NJA 2015 s. 769

Domskäl

Tingsrätten (rådmännen Joakim Munter och Olof Wetterqvist samt fyra nämndemän) anförde i dom den 8 maj 2014 bl.a. följande.

Domskäl

- - -.

Rubricering och straffvärde

L.V. har - - -. Gärningen, som tingsrätten bedömer som ett brott, är med bred marginal att bedöma som grovt narkotikabrott. Han ska även dömas för dopningsbrott och vapenbrott, vilket dock saknar betydelse för bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde. När det gäller det grova narkotikabrottet konstaterar tingsrätten att det har avsett mycket stora mängder narkotika. Syftet med den brottsliga verksamheten har varit att tjäna pengar. Verksamheten har präglats av planering och organisation. L.V. har haft en ledande ställning. Straffvärdet för brottsligheten uppgår enligt tingsrättens bedömning till fängelse i strax över åtta år.

F.H. har - - -. F.H. ska dömas för grovt narkotikabrott. Han döms även för innehav av pepparspray samt MDMA och cannabis (narkotikabrott och vapenbrott, ringa brott). Tingsrätten bedömer straffvärdet för brottsligheten till fängelse i drygt fem år.

S.H. och A.T. har - - - medverkat i en omfattande och välorganiserad narkotikahandel. - - -. Sammantaget bedömer tingsrätten att straffvärdet för var och en av dem uppgår till fängelse tre år och sex månader.

D.J. har - - -. Med hänsyn till att det varit fråga om ett stort antal leveranser och då mängden kokain sammanlagt klart överstigit 100 gram är brottsligheten att bedöma som grovt narkotikabrott. D.J. ska även dömas för dopningsbrott och narkotikabrott (båda ringa brott), vilket dock saknar betydelse vid bedömningen av det sammanlagda straffvärdet. Straffvärdet för den brottslighet som D. J. ska dömas för uppgår enligt tingsrättens bedömning till fängelse två år och sex månader.

S.S:s delaktighet har varit begränsad i tiden. De försäljningsuppdrag som han har förmedlat har inte avsett så stora mängder att brottsligheten av den anledningen är att bedöma som grovt narkotikabrott. Såvitt framkommit har han inte haft någon större insikt i verksamheten eller fått någon del i vinsten. Tingsrätten bedömer straffvärdet till fängelse ett år.

- - -.

Val av påföljd och straffmätning

Narkotikabrott är ett brott av sådan art att det - åtminstone när straffvärdet överstiger någon enstaka månad - finns en presumtion för att välja fängelse som påföljd. Det finns dessutom en allmän presumtion för fängelse när straffvärdet överstiger ett år.

L.V., F.H., S.H., A.T., D.J., - - - och S.S. döms samtliga för brottslighet som har ett så högt straffvärde att påföljden ska bestämmas till fängelse. När det gäller S.S. talar dessutom det förhållandet att han återfallit i likartad brottslighet för att välja fängelse som påföljd.

I 29 kap. 5 § första stycket BrB finns under sju punkter angivet ett flertal omständigheter (s.k. billighetsskäl) som domstolen utöver brottets straffvärde ska beakta vid straffmätningen. Bland annat ska hänsyn tas till olika typer av handlande efter brottet, såsom att den tilltalade frivilligt har angett sig eller försökt att förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Hänsyn ska också tas till s.k. sanktionskumulation, dvs. till andra reaktioner än straffrättsliga sådana som brottsligheten har föranlett. Det kan t.ex. röra sig om utvisning och arbetsrättsliga följder eller om förlust av yrkeslegitimation. I punkt 8 finns en allmänt hållen bestämmelse som ger rätten möjlighet att beakta andra omständigheter än de som angivits under tidigare punkter och som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Det ska i första hand röra sig om samma typ av förhållanden som övriga i paragrafen angivna omständigheter. Punkten kan emellertid ses även som en ”ventil” som domstolen kan utnyttja för att undvika resultat som framstår som orättfärdiga (NJA 2013 s. 321). Billighetsskälen i 29 kap. 5 § första stycket BrB ska även, när det finns utrymme för det, beaktas vid val av påföljd (30 kap. 4 § första stycket BrB).

När en tilltalad döms till ett fängelsestraff avräknas vid verkställigheten den tid som han eller hon har varit frihetsberövad som anhållen eller häktad. I förevarande fall har L.V., F.H., S.H., A.T., D.J. och S.S. varit häktade med restriktioner i omkring ett års tid. Restriktionerna har i princip inneburit att de har isolerats från omvärlden. Tingsrätten anser att den långa tid som åklagaren har getts tillstånd att meddela restriktioner beträffande deras kontakter med omvärlden, och det sätt som detta tillstånd har tillämpats i praktiken, får anses ha inneburit ett sådant men som bör beaktas särskilt vid straffmätningen. Fängelsestraffen för var och en av L.V., F.H., S.H., D.J. och S.S. ska därför sättas tre månader lägre än brottslighetens straffvärde.

När det gäller A.T. ska vid straffmätningen även beaktas att han med stor sannolikhet kommer förlora sin taxilegitimation som en följd av denna dom. Beträffande honom bör därför fängelsestraffet sättas sex månader lägre än brottslighetens straffvärde.

- - -.

Domslut

Domslut

Tingsrätten dömde

L.V. för grovt narkotikabrott, dopningsbrott och vapenbrott till fängelse 8 år,

F.H. för grovt narkotikabrott, narkotikabrott och vapenbrott till fängelse 5 år,

S.H. för grovt narkotikabrott till fängelse 3 år 3 månader,

A.T. för grovt narkotikabrott till fängelse 3 år,

D.J. för grovt narkotikabrott, narkotikabrott och dopningsbrott till fängelse 2 år 3 månader samt

S.S. för narkotikabrott till fängelse 9 månader. Beträffande S.S. förverkades även villkorligt medgiven frihet.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsråden Marianne Jörgensen och Katja Isberg Amnäs, tf. hovrättsassessorn Maria Östling samt två nämndemän) anförde i dom den 19 december 2014 bl.a. följande.

Domskäl

- - -.

4.5 L.V.

- - -.

4.5.6 Brottsrubricering och påföljd

Hovrätten har sammanfattningsvis kommit fram till att L.V. ska dömas som gärningsman för

- förvaring av 15 117,7 gram cannabis på Cylindergränd i Järfälla och

- förvaring av 2 702,53 gram kokain på Cylindergränd i Järfälla,

- bearbetning och förpackning av okänd mängd kokain samt

- innehav av 82,7 gram kokain på Jordnötsgränd i Järfälla.

Han ska också dömas som medgärningsman för

- förvaring av 26,69 gram kokain hos A.T.,

- förvaring av 30,43 gram kokain som påträffades i bilen på Liljeholmstorget,

- bearbetning och förpackning av 30,43 gram kokain,

- överlåtelse av 564,5 gram kokain och

- transport av kokain.

Detta innebär att han sammantaget har tagit befattning med i vart fall 3 406,85 gram kokain och 15 117,7 gram cannabis.

Straffvärdet för gärningen motsvarar, med hänsyn enbart till den sorts narkotika och den mängd narkotika L.V. har hanterat, fem år och sex månaders fängelse.

Vid bedömningen av straffvärdet finns det därutöver anledning att ta hänsyn till att L.V:s brottslighet har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning och på ett yrkesmässigt sätt. Det har rört sig om en organiserad narkotikahandel med försäljning i rent vinstsyfte till en stor kundkrets. L.V. har haft en ledande ställning i organisationen även om det inte kan uteslutas att det funnits någon eller några som varit överordnade honom. Han har haft del i vinsten. L.V. har också på det sätt försäljningen organiserats skyddat sig själv genom att utnyttja andra för förmedling och transport av narkotikan. Även om det rört sig om en välorganiserad försäljning av kokain har kundkretsen kontrollerats och försäljning har inte skett till vem som helst.

Hovrätten anser att det sammantaget föreligger en mängd omständigheter som innebär att straffvärdet av brottsligheten är betydligt högre än vad som motiveras av den mängd kokain som L.V. har hanterat, men att det också bör beaktas att det varken rört sig om smuggling eller internetförsäljning till en okontrollerbar kundkrets. Hovrätten bedömer därför att straffvärdet, också mot bakgrund av den påföljdspraxis som har utvecklats i narkotikamål efter år 2011, ligger lägre än vad tingsrätten har ansett och istället motsvarar dryga sju års fängelse.

Vid straffmätningen tar hovrätten, av skäl som hovrätten redovisar nedan under avsnittet 4.13 ”Häktning som billighetsskäl”, hänsyn till att L.V. varit häktad med restriktioner under nästan ett års tid. Fängelsestraffets längd bör därför bestämmas till sju år. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

4.6 F.H.

- - -.

4.6.8 Brottsrubricering och påföljd

Hovrätten har sammanfattningsvis kommit fram till att F.H. under åtalspunkt 1 ska dömas som gärningsman för ett stort antal förmedlingar av kontakter mellan säljare och köpare som omfattat en totalt betydande mängd kokain, för transporter av kokain till Storgatan 25 och för innehav av 0,88 gram kokain. Han ska under samma åtalspunkt istället för förmedling dömas som medgärningsman för överlåtelse av 545,5 gram kokain i de fall hovrätten har funnit att överlåtelser har bevisats. Gärningen ska rubriceras som grovt narkotikabrott. F.H. ska vidare dömas för narkotikabrott i åtalspunkten 6 och vapenbrott, ringa brott, i åtalspunkten 3.

Straffvärdet för gärningarna motsvarar, med hänsyn enbart till den sorts narkotika och den mängd narkotika F.H. haft direkt eller organisatorisk befattning med, fem års fängelse.

Vid bedömningen av straffvärdet finns det därutöver anledning att ta hänsyn till att F.H:s brottslighet har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning och på ett yrkesmässigt sätt. Det har rört sig om en organiserad narkotikahandel med försäljning i rent vinstsyfte till en stor kundkrets. F.H. har haft en nyckelroll i organisationen och haft del i vinsten. Hovrätten anser att det sammantaget föreligger en mängd omständigheter som innebär att straffvärdet av brottsligheten är betydligt högre än vad som motiveras av den mängd kokain som F.H. har hanterat, men att det också bör beaktas att det inte rört sig om smuggling eller internetförsäljning till en okontrollerbar kundkrets. Hovrätten bedömer därför att straffvärdet motsvarar mellan fem och ett halvt och sex års fängelse.

Vid straffmätningen tar hovrätten, av skäl som hovrätten redovisar nedan under avsnittet 4.13 ”Häktning som billighetsskäl”, hänsyn till att F.H. varit häktad med restriktioner under nästan ett års tid. Fängelsestraffets längd kan därför stanna vid fem år och sex månader. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

4.7 S.H. och A.T.

- - -.

4.7.6 Brottsrubricering och påföljd

4.7.6.1 S.H.

S.H. ska dömas för att ha överlåtit 226 gram kokain. Hovrätten anser i likhet med tingsrätten att gärningen är att bedöma som grovt narkotikabrott. Straffvärdet för gärningen motsvarar, med hänsyn enbart till den sorts narkotika och den mängd narkotika S.H. har hanterat, drygt tre års fängelse.

Vid bedömningen av straffvärdet finns det därutöver anledning att ta hänsyn till att S.H:s brottslighet har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning och på ett yrkesmässigt sätt. Det har rört sig om en organiserad narkotikahandel med försäljning i rent vinstsyfte till en stor kundkrets, vilket S.H. har varit införstådd i. S.H. har dessutom varit involverad i brottsligheten på så sätt att han har instruerat A.T. och tagit emot narkotikaleveranser på Storgatan 25. Med hänsyn till dessa omständigheter anser hovrätten att straffvärdet av brottsligheten ska höjas med sex månader.

Vid straffmätningen tar hovrätten hänsyn till att S.H. har varit häktad med restriktioner under nästan ett års tid samt att han under nästan fyra månader har haft reseförbud med anmälningsskyldighet. Straffets längd bör därför bestämmas till tre år och tre månaders fängelse. Tingsrättens dom ska därför inte ändras i påföljdsdelen.

4.7.6.2 A.T.

A.T. ska dömas för att ha överlåtit drygt 337 gram kokain och för att ha innehaft 26,69 gram kokain. Hovrätten anser i likhet med tingsrätten att gärningen är att bedöma som grovt narkotikabrott. Straffvärdet för gärningen motsvarar, med hänsyn enbart till den sorts narkotika och den mängd narkotika A.T. har hanterat, tre år och nio månaders fängelse.

Även när det gäller den brottslighet som A.T. har gjort sig skyldig till finns det anledning att ta hänsyn till att den utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning och på ett yrkesmässigt sätt, vilket A.T. har varit införstådd i. Hans roll har dock - som tingsrätten konstaterat - varit något underordnad S.H:s. Straffvärdet för A.T:s brottslighet motsvarar med hänsyn till dessa omständigheter fyra års fängelse.

Hovrätten anser i likhet med tingsrätten att det finns skäl att ta hänsyn till att A.T. med stor sannolikhet kommer att förlora sin taxilegitimation på grund av denna dom. Det förhållandet att A.T. uppgett att han anlitat en ”svartchaufför” som har kört hans taxi med hans taxilegitimation innebär inte att det, som åklagaren anfört, inte skulle utgöra något men för A.T. att förlora sin taxilegitimation.

- - -.

A.T. har dock varit häktad med restriktioner under nästan ett års tid, vilket hovrätten anser bör beaktas vid straffmätningen på så sätt att fängelsestraffets längd sätts ned med två månader.

Sammantaget innebär detta att hovrätten anser att fängelsestraffets längd ska bestämmas till tre år och sex månader.

4.8 D.J.

- - -.

4.8.6 Brottsrubricering och påföljd

Hovrätten har liksom tingsrätten funnit att D.J. ska dömas för transport av kokain, för att ha förvarat och befordrat vederlag för narkotika samt för innehav av 1,43 gram kokain. Den sammanlagda mängden kokain som han har transporterat uppgår enligt hovrätten till 169,23 gram, vilket får antas vara något mer än tingsrätten funnit (enligt tingsrätten uppgick mängden till klart överstigande 100 gram). Hovrätten har dessutom funnit att D.J. ska dömas för att ha bearbetat/förpackat kokain i viss mån. Gärningen är att bedöma som grovt narkotikabrott. Med hänsyn till den ytterligare mängd som hovrätten funnit att D.J. har transporterat och till att han även döms för bearbetning och förpackning i viss mån finner hovrätten att straffvärdet är högre än tingsrätten funnit och att det motsvarar tre års fängelse.

Vid straffmätningen tar hovrätten, av skäl som hovrätten redovisar nedan under avsnittet 4.13 ”Häktning som billighetsskäl”, hänsyn till att D.J. varit häktad med restriktioner under närmare ett års tid. Fängelsestraffets längd bör därför bestämmas till två år och tio månader. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

- - -.

4.10 S.S.

- - -.

4.10.6 Brottsrubricering och påföljd

S.S. ska dömas för att ha förmedlat ett stort antal kontakter mellan köpare och säljare eftersom detta förfarande har varit ägnat att främja narkotikabrott. Hovrätten har funnit att dessa kontakter har lett till styrkta överlåtelser om totalt 65 gram kokain, vilket i och för sig inte krävs för straffbarhet. Brottet är enbart med hänsyn till narkotikans art och mängd inte att bedöma som grovt narkotikabrott. Även om det också för S.S:s del måste beaktas att det rör sig om en organiserad narkotikahandel är det inte utrett annat än att S.S. har medverkat i mindre mån. Det är inte heller visat att han fått någon del i vinsten. Brottet ska därför rubriceras som narkotikabrott av normalgraden. Tingsrättens dom ska alltså inte ändras i denna del.

Hovrätten anser dock att straffvärdet för brottet är högre än vad tingsrätten bedömt. Detta eftersom S.S. främjat narkotikahandel i större omfattning och detta främjande lett till styrkta överlåtelser av en större mängd kokain. Enligt hovrätten motsvarar straffvärdet fängelse ett år och sex månader. Någon annan påföljd än fängelse är med hänsyn till straffvärdet utesluten.

Vid straffmätningen tar hovrätten, av skäl som hovrätten redovisar nedan under avsnittet 4.13 ”Häktning som billighetsskäl”, hänsyn till att S.S. varit häktad med restriktioner under nästan ett års tid. Fängelsestraffets längd bör därför bestämmas till ett år och fyra månader. Tingsrättens dom ska ändras i enlighet med detta.

Hovrätten delar tingsrättens bedömning att den tidigare villkorligt medgivna friheten om tio månader helt ska förverkas. Tingsrättens dom ska därför inte ändras i denna del.

- - -.

4.13 Häktning som billighetsskäl

4.13.1 Tingsrättens dom

Vid verkställighet av fängelsestraff avräknas, som tingsrätten förklarat, den tid som den dömde har varit frihetsberövad som anhållen eller häktad under förutsättning att denna tid uppgår till minst 24 timmar (se bl.a. 19 a § lagen om beräkning av strafftid m.m.). Tingsrätten har utöver denna avräkning, ”dag för dag”, satt ned fängelsestraffen för var och en av L.V., F.H., S.H., A.T., D.J. och S.S. med tre månader med hänvisning till ”att den långa tid som åklagaren har getts tillstånd att meddela restriktioner beträffande deras kontakter med omvärlden, och det sätt som detta tillstånd har tillämpats i praktiken, får anses ha inneburit ett sådant men som bör beaktas särskilt vid straffmätningen”.

4.13.2 Hovrättens bedömning

4.13.2.1 Sammanfattning

Hovrätten finner i likhet med tingsrätten att den omständigheten att var och en av L.V., F.H., S.H., A.T., D.J. och S.S. har varit häktade under lång tid, varav i det närmaste ett år med restriktioner, påkallar att de får ett lägre straff än vad brottets straffvärde motiverar. - - -.

4.13.2.2 Lång häktningstid och tillämpning av restriktioner

I detta avsnitt ges först en beskrivning av vissa centrala regler som gäller för bl.a. långa frihetsberövanden genom häktning och för beslut om restriktioner. Hovrätten övergår därefter till en prövning av hur regelverket har tillämpats i förevarande fall.

4.13.2.3 Proportionalitetsprincipen

En av de grundläggande bestämmelserna för frihetsberövande genom häktning är den om proportionalitet. I rättsfallet NJA 2011 s. 518 redogör HD bl.a. enligt följande för denna proportionalitetsprincip.

I en rättsstat måste det föreligga tungt vägande skäl för att en person ska berövas friheten. Det är därför angeläget att användningen av frihetsberövande som tvångsmedel begränsas till sådana situationer där det låter sig försvaras av hänsyn till starka samhälleliga intressen. Detta gäller särskilt när skuldfrågan inte är avgjord (jfr prop. 1986/87:112 s. 25 ff.). Vid prövningen av om ett frihetsberövande som straffprocessuellt tvångsmedel är påkallat, ska det göras en proportionalitetsbedömning. Proportionalitetsbedömningen innebär en avvägning mellan olika hänsyn. Rent allmänt betyder det att den tilltänkta åtgärden inte får vara mer ingripande, omfattande eller varaktig än att den står i rimlig proportion till vad som kan vinnas med åtgärden (jfr prop. 1988/89:124 s. 26). Skälen för ett frihetsberövande ska ställas i relation till de olägenheter som frihetsberövandet skulle medföra för den misstänkte. Den ordningen kommer till uttryck i 24 kap. 1 § tredje stycket RB (jfr också bl.a. 4 och 18 §§). För utfallet av proportionalitetsbedömningen är det av betydelse vilka straffprocessuella tvångsmedel som står till buds i stället för häktning. En mindre ingripande tvångsåtgärd ska väljas framför en mer ingripande, om den tillgodoser det eftersträvade syftet (jfr 25 kap. 1 § andra stycket RB).

När fråga om fortsatt häktning uppkommer har det betydelse hur lång tid frihetsberövandet har pågått och hur lång tid behovet av häktning kan förväntas bestå. Ju längre frihetsberövandet har varat, desto starkare skäl måste det föreligga för fortsatt häktning. Utredningssvårigheter kan, särskilt vid allvarlig brottslighet, få betydelse för den bedömningen. Grundläggande är dock att en häktning aldrig får fortgå längre än vad som är nödvändigt med hänsyn till syftet.

I kravet på att en häktning inte får fortgå längre än vad som är nödvändigt ligger, att berörda myndigheter eller organ ska med rimlig effektivitet verka för att häktningstiden blir så kort som möjligt. Det är av betydelse hur det förfarande som den fortsatta häktningen är beroende av (t.ex. en förundersökning) har fortskridit och kan förväntas fortlöpa. Hänsyn ska sålunda tas till det sätt på vilket berörda myndigheter eller organ har agerat eller inte har agerat, liksom till om de fortsättningsvis kan förväntas agera med den skyndsamhet som är påkallad med hänsyn till såväl den misstänktes intresse som intresset av att ärendet blir ordentligt utrett och avgörs på ett säkert underlag. Om utredningen i ärendet inte ger stöd för bedömningen att tillräcklig skyndsamhet har iakttagits, utgör det ett skäl mot fortsatt häktning. Den misstänkte ska alltså inte bära bördan av oklarheter i detta hänseende.

4.13.2.4 Regler om restriktioner

Om det finns risk för att den misstänkte undanröjer bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning kan en domstol på begäran ge åklagaren ett generellt tillstånd att meddela restriktioner för den häktades kontakter med omvärlden. Beslutet om restriktioner ska omprövas av rätten vid varje tillfälle som häktningsbeslutet prövas (se 24 kap. 5 a § RB). I häkteslagen (2010:611) föreskrivs i vilken omfattning och på vilket sätt åklagaren får inskränka den häktades omvärldskontakter. På begäran av den häktade kan rätten sedan pröva enskilda restriktioner och högre åklagare frågor om lättnader och undantag i restriktionerna.

4.13.2.5 Mänskliga rättigheter

Sverige har fått kritik för omfattande och inte tillräckligt tydligt motiverad användning av häktning med restriktioner från både Europarådets särskilda kommitté mot tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning och FN:s kommitté mot tortyr, senast i november 2014 (se Report on the visit of the Subcommittee for the Prevention of Torture and Other Cruel, Inhuman or Degrading Treatment or Punishment to Sweden, CAT/OP/SWE/1, Report to the Swedish Government on the visit to Sweden carried out by the European Committee for the Prevention of Torture and Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CPT) from 9 to 18 june 2009, CPT/Inf (2009) 32 och Committee aganist Torture concludes fifty-third session, Adopts Concluding Observations and Recommendations on Reports of Sweden, Ukraine, Venezuela, Australia, Burundi, United States, Croatia and Kazakhstan).

Den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, Europadomstolen, har i flera avgöranden prövat frågan om frihetsberövanden till sin längd eller form strider mot den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, Europakonventionen, i första hand artikel 3, förbudet mot tortyr och omänsklig och förnedrande behandling, artikel 5, rätt till personlig frihet och artikel 6, rätt till domstolsprövning och rättssäker process. Domstolen har uttalat att långvarig isolering av en fånge kan utgöra omänsklig behandling, varvid en helhetsbedömning av förhållandena och omständigheterna i det enskilda fallet ska göras. Här kan bara nämnas Rohde mot Danmark som gällde en person som suttit häktad i isoleringscell i nästan ett år. Han hade dock haft kontakt med personal, präst, advokat och läkare och förhållandena hade heller inte i övrigt varit sådana att de stått i strid med artikel 3 (se Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 4 uppl. 2012, s. 80). Den som är berövad friheten som misstänkt för brott ska ha rätt till rättegång (eller frigivning) inom kortare tid än den som är på fri fot.

Europadomstolen har funnit att häktningstider som uppgått till klart längre tider än de som förekommer i detta mål inte har inneburit en kränkning av artikel 5 om brottet varit mycket allvarligt och utredningen särskilt komplicerad (se Danelius, a.a. s. 129 ff.). Jämför även Justitiekanslerns beslut 2012-11-27 i dnr 6050-12-40 där en person som var misstänkt för grov narkotikasmuggling satt häktad i drygt ett år utan att det vid en samlad bedömning befanns utgöra en kränkning mot artikel 5.

4.13.2.6 Häktningstiderna och tillämpningen av restriktioner i detta mål

L.V., F.H., S.H., A.T., D.J., S.S. - - - anhölls och häktades i början av maj 2013. - - -. Åtal väcktes den 7 januari 2014. - - -. Den 3 mars 2014 hävdes restriktionerna för D.J. I samband med att tingsrätten avslutade sin huvudförhandling i mitten av april 2014 släpptes A.T., D.J. och S.S. Restriktionerna hävdes då för L.V., F.H. och S.H. Handläggningen i tingsrätten fram till dom var fyra månader. Motsvarande handläggningstid i hovrätten uppgår till sex och en halv månad. Den 29 augusti 2014 hävde hovrätten häktningen beträffande S.H. eftersom skälen för häktning inte längre övervägde det intrång eller men i övrigt som häktningen innebar för honom. S.H. ålades i stället reseförbud med anmälningsplikt.

När det gäller häktestiderna antecknas följande. Åklagarna har förklarat att utredningsmaterialet har varit oerhört omfattande, cirka 18 000 sidor med ett stort avlyssningsmaterial, samt att en mängd förhör har behövt hållas, både med de tilltalade och med misstänkta köpare. Från försvararhåll har inte framförts några särskilda anmärkningar häremot (dock att kritik riktats mot att tillslag inte skedde mot de avlyssnade tilltalade på ett tidigare stadium, - - -). Tingsrättens handläggningstid framstår i sammanhanget som föredömligt kort och inte heller i hovrätten kan någon onödig tidsutdräkt noteras. Hovrätten kan sammanfattningsvis inte finna annat än att berörda myndigheter verkat för att hålla häktningstiden så begränsad som möjligt.

I fråga om tillämpningen av restriktioner noterar hovrätten följande. I hovrätten har åklagarna gett in utredning från i målet aktuella häkten med både generella beskrivningar av förhållandena där och med uppgifter om hur restriktionerna har tillämpats för de tilltalade som har varit föremål för häktning i detta mål. Var och en av de tilltalade har hörts om häktestiden och polismannen T.A. har yttrat sig både skriftligen och muntligen i dessa frågor. Hovrätten finner att den sammantagna bilden av hur restriktionerna de facto har tillämpats är tämligen enhetlig. De häktade har i begränsad omfattning fått ta emot besök av närstående, getts vissa möjligheter till samtal med andra än häktespersonal och erbjudits någon form av aktivitet. Enligt hovrättens bedömning synes förhållandena inte på något sätt ha varit exceptionella för en utredning av detta slag, även om det för de häktade naturligtvis varit påfrestande. Från försvararhåll har enbart i mycket begränsad omfattning framförts kritik mot åklagarnas och polisens faktiska agerande i dessa frågor; framför allt har olägenheterna av de långvariga häktestiderna och isoleringen i sig framhållits.

Mot bakgrund av den omfattande och komplexa utredningen i målet samt de allvarliga brott med höga straffvärden som de tilltalade på sannolika skäl varit misstänkta och dömts för, kan hovrätten mot bakgrund av ovan beskrivna regelverk, domar och beslut varken finna att de långa häktningstiderna eller tillämpningen av restriktionerna i sig har varit felaktiga eller stått i strid med de mänskliga rättigheterna enligt Europakonventionen.

4.13.3 Billighetsskäl vid straffmätning

I detta avsnitt prövar hovrätten om de långa häktestiderna, varav stora delar med restriktioner, som flera av de tilltalade undergått i sig ska kunna medföra att deras straff blir kortare än vad brottens straffvärde motiverar, trots att frihetsberövandena ligger inom ramen för en korrekt tillämpning av gällande regelverk och inte har inneburit en kränkning av de häktades mänskliga rättigheter.

4.13.3.1 29 kap. 5 § BrB

Enligt detta lagrum ska rätten vid straffmätningen i skälig omfattning beakta vissa omständigheter som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än vad brottets straffvärde motiverar (s.k. billighetsskäl). Under sju punkter anges olika sådana omständigheter som rätten sålunda har att beakta. Gemensamt för dessa är att de inte är hänförliga till brottet i sig, påverkar alltså inte straffvärdet, men till den tilltalades person eller sådant som har inträffat efter brottet. Angivna omständigheter är:

1. om den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada,

2. om den tilltalade efter förmåga sökt förebygga eller avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet,

3. om den tilltalade frivilligt angett sig,

4. om den tilltalade förorsakas men genom att han på grund av brottet utvisas ur riket,

Som framgår rör det sig om i huvudsak omständigheter som har anknytning till den tilltalades särskilda utsatthet (punkterna 1 och 6), den tilltalades tydliga ansvarstagande (punkterna 2 och 3) och att den tilltalade drabbas även av annan sanktion än den straffrättsliga påföljden (punkterna 4 och 5). Därtill kommer hänsynstagande till att det gått lång tid (som vid sidan av punkten 7 även, på vissa andra premisser, ska bedömas med direkt tillämpning av Europakonventionen artikel 6).

Utöver nu uppräknade förhållanden ska rätten enligt en åttonde punkt på samma sätt beakta andra omständigheter som påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar. Sådana omständigheter ska också vara hänförliga till gärningsmannens personliga situation eller ha inträffat efter brottet och de ska i princip vara likvärdiga med och lika tungt vägande som de omständigheter som nämns i punkterna 1-7. Punkten 8 kan ses som en ”ventil” som domstolen kan utnyttja för att undvika resultat som framstår som orättfärdiga (se NJA 2013 s. 321 p. 25 med hänvisning till Jack Ågren, Billighetsskälen i BrB 29:5 - berättigande och betydelse vid påföljdsbestämning, Ak.avh. 2013, s. 276 ff.). En omständighet som, särskilt vid påföljdsvalet, kan beaktas i detta sammanhang är att den tilltalade har varit anhållen eller häktad (se Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012, s. 208, och NJA 2012 s. 968 p. 6). I NJA 2013 s. 321 beaktades med tillämpning av 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB att en tilltalad hade varit anhållen och häktad under en tid som översteg det fängelsestraff som hans brottslighet normalt borde föranleda. Straffet bestämdes till låga böter. I NJA 2003 s. 414 togs hänsyn enligt samma punkt till att den tilltalade hade varit underkastad reseförbud under 11 månader. Fängelsestraffet sattes ned med totalt sex månader, varvid även beaktades att den tilltalade hade avskedats från den tjänst han hade under tiden för brottsligheten och inte kunnat få något nytt arbete.

Det är inte tänkt att mer regelmässiga negativa följder som drabbar gärningsmannen, t.ex. omgivningens ogillande eller allmänt ändrade levnadsförhållanden, ska beaktas med stöd av bestämmelsen i punkten 8 (prop. 1987/88:120 s. 96). För att bestämmelsen ska kunna förvalta den precision som avsetts är det viktigt med urskiljning avseende de omständigheter som bör omfattas. Det bör fordras att varje avgörande i dessa frågor är noggrant motiverat och formulerat för att bestämmelsens betydelse av att vara rättfärdigande ska bibehållas och för att möjligheterna att uppnå en enhetlig praxis ska främjas (se Ågren, a.a. s. 299).

4.13.3.2 Långa häktningstider med restriktioner som billighetsskäl

Under senare år har långa häktningstider med restriktioner uppmärksammats som ett tilltagande problem. Som ovan nämnts har Sverige fått kritik av internationella organ i dessa avseenden och som en följd därav har Åklagarmyndigheten i regleringsbrev ålagts särskilda återrapporteringskrav när det gäller häktningar och restriktioner. I juni 2014 gav riksåklagaren en arbetsgrupp i uppdrag att överväga hur användningen av restriktioner för häktade kan minska och hur långa häktningstider kan undvikas. I rapporten ”Häktningstider och restriktioner” som kom i januari 2014 lämnas ett antal förslag i dessa avseenden. Faktum kvarstår dock att det vid utredningar som denna, som omfattar komplex organiserad brottslighet med höga straffvärden, förekommer vad som får anses vara mycket långa häktningstider. Andelen sådana ”långtidshäktade” synes dock vara tämligen liten i förhållande till samtliga häktade i landet. Av de häktningar som avslutades 2012 var det cirka 30 personer som hade varit häktade i minst 361 dagar (se nämnda rapport från Åklagarmyndigheten s. 28 f.). Som jämförelse kan anges att 9 985 personer häktades under 2012 och 9 415 under 2013, varav 6 558 med restriktioner.

Fråga är då om de i målet förekommande, men allmänt sett antalsmässigt relativt begränsade, långa häktningstiderna där de tilltalade under lång tid haft restriktioner ska beaktas som ett billighetsskäl vid straffmätningen. Är det obilligt att jämställa ett straff som till stora delar verkställs i häkte och därtill under lång tid med restriktioner med ett som under lika lång tid verkställs i kriminalvårdsanstalt? Även om varje frihetsberövande är individuellt måste det anses alldeles klart att det normalt inte går att likställa långtidsvistelser i kriminalvårdsanstalt och på häkte, särskilt om den häktade belagts med restriktioner. I detta sammanhang bör i första hand beaktas om konsekvenserna för den enskilde på ett orättfärdigt sätt skiljer sig åt. De tilltalades uppgifter i målet visar att häktningen och isoleringen påverkat var och en av dem på ett påtagligt negativt sätt i psykiskt och fysiskt hänseende. I den nämnda rapporten från Åklagarmyndigheten anges att det är alldeles självklart att det innebär stora påfrestningar att vara frihetsberövad med restriktioner och att isolering i många sammanhang framhålls som särskilt negativt för den psykiska, men även fysiska, hälsan. Ur Kriminalvårdens rapport 2011 ”Psykisk hälsa hos häktade med restriktioner” kan utläsas att ungefär en femtedel av häktade utan restriktioner och cirka en fjärdedel av häktade med restriktioner uppvisar psykisk ohälsa under häktningstiden och att denna skillnad synes bero på de olika nivåerna av isolering som häktningen medför. Därtill framgår att utsikten att bli sittande i den relativa isolering som häktning med restriktioner innebär över obestämt lång tid förvandlar krisreaktionen till mer bestående psykisk ohälsa. Mot bakgrund av vad som nu angetts finner hovrätten att den långa häktningstid, varav cirka ett års tid med restriktioner, som var och en av L.V., F.H., S.H., A.T., D.J. och S.S. har undergått är ett sådant men som ska beaktas vid straffmätningen med stöd av 29 kap. 5 § första stycket 8 BrB. Här kan framhållas att en misstänkts val att t.ex. inte yttra sig under förhör under häktningstiden, vilket kan leda till längre tid i häkte med restriktioner, inte påverkar hovrättens bedömning i nu aktuellt avseende.

När det gäller den tid som fängelsestraffen ska sättas ned för L.V., F.H., S.H., A.T., D.J. och S.S. av denna orsak så finner hovrätten att tre månader får anses vara i överkant. Två månaders straffkompensation vid en häktningstid om ett år med restriktioner får anses mer rimlig. Därutöver tillkommer för L.V:s och F.H:s delar viss ytterligare kompensation för den fortsatta häktningen utan restriktioner och för S.H:s del viss kompensation härför och för frihetsinskränkningen till följd av reseförbud under knappt fyra månader. - - -.

Domslut

Domslut

Hovrätten ändrade tingsrättens dom i fråga om påföljder på så sätt att hovrätten bestämde fängelsestraffets längd för

L.V. till 7 år,

F.H. till 5 år 6 månader,

A.T. till 3 år 6 månader,

D.J. till 2 år 10 månader och

S.S. till 1 år 4 månader.

Beträffande S.H. fastställdes tingsrättens dom i fråga om påföljd.

Domskäl

HD (justitieråden Ella Nyström, Kerstin Calissendorff, Göran Lambertz, Ingemar Persson och Dag Mattsson, referent) meddelade den 11 november 2015 följande dom.

Domskäl

Bakgrund och frågan i målet

Häktning med restriktioner

Avräkning av häktningstid

Tillämpningen av 29 kap. 5 § BrB

Bedömningen i detta fall

Domslut

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut i fråga om påföljd för L.V., F.H., S.H., A.T., D.J. och S.S.