lagen.nu

NJA 2016 s. 702

När en straffbestämmelse föreskriver ansvar för den som underlåter att fullgöra något, t.ex. en anmälningsskyldighet, krävs subjektiv täckning i förhållande till att det förelåg en skyldighet att handla.

Växjö tingsrätt

Allmän åklagare väckte vid Växjö tingsrätt åtal mot B.Q. för brott mot jaktlagen enligt följande gärningsbeskrivning: B.Q. har den 31 januari 2013 vid färd med motorfordon på väg mellan Ålshult och länsväg 126 inom Tingsryds kommun sammanstött med ett vildsvin och med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåtit att snarast möjligt anmäla detta till närmaste polismyndighet.

Lagrum. 45 § 1 st. 2 jaktlagen (1987:259), 40 § jaktförordningen.

B.Q. förnekade brott men medgav de faktiska omständigheterna.

Tingsrätten (tingsfiskalen Kristin Simonsson) anförde i dom den 28 augusti 2013 följande.

Domskäl

Utredningen

B.Q. har hörts över åtalet och uppgett i huvudsak följande. Han körde bil i låg hastighet när han såg ett vildsvin direkt framför bilen. Han kände att det blev en liten stöt och stannade bilen, men vågade inte gå ut. I stället körde han iväg, vände och körde tillbaka för att observera utefter vägen. Han kunde då inte se några spår efter en olycka och körde hem. Nästa morgon tittade han på bilen och kunde se en liten skada under lyktan framme på bilen på höger sida. Skadan var bara en förskjutning mellan två plastbitar. Han pratade med sin hustru och kom fram till att det var bäst att ringa till polisen. Det var för statistiken vad gäller viltolyckor som han rapporterade detta till polisen, inte för att han behövde det för att kunna kontakta sitt försäkringsbolag. Han har inte varit i kontakt med sitt försäkringsbolag på grund av händelsen. Har nog klart för sig att man ska anmäla viltolyckor, men han gjorde bedömningen att det inte behövde ske någon anmälan då det inte blivit någon personskada eller skada på bilen eller vildsvinet.

Tingsrättens bedömning

Om ett djur av vissa angivna arter, bland annat vildsvin, varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon är fordonets förare skyldig att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och underrätta närmaste polismyndighet (se 40 § första stycket jaktförordningen [1987:905]). Detta gäller oavsett om djuret blivit skadat vid sammanstötningen eller inte. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra anmälningsskyldigheten döms till böter. I ringa fall döms emellertid inte till ansvar (se 45 § jaktlagen [1987:259]).

Det är i målet klarlagt att det skett en sammanstötning mellan B.Q:s fordon och ett vildsvin kl. 22.30 den 31 januari 2013. Detta var han skyldig att snarast möjligt anmäla till polisen. Av utredningen framgår emellertid att han först kl. 11.42 den 1 februari 2013 gjort en polisanmälan. Då det gått drygt 13 timmar mellan sammanstötningen och polisanmälan kan B.Q. inte anses ha anmält händelsen snarast möjligt. Det har varit i vart fall grovt oaktsamt av honom att under så lång tid underlåta att göra en anmälan. Vad B.Q. anfört om att han vid händelsen inte bedömt att det förelegat en anmälningsskyldighet fritar honom inte från ansvar. Gärningen är inte att betrakta som ringa fall. Åtalet är således styrkt. Gärningen är att rubricera som förseelse mot jaktlagen.

Påföljden bör bestämmas till dagsböter.

Domslut

Tingsrätten dömde B.Q. enligt 45 § första stycket 2 jaktlagen (1987:259) och 40 § jaktförordningen (1987:905) för förseelse mot jaktlagen till 40 dagsböter å 250 kr.

Göta hovrätt

B.Q. överklagade i Göta hovrätt och yrkade att hovrätten skulle frikänna honom.

Hovrätten meddelade prövningstillstånd avseende frågan om påföljd.

B.Q. överklagade hovrättens beslut och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till prövning av målet i dess helhet i hovrätten.

Riksåklagaren motsatte sig inte B.Q:s yrkande.

HD (justitieråden Stefan Lindskog, Göran Lambertz och Dag Mattsson) meddelade den 13 oktober 2014 följande beslut.

Målet inrymmer frågor med anknytning till det subjektiva rekvisitet som är av intresse från prejudikatsynpunkt och således bör prövas av högre rätt. Detta gäller framför allt frågan om vilken betydelse det har för det straffrättsliga ansvaret att B.Q. sagt sig vid gärningstillfället sakna kännedom om omfattningen av underrättelseskyldigheten (se t.ex. Martin Borgeke, Straffrättslig villfarelse - en mystisk del av straffrätten?, Blandade uppsatser - En vänbok till Lars-Göran Engström, 2009, särskilt s. 35-38, jfr prop. 2008/09:191 s. 18, se även prop. 1994/95:23 s. 67).

I målet kan även gränsdragningen i fråga om ringa fall, se 45 § tredje stycket jaktlagen (1987:259), komma att aktualiseras. Även beträffande denna fråga finns det behov av avgöranden från högre rätt.

Med ändring av hovrättens beslut meddelar HD tillstånd till prövning av målet i dess helhet i hovrätten.

Åklagaren motsatte sig att tingsrättens dom ändrades.

Hovrätten (hovrättsråden Niklas Rundberg, Mattias Henriksson och Cathérine Beckström Gustafsson, referent) anförde i dom den 9 februari 2015 följande.

Hovrättens domskäl

Hovrätten har tagit del av samma bevisning som tingsrätten. Förhöret vid tingsrätten med B.Q. har spelats upp med ljud och bild. Därutöver har tilläggsfrågor ställts till honom.

Även i hovrätten är det klarlagt att B.Q. den 31 januari 2013 kl. 22.30 sammanstötte med ett vildsvin, men att han anmälde incidenten till polisen först kl. 11.42 påföljande dag. Som tingsrätten angett ska en dylik sammanstötning anmälas till polisen snarast möjligt. Lika med tingsrätten anser hovrätten att en tidsutdräkt om 13 timmar är en för lång tid för att det ska anses att man anmält händelsen snarast möjligt.

Vid en sammanstötning som den nu aktuella bör ansvar för smitning inte anses komma ifråga (se bland annat Göta hovrätts dom den 21 september 2012 i mål B 1146-12 och Svea hovrätts dom den 22 april 2013 i mål B 196-13).

B.Q. har invänt att han inte kände till att en anmälan skulle ske även om djuret inte blivit skadat. Inom straffrätten är en utgångspunkt att okunnighet om straffbestämmelsen och vad som anges i den inte fritar från ansvar. Om straffbestämmelsen indirekt förutsätter kunskap om andra regleringar eller termer måste gärningsmannens uppsåt täcka kännedomen om dessa regleringar. För ansvar krävs dock inte att gärningsmannen känner till alla detaljer i frågan, endast existensen av själva regleringen (se prop. 1999/2000:124 s. 83). I det här fallet finns straffbestämmelsen i 45 § jaktlagen (1987:259). Där anges överhuvudtaget inte närmare vad som är brottsligt i nu aktuellt hänseende. Däremot straffbeläggs underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet enligt föreskrifter som meddelats med stöd av 26 § jaktlagen. I nyssnämnda paragraf anges att regeringen får meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om vilt som har varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon. I 40 § jaktförordningen (1987:905) har regeringen angett att om ett vildsvin varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon är fordonets förare skyldig att snarast möjligt underrätta närmaste polismyndighet. I fall av dylika regleringar har doktrinen intagit den ståndpunkten att straffbestämmelsen anses innehålla den reglering som finns i de författningar som omfattas av hänvisningen i straffparagrafen (se särskilt Asp m.fl. , Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 360 ff., men även Jareborg , Straffrättens ansvarslära, 1994, s. 246 och Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 151 ff.). När som i det här fallet straffbestämmelsen på ett så tydligt sätt straffbelägger vad som regleras i författning meddelad med stöd av en bestämmelse i lagen delar hovrätten uppfattningen att regleringen i den hänvisade författningen måste anses utgöra en del av själva straffbestämmelsen. Det innebär således att huvudregeln om att okunnighet om straffbestämmelsen inte fritar från ansvar blir gällande. Som tingsrätten angett saknar det således, för straffansvaret, betydelse att B.Q. inte kände till att alla sammanstötningar med vildsvin ska anmälas snarast möjligt.

Efter sammanstötningen körde B.Q. runt och letade efter djuret, men fann det inte. Han var således inte förvissad om att djuret var oskadat. Mot den bakgrunden kan gärningen inte anses ringa.

B.Q. ska således dömas för att uppsåtligen ha underlåtit att snarast möjligt rapportera att han kört på ett vildsvin.

Eftersom B.Q. emellertid rapporterade händelsen kan förseelsen sonas med ett måttligt antal penningböter (jfr bland annat Hovrättens för Västra Sverige dom den 15 november 2013 i mål B 3446-13).

Hovrättens domslut

Hovrätten ändrar tingsrättens dom endast på så sätt att hovrätten bestämmer påföljden till penningböter 2 000 kr.

Högsta domstolen

B.Q. överklagade hovrättens dom och yrkade att han skulle frikännas.

Riksåklagaren motsatte sig att hovrättens dom ändrades.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Erika Bergman, föreslog i betänkande följande dom.

Domskäl

Händelsen

1-2. Överensstämmer i huvudsak med punkterna 1 och 2 i HD:s dom.

Regleringen i jaktlagstiftningen

3. Enligt 26 § första stycket 3 jaktlagen (1987:259) får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om vilt som har varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon.

4. Genom 40 § jaktförordningen (1987:905) har regeringen meddelat sådana föreskrifter. Enligt den bestämmelsens första stycke är ett motorfordons förare skyldig att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och underrätta Polismyndigheten om ett djur av arterna björn, varg, järv, lo, älg, hjort, rådjur, utter, vildsvin, mufflonfår eller örn har varit inblandat i en sammanstötning med fordonet (enligt den vid tiden för den aktuella händelsen gällande lydelsen skulle underrättelse ske till ”närmaste polismyndighet”).

5. Det framgår av 45 § jaktlagen att den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra anmälningsskyldighet enligt föreskrifter som har meddelats med stöd av bl.a. 26 § första stycket 3 döms till böter om gärningen inte är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Enligt tredje stycket i 45 § jaktlagen ska inte dömas till ansvar i ringa fall.

Domstolarnas bedömningar och frågan i målet

-  -  -.

8. Frågan i målet är om B.Q. ska dömas för förseelse mot jaktlagen. Vid den bedömningen måste ställning tas till bl.a. vilken betydelse det har för det straffrättsliga ansvaret att B.Q. vid gärningstillfället saknade kännedom om omfattningen av anmälningsskyldigheten. Vidare kan det bli aktuellt att avgöra huruvida den aktuella förseelsen är att bedöma som ett ringa fall.

Närmare om anmälningsskyldigheten och straffbestämmelsen i jaktlagen

9. Bestämmelsen i jaktförordningen om bl.a. anmälningsskyldighet för förare av motorfordon syftar till att i största möjliga mån undvika att vilt utsätts för onödigt lidande i samband med olyckor (se prop. 2008/09:191 s. 9). Tidigare krävdes för anmälningsskyldighet att djuret skulle ha blivit skadat eller dödats. Det kravet togs emellertid bort den 1 januari 2010 (SFS 2009:1261) på grund av de bevissvårigheter som kravet ledde till och med hänsyn till vikten av att eventuellt skadade djur snabbt skulle kunna hittas (se a. prop. s. 17-18).

10. I den ursprungliga lydelsen av 45 § jaktlagen krävdes uppsåt eller oaktsamhet för att straffansvar skulle inträda. I samband med en allmän genomgång som syftade till ett effektivare brottmålsförfarande ändrades bestämmelsen så att det för straffbarhet skulle krävas uppsåt eller grov oaktsamhet. Det angavs då att fall där det tidigare räckte med oaktsamhet inte utgjorde något så allvarligt problem att det var motiverat att behålla detta stränga krav i subjektivt hänseende. Alltjämt skulle dock ett medvetet åsidosättande av reglerna för jakt och de svårare fallen av vårdslösa beteenden omfattas av straffansvar. Inskränkningen tog enligt motiven snarast sikte på de fall där den försumlige trots allt visat vilja att följa regelsystemet men i något avseende misslyckats med det. (Se prop. 1994/95:23 s. 67.)

11. I samband med att man tog bort kravet på att djuret skulle ha skadats eller dödats för att anmälningsskyldighet skulle inträda, konstaterades att den vanligaste förklaringen till underlåtenhet att anmäla viltolycka torde vara bristande kunskap om gällande rätt (se prop. 2008/09:191 s. 17 f.). Utan att skälen till det utvecklades närmare angavs i det sammanhanget att bristande kunskap om skyldigheten att anmäla viltolycka inte påverkar ansvarsfrågan.

De objektiva förutsättningarna för gärningen är uppfyllda

12. För att straffa någon för förseelse mot jaktlagen i nu aktuellt avseende krävs rent objektivt att den tilltalade som förare av ett motorfordon har varit inblandad i en sammanstötning med ett av de djur som räknas upp i 40 § första stycket jaktförordningen och att han eller hon underlåtit att snarast möjligt anmäla detta till polisen. För att kunna uppnå syftet med bestämmelsen om anmälningsskyldighet (se p. 9) är det av stor vikt att en sammanstötning mellan ett djur och ett motorfordon kommer till polisens kännedom så snart som möjligt.

13. I målet är utrett att B.Q. med sin bil har sammanstött med ett vildsvin och att han anmält detta till polisen efter drygt 13 timmar. Det är vidare utrett att B.Q. inte varit förhindrad att dessförinnan göra en anmälan. Han kan därmed inte anses ha gjort sin anmälan snarast möjligt. De objektiva förutsättningarna för gärningen är således uppfyllda.

Betydelsen av B.Q:s villfarelse i fråga om anmälningsskyldigheten

14. B.Q. har uppgett att han vid gärningstillfället saknade kännedom om att sammanstötningar som inte ledde till några skador omfattades av anmälningsskyldigheten. Han hade alltså en felaktig uppfattning - var i villfarelse - beträffande anmälningsskyldighetens omfattning. B.Q. har menat att han därför inte kan anses ha agerat med uppsåt eller av grov oaktsamhet. Han gör, annorlunda uttryckt, gällande att det inte föreligger s.k. subjektiv täckning.

15. Riksåklagaren har argumenterat för att B.Q:s okunnighet om omfattningen av anmälningsskyldigheten inte bör anses relevant vid bedömningen av om uppsåt eller grov oaktsamhet förelegat utan att den i stället bör betraktas som en s.k. straffrättsvillfarelse.

16. För att en gärning ska föranleda straffrättsligt ansvar krävs att det föreligger subjektiv täckning (den s.k. täckningsprincipen). Det brukar ibland uttryckas som att gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet (om oaktsamhet räcker för straffansvar) ska täcka den brottsliga gärningens samtliga rekvisit eller beståndsdelar. Av täckningsprincipen följer emellertid normalt inte att gärningsmannen för att kunna fällas till ansvar måste förstå att gärningen var straffbelagd. En felaktig uppfattning (villfarelse) eller okunnighet om en straffbestämmelse betraktas då i stället som en straffrättsvillfarelse.

17. De närmare gränserna för vad som kräver subjektiv täckning för att straffansvar ska inträda går inte att precisera på en generell nivå utan frågan måste bedömas i förhållande till respektive brottstyp. Vid den bedömningen måste såväl allmänna straffrättsliga principer som straffbestämmelsens språkliga utformning och eventuella uttalanden i förarbeten och praxis beaktas.

18. När en domstol har konstaterat att de objektiva förutsättningarna för en gärning är uppfyllda bör den först ta ställning till vilket krav på subjektiv täckning som gäller i det enskilda fallet. Därefter ska domstolen bedöma om det föreligger erforderlig subjektiv täckning i målet. Om subjektiv täckning inte befinns föreligga ska åtalet ogillas. Föreligger däremot subjektiv täckning i tillräcklig omfattning ska domstolen som nästa steg bedöma om det finns någon annan grund för ansvarsfrihet. Ett exempel på en sådan ansvarsfrihetsgrund kan vara att det föreligger en uppenbart ursäktlig straffrättsvillfarelse (se p. 24-25 nedan).

Kravet på subjektiv täckning i detta fall

19. Straffbestämmelsen i 45 § jaktlagen utgör ett s.k. blankettstraffbud eftersom den kriminaliserar överträdelser av förhållningsregler som framgår av andra bestämmelser. I det här fallet framgår förhållningsregeln av 40 § första stycket jaktförordningen och 45 § jaktlagen kriminaliserar underlåtenhet att fullgöra förhållningsregelns påbud (anmälningsskyldigheten). Lagstiftningstekniken är vanligt förekommande och används ofta av praktiska skäl eftersom den medför att lagstiftaren inte behöver upprepa varje enskild förhållningsregel som en straffbestämmelse ska omfatta.

20. Vid bedömningen av vad som kräver subjektiv täckning vid en överträdelse av ett blankettstraffbud brukar man därför många gånger anse att straffbestämmelsen ska läsas som om det av den uttryckligen framgår vilka skyldigheter och förhållningsregler som gäller och att ett straffansvar är knutet till dessa. Det innebär att ansvar förutsätter att rekvisiten i förhållningsregeln är subjektivt täckta. Däremot krävs inte att gärningsmannen haft uppsåt eller varit oaktsam i förhållande till existensen eller innehållet i den straffbelagda förhållningsregeln. Villfarelse eller okunnighet om innehållet i förhållningsregeln behandlas då i stället som en straffrättsvillfarelse. (Se bl.a. Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 360 f., och Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s. 151 f.)

21. Det finns inget som tyder på att det ligger något annat än praktiska skäl bakom valet av lagteknisk lösning i detta fall. Effektivitetsskäl talar då för att straffbestämmelsen i 45 § jaktlagen ska läsas som att det av den uttryckligen framgår vad som gäller beträffande anmälningsskyldigheten. Lagtextens språkliga utformning kan inte sägas utesluta en sådan lösning och det finns ett propositionsuttalande (prop. 2008/09:191 s. 17) som anger att bristande kunskap om skyldigheten att anmäla viltolycka inte påverkar ansvarsfrågan. Subjektiv täckning bör därför krävas endast beträffande de förhållanden som motsvarar rekvisiten för den anmälningsskyldighet som framgår av 40 § första stycket jaktförordningen. Dessa förhållanden får också anses utgöra själva grunden för att det finns en skyldighet för en förare av ett motorfordon att agera (anmäla till polisen) (jfr Asp m.fl. a.a. s. 337 f.).

22. Det faktum att B.Q. haft en felaktig uppfattning beträffande anmälningsskyldighetens omfattning saknar därmed betydelse vid bedömningen av frågan om subjektiv täckning föreligger i målet.

Subjektiv täckning föreligger

23. B.Q. har varit medveten om att han med sin bil varit inblandad i en sammanstötning med ett vildsvin och om att han anmält detta till närmaste polismyndighet först efter 13 timmar. Som hovrätten anfört så måste han därmed anses ha uppsåt som täcker de i målet relevanta förhållandena.

Det föreligger inte någon uppenbart ursäktlig straffrättsvillfarelse

24. Av 24 kap. 9 § BrB framgår att en gärning som någon begår i villfarelse rörande dess tillåtlighet (straffrättsvillfarelse) medför ansvarsfrihet endast om villfarelsen på grund av att fel förekommit vid kungörandet av den straffrättsliga bestämmelsen eller av annan orsak var uppenbart ursäktlig.

25. Bestämmelsen i 24 kap. 9 § är avsedd att tillämpas med stor restriktivitet. Lagstiftningen tar sikte på ett litet antal bestämda och relativt väl avgränsade typer av fall som alla avser situationer där det inte hade varit möjligt att få kännedom om innehållet i gällande regler. Därutöver har bestämmelsen ansetts tillämplig främst i situationer som ligger nära de typer av fall som lagstiftningen bygger på och under alla förhållanden enbart i enskilda fall som är mycket särpräglade. (Se prop. 1993/94:130 s. 57 ff. och NJA 2012 s. 564.)

26. Någon situation av ovan angivet slag är det inte fråga om i detta mål. B.Q:s straffrättsvillfarelse har inte varit uppenbart ursäktlig.

Det är inte fråga om ett ringa fall

27. Frågan är då slutligen om gärningen kan anses utgöra ett ringa fall och om B.Q. ska frikännas av den anledningen.

28. Bestämmelsen om att det inte ska dömas till ansvar i ringa fall infördes efter synpunkter från Lagrådet. Lagrådet ansåg att straffbestämmelserna i 45 § jaktlagen var ett brett register av förseelser av olika slag och att bagatellförseelser i samtliga fall inte borde straffbeläggas (se prop. 1986/87:58 s. 104). Några övriga uttalanden om vad som skulle anses utgöra ringa fall gjordes inte.

29. Vid prövningen av om en gärning är ringa bör samtliga omständigheter beaktas. Det innebär att inte bara objektiva faktorer är av betydelse, utan också den grad av oaktsamhet som gärningsmannen har visat. Vidare bör även beaktas om den åtalade har varit medveten om överträdelsen av regeln och hans eller hennes åtgärder för att eventuellt få kännedom om vad som gäller. (Se NJA 2004 s. 164 och NJA 2012 s. 281 p. 13.)

30. Bestämmelsen om anmälningsskyldighet syftar till att undvika att vilt utsätts för onödigt lidande i samband med olyckor. Ett skadat vildsvin kan dessutom utgöra en fara för människors säkerhet (se Naturvårdsverkets föreskrifter och allmänna råd om jakt och statens vilt, NFS 2002:18).

31. I det här fallet dröjde det 13 timmar innan B.Q. gjorde sin anmälan. Hans anmälan kan därmed inte anses ha varit ägnad att uppfylla syftet med anmälningsskyldigheten. B.Q. har uppgett att han inte trodde att det krävdes någon anmälan om det inte hade uppkommit någon skada, vilket det enligt hans uppfattning inte hade. Det hade dock varit en enkel uppgift för B.Q. att kontrollera hur det förhöll sig med anmälningsskyldigheten och han var inte förhindrad att vidta sådana åtgärder. Eftersom B.Q. inte såg vildsvinet efter sammanstötningen kan han inte heller ha varit helt förvissad om att djuret var oskadat. Han har i förhör också uppgett att han inte lämnade sin bil efter sammanstötningen eftersom han visste att vildsvin kan bli aggressiva.

32. Vid en sammantagen bedömning av omständigheterna kan gärningen inte anses utgöra ett ringa fall. Det sagda innebär att B.Q. ska dömas för förseelse mot jaktlagen.

Påföljd

33. Det saknas skäl att ändra den påföljd som hovrätten har bestämt.

Domslut

HD fastställer hovrättens domslut.

HD (justitieråden Göran Lambertz, Martin Borgeke och Stefan Johansson, referent) meddelade den 7 juli 2016 följande dom.

Domskäl

Bakgrund

1. Vid 22-tiden den 31 januari 2013 framförde B.Q. sin bil med en hastighet om ca 40 km/h på en enskild väg i södra Småland. Plötsligt fick han se ett vildsvin komma upp på vägen. Han bromsade, men lyckades inte undvika en lättare sammanstötning. Han körde fram en bit på vägen för att sedan vända och köra tillbaka. När han kom till platsen för sammanstötningen kunde han inte se några spår efter vildsvinet. Hans uppfattning var att djuret inte hade skadats.

2. Dagen efter inspekterade B.Q. bilen. Den hade fått bara en obetydlig skada. B.Q. talade med sin hustru om det inträffade. Han bestämde sig sedan för att ringa till polisen och anmäla händelsen, vilket skedde strax efter kl. 11.30. Han har förklarat att han trodde att polisen behövde uppgiften för den statistik som förs över viltolyckor. Han visste inte att han var skyldig att anmäla sammanstötningen när den inte hade lett till vare sig personskada, skada på djuret eller någon egentlig skada på bilen.

3. Tingsrätten dömde B.Q. för att han av grov oaktsamhet hade underlåtit att snarast möjligt anmäla sammanstötningen till polisen. Även hovrätten har fällt till ansvar. Hovrätten ansåg att det förhållandet, att B.Q. inte visste att han var skyldig att anmäla händelsen, inte kunde fria honom från ansvar och att han därmed hade begått brottet uppsåtligen.

Den rättsliga regleringen

4. Enligt 26 § första stycket 3 jaktlagen (1987:259) får regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om anmälningsskyldighet i fråga om vilt som har varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon. Genom 40 § jaktförordningen (1987:905) har regeringen meddelat sådana föreskrifter. De gäller bl.a. vildsvin och innebär att föraren av ett motorfordon är skyldig att snarast möjligt märka ut olycksplatsen och att underrätta polisen om det inträffade. Den som med uppsåt eller av grov oaktsamhet underlåter att fullgöra underrättelseskyldigheten ska enligt 45 § jaktlagen dömas till böter om gärningen inte är belagd med straff i lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. I ringa fall ska dock inte dömas till ansvar.

5. Anmälningsskyldigheten syftar till att i största möjliga mån undvika att vilt utsätts för onödigt lidande till följd av olyckor. Tidigare krävdes för anmälningsskyldighet att djuret hade skadats eller dödats. Det kravet togs bort den 1 januari 2010 bl.a. på grund av de bevissvårigheter som det ledde till. I samband med lagändringen anfördes att den vanligaste förklaringen till underlåtenhet att anmäla viltolyckor torde vara bristande kunskap om gällande rätt. Utan att skälen till det utvecklades närmare, angavs att bristande kunskap om skyldigheten att anmäla en viltolycka inte påverkar ansvarsfrågan. (Se prop. 2008/09:191 s. 9 och 17 f.)

6. Enligt den ursprungliga lydelsen av 45 § jaktlagen krävdes uppsåt eller oaktsamhet för att straffansvar skulle inträda. Kravet på att oaktsamheten ska vara grov för att föranleda ansvar infördes i mitten av 1990-talet. I förarbetena angavs att gärningar som begås av oaktsamhet, som inte är grov, inte utgör ett så allvarligt problem att det är motiverat med ett straffansvar. Ett exempel som nämndes var att den försumlige trots allt hade visat vilja att följa regelsystemet men i något avseende misslyckats med det. Fortfarande skulle dock ett medvetet åsidosättande av reglerna och de svårare fallen av vårdslösa beteenden föranleda ansvar. (Se prop. 1994/95:23 s. 67.)

Frågan i HD

7. Frågan i HD är främst vilken inverkan på bedömningen av skuldfrågan som det ska ha att B.Q. inte kände till omfattningen av anmälningsskyldigheten.

Kravet på subjektiv täckning

8. Enligt 1 kap. 2 § BrB gäller som huvudregel att en gärning ska anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Om det är särskilt föreskrivet kan straffansvar dock inträda också om gärningen begås av oaktsamhet. Som har framgått gäller i detta fall att oaktsamheten måste vara grov för att det ska vara fråga om brott.

9. Kravet på uppsåt eller, om det är särskilt föreskrivet, oaktsamhet gäller de olika förutsättningar som ställs upp för att ett handlande ska vara straffbart. I vilken utsträckning som de olika brottsförutsättningarna ska vara täckta av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet (subjektiv täckning) varierar emellertid från fall till fall. Bara undantagsvis har lagstiftaren tagit ställning till hur kravet på subjektiv täckning närmare ska vara utformat. Ledning för bedömningen får därför sökas huvudsakligen i praxis och i rättslitteraturen.

10. En särskild fråga är i vilken mån som sådana rättsregler, i eller vid sidan av ett straffbud, som har betydelse för straffbarheten ska omfattas av gärningsmannens uppsåt eller oaktsamhet. Den grundläggande regeln är att det inte är en förutsättning för straffrättsligt ansvar att gärningsmannen kände till den regel som innehåller själva straffbestämmelsen. Fastän man inte vet att en gärning är straffbelagd eller man har misstagit sig beträffande omfattningen av en straffbestämmelse, som man har brutit emot, kan man alltså fällas till ansvar. Om okunskapen var uppenbart ursäktlig kan man dock vara fri från ansvar enligt den regel om ansvarsfrihet i vissa fall av straffrättsvillfarelse som finns i 24 kap. 9 § BrB. (Se prop. 1993/94: 130 s. 55 ff.)

11. I åtskilliga fall betraktas emellertid olika rättsliga förutsättningar för straffrättsligt ansvar som en del av sakförhållandena som normalt ska vara subjektivt täckta. Som exempel kan nämnas att det för straffansvar krävs subjektiv täckning av att förarbehörighet saknades (olovlig körning; 3 § trafikbrottslagen), av att de uppgifter som man röjde var sekretessbelagda (brott mot tystnadsplikt; 20 kap. 3 § BrB) och av att egendomen tillhörde någon annan (stöld; 8 kap. 1 § BrB). Numera krävs det också, till skillnad från tidigare, subjektiv täckning av att det råder ett införselförbud beträffande en viss vara för att den handlande ska kunna fällas till ansvar för brott mot lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

12. När det - som i det här aktuella fallet - är fråga om en bestämmelse som föreskriver en viss handlingsplikt ställs frågan på sin spets huruvida den grundläggande regeln om att det för straffansvar inte krävs att gärningsmannen kände till kriminaliseringen kan upprätthållas, eller om det ska krävas subjektiv täckning av den handlingsregel som är straffsanktionerad. I rättslitteraturen har det framförts att det i situationer av detta slag bör krävas uppsåt eller, i förekommande fall, oaktsamhet avseende att ”icke-görandet” är en straffbelagd underlåtenhet, dvs. subjektiv täckning av att man var skyldig att utföra handlingen, t.ex. göra en anmälan. (Se Petter Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013, s. 336 ff.)

13. Om det inte skulle krävas subjektiv täckning i förhållande till skyldigheten att handla, utan endast avseende de faktiska omständigheterna, skulle i princip alla sådana gärningar som avser t.ex. underlåten anmälan anses som uppsåtliga. Det blir då i det närmaste omöjligt att göra skillnad mellan olika fall i fråga om klandervärdhet. Detta är knappast godtagbart (jfr uttalandet i propositionen, se p. 5). Därför bör regeln vara, att straffansvar i dessa situationer förutsätter att gärningsmannen kan klandras för att han eller hon inte kände till skyldigheten att handla.

14. Det ska tilläggas att i ett fall som detta, där det alltså krävs subjektiv täckning av en rättslig reglering som har betydelse för straffansvaret, det i fråga om den regleringen inte ska göras någon prövning av om ansvarsfrihet ska inträda enligt bestämmelsen om straffrättsvillfarelse i 24 kap. 9 § BrB. En sådan prövning ska göras endast om den handlande har misstagit sig på en i sammanhanget aktuell rättsregel som inte behöver vara subjektivt täckt. Regeln i 24 kap. 9 § innehåller ett fristående subjektivt culparekvisit som utgör en ytterligare förutsättning för personligt ansvar och som ska prövas först om det har konstaterats att övriga förutsättningar för straffansvar är uppfyllda. (Jfr ”Taxiflygfallet” NJA 1984 s. 780, ”Den oanmälda införseln” NJA 2003 s. 268 och ”Duvhöken” NJA 2012 s. 281 p. 8; se också SOU 1988:7 s. 184.)

Bedömningen i detta fall

15. B.Q. har alltså när han förde sin bil sammanstött med ett vildsvin men inte anmält händelsen till polisen förrän efter drygt 13 timmar, vilket inte uppfyller lagens krav på att anmälan ska ske snarast möjligt.

16. Att framföra motorfordon är typiskt sett förenat med allvarliga risker av skilda slag. Det måste därför ställas höga krav på att bilförare känner till de regler som i olika hänseenden gäller för trafiken eller undersöker vilka regler som är tillämpliga om något ovanligt skulle inträffa. B.Q. var medveten om att det kunde finnas en skyldighet att anmäla en sammanstötning med ett vildsvin även om han hade en annan uppfattning beträffande omfattningen av den eventuella anmälningsskyldigheten. Att då inte så snart som möjligt ta reda på bestämmelserna på området får bedömas som grovt oaktsamt.

17. Det som därmed återstår att pröva är om gärningen är ringa.

18. Vid prövningen av om en gärning är ringa ska samtliga omständigheter beaktas. Det innebär att inte bara objektiva faktorer är av betydelse utan också den grad av uppsåt eller oaktsamhet som gärningsmannen har visat. Det bör därför beaktas om den tilltalade har varit medveten om överträdelsen av regeln eller inte. Vilka åtgärder som han eller hon har vidtagit för att vid behov få kännedom om vad som gäller har också betydelse. (Se NJA 2004 s. 164 och NJA 2012 s. 281 p. 13.)

19. I det här fallet har det inte rört sig om något uppsåtligt brott. Att det var fråga om en lätt sammanstötning talar för att vildsvinet inte skadades. B.Q. har på eget initiativ anmält händelsen, låt vara för sent och med ett annat motiv än det som ligger bakom den aktuella regleringen. Hans dröjsmål med att anmäla det inträffade inskränkte sig till ett antal timmar och försvårade inte identifieringen av olycksplatsen. Sammantaget får omständigheterna bedömas vara sådana, att det är fråga om ett ringa fall. B.Q:s gärning ska därmed inte föranleda ansvar för honom utan han ska frikännas.

Domslut

Med ändring av hovrättens dom frikänner HD B.Q.

Justitieråden Kerstin Calissendorff och Dag Mattsson var skiljaktiga i fråga om motiveringen enligt följande.

Om ett vildsvin har varit inblandat i en sammanstötning med ett motorfordon, är fordonets ägare skyldig att snarast möjligt underrätta närmaste polismyndighet (40 § jaktförordningen). Genom underrättelseskyldigheten vill man i största möjliga mån försöka undvika att vilt utsätts för onödigt lidande till följd av trafikolyckor.

B.Q:s bil sammanstötte med ett vildsvin den 31 januari kl. 22.30. Han anmälde detta till polisen den 1 februari kl. 11.42.

En bedömning av om en anmälan har gjorts tillräckligt snabbt kan inte bara ta sin utgångspunkt i hur lång tid som har gått från sammanstötningen och vad som objektivt sett varit möjligt för bilägaren. Liksom annars måste hänsyn tas även till andra omständigheter av betydelse. Frågan är vad som är rimligt att begära av den enskilde i den uppkomna situationen, utifrån underrättelseskyldighetens syfte och det krav på skyndsamhet som lagen föreskriver. För straffansvar krävs dessutom att det föreligger en grovt oaktsam underlåtenhet.

B.Q., som är en äldre man, körde långsamt en sen vinterkväll på en grusväg vid Ålshult i Småland när han plötsligt såg - vad han uppfattade som - ett litet vildsvin framför bilen i strålkastarljuset. Han bromsade in men kunde inte hindra att bilen stötte lätt ihop med djuret. Han fortsatte en bit på vägen för att kunna vända runt, och körde tillbaka för att se vad som hänt. Djuret hade då försvunnit iväg ut i skogen. Sedan körde han hem. När han var hemma kontrollerade han bilen och såg att det inte fanns några skador; bara en plastdetalj där fram hade satt sig en aning snett. Han var lite uppskakad, det var sent och han lade sig för att sova. Nästa morgon diskuterade han händelsen med sin hustru. De kom fram till att de borde anmäla det inträffade för polisen, kanske framför allt för statistikens skull. De letade i olika telefonkataloger och på nätet efter ett lämpligt nummer till polisen. Till slut bestämde de sig för att de måste ringa 112 och försöka anmäla sammanstötningen där.

Om B.Q. hade ringt polisen redan när han kom hem vid midnatt den 31 januari, hade det lett till att polisen ordnat så att en jägare kontaktat honom på morgonen nästa dag för att få uppgifter om var djuret kunde sökas. Det kan - mot bakgrund av de rutiner som gäller - uteslutas att jägaren hade gett sig ut omedelbart på natten för att söka efter det eventuellt skadade djuret.

Däremot hade det naturligtvis varit bra om B.Q. hade ringt och anmält sammanstötningen tidigt på morgonen den 1 februari.

Med hänsyn till omständigheterna kan tidsutdräkten emellertid i varje fall inte anses som sådan att B.Q. har varit grovt oaktsam (jfr prop. 1994/95:23 s. 67). Han ska därför frikännas.

HD:s dom meddelad: den 7 juli 2016.

Mål nr: B 1326-15.

Lagrum: 24 kap. 9 § BrB, 26 och 45 §§ jaktlagen (1987:259) samt 40 § jaktförordningen (1987:905).

Rättsfall: NJA 1984 s. 780, NJA 2003 s. 268 och NJA 2012 s. 281.

Lagen.nu är en privat webbplats. Informationen här är inte officiell och kan vara felaktig | Ansvarsfriskrivning | Kontaktinformation