RH 2022:7
När en kärande har begärt ersättning för några inkassobrev som avser successivt förfallande avgifter saknas i princip utrymme för att underkänna kravet vid tredskodom mot svaranden.
Blekinge tingsrätt
Alektum Capital II AG (Alektum) väckte vid tingsrätten talan mot V.T. med yrkande om betalning för två fakturor som avsåg avgift för ett mobilabonnemang (telefoni och hårdvara). Alektum yrkade också ersättning för två inkassobrev med totalt 360 kr.
Den första fakturan var utställd den 6 januari 2019 med förfallodag den 28 i samma månad. Den avsåg abonnemangsavgift för december 2018. Den andra fakturan var utställd den 5 april 2019 med förfallodag den 26 i samma månad. Den avsåg dels abonnemangsavgift för mars 2019, dels avgift för resterande uppsägnings- och bindningstid. Enligt stämningsansökningen hade inkassobrev utformade enligt 5 § inkassolagen tillställts V.T. den 4 februari respektive den 29 april 2019.
Tingsrätten (tingsnotarien Niki Komoni) biföll i tredskodom den 14 april 2021 Alektums talan mot V.T. utom såvitt avsåg 180 kr av beloppet avseende de båda inkassobreven. I fråga om ersättningen för inkassokrav anförde tingsrätten följande.
DOMSKÄL
– – –
Inkassokrav
Av 4 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. framgår att ersättning för inkassokostnad ska utges med högst 180 kr. Av Datainspektionens allmänna råd för tillämpning av inkassolagen framgår vidare att om flera fordringsanspråk från en borgenär riktar sig mot samma gäldenär bör fordringsanspråken sammanföras till ett inkassokrav, om inte särskilda skäl talar emot det. Eftersom inget annat är visat i målet ska käranden endast tillerkännas ersättning för ett inkassokrav med 180 kr. Yrkandet i övrigt ska ogillas. – – –
Hovrätten över Skåne och Blekinge
Alektum yrkade att hovrätten fullt ut skulle bifalla yrkandet om ersättning för inkassokostnader. Till stöd för sitt överklagande anförde Alektum i huvudsak att, eftersom käromålet vid tingsrätten grundats i ett löpande abonnemangsavtal där olika delposter förfallit och debiterats månadsvis, har det varit skäligen påkallat att ställa ut två inkassokrav.
V.T. hördes inte av.
Domskäl
Hovrätten (hovrättsråden Björn R. le Grand och Joakim Westerlund samt t.f. hovrättsassessorn Sara-Emelie Savert, referent) anförde i dom den 7 mars 2022 följande.
DOMSKÄL
Enligt 3 § lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m.m. är gäldenären skyldig att utge ersättning för bland annat krav rörande skulden. Ersättningsskyldigheten gäller enligt 4 § dock endast om kostnaden varit skäligen påkallad för att tillvarata borgenärens rätt.
Målet i hovrätten aktualiserar frågorna om det varit skäligen påkallat att sända fler än ett inkassobrev till V.T. och vilken prövning av detta som tingsrätten ska göra i samband med tredskodom mot svaranden.
Ersättning för inkassobrev
Frågan om borgenär har rätt till ersättning för inkassokostnad och i så fall på vilken grund var länge omstridd. Den fick en lösning i lagstiftningen 1971 genom tillägg i bl.a. 18 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken: ersättning för inkassoåtgärd som vidtagits före rättegången skulle ersättas som rättegångskostnad enligt regler som Konungen meddelade. (Not 1 SFS 1971:317, prop. 1971:105.) I en anslutande kungörelse (Not 2 Kungörelsen (1971:319) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om betalningsföreläggande.) föreskrevs att inkassoåtgärden skulle ha varit skäligen påkallad för tillvaratagande av borgenärens rätt, ha föregåtts av betalningspåminnelse och ha visst innehåll. Vidare reglerades ersättningens storlek.
Inkassoverksamhet kom 1974 att regleras i inkassolagen (1974:182). Med denna infördes begreppet god inkassosed, varmed menades att inkassoverksamheten ska utövas så att gäldenären inte vållas onödig skada eller olägenhet. (Not 3 Se prop. 1974:42 avsnitt 5.3.1.) Ett inslag i en sådan är att, som föreskrivs i 6 § inkassolagen, en rättslig åtgärd som huvudregel inte får vidtas förrän gäldenären fått ett inkassokrav enligt lagens 5 § och angiven betalningsfrist löpt ut. Grunden för borgenärens rätt till ersättning som rättegångskostnad förändrades inte men den anslutande kungörelsen ersattes av en ny. (Not 4 Kungörelsen (1974:811) om ersättning för inkassokostnad och kostnad i mål om lagsökning och betalningsföreläggande.) I 1974 års kungörelse kvarstod kravet att åtgärden skäligen skulle ha varit påkallad för tillvaratagande av borgenärens rätt för att berättiga till ersättning.
Med lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. skapades 1981 en civilrättslig grund för borgenärens anspråk på ersättning för inkassokostnad. Begränsningen av borgenärens rätt till ersättning till att avse kostnad som varit skäligen påkallad för tillvaratagandet av borgenärens rätt togs in i lagens 4 § och avsågs motsvara vad som dittills hade gällt enligt 1974 års kungörelse. I anslutning till detta uttalades i propositionen dels att borgenären i regel måste anses vara berättigad att genom betalningspåminnelse eller krav försöka få betalning från en notoriskt betalningsovillig gäldenär, dels att det i regel inte kunde anses skäligen påkallat att gäldenären tillställs fler än ett kravbrev. (Not 5 Se prop. 1980/81:10 s. 160 f.) Det förra ledet i uttalandet föranledde under riksdagsbehandlingen näringsutskottet att framhålla att en borgenär kan få ersättning endast för ett begränsat antal krav samt att om betalning uteblir trots upprepade krav avseende successivt förfallna poster fortsatta påminnelser och krav avseende nya poster måste framstå som meningslösa. Enligt utskottet var kostnaderna för sådana påminnelser och krav alltså inte, i den mening som avses i 4 § första stycket, skäligen påkallade för att borgenärens rätt ska tas till vara. (Not 6 Bet. NU 1980/81:30 s. 28.)
I flera hovrättsavgöranden har, med hänvisning till de uttalanden som gjordes av utskottet, vid successivt förfallande avgifter fler än ett inkassokrav godtagits såsom skäligen påkallade för att tillvarata borgenärens rätt. I två avgöranden från 1984 (Not 7 RH 1984:20 och 1984:72.) som avsåg successivt förfallna avgifter för renhållning respektive barntillsyn godtogs två respektive fyra inkassokrav. Flera inkassokrav godtogs även i ett avgörande 1988 (Not 8 RH 1988:91.) och i ett avgörande från 1990. (Not 9 RH 1990:25.) I dessa båda senare avgöranden begränsade emellertid hovrätten uttryckligen sin prövning.
Omfattningen av domstolens prövning i tredskodomsfallet
Genom 1981 års lagstiftning blev grunden för borgenärens anspråk på ersättning för inkassobrev civilrättslig i stället för processrättslig. Grundsatsen om officialprövning av rättegångskostnader kom därför inte längre att vara tillämplig. Detta uppmärksammades under lagstiftningsarbetet.
Lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. är visserligen tvingande på så sätt att avtalsvillkor som utvidgar gäldenärens skyldighet att ersätta inkassokostnad enligt 6 § är ogiltigt. Som framhölls under lagstiftningsarbetet är mål om ersättning för inkassokostnad emellertid dispositiva med konsekvensen att gäldenären genom medgivande eller i en förlikning kan ta på sig en längre gående ersättningsskyldighet än enligt lagen. (Not 10 Se prop. 1980/81:10 s. 105.)
I den summariska processen är grunden för avgörandet oftast svarandens passivitet. Delvis för att åstadkomma en viss kontroll av det befogade i borgenärens kvar på ersättning för inkassokostnad gjordes frågan om borgenärens krav på ersättning var förenligt med bestämmelserna i lagen om ersättning för inkassokostnader m.m. till en processförutsättning. Därmed kom domstolen att få en skyldighet att ex officio pröva anspråket. När det gäller frågan om kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av borgenärens rätt, uttalades emellertid att det ligger i sakens natur att domstolen vid en prövning som sker redan på ansökningsstadiet endast i uppenbara fall kan avvisa en ansökan därför att den ifrågavarande kostnaden inte anses ha varit skäligen påkallad. (Not 11 Se prop. 1980/81:10 s. 165.) De båda tidigare nämnda hovrättsavgörandena från 1988 och 1990 avsåg överklagande av tingsrättens beslut att avvisa anspråk på ersättning för inkassokostnad i mål om betalningsföreläggande, och hovrätten hänvisade i båda fallen till förarbetsuttalandet.
Även i den ordinära processen finns visserligen en viss officialprövningsplikt. Det gäller bl.a. i tredskodomssituationen. Prövningen av det befogade i kärandens anspråk är dock enligt 44 kap 8 § rättegångsbalken begränsad på två olika sätt. När det gäller de faktiska förhållandena ska domstolen grunda sitt avgörande på kärandens framställning om den inte strider mot förhållande som är allmänt veterligt. Vidare föreskrivs att i den mån framställningen ej innefattar laga skäl för käromålet eller det eljest uppenbart framgår, att käromålet är ogrundat, ska det ogillas.
I de fall käranden angett att inkassobrev utformat enligt 5 § inkassolagen tillställts gäldenären vid visst tillfälle ska således uppgiften läggas till grund för avgörandet. Det är bara när det uppenbart framgår att borgenärens åtgärd inte varit påkallad för tillvaratagandet av borgenärens rätt som krav på ersättning för inkassoåtgärden kan underkännas i tredskodom mot svaranden. När en kärande har begärt ersättning för några inkassobrev som avser successivt förfallande avgifter saknas alltså i princip utrymme för att underkänna kravet vid tredskodom mot svaranden.
Prövningen i detta fall
Alektum har i sin stämningsansökan angett när de två inkassokraven utformade enligt 5 § inkassolagen tillställts V.T. Det framgår att de båda periodiska fakturorna lett till var sitt kravbrev. Alektums framställning innefattar laga skäl för bifall till yrkandena om ersättning för inkassokostnad med ränta.
Det har i fast praxis godtagits att borgenären vid successivt förfallna avgifter utfärdar några skilda inkassobrev för olika rater. Det första inkassobrevet har i detta fall för övrigt skickats innan den senare fakturan förföll till betalning. Det är således inte uppenbart att inkassoåtgärderna inte varit skäligen påkallade för tillvaratagande av borgenärens rätt. Alektums krav på ersättning för de båda inkassobreven ska därför bifallas.