt til revision af reglerne om legal repræsentation for personer, der ikke er i stand til at varetage deres egne anliggender. I det norske vergemålsutvalgets mandat fra 2001 findes et særligt afsnit h med overskriften ”vedvarende fullmakter”, hvori anføres: ”Utvalget bør vurdere om det bør innføres særlige regler om såkalte ”vedvarende fullmakter”, som innebærer en privatrettslig adgang til ved fullmakt å arrangere representasjonsordninger på forhånd, med tanke på en situasjon der man selv ikke lenger er i stand til å ivareta sine interesser.”
I de svenske kommittedirektiver fra 2002 omtaltes fuldmagter af generel karakter som et muligt alternativ til godmans- eller förvaltarinstituttet. Der henvises til, at der i flere anglosaksiske lande findes lovgivning på området, og at der også findes regler om sådanne fuldmagter i Haagerkonventionen. Videre anføres: ”Utredaren skall ta ställning till om fullmakter av detta slag kan vara ett gangbart komplement till stödformerna i föräldrabalken. Om utfallet i denna del blir positivt, skall utredaren överväga om ett sådant institut bör formaliseres och ge förslag till nödvändig lagstiftning på området.”
Med dette perspektiv bliver det interessant at erfare, om der bliver norsk-svensk tilslutning til mine tanker om indførelse af det nye retsinstituttet, og om der kan opnås et samarbejde mellem de to udvalg med nogenlunde ens forslag som resultat, forhåbentlig også med ensartet terminologi. Skulle det lykkes, er der efter min bedste vurdering gode udsigter til, at man fra dansk side vil følge trop, og forhåbentlig vil det samme blive tilfældet i Finland og Island med nordisk retsenhed som et attraktivt resultat.
Bilaga 4 SOU 2004:112
1474
Dansk litteratur:
Buss, Dorthe: Dementes retsstilling, 1999, kap. 13, Generalfuldmagter, s. 235–48
– : Anvendelse af generalfuldmagter for personer, der har mistet deres handleevne, i Juristen 1997 s.345–51
Danielsen, Svend: Vedvarende fuldmagter – en lovskitse, i Juristen 1999 s. 1–13,
– : Enduring Powers of Attorney – en dansk analyse, i Generationsskifte i ret og praksis, Festskrift til Taksøe-Jensen, 1999, s. 296–320.
– : Vedvarende fuldmagter i dag, i Tidsskrift for Familie- og Arveret, 1999, s. 361–65.
Engelsk litteratur og rapporter:
Ashton: The Elderly Client Handbook, The Law Society’s Guide to Acting for Older People, 1999, kapitel 9.
Cretney, Stephen og Lush, Denzil: Enduring Powers of Attorney, 4th ed., 1996.
Making Decisions, The Government’s proposal for making decisions on behalf of mentally incapacitated adults, oktober 1999, kapitel 2, Continuing Powers of Attorney.
Draft Mental Incapacity Bill, 2003, se www.lcd.gov.uk/menincap. Joint Committee on the Draft Mental Incapacity Bill First Report, se www.publications.parliament.uk.pa.
Om yderligere engelsk litteratur, herunder betænkninger, henvises til Generationsskifte i ret og praksis, 1999, s. 319–20.
Skotsk litteratur og rapporter:
Patrick, Hilary og Ward, Adrian: Greens Annotated Acts, Adults with Incapacity (Scotland) Act 2000, 2001, s. 178 og 199– 208.
Report on Incapable Adults, Scottish Law Commission (Scot Law Com No 151), Cm 2962, 1995, part 3 s. 28–45.
Managing the Finances and Welfare of Incapable Adults, A consultation paper, 1997, afsnit 3, s. 16–27.
Se også www.scotland/gov.uk/justice/incapacity og www.publicguardian.scotland.gov.uk.
Bilaga 4
1475
Australsk litteratur:
Collier, Berna: Enduring powers of Attorney in Australia: A Comparative Analysis, i (1994) Australian Property Law Journal, s. 44–67,
– and Lindsay, Shannon: Powers of Attorney in Australia and New Zealand, Chapiter 6, Enduring Powers of Attorney, 1992.
Creyke, R: Who Can Decide? Legal Decision-Making for Others, Chapter 5: Decisions made by agents or attorneys under Enduring Powers of Attorney, Canberra: Department of Human Services and Health, 1995, s. 92–114
– : Privatising guardianship – the EPA alternative, i Adelaide Law Review 15 (1) 1993 s 79–103.
– : Abuse of Enduring Powers of Attorney – Lessons from the Australian Tribunal Experiment?, i New Zealand Universities Law Review, december 1999, s. 481–508.
Bilaga 5
1477
Utkast till förordningsändringar
1. Utkast till förordning om ändring i förordningen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken
4 §
En tingsrätt skall underrätta överförmyndaren om tingsrättens eller en högre rätts beslut i ärenden om förmynderskap, godmanskap och förvaltarskap. En sådan underrättelseskyldighet föreligger också beträffande tingsrättens eller en högre rätts beslut varigenom det förordnas en särskilt förordnad vårdnadshavare som också är förmyndare för den underårige.
2. Utkast till bestämmelser i förmynderskapsförordningen (1995:379) eller motsvarande författning
X §
Länsstyrelsen i a län fullgör de uppgifter som anges i 19 kap. 18 § föräldrabalken också beträffande överförmyndarverksamheten i b län.
Y §
Länsstyrelserna skall när det behövs meddela överförmyndarna allmänna råd angående deras verksamhet. Länsstyrelserna skall inbördes samråda om innehållet i sådana råd. Samrådet leds av Länsstyrelsen i Stockholms län.
Bilaga 5 SOU 2004:112
1478
3. Utkast till förordning om ändring i förordningen (1996:933) om verksamhetschef inom hälso- och sjukvården
2 § 3
att överförmyndaren underrättas när en patient kan antas behöva god man eller förvaltare enligt föräldrabalken, när ett förvaltaruppdrag bör upphöra samt när det finns anledning att anta att en ställföreträdare missköter sitt uppdrag.
4. Utkast till förordning om ändring i trafikförordningen (1998:1276)
14 kap.
12 §
Den som innehar ett fordon på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller med nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år har samma skyldigheter som ägaren har enligt 1 kap. 5 § och döms i ägarens ställe enligt 11 §.
Vad som sägs i första stycket om innehavaren tillämpas på förmyndaren när det är fråga om ett fordon som ägs eller som innehas på sätt som avses i första stycket av en omyndig person. Detta gäller dock inte, om den omyndige har förarbehörighet för fordonet i fråga eller, om fordonet är ett släpfordon, har förarbehörighet för ett fordon som kan dra släpfordonet.
5. Utkast till förordning om ändring i förordningen (2001:423) om vissa frågor rörande Skatteverkets handläggning enligt 20 kap. ärvdabalken
2 §
Om det framgår av bouppteckningen att någon som är underårig eller som har god man eller förvaltare har del i ett dödsbo, skall Skatteverket snarast sända en underrättelse om detta och en kopia av bouppteckningen till överförmyndaren. Är bouppteckningen omfattande, behöver kopian endast omfatta sådana delar som överförmyndaren kan behöva.
Bilaga 5
1479
Vad som sägs i första stycket gäller också då någon som är underårig eller som har god man eller förvaltare på grund av avstående från arv eller testamente erhåller egendom till ett värde överstigande ett prisbasbelopp.
6. Utkast till förordning om ändring i förordningen (2001:650) om vägtrafikregister
Omyndigas innehav av fordon
10 a §
När en person som inte har fyllt 18 år registreras som ägare till ett fordon skall samtidigt hans förmyndare registreras. Detsamma gäller, om en omyndig person registreras som innehavare av ett fordon på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller med anledning av nyttjanderätt för en bestämd tid om minst ett år.
Vad som sagts i första stycket gäller inte, om den omyndige har eller förvärvar förarbehörighet för det fordon som avses med registreringen eller, om fordonet är ett släpfordon, har eller förvärvar förarbehörighet för ett fordon som kan dra släpfordonet.
Ändringar i fråga om förmynderskapet skall snarast införas i vägtrafikregistret.
1481
Litteraturförteckning
Propositioner och skrivelser
Prop. 1974:70 med förslag till abortlag, m.m. Prop. 1974:142 med förslag till lag om ändring i föräldrabalken, m.m. Prop. 1975/76:209 om ändring i regeringsformenProp. 1978/79:220 om samhällets tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl. Prop. 1979/80:1 om socialtjänsten Prop. 1979/80:2 med förslag till sekretesslag m.m. Prop. 1980/81:8 med förslag till utsökningsbalk Prop. 1981/82:97 om hälso- och sjukvårdslag, m.m. Prop. 1984/85:171 om särskilda insatser inom socialtjänsten för ungdomar i samband med missbruk och kriminalitet, m.m. Prop. 1987/88:124 God man och förvaltare Prop. 1987/88:147 om tvångsvård av vuxna missbrukare, m.m. Prop. 1988/89:67 om sekretessfrågor inom undervisningsväsendet m.m. Prop. 1989/90:158 om utvidgad rätt till målsägandebiträde, m.m. Prop. 1990/91:52 om användning av genteknik på människa, m.m. Prop. 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård m.m. Prop. 1990/91:194 om förverkande av rätt att ta arv, m.m. Prop. 1991/92:83 om ny konsumentkreditlag Prop. 1991/92:107 Ny läkemedelslag m.m. Prop. 1992/93:159 Stöd och service till vissa funktionshindrade Prop. 1993/94:97 Ansökningsförfarandet enligt lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall Prop. 1993/94:130 Ändringar i brottsbalken m.m. (ansvarsfrihetsgrunder) Prop. 1993/94:149 Åligganden för personal inom hälso- och sjukvården m.m. Prop. 1993/94:218 Psykiskt stördas villkor Prop. 1993/94:251 Förmynderskapslagstiftningen
Litteraturförteckning SOU 2004:112
1482
Prop. 1994/95:148 Transplantationer och obduktioner m.m. Prop. 1994/95:224 Barns rätt att komma till tals Prop. 1995/96:146 Vissa frågor om personlig assistans Prop. 1996/97:60 Prioriteringar inom hälso- och sjukvården Prop. 1996/97:105 Kommunal samverkan Prop. 1996/97:124 Ändring i socialtjänstlagenProp. 1997/98:113 God man för ensamma flyktingbarn Prop. 1997/98:151 Inkomstgrundad ålderspension, m.m. Prop. 1997/98:189 Patientens ställning Prop. 1998/99:4 Stärkt patientinflytande Prop. 1998/99:119 Socialförsäkringens personkrets Prop. 1999/2000:6 Förmånsbeskattning av miljöbilar, m.m. Prop. 1999/2000:79 Från patient till medborgare – en nationell handlingsplan för handikappolitiken Prop. 2000/01:8 Ny socialavgiftslag Prop. 2000/01:80 Ny socialtjänstlag m.m. Prop. 2001/02:44 Biobanker inom hälso- och sjukvården m.m. Prop. 2002/03:50 Etikprövning av forskning Prop. 2002/03:139 Reformerade regler för bank och finansieringsrörelse Prop. 2003/04:30 Ny smittskyddslag Prop. 2003/04:32 Genomförande av EG-direktivet om kliniska prövningar av humanläkemedel Prop. 2003/04:69 En ny statlig myndighet för socialförsäkringens administration Prop. 2003/04:148 Stamcellsforskning Prop. 2003/04:150 Ny försäkringsavtalslag Prop. 2003/04:158 Extraordinära smittskyddsåtgärder
Skr. 2002/03:25 Uppföljning av den Nationella handlingsplanen för handikappolitiken
Ds och SOU
Ds 2003:47 På väg mot en god demensvård
SOU 1964:27 Lag om förvaltningsförfarandet SOU 1983:31 Familjeplanering och abort. Erfarenheter av ny lagstiftning SOU 1986:50 God man och förvaltare
SOU 2004:112 Litteraturförteckning
1483
SOU 1988:40 Föräldrar som förmyndare SOU 1991:106 Domstolarna och 2000-talet. Arbetsuppgifter och förfaranderegler SOU 1992:73 Välfärd och valfrihet – service, stöd och vård för psykiskt störda SOU 1995:5 Vårdens svåra val SOU 1995:69 Betaltjänster SOU 1997:39 Integritet. Offentlighet. Informationsteknik SOU 1997:170 Bemötandet av äldre SOU 1999:53 Ekonomisk brottslighet och sekretess SOU 2000:6 Döden angår oss alla. Värdig vård vid livets slut SOU 2001:6 Döden angår oss alla. Värdig vård vid livets slut SOU 2002:14 Statlig tillsyn. Granskning på medborgarnas uppdrag SOU 2003:51 God man för ensamkommande flyktingbarn SOU 2003:91 Äldrepolitik för framtiden. 100 steg till trygghet och utveckling med en åldrande befolkning SOU 2003:99 Ny sekretesslag SOU 2004:14 Det ofullständiga pusslet. Behovet av att utveckla den ekonomiska styrningen och samordningen när det gäller länsstyrelserna SOU 2004:66 Egendomsskatter – Reform av arvs- och gåvoskatter
Utskottsbetänkanden
LU 1974:38 1988/89:LU9 1989/90:SoU1 1990/91:SoU4 1994/95:LU3 1995/96:SoU15
JO-beslut
JO 1973 s. 302 ff JO 1974 s. 21 ff JO 1990/91:1 s. 243 f Beslut dnr 4228-1998 JO 1998/99:1 s. 224 ff Beslut 2003-11-05, dnr 273-2002
Litteraturförteckning SOU 2004:112
1484
JK-beslut
Beslut 1994-05-03, dnr 1555-93-40 (JK 1994 s. 176 ff)
Rättsfall
NJA 1895 s. 509NJA 1907 s. 474NJA 1938 s. 481NJA 1954 s. 568NJA 1962 s. 669NJA 1966 s. 44NJA 1970 s. 550NJA 1971 s. 519NJA 1971 s. 587NJA 1972 s. 272NJA 1978 s. 350NJA 1981 s. 291NJA 1981 s. 464NJA 1981 s. 857NJA 1983 s. 791NJA 1984 s. 582NJA 1987 s. 3NJA 1992 s. 263NJA 1992 s. 820NJA 1992 s. 863 I och II NJA 1993 s. 34NJA 1993 s. 560NJA 1994 s. 61NJA 1994 s. 108NJA 1995 s. 416NJA 1999 s. 691 NJA 2003:60
SOU 2004:112 Litteraturförteckning
1485
RÅ 1987 ref. s. 126 RÅ 1989 ref. 11RÅ 1992 not. 24RÅ 1992 not. 270RÅ 1999 ref. 38
Statistik, rapporter och studier
Datainspektionen, Samtycke enligt personuppgiftslagen,
Datainspektionen informerar nr 11, 2003
Det Etiske Råd, Behandling af døende. De svære beslutninger, 2002 Frihet och oberoende. Personer med funktionshinder beskriver
samhällets stödsystem, Riksförsäkringsverket analyserar 2002:1
Hallberg, Ingalill Rahm, m.fl., Kommunal och regional vård till
äldre. Vård och omsorg i Eslöv, Hässleholm, Malmö, Osby och Ystad till personer 65 år och däröver, våren 2001, En delstudie i SNAC, 2002
Nationellt råd för kvinnofrid, Han var väl inte alltid så snäll – Våld
mot äldre kvinnor, 2000
Landstingsförbundet, Rekommendation om valmöjligheter inom
hälso- och sjukvården 2000-12-08, Dnr Lf 924/00
Råd & Rön, nr 4 april 2002 Socialstyrelsen, Anhörig 300 – Slutrapport, 2002 Socialstyrelsen, De äldre och besvärsrätten. Överklagade beslut om
hemtjänst och särskilt boende, 2002
Socialstyrelsen, Funktionshindrade personer – insatser enligt LSS
år 2002, Socialtjänst 2003:2
Socialstyrelsen, God vård i livets slut. En kunskapsöversikt om
vård och omsorg om äldre, 2004
Socialstyrelsen, Handikappomsorg. Lägesrapport 2002, 2003 Socialstyrelsen, Handikappomsorg. Lägesrapport 2003, 2004 Socialstyrelsen, Kommunikationen mellan patient och läkare vid
svåra beslut. Analys av ett antal fallstudier om förnyad medicinsk bedömning, 2003
Socialstyrelsen, Livsuppehållande åtgärder i livets slutskede,
Allmänna råd från Socialstyrelsen 1992:2
Socialstyrelsen, Social tillsyn 2002. Resultat av länsstyrelsernas tillsyn, 2003
Litteraturförteckning SOU 2004:112
1486
Socialstyrelsen, Uppdrag att implementera, utveckla och utvärdera
verksamheter med personligt ombud till personer med psykiska funktionshinder. Lägesrapport 1 december 2003, 2003
Socialstyrelsen, Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2002, 2003 Socialstyrelsen, Vård och omsorg om äldre. Lägesrapport 2003, 2004 Socialstyrelsen, Välfärd och valfrihet? Slutrapport från
utvärderingen av 1995 års psykiatrireform, Socialstyrelsen följer upp och utvärderar 1999:1
Socialstyrelsen, Äldre – vård och omsorg år 2002, Socialtjänst 2003:3 Socialstyrelsen, Äldre som flyttar till service och vård. Uppföljning
av situationen i Sundsvall 2002, 2003
Socialstyrelsens meddelandeblad nr 14/2000 Statistiska Centralbyrån, Aktieägande i bolag noterade på svensk
marknadsplats, december 2003, Statistiska meddelanden från SCB
Statistiska Centralbyrån, Barnens del av kakan. Välstånd och
fattigdom bland barn 1991–1999, SCB:s demografiska rapporter 2002:1
Statistiska Centralbyrån, Befolkningsstatistik i sammandrag 1960– 2003, 2004
Övrig litteratur
Adlercreutz, Axel, Avtal, 11 uppl., 2000 Adlercreutz, Axel, Avtalsrätt I, 11 uppl., 2000 Almén, Tore, och Rudolf Eklund, Lagen om avtal, 9 uppl., 1968 Bengtsson, Bertil, Särskilda avtalstyper I, 1971 Bengtsson, Bertil, och Erland Strömbäck, Skadeståndslagen. En kommentar, 1995 Blankman, Kees, Betreuungsformen im niederländischen Recht für
einwilligungsunfähige Volljährige, kapitel i P.M. Hoffmann och M. Tamayo Korte, Betreuungsrechtliche Praxis in Einrichtungen der stationären Altenhilfe. Endbericht zum Forschungs- und Praxisprojekt, 2001
Danielsen, Svend, Vedvarende fuldmagter – en lovskitse, Juristen,
Januar 1999, s. 1–13
Dieckman, Jochen, och Andreas Jurgeleit, Die Reform des
Betreuungsrechts, Betreuungsrechtliche Praxis 4/2002
SOU 2004:112 Litteraturförteckning
1487
Dotevall, Rolf, Mellanmannens kunskap och huvudmannens bundenhet, 1998 Draft Mental Incapacity Bill, The Secretary of State for
Constitutional Affairs, 2003
Ekelöf, Per Olof, Rättegång. Andra häftet, 8 uppl., 1996 Entwurf eines Zweiten Gesetzes zur Änderung des Betreuungs-
rechts (2. Betreuungsrechtsänderungsgesetz – 2. BtÄndG), 2003
Fitger, Peter, Rättegångsbalken I, Norstedts laghandböcker FN:s generalsekreterares rapport, Abuse Against Older Persons, 2001 Grauers, Per Henning, Gode män, 1994 Gregow, Torkel, Tredje mans rätt vid utmätning, 1987 Grönfors, Kurt, Avtalslagen, 3:e uppl., 1995 Hellner, Jan, Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt, 3 uppl., 1996 Hellners, Trygve, och Bo Malmqvist, Nya förvaltningslagen med
kommentarer, 5:e uppl., 1999
Hessler, Henrik, Allmän sakrätt, 1973 Håstad, Torgny, Aktuella spörsmål: Är 1924 års lag om verkan av
avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet tillämplig på ensidiga rättshandlingar? – ratihabition och legitimationskrav vid ensidiga rättshandlingar, SvJT 1991 s. 470 ff
Jareborg, Nils, Straffrättens ansvarslära, 1994 Johnsson, Lars-Åke, Patientsäkerhet och vårdkvalitet i hälso- och
sjukvården, 2 uppl., 2002
Klie, Thomas, Geseztliches Verteretungsrecht für Angehörige,
Betreuungsrechtliche Praxis 3/2002
Levin, Barbro, Vem bryr sig? Om osynlighet och rättssäkerhet för
brottsoffer med fuktionshinder, Brottsoffermyndigheten 2002
Making decisions. Helping people who have difficulty deciding for
themselves. A guide for legal practitioners, Lord Chancellor’s Department, 2003
Mental Capacity Bill, House of Commons, London, 2004 Nial, Håkan, och Per-Ola Jansson, Banksekretessen, 1987 Nordiska ministerrådet, Nordiske patientrettigheder, TemaNord 2002:540 Nordiska ministerrådet, Overgrep mot eldre, Nord 1994:2 Norström, Carl, och Anders Thunved, Nya sociallagarna, 16 uppl., 2003 Reference Guide to Consent for Examination or Treatment,
Department of Health, 2001
Litteraturförteckning SOU 2004:112
1488
Regner, Göran, Marianne Eliasson och Sigurd Heuman,
Sekretesslagen. En kommentar, Norstedts gula bibliotek
Rodhe, Knut, Svensk rättspraxis. Obligationsrätt 1941–1944,
Svensk Juristtidning 1946 s. 29 ff
Rodhe, Knut, Svensk rättspraxis. Förmögenhetsrätt: Förpliktelsers
uppkomst och obligationsrätt 1966–1977, Svensk Juristtidning 1979 s. 594 ff
Rynning, Elisabeth, Samtycke till medicinsk vård och behandling.
En rättsvetenskaplig studie, 1994
Rynning, Elisabeth, Rättssäkerhet och rättsskydd i vården av icke
beslutskompetenta vuxna, artikel i Rättssäkerhetsfrågor inom socialrätten, red. Lotta Vahlne Westerhäll, 2002
Sahlin, Jan, Hälso- och sjukvårdslagen, 6 uppl., 2000 Saveman, Britt-Inger, Elder abuse in residential settings in Sweden,
artikel införd i Journal of Elder Abuse & Neglect 10, 1999
Strand, Marie-Louise, Eva Benzein och Britt-Inger Saveman,
Violence in the care of adult persons with intellectual disabilities, artikel införd i Journal of Clinical Nursing, Volume 13, issue 4, May 2004
Sverne, Tor, Lagar och grundläggande principer, artikel i Göran,
Lantz, Rolf Ahlzén, Tor Sverne och Kim Lützen, Nedsatt beslutsförmåga. Vem bestämmer för patienten?, 1998
Tiberg, Hugo och Rolf Dotevall, Mellanmansrätt, 9 uppl., 1997 Tiberg, Hugo, och Dan Lennhammer, Skuldebrev, växel och check,
7 uppl., 1995
Tottie, Lars, Äktenskapsbalken och promulgationslag m.m., 1990 Vahlén, Lennart, Fastighetsköp, 1965 Vierter Bericht zur Lage der älteren Generation,Bundesministe
rium für Familie, Senioren, Frauen und Jugend, April 2002
Vängby, Staffan, Avbrytande av behandling och brottsbalken,
Svensk Juristtidning 1991 s. 245 ff
Walin, Gösta, Kommentar till ärvdabalken. Del 1, 5 uppl., 2000 Walin, Gösta, Lagen om skuldebrev, m.m., 2 uppl., 1997 Walin, Gösta, och Staffan Vängby, Föräldrabalken. En kommentar.
Del I och II, Norstedts blå bibliotek
Warnling-Nerep, Wiweka, ”Påtvingat kroppsligt ingrepp” [RF 2:6]
och JO:s rättsvägledande funktion, Förvaltningsrättslig tidskrift 1/02, s. 19 ff
Welamson, Lars, Rättegång VI, 3 uppl., 1994 Wennergren, Bertil, Förvaltningsprocesslagen m.m. En
kommentar, 4 uppl, 2001
SOU 2004:112 Litteraturförteckning
1489
Vergemål, Norges offentlige utredninger 2004:16, 2004 Who Decides? Making Decisions on Behalf of Mentally
Incapacitated Adults, Lord Chancellor’s Department, 1997
Öman, Sören, och Hans-Olof Lindblom, Personuppgiftslagen. En kommentar, 2001