RH 2022:8

Ansvar för uppsåtligt vapenbrott kräver att gärningsmannens uppsåt omfattar att vapnet är tillståndspliktigt. Okunskap om tillståndsplikten är inte straffrättsvillfarelse som avses i 24 kap. 9 § brottsbalken utan s.k. oegentlig rättsvillfarelse.

Helsingborgs tingsrätt

Åklagaren väckte åtal mot C.H. enligt följande.

Vapenbrott. Ringa brott

C.H. har trots att han inte fyllt 18 år innehaft ett effektbegränsat vapen med magasin utan att ha rätt till det. Det var den 6 oktober 2021 på – – –, Båstads kommun.

C.H. begick gärningen med uppsåt.

Lagrum: 9 kap. 1 § andra stycket vapenlagen (1996:67).

Domskäl

Tingsrätten (nämndemännen Peter Kovacs och Jessica Andersson) anförde i dom den 22 december 2021 bl.a. följande

DOMSKÄL

Av utredningen framgår att det nu aktuella vapnet är en gasdriven och effektbegränsad pistol, från vilket mindre plastkulor (kaliber 6 mm) kan avfyras och vars anslagsenergi inte överskrider 3 joule (4 meter från vapnets mynning). Tingsrätten kan härvid konstatera att nämnda vapen är att betrakta som ett skjutvapen i vapenlagens mening och att det krävs tillstånd för att inneha det om man inte fyllt 18 år.

Det är klarlagt i målet att C.H., som inte fyllt 18 år och som inte haft tillstånd att inneha vapnet, haft med sig det till skolan och sedan förvarat det i sin bostad; allt i Båstad.

Det nu sagda medför att åklagaren – objektivt sett – bevisat sitt gärningspåstående. Gärningen ska bedömas som åklagaren gjort, dvs. som ett ringa vapenbrott. Frågan i målet är om det också bevisats att C.H. agerat uppsåtligen.

Det har härvid invänts att C.H. inte förstått att vapnet var tillståndspliktigt. Detta är – enligt tingsrättens uppfattning – en invändning om att man inte känt till innehållet i gällande rätt och invändningen ska därför prövas mot bakgrund av den ansvarsfrihetsregel (straffrättsvillfarelse) som återfinns i 24 kap 9 § brottsbalken och som stadgar följande.

En gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet (straffrättsvillfarelse) skall inte medföra ansvar för honom om villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig.

Utgångspunkten är att alla medborgare, inte minst de som är straffmyndiga (15 år eller äldre), förutsätts ha kännedom om innehållet i gällande straffbestämmelser. Även om man inte känner till att en gärning är straffbelagd eller om man misstagit sig beträffande omfattningen av en straffbestämmelse kan man alltså fällas till ansvar. Det är bara om okunskapen varit uppenbart ursäktlig som man kan gå fri. Av praxis och förarbeten framgår vidare att ansvarsfrihet ska inträda endast i rena undantagsfall, varvid som exempel omnämns att gärningsmannen saknade möjlighet att få kännedom om innehållet i en straffbestämmelse, att straffbudet är otydligt eller att man fått felaktiga besked från myndighet. Se bl.a. NJA 2016 s. 702, NJA 2012 s. 564 och Brottsbalken, En kommentar, JUNO version 19.

I detta fall är det inte fråga om att det förekommit något fel vid kungörandet av vapenlagen eller att den skulle vara otydlig eller att det skulle ha lämnats något felaktigt myndighetsbesked utan frågan är om omständigheterna i övrigt varit sådana att C.H:s okunskap om innehållet i gällande rätt kan anses uppenbart ursäktlig.

Utredningen ger härvid vid handen att det nu aktuella vapnet inhandlades av C.H:s mor i en affär Stockholm, att C.H. var med vid inköpet och att vapnet var en present till honom. Det har också framkommit att C.H. inte erhållit någon upplysning – vare sig från sin mor eller från affärspersonalen som sålde vapnet – om att vapnet var tillståndspliktigt.

Tingsrätten anser att omständigheterna vid förvärvet av skjutvapnet varit sådana att den unge C.H. haft fog för att utgå från att de vuxna som då hanterade vapnet, inte minst hans mor, skulle ha upplyst honom om att det var förbjudet för honom att inneha vapnet utan tillstånd. Mot denna bakgrund är C.H:s okunskap om gällande rätt uppenbart ursäktlig, varför åtalet bör ogillas.

– – –

DOMSLUT

Tingsrätten frikände C.H. från ansvar för vapenbrott, ringa brott.

Rådmannen Jonas Lindgren och nämndemannen Britt Olsson var skiljaktiga och ansåg att omständigheterna inte varit sådana att C.H:s villfarelse om innehållet i gällande rätt varit uppenbart ursäktlig. Deras uppfattning var i stället att åtalet borde ha bifallits.

Hovrätten

Åklagaren överklagade tingsrättens dom och yrkade att åtalet skulle bifallas.

C.H. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Domskäl

Hovrätten (hovrättsrådet Per G. Hansson, referent, och tf. hovrättsassessorn Kristina Feldt) anförde i dom den 18 mars 2022 bl.a. följande.

DOMSKÄL

I målet är klarlagt att pistolen omfattas av vapenlagens bestämmelser om skjutvapen, att det krävs tillstånd för den som inte fyllt 18 år att inneha den och att C.H var under 18 år vid det aktuella tillfället.

C.H. har invänt att han inte förstått att han behövde vara 18 år gammal för att inneha pistolen utan att det räckte med att han hade fyllt 16 år.

En invändning om att man inte känner till att ett visst handlande är straffbart (s.k. straffrättsvillfarelse, tidigare benämnt egentlig rättsvillfarelse) utesluter ansvar endast under vissa mycket speciella förhållanden som anges i 24 kap. 9 § brottsbalken. Däremot utesluter normalt sett okunnighet om en bakomliggande rättsnorm eller innehållet i en bestämmelse (s.k. oegentlig rättsvillfarelse) ansvar för uppsåtligt brott. Uppsåtskravet kan dock vara uppfyllt även då oegentlig rättsvillfarelse förelegat (se JUNO, version 19, En kommentar till brottsbalken, Agneta Bäcklund m.fl.).

C.H:s invändning innebär att han inte har svävat i någon villfarelse om att hantering av vapen i strid med tillståndsplikt är straffbar (straffrättsvillfarelse). Hans villfarelse tar i stället sikte på den bakomliggande regleringen av tillståndskraven. En sådan villfarelse är vid tillämpning av vapenlagens straffbestämmelser att bedöma som oegentlig villfarelse, dvs. tillståndsplikten måste vara täckt av gärningsmannens uppsåt för att denne ska kunna dömas för uppsåtligt brott.

C.H. har känt till att det i vissa fall kunde krävas tillstånd för innehav av pistolen. Hans invändning innebär att han trodde att det räckte med att han var fyllda 16 år för att kunna inneha pistolen. Ansvar för uppsåtligt brott är därmed utesluten om inte omständigheterna i målet ställer utom rimligt tvivel att hans uppsåt omfattade krav på tillstånd för innehav av pistolen för den som var under 18 år.

Av C.H:s egna uppgifter framgår att han någon tid före inköpet fick besked av personal i affären att han var tvungen att ta med en förälder om han ville köpa vapnet eftersom den som skulle betala behövde vara över 18 år. Enligt hovrättens mening måste C.H. därmed ha förstått att det fanns en åldersgräns på 18 år för att inneha vapnet. Han har således uppsåtligen innehaft vapnet trots att han inte haft rätt till det. C.H. kan därmed inte undgå ansvar för vapenbrott, ringa brott. Påföljden bör, med beaktande av hans ungdom, bestämmas till 30 dagsböter.

– – –

DOMSLUT

Hovrätten ändrar tingsrättens domslut på så sätt att hovrätten

•dömer C.H. för vapenbrott, ringa brott, enligt 9 kap. 1 § första och andra styckena vapenlagen (1996:67),

•bestämmer påföljden, med åberopande av 29 kap. 7 1 brottsbalken, till 30 dagsböter om 50 kr,

– – –

Hovrättsrådet Björn R. le Grand var skiljaktig. Han ogillade åtalet och anförde vidare följande.

Som majoriteten anfört är det klarlagt att pistolen omfattas av vapenlagens bestämmelser om skjutvapen, att det krävs tillstånd för den som inte fyllt 18 år att inneha den och att C.H. var under 18 år vid det aktuella tillfället. Jag är också ense med majoriteten när det gäller att den villfarelse C.H. beskrivit inte är en s.k. straffrättsvillfarelse som avses i 24 kap. 9 § brottsbalken utan motsvarar vad som ofta kallas oegentlig villfarelse. Som majoriteten anfört är frågan därför om C.H:s uppsåt omfattade att det krävdes tillstånd för honom att inneha vapnet.

Det besked han fått i butiken om att en vuxen måste följa med honom vid köpet har förvisso varit ägnad att inge misstankar hos honom om att man behövde vara 18 år för att inneha vapnet. Enligt vad han berättat stod det emellertid klart för personalen på försäljningsstället att det var han som skulle ha pistolen. Det finns inte stöd för att slå fast att risken för tillståndsplikt för C.H. måste ha framstått som betydande. Det har inte lagts fram några omständigheter som talar för att C.H. skulle ha förhållit sig likgiltig till om tillståndsplikt förelåg eller inte. Det är således inte ställt utom rimligt tvivel att hans uppsåt omfattat att hans innehav krävde tillstånd. Han kan därför inte dömas för uppsåtligt brott.