NJA 2012 s. 564

Av utredningen framgår att F.S. sommaren 2008, när han var drygt 17 år gammal, genomförde samlag och andra med samlag jämförliga handlingar med målsäganden, som då var tolv år eller i det närmaste tolv år. Tingsrätten och hovrätten har utgått ifrån att handlingarna var frivilliga och ömsesidiga. Det saknas skäl för HD att göra någon annan bedömning. Vad målet gäller är om F.S. ska bära ett straffrättsligt ansvar för de begångna gärningarna samt i så fall hur gärningarna ska bedömas och påföljdsfrågan besvaras.

F.S. har gått i särskolan sedan årskurs fyra. Han hade enligt ett rättspsykiatriskt utlåtande både vid gärningarna och vid undersökningstillfället en allvarlig psykisk störning i form av autistiskt syndrom i kombination med lindrig mental retardation. Vid undersökningstillfället hade han svårt att förklara vad som hade hänt. Han upplevdes inte fullt ut förstå anklagelsen eller gärningens innebörd och dess konsekvenser. Enligt utlåtandet hade F.S. inte förmåga att inse gärningarnas straffrättsliga innebörd och inte heller innebörden av begreppet samlag. Det var vidare osäkert i vilken omfattning han förstod den rättsliga processen.

Av utredningen i målet framgår att F.S. också lider av en muskelsjukdom, som medför försvagad muskulatur och försenad kroppslig utveckling. Enligt F.S:s mor kom han först vid nitton års ålder i målbrottet.

Enligt det rättspsykiatriska utlåtandet uppvisade F.S. vid handlingarna en betydande omogenhet och en ojämn utvecklingsprofil. I ett läkarintyg enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m.m. anges att han vid en undersökning hösten 2010 fungerade på en mycket låg nivå, motsvarande tio till tolv års ålder. Vid gärningstillfällena hade F.S. och målsäganden som två jämnåriga barn lekt med dockor och i anslutning till dessa lekar genomfört samlagen och de med samlag jämförliga handlingarna.

F.S. har alltså vid flera tillfällen haft samlag med ett barn som var under 15 år samt med detta barn även genomfört andra sexuella handlingar som är jämförliga med samlag. Gärningarna uppfyller de förutsättningar som enligt 6 kap. 4 § BrB gäller för att någon ska dömas för våldtäkt mot barn.

En gärning som uppfyller förutsättningarna enligt 6 kap. 4 § BrB ska enligt 6 kap. 5 § bedömas som sexuellt utnyttjande av barn om den med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som mindre allvarlig. Det står emellertid klart att om ett barn inte är mer än tolv år finns det inte något egentligt utrymme för att betrakta gärningen som mindre allvarlig. De gärningar som F.S. har begått utgör inte sexuellt utnyttjande av barn utan ska bedömas som våldtäkt mot barn. Därmed aktualiseras inte regeln om ansvarsfrihet i 6 kap. 14 § BrB.

Genom F.S:s egna uppgifter framgår det att han vid gärningstillfällena var medveten om vad han gjorde. Utredningen visar också att F.S. vid tiden för gärningarna visste att målsäganden var under 15 år.

Till skillnad från vad som gällde enligt 1864 års strafflag leder otillräknelighet, som ofta har sin grund i en allvarlig psykisk störning, enligt gällande rätt inte till frihet från ansvar. Regleringen i brottsbalken innebär i stället att en psykisk störning ska vägas in vid valet av påföljd.

Sålunda gäller att den som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning i första hand ska dömas till en annan påföljd än fängelse (30 kap. 6 § BrB). Med undantag för vissa självförvållade tillstånd råder det ett absolut fängelseförbud, om gärningsmannen till följd av den allvarliga psykiska störningen har saknat förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt. Dessa fall torde vara sådana som i flera andra rättssystem leder till frihet från straffrättsligt ansvar på grund av otillräknelighet.

Under årens lopp har statliga utredningar flera gånger föreslagit att det på nytt ska införas ett krav på tillräknelighet som förutsättning för att någon ska kunna fällas till ansvar för brott (SOU 1996:185, SOU 2002:3 och SOU 2012:17). Förslagen har emellertid ännu inte lett till lagstiftning. Innebörden av gällande rätt är alltså att den som begår en gärning under påverkan av en allvarlig psykisk störning kan dömas för brott (om övriga förutsättningar är uppfyllda), och lagstiftarens anvisning till rättstillämpningen är att den psykiska störningen ska beaktas vid påföljdsvalet. Något utrymme för att med stöd av ett krav på tillräknelighet fria F.S. från ansvar finns därför inte.

F.S. har berättat att han och målsäganden båda tyckte att de handlade ”fel”, att de gjorde något olämpligt. Han har emellertid vid tingsrätten berättat att han vid tiden för gärningarna inte visste att det är olagligt att ha samlag med barn som är under 15 år, men att han numera vet det. Att F.S. vid gärningstillfällena inte visste att handlingarna var otillåtna i straffrättslig mening stöds av det rättspsykiatriska utlåtandet (jfr p. 2). Utgångspunkten för HD:s bedömning ska därmed vara att F.S. begick gärningarna i okunnighet om att de var straffbelagda.

Som grundprincip gäller att straffansvar inte förutsätter att gärningsmannen kände till att gärningen var straffbelagd. En felaktig uppfattning eller okunnighet om en straffbestämmelse friar alltså inte från ansvar.

Uppfattningen har dock sedan länge varit att denna grundprincip inte kan gälla alldeles utan undantag och att det i vissa särpräglade fall skulle vara stötande att fälla någon till ansvar som inte förstod att han eller hon gjorde något straffbart. Sedan år 1994 gäller en uttrycklig bestämmelse om detta i 24 kap. 9 § BrB. Det anges där att en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet (straffrättsvillfarelse) inte ska medföra ansvar för honom om villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig.

Genom lagbestämmelsen kodifierades de oskrivna regler som hade utvecklats i rättspraxis och i den juridiska litteraturen (jfr Nils-Olof Berggren m.fl., Brottsbalken. En kommentar. Kap. 13-24, 2012, s. 24:9 s. 1 ff. och Hans Thornstedt, Rättsvillfarelse i straffrätten - ett fall av rättsutveckling utan stöd av lag, i Svensk rätt i omvandling, Studier tillägnade Hilding Eek, Seve Ljungman och Folke Schmidt, 1976, s. 553 ff.). Emellertid innebar bestämmelsen enligt motiven också en försiktig utvidgning av området för ansvarsfrihet vid straffrättsvillfarelse. Möjligheten till ansvarsbefrielse skulle dock alltjämt vara påtagligt begränsad (prop. 1993/94:130 s. 56). Den snäva innebörden framgår genom att villfarelsen enligt lagtexten måste ha varit ”uppenbart” ursäktlig för att ansvarsfrihet ska kunna inträda.

Lagstiftningen tar sikte på ett litet antal bestämda och relativt väl avgränsade typer av fall. Enkelt uttryckt är det fråga om situationer där det inte hade varit möjligt att få kännedom om innehållet i gällande regler.

De situationer där ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse - under vissa förutsättningar - skulle kunna komma i fråga var enligt förarbetena då gärningsmannen hade fått ett felaktigt besked av en myndighet om vilket handlande som var förenligt med lagen eller då den handlande på grund av bristfällig skyltning eller bristfälligt kungörande hade saknat möjlighet att få reda på innehållet i en straffbestämmelse. I vissa speciella situationer när straffbestämmelsen var otydlig skulle man också kunna tänka sig att straffrättsvillfarelsen var uppenbart ursäktlig. Det var inte heller uteslutet att en straffrättsvillfarelse kunde utgöra grund för ansvarsfrihet, om gärningsmannen hade begärt råd från någon privat sakkunnig på ett komplicerat rättsområde eller gjort egna seriösa efterforskningar som hade lett till ett, som det visat sig, felaktigt resultat. (Se prop. 1993/94:130 s. 57 ff.)

Lagtexten har - genom sin särskilda hänvisning till fel som har förekommit vid kungörandet av en författning - fått en utformning som nära ansluter till de situationer där bestämmelsen enligt propositionen borde kunna tillämpas. Enligt bestämmelsen kan emellertid också ”annan orsak” beaktas, dock bara om den gör villfarelsen uppenbart ursäktlig. I allt väsentligt måste det bli fråga om situationer som ligger nära de typer av fall som lagstiftningen bygger på och under alla förhållanden gälla enbart enskilda fall som är mycket särpräglade.

Vid prövningen av F.S:s straffrättsliga ansvar är utgångspunkten att han vid gärningstillfällena inte visste att gärningarna var otillåtna (p. 11). F.S:s psykiska tillstånd är visserligen allvarligt men såvitt framgår av utredningen i målet kan det inte sägas utgöra ett så särpräglat individuellt fall att det motiverar en tillämpning av regeln om frihet från ansvar på grund av straffrättsvillfarelse. Han ska alltså dömas för våldtäkt mot barn.

Vid bedömningen av den samlade brottslighetens straffvärde ska som en förmildrande omständighet beaktas att gärningarna begicks i straffrättsvillfarelse, även om villfarelsen enligt vad som har angetts i det föregående inte var uppenbart ursäktlig och därmed ledde till ansvarsfrihet (se 29 kap. 3 § första stycket 5 BrB). I förarbetena till bestämmelsen anförs att utrymmet för en tillämpning av den vid straffrättsvillfarelse torde vara mindre än utrymmet vid andra ansvarsfrihetsgrunder (se prop. 1993/94:130 s. 74). Som förklaring till detta framhålls den restriktivitet som gäller för ansvarsfrihet på grund av sådan villfarelse. I ett fall som F.S:s bör dock straffrättsvillfarelsen leda till bedömningen att straffvärdet är lägre än om någon villfarelse inte hade förelegat.

Ytterligare en förmildrande omständighet är om den tilltalade till följd av en allvarlig psykisk störning har haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd eller att anpassa sitt handlande efter en sådan insikt eller annars till följd av en psykisk störning, sinnesrörelse eller av någon annan orsak har haft nedsatt förmåga att kontrollera sitt handlande (29 kap. 3 § första stycket 2 BrB). Att även denna bestämmelse medför att straffvärdet av F.S:s brottslighet minskar ligger i öppen dag.

F.S. begick gärningarna under påverkan av en allvarlig psykisk störning. Gärningarna begicks både innan och efter det att de nu gällande reglerna i 30 kap. 6 § BrB infördes den 1 juli 2008. Oavsett om 30 kap. 6 § BrB tillämpas i den lydelse som har gällt sedan den 1 juli 2008 (SFS 2008:320) eller enligt den närmast dessförinnan gällande lydelsen (SFS 1991:1138) står det klart att det råder ett förbud mot fängelse. Ett sådant förbud följer för övrigt redan av bestämmelsen i 51 kap. 25 § RB (jfr 55 kap. 15 § samma balk) eftersom det endast är F.S. som har överklagat hovrättens dom.

Vid straffmätningen ska, utöver brottets straffvärde, enligt 29 kap. 5 § BrB i skälig omfattning beaktas olika omständigheter med anknytning till den tilltalades person, hans handlande efter brottet och andra följder än rent straffrättsliga som brottsligheten har fått (billighetsskäl). I paragrafen anges under sju särskilda punkter sådana förhållanden som visserligen inte påverkar brottslighetens straffvärde men som ändå ska beaktas vid straffmätningen. I en sista öppet hållen åttonde punkt anges att även andra omständigheter än de som har nämnts i de sju föregående punkterna får beaktas, om de påkallar att den tilltalade får ett lägre straff än brottets straffvärde motiverar.

Ett billighetsskäl som aktualiseras i F.S:s fall är det som anges i 29 kap. 5 § första stycket 6 BrB och som innebär att det vid straffmätningen ska beaktas om den tilltalade till följd av dålig hälsa skulle drabbas oskäligt hårt av ett straff utmätt efter brottets straffvärde. Av utredningen framgår att F.S. till följd av sitt psykiska tillstånd tolkar de regler som sätts upp för honom bokstavligt och att han har varit mycket ångerfull i sin attityd till gärningarna när han i efterhand har fått klart för sig att han har brutit mot samhällets regler. F.S:s psykiska tillstånd och hans personliga situation i övrigt är uppenbarligen sådana att de ska beaktas.

Härutöver finns det i F.S:s fall anledning att beakta det som han har tvingats genomgå under processens gång. Normalt ska inte sådant som har att göra med rättsprocessens genomförande och som i olika hänseenden innebär olägenheter och lidande för den tilltalade beaktas vid påföljdsbestämningen (jfr prop. 1987/88:120 s. 96). Men för F.S:s del går det inte att bortse från att det av utredningen framgår att omgivningens reaktion och brottsutredningen till följd av hans psykiska tillstånd har utlöst mycket oro hos honom inför framtiden och att han uppfattar sig vara en svår sexualförbrytare och kriminell. Det går inte heller att bortse från att hans psykiska tillstånd i övrigt är sådant att han är sårbar för förändringar, lätt påverkas i stressituationer och inte förmår bearbeta intryck på ett normalt sätt, vilket bland annat medförde en mycket kraftig reaktion i samband med att han första gången hämtades av uniformerad polis för förhör. Dessa omständigheter kan beaktas under åttonde punkten i 29 kap. 5 § BrB.

Är det med hänsyn till någon sådan omständighet som avses i 29 kap. 5 § BrB uppenbart oskäligt att döma till påföljd, ska rätten meddela påföljdseftergift (29 kap. 6 §). Bestämmelsen om påföljdseftergift fick sin nuvarande lydelse genom påföljdsbestämningsreformen den 1 januari 1989. Reformen innebar att utrymmet för påföljdseftergift vidgades något i förhållande till vad som hade gällt tidigare, då påföljdseftergift fick meddelas om det på grund av särskilda omständigheter bedömdes som uppenbart att påföljd för brottet inte var erforderlig. En förutsättning för påföljdseftergift är dock numera, till skillnad från vad som gällde tidigare, att det krävs att det föreligger något billighetsskäl enligt 29 kap. 5 §.

Som har framgått av det föregående föreligger det förmildrande omständigheter enligt 29 kap. 3 § BrB som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet av brottsligheten. En tänkt straffmätning i F.S:s fall måste också i hög grad påverkas av billighetsskäl enligt 29 kap. 5 §. Sammantaget är situationen sådan att det framstår som uppenbart oskäligt att döma F.S. till påföljd. Påföljdseftergift ska därför meddelas enligt 29 kap. 6 §.

Vid denna utgång saknas skäl att pröva yrkandet om tillämpning av 30 kap. 6 § sista stycket BrB.

Som hovrätten har funnit ska F.S. betala skadestånd till målsäganden. Det finns inte skäl att sätta ned det belopp som hovrätten har bestämt.