Prop. 1939:76
('med förslag till lotteri- förordning',)
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
1
Nr 76.
Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lotteri-
förordning; given Stockholms slott den 20 januari 1939.
Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av stats rådsprotokollet över handelsärenden för denna dag, inhämta riksdagens ytt rande över härvid fogade förslag till lotteriförordning.
Under Hans Maj:ts
Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro,
enligt Dess nådiga beslut:
GUSTAF ADOLF.
Gustav Möller.
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 76.
1
2
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
Förslag
till
lotteriförordning.
Härigenom förordnas som följer:
1 §•
Lotteri om penningar eller penningars värde må ej utan tillstånd av Kungl. Maj:t för allmänheten anordnas i andra fall eller i annan ordning än som stadgas i denna förordning.
Såsom lotteri anses varje företag, däri efter lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det, som erhålles av en var deltagare. Marknads- och tivolinöjen, såsom mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor, vilka äro förenade med vinstmöj ligheter som nu sagts, skola betraktas såsom lotterier oavsett företagens be skaffenhet i övrigt.
Bestämmelserna i denna förordning äga ej tillämpning å svenska statens premieobligationer.
2
§•
Lotteri må anordnas efter anmälan hos polismyndigheten minst 7 dagar innan, under förutsättning
att lotteriet anordnas i samband med offentlig nöjestillställning eller till ställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål,
att lotteriet bedrives allenast inom för tillställningen avsett område, att, om för deltagande i lotteriet fordras insats, denna icke överstiger 25 öre,
att vinsterna uteslutande utgöras av varor eller av anvisningar, gällande såsom betalningsmedel allenast inom det för tillställningen avsedda området,
att värdet å högsta vinst icke överstiger 5 kronor, samt att vinstfördelning äger rum i omedelbar anslutning till deltagande i lotteriet.
3 §.
Lotteri, däri insatser, örn sådana fordras, och vinster äro till antal och storlek bestämda enligt uppgjord plan, må, oaktat de i 2 § angivna förut sättningarna icke äro för handen, anordnas
a) efter anmälan hos polismyndigheten minst 7 dagar innan, under för utsättning
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
3
att lotteriet anordnas i samband med tillställning till förmån för välgö
rande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål,
att lotteriet bedrives allenast inom för tillställningen avsett område,
att vinsterna icke utgöras av penningar eller värdepapper,
att behållningen i lotteriet uteslutande användes för det ändamål, till vars
förmån den tillställning äger rum i samband varmed lotteriet är anordnat,
samt
att icke vid samma tillställning anordnas lotterier, som avses i denna pa
ragraf, med insatser till högre sammanlagt belopp än 1,000 kronor;
b) efter tillstånd av länsstyrelsen under förutsättning
att lotteriet anordnas till förmån för välgörande, kulturellt eller allmän
nyttigt ändamål eller till svenska konstidkares understöd och uppmuntran,
att lotteriet bedrives allenast inom länet,
att vinsterna icke utgöras av penningar eller värdepapper, samt
att icke inom länet av samme anordnare under kalenderåret anordnas lot
terier, som avses i denna paragraf, med insatser till högre sammanlagt be
lopp än 3,000 kronor, lotterier, vilka anordnas enligt 2 § eller enligt a)
här ovan, därvid dock icke medräknade.
4 §•
Anordnare av lotteri, varom förmäles i 2 och 3 §§, vare skyldig att ställa
sig till efterrättelse de föreskrifter, som polismyndigheten eller länsstyrelsen,
en var såvitt angår lotteri varmed den myndigheten enligt nämnda paragrafer
har att taga befattning, må finna anledning meddela för åstadkommande av
kontroll å och ordning vid lotteriet. Vid meddelande av dylika föreskrifter
skall iakttagas, att lotteriet icke mer än nödigt är betungas.
Länsstyrelsen äger vid meddelande av tillstånd enligt 3 § tillika att för
tillståndets tillgodonjutande föreskriva de närmare villkor med avseende å
lotteriet, som av omständigheterna kunna föranledas.
Varor, vilka användas såsom vinster i lotteri enligt 3 §, skola, med un
dantag för skänkta föremål, vara frambragta eller tillverkade inom landet.
Förekomma i sådant lotteri anvisningar å varor såsom vinster, skola an
visningarna vara så beskaffade, att de möjliggöra förvärv av varor som nyss
sagts.
5 §•
Utan anmälan eller tillstånd, varom förut i denna förordning stadgas, må
lotteri anordnas i samband med utgivande av tryckt periodisk skrift, under
förutsättning
att anordnande av lotterier icke ingår såsom väsentligt led i utgivandet
av skriften,
att deltagande i lotteriet står öppet för en var utan erläggande av prenu-
merationsavgift eller annan insats, samt
att värdet å högsta vinst icke överstiger 100 kronor.
6
§•
Ej må någon främja deltagande i inom landet anordnat lotteri, som ej är tillåtet, eller i utländskt lotteri
genom att för egen eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest till handahålla bevis om rätt till delaktighet i lotteriet eller annan handling, av sedd för deltagande däri,
genom att för egen eller annans räkning uppbära insatser i lotteriet eller förmedla insamling av insatser,
genom att förmedla utbekommande av vinst från lotteriet eller genom att eljest tillhandagå annan vid deltagande i lotteriet. Det vare ock förbjudet att kungöra tillhandagående, varom förut nämnts, eller att sprida inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknan de meddelande beträffande lotteri, som avses i denna paragraf, såframt ej av omständigheterna framgår, att avsikten icke är att främja deltagande i lotteriet.
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
7 §•
Ej må någon yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan vid deltagande i lotteri, som är tillåtet, utan medgivande av anordnaren.
Utan tillstånd av Kungl. Maj:t må ej bedrivas yrkesmässig verksamhet, varigenom andel i bevis om rätt till delaktighet i lotteri, som i första stycket sägs, avyttras eller särskild rätt till den å beviset utfallande vinst eller andel däri tillförsäkras annan.
Ej heller må utan tillstånd av Kungl. Maj:t vid yrkesmässig försäljning av delaktighetsbevis, som nyss nämnts, försäljningen ske mot betalning i särskilda poster eller beviset av säljaren innehållas såsom säkerhet för kö peskillingen.
8
§■
Vad i denna förordning stadgas skall äga tillämpning jämväl å sådant lot teri, vid vilket såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss sam manslutning, därest denna tillkommit väsentligen för anordnande av lotteri eller lotteriet eljest, såsom med avseende å omfattningen eller de villkor, var under deltagande må ske, är att jämställa med lotteri, anordnat för allmän heten.
9 §•
Med polismyndighet förstås i denna förordning för Stockholm Överståt hållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer magistrat eller stadsstyrelse eller, där magistrat eller stadsstyrelse ej finnes, kommunalborgmästare och för landet polischefen i orten.
10
§.
överträdelse av i denna förordning stadgade förbud eller enligt 4 § andra stycket föreskrivna villkor straffes med dagsböter.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
5
Beträdes någon, som förut fällts till straff för förseelse som avses i första
stycket, andra gången eller oftare med sådan förseelse eller äro omständig
heterna eljest försvårande, må till fängelse i högst ett år dömas.
Bryter någon mot föreskrift, som meddelats enligt 4 § första stycket, eller
mot bestämmelserna i tredje stycket av samma paragraf, vare straffet böter,
högst trehundra kronor.
11
§•
Då för överträdelse av i denna förordning stadgade förbud dömes, vare
tillika förverkade för lotteriet uppburna insatser samt bevis om rätt till del
aktighet i lotteriet och andra lotteriet avseende handlingar, varmed olag
ligen tagits befattning.
Dömes någon för överträdelse av stadgandet i 1 §, må jämväl förklaras
förbrutna i lotteriet utfästa vinster, vilka äro åtkomliga och icke utgöras av
penningar.
12
§.
Åtal för förseelse, som avses i 10 § första och andra styckena, skall an-
hängiggöras vid allmän domstol.
Åtal för förseelse, som avses i 10 § tredje stycket, må jämväl anhängig-
göras vid polisdomstol, om sådan finnes, eller hos poliskammare.
Åtal utföres av allmän åklagare.
13 §.
Böter, som ådömas enligt denna förordning, ävensom insatser, vilka dömas
förverkade, och värdet av förbrutna vinster tillfalla kronan.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1940.
Genom denna förordning upphävas förordningen den 6 augusti 1881 (nr
38, sid. 2) angående förbud mot lotterier och andra dylika företag samt mot
försäljning av lotter för in- eller utländska lotteriers eller andra sådana före
tags räkning, förordningarna den 22 juni 1928 (nr 189) och den 21 maj
1931 (nr 115), innefattande tillägg till nämnda förordning, samt förordningen
den 7 juni 1934 (nr 237) angående vadhållning i samband med tävlingar.
6
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 20 januari 1939.
Närvarande:
Statsministern
Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss,
Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.
Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Möller, anför: Med skrivelse den 27 maj 1938 hava de med stöd av Kungl. Maj:ts be myndigande den 30 december 1935 tillkallade sakkunniga för utredning om inrättande av ett statslotteri samt vissa andra frågor, avseende lotterier, framlagt betänkande med förslag till lotteriförordning m. m. (Stat. off. utr. 1938: 17). De sakkunnigas betänkande innefattar tillika yttrande med an ledning av vissa till dem under utredningsarbetet remitterade framställning ar i ämnet, nämligen dels en skrivelse den 27 maj 1936 från Svenska tid- ningsutgivareföreningens styrelse, dels en skrivelse den 3 februari 1937 från Sveriges tivoliägareförening, Sveriges ambulerande nöjestivoliägareförening och Sveriges tivoliägares tjänstemannaförbund, dels ock en skrivelse den 16 november 1937 från firma Wesslings basarvaru aktiebolag. Slutligen har i förslaget hänsyn jämväl tagits till ett av de sakkunniga den 2 juni 1937 till chefen för handelsdepartementet avgivet yttrande med förslag till sådan ändring i gällande lagstiftning, att anordnande av s. k. tippning för allmänheten utan samband med tävling förbjödes.
över de sakkunnigas betänkande och förslag hava yttranden avgivits, be träffande utredningen i dess helhet av justitiekanslersämbetet, länsstyrel serna — vilka i stor utsträckning vid sina yttranden fogat utlåtanden av underordnade myndigheter m. fl — och Svenska penninglotteriet aktiebolag, samt över särskilda delar av utredningen av generalpoststyrelsen, fullmäktige i riksgäldskontoret, Aktiebolaget tipstjänst, Svenska tidningsutgivareför- eningen, Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande nöjestivoli ägareförening. Härjämte hava Folkets parkers centralstyrelse, Lisebergs ak tiebolag, Aktiebolaget folkets park i Malmö och Aktiebolaget gröna lunds tivoli gemensamt inkommit med en skrift i ärendet. I de syn punkter, som anförts av tivoliägareföreningarna samt i yttrandet från Fol kets parkers centralstyrelse m. fl., hava i särskilda skrivelser instämt ett be tydande antal idrottssammanslutningar och andra organisationer. Slut ligen hava Svenska gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund, Aktie
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
7
bolaget Lindarna, Falun, och utgivaren av tidningen »Vi tippa» E. Hallgren
ävensom firma Wesslings basarvaru aktiebolag med instämmande av Svenska
landsbygdens ungdomsförbund, Nationaltemplarorden, Nykterhetsorganisa-
tionen Verdandi, Skytteförbundens överstyrelse, Sveriges scoutförbund och
Förbundet mellan Sveriges kristliga föreningar av unge män i särskilda skri
velser framfört vissa synpunkter och önskemål i ämnet.
Innan jag redogör för de sakkunnigas förslag må i korthet erinras om
det huvudsakliga innehållet i nu gällande bestämmelser på området.
Enligt förordningen den 6 augusti 1881 (nr 38, sid. 2) angående förbud
mot lotterier och andra dylika företag samt mot försäljning av lotter för in-
eller utländska lotteriers eller andra sådana företags räkning må lotteri om
penningar eller penningars värde icke för allmänheten inrättas och öppnas.
Vidare förbjudes att, för egen eller annans räkning, utbjuda eller avyttra
lott eller annat bevis om rätt till delaktighet i lotteri eller att kungöra för
säljning av sådant bevis. Ifrågavarande förbud gäller ock om annat före
tag, varigenom åt en eller flera av de däri deltagande erbjudes i penningar
eller penningars värde utfäst och efter lottning eller därmed jämförlig an
ordning utgående vinst till högre belopp än det, som erbjudes åt en var av
deltagarna. Efter tillstånd av länsstyrelsen må emellertid, utan hinder av
dessa stadganden, bortlottning i särskilda fall ske av lösören för välgörande
eller allmännyttigt ändamål eller av konstsaker till svenska konstidkares
understöd och uppmuntran under förutsättning att lotternas sammanlagda
försäljningsvärde ej överstiger 3,000 kronor. Förseelse mot förordningen
är belagd med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor varjämte,
då lösören hållits till föryttrande genom lottning, dessa, om de finnas åt
komliga, skola dömas förbrutna.
Genom två förordningar den 22 juni 1928 (nr 189) och den 21 maj 1931
(nr 115), innefattande tillägg till 1881 års lotteriförordning, hava vissa för
bud meddelats mot yrkesmässigt avyttrande av andelar och vinsträttigheter
i premieobligationer, lottsedlar och dylika bevis ävensom mot yrkesmässig
avbetalningshandel med handlingar av nämnt slag.
Jämsides med 1881 års lotteriförordning gäller vidare förordningen den 7
juni 1934 (nr 237) angående vadhållning i samband med tävlingar. I sist
nämnda förordning stadgas förbud mot anordnande för allmänheten av vad
hållning medelst totalisator eller på annat därmed jämförligt sätt i samband
med kapplöpning eller annan tävlan utan tillstånd av Kungl. Maj:t. Vi
dare förbjudes att främja deltagandet i sådan inom landet anordnad vad
hållning, som ej är tillåten, eller i utländsk vadhållning genom att för egen
eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest tillhandahålla bevis örn
rätt till delaktighet i vadhållningen eller annan handling, avsedd för del
tagande däri, genom att för egen eller annans räkning uppbära insatser
i vadhållningen eller förmedla insamlandet av insatser eller genom att eljest
tillhandagå annan vid deltagande i vadhållningen. Slutligen förbjudes dels
att kungöra försäljning eller förmedling av bevis eller annan handling, som
8
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
nyss nämnts, eller att sprida inbjudningar, planer, vinstförteckningar eller
andra liknande meddelanden, som hava avseende å otillåten vadhållning,
dels ock att utan medgivande av den, som erhållit tillstånd att anordna
vadhållning, yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan vid
deltagande däri. Ifrågavarande förbud gälla även vadhållning vid vil
ken såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss förening,
därest föreningen tillkommit väsentligen för anordnande av dylik vad
hållning eller vadhållningen eljest är att jämställa med vadhållning, an
ordnad för allmänheten. Överträdelse av förbuden straffas med dagsböter
varjämte förverkas de vid vadhållningen gjorda insatser, som den brottslige
uppburit, samt kuponger, delaktighetsbevis och andra dylika vadhållningen
avseende handlingar. Upprepad förseelse eller förseelse i större omfatt
ning eller yrkesmässigt kan medföra fängelse.
För närmare kännedom om innehållet i de sakkunnigas förslag hänvisar
jag till betänkandet. I det följande vill jag emellertid sammanfattningsvis
redogöra för det väsentliga i berörda förslag jämte de till grund därför lig
gande motiven.
De sakkunniga framhålla, att den av rättspraxis godtagna nuvarande
gränsdragningen mellan ur lotterisynpunkt tillåtna och otillåtna företag ic
ke är lyckad. Denna gränsdragning, som bottnar i uppfattningen att ett
företag icke heröres av lotterilagstiftningen, därest skicklighetsmomentet är
större än slumpmomentet, anse de sakkunniga vålla åtskillig osäkerhet hos
såväl myndigheter som företagare. För att undvika sådan osäkerhet bör
enligt de sakkunnigas mening frågan, huruvida ett företag skall bedömas
såsom lotteri, i största möjliga utsträckning avgöras icke med hänsyn till
den större eller mindre graden av slump i det speciella fallet utan med hän
syn till den allmänna karaktären hos den anordning, på vilken företaget byg
ger. Den praxis, som utbildats på området, bör därvid tagas till utgångs
punkt på så sätt, att under lotterilagstiftningen inbegripas samtliga sådana
slag av företag, utan hänsyn till om slumpen spelar stor eller liten roll, vilka
enligt hittillsvarande praxis bedömas såsom lotteri då slumpmomentet över
väger skicklighetsmomentet. Ett tivolispel t. ex. bör alltså anses som lotteri,
även om företagna prov skulle visa att skickligheten är avgörande, ehuru
icke ensam avgörande, för resultatet.
Enligt de sakkunnigas förslag till lotteriförordning, vilken avses skola
ersätta såväl nuvarande 1881 års lotteriförordning som 1934 års vadhåll-
ningsförordning, skall såsom huvudregel gälla (1 §), att lotteri om penning
ar eller penningars värde icke får för allmänheten anordnas utan tillstånd
av Kungl. Majit. Såsom lotteri skall härvid anses varje företag, däri efter
lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis
beroende anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre
värde än det, som erhålles av en var deltagare. Undantag göras dock för
svenska statens premieobligationer samt företag, som uppenbarligen icke
åsyfta ekonomisk vinning.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
9
För vissa i förordningen särskilt angivna lotterier stadgas vidare undan
tag från huvudregeln om fordran på Kungl. Maj:ts tillstånd. Sålunda med-
gives (2 §), att lotteri må anordnas efter allenast anmälan hos vederbö
rande polismyndighet minst 3 dagar innan under förutsättning, att lotte
riet bedrives allenast inom polisdistriktet, att för deltagande i lotteriet icke
fordras högre insats än 25 öre, att vinsterna uteslutande utgöras av varor,
att värdet å högsta vinst icke överstiger 5 kronor samt att vinstfördelning
en äger rum i omedelbart samband med insatsernas erläggande.
Beträffande lotterier, däri insatser och vinster äro till antal och storlek
bestämda enligt uppgjord plan d. v. s. tombolalotterier och andra lotterier
i egentlig mening, föreslås än längre gående undantagsbestämmelser (3 §
a). Dylikt lotteri avses sålunda skola utan särskilt tillstånd få efter anmä
lan hos polismyndigheten anordnas under förutsättning, att lotteriet äger
ram i samband med tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller
allmännyttigt ändamål, att lotteriet bedrives allenast inom det för tillställ
ningen avsedda området, att vinsterna, i den mån de icke äro skänkta till
lotteriet, uteslutande utgöras av varor eller anvisningar å varor, att behåll
ningen i lotteriet uteslutande användes för det ändamål, till vars förmån
den tillställning sker, i samband varmed lotteriet är anordnat, samt att
icke vid samma tillställning anordnas lotterier av ifrågavarande slag med
insatser till högre sammanlagt belopp än 500 kronor. Vidare medgives,
liksom i nuvarande lotteriförordning, anordnande av lotteri efter tillstånd
av länsstyrelsen under vissa förutsättningar (3 § b). Dessa äro, att lotte
riet avser välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål eller svenska
konstidkares understöd och uppmuntran, att lotteriet bedrives allenast in
om länet, att vinsterna, i den mån de icke äro skänkta till lotteriet, uteslu
tande utgöras av varor eller anvisningar å varor, samt att icke inom länet
av samme anordnare under kalenderåret anordnas lotterier av ifrågava
rande slag med insatser till högre sammanlagt belopp än 3,000 kronor.
Beträffande i det föregående omförmälda slag av lotterier skall enligt
förslaget vederbörande polismyndighet eller länsstyrelse äga meddela er
forderliga kontroll- och ordningsföreskrifter, därvid dock skall iakttagas
att lotteriet ej betungas mer än nödigt är (4 § första stycket). Varor, vilka
användas såsom vinster i sådant lotteri, skola, med undantag för skänkta
föremål, vara frambragta eller tillverkade inom landet; då anvisningar an
vändas såsom vinster, skola de vara så beskaffade, att förvärv av varor, som
nyss sagts, möjliggöres (andra stycket). I fråga om lotteri, vartill tillstånd
meddelas av länsstyrelsen, skall länsstyrelsen tillika äga att för tillståndets
tillgodonjutande föreskriva de närmare villkor, som av omständigheterna
kunna föranledas (tredje stycket).
I fråga om s. k. tidningslotterier föreslås särskilda regler (5 §). Sålunda
stadgas att lotteri i samband med utgivande av tryckt skrift må anordnas
utan vare sig anmälan eller tillstånd under förutsättning, att anordnande
av lotterier icke ingår såsom väsentligt led i företaget, att för deltagande i
lotteriet icke fordras insats, därvid enligt motiven med insats jämväl avses
10
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
fordran på insändande av prenumerationskvitto, kupong eller dylikt, samt att värdet å högsta vinst icke överstiger 25 kronor eller, om vinsten utgöres av varor eller anvisning å varor, 50 kronor. Beträffande varor och anvis ningar å varor, vilka användas såsom vinster i tidningslotteri, föreslås skola gälla samma bestämmelser angående tillverkning eller ursprung inom landet som nyss nämnts beträffande lotterier i övrigt.
I förordningen stadgas vidare (6 §) förbud mot att främja deltagande i inom landet anordnat lotteri, som ej är tillåtet, eller i utländskt lotteri ge nom att för egen eller annans räkning utbjuda, avyttra eller eljest tillhan dahålla bevis om rätt till delaktighet i lotteriet eller annan handling, av sedd för deltagande däri eller genom att eljest tillhandagå annan vid del tagande i lotteriet. Likaledes förbjudes att kungöra sådant tillhandagående eller att sprida inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknan de meddelande beträffande otillåtet inhemskt eller utländskt lotteri, så framt ej av omständigheterna framgår, att avsikten icke är att främja del tagande i lotteriet. Slutligen upptages (7 §) förbud mot att yrkesmässigt eller eljest mot ersättning tillhandagå annan vid deltagande i lotteri, som är tillåtet, utan medgivande av anordnaren eller att utan tillstånd av Kungl. Maj:t bedriva yrkesmässig verksamhet, varigenom andel i bevis om rätt till delaktighet i sådant lotteri avyttras eller särskild rätt till den å beviset ut fallande vinst eller andel däri tillförsäkras annan. Ej heller må utan till stånd av Kungl. Majit vid yrkesmässig försäljning av delaktighetsbevis, som nyss nämnts, försäljningen ske mot betalning i särskilda poster eller bevi set av säljaren innehållas såsom säkerhet för köpeskillingen.
Bestämmelserna avses skola äga tillämpning jämväl å sådant lotteri, vid vilket såsom villkor för deltagande fordras medlemskap i viss sammanslut ning, därest denna tillkommit väsentligen för anordnande av lotteri eller lotteriet eljest, såsom med avseende å omfattningen eller de villkor, varun der deltagande må ske, är att jämställa med lotteri, anordnat för allmän heten (8 §).
För övrigt upptager förslaget vissa straff- och åtalsbestämmelser (9—- 13 §§).
I anslutning till förslaget till lotteriförordning föreslå de sakkunniga till lika viss ändring i § 3 12:o tryckfrihetsförordningen. Förslaget härutinnan in nebär, att tryckfrihetsförordningens förbudsbestämmelser med avseende å vissa lotterimeddelanden skola utvidgas att omfatta förbud mot utgivande i tryck av följande handlingar och meddelanden rörande otillåtet inhemskt eller utländskt lotteri, nämligen: lottsedel eller annan handling, avsedd för deltagande i lotteriet, tillkännagivande örn försäljning av dylik handling eller om annat tillhandagående vid deltagande i lotteriet, ävensom inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknande meddelande, vilket har avseende å lotteriet, såframt ej av omständigheterna framgår, att avsikten med meddelandet icke är att främja deltagande i lotteriet.
Ytterligare föreslå de sakkunniga ändrade bestämmelser angående post befordran av vissa handlingar och meddelanden rörande otillåtna lotterier.
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
11
I sådant hänseende föreslås ett stadgande av innehåll, att därest i öppen försändelse förekommer lottsedel eller annan handling, avsedd för deltagan de i inom landet anordnat lotteri, som ej är tillåtet, eller i utländskt lotteri, eller rekvisition av sådan handling eller tillkännagivande om försäljning eller förmedling av dylik handling eller om tillhandagående på annat sätt vid deltagande i lotteri av omförmälda beskaffenhet, eller inbjudan, plan, vinstförteckning, dragningslista eller liknande meddelande rörande sådant lotteri, försändelsen icke må postbefordras eller till adressaten utlämnas, så framt ej av omständigheterna framgår, att avsikten med försändelsen icke är att främja deltagande i lotteriet.
Slutligen framläggas två författningsförslag, innebärande av förslaget till ny lotteriförordning föranledda huvudsakligen formella ändringar i gäl lande bestämmelser, nämligen dels ett förslag till förordning om ändrad lydelse av 8 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stäm pelavgiften, dels ock ett förslag till kungörelse med vissa bestämmelser an gående försäljning av svenska statens premieobligationer. Sistnämnda för fattning avser skola ersätta förordningarna den 22 juni 1928 (nr 189) och den 21 maj 1931 (nr 115), innefattande tillägg till 1881 års lotteriförordning, i den mån mot innehållet i 1928 och 1931 års förordningar svarande be stämmelser ej influtit i förslaget till ny lotteriförordning.
I yttrandena över de sakkunnigas förslag har önskvärdheten av ny lag stiftning på lotteriväsendets område vitsordats.
De principer, vilka varit vägledande för de sakkunnigas förslag, hava i yttrandena i huvudsak icke mött erinran. Beträffande vissa bestämmelser hava framförts invändningar, till vilka jag återkommer i det följande.
Det torde vara en allmän mening, att nuvarande lotterilagstiftning icke
Departement
är tillfredsställande. Anledningen härtill lärer i främsta rummet vara att chefen-söka i den av de sakkunniga framhållna svårigheten att enligt gällande be stämmelser avgöra, huruvida ett företag är eller icke är tillåtet. I detta hänseende delar jag de sakkunnigas uppfattning, att frågan huruvida ett företag skall bedömas såsom lotteri rätteligen bör avgöras, icke, på sätt nu är fallet, efter den större eller mindre graden av slump i det speciella fallet utan med hänsyn till den allmänna karaktären hos den anordning, på vilken företaget bygger. Lotteriförordningen av 1881 är vidare brist fällig därutinnan, att reklam för och annat främjande av otillåtna lotterier, såväl in- som utländska, icke verksamt hindras genom förordningens be stämmelser. Förhållandet har vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens uppmärksamhet. De sakkunnigas förslag, vilket i dessa delar nära ansluter sig till föreskrifterna i 1934 års vadhållningsförordning, söker avhjälpa de anmärkta bristerna och torde härigenom vara ägnat att mot verka deltagandet från svensk sida i utländska eller eljest otillåtna lotteri företag. Slutligen må erinras att nuvarande lotteriförordning, med dess undantagslösa förbud mot anordnande av lotteri för allmänheten utan till-
12
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
stånd, i vissa fall kan framstå såsom onödigt sträng och ur praktiska syn punkter mindre lämplig. Följden torde också vara att gällande bestämmel ser ej sällan åsidosättas utan att förseelsen beivras. Jag tänker härvid bland annat på smärre basarlotterier och på tidningslotterier. Jämväl härutinnan avser de sakkunnigas förslag att åstadkomma en förbättring.
Det föreliggande förslaget till lotteriförordning upptager i sig även be stämmelser angående vadhållning. Författningstekniskt synes detta inne bära en fördel. I sak överensstämma förslagets vadhållningsföreskrifter i stort sett med de nu gällande. Den väsentligaste ändringen är, att bestäm melserna utvidgats till att avse jämväl vadhållning utan samband med täv lan. Ifrågavarande ändring torde enligt vad erfarenheten visat vara väl- befogad.
Jämväl vad angår nyssnämnda författningsförslag i övrigt kan jag i hu vudsakliga delar ansluta mig till detsamma. I vissa avseenden har jag dock funnit mig böra föreslå ändringar. Förslaget har i överensstämmelse här med omarbetats inom handelsdepartementet, över det omarbetade förslaget torde, på samma sätt som skedde med förslaget till 1934 års vadhållnings- förordning, böra inhämtas riksdagens yttrande, varvid jag förutsätter att, efter mottagandet av riksdagens svar, Kungl. Majit skall äga upptaga för slaget till slutlig prövning.
De sakkunnigas förslag till bestämmelser angående försäljning av svenska statens premieobligationer och förbud mot postbefordran av vissa hand lingar och meddelanden rörande otillåtna lotterier äro ej av beskaffenhet att böra underställas riksdagen. Kungl. Maj:ts ståndpunktstagande till des sa förslag lärer emellertid böra anstå i avvaktan på riksdagens uttalande rörande förslaget till lotteriförordning.
Förslagen till ändrad lydelse av § 3 12:o tryckfrihetsförordningen och 8 § stämpelavgiftsförordningen ankomma ej på handelsdepartementets före dragning. Ändringen i stämpelavgiftsförordningen avses vara av huvud sakligen formell natur. Vad tryckfrihetsförordningen beträffar torde det visserligen, med hänsyn till önskemålet att i görligaste mån stävja deltagan det i otillåtna lotterier, vara önskvärt, att en ändring i av de sakkunniga föreslagen riktning kommer till stånd. Frågan härom behöver dock ej nödvändigtvis upptagas till behandling samtidigt med förslaget till lotteri förordning, utan detta förslag kan avgöras helt fristående.
Jag övergår till att paragraf vis redogöra för de i handelsdepartementets förslag till lotteriförordning vidtagna avvikelserna från de sakkunnigas för slag.
1 §•
Med hänsyn till den grundläggande betydelsen av bestämmelserna under förevarande paragraf torde den motivering, de sakkunniga åberopat för sitt i det föregående återgivna förslag i denna del, få här i dess helhet åter givas. De sakkunniga anföra:
Någon definition i egentlig mening å begreppet lotteri torde ej erfordras. Däremot borde angivas de fall då ett företag, enligt den principiella uppf att-
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
13
ning, åt vilken i det föregående givits uttryck, skulle anses såsom lotteri. En
möjlighet vore härvid att såsom lotteri beteckna varje företag, som avgjordes
genom lottning eller annan av slumpen helt eller delvis beroende anordning,
och vari till någon eller några deltagare utginge högre vinst än den alla er-
hölle, samt att därefter från denna regel göra vissa uppräknade undantag.
En dylik uppräkning bleve emellertid både omfattande och äventyrlig. Med
nyssberörda bestämning av lotteribegreppet skulle nämligen därunder falla
ett stort antal företag, som uppenbarligen ej borde behandlas såsom lotterier.
Undantag finge sålunda göras för exempelvis idrottstävlingar och andra
tävlingar, där resultatet väsentligen berodde på de deltagandes fysiska egen
skaper eller på yrkesskicklighet eller utbildning, tävlingar av vetenskaplig,
konstnärlig eller därmed jämförlig beskaffenhet m. m. Att åstadkomma en
fullständig förteckning över dylika undantag vore tydligen förenat med stora
svårigheter. Ramen bleve lätt antingen för vid eller för trång.
En annan möjlighet — till undvikande av all osäkerhet på området — vore
att söka i förordningen uttömmande uppräkna de olika företag, å vilka den
samma skulle äga tillämpning. Emellertid torde vara förståndigast att lämna
ett visst utrymme åt rättspraxis. En fullständig uppräkning torde i varje
fall icke kunna ske. Man torde alltid bliva tvungen att skydda sig mot för
biseenden genom att taga in något stadgande örn »likartade» eller »jämför
bara» företag. Ett dylikt stadgande erfordrades jämväl med hänsyn därtill
att möjligheterna vöre stora att nya, hittills okända, slag av företag igång
sattes, vilka man alltså nu ej kunde närmare angiva, men vilka rimligen bor
de omfattas av förordningen. Det syntes också önskvärt att undvika större
stelhet i systemet än som ur rättssäkerhetssynpunkt vore absolut nödvändig.
Vid angivande i författningsform av den nya lagstiftningens tillämpnings
område hade det i betraktande av vad nu anförts befunnits lämpligt att an
sluta till den terminologi, som begagnats för lotteriliknande företag i nuva
rande lotteriförordning, med vederbörliga kompletteringar. I det av sakkun
niga utarbetade förslaget till ny lotteriförordning hade från dessa utgångs
punkter stadgats, att såsom lotteri skulle anses varje företag, där vinstfördel
ningen skedde efter »lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig, av slum
pen helt eller delvis beroende, anordning». Enligt gällande förordning jäm
ställdes, såsom förut nämnts, med lotteri allenast annat företag, där vinst
fördelningen ägde rum efter »lottning eller därmed jämförlig anordning».
Det nya i förslaget vore alltså dels att, vid sidan av lottning, nämndes även
gissning och vadhållning, dels ock att slumpmomentets större eller mindre
inverkan uttryckligen förklarades icke skola tillmätas någon betydelse. Här
med torde vinnas det syfte, som i det föregående angivits böra eftersträvas,
eller att företag, baserat på en anordning av det slag, som hittills ansetts med
föra lotteriförordningens tillämpning i vissa fall, nämligen om slumpen spe
lat en avgörande roll, framdeles bleve att betrakta såsom lotteri, oberoende av
slumpen. Å andra sidan torde av den föreslagna exemplifieringen »lottning,
gissning, vadhållning eller jämförlig» anordning framgå, att t. ex. en idrotts
tävling, oaktat givetvis även där ett slumpmoment spelade in, icke omfattades
av stadgandet. Detsamma gällde naturligtvis tävlingar av konstnärlig eller
litterär beskaffenhet, tävlingar beroende på yrkesskicklighet eller särskild
utbildning och andra dylika tävlingar. Även örn vid sådan tävling två eller
flera deltagare skulle befinnas lika vinstberättigade och resultatet därför
.skulle slutligt avgöras genom lottning (lein emellan, torde lotteribestämmel
serna här icke vara att anse såsom tillämpliga.
Därest lagstiftningens tillämpningsområde angåves på sätt här föreslagits,
torde därunder — åtminstone som regel — ej falla sådana slag av tivoli-
nöjen som skjutbanor och ringkastningsanordningar. En tävling på ett (ivo-
14
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
lis skjutbana behövde icke vara mera lotteribetonad än t. ex. en tävling, an ordnad av någon skytteförening; och i anslutning till vad nyss sagts om idrottstävlingar borde naturligtvis skyttetävlingar ej betraktas såsom lotte rier. Prisskjutningar å tivolibanor skiljde sig visserligen i så måtto från egent liga skyttetävlingar, att varje tävlande vid de förstnämnda hade möjlighet till ett obegränsat antal insatser. Deltagarna skulle härigenom, på samma sätt som vid lotterier, kunna frestas att satsa större belopp än som kunde anses försvarligt. Men å andra sidan torde man utgå från att vinstvärdena hölles inom sådana gränser, att de ej lockade till överdrivet deltagande. En tivoli- skjutbana torde huvudsakligen vara anlagd på att roa de besökande. Vins terna, där sådana funnes, spelade en sekundär roll. Alltför värdefulla vinster torde vara uteslutna jämväl av den anledningen, att tivoliägaren genom höga vinstvärden skulle riskera ekonomisk förlust, så snart en skicklig skytt del- toge. Vad nu anförts torde i huvudsak äga motsvarande tillämpning beträf fande ringkastning och tivolinöjen av liknande art. Undantag kunde dock tänkas. Såsom lotteri borde t. ex. enligt de sakkunnigas mening anses en skjutbana, om där tävlades med förbundna ögon, eller en ringkastning, där de föremål, som skulle inringas, doldes av ett förhänge, över vilket ringarna måste kastas. Även andra undantagsfall kunde naturligtvis förekomma. Att på förhand mera uttömmande angiva, när ett tivolinöje av typen skjut bana eller ringkastning sålunda, ehuru det regelmässigt icke folie under lotteribegreppet enligt förslagets 1 §, likväl borde anses såsom lotteri, vore omöjligt. Frågan finge bedömas efter omständigheterna. Avgörande syntes härvid bliva huruvida och i vilken mån anordningen avveke från vad som enligt praxis kunde betecknas såsom det normala för ifrågavarande slag av anordningar.
I likhet med nuvarande lotteriförordning och vadliållningsförordningen torde den nya lotteriförordningen allenast böra omfatta sådana företag, vil ka anordnades för allmänheten. Till undvikande av att denna bestämmelse kringginges genom föreningsbildande eller dylikt torde särskilt stadgande böra upptagas. Härtill återkommes i det följande.
Med hänsyn till tivolispelen hade den i nuvarande lotteriförordning an givna förutsättningen för förordningens tillämpning, att åt en eller flera av de i företaget deltagande erbjödes vinst till högre belopp än det som erbjödes åt en var av deltagarna, i förslaget ändrats därhän, att i stället erfordrades, att av en eller flera deltagare kunde erhållas vinst till högre belopp än det som alla kunde erhålla.
Sakkunniga hade övervägt att från förbudsbestämmelserna undantaga så dana företag, vid vilka icke fordrades ekonomisk insats. Anledningen till undantag för dylika fall skulle givetvis vara, att deltagarna där ej riskerade någon ekonomisk förlust. De vanligaste företagen av denna art torde vara lotterier i en eller annan form, anordnade av varuhus i reklamsyfte, samt vissa lotterier i samband med tryckalster, d. v. s. tidningslotterier. Insats befrielsen vöre dock merendels mera skenbar än verklig. Deltagarna i ett tid- ningslotteri t. ex. köpte i allmänhet tidningen samt betalade på det sättet in sats i företaget. Och även örn icke insatser direkt eller indirekt erlades, torde som regel deltagandet i nu omförmälda slag av lotterier ej kunna ske utan ekonomiskt utlägg i någon form, åtminstone för porto eller papper. I varje fall föranledde det besvär och tidsutdräkt. I betraktande av vad sålunda anförts hade sakkunniga stannat för att den omständigheten allenast, att för deltagande i ett lotteri ej fordrades insats, icke borde föranleda att lotte riet bleve tillåtet. Reklamlotterier torde för övrigt icke hava någon större praktisk betydelse. Vad tidningslotterier beträffade föresloges beträffande
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
15
dem särskilda bestämmelser enligt vad i det följande komme att närmare
utvecklas.
Annorlunda förhölle det sig om ett lotteriföretag över huvud icke åsyftade
någon ekonomisk vinning. Vore detta uppenbart, syntes tillstånd till lotteriet
ej vara erforderligt. Dylika företag torde visserligen vara sällsynta. Ett tid
nings- eller reklamlotteri kunde t. ex., åtminstone som regel, ej anses såsom
ett sådant företag, då avsikten där väl merendels i varje fall indirekt vore att
tillföra vinst åt anordnaren genom ökad spridning av tidningen eller på lik
nande sätt. För att exemplifiera de slag av företag utan ekonomiskt syfte,
som sakkunniga avsåge, finge nämnas ett sådant fall som t. ex. att telegraf
styrelsen, då visst antal telefonabonnenter erhållits, utdelade en minnes-
bägare till den abonnent, genom vars abonnemang detta resultat uppnåtts.
Att här tillämpa lotteriförordningen syntes ej böra ifrågakomma. Om där
emot exempelvis ett tidningsföretag utfäste ett pris till den prenumerant, som
erhölle visst ordningsnummer, torde, i anslutning till vad nyss anförts, saken
nog, åtminstone i första hand, få bedömas på annat sätt. Kunde företaget
visa, att någon ekonomisk vinning ej åsyftats — priset hade t. ex. utdelats
utan föregående eller efterföljande reklam syftande att öka prenumerant-
stocken — syntes emellertid även i dylikt fall lotteriförordningen ej böra
tillämpas.
Därest särskild undantagsbestämmelse ej infördes, skulle även svenska
statens premieobligationslån komma att omfattas av den föreslagna lagstift
ningen. Följden skulle bliva, att dylika lån, vilka omhänderhades av riks
gäldskontoret, icke finge emitteras utan tillstånd av Kungl. Majit. Med hän
syn till riksgäldskontorets ställning såsom riksdagens speciella lånombesör-
jande organ vore detta måhända mindre lämpligt. I författningen syntes
därför böra utsägas, att bestämmelserna icke skulle äga tillämpning å svenska
statens premieobligationer. Följdriktigt borde även andra lotterier i den
föreslagna lotteriförordningens mening undantagas från förordningens till-
lämpning, om riksgäldskontoret stöde såsom anordnare. Motsvarande borde
för sådant fall gälla riksbanken. Sakkunniga hade emellertid icke ansett
sig böra framlägga förslag till generella undantagsbestämmelser av denna
art. I praktiken skulle så långt gående undantag sakna betydelse och an
ledning torde ej finnas att av huvudsakligen teoretiska skäl göra avste" från
lagstiftningens grundprincip, att lotterier ej finge anordnas utan Kungl.
Marits tillstånd. I och för sig kunde det också synas rimligt, att Kun"l
Majit bereddes möjlighet att pröva ett lotteriföretag ur de synpunkter, som
lage till grund för förevarande lagstiftning, oberoende av vem som stöde
såsom anordnare av företaget.
I de avgivna yttrandena har, vad först beträffar den i förslaget lämnade
karakteristiken av de företag, som enligt de sakkunnigas motivering skola
anses såsom lotteri, framkommit följande invändningar:
Överståthållarämbetet: Det syntes kunna befaras, att svårigheten att draga
gransen mellan de företag, där skickligheten avgjorde utgången, och de där
slumpen vöre avgörande, komme att bestå i fråga örn nya, hittills okända fö
retag, som kunde uppsta med tiden och som grundades på mekaniska anord
ningar Beträffande dylika nytillkomna företag skulle behöva utredas i vilken
grad slumpmomentet och skicklighetsmomentet kunde spela in. Först sedan
det konstaterats, att den spelandes skicklighet icke kunde avsevärt påverka
utgången, skulten företaget vara att bedöma såsom lotteri enligt de sakkun
nigas förslag. Såsom förslaget till lagtext utformats av de sakkunniga torde
16
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
för övrigt en dylik utredning alltid bliva nödvändig. Ty .jämförlig med lottning, vadhållning eller gissning torde icke en anordning vara, som endast till mindre del vore beroende av slumpen. Av angivna skäl syntes ordet »jämförlig» böra utbytas mot »annan». Överståthållarämbetet ifrågasatte, om det med en sådan formulering skulle bliva nödvändigt att göra en upp räkning av undantag, som uppenbarligen ej borde behandlas såsom lotterier. Som exempel på dylika undantag hade de sakkunniga omnämnt idrotts- tävlingar och andra tävlingar, där resultatet väsentligen berodde på de del tagandes fysiska egenskaper eller på yrkesskicklighet eller utbildning, täv lingar av vetenskaplig, konstnärlig eller därmed jämförlig beskaffenhet m. m., enär även vid dessa tävlingar ett visst slumpmoment spelade in. I den mån dylika tävlingar icke anordnades i ekonomiskt vinningssyfte, om fattades de emellertid av undantagsbestämmelsen i 1 § sista stycket. Oav sett örn dessa företag anordnades i ekonomiskt syfte eller icke vore emellertid det slumpmoment, som vid dem spelade in, alldeles för obetydligt för att desamma på den grund skulle kunna likställas med lotterier. Det förefölle Överståthållarämbetet med hänsyn härtill tämligen uppenbart, att en änd ring av den föreslagna lagtextens innehåll på sätt ämbetet ifrågasatt icke skulle få den av sakkunniga befarade följden, att domstolarna ansåge stad gandet tillämpligt å företag, som uppenbarligen ej borde behandlas såsom lotterier. Tillämpningen av 1 § å idrottstävlingar och dylikt syntes ute sluten även på den grund, att anordnarna av sådana företag icke vände sig till den stora allmänheten, i den mening detta begrepp borde fattas i en förordning sådan som den föreslagna.
Även länsstyrelsen i Uppsala län har funnit, att sådana tivolinöjen med mekaniska anordningar, som enligt de sakkunnigas uppfattning skulle anses såsom lotteri, knappast komme att falla under den föreslagna lotteriför ordningen, enär dylika mekaniska anordningar svårligen kunde jämföras med de i andra stycket av 1 § uppräknade företagen. Avfattningen av ifråga varande stadgande borde därför enligt länsstyrelsens mening förtydligas.
Sveriges tivoliägarefärening och Sveriges ambulerande nöjestivoliägareförening hava uttalat att, oberoende av om övervägande slump eller skicklig het avgjorde utgången, borde samtliga tivolispel i lagstiftningshänseende be handlas på ett och samma sätt.
Angående den till grund för de sakkunnigas förslag liggande principen att förbudet mot lotteri borde omfatta även sådant fall, där av deltagarna icke fordras vederlag, hava uttalanden gjorts av justitiekanslersämbetet och Överståthållarämbetet:
Justitiekanslersämbetet ifrågasätter, huruvida icke nämnda princip borde mera uttryckligt fastslås i förordningen.
Överståthållarämbetet understryker önskvärdheten av att den omständig heten allenast, att för deltagande i ett lotteri ej fordrades insats, icke borde föranleda, att företaget bleve tillåtet. Avgörande härvidlag vore, huruvida företaget så anordnats, att det skäligen kunnat förväntas, att deltagarna skulle komma att lämna av anordnaren uppenbarligen förutsatt vederlag.
Därest så vore förhållandet, borde företaget av praktiska skäl likställas med lotteri. De sakkunniga syntes hava gått ett steg längre, ity att de ej uppställt fordran på att anordnaren skäligen kunnat förvänta motprestation. Den nyhet, som förslaget på denna punkt innebure, syntes nödvändiggöra, att lagtexten i detta hänseende förtydligades.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
17
Mot förslaget att förordningen ej skulle äga tillämpning å företag, som
uppenbarligen icke åsyftade ekonomisk vinning, hava invändningar fram
ställts av länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kristianstads och Väst
manlands län samt Svenska penninglotteriet aktiebolag:
Länsstyrelsen i Uppsala län framhåller, att dylika företag torde vara säll
synta. Om de någon gång skulle förekomma, vore det antingen uppenbart,
att förordningen icke borde tillämpas å dem eller också att en tillämpning
kunde ske utan olägenhet. Däremot syntes undantaget kunna i åtskilliga fall
förorsaka tvekan. Undantaget syntes därför böra utgå.
I samma riktning uttalar sig länsstyrelsen i Kristianstads län.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att bestämmelsen borde i viss mån
omredigeras i syfte att ett tydligare uttryck måtte givas ät den innebörd,
som i motiven utvecklats.
Länsstyrelsen i Västmanlands län säger sig icke dela de sakkunnigas upp
fattning örn att förordningen icke skulle behöva äga tillämpning å sådana
företag, som uppenbarligen icke åsyftade ekonomisk vinning. Länsstyrelsen
vitsordade visserligen, att dylika företag vore sällsynta, men vore dock icke
övertygad, att icke här funnes ett onödigt kryphål för icke önskvärda lotte
rianordningar. Denna undantagsbestämmelse konnne i allt fall att framkalla
en osäkerhet, som man genom en ny lotteriförordning velat undvika.
Svenska penninglotteriet aktiebolag befarar, att den formulering, som givits
ifrågavarande bestämmelse, i praktiken kunde leda till en mindre önskvärd
utveckling på lotteriväsendets område. De av de sakkunniga i motiveringen
för stadgandet anförda exemplen syntes ock enligt bolagets förmenande tyda
på svårigheten att angiva de lotteriföretag, som borde falla inom respektive
utom förordningen. Så torde t. ex. lotteriföretag i reklamsyfte kunna, med
stöd av de sakkunnigas motivering, i viss omfattning anordnas helt vid si
dan av lotteriförordningen.
Bolaget ställer sig vidare tveksamt till lämpligheten av att några bestäm
melser ej skulle finnas om t. ex. vinsternas beskaffenhet beträffande sådana
företag, å vilka lotteriförordningen ej gjordes tillämplig. För dylika företag
skulle vinsterna sålunda kunna utgöras även av värdepapper oell penningar.
Slutligen anser sig bolaget böra särskilt påpeka, att utlottandet av segel-
eljer motorbåtar, automobiler m. m. syntes kunna ordnas under sådana för
hållanden, att företaget jämlikt förevarande stadgande skulle falla utom
förordningens tillämpningsområde. Då det här kunde bli fråga om jämfö
relsevis höga värden å vinsterna, borde lotteriförordningen göras tillämplig
å fall av denna art. Detta motiverades jämväl därav att myndigheterna bor
de äga möjlighet att meddela föreskrifter för åstadkommande av ordning
och kontroll vid dylika lotterier.
Såsom framgår av vad jag redan anfört ansluter jag mig till de sakkun-
Departements-
nigas i motiven till 1 § närmare utvecklade uppfattning angående de piili- cheten-
eipel-, vilka böra vara avgörande för huruvida ett företag skall anses såsom
lotteri i den nya lotteriförordningens mening. Att i författningstexten bringa
dessa principer till tydligt uttryck möter betydande svårigheter. Beträffan
de den av Överståthållarämbetet föreslagna utvidgningen av lotteribegreppet
delar jag de betänkligheter, som varit avgörande för de sakkunniga, då de
ansett sig icke kunna förorda en dylik lösning. Jag anser icke heller en
sadan utvidgning nödvändig flir att — med den motivering som ligger till
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 saini. Nr 70.
a
18
Kungl. Majis proposition nr 76.
grund för de sakkunnigas författningsförslag — åt delta skall vid rättstill- lämpningen givas den tolkning, som de sakkunniga avsett. Uppfattningen att utredning alltid skulle bliva erforderlig angående slumpmomentets storlek synes icke hållbar.
Vad angår länsstyrelsens i Uppsala län uttalande, att tivolinöjen med me kaniska anordningar icke skulle komma att omfattas av en i enlighet med de sakkunnigas förslag utformad författningsbestämmelse, må erinras att sådana företag redan nu bedömas såsom lotteri, då slumpen spelar den avgörande rollen. Enligt förslaget skall slumpmomentets större eller mindre inverkan icke vidare tillmätas betydelse. Jag biträder de sakkunnigas me ning, att till följd liärav nyssnämnda tivolinöjen måste anses inbegripna i för- fattningsförslaget sådant detta utformats av de sakkunniga. Emellertid finner jag det välbetänkt att, till undvikande av varje tveksamhet, låta den na tanke komma till direkt uttryck i författningen. I departementsförslaget hava därför företag av typen marknads- och tivolinöjen förklarats alltid skola betraktas såsom lotteri, därest med deltagandet är förenad möjlighet till vinst, men dylik icke utgår till envar deltagare och med samma värde till alla. Ehuru någon närmare förklaring av begreppet tivoli- och marknadsnö- jen icke torde vara erforderlig, har i departementsförslaget skett en exempli fiering genom angivande av några av de vanligaste arterna, nämligen me kaniska spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor. En dylik exemplifiering har ansetts på sin plats särskilt med hänsyn därtill, att de partementsförslaget innebär en avvikelse i sak från vad de sakkunniga av sett, då enligt nämnda förslag jämväl sådana tivolinöjen som skjutbanor och ringkastningsanordningar skola omfattas av lotteribegreppet. Denna ut vidgning, som ansluter sig till vad tivoliägareföreningarna föreslagit, torde ur praktiska synpunkter vara en fördel.
Det torde få anses utan vidare klart, att för lotteriförordningens tillämp ning å ett företag av här avsedd art icke behöver fordras att företaget an ordnas i samband med en marknad eller ett tivoli. Det väsentliga är, att företaget som sådant kan inordnas under begreppet tivolinöje; de omstän digheter, varunder företaget bedrives, sakna betydelse.
De erinringar, vilka i vissa yttranden riktats mot de sakkunnigas förslag att från förordningens tillämpning undantaga företag, som uppenbarligen icke åsyfta ekonomisk vinning, synas välgrundade. I departementsförslaget har ifrågavarande undantagsbestämmelse därför uteslutits. Några betänk ligheter häremot hava så mycket mindre ansetts möta som, enligt vad de sakkunniga själva framhållit, de fall, vilka åsyftats med bestämmelsen, äro tämligen sällan förekommande. Några olägenheter av att för dylika fall uppehålla fordran på Kungl. Maj:ts tillstånd torde alltså i praktiken knap past uppkomma.
I övrigt har jag icke beträffande förevarande paragraf funnit anledning till avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit. Vad i yttrandena anförts därom, att i förslaget borde komma till tydligare uttryck den av de sakkun niga hävdade principen, att det för lotteriförordningens tillämpning å ett fö-
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
19
retag vore utan betydelse huruvida insats däri fordrades eller icke, har för
anlett vissa jämkningar i den av de sakkunniga föreslagna lydelsen av ef
terföljande paragrafer. Att i författningstexten direkt utforma berörda prin
cip torde ej vara erforderligt, då densamma indirekt klart framgår därav,
att någon fordran på insats icke uppställts såsom förutsättning för författ
ningens tillämpning.
2 §•
I förevarande paragraf, som kan sägas närmast taga sikte på lotterier av
typen tivolinöjen, angivas förutsättningarna för anordnande i vissa fall av
lotterier utan tillstånd efter anmälan hos vederbörande polismyndighet.
Vad de sakkunniga härutinnan föreslagit har i yttrandena mött invänd
ningar från åtskilliga håll:
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands, Blekinge,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands och Norrbottens län, polis-
kamrarna i Uppsala, Göteborg och Norrköping, Blekinge länsavdelning av
föreningen Sveriges landsfiskaler samt Svenska penninglotteriet aktiebolag
hava alla uttalat betänkligheter mot förslaget, att här avsedda lotterier skul
le få anordnas efter blott anmälan hos polismyndighet. Det har därvid
bland annat framhållits, att ett dylikt generellt tillstånd kunde befaras kom
ma att gynna uppkomsten och utbredningen av icke önskvärda lotteriföre
tag, såsom lotterier anordnade av affärsidkare i enbart syfte att locka kun
der, spel hallar och spelautomater med mer eller mindre olämpliga innehava
re, eller en i lotteriets form bedriven kringföringshandel, som särskilt i
depressionstider lätt kunde få karaktären av maskerat bettleri, m. m. Till
undvikande av en dylik utveckling har i flera yttranden förordats, att den nu
varande anordningen med särskilt tillstånd borde bibehållas även i fall, som
avsåges i förevarande paragraf, men att därvid vore lämpligt, alt tillstånd
beviljades av ortens polismyndighet. Beträffande de i yttrandena framförda
synpunkterna på dessa spörsmål må ytterligare återgivas följande uttalanden.
Överståthållarämbetet anser, att paragrafen borde begränsas till att avse
blott sådana varulotterier och lotteriliknande företag med varuvinster, som
anordnades i samband med festliga samkväm och nöjen.
Även länsstyrelserna i Uppsala och Södermanlands län, poliskammaren i
Uppsala samt Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande nöjes-
tivoliägareförening uttala sig i denna riktning. Enligt föreningarnas upp
fattning borde rätten att anordna lotterier, som avsåges i 2 §, förbehållas
den, som erhållit särskilt tillstånd att driva tivolirörelse eller annan offent
lig tillställning, samt förknippas med villkor, att lotteriet endast finge äga
rum i samband med den offentliga tillställningen.
I yttrandet från Folkets parkers centralstyrelse m. fl. uttalas anslutning
till denna uppfattning. Tillika framhålles, att ett nära samband rådde mel
lan utformningen av lagstiftningen örn tivolispelen och lagstiftningen örn
offentliga nöjestillställningar, varför i första hand hemställdes, att en reform
av lotterilagstiftningen icke forcerades på sådant sätt alt motsvarande erfor
derliga reformer av ordningsstadgan, vars överarbetning vore föreslående,
därvid ej kunde bliva beaktade.
Vad angår sådana under 2 § avsedda lotterier, som bedrivas genom s. k.
20
Kungl. Maj.ts proposition nr 76.
Departements
chefen.
spelautomater, har länsstyrelsen i Göteborgs och Bolms län i likhet med polis kammaren i Göteborg funnit, att en prövning från polismyndighetens sida vore synnerligen välbehövlig beträffande såväl vederbörande anordnares som avsedd lokals lämplighet för rörelsens bedrivande. Länsstyrelsen har emel lertid velat lämna öppet, huruvida bestämmelser örn särskilt tillstånd för dy lik rörelse borde intagas i lotteriförordningen eller i ordningsstadgan eller* liknande författning.
Länsstyrelsen i Norrbottens län anser, att lotteri allenast borde få anord nas till förmån för sådant ändamål, som avsåges i förslagets 3 §.
Den tidrymd, inom vilken anmälan hos polismyndighet enligt de sakkun nigas förslag skulle ske, tre dagar, har i vissa yttranden ansetts för knapp.
Överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Jönköpings län förorda, att sagda tid utsträckes till en vecka.
Justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i Stockholm, Skaraborgs och Gäv leborgs län samt landsfogden i Jönköpings län framhålla, att i lotteriförord ningen borde upptagas bestämmelse om vad som förstodes med begreppet polismyndighet.
Beträffande föreslagna villkor angående insatsernas storlek — varje in sats högst 25 öre — samt vinsternas beskaffenhet och maximibelopp — ute slutande varuvinster, därav ingen med högre värde än 5 kronor — hava framförts vissa önskemål:
Länsstyrelsen i Gotlands län ifrågasätter, om det icke vore lämpligt att i blivande författning infördes bestämmelse att i samband med tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål finge efter till stånd av länsstyrelse anordnas tivolispel inom det för tillställningen avsedda området, även örn penningvinster förekomme, under förutsättning dock att för deltagande i lotteriet icke fordrades högre insats än 25 öre samt att vär det å högsta vinsten icke överstege 5 kronor.
I yttrandena från Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande nöjestivoliågareförening ävensom Folkets parkers centralstyrelse m. fl. fram- hålles såsom mycket önskvärt, att vid tivolispel även finge förekomma vins ter i form av penningar eller polletter, förutsatt att vinsternas storlek be gränsades till 5 kronor. Insatsen borde vid spel, där penningvinster före komme, maximeras till 25 öre. I fråga örn tivolispel med uteslutande varu vinster borde insatsen maximeras till 50 öre och högsta vinstens värde till 10 kronor.
Mot villkoret att vinstfördelningen skall äga rum i omedelbart samband med insatsernas erläggande har länsstyrelsen i Uppsala län invänt, att det även vid fullt lojala smålotterier, t. ex. vid välgörenhetstillställningar, före komme, att vinstfördelningen ej skedde förrän vid tillställningens slut. Den föreslagna skärpningen förefölle därför länsstyrelsen onödig.
Länsstyrelsen i Värmlands län, landsfogden i Jönköpings län och Svenska penninglotteriet aktiebolag ifrågasätta, huruvida icke lämpligen borde in föras bestämmelse örn viss relation mellan lotteriets omslutning och vinster nas värde.
Genom de av de sakkunniga föreslagna villkoren för rätt till anordnande av lotteri efter allenast anmälan hos vederbörande polismyndighet, nämligen
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
21
att insatsen högst må utgöra 25 öre, att vinsterna uteslutande skola bestå
av varor och att värdet å högsta vinst ej må överstiga 5 kronor, torde visser
ligen uteslutas lotterier, som kunna sägas innebära ekonomisk fara för all
mänheten. Enligt vad i yttrandena framhållits, synes en dylik generell rätt
emellertid kunna medföra åtskilliga olägenheter ur andra synpunkter. Vis
serligen torde det ofta vara en onödigt tung anordning att för smålotterier
av här förevarande slag fordra särskilt tillstånd. Möjlighet synes därför
böra hållas öppen till undantag från den allmänna regeln i 1 §. Men den
na möjlighet bör begränsas så, att olägenheter därav i görligaste mån und
vikas. Att, såsom på vissa håll föreslagits, för rätt till anordnande av lotteri
utan tillstånd fordra, att anordnaren i särskild ordning meddelats tillstånd
till tivolirörelse, synes visserligen icke lämpligen kunna föreskrivas i detta
sammanhang. Kravet på reglering av tivolirörelsen såsom sådan får prövas
utan samband med lotterilagstiftningen, vilken ju allenast berör en gren av
ifrågavarande näringsidkares verksamhet. Däremot förefaller det, som om en
lämplig avgränsning skulle ernås genom att — i anslutning till vad som
föreslagits i vissa yttranden — såsom villkor för anordnande av lotteri utan
tillstånd fordra, att lotteriet bedrives i samband med offentlig nöjestillställ-
ning eller tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt
ändamål och allenast inom område, som är avsett för tillställningen. An
mälan örn lotteriet torde böra göras hos vederbörande polismyndighet viss
tid innan. För att polismyndigheten skall hinna att i fall av behov meddela
kontroll- och ordningsföreskrifter för lotteriet synes den tid, före lotteriets
anordnande, inom vilken anmälan skall ske, böra utsträckas till 7 dagar.
Då enligt gällande ordningsstadga för rikets städer offentlig tillställning i
vissa fall icke får anordnas utan polismyndighetens tillstånd, kommer enligt
detta förslag sagda myndighet att erhålla viss gallringsmöjlighet. Anmäl
ningsplikten medför även att polismyndigheten, därest den till äventyrs i
något fall skulle vid anmälan av ett lotteri finna, att detta icke fyller förut
sättningarna enligt förevarande paragraf, kan upplysa vederbörande därom
och sålunda förebygga förseelse mot förordningens bestämmelser. Vad i
yttrandena anförts rörande önskvärdheten av att begreppet polismyndighe
ten närmax-e klargöres i författningen har beaktats i departementsförslagets
9 §. Härtill återkommer jag senare.
I fråga örn insatser och vinster delar jag de sakkunnigas uppfattning att,
därest insats fordras, denna ej bör få överstiga 25 öre, samt att ingen vinst
bör hava högre värde än 5 kronor. Beträffande vinsternas beskaffenhet är
jag däremot — särskilt med hänsyn lill den begränsning i övrigt av ifråga
varande lotterier som av mig förordats — beredd att tillstyrka någon upp
mjukning av de sakkunnigas förslag. Tivoliägareföreningarna och Folkets
parkers centralstyrelse m. fl. hava betonat önskvärdheten av att vid sidan av
varor finge såsom vinster förekomma åtminstone jämväl polletter, d. v. s.
anvisningar gällande såsom betalningsmedel inom nöjesområdet. Då frågan
av vederbörande intressenter lärer tillmätas synnerlig betydelse och några
större olägenheter ur del allmännas synpunkt ej torde behöva befaras av bi-
22
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
fall till detta förslag, har jag ansett mig böra biträda detsamma. Att, på sätt ifrågasatts i vissa yttranden, föreskriva viss relation mellan lotteriets om slutning och vinsternas värde låter sig icke lämpligen göra beträffande lot terier av typen tivolispel, och synes i fråga om övriga lotterier, som avses i förevarande paragraf, knappast erforderligt i betraktande av lotteriernas ringa ekonomiska betydelse.
Ur kontroll- och ordningssynpunkt tillstyrker 'jag, att i paragrafen uppta ges den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen, att vinstfördelning skal! äga rum i omedelbar anslutning till deltagande i lotteriet.
3 §•
Förevarande paragraf avser lotterier i detta ords egentliga mening, d. v. s. företag, däri insatser och vinster på förhand reglerats enligt uppgjord plan. Paragrafen upptager olika regler för a) vissa smärre lotterier — sammanlag da insatsbeloppet vid en och samma tillställning högst 500 kronor — vilka föreslås skola få anordnas efter allenast anmälan hos polismyndigheten, och
b) lotterier av något störrre omfattning — sammanlagda insatsbeloppet vid lotterier med samme anordnare under ett kalenderår högst 3,000 kronor — för vilkas anordnande förutsättes tillstånd av länsstyrelsen.
a) De sakkunnigas förslag om anordnande under vissa villkor av lotterier av här avsett slag efter allenast anmälan hos polismyndigheten har i ytt randena föranlett erinringar i följande hänseenden.
I vissa yttranden göres gällande att tillstånd i någon form alltid borde fordras:
Länsstyrelsen i Kalmar län framhåller att polismyndigheten icke enligt förslaget ägde befogenhet att pröva ändamålet med den tillställning, i sam band varmed ifrågavarande lotterier anordnades. Det syntes emellertid läns styrelsen angeläget, att en begränsning av lotteritillstånden ägde rum även med avseende å det ändamål, vartill lotteriets behållning skulle användas.
Länsstyrelsen ansåge därför, att för anordnande av alla sådana lotterier, som angåves i 3 § i förslaget, länsstyrelsens tillstånd borde erfordras. Härige nom skulle länsstyrelsen få möjlighet att vägra tillstånd till samtliga i 3 § avsedda lotterier, vilkas ändamål icke motsvarade de i förslaget omförmälda.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län finner sig icke kunna tillstyrka, att andra lotterier än sådana, som avsåges i 2 § i förslaget, finge anordnas utan till stånd av länsstyrelsen. Det skulle enligt förslaget överlåtas åt lotterianord- naren att själv bedöma, huruvida de för lotteriets ändamål fastställda förut sättningarna vore uppfyllda. Den, som ville anordna en tillställning med lotteri, torde i vida högre grad än en myndighet vara benägen att betrakta ändamålet med tillställningen såsom välgörande, kulturellt eller allmännyt tigt. Det kunde befaras att åtal för anordnande av lotteri i samband med tillställning utan sådant syfte icke komme till stånd, om blott anordnaren för mådde andraga någorlunda plausibla skäl för sin uppfattning. Härigenom komme gränsen mellan tillåtna och otillåtna lotterier med största sannolik het att så småningom förskjutas till de förras förmån.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasätter, huruvida icke anmä lan hos polismyndigheten borde ersättas med fordran på särskilt tillstånd av polismyndigheten.
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
23
Länsstyrelsen i Västmanlands län anser sig icke kunna förorda bestäm
melserna om generellt lotteritillstånd. Visserligen hade de sakkunniga be
gränsat omfattningen av de lotterier, som här kunde ifrågakomma. Enligt
länsstyrelsens förmenande borde dock samhället utöva sådan kontroll på
dessa företag, att deras anordnande bleve beroende av myndighets tillstånd.
Länsstyrelsen vore tveksam om lämpligheten av att polismyndigheten hand
hade lämnandet av tillstånd i nämnda fall, med hänsyn till att det därige
nom syntes bliva svårt att enhetligt bedöma, örn ett lotteriföretags ändamål
vore sådant att det borde beviljas eller icke.
Polismästaren i Uppsala ansluter sig till uppfattningen, att polismyndig
hetens tillstånd borde krävas för anordnande av ifrågavarande lotterier. Han
framhåller bland annat, att det även ur anordnarens synpunkt i många fall
kunde vara av värde att kunna utåt — gentemot den lottköpande allmän
heten —- peka på, att lotteriet licentierats av offentlig myndighet. Särskilt
syntes detta vara fallet, när det gällde vinsterna i lotteriet.
Beträffande av de sakkunniga föx-eslagen bestämmelse att vinsterna, därest
de ej blivit skänkta till lotteriet, uteslutande skulle utgöras av varor eller
anvisningar å varor har i yttrandena anförts följande:
Länsstyrelsen i Stockholms län ifrågasätter, huruvida icke allt för stort
spelrum lämnats åt det enskilda affärsintresset därigenom, att i förslaget ut
tryckligt medgivande lämnats att såsom vinster utfästa anvisningar å varor.
Det i en följande paragraf av förslaget uppställda kravet på att anvisning
arna skulle avse inköp av svenska varor syntes icke kunna upprätthållas,
med mindre anvisningarna begränsades till vissa speciella slag av inhemska
varor såsom hemslöjdsalster m. m. Med hänsyn till det allmänna syftet
med de lotterier, som avsåges i 3 §, skulle en sådan begränsning enligt läns
styrelsens mening vara fullt försvarbar.
Länsstyrelsen i Västmanlands lån anser, att man icke borde frångå hit
tills tillämpat villkor, att vinster i varulotterier måste utgöras av varor eller
presentkort och andra anvisningar å varor även beträffande sådana vinster,
som utgjordes av gåvor.
Även Svenska penninglotteriet aktiebolag finner opåkallat att göra avsteg
från principen, att lotteri, däri penningvinster förekomma, som regel ej bor
de få anordnas utan tillstånd av Kungl. Maj:t.
I övrigt har beträffande de sakkunnigas förslag under 3 § a) av länssty
relserna i Södermanlands, Värmlands och Gävleborgs län samt Svenska
penninglotteriet aktiebolag uttalats, att lämplig relation borde föreskrivas
mellan insatsernas summa och vinsternas sammanlagda värde. Länsstyrel
sen i Värmlands län har vidare anfört, att föreskrift borde meddelas rö
rande sammanlagda antalet lotterier eller sammanlagda summan av insat
serna i de lotterier, som finge anordnas av samme anordnare under ett och
samma kalenderår.
Slutligen bar i yttrandena från Svenska gymnastik- och idrottsföreningar
nas riksförbund samt firma Wesslings basarvaru aktiebolag — i vilket sist-
berörda yttrande, såsom inledningsvis nämnts, ett flertal sammanslutningar
förklarat sig instämma — gjorts gällande, att gränsen för det sammanlagda
insatsbeloppet borde höjas från 500 lill 1,000 kronor, enär det förstnämnda
beloppet vöre otillräckligt för att giva nödig omväxling åt lotterierna.
24
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Departements
chefen.
b) Gentemot de sakkunnigas förslag om rätt till anordnande av vissa
lotterier efter tillstånd av länsstyrelsen hava i yttrandena framkommit föl
jande erinringar.
Vad angår de ändamål, för vilka lotteri enligt förslaget skulle få med delas av länsstyrelsen, nämligen välgörande, kulturellt eller allmängiltigt ändamål samt svenska konstidkares understöd och uppmuntran, har länssty relsen i Kronobergs län ansett, att i lagtexten borde komma till uttryck, att länsstyrelse icke finge meddela tillstånd till lotteri för annat välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål än sådant, vars verksamhet vore för lagd inom länet, ej heller till understöd och uppmuntran åt annan än inom länet bosatt svensk konstidkare. Vidare har länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasatt, huruvida icke i den nya lotteriförordningen borde lagfästas nu tillämpad praxis att ej medgiva lotteri till förmån för ändamål, som författningsenligt borde tillgodoses med skattebidrag.
Det av de sakkunniga föreslagna villkoret, att icke inom länet finge av samme anordnare under samma kalenderår anordnas lotterier av förevaran de slag med insatser till högre sammanlagt belopp än 3,000 kronor, därvid dock ej skulle medräknas lotterier enligt 2 § eller 3 § a), har jämväl för anlett vissa jämkningsförslag:
Länsstyrelsen i Gotlands län föreslår, att maximibeloppet för länsstyrel sens tillståndsgivande måtte bestämmas till 5,000 kronor. En dylik höjning av maximibeloppet vore enligt länsstyrelsens mening så mycket mera rim lig som den år 1923 fastställda värdegränsen 3,000 kronor genom penning värdets fall numera måste anses för låg. Det syntes icke heller föreligga någ ra vare sig moraliska eller andra skäl att försvåra anordnandet av dylika varulotterier, vilka spelade en icke obetydlig roll särskilt för den omfattande välgörenhet, som utövades av föreningar och stiftelser. Man måste förutsätta, att länsstyrelserna ägde möjlighet att bedöma, huruvida del med hänsyn till lotteriets ändamål samt lokala och andra förhållanden kunde vara lämpligt att bestämma maximigränsen till 5,000 kronor.
Länsstyrelserna i Kristianstads och Malmöhus län ifrågasätta, huruvida icke maximibeloppet borde hänföra sig till lotteriets ändamål och icke till dess anordnare. I denna riktning har jämväl länsstyrelsen i Hallands län uttalat sig.
I sin motivering till förslaget att vissa lotterier, däri insatser och vinster på förhand fastställts enligt viss plan, skulle, under angivna förutsättningar, få anordnas efter allenast anmälan hos polismyndigheten, hava de sakkun niga anfört, att det ganska allmänt förekomme, att vid hasarer, försäljningar och andra tillställningar till förmån för välgörande, kulturellt eller allmän nyttigt ändamål bland anordningarna inginge något sådant lotteri i egent lig mening. De sakkunniga erinra, att dylika basarlotterier i allmänhet vore av ringa omfattning och understundom kunde inbegripas i stadgandet under
2 §. Emellertid framhålla de sakkunniga, att, även om de i 2 § angivna förutsättningarna, icke uppfylldes, det likväl med hänsyn till de omstän digheter, under vilka anordnandet ägde rum, merendels torde vara onödigt att för dessa smärre lotterier fordra särskilt tillstånd. De sakkunniga ut-
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
25
tala vidare, att genom att avstå från sådan fordran skulle legaliseras ett förfarande, som för närvarande i strid mot gällande bestämmelser ganska allmänt torde tillämpas.
De synpunkter, åt vilka de sakkunniga sålunda givit uttryck, har jag fun nit värda beaktande. Förslaget är praktiskt tilltalande. Vad angår de i vissa yttranden framkomna betänkligheterna mot att på detta sätt, utöver stadgandet i 2 §, medgiva anordnandet av lotterier utan särskilt tillstånd må särskilt erinras, att fråga blott är örn lotterier av förhållandevis ringa eko nomisk betydelse. Det av sakkunniga föreslagna insatsmaximum synes dock, såsom från flera håll erinrats, vara väl lågt. Jag tillstyrker, att grän sen för insatsernas sammanlagda belopp bestämmes till 1,000 kronor. Av stadgandets avfattning följer, att i detta belopp jämväl böra inräknas in satser i lotteri, som vid tillställningen äger rum enligt tillstånd av Kungl. Maj:t eller länsstyrelse. Om därjämte, på sätt de sakkunniga föreslagit, krä- ves att lotteriet anordnas i samband med tillställning endast till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål samt bedrives allenast inom det för tillställningen avsedda området, lära några olägenheter knap past vara att befara. Ej heller synes det under angivna förutsättningar er forderligt att, såsom på sina håll föreslagits, uppställa fordran på viss rela tion mellan insatsernas summa och vinsternas värde eller på begränsning av antal lotterier eller summan av insatser i lotterier, som må anordnas av samme anordnare under ett kalenderår.
Vad angår de sakkunnigas förslag att vinster i lotteri, varom här är fråga, i den mån vinsterna ej äro skänkta till lotteriet, uteslutande skola bestå av varor eller anvisningar å varor, delar jag i viss mån de betänkligheter,'som häremot gjorts gällande. Den föreslagna bestämmelsen synes mig å ena sidan för vid men å andra sidan för trång. I förstnämnda hänseende ställer jag mig på deras ståndpunkt som anse, att det ej finns någon anledning att göra åtskillnad mellan skänkta vinster och andra. Särskilt för kontrollens skull torde det vara lyckligast att en dylik gränsdragning ej sker. Å andra sidan synes det av de sakkunniga föreslagna stadgandet för trångt i så måtto, att därigenom torde omöjliggöras åtskilliga vinster, vilkas användande vid lotterier av förevarande slag icke rimligen synes behöva föranleda erinran. Såsom exempel må nämnas sådana icke ovanliga vinster som biljetter till nöjestillställningar och tillstånd till gratis begagnande av kommunikations medel. Det torde vara tillräckligt om, såsom mindre lämpliga i detta sam manhang, förbjudas vinster, vare sig de utgöras av gåvor eller icke, vilka bestå av penningar eller värdepapper. I överensstämmelse härmed har de- partementsförslaget avfattats.
Beträffande lotterier, vilkas anordnande medgives utan särskilt tillstånd, har i övrigt i departementsförslaget icke gjorts någon annan saklig av vikelse från vad de sakkunniga föreslagit än att tiden, inom vilken anmä lan örn sådant lotteri skall ske, ökats från 3 till 7 dagar. Ändringen härut innan överensstämmer med motsvarande ändringsförslag vid 2 §.
1 fråga örn lotterier, för vilkas anordnande uppställts fordran på tillstånd
Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 76.
26
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Departements
■
chefen.
av länsstyrelsen, är departementsförslaget lika med de sakkunnigas förslag utom såtillvida, att beträffande vinsternas beskaffenhet vidtagits samma ändringar som för lotterier, anordnade efter allenast anmälan. De sak kunnigas förslag i övrigt har i denna del i det övervägande antalet ytt randen tillstyrkts eller lämnats utan erinran. De anmärkningar, vilka fram kommit, torde icke innebära tillräckliga skäl till avvikelser från förslaget.
4 §•
Under förevarande paragraf upptagas enligt de sakkunnigas förslag i första stycket bestämmelser därom, att anordnare av lotteri enligt 2 eller 3 § skall vara skyldig underkasta sig ordnings- och kontrollföreskrifter av veder börande polismyndighet eller länsstyrelse, i andra stycket föreskrifter i syfte att säkerställa användandet av svenska varor såsom vinster samt i tredje stycket bemyndigande för länsstyrelsen alt vid meddelande av lotteritillstånd föreskriva särskilda villkor med avseende å lotteriet.
I yttrandena hava föreskrifterna örn användande av svenska varor föran lett vissa erinringar:
Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande nöjestivoliägareför ening hava anfört, att åtminstone för närvarande icke i marknaden funnes för utlottning tillräckligt antal olika slag av svenska varor. De föreslagna bestämmelserna vore i denna del praktiskt taget ogörliga att följa beträffan de lotterier enligt 2 §. Strängare föreskrifter borde icke givas i detta hän seende än att varorna skulle företrädesvis vara frambragta eller tillverkade inom landet. I varje fall borde stadgas en längre övergångstid innan be stämmelser om användande av enbart svenska varor trädde i kraft.
Liknande synpunkter hava framförts i yttrandet från Folkets parkers centralstyrelse m. fl.
Firma Wesslings basarvaru aktiebolag har framhållit, att örn vinsterna skulle enbart utgöras av svenska varor sorteringen komme att bliva alltför ensidig. Denna olägenhet kunde undvikas genom ett stadgande, att minst tre fjärdedelar av vinsterna, med undantag för skänkta föremål, skulle vara av inhemsk tillverkning. Genom ett dylikt stadgande onödiggjordes en eljest nödvändig övergångstid för utlottning av vid författningens ikraftträdande hos anordnare eller specialaffärer kvarliggande, för ändamålet särskilt an skaffade utländska varor.
Jag delar uppfattningen, alt såsom vinster böra i största möjliga utsträck ning komma till användning varor av svenskt ursprung eller svensk till verkning. De invändningar, vilka riktats mot de sakkunnigas förslag i den na del, synas emellertid i viss grad befogade. Svårigheten att anskaffa lämp liga svenska vinstföremål torde närmast gälla lotterier enligt 2 § i förslaget, där vinsterna samtidigt som de måste hava ett lågt värde likväl skola vara så beskaffade att de utöva lockelse på den marknads- och tivolipublik, varom här särskilt är fråga. Ett stadgande, att vinsterna delvis må vara av utländskt ursprung, skulle leda till olägenheter ur kontrollsynpunkt. Efter prövning av olika möjligheter till lösning av spörsmålet har jag stannat för att förorda ett tillmötesgående av de i yttrandena framkomna önskemå-
Kungl. Maj.ts proposition nr 76
27
len sålunda, att fordran på svensk vara helt eftergives beträffande lotterier
enligt 2 §, medan kravet härutinnan beträffande lotterier enligt 3 § vidhålles
i den omfattning, som föreslagits av de sakkunniga. De mera vägande in
vändningarna mot sakkunnigförslaget torde på detta sätt bortfalla. Genom
ett sådant förfarande möjliggöres också avsättningen av utländska varu
lager, som eventuellt finnas inom riket vid författningens ikraftträdande. Nå
gon särskilt för detta ändamål avpassad övergångstid torde sålunda ej er
fordras.
Paragrafens tredje stycke har i departementsförslaget avfattats i enlighet
med vad jag nu förordat. Första och andra styckena i departementsförsla
get äro i sak överensstämmande med första och tredje styckena i de sakkun
nigas förslag.
5 §■
Förevarande paragraf reglerar s. k. tidningslotterier, vilka enligt de sak
kunnigas förslag skulle få anordnas utan vare sig anmälan eller tillstånd
under förutsättning bland annat att för deltagande ej fordrades insats samt
att värdet å högsta vinst ej överstege 25 kronor eller, om vinsten utgjordes
av varor eller anvisningar å varor, 50 kronor.
Särskilda uttalanden beträffande förslaget i denna del hava i ytt
randena gjorts allenast av justitiekanslersämbetet, länsstyrelserna i Söder
manlands och Östergötlands län samt Svenska tidningsutgivareföreningen.
Justitiekanslersämbetet har anfört i huvudsak följande.
Ämbetet funne, att den utbredning de s. k. tidningslotterierna erhållit tor
de motivera en viss lättnad för deras anordnare jämfört med andra. Det
ville dock synas som örn icke beträffande dessa lotterier funnes tillräcklig
anledning att, såsom skett, avvika från vad för andra nöjeslotterier skulle
gälla ifråga örn penningvinster. Vidare borde i lagtexten utsägas, att med
tryckt skrift avsåges periodisk skrift.
Enligt motiveringen till 5 § vore avgift för vederbörande publikation att
räkna till insats. Utan att så tydligare angåves i texten skulle möjligen icke
för alla stå klart, att ett tidningslotteri begränsat till tidningens prenumeran
ter och lösnummerköpare ej vore att hänföra till nämnda paragraf.
Länsstyrelsen i Södermanlands lån ansluter sig till uppfattningen, att ifrå
gavarande bestämmelser uttryckligen borde begränsas till att avse allenast
sådant lotteri, som anordnades i samband med utgivande av tryckt periodisk
skrift.
Länsstyrelsen i Östergötlands län anser stadgandet om förbud mot insats
böra förtydligas i enlighet med den innebörd, som givits bestämmelsen i mo
tiven.
Svenska tidningsutgivareföreningen har funnit bestämmelserna tillfreds
ställande. Det för vinsterna i tidningslotterier fastställda maximum har före
ningen emellertid — i synnerhet för större tidningsföretag och vid vissa till
fällen — ansett oskäligt lågt. Föreningen hemställer därför, att maximibe
loppet måtte sättas till 100 kronor vare sig priset utbetalades kontant eller i
varor.
28
Kungl. Maj.ts proposition nr 78.
Departements
chefen.
Erinringen, att ifrågavarande stadganden allenast böra avse tryckt perio disk skrift, torde vara befogad och har iakttagits i departementsförslaget.
Vad i yttrandena anförts angående förtydligande av stadgandet, att för del tagande i lotteriet icke må fordras insats, har i departementsförslaget likale des vunnit beaktande.
Beträffande slutligen vinsternas beskaffenhet har jag ansett några betänk ligheter knappast möta mot att i fråga örn lotterier av här förevarande slag gå något längre än de sakkunniga föreslagit. Med anledning av Svenska tid- ningsutgivareföreningens framställning tillstyrker jag, att maximeringen av värdet å högsta vinst till 25 kronor, för den händelse vinsten utgöres av an nat än varor eller anvisningar å varor, utgår, samt att värdegränsen, obero ende av vinstens art, fastställes till 100 kronor. Av de sakkunniga föreslagen bestämmelse att jämväl vid tidningslotterier skulle gälla skyldighet att såsom vinster använda svenska varor torde i samband härmed kunna uteslutas.
6 och 7 §§.
Ifrågavarande paragrafer i departementsförslaget, avseende dels förbud mot att främja deltagande i inom landet anordnade otillåtna lotterier samt i utländska lotterier, dels ock vissa regler om yrkesmässig verksamhet med tillåtna lotterier, överensstämma helt med motsvarande föreskrifter i de sak kunnigas förslag. Mot sistnämnda förslag har i yttrandena icke framförts annan erinran än att från visst håll ifrågasatts, att i sista stycket av 6 § upptagen undantagsbestämmelse från förbudet, vilken bestämmelse tillkom mit för att icke förhindra t. ex. en sakligt hållen tidningsuppsats angående otillåten lotterirörelse, horde såsom ägnad att försvåra paragrafens tillämp ning utgå. Den farhåga, som sålunda yppat sig, har jag icke funnit mot väga de fördelar, vilka måste anses förenade med bibehållande av det före slagna stadgandet.
8
§•
Förevarande paragraf överensstämmer helt med de sakkunnigas, från 3 § vadhållningsförordningen hämtade förslag.
9 §•
Såsom tidigare nämnts torde det vara lämpligt att i författningen kommer till tydligt uttryck vad som skall förstås med begreppet polismyndigheten. Den under förevarande paragraf upptagna definitionen överensstämmer med stadgandet i 1 § 1 mom. sista stycket 1936 års motorfordonsförordning. I sak gäller samma bestämmelse enligt §§ 29 och 30 ordningsstadgan för ri kets städer.
10—13 §§.
I dessa paragrafer, vilka motsvara 9—13 §§ i de sakkunnigas förslag, reg leras frågorna om ansvar och åtal vid förseelse mot lotteriförordningen.
Av de sakkunniga föreslagna straffbestämmelser — innebärande dels, vid
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
29
överträdelse av de i förordningen stadgade förbud, dagsböter eller, vid upp
repad sådan förseelse eller dylik förseelse i större omfattning eller yrkes
mässigt, fängelse, dels ock, vid förseelse mot kontroll- eller ordningsföre
skrift eller föreskrifterna örn användande av svenska varor, penningböter —
hava i yttrandena föranlett vissa erinringar.
Sålunda bär justitiekanslersämbetet anfört, bland annat:
I 9 § tredje stycket av de sakkunnigas förslag stadgades ansvar för den,
som bröte mot föreskrift, som meddelats enligt förslagets 4 § första stycket,
eller mot bestämmelserna i andra stycket av samma paragraf. Enligt moti
veringen till 4 § vore avsett att den, som bröte mot villkor uppställda med
stöd av 4 § tredje stycket, skulle anses hava anordnat lotteri utan tillstånd.
Enär sålunda för de skilda slagen av överträdelser skulle gälla olika bestraff-
ningsregler och enligt 12 § av de sakkunnigas förslag, jämförd med motive
ringen till samma paragraf, även forumreglerna vore något olika, vore nöd
vändigt att föreskrifter, meddelade jämlikt 4 § första stycket, kunde säkert
skiljas från sådana, som meddelats med stöd av tredje stycket i samma pa
ragraf. Detta kunde möjligen ske genom att skyldighet stadgades för läns
styrelse att vid meddelande av ifrågavarande föreskrifter uttryckligen an
giva, att meddelandet skedde med stöd av 4 § tredje stycket. I varje fall
borde för tydlighetens skull uttrycklig föreskrift meddelas om bestraffning
av brott mot de i 4 § tredje stycket avsedda föreskrifter ävensom forumbe
stämmelsen kompletteras.
Då 9 § tredje stycket beträffande tidningslotterier icke syntes kriminali
sera överträdelse av stadgandet, att varuvinster skulle vara av inhemsk till
verkning, ifrågasatte justitiekanslersämbetet, att erforderlig jämkning av
författningstexten jämväl härutinnan vidtoges.
Sveriges tivoliägareförening och Sveriges ambulerande nöjestivoliågareför-
ening samt Folkets parkers centralstyrelse m. fl. hava uttalat, att till tillämp
ligheten av frihetsstraff borde knytas den förutsättningen, att det vore up
penbart, att det förbjudna förfarandet förehafts i ond tro. Tillika har ifrå
gasatts huruvida icke vid mindre förseelser, måhända föranledda av rent
förbiseende, vore tillräckligt med penningböter.
Firma Wesslings basarvaru aktiebolag har anfört, att då fråga vore örn
tillfälliga tillställningar för ideella ändamål någon annan påföljd för över
trädelse av förordningens bestämmelser ej borde ifrågakomma än högst
dagsböter. Såsom motivering framhåller bolaget, att vid dylika tillställning
ar endast medverkade frivilliga krafter, vilka knappast haft tillfälle ägna
mer ingående studium åt lagfrågor och vilka i varje fall ej kunde tänkas
göra sig skyldiga till förseelse av ont uppsåt eller för egen vinning.
Vad justitiekanslersämbetet anfört har beaktats vid avfattningen av 10 och
Departements-
12 §§ i departemenlsförslaget, motsvarande 9 och 12 §§ i de sakkunnigas cheten-
förslag. Med anledning av övriga erinringar mot de sakkunnigas förslag
föreslås i departementsförslaget sådan uppmjukning av straffbestämmel
serna, att frihetsstraff må kunna ifrågakomma allenast vid upprepad förse
else eller då omständigheterna eljest äro försvårande. Då tillämpningen av
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 76.
4
30
Kungl. Maj:ts proposition nr 76.
Departements-
chefen.
frihetsstraff icke heller för dylika fall är obligatorisk, torde de i yttrandena framkomna synpunkterna på detta sätt få anses vederbörligen tillgodosedda.
Av de sakkunniga i 10 § av deras förslag upptagen bestämmelse om sär skilt ansvar vid fortsatt förseelse i visst fall har, med hänsyn till lagen den 3 juni 1938 (nr 251) örn ändring i vissa delar av strafflagen, uteslutits i depar- tementsförslaget.
Övergångsbestämmelsen.
Firma Wesslings basarvaru aktiebolag har gjort gällande, att det av prak tiska skäl vore önskvärt, att den nya författningen kungjordes senast den 1 september det år, den antagits, men trädde i kraft först den 1 maj året därpå.
Till stöd härför anför bolaget, att de flesta basarer hölles under månaderna maj—augusti. Leverantörerna till basarfester utsände sina kataloger i bör jan av maj och komme givetvis att i katalogerna inrycka erforderliga upp gifter om förordningen samt att inrätta sina leveranser i enlighet härmed. Tiden 1 september—1 maj vore erforderlig för allehanda förberedelser.
Om riksdagen godtager det föreliggande författningsförslaget torde för ordningen kunna utfärdas under första hälften av 1939. Vid sådant förhål lande synes hinder ej möta mot att förordningen sättes i kraft förslagsvis den 1 januari 1940. Departementsförslagets övergångsbestämmelse har av fattats med denna utgångspunkt.
Föredraganden hemställer, att förenämnda inom handelsdepartementet ut arbetade förslag till lotteriförordning måtte föreläggas riksdagen för ytt rande.
Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemstäl lan bifaller Hans Majit Konungen samt förordnar, att pro position i ämnet av den lydelse, bilaga till detta protokoll ut visar, skall avlåtas till riksdagen.
Ur protokollet:
Sven Forssberg.
Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1939.
397035.