SOU 1969:10

Ny gruvlag

Till Statsrådet och chefen för justitiedepartementet

Genom beslut den 28 juni 1963 bemyndi- gade Kungl. Maj:t chefen för justitiedeparte- mentet att tillkalla högst sex sakkunniga jämte sekreterare och experter med uppdrag att verkställa en allmän översyn av gruv- lagstiftningen.

Med stöd härav tillkallades den 20 no— vember 1963 såsom sakkunniga numera landshövdingen i Jönköpings län Sven af Geijerstam, tillika ordförande, numera di— rektören Lars Erik Bolding, numera general- direktören Karl Albert Lindbergson, numera förbundsordföranden Nils Lindell, direktö- ren Hans Nordmark och numera departe- mentsrådet Sven Swarting. Till sekreterare åt de sakkunniga förordnades den 28 no- vember 1963 numera hovrättsrådet Lars Delin samt till biträdande sekreterare den 11 februari 1965 numera revisionssekrete- raren Hans Gullberg. Vidare förordnade departementschefen den 6 februari 1964 f.d. bergmästaren G. Fröman att såsom expert biträda utredningen.

De sakkunniga har antagit namnet gruv— rättsutredningen.

Utredningen får härmed vördsamt över- lämna sitt huvudbetänkande »Ny gruvlag» (SOU 1969: 10). Betänkandet innefattar ut— redningens förslag i fråga om den allmänna gruvlagstiftningen. Utredningen avser att se- nare avge förslag rörande övrig gruvr'attslig lagstiftning.

Till betänkandet är fogade reservation av ledamoten Bolding, särskilt yttrande av leda- möterna af Geijerstam och Lindell samt sär- skilt yttrande av experten Fröman.

Stockholm den 14 maj 1969.

Sven af Geijerstam

L. E. Holding Nils Lindell

Sven S wartin g

K. A. Lindbergson Hans Nordmark

Lars Delin H. Gullberg

Q'”. [liir hlfi'l'l- |. ' |"u.'f".. . ..?..qu .l--r...?l"'h.|mg

' ' 'åjilnuiu. n- M..-.u- 4—- _ _, '...' Shuai:

width-”E'!

_ gdååli'vsearhr... ...-.! .?- .nu-dg. mtl ..:rlmwr ' . ut; ij. .wuurlurl». nu I'll-ååh AFP-Å.: Lil—"TJ . . (dimli rani-hill?" ldlll ' 'i'fqullni. [' U| .uinJl'q'lll | "

Författningsförslag Förslag till ny gruvlag . Utkast till gruvkungörelse .

I N L E D N I N G 1 Utredningsdirektiven m.m. 2 Utredningsarbetet 3 Avgränsningen av förevarande be- tänkande

ALLMÄN MOTIVERING

Kapitel 1 Principiell och historisk bak- grund . 1. 1 Olika gruvrättsliga system. 1.2 Översikt av den gruvrättsliga ut- vecklingen i Sverige .

Kapitel 2 Gällande rätt

2.1 Gruvlagen . .

2.2 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norr- bottens län . 1949 års lag om inlösen' 1 vissa fall av rätt till gruva m.m. . Stenkolslagen .

Uranlagen . . Lagen om kontinentalsockeln .

2.3

2.4 2.5 2.6

Kapitel 3 Översikt över utländsk rätt 3.1 Inledning 3.2 Översikt över gruvlagstiftningen i vissa länder 3.2.1 Länder med jordäganderätts- systern . . . . .

35 38

39

41 41

42

50 50

55

55

57 58

60 60

60

60

3.2.2 Länder med koncessionssy— stem . . 3. 2. 2. 1 Undersökningstill- stånd . . Förutsättningar för erhållande av bear- betningskoncession . Koncessionsvillkor . Kontroll av den kon- cessionerade verk- samheten m.m. . 3.2.3 Länder med inmutningssy- stem 3.3 Finland 3.4 Norge .

3.222

3223 3.2.2.4

Kapitel 4 Gruvhanteringen i Sverige .

Kapitel 5 Malmletning .

5.1 Inledning

5.2 Malmletningsteknikens utveckling. Kostnad för olika förfaranden.

5.3 Malmletningens omfattning . 5.4 Behovet av fortsatt malmletning.

Kapitel 6 Praxis i fråga om inmut- ningar

Kapitel 7 Utvecklingen i fråga om ut- målen . . . . .

7.1 Tillämpningen av gruvlagens reg- ler om förutsättningarna för erhål- lande av utmål.

Allmänt angående utmålsbestån'det Ägareförhållanden.

Vilande utmål Gruvföretagens syn på behovet av

malmreserver .

7.2 7.3 7.4 7.5

61

61

61 61

62

62 63

69

73 73

73 77 81

83

88

88 90 94 97

99

Kapitel 8 Splittring av rätten till fyn- digheter inom samma malm- trakt

Kapitel 9 Nuläget beträffande tillgodo- seendet av det allmännas in- tresse i fråga om utnyttjan- det av mineraltillgångarna 9.1 Inledning 9.2 Kronoandelsinstitutet . 9.2.1 Avsedd användning av kro- noandelsinstitutet 9.2.2 Erfarenheter av kronoan- delsinstitutet . . 9.3 Bestämmelser mot rovdrift . 9.4 Statsgruvefältinstitutet: Motiv och

erfarenheter

Förhållandena i Norrbottens län

9.5.1 Allmänt .

95.2 1963 års lag om inskrähk- ning i rätten till inmutning inom Norrbottens län .

9.5.3 Malminventeringen .

9.6 Allmänna förfogandelagen 9.5

Kapitel 10 Vissa spörsmål angående gruvorna i samhället. Nu-

läget .

10.1 Konkurrens mellan gruvrättighe- ter och motstående intressen . 10.2 Gruvnäringen i den allmänna samhällsplaneringen

Kapitel 11 Nuvarande lagstiftning om mineraltillgångar i perspek- tivet av de europeiska eko- nomiska integrationssträ— vandena .

Kapitel 12 Huvudgrunderna i utred— ningens förslag . Principiell målsättning . Brister och reformbehov . Allmänna synpunkter . Överväganden om införandet av ett koncessionssystem . Utredningens förslag . Inmutningar . . Inmutat områdes storlek och form s. 143, undersökningsti- 12.1 12.2 12.3 12.4 12.5

. 101

107

. 107

107

. 107

. 108 . 110

110 112 112

. 113 .113 .114

. 115

.115

. 121

. 126

. 129

. 129 . 130

.136

. . 137 . 143

143

dens längd s. 143 och 144, ansöknings- och inmutnings- avgifter s. 143, viss kompetens- prövning s. 144, förbud mot ommutning s. 144. Utmål

Kronoandelsinstitutet och sam- äganderättsreglerna s. 145, be- visning om malmförekomst vid utmålsläggning s. 146, be— gränsning av utmåls giltighets- tid 5. 146, höjning av försvars- avgiften s. 150, skyddszon s. 150, större utmål s. 150, borr- hålskarta s. 151.

Inlösen av utmål. . . Inlösen i arronderingssyfte s. 151, i andra fall 5. 154, be- stämmande av ersättning s.

155, rättegångskostnader s. 156. Förhållandena i Norrbottens län Statsgruvefältinstitutet . Motstående allmänna och enskil- da intressen . . Gruvorna i den allmänna sam- hällsplaneringen . Gruvorna och de internationella ekonomiska integrationssträvan- dena . . . Förslag i övrigt . Övergångsbestämmelser .

SPECIALMOTIVERING

till utredningens förslag till ny gruvlag

. 145

. 151

156

. 158

. 159

. 162

. 162

. 162 . 163

1 kap. Allmänna bestämmelser . . 165 1 5 . . . . 165 2 och 3 55' . 166 2 kap. Inmatning . 166 1 5 . 166 25" . . . 168 3—6 åå . 173 7—11 åå . . 174 3 kap. Undersökningsarbete . 176 1—11 åå . . 176 4 kap. Erhållande av utmål och för— ändring av utmål . . 179 Ansökan om utmål 1—2 åå . 179 3 och 4 åå . 180 SOU 1969: 10

5 kap.

6 kap.

7 kap.

8 kap.

Kungörande av utmålsförrättning 5 och 6 åå 7—9 åå

Förrättningens företagande 10 å . . . 11—16 åå

17—19 55 20 %

.Förutsättningarna för att

få utmål.

2. Samband mellan inmut- . 186 ning och utmål . 3. Utmålets storlek form 21 å . . . 22 och 23 åå 24 och 25 åå

Jordlösen och annan ersättning 26—29 åå

F örrättningskostnader 30—31 åå

F örrättningens avslutande 32 å .

Utbetalning av ersättningsmedel . 200 33—35 åå

Förändringar med avseende på utmål 36 å .

Statens rätt till andel i gruvfö-

. . 205 . 205 . 206 . 208

retag. lå 25 35

Rätt till brytning inom utmålet.

. 208 . 208 . 209 . 214

Avgäld till jordägaren . 1—3 åå . . . . . 4 och 5 åå . 6 $

Försvarsavgift samt förverkan- de av rätt till gruva, m.m. . 1—3 åå

Samäganderätt i gruva . 1—5 55

6—8 55 9 &

. 180 . 181

. 181 . 182 . 183

184

. 188 . 191 . 192 . 193

. 194

. 194

. 199

. 201

. 214 . 215

. 215 . 219 . 220 . 221

10 kap.

11 kap.

12 kap.

13 kap.

14 kap.

1 5

2 och'3 åå

Inlösen av rätt till gruva .

15

Ansvar och fullföljd av talan 1—6 åå . . . 7?)

Särskilda bestämmelser 1—3 55 4å Så

Övergångsbestämmelser 1—3 åå 4—7

85

1.

. 221 . . 221 . 222

. 222

. 222 . 224

. 225

. 229 . 230

. 231 . 232

. 233

. . 233 . 233 . 234

. 236

236

. 237

. 238

. . 238 . 239

. 240 . 241

åå

. . 241 . 241 . 242

. 243

Äldre lagstiftnings till— lämplighet på äldre gru- vor .

. Huvudgrunderna 1 utred-

ningens förslag.

. Fall där äldre lagstift- ning alltjämt bör gälla . . Närmare angående den

föreslagna huvudregeln beträffande äldre utmål 4.1 Inmutningsbara mi- neral . Jordägares rätt att verkställa provborr- ningar . Rätten till jordägar- andel på kronojord Förändring av utmål Ersättning för löst mark m.m.

Rätten till brytning inom utmålet .

4.2

4.3

4.4 4.5

4.6

.243

.245

245

246

.246

.246

246 247

.248

. 248

förverkande. . . . 249 till ett koncessionssystem avse- 4.8 Gruvkassor . . . . 251 ende inmutningsbara mineral . 285 4.9 Klagorätt . . . .251 4-10 1918 OCh 1926 års Bil. 3 Bestämmelserna i utredningens lagar - - - - - -252 lagförslag och motsvarande i gällande gruvlag . . . . . .289 SAMMANFATTNING . . .253

_ " Kartbil. 1 Inmutningar och utmål inom __;- Utrednmgens forslag. . . . . . .262 Vittangiområdet 1962

Kartbil. 21nmutningar och utmål inom

R E S E R V A TIO N E R m.m. Vittanglomradet 1966

Reservation av ledamoten Bolding . . 267 Kartbil. 3 Inmutningar OCh Utmål inom Särskilt yttrande av ledamöterna af Strassaområdet1965 Geijerstam och Lindell . . . . .272 Särskilt yttrande av experten Fröman. 274 Kartbil. 4 Utmål Vid Holmgruve-Haggru- vefältet 1965

Kartbil. 5 Inmutningar och utmål vid

B 1 L A G O R Sundsgruvefältet 1965 Bil. 1 Vissa större gruvföretags vilande Kartbil. 6 Utmål inom Norbergs malmfält utmål 1966/ 67 . . . . . . . 277 1965

Författningsförslag

Förslag till gruvlag

Härigenom förordnas som följer.

I kap. Allmänna bestämmelser

1 å.

Var och en äger genom inmutning erhålla rätt att på de villkor och med de inskränk- ningar som föreskrives i denna lag under- söka och bearbeta sådan på egen eller an- nans grund belägen mineralfyndighet som innehåller

1. malm till någon av följande metaller, nämligen: guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, ko- bolt, nickel, titan, vanadin, molybden, vol- fram, tenn, vismut, antimon och arsenik, dock ej sjö- och myrmalm,

2. svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit.

Om vissa inskränkningar i rätten att in- muta mineralfyndighet eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller id- ka gruvdrift gäller särskilda bestämmelser.

2 5. Den som vill erhålla sådan rätt som avses i 1 å (inmutningsrätt) har att göra ansökan därom hos bergmästaren.

Bifalles ansökningen, skall bergmästaren utfärda mutsedel. Inom det område som an- visas i mutsedeln (inmutat område) äger sö- kanden (inmutaren) verkställa undersök- ningsarbete beträffande inmutningsbara mi- neral.

Visas att inom inmutat område finnes fyn- dighet, innehållande mineral som är av det i 1 å angivna slaget och lämpar sig för tek- nisk bearbetning samt förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift, äger inmu- taren efter särskild ansökan hos bergmästa- ren få sig anvisat ett eller flera arbetsområ— den (utmål) samt där bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral.

3 &.

Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren.

Har flera på samma dag inkommit med ansökningar som helt eller delvis avser sam— ma område, äger de lika rätt med avseende på det område som är gemensamt för an- sökningarna. Kan någon av sökandena visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyn- dighet inom det område hans ansökning av— ser och är fyndplatsen icke belägen på om- råde, som förut varit inmutat eller belagt med utmål. skall dock inmutningsrätten till det gemensamma området tillhöra honom ensam.

2 kap. Inmatning

l 5. Inmutat område får omfatta högst etthundra hektar, inberäknat inskränkningar i områ-

dets yta som betingas av hinder enligt 2 eller 3 å vid mutsedelns utfärdande.

Det inmutade området skall vara bestämt till läge och gränser på sådant sätt att det säkert kan återfinnas på marken.

Gränserna räknas på djupet lodräta, om det kan ske utan intrång på äldre utmål.

2 å. Inmutat område får icke omfatta 1. område som genom beslut av Konung och riksdag förklarats utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält statlig myndighet väckt förslag hOS Konung- en, såvida inmutning ej sökes för statens räkning, 2. område som avsatts till nationalpark eller om vars förklarande för nationalpark stat- lig myndighet väckt förslag hos Konungen, 3. befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Konungen be- stämmer, 4. kyrkogård eller begravningsplats, 5. område beläget på mindre avstånd än trettio meter från sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik eller från allmän flygplats eller från allmän väg eller sådan vägs sträckning enligt fastställd ar- betsplan, varvid avståndet räknas från ytter- kant av bank eller skärning eller, om sådan ej finnes, från själva anläggningens ytter— kant, 6. område beläget på mindre avstånd än ett- hundra meter, i horisontalplanet räknat, från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, eller från annan bygg- nad, om den är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller trädgård vid bostadsbyggnad som nyss sagts, varvid dock under byggnad ej innefattas byggnad som är belägen på in- mutat eller utmålslagt område vartill gruv- rätten äger bestånd, 7. område som upptages av elektrisk kraft- station eller industriell anläggning, 8. område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, 9. förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill äger bestånd då den nya ansökningen inkommer, eller område vartill

annan på grund av stadgandet i 1 kap. 3 å äger företrädesrätt, i den mån den ansökan varpå denna grundas leder till att området inmutas,

10. område som avses med en före inmut- ningsansökningen eller samma dag som denna inkommen ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål, i den mån områ- det anvisas såsom utmål eller för utvidgning,

ll. område beläget på mindre avstånd än etthundra meter från utmål eller från om- råde som avses med en före inmutningsan- sökningen eller samma dag som denna in- kommen ansökan om utmål eller om ut- vidgning av utmål, i den mån området an- visas såsom utmål eller för utvidgning, 12. förut inmutat område eller utlagt utmål, såvida rätten därtill upphört att gälla inom ett år innan ansökningen inkom, 13. område varpå sökts eller meddelats kon- cession enligt lagen angående stenkolsfyn- digheter m.m., undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen eller tillstånd en— ligt lagen om kontinentalsockeln, såvida be— gärd inmutning avser mineral som förekom— mer i sådant samband med fyndighet som avses med ansökningen, koncessionen eller tillståndet att det ej kan tillgodogöras för sig eller utan skada för denna fyndighet. Undantag från bestämmelserna i första stycket kan medges, i fall 1—3, 6, 7 och 13 av Konungen, i fall 5 av länsstyrelsen be— träffande allmän väg och i övrigt av veder- börande förvaltningsmyndighet, i fall 8 av länsstyrelsen, i fall 11 och 12 av kommers- kollegium samt i fall 6, 7, 11 och 13 även av vederbörande rättsägare. Medgivande en- ligt 1 kan innefatta tillstånd till inmutning av fyndigheter i allmänhet eller av visst slag inom bestämt område. Medgivande av Konungen enligt 2 och 6 må lämnas endast när synnerliga skäl är därtill.

3 å. Kan i annat fall än som avses i 2 å gruv- drift inom visst område antagas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan före— kommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från

allmän synpunkt, äger Konungen förordna att inmutning ej får ske inom området utan Konungens tillstånd.

4 &. Ansökan om inmutningsrätt göres skriftligen hos bergmästaren i det distrikt där det med ansökningen avsedda området eller större delen av detta är beläget.

Ansökningen skall innehålla beskrivning av området och uppgift om mineralfyndig- hetens art.

Sökanden skall erlägga fastställd ansök- ningsavgift samt förskott till inmutningsav- gift enligt 10 _8, och till beräknad kostnad för mutsedelns kungörande enligt 11 ä.

5 &.

Har sökanden ej iakttagit vad som är före- skrivet om ansökan eller fordras i övrigt upplysning rörande omständigheter som är av betydelse för ansökningens bedömande eller har sökanden ej erlagt ansökningsav- gift eller föreskrivet förskott, skall bergmäs- taren förelägga sökanden att inom viss tid avhjälpa bristen, vid påföljd att ansökning- en kan avvisas. Föreläggandet skall genast delges sökanden.

Efterkommes ej föreläggande att avhjälpa brist i ansökan och är bristen så väsentlig att handlingarna icke kan ligga till grund för beviljande av inmutningsrätt eller består den i att föreskrivna avgifter ej erlagts, skall bergmästaren avvisa ansökningen.

6 5.

Har flera på samma dag inkommit med an- sökningar som helt eller delvis avser samma område, skall bergmästaren förelägga var och en av de sökande att, om han vill göra gällande att inmutningsrätten till det gemen— samma området enligt 1 kap. 3 '9' andra styc- ket skall tillhöra honom ensam, inom viss tid väcka talan därom vid domstol, vid på- följd att han annars förlorat sin talan. Före- läggandet skall delges sökandena. Innan nämnda tid gått ut och, om talan väckts, tvisten slutligt avgjorts, får bergmästaren icke företaga inmutningsärendet till avgö- rande.

7 5. Är fråga om beviljande av inmutning bero- ende -på prövningen av äldre ansökan om inmutning eller om anvisande eller utvidg- ning av utmål, skall den yngre ansökningen vila till dess den äldre slutligt avgjorts.

Har myndighets tillstånd till inmutning begärts i fall då sådant fordras enligt 2 eller 3 & eller enligt särskilda bestämmelser, skall ansökningen om inmutningsrätt vila i avvaktan på myndighetens beslut.

8 &. Så snart det kan ske och sist inom fyra vec- kor efter det inmutningsärendet kommit i sådant skick att ansökningen kan företagas till prövning, skall bergmästaren avgöra ärendet.

9 €.

Ansökningen skall avslås, om 1. enligt särskilda bestämmelser fordras Konungens tillstånd till inmutning och så— dant vägrats, 2. den uppgivna mineralfyndigheten icke är av det slag som anges i 1 kap. l ä, 3. hela det med ansökningen avsedda områ- det är beläget på område till vilket enligt 2 eller 3 & inmutningsrätt icke får beviljas.

Har ansökan om inmutningsrätt helt eller delvis avvisats eller avslagits, skall sökanden genast delges underrättelse om beslutet. I underrättelsen skall anges de skäl på vilka beslutet grundas och vad den som vill full— följa talan mot beslutet har att iakttaga.

10 %. Föreligger ej skäl till avslag enligt 9 5, skall bergmästaren bevilja inmutningsrätt till det område denna enligt l 5 skall avse, fast— ställa inmutningsavgift samt utfärda mutse- del. Inmutningsavgiften bestämmes efter fem kronor per hektar eller överskjutande del därav av det inmutade området, dock minst till femtio kronor.

11 %. Bergmästaren skall genast översända mutse- deln till inmutaren. Samtidigt skall bergmäs— taren sända en avskrift av mutsedeln till ägare av fastighet inom området eller annan

lämplig person på platsen för att under un- dersökningstiden hållas tillgänglig för fas- tighetsägare och andra vilkas rätt kan be- röras av inmutningen.

Därjämte skall bergmästaren inom två månader efter mutsedelns utfärdande i en eller flera av ortens tidningar och Post- och Inrikes Tidningar införa meddelande om mutsedeln och dess innehåll samt om den plats där mutsedeln finnes tillgänglig.

3 kap. Undersökningsarbete

1 5.

Minst två veckor innan arbete på det inmu- tade området påbörjas, skall genom inmuta- rens försorg underrättelse härom delges så- väl ägaren av den mark där arbetet skall bedrivas som innehavare av nyttjanderätt till marken. Äges eller innehas marken av en- skild person som är frånvarande och låter egendomen förvaltas av annan, får dock underrättelsen delges förvaltaren.

Annan inmutare än staten skall därjämte, innan något arbete påbörjas, ställa pant eller borgen till säkerhet för ersättning enligt 6 &, såvida icke den till ersättning berättigade medger annat. Om säkerheten ej antages av denne, skall den vara godkänd av överexe- kutor i den ort där det inmutade området eller större delen därav finnes.

2 5. Undersökningsarbetet får bestå endast i så— dana åtgärder som fordras för att visa att inom det inmutade området förekommer mineralfyndighet av det slag som avses i 1 kap. 1 % samt för att vinna närmare känne- dom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och brytvärdhet. Allt arbete skall utföras så att minsta möjliga skada orsakas.

Inmutaren får icke utan tillstånd av mar- kens ägare och innehavare på det inmutade området uppföra andra byggnader än så- dana som är nödvändiga för undersöknings- arbetets bedrivande. Inmutaren får begagna eller anlägga erforderlig väg till och inom det inmutade området.

Inmutningsbara mineral som brytes under arbetet får inmutaren icke använda på annat sätt eller i större omfattning än som är nöd- vändigt för undersökning av deras beskaf- fenhet och lämplighet för teknisk bearbet- ning. Produkter som utvinnes därvid äger inmutaren fritt tillgodogöra sig. På samma sätt får inmutaren utnyttja inom det inmu- tade området befintligt varp, som förutva- rande gruvinnehavare icke, enligt bestäm- melserna i 7 kap. 3 5, får föra bort och som ej är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre lag.

Icke inmutningsbara mineraliska ämnen får inmutaren bryta endast i den mån det fordras för undersökningsarbetets ändamåls- enliga bedrivande. Av det brutna får inmu- taren använda vad som behövs för under- sökningsarbetet på fyndigheten.

4 5. Bergmästaren kan meddela särskilda före- skrifter för att förebygga att inmutaren över- skrider sin rätt enligt 2 13" första stycket eller 3 's”. Sådana föreskrifter skall lända till efter- rättelse till dess högre myndighet på förd klagan förordnar annat.

5 5.

Har inmutaren påbörjat arbetet i strid med 1 5 andra stycket eller uppfört byggnad i strid med 2 5 andra stycket äger överexe- kutor på ansökan av markens ägare eller innehavare förordna, i det förra fallet att arbetet skall inställas tills dess pant eller borgen ställts och i det senare fallet att bygg— naden skall tagas bort på inmutarens be- kostnad. Har inmutningen skett på krono- jord, får ansökan som nyss sagts göras av allmän åklagare. I sådant fall skall kostna- den för förrättningen förskjutas av allmänna medel, om utmätningsmannen begär det. I övrigt gäller samma bestämmelser som är föreskrivna för det i 191 & utsökningslagen avsedda fallet.

65.

För begagnandct av mark som tages i an— språk enligt 2 5 skall inmutaren utge ersätt-

ning till markens innehavare med en år- lig avgift. Avgiften betalas förskottsvis för år. Inmutaren skall också ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden. Till dess sådan ersättning betalats skall inmutaren erlägga årlig avgift såsom för markens be— gagnande.

Orsakas eljest av undersökningsarbetet förlust, skada eller intrång, skall ersättning även utges härför.

7 5.

Kan parterna ej komma överens om belop- pet av årlig avgift eller annan ersättning som skall utgå enligt 6 's”, äger den som fordrar ersättning påkalla att denna bestämmes av skiljemän. Beträffande sådan tvist äger lagen om skiljemän motsvarande tillämpning, var- vid dock iakttages vad som föreskrives ne- dan i denna paragraf.

Skiljedomskostnaderna erlägges av den som skiljemännen finner skyldig därtill. Så- dan skyldighet får dock ej åläggas den er- sättningsberättigade, såvida han icke uppen- barligen påkallat förfarandet utan skäl.

Vill den som fordrar ersättning hellre än att låta tvisten avgöras av skiljemän hän- skjuta den till domstols prövning, står det honom öppet.

Har när utmålsförrättning hålles tvist om ersättning icke hänskjutits till avgörande av skiljemän eller domstol, skall frågan avgö— ras i den ordning som föreskrives i 4 kap. 28 ä.

8 5. Det undersökningsarbete som enligt 1 kap. 2 & fordras för erhållande av utmål skall vara utfört inom två år från dagen för mut- sedelns utfärdande, såvida ej förlängning erhålles av undersökningstiden enligt vad nedan föreskrives.

Inmutaren äger efter ansökan hos berg- mästaren erhålla förlängning av den i första stycket föreskrivna undersökningstiden med ett, två, tre eller fyra år beträffande hela det inmutade området eller del därav. Har sökanden ännu ej utfört något ändamåls- enligt undersökningsarbete och ger omstän- digheterna anledning till antagande att han

ej heller kommer att bedriva sådant arbete, kan bergmästaren dock avslå ansökningen eller bevilja förlängning för kortare tid än sökanden begärt.

Visar inmutaren att arbetet på grund av tvist om inmutningsrättens bestånd eller om— fattning, långvarig arbetsinställelse, natur- katastrof eller därmed jämförligt hinder ej kunnat slutföras, oaktat undersökningstiden förlängts med fyra år enligt andra stycket, eller att med hänsyn till fyndighetens be- skaffenhet, särskilda naturförhållanden eller eljest synnerliga skäl finnes till ytterligare förlängning, äger kommerskollegium på an— sökan medge sådan förlängning med högst fyra år beträffande det med ansökningen avsedda området eller del därav.

9 5. Ansökan om förlängning skall inges före ut- gången av den löpande undersökningstiden. Sökanden skall erlägga förskott till inmut- ningsavgift enligt 10 5.

Har sökanden ej iakttagit vad som är föreskrivet om förlängningsansökan, äger 2 kap. 5 & motsvarande tillämpning. Sökes förlängning enligt 8 & andra stycket, äger bergmästaren förelägga sökanden att inom viss tid inkomma med redogörelse för ut- förda arbeten och utredning till stöd för antagande att sökanden kommer att bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete, vid påföljd att ansökningen kan avslås. Föreläg- gandet skall delges sökanden.

10 5.

I samband med beslut om förlängning av undersökningstiden skall fastställas inmut- ningsavgift för förlängningsperioden. Inmut- ningsavgiften beräknas efter tio kronor per år och hektar eller överskjutande del därav av det område förlängningen avser, dock minst efter etthundra kronor per år för hela området.

Har ansökan om förlängning av undersök- ningstiden bifallits, skall den myndighet som meddelat beslutet sända underrättelse där- om till inmutaren samt sända avskrift av beslutet till aktförvararen. Har ansökan om förlängning avvisats eller avslagits eller har

förlängning beviljats för kortare tid än sö- kanden begärt, äger 2 kap. 9 & andra stycket motsvarande tillämpning.

11 5.

Är ansökan om utmål eller om förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång beroende på prövning, får undersökningsar- betet fortgå till dess ansökningen slutligt av— gjorts. Avslås ansökningen om förlängning av undersökningstiden men söker inmutaren utmål inom den i 4 kap. 1 å angivna tiden, får undersökningsarbetet därutöver fortgå till dess ansökningen om utmål slutligen prö— vats.

4 kap. Erhållande av utmål och förändring av utmål

Ansökan om utmål

l 5.

Ansökan om utmål skall göras skriftligen hos bergmästaren i det distrikt där inmut- ningen beviljats. Ansökningen skall inges före utgången av den i 3 kap. 8 % föreskriv- na undersökningstiden eller den förlängda undersökningstid som kan ha beviljats en- ligt samma paragraf. Har ansökan om för— längning av undersökningstiden gjorts inom nämnda tid och har ansökningen avvisats eller avslagits, får dock ansökan om utmål göras inom fyra veckor från den dag då för- längningsansökningen slutligen prövades.

Försummar inmutaren att ansöka om ut- mål inom tid som anges i första stycket, har han förlorat inmutningsrätten.

Är det med ansökningen avsedda områ- det i sin helhet beläget i annat distrikt än det där inmutningen beviljats, skall berg— mästaren förordna att ärendet överflyttas till bergmästaren i det förra distriktet.

2 5. Ansökan om utmål skall innehålla uppgift om den inmutning som åberopas samt om det område sökanden önskar erhålla som ut- mål. Vill sökanden därjämte taga i anspråk

mark för gruvdriften enligt 23 eller 24 %, skall sådan mark tydligt anges i ansökning- en. Har det ej skett, får marken ej anvisas vid utmålsförrättningen utan sakägares med- givande.

3 &.

Har sökanden ej iakttagit vad som är före- skrivet om utmålsansökan eller önskar berg- mästaren erhålla förskott enligt 30 å tredje stycket, kan bergmästaren förelägga sökan- den att inom viss tid avhjälpa bristen eller betala fordrat förskott. Föreläggandet skall delges sökanden.

Efterkommes ej föreläggandet, äger berg- mästaren avvisa ansökningen. Föreläggan— det skall innehålla erinran därom.

Har ansökningen avvisats, äger 2 kap. 9 & andra stycket motsvarande tillämpning.

4 5. Är fråga om utläggande av utmål på mark utanför det inmutade området beroende på prövningen av äldre ansökan om inmutning eller om anvisande eller utvidgning av annat utmål, skall den yngre ansökningen vila till dess den äldre slutligt avgjorts.

Har myndighets tillstånd till utmålslägg- ning begärts i fall då hinder som avses i 2 kap. 2 eller 3 'g' föreligger, skall ansökningen om utmål vila i avvaktan på myndighetens beslut.

Kungörande av utmålsförräztning

5 5. Sedan ärendet kommit i sådant skick att det kan slutligt avgöras, skall bergmästaren fö— retaga utmålsförrättning så snart det kan ske.

6 &.

Bergmästaren skall minst fyra veckor före förrättningen i Post- och Inrikes Tidningar och tidning i orten införa kungörelse om för- rättningen med uppgift om tid och ställe för denna. I kungörelsen skall anges om och i vilken utsträckning sökanden avser att taga i anspråk mark enligt 23 och 24 åå.

Därjämte skall genom bergmästarens för— sorg kungörelsen i god tid delges sökanden

och samtliga kända sakägare samt översän- das till den myndighet som förvaltar sta- tens gruvegendom.

Styrkt avskrift av ansökningshandlingarna skall samtidigt med kungörelsen översändas till ägare av fastighet inom det med ansök- ningen avsedda området eller annan lämplig person på platsen. I kungörelsen skall anges var avskriften finnes tillgänglig.

7 &.

Det åligger ägare av jordområde, som an- sökningen avser, att på begäran av inmuta- ren eller bergmästaren utan dröjsmål uppge samtliga innehavare av nyttjanderätt, servi- tut eller samfällighetsrätt beträffande områ- det. Underlåter jordägaren detta och lider sådan rättsägare skada till följd av att han icke blivit kallad till förrättningen, är jord- ägaren skyldig att ersätta skadan, om han känt till att rättsägaren berördes av förrätt- ningen. Erinran härom skall införas i kun- görelsen.

8 &. Uppskjutes eller återupptages förrättning, behöver ny kungörelse ej utfärdas. Beträf- fande delgivning av kallelse äger i sådant fall 6 5 andra stycket motsvarande tillämp- ning.

Har vid sammanträde tillkännagivits tid och plats för fortsatt förrättning, behöver underrättelse ej delges den som i föreskriven ordning underrättats om det sammanträde då tillkännagivandet skedde.

9 $.

Vistas ägare till fastighet eller ställföreträ- dare för denne stadigvarande utom riket och kan delgivning som avses i 6 & andra styc- ket ej ske här i riket med känt ombud, får handlingen lämnas till den som förvaltar eller med ägarens medgivande brukar fas— tigheten.

Den till vilken handlingen lämnats är skyl— dig att snarast lämna handlingen vidare till den sökte, om så kan ske. Han skall erinras därom, när handlingen lämnas till honom. Är den söktes uppehållsort känd, skall berg-

mästaren därjämte med posten sända honom meddelande om delgivningen.

Delgivningen anses ha skett, när hand- lingen lämnats enligt första stycket.

F örräftningens företagande

10 5.

Vid utmålsförrättningen skall bergmästaren biträdas av två gode män, som av honom utses bland dem som i orten är valda till gode män vid fastighetsbildningsförrättning. Medverkan av gode män fordras dock icke, när vid förrättningen ej är fråga om att be— stämma ersättning enligt 28 5 eller 3 kap. 7 5.

Är god man av jäv hindrad att tjänst- göra eller uteblir han från sammanträde och kan annan god man ej utan tidsutdräkt infinna sig, får bergmästaren till tjänstgö- ring som god man kalla någon som är val- bar till sådan befattning.

11 5.

När gode män biträder vid förrättningen, avgör bergmästaren och gode männen ge- mensamt frågor om jäv enligt 13 & samt om ersättning enligt 28 &, 30 å andra stycket, 31 & första stycket och 3 kap. 7 %. I övriga fall avgör bergmästaren ensam till förrätt- ningen hörande frågor.

12 %. Vad som föreskrives i 4 kap. 12 & rätte- gångsbalken om hinder för domare som står i släktskaps- eller svågerlagsförhållande till varandra att tjänstgöra samtidigt äger mot- svarande tillämpning beträffande bergmäs— tare och gode män.

13 &. Mot bergmästare och god man gäller sam- ma jäv som mot domare.

14 5. Vet bergmästaren eller god man att sådan omständighet föreligger som kan antagas utgöra jäv mot honom, är han skyldig att självmant ge det till känna.

Vill part anföra jäv mot bergmästaren eller god man, skall han framställa invänd- ning därom vid förrättningens början eller, om den omständighet på vilken jävet grun- das då ej var känd för parten, sedan han fick sådan kännedom. Underlåter han det, är hans rätt att anföra jäv förfallen.

Har sakägare i rätt tid anfört jäv, skall beslut i jävsfrågan meddelas omedelbart.

Ogillas framställt jäv, får talan mot be- slutet föras i samband med talan i huvud- saken.

15 &. Har bergmästaren och gode männen olika mening i frågor som de har att avgöra ge- mensamt, gäller såsom deras beslut vad två av dem säger.

Har var och en av bergmästaren och gode männen sin mening, gäller bergmästarens mening. Är det fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd, gäller dock den me- ning som avser den näst största mängden.

16 &.

För utredning av fråga, vars bedömande kräver särskild fackkunskap, får bergmäs- taren anlita biträde av sakkunnig. Den som står i sådant förhållande till saken eller till någon sakägare att hans tillförlitlighet kan anses förringad får ej anlitas som sakkun- mg.

17 5. Bergmästaren skall föra protokoll över vad som förekommer vid förrättningen.

18 å. Vid förrättningen skall avgöras alla frågor som har samband med den begärda utmåls- läggningen.

Beslut skall ange de skäl på vilka avgö- rande grundas, såvida motiveringen av be- slutet icke kan anses överflödig.

Beslut som meddelas vid förrättningen skall uppläsas för de närvarande.

19 &. Uteblir sökanden utan att ha anmält laga

förfall från förrättningssammanträde till vil- ket han kallats i föreskriven ordning, skall förrättningen inställas. Förrättningen skall dock återupptagas, om sökanden begär det inom tre veckor och senast inom tid som i 1 5 är föreskriven för ansökan om utmål.

Har sakägare ej i föreskriven ordning fått underrättelse om förrättningssammanträde, skall förrättningen uppskjutas, såvida icke sakägaren ändock infunnit sig eller medger att förrättningen likväl slutföres.

Påbörjad förrättning får uppskjutas, om viss fråga ej kan avgöras utan ytterligare utredning eller om det eljest finnes ound- gängligen erforderligt. Är sökandens när- varo ej påkallad vid den fortsatta förrätt- ningen, kan bestämmas att denna kan slut- föras utan hinder av sökandens frånvaro.

20 &.

Visas vid förrättningen att de i 1 kap. 2 % tredje stycket angivna förutsättningama för erhållande av utmål blivit uppfyllda, äger sökanden, om ej eljest hinder möter enligt denna lag, efter fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov erhålla ett utmål om högst femtio hektar i horisontalplanet räk- nat.

Utmålet skall, om ej annat påkallas av förhållandena, vara fyrsidigt och begränsas av parallella räta linjer, vilkas längd ej får överstiga fyra gånger utmålets bredd, mätt vinkelrätt mot linjerna. Utmålet skall inne- sluta minst ett på det inmutade området be- läget ställe, där inmutningsbar fyndighet på- visats. Gränserna för utmålet skall på dju- pet räknas lodräta där detta kan ske utan intrång på äldre utmål.

Har Konungen enligt 2 kap. 2 & meddelat tillstånd till inmutning av fyndighet av visst slag inom statsgruvefält eller inom såsom statsgruvefält föreslaget område och har därefter inmutning beviljats, får utmål an— visas inmutaren endast om inom det inmu- tade området finnes fyndighet, innehållande mineral av det slag tillståndet avser i sådan myckenhet, att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift med avse- ende på detta mineral.

21 &. Föreligger vid utmålsförrättningen inmut- ningshinder, som avses i 2 kap. 2 eller 3 &, skall hindret, om det fanns redan vid mut- sedelns utfärdande, även gälla i fråga om ut- läggande av utmål inom det inmutade om- rådet.

Vid utmålets utläggande utanför det in- mutade området äger bestämmelserna i 2 kap. 2 & första stycket 1—11 och 13 samt 3 & motsvarande tillämpning, om hindret uppstod innan ansökningen om utmål inkom och föreligger vid förrättningen. Utmålet får dock omfatta annat inmutat område eller område som omfattas av ansökning om ut- mål eller om utvidgning av utmål, om in- nehavaren av inmutningsrätten medger det. Annat redan utlagt utmål får ej till någon del tagas i anspråk.

Har samma dag, som ansökningen om utmål inkom, annan inkommit med ansö- kan om utmål avseende helt eller delvis samma område, äger den företräde, vars in- mutningsansökan först inkom till bergmäs— taren. Ansökan om utvidgning av utmål äger företräde framför samma dag inkom— men ansökan om utmål som avser samma område.

22 5.

Beslut om utmålsläggning skall innehålla en fullständig redogörelse för utmålets belägen- het och sträckning. Utmålets gränser skall fastställas genom att dess hörnpunkter anges med koordinater i rikets allmänna koordi- natnät eller i ett lokalt koordinatsystem, hänförligt till minst två Väl förankrade och markerade fixpunkter. Karta skall upprät— tas över utmålet och bifogas beslutet.

23 5.

Inom utmålet äger sökanden få sig anvisad den mark som behöver tagas i anspråk för arbetet ovan jord. Sådant område bestäm- mes i enlighet med sökandens förslag, såvida det ej är uppenbart att viss mark ej behövs för gruvdriften eller därmed sammanhäng- ande verksamhet.

Den anvisade marken skall utstakas samt inläggas på kartan.

Utanför utmålet äger sökanden få sig anvi- sad nödig mark dels för uppläggande av malm samt varp och andra avfallsproduk- ter och dels för sådan byggnad eller annan anläggning, väg, transportbana, kraftledning, vattenledning eller avloppsledning som be— hövs för gruvdriften eller därmed samman- hängande verksamhet. Hotas visst område av ras eller sättningar, kan också det anvisas.

Den anvisade marken skall utstakas samt utmärkas på karta i lämplig skala.

25 5. I samband med utmålsläggning skall faststäl- las den årliga försvarsavgift, som enligt 7 kap. l 5 skall erläggas för utmålet.

Jordlösen och annan ersättning

26 &.

Gruvinnehavaren skall lösa mark inom ut- målet som enligt 23 & anvisas honom för arbetet ovan jord. Upplåtes mark utanför ut— målet för ändamål som avses i 24 5 skall, om marken helt tages i anspråk för ända- målet eller lider synnerligt men av upplåtel- sen, erläggas lösen för marken och i annat fall utgå ersättning för skada eller intrång som orsakas.

Skall en del av en fastighet avstås och lider genom avståendet eller markens be- gagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall gruvin— nehavaren lösa även denna del, om ägaren begär det. Uppkommer eljest skada eller intrång på återstoden av fastigheten, skall ersättning ges därför.

Besväras mark, som skall lösas eller som lider skada eller intrång, av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt och går rättig- heten förlorad till följd av utmålsläggningen eller lider den intrång, skall ersättning ges även därför.

Då till följd av utmålsläggningen orsakas annan skada eller förlust, skall även sådan skada eller förlust ersättas.

27 &. Lösen och annan ersättning utgår i pengar på en gång, särskilt för varje sakägare. Lö- sen för mark, ersättning för skada eller in- trång på fastighet och annan ersättning till jordägaren fastställes också var för sig.

Lösen beräknas till den avträdda mar— kens fulla värde och hälften därutöver. An- nan ersättning utgår till belopp som motsva- rar full gottgörelse och hälften därutöver för förlusten, skadan eller intrånget. Medför sådan rättighet, som avses i 26 & tredje styc- ket, minskning av markens värde, skall till grund för den ersättning som tillkommer ägaren läggas det värde marken har med därpå vilande besvär.

Fordras för tillämpning av reglerna i 34 å andra stycket detta kap. jämfört med 57 å andra stycket expropriationslagen att sär- skild värdering sker av marken dels med och dels utan visst besvär som vilar därpå, verkställes även sådan värdering i samband med ersättningens fastställande.

28 5. Träffar ej parterna överenskommelse om lö- sen eller annan ersättning, bestämmes sådan vid förrättningen.

29 &. Uppstår efter utmålsförrättningens avslutan- de skada eller intrång, som ej förutsetts vid förrättningen, får särskild talan om ersätt- ning för skadan eller intrånget föras vid all- män domstol.

F örrätmingskosmader

30 5. Till bergmästare och gode män utgår ersätt- ning för inställelse vid förrättning enligt sär- skilda föreskrifter.

Anlitas befattningshavare i allmän tjänst som sakkunnig, är han berättigad till er- sättning endast när särskild föreskrift är meddelad. Annan sakkunnig äger rätt till ersättning för kostnader och tidsspillan på grund av uppdraget samt till skäligt arvode.

Det åligger sökanden att betala kostna-

derna för kungörande av förrättningen samt för ersättning som avses i första och andra stycket. Sökanden är skyldig att när berg- mästaren begär det lämna förskott till dessa kostnader.

31 &. Sökanden skall ersätta annan sakägare kost- nader som denne fått vidkännas för att be- vaka sin rätt vid förrättningen, såvida ej annat finnes skäligt med hänsyn till om- ständigheterna.

Återkallas ansökan om utmål innan ären- det företagits till förrättning och vill sak- ägare yrka ersättning för kostnader i ären- det, äger han föra talan därom vid allmän domstol.

F örrättningens avslutande

32 5. Sedan alla till förrättningen hörande frågor avgjorts, skall bergmästaren förklara förrätt- ningen avslutad (avslutningsbeslut). I av— slutningsbeslut skall ges till känna vad som är att iakttaga vid fullföljd av talan mot be- slut vid förrättningen.

Utbetalning av ersättningsmedel

33 5. Vid utmålsförrättningen fastställd ersättning jämte sex procent ränta från dagen för för- rättningens avslutande skall erläggas inom tre månader från samma tid oavsett om talan föres mot förrättningen.

34 &.

Om mark, för vilken ersättning skall betalas enligt 26 5 första eller andra stycket, svarar för fordran, skall för markens ägare avsedda ersättningsbelopp, som ej utgör ersättning för personlig skada, och ersättningsbelopp, avsedda för innehavare av särskild rättighet till marken, jämte ränta nedsättas hos läns- styrelsen. Även i annat fall får den ersätt— ningsskyldige inbetala ersättningen till läns- styrelsen.

Fördelning av de nedsatta medlen verk- ställes av länsstyrelsen. I fråga om ordning- en för fördelningen äger bestämmelserna om expropriationsersättning motsvarande tillämpning. Därvid äger länsstyrelsen med— dela förordnande som avses i 35 & expro- priationslagen. Om marken ej svarar för fordran, kan länsstyrelsen utbetala medlen även om talan föres mot förrättningen. Gruvinnehavaren skall ersätta kostnaderna vid fördelningen.

35 &.

Erlägges icke ersättningen jämte ränta inom föreskriven tid, skall överexekutor efter framställning av den ersättningsberättigade vidtaga behövliga åtgärder för att uttaga medlen hos den betalningsskyldige. Över— exekutor kan också efter bergmästarens hö- rande förordna att gruvarbetet skall inställas till dess ersättningen erlagts.

Förändringar med avseende på utmål

36 5. Sedan utmål erhållits gäller bestämmelserna ovan i detta kap. i tillämpliga delar, om gruvinnehavaren önskar l. utvidga eller minska utmålet eller reglera dess gränser, 2. taga i anspråk ytterligare mark inom ut- målet för arbete ovan jord enligt 23 å eller få mark anvisad utanför utmålet enligt 24, 3. till jordägaren avstå mark som tidigare tagits i anspråk för ändamål som avses un- der 2.

Vid utvidgning eller minskning av utmål skall dock ej tillämpas bestämmelsen i 20 & att utmål skall innesluta minst ett på det in- mutade området beläget ställe, där inmut- ningsbar fyndighet påvisats. Vid reglering av utmål skall gränserna på djupet räknas på det sätt som tillämpades vid utmålets till- komst. Beträffande utläggning av utmål utanför det förut utmålslagda området skall, sedan undersökningstiden utgått, hinder en- ligt 2 kap. 2 5 första stycket 1—11 och 13 samt 3 & gälla även om det tillkommit efter mutsedelns utfärdande.

Kommerskollegium äger på ansökan för- ordna att utmål, som gränsar intill varandra, för gemensam gruvdrift sammanlägges till ett utmål. Sådant utmål får omfatta större ytvidd än som annars är tillåtet. Giltighets- tiden för utmålet bestämmes till den längsta tid som återstår för något av de utmål som sammanlägges. Kommerskollegium äger också på ansökan medge att ett utmål upp- delas i två eller flera utmål. Om sättet för verkställigheten av sådan uppdelning för- ordnar kommerskollegium. Vid samman- läggning eller uppdelning av utmål skall utmålsgränserna på djupet räknas på det sätt som ursprungligen tillämpats.

5 kap. Statens rätt till andel i gruvföretag

1 &. Sker inmutning av annan än staten, får sta- ten i och med utmålsläggningen andel i gruvföretaget med hälften (kronoandel), så- vida staten icke senast vid utmålsförrätt- ningen avstått från sådan andel.

Anmälan om avstående av kronoandel som ej sker vid utmålsförrättningen skall göras skriftligen hos bergmästaren. I sådant fall skall bergmästaren genast sända med- delande till inmutaren om anmälningen.

2 &.

Har staten ej senast vid utmålsförrättningen avstått från kronoandel, skall staten ersätta inmutaren hälften av dennes utgifter för jordlösen och annan ersättning enligt 4 kap. 26 5 i samband med utmålsläggningen samt för förrättningen och fördelning av ersätt- ningsmedel.

Har inmutaren tillhörig mark vid utmåls— läggningen tagits i anspråk för gruvdriften är staten också skyldig att i förhållande till sin andel ersätta inmutaren härför enligt de i 4 kap. 27 % föreskrivna grunderna.

Uppstår tvist om vilket belopp staten en- ligt vad nu sagts har att ersätta inmutaren, skall vad i 3 kap. 7 's” föreskrives för där avsedd tvist äga motsvarande tillämpning.

3 5. I övrigt gäller beträffande förhållandet mel-

lan staten såsom innehavare av kronoandel och inmutaren bestämmelserna i 6 kap. 1 5 tredje stycket Och 8 kap.

Staten äger överlåta eller upplåta krono- andelen eller del därav till annan.

6 kap. Rätt till brytning inom utmålet. Av- gäld till jordägaren

1 &.

Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som har del i fyndigheten (gruvinnehava- ren) rätt att till utgången av tjugofemte året efter det, varunder utmålsförrättningen av- slutades, bryta och tillgodogöra sig alla in- mutningsbara mineral som finnes inom ut— målet.

Icke uppfordrade inmutningsbara mine- ral som härrör från äldre gruvbrytning samt uppfordrade inmutningsbara mineral som kvarligger inom utmålet på löst mark tillfal- ler gruvinnehavaren, i den mån de icke en- ligt 7 kap. 3 & får föras bort av förre gruv- innehavaren, Gruvinnehavaren får dock ej tillgodogöra sig varp som är föremål för rätt på grund av särskild inmutning enligt äldre författning.

Under undersökningstiden brutna inmut- ningsbara mineral som ej använts enligt 3 kap. 3 & skall efter utmålsförrättningen till- falla inmutaren. Staten äger dock erhålla hälften av dylika mineral, om begäran där- om framställts senast vid utmålsläggningen och staten ej avstått från kronoandel.

2 &. Gruvinnehavaren får inom utmålet bryta icke inmutningsbara mineraliska ämnen i den mån det behövs för att ändamålsenligt bedriva gruvarbetet i fråga om de inmut- ningsbara mineralen.

Av de icke inmutningsbara mineraliska ämnen som brutits före eller efter utmåls- läggningen får gruvinnehavaren använda vad som behövs vid gruvarbetet samt dess- utom tillgodogöra sig allt som ej kan av- skiljas från de inmutningsbara mineralen förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande. Gruvinnehavaren får även i

övrigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen, såvida jordägaren icke inom sex månader efter tillsägelse avhäm- tar dem mot erläggande av därå nedlagda kostnader. Uppstår tvist om beloppet av så- dan gottgörelse äger bestämmelsernai 3 kap. 7 & motsvarande tillämpning. Parterna skall dock själva vidkännas sina kostnader för skiljedomsförfarandet och betala vardera halva kostnaden för skiljemännens samman- träde. Tiden för avhämtandet räknas vid tvist varom nu är fråga från det gottgörel- sens belopp slutligt bestämts.

Vad i denna paragraf föreskrives om rätt för gruvinnehavaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen gäller icke ämnen som avses med uranlagen, så- vida det ej är fråga blott om att taga ut ma- terial ur fyndighet för analys eller anrik- ningsförsök.

3 &.

Jordägaren är berättigad att av gruvinneha- varen erhålla en årlig avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som brutits inom utmålet och upp— fordrats. Avgälden beräknas dock ej för något år högre än till 20 000 kr och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden bryt- ning av inmutningsbara mineral pågått inom utmålet under sammanlagt tjugo år. Sker sammanläggning eller uppdelning av utmål, är det utan verkan i de hänseenden varom nu är fråga. Finnes flera jordägare inom ut- målet, skall de ha del i avgälden efter sin del i jorden.

Avgälden skall för varje år betalas inom mars månad påföljande år till jordägaren eller, om flera jordägare finnes, till den per- son som de har att utse. Uppstår tvist om avgäldens belopp, äger bestämmelserna i 3 kap. 7 & motsvarande tillämpning.

4 %. Gruvinnehavaren får icke använda utmålet i dagen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängan- de verksamhet för produkternas tillgodogö— rande. Ej heller får område, som han utom utmål fått sig anvisat enligt 4 kap. 24 5, an-

I dagen får utmålet användas på det sätt som anges i första stycket endast till den del marken blivit inlöst.

Gruvinnehavaren är skyldig att på om- råde inom eller utom utmål, som tagits i anspråk för ändamål som avses i första stycket, ensam hålla behövligt stängsel.

5 5. På ansökan av gruvinnehavaren eller del- ägare i gruvan äger kommerskollegium för- länga gruvrättens giltighetstid med högst tjugo år i sänder.

Har sökanden under gruvrättens löpande giltighetstid eller del därav bedrivit regel— bunden gruvbrytning inom utmålet eller inom utmålsfält vari utmålet ingår, skall förlängning beviljas med tjugo år. Förläng- ning som nu sagts skall också beviljas, om sökanden under sagda tid verkställt under- sökningsarbete av större omfattning inom utmålet eller utmålsfältet på område, som var utmålslagt när arbetet utfördes, eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift.

I annat fall än som avses i andra stycket skall frågan om förlängning prövas med hän- syn till det allmännas intresse att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mine— raltillgångar. Härvid skall särskilt beaktas å ena sidan, om andra än sökanden kan an- tagas vara beredda att undersöka eller be- arbeta fyndigheten, och å andra sidan den- nas värde såsom reserv för sökanden tillhö- rigt förädlingsverk eller gruvföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller ut- målsfältet.

6 5.

Kommerskollegium äger på ansökan av gruvinnehavaren eller delägare i gruvan meddela förhandsbesked, huruvida plane- rade undersökningsarbeten, tillredningsarbe- ten eller anläggningar har sådan omfattning att arbetena, om de utföres, berättigar till förlängning enligt 5 5 andra stycket. För- handsbesked kan förbindas med de villkor som finnes påkallade.

Ansökan om förlängning skall inges se-

nast ett år före utgången av gruvrättens löpande giltighetstid. Besked över ansö- kan om förlängning eller förhandsbesked skall meddelas av kommerskollegium inom ett år, såvida ej sökanden begär att beskedet uppskjutes. Är ansökan om förlängning vid periodens utgång beroende på prövning av högre myndighet, skall gruvrätten fortfara att gälla till dess ansökningen slutligt prö- vats.

7 kap. Försvarsavgift samt förverkande av rätt till gruva, m.m.

1 &.

Gruvinnehavaren skall, vare sig arbete be— drives på utmålet eller icke, från och med året efter det varunder utmålsförrättningen avslutades utge en årlig försvarsavgift av trettio kronor för varje hektar eller överskju- tande del av hektar av utmålets areal. Av avgiften tillfaller, med den jämkning som kan föranledas av andra stycket, hälften staten och hälften den jordägare på vilkens mark utmålet är beläget. Finnes flera jord- ägare inom utmålet, skall de ha del i av- giften efter sin del i jorden. Äger gruvinne- havaren mark inom utmålet, skall den andel i avgiften som tillkommer honom icke ut— tagas.

Om den andel i försvarsavgift som för viss jordlott tillkommer jordägare icke utgör helt krontal, skall överskjutande ören till— falla staten. Uppgår andelen icke till tio kronor, skall andelen i sin helhet tillfalla staten.

Avgiften skall förskottsvis för varje år se- nast den 31 dec. föregående år inbetalas till bergmästaren samt vara åtföljd av uppgift på namn och postadress beträffande dels gruvinnehavaren eller, om flera delägare i gruvan finnes, gruvföreståndaren, dels de jordägare som enligt för gruvinnehavaren tillgängliga uppgifter är berättigade till an- del i avgiften.

2 &. Försummar gruvinnehavaren att betala för- svarsavgiften inom den i 1 & föreskrivna ti-

den, skall han senast den 31 mars påföljande år till bergmästaren inbetala dubbla belop- pet av vad han försummat att betala. Vad som i enlighet härmed erlägges utöver av— gift enligt 1 & skall fördelas såsom där före- skrives.

Genom bergmästarens försorg skall den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare se- nast den 15 mars personligen ha delgivits påminnelse om avgiftens erläggande, det be- lopp som skall inbetalas, tiden för inbetal- ningen samt påföljden om det försummas. Har delgivning skett inom angiven tid men har det i påminnelsen angivna beloppet lik- väl ej inbetalats senast den 31 mars, är gruvrätten förverkad vid utgången av nämn- da dag, såvida bergmästaren meddelar be- slut därom före årets utgång.

Beslut om förverkande skall delges den i gruvregistret antecknade innehavaren av gruvan eller anmäld gruvföreståndare.

3 5.

När rätt till gruva upphör enligt bestämmel- serna i 6 kap. eller på grund av att rätten förverkats enligt 2 &, förlorar gruvinneha- varen all rätt dels till de icke uppfordrade inmutningsbara mineral som finnes inom ut- målet vid tiden för upphörandet, dels till byggnader som gjorts för gruvans styrka och bestånd, dels till den mark som upplåtits för gruvdriften inom eller utom utmålet och dels till stängsel som gruvinnehavaren varit skyl- dig att hålla.

För gruvdriften gjorda anläggningar av annat slag än som avses i första stycket samt ur gruvan uppfordrade inmutningsbara mi- neral får avgiftsfritt kvarligga för gruvin- nehavarens räkning under högst två år efter gruvrättens upphörande. Till det som icke förts bort inom nämnda tid har gruvinne- havaren förlorat all rätt.

Efter gruvrättens upphörande är jordäga- ren berättigad att utan lösen förfoga över den mark som varit upplåten för gruvdrif- ten. Annan egendom till vilken gruvinneha- varen förlorat sin rätt tillfaller också jord- ägaren. För gruvans styrka och bestånd verkställda byggnader samt stängsel som av-

ses i första stycket skall dock utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt att bearbeta gruvan. Beträffande brutna inmutningsbara mineral gäller bestämmel- serna i 6 kap. 1 & andra stycket.

8 kap. Samäganderätt i gruva

1 &. Bestämmelserna i detta kap. avser det fall att två eller flera äger andel i samma utmål. Bestämmelserna i 3-—-9 %% gäller endast i den mån delägarna icke överenskommit an- nat.

2 5. För gruvans förvaltning skall delägarna år- ligen utse en gruvföreståndare. Denne skall vara svensk medborgare och bosatt i riket.

Gruvföreståndaren skall vid föreskriven påföljd iakttaga vad som enligt 11 kap. eller bestämmelser som utfärdats med stöd av denna lag åligger gruvinnehavaren. Han äger från delägarna fordra in de tillskott som behövs för detta samt för erläggande av försvarsavgift.

Val av gruvföreståndare skall anmälas hos bergmästaren. Sker ej sådan anmälan eller har obehörig person utsetts till gruvförestån- dare, är varje delägare ansvarig såsom om han vore gruvans föreståndare.

3 &. Minst en gång om året skall hållas stämma med delägarna. Därvid skall företagas val av gruvföreståndare samt frågor angående gruvrörelsens bedrivande och andra gemen- samma angelägenheter.

Stämma skall utlysas av gruvförestånda- ren när denne finner det lämpligt samt när delägare som tillsammans äger minst en fjärdedel i gruvan skriftligen begär det hos gruvföreståndaren. Finnes ej gruvförestån- dare kan var och en av delägarna utlysa stämma.

Delägarna skall kallas till stämma genom rekommenderade brev. Saknas kännedom om någon delägares namn och adress, skall kallelsen före stämman införas i tidning i

orten och Post- och Inrikes Tidningar. Kal- lelse skall utfärdas i god tid före stämman.

4 &. Vid omröstning på stämma skall varje del- ägares rösttal beräknas efter den lott han äger i gruvan.

Val avgöres vid lika rösttal genom lott- ning.

I andra frågor skall, dock med iakttagan- de av bestämmelserna i 5—7 55, den me- ning som fått högsta rösttal eller vid lika rösttal biträdes av ordföranden gälla som beslut för samtliga delägare. Lån får icke upptagas för delägarnas gemensamma räk- ning, om ej alla samtycker till det.

5 5.

Vill några delägare utföra undersökningsar— bete på utmålet eller påbörja eller utöka brytning, medan andra delägare önskar att undersökning eller brytning skall ske i mind- re omfattning eller icke alls, skall det större arbetet ske, om de förra innehar minst hälf— ten i gruvan. Därvid skall dock de som be- gärt det större arbetet ensamma svara för merkostnaden.

Delägare som erlagt merkostnad för bryt- ning enligt första stycket skall tillgodoräk- nas till merkostnaden hänförlig del av den för varje år brutna malmen.

6 5.

Vill delägare som ej från början deltagit i det större arbetet eller i arbetet överhuvud sedermera ansluta sig till detta, får det ske efter tillkännagivande på stämma eller skrift— lig anmälan hos gruvföreståndaren. Sådan delägare är skyldig att i förhållande till sin lott i gruvan ersätta av det större arbetet på- kallad merkostnad för tidigare anskaffad egendom eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen

1. byggnader och andra anläggningar, ma- skiner, redskap, inventarier och förråd, som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersök- ning eller gruvdrift, efter det värde egendo- men har vid delägarens anslutning till före— taget,

2. utgifter till jordlösen och annan ersätt—

ning enligt 4 kap. 26 & ävensom kostnader för utmålsförrättning och fördelning av er- sättningsmedel,

3. kostnader för sådana efter utmålsförrätt- ningen utförda undersöknings- och tillred- ningsarbeten som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller gruvdrift (geofy— siska mätningar, borrning, schaktsänkning, ortdrivning och dylikt).

Har delägare tillhörig mark tagits i an- språk för arbetet eller har därigenom eljest uppkommit skada för denne, är anslutande delägare även skyldig att i förhållande till sin andel utge ersättning härför efter de grunder som anges i 4 kap. 27 5.

7 5. Uppstår i fall som avses i 5 och 6 55 tvist mellan delägarna rörande avkastningens för- delning eller beloppet av tillskott eller ersätt- ning skall vad i 3 kap. 7 & föreskrives för där avsedd tvist äga motsvarande tillämp- ning.

8 's”. Delägare som utfört undersökningsarbete på utmålet skall på begäran tilhandahålla an- nan delägare resultatet av undersökningen.

9 &.

Underlåter delägare att betala tillskott som infordrats av gruvföreståndaren enligt 2 & eller som fordras för bestridandet av kost— naderna för undersökningsarbete eller gruv- drift i den mån dessa belöper på deläga- ren och har han, sedan den för beloppets erläggande utsatta tiden gått ut, bevisligen erinrats om betalningens fullgörande men icke inom två månader efter mottagandet av sådan erinran erlagt tillskottet, har han till övriga delägare förverkat sin lott i gruvan med vad därtill hör. I sådant fall är deläga- ren fri från att betala tillskottet.

9 kap. Övergång av rätt till gruva

1 &. Avtal varigenom rätt till gruva eller andel däri överlåtes upprättas skriftligen. Överlåtelse som avses i första stycket gäl-

ler ej mot överlåtarens borgenärer, förrän anmälan om överlåtelsen gjorts enligt 2 5.

2 5. Har rätt till gruva eller andel däri övergått till ny innehavare, är denne skyldig att skriftligen anmäla förvärvet hos bergmästa- ren. Make som tillskiftats sådan rätt vid bo— delning är skyldig att göra anmälan endast om rätten förut tillhört andra maken.

Anmälan skall ske inom tre månader efter det att rätten övergick till ny innehava- re. För arvinge eller universell testaments— tagare räknas tiden för anmälan, om för lot- tens bestämmande fordras bodelning eller skifte, från det sådan förrättning hölls eller av skiftesman verkställt skifte vunnit laga kraft, men i annat fall från det bouppteck— ningen avslutades. För testamentstagare skall tiden för anmälan icke i något fall börja löpa innan testamentet vunnit laga kraft.

När anmälan göres, skall fångeshandling- en företes i huvudskrift samt en bestyrkt av- skrift inges för att av bergmästaren beva— ras för framtiden.

Har fångeshandling ej företetts eller har Konungens tillstånd till förvärvet ej erhål- lits, när sådant erfordras enligt särskilda be- stämmelser, skall bergmästaren förklara an- mälan utan verkan. I annat fall skall berg- mästaren göra anteckning om anmälningen i gruvregistret och förse fångeshandlingen med bevis därom.

3 &. Bestämmelserna i 1 och 2 55 äger motsva- rande tillämpning, när nyttjanderätt till gru— va upplåtits åt annan eller övergått till ny innehavare.

10 kap. Inlösen av rätt till gruva

1 &. Är utmål, som ligger nära varandra, i olika innehavares hand och innebär ett gemen— samt utnyttjande av utmålen väsentlig tek— nisk och ekonomisk fördel vid tillgodogö- rande av fyndigheterna, äger Konungen, om

det är till gagn från allmän synpunkt och erforderligt för att få till stånd ändamålsen- lig gruvdrift, efter ansökan berättiga inne- havare av minst hälften i ett av utmålen att lösa annat av utmålen med vad som hör till gruvrätten eller delägares andel i sådant ut- mål. Inlösen får dock ej ske av utmål som är föremål för regelbunden gruvbrytning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Vill flera lösa, äger den företräde som bedömes äga de bästa förutsättningarna att idka gruvdrift på plat- sen.

Finnes det vara av synnerlig vikt från all- män synpunkt att viss mineralfyndighet un- dersökes eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på annat sätt eller i större omfatt- ning än tidigare och vinnes härigenom tillika väsentlig teknisk och ekonomisk fördel, äger Konungen, om det behövs för tillgodoseen- de av allmänt intresse som nyss nämnts, med riksdagens samtycke förordna att utmål avse— ende fyndigheten med vad som hör till gruvrätten eller delägares andel i sådant ut- mål skall mot lösen avstås till den Konung- en bestämmer.

I förordnande om rätt till inlösen skall anges de allmänna förutsättningar beträf- fande utnyttjandet av inlöst rättighet som legat till grund för beslutet.

2 5. Angående inlösen och ersättning enligt detta kap. gäller de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation i tillämpliga delar, i den mån annat ej är särskilt föreskrivet.

3 &. Medför avstående av gruvrätt enligt 1 5 att annan innehavaren tillhörig egendom kom- mer att undergå synnerlig minskning i vär- de, skall på dennes begäran även sådan egen- dom lösas.

4 &. Löseskilling för utmål med vad som hör till gruvrätten eller för andel i utmål skall mot— svara rättighetens värde och bestämmas så, att den kan anses skälig även med hänsyn till den rationaliseringsvinst som kan upp-

komma vid det avsedda utnyttjandet av fyn- digheten. Om icke särskilda omständigheter föranleder annat, får löseskillingen ej be- stämmas till lägre belopp än som motsvarar nedlagda kostnader för inmutning och ut- målsförrättning samt jordlösen och annan ersättning enligt 4 kap. 26 & gruvlagen ävensom kostnaderna för undersöknings- och tillredningsarbeten som utförts inom ut- målet eller, före utmålsläggningen, inom det inmutade området och för anläggningar som hör till gruvegendomen, i den mån ar- betena och anläggningarna är till nytta för den lösande.

Har utmålet ej undersökts i sådan omfatt- ning att fyndighetens storlek och beskaffen- het kan bedömas med tillräcklig säkerhet, kan löseskillingen, till den del den avser själva fyndigheten, bestämmas att utgå så- som en årlig avgäld. På yrkande av den som avstår rättigheten skall så ske, såvida det ej är uppenbart att utredningen är tillräcklig för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Av- gälden skall utgå dels såsom en fast årlig avgift och dels i form av en produktionsav- gift beräknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som varje år bry— tes inom utmålet och uppfordras. Från pro- duktionsavgiften för Visst år får avdragas den fasta avgiften för året. Grunderna för avgälden fastställes för tjugo år 1 sänder. Under näst sista året av varje tjugoårspe- riod, räknat från beslutet om avgäldens fastställande, äger vardera parten påkalla ny prövning av grunderna för avgälden un- der nästföljande tjugoårsperiod. Har ej talan om sådan prövning anhängiggjorts hos ex— propriationsdomstolen inom den angivna ti— den, skall avgälden för följande period utgå efter oförändrade grunder.

Uppstår tvist om beloppet av avgäld som enligt fastställda grunder skall utgå för visst år, äger bestämmelserna i 3 kap. 7 5 mot- svarande tillämpning.

5 &. Har avgäld bestämts enligt 4 5 andra stycket och vinnes sedermera genom undersöknings- arbeten, i samband med gruvdrift eller eljest sådan kännedom om fyndigheten att dess

storlek och beskaffenhet kan bedömas med tillräcklig säkerhet, äger vardera parten på— fordra att avgälden skall upphöra och frå- gan om löseskillingen, såvitt avser rättighe- tens återstående värde, slutligt avgöras. Har regelbunden gruvdrift pågått inom utmålet under sammanlagt minst tio år, äger part påfordra att så sker, såvida det ej är uppen- bart att fyndighetens storlek och beskaf- fenhet ännu icke kan bedömas med till- räcklig säkerhet.

Talan som avses i första stycket föres vid expropriationsdomstolen. Har talan väckts av den som avstått rättigheten äger den lö- sande påfordra att intill två tredjedelar av lösenbelopp, som kan bestämmas vid sådan prövning, skall erläggas under en tidrymd av högst tjugo år medelst årliga annuiteter, bestämda sålunda att däri ingår även ränta på oguldet kapitalbelopp efter den räntefot som i varje fall finnes skälig.

6 &.

Överlåtes gruvrätt, beträffande vilken före- ligger rätt till avgäld enligt 4 &, gäller be- stämmelserna i 4 och 5 åå i förhållande till den nye innehavaren. Överlåtaren blir dock ej fri från ansvar för fullgörandet av för- pliktelser enligt sagda paragrafer förrän nye innehavaren ställt säkerhet som avses i 11 &.

Upphör gruvrätt, beträffande vilken rätt till avgäld som avses i första stycket före- ligger, till följd av att den lösande eller an- nan innehavare av den inlösta rättigheten försummat vad han skäligen bort iakttaga för att bevara gruvrätten, är den som av- stått rättigheten berättigad till ersättning av den försumlige för den förlust som härige- nom tillskyndats honom, om han instämmer sin talan till expropriationsdomstolen inom ett år från det gruvrätten upphörde.

7 5.

I mål angående inlösen av gruvrätt är den lösande icke skyldig att svara för kostnad, som motparten i målet nedlagt på under- sökning av den fyndighet rättigheten avser, i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande.

I mål om ny prövning av grunderna för avgäld enligt 4 5 andra stycket och mål

enligt 5 5 eller 6 & andra stycket äger dom- stolen, om särskilda omständigheter föran- leder det, förordna att den som avstått rättig- heten själv skall vidkännas sina kostnader på målet vid expropriationsdomstolen.

8 5.

Mål om inlösen eller ersättning enligt detta kapitel upptages av expropriationsdom- stolen i den ort där utmålet är. Rör väckt talan flera inom olika expropriations- domstolars områden belägna utmål, som ej lämpligen kan för bestämmande av löseskil- ling eller annan ersättning uppskattas annat än såsom en enhet, förordnar Konungen att målet skall i sin helhet upptagas av den av expropriationsdomstolarna Konungen be- stämmer.

I mål som avses i första stycket består expropriationsdomstol av, förutom ordfö— rande och nämndemän, två expropriations- tekniker. Dessa skall ha erfarenhet i fråga om gruvdrift. Minst en av expropriations- teknikerna skall därjämte ha erfarenhet i fråga om värdering av mineralfyndighet. Expropriationsteknikerna utses särskilt för varje mål av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

9 5. Avstås förutom lös egendom även fast egen- dom, bestämmes löseskilling särskilt för den fasta egendomen. Föreligger fall, som sägs i 10 &, bestämmes särskild löseskilling för där avsedd lös egendom.

10 5.

Har någon till säkerhet för fordran hos den, som genom inlösen avstått lös egendom, panträtt i egendomen, äger han, fastän ford- ringen ej är förfallen till betalning, framför ägaren rätt att utfå sin fordran ur löseskil- lingen för denna egendom. Detsamma gäller i fråga om den som har rätt att kvarhålla egendomen till säkerhet för förfallen ford- ran.

Löseskilling för lös egendom som är ut- mätt för fordran hos den som avstått egen- domen skall, om borgenären yrkat det, utges till utmätningsmannen. Avser löseskillingen egendom, som satts i kvarstad eller under

skingringsförbud, skall beloppet, om part begär det, utges till överexekutor. Denne har att förfara med beloppet på sätt som före- skrives i 186 & utsökningslagen för där av- sett fall.

Har någon på grund av företagsinteck- ning förmånsrätt i egendom, som skall lösas, åligger det domstolen att så snart ske kan underrätta inteckningshavaren att talan om inlösen väckts.

11 5.

Har i mål om inlösen av gruvrätt bestämts att löseskilling för rättigheten skall utgå dels på en gång och dels såsom en avgäld, skall vid tillämpning av expropriationslagens be— stämmelser om expropriationsersättningens erläggande och expropriationens fullbordan— de engångsbeloppet anses som slutlig ersätt— ning. Är den lösande annan än staten, ford- ras dock för att inlösningen skall vara full- bordad och nye innehavaren vara berättigad att taga rättigheten i besittning att denne hos länsstyrelsen ställt pant eller borgen för avgälden.

12 5.

Vid tillämpning av 68 5 lagen om expro- priation skall det med inlösningen avsedda ändamålet anses såsom övergivet, om rättig- heten uppenbarligen ej använts i överens- stämmelse med de allmänna förutsättningar beträffande utnyttjandet som låg till grund för inlösenbeslutet. Rätt som avses i sagda paragraf tillkommer i fråga om egendom som avståtts genom inlösen enligt denna lag den som närmast före inlösningens fullbor- dande innehade egendomen eller hans rätts- innehavare. Vid tillämpning av 69 & expro- priationslagen får värdet av utmålet ei sät- tas högre än engångsersättning som bestämts enligt 4 5.

13 5. Vill någon för inlösen enligt 1 & på annans utmål verkställa förberedande undersök- ningsarbete, såsom mätningar, grävningar, borrningar eller sprängningar, äger kom— merskollegium på ansökan förordna att så- dant arbete får utföras och att erforderligt

tillträde till utmålet skall lämnas under viss tid. För undersökningen får icke byggnader uppföras eller vägar anläggas i vidare mån än som oundgängligen fordras för arbetets bedrivande. Resultatet av undersökningen skall tillhandahållas gruvinnehavaren.

Minst två veckor före undersökningsarbe- tets början skall sökanden underrätta såväl gruvinnehavaren som ägare och nyttjande- rättshavare till berörd mark på det sätt som föreskrives i 3 kap. 1 & första stycket. För- anleder undersökningen skada, är den ska- delidande berättigad att erhålla ersättning därför av den som påkallat undersökningen. Beträffande ersättningens bestämmande äger föreskrifterna i 3 kap. 7 & motsvarande tillämpning.

Före undersökningen skall annan sökan- de än staten hos länsstyrelsen ställa pant eller borgen för ersättning som avses i andra stycket.

11 kap. Tillsyn över gruvdriften

1 &. Kommerskollegium och bergsstatstjänste- männen utövar tillsyn över gruvarbete. Om arbetstagares skyddande mot ohälsa och olycksfall i arbetet och om tillsyn där- över är föreskrivet i arbetarskyddslagen.

2 5.

Gruvarbete får icke bedrivas på sådant sätt att gruvans framtida bestånd äventyras eller att tillgodogörandet av kvarlämnad känd till- gång på malm omöjliggöres eller i väsentlig mån försvåras eller att eljest uppenbar miss- hushållning med malm äger rum.

Utfraktsvägar och orter som leder till gruvans obrutna delar skall hållas öppna. För igenläggning av utfraktsväg eller ort som nu sagts fordras tillstånd av bergmäs- taren, vare sig gruvrätten äger bestånd eller icke.

3 5. Bergmästaren äger förelägga gruvinnehavare att inom viss tid ha vidtagit nödiga åtgärder för att förekomma fara för gruvans bestånd eller annans egendom, trygga tillträdet till

gruvans obrutna delar eller hindra uppenbar misshushållning med malm. Efterkommes ej föreläggandet, kan bergmästaren låta ut- föra sådana åtgärder på gruvinnehavarens bekostnad eller förordna att gruvarbetet skall inställas till dess åtgärderna vidtagits. Erinran om detta skall intagas i föreläggan- det. Bergmästaren äger också i syfte som nu sagts meddela andra föreskrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande.

Bedrives gruvarbetet på sådant sätt att uppenbar fara uppstår för gruvans bestånd eller annans egendom, äger bergmästaren förbjuda arbetets fortsatta bedrivande. Så— dant beslut skall omedelbart gå i verkställig- het och gälla till dess högre myndighet på förd klagan förordnar annat. Vid behov äger bergmästaren anlita polismyndighetens biträde för att verkställa beslutet.

4 &.

Över gruva som är under arbete skall genom gruvinnehavarens försorg upprättas fullstän— dig och noggrann gruvkarta. På gruvkarta skall även redovisas borrhål av bestående värde. Borrhål av bestående värde som upp- tages på utmål utan att skyldighet att upp- rätta gruvkarta föreligger skall inläggas på borrhålskarta. Gruvkarta och borrhålskarta skall förvaras hos gruvinnehavaren och fort- löpande kompletteras av denne. Utdrag av sådan karta skall insändas till myndighet som Konungen bestämmer.

5 5.

Försummar gruvinnehavaren att iakttaga vad som är föreskrivet om gruvkarta och borrhålskarta samt utdrag därav, äger berg- mästaren förelägga honom att inom viss tid antingen fullgöra sina åligganden eller läm- na förskott för arbetets utförande genom bergmästarens försorg. Vid meddelande av föreläggande kan utsättas vite ej överstigan- de ettusen kronor.

Gruva får ej utan bergmästarens tillstånd nedläggas förrän alla gruvarbeten blivit in- mätta och inlagda på karta.

6 &. Bergmästaren för register över inmutade områden och utmål (gruvregister).

1 5.

Till böter dömes 1. den som bearbetar mineralfyndighet av det slag som avses i 1 kap. 1 5 utan att ha förvärvat inmutningsrätt, 2. inmutare som påbörjar undersökningsar- bete i strid med 3 kap. l & eller med före- skrifter som meddelats enligt 4 & samma kap., 3. ny innehavare av rätt till gruva som för- summar att göra i 9 kap. föreskriven an— mälan om förvärvet eller upplåtelsen på sätt och inom tid som anges i 2 & samma kap., 4. den som utan bergmästarens tillstånd i gruva lägger igen utfraktsväg eller ort, som leder till gruvans obrutna delar, 5. den som utan bergmästarens tillstånd läg- ger ned gruva förrän alla gruvarbeten blivit inmätta och inlagda på karta, 6. gruvinnehavare som ej rättar sig efter föreskrift som meddelats enligt 11 kap. 3 5.

Om brott som avses i första stycket 2 en- dast förnärmar enskilds rätt, får det åtalas av åklagare blott efter angivelse av måls— ägande.

2 5. Talan mot bergmästarens beslut över ansö- kan om inmutningsrätt föres hos kommers- kollegium genom besvär, som skall inges till kommerskollegium.

Menar annan rättsägare än sökanden att ansökningen bort avslås eller att visst om- råde icke bör ingå i det inmutade området, får före utmålsförrättningen föras klander- talan, hos kommerskollegium om den inmu- tade fyndigheten ej är föremål för inmut- ning enligt 1 kap. 1 €, men annars, om rät- ten till talan ej är förlorad enligt 2 kap. 6 %, efter stämning vid domstol.

Allmän åklagare äger före utmålsförrätt- ningen föra klandertalan vid domstol, om inmutningsrätt beviljats i strid med 2 kap. 2 & första stycket 1—5, 8 eller 12, 3 & eller 9 & första stycket 1.

3 &. Talan mot beslut vid utmålsförrättningen fö- res hos kommerskollegium i fråga som avser

l. huruvida de i 1 kap. 2 & tredje stycket angivna förutsättningarna för erhållande av utmål är uppfyllda, 2. huruvida det anvisade utmålet erhållit den storlek, form eller sträckning som be- tingas av fyndighetens sträckning och gruv- driftens behov, 3. anvisande av mark enligt 4 kap. 23 eller 24 &.

Talan föres genom besvär som skall inges till kommerskollegium inom tre månader från den dag förrättningen avslutades.

4 &.

Mot beslut vid utmålsförrättningen i annan fråga än som avses i 3 & föres talan vid all— män domstol efter stämning som skall inges inom ett år från förrättningens avslutande. Har utmålet vid förrättningen blivit utlagt över ett äldre utmål till vilket rätten ännu består, är dock innehavaren av det äldre ut- målet för bevarande av sin rätt ej skyldig att inom nämnda tid föra klandertalan mot förrättningen.

Allmän åklagare äger föra talan mot ut- målsförrättning i fall som motsvarar vad i 2 & tredje stycket föreskrives i fråga om be- viljande av inmutningsrätt.

5 &. Staten äger ej såsom innehavare av kronoan- del föra talan mot beslut vid den utmålsför- rättning, vid vars avslutande kronoandelen enligt 5 kap. 1 & uppkommit.

6 &. Talan mot annat beslut av bergmästaren en- ligt denna lag än som avses i 2—4 åå föres hos kommerskollegium genom besvär, vilka skall inges till kommerskollegium.

7 &. Beträffande skyldigheten att svara för kost- nad i mål som avses i 4 & gäller, med till- lämpning i övrigt av 18 kap. rättegångsbal- ken, att gruvinnehavaren, om ej annat för- anledes av 18 kap. 6 och 8 55 samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, ävensom kostnad som åsamkas motpart ge- nom att gruvinnehavaren instämt eller, i högre rätt, fullföljt talan.

1 5. Med utmålsfält förstås i denna lag sådana intill varandra gränsande utmål, i vilka samme ägare innehar minst halv andel eller eljest har ett bestämmande inflytande.

2 5. På staten tillhörig jord som innehas under stadgad åborätt åtnjuter åbon de rättigheter som enligt denna lag tillkommer jordägaren.

3 5.

I ärende som prövas av kommerskollegium enligt 2 kap. 2 5 andra stycket, 3 kap. 8 5 tredje stycket, 6 kap. 5 och 6 55 samt i besvärsärende enligt 3 kap. 8 5 andra styc- ket skall kommerskollegium inhämta ytt- rande från en vid dess sida inrättad nämnd (gruvnämnden).

4 5. Underlåter den, som fått myndighets medgi- vande till inmutning i fall som avses i 2 kap. 2 eller 3 5, att uppfylla med medgivandet förbundet villkor, äger länsstyrelsen på an- mälan av vederbörande myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter.

5 5. Närmare bestämmelser rörande tillämpning- en av denna lag utfärdas av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer.

14 kap. Övergångsbeslämmelser

1 5. Denna lag träder i kraft den 1 jan. 1973, då gruvlagen den 3 juni 1938 (nr 314) upp- hör att gälla.

Den nya lagen äger tillämpning även på inmutningar och utmål som lagts före la- gens ikraftträdande eller lägges efter inmut- ningsansökan som ingivits dessförinnan, i den mån ej annat följer av vad som före- skrives nedan.

2 5. Äldre lag skall tillämpas, i inmutningsären- de beträffande frågor som avses i 2 kap.

nya lagen, om ansökan om inmutning gjorts före lagens ikraftträdande, samt i ären- de om anvisande eller förändring av utmål beträffande frågor som avses i 4 kap., om ansökan i ärendet gjorts före ikraftträdan- det. Är i sistnämnda fall fråga om utvidg- ning av utmål som avses i 8 5, skall äldre lag tillämpas även beträffande rätt till kro- noandel och jordägarandel.

3 5.

I fråga om undersökningstiden för inmut- ning som beviljats före nya lagens ikraftträ- dande skall i stället för vad därom föreskri- ves i 3 kap. 8 5 första stycket gälla, att un- dersökningsarbetet skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande eller inom den förlängda tid som kan ha beviljats enligt äldre lag. Beträffande för- längning av undersökningstiden för sådan inmutning enligt 3 kap. 8 5 andra eller tredje stycket skall så anses som om nya lagen gällde när inmutningen beviljades.

4 %.

Beträffande sådana före lagens ikraftträ— dande lagda utmål, i vilka staten har rätt till kronoandel men ännu ej fått del i gruvföre- taget enligt 48 5 i den upphävda lagen, skall bestämmelserna i 5 kap. samma lag tilläm- pas till dess staten inträtt i företaget samt i fråga om de skyldigheter som till följd av inträdet åligger staten enligt 49 5 samma lag. Har staten icke vid utgången av år 1982 anmält sig till begagnande av kronoandel i utmål som nu sagts, skall anses som om sta- ten avstått från kronoandelen.

5 5. Vid tillämpning av bestämmelserna i 6 kap. 1, 5 och 6 55 i fråga om utmål, som till- kommit före nya lagens ikraftträdande, skall så anses som om utmålet lagts dagen för ikraftträdandet.

6 5. Bestämmelserna i 8 kap. 6 5 första stycket 3 samt 8 5 äger ej tillämpning i fråga om undersökningsarbete som utförts före nya lagens ikraftträdande.

7 5. Vad som enligt nya lagen gäller för det fall då fastighet svarar för nyttjanderätt, servi- tut eller samfällighetsrätt skall tillämpas även då fastighet besväras av återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller rätt till avkomst eller annan förmån.

8 5.

I fråga om utmål som utlagts före den 1 jan. 1940 eller på grund av inmutning som sökts dessförinnan skall vidare följande särskilda bestämmelser gälla.

1. Nya lagen inskränker ej den rätt som i fråga om dylikt utmål tillkommer gruvinne- havare och jordägare att inom utmålets hit- tillsvarande gränser eller på grund av don- lägesrätt tillgodogöra sig de mineral rättig- heten ursprungligen avsett. Äldre bestäm- melser skall fortfarande tillämpas beträf- fande uppkomsten av nya jordägarandelar inom sagda gränser och beträffande skyl- dighet för jordägare att efter att ha erhållit

sådan andel ersätta inmutaren värdet av dessförinnan anskaffade byggnader, red- skap och förråd.

2. Vid tillämpning av bestämmelserna om kronoandel i 5 kap. på område, som genom framtida utvidgning tillägges utmål varom nu är fråga, skall vad där sägs om utmåls- läggningen och utmålsförrättningen i stället avse utvidgningen och förrättningen för den- na. Vid brytning på område som nyss sagts skall avgäld till jordägaren utgå med så stor del av avgäldens belopp- enligt 6 kap. 3 5 som svarar mot vad på området belöper av hela utmålets areal.

3. Enligt äldre författningar inmutade sjö- och myrmalmstäkter samt gruve— och slagg- varp, för vilka försvarsavgift enligt 7 kap. 1 5 ej erlägges något av åren 1973 och 1974, skall vara förverkade den 1 jan. 1975. Försvarsavgiften för sjö- och myrmalms- utmål skall utgöra högst femhundra kronor om året för varje utmål. Sådan försvarsav- gift skall i sin helhet tillfalla staten.

Utkast till gruvkungörelse

Med stöd av 13 kap. 5 5 gruvlagen förord- nas härigenom som följer.

Ansökan om inmatning

1 5. I ansökan om inmutningsrätt skall anges l. sökandens namn, yrke, hemvist och adress, 2. mineralfyndighetens art enligt sökandens antagande, 3. det med ansökningen avsedda områdets belägenhet, ytvidd och gränser med så nog- grann beskrivning att någon osäkerhet där— om ej kan uppstå, 4. huruvida sökanden veterligen inom det med ansökningen avsedda området finnes område till vilket enligt 2 kap. 2 eller 3 5 gruvlagen inmutningsrätt icke eller icke utan särskilt medgivande får beviljas, 5. förslag till benämning på det inmutade området, 6. förslag till sådan förvarare av mutsedel som avses i 2 kap. 11 5 första stycket gruv- lagen.

Till ansökningen skall som bilagor fogas 1. karta i skala om minst 1:10 000 eller, om bergmästaren medgivit det, i annan skala, dock minst 1:100 000, i tre exemplar, varpå skall utmärkas såväl det med ansökningen avsedda området som närliggande områden, inom vilka enligt 2 kap. 2 eller 3 5 gruvla- gen inmutningsrätt ej får beviljas,

2. om tillstånd av myndighet fordras enligt 2 kap. 2 eller 3 5 gruvlagen eller enligt där- om gällande särskilda bestämmelser, hand- ling som visar att sådant tillstånd lämnats eller sökts,

3. om medgivande av rättsägare fordras en-

ligt 2 kap. 2 5 gruvlagen handling, som vi- sar att sådant tillstånd lämnats.

Med ansökningen skall inges ansöknings- avgift om etthundra kronor för varje inmut- ning samt förskott till inmutningsavgift en- ligt 2 kap. 10 5 gruvlagen och till beräknad kostnad för mutsedelns kungörande.

2 5. Har ansökan om KMzts tillstånd ingivits till bergmästaren, skall denne genast med eget yttrande översända ansökningen till veder- börande länsstyrelse, som har att insända handlingarna jämte eget yttrande till KM.

M Lurade!

3 5. Mutsedel med vidhäftad karta över det in- mutade området skall utfärdas i enlighet med de närmare föreskrifter som kommers- kollegium meddelar.

Förlängning av undersökningstiden

4 5.

I ansökan om förlängning av undersöknings— tiden skall anges den tid och det område an- sökningen avser. Begäres förlängning blott beträffande en mindre del av det inmutade området, skall vid ansökningen fogas be- skrivning och, i tre exemplar, karta över den delen av området i skala som anges i 1 5 andra stycket 1.

Sökes förlängning enligt 3 kap. 8 5 tredje stycket gruvlagen, skall vid ansökningen ock- så fogas handlingar till bevisning om de om-

ständigheter inmutaren vill åberopa till stöd för ansökningen samt redogörelse för ut- förda undersökningsarbeten.

Med förlängningsansökan skall inges för- skott till inmutningsavgift enligt 3 kap. 10 5 första stycket gruvlagen.

5 5. Gäller beslut om förlängning av undersök- ningstiden blott en del av det område som dittills omfattats av inmutningen, skall vid beslutet fogas karta över det område för— längningen avser.

Ansökan om utmål

6 5. I ansökan om utmål skall anges

1. sökandens hemvist och adress,

2. den mutsedel på vilken inmutningsrätten grundas,

3. fastighet där de områden är belägna som sökanden önskar a) erhålla såsom ut- mål b) taga i anspråk för gruvdriften enligt 4 kap. 23 och 24 55 gruvlagen,

4. de personers namn och adress vilka är ägare av de under 3 angivna områdena eller innehar nyttjanderätt, servitut eller samfäl- lighetsrätt beträffande dessa områden, var- vid om mark är samfälld för flera fastighe- ter och för samfälligheten finnes styrelse eller förvaltare uppgifterna i stället kan avse ledamöterna i styrelsen eller förvaltaren,

namn, yrke,

5. huruvida omedelbart intill det sökta ut- målet sökanden veterligen finnes område där enligt 4 kap. 21 5 gruvlagen utmål ej får utläggas samt, när fråga är om sådant område som avses i 2 kap. 2 5 första styc- ket 5—7, 9, 10, 11 eller 13 samma lag, namn och adress på den som kan åberopa där avsett hinder beträffande området,

6. huruvida sökanden veterligen föreligger oavgjord tvist som avses i 3 kap. 7 5 fjärde stycket gruvlagen.

Till ansökningen skall som bilagor fogas

1. om sökanden icke själv sökt inmutning- en och icke förut hos bergmästaren visat

behörighet att inneha och bearbeta ifråga- varande fyndighet, handlingar som utvisar att sökanden äger sådan behörighet,

2. karta över de under första stycket 3 an- givna områdena jämte erforderlig beskriv- ning,

3. berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbetena, upprättade geologiska och geofysiska kartor och annan förefintlig utredning som är av betydelse för bedömande av om de i 1 kap. 2 5 tredje stycket gruvlagen angivna förutsättningarna för anvisande av utmål föreligger,

4. om, i fall som avses i 4 kap. 21 5 gruv- lagen, tillstånd av myndighet fordras enligt 2 kap. 2 eller 3 5 samma lag, handling som visar att sådant tillstånd lämnats eller sökts, 5. om, i fall som avses i 4 kap. 21 5 gruv- lagen, medgivande av rättsägare fordras en- ligt 2 kap. 2 5 samma lag, handling som vi— sar att sådant tillstånd lämnats,

6. styrkt avskrift av ansökningshandling- arna.

De i andra stycket 2 avsedda handlingarna skall vara upprättade av lantmätare, berg- statstjänsteman eller annan sakkunnig per- son. Av handlingarna skall tydligt framgå områdenas belägenhet, tillstötande gränser för de i första stycket 5 avsedda områdena, det inmutade områdets läge, de ställen där inmutningsbara mineral påträffats samt öv- riga för inmutaren kända förhållanden som är av betydelse för att bedöma fyndighetens storlek, läge och sträckning. Karta som avses i andra stycket 2 skall i fråga om ut- målet vara utförd i skala om minst 114 000 eller, om kommerskollegium medgivit det, i annan skala om minst 1:10 000. Beträf- fande mark som är avsedd endast för väg, transportbana eller ledning, skall kartan vara upprättad i lämplig skala.

Vill sökanden samtidigt söka utmål för flera i närheten av varandra belägna områ- den, får en gemensam ansökan göras för ut- målen.

U tmåls förrättning

7 5. Vid utmålsförrättningens början bör sökan-

den förete den mutsedel på vilken ansök- ningen om utmål grundas.

8 5. I protokoll vid utmålsförrättning skall an- tecknas

1. de personer som blivit kallade till förrätt- ningen och huruvida de är tillstädes samt deras ombud eller biträden,

2. av sakägare framställda yrkanden och anförda skäl,

3. vid förrättningen meddelade beslut.

Vad i övrigt förekommer vid förrättning- en skall antecknas i protokollet i den mån det kan antagas vara av betydelse i ärendet.

9 5. Närmare föreskrifter angående den bevis- ning om fyndighet som erfordras enligt 1 kap. 2 5 tredje stycket och 4 kap. 20 5 första stycket gruvlagen meddelas av kom— merskollegium.

Beslut om utmålsläggning skall innehålla en sammanfattning av föreliggande under- sökningsresultat och bergmästarens bedöm- ning av resultaten.

Finnes inom utmålet flera jordägare, skall de särskilda jordägarnas ägoområden beskri- vas samt utmärkas på den karta som enligt 4 kap. 22 5 gruvlagen skall bifogas beslutet.

10 5. Meddelande om utmålsläggningen och ut- målets belägenhet skall ofördröjligen sändas till den myndighet som förvaltar statens gruvegendom samt till länsstyrelsen, vägför- valtningen, överlantmätaren och byggnads- nämnden.

Sedan försvarsavgift fastställts enligt 4 kap. 25 5 gruvlagen, skall underrättelse där- om ofördröjligen sändas till varje uppgi- ven jordägare som berörs av beslutet. I un- derrättelsen skall anges dels att rätt till an- del i försvarsavgift tillkommer jordägaren och hur stort belopp som efter vad vid för— rättningen kunnat utredas belöper på den- nes mark och dels hur jordägaren skall för- fara för att få ut beloppet.

11 5. När rätt till gruva upphör på grund av be- stämmelse i 6 eller 7 kap. gruvlagen skall bergmästaren ofördröjligen sända medde- lande därom till de myndigheter som anges i 10 5 första stycket denna kungörelse och, när det kan ske, till jordägaren.

Gruvkarta

12 &. Upprättande av gruvkarta samt komplette— ring av sådan karta skall på gruvinnehava— rens bekostnad verkställas av person som kommerskollegium förklarat behörig att verkställa gruvmätningar.

Utdrag av gruvkarta och borrhålskarta skall insändas till kommerskollegium. I den utsträckning bergmästaren påfordrar skall utdrag insändas även till honom.

Närmare föreskrifter om gruvkarta och borrhålskarta samt om verkställande av ut- drag av kartorna och insändande av utdrag till kommerskollegium meddelas av kolle- gium.

Gruvregister

13 5.

I gruvregistret skall göras anteckning, för- utom om anmälan enligt 9 kap. 2 5 gruv- lagen, om alla sådana av bergmästaren, domstol eller annan myndighet meddelade beslut eller vidtagna åtgärder, som rör det inmutade området eller utmålet, ävensom beträffande andra omständigheter som är av betydelse för bedömande av rätten till gruvan.

Har domstol eller annan myndighet med- delat beslut om vilket anteckning bör ske i gruvregistret, skall underrättelse om beslu- tet så snart det kan ske sändas till berg- mästaren.

Närmare föreskrifter om gruvregistrets inrättande och förande meddelas av kom- merskollegium.

14 5.

När gruvarbete påbörjas, nedlägges, avbry- tes för längre tid än sex månader eller åter- upptages, skall anmälan om detta ofördröj- ligen göras hos bergmästaren. Om inkom- men anmälan skall denne ofördröjligen un- derrätta kommerskollegium.

Gruvinnehavare som försummar att göra anmälan som avses i första stycket dömes till böter.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 jan. 1973.

Inledning

1 Utredningsdirektiven m.m.

Malmutredningen för Norrbottenl, som ha- de i uppdrag att utreda frågor som ägde samband med en inventering av Norrbot- tens naturtillgångar, föreslog i sitt den 28 januari 1963 avlämnade betänkande »Mal- men i Norrbotten» (stencilerat, sedermera tryckt i SOU 1963: 36), förutom allmänna riktlinjer för en inventering av järnmalms- tillgångarna i länet, vissa lagstiftningsåtgär- der. I sistnämnda hänseende föreslog utred- ningen dels bestämmelser om en temporär begränsning av den fria inmutningsrätten i Norrbottens län, dels särskilda lagregler i syfte att underlätta en strukturrationalise- ring inom gruvnäringen samt skapa förut- sättningar för gruvdrift som anses önskvärd från samhälleliga synpunkter och dels en mindre ändring i gruvlagen. Malmutred- ningen diskuterade i sitt betänkande kort- fattat principerna för gruvlagstiftningen med avseende närmast på inmutningssystemet ävensom det andra gruvrättsliga system, som utomlands tillämpas i betydande utsträck- ning, nämligen koncessionssystemet. Frågan om vår allmänna gruvlagstiftnings konstruk- tion i stort borde enligt malmutredningens mening prövas särskilt och med beaktande icke blott av de speciella norrbottniska för- hållandena utan även av hela den svenska gruvhanteringens intressen. Även i några av de remissyttranden, som avgavs med anled- ning av malmutredningens betänkande, höj- des röster för en grundlig revision av gruv- lagen.

På grundval av malmutredningens betän- kande framlades i proposition till 1963 års vårriksdag ( prop. 1963: 164 ) dels förslag om

godkännande av vissa allmänna riktlinjer för en malminventering i Norrbottens län och dels förslag till lag om inskränkning i rätten till inmutning inom samma län. I proposi- tionen, vilken bifölls av riksdagen2, uttalade chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, i anslutning till nämnda förslag om revision av gruvlagstiftningen att bl.a. den hårdnande internationella konkurrensen på malmområdet och de därmed ständigt skärp- ta kraven på rationella produktionsbetingel- ser för gruvindustrin syntes påkalla en över- syn över gruvlagstiftningen, vid vilken — utom annat — lämpligheten av en övergång till koncessionssystem torde få prövas ingå- ende. Lagen om inskränkning i rätten till in- mutning inom Norrbottens län, daterad d. 6 dec. 1963, gäller t.o.m. d. 31 dec. 1972.

Gruvrättsutredningens direktiv har inta- gits i statsrådsprotokollet den 28 juni 1963. Statsrådet Kling anförde följande.

I fråga om rätten att tillgodogöra malm- och mineralförekomster kan man i modern gruvlag- stiftning urskilja tre olika system, nämligen dels det system, enligt vilket rätten att utnyttja mi- neralen i jorden uteslutande tillkommer jord- ägaren, dels koncessionssystemet, som innebär att rätten till gruva förvärvas genom beslut av vederbörande statliga myndighet, varvid denna har fri prövningsrätt i fråga om valet av kon- cessionär, och dels inmutningssystemet, enligt vilket den som i föreskriven ordning först an- mäler sig till utnyttjande av en fyndighet er- håller rätt därtill. I svensk rätt tillämpas alla dessa tre system. Enligt gruvlagen den 3 juni 1938 gäller inmutningssystemet i fråga om vissa i lagen uppräknade mineral, däribland koppar-,

1 Landshövdingen H. M. E. Näslund, ordfö- rande, regeringsrådet 0. H. Klackenberg, professorn F. Kristensson och dåvarande överdirektören K. A. Lindbergson. " 3 LU 1963: 38, rskr 389.

bly- och järnmalm. Koncessionssystemet till- lämpas enligt lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m.m. på stenkol, salt, olja, gas och alunskiffer samt enligt uranlagen den 2 december 1960 på uran och uranföreningar. Alla övriga mineral tillkommer jordägaren.

Inmutningssystemet kan sägas ha blivit accep- terat i svensk gruvrätt under förra hälften av 1700-talet och har sedan dess tillämpats i vårt land. Under förarbetena till 1938 års gruvlag diskuterade man emellertid vid olika tillfällen frågan om det system, som borde komma till användning för den nya lagstiftningen. I direk- tiven till 1920 års gruvlagstiftningssakkunniga framhöll sålunda föredragande departements- chefen, att inmutningsrätten, sådan den utfor- mats i då gällande gruvlagstiftning, icke tillbör- ligen tillgodosåg det allmännas berättigade krav och lätt medförde mindre önskvärda resultat. Själva utgångspunkten för lagstiftningen, näm- ligen att tillgodogörandet av landets mineral- fyndigheter främjades genom utsikten av eko- nomisk vinst för upptäckaren, ansågs visserligen i och för sig beaktansvärd och hade tidigare ägt än större berättigande. Men det kunde icke an- ses vara rationellt, att upptäckarintresset allt fortfarande tillgodosågs i den obegränsade ut- sträckning, som vore fallet enligt ett på fri in- mutnings- och brytningsrätt grundat system. Det spörsmål, som de sakkunniga i första rummet borde taga under omprövning, måste därför bli, huruvida den nya lagstiftningen skulle grundas på ett rent koncessionssystem eller på ett blan- dat koncessions- och inmutningssystem.

Det av gruvlagstiftningssakkunniga framlagda lagförslaget var baserat på inmutningssystemet. De sakkunniga uttalade i sitt betänkande (SOU 1924: 16) att de ingående undersökt de olika systemens inbördes företräden och därvid även prövat möjligheten av olika kombinationer av system. Enligt de sakkunnigas mening ägde in- mutningssystemet som sådant avgjort företräde framför koncessionssystemet. Som skäl härför åberopade de sakkunniga, att inmutningssyste- met innebar den största lockelsen till efter- forskande och undersökning av mineralfyndig- heter, vilka i Sverige merendels förekommer på sådant sätt att efterforskandet av dem krä— ver ett träget och systematiskt arbete. Tillika betonade de sakkunniga, att ett koncessions- system skulle medföra stora administrativa svå- righeter och innebära vissa osäkerhetsmoment beträffande tillämpningen.

Även socialiseringsnämnden förordade i ett yttrande angående allmänna principer för en ny gruvlagstiftning, som nämnden på uppdrag av Kungl. Maj:t avgav år 1927 (SOU 1927: 14), att gruvlagen skulle byggas upp efter ett in- mutningssystem av modifierad karaktär.

Såsom framgår av vad tidigare sagts innebar

tillkomsten av 1938 års gruvlag icke någon övergång till koncessionssystemet. För att även med bibehållande av inmutningssystemet tillgo- dose det allmännas intresse inom gruvnäringen ersattes emellertid den rätt, som enligt då gäl- lande lag tillkom jordägaren att till hälften med inmutaren deltaga i gruvföretaget, med en mot- svarande rätt för kronan, den s.k. kronoande- len. Till stöd för ett bibehållande av inmutnings- systemet framhöll föredragande departements- chefen vid lagförslagets remitterande till lag- rådet bl.a., att det självfallet var ett viktigt intresse att malmletningen fortgick i oförmin- skad omfattning. Tillika betonades, att denna verksamhet i vårt land är förknippad med särskilda svårigheter beroende på malmernas förekomstsätt. På grund härav måste malmlet— ningen här huvudsakligen få karaktären av ihärdiga, systematiska undersökningar med an- litande av särskilt utbildad personal och mo- derna tekniska hjälpmedel. En upptäckarverk- samhet av denna art syntes departementschefen åtminstone tills Vidare väsentligen böra anför- tros åt de enskildas initiativ och företagsamhet ( prop. 1938: 40 s. 102 f).

Jag vill i detta sammanhang erinra om gäl- lande bestämmelser om inskränkningar i ut— ländska rättssubjekts rätt att förvärva fast egen- dom eller gruva. Dessa bestämmelser är före- mål för översyn genom den i fjol tillkallade etableringsutredningen.

Vissa av de synpunkter som under förarbe- tena till gällande gruvlag åberopades till för— män för inmutningssystemets bibehållande tor- de stå sig än i dag. Sålunda kan det antagas, att inmutningssystemet fortfarande är bättre ägnat att stimulera enskilda till efterforskande och undersökning av nya mineralfyndigheter än koncessionssystemet.

Sedan 1930-talet har emellertid förhållandena på förevarande område förändrats i viktiga hänseenden. I motsats till vad som förutsattes vid tillkomsten av gällande gruvlag förekom- mer en omfattande prospektering efter malm i statlig regi för kronans räkning. I detta sam- manhang må erinras om att Sveriges geologiska undersökning bedriver ett betydande prospekte- ringsarbete i Norrland, vilket nu avses få än större omfattning. Kungl. Maj:t har sålunda i proposition nr 164 till 1963 års riksdag begärt godkännande av vissa allmänna riktlinjer för en malminventering i Norrbottens län, innebä- rande bl. a. att inventeringsarbeten, som kost- nadsberäknats till sammanlagt omkring 40 milj. kronor, skall utföras av Sveriges geologiska un- dersökning under åren 1963—1972. Här må vidare framhållas, att malmletningstekniken under senare år undergått stora förändringar, som bl. a. består i att flygprospektering aVSe- ende vidsträckta områden företages i ökande

omfattning, ett förhållande som kan ha sin betydelse vid bedömning av frågan om lämp- ligaste gruvrättsliga system.

Man kan i detta sammanhang inte heller för- bigå, att de rent ekonomiska betingelserna för gruvdrift i betydande grad förändrats sedan ti- den före andra världskriget. Såvitt avser de senaste åren har härtill självfallet bidragit att nya stora gruvor med relativt låga produktions— kostnader öppnats i andra världsdelar. Utbudet av malm från dessa gruvor har, i förening med nuvarande låga fraktsatser, medfört en allt hår- dare konkurrens på världsmarknaden. Skall Sve- rige kunna bibehålla sin nuvarande relativt stora andel i denna marknad, måste svenskt bergs— bruk bedrivas av rationella produktionsenheter med väl arronderade och från kommunikations- synpunkt lämpligt lokaliserade malmfält till sitt förfogande. Att den splittring av rätten till fyn- digheter inom samma malmtrakt, vartill ett på fri inmutningsrätt baserat regelsystem kan leda, under dessa förhållanden kan innebära en vä- sentlig olägenhet synes svårligen kunna bestri- das. Hänsynen till vår exportmarknad får emel- lertid ej undanskymma den inhemska markna- dens anspråk på en tryggad tillgång till malm för olika ändamål.

Bland de ytterligare omständigheter, som i förevarande sammanhang förtjänar beaktande, må främst nämnas de europeiska ekonomiska integrationssträvandena. Etableringsutredningens arbete torde icke komma att beröra själva gruv- lagstiftningen, men uppenbart är att frågan om det system, som gruvlagstiftningen är uppbyggd på, är av stor betydelse från förevarande syn- punkt. Vid sidan härav finnes ett flertal syn- punkter, som under 1930-talet saknade aktuali- tet eller i vart fall var av underordnad betydelse men som i våra dagar bör beaktas. På en del av dessa har malmutredningen för Norrbotten pe- kat i sitt nyligen avgivna betänkande (SOU 1963: 36). Denna utredning framhåller sålunda bl. a., att nuvarande gruvrätt med dess nära nog automatiskt verkande regler icke torde inrym— ma möjligheter att vid malmexploatering alltid åstadkomma avvägningar, som i skälig mån till- godoser andra betydelsefulla samhällsintressen än gruvnäringens. Enligt utredningens mening är det otvivelaktigt av vikt att naturvårds-, kul- turvårds- och vattenvärdssynpunkter blir beak- tade vid exploateringen och att en rimlig av- vägning mellan gruvnäringens intressen, å ena, och fastighetsbildnings- och planintressena, å andra sidan, kan komma till stånd. Även sa- mernas intresse av att rennäringens krav blir beaktade kan nämnas i detta sammanhang.

De nya förhållanden, som sålunda inträtt un- der de senaste decennierna, talar enligt min me- ning för att en övergång från inmutningssyste- met till koncessionssystemet eller, möjligen, till

en blandform av båda dessa system ånyo bör övervägas. En ändring av lagstiftningen i detta hänseende förutsätter emellertid en närmare ut- redning rörande de faktorer, som kan inverka på valet av system och dessa faktorers inbördes betydelse. Vidare torde böra undersökas, vilka olika åtgärder som kan vidtagas — lagstiftnings- vägen eller eljest -—— för att stimulera till malm- letning, om ett koncessionssystem skulle väljas. Det behöver också klarläggas, om icke väsent- liga förbättringar jämfört med nuvarande för- hållanden skulle kunna vinnas genom punktvisa reformer inom ramen för ett även i fortsätt- ningen tillämpat inmutningssystem. Som exem— pel på sådana reformer må nämnas åtgärder till motverkande av de s.k. ommutningarna, varigenom en inmutare mot lagstiftarens inten- tioner under lång tid kan med utestängande av andra intresserade undandraga en gång inmu- tade områden från effektiv undersökning. Detta spörsmål har berörts av malmutredningen. En annan lagstiftningsåtgärd, som ävenledes kan tjäna såsom exempel på vad här avses, är att skärpa förutsättningarna för erhållande av ut- mål. Såsom ett tredje exempel på tänkbara punktändringar må anföras ändringar i gruv- lagens bestämmelser om statsgruvefält.

I förevarande sammanhang måste också kro- noandelens betydelse uppmärksammas. Bestäm- melserna därom infördes som tidigare nämnts i vår gruvlagstiftning i syfte att stärka det all- männas ställning inom gruvnäringen. Att de statsfinansiella intressena kan tillgodoses genom detta torde vara oomtvistligt. Däremot har de- lade meningar gjort sig gällande om de faktiska möjligheterna att med kronoandelens hjälp gag- na andra allmänna intressen. Till belysning av frågan om lämpligaste gruvrättsliga system tor- de även på denna punkt en undersökning böra utföras, varvid de erfarenheter i fråga om ut- nyttjandet av rätten till kronoandel, som kan ha vunnits sedan nuvarande gruvlag trädde i kraft, självfallet bör utnyttjas.

En omläggning av den allmänna gruvlagstift- ningen kan tänkas böra föranleda, att övrig gruvrättslig lagstiftning bringas i närmare över- ensstämmelse med de nya stadgandena. Vad särskilt beträffar stenkolslagen framstår denna redan nu som avsevärt föråldrad och därför i behov av en omfattande översyn. En särskild fråga som torde böra uppmärksammas vid en sådan översyn gäller, huruvida bestämmelser om kronoandel bör införas även i stenkolslagen. En första förutsättning härför lärer dock vara, att sådana bestämmelser finnes böra bibehållas i den allmänna gruvlagstiftningen, något som ingalunda torde vara givet vid en omläggning till koncessionssystem. — Kungl. Maj:t har den 5 april 1963 beslutat att inhämta lagrådets ut- låtande över ett förslag till ändring i bl. a. sten-

kolslagen, men denna ändring avser främst be- stämmelserna om salt-, olje- och gasfyndigheter, medan stadgandena om övriga fyndigheter i stort lämnas oförändrade. Den sålunda ifråga- satta lagändringen bör, om den genomföres, be- traktas endast som en temporär förbättring av reglerna, vidtagen i avvaktan på en grundligare översyn av hela lagen.

Mot bakgrunden av det sagda är det natur- ligt att nu företaga en samlad översyn av hela vårt gruvrättsliga regelsystem, sådant detta fin- nes upptaget i gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen. Som framgår av vad jag anfört i den tidigare nämnda propositionen 1963:164 bör denna översyn ske genom en särskild ut- redning.

Det torde böra ankomma på utredningen att upprätta de lagförslag, vartill dess ståndpunkts- tagande ger anledning. Finner utredningen att behov föreligger av en ny, på koncessionssyste- met grundad gruvlag, torde utredningen därvid böra överväga, om de principer för den närma- re utformningen av nämnda system som varit vägledande vid uranlagens tillkomst bör till- lämpas också inom den nya lagens område och en klar åtskillnad alltså göras mellan undersök- ning av fyndighet och fyndighetens bearbet- ning. Utredningen skall emellertid självfallet vara obunden av uranlagens principer, om des- sa icke befinnes lämpliga för den allmänna gruvlagstiftningen.

Den sålunda föreslagna utredningen bör i er- forderlig utsträckning samråda med etablerings- utredningen ävensom med kammarkollegiet,som genom beslut av Kungl. Maj:t fått i uppdrag att utreda frågan om lagstiftning rörande ägande- rätten till de allmänna vattenområdena. Utred- ningen bör bedrivas med all den skyndsamhet omständigheterna medger. I den mån det fin- nes lämpligt bör utredningen vara oförhindrad att framlägga särskilda förslag berörande skilda delar av utredningsuppdraget.

Etableringsutredningen —— med vars ord- förande samråd ägt rum — har genom be- slut den 10 december 1965 befriats från sitt uppdrag.

Sedan kammarkollegiet i december 1965 avgivit betänkande med förslag till lagstift- ning, varigenom äganderätten till allmänt vattenområde skulle förklaras tillkomma kro— nan, har chefen för justitiedepartementet i proposition till riksdagen med förslag till lag om kontinentalsockeln m.m. ( prop. 1966: 114 ) uttalat att om den föreslagna lag- stiftningen om kontinentalsockeln genomför- des något behov i varje fall icke för det då- varande syntes föreligga av en lagstiftning

om rätten till allmänt vattenområde. Lagen om kontinentalsockeln utfärdades d. 3 juni 1966.

2 U tredningsarbetet

Utredningen har till en början ingående stu- derat den gruvrättsliga utvecklingen i Sve- rige. Särskild tonvikt har därvid lagts vid den principdiskussion som efter tillkomsten av 1884 års gruvstadga och särskilt under 1920- och 30-talen förts i samband med olika förslag om övergång till ett konces— sionssystem.

Vid studiet av utländsk rätt har särskilt intresse ägnats åt den franska koncessions- lagstiftningen samt 1965 års finska gruvlag. Även det norska systemet har speciellt upp- märksammats. Med hänsyn till att de olika ländernas gruvrättsliga system i allmänhet är starkt präglade av historisk tradition och ofta också av speciella geologiska förhållan- den har utredningen inte ansett att studie- besök i utlandet skulle ge erfarenheter av nämnvärd betydelse för utredningsarbetet. Några utlandsresor har därför inte företagits. Däremot har utredningen genom överlägg- ningar med industrirådet Herman Stigzelius, Helsingfors, som för ändamålet besökt Stock- holm, fått närmare informationer om till- lämpningen av den finska gruvlagstiftningen samt om tillkomsten av 1965 års gruvlag. Bland utredningens handlingar finns en av Stigzelius genomsedd och kompletterad ut- skrift av fonogram som upptagits vid dessa överläggningar. Vidare har viss kontakt upp- rätthållits med 1956 års norska koncessions- lovkomité och 1961 års bergverkslovkomité.

För att underlätta studiet av existerande gruvrättigheter har vissa data beträffande samtliga utmål under medverkan av statis- tiska centralbyrån redovisats i ett hålkorts— system samt ett kortregister upplagts över befintliga utmål och utmålsfält. Kortregistret har numera överlämnats till kommerskolle- gium, som biträtt vid registrets upprättande. Systematiseringsarbetet i fråga har letts av utredningens expert f.d. bergmästaren G. Fröman, som också svarar för huvudparten

av det statistiska material som åberopas i betänkandet.

På utredningens begäran har Svenska gruvföreningen lämnat dels en redogörelse över malmprospekteringens utveckling i Sve- rige under senare år och dels en översiktlig redogörelse för svensk gruvindustri. Först— nämnda redogörelse, vid vars utarbetande medverkat representanter för Sveriges geo— logiska undersökning (SGU), gruvindustrin och utredningens sekretariat, utgör det hu- vudsakliga underlaget för kapitlet om malm- letning. Från redogörelsen för gruvindu- strin har hämtats främst vissa delar av ma- terialet i kapitlet om gruvhanteringen i Sve- rige.

För att göra sig närmare förtrogen med de förhållanden varunder gruvnäringen ar- betar har utredningen besökt Renströmsgru- van, en flyttbar gruvundersökningsanlägg— ning i Näsliden, gruvorna i Boliden, Kristi- neberg, Rävliden, Adak, Laisvall, Malmber— get, Kiruna, Svappavaara, Mertainen, Tuol- luvaara, Norberg, Garpenberg, Falun, Idker- berget, Tuna-Hästberg, Håksberg, Stollberg, Grängesberg, Stråssa, Stripa samt Ställbergs- Polhemsgruvorna. Under besöket i Väster- bottens län studerades även SGU:s fältorga— nisation i Malåträsk. Vid gruvbesöken er- höll utredningen ingående informationer an- gående de olika gruvornas speciella förhål- landen. I syfte att få fram en konkret bild av särskilt gruvföretagens skäl att försvara de många utmål som normalt »vilar» har vi— dare utredningens sekretariat vid besök hos kommerskollegium (för statens utmål) samt fem större gruvföretag gjort en genomgång av statens och nämnda företags utmålsbe— stånd tillsammans med företrädare för ut- målsinnehavama.

För inhämtande av synpunkter på beho- vet av malmreserver har utredningen haft överläggningar med företrädare för den eko- nomiska samhällsplaneringen inom finansde— partementet, Jernkontoret, LKAB och den enskilda gruvindustrin.

Utöver vad nu redovisats har utredning— en i skilda frågor fått biträde i utrednings- arbetet av kommerskollegium, SGU och Svenska gruvföreningen.

Yttranden har inhämtats från länsstyrel- serna i flertalet av de län, inom vilka gruv- drift av någon betydelse förekommer, be- träffande förhållandet mellan gruvrättighe- ter och bebyggelseplanering samt från sta- tens vägverk såvitt avser förhållandet mellan sådana rättigheter och allmän väg. Beträf- fande samernas särskilda intressen har kon— takt upprätthållits med 1964 års rennärings- sakkunniga.

Genom ledamoten Swarting, tillika leda- mot i 1964 års geologiutredning och 1967 års gruvutredning (se 1968 års riksdagsbe- rättelse Fi :20 och 45), har utredningen haft kontakt med dessa utredningar.

Utredningen har efter remiss avgivit ut- låtanden över kontinentalsockelutredningens betänkande »Kontinentalsockeln» (SOU 1965: 66), över kammarkollegiets ovan— nämnda betänkande angående äganderätten till allmänt vattenområde, över en inom justi- tiedepartementet upprättad promemoria med förslag till vissa ändringar i lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, m.m. (Ju 1966: 10), över en inom statsrådsberedningen den 24 april 1967 utarbetad promemoria med vissa synpunkter på utredningsbetänkanden, re- missyttranden och propositioner, över 1964 års rennäringssakkunnigas betänkande »Ren- näringen i Sverige» (SOU 1968: 16) samt över en inom justitiedepartementet upprät- tad promemoria med förslag till delgivnings- lag och till följdändringar i rättegångsbalken m.m. (stencil Ju 1968: 15).

3 Avgränsningen av förevarande betänkande

Som ovan framgått avser utredningens upp- drag verkställande av en allmän översyn av hela det gruvrättsliga regelsystemet sådant detta är upptaget i gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen. Bland de gruvrättsliga lagar- na ingår sedan den 1 juli 1966 också lagen om kontinentalsockeln. Utredningsarbetet har hittills väsentligen ägnats de mineral som omfattas av gruvlagen, sålunda de in- mutningsbara mineralen. Utredningens över-

väganden i denna del har utmynnat i ett förslag till ny gruvlag som innehåller vissa koncessionspräglade moment men i princip i likhet med gällande gruvlag bygger på in- mutningssystemet.

Utredningen har inte funnit anledning fö- reslå att kretsen av de inmutningsbara mi- neralen minskas eller att i denna upptas mi- neral som nu inte omfattas av gruvlagstift- ningen. Beträffande de mineral som avses i den nuvarande koncessionslagstiftningen kan enligt utredningens mening någon tvekan in- te råda om att undersökning och tillgodo- görande av olje- och naturgasfyndigheter alltjämt bör regleras genom koncession. Det- samma synes gälla beträffande saltfyndig- heter. I fråga om stenkolsfyndigheter samt alunskifferfyndigheter för utvinnande av 01- ja talar en del omständigheter för bibe- hållande av koncessionssystemet men även andra regler eller ett totalt avförande från gruvlagstiftningen kan böra övervägas. I samband härmed får behandlingen av vissa leror uppmärksammas. När det gäller fyn- digheter på kontinentalsockeln synes ej kom- ma i fråga att ändra nu gällande gränsdrag- ning gentemot gruvlagen i annan riktning än att allmänt vattenområde i havet undan— tas från tillämpningsområdet för nämnda lag. Vissa skäl har vid utredningens förbe- redande undersökningar i ämnet anförts för att föra in uranfyndigheter under gruvlagen. Denna fråga har emellertid flera aspekter. Skulle en sådan åtgärd likväl befinnas moti- verad kan den genomföras genom smärre tillägg i gruvlagen.

Med den ståndpunkt utredningen intagit

kan dess förslag i fråga om de inmutnings- bara mineralen utan olägenhet framläggas separat. Dessa mineral är av helt domine— rande betydelse inom gruvnäringen. Remiss— behandlingen av utredningens förslag i den- na del kan väntas kräva grundlig tid. Såvitt gäller återstående del av utredningsuppdra— get väntas under den närmaste tiden komma att meddelas undersökningskoncession avse- ende olje- och naturgasfyndigheter med gil- tighet för flera år framåt på de med hänsyn till eventuell förekomst av sådana fyndighe- ter mest intressanta delarna av Sverige och det svenska kontinentalsockelområdet. Un- dersökning och bearbetning av uranfyndig- heter kan regleras tillfredsställande genom 1960 års uranlag. Exploatering av fyndighe- ter av det slag, som omfattas av den nuva- rande koncessionslagstiftningen, utöver vad som nu antytts torde knappast bli aktuell inom de närmaste åren.

Med hänsyn till anförda omständigheter har utredningen begränsat förevarande be- tänkande —— som utgör utredningens huvud- betänkande — till att omfatta dess förslag till reformer inom den egentliga gruvlagstift- ningen, dvs. gruvlagen och därtill anknytan- de författningar. Till fullgörande av återstå- ende del av sitt uppdrag avser utredningen att senare framlägga förslag rörande de mi- neral m.m., som nu omfattas av stenkols- lagen, uranlagen och kontinentalsockellagen. I samband därmed kommer att föreslås de smärre jämkningar på vissa punkter i huvud- förslaget som kan krävas med hänsyn till nödvändiga hänvisningar mellan lagkomplex- en m.m.

Allmän motivering

1. Principiell och historisk bakgrund1

1.1 Olika gruvrättsliga system

Rätten till mineraltillgångar är föremål för särskild lagstiftning i flertalet länder. Man kan härvid i länder med väsentligen samma ekonomiska system som Sverige i stort sett urskilja tre olika system, nämligen jord- äganderättssystemet, inmutningssystemet och koncessionssystemet.

Enligt grundtanken i jordäganderättssyste- met tillkommer mineralen ägaren av den mark där tillgångarna anträffas. Principen i fråga, som härstammar från den romerska rätten, anses ha präglat gruvrätten i Sverige under medeltiden och tillämpas i vårt land alltjämt i fråga om mineral som inte omfat- tas av gruvlagstiftningen. Jordäganderätts- systemet behärskar i stor utsträckning eng- elsk och amerikansk rätt.

Koncessionssystemet innebär att rätt att eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter upplåts efter diskretionär prövning av statlig myndighet. Systemet leder i sin nuvarande gestaltning sitt ursprung från den under franska revolutionens tid proklamerade grundsatsen att alla gruvor skulle stå till nationens förfogande i den meningen att de inte fick drivas utan nationens samtycke. Koncessionssystemet gäller bl. a. i Frank- rike, Belgien, Nederländerna, Italien, Spa- nien, Portugal och ett flertal utomeurope- iska länder. Dessutom tilllämpas konces- sionssystemet på stenkols-, olje- och natur- gasfyndigheter i åtskilliga länder — där-

ibland Sverige — där annat system tillämpas i fråga om malmfyndigheter.

Inmutningssystemet innebär att i princip vem som helst, som upptäcker en mineral- tillgång, efter iakttagande av vissa formali- teter kan förvärva ensamrätt att utnyttja fyndigheten.

Systemet har på grundval av regalrättsliga åskådningar utbildats i Tyskland, där det framträdde i sachsiska och bömiska »Berg- ordnungen» från slutet av 1400-talet och början av 1500-talet. Enligt det regalrätts- liga betraktelsesättet är det i princip staten som upplåter rätten till mineral till inmu- taren. Enligt en annan teori, som hävdar att mineralen före upptäckandet inte ägs av någon, är inmutningsrätt närmast att jäm- ställa med en ockupationsrätt. Inmutnings— systemet upprätthålls numera huvudsakligen beträffande malmfyndigheter i Sverige, Fin- land, Norge, Västtyskland och Österrike samt på s. k. public lands i Förenta Staterna. I Norge gäller dock en koncessionslagstift- ning parallellt med inmutningssystemet.

Inmutningssystemet har sedan gammalt ansetts äga det företrädet framför konces- sionssystemet att det inneburit en stark sti- mulans till eftersökande och undersökning av nya malmfyndigheter. Som den viktigas-

1 En mera utförlig framställning återfinns i 1920 års gruvlagstiftningssakkunnigas betän- kande SOU 1924: 16 s. 43—52 och 290—319 samt Digman, Svensk gruvrätt, 1953, s 13 ——39.

te fördelen med koncessionssystemet har be- traktats möjligheten att åstadkomma en bätt- re kontroll från det allmännas sida över mineraltillgångarnas utnyttjande. Den prak- tiska betydelsen av de olika systemen för gruvrättens utformning får inte överdrivas. Genom särskilda regler kan t. ex. i ett kon- cessionssystem det diskretionära inslaget minskas och i ett inmutningssystem det all— männas inflytande på olika sätt stärkas så att skillnaderna i fråga om systemens verk- ningar i olika hänseenden utjämnas.

1.2 Översikt av den gruvrättsliga utvecklingen i Sverige

Den äldsta kända svenska gruvlagstiftning- en är från 1300-talet. Den utgörs av en del för särskilda bergslag eller gruvor utfärdade bergsordningar och privilegier.

Under 1500- och 1600-talen gjorde sig kronans anspråk i fråga om bergverken starkt gällande. I flera kungl. brev och för- fattningar från denna tid uttalas att gruvor- na »lydde till kronan» eller var »kronans regalverk».

Med hänsyn till de avgifter och skatter av skilda slag som utgick från gruvrörelsen och järntillverkningen hade kronan ett starkt ekonomiskt intresse i gruvhanteringens ut- veckling. För att uppmuntra till upptagande av nya gruvor började kronan begagna regal— rätten till att tillförsäkra upptäckaren viss andel i fyndighet som upptäckts av honom. Även jordägaren erhöll del i fyndigheten, närmast för att han inte skulle lägga hinder i vägen för malmletningen eller hemlighålla något fynd. Utvecklingen mot ett av lag- stiftningen reglerat inmutningssystem, vilken avspeglades i bergsförfattningar från 1600- talet, kan anses fullbordad genom Kungl. Maj:ts plakat och förordning den 10 sep- tember 1723.

Sedan genom 1723 års förordning för för- sta gången getts fasta regler om de enskildas rätt att tillgodogöra sig mineralfyndigheter, förlorade regalrätten praktisk betydelse. Jordägaren fick generell rätt att själv bear- beta mineralfyndigheter på sin mark, och den som upptäckt en fyndighet på annans

mark fick i fråga om flertalet malmer ta del i gruvdriften med en fjärdedel. Under slutet av 1720-talet blev det regel att berg- mästaren utfärdade mutsedel.

Såväl upptäckarens som jordägarens rätt var beroende av att gruvan hölls i behörig drift och föreskrivna avgifter erlades. Gruv- driften stod under inseende och administra- tion av en 1630 inrättad bergöverstyrelse, som 1649 fick namnet bergskollegium.

Tendensen i den följande 1700-talslagstift- ningen — 1741 års förordning om gruvors utmål m.m. och en förordning av år 1757 — gick mot en ökning av upptäckarens rätt på jordägarens bekostnad. I 1757 års för- ordning stadgades att jordägaren och inmu- taren skulle njuta del med hälften vardera i nya gruvor.

Under slutet av 1700-talet och början av 1800-talet gjorde sig, delvis under intryck av strömningar från franska revolutionen, jordägarsynpunkter gällande med förnyad styrka. Genom 1855 års gruvstadga in- skränktes den tidigare mycket omfattande inmutningsrätten till att avse 1) alla metaller och malmer (även sjö- och myrmalm), 2) svavelkis, blyerts och stenkol samt 3) varp vid ödelagda gruvor avseende nämnda mine- ral. Kronan avstod från jordägarandel. Ut- vecklingen gick därefter till en början i sam- ma riktning. Ett inom civildepartementet 1882 uppgjort förslag byggde på inmutnings- rättens avskaffande och grundsatsen om jordägarens rätt till mineralen. Förslaget rönte emellertid stark opposition från skilda håll. Ett inom departementet utarbetat nytt förslag ledde till antagandet av 1884 års gruvstadga.

Genom 1884 års stadga, som innefattade en omarbetning av 1855 års stadga, skedde en närmare bestämning av de inmutnings- bara mineralen, varvid särskilt sjö- och myr- malm undantogs från inmutning. Reglerna om gränserna för inmutningsområde och ut— mål ändrades, bl. a. på det sättet att grän- serna på djupet alltid skulle vara lodräta. Vidare gavs nya bestämmelser om tiden för gruvarbetets påbörjande, arbetsskyldighet och villkoren för beviljande av vilostånd. Bl. a. fick gruvinnehavare möjlighet att under ett

år fullgöra arbetsskyldigheten — som skulle motsvara sprängning av visst antal kubik- meter berg — för fyra därefter närmast föl- jande arbetsår och att, om han hade flera intill varandra gränsande utmål, fullgöra ar- betsskyldigheten för dem alla inom något el- ler några av utmålen. Vidare fick gruvinne- havare som fullgjort arbetsskyldigheten för minst tre arbetsår möjlighet att få befrielse från arbetsskyldigheten, om han i stället be- talade en årlig avgift om femtio kronor per utmål.

Kort efter tillkomsten av 1884 års stadga föranledde de vid denna tid aktualiserade stora mineraltillgångama på kronojord i Norrbotten en reaktion mot grundsatsen att kronan inte var berättigad till jordägarandel i fyndigheter på kronojord. Vid 1899 års riksdag antogs en lagändring som innebar att kronan skulle äga rätt till jordägarandel på odisponerad kronojord och att, om den- na rätt inte begagnades, kronans jordägar- andel under viss begränsad tid skulle tillfalla inmutaren mot en i lagen fastställd avgäld.

I anslutning till det ökade intresset för de lappländska järnmalmsfyndigheterna fram- kom också förslag att inmutningsrätten bor- de upphävas beträffande fyndigheter på kronojord och ersättas med ett koncessions- system. År 1902 antog riksdagen en lag om förbud mot inmutning på odisponerad kro- nojord i Norrbottens län att i avvaktan på definitiv lagstiftning gälla under ett år. Be- slutet grundade sig i första hand därpå att i samband med upptäckten av nämnda fyn- digheter förekommit vissa missbruk av in- mutningsrätten, såsom ommutningar och en osund handel med inmutningsrätter, varjäm- te betydelsefulla fyndigheter kommit i ut- ländska händer. Det provisoriska inmut- ningsförbudet, som förnyades årligen och 1907 utsträcktes att gälla även Västerbot- tens och Jämtlands 1än, upphävdes delvis genom en likaledes provisorisk lag 1918. Genom denna lag, som föranleddes av den under krigstiden rådande bristen på vissa metaller, begränsades inmutningsförbudet till att gälla järnmalmsfyndigheter, medan andra fyndigheter skulle få inmutas med vissa inskränkningar. Lagen, som prolonge-

rades årligen, ersattes senare av en lag 1926 om inskränkning i rätten till inmutning i vissa län. I denna lag stadgades att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning för annans än kronans räk- ning inte fick ske på odisponerad kronojord utan Kungl. Maj:ts för särskilt fall givna tillstånd. Lagen upphävdes vid gruvlagens ikraftträdande den 1 jan. 1940.

Strävandena att skydda statens gruvintres- sen på kronojord tog sig också uttryck i de år 1910 i gruvstadgan införda bestämmel- serna om statsgruvefält, varigenom möjlig- het erhölls att förbjuda inmutning inom om- råden omkring statliga fyndigheter på kro- nojord.

Jämsides med den provisoriska lagstift- ningen med inmutningsförbud förekom un- der 1900—talets två första decennier ett om- fattande arbete i syfte att åstadkomma en definitiv reglering beträffande mineralfyn- digheter på kronojord. En statlig utredning framlade år 1907 ett förslag till bestämmel- ser rörande tillgodogörande av fyndigheter på kronojord i hela landet, byggt på annan grund än inmutningssystem. Med anledning av anmärkningar mot förslaget utarbetades 1908 inom justitiedepartementet ett nytt för- slag. Enligt förslaget skulle rätt för enskilda att verkställa undersökning (skärpning) och bearbetning (gruvdrift) av fyndighet på odis- ponerad kronojord vara beroende av särskil- da tillstånd. För skärpningstillstånd, som skulle meddelas av bergmästaren, skulle i huvudsak krävas samma förutsättningar som för erhållande av mutsedel. Den som fått skärpningstillstånd skulle äga företrädesrätt att erhålla gruvdriftstillstånd, vilket skulle meddelas av Kungl. Maj:t. Efter femton år skulle kronan kunna säga upp tillståndet, med fem års uppsägningstid och skyldighet för kronan att erlägga viss lösen och gott- görelse. För upplåtelsen skulle erläggas viss avgäld.

Vid ärendets fortsatta behandling i propo— sitioner till 1909 och 1910 års riksdagar un- derströks nödvändigheten av att staten ägde ett visst inflytande över malmbrytningen och malmexporten samt nödvändigheten att hin- dra att värdefullare svenska gruvor föll i

utländska händer. Förslag om införande av koncessionssystem i hela landet väcktes av en ledamot i Högsta domstolen och i riks- dagsmotioner. Vid behandlingen av motio- ner i ämnet vid 1910 års riksdag framhölls i vederbörande utskott bl.a. att gruvindu- strin enligt sin natur alltid varit av riskabel beskaffenhet, varför det fordrades en stark uppmuntran för den enskilde för att han skulle driva sådan verksamhet och stå risken därför. Utskottet ansåg det därför inte tillrådligt att införa ett helt nytt system i hela landet. En minoritet inom utskottet uttalade sig till förmån för ett koncessions- system. Då kamrarna stannade i olika be- slut, kom någon lagstiftning i frågan inte till stånd.

Frågan om en ny gruvlagstiftning fick därefter vila till dess Kungl. Maj:t 1916 upp- drog åt gruvlagstiftningskommittén att före- ta en förnyad allsidig granskning av 1910 års förslag om gruvdrift på kronojord. Kom- mittén avgav 1919 ett betänkande med för- slag till gruvlag m.m., som byggde på att inmutningsrätten i princip skulle bibehållas. Beträffande kronojord föreslogs bl.a. den modifikationen att kronan vid utgången av trettionde året efter utmålsförrättningen och i fortsättningen vart tionde år skulle ha rätt att övertaga gruvan mot viss lösenskyldighet.

Då förslaget anmäldes i statsrådet den 6 febr. 1920, gjorde dåvarande chefen för justitiedepartementet statsrådet Löfgren vis- sa uttalanden av principiell natur beträffan- de gruvlagstiftningens utformning. Själva ut- gångspunkten för den gällande lagstiftning- en, nämligen att tillgodogörandet av landets mineralfyndigheter främjades genom utsik- ten av ekonomisk vinst för upptäckaren, var enligt departementschefen visserligen i och för sig beaktansvärd. Det måste emellertid framstå som ett berättigat krav, att nyupp- täckta fyndigheter i högre grad och mera direkt bragtes under det allmännas inflytan- de. Härigenom bereddes också större möj- lighet att förebygga ett ur samhällelig syn- punkt oekonomiskt förslösande av landets mineraltill gångar samt att främja utveckling- en av en inhemsk förädlingsindustri. Med hänsyn till de samhällsproblem som var för-

bundna med större gruvföretag var det en brist att varje kontroll saknades på vederbö- rande företagares förutsättningar att sätta i gång och utöva gruvdrift. Då dessa syn- punkter inte tillgodosågs genom kommitténs förslag, ansåg departementschefen en för- nyad allsidig utredning erforderlig. Därvid borde i första hand tas under omprövning om den nya lagstiftningen skulle grundas på ett rent koncessionssystem eller också på ett blandat koncessions— och inmutningssystem.

En ny utredning, gruvlagstiftningssakkun- niga, tillsattes samtidigt och avgav betänkan- de år 1923 ( SOU 1924:16 ).

Utredningens majoritet fann efter ingåen- de överväganden att inmutningssystemet var att föredra framför koncessionssystemet. Som skäl härför framhölls att inmutnings- systemet innebar den största lockelsen till efterforskande och undersökning av nya fyn— digheter. Den omständigheten att lagen till- försäkrade upptäckaren en verklig rätt till den upptäckta fyndigheten gjorde att den enskilde kunde riskera stora kostnader på efterforsknings- och undersökningsarbeten. Inmutningssystemets verkningar i fråga om upptagande av nya fyndigheter bestyrktes av en lång historisk utveckling, och den fria inmutningsrätten hade inneburit en kraftig hävstång för bergsbrukets utveckling i vårt land. Det var alltjämt av största vikt, att efterforskandet av nya mineraltillgångar uppmuntrades. Lagstiftningen borde därför inte genom övergång till ett helt nytt och oprövat system äventyra, att intresset för nya förekomsters upptagande förslappades. Ett koncessionssystem skulle enligt de sak- kunniga innebära åtskilliga olägenheter i ad- ministrativt hänseende och ha till följd osä- kerhetsmoment av skilda slag vid tillämp- ningen.

De sakkunniga tog därefter upp frågan i vad mån det var möjligt att på inmutnings- systemets grund tillgodose de allmänna in- tressen som föranlett önskemålen om infö— rande av koncessionssystem. I dessa hänse- enden upptog förslaget bl. a. bestämmelser om anvisande av malm till inhemsk förbru- kare, om arbetarnas bostadsförhållanden, om rätt för kronan att efter viss tid övertaga

gruva samt vissa stadganden som syftade till att förhindra rovdrift och konstlat uppehål- lande av malmpriser. Den föreslagna rätten för kronan att övertaga gruva skulle inträda vid utgången av sextionde året efter det år under vilket utmålsförrättningen avslutats och, om rätten då inte begagnades, vid ut- gången av vart tjugonde år därefter.

Principen att jordägaren var berättigad att till hälften med inmutaren taga del i gruv- företaget bibehölls i förslaget. Särskilda be- stämmelser för gruvor på kronojord ansågs ej erforderliga.

Två av de sakkunniga, riksdagsmannen Bernhard Eriksson samt riksdagsmannen och bergmästaren C. 1. Asplund, reserverade sig mot väsentliga delar av förslaget som de båda ansåg ej i tillräcklig mån tillgodose be— hovet av allmänt inflytande över mineral- tillgångarnas utnyttjande.

Asplund framlade ett lagförslag som i åt- skilliga punkter — dock med bibehållande av inmutningssystemet —— avvek från majoritets- förslaget. Asplunds förslag innehöll bl.a. att ommutning inte skulle få företas av annan än kronan förrän två år förflutit efter den tidi- gare inmutningsrättens upphörande samt att Kungl. Maj:ts tillstånd skulle erfordras vid bry- tande av större årlig kvantitet än 20 000 ton berg. Till förekommande av skadlig fältspärr- ning föreslog Asplund vidare att kronan eller inhemsk förbrukare skulle kunna få igångsätta brytning på utmål som icke eller blott obetyd- ligt bearbetats inom tio år efter utmålsförrätt- ningen, dock med rätt för gruvinnehavaren att erhålla vinsten av brytningen och att när som helst överta driften.

Bernhard Eriksson förordade ett system en- ligt vilket rätten till inmutning endast skulle innebära rätt att företaga undersökningsarbete och försöksbrytning. För den egentliga gruv- brytningen borde fordras av Kungl. Maj:t med- delad koncession. Upptäckaren av en fyndig- het — inmutaren — borde ha företrädesrätt till koncession, om han uppfyllde för koncessionens erhållande stadgade förutsättningar och var vil- lig att underkasta sig de villkor för erhållande av koncession som uppställdes. Fick annan än inmutaren koncession, borde den senare ha rätt att av koncessionsinnehavaren få ersättning för undersökningskostnader och skälig ersättning för själva upptäckten. Koncession borde läm- nas på obestämd tid, med rätt för kronan att efter 25 år överta fyndigheten utan ersättning och inlösa byggnader och maskiner. Endast sö- kande som visade att han kunde utföra gruv-

arbetet på ett ändamålsenligt sätt och att nö- diga tillgångar därtill stod till hans förfogande borde kunna få koncession. Bland villkor som borde kunna föreskrivas upptogs föreskrifter angående tid för igångsättande av gruvdrift, maximal brytning, produktionens avsättning för export och inhemsk förbrukning samt årlig av— gäld till kronan.

Efter särskilt uppdrag avgav socialise- ringsnämnden i augusti 1927 ett yttrande angående allmänna principer för en ny gruv- lagstiftning och gruvlagstiftningssakkunnigas förslag (SOU 1927: 14). Socialiseringsnämn- den föreslog vissa allmänna grunder för en ny gruvlagstiftning, syftande till att ge sta- ten ökad möjlighet att utöva direkt infly- tande på malmhushållningen och tillgodo- göra sig del av vinsterna vid mineralens ex- ploatering. Ägande- och förfoganderätten till oupptäckta eller outnyttjade mineraltillgång— ar skulle enligt nämnden förklaras tillkom— ma allenast staten. Lagstiftningen skulle byggas upp efter ett inmutningssystem. En- ligt detta skulle inmutaren och staten njuta andel med hälften vardera i gruvföretag. In- mutarens rätt skulle få karaktären av en tidsbegränsad nyttjanderätt, som skulle upp- höra efter trettio år, räknat från närmare angiven tidpunkt, såvida staten före utgång- en av det tjugufemte året gjorde anmälan om övertagande av gruvan. Avstod staten då från anmälan skulle nyttjanderätten förläng— as i femtonårsperioder. Statsgruvefält skulle få utläggas även på enskild jord. Jordägaren, av vars positiva insatser gruvnäringen inte längre var beroende, skulle inte längre få rätt till andel i inmutad fyndighet, men er- sättning för skada och förlust skulle utgå med femtio procents förhöjning.

Efter remissbehandling av socialiserings- nämndens yttrande blev frågan om ny gruv- lagstiftning föremål för fortsatt beredning inom justitiedepartementet där ett nytt för- slag till gruvlag utarbetades. Förslaget re- mitterades till lagrådet den 29 maj 1936. Därvid anförde departementschefen, stats- rådet Schlyter, bl.a. ( prop. 1938:40 s. 100 ff).

Ett statligt inflytande inom gruvnäringen var motiverat ur skilda synpunkter. Fyndigheternas geografiska belägenhet och andra omständighe-

ter medförde mången gång att lönande gruv- brytning inte kunde komma till stånd med min- dre staten medverkade genom anordnande av tillfredsställande kommunikationsmöjligheter el- ler lösande av andra tekniska eller kommersi- ella problem. Om staten sålunda i den allmänna folkhushållningens intresse vidtog särskilda an- stalter för att trygga produktionsmöjligheterna, ankom det även på staten att bevaka att mine- ralfyndigheterna utnyttjades på ett sätt som inte lät syftet med statens åtgärder bli förfelat. Vi- dare kunde det hushållningsproblem, som be- rodde på att gruvdriften var baserad på utnytt- jande av en naturtillgång som inte kunde suc- cessivt förnyas efter hand som den togs i an- språk, knappast lösas tillfredsställande av annan än staten. Ur social synpunkt var det ett vik- tigt önskemål att inte gruvföretag igångsattes som saknade ekonomisk bärkraft eller eljest var onödiga och olämpliga ur samhällsekonomisk synpunkt. Slutligen var det ett statligt intresse att fördelarna genom mineraltillgångarnas ut- nyttjande i skälig omfattning kom hela folket till godo.

Beträffande valet av gruvrättsligt system fram- höll departementschefen att koncessionssystemet gav staten möjlighet att anförtro gruvrätten åt den som hade de bästa förutsättningarna att på ett för folkhushållet gagneligt sätt utnyttja mi- neralfyndigheten och att fullfölja en planmässig malmpolitik. Vid utformandet av koncessions- villkoren erbjöds möjlighet att allt efter de lo- kala förhållandena samt gruvföretagets beskaf- fenhet uppställa regler beträffande gruvbryt— ningens omfattning och utförande, malmens användning för särskilda ändamål samt sociala välfärdsanordningar för arbetare och tjänste- män. Även statens fiskaliska intressen kunde tillvaratagas på ett mera smidigt och effektivt sätt.

Å andra sidan syntes inmutningssystemet, ge- nom att upptäckaren erhöll en ovillkorlig rätt till den upptäckta fyndigheten, i högre grad än koncessionssystemet vara ägnat att uppmuntra till efterforskande och undersökning av nya malmförekomster. Det var ett viktigt intresse att malmletningen fortgick i oförminskad om- fattning. Denna var i vårt land förknippad med särskilda svårigheter beroende på malmernas förekomstsätt. Medan mineralen flerstädes i ut- landet förekom såsom sammanhängande flötser med jämförelsevis stor yta vänd mot dagen, var de svenska fyndigheterna ofta splittrade i min- dre malmådror som stupade tämligen vertikalt mot djupet och vilkas relativt ringa övre yta vanligen täcktes av mäktiga lager av ofyndig materia. Malmletningen måste därför huvud- sakligen få karaktären av ihärdiga, systema- tiska undersökningar med anlitande av särskilt utbildad personal och moderna tekniska hjälp- medel. En upptäckarverksarnhet av denna art,

som förutsatte att ansenliga kapitaltillgångar riskerades för tämligen ovissa vinstutsikter, sy- nes ätminstone tills vidare väsentligen böra an- förtros åt de enskildas initiativ och företagsam- het. En ny gruvlag borde därför utformas så att den i tillräcklig grad uppmuntrade den en- skilda malmletningen. Denna uppgift fylldes väl av ett inmutningssystem så utformat att det inte i alltför hög grad kringskar upptäckarens vinst- utsikter.

Ett skäl för bibehållande av inmutningssyste- met utgjorde enligt departementschefen även den omfattande förekomsten i vårt land av smärre fyndigheter utan ekonomisk betydelse. Det praktiska sätt på vilka dessa utgallrades under detta system skulle gå förlorat om kon- cessionssystem infördes. Koncessionsprövning i alla fall för vilka hittills mutsedel utfärdades skulle medföra en avsevärd ökning av myndig- heternas arbetsbörda, medan å andra sidan en begränsning av koncessionskravet till större fyn- digheter var svår att genomföra.

Beträffande frågan hur de allmänna intres- sena skulle tillgodoses vid bibehållande av in- mutningssystemet ansåg departementschefen till en början att frågor om sociala välfärdsanord- ningar och malmpolitiska spörsmål borde be- handlas utanför gruvlagstiftningen. En rätt för kronan att efter sextio år övertaga gruva torde med hänsyn till den långa upplåtelsetiden en- dast i undantagsfall kunna bereda det allmänna någon verklig förmån.

Önskemålet om stärkande av det allmännas inflytande över gruvnäringen borde, yttrade de- partementschefen, i stället lösas efter en annan linje. Från tiden omkring sekelskiftet hade stats- makterna börjat intaga en positiv inställning med avseende å kronans privatekonomiska in- tressen i gruvnäringen, vilket bl.a. kommit till uttryck i 1907 års avtal med Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund angående statligt del- ägarskap i LKAB, inmutningar som för statens räkning verkställts av SGU samt nya malm- fältsavtal. En vidareutveckling i samma rikt- ning av statens privatekonomiska intressesfär syntes enligt departementschefen vara ägnad att skapa förutsättningar för staten att fullfölja sina särskilda uppgifter inom gruvnäringen på ett lämpligare och smidigare sätt än genom speciella lagbud eller andra i kraft av statens höghetsrätt vidtagna åtgärder. Detta syfte skulle kunna nås, om den rätt som dittills tillkommit jordägaren, i överensstämmelse med socialise- ringsnämndens förslag i stället tillföll staten. Ett dylikt utbytande av jordägareandelen mot en kronoandel syntes vara ägnat att vidmakt- hålla och så småningom stärka det allmännas inflytande över gruvnäringen. Den intressege— menskap mellan inmutaren och staten som en dylik anordning i allmänhet skulle medföra,

syntes även i skilda hänsenden kunna bli till nytta för näringen som sådan. Det kunde inte antagas att en andelsrätt för staten skulle vålla något avbräck i den enskilda letar- och företa- garverksamheten. Borttagandet av jordägarens andelsrätt var särskilt motiverat med hänsyn till att jordägaren inte längre i denna sin egen- skap kunde antagas göra några nämnvärda in- satser till gruvnäringens fromma. Inte heller hade jordägareandelen i allmänhet någon eko- nomisk betydelse för jordägarna.

Gentemot uppfattningen att jordägareandelens borttagande vore ett obehörigt ingrepp i en- skild äganderätt framhöll departementschefen att rätten att förfoga över mineral i äldre tid tillkom kronan såsom ett regale men genom senare lagstiftning enligt vissa villkor tillerkänts inmutaren samt jordägaren. Dennes andelsrätt var sålunda av regalt ursprung och utgjorde in- te ett moment i själva jordäganderätten. Enligt departementschefens mening torde därför några principiella hinder mot en lagstiftning, som i viss utsträckning återupplivade kronans rätt, inte kunna påvisas.

Med hänsyn till den föreslagna lösningen fann departementschefen inte skäl ifrågasät- ta att införa lösningsrätt för kronan.

Departementsförslaget upptog även be- stämmelser om statsgruvefält.

Lagrådet framhöll vid sin granskning av förslaget till gruvlag att inmutningsrätten finge betraktas som en anordning i allmänt ekonomiskt intresse. Med denna uppfattning var frågan om inmutningsrättens framtida bibehållande i lagstiftningen oberörd av pri- vaträttsliga synpunkter och kom att helt be- stämmas av lämplighetsskäl; kunde samma ändamål uppnås på annat och bättre sätt, mötte ett avskaffande av inmutningsrätten näppeligen någon betänklighet av rättslig na- tur. De ansatser som förekommit i denna riktning, såsom då inmutningsrätten under senare tid partiellt eller temporärt upphävts på kronojord, hade emellertid inte manat till efterföljd, i det att kronan inte i någon vä- sentlig mån var beredd att ens såsom jord- ägare åtaga sig inmutarens uppgift. — Jord- ägarens andelsrätt ansåg lagrådet böra bibe- hållas i en ny lagstiftning. Oavsett teoretiska utgångspunkter rörande den rättsliga grund- valen för jordägarandelen i gruvföretag ha- de jordägarandelen sådan den i verklighe- ten tillgodogjordes ägt bestånd under så lång tid att även emot en avlägsen rättshistorisk

bakgrund dess avskaffande måste tilläggas betydelsen av ett ingrepp i obestridlig ägan- derätt som inte borde företagas utan att verkliga och betydande samhällsintressen med nödvändighet krävde det. Att så var fallet hade inte på ett övertygande sätt visats.

I den proposition (1938:40), varigenom förslaget till gruvlag förelades riksdagen, vid- höll vederbörande departementschef, stats- rådet Westman, förslaget att utbyta jord- ägarandelen mot kronoandel.

I en motion i första kammaren av hr Lind- hagen (nr 234) hemställdes bl. a. att samhäl— let skulle förklaras vara ägare till ännu ej exploaterade mineraltillgångar i landet och att ett koncessionssystem måtte införas.

Första lagutskottet yttrade i sitt utlåtande (lLU 1938224) bl. a.

Valet mellan inmutnings- och koncessions- system syntes i hög grad beroende av vilken vikt man ville tillerkänna den av enskilda be- drivna malmletningen. Då koncessionssystemet inte medgav upptäckaren en ovillkorlig rätt att bearbeta den funna mineraltillgången, kunde detta system uppenbarligen icke i samma grad som den fria inmutningsrätten uppmuntra till eftersökande av nya fyndigheter. Motionärens förordande av koncessionssystemet stod i nära samband med det i motionen likaledes fram- ställda yrkandet att den av staten bedrivna malmletningen borde privilegieras och att privat upptäckarverksamhet inte borde tillåtas annat än i särskilda fall. Enligt utskottets mening ut- gjorde en så fullständig kännedom som möjligt om landets mineraltillgångar en viktig förutsätt- ning för en planmässig malmhushållning samt en rationell utveckling av kommunikationsvä- sen och näringsliv. Staten syntes åtminstone inte för närvarande vara beredd att riskera de ansenliga kapitalbelopp, som särskilt med hän- syn till de speciella naturbetingelserna i vårt land skulle erfordras för att tillräckligt effek- tivt ersätta den privata upptäckarverksamheten med statlig malmletning. Under sådana förhål- landen anslöt sig utskottet till grundtanken att tillgodoseendet av det allmännas intressen inom gruvnäringen borde ske med bibehållande av själva inmutningsprincipen.

När det gällde att bedöma vilken ställning inom gruvlagstiftningen som borde tillerkännas jordägaren, syntes enligt utskottet avseende böra fästas vid att mineralen såsom beståndsdelar av marken inrymdes i jordägarens ägovälde, en omständighet som redan i och för sig gav jord- ägaren möjlighet att — om än i annan form än genom idkande av verklig gruvdrift — utnyttja

den substans vari mineralen ingick. Därtill kom att principen om jordägareandel upprätthållits under en jämförelsevis lång tidsperiod. Med hänsyn till dessa förhållanden ansåg utskottet förslaget i viss utsträckning böra jämkas till jordägarens förmån. I detta syfte förordade ut- skottet att jordägaren tillförsäkrades viss rätt till andel i avkastningen av varje gruvföretag på hans mark och föreslog att bestämmelser om en årlig avgäld till jordägaren skulle införas i 53 & av lagförslaget.

Propositionen antogs av riksdagen med de ändringar som föreslagits av utskottet.

Genom en lag den 2] december 1949 om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m. skapades möjlighet att i svensk ägo överföra gruvföretag, som ägs av utländska rättssub- jekt eller av svensk samfällighet som enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rät- ten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag inte får förvärva in— mutad mineralfyndighet utan Kungl. Maj:ts tillstånd.

Genom lag den 6 december 1963 om in- skränkning i rätten till inmatning inom Norrbottens län föreskrevs att under tiden t.o.m. den 31 december 1972 inmutning inom länet inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd får beviljas annan än kronan.

Den koncessionslagstiftning som för när- varande gäller beträffande stenkol, salt, olja, gas, alunskiffer och uran har väsentligen byggts upp inom ramen för eller genom ut- brytning från ]886 års lag angående efter- sökande och bearbetande av stenkolsfyndig- heter. Speciell karaktär har den år 1966 an- tagna lagen om kontinentalsockeln.

Brytning av stenkol i Skåne förekom re- dan under den danska tiden. Under den för- sta svenska tiden utfärdade bergskollegium privilegier för eftersökande och bearbetning av stenkol. I 1855 års stadga upptogs sten- kol bland de inmutningsbara mineralen. Ge- nom 1886 års lag övergick man till ett kon- cessionssystem. Bakgrunden härtill var i korthet följande. På grund av stenkolsflöt- sernas vidsträckta utbredning och ringa mäk- tighet måste ojämförligt mycket större vid- der tas i anspråk för stenkolsbrytning än för annan gruvdrift. Marken i de ifrågavarande områdena hade i allmänhet högre värde än

marken i malmtrakter. Efter 1800-talets mitt hade utfärdats en oerhörd mängd mutsedlar och spekulation hade förekommit till för- fång för jordägarna och stenkolsindustrin. Att å andra sidan ersätta inmutningssyste- met med frivilliga uppgörelser med jord— ägarna skulle kunna hindra uppkomsten av nya stenkolsanläggningar, eftersom sådana krävde stora sammanhängande markområ- den. Genom ett koncessionssystem skulle man tillgodose såväl jordägarens som indu- strins skäliga anspråk. Koncession skulle medges blott om ett verkligt industriellt be- hov förefanns. Därigenom blev jordägaren fredad mot det godtyckliga intrång som in- mutningsrätten medförde. Stenkolslagens syfte var sålunda främst att genomföra en tillfredsställande reglering av förhållandet mellan stenkolsindustrin och jordägarna (jfr prop. 1886: 4).

Genom en lagändring 1917 intogs även saltfyndigheter under stenkolslagen. Härvid hänvisades till att salt av geologiska orsaker endast kunde finnas inom trakter som i av- seende på odling och bebyggande liknade dem, där stenkol förekom, och till att de skäl som föranlett koncessionsförfarandet beträffande stenkol var tillämpliga även i fråga om saltfyndigheter (jfr prop. 1917zl65).

År 1933 utsträcktes stenkolslagen till att gälla även olje- och gasfyndigheter. De skäl som varit bestämmande i fråga om stenkols- och saltfyndigheternas införande under kon- cessionssystemet ansågs tillämpliga även be— träffande olje- och gasfyndigheter (jfr prop. 1933: 85).

År 1942 gjordes genom ett nytt tillägg till stenkolslagen även rätten att för utvinnande av olja eftersöka och bearbeta alunskiffer- fyndiglzeter beroende på koncession. I den inom justitiedepartementet upprättade pro- memoria i ämnet, som låg till grund för ändringen, framhölls att det vore konsekvent att stenkolslagen, som förut reglerade tillgo- dogörandet av olja när den påträffades i fly- tande form, också kom att reglera tillgodo- görandet av skifferolja. Departementsche- fen, statsrådet Westman, uttalade i proposi- tionen om lagändringen (prop. 19421330), att då den ifrågavarande naturtillgången up-

penbarligen var av största betydelse för ut- vinnande av olja, det syntes välmotiverat att Kungl. Maj:t genom koncessionsförfarande fick befogenhet att bestämma vem som skul— le få göra den till föremål för bearbetning. Departementschefen påpekade också att Kungl. Maj:t skulle få möjlighet att med tanke på framtida behov begränsa produk- tionen samt fria händer att såsom villkor för koncessionen stadga den minimiproduk- tion som Kungl. Maj:t fann lämplig.

Departementschefens uttalanden synes ge- nom betoningen av de möjligheter konces- sionssystemet erbjuder att tillgodose det all- männas intressen markera en viss förskjut- ning av motiven i jämförelse med de skäl som anförts för den tidigare koncessionslag- stiftningen.

År 1945 infogades i stenkolslagen bestäm- melser om rätt att eftersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mineral m.m. I propositionen angående lagändringen (prop. 1945: 372) framhöll vederbörande departe- mentschef att det med hänsyn till den utom- ordentliga och säregna betydelse som uran och uranföreningar redan hade och fram- deles kunde få inte minst ur försvars- och utrikespolitisk synpunkt framstod som up- penbart att avsevärda olägenheter och vådor var förbundna med en ordning enligt vilken vem som helst ägde fritt förfoga över na- turtillgångar av dylik beskaffenhet samt att det var angeläget att snabbt vidta åtgärder, varigenom utnyttjandet av sådana tillgångar ställdes under statlig kontroll. Då såvitt känt uranhaltigt mineral av beskaffenhet att kun- na praktiskt tillgodogöras i vårt land huvud- sakligen förekom inom alunskifferfyndighe- ter, ansågs bestämmelserna beträffande dy- lika fyndigheter i stort sett kunna få mot- svarande tillämpning med avseende på fyn- digheter av uranhaltigt mineral.

I samband med tillkomsten av atomenergi- lagen år 1956 (lag den 1 juni 1956 om rätt att utvinna atomenergi m.m.) överfördes från stenkolslagen till nämnda lag de be- stämmelser som avsåg rätt till bearbetning av uran samt rätt till utförsel därav. Sten- kolslagens återstående bestämmelser angå— ende fyndigheter av uranhaltigt mineral

m.m. ersattes år 1960 av uranlagen (lag den 2 december 1960 om rätt att undersöka och bearbeta fyndigheter av uranhaltigt mi- neral m.m.). I propositionen angående la- gen (prop. 1960: 160) framhöll departe- mentschefen att uranfyndigheterna sanno- likt inom en nära framtid komme att spela en betydande roll för folkhushållet och att med hänsyn därtill starka skäl måste före- ligga för att samhället skulle avhända sig de möjligheter att befordra och kontrollera till- godogörandet av uranfyndigheter som en tillämpning av koncessionssystemet beträf- fande sådana fyndigheter innebar. Även om sålunda skäl inte fanns att i dåvarande läge uppge kravet på koncession, kunde man en- ligt departementschefen givetvis inte bortse från möjligheten att förhållandena i fram- tiden kunde ändra sig på sådant sätt att det framstod som naturligt att lätta på samhäl- lets kontroll på området.

År 1963 genomfördes vissa ändringar i stenkolslagen som främst syftade till en för- bättring av lagens bestämmelser om saltfyn- digheter samt olje- och gasfyndigheter. Så- lunda infördes möjlighet att begränsa kon- cession beträffande dylika fyndigheter till att avse endast undersökning och, i samband med sådan begränsning, till att gälla under viss tid. Koncessionsområdena skulle kunna göras betydligt större än tidigare, och be- stämmelserna om arbetsskyldighet ersattes med mera allmänt hållna föreskrifter om möjlighet för Kungl. Maj:t att stipulera un- dersökningsplikt.

I anslutning till en i Geneve år 1958 an- tagen konvention om kontinentalsockeln an- togs slutligen 1966 en lag om kontinental- sockeln, enligt vilken rätten att utforska soc- keln och utvinna dess naturtillgångar för— klarades tillkomma staten och föreskrifter meddelades angående upplåtande av rättig- heter för annan än staten att bedriva sådan verksamhet. Samtidigt genomfördes smärre ändringar :" gruvlagen och stenkolslagen. Bl.a. infördes i den senare lagen möjlighet att begränsa även bearbetningskonceSSion av- seende olje— och gasfyndighet till viss tid samt att förbinda sådan koncession med skyl- dighet att erlägga royalty till staten.

2. Gällande rätt

Regler om undersökning och bearbetning av mineralfyndigheter finns i gruvlagen den 3 juni 1938, lagen den 6 dec. 1963 om in- skränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län, lagen den 28 maj 1886 angående stenkolsfyndigheter m.m., uran- lagen den 2 dec. 1960 samt lagen den 3 juni 1966 om kontinentalsockeln. Nämnas bör också lagen den 21 dec. 1949 om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m. Rätten till fyndigheter som inte omfattas av de nämn- da lagarna, såsom sand, grus, kvarts, fält- spat och kalk, tillkommer jordägaren.

2.1. Gruvlagen

Gruvlagen trädde i kraft den 1 januari 1940. Den är tillämplig på alla inmutningar som sökts efter lagens ikraftträdande och därpå grundade utmål. Har inmutning sökts före lagens ikraftträdande, skall enligt övergångs- bestämmelserna beträffande därigenom upp- komna rättsförhållanden i princip äldre för- fattningar fortfarande gälla. Omfattande un- dantag från denna grundsats finns dock. Gruvlagen bygger som nämnts i det före- gående på inmutningssystemet. Envar äger genom inmutning erhålla rätt att på egen eller annans mark undersöka och bearbeta mineralfyndighet som innehåller 1) malm till någon av följande metaller, nämligen guld, silver, platina, kvicksilver, koppar, bly, zink, järn, mangan, krom, kobolt, nickel, titan, vanadin, molybden, volfram, tenn, vismut,

antimon och arsenik, dock ej sjö— Och myr- malm, samt 2) svavelkis, magnetkis, grafit, apatit eller magnesit (1 5).

Den som först söker inmutning får utan föregående diskretionär prövning från myn- dighets sida en rätt till den fyndighet ansök- ningen avser. Även staten måste söka in- mutningsrätt. Den som bearbetar inmut- ningsbar fyndighet utan att ha förvärvat in- mutningsrätt är förfallen till ansvar oavsett om han själv äger marken eller ej (73 5).

Ett undantag från den fria inmutningsrät- ten stadgas i lagen den 30 maj 1916 om vis- sa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bo- lag. Enligt denna lag får utländsk medbor- gare eller utländsk juridisk person ej utan tillstånd för varje särskilt fall här i riket in- muta mineralfyndighet eller förvärva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller id- ka gruvdrift. Sådan åtgärd får inte heller utan särskilt tillstånd företas av svenskt han- delsbolag, svensk ekonomisk förening eller svenskt aktiebolag, vars aktiebrev på sätt i lagen närmare anges kan ägas av utländska intressen. Tillstånd lämnas av Kungl. Maj:t.

Inmutning söks hos någon av de fyra bergmästardistrikt — med ämbetslokaler i Luleå, Falun, Nora och Hälsingborg — vari landet är indelat. I ansökningen, som skall åtföljas av karta, skall uppgift lämnas bl. a. angående de fastigheter och ägare därav som berörs av ansökningen samt om den s. k. in- mutningspunktens belägenhet. Sökanden be-

behöver inte visa att inmutningsbara mineral finns men skall uppge arten av den mineral- fyndighet som avses (6 5). Vid bifall till inmutningsansökan utfärdar bergmästaren matsedel för sökanden (inmutaren). Denne äger därefter anställa undersökningsarbete på inmutningsbara mineral av alla slag inom det område som anvisas i mutsedeln (det inmatade området (2 5). Mutsedeln skall översändas till inmutaren och en avskrift skall sändas till jordägaren. Mutsedeln skall dessutom kungöras i allmänna tidningarna och tidning i orten (10 å).

Inmutningsrätten gäller i förhållande till andra inmutare från och med den dag då ansökningen därom inkom till bergmästaren. Om på samma dag flera inkommit med an- sökningar, som helt eller delvis avser samma område, njuter de lika rätt med avseende på det gemensamma området. Dock skall, om någon av sökandena kan visa att han, innan ansökningarna inkommit, först upptäckte inmutningsbar mineralfyndighet inom det område hans ansökning avser samt fynd- stället icke är beläget på område som förut varit inmutat eller belagt med utmål, in- mutningsrätten till det gemensamma områ- det tillkomma honom ensam (3 €).

Inmutat område skall vara cirkelformigt och ha en radie av 200 meter, dock med den inskränkning i områdets yta som be- tingas av hindersbestämmelserna i 5 %. När särskilda skäl är därtill, får även annan in- skränkning i områdets yta ske på begäran av inmutaren. Inmutnings maximistorlek är sålunda 12,56 hektar. Medelpunkten i in- mutningscirkeln (inmutningspunkten) skall vara till sitt läge bestämd på marken. Grän- serna skall på djupet räknas lodräta, såvida intrång inte därigenom sker på äldre utmål (4 5).

Enligt hindersbestämrnelsema i 5 & får inmutningspunkten inte vara belägen på och det inmutade området inte heller omfatta vissa fredade områden. Inmutningslzinder gäller sålunda på ]. område på kronojord som genom beslut

av Kungl. Maj:t och riksdagen förkla- rats skola utgöra statsgruvefält eller om vars förklarande för statsgruvefält stat-

lig myndighet väckt förslag hos Kungl. Maj:t, såvitt avser inmutning av annan än kronan,

2. område som avsatts till nationalpark el- ler om vars förklarande för national- park statlig myndighet väckt förslag hos Kungl. Maj:t,

3. befästningsområde eller område utanför detta till den utsträckning Kungl. Maj:t bestämmer,

4. kyrkogård eller begravningsplats,

5. område på mindre avstånd än trettio me— ter från järnväg eller kanal som är upp- låten till allmän trafik,

6. område beläget på mindre avstånd än 100 meter från byggnad, som är avsedd att stadigvarande användas till bostad, från annan åbyggnad som är uppförd vid gård, eller från tomtplats eller träd- gård vid sådan bostadsbyggnad,

7. område som upptas av elektrisk kraft- station eller industriell anläggning,

8. förut inmutat eller utmålslagt område, såvida rätten därtill äger bestånd då den nya ansökningen inkommer, samt

9. område som omfattas av koncession av- seende stenkol eller alunskifferfyndighe- ter eller av undersökningstillstånd eller koncession enligt uranlagen eller tillstånd enligt kontinentalsockellagen eller av an- sökan om koncession eller tillstånd enligt uranlagen eller kontinentalsockellagen, allt under förutsättning bl.a. att begärd inmutning avser mineral som inte kan tillgodogöras för sig.

Dispens från inmutningshindren kan ges av Kungl. Maj:t beträffande hindren enligt 1, 2 och 6, när synnerliga skäl är därtill, samt beträffande hindren under 7 och 9, ävensom av vederbörande ämbetsmyndighet såvitt gäller hinder enligt 5. Beträffande hin- der enligt 6, 7 och 9 kan därjämte undantag medges av vederbörande rättsägare.

Undersökningsarbetet får bestå endast i sådana åtgärder som erfordras för att ådaga- lägga, att inom inmutningsområdet förekom— mer fyndighet av inmutningsbart mineral samt för att vinna närmare kännedom om fyndighetens storlek, beskaffenhet och bryt- värdhet. På det inmutade området får inmu-

taren ej uppföra andra byggnader än som oundgängligen erfordras för undersöknings- arbetet. Inmutaren äger begagna eller an- lägga erforderlig väg till och inom det in- mutade området (13 5). För begagnandct av marken för undersökningsarbete skall inmu- taren till jordägaren ge full ersättning i årlig avgift. Inmutaren skall jämväl ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden. Då eljest av undersökningsarbetet vållas förlust, skada eller intrång, skall full ersättning ges därför (17 5). Om parterna ej kan sämjas om ersättningen, skall frågan avgöras av skiljemän. Den ersättningsberättigade äger dock, om han det hellre vill, omedelbart draga tvisten inför domstol (18 å). Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete på- börjas skall inmutaren underrätta markäga- ren och eventuell nyttjanderättshavare där- om (12 5 första stycket). Annan inmutare än staten skall därjämte, om annat ej över- enskoms, innan arbete påbörjas ställa av överexekutor godkänd pant eller borgen för all den ersättning han kan vara skyldig ut- giva (12 å).

Undersökningsarbetet skall enligt huvud- regeln vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande (19 5). Har an- sökan om utmål icke ingivits till bergmäs- taren inom denna tid, går inmutningsrätten förlorad. Undersökningstiden kan dock en- ligt bestämmelser i nämnda paragraf för- längas i följande tre fall, nämligen 1 av bergmästaren under lika lång tid som den varunder arbete icke kunnat bedrivas under undersökningstiden på grund av tvist om in- mutningsrättens bestånd eller omfattning, 2 av bergmästaren med högst två år utöver den normala eller enligt 1 förlängda tiden, om undersökningsarbetet inte kunnat full gö- ras på grund av markens beskaffenhet, ar- betsinställelse, särskilda naturförhållanden o. d. samt 3 av kommerskollegium med högst tre år utöver den normala eller enligt 1 eller 2 förlängda tiden, när eljest synner— liga skäl finns därtill och det kan ske utan olägenhet eller med allenast ringa sådan för markens ägare eller innehavare.

Inmutaren får inte använda vid undersök- ningsarbetet brutna inmutningsbara mineral

på annat sätt eller i större omfattning än som är nödvändigt för undersökning av de- ras beskaffenhet och lämplighet för teknisk bearbetning. Icke inmutningsbara minera- liska ämnen får av inmutaren brytas endast om det erfordras för undersökningsarbetets ändamålsenliga bedrivande, och av dem äger inmutaren använda vad som behövs för un- dersökningsarbetet (14 5).

Visar inmutaren, att inom det inmutade området finns inmutningsbart mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och före- kommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruv- drift, äger han, efter ansökning, vid särskild förrättning (utmålsförrättning) av bergmäs- taren få sig anvisat visst arbetsområde (ut- mål) samt inom detta bryta och tillgodogöra sig inmutningsbara mineral (2 €). Utmålets areal får inte överstiga 16 hektar (30 å). Ut- målet, som skall avpassas efter fyndighetens sannolika sträckning och gruvdriftens behov samt i regel vara fyrsidigt med räta vinklar och begränsas av räta linjer, skall vid för- rättningen utstakas samt förses med rösen eller skiljemärken ävensom inläggas på kar- ta (32 å). För utmål gäller i huvudsak sam- ma hindersbestämmelser som för inmutning (31 å). Sökanden äger själv bestämma hur stort utrymme inom utmålet han vill taga i anspråk för arbete ovan jord (33 5). Detta område skall särskilt utstakas och inläggas på kartan. Utanför utmålet äger sökanden vid förrättningen få sig anvisad nödig mark för upplagsplats, byggnad, väg m. m. (34 5). Områden, som erfordras för de i 33 och 34 55 angivna ändamålen bör utstakas och preciseras vid förrättningen även om mar- ken skulle tillhöra sökanden. Dispositions- rätten till marken kommer därefter att ingå i gruvegendomen, så länge gruvrätten äger bestånd, och gälla även gentemot ny ägare av marken. Efter utmålsläggningen kan på ansökan ytterligare mark för sagda ändamål anvisas vid särskild förrättning (45 å). Gruv- innehavaren får inte använda utmålet i da- gen eller under jord för annat ändamål än gruvarbete och därmed sammanhängande verksamhet för produkternas tillgodogöran- de, och område som anvisats utom utmål

får användas endast för i 34 & angivet ända- mål. I dagen får utmålet användas endast till den del det blivit löst.

Annan än gruvinnehavaren tillhörig mark inom utmålet, som tas i anspråk för arbetet ovan jord, skall lösas. Jämväl mark som en- ligt 34 å upplåts utom utmålet skall lösas, om den helt tas i anspråk för avsett ändamål eller lider synnerligt men av upplåtelse. I annat fall skall för den utom utmålet upp- låtna marken ersättning utgå för skada och intrång. Skall en del av fastighet avstås, och lider därigenom eller genom markens be- gagnande för gruvdriften en återstående del av fastigheten synnerligt men, skall också denna del lösas, om ägaren begär det. Upp- kommer eljest skada eller intrång på åter- stod av fastighet, skall ersättning ges här— för. Även innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten kan vara berättigad till ersättning, om rätten går för- lorad eller intrång förorsakas till följd av utmålsläggningen. Då till följd av utmåls- läggningen förorsakas annan skada eller för- lust än nu nämnts, skall också sådan skada eller förlust ersättas (36 å).

Lösen och annan ersättning skall enligt 37 & bestämmas i penningar att utgå på en gång, särskilt för varje sakägare. 50 procents förhöjning utgår. Sämjas ej parterna om lö- sen eller annan ersättning, skall denna be- stämmas av bergmästaren med gode män (38 å). Uppstår efter utmålsförrättnings av— slutande skada eller intrång, som ej förut- setts vid förrättningen, kan särskild talan härom föras vid domstol (39 %). Vid utmåls- förrättning fastställd lösen och annan ersätt- ning skall inom 90 dagar från dagen för förrättningens avslutande oavsett förd ta- lan utbetalas till den ersättningsberättigade (42 5). I vissa fall, såsom då den lösta mar- ken är intecknad för fordran, skall ersätt- ningsbeloppet dock i stället nedsättas hos länsstyrelsen. Försummelse med avseende på utbetalning eller nedsättning av ersätt- ningsmedel kan bl. a. medföra att handräck- ning kan påkallas för gruvarbetets inställan- de. Länsstyrelsen har att fördela ersättnings- summan i huvudsak i enlighet med reglerna om fördelning av köpeskilling för utmät-

ningsvis såld egendom (43 å). Sker inmutning av annan än staten, är staten (kronan) berättigad att till hälften med inmutaren deltaga i företaget (krono- andel). Kronoandelen kan begagnas till fullo eller till viss del (46 å). Kronan kan när som helst sedan mutsedel utfärdats anmäla sig till begagnande av kronoandel. Kronan har dock inte rätt att delta i undersökningsar- betet under undersökningstiden eller att upp- träda med inmutares rättigheter vid utmåls— läggningen. Från den tid kronan anmäler sig till begagnande av kronoandel eller, om in- mutaren erhållit utmål, fr. o. m. året efter det då sådan anmälan skett, njuter staten del i gruvföretaget med skyldighet att vid- kännas motsvarande andel i alla kostnader som därefter erfordras för arbetets bedri- vande (48 å). Anmälan om kronoandel skall ske skriftligen hos bergmästaren sist inom en månad efter det regelbunden brytning av inmutningsbara mineral pågått under en tid av sex månader från det bergmästaren er- hållit underrättelse om påbörjande av sådan brytning. Anmälan kan dock alltid ske inom två år från utgången av det år under vilket utmålsförrättningen avslutats (47 5). Har an- mälan om kronoandel inte skett inom den stadgade tiden, har inmutaren ensam rätt till gruvföretaget (50 5). För att kronan skall kunna bilda sig en säkrare uppfattning om fyndighetens värde föreskrivs att kronan före anmälan om begagnande av kronoandel äger verkställa provborrning eller annan lik- nande undersökning av mera begränsad om— fattning. Inmutaren och kronan skall på be- gäran tillhandahålla varandra resultaten av verkställda undersökningar (47 5). Vid sitt inträde i företaget skall kronan enligt 49 5 i förhållande till sin andel er- sätta inmutaren för dessförinnan av denne anskaffad egendom eller nedlagd kostnad av följande slag, nämligen 1. byggnader och andra anläggningar, ma- skiner, redskap, inventarier och förråd, som är nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift, efter det värde egendomen har vid kronans inträde,

2. utgifter till jordlösen och annan ersätt- ning enligt 36 5 samt kostnader för ut—

målsförrättning och fördelning av er- sättningsmedel, samt

3. kostnader för sådana efter utmålsför- rättningen utförda tillredningsarbeten, som är nödiga eller nyttiga för fortsatt gruvdrift (schaktsänkning, ortdrivning och dyl.). Beträffande utmål som tillkommit före gruvlagens ikraftträdande eller på grund av dessförinnan sökt inmutning tillkommer motsvarande rätt i stället jordägaren ( jord- ägarandel). Rätten att anmäla sig till begag— nande av jordägarandel kan alltjämt aktuali- seras, nämligen då gruvarbetet först efter utmålsläggningen kommer in på viss jord- ägares mark eller då utvidgning sker av äld- re utmål. Enligt 19 å i 1884 års gruvstadga äger nämligen den, på vars ägovälde gruv- arbete inkommer först efter utmålsläggning- en, anmäla sig till begagnande av sin jord- ägarandel senast inom sex månader sedan arbetet kommit in på hans grund och han underättats därom av inmutaren.

Gruvinnehavaren är skyldig att årligen till jordägaren erlägga en avgäld motsvaran- de en procent av värdet av alla inmutnings- bara mineral som brutits och uppfordrats inom utmålet. Avgälden är dock maximerad till 10 000 kronor för år och skall upphöra att utgå, sedan regelbunden brytning pågått under sammanlagt 20 år (53 å). Gruvinne- havaren är vidare pliktig att, vare sig arbete bedrivs eller ej, utge en årlig försvarsav— gift av tjugo kronor för varje hektar eller överskjutande del därav som utmålet om- fattar. Av denna avgift tillfaller i princip hälften jordägaren och hälften kronan. Är gruvinnehavaren själv ägare av mark inom utmålet, skall hans andel i avgiften ej uttas (55 5).

Om försvarsavgift trots påminnelse inte erläggs inom föreskriven tid, kan bergmäs- taren meddela beslut om gruvrättens förver- kande (56 5). Genom förverkandet går gruv- innehavare förlustig all rätt dels till inom utmålet befintliga, icke uppfordrade inmut- ningsbara mineral," dels till de för gruvans styrka och bestånd verkställda byggnaderna, dels till den mark som inom eller utom ut- målet upplåtits för gruvdriften, dels ock till

stängsel som det ålegat gruvinnehavaren att hålla (57 % första stycket). Andra för gruv- driften gjorda anläggningar än de nu nämn- da ävensom ur gruvan uppfordrade inmut- ningsbara mineral får under högst två år efter förverkandet avgiftsfritt kvarligga för gruvinnehavarens räkning. Till det som inte inom denna tid bortförts, förlorar gruvinne- havaren all rätt. Marken äger jordägaren förfoga över utan lösen. Annan förverkad egendom tillfaller också jordägaren; dock skall de för gruvans styrka och bestånd verk- ställda byggnaderna samt stängsel utan lösen övergå till den som i laga ordning förvärvar rätt till gruvans bearbetande. Icke uppford- rade inmutningsbara mineral ävensom upp- fordrade sådana, som kvarligger inom ut- målet på löst mark, tillfaller likaledes ny gruvinnehavare, i den mån de inte enligt vad nyss sagts får bortföras av den förre gruv- innehavaren.

Beträffande rätten till brytning inom ut- målet meddelas bestämmelser i 51 och 52 åå gruvlagen. Sedan utmål blivit anvisat, äger den eller de som har del i fyndigheten (gruv- innehavaren) rätt att bryta och tillgodogöra sig alla inom utmålet befintliga inmutnings— bara mineral (51 & första stycket). Även brutna sådana mineral, som härrör från äldre gruvbrytning, tillfaller gruvinnehava— ren i den mån de antingen inte alls upp- fordrats eller, uppfordrade, kvarligger inom utmålet på löst mark, dock med förbehåll för den i det föregående berörda rätt, som den förre gruvinnehavaren enligt 57 & äger att bortföra de brutna mineralen. Beträffan- de icke inmutningsbara mineral gäller, att dessa får brytas av gruvinnehavaren i den mån så erfordras för gruvarbetets ändamåls- enliga bedrivande i fråga om de inmutnings- bara mineralen (52 5 första stycket). Av des- sa icke inmutningsbara mineral får gruv- innehavaren använda vad vid gruvarbetet behövs och dessutom tillgodogöra sig allt som ej förrän vid anrikning eller därmed likställt förfarande kan avskiljas från de in- mutningsbara mineralen. Han får även i öv- rigt tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen, såvida icke dessa —— mot erläggande av därå nedlagda kostna-

der — av jordägaren avhämtas inom sex månader efter tillsägelse (52 å andra styc- ket).

Gruvlagen innehåller även regler för det fall att två eller flera deltar i samma gruv- rörelse. Främst har reglerna betydelse när kronan på grund av kronoandelen eller, be— träffande äldre utmål, jordägaren innehar ena hälften och inmutaren andra hälften i utmål. Delägarna skall årligen utse en gruv- föreståndare för gruvans förvaltning (59 å). Denne skall från delägarna infordra tillskott som behövs för erläggande av försvarsavgift och för iakttagande av föreskrifter som en- ligt bestämmelserna i 10 kap. om tillsyn över gruvarbetet meddelas av kommerskollegium eller bergsstatstjänsteman (60 å). Delägarna skall hålla stämma minst en gång om året, varvid gruvföreståndare skall väljas och an- dra gemensamma angelägenheter behandlas (61 å). Vid omröstning på stämman skall varje delägares rösttal beräknas efter den lott han äger i gruvan. Val avgöres vid lika rösttal genom lottning. I andra frågor skall den mening gälla såsom beslut för alla del- ägare vilken erhållit högsta rösttal eller vid lika rösttal biträds av ordföranden (62 å). Undantag härifrån har gjorts för det fall, att oenighet föreligger om brytningens omfatt- ning. I 63 å stadgas sålunda bl. a. följande: Vill några delägare bryta mera och andra mindre och innehar de förra minst hälften i gruvan, får den större brytningen ske. De som påkallat denna är dock skyldiga att en- samma utge tillskott som erfordras utöver behovet för den mindre brytningen. Det— samma gäller, om några delägare vill börja brytning eller efter utmålsläggningen före- taga arbeten för undersökning av fyndighet och andra inte vill deltaga däri.

Reglerna i 59 och 60 åå är indispensabla. I övrigt gäller samäganderättsreglerna en- dast i den mån delägarna inte avtalar om an- nat. Vid gruvlagens tillkomst antogs, att par— terna alltid skulle komma att reglera sina mellanhavanden genom särskilda överens- kommelser i sådana fall, då en verklig gruv- brytning planerades, varför gruvlagens sam- äganderättsregler ansågs få sin huvudsakliga betydelse därutinnan, att de kunde bidraga

till att fixera själva utgångsläget för parter- nas förhandlingar ( prop. 1938: 40 s. 167 ).

I 9 kap. gruvlagen (65—67 åå) regleras formerna för överlåtelse av gruva eller andel däri och i 10 kap. (68—78 åå) meddelas åt— skilliga bestämmelser om tillsyn över gruv- driften. I 11 kap. gruvlagen slutligen med- delas vissa särskilda bestämmelser angående den rätt i gruvrättsligt hänseende som till- kommer innehavare av stadgad åborätt samt regler om talan mot bergmästarens beslut i vissa fall ävensom forum- och åtalsbestäm- melser m.m.

2.2 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län

Inom Norrbottens län får inmutningsrätt en- ligt gruvlagen inte utan Kungl. Maj:ts till- stånd beviljas annan än kronan (l å). Till- stånd kan avse särskild fyndighet eller också fyndighet i allmänhet eller av visst slag inom område som anges i tillståndet. Tillstånd kan förbindas med de villkor som finns påkal- lade (2 å). Har efter tillstånd inmutning be- viljats, får utmål anvisas inmutaren endast om inom det inmutade området finns fyn- dighet innehållande mineral av det slag till- ståndet avser i sådan myckenhet, att fyndig- heten sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift med avseende på detta mineral (3 å). Ansökan om Kungl. Maj:ts tillstånd till inmutning inges till bergmästaren. Har ansökan ingetts, skall inmutningsansökan enligt gruvlagen vila i avbidan på Kungl. Maj:ts beslut (4 å). Underlåter någon som fått Kungl. Maj:ts tillstånd till inmutning att uppfylla med tillståndet förknippade villkor, kan länsstyrelsen på anmälan av vederbö- rande myndighet vid vite ålägga honom att fullgöra sina skyldigheter (5 5). Lagen gäller t.o.m. d. 31 dec. 1972.

2.3 1949 års lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m.

Om rätt till gruva eller andel däri innehas av utländsk medborgare eller juridisk person eller av svensk samfällighet, som enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att

förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd får förvärva inmutad mineralfyn- dighet, äger Kungl. Maj:t, om synnerliga skäl föreligger att säkerställa svenskt infly- tande över gruvföretaget, förordna att rättig- heten i fråga skall mot lösen avstås till kro- nan eller annan som Kungl. Maj:t bestäm— mer (l 5). Beträffande inlösen skall de all- männa bestämmelserna i expropriationsla- gen tillämpas, i den mån ej annat föreskrivs i inlösenlagen (3 9). Särskilda föreskrifter är meddelade bl. a. rörande utvidgning av inlösen (2 €), expropriationsdomstol (4 €), bestämmande av särskild löseskilling för viss egendom (5 5), skydd för innehavare av panträtter m.m. (6 och 7 55).

2.4. Stenkolslagen

Rätten att eftersöka och bearbeta stenkols- fyndighet är beroende på särskilt tillstånd (koncession) som meddelas av Kungl. Maj:t (l 5). Vid prövning av koncessionsansökan har Kungl. Maj:t att avgöra, huruvida med hänsyn till företagets gagn för orten och det allmänna koncession enligt lagen bör bevil- jas sökanden (4 €). Söker flera koncession på samma område skall Kungl. Maj:t, obe- roende av tiden då ansökningarna inkom- mit, bestämma vilken av sökandena, vare sig de är jordägare, upptäckare eller andra, som skall få företräde. Den som upptäckt fyndighet är dock berättigad att, om annan erhåller koncession, av denne få skälig gott- görelse (7 å).

Ansökan om koncession skall göras till vederbörande länsstyrelse (2 å), som oför— dröjligen skall ombesörja dess kungörande (3 å). Koncession får inte omfatta område överstigande 1600 hektar (5 5). I konces- sionen skall utsättas gränserna för området, den ytvidd i dagen som må anvisas för ar- bete och mark för väg samt den årliga ar- betsskyldighet som minst skall fullgöras (8 å)-

Den som fått koncession äger uteslutan- de rätt att eftersöka samt bearbeta och till— godogöra sig inom området befintliga sten- kolsfyndigheter ävensom de eldfasta leror

som förekommer i sammanhang med så- dana fyndigheter (10 & första st.). Övriga på djupet anträffade mineraliska ämnen får också brytas, i den mån det är erforderligt för arbetets ändamålsenliga bedrivande (10 å andra stycket). Område för arbete i dagen skall anvisas av bergmästaren vid särskild förrättning (12 ä 1 mom.). Sådant område skall i allmänhet lösas av koncessionsinne- havaren (14 ä 1 mom.). Den som fått kon- cession skall innan något arbete får utföras inom koncessionsområdet ställa säkerhet för skada eller intrång som genom arbetet kan tillskyndas jordägare eller annan (11 5). I viss överensstämmelse med gruvlagens reg- ler om inmutningshinder finns bestämmel- ser att område för arbete i dagen inte får anvisas eller arbete under jord äga rum inom vissa särskilt fredade områden (13 och 16 55)—

Vissa bestämmelser finns om kollision mellan koncession och inmutning. I princip har den först vunna rättigheten företräde (17 å). Koncession får inte överlåtas utan Kungl. Maj:ts medgivande (8 5). Vill kon— cessionsinnehavaren frånträda koncessionen skall han göra skriftlig anmälan därom hos länsstyrelsen (21 å).

Jordägaren är berättigad att utan att delta i kostnaden för arbetet erhålla en avgift motsvarande värdet av 1/75-del av de sten- kol och eldfasta leror som uppfordras i da- gen. Finns flera jordägare inom koncessions- området skall de njuta lott i avgiften efter sin del i jorden (22 5).

Den årliga arbetsskyldigheten får inte sät— tas lägre än att värdet av arbetet motsvarar femton dagsverken för varje hektar som koncessionen omfattar till och med 100 hek- tar, 10 dagsverken för varje hektar därut- över t. o. m. 300 hektar och 5 dagsverken för varje hektar därutöver (26 5 1 mom.). När omständigheterna föranleder därtill kan Kungl. Maj:t meddela den som innehar koncession på flera intill varandra grän- sande områden tillstånd att, så länge kon- cessionen innehas av honom, under ett eller flera år genom arbete inom något eller någ- ra av områdena fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla. Viss nedsättning av arbetsskyl-

digheten kan medges för de tre första åren (2 mom.). Därtill kommer att bergmästaren kan meddela s. k. vilostånd, varje gång för högst fyra år, men arbetsskyldigheten måste då vara fullgjord för minst sex år (27 å). Försummas arbetsskyldigheten kan konces- sionen förverkas (31 å). Även beträffande stenkolsgruva finns bestämmelser om tillsyn m.m. (4 kap.).

Beträffande salt-, olje- och gasfyndigheter gäller i stort sett samma bestämmelser som i fråga om stenkol. Vissa betydelsefulla skill- nader råder dock efter lagändringar den 1 jan. 1964 och den 1 juli 1966.

Koncession avseende olje- eller gasfyndig- heter kan begränsas till att gälla under viss tid och till att avse endast undersökning av fyndighet (51 5 första stycket). Liknande bestämmelser gäller beträffande saltfyndig- heter. Här kan dock endast undersöknings- tillstånd tidsbegränsas (49 5 första stycket). Kungl. Maj:t år inte hunden att till inne- havare av bearbetningskoncession utse den som innehar undersökningskoncession, men man räknar med att den senare i regel också skall få bearbetningskoncession. Bearbet- ningskoncession avseende olje- eller gasfyn- dighet kan förenas med villkor att inneha- varen skall till staten erlägga en årlig av- gift beräknad efter mängden eller värdet av utvunnen olja eller gas (51 % tredje stycket).

Bestämmelserna om arbetsskyldighet är beträffande salt-, olje- och gasfyndigheter ersatta med rätt för Kungl. Maj:t att vid meddelande av koncession bestämma, i vil- ken omfattning fyndigheter skall undersökas för att den rätt som grundas på koncessio- nen skall äga bestånd. Kungl. Maj:t kan se- dermera meddela ändrade bestämmelser i detta ämne. Koncession kan återkallas, om föreskrivna undersökningar inte utförs eller om eljest synnerliga skäl är därtill (49 & tredje och fjärde st., 52 5 andra stycket).

Maximiarealen för koncessionsområde av- seende salt-, olje- och gasfyndighet utgör 10000 hektar (50 ä 2 mom., 52 å andra st.).

Sveriges geologiska undersökning (SGU) eller annan myndighet som Kungl. Maj:t be- stämmer skall på begäran beredas tillfälle

att genom geologisk sakkunnig följa kon- cessionsinnehavarens arbete och taga del av de vetenskapliga resultaten av detsamma (50 5 3 mom. andra st., 52 å andra st.).

Bestämmelserna rörande koncession för stenkolsbrytning är i huvudsak tillämpliga även beträffande alunskifferfyndigheter. Vid meddelande av koncession bestämmer Kungl. Maj:t i vilken omfattning skifferfyndigheten årligen får utnyttjas och vilka åtgärder som skall vidtagas för att återställa marken i lämpligt skick sedan fyndigheten eller del därav tillgodogjorts. Vid koncessionen skall vidare fogas de föreskrifter som finns på- kallade för att förebygga att annat industri— ellt företag hindras i sin utveckling eller som eljest finnas erforderliga ur allmän eller en- skild synpunkt. Kungl. Maj:t äger tillika vid meddelande av koncession bestämma, i vil- ken omfattning fyndigheten skall utnyttjas för att den rätt som grundas på koncessio- nen skall äga bestånd (56 5).

Den som fått koncession på alunskiffer- fyndighet äger uteslutande rätt att inom koncessionsområdet för utvinnande av olja eftersöka samt bearbeta och tillgodogöra sig där befintlig alunskifferfyndighet. Sedan om- råde för arbete i dagen anvisats för inlösen, får alunskifferfyndigheten därinom inte hel- ler eljest utnyttjas av annan. Koncession kan inskränkas till viss metod för fyndighetens tillgodogörande (58 å). Koncessionsinneha- varen får tillgodogöra sig kalksten och andra mineraliska ämnen som måste brytas för till— godogörande av skiffem (58 å). Avgift till jordägaren utgår med 15 kronor för ar av den mark, inom vilken skiffer brutits i da- gen eller under jorden eller olja utvunnits, vare sig marken blivit inlöst eller inte (60 å).

Stenkolslagen är inte tillämplig på allmänt vattenområde i havet (48 a 5).

2.5. Uranlagen

I uranlagen skiljs mellan undersökning och bearbetning av uranfyndighet. Undersökningsarbete får i stor utsträck- ning utföras utan särskilt tillstånd. Sålunda äger jordägare på sin mark, innehavare av gruvrätt på sitt gruvområde samt inneha—

vare av koncession enligt stenkolslagen eller uranlagen på koncessionsområdet utföra un- dersökningsarbete utan tillstånd av myndig- het (2 ä). Kan den, som vill utföra under- sökningsarbete, inte utverka jordägarens medgivande därtill, eller vill undersökaren skaffa sig en skyddad ensamrätt att utföra undersökningsarbete, kan han söka särskilt tillstånd ( undersökningstillstånd) hos kom- merskollegium (1 och 4 55). Vid prövning av ansökan skall kollegium beakta, huruvida ur det allmännas synpunkt tillstånd kan med- ges sökanden (9 5). Undersökningstillstånd får inte omfatta större område än 100 hek- tar (10 å). Undersökningstillstånd skall be- viljas för viss tid, längst till utgången av tredje kalenderåret efter det då tillståndet beviljades (11 5). Vissa möjligheter till för- längning finns (14 ä).Undersökningstillstånd får inte överlåtas utan medgivande av kom- merskollegium (11 å). Kollegium äger upp- ställa särskilda villkor för undersökningstill- stånd. Iakttas inte villkor eller föreligger el- jest synnerliga skäl, äger kommerskollegium återkalla undersökningstillståndet (12 5).

För bearbetning av uranfyndighet fordras alltid tillstånd av Kungl. Maj:t (koncession; l 5). Frågan huruvida koncession skall be- viljas sökanden skall i första hand bedömas med hänsyn till det allmännas intresse. Sö- ker flera koncession på samma område, be- stämmer Kungl. Maj:t vilken av sökandena som med hänsyn till det allmännas intresse bör få företräde (29 5). Den som har upp— täckt en fyndighet av uranhaltigt mineral är berättigad att, om annan får koncession, få skälig gottgörelse av denne (45 5).

Även koncessionsområdets maximistorlek är 100 hektar (30 å).

För koncession äger Kungl. Maj:t upp- ställa särskilda villkor. I sådant hänseende kan meddelas föreskrifter, som finnes på- kallade för att förebygga att annat industri- ellt företag hindras i sin utveckling. Om koncession beviljas på område, vartill gruv- rätt tillkommer annan, kan bestämmelser meddelas för att reglera förhållandet mellan sökanden och innehavare av sådan rätt. När särskilda skäl föranleder det, kan föreskrivas vilka åtgärder, som skall vidtas för att åter-

ställa marken i lämpligt skick, sedan fyn- digheten eller del därav tillgodogjorts. Även andra villkor, som erfordras för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, kan uppställas. Kungl. Maj:t äger tillika, när sär- skilda skäl är därtill, vid meddelande av kon- cession bestämma, i vilken omfattning fyn- digheten skall utnyttjas. Kungl. Maj:t kan sedermera meddela ändrade bestämmelser i detta hänseende (31 5).

Mark inom eller utom koncessionsområ— de, som koncessionsinnehavare behöver för gruvarbetet, skall anvisas vid bergmästare- förrättning i huvudsaklig överensstämmelse med reglerna i gruvlagen angående utmåls- förrättning. Också i fråga om koncessions- innehavares skyldighet att lösa mark och utge ersättning för skada och intrång gäller bestämmelser, som i allt väsentligt överens- stämmer med gruvlagens motsvarande reg- ler (36—42 55).

Avgäld till jordägaren för brutna mineral utgår i överensstämmelse med gruvlagens regler.

Förfarandet vid ansökan om undersök- ningstillstånd, koncession och bergmästare- förrättning för markanvisning är i huvud- sak utformat efter förebild från reglerna i gruvlagen om inmutning och utmålsförrätt- ning.

Koncession kan återkallas av Kungl. Maj:t, om uppställt villkor inte uppfyllts eller om eljest synnerliga skäl är därtill. Koncession får ej överlåtas utan medgivan- de av Kungl. Maj:t (33 å).

SGU eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer skall på begäran beredas tillfälle att genom geologisk sakkunnig följa arbetet och ta del av de vetenskapliga resul- taten av detsamma (55 5).

Inte heller uranlagen äger tillämpning inom allmänt vattenområde i havet (66 å).

2.6 Lagen om kontinentalsockeln

Kontinentalsockellagen äger tillämpning på havsbottnen och dess underlag inom all- mänt vattenområde samt på havsområdet utanför territorialgränsen ut till gränsen för grannstaternas del av kontinentalsockeln. La-

gen reglerar främst eftersökande och tillgo- dogörande av mineraliska och andra icke levande naturtillgångar på havsbottnen. La- gen är dock inte tillämplig på inmutnings- bart mineral inom allmänt vattenområde i havet (1 5).

Rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer staten (2 5). Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer kan meddela tillstånd för annan än staten att genom geo- fysiska mätningar, borming eller på annat sätt utforska kontinentalsockeln och att ut- vinna naturtillgångar från denna. Tillstånd skall avse bestämt område och viss tid (3 5).

Vid tillstånd kan fogas föreskrift som är påkallad från allmän synpunkt, såsom före- skrift om företagets "ledning, sättet för arbe- tenas utförande, anläggningar på kontinen- talsockeln för arbetena, karta över arbetena, provtagning, rapportering rörande verksam- heten, användningen av produkterna och åt- gärder till bevarande av fyndighet eller borr- hål samt föreskrift till förebyggande av vat- tenförorening eller till skydd för sjöfarten, fisket eller annat allmänt eller enskilt intres- se. Bestämmelser kan meddelas om omfatt- ningen av undersökningsarbete eller utvin- ning. Tillstånd kan också förbindas med vill- kor om statligt deltagande i verksamheten, royaltyavgifter till staten eller liknande vill- kor (4 5). Tillstånd får inte överlåtas utan

medgivande av den som meddelat tillstån- det. Samma myndighet kan återkalla till- ståndet om föreskrift eller villkor för till- ståndet åsidosätts eller om synnerliga skäl föreligger i annat fall (5 5).

Lagen innehåller vidare bestämmelser om säkerhetszon omkring anläggning på konti- nentalsockeln (6 5), kollision med inmutning på allmänt vattenområde (7 5), tillsyn över efterlevnaden av tillståndsföreskrifter (8 5), skyldighet för tillståndshavare att låta SGU eller annan myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer följa arbetet i geologiskt avse- ende och ta del av de geologiska resultaten därav (9 5), tillämpning av svensk lag på anläggning på kontinentalsockeln (10 5), an- svar vid brott mot lagen eller tillståndsföre- skrifter (11 5), vitesföreläggande och hand- räckning (12 5), tystnadsplikt för vissa be- fattningshavare (13 5), svensk domstolskom- petens och åtal (14 5), fullföljd av talan mot vissa beslut enligt lagen (15 5) samt bemyn- digande för Kungl. Maj:t att utfärda tillämp- ningsföreskrifter (16 5).

Bestämmelser om tillsynsmyndighet, an- sökningsförfarande, delegation av tillstånds- givning beträffande sand-, grus- och sten- täkt till kommerskollegium m.m. har med- delats i en kungörelse d. 3 juni 1966 ang. tillämpningen av lagen om kontinentalsoc- keln.

3. Översikt över utländsk rätt

3.1. Inledning

Av framställningen i 1 kap. framgår att oli- ka länders lagstiftning angående rätten till mineraltillgångar i huvudsak vilar på ett av tre skilda system, jordäganderättssystemet, koncessionssystemet och inmutningssyste- met. Vilket system som behärskar ett lands gruvlagstiftning torde främst bero på histo— risk tradition och näringspolitiska övervä- ganden. Av betydelse är också fyndighe- ternas natur och förekomstsätt.

Redogörelser för utländsk gruvlagstiftning finns bl.a. i Digman, Svensk gruvrätt s. 39—53, i betänkande med förslag till uran- lag (SOU 1958141 5. 30—40) och i be— tänkandet Malmen i Norrbotten (SOU 1963: 36 s. 40—46). Utredningen begränsar där- för sin framställning angående utländsk gruvrätt till en jämförande översikt. Utför- ligare redogörelser ges dock för finsk och norsk gruvrätt. Förutsättningarna ur geolo- gisk synpunkt för malmfynd synes i Fin- land och Norge vara likartade med vad som gäller i Sverige. Rättsläget i Finland och Norge har dessutom ett särskilt intresse eftersom gruvlagstiftningen där nyligen va- rit föremål för en omfattande översyn. Denna har i Finland resulterat i en ny gruv- lag. I Norge har förslag framlagts om ny gruvlag och om viktiga ändringar i den all- männa koncessionslagen.

3.2 Översikt över gruvlagstiftningen i vissa länder

3.2.1 Länder med jordäganderättssystem I Storbritannien, Förenta staterna och del- vis även i Kanada tillkommer rätten till mi- neralfyndighet i princip jordägaren. För Storbritanniens del finns betydande undan- tag från den sålunda gällande grundsatsen. Så tillhör guld- och silvergruvorna i Eng- land sedan gammalt kronan. Under senare år har lagstiftningsåtgärder genomförts i avsikt att öka det statliga inflytandet inom gruvnäringen. Rätten till alla kolfyndigheter i Storbritannien har överförts till en statlig styrelse (the National Coal Board). Regler finns om tvångsförvärv för staten av äm- nen användbara för produktion av atom— energi. Kolväten i naturligt tillstånd under jorden tillkommer kronan. Beträffande tillgodogörandet av fyndig- heter på mark i statens ägo har i Förenta staterna utbildat sig regler som påminner om inmutningssystemet. Varaktig rätt till en fyndighet (belägen på s. k. mining lands) kan erhållas genom köp från staten av det berörda markområdet. Rätt härtill kan en upptäckare försäkra sig om genom att ta området i besittning under i lagen föreskriv- na former. För bevarandet av rätten till det området fordras att årligen utförs ett för- svarsarbete. Om vissa prestanda fullgjorts utfärdar vederbörande myndighet på ansö- kan och mot erläggande av ett fixerat pris

köpebrev på området, varefter det med full äganderätt tillhör köparen.

Som nämnts gäller i Kanada jordägande- rättssystemet endast delvis. Rätt till mine- ralfyndigheter är i stor utsträckning förbe- hållen kronan och kan då upplåtas genom koncession på olika tider och villkor.

3.2.2 Länder med koncessionssystem Koncessionssystemet tillämpas som nämnts i kap. 1 i bl.a. Danmark, Frankrike, Ne- derländerna, Belgien, Italien, Spanien och Portugal. Beträffande reglernas närmare ut- formning förekommer betydande variatio- ner länderna emellan.

3.2.2.l Undersökningstillstånd. I de flesta länder förekommer en uppdelning i under- sökningstillstånd och koncession (bearbet- ningstillstånd).

Undersökning utan ensamrätt får i några länder bedrivas fritt efter medgivande av markägaren eller, om detta ej kan utverkas, av myndighet. Så är bl. a. fallet i Frankrike och Belgien.

Undersökningstillstånd med ensamrätt ut- färdas i allmänhet diskretionärt av veder- börande myndighet, oftast regeringen eller en minister. I Frankrike och Italien krävs för erhållande av undersökningstillstånd att sökanden visar sig ha erforderliga tekniska och ekonomiska resurser att fullgöra under- sökningsarbetet. Enligt den franska lagen skall sökanden vidare presentera ett allmänt program för arbetena samt förbinda sig att nedlägga en viss minimikostnad på under- sökningarna.

Beträffande undersökningsområdets stor- lek synes ingen maximigräns finnas iFrank- rike, Italien och Belgien, utan området be- stäms i tillståndsbeslutet. I vissa andra län- der är undersökningsområdets storlek reg- lerad i lag.

Undersökningstillståndets giltighetstid är i allmänhet två—tre år. Möjlighet till för— längning torde i regel finnas. I Frankrike, där förlängning kan ske i två omgångar med varje gång högst tre år, kan vid varje förlängning tillståndsområdet minskas in— till hälften av dess föregående storlek.

Skyldighet för tillståndshavaren att utföra undersökningsarbeten föreligger i vissa län- der. I Frankrike kan sålunda undersöknings- tillstånd återkallas, om tillståndshavaren in- te fullgör sina åtaganden enligt program- met, och i Italien måste undersöknings- arbetet påbörjas inom en bestämd tid vid äventyr att tillståndet förverkas.

3.2.2.2 Förutsättningar för erhållande av bearbetningskoncession. Koncession med- delas i allmänhet efter diskretionär pröv- ning av landets regering. Som förutsättning för att koncession skall erhållas gäller van- ligen att sökanden besitter nödiga tekniska och ekonomiska resurser för att genomföra exploateringen. I några länder krävs att kon- cessionären skall ställa säkerhet för fullgö- randet av sina åligganden. Av särskilt intresse är frågan om inne- havaren av undersökningstillstånd är tillför- säkrad företrädesrätt att erhålla bearbet- ningskoncession inom undersökningsområ- det. I allmänhet synes detta inte vara fallet. I Frankrike och Belgien avgör regeringen genom diskretionär prövning vem som skall ha företräde av flera sökande. Koncession kan alltså ges även åt den som inte innehar undersökningstillstånd. Upptäckare som in- te får koncession är berättigad till gottgö- relse av den som får koncession. Enligt den danska lagen omfattar å andra sidan kon- cession både undersökning och bearbetning. Och i Italien synes koncession ej meddelas åt annan än den som innehar undersök- ningstillstånd. I Frankrike finns vid sidan av koncession en enklare tillståndsform, bearbetningstill— stånd, som meddelas för högst fem år och synes vara avsedd för produktion i mindre skala. Förlängning kan ske två gånger med högst fem år varje gång. Innehavare av undersökningstillstånd har rätt att erhålla bearbetningstillstånd om han påvisar fyn- dighet inom undersökningsområdet. Bear- betningstillstånd medför ej företrädesrätt till koncession.

3.2.2.3 Koncessionsvillkor. I flertalet län- der (Danmark, Frankrike, Nederländerna,

Belgien, Italien) finns inga legala begräns- ningar beträffande koncessionsområdets storlek, utan detta bestäms vid koncessio- nens meddelande.

Koncessionstiden är i princip obegränsad i Frankrike, Nederländerna, Belgien och Portugal. Å andra sidan föreligger i all- mänhet möjligheter att återkalla koncession eller förklara den förverkad, om vissa kon- cessionsvillkor inte fullgöres.

Koncessionsvillkoren upptar i allmänhet bestämmelser om exploaterings bedrivande. Som villkor för koncessionsgiltighet krävs i Danmark att koncessionsinnehavarens verk- samhet i landet inte nedläggs, att bearbet- ning påbörjas före utgången av en i kon- cessionen angiven efterforskningsperiod av högst 10 år samt att efterforskning eller bearbetning inte ligger nere två år i följd. I Frankrike kan i visst fall återkallelse ske av koncession som varit obearbetad under 10 år. Bearbetningstillstånd kan återkallas om det inte tages i anspråk eller om arbetet ligger nere under mer än sex månader. I Belgien förverkas koncession om bearbet- ning inte påbörjats inom fem år efter kon- cessionens beviljande eller ligger nere under en femårsperiod. Kontinuerlig bearbetning krävs i Italien. I Portugal är koncessions- innehavaren skyldig att påbörja bearbetning- en inom tre månader, att genomföra gruv- driften enligt en godkänd plan och att hålla gruvan i konstant drift. Underlåter konces- sionsinnehavaren att fullgöra föreskriven arbetsskyldighet, torde koncessionen i all- mänhe-t kunna förklaras förverkad.

Som exempel på inskränkningar i konces- sionärens rätt må anföras att i Frankrike koncession kan förenas med villkor rörande etablering av bolag eller filial för transport, försäljning och export eller anslutning till redan existerande dylika organ eller anläg- gande eller underhåll av kemiska fabriker, järnverk eller metallindustri m.m.

I samband med koncession förekommer allmänt avgifter dels till jordägaren och dels till staten. Angående bestämmelserna i Frankrike om statlig avgift kan nämnas att årlig avgäld fastställs genom konseljbeslut med beaktande av arealens storlek och fyn-

dighetens art. Partiell eller total befrielse från avgälden kan beviljas. Härvid tas hän- syn till intensiteten av exploaterings- och undersökningsarbetena.

3.2.2.4 Kontroll av den koncessionerade verksamheten m.m. I flertalet länder är koncessionsinnehavaren underkastad över- vakning av statligt tillsynsorgan. I Frankrike skall var och en som utför en borrning, ett arbete under jord eller en grävning vars djup överstiger tio meter oav- sett vad ändamålet är kunna visa att an- mälan gjorts till gruvinspektionen. Ingen- jörerna vid gruvinspektionen, byrån för geologiska undersökningar och geologiska kartverket har tillträde till alla borrningar, grävningar och underjordiska arbeten. De är berättigade att ta del av alla prov, hand- lingar och upplysningar rörande geologiska, hydrologiska eller gruvtekniska förhållan- den. Alla geofysikaliska mätningar skall i förväg anmälas till gruvinspektionen och resultaten skall meddelas till denna. På det- ta sätt insamlade handlingar och uppgifter får, såvida ej den som tillhandahållit hand- lingarna och uppgifterna lämnar sitt med- givande, inte utlämnas under tio år. Vissa undantag härifrån gäller dock. — Skyldig- het att lämna rapporter till statlig geologisk institution angående undersökningsresultat m. m. föreligger även i en del andra länder.

3.2.3 Länder med inmutningssystem

Inmutningssystemet tillämpas, som förut nämnts, beträffande malmfyndigheter i bl.a. Finland, Västtyskland, Österrike och —— i kombination med ett koncessionssystem — Norge.

Inmutningssystemen är i huvudsak upp- byggda efter samma principer som de sven- ska reglerna. Bland de förekommande av- vikelserna må nämnas följande.

I Tyskland gäller i flertalet stater att för- läning (utmål) inte får avse större område än 220 hektar och att avståndet från upp- täcktpunkten till områdets yttre gräns inte får överstiga 2000 m och inte understiga 100 m. Förläning avser visst mineral, och

flera förläningar kan därför förekomma på samma område. Om ur det allmänna intres- sets synpunkt övervägande skäl talar emot att driften inte hålles igång, kan gruväga- re föreläggas att igångsätta eller återupptaga driften vid äventyr av gruvrättens förlust. Frågan kan dras inför domstol.

Enligt Österrikes gruvlag föreligger skyl- dighet att utföra undersökningsarbeten på inmutat område. Utmål kan omfatta 4,8 hektar. För att få utmål och därmed rätt till bearbetning måste sökanden visa att han funnit mineral som kan anses brytvärda samt göra troligt att han förfogar över er- forderliga medel för rationell gruvdrift. Ar- betsskyldighet föreligger.

För finsk och norsk rätt redogörs i av- snitt 3.3 och 3.4.

3.3 Finland

Den finska gruvlagstiftningen bygger i fle- ra avseenden på samma principer som den svenska.

Ny gruvlag utfärdades den 17 september 1965. Tidigare gällde en gruvlag av år 1943.

Gruvlagen är i princip tillämplig även på uranfyndigheter. Framställning och använd- ning av ämnen ägnade för utvinning av atomenergi är emellertid underkastad kon- troll enligt 1957 års atomenergilag.

Reglerna i 1965 års lag avser även kalk- stensgruvor. Angående stenkols- och olje- fyndigheter, som hittills inte påträffats i Finland, saknas bestämmelser.

Enligt vad som anfördes i propositionen med förslag till den nya lagen åsyftades med förslaget bl. a. att, mot bakgrunden av den förbättring av metoderna för malmletning och gruvdrift som den tekniska utvecklingen medfört, genom vidareutveckling av inmut- ningssystemet bereda företagare som bedri- ver systematisk malmletning bättre möjlig- heter att utföra förberedande letningsarbete inom vidsträckta områden och tillräckligt lång tid för utförande av undersökningar inom begränsade områden (prop. nr 122/ 1962).

I den nya lagen stadgas rätt för envar

att, mot ersättning för uppkommen skada, även på annans mark utföra geologiska och geofysikaliska observationer samt andra mät- ningar som anses nödiga vid letning efter mineral. Vissa områden är dock undantagna.

Inmutningsområdets storlek har utsträckts från högst 9 hektar till högst 100 hektar. Ansökan om mutsedel görs hos handels— och industriministeriet.

Vissa inmutningshinder finns av liknande slag som i svensk rätt. Vidare gäller hinder mot ommutning utan tillstånd av ministeriet, såframt ej två år förflutit från det inmut- ningen eller fem år från det gruvrätten förfallit. Detta innebär en uppmjukning i förhållande till vad tidigare gällde. Då er- fordrades nämligen ministeriets tillstånd vid ommutning oberoende av den tid som för- flutit.

Genom 1965 års gruvlag upphävdes ti- digare gällande bestämmelser om statsgruve- fält under motivering att de onödigtvis kringskar företagsamheten och att statens intressen kunde tryggas genom inmutning.

Inmutare kan på förhand förbehålla sig företrädesrätt till inmutande av viss fyndig- het inom ett uppgivet område av högst 900 hektar. Förbehållsanmälan, som är avgifts- fri, görs hos länsmannen eller magistraten i den ort där fyndigheten är belägen. I så- dant fall skall ansökan om mutsedel inges inom ett år efter anmälningen. Ny förbe- hållsanmälan beträffande området får ske först sedan två år förflutit efter det före- gående förbehåll upphört att gälla. — Stor vikt fästes i Finland vid den enskildes in- satser inom malmletningen. Avsikten med institutet förbehållsanmälan är att underlätta för den enskilde att trygga gjorda fynd. Den nuvarande utformningen av bestäm- melserna har emellertid, enligt vad som uppgivits, lett till att malmletningsorgani- sationerna gjort förbehållsanmälningar i en utsträckning som ej avsetts med lagstift- ningen.

Ansöker flera om mutsedel till samma område har den som först inlämnat ansö- kan eller anmälan prioritet till inmutning. Inmutning ger rätt att utföra undersöknings- arbete.

Inmutaren är skyldig att erlägga årlig in- mutningsavgift till staten.

Inmutaren skall vidare erlägga årlig in- mutningsersättning till jordägare.

Inmutaren får frånträda inmutningsrätt till inmutningsområdet eller del därav ge- nom anmälan till ministeriet.

Inmutaren är pliktig att inom ett år från det inmutningsrätten frånträtts eller förver- kats (genom att ansökan om utmålsläggning ej gjorts inom stadgad tid) till ministeriet inlämna detaljerad redogörelse för under- sökningsarbetena på inmutningsområdet och resultaten av dem jämte kartbilagor. I redo- görelsen bör enligt gruvförordningen 1) an- ges arten av de utförda undersökningsar- betena samt när och under vems ledning de utförts 2) redogöras för beskaffenheten av de bergarter, som påträffats vid djup- borrning, resultaten av analyser av dem samt de väsentliga resultaten av anriknings- prov och andra undersökningar, som före- tagits för utredande av fyndighetens an- vändbarhet, samt 3) uppges de viktigaste skälen till att inmutaren icke sökt utmåls- läggning. Till redogörelsen skall fogas kar- tor, utvisande de väsentliga resultaten av de geologiska, geofysikaliska och geoke- miska undersökningar, som företagits på området, borrhålens läge och riktning samt de viktigaste provtagningsställena. Redogö- relserna är offentliga handlingar.

Ådagalägger inmutaren att inmutnings- bart mineral finns inom inmutningsområdet så rikligt och i sådan form, att fyndigheten sannolikt kan utnyttjas, är han berättigad att erhålla utmål. Ansökan om utmåls- läggning görs hos ministeriet inom fem år från den dag mutsedel utfärdades. För- längning av undersökningstiden kan med- ges med i allmänhet högst tre år. Utmålet utläggs vid särskild förrättning, varom mi- nisteriet förordnar.

Utmål skall utgöra ett enhetligt område och till storlek och form motsvara praktiska krav. Prövning sker av ministeriet. I utmå- let kan medtas sådana områden som är nödvändiga för fyndighetens utnyttjande, såsom industri-, förråds-, avfalls— och bo- stadsområden, områden för vägar, transport-

anläggningar, kraft- och vattenledningar och avlopp samt sådana områden i närheten av fyndigheten varpå finnes jordart lämplig till fyllnadsjord vid gruvdriften eller annat material som erfordras såsom tillsatsmate- rial vid förädling av gruvprodukter. Utmål får inte göras större än fyndighetens art och storlek skäligen kan anses förutsätta. Nå- gon maximistorlek anges inte i den nya lagen. Föreskrifter om utmålets maximala storlek ges i ministeriets beslut angående utmålsförrättningen. Ansluts inte område som behövs för vägar m.m. till utmål, kan sådant område utanför utmålet anvisas så- som hjälpområde.

Sedan utmål blivit utlagt får utmålsinne- havaren bearbeta och tillgodogöra sig alla inmutningsbara mineral inom utmålet. För varje utmål skall innehavaren årligen till ministeriet insända utredning, varav fram. går huruvida och i vilken omfattning gruv- arbete utförts inom utmålet. Till gruvarbete räknas också arbeten av förberedande natur som visar att innehavaren strävar till utfö- rande av egentligt gruvarbete. Utredningen kan hemligstämplas. Har gruvarbete inte påbörjats inom tio år från utmålsläggningen skall ministeriet, efter att ha hört gruvrätts- innehavaren, förordna om att gruvdrift skall inledas inom två år, vid äventyr att gruv- rätten eljest kan förklaras förverkad. Då allmänt intresse det kräver och på grund av behov av gruvmineralreserver eller på andra synnerliga skäl kan på begäran tiden för driftens inledande förlängas med högst fem år i sänder. Motsvarande gäller om gruvdrift inletts inom stadgad tid men där- efter inställts under längre tid än fem år.

Angående tillämpningen av bestämmel- sen om föreläggande att inleda gruvdrift har upplysts att bestämmelsen, som i prin- cip haft samma utformning sedan 1932, tolkas liberalt och att ingripande skett en- dast i några enstaka fall.

Genom 1965 års gruvlag har tidigare be- stämmelser om jordägarandel avskaffats. I stället skall till jordägaren erläggas en årlig brytningsavgift för utvunnen mineral. Bryt- ningsavgiften fastställs av ministeriet efter hörande av en gruvnämnd.

Tidigare utgick för varje inmutningsom- råde och utmål försvarsavgift, varav hälf- ten tillföll staten och hälften jordägaren. Försvarsavgiften höjdes successivt fr.o.m. det sjätte året efter utmålsläggningen, om gruvarbetet då inte påbörjats.

I den nya lagen har försvarsavgiften i '

utmålsskedet slopats vad angår avgiften till staten och i övrigt ersatts med en årlig ut- målsavgift, som erläggs till jordägaren och vars storlek bestäms per ytenhet.

Gruvlagen innehåller även vissa säker- hetsföreskrifter och bestämmelser om den övervakning av gruvarbetet som ankommer på ministeriet.

För förberedande behandling av gruvfrå- gor av principiell natur och betydande räck- vidd samt av andra i lagen nämnda ären- den biträds ministeriet av en gruvnämnd. Medlemmarna i denna förordnas av mini- steriet bland företrädare för gruvindustrin, jordägarna och gruvarbetstagarna. Den geo- logiska, bergtekniska och juridiska sakkun- skapen skall därjämte vara tillräckligt före- trädd.

Exploatering av malmfyndigheter i Fin- land sker till större delen genom statliga bolag. Däremot ligger kalkstensbrytningen i privata händer. Det har upplysts att av landets gruvindustri i dess helhet är unge- fär hälften statsägd.

3.4. Norge

De norska gruvrättsliga bestämmelserna finns dels i lag den 14 juli 1842 angående bergverksdriften och dels i en allmän kon- cessionslag av den 14 december 1917. En- ligt sistnämnda lag gäller koncessionstvång för förvärv av vattenfall, bergverk och fast egendom, m. m.

Bergverkslagen bygger på inmutningssy- stemet. Envar får på annans mark företa skärpning efter metaller och malmer med undantag av myr- och sjömalm och alluvialt guld. Den som utan markägarens tillstånd bedriver skärpningsarbete på annans mark skall vara försedd med skärpningssedel, som utfärdas av bergmästare, länsman eller polismästare.

Upptäckaren av en fyndighet skall för att bevara företrädesrätten göra anmälan om fyndet till länsmannen eller polismästa- ren. För att behålla den rätt som förvärvats genom anmälningen skall upptäckaren se- dan inom viss tid, som för olika fall varie- rar mellan 18 månader och tre år, med företeende av »provestuff» begära inmut- ning hos bergmästaren. Visar sig »pröve- stuffet» innehålla inmutningsbart mineral utställer bergmästaren mutningsbrev. Där- efter har inmutaren rätt enligt bergverks- lagen att igångsätta gruvdrift.

Konungen eller den han förordnar kan medge att även mark, som erfordras för metallurgisk behandling eller annan föräd- ling av utvunna metaller och malmer, skall avstås till inmutaren när det med hänsyn till rationell drift anses önskvärt att föräd- ling sker i anslutning till utvinningen. På liknande sätt kan inmutaren kräva att ock- så mark, där skärpning ej får ske utan jord- ägarens samtycke, skall avstås för gruv- driften, därest fråga är om metaller eller malmer av särskilt värdefullt eller samhälls- nyttigt slag.

Inmutningen medför även rätt att med företräde framför senare anmälare få an- visat utmål. Inom utmålet har inmutaren ensamrätt till gruvdrift. Endast en liten del av försvarade inmutningar — 7.290 styc- ken den 1 januari 1966 — är utmålslagda.

Jordägaren är berättigad att deltaga i driften med en tiondel.

I bergverkslagen bestämdes ursprungligen att inmutningsrätten skulle upphöra om gruvan ej hölls i oavbruten drift. Möjlighet fanns dock att inom en månad efter avbrot- tet begära anstånd hos bergmästaren. Praxis då det gällde att bevilja anstånd blev efter hand synnerligen liberal. Genom änd- ring år 1952 i bergverkslagen upphävdes bestämmelserna om anstånd och ersattes med ett avgiftssystem. Enligt detta är in- mutningsrätten ej beroende av om drift igångsättes eller anstånd beviljas utan en- dast av att vissa avgifter, för närvarande 50 kronor per inmutning, årligen betalas till staten.

När undersökning av en fyndighet av-

slutats eller inställts skall rapport om under- sökningen och dess resultat jämte karta in- ges till bergmästaren. Lämnade upplysning- ar skall på begäran av uppgiftsgivaren hem- lighållas så länge gruvrätten försvaras ge- nom betalande av årsavgift.

Enligt koncessionslagen får ingen annan än staten eller norska kommuner utan kon- cession igångsätta regelbunden gruvdrift på inmutningsbara mineral. Försöksarbete (prö- vedrift) av viss omfattning får företagas utan koncession.

Koncession meddelas för viss tid, högst 50 år. Vid tidens utgång tillfaller gruvan med tillhörande mark, rättigheter, byggna- der och maskiner inom koncessionsfältet staten med full äganderätt utan vederlag. Övriga till bergverket hörande byggnader, maskiner och anläggningar kan staten lösa.

Vid koncessionens beviljande kan bestäm— melser meddelas i fråga om storleken av företagets aktiekapital och säkerhet för drift under tre månader. Arbeten till förberedel- se av gruvdrift skall påbörjas inom bestämd frist. Driften skall ske på bergsmässigt sätt. Om vederbörande departement finner att driften väsentligen avviker från det bergs- mässiga kan plan för arbetet begäras. Drift skall sedan ske i enlighet med den av de- partementet godkända planen. I koncessio- nen kan vidare föreskrivas att gruvproduk- terna skall förädlas inom landet och att norska industriföretag skall få köpa produk- terna för gängse pris. Ytterligare kan med- delas bestämmelser av social natur (angå- ende bostäder m.m.) samt om skyldighet för koncessionsinnehavaren att bekosta vis- sa utgifter som föranleds av företagets till- komst, exempelvis för sjukhus och vägar. För koncessionen kan bestämmas en pro— duktionsavgift. Avgiften går till en bergfond för gruvforskning m. m.

Angående tillämpningen av det blandade systemet i Norge har upplysts att det är ytterst sällsynt att inmutare vägras konces- sion. I de enstaka fall då så skett synes an- ledningen ha varit att man velat hindra ut- ländska kapitalintressen att få för stort in- flytande.

På förfrågan i vilken utsträckning myn-

digheterna använt möjligheten att begära plan för gruvdriften har uppgivits, att detta inte torde ha förekommit.

Speciella koncessionslagar har utfärdats om förvärv av kalkstensförekomster och kvartsförekomster.

Genom lag den 15 februari 1946 om till- lägg till lagstiftningen om bergverksdriften har föreskrivits att det icke är tillåtet för annan än staten eller den som uppträder på statens vägnar att skärpa efter, anmäla, mu— ta eller på annat sätt utnyttja förekomster av metall, som enligt Konungens förordnan- de anses vara av särskilt samhällsviktig be- tydelse, eller att förvärva eller utnyttja före- komster av mineral som innehåller sådan metall. Förordnanden har förekommit be- träffande uran, torium, niob och tantal men har upphävts så att nu inte något mineral omfattas av lagen.

Rätten till bearbetning av olje— och gas- fyndigheter på norskt landterritorium till- kommer jordägaren. Speciell rättslig regle- ring av denna fråga saknas, vilket uppen- barligen sammanhänger med att de geolo- giska förutsättningarna för kolväteföre- komster på fastlandet anses vara ogynnsam- ma.

En revidering av den norska gruvrätten torde vara förestående. År 1961 tillsattes en kommitté, bergverkslagkommittén, med upp- gift att göra en samlad genomgång av berg- verkslagen för att bringa den i överensstäm— melse med nutidens förhållanden och behov. Samtidigt uttalades att två kommittéer, bergverkskommittén av år 1951 och kon- cessionslagkommittén av år 1956, under se- nare tid dryftat spörsmålet om inmutnings- systemet borde bibehållas och att båda en- hälligt uttalat att systemet i princip borde upprätthållas. Mandatet för bergverkslag- kommittén begränsades därför till en revi- sion med bibehållande av inmutningsprin- cipen.

Bergverkslagkommittén avgav i december 1967 betänkande med förslag till lag om bergverk. Ändringar föreslås som i väsent- liga delar haft de svenska och finska gruv- lagarna till förebilder.

Huvuddragen i förslaget är följande.

Envar har rätt att söka efter (skärpa), inmuta och få utmål på förekomst av in- mutningsbara mineral. Med skärpning för- stås arbeten som är nödvändiga för att ef- tersöka inmutningsbara mineral och som utförs på marken eller medför ingrepp i marken. Bestämmelsen om skärpningssedel faller bort men liksom enligt gällande rätt finns bestämmelser om ställande av säker- het. Institutet anmälan om fynd slopas. I stället blir ansökan om inmutning det första ledet i förvärvet av en gruvrätt. Inmutning beviljas av bergmästaren utan att någon be- visning förekommer om fyndigheten. In- mutningsområdet skall ha rätvinkliga sidor och får inte vara större än 30 hektar. In- mutningen medför rätt att göra undersök- ningsarbeten och att företaga sådant för- söksarbete som enligt koncessionslagen får bedrivas utan koncession. Beträffande om- råden som är fredade för skärpning utan jordägarens tillåtelse kan samtycke av de- partementet i vissa fall ersätta jordägarens medgivande.

Ansökan om utmål skall göras inom fem år. Bergmästaren kan medge förlängning med högst tre år. Har flera inmutat samma område börjar fristen för den senare till- komna inmutningen att löpa först då tidi- gare inmutningar förfallit. Innehavaren av den äldsta inmutningen kan hos bergmäs- taren begära utmål om han gör sannolikt att fyndighet av inmutningsbart material inom rimlig tid är brytvärd. I stort sett samma regler som för inmutningsområdet gäller om utmålets storlek och form. Genom ut- målsläggningen erhålls rätt till gruvdrift när dessutom villkoren enligt den allmänna koncessionslagen uppfyllts. Utmålsläggning som en förutsättning för gruvdrift skall gäl- la även för dem som inmutat före lagens ikraftträdande. Fristen att söka utmål räk- nas i dessa fall från ikraftträdandet.

Jordägarens deltagarrätt avskaffas och ersätts med en rätt till årlig avgift, utgö- rande en promille av värdet på det brutna men maximerad till 6.000 kronor om året per utmål.

För beståndet av rätt till inmutning och utmål krävs att årlig avgift betalas till sta-

ten med 10 kronor per hektar av inmut- ningsområdet respektive 15 kronor per hek- tar av utmålet.

Bestämmelserna om uppgiftsskyldighet angående undersökningar övertas med smär- re ändringar. Det tilläggs en bestämmelse att årlig rapport skall lämnas till bergmäs- taren om företagna undersökningar i gruvor och resultatet av dem.

Förslag föreligger även till ändringar i den allmänna koncessionslagen. Genom proposition till odelstinget nr 69 ——- 1966/ 67 har, på grundval av ett år 1960 avgivet betänkande av koncessionslagkommittén, föreslagits i huvudsak följande.

Koncessionsplikt införs vid förvärv av äganderätt eller nyttjanderätt till fyndighet som annan anmält eller inmutat enligt berg- verkslagen. Förvärv av staten och norska kommuner undantas liksom vissa familje- rättsliga fång och överlåtelser mellan nära anhöriga. Det anses sålunda att köp och liknande förvärv av fyndigheter bör vara förbundet med plikt att igångsätta regelbun- den drift. I propositionen uttalas at—t natur- resurser av denna karaktär bör utnyttjas och inte vara föremål för köp och försäljning som annan fast egendom.

Gällande lags regler om koncessionsplikt vid igångsättande av regelbunden gruvdrift bibehålls. Förslaget innehåller därjämte en bestämmelse, som företer viss likhet med den finska gruvlagens regel om föreläggan- de att inleda gruvdrift. Den som förvärvat gruvrätt genom anmälan och inmutning och alltså ej behövt söka koncession vid förvär- vet skall vara skyldig att inom 10 år igång- sätta försöksarbete eller söka koncession för regelbunden drift. Bestämmelsen skall en- dast vara tillämplig beträffande dem som beviljats inmutning efter lagens ikraftträ- dande. Anstånd kan beviljas av departe- mentet. I propositionen anförs att'departe- mentet lägger största vikt vid att gruvrättig— heter undersöks så att drift eventuellt kan igångsättas och att endast de som har så- dana avsikter bör få lägga beslag på gruv- rättigheter.

Bergverkslagkommittén yttrar sig i sitt betänkande angående den begränsning som

sålunda föreslås i gruvinnehavarens rätt. Kommittén anser att fristen gärna kan vara något längre, t. ex. 15 år. Vidare anför kommittén att uttryckligen i lagen bör fast- slås dels att förlängning ej bör nekas om fyndigheten kan anses vara en rimlig reserv för innehavarens gruvdrift och dels att för- längning i allmänhet ej bör vägras om det finns rimlig grund att antaga att gruvdrift kan komma i gång om förlängning medges. Slutligen konstateras att man varit inne på tanken att föreslå bestämmelser om möjlig- het att avskaffa äldre gruvrättigheter som ej sätts i drift. Kommittén har dock stannat vid att det i vart fall för närvarande inte finns behov av sådana bestämmelser.

I propositionen föreslås vidare att man för gruvornas vidkommande upphäver be- stämmelserna att koncessionstiden skall va- ra begränsad och att gruvan vid konces- sionstidens slut skall tillfalla staten. I stället införs enligt förslaget möjlighet att ge kon- cession utan tidsbegränsning men med rätt för staten att kräva revision av konces- sionsvillkoren efter 50 år.

Beträffande koncessionsvillkoren föreslås ytterligare att nedläggning av gruva endast får ske efter samtycke av departementet. Vidare införs möjlighet att i samband med koncession meddela villkor av naturvårds- karaktär. Slutligen må nämnas att produk- tionsavgiften till bergfonden föreslås upp- hävd.

Propositionen har ännu inte lett till lag- stiftning.

4. Gruvhanteringen i Sverige

Gruvhanteringen i vårt land har anor sedan början av medeltiden. Redan tidigt på 1200- talet bildades i Mellansverige sammanslut- ningar, s. k. bergslag, för att bryta och för- ädla skilda malmer.

Med undantag för Sala silvergruvas och Falu koppargruvas storhetstid på 1500- och 1600-talen har järnhanteringen dominerat. Hanteringen var länge koncentrerad till Bergslagen. Sedan de stora fyndigheterna i Kiruna och Malmberget omkring sekelskif- tet genom järnväg anknutits till hamnarna i Narvik och Luleå, har tyngdpunkten i järn- malmsproduktionen flyttats till dessa fyn- digheter.

Bristen på andra metaller än järn under första världskriget föranledde en år 1918 påbörjad ännu pågående intensiv malmlet- ningsverksamhet inom det s.k. Skelleftefäl- tet i norra Västerbotten. Arbetet ledde ef- terhand till upptäckten av en rad fyndighe- ter av sulfidmalmer, dvs. malmer innehål- lande svavelföreningar (sulfider) med fram- för allt järn (svavelkis), koppar, bly, zink och silver samt gediget guld och till uppta- gande av gruvdrift i betydande omfattning.

Stenkolsbrytning har bedrivits i nord- västra Skåne alltsedan den första kolflötsen upptäcktes i närheten av Hälsingborg år 1571. Kolen är emellertid av låg kvalitet och flötserna är tunna. I samband med ko- lets minskade betydelse som bränsle har kolbrytningen i Skåne numera i det när- maste upphört.

Vidare har brytning av alunskiffer för framställande av olja på senare tid före- kommit på Kinnekulle och i Kvarntorp. Brytning av alunskiffer för detta ändamål har numera upphört. Exploatering av uran- fyndigheter pågår sedan 1965 vid Ranstad.

Åren 1955—1964 eller under delar av denna period var 93 gruvor i drift, varav 69 järnmalmsgruvor och 24 gruvor avseen- de annan malm, huvudsakligen sulfidmal- mer. Antalet driftsgruvor minskade betyd- ligt under senare delen av perioden. Den 1 jan. 1968 var 43 järnmalmsgruvor, 17 sul- fidmalmsgruvor samt 1 manganmalmsgruva i produktion. Av järnmalmsgruvorna låg 7 i Norrbotten och 36 i Bergslagen samt av sulfidmalmsgruvorna 9 i Västerbotten och Norrbotten samt 8 i Bergslagen, där även manganmalmsgruvan är belägen.

Gruvbrytningen i Sverige sker numera med få undantag under jord. Djupast är f.n. gruvan i Ställberg, som når ned till 916 in. under markytan. Vanligen sker bryt- ningen på djup mellan 100 och 500 m. Schakt upptages från dagen ned till gruvans fyndiga delar. Schaktet används som för- bindelseled till marken och mellan olika nivåer i gruvan. Malmen bryts genom borr- ning och sprängning samt transporteras till kross- eller schaktfickor. Efter grovkross- ning under jord uppfordras det brutna ma- terialet, vilket består av en blandning av malm (direkt användbar malm och/eller an- rikningsmalm) och ofyndigt berg (gråberg),

till markytan för behandling i ovanjordsan- läggningar. Vid järnmalmsgruvorna sovras det uppfordrade berget i ett .sovringsverk, varvid man beroende på malmens järnhalt erhåller direkt användbar malm i form av styckemalm och mull samt anrikningsmalm och ofyndigt berg. Anrikningsmalmen tran- sporteras till anrikningsverk för ytterligare nedkrossning och malning med efterföljande separering, varvid de järnrika mineralkor- nen skiljs från gråbergsmineralen och bildar slig. Vid sulfidmalmsgruvorna går det upp— fordrade malmhaltiga berget i regel direkt till anrikningsverk för krossning, malning och separering.

Den svenska gruvindustrins produktivitet är hög. Verksamheten har i betydande ut- sträckning mekaniserats i takt med vad som varit tekniskt möjligt, och produktionen har, när förutsättningar funnits, koncentrerats till större enheter. En ökad produktivitet har därvid erhållits bl. a. genom utveckling och nykonstruktioner av maskinparken, för- bättrad bo'rrningsteknik och rationaliserade transporter.

Möjligheten att mekanisera och förenkla brytning och upplastning av malm har sam- band med den brytningsmetod som används. Denna bestäms i sin tur huvudsakligen av den enskilda malmkroppens dimensioner och stupningsförhållanden, malmens karaktär samt berghällfastheten. De tekniska möjlig- heterna att ytterligare rationalisera här av- sedd del av produktionsprocessen når där- för vanligen en optimal gräns redan vid brytning av en relativt liten malm och är i princip oberoende av produktionens storlek. Har en gruva väl utbyggts i sådan omfatt- ning att utvecklingen på den maskintek- niska sidan kan fullt utnyttjas, står därefter med nuvarande teknik i allmänhet inga större produktivitetsförbättringar att vinna genom ökad stordrift vid själva brytningen. Om man t. ex. för ökning av driften upp- tar nya centralschakt, vilket erfordras i dylika fall, får man i produktivitetshänse- ende i huvudsak multiplar i förhållande till tidigare drift. Det sagda utesluter givetvis inte möjligheten att nya metoder för den direkta gruvbrytningen framdeles kan skapa

förutsättningar för att ännu större bryt- ningsenheter än de, som är aktuella i dag, blir ekonomiskt fördelaktiga.

Om sålunda möjligheterna att ytterligare rationalisera den direkta malmbrytningen är förhållandevis oberoende av produktionens omfattning, är däremot kostnaderna för bergets transport till schakt, för uppford- ring samt för malmens behandling ovan jord i hög grad kvantitetsberoende. En stör- re produktion medger insättande av mera ekonomiska transportenheter i orter och schakt samt sänker anläggnings- och drifts— kostnaderna per ton för sovring, anrikning, serviceanläggningar etc. Under i övrigt lik- artade förhållanden ger därför en stor, sam- lad malmkropp de största möjligheterna att rationalisera verksamheten totalt sett, men även vid exploatering av ett antal mindre, varandra närliggande malmer kan stordrif- tens fördelar utnyttjas. Samordnade trans- porter av brutet berg kan därvid ske under jord till gemensamma uppfordringsschakt eller ovan jord. Transportmöjligheterna un- der jord begränsas särskilt vid mindre gru- vor av de höga kostnaderna för utspräng- ning av transportvägar. Ovanjordstransport med stora moderna enheter kan däremot utföras till så låg kostnad att man i många fall, framför allt i fråga om sulfidmalmer, kan utnyttja centrala anrikningsverk även om transportvägen uppgår till flera mil.

Vid järnmalmsbrytning utgörs som nämnts de färdiga produkter som lämnar gruvan huvudsakligen av styckemalm, mull och slig. Styckemalm används som direkt hyttbeskickning och, i mindre omfattning, som färskningsmalm vid stålframställning. Muller och sliger måste för den metallur- giska behandlingen vanligen överföras i styckeform. Detta sker i allmänhet genom sintring — pannsintring eller bandsintring — vid hyttan eller genom kulsintring (pel- litisering). De olika järnmalmskvaliteternas avsättning sammanhänger med de metallur- giska processerna för järn- och stålframställ- ning. Bland dessa märks thomas-, elektro- stål- och martinprocesserna samt de under senare år tillkomna speciella syrgasmetoder- na LD och Kaldo. Av betydelse för de olika

metodernas användbarhet är bl. a. malmens fosforhalt. I Mellansverige är fördelningen på fosforfattiga och fosforrika malmer —— till de senare hör t. ex. Grängesberg, Idker- berget och Blötberget — tämligen jämn, me- dan de fosforrika malmerna dominerar i lapplandsgruvorna.

Produktionen i ton räknat vid de sven- ska gruvorna har mer än fördubblats sedan 1949. År 1966 uppfordrades ur gruvorna totalt cirka 48,5 milj. ton malm och berg. Härur erhölls cirka 28 milj. ton järn- malmsprodukter och cirka 3,7 milj. ton an- nan malm, huvudsakligen sulfidmalm, varur utvanns cirka 0,8 milj. ton slig. Malmpro- duktionens saluvärde beräknades 1966 till. 1,5 miljarder kronor, och dess andel av in- dustrins totala förädlingsvärde utgjorde 3,1 %. Antalet inom gruvindustrin sysselsatta personer utgjorde samma år omkring 12.700, motsvarande 1,3 % av antalet sys- selsatta i hela industrin. Förädlingsvärdet per sysselsatt är cirka 2,5 gånger högre än motsvarande genomsnittsvärde inom den svenska industrin.

Järnmalmen är en av de stora enskilda posterna i den svenska exporten. Malmpro- dukternas exportvärde var 1966 1.006 milj. kr, vilket motsvarade cirka 4,6 % av det totala exportvärdet. Järnmalmsproduktionen 1966 motsvarade 4,5 % av världsproduk- tionen. Den svenska järnmalmsexporten samma år utgjorde drygt 14 % av världs- handeln över haven med järnmalm. Till- gången på inhemsk järnmalm har haft vä- sentlig betydelse för den svenska järn- och stålindustrins utveckling.

Av järnmalmsproduktionen 1966 belöpte cirka 21,8 milj. ton på norrbottensgruvorna och cirka 6,2 milj. ton på Bergslagsgruvor- na. Cirka 80 % av produktionen kommer från de tre stora enheterna Kiruna, Malm- berget och Grängesberg. Andelen direkt an- vändbar malm (huvudsakligen styckemalm) utgjorde i Norrbotten cirka 18,8 milj. och i Bergslagen cirka 3,4 milj. ton. Av produk- tionen i Lappland avsattes 96 % på export. Exportandelen från Bergslagsgruvorna ut- gjorde cirka 49 % eller 2,8 milj. ton, varav huvuddelen styckemalm. De viktigaste av-

nämarländerna var Västtyskland, Storbri- tannien och Belgien. Huvudparten av Berg- slagsgruvorna ägs av företag som har egna järnverk och använder en stor del av mal- men vid de egna verken.

Lapplandsmalmerna utskeppas över Nar- vik och Luleå. Den största exporthamnen för järnmalm i Mellansverige är Oxelösund. Övriga utförselhamnar för den mellansven- ska järnmalmen är Gävle, Hargshamn, Väs- terås och Köping.

Beträffande den framtida utvecklingen av järnmalmsproduktionen har 1965 års lång- tidsutredning ( SOU 1966:51 bil. 4, s. 74 ff) räknat med en årlig sexprocentig pro- duktionsökning fram till år 1970 samt en fortsatt, något långsammare ökning under 1970-talet. Utvecklingen är emellertid svår att bedöma. Flera faktorer har tillstött, som försämrar de svenska gruvornas konkur- renssituation. Den viktigaste anledningen därtill är att utbudet av järnrik eller lättan- rikad malm ökat utomordentligt starkt ge- nom att nya gruvor öppnats i Kanada, Syd- amerika, Västafrika och Australien. Dessa fyndigheter bryts i dagbrott med låga pro- duktionskostnader. Därtill kommer att transportkostnaderna sjunkit radikalt genom tillkomsten av större fartygsenheter, vilket minskat den fraktfördel den svenska mal— men tidigare haft i jämförelse med malm från andra världsdelar. Båda faktorerna har lett till betydande prisfall. Vidare har det försteg som de fosforrika svenska export- malmerna haft vid hittills brukliga metallur— giska processer minskats genom att man nu utvecklat billiga och effektiva stålprocesser som grundas på fosforfattig malm och syr- gasblåsning. Slutligen väntas världens efter- frågan på järnmalm komma att stiga relativt långsamt.

De lappländska gruvornas lönsamhet har redan påverkats negativt av de anförda om- ständigheterna. Tack vare produktionens storlek, gynnsamma brytningsförhållanden och malmens höga järninnehåll torde man enligt långtidsutredningen likväl kunna räk- na med viss fortsatt produktionsökning i framtiden, varvid sannolikt åtgärder för defosforering av de lämpligaste malmtyper-

na kommer att krävas. Prognosen för malm- brytningen i Grängesberg, som förutom ex- port på grund av närheten till de mellan- svenska järnverken kan påräkna en viss in- hemsk marknad, är i stort sett densamma. För de övriga mellansvenska järngruvornas del ter sig situationen annorlunda. Begränsa- de malmareor och låg järnhalt, som gör pro- duktionskostnaderna upp till tre gånger högre än vid lapplandsgruvorna, medför att möjligheterna för flertalet av gruvorna i fråga att upprätthålla exporten i nuvarande omfattning måste betraktas med skepsis. Den hårdnande konkurrensen har redan lett till att vissa på export inriktade gruvor lagts ned. Bergslagsgruvorna kommer troligen i framtiden främst att få tjäna som leverantö- rer till de mellansvenska järnverken, varvid dessas behov av tackjärn blir utslagsgivande för gruvornas expansionsmöjligheter. Sulfidmalmsgruvornas produktion av an- rikningsmalm och direkt användbar malm fördubblades under åren 1950—1966. Pro— duktionsökningen hänförde sig i första hand till blymalm. Även koppar- och zinkmalms- produktionen har stigit, ehuru i väsentligt lägre takt. Närmare 90 procent av den svenska sulfidmalmsproduktionen kommer

från olika fyndigheter i Skelleftefältet, vilka ägs av Boliden AB eller för statens räkning drivs av bolaget, samt från bolaget tillhöriga fyndigheter i Laisvall i Norrbottens län och i Bergslagen. Utvinningen av malmernas innehåll av koppar, arsenik och ädelmetal— ler samt del av svavel- och blyinnehållet sker i bolagets smältverk i Rönnskär. Något inhemskt zinksmältverk finns inte, utan pro— duktionen av zinkslig går helt på export, företrädesvis till hyttor i Norge och Belgien. Produktionen av svavelkis utnyttjas för till- verkning av svavelsyra inom den kemiska industrin samt för beredning av sulfitkok- syra inom cellulosaindustrin. Sulfidmalmerna är i allmänhet s.k. kom- plexmalmer med låga metallhalter. Genom att förädlingen fram till färdig metall i stor utsträckning sker inom landet och genom att produktvärdena är relativt höga spelar transportkostnaderna ej någon avgörande roll för produkternas avsättning. Marknads- läget har för sulfidmalmsgruvomas del va- rit tämligen gott under senare år. Sedan en ny kopparmalmsgruva öppnats i Aitik i Norrbotten kan en betydande ökning av sulfidmalmsproduktionen väntas.

5. Malmletningen

5.1. Inledning

De malmer och vissa andra mineral av spe- ciellt intresse som är inmutningsbara enligt gruvlagen förekommer som mer eller mind- re skarpt avgränsade kroppar. Till formen kan dessa kroppar beskrivas som mer eller mindre regelbundna skivor eller linjaler. De intar vanligen ett upprest läge. Deras utgå- ende i bergytan under jord-täcket -—— som till mer än 95 % täcker den svenska berg- grunden — får därigenom formen av långsträckta, relativt smala band eller linser med mycket varierande förhållanden mellan längd och bredd. Arealen på horisontella snitt genom malmkroppen (malmarean) va- rierar i Sverige mellan extremvärdena 8 m2 (Holmtjärnsgruvan i Västerbotten) och 350000 m2 (Kiirunavaara). Allmänt kan sägas att de svenska malmerna på grund av sitt i regel uppresta läge har relativt liten malmarea. Fyndigheterna är ofta små och — särskilt sulfidmalmema -— svårupptäckta. De kan ligga på långt avstånd från var- andra men vanligen finner man ett antal separata malmkroppar samlade inom ett be- gränsat område, ett malmfält. Som jämfö- relse kan nämnas de horisontellt liggande franska minettemalmema som utbreder sig över mer än tio kvadratmil. I sammanhanget bör också nämnas att de fossila bränslena och saltfyndighetema har ett helt annat upp- trädande än de inmutningsbara mineralen. Stenkolen bildar tunna lager med stor hori-

sontell utbredning. Utmärkande för olje- och gasförekomster är att de uppträder i sammanhängande fält med relativt stor areal och att de är av ekonomiskt intresse även på betydande djup.

För att gruvhanteringen i vårt land skall kunna vidmakthållas och expandera krävs att kända malmtillgångar undersöks ytterli— gare och att dessa tillgångar successivt ut- ökas genom upptäckt av nya mineralfyndig- heter. För detta ändamål bedrivs sedan länge en omfattande prospekterings- och undersökningsverksamhet i landet. I det föl- jande skall lämnas en översiktlig redogörelse för denna verksamhet och därmed samman- hängande förhållanden i den mån de kan anses ha betydelse för utformningen av det gruvrättsliga systemet.

5.2 Malmletningsteknikens utveckling. Kostnad för olika förfaranden.

De flesta äldre malmförekomster har upp- täckts genom att malmerna varit blottade eller lämnat spår i form av blocksamlingar eller vittringsprodukter. Under 1600-talet började man i Sverige använda gruvkompas- sen, med vars hjälp man kunde upptäcka magnetiska mineral även inom jordtäckta områden. Ända fram till slutet av första världskriget utgjordes de mest praktiserade metoderna för malmletning av, förutom den magnetiska metoden, direkt uppsökande av malmutgåenden, blockletning, systematisk

vaskning, grävning av undersökningsdiken och provgropar samt rördrivning och borr- ning. Emellertid skapade den geologiska ve- tenskapens utveckling under 1800-talet, då en systematisk geologisk kartering påbörja- des, bättre förutsättningar för letandet efter malmer. Områden där malmmineraliseringar föreföll möjliga kunde skiljas från ofyndiga områden samtidigt som framsteg gjordes be- träffande förståelsen av malmernas upp- komstsätt och deras samband med geolo- giska strukturer. De geologiskt skolade malmletama hade dock ända fram till slutet av första världskriget begränsade tekniska hjälpmedel till förfogande för sina arbeten.

Sedan första världskriget har malmlet— ningstekniken genomgått en snabb utveck- ling som tillfört prospekteringen flera nya vetenskapliga undersökningsmetoder och som bl. a. möjliggjort att för rimliga kostna- der systematiskt genomsöka stora arealer. Till det väsentliga i den nya malmletnings- tekniken hör den systematiska användning- en av geofysiska undersökningsmetoder. Dessa metoder bygger på det förhållandet att bergarter och malmer företer olikheter beträffande vissa fysikaliska egenskaper som magnetiserbarhet, elektrisk ledningsförmåga, volymvikt, elasticitet och radioaktivitet. Man talar därför om magnetiska, elektriska, gravimetriska, seismiska och radiometriska metoder. Magnetiska och gravimetriska me- toder är särskilt betydelsefulla vid letning efter järnmalmer och elektriska och gravi— metriska metoder vid sulfidmalmsprospekte- ring.

Vid andra världskrigets slut började man företaga magnetiska mätningar med flyg- buren apparatur. Senare har också konstrue- rats instrument för elektriska mätningar och radioaktivitetsmätningar från flygplan. F lyg- mätningar av detta slag görs numera i myc— ket stor omfattning. Sådana mätningar, vilka fått stor betydelse för översiktliga undersök- ningar, behöver kompletteras med geofy— siska markmätningar.

Vid slutet av 1930-talet framkom meto- der för geokemisk malmletning. Dessa syftar till att finna anomala, från malmmineralise— ringar härrörande metallhalter i täckande

jordlager eller i fast berggrund och vatten. Geokemiska undersökningar är särskilt vär- defulla vid prospektering efter legerings- metaller som molybden och volfram, då fyndigheter av dessa ämnen som regel ej kan lokaliseras med tidigare omnämnda geo- fysiska metoder. Insamlade geokemiska prov undersöks vanligen spektralanalytiskt med långt driven automatik. Man har även gjort försök med mekanisk anrikning av tunga mineral från jordartsprover.

Både när det gäller geofysiska mätningar och geokemiska undersökningar är det en- dast under särskilt gynnsamma omständig- heter möjligt att direkt lokalisera ev. malm- kroppar. Detta sammanhänger med att man erhåller anomala värden icke enbart över malmförekomsterna utan även på andra ställen.

När det gäller ytligt belägna magnetit- järnmalmer är såväl de magnetiska som gravimetriska indikationerna vanligen så särpräglade i förhållande till omgivningen att de framstår mycket tydligt på anomali- kartoma. De elektriska anomalier man er- håller över sulfidmalmer skiljer sig däremot icke från anomalier över andra vanligt före- kommande elektriskt ledande kroppar (gra- fitförande skiffrar, krosszoner m. m.). För att kunna få fram sulfidmalmer och djup- belägna malmer krävs därför som regel om- fattande efterföljande prospekterings- och undersökningsarbeten av skiftande slag.

I detta sammanhang bör framhållas att en av de traditionella metoderna i malm- prospektering, nämligen blockletning, allt- jämt har stor betydelse. Man använder sig därvid av det förhållandet att inlandsisen, där den glidit fram över nu moräntäckta malmer, fört med sig block som kvarlämnats när isen smälte. Genom kartläggning av funna block och en geologisk utredning av isens transportriktningar kan blockens unge- färliga utgångsort lokaliseras?)

De indikationer som misstänks vara or- sakade av malmförekomster undersöks i de flesta fall genom diamantborrning. Borr-

1 Genom att landets kvartärgeologiska historia blir allt bättre känd, kan också bedömningen av blockfynd bli allt säkrare.

ningsprogrammet kan vara mer eller mindre omfattande. Genom analys av borrkärnor från borrhål med olika placering, lutning och längd samt utredning av de geologiska förhållandena erhålls erforderliga data för beräkning av malmens storlek och samman- sättning.

Även inom malmgeologin har under de sista decennierna väsentliga landvinningar gjorts. Man känner nu betydligt bättre än tidigare den geologiska utvecklingen i Skan- dinavien samt sambandet mellan malmerna och denna utveckling. Härtill kommer de nya möjligheter till mera detaljerat och avancerat geologiskt arbete som öppnat sig genom den i det föregående redovisade ut- vecklingen inom geofysik och geokemi. I Sverige, där som nämnts ytan till större delen är täckt av jord och vatten, var berg— grundsgeologen tidigare i sin kartering näs- tan uteslutande hänvisad till observationer på de sparsamt förekommande bergblott- ningarna. Ur de anomalikartor som är re- sultat av de geofysiska och geokemiska fält- mätningarna kan ett stort antal viktiga geo- logiska upplysningar utläsas om bergarter- nas stryknings- och stupningsförhållanden, berglagrens veckningar, bergartsgränser o. dyl. Tillsammans med hällobservationerna gör dessa upplysningar det möjligt att fram- ställa mycket mera detaljerade och tillför- litliga geologiska kartor över undersöknings- områdena än vad annars skulle vara tänk- bart. Härigenom har geologen även fått be- tydligt bättre möjligheter att avgränsa de platser eller stråk där utsikter för malmfynd finnes och där olika slag av specialarbeten (geofysiska och geokemiska mätningar, dia- mantbergborrningar) bör insättas.

Prospekteringen är sålunda ett växelspel mellan olika tekniska och vetenskapliga för- faranden som kräver ett intimt samarbete mellan specialister av skilda slag. Den när— mare uppläggningen och genomförandet av arbetet måste alltid anpassas till de särskilda geologiska betingelser som förefinns i varje enskilt fall.

I fråga om arbetsförloppet vid malmlet- ning skiljer man mellan regionalprospekte- ring, lokalprospektering och gruvundersök-

ning. Regionalprospektering syftar till att avgränsa områden som motiverar närmare undersökningar. Lokalprospektering avser detaljundersökningar av avgränsade malm- stråk och separata malmobjekt. Gruvunder- sökning utgör det sista stadiet i undersök- ningsarbetet och inbegriper i regel schakt- sänkning och ortdrivningl. Beträffande de olika leden vid malmletning har samman- ställts följande väsentligen på gruvförening- ens redogörelse för malmprospekteringen grundade beskrivning.

En regianalprospektering inleds ofta med magnetiska flygmätningar. Om det gäller efter- sökandet av kismalmer, grafitfyndigheter eller andra mineralförekomster med god elektrisk ledningsförmåga installeras också instrument för elektromagnetiska mätningar i flygpla- net. Mätningarna utförs på låg höjd —— 30 till 100 m — längs ett system av parallella linjer på ett avstånd av vanligtvis 100—400 m från varandra. Undersökningsområdets storlek kan variera från några tiotals till tusentals kvadratkilometer. På grundval av de registre- ringar som erhålls vid flygningarna upprättas s.k. anomalikartor eller indikationskartor över undersökningsområdet. De geofysiska flyg- kartorna blir föremål för en ingående gransk- ning. Ofta förekommer ett stort antal indika- tionsstråk och separata indikationer, av vilka dock vanligen endast några få eller rent av ingen direkt kan utpekas som lovande malm- uppslag. På grundval av indikationskartorna kan dock som regel mycket stora delar av det överflugna området omedelbart avföras från vidare undersökningsarbeten. Vidare ger dessa kartor värdefulla upplysningar för klarläggande av områdets allmänna geologiska uppbyggnad. Genom fältarbeten i form av geologisk karte- ring och blockletning samt en närmare analys och eventuella markkontroller av geofysiska indikationer inom de kvarstående områdena av- gränsas de arealer, som anses böra bli föremål för detaljerade undersökningar. Arbetena kan därmed sägas övergå till lokalprospektering.

Vid detaljundersökningar eller lokalprospek— tering utförs såväl ingående geologiska karte- rings- och blockletningsarbeten som omfattande geofysiska markmätningar —— i allmänhet av flera slag — samt därav eventuellt föranledda

1 Gränserna mellan de angivna arbetsetapper— na är flytande, och terminologin på området i fackkretsar är inte enhetlig. Den av utred- ningen använda terminologin följer beskriv- ningen i den redogörelse för malmprospekte— ringens utveckling i Sverige under senare är, vilken som nämnts i inledningskapitlet på utredningens begäran utarbetats av en arbets— grupp inom Svenska gruvföreningen.

diamantborrningar och blottningsarbeten. Un- dersökningsområdenas storlek varierar från någon kvadratkilometer till tiotals kvadratkilo- meter. För att säkerställa en noggrann oriente- ring av alla enskilda observationspunkter och utsättningar av arbetsplatser inleds arbetet med upprättande av ett s.k. staksystem. Detta byggs upp av ett nät av i terrängen upphuggna och markerade linjer, vilka indelar undersöknings- området i ett rätvinkligt rutnät. När det är fråga om järnmalmsprospektering görs, vid sidan av de geologiska undersökningarna, i första hand magnetiska tätmätningar med pre- cisionsinstrument. Vid letning efter kismalmer inleds de geofysiska arbetena vanligen med elektriska detaljundersökningar och eventuellt samtidigt utförda magnetiska mätningar. De indikationer, som därvid erhålls, tillåter en noggrann lokalisering av de skilda störnings— objekten. Det är dock i många fall inte möj- ligt att med någon större säkerhet bedöma, om de enskilda indikationerna härrör från ekono- miskt värdefulla fyndigheter eller är orsakade av fattiga malmimpregnationer eller helt värde- lösa objekt som t. ex. grafitförande skiffrar.

I andra fall kan man ha anledning miss— tänka att det förekommer malmfyndigheter, som icke kan indikeras med de förut nämnda geofysiska metoderna. Detta är exempelvis för- hållandet med rena hämatitförekomster (blod— stensmalmer), som varken kan lokaliseras med hjälp av magnetiska eller elektriska metoder, och med extrema kopparhårdmalmer, där de elektromagnetiska standardmetoderna ofta inte är tillräckliga för indikering.

När problem av ovan antytt slag uppträder tillgrips som regel undersökningar med andra geofysiska metoder som tyngdkraftmätningar, elektriska potentialmätningar och inducerad polarisation. Under senare år har framträtt en tendens att i ökad utsträckning använda geo— kemiska metoder vid malmprospckteringen.

På de indikationer som efter genomförandet av de geologiska och geofysiska detaljunder- sökningarna bedöms kunna vara orsakade av malmmineraliseringar utförs diamantborrningar eller i vissa fall blottningsarbeten genom gräv- ning av gropar och övertvärande diken.

Placeringen av borrhål eller gropar sker på grundval av de uppgifter om undersöknings- objektens läge och form, som erhållits vid tolk- ningen av hela det insamlade materialet. Under senare år har stor uppmärksamhet ägnats inte bara åt den egentliga mätningstekniken utan även åt att utveckla tolkningsmetodiken och att med alla moderna hjälpmedel rationalisera och förfina denna, så att de följande kost- samma borrnings- och gruvundersökningsarbe- tena kan planeras bättre och därigenom utföras både snabbare och billigare.

Såväl vid regional som vid lokal prospek—

tering är tendensen att undersökningarna i allt större utsträckning utförs med ett fler- tal olika geologiska, geofysiska och geo— kemiska metoder. Den fortgående utveck- lingen av instrumenttekniken ger ibland an- ledning till förnyade mätningar på samma område. Exempel finns på att malmfält av större intresse uppmätts fjorton gånger.

De beräkningar som resultaten från lokal- prospekteringen möjliggör får tjäna som un- derlag för bedömning om malmen är av sådan storlek och kvalitet att den kan kom- ma i fråga för gruvundersökning.

Gruvundersökning är i regel nödvändig för erhållande av den kännedom som fordras för att avgöra huruvida en med hänsyn till de tek- niska och ekonomiska förutsättningarna bryt- värd malm föreligger eller icke. Det är här fråga om ett långvarigt och dyrbart arbete som omfattar avsänkning av schakt invid malm- kroppen och sprängning av s. k. orter på olika nivåer in till och i malmen. Från orterna görs ytterligare diamantborrningar samt komplette- rande mätningar och bestämningar av olika slag. Prov av malmen för anrikningsförsök uttags även.

Kostnaderna för olika slag av prospekte- rings- och undersökningsarbeten är av be- tydelse bl. a. med hänsyn till frågan om ensamrätt till fynd som görs vid sådana arbeten. Enhetsk0stnaderna för dylika arbe- ten varierar avsevärt beroende på bl. a. de lokala förutsättningarna och arbetenas om- fattning. Den ungefärliga storleksordningen för olika slags undersökningsarbeten belyses itabell 1.

Tabell ]. Riktkostnader för olika prospek- teringsarbeten i 1965 års prisläge. kr/km2 Geologisk översiktskartering 30 Grov rekognosering; arbeten efter

karta i skala 1 : 100 000 i Norrbot- ten—Västerbotten

F lygburen magnetisk översiktsmäming 70 Flygning med 200 m linjeavstånd, 30 m flyghöjd; anomalikarta i skala

l : 20 OOO—l : 50 000

Geokemisk bäckprospekleri/zg 7 0 4 prov per km!; anomalikartor i skala 1: 20 000—1: 50 000

Geologisk detaljkarlering 500 Geofysiska mätningar och/eller flygfotobilder utgör underlag; kar- tor i skala 1 :2000—1 : 10 000

Magnetisk markmätning 4 000—— 40 m punkt- och linjeavstånd; be- 6000 räkningsarbete; originalkartor i ska- la l :2 000, sammanställningskarta i skala ] : 10000 Elektrisk slingranuniiming 4 000— Ungefär samma betingelser som vid 6 000 magnetisk markmätning Elektrisk djupmiitning 15 000— 40 m punkt- och linjeavstånd; be- 20000 räkningsarbete; kartor i skala 1 : 2 000 Gravitnetermiitning 20 000—— Avvägning; Bouguer- och terräng- 25 000— korrektion, ev. någon derivering; karta i skala 1 :2 000 Geokemisk prospektering (jordprov- 5 000— tagning) Provberedning; laborator—iekostna- 10 000 der: anomalikarta i skala 1 :2 000— | : 5 000 kr/ m Diamantborrning 60—140 Längder upp till 300 m. Vid större djup stiger kostnaderna väsentligt Undersök/tingsschakt 3 000—

6 000 Undersökningsort 250—500

Av tabell 1 framgår att flygmätning och geologisk översiktskartering kan utföras till låg kostnad per km2 räknat. Geofysiska markmätningar och geokemisk prospekte- ring kostar normalt väsentligt mindre än 10000 kr per kmf. Elektrisk djupmätning och gravimetermätning kostar dock dubbelt eller mera per arealenhet än andra geo— fysiska mätningar. Kostnaderna för diamant- borrning rör sig om betydligt större tal. För att konstatera en medelstor fyndighets storlek, sträckning och beskaffenhet krävs vanligen flera borrhål av varierande djup till kostnader som sällan understiger 100000 kr men ofta uppgår till betydligt högre belopp. En ordinär gruvundersökning kostar cirka 3—10 milj. kr.

Prospektering efter djupmalmer, dvs. mal- mer vars översta del ligger hundratals meter under markytan, tilldrar sig allt större in- tresse. Såväl de geofysiska och geokemiska undersökningarna för indikering av djup- malmer som framförallt de för uppslutning- en av malmen erforderliga borrningarna är väsentligt mera kostnadskrävande än i fråga om malmer vars övre del ligger närmare markytan.

Malmletningen i Sverige är av betydande omfattning. Flera stora gruvföretag (Boliden AB, Stora Kopparbergs Bergslags AB. Grängesbergsbolaget, Ställbergsbolagen. Johnsonkoncernen) bedriver kontinuerligt prospektering genom egna prospekteringsav- delningar. Företag som mera tillfälligt utför malmprospektering anlitar som regel privata prospekteringsfirmor och konsulter för att planlägga undersökningarna och utföra er- forderliga geologiska och geofysiska arbeten.

Sedan 1920-talet bedrivs en omfattande malmprospektering i norra Sverige av Sve— riges Geologiska Undersökning (SGU). Prospekteringen utförs inom SGU av dess malmbyrå, som är organiserad på en geo- logisk, en geofysisk och en teknisk sektion. Under åren 1963—1972 genomför SGU en allmän inventering av järnmalmstillgång- arna i Norrbottens län enligt av 1963 års riksdag godkända riktlinjer (prop. 1963: 164, 3LU 38, rskr 389).

Kostnadsmässigt torde av den i landet under senare år bedrivna prospekterings- verksamheten ungefär hälften falla på SGU och hälften på enskilda företag. Gruvunder- sökningsarbetena, vilka drar mer än dubbelt så stor kostnad som prospekteringen, ut- förs till övervägande del av enskilda före- tag. Enligt av Svenska gruvföreningen in- samlade och sammanställda uppgifter har de årliga prospekterings- och undersöknings— kostnaderna under perioden 1955—1964 stigit successivt från 22,1 milj. kr 1955 till 46,8 milj. kr 1964. Av det senare beloppet belöper 28,1 milj. kr på Norrland. Bortser man från gruvundersökningar, långsiktiga tillredningar och andra underjordsarbeten samt från speciell uranprospektering har be- loppet av de årliga prospekteringskostnader- na stigit från omkring 6 milj. kr 1955 till omkring 13 milj. kr 1964.

Prospekterings- och undersökningskostna- dernas fördelning på olika slag av arbeten under ifrågavarande period redovisas i ta- bell 2.

Tabell 2. Sammanställning av prospekterings- och undersökningskostnaders fördelning på olika arbetsslag åren 1955—1964.

Kostnader Mkr Fördelning %

Arbetsslag ö _ vr. Norrl. Sverige S:a S:a 0. j. u j. 1. Forskning, utveckling, försök ............ 8,3 2,6 10,9 2,8 2,8 —— 2. Geologi, blockletning .................. 13,6 17,3 30,9 8,1 5,5 2,6 DJ

Geofysikaliska mätningar:

flyg . .............................. 3,3 3,4 6,7 1,7 1,7 — marken ............................ 15,0 7,5 22,5 5,9 5,8 0,1 4. Skärpningar, borrning .................. 50,3 25,2 75,5 19,7 12,7 '.',0 5. Schakt och orter ...................... 65,3 65,6 130,9 34,0 — 34,0 6. Långsiktiga tillredningar ................ 46,9 44,2 91,1 23,7 _— 23,7 7. Flyttbara anordningar .................. 10,2 5,3 15,5 4,1 3,2 0,9 Summa: 212,9 171,1 384,0 100 % 31,7 68,3 varav i dagen 83,4 38,4 121,8 Norr- 39,2 60,8 land under jord 129,5 132,7 262,2 Övr. 22,4 77,6 Sverige

Tabellen visar att kostnaderna för de arbeten — fram till och med geofysiska markmätningar —-— som syftar till att lokali— sera anomalier eller uppslag som senare kan visa sig vara en malmfyndighet varit relativt små (cirka 16 %) och att huvudparten av kostnaderna (cirka 82 %) avsett därefter utförda arbeten för att fastställa malmens storlek och egenskaper. Fördelningen mellan ovan- och underjordsarbeten är i medeltal cirka 32 respektive 68 %. Flygmätningarna har svarat för mindre än 2 % av de totala undersökningskostnaderna.

Sedan 1950 har omkring hälften av Sve- riges yta varit föremål för någon form av geofysisk malmprospektering. De prospek- terade områdenas utsträckning anges på vid- stående karta, som sammanställts inom gruv- föreningen. Enligt uppgiftslämnarna säger kartan emellertid ingenting om den varie- rande kvaliteten på de utförda arbetena. Huvudparten av de redovisade områdena är endast magnetiskt karterade. Mera detal— jerade karteringsflygningar torde vid tiden för kartans upprättande (1965) endast ha utförts över 10 % av landets yta. Å andra sidan uppges cirka 50 % av det mellan- svenska prospekteringsområdet täckas av minst två olika geofysiska mätningar. Den

centrala delen av området har mätts 3—4 gånger och smärre arealer 5—6 gånger. Inom Skelleftefältet har vissa områden i genomsnitt flygmätts två gånger och mark- mätts en och en halv gång. Som exempel på hur ett och samma område belagts med prospekteringar vid olika tider kan nämnas sökandet efter järnmalm i Norrbotten. De flesta upptäckterna har skett 1) före 1727, 2) omkring 1895 i anslutning till idriftta- gandet av Kiruna och Malmberget, 3) 1915—1920 huvudsakligen genom arbeten av företaget Nordsvenska Malmfält samt 4) efter 1940 genom prospektering av SGU, Johnsonkoncernen, Stora Kopparberg, Boli- den och LKAB. Prospekteringsepokerna fr.o.m. slutet av 18004talet illustreras på kartan 5. 80. Det är att märka att resultat från de undersökningar som skett i samband med den 1963 beslutade malminventeringen inte förelåg när kartan upprättades. När samma område blir föremål för upprepade undersökningar, sammanhänger det ofta med att någon betydelsefull utveckling skett inom undersökningstekniken. Vidare kan upptäckter i omgivningen eller andra om- ständigheter föranleda ny bedömning av äldre uppslag. Dubbla undersökningar kan naturligtvis också orsakas av att olika före-

_x *0 0* U'! 3 & 3 (D "3 : ... O 3 c "5 n :: Q ro -s

prospekterode om råden —

eofysis

Sammanställning av 9

Prospekteringsepoker i Kiruna-

Göllivnre- Pajaloområdeno

........... Åren 1893—1903 ..... Åren 1914—1924 Åren 1940—1963

SVENSKA REPRODUKTIONS AB. Stockholm-1969

tag inte haft tillgång till varandras under- sökningsresultat.

Malmprospekteringen i Sverige står på en hög nivå internationellt sett både i fråga om omfattning och kvalitet. I avseende på järn- och basmetaller anses Sverige vara det mest prospekterade och kanske även mest prospekterande av de nordiska länderna. In- ternationellt sett anses att i Sverige läggs ner väsentligt mer på prospektering efter nya malmer i förhållande till produktionens värde än vad genomsnittligt är fallet.

5.4 Behovet av fortsatt malmletning

Utan malmletning och upptäckt av förut okända fyndigheter tär gruvindustrin oav- låtligt på landets disponibla malmtillgångar. Dessa är långtifrån outtömliga. Att ett be- hov av malmletning föreligger är därför så— som redan antytts i inledningen till detta kapitel ställt utom allt tvivel. Vad som kan diskuteras är prospekteringens omfattning med hänsyn till de kända malmreservernas och den beräknade produktionens storlek, de ekonomiska, tekniska och geologiska förutsättningarna för malmfynd samt andra faktorer av betydelse för bedömningen av landets framtida behov av malmråvaror. Ut— redningen, som inte anser sig ha anledning att företa någon ingående analys av detta omfattande ämne, inskränker sig i det föl- jande väsentligen till att ange några siffror och synpunkter i anslutning till vad som är känt om malmtillgångar och nuvarande pro- duktion.

Järnmalmstillgångarna i Norrbotten har i nuläget uppskattats till något över 3 mil- jarder ton. Av dessa ligger 2,65 miljarder inom eller i omedelbar närhet av de nu be- arbetade malmfälten Kiruna, Leveäniemi och Malmberget. Inom dessa fält bröts 1966 omkring 25 milj. ton. Med en brytning i denna storleksordning skulle tillgångarna i nämnda fält räcka till för drift under om- kring 100 år framåt. Norrbottens övriga järnmalmer utgörs huvudsakligen av rikmal— mer med varierande fosforhalter samt av anrikningsmalmer med 30—40 % järn vilka i allmänhet är svavelrika.

Under den period av intensiv prospekte- ring, som tog sin början under senare hälf- ten av 1940-talet, har enligt uppgift från SGU framkommit omkring 900 milj. ton malm med lägst 30 % järn. Härav härrör uppskattningsvis omkring 400 milj. ton från prospektering utanför tidigare utmålslagda områden. I sistnämnda kvantitet — som överstiger brytningen under samma tid — ingår en av två under de senaste åren på- träffade ganska betydande djupmalmer. Dessa fyndigheter utgör exempel på tidigare ej uppmärksammade prospekteringsobjekt som tilldrar sig intresse sedan utsikterna att finna stora, magnetiskt påvisbara ytmalmer minskat. Sett ur här angivna synpunkter kan utvecklingen under senare år i fråga om järnmalmstillgångarna i Norrbotten bedöm- mas som gynnsam.

De mellansvenska järnmalmstillgångarna uppgår enligt en inom Svenska gruvför- eningen år 1967 verkställd inventering till i runt tal 975 milj. ton, varav 280 milj. ton utgörs av fosforrika apatitmalmer och 695 milj. ton av fosforfattiga malmer, huvudsak— ligen anrikningsmalmer med 30 år 35 % järn. Dessa malmreserver motsvarar vid 1966 års produktion — 4,9 milj. ton apatit- malm och 8,2 milj. ton övrig malm — 57 respektive 85 årsbrytningar.

Även i Bergslagen har malmreservernas storlek undergått en betydande ökning un— der de senaste decennierna, framför allt ge- nom undersökningsarbeten på tidigare kän- da malmkroppar. I Bergslagen påträffas så gott som överallt inom senare tiders under- sökningsområden spår efter tidigare gruv— försök. Det är därför svårt att få kvantitets— uppgifter för fyndigheter som under de senaste decennierna upptäckts utanför förut kända malmkroppar. Tydligt är emellertid att malmtillskottet från dessa fyndigheter inte hållit jämna steg med brytningen.

Utsikterna att inom Bergslagens väl ge- nomletade malmförande områden finna för— ut okända, ytligt belägna järnmalmer av betydelse måste bedömas som små. Den framtida prospekteringen där torde, när det gäller järn, i allt större utsträckning komma att inrikta sig på djupmalmer.

Någon uppskattning av landets tillgångar på sulfidmalmer föreligger inte och är svår att åstadkomma, bl. a. med hänsyn till att bedömningen av vad som bland förelig- gande mineraliseringar skall betraktas som (brytvärd) malm är beroende av de starkt växlande metallpriserna och till att sulfid- malm inte är något enhetligt begrepp vad metallinnehållet beträffar. En förenklad bild av de komplicerade förhållandena på om- rådet kan ges genom några uppgifter från statens och Bolidenbolagets verksamhet. Statens och Bolidens kända (uppslutna) malmtillgångar uppgår till omkring 115 milj. ton. Härtill kommer betydande till— gångar inom fyndigheter, som ännu inte un- dersökts närmare, samt den kvantitet i stor- leksordningen 100 milj. ton kopparmalm i Aitikfyndigheten som icke kan brytas i dag- brott men som utgör en potentiell tillgång. Dessa malmtillgångar har till största delen byggts upp under de femtio år som letning efter sulfidmalmer pågått inom de båda nordliga länen. Prospekteringen har under denna tid icke blott täckt den löpande pro- duktionens behov utan även tryggat malm- försörjningen vid en brytning av samma storlek som 1966 — 3,3 milj. ton —— för ytterligare 35 år (de ännu icke uppslutna och potentiella malmtillgångarna oräknade). Letningen efter sulfidmalmer under denna tid har sålunda givit ett gott resultat, men fortsatt prospektering är en nödvändig för- utsättning för att den nuvarande produk- tionen skall kunna bibehållas och om möj- ligt även ökas på längre sikt. -——- Förutsätt- ningama för påträffande av nya sulfidmal- mer bedöms som relativt goda.

Under senare år har fyndigheter med

ferrolegeringsmetallerna mangan, krom, nic- kel, molybden, volfram, kobolt, vanadin och i någon mån titan tilldragit sig ökad upp- märksamhet. Den svenska kvalitetståltill- verkningens behov av sådana metaller till- godoses för närvarande helt genom import. Samtliga de nämnda metallerna förekommer emellertid inom landet och har delvis bru- tits i mindre skala under de två världskrigen. Volframmalm bröts 1935—63. Vanadin och titan förekommer i mycket stora kvantiteter tillsammans med järn i vissa järnmalmer och kan utvinnas genom anrikning i kom- bination med metallurgiska processer. I öv- riga fyndigheter är metallhalterna för låga och malmtillgångarna för små för en under normala förhållanden lönsam brytning. En ökning av reserverna av sådana malmer framstår som en angelägen beredskapsåt- gärd.

Geologiska förutsättningar finns för före- komst av brytvärda fyndigheter av volfram, molybden, mangan och nickel. Svårigheten består i att lokalisera dessa relativt små koncentrationer, vilka med undantag för nickel inte kan spåras genom magnetiska och elektriska metoder. Kemisk prospekte- ring och tungmineralprospektering kan komma till användning vid systematiska un- dersökningar, men i övrigt får man på detta område huvudsakligen alltjämt lita till slumpvis gjorda fynd.

Vad slutligen angår uranmalmer bedöms förutsättningarna för nyfynd som goda med hänsyn till de geologiska förhållandena i Sveriges berggrund. Med hänsyn till av- gränsningen av förevarande betänkande går utredningen inte nu närmare in på denna fråga.

6. Praxis i fråga om inmutningar

Indikationer i samband med malmletning skyddas i första hand genom inmutningar.

Under tidsperioden 1920—1939 utfärda- des i landet i medeltal 1.175 mutsedlar årli- gen. Inmutningsfrekvensens utveckling un- der perioden 1940—1967 illustreras i tabell 3. Det bör anmärkas att en inmutning efter år 1939 täcker ett fyra gånger större områ- de än tidigare. Av de 50.244 inmutningar som beviljades under sagda period hänförde sig 18.618 till Norrbottens län, 12.798 till Västerbottens län, 4.320 till Jämtlands län, 3.228 till Kopparbergs län, 4.777 till Öre- bro län, 1.132 till Värmlands län, 781 till Västmanlands län och 974 till Gävleborgs län. Inmutningarna inom nämnda län repre— senterade över 90 % av samtliga inmut- ningar. Återstoden av inmutningarna var utspridda på samtliga övriga län med un— dantag av Hallands län och Stockholms stad. Statistiken visar att en tydlig ökning av inmutningarnas antal ägt rum från om— kring år 1950. Ökningen har sammanhang med att flygprospektering då började kom- ma till allmän användning.

Inmutning i anslutning till prospektering sker i varierande omfattning och på olika stadier i arbetet beroende på uppslagets ka- raktär, geografiska läge, uppslagets betydel- se ur ekonomisk synpunkt och andra om- ständigheter. Det har förekommit att mass- inmutningar tagits över vidsträckta områ- den före igångsättning av regionalprospek- tering. Vanligen söks emellertid inmutning

Tabell 3. Utfärdade mutsedlar 1940—1967

År Järnmalm Övriga Summa 1940 76 567 6431 1941 66 251 317 1942 81 274 355 1943 99 485 584 1944 404 242 646 1945 93 354 447 1946 130 352 482 1947 96 372 468 1948 147 275 422 1949 521 394 915 1950 261 825 1.086 1951 1 10 469 579 1952 547 588 1.135 1953 889 697 1.586 1954 695 671 1.366 1955 489 941 1.430 1956 232 2.706 2.938 1957 2.639 2.093 4.732 1958 1.582 1.266 2.848 1959 1.991 1.867 3.858 1960 1.988 2.459 4.447 1961 1.259 855 2.114 1962 1.108 1.412 2.520 1963 1.364 2.329 3.693 1964 552 1.242 1.794 1965 950 2.254 3.204 1966 515 3.067 3.582 1967 487 1.566 2.053 Summa 19.371 30.873 50.244 Medeltal 691 ,8 1.102,6 1.794,4

först som förberedelse för lokalprospekte- ring. Diamantborrningar företages normalt aldrig innan inmutning sökts.

Upptäckt av malmfyndigheter är såsom torde ha framgått av det föregående nume-

1 Därav 401 enligt 1884 års gruvstadga.

ra i regel resultatet av kvalificerad, syste- matisk prospekteringsverksamhet. Fortfa- rande förekommer dock i enstaka fall att fynd görs av amatörgeologer eller helt till- fälligt av enskilda personer. Gruvföretagen begagnar sig i viss utsträckning av upplys— ningar från enskilda personer om iakttagel- ser som kan tyda på förekomsten av en mi- neralfyndighet. Enligt uppgifter från berg- mästarna inträffar numera ganska sällan att inmatning begärs av enskilda personer eller företag, som ej har förutsättningar att be- driva ett ändamålsenligt undersökningsarbe- te. Även under senare tid har dock förekom- mit en del fall där enskilda personer in- mutat och utmålslagt fyndigheter.

I detta sammanhang bör beröras de 5. k. skyddsinmutningarna. Särskilt i samband med vattenkraftutbyggnad i de norra delar- na av landet har i viss utsträckning före- kommit att sökanden i vattenmål tagit in- mutningar inom sådana områden, som av- setts att överdämmas utan att därvid i förs— ta hand syfta till att bedriva gruvdrift. Ge— nom inmutningarna har erhållits skydd mot eventuella ersättningskrav i vattenmålet från främmande inmutares sida. Företeelsen i fråga har numera ringa omfattning. I norra bergmästardistriktet beviljades år 1957 629, 1958 185, 1959 67, 1960 588, 1961 71, 1962 62, 1963 16, och 1965 21 skyddsin-

mutningar. Åren 1960—61 föranleddes sammanlagt 69 av dessa inmutningar av järnvägsbyggnad. 1964, 1966 och 1967 förekom inga skyddsinmutningar i nämnda distrikt. Inom de övriga bergmästardistrik- ten har företeelsen i fråga inte haft någon nämnvärd omfattning.

Inmutningscirklarnas ringa storlek i för- hållande till de undersökningsområden som krävs vid modern malmletning har föran- lett att prospektörerna i betydande omfatt- ning lagt ut sammanhängande komplex av inmutningar. Företeelsen belyses av följan- de uppgifter som erhållits från kommers- kollegium som svar på förfrågan angående antalet beviljade inmutningar inom några representativa större och mindre inmut— ningskomplex, avsedda att skydda vid re- gional prospektering erhållna indikationer.

För perioden 1955—1964 redovisas för östra, västra och södra bergmästardistrikten två inmutningskomplex om 203 respektive 208 inmutningar samt sex komplex om 42—93 inmutningar. För norra distriktet — som under samma tid svarade för cirka 80 % av samtliga utfärdade mutsedlar — har bergmästarämbetet lämnat nedanståen- de sammanställning:

Frekvens Antal inmutnings- områden inom varje klass

Klass Antal inmutningar per inmutningsområde

1 106 2—10 309 11—20 82 21—30 45 31—40 26 41—50 24 51—100 34 101—200 21 201—300 6 301—400 1 401—500 1 1.424-(Maximivärde) 1

År 1967 har SGU i Arjeplogsområdet tagit cirka 5.000 inmutningar i ett samman- hängande område.

Det alldeles övervägande antalet inmut- ningar upphör vid undersökningstidens ut- gång utan att leda till utmålsläggning. De indikationer som föranlett inmutningarna har alltså i dessa fall vid närmare undersök- ning befunnits vara ointressanta eller, även om malmförekomster påvisats, ej tillräckligt lovande för att motivera fortsatta arbeten. Tabell 4 visar antalet lagda utmål i pro- cent av utfärdade mutsedlar årsvis under perioden 1940—1967. (Det är härvid att märka att utmålsläggning sker några år ef- ter inmutning. Någon årlig parallellitet fö- religger därför inte.)

Antalet under perioden lagda utmål ut- gör i medeltal blott 2,5 % av antalet under samma tid beviljade inmutningar. Bortses från den höga utmålsfrekvensen i början på 1940-talet, vilken sammanhänger med att utmål som lagts på grund av inmutning sökt före d. 1 jan. 1940 enligt övergångs- bestämmelserna till gruvlagen i viktiga hän- seenden är underkastad äldre lag, blir rela-

tionstalet ej obetydligt lägre. Antalet under perioden 1954—1967 lagda utmål utgjorde 1,3 % av antalet under samma tid utfärda- de mutsedlar. Under perioden 1920—1939 var motsvarande procenttal 4,9 %.

Tabell 4. Lagda utmål i procent av utfär- dade mutsedlar årsvis 1940—1967

Antal utmål

Antal Antal i procent av utfärdade anvisade utfärdade År mutsedlar utmål mutsedlar 1940 643 113 17,6 1941 317 93 29,3 1942 355 146 41,1 1943 584 97 16,6 1944 646 44 6,8 1945 447 24 5,4 1946 482 27 5,6 1947 468 17 3,6 1948 422 9 2,1 1949 915 24 2,6 1950 1.086 42 3,9 1951 579 30 5,2 1952 1.135 7 0,6 1953 1.586 18 1,1 1954 1.366 25 1,8 1955 1.430 23 1,6 1956 2.938 25 0,9 1957 4.732 38 0,8 1958 2.848 28 1,0 1959 3.858 53 1,4 1960 4.447 62 1,4 1961 2.114 45 2,1 1962 2.520 32 1,3 1963 3.693 43 1,2 1964 1.794 62 3,5 1965 3.204 25 0,8 1966 3.582 32 0,9 1967 2.053 51 2,5 Summa 50.244 1.235 2 5

Skyddsbehovets varaktighet på prospek- teringsstadiet belyses på sitt sätt även av följande förfarande, som under 1950-talet och början av 1960—talet praktiserades inom östra bergmästardistriktet. De komplicerade ägoförhållandena inom detta distrikt har i en del fall medfört att tidsödande utred- ningar krävts för upprättande av fullstän- diga inmutningsansökningar och även med- fört balans vid behandlingen av inmutnings- ärenden. Med utnyttjande av det förhållan- det att inmutningsansökan ger prioritet från och med den dag då den inges har gruv- företagen i dylika situationer med ingivan-

de av ofullständiga ansökningshandlingar begärt inmutningar över hela det område, där detaljmätningar planerats och samtidigt hemställt att senare få komplettera ansök- ningen. Sedan sökanden därefter genom re— lativt snabba markmätningar, utförda efter överenskommelse med markägarna, lokali— serat läget för lovande indikationer, har an- sökan återkallats beträffande ej längre ak- tuella områden och fullföljts med markägar- förteckningar m.m. blott i fråga om en ringa del — ibland 10—20 % — av de med ansökningen ursprungligen avsedda områdena. Förfarandet har såsom antytts framför allt praktiserats i östra bergmästar- distriktet, där i samband med en stark an— svällning av antalet inmutningar i början av 1950-talet förekommit en betydande ef- tersläpning i behandlingen av inmutnings- ärendena. Under tiden 1 jan. 1951—30 sept. 1965 inkom till nämnda ämbete an— sökningar om 18.651 inmutningar, av vilka under samma tid endast 3.699 ledde till ut- färdande av mutsedel medan 12.817 åter- kallades eller avslogs. Förhållandena har dock numera normaliserats. Allmänt är det emellertid en ej ovanlig företeelse att en in- mutare medelst geofysiska undersökningar i ett förhållandevis tidigt skede av under- sökningstiden konstaterar att det inmutade området är ointressant ur hans synpunkter.

Den nuvarande normala undersökningsti- den tre år har i allmänhet varit fullt till- räcklig för att ge inmutaren tid att fastställa huruvida erhållna indikationer motiverat fortsatta undersökningsarbeten och att när detta varit fallet utföra för utmålsläggning erforderliga undersökningsarbeten. I åtskil- liga fall har emellertid denna undersök- ningstid befunnits otillräcklig. Orsakerna härtill har varit av skilda slag. Sedan vid regionalprospektering erhållits ett antal in- dikationer, som skyddats genom inmutning, sker de fortsatta undersökningarna ofta en- ligt undersökningsprogram, innebärande att olika delar av området systematiskt genom- gås med olika instrument. Resultaten kräver en tidsödande bearbetning som, om fältar- betet gjorts under sommarhalvåret, ofta ut- förs under vinterhalvåret. Ofta ger den förs-

ta bearbetningen ej något entydigt svar, utan kompletterande undersökningar, vilkas resultat i sin tur kräver överarbetning och analys, måste utföras vid lämplig tidpunkt. Är inmutningsområdena svårtillgängliga på grund av geografiska och klimatiska förhål- landen, kan arbetet ytterligare fördröjas. Undersökning av djupmalmer kräver som regel längre tid än tre år. De möjligheter som enligt nuvarande lagstiftning står före- tagen till buds för att få tillräcklig tid att slutföra undersökningsarbetet är att begära förlängning av undersökningstiden enligt 19 & gruvlagen eller att muta om fyndigheterna vid undersökningstidens utgång.

Beträffande frekvensen av beviljade för- längningar har från bergmästarämbetet i norra distriktet, som har det största antalet inmutningar, inhämtats att antalet av äm- betet förlängda inmutningar perioden

1955—1964 utgjorde 13 % av det totala antalet inmutningar under samma period. I östra bergmästardistriktet var antalet för- längningar omkring 27 % av antalet under perioden utfärdade mutsedlar. Uppgifter från västra och södra distrikten pekar på en väsentligt lägre förlängningsfrekvens. Kom- merskollegium har under ifrågavarande pe- riod medgivit förlängning i 11 fall och i intet fall avslagit ansökan om förlängning.

Frekvensen av ommutningar är mycket hög. Antalet ommutningar under perioden 1940—1967 redovisas i tabell 5. Uppgifter- na om ommutningar avser alla fall där en inmutad fyndighet tidigare varit föremål för inmutningsrätt (jfr 6 ä 2 mom. 6/gruv1a- gen). Man kan emellertid utgå från att den alldeles övervägande delen av ommutningar- na avser sådana fall där den tidigare in- mutaren erhållit ny inmutning omedelbart

Tabell 5. Mutsedlar och ommutningar 1940—1967

Järnmalm Övriga År Nya Omm. Nya Omm. Summa 1940 29 47 478 89 643 1941 25 41 210 41 317 1942 48 33 231 43 355 1943 52 47 363 122 584 1944 336 68 144 98 646 1945 72 21 216 138 447 1946 89 41 186 166 482 1947 65 31 271 101 468 1948 126 21 140 135 422 1949 472 49 175 219 915 1950 241 20 590 235 1.086 1951 70 40 276 193 579 1952 494 53 381 207 1.135 1953 835 54 405 292 1.586 1954 596 99 344 327 1.366 1955 241 248 639 302 1.430 1956 184 48 2.244 462 2.938 1957 2.490 149 1.788 305 4.732 1958 1.466 116 771 495 2.848 1959 1.705 286 845 1.022 3.858 1960 1.150 838 1.135 1.324 4.447 1961 881 378 281 574 2.114 1962 815 293 478 934 2.520 1963 771 593 766 1.563 3.693 1964 321 231 860 382 1.794 1965 648 302 1.458 796 3.204 1966 191 324 731 2.336 3.582 1967 273 214 796 770 2.053 Summa 14.686 4.685 17.202 13.671 50.244 Medeltal 524,5 167,3 614,3 488,3 1.794,4 % 75,8 24,2 55,7 44,3 86 SOU 1969: 10

efter undersökningstidens utgång. Enligt ta- bellen har 36,5 % av de inmutningar som beviljades under denna period utgjorts av ommutningar. Betraktar man inmutningar- na för järnmalm och övriga malmer för sig blir procenttalet ommutningar under perio- den cirka 24 % i fråga om den förra och cirka 44 % i fråga om den senare gruppen inmutningar.

Överlåtelser av inmutningar förekommer relativt sällan. Antalet inmutningar, som varit föremål för överlåtelse under perioden 1940—1967, översteg inte 25 per år i ge- nomsnitt, om man bortser från överlåtelser inom koncernföretag.

Frågan i vad mån det förekommer att gruvrättigheter genom inmutningar av olika intressenter i samma malmtrakt uppsplittras på ett sätt som kan hindra rationell pro- spektering och gruvdrift berörs 1 kap. 8.

7. Utvecklingen i fråga om utmålen

7.1 Tillämpningen av gruvlagens regler om förutsättningarna för erhållande av utmål

Enligt 2 & tredje stycket gruvlagen skall för erhållande av utmål visas att inom det in— mutade området finnes fyndighet, innehål- lande inmutningsbara mineral, att minera- len lämpar sig för teknisk bearbetning och att de förekommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till före- mål för gruvdrift. Visar sökanden vid berg- mästarförrättning att dessa förutsättningar är uppfyllda, är han enligt 30 & första styc- ket berättigad att efter fyndighetens sanno- lika sträckning och gruvdriftens behov er- hålla ett utmål om högst sexton hektar i horisontalplanet räknat. Fordringarna berör således såväl fyndighetens sammansättning som dess storlek.

Lagtexten och uttalanden i motiven ger bergmästarna stor frihet vid tillämpningen av dessa regler. Några normer för tillämp- ningen har inte fastställts, och praxis har inte blivit fullt enhetlig. Generellt kan så- gas att tillämpningen är liberal. Skärpningar eller naturlig blottning godtas som bevis- ning om malmförekomst. Likaså godtas i allmänhet malmblottning genom ett dia— mantborrhål per utmål i förening med en geofysisk indikationskarta. I överensstäm- melse med uttalande i motiven upprätthålls inte något krav på att en påvisad fyndighet skall framstå som sannolikt brytvärd under de malmkonjunkturer som råder vid tiden

för utmålsläggningen. Hänsyn tas till att den tekniska och ekonomiska utvecklingen kan förbättra förutsättningarna för gruv— drift. Om malm påvisats kan utmål sålunda i allmänhet erhållas till förhållandevis ringa kostnad.

Liberala principer tillämpas även vid be- stämmandet av utmålets storlek. Vid för-

Tabell 6. Antalet lagda och försvarade ut- mål 1920—1939

Järnmalm Övriga Försva- Försva- År Lagda rade Lagda rade Summa 1920 98 3.276 24 953 4.229 1921 78 3.297 20 927 4.224 1922 53 3.324 16 906 4.230 1923 14 3.298 19 910 4.208 1924 31 3.309 26 946 4.255 1925 3 3.267 29 888 4.155 1926 3 3.092 24 857 3.949 1927 7 3.127 62 900 4.027 1928 1 3.113 33 875 3.988 1929 9 3.077 24 884 3.961 1930 12 3.057 35 870 3.927 1931 19 3.027 19 849 3.876 1932 6 2.984 50 879 3.863 1933 6 2.942 44 918 3.860 1934 3 2.895 16 900 3.795 1935 4 2.856 20 915 3.771 1936 12 2.858 27 941 3.799 1937 30 2.910 52 1.012 3.922 1938 38 2.982 20 1.030 4.012 1939 81 3.044 88 1.107 4.151 Summa 508 648 Medel- 25,4 32,4 tal SOU 1969: 10

Tabell 7. Antalet lagda, sönade och försvarade utmål 1940—1967 (Försvarade + under året lagda utmål = antal den 31/ 12)

J ärnmalm Övriga Försva- Försva-

År Lagda Sönade rade Lagda Sönade rade Summa 1940 54 4 3.058 59 30 1.110 4.168 1941 63 4 3.320 30 3 942 4.262 1942 92 3 3.400 54 5 958 4.358 1943 71 2 3.306 26 — 1.239 4.545 1944 20 1 3.356 24 — 1.247 4.603 1945 15 — 3.372 9 5 1.259 4.631 1946 16 41 3.349 11 20 1.247 4.596 1947 4 -— 3.539 13 2 1.260 4.619 1948 7 3 3.361 2 1 1.269 4.630 1949 17 1 3.367 7 1 1.274 4.641 1950 9 3 3.367 33 2 1.278 4.645 1951 14 —— 3.385 16 1 1.306 4.691 1952 3 4 3.396 4 1 1.321 4.717 1953 6 — 3.398 12 —- 1.331 4.729 1954 5 21 3.382 21 6 1.331 4.713 1955 4 9 3.377 18 —-— 1.357 4.734 1956 13 — 3.384 12 14 1.358 4.742 1957 18 — 3.395 20 — 1.365 4.760 1958 21 — 3.403 7 — 1.380 4.783 1959 26 — 3.438 27 7 1.383 4.821 1960 41 6 3.454 21 —— 1.398 4.852 1961 12 — 3.495 33 4 1.414 4.909 1962 31 30 3.478 1 44 1.402 4.880 1963 35 15 3.494 8 14 1.392 4.886 1964 48 16 3.513 14 2 1.400 4.913 1965 16 11 3.549 9 4 1.410 4.959 1966 26 9 3.559 6 2 1.419 4.978 1967 42 33 3.552 9 18 1.410 4.962 Summa 729 216 506 186 Medel- 26,0 7,7 18,1 6,6 tal

rättningen är i regel den ifrågavarande fyn- dighetens horisontella sträckning nöjaktigt påvisad genom geofysiska mätningar samt enstaka Skärpningar eller borrhål. Däremot är utredningen ofta ofullständig när det gäl— ler sådana för utmålets sträckning betydel- sefulla faktorer som malmens sido- och fältstupning samt djupgående. Praxis har här blivit att utmålen, om inmutaren begärt det och markägarna inte opponerat sig, utan krav på ytterligare bevisning lagts med maxi- mistorleken 16 hektar.

Gruvlagens bestämmelser att inom ut- målet skall ligga såväl inmutningspunkten som minst en inom inmutningen belägen malmblottning i förening med utmålens re- lativt ringa storlek och bestämmelsen om deras form gör det ibland omöjligt att an-

passa ett utmål efter fyndighetens sträck- ning. Detta gäller särskilt donlägiga malmer med relativt flack sidostupning och stor längd i stupningsriktningenl. För att skyd- da fyndighetens djupare belägna delar krävs i sådana fall utläggning av ytterliga- re ett eller flera utmål, vilket medför dryga borrningskostnader för malmblottning. I en del fall har gruvägarna i dylika situationer sökt skydda sig genom inmutningar och om-

* En malmkropps sträckning i dagen och mot djupet bestäms av dess strykning samt sido- och fältstupning. Strykningen avser malmens utsträckning på längden i horisontalplanet. Sidostupningen avser malmens lutning vin- kelrätt mot strykningsriktningen samt fält- stupningen lutningen i strykningsriktningen. Ordet donläge används företrädesvis för att beteckna malmens sidostupning. Jfr rätts- fallet NJA 1957 s. 571.

Lag 1=före 1855 års stadga, lag 2=1855 års stadga, lag 3=1884 års stadga, lag 4=1918 års

ningsansökan.1

Norrbottens län Västerbottens län

Areal hektar Areal hektar

Lag Antal 1/1 31/ 12 Medel- Antal 1/1 31/ 12 Medel- nr utmål % 19402 1967 % area utmål % 19402 1967 % area Järnmalm

1 __ _

2 31 3,7 104,9 104,9 2,1 3,4 — 3 676 80,3 3.081 ,4 3.114,0 61,2 4,6 — 6 135 16,0 — 1.862,6 36,7 3,8 —

S:a 842 100,0 3.186,3 5.081,5 100,0 6,0 —

Övriga malmer

1 — _

2 _ _

3 157 66,8 409,6 812,6 44,0 5,2 240 61,4 1.179,1 1.900,9 49,0 7,9 4 — 25 6,4 131,3 165,1 4,3 6,6 5 19 8,1 47,8 184,2 10,0 9,7 20 5,1 75,2 153,7 4,0 7,7 6 59 25,1 -— 848,2 46,0 14,3 106 27,1 — 1.658,3 42,7 15,6 S:a 235 100,0 457,4 1.845,0 100,0 7,9 391 100,0 1.385,6 3.878,0 100,0 9,9 Samtliga malmer

1 — ._

2 31 2,9 104,9 104,9 1,5 3,4 —— 3 833 77,3 3.491,0 3.926,6 56,7 4,7 240 61,4 1.179,1 1.900,9 49,0 7,9 4 — 25 6,4 131,3 165,1 4,3 6,6 5 19 1,8 47,8 184,2 2,7 9,7 20 5,1 75,2 153,7 4,0 7,7 6 194 18,0 — 2.710,8 39,1 4,0 106 27,1 — 1.658,3 42,7 15,6 S:a 1.077 100,0 3.643,7 6.926,5 100,0 6,4 391 100,0 1.385,6 3.878,0 100,0 9,9 mutningar utanför det primära utmålets Påfallande är att antalet årligen Sönade ut- gränser. mål beträffande båda fyndighetskategorier-

7.2 Allmänt angående utnzålsbeståndet

Antalet utmål i riket utgjorde den 31 de- cember 1967 omkring 5.000. Utvecklingen av utmålsbeståndet sedan 1920 belyses av tabellerna 6 och 7. Tabellerna grundar sig på den officiella bergverksstatistiken.

Av tabellerna framgår att antalet utmål var tämligen konstant åren 1920—1939 och att under perioden 1940—1967 inträtt en måttlig ökning. Ökningen har fördelat sig tämligen jämnt på järnmalmsutmål och öv— riga utmål. Antalet nylagda utmål för järn- malm uppgick under båda perioderna till omkring 25 per år, medan medeltalet ny- lagda övriga utmål sjönk från 32,4 till 18,1.

na sjönk från 22,3—21,2 under första pe- rioden till 7,7—6,6 under sista perioden. Vid jämförelse mellan de båda perioderna bör uppmärksammas att maximistorleken för utmål som lagts på grund av inmutning den 1 jan. 1940 och senare är 16 hektar jämfört med 4 hektar beträffande utmål lag- da under den första perioden.

Enligt övergångsbestämmelserna till 1938 års gruvlag, som trädde i kraft den 1 janua- ri 1940, skall i viktiga avseenden äldre författningar gälla beträffande utmål som tillkommit på grund av inmutning före nämnda datum. Det övervägande flertalet av nu existerande utmål är hänförliga till denna kategori. Utmålsbeståndets fördelning på olika lagar och därmed i viss mån dess

lag, lag 5=1926 års lag, lag 6=l938 års lag. Lagtillhörigheten är grundad på dagen för inmut-

Övriga län Hela landet Areal hektar Areal hektar

Antal 1/ 1 31/12 Medel- Antal 1/ 1 31/ 12 Medel- utmål % 19402 1967 % area utmål % 19402 1967 % area 555 19,8 5.485,4 5.752,5 28,5 10,4 555 15,3 5.485,4 5.752,5 22,8 10,4 408 14,6 1.381,7 1.880,1 9,3 4,6 439 12,1 1.486,6 1.985,0 7,9 4,5 1.567 56,1 4.779,1 8.855,8 43,8 5,7 2.243 61,6 7.860,5 11.969,8 47,3 5,3 267 9,5 — 3.709,1 18,4 13,9 402 11,0 — 5.571,7 22,0 13,9 2.797 100,0 11.646,2 20.197,5 100,0 7,2 3.639 100,0 14.832,5 25.279,0 100,0 7,0 56 7,5 361,1 385,3 7,0 6,9 56 4,1 361,1 385,3 3,4 6,9 55 7,3 370,5 459,8 8,4 8,4 55 4,0 370,5 459,8 4,1 8,4 516 68,6 1.702,8 2.676,6 48,7 5,2 913 66,3 3.291,5 5.390,1 48,1 5,9 1 0,1 4,0 4,0 0,1 4,0 26 1,9 135,3 169,1 1,5 6,5 — 39 2,8 123,0 337,9 3,0 8,7 124 16,5 _— 1.966,8 35,8 15,9 289 20,9 — 4.473,3 39,9 15,5 752 100,0 2.438,4 5.492,5 100,0 7,3 1.378 100,0 4.281,4 11.215,5 100,0 8,1 611 17,2 5.846,5 6.137,8 23,9 10,0 611 12,2 5-.846,5 6.137,8 16,8 10,0 463 13,1 1.752,2 2.339,9 9,1 5,1 494 9,8 1.857,1 2.444,8 6,7 4,9 2.083 58,7 6.481,9 ll.532,4 44,9 5,5 3.156 62,9 11.152,0 l7.359,9 47,6 5,5 1 — 4,0 4,0 — 4, 0 26 0,5 135,3 169,1 0,5 6,5 — 39 0,8 123,0 337,9 0,9 8,7 391 11,0 — 5.675,9 22,1 14 5 691 13,8 — 10.045,0 27,5 14,5 3.549 100,0 14.084,6 25.690,0 100,0 7,2 5.017 100,0 19.113,9 36.494,5 100 0 7 3

1

Denna regel om lagtillhörigheten gäller en- ligt övergångsbestämmelserna i 1938 års gruvlag. Motsvarande bestämmelser saknas i de tidigare gruvstadgorna men med stöd av uttalanden och prejudikat, återgivna av Dig- man i Svensk Gruvrätt sid. 431—433, har utredningen utan att därmed ta ståndpunkt i tolkningsfrågan tillämpat denna regel i samtliga fall. Om tiden för utmålsläggning- en lägges till grund för lagtillhörigheten kommer antalet utmål lagda enligt 1855 års stadga och tidigare att minska. Enligt en 1947 gjord undersökning fanns vid denna tid 585 utmål lagda enligt lag 1 och 461 enligt lag 2. Uppgiftslämnarna har tydligen utgått från den senare tolkningen. Enligt tabell 7 och 12 uppgår antalet utmål den 31/12 1967 till 5.013 utmål resp. 5.015. Enligt tabell 8 uppgår antalet utmål vid samma tidpunkt till 5.017, vartill kommer 2 kalkstens- och 1 skifferutmål. Differensen sammanhänger med att sistnämnda tabell huvudsakligen framkommit genom databehandling av hål- kort. Någon utredning om orsaken till dif- ferensen har inte ansetts motiverad.

I bergverksstatistiken redovisas årligen lagda, sönade och försvarade utmål. De årliga net- toförändringama överensstämmer emellertid inte med uppgifterna om antalet försvarade utmål. Anledningen härtill är främst att gruvstadgans försvarsregler ej gav bergmäs- tarna möjlighet att i detalj följa utmålsbe- ståndets växlingar. Avvikelserna är därför särskilt framträdande under perioden 1920— 1939 samt, på grund av övergångsbestäm- melsernas utformning, under de tre första åren efter gruvlagens ikraftträdande. Under perioden 1920—1939 har enligt upp- gift 445 järnmalmsutmål och 425 övriga ut- mål sönats, vilket motsvarar i medeltal 22,3 resp 21,2 utmål per år. Om antalet sönade utmål beräknas med ledning av antalet 1920 försvarade och därefter lagda utmål i för- hållande till utmålsbeståndet 1939, har inte mindre än 1.112 utmål sönats under perio— den. Detta motsvarar 58,5 per år och 27,8 % av det genomsnittliga Utmålsbeståndet. I tabell 7 har även redovisats antalet årligen sönade utmål trots de brister som enligt ovan vidlåder även dessa uppgifter.

” Häri ingår icke arealen av utmål lagda enligt lag 3 efter 1/1 1940.

åldersfördelning redovisas i tabell 8. Av denna framgår att av samtliga utmål endast 691 eller 13,8 % lagts enligt 1938 års lag. På grund av den genom nämnda lag höjda maximistorleken svarar dock dessa utmål för 27,5 % av den utmålslagda arealen i landet. Procenttalet nya utmål varierar i olika delar av landet. I Norrbottens län med totalt 1.077 utmål är andelen nya utmål så- lunda 18 %. I Västerbottens län är motsva- rande siffror 391 och 27,1 % samt i övriga län 3.549 och 11 %. 62,9 % av samtliga utmål har tillkommit enligt 1884 års stadga. Inte mindre än 1.105 utmål eller 22,0 %, representerande 14,9 % av hela den ut- målslagda arealen, härrör från tiden före 1884. Dessa utmål förekommer så gott som uteslutande inom »övriga län», som i detta sammanhang främst avser Bergslagen. I des- sa län härrör inte mindre än 30,4 % av ut- målen från tiden före 1884. Ser man på olika malmslag är 11,0 % av de 3.639 järnmalmsutmålen i riket och 20,9 % av de 1.378 utmålen avseende övriga malmer lagda enligt 1938 års lag. 27,4 % av järn- malmsutmålen och 8,1 % av utmålen av- seende övriga malmer är från tiden före 1884. Tabellen visar vidare att medelarea- len för de nya utmålen är 14,5 hektar, me- dan medelarealen för de utmål som lagts enligt de äldre lagarna varierar mellan 4,5 och 10,4 hektar. Beträffande de många ut— målen lagda enligt 1884 års gruvstadga är medelarealen — på grund av utvidgningar —— 5,5 hektar.

Tabell 9. Utmålsenheternas fördelning på arealklasser d. 1 januari 19641

Beräknad Storlek medelarea Antal hektar hektar utrnålsenheter 0—16 8 530 16—25 20,5 70 25—32 28,5 5 1 32—50 41 84 50—100 75 113 100—150 125 37 15 0—200 175 15 200— — 24 924

* Utförligare redovisning s. 189

Utmålens ringa storlek i förhållande till malmernas utsträckning har lett till att ut- målen i betydande omfattning koncentrerats i sammanhängande utmålskomplex. De cir- ka 5.000 utmål som fanns i riket den 1 ja- nuari 1964 var fördelade på omkring 920 utmålsenheter, bestående av enstaka utmål eller sammanhängande utmålsfält. Av dessa enheter hade 42,6 % en area som översteg 16 hektar. Utmålsenheternas fördelning på olika arealstorlekar vid nämnda tidpunkt redovisas i tabell 9 och 10.

Endast en mindre del av samtliga utmål är under bearbetning. Detta illustreras i ta- bell 11. Denna visar att under åren 1955— 1964 i medeltal blott 10,1 % av samtliga utmål var under brytning. För järnmalms- utmålen utgjorde motsvarande procenttal 11,4 och för utmål avseende annan malm 6,7. Däremot ingick i medeltal så många som 1.441 utmål eller 29,8 % av samtliga i utmålsfält under brytning. Sedan 1964 har antalet utmål under brytning nedgått ej oväsentligt.

Utmålsfälten under brytning avser i be- tydande utsträckning fält som med längre eller kortare avbrott varit föremål för gruv- drift sedan mycket lång tid tillbaka. För- hållandet är särskilt markant i fråga om järnmalmsutmålen. En tillbakablick på ut- vecklingen tiden 1920—1965 visar att un- der hela eller någon del av denna period regelbunden brytning av järnmalm förekom- mit i cirka 110 gruvor. 91 av dessa var i arbete redan 1920. Av dessa 91 har 36 varit i så gott som oavbruten drift till periodens slut. Till denna grupp hör dels de utpräg- lade exportgruvorna (Grängesbergs Export- fält, Idkerberget och Stripa samt LKAB:s gruvor) och dels de fält som utgör den hu- vudsakliga malmbasen för de mellansven- ska järnbruken. Tiden 1920—25 inställdes arbetet i ett tjugotal järnmalmsgruvor. De- pressionen i början av 1930-talet föranledde kortare stillestånd i ett flertal gruvor. Un— der 1940-talet var cirka 80 järnmalmsgru— vor i produktion. Antalet har sedan i sam- band med minskad lönsamhet och rationa- liseringsåtgärder nedgått till omkring 40 vid årsskiftet 1968/ 69.

Tabell 10.Gruvfä1t med större areal än 200 hektar

Namn hektar Norrbottens län Laisvallfältet 819 Akkavare-Melkofälten 3 60 Gällivarefältet 597 Kiirunavaarafältet 318 Luossavaarafältet 210 Masugnsbyfälten 215 Västerbottens län Adak-Kuorbevarefälten 288 Kristinebergsfältet 289 Löfstrandfältet 464 Stockholms län Utöfältet 340 Upplands län Dannemorafältet 25 6 Västmanlands län Hedkärrafältet 246 Riddarhyttefältet 425 Norbergsfälten 426 Kopparbergs län Laxsjöfältet 3 89 Blötbergs-Fredmundbergsfälten 415 Kvarnbergs-Tuna Hästberg-Smörbergs- fälten 208 Torrstensbergs-Gräsbergs-Håksbergs- Ivikenfälten 623 Finnäs—Väsmanfälten 279 Vassbofältet 400 Värmlands län Horrsjöbergsfältet 299 Persbergsfältet 434 Örebro län Pershyttefältet 217 Stribergsfältet 218

En något annorlunda bild företer kop- par-, zink- och blygruvorna. Beträffande dessa malmer präglas utvecklingen av till-

komsten av en helt ny bergslag i Väster- botten och angränsande del av Norrbotten. Antalet under redovisningsperioden nyöpp- nade gruvor är stort. Reguljär gruvdrift av- seende fyndigheter av nu ifrågavarande mi- neral har någon gång åren 1920—1965 fö- rekommit i 30 gruvfält. Av de 20 gruvfält som var i drift 1965 hade endast 4 (Falu gruva, Åmmeberg, Saxberget och Garpen- berg) brutits kontinuerligt sedan 1920, och 10 av fälten hade upptäckts under perioden i fråga. Bolidengruvan var i oavbruten drift 1926—1967. Som exempel på sulfidmalms— gruvor som haft en relativt kort livslängd och brutits ut under redovisningsperioden kan nämnas Holmtjärnsgruvan (brytnings- tid 2 år), Granlundsfältet (3 år), Åkulla (11 år), Laver (13 år) samt Östra Högkulla (9 år).

Under perioden i fråga har även brytning förekommit av ett antal i regel små fyndig- heter innehållande grafit, mangan, volfram, molybden, nickel och krom. Med undantag för grafitförekomsterna i Norrbotten, vol- framfyndigheterna samt tre lågprocentiga manganmalmsgruvor är det här fråga om fyndigheter som brutits främst under av- spärrningen i samband med andra världs- kriget för att förse järnverken med nödvän- diga legeringsmetaller men som under nor- mala förhållanden ej kan tillgodogöras eko- nomiskt.

Överlåtelser av utmål har enligt uppgif- ter från bergmästarämbetena under senare tid förekommit i relativt ringa omfattning, om man bortser från överlåtelser av jord- ägareandelar till inmutaren samt från trans- aktioner mellan företag inom samma kon- cern.

Tabell 1 I . Bearbetade utmål i medeltal åren 1955—1964

Antal utmål i fält under brytning

Utmål under brytning

Utmål Antal % Antal % %

totalt b av av av Malmslag a a b a Järnmalm 3.443 1.114,3 32,4 393,7 35,3 11,4 Annan malm 1.385 326,6 23,6 93,4 28,6 6,7 Tillsammans 4.828 1.440,9 29,8 487 ,1 33 ,8 10,1

Tabell 12. Utmålsbeståndet den 31/ 12 1967 fördelat på olika ägarkategorier (Uppgifter- na i tabellen grundar sig på 1966 års förteckningar över inbetalade försvarsavgifter med tillägg av 1967 lagda utmål. Det betalande företaget har i regel räknats som ägare)

Antal utmål inom resp. bergmästardistrikt

Norra Östra Västra Södra (Y, Z, AC, (A, B, C, (0, P, R, (E, F, G, H, Sum- BD län) U, W, X län) S, D, T län) I, K, L, M, ma N län) 1. Större gruvägare Staten 487 2 1 490 Aktiebolaget Statsgruvor 239 18 1 258 LKAB 336 336 Boliden AB 417 251 91 21 780 Billeruds AB 26 66 92 Fagersta Bruks AB 233 57 290 Grängesbergsbolaget 99 1 10 209 Johnsonkoncernen 129 200 8 6 2 417 Stora Kopparbergs Bergslags AB 60 446 148 12 6661 Svenska Kullagerfabriken (Hofors Bruk) 48 12 60 Ställbergsbolagen 113 1 17 230 Uddeholms AB 109 182 291 Summa 1.429 1.766 888 36 4.1191 2. Samägda gruvbolag 17 229 113 — 359 3. Mindre gruvägare som idka! gruvdrift 1955—1964 AB. Fäbohöjdsgruvan 4 3 7 Hedin, L 1 1 2 Herrängs Gruvaktiebolag 29 1 30 Norrbottens J ärnverks AB 1 3 4 AB Mineralprodukter 2 4 10 Sandvikens Iemverks AB 11 11 AB Smålands Taberg 28 28 Surahammars Bruks AB 36 5 41 Vieille Montagne 9 9 Yxsjö vaintressenter 8 8 Summa 1 85 32 32 150 4. Wargöns Aktiebolag ] 40 11 52 5. Övriga gruvägare (se tabell 14) 69 112 87 65 333 Summa 1.517 2.192 1.160 144 5.0131

1 Tillkommer 2 varputmål

7.3. Å'gareförhållanden

Äganderätten till landets omkring 5.000 ut- mål är fördelad på omkring 150 olika före- tag och personer. När flera delägare finns i ett utmål, har härvid som ägare räknats in- nehavaren av inmutarandelen eller, med hänsyn till att det i fråga om gamla utmål

ibland är oklart vilken denna andel är, det företag som den för utmålet utsedda gruv- föreståndaren representerar. I tabell 12 re- dovisas utmålsbeståndets fördelning på olika kategorier av ägare den 31/12 1967. I ta- bellen har gruvägarna uppdelats i följande grupper, nämligen 1) större gruvägare, 2)

Tabell 13. Utmål tillhöriga av mellansvenska järnbruk samägda gruvbolag. (Uppgifterna grundar sig på 1966 års förteckningar över inbetalade försvarsavgifter med tillägg av un- der 1967 lagda utmål.)

Antal utmål i resp. bergmästardistrikt Gruvbolag Huvuddelägare Norra Östra Västra Summa

Bastkärns Gruvaktiebolag Billerud 8 20 28 Fagersta Sandviken Stora Kopparberg Bispbergs Aktiebolag Fagersta 25 25 Sandviken Stora Kopparberg Bråt- och Långgruve bolag Johnsonkoncernen 3 3 Stora Kopparberg Säters Gruvbolag Johnsonkoncernen 2 2 Stora Kopparberg AB Dannemora Gruvor Fagersta 13 13 Stora Kopparberg Iggesund AB Holmgruvan Fagersta 15 15 Sandviken

Billerud Kramsta Aktiebolag Bofors 29 29 Fagersta Öjebergets Gruvbolag Sandviken 6 6 (ej Spigerverk) SKF Uddeholm Christiania Spigerverk Kungsgruve Aktiebolag Sandviken 1 13 14 SKF

Under Norbergs Grufför- valtning lydande bolag:

Norbergs Grufaktiebolag J ohnsonkoncernen 103 103 Fagersta Sandviken SKF Storgrufve Aktiebolag Fagersta 13 13 J ohnsonkoncernen Sandviken Surahammar SKF Stora Kopparberg lggesund Tio mindre gruvbolag Fagersta 11 11 Johnsonkoncernen Sandviken Surahammar

Stribergs Grufveaktie- Fagersta 80 80 bolag m. fl. Uddeholm Bofors Tuolluvaara Gruvaktiebolag Fagersta 17 17 Sandviken Uddeholm Bofors Iggesund

Summa 17 229 113 359

gruvaktiebolag som med olika andelar är samägda av mellansvenska järnverk, 3) mindre gruvägare som idkat gruvdrift tiden 1955—1964 eller under del av denna tid, 4) Wargöns AB samt 5) övriga gruvägare. De samägda gruvbolagen under 2) och de- ras andelsägare redovisas i tabell 13. Warg- öns AB redovisas separat med hänsyn till att bolaget innehar ett betydande antal ut- mål med manganmalm, avsedd som reserv för bolagets tillverkning av manganjärn. I tabell 14 anges fördelningen länsvis av ut- mål tillhöriga »övriga gruvägare».

Tabell 14. »Övriga gruvägares» 333 utmål, fördelade länsvis

Län Antal utmål Stockholms 7 Uppsala 5 Södermanlands 20 Östergötlands 38 Jönköpings 6 Kalmar 10 Kronobergs 3 Kristianstads 8 Göteborgs- och Bohus l Värmlands 28 Örebro 38 Västmanlands 5 Kopparbergs 78 Gävleborgs 17 Västernorrlands 8 Jämtlands 5 Västerbottens 1 Norrbottens 55

Av tabellerna 12 och 13 framgår att sta- ten och omkring tio större företag dispone- rar över nära 90 % av samtliga utmål i landet. Flertalet av de enskilda företagen i denna grupp har egna verk för förädling av malmprodukterna, nämligen Boliden, Stora Kopparberg, Grängesbergsbolaget, Fagersta, Uddeholm och SKF. Eget järnverk har även Johnsonkoncernen i Avesta järnverk, som emellertid numera ej använder malm från koncernens gruvor. De nämnda integrerade företagen förfogar tillsammans med inräk- nande av utmål tillhörande samägda gruv— bolag över drygt 3.000 utmål eller 60 % av samtliga utmål (Surahammar och Sand- viken inräknade). I gruppen större gruvfö- retag är det bland de enskilda företagen en-

dast Ställbergsbolagen som bedriver gruv- drift utan egen järn- eller metalltillverk- ning.

Beträffande ifrågavarande integrerade fö- retag har i den mellansvenska bergslagen se- dan äldsta tid rått ett nära samband mellan äganderätt till hyttor och rätt till malm- fångst. När de gruvrättsliga förhållandena reglerades under 1700-talet var malmfyn- digheterna uppdelade på ett stort antal bytt- ägare och delägare i hyttor jämte ett antal »gruvbrytare» som bröt malm i egna gru- vor och sålde malmen till hyttorna. En ut- veckling mot större enheter började på l700-talet, då bergsmanshyttorna av tek- niska och ekonomiska skäl måste vika för järnbruken. I samband med »den stora bruksdöden» under senare delen av 1800- talet vidtog en ännu pågående utveckling varigenom de bruksägda gruvorna samman- fördes på ett allt färre antal bruksföretag. Som ett exempel på denna rationaliserings- process kan nämnas Dannemorafältet. Inom detta fält fanns 1878 54 separata brytnings- enheter med 1—12 olika bruk som deläga- re. År 1916 hade genom bildandet av bryt- ningsbolag antalet brytningsenheter minskat till 11 och antalet andelsägande bruk genom köp och sammanslagningar nedgått till 7. Av denna heterogena och i fråga om de]- ägarskapet starkt splittrade gruvegendom bildades i början av 1930-talet Aktiebolaget Dannemora Gruvor med fyra intressenter som aktieägare. Antalet aktieägare har där- efter ytterligare minskat till tre.

Det traditionella sambandet gruva—hytta innefattade ursprungligen även skog, som användes för brytning genom tillmakning, och för träkol till hyttorna, samt vatten— kraft för länshållning och uppfordring ur gruvorna och för hyttornas bälgar.

Denna kombination av naturtillgångar präglar till stor del alltjämt de mellansven- ska bruksföretagen.

Bolidenbolagets innehav av sulfidmalms- fyndigheter i Skelleftefältet har vuxit fram med utgångspunkt från den malmletning som bolagets föregångare 1918 påbörjade inom nämnda fält och från upptäckten av Bolidenfyndigheten 1924.

Av det föregående har framgått att nor- malt omkring 10 % av utmålen i landet är under brytning och att omkring 30 % av samtliga utmål ingår i utmålsfält där bryt- ning förekommer. Skälen till att återstoden av utmålen »vilar» är av mångahanda slag. För att närmare belysa frågan om dessa ut— mål har utredningen från vissa större före- tag inhämtat detaljerade upplysningar an- gående företagens vilande utmål och de skäl som åberopas för att sådana utmål för- svaras. Uppgifter i detta hänseende har så- lunda inhämtats beträffande de utmål som innehas av 1) staten och statliga bolag 2) Stora Kopparbergs Bergslags Aktiebolag så- som ett integrerat företag på järnmalmssi- dan, 3) Grängesbergsbolaget, 4) ett renod- lat gruvföretag, Ställbergsbolagen, 5) Boli- den AB såsom det dominerande företaget på sulfidmalmssidan samt 6) Johnsonkon- cernen. Uppgifterna avser förhållandena i början av år 1967.

Staten och dess bolags utmål. LKAB:s drygt 300 utmål ligger samtliga inom eller i nära anslutning till driftsgruvorna i Malm- berget och Kiruna. Brytning äger vidare rum i gruvfält om sammanlagt ett par hund- ra utmål genom AB Statsgruvor samt ge- nom företag till vilka av bolaget eller kom- merskollegium förvaltade gruvor upplåtits på arrendel eller enligt legodriftsavtal. I drygt 500 av kommerskollegium förvaltade utmål förekommer ingen gruvdrift.

De flesta utmålen inom sistnämnda grupp ligger i Norrbottens län och avser järn- malm. Omkring en tredjedel av dessa ut- mål har blivit så pass undersökta att för— utsättningarna för gruvdrift preliminärt kan bedömas. Brytning anses för närvarande in- te lönsam. Flertalet av utmålen omfattas av den pågående malminventeringen.

Huvudparten av de övriga staten tillhö- riga utmål, som ej är under brytning, ligger i Västerbottens län och avser sulfidmalmer. Flertalet har utlagts under 1920-talet och senare. Åtskilliga har varit föremål för borrningar i samband med utmålsläggning- en och senare, varvid god kännedom vun-

nits om fyndigheterna. I Stekenjokkfältet har gruvundersökning förekommit. Gruv- drift kommer troligen att igångsättas där inom de närmaste åren.

Stora Kopparbergs Bergslags AB:s, Grängesbergsbolagers, Ställbergsbolagens och Bolidenbolagets utmål.

En betydande del — varierande mellan en tredjedel och en fjärdedel — av företa- gens utmål ingår i utmålsfält under bear- betning. I det närmaste lika många beteck— nas som reserver för järn- och metallverk samt befintliga gruvanläggningar som till- hör företagen. För Stora Kopparbergs del finns huvuddelen av reserverna — järn- malmsfyndigheter avsedda för Domnarvets järnverk — i stråket Risbergsfältet — Blöt- berget — Håksberg —— Gräsberg — Södra och Norra Torrstensbergsfälten — Tuna Hästberg samt Laxsjöfältet. Flera av utmålen i detta stråk ligger i nära anslutning till fält under brytning. En stor del av malmerna beräknas bli brutna inom de närmaste 50 åren. Huvuddelen av Grängesbergsbolagets järnmalrnsreserver ligger samlade i närhe- ten av driftsgruvorna Grängesbergs Export- fält och Stråssa. De utmål som av Ställ- bergsbolagen betecknas som reserver ligger inom 20 km från bolagets driftsgruvor, där behandling av malmen avses kunna ske i en del fall. Gruvundersökning har skett i flera fall. Tidpunkten för upptagande av brytning bestäms framför allt av marknadsförhållan- dena. Beträffande vissa fyndigheter anses brytning kunna bli aktuell först i en obe- stämd framtid. Bolidens utmålsreserver ut- görs främst av sulfidmalmsutmål i Väster- botten och södra Norrbotten avsedda för bolagets gruvrörelse. Utmålsfälten i fråga har antingen varit föremål för gruvunder- sökning eller diamantborrning. Företagets sulfidmalmsutmål i Mellansverige får ses mot bakgrund av bolagets strävan att för- stärka sin förhållandevis svaga malmbas därstädes. Dessa utmål är i allmänhet ännu

1 Håksbergsutmålen, som när redogörelsen skrevs var utarrenderade till Stora Koppar- berg, har hösten 1968 av AB Statsgruvor överlåtits till förstnämnda bolag.

inte lika väl undersökta som utmålen i Väs- terbotten. Delvis har detta samband med att över hälften av utmålen förvärvades vid fusionen med AB Zinkgruvor 1958.

Ett betydande antal järnmalmsutmål be- tecknas av företagen såsom utmål avsedda för självständig brytning vid lämplig kon- junktur. För Stora Kopparbergs del är det här fråga om järnmalmsfyndigheter, beläg- na på stort avstånd från Domnarvet — t. ex. Doverstorpsgruvan i Östergötlands län och Karstorpsfältet i Örebro län — vilka till stor del förvärvades under 1950-talet och i då rådande konjunkturer ansågs lämpliga för export, sulfidmalmsfyndigheter som kan bli aktuella för brytning vid stigande sulfid- malmspriser samt fyndigheter innehållande andra malmslag som kan få betydelse i en avspärrningssituation. Bland de Ställbergs- bolagen tillhöriga utmål som kan hänföras till denna grupp återfinns Utö- och Väs- manfälten, i vilka fält sedan början av 1950- talet företagits gruvundersökningar för över 20 milj. kr.

Stora Kopparbergs järnmalmsutmål i Gäl- livare och Arjeplogs socknar karakteriseras numera i första hand som bytesobjekf. Bo- laget har sedan 1957 lagt ned omkring 1 milj. kr. på undersökningar av fyndigheter- na i Norrland. Samma beteckning ges vissa bolaget tillhöriga järnmalmsfyndigheter in- om Grängesbergsbolagets och Ställbergsbo- lagens intresseområden. Åtskilliga av dessa fyndigheter kom i Stora Kopparbergs ägo i samband med förvärvet av Stjernfors— Ställdalen 1961. Ställbergsbolagen redovisar något tiotal fall där företaget har utmål in- till andra företag tillhöriga gruvfält eller främmande utmål förekommer inom före- tagets intresseområde på sådant sätt att byte kan komma i fråga.

Som utmål av tvivelaktigt värde eller se- kundärt intresse karakteriseras totalt cirka 300 utmål. Till stor del är det här fråga om utmål som i sen tid kommit i företagens hand i samband med bruksförvärv (Stjern- fors—Ställdalen, Guldsmedshyttan, AB Zinkgruvor). Fyndigheterna som ligger spridda på skilda håll har i allmänhet bru- tits i äldre tid. Ytterligare undersökningar

är t.v. inte aktuella om inte särskild anled- ning yppar sig.

Samtliga nu ifrågavarande fyra företag bedriver kontinuerligt en omfattande un- dersöknings- och prospekteringsverksamhet. Undersökningarna är till stor del inriktade på sådana gruvfält som betecknas som reser- ver eller avses för självständig brytning.

Som skäl för att utmål där brytning inte kan förutses bli aktuell inom överskådlig tid likväl försvaras, anförs från företagens sida bl. a. I fråga om gamla utmål kan ned- läggning av driften i äldre tid ha föranletts av brist på då attraktiv malm, omstruktu- reringar eller eftersatta undersökningar. Of- ta finns kvarstående malmer. Nedlagda gru- vor kan användas som utgångspunkt för undersökningar av fyndigheter i närheten eller för gruvundersökning inriktad på me- ra djupt liggande malm. Äldre utmål un- dersöks då och då på nytt. Ibland kan strö- utmål vid lämpligt tillfälle tas in i ett lång- siktigt undersökningsprogram. Det är näs- tan aldrig uteslutet att till synes obetydliga fyndigheter kan bli värdefulla i något sam- manhang. Nya mätningsmetoder öppnar nya möjligheter. Småfyndigheter kan bry- tas om en större fyndighet påträffas i när- heten eller om ett anrikningsverk anläggs på rimligt transportavstånd.

En mera utförlig redogörelse för berörda företags vilande utmål lämnas med företa- gens medgivande i Bil. ].

Johnson-koncernens utmål. Sedan bryt- ningen vid Kärrgruvan—Nyberget och Pers- hyttan nedlades våren 1967 är f.n. intet av företagets omkring 400 utmål under be- arbetning. Härvid bortses från fyra sulfid- malmsutmål som bryts såsom undersök- ningsgruva (Gränsgruvan). Omkring en fjärdedel av koncernens utmål ligger i Norr- bottens län. Dessa utmål har huvudsakligen tillkommit efter 1940. Huvudparten av kon- cernens utmål består av järnmalmsutmål i Bergslagen, av vilka de flesta varit kända sedan gammalt och brutits tidigare. Dessa

1 Ifrågavarande fyndigheter har 1968 överlå- tits till AB Statsgruvor i samband med att Stora Kopparberg från detta bolag förvärvat Håksberg.

utmål får ses mot bakgrunden av att före- taget i början av 1900-talet, då ännu många små gruvor försörjde närbelägna hyttor, var Sveriges största tackjärnsproducent. Ett stort antal utmål ligger inom en mil från Nybergsfältet. Ett tiotal utmålsfält, huvud- sakligen belägna i Bergslagen, avser sulfid- malmer. Företaget har nedlagt betydande belopp på malmprospektering i Norrland och Mellansverige. Koncernen som har gamla traditioner inom gruvhanteringen be- håller sina utmål i förhoppning om ändra- de malmkonjunkturer. Utvecklingen följs uppmärksamt så att företaget med stöd av nya rön inom gruvforskningen och sin kän- nedom om utmålen skall kunna bedöma när det är lämpligt att upptaga gruvdrift eller ytterligare undersökningar på utmålen.

Landets utmålsbestånd i övrigt. De utmål som innehas av staten och ovannämnda fem företag representerar omkring två tredjede- lar av samtliga utmål i riket. Beträffande övriga utmål som ingår i de i tabell 12 (s. 94) upptagna grupperna 1—4 (1. Större gruvägare, 2. Samägda gruvbolag, 3. Mind- re gruvägare som idkat gruvdrift 1955— 1964 och 4. Wargöns AB) torde kunna an- tagas att förhållandena i vad avser utnytt- jandet av vilande utmål i stort sett är de- samma som beträffande de stora mellan- svenska gruvföretagens och Bolidens utmål. Undersökningsaktiviteten torde dock i all- mänhet vara lägre.

Återstående 333 utmål (=grupp 5. i ta- bell 12) består av strödda utmål och mindre utmålskomplex tillhörande ungefär 100 oli- ka ägare. Utmålen är spridda över större delen av landet med viss koncentration till Bergslagen. Några av dem har brutits i äldre tid. Malmtillgångarna i utmålen är inte när- mare kända. I viss utsträckning har fyndig- heterna kunnat identifieras i existerande geologiska standardverk. Fyndigheterna av- ser till största delen små och fattiga malm- tillgångar. Några förekomster kan möjligen komma att exploateras i samband med bryt- ning av närliggande fyndigheter. Kronoan- del eller kronan tillkommande jordägaran- del finns i omkring en fjärdedel av de 333 utmålen. I många fall torde några rationella

skäl för bibehållandet av utmålen i denna grupp inte kunna åberopas.

7.5 Gruvföretagens syn på behovet av malmreserver

Vid genomgången av vissa större gruvföre- tags utmålsbestånd underströks från före- tagens sida starkt de vilande utmålens bety- delse som malmreserv. Malmreservsfrågan diskuterades mera ingående vid en över— läggning den 31 oktober 1966 med företrä- dare för olika företag och sammanslutning- ar inom gruvnäringen och för den ekono- miska samhällsplaneringen. De synpunkter som från gruvföretagens sida anlagts på denna fråga kan sammanfattas på följande sätt.

Bedömningen av frågan om malmreserver försvåras av att malm inte är ett klart fixerat begrepp. Malm kan definieras som en mineral- anhopning av sådan kvalitet och kvantitet att den ekonomiskt kan bearbetas. Malmreserver- nas storlek blir därför i stor utsträckning be- roende av malmpriserna och variationer i me- tallinnehållet. Som exempel kan nämnas vär- deringen av fosforhaltiga järnmalmer före och efter Thomasmetodens tillkomst samt den låg- haltiga kopparmalmen i Aitik, som blivit bryt- värd först på senare tid tack vare kopparpri- sets stegring och rationellare brytnings- och transportmetoder.

Fluktuationerna i priserna på järnmalm är i allmänhet mycket utdragna, beroende på gruv- hanteringens långsiktiga karaktär. Den tid som förflyter mellan de första prospekteringsarbe— tena och produktionsstarten är i regel mycket lång. Undersökningsarbeten för fastställande av malmens storlek och kvalitet kan ta flera år. Från det man bestämt sig för gruvunder- sökning kan det dröja tio år till dess erforder- liga tillredningsarbeten och ovanjordsanlägg— ningar utförts, så att driften kan börja. Den långa investeringscykeln medverkar till att så- väl prisfall i samband med överproduktion som prisstegring på grund av malmbrist efter av prisfall orsakade gruvnedläggningar gärna får långvarig karaktär.

Konjunktursvängningarna rycker undan grunden för den äldre inställningen att påträf- fade malmer under alla omständigheter skall brytas så snart det finns en möjlighet därtill. Avgörande bör i stället vara vad som i varje särskilt fall bedöms vara ekonomiskt lönsamt.

På grund av att förberedelsearbetena är så kostnadskrävande måste malmreserverna i an- slutning till en planerad brytning räcka för

åtminstone 25 30 år framåt. Reserverna bör då helst vara sådana att de kan antagas förbli brytvärda under denna tid även med beaktan- de av framtidsprognoserna för malmpriser och produktionskostnader.

För ett renodlat gruvföretag är det nödvän- digt att ha tillgång till en differentierad och till storleken betydande råvarubas, om möjlig- heter till en sund expansion skall finnas. Ef— tersom de olika förädlingsprocessernas lön- samhet snabbt kan ändras genom forskning och nya metoder, kommer olika råvarusorti- ment att ha mycket olika värden från tid till annan. En bred råvarubas gör det möjligt att inrikta produktionen mot de vid varje tidpunkt mest eftertraktade malmkvaliteterna.

Reserver som ligger inom ett begränsat av- stånd från en driftsgruva och helst också inne- håller samma malmtyp som denna har i all— mänhet ett högre värde än längre bort beläg- na malmer av samma storleksordning. I an- slutning till en större gruvanläggning kan det också vid gynnsamma konjunkturer vara möj- ligt att under kortare tid utnyttja närbelägna småfyndigheter som aldrig skulle kunna brytas självständigt. Sulfidmalmerna i Skelleftefältet består i viss utsträckning av småfyndigheter som kan utnyttjas ekonomiskt endast i den mån det i trakten förekommer eller upptäcks andra fyndigheter som motiverar uppförande av ett centralt anrikningsverk inom rimligt transportavstånd från småfyndigheterna.

Över huvud kan sägas att ju större malm- reserver ett gruvföretag har, desto bättre är företagets möjligheter att genom rationell pla- nering på grundval av de olika slagen av fyn- digheter åstadkomma optimalt resultat av gruv- rörelsen. Det gäller också att genom ökning av malmbasen göra det möjligt för företaget att leva så länge som möjligt.

För de med gruvor integrerade järn- och metallverken är det långsiktiga och organiska sambandet med gruvorna utomordentligt be- tydelsefullt. Tillgången till egna gruvor är en väsentlig förutsättning för de mellansvenska jämverkens utveckling. De stora investeringar som t.ex. Bergslaget nedlagt i en ny ståltill- verkningsprocess förutsätter jämn och säker tillgång till malm under mycket lång tid. Ett liknande exempel utgör tillförseln av malm

från SKF:s egna gruvor till bolagets masugnar i Hofors, varifrån tackjärnet går vidare till det bolaget tillhöriga stora specialverket för kul- lagerstål. Tillgången till egna malmreserver ger de integrerade bruksföretagen en mycket tryggare grundval för utbyggnad av förädlings- verken än om de för sin malmförsörjning va— rit helt beroende av leveranser från in- eller utländska gruvföretag. Långfristiga leverans— avtal kan inte ge samma trygghet. Betecknan- de är att stora utländska stålverk går in som delägare i transoceana gruvföretag för att för— säkra sig om långsiktigt samarbete i fråga om malmleveranserna. Den stora betydelse en sä- ker malmförsörjning har exempelvis för Domn- arvets järnverk gör att Bergslaget strävar efter att skaffa sig malmreserver för mycket lång tid framåt framförallt i Mellansverige men även på andra håll.

Särskilt när hela samhällen är för sitt be- stånd beroende av utnyttjandet av malmfyn- digheter, såsom fallet är beträffande Kiruna och Malmberget, måste vid bedömandet av malmreservsfrågan även tagas hänsyn till and- ra aspekter än de rent företagsekonomiska. Den optimala brytningstakten kan i sådana fall böra bestämmas med beaktande av önskad livslängd hos samhällena och av de samhälls- kostnader av olika slag som är förbundna med exploateringen. Sådana hänsyn kan motivera uppskov med viss brytning som det från före- tagsekonomisk synpunkt kunde vara befogat att sätta i gång på ett tidigare stadium.

I detta sammanhang har det från LKAB:s sida pekats på att djupt liggande malmer, som påträffats i närheten av Kiruna möjli— gen kan få stor betydelse för samhället i framtiden. Beträffande sådana fyndigheter kan det enligt bolagets bedömning vara rik- tigt att låta det anstå med verkställandet av mera ingående undersökningsarbeten till längre fram i tiden.

Med hänsyn till de anförda omständighe- terna måste enligt företagens mening såväl integrerade som fristående gruvföretag an- ses ha behov att få reservera malm för lång tid framåt.

8. Splittring av rätten till fyndigheter

inom samma malmtrakt

I utredningens direktiv framhålls att den splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt, vartill ett på fri inmut- ningsrätt baserat regelsystem kan leda, kan innebära en väsentlig olägenhet med hänsyn till nödvändigheten av att svenskt bergsbruk för att upprätthålla sin internationella kon- kurrenskraft bedrivs av rationella produk- tionsenheter med väl arronderade malmfält till sitt förfogande. Uttalandet torde kunna föras tillbaka till ett påpekande av malm- utredningen för Norrbotten (SOU 1963: 56 s. 36) att något legalt hinder inte finns mot uppkomsten av situationer innebärande att en inmutare låser en annan eller att två eller flera inmutare låser varandra samt att så- dana spärrar, oavsett om de uppkommit oavsiktligt eller avsiktligt, innebär risker för att rationell brytningsplanering eller gruv- brytning över huvud omöjliggörs inom de av spärrarna berörda områdena. För att när- mare belysa denna fråga har gruvrättsutred- ningen låtit företaga vissa undersökningar angående förekomsten av splittring beträf- fande rätten till inmutningar och utmål in- om de tre malmregionerna Norrbotten, Skel- leftefältet och Bergslagen.

Vad först angår Norrbotten kom största delen av järnmalmsfyndigheterna i denna region i statens eller i det numera till 95,7 % statsägda LKAB:s hand genom 1907 års malmavtal. Staten har därefter genom sena— re förvärv och egna inmutningar tillförts ytterligare några av de mer betydande fyn-

digheterna (Svappavaara, Masugnsbyn, Kau- nisvaara, Vathanvaara, Kallak m.fl.). Av i malmutredningens betänkande, tabell 1 (SOU l963:36 s. 15) redovisade järnmalmstill- gångar i Norrbotten om 2720 milj. ton, avseende järnmalmer med en area om minst 10 000 mg, förfogar staten själv eller genom statliga bolag över cirka 98,7 % samt inne- har därutöver jordägar- eller kronoandel i samtliga i tabellen upptagna privatägda fyn— digheter. Av samtliga omkring 800 järn- malmsutmål i Norrbotten har staten eller statliga bolag mindre andel än 50 % endast i 13 utmål, vilka avser obetydliga spridda fyndigheter utan praktiskt värde. De stats- ägda järnmalmstillgångarna ligger till största delen inom statsgruvefält, skyddade för in- trång från andra inmutares sida. De enda undantagen av någon betydelse bildas av Tuolluvaara inom Kiruna statsgruvefält samt några smärre utmål i anslutning till Lannavaara- och Kaunisvaarafälten. I samt- liga dessa fall innehar staten dock jordägar- eller kronoandel.

Alla kända titan- och vanadinhaltiga malmer tillhör numera staten.

Ett femtiotal utmål i Norrbotten avser grafitfyndigheter. Av de större och rikare fyndigheterna, belägna huvudsakligen i om- rådet väster om Vittangi och cirka 3 km sydost om Masugnsbyn, äger Johnsonkon- cernen samt staten direkt eller genom Norr- bottens järnverk uppskattningsvis hälften vardera.

Sulfidmalmsutmålen i Norrbotten, upp- gående till ett par hundra, ägs huvudsak- ligen av Boliden men staten har i viss ut- sträckning jordägar- eller kronoandel i ut- målen. De viktigaste är blymalmsfyndig- heten vid Laisvall i Arjeplogs socken samt kopparfyndigheten Aitik 15 km sydost om Gällivare. Staten har även ett mindre antal spridda egna sulfidmalmsutmål vartill kom- mer sulfidmalmsfyndigheter inom vissa stats— gruvefält. Inne i fjällkedjan ligger några bly- och kopparmalmer, som tillhör enskil- da personer (Sjangeli m. fl.).

Såsom illustration av de svårigheter som vid en framtida exploatering kan vållas av splittrade gruvrättigheter hänvisade malm- utredningen till en karta över de gruvrätts- liga förhållandena i Vittangiområdet, avse- ende förhållandena den 6 juli 1962. Kartan bifogas som Kartbilaga ].

Järnmalmstillgångarna i Vittangiområdet fördelar sig på tre separata fält med relativt låg järn- och fosforhalt i områdets nord- västra del, Vathanvaara, Nunasjärvifyndig— heterna samt Tervaskoski, av vilka de båda förstnämnda ägs av staten och Tervaskoski av Boliden och staten (kronoandel). De tre fälten ligger på ett inbördes avstånd av cirka 7 km. Även om brytning kan ske i separata enheter, vore sannolikt gemensam administration och malmbehandling till för- del. Förutom dessa större fält finns inom området mindre, spridda förekomster varav 2 tillhör Boliden och staten (kronoandel) samt 4 Johnsonkoncernen med staten som delägare på grund av kronoandel i den största.

Grafitfyndigheterna inom Vittangiområ- det ligger i områdets sydöstra del inom Nunasvaara statsgruvefält samt nordost och sydost om fältet. Staten äger fyndigheterna inom statsgruvefältet och Johnsonkoncernen de övriga med staten som innehavare av kronoandel i utmålen söder om Torne älv. Därjämte äger staten Kuusi Nunasvaara gra- fitfält och Johnsonkoncernen några strö- utmål med obetydliga tillgångar. Den sam- manlagda fyndiga arean inom området be- räknas uppgå till 120 000 mg, varav John— sonkoncernen uppskattningsvis äger 2/ 3 och

staten l/ 3.

När det gäller inmutning utvisar kartan över läget i juli 1962 i vad avser den cen- trala delen av Vittangiområdet resterna av ursprungligen mera sammanhängande inmut- ningsområden som utlagts i anslutning till indikationer erhållna vid regional flygpro- spektering.

I en som Kartbilaga 2 intagen karta Yi- sas de gruvrättsliga förhållandena inom samma område den 31/1 1966. Av denna framgår att de 1962 existerande inmutning- arna till betydande del avvecklats samt att bl.a. järnmalmsfältet Tervaskoski utmåls— lagts av Boliden.

De båda kartorna åskådliggör i viss mån skeendet när ett gruvföretag börjar prospek- tera inom en malmtrakt som tidigare domi- nerats av andra företag. Vittangiområdets utmål har sedan gammalt varit delade mel— lan staten och Johnsonkoncernen. Sedan Boliden på senare år börjat intressera sig för området, blev resultatet efter en första utgallring dels ett antal separata undersök- ningsområden, dels inmutningar i direkt an— slutning till äldre, Boliden icke tillhöriga utmål. Denna situation illustreras av 1962 års karta. Ytterligare undersökningar har därefter lett till utmålsläggning av några fyndigheter som med reservation för Ter- vaskoski är belägna på så långt avstånd från de äldre fyndigheterna att gemensam exploa- tering knappast kan ifrågakomma. Inmut- ningarna invid äldre utmål har däremot i intet fall visat sig innehålla fyndigheter vär- da att utmålsläggas, något som tyder på att utmålsinnehavarna väl skyddat de till deras huvudfyndigheter anknytande malmtillgång- arna.

Förhållandena i Norrbottenregionen kan sammanfattas på följande sätt. Staten be- härskar nära nog fullständigt järnmalmstill- gångarna och kan genom utnyttjande av hälftenandel i närliggande privatägda utmål åstadkomma en arrondering i den mån detta i en framtid kan vara till fördel vid driften. Beträffande sulfidmalmerna har Boliden i egenskap av exploatör och utmålsägare en dominerande ställning. I fråga om grafit- fyndigheterna är ägarebilden mera splittrad.

Fyndigheter som ligger nära varandra ägs här av staten och Johnsonkoncernen var för sig eller gemensamt genom statens innehav av kronoandel. Grafitfyndigheter av ifråga- varande kvalitet kan dock f. n. inte ekono- miskt tillgodogöras.

Inom Skelleftefältet har SGU samt Boli- denbolaget och dess föregångare alltsedan 1918 bedrivit ett omfattande prospekterings- och undersökningsarbete. Med undantag för två betydelselösa ströutmål, varav ett med kronoandel, ägs utmålen inom området av staten och Boliden antingen var för sig eller gemensamt. I sistnämnda fall innehar Boli- den vanligen inmutarandelen och staten jordägar- eller kronoandel. För undvikande av kollisioner och dubbelarbete vid prospek- teringen har tidigare förekommit överens- kommelser mellan SGU och Boliden om skilda intresseområden. Detta har medfört att Boliden äger inmutarandelen och i regel även jordägarandelen på enskild mark inom fältets östra del, medan staten dominerar inom den västra. Inom gränsområdet före- kommer en viss uppdelning av rätten till fyndigheter som ligger relativt nära var- andra såtillvida, att Bolidens utmål i stort sett följer en nordligare och statens en syd- ligare malmförande zon. Det enda undan- taget av betydelse från uppdelningen i in- tresseområden är Kristinebergsfältet och det angränsande Kimhedenfältet. Dessa fyndig- heter, som ägs av Boliden, ligger på några få kilometers avstånd från de statsägda fyn- digheterna Rävliden, Rävlidmyran och Horn- träskstranden. Förhållandet är historiskt be- tingat och sammanhänger med upptäckten av Kristinebergsfyndigheten 1918.

I fråga om exploateringen av fyndighe- terna i Skelleftefältet har ett betydande sam- arbete ägt rum mellan staten och bolaget. Därvid har i flertalet fall statens andelar i gruvfyndigheter upplåtits på arrende till Bo- liden, som mot erläggande av arrendeavgift självt och för egen räkning ombesörjt bryt- ning. I ett fall (Adak) har staten uppdragit åt Boliden att på statens bekostnad och när- mast såsom entreprenör svara för brytningen och anrikningen, varvid Boliden enligt fast- ställda regler och villkor övertagit produk-

terna. Uppdelningen av Skelleftefältets fyn- digheter mellan staten och Boliden torde in- te ha utgjort något hinder för rationell gruv- brytning och malmbehandling.

Huvudparten av de kända fyndigheterna inom fjällområdet i södra Västerbotten och angränsande delar av Jämtland tillhör sta- ten. Helt skilda från dessa ligger några Bo- lidenbolaget tillhöriga utmål i Tärnaområ- det samt Johnsonkoncernens kopparfyndig- heter vid Jormlien i Frostvikens socken.

Någon anmärkningsvärd splittring i fråga om inmutningar har inte förekommit inom Västerbottenområdet. Inmutningar som gjorts i anslutning till äldre utmål har som regel tagits av utmålens innehavare.

Inom Bergslagen är de gruvrättsliga för- hållandena mera komplicerade än i de båda nordliga länen. Det nära samband som inom detta område sedan äldsta tid rått mellan äganderätt till hyttor och hyttandelar samt rätt till malmfångst medförde att malmtill- gångarna tidigt uppdelades på ett mycket stort antal separata ägare. Som antytts i det föregående har sedan början av 1700-talet fortgått en av tekniska och ekonomiska för- hållanden betingad utveckling mot allt större enheter, varvid särskilt de bruksägda gru- vorna samlats på ett fåtal händer. Även om denna ännu fortgående process lett till en efter moderna produktionsförhållanden bätt- re anpassad korrespondens mellan gruvrät- tigheter och malmtillgångar, erbjuder den nuvarande bilden i detta hänseende alltjämt flera irrationella inslag.

En undersökning av de förhållanden i fråga om utmålen som rådde 1964/1965 — vilka i stort sett även avspeglar det nu- varande läget —— ger vid handen att omkring 1/4 av det mellansvenska utmålsbeståndet om cirka 3 350 utmål ingår i utmålsfält, i vilka gruvdrift bedrivs av gruvföretag ingå- ende i den i det föregående redovisade grup- pen större gruvföretag (se s. 94, grupp 1) eller av gruvbolag som domineras av dessa företag (grupp 2). Inom dessa utmålsfält ligger av de beräknade järnmalmstillgångar- na i Mellansverige samtliga apatitmalmer med ett undantag (Lekombergsfältet) och cirka 55 % av de fosforfattiga malmerna.

Inom dessa båda grupper förekommer ut- målssplittring i inemot tio fall. Splittringen är av obetydlig omfattning utom i Norberg och i Stråssafältets sydliga del. I sistnämnda område om totalt 39 utmål finns 5 olika ägare, varav 1 med 26, 1 med 6, 1 med 4, 1 med 2 och 1 med 1 utmål.

Det stora flertalet av övriga utmål i Bergslagen ingår antingen i större eller

mindre äganderättsligt enhetliga komplex eller utgörs av avsides liggande ströutmål med små malmtillgångar. Återstående cirka 600 utmål fördelar sig på ett 80-tal fält med mer eller mindre splittrade äganderättsför- hållanden. Några av de mest utpräglade splittringsfallen i denna grupp redovisas i tabell 15.

Tabell 15. Några av de mest utpräglade fallen av utmålssplittring i Bergslagen

Antal utmål

Antal Största

Gruvfält Kommun ägare Totalt delägare Övriga delägare Holmgruve-Haggruvefältet Garpenberg 3 20 13 1 äg. med 4 utmål

1 » » 3 » Flogbergsfältet Norrbärke 3 16 13 1 » » 2 »

l » » 1 » Holängsfältet » 3 6 3 » » 2 » vardera Siksjöbergsfältet » 4 14 10 1 » » 2 »

2 » l » vardera Sundsgruvefältet Ljusnarsberg 4 10 6 l » » 2 »

2 » » 1 » vardera Norra Ställbergsfältet » 3 21 12 1 » » 8 »

1 » » 1 »

Utmålsförhållandena vid Stråssafältets sydliga del samt två av de i tabell 15 upp- tagna gruvfälten, där splittringen framstår som särskilt markant, nämligen Holmgru- ve-Haggruvefältet och Sundsgruvefältet, åskådliggörs på bifogade kartor, Kartbilaga 3, 4 och 5.

Splittringen inom utmålsfäl—ten i drift synes hittills inte påtagligt ha försvårat ra- tionell brytning. Det finns emellertid fog att antaga att splittringen i några fall hindrat en ändamålsenlig uppläggning av undersök- ningsarbeten i anslutning till den pågående driften. Av det vilande 80-tal utmålsfält, som företer splittrade ägandeförhållanden, synes förutsättningar för exploatering inom överskådlig tid möjligen föreligga beträffan- de något tiotal fält. Inom de övriga fälten är malmtillgångarna relativt begränsade och ofta uppdelade på smärre malmkroppar på sådant sätt att det, även om splittringen skulle hävas, knappast är möjligt att inom en överskådlig framtid tillskapa rationella

produktionsenheter på av dessa fält.

Vid den förut omnämnda genomgången av vissa större gruvföretags utmålsbestånd diskuterades med företrädare för företagen några observerade splittringsfall, där en om- fördelning av gruvrättigheterna uppenbar- ligen skulle ge ökade möjligheter till ratio- nalisering vid en eventuell framtida bryt- ning. Företagen syntes medvetna härom och inställda på att medverka till en lösning genom köp, byte eller samgående när ett utnyttjande blev aktuellt. Till dess föreföll äganderättsfrågorna vara ställda på fram- tiden med hänsyn till de tidsödande utred- ningar som måste föregå sådana trans- aktioner.

Ett specialfall representerar de gruvrätts- liga förhållandena beträffande Norbergs malmfält. Huvuddelen av malmtillgångarna där, vilka är bland de största i Mellan- sverige, täcks av ett sammanhängande gruv- fält omfattande cirka 120 utmål, tre frilig-

grundval

gande fält om 28 utmål och två enstaka ut- mål.

År 1904 arbetade inom området 63 olika gruvbolag. 1908 hade antalet nedgått till omkring 30. Antalet ägare inom det stora fältet har numera reducerats till fyra, näm- ligen Norbergs Gruf AB (cirka 90 utmål), Surahammars Bruks AB (13 utmål), AB Statsgruvor (cirka 20 utmål) samt en privat- person som innehar tre utmål. Av de fri- liggande utmålen tillhör flertalet Norbergs Gruf AB och Storgrufve AB samt de övriga skilda företag, bl. a. Stora Kopparberg och Fagersta Bruks AB. Ägareförhållandena in- om Norbergs malmfält vid 1963 års utgång belyses närmare på särskild karta, Kartbila- ga 6.

Aktierna i Norbergs Gruf AB och Stor- grufve AB var vid nämnda tidpunkt förde- lade på olika bruksföretag enligt följande uppställning.

Andel i procent av

aktiekapitalet i _ Norbergs Storgrufve Agare Gruf AB AB Fagersta Bruks AB 23 42 Johnsonkoncernen (Avesta Jernverk) 38 16 Sandvikens Jernverks AB 24 17 SKF Hofors Bruk 15 9 Surahammars Bruks AB 10 Iggesunds Bruks AB 5 Stora Kopparberg 1 Summa 100 100

AB Statsgruvors gruvrättigheter i Nor- berg arrenderas sedan 1964 av Suraham- mar. Driften vid detta företags gruvor upp- rätthålls alltjämt. I övrigt nedlades brytning- en i Norbergsgruvorna i november 1967. Dessförinnan skedde driften vid Norbergs Gruf AB:s och Storgrufve AB:s gruvor en- hetligt genom Norbergs gruvförvaltning, ett för de båda företagen gemensamt verkstäl- lighetsorgan. Närmare 60 % av produk- tionen vid de av förvaltningen administre- rade gruvorna exporterades, medan återsto- den avsattes främst till olika delägare. Pro- duktionen vid de av Surahammar innehav- da gruvorna, vilka drivits separat men i

visst administrativt samarbete med Norbergs gruvförvaltning, går väsentligen till eget verk.

Även inmutningsverksamheten företer mera komplicerade drag i Bergslagen än i de båda nordliga länen. Inmutningsområ- denas storlek är genomsnittligt mindre och antalet inmutare avsevärt större än i norr, och splittringen såväl mellan inmutare in- bördes som i förhållande till äldre utmål har blivit mera framträdande. Som ett fall må nämnas Stråssaområdet. Såsom framgår av kartan över detta område (Kartbilaga 3) förekom här vid 1965 års början inom ett cirka 20 km= stort område med sammanlagt 39 utmål, fördelade på 5 ägare, ett stort an— tal inmutningar tagna av två inmutare, av vilka endast den ene (Grängesbergsbolaget) också ägde utmål inom området. Den andre inmutaren (Ställbergsbolagen) hade ett stort antal inmutningar omkring och delvis in- sprängda mellan olika utmål. Förekom- mande fall av splittring i fråga om inmut- ningar är dock sällan lika utpräglade som situationen i Stråssaområdet vid nämnda tidpunkt. En mera typisk kollisionsbild vi- sar kartan över Sundsgruvefältet (Kartbila- ga 5), där innehavaren av det dominerande utmålsfältet inmutat dettas omgivningar, varvid en del inmutningar på grund av en splittrad utmålsstruktur även kommit att gränsa till främmande utmål.

Det är sålunda möjligt att i Mellansverige leta fram ett betydande antal fall där kolli- sioner mellan inmutningar eller mellan in- mutningar och utmål åtminstone teoretiskt erbjuder förutsättningar för framtida kon- flikter. Härvid måste emellertid ihågkom- mas att som nämnts i annat sammanhang genomsnittligt mer än 97 % av alla inmut- ningar upphör efter avslutat undersöknings- arbete utan att leda till utmålsläggning. Den letning efter djupmalmer, som antas komma att dominera den framtida prospekteringen i Bergslagen såvitt gäller järn (se 5 kap. 4) torde med hänsyn till den undersöknings- metodik som används i dylika fall väsent- ligen komma att ske med utgångspunkt från orter i befintliga gruvor. Allmänt sett torde de fall av kollisioner i fråga om inmutning-

ar, som resulterar i konfliktsituationer äg- nade att försvåra en rationell brytning av närliggande fyndigheter, kvantitativt spela en underordnad roll jämfört med den re- dan föreliggande splittringen i fråga om ut- målen. Givetvis kan splittringen beträffan- de inmutningar i en del fall vara till hinder för en rationell prospektering.

9. Nuläget beträffande tillgodoseendet av det allmännas intresse i fråga om utnyttjandet av mineraltillgångarna

9.1. Inledning

I detta kapitel behandlas frågan vilka medel som f.n. finns att tillgodose det allmännas intresse att kunna öva ett direkt inflytande över mineraltillgångarnas exploatering i syfte att utnyttja eller reservera dessa för ändamål som samhället vill främja samt det sätt på vilket dessa medel hittills utnyttjats. Viktigast av de instrument som gruvlagstift- ningen inrymmer i detta avseende är be- stämmelserna om kronoandel i 5 kap. gruv- lagen. Vissa regler i 10 kap. gruvlagen syf- tar till att förebygga rovdrift och uppenbar misshushållning med malm. Liksom krono- andelsinstitutet innebär reglerna om stats- gruvefält samt 1963 års lag om inskränk- ning i rätten till inmutning i Norrbottens län en viss förmånsställning för staten inom gruvhanteringen. Slutligen ger allmänna för- fogandelagen statsmakterna vidsträckta be- fogenheter att i krig eller krissituationer be- stämma angående malmproduktion.

9.2 Kronoandelsinstitutet

9.2.1 Avsedd användning av kronoandels— institutet

Rörande motiven för införandet av institu- tet samt innebörden av gällande bestämmel- ser om kronoandel hänvisas till framställ- ningen på s. 45 ff respektive 53 f. I propo- sitionen avseende 1938 års gruvlag (1938:

40) yttrade chefen för justitiedepartementet bl. a.

När staten funne med sin fördel förenligt att bevaka rätten till kronoandel skulle mellan inmutaren och staten uppstå ett kompanjon- skap enligt reglerna om samäganderätt i gru- va. Detta omedelbart på 1agens stadgande till- komna rättsförhållande — — — lärer emeller- tid regelmässigt komma att avlösas genom ett mellan parterna slutet avtal rörande formen och sättet för fyndighetens exploaterande. Vid förhandlingarna angående avtalsvillkoren tor- de utgångsläget för vardera parten rättsligt sett böra vara detsamma, och lagens skulle sålunda icke — såsom dittills i viss mån varit fallet — öppna möjlighet för ett gynnande av den part, som icke från början vill ikläda sig de därmed förbundna riskerna. Tydligt är emellertid, att staten även under denna förut- sättning har goda möjligheter att vid avtals- slutet få det allmännas intressen beaktade i den utsträckning, som med hänsyn till omv ständigheterna. i det särskilda fallet finnes rim- lig. På denna väg torde kunna uppnås åtskil- liga av de fördelar som man avsett att vinna genom införande av koncessionssystem.

De former, i vilka en gruvdrift med staten såsom intresserad part skulle kunna bedrivas, måste antagas komma att växla efter de sär- skilda fallens natur. En bolagsbildning, därvid åt staten förbehålles visst aktieinnehav, kan komma att visa sig vara den naturligaste lös— ningen, särskilt när det gäller en fyndighet av större betydelse. — — — I andra fall åter kan det befinnas lämpligast för båda parterna att kronoandelen utarrenderas. — _— —— Vad slutligen angår fyndighet, som av någon an— ledning ej finnes böra omedelbart bliva före- mål för bearbetning, lärer det understundom kunna ifrågakomma. att staten förskaffar sig

ensamrätt till fyndigheten genom att inlösa in— mutarens andel. En dylik åtgärd, varigenom viss malm reserveras för framtida behov, kan tydligen vara särskilt motiverad i sådana fall, där hänsyn till landets självförsörjning under extraordinära förhållanden göra sig påminta.

Slutligen torde få erinras, att den ifrågasatta lagändringen uppenbarligen icke förutsätter att staten skall utnyttja sin rätt till kronoandel i alla uppkommande situationer. Bortsett från det självklara önskemålet, att staten såvitt möj- ligt bör undvika att inträda i förlustbringande företag, kunna omständigheterna, när det gäl- ler en fyndighet av mindre betydelse, ofta nog vara sådana, att staten lämpligen bör avstå från att göra andelsrätten gällande. Genom en vidsynt tillämpning av detta förfaringssätt torde staten — utan att det allmännas intres- sen därigenom trädas för nära — kunna göra det lättare för enskilda företagare, vilka med nuvarande rättsregler måhända icke skulle ha förmått övervinna den belastning som jordäga- rens andelsrätt kan innebära, att få till stånd en ekonomiskt bärkraftig produktion.

Första lagutskottets yttrande angående förslaget om införande av kronoandel (3LU 1938: 24 s. 36 ff).

Utskottet delar uppfattningen att genom den föreslagna anordningen med kronoandel kan uppnås åtskilliga av de fördelar som man av- sett att vinna genom införande av konces- sionssystem. Då kronan enligt förslaget skall åtnjuta lika stor andel i fyndigheten som in- mutaren måste det nämligen antagas, att kro- nan blir i tillfälle att med inmutaren ingå så- dant avtal angående fyndighetens nyttiggöran- de, som väsentligen tillgodoser icke blott kro- nans rent privatekonomiska intresse utan även andra samhälleliga önskemål, såsom exempel— vis reserverande av malm för särskilda ända- mål, sociala välfärdsanordningar för arbetarna samt åtgärder till stöd för vederbörande kom- mun när driften nedlägges. Dylika syften tor- de i allmänhet kunna uppnås oberoende av den form kronans delaktighet i företaget iklädes, om detta konstitueras såsom aktiebolag eller om kronoandelen —— såsom kan antagas bliva regel vid fyndigheter av mindre betydelse —— utarrenderas till inmutaren. Det torde även kunna förutses att kronan understundom skall finna med sin fördel förenligt att genom köp av inmutarens andel förvärva ensamrätt till viss fyndighet eller att avtalsvis förbehålla sig sådan framtida inlösningsrätt, som i det sär- skilda fallet kan befinnas lämplig. Utskottet finner den föreslagna anordningen vara för- enad särskilt med den fördelen, att den möj- liggör en smidig tillämpning, därvid all hänsyn kan tagas till fyndigheternas storlek, beskaffen-

het och värde samt till de skilda betingelser i övrigt varunder olika gruvföretag arbeta.

9.2.2 Erfarenheter av kronoandelsinstitulet

De nuvarande bestämmelserna om kronoan- del gäller som nämnts endast i fråga om ut— mål som tillkommit på grund av inmutning vilken sökts efter gruvlagens ikraftträdande den 1 jan. 1940. Vid 1967 års utgång hade anmälan om begagnande av kronoandel gjorts1 eller fanns kronoandel latent i 13.8 % av samtliga utmål. Räknat efter arealen täckte de utmål där kronan innehade an- mäld eller latent kronoandel 27,5 % av den totala utmålslagda arealen. Fördelat efter malmregioner utgjorde antalet utmål med kronoandel 18,0 % i Norrbottens län (39,1 % av utmålsarealen i länet), 27,1 % i Västerbottens län (42,7 % av utmålsarealen) samt 11,0 % i landet i övrigt (22,1 % av utmålsarealen; ur utmålssynpunkt domine- ras detta område helt av Mellansvenska bergslagen). Ser man till olika malmslag fanns vid nämnda tidpunkt kronoandel i 11,0 % av samtliga järnmalmsutmål (sam- manlagt 3.639 st.) samt i 20,9 % av utmå- len avseende övriga malmer (sammanlagt cirka 1.378 st.).

Riksdagen har (genom skrivelser den 29 febr. 1932, nr 56, och d. 15 mars 1940, nr 110) medgivit, att Kungl. Maj:t tills vidare får åt svenska medborgare, i den ordning Kungl. Maj:t bestämmer. mot årlig avgift och under de villkor i övrigt, som Kungl. Maj:t fastställer, under en tid för varje gång av högst tjugu år upplåta begagnandct av kronan tillhörande jordägareandelar, kronoandelar och kronan såsom inmutare tillkommande andelar i gruvor. Kronans rätt i fråga om anmälan om begagnande av kronoandel bevakas av kommerskollegium, som i förekommande fall framlägger för- slag om utarrendering av kronoandelar hos Kungl. Maj:t. I yttrande till gruvrättsutred- ningen den 24 maj 1965 har kommerskol— legium bl.a. redovisat följande erfarenheter och synpunkter i fråga om kronoandelsin- stitutet.

* Inberäknat utmål där staten är inmutare och vari kronoandel formellt ej uppkommer.

Anmälan till begagnande av kronoandel har skett beträffande 103 utmål. Samtliga dessa kronoandelar är upplåtna på arrende till inne- havaren av inmutareandelen. I ett fall har kro- nan avstått från kronoandelen och i övriga 382 fall står rätten till begagnande av krono- andel alltjämt öppen.

Anmälan om kronoandel på inmutningssta- diet har hittills icke skett i något fall, emedan en sådan anmälan, utan att ge någon påtaglig fördel, skulle innebära att staten skulle enga- gera sig i enskilda projekt vilkas framtid i all- mänhet är synnerligen oviss. Om avsikten är att upplåta en kronoandel på arrende men nå- got avtal rörande malmbrytningen inom utmå- let ej föreligger, har staten normalt inte anled- ning att göra anmälan om kronoandelen förrän på ett sent stadium, då förutsättningarna för bearbetning och villkoren för arrende eller an- nan form för tillgodogörande av malmen bätt— re kan bedömas. Statens inträde i gruvföretaget är förenat med vissa ekonomiska förpliktelser i form av ersättning till inmutaren för vissa av denne nedlagda kostnader enligt 49 & gruvla- gen samt andel i försvarsavgifter och kostna- der för gruvrörelsen enligt bestämmelserna om samäganderätt i 8 kap. gruvlagen. För bedöm- ning av de åtaganden staten tar på sig genom anmälan bör därför enligt kollegiet en över- enskommelse om dessa förhållanden ha träffats med gruvägaren eller i varje fall en utredning därom ha skett innan anmälan görs.

I alla de fall som hittills förekommit har före anmälan träffats ett arrendeavtal med in- mutaren, genom vilket brytningsrätten upplå- tits till denne mot en årlig avgift per ton på kronans andel av den brutna malmen och med befrielse för kronan från att vid inträdet i gruv- företaget eller under arrendetiden deltaga i förekommande kostnader.

Initiativet till förhandlingar kommer i regel från inmutaren som för sina ekonomiska kal- kyler önskar få vetskap om staten kommer att begagna sin kronoandel och om villkoren för en upplåtelse av statens andel. Vid förhand- lingarna söker kollegiet att på basis av upp- gifter från inmutaren och vad som eljest är känt bilda sig en uppfattning om gruvbryt- ningens ekonomi i de skilda fallen och om den arrendeavgift som med hänsyn härtill kan an- ses skälig.

Vid förhandlingar om arrendeavtal strävar kollegiet så långt det är möjligt och lämpligt att nå enhetlighet i villkoren såväl vad beträf- far avgifterna, med hänsyn till att den ekono- miska belastningen genom kronoandelen bör vara likvärdig för olika företagare, som i fråga om villkoren i övrigt, med hänsyn till att detta medför förenklad handläggning och minskar risken för tolkningstvister. På grund av att

samtidigt gällande avtal tillkommit under en lång tidsperiod med ändrade förhållanden fö- rekommer dock rätt stora skiljaktigheter. I vissa fall kommer även sociala hänsyn in i bedömningen, nämligen då det allmänna kan ha intresse av att gruvdrift upptas i ett områ- de där sysselsättningssvårigheter föreligger, även om statens direkta inkomst av kronoan- delen blir ringa eller ingen.

Sedan preliminär överenskommelse om ar- rendeavgiften och om avtalsvillkoren i övrigt träffats, avlåter kollegiet skrivelse till Kungl. Maj:t med förslag till avtal, som tecknas efter erhållet bemyndigande. Arrendetiden är i nor— mala fall 20 år.

Statens inkomster genom utarrendering av gruvegendom har under de senaste tio åren växlat mellan 2 och 4 milj. kr per år. Härtill kommer överskottet av legodriften i Adak, som under samma period växlat mellan 3 och 10 milj. kr per år. Malmbrytningen i gruvor, i vilka staten utarrenderat sin andel eller hela brytningsrätten, utgjorde under 1964 omkring 2 milj. ton, varav omkring hälften järnmalm och hälften andra malmer.

Anmälan till begagnande av kronoandel har sålunda hittills alltid skett i samband med ut- arrendering av kronoandelen, vilken därvid, såsom förutsattes som regel vid kronoandels- systemets tillkomst, upplåtits till inmutaren. Ett tillsvidare endast formellt avsteg från den- na regel har gjorts i några fall såtillvida, att vissa avtal även gäller för kronans andel i till— kommande utmål inom en viss rayon, även om arrendatorn inte har inmutarandelen i dessa. Syftet härmed har varit att undvika splittring av brytningsrätten i vissa avskilt liggande om- råden, i vilka arrendatorn gjort en pionjärin- sats.

Begagnande av kronoandelen som ett aktivt instrument för att få till stånd viss malmbryt- ning har således inte förekommit. De skäl en inmutare kan ha till en negativ inställning till upptagande av brytning torde merendels vara av sådan art, att de gör sig mer eller mindre starkt gällande även för statens del. De sär- skilda motiv staten kan ha för sitt ingripande måste därför enligt kollegiet vara mycket star- ka. Ett sådant motiv kan vara att staten i ett trängt försörjningsläge kan önska att få igång eller utöka inhemsk produktion av en viss rå- vara. Så var förhållandet i fråga om koppar- och nickelmalm under andra världskriget. Lik- som skedde då torde frågan om ny eller ökad produktion i regel kunna lösas genom förhand- lingar och avtal mellan staten och inmutaren. Ett annat motiv kan vara en önskan från det allmännas sida att genom upptagande av gruv- drift förbättra sysselsättningsförhållandena i ett område där inte utnyttjade möjligheter till

gruvdrift anses föreligga. Åtgärder i sådant syf- te måste föregås av mycket omsorgsfulla ut- redningar om malmens brytvärdhet, driftens lönsamhet under växlande marknadsförhållan- den, storleken av erforderliga investeringar, till- gången på skolad arbetskraft, gruvans livslängd med hänsyn till kända malmtillgångar m.m.

Även i sådana fall torde det vara möjligt och för staten förmånligast att överenskom- melse träffas mellan staten och inmutaren om en eller annan form av samverkan i gruvrörel- sen.

Någon praktisk erfarenhet av hur gruvlagens samäganderättsregler verkar om de tillämpas fullt, torde inte finnas. Förekommande fall har såvitt känt lösts genom överenskommelse mellan parterna såväl när det gäller jordägar- andelar enligt gruvstadgan som kronoandelar enligt gruvlagen.

Sammanfattningsvis framhåller kommers- kollegium att kronoandelsinstitutet ger staten möjligheter att genom utövning av sin hälften- rått tillgodose näringspolitiska och andra all- männa intressen utan inmutarens medverkan och att genom denna rätt påverka inmutaren i hans ställningstaganden i den mån denne inte är benägen att upptaga brytning eller vill hålla malmproduktionen vid en lägre nivå än vad staten anser lämpligt. Däremot kan staten enligt gruvlagens bestämmelser inte hindra in- mutaren att bryta malm i den större omfatt- ning han önskar, om statens intressen skulle tala för att brytning ej skall ske, eller gruvan drivas med lägre produktion, t.ex. i syfte att spara en malmtillgång för framtida behov.

Kommerskollegium har inte redovisat några negativa erfarenheter av kronoandels— institutet. Såvitt redogörelsen utvisar har dock de möjligheter detta institut ger staten till ett direkt inflytande inte utnyttjats. Så- lunda synes det inte ha varit på tal att sta- ten skulle förvärva även inmutarens andel eller tillsammans med denne bilda aktiebo- lag för gruvdrift.

9.3 Bestämmelser mot rovdrift

I gruvlagens 10 kap. om tillsyn över gruv- driften finns vissa bestämmelser till före- byggande av rovdrift. Sålunda skall enligt 69 & tillsynsmyndigheterna tillse, att gruv- arbetet inte bedrivs på sådant sätt att gru- vans framtida bestånd äventyras eller till— godogörandet av kvarlämnad känd tillgång på malm omöjliggörs eller i väsentlig mån försvåras eller eljest uppenbar misshushåll-

ning med malm äger rum. Bergmästaren äger enligt 71 & såväl förelägga gruvinne— havaren att göra de anstalter som erfordras till förhindrande av sådan misshushållning som i samma syfte meddela andra före— skrifter i fråga om gruvarbetets bedrivande.

Bestämmelsen i fråga hade föreslagits av gruvlagstiftningssakkunniga. De sakkunniga anförde (SOU 1924: 16 s. 68) att ett ingri- pande från det allmännas sida i sättet för gruvdriftens utövande måste ske med stor försiktighet och icke gå längre än behovet kräver. Å andra sidan borde det allmänna tillse, att gruvbrytningen icke bedrevs på ett sätt som med fullständigt förbiseende av framtidens intressen endast vore inriktat på högsta möjliga tillfälliga vinst. En dylik drift, vilken kunde karakteriseras såsom rovdrift, borde det vara lagstiftningens upp- gift att söka förhindra. Det torde icke vara lätt att generellt ange, vad som kunde anses vara rovdrift. Såsom sådan måste emeller- tid karakteriseras ett förfaringssätt, varige- nom tillgodogörandet av kvarlämnad känd malmtillgång omöjliggjordes eller i väsentlig mån försvårades. I dylika fall hade endast vissa och givetvis de bästa delarna av fyn- digheten brutits utan tanke på att bevara möjligheten till brytning av även andra par- tier. Men även i andra fall kunde enligt de sakkunniga en sådan misshushållning med malmtillgången föreligga, att det allmänna borde ingripa däremot. I regel låg det i gruvägarens eget intresse att malmtillgång- en utnyttjades på bästa sätt. Enligt de sak- kunnigas mening borde det endast vara i sådana fall, då man på grund av själva sät- tet att behandla malmen kunde anse en uppenbar misshushållning därmed äga rum, som det allmännas organ skulle kunna in- gripa.

Såvitt känt har något föreläggande i syfte att hindra misshushållning med malm inte givits under gruvlagens giltighetstid.

9.4 Statsgruvefältinstitutet: Motiv och er- farenheter

Som framgått av redogörelsen för den historiska utvecklingen infördes statsgruve-

fältinstitutet år 1910 genom en ändring i 1884 års gruvstadga. Beslutet är att betrak- ta som ett led i de åtgärder som åren 1899-- 1910 vidtogs för att tillförsäkra staten be- stämmanderätt framförallt beträffande de vid denna tid särskilt aktuella, mycket stora järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten. Se- dan staten 1899 återfått rätten till jordägar- andel på icke disponerad kronomark och 1902 utfärdats provisoriskt inmutningsför- bud på dylik mark inom Norrbottens län —- 1907 utsträckt att gälla även inom Väs- terbottens och Jämtlands län — föreslogs genom särskilda propositioner till 1910 års riksdag dels en permanentning av inmut- ningsförbudet (prop. 1910: 50), dels en reg— lering av gruvrätten inom förbudsområdena genom »skärpningstillstånd» och gruvdrifts- tillstånd (prop. 1910: 51) och dels utläggan- de av statsgruvefält till skydd för vissa stat- liga gruvfält (prop. 1910: 53). Som förut nämnts avslogs de båda förstnämnda propo- sitionerna, medan propositionen om utläg— gande av statsgruvefält bifölls. Avsikten med statsgruvefältsinstitutet framgår av föl- jande anförande till statsrådsprotokollet av chefen för jordbruksdepartementet:

Enligt dessa förslag (prop. 50 och 51) skulle, samtidigt med att inmutningsrätten å viss kro- nojord upphävdes, enskilda berättigas att i viss ordning av kronan förvärva rätt att undersöka och tillgodogöra sig mineralfyndigheter å dy- lik jord. Dock skulle särskilda inskränkningar göras i den rätt som i förevarande hänseende avsågs att tillkomma enskilda. Jag erinrar här, hurusom statsrådet och chefen för justitiede- partementet redan vid behandling inför Kungl. Maj:t den 4 december 1908 av förslag i före- liggande ämne framhöll, att enär kronan för det dåvarande vore på grund av köp ägare av åtskilliga efter inmutning upptagna gruvor på kronojord och vore i andra sådana intresserad, det icke kunde anses vara förenligt med kro- nans intressen, att enskilde ägde å den till des- sa gruvor hörande jord och närmast därom- kring befintlig mark skaffa sig den rätt till gruvdrift, som eljest skulle genom skärpning vinnas, och att förslagen därför förutsatte, att områden, vilka sålunda eller av annan anled- ning funnes böra fredas från intrång, skulle i särskild ordning förklaras för statsgruvefält, och att å dylikt statsgruvefält skärpning ej finge äga rum.

I propositionen angående 1938 års gruv-

lag yttrade vederbörande departementschef i anslutning till förslag av socialiserings- nämnden att statsgruvefält skulle få utläg— gas även på enskild jord bl.a. (s. 117).

Med inmutningssystemet torde inte vara av— sett att uppmuntra vem som helst att under vilka omständigheter som helst förvärva rätt att undersöka och bearbeta mineral. En osund spekulation i inmutningar och en överdriven konkurrens mellan flera inmutare i samma malmfält borde i möjligaste mån motarbetas. Däremot förelåg all anledning att gynna den inmutare genom vars forskningsarbete före- komsten av malm i ett visst fält först blivit ådagalagd. Det kunde inte anses otillbörligt eller stridande mot inmutningssystemets grund- tanke, om för en sådan inmutare i viss mån bereddes ökad möjlighet att utestänga tillskyn- dande konkurrenter, vilka inte själva iklätt sig några uppoffringar för malmletningen. Det var tydligt att en institution som statsgruvefält i berörda avseende skulle kunna medföra vissa fördelar. Här kunde erinras om att det inmut- ningsförbud, som följde av ett områdes för- klarande för statsgruvefält, fyllde en ingalunda oviktig uppgift därutinnan, att ett gruvföretag inom statsgruvefältet skyddades mot besväran- de fältspärrning eller andra olägenheter som skulle kunna uppkomma om enskilda tilläts verkställa inmutningar i närheten av den till företaget hörande fyndigheten.

En obegränsad befogenhet att utlägga stats— gruvefält syntes emellertid enligt departements- chefen öppna möjlighet för statsmakterna att i annan ordning än den som gällde för stiftan- de av allmän lag efter hand tillskapa ett rätts- tillstånd som väsentligen avvek från det med gruvlagstiftningen avsedda. Ehuru det inte tor— de behöva antagas att statsmakterna skulle komma att missbruka nämnda möjlighet, syn- tes det dock påkallat att i själva gruvlagen uppställa en viss begränsning av befogenheten att utlägga statsgruvefält. Vid sådant förhållan- de torde det emellertid knappast kunna föror- das att nämnda befogenhet överhuvud taget gjordes vidsträcktare än vad dittills var fallet. Mot att utlägga statsgruvefält å enskild jord talade bl. a. den omständigheten att en privat jordägare, som upptäckt en fyndighet på sin mark, skäligen borde vara berättigad att för- värva inmutningsrätt till densamma.

I överensstämmelse med riksdagens be— slut utlades 1910 åtta statsgruvefält, huvud— sakligen omfattande områden närmast om- kring utmål i Norrbottens län som staten förvärvat genom utmålsläggning eller ge- nom 1907 och 1908 års malmavtal eller

som tillhörde bolag, vilkas samtliga aktier staten förvärvat genom 1907 års malmavtal.

För närvarande finns följande statsgruve- fält:

A. Enligt kungörelse den 2/12 1910 (SFS 137) följande åtta statsgruvefält i Norrbottens län, nämligen ]) Kiiruna statsgruvefält; 2) Ekströmsbergs statsgruvefält väster om Kiruna (gränserna delvis ändrade en- ligt kungörelse 12/4 1929, SFS nr 59); 3) Svappavaara statsgruvefält sydost om Kiruna;

4) Toppi statsgruvefält vid Riksgränsba- nan söder om Torneträsk;

5) Nakerivaara statsgruvefält vid Torne- träsk; 6) Gellivare statsgruvefält; 7) Salmivaara statsgruvefält norr om Gäl- livare; 8) Ruotivare statsgruvefält väster om J okk- mokk (gränserna ändrade enligt kun- görelse SFS 1929: 59);

B. Enligt kungörelse den 11/6 1918 (SFS nr 372) det likaledes i Norrbottens län belägna 9) Liikavaara statsgruvefält strax öster om Gällivare;

C. Enligt kungörelse den 20/5 1921 (SFS nr 297) och den 24/3 1939 (SFS nr 83) följande två statsgruvefält i Vilhelmina socken i Västerbottens län, nämligen Stekenjokks statsgruvefält (utökat år 1962 enligt kungörelse SFS nr 190); och 11) Remdalens statsgruvefält:

10 V

D. Enligt kungörelse den 12/4 1929 (SFS nr 59) följande fyra statsgruvefält i Norrbottens län, nämligen 12) Pellivuoma statsgruvefält häradsallmänning; 13) Sautusvaara statsgruvefält vid Jukkas- järvi häradsallmänning; 14) Vathanvaara statsgruvefält vid Jukkas- järvi häradsallmänning och Vittangi bys mark samt

vid Pajala

15) Nunasvaara statsgruvefält vid Vittangi by i Jukkasjärvi socken.

E. Enligt kungörelse den 22/9 1933 (SFS nr 557) 16) Kaunisvaara statsgruvefält i socken, Norrbottens län. Statsgruvefältens storlek varierar från nå- gon kmg, som Nunasvaara, till vidsträckta områden med upp till tre mils utsträckning på längden (Ruotivare).

Gruvorna i Kiruna, Svappavaara och Malmberget är belägna inom respektive statsgruvefält. Övriga statsgruvefält i Norr- botten omfattas av den malminventering som utförs i länet i överensstämmelse med 1963 års riksdagsbeslut. I samband med in- venteringen har hittills geologiska och geo- fysiska undersökningar utförts på samtliga ifrågavarande fält utom Ruotivare samt borrningar verkställts inom Ekströmsberg, Nakerivaara, Liikavaara, Pellivuoma, Sau- tusvaara och Kaunisvaara. Liknande under- sökningar har skett inom Stekenjokks och Remdalens statsgruvefält. I Stekenjokk har dessutom gjorts en gruvundersökning. Tidi- gare har aktiviteten inom statsgruvefälten varit obetydlig.

Med hänsyn till att de områden, där statsgruvefälten är belägna, under perioden 1902—1939 med få undantag även omfat— tats av generella inmutningsförbud på kro- nojord inom de nordliga länen hade stats- gruvefälten knappast någon självständig be- tydelse före sistnämnda år. Därefter har statsgruvefälten i en del fall utgjort det en- da skyddet för fyndigheter inom fälten och i andra fall haft betydelse som skydd för utmålslagda malmers donlägiga fortsättning utanför de lodräta utmålsgränserna.

Pajala

9.5 Förhållandena i Norrbottens län

9.5.1. Allmänt

Naturrikedomarna i de norrbottniska järn- malmsfälten har av olika anledningar an— setts intaga en sådan särställning att man sedan länge oberoende av skilda ekonomiska samhällsuppfattningar strävat efter att över- föra tillgångarna i samhällets ägo. Som vik- tiga etapper på vägen mot förverkligandet

av detta mål framstår 1899 års beslut att återge kronan rätten till jordägarandel på kronojord, de åren 1902—1939 gällande in- mutningsförbuden på kronojord, 1907 års malmavtal, varigenom staten tillförsäkrade sig nyttjanderätten till Luossavaara malm- fält och äganderätten till ett antal andra malmfält, 1908 års malmavtal, som tillför- de staten Svappavaara, Leveäniemi, Tansari och Salmivaara malmfält, införandet av statsgruvefältsinstitutet 1910, 1927 års malmavtal, varigenom staten med ägande- rätt erhöll samtliga gruvor och inmutade områden inom Norrbottens län som tidigare tillhörde TGO samt 1955 års beslut om sta- tens inlösen av TCO:s aktier i LKAB. Vid sidan härav har främst på grundval av un- dersökningsarbeten som utförts av SGU ett betydande antal inmutningar gjorts för sta- tens räkning. Statens ställning beträffan- de järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten har ytterligare stärkts genom det förhållan- det att staten på grund av sitt stora mark- innehav i länet — 1963 ägde staten 69 % av landarealen där — fått jordägarandel i flertalet utmål som efter 1899 lagts enligt 1884 års gruvstadga samt genom rätt till kronoandel i utmål lagda enligt gällande gruvlag. Resultatet av utvecklingen har bli- vit att staten numera direkt eller genom statliga bolag förfogar över mer än 95 % av de kända järnmalmstillgångarna i Norr- botten och därutöver har jordägar- eller kronoandel i flertalet övriga järnmalmsfyn- digheter i länet. Statens innehav av riks- gränsbanan, som f. n. utgör den enda möj- liga vägen för uttransport av malmproduk- tionen vid Kiruna, Svappavaara och Malm- berget samt flertalet andra tänkbara produk- tionsställen, bidrar ytterligare till att befästa statens ställning i fråga om järnmalmsfyn- digheterna i Norrbotten.

9.5.2 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län

Lagen den 6 december 1963 om inskränk- ning i rätten till inmutning inom Norrbot- tens län, som gäller t. o. m. den 31 decem- ber 1972, utfärdades i samband med att

statsmakterna beslöt att en systematisk in- ventering avseende järnmalm och andra mineral inom Norrbottens län åren 1963— 1972 skulle utföras genom SGU:s försorg till en beräknad kostnad av omkring 40 milj. kr. Som huvudmotiv för lagen anför- des att det mot bakgrunden av den besluta- de inventeringen och det samtidiga beslutet att tillkalla sakkunniga för att överväga ut- formningen av den framtida gruvlagstift- ningen, däribland frågan om en övergång från inmutnings- till koncessionssystem, förelåg en betydande risk för förstärkning av de tendenser till splittring av rätten till de brytvärda norrbottensmalmerna som kunnat skönjas. En sådan utveckling an- sågs snabbt kunna leda till att den norrbott- niska gruvindustrins framtida struktur blev felaktigt inriktad och dess arrendering olämplig vilket vore olyckligt med hänsyn till frågans vikt från arbetsmarknadspoli- tiska och andra samhällsekonomiska syn— punkter. För att förebygga den befarade utvecklingen förordades en temporär in- skränkning av enskildas inmutningsrätt i Norrbottens län (prop. 1963: 164 s. 31 f.).

Förutom att lagen tillgodoser syftet att hindra en olämplig uppdelning av rätten till malmfyndigheter i Norrbotten innefattar den givetvis också en förstärkning av det statliga gruvföretagets förmånsställning i Norrbotten.

Dispens från inmutningsförbudet i Norrbotten har under tiden 1964—1968 lämnats i 15 fall. Flertalet av dessa avser Stora Kopparbergs järnmalmsfyndigheter i Arjeplogs socken samt dispenser för Bo- liden avseende inmutning av andra mineral än järnmalm. I 4 fall har ansökningar om dispens helt avslagits. Avslagsbesluten har avsett ansökningar av enskilda personer om inmutning av bly-, molybden-, guld-, järn- och kismalmer i Arvidsjaurs, Gällivare, Piteå och Jörns socknar.

9.5.3. Malminventeringen

Som motiv för den år 1963 beslutade malm- inventeringen i Norrbotten anfördes rådan- de ofullständiga kännedom om malmföre-

komsterna och gynnsamma geologiska för- utsättningar för upptäckt av nya järnmalms- förekomster. Det ansågs föreligga behov att inom en ganska nära framtid erhålla en in- gående kännedom om de totala järnmalms- reserverna för en bedömning av frågan om en från samhälls- och företagsekonomiska synpunkter lämplig produktionsnivå. Inven- teringen borde utformas så att den kunde ingå som ett led i samhällets planeringsåt- gärder i övrigt för näringslivets utveckling i Norrbotten. Inventeringen skulle omfatta såväl regionalprospektering främst inom de norra och västra delarna av länets inland med undantag av fjällregionen som även lokalprospektering med inriktning främst på vissa viktigare fyndigheter. Den närmare utformningen av inventeringsprogrammet, vilket som nämnts avsågs att genomföras åren 1963—1972, skulle ske successivt i anslutning till de årligen återkommande an- slagsprövningarna (prop. 1963:164). Enligt uppgift från SGU har till hösten 1968 ut- förts flygmätningar till cirka 80 %, mark- geofysiska arbeten till cirka 70 % samt geo- logiska arbeten och borrning till cirka 50 % av det ursprungligen planerade program- met. Av arbetet på nyupptäckta malmmine- raliseringar samt av bearbetningen av erhåll- na undersökningsresultat återstår mer än hälften.

9.6. Allmänna förfogandelagen

Bestämmelserna i allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 kan, förutom vid krig och krigsfara, sättas i tillämpning om till följd av krig, vari riket befunnit sig, eller krig mellan främmande makter eller annan utom riket inträffad utomordentlig händelse upp- kommit knapphet eller betydande fara för knapphet inom riket på förnödenhet som erfordras för krigsbruk eller för ekonomisk försvarsberedskap eller som eljest är av vikt för befolkningen eller produktionen (1 och 2 55). I sådana fall äger Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordna att lagens be- stämmelser helt eller delvis skall äga till- lämpning under viss tid, högst ett år varje gång. När så skett kan Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer föreskriva att gruvinnehavare skall till kro- nan upplåta gruvan eller del därav jämte tillhörande inredning eller utrustning eller ålägga denne att ombesörja att för ovan- nämnda ändamål erforderlig förnödenhet (malm) frambringas och, där så erfordras och lämpligen kan ske, bereds för kronans räkning (4 och 5 åå). Skälig ersättning skall ges (18—25 55).

10 Vissa spörsmål angående gruvorna i samhället.

Nuläget

10.1 Konkurrens mellan gruvrättigheter och motstående intressen

Utnyttjandet av gruvrättigheter kan själv- fallet i många fall komma i konflikt med annan pågående eller planerad användning av den berörda marken. Som exempel på intressen som kan komma att stå i motsats till gruvintresset kan nämnas bebyggelse, naturvård, kommunikationer, vattenregle- ring och vattenvård samt renskötsel. Dessa konkurrensfrågor regleras för närvarande, i den mån någon lösning över huvud anvisas i lagstiftningen, förutom genom bestämmel— ser i gruvlagen, av bestämmelser av förfo- ganderättsinskränkande eller expropriativ natur främst i byggnadslagen, lagen om all- männa vägar, naturvårdslagen och vatten— lagen samt av grannelags- och immissions- rättsliga reglerl.

I den egentliga gruvlagstiftningen har in- mutaren sedan gammalt en stark ställning i förhållande till andra intressen. Gruvlagen uppställer i princip inga andra spärrar mot uppkomsten av gruvrättigheter än att in- mutning eller utmålsläggning inte utan dis- pens eller inte alls får ske på vissa i lagen angivna, som kvalificerat skyddsvärda an- sedda områden samt att gruvrättsinnehavare är skyldig att utge ersättning för mark som tas i anspråk för gruvdriften och för genom denna uppkommande skador. Redogörelse för bestämmelserna om hinder mot inmut- ning och utmålsläggning samt för ersätt-

ningsreglerna har lämnats i kap. 2 s. 51 ff, vartill hänvisas.

När det gäller gruvrättighetemas förhål- lande till förfoganderättsinskränkande och expropriativa regler i annan lagstiftning tor- de numera anses klart att gruvrättigheterna i princip kan bli föremål för expropriation eller inskränkningar i utnyttjandet i samma omfattning som äganderätt till jord samt nyttjanderätt, servitut och andra sakrätterg. Innehavare av gruvrättigheter är vidare i samma mån som innehavare av nyssnämnda rättigheter bunden av de bestämmelser som gäller om verksamhet som medför s.k. im- missioner på omgivningen, t. ex. vatten- och luftförorening.

Genom planläggning enligt byggnadslagen fastställs regler för markens användning inom tätbebyggelseområden främst genom planinstituten generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Hinder föreligger inte mot att intaga inmutningar och utmål i sådana pla- ner. I den mån detta aktualiseras skall nö- dig hänsyn tagas till gruvrättigheterna så att ] Rättsläget beträffande förhållandet mellan gruvrättigheter och motstående intressen är i vissa hänseenden oklart. Härom hänvisas till Digman, s. 117 ff, samt en uppsats av Phillips Hult, Något om gruvornas rättsliga ställning vid upprättande av stads- och bygg- nadsplaner samt anläggandet av allmänna vägar, järnvägar m.m., intagen i medde-

landen från Jernkontorets gruvbyrå 1949 nr 50. ' Ledamoten Bolding anser för sin del att rättsläget måste betraktas som oklart i dessa avseenden.

gruvdriften ej motverkas eller hindras]. Ny- byggnad får inte utan dispens företagas i strid mot fastställd generalplan, stadsplan eller byggnadsplan (13, 34 och 110 55). Detsamma gäller om vissa förberedande be- slut fattats angående fastställande av gene- ralplan eller stadsplan eller om ändring i sådan plan (14 och 35 åå). Inom område som ingår i fastställd generalplan och stads- plan får schaktning, fyllning, trädfällning, eller annan därmed jämförlig åtgärd inte vidtagas, såvitt åtgärden uppenbarligen är av beskaffenhet att kunna väsentligt försvåra områdets användning för avsett ändamål (17 och 40 55). Motsvarande förbud kan meddelas bl. a. för område beträffande vil— ket förberedande beslut fattats eller fråga väckts om fastställande eller ändring av ge- neralplan eller stadsplan eller för område som ingår i byggnadsplan (17, 40 och 110 55).

Finnes område som inte ingår i stadsplan eller byggnadsplan böra särskilt skyddas med hänsyn till förefintlig, från historisk eller konstnärlig synpunkt värdefull bebyg- gelse, fasta fornlämningar eller andra min- nesmärken, äger länsstyrelsen enligt 86 och 122 Så byggnadslagen förordna, att nybygg- nad inom området inte får företas utan länsstyrelsens tillstånd. I närheten av befäst- ning, allmän flygplats och atomenergianlägg- ning får vidare enligt 81 & nybyggnad, schaktning, fyllning m.m. inte företas utan medgivande av länsstyrelsen. Enligt 82 & kan länsstyrelsen också förordna att 81 & skall äga tillämpning när beslut fattats om uppförande eller utvidgning av sådan an- läggning.

Förbud enligt byggnadslagen utgör som ovan framgått ej hinder mot inmutning el- ler utmålsläggning men kan däremot omöj- liggöra ett faktiskt utövande av rättigheter- na. Möjligheterna för gruvrättsinnehavare att erhålla gottgörelse som kan tillskyndas honom härigenom är begränsade. Intrång genom förbud i anledning av förestående planläggning berättigar i princip ej till er- sättning. Innebär fastställda planer hinder att uppföra byggnader som erfordras för gruvdrift, torde ersättningsmöjligheter fin-

nas i vissa fall, om inmutningen skett före planfastställelsen (22 och 116 åå). Skall mark enligt stadsplan användas för annat ändamål än enskilt bebyggande och kan markens ägare till följd härav nyttja marken allenast på sätt som står i uppenbart miss- förhållande till dess tidigare värde, är sta- den skyldig att lösa marken (48 5). I sådan händelse torde i vart fall ersättning kunna utgå för skada som drabbar gruvinnehavare genom att av honom löst mark måste av- stås. Vid förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten m.m. kan rätt till ersättning föreligga om inmutningen skedde innan inskränkningen i möjligheten att ut- nyttja marken inträdde (83 5).

För att få en uppfattning om hur förhål- landet mellan gruvrättigheter och den fy- siska bebyggelseplaneringen gestaltat sig i praktiken har utredningen gjort förfråg- ningar i ämnet hos länsstyrelserna i flertalet av de län där gruvhantering av någon bety— delse förekommer. Av de inkomna svaren att döma synes antalet kollisionsfall ha varit relativt få, och de fall som förekommit har i allmänhet kunnat lösas i samförstånd mel- lan berörda parter. Sålunda säger sig läns- styrelsen i Norrbottens län ej ha erfarit att gällande gruv- eller byggnadslagstiftning lagt hinder i vägen för lösning av konflikter mel- lan gruvnäringen och andra samhällsintres- sen. Enligt länsstyrelsen i Västerbottens län har inga konflikter uppstått mellan bebyg- gelseplanering och gruvrättigheter i länet, vilket synes ha samband med att gruvor inte upptagits i eller i närheten av tätbebyggelse. Länsstyrelsen framhåller att gruvrättigheter bör redovisas i inventeringsarbetet för kom- munernas generalplaner, så att därmed sam- manhängande förhållanden kan beaktas av planmyndigheterna på ett tidigt stadium av bebyggelseplaneringen. Liknande synpunk- ter anges av länsstyrelsen i Värmlands län. Länsstyrelsen i Uppsala län uppger att mot- sättningar mellan samhällsplanerings- och gruvdriftsintressen endast förekommit om- kring Dannemora gruvor, där frågorna emellertid lösts genom samråd och ömse-

' Bexelius m.fl., Byggnadslagstiftningen, 1961 års upplaga. s. 358 och 369.

sidigt hänsynstagande. Länsstyrelsen anser det angeläget att det allmänna får skäliga möjligheter att öva inflytande i dispositionen av markanläggningarna i samband med gruvdrift både inom och utanför utmåls- området. Länsstyrelsen i Västmanlands län, som under senare år inte varit inkopplad på ärenden rörande konflikter mellan bebyg- gelse och utmål, betonar angelägenheten av att bebyggelse och vägar läggs på sådant sätt att gruvdrift ej hindras. Länsstyrelsen ifrågasätter om inte möjlighet borde införas att mot ersättning hindra glesbebyggelse inom området. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att det samhälleliga intresset i stort sett är tillfredsställande tillgodosett med nu- varande reglering av förhållandet mellan bebyggelseplanering och gruvrättigheter. Som framgår nedan ifrågasätter länsstyrel- sen dock ändring i visst avseende. Önskemål om en ny reglering på ifråga- varande område framförs däremot av läns- styrelsen i Örebro län, som hänför sig till ett gemensamt yttrande av överlantmätaren och länsarkitekten i länet. Dessa påtalar att hinder mot inmutning och utmålsläggning inte föreligger inom fastställd detaljplan, trots att det är fråga om en nära föreståen- de tätbebyggelse som förutsätter kommu- nala investeringar. Ett upprivande av planen i händelse av gruvdrift kunde få vittgå- ende ekonomiska konsekvenser. Även om planen enligt byggnadslagen utgör hinder för vissa åtgärder i samband med gruvdrift, synes det oklart huruvida den lägger hinder i vägen exempelvis för underjordisk brytning inom planområdet. Enligt överlantmätarens och länsarkitektens mening bör gruvlagen kompletteras med bestämmelser om förbud mot inmutning eller utmålsläggning inom 100 meter från område med fastställd stads- eller byggnadsplan, med möjlighet för Kungl. Maj:t att dispensera från förbudet. — Bestående gruvrättigheter kan i allmän- het beaktas vid planläggning. Emellertid är det i fråga om ett stort antal utmål ovisst om de någonsin kommer att utnyttjas. 1 Örebro län där många spridda utmål finns läggs då och då detaljplan över utmålsom- råde. Även om detta sker i samförstånd med

gruvägaren, råder enligt överlantmätaren och länsarkitekten osäkerhet om verkning- arna för framtiden beträffande möjlighe- terna att utnyttja utmålet för gruvdrift. Då ett och samma område inte bör ifrågakom- ma både för tätbebyggelse och gruvdrift bör, om detaljplanering ifrågakommer inom 100 meter från utmål, utmålet för undan- röjande av rättsosäkerhet i erforderlig mån inskränkas eller sönas, innan planen fast- ställs. — Länsstyrelsen i Kopparbergs län ifrågasätter om inte byggnadsnämnden bor- de höras vid ansökan om inmutning och utmålsläggning. En föreskrift härom skulle möjliggöra för nämnden att klargöra mot- stående samhällsintresse på grund av be- byggelse och framtvinga en avvägning mel- lan de skilda intressena hos tillståndsmyn- digheten.

Flera länsstyrelser framhåller att behov finns av regler som möjliggör att mark, som tagits i anspråk för gruvdriften ovan jord men sedermera ej längre behövs för ändamålet, kan avstås av gruvinnehavaren oberoende av om utmålet sönas. Nu rå— dande svårigheter i detta hänseende har medfört olägenheter när man velat utnyttja marken för annat ändamål.

Gruvdrift medför i allmänhet större eller mindre ingrepp i landskapet. Äldre tiders brytning ger sig ofta till känna genom kvar- varande dagöppningar och schakt. De all- varligaste problemen från landskapsvårds— synpunkt vållas numera genom upplag av ofyndigt berg och det efter anrikningen kvarblivande avfallet.

Ett känt exempel på en konflikt mellan gruvdrift och naturvårdsintresset utgör Små— lands Taberg.

Taberg ligger i nordligaste delen av små- ländska höglandet omkring 12 km söder om Vättern. Det utgör högsta punkten av höglan- det i denna del och höjer sig omkring 140 m över den omgivande terrängen. Sett från norr och från Vätterns strand har berget en karak- teristisk profil. Från bergets topp möter en vidsträckt utsikt. Dess flora har stort natur- vetenskapligt intresse. Berget anses som ett be- tydande naturminnesmärke.

Geologiskt består Taberg praktiskt taget i sin helhet av en enda stor malmkropp. Denna innehåller cirka 30 % järn, 3 % titan och

0,2 % vanadin. Till sin ytutsträckning är mal- men närmast jämförlig med Kiirunavaara. J ärnmalmen i Taberg var föremål för brytning redan under medeltiden. Sedan bearbetningen upphört 1892 upptogs den på nytt 1937. Bryt- ning pågick därefter till början på 1960-talet. Därefter har gruvdrift inte förekommit. Vid brytningen har upptagits öppna kratrar som bildar fula sår i terrängen. Vid nuvarande malmpriser torde järnmalmsbrytning inte vara lönsam. Då de senaste årens tekniska utveck- ling gett titan en ökad betydelse, är det ej ute- slutet att titantillgångarna i Taberg, vilka är de största i landet, kan komma få ett bety- dande värde.

Frågan om skydd för Tabergs naturvärden togs upp i riksdagsmotioner 1952. År 1953 framlades en utredning i frågan (SOU 1953: 33) samt ett förslag till avtal med gruvbrytnings- bolaget, Aktiebolaget Smålands Taberg. 1954 anslog statsmakterna medel för kostnader i samband med en eventuell fridlysning. 1955 träffades mellan staten och bolaget ett nytt preliminärt avtal, avsett att gälla till 1975. Enligt avtalsförslaget skulle ovanjordsbrytning- en begränsas till viss del av berget och maxi- meras till vissa kvantiteter. Förslaget har inte föranlett annan åtgärd från statens sida än att Kungl. Maj:t år 1963 uppdrog åt statens na- turvårdsnämnd (numera naturvårdsverket) att följa utvecklingen rörande skydd för Små- lands Tabergs naturvärden och inkomma med de förslag i ämnet som kunde finnas påkallade (jfr. prop. 1963: 71 s. 117 f).

Enligt den nya naturvårdslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1965, har det allmänna vidsträckta befogenheter såväl att undanta naturområden från gruvdrift som att förmå gruvinnehavare att vidta åtgärder för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden. I syfte att bevara större sammanhängande områden av viss land- skapstyp i dess naturliga tillstånd eller i väsentligen oförändrat skick kan sålunda staten tillhörig mark avsättas som national- park (4 å). Inom nationalpark råder enligt 5 & gruvlagen inmutningsförbud.

Område, som finnes böra särskilt skyd- das eller vårdas på grund av sin betydelse för kännedomen om landets natur, sin skönhet eller eljest märkliga beskaffenhet eller emedan området är av väsentlig bety- delse för allmänhetens friluftsliv, kan av länsstyrelsen förklaras som naturreservat (7 €). I beslutet kan föreskrivas de in- skränkningar i rätt att förfoga över fastig-

het som finnes nödiga för att trygga ända- målet med reservatet, såsom förbud mot bebyggelse, uppförande av stängsel, täkt- verksamhet, uppodling, dikning, plantering, avverkning, jakt, fiske och användning av bekämpningsmedel (8 5). Då fråga uppkom- mit om bildande av naturreservat kan läns- styrelsen för viss tid, högst tre år, meddela förbud mot att beträffande det berörda om- rådet utan länsstyrelsens tillstånd vidtaga åtgärder som strider mot syftet med de ifrågasatta reservatföreskrifterna. Om sär- skilda skäl är därtill, kan förbudets giltig- hetstid av länsstyrelsen förlängas med högst tre år (11 €). Reservatföreskrifter kan änd- ras eller upphävas om synnerliga skäl är därtill (12 å). Genom meddelande av s.k. strandskyddsförordnande kan länsstyrelsen av hänsyn till allmänhetens friluftsliv med- medela förbud att uppföra ny byggnad m.m. inom högst 300 meter från strand— linjen utan länsstyrelsens tillstånd (15 och 16 åå). Finns anledning anta att nybygg- nad, upplag eller annat arbetsföretag av visst slag som ej omfattas av det enligt la- gen gällande generella tillståndstvånget för täkt av sten, grus, sand och lera — t. ex. gruvarbete och anläggningar för gruvdrift — skulle inom visst område komma att i väsentlig mån skada landskapsbilden, kan länsstyrelsen förordna att företag av det slaget inte får utföras inom området utan länsstyrelsens tillstånd. I samband med till- stånd kan länsstyrelsen meddela sådana fö- reskrifter att företagets menliga inverkan på landskapsbilden såvitt möjligt begränsas eller motverkas (19 å). Även om dylikt förordnande inte givits bör, innan företag som kan komma att väsentligt ändra land- skapsbilden utförs, samråd ske med läns- styrelsen, som beträffande sådant företag kan förelägga företagaren att vidta de åt- gärder som, utan att vara oskäligt betung- ande, finnes erforderliga för att begränsa eller motverka skada på landskapsbilden (20 å).

Hinder föreligger inte mot inmutning eller utmålsläggning inom naturreservat el- ler strand- eller landskapsskyddsområde. Den som inmutat inom sådant område efter

det reservatföreskrifterna respektive strand— eller landskapsskyddsförordnandet medde— lades har emellertid ej rätt till ersättning om han genom bestämmelserna hindras från att utnyttja gruvrätten (25 och 28 åå).

På grund av den korta tid naturvårdsla- gen varit i kraft torde några erfarenheter från lagens tillämpning i vad aVSer nyttjan- det av gruvrättigheter knappast föreligga ännu. Det bör dock nämnas att landskaps— skyddsförordnande enligt 19 %, innefattan— de bl.a. förbud att bryta malm i dagbrott utan tillstånd, innevarande år (1969) med- delats beträffande Taberg.

Beträffande allmän väg ifrågasattes un- der förarbetena till de år 1952 vidtagna ändringarna i gruvlagen om inte skyddet för trafiksäkerheten i 5 5 gruvlagen borde utsträckas till landsvägar. Tillräckliga skäl härtill ansågs emellertid då inte föreligga. Även om sålunda hinder inte finns mot in— mutning eller utmålsläggning på allmän väg, är dock allmän väg skyddad mot in- trång genom gruvarbete på grund av andra bestämmelser. Inom 12 meter från vägba- nans mitt får enligt 33 & väglagen inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras bygg— nad eller förekomma upplag, stängsel eller dylik anordning som hindrar vägens av- vattning, skymmer utsikten över vägbanan eller eljest innebär fara för trafiksäkerhe- ten. Avståndet kan i särskilda fall utsträc— kas till högst 30 m. Enligt 38 5 får utmed väg inte upptagas grop eller grav av beskaf- fenhet att medföra fara för vägens be- stånd. Är mark avsatt till väg i fastställd plan enligt byggnadslagen, uppkommer även härigenom visst skydd mot intrång genom gruvarbete. Gruvrättsinnehavare som lider skada till följd av förbudet enligt 33 & väg- lagen kan erhålla ersättning härför, om gruvrätten uppkom innan förbudet blev gäl- lande (33 a).

Hinder mot att framdraga allmän väg över inmutning eller utmål föreligger inte. Tas utmålsmark i anspråk med vågrätt en- ligt lagen om allmänna vägar, anses utmåls- innehavarens rätt att nyttja den berörda markytan bortfalla, varvid denne under vissa förutsättningar blir berättigad till er-

sättning. För anläggande av allmän väg torde även expropriation av gruvrätt enligt expropriationslagen kunna ifrågakomma.

Vid upprättande av arbetsplaner för väg brukar Vägförvaltningen genom förfråg- ningar hos bergmästarämbetet och gruv- ägare göra sig underrättade om förekomsten av gruvrättigheter i trakten och ta hänsyn till dessa vid valet av vägsträckning.

Statens vägverk har efter hörande av samtliga vägförvaltningar i yttrande till ut- redningen framhållit att den nuvarande regleringen av förhållandet mellan gruvrät— tigheter och allmän väg i huvudsak funge- rat tillfredsställande ur vägväsendets syn- punkt. Vägverket påpekar dock att det skydd för trafiksäkerheten som erhålls ge- nom bestämmelserna i 33 och 38 åå väg- lagen inte längre är tillfyllest efter de se- nare årens utveckling inom vägbyggandet och på grund av den allt intensivare trafi- ken. Vägverket föreslår att allmän väg i fråga om skydd mot inmutning jämställs med järnväg och kanal som är upplåten till allmän trafik. Dessutom framställs önskemål om att vägförvaltningama på ett så tidigt stadium som möjligt skall få med- delande om nytillkomna gruvrättigheter.

Hinder föreligger inte mot inmutning på flygfält. Statlig flygplats och annan än sta- ten tillhörig flygplats för allmänt bruk åt- njuter emellertid enligt de ovannämnda stadgandena i 81 och 82 åå byggnadslagen skydd mot sådan verksamhet i flygplatsens närhet, som skulle försvåra flygplatsens an- vändning för avsett ändamål eller eljest åsamka luftfarten avsevärt men. Flygfält som är intaget i generalplan och stadsplan är därjämte skyddat enligt planbestämmel- serna. För anläggande av allmän flygplats torde expropriation kunna ske av befintliga gruvrättigheter.

Åtgärder som medför ingrepp i vatten- förhållandena förekommer vid gruvdrift främst för tillgodoseendet av vattenbehovet vid malmbehandlingen samt vid utsläpp av avloppsvatten.

Vattenbehovet vid sovring, våtmekaniska anrikningsprocesser och flotation är rela- tivt stort och tillgodoses i allmänhet genom

ytvattentäkter i sjöar och vattendrag. För sådan åtgärd fordras tillstånd av vatten- domstol enligt bestämmelserna om byggan— de i vatten i 2 kap. vattenlagen.

Problemen i samband med utsläpp av avloppsvatten hänför sig främst till anrik- ningsvattnet och den i detta uppslammade avfallet. Detta sedimenteras vanligen i in- vallade eller uppdämda avsättningsmagasin, som samtidigt utgör klarningsbassänger för anrikningsvattnet. Det utgående vattnet är förorenat genom vittringssalter, reagens, lakningslösningar m. m. Föroreningarna kan sprida sig långt ned i vattendraget. Frågor om utsläpp av avloppsvatten från gruv- drift prövas f. 11. enligt vattenlagen. Vatten- lagens bestämmelser i detta hänseende skall enligt proposition till 1969 års riksdag (prop. 1969: 28) ersättas med en miljö- skyddslag. Denna lag blir bl.a. tillämplig på utsläpp av avloppsvatten eller fast av- fall från gruvdrift i vattenområde. Enligt lagförslaget är den som utövar eller äm- nar utöva miljöfarlig verksamhet — var- till bl. a. räknas utsläpp av avloppsvat— ten — skyldig att vidta de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Kungl. Maj:t kan föreskriva att vissa slag av fabriker inte får anläggas och att visst avloppsvatten eller avfall inte får utsläppas i vattenområde utan att till- stånd givits av koncessionsnämnden för miljöskydd. I tillstånd skall anges vilka vill- kor som skall gälla för detsamma. Undan- tag från tillståndstvång som nu sagts skall kunna ges av statens naturvårdsverk efter prövning i varje särskilt fall.

I detta sammanhang bör nämnas att en- ligt bestämmelse i vattenlagen (2 kap. 63 å) den som vill utföra grävning eller spräng- ning eller anordna upplag eller vidtaga an- nan åtgärd som kan befaras medföra men- lig inverkan på grundvattentillgång, vilken tillgodogörs eller kan antagas komma att framdeles tillgodogöras, är skyldig att till skydd för grundvattnet vidta de anord— ningar och tåla den begränsning av verk- samheten ävensom i övrigt iakttaga de för-

siktighetsmått, som skäligen föranledes av omständigheterna.

Om ett vattenbyggnadsföretag, som be- funnits tillåtligt enligt vattenlagen, medför att inmutning eller utmål överdäms torde gruvrättighetens innehavare i vissa fall kun- na tillerkännas ersättning för intrång i gruvrätten enligt vattenlagens ersättnings- regler. Blir ett utmål mer eller mindre vär- delöst genom överdämningen, torde inne- havaren även kunna påfordra att gruv- rätten inlöses enligt vattenlagens regler. Den med kollisionsrisken sammanhängande fö- reteelsen med s.k. skyddsinmutningar har berörts i annat sammanhang (s. 84). I praktiken har frågan om konkurrens mellan existerande gruvrätt och planerat kraftverk varit aktuell i visst fall, varvid förhand- lingsuppgörelse skedde. Frågan om konkur- rens mellan gruvrättigheter och vattenbygg- nadsföretag synes generellt ej ha givit upp- hov till några problem av större praktisk betydelse.

Allmänt kan sägas att gruvdrift när det gäller inverkan på vattenförhållanden är underkastad samma regler som annan in- dustriell verksamhet och att tillämpningen av dessa regler i praktiken på gruvor och gruvrättigheter inte torde ha föranlett prob- lem som till arten eller omfattningen nämn- värt skiljer sig från dem som normalt kan uppkomma i samband med sådan verk- samhet.

Malmbehandlingsanläggningar vid gruva ger mera sällan upphov till luftföroreningar av någon betydelse. Dammbemängd luft från kross- och anrikningsverk utsläpps i re- gel först efter rening. De förbränningsgaser från sligtorkar, som utsläpps från vissa verk, underkastas vanligen både torr- och våtrening. Den nyss berörda förestående lagstiftningen om skydd mot miljöfarlig verksamhet är avsedd att omfatta även an— vändning av fast egendom på sätt som kan medföra störning för omgivningen genom luftförorening, buller, skakning, ljus eller annat sådant, om störningen ej är helt till- fällig. Under bestämmelserna faller bl.a. dylika störningar som orsakas av gruvdrift.

I landets norra delar har gruvdrift i en

del fall kommit i kollision med samernas intressen.

De grundläggande bestämmelserna an- gående samernas rättigheter återfinns i la- gen den 18 juli 1928 om de svenska lap- parnas rätt till renbete i Sverige (SFS 309) med däri senare vidtagna ändringar. Rätt till renskötsel tillkommer främst den som är av lapsk härkomst och dessutom uppfyl- ler vissa andra förutsättningar. Renskötsel- berättigad har befogenhet att i de trakter där han äger uppehålla sig med sina renar begagna sig av land och vatten till under- håll för sig och renarna (1 å 2 mom. första stycket). Den allmänna renskötselrätten in— nefattar bl.a. rätt att flytta med renarna (21—24 åå), uppföra stängsel (25 å), an- lägga vissa byggnader och upptaga odling- ar (41—43 åå), företaga skogsavverkning (45—54 55), jaga och fiska (55 å). Till skydd för renskötselrätten stadgas förbud mot ofredande av renar medan de befinner sig på område där renar får föras på bete och mot obehörigt fördrivande av renar från sådant område (36 å). Renskötselrätten gäller inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker ovan och nedanför odlings- gränsen samt på renbetesfjällen i Jämtlands län ävensom på betydande områden utanför lappmarkerna och renbetesfjällen där s.k. sedvanerätt till renskötsel föreligger. Rättig- heterna är olika starkt utbildade i olika de- lar av renskötselområdet.

Ingrepp i samernas rättsutövning kan f.n. företas jämlikt expropriationslagen och andra på fastigheter i allmänhet till- lämpliga författningar, såsom vattenlagen, väglagstiftningen och gruvlagen. Rätten att driva renskötsel kan dessutom inskränkas eller partiellt upphävas genom avgöranden enligt speciella föreskrifter i renbeteslagen. Den mest långtgående av dessa avser den i 5 å stadgade befogenheten för Kungl. Maj:t att undanta visst område från samer- nas begagnande, om det befinns oundgäng— ligen erforderligt för särskilt ändamål av större betydelse. Viss ersättning till samer- na kan utgå såväl vid undantagande enligt 5 5 renbeteslagen som vid expropriativa in- grepp enligt annan lagstiftning.

Samernas möjligheter att få sina intres- sen tillgOdOsedda vid utmålsförrättning och gruvdrift är med nuvarande ordning be- gränsade, bl.a. beroende på oklarhet be- träffande de materiella regler efter vilka uppkommande intressekollisioner skall be— dömas och på det förhållandet att belopp som utgår i ersättning i allmänhet inte till— faller de samer som drabbats av intrånget utan tillförs lappfonden. Ett förslag till ny rennäringslagstiftning har i februari 1968 framlagts av rennäringssakkunniga i ett be- tänkande »Rennäringen i Sverige» (SOU 1968:10). En redogörelse för förslaget i de delar som berör gruvrätten lämnas 1 kap. 12.

10.2 Gruvnäringen i den allmänna samhälls- planeringen

Vid sidan av de medel gruvlagstiftningen er- bjuder har det allmänna också möjlighet att påverka tillkomsten och utnyttjandet av gruvrättigheter genom de alltmer utvecklade instrument som kommer till användning vid den allmänna samhällsplaneringen. I det föl- jande skall lämnas en översiktlig redogörelse för samhällsplaneringen på områden som har särskild betydelse för gruvnäringen.

För bebyggelseplaneringen anvisar bygg- nadslagen de fyra nämnda planinstituten regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan. Regionplan skall upprättas, om för flera kommuner eller samhällen gemensam planläggning bör äga rum beträf- fande grunddragen för markens användning. Regionplan är i princip ej tvingande. Insti- tutet har prövats endast i ett fåtal fall. Generalplan antas av kommunen och fast- ställs av Kungl. Maj:t. Sådan plan är avsedd för översiktlig planläggning av kommun eller del av kommun och skall ange markens användning till olika ändamål, såsom bo— stadsområde, viktigare industriområden, vä- gar och hamnar. Den bör bygga på utred- ningar bl. a. rörande näringslivets och be- folkningens utveckling. Stadsplan och bygg- nadsplan antas av kommunen och fastställs av Kungl. Maj:t. I föregående avdelning har berörts länsstyrelsens befogenheter att ut-

färda byggnadsförbud till skydd för från historisk eller konstnärlig synpunkt värde- full bebyggelse m.m. samt bestämmelserna om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret, luftfarten m.m. (s. 116). Enligt byggnadslagen föreskrivna förbud mot be- byggelse i strid mot fastställda planer eller förestående planläggning m.m. gäller som förut nämnts även utnyttjandet av gruvrät- tigheter inom berört område.

Planväsendet har nära samband med fastighetsbildningen. Lantmäteriväsendets huvuduppgift är tillskapandet av nya fas- tigheter för bebyggelse, industri, jordbruk, skogsbruk m.m. och rationalisering av fas— tighetsbeståndet allt eftersom behov därav uppkommer. Sambandet med bebyggelsepla— neringen har i fastighetsbildnings- och jord- delningslagarna kommit till uttryck i be- stämmelser, som å ena sidan tillförsäkrar planmyndigheterna ett medinflytande på fastighetsbildningsverksamheten och å andra sidan föreskriver att man vid fastighetsbild- ningen — och då främst den som sker genom avstyckning — skall ta hänsyn till gällande planer och andra föreskrifter rö- rande markens bebyggelse.

Beslut om inrättande av nationalpark fattas av Kungl. Maj:t och riksdagen. I öv- rigt är ansvaret för samhällets åtgärder på naturvårdens område fördelat på statens na- turvårdsverk såsom central instans, länssty- relserna och kommunerna. Naturvårdsverket har att svara för den översiktliga natur- vårdsplaneringen i landet. På länsstyrelserna ankommer flertalet beslutsfunktioner inom naturvården samt huvuddelen av den regio- nala inventerings- och planeringsverksamhet som fordras för att i praktiken omsätta av 1963 års riksdag antagna riktlinjer för na- turvårdspolitiken (prop. 1963: 71). För kom- munerna är det en viktig uppgift att skaffa sina invånare tillgång till naturområden och att ta initiativ och medverka inom andra delar av naturvården, såsom strandskydd och landskapsvård. Inskränkningar i mark- användningen som länsstyrelsen med stöd av naturvårdslagen beslutar för tillgodo- seende av naturvårdsändamål kan som fram- gått av det föregående även riktas mot arbe—

På vattenvärdens område finns särskilda organ för kontroll och tillsyn. Den centrala tillsynen åvilar naturvårdsverket. Länssty- relserna har den fortlöpande tillsynen. Det legislativa underlaget för tillsynsverksam- heten utgörs av lagen den 30 november 1956 (nr 582) om tillsyn över vattendrag, sjöar och andra vattenområden. Tillsyns- organen har befogenhet att meddela råd och anvisningar angående åtgärder mot vatten- förorening. Länsstyrelsen kan meddela före- läggande om förbud eller åtgärder för att motverka vattenförorening. Naturvårdsver- ket har dessutom möjlighet att föra talan vid vattendomstol mot förorenare. Den före- slagna miljöskyddslagen innehåller liknande bestämmelser om tillsyn. Enligt nämnda lag- förslag skall bl. a. statens naturvårdsverk hos koncessionsnämnden kunna påkalla prövning av fråga om förbud mot miljöfar- lig verksamhet eller om åläggande att vid- taga försiktighetsmått.

I förevarande avseende är vidare att märka att länsstyrelsen enligt bestämmelse i 2 kap. vattenlagen för att bereda skydd för grundvat—tentillgång äger fastställa erforder- ligt skyddsområde omkring denna samt med- dela allmänna föreskrifter om vad som skall iakttagas av den som inom skyddsområde vill utföra grävning eller sprängning eller anordna upplag eller vidta annan åtgärd som kan befaras medföra menlig inverkan på grundvattentillgången.

Den tillsyn som enligt den föreslagna lag- stiftningen om skydd mot miljöfarlig verk- samhet skall utövas av naturvårdsverket och länsstyrelserna avser även buller och luft- föroreningar.

Möjligheterna att tillgodogöra viss mine- ralfyndighet kan i hög grad vara beroende av existerande eller planerade vägförbindel- ser.

Fråga om byggande av allmän väg prövas av statens vägverk efter samråd med läns- styrelsen. Vid meningsskiljaktighet mellan dessa myndigheter skall ärendet hänskjutas till Kungl. Maj:t. Vanligen tas vägbyggnads- frågor upp av länsstyrelsen på anmodan av Kungl. Maj:t, efter framställning av väg-

verket eller på länsstyrelsens eget initiativ. Initiativ till byggande av allmän väg kan emellertid också tas av kommun, företag, sammanslutning och enskild person genom ansökan hos länsstyrelsen, som därvid om fog finns utreder vägens betydelse och angelägenhetsgrad. Den tekniska projekte- ringen av vägbyggandet handhas i regel av Vägförvaltningen, vägverkets länsorgan för vägfrågorna. Med hänsyn till det nära sam- bandet mellan vägfrågor, fastighetsbildning och bebyggelseplanering samarbetar vägför- valtningen med överlantmätaren, länsarki- tekten m. fl.

Till ledning vid fördelningen av de medel som beviljas för vägbyggnadsändamål skall länsstyrelsen vart tredje år upprätta fler- årsplaner, omfattande fem år, för byggande av riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar. Flerårsplanema fastställs av vägverket. Till grund för planeringsverksamheten inom vägväsendet i landet ligger en av 1959 års riksdag i princip godtagen vägplan som efter uppdrag av Kungl. Maj:t framlagts av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen i betänkandet Vägplan för Sverige (SOU 195821). Som ett led i uppföljandet av vägplanen bedriver statens vägverk en kontinuerlig planerings- och utredningsverksamhet, avseende bl. a. uppgifter och prognoser beträffande befolk- ningsunderlaget samt näringslivets utveck— ling och lokalisering. Genom den av verket tillsatta Samarbetsdelegationen för vägväsen— det, vari bl.a. ingår representanter för nä- ringslivet, upprätthålls kontakt med andra myndigheter och vägintressenter.

Av betydelse i förevarande sammanhang är även reglerna om statsbidrag till enskild väghållning. Enligt dessa regler (SFS 1952: 793 och 417) prövar länsstyrelsen ansök- ningar om statsbidrag till byggande och underhåll av enskild väg, om lånegaranti för anskaffning av maskin och om statsbidrag till anskaffning av redskap. Byggnadsbidrag till vägföretag kan utgå med normalt högst .60 % av kostnaderna.

Av vikt vid investering i gruvanlägg- ningar är vidare den samhällsplanering som äger rum i fråga om bostadsförsörjningen.

Riksdagen fastställer för varje år låne-

ramar, inom vilka bostadsstyrelsen och läns- bostadsnämnderna får meddela beslut om lån. Länsbostadsnämnden skall underrätta länsstyrelsen om sina sammanträden och de ärenden som därvid skall förekomma.

Ansvaret för bostadsplaneringen åvilar främst kommunerna. Enligt lag den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens främjande (se numera SFS 1967: 309) skall kommun i den omfatt- ning som Kungl. Maj:t bestämmer fortlö- pande upprätta bostadsbyggnadsprogram i syfte att främja att bostadsbyggandet inom kommunen förbereds och genomförs på ett ändamålsenligt sätt. Närmare föreskrifter om bostadsbyggnadsprogram meddelas av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer (se kung. d. 14/12 1962 (nr 655) angående kommunala bostads— byggnadsprogram samt kung. d. 9 juni 1967 (nr 311) om upphävande av 1 å i 1962 års kungörelse). Planeringen går till så att kom- munerna upprättar femåriga bostadsbygg- nadsprogram, vilka revideras varje år. Syf- tet är väsentligen att få till stånd en konkret produktionsplanering grundad på bedöm- ning av såväl bostadsefterfrågans utveckling under planeringsperioden som utvecklingen i fråga om produktionsmöjligheterna. Här- vid förutsätts att näringslivets utveckling noga följs. När utbyggnad av en industri eller serviceanläggning på en ort aktualise- ras, skall det därav föranledda behovet av bostäder beaktas på ett tidigt stadium.

En viss påverkan från samhällets sida av investeringar inom gruvnäringen kan ske genom den aktiva lokaliseringspolitik för vilken riktlinjer fastlades av 1964 års riks- dag (prop. 1964: 185; Bon 48; rskr 408).

Enligt dessa riktlinjer bör lokaliserings- politiken syfta till att främja en sådan loka- lisering av näringslivet, att landets tillgångar av kapital och arbetskraft blir fullt utnytt- jade och fördelade på sådant sätt, att ett snabbt ekonomiskt framåtskridande främjas. Detta syfte skall man i första hand söka nå genom en målmedvetet inriktad samhälls- planering. Därjämte ingår i de lokaliserings— politiska åtgärderna direkt ekonomiskt stöd till företagsamhet i de orter eller områden

där man finner särskilt angeläget att söka påverka strukturomvandlingen. Enligt kun- görelse den 23/4 1965 (nr 101) om statligt lokaliseringsstöd utgår lokaliseringsstöd till industrin och turistnäringen i form av loka- liseringslån och lokaliseringsbidrag i Norr- bottens, Västerbottens, Jämtlands och Väs— ternorrlands län och i vissa kommunblock i andra län (det s.k. norra stödområdet) samt i särskilda fall till industrier även i andra delar av landet. Lokaliseringsstöd ut— går bara till verksamhet, som bedöms med- föra varaktig sysselsättning för arbetskraf- ten och få tillfredsställande lönsamhet, i ort där goda förutsättningar finns för verksam- heten. Ärende rörande lokaliseringsstöd av— görs i regel av arbetsmarknadsstyrelsen. För att tillgängliga medel skall användas på lämpligaste sätt ankommer det på länssty- relsen och länsarbetsnämnden att, även innan ansökan om lokaliseringsstöd förelig- ger, i samverkan göra förberedande under- sökningar och överlägga med företag och sammanslutningar. Utrednings- och plane- ringsfunktionerna inom lokaliseringsverk- samheten avses få sin tyngdpunkt i länen.

Enligt de nämnda riktlinjerna bör i varje län planer utarbetas rörande olika åtgärder, som kan påverka lokaliseringspolitikens mål. Det framhålls också som önskvärt att man från näringslivets sida ger lokaliseringsorga- nen så fullständiga informationer som möj- ligt om förhållanden som kan ha betydelse för värderingen av olika lokaliseringsfakto- rer.

Ett förhållande som blir alltmera marke- rat är att utbyggnaden av offentlig service, såsom kommunikationer, skolor, sjukhus och andra kommunala anläggningar av olika slag, i stor utsträckning indirekt styr det enskilda näringslivets investeringar. En in- dustri av någon storlek förläggs numera inte gärna till en ort med dålig service. Med dagens strävanden inom samhällspla- neringen kan denna styrning komma att utvecklas ytterligare genom en mera aktiv och samordnad regional politik, utformad i samverkan mellan staten, kommunerna och näringslivet.

För samordning av de olika planerings-

uppgifter som åvilar länsstyrelsen och till denna knutna fackorgan skall enligt kungö- relse den 29/ 1 1965 (nr 10) om planerings- råd i länen i varje län finnas ett planerings- råd. Planeringsrådet har nio ledamöter, var- av fyra utses av Kungl. Maj:t bland personer som är väl förtrogna med arbetsmarknaden, näringslivet och förhållandena i övrigt. Pla- neringsrådets uppgift är att som rådgivande organ deltaga i länsstyrelsens handläggning av sådana ärenden om samhällsplanering eller kommunal, administrativ eller judiciell indelning eller näringslivets lokalisering som är av allmän betydelse eller större vikt. Vidare skall enligt länsstyrelseinstruktionen vid länsstyrelsen finnas en länsplanerare (planeringsdirektör, byrådirektör). Planeringsrådet kan uppenbarligen fylla en viktig funktion bl.a. vid lösandet av olika samordningsfrågor i samband med investeringar för gruvdrift. Då den nuva— rande ordningen på detta område har bety- delse vid ställningstagandet till frågan om lämpligaste gruvrättsliga system skall här lämnas en redogörelse för planeringsrådets uppgifter såsom dessa beskrivits i en inom inrikesdepartementet i juni 1965 upprättad promemoria rörande arbetsuppgifter i sam— band med lokaliserings-, planerings- och ut- redningsverksamhet i länen.

Planeringsrådet bör enligt nämnda prome— moria utarbeta riktlinjer för lokaliserings- politiken i länet. För samordning av plane- ringsrådets rådgivnings- och upplysnings- verksamhet till företag i lokaliseringsfrågor bör utses en arbetsgrupp, bestående av t. ex. länsplaneraren, länsarbetsdirektören och företagareföreningens direktör. En lokalise- ring som får mera väsentliga konsekvenser för planerings- och investeringsverksamhe- ten bör så snart det kan ske anmälas för planeringsrådet. Planeringsrådet bör medver- ka till en samordnad översiktlig planering beträffande den samhällsplanering som be- drivs av olika fackorgan på länsplanet. Rådet bör delta i länsstyrelsens handlägg- ning av frågor om översiktlig bebyggelse- planering. Detsamma kan i vissa fall gälla detaljplanläggning, utomplansbestämmelser, förbud mot bebyggelse — inklusive strand-

skydd —— och dispens från sådant förbud. Med hänsyn till det nära sambandet mellan bebyggelse- och bostadsplaneringen bör pla- neringsrådet medverka i strävandena till samordning med den i särskild ordning be- drivna kommunala bostadsplaneringen. Pla— neringsrådet bör även medverka genom ini- tiativ och samordnande planering beträf- fande kommunikationsleder, samhällsservice, natur-, landskaps-, kulturminnes- och allmän miljövård, rekreationsområden och fritids- bebyggelse. Samordningen och planeringen inom dessa och andra sektorer bör på längre sikt utmynna i någon form av mark- och resursanvändningsplan för länet. I sina sam— ordningssträvanden bör planeringsrådet ock- så beakta förhållandena inom angränsande län och länets ställning inom riksplaneringen på olika områden.

Formerna för ett sådant regionalt plane- ringsarbete håller på att utvecklas (jfr 1968 års statsverksproposition, bil. 13 s. 110), och en särskild beredning inom Kungl. Maj:ts kansli har till uppgift att leda och samordna verksamheten.

11. Nuvarande lagstiftning om mineraltillgångar i perspektivet av de europeiska ekonomiska integrationssträvandena

Bland omständigheter som kan ha betydel- se vid bedömning av frågan om lämpligaste gruvrättsliga system nämns i utredningens direktiv de europeiska ekonomiska integra- tionssträvandena. Härmed torde främst åsyftas att utredningen vid övervägande av olika gruvrättsliga system bör uppmärk- samma i vad mån de ger möjlighet för de svenska myndigheterna att vid ett förverk- ligande för Sveriges del av dessa strävanden beakta från svensk samhällelig synpunkt primära intressen i fråga om utnyttjandet av mineraltillgångar.

Sverige är som känt för närvarande med- lem av Europeiska frihandelssammanslut- ningen (European Free Trade Association), Efta. Vad som ur de ovan angivna syn- punkterna tilldrar sig det största intresset är givetvis de gruvrättsliga konsekvenserna av en eventuell svensk anslutning till den Europeiska ekonomiska gemenskapen (Eu- ropean Economic Community), EEC. I det följande lämnas en sammanfattning av de regler som inom dessa sammanslutningar gäller angående rätt för medborgare i med- lemsland att förvärva och utnyttja mineral- tillgångarna i annat medlemsland. I vad gäller EEC grundas framställningen på den av handelsdepartementet år 1968 publicera- de skriften Sverige och EEC. Som en bak- grund ges först en översikt av viktigare nu gällande svenska bestämmelser beträffande utlänningars förvärv av mineraltillgångar m.m.

Störst betydelse har här den i kap. 2 be- rörda lagen av år 1916 om vissa inskränk- ningar i rätten att förvärva fast egendom el- ler gruva eller aktier i vissa bolag m.m., enligt vilken utländska rättssubjekt och vissa svenska juridiska personer vari utländskt inflytande på i lagen närmare angivet sätt kan förekomma, inte får förvärva eller be- arbeta mineralfyndighet utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Även den tidigare nämnda 1949 års lag om inlösen i vissa fall av rätt till gruva m.m. (se s. 55) riktar sig mot ut- ländska gruvintressen i Sverige. I samman- hanget bör vidare erinras om att riksdagen enligt skrivelser d. 29 febr. 1932 och d. 15 mars 1940 medgivit Kungl. Maj:t att tills vidare under högst 20 år åt gången åt sven- ska medborgare upplåta kronan tillhöriga jordägarandelar, kronoandelar och kronan såsom inmutare tillkommande andelar i gru- vor.

Bland för näringslivet generellt gällande utlänningsbestämmelser bör nämnas aktie- bolagslagens föreskrift att styrelseledamöter och verkställande direktör i aktiebolag skall vara svenska medborgare. Dispens härifrån kan ges men får i fråga om styrelseledamö- ter ej avse mer än en tredjedel av hela an- talet. Enligt lag den 29 nov. 1968 om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket får utländskt företag idka näring i Sverige endast efter tillstånd av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer. Undantag från denna re-

gel kan medges av Kungl. Maj:t om det är påkallat med hänsyn till internationell överenskommelse. Med stöd av valutalagen den 22 juni 1939 och valutaförordningen av år 1959 upprätthålls restriktioner i avse- ende på kapitalöverföringar mellan Sverige och utlandet.

Eira-konventionen (se prop. 1960: 25) syftar främst till att frigöra handeln mellan medlemsstaterna och ger inte i och för sig staternas medborgare full frihet att upptaga tillverkning eller exploatera naturtillgångar inom hela Efta-området. I konventionen stadgas blott förbud mot sådan diskrimine- ring, som skulle kunna motverka fördelarna av handelns frigörelse (art. 16 p. 1). Enligt föreskrift i tillämpningsregler till konventio- nen avser denna inte att hindra en med- lemsstat att utöva kontroll över bl. a. ägan- derätten till naturtillgångar. Sedan det i 1916 års utlänningsförbudslag tidigare stad- gade ovillkorliga inmutningsförbudet genom en lagändring 1967 gjorts dispensabelt, an- ses de gällande svenska restriktionerna i fråga om utländskt rättssubjekts förvärv av mineraltillgångar ej vara oförenliga med Efta-konventionen. Detsamma torde vara fallet beträffande 1949 års inlösenlag.

En av målsättningarna för EEC är enligt det till grund för gemenskapen liggande Romfördraget att skapa en gemensam mark- nad, inom vilken fri rörlighet tillförsäkras såväl industri- och jordbruksvaror som ar- betskraft, tjänster och kapital. Den gemen- samma marknaden skall vara genomförd under en övergångstid av tolv år (1 .1.1958-—— 31.12.1969), uppdelad på tre etapper om fyra år.

Reglerna om etablering intar en central plats i Romfördraget. De innebär att före- tagare i ett medlemsland skall medges rätt att starta och driva självständig förvärvs- verksamhet i annat medlemsland på samma villkor som detta lands egna rättssubjekt. Lagar och förvaltningsföreskrifter i etable- ringslandet som diskriminerar medborgare i andra EEC-stater skall avvecklas. Detta gäller inte bara bestämmelser som formellt diskriminerar utan också de villkor som en- ligt föreskrifter eller administrativ praxis

uppställs för att ta upp eller utöva själv- ständig verksamhet och som, ehuru formellt tillämpliga utan avseende på nationalitet, dock i praktiken uteslutande eller huvud- sakligen hindrar utlänningar från sådan verksamhet.

Förverkligandet av nondiskriminations- principen på etableringsområdet sker i förs- ta hand genom fastställandet av allmänna program och utfärdande av direktiv. I direk- tivet angående etableringsfrihet och frihet att utföra tjänster inom den råvaruutvin- nande industrin, vilket trädde i kraft den 9 jan. 1965 och bl. a. avser brytning av mi- neral och exploatering av oljekällor samt kompletterande verksamhet som är nödvän- dig för t.ex. anrikning av malmer, såsom krossning, slamning, sortering m. m., anges exempel på restriktioner som skall upphä- vas. Till dessa hör kravet för utländska nä- ringsutövare i Tyskland att inneha s.k. Reisegewerbekarte och särskilt tillstånd i vissa fall för utövande av yrkesverksamhet samt i Belgien och Frankrike förekomman- de krav på innehav av s. k. Carte professio- nelle resp. Carte d” identité d' etranger commercant. För franskt vidkommande nämns vidare vissa nationalitetskrav i fråga om sammansättningen av styrelsen för vissa bolag. Såvitt gäller Italien tas i direktivet upp bl.a. kravet på s.k. socialt säte i lan- det för utländska bolag för att de skall få exploatera viss typ av råvara (hydrocarbu- res). Av intresse är en i motiven till direk- tivet förekommande diskussion av vissa i Belgien förekommande bestämmelser om hemvist i detta land som villkor för erhål- lande av gruvkoncession. Bestämmelserna anses inte stå i strid med direktivet under motiveringen att de inte kan anses besvära ett utländskt bolag mera än t. ex. ett krav på att utse ett ombud med fullmakt att ta emot delgivningar.

En fullständig etableringsfrihet i den me- ningen att varje legalt villkor för etablering skall avskaffas åsyftas inte. Varje medlems- stat är principiellt berättigad att bibehålla de etableringsvillkor som den finner lämp- liga och att ställa upp nya sådana villkor blott de inte — vare sig formellt eller reellt

— är riktade mot rättssubjekt från andra medlemsstater eller innebär ett särskilt gyn- nande av rättssubjekt från den egna staten.

Fördraget ingriper inte i medlemsstater- nas egendomsordning. Detta innebär bl. a. att nationaliseringsåtgärder i princip är till- låtna. Det får dock antas vara stridande mot fördraget att vidta sådana åtgärder på ett diskriminerande sätt, dvs. huvudsakligen i syfte att eliminera främmande rättssubjekts ekonomiska inflytande.

För att bestämmelserna på etablerings- rättens område skall få verklig betydelse, krävs en motsvarande liberalisering av ka- pitalrörelserna inom EEC. Romfördraget föreskriver att medlemsstaterna under över- gångstiden och i den utsträckning det är nödvändigt för den gemensamma markna- dens funktion skall undanröja såväl restrik- tioner avseende rörligheten för kapital som diskriminerande behandling gentemot övri- ga medlemsstater. Vidare åligger det med- lemsstaterna att medge medborgarna i and-

ra medlemsstater nationell behandling i frå- ga om rätt att förvärva delägarskap i bolag. Medborgare i ett medlemsland kan sålunda, utan etablering i egentlig mening, förvärva såväl minoritets- som majoritetsposter av aktierna i ett bolag i ett annat medlemsland.

Vid ett svenskt godkännande av EEC- reglerna får man räkna med att undantag måste göras från bl. a. bestämmelserna om krav på särskilda tillstånd m.m. för ut- ländska rättssubjekt enligt 1916 års lag, ak- tiebolagslagen och 1968 års lag om rätt för utlänning eller utländskt företag att idka nä- ring här i riket liksom också från 1949 års lag om inlösen av rätt till gruvor, i vad gäller medborgare i EEC-länderna. Däremot torde bestämmelserna om kronoandel och om statsgruvefält i gruvlagen samt om krav på koncession i stenkols-, uran- och kon- tinentalsockellagarna kunna bibehållas, ef- tersom dessa bestämmelser inte är utlän- ningsdiskriminerande. Detsamma gäller t.ex. byggnadslagstiftningen och naturvårdslagen.

12. Huvudgrunderna i utredningens förslag

12.1. Principiell målsättning

Sverige är rikt på malm och gruvhantering— en i vårt land har anor sedan medeltiden. De geologiska förhållandena i olika delar av landet, särskilt Övre Norrland och Mellan- sverige, är gynnsamma för förekomst både av järnmalmer och sulfidmalmer. Däremot torde förutsättningarna vara sämre i fråga om stenkol, och några oljefyndigheter har ännu inte upptäckts i Sverige.

Den goda tillgången på rika järnmalmer och även vissa sulfidmalmsfyndigheter har varit en viktig förutsättning för en relativt tidig industriell utveckling. Tyngdpunkten har härvid legat på järnhanteringen, där Sverige långt in på 1800-talet var en av värl- dens ledande producenter av handelsjärn. Numera har förhållandena ändrats både på malmmarknaden och i fråga om förädlings- industrin, men alltjämt är Sverige i förhål- lande till sin storlek en betydande järn- malmsproducent med en produktion mot- svarande 4,5 % av världsproduktionen. Malmprodukternas exportvärde var för någ- ra år sedan cirka en miljard kronor eller cirka 4,5 % av det totala exportvärdet, och dess andel av industrins totala förädlingsvär- de utgjorde 3,1 %. Redan av dessa summa- riska uppgifter1 framgår att gruvhanteringen utgör en för vår ekonomi och försörjning viktig näringsgren både i och för sig och som råvarubas för de inhemska järn- och metallverken och därpå vilande förädlingsin-

dustri. Trots den på senare tid starkt skärpta konkurrensen ifrån nya transoceana malm- fyndigheter anses ekonomiska förutsättning- ar finnas för att järnmalmsproduktionen skall kunna vidmakthållas och ytterligare ökas. Prognoserna på sulfidmalmssidan är inte ogynnsamma. Ett nödvändigt villkor för fortsatt produktion och expansion på längre sikt är att den för brytningen erforderliga malmbasen vidgas genom prospektering ef- ter nya mineralfyndigheter och ytterligare undersökningar av nu blott bristfälligt kän- da malmer. De geologiska betingelserna för sådan verksamhet anses som nyss antytts vara goda.

Malmrikedomen och gruvhanteringens be- tydelse gör att den rättsliga regleringen av näringen sedan gammalt varit ganska detal- jerad och omfattande och att det samhälle- liga inflytandet varit stort. På 15- och 1600- talen ansågs malmerna tillkomma det all- männa. Då upptäckaren med stöd av denna regalrätt under det sistnämnda århundradet började tillerkännas andel i fyndigheten, var det för att stimulera till nya malmfynd. Un- der 1700-ta1et utvecklades härur och efter mönster från en i Tyskland likaledes på re- galrättslig grund utbildad ordning ett ren— odlat inmutningssystem, dvs. upptäckaren tillförsäkrades under vissa förutsättningar ensamrätt att utnyttja fyndigheten. En av dessa förutsättningar var att så verkligen

1 En utförligare redovisning lämnas i kap. 4.

skedde. Och även om denna skyldighet att försvara utmålet efter hand uttunnats, så kvarstår den i form av en formell försvars— avgift. Inmutningsrätten har av lagrådet i dess utlåtande över förslaget till nuvarande gruvlag betecknats som en anordning i all— mänt ekonomiskt intresse.

Över huvud har detta intresse Och inte mer teoretiska tankegångar varit domineran- de vid utformningen av den senare svenska gruvlagstiftningen. Det är mot den angivna bakgrunden naturligt. Socialiseringsnämnden har med hänvisning härtill i sitt år 1927 framlagda yttrande angående allmänna prin- ciper för en ny gruvlagstiftning uttalat att vid bedömandet av den inriktning, som bör ges åt en lagstiftning på detta område, ingen annan grundsats än det allmännas bästa får vara avgörande samt tillagt:

Folkhushållets välfärd är prövostenen för i vilken grad utrymme inom en dylik lagstiftning bör givas åt de skilda grupper, vilka ha eller anses ha speciella intressen att bevaka inom gruvhanteringen. Staten, inmutaren och jord- ägaren ha från denna utgångspunkt sett inga anspråk på att ovägda få taga plats bland dem, som skola omhänderhava denna del av närings- livet. I den mån de äro nyttiga och nödiga för gruvnäringen i den meningen, att deras insatser öka de fördelar folkhushållet kan utvinna ur densamma, må de beredas inflytande över den; i den mån åter det kan visas, att en faktor upp- hört att ha betydelse för näringen eller att en ny tillkommit, bör detta återspeglas i den nya lagstiftningen.

Utredningen har funnit att den allmänna inriktning för gruvlagstiftningen som sålun- da angivits fortfarande är aktuell. »Inmuta- ren» torde därvid få anses representera upp- täckaren och gruvinnehavaren. I enlighet härmed vill utredningen ange lagstiftningens huvudsyfte vara att främja prospekterings- verksamheten och befordra ett ändamålsen— ligt utnyttjande av naturtillgångarna, varvid som ändamål kan anges gruvnäringens ut- veckling och därmed folkhushållets välfärd i stort och dess planmässiga försörjning med den råvarutillgång som malmen utgör. Så- som understryks i utredningens direktiv bör lagstiftningen samtidigt vara sådan att en rimlig avvägning åstadkoms mellan gruvnä- ringens intressen och naturvårds-, vatten-

vårds- och bebyggelseplaneringssynpunkter m. m.

12.2 Brister och reformbehov

Det nu gällande gruvrättsliga systemet är i sina väsentliga delar utformat med hänsyn till förfarandet vid malmletning och bergs- bruk i äldre tid och då rådande synsätt. De förändringar som skett efter inmutningssy- stemets genombrott i början av 1700-talet har endast i mindre mån gällt de grundläg- gande principerna i inmutningssystemet. 1855 års gruvstadga innebar huvudsakligen en begränsning av föremålen för inmutning. Nyheterna i 1884 års gruvstadga avsåg främst vissa bestämmelser om gränserna för inmutningsområde och utmål samt om ar- betsskyldighet. Den viktigaste nyheten i 1938 års gruvlag var att den jordägaren tidigare tillkommande rätten att njuta andel med hälften i gruvföretag utbyttes mot institutet kronoandel, i vad avsåg nytillkommande gruvrättigheter. Inte heller den år 1952 ge— nomförda revideringen av gruvlagen inne- har några mera betydelsefulla ändringar i inmutningssystemets uppbyggnad. Samtidigt har, inte minst under tiden efter gruvlagens tillkomst, betydande framsteg gjorts i fråga om prospekterings- och gruvbrytningsteknik och en snabb omvandling ägt rum på olika samhällsområden. Mot den skildrade bak— grunden vore det närmast egendomligt om den i så hög grad av äldre betraktelsesätt präglade gruvlagstiftningen skulle framstå som ändamålsenlig med hänsyn till nutida krav på en sådan lagstiftning. Utredningen har också vid sin kartläggning av gruvnä— ringens förhållanden kommit fram till att den nuvarande regleringen i fråga om gruv- rättigheterna —- även om den i många styc- ken fungerat väl — lett till mindre tillfreds— ställande resultat i vissa hänseenden. Även på åtskilliga punkter där detta inte är fallet framstår lagstiftningen som föga tidsenlig. I dessa avseenden upptar utredningen följande.

Vad först angår den rättsliga regleringen av malmletningen är de nuvarande inmut- ningarna företrädesvis lämpade för att bere- da tillfälle för enskilda personer och företag,

som inom ett begränsat område gjort iakt- tagelser tydande på malmförekomst, att framför allt genom grävning, sprängning och borrning göra undersökningar på plat- sen och därefter bearbeta eventuellt påträf- fade fyndigheter. Numera sker emellertid malmletningen till alldeles övervägande del genom att tekniskt och ekonomiskt välms- tade företag — inklusive SGU — systema- tiskt genomsöker stora arealer med veten- skapliga undersökningsmetoder. Malmlet- ningsteknikens utveckling har medfört be- hov av stora undersökningsområden. Beho- vet täcks i praktiken genom utläggning av mer eller mindre sammanhängande komplex av inmutningar. Det innebär emellertid en opraktisk ordning och onödigt besvär både för myndigheter och gruvföretag att flera tiotal inmutningar skall behöva utläggas vid en normal lokalprospektering.

För att genomföra en rationell lokalpro- spektering krävs sålunda i regel betydande tekniska och ekonomiska resurser. Kostna- derna är merendels av sådan storleksordning att arbetena knappast kan genomföras av ett enskilt företag om vederbörande ej kan på- räkna viss företrädesrätt till fyndigheter som kan påträffas. Den ensamrätt inmutningen innebär får när det gäller dylik prospekte- ring anses motiverad från allmän synpunkt.

Inmutningar nyttjas emellertid i praktiken inte enbart som skydd för rationell lokal- prospektering. Som redovisats i kap. 6 före- kommer alltjämt — ehuru i ringa omfatt- ning — att inmutningar beviljas personer som uppenbarligen saknar förutsättningar att bedriva ett nyttigt undersökningsarbete. De i sagda kapitel omnämnda skyddsinmut- ningama är heller inte motiverade med hän- syn till undersökningsarbeten. Vidare har det förhållandet att inmutning kan erhållas utan prövning och till förhållandevis ringa kostnad lett till att i en del fall såsom för— beredelse för regionalprospektering tagits massinmutningar, varigenom mycket bety- dande arealer temporärt spärrats från under- sökning av andra intressenter. Ur allmän synpunkt är detta förfarande, som främst förekommit i Norrbottens och Västerbottens län, otillfredsställande, om därigenom de un-

dersökningar som i sådana fall sker inom de enskilda inmutningsområdena blir alltför obetydliga för att den ensamrätt under en treårig undersökningstid som inmutningen medför skall framstå som motiverad.

Malmletningsteknikens utveckling har vi- dare medfört att den i gruvlagen stadgade normala undersökningstiden om tre år i åt- skilliga fall ej är tillräcklig för att undersök- ningsarbetet skall hinna slutföras och resul- taten slutbearbetas. Detta gäller inte minst undersökningar beträffande djupmalmer, som numera börjat få allt större betydelse. Inmu- tarna har därför i betydande omfattning an- tingen begärt och erhållit förlängning av un— dersökningstiden enligt 19 & gruvlagen eller också, vilket är möjligt med nuvarande lag- stiftning, mutat om samma fyndighet en el- ler flera gånger. Frekvensen av ommutningar är som redovisas i kap. 6 mycket hög. Även om ommutningarna i stor utsträckning till- godosett ett legitimt behov av längre under- sökningstid och trots att ommutning inte medför ett fullständigt skydd gentemot in- mutning av andra, står företeelsen som så- dan inte i överensstämmelse med syftet med inmutningssystemet. Ommutning ger nämli- gen inmutaren i praktiken en relativt säker möjlighet att under lång tid undanhålla ett område från undersökning av andra intres— senter utan att han själv behöver utföra någ- ra undersökningsarbeten. När ett verkligt be— hov av förlängning av den normala under— sökningstiden föreligger, bör detta ske på an- nat sätt än genom ommutning.

Enligt utredningens mening finns sålunda behov såväl att i vissa avseenden förstärka den ensamrätt inmutningsrätten innebär som att skapa bättre garantier för att inmutnings— områden utan oskäligt dröjsmål utnyttjas för undersökningsarbete av den typ som i det föregående benämnts lokalprospektering.

I åtskilliga fall förekommer att en inmu— tare medelst geofysiska undersökningar för— hållandevis snabbt konstaterar att ett inmut- ningsområde ur hans synpunkter är ointres— sant. Att inmutningen i dylika fall likväl spärrar området för andra intressenter under- sökningstiden ut synes ej rationellt.

Som framgår av kap. 8 har utredningen

vid sin kartläggning av de gruvrättsliga för- hållandena konstaterat att en viss — till om- fattningen dock ej särskilt betydande —— splittring i fråga om inmutningarna såväl mellan inmutarna inbördes som i förhållan- de till äldre utmål förekommit framför allt i Bergslagen.

Även om såsom belysts i kap. 6 numera endast 1—2 % av de inmutningar som tas leder till utmål, föreligger givetvis i enstaka fall risk för att inmutningar i närheten av andras inmutningar eller utmål kan försvåra rationell drift i framtiden. Inmutningar av flera företag inom samma trakt kan Också vara till hinder för en rationell prospekte- ring inom området. Såvitt är utredningen bekant har dock några nämnvärda olägen- heter i sistnämnda hänseende inte gjort sig märkbara under senare tid. Förhållandet torde sammanhänga med att frekvensen av enstaka inmutningar numera är mycket låg. I stället lägger prospektörerna oftast ut ett komplex av inmutningar som förberedelse för markundersökningar och borrningar (lokalprospektering) inom ett avgränsat sam- manhängande indikationsområde.

Den ständigt fortgående utvecklingen av malmletningstekniken har lett till att ett om- råde, som en gång undersökts utan fram- gång, senare kan komma att genomgås på nytt både en och flera gånger med andra instrument eller på grund av nya uppslag beträffande tolkningen av tidigare resultat. Sedan äldre inmutningar eller utmål förfal- lit förekommer ej sällan att sådana förnyade undersökningar utförs av annat företag än det som verkställt de tidigare undersökning- arna. I allmänhet har prospektören därvid inte tillgång till de resultat som nåddes vid de äldre undersökningarna, varigenom visst dubbelarbete blir oundvikligt. Det måste be- tecknas som en brist att inte resultaten av åtminstone mera kostnadskrävande under- sökningsarbeten bevaras på ett betryggande sätt och står till förfogande för framtida prospektörer.

Bakom den förmånsställning som det gruv- rättsliga systemet i skilda avsenden ger dem som letar efter mineraltillgångar ligger givet- vis syftet att gruvrättigheterna förr eller se-

nare skall utnyttjas till gruvdrift. De garan- tier som lagstiftningen erbjuder för att rät- tigheterna verkligen kommer till användning för detta ändamål eller i vart fall för reser- vering av fyndigheter för brytning inom en inte alltför avlägsen framtid är för närva- rande obetydliga. Där en mineralförekomst går upp i dagen eller kunnat blottats genom grävning eller andra enklare arbeten, kan utmål i praktiken erhållas för en ringa kost— nad. Under gynnsamma omständigheter kan även en för utmålsläggning erforderlig dia- mantborrning genomföras förhållandevis bil- ligt. Det krävs inte att den som söker utmål har tekniska och ekonomiska resurser att upptaga gruvdrift. Utmål kan behållas av innehavaren under obegränsad tid utan an- nan uppoffring än erläggande av försvars- avgiften om 20 kr. per hektar och år. Det visar sig också att under senare tid i ge- nomsnitt endast omkring 10 % av landets samtliga cirka 5 000 utmål varit under bryt- ning, medan återstående 90 % »vilat». Räk- nas utmål som ingår i sammanhängande ut- målsfält där brytning förekommer såsom »aktiva», sjunker procenttalet vilande utmål till cirka 70. Vid närmare undersökning an- gående härmed sammanhängande förhållan- den har följande bild kommit fram.

Det övervägande flertalet av existerande utmål är mycket gamla. Över 4 300 utmål (86,2 %) av antalet, täckande cirka 72 % av den utmålslagda arealen i riket, har lagts enligt den lagstiftning som gällde före (1. 1 jan. 1940. Inte mindre än cirka 22 % av alla utmål (15 % av arealen) härrör från tiden före 1884. Medeltalet nylagda utmål per år utgjorde under perioden 1958—1967 42 st. Den brytning som förekommer för när- varande sker i betydande utsträckning i fält som med längre eller kortare avbrott varit föremål för gruvdrift sedan mycket lång tid tillbaka. Förhållandet är särskilt markant i fråga om järnmalmsgruvor och indicerar att en mängd utmål avseende järnmalm vilat under avsevärd tid. I fråga om sulfidmalms- gruvorna har rörligheten varit större. Fler- talet nu i drift varande sulfidmalmsgruvor har upptäckts efter år 1920.

Av betydelse för frågan vilken vikt som

bör tillmätas det förhållandet att en avse- värd del av utmålsbeståndet normalt ej ut- nyttjas för gruvdrift är bl. a. ägandestruk- turen. I detta hänseende har framkommit att staten och cirka 10 större enskilda bruks- och gruvföretag den 31/12 1967 tillsam- mans disponerade över cirka 4500 utmål — varav staten och statsägda företag 1 084 — eller cirka 90 % av samtliga utmål. Av återstoden tillhörde 150 stycken mindre gruvägare, som bedrivit brytning någon gång under perioden 1955—1964, 52 Wargöns AB (avsedda att vid avspärrning utgöra malmbas för bolagets tillverkning av man- ganjärn) samt cirka 330 strödda utmål unge- fär 100 olika ägare. Av statens och de större gruvföretagens utmål ingår en betydande del i utmålsfält under brytning. En annan stor grupp av dessa utmål betecknas av utmåls- havarna med hänsyn till belägenhet i när- heten av dem tillhöriga driftsgruvor eller järn- och metallverk som reserver avsedda att tillgodogöras i anriknings— eller bryt- ningstekniskt samband med befintliga gruv- anläggningar eller i verket. Att både föräd- lingsverk och gruvföretag har behov av malmreserver för sin långsiktiga planering har starkt understrukits från företagarhåll. Styrkan i detta behov är uppenbarligen skif- tande och beroende av bl. a. den erforder- liga råvarans beskaffenhet samt verkets re- spektive gruvföretagets karaktär och struk— tur. Som en annan betydelsefull grupp i de större företagens utmålsbestånd kan urskil- jas utmålsfält i vilka företagen nedlagt ofta mycket betydande investeringar i undersök- ningsarbeten i avsikt att upptaga självstän- dig brytning där vid lämpliga konjunkturer. Av statens och de större enskilda gruvföre— tagens utmål torde slutligen 15—20 % kun- na sammanföras under beteckningen utmål av tvivelaktigt värde. I vad gäller de en- skilda företagen utgörs en betydande del av denna grupp av utmål som erhållits i sam- band med förvärv i sen tid av bruksföretag och som, trots begränsade förväntningar, av- ses bli undersökta vid lämpligt tillfälle i framtiden. Anledningen till att dessa och andra utmål av tvivelaktigt värde behålls av företagen torde många gånger vara den

låga försvarskostnaden och inställningen att fyndigheterna möjligen kan få ett visst vär- de för företaget i något framtida samman- hang. I fråga om de cirka 330 strödda ut- målen torde i många fall några rationella skäl inte kunna åberopas för utmålens bi- behållande.

De ledande gruvföretagens och de inte- grerade företagens utmålspolitik är till stor del inriktad på att genom breddning av malmbasen skapa underlag för vidmakthål- lande och framtida expansion av gruvdrift samt, i vad gäller de senare företagen, att trygga tillgången till malm för de egna järn- och metallverken. Med hänsyn till gruvhan- teringens långsiktiga karaktär bör företagen enligt utredningens mening ha möjlighet att inom rimliga gränser reservera malm för att kunna ta upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna när det befinns mest lämp- ligt ur skilda synpunkter. Bland dessa kan nämnas hänsyn till optimalt utnyttjande av företagets prospekteringsorganisation, instru- mentteknikens utveckling, malmkonjunktu- ren och växlingar i efterfrågan av olika malmsorter samt behovet av malm till egna förädlingsverk och dylika verks förnyelse och vidareutveckling. En väsentlig förutsätt- ning härför, om man så vill ett mått på rimligheten, är att reserveringen kan anses berättigad ur mera allmän synpunkt —— framför allt med tanke på folkhushållet i allmänhet —— och att möjlighet ges till insyn för en objektiv bedömning härav. Såvitt ut- redningen funnit disponeras det nuvarande utmålsbeståndet till betydande del på detta sätt. Detta innebär emellertid inte att garan- tier finns att så sker även i framtiden. Be— dömningarna av de nämnda faktorernas större eller mindre tyngd i relation till de skäl som kan tala mot att utmålen hålls i reserv kan vara olika särskilt om, som nyss antytts, avvägningen sker mot de allmänna intressen av utnyttjande eller frisläppande för undersökning av en malmfyndighet, som kan vara för handen. Det är ur den- na synpunkt olyckligt om ett utmål, som ej är i drift, under obegränsad tid undan- dras en objektiv prövning av de berörda fak- torernas inbördes styrka.

Härtill kommer vidare att det som nyss antytts i landet förekommer ett betydande antal äldre utmål, som ej varit föremål för aktivitet under mycket lång tid och som innehavarna behåller utan synbar avsikt att under överskådlig tid undersöka eller bear- beta fyndigheterna och utan att utmålen över huvud har något påvisbart värde för dem. Visserligen har flertalet av dessa utmål i da- gens läge sannolikt inte heller något nämn- värt värde för andra intressenter. I viss ut— sträckning kan ett bibehållande av sådana utmål innebära en fördel, nämligen i den mån utmålsområden, som sannolikt skulle lämnas åt sitt öde om de sönades, hålls un— der viss observation. Detta är emellertid långtifrån alltid fallet. Med den snabba ut— veckling som numera äger rum på skilda områden finns enligt utredningens mening all anledning att räkna med möjligheten att utmål av ifrågavarande typ kan komma att tilldra sig intresse i framtiden, t. ex. i sam- band med ny teknik eller uppkommet intres- se för andra mineral än dem som föranlett utmålsläggningen. Det får heller inte bort- ses från att inmutningssystemet gör det möj- ligt för enskilda att inneha utmål i rent spe- kulativt syfte. Utmål av den typ varom nu är fråga kan uppenbarligen vara till hinder för rationell prospektering från statens eller seriösa gruvföretags sida.

De nu påtalade verkningarna av de gäl- lande reglerna kan inte anses tillfredsstäl- lande. Det synes mindre väl förenligt med gruvlagstiftningens syfte att gruvrättigheter skall kunna behållas under obegränsad tid utan annan prestation från innehavarens sida än erläggande av den förhållandevis låga försvarsavgiften. Utredningen anser det an- geläget att bättre garantier skapas för att gruvutmål kommer till användning på ett från samhällsekonomisk synpunkt godtagbart sätt samt att, i den mån så inte sker, en ut- rensning kommer till stånd så att områdena blir tillgängliga för prospektering, undersök- ning och eventuellt utnyttjande av andra intressenter. Om möjligt bör en sådan om— prövning av gruvrätten omfatta även det be- fintliga utmålsbeståndet, där genom att kro— noandel saknas staten i regel inte har möj-

lighet att få till stånd sådana åtgärder på utmålet.

Den med gruvlagen införda ökningen av utmålens maximiareal från 4 till 16 hektar har visat sig vara otillräcklig. I ett stort an- tal fall har det varit nödvändigt att lägga ut många utmål i sammanhängande fält för att täcka det malmförande området. Den ringa utmålsarealen i förening med gällande form- bestämmelser har dessutom medfört svårig- heter att skydda donlägiga malmers fortsätt- ning på djupet.

Utredningens undersökning angående fö- rekommande splittring av utmålsrättigheter inom samma malmtrakt (8 kap.) har givit vid handen att någon för upptagande av rationell gruvdrift hindersam splittring av gruvrättigheter f.n. knappast kan sägas fö- rekomma i Norrbotten eller Västerbotten, bortsett från vissa för närvarande inte bryt- värda grafitfyndigheter i Norrbotten. Inom den mellansvenska bergslagen förekommer däremot enligt vad utredningen konstaterat åtminstone något tiotal fall där en sådan splittring är för handen. Det gäller utmål på närbelägna fyndigheter eller på olika delar av samma fyndighet, beträffande vilka finns vissa förutsättningar för exploatering inom överskådlig tid men som är uppsplitt- rade på flera händer på sådant sätt att ett rationellt utnyttjande av fyndigheterna knap- past kan komma till stånd utan samverkan i någon form mellan ägarna. Väsentligen rör det sig här om rester av en historisk ut- veckling, som började redan under 1700- talet och som kännetecknats av sammanslag- ningar till allt större enheter. De berörda utmålen är med få undantag inte i drift. Den tidigare utvecklingen ger anledning för- moda att samverkan mellan vederbörande utmålsägare i en eller annan form kommer till stånd i flertalet fall om och när en en- hetlig brytning skulle bli lönsam. För ut— redningen har dock påvisats fall där utmåls- havares inställning varit till hinder för upp— tagande av rationellt undersökningsarbete. Ett av hindren för överlåtelser i och för en— hetligt utnyttjande är svårigheten att på för- hand värdera ett utmål. I den mån framsteg inom brytnings- och ortdrivningstekniken

samt i fråga om möjligheter till gemensam malmbehandling gör det ändamålsenligt med enhetlig drift inom geografiskt mera vid- sträckta områden än för närvarande, kom- mer sannolikt förhållanden i fråga om det bestående utmålsbeståndet, vilka nu inte uppfattas som besvärande att framstå som rationaliseringshämmande splittring.

För att underlätta strukturrationaliseringen inom gruvnäringen behövs enligt utredning- ens mening lagregler som gör det möjligt att i vissa situationer framtvinga ett enhetligt utnyttjande av utmål som ligger nära var- andra. Från nu ifrågavarande synpunkter är det givetvis också ett starkt önskemål att nya gruvrättigheter om möjligt inte utläggs så att en splittringssituation grundläggs redan från början.

Som framgått av redogörelsen i kap. 8 fö- rekommer särskilt i Bergslagen flera äldre, numera såsom aktiebolag arbetande gruvor som till skilda andelar ägs av olika mellan- svenska bruk. Det finns fall där delägarna sedan gammalt förbehållit sig att få ta emot producerad malm efter sin andel och därvid även kunnat ställa särskilda krav på mal— mens beskaffenhet. Det säger sig självt att dylika, av historiska förhållanden betingade uppgörelser inte alltid främjat en effektiv drift. Ett exempel utgör förhållandena i Nor- bergsfältet. De komplicerade ägande- och organisationsförhållandena där får antas ha bidragit till den utveckling som ledde till driftens nedläggande 1967 inom större de— len av fältet. Det kan givetvis även inträffa att en fyndighet av andra skäl än de ovan berörda utnyttjas mindre effektivt eller lig- ger obearbetad, trots att brytning skulle vara lönsam och önskvärd från allmän synpunkt.

Berörda förhållanden riktar uppmärksam- heten på frågan om samhällets möjligheter att ingripa i syfte att få till stånd ett ratio- nellt och ur samhällsekonomisk synpunkt tillfredsställande utnyttjande av vårt lands mineraltillgångar. I motsvarande syfte har lagstiftningen angående jord, vatten och gru- vor sedan gammalt inbegripit ett visst mått av samhällelig reglering beträffande utnytt— jandet av dessa naturtillgångar. På gruvrät- tens område har staten från år 1940 genom

bestämmelserna om kronoandel rätt att ta del med hälften i varje nyupptäckt fyndig- het. Flertalet av de argument som på sin tid anfördes som motiv för kronoandelsinstitu- tet har enligt utredningens åsikt bärkraft även i dagens läge. Rättvisesynpunkter och synpunkten att det allmänna får svara för de samhälleliga investeringar som merendels är en förutsättning för gruvbrytning kan alltjämt åberopas som skäl för statlig del- aktighet i gruvrättigheter. Om den tidigare åberopade möjligheten för det allmänna att öva inflytande på malmhushållningen och avvägningen mellan olika generationers del- aktighet i malmtillgångarna numera knap- past kan tillmätas samma betydelse som för- ut, så torde å andra sidan samhällets behov att kunna genom direkt statligt engagemang eller på annat sätt i konkreta fall få till stånd undersökning eller gruvdrift som an- ses samhällsekonomiskt önskvärd ha större styrka än tidigare. Kronoandelsinstitutet har emellertid hittills inte begagnats för sagda ändamål. I sammanhanget bör påpekas att institutets värde som instrument för angivna ändamål förringas av att kronoandel före- kommer endast i utmål som lagts enligt 1938 års lag. Dessa motsvarar blott cirka 13,8 % av samtliga utmål eller, mätt efter arealen, cirka 27,5 % av den totala utmålslagda area- len i riket.

De stora järnmalmsfyndigheterna i norr, i vilkas exploatering staten särskilt under det senaste decenniet gjort en avgörande in- sats, har sedan seklets början varit föremål för särskilt skydd genom inmutningsförbud och utläggande av statsgruvefält. I fråga om mineraltillgångar skiljer sig Norrbottens län från landet i övrigt bl. a. genom jämmalms- tillgångarnas storlek, det stora statliga enga- gemanget i brytningen, de stora lappländska gruvsamhällenas beroende av denna samt den pågående statliga malminventeringen i länet. Förhållandena i Norrbotten påkallar särskild uppmärksamhet vid utformningen av en ny gruvlagstiftning.

Vad slutligen angår förhållandet mellan gruvnäringen och motstående allmänna in- tressen har samhället genom 1965 års natur- vårdslag fått betydande möjligheter att åstad—

komma en avvägning mellan gruvintresset och naturvårdens behov. På byggnadslag- stiftningens område har utredningen genom förfrågningar hos flertalet berörda länssty- relser konstaterat att fallen av kollision mel— lan gruvintresse och bebyggelseplanering hittills varit relativt få och i allmänhet kun— nat lösas tillfredsställande med tillämpning av gällande bestämmelser. Härvid har den genom 1963 års lagändring införda befogen- heten för Kungl. Maj:t att medge dispens från bestämmelsen om bostadshus m. ni. så- som inmutningshinder visat sig särskilt be- tydelsefull. Konkurrens mellan allmän väg och gruvrättigheter löses enligt uppgift från statens vägverk i allmänhet utan större svå- righeter. Att gruvdrift i fråga om vatten- förorening behandlas och, beträffande luft- föroreningar, i föreliggande förslag till mil- jöskyddslag förutsätts bli behandlat på sam- ma sätt som annan förorenande industri synes enligt utredningens mening ändamåls- enligt. I fråga om samernas rättigheter har rennäringssakkunniga i sitt 1968 avlämnade betänkande »Rennäringen i Sverige» (SOU 1968: 16) föreslagit en ordning som innebär en förstärkning av de renskötselberättigades skydd gentemot intrång från gruvföretag samtidigt som det i princip låter sig förenas med det nuvarande gruvrättsliga systemet. Inte heller i fråga om förhållandet till andra med gruvdrift konkurrerande allmänna in— tressen har några behov av genomgripande lagändringar gett sig till känna.

12.3 Allmänna synpunkter

Som framhållits i det föregående är malm- letning i vårt land förknippad med särskilda svårigheter beroende på malmernas före- komstsätt. Fyndigheterna är ofta små och svårupptäckta. För att få fram ekonomiskt brytvärda malmförekomster måste vanligen betydande kapital riskeras i undersöknings- arbeten med tämligen ovissa vinstutsikter. Med hänsyn till dessa förhållanden kan lag- ändringar, som i alltför hög grad beskär malmletamas möjlighet att få tillgodogöra sig resultatet av prospekterings- och under- sökningsarbeten, antas få en negativ effekt

på det enskilda prospekteringsintresset. En faktor av stor betydelse när det gäller att ta ställning till vilka lagstiftningsåtgärder som bör vidtas för att komma till rätta med de i det föregående påtalade bristerna i nuva- rande ordning är därför spörsmålet, i vad mån det i framtiden kommer att finnas be- hov att stimulera till enskild malmletning.

Det material som framlagts i kap. 5 ger enligt utredningens mening klart vid handen att det från allmän synpunkt är i högsta grad önskvärt att malmletningsverksamheten i lan- det vidmakthålls och om möjligt avsevärt Ökar i omfattning i jämförelse med nuva- rande nivå. I fråga om järnmalm synes här- vid tonvikten i vad avser Norrbottens län ligga på behovet att vinna ökad kännedom om järnmalmsförekomsterna i länet i syfte att den förväntade ökningen av produktio- nen skall kunna koncentreras till malmföre- komster som med hänsyn till storlek, beskaf- fenhet, transportförhållanden och möjlighe- ter till samhällsservice erbjuder de på lång sikt bästa förutsättningarna för lönsam gruv— drift. I Mellansverige tilldrar sig utsikterna att finna djupt liggande järnmalmer särskilt intresse. Påträffandet av nya sulfidmalmer, vartill utsikterna bedöms relativt gynnsam- ma såväl i de nordliga länen som i Mellan- sverige, är en nödvändig förutsättning för bibehållande och ökning av sulfidmalmspro- duktionen. Särskild vikt bör vidare tilläggas möjligheterna att påträffa fyndigheter med legeringsmetaller som nickel, molybden och volfram. Förbrukningen av dylika metaller stiger snabbt såväl i Sverige som i andra industriländer.

Av den under senare år bedrivna malm— letningsverksamheten har SGU kostnadsmäs- sigt svarat ungefär för hälften och enskilda företag för hälften. Den statliga prospekte- ringen har hittills så gott som uteslutande avsett Norrbotten och Västerbotten. Det finns inte anledning anta att denna aktivi- tet blir så omfattande att inte enskild pro- spektering samtidigt skulle te sig angelägen inom dessa landsdelar. I Mellansverige har någon prospekteringsinsats av betydelse från statens sida hittills inte förekommit. I fråga om den viktiga letningen efter legeringsme-

taller är man med hänsyn till nuvarande pro- spekteringsmetoder alltjämt i viss utsträck- ning hänvisad till enskilda undersökningar i mindre skala. Erfarenheterna från Väster- botten tyder på att det förhållandet att både statlig och enskild prospektering förekommit haft en gynnsam effekt på malmletningen där. Enligt utredningens uppfattning kommer gruvnäringen under överskådlig framtid allt- jämt i betydande utsträckning vara hänvisad till enskild prospektering för att få fram nya malmtillgångar i den takt som erfordras för näringens fortbestånd och utveckling. Vid övervägande av reformer inom gruvlagstift- ningen för att komma till rätta med de bris- ter och tillgodose de behov av förbättringar som angivits i föregående avsnitt måste där- för enligt utredningens mening stor vikt läg- gas vid att behovet av stimulans blir i skälig mån tillgodosett.

Innan utredningen diskuterar olika alter- nativ till lösning av föreliggande problem skall något beröras vissa principiella syn- punkter beträffande de rättsliga utgångs- punkterna för en ny gruvlagstiftning. Som framgått av den historiska översikten har olika teorier om gruvegendomens rättsliga natur spelat en betydande roll i äldre lag- stiftningsarbete. Frågan om landets mineral- tillgångar skall anses tillhöra staten eller jordägaren diskuterades livligt ännu vid till- komsten av 1938 års gruvlag och har väl knappast blivit löst genom nämnda lag. Spörsmålet torde numera huvudsakligen ha teoretiskt intresse. Något behov av ställ- ningstagande i frågan från utredningens sida synes inte föreligga. När det gäller grund- läggande av nya gruvrättigheter kan enligt utredningens mening sådana frågor som an- gående graden av allmänt inflytande samt upptäckarens och jordägarens ställning helt lösas med utgångspunkt från praktiska över— väganden. Härvid bör målet vara det för lag- stiftningen här förut i princip angivna eller kort sagt att säkerställa en riktig avvägning mellan olika intressen för att befordra nä- ringens utveckling. Detta torde inte kunna ske utan att ett väsentligt inflytande alltjämt förbehålls det allmänna. Vad angår jord- ägarnas intressen har dessa under lång tid

tillgodosetts på olika sätt i gruvlagstiftning- en. En positiv inställning från jordägarnas sida är otvivelaktigt alltjämt till gagn vid prospekteringsarbetet. Jordägarens nuvaran- de ställning bör därför enligt utredningens mening rubbas endast om så befinnes erfor— derligt för att främja allmänna intressen av betydelse.

Det nyss sagda har avsett fyndigheter som vid ikraftträdandet av en ny lagstiftning inte omfattas av rättigheter enligt äldre lag. Med hänsyn till gruvhanteringens långsiktiga ka- raktär kommer äldre fyndigheter som om- fattas av sådana rättigheter att inta en do- minerande plats inom näringen under myc- ket lång tid framåt. Som påvisats i det före- gående finns även anledning att överväga åtgärder som riktar sig mot bestående gruv- rättigheter. I den mån sådana åtgärder ak- tualiseras måste de givetvis utformas under skäligt hänsynstagande till dessa rättigheters innehåll.

12.4 Överväganden om införandet av ett koncessionssystem

Utredningen har enligt sina direktiv att över- väga huruvida de förändringar som under de senaste decennierna inträtt på olika områ- den motiverar en övergång från inmutnings- systemet till ett koncessionssystem eller, möj- ligen, till en blandform av båda dessa system.

Med hänsyn till direktivens innehåll på denna punkt har utredningen i första hand sökt utröna i vad mån de aktuella reform- behoven lämpligen bör lösas genom infö- rande av ett koncessionssystem. Ett sådant system, vilket såsom utvecklats i annat sam- manhang kännetecknas av att tillstånd och villkor för undersökning och bearbetning i väsentliga delar görs beroende av diskretio- när prövning, kan givetvis utformas på olika sätt. För att underlätta bedömningen av al- ternativa lösningar har utredningen utarbe- tat en modell upptagande vissa huvudpunk- ter i ett tänkt koncessionssystem. Modellen, som antas avse mineral som för närvarande är inmutningsbara, har bifogats såsom Bil. 2.

Det förutsätts att undersökningskonces- sion enligt modellen Väsentligen meddelas

för arbeten av lokalprospekteringskaraktär men däremot ej för regionalprospekterings- arbeten. Arbeten av sistnämnda slag förut- sätts då i väsentlig grad komma att liksom hittills vidtas i huvudsak inom ramen för de befogenheter som tillkommer envar även så- vitt avser annan tillhörig mark och utan att någon företrädesrätt säkras i förväg. Model— len innefattar en ganska stark sammankopp- ling mellan undersökningskoncession och rätt till bearbetningskoncession (p. 14). Att alltför mycket tunna ut detta samband, så att den som utfört ett omfattande koncen- trerat undersökningsarbete ej med en bety- dande grad av säkerhet kunde påräkna att vid fynd få rätt till bearbetning, skulle med all sannolikhet få synnerligen negativ effekt på den privata prospekteringen. Modellen förutsätter att kronoandelsinstitutet avskaf- fas. Institutet skulle eventuellt kunna ersät- tas med en i lagen stadgad möjlighet att förbinda koncession med villkor om statligt deltagande i undersökning eller bearbetning.

De fördelar som brukar anföras till för- män för en övergång från nuvarande in- mutningssystem till ett koncessionssystem torde kunna sammanfattas i följande huvud- punkter:

1. Det allmänna kan tillse att koncession endast ges åt företag som har tekniska och ekonomiska resurser att bedriva rationell undersökning och bearbetning samt även i övrigt kan anses lämpligt för uppgiften.

2. Koncessionsområdena kan ges en om- fattning, som är lämplig med hänsyn till vad som krävs för rationell undersökning och bearbetning, och i överensstämmelse härmed bestämmas så att splittring förebyggs.

3. Genom koncessionsvillkor angående omfattningen av undersökningsarbete och brytning i förening med möjlighet till åter- kallelse vid överträdelse av föreskrifterna vinns garanti för att koncession utnyttjas effektivt. Samma syfte främjas genom tids— begränsning eller möjlighet att med vissa mellanrum ompröva koncessionsvillkoren.

4. Samhälleligt inflytande över mineral- tillgångarnas utnyttjande kan säkras genom att koncession ges åt statligt företag eller ge- nom koncessionsvillkor av olika slag, t. ex.

förbehåll om statligt deltagande i verksam- heten.

5. Vid koncessionsgivning kan en sam- hällsekonomiskt rimlig avvägning mellan gruvintresset och motstående allmänna och enskilda intressen säkerställas såväl genom att viss mark undantas från koncession som genom särskilda koncessionsvillkor.

Synpunkten att gruvrättigheter endast bör ges åt ekonomiskt och tekniskt kvalificera- de företag kan givetvis väl tillgodoses vid ett koncessionssystem, när endast en kompetent sökande anmäler sig. Begär flera ur angivna synpunkt likvärdiga sökande undersöknings- koncession till samma område, uppkommer lätt svårigheter för koncessionsmyndigheten att avgöra vem som enligt samhällsekono- miska kriterier bör erhålla koncession. Här bör rimligen frågan till vilket företags na- turliga intressesfär området närmast hör till- mätas betydelse. Bedömningen härav måste emellertid i många fall bli utomordentligt vansklig. Detta gäller inte minst Mellansve- rige, där gränserna för olika företags natur- liga intresseområden är särskilt svåra att dra, men också Norrbotten och Västerbotten. Liknande svårigheter uppkommer när det gäller att avgränsa områden för undersök- ningskoncession så att en eventuell fyndighet kommer att bilda underlag för en rationell produktionsenhet. Fyndighetens närmare be- skaffenhet och läge är ju obekanta när un- dersökningskoncession ges. Ej heller kan då med någon större grad av säkerhet förutses hur produktionsförhållandena i närliggande fyndigheter kommer att gestalta sig i den kanske avlägsna framtid då brytning i kon- cessionsområdet aktualiseras. De —— låt vara begränsade —— erfarenheter som hittills vun- nits vid tillståndsprövning enligt 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmutning inom Norrbottens län vittnar enligt vad som uppgivits för utredningen tydligt om svårig- heterna för en myndighet att bedöma gruv- koncessionsfrågor enligt företags— och sam— hällsekonomiska kriterier.

Om sålunda ett koncessionssystem i många fall skulle medföra svårigheter för myndig- heterna att träffa samhällsekonomiskt riktiga avgöranden i frågan vem som bör erhålla

koncession beträffande visst område, måste det allmänt te sig än svårare för presumtiva prospektörer att förutse sina möjligheter att erhålla undersöknings- och bearbetningskon- cession på ett område. Det synes ofrånkom- ligt att detta förhållande skulle få en starkt negativ inverkan på företagens intresse att bedriva regionalprospektering. Områden som kan uppfattas såsom visst företags intresse- sfär skulle komma att försummas av andra företag och totalt prospekteras mindre in- tensivt än med nuvarande ordning.

Möjligheterna att genom koncessionsvill- kor i verklig mening reglera omfattningen av undersökningsarbete och brytning torde i realiteten vara tämligen begränsade. Inten- sitcten och metoderna i arbetet måste an- passas efter vad som efter hand blir känt om fyndighetens beskaffenhet och andra vid koncessionsgivningen ej kända förhållanden. Brytningens omfattning måste nödvändigtvis bli beroende av lönsamhet och avsättnings- möjligheter. Allmänt hållna föreskrifter om att arbetet skall bedrivas rationellt torde ej vara till större nytta. Om koncessionsmyn- digheten ansett sig kunna bestämma mera preciserade villkor, lär det bli oundvikligt att efter ansökan gång på gång ändra vill— koren. En omprövning med längre mellan- rum av de allmänna förutsättningarna för en koncessions fortbestånd synes däremot vara av större värde från allmän synpunkt.

Att säkerställa ett direkt samhälleligt in— flytande över en malmfyndighet genom att tilldela koncession åt statligt företag synes ej medföra särskilda problem utöver dem för vilka nyss redogjorts. Skall staten ha möjlighet att i samband med koncession för- behålla sig rätt till deltagande i företaget torde, för att prospekteringen ej skall hållas tillbaka, böra krävas att de närmare villko- ren härför är stadgade i lag eller åtminstone kända för intresserade företag innan mera omfattande prospektering igångsätts. Sådana villkor finge uppenbarligen utformas med varsamhet, om man vill undvika den antyd- da effekten.

De svenska malmemas förekomstsätt med relativt många små och svårupptäckta fyn- digheter är i och för sig ej så väl lämpat

för ett koncessionssystem. Man skulle få ett mycket stort antal koncessionsärenden. Ett koncessionssystem torde fungera bäst där det med hänsyn till fyndigheternas uppträdande är ändamålsenligt med stora sammanhängan- de koncessionsområden.

Ett koncessionssystem ger vissa möjlighe- ter att vid exempelvis en svensk anslutning till EEC beakta från svensk samhällelig syn- punkt primära intressen i fråga om utnytt— jandet av mineraltillgångar. Det måste dock understrykas att enligt Romfördraget kon- cession inte får utnyttjas för att diskriminera utländska företag och inte heller i längden torde kunna användas på detta sätt.

Som en väsentlig fördel med ett konces— sionssystem har traditionellt betraktats möj- ligheterna att i samband med koncession åstadkomma en skälig, av formella hänsyn obunden avvägning mellan gruvintresset och motstående intressen av skilda slag. Vid när- mare skärskådande framkommer emellertid omständigheter som gör att denna uppfatt- ning i dagens samhälle ej ter sig alltigenom lika vägande som tidigare. Utredningen vill i denna del peka på följande förhållanden.

Samhällets möjligheter att påverka gruv- företagens lokalisering är med hänsyn till bundenheten vid mineraltillgångarna begrän- sade. Förläggningen av anläggningar för gruvdrift bestäms av tekniska och ekono— miska överväganden med utgångspunkt från fyndigheternas läge och beskaffenhet. P05i— tivt kan frågan huruvida bearbetning av viss fyndighet skall upptas eller ej påverkas ge- nom lokaliseringspolitiska medel såsom lo- kaliseringsstöd samt genom utbyggnad av vägar och offentlig service. En negativ på- verkan kan utövas av planeringsmyndighe- terna genom utfärdande av förbud enligt naturvårdslagen, fastställande av skyddsom- råde för grundvattentillgångar eller plan- läggning enligt byggnadslagstiftningen. Upp- kommer konkurrens mellan gruvintresse och ett samhällsintresse som kräver annan an— vändning av marken, t. ex. naturvårdsintres- set, bör en avvägning ske efter de skilda intressenas tyngd. Det synes mest ändamåls- enligt att denna prövning liksom beträffan- de annan industri i första hand verkställs

av samhällets planeringsorgan och ej av en gruvkoncessionsmyndighet, eftersom gruv— intresset i samhällsplaneringen uppenbarligen måste framstå som ett —— låt vara mycket betydelsefullt — särintresse vid sidan av andra intressen. På samma sätt är det be— träffande den nya lagstiftningen om skydd mot miljöfarlig verksamhet uppenbarligen mera rationellt att prövningen av frågor om vatten— och luftförorening eller buller i sam- band med gruvdrift omhänderhas av de samhällsorgan, på vilka det enligt nämnda lagstiftning skall ankomma att övervaka om- givningsstörande verksamhet i allmänhet, än av en gruvkoncessionsmyndighet.

Denna bedömning ändras inte genom det förhållandet att i vad angår gruvintresset den åsyftade avvägningen mera sällan kan ske på ett samhällsekonomiskt riktigt sätt innan ett områdes värde med hänsyn till förekomst av mineraltillgångar klarlagts genom under- sökningsarbeten och att därför försiktighet bör iakttas när det gäller att på förhand, innan sådana arbeten utförts, definitivt un- danta ett område från gruvdrift till förmån för motstående intressen. Försiktighet i det- ta hänseende är även påkallad med hänsyn till att det i många fall finns goda möjlig- heter att samordna gruvdrift med till synes motstående intressen. Fyndigheterna är nämligen ofta belägna på sådant djup att de kan exploateras utan att det erfordras sär- skilt omfattande eller störande ovanjordsan- läggningar. Någon påtaglig fördel synes ej stå att vinna genom att låta den med hänsyn till redan nedlagda undersökningskostnader särskilt känsliga intresseavvägningen före på- börjande av brytning ankomma på en gruv- koncessionsmyndighet i stället för på de all- männa planeringsmyndigheterna. Det bör här erinras om att denna avvägning med hänsyn till den betydelse en framgångsrik exploatering av malmfyndigheter har för samhället kan antas i allmänhet komma att utfalla till gruvintressets förmån eller i vart fall resultera i en för detta acceptabel jämk- ning.

Vad gäller möjligheterna att låta en kon- cessionsmyndighet meddela detaljföreskrifter angående den hänsyn koncessionsinnehava—

ren bör ta till motstående intressen i fråga om markanvändningen kan myndigheten vis- serligen i åtskilliga hänseenden meddela pre- ciserade villkor om beaktande av inom kon— cessionsområdet eller i dess närhet redan etablerade företag eller av tilltänkta företag för vars förverkligande långt framskridna planer föreligger. Föreskrifterna kan därvid innehålla att koncessionären skall respekte- ra ifrågavarande intressen, vidta skadeföre- byggande åtgärder eller vara berättigad att göra intrång på desamma mot ersättning. Resultaten kommer i stort att överensstäm- ma med vad som uppnås genom nuvarande regler om hinder mot inmutning och utmåls— läggning, dispens från sådana hinder samt ersättning för skada och intrång.

Däremot torde det vara ogörligt eller för- enat med betydande svårigheter att redan i koncessionen ge bestämmelser för lösandet av kollisioner som i en mera avlägsen fram- tid kan uppkomma mellan gruvdriftens be- hov och gamla eller nytillkommande mot- stående intressen. Även vid ett koncessions— system måste ofrånkomligen finnas möjlig- het att i framtiden till särskild reglering upptaga såväl gruvdriftens behov att göra ytterligare intrång på motstående intressen (t. ex. genom ianspråktagande av naturreser- vat eller utsläpp av vattenförorening) som frågor att låta det etablerade gruvintresset vika för samhällsbehov som då anses böra prioriteras, t. ex. inrättande av naturreservat. Att några fördelar skulle vinnas genom att lägga avgörandet av dylika frågor på en gruvkoncessionsmyndighet är svårt att se. Beträffande t. ex. tillstånd till åtgärder som inverkar på vattenförhållanden torde en de- taljreglering genom gruvkoncessionsmyndig- heten av praktiska skäl kunna betraktas som utesluten. I dagens samhälle löses enligt ut- redningens mening konkurrensfrågor som kan uppkomma mellan ett tillåtet gruvföre— tag och motstående intressen av skilda slag bättre genom befintliga planeringsorgan framför allt på länsplanet och tillämpning av gällande lagstiftning angående markan- vändningen än genom bestämmelser i en gruvkoncession. Det förutsätts härvid att gruvrättigheterna enligt nuvarande lagstift-

ning främst fyller funktionen att grundlägga en civilrättslig rätt för innehavaren att be- driva undersökning och bearbetning, men att utövandet av rättigheterna till den del det inkräktar på markytan i princip är un- derkastat samhällelig kontroll och planering i samma utsträckning som exempelvis ut- övandet av äganderätt och nyttjanderätt till mark.

En annan viktig omständighet som talar emot övergång till ett koncessionssystem av- ser förhållandet till bestående gruvrättig- heter. lnförs ett koncessionssystem skulle detta visserligen redan efter några år kom- ma att tillämpas på all undersökningsverk- samhet utanför bestående utmål. Därest ej mycket radikala övergångsregler infördes — vilket utredningen anser både praktiskt och principiellt olämpligt — skulle däremot un- dersökningsarbete efter utmålsstadiet samt gruvdrift komma att under flera decennier framåt till övervägande del alltjämt regleras enligt gruvlagens bestämmelser. Det kan nämnas att medeltalet nytillkomna utmål perioden 1940—1967 understeg 50 per år eller 1% av det totala utmålsantalet. Ett koncessionssystem skulle alltså — även om vissa bestämmelser övergångsvis kunde gö- ras omedelbart tillämpliga på befintliga ut- mål — i väsentliga delar inte komma att få någon verkan förrän efter en mycket lång övergångstid, varunder de skilda systemen finge tillämpas parallellt. Tages därvid även i beaktande att rätt till jordägarandel enligt äldre bestämmelser länge ännu kommer att finnas i stora delar av utmålsbeståndet, in- nebär det att tre olika system skulle gälla samtidigt. Även om olägenheterna härav inte får överdrivas, måste ett sådant för- hållande anses klart otillfredsställande ur praktisk synpunkt.

Vid övervägande av frågan om införande av koncessionssystem måste vidare stor vikt fästas vid kronoandelsinstitutet. De möjlig- heter detta institut erbjuder till samhälleligt inflytande över mineraltillgångar är unika i västerländsk gruvlagstiftning. Att foga in institutet med i huvudsak oförändrat inne- håll i ett koncessionssystem skulle innebära en dubbel belastning på gruvnäringen som

enligt utredningens mening ej gärna kan komma i fråga med hänsyn till verkningar- na på prospekteringsintresset och gruvornas internationella konkurrenssituation. Krono- andelsinstitutet har visserligen hittills väsent- ligen begagnats endast på ett av de olika användningssätt som rekommenderades i samband med institutets införande i lagstift- ningen, nämligen utarrendering av kronoan- delen till inmutaren. Detta torde emellertid enligt utredningens mening inte i första hand bero på att det på grund av sin konstruktion skulle vara otjänligt för andra ändamål —— gruvlagens samäganderättsregler ger i själva verket staten såsom hälftendelägare vid- sträckta handlingsmöjligheter. Huvudskälet torde i stället vara att det hittills saknats en bestämd målsättning för statens verksamhet på mineralområdet och på att det centrala organet för förvaltningen av statens gruv- egendom haft begränsade resurser att föra en aktiv gmvpolitik. Enligt uttalande i pro- position nr 51 till 1968 års riksdag angående vissa frågor rörande statliga företag förut- ses att statens mineralexploatering kommer att öka betydligt i framtiden. Denna fråga, liksom möjligheterna att uppnå en effektiv samordning av exploateringen med statens mineralprospektering och förvaltning av mi- neralintressen, övervägs för närvarande inom industridepartementet. Om såsom utredning— en förutsätter dessa planer förverkligas så. att en stark organisation skapas för tillvara- tagande av statens mineralintressen, får det allmänna praktiska möjligheter att genom användande av kronoandelen främja en ur samhällets synpunkt önskvärd inriktning av gruvhanteringen och avhjälpa en del av de olägenheter som blivit en följd av det nu- varande systemet. Kronoandelen och med denna följande brytningsvitsord kan bl.a. utnyttjas till att sätta i gång undersökning eller brytning på vilande utmål antingen i statlig regi eller genom upplåtelse av andelen till intresserat företag. Vid splittrade ägare- förhållanden kan staten med begagnande av kronoandelarna i närliggande utmål anting- en själv ta upp enhetlig gruvdrift eller ut- arrendera andelarna åt ett och samma före- tag i och för enhetligt utnyttjande. Statens

möjligheter att på detta sätt påverka gruv- näringens struktur blir större efter hand som det relativa antalet utmål med kronoandel ökar. Genom att utnyttja kronoandelen på antydda sätt bör man kunna vinna åtskilliga av de fördelar som anses förknippade med ett koncessionssystem utan att för den skull framkalla de olägenheter som följer med ett sådant system.

I sammanhanget bör enligt utredningens mening viss vikt även tillmätas det förhål- landet att man i Finland så sent som 1965 antagit en ny gruvlag grundad på inmut— ningssystemet samt att ett i Norge i decem- ber 1967 framlagt kommittéförslag beträf- fande revidering av 1842 års norska gruvlag likaledes är grundat på inmutningssystemets bibehållande. Att i Norge igångsättning av gruvdrift därjämte är underkastad konces- sionstvång enligt 1917 års allmänna kon- cessionslag — som även avser annan verk- samhet än gruvdrift — beror som förut nämnts väsentligen på strävan att förebygga alltför stort inflytande för utländska kapital- intressen. Koncession synes över huvud ej ha vägrats annat än i något enstaka fall där sådana synpunkter spelat in. Den i konces- sionslagen stadgade möjligheten för depar- tementet att i vissa fall begära plan för gruv- driften har enligt uppgift aldrig utnyttjats. Något behov att, såsom kan ske enligt den norska koncessionslagen, i koncession kunna meddela föreskrifter om förädling av malm inom landet, rätt för inhemska industriföre- tag att köpa gruvprodukterna samt skyldig- het för koncessionsinnehavare att bekosta bostäder, sjukhus och vägar synes knappast föreligga i vårt land, där dylika frågor även i framtiden torde böra regleras i annan ord- ning. Det förhållandet att inmutningssyste- met i Norge är påbyggt med den allmänna koncessionslagen kan därför enligt utred- ningens mening ej tilläggas större betydelse i förevarande sammanhang.

Utredningen sammanfattar de ovan an- förda synpunkterna på frågan om de rådan- de reformbehoven bör tillgodoses genom en övergång till koncessionssystemet sålunda. Ett koncessionssystem skulle visserligen in— nebära vissa fördelar främst genom att det

allmänna finge möjlighet att reservera un- dersökningsarbete och därmed även exploa- teringen av påträffade fyndigheter för där- till kompetenta och även i övrigt lämpade företag. Det är emellertid ofrånkomligt att ett koncessionssystem skulle komma att in- verka starkt negativt på den enskilda pro- spektering som enligt utredningens uppfatt- ning alltjämt är en viktig förutsättning för gruvhanteringens utveckling. En konces- sionsmyndighet skulle ställas inför betydan- de svårigheter vid konkurrens mellan flera likvärdiga sökande eller vid prövningen hu- ruvida en Viss undersökningskoncession kan vara till men för rationell brytning i fram- tiden eller inte. Möjligheterna att genom koncessionsvillkor reglera omfattningen av undersökningsarbete och brytning är i rea- liteten begränsade. Någon påtaglig förbätt- ring av de redan för närvarande goda möj— ligheterna att säkerställa ett direkt stat- ligt inflytande i nya gruvföretag skulle inte vinnas. När det gäller att inordna undersökning och gruvdrift i den all- männa samhällsplaneringen samt att lösa konflikter med gruvdriften motstående in- tressen synes övergång till ett konces- sionssystem inte innebära någon fördel i jämförelse med nuvarande ordning, i vilken gruvdrift i samhällsplaneringen och vid kon- kurrens i fråga om markanvändningen i stort sett likställs med annan industriell verksam- het. Snarare kan befaras att en särskild kon- cessionsprövning beträffande undersökning och bearbetning kan försvåra den samlade bedömning som eftersträvas inom samhälls- planeringen. Införande av ett koncessions- system skulle medföra att det blev nödvän- digt att tillämpa flera system samtidigt un- der en mycket lång övergångstid, vilket up- penbarligen skulle medföra praktiska olä— genheter. Om, såsom utredningen förutsät- ter, föreliggande planer att aktivera statens gruvpolitik och organisatoriskt stärka för- valtningen av den statliga gruvegendomen förverkligas, ger kronoandelsinstitutet det allmänna väsentliga möjligheter att påverka gruvnäringens utveckling i en från samhäl— lets synpunkt önskvärd riktning. I de två övriga nordiska länder där gruvdrift före—

kommer, Finland och Norge, har nyligen manifesterats att inmutningssystemet skall bibehållas.

Utredningen anser sig på de anförda skä- len ej kunna förorda övergång till ett ren- odlat koncessionssystem.

12.5. Utredningens förslag

Utredningen har i stället kommit till upp- fattningen att de konstaterade bristerna hos inmutningssystemet i dess nuvarande ut- formning bör avhjälpas genom att partiella reformer med vissa koncessionspräglade in- slag vidtas inom ramen för inmutningssyste- met. Ett förslag till ny gruvlag, innefattande ett dylikt »blandat system», har utarbetats av utredningen. Förslaget upptar följande lmvndgrunder.

Utredningen anser att det för att den en- skilda prospekteringsverksamheten skall vid- makthållas i den omfattning som är önsk- värd från allmän synpunkt är angeläget att i princip upprätthålla den fria inmutnings- rätten och den därmed förenade rätten för inmutare att under vissa förutsättningar till- godogöra sig av honom påträffade mineral- fyndigheter.

Storleken och formen av området för en inmutning bör anpassas till den moderna malmletningstekniken och till vad som ur ändamålssynpunkt bör vara inmutningens huvudfunktion. Inmutningens huvuduppgift bör enligt utredningens mening vara att be- reda skydd för investeringar i undersöknings- arbeten i form av ensamrätt till fyndigheter som påträffas vid undersökningarna. Sådant skydd synes i princip böra utformas närmast med tanke på undersökningsarbeten som nor- malt drar en tämligen hög kostnad per areal- enhet, dvs. vanligen s.k. lokalprospektering. Det bör däremot inte avpassas med hänsyn till undersökningsområdets storlek vid flyg- prospektering, översiktliga markmätningar eller annan regionalprospektering. Införande av ett så omfattande skydd skulle enligt ut- redningens mening innebära att vidsträckta områden temporärt skulle komma att av- spärras från undersökning av andra pro-

spektörer även i sådana fall då undersök- ningsintensiteten per arealenhet kan beräk- nas bli ringa. Utredningen föreslår från dessa utgångspunkter och på grundval av beräkningar rörande lokalprospekteringens behov m.m., vilka redovisas i specialmoti- veringen, att inmutningsområde skall om- fatta högst 1 km2 och att något krav på be- stämd form hos inmutningsområde inte skall upprätthållas.

Bestämmelserna om den normala under- sökningstidens längd bör bättre anpassas ef- ter det faktiska behovet. I denna del före- slår utredningen dels att seriösa gruvföretag skall kunna utsträcka undersökningstiden till sex år utan prövning av behovet och dels att det skall vara möjligt att efter två år avstå från en inmutning.

Av utredningen konstaterad praxis i fråga om inmutningar -— särskilt förfarandet att genom sammanhängande inmutningskomplex täcka hela regionalprospekteringsområden med inmutningar samt systemet med ommut- ningar — gör det angeläget att genom olika åtgärder söka uppnå att inmutningar utnytt- jas för intensivt undersökningsarbete och in- te bibehålls längre än som är nödvändigt för detta ändamål. Även den föreslagna ut- sträckningen av undersökningstiden gör dy- lika åtgärder behövliga.

I nu angivna syfte föreslås till en början att den nuvarande ansökningsavgiften vid in- mutning om 10 kr. höjs till 100 kr. samt att inmutaren skall utge per år och areal be- räknade inmutningsavgifter som efter vissa år utgår med förhöjt belopp.

Med inmutningssystemets nuvarande ut- formning kan inmutning och utmål erhållas utan prövning av sökandens kompetens att bedriva undersökningsarbete eller gruvdrift. De åtgärder som förordats i det föregående samt den skärpning av beviskraven vid ut- målsläggning som föreslås i det följande kommer enligt utredningens uppfattning att avsevärt minska risken för att gruvrättighe- ter upplåts åt personer eller företag som saknar tekniska och ekonomiska förutsätt- ningar att bedriva ett ändamålsenligt under- söknings- eller gruvarbete eller som uppen- barligen inte har för avsikt att utföra så-

dant arbete. Även om denna bedömning är riktig framstår emellertid avsaknaden av varje möjlighet till kompetensprövning som principiellt otillfredsställande. Utredningen har ingående övervägt olika möjligheter att komplettera de gruvrättsliga reglerna med bestämmelser som möjliggör viss sådan prövning utan att prospekteringsintresset för- denskull hämmas.

Härvid har i första hand diskuterats ett förslag att införa en kompetensprövning i omedelbart samband med inmutning och utmålsläggning. Enligt detta förslag skulle inmutning och utmål inte få beviljas någon som uppenbarligen saknar förutsättningar att bedriva ett ändamålsenligt undersöknings- arbete respektive att bedriva gruvdrift eller eljest utnyttja en fyndighet på ett ändamåls- enligt sätt. Prövningen skulle därvid utövas av bergmästaren utom beträffande utmåls- ansökan, som ej skulle få avslås på ifråga- varande grund annat än efter beslut av kom- merskollegium.

Flera invändningar kan emellertid riktas mot ett dylikt förslag. Vad till en början gäller inmutningar föreligger betydande svå- righeter att i samband med inmutningsan- sökan pröva en sökandes kompetens att fö- retaga ett ändamålsenligt undersökningsarbe- te. Främst sammanhänger detta med att om- fattningen av de krav som bör ställas på ar- betet i stor utsträckning beror på fyndighe- tens beskaffenhet. Denna är på ifrågavarande stadium okänd både för sökanden och berg- mästaren. Exempel finns på att värdefulla fyndigheter kommit fram genom obetydligt undersökningsarbete. Vidare har även i se- nare tid i flera fall förekommit att enskilda personer upptäckt och utmålslagt malmfyn- digheter. Det måste antas att intresset för dylik enskild malmletningsverksamhet —- som är särskilt värdefull när det gäller lege- ringsmetaller — i hög grad skulle minska genom införande av ett kompetenskrav som i allmänhet ej skulle kunna uppfyllas av en- skilda personer. Vad utmålsläggningen be- träffar innebär den skärpning av kraven på bevisning om malmförekomst som föreslås i det följande att betydande resurser i allmän- het krävs för utmålsläggning. Därtill kom-

mer att staten normalt blir hälftendelägare — och därmed innehavare av brytningsvits- ord — i nya utmål och att det sålunda obe- roende av inmutarens kompetens alltid kom- mer att finnas en delägare som har resurser att ta upp brytning. Med hänsyn till det anförda har utredningen förkastat tanken att införa kompetensprövning i omedelbart samband med ansökan om inmutning och utmål.

Utredningen föreslår i stället att frågan om kompetensprövning löses på det sättet att förlängning av undersökningstiden utöver två år skall kunna vägras, om sökanden ej ut- fört något ändamålsenligt undersökningsar- bete och det finns anledning antaga att han ej heller kommer att bedriva sådant arbete. Härigenom blir det möjligt att hindra personer eller företag, som saknar förutsätt- ningar att utföra ett rationellt undersöknings— arbete eller som uppenbarligen inte har för avsikt att bedriva sådant arbete, från att i spekulativt syfte under en längre tid undan- hålla markområden från undersökning av kompetenta prospektörer. En kompetens- prövning på detta stadium är lättare att prak- tiskt genomföra. Samtidigt bibehålls möjlig- heten för enskilda personer att skaffa sig ett visst skydd för av dem påträffade fyndighe- ter, av värde exempelvis vid förhandling om överlåtelse av fyndet till gruvföretag. Den föreslagna prövningsmöjligheten tjänar ock- så tillsammans med inmutningsavgifterna som en spärr mot missbruk av den föreslag- na regeln om sexårig undersökningstid.

Som en ytterligare åtgärd för att hindra missbruk av inmutningssystemet förordar ut- redningen införande av förbud mot ommut- ning. Inmutning bör sålunda inte utan dis- pens få företas på område som under året närmast före inmutningsansökningen omfat- tats av inmutning eller utmål. Härigenom' skapas garanti mot att inmutningar, såsom nu sker i stor omfattning, bibehålls under mycket lång tid utan prövning av behovet. När verkligt behov av längre undersöknings- tid föreligger, bör detta i första hand liksom nu är möjligt tillgodoses genom förlängning efter särskild prövning. Förenklade regler för sådan förlängning föreslås.

Inmutningssystemet med däri ingående, i princip automatiska rätt för inmutare att er- hålla ensamrätt till undersökning och bear- betning har såsom förut berörts valts därför att det har en starkt undersökningsfräm— jande effekt. Några garantier för att gruv- rättigheter verkligen utnyttjas för undersök- ning och bearbetning ligger emellertid inte i systemet. För att uppnå optimal effekt i detta avseende bör man enligt utredningens mening —— i den mån det är görligt utan att oförmånliga verkningar i andra hänseenden uppkommer — även i fråga om utmål ge- nom lagstiftningsåtgärder söka uppnå att rättigheterna utnyttjas för sitt syfte och inte bibehålls längre än som med hänsyn härtill är försvarligt. Som påvisats i det föregående kan ur dessa synpunkter vissa anmärkningar riktas mot inmutningssystemets verkningar och funktionssätt. Anmärkningarna avser framför allt det förhållandet att utmål i en del fall bibehålls under lång tid utan att ut— nyttjas för gruvdrift eller undersöknings- arbeten. Syftet med att utmål läggs och en- samrätt att bedriva gruvdrift därmed tillför- säkras innehavaren är ju att utmålet utnyttjas för sådant ändamål eller åtminstone för un- dersökningsarbeten. Uppfylls inte detta syfte, t. ex. därför att innehavaren inte anser det ekonomiskt lönsamt i nuläget men vill be- hålla utmålet för att i framtiden undersöka och eventuellt exploatera det, måste som re- dan antytts frågan om det samhällsekono- miskt och eljest ur allmän synpunkt berät- tigade i en sådan bedömning komma under en såvitt möjligt objektiv prövning. Annars blir ju områdena i fråga på ett inte godtag- bart sätt avstängda från prospektering och bearbetning av andra intressenter.

Som framhållits i det föregående erbjuder kronoandelsinstitutet väsentliga möjligheter när det gäller att få till stånd ett ändamåls- enligt utnyttjande av utmål, om såsom ut- redningen förutsatt föreliggande planer för en mera aktiv statlig gruvpolitik förverkli- gas. Kronoandelen kan då i förekommande fall utnyttjas till att sätta i gång undersök— ning eller gruvdrift på vilande utmål i stat- lig regi eller i samarbete med inmutaren el- ler genom upplåtelse av andelen till intresse-

rat företag. Utredningen förordar därför att det värdefulla instrument för det allmänna att påverka gruvnäringens struktur som kro- noandelsinstitutet utgör bibehålls.

Mot bakgrunden av att staten hittills en- dast i ett fall avstått från kronoandel i utmål föreslår utredningen i detta sammanhang en förenkling av reglerna på området innebä- rande i huvudsak att kronoandel i princip skall uppkomma automatiskt i och med ut- målsläggningen.

Som en brist hos kronoandelsinstitutet har stundom framhållits att det inte ger det all— männa möjlighet att hindra exploatering som bedöms olämplig från samhällsekonomisk synpunkt. Behovet av en dylik möjlighet torde emellertid vara obetydligt. Om ett så- dant behov någon gång skulle yppas, torde de möjligheter till ingripande som ges ge— nom allmänna förfogandelagen och de me- del i övrigt som samhället redan nu förfogar över vara till fyllest. Viss, ehuru begränsad, möjlighet i ifrågavarande hänseende ger ock- så bestämmelserna i nuvarande gruvlag om misshushållning med malm, vilka avses sko- la bibehållas.

Värdet av kronoandelsinstitutet skulle gi- vetvis ytterligare förhöjas om det kunde gö- ras tillämpligt även beträffande utmål som utlagts enligt den lagstiftning som gällde fö- re 1940. Av skäl som redovisats i det föl- jande (s. 163) har utredningen dock avstått från att framlägga förslag härom.

Av stor betydelse för kronoandelsinstitu— tets användbarhet är reglerna om samägande- rätt i gruva i 8 kap. gruvlagen. De där in- tagna reglerna, vilka hade motsvarighet i 1884 års stadga, ger staten vidsträckta hand- lingsmöjligheter och är genom den initiativ- möjlighet, som enligt bestämmelserna om brytningsvitsord (63 &) ges åt en aktiv del- ägare, avsedda att främja aktivitet beträffan- de en samägd fyndighet. Ett steg i denna riktning togs 1938, då man i samband med gruvlagens tillkomst avskaffade den rätt till del i överskottet av brytning som tidigare tillkom även passiv delägare. Att från det allmännas sida hittills ej visats den aktivitet som förutsattes vid kronoandelens införande torde som utredningen tidigare framhållit i

första hand få tillskrivas avsaknaden av be- stämd målsättning och ändamålsenlig orga— nisation för förvaltningen av statens gruv— egendom. Inför ett förverkligande av pla- nerna på en mera aktiv statlig gruvpolitik bör emellertid enligt utredningens mening också övervägas vissa ytterligare regler i syf- te att främja aktivitet från såväl statens som inmutarens sida.

En sådan åtgärd är införande av den nyss förordade ordningen att staten automatiskt inträder som delägare vid utmålsläggningen. Härigenom får även staten på ett tidigt sta- dium anledning att på gruvstämma ta ställ- ning till frågan om utmålets utnyttjande och att därvid eventuellt också själv ta initiativ till arbeten.

För att stimulera delägarna till aktivitet föreslår utredningen vidare att varje deläga- re i samägt utmål skall kunna påfordra att få del av resultatet av undersökningsarbeten som annan delägare utfört på utmålet. Den- na rätt föreslås bli förbunden med skyldighet för passiv delägare att, om han sedermera tar aktiv del i gruvföretaget, efter sin andel utge ersättning för kostnaderna för sådana efter utmålsförrättningen utförda undersök- ningsarbeten som är nödiga eller nyttiga för fortsatt undersökning eller gruvdrift.

Även vissa ytterligare reformer i syfte att främja aktivitet inom samägda utmål har diskuterats inom utredningen. På skäl som utvecklas i specialmotiveringen (s. 215 ff) har utredningen emellertid ansett att frågan om en mera genomgripande revision av kronoandels- och samäganderättsreglerna bör anstå tills vidare och bli beroende i första hand på de erfarenheter som kan vinnas vid en aktiv statlig gruvpolitik.

Enbart genom en aktivering av kronoan- delsinstitutet vinns emellertid enligt utred- ningens mening ej tillräckliga garantier för att gruvrättigheter utnyttjas på ett sätt som överensstämmer med gruvlagstiftningens syf- te. Vid sidan av en sådan aktivering krävs enligt utredningens mening framför allt vä- sentliga ändringar av reglerna rörande rätten till bearbetning av fyndighet, dvs. i första hand bestämmelserna om utmål.

I angivna syfte föreslår utredningen till en

början att en viss skärpning genomförs be- träffande kraven på den bevisning angående malmförekomst som måste presteras för att utmål skall kunna erhållas.

Mest angeläget för uppnående av att gruvrättigheter används i överensstämmelse med gruvlagstiftningens syfte anser emeller- tid utredningen vara att införa en ordning som gör rättigheternas bestånd under längre tid beroende av att de utnyttjas på ett sätt som gagnar gruvnäringen och samhället. Ut- redningens överväganden angående detta problem har väsentligen kommit att röra sig omkring tre alternativa lösningar, som alla syftar till att få till stånd en tidsbegräns- ning av utmål, som ej längre nyttjas på nyss angivna sätt, samt olika kombinationer mel- lan alternativen i fråga. De olika lösningar- na innebär i huvudsak följande.

I. Föreläggande

Om regelbunden gruvbrytning eller undersök- ningsarbete av större omfattning inte sedan tio år tillbaka förekommit inom visst utmål eller inom utmålsfält, vari utmålet ingår, och där- jämte minst tjugo år förflutit från det utmålet lades, skall kommerskollegium, om det är av synnerlig vikt från allmän synpunkt för att främja undersökning och bearbetning av mine- raltillgångar, kunna förelägga gruvinnehavaren att inom viss tid uppta gruvdrift eller under- sökningsarbete inom utmålet. Vid prövning hu- ruvida föreläggande bör meddelas skall särskilt beaktas å ena sidan, om andra än gruvinneha- varen kan antas vara beredda att undersöka eller bearbeta fyndigheten och å andra sidan fyndighetens värde såsom reserv för gruvinne- havaren tillhörigt förädlingsverk eller gruvföre- tag samt de kostnader denne nedlagt på utmå- let eller utmålsfältet. Efterkoms inte föreläg- gande skall gruvrätten vara förverkad vid fris- tens utgång, om kommerskollegium meddelar beslut härom inom viss kortare tid.

Det tänkta föreläggandeinstitutet är utformat efter förebild av 50 5 i den nya finska gruv- lagen. Liknande bestämmelser finns också i den västtyska och österrikiska gruvlagstiftningen. Förslaget kan sägas innebära ett återinförande i begränsad utsträckning av de gamla bestäm- melserna om arbetsskyldighet men bygger till skillnad från dessa på uppfattningen att arbets- skyldighet är motiverad endast i speciella, gan- ska sällan förekommande situationer.

Som en variant till denna lösning har inom utredningen diskuterats ett av dess expert fram-

lagt förslag innebärande, att föreläggande skulle kunna ges uteslutande på initiativ av någon som förklarat sig beredd att sätta i gång undersök- ningsarbete. Denne skulle därvid erhålla rätt att utföra sådana arbeten samt, om dessa visade att betingelser för gruvdrift förelåg, kunna ut- verka rätt att mot ersättning lösa utmålet. För- utsättningarna för inlösen skulle vara ungefär desamma som för meddelande av föreläggande enligt ovannämnda huvudalternativ.

11. T idsbegränsning av utmåls giltighetstid

Utmål beviljas för en bestämd, tämligen lång tidsperiod. Längden av denna första period kan med hänsyn till den långa förberedelsetid som normalt krävs innan gruvdrift kan igångsättes, avskrivningstiden för maskiner och anläggning- ar, m. m. lämpligen bestämmas till tjugofem år. Kommerskollegium äger på ansökan av gruv- innehavaren eller delägare i gruvan förlänga utmålets giltighetstid med högst tjugo år i sän- der. Har sökanden under någon del av utmålets löpande giltighetstid bedrivit regelbunden gruv- brytning inom det ifrågavarande utmålsfältet, skall förlängning beviljas med tjugo år. Sådan förlängning skall också automatiskt beviljas om sökanden under utmålets löpande giltighetstid verkställt undersökningsarbete av större omfatt- ning inom utmålsfältet eller där utfört omfat- tande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. I annat fall skall frå- gan om förlängning prövas med hänsyn till det allmännas intresse att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Här- vid skall särskilt beaktas samma omständighe- ter som vid prövning av fråga om föreläggande enligt alternativ I. Förhandsbesked skall kunna erhållas huruvida planerade undersökningsarbe- ten m.m. är tillräckligt omfattande för att kva- lificera till automatisk förlängning.

Ill. Successiv avgiftshöjning

Nuvarande försvarsavgift höjs ungefär i den omfattning som motsvarar penningvärdets fall efter 1960. Vid sidan härav skall sedan tio år förflutit från utmålsläggningen erläggas en ut- målsavgift som beräknas per år och hektar och utgår efter en stigande skala. Avgift för utmål skall dock inte utgå beträffande år då inneha- varen verkställt regelbunden gruvbrytning eller undersökningsarbete av större omfattning på utmålet eller det utmålsfält vari utmålet ingår. Har synnerligen omfattande undersökningsarbe- te utförts, äger kommerskollegium på ansökan besluta om befrielse från utmålsavgift för tio år framåt. Nedläggs gruvdrift, skall utmålsav- gift inte utgå under de närmast följande tio åren. När tid, för vilken avgift på nyss angivna

grund ej skall utgå, gått till ända, beräknas avgiften med utgående från avgiftsskalans läg- sta belopp. Som tänkbar avgiftsskala har utred- ningen räknat med två olika alternativ. Enligt det ena alternativet utgår den årliga utmålsav- giften med 30 kr per hektar under 11—15 året efter utmålsläggningen och stiger därefter vart femte år med 10 kr per hektar tills den nått upp till 80 kr per hektar. Det andra alternativet, som innebär lägre avgifter i början men en starkare upptrappning, börjar med 10 kr per hektar åren ll—lS och fördubblas därefter vart femte år till slutnivån 320 kr per hektar från och med 45:e året.

Syftet med den tänkta utmålsavgiften är att gruvinnehavare, som inte utnyttjar sin rätt för undersökning eller bearbetning, skall förmås att kontinuerligt pröva halten av de skäl han har för att likväl behålla utmålet och därmed un- dandraga det från aktivitet från andra intres- senters sida. Är dessa skäl inte särskilt starka ur samhällsekonomisk synpunkt, är det angelä- get att utmålsområdena blir fria. Kravet härpå växer i styrka ju längre tid som förflutit från utmålsläggningen. Utmålsavgiften avses fungera som ett mått på det värde utmålsinnehavaren sätter på att få ha kvar utmålet trots att han för tillfället ej undersöker eller bearbetar det.

Bland de olika lösningarna för att tids- begränsa utmålen har utredningen efter in- gående överväganden stannat för att förorda det som betecknats som alternativ II. Härvid har utredningen lagt särskild vikt vid följan- de synpunkter. Föreläggandealtemativet är enligt utredningens mening ett alltför ofull- ständigt instrument när det gäller att få till stånd aktivitet på vilande utmål. Förslaget förutsätter att i föreläggande skall anges den huvudsakliga omfattningen av det arbete som skall utföras och utsättas viss tid inom vilken arbetet skall vara påbörjat eller verk- ställt. Det innebär ett stort ansvar och en vansklig uppgift för en myndighet att tvinga sådana föreskrifter på utmålshavaren, som har all detaljkännedom om utmålet och yt- terst svarar för det ekonomiska utnyttjandet. Risken att ett föreläggande skulle ge anled- ning till felinvestering är ej obetydlig. Sanno- likt skulle nämnda omständigheter leda till att institutet aldrig komme att tillämpas och sålunda komma att helt förfela sitt syfte. Erfarenheter från tillämpningen av den fin- ska gruvlagen talar i denna riktning. Sam- tidigt skulle institutet innebära en osäkerhets-

faktor för gruvinnehavarna. Den redovisade varianten av föreläggandealtemativet — som likaledes skulle medföra sådan osäkerhet — skulle enligt utredningens mening alltför starkt beskära det allmännas möjligheter att komma till rätta med de problem som enligt vad som utvecklats i det föregående föran- lett behovet av tidsbegränsning av utmål.

Verkningarna av regler om successiv av- giftshöjning är givetvis beroende på avgifter- nas höjd. Bestäms utmålsavgifterna i enlig— het med de ovan skisserade skalorna och an- tas vidare att de även tas ut på nu existeran- de utmål, torde man kunna räkna med att de större gruvföretagen behåller flertalet av de utmål som avser direkta malmreserver för egna verk och gruvanläggningar liksom en del objekt som beräknas kunna bli före— mål för självständig brytning inom en inte alltför avlägsen framtid, medan framför allt utmål av tvivelaktigt värde uppges. Utmåls- avgiften komme att verka som en extra skatt på företagens malmreserver. Inom utredning- en företagna beräkningar visar att merutgif— ten för sådana företag som Stora Koppar- berg och Ställbergsbolagen vid angivna av- giftsskalor — därest företagen mot förmo- dan skulle bibehålla hela sitt nuvarande ut- målsbestånd —— kommer att röra sig om flera hundratusen kronor per år.

Enligt utredningens mening är de förde- lar som skulle vinnas genom utrensningen av ett antal i dagens läge föga attraktiva ut- mål inte tillräckligt betydande för att moti— vera en dylik extra belastning på gruv- näringen. Det synes angeläget att söka nå eftersträvad effekt genom åtgärder som ej är ägnade att försämra de besvärliga eko- nomiska villkor under vilka särskilt åtskil- liga mellansvenska järnmalmsgruvor arbetar. Om avgiftsbelåggningen begränsas till utmål som läggs efter lagens ikraftträdande kan man emotse motsvarande problem i fram- tiden.

Det av utredningen förordade alternativ II innebär att det allmänna får möjlighet att pröva huruvida det från samhällsekonomisk synpunkt finns tillräckliga motiv för att en gruvägare skall få bibehålla mer eller min- dre vilande utmål under ytterligare en pe-

riod. Myndigheternas bedömning underlät- tas av att uppgiften att Visa det berättigade i att utmålet bevaras i princip läggs på den som begär förlängning. Utredningen förut- sätter att gruvföretagen även i övrigt under- lättar myndigheternas prövning genom att också vid andra tillfällen än då fråga är om förlängning av giltighetstiden för egna ut- mål på begäran frivilligt redovisar sina pla- ner beträffande utnyttjandet av olika fyndig- heter. Förslaget ger gruvinnehavarna bety- dande frihet vid utmålens utnyttjande och goda möjligheter till långsiktig planering. Med hänsyn härtill och till syftet med gruv- lagstiftningen kan den form av arbetsskyl- dighet, som bestämmelserna om automatisk förlängning genom därtill kvalificerande ar— beten innebär, enligt utredningens mening inte anses betungande för gruvnäringen, sär- skilt inte i betraktande av de möjligheter till förlängning som enligt förslaget skall finnas även om sådana arbeten inte utförts. Enligt utredningens åsikt torde inte behöva befaras att de föreslagna reglerna skall medföra vare sig att företagen kommer att göra till tid eller plats nationalekonomiskt oriktiga in- vesteringar för att försäkra sig om utmåls fortbestånd eller att prospekteringsintresset hämmas i nämnvärd mån.

Utredningen delar i det stora hela den från företagarhåll framförda uppfattningen att tillgången till malmreserver har väsentlig betydelse för såväl de integrerade företagens som de rena gruvföretagens långsiktiga pla- nering. Vid prövning av förlängningsfrågor bör därför största hänsyn tas till de behov som kan dokumenteras från företagens sida i detta hänseende. Storleken av de kostnader som nedlagts på ett utmål bör också komma med i bilden. Stor vikt bör vidare tillmätas vilka utsikter som finns att ett visst utmåls- område kommer att undersökas eller bear— betas av andra intressenter, om det lämnas fritt. I denna del är att märka att ingenting hindrar en gruvinnehavare att i förtid över- låta utmål till en intressent som, om han företar undersökning eller bearbetning, kan påräkna automatisk förlängning. Allmänt bör emellertid gälla att ju mer befogade gruvinnehavarens intressen framstår, desto

starkare grund bör krävas för förväntningar att utmålsområdet vid frisläppande kommer att bli föremål för aktivitet från andra in- tressenters sida.

Syftet med förslaget är som framgått av det sagda i första hand att utmålsområde som inte utnyttjas på ett samhällsekonomiskt godtagbart sätt skall lämnas helt fritt. Fram- står det i något fall som angeläget från all- män synpunkt att rättigheterna överförs till ett bestämt företag, till vilket förväntningar- na om framtida aktivitet är knutna, kan detta ske genom att företaget ges dispens från det av utredningen föreslagna ommut- ningsförbudet.

Förslaget ger i olikhet mot föreläggande- alternativet inte det allmänna möjlighet att ingripa under utmåls löpande giltighetstid för att få till stånd aktivitet. Utredningen fäster i detta avseende stor vikt vid de möj- ligheter för det allmänna att vidta åtgärder i sådant syfte vilka kronoandelsinstitutet er- bjuder. I speciella fall kan även tillämpas de bestämmelser om inlösen av gruvrättig- heter som föreslås i det följande. I stor ut— sträckning torde man kunna räkna med att utmål, vilkas bibehållande uppenbarligen ej är försvarligt från samhällsekonomisk syn- punkt, kommer att uppges i förtid.

För att de förordade reglerna om begräns- ning av utmåls giltighetstid skall få någon effekt inom överskådlig tid bör de i princip tillämpas även på utmål som lagts före la- gens ikraftträdande. Utredningen föreslår härutinnan att vid reglernas tillämpning på dylika utmål skall så anses som om utmå- len lagts vid den nya lagens ikraftträdande. De gamla utmålen kommer därigenom utan vidare att gälla under tjugofem år från nämnda tidpunkt, med möjlighet till ytter- ligare förlängning under samma förutsätt- ningar som gäller beträffande utmål som lagts efter ikraftträdande.

Utredningen har ingående övervägt frågan om en övergångsregel av denna innebörd kan innebära ett sådant intrång i bestående rättigheter som ur rättssäkerhetssynpunkter inte bör komma i fråga. Beträffande ifrå— gavarande spörsmål må till en början erin- ras om att en gruvinnehavare enligt nuva—

rande regler har möjlighet att behålla ett utmål i all framtid oberoende av huruvida någon som helst aktivitet förekommer i an- slutning till utmålet och utan att dess be— varande förorsakar honom nämnvärda kost- nader. Tidsbegränsningsregeln och den före- slagna övergångsbestämmelsen beträffande äldre utmål kan anses innebära att en form av den i princip alltjämt erkända men i sak ej längre upprätthållna arbetsskyldigheten1 i begränsad utsträckning återinförs i lagstift- ningen. Detta sker på det sättet att en gruv- innehavare, som utför vissa arbeten, har en garanterad rätt att framdeles och principiellt utan tidsbegränsning behålla sitt utmål. Ge- nom att den arbetsskyldighet, som fordras för automatisk förlängning, enligt förslaget kan hänföras till valfritt utmål i ett utmåls- fält och fullgöras vid valfri tidpunkt under gruvrättens löpande giltighetstid står de före- slagna bestämmelserna i relativt god överens— stämmelse med de regler om arbetsskyldig- het, försvarsavgifter och dylikt som tidigare förekommit inom gruvlagstiftningen. Slutli- gen bör erinras om att betydande möjlighe— ter att erhålla förlängning kommer att finnas enligt de föreslagna bestämmelserna även i sådana fall, då arbeten inte förekommit på utmål, om rimliga skäl härför kan åberopas. Med hänsyn till inmutningssystemets natur och syfte samt innebörden och utformningen av ifrågavarande bestämmelser kan de in- skränkningar, som sålunda läggs på äldre ut- mål, enligt utredningens mening inte anses gå längre än vad utmålsinnehavarna skäligen bör vara skyldiga att tåla utan särskild gott- görelse. Någon rätt för gruvrättsinnehavare att få ersättning av det allmänna, om äldre utmål till följd av de nya reglerna upphör vid tjugofemsårsperiodens utgång, föreslås därför inte.

Enligt lagen om företagsinteckning kan meddelas företagsinteckning i den närings- verksamhet, som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län eller inom en eller flera kommuner i länet eller i verksamhet av viss art inom länet eller inom en eller 1 Nuvarande försvarsavgift har som framgår av

namnet trätt i stället för äldre bestämmelser om arbetsskyldighet.

flera kommuner i länet. Inteckning i gruv- drift kan begränsas till den verksamhet som hänför sig till ett eller flera utmål eller kon- cessionsområden. Beträffande tidsbegräns— ningsregelns inverkan i fall där vid lagens ikraftträdande befintliga utmål är föremål för företagsinteckning må framhållas att lå- netiden för industrilån i allmänhet ej över- stiger 20 år. I den mån tidsbegränsningsre— geln i en del fall skulle medföra en successiv nedgång i säkerhetens värde, torde denna sällan vara större än som motsvaras av över- enskommen amortering. Skulle följden un- dantagsvis bli en mera betydande minskning av värdet, har inteckningshavaren enligt 15 % sagda lag möjlighet att kräva betalning för den intecknade fordringen i förtid. Före- komsten av företagsinteckning i utmål torde med hänsyn till det anförda knappast vålla några problem av betydelse i förevarande sammanhang, särskilt som automatisk för- längning med 20 år beviljas beträffande ut- mål i drift.

Utredningen har övervägt att som ett yt- terligare incitament att avhålla företagen från att behålla utmål utan samhällsekono- miskt godtagbara skäl föreslå en måttlig höj- ning av försvarsavgiften utöver vad som mot- svaras av penningvärdets fall sedan 1960, då en justering med hänsyn till penningvärdets förändring ägde rum. Av skäl som anförts i fråga om den diskuterade utmålsavgiften har utredningen emellertid ansett sig böra avstå härifrån och nöjt sig med att förorda en höjning till 30 kr. per hektar och år. Höj- ningen föreslås också gälla enligt äldre lag tillkomna utmål, beträffande vilka försvars- avgiften för närvarande är maximerad till 50 kr för varje utmål såvitt avser ytvidden den 31 december 1939. I sammanhanget no- terar utredningen att enligt approximativa beräkningar statens inkomster i samband med administrationen av det gruvrättsliga systemet med sålunda bestämda försvarsav- gifter och med de av utredningen föreslagna inmutningsavgifterna ungefärligen kommer att täcka kostnaderna för kommerskolle- giums och bergsstatens handläggning av ären- den angående gruvrättigheter. Skulle fram- tida erfarenheter visa att de av utredningen

föreslagna åtgärderna inte är tillräckliga för att uppnå åsyftad verkan, bör frågan om ytterligare höjning av avgifterna upptas till förnyat övervägande. Härvid behöver inte nödvändigtvis försvarsavgiften till jordäga- ren höjas.

Självfallet bör eftersträvas att nya gruv- rättigheter inte grundläggs på ett sätt som försvårar ett rationellt tillgodogörande av malmfyndigheter. Som antytts i annat sam- manhang (s. 138) är det emellertid av olika skäl — främst kravet på samband mellan undersöknings- och bearbetningstillstånd, bristande kännedom om fyndigheternas be- skaffenhet och om framtida produktionsför- hållanden samt intresset att ej minska pro- spekteringen -— knappast möjligt att helt förebygga uppkomsten av olämplig splittring av rätten till närliggande fyndigheter. Vissa åtgärder som verkar i förebyggande riktning bör dock vara möjliga.

I angivna syfte föreslår utredningen till en början att omkring befintliga utmål skall fin- nas en skyddszon om 100 meter inom vilken annan än gruvinnehavaren inte utan tillstånd av denne eller av kommerskollegium kan er- hålla inmutning eller utmål. Vidare föreslås att maximistorleken för utmål höjs från 16 till 50 hektar och att kravet på viss form hos utmål mildras. Genom detta förslag, som bl. a. medför ökade möjligheter att i utmål täcka in en fyndighets donlägiga fortsättning på djupet, förbättras möjligheterna att genom utmålsläggning skydda all malm som kan tas ut vid exploatering av en huvudfyndig- het. Förslaget innebär också att motsvarande möjligheter Öppnas vid utvidgning av utmål.

Såsom tidigare påpekats måste det beteck- nas som en brist att det inte finns bättre ga- rantier för att resultaten av åtminstone mera kostnadskrävande undersökningsarbeten be- varas på ett betryggande sätt och hålls till- gängliga för framtida prospektering. Utred— ningens förslag om skärpning av förutsätt- ningarna för utmålsläggning innebär en för- bättring i berörda hänseende såtillvida, att vid utmålsansökan som regel skall fogas geo— logiska och geofysiska kartor över utmåls— området samt att protokollet från utmåls- förrättningen skall innehålla en fullständig

redogörelse för undersökningsarbetets resul- tat och omfattning, varvid såväl kartorna som protokollet liksom hittills avses utgöra offentliga handlingar. Härutöver bör enligt utredningens mening införas sådana bestäm- melser att resultatet av borrningar som se- nare verkställs på utmålet skall bevaras för framtiden, även om arbetena inte leder till att gruvdrift igångsätts. Utredningen föreslår fördenskull att gällande regler om upprät- tande av gruvkarta kompletteras med före- skrift att gruvinnehavare, som utför borr- ningar utan samband med gruvdrift och så- lunda utan att skyldighet föreligger att upp- rätta gruvkarta, skall inlägga borrhål av be- stående värde på borrhålskarta, som föreslås vara offentlig på samma sätt som gruvkarta. Vidare föreslås att nu förekommande bruk att redovisa borrhål på gruvkarta lagfästs.

I det föregående har påvisats att i Bergs- lagen förekommer ett ej obetydligt antal fall där i huvudsak äldre utmål avseende närbe- lägna fyndigheter är uppsplittrade på flera händer på sådant sätt att ett rationellt ut- nyttjande av fyndigheterna knappast kan komma till stånd utan samverkan i någon form mellan ägarna. Viss splittring har även konstaterats beträffande några grafitfyndig- heter i Norrbotten. Det finns knappast an- ledning antaga annat än att erforderlig sam- verkan i flertalet fall skulle komma till stånd, om enhetlig brytning skulle bli lönsam. Be— träffande nytillkommande utmål visar er- farenheten att gruvföretagen är angelägna om att genom inmutning och utmålslägg- ning skydda mineraltillgångar i huvudfyndig- heternas omgivning. Möjligheterna härtill förbättras genom skyddszonerna och ökning- en av utmålsstorleken. Risken för att nytill- kommande utmål skall medföra splittring, som försvårar ett rationellt tillgodogörande av mineralfyndigheter, måste därför bedö- mas som ringa, sett i perspektivet av nu praktiserade brytnings- och malmbehand- lingsmetoder. Å andra sidan är det inga- lunda uteslutet att för exploatering nöd- vändigt samgående beträffande äldre när- liggande utmål omöjliggörs genom motstånd från någon utmålsägare eller att nya utmål

tillkommer som vållar skadlig splittring. Den snabba tekniska utvecklingen gör att fyndig- heter som i dagens läge ej med fördel kan tillgodogöras i enhetlig drift i framtiden kan böra brytas med utnyttjande av gemensam- ma gruv- och malmbehandlingsanläggningar. Även om kronoandelen i en del fall skulle kunna begagnas för att uppnå ett gemensamt tillgodogörande, är denna utväg stängd i frå- ga om utmål som ej tillkommit enligt 1938 års gruvlag och kan i fråga om nya utmål av olika skäl ej alltid användas för ifråga- varande ändamål, t.ex. därför att andelen redan är utarrenderad eller därför att en till- tänkt exploatör ej godtar arrende av krono- andelar som tillräckligt säker grundval för verksamheten. Utredningen föreslår därför att regler införs som gör det möjligt att tvångsvis sammanföra utmålsrättigheter av- seende samma fyndighet eller närliggande fyndigheter.

Olika vägar är tänkbara för en lagstift- ning i angivna syfte. En utväg kan synas vara att skapa regler om tvångssamfällighet för gruvdrift efter förebild av exempelvis vattenregleringsföretag och dikningssamfäl- ligheter enligt vattenlagen. Mot denna tanke talar emellertid främst svårigheterna att ska- pa en effektiv förvaltningsform för en dylik gemenskap, i vilken vitt skilda intressen kan vara företrädda, och att finna en grundval för att bestämma de olika utmålsinnehavar— nas delaktighetstal. De olika utmålens värde kan i allmänhet inte beräknas i förväg utan ingående undersökningsarbeten. Att tvinga fram sådana undersökningar på ett tidigt stadium skulle ofta vara samhällsekonomiskt olyckligt. Ett utmåls »egenvärde» och nytta av en sammanslagning skulle ofta komma fram tidigast när brytningen kommit in på det utmålet. Att i detta skede genom ett slags avräkningsförfarande korrigera en eventuell tidigare preliminärfördelning av kostnader och vinst mellan delägarna skulle bli mycket komplicerat. Bildande av tvångs- samfälligheter för gemensam gruvdrift kan därför inte förordas som en lämplig ord- ning.

Inom utredningen har också diskuterats tanken att Kungl. Maj:t skulle kunna på au-

sökan av innehavare av ett av flera närbe— lägna utmål under vissa förutsättningar be— rättiga denne att arrendera de övriga utmå- len. Utredningen har emellertid inte heller funnit tvångsarrendering vara en lämplig lösning. En sammanslagning av gruvrättig- heter får antas komma till som en struktur- rationaliseringsåtgärd avsedd att bestå för framtiden. Med hänsyn härtill synes det föga rationellt att låta utmålets tidigare inneha- vare och dennes successorer formellt kvar- stå som utmålsägare och uppbära arrende— avgift under en obestämd framtid. Ett tvångs- arrendeinstitut för ifrågavarande ändamål måste dessutom te sig som en otymplig, ju- ridiskt svårhanterlig konstruktion med tre- partsförhållande mellan staten, ägaren och arrendatorn.

Utredningen har i stället kommit till upp- fattningen att man bör lösa problemet om sammanförande av splittrade gruvrättigheter genom att införa regler om inlösen av ut- mål.

Beträffande frågan vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att inlösen i ar- ronderingssyfte skall få äga rum vill utred- ningen framhålla följande.

Rationaliseringsvinster genom samgående mellan ägare till olika mineralfyndigheter el- ler till olika delar av samma fyndighet kan först och främst uppnås genom gemensam- ma anordningar för själva gruvdriften, så— som centralschakt, ortssystem, uppfordrings- verk och andra anläggningar för driften ovan och under jord. Möjligheterna att på detta sätt uppnå fördelar genom stor- drift begränsas främst av malmkropparnas storlek samt av transportkostnaderna ovan och under jord. I Mellansverige torde malm- fält, där enhetlig drift i ovan avsedda bemär— kelse för närvarande är lönsam, sällan ha större utsträckning än några km. Malmfältet i Kiruna har en längd av omkring fem km.

Rationaliseringsfördelar kan vidare vin- nas genom gemensamt anrikningsverk. An— rikningsverk för järnmalm måste med hän- syn till transportkostnaderna ligga nära gru- van. Större transportavstånd än några km förekommer sällan. I fråga om sulfidmalmer sker stundom malmtransporter till anrik-

ningsverk på flera mils avstånd.

Gemensamt sinterverk är inte på samma sätt som anrikningsverk bundet vid malm- trakten utan förläggs ibland vid järnverk el- ler hamn på betydande avstånd från de gru- vor som betjänas. För flera gruvföretag en- hetlig organisation för prospektering eller försäljning kan genomföras oberoende av gruvornas läge. Slutligen kan genom sam- verkan mellan integrerade gruvföretag in- bördes och mellan sådana företag och rena gruvföretag åstadkommas att ett verk för- ses med malm från de närmast belägna gru- vor som kan leverera önskade malmsorti- ment.

När det gäller frågan vilka typer av ratio— naliseringsmöjligheter som skall kunna åbe- ropas som motiv för inlösen är att beakta att det föreslagna tvångsförfarandet innebär expropriation omedelbart till förmån för en- skilt vinstintresse (även om det yttersta syf- tet är att gagna det allmänna). Lagstiftaren har hittills varit restriktiv i fråga om tvångs- rättigheter för sådana ändamål. De viktigaste fallen utgör inlösen av främmande falldelar, vattenuppdämning och reglering enligt vat- tenlagen, expropriation för kraftledning och andra starkströmsanläggningar, linbana, olje- ledning och atomenergianläggning samt ex- propriation för stärkande av ofullständigt jordbruk. Störst intresse i förevarande sam- manhang har vattenlagens regler i fråga om tillgodogörande av strömfall tillhörigt flera ägare. Enligt 2 kap. 5—7 åå vattenlagen föreligger tvångsrätt för falldelägare att lösa eller mot ersättning tillgodogöra sig åter- stående falldelar. Som förutsättning härför gäller bl. a. att det gemensamma tillgodo- görandet av hela den till utbyggnad ifråga- satta fallsträckan innebär en väsentlig eko- nomisk eller teknisk fördel. Situationen före- ter betydande likhet med det ovan först be- skrivna fallet där rationaliseringsvinster upp— nås genom gemensamma anordningar för själva gruvdriften. I båda fallen är det fråga om naturtillgångar som kan utnyttjas på ett tekniskt rationellt sätt endast om tillgodo- görandet sker gemensamt. Det är fråga om väsentliga tekniska fördelar vid det omedel- bara, mekaniska framtagandet av naturtill-

gången. Under alla omständigheter bör en- ligt utredningens mening inlösen av utmål kunna ske för att nå rationaliseringsvinster av ifrågavarande typ.

Anrikning av uppfordrad malm sker i re- gel vid gruvan eller inom ett ganska nära avstånd från denna. Huruvida inlösen skall få tillgripas för uppnående av en rationali- seringsfördel som kan vinnas genom gemen- samt anrikningsverk bör enligt utredningens mening avgöras med hänsyn till omständig- heterna i det särskilda fallet. Ju mer en ge- mensam anrikning framstår som ett naturligt led i tillgodogörandet av en fyndighet, desto närmare till hands ligger det att inlösen skall kunna ske för uppnående av en sådan ratio- nalisering. Samtidigt bör kravet på att det skall vara fråga om fyndigheter som ligger nära varandra sätta en gräns för möjlighe- terna att tillgripa inlösen för att möjliggöra gemensam anrikning av fyndigheter som är belägna på miltals avstånd från anriknings- verket.

När det gäller gemensamma anordningar av annat slag — serviceverkstäder, transport till allmänna kommunikationsleder, prospek— tering, försäljning etc. — är anknytningen till gruvornas inbördes läge och själva den tekniska driften mera uttunnad. Tvångsreg— ler för genomförande av rationaliseringsåt- gärder av denna typ torde knappast finnas på andra håll i lagstiftningen. En klar av- gränsning av tillämplighetsområdet för så- dana regler bleve svår att åstadkomma. Osä— kerhet skulle uppkomma bland gruvägarna. Önskvärd samordning i ifrågavarande hän- seende torde liksom hittills bäst åstadkom- mas på frivillighetens väg av företagen själ- va och deras organisationer samt genom eventuella ingripanden av samhällets plane- ringsorgan. Utredningen anser sålunda att tvångsinlösen ej kan komma i fråga för att tillgodose nu avsedda ändamål. Detsamma gäller åtgärder för erhållande av en sam- hällsekonomiskt riktig samordning mellan järnverk och gruvor.

En förutsättning för att inlösen skall kun— na ske bör sålunda vara att ett gemensamt utnyttjande av utmål, tillhörigt någon som begär inlösen, och utmål som avses med an-

sökningen skulle innebära väsentlig teknisk och ekonomisk fördel vid tillgodogörande av fyndigheterna.

Givetvis skall finnas grundad anledning anta att sökanden, om han får lösa, kommer att upptaga gruvdrift på fyndigheten inom en nära framtid. Det måste också framstå som ett samhällsekonomiskt intresse att så sker. Förhållandena bör vidare vara sådana att utsikter ej finns att rationell gruvdrift skall komma till stånd genom överenskom- melse mellan utmålsinnehavarna eller even- tuellt genom utnyttjande av kronoandelsin- stitutet. För rätt till inlösen bör vidare krä- vas att sökanden innehar minst hälften i ett av de aktuella utmålen och sålunda har brytningsvitsord. Bl. a. med hänsyn till svå- righeten att jämföra olika utmåls betydelse synes däremot ej böra fordras att sökanden har ett dominerande inflytande inom den berörda utmålsgruppen sedd som en enhet.

Huruvida inlösen skall kunna ske även av utmål eller utmålsfält som redan är föremål för regelbunden gruvbrytning synes tvek- samt. Inlösen skulle i så fall kunna avse an- läggningar av betydande värde. Risk finns för att en så långtgående inlösenmöjlighet kan skapa sådan osäkerhet i fråga om rätten att behålla en gruvanläggning i framtiden att investeringsintresset påverkas negativt. Samtidigt torde troligen de fall där inlösen av en i drift varande gruva skulle medföra samhällsekonomiska fördelar vara sällsynta. Med hänsyn härtill och då syftet med ett inlöseninstitut liksom enligt vattenrätten i första hand bör vara att möjliggöra ett ratio— nellt, enhetligt tillgodogörande av outnytt- jade naturtillgångar förordar utredningen att inlösen varom nu är fråga ej skall kunna ske beträffande utmål som är föremål för regelbunden gruvbrytning eller ingår i ut- målsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete.

Utredningen vill understryka att utred- ningen räknar med att bestämmelserna om inlösenrätt i ifrågavarande situationer inte behöver tillämpas annat än i rena undan— tagsfall. Deras blotta existens kan antas komma att främja tillkomsten av samarbets- avtal eller överenskommelser om överlåtelse

eller utarrendering av gruvrättigheter på ett sådant sätt att bestämmelsernas huvudsakliga syfte tillgodoses.

Om den gällande gruvlagstiftningen re- formeras enligt de riktlinjer som förordats i det föregående, blir det enligt utredning- ens mening möjligt att i flertalet fall till— fredsställande tillgodose det allmännas in- tresse av att nya fyndigheter eftersöks och undersöks och att påträffade fyndigheter ut- nyttjas på ett rationellt sätt. Vissa bety- delsefulla fall nås emellertid inte genom de föreslagna reglerna.

De mellansvenska järngruvornas traditio- nella anknytning till järnverken i förening med gruvlagstiftningens samägandeformer har som tidigare antytts i vissa fall lett till att delägarna i äldre samägda fyndigheter reserverar på deras lott fallande andelar i fyndigheterna för det egna verket eller eljest för egen räkning. Härvid har kravet på an- passning av gruvans produktion till delägar- nas olika önskemål stundom medfört att det kunnat göras gällande att utnyttjandet av fyndigheten med tiden blivit mindre ratio- nellt. I och för sig synes visserligen den om- ständigheten att en fyndighet inte utnyttjas på det mest ändamålsenliga sättet ej utgöra tillräckligt skäl för samhällsingripande, sär- skilt som erfarenheten visat att de ekono- miska realitetema efter hand tvingar före— tagen att självmant vidta rationaliseringsåt— gärder på detta område. Leder det oekono- miska utnyttjandet emellertid till att en gru— va som har betydelse för ett samhälles exi- stens eller för många människors försörj- ning nedläggs, trots att lönsam brytning åt- minstone på sikt skulle vara möjlig vid mera rationell drift, kan avsaknaden av möjlig- heter till samhälleligt ingripande för att få till stånd dylik brytning framstå som en all- varlig brist. Det förutsätts då att förhållan— dena är sådana att reglerna om inlösen i ar- ronderingssyfte inte är tillämpliga och att ej heller kronoandelsinstitutet kan användas. Även andra fall kan tänkas där allmänna synpunkter av särskild styrka talar för att inlösen borde kunna ske utöver vad som är möjligt enligt de föreslagna reglerna om in- lösen i arronderingssyfte.

Som ovan antytts synes expropriation för att möjliggöra rationalisering inom en in- dustri på sätt nyss ifrågasatts för närvarande knappast vara möjlig enligt svensk lagstift— ning. Det är emellertid i nu avsedda situa- tioner fråga om åtgärder för att i särskilt angelägna fall möjliggöra ett rationellt ut- nyttjande av landets naturtillgångar. Jämfö- relser kan göras med reglerna i 1 kap. 14 & vattenlagen om ianspråktagande av annan tillhörig vattenkraft, som ej är utnyttjad på ändamålsenligt sätt, där det finnes nödigt från allmän synpunkt för tillgodoseende av kraftförsörjningens planmässiga utveckling, med bestämmelserna i 4 kap. 9 & samma lag om rätt för kronan att, där det påkallas för allmänt behov, vart fyrtionde år lösa till sig utbyggt strömfall samt med 1947 års lag om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruksegen- dom. Enligt sistnämnda lag kan Kungl. Maj:t med riksdagens samtycke förordna att jord- bruksegendom skall mot lösen avstås till kronan, om på egendomen förekommer syn- nerligen grov vanhävd av den odlade jorden eller för jordbruket erforderliga byggnader och det med hänsyn till vanhävdens omfatt- ning och egendomens storlek eller av andra särskilda skäl finnes nödigt att åtgärder till avhjälpande av vanhävden vidtas i annan ordning än som stadgas i lagen om uppsikt på jordbruk.

Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen att Kungl. Maj:t med riksda- gens samtycke skall kunna förordna om in- lösen av utmål i situationer av det speciella slag som ovan åsyftats.

Som ett villkor för att inlösen skall få ske i nu ifrågavarande fall bör uppställas att det bedöms vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet under- söks eller bearbetas eller att fyndighet ut- nyttjas på annat sätt eller i större omfattning än tidigare och att därigenom tillika vinns väsentlig teknisk och ekonomisk fördel. För att hindra driftsavbrott i fall när en gruv- ägare givit till känna att han avser att lägga igen gruva eller när det eljest är uppenbart att en nedläggning är förestående bör ingri- pande kunna ske även beträffande utmål i drift. Genom kravet på synnerlig vikt från

allmän synpunkt markeras att det skall vara fråga om uppnående av mycket betydande fördelar för samhällsekonomien. Självfallet måste fordras att dessa väger ojämförligt mycket tyngre än de nackdelar som kan drabba den som får avstå från gruvrättig- heten i fråga. Det avsedda utnyttjandet mås— te vidare bedömas som tekniskt och ekono- miskt rationellt på lång sikt. Inlösen avses sålunda inte kunna ske för att av sysselsätt- ningsskäl hålla i gång en definitivt oräntabel gruva. En förutsättning bör givetvis här som vid arronderingsinlösen vara att det befun- nits att det avsedda syftet inte kan vinnas på annat sätt, t. ex. genom överenskommelse mellan berörda intressenter.

Förutsättningar för tillämpning av en in- lösenregel av nu angivna innebörd kan an- tas komma att föreligga endast i alldeles speciella fall. Liksom beträffande möjlig- heten till inlösen i arronderingssyfte torde emellertid redan regelns blotta existens vara ägnad att underlätta den nödvändiga struk- turrationaliserin gen inom gruvhanteringen.

Bestämmandet av ersättning för gruvrätt som avstås genom expropriation erbjuder speciella problem. Malmutredningens för Norrbotten förslag till ersättningsregler in- nebar att gottgörelse skulle utgå med ett en- gångsbelopp, med garanti för minimiersätt- ning motsvarande vissa av rättighetsinneha— varen nedlagda kostnader. Förslaget kriti- serades bland annat av Svenska gruvför- eningen. Enligt gruvrättsutredningens me- ning är det med hänsyn till gruvrättigheter- nas natur inte lämpligt att uppställa som huvudregel att ersättningen i samband med inlösningen skall bestämmas till ett engångs- belopp. Det kan antas att ett utmål när in- lösen skall ske sällan är så väl undersökt att föreliggande upplysningar om fyndighe- tens storlek och beskaffenhet ger tillräcklig grundval för en värdering. En regel av an- tytt innehåll skulle driva fram undersök- ningsarbeten vid en tidpunkt och i en om- fattning som ofta skulle vara olämplig från företags- och samhällsekonomiska synpunk- ter. En ersättningsprövning som ej bygger på ordentliga undersökningar skulle å andra sidan lätt framstå som obillig och godtyck-

lig. Utredningen föreslår med hänsyn härtill en ordning enligt vilken löseskillingen i vad avser själva fyndigheten skall, om den som avstått utmålet begär det och det ej är up- penbart att utredningen är tillräcklig för slutlig prövning av ersättningsfrågan, be- stämmas såsom en årlig avgäld. Avgälden skall fastställas för tjugo år i sänder och utgå dels såsom en fast årlig avgift och dels i form av en produktionsavgift beräknad i förhållande till mängden eller värdet av mi- neral som uppfordras från utmålet.

Därjämte föreslås att vardera parten un- der vissa förutsättningar skall äga påkalla att avgälden skall upphöra och ersättning för rättighetens återstående värde slutligt be- stämmas att utgå med ett engångsbelopp.

Liksom malmutredningen anser gruvrätts- utredningen att den som tvångsvis får avstå från en gruvrättighet normalt bör garante- ras viss minimiersättning. Det synes skäligt att denna skall avse det belopp som den lö- sande, om han själv inmutat fyndigheten, skulle ha fått vidkännas för inmutning, jord- lösen och annan ersättning enligt 36 å gäl- lande lag ävensom kostnaderna för utförda undersökningsarbeten, tillredningsarbeten och anläggningar, i den mån arbetena och anläggningarna är till nytta för den lösande. Ersättningen bör i dessa hänseenden bestäm- mas i samband med inlösningen och utgå på en gång.

Enligt malmutredningens förslag skulle vid värderingen bortses från den värdesteg- ring rättigheten kunde undergå genom att fyndigheten efter inlösningen kunde exploa- teras gemensamt med den lösandes fyndig- heter. Enligt gruvrättsutredningens uppfatt- ning kan den rationaliseringsvinst som åsyf— tas knappast jämställas med sådan i 8 & ex- propriationslagen avsedd värdeförändring som uppstår endast till följd av expropria- tionsrättens beviljande eller det avsedda än- damålets genomförande och till vilken en- ligt lagrummet i fråga hänsyn inte får tagas vid expropriationsersättningens bestämman- de. Även om inlösen inte kommer till stånd måste värdet av ett utmål, som med fördel skulle kunna tillgodogöras gemensamt med ett närliggande utmål, påverkas positivt av

denna möjlighet. Att helt bortse härifrån vid värdering av utmålet i fråga vore ej rim— ligt. I analogi med den princip som tilläm- pas vid bestämmande av ersättning för ian- språktagen fallhöjd enligt vattenlagen (VL 9: 20) föreslår utredningen att ersättning för utmål som inlöses i arronderingssyfte skall bestämmas så att den kan anses skälig även med hänsyn till den rationaliseringsvinst som kan uppkomma vid ett gemensamt tillgodo- görande av fyndigheterna. Härmed avses gi- vetvis inte att rationaliseringsvinsten skall proportioneras ut på de berörda utmålen. Den lösande, som utför brytningen och en- sam står företagarrisken, bör tillgodoräknas huvuddelen av vinsten. I vilken utsträckning det kan anses skäligt att beräknad rationali- seringsvinst kommer den inlösta rättighetens innehavare till godo får bedömas av expro- priationsdomstolen med hänsyn till omstän— digheterna. — Rationaliseringsvinst genom samgående bör givetvis beaktas även när in- lösen ej skett i direkt arronderingssyfte utan med stöd av den vidsträcktare inlösenregel som enligt utredningens förslag skall kunna tillämpas i speciella fall.

Beträffande rättegångskostnader i mål om inlösen av utmål bör i princip expropria- tionslagens regler tillämpas. Den lösande skall sålunda som regel vara skyldig att er- sätta motpartens kostnader. Vissa modifika- tioner i denna regel är emellertid enligt ut- redningens mening erforderliga. Främst gäl- ler detta rätten till ersättning för undersök- ningsarbete som den mot vilken inlösnings- förfarande riktas utför till utredning om fyndighetens värde. Arbete för undersök- ning av utmål utgör ett normalt led i rättig- hetens utnyttjande och kan såsom framgått av kap. 5 vara mycket dyrbart. Sådana un- dersökningar kan i och för sig drivas myc- ket långt och inbegripa exempelvis gruv- undersökning. Att i ett inlösningsmål be- döma i vilken utsträckning kostnader för undersökning av den ifrågavarande fyndig- heten kan anses skäliga för tillvaratagande av den tidigare ägarens rätt skulle vara en synnerligen vansklig uppgift. Som påpekats i annat sammanhang kan det från såväl fö- retagsekonomisk som nationalekonomisk syn-

punkt vara förkastligt att redan i samband med inlösningen verkställa mycket omfat- tande undersökningar eller att nya under- sökningar över huvud utförs innan brytning börjat ske i områdets närhet. Om såsom ut- redningen föreslagit möjlighet införs att låta sådan del av löseskillingen som avser själva fyndigheten utgå såsom en årlig avgäld, minskar behovet att ha ingående kunskaper om fyndigheten vid inlösningen. Rimliga grunder för avgäld kan nämligen bestämmas redan på grundval av en mera ytlig känne- dom om en fyndighet. När en avgäld seder- mera enligt utredningens förslag bringas att upphöra i samband med en slutlig prövning av ersättningsfrågan, förutsätts att man ge- nom tidigare brytning och driftsmässigt be- tingade undersökningar i anslutning härtill på ett naturligt sätt fått tillgång till så myc- ket material som krävs för en bedömning av fyndighetens återstående värde.

Med hänsyn till det anförda föreslår ut- redningen att den lösande i princip icke skall vara skyldig att svara för kostnad som motparten i målet nedlagt på undersökning av den ifrågavarande fyndigheten i vidare mån än arbetet uppenbarligen är till nytta för den lösande.

När det gäller behovet av allmänt infly- tande över malmtillgångar kräver som kon- staterats i det föregående förhållandena i Norrbottens län särskild uppmärksamhet. På grund av de speciella förhållandena i länet har särskilda bestämmelser beträffande mi- neraltillgångarna där gällt ända sedan 1902, om man bortser för tiden 1940—1963. Här erinras också om att statsgruvefältinstitutet fått sin huvudsakliga tillämpning i Norrbot— ten. På frågan om en särreglering alltjämt bör upprätthållas för Norrbotten anlägger utredningen följande synpunkter.

En faktor av största betydelse när det gäller det allmännas inflytande över gruv- hanteringen i Norrbotten är den roll gruv- driften vid Kiruna och Malmberget kommit att spela för dessa samhällen och för Norr— bottens näringsliv över huvud. Verksamhe- ten i Kiruna och Malmberget är helt av- hängig av gruvdriften. Större förändringar

i förutsättningarna för dess upprätthållande skulle skapa stora problem för gruvsamhäl- lena och därmed även för det allmänna. Den ökning av malmbrytningen, som kan väntas på längre sikt, är av mycket stor betydelse med hänsyn till sysselsättningen i Norrbot- ten. En kraftig nedgång i brytningen skulle nödvändiggöra stora statliga insatser för överförande av befolkningen till andra verk- samhetsgrenar och andra delar av landet. Dessa förhållanden gör att det i fråga om järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten fram- står som särskilt angeläget att brytningen ej sker uteslutande med utgångspunkt från ett rent företagsekonomiskt betraktelsesätt utan att gruvdrift och undersökningar för fram— tagande av nya malmreserver sker under hänsynstagande till de förutsättningar som på lång sikt kan föreligga för samhällsbild- ning och sysselsättning. Det bör sålunda ef— tersträvas att exploateringen av fyndigheter- na även sker på ett samhällsekonomiskt rik- tigt sätt, och en icke rationell splittring av rätten till nya fyndigheter måste undvikas. Från dessa synpunkter är det enligt ut- redningens mening väsentligt att i varje fall rätten till fyndigheter, som brytningstekniskt bör tillgodogöras i anslutning till de existe- rande anläggningarna, förbehålls staten eller organ över vilket staten har ett väsentligt inflytande. Även obearbetade, nu kända statliga fyndigheter bör, vare sig de är ut- målslagda eller enbart säkrade genom stats- gruvefält, enligt utredningens mening bere- das sådant skydd att en rationell gruvdrift är möjlig. Vissa svårigheter i detta avseende föreligger för närvarande i en del fall när det gäller fyndigheters donlägiga fortsätt- ning på djupet utanför utmålsgränsema. Det synes vidare naturligt att staten tillförsäkras bestämmanderätt i fråga om nyttjandet av de fyndigheter som påträffas vid den pågå— ende, av 1963 års riksdag beslutade malm- inventeringen i Norrbotten. Att hindra en olämplig uppsplittring av sådana fyndighe- ter var huvudmotivet för det gällande tem— porära inmutningsförbudet i Norrbotten. Däremot synes det mera tveksamt om be- hov finns av ett mera långtgående skydd för statens gruvintressen i Norrbotten. Om sta—

tens rätt till ovan åsyftade fyndigheter säk- ras, torde behovet att kunna planera bryt- ningen på lång sikt med tanke på gruvsam- hällenas fortbestånd och med samtidig in- riktning på en ekonomiskt rationell drift vara väl tillgodosett. Rätten till kronoande- lar i eventuellt nytillkommande järnmalms— fyndigheter i länet utgör en ytterligare sä- kerhet i nämnda hänseende. Risken för att nya exploateringsföretag öppnar jämmalms- gruvor som skulle kunna menligt påverka nämnda planering kan enligt utredningens åsikt betraktas som minimal, bl. a. med tan- ke på att endast exploatering i stor skala kan tänkas bli lönsam och på att brytning av stora kvantiteter malm knappast är möj- lig utan omfattande investeringar i land— transport- och hamnanläggningar.

Samtidigt bör framhållas att malminven- teringen inte innebär sista ordet beträffande möjligheterna att påträffa nya jämmalms- fyndigheter i Norrbotten. Ett självständigt tillgodogörande av sådana fyndigheter, med uttransport exempelvis över Norge eller Fin- land, torde ej vara alldeles uteslutet, även om en sådan utveckling för dagen ter sig avlägsen. Framför allt måste man utgå ifrån att Norrbotten kan rymma sulfidmalmer och legeringsmalmer av olika slag. Det är ett be- tydande allmänt intresse att ytterligare ef- tersökande av sådana mineral sker i Norr- botten. Ett koncessionssystem eller ett fort- satt långvarigt inmutningsförbud med dis- pensmöjligheter eventuellt utläggande av statsgruvefält på vida områden — skulle otvivelaktigt vara ägnat att avsevärt dämpa gruvföretagens intresse för malmprospekte- ring i Norrbotten på grund av den tung- roddhet och svårberäknelighet i fråga om tillståndsgivningen som svårligen skulle kun- na undvikas.

Teoretiskt låter det sig givetvis göra att införa koncessionssystem, inmutningsförbud eller förbud mot utmålsläggning uteslutande beträffande järnmalmsfyndigheter i Norrbot- ten. I praktiken skulle emellertid en sådan särreglering bereda stora svårigheter, då un- dantag av praktiska skäl måste göras beträf- fande järnmalm som påträffas i sulfidmalms- utmål m.m., eftersom olika malmslag i en

gruva rimligen bör tillgodogöras gemensamt. Även av andra skäl bör enligt utredningens mening en dylik differentiering av reglering- en efter malmslag så långt möjligt undvikas.

Enligt utredningens mening väger förde- larna med att i princip upprätthålla den fria inmutningsrätten i Norrbotten tyngre ur samhällsekonomisk synpunkt än de skäl som kan andras för att tillförsäkra de statliga gruvintressena där ett starkare skydd än som ovan antytts. Utredningen föreslår att, i den mån så erfordras, de statliga organen för erhållande av sådant skydd bereds till— fälle att genom inmutningsförbudets bibe- hållande under en kortare övergångstid efter den nya lagens ikraftträdande genom utmåls- läggning eller utvidgning av utmål enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna försäkra sig om rätten till fyndigheter av det slag, som enligt vad utredningen nyss för- ordat bör förbehållas staten, men att de nya reglerna efter övergångstidens slut blir fullt tillämpliga även i Norrbotten. De föreslag- na nya bestämmelserna om utmål innebär som framgått bl.a. bättre möjligheter att skydda donlägig malm på djupet. I denna del hänvisas även till följande avsnitt.

Med ovanstående sammanhänger nära frågan om statsgruvefältinstitutet. Som framgår av redogörelsen 1 kap. 9 (s. 241 f.) var det huvudsakliga syftet med statsgruve- fälten när institutet inrättades 1910 att före- bygga att de helt eller delvis statsägda fyn- digheterna på odisponerad kronomark och dessas närmaste omgivning inkräktades ge- nom inmutning från enskilda intressenters sida. Av de nuvarande sexton statsgruvefäl- ten ligger samtliga utom två (Stekkenjok och Remdalen) i Norrbottens län. Före den nu pågående malminventeringen har statsgruve- fälten endast i obetydlig omfattning varit föremål för undersökningsarbete. I en del fall har statsgruvefälten haft betydelse som skydd för utmålslagda statliga fyndigheters donlägiga fortsättning på djupet utanför ut- målsgränserna. Inom sju statsgruvefält finns för närvarande inga utmål.

Socialiseringsnämnden föreslog i sitt be- tänkande 1927 att statsgruvefält skulle få

utläggas även på enskild mark. I samband med att Kungl. Maj:t genom en lagändring 1952 fick befogenhet att medge dispens från inmutningshindret på statsgruvefält framhölls att dispensmöjligheten kunde vara lämplig under övergångstiden till dess en eventuell allmän revision av institutionen ge- nomförts. Härmed torde ha åsyftats ett för- slag att frisläppa statsgruvefälten sedan de systematiskt undersökts av SGU. I anslut- ning härtill kan nämnas att Daningens stats- gruvefält släpptes 1962 sedan sådana under- sökningar utförts. I sammanhanget må vida- re erinras om att statsgruvefältsstadgandena i tidigare finsk gruvlagstiftning borttagits i den nya lagen av år 1965. Som skäl härför anfördes att institutet onödigtvis kringskar företagsamheten och att statens intressen kunde tryggas genom inmutning.

Den nuvarande begränsningen av stats- gruvefältinstitutets användningsområde till kronojord ter sig efter jordägarandelens av- skaffande helt irrationell. Den ringa aktivi- tet som tidigare förekommit inom fälten kan närmast synas tala för att institutet helt av- skaffas. Erforderligt skydd för omgivningen till statliga fyndigheter bör enligt utredning- ens mening i första hand åvägabringas på samma sätt som i fråga om andra fyndighe- ter, dvs. genom inmutning och utmålslägg- ning samt genom skyddszonerna.

Å andra sidan har institutet mer än ett halvsekels hävd inom svensk gruvlagstift- ning. Med vissa efter de ändrade förhållan- dena anpassade ändringar i fråga om till- lämpningsområde och huvudsakligt använd- ningssyfte bör statsgruvefältinstitutet såsom utvecklas i det följande enligt utredningens mening kunna fylla en funktion som en vär- defull komplettering av de övriga av utred- ningen förordade reformerna i gruvlagstift- ningen.

Dessa reformer syftar som framgått av det följande väsentligen till att stärka garan- tierna för att landets mineralfyndigheter ut- nyttjas på ett från samhällsekonomisk syn— punkt riktigt sätt utan att fördenskull de olägenheter, som ofrånkomligen är förena- de med ett koncessionssystem, skall behöva uppkomma. Den tekniska och ekonomiska

utvecklingen kan emellertid leda till situa— tioner där avsaknaden av de befogenheter för det allmänna att öva omedelbar kontroll över gruvrättigheters uppkomst och ställa villkor för deras utnyttjande som känne- tecknar ett koncessionssystem skulle fram- stå som en allvarlig brist ur allmän syn- punkt. Som exempel på dylika situationer kan nämnas att inom vissa begränsade de- lar av landet påvisas betingelser för före- komst av inmutningsbara mineral som av olika skäl, såsom till följd av nya tekniska uppfinningar, fått vital betydelse för samhällsekonomin eller som kan få det i en avspärrningssituation och där ett van- ligt inmutnings- och utmålsförfarande inte kan anses vara lämpligt ur allmän synpunkt. I ett sådant läge kan det te sig som ett ange- läget samhällsintresse att det allmänna har möjlighet att snabbt tillförsäkra sig en mera fullständig kontroll över undersökning och bearbetning av dylika fyndigheter än vad de föreslagna reformerna tillsammans med kro- noandelsinstitutet medger. När det gäller järnmalmsfyndigheterna i Norrbotten vill utredningen särskilt peka på problem i sam- band med vissa järnmalmsfyndigheter på stort djup. Kirunafyndighetema beräknas fortsätta på djupet utanför utmålsgränserna i sådan omfattning att inte heller utmål med den av utredningen föreslagna maximistor- leken torde vara tillräckliga för att utan orimliga undersökningskostnader bereda önskvärt skydd för fyndigheterna. Vidare kan pekas på de indikationer på djupmalmer som kan framkomma under malminvente- ringen i Norrbotten. Sådana malmers läge under hundratals meter ofyndigt berg gör att för utmålsläggning erforderliga borr- ningar och andra undersökningar blir myc- ket tidsödande och dyrbara. Att företaga sådana undersökningar inom den legala un- dersökningstiden är i allmänhet ej national- ekonomiskt motiverat med hänsyn till att brytning inte kan bli aktuell inom överskåd- lig framtid. Samtidigt kan emellertid finnas ett behov att skydda indikationerna mot en spekulativ inmutningsverksamhet.

Med hänvisning till det anförda föreslår utredningen att statsgruvefältinstitutet bibe-

hålls med i huvudsak nuvarande utformning och att tillämpningsområdet utsträcks till all mark i hela landet. Samtidigt förutsätter ut- redningen att institutet i fortsättningen före- trädesvis får karaktären av ett beredskaps- instrument och i princip reserveras för fyn- digheter som har sådan betydelse från all- män synpunkt att en starkare samhällelig reglering än som är möjlig genom de ordi- nära gruvrättsliga reglerna bedöms som nöd- vändig. Med hänsyn till att beslut om utläg- gande av statsgruvefält skall fattas av Kungl. Maj:t och riksdagen torde missbruk av insti- tutet inte behöva befaras.

De nuvarande statsgruvefälten bör enligt utredningens åsikt avvecklas successivt, efter hand som de undersöks, och fyndigheterna där det anses befogat skyddas genom utmål, i den män inte skäl av ovan angivet slag talar för bibehållande av visst statsgruvefält.

Som tidigare konstaterats har den nuva- rande ordningen när det gäller lösningen av konflikter mellan gruvrättigheter och mot- stående allmänna och enskilda intressen i stort sett fungerat tillfredsställande. Syste- met med inmutningshinder, som allmänt in- nebär att vissa som särskilt skyddsvärda an- sedda intressen ges företräde framför gruv— intresset på så sätt att inmutning eller ut- målsläggning inte utan dispens får ske på berörda områden, kan givetvis inte innefatta en från alla synpunkter oantastlig priorite- ring. Det är emellertid ägnat att underlätta en snabb behandling av inmutningsärenden i de många fall där inmutningshinder inte föreligger. Ett viktigt skäl för bibehållande av systemet i fråga utgör det tidigare poäng- terade förhållandet att beträffande under- sökning och bearbetning av gruvmineral in- te föreligger lika goda möjligheter att genom en förhandsprövning göra en avvägning mellan gruvintresset och motstående intres- sen som t. ex. i fråga om vattenbyggnads- företag eller grustäkt, beroende på att man i regel först efter ingående undersöknings- arbeten kan få en uppfattning om ett visst områdes värde med hänsyn till möj- ligheterna att uppta gruvdrift. Innan så- dana undersökningar ägt rum, saknas

underlag för bedömningen av vilken bety- delse som vid en dylik prövning bör till- mätas den ena jämförelsefaktorn. Man bör därför iaktta viss försiktighet när det gäller att av hänsyn till motstående intressen på förhand utesluta gruvdrift genom förbud mot inmutning eller på liknande sätt. I sam- band härmed bör särskilt understrykas det förut anmärkta förhållandet att genom in- mutning i första hand konstitueras en rättig— het av civilrättslig natur, vid vars utövande innehavaren i princip är underkastad bl. a. sådana inskränkningar i fråga om markan- vändningen som föreskrivs enligt vatten-, byggnads-, naturvårds- och immissions- lagstiftningen. Samtidigt har gruvinnehava- ren också de möjligheter att utverka jämk- ning till gruvintressets förmån som kan fin- nas enligt berörda lagstiftning. Utredningen anser följaktligen att den nuvarande regle- ringen av förhållandet mellan gruvrättighe- ter och motstående intressen i princip bör bibehållas. De synpunkter och erfarenheter som redovisas i 10 kap. föranleder emeller- tid utredningen att föreslå ändringar på vis— sa punkter i de nuvarande bestämmelserna om inmutningshinder, såvitt nu är i fråga, liksom vissa andra ändringar i gruvlagen. Sålunda synes de senare årens utveck- ling inom vägbyggandet motivera att allmän väg och området närmast däromkring skall vara inmutningshinder. Detsamma föreslås gälla i fråga om allmän flygplats. Utredningen har även ansett att inmut- ningshinder bör gälla inom område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Inom dylikt område kan ha gjorts betydande in- vesteringar i vatten— och avloppsanläggning- ar m. m., innan ännu uppförts någon bebyg— gelse som konstituerar inmutningsförbud en- ligt 5 5 6). Över huvud synes rimligt att gruvrättigheter inte bör kunna grundläggas inom område med så intensiv markanvänd- ning som detaljplaneområde utan prövning från planmyndigheternas sida. Dispenssö— kande har i förekommande fall möjligheter att efter medgivande av markägare utföra förberedande undersökningar till belysning av området geologi m.m. Materialet i dis- pensärende kan givetvis i en del fall ge

myndigheterna anledning att överväga änd- ringar i detaljplan, så att framtida gruvdrift möjliggörs.

Även om föreslagna kompletteringar be- träffande inmutningshindren genomförs, kan givetvis förekomma andra fall där det fram- står som ett starkt allmänt intresse att med hänsyn till inom visst område pågående el- ler planerad verksamhet inmutningsrätt inte bör få uppkomma inom området utan sär- skild prövning. Här åsyftas främst sådana med gruvdrift oförenliga, ur allmän syn- punkt betydelsefulla former av markutnytt- jande beträffande vilka inmutningshinder inte gäller och som inte heller kan skyddas i tillräcklig grad genom byggnadslagstift- ningens eller naturvårdslagens institut. Andra, nu ej förutsebara fall kan lätt nog aktualiseras genom den snabbt fram- skridande samhällsutvecklingen. I sam- manhanget må också pekas på de s.k. skyddsinmutningarna. Även om denna företeelse väsentligt avtagit i omfattning i samband med den under senare tid in- trädda, sannolikt bestående minskningen i vattenkraftutbyggnadsverksamheten och pro- blemet med skyddsinmutningar därför nume- ra inte har nämnvärd praktisk betydelse, är det givetvis inte uteslutet att ett starkt be- hov av kontroll över inmutningar inom ett planerat kraftstations- eller dämningsområde kan ge sig till känna i speciella fall. Utred— ningen föreslår med hänsyn till det anförda att en reservregel införs av innehåll att Kungl. Maj:t får befogenhet att förordna om dispensabelt inmutningsförbud beträffan— de område där, i andra fall än som avses med de uppräknade inmutningshindren, gruvdrift kan antas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Som en åtgärd för att förbättra anpass— ningen mellan gruvrättigheter och annan markanvändning föreslår utredningen vidare en regel, varigenom mark som lösts för gruv- driften men ej längre behövs för ändamålet kan återföras till markägaren utan samband med att utmålet sönas, vilket inte är möjligt för närvarande.

I fråga om inverkan på vattenstånd, vat- ten- och luftföroreningar samt buller till följd av gruvdrift anser utredningen som förut antytts det vara mest ändamålsenligt att gruvdrift likställs med annan industri i överensstämmelse med vad som sker enligt gällande lagstiftning och även förutsätts sko- la ske enligt den lagstiftning om skydd mot miljöfarlig verksamhet som inom kort kan väntas bli genomförd. Som framhållits i det föregående år det enligt utredningens me- ning av flera skäl ej lämpligt att ställning tas till sådana frågor redan i samband med gruvrättighetemas tillkomst.

På naturvårdens område erbjuder enligt utredningens uppfattning naturvårdslagen tillräckliga möjligheter att i normala fall åstadkomma erforderlig avvägning mellan gruvdrift och naturvårdsintresset. Särskilt betydelsefull är här länsstyrelsens befo- genhet att genom förordnande enligt 19 % nämnda lag skaffa sig kontroll över att an- läggningar för gruvdrift i ett naturskönt om- råde utförs på sådant sätt att skadan på landskapsbilden blir så ringa som möjligt eller, i extrema fall, hindra att dylika an- läggningar kommer till stånd inom visst om- råde. Befinns det i speciella fall angeläget att också hindra inmutning inom ett natur- vårdsområde, kan detta ske genom tillämp- ning av nyssnämnda reservregel.

När det gäller samernas rättigheter har rennäringssakkunniga i sitt betänkande (SOU 1968: 16) föreslagit en ny lag om rennäring- en, avsedd att ersätta 1928 års renbeteslag. Som en utgångspunkt för förslaget anges att renbetesrätten ej skall behöva vika annat än i vissa i lagen särskilt angivna fall, varvid ersättning skall lämnas för uppkommande intrång. Är visst område, där renskötsel är tillåten, oundgängligen erforderligt för ända- mål av väsentlig betydelse för det allmänna, skall Kungl. Maj:t kunna förordna, att om- rådet skall undantas från renskötsel, och i samband därmed meddela de bestämmelser angående åtgärd till förebyggande av olägen— het för rennäringen i orten som påkallas av undantagandet. För skada och intrång, som genom undantagandet orsakas rennäringen och ortens renskötselberättigade, skall ersätt-

ning lämnas av den för vars räkning området undantas. Ersättningen, som skall bestämmas av expropriationsdomstol, skall enligt be- stämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t fördelas mellan statens rennäringsfond och den eller de renbyar vilkas medlemmar be- rörs av undantagandet (1 kap. 5 å). Till komplettering av dessa regler föreslås vissa bestämmelser som i princip hindrar ägare och brukare av mark, som omfattas av renskötselrätten, från sådant ändrat utnytt- jande av marken som skulle avsevärt skada renskötseln. Innan förordnande enligt S & meddelats får sålunda ägare eller brukare av mark, där renskötsel idkas och där den enligt förslaget skall vara tillåten under hela året, ej vidtas sådan väsentlig ändring i markens nyttjande att avsevärd skada däri- genom kan uppkomma för rennäringen i orten. Undantag härifrån föreslås blott för bebyggelse inom område som ingår i fast- ställd generalplan, stadsplan eller byggnads- plan, samt för företag vars tillåtlighet skall prövas enligt vattenlagen (6 5).

De föreslagna reglerna utgör inte hinder för inmutning eller utmålsläggning inom renskötselområde. Tvärtom synes undanta- gande enligt 5 5 i syfte att bedriva gruv- arbete kunna begäras endast av den som redan har gruvrättighet på området. Där- emot får arbete av sådan omfattning att det kan medföra avsevärd skada för rennäringen i orten inte utföras förrän undantagande skett. Om förslaget genomförs förutsätter utredningen att reglerna kommer att tilläm- pas på ett sådant sätt att intresset för under- sökningsarbete inom renskötselområdet inte motverkas. Sålunda får undantagande antas i allmänhet bli nödvändigt först när det efter utmålsläggning blir fråga om att uppta gruv- drift i stor skala. Utredningen förutsätter vidare att gruvdrift så gott som alltid anses ha så väsentlig betydelse för det allmänna att undantagande inte kommer att vägras. Med angivna förbehåll anser utredningen den fö- reslagna ordningen innefatta en godtagbar avvägning mellan gruvintresset och samernas särskilda rättigheter. Den yttersta garanti för otillbörligt intrång på dessa rättigheter som förslaget innebär torde om berörda förbehåll

iakttas inte medföra olägenheter för gruv- näringen av praktisk betydelse. I detta sam- manhang bör vidare uppmärksammas ett av utredningen framlagt förslag angående er- sättning för sakägares kostnader vid utmåls- förrättning. Detta förslag innebär en för- bättring av samernas möjligheter att tillva- rata sina intressen vid utmålsläggning (se specialmotiveringen vid 4 kap. 31 & s. 194 ff).

Möjligheterna att påverka gruvindustrins lokalisering genom åtgärder i samband med den allmänna samhällsplaneringen är som tidigare poängterats mycket begränsade med hänsyn till industrins bundenhet vid mineral- tillgångarna. Genomförs den av utredningen förutsatta effektiviseringen av förvaltningen av statens gruvegendom får det allmänna vissa möjligheter inte bara att påverka gruv- näringens struktur genom utnyttjande av kronoandelarna utan också att vid behov använda dessa som ett instrument i syssel- sättnings- och lokaliseringspolitiken samt vid den fysiska samhällsplaneringen. Frågan om bearbetning av en fyndighet kan som tidi— gare påpekats också påverkas genom all- männa lokaliseringspolitiska medel. Möjlig- heterna till »negativ påverkan» förbättras i viss mån genom förslaget att inmutnings— förbud skall gälla inom detaljplaneornrå- den. Planeringsmyndighetemas huvuduppgift i fråga om utnyttjandet av mineralfyndig- heter torde emellertid även i framtiden vara att med utgångspunkt från gruvföretagens investeringsplaner efter överläggningar med företagen upprätta planer för bostads- och industriområden, offentlig service och kom- munikationer i anslutning till gruvanlägg- ning. I sammanhanget kan anmärkas att en större gruvanläggning i allmänhet torde krä- va anläggningar ovan jord i sådan omfatt- ning att det blir fråga om tätbebyggelse som avses i 6 & byggnadslagen och som inte får komma till stånd utan föregående planlägg- ning enligt samma lag. Som antytts i annat sammanhang anser utredningen att det från organisatoriska och administrativa synpunk- ter är lämpligast att det primära ansvaret för exploateringens inordnande i samhälls- planeringen liksom för närvarande åvilar

samhällets planeringsorgan, i första hand länsstyrelsen och kommunerna.

Med hänsyn till gruvornas betydelse vid samhällsplaneringen är det angeläget att planeringsmyndigheterna så tidigt som möj— ligt får underrättelser om förberedelser för gruvdrift. Utredningen föreslår att bergmäs- tarna för detta ändamål åläggs att lämna meddelande angående utmålsläggning och upphörande av utmål till vissa sådana myn- digheter.

Vid ett förverkligande för Sveriges del av de internationella ekonomiska integrations- strävandena erbjuder kronoandelsinstitutet, som icke är utlänningsdiskriminerande, goda möjligheter för myndigheterna att beakta från svensk samhällelig synpunkt primära intressen i fråga om utnyttjandet av mineral- tillgångar. Den föreslagna tidsbegränsnings- regeln kan väntas få till följd att det relativa antalet utmål med kronoandel ökar i på- skyndad takt. I sammanhanget bör inte bort- ses från förslagen om inlösen av utmål och om användningen av statsgruvefältinstitutet, liksom inte heller övriga medel av ej diskri- minerande natur som den ekonomiska och fysiska samhällsplaneringen förfogar över.

Mot den angivna bakgrunden finns enligt utredningens mening inte anledning att in- föra speciella regler i gruvlagen med tanke på nämnda integrationssträvanden. Skulle exempelvis en svensk anslutning till EEC komma till stånd, torde såsom antytts i kap. 11 1949 års inlösenlag liksom de nuvarande utlänningsdiskriminerande bestämmelserna beträffande inmutning och gruvdrift i 1916 års lag få upphävas, i vad gäller medbor- gare i EEC-ländema.

I övrigt föreslår utredningen vissa refor- mer beträffande förfarandet vid inmutning och utmålsläggning, sakägares rätt till kost- nadsersättning vid utmålsförrättning och vissa andra detaljfrågor ävensom, i anslut- ning till upprättat förslag till ny gruvlag, vissa sakliga ändringar i gällande bestäm- melser vilka väsentligen har samband med moderniseringen av lagstiftningen och över- flyttning av en del bestämmelser till admini- strativ författning. Vidare förordas att vid

kommerskollegiums sida skall finnas en råd- givande nämnd, vars yttrande skall inhämtas i ärenden angående förlängning av utmåls giltighetstid och vissa andra frågor som enligt utredningens förslag skall prövas av kollegium. I nämnden skall ingå företrädare för gruvnäringen. I dessa delar hänvisas till specialmotiveringen.

Utredningen föreslår att de nya reglerna i princip görs tillämpliga också på utmål som existerar vid reglernas ikraftträdande. Frågan om övergångsreglerna behandlas när- mare i specialmotiveringen. Beträffande den s.k. tidsbegränsningsregelns tillämpning på nu ifrågavarande utmål hänvisas till fram- ställningen ovan 5. 149.

Ett särskilt problem i förevarande sam- manhang utgör de utmål som tillkommit en- ligt före den 1 januari 1940 gällande lag- stiftningen. Enligt övergångsreglerna till gruvlagen tillämpas med vissa angivna un- dantag grundsatsen att bestämmelserna i äldre författningar fortfarande skall gälla beträffande rättsförhållanden som uppkom- mit före gruvlagens ikraftträdande. Detta leder ej sällan till svårigheter när det är frå- ga om att fastställa vilka regler som gäller för ett äldre utmål. Av praktiska skäl är det önskvärt att sådana utmål i så stor utsträck- ning som möjligt förs in under samma be- stämmelser som senare tillkomna utmål. Ut- redningen föreslår att i stället för nämnda grundsats skall gälla principen att den nya lagens regler skall tillämpas också på utmål varom nu är fråga, såvida annat ej uttryck- ligen anges. Utredningens förslag i dessa hänseenden redovisas i specialmotiveringen.

Sagda förslag innefattar inte att jordägar- andelen i äldre utmål skall ersättas av krono- andel. Utredningen har övervägt möjligheten att införa regler varigenom staten skulle få rätt att inträda som hälftendelägare i utmål där kronoandel saknas. En sådan ordning

skulle innebära ett stort steg mot en utjäm— ning av skillnaderna mellan »nya» och »gam- la» utmål samt en betydelsefull utvidgning av kronoandelsinstitutets användningsom- råde.

I ifrågavarande avseende har inom utred- ningen diskuterats såväl möjligheten att sta- ten redan efter lagens ikraftträdande skall kunna under vissa villkor inträda som hälf- tendelägare i gamla utmål som alternativet att rätt till kronoandel införs i samband med förlängning av sådana utmål. Bägge lös— ningarna möter emellertid allvarliga kompli- kationer. Ett överförande till staten av halva gruvrätten kan rimligen inte ske annat än genom expropriation mot ersättning till rät- tighetsinnehavarna. Detta gäller även det fall att myndigheterna vid det sist anförda alter- nativet efter fakultativ prövning medgivit för- längning, eftersom prövningen förutsätts ske efter objektiva kriterier, varvid rättighetens bevarande hos innehavaren antas vara av värde för denne och samhället. Expropria- tion av hälftendelägarskap framstår ej som en särskilt rationell anordning. Särskilda reg- ler skulle krävas för det fall att utmål vari hälften skall avstås innehas av flera deläga- re. Även andra svårlösta komplikationer skulle uppkomma. Utredningen har därför inte velat förorda en sådan lösning.

Den från flera synpunkter önskvärda av- vecklingen av vissa gamla utmål torde som antytts i annat sammanhang komma att på- skyndas genom den föreslagna tidsbegräns- ningsregeln. Många utmål som i dagens läge saknar värde för innehavarna torde komma att släppas mycket snart efter lagens ikraft- trädande. Nya utmål som eventuellt läggs i dessas ställe är förenade med kronoandel. Utredningen räknar sålunda med att de före- slagna reglerna även utan möjlighet till stat- lig expropriation av hälftendelägarskap täm- ligen snart kommer att medföra en ytterli- gare utbredning av kronoandelsinstitutet.

Emma:? (”[ l'l' 3.4 m: tillit. _ ?nwml] t' m'jlt'rjläs . | i "t.; '. Hmå|| .. ' om:-grn dagdlj

l' 9' a. nm '|". ||- |_|

...-"ml: in

|'|. ||-|' '|" 'n'nlf. |'

' utt-wmv% .| år ml.»— Hj

I-wjmtil ...g; 1| vill").

1||.|. LsfPi'lql'lr' '.'

. ,mm|_1'l|.p|.'l|

.' Niu ? _ I

_ " .- E...-'a'... Näää: _| "u.m|.:hrx1gm'r|"”iza Eli

—|. 'm- .nu '_',» H" '..tw' |...

. '.HJCI: |'|. J. "] "i.u |! B&WÄ ["-i'll: ;I'L|||'||' ' ;*]""||'!f|äll|lu.ml&h]|*..'H1-. _.|

__ ||r.q| || '|""t ! P.. TEL pi;- :||1'llå'l

'? l't'a "IJ—"— . '.ll . ||;- .. .. .- . ' pmu.nu—lalla .. ||. ' darr—intima"? r.. af,.t'månui |». .+'1|||.

..wn "”Final”... .th ..'|-'.+ . '...'

' i " r.'1(|å Å :'u' - _' "'.."|._'.||.||'l Fill!” i '_'-x' .. & 'i|"|1i|' ;ll'w "| Dink? $% %:IPJFM %#: .|'-.:. . ' & '-'—'||=' Whiski? WWF-' ""'-""H" 'å' ' 'WJH'J-ii'hllll $'%??? % 'Hlt Ft.-'.'. |:!

.. ..pgrwmuewumt .te-3:53?” .._-_. n| b..|,1|j..||'|

Specialmotivering

Utredningen har ägnat huvuddelen av sitt arbete åt de reformer av mera principiell innebörd som redovisats i den allmänna motiveringen. Under arbetets gång har, främst genom förfrågningar hos kommers— kollegium och bergmästarna samt på föran- ledande av utredningens expert, framkommit behov av vissa sakliga ändringar i gruvlagen även i andra hänseenden. Vid sin översyn av lagen har utredningen vidare ansett det påkallat att modernisera framförallt be- stämmelserna om utmålsförrättning. Regler- na om delgivning och underrättelse till part har ansetts böra utformas med beaktande av ett inom justitiedepartementet utarbetat för- slag till delgivningslag m.m. (stencil Ju 1968:15). Med hänsyn till att de lagändring- ar som erfordras för nu angivna ändamål är synnerligen omfattande och då gruvlagen allmänt har en ålderdomlig utformning har utredningen ansett det mest ändamålsenligt att ge sitt förslag formen av en ny gruvlag. Gruvlagens systematik och allmänna upp- läggning kännetecknas bl.a. av en långt driven särbehandling av reglerna om in— mutning och utmålsläggning, med få ge- mensamma bestämmelser, samt av en utför- lig reglering av förfarandet. Detta har sam— band både med den starka anknytningen till äldre gruvlagstiftning och med de mycket speciella betingelserna för en rättslig regle- ring av undersökning och bearbetning av mineralfyndigheter. Utredningens lagförslag följer i huvudsak gruvlagens uppställning.

De nu på olika håll i lagen förekommande bestämmelserna om ansvar och fullföljd av talan har dock sammanförts i ett särskilt kapitel närmast före »Särskilda bestäm- melser». De nya reglerna om inlösen av rätt till gruva har fått sin plats i ett kapitel mel- lan reglerna om övergång av rätt till gruva och om tillsyn över gruvdriften. I hänse- enden som inte berörts i den allmänna mo- tiveringen är de föreslagna ändringarna till stor del av formell karaktär. Ändringar i sakligt avseende har gjorts framförallt i ka- pitlen om inmutning och utmålsförrättning samt i samband med förslag till förenkling och förtydligande av reglerna om kronoan- del. Slutligen har i lagförslaget utrensats bestämmelser i vissa frågor som med för- del kan regleras i administrativ ordning. Hit hör främst detaljregler angående inne- hållet av ansökningar om inmutning och ut- mål, protokollföring, sådana meddelanden från myndigheter som inte har omedelbar rättslig betydelse, gruvkarta och gruvregis— ter. Bestämmelser i dessa ämnen har inta- gits i ett av utredningen upprättat utkast till gruvkungörelse (s. 31).

En översikt över de föreslagna reglernas . motsvarigheter i gällande gruvlag återfinns i Bil. 3.

1 KAP. Allmänna bestämmelser

lå.

Kommerskollegium, SGU och Sveriges In-

dustriförbund — vilket i sin tur stött sig på yttranden från Svenska gruvföreningen och Sveriges kemiska industrikontor — har på förfrågan från utredningens sida förklarat att enligt deras mening ej föreligger något behov att utvidga eller minska kretsen av in- mutningsbara mineral.

Vid den metallurgiska bearbetningen av sliger från inmutningsbara malmer kan även erhållas exempelvis vissa sällsynta metaller såsom kadmium, indium, germanium och gallium samt ämnen av annan karaktär så- som selen och tellur, vilka ingår i vissa svenska malmer utan att bilda självständiga fyndigheter. Dessa ämnen som under senare år fått växande betydelse inom elektronik- och fotoindustrin förekommer i Sverige i så små mängder att de normalt inte kan eko— nomiskt tillgodogöras annat än vid avspärr- ning eller andra extrema bristsituationer. Då ämnena uppträder tillsammans med inmut- ningsbara mineral på sådant sätt att de inte kan avskiljas från dessa förrän vid anrik- ning eller därmed likställt förfarande, får de enligt 52 & gruvlagen (motsvarande 6 kap. 2 & i lagförslaget) tillgodogöras av inmuta- ren. Anledning att upptaga dessa metaller bland de inmutningsbara mineralen synes ej föreligga.

Utredningen har ej heller funnit anled- ning nu framlägga förslag att bland de in- mutningsbara mineralen föra in sådana för näringslivet betydelsefulla mineraliska råäm- nen som kalk, dolomit, fältspat och kvarts, vilka med hänsyn till karaktär avsevärt skil- jer sig från de inmutningsbara mineralen.

Med hänvisning till det anförda har i förslaget ej gjorts någon ändring beträffande kretsen av inmutningsbara mineral. Härvid har bortsetts från den utökning som even- tuellt kan aktualiseras i samband med över- synen av koncessions]agstiftningen.

2 5. Paragrafen motsvarar 2 5 i gällande lag.

I tredje stycket anges förutsättningarna för erhållande av utmål i överensstämmel- se med motsvarande regler i 25 tredje stycket gällande lag. Frågan om förutsätt- ningarna för utmålsläggning har nära sam-

band med reglerna om utmåls storlek i 4 kap. 20 å i förslaget (motsvarande 30 % gruvlagen). Den skärpning som enligt vad som anförts i den allmänna motiveringen (s. 146) bör genomföras beträffande kraven på den bevisning angående malmförekomst som måste presteras för anvisande av ut- mål, har i lagförslaget markerats i formu- leringen av 4 kap. 20 &. Frågan om för- slagets innebörd i nämnda hänseende be- handlas närmare vid sagda paragraf. Så— som där utvecklas avses hinder inte skola möta mot att lägga flera utmål på grundval av en inmutning.

3 &. Paragrafen motsvarar 3 5 i gällande lag.

2 KAP.

lnmutning

1 &. Paragrafen har motsvarighet i 4 5 i gällande lag.

Inmutnings maximala areal enligt nyss- nämnda stadgande utgör 12,56 hektar. Stor- leken har avpassats med hänsyn till den stor- lek man ansett lämpligt att bestämma för utmål. Enligt 1884 års stadga var maximi- arealen för utmål 4 hektar och inmutnings- cirkelns radie 100 meter (= en yta av 3,14 hektar). I samband med att maximistorleken på utmål vid införandet av 1938 års gruv- lag höjdes från 4 till 16 hektar, bestämdes inmutningscirkelns radie till 200 meter. Ändringen synes ha vidtagits såsom en följd av ökningen av utmålets maximiareal utan särskild avsikt att tillgodose det behov av större sammanhängande undersökningsom- råden som till följd av nya malmletnings- metoder börjat göra sig gällande redan un- der gruvstadgans tid. Cirkelformen inför- des genom 1884 års stadga.

Den i första stycket angivna maximistor- leken om 100 hektar är av skäl som redo- visats i den allmänna motiveringen avsedd att motsvara behovet av skydd vid modern lokalprospektering. Fastställandet av maxi- miarealen har skett med ledning bl. a. av föl-

jande på nutida inmutningspraxis grundade beräkningar.

På grundval av uppgifterna i tabellen på s. 84 över inmutningskomplex inom norra berg- mästardistriktet perioden 1955—1964 har —— efter frånräknande av det exceptionella fallet med 1 424 inmutningar samt 20 s.k. skyddsin- mutningar för kraftverks- och järnvägsbyggen — utarbetats vidstående tabell avseende inmut— ningsenhetemas genomsnittliga storlek (tabell

17). Under antagande att varje inmutning täc- ker 16 hektar (: en kvadrat som omsluter in- mutningscirkeln) och att inmutningarna förde- lar sig jämnt inom de olika storleksklasserna har framräknats medelarea för inmutningsen- hetema (enstaka inmutning + inmutningskom- plex) inom de olika storleksklasserna (kol. 2), antalet inmutningar inom varje storleksklass (kol. 4) samt den totala arealen för samtliga inmutningsenheter inom varje storleksklass (kol. 5).

Tabell 17. Inmutningsenheternas genomsnittliga storlek i norra bergmästardistriktet 1955 ——1964. Antal inm. Medelarea Antal inmut- Antal Antal per inmutnings- hektar ningsenheter inmatningar hektar enhet Kol. 1 Kol. 2 Kol. 3 Kol. 4 Kol. 5 1 16 106 106 1 696 2—10 96 304 1 824 29 184 11—20 248 81 1 255 20 088 21—30 408 44 1 122 17 952 31—40 568 25 888 14 200 41—50 728 23 1 046 16 744 51—100 1 208 28 2 114 33 824 101—200 2 408 17 2 558 40 936 201—300 4 008 6 1 503 24 048 301—400 5 608 1 350 5 608 Summa 635 12 766 204 280

De i tabellen redovisade 635 inmutningsen- heterna täcker sammanlagt ett inmutningsom- råde av 204 280 hektar. Den aritmetiska medel- storleken på en inmutningsenhet är cirka 320 hektar, motsvarande 20 inmutningar. Med en storlek av 320 hektar per inmutning skulle av de 635 enheterna 491 eller 77,3% rymmas inom vardera en inmutning samt återstående 144 enheter rymmas inom 479 inmutningar. Sammanlagt skulle sålunda krävas 970 inmut- ningar jämfört med nuvarande 12 766, sålunda en minskning med 92,4 %. Görs motsvarande beräkning under antagande av en storlek per inmutning av 1 km2 (=100 hektar) kommer man till att de redovisade inmutningsområdena skulle rymmas inom 2187 inmutningar mot- svarande en minskning med cirka 83 %. Den obetydliga nedgången från 92,4 till 83 % vid en minskning av maximistorleken från 320 till 100 hektar beror på att de större områdena blir sämre utnyttjade inom de lägre storleksklas- serna.

Av de anförda siffrorna och tabellen fram— går att inom norra bergmästardistriktet ett inmutningsområde om 1 km2 under den ifrågavarande perioden skulle, även om det

varit otillräckligt som skydd för ett under- sökningsområde av medelstorlek och man sålunda fortfarande fått räkna med viss komplexbildning, ha inneburit en mycket betydande minskning av antalet inmutning- ar. En ökning av maximiarealen till 3 km” hade endast medfört en obetydlig ytterligare minskning av antalet inmutningar. Beträf- fande övriga bergmästardistrikt finns an- ledning antaga att inmutningsenhetema un- der den ifrågavarande perioden genomsnitt— ligt varit betydligt mindre än i norra distrik- tet. Ett undersökningsområde om 1 km2 är fullt tillräckligt för detaljundersökning av en relativt stor fyndighet. En maximistorlek om 1 km” överensstämmer med den nya finska gruvlagens bestämmelser om inmut- ningsområden och motsvarar också maxi— miarealen för undersökningstillstånd enligt uranlagen.

Cirkelformen hos inmutning, vilken som nämnts infördes med 1884 års gruvstadga, har den fördelen att områdets gränser kan

enkelt anges genom att medelpunktens läge på marken fixeras. Med hänsyn till vissa med cirkelformen förenade olägenheter fö- reslog 1916 års gruvlagstiftningskommitté en övergång till rektangulära inmutningar. I anledning av stark kritik häremot från bergmästarna och kommerskollegium, som starkt underströk nyssnämnda fördel med cirkelformen, bibehölls denna i 1924 års förslag.

Den viktigaste nackdelen med cirkelfor- men är att den inte kan anpassas efter fyn- digheternas form. Denna olägenhet skulle kraftigt accentueras vid övergång till en maximiareal om 1 km2 (motsvarande en radie om 564 m). Med hänsyn till de svenska malmernas vanligen långsträckta form skulle cirklarna i många fall komma att täcka mycket större områden än inmuta- ren vore intresserad av att undersöka. Onö- dig fältspärrning skulle sålunda bli följden. Vidare komme mellanrummen mellan cirk- larna att bli så stora, att betydande »över- lappningar» bleve ofrånkomliga, vilket i sin tur skulle medföra flera inmutningar och onödiga kostnader. Med hänsyn till det an- förda skulle det vara olämpligt att bibehålla cirkelformen som ett obligatorium vid en ökning av inmutningsområdet till maximalt 1 km2.

Fastställs 1 km2 som maximistorlek för inmutning, finns enligt utredningens mening överhuvud ej anledning att uppställa krav på en bestämd form hos det inmutade om- rådet. Av praktiska skäl bör alltför små in- mutningsområden undvikas. I detta syfte har de i 2 kap. 10 å och 3 kap. 10 & före- skrivna inmutningsavgifterna minimerats till 50 kr. per inmutning respektive 100 kr. per inmutning och år.

Inmutat område bör vara sammanhäng- ande och inte omfatta flera geografiskt skil- da områden. Däremot bör hinder inte fin- nas mot att smärre områden innanför in- mutnings yttergränser undantas. Har såda- na områden, med noggrann uppgift om läge och gränser, uttryckligen undantagits i an- sökningen, bör de inte omfattas av inmut- ningen och sålunda inte inräknas i inmut- ningsområdets areal. Sådana undantag kan

givetvis avse områden där inmutningshin- der föreligger. Har undantag ej gjorts i an— sökningen, bör däremot dylika smärre hin— dersområden medräknas vid beräkningen av det inmutade områdets areal. Anledningen härtill är de praktiska svårigheterna att vid varje inmutning bestämma den yta som berörs av föreliggande inmutningshinder.

Liksom för närvarande bör inmutnings- hinder gälla även om hindrets existens bli- vit känt först efter mutsedelns utfärdande.

Avskaffas den obligatoriska cirkelformen är det viktigt att inmutningsområdets grän- ser beskrivs på ett sådant sätt att området lätt kan identifieras på marken. För små in- mutningsområden torde cirkelformen allt- jämt vara lämplig i många fall. Tänkbara former vid större områden är en kvadrat eller en rektangel, som kan hänföras till lämpligt koordinatsystem, eller mera obund- na former i anslutning till fastighetsgränser, vägar, vattendrag eller liknande.

Även i fråga om inmutningsområdets form överensstämmer förslaget med den nya finska gruvlagen och bestämmelserna om un- dersökningskoncessioner i uranlagen.

Bestämmelserna i tredje stycket om in- mutnings gränser på djupet överensstämmer med gällande lag.

2 %. Paragrafen motsvarar 5 & gruvlagen. Som nya inmutningshinder har införts statsgruve— fält på enskild mark ( 1), allmän väg och all- män flygplats (5), fastställd stadsplan eller byggnadsplan (8), område som omfattas av ansökan om utmål (10), skyddszon (11) samt område som omfattats av gruvrätt in- om ett år före inmutningsansökningen (12). Bestämmelser om undantag från inmut- ningshinder har sammanförts i andra styc- ket.

1. Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (s. 159) föreslår utredningen att statsgruvefältinstitutet i fortsättningen skall kunna användas både beträffande kro- nojord och enskild mark samt företrädesvis ha karaktären av ett beredskapsinstrument avsett för fyndigheter av extraordinär be-

Vid sådan användning av institutet synes det ej motiverat att bibehålla kravet på syn- nerliga skäl för beviljande av dispens från inmutningsförbudet.

Det finns anledning att räkna med att en dispens kommer att förenas med villkor av skilda slag. Detta torde visserligen i viss utsträckning vara möjligt redan med nuva- rande lydelse (jfr prop. 1952:17 s. 35 och 38 samt 1963:176 5. 47). Någon begräns- ning avseende gruvrättens innehåll torde dock inte kunna upptas som dispensvillkor. Med det nu föreslagna användningsområ- det för institutet torde behov finnas att kun- na förknippa en dispens med villkoret att utmål får anvisas endast om mineralfyn— dighet av visst slag kan påvisas inom det inmutade området. Bestämmelser i ämnet har intagits i andra stycket samt i 4 kap. 20 & tredje stycket. Möjligheten att begrän- sa dispens till visst mineral synes böra ut- nyttjas restriktivt och endast om mineralen lämpligen kan brytas för sig.

Beträffande möjlighet att framtvinga ef- terlevnad av villkor av annat slag, som knu- tits till dispens från inmutningsförbud enligt denna paragraf, se vid 13 kap. 4 5.

2. Till skillnad från nationalpark utgör na- turreservat f. n. ej inmutningshinder. Detta torde sammanhänga med att omfattningen av de begränsningar som gäller beträf- fande markanvändningen inom ett reservat bestäms av de reservatföreskrifter som med- delats i det enskilda fallet. Dessa kan variera kraftigt från långtgående restrik- tioner till sådana obetydliga inskränkningar i ägarens rådighet som förbud mot jakt eller mot användande av bekämpningsmedel. En aktivitet av det slag som undersökningsar- bete innebär torde i stor utsträckning kunna bedrivas utan att komma i konflikt med reservatföreskrifter. Går undersöknings— eller gruvarbete inte att förena med dessa, kan en inmutare söka utverka upphävande av eller undantag från föreskrifterna enligt bestämmelser i naturvårdslagen. Med hänsyn till den mera flexibla reglering som sålunda redan gäller i fråga om naturreservat, anser

sig utredningen ej ha anledning föreslå att inmutningsförbud införs även beträffande sådana områden. Skulle i något fall behov av inmutningsförbud likväl anses föreligga beträffande dylikt område, kan 3 & tilläm- pas.

3. I enlighet med förslag från militära myn- digheter förordas ingen ändring beträffan- de det inmutningshinder som avses i p. 3. Erfordras skydd för militära skjutfält eller andra militära områden som inte utgör be- fästningsområden, kan detta erhållas med stöd av den generella bestämmelsen i 3 &. I kungörelse den 30 juni 1947 ang. för- bud mot inmutning inom vissa områden har förordnats om inmutningsförbud inom vissa angivna skyddsområden. Genom kun- görelse den 19 jan. 1967 (nr 10) om skydds- områden m.m. har fastställts nya skydds- områden samt s.k. kontrollområden. De skyddsområden som avses i 1947 års kun- görelse överensstämmer inte med nu gäl- lande skydds- och kontrollområden. En ny kungörelse i ämnet bör utfärdas.

5. Genom det föreslagna tillägget till mot- svarande hindersbestämmelse i gällande lag likställs allmän väg och sådan vägs sträck- ning enligt fastställd arbetsplan ävensom allmän flygplats i fråga om skydd mot in- mutning med sådan järnväg eller kanal som är upplåten för allmän trafik. Anläggningskostnaderna för allmän väg är numera regelmäSSigt betydligt högre per meter räknat än för en järnväg. Med hän- syn till det grundliga och dyrbara plane— ringsarbete som nu föregår byggandet av allmän väg bör skyddet mot inmutning in- träda redan när arbetsplanen för vägen fast- ställs. Enligt 15 5 lagen om allmänna vägar förfaller beslut om fastställelse av arbets- plan, om inte vägens sträckning blivit ut- märkt på marken och vägarbetet påbörjats inom fem år från utgången av det år då beslutet vann laga kraft. Enligt 33 & väg— lagen får inte utan länsstyrelsens tillstånd utmed väg uppföras byggnad m. m. på mindre avstånd än tolv meter från vägba- nans mitt. Om särskilda skäl föreligger, kan

länsstyrelsen föreskriva ökning av detta av- stånd till högst trettio meter. En anpassning av hinderbestämmelserna härefter kunde övervägas. Det vore också tänkbart att göra en differentiering t. ex. på grundval av den i vägstadgan förekommande indelningen i riksvägar, länsvägar och ödebygdsvägar. Denna klassificering avspeglar emellertid inte den starkt skiftande standarden hos oli- ka vägar. Åtskilliga länsvägar överträffar standarden hos stora delar av riksvägnätet, medan andra är av enkel beskaffenhet. Be- greppet ödebygdsväg avses komma att utgå ur väglagstiftningen. Utredningen har med hänsyn till det anförda stannat för att be- stämma skyddsavståndet från väg i över- ensstämmelse med vad som gäller i fråga om järnväg och kanal samt, i enlighet med önskemål från statens vägverk, föreslagit en- hetliga bestämmelser för samtliga vägar. I sammanhanget kan erinras om att även den finska gruvlagstiftningen upptar ett motsva- rande generellt skyddsavstånd av 30 meter från väg. Utredningen förutsätter att läns— styrelsen kommer att meddela dispens från inmutningsförbudet i alla de fall där förhål- landena medger det. Hinder bör heller inte föreligga att länsstyrelsen meddelar gene- rellt tillstånd till inmutning t. ex. inom visst kortare avstånd från vissa angivna länsvä- gar. I samband med dispens kan i förekom- mande fall uppställas villkor om t.ex. viss högsta nivå för gruvarbete under väg. — Inom städer och stadsliknande samhällen, som själva är väghållare, upphör trafikleds beskaffenhet av allmän väg i den mån den upplåts till allmänt begagnande som gata. I sådana fall torde gatan regelmässigt vara skyddad mot inmutning enligt p. 6 eller den föreslagna nya bestämmelsen i p. 8.

Med allmän flygplats förstås enligt luft- fartslagen den 6 juni 1967 (nr 297) flyg- plats till allmänt bruk. För inrättande och drift av allmän flygplats fordras i princip tillstånd av Kungl. Maj:t. Sträckningen av det område som räknas till flygplatsen torde framgå av beslut angående denna.

8. Beträffande förslaget om område med fastställd stads- eller byggnadsplan som in—

mutningshinder hänvisas till den allmänna motiveringen. Det synes lämpligt att dispens- givningen omhänderhas av länsstyrelsen.

9. Bestämmelsen har motsvarighet i 5 5 8) i gällande lag. Nuvarande regel synes inne- bära att redan äldre ansökan om inmutning utgör inmutningshinder. Enligt utredningens mening bör så vara fallet endast i den mån den äldre ansökningen verkligen leder till inmutning. I avbidan på besked härom bör en senare ansökan vila. Denna fråga regle- ras i 7 5.

10. Skälen för att inmutningshinder före- slås skola gälla även inom område som om- fattas av ansökan om utmål utvecklas vid 4 kap. 21 5. Även i nu ifrågavarande kon- kurrensfall bör gälla att ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål skall utgöra hinder mot senare inkommen inmutnings- ansökan endast om det visar sig, att den äldre ansökningen verkligen föranleder ut— målsläggning beträffande det för ansökning- arna gemensamma området. Då ställning till frågan om utmålsläggning ej kan tas förrän vid utmålsförrättningen, bör inmutningsan- sökan också i ifrågavarande situation vila till dess den äldre ansökningen slutligt av- gjorts. I sistnämnda avseende finns som nämnts bestämmelse i 7 5.

11. Genom bestämmelsen i p. 11 etableras omkring utmål samt område som berörs av ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål en skyddszon, inom vilken inmut— ning i princip inte får ske utan medgivande av gruvinnehavaren eller kommerskollegium. Syftet med skyddszonen är som framgått av den allmänna motiveringen att förebygga uppkomsten av olämplig splittring av rätten till samma fyndighet eller till fyndigheter som ligger nära varandra. Av särskild bety- delse är att skyddszonen tillsammans med den ökade maximistorleken för utmål för- bättrar möjligheterna att skydda en utmåls- lagd fyndighets donlägiga fortsättning på djupet.

Vidkommande skyddszonens omfattning är det självfallet ogörligt att skapa en gene-

rell regel som å ena sidan griper in i alla fall då tekniska förutsättningar finns för enhetlig brytning och å andra sidan inte samtidigt undantar stora områden där allmän prospek- tering bör stimuleras. Omfattningen av det område omkring ett utmål som med hänsyn till fyndighetens sträckning och tekniska möjligheter är av intresse vid ett gemensamt tillgodogörande varierar i hög grad efter de lokala förhållandena. Eftersom utomståen- des intresse att inmuta inom skyddszon tor- de bli begränsat, skulle alltför vida skydds- zoner —— t. ex. intill 1 km från utmålsgräns — komma att få starkt prospekteringshäm- mande effekt. I vissa delar av Bergslagen skulle med hänsyn till utmålstätheten sådana skyddszoner medföra att hela regioner kom- me att uppdelas i intresseområden för olika gruvor, och i andra delar komme de fria områdena att bli så små att främmande in— tressenter inte skulle anse det värt att pros- pektera i trakten. När utredningen vid av- vägningen mellan behovet av skyddszon och vikten av att prospekteringen ej onödigt hämmas bestämt skyddszonens storlek till 100 m från utmålsgräns, har utredningen räknat med att vid utmålsläggning normalt kommer att anvisas så stort område som er- fordras för rationell gruvdrift. Den före- slagna skyddszonen ger företagen möjlighet att mera obundet disponera sin prospekte- ringsverksamhet på områden i utmålets när- maste omgivning som inte är av omedelbart intresse men där främmande inmutningar i framtiden kan verka hindrande. Samtidigt får det allmänna möjlighet att på grundval av omständigheterna i aktuella fall väga för- utsättningarna för en framtida rationell pro- duktionsenhet mot fördelarna av den aktivi- tet, som en dispenssökande kan antas vara beredd att prestera, ur synpunkten av vad som bäst gagnar gruvnäringen. Med hänsyn till skyddszonens relativt begränsade omfatt- ning torde några nämnvärda nackdelar för den allmänna prospekteringen inte behöva _ befaras.

Inmutningshinder bör självfallet inte gälla inom skyddszonsavståndet, om gruvinneha- varen lämnar sitt medgivande. Av bestäm- melsen härom ——- intagen i andra stycket ——

följer att gruvinnehavaren själv fritt kan in- muta inom skyddszonsavståndet.

Ett särskilt spörsmål utgör frågan i vad mån skyddszon även skall utgöra hinder mot utmålsläggning eller utvidgning av ut— mål.

Har inmutning en gång beviljats bör en- ligt utredningens mening senare inträffade omständigheter, såsom tillkomsten av nytt utmål nära det inmutade området, inte kunna hindra inmutaren från att få utmål inom det inmutade området. En annan ord- ning skulle innebära alltför stora risker för prospektörerna. Vid utläggande av utmål utanför det inmutade området eller utvidg- ning av utmål bör däremot skyddszon, som konstitueras av annat, närliggande utmål eller av ansökan om sådant utmål eller om utvidgning därav respekteras, även om hind- ret uppkommit efter inmutningsansökning- en. Skyddszon som grundas på utmålsan- sökan som är äldre än konkurrerande ansö- kan bör gälla mot den senare. Detta följer av konkurrensbestämmelsema i 4 kap. 21 å andra stycket. Har ansökningarna inkom- mit samma dag är enligt tredje stycket i samma lagrum dagen för inmutningsansö- kan avgörande. Inkommer ansökan om ut- vidgning av utmål samma dag som utmåls- ansökan skall dock skyddszon som grundas på den förra ansökningen gälla.

I fall där avståndet mellan två närliggan— de utmål är kortare än 100 meter innebär regeln att skyddszon gäller till förmån för ett vart av utmålen så, att ingendera av gruvinnehavarna kan få inmutning eller få utvidga sitt utmål på det mellanliggande området utan medgivande av den andre eller av kommerskollegium.

12. Införande av förbud mot ommutning föreslogs på sin tid av gruvlagstiftningskom- mittén och diskuterades även av malmutred- ningen för Norrbotten. Den senare utred- ningen fäste uppmärksamheten på en spe- ciell metod att utnyttja möjligheterna till ommutning (SOU 1963:36 s. 65):

Det enda som. kan avhålla en inmutare från att välja denna väg är risken för att någon annan kan komma att inge inmutningsansökning sam-

ma dag som ommutaren, en risk som i prak- tiken lärer vara ganska ringa. Därtill kommer att det är möjligt att så gott som helt elimine- ra denna risk genom utnyttjande av ett stad- gande i 19 å fjärde stycket (gruvlagen), enligt vilket undersökningsarbetet, om ansökning om utmål eller förlängning av undersökningstiden vid dennas utgång är beroende på prövning, får fortgå intill dess ansökningen slutligen prö- vats. Innehavaren av en inmutningsrätt kan nämligen, genom att exempelvis på ett sent stadium inge en ansökning om utmål och efter den normala undersökningstidens utgång åter- kalla ansökningen, själv bestämma tidpunkten för inmutningsrättens upphörande och påföl- jande dag, innan återkallelsen hunnit bli känd för annan än ansökningsmyndigheten, begära ny inmutning.

Syftet med det i p. 12 upptagna ommut- ningsförbudet är såsom framhållits i den all- männa motiveringen främst att komma till rätta med det nu utbredda bruket att ut- nyttja ommutningsmöjligheten för att på ett bekvämt sätt få undersökningstiden förlängd i önskad omfattning utan någon prövning av behovet. Restriktioner beträffande möjlig- heterna till ommutning utgör också ett nöd- vändigt komplement till de föreslagna reg— lerna om begränsning av utmåls giltighets— tid, eftersom dessa i annat fall alltför lätt skulle kunna kringgås.

Har i fall som avses i det nyss refererade stadgandet i 19 & fjärde stycket (motsvaran- de 3 kap. 11 å i utredningens förslag) un- dersökningsarbetet fått fortgå efter under- sökningstidens slut på grund av då anhängig ansökan om utmål eller om förlängning av undersökningstiden och har ansökningen se- dermera avslagits eller återkallats, bör na- turligen som utgångspunkt för den tid var- under ommutningsförbud skall gälla räknas den tid då rätten till fortsatt undersöknings— arbete upphörde. Annars skulle öppnas möj— ligheter att kringgå ommutningsförbudet. Särskilt stadgande i ämnet synes ej erforder- ligt.

För att hindra att den tidigare gruvrätts- havaren verkställer ommutning genom bul— van föreslås förbudet gälla generellt, sålunda även mot annan inmutningssökande.

En förbudstid av ett år har ansetts erfor- derlig för att det i händelse av dispensan- sökan skall finnas tillräcklig tid för en om-

sorgsfull prövning, vilken eventuellt kan be- höva föregås av undersökning på marken. Att tiden ej bestäms alltför snävt är också motiverat av att de vidgade möjligheter för inmutare att bestämma över undersöknings- tidens längd som föreslås av utredningen i viss mån försvårar prospektörernas bevak— ning av tiderna för inmutningars upphöran- de. Det förhållandet att ett tidigare inmut- nings- eller utmålsområde på detta sätt un- dantas från möjlighet till inmutning under en ettårsperiod behöver enligt utredningens mening inte föranleda några olägenheter ur allmän prospekteringssynpunkt.

Dispens från förbudet bör beviljas endast om verkliga skäl kan åberopas. En förutsätt- ning för att dispens skall beviljas den gamle gruvrättshavaren bör vara att alla möjlighe— ter att erhålla förlängning av undersöknings- tiden enligt bestämmelserna i 3 kap. 8 & re- dan utnyttjats. Så kan vara fallet vid force majeure eller vid tvist angående inmutnings- rätten, vars avgörande dragit ut på tiden. Har vägran att förlänga giltighetstiden för gruvrättshavares utmål haft samband med att en annan intressent förklarat sig beredd att uppta undersökningsarbete inom områ- det i fråga kan det befinnas lämpligt att ut- nyttja dispensmöjligheten till att trygga den- nes förvärv av gruvrätt till området. Till— räcklig anledning att ej låta ommutningsför- budet gälla också mot staten föreligger inte enligt utredningens mening.

När ettårsfristen utgått, är enligt förslaget den gamle gruvrättsinnehavaren jämställd med andra intressenter i fråga om möjlig- heterna att erhålla ny inmutning. Inom ut- redningen har diskuterats tanken att öka effekten av ommutningsförbudet genom att ge andra intressenter företräde till ny in— mutning framför den gamle gruvrättshava- ren första dagen efter tidens utgång. Till stöd för en sådan regel kunde också an— föras att man bör söka hindra att inmut- ningsrätt uppdelas på flera, när inmutnings- förbud upphör. Risken för uppsplittring eli- mineras emellertid inte genom en dylik re- gel. Verkan därav skulle snarast bli ökade möjligheter för utomstående utan allvarliga undersökningsavsikter att spekulera i fyn-

digheten. Fall torde dessutom kunna upp- komma då det är klart olämpligt att miss- gynna en tidigare inmutare som med stöd av föregående erfarenheter önskar återupp- ta undersökningarna av fyndigheten med an— vändande av nya metoder. Utredningen har därför förkastat denna tanke.

Inges inmutningsansökan när ommutnings- förbud råder skall ansökningen avslås, så- vida dispens ej söks från förbudet. Avslag bör i sådant fall meddelas även om ettårs- tiden gått ut innan inmutningsansökningen hinner behandlas. Beviljas gjord ansökan om dispens, har inmutningsansökningen gi- vetvis prioritet enligt 1 kap. 3 5 från den dag då den inkom till bergmästaren.

13. Beträffande här avsedda inmutnings- hinder har eftersträvats en förenkling av de svårlästa konkurrensreglerna i gruvlagen 5 5 9). De ändringar i sak som de föreslagna reglerna innefattar torde ej ha större prak- tisk betydelse. Reglerna i fråga måste upp- märksammas på nytt i samband med den kommande översynen av koncessionslag- stiftningen. I andra stycket avses med vederbörande rättsägare i fall 6 och 7 ägare eller nyttjan— derättshavare till ifrågavarande byggnad, tomt eller anläggning samt i fall 11 och 13 den som sökt eller innehar den rättighet som skulle kunna lida förfång genom den sökta inmutningen.

3 &. Beträffande motiveringen för den reserv- möjlighet att i särskilda fall förordna om inmutningsförbud av hänsyn till motståen- de intressen som upptas i förevarande pa- ragraf hänvisas till den allmänna motive- ringen (s. 160).

4 5. Paragrafen har motsvarighet i 6 & gällande lag.

Detaljbestämmelserna rörande innehållet av inmutningsansökan m.m. föreslås bli intagna i gruvkungörelsen (1 $). Beträffan- de dessa bestämmelser må anmärkas följan- de.

Med hänsyn till de nya reglerna om till- kännagivande av inmutningar i 11 & detta kapitel — vartill hänvisas ——- innehåller kun- görelsen ingen motsvarighet till gruvlagen 6 5 2 mom. 3).

På grund av att bestämmelserna om in- mutningspunkt slopas är det särskilt viktigt att inmutningsansökan innehåller en så nog- grann beskrivning av det tilltänkta inmut- ningsområdets storlek och gränser, att någon osäkerhet om dess sträckning på marken inte kan uppstå. Beskrivningen kan exempelvis hänföra sig till fastighetsbeteckningama, på officiella kartor förekommande geografiska punkter och linjer samt ägogränser.

Enligt föreslagna administrativa föreskrif- ter skall inmutningsansökan alltid åtföljas av en karta i tre exemplar. Av dessa skall ett förvaras hos bergmästaren samt de två övriga tillsammans med mutsedeln och en avskrift av denna tillställas inmutaren res- pektive aktförvararen. Inmutningskartans skala bör liksom nu anpassas efter behovet samt tillgången på lämpligt kartmaterial. Den ekonomiska kartans skala 1:10 000 tor- de i regel vara fullt tillräcklig. Inom områ- den där inga eller få fastighetsgränser före- kommer bör den topografiska kartan i skala 1:50 000 eller 1:100 000 kunna godtagas.

Beträffande ansökningsavgiften och det förskott till inmutningsavgift som enligt tredje stycket skall bifogas ansökningen hän- visas till 10 5 samt till motiveringen vid 3 kap. 8 5. _ I stället för äldre bestämmel- ser om stämpel och lösen för mutsedel gäl- ler numera 1964 års expeditionskungörelse. Enligt denna skall för mutsedel erläggas en expeditionsavgift om 50 kr. Beträffande upp- börd och redovisning finns bestämmelser i nämnda kungörelse.

5 &. Paragrafen motsvarar 7 5 första stycket i gällande lag. _— Genom den föreslagna tex- ten avses inte att utesluta möjligheten att avvisa en ansökan till viss del.

6 &. Paragrafen motsvarar 7 & andra stycket i gällande lag.

7 %. Beträffande regeln i första stycket hänvisas till motiven vid 2 5 första stycket 9 och 10.

Har inmutningssökande i fall där Kungl. Maj:ts tillstånd till inmutning fordras ingi- vit ansökan om sådant tillstånd, skall enligt 8 & gällande lag ansökningen om inmutning vila i avbidan på Kungl. Maj:ts beslut i ärendet. Enligt utredningens förslag tillkom- mer åtskilliga nya fall, där myndighet kan lämna dispens från inmutningshinder. Det synes rimligt att inmutningsansökan får vila i avbidan på myndighetens beslut i ärendet i samtliga fall då dispens begärs hos myndig- het. I anslutning härtill har i den föreslagna gruvkungörelsen upptagits en föreskrift att inmutningssökande i fall då tillstånd av myndighet fordras enligt 2 eller 3 5 eller enligt därom gällande särskilda bestämmel- ser skall vid ansökningen foga handling som visar att sådant tillstånd lämnats eller sökts. Finner bergmästaren att inmutningsansökan berör område beträffande vilket dispensabelt inmutningshinder föreligger utan att sökan- den bifogat handling som nyss nämnts, bör sökanden — om påminnelse under hand ej ger resultat — med stöd av 5 & föreläggas att inkomma med sådan handling vid även- tyr att ansökningen avvisas.

Föreläggande bör även meddelas, om medgivande av enskild rättsägare krävs en- ligt 2 g men ej bifogats. Kan i dylikt fall medgivande ej företes inom förelagd frist, skall inmutningsansökningen avslås.

8 &. Paragrafen motsvarar 9 5 1 mom. i gällan- de lag.

9 5. Första stycket motsvarar 9 & 2 mom. i gäl— lande lag.

Som antytts vid 1 % behöver bergmästa- ren ej vid beviljande av inmutning närmare undersöka, i vad mån hinder mot inmutning föreligger beträffande smärre områden inom det sökta inmutningsområdet. Av praktiska skäl får inmutningsområdet bestämmas med bortseende från förekommande mindre in- mutningshinder. Sådana hinder är likväl

gällande. Framgår det däremot av handling- arna att inmutningshinder föreligger beträf- fande klart avgränsade delar av det sökta inmutningsområdet, bör inmutning ej bevil- jas beträffande dessa delar. Befinns det att inmutningshinder föreligger beträffande hela området, skall ansökningen avslås.

Avslagsgrunden i p. 1 avser det fall att tillstånd till inmutning fordras enligt 1916 års lag om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller ak— tier i vissa bolag. Avslagsgrunden i p. 3 avses inbegripa det fall att sökanden begärt men vägrats dispens av myndighet eller sam— tycke av rättsägare enligt 2 % andra stycket eller 3 5.

Andra stycket har utformats efter möns- ter av 19 kap. 13 å i det till lagrådet remit- terade förslaget till ny jordabalk.

10 &. Paragrafen har motsvarighet i 9 5 3 mom. i gällande lag. I fråga om inmutningsavgiften hänvisas till motiveringen vid 3 kap. 8— 11 55.

11 &. Paragrafen, som har motsvarighet i 10 & gällande lag, upptar vissa nya regler om till- kännagivande av inmutningar.

De nuvarande bestämmelserna i 6 5 2 mom. att den som söker inmutning i an- sökningen skall redovisa fastighets- och ägarförhållanden inom inmutningsområdet samt föreskriften att bergmästaren skall översända avskrifter av mutsedeln till mark- ägarna inom området har i många fall nöd- gat inmutningssökande att företaga tids- ödande och dyrbara äganderättsutredningar och varit betungande även för bergmästar- na. Särskilt inom Kopparbergs län med dess splittrade ägoförhållanden har utred- ningsarbetet avsevärt försenat handlägg- ningen av inmutningsärendena. Från detta län har anförts exempel på att bergmäs- taren för en inmutning haft att sända mer än 50 mutsedelsavskrifter till markägare. Det är ej ovanligt att mutsedelsavskrifterna återkommer därför att adressaten ej kunnat anträffas, vilket medfört tidsödande efter- forskningar.

Enligt 1884 års gruvstadga var inmut- ningssökandes uppgiftsskyldighet i föreva- rande hänseende begränsad till »hemman och lägenhet samt socken och län» (4 5). Publicering åstadkoms genom att inmutaren var skyldig att inom sextio dagar från mut- sedelns utfärdande låta kungöra densamma i kyrkan. När de nu gällande bestämmelser- na infördes genom gruvlagen, anfördes som motivering att det, oaktat jordägaren inte tillerkändes andelsrätt i gmva, ur olika syn- punkter torde vara önskvärt att fastighetens ägare snarast fick kännedom om den rättig- het som genom inmutningen grundlades på hans mark.

Risken för att markägare och andra rätts— innehavare skall tillskyndas rättsförlust eller ekonomisk skada, om de inte omedelbart får kännedom om en inmutning, är utomordent— ligt ringa. Här erinras om att inmutat om- råde inte får omfatta område beläget på mindre avstånd än etthundra meter från bostadsbyggnad, tomtplats eller trädgård m.m. utan samtycke av ägare eller nytt- janderättshavare eller dispens av Kungl. Maj:t (5 & 6 p. i gällande lag och 2 kap. 2 5 första stycket p. 6 och andra stycket i utredningens lagförslag). De undersök- ningsarbeten som utförs inom ett inmu- tat område före utmålsläggning är mera sällan av den art att bestående skada på marken uppkommer. Oftast berörs blott en mindre del av området. I det övervägande flertalet fall upphör inmutningen vid un- dersökningstidens slut utan att leda till ut- målsläggning. Minst fjorton dagar innan undersökningsarbete på det inmutade om- rådet påbörjas skall inmutaren bevisligen un- derrätta jordägaren och eventuell nyttjan- derättshavare därom. Pant eller borgen för ersättning skall ställas, såframt inte den till ersättning berättigade medgivit annat (12 5 resp. 3 kap. 1 €). Inmutaren skall för be- gagnandct av den mark han tar i anspråk till markens innehavare utge full ersättning i årlig avgift, som skall betalas förskottsvis för år, samt ersätta skada som marken kan ha tagit för framtiden och annan förlust som undersökningsarbetet kan förorsaka (17 5 resp. 3 kap. 6 5). Frånsett att jord-

ägaren på nämnda villkor måste tåla att undersökningsarbetet bedrivs utgör inmut- ningen ej hinder för honom att disponera över den inmutade marken efter gottfin- nande. Om han efter inmutningen uppför byggnad inom området kan detta visserli- gen vid utmålsläggningen komma att ingå i utmålsområdet. Gruvinnehavaren får emel- lertid då inte ta i anspråk marken i fråga för gruvarbete, med mindre marken med tillhörande byggnad löses, och är även eljest skyldig att ersätta förlust som kan åsamkas markägaren genom gruvarbetet. Lösen och ersättning skall beräknas med 50 % förhöj- ning (37 å resp. 4 kap. 27 å).

Möjligen kan sägas att ett avskaffande av delgivningen med markägarna kan bli till nackdel ur inmutarens synpunkt med hän- syn till risken att en markägare i ovetskap om inmutningen uppför en byggnad eller annan anläggning som inmutaren efter ut- målsläggning kan se sig nödsakad att lösa. Som nämnts är emellertid inmutaren inte garderad mot en sådan åtgärd från mark- ägarens sida även om denne känner till in- mutningen. Det kan antas att en inmutare som planerar större undersökningsarbeten inom ett inmutat område i eget intresse underrättar markägaren härom i god tid, om bergmästarens underrättelseplikt avskaf- fas.

Med hänsyn till anförda omständigheter kan den förenkling i fråga om uppgiftsplikt och delgivning, som de nya bestämmelserna innebär, enligt utredningens mening genom- föras utan åsidosättande av skälig hänsyn till enskild rätt.

Mutsedelsförvararen bör utses av berg— mästaren på förslag av inmutningssökanden. Om den obligatoriska delgivningen slopas, torde ofta vara motiverat att kungörelsen om inmutningen införs i minst två ortstid- ningar förutom i allmänna tidningarna.

Självfallet skall mutsedelsförvararen vara berättigad till ersättning av inmutaren för besvär i anledning av förvaringen. Särskild bestämmelse härom torde ej behövas.

Undersökningsarbete

1—7 55. Paragraferna överensstämmer i sak med 12 —18 55 i gällande lag.

8—11 55. Paragraferna ersätter nuvarande bestämmel— ser i 19 å gruvlagen. De nya reglerna upp- tar de förslag angående undersökningstidens längd, viss kompetensprövning samt inmut- ningsavgifter m.m. som redovisats i den allmänna motiveringen (s. 143 f.).

Syftet med de nya bestämmelserna om in- mutnings giltighetstid är att uppnå bättre anpassning till prospekteringens behov. Malmletningsteknikens utveckling har såsom påvisats i det föregående medfört att den nu föreskrivna normala undersökningstiden om tre år i ett stort antal fall är för kort. De indikationer som erhålls vid regionalprospek- tering är ofta utspridda över stora väglösa områden. Vissa arbeten kan av klimatiska skäl endast bedrivas sommartid. Inom myr- områden och på sjöar sker åter en del un- dersökningsarbeten lämpligen vintertid, då myrarna och vattendragen är tillfrusna. Vid större prospekteringsorganisationer krävs möjligheter till rationell arbetsplanering och turordning mellan olika arbetsuppgifter. Vid flertalet undersökningsmetoder fordras en kvalificerad och tidsödande bearbetning av mätningsresultaten på annat håll för utvär- dering av dessa. Härvid kan yppas behov av kompletterande fältundersökningar med andra metoder, varvid ytterligare resultat- analys erfordras. Anförda förhållanden kan antas utgöra den viktigaste orsaken till den höga ommutningsfrekvensen.

Samtidigt förekommer i många fall att de indikationer, som föranlett inmutningar, ef- ter förberedande detaljmätningar på marken redan på ett tidigt stadium avförts från ytter- ligare undersökningar. I sådana fall bör det vara en fördel ur allmän prospekteringssyn- punkt, om en inmutning kan upphöra tidi- gare än efter tre år.

En förlängning av undersökningstidens

längd medför behov av garantier för att ändamålsenliga undersökningar kommer till stånd utan dröjsmål. Teoretiskt skulle så- dana garantier kunna skapas genom att in— mutningssökande i samband med beviljan- de av inmutning förpliktades att fullgöra visst undersökningsprogram, vars åsidosät- tande skulle kunna medföra förlust av rättig- heten. En sådan ordning skulle dock föra med sig många av de olägenheter, som enligt utredningens mening är förenade med ett koncessionssystem, och skulle förutsätta en kraftig utbyggnad av bergsstaten. Utred- ningen har ansett att man i stället bör söka åvägabringa de önskvärda garantierna i första hand genom ett automatiskt verkande avgiftssystem, med vissa möjligheter för in— mutaren att på ett tidigt stadium avstå från inmutningsområdet eller sådana delar därav som han funnit sig ej längre ha behov av.

Det ideala mönstret för ett sådant system synes vara årliga, med vissa intervaller sti- gande avgifter i kombination med möjlighet för inmutaren att vid valfria tidpunkter släppa genomsökta områden. En dylik ord- ning skulle emellertid medföra olägenheter i andra avseenden. Såväl myndigheterna som gruvprospektörerna skulle få svårt att överblicka det aktuella läget beträffande in- mutningar. Den årliga avgiftsindrivningen samt ständiga beslut om ändring av områ- denas gränser och avgifternas belopp skulle medföra betydande administrativ omgång.

Enligt utredningens förslag (8 5) skall in- mutning beviljas för två år samt inmutaren därutöver i princip vara berättigad att er— hålla en ej behovsprövad förlängning med, efter eget val, ett, två, tre eller högst fyra år beträffande hela det inmutade området eller viss del därav. Med en sådan reglering upp- nås i stort det eftersträvade målet utan större administrativ omgång och utan att berörda parters möjligheter att överblicka situationen nämnvärt försämras.

Har förlängning första gången begärts endast för ett år, är inmutaren oförhindrad att senare begära ytterligare förlängning inom ramen för den totala förlängningstiden fyra år. Reducering av det inmutade områ- det kan ske vid varje förlängning.

Beträffande skälen för den sist i 8 5 andra stycket intagna regeln angående viss möj- lighet till prövning av inmutares kompetens m. m. hänvisas i första hand till den allmän- na motiveringen (s. 143 f). Regeln är som där antytts inte avsedd att lägga hinder i vägen för seriösa gruvföretags utnyttjande av sina inmutningar. När förlängning söks av dylika företag, har bergmästaren sålunda normalt att bifalla ansökningen utan under- sökning vare sig huruvida något arbete ut- förts eller skälen för ansökningen. En när- mare undersökning är befogad först om bergmästaren känner tvekan om sökandens kvalifikationer eller avsikter. I sådana fall skall bergmästaren enligt bestämmelse i 9 & andra stycket kunna förelägga sökanden att inom viss tid inkomma med redogörelse för utförda arbeten och utredning till stöd för antagande att sökanden kommer att bedri- va ett ändamålsenligt undersökningsarbete. Föreläggande bör kunna preciseras i olika hänseenden, t.ex. till att avse fyndighetens beskaffenhet, sökandens planer beträffande det fortsatta arbetet och de resurser som står honom till buds för detta. Om ett före- läggande ej efterkoms, utgör detta självfal- let ett starkt indicium för att skäl till av- slag föreligger. I uppenbara fall bör för- längningsansökan kunna avslås även utan att föreläggande givits.

Som framgår av lagtexten (8 å andra stycket) skall bergmästaren i stället för att avslå en ansökan om förlängning av under- sökningstiden kunna begränsa förlängningen till kortare tid än sökanden begärt. Detta kan vara lämpligt om sökanden framlagt vissa planer för fortsatt arbete men frågan huruvida dessa kommer att förverkligas lik- väl synes tveksam.

Ehuru den nu behandlade prövningen får sin största betydelse när förlängning söks första gången, har utredningen ansett att möjlighet till prövning även bör finnas i fall då sedermera ny förlängning begärs hos bergmästaren.

Något behov att komplettera regeln i frå- ga med motsvarande prövning i samband med överlåtelse av inmutning synes ej före-

ligga.

Genom den föreslagna ordningen har en inmutare sålunda normalt möjlighet att dis- ponera inmutningsområdet för undersök- ningar under sex år. I särskilda fall kan givetvis finnas motiv för förlängning även efter utgången av denna tid, t.ex. om in- mutningsområdet ligger i fjällen eller om man fått indikationer på en djupt liggande malm, för vars påvisande fordras excep- tionellt tidskrävande undersökningar. I nu- varande bestämmelser nämns som skäl till förlängning bl. a. tvist som avser inmutnings- rättens bestånd och arbetsinställelse. Med hänsyn till eventualiteten att arbetet hindras eller fördröjs av förhållanden sådana som de nyss nämnda bör även i fortsättningen finnas möjlighet att under speciella omstän- digheter utverka ytterligare förlängning efter särskild prövning av myndighet.

Hinder av det slag som åsyftas i den nu- varande bestämmelsen i 19 5 andra stycket torde ytterst sällan ha sådan varaktighet eller sammanfalla med andra hinder på så- dant sätt att undersökningstiden för den skull behöver utsträckas över sex år. Enligt utredningens förslag sammanförs, med slo- pande av nuvarande uppdelning i olika sär- fall, de fall där förlängning bör kunna ske efter särskild prövning i en enda bestämmel- se i 8 å tredje stycket, enligt vilken kom- merskollegium när alldeles speciella om— ständigheter föreligger skall kunna medge förlängning med högst fyra år utöver sex- årsperioden.

Närmare föreskrifter om vilka uppgifter m. m. som normalt bör åtfölja förlängnings- ansökan har intagits i gruvkungörelsen (4 5). Om ansökningen är ofullständig på det sät- tet att sökanden ej iakttagit vad där före- skrivs om bifogande av inmutningsavgift, karta eller handlingar till bevisning om om- ständigheter som sökanden vill åberopa för erhållande av förlängning enligt 8 & tredje stycket, bör bergmästaren respektive kom- merskollegium ge föreläggande om komplet— tering. Bestämmelse härom har intagits i 9 5 andra stycket.

Den föreslagna ordningen innebär att un— dersökningstiden maximalt kan utsträckas till tio år. Härigenom torde de krav som

den moderna malmletningstekniken ställer tillgodoses i det alldeles övervägande antalet fall. Skulle undantagsvis, t. ex. vid ytterligt långvarig force majeure, en ännu längre undersökningstid anses motiverad, återstår som en sista utväg möjligheten att bevilja inmutaren dispens från förbudet mot om- mutning.

För att utökningen av undersökningsti- dens längd inte skall leda till att områden obefogat undandras från prospektering från andra intressenter har som nämnts föresla- gits införande av ett system med inmutnings- avgifter. Dessa bör avvägas så att de avhål- ler från okynnesinmutningar samt främjar syftet att gjorda inmutningar utan oskäligt dröjsmål utnyttjas för ett ändamålsenligt undersökningsarbete och inte behålls längre av inmutarna än som erfordras för detta ändamål, samtidigt som de inte sätts så höga att prospekteringsintresset motverkas.

Från dessa utgångspunkter har utred- ningen till en början funnit lämpligt föreslå att ansökningsavgiften höjs från 10 till 100 kr. per inmutning samt att i samband med beviljande av inmutning skall erläggas en inmutningsavgift beräknad efter fem kr. per hektar eller överskjutande del därav av det inmutade området, dock minst. 50 kr. (2 kap. 10 5). Den höjda ansökningsavgif- ten får ses mot bakgrunden av den före- slagna ökningen av inmutningsområdenas maximistorlek och är allmänt ägnad att av- hålla från obefogade inmutningar. Den före- slagna inmutningsavgiften för de första två åren motsvarar 500 kr. per inmutning med maximiarealen 1 km2 och knappt 65 kr. för en inmutning med nuvarande maximistorlek. Att denna avgift satts förhållandevis låg sammanhänger med att gruvföretag som be- driver rationell prospektering har behov att i inledningen av en lokalprospektering ta ut ett ganska stort antal inmutningar och att det synes angeläget att undersökningsarbeten av denna förberedande karaktär inte onö- digt betungas med höga avgifter. Anled- ningen till att en minimiavgift stipulerats har berörts vid 2 kap. 1 5.

Vid förlängning skall enligt 10 & inmut- ningsavgift beräknas efter 10 kr. per hektar

och år av det inmutade området dock minst efter 100 kr. per år för hela området. Den högre avgiften vid förlängning — motsva- rande 1000 kr. per år för en inmutning med maximal areal — är avsedd att förmå inmutarna att så långt möjligt slutföra un- dersökningsarbetet under tvåårsperioden och begära förlängning endast när detta ej låtit sig göra. Utredningen har övervägt att i stäl- let för en enhetlig avgift under förlängnings- period föreslå en successiv upptrappning av avgifterna för att åstadkomma en kontinuer- ligt stegrad press på inmutama. En sådan ordning skulle emellertid medföra en för- dyring av prospekteringen i de många fall då fullgoda skäl finns för en förhållandevis lång undersökningstid och skulle ha gjort det nödvändigt att införa möjlighet till be- frielse från eller nedsättning av inmutnings- avgift när särskilt starka skäl för förläng- ning kunde påvisas. Att genomföra en klar avgränsning av de fall där avgiftslindring skulle kunna medges är förenat med stora svårigheter. Vilka kriterier som än valdes torde förvirring och godtycke vid tillämp- ningen inte kunna undgås.

De föreslagna avgifterna vid förlängning är enligt utredningens mening inte så höga att dispensmöjlighet krävs men samtidigt till- räckliga för att en inmutare skall förmås att lämna ifrån sig inmutningar på vilka han inte avser att lägga ned vidare undersökningsar- bete av betydelse. Ekonomiskt måste det te sig föga lockande att vidare behålla sådana inmutningar mot bakgrunden av att de för- faller senast efter det sjätte året, om för ut- målsläggning erforderligt undersökningsar- bete inte presterats eller om förlängning med hänvisning till synnerliga skäl inte kan ut- verkas.

Av skäl som anförts vid 2 kap. 11 & synes enligt utredningens mening ej erforderligt att kungöra förlängningsbeslut på annat sätt än genom översändande av en avskrift därav till aktförvararen. I övrigt är bestämmelserna i 10 å andra stycket i huvudsak analoga med dem som förordats beträffande under- rättelse om beslut angående inmutning.

Automatisk förlängning enligt 8 5 andra stycket första punkten skall alltid avse hela

år. Även förlängning enligt andra punkten samma stycke med kortare tid än sökanden begärt, liksom förlängning enligt tredje styc- ket, bör avse hela år. Då förlängning alltid kommer att avse bestämd tid synes ej finnas anledning att i 11 & bibehålla gruvlagens be- stämmelse i 19 5 fjärde stycket sista punkten om underrättelse till bergmästaren som vill— kor för att undersökningsarbete skall få upp- tagas efter avgörandet om tvist om inmut- ningsrätten.

4 KAP.

Erhållande av utmål och förändring av utmål

I detta kapitel regleras utmålsförrättningen och därmed sammanhängande frågor. Be- träffande kapitlets innehåll må här anmär- kas följande. Detaljbestämmelser rörande ansökningens innehåll har ansetts kunna överföras till administrativ författning. Det— samma gäller bl. a. föreskrifter om vad som skall upptagas i förrättningsprotokollet samt angående vissa meddelanden från bergmäs- taren. Bestämmelserna om kallelse till ut- målsförrättning har utformats med beaktan- de av föreliggande förslag till delgivnings- lag. Vid utarbetandet av reglerna om utmåls- förrättningen har det förslag till fastighets- bildningslag, som den 19 april 1968 remitte- rades till lagrådet, tjänat till förebild. Bl. a. det förhållandet att utmålsförrättning nor- malt kan slutföras på ett sammanträde har dock föranlett avvikande reglering på flera punkter. Den nuvarande ordningen att sär- skilda beslut fattas i olika frågor alltefter- som de behandlas vid förrättningen har bi- behållits av praktiska skäl. Särskilda bestäm- melser föreslås beträffande uppskjutande av påbörjad förrättning för ytterligare utred- ning m.m. (19 5). Gruvlagens bestämmel- ser om anteckning i protokollet av vissa av- göranden har reviderats i överensstämmelse med den moderna uppfattningen att rättsliga avgöranden skall ges formen av beslut. Ut- målsförrättning föreslås kunna hållas av bergmästaren utan medverkan av gode män i fall då väsentligen endast frågor av teknisk

natur förekommer (10 å). Kapitlet innehål- ler vidare bl. a. de föreslagna bestämmelser- na angående förutsättningarna för utmåls- läggning samt utmålets storlek och form (20 å), avstående av löst mark utan samband med utmålets sönande (36 5) samt sakäga- res rätt till ersättning för kostnader vid ut- målsförrättning (31 å). Bergmästaren har tillagts viss bestämmanderätt beträffande omfattningen av den mark som anvisas för arbete ovan jord inom utmål (23 å). Be- stämmelserna om utbetalning av ersättnings- medel (33—35 55) har förkortats samt ut- formats med beaktande av det förslag till jordabalk, som den 11 febr. 1966 remitte— rades till lagrådet. Slutligen har nuvarande föreskrifter om fullföljd av talan mot beslut vid förrättningen som tidigare nämnts över- flyttats till ett nytt kap. 12.

Ansökan om utmål

1 &. Paragrafen har motsvarighet i 20 å i gäl- lande lag.

Slopas bestämmelserna om inmutnings- punkten i enlighet med utredningens förslag, kan den situationen inträffa att ingen del av det begärda utmålet ligger inom det berg- mästardistrikt där inmutningen beviljats. Med hänsyn bl. a. till de frister som gäller för ingivande av utmålsansökan skall ansök- ningen även i detta fall inges till bergmästa- ren i nämnda distrikt. Denne skall emeller- tid överflytta ärendet till bergmästaren i granndistriktet, vilken har att överta den fortsatta handläggningen av ärendet.

2 &. Paragrafen har motsvarighet i 21 5 1 mom. i gällande lag. Detaljbestämmelser angående ansökningshandlingarna föreslås bli upptag- na i gruvkungörelsen (6 5).

Enligt paragrafens andra stycke skall sö- kanden lämna uppgift även om den mark han önskar ta i anspråk för gruvdriften inom eller utom utmålet. Anledning härtill är de av utredningen föreslagna reglerna om kost- nadsersättning, vilka förutsätter att jord- ägare av kungörelsen om utmålsförrättning-

en kan inhämta, hurvida sökanden avser att ta i anspråk hans mark. Se härom ytter- ligare vid 31 &.

Enligt förslaget till gruvkungörelse skall i ansökningen bl. &. anges de personers namn och adress vilka är ägare av sådana områ- den som avses i första stycket eller innehar nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt beträffande områdena, varvid om mark är samfälld för flera fastigheter och för sam- fälligheten finns styrelse eller förvaltare upp- gifterna i stället kan avse ledamöterna i sty- relsen eller förvaltaren (6 5 första stycket 4). Dessa bestämmelser bygger på det till lag— rådet remitterade förslaget till ny jordabalk. De nu i inteckningsförordningen upptagna sakrätter, som kan belasta fastighet, reduce— ras där till — förutom panträtt — nyttjande- rätt och servitut. Härtill kommer ett nytt institut, samfällighetsrätt. Se vidare vid över- gångsbestämmelserna i 14 kap. 7 5.

I ansökningen bör sökanden utöver vad som nu fordras bl. a. lämna uppgift angå- ende intilliggande områden som omfattas av skyddszon samt huruvida sökanden veter- ligen föreligger oavgjord tvist som avses i 3 kap. 7 & fjärde stycket. Behovet av upp- gift i sistnämnda hänseende sammanhänger med de föreslagna bestämmelserna i 10 & angående gode mäns medverkan vid förrätt- ningen.

Bestämmelse om möjlighet att inge gemen- sam ansökan om utmål för flera i närheten av varandra belägna områden — motsva- rande 21 5 3 mom. gruvlagen — har inta- gits i förslaget till gruvkungörelse (6 & fjärde stycket).

3 &.

Paragrafen motsvarar 22 å i gällande lag.

Enligt nämnda stadgande är påföljden för försummelse att efterkomma föreläggande om fullständigande av ansökningshandling- arna m. m. att ansökningen inte skall anses ha inkommit förrän den dag det förelagda blivit fullgjort. Enligt förslaget åter äger bergmästaren avvisa ansökningen om före- läggandet inte efterkoms. Bergmästaren är alltså inte nödsakad att invänta den i 1 5 första stycket avsedda tidens utgång innan

han avvisar ansökningen. Sökande, som efter avslagsbeslut vill komplettera handlingarna, kan inge ny ansökan före nämnda tids ut- gång. Den föreslagna ordningen är främst motiverad av att utmålsansökan enligt utred— ningens förslag kan omfatta betydande are- aler utanför det inmutade området samt dessutom under vissa förutsättningar medför inmutningshinder och konstituerar s, k. skyddszon. Det är då angeläget med ett snabbt avgörande, om skäl till avvisning föreligger, så att ansökningen inte onödigt- vis är till förfång för andra intressenter.

4 &. Första stycket har motsvarighet i 2 kap. 7 & första stycket i förslaget. De konkurrenssi- tuationer som åsyftas regleras i 21 å andra stycket.

Begärs dispens från inmutningshinder be— träffande område utanför det inmutade om- rådet, skall enligt andra stycket utmålsan- sökningen vila i analogi med vad som för liknande fall föreslås i 2 kap. 7 & andra stycket i fråga om inmutningsansökan.

K ungörande av utmålsförrättning

5 &. Paragrafen har motsvarighet i 23 5 1 mom. i gällande lag. Även utan särskilt stadgande gäller givetvis att för malmblottningen tjän- lig årstid får avvaktas.

6 5.

Paragrafen motsvarar 23 ä 2 och 3 mom. samt 25 5 första stycket i gällande gruvlag.

Om det i ingressen till specialmotivering- en omnämnda förslaget till delgivningslag genomförs, skulle ej behövas bestämmelser om kungörelseförfarande vid utmålsförrätt- ning. Enligt nämnda förslag får nämligen delgivning med en obestämd krets personer ske genom anslag, varvid meddelande om delgivning kan kungöras i lämplig tidning. En anledning till att utredningen likväl be- hållit regeln om att kungörande alltid skall ske är att man aldrig lär kunna bortse från möjligheten att det begärda utmålet berör äldre utmål, som är okända för sökanden

och om vilka närmare upplysningar inte hel- ler finns att tillgå på bergmästarämbetet utan vidlyftiga undersökningar. Ytterligare ett skäl är att det torde vara av värde för prospektörer att i tidningarna kunna följa vilka utmålsansökningar som görs.

Av skäl som redovisas i samband med föreslagna regler om sakägares rätt till kost- nadsersättning (se vid 31 å) bör i kungörel- sen anges om och i vilken utsträckning sö- kanden avser att ta i anspråk mark enligt 23 eller 24 &.

Någon bestämd tid för verkställande av delgivning med sakägarna anges inte i andra stycket. I detta hänseende föreligger över- ensstämmelse med förslaget till fastighets- bildningslag. Beträffande skälen härför må hänvisas till motiveringen till sagda förslag (Del 1, s. 249, i det till lagrådet d. 19 april 1968 remitterade förslaget till fastighets- bildningslag).

Ofta torde det vara lämpligt att en avskrift av ansökningshandlingarna sänds till den aktförvarare som utsetts i samband med in- mutningen. Ibland kan det dock med hänsyn till det tillämnade utmålsområdets belägen- het eller eljest vara lämpligare att handling- arna förvaras hos annan person.

Något stadgande motsvarande 23 ä 3 mom. tredje stycket i gällande gruvlag torde ej behövas med hänsyn till de bestämmelser som föreliggande förslag till delgivningslag innehåller.

Ej heller upptas i lagförslaget någon mot- svarighet till 25 å andra stycket i gällande lag. Skall staten kallas till förrättningen i egenskap av markägare, torde kallelsen i princip böra sändas till den myndighet som förvaltar egendomen i fråga.

7 &.

Paragrafen motsvarar 24 5 i gällande lag. Stadgandet äger tillämpning även för det fall att fastighet besväras av återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller rätt till avkomst eller annan förmån. Se härom vid 14 kap. 7 &.

8 5. Paragrafen, som ej har någon direkt motsva- righet i gällande lag, har delvis utformats

efter förebild i 3 kap. 19 & förslaget till fastighetsbildningslag. De föreslagna regler— na torde ansluta till det förfarande som till- lämpats av bergmästarna i det fåtal fall, då påbörjad förrättning uppskjutits eller inställd förrättning återupptagits enligt 28 & gruv- lagen. Angående återupptagande av för- rättning se 19 & detta kap.

9 5. Paragrafen, som innehåller bestämmelser om surrogatdelgivning av fastighetsägare som vistas utom riket, har utformats efter före- bild i 4 kap. 21 & förslaget till fastighets- bildningslag.

Vid sidan av hänvisning till allmänna be— stämmelser om delgivning har i nämnda för- slag, förutom motsvarighet till det i före— varande paragraf upptagna stadgandet, upp— tagits vissa ytterligare Specialregler om del— givning. Sålunda kan enligt 4 kap. 20 & efter sakägarnas hörande vid sammanträde bestämmas särskild ordning för delgivning. Att detta stadgande ej efterbildats i utred- ningens lagförslag beror på att normalt en- dast ett sammanträde hålls under utmåls- förrättningen. Vidare tillåts enligt 4 kap. 22 & förslaget till fastighetsbildningslag ett förenklat delgivningsförfarande vid delgiv- ning med delägare i fastighet, som innehas med samäganderätt av flera än tio, och med innehavare av servitut eller samfällighetsrätt, som gäller till förmån för flera än tio fastig- heter med skilda ägare. En förutsättning för tillämpning av detta förfarande är dock att stridiga intressen i saken inte föreligger mel- lan delägarna eller rättighetshavarna. Någon motsvarighet till ifrågavarande stadgande har inte upptagits i utredningens lagförslag bl. a. med hänsyn till de svårigheter som kan finnas att avgöra om stridiga intressen som nyss sagts föreligger.

F örrättningens företagande

10 å. Paragrafen motsvarar 26 5 första stycket första punkten i gällande lag. Det är ganska vanligt att sökande ej be- gär att få ta i anspråk mark vid själva ut-

målsläggningen eller vid utvidgning av ut— mål. Vid förrättningen handläggs då endast rent tekniska frågor rörande förutsättning— arna för utmålsläggning och fyndighetens sannolika utsträckning m.m. I åtskilliga sådana fall framstår medverkan av gode män som överflödig. Genomförs utredningens förslag att utmålssökande i ansökningen måste uppge i vad mån han vid förrättningen önskar ta i anspråk annans mark ovan jord, skapas förutsättningar för att bergmästaren skall kunna på förhand bedöma huruvida vid förrättningen kan väntas uppkomma frågor vid vilkas avgörande gode männens biträde är av vikt, dvs. frågor om ersätt- ning för mark och markskador. I överens- stämmelse med det anförda har i första stycket stadgats att medverkan av gode män skall vara obligatorisk endast, när vid för- rättningen är fråga om att bestämma er- sättning enligt 28 ?) eller 3 kap. 7 &. I an- slutning härtill föreslås att ansökningen skall innehålla uppgift huruvida oavgjorda er- sättningsfrågor som avses i sistnämnda stad— gande kvarstår (gruvkungörelsen 6 5 första stycket 6). I andra fall, dvs. då inga ersätt- ningsfrågor förekommer eller då det inte är fråga om att bestämma ersättning annat än i enlighet med överenskommelse mellan par- terna eller för förrättningskostnad, skall medverkan av gode män inte vara obliga- torisk. Även i sådana fall skall bergmästa- ren givetvis kunna tillkalla gode män, om han anser det behövligt.

Andra stycket har utformats efter möns- ter av 4 kap. 3 å andra stycket i förslaget till fastighetsbildningslag.

11 år.

I paragrafen, som har motsvarighet i bl. a. 26 5 första stycket andra punkten gällande lag, anges vilka frågor som skall avgöras av bergmästaren och gode männen gemensamt och i vilka frågor bergmästaren beslutar ensam. Bestämmelserna överensstämmer med gällande rätt med de modifikationer och tillägg som föranleds av de nya reglerna om företagande av förrättning utan biträde av gode män samt om sakkunnig och ersätt- ning för sakägares kostnader.

Motsvarighet till bestämmelsen i 26 & tredje stycket gruvlagen om ersättning till de vid förrättningen tjänstgörande återfinns i 30 5 i utredningens förslag.

12 &. Paragrafen har förebild i 4 kap. 4 5 i för- slaget till fastighetsbildningslag,

13 &. Paragrafen motsvarar 26 å andra stycket i gällande gruvlag.

14 &. Paragrafen har motsvarighet i 29 å i gäl- lande lag.

Första och andra styckena har utformats efter förebild av motsvarande bestämmelser i 4 kap. 6 & förslaget till fastighetsbildnings- lag. Bestämmelsen i fjärde stycket överens- stämmer med vad som nu gäller men skiljer sig från sistnämnda lagförslag, enligt vilket talan mot beslut varigenom jäv ogillats skall föras särskilt. Den nuvarande ordningen föreslås bibehållen främst med hänsyn till det förhållandet att utmålsförrättning nor- malt genomförs på en sammanträdesdag.

15 5.

Paragrafen motsvarar 29 & första stycket andra punkten och 38 å andra och tredje punkterna i gällande lag. Tillägget för det fall att vid omröstningen är fråga om pengar eller annat som utgör viss mängd har före- bild i 4 kap. 17 % förslaget till fastighets- bildningslag.

16 's”. Paragrafen har motsvarighet i 26 5 första och andra styckena i gällande lag.

Enligt gällande bestämmelser skall berg— mästaren när behov föreligger biträdas av sakkunnig. För förordnande av annan sak- kunnig person än lantmätare eller bergsstats- tjänsteman krävs förordnande av länsstyrel- sen. Enligt det föreslagna stadgandet, som utformats efter förebild i 4 kap. 34 5 i för- slaget till fastighetsbildningslag, överlåts helt åt bergmästaren att avgöra om biträde av sakkunnig skall anlitas. Sakkunnig får givet-

vis anlitas även före förrättningen för att verkställa till denna erforderliga utredning- ar, t. ex. geologisk och geofysisk bedöm- ning av undersökningsmaterial som åbero— pas av sökanden.

Frågan om ersättning till sakkunnig reg- leras i 30 5.

17 &. Paragrafen överensstämmer nära med 27 5 första stycket i gällande lag.

I protokollet bör upptas de personer som blivit kallade till förrättningen och huruvida de är tillstädes samt deras ombud eller biträ- den, av sakägare framställda yrkanden och anförda skäl samt vid förrättningen medde- lade beslut. Vad i övrigt förekommer vid förrättningen bör antecknas i protokollet i den mån det kan antagas vara av betydelse i ärendet. Föreskrift i angivna avseenden har intagits i gruvkungörelsen (8 5).

18 5. Paragrafen har delvis motsvarighet i 40 & gällande lag.

Vid förrättningen skall i första hand med- delas beslut i de frågor som avses i 20—28 samt 30—32 åå. Som exempel på andra med utmålsläggningen sammanhängande frågor kan nämnas fastställande av överens- kommelse som parterna träffat i ersättnings— fråga. Såsom förut antytts förutsätts att lik- som hittills beslut fattas i olika frågor efter- hand som handläggningen fortskrider.

Andra stycket har utformats efter före- bild i 4 kap. 17 & förslaget till fastighets- bildningslag. Närmare föreskrifter beträf- fande motivering av beslut i visst avseende föreslås intagen i gruvkungörelsen (9 & andra stycket). Se härom vid 20 5.

Upplysning om vad som är att iaktta vid fullföljd av talan mot beslut som medde- las under förrättningen skall enligt 32 & ges vid förrättningens avslutande.

19 %. Paragrafen har motsvarighet i 28 ä 2 mom. i gällande lag. Bestämmelsen i första stycket första punk—

ten avses gälla även beträffande sammanträ- de för fortsatt förrättning. Självfallet är den ej tillämplig, om bergmästaren enligt tredje stycket bestämt att sökandens närvaro ej påkallas vid den fortsatta förrättningen.

Rörande motivet till bestämmelsen att be- gäran om förrättningens återupptagande måste göras senast inom tre veckor hänvi- sas till vad som anförts vid 3 &. Begärs ej förrättningens återupptagande inom föreskri— ven tid, har bergmästaren att avskriva ären- det.

Andra stycket har delvis utformats efter mönster i 4 kap. 23 & förslaget till fastighets- bildningslag. Bestämmelsen inbegriper det fall att utebliven sökande inte kallats i före- skriven ordning. Befinns det undantagsvis skäligt att förrättning uppskjuts på begäran av sakägare som är närvarande trots att han inte kallats i föreskriven ordning, bör detta kunna ske med tillämpning av tredje stycket.

Gruvlagen utgår från att utmålsförrätt- ning, som inte måst inställas på grund av att sökanden uteblivit eller att sakägare inte kallats på föreskrivet sätt, skall slutföras i ett sammanhang. Denna ordning har i all- mänhet kunnat följas utan olägenheter. I en del fall har dock förekommit att påbörjad förrättning uppskjutits för införskaffande av kompletterande utredning. Vidare har från bergmästarhåll framförts önskemål om möj- lighet till rådrum för meddelande av beslut i mera komplicerade frågor. Bl. a. med hän- syn till förslaget om större utmål torde man enligt utredningens mening få räkna med en viss ökning av sådana fall där uppskov med förrättningen blir ofrånkomligt. I tredje stycket har därför upptagits en regel av innehåll att påbörjad förrättning får upp- skjutas, om viss fråga ej kan avgöras utan ytterligare utredning eller om det eljest fin- nes oundgängligen erforderligt. Betingas uppskovet exempelvis av att kartor måste ritas om till följd av att felaktighet konsta- teras i ingivet kartmaterial eller därför att sökanden inskränker sitt yrkande rörande ut- målets sträckning, bör förrättningen kunna avslutas utan att parterna behöver vara när- varande. Med hänsyn härtill har tillika före— skrivits att bergmästaren, om sökandens när-

varo ej är påkallad vid den fortsatta förrätt- ningen, skall kunna bestämma att denna kan slutföras i sökandens frånvaro. Genom den föreslagna bestämmelsen i tredje stycket be- reds också möjlighet för bergmästaren att, om i undantagsfall oundgängligen krävs råd- rum för avfattande eller meddelande av be— slut i viss fråga av komplicerad eller vidlyf- tig beskaffenhet, uppskjuta förrättningen nå- gon vecka till slutsammanträde på bergmäs- tarens kontor, varvid beslut meddelas i frågan samt fullföljdshänvisning ges beträf- fande samtliga beslut vid förrättningen. — Är den fråga, för vars skull förrättning upp— skjutits, undantagsvis av sådan beskaffenhet att gode mäns medverkan ej krävs enligt 10 &, avses frågan kunna avgöras av berg- mästaren ensam även om gode män biträtt vid det första sammanträdet.

Även om sålunda legala former föreslås för uppskjutande av påbörjad förrättning, vill utredningen betona att som huvudprin- cip alltjämt avses gälla att utmålsförrätt- ning skall slutföras i ett sammanhang. Upp- skov avses få ske endast om det är ound- gängligen nödvändigt. Avsikten med be- stämmelsen är sålunda inte att uppskov normalt skall beviljas för att bereda part möjlighet att komma med ytterligare utred- ning i ersättningsfråga till bemötande av vad som anförts från motsidan. Förrättningsmän- nens prövning måste med nödvändighet vara tämligen summarisk. Uppskov för ytterli- gare utredning bör ifrågakomma endast om förrättningsmännen finner underlaget otill- räckligt för sin prövning. Är parterna ej till- freds med förrättningsmännens beslut, får mera fullständig utredning förebringas vid domstol.

Utredningen har ej ansett det behövligt att i lagförslaget upptaga någon motsvarighet till bestämmelsen i 28 ä 1 mom. gruvlagen angående bergmästares uteblivande eller om ersättningsskyldighet för god man, som utan giltigt förfall underlåter att infinna sig. God man torde ha fullt ämbetsansvar enligt reg- lerna i 20 kap. 12 & brottsbalken. Därav följer att gode mannen riskerar ansvarspå- följd och ersättningsskyldighet, om han utan giltigt förfall underlåter att inställa sig.

20 &. Paragrafen, som har motsvarighet i 30 å i gällande lag, innehåller regler avseende de förslag rörande kraven på bevisning om malmförekomst vid utmålsläggning samt rö- rande utmåls storlek och form vilka berörts i den allmänna motiveringen.

]. Förutsättningarna för att få utmål. En skärpning av förutsättningarna för utmåls- läggning kan, såvitt gäller själva fyndigheten, avse såväl de tekniska och ekonomiska för- utsättningarna för gruvdrift med hänsyn till fyndighetens malminnehåll, mineralsamman- sättning och övriga inverkande faktorer (2 & gällande lag) som arten och omfattningen av de undersökningar som skall ligga till grund för bergmästarens bedömning av fyndighe— tens brytvärdhet och fastställandet av utmå- lets storlek och sträckning (2 och 30 åå samma lag).

I förstnämnda avseende krävs enligt 2 & tredje stycket — liksom enligt 1 kap 2 & tredje stycket i lagförslaget — för utmåls- läggning att fyndigheten innehåller inmut- ningsbart mineral som lämpar sig för tek- nisk bearbetning och förekommer i sådan myckenhet att den sannolikt kan göras till föremål för gruvdrift. I överensstämmelse med uttalande av gruvlagstiftningssakkun- niga upprätthålls i praxis ej något krav på att en fyndighet skall vara brytvärd under de vid tiden för utmålsläggningen rådande konjunkturerna, utan hänsyn tas till möjlig- heterna av ett framtida ekonomiskt utnytt- jande av fyndigheterna.

I dagens läge är ett stort antal utmålslagda järnmalmer icke brytvärda. Beträffande sul- fidmalmer kan nämnas att kopparmalmerna i Aitik vid den första utmålsläggningen i slutet av 1930-talet var en i högsta grad tvi- velaktig tillgång men numera blivit brytvär— da tack vare en successivt ökad malmbas, en mera avancerad teknik och höjda koppar- priser. Enligt utredningens mening vore det orealistiskt att nu som villkor för utmåls- läggning uppställa krav på att fyndigheten under alla förhållanden skall vara brytvärd. Ett sådant krav skulle förhindra flertalet utmålsläggningar av det slag som nu före-

kommer och göra det svårt för gruvindustrin att bedriva ett rationellt och på längre sikt planerat undersöknings— och utvecklingsar- bete. Nuvarande praxis i ifrågavarande hän- seende innebär att det inte kan undvikas att en och annan fyndighet utan framtidsvärde blir utmålslagd. Skadan härav ur samhällets synpunkt torde emellertid vara obetydlig. Med de föreslagna reglerna om utmåls gil- tighetstid kan man räkna med att ett dylikt utmål kommer att upphöra senast vid den första giltighetstidens utgång. Med hänsyn till det anförda har utredningen inte ansett någon skärpning motiverad när det gäller fyndighetens brytvärdhet.

Beträffande undersökningsarbetets art och omfattning ger gruvlagen ingen annan väg- ledning än som följer av syftet att arbetet skall ge de upplysningar som erfordras för att avgöra om villkoren i 2 & är uppfyllda och för att fastställa fyndighetens sannolika sträckning i och för bestämning av utmå- lets gränser enligt 30 5. Enligt bergmästar- nas nuvarande praxis blir i regel förekomst- en av en fyndighet samt dess utsträckning i dagen och därmed utmålets ena dimension nöjaktigt påvisade genom geofysiska mät- ningar i förening med enstaka Skärpningar och grunda borrningar. I avsaknad av en- hetliga normer förekommer dock stundom att utmål beviljas på ganska svag bevisning. Fyndighetens sido- och fältstupning samt djupgåendet är i motsats till sträckningen i dagen mera sällan fastställda med större säkerhet vid utmålsläggningen. Om de geo- logiska förhållandena och geofysiska mät- ningar ej motsäger gjorda antaganden om stupning och djupgående, torde bergmästar- na på sökandens begäran lägga utmål med maximiarealen 16 hektar.

Enligt utredningens mening bör anspråken på undersökningsarbete i samband med ut- målsläggning alltjämt begränsas till vad som kan anses nödvändigt för bedömningen av fyndighetens brytvärdhet och sträckning. En skärpning av kraven därutöver skulle inne- bära, att dyrbara investeringar ofta skulle komma att företas alltför tidigt från ekono- misk synpunkt med hänsyn till tidpunkten för brytning. Däremot synes det önskvärt

att man genom fastställande av vissa riktlin- jer söker åstadkomma en mera fast och en- hetlig praxis vid tillämpning av nyssnämnda grundsats. Härvid måste särskilt uppmärk- sammas konsekvenserna av den föreslagna höjningen av utmåls maximistorlek till 50 hektar. Nuvarande praxis att utlägga utmål med maximiareal utan att denna är moti- verad av fyndighetens konstaterade stupning och djupgående kan givetvis inte bli regel när maximiarealen höjs till 50 hektar. Det måste då i allmänhet krävas starkare bevis- ning beträffande fyndighetens stupning och djupgående. Vanligen kommer detta att in— nebära dyrbara och tidsödande djupborr- ningar. I vissa fall bör dock en fullt betryg- gande bevisning kunna åstadkommas genom borrning i kombination med geofysiska mät- ningar. Vid fastställandet av utmålets grän- ser bör en måttlig extrapolering med hänsyn till fyndighetens donlägiga fortsättning på djupet vara tillåten.

Med hänsyn till mineralfyndigheternas mycket varierande geologi torde det inte vara lämpligt eller möjligt att i lagtexten när- mare precisera de krav på borrning som sålunda bör upprätthållas. Den avsedda skärpningen i bergmästarnas praxis har i utredningens lagförslag markerats genom att ordet »sannolika» i 30 5 första stycket fått utgå vid stadgandets överflyttning till nya lagen. I övrigt bör enligt utredningens mening den åsyftade skärpningen och enhet— ligheten i tillämpningen väsentligen åstad- kommas genom att kommerskollegium i samråd med bergsstaten och den föreslagna gruvnämnden meddelar närmare föreskrifter om den bevisning som bör krävas för ut— målsläggning och fortlöpande följer till- lämpningen av föreskrifterna. Ett bemyndi- gande för kollegiet att meddela sådana före- skrifter har intagits i förslaget till gruvkun- görelse (9 5).

Vid utformningen av dylika föreskrifter bör enligt utredningens åsikt bl.a. följande synpunkter beaktas.

1. Regler bör fastställas beträffande uttag- ning och förvaring av malmprov.

2. Sakkunnigt utförda och tolkade geofysiska mätningar och beräkningar får betraktas som utslagsgivande i den mån de inte motsägs av de geologiska förhållandena och borr- ningarna.

3. Vid fastställandet av utmålets gränser bör en måttlig extrapolering av fyndighetens ut- sträckning i fält och mot djupet vara tillåten. Till underlättande av bergmästarens pröv— ning bör vid utmålsansökningen fogas ko- pior av geologiska och geofysiska kartor över området, i den mån sökanden upprät— tat sådana. Föreskrift härom har intagits i förslaget till gruvkungörelse (6 å andra styc- ket 3). I förekommande fall skall dylika kartor kunna infordras genom föreläggande enligt 3 's” i förevarande kapitel. När så er- fordras för bedömningen av ingivet mate- rial bör bergmästaren kunna påkalla biträ- de av geolog eller geofysiker enligt 16 5. Som en ytterligare garanti för en omsorgsfull prövning av förutsättningarna för utmåls- läggning föreslår utredningen slutligen att bergmästaren åläggs att i beslut om utmåls- läggning lämna en sammanfattning av före- liggande undersökningsresultat och ange grunderna för sin bedömning av dessa. Be- stämmelse härom föreslås bli införd i gruv- kungörelsen (9 ä andra stycket). Om anvisningar och bestämmelser utfär- das i enlighet med vad ovan föreslagits och tillämpningen av dessa följs av kommerskol- legium torde bergmästarna erhålla det stöd som erfordras för att upprätthålla en fast och enhetlig praxis i fråga om beviskraven vid utmålsläggning. Utredningen förutsätter att de skisserade riktlinjerna kommer att innebära en skärp— ning i förhållande till nuvarande praxis utan att undersökningsarbetet för den skull blir så kostsamt och tidsödande att den legi— tima prospekteringsverksamheten hämmas. I detta sammanhang bör särskilt betonas att trots skärpningen en tillämpning av sagda riktlinjer i förening med den föreslagna ök- ningen av utmålsstorleken innebär en för- bättring av möjligheterna att till rimlig kost- nad skydda en större malms fortsättning på djupet, i det att uppborrning av malmen ofta torde bli erforderlig i mindre utsträck-

ning än om fyndigheten skulle ha täckts med ett flertal mindre utmål.

2. Sambandet mellan inmatning och utmål. Enligt nuvarande ordning är inmutnings- punkten bestämmande för utmålets läge. Inom utmålet skall ligga såväl inmutnings- punkten som minst ett på det inmutade om- rådet beläget ställe varå påvisats inmutnings— bar fyndighet. Man kan ej genom upprepad minskning och utvidgning förflytta ett ut- mål, så att det kommer att ligga utanför in- mutningspunkten. Utmålets identitet bestäms av inmutningspunkten. Sambandet mellan inmutning och utmål framhävs vidare bl. a. av att inmutningsområdets maximiareal är anpassad till utmålsstorleken. Eftersom in- mutningspunkten i regel fixerats innan fyn- dighetens läge och stupning blivit närmare känd, har de kategoriska bestämmelserna om utmålets beroende av inmutningspunk- ten och malmblottningsställe ibland föran- lett svårigheter att vid utmålsläggningen även uppfylla kravet att utmålet skall anpas- sas efter fyndighetens sträckning. Det har förekommit att inmutaren av denna anled- ning måste begära fyllnadsinmutningar och göra extra borrningar för malmblottning för att utmålet skall få den rätta sträckningen. Förslaget att slopa bestämmelserna om in- mutningspunkten och att öka inmutnings- områdets maximiareal aktualiserar frågan i vad mån korrespondens alltjämt bör krävas mellan inmutning och utmål. Gruvrättens viktigaste innehåll är rätten att inom ett bestämt område — utmålet — tillgodogöra sig en påvisad mineralfyndighet. I och för sig skulle man kunna tänka sig att den som påvisat malm skulle kunna erhålla utmål direkt utan föregående inmutning. Att gruvlagstiftningen ej upptar regler om en sådan möjlighet torde historiskt samman- hänga med att en fyndighet ansetts normalt inte kunna påvisas utan föregående under- sökningsarbete. Beviljande av inmutning skulle kunna betraktas som ett beslut om anstånd beträffande ansökan om utmål i syfte att bereda sökanden tillfälle att med bevarande av företrädesrätten söka före-

bringa den för utmålsläggning erforderliga utredningen angående malmförekomsterl.

Med detta betraktelsesätt synes krav på geografiskt samband mellan inmutning och utmål ej behöva uppställas i vidare mån än som erfordras för att inmutningen skall kun- na fylla den centrala funktionen att ge in- mutaren företrädesrätt att tillgodogöra sig mineral som upptäckts inom det inmutade området. Detta synes leda till att åtminstone ett ställe, där malm påvisats inom det inmu— tade området, bör ligga inom det område som anvisas som utmål. I övrigt talar enligt utredningens mening starka ändamålssyn- punkter för att, sedan undersökningar på grundval av en inmutning en gång fört fram till upptäckt av mineralfyndigheter inom in- mutningsområdet, utmålsområdet i princip bestäms på grundval av den påträffade fyn- dighetens sträckning och gruvdriftens behov, oavsett om utmålet härigenom kommer att sträcka sig utanför det inmutade området.

När utmålsläggning väl skett synes några sakliga skäl inte kunna åberopas för att utmålets sträckning även i forsättningen skall vara fast bunden vid det ursprungliga blottningsstället inom inmutningsområdet. Det synes naturligt att utmålets gränser se- dermera skall kunna ändras med hänsyn till nya rön i fråga om fyndighetens sträckning och till gruvdriftens behov i övrigt obero— ende av platsen för den ursprungliga malm- blottningen, förutsatt givetvis att de allmän- na kraven beträffande bevisning om malm- förekomst, gruvdriftens behov samt utmålets storlek och form är uppfyllda och att inga hinder mot utvidgning av hänsyn till när- belägna gruvrättigheter m. m. föreligger.

Ett genomförande av en sådan ordning innebär tydligen att ett utmål teoretiskt kan komma att förflyttas genom utvidgning och minskning allt eftersom tyngdpunkten ge- nom brytning eller nya upptäckter förskjuts från malmblottningen inom inmutningen.

Den föreslagna ordningen aktualiserar frågan om möjlighet bör öppnas att lägga utmål helt oberoende av föregående inmut- ning. En sådan möjlighet skulle måhända vara av ett visst värde exempelvis beträf— fande sönade fyndigheter, där blottningar

redan finns. Emellertid torde det även i dylika fall, inte minst med hänsyn till den skärpning beträffande förutsättningarna för erhållande av utmål som föreslås av utred- ningen, i allmänhet fordras tämligen ingå- ende undersökningar för att brytvärd fyn- dighet skall kunna påvisas. Något praktiskt behov av en reform i ifrågavarande hänse- ende har inte gett sig tillkänna under utred- ningsarbetet. Inget hinder finns mot att ut- mål söks omedelbart efter det inmutning beviljats. Utredningen har med hänsyn här- till inte funnit anledning att framlägga för— slag till en dylik reform, som skulle kräva väsentliga ändringar i gruvlagens systema- tik.

Den föreslagna maximistorleken för in— mutning kan medföra att inom samma in- mutningsområde påträffas flera fyndigheter på sådant avstånd från varandra att krite- rierna för utmålsläggning inte medger ut- läggning av ett sammanhängande utmål om- fattande samtliga fyndigheter. I sådant fall bör på grundval av inmutningen kunna läg- gas flera utmål. Detta har markerats genom ett tilläggi 1 kap. 2 & tredje stycket.

I detta sammanhang bör beröras frågan om den s.k. inmutningsresten. För närva- rande gäller att gruvrätten efter utmålslägg— ningen består endast i det utmålslagda om- rådet. Den del av inmutningen som befinner sig utanför nämnda område har därefter ej någon rättslig betydelse. Genomförs utred- ningens förslag beträffande inmutningsom- rådets storlek m.m. —— vilket innebär en

* I den vid mitten av 1800-talet gällande tyska gruvrätten, som övat inflytande på utform- ningen av 1855 års stadga, skilde man mellan »fullständig» och »ofullständig» inmutning. Fullständig inmutning var blott en ansökan om utmål och förutsatte att fyndigheten redan var så väl undersökt att ansökningen kunde prövas. Om så ej var fallet, var inmutningen ofullständig. I detta fall fastställde myndighe- terna en frist för kompletterande undersök- ningsarbete. Sökanden kunde redan i ansök- ningen begära en sådan frist, i syfte att skaffa sig företrädesrätt, om undersökningsarbetet ännu ej hunnit tillräckligt långt. Det kan för- modas att den svenska lagstiftaren ansett un- dersökningsarbetet normalt vara ett ofrån- komligt moment och därför gett inmutningen karaktären av en ofullständig inmutning, med uteslutande av den primära funktionen som ansökan om utmål.

uppluckring av nuvarande samband mellan inmutning och utmål — måste frågan om inmutningsresten bedömas från nya utgångs- punkter. Inom ett inmutningsområde om en km2 kan finnas flera fyndigheter som måste utmålsläggas för sig. Det finns ej anledning att tvinga inmutaren att undersöka samtliga fyndigheter i sådan utsträckning att utmåls- läggningarna skall kunna göras vid en för- rättning. Inmutaren bör ha möjlighet att un- der den första tvåårsperioden koncentrera undersökningarna till en av fyndigheterna och efter utmålsläggning av denna erhålla förlängning beträffande andra delar av in- mutningsområdet för undersökning av där förekommande fyndigheter. Sker utmåls- läggning beträffande en begränsad del av ett inmutningsområde bör därför i fråga om återstoden av området inmutningen kvarstå orubbad perioden ut eller längre, om för- längning erhålls. ] det senare fallet bör självfallet inmutningsavgiften beräknas med bortseende från utmålsområdet. Förslagets innebörd i nu ifrågavarande avseende har markerats genom bestämmelse i 36 å andra stycket (»sedan undersökningstiden utgått»).

3. U tmålets storlek och form. Såsom utveck- lats i den allmänna motiveringen syftar den föreslagna höjningen av utmåls maximiareal till att åstadkomma bättre anpassning till den moderna gruvbrytningens krav, malm- fyndigheternas storlek och behovet av skydd för all malm som kan tas ut vid exploatering av en huvudfyndighet. Härvid är bl. a. av vikt att förbättra möjligheterna att i utmå- let täcka in fyndighetens donlägiga fortsätt- ning på djupet. Förslaget om 50 hektar som lämplig maximiareal för utmål grundas på följande närmare överväganden och beräk- ningar. Vad först angår behovet av en i lag stad- gad maximiareal kan givetvis förekomsten av betydande variationer i de lokala förhål- landena åberopas som stöd för tanken att såsom i den nya finska gruvlagen låta utmå- lets storlek utan någon bestämd maximi- gräns anpassas efter fyndigheten och beho— vet av malmfria områden för anläggningar. En stor maximiareal kommer ju att sakna

betydelse beträffande mindre utmål. Sam- tidigt kan det inte undvikas att en maximi- gräns föranleder en geologiskt och brytnings- tekniskt omotiverad uppdelning på flera ut- mål i de fall då en fyndighet inte ryms inom maximiarealen. Å andra sidan torde före- komsten av en maximiareal vara ägnad att ge viss stadga åt bergmästarnas praxis och förebygga att alltför spridda fyndigheter får gemensamt utmål. En lämpligt avpassad maximering hindrar inte i och för sig en rationell utformning av utmålsområdena. Den administrativa fördel genom mycket stora utmål som skulle vinnas i vissa fall, om maximigräns ej stipuleras. torde ha föga betydelse. Utredningen har därför ansett det riktigt att lagen även i fortsättningen upptar bestämmelser om maximiareal.

Enligt 1884 års stadga var maximiarealen för utmål 4 hektar. När maximiarealen ge- nom gruvlagen höjdes till 16 hektar, anför- des som huvudmotiv önskemålet att en fyn- dighet av normal storlek borde kunna rym- mas inom ett utmål — varigenom det admi- nistrativa arbetet skulle minska både för myndigheterna och gruvföretagen — och be- hovet av utrymme för anläggningar som er- fordrades för driften samt behovet av bättre skydd för malmens donlägiga fortsättning mot djupet. Erfarenheten har visat att maxi- miarealen 16 hektar inte uppfyller dessa krav. Utmålen måste fortfarande i betydan- de utsträckning utläggas i sammanhängande utmålsfält. De omkring 900 utmålsenheter — bestående av enstaka utmål eller sam- manhängande utmålsfält — på vilka såsom tidigare redovisats landets utmålsbestånd den 1 jan. 1963 var uppdelat, var vid nämnda tidpunkt fördelat på olika areal- klasser på sätt som framgår av tabell 18.

Av tabell 18 framgår att 57,5 % av samt- liga utmålsenheter faller inom storleksklas- sen 0—16 hektar. Dessa utmålsenheter representerar dock endast cirka 12 % av den sammanlagda utmålsarealen. Inom stor- leksklassen 32—50 hektar och klasserna därunder ryms cirka 80 % av samtliga ut- målsenheter och cirka 30 % av den sam- manlagda arealen. Medelarealen för samt- liga utmålsenheter utgör 38,5 hektar. Be—

Storlek Beräknad Utmålsenh. pr storleksklass Summa % Ackum. hektar medelarea Antal % Ackum. hektar % hektar %

0—16 8 530 57,5 57,5 4 240 11,9 11,9 16—25 20,5 70 7,6 65,1 1 435 4,0 15,9 25—32 28,5 51 5,5 70,6 1 453 4,1 20,0 32—50 41 84 9,1 79,7 3 444 9,6 29,6 50—100 75 113 12,1 91,8 8475 23,8 53,4 100—150 125 37 4,0 95,8 4 625 13,0 66,4 150—200 175 15 1,6 97,4 2 625 7,4 73,8 200—_ _ 24 2,6 100,0 9 321 26,2 100,0 924 35 618

Tabell 19. Storleken av utmålsenheter i arbete 1955—1964.

Storlek Utmålsenheter Total areal Me delare 3 hektar antal % ack. % hektar % ack. % hektar 0—16 7 7,6 7,6 75 0,7 0,7 10,7 16—25 3 3,2 10,8 71 0,6 1,3 23,6 25—32 5 5,4 16,2 142 1,2 2,5 28,4 32—50 13 14,0 30,2 514 4,5 7,0 39,5 50—100 30 32,3 62,5 2 074 17,9 24,9 69,1 100—150 15 16,1 78,6 1 755 15,2 40,1 117,0 150—200 6 6,4 85,0 1 031 8,9 49,0 171,8 200— 14 15,0 100,0 5 888 51,0 100,0 420,6 Summa 93 11 550 ' Medelarea 124,2

träffande utmålsenheter som var i arbete 1955—1964 (tabell 19) blir motsvarande siffror helt naturligt andra. Av dessa ut- målsenheter ryms blott 7,6 % av antalet enheter och 0,7 % av enheternas areal in- om storleksklassen 0—16 hektar. Inom storleksklassen 32—50 hektar faller cirka 30 % av antalet enheter och 7 % av en- heternas sammanlagda areal. Medelarealen för dessa utmålsenheter utgör 124,2 hektar.

Som betonats i det föregående bör vid bestämmande av utmålsstorleken särskild vikt fästas vid att skydd kan beredas mal-

' Fältindelningen grundar sig på bergmästar- ämbetenas utmålsmatriklar eller på förslag av bergmästarna i samband med upprättandet av utmåls- och fältkort för utredningens räkning. Inom gruppen över 200 hektar förekommer en del fält som i matriklama av historiska skäl redovisats med olika namn men som geo- grafiskt och brytnin'gstekniskt hör nära sam-

mernas donlägiga fortsättning på djupet. Gruvlagens bestämmelser att utmålets längd inte får överstiga dubbla bredden ger till- räckligt skydd i nämnda avseende för det fall att malmens längd ej överstiger utmå- lets minimibredd men är inte lämpade för malmer med stor längd och därvid vanligt större djupgående.

Skyddseffekten vid olika utmålsarealer och olika proportioner mellan längd och bredd illustreras i tabell 20. I samtliga där angivna fall har utmålet lagts med sin längd- axel vinkelrätt mot malmens strykning (=

man och därför redovisats som en enhet. Nå- gon granskning av primärmaterialet med hän- syn till sambandet mellan de ingående malm- kropparna har icke gjorts. Fördelningen på arealklasser kan med denna metod bli något missvisande, men sammanställningen torde dock ge en i huvudsak rättvisande bild av storleksförhållandena.

malmkroppens längdutsträckning i horison- talplanet, se not 5. 89), och av utmålet har för schakt och ovanjordsanläggningar reser-

verats en 200 m. bred malmfri remsa efter den ena kortsidan, vilket torde motsvara det maximala behovet vid en medelstor gruva.

Tabell 20. Utmålets areal Förhållandet längdzbredd Skydd mot djupet vid stupningen meter 60” 45”

vertikalt djup meter

16 hektar 2:1 566:283 634 366 3:1 693:231 854 493 4:1 800:200 1 039 600 32 hektar 2:1 800:400 1 039 600 3:1 978326 1 348 778 4:1 1 128:282 1 607 928 50 hektar 2:1 1 000:500 1 386 800 3:1 1 224z408 1 774 1 024 4:1 1412:353 2 099 1212

Det stora flertalet svenska malmer har en sidostupning överstigande 45 ” från hori- sontalplanet räknat. Undantag utgör bl.a. de till yngre sedimentformationer knutna malmerna (Laisvalltyp), som ligger nästan horisontellt, samt ett mindre antal urbergs- malmer med flack stupning. Malmaxelns längd i stupningsriktningen och därmed även djupgåendet varierar inom vida gränser. Som en regel med många undantag kan uppstäl- las att beträffande vissa vanliga malmtyper längden i stupningsriktningen ökar med längden i horisontalplanet]. Efter hand som ' gruvbrytning och borrningar nått större djup har det visat sig att malmernas djupgående kan vara betydande. Kirunavaara är känt genom borrhål ned till 1 000 m djup, och ett antagande att malmen fortsätter till 1 500 å 2000 m torde inte vara orealistiskt. Även åtskilliga av de mellansvenska sedimentära malmerna samt vissa tektoniskt starkt på- verkade malmkroppar torde fortsätta till 1000 m djup eller mer. Någon maximi- gräns för djupgåendet kan inte anges. Med hänsyn till att borrningar från dagen för malmblottning på stort djup både är vansk— liga och mycket dyrbara torde man emeller- tid kunna räkna med en ekonomisk gräns vid förslagsvis 1 000 in, under vilken någon risk för intrång från konkurrerande inmut- ningar knappast föreligger.

Som visats i det föregående ryms cirka

80 % av samtliga utmålsenheter i landet inom arealstorleken 50 hektar. Begränsas ur- valet till utmålsenheter i drift är procenttalet utmål inom nämnda storleksklass alltjämt så högt som 30. Beträffande lämplig utmåls- storlek i framtiden har utredningen vidare beaktat att den tekniska utvecklingen går mot brytning i större enheter samt att i fråga om malmernas donlägiga fortsättning på dju- pet nuvarande maximiareal om 16 hektar är helt otillräcklig som skydd för en malm med normalt förekommande sidostupning och måttligt djupgående. Utgår man i sist— nämnda hänseende från att ett utmål bör kunna skydda en 45() stupande malm till 1000 m djup, fordras vid förhållandet 3:1 mellan längd och bredd en utmålsareal i storleken 50 hektar. Vid proportionerna 4:1 erhålls vid samma areal och stupning skydd till cirka 1 200 rn djup.

Utredningen har med beaktande av an- förda omständigheter antagit att en maximi- areal för utmål om 50 hektar är lämplig med hänsyn till vanlig storlek hos fyndighe-

1 Enligt en 1915 publicerad undersökning av malmens djupgående beräknades på grundval av uppgifter om 453 mellansvenska järn- malmsgruvor längden på den nedåt riktade malmaxeln till 2,35 gånger malmens största horisontella längd. Vid begränsning av beräk- ningen till malmer med högst 50 m längd blev motsvarande förhållande 3,55. Relations- talet sjunker vid ökad storlek på malmen. (B. Högbom, Teknisk tidskrift 1915).

terna och gruvdriftens behov. Möjlighet ges att skydda en stor, medelbrant stupande fyndighets donlägiga fortsättning på djupet utan dubblering av utmålen. Den nya maxi- miarealen möjliggör vidare en rimlig minsk- ning av antalet utmål, varigenom såväl myndigheternas som gruvägarnas arbete med administration och kontroll kan mins— kas väsentligt.

Beträffande utmålets form gäller för när- varande att utmål, där ej annat påkallas av förhållandena, skall begränsas av räta linjer och vara fyrsidigt med räta vinklar samt att utmålets längd inte får överstiga dubbla bredden. Enligt utredningens mening bör, med bibehållande av möjligheten till undan— tag i särskilda fall, vissa begränsningar be- träffande utmålets form alltjämt gälla. Ett borttagande av kravet att utmål i princip skall begränsas av räta linjer skulle försvåra gränsernas inmätning och markering. Att gränserna dras som räta linjer är vidare nöd- vändigt om de såsom föreslås i annat sam- manhang skall kunna fixeras genom angi- vande av hörnpunktemas koordinater. Där- emot synes kravet på räta vinklar kunna slopas och en uppmjukning kunna ske i fråga om proportionerna mellan längd och bredd. Genom den föreslagna bestämmelsen att ut- mål skall vara fyrsidigt och begränsas av parallella räta linjer, vilkas längd ej får överstiga fyra gånger utmålets bredd, mätt vinkelrätt mot linjerna, erhålls ökade möjlig- heter att anpassa utmålet efter sido- och fältstupningen samt till behovet av malmfritt område för schakt och ovanjordsanläggning- ar. Samtidigt förebyggs utläggande av myc- ket smala eller eljest från praktisk synpunkt olämpligt formade utmål. Allmänt tjänar de kvarvarande bestämmelserna som ett stöd för bergmästaren vid utmålsläggningen.

Bestämmelsen i tredje stycket är föran- ledd av förslaget att dispens för inmutning inom statsgruvefält skall kunna begränsas till att avse fyndighet av visst slag. Se härom vid 2 kap. 2 & första stycket 1.

21 &. Paragrafen har motsvarighet i 31 å i gäl- lande lag.

Enligt nämnda stadgande skall sådant in— mutningshinder enligt 5 & gruvlagen som fanns redan då mutsedeln utfärdades även utgöra hinder för utmåls utläggande, om hindret alltjämt föreligger vid utmålsförrätt- ningen. I fråga om hinder som uppstått först efter mutsedelns utfärdande — exem- pelvis utläggning av statsgruvefält eller upp- förande av bostadshus — gäller att de i princip saknar betydelse för utmålets ut- läggande. Undantag utgör dock annan in- mutning eller annat utmål, som tillkommit efter den ifrågavarande inmutningen. Har sådan inmutning tillkommit, får man inte utan medgivande av innehavaren inkräkta på inmutningen i vidare mån än som erford- ras för att utmålet skall erhålla mot var- andra vinkelräta gränslinjer som tangerar den till grund för utmålet liggande inmut- ningscirkeln. Vidare får redan utlagt utmål inte till någon del tas i anspråk.

Genomförs de föreslagna bestämmelserna om inmutnings- och utmålsområdenas form och storlek kan berörda bestämmelser i 31 & gruvlagen inte bibehållas oförändrade. Vid övervägandet av lämpliga regler i ämnet synes anledning finnas att göra åtskillnad mellan hinder inom och utanför området för den inmutning, på vilken utmålsansök- ningen grundas.

Beträffande det inmutade området synes i princip alltjämt böra gälla att hinder som förelåg vid mutsedelns utförande — men däremot ej senare tillkomna hinder — också skall utgöra hinder för utmålsläggning. De situationer som behandlas i första stycket avser främst fall där vid inmutningen före- liggande hinder på grund av att det ej observerats eller av annan anledning inte — ehuru gällande föranlett att undantag för området i fråga uttryckligen gjorts vid mutsedelns utfärdande. — Har påbörjad förrättning undantagsvis uppskjutits till se- nare dag, bör givetvis förhållandena den dagen vara avgörande.

I andra stycket behandlas frågan om hin- der för utläggande av utmål utanför det in- mutade området. En följd av de nya reg- lerna om inmutning och utmål är att utmål kan komma att sträcka sig långt utanför in-

mutningsområdet. Å andra sidan medför den omständigheten att inmutningsområdets maximiareal blir dubbelt så stor som utmå- lets att utmålet mycket ofta torde komma att rymmas inom inmutningsområdets grän- ser. Utredningen har ansett att problemet om hinder vid utmålsläggning utanför det inmutade området rationellast löses så, att förhållandena vid den tidpunkt då utmåls- ansökningen inges blir avgörande på det sättet, att avseende fästes vid alla då existe- rande hinder oberoende av när de tillkom- mit, förutsatt att hindret alltjämt består vid förrättningen. Det sagda skall gälla såväl nya inmutningar som andra tillkomna hin- der. Ommutningsförbud bör dock inte i detta fall utgöra hinder mot utmålsläggning, eftersom de skäl som föranlett förslaget om ommutningsförbud i allmänhet ej torde ha relevans i förevarande situation.

Beträffande konkurrerande inmutningar krävs som komplettering en bestämmelse att ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål från och med den dag ansökningen inkom till bergmästaren skall gälla som in- mutningshinder, i den mån det av ansökning- en omfattade området anvisas såsom utmål eller för utvidgning. I annat fall skulle om- rådet efter utmålsansökningen kunna spär- ras genom främmande inmutningar. En re- gel i ämnet har upptagits i 2 kap. 2 & första stycket 10. I förening med bestämmelserna om hinder mot utmålsläggning i förevaran- de paragraf innebär sagda regel också att, om två ansökningar om utmål berör samma område, företräde skall ges åt den först in- komna ansökningen.

En konkurrenssituation som inte löses genom de nu behandlade reglerna kan upp- komma, om flera samma dag inkommer med ansökningar om utmål eller utvidgning av utmål vilka helt eller delvis avser samma område. Utredningen föreslår att denna sä- kerligen sällan uppkommande konfliktsitua- tion löses i enlighet med reglerna i tredje stycket.

Som framgår av specialmotiveringen till reglerna om skyddszon i 2 kap. 2 5 första stycket 11 avses att skyddszon i konkurrens- hänseende skall likställas med det utmål eller

den ansökan om utmål eller om utvidgning av utmål som konstituerar zonen.

22 &. Paragrafen motsvarar 32 å i gällande lag.

Kravet på stakning och rösning av utmåls- gränser har särskilt i fråga om utmål som lagts i starkt kuperad terräng eller i svår- tillgängliga områden vållat betydande kost- nader för utmålsinnehavarna och tidsödande kontrollmätningar under utmålsförrättning- en. Vid utmålsläggning på vattenområde kan stakning och rösning över huvud inte ske. Betydelsen av att utmålens gränser markeras synligt på marken är begränsad bl. a. med hänsyn till att utmålsläggningen som sådan inte medför någon inskränkning i markägarens rätt att förfoga över mark- ytan. Som berörts i det föregående är det väl sörjt för att markägarna får underrät- telse om utmålsförrättningen, vid vilken ut- målets läge anges. Om säkra uppgifter an- gående gränserna finns tillgängliga på berg- mästarämbetena, synes det varken ur myn- digheternas synpunkt eller med hänsyn till gruvföretag, jordägare eller andra berörda parter finnas anledning att upprätthålla krav på att utmålsgränserna skall stakas och rösas. Utredningen föreslår därför att nu- varande bestämmelser i nämnda hänseende ersätts med föreskrift att utmålets hörn- punkter skall anges med koordinater i ri- kets allmänna koordinatnät eller ett lokalt koordinatsystem, hänförligt till två noggrant beskrivna fixpunkter. Dessa skall givetvis vara förankrade i marken på ett betryg- gande sätt.

Beträffande mark som tas i anspråk inom eller utom utmål enligt 23 eller 24 & finns ej anledning att efterge nu gällande krav på utstakning.

Nuvarande bestämmelse angående redo- visning i förekommande fall av olika jord- ägares ägoområden inom utmålet har över- flyttats till den föreslagna gruvkungörelsen (9 & tredje stycket).

23 &. Paragrafen motsvarar 33 å i gällande lag. Enligt sistnämnda stadgande får sökanden

själv bestämma hur stort område inom ut- målet som han vill ta i anspråk för arbetet ovan jord. Denna grundsats bör enligt ut- redningens mening i princip alltjämt upp- rätthållas. Bestämmelserna om ersättning med 50 % förhöjning torde vanligen utgöra tillräcklig garanti för att onödigt stora om- råden ej tas i anspråk. Särskilt i betraktande av den förslagna ökningen av utmåls maxi- mistorlek från 16 till 50 hektar samt de nya reglerna om statens skyldighet att genast erlägga den på kronoandelen belöpande an— delen av marklösenkostnaderna m.m. vid utmålsläggningen har utredningen emellertid ansett det befogat att införa någon slags spärr mot alltför vidsträckta krav från sö- kandens sida. I detta syfte har i första styc- ket införts en möjlighet för förrättningsmän- nen att anvisa mindre område än sökanden föreslagit, såvida det är uppenbart att viss mark ej behövs för gruvdriften eller där- med sammanhängande verksamhet.

Liksom för närvarande avses att även sökanden tillhörig mark skall anvisas för ändamål varom nu är fråga. I dylika fall finns uppenbarligen särskild anledning till officialprövning med hänsyn till de nya kronoandelsreglerna.

I praktiken är det ej ovanligt att anvi- sande av mark inte sker vid utmålsläggning utan först vid en senare förrättning. Någon ändring av denna praxis synes ej påkallad. Ofta torde det vara svårt att överblicka behovet av mark för arbetet ovan jord redan vid utmålsförrättningen, eftersom lång tid kan förflyta mellan utmålsläggningen och upptagande av gruvdrift.

24 %. Paragrafen har motsvarighet i 34 å i gäl- lande lag.

I stadgandet har inte upptagits någon mot- svarighet till de i sistnämnda paragraf in- tagna förbehållen beträffande anvisande av mark för elektrisk kraftledning och anlägg- ning av järnväg för allmän trafik. Även i andra än dessa fall förekommer att åtgärder i samband med gruvdriften kräver tillstånd enligt annan lagstiftning än gruvlagen lik- som att tvångsrätt kan medges i samband

med sådant tillstånd, utan att förbehåll här- om gjorts i gruvlagen. Som exempel må nämnas att gruvinnehavare i samband med tillstånd enligt vattenlagen att utsläppa av- loppsvatten från gruvanläggning kan berätti— gas att ta i anspråk annans mark för uppfö- rande av reningsanläggning. Normalt torde en gruvinnehavare inte önska lösa mark för elektrisk kraftledning, om han inte först utverkat tillstånd enligt 1902 års lag inne- fattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. Om han likväl i något fall skulle vilja lösa mark för ändamålet enligt gruvlagen — t. ex. för att vinna snabbare handläggning av ersättningsfrågan — och tillstånd enligt 1902 års lag sedan lösen skett vägras, finns enligt utredningens förslag möjlighet för gruvinnehavaren att avstå mar- ken till förre ägaren. Utredningen har ansett ifrågavarande bestämmelser kunna utmönst- ras såsom praktiskt betydelselösa.

25 &. Paragrafen motsvarar 35 5 första punkten i gällande lag.

Enligt gruvlagen kan bergmästarens be- stämmande av försvarsavgift överklagasl. Anledning att ändra på denna ordning synes ej föreligga. Med hänsyn härtill bör regeln om fastställande av försvarsavgift enligt ut- redningens mening alltjämt ha sin plats i lagen. Bestämmelserna om underrättelse till jordägarna föreslås däremot bli överförda till tillämpningskungörelsen (10 5).

Enligt sista punkten i 35 & gruvlagen fin- nes möjlighet att när fråga är om mark, som är samfälld för flera fastigheter med skilda ägare, sända meddelande om försvarsavgift antingen till den som förvaltar samfällighe- ten eller till en av delägarna. Denna bestäm- melse föreslås utgå med hänsyn till regler- na om delgivning med samfällighet i försla- get till delgivningslag. Enligt dessa regler får i här avsett fall handling överbringas till ledamot i styrelse eller förvaltare av sam- fällighetens angelägenheter. Dessa regler torde utan vidare kunna tillämpas analogt i fråga om underrättelser som ej behöver del-

* Digman s. 242 f.

ges. Styrelse eller förvaltare torde praktiskt taget alltid vara utsedd, när antalet delägare inte är obetydligt.

Jordlösen och annan ersättning

26 och 27 Så.

Paragraferna motsvarar 36 och 37 åå i gäl- lande lag.

Vad i paragraferna föreskrivs för det fall att fastighet besväras av nyttjanderätt, servi- tut eller samfällighetsrätt avses även gälla när fastighet besväras av återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller rätt till avkomst eller annan förmån. Se härom vid 14 kap. 7 €.

28 5. Paragrafen motsvarar 38 & första punkten i gällande lag.

Att beslut i fall varom är fråga i para- grafen skall fattas av bergmästaren och gode männen gemensamt följer av 10 och 11 så. Fastställs ersättning i enlighet med överens- kommelse mellan parterna, avses som nämnts vid 10 & att medverkan av gode män inte skall vara obligatorisk.

29 &. Paragrafen motsvarar 39 å i gällande lag.

F örrättnin gskostnader

30 å. Paragrafen har motsvarighet i 21 5 4 mom. samt 26 & tredje stycket gällande lag.

Enligt nuvarande ordning är sökanden skyldig att ersätta kostnaderna för förrätt- ningsmännens inställelse. Gode män åtnju- ter enligt kungörelse den 22 april 1960 er- sättning efter samma grunder som god man vid lantmäteriförrättning. Skäl kan anföras för att kostnaderna för förrättningsmännens inställelse i likhet med vad som i lagråds- remissen av förslaget till fastighetsbildnings- lag (s. 94) förordas beträffande gode män vid lantmäteriförrättning helt skall betalas av statsmedel. Genomförs en sådan ord- ning, torde det bli ofrånkomligt att kom- pensera statsverkets kostnader genom in-

förande av en särskild taxa, enligt vil- ken avgifter skulle erläggas för förrättningar enligt gruvlagen. Kostnaderna för förrätt- ningsmännens inställelse varierar starkt. Me- dan exempelvis en utmålsförrättning i Falun kan hållas praktiskt taget utan att några resekostnader uppkommer för förrättnings- männen, förekommer det i fjälltrakterna ej sällan att förrättningsstället är beläget på en plats till vilken transport med helikop- ter måste användas. I dylika och liknande fall är det nuvarande systemet utan tvivel ägnat att underlätta anordnadet av gemen- samma transporter och därmed att nedbringa de totala kostnaderna för förrättningen. Svå- righeter torde föreligga att konstruera enhet- liga taxor som ej leder till obilliga resultat. Utredningen har med hänsyn till det anförda ej ansett sig böra föreslå någon ändring av nuvarande ordning i ifrågavarande hänse- ende.

Andra stycket har utformats efter förebild i 34 å i förslaget till fastighetsbildningslag. Som framgår av 11 å i förevarande kapitel avses att frågan om ersättning till sakkunnig skall prövas av bergmästaren ensam eller, i förekommande fall, av förrättningsmännen gemensamt.

31 &. Stadgandet, som saknar motsvarighet i gäl- lande lagl, upptar regler om rätt för sakägare till ersättning för kostnader i anledning av utmålsförrättning.

Första stycket. I motioner vid 1963 års riks- dag av herr Osvald (1:378) samt herrar Lars- son i Umeå och Jönsson i Ingemarsgården (11:452) yrkades att riksdagen måtte hem- ställa hos Kungl. Maj:t om en översyn av nu gällande regler angående rättegångskostna- der och deras fördelning vid ingrepp enligt gruvlagen. Kritik riktades i motionerna bl. a. mot att vid utmålsförrättning enligt gruv- lagen ersättning icke utgår till sakägare för erforderlig juridisk och teknisk utredning. I utlåtande över motionerna hemställde tredje

* 21 ä 4 mom. gruvlagen avser ej ersättning för sakägares inställelse och biträdeskostnader. Jfr regeringsrättens årsbok 1941 not. H 50.

lagutskottet (l963:36) under hänvisning till att frågan omfattades av gruvrättsutredning- ens uppdrag att motionerna icke måtte för- anleda någon riksdagens åtgärd. Riksdagen beslöt i enlighet härmed.

Remissbehandlingen av riksdagsmotionerna. De inledningsvis nämnda riksdagsmotioner- na remitterades av tredje lagutskottet till vissa myndigheter och organisationer för ytt— rande. Bland remissinstanserna yppades de- lade meningar rörande behovet av den ifrå- gasatta lagändringen. Motionärernas yrkan- de biträddes av hovrätten för Övre Norr- land, Riksförbundet landsbygdens folk (RLF) och Svenska samernas riksförbund samt — mindre bestämt — av kommerskol- legium. Från remissvaren antecknas här föl- jande.

Hovrätten för Övre Norrland konstaterade till en början att vid ersättningsfrågans avgö- rande av skiljemän (beträffande skador under undersökningstiden) ordalydelsen av 18 å gruv- lagen inte torde lägga hinder i vägen för att tillerkänna den ersättningskrävande gottgörelse för kostnader, även om hans talan i huvud- saken helt eller delvis ogillas, medan skyldighet för den ersättningskrävande att ersätta mot- partens kostnader kunde komma i fråga endast om han befanns ha påkallat förfarandet utan skäl. Denna reglering måste enligt hovrättens mening anses tillfredsställande. Beträffande kostnaderna för utmålsförrättning måste det en- ligt hovrättens mening i princip anses mindre tilltalande att den mot vilket ett tvångsförfa- rande av nämnd art företogs icke kunde få er- sättning för kostnaderna för sin talan. Särskilt vid jämförelse med den reglering motsvarande spörsmål erhållit i 67 5 expropriationslagen framstod gruvlagens ståndpunkt som otillfreds- ställande. Även i de fall, i vilka ersättningstalan fördes vid allmän domstol, blev den ersättnings- krävande sämre ställd i fråga om möjligheterna till kostnadsgottgörelse än om ersättningen sko- lat bestämmas enligt expropriationslagen. Olä- genheterna härav kunde emellertid i viss ut- sträckning elimineras genom att part, om för- utsättningarna härför i övrigt var för handen, kunde erhålla fri rättegång. För övrigt syntes dessa spörsmål inte äga särskilt stor praktisk betydelse. Under tiden 1953—1962 hade i Väs- terbottens västra domsaga, Västerbottens norra domsaga och Gällivare domsaga inte handlagts något mål om ersättning för skada eller intrång, som uppstått efter utmålsförrättning.

Kommerskollegium framhöll att frånvaron av bestämmelse om rätt till kostnadsersättning vid utmålsförrättning anslöt sig till den i vårt land gällande huvudregeln, att part i ett förvalt- ningsärende själv får stå för sina kostnader. Detta torde i sin tur sammanhänga med upp- fattningen att parts utgifter i sådana ärenden vanligen är förhållandevis små. Stadgandena av motsatt innebörd i t.ex. expropriations- och vattenmål vore att betrakta som undantag från huvudregeln och grundade sig uppenbarligen på den omständigheten att i dylika mål kostna- derna lätt kunde bli avsevärda. Erfarenheten visade att utredning, avseende redan vid utmåls- förrättningen förutsedda skador, vanligen icke åsamkade gruvinnehavarens motpart nämnvär- da kostnader. Kommerskollegium fann inte sär- skilt starka skäl föreligga för bifall till den av motionärerna begärda översynen men förkla- rade sig icke vilja motsätta sig att frågan när- mare undersöktes.

Bergmästaräm betet i västra distriktet betonade att det på utmålsstadiet endast vore fråga om relativt små belopp och att värderingarna i re- gel följde fasta normer. De verkligt stora ska- dorna aktualiserades först därefter genom exempelvis utsläpp av avloppsvatten samt väg- byggen, varvid normalt allmän lag vore till- lämplig.

RLF förklarade att förbundet under de se- naste åren genom sin juridiska avdelning biträtt vid ett antal förrättningar enligt gruvlagen. Det hade därvid visat sig att frågor om ersättning för avstådd mark och intrång i olika avseen- den medfört behov av juridiskt och tekniskt bi- träde på markägarsidan. Enligt förbundets me- ning rådde ej någon tvekan om att i fråga om rättegångskostnadema samma regel borde gälla i gruvlagen som i expropriationslagen eller vat- tenlagen.

Svenska samernas riksförbund ansåg att gäl- lande ordning medför oskäliga och orimliga konsekvenser för samerna. Ersättning till sak- ägare för rättegångskostnader borde generellt utgå vid ingrepp enligt gruvlagen.

Enligt Svenska gruvföreningens uppfattning förelåg icke tillräckligt bärande sakskäl för lag- ändring. Vid utmålsförrättning och lösen av mark enligt gruvlagen hade sökanden nämligen att inge utredning som underlag för sin ansö- kan. I den mån sakägarna önskade vidare tek- nisk och juridisk utredning ombesörjdes denna enligt gruvföreningen för samernas vidkomman- de av lappfogdarna och länsstyrelserna.

Kammarkollegiet framhöll att det för kolle- giet inte vore känt att nuvarande kostnadser- sättningsregler i gruvlagen skulle för sakägare i allmänhet medföra sådan svårighet, att med principiell omprövning av desamma ej kunde anstå till dess besvärssakkunniga slutredovisat sina överväganden.

Regler om kostnadsersättning [ annan lag- stiftning angående tvångsförvärv. Enhetliga bestämmelser saknas i svensk rätt beträffan— de sakägares rätt till ersättning för kostnader i samband med tvångsförvärv. Nedan läm- nas en redogörelse för vissa bestämmelser av intresse i förevarande sammanhang.

Enligt lagen den 12 maj 1917 om expropria- tion gäller i fråga om rättegångskostnad i ex- propriationsmål att den exproprierande är plik- tig att, i den mån ej annat föranleds av be- stämmelserna i 18 kap. 6 och 8 55 rättegångs— balken, ersätta motparten hans kostnader i ex- propriationsmålet, vid expropriationsersättning- ens fördelning och eljest i anledning av expro- priationen (67 5 första stycket). Beträffande skyldigheten att svara för kostnad i expropria- tionsmål i högre rätt gäller, med tillämpning i i övrigt av 18 kap. rättegångsbalken, att den exproprierande, där ej annat föranleds av 18 kap. 6 och 8 55 samma balk, alltid själv skall vidkännas sina kostnader, liksom kostnad som åsamkas motpart genom att den exproprierande fullföljt talan (67 5 andra stycket).

Enligt 11 kap. 65 å vattenlagen den 28 juni 1918 gäller beträffande ansökningsmål i prin- cip att sökanden, även om hans talan bifalles, skall åläggas att gottgöra motpart sådana kost- nader i målet som prövas ha varit nödiga för tillvaratagande av hans rätt. Genom 11 kap. 65 5 andra stycket ges möjlighet att ålägga sva- randepart, som genom vårdslöshet vållat kost- nad, att gottgöra sökanden därav föranledda utgifter. Beträffande kostnaderna i högre rätt gäller, såvitt angår bl.a. mål om byggande i vatten, vattenreglering och vattentäkt, enligt 11 kap. 106 & sista stycket samma princip som vid fullföljd av talan i expropriationsmål.

I fråga om vissa ansökningsmål enligt vatten- lagen gäller avvikande regler. Sålunda skall i mål enligt 7 eller 8 kap. (torrläggnings- respek- tive avloppsföretag) bestämmelserna i 10 kap. 79 å tredje stycket beträffande syneförrättning äga motsvarande tillämpning. I detta hänseende gäller att delägare icke är berättigad till ersätt- ning för sin talans bevakande vid syneförrätt- ningen. Har annan sakägare måst vidkännas särskild kostnad för tillvaratagande av sin rätt till skadeersättning i målet eller eljest för be- vakande av sin rätt, skall han i utlåtandet till- erkännas skälig gottgörelse därför. I fråga om företag enligt 8 kap. är sakägare, som fört talan allenast med hänsyn till befarad olägen- het genom förorening, berättigad till gottgörelse som nu sagts endast såframt sökanden påford- rat fastställande av ersättning till honom för olägenheten eller det eljest varit av betydelse för sakägaren att i ärendet bevaka sin rätt.

Enligt lagen den 1 december 1950 om ersätt- ning för mistad fiskerätt prövas mål om sådan ersättning i första instans av fiskevärderings- nämnd (2 å). Beträffande rättegångskostnader- na gäller att kronan, i den mån ej annat föran- leds av bestämmelserna i 18 kap. 6 och 8 && rättegångsbalken , skall ersätta sökanden hans kostnader i målet vid nämnden (4 5).

Enligt lagen den 30 juni 1943 om allmänna vägar skall, om överenskommelse om ersätt- ning för upplåtelse av mark till väg inte träf- fats, den som vill framställa ersättningsanspråk instämma sin talan till ägodelningsrätten. Våg- hållaren är pliktig vidkännas på ömse sidor uppkomna kostnader å målet såvitt inte ägodel- ningsrätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt förordna annorlunda (23 5). För- anleder vägs framdragande synnerligt men vid nyttjandet av fastighet, kan ägaren fordra att fastigheten skall lösas. Förklarar ägodelnings- rätten väghållaren lösningspliktig, hänvisas par- terna att ansöka om stämning hos expropria- tionsdomstolen, varvid expropriationslagens reg- ler om kostnadsersättning blir tillämpliga (24 5).

Vid lantmäteriförrättningar enligt jorddel- ningslagen har sakägare ej möjlighet erhålla ersättning för kostnader för tillvaratagande av sin rätt vid förrättningen. Detsamma gäller en- ligt förslaget till fastighetsbildningslag (depar- tementschefen har vid lagrådsremissen av detta förslag anfört att en särskild regel om ersätt- ning för kostnader i förrättningsinstansen inte är önskvärd främst av det skälet, att regeln skulle motverka den koncentration till dom- stolen av de enskilda sakägarnas bevisning som anses böra eftersträvas).

I lagen den 3 september 1939 om enskilda vägar är förfarandet utformat på olika sätt be- roende på om fråga är om väg inom område med tät-are bebyggelse (3 kap.) eller icke (2 och 4 kap.). I båda fallen handläggs ärendet till en början vid förrättning. Bestämmelser om rätt till kostnadsersättning vid sådan förrättning finns ej. Besvär över förrättningen handläggs i ärende enligt 3 kap. hos länsstyrelsen men eljest av ägodelningsrätten. För vägfrågor som på detta sätt kommer under ägodelningsrättens prövning gäller rättegångsbalkens allmänna reg- ler om rättegångskostnad i tvistemål. År 3 kap. tillämpligt skall ersättningsfrågan genom stäm- ning hänskjutas till ägodelningsrätten. Om kost- naderna i denna rättegång föreskrivs att väg- samfälligheten skall vidkännas såväl sina egna som motpartens rättegångskostnader, såvida ej rätten med hänsyn till omständigheterna finner skäligt annorlunda förordna (86 5). Denna prin- cip synes gälla i alla instanser.

Enligt naturvårdslagen den 11 december 1964 förutsätts att frågor om ersättning på grund av tvångsåtgärder enligt lagen i första hand löses genom förhandlingar mellan länsstyrelsen och

vederbörande sakägare. Har överenskommelse ej träffats, åligger det den som påkallar ersätt- ning att inom viss tid väcka talan mot kronan vid expropriationsdomstolen (33 å). Härvid skall kronan vidkännas på ömse sidor uppkom- na kostnader å målet, såframt inte domstolen med hänsyn till omständigheterna finner skä- ligt förordna annat (36 5 andra stycket).

Inga allmänna författningsbestämmelser eller rättsgrundsatser finns som öppnar möjligheter för enskild part att av det allmänna erhålla ersättning för sina kostnader hos statlig eller kommunal myndighet i förvaltningsärende. I vissa _- sällan förekommande — förvaltnings- ärenden, där enskilda parter med motsatta in- tressen uppträder, har regeringsrätten tillerkänt vinnande enskild part kostnadsersättning från tappande enskild part. Sammanfattningsvis sy- nes praxis ge vid handen att regeringsrätten ej följer en huvudregel motsvarande den i 18:1 rättegångsbalken stadgade, att tappande part skall ersätta vinnande part hans rättegångskost- nad. Kostnadsfrågoma synes snarare bliva diskretionärt bedömda.

Besvärssakkunniga har i sitt betänkande »Lag om förvaltningsförfarandet» ( SOU 1964:27 ) framlagt vissa förslag till regler om kostnader i förvaltningsärende. Som huvudregel föreslås att för part uppkommande kostnader i förvaltnings- ärende skall bestridas av parten själv, såvida ej annat följer av vissa undantagsbestämmelser. Beträffande ärende som väsentligen avser tvist mellan enskilda parter föreslås, att part skall kunna åläggas att helt eller delvis ersätta mot- parts kostnad, varvid bestämmelserna i 18 kap. rättegångsbalken skall lända till efterrättelse i tillämpliga delar (19 kap. 3 år. Sedermera (1968) har åt utredningen om rättshjälp i för- valtningsärenden uppdragits att utreda och gö- ra en samlad bedömning av frågorna om kost- naderna i förvaltningsförfarandet, om rätts- hjälp i förvaltningsärenden samt om förord- nande av offentligt biträde åt part i vissa så- dana ärenden (direktiv: riksdagsberättelsen år 1969 Ju 56). Förslag i ämnet torde kunna väntas tidigast 1970.

Utredningens förslag. Enligt gruvlagen kan innehavare av gruvrätt tvångsvis mot ersätt- ning ta i anspråk mark ovan jord som er- fordras för undersökning och bearbetning. Att jordägaren och andra sakägare hittills inte haft rätt att få ersättning för kostnader för bevakande av sin rätt vid utmålsförrätt- ning torde bl.a. ha samband med att jord- ägaren tidigare haft möjlighet att själv ta del i gruvföretaget. Även den omständig- heten att skadorna i allmänhet varit obetyd-

liga torde ha spelat in. Alltjämt har jord— ägaren genom rätten till avgäld och del av försvarsavgiften visst intresse i saken. Vida- re bör nämnas att lösen och ersättning i princip utgår med 50 % förhöjning. Slutli- gen har utmålsförrättningen delvis karak- tären av ett förvaltningsärende. Beträffande dylika ärenden är parts rätt till kostnadser- sättning som förut framgått starkt begrän- sad.

De spcciella förmåner som enligt gruv- lagstiftningen tillförsäkrats jordägaren kan enligt utredningens mening numera knap- past anses så betydande att denne på grund därav ej bör äga rätt till gottgörelse för kost- nader i samband med utmålsförrättning. Innehavare av nyttjanderätt eller annan sär- skild rätt till marken, t. ex. samerna, åtnju- ter ej jordägaravgäld. Rätt till 50-procentig förhöjning vid skadeersättning föreligger även enligt vattenlagen utan att detta på- verkar rätten till kostnadsersättning. Även om uppkommande markintrång i allmän- het är obetydligt kan dock i en del fall ganska omfattande anspråk aktualiseras. Prövningen av ersättningsfrågor synes prin- cipiellt ha samma judiciella karaktär som motsvarande avgöranden enligt annan ex- propriativ lagstiftning. Utredningen anser övervägande skäl tala för att en sakägare i princip bör vara berättigad till gottgörelse för kostnad som han fått vidkännas för att tillvarataga sin rätt vid förrättningen. Frå- gan har emellertid flera aspekter.

Markägare och andra rättsägare beträf— fande mark som berörs av utmålsansökan har i allmänhet mycket små möjligheter att påverka själva utmålsläggningen. Även om ianspråktagande av mark inom eller utom utmålet inte begärs, har han givetvis giltig anledning att personligen eller genom om- bud på platsen inställa sig vid förrättningen, men i allmänhet är det då opåkallat att an— lita tekniskt eller juridiskt biträde. Begär sökanden att få ta i anspråk mark ovan jord kan det naturligtvis i en del fall bli fråga om besvärliga värderingsspörsmål. Stundom kan markägaren ha anledning motsätta sig att viss mark inom eller utom utmålet löses

1 SOU 1964:27 s. 43 och 683 ff.

(23 och 24 åå). Det kan emellertid antagas att marklösenfrågorna i det stora flertalet fall alltjämt kommer att vara av enkel be- skaffenhet.

Enligt utredningens mening finns viss risk för att en generell rätt till kostnadsersättning vid förrättning i en del fall skulle föranleda med hänsyn till omständigheterna obefogade eller onödigt vidlyftiga utredningar m.m. De skäl som ovan antagits ligga bakom den nuvarande ordningen i fråga om sakägares kostnader vid utmålsförrättning har inte helt förlorat sin betydelse. Vid övervägande av det anförda har utredningen föreslagit att sö— kanden skall vara skyldig att gottgöra annan sakägare kostnader som denne fått vidkän- nas för bevakande av sin rätt vid förrätt- ningen med den modifikationen att förrätt- ningsmännen skall kunna förordna annor- lunda om det finnes skäligt med hänsyn till omständigheterna. Sistnämnda förbehåll har utformats i analogi med liknande bestämmel- ser i väglagen , lagen om enskilda vägar och naturvårdslagen.

Av 10 och 11 åå följer att frågor om ersättning för sakägares kostnader vid ut- målsförrättning avgörs av bergmästaren och gode männen, om sådana biträder vid för- rättningen, men annars av bergmästaren ensam.

Vid bedömningen av fråga om viss kost- nad skäligen varit påkallad för tillvaratagan- de av sakägares rätt är det som framgått av det anförda av betydelse huruvida sökan— den vid utmålsläggningen skall ta i anspråk mark ovan jord. Med hänsyn härtill bör så- väl i utmålsansökningen som i kungörelsen om förrättningen anges i vilken utsträck- ning sökanden ämnar ta i anspråk sådan mark. Underlåtenhet att i ansökningen tyd- ligt ange sådan mark bör medföra den på— följden att marken inte får anvisas vid ut- målsförrättningen utan medgivande av ve- derbörande sakägare. Föreskrifter i nämnda hänseenden har intagits i 4 kap. 2 & andra stycket samt 6 5 första stycket.

Staten skall givetvis inte i förevarande sammanhang betraktas som sakägare enbart på grund av rätten till kronoandel.

Fullföljs talan mot beslut vid förrättning

hos allmän domstol, gäller för närvarande i fråga om rättegångskostnaderna i målet de allmänna reglerna i 18 kap. rättegångsbal- ken. I detta avseende är sålunda den ersätt- ningsberättigade för närvarande sämre ställd än sakägare i vattenmål och expropriations- mål. Det synes följdriktigt att en förbättring av sakägarnas ställning genomförs även så- vitt nu är i fråga. Med hänsyn till den pröv- ning som förutsätts ha ägt rum vid utmåls- förrättningen bör reglerna härvidlag enligt utredningens mening utformas i analogi med expropriationslagens och vattenlagens be- stämmelser om kostnadsersättning i högre rätt.

Vid angivna ställningstagande har inte bortsetts från att vid allmän domstol kan föras talan även mot vissa vid utmålsför- rättning träffade avgöranden som rör annat än lösen och ersättning. I 41 5 2 mom. gruv- lagen (= 12 kap. 4 5 i utredningens lagför- slag) nämns det fallet att utmål utlagts över ett äldre utmål som alltjämt äger bestånd. Sådana fall torde dock vara sällsynta, och utredningen anser anledning saknas att med hänsyn till dessa göra undantag från de föreslagna reglerna för kostnadsersättning.

I mål enligt 39 % gruvlagen (= 4 kap. 29 å i lagförslaget) om ersättning för sådan efter utmålsförrättning uppkommen skada, som inte förutsetts vid förrättningen, tilläm- pas nu rättegångsbalkens regler om rätte- gångskostnad. Uppkommer efter expropria- tion fråga om ersättning för skada eller in- trång, som uppstått efter expropriationsmå- lets slutliga avgörande och ej kunnat förut- ses i målet, äger enligt 34 å andra stycket expropriationslagen bestämmelserna i nämn- da lag ej tillämpning. I sådant fall får er- sättningstalan föras vid allmän domstol, var- vid liksom i det i 39 & gruvlagen avsedda fallet allmänna regler om rättegångskostnad tillämpas. Beträffande skador som inträffat efter utmålsläggningen torde ofta finnas ut— rymme för tvekan huruvida skadan är er- sättningsgill såsom uppkommen »till följd av utmålsläggningen» eller om ersättnings— frågan skall bedömas enligt allmänna skade- ståndsrättsliga grundsatser. I förstnämnda fall torde ersättningen skola beräknas med

50 % förhöjning. Utredningen anser sig mot bakgrunden av det anförda inte böra förorda någon ändring av gällande regler på nu ifrågavarande punkt.

Ej heller finns enligt utredningens mening anledning att vidtaga ändring av nuvarande regler beträffande kostnadsersättning i sam- band med skador genom arbete under un- dersökningstiden. Begär den ersättningsbe- rättigade skiljeförfarande, får hans intressen i fråga om kostnadsersättning anses tillräck- ligt tillgodosedda genom bestämmelserna i 3 kap. 7 & lagförslaget. Har tvist i ersätt- ningsfråga ej hänskjutits till skiljemän eller domstol, skall frågan avgöras vid utmåls- förrättningen, varvid de av utredningen för- ordade kostnadsersättningsreglerna blir till- lämpliga. Vid angivna förhållanden synes ej erforderligt att införa specialreglering för det fall att den ersättningsberättigade före- drar att hänskjuta tvist om ersättning varom nu är fråga direkt till domstol.

Beslut vid utmålsförrättning över vilka besvär skall anföras hos kommerskollegium torde mera sällan avse frågor vars utgång kan nämnvärt påverkas av markägarnas ståndpunkt. Fråga om rätt till kostnadser- sättning i sådana ärenden vid processen hos kommerskollegium eller vid fullföljd av ta— lan mot kollegiets beslut torde få avgöras efter samma grunder som vid förvaltnings- ärenden i allmänhet.

Andra stycket. Återkallas en utmålsansökan sedan kallelse till förrättningen utfärdats bör det vara möjligt att inställa förrättningen. Om detta sker bör sakägare som i anledning av kungörelsen exempelvis verkställt utred- ning angående markskador ha möjlighet att få gottgörelse för sina kostnader av sökan- den. För denna situation har i andra stycket efter mönster av 11 kap. 25 & vattenlagen införts en bestämmelse om rätt för sakägare att yrka ersättning för sina kostnader i ären- det vid allmän domstol. Återkallelse av ut- målsansökan har hittills mycket sällan före- kommit.

32 &. Paragrafen har motsvarighet i 40 å gruv- lagen.

Med hänsyn till att förrättningen normalt förutsätts bli genomförd i ett sammanhang synes meddelande av fullföljdshänvisning beträffande olika beslut, som meddelats un- der förrättningen, liksom hittills kunna an- stå till förrättningens avslutande. Fullföljds— hänvisningen knyts till ett särskilt avslut- ningsbeslut. Föreskriften härom har delvis utformats efter förebild i 4 kap. 29 5 för- slaget till fastighetsbildningslag. Att avslut- ningsbeslutet skall uppläsas för de närva- rande följer av 18 å andra stycket. -— Har förrättning, varunder vissa beslut meddelats, uppskjutits till senare dag, kommer full- följdshänvisning beträffande dessa beslut att meddelas först sistnämnda dag. Några olä- genheter av denna ordning, varigenom bl. a. erhålls gemensam utgångspunkt för klago— tiden beträffande samtliga beslut under för— rättningen, torde inte uppkomma i det fåtal fall där anledning att uppskjuta förrättning kan antas komma att föreligga.

Sedan förrättningen avslutats skall berg- mästaren såsom berörts vid 25 ä sända med- delande angående försvarsavgiften till jord- ägarna. Av skäl som anförts i den allmänna motiveringen (s. 162) bör även föreskrivas att meddelande om utmålsläggningen och ut- målets belägenhet skall tillställas, förutom den myndighet som förvaltar statens gruv- egendom, länsstyrelsen, Vägförvaltningen, överlantmätaren och byggnadsnämnden. Be- stämmelse härom — liksom om avsändande av motsvarande underrättelser vid utmåls upphörande — har intagits i förslaget till gruvkungörelse (10 5 första stycket resp. 11 5). Att meddelande om utmålsläggning även sänds till överlantmätaren synes lämp- ligt med hänsyn till den omfattande arkive- ring av uppgifter angående fastigheter som sker på länslantmäterikontoren och den cen— trala plats som upplysningskälla som dessa har. Önskvärt är att meddelandet intas i den vid kontoren förda förteckningen över för- rättningsakter. Uppgifterna i dessa förrätt—

ningsakter registreras nämligen enligt vad utredningen inhämtat på kartor som fort- löpande förs vid kontoren. Uppenbarligen skulle det underlätta planmyndigheternas bedömningar, om på länslantmäterikontoren finns tillgängliga kartor som även avspeglar det aktuella utmålsbeståndet. I framtiden torde beslut om utmålsläggning och mark- lösen böra införas i det nya fastighetsregis- ter som är under uppbyggnad enligt beslut av 1968 års riksdag.

Utbetalning av ersättningsmedel

33—35 åå. Paragraferna motsvarar 42—44 åå i gällan- de lag.

Vid förrättning enligt gruvlagen har par- terna full frihet att överenskomma om er- sättning för mark som upplåtits för gruv- drift eller därmed sammanhängande verk- samhet. Här förekommer alltså inte, såsom enligt expropriationslagen, officialprövning beträffande frågan om den ersättningsberät- tigade uppgett sin rätt till förfång för inne- havare av fordringsinteckning. Ej heller finns, såsom enligt vattenlagen, möjlighet för inteckningshavare att påkalla sådan pröv- ning. Som skäl för gruvlagens ståndpunkt har åberopats att mark, för vilken skall utgå ersättning, i allmänhet är av relativt obe- tydligt värde (se NJA 1939 II 5. 381). Som ett ytterligare skäl för att inte begränsa par- ternas frihet att träffa uppgörelse kan anfö- ras att någon ersättning till markägare över huvud inte kommer i fråga då marken ägs av gruvinnehavaren. Även i detta fall kan dock, med de konsekvenser detta medför för inteckningshavarna, rätten till marken bli en integrerande del av gruvrätten (jfr lagrådets anförande återgivet i NJA II 1952 s. 245 ff).

Med hänsyn till att parterna helt dispone- rar över ersättningens storlek är det anmärk- ningsvärt att nedsättning och utbetalning till fordringsägare av den vid förrättningen bestämda ersättningen är obligatorisk, om marken svarar för fordran och i 43 & fjärde stycket gruvlagen nämnt undantagsfall inte föreligger. En inteckningshavare kan alltså inte, vare sig före eller efter det nedsätt-

ning skett, med bibehållen inteckningsrätt medge att medlen betalas direkt till fastig- hetsägaren (jfr rättsfallet NJA 1930 s. 536 ).

För att belysa den ståndpunkt gruvlagen sålunda intar beträffande inteckningshava- res ställning må följande anföras om äldre rätt och frågans behandling vid förarbetena till gruvlagen.

Enligt 1884 års stadga kunde nedsätt- ning undvikas efter medgivande av samtliga inteckningshavare. Gruvlagstiftningssakkun- niga ansåg att denna princip borde bibehål- las. Därjämte föreslog de sakkunniga en ut- trycklig bestämmelse att förutsättning för att en fördelning enligt utsökningslagen skulle komma till stånd var att inteckningshavar- na ej medgivit markens ägare att lyfta för honom avsedd ersättning. Någon motsva- rande regel upptogs ej i 1936 års departe- mentsförslag. Beträffande fördelningsregler- nas tillämpning upptog detta vidare ingen annan förutsättning än att marken svarade för fordran. Departementschefen anförde i anslutning härtill ( prop. 1938:4 O s. 148 f).

Hithörande regler ha sin särskilda betydelse med hänsyn till inteckningsväsendet. De bilda tillsammans med liknande regler i andra lagar, såsom expropriationslagen , vattenlagen m.fl., ett visst system, som i fastighetskreditens intres- se syftar till att skydda inteckningshavarna mot sådana åtgärder med avseende å fastigheten, varigenom inteckningshavarnas säkerhet skulle kunna minskas. Att inom området för en spe- ciell näringslag sådan som gruvlagen bryta detta system torde knappast vara lämpligt. Tvärtom lärer en viss naturlig önskan om lik- formighet göra sig gällande, ett önskemål som med hänsyn till nu föreliggande smärre skiljak- tigheter synes påkalla vissa jämkningar i annan riktning än den som i yttrandena åsyftas. Vad åter angår en eventuell förenkling av nämnda, ett flertal rättsområden berörda system, synes det uppenbart att frågan härom icke i föreva- rande sammanhang bör upptagas till behand- ling. Såsom sammanhängande med intecknings- väsendet i allmänhet torde denna fråga lämpli- gen böra bedömas i samband med den förut omförmälda utredningen rörande revision av jordabalken .

I det förslag till ny jordabalk som nyligen varit föremål för lagrådsbehandling har i 6 kap. 14 & tagits upp regler, som gäller in- teckningshavares möjlighet att avstå från sin

rätt till betalning vid fördelning av medel genom myndighets försorg. Om reglerna genomförs kommer de att gälla också i fråga om medel som nedsatts enligt gruvlagen. Reglerna innebär att om rättsägare före för- delningen avstått från sin rätt till betalning så inverkar fördelningen inte på inteckning— en. I fråga om gemensam inteckning krävs vissa ytterligare sakägarmedgivanden för att inteckningen skall kvarstå.

Med hänsyn till att frågan om utbetalning direkt till fastighetsägaren sålunda kan vän- tas får en generell lösning i förslaget till jor- dabalk, synes inga särskilda regler i ämnet vara behövliga i den nya gruvlagen.

Utredningen har övervägt om nedsättning skulle kunna underlåtas efter s.k. oskadlig- hetsprövning av bergmästaren och gode männen. Regler om sådan prövning har upp- tagits i andra liknande sammanhang, såsom jorddelningslagen (8 kap. 2 & sista stycket och 13 kap. 2 & sista stycket), lagen om vissa gemensamhetsanläggningar (36 å andra stycket) och det till lagrådet remitterade för- slaget till fastighetsbildningslag (5 kap. 16 % första stycket). Bl. a. med hänsyn till att en sådan prövning synes falla utanför berg- mästarens och gode männens kompetens har utredningen emellertid avstått från att i den föreslagna nya gruvlagen uppta regler angående prövning av nedsättningsskyldig- heten. Genomförs förslaget till ny jorda— balk, finns som nämnts en möjlighet att även då marken svarar för fordran undvika ned— sättning och utbetala medlen direkt till fas- tighetsägaren, nämligen om vederbörande rättsägare lämnat medgivande på sätt anges i 6 kap. 14 å andra stycket i sagda förslag.

Genom hänvisningen till expropriationsla- gen i 34 5 har gruvlagens bestämmelser om fördelningen kunnat förkortas. Då regeln i 67 & expropriationslagen om kostnader ej torde innefattas i hänvisningen har särskilt utsagts att gruvinnehavaren skall ersätta kostnaderna vid fördelningen.

I övrigt innehåller förevarande paragrafer inga sakliga ändringar av betydelse i för- hållande till gällande rätt.

36 &. Stadgandet har överförts från 45 & gällande lag med vissa jämkningar samt med tillägg av en bestämmelse om avstående av tidigare löst mark inom eller utom utmål.

Nuvarande bestämmelser om utvidgning och minskning av utmål synes i stort sett kunna tillämpas också på utmål som utläggs enligt de av utredningen föreslagna reglerna. Som utvecklats vid 20 & skall utvidgning och minskning av utmål kunna ske oberoende av om detta slutligen leder till att utmålet kommer att ligga utanför det inmutningsom- råde som låg till grund för utmålsläggning— en. Reglerna om utmålets form och maximi— storlek skall iakttas. För att utvidgning skall få ske krävs utredning om att utvidg- ningen är befogad med hänsyn till fyndighe— tens sträckning och gruvdriftens behov på samma sätt som om det gällt att redan vid utmålsläggningen ta in området i fråga i utmålet.

I konsekvens med förslaget att slopa be— stämmelserna om rösning och stakning av utmål har ej upptagits någon motsvarighet till nuvarande bestämmelse om ny utstakning av utmåls gränser. Har ett äldre utmåls gränser blivit osäkra därför att utsatta rösen och skiljemärken under tidernas lopp för- svunnit, bör fastställande av gränserna på det sätt som föreskrivs i 22 % kunna ske med utnyttjande av institutet reglering av utmåls gränser, vilket bibehållits i förslaget.

Gällande lag innehåller inga regler som gör det möjligt för en gruvägare att avstå från löst mark på annat sätt än genom att söna utmålet. Detta har från myndigheters och gruvföretags sida påtalats som en olä- genhet. Det har förekommit att löst mark som ej längre behövts för gruvarbete ovan jord lämpat sig för annan användning, var- vid svårigheter uppstått att arrangera öns— kad överföring av marken till annat rätts- subjekt. Sådan överföring möjliggörs genom det föreslagna tillägget i första stycket 3.

Enligt expropriationslagens bestämmelser om lösningsrätt till exproprierad egendom (68 &) kan fastighetsägaren kräva återlösen

av exproprierad egendom, om den ej kom- mit till användning för avsett ändamål och ändamålet är att anse som övergivet eller om den i väsentlig omfattning används för annat ändamål än det avsedda. Så länge ett utmål består låter det sig knappast sägas att ändamålet med en tidigare skedd markinlö- sen är övergivet, eftersom marken på nytt kan komma att behövas för gruvdriften. Det synes rimligt att gruvinnehavaren under den tid han enligt tidsbegränsningsreglerna har rätt att behålla utmålet ensam får avgöra, om tidigare löst mark skall avstås eller icke. Enligt förslaget skall därför endast gruvinne- havaren kunna ta initiativet till avstående av inlöst mark. Tvångsavstående av sådan mark mot gruvinnehavarens önskan förut— sätts liksom för närvarande i speciella fall kunna ske med stöd av expropriationsrätts- liga regler i andra lagar, i den mån förut- sättningar härför föreligger.

Ärende om avstående av löst mark skall anhängiggöras genom ansökan hos bergmäs- taren och handläggas vid förrättning. Avstås endast en del av ett tidigare inlöst markom- råde, skall den nya gränsen utstakas och in— läggas på karta, vilken bifogas beslutet i ärendet. Marken tillfaller givetvis mark- ägaren. Frågan om ersättning till gruvinne— havaren avses helt få bero på överenskom- melse mellan parterna. I överenskommelsen bör även regleras frågor rörande anlägg- ningar och annan gruvegendom som even- tuellt kan finnas kvar på marken vid av- ståendet.

De i andra stycket inskjutna orden »se- dan undersökningstiden utgått» markerar att den s.k. inmutningsresten skall kvarstå till dess undersökningstiden utgått. Se härom vid 20 5 (s. 188).

Vid tillämpning av reglerna om tidsbe- gränsning av utmål avses identitet föreligga med det ursprungliga utmålet såtillvida, att giltighetstiden alltid räknas från utmålslägg- ningen oberoende av när utvidgning skett.

De utökade möjligheterna att utvidga och minska utmål bör enligt utredningens me- ning även tillämpas på utmål som finns vid lagens ikraftträdande. Härigenom vinns

framförallt förbättrade möjligheter att skyd- da med äldre utmål belagda fyndigheters donlägiga fortsättning utanför nuvarande gränser.

Ett särskilt problem i detta sammanhang utgör frågan huruvida rätt till kronoandel och jordägaravgäld skall inträda beträffan- de utmål som tillkommit före 1940 eller därmed rättsligt likställda utmål.

För närvarande gäller att sådana äldre utmål får utvidgas till den i gruvlagen stad— gade maximiarealen 16 hektar och att det utvidgade området därvid behåller sin ur- sprungliga karaktär såtillvida att reglerna om jordägarandel gäller i den del, varmed utmålet utvidgats enligt gruvlagens reglerl. Åtskilliga omständigheter kan anföras till förmån för en fortsatt tillämpning av denna princip även beträffande de utvidgningar av äldre utmål som möjliggörs genom de av utredningen förordade reglerna. Medelarea- len för samtliga utmål, som tillkommit före den 1 januari 1940 eller på grund av dess- förinnan skedd inmutning, utgjorde den 31/12 1967 6,1 hektar. Omkring 90 % av dessa utmål ingår emellertid i sammanhäng- ande utmålsfält med betydligt större yta. De möjligheter som kan ha funnits att ge- nom utvidgning av äldre utmål eller läggan- de av nya utmål fånga in malmkropparnas mera flacka fortsättning utanför de ur- sprungliga utmålsområdena torde i allmän- het redan vara utnyttjade. En tillämpning av dessa regler på äldre utmål kommer där- för knappast att aktualisera andra utvidg- ningar av dessa än sådana som syftar till att skydda malmernas donlägiga fortsättning på djupet. De malmtillgångar det härvid kan bli fråga om ligger på stort djup. Brytning kan knappast bli aktuell inom överskådlig tid. En rätt till kronoandel skulle inte gärna kunna utövas förrän brytningen nått ned till ifrågavarande del av malmen. För att få del- taga i brytningen av denna skulle staten bli nödsakad att ersätta gruvinnehavaren andel i ovanjordsanläggningarna och schakt till många hundra meters djup. De ekonomiska förutsättningarna för ett dylikt engagemang

1 Digman s. 291.

från statens sida torde sällan vara gynn- samma.

Mot det nu förda resonemanget kan främst anföras synpunkter av principiell na- tur. Med hänsyn till den fortgående avveck- lingen av jordägarandelsinstitutet och de överväganden som ligger bakom kronoan- delsinstitutets införande ter det sig föga till- fredsställande att tillåta den äldre ordningen på ifrågavarande område att breda ut sig i takt med utvidgningen av äldre utmål. Att med säkerhet förutse den omfattning som dylika utvidgningar kommer att ta är inte möjligt. Utgår man från de nyss gjorda anta- gandena rörande den tid när brytning av ifrågavarande djupmalmer kan bli aktuell samt beträffande kostnaderna för utövandet av kronoandel till dessa, blir det av ringa betydelse från gruvinnehavarens synpunkt om rätt till kronoandel införs beträffande utvidgad del av äldre utmål. Skulle olägen- heterna med en uppdelning av gruvrättighe- ten i något fall bli påtagliga, bör från statens sida kunna övervägas att avgiftsfritt upplåta kronoandelen till utmålshavaren. I samman- hanget bör för övrigt påpekas att en utvidg- ning av äldre utmål även enligt nuvarande ordning kan medföra en uppdelning av gruv- rätten till följd av rätten för jordägare, på vars ägovälde gruvarbete inkommer först efter utmålsläggningen, att inom viss tid an- mäla sig till begagnande av jordägarandel.

Skall reglerna om kronoandel tillämpas vid utvidgning av äldre utmål synes det ej finnas anledning att göra undantag för så- dan utvidgning intill 16 hektar, beträffande vilken hittills den äldre ordningen tillämpats. Ett dylikt undantag skulle skapa onödiga komplikationer, förutom att det skulle mot- verka övergången till enhetliga regler inom gruvrätten. Det bör framhållas att gällande regler om utvidgning av utmål näppeligen kan innebära ett ständigt skydd för de möj- ligheter en gruvägare, så länge reglerna be- står, har att skaffa sig en fördel för gruv- rörelsen. Ändras reglerna utan att gruväga- ren under tiden för deras giltighet begagnat sig av dem, lär denne endast ha att anpassa sig härefter.

Utredningen har därför föreslagit att reg-

lerna om kronoandel och jordägaravgäld skall gälla beträffande genom framtida ut- vidgning nytillkommande delar av äldre ut- mål. I fråga om kronoandelen bör därvid utvidgningen av utmålet och förrättningen för denna ha samma betydelse som utmåls- läggningen respektive utmålsförrättningen enligt utredningens förslag skall ha vid an- visande av utmål. Som antytts i det före- gående torde staten mera sällan ha eko- nomiskt intresse av att utnyttja kronoan- delen i utvidgningsområde varom nu är fråga. Blir ett utnyttjande aktuellt, får för- utsättas att uppgörelse träffas mellan par- terna. Härvidlag bör i fråga om förhållan- det mellan staten och inmutaren utgångs-

punkten — i analogi med vad som anses gälla när flera jordägare har del i samma utmål1 — vara den att staten har rätt att

deltaga i brytning endast inom utvidgnings- området. Vidare skall naturligtvis blott bryt— ning inom nämnda område föranleda rätt till jordägaravgäld samt avgälden fördelas uteslutande mellan jordägarna inom områ- det. En viss begränsning av avgäldens storlek i sådant fall har föreskrivits i övergångs- reglernai 14 kap. 8 5 (p. 2).

Förslaget att bestämmelserna om krono- andel och jordägaravgäld skall tillämpas be- träffande utvidgningsområde varom nu är fråga kan i vissa fall tänkas medföra intrång i en gruvinnehavares bestående rättigheter eller förfogandemöjligheter. Enligt äldre lag kunde nämligen en gruvinnehavare under vissa förutsättningar vid utvidgning av utmål förfoga över jordägarens andel i utvidg- ningsområdet. Detta var fallet bl. a. om om- rådet var beläget på samma fastighet som det ursprungliga utmålet och jordägaren an- tingen avstått från att anmäla sig till begag- nande av jordägarandel enligt bestämmelser- na i äldre lag — vare sig detta skett enligt överenskommelse med inmutaren eller ej — eller också till gruvinnehavaren överlåtit sin rätt till jordägarandel på ännu ej inmutade områden av fastigheten. Sådan överlåtelse har dock ansetts ej ha bindande verkan mot ny ägare av fastigheten i vad avser fyndig—

1 Digman s. 384 ff.

heter som inmutas efter dennes förvärv av fastigheten (NJA 1946 s. 517). Det synes antagligt att bedömningen blivit densamma, om fyndigheten efter fastighetens försäljning kommit att omfattas av utvidgning av ut- mål. Som ytterligare ett fall då gruvinne- havare vid utvidgning av utmål förfogar över jordägarens andel i utvidgningsområ- det må nämnas det fall att utmål lagts på kronomark på den tid, då kronan ej hade rätt till jordägarandel, varvid jordägarandel för kronan ej kan uppkomma i utvidgnings- område.

Anledning att överväga särskilda över- gångsbestämmelser i ifrågavarande hänseen- de synes knappast finnas i andra fall än då gruvinnehavare och jordägare på grund av oneröst avtal kan göra anspråk på att få utnyttja fyndighet på utvidgningsom- råde respektive uppbära royalty på brytning- en där. Härtill må till en början anmärkas att före år 1940 ingångna avtal avseende fyndigheter på framtida utvidgningsområ- den skäligen ej bör kunna åberopas beträf- fande utvidgningar utöver den före nämnda år gällande maximiarealen för utmål, 4 hek- tar, och att numera endast ett fåtal utmål — främst utmål tillkomna enligt 1855 års stadga — har mindre ytvidd än 4 hektar. Efter 1940 torde sällan ha förekommit att avtal ingåtts rörande rätten till fyndigheter som kan komma att omfattas av framtida utvidgningar av utmål med jordägarandel. Men även om avtal av nu angivna innehåll i en del fall alltjämt skulle vara i kraft — eller om före 1940 slutits avtal om rätten till jordägarandelen i framtida utmål över huvud —— måste beaktas att sådana avtal baserats på förutsättningen att rätten till dittills ej utmålslagda fyndigheter i fram- tida gruvlagstiftning skulle regleras på sam- ma sätt som vid avtalens ingående. Om denna förutsättning ändras genom införande av ny lagstiftning, torde detta i varje fall ej kunna grunda ersättningsanspråk gentemot det allmänna. Verkningarna beträffande för- hållandet mellan gruvinnehavaren och jord- ägaren torde vid eventuell tvist få prövas av domstol med hänsyn till omständigheter- na i det enskilda fallet. Med hänsyn till det

anförda har utredningen ej funnit skäl före- slå att möjlighet skulle öppnas för gruvinne- havare eller jordägare att under en över- gångstid väcka talan om ersättning eller an- nat i anledning av införandet av kronoandel i område. som genom utvidgning tilläggs äldre utmål.

Sammanläggning av utmål har i senare tid förekommit endast i något enstaka fall. An- ledningen härtill torde ha varit dels att sam- manlagt utmål anses ej kunna utvidgas ut- över 16 hektar och dels att bestämmelsen av kommerskollegium tillämpats restriktivt vid ifrågasatt sammanläggning av utmål un- derkastade olika lagar. Betänkligheterna i dessa avseenden kan antas minska, om ut- målens maximistorlek ökas och de äldre ut- målen förs in under den nya gruvlagen i enlighet med utredningens förslag. Därtill kan förslaget om tidsbegränsning av utmåls giltighetstid väntas öka benägenheten att sammanlägga utmål i ett utmålsfält till ett större utmål. Utredningen har därför bibe- hållit sammanläggningsinstitutet i den nya lagen.

Med hänsyn till tidsbegränsningsreglerna i 6 kap. krävs en regel beträffande gruv- rättens giltighetstid vid sammanläggning en- ligt förevarande paragraf. En sådan har in- fogats i tredje stycket. Det får förutsättas att sammanläggning inte beviljas, om regeln skulle leda till att giltighetstiden för visst utmål skulle förlängas för väsentligt längre tid än som skulle ha skett vid prövning en- ligt 6 kap. 5 5. Är detta händelsen, kan sammanläggning likväl möjliggöras om sö— kanden samtycker till att tiden bestäms kor- tare än till den längsta tid som återstår för något av utmålen. I övrigt avses ingen änd- ring i fråga om sammanläggnings verkan beträffande de berörda utmålen. Exempel- vis avses självfallet inte att sammanlägg— ning av utmål med och utan kronoandel -— om sådan anses böra medgivas — skall medföra att kronoandel kommer att gälla i hela det sammanlagda utmålet.

Anledning synes ej finnas att bibehålla nuvarande bestämmelser om begränsning av möjligheterna att utvidga utmål som uppkommit genom uppdelning.

Statens rätt till andel i gruvföretag

Reglerna om kronoandel och samäganderätt i gruva, för vilkas huvuddrag redogjorts i kap. 2 (s. 53 f och 55), är tämligen kom- plicerade och i vissa stycken ej helt otvety- diga. Vägledande praxis saknas i viktiga av- seenden. Viss osäkerhet har rått bl.a. be— träffande omfattningen av de förpliktelser i ekonomiskt avseende som anmälan om kronoandel medför för staten. Enligt utred- ningens mening innebär reglerna i fråga ur synpunkten av statens möjligheter att ut- nyttja kronoandelsinstitutet i huvudsak föl- jande.

Frågan om begagnande av kronoandel kan hållas latent till dess viss kortare tid förflutit efter det gruvdrift upptagits. Genom anmälan om begagnande av kronoandel blir staten skyldig att vid sitt inträde i företaget ersätta inmutaren hälften av utgifterna för marklösen och annan ersättning samt av kostnaderna för utmålsförrättningen. Inträ- det i företaget anses ske vid utmålsläggning- en, om anmälan gjorts dessförinnan, samt vid utgången av året efter det då anmälan skedde, om anmälan görs efter utmålslägg- ningen. Staten blir också genom anmälning- en skyldig att erlägga sin del av försvars— avgifterna för utmålet samt av kostnader- na för fullgörande av vissa föreskrifter som kan meddelas av myndigheterna en- ligt 10 kap. gruvlagen. Har anmälan gjorts först efter utmålsläggningen måste staten därjämte betala sin del av sådana för fort- satt gruvdrift nyttiga anläggnings- eller till- redningsarbeten som kan ha utförts före statens inträde i företaget. Görs anmälan strax efter utmålsläggningen — varvid in- träde som nämnts sker från och med året efter utmålsläggningen — lär vanligen några större arbeten av nämnda slag inte hinna utföras före sistnämnda tidpunkt. I kostna- derna för framtida arbeten skall staten i princip delta efter sin andel. Önskar staten emellertid efter inträdet inte delta i gruvar- betet kan staten genom åberopande av reg- lerna om brytningsvitsord i 63 & tills vidare undgå att lägga ned ytterligare kostnader på

utmålet. Staten har därefter möjlighet att vid lämpligt tillfälle i framtiden själv sätta i gång undersökning eller gruvdrift på utmålet eller ta del i dylikt arbete, som dessförinnan kan ha påbörjats av inmutaren, mot erläg- gande av sin andel av kostnader för sådana anläggningar m.m. som tidigare utförts av inmutaren och som är till nytta för fortsatt gruvdrift. Kronoandelen med åtföljande rät- tigheter och skyldigheter kan upplåtas till arrendator eller överlåtas. Genom att göra anmälan om kronoandel i samband med ut— målsläggningen får staten sålunda utan att i princip drabbas av annan omedelbar utgift än hälften av kostnaderna för markersätt— ning vid utmålsförrättningen och av förrätt- ningskostnaderna möjlighet att i framtiden utnyttja sin hälftenandel i utmålet på lämp- ligaste sätt.

Som framhållits i den allmänna motive- ringen räknar utredningen med att krono- andelsinstitutet framdeles skall nyttjas som instrument för en aktiv gruvpolitik i en helt annan utsträckning än som hittills förekom- mit. De nuvarande reglerna om kronoandel får till stor del sitt reella innehåll genom sammankopplingen — medelst hänvisningen i 48 & gruvlagen — med bestämmelserna om brytningsvitsord i 63 å och övriga regler om samäganderätt i gruva i 8 kap. samma lag. Av skäl som utvecklas i ingressen till 8 kap. i lagförslaget föreslår utredningen att frågan om en mera genomgripande revision av kro- no- och samäganderättsreglerna får anstå tills vidare. Vid utformningen av de nya reglerna om kronoandel har utredningens strävan varit att med bevarande av de vä- sentliga momenten hos det nuvarande krono- andelsinstitutet sådana utredningen uppfat- tar dem genomföra av hittills gjorda erfa— renheter motiverade förenklingar samt göra reglerna tydligare och lättillgängligare än för närvarande. Samtidigt har visst avseende fästs vid att dessa ges en sådan konstruktion att staten får anledning att deltaga i diskus- sionen om utmålets utnyttjande på ett tidi— gare stadium än hittills.

1 &. Staten har hittills endast i ett fall avstått från

att göra anmälan om kronoandel inorn före- skriven tid. I allmänhet har kommerskolle- gium dröjt med att göra anmälan till dess inmutaren börjat förbereda arbeten på ut- målet, varvid kronoandelen utarrenderats till denne. Genom att göra anmälan i sam- band med utmålsläggningen och utnyttja bestämmelserna om brytningsvitsord kan staten på sätt framgått av det föregående begränsa omfattningen av sina förpliktelser såsom delägare. Anmälan före utmålslägg- ningen berättigar ej staten att delta i arbete under undersökningstiden. Mot bakgrunden av det anförda har det synts naturligt att slopa anmälningsförfarandet och som hu- vudregel stadga att kronoandel, dvs. del- ägarskap för staten i fyndigheten (jfr 6 kap. 1 p.), uppkommer automatiskt i och med utmålsläggningen, såvida staten inte senast vid förrättningen avstått från sådan andel.

Formen för avstående av kronoandel reg- leras i andra stycket. Anmälan om avstående måste göras innan utmålsförrättningen av- slutats. Ett överklagande av denna avses inte medföra att fristen förlängs.

För närvarande har staten enligt 47 & tredje stycket gruvlagen efter utmålslägg- ningen rätt att verkställa provborrningar och andra undersökningar av utmålet av begrän- sad omfattning innan anmälan om begagnan- de av kronoandel görs. Någon motsvarighet till denna möjlighet att underlätta statens ställningstagande beträffande kronoandelen — en möjlighet som hittills torde ha utnytt— jats i mycket ringa omfattning — upptas inte i utredningens förslag. Enligt utredning- ens mening bör det undersökningsmaterial som inmutaren har att redovisa i samband med utmålsansökningen ge statens represen- tanter tillräckligt underlag för att bedöma om skäl finns att avstå från kronoandelen. Den risk staten ikläder sig genom att ej av- stå från kronoandelen är som framgått föga betydande. Efter utmålsläggningen kommer staten enligt 8 kap. 8 5 att få tillgång till resultatet av undersökningar som inmutaren utför på utmålet.

Något behov att bibehålla den hittills ve- terligen aldrig utnyttjade möjligheten att begagna kronoandel blott till viss del synes

ej föreligga. Motsvarande resultat bör i före- kommande fall kunna åstadkommas genom att del av kronoandelen utan vederlag över- låts eller upplåts till inmutaren eller annan.

2 &. Slopandet av anmälningsförfarandet kräver en ny reglering av statens skyldigheter att bidra till kostnaderna för utmålet.

Enligt de nuvarande reglerna har staten såsom framgått av ingressen till detta kapitel möjlighet att genom att göra anmälan om begagnande av kronoandelen i anslutning till utmålsläggningen och avstå från deltagande i brytning enligt 63 & undgå att tills vidare behöva bidra till andra kostnader än mark- ersättning i samband med utmålsläggningen samt förrättningskostnaderna. Görs anmäl- ningen senare, måste staten därjämte enligt 49 ä 1 mom. efter sin andel ersätta inmuta- ren för under mellantiden nedlagda kostna- der av annat slag, såsom byggnader för gruvdriften. I ett fall kan tvekan uppkomma om omfattningen av statens ersättningsskyl- dighet, nämligen om anmälningen skett efter utmålsläggningen och inmutaren därefter men före årets utgång utfört anläggningar för gruvdriften eller haft andra utgifter av det slag som avses i 49 ä 1 mom. Efter- som staten i detta fall enligt 48 % ej får del i gruvföretaget förrän vid årets utgång och följaktligen ej heller kan avstå från delta- gandet i sådana arbeten enligt 63 5, skulle staten formellt inte kunna undgå att utge ersättning för sådana arbeten även om sta- ten från början tillkännager att den ej öns— kar delta i arbetena. Om frågan skulle stäl- las på sin spets synes det dock troligt att man skulle anlägga ett mindre formellt be- traktelsesätt och ta hänsyn till omständighe- terna i det särskilda fallet.

Vid hittillsvarande praxis synes frågan om statens skyldigheter att bidra till utmålskost- naderna i allmänhet ha aktualiserats endast på det sättet att i kontrakt om utarrendering av kronoandelen stipulerats att arrendatorn, dvs. normalt inmutaren, skall svara för så- dana kostnader som enligt 49 & ankommer på staten.

Utredningen har övervägt olika möjlighe- ter att genomföra den erforderliga nyregle- ringen på ifrågavarande område så, att en förenkling uppnås utan att den rådande ba- lansen mellan staten och inmutaren nämn- värt rubbas. Den valda lösningen innebär att staten omedelbart skall betala sin andel av utgifterna för marklösen och annan er- sättning i samband med utmålsläggningen »— inberäknat kostnaderna för fördelning av ersättningsmedel och för utmålsförrättning- en —— medan däremot frågan om bidrag till kostnader av detta slag i fortsättningen skall bli beroende på om staten deltar i driften eller inte. Reglerna kan synas innebära en viss utvidgning av statens nuvarande skyl- digheter genom att dess andel av marklösen och förrättningskostnader måste erläggas omedelbart. Det kan också invändas att sta- ten inte har något inflytande på omfattning- en av marklösen och att utmålssökande på grund av rätten till ersättning från staten skulle kunna lockas att påkalla anvisande av markområde tidigare eller i större omfatt- ning än som annars skulle ha skett samt att staten kan komma i sämre ställning än för närvarande vid förhandling om utarrende- ring med hänsyn till att den redan vid ut- målsläggningen fått lämna bidrag till ifråga- varande kostnader. Häremot måste emeller- tid vägas andra synpunkter, som enligt ut- redningens mening har större relevans. Ge- nomförs utredningens förslag om skärpning av beviskraven vid utmålsläggning krävs i framtiden generellt sett större insatser för erhållande av utmål än för närvarande. Mot bakgrunden härav och av den föreslagna rät- ten för delägare i gruva att få ta del av an- nan delägares undersökningsresultat samt med hänsyn till att kronoandelen antas i framtiden komma att utnyttjas mera aktivt än hittills synes det rimligt att statens del— ägarskap i utmål redan från början manifes- teras, inte bara genom bidrag till försvars- avgifterna utan även genom deltagande i de ifrågavarande kostnaderna i samband med utmålsläggningen. Marklösenkostnader- na har hittills med något enstaka undantag varit förhållandevis obetydliga. Utredning— ens i annat sammanhang framlagda förslag

att bergmästaren i viss utsträckning skall kunna pröva omfattningen av den mark som får tas i anspråk för arbete ovan jord inom utmålet eliminerar risken för anvisning av orimligt stora markområden. Som förut framhållits kan staten redan vid nuvarande ordning bäst skydda sig mot risken att mot egen önskan behöva delta i kostnader för arbeten m.m. genom att på ett tidigt sta- dium göra anmälan om kronoandel, med åtföljande betalningsskyldighet för kostna- derna för utmålsläggningen och därvid skedd marklösen. Det synes naturligt att sta- ten genom erläggande av dessa med upp- komsten av dess delägarskap omedelbart sammanhängande kostnader så att säga löser inträdesbiljetten till delägarskapet och att staten efter utmålsläggningen i fråga om rättigheter och skyldigheter blir likställd med delägare, vars delägarskap uppkommit på annat sätt. Vid senare utvidgning av ut- målet kommer staten i så fall t. ex. att lik- som annan delägare behöva delta i då upp— kommande förrättnings- och marklösenkost- nader endast om staten deltar i de arbeten som föranlett ifrågavarande åtgärder. Vid utarrendering av utmål torde staten ha vissa möjligheter att kompensera sig för erlagda markersättnings- och förrättningskostnader. Med hänsyn till dessa kostnaders ringa stor- lek synes denna fråga för övrigt ha mindre betydelse. En viktig fördel med den före- slagna ordningen är slutligen att de ekono- miska skyldigheter som följer med kronoan- delen blir klart fixerade.

Sammanfattningsvis anser utredningen fördelarna med de föreslagna reglerna från förenklings- och stimulanssynpunkt vara så väsentliga att de väl uppväger de extra kost- nader som kan uppkomma för staten.

Enligt de nuvarande reglerna om krono- andel har staten ej något inflytande på ut- målsläggningen och vad som där förekom- mer. Utredningen avser inte att föreslå nå- gon ändring på denna punkt. Då de nya reglerna, enligt vilka staten blir delägare i och med utmålsläggningen, kunde föranleda tvekan i fråga om statens möjligheter att fö- ra talan mot beslut om marklösen och annat vid utmålsläggningen har i 12 kap. 5 & ut-

tryckligen föreskrivits att sådan talan icke skall kunna föras.

3 &.

Sedan staten efter utmålsläggningen genom kronoandelen blivit delägare i utmålet avses att statens rättigheter och skyldigheter i den- na egenskap — bortsett från dess förpliktel— ser enligt 2 & -— skall regleras enligt de all- männa bestämmelserna om delägarskap i gruva i 8 kap. Hänvisningen till 6 kap. 1 & tredje stycket avser de från 51 & tredje styc- ket gruvlagen överförda bestämmelserna om statens rätt till inmutningsbara mineral som brutits under undersökningstiden.

Enligt gällande lag möter inte hinder mot att kronoandelen överlåts eller upplåts till annan. Utarrendering kan ske även till annan än inmutaren. Med hänsyn till kro- noandelens offentligrättsliga karaktär och den betydelse dessa användningsmöjligheter har för institutets avsedda utnyttjande har utredningen ansett att en uttrycklig bestäm— melse i ämnet bör upptas i lagen. Efter över- låtelse blir kronoandelen i princip jämställd med annan andel i gruva.

I sammanhanget må erinras om den möj— lighet att även utan överenskommelse med inmutaren avstå från uppkommen kronoan- del som föreligger enligt 8 kap. 9 5.

6 KAP.

Rätt till brytning inom utmålet. Avgäld till jordägaren

1 &. Detta stadgande, som motsvarar 51 å i gäl- lande lag, innehåller den grundläggande be- stämmelsen rörande begränsning av utmåls giltighetstid. Beträffande skälen för tidsbe- gränsningsreglerna hänvisas i första hand till den allmänna motiveringen.

Den föreslagna första giltighetsperioden om 25 år i förening med möjligheterna till förlängning ger enligt utredningens mening gruvföretagen stor frihet att planera under- sökningsarbeten och brytning av fyndighe- terna efter vad som är lämpligast ur före- tagsekonomisk synpunkt samtidigt som det

allmänna får möjlighet att tillse att utmål, som inte längre används i enlighet med de syften gruvlagstiftningen skall tillgodose, bringas att upphöra.

Beträffande den valda tidslängden 25 år må erinras om att en av ledamöterna av gruvlagstiftningssakkunniga (Bernhard Eriks— son) på sin tid förordade ett koncessionssys- tem med rätt för kronan att efter 25 år överta en koncessionerad fyndighet samt att socialiseringsnämnden förordade att inmut- ningsrätten skulle få karaktären av en tids- begränsad nyttjanderätt som under vissa för- utsättningar skulle kunna bringas att upp- höra efter 30 år. Enligt de av utredningen föreslagna reglerna kan utmålsinnehavaren genom utförande av ett ordentligt undersök- ningsarbete eller igångsättning av gruvdrift någon gång under tjugofemårsperioden säk- ra rättighetens bestånd under ytterligare 20 år efter periodens utgång och har även om sådant arbete inte utförts möjligheter att efter särskild prövning få giltighetstiden för- längd. De föreslagna tidsfristerna är enligt utredningens åsikt tilltagna med betryggan- de marginal även i betraktande av gruvnä- ringens långsiktiga karaktär.

Av praktiska skäl och med hänsyn till beräkningen av försvarsavgift har föreslagits att tjugofemårsperioden skall räknas från ut- gången av det år varunder utmålsläggningen skedde.

När utmål upphör vid giltighetstidens ut- gång, skall bergmästaren göra anteckning härom i gruvregistret (13 5 i förslaget till gruvkungörelse).

Den jämkning som företagits i tredje stycket i jämförelse med motsvarande be- stämmelse i 51 & gruvlagen betingas av de ändrade reglerna om kronoandel.

2 &. Stadgandet har utan ändring i sak överförts från 52 & gällande lag.

3 &. Paragrafen motsvarar 53 å i gällande lag. När jordägarandelen avskaffades vid gruv- lagens ikraftträdande 1940 infördes som kompensation åt jordägaren dels principen

om 50 % förhöjning vid bestämmandet av ersättning för mark, skada och intrång och dels de i förevarande paragraf upptagna fö- reskrifterna om avgäld till jordägaren. Av- gäldens maximibelopp utgjorde ursprungli- gen 5 000 kr men höjdes år 1960 till 10 000 kr med hänsyn till den förändring i penning- värdet som ägt rum sedan gruvlagens till— komst.

Jordägarens intressen i fråga om mineral- tillgångar har som skildrats i kap. 1 i olika former tillgodosetts i lagstiftningen under mycket lång tid. Utbytandet av jordägar- andelen mot kronoandel och det samtidiga införandet av jordägaravgäld var ett myc- ket betydelsefullt steg. Om inmutningssyste- met i enlighet med utredningens förslag i princip bibehålls, synes frågan om jordägar- avgäldens fortsatta bestånd främst vara att betrakta som ett praktiskt och politiskt spörsmål. Några rättsliga hinder för dess avskaffande lär inte föreligga. Till stöd för systemets bibehållande kan alltjämt anföras att jordägaren i kraft av sin äganderätt har vissa möjligheter att, låt vara i annan form än gruvdrift, utnyttja den substans vari mi- neralen ingår, att en positiv inställning till malmletning och gruvdrift hos jordägarna är av värde för gruvnäringen samt att prin- cipen om jordägarens rätt till andel, senare royalty, upprätthållits under lång tid. Enligt utredningens åsikt bör jordägarens ställning enligt den gällande gruvlagstiftningen inte rubbas i något betydelsefullt avseende annat än om det fordras för att främja allmänna intressen av betydelse. Detta är enligt utred- ningens mening inte fallet. Utredningen an- ser därför att avgälden bör bibehållas och att den avvägning som vid gruvlagens infö- rande gjordes mellan olika i mineraltillgång- arnas utnyttjande involverade intressen i princip bör upprätthållas, i vad gäller jord- ägarens ställning.

Utredningens förslag om höjning av ut- måls maximiareal från 16 till 50 hektar medför att innebörden av nuvarande bestäm- melser om beräkning av jordägaravgälden i viss mån ändras till jordägarnas nackdel. Därjämte är en uppräkning av avgäldens maximibelopp påkallad med hänsyn till pen-

ningvärdets förändring sedan 1960. Utred- ningen har med hänsyn till anförda förhål- landen föreslagit att avgäldens maximibelopp höjs till 20 000 kr per år.

4 &. Stadgandet har med i sak oförändrat inne- håll överförts från 54 ? gruvlagen.

5 5. Denna paragraf innehåller huvudstadgandet angående möjligheterna att erhålla förläng- ning av gruvrätts giltighetstid utöver den i 1 & bestämda tiden.

Ansökan om förlängning avses kunna gö- ras även av minoritetsdelägare ensam.

Prövningen av förlängningsansökan före- slås ankomma på kommerskollegium. Enligt 13 kap. 3 & skall kollegium i dylika ärenden inhämta yttrande från den gruvnämnd som föreslås skola finnas vid kollegiets sida.

Den maximala förlängningsperioden ut- gör enligt första stycket tjugo år. Denna tid överensstämmer med den avtalstid som bru- kar förekomma vid arrendering av utmål liksom med den längsta tid på vilken Kungl. Maj:t enligt medgivande av riksdagen kan upplåta kronans gruvrättigheter på arrende (riksdagens skrivelser d. 29 febr. 1932 och d. 15 mars 1940, intagna i lagboken under 50 & gruvlagen). Därutöver kan en utmåls- innehavare genom utförande av arbete un— der förlängningsperiod försäkra sig om rätt till ytterligare förlängning.

Automatisk rätt till förlängning med tjugo år föreligger enligt andra stycket först och främst, om sökanden under gruvrättens löpande giltighetstid eller del därav bedri— vit regelbunden gruvbrytning inom utmålet eller inom utmålsfält vari utmålet ingår. I det senare fallet åsyftas fältet i dess om- fattning vid tiden för ansökningen. Vid vil- ken tidpunkt under sagda period som arbetet utförts saknar betydelse. Enligt 6 & andra stycket skall förlängningsansökan inges se- nast ett år före giltighetsperiodens utgång. Säger sökande, som inger förlängningsansö- kan strax före fristens utgång utan att då kunna åberopa utfört arbete, att han exem- pelvis avser att påbörja gruvdrift under det

återstående året av giltighetsperioden, bör kommerskollegium, om skäl för fakultativ förlängning inte finns, på begäran av sökan— den vänta med beslutet i fråga om automa- tisk förlängning till giltighetsperiodens slut i avvaktan på gruvarbetets igångsättning. Ut— trycket »regelbunden gruvbrytning» ankny- ter till en på flera ställen i gruvlagen använd terminologi (jfr t.ex. 47 och 70)1. Med regelbunden gruvbrytning bör likställas läns- hållning av gruva.

Kvalificerande för automatisk förläng- ning skall vidare vara undersökningsarbete av större omfattning. Härmed avses för- utom gruvundersökning främst sedvanliga systematiska diamantborrningar. Magnetis- ka, elektriska och gravimetriska mätningar bör däremot normalt inte ensamma med- föra rätt till automatisk förlängning. Det— samma gäller ett enstaka diamantborrhål inom ett utmålsfält. En exakt bestämning av vilka krav som skall vara uppfyllda för att undersökningsarbete skall anses såsom omfattande kan av naturliga skäl inte ges. Med hänsyn till den bakomliggande syn- punkten att en utmålsinnehavare bör pres- tera ett visst mått av aktivitet för att säkert få ha kvar sitt utmål bör storleken av ned- lagda kostnader tillmätas väsentlig betydelse. Åberopas arbete på annat utmål i det ut— målsfält vari med ansökan avsett utmål in— går, synes vid bedömningen viss hänsyn böra tas till det utförda arbetets omfattning i relation till utmålsfältets storlek. I allmän- het torde någon tvekan inte behöva råda i ifrågavarande hänseende. Enligt 6 & första stycket har utmålsinnehavare, som är tvek- sam huruvida visst planerat arbete är till- räckligt omfattande för att kvalificera till automatisk förlängning, möjlighet att genom förhandsbesked få klarhet i denna fråga.

Inom utredningen har diskuterats tanken att även omfattande undersökningsarbeten som utförts såsom förberedelse för utmåls- läggningen skulle kunna kvalificera till auto— matisk förlängning. Syftet härmed skulle vara att stimulera företagen till att göra en grundlig undersökning i samband med ut— målsläggning och att minska risken att gruv- ägaren, med inskränkande av arbetet före

utmålsläggningen till ett minimum på ett med hänsyn till splittringen av insatserna ekonomiskt ofördelaktigt sätt, uppskjuter de mera omfattande arbetena till ett senare stadium för att kunna tillgodoräkna dessa som grund för förlängning. Utredningen har emellertid avvisat denna tanke. Att före- tagen enbart på grund av att arbeten före utmålsläggning inte kvalificerar till automa- tisk förlängning skulle handla på antytt sätt anser utredningen föga troligt. Det finns starka skäl att förvänta att företagen allt- jämt kommer att i huvudsak låta normala ekonomiska, gruvtekniska och marknads- mässiga synpunkter vara bestämmande när det gäller undersökningsarbetens omfattning och förläggning i tiden. Utredningen anser- ej anledning föreligga att genom införande av bestämmelser av antydd innebörd stimu- lera till mera långtgående undersökningar i samband med utmålsläggningen än som kommer att krävas om den föreslagna skärp— ningen av bergmästarnas praxis vid utmåls- läggning genomförs. Fördelarna av en sådan ordning skulle enligt utredningens mening inte uppväga de nackdelar som det med hänsyn till ändamålet med de föreslagna reg— lerna skulle innebära från allmän synpunkt om ett stort antal utmål redan från början fick en giltighetstid av 45 år. Med hänsyn till det anförda har utredningen ansett rik- tigast att även i fråga om undersökningsar- beten upprätthålla principen att endast arbe- ten under ett utmåls löpande giltighetstid får åberopas som grund för automatisk för- längning. En annan sak är att omfattningen av ett undersökningsarbete i samband med utmålsläggning kan vara en omständighet som bör beaktas vid prövning av fråga om fakultativ förlängning.

Automatisk förlängning kan slutligen er- hållas om sökanden inom utmålet eller ut- målsfältet under gruvrättens giltighetstid ut- fört omfattande tillredningsarbeten eller an-

1 Angående innebörden av uttrycket regelbun- den gruvbrytning se NJA II 1952 s. 254 f, Digman bl. a. s. 410 f. samt Alariks uppsats »Kronans gruvrättigheter enligt gruvlagen och deras utnyttjande» i Meddelanden från Svens- ka Gruvföreningen, nr 87, volym 6 (1959), s. 17 ff.

läggningar för upptagande av gruvdrift. Be- träffande spörsmålet när sådana arbeten skall anses tillräckligt omfattande får an- läggas samma synpunkter som beträffande undersökningsarbeten. Vägledande i frågan vad för slags anläggningar som skall beaktas vid tillämpningen av den ifrågavarande be- stämmelsen bör vara, om anläggningarna räknas till gruvegendomen (jfr Digman s. 226).

Med utmålsfält skall enligt definitionen i 13 kap. 1 & förstås sådana intill varandra gränsande utmål, i vilka samma ägare inne- har minst halv andel eller eljest har ett be- stämmande inflytande. För att till stöd för ansökan om automatisk förlängning av visst utmål skall få åberopas arbete som bedri- vits på annat utmål i samma utmålsfält fordras att arbetet i fråga utförts av sökan- den. Skäl att låta denne tillgodoräkna sig arbete som bedrivits av annan delägare i fältet synes inte föreligga. Även arbete som utförts av någon från vilken sökanden här- leder sin rätt genom köp, byte, arv eller annat laga fång eller av bolag eller förening, varöver sökanden har ett bestämmande in- flytande, eller av någon från vilken sådan juridisk person härleder sin rätt bör få åbe- ropas. Särskilt stadgande härom synes inte erforderligt. — Om sökanden utfört arbete inom ett närbeläget utmål utan att utmålen enligt nämnda definition skall anses ingå i samma utmålsfält är detta givetvis en om- ständighet som särskilt bör beaktas vid pröv- ning av fråga om fakultativ förlängning.

Enligt andra stycket gäller vidare som villkor för automatisk förlängning bl. a. att kvalificerande arbete skall ha bedrivits på område som var utmålslagt när arbetet verk- ställdes. Bestämmelsen syftar dels på det fallet att undersökningsarbeten utförts på ej utmålslagt område för utvidgning av det ut- mål som avses med ansökningen och dels på situationen när sökanden under detta ut- måls giltighetstid i närheten av utmålet verk- ställt undersökningsarbete vilket resulterat i utmål som vid tiden för förlängningsan- sökningen ingår i samma utmålsfält som det med ansökningen avsedda utmålet. En- ligt bestämmelsen i fråga skall undersök-

ningsarbetet inte i något av dessa fall få åberopas som grund för automatisk för- längning. Utredningen har ansett det följd- riktigast att även i sådana fall upprätthålla principen att endast arbete inom utmålslagt område skall kvalificera till automatisk för- längning och att hänsyn sålunda ej skall tas till arbete som erfordrats för grundläg- gande av utmålsrättighet. Med en annan ordning skulle uppkomma vissa möjligheter att förlänga utmåls giltighetstid i strid mot syftet med de föreslagna tidsbegränsnings- reglerna.

Problemställningen illustreras på den på s. 212 intagna schematiska tablån över ett utmålsfält.

Utmålsfältet i tablån antas under perioden 1993—1998 omfatta utmålen 1, 2, 4 och 5. För den ansökan om automatisk förlängning av ut- mål 1 som inges 1996 kan ej åberopas andra undersökningsarbeten än dem som sökanden antas ha utfört på utmål 5 omkring år 1981. Att undersökningsarbetet på utmål 3 ej kan åberopas, beror på att det sönats och sålunda ej längre ingår i utmålsfältet när förlängning begärs av utmål 1. I övrigt avser de arbeten, vilka enligt tablån utförts i anslutning till ut- målen inom fältet, sådana arbeten för utmåls- läggning och utvidgning av utmål som enligt förslaget ej får tillgodoräknas för automatisk förlängning; arbetena i fråga utfördes på mark som ännu ej var utmålslagd. — Beträffande utmål 2 har någon ansökan om förlängning ännu ej ingivits. -— I fråga om utmål 4 kan automatisk förlängning ej ifrågakomma, efter- som efter utmålsläggningen 1983 inte (bortsett från arbete på område som ej var utmålslagt då arbetet gjordes) utförts något undersöknings- arbete av större omfattning vare sig inom ut- målet eller på övriga i fältet ingående utmål. Frågan om fakultativ förlängning får bedömas enligt 5 5 tredje stycket. — Ansökningen om automatisk förlängning av utmål 5 skall bevil- jas på grund av det år 1981 verkställda kvali- ficerande arbetet på utmålet. — Beträffande utmålsfältet i fråga bör lämpligen bestämmas gemensam sluttid för utmålen 1, 4 och 5 (se nedan). —

Såväl automatisk som fakultativ förläng— ning skall som nämnts i princip kunna be- viljas när som helst under ett utmåls löpande giltighetstid. Denna ordning är avsedd att underlätta företagens långsiktiga planering. Administrativt bör det ofta bli möjligt att få förlängningsfrågan prövad i ett samman-

År.

2010 2009 2008 2007 2006 2005 2004 2003 2002 2001 2000 1999 1998 1997 1996 1995 1994 1993 1992 1991 1990 1989 1988 1987 1986 1985 1984 1983 1982 1981 1980 1979 1978 1977 1976 1975 1974 1973 1972 1971 1970

25'år 25 år 25 å __ ____r_ A Ansökan om Ansokan gm— -- fakultativ A automatis Ansokan om .. .. .. .. . ' , autom.förl. . _ forlangn. förlängning Utwdgn. Utv1dgn1ng 71 . Undersöknings- UPdef' Utmålsläggn. arbete sokn. arbete .. ? Undersok— re, . ningså Inmutnmg arbete Utmåls- — .. läggning Undersöknin 5- Äldre utmål upphor arbete av stöfre. Qnder- . omfattning . ? sokn.arb. Inmutmn &; Utrhålsläggn. Undersök- __ ningsarbete U_HdCYSOk' 71 . av större ningsarbete Inmutmng omfattning Utvidgning Utmåls- RUndersökn. läggning arbete Undersökn. Inmutn.” arbete Utmåll Utmål 2 Utmå13 Utmå1.4 "Utmål 5

Diagrammet visar beträffande fem närliggande utmål tidpunkter för inmutning, utmålslägg- ning, utvidgning, undersökningsarbete i och för utmålsläggning resp. utvidgning samt i annat sammanhang utfört undersökningsarbete av större omfattning ävensom giltighetstidens utgång. Ansökningar om förlängning av utmålens giltighetstid antas åren 1996 och 1997 ha ingivits beträffande utmålen 1, 4 och 5.

hang beträffande samtliga eller flertalet ut- mål i ett utmåltfält även om utmålen har olika ålder. Söks förlängning beträffande flera utmål i samma utmålsfält, bör kom- merskollegium i den mån det befinnes lämp- ligt och möjligt med hänsyn till förläng- ningsreglerna kunna bestämma gemensam sluttid för utmålen. För bestämmande av kortare förlängningstid än tjugo år, när rätt till automatisk förlängning föreligger, krävs givetvis samtycke av sökanden. I samman- hanget bör framhållas att utmålsfälten efter- hand kommer att i betydande utsträckning ersättas av större utmål, om utredningens förslag om höjning av utmålens maximi- areal genomförs. Som förut framgått skall vid sammanläggning av utmål enligt 4 kap. 36 5 i lagförslaget giltighetstiden bestämmas till den längsta tid som återstår för något av de ursprungliga utmålen.

Förutsättningarna för beviljande av fakul- tativ förlängning behandlas i tredje stycket. Utredningens principiella syn på denna fråga har utvecklats i den allmänna motiveringen. I det följande skall tillfogas ytterligare några synpunkter som enligt utredningens mening bör beaktas vid tillämpningen av stadgandet i fråga.

Som understrukits i den allmänna motive— ringen bör stor vikt tillmätas frågan huru- vida andra än sökanden kan antas vara be- redda att undersöka eller bearbeta fyndighe- ten. Informationer i detta hänseende bör kommerskollegium kunna erhålla genom den föreslagna gruvnämnden — vilken bl. a. är avsedd att tjäna som ett kontaktorgan med gruvnäringen — från SGU och eventuellt genom framställningar från enskilda före- tag. Å andra sidan har inte ansetts böra krä- vas att formliga utfästelser om insatser från utomståendes sida skall föreligga eller ens att det generellt skall råda stor sannolikhet för att sådana insatser skall komma till stånd. Förhållandena i angivna avseende skall ju vägas mot styrkan hos de motiv gruvinnehavaren anför för att få behålla ut- målet. Ter sig dessa diffusa eller eljest mind- re övertygande, kan det från allmän syn- punkt med hänsyn till intresset att frilägga outnyttjade utmålsområden för allmän pros-

pektering vara befogat att utmål bringas att upphöra även om mera konkreta planer i fråga om det framtida utnyttjandet inte före— ligger.

Till gruvinnehavarens förmån skall sär- skilt uppmärksammas behovet av malmre- server för integrerat järn- eller metallverk eller för utnyttjandet av befintlig gruvan- läggning liksom storleken av de kostnader som nedlagts på utmålet eller utmålsfältet. Till sådana kostnader räknas, förutom even- tuella kostnader för köp av utmålet, kostna- der för undersökningsarbeten inom utmåls- området eller utmålsfältet vare sig arbetena utförts före eller efter utmålsläggning. Som regel bör vid fakultativ förlängning under- sökningsarbeten tillmätas större betydelse ju närmare giltighetsperiodens slut de ut- förts. Ett äldre undersökningsarbete bör så- lunda ha större omfattning än ett nyare arbete för att tillmätas samma betydelse som detta. Ett fall där starka skäl till för- längning i allmänhet torde finnas är, när omfattande arbeten för utvidgning av ett ut- mål utförts under senare delen av giltighets- perioden.

I samband med ansökning om fakultativ förlängning torde det ofta vara naturligt att sökanden presenterar en plan över hur han avser att utnyttja utmålet i fråga.

Återhållsamhet synes böra iakttagas i frå- ga om beviljande av fakultativ förlängning i ett tidigt skede av ett utmåls löpande giltig- hetstid. Då föreliggande underlag för bedöm- ning av sådana betydelsefulla omständighe— ter som fyndighetens värde som malmreserv eller främmande prospekteringsintresse kan ju komma att ändras väsentligt närmare pe- riodens utgång. Angivna förhållande lig— ger även till grund för förslaget att fakul- tativ förlängning skall kunna begränsas till kortare tid än tjugo år. För beviljande av maximal fakultativ förlängning när lång tid återstår till den löpande periodens slut synes böra krävas att de av sökanden åberopade skälen har sådan tyngd att gruvmyndighe- ten kan säga sig att det oavsett nytillkom- mande omständigheter, som kan verka 1 an- nan riktning, måste vara rimligt att medge sådan förlängning, Som exempel må nämnas

att gruvinnehavaren nyligen utfört synner- ligen omfattande undersökningsarbeten för utmålsläggning inom den ifrågavarande malmtrakten eller påbörjat utbyggnad av förädlingsverk, vars lönsamhet uppenbarli- gen beror av säker och långsiktig tillgång till malmreserver inom honom tillhöriga ut- mål. Som exempel på fall då fakultativ för- längning kan höra medges på kortare tid än tjugo år må nämnas att sökanden i samband med ansökan i ett tidigt skede uppger sig ämna utföra vissa undersökningsarbeten i enlighet med en företedd plan, eller att av honom åberopade undersökningsarbeten är av mindre omfattning eller ligger mycket långt tillbaka i tiden.

Avslag på en förlängningsansökan i bör- jan av löpande giltighetsperiod hindrar givet- vis inte bifall till en ny ansökan som inges senare i ett läge, då nya omständigheter till- kommit eller, vid fakultativ förlängning, det över huvud föreligger bättre möjligheter att överblicka utvecklingen efter den löpande periodens slut. På motsvarande sätt kan ett tidigare meddelat förlängningsbeslut, avse- ende en kortare tid, senare på ansökan efter- följas av ett beslut om förlängning på längre tid eller om automatisk förlängning.

6 5.

Första stycket innehåller bestämmelser om möjlighet för gruvinnehavare att erhålla för- handsbesked huruvida planerade arbeten eller anläggningar är av den omfattning att de berättigar till automatisk förlängning om de utförs. Utredningen har ansett det rim- ligt att en sådan möjlighet skall föreligga med hänsyn till att måttet av de arbeten som kvalificerar till automatisk förlängning ej preciserats närmare i lagtexten. Förhands- besked skall kunna förbindas med de villkor som finnes påkallade. Ett huvudvillkor måste naturligtvis alltid vara att sökanden utför arbeten av minst den omfattning som anges i beskedet.

Att förhandsbesked ej föreslås kunna ges i fråga om fakultativ förlängning samman- hänger med det i föregående anmärkta för- hållandet att tillräckligt material för bedöm- ning av förlängningsfrågan i detta fall i all-

mänhet föreligger först mot periodens slut. Med hänsyn härtill skulle den erforderliga sammanvägningen av olika faktorers inbör- des styrka och betydelse sällan kunna ske i samband med ett förhandsbesked. I före- kommande fall torde sökandens intresse kunna tillgodoses genom beslut om fakulta- tiv förlängning under lämplig tidrymd.

Medges inte förlängning, skall gruvrätten i princip upphöra vid den löpande perio- dens slut. Förlängningsfrågan bör med hän- syn därtill normalt vara avgjord dessförin- nan. För att möjliggöra detta föreskrivs i andra stycket att ansökan om förlängning skall inges senast ett år före utgången av utmålets löpande giltighetsperiod. Härtill an- sluter föreskriften att kommerskollegium skall meddela besked över ansökan inom ett år, såvida ej sökanden begär att beskedet uppskjuts. Ett fall när tillmötesgående av en sådan begäran kan vara befogat är, när en sökande på sätt berörts i det föregående i slutet av en period påkallar automatisk för- längning under åberopande av ännu ej ut- förda arbeten. — I dylikt fall samt när ett avslagsbesked överklagas kan man inte all- tid räkna med att slutligt avgörande hinner träffas innan perioden går ut. Därför har stadgats att gruvrätten skall fortfara att gälla intill dess förlängningsansökan slut- ligt prövats.

Med hänsyn till gruvägarnas intresse av snabb behandling av förlängningsärenden har föreskrivits att även ansökan om för- handsbesked skall avgöras av kommerskol- legium inom ett år.

7 KAP.

Försvarsavgift samt förverkande av rätt till gruva, m.m.

Ändringen i rubriken jämfört med gällande lag är föranledd av att förverkandereglerna avses bli tillämpliga även när gruvrätt upp- hör i samband med att giltighetstiden för gruvrätt gått till ända enligt de nya reglerna i 6 kap.

Paragrafen motsvarar 55 å i gällande lag.

Beträffande den föreslagna höjningen av försvarsavgiften hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 150). Med hänsyn till mo- tivet för höjningen och då utredningen så- som framhållits vid 6 kap. 3 & ej ansett sig böra föreslå någon principiell ändring i frå- ga om jordägarens ställning bör även i fort- sättningen hälften av försvarsavgiften till- falla jordägaren. Det belopp vartill dennes andel minst måste uppgå för att ej tillfalla kronan har höjts från fem till tio kr.

2 %. Paragrafen har motsvarighet i 56 'g' i gäl- lande lag.

Nuvarande föreskrift angående underrät- telse om förverkande föreslås bli överflyttad till gruvkungörelsen (11 &) såvitt avser med- delande till myndighet som förvaltar statens gruvegendom samt till jordägaren.

3 &. Paragrafen motsvarar 57 å i gällande lag.

Enligt de föreslagna reglerna i 6 kap. 1, 5 och 6 åå upphör gruvrätten vid utgången av tjugofemte året efter det då utmålslägg- ningen skedde, såvida inte förlängning bevil- jats eller, under motsvarande förutsättning, vid utgången av förlängd period. Avslås förlängningsansökan, har detta sin grund i att gruvrätten enligt myndigheternas bedö- mande vid den avvägning som skall ske en- ligt 6 kap. 5 & ej längre skall bestå. Det sy- nes naturligt att gruvrättens upphörande i sådant fall eller då förlängning ej söks skall föranleda enahanda rättsverkningar i fråga om gruvegendomen som förverkande 1 an- ledning av underlåtenhet att erlägga för— svarsavgift.

Särskilda bestämmelser om rättsverkning— arna beträffande gruvegendomen har ej före- slagits för det fall att en gruvinnehavare en- ligt 4 kap. 36 5 till jordägaren avstår från löst mark som ovan jord tagits i anspråk för gruvdriften inom eller utanför utmålet utan att gruvrätten samtidigt upphör. Det får förutsättas att frågor rörande anläggningar ovan jord, stängsel och på marken kvarlig-

gande mineral regleras i överenskommelsen om markens avstående.

Frågan om stängsel omkring gruvhål inom utmål som sönats regleras ej i gruvlagen. Om uppenbar fara föreligger för människor eller husdjur kan i sådana fall stängsel anordnas och vidmakthållas på statsverkets bekostnad. Enligt ämbetsskrivelse till länsstyrelserna den 13 januari 1956 åligger det vederbörande polismyndighet att i förekommande fall an- mäla behov av skyddsanordning till länssty- relsen, som om det finnes erforderligt har att låta ombesörja utförandet av skyddsan- ordningen.

8 KAP. Samäganderätt i gruva Gällande regler om samäganderätt i gruva, som har förebild i liknande regler i 1884 års stadga, är utformade för att reglera samdrift mellan enskilda delägare i gruva och därvid stimulera till aktivitet. Till över- vägande del är reglerna dispositiva. Den dis- positiva karaktären underströks vid gruvla- gens tillkomst av departementschefen, som antog att parterna om verklig gruvbrytning planerades komme att reglera sina mellan- havanden genom särskilda överenskommel- ser. Den huvudsakliga betydelsen av regler- na låg enligt departementschefen i att de kunde bidra till att fixera själva utgångslä- get för parternas förhandlingar. För sådant ändamål kunde det knappast vara erforder- ligt eller lämpligt att meddela bestämmelser av mera djupgående detaljutformning. I samband med 1952 års reformer i gruvlagen gjordes beträffande samäganderättsreglerna ändringar endast i 63 5, av vilka de vikti- gaste var att bestämmelserna om brytnings- vitsord uttryckligen gjordes tillämpliga inte bara i frågan vilken kvantitet som skall brytas utan även på undersökningsarbete efter utmålsförrättningen och på upptagan- de av brytning. I samband med ändringar- na framhölls att det vore ytterst vansk- ligt att gå in på närmare reglering av för- hållandet mellan delägarna i ett gruvföre- tag. Gruvlagstiftningen angåve vissa prin-

ciper som man ytterst hade att falla tillbaka på. Ytterligare bestämmelser ansågs förut- sätta mycket grundliga undersökningar och utredningar.

Samäganderättsreglerna har numera fram- förallt betydelse när det gäller förhållandet mellan staten såsom innehavare av krono- andel och inmutaren. I fråga om reglerna om kronoandel har utredningen föreslagit den ändringen att institutet anmälan om begagnande av sådan andel avskaffas och ersätts med en ordning, enligt vilken krono- andel i princip uppkommer automatiskt efter utmålsläggningen. Som framgått av den allmänna motiveringen (s. 146) förordar utredningen därjämte i fråga om samägande- rättsreglerna att innehavare av andel i ut- mål skall få möjlighet att fortlöpande ta del av resultatet av de undersökningar som an- nan delägare utför på utmålet. Såsom mot- vikt avses därvid den senare under vissa för- utsättningar bli berättigad att av den andre delägaren erhålla ersättning för undersök- ningskostnaderna, om och när denne tar aktiv del i gruvföretaget. De sålunda före- slagna ändringarna har aktualiserat frågan om behovet av mera genomgripande änd- ringar av ifrågavarande regler.

Vissa förslag i denna riktning har disku- terats inom utredningen. Till förmån för en reform har därvid i första hand anförts föl- jande synpunkter. De nuvarande reglerna är i alltför hög grad ägnade att främja passi- vitet. Om en delägare vill sätta igång en kostnadskrävande gruvundersökning, kan den andre delägaren avvakta resultatet av arbetet och sedan begära att få deltaga i bryt- ning mot erläggande av viss begränsad er- sättning för anläggningskostnader m.m. men utan skyldighet att utge kompensation för den risk den aktive tagit genom gruv- undersökningen. Ger denna negativt resul- tat, kan den andre delägaren tillsvidare, med bibehållande av sin gruvrätt, avstå från att deltaga i arbete på utmålet. Den aktive får sålunda ensam bära risken av att under- sökningsarbetet misslyckas. Att en passiv delägare har möjlighet att när som helst begära att få deltaga i arbetet medför olä- genheter för den aktive genom att han när

han står inför en investering inte vet, om han ensam skall få tillgodogöra sig resulta- tet av denna, och överhuvud genom att han till följd av osäkerhet om den passives hand- lande har svårt att på ett fördelaktigt sätt infoga fyndigheten i sina produktionsplaner. I vad gäller kronoandelen har frågan hit- tills i allmänhet lösts genom att andelen i samband med igångsättning av större arbe- ten på utmålet utarrenderats till inmutaren, men på senare tid har förekommit några fall där brytning på grund av svårigheter att få till stånd avtal om arrende av statens an- del påbörjats utan att sådant avtal träffats. Inom utredningen har vidare framförts den synpunkten att de föreslagna reglerna om statens automatiska delägarskap i utmål samt om tillhandahållande av undersökningsre- sultat är ägnade att ytterligare accentuera de antydda olägenheterna. Med de nuva- rande reglerna skulle nämligen för bibehål- lande av kronoandel under total passivitet krävas två ansvarsfulla beslut från myndig- heternas sida, nämligen dels anmälan om begagnande av andelen och dels beslut enligt 63 5 att staten icke önskar deltaga i arbete, vilket skulle utgöra en viss garanti för att ett reellt ställningstagande från statens sida kommer till stånd när ett större arbete på utmål aktualiseras. Denna garanti skulle en- ligt detta synsätt försvagas, om staten auto- matiskt blir delägare vid utmålsläggningen. Vidare skulle den föreslagna rätten att fort- löpande få del av delägares undersöknings- resultat göra det än mer lockande för en delägare att avvakta utfallet av annan del- ägares arbete. Totalt måste enligt detta be- traktelsesätt bestämmelserna verka hämman- de på båda delägarnas intresse att engagera sig i arbete på det gemensamma utmålet. Det finge därför anses angeläget att införa bestämmelser varigenom en aktiv part i sam- band med igångsättande av ett större arbete på ett utmål kan framtvinga ett mer eller mindre definitivt ställningstagande från den andres sida beträffande dennes deltagande i arbetet. Härvid borde enligt denna åsikt särskild vikt tillmätas gruvundersökning med hänsyn till den stora och riskfyllda investe- ring ett sådant arbete innebär.

Å andra sidan har inom utredningen från en annan utgångspunkt framförts synpunk- ten att kronoandels- och samäganderätts- reglerna även med den föreslagna utform- ningen av reglerna innebär ett alltför ensi- digt gynnande av en aktiv delägare, efter- som en sådan delägare har möjlighet att, om en annan delägare av kostnadsskäl eller an- nan anledning inte vill deltaga i brytning, tillgodogöra sig dennes andel i fyndigheten utan någon som helst gottgörelse.

I anslutning till de anförda synpunkterna har inom utredningen skisserats olika alter- nativ för jämkning av samäganderättsreg- lerna i sådan riktning att de i högre grad än för närvarande tvingar delägare att när ett större arbete aktualiseras ta ställning till frågan om deltagande i företaget. Av alter- nativen återges här följande fyra. Samtliga utgår från den lagtext beträffande krono- andel och samäganderätt i gruva som utred- ningens lagförslag innehåller. Med gruvun- dersökning avses i de alternativ där detta begrepp förekommer sådant omfattande un- dersökningsarbete som är ägnat att uttöm- mande klarlägga huruvida fyndighet kan göras till föremål för gruvdrift. Som fram- gått av kap. 5 uppgår kostnaderna för en gruvundersökning normalt till cirka 3—10 milj. kr.

Alt. 1. Vill delägare som har brytningsvitsord verk- ställa gruvundersökning på utmål, där sådan undersökning ej skett tidigare, är annan del- ägare skyldig att inom ett år från det han fått del av plan för arbetet lämna besked huruvida han vill delta i undersökningen. Ger denne ej positivt besked, har han förverkat sin andel i utmålet till den aktiva parten, när undersök- ningen utförts, men har därvid rätt att av den- ne få ersättning för anskaffad egendom eller nedlagd kostnad enligt grunderna i 8 kap. 6 5. Uppkommer tvist huruvida av delägare planerat eller verkställt undersökningsarbete utgör gruv- undersökning eller vid vilken tidpunkt gruv- undersökning kan anses slutförd, skall tvisten i första hand lösas av skiljemän enligt 3 kap. 7 5. Innan gruvundersökning kommer till stånd samt i det fall att delägarna gemensamt utför sådan undersökning, skall samäganderättsreg- lerna i 8 kap. gälla fullt ut.

Alt. 2. Vill delägare som har brytningsvitsord verk-

ställa gruvundersökning, är annan delägare skyldig att inom ett år från det han fått del av plan för arbetet lämna besked huruvida han vill deltaga i undersökningen. Ger denne ej positivt besked, får han, om undersökningen utförs in- om skälig tid, inte delta i arbete på utmålet förrän tjugo år förflutit från det undersökning- en slutförts men har rätt till ersättning för kostnader på samma sätt som enligt alt. 1. In- nan gruvundersökning sker samt sedan tjugo- årsperioden gått till ända gäller de vanliga samäganderättsreglerna. I sistnämnda fall gäl- ler detta även om brytning pågår, när perioden går ut. Görs därefter på nytt gruvundersökning, börjar en ny tjugoårsperiod att löpa. Eventuel- la tvister angående viss undersöknings karaktär m.m. löses på samma sätt som enligt alt. 1.

Alt. 3. Vill delägare som har brytningsvitsord verk- ställa gruvundersökning eller upptaga regelbun- den gruvdrift, är annan delägare skyldig att inom ett år från det han fått del av plan för ar- betet lämna besked, huruvida han vill delta i detta. Lämnar denne ej positivt besked, får han ej delta i arbete på utmålet under den tid som den aktive skäligen behöver för att verkställa undersökningen eller komma i gång med bryt- ningen. Den aktive får inlösa den andres andel i utmålet, om talan därom väcks vid expropria- tionsdomstolen inom ett år från det gruvunder- sökningen slutförts eller regelbunden brytning pågått under sex månader. Beträffande inlösen av andel gäller bestämmelserna i 10 kap. i till- lämpliga delar. Vid tvist huruvida visst arbete utgör gruvundersökning m.m. tillämpas 3 kap. 7 9. Innan gruvundersökning eller gruvarbete aktualiseras eller sedan fråga därom förfallit samt vid gemensamt deltagande i arbete tilläm- pas de vanliga samäganderättsreglerna.

En variant av detta alternativ är att frågan om inlösen avgörs av Kungl. Maj:t efter pröv- ning huruvida en sådan åtgärd är till gagn från allmän synpunkt och erforderlig för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift.

Alt. 4. Ökat tryck på passiv delägare att ta ställning samt ökad trygghet för aktiv delägare åstad- koms på det sättet att delägare som i efterhand ansluter sig till ett tidigare påbörjat arbete skall erlägga ersättning för anskaffad egendom eller nedlagd kostnad enligt 8 kap. 6 5 med femtio procents förhöjning. —- En variant av detta alternativ är att begränsa förhöjningen till kostnader för gruvundersökning och annat undersökningarbete som utförts före igångsät- tande eller återupptagande av regelbunden gruvbrytning.

Utredningen har övervägt de olika syn- punkter och förslag som sålunda framkom-

mit beträffande utformningen av samägan- derättsreglerna. Utredningen delar uppfatt- ningen att dessa regler inte är ändamålsen- liga i alla stycken. Åtskilliga omständighe— ter kan åberopas till förmån för en allmän revision av bestämmelserna liksom av de därtill anslutande reglerna om kronoandel. Vid bedömandet av frågan måste emellertid beaktas även vissa andra synpunkter och förhållanden än de förut refererade. Utred- ningen vill särskilt framhålla följande om- ständigheter.

Som anförts i det föregående har sam- äganderättsreglerna numera framförallt be- tydelse när det gäller förhållandet mellan staten såsom innehavare av kronoandel och inmutaren. Erfarenheter av samdrift mellan staten och annan delägare saknas helt. Hur samäganderättsreglerna i sin nuvarande ge- staltning tjänat syftet att fixera utgångs- punkten för förhandlingar har väsentligen prövats blott i samband med utarrendering av kronoandelen. Några ogynnsamma er- farenheter härvidlag har inte kommit till utredningens kännedom. Det har dock gjorts gällande att under de senaste åren uppkom- mit osäkerhet för gruvföretag genom att frågan om arrendeavtal beträffande statens andel i utmål, på vilka gruvundersökning eller brytning aktualiserats, i några fall för- dröjts eller skjutits på framtiden.

Beträffande balansen mellan delägarna må allmänt anföras att risktagandet i samband med gruvundersökning bör bedömas mot bakgrunden av att det är sällsynt att en dy- lik undersökning — som vanligen även in- nefattar vissa tillredningsarbeten — ej leder till att gruvdrift upptas inom en med hänsyn till investeringens storlek rimlig tid. Uppen- barligen har vidare den som utfört en gruv- undersökning, oavsett vilka undersöknings- resultat som utlämnats, ett faktiskt försteg framför en passiv delägare, när det gäller att ta ställning till frågan om brytning. Visar det sig att brytningen blir mycket lönsam, är den fördel som den aktive vinner genom att kostnadsfritt få utnyttja den passives del i fyndigheten betydande. I sådant fall före- ligger ett starkt incitament för den passive att söka få till stånd ett avtal. Är brytningen

mindre lönsam, är detta incitament visser- ligen svagare, men då finns å andra sidan viss anledning att räkna med att det kapi- taltillskott, som den passive har att erlägga vid eventuell senare anslutning till företaget, kan uppväga olägenheter för den aktive i andra avseenden till följd av inträdet.

I flertalet av de diskuterade alternativen har frågan om deltagande i gruvundersök- ning eller icke tillagts avgörande betydelse. Att åstadkomma en i förevarande samman- hang godtagbar definition av detta begrepp är förenat med svårigheter. Särskilt bör påpekas att en gruvundersökning ofta kan utföras för betydligt lägre kostnad i fråga om en järnmalmsfyndighet än beträffande en sulfidmalmsfyndighet. Det kan heller inte utan vidare tagas för givet att just gruvun- dersökning bör vara avgörande när det gäl- ler rättsförhållandet mellan delägare. Sedan en dylik undersökning utförts kan utan tvi- vel förekomma ytterligare arbeten av liknan— de karaktär eller andra investeringar för gruvdrift som med samma berättigande skulle kunna åberopas som skäl för att framtvinga en uppgörelse mellan parterna. I sammanhanget må ytterligare framhållas att frågan om lämplig tidpunkt för och om- fattning av en gruvundersökning beror på många omständigheter och att det bl. a. med hänsyn härtill kan te sig obilligt att en del- ägares ovillighet att delta i visst sådant av annan delägare initierat undersökningspro- jekt skall medföra sådana påföljder som för- lust av gruvrätten definitivt eller för en längre tid. Huruvida ett genomförande av alternativet med förhöjd ersättning för ned- lagda kostnader verkligen skulle främja akti- vitet från statens sida och medföra bättre balans i förhandlingsläget synes högst osä- kert.

Uppfattningen att den föreslagna skyldig- heten för delägare att tillhandahålla var- andra undersökningsresultat skulle allvarligt rubba balansen mellan delägarna är enligt utredningens mening betydligt överdriven. Som framhållits vid 8 & avser bestämmelsen endast faktiska resultat — analyser och borr- protokoll m. m. — men ej skedd utvärdering av resultaten. Skyldigheten i förevarande

hänseende uppvägs enligt utredningens me- ning väl av det föreslagna införandet av rätt för undersökaren att få ersättning för un- dersökningsarbetet för den händelse motpar- ten senare vill delta i arbete på utmålet.

Enligt utredningens mening är ej heller de föreslagna lagändringarna beträffande upp- komsten av kronoandel ägnade att rubba ba- lansen mellan delägarna. I princip innebär dessa regler blott att de möjligheter att ut- nyttja kronoandelen som redan finns kom- mer till klarare uttryck i lagen. I viss mån kommer reglerna att medföra ytterligare in- citament för staten att ta ställning till enga- gemang i ett utmål på ett tidigare stadium än för närvarande, eftersom staten redan från början har att ikläda sig vissa utgifter för utmålet samt att deltaga i gruvstämma och fatta ståndpunkt i där uppkommande frågor. På detta sätt tillgodoser sålunda den föreslagna nya ordningen i viss utsträck- ning de önskemål som ligger bakom de olika alternativen.

Vid bedömningen av samäganderättsreg- lerna måste beaktas att de inte är avsedda att tillämpas i praktiken utan endast att ut- göra en grund för förhandlingar. Utredning- en är medveten om önskvärdheten av att parterna vid sådana förhandlingar snarast kommer fram till överenskommelser som möjliggör ett rationellt utnyttjande av fyn- digheten i fråga. Ändring av samägande- rättsreglerna i den riktning som de olika alternativen avser skulle emellertid enligt utredningens mening kunna rubba balansen mellan delägarna på ett sätt som knappast kan överblickas utan omsorgsfulla under- sökningar grundade på konkreta erfaren- heter. Hänsyn måste bl.a. tas till verk- ningarna med avseende på möjligheterna att utnyttja kronoandelen som ett instrument för att i olika avseenden tillvarata det all- männas intressen inom gruvnäringen. Det sätt på vilket den statliga gruvpolitiken kommer att utvecklas i framtiden är själv- fallet av betydelse när det gäller den lämp- ligaste utformningen av ifrågavarande reg- ler. Denna fråga är för närvarande oviss. Något påtagligt behov av en nyreglering på området synes knappast ha gjort sig gällan-

de. Att skapa effektiva regler för beslutsfat- tandet i sammanslutning vari två parter har del med hälften vardera är i och för sig ett svårlöst problem som fordrar ingående asso- ciationsrättsliga överväganden. Mot bak- grunden av det anförda har utredningen an- sett att frågan om en eventuell genomgri- pande revision av krono- och samägande- rättsreglerna bör anstå tills vidare och bli beroende i första hand på de erfarenheter som kan vinnas vid den mera aktiva poli- tik beträffande utnyttjandet av kronoandels- institutet, som utredningen förutsätter skola komma till stånd. Utredningen utgår härvid från att aktiviteten från statens sida bör komma till uttryck i att man regelmässigt träffar avtal om utnyttjandet av fyndigheten på ett så tidigt stadium som möjligt och att, om detta av någon anledning inte sker, man i ett senare förhandlingsläge visar den ge- nerositet som kan påkallas av att motparten tagit stora risker.

Med hänsyn till det anförda har utred- ningen överflyttat de nuvarande samägande- rättsreglerna till lagförslaget utan andra sak- liga ändringar av betydelse än som betingas av förslaget om tillhandahållande av under- sökningsresultat och skyldighet för delägare som i efterhand ansluter sig till visst arbete att utge ersättning för undersökningskostna- der.

1 &. Paragrafen motsvarar 58 & gruvlagen. Genom den föreslagna lydelsen utsågs klart att samäganderättsreglerna i princip avses vara tillämpliga genast efter utmåls- läggningen, oberoende av om undersök- ningsarbete eller gruvdrift kommit igång.

2 &. Paragrafen motsvarar 59 och 60 55 gruv- lagen.

3 och 4 åå. Paragraferna motsvarar 61 respektive 62 åå gruvlagen.

5 &. Paragrafen motsvarar 63 5 första, andra och fjärde styckena gruvlagen.

Med den nya formuleringen med ordet »merkostnad» åsyftas ingen saklig ändring utan endast ett enklare sätt att ange »det tillskott som utöver behovet för den mindre brytningen (och undersökningen) erfordras». —— Skyldigheten för delägare att svara för av det större arbetet påkallad merkostnad avser givetvis hela kostnaden i det fallet att den andre delägaren ej alls deltar i arbetet.

6 &. Paragrafen har motsvarighet i 63 & tredje och fjärde styckena gruvlagen och de be- stämmelser i 49 5 samma lag vartill först— nämnda paragraf hänvisar.

I första stycket regleras förfarandet, då delägare som enligt 5 & avstått från att del- taga i arbetet på utmål sedermera vill an- sluta sig till arbetet, samt dennes skyldighet att i sådant fall ersätta annan delägare för nedlagda kostnader. Med hänsyn till de nya bestämmelserna om kronoandel har det an- setts lämpligt att överflytta ifrågavarande ersättningsregler till 8 kap.

Beträffande bakgrunden till förslaget att även kostnader för undersökningsarbeten skall ersättas hänvisas till den allmänna mo- tiveringen (s. 146) och till 8 å. Enligt första stycket 1 och 3 skall för ersättningsskyldig- het vara avgörande inte bara anläggningar— nas och arbetenas nytta för fortsatt gruv- drift utan även nyttan för fortsatta under- sökningsarbeten, i den mån fråga är om del- tagande i sådana arbeten. —— Då undersök— ningsresultat — även om de är negativa -— mera sällan är utan värde för det fortsatta arbetet på utmålet, torde ersättning för ut- förda undersökningsarbeten oftast komma att visa sig befogad. Har dessa enligt sak- kunnig bedömning varit onödigt omfattan- de eller kostsamma, får ersättningen jämkas med hänsyn härtill.

Är i fall som avses i första stycket 2 frå- ga om kronoandel, skall givetvis avdrag göras för ersättning som utgivits enligt 5 kap. 2 &. Detsamma gäller naturligtvis andra fall där viss egendom eller kostnad ersatts tidigare. Särskilt stadgande härom torde ej erfordras.

Den föreslagna skyldigheten för delägare

som i efterhand ansluter sig till arbete på utmål att ersätta även kostnader för tidigare utförda undersökningsarbeten synes skäligen ej böra gälla undersökningsarbeten som verkställts innan den av utredningen före- slagna lagstiftningen trätt i kraft. Bestäm- melse härom återfinns i 14 kap. 6 5.

7 &. Paragrafen motsvarar 63 & femte stycket gruvlagen.

8 &.

Paragrafen innehåller bestämmelse om skyl- dighet för delägare i utmål att tillhandahålla annan delägare undersökningsresultat.

Såsom berörts i den allmänna motivering- en anser utredningen det vara rimligt och ägnat att öka utsikterna att få i gång ett rationellt utnyttjande av utmål, om såväl staten som annan delägare på föreslaget sätt får möjlighet att ta del av varandras under- sökningsresultat. Utredningen har övervägt att begränsa rätten att kräva redovisning varom nu är fråga till delägare som har brytningsvitsord men funnit att allmän öp- penhet på detta område alla delägare emel- lan ur olika synpunkter är att föredraga.

Möjligheten att utan omedelbar kostnad få ta del av annan delägares undersökningar i utmål innebär givetvis en favör för en pas- siv delägare. Här bör emellertid erinras om den betydande fördel det innebär för en aktiv delägare att, såsom samäganderätts- reglerna tillåter, kunna utan ersättning till- godogöra sig en passiv delägares andel i gru- van. Vidare erinras om att passiv delägare enligt gällande regler har möjlighet att dra nytta av annan delägares undersökningsar- bete genom att gå in i den gruvdrift arbetet möjliggjort utan att behöva kompensera in- mutaren för det risktagande undersöknings- arbetet inneburit. I sistnämnda hänseende innebär förslaget en förbättring av den akti- ves ställning genom den i 6 5 första stycket stadgade rätten till gottgörelse för kostna- derna för sådana tidigare gjorda undersök- ningsarbeten som vid den tidpunkt då mot- parten börjar ta del i verksamheten är till nytta vid fortsatt drift. I denna del innefat-

tar förslaget ett frångående av den hittills upprätthållna principen att inmutaren en- sam har att bära alla undersökningskostna- der. Totalt sett innebär den föreslagna ord- ningen enligt utredningens bedömande inte någon rubbning av betydelse av den hittills— varande balansen mellan inmutarens och sta- tens rättigheter.

Beträffande arten av de undersökningsre- sultat som skall tillhandahållas kan ledning hämtas från motiven till 47 & tredje stycket sista punkten gruvlagen, där det stadgas att inmutaren och kronan på begäran skall till- handahålla varandra resultaten av verkställ— da undersökningar (se Digman s. 319). Till resultat som måste utlämnas hör exempel- vis analyser av borrprov men däremot ej ut- värdering av undersökningsresultat, liksom inte heller upplysningar om kostnader och andra ekonomiska förhållanden.

Undersökningsresultat som staten får del av med stöd av de föreslagna reglerna torde vid behov kunna sekretessbeläggas enligt la- gen om inskränkning i rätten att utbekom- ma allmänna handlingar.

Den föreslagna skyldigheten för delägare att tillhandahålla varandra resultaten av ut- förda undersökningsarbeten synes ej böra gälla undersökningsarbeten som utförts före lagens ikraftträdande. En bestämmelse här- om har intagits bland övergångsbestämmel- serna i 14 kap. 6 5. I fråga om utmål med kronoandel, beträffande vilka anmälan om begagnande av kronoandelen ännu ej gjorts vid nya lagens ikraftträdande, följer av över- gångsbestämmelse i 14 kap. 4 5 att staten och inmutaren enligt 47 & gruvlagen är skyl- diga att tillhandahålla varandra resultaten även av undersökningar som verkställts före nya lagens ikraftträdande.

9 5. Paragrafen motsvarar 64 & första stycket gruvlagen.

I den föreslagna lagtexten har, till skill- nad mot gällande lag, utryckligen angivits att även underlåtenhet att utge infordrat till- skott till undersökningskostnader medför den föreskrivna påföljden.

I 64 å andra stycket stadgas att delägare

som enligt första stycket i samma paragraf förverkat sin lott i gruva, skall njuta ersätt- ning för sin andel i gruvan tillhörande jord- egendom och vara fri från betalning av till- skott. Vad som här skall förstås med till gruva hörande jordegendom är oklartl. Till gruva kan ej höra någon jordegendom. Ut- redningen har ej ansett det motiverat att uppta ifrågavarande del av stadgandet i den nya lagen. Innehar delägare i gruva gemen- samt fastigheter, som i ett eller annat av- seende utnyttjas för gruvdriften utan att marken anvisats för ändamålet enligt be- stämmelser härom i gruvlagen eller dess föregångare, kommer alltså delägare vars andel i gruvan förverkats enligt förevarande paragraf att bibehålla sin andel i fastigheten.

9 KAP.

Övergång av rätt till gruva

De föreslagna reglerna om övergång av rätt till gruva överensstämmer i huvudsak med vad som nu gäller. Med rätt till gruva avses här liksom enligt gällande lag begreppen inmutning och utmål med allt vad som hör till gruvrättigheten. Straffbestämmelsen i 66 % gruvlagen har överflyttats till kap. 12 (1 5 första stycket 3).

1 &. Paragrafen ersätter 65 å i gällande lag.

Både enligt förslaget och enligt gällande lag skall överlåtelse av rätt till gruva upp- rättas skriftligen. I gruvlagen stadgas dess- utom att i överlåtelsehandlingen skall upptas samtliga villkor som betingas och att änd- ring eller tillägg som ej avfattas skriftligen är utan verkan.

I senare rättspraxis har ett totalt krav på skriftlig form ej upprätthållits ens beträffan- de villkor vid fastighetsköp. Spörsmålet be- handlas av departementschefen i det till lag— rådet remitterade förslaget till ny jordabalk. Därvid uttalas att ett krav på att alla köpe- villkor skall tas in i köpehandlingen inte bör uppställas. Enligt jordabalksförslaget skall

1 Se Digman s. 391 f.

köpehandlingen innehålla uppgift om köpe- villkoren i vissa angivna fall som i stort sett motsvarar de fall där formkravet upp- rätthålls i nuvarande praxis.

När det gäller överlåtelse av gruvrätt torde kravet på skriftlig form kunna be- gränsas till att avse själva avtalet. Detta bör naturligen innehålla uppgifter om par- terna, föremålet för överlåtelsen och köpe- skillingen, om sådan avtalats, samt en över- låtelseförklaring. I övrigt torde det vid över- låtelse av rätt till gruva inte på samma sätt som vid överlåtelse av fastighet vara av bety- delse för parterna att i lagen anges vissa vill- kor som oundgängligen måste tas in i över- låtelsehandlingen. Även om lagtexten inte innehåller något sådant krav är det givetvis av stort värde för parterna att överlåtelse- villkor av betydelse tas in i avhandlingen.

2 och 3 åå. Paragraferna har motsvarighet i 66 och 67 55 i gällande lag.

10 KAP.

Inlösen av rätt till gruva

Detta kap. innehåller bestämmelser om in- lösen av rätt till gruva. Sedan utmålslägg- ning skett skall enligt utredningens förslag inlösen under vissa förutsättningar kunna ske dels i arronderingssyfte och dels i vissa andra fall när allmänna synpunkter av sär- skild styrka talar därför. I fråga om den allmänna motiveringen för bestämmelserna hänvisas i första hand till s. 151 ff.

Såsom objekt för inlösen skiljer sig gruv- rätt från äganderätt till fastighet i flera av- seenden. En fastighets fysiska beskaffenhet och faktiska användningsmöjligheter kan i allmänhet fastställas utan större svårighet. Den utredning som fordras för att fastställa värdet avser till stor del omständigheter utanför lösenobjektet, såsom prisbildning beträffande liknande fastigheter och inver— kan av den offentliga byggnadsplaneringen. Fastighetens avkastning vid olika använd- ningssätt låter sig någorlunda väl uppskattas. Gruvrätten innebär till sin natur inte förfo-

ganderätt till vissa på förhand kända mine- raltillgångar utan väsentligen en rätt för in- nehavaren att inom ett bestämt område leta efter och undersöka sådana tillgångar samt tillgodogöra sig de fyndigheter som eventu- ellt påträffas vid undersökningen. För en säker bedömning av omfattningen och be- skaffenheten av mineraltillgångarna i ett utmål fordras i allmänhet omfattande och dyrbara undersökningar. Den ekonomiska brytvärdheten kan ofta bedömas först efter gruvundersökning. Undersökningsarbetet ut— gör normalt ett moment i gruvrättens utnytt- jande. Något ortspris på utmål kan sällan konstateras. Med hänsyn till att gruvdrift närmast innefattar en långsiktig realisation av mineraltillgångar kan man ej heller tala om avkastningsvärde i egentlig mening.

De antydda skillnaderna i fråga om lösen— objektets egenskaper är enligt utredningens mening av den art att expropriationslagens ersättningsregler inte utan modifikationer i väsentliga avseenden kan tillämpas vid inlö- sen av gruvrätt. Avvikelser från dessa regler har synts påkallade såväl i fråga om värde- ringsprinciperna som när det gäller värde- ringsförfarandet och därmed sammanhäng- ande procedurregler. Särreglering har an- setts erforderlig även i vissa andra avseen- den.

1 5. Första stycket av paragrafen upptar förut— sättningarna för arronderingsinlösen. Röran- de dessa hänvisas till den allmänna motive- ringen.

Bestämmelserna avses kunna tillämpas både i det fall då samma fyndighet är upp- delad på flera utmål i olika innehavares hand och när utmål avseende flera varandra närbelägna fyndigheter tillhör olika ägare. Någon närmare precisering av vad som skall förstås med kriteriet närbelägen kan inte ges och torde inte vara nödvändig. Man kan utgå från att kravet på närbelägenhet alltid uppfylls av fyndigheter som med fördel kan bearbetas med utnyttjande av sådana gemen- samma anordningar för gruvdriften som centralschakt, ortsystem, uppfordringsverk, malmkross och andra anläggningar ovan

och under jord. Frågan om anrikningsverk har berörts i den allmänna motiveringen.

För att inlösen skall vara till gagn från allmän synpunkt bör bl. a. krävas att det är ett samhällsekonomiskt intresse att rationell gruvdrift kommer till stånd på platsen inom en tämligen nära framtid. Givetvis bör beak- tas huruvida en inlösen skulle medföra på- tagliga olägenheter med hänsyn till den drabbade utmålsinnehavarens aktivitet eller behov av malmreserver. Är detta fallet bör naturligtvis för att inlösen skall få ske ford- ras att vid en samlad bedömning fördelarna av ett gemensamt utnyttjande finnes vara så stora att de från allmän synpunkt klart överväger de olägenheter som uppkommer för utmålsinnehavaren.

Genom kravet att tvångsingripandet skall vara erforderligt för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift markeras att inlö- senförfarandet är avsett att användas en- dast om ett rationellt utnyttjande inte kan komma till stånd på frivillig väg eller even- tuellt genom utnyttjande av kronoandelar.

Inlösen skall kunna begränsas till att om- fatta endast något eller några utmål i en grupp av flera närbelägna utmål eller till att avse endast viss delägares andel i ett utmål. Ehuru utredningen ej funnit anledning att undanta kronoandel från inlösen, torde med hänsyn till ändamålet med kronoandelsin- stitutet mera sällan ifrågakomma att inlösa sådan andel. Bortsett från detta fall bör in- lösen normalt omfatta samtliga främmande andelar i ett närliggande utmål. Inlösenin- stitutet bör sålunda i princip inte utnyttjas för inlösen av blott så stor andel i ett när- liggande utmål som krävs för att den lösan- de skall få brytningsvitsord i detta. Skulle så ske finns ett korrektiv i 3 5, som under där angivna förutsättningar ger motparten möj- lighet att fordra att även återstående del av hans andel löses.

Syftet med arronderingsinlösen är att upp- nå ett enhetligt nyttjande av närbelägna utmål. Arronderingsinlösen skall inte kunna användas enbart för att upplösa samägande- rätt i gruva. Den omständigheten att utmåls- havare, som önskar lösa ett närliggande utmål, innehar en andel i även detta utmål,

avses å andra sidan inte utgöra hinder mot inlösen av övriga andelar i sistnämnda ut- mål.

Såsom hörande till gruvrätten bör räknas såväl befintliga, för gruvdriften avsedda byggnader och andra anläggningar som rätt till mark vilken gruvinnehavaren kan ha er- hållit med stöd av 4 kap. 23 eller 24 &. Nedlagt anrikningsverk bör kunna inlösas om det är uppfört i direkt anslutning till gruva som skall lösas. Även till förmån för gruvan förvärvade rättigheter, såsom servi- tut och rätt till elektrisk kraft, skall lösas. I lösenförordnandet bör anges i vad mån dylika rättigheter och annan egendom skall ingå i inlösningen.

Med regelbunden gruvbrytning torde lik- som i 6 kap. 5 & böra jämställas att gruva hålls läns.

Skulle innehavaren av ett utmål bedriva gruvbrytning inom ett närbeläget utmål utan att utmålen likväl enligt definitionen i 13 kap. 1 & ingår i samma utmålsfält bör ett dylikt förhållande givetvis betraktas som ett skäl mot inlösenförordnande.

Vill flera lösa, bör enligt första stycket företräde ges åt sökande som har de bästa förutsättningarna att idka gruvdrift på plat- sen. Här bör avseende fästas vid sådana fak- torer som sökandenas erfarenheter av gruv- drift i den skala, som det kan bli fråga om, deras förutsättningar att lösa transport— och avsättningsfrågor samt deras möjligheter att skaffa erforderligt kapital. Betydelse bör även kunna tillmätas sådana omständigheter som att en sökande framstår som aktiv hu- vuddelägare beträffande de fyndigheter, som avses skola brytas gemensamt, eller att en sökandes andel av mineraltillgångarna är väsentligt värdefullare än konkurrenternas.

Andra stycket av förevarande paragraf innehåller bestämmelser om möjlighet att lösa in utmålsrättigheter i andra fall än som avses i första stycket. Beträffande skälen för stadgandet hänvisas till den allmänna moti— veringen s. 154. Som förebild till kravet på riksdagens samtycke har tjänat motsva- rande bestämmelse i lagen den 30 juni 1947 om tvångsinlösen av vanhävdad jordbruks- egendom.

Ett villkor för inlösen enligt första eller andra stycket är som antytts att rationell gruvdrift kan antas komma till stånd inom en tämligen nära framtid. I intet fall bör inlösen få ske blott för att tillföra en sö- kande ytterligare malmreserver för använd- ning i en avlägsen framtid. En annan sak är att gruvdriften av tekniska skäl kan böra påbörjas inom en avgränsad del av ett fält och först efter någon tid kommer att beröra ett bestämt utmål.

Skulle den lösande underlåta att fullfölja de planer som legat till grund för inlösen— förordnandet, bör den som avstått rät- tigheten rimligen inte lämnas utan möjlig- heter att återta utmålet. Denna fråga har lösts så, att reglerna i 68 & expropriations- lagen om lösningsrätt till exproprierad egen- dom enligt 12 5 görs tillämpliga även på gruvrättigheter och annan egendom som in- lösts enligt bestämmelserna i förevarande paragraf. För att rätt till återlösen enligt be- rörda regler i expropriationslagen skall in- träda krävs bl.a. att exproprierad fastighet eller genom expropriation förvärvad sär- skild rätt ej kommit till användning för det avsedda ändamålet eller att dess användan- de för ändamålet upphört och att ändamå- let är att anse såsom övergivet. Vidare mås- te talan om återlösen väckas inom tjugo år från expropriationens fullbordande. På grund av gruvdriftens karaktär kan utan tvivel betydande svårigheter möta att i visst fall avgöra huruvida ändamålet med en in- lösning skall anses som övergivet eller inte. Med hänsyn härtill föreskrivs i tredje styc- ket i förevarande paragraf att i förordnande om rätt till inlösen skall anges de allmänna förutsättningar beträffande utnyttjandet av inlöst rättighet som legat till grund för be- slutet. Med anknytning härtill föreskrivs i 12 5 att vid tillämpning av 68 & expropria- tionslagen det med inlösningen avsedda ändamålet skall anses såsom övergivet, om rättigheten uppenbarligen ej använts i över- ensstämmelse med de allmänna förutsätt- ningar beträffande utnyttjandet som låg till grund för inlösenbeslutet.

Inlösen kommer företrädesvis att avse lös egendom. Ehuru lagen om expropriation i princip avser endast fast egendom, synes det likväl lämpligt att — om vissa modi- fierande och kompletterande bestämmelser meddelas — låta de expropriationsrättsliga reglerna om expropriation av fastighet gälla även i fråga om inlösen och ersättning som kan utgå i anslutning därtill enligt nu ifrå- gavarande kapitel. I förevarande paragraf har därför såsom huvudregel föreskrivits, att de allmänna bestämmelserna i lagen om expropriation skall i tillämpliga delar gälla beträffande inlösen och ersättning. Expro- priationslagens regler om expropriation av fastighet blir därigenom i tillämpliga delar gällande i fråga om inlösen av rättigheter enligt bl.a. gruvlagen (jfr 3 & expropria- tionslagen). Modifikationerna och tilläggen återfinns i de följande paragraferna. Där har sålunda föreskrifter intagits som har avseende på utvidgning av inlösningen (3 5), expropriationsersättningen (4 6 åå), rätte- gångskostnader (7 €), rättegångsförfarandet (8 5), bestämmandet av särskild löseskilling för vissa slag av egendom m. rn. (9 5), löse- skillingens fördelning m.m. (10 å), inlös- ningens fullbordande (11 5) samt återlösen av inlöst egendom (12 5). Vissa problem i dessa hänseenden behandlas i det följande under respektive paragraf. Ytterligare några spörsmål tas upp i förevarande samman- hang.

Vad först beträffar Kungl. Maj:ts hand- läggning av ansökan om inlösen enligt de föreslagna bestämmelserna kommer — på grund av hänvisningen till expropriationsla- gens allmänna bestämmelser — föreskrifter- na i 4 & sista stycket nämnda lag att gälla vid inlösningen. Härav följer att tillfälle skall lämnas innehavaren av det utmål eller den gruvrättsandel, som ansökningen avser, att yttra sig om huruvida avståendet är för- enat med särskild olägenhet, om annat lämp- ligt utmål kan tagas i anspråk med mindre olägenhet eller om det eljest finnes något att erinra i anledning av ansökningen. I inlös- ningsärende bör givetvis också yttrande in- hämtas från kommerskollegium och den sär-

skilda gruvnämnd som skall inrättas enligt utredningens förslag. Sedan remissförfaran- det avslutats, kan ansökningen upptas till prövning av Kungl. Maj:t. Bland tillämp- liga bestämmelser i expropriationslagen må ytterligare nämnas stadgandena i 5 5 om avvägning mellan olika tänkbara expropria- tiva rättsförändringar m.m., om särskilda bestämmelser till tryggande av egendomens användning för avsett ändamål och om tid för fullföljande av expropriationsfrågan. En- ligt 6 5 expropriationslagen får expropria- tionsrätt inte övergå från innehavaren till annan utan Kungl. Maj:ts medgivande. Ge- nom hänvisningen i 2 5 blir expropriations- lagens bestämmelser om förtida tillträde tillämpliga även på inlösen av gruvrätt eller andel däri.

3 &.

Med vad till gruvrätten hör åsyftas i 1 & första stycket egendom som enligt gällande rätt anses ingå i gruvegendomen. Skulle viss sådan egendom undantagsvis ej omfattas av meddelat inlösenförordnande, bör expro- priaten med analog tillämpning av 12 & expropriationslagen vara berättigad att krä- va inlösen av egendomen. I förevarande pa- ragraf avses främst egendom som inte anses ingå i gruvegendomen. Egendom vartill inlö- sen skall kunna utvidgas kan självfallet vara av olika slag, såväl fast som lös. Förutsätt- ning för inlösen föreslås vara att egendomen undergår synnerlig värdeminskning genom att gruvrätten avstås. Har exempelvis en fas- tighet förvärvats för att användas såsom industriområde vid en gruva, bör inlösen av gruvrätten sålunda kunna utsträckas till fas- tigheten om denna skulle väsentligt förlora i värde. Som ett annat exempel har förut nämnts det fallet att ett inlösenförordnande omfattar vissa men ej alla av en gruvägares utmål inom ett fält. I dylikt fall bör gruv- ägaren under de i paragrafen angivna för- utsättningarna kunna kräva att även hans återstående utmål i fältet löses.

Det bör anmärkas att den föreslagna be- stämmelsen inte är avsedd att inskränka den rätt till ersättning som kan föreligga en- ligt expropriationslagens regler. Rätt till er-

sättning enligt 7 % första stycket andra och tredje punkten nämnda lag kan t. ex. under vissa förutsättningar finnas i ett fall, där uppkommande värdeminskning inte är så betydande som krävs för tillämpning av fö- revarande paragraf.

4 &.

Förevarande paragraf innehåller vissa från grundsatsen i 7 & första stycket första punk- ten expropriationslagen avvikande regler för bestämmande av löseskilling för utmål. I fråga om annan ersättning, t. ex. ersättning för skada som åsyftas i tredje punkten i nämnda lagrum, avses expropriationslagens regler skola tillämpas fullt ut. Detta innebär bl. a. att ersättning för sådan skada ej kan bestämmas i form av avgäld enligt denna paragraf.

Beträffande huvudlinjerna för de före- slagna ersättningsreglerna hänvisas till den allmänna motiveringen s. 155 f. Huvudprin- cipen vid bestämmande av lösenskilling för gruvrättighet är inskriven i första styckets första punkt och innebär liksom vid expro- priation att den som får avstå från en gruv- rättighet skall erhålla full kompensation för rättighetens värde. Vid uppskattningen av detta värde kan i allmänhet ledning inte hämtas från något ortspris. Avgörande be- tydelse bör i stället tillmätas den sannolika lönsamheten vid bearbetning av de ifråga- varande mineraltillgångarna. För att den sannolika lönsamheten vid framtida bearbet- ning av en fyndighet skall kunna bedömas fordras först Och främst en uppskattning av fyndighetens storlek och beskaffenhet. På grundval av en sådan uppskattning kan an- taganden göras angående tänkbar omfatt- ning av gruvdriften, brytningskostnadema och värdet av den uppfordrade malmen. Vid beräkningen av det senare värdet får beaktas prisutvecklingen under en längre period för det malmslag som det är fråga om och, såvitt möjligt, pristendensen för framtiden. Antaganden rörande avsättnings- möjligheter och fraktkostnader får givetvis betydelse. Det sagda gäller självfallet obe- roende av om löseskillingen bestäms att utgå på en gång eller såsom en årlig avgäld.

Första stycket innehåller också bestäm- melser om viss minimiersättning. Föreskrif- terna härom är utformade efter förebild av liknande förslag av malmutredningen för Norrbotten, som ansåg bestämmelse om minimiersättning skälig med hänsyn till möj- ligheten att en gruvrätt som skulle inlösas kunde befinnas helt sakna värde i innehava- rens hand (SOU 1963:36 s. 75 och 99). Om rationaliseringsvinsten i motsats till vad malmutredningen tänkte sig beaktas vid er- sättningsberäkningen i enlighet med gruv- rättsutredningens förslag, bortfaller i viss mån behovet av en minimigaranti beträffan— de löseskillingens storlek. En allmän förut- sättning för inlösen är ju att de berörda ut- målen kan antas bli föremål för rationell gruvdrift. Ersättningen för själva fyndighe- ten kan emellertid enligt utredningens för- slag normalt väntas utgå som en årlig av- gäld bestämd väsentligen i förhållande till produktionens värde. Då den framtida ut- vecklingen beträffande gruvdriften alltid in- rymmer ovisshetsmoment, har utredningen ansett det rimligt att garantier om minimi- ersättningen infogas även i de av utred- ningen föreslagna inlösningsreglerna.

Om på grund av utmålets ålder eller and- ra omständigheter exakta uppgifter inte kan erhållas beträffande sådana kostnader för inmutning, utmålsläggning, jordlösen och in- trångsersättning m.m. som i visst fall skall ersättas enligt garantiregeln, får en skälig- hetsuppskattning göras.

För att kostnader för undersöknings- och tillredningsarbeten samt för anläggningar skall ersättas enligt bestämmelserna om mi— nimiersättning måste förhållandena vara så- dana att det kan antagas att motsvarande arbeten och anläggningar hade måst utföras av den lösande vid ett enhetligt och ratio- nellt utnyttjande av samtliga de ifrågava— rande fyndigheterna. Härvid bör mindre vikt fästas vid den lösandes egna planer än vid vad som får anses ändamålsenligt vid en objektiv bedömning. Befinns att utförda arbeten eller anläggningar endast till vissa delar är till nytta vid den fortsatta driften skall minimiersättningen begränsas till de kostnader som ett isolerat utförande av des-

sa delar skulle ha betingat. Det synes ej rimligt att den lösande under alla förhållan- den skall utge ersättning för tidigare utförda arbeten, vare sig dessa är till nytta vid det framtida utnyttjandet eller inte.

Det sagda innebär inte att den som avstår ett utmål aldrig kan påräkna ersättning t. ex. för befintliga schakt och orter som inte kom- mer till användning vid den tillämnade en- hetliga brytningen. Kan det göras sannolikt att det utmål som avstås skulle ha kunnat bearbetas ensamt med viss lönsamhet under utnyttjande av befintliga schakt och orter, bör skälig ersättning för dessa alltid utgå med stöd av huvudregeln i första punkten. Kan anläggningarna i fråga inte heller ut- nyttjas på detta sätt, får de antas vara vär- delösa och bör inte ersättas särskilt.

Ett villkor för att undersökningsarbeten skall ersättas bör givetvis vara att utmålsin- nehavaren tillhandahåller den lösande proto- koll, borrprov, analysresultat och dylikt från undersökningarna, i den mån sådant finns ibehåll.

Enligt 34 & expropriationslagen skall expropriationsersättning i princip bestäm- mas i penningar att utgå på en gång. Enligt förslaget skall denna princip alltid tillämpas när det gäller ersättning för tidigare ned- lagda kostnader av olika slag, arbeten, an- läggningar och annat, som ej hänför sig till själva fyndigheten. Detta gäller oberoende av om ersättning i sådana hänseenden be- stämts enligt huvudregeln i första stycket första punkten eller med tillämpning av bestämmelserna om minimiersättning i and- ra punkten.

När det gäller den del av ersättningen som avser själva fyndigheten har utred- ningen av skäl som angetts i den allmänna motiveringen ansett det nödvändigt att göra avsteg från den expropriationsrättsliga hu- vudregeln att ersättning skall fastställas att utgå på en gång. Bestämmelser om möjlighet att bestämma löseskillingen i nämnda del såsom en årlig avgäld är upptagna i andra stycket.

Svensk rätt är av olika skäl negativt in- ställd mot tillskapande av nya avgälder. Exempel saknas dock inte på att man i nu-

t ! i i ?

tida expropriativ lagstiftning infört möjlig- het till årliga ersättningar i vissa fall där bevissvårigheterna beträffande framtida ska— da är särskilt påtagliga. Enligt 9 kap. 47 & vattenlagen kan sålunda skadeersättning till följd av företag enligt 6 kap. (allmän flott- led) eller till följd av förorening genom av- loppsvatten fastställas att utgå i årlig avgift, när skälig anledning förekommer därtill. Ersättning till markägare i anledning av in- rättande av naturreservat eller vägrat till- stånd till bebyggelse inom strand- eller land- skapsskyddsområde eller till grustäkt m.m. kan enligt 30 & naturvårdslagen på begäran fastställas att utgå med visst årligt belopp, om särskilda skäl är därtill. Enligt utred- ningens mening erbjuder en ordning enligt vilken löseskillingen för utmål till väsentlig del kan utgå såsom en avgäld bestämd i för- hållande till produktionen den enda utvä- gen att nå en någorlunda tillfredsställande löseskillingen i vad avser själva fyndigheten som uppkommer vid inlösen av gruvrätt.

I andra stycket har som villkor för att löseskillingen i vad avser själva fyndigheten skall kunna bestämmas såsom en avgäld uppställts att utmålet inte undersökts i så- dan omfattning att fyndighetens storlek och beskaffenhet kan bedömas med erforderlig säkerhet. Det är framför allt svårigheterna att få klarhet i dessa hänseenden som kon- stituerar skillnaden mellan värdering av gruvrättigheter och värdering av fastigheter eller lös egendom i allmänhet. Huruvida angivna förutsättning är uppfylld skall i första hand prövas av domstolen ex officio. Då frågan kan vara vansklig att avgöra och den som drabbas av inlösen i tveksamma fall kan väntas ha intresse av att engångs- ersättning ej utdöms har vidare föreslagits att fastställande av avgäld. skall vara obli- gatoriskt på yrkande av denne, såvida det ej är uppenbart att det föreliggande ut- redningsmaterialet är tillräckligt för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Ger exem- pelvis — som kan vara fallet vid inlösen enligt 1 & andra stycket — utredningen uppenbarligen vid handen, att fyndighetens värde är så obetydligt att den som avstått rättigheten även med beaktande av upp-

kommande rationaliseringsvinst inte bör till- erkännas någon elsättning utöver stadgad minimiersättning, skall löseskillingen givet- vis ej till någon del utgå i form av avgäld.

I överensstämmelse med vad som är van- ligt i arrendeavtal rörande utmål föreslås att avgälden skall utgå dels såsom en fast årlig avgift och dels i form av produktionsav- gift beräknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som varje år bry- tes inom utmålet och uppfordras. Den fasta avgiften är avsedd som en minimiavgift som skall utgå endast i den mån den överstiger produktionsavgiften för visst år. Då några säkra hållpunkter för beräkning av utmålets värde inte antas föreligga när den fasta av- giften bestäms, synes denna i allmänhet bö- ra sättas förhållandevis lågt. Avgiftens stor- lek får i övrigt bero på vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Är det uppenbart att gamle ägaren inte själv skulle ha kunnat utnyttja utmålet under lång tid framåt, är detta en omständighet som talar för en särskilt låg fast avgift. I motsatt rikt- ning bör verka en sådan omständighet som att inlösenbeslutet grundats på antagandet att sökanden skall sätta igång en omfattan- de och lönsam gruvdrift inom en nära framtid. Över huvud bör ledning kunna hämtas från vad som är brukligt i arrende- avtal.

Tyngdpunkten vid fastställande av av- gäld avses ligga på produktionsavgiften. Be- roende på en dylik avgifts anknytning till den faktiska brytningen är det möjligt att bestämma en skälig avgäld även utan ingå— ende kännedom om fyndighetens storlek och beskaffenhet. Vid slutande av arrendeavtal beträffande utmål saknas sålunda ofta så- dana kunskaper.

Också beträffande grunderna för produk— tionsavgiften synes ledning kunna hämtas från de principer som tillämpas särskilt vid utarrendering av kronans gruvrättigheter. Det synes sålunda lämpligt att avgälden be- stäms för tjugo år i sänder med möjlighet för parterna att mot slutet av en period på- kalla ny prövning av grunderna för avgäl- den för följande period. Om part hade möj- lighet att påkalla omprövning av avgälden

närhelst ändrade förhållanden kunde åbe- ropas skulle detta enligt utredningens me- ning kunna inverka på den lösandes kalky- ler för driften på ett sätt som skulle mot- verka syftet med inlösningen.

Beräkning av arrendeavgift i relation till värdet av uppfordrad malm förekommer all- mänt i avtalen rörande utarrendering av stat- liga gruvrättigheter. Då de härvid använda beräkningsmetoderna kan tjäna till ledning vid fastställande av produktionsavgift vid inlösen av utmål, skall här lämnas en redo— görelse för dessa metoder.

Enligt tidigare brukliga avtal angående utar- rendering av kronans andelar i järnmalmsgru- vor bestämdes arrendeavgiften till viss procent av malmens värde, dvs. värdet av malmen sedan den brutits, uppfordrats och eventuellt under- kastats sovring. Detta värde bestämdes på så sätt, att från försäljningspriset avdrogs arren- datorns fraktkostnader, andra leveranskostna- der samt försäljningskostnaderna och i före- kommande fall kostnaderna för anrikning och annan särskild behandling av malmen. Däremot gjordes intet avdrag för brytnings- och upp- fordringskostnader. Detta sätt att beräkna ar- rendeavgiften, lämpligen betecknat bruttosyste- met, föreskrevs i den 1956 upphävda kungörel- sen den 20 oktober 1899 om begagnande av kronans jordägarandel i gruva och torde kun- na återföras på vissa bestämmelser om avgäld i 1884 års gruvstadga. Bruttosystemet gäller också för beräkning av jordägaravgäld enligt gruvlagen. I de äldsta arrendeavtalen fastställ- des avgiften i regel till 1/50 av den uppfordrade malmens totala värde, dvs. 4 procent av värdet av kronans andel i malmen. I avtal avseende järnmalmsgruvor i Norrbottens län har avgif- ten sedermera höjts till 13 procent av värdet av kronans andel i malmen.

Bruttosystemet innebär att utmålsägaren normalt får uppbära avgäld även när gruvan går med ringa vinst eller med förlust —— den uppfordrade malmen torde sällan helt sakna värde -— samtidigt som en konjunkturupp- gång på malmmarknaden med höga malm- priser kommer honom till godo i mindre mån än om han haft del i vinsten.

En annan metod, betecknad nettosystemet, som på senare tid börjat tillämpas i arrende- kontrakt mellan staten och LKAB, är att be- räkna arrendeavgiften såsom en andel av mal- mens värde i gruvan (in situ). Norrngivande torde här vara ett arrendeavtal den 15 oktober 1964 mellan staten och LKAB beträffande in- mutar- och jordägarandelar i Leveäniemi

malmfält inom Svappavaara statsgruvefält. En- ligt avtalet skall LKAB erlägga en arrendeav- gift motsvarande 22,5 procent av värdet i gru- van av all den järnmalm som brutits inom ut- målen i fråga och som under året i form av olika malmprodukter levererats för export eller till mottagare inom landet. Nämnda värde skall motsvara det genomsnittliga nettoförsälj- ningspriset per ton under året för respektive produkter från gruvan minskat med dels för- säljningskostnaderna och de däri ingående frakt- och leveranskostnaderna och dels drifts- och kapitalkostnader för malmens brytning, upp- fordring, anrikning och sintring. Försäljnings- kostnaderna skall beräknas till 2 procent av det fakturerade nettoförsäljningspriset. Såsom ka— pitalkostnad räknas bokförd värdeminskning på anläggningar och maskiner samt 6 procent ränta på det vid årets ingång redovisade kapi- talet i ifrågavarande maskiner och anläggning- ar. Som minimiavgift skall, vare sig brytning förekommit eller inte, erläggas 200 kr per ut- mål. Tvist om tillämpning av bestämmelserna skall avgöras av skiljemän. — I ett senare av- tal (ang. Tuolluvaara) utgör arrendeavgiften 25 procent av värdet i gruvan.

Nettosystemet innebär att ersättningen kommer att variera efter lönsamheten. Moti- ven för övergång till nettosystemet vid ut- arrendering av järnmalmsfyndigheter till LKAB utvecklades av kommerskollegium i en skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 maj 1964.

Kollegiet framhöll att beräkningen av avgäl- den enligt bruttosystemet tidigare ställde sig jämförelsevis enkel, eftersom det endast gällde att fastställa de kvantiteter som brutits ur gru- van under ett visst år samt saluvärdet av dessa på arbetsplatsen. Numera har gruvföretagen i stor utsträckning gått över till att leverera mal- men i form av anrikad slig och ytterligare för- ädlade produkter. Kostnaden för anrikning och sintring skall då dragas av från försäljningspri- set vid beräkning av malmvärdet vid gruvan. På grund av den tekniska utvecklingen har skill- naden mellan de båda systemen kommit att bestå endast i att vid nettosystemet även bryt- ning och uppfordring — vilka kostnader är lättast att beräkna — skall ingå i kostnadsav- dragen. Vid nettosystemet varierar arrendeav- giften i direkt proportion till lönsamheten. Den arrendeavgift som enligt bruttosystemet kom- mer att utgå även vid fattiga malmer och låg- konjunktur kan bli avgörande för om brytning skall ske eller om ett malmparti skall lämnas kvar som icke brytvärt. Principiellt synes det enligt kollegiets mening även vara riktigast att arrendeavgiften grundas på värdet av den upp- låtna nyttigheten, dvs. i detta fall malmen så-

dan den befinner sig i berggrunden, vilket talar för nettosystemet.

Beträffande arrendeavgiftens beräkning vid ett nettosystem yttrade kollegiet i nämn- da skrivelse:

Vid övergång till nettosystem kommer avgif- ten att grundas på det lägre malmvärdet i gru- van, och procenttalet måste följaktligen höjas om icke avgiftsnivån skall sjunka (jämfört med bruttosystemet). De omständigheter, som är att beakta vid bedömning av procenttalets storlek, synes i huvudsak vara följande. Staten ställer malmtillgången i sin helhet eller viss andel i gruvrätten, ofta hälften, till arrendatorns för- fogande. Arrendatom satsar anläggnings- och driftskapital och ombesörjer driften och pro- dukternas försäljning med insats av det teknis- ka och ekonomiska kunnande som hans orga- nisation besitter och under arrendetiden för- värvar. Staten tar ingen ekonomisk risk. Ar- rendatom tar risken för oräntabla investering- ar, vilken på grund av marknadsväxlingar och i många fall föreliggande ovisshet om malm- tillgångarnas verkliga storlek och beskaffenhet är större vid gruvdrift än inom de flesta and- ra verksamhetsområden. Staten bidrar dock, i den mån gruvrörelsen icke går med förlust, med en andel av kapitalkostnaderna vilka in- går i kostnadsavdragen. — Som en belastning för staten ur förhandlingssynpunkt vid utarren- dering till någon som innehar hälften i gru- van framstår att denne, om staten ej vill del- taga i driften, är berättigad att driva gruvan för egen räkning, med rätt för staten att, om anmälan till begagnande av statens gruvandel skett, senare lösa in sig i rörelsen på villkor som är fastställda i gruvlagens bestämmelser om samäganderätt i gruva. Vid sin bedömning har kollegiet kommit till den uppfattningen att omkring en fjärdedel av malmvärdet i gruvan normalt skulle vara en rimlig avgift vid utar- rendering av gruvegendomen.

Brutto- och nettosystemen sådana de här beskrivits har hittills ansetts lämpa sig mindre väl för beräkning av arrendeavgifter beträffande sulfidmalmsutmål, främst be- roende på dessa malmers komplexa natur och därmed sammanhängande svårigheter att fastställa försäljningspriset för malmerna. I arrendeavtal mellan staten och Boliden används bl. a. olika grundavgifter, tilläggs- avgifter, variabler och indexregleringar, vil- ka ger ersättning per ton för olika malmer som brutits och uppfordrats.

Vilken av de nämnda metoderna som bör

användas vid bestämmande av avgäld i visst inlösenfall, eller om eventuellt någon annan metod bör tillämpas, bör få avgöras av dom- stolen, liksom också sättet för beräkning av brytningskostnadema och den andel av malmens värde som skall tillkomma den som avstått utmålet.

Vid beräkning av brytningskostnadema bör givetvis även beaktas vad den lösande utgivit såsom engångsersättning för utmåls- förrättning och undersökningsarbeten m. m.

I mål rörande löseskilling för utmål är båda parter självfallet skyldiga att förete de anteckningar angående erhållna undersök- ningsresultat som de kan förfoga över. Edi- tionsföreläggande enligt rättegångsbalken kan meddelas rörande undersökningsproto- koll och dylikt. Särskilt stadgande härom torde inte erfordras.

Tvist om beloppet av årlig avgäld beträf- fande vilken grunderna sålunda fastställts synes, i analogi med vad som enligt 6 kap. 3 & föreslås gälla beträffande tvist om av- gäld till jordägaren, lämpligen böra lösas med tillämpning av bestämmelserna i 3 kap. 7 & i lagförslaget.

5 5. Som förut framgått förutsätts för att inlösen skall få komma ifråga i princip att den lö- sande avser att uppta rationell gruvdrift inom berörda gruvfält. Det kan antas att vid de undersökningsarbeten som erfordras som förberedelse för brytning eller i samband med själva driften efterhand framkommer tillräckligt material för bedömning av fyn- dighetens storlek och beskaffenhet. När så blivit fallet föreligger ej längre de motiv som vid inlösningen utgjorde grunden för beslutet om avgäld. Bl. a. med hänsyn till rättsordningens negativa inställning till stän- diga avgälder bör i detta läge finnas möjlig- het att bringa avgälden att upphöra. I före- varande paragraf har föreskrivits att varde- ra parten under sagda förutsättning skall äga påfordra, att avgälden skall upphöra och frågan om löseskillingen, såvitt avser rättighetens återstående värde, slutligt av- göras. Har regelbunden gruvdrift pågått in- om utmålet under sammanlagt minst tio år,

bör så ske på yrkande av part, såframt det ej är uppenbart att fyndighetens storlek och beskaffenhet ännu inte kan bedömas med erforderlig säkerhet. Detta kan vara fallet om brytningen varit begränsad till en liten del av utmålet eller om arbetet av speciell anledning ej resulterat i erforderlig känne- dom om återstoden av fyndigheten.

Den slutliga prövningen kan givetvis leda både till utdömande av ett engångsbelopp och till beslut om att någon ytterligare er- sättning ej skall utgå, enär den kvarvarande delen av fyndigheten befunnits sakna värde.

Restersättning som bestäms vid prövning varom nu är fråga kan komma att uppgå till betydande belopp. Har i sådant fall avlös- ningen påkallats av den som avstått rättig- heten, kan den lösande genom skyldigheten att utbetala beloppet vid en tidpunkt som han ej kunnat förutse tillfogas avbräck till men för den fortsatta driften. Med hänsyn härtill har utredningen ansett det rimligt att den lösande, om avlösningen påkallats av motparten, bereds möjlighet att erlägga en väsentlig del av slutersättningen medelst årliga annuiteter under förslagsvis tjugo år. Ett stadgande härom, delvis utformat efter förebild från 9 kap. 23 å vattenlagen, har intagits i andra stycket.

Avlösen av avgäld skall givetvis även kunna ske genom överenskommelse mel- lan parterna.

6 &.

Om en inlöst gruvrättighet "överläts till an- nan medan rätt till avgäld enligt 4 & före- ligger, skall enligt förslaget den lösandes rät- tigheter och skyldigheter enligt 4 och 5 åå övergå på den nye innehavaren. Anledning synes inte föreligga att låta den lösande allt- jämt vara ansvarig gentemot den som avstått rättigheten för fullgörandet av förpliktelser- na enligt dessa bestämmelser. Av hänsyn till den senares säkerhet föreslås dock att över- låtelsen inte skall medföra befrielse från be- rörda förpliktelser förrän den nye innehava- ren ställt pant eller borgen som avses i 11 5.

Om ett utmål, beträffande vilket rätt till avgäld enligt 4 & föreligger, förverkas eller upphör på grund av att den lösande urakt-

låtit att erlägga försvarsavgift för utmålet eller att begära förlängning av utmålets gil- tighetstid, förlorar den som avstått gruv- rättigheten möjlighet till ytterligare ersätt- ning enligt 4 och 5 55. Finns mineraltill- gångar av värde kvar inom utmålet synes det inte rimligt att denne skall gå miste om full ersättning för den avstådda rättig- heten på grund av försumlighet från den lösandes eller dennes rättsinnehavares sida. För det fall att försvarsavgift ej erlagts har utredningen övervägt att ge den som avstått rättigheten möjlighet att återfå den- samma genom att själv inom viss tid in- betala den oguldna avgiften. Beslut om rät- tighetens återgång skulle i så fall meddelas av bergmästaren. Tanken att en lösande skulle underlåta att försvara ett inlöst utmål av värde är emellertid ganska orealistisk. Möjligheten till illojala manövrar i syfte att undgå ersättningsskyldighet är ringa till följd av det föreslagna förbudet mot ommutning. En regel som den antydda skulle inte kunna tillämpas när inlöst utmål upphört på grund av att förlängning ej beviljats. Utredningen har därför ansett att det för samtliga nu ifrågavarande fall är tillfyllest med en regel att den som avstått rättigheten skall, om denna upphör till följd av att den lösande eller annan innehavare av rättigheten för- summat vad han skäligen bort iakttaga för rättighetens bevarande, vara berättigad till ersättning av den försumlige för den för- lust som härigenom tillskyndas honom. så— vida han inom viss tid instämmer sin talan till expropriationsdomstolen. —— Har utmål upphört under förhållanden varom nu är fråga, synes detta även vara en omständig- het som bör beaktas av prövningsmyndig— heten, om den ursprunglige innehavaren av utmålet söker dispens från ommutningför- budet i syfte att genom ny inmutning åter- få fyndigheten.

Vill en gruvinnehavare i något fall söna ett inlöst utmål, t. ex. därför att han funnit fyndigheten inte vara brytvärd, torde han i allmänhet kunna skaffa sig trygghet mot er- sättningsanspråk enligt andra stycket genom att först erbjuda den som avstått utmålet att få överta detsamma utan vederlag.

I fråga om rättegångskostnaderna avses i princip expropriationslagens regler skola till- lämpas vid inlösen av gruvrättighet. Detta följer av hänvisningen i 2 5. Den lösande blir sålunda som regel skyldig att ersätta motpartens kostnader vid expropriations- domstolen. Vissa modifikationer i denna re- gel är emellertid erforderliga enligt utred- ningens mening. Den viktigaste modifika- tionen är att, av skäl som utvecklats i den allmänna motiveringen, den lösande före- slås icke vara skyldig att svara för kostnad som motparten i mål om inlösen nedlagt på undersökning av den ifrågavarande fyndig- heten i vidare mån än arbetet uppenbar- ligen är till nytta för den lösande. För att sistnämnda krav skall vara uppfyllt, måste förhållandena vara sådana, att det i betrak- tande av det avsedda utnyttjandet av ut- målet med fog kan antas, att den lösande eljest själv skulle ha fått verkställa motsva- rande undersökningar. I dylikt fall måste undersökningsresultatet givetvis tillhanda— hållas den lösande. Bestämmelsen avser även mål om ny prövning enligt 4 5 andra stycket eller 5 &.

Beträffande kostnader av nyssnämnda slag i mål om ersättning enligt 6 5 andra stycket avses däremot huvudregeln i expro- priationslagen skola gälla.

I mål om ny prövning av grunderna för avgäld enligt 4 5 andra stycket och mål enligt 5 5 eller 6 & andra stycket skulle en undantagslös tillämpning av expropriations- lagens regler om fördelning av rättegångs- kostnader kunna medföra att part lockades att inleda rättegång utan sakligt underlag. Till förekommande härav föreslås expro- priationsdomstolen få befogenhet att i dyli- ka mål, om särskilda omständigheter föran- leder därtill, förordna att den som avstått rättigheten själv skall vidkännas sina kost— nader på målet vid cxpropriationsdomstolen.

8 &. Expropriationslagens regler om domstolar och rättegång i expropriationsmål torde i huvudsak vara lämpade även för mål angå- ende inlösen eller ersättning enligt de av

utredningen föreslagna reglerna. Vissa kom- pletterande föreskrifter synes erforderliga i fråga om bestämmelserna om laga domstol och om expropriationsdomstolens samman— sättning.

I förstnämnda avseende föreslås enligt första stycket som huvudregel att mål an- gående inlösen eller ersättning enligt före- varande kapitel skall upptagas av expropria- tionsdomstolen i den ort där utmålet är be- läget. Gäller målet flera, inom olika dom- stolsområden belägna utmål, vilka inte lämpligen kan för bestämmande av löse— skilling eller annan ersättning uppskattas annat än såsom en enhet, föreslås i analogi med bestämmelserna i 20 & expropriations- lagen att forumfrågan skall avgöras av Kungl. Maj:t.

De värderingsfrågor som aktualiseras vid inlösen av gruvrättighet är av synnerligen speciell och komplicerad natur. Med hän— syn härtill har föreslagits att i mål varom nu är fråga båda expropriationsteknikerna skall ha erfarenhet av gruvdrift och minst en av dem därjämte erfarenhet i fråga om värdering av mineralfyndighet.

Antalet sakkunniga inom landet på be- rörda områden är begränsat. Uppkommer fråga om inlösen, finns risk att en eller flera av dem är jäviga. Det synes därför lämpli— gast att expropriationsteknikerna utses sär- skilt för varje mål av Kungl. Maj:t eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

9 &.

Bestämmelserna i denna paragraf innebär, att om även fast egendom löses, löseskilling alltid skall bestämmas särskilt för denna egendom. Därvid skall självfallet expro- priationslagens bestämmelser härom beak- tas. Uppdelning av löseskilling för lös egen- dom erfordras — förutom när viss del av löseskillingen enligt 4 5 skall utgå i form av en avgäld — i fall som avses i 10 5.

10 %. Förevarande paragraf innehåller bestämmel- ser — utformade efter förebild av stadgan- de i 25 & allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 — till skydd för innehavare av

panträtter m.m. i egendom som löses med stöd av den nya lagen. Skyddet synes även böra gälla i fråga om avgälder och sluter- sättning som utfaller efter inlösningen.

Om egendom som löses enligt förevaran- de kapitel omfattas av företagsinteckning, torde det kunna bli fråga om tillämpning av vad i 10 och 15 åå lagen om företagsin- teckning föreskrives om följden av att egen- dom i vilken företagsinteckning gäller över- låts m.m. Den i tredje stycket intagna be- stämmelsen om underrättelseskyldighet av- ser att ge inteckningshavare tillfälle att be- vaka sina intressen i dylika fall. Bestämmel- sen avses också innebära att domstolen är skyldig att undersöka, huruvida någon fö- retagsinteckning finnes i den egendom som skall lösas.

I fråga om ersättningens erläggande må påpekas att domstolen enligt 2 & förevaran- de kap. jämförd med 48 5 första stycket expropriationslagen har möjlighet att medge att nedsättning inte behöver äga rum, var- vid den lösande i stället skall göra anmälan hos länsstyrelsen. Vid inlösen av gruvrätt torde i allmänhet föreligga skäl till sådant medgivande utom då fråga är om engångs- ersättning som även avser fast egendom.

11 5.

Om det vid inlösen av gruvrätt bestäms att löseskilling skall utgå förutom med ett en- gångsbelopp — avseende kostnader för ut- målsförrättning, undersökningsarbeten och anläggningar m. m. — med en årlig avgäld, kan ersättningen inte anses slutligt erlagd förrän avgälden genom senare beslut bragts att upphöra och i samband därmed even— tuellt fastställd slutersättning betalts. För att inlösningen skall vara fullbordad bör det emellertid vara tillfyllest att den lösande fullgjort sina åligganden beträffande det omedelbart bestämda engångsbeloppet samt, om den lösande är annan än staten, ställt säkerhet för avgälden hos länsstyrelsen. Också i övrigt bör engångsbeloppet vid till- lämpning av expropriationslagens bestäm- melser om expropriationsersättningens erläg- gande och expropriationens fullbordande an- ses som slutlig ersättning.

Som en följd av den föreslagna bestämmel- sen i 2 & blir även reglerna i 68 & expro- priationslagen om lösningsrätt till exproprie- rad egendom tillämpliga på gruvrättigheter och annan egendom som inlösts enligt den nya lagen. Vissa särbestämmelser erfordras i fråga om återlösen av gruvrättighet.

Föreskriften i första punkten av föreva- rande paragraf korresponderar med bestäm- melsen i 1 & tredje stycket. Beträffande syf- tet med föreskriften hänvisas till specialmo- tiveringen till sistnämnda bestämmelse. Här må också erinras om att Kungl. Maj:t kan ha meddelat särskilda bestämmelser för att trygga gruvrättighetens användning för det avsedda ändamålet med stöd av 5 5 tredje stycket expropriationslagen. Har en längre tid förflutit utan att den lösande utfört un- dersökningsarbete eller gruvdrift i enlighet med vad som förutsattes vid inlösenbeslutet, får ändamålet med inlösningen anses över- givet.

När hel fastighet exproprierats, tillkom- mer enligt 68 & expropriationslagen lös- ningsrätten den, som närmast före expropria- tionens fullbordande var fastighetens ägare eller hans rättsinnehavare. I fråga om egen- dom som inlösts enligt de nu ifrågavarande reglerna bör tydligen rätten till återlösen inte tillkomma jordägaren utan den som när- mast före inlösningens fullbordande inne- hade egendomen eller hans rättsinnehavare.

Vid återlösen enligt expropriationslagen får värdet inte sättas högre än den expro- priationsersättning som utgivits (69 å). Sker återlösen av utmål bör enligt utredningens mening den som avstått utmålet i varje fall inte behöva utge högre ersättning än som svarar mot den engångsersättning som er- lades vid inlösningen. Vid tillämpning av den åsyftade regeln i expropriationslagen skall hänsyn alltså inte tagas till erlagda av- gälder. — Ersättning vid återlösen av utmål avses liksom vid återlösen av exproprierad egendom skola bestämmas som ett engångs- belopp.

Reglerna om återlösen är givetvis inte till- lämpliga beträffande inlösta gruvrättigheter som förverkats eller som upphört att gälla

på grund av de föreslagna bestämmelserna om begränsning av utmåls giltighetstid. I fråga om den tidigare rättighetsinnehava- rens möjligheter att tillvarata sina intressen i dylika fall hänvisas till 6 5.

13 %.

Den som vill utverka förordnande om inlö- sen enligt 1 & bör kunna verkställa förbe- redande undersökningsarbeten på utmålet såväl för att skaffa sig nödigt underlag för bedömning av hur utmålet bäst skall kunna utnyttjas som, om förordnande om inlösen redan meddelats, såsom förberedelse för vär- deringen i expropriationsmålet. Då det är oklart om sådana arbeten faller inom ramen för stadgandet om förundersökning i 71 & expropriationslagen (jfr prop. 1958 Azl49 s. 15 och 22 samt 3LU 1958 B: 1 s. 25) har en särskild bestämmelse i ämnet ansetts böra upptagas i gruvlagen. Undersökningstillstånd varom nu är fråga bör enligt utredningens mening kunna meddelas av kommerskolle- gium. En förutsättning för undersökningstill- stånd bör vara att ett klart behov av förbe- redande undersökningsarbeten föreligger. Har inlösenförordnande ej redan meddelats, bör tillstånd självfallet inte ges med mindre det uppgivna ändamålet är sådant som av- ses i ] å och det kan ifrågakomma att med- ge sökanden rätt till inlösen. — Anledning att medge undersökningsarbeten av mera omfattande slag, såsom schaktsänkning och ortdrivning, torde sällan föreligga. — Un- dersökningsarbeten enligt förevarande para- graf avses kunna utföras på all mark inom utmål, sålunda även utanför område som tagits i anspråk enligt 4 kap. 23 5.

Den som utför undersökningsarbete var- om nu är fråga bör vara skyldig att låta gruvinnehavaren få del av undersökningsre- sultatet. Har borrningar verkställts, bör borr- hålen inläggas på borrhålskarta (jfr 11 kap. 4 5), av vilken en kopia bör överlämnas till gruvinnehavaren. Föreskrifter angående in- sändande av utdrag av sådan karta till myn- dighet m.m. bör i mån av behov kunna meddelas av kommerskollegium.

Tillsyn över gruvdriften

Förevarande kapitel överensstämmer i hu- vudsak med 10 kap. gruvlagen. Bortsett från de nya bestämmelserna om redovisning av borrhål, vilka berörts i den allmänna moti- veringen, grundar sig de smärre sakliga änd- ringar som vidtagits väsentligen på reform- förslag som under hand framförts till ut- redningen från kommerskollegium och berg- mästarna.

Föreskrifterna i 70 ä gruvlagen om anmä- lan till bergmästaren vid påbörjande av gruvarbete m.m. jämte därtill anknytande straffbestämmelse föreslås bli överflyttade till gruvkungörelsen (14 5). Dit har även överförts vissa detaljbestämmelser angåen- de gruvkarta m.m. (12 å) och gruvregister (13 5). Övriga straffbestämmelser i gruvla— gens 10 kap. har i lagförslaget sammanförts i 12 kap. l &.

Bestämmelsen i 77 & gruvlagen angående skyldighet för bergmästarna att insända sta- tistiska uppgifter till kommerskollegium har utmönstrats. Efter en företagen omorgani- sation sänds dylika uppgifter numera till statistiska centralbyrån, som enligt bestäm- melser i kungörelsen den 25 febr. 1966 om statistiska uppgifter från rörelseidkare och ägare av flerfamiljshus har möjlighet att infordra uppgifter av det slag som avses i 77 % gruvlagen.

1 5. I paragrafen, som har motsvarighet i 68 & gruvlagen, fastslås den allmänna tillsynsplikt beträffande gruvarbete som åvilar kommers- kollegium och bergsstatstjänstemännen.

2 &. Paragrafen motsvarar 69 % första och andra stycket gruvlagen.

Första stycket innefattar ingen saklig ändring i gällande bestämmelser. Frågan om innebörden av begreppet misshushållning med malm behandlas av Digman s. 407 f.

Enligt andra stycket i nämnda lagrum skall Utfraktsvägar och orter som leder till

gruvans obrutna delar underhållas på ett be- tryggande sätt samt alltid hållas tillgängliga. Syftet med bestämmelsen är att förhindra sådana åtgärder med avseende på gruvgång- arna att tillträdet till obruten malm i fram— tiden omöjliggörs eller avsevärt försvåras. Ur denna synpunkt är det inte nödvändigt att gångarna underhålls genom skrotning och alltid hålls omedelbart tillgängliga. Förut- satt att från arbetarskyddssynpunkt erfor- derliga provisoriska avstängningsanordning- ar är vidtagna bör det vara tillfyllest, om malmen utan större svårigheter kan nås efter avlägsnande av dessa och skrotning av till- trädesvägen. Med hänsyn härtill har i stället föreskrivits att ifrågavarande vägar skall hållas öppna.

Är gruva ej under arbete och kan an— nan i arbete varande gruva därigenom bliva besvärad av ökat vattentillopp, skall enligt 69 & tredje stycket gruvlagen bergmästaren, vare sig rätten till förstnämnda gruva äger bestånd eller icke, tillse att till förekom— mande härav lämpliga åtgärder vidtas. Nå- gon motsvarighet till denna bestämmelse har inte upptagits i 2 &. Bestämmelsen är en kvarleva från den tid då vattenundanhåll- ningen var ett av de största problemen vid gruvdrift och var då knuten till beviljande av vilOStånd. Innebörden är ej fullt klar. I vart fall anses av stadgandet följa att innehavare av nedlagd gruva eller, om gruvan sönats, jordägaren är skyldig att tåla att innehava- ren av närliggande gruva som besväras av vattentillopp från den förra gruvan i denna vidtar åtgärder för att minska vattentill— strömningen från densamma.1 Numera före- kommer emellertid ytterst sällan att gruvor tillhörande olika ägare är belägna så nära varandra eller eljest på sådant sätt att dylik inverkan kan uppkomma. Vattenundanhåll- ningen i gruvor erbjuder vidare ej alls sam- ma problem som tidigare. Veterligen har stadgandet ej tillämpats i senare tid. Om den däri avsedda situationen skulle inträda i nå- got fall, torde åtminstone under vissa förut- sättningar bestämmelser i vattenlagen vara tillämpliga. Utredningen har med hänsyn till det anförda ansett att stadgandet utan olä- genhet kan utgå ur gruvlagen.

3 &. Paragrafen motsvarar 71 & gruvlagen.

4 och 5 55.

I paragraferna, som har motsvarighet i 74— 76 5,5 gruvlagen, har infogats de nya be- stämmelserna om redovisning av borrhål. Som nämnts i den allmänna motiveringen föreslår utredningen att bestämmelserna om gruvkarta kompletteras dels så att det blir obligatoriskt att på gruvkarta redovisa borr- hål av bestående värde och dels med före- skrifter innebärande att dylika borrhål, som verkställts utan att skyldighet att upprätta gruvkarta föreligger, dvs. under tiden innan gruvarbete igångsätts, skall inläggas på borr- hålskarta.

Bortsett från den redovisning som kan be- gäras av staten såsom innehavare av krono- andel föreligger för närvarande skyldighet för gruvrättsinnehavare att till myndighe- terna redovisa resultat av undersökningsar- beten i två fall. Dels skall vid ansökan om utmål fogas berättelse över de resultat som erhållits genom undersökningsarbeten och annan utredning av betydelse för bedöm- ningen huruvida förutsättningama för ut- målsläggning är för handen (21 ä 2 mom. gruvlagen). Dels skall över gruva som är under arbete — varmed här torde jämställas gruvundersökning — upprättas gruvkarta som skall kompletteras fortlöpande. Utdrag av kartan, som skall förvaras av gruvinne- havaren, skall sändas till kommerskollegium och, i den utsträckning bergmästaren på- fordrar, även till denne (74 å). Gruvkartan ger en mycket fullständig bild av samtliga gruvarbeten och fyndighetens geologi. Ehuru det inte är obligatoriskt inläggs numera all— mänt på gruvkarta även diamantborrhål, försedda med geologiska beteckningar. Nu avsedda handlingar är offentliga.

Därutöver går gruvinnehavarna frivilligt myndigheterna tillhanda med undersöknings- resultat i vissa andra hänseenden. Sålunda brukar gruvföretagen till bergmästarna över- sända redogörelser för verksamheten vid un- dersöknings- och driftsgruvor samt för verk-

' Se Digman s. 409 f.

ställd prospektering för att utnyttjas som un- derlag vid författandet av bergmästarnas årliga ämbetsberättelser till kommerskolle- gium. Dessa redogörelser samt ämbetsberät— telserna är sekretessbelagda enligt lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma all- männa handlingar. Vidare synes gruvföre- tagen allmänt vid utarbetandet av gruvmo- nografier, regionala geologiska kartor och andra vetenskapliga eller praktiskt-veten- skapliga arbeten frivilligt lämna väsentliga bidrag i form av kartor, statistiska och histo— riska uppgifter m. m.

Utredningens förslag om skärpning av förutsättningarna för utmålsläggning inne- bär såsom framgått av det föregående (5. 186) bl.a. att kartor och undersöknings- resultat från undersökningsarbetet blir all- mänt tillgängliga i betydligt större ut- sträckning än för närvarande. Till grund för utredningens förslag att därutöver skall in- föras skyldighet för gruvinnehavare att in- lägga borrhål av bestående värde på borr- hålskarta ligger följande överväganden.

Enligt utredningens mening är det ett be- tydande allmänt intresse att resultat som er- hållits vid undersökning av mineralfyndig- heter inte går förlorade utan bevaras för framtiden och i största utsträckning görs allmänt tillgängliga. Härigenom kan man undvika oekonomiskt dubbelarbete, när som ofta är fallet vid prospektering förnyade un- dersökningar sätts in på ett område som tidi- gare varit föremål för undersökning. En sammanställning av resultat från undersök- ningar inom skilda delar av ett område kan ge informationer om den geologiska struktu— ren i hela trakten. Bevarandet av undersök- ningsresultat bör också vara till betydande nytta för den geologiska vetenskapen. Slut- ligen kan de informationer undersöknings- resultaten ger användas vid myndigheternas prövning i ärenden om förlängning av utv- måls giltighetstid eller inlösen. Samtidigt bör emellertid rimlig hänsyn tagas till gruvföre- tagens krav på sekretess i fråga om sina un- dersökningar. Vidare är det angeläget att en redovisningsskyldighet utformas så att den inte medför onödig belastning för före— tagen. Inte minst från denna synpunkt är det

viktigt att redovisningsskyldigheten inte görs så omfattande att det inkommande mate- rialet inte kan ordnas och utnyttjas på ett meningsfullt sätt.

Utifrån dessa synpunkter har utredningen till en början ej funnit tillräckliga skäl före- ligga att införa redovisningsskyldighet i frå- ga om undersökningsresultat som erhållits vid regionalprospektering (utan inmutning) eller vid undersökningar inom inmutningar som inte lett till ansökan om utmål. Före- tagen får anses ha legitim anledning att en- samma få förfoga över undersökningsresul- tat avseende områden som inte skyddas av gruvrättigheter för utnyttjande vid förnyade undersökningar i framtiden.

Beträffande de undersökningsarbeten som utförs på utmål under tiden mellan utmåls- läggningen och påbörjandet av gruvarbete är det enligt utredningens mening av vikt från allmän synpunkt att särskilt resultaten av diamantborrningar bevaras för framti- den, framförallt beroende på de exceptio- nellt höga kostnadema för sådana arbeten. Redovisning av sådana borrningsresultat torde inte medföra någon nämnvärd belast- ning för företagen eller någon olägenhet ur sekretessynpunkt. Arkiveringen kan med fördel ske i samma ordning som gäller i fråga om gruvkarta.

När det gäller elektriska, magnetiska och andra geofysiska mätningar som företas på utmål efter utmålsläggning, skulle för att en redovisning skulle bli till någon nytta bl. a. krävas en fortlöpande sortering, systemati- sering och utvärdering av inkommande upp- gifter, vilka i sin tur borde lämnas enligt ett omsorgsfullt utarbetat standardformulär. De på detta sätt bearbetade uppgifterna borde förvaras lätt tillgängliga i ett centralt arkiv. Utredningen anser det emellertid tveksamt om nyttan med ett sådant arrangemang är så stor att den motsvarar kostnaderna för arki- veringen och bearbetningen. En utvidgning av redovisningsskyldigheten till att omfatta även sådana resultat skulle innebära en icke obetydlig belastning för företagen. Utred- ningen har därför ansett att det för närva- rande inte finns skäl att föreslå redovisnings- skyldighet även beträffande nu ifrågavaran—

de undersökningsresultat. Det behov som från allmän synpunkt kan finnas att få till- gång till undersökningsresultat utöver dem som enligt förslaget obligatoriskt skall redo- visas till myndigheterna torde även i fram- tiden kunna antas i stort sett bli tillgodosett genom samverkan mellan gruvföretagen å ena sidan samt bergmästarna och vetenskap- liga institutioner å andra sidan.

Huvudbestämmelserna rörande redovis- ning av borrhål inom utmål har intagits i 4 5. Med bestämningen borrhål av beståen- de värde avses att utesluta s.k. slamprov- hål, korta diamantborrhål och andra tillfäl- liga undersökningsborrningar. Bruket att re- dovisa borrhål på gruvkarta lagfästs. För att en redovisning av undersökningsborrningar skall ha något värde måste borrhålen pla— ceras i sitt geologiska sammanhang genom att läggas in på en geologisk eller geofysisk karta. Som lämpligt underlag bör kunna tjä- na någon av de kartor som bifogats utmåls- ansökningen eller som eljest, i fråga om äld- re utmål, vanligen upprättats av företagen i samband med utmålsläggningen. Finns inte sådan karta, torde företagen i allt fall i sam- band med borrningsarbeten ha upprättat en arbetskarta över borrhålen. En kopia av denna bör då kunna utnyttjas som borrhåls- karta. Borrhålskartan får karaktären av en preliminär gruvkarta. Något krav på att borrhålskarta skall upprättas av bergsstats- tjänsteman eller behörig gruvmätare synes inte höra upprätthållas.

Vissa detaljföreskrifter om upprättande av gruvkarta samt översändande av utdrag av kartorna m.m. har intagits i den före- slagna gruvkungörelsen (12 å). Där föresla- gen bestämmelse att upprättande av gruv- karta skall verkställas av person som kom- merskollegium förklarat behörig att verk- ställa gruvmätningar — vilken avviker nå- got från motsvarande föreskrift i 74 å gruv- lagen — sammanhänger med att ej alla bergsstatstjänstemän har behörighet att verk— ställa gruvmätningar. — Inom kommerskol- legium övervägs för närvarande att över- flytta förvaringen av gruvkartorna från kol— legiets gruvkartekontor till bergmästarna. Om eventuellt förslag härom från kollegiets

sida godtas, bör den föreslagna bestämmel- sen i 12 å andra stycket gruvkungörelsen jämkas härefter. I kungörelsen har också intagits en bestämmelse innefattande bemyn- digande för kommerskollegium att meddela närmare föreskrifter om upprättande av gruvkarta och borrhålskarta (12 ?; tredje stycket).

6 &. Paragrafen har motsvarighet i 78 & gruvla- gen. Vissa bestämmelser angående registrets förande föreslås intagna i gruvkungörelsen (13 å). Befogenhet att meddela närmare föreskrifter i ämnet torde lämpligen kunna delegeras till kommerskollegium.

12 KAP.

Ansvar och fullföljd av talan

Bestämmelserna om ansvar och fullföljd av talan, vilka i gruvlagen är uppsplittrade på flera kapitel, har i förslaget sammanförts i kap. 12. Några sakliga ändringar av bety- denhet föreslås inte.

Besvär över bergmästarnas beslut har hit- tills anförts i mycket ringa omfattning, och något behov att ändra de nuvarande regler— na om fullföljd av talan hos kommerskolle- gium har knappast gett sig till känna. Utred— ningen är medveten om att en modernise— ring av dessa utöver vad utredningen före- slagit likväl kan höra övervägas på vissa punkter. Då en sådan modernisering lämp— ligen synes böra ske i anpassning till den lagstiftning angående enhetliga regler om förvaltningsförfarandet, vari föreliggande, ännu ej departementsbehandlade förslag till förvaltningslag (SOU 1968: 27) kan ut- mynna, har utredningen emellertid inte an- sett sig ha anledning att ta upp denna fråga till närmare behandling.

De nya bestämmelserna om rättegångs- kostnad när talan mot beslut vid utmålsför- rättning förs vid allmän domstol har fått sin plats sist i kapitlet. Någon motsvarighet till forumbestämmelsen i 81 & gällande lag har inte upptagits, eftersom bestämmelserna i rättegångsbalken10 kap. 8 och 10—12 55

torde ge tillräcklig anvisning om forum. Vid tillämpning av dessa bestämmelser får be- greppet »gruva» anses inbegripa inmutning.

l 5. I paragrafen har sammanförts straff— och åtalsbestämmelserna i respektive 73 5, 16 5 första stycket, 66 & femte stycket, 72 5 första stycket, 76 €, 72 5 andra stycket och 82 5 första stycket första punkten gruvlagen.

2 5. Paragrafen motsvarar 11 å i gällande lag. Åklagarens talerätt synes i princip böra avse sådana fall där inmutningsrätt beviljats i strid med inmutningsförbud som väsentligen skyddar allmänna intressen.

3 &. Paragrafen motsvarar 41 5 1 mom. i gällan- de lag.

Att talan föreslås kunna föras även mot beslut om anvisande av mark inom utmål beror på den möjlighet till officialprövning som införts i 4 kap. 23 &.

Förslaget upptar ej någon motsvarighet till bestämmelsen i 41 ä 1 mom. gruvlagen om skyldighet för klagande att inge proto- kollsutdrag. För närvarande insänder berg- mästarna fortlöpande till kommerskollegium protokoll angående utmålsförrättningar och förrättningar enligt 45 & gruvlagen. Vid full- följd av talan torde kollegium om erforder- liga handlingar likväl inte skulle vara till— gängliga ha att infordra akten i ärendet från bergmästaren.

4 &. Paragrafen motsvarar 41 ä 2 mom. i gällan- de lag.

5 &. Beträffande denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag, hänvisas till mo- tiveringen vid 5 kap. 2 5.

6 &. Paragrafen motsvarar 80 å i gällande lag. Talan mot bergmästares beslut om inmut— ning förs i regel hos kommerskollegium men

i vissa fall — om annan rättsägare än sö- kanden gör gällande att inmutningsansök- ningen bort helt eller delvis avslås på annan grund än att fyndigheten ej är inmutnings- bar — genom stämning till allmän domstol (2 å andra stycket). Besvär över åtgärd eller beslut vid utmålsförrättning anförs hos kommerskollegium i vissa frågor av övervä- gande teknisk karaktär, varemot den som är missnöjd med åtgärd eller beslut under utmålsförrättning i annan fråga, skall in- stämma sin talan vid domstol (4 $). I öv- riga fall får klagan över bergmästarens be- slut enligt förevarande paragraf föras hos kommerskollegium.

Klagan över kommerskollegiums beslut enligt gruvlagen förs hos Kungl. Maj:t. Här- vid upptas av regeringsrätten enligt rege— ringsrättslagen 2 & 14:o) första stycket mål om inmutning eller utmålsläggning, enligt 2 & 17:o) tionde stycket mål om föreläggan- de vid vite och enligt 2 5 18:0) handräck- ningsmål. Enligt praxis är regeringsrätten behörig att pröva mål rörande sådana för- ändringar med avseende på utmål, som om- nämns i 45 5 första stycket gruvlagen.

Regeringsrätten har också ansetts äga pröva mål om förverkande av gruvrätt på grund av underlåtenhet att erlägga försvars- avgift. Vissa skäl kan anföras för att mål om anteckning i gruvregistret faller inom regeringsrättens kompetensområde på grund av 2 5 14:0) femte stycket regeringsrätts- lagen. I övrigt upptas besvär över beslut av kommerskollegium i mål och ärenden en- ligt gruvlagen av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Förslag angående ändringar i kompetens- fördelningen mellan regeringsrätten och Kungl. Maj:t i statsrådet som bl.a. berör mål enligt gruvlagen har framlagts dels i be- tänkandet Kompetensfördelningen av admi- nistrativa besvärsmål mellan Kungl. Maj:t i statsrådet och regeringsrätten (SOU 1959: 4 s. 260 ff) och dels i Förvaltningsdomstols- kommitténs betänkande »Förvaltningsrätt- skipning» (SOU 1966:70 s. 578 ff), vid vars utarbetande förslagen i förstnämnda be- tänkande tagits i beaktande. Förvaltnings- domstolskommittén _— som bl. a. föreslagit att de flesta målgrupperna inom regerings-

rättens kompetensområde redan på mellan- planet skall prövas av en domstolsinstans, kammarrätten — har under framhållande av att de frågor, som kan uppkomma i mål rörande besvär över beslut av kommerskolle- gium enligt gruvlagen, i allmänhet är av rättslig natur, såsom huvudregel förordat att dessa mål skall prövas av administrativ dom- stol. Undantag görs dock beträffande vissa typer av beslut, som anses vara av den natur att besvär över desamma bör handläggas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Detta gäller i första hand beslut av kommerskollegium som ej rör ett särskilt fall utan har en gene— rell karaktär, frågor om beskaffenheten av karta m.m., om behörighet att verkställa gruvmätningar samt om tillstånd att igen- lägga utfraktsväg o.d. och att nedlägga gruva. Kommitténs förslag har ännu ej lett till lagstiftning.

Huwdlinjen vid kompetensfördelningen är att sådana mål, i vilka rättsfrågorna nor- malt framstår som det väsentliga, bör hand- läggas av administrativ domstol, medan så- dana ärenden, i vilka lämplighetsfrågorna regelmässigt dominerar, bör prövas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Från denna ut- gångspunkt synes den av förvaltningsdom- stolskommittén föreslagna överflyttningen av ärenden till administrativ domstol följd- riktig. Av samma skäl synes mål angående inmutningsavgifter böra upptas av admi— nistrativ domstol.

När det däremot gäller ärenden angående förlängning av undersökningstiden eller av utmåls giltighetstid samt dispens från för— bud mot ommutning och mot inmutning inom skyddszon talar starka skäl för att be— svär över kommerskollegiets beslut bör upp- tagas av Kungl. Maj:t i statsrådet. Ärende om förlängning av utmåls giltighetstid är visserligen närmast att betrakta som en rätts- fråga i den mån klagande gör anspråk på automatisk förlängning under åberopande av utförd arbetsprestation. Vid prövning av ärende angående fakultativ förlängning kommer däremot näringspolitiska avväg- ningar och beaktande av allmänna samhälls— intressen i förgrunden i sådan grad att det enligt vedertagna principer för kompetens-

fördelningen knappast kan komma i fråga att hänskjuta dylikå ärenden till administra- tiv domstol. Att vid kompetensfördelningen skilja mellan ärenden om automatisk för— längning och ärenden om fakultativ förläng- ning skulle vara synnerligen opraktiskt. Det kan t. ex. väntas att en begäran om automa- tisk förlängning ofta åtföljs av ett alterna- tivt yrkande om fakultativ förlängning. Ut- redningen förordar med hänsyn till det an- förda att ärenden om förlängning av utmåls giltighetstid upptas av Kungl. Maj:t i stats- rådet.

Med hänsyn till det lagstiftningsarbete beträffande den administrativa rättskipning- en som pågår inom justitiedepartementet an— ser sig utredningen inte ha anledning att lägga fram i lagtext formulerade förslag till de ändringar i regeringsrättslagen som er- fordras för genomförande av förvaltnings- domstolskommitténs förslag i fråga om över- flyttning av vissa gruvärenden från Kungl. Maj:t i statsrådet till regeringsrätten.

7 &. Paragrafen innehåller bestämmelser om sak- ägares rätt till kostnadsersättning i mål vid allmän domstol enligt 4 & första stycket. Be- träffande motiveringen hänvisas till vad som anförts vid 4 kap. 31 &.

13 KAP.

Särskilda bestämmelser

I detta kapitel har, förutom stadgandet an- gående åbos rättigheter i 79 & gruvlagen, in- tagits en definition av det i de nya bestäm- melserna om tidsbegränsning och inlösen av gruvrättigheter använda begreppet utmåls- fält samt bestämmelser angående gruvnämn- den och om möjlighet att framtvinga efter— levnad av villkor i samband med dispens från inmutningshinder. Motsvarigheter till bestämmelserna om fullföljd av talan, forum och åtal i 11 kap. gruvlagen återfinns i 12 kap. av förslaget.

15.

I de föreslagna reglerna om tidsbegränsning

av utmål (6 kap. 5 5) och om inlösen av rätt till gruva (10 kap. 1 &) behandlas flera i ett utmålsfält ingående utmål som en enhet så- tillvida, att vid prövning av ärende rörande ett utmål aktivitet från innehavarens sida i vissa fall tillmäts samma betydelse vare sig den ägt rum på utmålet eller i utmålsfält vari utmålet ingår. Att så skall ske är natur- ligt med hänsyn till att en modern gruvan- läggning baseras på malmtillgångar inom ett flertal utmål.

Begreppet utmålsfält, som inte förekom- mer i gruvlagen, är emellertid inte entydigt. För tillämpningen av nämnda bestämmelser krävs en definition av begreppet. I fackman- nakretsar används uttrycket vanligen som beteckning på mer eller mindre samman- hängande utmål med någorlunda enhetliga ägareförhållanden. Till utmålsfält kan här- vid stundom räknas utmål som ligger hund- ratals meter från huvudkomplexet men na- turligt hör samman med detta genom äga- reförhållanden, malmstruktur och sättet för blivande exploatering, liksom också utmål som ehuru sammanhängande med huvud- komplexet ligger på långt avstånd från hu- vudmalmen, har annan struktur och olika ägare eller av annan anledning knappast kommer att exploateras gemensamt med denna under överskådlig tid.

Enligt bestämmelse i 1884 års gruvstadga kunde gruvägare som innehade flera intill varandra gränsande utmål få tillstånd att genom arbete inom något eller några av ut- målen fullgöra arbetsskyldigheten för dem alla. En hänsyftning härpå förekommer i p. 2 i gruvlagens övergångsbestämmelser. En- ligt den i förevarande paragraf upptagna de- finitionen av begreppet utmålsfält krävs ock- så att utmålen skall vara geografiskt sam- manhängande — antingen direkt eller genom annat utmål som likaledes uppfyller ford- ringarna enligt definitionen. Utredningen har ansett kravet på sammanhängande fält medföra en betydande fördel vid tillämp- ningen genom regelns klarhet.

Utredningen förutsätter att sådana om- ständigheter som att utmål, vilka inte ome- delbart gränsar till ett närliggande fält, lik- väl naturligt hör till detta, särskilt beaktas

vid prövningen i ärende om förlängning eller inlösen av utmål.

För att varandra angränsande utmål skall bilda ett utmålsfält krävs enligt definitionen i förevarande paragraf ytterligare att samme ägare innehar minst halv andel i utmålen eller eljest har ett bestämmande inflytande i dessa. Innehav av hälftenandel i flera utmål har med hänsyn till reglerna om brytnings— vitsord ansetts ge erforderlig gemenskap i fråga om dispositionsrätten. Att flera utmål som en gruvinnehavare disponerar över dels direkt och dels genom exempelvis ett helägt dotterbolag skall bilda ett utmålsfält synes klart.

Definitionen i fråga innebär bl. a. att var- andra angränsande utmål med kronoandel räknas som ett utmålsfält även om inmutar- andelarna tillhör olika företag. Här bör emellertid erinras om att en förutsättning för särskilt skydd enligt bestämmelserna om tids- begränsning och inlösen är att vederböran- de ådagalagt aktivitet inom det fält vari ut— målet ingår.

2 &. Paragrafen motsvarar 79 å i gällande lag.

3 5. Paragrafen innehåller bestämmelser om in- rättande av en gruvnämnd.

Enligt utredningens förslag skall det an- komma på kommerskollegium att pröva bl.a. ärenden rörande dispens från inmut- ningsförbudet inom skyddszon och från om- mutningsförbudet (2 kap. 2 5 andra stycket), förlängning av undersökningstiden i speci- ella fall (3 kap. 8 & tredje stycket), förläng- ning av utmåls giltighetstid och förhandsbe- sked i sådan fråga (6 kap. 5 och 6 55) samt besvär i anledning av att ansökan om för— längning av undersökningstiden helt eller delvis avslagits på grund som anges i 3 kap. 8 5 andra stycket.

Prövningen av sådana ärenden kräver stor förtrogenhet med de förhållanden under vilka gruvnäringen arbetar. Sakkunskap er- fordras såväl i fråga om gruvdrift och pros- pektering som beträffande den integrerade järn- och metallindustrins malmförsörjnings-

problem. Utredningen har diskuterat olika lösningar för säkerställande av att kommers— kollegium vid sin prövning har tillgång till expertis på dessa områden.

Som en tänkbar lösning har diskuterats tanken att föreskriva att i kommerskolle- giums handläggning av ärenden av nu ifrå- gavarande slag skall deltaga av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter som företräder sakkun— skap som nyss nämnts. En sådan anordning skulle emellertid starkt kontrastera mot kommerskollegiums nuvarande organisation, enligt vilken generaldirektören beslutar en- sam i flertalet ärenden. Utredningen har därför inte ansett sig böra lägga fram för- slag i denna riktning, detta så mycket mind- re som frågan om en översyn av kommers- kollegiums organisation för närvarande är under övervägande. Utredningen förutsätter emellertid att vid en omorganisation av kommerskollegium hänsyn tas till att kolle- giet har att avgöra viktiga gruvärenden.

Som angetts i den allmänna motiveringen föreslår utredningen i stället att vid kom- merskollegiums sida inrättas en särskild nämnd, gruvnämnden, vars yttrande bör in- hämtas innan kollegiet avgör ärenden av nu ifrågavarande slag.

Ordföranden i nämnden bör vara en opar- tisk, i allmänna värv erfaren person som, jämte suppleant, utses av Kungl. Maj:t. I övrigt föreslås i nämnden ingå minst fyra andra ledamöter vilka, jämte personliga suppleanter för var och en av dem, lämpli- gen utses av Kungl. Maj:t efter förslag exempelvis av Sveriges geologiska undersök- ning, Svenska gruvindustriarbetarförbundet, Svenska gruvföreningen och Jernkontoret. Sekreterare i nämnden bör vara en tjänste- man vid kommerskollegium som general- direktören utser. Denne bör ha rätt att när- vara vid nämndens sammanträden.

Nämnden bör givetvis också vara skyldig att yttra sig i andra gruvärenden än de nu åsyftade vilka hänskjuts dit från kommers- kollegium eller annan myndighet.

Utöver nu angivna funktion bör gruv- nämnden enligt utredningens mening kunna tjäna som ett allmänt kontaktorgan mellan kommerskollegium och gruvnäringen. För

fullgörande av denna uppgift bör nämnden vid behov hålla informella överläggningar med företrädare för näringen. Om general- direktören är närvarande vid sådana för- handlingar, hör han leda dessa.

Närmare föreskrifter om gruvnämndens sammansättning och verksamhet torde böra utfärdas av Kungl. Maj:t med stöd av be- myndigandet i 5 5.

Om sakkunskap beträffande gruvhante- ring etc. får göra sig hörd på angivna sätt genom gruvnämnden vid tillämpningen av de nya reglerna om begränsning av utmåls giltighetstid m.m., bör enligt utredningens mening hos gruvinnehavarna kunna skapas den tillit till en riktig och opartisk bedöm— ning från myndigheternas sida som är en förutsättning för att reglerna skall erhålla de avsedda gynnsamma verkningarna för gruv- näringen.

4 5.

Som antytts vid 2 kap. 2 & torde det utan särskilt stadgande i viss utsträckning vara möjligt att vid dispens från inmutningshin- der knyta sådana villkor som kan anses er- forderliga för att tillgodose de intressen som hindersbestämmelserna avser att skydda. Som exempel kan nämnas föreskrift att ar- bete skall bedrivas på visst avstånd från markytan inom område för trafikanläggning eller inom grönområde enligt fastställd de— taljplan eller att visst transportsätt skall an- vändas inom det område dispensen avser. Efterkoms inte sådant villkor, bör givetvis finnas möjlighet att åstadkomma rättelse. Enligt förevarande paragraf, vilken utfor— mats efter förebild från 5 5 lagen om in- skränkning i rätten till inmutning i Norr— bottens län, kan efterlevnad av dispensvill- kor som uppställts av myndighet fram- tvingas genom vitesföreläggande. Vid över- trädelse av villkor som knutits till medgi- vande av enskild person eller bolag torde rättelse kunna uppnås genom talan vid dom- stol.

Övergångsbestämmelser

Som berörts i den allmänna motiveringen förordar utredningen att den nya lagen i princip görs tillämplig även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. Detsamma bör gälla då befintliga inmutningar, inmut- ningar och utmål som läggs på grund av före ikraftträdandet ingiven ansökan samt utmål som söks efter nämnda tidpunkt på grund av dessförinnan sökt inmutning. Övergångsregelns innebörd i fråga om den föreslagna tidsbegränsningen av utmål har behandlats i annat sammanhang (s. 149). Såvitt avser gruvrättigheter som tillkommit enligt gruvlagen synes ett genomförande av huvudregeln i övrigt ej vålla några problem. En närmare analys av regelns tillämpning och verkningar krävs däremot i fråga om gruvrättigheter som grundar sig på äldre lagstiftning. De undantag och särskilda be- stämmelser som ansetts behövliga anges i 2—8 åå.

1 5.

Den nya lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1973, vid vilken tidpunkt 1963 års lag om inskränkning i rätten till inmut- ning inom Norrbottens län upphör att gälla. I sistnämnda del må dock erinras om att det kan komma i fråga att bibehålla 1963 års lag en kort tid efter nämnda tidpunkt (jfr s. 15 8).

2 5.

Om inmutning söks före lagens ikraftträ- dande utan att ärendet då ännu avgjorts talar såväl praktiska skäl som hänsyn till sökanden att bestämmelserna i 2 kap. gamla lagen tillämpas i inmutningsärendet. Bl.a. innebär detta att någon inmutningsavgift inte uttas. I övrigt torde de nya bestämmel- serna kunna tillämpas beträffande inmut- ning som beviljas på grund av ansökan var- om nu är fråga.

Likaså synes i ärende om utmålsläggning eller utvidgning av utmål vilket är anhängigt vid tiden för nya lagens ikraftträdande

äldre bestämmelser böra tillämpas i de äm- nen som regleras i 4 kap. nya lagen. Avser en vid ikraftträdandet anhängig ansökan utvidgning av utmål som tillkommit före den 1 januari 1940 eller på grund av in- mutning som sökts dessförinnan, synes äldre lag böra tillämpas även i fråga om rätt till kronoandel och jordägarandel. I annat fall skulle nämligen frågan om kronoandel i det utvidgade området bli beroende på om bergmästaren hann företa utvidgningsför- rättningen före lagens ikraftträdande eller inte, vilket synes mindre lämpligt.

Beträffande utmål som efter lagens ikraft- trädande söks på grund av dessförinnan be— viljad inmutning, synes däremot nya lagen kunna tillämpas utan inskränkning. Såvitt avser 4 kap. 21 & första stycket följer av kravet att hinder för att beaktas vid utmåls— läggningen måste ha förefunnits redan vid mutsedelns utfärdande att vid tillämpningen av berörda stadgande ej kommer att beaktas hinder som införts genom de nya bestäm- melserna i 2 kap. 2 och 3 Så. Vid anvisande av utmål på grund av inmutning varom nu är fråga skall givetvis 4 kap. 21 å andra stycket tillämpas så, att även en före lagens ikraftträdande gjord, konkurrerande utmåls- ansökan som inkommit tidigare utgör hin- der mot utläggande av förstnämnda utmål utanför det inmutade området.

3 &. Beträffande inmutningar som beviljats före nya lagens ikraftträdande bör gälla att un- dersökningsarbetet skall vara utfört inom tre år från dagen för mutsedelns utfärdande eller inom den förlängda tid som före ikraft- trädandet kan ha beviljats enligt äldre lag. Om det efter lagens ikraftträdande blir fråga om förlängning av undersökningstiden för sådana inmutningar synes däremot de nya förlängningsreglema böra tillämpas och in- mutningsavgift uttas. Vid bedömandet av rätten till förlängning bör anses som om nya lagen gällde när inmutningen beviljades. Förlängning av den ursprungliga treåriga undersökningstiden bör sålunda enligt 3 kap. 8 _8, andra stycket nya lagen kunna ske med högst tre år. Har undersökningstiden

redan förlängts enligt bestämmelserna i 19 & gamla lagen, skall även frågan om möjlig- het till ytterligare förlängning bedömas med utgångspunkt från inmutningsdagen.

4 &.

Beträffande utmål vari staten redan före lagens ikraftträdande anmält sig till begag- nande av kronoandel och inträtt i företaget avses bestämmelserna i den nya lagens 5 kap. bli omedelbart tillämpliga. Detta inne- bär att staten i fortsättningen anses som del- ägare enligt l ä i samma kap. Några spe- ciella problem torde inte uppkomma häri- genom. Statens ekonomiska skyldigheter en— ligt 49 ?) gruvlagen förutsätts redan vara reglerade.

När det gäller utmål beträffande vilka anmälan om kronoandel ännu inte gjorts vid lagens ikraftträdande, skulle en omedel- bar tillämpning av nya lagen medföra att staten genast finge betala marklösen och ut- målsförrättningskostnader för alla dessa ut- mål. För att undvika detta har i förevarande paragraf föreskrivits att bestämmelserna i 5 kap. gamla lagen skall tillämpas till dess staten inträtt i företaget samt i fråga om de skyldigheter som till följd av inträdet åligger staten enligt 49 & samma lag. Med hänsyn till angelägenheten av att en enhetlig regle- ring i fråga om kronoandelarna uppnås inom en ej alltför avlägsen framtid har vidare föreslagits att staten skall anses ha avstått från kronoandelen, om anmälan om begagnande därav ej gjorts inom tio år från lagens ikraftträdande. Genom de föreslagna reglerna torde behovet att på ett lämpligt sätt sprida ställningstagandet beträffande statens engagemang i dessa utmål över en längre tidrymd bli tillgodosett i tillräcklig mån.

Anledningen till att statens inträde i gruv- företaget och inte anmälan enligt 47 & fått bli avgörande är främst att anmälan enligt gällande regler kan uppskjutas till efter det regelbunden gruvbrytning igångsatts. I dy- lika fall bör statens bidrag till kostnaderna för redan uppförda anläggningar för driften regleras enligt 49 å och ej enligt 5 kap. i nya lagen.

5 &. Beträffande den föreslagna övergångsregeln till 6 kap. 1, 5 och 6 55 hänvisas till den allmänna motiveringen (s. 149).

Det totala antalet utmål utgör för närva— rande omkring 5000. Med hänsyn till att ansökan om förlängning i princip skall kun— na inges när som helst under den första tju- gofemårsperioden, torde man kunna räkna med att ansökningar om förlängning av äldre utmål sprids över en stor del av perioden. Eftersom utmålen är fördelade på högst cirka 150 gruvinnehavare kan det Vidare antagas att en förlängningsansökan i allmän— het kommer att innefatta ett stort antal ut- mål. Slutligen torde man kunna utgå från att åtskilliga av de nuvarande utmålen kom- mer att sönas utan att förlängning begärs. Med hänsyn till anförda omständigheter har utredningen inte ansett det erforderligt att föreslå särskilda regler i syfte att förebygga en ur administrativ synpunkt besvärande an— hopning av förlängningsansökningar mot slutet av tjugofemårsperioden.

6 &. Övergångsbestämmelserna till 8 kap. 6 och 8 55 har berörts vid dessa paragrafer.

7 &. 4 kap. 7, 26 och 27 55 i lagförslaget inne— håller vissa bestämmelser för det fall att fastighet besväras av nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt. Motsvarande före- skrifter i gällande lag upptar förutom nytt- janderätt och servitut rätt till elektrisk kraft eller till avkomst eller annan förmån samt, i vad avser 7 &, även återköpsrätt (24, 36 och 37 åå gruvlagen). I anslutning till upp- hävandet år 1968 av lagen om återköpsrätt till fast egendom borttogs bestämmelser om återköpsrätt i 36 och 37 55 genom en änd- ring i gruvlagen den 29 nov. 1968 (nr 699), varvid övergångsvis föreskrevs att äldre be- stämelser alltjämt skall gälla i fråga om åter- köpsrätt. som bestod vid lagändringens ikraftträdande den 1 jan. 1969. Som nämnts i specialmotiveringen vid 4 kap. 2 & utgår utredningens lagförslag i vad avserbegrän- sade sakrättigheter till fast egendom från

det till lagrådet remitterade förslaget till ny jordabalk, i vilket återköpsrätt, rätt till elekt— risk kraft och rätt till avkomst eller annan förmån utmönstrats. Det får förutsättas att äldre sådana rättigheter kommer att bestå tills vidare även sedan jordabalksförslaget genomförts. Med hänsyn till det anförda har i 7 5 av det föreslagna kapitlet med över- gångsbestämmelser föreskrivits att vad som enligt nya lagen gäller för det fall då fastig- het svarar för nyttjanderätt, servitut eller samfällighetsrätt skall tillämpas även då fastighet besväras av återköpsrätt, rätt till elektrisk kraft eller rätt till avkomst eller annan förmån.

8 5.

Enligt övergångsreglerna till gruvlagen skall i fråga om utmål som uppkommit på grund av inmutning som sökts före den 1 januari 1940 äldre bestämmelser alltjämt gälla utom i särskilt angivna avseenden. Utredningen föreslår såsom berörts i det föregående att den nya lagen i princip även skall tilläm- pas på dylika utmål. I denna fråga vill ut- redningen anföra följande.

1. Äldre lagstiftnings tillämplighet på äldre gruvor

Som allmän grundsats anses gälla att förvär- vade gruvrättigheter regleras av de bestäm- melser som var tillämpliga vid rättens upp— komst. Gruvstadgorna innehåller visserligen endast speciella hänvisningar till äldre rätt (främst 36 och 49 åå i 1884 års stadga och 40 å i 1855 års stadga). Av motiven till stadgorna framgår emellertid att enligt äldre författningar förvärvade rättigheter ansågs bestå principiellt orubbade. Samma uppfatt- ning synes ofta kunna utläsas även ur gruv- författningar som föregick stadgarna.

Å andra sidan föreskrevs i äldre författ- ningar understundom att viss bestämmelse skulle gälla beträffande gruvrättighet an— tingen denna uppkommit före eller efter för— fattningens utfärdande. Som exempel kan nämnas bestämmelserna om utvidgning av äldre utmål i 37 å i 1884 års stadga och

41 å i 1855 års stadga, samt om arbetsskyl— dighet i 39 5 i 1884 års stadga. Man torde över huvud kunna utgå från att bestämmel- serna i senast utfärdade författning ansågs tillämpliga även på äldre rättigheter i den mån detta inte var till nackdel för rättighe- ternas innehavare.

Principen om äldre lagstiftnings tillämplig- het på äldre gruvor uttrycks i gruvlagens övergångsregler så, att bestämmelserna i äldre författningar fortfarande skall gälla beträffande rättsförhållanden som uppkom- mit genom inmutning som sökts eller utmål som utlagts före gruvlagens ikraftträdande. I övergångsbestämmelserna anges följande undantag från angivna princip:

]) I stället för 37 och 38 55 i 1884 års gruvstadga skall gruvlagens 45 & om för- ändringar av utmål gälla.

2) Bestämmelserna om arbetsskyldighet och vilostånd i 39—48 %% nämnda stadga skall inte tillämpas utan i stället bestämmelserna i gruvlagens 7 kap. Den årliga försvarsav- giften skall dock ej överstiga 50 kronor för varje utmål. Detta gäller likväl endast den del som den 31 december 1939 ingick i utmålet.

3) Bestämmelserna i gruvlagens 9 kap. om övergång av rätt till gruva, 10 kap. om till- syn över gruvdriften samt 80 och 82 åå skall tillämpas i stället för vissa motsvarande bestämmelser i stadgan och i 1918 års lag innefattande särskilda bestämmelser angå7 ende rätten till inmutning inom vissa län.

4) I stället för stadgans 7 kap. om sam- äganderätt i gruva skall motsvarande be- stämmelser i gruvlagens 8 kap. gälla.

5) Har inmutning skett enligt 2 5 i 1918 års lag och påkallas förrättning för faststäl- lande av lösen för den mark inmutaren tagit i anspråk och av den ersättning inmutaren i övrigt har att erlägga, skall gruvlagenstill- lämpliga stadganden gälla.

6) I vissa ej längre aktuella fall har kro—

nan kunnat anmäla sig till begagnande av jordägarandel i äldre gruvor (jfr 17 & tredje stycket i stadgan och 6 & andra stycket i 1918 års lag).

7) Vad enligt äldre författning gäller om rätt för inmutaren att tillgodogöra sig icke inmutningsbara mineraliska ämnen skall, med visst undantag, inte tillämpas på ämne som avses med uranlagen.

Bestämmelsen tillkom i sin ursprungliga lydelse på tillskyndan av första lagutskottet vid infogandet i stenkolslagen av bestämmel- ser om rätt att eftersöka och bearbeta fyn-

digheter av uranhaltigt mineral m.m. I samband härmed synes ej ha diskuterats huruvida bestämmelsen innebar någon rubb- ning av betydelse beträffande äldre gruv- rätter.

8) Jordägare, som äger anmäla sig till be- gagnande av jordägarandel, skall ha rätt att verkställa provborrningar och dylikt.

I tabell 21 belyses hur utmålen (exklusive utmål enbart avseende stenkol, kalksten och skiffer samt sjö- och myrmalm den 31 de- cember 1967 fördelade sig på tiderna för olika gruvförfattningars giltighet.1

Tabell 21.

Författning Antal utmål % Areal har % Före 1855 års stadga 611 12,2 6 138 16,8 1855 års stadga 494 9,8 2 445 6,7 1884 års stadga 3 156 62,9 17 360 47,6 1918 års lag 26 0,5 169 0,5 1926 års lag 39 0,8 338 0,9 1938 års gruvlag 691 13,8 10 045 27,5 Summa 5 017 100 36 495 100

Utmålen enligt författningar före 1855 års stadga har inte uppdelats på de särskilda författningarna, eftersom en sådan uppdel- ning skulle förutsätta vidlyftig utredning. Av tabellen framgår i vart fall klart att utmålen enligt författning före gruvlagen kraftigt dominerar och att en icke obetydlig del av utmålen följer bestämmelser äldre än 1855 års stadga. Sistnämnda utmål har till allra största delen tillkommit under tiden 1758— 1855. Vissa ännu äldre utmål existerar dock fortfarande.

De fall där äldre gruvlagstiftning fortfa- rande har betydelse synes främst avse föl- jande frågor.

a) Uppkomst och upphörande av gruvrätt.

b) Ämnens inmutningsbarhet.

c) För gruvdrift upplåtet områdes utsträck- ning.

d) Brytningsrättens omfattning.

e) Inmutares och jordägares andelar i gruv- rätten.

f) Förändring av utmål.

g) Ersättning för löst mark m. m.

h) Arbetsskyldighet i stället för försvars- avgift (varp- samt sjö- och myrmalms- utmål).

i) Förvaltning av gruvkassor och malmöres- kassor.

j) Tid för klagan över bergmästares beslut.

I sammanhanget bör även anmärkas föl- jande.

Av redogörelsen för gruvlagens över- gångsbestämmelser framgår att vissa bestäm- melser i gruvlagen skall gälla i stället för motsvarande bestämmelser i 1884 års stad- ga. Om motsvarande regler före 1884 års stadga kan vara tillämpliga beror alltså egentligen i första hand på tolkningen av övergångsbestämmelserna till nämnda stad— ga. I den mån gruvlagen enligt dess över— gångsbestämmelser trätt i stället för 1884 års stadga torde man dock kunna utgå från att inte heller författningar äldre än stadgan är tillämpliga.

* Lagtillhörigheten har bestämts med utgångs- punkt från tiden för inmutningsansökningen.

2. Huvudgrunderna i utredningens förslag

Som framgår av föregående avsnitt ger gruv- lagen ännu nästan 30 år efter ikraftträdandet inte upplysning om vad som är gällande rätt för det stora flertalet gruvor. Det sätt varpå förhållandet till äldre gruvlagstiftning reglerats leder ej sällan till svårigheter då det gäller att fastställa vilka regler som gäller för ett äldre utmål. Det kan här bli fråga om att tolka en kedja av övergångsbestäm- melser och att slutligen ta ställning till inne- börden av ett månghundraårigt lagstadgan- de, avsett för förhållanden helt avvikande från nutidens. Och även om den gällande gruvlagen i själva verket är till största delen tillämplig även på äldre gruvor skapar den allmänna hänvisningen till äldre författ- ningar osäkerhet om vad som gäller i det särskilda fallet.

Med hänsyn till det anförda framstår det, för att förhållandena på området inte skall bli alltför svåröverskådliga, som i hög grad önskvärt att tillämpningen av de äldre rätts- reglerna begränsas till så få fall som möjligt. En särskild anledning att nu söka åstad- komma en enklare och klarare reglering är att, såsom utvecklats i annat sammanhang, den av utredningen föreslagna tidsbegräns- ningsregeln beträffande utmål avses bli till- lämplig även på äldre gruvrättigheter. Om en sådan ändring genomförs, skulle det framstå som inkonsekvent att låta äldre för- fattningar kvarstå i delar av mindre bety- delse.

Utredningens förslag innebär att den nya gruvlagen görs generellt tillämplig även på äldre gruvrättigheter med vissa i lagen sär- skilt angivna undantag. Dessa har i princip begränsats till sådana fall där ett slopande av äldre bestämmelsers giltighet skulle inne- bära ett påtagligt intrång i förvärvade rät- tigheter.

3. Fall där äldre lagstiftning alltjämt bör gälla

Av de i föregående avsnitt angivna huvud- grunderna följer i första hand att äldre gruv- rättigheter som existerar när nya lagen trä—

der i kraft i princip skall bestå även i fram— tiden (under utmålens fortsatta giltighetstid sådan denna anges i 5 5). Frågan huruvida en gruvrättighet uppkommit eller vid nämn— da tidpunkt upphört måste självfallet allt- jämt bedömas enligt äldre lag. Samma är förhållandet beträffande inmutares och jord- ägares andelar i gruvrätten inom utmålets hittillsvarande gränser.

Äldre lag bör naturligen även gälla i fråga om äldre utmåls gränser i dagen och på dju- pet. Rätten till donlägig malm utanför ut- måls gränser i dagen, som ingår i gruvrät- tigheter uppkomna före den 1 jan. 1885 och kan ha stor betydelse för rättigheternas vär- de, bör alltjämt respekteras, i den mån så skett enligt gällande rätt.

Äldre gruvrättigheter kan i vissa fall in- nefatta rätt för gruvinnehavaren att tillgodo- göra sig även andra mineral än sådana som är inmutningsbara enligt 1 % i gällande lag. Som exempel må nämnas stenkol, kalksten och skiffer. Rätten att bearbeta sådana nu- mera inte inmutningsbara mineral bör enligt utredningens mening i princip alltjämt bestå såvitt avser utmålets utsträckning vid nya lagens ikraftträdande — självfallet dock inte i vidare mån än motsvarande äldre rättig- heter beträffande alltjämt inmutningsbara mineral.

Som framgår av det föregående skall re- dan uppkomna jordägarandelar respekteras. Rätten att anmäla sig till begagnande av jordägarandel kan alltjämt aktualiseras, näm- ligen då gruvarbetet först efter utmålslägg- ningen kommer in på viss jordägares mark. Liknande förhållanden kan inträda då ut— vidgning sker av äldre utmål. Principen i dessa fall har hittills ansetts vara att de äldre reglerna skall tillämpas för bestämmande av omfattningen av den rätt som uppkommer för jordägaren. Av skäl som utvecklats vid 4 kap. 36 5 förordar utredningen att den nya lagens regler om kronoandel och jordägar- avgäld skall gälla beträffande genom framti— da utvidgning tillkommande delar av utmål, lagda enligt lagstiftningen före 1940. Ge- nom den förordade regeln elimineras ett av de fall då rätt att anmäla sig till begagnande av jordägarandel fortfarande kan uppkom-

ma. Vad angår fallet att gruvarbete efter utmålsläggningen inkommer på ny jordäga- res mark kunde ifrågasättas att även här låta gruvlagens regel om jordägaravgäld er- sätta äldre bestämmelser om jordägarandel. Emellertid är dessa latenta jordägarandelar i regel mycket obetydliga till arealen, och antalet fall där sådana andelar kan aktua- liseras torde vara ringa. Dessutom skulle härigenom praktiska problem uppkomma med hänsyn till avgäldens beräkning m.m. Utredningen har därför ansett att äldre be- stämmelser alltjämt bör tillämpas när det gäller uppkomsten av nya jordägarandelar inom gränserna för äldre utmål.

I sistnämnda fall bör äldre bestämmelser tillämpas även när det gäller jordägarens skyldighet att efter anmälan om begagnande av sin jordägarandel ersätta inmutaren vär- det av dessförinnan anskaffade anläggningar och redskap m.m. (18 å i 1884 års stadga och 22 å i 1855 års stadga). Beträffande det framtida arbetet skall däremot samägande- rättsreglerna i 8 kap. i lagförslaget tilläm- pas. I överensstämmelse med den i avsnittet 4.5 i det följande angivna principen skall också nya lagens bestämmelser om mark- lösen m. m. tillämpas.

4. Närmare angående den föreslagna huvud- regeln beträffande äldre utmål m. m.

Enligt utredningens förslag skall den nya lagens bestämmelser med ovan angivna un— dantag även gälla i fråga om sådana vid la- gens ikraftträdande bestående utmål som utlagts före gruvlagens ikraftträdande eller på grund av inmutning som sökts dessför- innan. Beträffande huvudregelns innebörd och vissa föreslagna kompletteringar till re- geln anför utredningen följande.

4.1. Inmutningsbara mineral

I samband med äldre gruvlagstiftning har antalet inmutningsbara mineral i allmänhet alltmer begränsats i jämförelse med innehål- let i tidigare författningar. Vissa undantag från denna utveckling finns dock. Inmut—

ning som sökts mellan 1884 och 1940 om- fattar aldrig vanadin och endast i vissa fall apatit och magnesit. Så länge en på så sätt begränsad äldre gruvrättighet består är det ej möjligt att få inmutning på dessa mine- ral (5 5 p. 8 i gruvlagen). Situationen kan alltså beträffande en under nämnda tid upp- kommen gruvrättighet vara den att vanadin, apatit och magnesit över huvud taget inte kan tillgodogöras.

I praktiken lär möjligheter att utvinna ifrågavarande mineral i allmänhet finnas enligt reglerna i 52 & gruvlagen om gruv- i'nnehavares rätt till icke inmutningsbara mi- neral. Vanadin ingår sålunda som en be- ståndsdel i vissa järnmalmer och kan endast avskiljas genom metallurgiska processer. Även apatit är bunden till järnmalm. Den kan efter finmalning avskiljas genom flo- tation men följer i regel med malmen till järnverket. Magnesit bildar däremot sepa- rata förekomster.

Utredningens förslag innebär att äldre gruvrättigheter skall avse i allt fall de mine- ral som numera är inmutningsbara. Gruv- rättigheter enligt 1884 års stadga kommer sålunda att avse även vanadin, apatit och magnesit. Med bestämmelsen i 8 % p. 1 av- ses ej inmutarens rätt till icke inmutnings- bara mineral. Se härom nedan 4.6.

4.2 Jordägares rätt att verkställa provborr- ningar

Bestämmelsen i gruvlagens övergångsbe- stämmelser om jordägarens rätt att verk- ställa provborrningar och dylikt skulle tydli- gen i fortsättningen komma att avse nya jordägarandelar som uppkommer inom grän- serna för äldre utmål. Med hänsyn till vad ovan sagts om dessas beskaffenhet synes be- stämmelsen komma att sakna praktisk bety- delse. Den har därför ej bibehållits.

4.3. Rätten till jordägarandel på kronojord

Om jordägarandelen på kronojord före- skrivs i 17 5 1884 års stadga att på krono-

jord, som innehas under ständig besittnings— rätt eller är anslagen till boställe, krono— åbon eller boställshavaren skall njuta jord- ägarandelen till godo. S. k. gruvskog skulle också räknas till denna kategori. I gruvla- gen (79 5) har rätten att inträda i jordäga- rens rättigheter bortfallit för boställshavare och innehavare av gruvskog. Rätten torde dock i princip fortfarande kvarstå beträffan- de de äldre utmålen.

Samtliga gruvskogar är numera inlösta. Ej heller torde de gamla boställena (civil— statboställen, militieboställen och ecklesia- stika boställen) längre existera som sådana.

Med hänsyn till det anförda synes något särskilt stadgande angående boställshavares och gruvskogsinnehavares rättigheter ej er- forderligt i övergångsbestämmelserna till nya lagen. En redan aktualiserad rättighet till jordägarandel som tillkommer boställs- havare eller gruvskogshavare, bör givetvis det oaktat bestå.

4.4 Förändring av utmål

I gruvlagens övergångsbestämmelser före- skrivs att i stället för 37 och 38 åå i 1884 års gruvstadga skall gälla vad som stadgas i 45 å gruvlagen. 37 & ger uttryckligen be- sked om att den gällde även beträffande utmål lagda före 1885. Även 38 & torde ha varit tillämplig på sådana utmål. Följaktli- gen gäller 45 å gruvlagen även för dessa utmål.

37 och 38 åå i stadgan handlar endast om utvidgning och sammanläggning av utmål. Av övriga i gruvlagens 45 & upptagna fall behandlas i stadgans 35 & frågorna om ian- språktagande av ytterligare mark inom ut- mål samt om upptagande av väg till gruvan och anläggande av kraftledning. Bestämmel- ser om minskning av utmål, om reglering eller ny utstakning av utmålsgränser, om an- visande av mark utanför utmål i den ut- sträckning som kan ske enligt 34 & gruv- lagen och uppdelning av utmål saknas i stad- gan. Emellertid torde samtliga i 45 & gruv- lagen upptagna fall få anses tillämpliga på äldre utmål.

Hänvisningen i 45 & gruvlagen till »vad

om utmålsförrättning är stadgat» kan i och för sig avse såväl gruvlagens regler därom som gruvstadgans motsvarande bestämmel- ser. I formellt avseende torde bergmästarna numera genomgående tillämpa gruvlagens bestämmelser om kungörande och förrätt- ningens verkställande.

Vidare anses utvidgning av äldre utmål få ske till den i gruvlagen stadgade maximi- arealen 16 hektar. Efter utvidgning eller minskning av utmål skall gränserna på dju- pet räknas lodräta. De ursprungliga gränser- na på djupet skall däremot bestå efter regle- ring, ny utstakning, sammanläggning eller uppdelning av utmål.

45 & motsvaras i lagförslaget av 4 kap. 36 ,5. I ovan angivna avseenden innebär den nya huvudregeln tydligen ingen egent- lig ändring.

Utvidgat områdes rättsliga karaktär har hittills bestämts av de äldre reglerna. Enligt utredningens förslag skall emellertid vid framtida utvidgning av äldre utmål den nya gruvlagens regler vara tillämpliga på det till- lagda området såväl i frågan vilka mineral som får tillgodogöras som beträffande kro- noandel och jordägaravgäld. Att bibehålla nu föreliggande möjlighet att genom utvidg- ning av äldre utmål få inmutningsrätt till ej längre inmutningsbara mineral utanför det gamla utmålets gränser synes olämpligt med hänsyn till den betydande arealutvidgning som kan åstadkommas enligt utredningens förslag. Beträffande motiven för att rätt till kronoandel och jordägaravgäld skall gälla i utvidgade delar av "äldre'utmål hänvisas till specialmotiveringen vid 4 kap. 36 &. I 8 & p. 2 i förevarande kapitel regleras vissa frågor om tillämpningen. av denna regel.

Om jordägaravgälden vid sådan utvidg- ning skulle beräknas helt efter samma grun- der som i ett nytt utmål, skulle detta enligt utredningens mening innebära en oskälig belastning för gruvinnehavaren med hänsyn till "att jordägarandelen i princip kvarstår i den äldre delen av utmålet. Utredningen har därför föreslagit "att vid brytningpå det tillagda området jordägaravgälden enligt 6 kap. 3 5 skall utgå med så stor del av avgäl- dens belopp enligt sagda paragraf som sva-

rar mot vad på området belöper av hela utmålets areal.

4.5 Ersättning för löst mark m. m.

Regeln om 50 procents förhöjning vid be- stämmande av jordlösen och annan ersätt— ning enligt 36 39 åå gruvlagen innebar en nyhet i förhållande till tidigare gällande rätt. I fråga om ersättningsreglerna vid för- rättning för utvidgning av äldre utmål an- sågs i rättsfallet NJA 1946 s. 517 att tillägg med 50 procent ej skulle utgå för lösen av mark vid utvidgning av äldre utmål. I detta fall tillämpades alltså äldre regler. Detta ståndpunktstagande torde sammanhänga med att beträffande äldre utmål jordägaren ansågs ha rätt till jordägarandel även i den utvidgade delen, varför anledning saknades att bereda jordägaren förmånen av förhöj- ning enligt gruvlagen. Slopas rätten till jord- ägarandel i den utvidgade delen i enlighet med utredningens förslag finns det ingen an- ledning att vid utvidgning tillämpa andra ersättningsregler än gruvlagens. Något tvek- sammare ställer sig ersättningsfrågan vid anvisande av ytterligare mark inom utmål vari jordägarandel redan gäller. I detta fall kan fortfarande sägas att anledning saknas att bereda jordägaren den särskilda förmå- nen av 50 procents tillägg som infördes då jordägarandelen togs bort. Med hänsyn till att 31 å i 1884 års stadga beträffande själva värderingen ger en för jordägaren fördelak- tigare uppskattningsmetod än 37 å andra stycket gruvlagen lär emellertid den prak- tiska betydelsen av att äldre ersättningsregler slopas vara ringa. Då nu eftersträvas att åstadkomma en enklare och klarare regle- ring beträffande äldre rättigheter kan det därför knappast komma i fråga att införa ett specialstadgande angående tillämplig lag vid bestämmande av ersättning för ytterli— gare mark inom äldre utmål. Det kan för övrigt erinras om att beräkningsgrunden i gruvlagen tillämpas även beträffande ersätt- ning till andra sakägare än jordägare. Enligt utredningens förslag skall sålunda ersättning varom nu är fråga bestämmas enligt nya lagens regler.

Olika uppfattningar har förekommit i frå- gan huruvida innehavare av utmål, som till— kommit före den 1 januari 1855, kan taga i anspråk ytterligare mark inom utmålet utan att erlägga lösen (se Digman, s. 294 f). Ge— nomförs utredningens förslag till övergångs- regler skall lösen alltid bestämmas när gruv- innehavare tar i anspråk mark över vilken han ej tidigare förfogat för arbete ovan jord.

Möjligheten att efter utmålsförrättning föra talan om skada och intrång av utmålet är enligt 39 å gruvlagen (4 kap. 29 å lag- förslaget) beroende av att fråga är om skada eller intrång som ej förutsetts vid förrätt— ningen. De äldre reglerna i 33 å i 1884 års stadga och 38 å i 1855 års stadga innehöll ej denna begränsning. Då nu föreslås att göra nya lagens ersättningsbestämmelser till— lämpliga även beträffande äldre utmål torde anledning saknas att göra undantag i fråga om rätt till ersättning för skada eller intrång som uppkommit efter en förrättning, vilken hållits enligt regler som gällde före gruvla— gens ikraftträdande.

4.6 Rätten till brytning inom utmålet

Det är önskvärt att samma regler gäller för alla gruvor i fråga om rätten att utnyttja in— mutningsbara och icke inmutningsbara mi— neral inom utmålet. Gruvlagen och 1884 års gruvstadga ger i huvudsak överensstämman- de regler i detta ämne. I båda författning- arna stadgas som grundläggande princip att gruvinnehavaren har rätt att bryta och till- godogöra sig alla inom utmålet befintliga inmutningsbara mineral (51 å första stycket gruvlagen och 8 å första stycket gruvstad- gan). En jämförelse mellan gruvlagens och 1884 års stadgas bestämmelser i ämnet ger i övrigt följande resultat.

51 å andra stycket gruvlagen angående rätten till brutna inmutningsbara mineral från äldre gruvbrytning jämfört med för- verkandebestämmelserna i 57 å överens- stämmer till innebörden med stadgans 9 å jämfört med 48 å.

Stadgandet i 51 & tredje stycket gruvlagen angående mineral som brutits under under- sökningstiden saknar motsvarighet i stad-

gan. Bestämmelsen torde inte kunna bli till- lämplig beträffande äldre utmål.

I väsentliga delar överensstämmande reg- ler ges även om gruvinnehavarens rätt till icke inmutningsbara mineral (52 å första, andra och tredje styckena gruvlagen och 8 å andra och tredje styckena gruvstadgan). Här gäller dock vissa olikheter beträffande för- farandet. Tiden för jordägaren att avhämta icke inmutningsbara ämnen vid gruvan är sålunda bestämd på annat sätt i stadgan än i gruvlagen. Vidare innebär hänvisningar till 18 å i gruvlagen respektive 12 å i stadgan i händelse av tvist smärre olikheter. Några betänkligheter mot att i dessa avseenden göra den föreslagna nya lagens -— med gruvlagens regler överensstämmande — be- stämmelser tillämpliga även på äldre rättig— heter torde icke finnas. — Därjämte före- ligger den skiljaktigheten att enligt 8 å andra stycket i stadgan jordägarens rätt till icke inmutningsbara mineral på kronojord, som innehas under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe, utövas av kronoåbon eller boställsinnehavaren. Enligt 79 å gruvlagen är det endast innehavare av stadgad åborätt som äger åtnjuta sådan rätt på kronojord. Liksom beträffande rätten till jordägarandel på kronomark torde härvid- lag något praktiskt behov inte finnas av ett särskilt stadgande om boställshavares ifrågavarande rätt med avseende på äldre utmål.

Före 1884 års stadga saknades bestäm- melser om gruvägarens rätt till andra mine- ral än dem varpå mutsedeln lydde. Enligt motiven till stadgan lär emellertid praxis enligt den tidigare rätten i allmänhet ha va- rit att gruvägaren fritt förfogade över alla såväl inmutningsbara som andra mineraliska ämnen inom utmålet. Det påpekades samti- digt att inmutaren genom inmutningen inte kunde ha förvärvat ovillkorlig rätt att till- godogöra sig även icke inmutningsbara fyn- digheter. Därigenom skulle nämligen den i inmutningsrätten stadgade begränsningen till vissa uppräknade slag av mineral kunna göras betydelselös.

Tolkningsmässigt synes angivna praxis enligt den före 1884 års stadga gällande rät-

ten ha haft föga fog. Att beträffande dessa äldre gruvrättigheter göra särskilt undantag från eljest gällande regler om "rätten till icke inmutningsbara mineral synes därför inte påkallat. Kan emellertid gruvinnehavaren visa att han —— på grund av uttryckligt avtal med jordägaren eller eljest på grund av vad mellan dem måste anses överenskommet — har vidsträcktare rätt till icke inmutnings- bara mineral inom utmålet än som följer av bestämmelserna i den nya lagen, skall dessa självfallet inte lända till inskränkning i denna rätt.

Stadgandet i 52 å fjärde stycket gruvlagen om ämnen som avses i uranlagen motsvaras för de äldre utmålens del av punkt 7 i över- gångsbestämmelserna till gruvlagen. Över- gångsbestämmelsen synes bli överflödig om utredningens förslag om den nya lagens principiella tillämplighet på äldre utmål god- tas.

I lagförslaget upptas i 6 kap. 1 och 2 åå bestämmelser som, bortsett från den nya tidsbegränsningsregeln, i sak överensstäm- mer med 51 och 52 åå gruvlagen.

Användningen av utmålsområdet regle- ras i 54 å gruvlagen (motsvarande 6 kap. 4 å i lagförslaget). Däri behandlade frågor är mera knapphändigt reglerade i äldre rätt. Något intrång i äldre rättigheter lär det dock inte innebära om gruvlagens till nya lagen överflyttade bestämmelser görs till- lämpliga även för äldre utmål.

Frågan om vissa begränsningar i bryt- ningsrätten enligt 1918 och 1926 års lagar behandlas i avsnitt 4.8.

4.7 Försvarsavgift och förverkande

Bestämmelserna i 55 —57 åå gruvlagen om försvarsavgift och förverkande gäller enligt lagens övergångsbestämmelser i stället för 1884 års stadgas regler i 39—48 åå om ar- betsskyldighet och vilostånd, vilka enligt 39 å i stadgan i sin tur ersatte tidigare gäl- lande bestämmelser. I stadgans 49 å före- skrivs emellertid att vad i 39—48 åå stadgas inte är tillämpligt på enligt äldre författning inmutade sjö- och myrmalmstäkter samt gruve- och slaggvarp. Eftersom 49 å inte in—

begrips i gruvlagens nuvarande övergångs- bestämmelser har lagens regler om försvars- avgift och förverkande hittills inte varit till- lämpliga i fall som avses i denna paragraf.

Sjö- och myrmalmstäkter samt gruve- och slaggvarp var inmutningsbara enligt 1855 års stadga. Vissa specialbestämmelser gällde. Bland annat var bestämmelserna om årligt försvarsarbete inte tillämpliga beträffande sjömalmstäkter samt gruve- och slaggvarp (men däremot för myrmalmstäkter). De fick dock enligt 42 å i 1855 års stadga ej lämnas obegagnade mer än högst tre år. Försvar av utmål av denna typ sker fortfarande enligt reglerna i 42 å. Det utförda arbetet torde vara av ringa omfattning och av närmast symbolisk beskaffenhet.

För närvarande försvaras två varputmål, det ena om 1,14 hektar och det andra om 11,53 hektar. För dessa synes en övergång till betalning av försvarsavgifter enligt gruv- lagen vara utan vidare genomförbar.

Enligt 31 å i 1855 års stadga skulle vid- den av sjö- och myrmalmsutmål »lämpas efter omständigheterna och inmutarens be- hov, dock så, att det ej omfattar mera än en hel sjö eller kärrtrakt av ringare omfång, och i fråga om större sjöar eller kärrtrak- ter ej överstiger en vidd, motsvarande i sjö en halv kvadratmil (motsvarande cirka 5 700 hektar) och i kärr och myrar 300 famnar i längd och bredd» (motsvarande cirka 28,5 hektar). Dessa utmål har sålunda en helt annan ytvidd än övriga.

Alltjämt försvaras 43 sjömalmsutmål. De är alla belägna i Småland. De flesta omfat- tar hela sjöar men även uppdelning av en sjö på flera utmål förekommer. Utmålens arealer är inte protokollförda och har enligt yttrande från kommerskollegium inte kun- nat bestämmas.

Även om sjömalmsutmålens arealer kun- de fastställas skulle försvarsavgifter med samma avgift per hektar som för övriga ut- mål knappast kunna införas beträffande sjö- malmsutmålen med hänsyn till de stora arealer det här är fråga om. Lämpligt torde vara att i stället låta det nuvarande symbo- liska försvarsarbetet ersättas med en fast av- gift per utmål. Avgiften bör vara så pass

hög att gruvinnehavaren inte föranleds att i onödan behålla utmålet, samtidigt som den givetvis inte bör sättas orimligt högt i förhål- lande till rättighetens innehåll. I intet fall bör försvarsavgiften bli högre än om den beräknats enligt nya lagens regler. Från dessa utgångspunkter föreslår utredningen att försvarsavgift skall erläggas för sjö- och myrmalmsutmål med högst 500 kronor per år för varje utmål. Denna avgift synes lämp- ligen i sin helhet böra tillfalla staten.

Beträffande varp- samt sjö- och myr- malmsutmål bör även observeras följande.

Enligt 1855 års stadga, liksom enligt 1884 års stadga, var en gruva ej att anse som sönad enbart på grund av underlåtet för- svar. Förlustig gruvan blev ägaren först se- dan han anmält att han övergivit den eller sedan gruvan fråndömts honom på talan som skulle väckas inom två år från utgången av det arbetsår, under vilket försummelsen att försvara gruvan ägt rum. Enligt 56 å andra stycket gruvlagen gäller numera att under- låtenhet att för visst år betala försvarsavgift medför gruvrättens förverkande, om berg- mästaren meddelar beslut härom före ut- gången av samma år. Av intresse då det gäller att bedöma om en äldre gruvrättighet fortfarande kvarstår är att det i gruvlagen ursprungligen inte fanns någon tidsfrist för åberopande av försummelse att erlägga för- svarsavgift, utan försummelse medförde automatiskt förverkande. Ändring i detta avseende skedde först genom lagändring 1952, som ej är retroaktivt verkande.

Då gruvlagens regler om försvarsavgift och förverkande ej varit tillämpliga på varp- samt sjö- och myrmalmsutmål kan man emellertid inte i fråga om dessa såsom be- träffande övriga utmål utgå från att gruv- rätt som ej försvarats åren 1940—1952 upp- hört. Utöver försvarade varp- samt sjö- och myrmalmsutmål har man alltså fortfarande anledning att räkna med ytterligare sådana utmål, som utlagts men ej försvarats. Den osäkerhet detta medför har påtalats bl. a. av bergmästarämbetet i södra distriktet.

Utredningen föreslår på grund av det an- förda införande av en preklusionsbestäm- melse, som innebär att ifrågavarande utmål

skall automatiskt — utan beslut av berg- mästaren enligt 7 kap. 2 & — vara förver- kade vid utgången av en tvåårsperiod efter ikraftträdandet av den av utredningen före- slagna lagstiftningen, såvida inte försvars- avgift enligt samma kapitel erlagts under något av de två åren närmast efter ikraft- trädandet.

Försvarsavgiften för övriga äldre utmål bör enligt utredningens mening utgå efter samma grunder som för nya utmål.

4.8 Gruvkassor

1 69 5 1884 års stadga föreskrevs att de gruv- och malmöreskassor, som blivit bil- dade enligt äldre författning, i fortsättningen fick förvaltas av delägarna själva. Delning av sådan kassa eller utbrytning av viss andel var dock enligt stadgandet ej tillåten utan att Kungl. Maj:t lämnat tillstånd därtill.

Enligt gruvlagstiftningssakkunnigas för- slag skulle 69 å i 1884 års stadga alltjämt gälla. I den slutliga lagtexten blev paragra- fen utesluten i övergångsbestämmelserna. Stadgandet torde dock alltjämt kunna vara tillämpligt. För att förfoga över kassorna skall sålunda iakttagas föreskrifterna i stad- gan.

Ifrågavarande kassor har länge saknat praktisk betydelse för det ändamål som ur- sprungligen uppställdes, nämligen att de skulle huvudsakligen användas till delägan- de gruvors understöd vid påkommande be- hov.

Enligt uppgift från kommerskollegium existerar följande gruv- och malmöreskassor:

l. Västerbergslagens gruve- och malmöres—

kassa

2. Filipstads bergslags norra och västra

gruvfondskassa

3. Filipstads bergslags östra gruvfonds-

kassa . Norbergs bergslags malmöreskassa . Grythytte bergslags malmöreskassa Hjulsjö bergslags malmöreskassa Nya Kopparbergs malmöreskassa . Lindes och Ramsbergs malmöreskassa . Lekebergs bergslags malmöreskassa

10. Nora bergslags gruvkassa l l. Lerbäcks bergslags malmöreskassa 12. Österbergslagens gruvkassa 13. Östergötlands bergslags gruvkassa 14. Södermanlands läns gruvkassa

Av kassorna förvaltas 1—9 av delägarna och 10—14 av kommerskollegium. Värdet av förvaltade medel understiger 200 000 kronor. Överläggningar har ägt rum mellan kommerskollegium, Jernkontoret och berör- da bruk, varvid undersökts möjligheterna att överföra medlen till bergsskolan i Filipstad, ett ändamål som skulle ha god anknytning till det ursprungligen uppställda.

Av utredningens förslag följer att 69 5 i stadgan upphör att gälla. Kungl. Maj:ts till- stånd skulle alltså i fortsättningen ej erford- ras vid avveckling av kassorna.

4.9. Klagarätt

Bestämmelser i äldre författningar om att klagan över bergmästares beslut skulle föras inom viss tid efter delfåendet av det beslut som överklagades (jfr bl.a. 37 och 70 åå 1884 års gruvstadga) kan fortfarande vara tillämpliga beträffande äldre utmål. Hinder torde numera inte föreligga mot att, som följer av utredningens förslag, dessa bestäm- melser upphävs. Endast rent teoretiskt torde detta ha någon betydelse. Till en början må påpekas att, enligt gruvlagens gällande över- gångsbestämmelser punkt 3, 80 % gruvlagen skall gälla i stället för 70 å i 1884 års stadga, såvitt denna paragraf avser sättet för klagan över bergmästares beslut enligt 6 kap. i stadgan. Vidare må framhållas att gruvla- gens regler i 41 5 angående fullföljd av talan mot åtgärd eller beslut vid utmålsförrättning redan gäller beträffande alla förrättningar som hållits efter gruvlagens ikraftträdande. De äldre reglerna kan alltså här vara till- lämpliga endast i de fall då klagotiden ännu inte börjat löpa eftersom viss rättsägare ej fått del av ett enligt äldre rätt meddelat be- slut. I sammanhanget erinras även om att bestämmelsen om skyldighet att inom viss tid instämma klander mot utmålsförrättning

inte gäller innehavare av äldre gruva i för- hållande till senare inmutare (41 ä 2 mom. gruvlagen och 12-kap. 4 & lagförslaget).

4.10 1918 och 1926 års lagar

Lagen den 31 maj 1918 innefattande sär- skilda bestämmelser angående rätten till in- mutning inom vissa län avsåg rätten till in- mutning av mineralfyndighet på sådan inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län belägen jord, som tillhörde kronan och inte innehades under ständig besittningsrätt eller var anslagen till boställe.

Enligt 1918 års lag fick inmutning av järnmalmsfyndighet ske endast för kronans räkning. Med avseende på andra inmutning- ar av annan än kronan gällde i vissa hän- seenden särskilda regler vid sidan av 1884 års stadga. Inmutaren skulle, sedan 20 år förflutit från mutsedelns utfärdande, vara underkastad de förändrade bestämmelser som kunde bli fastställda genom ny lagstift- ning och som avsåg rätten att nyttja den genom inmutningen uppkomna gruvanlägg- ningen eller gruvdriftens bedrivande på den- samma. Inmutning fick inte utläggas på an- nan mark än sådan kronan tillhörig mark som avsågs i 1918 års lag. Särskilda bestäm- melser gavs vidare om kronans jordägar- andel, om lösen för mark m.m. och om överlåtelse av inmutningsrätten.

Lagen den 28 april 1926 om inskränk— ning i rätten till inmutning inom vissa län trädde i kraft den 1 maj 1926. Samtidigt upphävdes 1918 års lag, som dock fortfa- rande skulle gälla beträffande inmutning som skett med stöd av lagen. 1926 års lag innehöll i övrigt endast den bestämmelsen att inom Norrbottens, Västerbottens och

Jämtlands län inmutning för annans än kronans räkning ej fick ske utan Kungl. Maj:ts tillstånd påkronojord, som ej inne- hades under ständig besittningsrätt eller var anslagen till boställe. '

Resolutioner på grund av 1926 års lag har utfärdats av två olika typer. De skiljer sig från varandra väsentligen genom att den ena innehåller undantag för järnmalm, vil- ket ej är fallet med den andra. I övrigt inne- håller resolutionerna föreskrifter om att in- mutaren är underkastad ändrade bestämmel- ser genom ny lagstiftning, dock inte förrän 20 år förflutit från mutsedelns utfärdande. Utmål fick ej utläggas på annan mark än odisponerad kronojord.

Förbudet mot utnyttjande av järnmalm inom utmålen enligt 1918 års lag och, i förekommande fall, enligt 1926 års lag kvarstår fortfarande. Likaså synes förbud gälla mot utmålens utvidgning över annan mark än odisponerad kronomark. Övriga specialbestämmelser (punkt 6 i gruvlagens övergångsbestämmelser inbegripen) torde i den mån de ej uttryckligen upphävts ha mist sin aktualitet.

Från bergmästarämbetet i norra distrik- tet har inhämtats att, såvitt av ämbetets gruvregister framgår, järnoxider inom be- fintliga utmål enligt 1918 och 1926 års lagar förekommer endast i mängder av för- oreningskaraktär.

Enligt yttrande från kommerskollegium synes ifrågavarande lagar numera sakna be- tydelse.

Utredningens förslag innebär att 1918 och [926 års lagar upphör att gälla även i fråga om rättigheter som inmutats enligt dessa lagar.

Sammanfattning

Gruvrättsutredningens uppdrag avser enligt utredningens direktiv att företa en samlad översyn av hela vårt gruvrättsliga regelsys- tem sådant detta finns upptaget i gruvlagen, stenkolslagen och uranlagen. Förevarande betänkande, som utgör utredningens huvud- betänkande, innefattar utredningens förslag till reformer inom den allmänna gruvlag- stiftningen. Förslag framläggs till ny gruv- lag. Utredningen avser att senare lägga fram förslag rörande återstående delar av regelsystemet.

Gällande gruvlag, som utfärdades 1938, bygger på inmutningssystemet. I utredning- ens direktiv anförs att sedan 1930-talet i åt- skilliga avseenden inträtt nya förhållanden som talar för att en övergång från inmut- ningssystemet till ett koncessionssystem eller, möjligen, till en blandform av dessa system bör övervägas. Härvid pekas bl. a. på det omfattande prospekteringsarbete som nume- ra för statens räkning bedrivs i Norrland av Sveriges geologiska undersökning (SGU), förändringar inom malmletningstekniken, behovet av rationella produktionsenheter inom bergsbruket, de europeiska ekonomis- ka integrationssträvandena samt det förhål- landet att det numera på annat sätt än på 1930-talet framstår som angeläget att vid gruvhantering även beakta naturvårdssyn- punkter och andra betydelsefulla samhälls- intressen än gruvnäringens.

I kap. 1 av betänkandet lämnas en redo- görelse för gruvlagstiftningens principiella

och historiska bakgrund.

Enligt grundtanken i iordäganderättrsysre- mer tillkommer mineralen ägaren av den mark där tillgångarna anträffas. Konces- sionssystemet innebär att rätt att eftersöka och bearbeta mineralfyndigheter upplåts efter diskretionär prövning av statlig myn- dighet. Inmutningssystemet, som sedan gam— malt ansetts i högre grad än de övriga sys- temen stimulera till eftersökande och un— dersökning av nya malmfyndigheter, karak- teriseras av att i princip vem som helst, som upptäcker en mineraltillgång, efter iaktta— gande av vissa formaliteter kan förvärva en- samrätt att utnyttja fyndigheten.

Gruvrätten i Sverige anses under medel- tiden ha präglats av jordäganderättssyste- met. Under 1500— och 1600-talen gjorde kronan anspråk på regalrätt till malmtill- gångarna. För att uppmuntra till upptagande av nya gruvor började kronan begagna re- galrätten till att tillförsäkra den som upp- täckt en fyndighet viss andel i denna. Härur skedde en utveckling mot ett inmutnings- system, fullbordad genom en förordning 1723. Nya gruvförfattningar utfärdades 1723, 1741, 1757, 1855 och 1884. Genom dessa stärktes upptäckarens ställning ytterli- gare. I anslutning till det ökade intresset för de stora mineraltillgångarna i Norrbotten framträdde omkring sekelskiftet 1900 strä- vanden att skydda statens gruvintressen på kronojord. 1899 erhöll staten rätt till jord- ägarandel på kronojord, vilket den då ej

hade. 1902 utfärdades provisoriskt inmut- ningsförbud på kronojord i Norrbottens län, vilket 1907 utsträcktes till Västerbottens och Jämtlands län och efter förlängningar kom att gälla ända till gruvlagens ikraftträ- dande den 1 jan. 1940. Under 1900-talets första decennier framfördes upprepade för- slag om införande av koncessionssystem.

Den nuvarande gruvlagstiftningen grun- dar sig på ett förslag av gruvlagstiftnings— sakkunniga av år 1923, som förordade ett bibehållande av den fria inmutningsrätten och principen om inmutarens och jordäga- rens rätt att ta del i gruvföretag med hälften vardera. I ett på särskilt uppdrag år 1927 avgivet yttrande över förslaget föreslog socialiseringsnämnden i syfte att öka det all- männas möjligheter att öva inflytande på malmhushållningen och tillgodogöra sig del av exploateringsvinsterna att staten och in- mutaren skulle få andel med hälften vardera i gruvföretag och att inmutarens rätt skulle upphöra efter trettio år, med vissa möjlighe- ter till förlängning i femtonårsperioder. Det- ta förslag ledde till att jordägarandelen av- skaffades i 1938 års gruvlag, såvitt avsåg nya gruvrättigheter, och ersattes med en rätt för staten att få del med hälften i nya gru- vor (kronoandel). Enligt förarbetena till la- gen avsåg man att genom kronoandelsinsti- tutet vinna åtskilliga av koncessionssystemets fördelar.

I kap. 2 lämnas en redogörelse för den gällande gruvlagstiftningen.

Enligt gruvlagen gäller i princip att en- var kan genom inmutning erhålla rätt att på egen eller annans mark undersöka och bear- beta fyndigheter som innehåller malm till vissa uppräknade metaller m.m. (inmut- ningsbara mineral). Rätten till fyndighet till- kommer den som först söker inmutning. In— mutning söks hos bergmästaren i det berg- mästardistrikt, i vilket fyndigheten är belä- gen. Inmutat område skall vara cirkelfor- migt med 200 meters radie. Inmutningen medför ensamrätt att under tre år utföra undersökningsarbeten inom det inmutade området. Undersökningstiden kan förlängas med i allmänhet högst fem år.

Visar inmutaren att inom det inmutade

området finns inmutningsbara mineral som lämpar sig för teknisk bearbetning och före- kommer i sådan myckenhet att fyndigheten sannolikt kan göras till föremål för gruv- drift är han berättigad att vid särskild för- rättning (utmålsförrättning) av bergmästaren få sig anvisat visst arbetsområde (utmål). Utmålet skall ha viss form och dess areal får inte överstiga 16 hektar. Sökanden kan få lösa mark för arbete ovan jord inom ut- målet samt även få sig anvisad mark för upplagsplats, byggnad, väg m.m. utanför utmålet. Den rätt till bearbetning som er- hålls genom utmålsläggningen är ej begrän- sad till tiden. Gruvinnehavaren är emeller- tid, vid äventyr att gruvrätten förverkas, pliktig att utge en årlig försvarsavgift av 20 kr. för varje hektar som utmålet omfattar. Hälften av avgiften tillfaller jordägaren och hälften staten. Gruvinnehavaren är skyldig att årligen till jordägaren erlägga en avgäld motsvarande en procent av värdet av alla inmutningsbara mineral som brutits och upp- fordrats inom utmålet, dock högst 10000 kr. per år. Avgälden skall upphöra sedan regelbunden brytning pågått under samman- lagt 20 år.

Önskar staten begagna rätt till kronoan- del, skall anmälan därom göras inom viss tid. Har anmälan skett åtnjuter staten i prin- cip efter utmålsläggningen del i gruvföre- taget med hälften, med skyldighet att vid- kännas sin andel i alla kostnader som er- fordras för arbetets bedrivande. Begagnas ej kronoandelen, har inmutaren ensamrätt till företaget. Sedan staten inträtt i företaget, regleras förhållandet mellan staten och in- mutaren enligt särskilda regler om samägan— derätt i gruva.

Enligt en lag av år 1963, som gäller t.o.m. den 31 december 1972, får inmutnnig inom Norrbottens län inte utan Kungl. Maj:ts till- stånd beviljas annan än staten.

Rätten att eftersöka och bearbeta fyndig- heter innehållande stenkol, salt, olja och gas samt alunskiffer för utvinnande av olja reg- leras i 1886 års lag angående stenkolsfyn- digheter m.m. Rätt till undersökning och brytning meddelas av Kungl. Maj:t genom koncession. Någon motsvarighet till krono-

andelsinstitutet finns inte, men när det gäl- ler olja och gas kan bestämmas att konces- sionsinnehavaren vid produktion skall erläg- ga royalty till staten. Även uranlagen av år 1960 bygger på koncessionssystemet.

3 kap. upptar en översikt över utländsk gruvlagstiftning. Jordäganderättssystemet be- härskar i stor utsträckning engelsk och ame- rikansk rätt. Inmutningssystemet upprätt- hålls numera huvudsakligen beträffande malmfyndigheter i Sverige, Finland, Norge, Västtyskland och Österrike samt på s. k. public lands i Förenta Staterna. I Norge gäller dock en koncessionslagstiftning paral- lellt med inmutningssystemet. Koncessions- systemet, som leder sitt ursprung från den under franska revolutionens tid proklamera- de grundsatsen att alla gruvor skulle stå till nationens förfogande i den meningen att de inte fick drivas utan nationens samtycke, gäller bl. a. i Frankrike, Belgien, Nederlän- derna, Danmark, Italien, Spanien, Portugal och ett flertal utomeuropeiska länder. Dess- utom används koncessionssystemet på sten- kols-, olje- och naturgasfyndigheter i åt— skilliga länder där annat system tillämpas i fråga om malmfyndigheter.

I de flesta länder som tillämpar konces- sionssystemet förekommer en uppdelning i undersökningstillstånd och koncession (bear- betningstillstånd). Såväl undersökningstill- stånd som bearbetningskoncession meddelas i allmänhet efter diskretionär prövning av landets regering. Vanligen krävs att sökan- den visar sig ha erforderliga tekniska och ekonomiska resurser för arbetets utförande. Innehavare av undersökningstillstånd synes i regel inte vara tillförsäkrad företrädesrätt till bearbetningskoncession men kan i stället ha rätt till gottgörelse av den som får sådan koncession. När det gäller bearbetningskon- cession är koncessionstiden ofta obegränsad, men möjlighet till återkallelse finnsvid brott mot koncessionsvillkoren. Dessa innehåller oftast bestämmelser om arbetsskyldighet. Allmänt förekommer att avgifter skall beta- las såväl till staten som till jordägaren.

I Finland har 1965 antagits en ny gruv- lag, som i huvudsak bygger på samma prin- ciper som den svenska. Den finska lagen

har dock ej bestämmelser om kronoandel och statsgruvefält. Tidigare bestämmelser om jordägarandel har ersatts med regler om brytningsavgift till jordägaren. Inmutnings- områdenas storlek har utsträckts till högst 100 hektar. Undersökningstiden är fem år. Årlig inmutningsavgift skall erläggas. Har gruvarbete inte påbörjats inom tio år från utmålsläggning skall ministeriet förordna att gruvdrift skall inledas inom två år, vid på- följd att gruvrätten annars kan förklaras för- verkad. Fristen kan förlängas med fem år i sänder. Inmutare är skyldig att till mini- steriet redovisa resultatet av verkställda un- dersökningsarbeten.

De norska gruvrättsliga bestämmelserna finns dels i en lag av år 1842 angående bergverksdriften och dels i den allmänna koncessionslagen av 1917. Bergverkslagen bygger på inmutningssystemet. I ett av berg- verkskommittén 1967 framlagt förslag till ny bergverkslag föreslås ändringar som i väsentliga delar har de svenska och finska gruvlagarna till förebild. Inmutningsområde får vara högst 30 hektar. Undersökningsti- den föreslås till fem år. Genom utmålslägg- ningen erhålls rätt till gruvdrift när dess- utom villkoren enligt den allmänna konces- sionslagen uppfyllts. Årliga inmutnings- och utmålsavgifter föreslås utgå. Jordägarens ti- digare deltagarrätt ersätts med rätt till av- gäld vid brytning. Enligt den allmänna kon- cessionslagen — som även avser annan verk- samhet än gruvdrift -— får ingen annan än staten eller kommun börja regelbunden gruv- drift utan koncession. Koncession meddelas för högst femtio år och kan förbindas med villkor av olika slag. Arbeten för upptagan- de av gruvdrift skall ha påbörjats inom be- stämd frist. Vid koncessionstidens utgång tillfaller gruvan staten utan vederlag. I en 1967 framlagd proposition med förslag till ändringar i den allmänna koncessionslagen förordas att man för gruvornas vidkomman- de upphäver bestämmelserna att konces- sionstiden skall vara begränsad och att gru- van vid koncessionstidens slut skall tillfalla staten. I stället skall koncession kunna ges utan tidsbegränsning men med rätt för sta- ten att kräva revision av koncessionsvillko-

I Danmark förekommer ej någon gruv- drift.

4 kap. innehåller en översikt över gruv- hanteringen i Sverige. Den svenska gruv— brytningen är huvudsakligen koncentrerad till Norrbotten, Västerbotten och Mellansve— rige. 1966 producerades cirka 48,5 milj. ton järnmalm och cirka 3,7 milj. ton annan malm, huvudsakligen sulfidmalm. Malmpro- duktionens saluvärde beräknades 1966 till 3,1 procent av industrins totala förädlings- värde. Järnmalmen är en av de stora enskil- da postema i den svenska exporten och motsvarade 1966 4,5 % av världsproduktio- nen. På senare år har de svenska jämmalms- gruvornas konkurrenskraft försämrats till följd av att flera stora nya dagbrottsgruvor med låga kostnader öppnats i transoceana länder samtidigt som sjöfraktkostnaderna sjunkit. I fråga om sulfidmalmer har mark- nadsläget under senare år varit tämligen gynnsamt.

Möjligheten till rationalisering inom gruv- hanteringen beror när det gäller brytning och upplastning i huvudsak på den enskilda malmkroppens dimensioner och stupnings- förhållanden, malmens karaktär samt berg- hållfastheten och är på dessa områden för- hållandevis oberoende av produktionens om- fattning. Kostnaderna för bergets transport till schakt, för uppfordring samt för mal- mens behandling ovan jord är däremot i hög grad kvantitetsberoende. En stor samlad malmkropp ger betydande möjligheter för rationalisering i dessa avseenden, men stor- driftens fördelar kan även utnyttjas vid exploatering av ett antal mindre, varandra närliggande malmer framförallt genom ut- nyttjande av gemensamma malmbehandlings- anläggningar.

Av betydelse vid utformningen av de gruvrättsliga reglerna är bl. a. tillvägagångs- sättet vid malmletning och därmed sam- manhängande frågor. En redogörelse för malmletningen lämnas i kap. 5.

Berggrunden i Sverige är till mer än 95 % täckt av jord. Malmerna intar i all- mänhet ett upprest läge, och malmarean (= ytan i horisontellt snitt genom malm-

kroppen) är därför i regel relativt liten. Fyn- digheterna är ofta små och — särskilt sul- fidmalmerna _— svårupptäckta.

Sedan första världskriget har malmlet- ningstekniken genomgått en snabb utveck- ling, som gjort det möjligt att med veten- skapliga metoder genomsöka stora arealer. Härvid begagnar man sig av blockletning, geofysiska undersökningsmetoder (magne— tiska, elektriska, gravimetriska, seismiska och radiometriska mätningar), geokemisk malmletning och diamantborrning. Efter andra världskrigets slut utförs magnetiska och elektriska mätningar samt radioaktivi- tetsmätningar också från flygplan. I fråga om arbetsförloppet vid malmletning skiljer utredningen mellan regionalprospektering, lokalprospektering och gruvundersökning. Regionalprospektering syftar till att avgrän- sa områden som motiverar närmare under- sökningar och innefattar flygmätningar och översiktliga geologiska och geofysiska mark- undersökningar inom mycket vidsträckta områden. Lokalprospektering avser detalj- undersökningar av avgränsade malmstråk och separata malmobjekt. Arbetet innefattar bl.a. detaljerade geofysiska markmätningar och därav eventuellt föranledda diamant- borrningar och blottningsarbeten. Undersök- ningsområdets storlek varierar från någon kvadratkilometer till tiotals kvadratkilome- ter. Gruvundersökning, som i förekomman- de fall utförs på grundval av resultatet från lokalprospekteringen, är nödvändig för att avgöra huruvida en tekniskt och ekonomiskt brytvärd malm föreligger eller ej. Arbetet innefattar i regel avsänkning av schakt invid malmkroppen och sprängning av orter på olika nivåer. Flygmätning kan utföras till förhållandevis låg kostnad per km" räknat. Geofysiska markmätningar och geokemisk prospektering kostar normalt mindre än 10000 kr. per km”. Kostnaderna för de borrhål som behövs för att konstatera en medelstor fyndighets storlek och beskaffen- het understiger sällan 100 000 kr. En ordi- när gruvundersökning kostar cirka 3—10 milj. kr.

Sedan länge bedrivs en omfattande malm- letningsverksamhet av staten genom SGU

samt av enskilda företag. Av prospektering- en faller ungefär hälften på SGU. Gruvun- dersökningsarbetena utförs till övervägande del av gruvföretag.

För att gruvhanteringen i vårt land skall kunna vidmakthållas och expandera krävs att kända malmtillgångar undersöks ytterli- gare och att dessa tillgångar successivt ut- ökas genom upptäckt av nya mineralfyndig- heter. I fråga om järnmalmstillgångar kan utvecklingen i Norrbotten under senare år bedömas som gynnsam. I Bergslagen har däremot malmtillskottet från fyndigheter som under de senaste decennierna upptäckts utanför förut kända malmkroppar inte hål- lit jämna steg med brytningen. Letningen efter sulfidmalmer i landet under senare tid har givit gott resultat, men en fortsatt pro- spektering är nödvändig, om den nuvarande produktionen skall kunna bibehållas och om möjligt även ökas på längre sikt. Som en angelägen beredskapsåtgärd framstår att öka reserverna av de för kvalitetsståltillverkning- en erforderliga ferrolegeringsmetallema, mangan, krom, nickel, molybden, volfram och kobolt.

Indikationer i samband med malmletning skyddas i första hand genom inmutningar. En redogörelse för praxis i fråga om inmut- ningar lämnas i kap. 6.

Inmutning söks vanligen först som för- beredelse för lokalprospektering. Diamant- borrningar företas normalt aldrig innan in- mutning sökts. Att inmutning söks av pri- vatpersoner som gjort fynd är numera mind- re vanligt men förekommer dock alltjämt i en del fall.

Inmutningscirklarnas ringa storlek i för- hållande till de undersökningsområden som krävs vid modern malmletning har föran- lett att prospektörerna i betydande omfatt- ning lagt ut sammanhängande komplex av inmutningar. I några fall har utlagts massin- mutningar som förberedelse för regional- prospektering.

Det alldeles övervägande antalet inmut- ningar upphör vid undersökningstidens ut- gång utan att leda till utmålsläggning. Ofta kan inmutaren genom markundersökningar på ett relativt tidigt stadium av undersök-

ningstiden konstatera att han ej har anled- ning att fortsätta undersökningarna inom in- mutningsområdet. Å andra sidan har i åt- skilliga fall den nuvarande normala under- sökningstiden tre år av olika anledningar befunnits otillräcklig. Inmutarna har sålun- da i ganska stor utsträckning begärt och fått förlängning av undersökningstiden eller företagit ommutning.

Utvecklingen i fråga om utmålen behand- las i 7 kap.

Gruvlagens regler om förutsättningarna för utmålsläggning och om utmåls storlek tillämpas liberalt i praktiken. Skärpningar eller naturlig blottning godtas som bevisning om malmförekomst, liksom malmblottning genom ett borrhål per utmål i förening med en geofysisk indikationskarta. Krav upprätt- hålls ej att en påvisad fyndighet skall fram- stå som sannolikt brytvärd under rådande malmkonjunkturer. Om en fyndighets hori- sontella sträckning är nöjaktigt påvisad, be- viljas i allmänhet utmål med maximistorle- ken 16 hektar, även om utredningen är ofull- ständig beträffande malmens sido- och fält- stupning eller djupgåendet. De nuvarande bestämmelserna gör det ibland omöjligt att anpassa ett utmål efter fyndighetens sträck- ning. För att skydda donlägiga malmer med relativt flack sidostupning och stor längd i stupningsriktningen krävs ofta utläggning av flera utmål, med därav föranledda borr- ningskostnader.

Antalet utmål utgjorde vid årsskiftet 1967 / 1968 omkring 5 000. Av dessa hade endast 691 eller 13,8 % lagts enligt 1938 års lag. På grund av den 1938 höjda maximistorle- ken för utmål svarade dessa utmål dock för 27,5 procent av den utmålslagda arealen i landet. Övriga utmål har utlagts enligt äldre lagar.

Utmålen-s ringa storlek i förhållande till malmernas utsträckning har lett till att utmå- len i stor utsträckning koncentrerats i sam- manhängande utmålskomplex. Antalet ut- målsenheter — enstak-a utmål eller sam- manhängande fält — utgör omkring 900. Av samtliga utmål är normalt endast om- kring 10 procent under brytning. Omkring 30 procent ingår dock i fält i drift.

De befintliga cirka 5 000 utmålen är för- delade på omkring 150 olika företag och personer. Av utmålen disponerade staten och cirka 10 större enskilda bruks— och gruv- företag den 31 dec. 1967 tillsammans över cirka 4 500 utmål — varav staten och stats- ägda företag 1 084 — eller 90 % av samt- liga utmål. Av återstoden tillhörde 150 ut- mål mindre gruvägare som bedrivit brytning under senare tid, 52 utmål ett enskilt bolag och cirka 330 strödda utmål ungefär 100 olika ägare.

Som nyss nämnts är större delen av ut- målen inte i drift. Beträffande skälen till att vilande utmål försvaras har närmare upplys- ningar inhämtats dels i fråga om statens ut- mål och dels från fem större enskilda gruv- företag. Beträffande de fyra i gruppen ingå- ende enskilda företag som f.n. bedriver gruvbrytning ingår mellan en tredjedel och en fjärdedel av företagens utmål i utmålsfält under bearbetning. I det närmaste lika många betecknas av företagen som reserver för järn- och metallverk samt befintliga gruvanläggningar som tillhör företagen. Des- sa utmål avses i allmänhet bli föremål för brytning inom överskådlig framtid. Ett be- tydande antal utmål betecknas av företagen såsom utmål avsedda för självständig bryt- ning vid lämplig konjunktur. En annan grupp utmål företrädesvis belägna inom främmande företags »intressesfär» anses ut- göra lämpliga bytesobjekt. Som utmål av tvivelaktigt värde eller sekundärt intresse ka- rakteriseras totalt cirka 300 utmål. Dessa har till stor del kommit i företagens hand i samband med bruksförvärv i senare tid. Fö- retagens undersöknings- och prospekterings- verksamhet är främst inriktad på gruvfält som betecknas som reserver eller avses för självständig brytning. Det femte företaget i gruppen bedriver för närvarande ej någon gruvbrytning och enda-st obetydligt under- sökningsarbete. På de staten tillhöriga utmål som ej ligger i fält under brytning anses gruvdrift inte lönsam för närvarande. I frå— ga om dessa och övriga vilande utmål i lan- det utanför driftsfält är aktiviteten i allmän- het tämligen låg. I många fall torde några rationella skäl för bibehållandet av utmålen

ej kunna åberopas.

I kap. 8 redovisas en undersökning röran- de splittring av rätten till fyndigheter inom samma malmtrakt.

Inom Norrbottenregionen behärskar sta- ten nära nog fullständigt järnmalmstillgång- arna och kan genom utnyttjande av hälften- andel i närliggande privatägda utmål åstad- komma en arrendering i den mån detta skulle vara till fördel vid driften. Beträffan- de sulfidmalmerna har Bolidenbolaget i egenskap av exploatör och utmålsägare en dominerande ställning. I fråga om grafit— fyndigheter är ägarebilden mera splittrad. Sulfidma]msfyndigheterna i Skelleftefältet är uppdelade mellan staten och Boliden på ett sätt som inte synes ha utgjort något hinder för rationell gruvbrytning och malmbehand- ling. Inom Bergslagen är de gruvrättsliga förhållandena mera komplicerade, beroende på sambandet med den historiska utveck— lingen. Inom de utmålsfält som är under brytning förekommer utmålssplittring av i allmänhet obetydlig omfattning i inemot tio fall. Det stora flertalet övriga utmål i Bergs- lagen ingår antingen i äganderättsli-gt enhet- liga komplex eller utgörs av avsides liggan- de ströutmål med små malmtillgångar. Åter- stående cirka 600 utmål fördelar sig på ett 80—tal fält med mer eller mindre splittrade äganderättsförhållanden. Bland dessa fält synes förutsättningar för exploatering inom överskådlig tid möjligen finnas inom något tiotal fält.

I fråga om inmutningsverksamheten före- kommer någon anmärkningsvärd splittring i huvudsak blott i Bergslagen. Man kan där leta fram ett betydande antal fall där kolli- sioner mellan inmutningar eller mellan in- mutningar och utmål åtminstone teoretiskt erbjuder förutsättningar för framtida kon— flikter.

I kap. 9 ges en redogörelse för de medel som f. 71. finns att tillgodose det allmännas intresse att kunna öva ett direkt inflytande över mineraltillgångarnas exploatering i syf- te att utnyttja eller reservera dessa för ända- mål som samhället vill främja samt det sätt på vilket dessa medel hittills utnyttjats. Vik- tigast är här den år 1938 införda kronoan-

delen samt statsgruvefältinstitutet. Vid 1967 års utgång hade staten anmäld eller latent kronoandel eller var själv inmutare beträf- fande 13,8 % av samtliga utmål. Räknat efter arealen täckte de ifrågavarande ut- målen 27,5 % av den totala utmålslagda arealen. Anmälan till begagnande av kro- noandel har hittills alltid skett i samband med att andelen utarrenderats till inmuta- ren. Begagnande av kronoandelen som ett instrument för att få till stånd viss malm- brytning har således inte förekommit. I ett fall har staten avstått från kronoande- len.

Till skydd för statliga malmtillgångar har utlagts 16 statsgruvefält, varav 14 i Norr- botten och 2 i Västerbotten. Inom statsgruve- fält ligger bl. a. gruvorna i Kiruna, Svappa- vaara och Malmberget samt Stekenjokk— fältet. Bortsett från arbetena inom dessa fält samt undersökningar som utförts inom ramen för den av 1963 års riksdag beslutade malminventeringen i Norrbotten har aktivi- teten inom statsgruvefälten hittills varit ringa.

I fråga om järnmalmstillgångarna i Norr- botten har staten en dominerande ställning genom sitt stora utmålsinnehav samt inneha- vet av riksgränsbanan, som f.n. utgör den enda möjliga vägen för uttransport av malm från flertalet tänkbara produktionsställen. Ställningen har ytterligare förstärkts genom 1963 års lag om inmutningsförbud i länet.

I kap. 10 behandlas vissa spörsmål angå- ende gruvorna i samhället.

Utnyttjandet av gruvrättigheter kan givet- vis i många fall komma i konflikt med an- nan pågående eller planerad användning av den berörda marken. Dessa konkurrensfrå- gor regleras för närvarande, förutom genom föreskrifter i gruvlagen, av bestämmelser av förfoganderättsinskränkande eller expropria— tiv natur främst i byggnadslagen, lagen om allmänna vägar, naturvårdslagen och vatten- lagen samt av grannelags- och immissions- rättsliga regler. Gruvinnehavare torde i prin- cip vara underkastad sådana föreskrifter an- gående markens användning, som ges enligt nämnda lagstiftning, i samma utsträckning som fastighetsägare och andra innehavare av

rättigheter beträffande marken. Å andra si- dan föreligger ej hinder mot inmutning eller utmålsläggning i annan mån än som följer av gruvlagens bestämmelser om inmutnings- hinder. I fråga om bebyggelseplanering och vägbyggnad uppges den nuvarande regle- ringen i förhållande till gruvrättigheter i allmänhet ha fungerat tillfredsställande. Ge- nom 1964 års naturvårdslag har öppnats nya möjligheter att tillvarata naturvårdsintresset vid gruvarbeten. Beträffande utsläpp av av- loppsvatten från anrikningsverk tillämpas f. n. reglerna i 8 kap. vattenlagen. Dessa av- ses inom kort bli ersatta av en lag om miljö- skydd som även kommer att vara tillämplig på gruvdrift. Beträffande förhållandet till samernas rättigheter har 1968 framlagts ett förslag till ny rennäringslagstiftning, vilket även berör gruvrättigheter.

I dagens samhälle påverkas tillkomsten och utnyttjandet av gruvrättigheter även av de instrument som används i den allmänna samhällsplaneringen. Bebyggelseplaneringen genom instituten regionplan, generalplan, stadsplan och byggnadsplan skall bygga på utredningar bl. a. rörande näringslivets och befolkningens utveckling. De tre sistnämnda planinstituten kan binda även utnyttjandet av gruvrättigheter. Detsamma gäller sådana med stöd av naturvårdslagen meddelade beslut vartill främst naturvårdsverkets och länsstyrelsernas planering på naturvårdsom- rådet kan leda. Den kontinuerliga planering- en inom det allmänna vägväsendet sker med beaktande av näringslivets utveckling och lokalisering. Detsamma gäller kommunernas planering för bostadsförsörjningen. En viss påverkan från samhällets sida av investering— ar inom gruvnäringen kan vidare ske ge- nom lokaliseringspolitiken. Det planerings— råd som skall finnas i varje län, bör kunna fylla en viktig funktion bl. a. vid lösandet av olika samordningsfrågor i samband med gruvdrift.

I kap. 11 behandlas den nuvarande gruv- lagstiftningen i perspektivet av de europeiska ekonomiska integrationssträvandena.

Kap. 12 innehåller utredningens övervä- ganden och huvudgrunderna i utredningens förslag.

I ett avsnitt om principiell målsättning har utredningen angett gruvlagstiftningens huvudsyfte vara att främja prospekterings- verksamheten och befordra ett ändamåls— enligt utnyttjande av naturtillgångarna. Så- som understryks i direktiven bör lagstift- ningen samtidigt vara sådan att en rimlig avvägning åstadkoms mellan gruvnäringens intressen samt naturvårds-, vattenvårds- och bebyggelseplaneringssynpunkter m. m.

Under ett avsnitt om brister och reform- behov konstateras inledningsvis att den nu- varande regleringen i fråga om gruvrättig- heterna — även om den i många stycken fungerat väl —— lett till mindre tillfreds- ställande resultat i vissa hänseenden. Även på åtskilliga punkter där detta inte är fallet framstår lagstiftningen som föga tidsenlig.

I vad avser undersökningsstadiet har till en början malmletningsteknikens utveckling medfört behov av undersökningsområden som bättre än de nuvarande inmutningarna är anpassade till skyddsbehovet vid en nor- mal lokalprospekten'ng. Den normala under- sökningstiden om tre år är i åtskilliga fall otillräcklig, vilket haft till följd en hög fre- kvens av ommutningar. Samtidigt är den treåriga undersökningstiden onödigt lång i en del fall där inmutaren tidigt kunnat kon- statera att området är utan intresse för ho- nom. Några nämnvärda olägenheter genom att inmutningar i samma malmtrakt gjorts i närheten av främmande inmutningar eller utmål har knappast gjort sig märkbara på senare tid.

Som en brist måste betecknas att inte resultaten av åtminstone mera kostnadskrä- vande undersökningsarbeten alltid bevaras och står till förfogande för framtida pro- spektörer.

De ledande gruvföretagens och de integre- rade företagens utmålspolitik är till stor del inriktad på att genom breddning av malm- basen skapa underlag för vidmakthållande och framtida expansion av gruvdrift samt, i vad gäller de senare företagen, att trygga tillgången till malm för de egna järn— och metallverken. Med hänsyn till gruvhante- ringens långsiktiga karaktär bör företagen enligt utredningens mening ha möjlighet att

inom rimliga gränser reservera malm för att kunna ta upp undersökning och bearbetning av fyndigheterna när det befinns mest lämp- ligt ur skilda synpunkter. En väsentlig för- utsättning härför måste dock vara att reser- veringen kan anses berättigad ur mera all— män synpunkt och att möjlighet ges till in- syn för en objektiv bedömning härav. Det har konstaterats att i landet förekommer flera hundra äldre utmål som ej varit före- mål för aktivitet under mycket lång tid och som innehavarna uppenbarligen ej heller har för avsikt att undersöka eller bearbeta inom överskådlig tid. Utredningen anser det ange- läget att bättre garantier skapas för att gruv- utmål kommer till användning på ett från samhällsekonomisk synpunkt godtagbart sätt samt att, i den mån så inte sker, en utrens- ning kommer till stånd så att områdena blir tillgängliga för undersökning och eventuellt utnyttjande av andra intressenter.

Den med gruvlagen införda ökningen av utmålens maximiareal från 4 till 16 hektar har visat sig otillräcklig.

För att underlätta strukturrationalisering- en inom gruvnäringen behövs enligt utred- ningens mening lagregler som gör det möj- ligt att i vissa situationer framtvinga ett en- hetligt utnyttjande av utmål som ligger nära varandra men tillhör olika ägare. Från an— givna synpunkter är det även ett önskemål att nya gruvrättigheter om möjligt inte ut— läggs så att en splittringssituation grund- läggs redan från början.

Det finns anledning antaga att det också förekommer fall där en fyndighet av andra skäl än de nyss antydda utnyttjas mindre effektivt eller ligger obearbetad, trots att brytning skulle vara lönsam och önskvärd från allmän synpunkt. Kronoandelsinstitu- tet innebär en möjlighet till ingripande i så- dana fall men har hittills inte begagnats för ändamålet. Institutets användbarhet härför förringas av att de efter den 1 jan. 1940 ut- lagda utmålen, vilka är de enda där krono- andel kan finnas, ännu utgör en mindre del av utmålsbeståndet.

Vid utformningen av en ny gruvlagstift- ning måste särskild uppmärksamhet ägnas förhållandena i Norrbottens län, som i fråga

om mineraltillgångar skiljer sig från landet i övrigt bl. a. genom järnmalmstillgångarnas storlek, det stora statliga engagemanget i brytningen, de stora lappländska gruvsam- hällenas beroende av denna samt den pågå- ende statliga malminventeringen i länet.

Vad slutligen angår förhållandet mellan gruvnäringen och motstående allmänna in- tressen har utredningen funnit att den nuva- rande ordningen i stort sett fungerar till- fredsställande.

När det gäller frågan vilka lagstiftnings— åtgärder som bör vidtas för att avhjälpa kon- staterade brister i det nuvarande systemet har utredningen anlagt följande allmänna synpunkter.

Trots den omfattande statliga prospekte- ringsverksamheten torde gruvnäringen under överskådlig framtid alltjämt komma att i be- tydande utsträckning vara hänvisad till en- skild prospektering för att få fram nya malmtillgångar i den takt som erfordras för näringens fortbestånd och utveckling. Med hänsyn härtill och till de särskilda svårig- heter som på grund av malmernas före- komstsätt är förknippade med malmletning i vårt land är det av vikt att reformerna inte får en alltför negativ effekt på det enskilda prospekteringsintresset och att sålunda be- hovet av stimulans till malmletning blir i skälig mån tillgodosett.

I fråga om de rättsliga utgångspunkterna för en ny gruvlagstiftning kan enligt utred- ningens mening sådana frågor som angå- ende graden av allmänt inflytande samt upp- täckarens och jordägarens ställning helt lö- sas på grundval av lämplighetsöverväganden, såvitt gäller grundläggandet av nya gruv- rättigheter. Lagstiftningsåtgärder som avser bestående gruvrättigheter måste givetvis ut- formas under skäligt hänsynstagande till dessa rättigheters innehåll.

I enlighet med direktiven har utredningen i första hand övervägt huruvida de föränd- ringar som under de senaste decennierna in- trätt på olika områden motiverar en över- gång från inmutningssystemet till ett kan- cessionssystem. En modell upptagande vissa

huvudpunkter i ett sådant system har utar- betats.

Ett koncessionssystem skulle visserligen innebära vissa fördelar främst genom att det allmänna finge möjlighet att reservera un- dersökningsarbete och därmed även exploa— teringen av påträffade fyndigheter för där- till kompetenta och även i övrigt lämpade företag. Det måste emellertid antas att ett koncessionssystem skulle komma att inver- ka starkt negativt på den enskilda prospek- tering som enligt utredningens uppfattning alltjämt är en viktig förutsättning för gruv- hanteringens utveckling. En koncessions— myndighet skulle ställas inför betydande svårigheter vid konkurrens mellan flera lik- värdiga sökande eller vid prövningen huru- vida en viss undersökningskoncession kan vara till men för rationell brytning i framti- den eller inte. Möjligheterna att genom koncessionsvillkor reglera omfattningen av undersökningsarbete och brytning är i rea- liteten begränsade. Någon påtaglig förbätt- ring av de redan för närvarande goda möj- ligheterna att säkerställa ett direkt statligt inflytande i nya gruvföretag skulle inte vin- nas. När det gäller att inordna undersök- ning och gruvdrift i den allmänna samhälls- planeringen samt att lösa konflikter i för- hållande till gruvdriften motstående intres- sen synes övergång till ett koncessionssystem inte innebära någon fördel i jämförelse med nuvarande ordning, i vilken gruvdrift i sam- hällsplaneringen och vid konkurrens i frå- ga om markanvändningen i stort sett lik- ställs med annan industriell verksamhet. Snarare kan befaras att en särskild konces— sionsprövning beträffande undersökning och bearbetning kan försvåra den samlade be- dömning som eftersträvas inom samhällspla— neringen. Införande av ett koncessionssys- tem skulle medföra att det blev nödvändigt att tillämpa flera system samtidigt under en mycket lång övergångstid, vilket uppenbar- ligen skulle medföra praktiska olägenheter. Om, såsom utredningen förutsätter, förelig- gande planer att aktivera statens gruvpolitik och organisatoriskt stärka förvaltningen av den statliga gruvegendomen förverkligas, ger kronoandelsinstitutet det allmänna vä-

sentliga möjligheter att påverka gruvnäring- ens utveckling i en från samhällets synpunkt önskvärd riktning. I de två övriga nordiska länderna där gruvdrift förekommer, Finland och Norge, har nyligen manifesterats att in- mutningssystemet skall bibehållas.

Utredningen har på de anförda skälen an- sett sig ej kunna förorda övergång till ett renodlat koncessionssystem.

Utredningen har i stället kommit till upp- fattningen att de konstaterade bristerna hos inmutningssystemet i dess nuvarande ut- formning bör avhjälpas genom att partiella reformer med vissa koncessionspräglade in- slag vidtas inom ramen för inmutningssys- temet. Det förslag till ny gruvlag som utar- betats av utredningen innefattar ett dylikt blandat system.

Utredningens förslag innebär i huvudsak följande.

Den fria inmutningsrätten och den därmed förenade rätten för inmutare att under vissa förutsättningar tillgodogöra sig av ho- nom påträffade mineralfyndigheter upprätt- hålls i princip.

För anpassning till den moderna malmlet- ningstekniken och funktionen att skydda un- dersökningsarbeten vid s.k. lokalprospek- tering ökas inmutningsområdes maximistor- lek till 100 hektar, varjämte den obligato- riska cirkelformen slopas.

I syfte att bättre anpassa bestämmelserna om undersökningstidens längd efter det fak- tiska behovet föreslås att seriösa gruvföretag skall kunna utsträcka undersökningstiden till sex år utan behovsprövning samt att för- längning med ytterligare högst fyra år skall kunna erhållas efter särskild prövning. Vida- re skall det bli möjligt att avstå från en in- mutning efter två år.

För uppnående av att inmutningar utnytt- jas för intensivt undersökningsarbete och inte bibehålls längre än som är nödvändigt för detta ändamål föreslås till en början att den nuvarande ansökningsavgiften vid in- mutning höjs samt att inmutaren skall utge per år och areal beräknade inmutningsav— gifter som efter viss tid utgår med förhöjt belopp. I samma syfte föreslås vidare att

förlängning av undersökningstiden utöver två år skall kunna vägras, om sökanden ej utfört något ändamålsenligt undersöknings- arbete och det finns anledning antaga att han ej heller kommer att bedriva sådant arbete.

Som en ytterligare åtgärd för att hindra missbruk av inmutningssystemet förordar utredningen införande av förbud mot om- mutning. När verkligt behov av längre un- dersökningstid än den normala föreligger, bör detta i första hand tillgodoses genom förlängning efter särskild prövning. Förenk- lade regler för sådan förlängning föreslås.

Även i fråga om utmål bör vidtas åtgärder för erhållande av bättre garantier att gruv— rättigheterna utnyttjas för sitt syfte och inte bibehålls längre än som med hänsyn här- till är försvarligt. I denna del förutsätter ut- redningen till en början att det värdefulla instrument för det allmänna att påverka gruvnäringens struktur som kronoandelsin— stitutet utgör bibehålls. I samband härmed föreslås en förenkling av reglerna på områ- det, innebärande i huvudsak att kronoandel i princip skall uppkomma automatiskt i och med utmålsläggningen. De för institutets utnyttjande betydelsefulla reglerna om sam- äganderätt i gruva föreslås bli komplettera- de med vissa regler syftande till att främja aktivitet från såväl statens som inmutarens sida. Sålunda föreslås att varje delägare i samägt utmål skall kunna påfordra att få del av resultatet av undersökningsarbeten som annan delägare utfört på utmålet. Den— na rätt föreslås bli förbunden med skyldig- het för passiv delägare att, om han seder- mera tar aktiv del i gruvföretaget, efter sin andel utge ersättning för kostnaderna för sådana efter utmålsförrättningen utförda un- dersökningsarbeten som är nödiga eller nyt- tiga för fortsatt undersökning eller gruv- drift.

Vid sidan av en aktivering av kronoan- delsinstitutet krävs enligt utredningens me- ning framför allt väsentliga ändringar av reglerna rörande rätten till bearbetning av fyndighet, dvs. i första hand bestämmelserna om utmål. Härvidlag föreslås till en början att en viss skärpning genomförs beträffande

kraven på den bevisning angående malm- förekomst som måste presteras för att utmål skall kunna erhållas. Som den mest angeläg- na åtgärden såvitt nu är i fråga framstår emellertid införandet av en ordning som gör utmålsrättigheternas bestånd under en längre tid beroende av att de utnyttjas på ett sätt som gagnar gruvnäringen och samhället. Efter övervägande av olika alternativ, som alla syftat till att få till stånd en tidsbegräns- ning av utmål som ej längre nyttjas på nyss angivna sätt, har utredningen stannat för en lösning av i huvudsak följande innebörd.

Utmål beviljas för en tid av tjugofem år. Kommerskollegium äger på ansökan av gruvinnehavaren förlänga utmålets giltig- hetstid med högst tjugo år i sänder. Har sö— kanden under någon del av utmålets lö— pande giltighetstid bedrivit regelbunden gruvbrytning inom det ifrågavarande utmåls- fältet, skall förlängning beviljas med tjugo år. Sådan förlängning skall också automa- tiskt beviljas om sökanden under giltighets- tiden verkställt undersökningsarbete av stör— re omfattning inom utmålsfältet eller där utfört omfattande tillredningsarbeten eller anläggningar för upptagande av gruvdrift. I annat fall skall frågan om förlängning prö- vas med hänsyn till det allmännas intresse att främja ett ändamålsenligt utnyttjande av landets mineraltillgångar. Härvid skall sär— skilt beaktas å ena sidan, om andra än gruv- innehavaren kan antas vara beredda att un— dersöka eller bearbeta fyndigheten och å andra sidan fyndighetens värde såsom reserv för gruvinnehavaren tillhörigt förädlingsverk eller gruvföretag samt de kostnader denne nedlagt på utmålet eller utmålsfältet. För- handsbesked skall kunna erhållas huruvida planerade undersökningsarbeten m. m. är tillräckligt omfattande för att kvalificera till automatisk förlängning.

För att de förordade reglerna om tidsbe- gränsning skall få någon effekt inom över- skådlig tid föreslås att de i princip skall till- lämpas även på utmål som lagts före lagens ikraftträdande. Sådana utmål föreslås i frå- ga om giltighetstiden bli behandlade som om de lagts vid tiden för lagens ikraftträdande. Reglerna om tidsbegränsning får anses stå i

relativt god överensstämmelse med de reg- ler om arbetsskyldighet och försvarsavgifter som tidigare förekommit inom gruvlagstift- ningen. Med hänsyn härtill samt till inmut— ningssystemets natur och syfte kan de in- skränkningar som enligt förslaget läggs på äldre utmål enligt utredningens mening inte anses gå längre än vad utmålsinnehavarna skäligen bör vara skyldiga att tåla utan gott- görelse.

Försvarsavgiften för utmål föreslås höjd från 20 till 30 kr. per hektar. Höjningen av- ses också gälla enligt äldre lag tillkomna utmål, beträffande vilka försvarsavgiften för närvarande är maximerad till 50 kr för varje utmål såvitt avser ytvidden den 31 dec. 1939.

I syfte att såvitt möjligt förebygga att nya gruvrättigheter grundläggs på ett sätt som försvårar ett rationellt tillgodogörande av malmfyndigheter förordar utredningen att omkring befintliga utmål skall finnas en skyddszon om 100 meter, inom vilken an— nan än gruvinnehavaren inte utan medgivan- de av denne eller av kommerskollegium kan erhålla inmutning eller utmål. Vidare före- slås att maximistorleken för utmål höjs från 16 till 50 hektar och att kravet på viss form hos utmål mildras. Förslaget innebär bl.a. en förbättring av möjligheterna att genom utmålsläggning skydda all malm som kan tas ut vid exploatering av en huvudfyndighet. I samband med ökningen av utmålens maxi- miareal föreslås att den avgäld vartill jord- ägaren är berättigad höjs till högst 20000 kr. per år.

För att säkerställa att resultaten av såda— na borrningar som verkställs på utmål utan samband med gruvdrift bevaras för framti- den föreslår utredningen att reglerna om upprättande av gruvkarta kompletteras med föreskrift att gruvinnehavare skall inlägga dylika borrhål på en borrhålskarta, vilken skall vara offentlig på samma sätt som gruvkarta.

För främjande av ett enhetligt utnyttjan- de av gruvrättigheter avseende samma fyn- dighet eller närliggande fyndigheter föreslår utredningen att inlösen under vissa förut- sättningar skall kunna äga rum av utmål

som ligger nära varandra. Om sådana utmål är i olika innehavares hand och ett gemen- samt utnyttjande av utmålen innebär väsent- lig teknisk och ekonomisk fördel, skall så- lunda Kungl. Maj:t, såvida det är till gagn från allmän synpunkt och erforderligt för att få till stånd ändamålsenlig gruvdrift, efter ansökan kunna berättiga den som inne- har minst hälften i ett av utmålen att inlösa ett eller flera av de övriga utmålen med vad därtill hör eller delägares andel i sådant utmål. Inlösen skall dock ej få ske av utmål som är föremål för regelbunden gruvbryt- ning eller ingår i utmålsfält där utmålets innehavare bedriver sådant arbete. Vill flera lösa skall den ha företräde som bedöms äga de bästa förutsättningarna att idka gruvdrift på platsen.

Vissa betydelsefulla fall där allmänna syn- punkter av särskild styrka talar för att inlö- sen bör kunna ske nås som förut antytts inte av de föreslagna reglerna om inlösen i arronderingssyfte. Ett sådant fall är att ett oekonomiskt utnyttjande av en fyndighet leder till att en gruva som har betydelse för ett samhälles existens eller många män— niskors försörjning nedläggs, trots att lön- sam brytning åtminstone på sikt skulle vara möjlig vid mera rationell drift. Avsaknaden av möjligheter till samhälleligt ingripande för att få till stånd dylik brytning kan i så- dana och liknande fall framstå som allvarlig brist. Tvångsåtgärder för att i särskilt ange- lägna fall möjliggöra ett rationellt utnytt- jande av landets naturtillgångar är inte något nytt i svensk rätt. Utredningen före- slår att Kungl. Maj:t med riksdagens sam- tycke skall i situationer av det speciella slag som nyss berörts kunna förordna att utmål med vad därtill hör skall mot lösen avstås till den Kungl. Maj:t bestämmer. Som vill- kor för inlösen uppställs att det bedöms vara av synnerlig vikt från allmän synpunkt att viss mineralfyndighet undersöks eller bearbetas eller att fyndighet utnyttjas på an- nat sätt eller i större omfattning än tidigare och att därigenom tillika vinns väsentlig tek- nisk och ekonomisk fördel. En förutsättning för inlösen i ifrågavarande fall skall vidare, liksom i fråga om arronderingsinlösen, vara

att det avsedda syftet inte kan vinnas på annat sätt, t. ex. genom utnyttjande av kro- noandelen eller genom frivillig överenskom- melse.

Utredningen räknar med att de föreslagna bestämmelserna om inlösenrätt inte behöver tillämpas annat än i rena undantagsfall. De— ras blotta existens kan väntas underlätta den nödvändiga strukturrationaliseringen inom gruvhanteringen.

Bestämmandet av ersättning för gruvrätt som avstås genom inlösen erbjuder särskilda problem med hänsyn till svårigheten att uppskatta en fyndighets värde innan mycket dyrbara undersökningar gjorts och eventuellt även brytning pågått en tid. Utredningen fö- reslår härvidlag regler av innebörd att löse- skillingen i vad avser själva fyndigheten skall bestämmas såsom en årlig avgäld, om den som avstått utmålet begär det och det ej är uppenbart att utredningen är tillräck- lig för slutlig prövning av ersättningsfrågan. Avgälden skall bestämmas dels såsom en fast årlig avgift och dels i form av en pro- duktionsavgift beräknad i förhållande till mängden eller värdet av de mineral som uppfordras. Från produktionsavgiften för visst år får avdragas den fasta avgiften för året. Grunderna för avgälden fastställs för tjugo år i sänder. Därjämte föreslås att var- dera parten under vissa förutsättningar skall äga påkalla att avgälden skall upphöra och ersättning för rättighetens återstående värde slutligt bestämmas att utgå med ett en- gångsbelopp. Vidare föreslås att den som tvångsvis får avstå från en gruvrättighet normalt garanteras viss minimiersättning, avseende nedlagda kostnader för jordlösen m.m. samt för undersökningsarbeten, till- redningsarbeten och anläggningar, i den mån dessa är till nytta för den lösande.

Beträffande förhållandena i Norrbottens län är det med hänsyn till den roll gruvdrif- ten vid Kiruna och Malmberget kommit att spela för dessa samhällen och för länets näringsliv över huvud angeläget att bryt- ningen ej sker uteslutande med utgångs- punkt från ett rent företagsekonomiskt be- traktelsesätt utan att gruvdrift och under- sökningar för framtagande av nya malmre-

server sker under hänsyntagande till de för- utsättningar som på lång sikt kan föreligga för samhällsbildning och sysselsättning. Från dessa synpunkter är det enligt utredningens mening väsentligt att i varje fall rätten till fyndigheter, som brytningstekniskt bör till- godogöras i anslutning till de existerande an- läggningarna, förbehålls staten eller organ över vilka staten har ett väsentligt inflytan- de. Det synes vidare naturligt att staten till- försäkras bestämmanderätt bl. a. i fråga om de fyndigheter som påträffas vid den pågå— ende malminventeringen. Att hindra en olämplig uppsplittring av sådana fyndighe- ter var huvudmotivet för det gällande tem- porära inmutningsförbudet i Norrbotten. Samtidigt är det emellertid ett betydande allmänt intresse att ytterligare eftersökande av i första hand sulfidmalmer och lege- ringsmalmer kommer till stånd i Norrbotten. Ett koncessionssystem för Norrbotten eller ett fortsatt långvarigt inmutningsförbud med dispensmöjligheter skulle otvivelaktigt mins- ka de enskilda gruvföretagens intresse för prospektering i länet. Enligt utredningens mening väger fördelarna med att i princip upprätthålla den fria inmutningsrätten i Norrbotten tyngre än de skäl som kan an- dras för att tillförsäkra de statliga gruvintres- sena ett starkare skydd än ovan antytts. Ut- redningen föreslår att, i den mån så erford- ras, de statliga organen bereds tillfälle att genom inmutningsförbudets bibehållande under en kortare övergångstid efter den nya lagens ikraftträdande genom utmålslägg- ning eller utvidgning av utmål enligt de av utredningen föreslagna bestämmelserna till- försäkra staten rätten till fyndigheter av det slag som enligt vad utredningen nyss för- ordat bör förbehållas staten men att de nya reglerna efter övergångstidens beslut blir fullt tillämpliga även i Norrbotten.

Med ovanstående sammanhänger nära frågan om statsgruvefältinstitutet. Utred- ningen föreslår att detta institut bibehålls med i huvudsak nuvarande utformning och att tillämpningsområdet, som nu är begrän— sat till kronomark, utsträcks till all mark i hela landet. Samtidigt förordas emellertid att institutet i fortsättningen företrädesvis

får karaktären av ett beredskapsinstrument och i princip reserveras för fyndigheter som har sådan betydelse från allmän synpunkt att en starkare samhällelig reglering än som är möjlig genom de ordinära gruvrättsliga reglerna bedöms som nödvändig. De nuva- rande statsgruvefälten bör enligt utredning— ens åsikt avvecklas successivt efter hand som de undersöks, och fyndigheterna bör där det anses befogat i stället skyddas ge- nom utmål, i den mån inte speciella skäl ta- lar för bibehållande av visst statsgruvefält. Ett sådant skäl kan enligt utredningen vara behov att skydda vissa på stort djup belägna järnmalmsfyndigheter som inte är aktuella för brytning under överskådlig tid och inte kan utmålsläggas utan exceptionellt dyrbara borrningar.

När det gäller lösandet av konflikter mel- lan gruvrättigheter och motstående allmänna och enskilda intressen har den nuvarande ordningen som förut antytts i stort sett fun- gerat tillfredsställande. I denna del föreslås ändringar endast på några punkter. Sålunda har de senare årens utveckling inom väg- byggandet ansetts motivera att allmän väg skall vara inmutningshinder. Detsamma fö- reslås gälla ifråga om allmän flygplats. Ut- redningen föreslår också att inmutningshin— der skall gälla inom område med fastställd stadsplan eller byggnadsplan. Vidare föror- das att en reservregel införs innebärande att Kungl. Maj:t får befogenhet att förordna om dispensabelt inmutningsförbud för område där, i andra fall än som avses med de i lagen uppräknade inmutningshindren, gruvdrift kan antas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad användning av marken som är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Som en åtgärd att underlätta anpassningen mellan gruvrättigheter och annan markan- vändning föreslår utredningen därjämte en regel, varigenom mark som lösts för gruv- driften men ej längre behövs för ändamålet kan återföras till fastigheten i fråga utan samband med att utmålet sönas, vilket inte är möjligt för närvarande.

När det gäller samerna anser utredningen med vissa förbehåll att den av rennärings-

sakkunniga föreslagna nya lagen om rennä- ringen innefattar en godtagbar avvägning mellan gruvintresset och samernas särskilda rättigheter. Av gruvrättsutredningen fram- lagt förslag angående ersättning för sakäga- res kostnader vid utmålsförrättning innebär en förbättring av samernas möjligheter att tillvarata sina intressen vid utmålsläggning.

Vid ett förverkligande för Sveriges del av de internationella ekonomiska integrations— strävandena erbjuder särskilt kronoandels- institutet goda möjligheter för myndigheter- na att beakta från svensk samhällelig syn— punkt primära intressen i fråga om utnytt- jandet av mineraltillgångar. Mot bakgrunden härav finns enligt utredningens mening inte anledning att införa speciella regler i gruv- lagen med tanke på de nämnda strävan- dena.

I övrigt innehåller utredningens lagför- slag bl.a. vissa reformer beträffande förfa- randet vid inmutning och utmålsläggning, sakägares rätt till kostnadsersättning vid ut-

målsförrättning och vissa andra detaljfrågor. Bestämmelser i vissa ämnen som kan regle- ras i administrativ ordning har överflyttats till ett av utredningen upprättat utkast till gruvkungörelse. Vidare föreslås att vid kom- merskollegiums sida skall inrättas gruv- nämnd med rådgivande funktion.

13 kap. innehåller .rpecialmotivering till utredningens lagförslag.

Enligt gällande övergångsregler till gruv- lagen tillämpas med vissa angivna undantag grundsatsen att bestämmelserna i äldre för- fattningar fortfarande skall gälla beträffan- de rättsförhållanden som uppkommit före gruvlagens ikraftträdande. Utredningen fö- reslår att de nya reglerna med vissa i lagen särskilt angivna undantag görs tillämpliga på samtliga utmål som existerar vid lagens ikraftträdande.

Vid betänkandet är fogade en reservation av ledamoten Bolding ävensom särskilda ytt- randen av ledamöterna af Geijerstam och Lindell samt av experten Fröman.

Reservationer m. m.

Reservation av ledamoten Bolding

Allmänna synpunkter

Svensk gruvhantering har nått en utveck- lingsnivå i fråga om prospektering, produk- tion och rationell drift som ligger mycket högt internationellt sett. Att de pOsitiva si- dorna dominerat även från samhällsekono- misk synpunkt torde vara helt klart. Med hänsyn till den utveckling som ständigt på- går inte minst inom gruvnäringen kan man självfallet inte påstå eller ens betrakta som önskvärt att förhållandena vid varje tid- punkt skall framstå såsom i alla avseenden tillfredsställande eller att alla möjligheter till ytterligare rationaliseringar och struktu- rella förändringar skall vara helt utnyttjade. Anledning att räkna med förbättringar finns alltid och måste alltid finnas. Viktigt är emellertid att iakttagelser om sådana möj- ligheter uppfattas icke såsom brister inom näringen eller den lagstiftning som reglerar verksamheten, utan i stället som en effekt av den väldokumenterade utveckling som äger rum inom gruvnäringen. Mot denna bakgrund måste krävas, innan sådana änd- ringar i gruvlagstiftningen vidtas som vä- sentligt rubbar förutsättningarna för gruv- hanteringen, att behovet av reformerna bli— vit klart dokumenterat.

Enligt min mening har inte ett sådant be- hov av reformer kunnat påvisas beträffande vissa betydelsefulla delar av majoritetens förslag. Utredningsmaterialet ger sålunda icke tillräckligt belägg för uppfattningen att

utmål ligger oundersökta eller obearbetade i en omfattning och på ett sätt som skulle medföra några egentliga olägenheter från samhällsekonomisk synpunkt. Några allvar— liga missförhållanden orsakade av splitt- ring av rätten till fyndigheter som ligger nära varandra har ej kunnat påvisas. När man i vissa fall dock iakttagit tendenser till splittring har det normalt rört sig om situa- tioner, där berörda parter genom praktiska resultat dokumenterat sin förmåga att på lämpligt sätt successivt anpassa sig till nya förhållanden; en anpassning som särskilt inom gruvnäringen omöjligen kan ske från en dag till en annan.

När jag trots nu angivna synpunkter an- slutit mig till förslaget om tidsbegränsning av utmåls giltighetstid, har jag att framhålla att detta skett icke på grundval av de skäl majoriteten i första hand åberopat utan en- bart från den principiella utgångspunkten, att jag inte anser det rimligt att ensamrätt till mineraltillgångar av det slag varom här är fråga skall kunna vidmakthållas under obegränsad tid utan någon insats av bety- delse, ekonomiskt eller praktiskt sett, från innehavarens sida.

Jag ansluter mig även i princip till majo- ritetens uppfattning att bestämmelserna om tidsbegränsning bör tillämpas även beträf- fande nu existerande gruvrättigheter. Jag har härvid fäst avgörande betydelse vid den särskilda utformningen av rätten till auto- matisk förlängning av utmålens giltighetstid

och uttalandena om principerna för förläng- ning i andra situationer (s. 147 f och 209 ff). Som framgår av lagförslaget och betänkan- det (kap. 14 ä 1 och s. 241) innebär utred- ningens förslag emellertid att den nya lag- stiftningen även i andra avseenden föreslås bli generellt tillämplig på äldre gruvrättig- heter med vissa i lagen särskilt angivna undantag. Jag vill mot bakgrund av det nu anförda betona, att förslagets utformning i detta avseende är föranlett av önskemålet att undvika nu föreliggande osäkerhet om vad som gäller i fråga om gruvrättigheter som tillkommit under äldre författningars giltighetstid (s. 245) och att syftet i huvud- sak endast är att söka åstadkomma en enk- lare och klarare reglering än vad som skulle erhållas genom fortsatt tillämplighet av la- gar från olika epoker. För undvikande av oväntade konsekvenser finner jag därför anledning understryka att utredningens för- slag måste innebära (jfr s. 245) att de före- slagna övergångsbestämmelserna inte får le- da till att äldre bestämmelser upphävs i sådana fall, då detta skulle innebära ett verkligt intrång i en förvärvad rättighet. Enligt min åsikt har majoriteten fäst allt- för stor vikt vid nackdelarna av vissa nu gällande regler samtidigt som man icke i tillräcklig omfattning belyst reglernas för- delaktiga konsekvenser i andra hänseenden. Om exempelvis en splittring föreligger i den meningen att närliggande gruvrättigheter är i olika ägares händer, kan splittringen givet- vis ur vissa synpunkter framstå såsom en icke önskvärd företeelse men kan ur andra illustrera ett i högsta grad önskvärt förhål- lande: Den uppkomna situationen förutsät- ter nödvändigtvis att innehavaren av det äldsta utmålet visat ringa intresse för under- sökningar inom regionen. Splittringen är följaktligen en konsekvens av att någon, trots närheten till annans fyndighet, velat igångsätta undersökning av ett område för vilket gruvägaren icke visat intresse. Ur samhällsekonomisk synpunkt torde det en— ligt min mening som regel vara fördelakti- gare att fyndigheter i sådana områden fram- kommer än att de förblir oupptäckta. Er- farenheten visar att i den män i dylika fall

konfliktssituationer uppkommit, lösningar ernåtts genom överenskommelser senast när brytning aktualiserats. Sammanfattningsvis i detta avseende vill jag framhålla som min uppfattning, att några problem i vad avser arrondering och skapandet av rationella pro- duktionsenheter icke föreligger för Norrbot— tens och Västerbottens vidkommande och att även de mellansvenska gruvföretagen lyckats skapa förutsättningar för en rationell drift så långt detta varit möjligt med de ofta små samt geologiskt och geografiskt varierande malmerna.

Vid belysandet av de nuvarande reglernas verkningar i fråga om utnyttjandet av utmål har i viss, men enligt min mening icke i till- räcklig utsträckning betonats hur viktigt det är med hänsyn till gruvhanteringens stora investeringar och långsiktiga karaktär att gruvföretagen har full säkerhet beträffande rätten till framtagna objekt under utmålens giltighetstid. De båda föreslagna inlösen- instituten har erhållit en sådan utformning att viss osäkerhet inom näringen kan upp- stå, och det kan icke heller anses uteslutet att företagens möjlighet och villighet att göra de långsiktiga investeringar som är en nödvändig förutsättning för gruvnäringens utveckling i framtiden påverkas.

Majoritetens principiella inställning att Norrbottens län skulle inta en särställning när det gäller den gruvrättsliga problemati- ken kan jag inte dela. Det förhållandet att staten upptäckt mycket få av malmerna i Norrbotten kan därvid kanske vara utan betydelse, medan det däremot är av intresse att framhålla att det av sammanlagt 988 (år 1963) utmål i Norrbotten endast förekom— mer 8 utmål avseende järnmalm i vilka sta- ten har mindre andel än 50 procent. Dessa 8 järnmalmsutmål är dessutom av obetydligt intresse. Detta innebär att staten beträffande samtliga nu aktuella och framtida jämmal- mer i Norrbotten har s.k. brytningsvitsord och därav följande rätt att besluta om gruv- drifts påbörjande. Man bör dessutom beakta att järnvägen samt hamnarna i Luleå och Narvik nära nog behärskas av staten (och LKAB). Vidare gäller, att intim samverkan med olika både statliga och kommunala

myndigheter och organ alltid är erforderlig vid gruvetablering. Jag har därför svårt att inse att några särregler skulle erfordras för Norrbotten ens för det fall att man genom dylika regler skulle ha för avsikt att för- hindra gruvetablering.

Även ur samhällssynpunkt har frågeställ- ningarna enligt min mening samma karaktär var än gruvdrift bedrives. Den enda fak- tiska skillnad av betydelse i detta avseende är omfånget av den gruvhantering som förekommer vid Kiruna och Malmberget. Visserligen är gruvsamhällena i anslutning till dessa fyndigheter mycket stora, men i stället för påståendet att detta innefattar särproblem finns anledning betona, att pro- blemen i samband med samhällsbildningar bör vara förhållandevis mindre, när dessa, såsom här är fallet, förekommer i anslutning till fyndigheter, vilka i fråga om produktion och sannolik varaktighet är särpräglat för- delaktiga.

I olika sammanhang i betänkandet anges att utredningen räknar med eller förutsätter att staten kommer att föra en »aktiv gruv- politik». Innebörden härav har inte närmare angivits i betänkandet. Det ligger nära till hands att utgå ifrån att man därmed avsett ett direkt deltagande från statens sida i gruv- verksamhet. I samband med nu gällande gruvlags tillkomst uttalades, att kronoande— len kunde utnyttjas på olika sätt, t. ex. genom direkt deltagande i gruvverksamhe- ten, genom upplåtelse på arrende eller ge- nom att andelen aVStås till förmån för in- mutaren. Enligt min mening är det viktigt att klarlägga att en aktiv gruvpolitik in- rymmer hela registret och alltså innebär att man av olika tänkbara former väljer de som för utnyttjandet av statens gruvandelar ter sig fördelaktigast. Jag understryker detta ganska självklara förhållande mot bakgrund av följande: Kronoandelen är i och för sig ett resultat av en passivitet och uppkommer utan insatser på grund av annans verksam- het. Då det är sannolikt att en gruvidkare bedriver prospektering och utför undersök- ningar särskilt intensivt inom de områden, där eventuella fyndigheter låter sig på lämp- ligast möjliga sätt infogas inom ramen för

gruvidkarens övriga aktivitet är det också i hög grad sannolikt att statens andel i ett sålunda nytillkommet objekt bäst nyttiggörs genom upplåtelse i någon form till veder- börande gruvidkare.

Utredningens förslag framläggs enligt ma- joritetens beslut i form av en ny gruvlag och icke såsom ändring av gällande lag. Förslaget skulle enligt min mening väl kun- nat utformas såsom ändring av gruvlagen. Överskådligheten i förhållande till lagkom- mentarer och förarbeten hade då bibehållits. Åtskilliga bestämmelser i gällande gruvlag överförs till den föreslagna lagen utan annan upplysning än att bestämmelserna överens- stämmer med hittillsvarande regler. Om man framlägger förslagen i form av ny lagstift- ning borde dylika bestämmelser ha belysts på ett fullständigare sätt.

Betänkandet innehåller även i vissa andra avseenden värderingar och förslag till vilka jag inte kan ansluta mig.

Särskilda frågor

Inlösen av gruvrättigheter

Införandet av en legal möjlighet att i vissa situationer tvångsvis sammanföra gruvrättig- heter avseende närbelägna fyndigheter skulle även enligt min mening i vissa fall kunna vara ägnat att främja en strukturrationalise- ring inom gruvnäringen.

En bestämd förutsättning härför är dock att dylika regler kringgärdas med modifika- tioner och villkor på sådant sätt att gruv- ägarna inte kommer att känna osäkerhet be- träffande den framtida giltigheten av de gruvrättigheter på vilka investeringarna i undersökningar och anläggningar baseras. För att inlösen skall kunna medges bör enligt min åsikt utöver vad majoriteten föreslagit bl. a. ställas följande krav. Endast den som framstår såsom en aktiv huvuddelägare inom ett utmålsfält bör vara berättigad att få in— lösa utmål inom fältet. Den lösandes utmål måste i storlek eller betydelse överväga det

utmål som avses för inlösen. Begäran om inlösen måste omfattas av samtliga delägare i det utmål till vars förmån inlösen söks. Vidare bör inlösenbeslutet inte få träda i_

kraft förrän viss, ganska lång tid förflutit från beslutet, allt i syfte att möjliggöra fri- villiga uppgörelser. Utmål, som existerar vid den nya lagens ikraftträdande bör inte få lösas förrän viss tid förflutit från ikraftträ- dandet. Då de förordade reglerna om inlö- sen i arronderingssyfte (10 kap. l 5 första stycket) går avsevärt längre i fråga om möjlighet till inlösen än vad sålunda angi- vits, kan jag inte ansluta mig till utred- ningens förslag i den form det nu förelig- ger. I sammanhanget har jag även beaktat att det här principiellt är en fråga om vad man brukar kalla expropriation i enskilt intresse och att vår lagstiftning där hittills ställt sig restriktiv.

Majoritetens motivering för förslaget om möjlighet till inlösen av gruvrättighet även i vissa andra fall (10 kap. 1 5 andra stycket) är svagt underbyggd. Den gjorda jämförel- sen med vattenlagen och vanhävdslagstift- ningen är ej relevant. Regeln skulle skapa en osäkerhet inom gruvnäringen som skulle kunna få allvarliga konsekvenser när det gäller framtida investeringar. Jag måste därför ta avstånd från förslaget i denna del.

Kronoandelen och samäganderättsreglerna m. m.

Reglerna om kronoandel och samäganderätt i gruva bör vara så utformade att de främ- jar aktivitet från såväl statens som inmuta- rens sida. På skäl som utvecklats på s. 216 är de av utredningen föreslagna nya reg- lerna om kronoandel (5 kap.) samt om skyl- dighet för delägare att tillhandahålla annan delägare undersökningsresultat m. m. (8 kap. 8 &) ägnade att verka hämmande såväl på statens som på inmutarens intresse för aktivitet på ett utmål. Jag kan därför inte ansluta mig till majoritetens förslag i denna del. En eventuell reform av reglerna i fråga bör i stället ske efter linjer som när— mast anknyter till alternativ 4 i betänkandet (s. 217).

Kronoandel vid utvidgning av utmål som tillkommit enligt den före den 1 jan. 1940 gällande lagstiftningen

När utvidgning sker av ett äldre utmål, i vilket kronoandel ej finns, skall enligt ma- joritetens förslag kronoandel uppkomma i utvidgningsområdet. Detta förslag är enligt min mening principiellt oriktigt och även praktiskt olämpligt, eftersom besvärliga komplikationer vid utövande av delägarskap i utvidgat utmål knappast kan undgås. Jag förordar att i dylikt fall äldre lag skall till- lämpas inom hela det utvidgade utmålet, såvitt nu är i fråga.

Inmutningsförbudet i Norrbottens län. Statsgruvefältinstitutet

Jag anser det angeläget att den nu pågåen- de malminventeringen i statlig regi bedrivs så att den kan avslutas inom ursprungligen förutsatt tid och att lagen om inmutnings— förbud därefter och planenligt kan upphöra att gälla före den 1 januari 1973. Det synes därför knappast finnas anledning och det skulle med hänsyn till hittillsvarande erfa- renheter av inmutningsförbudet vara olämp- ligt att såsom majoriteten föreslagit för— länga inmutningsförbudslagen ens under en kortare övergångstid efter nämnda tidpunkt.

Till skillnad från majoriteten anser jag vidare att statsgruvefältinstitutet — som otvivelaktigt hämmat aktivitet inom berörda områden — helt och så snart som möjligt bör avvecklas, sedan inom befintliga stats- gruvefält förekommande fyndigheter skyd- dats genom utmålsläggning.

Förslaget att statsgruvefältinstitutet skall omvandlas till en sorts beredskapsinstrument och kunna användas även på enskild mark kan jag inte biträda. Härigenom skulle möj- lighet öppnas att sätta gruvlagen ur spel på stora områden på annan väg än genom lag- stiftning.

In/nutningshinder

Förslaget att allmän väg skall utgöra inmut— ningshinder går enligt min åsikt alltför

långt med tanke på det stora antal obetyd— ligt trafikerade vägar av mindre god be— skaffenhet som finns inte minst i Norrland. Jag anser att tillräckliga skäl för upptagan- de av allmän väg bland inmutningshindren finns endast såvitt avser riksvägar och läns— huvudvägar.

Enligt majoritetens förslag skall Kungl. Maj:t kunna förordna att dispensabelt in- mutningsförbud skall gälla inom visst om- råde även i andra fall än som avses i 2 kap. 2 &, om gruvdrift inom området kan antas komma att hindra eller avsevärt försvåra sådan förekommande eller planerad använd- ning av marken som är av väsentlig bety- delse från allmän synpunkt. En sådan regel skulle, på liknande sätt som förslaget om statsgruvefält på enskild mark, öppna möj- lighet att på administrativ väg sätta gruv- lagen ur kraft på betydande områden. Det- ta förslag kan jag inte biträda.

Särskilt yttrande av ledamöterna af Geijerstam och Lindell

Utredningen har som framgår av den all- männa motiveringen (s. 163) inte velat för- orda den under utredningsarbetet övervägda möjligheten att jordägarandelen i äldre ut- mål (tillkomna enligt gruvstadgan eller än- nu äldre författningar) skulle ersättas med kronoandel i samband med en eventuell för- längning av sådana utmål enligt de före- slagna reglerna i 6 kap. gruvlagen. Vi kan inte dela denna uppfattning. Dessa utmål representerar f.n. cirka 85 % av hela ut- målsbeståndet eller om man räknar efter ytan 72,5 % av den utmålslagda arealen i landet. Den värdefulla möjlighet, som kro- noandelsinstitutet erbjuder till samhälleligt inflytande över mineraltillgångarnas använd- ning och vars vikt utredningen i olika sam- manhang understrukit (se t. ex. s. 141 f) och fäst avseende vid t.ex. vid ställningstagandet mot ett koncessionssystem, är därför endast av betydelse i fråga om den återstående ganska begränsade delen av de nu befintliga utmålen i landet samt då det gäller utmål som läggs enligt den nya gruvlagen. I själ— va verket talar alltså åtskilligt för att staten genom en särskild regel i denna lag får rätt att omedelbart inlösa jordägarandelen i dessa gamla utmål. Vi har emellertid böjt oss för de skäl som anförts mot en sådan ordning (5. 163), speciellt då med tanke på de möjligheter som de i 10 kap. föreslagna inlösenreglema ger.

Däremot kan vi inte finna att dessa skäl bör gälla vid den ganska avlägsna tidpunkt om mer än ett kvartssekel, då förlängning kan bli aktuell. Även om en del av de nämnda gamla utmålen senast vid denna tidpunkt sannolikt kommer att upphöra ge- nom sönande eller avslag på framställning

om förlängning på grund av de föreslagna bestämmelserna om tidsbegränsning av ut- mål, bör man, om förslaget härom genom— förs, vid en normal utveckling kunna räk- na med att ett inte ringa antal utmål kom- mer att automatiskt eller fakultativt för- längas i ytterligare 20 år. Det synes mindre tillfredsställande att man inte i detta sam- manhang skulle ha möjlighet att genom kronoandelen effektivera exploateringen, där så behövs, och överhuvud tillgodose det starka allmänna intresse som här kan finnas. Enligt vår mening borde därför i den nya gruvlagstiftningen införas regler om rätt för staten att efter inlösen i samband med förlängning vid giltighetstidens utgång få hälftendel i sådana gamla utmål, där kronoandel saknas.

Dessa bestämmelser bör med hänsyn till risken för att eljest i onödan investeras i arbeten, som ger rätt till automatisk för- längning, gälla även vid sådan förlängning, möjligen med undantag för de utmål som är i drift.

Överhuvud bör bestämmelserna endast ge en möjlighet till inlösen och denna bör ut- nyttjas med varsamhet och enbart i de fall då detta är påkallat av de intressen som uppbär kronoandelsinstitutet. Rätt tillämpa- de bör de kunna bli till gagn för näringens utveckling. De bör exempelvis kunna vara en värdefull utgångspunkt för förhandling— ar mellan gruvinnehavare och samhällets företrädare i samband med behandling av förlängningsansökan under den senare hälf- ten av perioden.

I den mån gruvrätten alltjämt har ett vär- de vid tidpunkten för inlösen, bör självfal- let ersättning utgå till jordägaren eller an-

nan rättsinnehavare för den inlösta gruv- rätten.

Med hänsyn till att de regler vi alltså vill förorda får aktualitet först de sista åren av detta sekel har vi avstått från att utforma konkreta förslag. Om vår principiella in- ställning godtas, bör en deklaration härom göras redan nu och i god tid före 25-årspe- riodens utgång en närmare utredning kom- ma till stånd om detaljutformningen. Här- vid kan man tillgodogöra sig erfarenheter av verkningarna av den nya lagstiftningen.

Särskilt yttrande av experten Fröman

Vid fullgörande av mitt uppdrag som sak— kunnig har jag varit nödsakad att vid be- handlingen av vissa förslag anmäla en från utredningen eller dess majoritet avvikande uppfattning. Som bidrag till en allsidig be- dömning av dessa förslag skall jag i det följande redovisa några av de synpunkter jag framfört under utredningsarbetets gång.

I fråga om föreslagen tidsbegränsning av utmål ger utredningsmaterialet enligt min erfarenhet inte belägg för uppfattningen att det sätt, på vilket utmålsbeståndet nu disponeras, skulle hämma prospekteringen eller medföra påtagliga olägenheter från samhällsekonomisk synpunkt som icke kan avhjälpas genom den föreslagna rätten till inlösen eller genom begagnande av even- tuella kronoandelar. Anses en ytterligare möjlighet att avveckla enskild gruvrätt på- kallad, bör detta enligt min mening ej ske genom generell tidsbegränsning utan genom en utvidgad inlösenrätt förslagsvis i linje med den av mig förordade utformningen av föreläggandealternativet (s. 146 f). Förslaget att tidsbegränsa gruvrätt som grundar sig på äldre lagstiftning synes betänkligt från rätts- lig synpunkt.

Beträffande utformningen av den före- slagna tidsbegränsningsregeln vill jag anföra följande synpunkter.

Vid beviljandet av automatisk förlängning får hänsyn inte tas till undersökningsarbete som utförts före utmålsläggningen. Då un- dersökningsarbetet före den egentliga gruv- undersökningen på grund av sin natur inte kan bedrivas över en viss, ofta ganska snäv gräns tvingas inmutaren att inskränka un- dersökningarna före utmålsläggningen till ett minimum för att kunna inrymma ett se-

nare större undersökningsarbete i ett eko- nomiskt försvarbart undersökningsprogram. Inmutaren hindras att utan ovidkommande hänsyn lägga upp detta så, att gruvlagens krav på bevisning blir väl tillgodosedda och en med hänsyn till tid och kostnader rationell fördelning av arbetet uppnås. För det allmänna blir följden att syftet med den föreslagna skärpningen av beviskraven för utmål motverkas där en stimulans vore mer motiverad. Fördelen av att en fyndighets malmtillgångar blir så långt möjligt konsta- terade redan vid utmålsläggningen är av så stort värde för statens ställningstagande i fråga om kronoandelens utnyttjande att re- dan detta borde vara tillräckligt för att mo- tivera en ändring av förslaget på denna punkt

Beslut om fakultativ förlängning skall grundas på en sammanvägning av sinsemel- lan inkommensurabla storheter. Då de olika faktorernas betydelse inte är graderad och klara normer svårligen kan uppställas torde sammanvägningen få grundas på principiel- la värderingar som växlar från tid till an- nan. Förutom de allmänpolitiska synpunk- terna träder ett mycket svårbedömt malm- politiskt spörsmål i förgrunden nämligen avvägningen mellan behovet av reserver för den inhemska industrin och en snabbare exploatering för export. Redan kriteriet »ändamålsenligt utnyttjande» förutsätter i det stora flertalet fall en svår långsiktig framtidsbedömning.

Utgången av den samhällsekonomiska av- vägningen i ett framtida förlängningsärende är av angivna skäl mycket svår att förutse. Man måste därför räkna med att företagen kommer att satsa på automatisk förlängning

av rätten till redan kända fyndigheter i stäl- let för att disponera tillgängliga medel på en dyrbar och vad resultatet beträffar osä— ker letning efter nya malmer.

Av utredningens motiveringar framgår att den föreslagna tidsbegränsningsregeln ut— formats med hänsyn till det nuvarande ut- målsbeståndet och dess ägarefördelning, inte till de förhållanden som med ganska stor säkerhet kan väntas föreligga om 25 år och därefter. Den utrensning av mer eller mind- re värdelösa utmål som utgör ett väsentligt motiv för införande av tidsbegränsning på- går redan med för närvarande mer än 30 ut- mål årligen. Den föreslagna höjningen av försvarsavgifterna med 50 %, för ett äldre utmål om 4 hektar från 50 till 120 kronor, kan väntas påskynda denna sanering, och då en skärpning av praxis vid utmålslägg- ning begränsar uppkomsten av nya utmål av denna kategori, kommer utmålens ge- nomsnittsvärde att bli avsevärt högre än för närvarande. Saneringen går främst ut över enskilda personers och små gruvföretags ut- mål, vilket tillsammans med den pågående strukturrationaliseringen inom järnindustrin kommer att medföra att utmålen i än högre grad än för närvarande kommer att ägas av ett fåtal förädlingsverk och gruvföretag. 25 år efter lagens ikraftträdande torde komma att finnas några hundra äldre utmål och utmålskomplex, vars fortbestånd är be- roende av fakultativ förlängning. Samtliga kan väntas innehålla fyndigheter av så stort värde att de i händelse av förverkande sannolikt kommer att omedelbart efter ka- rensårets utgång åter inmutas av förre äga- ren och ett antal mer eller mindre seriösa spekulanter. Det uppstår då så komplice- rade och svårlösta rättsförhållanden att denna situation måste förhindras. Kommers- kollegium blir därför nödsakat att då för- längningsansökan avslås ge staten eller en-

skilt gruvföretag dispens från inmutnings- förbudet under karensåret och ställs därvid inför samma svårigheter som vid val av koncessionär i ett koncessionssystem.

Förslaget om en 100 m bred skyddszon omkring utmål är enligt min mening orea— listiskt. Höjningen av utmålens maximiareal till 50 hektar ger inmutarna praktiskt taget obegränsade möjligheter att skydda sina fyn- digheter och deras närmaste omgivning ge- nom utmålsläggning och utvidgning av äld- re utmå]. Den enda påtagliga effekten av skyddszonen torde därför bli att företagen minskar på den säkerhetsmarginal som nu alltid ingår i utmålen, vilket medför mins— kade kostnader för utmålsläggningen och lägre försvarsavgifter. Även detta förslag kommer att motverka syftet med den före- slagna skärpningen av praxis vid utmåls- läggning.

Som exempel på fall där statsgruvefältin- stitutet skulle kunna utnyttjas som ett be- redskapsinstrument nämner utredningen den tänkta situationen att inom vissa delar av landet påvisats betingelser för förekomst av inmutningsbara mineral som till följd av nya tekniska uppfinningar fått vital bety- delse för samhällsekonomin (s. 159). Med hänsyn till att de mineral som synes komma i fråga i detta sammanhang förekommer som små, sporadiskt över hela eller stora delar av landet spridda malmkroppar, torde statsgruvefältsinstitutet vara mindre väl läm- pat för användning i det anförda exemplet. — Redan av statlig myndighet väckt för- slag om utläggande av statsgruvefält medför såväl enligt gällande lag som enligt förslaget automatiskt totalt inmutningsförbud oavsett om statsgruvefältet blir utlagt eller ej. Vid föreslagen utvidgning av statsgruvefältinsti- tutet kan detta således utnyttjas för tempo— rär spärrning av vidsträckta områden.

Bilaga 1 utmål 1966/67

Utmål tillhöriga Stora Kopparbergs Berg- slags AB

Med frånräknande av utmål, tillhöriga de av bolaget nyligen förvärvade företagen Wikmanshyttan och Ulfshyttan, omfattar bolagets utmålsbestånd omkring 570 utmål. Av dessa ingår cirka 140 i utmålsfält under arbete. Återstående 430 utmål kan, grovt räknat, indelas i följande grupper: I Utmål avsedda som reserver för Domnarfvets Jernverk och för gru- vor som betjänar detta verk (cirka 160 utmål) samt för anrikningsver- ket i Falun (sulfidmalmer, cirka 20 utmål), sammanlagt cirka 2 Utmål avsedda för självständig bryt- ning vid lämpliga konjunkturer cirka 90 3 Utmål lämpliga som bytesobjekt cirka 50 4 Utmål av tvivelaktigt värde cirka 120

180

I . Reserver för Domnarfvets Jernverk och de gruvor som betjänar detta samt för an- rikningsverket i Falun (omkring 180 ut- mål)

Järnmalmsförbrukningen i Domnarvet upp- går f.n. till omkring 1,2 milj. ton per år. Stora Kopparbergs malmreserver skulle med nuvarande förbrukning vid Domnarvet räcka ungefär 100 år.

Huvuddelen av reserverna finns i stråket Risbergsfältet -——— Blötberget — Håksberg

Vissa större gruvföretags vilande

(arrende)1 — Gräsberg — Södra och Norra Torrstensbergsfälten _— Tuna Hästberg samt Laxsjöfältet. I stråket förekommer brytning på fyra ställen, nämligen i Risbergsfältet, Blötberget, Håksberg och Tuna Hästberga. En stor del av malmerna i stråket beräknas bli brutna inom de närmaste femtio åren.

Flera utmålsfält inom ifrågavarande grupp ligger i omedelbar eller nära anslut- ning till fält under brytning. Gudmunds- bergsfältet skall undersökas och bearbetas från det på 700 meters avstånd belägna Risbergsfältet. Undersökning är nära före- stående. Finnäsfältet ligger i direkt anslut— ning till Blötbergsfältet och skall brytas från Blötberget eller Håksbergs central- schakt. Burängsbergsfältet, cirka 14 km från Blötberget, har blivit föremål för en ännu ej avslutad gruvundersökning. Då denna började avsågs att påbörja brytning inom sju år, men efter konjunkturförsäm- ringen och arrendet av Håksberg dröjer det kanske 50 år, innan brytning blir aktuell. Bäckbergs- och Fjätterbäcksfälten kan bry- tas i samband med Burängsberg, om de vi- sar sig brytvärda. Gräsbergsfälten ansluter direkt till Håksberg och kommer förmodli- gen att brytas inom 20 år. Kalvbergsfältet utgör Gräsbergsfältens fortsättning mot norr. Det stora Laxsjöfältet, som har dia- mantborrats, ligger i omedelbart samman-

1 Håksberg har numera förvärvats av Stora Kopparberg. ” Brytningen i Tuna Hästberg numera nedlagd.

hang med Tuna Hästberg och skall brytas därifrån, när Domnarvet behöver malmen. Brytningen kan dröja många tiotal år ännu. Laxsjöfältet skyddas på djupet av Lim- bergsfältet cirka 1 km från Tuna Hästberg. Nära Tuna Hästberg ligger också Bagghyt- tefältet och Dammsjöbergsfältet. Det är osäkert, om det senare fältets fyndigheter är så stora, att de kommer att brytas.

Utanför stråket men nära Domnarvet lig- ger Sellnäsfältet, som nyligen undersökts för 300.000—400.000 kronor och betrak— tas som en långsiktig reserv för Domnarvet. Brytning lär knappast komma i fråga inom 50 år. Andra järnmalmsreserver nära Domnarvet, vilka inte heller beräknas bli brutna tidigare, utgör det genom borrningar undersökta Fornäsfältet i Vika socken vid sjön Runn och de ävenledes undersökta Bingsbo- och Blackbergsfälten i Åls socken. Även Salbobergsfältet i Ljusnarsbergs soc- ken och Rishöjdsbergsfältet därintill i Hjul- sjö socken, Örebro län, nämns som framtida reserver för Domnarvet. Båda fälten tillför- des Stora Kopparberg genom förvärvet av Stjernfors—Ställdalen år 1958.

Som reserver för anrikningsverket i Falun kan räknas Skytt- och Näverbergsfältet i Falu stad (zink), Insjö gruva i Åls socken (koppar), Tomtebofältet i Stora Skedvi soc- ken (koppar), där gruvundersökning pågår, och Bodafältet i Boda socken (zink-, bly- och silver). Huruvida det senare fältet någonsin kommer att brytas synes dock tveksamt bl.a. på grund av besvärliga brytningsförhållan- den. Större delen av ifrågavarande utmål har tillförts Stora Kopparberg under tidiga- re skeden av bolagets historia, företrädesvis under 1800-talet. Laxsjöfältets 42 utmål la- des omkring 1920 och de femton utmålen i Sellnäsfältet 1941.

2. Utmål avsedda för självständig brytning vid lämpliga konjunkturer (cirka 90 utmål)

Flertalet utmål inom denna grupp har lagts enligt nya gruvlagen, många i slutet av 1950-talet, eller förvärvats av bolaget i se- nare tid (en del i samband med förvärvet av Stjernfors—Ställdalen) och är spridda på

olika platser från Jämtland till Östergötland. Utmålen ligger på sådant avstånd från Domnarvet och Falun, att fyndigheterna ej gärna kan betraktas som reserver för järnverket och anrikningsverket på dessa platser. Utmålsfälten i fråga kan uppdelas i följande kategorier:

&) Järnmalmsfyndigheter, som utmålsla- des eller köptes i slutet på 1950-talet och under då rådande malmkonjunkturer ansågs lämpliga för export. Exempel utgör Dovers- torpsgruvan i Finspångs socken, Östergöt- lands län, Karstorpsfältet i Hammars och Lerbäcks socknar i Örebro län, Åmme- fältet i Hammars socken, Fransåsbergsfältet i Ramsbergs socken och Vibysjöfältet i Vi- by socken, allt i samma län, samt Stenebo- fältet i Ukna socken, Kalmar län. Vid den järnmalmskonjunktur som rådde i början av år 1967 är brytning ej lönsam.

b) Sulfidmalmsfyndigheter, som vid sti— gande sulfidmalmspriser kan bli aktuella för brytning. Flera av utmålen har under- sökts eller står på bolagets undersöknings- program. Exempel är Flätsbofältet i Alfta socken, Lindbastmorafältet i Grangärde socken, Rödkärrsgruvan i Nora socken, det nyssnämnda Åmmefältet i Örebro län, Bly— bergsfåltet och Byggmyrsgruvan i Ljusnars- bergs socken, Håkansbodafältet i Ramsbergs socken, samma län, Svarthällsfältet i Kung Karls socken, Södermanlands län, Grufvå- len i Ljusnedals socken i Jämtlands län och Hässlefältet i Tystberga socken, Söderman- lands län.

c) Fyndigheter innehållande andra. malm- slag: Tybblefältet i Östergötlands län och Fästadsfältet i Lofta, Gamleby och Över- ums socknar, Kalmar län (båda innehål- lande uran), Kårarvsgruvan i Stora Koppar- bergs socken (volfram), Mårdshyttefältet i Linde socken, Västmanlands län (molyb- den) samt det under a) nämnda Karstorps; fältet i Örebro län _(kobolt). Dessa malmer kan få betydelse i händelse av avspärrning.

3. Utmål lämpliga som bytesobjekt (cirka 50 utmål)

En avskild kategori inom denna grupp bil- dar Stora Kopparbergs utmål i Lappland. Akkavarefältet i Gällivare socken omfattar 14 järntitanmalmsutmål, som borrades med 14 borrhål i samband med utmålsläggning- en 1958. Avståndet till Porjus är 2 mil. Fyndigheten är ganska väl känd. F.n. har bolaget inga planer på närmare undersök- ning. Peltovaarafältet i Gällivare socken, omfattande tio utmål lagda 1964, ligger vid järnväg samt vid landsvägen mellan Gälli- vare och Porjus. Malmen, som är en sedi- mentär järnmalm, kan brytas i dagbrott och är lätt att anrika.

Norr om Hornavan i Arjeplogs socken har Stora Kopparberg sedan 1963 gjort in- mutningar på ett område av 5 mils utsträck— ning. Området är färdigborrat och skall ut- målsläggas (utmål lagda 1967). Fyndigheten, en sedimentär manganhaltig järnmalm, är så stor, att en hytta skulle kunna sättas upp. Väg håller på att byggas av Vatten- fallsstyrelsen. F.n. är fyndigheten inte eko- nomiskt brytvärd.

Stora Kopparberg har sedan 1957 lagt ned omkring 1 milj. kronor på undersök- ningar av fyndigheterna i Norrland. Bola- get betraktar numera fyndigheterna i första hand som bytesobjektl.

Av övriga fyndigheter inom grupp 3 lig- ger Krigstjärnsfältet och Sundsgruvefältet i Ljusnarsbergs socken samt Idkerbergsfältet i Stora Tuna socken inom Ställbergsbolagets intresseområde. De två första fälten för- värvades genom Stjernfors—Ställdalen.

Sjösafältet i Helgona och Svärta socknar nära Oxelösund, utmålslagt 1965, och Hå- kansbodafältets järnmalmer i Ramsbergs socken, som blivit föremål för gruvunder- sökning i början av 1950-talet och skulle kunna brytas från Stråssa, är tänkbara by- tesobjekt med Grängesbergsbolaget. Silkes- bergsfältet i Ljusnarsbergs socken, som till- hörde Stjernfors—Ställdalen, bör brytas från Basttjärn. Samtliga nu nämnda utmål avser järnmalm.

4. Utmål av tvivelaktigt värde (cirka 120 utmål)

Drygt halva antalet utmål i denna grupp ingår bland och utgör huvudparten av de utmål, som tillfördes Stora Kopparberg ge- nom förvärvet av Stjernfors—Ställdalen 1961. Utmålen är belägna i Hjulsjö, Järn— boås och Ljusnarsbergs socknar i Örebro län. Fyndigheterna anges vara typiska för Hjulsjö bergslag och har ofta brutits i äldre tid. Några utmålsfält har brutits under 1900-talet. såsom Gröndalsfältet (in på 1940-talet), Rishöjdsbergsfältet (1913) och Ösjöbergsfältet (nedlagt för tre år sedan). Stora Kopparberg har inga förväntningar beträffande dessa utmål. I dagens läge finns det ingen anledning att göra närmare un- dersökningar.

Övriga utmål inom förevarande grupp utgörs huvudsakligen av utmål, som ligger utspridda på olika håll i Bergslagen och Uppland och har tillförts bolaget i samband med bruksköp m.m. under 1800-talet. Brytning har förekommit i äldre tid.

Fyndigheterna bedöms i allmänhet som små och värdelösa. I en del fall grundar sig bedömningen på undersökningar, som företagits av Stora Kopparberg. Planer på ytterligare undersökningar finns f.n. inte. Anledningen till att utmålen försvaras an- ges i somliga fall vara, att det är svårt att söna utmål, när flera delägare finns.

I gruppen fanns tidigare också några nya utmål, såsom Mariedammsfältet i Lerbäcks socken, Örebro län, lagt 1958 för järn men av intresse främst med hänsyn till uranföre- komst, och Järnafältet i Överjärna socken, Södermanlands län, lagt 1962. Båda dessa fyndigheter har sönats, eftersom de är så fattiga, att det är tveksamt, om brytning någonsin kommer till stånd.

Stora Kopparberg bedriver normalt pro- spektering för ett par miljoner kronor om året. Prospekteringen och bevarandet av bo? lagets utmålsbestånd erfordras enligt bola- get för att trygga dess behov av malmre- server.

1 Stora Kopparbergs fyndigheter i Gällivare och Arjeplogs socknar har numera överlåtits till AB Statsgruvor.

Grängesbergsbolaget producerade 1966 vid sina gruvor i Grängesberg och Stråssa cirka 2,8 milj. ton styckemalm, slig och kulsinter (varav vid Grängesberg 2,3 milj. ton stycke— malm).

Bolaget hade i början av år 1967 drygt 200 utmål. Dessa ligger ovanligt väl sam- lade i närheten aV driftsgruvorna.

Cirka 100 av utmålen ingår sålunda i el- ler ansluter till Grängesbergs exportfält. Själva Exportfältet omfattar 43 utmål. Det direkt angränsande Lombergsfåltet om 17 utmål, där brytningen nedlades före första världskriget, skyddas såsom industriområde. 1,5 km sydost om Exportfältet ligger Öra- bergsfältet om 8 utmål, en volfram- och mo— lybdenfyndighet, och 400 meter sydost där- om Björnbergets 9 järnmalmsutmål. Dessa, som diamantborrades 1956, anges skola vid tidpunkt, som beror på företagets tillverk- ningsprogram, djupundersökas för brytning i anslutning till Exportfältet. Om den pla- nerade kulsinteranläggningen på Lomber- get uppförs, kan behovet att blanda in nå- gon gångart i beskickningen göra det ak- tuellt att bryta Björnberget. Porkagruvans utmål 1 km söder om Björnberget, förvär- vad 1962, innehåller volfram och molybden och skall undersökas under den närmaste framtiden.

I Stråssa är Stråssa-Blankafälten och Ny- bergsfältet, sammanlagt 16 utmål, under ar- bete. 100 meter från Blankafältet ligger Håkansbodafältet om 6 utmål, där under- sökningar skall företagas under de närmas- te åren. 300—400 m väster om Blankafäl- tet ligger Tyska fall med 7 utmål. Detta är allmänt sett ett intressant mineraliserings- område och skall undersökas sedan viss ut- veckling av prospekteringstekniken skett. Blankafältet, Tyska fall-fältet och Håkans- bodafältet tillfördes Grängesbergsbolaget genom förvärvet av Guldsmedshyttan 1957. Fälten bör brytas gemensamt.

Till Grängesbergsbolaget hör också vissa andra utmål på något större avstånd från Stråssa, huvudsakligen förvärvade med Guldsmedshyttan 1957. I ett stråk sydväst

om Stråssa, 9 km därifrån och 1 km syd- väst om Stripa, ligger Rebodafältet om 8 utmål jämte, i fältets fortsättning åt syd- väst, 10 strödda utmål. Magnetiska mät- ningar har gjorts, och borrningar planeras. Exploateringen bör ske tillsammans med Stripa eller i samband med det omkring två mil sydsydväst om Stråssa belägna fältkom- plexet Fanthyttefältet, Mårdhyttefältet och Dammsjöbergsfältet. Detta utmålskomplex, som innehåller magnetit, koppar, bly, zink och molybden, har borrats upp med 100 m avstånd. Det skulle kunna brytas i en själv- ständig anläggning och är en av de intres- santaste reserverna i Bergslagen. Lämplig tidpunkt för brytning avvaktas. F.n. kan en brytning ur lönsamhetssynpunkt ej tän- kas. Blir brytning aktuell, blir det intressant att göra djupundersökningar i det alldeles intill belägna Högbansfältet. Några i samma stråk inom 1 km längre i sydväst belägna utmål har ännu ej undersökts och kommer sist i angelägenhetsgrad. '

I ett annat område, 7—8 km nordväst om Guldsmedshyttan, ligger Gullblanka— Glittrafältet som är av intresse genom att man vid borrning påträffat rikmalm som skulle kunna avsättas utan anrikning. Av mindre intresse är Silvergruvefältet strax söder om Stripa, som behålls främst därför att det ligger nära Guldsmedshyttans indu— striområde, samt Svartbergsfältet 5 km väs- ter om Stripa. Svartbergsfältet skall vid till- fälle undersökas närmare, men några större förhoppningar knyts inte till detsamma.

Grängesbergsbolaget har fem borrmaski- ner i gång året om. I första hand intresserar man sig för områden som ligger i direkt anslutning till företagets järnväg. Det anses värdefullt att kunna behålla ströutmål för att vid lämpligt tillfälle ta in dem i ett lång- siktigt undersökningsprogram.

Ställbergsbolagens utmål

Ställbergsbolagen har i början av 1967 fyra gruvfält i drift, nämligen Ställberg, Stripa, Idkerberget och Forsbo. Produktionen vid dessa har under senare år utgjort omkring 800.000 ton styckemalm och slig, varav vid

Idkerberget drygt 300.000 ton, vid Stripa omkring 250.000 ton, vid Ställberg omkring 200.000 ton och vid Forsbo drygt 50.000 ton. Den övervägande delen av produktio- nen har gått på export.

Företaget har cirka 230 utmål fördelade på omkring 50 fält. Av utmålen ingår 54 i de gruvfält som är i arbete. 42 st. finns inom 20 km från Ställberg, Stripa eller Id- kerberget och kan anses som direkta reser- ver för driftsgruvorna. Företagets verksam— het präglas av stark aktivitet. Nära hälften av utmålen har tillkommit under gruvlagens tid. I de icke bearbetade fälten uppges 89 utmål ha blivit gruvundersökta och 54 dia- mantborrade. Samtliga utmål har under- sökts magnetiskt.

De utmål som ej ingår i de under arbete varande gruvfälten kan indelas i följande grupper. 1 Utmål betecknade som direkta reser-

ver för driftsgruvorna och belägna inom 20 km från dessa 42 2 Utmål ingående i gruvundersökta

utmålsfält avsedda för självständig brytning vid lämplig konjunktur 63 3 Utmål avsedda att undersökas ytter-

ligare 26 4 Bytesobjekt o.dyl. 17 5 Utmål av tvivelaktigt värde 23 6 Övriga 5

Beträffande utmålen i grupp 1 må näm- nas följande. Sundsgruvan, som omfattar 6 utmål och är belägen 9 km från sovrings- verket i Ställberg, förvärvades 1927 och kompletterades med nya utmål 1940—41. Gruvundersökning skedde 1941—1947. Sundsgruvan är avsedd som en ersättning för Ställberg. Konjunkturutvecklingen be— stämmer när brytningen skall börja. Malmen i Storön omkring 1,5 mil söder om Ställ- berg (4 utmål lagda 1963) bör efter försov- ring på platsen kunna behandlas i Ställberg. Ytterligare undersökningar skall göras vid bättre konjunkturer. Ingelsgruvan, som är belägen 4,5 km nordost om Stripa och om- fattar 13 utmål lagda 1821—1940, har va— rit i Ställbergs ägo sedan 1936. Gruvunder- sökningar har gjorts i anslutning till äldre brytning. Gruvan anges som en klar malm-

bas för Stripa. Karlandsfältet mellan Stripa och Ingelsgruvan består av en rad små fyn- digheter, som brutits tidigare. Fältet kan möjligen innehålla djupmalmer från Stripa. En ev. brytning ligger långt i framtiden. Reserver för Stripa i en obestämd framtid utgör också Jönshyttan (1 utmål 1955, stor indikation), Närvretsgruvorna (2 utmål 1906 och 1907) med järnmalm av samma typ som Stripa, samt Uskaboda (utmål 1909 och 1963).

Bland utmålen under grupp 2, vilka är belägna utanför driftsgruvornas basområ- den, märks först och främst 30 utmål på Utö, lagda 1792—1848 och förvärvade av Ställbergsbolagen omkring år 1943. Bryt- ning har skett i äldre tid. Gruvundersök- ning företogs 1952—1958, då undersök- ningen avbröts med hänsyn till begynnande prisfall. Företaget har lagt ned omkring 10 milj. kr. på Utö-området. Malmen, innehål— lande omkring 45 procent järn, är anrik- ningsbar och ämnad för självständig bryt- ning för export. I Väsmanfältet mellan Håksberg och det Stora Kopparberg tillhö- riga Finnäsfältet gjordes gruvundersökning 1960—1963 för minst 10 milj. kr. Fyndig— heten, som är Bergslagens största friliggan- de vilande fyndighet, kan brytas självstän- digt vid bättre konjunkturer. I utmålen vid Värmlandsberg (9 st. lagda 1963) intill Nordmarks odalfält pågår gruvundersök- ning. Gruvundersökning i Klara gruvor (6 utmål mellan Örebro och Karlskoga lagda 1956) motsvarade inte förväntningarna men gruvorna kan möjligen komma in i annat sammanhang.

Bland de utmål som avses för ytterligare undersökningar (grupp 3), märks Snösjön (utmål lagda 1961 en mil sydost om Lud- vika), Kvistmaren-Fallet (6 utmål 1962— 1966 vid Örebro) där rätt stora indikatio- ner erhållits, Lobergsfältet (1 utmål 1943 utanför Nora), Knapptjärn (10 utmål 1960 söder om Hedemora), Furbosjön (utmål 1911—1919) norr om Smedjebacken och Bäckbergsfältet vid Grangärde (3 utmål 1901).

Till grupp 4 har förts något tiotal fall där Ställbergsbolagen har utmål intill and-

ra företag tillhöriga gruvfält eller främman- de utmål förekommer inom Ställbergsbola- gens intresseområde. I några av dessa fall har borrningar gjorts och diskussioner förts med de främmande utmålens innehavare. I andra fall — där de främmande intressena dominerar — har Ställbergsbolagen inga aktuella planer beträffande utmålen.

Ett mindre antal utmål eller utmålsfält, ofta härrörande från äldre tid eller förvär- vade i samband med markköp, betecknas som troligen ej brytvärda eller som ointres- santa. Som exempel må nämnas Strömhags- gruvan (gruvundersökt) och Slesbyfältet i Uppland, Kolviken och Skarviken vid Lud— vika, Furbosjön en mil norr om Smedje- backen, Rotarbrogruvan, Strandgruvan samt Västra och Östra Carlbohedsgruvorna utan- för Nora. Ytterligare undersökningar av dessa utmål kommer t.v. ej att företas, om särskild anledning därtill inte yppar sig.

Anledningen till att utmål likväl behålls där brytning inte kan förutses inom över- skådlig tid, kan vara att man lagt ned un- dersökningskostnader på området. Tidigare erhållna indikationer måste bli föremål för upprepade och ofta mycket tidskrävande undersökningsåtgärder. Att utmålskomplex kring äldre nedlagda gruvfält ofta behålls beror på att nedläggningen kan ha föran- letts av brist på då attraktiv malm, omstruk- tureringar eller eftersatta undersökningar. Ofta finns kvarstående malmer. Schakt och ortsystem kan användas för undersökningar på angränsande områden. Eftersom malm- letning bedrivs kampanjvis, hopar sig utmå- len vid vissa perioder. Undersökningen fram till avgörandet av fyndighets brytvärdhet är svårare och mera tidskrävande än framskaf— fandet av malmindikationer, beroende på att de mellansvenska malmerna i regel har så låg järnhalt att brytningen vid varje kon- junkturnedgång tangerar lönsamhetsgränsen. Behovet av malmreserver understryks.

Bolidenbolagets utmål

Boliden bröt 1966 3,3 milj. ton malm inne— hållande koppar, zink, bly och svavelkis. Brytningen skedde i Boliden, Långsele, Ren-

ström, Kristineberg, Rävlidmyran, Rut'je- bäcken, Laisvall och i legodriftsgruvorna i Adakfältet, allt i Västerbotten, samt i före- tagets egna gruvor i Vassbo, Garpenberg, Svärdsjö, Saxberget och Ljusnarsberg i Mellansverige. Centrala anrikningsverk finns i Boliden, Kristineberg, Garpenberg, Saxberget samt i Adak. Anrikningsverket i Adak tillhör staten. Dessutom finns anrik- nin gsverk i Laisvall och Vassbo.

Utmålen i Västerbotten har i regel till- kommit på 1920-talet och senare, medan de mellansvenska utmålen till övervägande del härrör från äldre tid.

Bolidens utmålsbestånd uppges vid års- skiftet 1966/ 67 uppgå till 756. Härtill kom- mer 23 st. från staten helt arrenderade ut- mål i Rutjebäcken och Rävliden, och 28 utmål som bearbetas av bolaget inom lego- driften i Adak. Utmålen inom utmålsfält i drift uppges uppgå till 310 inklusive lego- driften och de arrenderade utmålen. Vid sekretariatets genomgång av Bolidens ut- målsbestånd med representanter för företa- get indelade dessa bolagets övriga utmål i följande grupper: Utmål (utmålsfält) där gruvundersök- ning eller andra undersökningar pågår 126 Nedlagda gruvor 37

Reserver av intresse 185 Relativt små och splittrade utmål, f.n. av sekundärt intresse för fortsatt un- dersökning 149

Utmål (utmålsfält) där undersökningar på- går (126 utmål)

I denna grupp, som bl. a. inbegriper områ- den under utbyggnad till drift, ingår bl.a. Aitik (18 utmål), Kimheden (4 utmål norr om Kristineberg), Rakkejaur 16, Näsliden 14, Kedträsk och Åsen (57 utmål i olika stråk väster om Renström), Bellviksberg (3 utmål) samt Ljusnarsberg och Kaveltorp (vid Kopparberg, 31 utmål).

Reserver av intresse (185 utmål)

Två utmålsfält i denna grupp avser järn- malm, nämligen Tervakoski i Vittangiom—

rådet, en fattig järnmalm som diamantbor- rats men ej är brytvärd f. n., och Ruutijärvi i Pajala socken, lagt omkring 1950. Det senare innehåller en indikation som ännu ej hunnit undersökas. Prospekteringsavdel— ningen önskar undersöka utmålet vid till- fälle.

I övrigt består utmålen inom ifrågavaran- de grupp av sulfidmalmer. Omkring 85 av utmålen ligger i Västerbotten och södra Norrbotten. Utmålsfälten i fråga har an- tingen blivit föremål för gruvundersökning eller diamantborrning och synes utgöra på- tagliga reserver för Bolidens gruvrörelse i Västerbotten. Sålunda kan Majva, 5 km från Laisvall, bli aktuell när malmbasen där minskar. Mensträsk och Elvaberget, varav den förra gruvundersökts, anses po- tentiellt brytvärda. Svansele tillhör Ked- träskfältet där schaktsänkning gjorts och görs och där sannolikheten är stor för pro- duktion inom ganska nära framtid, varvid hela detta fält skulle bilda en naturlig malmbas. Om anrikningsverk anläggs i Bell- viksberg, kommer de närbelägna välunder- sökta fälten Lövstrand och Ormsjö in i bil- den.

De av företagets utmål i Mellansverige som förts till ifrågavarande grupp företer en mera splittrad bild. De får ses mot bak- grund av bolagets strävan att förbättra sin förhållandevis svaga malmbas i Mellansve- rige. Utmålen är i allmänhet inte lika väl undersökta som motsvarande grupp i Väs- terbotten. Delvis förklaras detta av att över hälften av utmålen förvärvades av Boliden i samband med fusionen med AB Zinkgru- vor 1958. Några av Utmålsfälten är så be- lägna att malmen skulle kunna transporte- ras till Bolidens anrikningsverk i Garpen- berg, t.ex. Grönbogruvan (en icke färdig- undersökt kopparförekomst) och Lobergs— Silvbergsgruvan. Floholm i Bjursås socken diamantborrades senast 1966. Skärpnings- arbeten eller diamantborrningar har utförts inom samtliga utmål. På prospekteringsav- delningens program står bl. a. Källmossgru- van, Melltorp (nära Åmmeberg) och Fred- riksberg (Fröderyds socken i Jönköpings län). Beträffande Lindesby-Järboåsfältet i

Örebro län var det för några år sedan tal om schaktsänkning, som emellertid upp- sköts t. v.

Utmål av sekundärt intresse (149 utmål)

Denna grupp är fördelad med cirka 60 i Norrland och 90 i Mellansverige.

Av Norrlandsutmålen ligger ett 20-tal i malmstråk i Västerbotten inom räckhåll för bolagets anrikningsverk. 7 utmål i Krång- fors i Skellefteälvens dalgång, som förvär- vades 1966 från en privatperson, har ännu ej hunnit undersökas. Fyndigheter i Tärna (15 utmål) har borrats men räcker ej för anrikningsverk. Prospektering fortsätter i omgivningarna. 11 utmål i Åretrakten har diamantborrats i modern tid. Bolagets 10 ut- mål i Los, som lades 1932, innehåller nickel och svavelkismalm. Brytning har skett i slu- tet av 1800-talet. Fyndigheterna är små och bedöms som relativt ointressanta. Myc- ket undersökningsarbete har utförts. Block- letning och elektriska mätningar skedde 1929—1932. Diamantborrning företogs 1931—1937. Området behålls eftersom sto- ra kostnader nedlagts. Skulle någon bryt- värd fyndighet påträffas i närheten, skulle de nu kända småfyndigheterna kanske kun- na tas ut. Ett utmål i Laver nära Älvsbyn försvaras med hänsyn till kvarvarande an— läggningar och ett minnesmärke som rests.

Av de till ifrågavarande grupp hänförda fyndigheterna i Mellansverige härrör om- kring 2/ 3 från AB Zinkgruvor. Många av dessa har varit i drift tidigare, såsom Kus- ån i Stora Tuna (nickel) och Digertäktsgru- van i Stora Kopparberg samt Rosbergsgru- van i Grangärde och Mariedammsfältet i Godegård. I en del fall har bolaget gjort undersökning med negativt resultat (Marie- dammsfältet, Digertäktsgruvan). Prospek- tering utförs i omgivningen till sistnämnda gruva. Bolaget avser att systematiskt under- söka alla gruvor som övertogs med AB Zinkgruvor.

Gruppen omfattar gruvor som nedlagts av Bolidenbolaget efter det att företaget be- drivit produktion i dessa. Gruvorna kan enligt bolaget användas som utgångspunkt för undersökningar av fyndigheter i närhe- ten eller bilda utgångspunkt för gruvunder- sökning inriktad på mera djupt liggande malmer; den tidigare brytningen har i all- mänhet rört förhållandevis ytliga fyndighe- ter.

Allmänt framhålls från bolagets sida i fråga om försvaret av äldre utmål bl. a. föl- jande. Med några få undantag har inga av företagets fyndigheter ansetts brytvärda när de upptäcktes. Det är nästan aldrig uteslu- tet att till synes obetydliga fyndigheter kan bli värdefulla i något sammanhang. Nya mätningsmetoder öppnar nya möjligheter. Äldre utmål undersöks då och då på nytt, särskilt i samband med framsteg i mät- ningstekniken. Brytnings- och anriknings- teknik samt transportmöjligheter förbättras fortlöpande. »Småskvättar» kan brytas, om en större fyndighet påträffas i närheten el— ler om ett anrikningsverk kommer till på rimligt transportavstånd. Undersökning och planering för brytning sker på mycket lång sikt. Från det man bestämt sig för gruvun- dersökning dröjer det minst tio år innan brytning kan påbörjas.

Bilaga 2 Några huvudpunkter i modell till ett koncessionssystem avseende inmutningsbara mineral

]. Rätt att företaga grävning, sprängning, borrning, schaktsänkning, ortdrivning eller annat arbete, som innebär ingrepp i naturen av någon betydelse, i syfte att leta efter eller närmare undersöka mineralfyndighet (un- dersökningsarbete) samt rätt att bearbeta dy- lik fyndighet är beroende på koncession. 2. Koncession gäller inte inom vissa fre- dade områden såvida dispens ej meddelats (ungefärligen : gruvlagens inmutningshin- der).

3. Koncession meddelas normalt av ett äm- betsverk (»gruvstyrelsen»). Vissa konces- sionsfrågor bör dock hänskjutas till Kungl. Maj:ts prövning.

4. Koncession får inte överlåtas utan med- givande av gruvstyrelsen.

5. Koncession meddelas särskilt för under- sökningsarbete (undersökningskoncession) och särskilt för bearbetning (bearbetnings- koncession).

Un dersökningskoncession

6. Undersökningskoncession beviljas för viss tid, minst två och högst sex år, och får omfatta högst 20 km2. Undersöknings- området får inte vara större än att det kan antas komma att i sin helhet undersökas genom ändamålsenligt undersökningsarbete. 7. Gruvstyrelsen prövar huruvida ur det allmännas synpunkt undersökningskonces- sion bör beviljas sökanden. Undersökningskoncession får inte bevil-

jas annan än den som har nödiga tekniska och ekonomiska förutsättningar att bedriva ett ändamålsenligt undersökningsarbete.

Innebär det väsentlig teknisk eller ekono- misk fördel om mineralfyndigheter, som kan förekomma inom visst område, bearbe- tas i anslutning till pågående gruvdrift, får undersökningskoncession på området bevil- jas annan än gruvans innehavare endast om synnerliga skäl är därtill.

Söker flera undersökningskoncession på samma område och föreligger inte beträf- fande någon av ansökningarna hinder som avses i andra eller tredje stycket, skall vid bedömande av frågan vilken av sökandena som skall få företräde särskilt beaktas om någon av sökandena inom området gjort fynd eller undersökningsarbete för vilket koncession inte erfordras.

8. Är upptagande av gruvdrift inom visst område oförenligt med markanvändning som planeras av myndigheter eller enskilda, får undersökningskoncession på området bevil- jas endast om gruvdrift där uppenbarligen skulle kunna få sådan betydelse att den bör äga företräde framför annan ifrågasatt mark- användning.

9. Gruvstyrelsen äger uppställa särskilda villkor för undersökningskoncession. I detta hänseende kan föreskrivas, i vilken omfatt- ning undersökningsarbete skall utföras och vilka åtgärder som skall vidtas för att åter- ställa marken i lämpligt skick sedan arbetet slutförts. Även andra villkor, som finns på-

kallade för att skydda allmänna intressen eller enskild rätt, kan uppställas. lO. Viss årlig undersökningsavgift skall er- läggas, beräknad efter undersökningsområ- dets storlek.

11. Gruvstyrelsen kan på ansökan förlänga undersökningstiden med högst fyra år och i samband därmed uppställa nya koncessions- villkor. 12. Gruvstyrelsen kan återkalla undersök- ningskoncession, om innehavaren försum- mar att erlägga undersökningsavgift eller eljest grovt åsidosätter koncessionsvillkor.

Bearbemingskoncession

13. Bearbetningskoncession meddelas för obestämd tid. Koncessionsområdet skall av- se ett sammanhängande område som kan antas svara mot fyndighetens sträckning och gruvdriftens behov. 14. Gruvstyrelsen prövar huruvida ur det allmännas synpunkt bearbetningskoncession bör beviljas sökanden. Bearbetningskoncession får inte meddelas, med mindre 1) inom området påvisats mineralfyndighe- ter av sådan omfattning och beskaffenhet att de sannolikt ensamma eller tillsammans med andra fyndigheter som sökanden förfo- gar över kan göras till föremål för rationell gruvdrift, 2) sökanden äger nödiga tekniska och eko- nomiska förutsättningar att upptaga ratio- nell gruvdrift, 3) det kan antas att sökanden kommer att påbörja brytning senast inom tjugofem år, samt 4) den avsedda gruvdriften kan anses ha så- dan betydelse ur det allmännas synpunkt att den bör ges företräde framför annan, med gruvdriften ej förenlig markanvändning som planeras av myndigheter eller enskilda. Innehavare av undersökningskoncession, som före undersökningstidens utgång inger ansökan om bearbetningskoncession på kon- cessionsområdet, får om villkoren under 1)—3) är uppfyllda vägras bearbetningskon- cession endast om sådan koncession skulle

vara till synnerligt men för allmänt intresse av vikt.

Vägras innehavare av undersökningskon- cession bearbetningskoncession i fall som avses i föregående stycke, är han berättigad till ersättning av det allmänna för sådana kostnader för undersökningsarbete inom koncessionsområdet som kan hänföras till fyndigheten i fråga, jämte förhöjning med 50 %. 15. Gruvstyrelsen äger som villkor för be- arbetningskoncession meddela de föreskrif- ter som är påkallade för att skydda allmänna eller enskilda intressen. Tillika kan bestäm- mas i vilken omfattning fyndighet skall ut- nyttjas.

Bearbetningskoncession kan förbindas med skyldighet för innehavaren att till staten er- lägga en årlig produktionsavgift, beräknad efter värdet av utvunnet mineral. 16. Innehavare av bearbetningskoncession skall till staten erlägga viss årlig försvars- avgift, beräknad efter koncessionsområdets storlek. 17. Omprövning av koncessionsvillkor som avses under p. 15 kan ske vart tjugonde år efter koncessionens meddelande. Fastställs vid omprövning nya koncessionsvillkor, får de tillämpas först efter fem år.

Har under något av de närmast föregå- ende fem åren regelbunden gruvdrift före- kommit inom koncessionsområdet, får vid omprövning inte fastställas nya villkor som skulle vara Oskäligt betungande vid fortsatt gruvdrift. 18. Gruvstyrelsen kan återkalla bearbet- ningskoncession

a) om mineralfyndighet i strid mot konces- sionsvillkor under två år i följd ej alls be- arbetats eller bearbetats i en omfattning som väsentligt avviker från sådant villkor,

b) vid försummelse att erlägga försvars- el- ler produktionsavgift,

c) om eljest villkor som är av synnerlig vikt från allmän synpunkt eller med hänsyn till enskild rätt grovt åsidosätts.

19. Kungl. Maj:t äger genom uppsägning bringa bearbetningskoncession att upphöra vid utgången av fyrtionde året efter konces- sionens meddelande och därefter vid ut-

gången av varje följande period om tjugo år. Uppsägning skall ske under femte året före det då koncessionen skall upphöra. Uppsägning får dock inte ske utan syn- nerliga skäl, om under något av de fem när- mast föregående åren regelbunden gruvdrift förekommit inom koncessionsområdet. Upphör koncession på grund av uppsäg- ning, är staten skyldig ersätta koncessions- innehavaren värdet av brutna mineral och för driften uppförda anläggningar m.m. 20. Innehavare av bearbetningskoncession kan frånträda koncessionen genom anmälan till gruvstyrelsen tre månader i förväg. 21. Den som upptäcker mineralfyndighet på område som inte omfattas av koncession skall kunna göra fyndanmälan och, om se- dermera annan får bearbetningskoncession beträffande fyndigheten, bli berättigad att få skälig gottgörelse av denne. 22. Straff stadgas för den som utan kon- cession utför undersökningsarbete eller be- arbetning samt för brott mot koncessions- villkor.

23. I fråga om utmål som tillkommit före lagens ikraftträdande skall äldre bestämmel- ser i princip fortfara att gälla under en pe- riod av tjugofem år efter ikraftträdandet. Därefter behandlas utmålen som om de vid periodens slut beviljats såsom bearbet- ningskoncessioner. Koncessionsvillkor fast- ställs av gruvstyrelsen under åren närmast före sistnämnda tidpunkt. Villkoren får inte tillämpas förrän fem år förflutit efter fast- ställandet. Har regelbunden gruvdrift före- kommit inom utmål under något av de när- mast föregående fem åren, får inte fastställas villkor som skulle vara oskäligt betungande vid fortsatt gruvdrift. Finns vid tjugofemårsperiodens slut kro-

noandel eller eljest flera delägare i utmål, skall anses som om bearbetningskoncession beviljats för delägarna gemensamt. 24. Under tjugofemårsperioden skall utmål som ligger nära varandra men tillhör olika ägare eller andel i sådant utmål kunna in- lösas i arronderingssyfte av någon av ut- målsägarna efter beslut av Kungl. Maj:t.

Översikt över bestämmelserna i utredningens lag- förslag och motsvarande i gällande lag, m. m.

1. Den föreslagna gruvlagens motsvarigheter i gällande gruvlag.

Förslaget till Gällande Förslaget till Gällande ny gruvlag gruvlag ny gruvlag gruvlag

1kap.35st.loch2 225 15 15 st. 3 —

25 2 5 45 — 3 5 3 5 5 5 23 5 1 mom. 65st.1 2352mom. 2 kap. st. 2 23 5 3 mom. st. 1 och 15 4 5 25 5 st. 1 25st.1p.1 55p.1 st.3 2353mom.st.2

p. 2 5 5 p. 2 75 24 5 p. 3 5 5 p. 3 85 — p. 4 5 5 p. 4 95 — p.5 55p.5 105st1p.1 265st.1p.1 p. 6 5 5 p. 6 p. 2 — p.7 55p.7 st.2 2851mom.st.1p.2 p. 8 — och 29 5 st. 2 p.9—10 55p.8 115 265st.lp.2,295 p.11 — st.1p.1,385p.1 p. 12 — 12 5 — p.13 55p.9 135 265st.2 st. 2 5 5 p. 1—3, 5—7, 9 14 5 st. 1 — 35 — st.20ch3 "295st.1p.1 45 65 st.4 295st.3 55 75st1 155 295st.1p.2,385 65 75st2 p.25t.3 75st.l — 165 265st.loch2 st.2 85 175 275st.1 85 951mom 185 275st.30ch405 95st.1 952mom 195 2852mom. st. 2 -— 20 5 st. 1 och 2 30 5 10 5 9 5 3 mom st. 3 — 115 105 215st.loch2 315 st. 3 —

3kap 225 325 15 12 5 23 5 33 5 25 13 5 24 5 345 35 14 5 25 5 35 5 p. 1 45 15 5 26 5 36 5 55 16 5 st 2 27 5 375 65 17 5 28 5 38 5 p. 1 75 18 5 295 395 8—1155 195 305st.loch2 265st.3

st. 3 215 4mom. 4kap. 315 — 15st.1och2 205 325 405 st. 3 — 33—35 55 42—44 55 25 2151mom 365 455 SOU '1969: 10 289

Förslaget till Gällande Förslaget till Gällande ny gruvlag gruvlag ny gruvlag gruvlag 5 kap. 10 kap —— 15 465,475st.loch2, 48 5 och 50 5 2 5 st. 1 49 5 1 mom. st. 1 p. 2 11 kap. st2 4951momst2 15 685 stj3 4952mom. ' 25 6955t.loch2 . . 3 g 71 5 35 __ 45st.1p.1,4och5 745 p. 2 och 3 — 6 kap. 5 5 st. 1 75 5 15 515 st.2 765p.1 2 5 52 5 6 5 78 5 3 5 53 5 ; å & 5 12 kap. 6 g _ 1 & St. 1 p. 1 73 5 7 kap. p. 2 16 5 st. 1 15 555 p.3 665st.5 25 565 p.4 725st.1 3 s 57 5 p. 5 76 5 p. 6 72 5 st. 2 8 kap. st. 2 82 5 st. 1 p. 1 1 5 58 5 2 5 11 5 25 595,60? 35 4151mom.st.1 35 615 45 4152mom. 4 5 62 5 5 g _ 55 635st.1,20ch4 65 805 65 635st.3och4,495l 75 __ mom. 7 5 63 5 st. 5 Så 475st.3p.5 lågan- 9 6 ' __ 4 & 2 5 79 5 9 kap. 3 5 — 1 5 65 5 4 5 _ 2 5 66 5 st. 1—4 5 5 (74 5 st. 3 och 3 5 67 5 78 5 st. 3) 2. Gällande gruvlags motsvarigheter i utredningens förslag. GL och GK = utredningens förslag till ny gruvlag resp. gruvkungörelse. Gällande Utredningens Gällande Utredningens gruvlag förslag gruvlag förslag 15 1:1GL p. 8) 2:2 st.1p.9 2 5 122 GL och 10 GL 3 5 1:3 GL p. 9) 2:25t.1p. 13 4 5 2:1 GL och st. 2 GL 5 5 6 5 1 mom. 2:4 st. 1 GL p. 1) 2:2 st. 1 p. 1 2 mom. p. l)—5) 2:4 st. 2 GL och st. 2 GL och 7) och 1 5 st. 1 p. p. 2) 2:2 st. 1 p. 2 1—5 55 GK , _och st. 2 GL p. 3) 2:2 st. 1 p. 3 p. 6) — och st. 2 GL 3 mom. 2:4 st. 3 GL och p. 4) 2:2 st. 1p.4GL 15st.20ch3GK p. 5) 2:2 st. 1 p. 5 7 5 st. 1 2:5 GL och st. 2 GL st. 2 2:6 GL p. 6) 2:2 st. 1 p. 6 85 2:7 st. 2 GL och st. 2 GL och 2 5 GK p. 7) 2:2 st. 1 p. 7 9 5 1 mom. 2:8 GL och st. 2 GL 2 mom. 2:9 st. 1 GL 290 SOU 1969: 10

Gällande Utredningens Gällande Utredningens gruvlag förslag gruvlag förslag 9 5 3 mom. 2: 10 GL, 3 5 GK 41 5 2 mom. 12:4 GL 10 5 2:11 st. 1 och 2 GL 42—44 55 4:33—35 GL 115 12:2GL 455 4:36 GL 125 3:1GL 465 S:] st.lGL 135 3:2GL 475st.1 5:lst.lochst.2 145 3: 3 GL p. 1 GL 155 3:4GL st. 2 5:lst.2p.2GL 165st.1 12:18t.1p.2GL 475st.3p.l —4 — st. 2 3: 5 GL p. 5 8:8 GL 175 3:6GL 485 5:1.st1GL 185 3:7GL 495 5:12,86och7GL 195 3:8—11GLsamt4 505 5zlst.lGL och555 GK 515 6:1GL 20 5 4:1 st. 1 och 2 GL 52 5 6:2 GL 21 5 1 mom. 4:2 GL och 6 5 st. 1 53 5 6:3 GL p. 1—5 GK 54 5 6:4 GL 2 mom. 6 5 st. 2 p. 1—3 55 5 7:1 GL och6samtst.3GK 565 7:2GL och115GK 3 mom. 6 5 st. 4 GK 57 5 7:3 GL 4 mom. 4:30 st. 3 GL 58 5 821 GL 225 4:3st.1ochZGL 595 8:25t.,..1st2p1 23 5 1 mom. 4:5 GL och St 3 GL 2mom. 4:6st.lGL 605 8:..2st2pZGL 3mom.st.1 4:6st.2GL 615 8:3GL st.2 4.6St.3GL 625 8:4GL st.3 — 635st.1 8.55t.lGL 245 4:7GL st.2 8:Sst.2GL 25 5 st. 1 4: 6 st. 2 GL st. 3 8:6 GL 25 5 st. 2 — St. 4 825 st. 1 GL 26 5 st. 1 p. 1 4:10 st. 1 p. 1 och 4:16 st. 5 827 GL p. 1 GL 64 5 8:9 GL p.2 4:11p.2GL 655 9:1GL st.2 4:13 och4:16p.2GL 665st 1—4 9:2GLoch135 St. 3 4: 30 st. 1 och 2 GL st. 1 GK 275st.1 4: 17GL st.5 12:1 st. 1p.3GL st. 2 8 5 st. 1 p. ] GK 67 5 933 GL st.3 4:18st.ZGLoch85 685 1121GL st. 1p2GK 695st.1 11:25t.1GL 28 5 1 mom. st. 1 p. 1 —— St-å 1112 St 2 GL . St. — st.2 p.2 _4.10st.ZGL 70513; 145p.lGK 28 5 2 mom. 4:19 GL P' 295st.1p.1 4:14st.20ch3GL P-3 145P-ZGK p.2 4:15GL 715 11.3GL st.2 421081.2GL 72881.1 12ZISt.1p.4GL st. 3 4.14 st. 4 GL st. 2 12:1 st. 1 p. 6 GL och 30 5 4:20 st. 1 och 2 GL 14 5 st- 2 GK 315 4:21st.10ch2GL 73 5 12=1st-1p-IGL 32 s 4:22 GL och 9 5 st. 3 74 5 11:4 GL och 12 5 GK GK 75 5 1115 st. ] GL 33 5 4:23 GL 76 5 p. 1 11:5 st. 2 GL 34 5 424 GL 77 5 p. 2 12:1 st. lp. 5 GL 35 . 1 _" & ä 2 13 äfåGK 78 3 11:6 GL och 13 s GK p_ 3 _ 79 5 13:2 GL 365 4:26 GL 80 5 12:6 GL 37 3 4:27 GL 81 5 — 3351, 1 4:28 GL 825st.1p.1 12:1st.ZGL p 2och3 4:15GL p-2 — 39 5 4:29 GL st- 2 — 405 4:18 st. lochSSamt 4:32 GL 41 5 1 mom. st. 1 12:3 GL st. 2 —

KUNGL. mm. 1 0 JUN 1969

576955 _me

Nordisk udredningsserie (Nu) 1969

Kronologisk förteckning

1. Utvidgat nordith ekonomiskt somm.

3. Nordforakc miljövårdcutredning.

4. Förslag till utbyggnad av den samnordiska fortbildningen för loumaiister.

Statens offentliga utredningar 19,69

Systematisk förteckning

J uatitiedopa rtomontot Faktisk brott" hot blond nkoibom. [1] Bostodoritt. [41 Uuöknirqsritt X. 5] Kungöretamonaer no. [7] ADB inom inskrivningsväsendet. [9] Ny gruvlag. [10]

Kommunikationsdepartomantet Ny siöorbamidalag. [3]

Utblidnlngsdopartomontot

Om oaxuollivet ! Sverige. [2] Sexualkunskapen på grundskolans högstadium. [8] Civildepartomentet Offentliga tiinstemins bisysslor. EG]

”rum., ......

! ..!

Anm. Siffrorna inom klammer betecknar utredningarnn nummer i den kronologinka förteckningen. K L Bookmam Tryckerier AB 1969

item:.

Korfbilogo 1.

&& Korta utvisande statsgruvefält. utmål och inmutningar V|TTANG| 1962

inom generolstobsblodei 10. Vittangi. Inmutningsförhållonden den 6/71962

& &?

"0 Souå SIGYN/Ål * x,) u . W' 3 _) l 9 _ 'N —' JU $ &

Unasvaara ::" sven—ggn," fan X.» x -x

V gåva».

&

% X= 'an % & _ & 9 l/ITTANG/KA — Xlw X 55 X - 9 I & 0 ! ÄGARE & Utmål Inmutningar [: Stolen O Staten _ Johnson-koncernen . Johnson-koncernen Rix x % Bolidens Gruv AB © Bolidens Gruv AB Mer )Grvx % Övriga 0 Övriga QX _ o 5 10 km För spridning godkänd i Rikets ollmdnnu P'lllJÖWl =!

koriverk den 13/ 12 1968. & SVENSKA REPRODUKTIONS AB, Slockholm1969

. !

För spridning godkänd i Rikets ullmdnnu kartverk den 13 / 12 1968.

Korfu utvisande statsgruvefält, utmål och inmutningor inom generolsiobsblodei 10. Vittangi.

lnmutningsförhållonden den 31/1 1966

Utmål [: _ %

åka.-vi

Staten Johnson-koncernen Boliden AB

Övriga 0

inmuiningor

O

. $ &

Staten Johnson-koncernen Boliden AB

Övriga

10km

SVENSKA REPRODU KTIONS AB. Stockholm 1969

VITTANGI 1966

:

Rossvaien

STRÅSSAOMRÅDET 1965

För spridning godkänd i Rikets allmdnna karlverk den 13 I 12 1968.

0 500 1000 m [#

SVENSKA REPRODUKTIONS AB. Stockholm 1969

& EEEEH %

Inmutningar

© ©

Grängesbergsbolaget

Fagersta Bruks AB Sföllbergskoncernen

Stora Kopparbergs Bergslags AB Kungsgruve AB

Enskild ägare

Grängesbergsbolaget

Stöllbergskoncernen

HOLMGRUVE - HAGGRUVEFÄLTET

ÄGARE

Utmål

& EEEEH

1965

Fagersta Bruks AB Stora Kopparbergs Bergslags AB AB Holmgruvan

Haggruvekonsorliet

500 1000 m | i

SVENSKA REPRODUKTIONS AB. Stockholm 1969

Källsinkesjön

För spridning godkänd i Rikets allmänna kariverk den 13/ 12 1968.

Kartbilaga 5. ,, SUNDSGRUVEFÄLTET ., A Björken 1965 .. .. = ÄGARE U ; . & Emma x

EEE Stora Kopparbergs Bergslags AB ZZZ &

Ställbergskoncernen

AB Nya Kopparbergs Bergslag

Grängesbergsbolaget

Bastkärn GAB

Oiovsjön

% Prästtjärnen Ljusnarn För spridning godkänd i Rikets allmänna kartv. den 13/12 1968.

500 1000 m ==] SVENSKA REPRODU KTlONS AB, Stockholm 1969

44= __

..—

L

Inmutningar %

Stöllbergskoncernen

Kartbilaga 6.

För spridning godkänd i R aaaaaaaaaaaaa

NORBERGS MALMFÄLT ÄGARE (majoritetsdelögare)

1965 ZZZZ rrrrrrrrrrrrrr

AB Statsgruvor

Surahammars Bruks AB

& Storgruve AB

EBEEI rrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrrr & Fagersta Bruks AB

Diverse gruvagare

BBBBB

, %

/