RH 2016:6

Fråga om vilka krav som kan uppställas på bevisning för att påvisa att preskriptionsavbrott har skett när delar av de handlingar som åberopats varit återskapade.

Nacka tingsrätt

Marginalen Bank Bankaktiebolag (hädanefter Marginalen) ansökte hos Kronofogdemyndigheten om verkställighet avseende Kronofogdemyndighetens utslag från den 31 oktober 1994 genom vilket R.C. förpliktades att betala 21 718 kr jämte viss ränta och kostnader. Bolaget åberopade hos Kronofogdemyndigheten en historiklista och kopior på kravbrev samt odaterade utskrifter vilka utgjorde exempel på innehållet i kravbrev från den aktuella perioden, allt till styrkande av att preskriptionsavbrott hade skett. R.C. invände mot verkställighet på den grunden att fordringen var preskriberad.

Kronofogdemyndigheten avslog bolagets ansökan och förklarade att det förelåg hinder för verkställighet eftersom myndigheten bl.a. ansåg att det kunde ifrågasättas om historiklistan härrörde från ett inkassosystem och att bevisvärdet av historiklistan därför var lågt. Inte heller i övrigt hade bolaget lagt fram tillräckligt med bevisning för att styrka att preskriptionsavbrott skett.

tingsrätten

Marginalen överklagade Kronofogdemyndighetens beslut till tingsrätten. Vid handläggningen i tingsrätten förklarade Marginalen att det inte varit möjligt att återskapa kopior av de brev som skickats till R.C. under perioden 1995-1997. Bolaget åberopade därför, liksom hos Kronofogdemyndigheten, kopior med exempel på hur kravbrev från den perioden såg ut.

Tingsrätten (rådmannen Mats Åhrling) lämnade i beslut den 13 maj 2015 överklagandet utan bifall. Som skäl för sitt avgörande anförde tingsrätten att bolaget genom åberopande av historiklistan lyckats styrka att R.C. mottagit ett flertal försändelser. Tingsrätten ansåg däremot att bolaget inte lyckats styrka att de brev som skickats haft preskriptionsbrytande verkan eftersom det inte av historiklistan gick att utläsa om kravbreven innehållit information om den aktuella skulden. Eftersom bolaget inte lyckats återskapa just de brev som tillsänts R.C. ansåg tingsrätten att bolaget, mot R.C:s förnekande, inte lyckats bevisa att breven haft ett preskriptionsbrytande innehåll.

Hovrätten

Marginalen överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle bifalla bolagets ansökan om verkställighet avseende Kronofogdemyndighetens utslag.

Domskäl

Hovrätten (hovrättslagmannen Staffan Lind, hovrättsrådet Marianne Lishajko och tf. hovrättsassessorn Victor Hensjö, referent) anförde i beslut den 26 oktober 2015 följande.

R.C:s betalningsskyldighet har fastställts genom utslag i mål om betalningsföreläggande.

I likhet med Kronofogdemyndigheten och tingsrätten finner hovrätten att preskriptionstiden för kapitalbeloppet är tre år. Hovrätten konstaterar vidare att preskriptionstiden för räntan är tio år.

Enligt 5 § 2 preskriptionslagen (1981:130) avbryts preskription genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller en skriftlig erinran om fordringen från borgenären. Högsta domstolen har fastslagit att när borgenären visar att ett flertal försändelser skickats till gäldenären får möjligheten att inte åtminstone någon försändelse nått gäldenären anses vara närmast försumbar, om ingen särskild omständighet till stöd för detta föreligger (NJA 2007 s. 157). Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning att de brev som skickats till R.C. har kommit henne tillhanda.

Frågan i hovrätten är om Marginalen avseende åren 1995-1997 har visat att preskriptionsavbrott har skett och närmare bestämt om bolaget genom den åberopade bevisningen har lyckats bevisa att de brev som kommit R.C. tillhanda har haft preskriptionsbrytande innehåll. Högsta domstolen förefaller inte ha refererat något avgörande på frågan om vilka krav som kan uppställas på bevisning i en situation av nu aktuellt slag (se Ingemar Persson, Som ett brev på posten - eller vad menas med ”försändelsefrekvens”? i Festskrift till Torgny Håstad, 2010, s. 680 samt NJA 2007 s. 157 och NJA 2012 s. 172).

För att en åtgärd ska anses ha preskriptionsbrytande verkan måste åtgärden kunna karakteriseras som ett krav eller erinran om fordringen. Ett visst krav på innehållet i meddelandet som skickats till gäldenären måste därför uppställas innebärande att gäldenären förstår vilken fordran som avses (jfr NJA 2005 s. 843 och Stefan Lindskog, Preskription, tredje upplagan, 2011 s. 291 ff.).

Av den historiklista som Marginalen har gett in framgår att fordringens totala belopp har omräknats och noterats. Det ursprungliga beloppet överensstämmer med beloppen som anges i exekutionstiteln från Kronofogdemyndigheten. Historiklistan avser enbart det fordringsförhållande som framgår av exekutionstiteln. Hovrätten kan i likhet med tingsrätten konstatera att Marginalen inte lagt fram kopior på just de brev som bolaget påstår ska ha skickats till R.C. under åren 1995-1997. Enligt hovrätten framgår det dock av de kopior med exempel som bolaget gett in, hur kravbrev från den perioden såg ut (t.ex. ”gald 21” och ”gald 16”). Hovrätten anser att dessa brev hade preskriptionsbrytande innehåll trots att det av de återskapade handlingarna som getts in till hovrätten inte framgår att det i breven fanns en referens om den aktuella fordringen. Att brev med sådant innehåll kommit R.C. tillhanda framgår av den i ärendet åberopade historiklistan (t.ex. ”gald 21” och ”gald 16”) och att det därigenom går att härleda att kravbrev med visst innehåll har skickats. Hovrätten anser, även med beaktande av den övriga bevisning som lagts fram i ärendet, att slutsatsen kan dras att breven upprättats i ärendet rörande den nu aktuella utmätningsfordringen (jfr RH 2008:70 och RH 2008:57). Marginalen har därmed bevisat att ett flertal försändelser skickats till R.C. med preskriptionsbrytande innehåll. Avbrott i preskriptionen får följaktligen anses ha skett. Det föreligger därför skäl att bifalla Marginalens överklagande.

BESLUT

Med ändring av tingsrättens beslut förklarar hovrätten att utmätning får äga rum för Marginalen Bank Aktiebolags fordran mot R.C. enligt Kronofogdemyndighetens utslag från den 31 oktober 1994.

Hovrättens beslut meddelat: den 26 oktober 2015.

Ärende nr: ÖÄ 4876-15.

Lagrum: 5 § 2 preskriptionslagen (1981:130).

Rättsfall: NJA 2005 s. 843; NJA 2007 s. 157; NJA 2012 s. 172; RH 2008:70; RH 2008:57.

Litteratur: Persson, I, Som ett brev på posten - eller vad menas med ”försändelsefrekvens”? i Festskrift till Torgny Håstad, 2010, s. 680; Lindskog, S, Preskription, tredje upplagan, 2011, s. 291 ff.