NJA 2007 s. 579

Domskäl

Skäl

Enligt huvudregeln i 18 kap. 1 § RB för fördelningen av rättegångskostnader i tvistemål skall part som tappar målet ersätta motpartens rättegångskostnader. Vilka kostnader som är ersättningsgilla regleras i 18 kap. 8 och 8 a §§ RB. Av den förra bestämmelsen följer, såvitt nu är av intresse, att ersättning för rättegångskostnad skall fullt motsvara kostnaden för rättegångens förberedande och talans utförande jämte arvode till ombud eller biträde. I mål där tvisteföremålets värde uppenbart inte överstiger hälften av basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, är dock rätten till ersättning för rättegångskostnader begränsad. Ersättning får, enligt 18 kap. 8 a § RB, inte avse annat än kostnad för, såvitt nu är av intresse, rättslig rådgivning under en timme vid ett tillfälle för varje instans och med belopp som motsvarar högst den ersättning som betalas för rådgivning enligt rättshjälpslagen (1996:1619). Vidare gäller enligt bestämmelsens fjärde stycke samma begränsning som följer av 18 kap. 8 § RB, nämligen att ersättning för rättegångskostnad utgår endast i den mån kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av partens rätt.

Regleringen om begränsad ersättningsrätt för rättegångskostnader i mål av mindre värden har sitt ursprung i 8 § i den numera upphävda lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden (den s.k. småmålslagen). Lagen tillkom för att åstadkomma ett förenklat förfarande för mål om mindre värden som inte var så kostnadskrävande. Eftersom biträdeskostnader var den ojämförligt största rättegångskostnaden ansåg lagstiftaren att det fanns skäl att begränsa möjligheten att få sådana kostnader ersatta. Det framhölls särskilt i förarbetena att en rättegång inte borde te sig som ett orealistiskt alternativ ur kostnadssynpunkt och att rättegångskostnaderna därför rimligtvis inte borde annat än undantagsvis ligga i nivå med processföremålets värde (prop. 1973:87, s. 126–136).

Följaktligen innebar småmålslagen ett förfarande som möjliggjorde att det i regel blev möjligt för den enskilde att på tillfredsställande sätt utföra sin talan utan biträdeshjälp. Rätten till ersättning för biträdeskostnader underkastades en betydande begränsning i jämförelse med de ordinära tvistemålen. Parts behov av biträde med att på ett riktigt sätt framställa yrkanden, bemöta invändningar, utveckla talan osv. bedömdes kunna tillgodoses genom rättens materiella processledning under rättegången i mål om mindre värden. Någon ersättningsrätt för sådana kostnader förelåg därför inte. Motsvarande gällde för kostnader för rättegångens förberedande. Däremot ansågs kostnader hänförliga till biträde utom domstolsförfarandet, såsom rådgivning angående det materiella rättsläget och kontakter med motparten, vara ersättningsgilla (prop. 1973:87 s. 156–157).

Beträffande rättegångskostnader i högre rätt framhölls i förarbetena att utomprocessuellt biträde kunde vara nödvändigt i vissa fall och att, förutom redan berört bistånd, ersättning borde utgå för rådgivning som innefattat bistånd med att granska underinstansens domskäl, överväga möjligheterna till ändring och lämna råd i frågan om talan bör fullföljas (prop. 1973:87 s. 161).

När småmålslagens bestämmelser inarbetades i RB avsågs ingen ändring i sak av rätten till ersättning för rättegångskostnader i nu berörda avseenden, den dåvarande departementschefen ställde sig bakom den gällande ordningen i småmålslagen (prop. 1986/87:89, s. 70–72).

I förevarande mål har Protectus Bevakning AB gjort gällande att bolaget med hänsyn till utgången i tingsrätten varit i behov av rättslig rådgivning för att bedöma om tingsrättens dom skulle överklagas. Av det som tidigare anförts följer att det inte föreligger något principiellt hinder mot att tillerkänna bolaget ersättning för biträde i nu aktuellt avseende. Fråga är dock om kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av bolagets rätt. Bedömningen av skäligheten av parts rättegångskostnad måste ske från fall till fall. Avgörande är huruvida parten vid tiden för vidtagandet av den åtgärd som föranlett kostnaden haft skäl att anse att åtgärden var erforderlig. Hänsyn måste tas till bland annat målets beskaffenhet och partens möjligheter att föra talan på lika tillfredsställande sätt för mindre kostnad.

Det nu aktuella målet har varit av enklare beskaffenhet och huvudsakligen rört bevisfrågor hänförliga till Protectus Bevakning AB:s kärnverksamhet, nämligen funktionen och handhavandet av en av bolagets parkeringsautomater. De juridiska överväganden som bolaget kan ha varit i behov av att göra borde därför varken ha varit komplicerade eller oförutsedda. Parter som professionellt sysslar med näringsverksamhet torde i de allra flesta fallen vara kapabla att, lika tillfredsställande som ett juridiskt biträde, göra de rättsliga överväganden som behövs för att föra talan i ett enklare mål som rör den egna kärnverksamheten. Om, som nu är fallet, kostnaden för den rättsliga rådgivningen dessutom överstiger processföremålets värde torde ytterligare skäl finnas för att inte bedöma kostnaden som skälig.

Alldeles speciella omständigheter bör med andra ord föreligga i den nu aktuella typen av mål för att vinnande parts kostnader för rättslig rådgivning skall bedömas som skäliga. Någon sådan omständighet har inte framkommit i målet. Protectus Bevakning AB:s kostnad för rättslig rådgivning har således inte visats vara skäligen påkallad för tillvaratagande av dess rätt. På grund av det anförda skall Protectus Bevakning AB:s överklagande lämnas utan bifall.

Domslut

HD:s avgörande

HD avslår överklagandet.