NFS 2001:3

Naturvårdsverkets författningssamling

ISSN 1403-8234

NFS 2001:3

Utkom från trycket

den 28 februari 2001

Naturvårdsverkets allmänna råd

om tillsyn [till 26 kap. miljöbalken , förordningen

( 1998:900 ) om tillsyn samt förordningen ( 1998:901 ) om

verksamhetsutövares egenkontroll];

beslutade den 15 januari 2001.

Innehållsförteckning

BEGREPP OCH FÖRKORTNINGAR

3

26 KAPITLET MB, TILLSYN

5

Allmänt om operativ tillsyn (till 1 §)

5

Åtalsanmälan (till 2 §)

5

Överlåtelse av tillsyn (till 3 §)

5

Återkallande av överlåten tillsyn (till 4 §)

6

Samverkan (till 6 §)

6

Kommunal samverkan (till 7 §)

7

Besiktning (till 8 §)

7

Förelägganden och förbud (till 9 §)

7

Förbud och föreläggande

8

Begränsning av beslut eller dom

8

Stängselgenombrott (till 11 §)

9

Föreläggande mot ny ägare (till 12 §)

9

Uppgift om ny ägare (till13 §)

9

Vite (till 14 §)

9

Verkställighet och särskild handräckning (till 17 §)

9

Rättelse på den felandes bekostnad (till 18 §)

10

Tillsyn över egenkontrollen (till 19 § )

10

Verksamhetsutövarens undersökningar

10

Kontrollprogram eller förbättrande åtgärder

10

Myndighetens reaktion på ett förslag till kontrollprogram eller

förbättrande åtgärd

11

Äldre kontrollprogram

12

Miljörapport (till 20 §)

12

Upplysningar och handlingar (till 21 §)

12

Dokumentation av egenkontrollen

12

Löpande rapportering och avvikelserapportering

12

Undersökningar (till 22 §)

13

Undersökning av någon annan än verksamhetsutövaren själv

14

Omedelbar verkställighet (till 26 §)

14

FÖRORDNINGEN (1998:900) OM TILLSYN ENLIGT

MILJÖBALKEN

15

Fördelning av tillsynsansvaret (till 4 §)

15

Naturvårdsvakter (till 6 §)

15

Tillsynsplanering (till 7 §)

15

Resurser och personalens kompetens

15

Årlig utredning av tillsynsbehovet

16

Verksamhetsregister

16

Tillsynsplan

17

Uppföljning och utvärdering

17

Överlåtelse av tillsynsansvar (till 10 §)

17

Prövning av framställan om överlåtelse (till 11 §)

18

Samarbete mellan myndigheter (till 14 §)

18

Förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll

19

Tillsyn av rutiner för kontroll av utrustning m.m. (till 5 §)

19

Undersökning av risker och underrättelse till myndigheten (till 6 §)

19

BEGREPP OCH FÖRKORTNINGAR

AR

Allmänna råd

Egenkontroll

sådana aktiviteter, rutiner, åtgärder m.m. som en

verksamhetsutövare på egen hand har att planera,

genomföra och följa upp enligt 26 kap. 19 § MB

och enligt föreskrifter meddelade med stöd av

denna bestämmelse

FMH

förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet

och hälsoskydd

FVE

förordningen (1998:901) om verksamhetsutövares

egenkontroll

Kontrollprogram

en handling som myndigheten kan begära, där

verksamhetsutövaren beskriver hela eller vissa delar

av egenkontrollen

MB

miljöbalken (1998:808)

MP

lagen (1998:811) om införande av miljöbalken

Nationella

miljökvalitetsmål

de miljömål som riksdag och regering antar

Olägenheter för

människors hälsa

en störning som enligt medicinsk eller hygienisk

bedömning kan påverka hälsan menligt och som

inte är ringa eller helt tillfällig (9 kap. 3 § MB)

Här i ingår att utgå från hur människor i allmänhet

reagerar på störningen och också att ta hänsyn till

personer som är något känsligare än normalt

Skador eller olägenheter

för

miljön

påverkan på grund av utsläpp eller andra liknande

orsaker, liksom utarmande av värdefulla natur- och

kulturmiljöer, av frilufts- och upplevelsevärden eller

av den biologiska mångfalden eller misshushållning

med naturresurser, energi eller material

TiF

förordningen (1998:900) om tillsyn enligt

miljöbalken

Tillsynsområden

används i den betydelse ordet har i bilagan till

tillsynsförordningen

VerksF

verksförordningen 1995:1322

Verksamhet

verksamhet (t.ex. en fabrik) eller åtgärd (aktivitet

eller handling) som MB är tilllämplig på

Verksamhetsutövare

den eller de juridiska (företag, organisation etc.)

eller fysiska personer (människa) som ansvarar för

en verksamhet eller del av en sådan.

IPPC-direktivet¹: Varje juridisk person som driver

eller innehar en anläggning eller, om det finns

bestämmelser om detta i den nationella

lagstiftningen, varje person som har givits rätten att

fatta avgörande ekonomiska beslut med avseende på

anläggningens tekniska funktion

¹ Artikel 2.12 i Rådets direktiv 96/61/EG av den 24 september 1996 om samordnade åtgärder

för att förebygga och begränsa föroreningar (EGT L 2257/26, 10.10.1996).

26 KAP. MB - TILLSYN

Allmänt om operativ tillsyn (till 1 §)

Tillsynen bör bedrivas så att den stärker verksamhetsutövarens egen förmåga

att uppfylla sitt ansvar och ställda krav samt att självständigt bidra till en

hållbar utveckling genom ett förebyggande miljöarbete.

Tillsynen bör i första hand bedrivas genom inspektioner. Myndigheten bör

då särskilt kontrollera verksamhetens lagefterlevnad, dess förebyggande arbete

och verksamhetens förutsättningar för detta (egenkontrollen). Bestämmelser

om tillträde finns i 28 kap. MB.

Tillsyn över tekniskt eller på annat sätt komplexa verksamheter kan ske

även på annat sätt, men bör alltid kompletteras med inspektioner. Exempel på

detta kan vara tillsyn av att egenkontrollen i stora dammar eller i komplicerad

processteknisk verksamhet uppfyller ställda krav är ändamålsenligt utformad

och fullgörs på det sätt som dokumentation eller andra beskrivningar av den

gör gällande.

Oanmälda inspektioner bör göras vid misstanke om brott, för att följa upp

klagomål, för att följa upp tidigare ställda krav eller för att kontrollera hur

verksamheten bedrivs till vardags.

Tillsynsmyndighetens rådgivning och information kan riktas till grupper av

enskilda eller grupper av verksamhetsutövare. Myndigheten bör använda

skyldigheten att rådge och informera som komplement till, men inte som

ersättning för, skyldigheten att kontrollera lagefterlevnaden och vidta åtgärder.

Tillsynsmyndigheten kan även ge verksamhetsutövare information och råd

i enskilda fall. Då bör myndigheten ge sådana besked som tydligt förmedlar

MB:s krav. Myndigheten bör inte bistå verksamhetsutövaren i detaljer, t.ex.

med att identifiera vilka åtgärder och rutiner m.m. som är mest lämpliga.

Åtalsanmälan (till 2 §)

Anmälan bör ske i nära anslutning till överträdelsen. Tillsynsmyndigheten bör

beakta att den kraft med vilken myndigheten agerar inverkar på den enskildes

uppfattning. Tillsynsmyndigheten bör agera på ett sådant sätt att den enskilde

inte kan invaggas i tron att det denne gjort godtas av myndigheten.

Skyldigheten för tillsynsmyndigheten att anmäla till åtal bör inte påverkas

av att överträdelsen redan anmälts av någon annan, organisation eller enskild.

Tillsynsmyndigheten bör dokumentera sina överväganden, när

myndigheten tar ställning till en åtalsanmälan.

Bestämmelser om vilken sekretess tillsynsmyndigheten bör iaktta i

samband med åtalsanmälningar finns i 5 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

Överlåtelse av tillsyn (till 3 §)

Bestämmelser om förutsättningar för överlåtelse finns i 11 § TiF.

Den kommun som vill överta tillsyn bör, innan ansökan sker, samråda med

tillsynsmyndigheten om ärendets handläggning, omfattningen på överlåtelsen,

innehållet i begäran och formerna för överlåtelsen.

Återkallande av överlåten tillsyn (till 4 §)

Länsstyrelsen bör återkalla överlåtet tillsynsansvar från en kommun, om

kommunen begär det eller om länsstyrelsen bedömer att det finns

omständigheter som kan motivera ett återkallande. Sådana omständigheter kan

vara bristande resurser eller kompetens hos kommunen, förändringar av

verksamheten hos överlåtna tillsynobjekt eller förändringar av kommunens

interna organisation.

Bestämmelser om att driftsansvar och tillsynsansvar skall vara skilda åt på

nämndnivå finns i kommunallagen. Länsstyrelsen bör återkalla överlåten

tillsyn om kommunallagens krav inte är uppfyllt. Om ansvaren inte skiljts åt på

förvaltningsnivå kan länsstyrelsen återkalla tillsynen, om det uppstår brister

som tydligt kan härledas till det odelade ansvaret.

Innan länsstyrelsen återkallar tillsynen bör kommunen få möjlighet att

avhjälpa de brister som konstaterats. Länsstyrelsen bör då föra en dialog med

kommunen och påtala vilka brister man funnit i tillsynens kvalitet, kvantitet

eller organisation.

Samverkan (till 6 §)

Tillsynsmyndigheten bör i samråd med åklagare/polis utarbeta rutiner för

samverkan.

När myndigheten bedriver tillsyn över verksamheter som förordningen

(1998:901) om verksamhetsutövares egenkontroll är tillämplig på, kan

samtidigt föreskrifter enligt annan lagstiftning med liknande krav på

egenkontroll vara tillämpliga. Då bör myndigheten samordna sin tillsyn och

sina krav på egenkontrollen med andra berörda myndigheter. Ett exempel på

detta är samordning med Arbetsmiljöinspektionen, som bland annat har att

tillämpa föreskrifterna (AFS 1996:6) om internkontroll av arbetsmiljön.

Ett exempel på när tillsynsmyndigheten bör lägga särskild vikt vid

samordning är vid tillsyn över kärnteknisk verksamhet, över vilken

Kärnkraftsinspektionen också bedriver tillsyn enligt lagen (1984:3) om

kärnteknisk verksamhet. Kärnkraftsinspektionen har meddelat föreskrifter och

AR (1998:1) om säkerhet i vissa kärntekniska anläggningar.

Tillsynsmyndigheterna bör samordna tillsynen enligt MB med den tillsyn

som sker enligt lagen (1999:381) om åtgärder för att förebygga och begränsa

följderna av allvarliga kemikalieolyckor. Samverkan bör ske så att tillsynen

kan bedrivas så rationellt som möjligt för såväl myndigheter som

verksamhetsutövare. De berörda tillsynsmyndigheterna bör utveckla formerna

för samarbetet, t.ex. när det gäller gemensamma inspektioner.

Om en tillsynsmyndighet i sin verksamhet konstaterar brister eller

överträdelser som faller inom en annan tillsynsmyndighets behörighet bör den

behöriga myndigheten informeras.

Har flera myndigheter tillsyn över verksamheten bör myndigheterna noga

se till att samordna eventuella förelägganden, oberoende av om dessa rör

försiktighetsmått eller egenkontroll. Ett exempel på en sådan situation är vid

kommunal tillsyn över en miljöfarlig verksamhet, till vilken är knuten en

vattenverksamhet med länsstyrelsetillsyn. Ett annat exempel är när

länsstyrelsen bedriver tillsyn över en anmälningspliktig åtgärd enligt 12 kap.

6 § MB som vidtas inom en verksamhet med kommunal tillsyn.

Om flera myndigheter avser att förelägga verksamhetsutövaren att följa

inlämnade förslag avseende egenkontroll, bör myndigheterna före beslutet se

till att de kan samverka för översyn, uppföljning och genomdrivande av

föreläggandena. Innehållet i olika myndigheters förelägganden bör samverka,

så att dessa inte försvårar verksamhetsutövarens arbete enligt MB. Exempelvis

bör krav ställas så att de samspelar med varandra, särskilt om de påverkar

samma moment i egenkontrollen. Krav på dokumentation bör samordnas så att

den samlade dokumentationen inte blir onödigt omfattande, svårhanterlig eller

obrukbar.

Kommunal samverkan (till 7 §)

Tillsynsuppgifter som kan överlåtas är exempelvis inspektioner, mätningar

eller andra utredningar av betydelse för tillsynen.

Avtal om överlåtelse av tillsynsuppgifter som ingås mellan kommuner bör

noggrant och precist ange vad tillsynen får avse.

Besiktning (till 8 §)

Bestämmelser om att i tillstånd ställa krav på besiktning finns i 22 kap. 25 §

MB och i 18 § FMH.

Tillsynsmyndigheten kan uppdra åt någon annan att utföra besiktningen på

verksamhetsutövarens bekostnad, om exempelvis myndigheten själv saknar

behövlig kunskap, teknisk utrustning eller andra förutsättningar för att

genomföra den på egen hand.

Bestämmelser om upphandling finns i lagen (1992:1528) om offentlig

upphandling.

När det gäller tillstånd som är utfärdade enligt äldre lagstiftning, bör

myndigheten noga beakta om verksamhetsutövaren själv kan handla upp och

utföra besiktningen eller om detta är en myndighetsuppgift. Bakgrunden till att

prövningsmyndigheten funnit skäl att meddela ett villkor eller ett krav om en

besiktning av anläggningen bör då ges betydelse. Exempelvis kan villkor om

besiktning i tillstånd enligt miljöskyddslagen ha haft en annan innebörd än

villkor om besiktning i tillstånd enligt vattenlagen eller hälsoskyddslagen. Krav

på besiktning av täkter i tillstånd enligt naturvårdslagen kan i sin tur ha haft

ännu en innebörd.

Förelägganden och förbud (till 9 §)

Om rätten att förelägga eller förbjuda framgår av en särskild bestämmelse,

exempelvis av 26 kap. 10, 11 eller 21 § MB, bör tillsynsmyndigheten tillämpa

den bestämmelsen i stället.

Tillsynsmyndigheten bör välja på vilket sätt den skall ingripa för att få

verksamhetsutövaren att följa balkens regler. I bedömningen av om

föreläggande, vitesföreläggande eller annat tvångsmedel behövs för

efterlevnaden av MB bör följande faktorer beaktas:

•

risken för tredska, dvs. en bedömning av risken för att verksamhetsutövaren

inte genomför den påtalade åtgärden,

•

tidsfaktorn, dvs. en bedömning av hur brådskande åtgärden är,

•

risken för miljö och hälsa, dvs. en bedömning av hur viktig åtgärden är för

att undanröja eller förebygga skada eller olägenhet för människors hälsa

eller miljön,

•

rättssäkerheten, exempelvis om det finns anledning att fatta ett beslut som

verksamhetsutövaren eller annan sakägare kan överklaga.

Myndighetens ingripande bör begränsa sig till sådana moment eller delar av

verksamheten som fordrar ett ingripande.

Om ett föreläggande eller förbud inte behövs bör myndigheten avstå från

att ingripa på det sättet, exempelvis att utan att brister konstaterats förelägga en

verksamhetsutövare att fortlöpande bedriva egenkontroll på ett visst sätt.

Detsamma bör gälla om det saknas anledning att anta att åtgärder inte kommer

att vidtas eller fullföljas.

Myndigheten bör stödja ett eventuellt föreläggande på de preciserade krav

som är definierade i MB, förordningar eller föreskrifter samt då ange

tillämpligt lagrum. Exempelvis bör ett föreläggande om att mäta utsläpp från

en tillståndspliktig miljöfarlig verksamhet med en viss metod ske med stöd av

26 kap. 9 § MB och med hänvisning till 4 § i Naturvårdsverkets föreskrifter

(NFS 2000:15) om genomförande av mätningar och provtagningar i vissa

verksamheter. Om föreläggandet rör krav på rutiner för att kunna hålla viss

teknisk utrustning i gott skick bör föreläggande ske med stöd av 26 kap. 9 §

MB och med hänvisning till 5 § FVE. Är flera lagrum tillämpliga bör

myndigheten ange samtliga av dessa.

Förbud och föreläggande

Tillsynsmyndigheten kan förena ett föreläggande om rättelse med ett förbud

mot fortsatt drift av en anläggning eller en del av den när en överträdelse

orsakats av tekniska problem som inte kan åtgärdas snabbt. Förbudet bör då

gälla tills felen är avhjälpta. I stället för att förbjuda driften kan myndigheten

förena beslutet om rättelse med ett krav på begränsning av driften.

Om sådana skyddsåtgärder som är en förutsättning för att verksamheten

skall få bedrivas inte fungerar, bör tillsynsmyndigheten vanligen förbjuda

verksamheten eller en del av den. Undantag från detta kan gälla, då det inte är

tekniskt möjligt eller skulle kunna medföra större olägenheter för miljön eller

människors hälsa om verksamheten förbjuds, exempelvis att stänga ett

avloppsreningsverk medan avloppsvatten forstätter att rinna. Ett annat skäl kan

vara om fortsatt drift är en förutsättning för att orsaken till de tekniska

problemen skall kunna klarläggas eller för att en brist skall kunna åtgärdas. I

det sistnämnda fallet bör tillsynsmyndigheten hellre förelägga om tillfälliga

krav, för att motverka olägenheter eller för att problemen inte skall orsaka

ohälsa eller allvarlig skada på miljön medan de åtgärdas. Ett sista datum för då

problemen skall vara åtgärdade bör anges samtidigt.

Begränsning av beslut eller dom

När ett tillstånd meddelats som saknar rättskraft enligt 24 kap. 1 § MB kan

tillsynsmyndigheten ingripa med de förelägganden eller förbud som behövs.

Exempel på sådana tillstånd är de beslut om arbetsplan eller järnvägsplan som

jämställs med tillstånd enligt MB, enligt 3 a § väglagen (1971:948) eller 3 §

lagen (1995:1649) om byggande av järnväg.

Stängselgenombrott (till 11 §)

Det följer av 26 kap. 19 § MB att stängselhållaren ansvarar för att sköta

stängsel så att allmänheten inte utestängs.

Föreläggande mot ny ägare (till 12 §)

Det bör sakna betydelse om det är den tidigare ägaren som orsakat olägenheten

eller skadan.

Om den nye ägaren känt till eller kunnat ta reda på förhållandena, kan

myndigheten anse det som skäligt att förelägga denne att avhjälpa skadan eller

olägenheten. Kravet på åtgärder bör då stå i rimlig proportion till skadans eller

olägenhetens art och omfattning.

Uppgift om ny ägare (till 13 §)

Tillsynsmyndigheten bör utsätta tiden till senast en vecka efter det att den

tidigare ägaren fått del av beslutet, om inte omständigheterna talar för en

kortare tid.

Vite (till 14 §)

Bestämmelser om vite finns i viteslagen (1985:206).

Verkställighet och särskild handräckning (till 17 §)

Tillsynsmyndigheten bör kontakta kronofogdemyndigheten så tidigt som

möjligt.

I tillämpliga fall bör tillsynsmyndigheten i ansökan om verkställighet

lämna uppgifter om vilka som är behöriga att utföra åtgärden som ansökan

avser, t.ex. om entreprenör vid transport av farligt avfall, samt uppgift om vem

som handlägger ärendet vid tillsynsmyndigheten. Det bör framgå att

föreläggandet har delgivits verksamhetsutövaren och att det har vunnit laga

kraft.

I en ansökan om särskild handräckning bör det tydligt framgå vem ansökan

riktas mot och vilken åtgärd som tillsynsmyndigheten vill ha utförd. Ansökan

kan behöva kompletteras med t.ex. fotografier, skisser eller annan bevisning.

Om ett föreläggande ligger till grund för ansökan bör kopia av beslutet

bifogas ansökan. Myndigheten kan ansöka om handräckning utan att ansökan

har föregåtts av ett föreläggande. Myndigheten bör däremot först försökt få den

enskilde att rätta sig innan ansökan görs om särskild handräckning. En kopia av

den information eller de råd etc. som då lämnats bör bifogas ansökan.

Exempelvis kan en tjänsteanteckning från ett telefonsamtal räcka.

Krav på samråd med Naturvårdsverket framgår av 29 § FMH.

Rättelse på den felandes bekostnad (till 18 §)

Krav på samråd med Naturvårdsverket framgår av 29 § FMH.

Tillsyn över egenkontrollen (till 19 §)

Av Naturvårdsverkets AR (NFS 2001:2) om egenkontroll framgår hur

verksamhetsutövaren kan eller bör göra för att bedriva egenkontroll.

Bestämmelser om skyldighet att ingripa, så att verksamhetsutövaren följer

bestämmelserna om egenkontroll, finns i 26 kap. 1 § MB.

Myndigheten bör ta brister i lagefterlevnaden till intäkt för att granska

verksamhetsutövarens egenkontroll i ett vidare perspektiv t.ex. de

förebyggande och motverkande momenten, kunskaper, ansvarsfördelning och

rutiner i olika avseenden.

Bestämmelser

om

miljösanktionsavgift för brister i egenkontrollen finns i

förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter. Naturvårdsverket har gett

ut AR (NFS 2000:8) om miljösanktionsavgifter.

Verksamhetsutövarens undersökningar

Av Naturvårdsverkets AR (NFS 2001:2) om egenkontroll framgår vad

verksamhetsutövaren kan eller bör göra för att undersöka verksamheten eller

dess påverkan på miljön.

Kontrollprogram eller förbättrande åtgärder

När myndigheten bedömer att det kan finnas skäl att förbättra befintliga

åtgärder eller försiktighetsmått, kan den kräva in ett förslag till förbättrande

åtgärder av egenkontrollen från verksamhetsutövaren. Så bör ske innan ett

eventuellt föreläggande om skyddsåtgärder eller andra försiktighetsmått

meddelas. Ett exempel kan vara när en verksamhetsutövare inte följt

utvecklingen av bästa möjliga teknik enligt 2 kap. 3 § MB, vilket visar på

brister i den fortlöpande planeringen, eller när produktvalsprincipen enligt 2

kap. 6 § inte följts.

Myndighetens begäran om ett förslag till förbättrande åtgärder kan avse

hela egenkontrollen enligt 26 kap. 19 §, FVE eller en viss tillämplig föreskrift

om kontroll. Den kan vara begränsad till någon eller några delar av det som

brister, t.ex. mätningar.

Av 26 kap. 22 § MB framgår att myndigheten kan kräva de undersökningar

som kan behövas för att det skall gå att bedöma vilka förbättrande åtgärder som

är mest ändamålsenliga.

I 29 kap. 5 § MB finns bestämmelser om straff om en verksamhetsutövare

försvårar en tillsynsmyndighets verksamhet genom att inte lämna in en uppgift

eller lämna en oriktig sådan.

Myndigheten kan begära in ett förslag till kontrollprogram. Så kan ske om

verksamhetsutövaren brister i sin egenkontroll, och det inte gått att få rättelse

på annat sätt, exempelvis genom information eller rådgivning, eller om ett

förslag till förbättrande åtgärder av egenkontrollen inte följts. Det bör sakna

betydelse om det är verksamhetsutövaren själv eller myndigheten som har

identifierat brister som inte rättats till. Ett annat skäl kan vara att det är viktigt

att få en snar rättelse, eller att det finns grundad anledning att tro att en

fungerande egenkontroll eller viktiga moment i den inte kommer att bedrivas.

Myndigheten kan också begära ett förslag till kontrollprogram när en

egenkontroll saknas eller om det är betydelsefullt för tillsynsmyndigheten att få

utförandet av egenkontrollen eller vissa viktiga delar av den beskriven. Det kan

exempelvis gälla kontrollen av viktiga villkor i tillstånd för verksamheter som

är tekniskt komplexa eller som kan påverka miljön eller människors hälsa.

Myndigheten bör i sin begäran i varje enskilt fall noggrant precisera vad

förslaget skall ta fasta på. Det bör inte räcka med att allmänt begära ett förslag.

Det bör tydligt framgå vad myndigheten förväntar sig att verksamhetsutövaren

skall prestera för att leva upp till myndighetens begäran. Myndigheten bör på

samma sätt precisera vad ett förslag till förbättrande åtgärder bör ta fasta på.

Myndigheten bör också tydligt ange gränserna för omfattningen på det begärda

förslaget.

Myndigheten kan begära ett förslag till kontrollprogram eller förbättrande

åtgärder enbart från den som bedriver en verksamhet.

Myndighetens reaktion på ett förslag till kontrollprogram eller

förbättrande åtgärd

Har myndigheten begärt in ett förslag bör myndigheten granska detta och

kontakta verksamhetsutövaren för att få ändring på brister som framgår av

förslaget. Om verksamhetsutövaren rättar sig bör myndigheten bekräfta

mottagandet av förslaget och att det för närvarande inte föranleder åtgärder

eller ingripande från myndigheten. Myndigheten kan komplettera med att

informera verksamhetsutövaren om dennes egna ansvar för att fortlöpande

upprätthålla en aktuell och i verksamheten fungerande egenkontroll.

Ett föreläggande om att följa ett förslag, som t.ex. lämnats i ett

kontrollprogram, bör avse krav som följer av 26 kap. 19 § MB eller av någon

bestämmelse i FVE eller i en föreskrift som getts ut med stöd av dessa. Detta

föreläggande bör vara tydligt avskilt från ett eventuellt föreläggande enligt 26

kap. 22 § MB, som avser undersökningar för tillsynens behov.

Tillsynsmyndigheten bör på så sätt ge verksamhetsutövaren möjlighet att

överklaga ett föreläggande om undersökningar som myndigheten har behov av

enligt 26 kap. 22 § MB, utan att verksamhetsutövaren också skall behöva

överklaga ett föreläggande om undersökningar enligt 26 kap. 19 § MB eller

FVE. Det sistnämnda föreläggandet om undersökningar bör syfta till att

verksamhetsutövaren på egen hand skall klara av kunskapskravet i 2 kap. 2 §

MB.

Om myndigheten förelägger någon att följa ett förslag, bör det av

föreläggandet framgå att verksamhetsutövaren på eget initiativ skall rätta till de

brister som t.ex. undersökningar, mätningar eller andra moment i

egenkontrollen visat.

I 26 kap. 21 § MB finns bestämmelser om att tillsynsmyndigheten kan få

del av resultat från egenkontrollen om det behövs för tillsynen.

Av 26 kap. 22 § MB framgår att tillsynsmyndigheten kan få en

undersökning utförd som skall avse tillsynens behov.

Av AR till 26 kap. 6 § (sid. 6) framgår att flera tillsynsmyndigheter kan

behöva samverka i handläggningen av ett inlämnat förslag.

Det följer av AR till 26 kap. 9 § (sid. 8) att myndigheten inte bör ta till mer

ingripande åtgärder än behövligt, då myndigheten överväger ett föreläggande

om att följa ett inlämnat förslag.

Äldre kontrollprogram

Av 35 § MP framgår att förelagda kontrollprogram gäller intill dess att

myndigheten hävt föreläggandet.

Myndigheten bör se till att verksamhetsutövaren ser över de moment i

egenkontrollen som är förelagda i kontrollprogram enligt den nu upphävda

miljöskyddslagen, så att egenkontrollen blir uppdaterad. Takten med vilken

detta genomförs kan myndigheten planera enligt 7 § TiF.

Av AR till 26 kap. 9 § (sid. 8) framgår om tillsynsmyndigheten bör

förelägga verksamhetsutövaren att följa det reviderade förslaget.

Miljörapport (till 20 §)

Tillsynsmyndigheten bör besvara en inkommen miljörapport inom tre månader.

Detta bör ske skriftligen, men kan också ske muntligt om en tjänsteanteckning

om svaret görs. Verksamhetsutövaren bör då erbjudas att få del av

tjänsteanteckningen.

Föreskrifter och AR om miljörapport finns i NFS (2000:13).

Upplysningar och handlingar (till 21 §)

Begäran om upplysningar och handlingar bör avvägas och preciseras i varje

enskilt fall.

Dokumentation av egenkontrollen

Myndigheten kan begära in handlingar, exempelvis dokumentation, som redan

finns hos verksamhetsutövaren.

Myndigheten bör noga överväga om det är lämpligt att ålägga

verksamhetsutövaren att skicka in all befintlig dokumentation, t.ex. i form av

rutiner, instruktioner eller åtgärdsplaner, så att detta inte sker rutinmässigt. Om

myndigheten begär in sådan dokumentation, bör det vanligen ske i samband

med en inspektion eller annan särskilt påkallad tillsynsinsats. När det är fråga

om tekniskt eller på annat sätt komplexa verksamheter eller verksamheter som

väsentligt kan påverka miljön och människors hälsa, bör myndigheten kunna

begära in handlingar som beskriver viktiga moment av den befintliga

egenkontrollen, utan att detta behöver vara föranlett av en för tillfället planerad

inspektion eller tillsynsinsats.

Av AR till 26 kap. 19 § (sid. 11) framgår hur en begäran om

kontrollprogram eller förbättrande åtgärder kan avse ett förslag som beskriver

en egenkontroll som för tillfället saknas eller som inte är dokumenterad.

Löpande rapportering och avvikelserapportering

En grundregel bör vara att enbart begära sådan löpande rapportering som

myndigheten har resurser att granska, nyttja, reagera på eller besvara. Här bör

myndigheten beakta de prioriteringar i tillsynen som gjorts i tillsynsplanen

enligt 7 § TiF, så att resurserna riktas dit de bäst behövs.

Tillsynsmyndigheten bör så långt möjligt ta del av resultaten från

egenkontrollen vid eller inför inspektioner, samtidigt som den egenkontroll

som ligger till grund för de framtagna resultaten kontrolleras.

Är verksamhetsutövaren skyldig att avge en årlig miljörapport, bör

myndigheten i första hand genom denna ta del av sådana resultat som visar på

lagefterlevnad via miljörapporten. I dessa fall, liksom för verksamheter där

egenkontrollen normalt fungerar, men där det är viktigt att myndigheten snabbt

får vetskap om avvikelser, bör myndigheten i första hand välja

avvikelserapportering, t.ex. av resultat som avviker från ett villkor i tillstånd.

Krav på löpande rapportering av resultat bör komma i fråga för

verksamheter som är särskilt viktiga från miljö- och hälsoskyddssynpunkt.

Myndigheten kan också kräva löpande rapportering av resultat, när det finns

brister i egenkontrollen eller i andra speciella fall, t.ex. efter driftstörningar

eller olyckor. Målet bör då vara att få igång en tillfredsställande egenkontroll,

så att verksamhetsutövaren kan övergå till en avvikelserapportering. Löpande

rapportering kan dessutom övervägas första tiden efter det att villkor fastställts

eller då verksamhetsutövarens rutiner för mätning och analys av mätdata ännu

är i ett utvecklingsskede.

När löpande rapportering behövs bör myndigheten anpassa frekvensen för

rapporteringen efter omständigheterna i det enskilda fallet. Den kan ske

exempelvis årsvis, kvartalsvis, månadsvis eller veckovis. Frekvensen bör väljas

bland annat med hänsyn till behovet av att tillsynsmyndigheten reagerar på en

utebliven rapport och hur snabbt tillsynsmyndigheten behöver agera, då ett

begränsningsvärde eller ett krav inte innehållits. Påverkan på människor eller

miljö om ett begränsningsvärde inte innehålls kan då vara av betydelse för

rapporteringsfrekvensen.

Även när tillsynsmyndigheten begär in resultat från recipientkontrollen, bör

myndigheten beakta hur och om de kan nyttjas.

Då tillsynsmyndigheten förelagt om en löpande årlig rapportering bör

denna handläggas på samma sätt som en miljörapport. Se AR till 26 kap. 20 §

MB. Det kan t.ex. gälla rapportering från en verksamhet som inte skall lämna

miljörapport, men som det är angeläget att få en sammanfattning av resultaten

från. Även här bör myndigheten noga överväga hur viktig en sådan

rapportering är samt beakta hur och om resultaten kan nyttjas och handläggas

på ovan nämnda sätt.

När myndigheten kräver avvikelserapportering eller löpande rapportering

bör myndigheten göra tydligt för verksamhetsutövaren att kraven inte ersätter

eller preciserar andra förekommande krav på underrättelse eller rapportering

till myndigheten, exempelvis enligt 26 kap. 20 § MB eller 6 § FVE.

Myndigheten bör regelbundet ompröva ett ställt krav på löpande

rapportering, exempelvis i samband med tillsynsplaneringen enligt 7 § TiF.

Undersökningar (till 22 §)

Begreppet undersökning bör ges en vid tolkning. Det kan omfatta såväl

provtagningar som efterforskningar och utredningar.

Sådana fortlöpande undersökningar som följer av särskilda bestämmelser,

bör krävas med stöd av dessa särskilda bestämmelser. Av bestämmelserna om

egenkontroll och av Naturvårdsverkets AR (NFS 2001:2) om egenkontroll

framgår exempelvis att verksamhetsutövaren fortlöpande skall eller bör utföra

egna undersökningar av verksamheten i vissa avseenden. Av 6 § FVE framgår

att verksamhetsutövaren skall undersöka risker.

Tillsynsmyndigheten bör begränsa kravet på undersökningar till vad som

behövs för att myndigheten skall kunna fullgöra sina egna skyldigheter, såsom

att tillse att kraven i 2 kap. MB eller att bestämmelserna om egenkontroll följs.

Myndigheten kan exempelvis få utrett om egenkontrollen enligt 26 kap.

19 § MB eller FVE eller en föreskrift om kontroll, som helhet eller i vissa delar

är ändamålsenligt uppbyggd. Tillsynsmyndigheten kan då begära att

verksamhetsutövaren utreder detta. Behovet av en sådan begäran bör noga

prövas vid varje enskilt tillfälle, exempelvis mot bakgrund av erfarenheter från

den fortlöpande egenkontrollen eller återkommande brister. Finns ett

miljöledningssystem som är certifierat av ett ackrediterat organ eller är

registrerat enligt EMAS, kan myndigheten vanligen avstå från att kräva denna

typ av utredningar eftersom systemet ändå regelbundet revideras både internt

och av externa organ.

Undersökning av någon annan än verksamhetsutövaren själv

Tillsynsmyndigheten kan med ett skriftligt beslut utse någon annan än

verksamhetsutövaren att utföra en undersökning. Myndigheten bör innan ett

sådant beslut fattas inhämta verksamhetsutövarens uppfattning i frågan. Om

myndigheten bedömer att det behövs för att undvika ansvarsflykt, kan ett

sådant beslut förenas med överlåtelseförbud av det undersökningen avser.

Tillsynsmyndigheten bör se till att en sådan undersökning inte blir onödigt

kostsam. Bestämmelser om skyldighet för myndigheten att upphandla finns i

lagen (1992:1528) om offentligt upphandling.

En upphandling kan gälla en undersökning som skall utföras vid ett enskilt

tillfälle, men också vid flera tillfällen under en längre tidsperiod.

Omedelbar verkställighet (till 26 §)

Verkställighetsförordnande bör i första hand förbehållas ärenden där

skyndsamma åtgärder krävs för att förhindra skador eller olägenheter.

Verkställighetsförordnande kan meddelas i de fall villkor i tillståndsbeslut eller

föreskrifter, som har meddelats med stöd av balken, inte har iakttagits.

FÖRORDNINGEN ( 1998:900 ) OM TILLSYN ENLIGT MILJÖBALKEN

Fördelning av tillsynsansvaret (till 4 §)

En framställning om ändrad fördelning av tillsynsansvaret i ett enskilt fall bör

göras, när det motiveras av att verksamheten innebär mycket stora risker eller

konsekvenser för miljön eller människors hälsa och myndigheten samtidigt

bedömer att tillsynen behöver fördelas på annat sätt än vad som framgår av

TiF.

Framställan bör innehålla bakgrund och motiv samt ett förslag på

tillsynsorganisation i det aktuella fallet. Framställan bör även innehålla

yttranden från berörda myndigheter och verksamhetsutövare.

Naturvårdsvakter (till 6 §)

Rikspolisstyrelsen har meddelat föreskrifter (RPSFS 2000:29) och AR om

förordnande och utbildning av naturvårdsvakter.

Tillsynsplanering (till 7 §)

Tillsynsplaneringen bör ha som utgångspunkt att de nationella

miljökvalitetsmålen skall uppnås inom en generation samt att eventuella

miljökvalitetsnormer och åtgärdsplaner skall uppfyllas. Det är lämpligt att

myndigheten, i samverkan med andra berörda tillsynsmyndigheter, bryter ner

målen till regional och lokal nivå. Tillsynsarbetet bör utföras som en

fortlöpande process, där de olika faserna behovsutredning, översyn av resurser

och kompetens, planering, genomförande och utvärdering följer på och

återkopplar till varandra.

Myndigheten bör redan under planeringen av tillsynen uppmärksamma

eventuella behov av samordning med andra myndigheter. Se AR till 26 kap.

6 § MB.

Vid planering av tillsyn vid verksamheter för vilka lagen (1999:381) om

åtgärder för att förebygga och begränsa verkningarna av allvarliga

kemikalieolyckor är tillämplig, bör kontakter tas med den myndighet som har

tillsynsansvar enligt nämnda lag.

Resurser och personalens kompetens

När tillsynsmyndigheten utrett behovet av tillsyn bör den bedöma om den

förfogar över de resurser som fordras för att utöva denna tillsyn. Resurserna

bör vara så tilltagna att myndigheten genom lagkontroll och informerande

arbete, kan genomdriva lagefterlevnad i sådan utsträckning att det blir möjligt

att främja en hållbar utveckling.

Kommunala myndigheter kan se över möjligheterna att samnyttja resurser

med andra kommuners tillsynsmyndigheter. Se AR till 26 kap. 7 § MB.

Då myndigheten beslutar om resurser för och finansiering av tillsynsarbetet

bör den också beakta:

•

att tillsynsmetoderna anpassas efter aktuell verksamhet, grupp av

verksamheter eller tillsynsområde, utan att tillsynens uppdrag att säkerställa

MB:s syfte går förlorat,

•

att de prioriteringar som behövs görs så att tillsynens uppdrag, att

säkerställa MB:s syfte, inte åsidosätts,

•

om myndigheten bör avtala om eller behöver utveckla kompetens för att

utföra tillsynen.

Myndigheten bör avsätta tillräckliga ekonomiska och tidsmässiga resurser för

kompetensutveckling, så att personalen skall kunna upprätthålla och utveckla

sin kompetens. Det förutsätter att myndigheten fortlöpande undersöker behovet

av kompetensutveckling.

Myndigheten bör kunna utnyttja befintliga resurser och kompetens

effektivare om myndigheten tillämpar någon form av kvalitetssystem med

skrivna rutiner, mallar etc.

Årlig utredning av tillsynsbehovet

Då myndigheten bedömer tillsynsbehovet bör den utgå från tillsynens uppdrag,

att säkerställa syftet med MB. Myndigheten bör bedöma hur stor tillsynsinsats

som behövs för att tillsynen skall bidra till att de nationella miljökvalitetsmålen

uppnås samt till att eventuella miljökvalitetsnormer och åtgärdsplaner uppfylls.

Myndigheten bör varje år bedöma det faktiska tillsynsbehovet.

I utredningen av tillsynsbehovet bör myndigheten beakta såväl regelbunden

som oregelbunden tillsyn, såväl tillsyn genom kontroll som genom

information, såväl tillsyn på myndighetens initiativ som förväntade

tillsynsinsatser på verksamhetsutövares initiativ, exempelvis

anmälningsärenden.

Vid den närmare bedömningen av tillsynsbehovet för viss verksamhet eller

grupp av verksamheter bör även en rad andra faktorer beaktas, såsom

verksamhetsutövarens egenkontroll, förebyggandet av påverkan på skyddade

områden, uppfyllandet av miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram, regionala

eller lokala miljö- och hälsoskyddsproblem med mera.

För verksamheter som har ett miljöledningssystem som är certifierat enligt

ISO 14001 av ett ackrediterat organ eller är EMAS-registrerade, bör

myndigheterna särskilt överväga om behovet av tidigare utförd tillsyn

förändrats i något avseende. Detta bör ske från fall till fall. Myndigheten bör ta

till vara alla förenklingar av tillsynen som kan ske utan att dessa äventyrar

myndighetens skyldigheter enligt MB, exempelvis skyldigheten att ingripa med

rättsliga åtgärder när så behövs, att beivra brott eller att besluta om

miljösanktionsavgift.

Utredningen av tillsynsbehovet bör vara en diarieförd handling som

beslutats av myndigheten. Utredningen bör vara fri från sådan information som

kan föranleda sekretess. Den kan avse en längre period än ett år, varvid första

året preciseras och de andra åren anges mera översiktligt. Utredningen bör

omfatta tillsyn av såväl verksamhetsutövare i verksamhetsregistret som övriga

tillsynsuppgifter och även arbetsuppgifter som är förutsättningar för tillsynen,

såsom inventeringar, planering, kompetensutveckling och administration.

Verksamhetsregister

Med verksamheter som behöver återkommande tillsyn bör förstås sådana som

myndigheten bedömt fordrar tillsyn minst en gång inom en viss tid, exempelvis

5 år. Vid bedömningen bör myndigheten beakta samma faktorer som vid

utredningen av tillsynsbehovet.

Verksamhetsregistret bör uppdateras fortlöpande med de uppgifter

myndigheten får kännedom om. Uppgifterna i verksamhetsregistret bör för

varje verksamhet omfatta åtminstone korrekt namn på den/de juridiska

person/er som är verksamhetsutövare, organisationsnummer, verksamhetstyp

samt lokalisering (fastighetsbeteckning, gatuadress eller annan beskrivning).

Tillsynsplan

Tillsynsplanen bör visa hur myndigheten avser att tillsynen skall bidra till att

säkerställa syftet med MB. Miljökvalitetsmålen och eventuella

miljökvalitetsnormer och åtgärdsprogram bör också påverka tillsynsplanens

innehåll. Dessa faktorer bör även styra prioriteringarna mellan olika

tillsynsområden.

Planen bör visa hur myndigheten med tillgängliga resurser och tillgänglig

kompetens avser att utföra den tillsyn som bäst svarar mot tillsynsbehovet.

Därför kan det vara lämpligt att knyta arbetet med planen till budgetarbetet.

Tillsynsplanen bör upprättas på ett sådant sätt att den utgör bästa möjliga

stöd för ett effektivt tillsynsarbete vid varje enskild myndighet. För varje

verksamhet, grupp av verksamheter, ärendetyp eller grupp av ärendetyper kan

tillsynsplanen innehålla uppgifter som ger sådant stöd, exempelvis om ansvarig

handläggare samt vilka huvudsakliga tillsynsinsatser som planeras under året

och uppskattad tidsåtgång för dessa.

Tillsynsplanen bör vara en diarieförd handling som beslutats av

myndigheten. Den bör vara fri från information som kan omfattas av sekretess.

Uppföljning och utvärdering

Myndighetens uppföljning och utvärdering av det egna tillsynsarbetet bör visa

hur tillsynen följt planen. Uppföljningen och utvärderingen bör även avse

föregående års planeringsarbete. Det bör göras på ett sådant sätt att resultatet

kan användas i nästa års utredning av tillsynsbehovet samt vid uppdatering av

verksamhetsregister och tillsynsplan. Resultatet och slutsatserna bör användas

för att kontinuerligt förbättra planeringsprocessen och tillsynsarbetet.

Resultatet och slutsatserna kan lämpligen dokumenteras och sparas vid

myndigheten för att kunna utgöra ett underlag för den tillsynsvägledande

myndighetens uppföljning och utvärdering.

Myndigheten bör välja tidpunkt(er) för sin uppföljning så att resultatet kan

användas vid den löpande planeringen under året.

Överlåtelse av tillsynsansvar (till 10 §)

Vid ansökan om övertagande av tillsyn kan verksamheterna delas in och tas

över i olika etapper, med hänsyn till vilken kompetens och vilka resurser som

behövs för utövandet av tillsynen.

Före överlåtelse av en ny etapp eller av ett nytt tillsynsområde bör

utvärdering av erfarenheterna som vunnits ske i samverkan mellan kommun

och länsstyrelse.

Prövning av framställan om överlåtelse (till 11 §)

Länsstyrelsen bör kontrollera om kommunen valt en sådan organisation av

såväl nämnd som förvaltning att tillsynen kan bedrivas objektivt, neutralt och

korrekt, och så att jävs- och beroendesituationer går att undvika.

Tillsynen bör vara organisatoriskt fristående från kommunens

driftverksamhet.

Vid prövning av begäran om överlåtelse av tillsynen över verksamheter

som är en statlig angelägenhet bör särskilt stor vikt läggas vid den kommunala

nämndens resurser och kompetens. Finns det få, men fler än en verksamhet av

samma slag inom länet, bör länsstyrelsen även väga in förutsättningarna för att

upprätthålla en tillräcklig kompetens på båda tillsynsmyndigheterna.

Vid prövningen bör länsstyrelsen beakta betydelsen av att överlåta sådan

verksamhet som kan påverka förhållandet till ett annat land eller påverka

samverkan i miljöarbete över landsgränserna.

Se även AR till 26 kap. 3 § MB.

Samarbete mellan myndigheter (till 14 §)

Länsstyrelsen bör ta initiativ till ett organiserat samarbete och

erfarenhetsutbyte mellan de operativa tillsynsmyndigheterna å den ena sidan

och polis och åklagarmyndigheter å den andra. Syftet bör vara att åstadkomma

ett så effektivt beivrande av brott mot MB som möjligt.

FÖRORDNINGEN ( 1998:901 ) OM VERKSAMHETSUTÖVARENS

EGENKONTROLL

Tillsyn av rutiner för kontroll av utrustning m.m. (till 5 §)

Tillsynsmyndigheten bör kontrollera att de undersökningar som

verksamhetsutövaren rutinmässigt eller periodiskt bör utföra har den kvalitet

och kvantitet som behövs, för att verksamhetsutövaren skall kunna hålla

utrustningen i gott skick. Krav på bättre rutiner kan exempelvis avse vad som

undersöks, hur det går till eller hur ofta det sker. Vem verksamhetsutövaren

anlitar för uppgiften bör inte bli föremål för krav från tillsynsmyndigheten.

Möjligheten att begära förslag till bättre rutiner framgår av 26 kap. 19 §

MB.

Undersökning av risker och underrättelse till myndigheten (till

6 §)

Myndigheterna bör avstå från att medverka i bedömningen av riskerna och i

värderingen av åtgärdsbehovet. Däremot kan myndigheten informera

verksamhetsutövaren om vad denne kan behöva göra eller hur det kan gå till,

exempelvis om viktiga arbetsmoment som det finns anledning att undersöka

och bedöma riskerna med.

Myndigheten bör granska resultatet av riskbedömningen och det underlag

som ligger till grund för den. Myndigheten bör ingripa när t.ex.

undersökningarna är osystematiskt eller ofullständigt utförda eller om

verksamhetsutövaren negligerar funktioner eller arbetsmoment, som kan

innebära risker eller när dokumentationen är ofullständig eller saknas. Om

myndigheten bedömer att riskerna eller åtgärdsbehovet är större än vad

verksamhetsutövaren kommit fram till, kan myndigheten begära ett förslag till

förbättrande åtgärder enligt 26 kap. 19 § MB eller ställa krav på

försiktighetsmått.

Vem verksamhetsutövaren anlitar för att fortlöpande undersöka och

bedöma risker är dennes eget beslut och bör inte bli föremål för krav från

tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten bör snarast bekräfta att en underrättelse om en

händelse eller olycka är mottagen. Detta bör normalt ske skriftligen, t.ex. via e-

post eller fax. Om det sker muntligt bör myndigheten göra en tjänsteanteckning

om underrättelsen.

NATURVÅRDSVERKET

LARS-ERIK LILJELUND

Peter

Sörngård

(Tillsynsenheten)