SOU 1970:52

Om lotterier

och Chefen för Kungl. Handelsdepartementet

Lotteriutredningen får härmed vördsamt överlämna betänkande ”Om lotterier”, som innefattar förslag till ändring av lotteriför- ordningen.

I utredningsarbetet har deltagit f. d. justi- tierådet S. Y. Söderlund, landssekreteraren S. Widmark och direktören E. Nilsson samt polisintendenten O. Heiman. Utredningens sekreterare har varit regeringsrättssekretera- ren C. Norström.

Utredningsarbetet inriktades till en bör- jan på frågor som hängde samman med till- syn och kontroll av sådana former av lot- terier som tidigare bedrevs. Under 1960-ta-

let har emellertid nya former av lotterier fått en allt större utbredning och utrednings- arbetet har ansetts böra utvidgas till att av- se även dessa. Utredningen har däremot ic— ke funnit sig böra behandla frågor som sam- manhänger med verksamhet, som icke faller under lotteriförordningen, t. ex. kedjebrev. Ej heller har utredningen ansett sig böra in- gå på prövning av frågor som avser beskatt- ning av lotterier. Utredningsarbetet är därmed avslutat.

Stockholm i juni 1970.

Yngve Söderlund

Sam Widmark

Ernst Nilsson Oskar H eiman

Carl Norström

'i. '»*""l' . .....l . ....

n 't.

Sammanfattning

I betänkandet lämnas redogörelse för den verksamhet som är hänförlig under lotteri- förordningen. Utredningsarbetet har be- gränsats till att avse endast sådan verk- samhet som regleras av förordningen. Verk- samhet i form av s.k. kedjebrev upptas därför icke. Ej heller framläggs några för- slag till utvidgade ingripanden mot förfa— rande som utgör brott enligt brottsbalken , t. ex. olaga roulettspel.

Enligt lotteriförordningen kan lotteri för närvarande anordnas antingen efter anmä— lan enligt 2 8 eller 3 5 a) i förordningen eller också med stöd av särskilt tillstånd. Den lotteriverksamhet som bedrivs sker of- ta för att främja olika ideella ändamål. Men det förekommer också i stor utsträck- ning att lotterier anordnas i enbart kom- mersiellt syfte. Omfattningen av lotteri- verksamheten har avsevärt ökat under de senaste åren. Detta har framför allt berott på att nya attraktiva spelformer införts på lotterimarknaden samt att denna blivit starkt kommersialiserad. Att närmare ange vilka belopp som årligen omsätts på varu- lotterier, d.v. s. lotterier, där vinsterna ut- görs av varor eller anvisningar på varor, är förenat med stora svårigheter. Utveck- lingen har också inneburit att lotteriverk- samhet i stor utsträckning kommit att be- drivas utan att de i lotteriförordningen giv- na föreskrifterna iakttas. Den totala om- sättningen torde emellertid icke understiga 1 000 milj. kr. Omslutningen i anmälnings-

lotterier, som bedrivs med stöd av 2 & lot- teriförordningen, kan härvid —— automat- spelet ej inräknat —— uppskattas till minst 200 milj. kr. Under år 1968 mottog polis- myndigheterna 35 619 anmälningar enligt 3 g a) lotteriförordningen avseende en sam- manlagd omslutning på 70 milj. kr. Huvud- delen härav, 59 milj. kr., avsåg bingo. En betydande del av den lotteriverksamhet, som bedrivs med stöd av 2 & lotteriförord- ningen utgörs av spel på spelautomater, även kallade enarmade banditer eller jack- potmaskiner. Några säkra beräkningar av hur stora belopp, som årligen omsätts på sådant spel går ej att göra men det kan i vart fall anses säkert att det rör sig om flera hundra milj. kr. Efter anmälan anord- nas också kommersiella lotterier i stor ut- sträckning på restauranger och dansleka- ler. Den ledande spelformen, förutom au- tomatspel, syns här vara roulettspel. Under de senaste åren har i dylika sammanhang även introducerats nya spelformer, såsom Black—Jack och tärning. Andra former av kommersiella lotterier är sådana som an- ordnas på nöjesfält och tivolin. Dessa lot- terier består förutom av sedellotterier och automatspel i stor utsträckning av s.k. ti— volilotterier, såsom chokladhjul, fiskdamm o.dyl. En stor del av lotterierna utgörs av sådana som bedrivs efter tillstånd av po- lismyndighet, länsstyrelse eller Kungl. Maj:t i syfte att främja ideella ändamål. Större delen av dessa lotterier anordnas av

idrottsföreningar. Lotterier, som drivs efter tillstånd utgörs vanligen av sedellotterier, huvudsakligen s.k. tombolalotterier och bingo. Under år 1968 beviljades drygt 51000 lotteritillstånd med en sammanlagd omslutning på 353 milj. kr. Härav svarade bingon för 135 milj. kr. Avslutningsvis kan som jämförelse nämnas, att under år 1969 omsättningen på totalisator uppgick till 726 milj. kr. och för penninglotteriet till 357 och för tips under budgetåret 1968/69 till 297 milj. kr.

Det årliga antalet ärenden angående lot- terier som handläggs av myndighet uppgår f.n. till mellan 70000 och 80000. Under utredningsarbetet har framkommit att till- lämpningen av lotteriförordningen i vissa avseenden vållat svårigheter. I betänkandet behandlas därför inledningsvis begreppen lotteri och äventyrligt spel samt vad som avses med att lotteri anordnas för allmän- heten. Vidare lämnas en redogörelse för innebörden av tillställningsbegreppet i lot- teriförordningen och i allmänna ordnings— stadgan. För att åstadkomma en mera en— hetlig rättstillämpning föreslås att i lotteri- förordningen införs begreppet offentlig till- ställning, vilket återfinns i allmänna ord- ningsstadgan.

Osäkerhet råder huruvida sådant auto- matspel, där vinsterna utgörs av polletter, som enbart berättigar till fortsatt spel, ut— gör lotteri eller ej. Denna oklarhet får an— ses ha varit en bidragande orsak till att il- legalt automatspel endast kunnat beivras i mindre utsträckning. Det föreslås därför en uttrycklig bestämmelse om att sådant spel skall anses som lotteri.

Några ändringar i fråga om de ändamål för vars främjande lotteri för närvarande kan meddelas föreslås inte. I betänkandet framhålls att det i princip icke kan resas invändning mot att allmänheten genom att delta i lotterier får tillfälle att stödja den ideella föreningsverksamheten. Ett oavvis- ligt krav för att lotteriverksamhet av detta slag skall få bedrivas bör dock vara, att en rimlig del av allmänhetens insatser kom- mer det ändamål till godo, som lotteriet av- ser att främja. Det förordas därför att ett

lotteri skall lämna ett överskott på minst 30 0/0 av värdet av försålda lotter. Huru- vida ett lotteri skall kunna beräknas ge ett tillfredsställande resultat bör beaktas vid tillståndsgivningen. Om sökanden ej kan göra sannolikt att lotteriet kommer att läm- na den angivna nettobehållningen, bör till- stånd vägras. Anordnare som haft svårig- heter att sälja lotter i ett tidigare beviljat lotteri bör endast erhålla tillstånd för lotteri med en mindre omslutning.

Vid genomförande av lotterier använder sig tillståndshavaren ofta av medverkan från kommersiella företag, som specialise- rat sig på sådan verksamhet. Dessa företag bedriver en mycket omfattande verksamhet, särskilt i storstäderna. I skilda sammanhang har riktats kritik mot att dessa företag till- godogör sig en alltför stor andel av intäk- terna i 1otterierna. Med de av utredningen föreslagna kraven på minimiöverskott torde utrymmet för kommersiella intressenter att på ett oskäligt sätt utnyttja lotterier, som drivs i ideellt syfte väsentligt minskas. Det har därför ej ansetts föreligga tillräckliga skäl att förorda några inskränkningar i möj- ligheten för ideella föreningar att anlita utomstående företag vid bedrivande av lot- terier. Däremot är det givetvis icke tillåtet för tillståndshavare att överlåta skötseln och ansvaret för lotteriet. Vidare föreslås vissa regler för hur avtalen mellan tillståndsha- varen och det anlitade företaget skall ut- formas samt förordas att dylika avtal skall godkännas av lotteriets kontrollant.

I betänkandet uttalas vidare att lotteri- tillstånd endast bör ges direkt till den or- ganisation, som bedriver den verksamhet lotteriet avser att stödja. Sålunda bör sup- porterklubbar och andra typer av stödför- eningar ej beviljas lotteritillstånd. Vidare bör tillstånd endast ges därest sökanden är en självständig juridisk person. Till följd härav bör tillstånd ej ges sektioner eller andra delar av en förening.

I syfte att få bättre vinstkvalitet föreslås att vinsterna, om ej särskilda skäl förelig— ger, skall utgöras av varor som är allmänt tillgängliga i handeln. Vidare lämnas vissa förslag om lägsta värdegränscr för vinster-

na. Utredningen har däremot ej funnit an- ledning framlägga förslag om särskild ord- ning för inköp av vinster.

För att ge ökade möjligheter att få till stånd en erforderlig kontroll över automat- spelet framläggs förslag om att tillstånd skall krävas för att få anordna dylikt spel för allmänheten. Vidare föreslås att till- ståndstvång även skall gälla för roulett- spel. I syfte att möjliggöra effektivare in- gripande mot illegalt automatspel föreslås dessutom skärpta regler om förverkande av spelautomater, när brott mot lotteriförord— ningen begåtts.

Den möjlighet som finns enligt lotteriför- ordningen att under vissa förutsättningar få anordna lotteri enbart efter anmälan till polismyndighet har tillskapats för att möj- liggöra, att mindre lotterier skulle kunna anordnas i samband med tillställningar utan tyngande formaliteter. Under utrednings- arbetet har framkommit att denna generel- la rätt att anordna lotteri i betydande om- fattning utnyttjas på ett sätt som inte varit avsett. Sålunda torde lotterierna många gånger ha en mycket betydande omfattning och ofta vara huvudattraktionen, medan nöjesarrangemangen — ofta mycket torf- tigt utformade — tillkommit uteslutande för att uppfylla lotteriförordningens krav på att lotteriet skall ske i samband med en tillställning. För att råda bot på nämnda missförhållande föreslås att lotteri efter an- mälan skall få anordnas endast under för- utsättning att lotteriet utgör inslag i en of- fentlig tillställning. Den ändrade lydelsen avser att ange att tillställningen skall vara det huvudsakliga ändamålet. Gränserna för insatser och vinster i anmälningslotterier fö- reslås höjda i sådana lotterier, där vinster- na endast utgörs av varor. Det förordas att insatser och vinster ej får överstiga två kr. resp. 50 kr. mot f.n. en krona resp. 15 kr. Denna höjning har skett i första hand för att höja kvaliteten på vinsterna i dessa lot- terier. Det har nämligen visat sig svårt att med nuvarande värdegränser skaffa attrak— tiva vinster. Någon höjning av värdegrän— serna för anmälningslotterier, där vinsterna består av anvisningar, har däremot ej an-

setts befogad eller lämplig. Ej heller har en höjning av nuvarande värdegränser för insatser och vinster i automatspel och rou- lettspel ansetts böra ske.

I samband med den höjning av värde— gränserna för insatser och vinster som före- slås för anmälningslotterierna framläggs förslag om att ta bort den möjlighet som f.n. finns att anordna sådana lotterier en- ligt 3 g a) i lotteriförordningen.

I fråga om tillståndsgivningen i ärenden angående lotterier förordar utredningen att den nuvarande regionala uppdelningen för myndigheternas behörighet att meddela till- stånd bibehålls. Möjlighet bör emellertid finnas för länsstyrelse och central tillstånds- myndighet att meddela lotteritillstånd för större föreningar, även om dessas verk— samhetsområde är lokalt begränsat.

Med hänsyn till penningvärdeförändring- en och lotterimarknadens utveckling fram- läggs förslag om att de nuvarande gränser- na för polismyndighets och länsstyrelses rätt att meddela lotteritillstånd höjs till 30000 mot f.n. 5000 kr. resp. 200000 mot f.n. 50000 kr. Vid avvägande av beloppsgrän— serna har även beaktats önskvärdheten av att söka åstadkomma en rationell arbets— fördelning mellan myndigheterna. Värde- gränserna föreslås skola avse samtliga till- stånd, som myndigheten under ett kalen- derår meddelar samma sökande.

Utredningen föreslår vidare att den till- ståndsgivning som nu handhas av Kungl. Maj:t i viss utsträckning skall delegeras till kontrollstyrelsen, vars verksamhet från och med den 1 januari 1971 skall övertas av det nybildade riksskatteverket. Avgörande har härvid varit att det skulle vara ratio- nellt att samordna denna myndighets upp- gifter i fråga om lotterivinstskatt och stäm- pelskatt med den centrala tillståndsgivning- en. Tillstånd till lotterier av den storleksord- ning att de kan påverka försäljningsmöj— ligheterna på lotterimarknaden bör emeller- tid även i fortsättningen meddelas av Kungl. Maj:t. Kontrollstyrelsens rätt att meddela samma sökande lotteritillstånd under ett kalenderår föreslås därför böra begränsas till högst 3 milj. kr. Vidare föreslås att till-

stånd till lotterier, där vinsterna utgörs av penningar eller värdepapper, även i fort- sättningen i princip skall förbehållas Kungl. Maj:t. I många fall är högvinstema i de större lotterierna utbytbara mot obligatio— ner. Av praktiska skäl förordas därför att kontrollstyrelsen skall få meddela tillstånd till lotterier, där vinsterna till en mindre del utgörs av värdepapper. Denna gräns föreslås till 1/10-del av lotteriets omslut- ning.

Under utredningsarbetet har framkom- mit att betydande olikheter föreligger mel- lan de olika villkor och kontrollbestämmel- ser som myndigheterna föreskriver vid till- ståndsgivningen. Med hänsyn till det stora antal lotteriärenden som årligen handläggs är det önskvärt att söka få enhetliga be- stämmelser i detta avseende. Utredningen föreslår därför att tillämpningsföreskrifter till lotteriförordningen utfärdas. Dessa bör i första hand avse sedellotteri, bingo, spel— automater och roulett. Föreskrifterna bör utfärdas av en central tillsynsmyndighet. Denna myndighet bör även ha till uppgift att i erforderlig utsträckning lämna veder- börande myndigheter råd och anvisningar i lotteriärenden samt verka för att illegala lotterier hindras. Utredningen har funnit att dessa uppgifter icke lämpligen bör skiljas från den centrala tillståndsgivningen och förordar därför att kontrollstyrelsen även åläggs att bli central tillsynsmyndighet för lotterier.

Betänkandet innehåller vidare detaljfö- reskrifter för sedellotterier och bingo. Des- sa behandlar bl.a. ansökningsförfarandet, lottsedlarnas utformning, dragningsförfa- randet samt redovisningen och kontrollan- tens åligganden.

Slutligen ges vissa synpunkter rörande den tekniska kontrollen av lotteriutensilier samt blanketter för myndigheternas hand- läggning av lotteriärenden.

Utredningen har icke ansett sig böra be- handla frågor som avser beskattning av lotterier.

Förslag till

Förordning om ändring i lotteriförordningen den 19 maj 1939 (nr 207)

Härigenom förordnas, att 1, 2, 3, 4 och 11 åå lotteriförordningen den 19 maj 19391 skola erhålla ändrad lydelse på sätt angives i det följande, samt att i förordningen skall införas en ny paragraf, betecknad 12 &, av nedan angiven lydelse.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

lå.

Lotteri om —————————————————— denna förordning. Såsom lotteri anses varje företag, däri efter lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis be- roende anordning kan av en eller flera del- tagare erhållas vinst till högre värde än det, som erhålles av en var deltagare. Mark- nads- och tivolinöjen, såsom mekaniska spelapparater, ringkastningsanordningar och skjutbanor, vilka äro förenade med vinst- möjligheter som nu sagts, skola betraktas såsom lotterier oavsett företagens beskaf- fenhet i övrigt.

Bestämmelserna i _ _ __ __ _ _ __ _

Angående dobbleri stadgas i brottsbalken .

Såsom lotteri anses varje företag, däri ef- ter lottning, gissning, vadhållning eller järn- förlig av slumpen helt eller delvis beroen— de anordning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det, som erhålles av en var deltagare. Marknads- och tivolinöjen, såsom mekaniska spelappa- rater, ringkastningsanordningar och skjut— banor, vilka äro förenade med vinstmöjlig- heter som nu sagts, skola betraktas såsom lotterier oavsett företagens beskaffenhet i övrigt. Utbetalas vid spel på mekanisk spel- apparat anvisning är denna att anse som vinst, oaktat den endast berättigar till fort- satt spel.

_____ statens premieobligationer.

25.

Lotteri må anordnas efter anmälan hos polismyndigheten minst 7 dagar innan, un- der förutsättning

att lotteriet anordnas i samband med of-

Lotteri, som ej sker genom användande av spelautomat eller roulett, må anordnas efter anmälan hos polismyndigheten minst 7 dagar innan, under förutsättning

1 Senaste lydelse av 1 och 11 55 se SFS 1964: 668, av Zå se SFS 1955: 92'och av 3å se SFS 1967: 801.

fentlig nöjestillställning eller tillställning till förmån för välgörande, kulturellt eller all- männyttigt ändamål,

att lotteriet bedrives allenast inom för tillställningen avsett område,

att vinsterna uteslutande utgöras av va— ror eller av anvisningar, gällande såsom be- talningsmedel allenast inom nämnda om- råde,

att värdet å högsta vinst icke överstiger 10 kronor eller, där vinsterna utgöras ute- slutande av varor, 15 kronor,

att vinstfördelning äger rum i omedelbar anslutning till deltagande i lotteriet,

samt att, om för deltagande i lotteriet fordras insats, denna icke överstiger 50 öre eller, där vinsterna utgöras uteslutande av varor, 1 krona.

att lotteriet utgör inslag i offentlig till— ställning,

att lotteriet bedrives allenast inom för tillställningen avsett område,

att vinsterna uteslutande utgöras av va- ror eller av anvisningar, gällande såsom be- talningsmedel allenast inom nämnda om- råde,

att värdet å högsta vinst icke överstiger 10 kronor eller, där vinsterna utgöras ute- slutande av varor, 50 kronor,

att vinstfördelning äger rum i omedel- bar anslutning till deltagande i lotteriet,

samt att, om för deltagande i lotteriet fordras insats, denna icke överstiger 50 öre eller, där vinsterna utgöras uteslutande av varor, 2 kronor.

Lotteri, varvid spelautomat eller roulett användes, må anordnas efter tillstånd av polismyndigheten, om de i första stycket angivna förutsättningarna äro för handen.

35.

Lotteri, däri insatser, om sådana ford- ras, och vinster äro till antal och storlek be— stämda enligt uppgjord plan, må, oaktat de i 2 & angivna förutsättningarna icke äro för handen, anordnas

a) efter anmälan hos polismyndigheten minst 7 dagar innan, under förutsättning

att lotteriet anordnas i samband med till- ställning till förmån för välgörande, kultu— rellt eller allmännyttigt ändamål,

att lotteriet bedrives allenast inom för tillställningen avsett område,

att vinsterna icke till större del än som motsvarar dårå belöpande skatt utgöras av penningar eller värdepapper,

att behållningen i lotteriet uteslutande användes för det ändamål, till vars förmån den tillställning äger rum i samband var— med lotteriet är anordnat, samt

att anmälan icke avser anordnande vid samma tillställning av lotterier med insatser till högre sammanlagt belopp än 3 000 kro- nor;

Lotteri, däri insatser, om sådana fordras, och vinster äro till antal och storlek bestäm- da enligt uppgjord plan, må, oaktat de i 2 & angivna förutsättningarna icke äro för han- den, anordnas till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål eller för partipolitisk verksamhet eller till un- derstöd och uppmuntran åt svenska konst- idkare

b) efter tillstånd av polismyndigheten un- der förutsättning

att lotteriet anordnas till förmån för väl- görande, kulturellt eller allmännyttigt än— damål eller för partipolitisk verksamhet el- ler till understöd och uppmuntran åt svens- ka konstidkare,

att lotteriet bedrivs allenast inom polis- myndighetens förvaltningsområde,

att vinsterna icke till större del än som motsvarar dårå belöpande skatt utgöras av penningar eller värdepapper, samt

att insatserna icke uppgå till högre sam- manlagt belopp än 5 000 kronor;

c) efter tillstånd av länsstyrelsen under förutsättning

att lotteriet anordnas till förmån för väl- görande, kulturellt eller allmännyttigt än- damål eller för partipolitisk verksamhet el- ler till understöd och uppmuntran åt svens- ka konstidkare,

att lotteriet bedrivs allenast inom länet, att vinsterna icke till större del än som motsvarar dårå belöpande skatt utgöras av penningar eller värdepapper, samt

att insatserna, stämpelavgift däri ej in— begripen, icke uppgå till högre sammanlagt belopp än 50 000 kronor.

a) efter tillstånd av polismyndigheten un- der förutsättning

att lotteriet bedrivs allenast inom polis- distriktet,

att vinsterna icke till större del än som motsvarar därå belöpande skatt utgöras av penningar eller värdepapper, samt

att insatserna icke uppgå till högre sam- manlagt belopp än 30 000 kronor;

b) efter tillstånd av länsstyrelsen under förutsättning

att lotteriet bedrivs allenast inom länet, att vinsterna icke till större del än som motsvarar dårå belöpande skatt utgöras av penningar eller värdepapper, samt

att insatserna icke uppgå till högre sam- manlagt belopp än 200000 kronor;

c) efter tillstånd av kontrollstyrelsen un- der förutsättning

att vinsterna icke till större del än som motsvarar därå belöpande skatt utgöras av penningar,

att vinsterna icke till större del än som motsvarar en tiondel av den i tillståndet an- givna högsta sammanlagda insatssumman utgöras av värdepapper, samt

att insatserna icke uppgå till högre sam- manlagt belopp än 3 000 000 kronor.

Vid tillämpning av de i första stycket upptagna bestämmelserna om värdegränser för tillståndsgivning skall hänsyn tagas till samtliga tillstånd, som under ett kalenderår meddelas en och samme sökande.

45.

Vid meddelande av tillstånd till lotteri må föreskrivas de närmare villkor samt meddelas de kontroll- och ordningsföre- skrifter, vartill omständigheterna kunna gi- va anledning.

Beträffande lotteri, varom förmäles i 2 5 eller 3 5 a), äger polismyndigheten meddela

Beträffande lotteri, varom förmäles i 2 5 första stycket, äger polismyndigheten med- dela föreskrifter, om särskilda skäl föran- leda därtill.

Vid meddelande av tillstånd till lotteri må meddelas de föreskrifter, som kunna anses erforderliga.

(Nuvarande lydelse) erforderliga kontroll- och ordningsföre- skrifter.

Vid meddelandet av kontroll- och ord- ningsföreskrifter skall iakttagas, att lotteriet icke mer än nödigt är betungas.

Vid meddelandet av föreskrifter skall iakttagas, att lotteriet icke betungas mer än nödigt är.

11 &.

Dömes någon till ansvar för brott som sägs i 10 5, må tillika, efter ty skäligt fin- nes, förklaras förverkade för lotteriet upp- burna insatser samt bevis om rätt till del- aktighet i lotteriet och andra lotteriet av- seende handlingar, varmed olagligen tagits befattning.

Värdet av förverkad egendom tillfaller kronan.

Denna förordning träder i kraft den .....

Om förverkande stadgas i 36 kap. brotts- balken.

Förverkande av spelautomat eller av dess värde på grund av brott mot 10 5 får ske, förutom hos den som omförmäles i 36 kap. 4 5 brottsbalken , hos den som yrkes- mässigt tillhandahåller sådan apparat.

12 5.

De föreskrifter, som fordras för tillämp- ning av denna förordning, meddelas av Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t bestämmer.

1. Inledning

1.1 Utredningsuppdraget I statsrådsprotokollet över handelsärenden den 31 januari 1964 lämnade Chefen för handelsdepartementet följande direktiv för utredningsarbetet.

Anordnandet av lotterier regleras i lotteriför- ordningen den 19 maj 1939 (nr 207). Enligt för- ordningen får lotteri icke anordnas utan myn- dighets tillstånd eller, beträffande lotterier med insatser och högsta vinstvärden understigande vissa lägre belopp, utan att anmälan om lotte- riet gjorts till polismyndigheten. Tillstånd be- viljas av Kungl. Maj:t eller, inom bestämda be- loppsgränser, av länsstyrelsen eller polismyn- digheten. Lotterier, som anordnas i samband med tidnings- och tidskriftsutgivning, är under vissa förutsättningar befriade från tillstånds- el- ler anmälningsplikt.

Bortses från de s. k. tivolilotterierna, där in- sats— och vinstvärden är begränsade till mycket låga belopp, uppställer förordningen såsom villkor för såväl anmälnings— som tillståndslot- terier att dessa anordnas till förmån för välgö- rande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål. Efter tillstånd får lotteri även anordnas till för- mån för partipolitisk verksamhet eller till un— derstöd och uppmuntran åt svenska konstid— kare.

Enligt lotteriförordningen tillkommer det ve- derbörande tillstånds- eller anmälningsmyndig- het att meddela erforderliga kontroll- och ord- ningsföreskrifter för lotterier. Kungl. Maj:t har den 27 juli 1956 utfärdat särskilda lotteribe- stämmelser, avsedda att —— i den mån det sär- skilt föreskrives i vederbörande tillståndsreso- lution — gälla som villkor för varu- och torn- bolalotterier.

Lotterier utgör sedan länge en betydande inkomstkälla för åtskilliga av de enskilda or- ganisationer i vårt land, som på skilda fält

ägnar sig åt ideell verksamhet. För många sam- manslutningar utgör intäkterna av mer eller mindre regelbundet återkommande lotterier en finansiell grundval för verksamheten.

Under senare tid har såväl antalet lotterier som lotteriernas omslutning ökat betydligt. Icke minst har de lotterier, som enligt lotteri— förordningen får anordnas efter enbart anmä- lan, vuxit i omfattning.

Utvecklingen har medfört ökade och delvis nya problem när det gäller tillsynen och kon- trollen över lotteriverksamheten. I stor ut- sträckning sammanhänger detta med den hår- da konkurrens som råder på lotterimarknaden. Försäljningssvårigheterna är stora och tenden— ser finns till allmän ökning av reklamutgifter och övriga omkostnader i lotterierna. I ett växande antal fall anlitas utomstående perso- ner eller företag, som yrkesmässigt anordnar och självständigt sköter lotterier för tillstånds- havares räkning. Åtskilliga affärsföretag har vuxit fram, vilka har sin verksamhet helt in- riktad på att erbjuda service åt lotteriarrangö- rer och därför har stort ekonomiskt intresse i lotteriverksamheten. Beträffande inköpen av varor till vinster har prisrabatterna kommit att spela stor roll för valet av vinstartiklar och inköpskälla. Intresset av att ett lotteri tillförs höga rabatter kommer icke sällan i konflikt med kravet att allmänheten skall erbjudas lämpliga vinster av god kvalitet. Härtill kom- mer svårigheterna från kontrollsynpunkt att tillse, att förekommande rabatter helt tillfal- ler lotteriändamålet.

Konkurrensen på lotterimarknaden har även medfört stort intresse för nya lotteriformer, som kan främja lottförsäljningen. Under de senaste åren har de s. k. kvicklotteriema, i vil- ka dragningen verkställts på förhand, vunnit utbredning. Denna lotteriform har emellertid visat sig erbjuda speciella säkerhetsproblem. Den granskning, som lottyperna underkastats

av statens kriminaltekniska anstalt, har belyst svårigheterna att få fram en lottyp som erbju- der betryggande säkerhet.

De av fjolårets riksdag tillsatta revisorerna har i sin berättelse över verkställd granskning riktat uppmärksamheten på vissa brister i länsstyrelsernas befattning med lotteriärende- na (& 32). Revisorerna har uttalat som önsk- värt att mera enhetliga bestämmelser medde- las för lotteriverksamheten och att därvid kon- trollmomentet särskilt beaktas.

Enligt min mening ger erfarenheterna un- der senare år anledning ifrågasätta, huruvida gällande ordning för tillsynen och kontrollen över lotteriverksamheten är den med hänsyn till rådande förhållanden mest ändamålsenli- ga. Oberoende härav synes behov föreligga av fastare normer för kontrollen och av större en- hetlighet i myndigheternas tillämpning av gäl- lande föreskrifter. Mcd hänsyn till det sagda finner jag motiverat att nu företaga en all— män granskning av tillämpningen av lotteri- förordningen med särskild uppmärksamhet rik- tad på behovet av vägledande föreskrifter för myndigheterna. Utredningsarbetet härmed bör anförtros åt särskilt tillkallade sakkunniga.

De sakkunniga bör förutsättningslöst pröva gällande bestämmelser och rådande praxis be- träffande tillsynen av lotteriverksamheten. Centrala frågar för utredningen bör vara om- fattningen och arten av tillsynsmyndighetens kontroll samt den redovisningsskyldighet, som bör åläggas lotterianordnare.

De sakkunniga bör eftersträva ett tillsyns- system, som förenar effektivitet med admi— nistrativ enkelhet. Det bör syfta till att skapa så goda garantier som möjligt för att den lott- köpande allmänhetens berättigade intressen tillvaratas samtidigt som det med lotteriet gyn- nade ändamålet får det avsedda ekonomiska stödet.

Det är angeläget att lotterierna skötes och redovisas i en sådan ordning att tillsynen underlättas så långt möjligt. De sakkunniga bör undersöka vilka åtgärder som kan vid- tagas i detta syfte. Därvid bör bl. a. prövas tillämpade former för försäljning av lotter liksom den ordning, i vilken inköp sker av va- ror till vinster. I fråga om vinstanskaffningen torde de sakkunniga i syfte att underlätta lot- teriadministrationen och myndigheternas till- syn böra undersöka huruvida genom samver- kan mellan lotterianordnare eller på annat sätt kan uppnås bättre och mera rationella förhål- landen än som nu råder. Samtidigt bör beak- tas, att gällande tillsynsföreskrifter rörande va- ruinköp för lotterivinster visat sig delvis svår— tillämpade och torde få arbetas om. I detta sammanhang kan vara anledning undersöka lämpligheten av att i större eller mindre om- fattning ersätta varuvinster med vinster i form

av presentkort. Även i övrigt bör de sakkun- niga undersöka möjligheterna att rationalisera lotteriverksamheten.

De säkerhetsfrågor av framför allt teknisk art, som är förknippade med kvicklotterierna, bör närmare utredas av de sakkunniga. Utred- ningen, som i denna del bör ske i samråd med kriminaltekniska anstalten, bör utmynna i för- slag om lämpliga åtgärder för att eliminera säkerhetsriskerna vid denna lotteriform. I det- ta sammanhang bör även de närliggande sä— kerhetsfrågorna rörande tombolalotterierna granskas.

De sakkunniga torde ytterligare böra pröva frågan om en eventuell jämkning av belopps- gränserna i förordningen med hänsyn till bl.a. penningvärdesförändringen. Därvid bör också övervägas möjligheten att ytterligare decentra- lisera tillståndsgivningen i syfte att nedbringa de ärenden angående tillståndsprövning som nu ankommer på Kungl. Maj:t. Vid bedöm- ningen av frågan om en ändring av gränsen för polismyndighetens tillståndsgivning bör be— aktas den förändring av polismyndighetens för- valtningsområden som väntas ske i samband med den nya polisorganisationens genomföran- de den 1 januari 1965.

Utredningen torde icke föranleda någon om- prövning av huvudlinjcrna i lotteriförordning- en. De i förordningen intagna huvudsakliga förutsättningarna för rätt att anordna lotte— ri torde böra lämnas orubbade. Till den del de sakkunnigas bedömningar föranleder änd- ring i förordningen, bör erforderliga författ- ningsförslag läggas fram.

Med beaktande av det nu anförda bör det vara de sakkunniga obetaget att i den mån de finner påkallat till behandling taga upp andra spörsmål än här nämnda, som må komma upp under utredningens gång.

Från Kungl. Maj:t har följande skrivelser överlämnats till utredningen.

1) Tredje lagutskottets utlåtande den 21 april 1966, nr 35, i anledning av väckt mo— tion, nr II: 191, om kontroll över roulett- spelsverksamhet.

2) Tredje lagutskottets utlåtande den 21 april 1966, nr 36, i anledning av väckta motioner, nrzs I: 44 och II: 81, om höjning av insatsgränserna i sådana lotterier, där anmälan skall ske jämlikt 3 & a) lotteriför- ordningen från insatsgränsen 3 000 kr. till 5 000 kr.

3) Skrivelse den 13 februari 1967 från länsstyrelsen i Västerbottens län med förslag om höjning av polismyndigheternas och

länsstyrelsernas behörighet att meddela till- stånd till lotteri.

4) Skrivelse från länsstyrelsen i Göte- borgs och Bohus län den 7 mars 1967 med förslag om höjning av polismyndighetens behörighet att meddela tillstånd till lotteri.

5) Skrivelse den 14 januari 1965 från Sveriges barnens dagsledares förbund om höjning av insats- och vinstvärden i sådana lotterier, där anmälan skall ske jämlikt 2 % lotteriförordningen.

6) Protokoll från Västerbottens socialde- mokratiska partidistrikts årskongress den 27—28 april 1968 med förslag om höjning av vinstvärdet i sådana lotterier, där anmä— lan skall ske jämlikt 2 5 lotteriförordningen.

Från chefen för handelsdepartementet har vidare till utredningen överlämnats:

1) Departementsutredningens promemo- ria nr 35 om bestämmelser i ärenden om tillstånd att anordna lotteri samt däröver av- givna yttranden.

2) Skrivelse från fastighetsmäklaren E. Halldin med förslag rörande vinstplanerna i varulotterier.

3) Skrivelse från Sveriges tivoliägareför- ening den 10 januari 1969 om viss ändring av bestämmelserna i 2 & lotteriförordningen.

Utredningen har slutligen avgivit yttrande i vissa från chefen för handelsdepartemen- tet och chefen för kommunikationsdeparte- mentet överlämnade ärenden.

1.2 Historik

I förordningen den 21 mars 1844 om för- bud mot lotteriinrättningar samt mot för- säljning av lotter för in- eller utländska lot- teriers räkning gällde principiellt förbud mot att inrätta lotteri för allmänheten. För- budet skulle emellertid ej utgöra hinder mot att lösören för välgörande ändamål eller konstsaker till svenska konstidkares under- stöd och uppmuntran lottades bort i sådana fall, då särskilda omständigheter förelåg. Anmälan om sådant lotteri skulle göras hos länsstyrelsen, som ägde att meddela till- stånd efter prövning av omständigheterna.

Efter framställning från riksdagen utfär- dade Kungl. Maj:t förordningen den 6 an-

gusti 1881 om förbud mot lotterier och and- ra dylika företag samt mot försäljning av lotter för in- eller utländska lotteriets eller andra sådana företags räkning. I väsentliga delar överensstämde denna med 1844 års förordning, men förbudet mot lotterier ut- vidgades till att gälla även lotteriliknande företag. Genom kungörelse den 14 decem- ber 1923 infördes en övre värdegräns av 3000 kr. för länsstyrelses befogenhet att meddela tillstånd till lotteri och gavs rätt för länsstyrelse att inom nämnda gräns lämna tillstånd även för andra allmännyttiga ända— mål än välgörenhet och konst. För varu- lotterier som översteg 3 000 kr. erfordrades däremot tillstånd av Kungl. Maj:t. Det kan nämnas att länsstyrelserna år 1922 bevilja- de tillstånd för lotterier med en samman- lagd omslutning av ca 2,5 milj. kr. Genom särskilda förordningar den 22 juni 1928 och den 21 maj 1931, som innefattade tillägg till 1881 års lotteriförordning, meddelades vissa förbud mot yrkesmässigt avyttrande av andelar och vinsträttigheter i premieobliga- tioner, lottsedlar och dylika bevis, och mot yrkesmässig avbetalningshandel med sådana handlingar.

Under de första decennierna av 1900- talet var lotteriväsendet vid ett flertal till- fällen föremål för statliga utredningar. Främst gällde dessa frågan om lämpliga åt— gärder för att hindra spridning av utländska lottsedlar i riket samt frågan om att inrätta ett statslotteri. Utredningarna föranledde emellertid inte att några sådana åtgärder vidtogs.

Sakkunniga som tillkallats för att vidare utreda om ett statligt penninglotteri skulle inrättas och som antog namnet Statslotteri- utredningen, lade den 31 december 1936 fram ett betänkande (SOU 1937: 4) med förslag rörande svenskt penninglotteri. För- slaget lades sedan till grund för statsmak- ternas beslut att tillskapa det statsägda Svenska penninglotteriet aktiebolag, som gavs koncession att driva penninglotteri. Tidigare hade sådana lotterier för skilda välgörande ändamål beviljats efter särskilda tillstånd av Kungl. Maj:t.

Sedan statslotteriutredningen anförtrotts

att undersöka även ett flertal andra frågor avseende lotterispel, avgav de sakkunniga den 27 maj 1938 ett betänkande (SOU 1938: 17) med förslag till lotteriförordning m. m. Förutom förslag till ny lotteriförord- ning innehöll detta betänkande även vissa förslag rörande bestämmelser om försälj- ning av svenska statens premieobligationer, ändring av tryckfrihetsförordningen , förbud mot postbefordran av handlingar och med- delanden rörande otillåtna lotterier samt ändrade bestämmelser om stämpelavgift på lottsedlar. På grundval av betänkandet lade Kungl. Maj:t fram förslag till lotteriförord- ning ( prop. 1939: 76 ), som med vissa smär- re ändringar antogs av riksdagen. Lotteri— förordningen utfärdades den 19 maj 1939 och trädde i kraft den 1 januari 1940. Här- igenom upphävdes den förut omnämnda förordningen den 6 augusti 1881 samt för- ordningarna den 22 juni 1928 och den 21 maj 1931 med tillägg till 1881 års förord- ning. Samtidigt utfärdades kungörelse den 19 maj 1939 med vissa bestämmelser om försäljning av svenska statens premieobliga- tioner.

Totalisatorspelet, som alltsedan 1898 va- rit förbjudet i Sverige, tilläts åter genom beslut av riksdagen och den 4 maj 1923 utfärdades förordningen om anordnande av vadhållning medelst totalisator. Enligt den- na förordning kunde sådana föreningar, som hade till ändamål att befrämja häst— aveln och som höll offentliga kapplöpning- ar, under vissa villkor få Kungl. Maj:ts till- stånd att anordna totalisatorspel, medan det i övrigt fortfarande var förbjudet att an- ordna vadhållning vid idrottstävlingar. Vad gällde tippningen ansågs denna genom ut- slag av Högsta domstolen falla in under bestämmelserna om vadhållning. På grund av vissa försök att kringgå förbudet mot tippning och vadhållning i samband med tävlingar skärptes detta genom förordning— en den 7 juni 1934 om vadhållning i sam- band med tävlingar.'Samma år erhöll det statsägda Aktiebolaget Tipstjänst genom koncession av Kungl. Maj :t rätt att bedriva tippning i samband med idrottstävlingar, dock ej hästtävlingar. I den nya lotteriför—

ordningen intogs även vadhållningen under bestämmelserna om lotteri. Den skillnad mellan lotteri och vadhållning, som dittills funnits i lagstiftningen, upphävdes därige- nom. Samtidigt med att lotteriförordningen utfärdades upphävdes därför 1934 års för- ordning om vadhållning.

Principerna i lotteriförordningen har i huvudsak förblivit oförändrade, sedan den trädde i kraft den 1 januari 1940. Vissa ändringar har dock företagits, framför allt i fråga om beloppsgränser.

Ursprungligen gällde sålunda att anord- nande av varulotteri där insatserna översteg 5 000 kr., krävde tillstånd av Kungl. Maj:t, medan länsstyrelse ägde rätt meddela till- stånd för lotteri inom länet om insatssum- man ej översteg nämnda belopp. Vidare var insatssumman i sådant lotteri, som fick be- drivas efter anmälan till polismyndighet en- ligt 3 g a), begränsad till 1 000 kr. År 1949 beslöt statsmakterna (prop. 1949: 97) att beloppsgränsen när det gällde länsstyrelses behörighet att meddela lotteritillstånd skulle höjas till 15 000 kr. och att polismyndighet skulle äga rätt att meddela tillstånd för lot- teri inom polisdistriktet om den samman- lagda insatssumman ej översteg 5000 kr. Samtidigt höjdes gränsen för anmälnings- lotterier till 3 000 kr. Därefter har ytterli- gare höjningar skett av beloppsgränsen för lotterier, som kan beviljas av länsstyrelse till nuvarande 50000 kr. Vidare höjdes år 1955 (prop. 1955: 27) beloppsgränserna för insatser och vinster i lotterier, som anord- nas efter anmälan enligt 2 & ävensom för vinster i tidningslotterier till nuvarande be- lopp.

Vad gäller den begränsning som lotteri- förordningen stadgar i fråga om de ända- mål för vilka lotteri får anordnas skedde en viktig ändring genom statsmakternas beslut ( prop. 1960: 43 ) att lotteri även skulle få anordnas till förmån för partipolitisk verk- samhet. Tidigare hade tillstånd dock an- setts kunna ges för främjande av de parti- politiska organisationernas studieverksam- het.

Andra ändringar i lotteriförordningen har bestått i att bestämmelsen att lotterivinster

skulle vara av inhemskt ursprung tagits bort och att den särskilda rätten att anordna lotteri i samband med utgivande av tryckt periodisk skrift utvidgats till att även om- fatta lotteri som anordnas i samband med rundradiosändning, till vilket även televi- sionen räknas.

l.3 Utredningsarbetels uppläggning

Någon samlad kartläggning av lotteriverk- samheten har tidigare inte gjorts. En sådan har emellertid ansetts erforderlig för de överväganden som ankommer på utred- ningen. Denna har därför måst lägga ned avsevärd tid på att samla in och bearbeta uppgifter rörande förhållandena på lotteri- marknaden.

Årligen handläggs ett stort antal ärenden rörande olika typer av lotterier. En full- ständig kartläggning av lotteriverksamheten har därför inte kunnat göras utan att be- tunga olika myndigheter med ett stort ar- bete i form av insamling av uppgifter, sta- tistik m. m. Utredningen har därför valt att genom stickprovsmässiga metoder söka re- da ut de faktiska förhållandena på lotteri- marknaden. Detta har skett genom inter- vjuer med handläggare av lotteriärenden vid handelsdepartementet, länsstyrelser och po- lismyndigheter samt med företrädare för kontrollstyrelsen, rikspolisstyrelsen och sta- tens kriminaltekniska laboratorium. Dess- utom har intervjuer gjorts med vissa större sammanslutningar som regelbundet anord- nar lotterier samt med företrädare för före- tag, som är verksamma inom lotteribransch- en. Dessa intervjuer har kompletterats med skriftliga enkätundersökningar och studie- besök. Vidare har utredningen statistiskt bearbetat vissa riks-, länsstyrelse- och polis- lotterier. Utredningen har även tagit del av de utredningar om lotteriverksamheten, som gjorts av bl. a. departementsutredningen och Statskontorets landskansliutredning. Syn- punkter rörande vissa delar av lotteriväsen- det, som framförts av justitiekanslern, justi- tieombudsmannen och riksdagsrevisorerna, har även beaktats.

Trots att en ur statistisk synpunkt full-

ständig kartläggning av lotteriverksamheten inte gjorts, anser utredningen dock det in- samlade materialet vara tillfyllest för att tjäna som underlag för de bedömningar, som ligger till grund för de förslag som ut— redningen framlägger.

1.4. Vissa begreppsdefinitioner

1.4.1 Lotteri I 1 & lotteriförordningen anges såsom lot— teri varje företag, däri efter lottning, giss- ning, vadhållning eller jämförlig av slum- pen helt eller delvis beroende anordning en eller flera deltagare kan få vinst till högre värde än det, som erhålls av en var deltaga- re. Till lotteri räknas även marknads- och tivolinöjen oavsett företagens beskaffenhet i övrigt. Hit hör bl. a. mekaniska spelappa- rater, ringkastningsanordningar och skjut- banor, som är förenade med vinstmöjlig- heter. För att lotteri skall föreligga krävs inte att deltagarna gör insatser. Rörande begreppet lotteri har i betänkan— det med förslag till lotteriförordning bl. a. anförts följande.1

Huruvida ett företag skall bedömas som lot- teri, bör i största möjliga utsträckning avgöras icke med hänsyn till den större eller mindre graden av slump i det speciella fallet utan med hänsyn till den allmänna karaktären hos den anordning, på vilken företaget bygger.

Under begreppet lotteri faller i första hand de s.k. egentliga lotterierna, d.v.s. lotterier där insatser och vinster är till an- tal och storlek bestämda enligt uppgjord plan. Av 3 & lotteriförordningen följer att tillstånd att anordna lotteri endast kan ges för sådana lotterier. Övriga former av lot— teri kan enligt lotteriförordningen i prin- cip endast bedrivas som anmälningslotteri under i 2 & lotteriförordningen angivna be- gränsningar. Hit hör bl. a. automatspel2 och roulettspel3, som bedrivs under i 2 & före- skrivna begränsningar rörande insatser och vinster. Dock bör anmärkas att Kungl. Maj:t är oförhindrad att lämna tillstånd till andra lotterier än egentliga lotterier, men att detta, såvitt utredningen kunnat erfara,

1 SOU 1938: 17 s. 46. 2, 3 Jfr avsnitt 6.2 och 7.2.

Vidare kan erinras om att enligt 1 & lot— teriförordningen svenska statens premieob- ligationer är undantagna från bestämmelser- na i förordningen.

Som framgår av 1 % lotteriförordningen är även gissning och vadhållning eller jäm- förlig anordning, som helt eller delvis beror av slumpen, att anse som lotteri. Härav följer att sådan verksamhet i reklamsyfte som gissning angående visst varusortiments storlek och sammansättning är att räkna som lotteri ävensom sådana arrangemang som att slumpmässigt utvalda kunder i en butik får rabatt på inköp etc.

Från lotteri skall särskiljas tävlingar, där visserligen en var deltagare kan erhålla högre vinst än övriga deltagare, men vari utgången är beroende av skicklighet. Ett viktigt undantag från denna princip har dock gjorts i 1 & lotteriförordningen, vari stadgas att marknads- och tivolinöjen, så- som mekaniska spelapparater, ringkast- ningsanordningar och skjutbanor, vilka är förenade med vinstmöjligheter i form av penningar eller penningars Värde, är att hänföra till lotteri oavsett företagens be— skaffenhet i övrigt. Däremot är exempelvis idrottstävlingar eller tävlingar av konstnär— lig eller litterär art inte att anse som lotteri. I praktiken kan det ibland vara svårt att av- göra om utgången av en med vinstmöjlig- het för deltagarna förbunden tävling är be— roende av skicklighet eller slump. Detta har särskilt gällt reklamlotterier, i vilket sam- manhang särskilt bör observeras att någon insats från deltagarna icke är erforderlig för att ett sådant företag skall bedömas som lotteri. Då sådana rättsfall avgjorts av Högs- ta domstolen syns företaget ha bedömts som lotteri, om utgången berott på någon form av gissning av deltagarna och vederböran— de arrangörers invändning att det icke var fråga om gissning utan en på skicklighet baserad uppskattning har alltså icke vunnit gehör.4

1.4.2. Äventyrligt spel m.m. I 1 ?; sista stycket lotteriförordningen erin- ras om att angående dobbleri stadgas i

brottsbalken . Av första lagutskottets utlå— tande5 över propositionen med förslag till lotteriförordning framgår att sådan verk- samhet som omfattas av den i 1 % lotteri- förordningen angivna bestämningen av lot— teribegreppet kan bli att hänföra till även- tyrligt spel.6

Då det i vissa fall kan vara svårt att av— göra huruvida lotteri eller äventyrligt spel är för handen, lämnas nedan en kortfattad beskrivning av begreppet äventyrligt spel.7

Jämlikt 16 kap. 14 & brottsbalken dömes den som anordnar äventyrligt spel om pen- ningar eller penningars värde för dobbleri. I motsats till vad som gäller vid brott mot lotteriförordningen kan även deltagare i äventyrligt spel straffas. För att äventyrligt spel skall föreligga anses förutom att spe- let skall vara anordnat för allmänheten att följande förutsättningar är för handen.

Verksamheten skall bestå av ett spel med två eller flera deltagare i vilket någon av deltagarna kan erhålla högre vinst än de övriga. Även den som håller bank, i spel där sådant förekommer, är i detta sam- manhang att räkna som deltagare.

Vidare skall utgången av spelet bestäm- mas av regler som tillåter deltagarna att fortgående påverka sina vinstmöjligheter genom någon sorts kalkyl eller annan verk- samhet. På grund av sistnämnda förutsätt— ning kan lotterier som grundas på en plan, vari fastställts antal och storlek av insatser och vinster, d.v.s. lotterier som omfattas

es

Jfr bl.a. följande rättsfall, där tävlingsar- rangör ådömts ansvar för olaga lotteri NJA 1908 s. 418 (deltagarna skulle förutsäga fö— delsetalet ifrågavarande år i visst län), NJA 1910 s. 98 (deltagarna skulle ange antal ord i trontalet) samt NJA 1947 s. 655 (deltagarna skulle förutsäga datum för kafferansonering- ens upphörande). 1LU 1939: 17. NJA 1958: 504 (roulettspel såsom varande äventyrligt spel ej hänförligt under lotteri- förordningen )jfr även 1967 s. 615. 7 Jfr SOU 1944: 69, prop. 1948: 80 , Beckman m.fl.: Förklaringar till den nya lagstiftning- en om brott mot staten och allmänheten, Beckman m.fl.: Brottsbalken jämte förkla— ringar band II, Stjernberg: Kommentarer till strafflagen kap. 17—18 samt Hernelius: Äventyrligt spel (uppsats i tillämpade stu- dier i straffrätt vid Lunds universitet).

av!

av 3 & lotteriförordningen, s.k. egentliga lotterier, aldrig bedömas som äventyrligt spel. Detsamma gäller spelautomaterna, i vilka insatsernas och vinsternas storlek be- stäms enligt en i själva maskinen fastställd spelplan.8 Sålunda har då spel på spelauto- mater förekommit utan samband med of- fentlig nöjestillställning och dessa utbetalar vinst i form av pengar eller inlösbara pol- letter vederbörande anordnare dömts för olaga lotteri. Även bingon är att bedöma som lotteri enligt fastställd plan.9 Till följd härav har anordnare som bedrivit bingo utan erforderligt tillstånd dömts för brott mot lotteriförordningen.

En ytterligare förutsättning för att även- tyrligt spel skall föreligga är att spelet skall vara om penningar eller penningars värde. Det krävs dock icke några större belopp10 eller kontanter.11

En avgörande förutsättning för att även- tyrligt spel skall vara för handen är vidare att spelets utgång huvudsakligen beror av slumpen. Skicklighetsspel som schack och bowling är därför icke att hänföra till även- tyrligt spel. Detsamma torde även gälla bridgespelet.

Typiska exempel på spel som uppfyller samtliga ovannämnda förutsättningar och sålunda blir att hänföra till äventyrligt spel är roulett,12 tärning och tjugoett. I rätts- praxis har vidare poker13 och knack14 be- dömts som äventyrligt spel. Då vinstmöjlig- heten icke överskridit 10 kr. har spelet dock icke bedömts som äventyrligt.15

Slutligen bör vidare uppmärksammas att spelets beteckning saknar betydelse för frå- gan huruvida detta skall bedömas som även- tyrligt spel.16

Vidare bör anmärkas att vadhållning icke anses hänförligt till äventyrligt spel.”18 Stjernberg anför beträffande vad följande:

Från spel har man att särhålla vadet. Det avgörande är här icke, huruvida i avtalet del- tagande förutsättas skola genom egen verk— samhet inverka på utgången eller ej. Ty så kan vara förhållandet även vid ett vad. Det för vadet utmärkande är fastmera, att avtalet i fråga objektivt sett framstår såsom ett ut- tryck för en strid mellan olika meningar eller uppfattningar hos deltagarna angående vissa

existenta eller i framtiden inträffande sakför- hållanden. I fråga om existenta sakförhållan— den får så anses vara fallet, därest de deltagan- de vid avtalets ingående ägt möjlighet att konstatera sakförhållandet i fråga, varemot rena gissningstävlingar äro att hänföra till spe- lets område; jfr rättsfall 1909 s. 29 (gissnings- tävlan ang. beloppet av en i flaska innesluten penningsumma ansedd såsom lotteri, icke så- som vadhållning). I fråga om framtida sakför- hållanden får så anses vara fallet, även om slumpen därvid förutsättes kunna spela in, men utfallet likvisst objektivt sett, framstår såsom väsentligen grundat i redan konstaterbara sak- förhållanden. Ett anordnande vid kapplöpning- ar eller tävlingar av s.k. totalisator är därför icke att anse som anordnande av spel.

1.4.3. Lotteri anordnat för allmänheten

Av 1 & lotteriförordningen framgår att för- ordningen endast har tillämpning på lotte— rier som anordnas för allmänheten. Till— stånd eller anmälan krävs icke för lotteri som anordnas i annat fall. Sådana lotterier kan i princip anordnas på sätt som anord- nare och deltagare finner lämpligt. Vid till- lämpning av förordningen har därför frå- gan om lotteri kan anses anordnat för all- mänheten eller icke en mycket stor prak- tisk betydelse. Särskilt kan detta bli fallet när lotterier anordnas i föreningssamman- hang utan föregående tillstånd eller anmä- lan. I synnerhet bingo och automatspel kan ofta ske på sådant sätt att det kan vara

8 SOU 1944: 69 s. 237. 9 1023 ämbetsberättelse 1967 s. 346. 10 NJA 1923 s. 97 och 1958 s. 504 samt 1LU 1939: 17, jfr dock NJA 1967 s. 615 (roulett- spel vari vinstmöjligheten per spelom— gång begränsats till 10 kr., bedömdes icke som äventyrligt spel). 11 NJA 1958 s. 504 (roulettspel om polletter som endast fick användas för förtäring på den restaurang, där spelet bedrevs, bedöm- des som äventyrligt spel). 12 NJA 1958 s. 504. 13 NJA 1944 s. 256. 14 NJA 1875 s. 649. 15 NJA 1967 s. 615. 13 Jfr NJA 1960 s. 339 (såsom poker beteck- nat spel enligt fastställd plan bedömdes som lotteri). 17 Jfr NJA 1895 s. 290 (anordnande av totali- sator utan tillstånd bedömdes ej som även- tyrligt spel eller lotteri). 13 NJA II 1893 artikel av C. Sjunnesson ang. kapplöpningsvadens straffrättsliga natur.

svårt att avgöra om spelet kan anses som anordnat för allmänheten eller ej.

Till ledning för bedömningen om ett lot— teri kan anses anordnat för allmänheten el- ler ej skall här lämnas en redogörelse för vissa lagbestämmelser samt för rättspraxis och uttalanden som kan vara ägnade att belysa frågan.

Det finns inte några uttalanden i förar- betena till lotteriförordningen som kan tjä- na till vägledning för att tolka begreppet ”anordnat för allmänheten”. Endast ett få- tal mål finns där frågan varit föremål för prövning av hovrätt eller Högsta domsto- len. Följande fall19 kan återges för att be- lysa domstolarnas bedömning.

Åklagaren instämde styrelseledamöterna i ett segelsällskap och anförde: Vid sällskapets or— dinarie höstsammanträde år 1937 beslöts att å sällskapets medlemskort för år 1938 skulle ut- lottas en segelbåt, en s.k. nordisk 22:a och en motorbåt. I april 1938 hade försäljning påbör- jats av medlemskort, å vilkas baksida fanns tryckt meddelande om den beslutade utlott- ningen. Priset för varje medlemskort hade va- rit 5 kr. Genom annons i tidningspressen hade meddelats när dragning skulle ske. Annonsen hade även innehållit uppmaning till dem som ännu ej köpt medlemskort att skyndsamt göra detta för att få deltaga i dragningen. Antalet sålda medlemskort hade uppgått till 900. Säll- skapet hade ingen fast medlemsstock och ej heller någon matrikel. Sällskapet gick icke till väga såsom andra föreningar vilka årligen efter medlemsförteckning medelst postförskott eller på annat sätt uttog den stadgade medlemsav- giften. I stället utsåg sällskapet en eller flera personer med särskilt uppdrag att till allmän- heten —— vem som helst —— försälja vad sällska- pet kallade årskort. Dessa var ej försedda med medlemmarnas namn utan endast med ett nummer (lottnumret). Vid försäljningen var det likgiltigt om vederbörande köpte ett eller flera kort.

Styrelseledamöterna anförde: Något lotteri i lagens mening förelåg icke. Endast medlemmar i sällskapet ägde deltaga i utlottningarna, och varje medlem kunde endast förvärva ett med- lemskort. Medlemsskapet medförde, utöver de erbjudna vinstmöjligheterna, betydande förmå- ner. Dessa förmåner tillkom varje medlem; passiva medlemmar fanns icke.

Underdomstolama fann, att förfarandet mås- te anses såsom sådant företag i 2 5 K. F. d. 6 aug. 1881 aug. förbud mot lotterier och andra dylika företag m. m.

Högsta domstolen uttalade, att rätten att del-

taga i lotteriet visserligen varit begränsad att gälla medlemmar av sällskapet. Men det hade stått envar öppet att vinna inträde i sällskapet och medlemsanskaffningen hade, under hän- visning till vinstmöjligheterna i lotteriet, skett i former och under omständigheter i övrigt som varit ägnade att tillföra och jämväl tillfört sällskapet ett avsevärt antal medlemmar för vilka medlemskapet såsom sådant uppenbarli- gen ägt ringa om ens någon betydelse. Lotte- riet måste därför anses såsom anordnat för allmänheten.

Av intresse är även följande hovrättsavgö— tande.?0

Ett lokbiträde, som var ombud för en vecko- tidning, anordnade från hösten 1952 till hösten 1953 omkring 30 lotterier. Vinsterna utgjordes av böcker som utgavs av tidningen. Lotterna såldes uteslutande till arbetskamrater. Persona- len på arbetsplatsen uppgick till sammanlagt 215 man.

Såväl häradsrätten som hovrätten ansåg att lotterierna var anordnade för allmänheten. —— En ledamot i hovrätten var skiljaktig och an- såg lotterierna vara inte för allmänheten i egentlig mening, men väl jämställda med lotte- rier för allmänheten.

Även kan i detta sammanhang erinras om vissa stadganden varigenom äventyrligt spel straffbeläggs. I 1864 års strafflag (18 kap. 14 &) angavs att spelet skulle bedrivas allmänneligen.

I doktrinen21 har gjorts gällande att i be- greppet allmänneligen låg ett krav på att deltagandet i spelet icke var begränsat till någon på visst sätt bestämd personkrets. Äventyrligt spel i privata klubblokaler av dessa klubbars medlemmar grundade såle- des intet ansvar. Däremot fick nog i detta uttryck icke inläggas något krav på bevis- ning om att allmänheten i större utsträck- ning därstädes idkat sådant spel.

I ett rättsfall22 har såsom domskäl åbero- pats att det roulettspel, varom i målet var fråga, bedrivits mellan den tilltalade och ett flertal andra personer utan inbördes ge- menskap.

Och i ett annat rättsfall23 föranledde en av de tilltalade gjord invändning om att det endast varit vänner till dem som deltagit 19 NJA 1940 s. 1 . 20 Sv Jt 1956 ref. s. 39. 21 Stjernberg: s. 155. 22 NJA 1923 s. 97 . 23 NJA 1944 s. 256 .

i spelet, icke att spelet ej ansågs ha bedri- vits allmänneligen.

Vid 1948 års strafflagsreform flyttades bestämmelserna om äventyrligt spel till SL 11: 12. Därvid angavs att för straffbarhet fordrades att spelet anordnades för allmän- heten. Bestämmelserna har därefter utan ändring i förevarande avseende överförts till brottsbalken 16: 14.

I kommentarer till lagrummen24 anmärks, att det förhållandet att inträdesavgift uttas icke utesluter att spelet skall anses anord- nat för allmänheten. Att anordna spel för ett slutet sällskap faller däremot utanför det straffbara området. För straffbarhet för- utsätts att spel ägt rum men icke att det skett i större omfattning.

Från rättstillämpningen kan nämnas två mål. där ansökan om prövningstillstånd av- slagits av högsta domstolen.25

I det ena fallet var fråga om bl. a. roulett- spel som bedrevs av medlemmar i en förening som bildats med ändamål att sammanföra per- soner med intressen för olika sorters spel. Hov- rätten fann att rörelsen var att jämställa med sådan där allmänheten hade tillträde emedan rörelsen startats i syfte att bereda en från början obestämd icke sluten krets av personer möjlighet att utöva äventyrligt spel.

Det andra fallet gällde äventyrligt spel om penningar och penningvärde i form av kort- spel och roulettspel. Den tilltalade påstod att spelet icke varit anordnat för allmänheten, eftersom vederbörande antingen skulle vara känd av honom eller rekommenderas av någon som han kände. Han gjorde vidare gällande att spelet under viss del av den tid åtalet avsåg skett i klubbform. Medlem kunde man bli ge— nom att två tidigare medlemmar rekommende- rade den nye medlemmen, som därefter accep- terades av styrelsen vid styrelsesammanträde. I målet upplystes att medlemsantalet skulle vara högst 500 och att antalet medlemmar uppgick till mellan 250 och 300.

Rådhusrätten fann, att den krets av personer, som ägt deltaga i spelet, varit begränsad alle- nast på det sätt, att spelarna skulle tillhöra deras eller deras medhjälpares bekanta. Detta krav var så allmänt hållet, att roulettspelet med hänsyn till omfattningen därav och om- ständigheterna i övrigt måste anses ha varit an- ordnat för allmänheten. Beträffande invänd- ningen om att spelet skett i klubbform fann RR:n den tankegång, som kommit till uttryck i 8 & lotteriförordningen, jämväl vara tillämp-

lig i fråga om anordnande av äventyrligt spel i klubb.

Hovrätten fastslog i sin dom bl. a. följande. För att äventyrligt spel skall kunna lagligen bedrivas kräves att det anordnas för en krets av personer, vilken på en gång är liten och slu- ten. Den spelverksamhet, varom fråga var i målet, hade stått öppen för en betydligt större och mer obestämd krets än sålunda angivits. Spelverksamheten var därför att anse som an— ordnad för allmänheten.

Begreppet allmänheten återfinns även i straffbestämmelserna i brottsbalken om uppvigling (16: 5) och om samhällsfarlig ryktesspridning (16: 6). I kommentarer26 har uttalats, att det för att ett meddelande skall anses vara riktat till allmänheten ej fordras att vem som helst beretts tillfälle att ta del därav utan blott att det icke är riktat till en liten sluten krets; kretsen får ej vara på en gång liten och sluten. Det anges också, att ett straffbart spridande bland allmänhe- ten ej kan anses föreligga med mindre gär- ningsmannens uppsåt omfattat spridning bland en obestämd krets; straff skall alltså icke inträda, om hans uppsåt endast varit inriktat på en krets bekanta, även om den- na varit vidsträckt.

Viss ledning när det gäller att tolka be- greppet anordnat för allmänheten kan även hämtas ur kommentarer27 till allmänna ord- ningsstadgan (SFS 1956: 617) och lagen om allmänna sammankomster (SFS 1956: 618). Där framhålls, att såsom allmän eller of- fentlig är enligt vanligt språkbruk och sa- kens natur att beteckna en sammankomst eller tillställning som är anordnad för all- mänheten eller till vilken allmänheten äger tillträde. Med allmänhet får förstås med- borgare i gemen till skillnad från en sär- skild kategori eller annan särskild person- krets. Envar skall alltså äga tillträde och någon begränsning med hänsyn till person får icke ske. Om man utgår härifrån, blir såsom enskilt i princip att betrakta sådant som är tillgängligt endast för en på ett el-

24 Beckman s. 211. 25 Referat finns i en uppsats av J. Hernelius i tillämpade studier i ämnet straffrätt vid Lunds universitet om Äventyrligt spel. 26 Beckman s. 189 och 192. 27 Persson s. 106.

ler annat sätt bestämd eller sluten krets av personer, t.ex. medlemmarna i en för- ening eller annan sammanslutning, särskilt inbjudna o. s. v. Karaktären av enskilt möte måste principiellt anses bibehållen även då en tillställning anordnas gemensamt av två eller flera föreningar eller då, utom en ar- rangerande förenings medlemmar, även medlemmar i andra föreningar tillåts när- vara; ej heller en rätt för medlem att med- ta familjemedlem innebär att allmänheten kan anses äga tillträde.

Enligt 8 % lotteriförordningen skall för- ordningens bestämmelser äga tillämpning jämväl då lotteri anordnas under sådana former att det är att jämställa med ett lot- teri, som anordnas för allmänheten. Be— stämmelsen lyder:

Vad i denna förordning stadgas skall äga till- lämpning jämväl å sådant lotteri, vid vilket så- som villkor för deltagande fordras medlemskap i viss sammanslutning, därest denna tillkommit väsentligen för anordnande av lotteri eller lot- teriet eljest, såsom med avseende å omfattning- en eller de villkor, varunder deltagande må ske, är att jämställa med lotteri, anordnat för allmänheten.

Stadgandet har hämtats från den vadhåll— ningsförordning, som upphävdes då den nu- varande lotteriförordningen trädde i kraft. Några uttalanden till ledning för tolkning- en ges inte i förarbetena till lotteriförord- ningen.

Frågan om tolkningen av 8 & lotteriför- ordningen har däremot varit föremål för uttalande av JO i ämbetsberättelsen för år 1967.28 Ärendet rörde klagomål som in— kommit över att myndigheterna hade olika praxis vid handläggning av ärenden röran- de bingolotterier. Polismästaren i Lands- krona anförde i yttrande i ärendet bl. a. föl- jande.

Enligt min uppfattning är en s.k. supporter- förening med 300 å 400 medlemmar, vars enda eller huvudsakliga verksamhet synes bestå i att deltaga i bingospel, anordnat av moderför- eningen, som har kanske ett 50-tal medlemmar, att betrakta som en sådan sammanslutning, som omtalas i lotteriförordningen 8 5. Även om såsom villkor för deltagande i spelet skulle fordras medlemskap i moderföreningen, så an-

(:

ser jag spelet med avseende a omfattningen

och de villkor, varunder deltagande i spelet må ske, vara att jämställa med lotteri, anordnat för allmänheten. I sådant fall skulle ju för— eningens verksamhet beträffande den största delen av medlemskadern väsentligen bestå i an- ordnande av bingospel. För detta bedömande kan det icke ha någon större betydelse, om medlemskorten lösas vid entrén eller på någon annan plats vid något annat tillfälle.

Att bingo-lotterierna i nordvästra Skåne an- ordnas för allmänheten, d.v.s. att vem som helst kan bli medlem i föreningarna, är för öv— rigt uppenbart och framgår bl.a. av de bras- kande annonserna i lokalpressen, där arrangö- rerna söka locka publik till sina bingospel med uppräkningar av vinster och uppgifter om ned- satta insatser o.s.v.

JO fann den av polismästaren i Landskrona gjorda bedömningen vara riktig och någon kri- tik syntes därför icke kunna riktas mot att den av klaganden omnämnda föreningens bingospel ansetts hänförligt under lotteriförordningen.

Vidare kan erinras om att i 9 & andra stycket allmänna ordningsstadgan tillställ- ning till vilken tillträde är beroende av med— lemskap i viss förening eller av inbjudan under vissa förutsättningar anses vara att jämställa med tillställning, till vilken all- mänheten har tillträde. I kommentarer29 till stadgan framhålls bl. a. följande.

Vad särskilt angår offentliga tillställningar hade det ansetts nödvändigt att utvidga rekvi- sitet i likhet med vad som skedde genom 1932 års förordning, då i annat fall —— enligt vad erfarenheterna visat —— lagstiftningen lätteligen kunde kringgås genom åtgärder av skenkarak— tär. Tillställningar kunde undandragas kon- troll genom att deltagarna exempelvis anteck- nade sig som medlemmar i en förening, varige- nom tillställningen skulle bli att anse som en- skild. Även i övrigt skulle lagstiftningens räck- vidd bliva alltför snäv. I 9 5 andra stycket all- männa ordningsstadgan har därför intagits en bestämmelse som till sitt innehåll nära över- ensstämmer med 1932 års förordning. Enligt nämnda bestämmelse skall såsom offentlig an- ses jämväl tillställning, till vilken tillträde är beroende av medlemskap i viss förening eller av inbjudning, därest tillställningen uppenbar— ligen utgör del av rörelse, som föreningen eller inbjudaren driver uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar, eller vilken eljest, såsom med avseende å omfatt- ningen av den krets som äger tillträde eller de villkor under vilka tillträde lämnas, är att

28 JO ämbetsber. 1967 s. 346 ff. 29 Persson s. 106—107.

jämställa med tillställning till vilken allmänhe- ten har tillträde. Denna formulering är icke av- sedd att innebära några sakliga ändringar i för- hållande till 1932 års förordning i ämnet. For- muleringen överensstämmer i dessa delar med den som användes i 4 & i 1945 års förordning om nöjesskatt. I den promemoria, som ligger till grund för nämnda förordning, anföres bl. a. att mot det i 1932 års förordning använda ut- trycket ”därest tillställningen uppenbarligen utgör del av en uteslutande eller väsentligen för anordnande av dylika tillställningar driven rörelse” kunde invändas, att det vore oklart, huruvida bestämmelsen skulle gälla även om någon annan än föreningen eller inbjudaren dreve ifrågavarande rörelse, varför det synts lämpligt och ägnat att göra Stadgandet något klarare att låta det gälla fall då ”tillställningen uppenbarligen utgör del av rörelse, som för- eningen eller inbjudaren driver uteslutande el- ler väsentligen för anordnande av dylika till- ställningar”. I förtydligande syfte ändrades i det sammanhanget bestämningen ”eljest, såsom med avseende å sin omfattning” till "eljest, så- som med avseende å omfattningen av den krets som äger tillträde".

Vidare kan nämnas att departementsche- fen i propositionen yttrade bl. a. följande.30

Såsom framgår av vad jag redan anfört an- ser jag uppenbart, att ifrågavarande bestäm- melser icke skall äga tillämpning på lojal och normal föreningsverksamhet. —— — — En sam- mankomst, som anordnas av en lokalförening av en facklig organisation och till vilken endast organisationens medlemmar — antingen i den lokala föreningen eller i annan till organisa- tionen hörande förening — äger tillträde, är sålunda icke att jämställa med tillställning till vilken allmänheten har tillträde. Att medlems maka eller make och barn jämväl äger tillträde bör icke förändra sammankomstens karaktär av enskild; det är ändå icke fråga om en till- ställning till vilken allmänheten har tillträde.

I detta sammanhang kan även nämnas en hovrättsdom, refererad i Sv It 1943 s. 82, där den omständigheten att inträdesbil- jett till en föreningsfest medgav rätt för medlem att medta en gäst, icke ansågs med- föra att tillställningen blev att anse som offentlig.

Utredningen

Som framgår av ovanstående redogörelse saknas uttalanden i lotteriförordningens för- arbeten till ledning för att avgöra i vilka

fall ett lotteri skall anses anordnat för all- mänheten. Frågan syns ej heller ha behand- lats i den rättsvetenskapliga litteraturen och endast få avgöranden av högre domstolar tycks finnas i ämnet. Tolkningen av begrep- pet får därför väsentligen stödjas på utta- landen och avgöranden som rör uttrycket allmänheten där detta återfinns i bestäm- melser rörande äventyrligt spel i brottsbal- ken och angående allmän sammankomst och offentlig tillställning i lagen om allmänna sammankomster och i allmänna ordnings- stadgan. Att bedöma huruvida förutsätt- ningen att företaget är anordnat för allmän- heten i ett visst fall skall anses vara upp- fylld ankommer givetvis i sista hand på en diskretionär prövning av domstol. Följande torde dock kunna sägas till vägledning för bedömningen.

Lotteri som anordnas i samband med en privat tillställning för en sluten krets torde i regel icke kunna anses vara anordnat för allmänheten. Vad nu sagts gäller emeller— tid inte i sådana fall då avsikten med till- ställningen varit att anordna spel och in- bjudan till denna riktats till personer utan inbördes gemenskap. Under sist angivna förhållanden syns lotteriet vara att anse såsom anordnat för allmänheten.

Om lotteri anordnas enbart för en för- enings medlemmar i en av denna dispone— rad lokal, torde spelet vanligen icke kunna betraktas som anordnat för allmänheten. Detta torde gälla även om medlemmarna får ta med familjemedlemmar eller privata gäster i begränsad omfattning. Samma får anses gälla även för det fall att lotteri på angivet sätt anordnas gemensamt för med- lemmar i flera föreningar. Av 8 & lotteri- förordningen framgår emellertid att lotteri blir att anse som anordnat för allmänheten även om det sker inom en förening, nämli- gen om det framgår, att föreningen till- kommit med huvudsakligt ändamål att an- ordna spel, eller då medlemskap i före- eningen kan vinnas så lätt att det framstår som en ren formalitet. Sålunda är bingo som anordnas av en supporterklubb som

30 Prop. 1956: 143 s. 157.

tillkommit för att arrangera sådant spel att likställa med lotteri anordnat för allmän- heten. Detsamma torde gälla om bingo an- ordnas av en förening, i vilken medlemskap kan vinnas genom att delta i spelet, lösa en— trébiljett e. dyl.

Om lotteri anordnas inom en sluten per— sonkrets utan att detta sker vid en privat tillställning eller vid en föreningsfest är det mer osäkert om lotteriet är att anse som anordnat för allmänheten eller ej. Sådana fall som här kan tänkas är bl. a. lotterier för anställda i ett företag eller bland med- lemmar av viss bransch. I princip torde för sådana fall krävas att personkretsen skall vara relativt liten för att lotteriet ej skall bli att anse som anordnat för allmänheten. Personkretsen skall i dessa fall m. a. 0. vara både sluten och liten.

Lotteri som anordnas i andra fall än vad ovan sagts torde i regel bli att anse som an- ordnade för allmänheten. Som exempel härpå kan nämnas spel på automat som uppställts i en affärslokal, i vilket kunder eller bekanta till innehavaren äger delta. Detta gäller givetvis även om automaten är uppställd på privat område, där allmänhe— ten normalt icke har tillträde, exempelvis kontorsrum i en butik.

1.4.4 Offentlig tillställning m.m. Jämlikt 2 & lotteriförordningen får lotteri anordnas efter anmälan till polismyndighet under förutsättning bl. a. att det anordnas i samband med offentlig nöjestillställning eller tillställning till förmån för välgörande kulturellt eller allmännyttigt ändamål. Jäm- likt 3 5 a) i samma förordning får lotteri likaledes anordnas efter anmälan under för- utsättning bl. a. att lotteriet anordnas i sam- band med tillställning till förmån för väl- görande kulturellt eller allmännyttigt än- damål. I tillämpningen har det angivna begrep- pet tillställning visat sig föranleda betydan- de tolkningssvårigheter i olika avseenden. I förarbetena till lotteriförordningen ges ingen närmare vägledning rörande tolkning— en av begreppet. Ej heller har såvitt utred- ningen kunnat finna något avgörande, som

kan vara vägledande, fattats av högsta dö- mande instans. Det torde dock kunna hål— las för visst att tillställning i lotteriförord- ningen endast avser offentlig tillställning. Förordningen reglerar nämligen endast så- dana lotterier som anordnas för allmänhe- ten och andra lotterier omfattas inte.

Enligt vad utredningen inhämtat syns po- lismyndigheterna vanligen tolka begreppet tillställning i lotteriförordningen såsom i princip liktydigt med motsvarande begrepp i allmänna ordningsstadgan.

Vid tiden för lotteriförordningens ikraft- trädande gällde ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 1868. I 13 & beskrevs begreppet offentlig tillställning genom an- givande av exempel. En liknande begrepps- bestämning lämnas i den nu gällande all- männa ordningsstadgan den 14 december 1956. I 9 5 står bl. a. följande.

Med offentlig tillställning avses teaterföre- ställning, konsert, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biografföre- ställning, cirkusföreställning, tivoli- och mark- nadsnöjen, festtåg samt tillställning av annat slag, som anordnas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmänna sammankoms- ter.

I detta sammanhang kan erinras om att i lagen den 14 december 1956 om allmänna sammankomster såsom sådan räknas sam- mankomst som hålls för överläggning, opinionsyttring i allmän eller enskild ange- lägenhet. Till sammankomst hänförs också föreläsning och föredrag för undervisning eller meddelande av allmän eller medbor- gerlig bildning samt sammankomst för re- ligionsövning. Såsom allmän anses sam- mankomst som ordnas för allmänheten el— ler till vilken allmänheten äger tillträde. Dit räknas också sammankomst som med hän- syn till de villkor under vilka tillträde läm— nas är att jämställa med sammankomst som är ordnad för allmänheten eller till vilken allmänheten äger tillträde. Bestämmelserna i lagen gäller även om det vid samman- komsten förekommer mindre inslag som av- ser underhållning eller förströelse.

I den utredning som låg till grund för förslaget till nu gällande allmänna ordnings-

stadga uttalades om begreppet tillställning bl. a. följande.31

Det torde vara tillfyllest att ersätta hittills upptagna, delvis föråldrade exempel genom att angiva de nu för tiden mest betydelsefulla sla- gen av tillställningar. I detta hänseende synas böra nämnas teaterföreställning, konsert, täv- ling och uppvisning i sport och idrott, dans- tillställning, biografföreställning, cirkusföre- ställning, tivoli- och marknadsnöjen samt fest- tåg. Lika litet som för närvarande har ansetts möjligt att, utöver den ledning som exemplen giva, särskilt angiva vad som menas med till- ställning. Härutinnan får språkbruket jämte lag- stiftningens innehåll i övrigt giva ledning. Till begreppet offentlig tillställning får anses höra en avsikt att samla publik, varför åtskilliga till- dragelser som förorsaka folksamlingar utan vi- dare falla utanför begreppet. Processioner och liknande, exempelvis begravningståg, vilkas syf- te endast är förflyttning och som ej innebära demonstration eller — såsom festtåg — just av— se samlande av publik, äro sålunda ej att anse såsom tillställningar. Å andra sidan kan emel- lertid hit ej vara att hänföra varje åtgärd eller arrangemang, som företages i syfte att verka publiksamlande; uppenbart är sålunda att som tillställning ej bör anses i affärsverksamhet in- gående sedvanlig skyltning och ej heller före- visning på muséer eller liknande inrättningar. Sådan förevisning som sker vid särskilda ut- ställningar eller mässor eller eljest under mera extraordinära omständigheter torde däremot ofta nog falla under vad som enligt vanligt språkbruk inrymmes under tillställningsbegrep- pet.

I propositionen med förslag till allmänna ordningsstadgan anförde departementsche- fen till utveckling av begreppet tillställning följande.32

Utredningen har funnit att det icke är möj- ligt att i en generell definition ange, vad som skall förstås med tillställning, och denna upp- fattning delas av de flesta remissinstanserna. Man torde därför i stället bli nödsakad att an- lita den metoden, att man i förevarande para- graf i ordningsstadgan räknar upp de vanligas- te slagen av offentliga tillställningar. Enligt de- partementsförslaget skall sålunda med offent- lig tillställning avses teaterföreställning, kon- sert, tävling och uppvisning i sport och idrott, danstillställning, biografföreställning, cirkus- föreställning, tivoli- och marknadsnöjen, fest- tåg samt tillställning av annat slag, som an- ordnas för allmänheten och som icke avses i lagen om allmänna sammankomster. Det är, såsom framgår av exemplifieringen, här i fler- talet fall fråga om nöjestillställningar, ofta s.k.

allmänna folknöjen. Ett fullständigt angivande av vilka slags tillställningar som hör hit är gi- vetvis icke möjligt, men som ytterligare exem- pel må här nämnas revy-, kabaret- och variete— föreställningar, musikunderhållning, dansupp- visning och gymnastikuppvisning. Såsom utred- ningen anfört bör processioner och liknande _ exempelvis begravningståg, vilkas syfte är för- flyttning och ej innebär demonstration eller på samma sätt som t. ex. festtåg just avser att sam- la publik -— icke betraktas som offentlig till- ställning. Att i författningen angives endast festtåg bör icke vara så att förstå, att alla andra processioner skulle falla utanför bestäm- melsens tillämpningsområde. Det får i varje särskilt fall bli beroende av processionens art. Åtskilliga processioner avser just att samla pu- blik och torde även i övrigt vara av den ka- raktären, att de bör betraktas som offentlig till- ställning. I vissa andra fall däremot, då syftet är att samla publik, t.ex. sedvanlig skyltning, förevisningar på museum och liknande, får det anses uppenbart att det icke är fråga om till- ställning. Redan av uttrycket "tillställning” tor- de framgå att därmed icke avses sedvanlig skyltning, såsom exempelvis julskyltning. Även om denna skyltning består av filmförevisning eller uppträdande av människor eller djur i skyltfönster anser jag sådant i regel icke böra betraktas som offentlig tillställning. Polisens allmänna befogenhet att vidtaga åtgärder för ordningens upprätthållande torde vara tillräck- lig i sådana sammanhang. Ej heller eljest bör vanlig reklam för att väcka allmänhetens köp— intresse anses som tillställning. Först om det blir fråga om mera omfattande och publikdra- gande evenemang torde man kunna tala om tillställning. Sålunda lär varumässor och sär- skilda utställningar regelmässigt få betraktas som tillställningar enligt ifrågavarande bestäm- melser. Detsamma torde gälla särskilt arrange- rade offentliga mannekänguppvisningar. Ett särskilt problem erbjuder de s.k. blandade till- ställningarna, varmed avses sammankomster, vid vilka förekommer mindre inslag av under- hållning eller förströelse, exempelvis ett före- drag som efterföljes av en danstillställning. I princip kan då tänkas att olika regler blir att tillämpa på de olika delarna av sammankoms- ten; föredraget hänföres under lagen om all— männa sammankomster och danstillställningen till offentlig tillställning som behandlas i ord- ningsstadgan. Många gånger skulle detta emel— lertid te sig väl osmidigt och opraktiskt. Där- för föreslås att om vid allmän sammankomst förekommer mindre inslag som avser under- hållning eller förströelse, bestämmelserna om allmänna sammankomster likväl skall gälla.

31 SOU 1954: 37 s. 70. 32 Prop. 1956: 143 s. 154 — 155 .

Om t. ex. ett politiskt möte efterföljes av ett par sångnummer av en berömd sångare synes —— även om publik kan antas ha samlats i stor utsträckning för sångens skull —— samman- komsten likväl böra inbegripas under lagen om allmänna sammankomster. I de fall då tvekan uppstår, om en tillställning är att hänföra till det ena eller andra slaget, bör, såsom utred— ningen framhållit, i regel den författning anses tillämplig som anger större frihet. d.v.s. lagen om allmänna sammankomster. — I viss mån liknande synpunkter som nu sagts skulle kunna tillämpas om i samband med något som ej i och för sig är att hänföra till en tillställning t.ex. servering på restaurang eller kafé före- kommer inslag av underhållning. Så snart man kan betrakta detta inslag som en självständig tillställning (konsert, l:abaret, varieté), vilket i regel torde vara fallet, bör det emellertid falla under bestämmelserna om offentliga tillställ- ningar. Består underhållningen enbart av ra- dio- eller grammofonmusik eller television sy- nes det dock i allmänhet vara svårt att tala om en tillställning. Dessa frågor är emellertid vanskliga att bedöma och avgränsningen torde få överlämnas till rättstillämpningen.

I och för sig framstår det som angeläget om den betydelse som ges åt begreppet till- ställning i allmänna ordningsstadgan även kunde bli tillämplig när det gäller att i lot— teriförordningen ange vid vilka slag av sam- mankomster lotterier kan anordnas endast efter anmälan. Enligt utredningens mening syns hinder inte möta mot att en sådan lik— ställighet sker och utredningen vill därför — i anslutning till den praxis som för när— varande tillämpas — förorda att de i lot- teriförordningen använda begreppen ”of- fentlig nöjestillställning” och ”tillställning” ersätts med uttrycket ”offentlig tillställ- ning”. De i lotteriförordningen använda be- stämningarna nöjestillställning och tillställ- ning för välgörande, kulturellt eller allmän- nyttigt ändamål syns nämligen alla —— i varje fall bedömt med beaktande av förhål- landena i praktiken — utgöra offentlig till- ställning. Någon inskränkning av möjlighe- terna att anordna anmälningslotterier kan en sådan ändring inte antas medföra. Skulle det visa sig att inskränkning sker i något enstaka fall står ju möjligheten öppen att söka tillstånd till lotteriet.

I anslutning till vad sålunda nyss uppta- gits om begreppet ”offentlig tillställning”

skall här beröras frågan om anordnandet av själva lotteriet i och för sig kan anses så- som sådan tillställning.

Vissa former av lotterier, som anordnas för allmänheten, såsom exempelvis bingo torde få anses som offentlig tillställning i allmänna ordningsstadgans mening. Som ex- empel kan i detta sammanhang nämnas att länsstyrelsen i Stockholms län i beslut den 3 april 1968 förklarat att bingospel får an- ses som offentlig tillställning i allmänna ordningsstadgans mening till följd varav en anmälan om att anordna bingospel på långfredagen lämnades utan bifall på den grunden att enligt 10 å i nämnda stadga — i dess dåvarande lydelse —— förbud rådde att anordna offentlig tillställning bl.a. på långfredagen.

En viss osäkerhet syns råda hos myndig- heterna i vad mån vissa former av lotte- rier, som anordnas för allmänheten, t.ex. bingospel är att anse som tillställning i lot- teriförordningens mening. Såvitt utredning— en erfarit anser myndigheterna i regel att lotteri icke i sig själv är att anse som till— ställning i lotteriförordningens mening. En annan tolkning skulle nämligen innebära att det i 2 & och 3 5 a) uppställda kravet på att lotteri skall anordnas i samband med tillställning blev helt meningslöst. Rikspo— lisstyrelsen har i ett cirkulär den 25 oktober 1965 rörande bingospel i denna fråga gett uttryck för den meningen att bingospelet inte i och för sig utgör en tillställning i lot- teriförordningens mening och för den upp- fattningen att man enbart på denna grund kan hänföra spelet till anmälningslotteri en- ligt 2å eller 3 5 a) lotteriförordningen inte torde kunna godtas. Utredningen ansluter sig till den av rikspolisstyrelsen intagna ståndpunkten. Om polismyndighet medde— lar tillstånd till lotteri bör detta omfatta tillstånd både enligt lotteriförordningen och enligt allmänna ordningsstadgan därest så- dant tillstånd erfordras. Om länsstyrelsen meddelar tillstånd till lotteri innefattas däri även tillstånd enligt ordningsstadgan.33 Gi- vetvis förutsätter en sådan ordning att läns-

33 Jfr Persson s. 118.

styrelsen inhämtar polismyndighetens ytt— rande. Om annan myndighet än nu sagts meddelar tillstånd till lotteri, bör polismyn- dighetens tillstånd enligt ordningsstadgan föreligga när ärendet avgörs och om så ej är fallet i tillståndsbeslutet anges att till— stånd även erfordras enligt ordningsstadgan.

En följd av ovan nämnda tolkningssvå- righet i fråga om tillställningsbegreppet har bl.a. blivit att på vissa håll medges att anmälningslotteri får bedrivas i samband med bingospel. Till följd härav förekom- mer att olika former av lotteri förekom- mer i bingolokalerna, såsom bl.a. ameri- kanska lotterier och spelautomater. En så- dan ordning medför att prövning rörande ett lotteritillstånds storlek delvis blir me- ningslös, då tillståndshavaren kan bedriva anmälningslotteri i obegränsad omfattning i anslutning till det beviljade lotteriet. Vi- dare försvåras kontrollen av lotterierna ge- nom att tillståndslotterier för vilka ofta om- fattande villkor och kontrollföreskrifter meddelats, bedrivs samtidigt med anmäl- ningslotterier utan sådana villkor eller före- skrifter. Med den bestämning av begreppet tillställning som förut angetts, som innebär att ett lotteri icke i och för sig kan anses utgöra en tillställning i lotteriförordning- ens mening kommer den nyss angivna ord- ningen icke vidare att kunna bibehållas.

Den generella rätten att efter anmälan anordna lotteri i samband med tillställning har i många fall missbrukats. Det förekom- mer nämligen ofta att lotteriet blir det helt dominerande arrangemanget medan tillställ- ningen i övrigt bara anordnas för att tillgo— dose lotteriförordningens krav. Praxis syns variera kraftigt hos olika polismyndigheter i fråga om vilka krav som ställs på dylika tillställningar. I många fall godtas att till— ställningen endast består av enstaka musik- framträdanden. Sålunda har uppgetts att an- mälningslotterier i form av bingospel eller av tombolalotterier förekommer i betydan- de omfattning i samband med en s.k. till- ställning som bara består av dragspelsmu- sik av en ensam musikant.

Vilka krav som skall ställas på beskaf- fenheten hos en tillställning för att lotte—

rier skall få anordnas, torde många gånger vara svårt att avgöra. En viss ledning tor- de dock kunna hämtas ur förarbetena till allmänna ordningsstadgan,34 varav, som ti- digare redovisats, bl. a. framgår att konser- ter, kabareter och varieteter i regel blir att anse som offentlig tillställning, medan detta endast i undantagsfall kan bli fallet beträf- fande underhållning som endast utgörs av radio- eller grammofonmusik eller televi- sion. Av intresse för bedömningen av den— na fråga är följande rättsfall.

Åklagaren hade yrkat ansvar 5. A och B jäm- likt 2 5 och 10 å andra stycket lotteriförord- ningen för förseelser enligt förordningen bestå- ende i följande: A var verkställande direktör för en restaurang i Stockholm. Hos polismyn- digheten hade A jämlikt 2 & lotteriförordningen anmält, att lotteri, i form av spel med s.k. svensk roulette, skulle bedrivas på restaurang- en. — Vinsterna skulle utgöras uteslutande av anvisningar, gällande såsom betalningsmedel allenast på restaurangen. För deltagande i lot- teriet skulle fordras insats. I 2 & lotteriförord- ningen stadgas: ”Lotteri må anordnas efter an- mälan hos polismyndigheten minst sju dagar innan, under förutsättning att lotteriet anord- nas i samband med offentlig nöjestillställning _ — — samt att, om för deltagande i lotteriet fordras insats, denna icke överstiger femtio öre —- —— ——.” Vidare stadgar 4 5 andra styc- ket lotteriförordningen: ”Beträffande lotteri, varom förmäles i 2 5 — — — äger polismyn— digheten meddela erforderliga kontroll- och ordningsföreskrifter.”

Med anledning av A:s sagda anmälan ut- färdade polismyndigheten den 8 september 1966 bevis om anmälan. I beviset angavs bland annat följande: ”— —— —— För nedannämnd tillställning/sammankomst, varom anmälan här upptagits, gäller de föreskrifter och villkor, som anges i denna handling — — —. Anmälan gäl- ler endast för lotteri som anordnas i samband med offentlig nöjestillställning det vill säga offentlig danstillställning eller föreställning för vilken tillstånd erfordras jämlikt 52 & rus- drycksförsäljningsförordningen (varieté) — —— _”. Av 52 ä 1 mom. rusdrycksförsäljnings- förordningen framgår, att tillstånd, varom här närmast är fråga, icke erfordras vid bland annat sång och konsert eller annan därmed jämförlig underhållning å restaurant. A har hyrt ut rätten att bedriva ifrågavarande lotteri till ett företag som innehas och drivs av B. A och B hade låtit anordna sådant lotteri, varom här är fråga, ehuru vid tillfället på hotellet fö-

34 Persson s. 101.

rekom varken offentlig danstillställning eller annan underhållning än musik, i ett vånings- plan av ett kapell, bestående av en basfiol, en orgel och ett piano, samt i ett annat vå- ningsplan av en pianosolist. Därigenom hade A och B gjort sig skyldiga till förseelse mot lotteriförordningen och med stöd av denna meddelad föreskrift.

Stockholms rådhusrätt där målet anhäng- iggjordes uttalade sig enligt följande.

Åklagaren har gjort gällande att den musik- underhållning som förekommit icke varit att anse som offentlig nöjestillställning i förord- ningens mening och att A och B därigenom överträtt denna bestämmelse i 2 & lotteriför- ordningen samt med stöd av denna förordning av polismyndigheten utfärdad föreskrift om vilken art av offentlig nöjestillställning som vore tillåten.

Jämlikt 2 & berörda förordning må under förutsättning att lotteri anordnas i samband med offentlig nöjestillställning och övriga i paragrafen upptagna förutsättningar äro upp- fyllda lotteriet anordnas efter anmälan till po- lismyndigheten. Enär den musikunderhållning, som vid tillfället förekommit, är att anse som offentlig nöjestillställning och det icke påståtts att övriga i 2 & lotteriförordningen upptagna förutsättningar icke iakttagits äro A och B icke övertygade om förseelse mot nämnda för- ordning. Beträffande lotteri, varom förmäles i 2 & lotteriförordningen, äger polismyndigheten jämlikt 4 & samma förordning meddela erfor- derliga kontroll- och ordningsföreskrifter. I ut- färdat bevis om anmälan intagen föreskrift om vilken art av offentlig nöjestillställning som vo— re tillåten kan icke anses vara hänförlig till sådana föreskrifter, som polismyndigheten äger utfärda med stöd av sistnämnda paragraf. Straffbar förseelse mot av polismyndigheten meddelad föreskrift kan följaktligen ej anses ha förekommit. Vid denna bedömning skall åtalet ogillas.

Målet fullföljdes därefter till Svea hov- rätt, som ej fann skäl göra ändring i råd- husrättens dom.

I den utredning som låg till grund för lot- teriförordningen anfördes följande.35

Anledningen till fordran på särskilt tillstånd såsom villkor för att lotteri skall få anordnas är, att möjlighet härigenom erhålles att hindra olämpliga lotterier. I samband med att till- stånd lämnas kunna uppställas krav på lotte- riets beskaffenhet i olika hänseenden, kontroll- föreskrifter o. dyl. Beträffande lotterier, som fylla vissa på förhand angivbara förutsättning- ar, synes emellertid i lotteriförordningen kunna

meddelas ett generellt tillstånd. Då det gäller att avgöra, om ett lotteri skall få anordnas el- ler icke, torde insatsernas storlek samt vinster- nas värde och beskaffenhet böra tillmätas sär- skild betydelse. Ett lotteri, där insatserna äro små och vinsterna icke äro alltför lockande, föranleder ej samma betänkligheter som ett företag, där allmänheten genom höga vinster kan frestas att riskera betydande belopp. Del- tagande i ett lotteri av förstnämnda, mera ofarliga slag torde hava sin grund icke så mycket i spelpassion eller vinstbegär som i företagets roande beskaffenhet eller annan om- ständighet, mot vilken knappast synes finnas anledning till erinran från samhällets sida.

Utredningen föreslog härefter att lotteri skulle få anordnas enbart efter anmälan om insatsen var maximerad till 25 öre och vins- ten till 5 kronor. Vidare föreslogs bl. a. att som ytterligare förutsättning skulle sättas att vinstfördelningen ägde rum i omedel- bart samband med att insatsen erlades samt att vinsterna uteslutande skulle utgöras av varor.

Vid remissbehandlingen av utrednings— förslaget framfördes från flera håll betänk- ligheter mot den av utredningen föreslagna generella rätten att anordna lotteri. Därvid anfördes att detta skulle kunna leda till uppkomsten av ”icke önskvärda lotteriföre— tag, såsom lotterier anordnade av affärsid- kare i enbart syfte att locka kunder, spel- hallar och spelautomater med mer eller mindre olämpliga innehavare”.

Departementschefen anförde i proposi- tionen bl.a. följande.36

Genom de av de sakkunniga föreslagna vill- koren för rätt till anordnande av lotteri efter allenast anmälan hos vederbörande polismyn- dighet, nämligen att insatsen högst må utgöra 25 öre, att vinsterna uteslutande skola bestå av varor och att värdet å högsta vinst ej må över- stiga 5 kronor, torde visserligen uteslutas lot- terier, som kunna sägas innebära ekonomisk fara för allmänheten. Enligt vad i yttrandena framhållits, synes en dylik generell rätt emel- lertid kunna medföra åtskilliga olägenheter ur andra synpunkter. Visserligen torde det ofta vara en onödigt tung anordning att för små- lotterier av här förevarande slag fordra särskilt tillstånd. Möjlighet synes därför böra hållas öppen till undantag från den allmänna regeln i

35 SOU 1938: 17 s. 51. 36 Prop. 1939: 76 s. 20—21.

1 5. Men denna möjlighet bör begränsas så, att olägenheter därav i görligaste mån undvikas. Det förefaller som om en lämplig avgränsning skulle ernås genom att — i anslutning till vad som föreslagits i vissa yttranden — såsom villkor för anordnande av lotteri utan till- stånd fordra, att lotteriet bedrives i sam- band med offentlig nöjestillställning eller till- ställning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål och allenast inom område, som är avsett för tillställningen.

Utredningen

I många fall anordnas som förut sagts lot- terier av betydande omfattning som anmäl- ningslotterier, där själva lotteriet otvetydigt utgör huvudarrangemanget och övriga verk- samheter i samband med detta endast an- ordnas för att uppfylla lotteriförordningens krav. En följd härav har bl. a. blivit att det uppstått spelhallar, där bingospel efter an- mälan bedrivs kontinuerligt med smärre underhållning. Dessa verksamheter domine- ras i regel av kommersiella intressenter och utgör en besvärande konkurrens för sådana föreningar som önskar att själva anordna lotterier till förmån för ideell verksamhet. Det syns väsentligt att fortsatt missbruk av rätten att anordna anmälningslotterier i fortsättningen förhindras. Enligt utredning— ens mening bör en förutsättning för att lot- teri får anordnas efter anmälan vara att det drivs i samband med en tillställning un- der sådana förhållanden att själva tillställ— ningen utgör huvudarrangemanget. Någon kvantitativ bedömning av lotteriets omsätt- ning jämfört med övrig verksamhet vid till- ställningen syns icke erforderlig. Det vä- sentliga bör vara att tillställningen och icke lotteriet för den besökande allmänheten framstår såsom huvudattraktionen. För att åstadkomma en sådan ordning vill utred— ningen föreslå att ifrågavarande lagrum ändras så att däri föreskrivs att lotteri må anordnas efter anmälan därest detta utgör inslag i offentlig tillställning. Som exempel på lotteri för vilket denna förutsättning i regel får anses uppfylld är lotterier som be- drivs på tivolin och nöjesfält. Vidare torde även lotteri som anordnas i samband med marknader, mässor, föreningsfester och ba-

sarer vanligen uppfylla denna förutsättning. I regel torde även roulettspel och automat- spel som förekommer i samband med dans- tillställningar och andra former av offent- lig tillställning på restauranger ofta upp- fylla denna förutsättning. Däremot torde så icke vara fallet för lotterier som bedrivs i särskilda spelhallar eller för torgtombo- lor som anordnas i samband med enstaka musikframträdanden.

Även när det gäller frågan om vilket lo- kalt samband som skall finnas mellan lotte— ri och tillställning har tolkningssvårigheter uppstått. Av 2 & lotteriförordningen fram- går att lotteriet endast får bedrivas inom det för tillställningen avsedda området. Härav torde följa att då en tillställning be- drivs inom inhägnat område så måste även lotteriet bedrivas inom detta. Då en till- ställning icke äger rum inom något avspär— rat eller inhägnat område, bör krävas att lotteriet bedrivs i omedelbar närhet av den plats där tillställningen pågår. När det gäl— ler tillställning som bedrivs inomhus, ex- empelvis i en restaurangbyggnad, måste gi- vetvis krävas att även lotteriet drivs inom samma byggnad. Även då så är fallet kan det dock många gånger ifrågasättas om de lokala förhållandena är sådana att ett lot- teri kan anses anordnat i samband med tillställning. I sammanhanget förtjänar upp— märksammas ett beslut av länsstyrelsen i Stockholms län den 30 januari 1970.

I skrivelse till polismyndigheten i Stockholm anmälde bolaget A sin avsikt att, i enlighet med 2 & lotteriförordningen uppsätta spelauto— mater på biografen X i Stockholm. Apparater- na skulle vara tillgängliga i samband med of— fentlig nöjestillställning. Polletter, värda högst 50 öre, skulle tillhandahållas gästerna och vinsterna, värda högsta tio kronor, skulle gälla som betalningsmedel inom etablissementet och fick ej växlas till kontanter. Polismyndigheten förklarade sig lagligen ej kunna uppta anmä- lan, då utredningen i ärendet visat att sådant samband mellan det anmälda lotteriet och of- fentlig nöjestillställning, som avses i 2 & lotteri- förordningen, ej förelåg.

Bolaget anförde besvär över polismyndighe- tens beslut och anförde följande. I den biograf- foajé, där automaterna skulle uppställas, sker bland annat biljettförsäljning — vilket måste anses utgöra en integrerande del av själva

biobesöket och föreställningen — varför foajén, liksom biografsalongen och övriga för bio- publiken erforderliga utrymmen, måste anses tillhöra för nöjestillställningen avsetf område. I foajén spelas även musik, vanligen ur den film biografen visar. Dörrarna mellan foajén och salongen är visserligen tillslutna under pågående filmvisning, men inget hindrar åskå- darna från att under tiden passera genom dessa dörrar. Det kan i detta hänseende ej heller vara någon avgörande skillnad mellan biograf- och restaurangfoajéer.

Polismyndigheten anförde i yttrande över besvären följande. Man kan ej förvänta att den, som bevistar en biografföreställning, under fö- reställningens gång besöker foajén för att spela på där uppställda automater. Om dör- rarna mellan biografsalongen och foajén är lås- ta eller ej saknar därvid betydelse. Bolaget har inte uttalat någon avsikt att — i den mån det överhuvudtaget vore möjligt till en rimlig kost- nad — vidtaga åtgärder för att avskilja bio- publiken från allmänheten i övrigt. Utsändan- de av högtalarmusik kan ej anses utgöra offent- lig tillställning.

Länsstyrelsen beslutade som följer. Länsstyrelsen finner i likhet med polismyn- digheten att det anmälda lotteriet inte kan an- ses anordnat i sådant samband med offentlig nöjestillställning som avses i 2 & lotteriför- ordningen. Enär den gjorda anmälan således inte grundat någon rätt för klaganden att an- ordna lotteriet har det ankommit på polismyn- digheten att, såsom skett genom överklagade beslutet, lämna klaganden underrättelse härom. Länsstyrelsen lämnar besvären utan bifall.

Enligt utredningens mening kan som en allmängiltig regel uppställas fordran på att lotteriet skall bedrivas i sådant samband med tillställningen att den publik som be- vistar denna uppehåller sig i de lokaler, där lotteriet bedrivs. Vidare måste fordras att tillställningsområdet icke är avspärrat från de lokaler där lotteriet bedrivs. Såsom ex- empel på fall då de sålunda angivna förut— sättningarna är för handen kan anges att spelautomater står uppställda i foajén till en kabaretrestaurang.

Vad gäller det tidsmässiga sambandet mellan tillställningen och lotteriet torde icke behöva krävas att verksamheterna bedrivs exakt samtidigt. Således torde lotteriverk— samhet kunna få bedrivas även under pau- ser i tillställningen. Däremot bör det krä- vas att lotteriet bedrivs under en tid då den

publik som besöker tillställningen normalt har kommit tillstädes. För att närmare be— lysa det anförda kan såsom exempel näm- nas att på en restaurang, där kabaretföre- ställning bedrivs på kvällarna, roulettspel bör få förekomma under hela kvällen, me- dan det givetvis icke får förekomma under tid då restaurangen serverar lunch.

1.5 Nomenklatm'

Delvis på grund av att lotteriärenden hand— läggs av olika myndigheter har uppstått en oenhetlig nomenklatur.

Tillstånd till lotteri kan enligt lotteriför- ordningen ges av Kungl. Maj:t, länsstyrel— se eller polismyndighet. Vilket organ som skall handha ärendet beror bl.a. på det sökta lotteriets storlek. Polismyndigheterna handlägger även ärenden rörande anmäl- ningslotteri. De lotterier som faller under nämnda organs behörighet kommer i be- tänkandet att benämnas rikslotteri, länssty- relselotteri eller polirlotteri.

Med sedellotteri avser utredningen i fort— sättningen sådana företag där deltagare ge- nom att erhålla lottsedlar äger delta i ut- lottning, s.k. dragning, av vinster enligt en i förväg uppgjord plan.

Sedellotteri förekommer huvudsakligen i följande former.

Serielotteri där lottsedlarna numrerats och dragning alltid sker efter lottförsälj— ningens slut.

Tombolalotteri där lottsedlarna är för- seglade och dragning, helt eller delvis, har skett före lottförsäljningens början. För— säljningen i tombolalotterier sker regelmäs- sigt från fast försäljningsställe. Vanligen förvaras lotterna i s.k. tombolahjul.

En form av tombolalotteri är kvicklot- teri, där lottförsäljningen tillåts ske under hand på grund av att förseglingen av lott- numren utförts på mer betryggande sätt.

Amerikanskt lotteri där lottsedlarna är förseglade och priset på lotterna varierar enligt en fastställd skala. Vanligen sker dragningen efter lottförsäljningens slut.

Nära påminnande om lotteri med lott— sedlar är sådana lotterier där utlottning sker

på bankböcker, almanackor, grammofon— skivor efter namnteckning på listor o.s.v.

Vadhållning med penningar sker genom rota/isamrvadhållning vid hästtävlingar samt genom vadhållning vid idrottstävlingar, s. k. tips.

Lotteri får enligt i lotteriförordningen an- givna grunder bedrivas antingen efter an- mälan eller tillstånd. Utredningen kommer att beteckna den förra formen som anmäl- ningslotteri37 och den senare som tillstånds- lotteri?”4

Jämlikt 1 & lotteriförordningen får lot- teri om penningar eller penningars värde ej anordnas utan tillstånd av Kungl. Maj:t. I betänkandet kallas sådant lotteri penning- lotteri. Övriga lotterier benämns varulotte- ri. Härunder faller även lotterier, där vins- terna består av anvisningar på varor, såsom presentkort o.dyl. Som varulotteri behand- las också de enstaka lotterier, där vinster— na helt eller delvis efter tillstånd av Kungl. Maj:t består av värdepapper, ehuru sådana lotterier ur tillståndssynpunkt är likställda med penninglotterier.

Med lotterianordnare avses i det följan- de den som erhållit lotteritillstånd eller gjort anmälan om lotteri.

3738 De angivna beteckningarna hänför sig till lotteriförordningen i dess nuvarande lydelse. Utredningens förslag kommer att medföra en viss ändring i innebörden av dessa be- grepp, enär automatspel och roulettspel, som nu bedrivs efter anmälan föreslås bli under- kastade tillståndstvång.

2. Gällande bestämmelser angående lotteriverksamhet

2.1 Lotteriförordningen den 19 maj 1939 I lotteriförordningen anges under vilka för- utsättningar lotteri får anordnas. För att få anordna lotteri för allmänheten fordras i regel särskilt tillstånd. I vissa fall är emel— lertid tillräckligt med anmälan, och för vis- sa slag av lotterier, som anordnas i sam- band med rundradiosändning eller med ut- givande av tryckt periodisk skrift fordras varken tillstånd eller anmälan under förut- sättning bl. a. att värdet på högsta vinst inte överstiger 200 kr. T illståndslotteri. För att få anordna lot- teri fordras enligt huvudregeln i 1 5 första stycket lotteriförordningen tillstånd av Kungl. Maj:t. Undantag från denna regel ges emellertid genom att tillstånd i vissa fall kan lämnas av länsstyrelse och i andra fall av polismyndighet. På Kungl. Maj:t ankommer att besluta om lotteri, som bedrivs inom fler än ett län, samt lotteri, där vinsterna till större del än som motsvarar därpå belöpande skatt ut- görs av penningar eller värdepapper, även- som lotteri, där insatserna, stämpelavgift ej inbegripen, uppgår till högre sammanlagt belopp än 50 000 kr. Länsstyrelse kan enligt 3 & c) lotteriför- ordningen ge tillstånd till lotteri, däri in- satser och vinster är till antal och storlek bestämda enligt uppgjord plan. Vissa förut- sättningar skall emellertid vara för handen. Lotteriet skall sålunda anordnas till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyt-

tigt ändamål eller för partipolitisk verksam- het eller till understöd och uppmuntran åt svenska konstidkare. Lotteriet får vidare be- drivas endast inom länet och vinsterna får inte till större del än som motsvarar därpå belöpande skatt utgöras av penningar eller värdepapper. Slutligen får insatserna, stäm- pelavgift däri ej inbegripen, inte uppgå till högre sammanlagt belopp än 50 000 kr. Polisr/zyndighet kan jämlikt 3 5 b) lotteri- förordningen lämna tillstånd att anordna lotteri. För att polismyndighet skall kunna ge tillstånd fordras —— förutom att de förut- sättningar i fråga om lotteriets ändamål och vinsternas beskaffenhet som nyss nämnts skall föreligga att lotteriet skall bedrivas endast inom polismyndighetens förvalt— ningsområde och att insatserna inte får upp- gå till mer än 5 000 kr. sammanlagt. Amnälningrlotteri. Som förut nämnts kan lotteri få anordnas enbart efter anmälan. Sådan skall göras hos polismyndighet minst sju dagar innan lotteriet börjar. Lotteri får enligt 2 & lotteriförordningen anordnas i denna ordning, om det anordnas i samband med offentlig nöjestillställning eller tillställ- ning till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål. Lotteriet får dessutom bedrivas bara inom det för till- ställningen avsedda området. Vidare skall vinsterna uteslutande utgöras av varor eller av anvisningar, vilka gäller som betalnings- medel endast inom området. Värdet på högsta vinst får inte överstiga tio kr. eller,

om vinsterna utgörs uteslutande av varor, 15 kr. Jämväl skall vinstutdelning ske i medelbar anslutning till deltagande i lotte- riet. Slutligen gäller att insats i lotteriet inte får överstiga 50 öre eller, om vinsterna be- står uteslutande av varor, en krona.

Dessutom kan jämlikt 3 & a) i förord- ningen lotteri få anordnas efter anmälan hos polismyndighet, om följande förutsätt- ningar är uppfyllda. Insatser och vinster skall vara till antal och storlek bestämda enligt uppgjord plan. Anmälan om lotteriet skall. göras hos polismyndigheten minst sju dagar innan. Lotteriet skall anordnas i sam- band med tillställning till förmån för väl— görande, kulturellt eller allmännyttigt ända- mål och får bedrivas allenast inom för till- ställningen avsett område. Vinsterna får inte till större del än vad som motsvarar därpå belöpande skatt utgöras av penningar eller värdepapper. Behållningen i lotteriet får uteslutande användas för det ändamål, till vars förmån den tillställning äger rum i samband varmed lotteriet är anordnat. Anmälan får inte avse att vid samma till- ställning anordna lotterier med insatser till högre sammanlagt belopp än 3 000 kr.

En skillnad mellan anmälningslotterier enligt 2 5 och sådana enligt 3 & a) består sålunda i att för de förra föreskriven be— gränsning gäller storleken av insatser och vinster, medan för de senare begränsningen gäller lotteriets omslutning. För lotteri en— ligt 3 5 a) gäller vidare att insatser och vinster skall vara till antal och storlek be- stämda enligt uppgjord plan.

Kontroll- och ordningsföreskrifter. Jäm- likt 4- g- i lotteriförordningen kan meddelas kontroll— och ordningsföreskrifter för lot- teri såväl då för detta krävs tillstånd som när det kan anordnas endast efter anmälan. Som allmän regel anges därvid att lotteriet inte skall mer än nödvändigt betungas med sådana föreskrifter. I samma lagrum före- skrivs vidare att tillståndsmyndigheten vid meddelande av tillstånd äger föreskriva de närmare villkor, vartill omständigheterna kan ge anledning.

Påföljdsbestämmelser I'll. rn. I lotteriför- ordningen finns vidare bestämmelser om

förbud mot att främja deltagande i utländs- ka lotterier eller lotterier inom landet som bedrivs utan tillstånd. Den innehåller också vissa bestämmelser om förbud i vissa fall mot att utan medgivande av anordnaren till- handagå annan vid deltagande i lotteri och att avyttra vinstandelsbevis i lotterier m. m.

Enligt lotteriförordningen är anordnande av lotteri för allmänheten att jämställa med lotterier för medlemmar i sammanslutning, om denna tillkommit väsentligen för att an- ordna lotteriet eller detta eljest med hänsyn till omständigheterna är att jämställa med lotteri anordnat för allmänheten.

Slutligen upptar lotteriförordningen be- stämmelser om straff bl. a. för olovligt an- ordnande av vadhållning ävensom bestäm- melser om förverkande.

2.2 Gällande bestämmelser om skatt och stiimpelavgifter för lotterier

De grundläggande bestämmelserna härom återfinns i förordningen den 28 september 1928 om särskild skatt å vissa lotterivinster samt i 28 och 29 && stämpelrkatteförord— ningen den 21 maj 1964.

Enligt förordningen om särskild skatt å vissa lotterivinster utgår skatt i varulotterier på vinster, som i värde överstiger 200 kr., med 30 0/0 på vinstens värde. Härvid bör uppmärksammas att lotterivinstskatt utgår även om lotteriet inte är anordnat för all— mänheten (jfr prop. 1965: 264). Lotterivinst- skatt utgår inte på skänkta vinstföremål och ej heller vid utlottning av konstverk inom konstföreningar. Vid penninglotterier är värdegränsen för skattskyldighet 50 kr. Skatten på vinster på premieobligationer är 20 0/0.

Skatt på vinster vid vadhållning medelst totalisator vid hästtävlingar bestäms i an— nan ordning.

Det åligger lotteriets anordnare att inne- hålla och tiil statsverket redovisa så stor del av den skattepliktiga lotterivinsten som mot- svarar lotterivinstskatten. Vid beräkning av skattebeloppet skall i vinstens värde även inräknas den på vinsten belöpande skatten. Vinstvärdet består alltså dels av själva vinst-

föremålets värde och dels av Vinstskatten. Vinstskatten motsvarar tre sjundedelar eller 42,86 0/0 av vinstföremålets värde. Lotteri- vinstskatt utgår alltså med ca 43 0/0 av va— ruvinstens marknadsvärde. Om lotteriets anordnare kan visa, att vinst ej utlämnats, äger han återfå så stor del av skattebelop- pet som svarar mot vinstens värde.

En följd av den särskilda lotterivinstskat- ten är att vinster i svenska lotterier och vinster på här i riket utfärdade premieobli- gationer är undantagna från kommunal och statlig inkomstskatt enligt 19% kommunal— skattelagen den 28 september 1928 och 2 5 förordningen den 26 juli 1947 om statlig inkomstskatt. Vidare är enligt samma para- grafer vinster upp till 100 kr. i utländska lotterier och på utländska premieobligatio- ner ej skattepliktiga.

Beskattningsmyndighet enligt förordning- en om särskild skatt å vissa lotterivinster är kontrollstyrelsen, som även har att meddela förhandsbesked om lotterivinstskatt skall er- läggas och med vilket belopp sådan skatt skall utgå.

Närmare föreskrifter rörande skattens uppbörd och redovisning har meddelats av Kungl. Maj:t i kungörelsen den 1 I decem- ber 1964 om upphörd och redovisning av särskild skatt å vissa lotterivinster.

I denna kungörelse föreskrivs att anord- nare av lotteri, där lotterivinstskatt skall er- läggas, skall anmäla vinstdragning till kon- trollstyrelsen inom en månad efter drag- ningen eller, om dragningen ägt rum före lottförsäljningens början, inom en månad efter utgången av den för lottförsäljning be- stämda tiden. I anmälan skall uppges sam- manlagda värdet av beskattningsbara vins- ter, som utfallit på sålda lotter. Samtidigt skall lotteriets anordnare erlägga den på vinsterna belöpande skatten. Underlåter an- ordnare att inge anmälan skall kontrollsty- relsen oberoende därav fastställa den skatt som skall utgå.

Ränta utgår på skattebelopp, som ej in- betalas inom föreskriven tid. Denna beräk- nas enligt bestämmelserna i 27 å förord— ningen den 3 april 1959 om förfarandet vid viss konsumtionsbeskattning och utgår med

7 %. Efterföljs ej anmaning att erlägga fe- lande skattebelopp skall detta uttas genom utmätning.

Lotteriets anordnare äger efter anmälan återfå inbetald skatt för sådana vinster som ej avhämtats inom föreskriven tid.

Länsstyrelse eller polismyndighet, som meddelar tillstånd till lotteri, och polismyn- dighet, som mottar anmälan om lotteri. skall lämna uppgifter till kontrollstyrelsen i alla de fall då lotteriet innehåller skatteplik- tiga vinster. Sålunda skall uppgift lämnas om anordnarnas namn och adress, om den som fått uppdrag att öva tillsyn över lotte- riet. om skattepliktiga vinster enligt upp- gjord plan, om den för lottförsäljning be- stämda tiden och om tiden för dragning. försåvitt denna är känd.

I lotterier, där Kungl. Maj:t beviljat till- stånd, skall uppgiftsskyldigheten fullgöras av den länsstyrelse, som utser kontrollant för lotteriet. Anmälningarna till kontroll- styrelsen görs på särskild blankett.

Lotteriets kontrollant skall övervaka, att bestämmelsen om redovisning och inbetal- ning av lotterivinstskatt efterföljs samt be- styrka riktigheten av uppgifter, som lämnas i anmälan om dragning eller ansökan om restitution.

Enligt stämpelskatteförordningen skall stämpelskatt erläggas för varulotteri, som anordnas efter tillstånd av Kungl. Maj:t el- ler länsstyrelse i vilket sammanlagda insats- beloppet överstiger 15 000 kr. Skatten utgår med 5 0/0 av insatsbeloppet, i den mån detta överstiger 15 000 kr. Om samma anordnare samtidigt bedriver två eller flera lotterier med lika vinstplaner, skall ur stämpelskatte- synpunkt anses som om endast ett lotteri föreligger.

Inom en månad efter utgången av den för lottförsäljning bestämda tiden skall lotte— riets anordnare inkomma med deklaration till kontrollstyrelsen. Deklarationen skall avfattas på särskild blankett, som fastställs av kontrollstyrelsen.

Därest sammanlagda insatsbeloppet en- ligt deklarationen understiger insatsbelop— pet enligt uppgjord plan, skall deklaratio- nen vara åtföljd av intyg, rörande först—

nämnda belopp, utfärdat av notarius publi- cus eller lotteriets kontrollant.

Meddelas tillstånd till lotteri, vars sam- manlagda insatser enligt uppgjord plan över- stiger 15 000 kr. skall underrättelse härom sändas till kontrollstyrelsen. Enligt 27 & kungörelsen den 29 oktober 1964 om stämp- lar samt uppbörd och redovisning av stäm- pelmedel rn. rn. (stämpelkzuzgörelsen) skall i sådant meddelande anges anordnarens nanm och adress och vem som fått i upp- drag att utöva tillsyn över lotteriet. Vidare skall uppgift lämnas om insatsbeloppet en- ligt uppgjord plan, den för lottförsäljning bestämda tiden och tid för dragning, i den mån denna är känd. Sådant meddelande lämnas av myndigheten på särskild blan- kett. Har lotteritillståndet lämnats av Kungl. Maj:t skall den myndighet som har att för- ordna om tillsyn över lotteriet lämna upp- gift till kontrollstyrelsen om vem som för- ordnats att öva tillsynen.

I kungörelse den 29 oktober 1964 om expeditionsavgift m. m. (expeditionskungö- relsen)1 stadgas att expeditionsavgift utgår med 20 kr. för lotteri, vari insatserna icke uppgår till högre sammanlagt belopp än ] 000 kr. och med 30 kr. för annat lotteri.

Expeditionsavgift utgår dock endast för tillståndslotteri.

2.3. Övriga bestämmelser

För försäljning av premieobligationer gäller särskilda bestämmelser enligt kungörelsen den 19 maj 1939 med vissa bestämmelser ang. försäljning av svenska statens premie— obligationer.

Lantbruksstyrelsen är tillsynsmyndighet för vadhållning medelst totalisator. För så- dan verksamhet gäller Lantbruksstyrelsens reglemente för totalisatorvadhållning vid hästtävlingar (vadhållningsreglemente) den 21 december 1965.

I allmän poststadga den 20 juni 1941 stadgas i 4 & att postbefordran icke medges för lottsedlar i otillåtna lotterier och ut- ländska lotterier. Detsamma gäller även för inbjudan att delta i sådant lotteri ävensom för vinstförteckning, dragningslista m. m.

I lotteribestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t den 27 juli 1956 lämnas föreskrifter rörande bl.a. lotteristyrelse, arvoden, me- delsförvaltning, vinstinköp, lottsedlar, drag- ning, dragningslista och redovisning. Dessa bestämmelser skall gälla för lotteri, därest så föreskrivits i lotteritillståndet. Sådan fö- reskrift meddelas regelmässigt då Kungl. Maj:t lämnar lotteritillstånd. Däremot syns ej förekomma att dylik föreskrift meddelas för länsstyrelse- och polislotterier. De av Kungl. Maj:t meddelade lotteribestämmel- serna torde dock i viss utsträckning ha på- verkat utformningen av länsstyrelsernas kontrollföreskrifter.

1 Ändr. SFS 1968: 145.

3. Lotterimarknaden

De lotterier som anordnas för allmänheten kan i stort sett hänföras till någon av föl- jande former: totalisatorvadhållning vid hästtävlingar, tips, penninglotteri samt varu- lotterier i form av sedellotterier, bingo, rou- lett, spelautomater och s.k. marknads- och tivolinöjen.

3.1. Totalisatorvadhållning vid hästtävlingar

Totalisatorvadhållning vid hästtävlingar be- drivs av vederbörande kapplöpningsarran- görer efter särskilda tillstånd av Kungl. Maj:t. Totalisatorvadhållningen regleras ge- nom av lantbruksstyrelsen utfärdat vadhåll- ningsreglemente (SFS 1965: 932). Vidare utser lantbruksstyrelsen kontrollanter vid trav- och galoppbanorna för att utöva till- syn över totalisatorverksamheten. Vinstut- delningen vid totalisatorvadhållning tillgår så att vinsterna fördelas i proportion till storleken av gjorda insatser på de vadhål- lare, som satsat på rätt häst, sedan avdrag skett för totalisatorskatt, vilken varierar för olika spelformer. I allmänhet utgår skatten med 20 0/0 på insatserna i varje löpning. Skatten utgör dock 30 0/0 vid kombinerat spel på vinnare och andra häst samt 35 0/0 då vadhållningen omfattar fem löpningar, s.k. V5. Av skatten erhåller arrangören en mindre del för att täcka kostnader. Omfatt- ningen av totalisatorvadhållningen har, bl. a. genom införande av nya spelformer och tillskapande av nya travbanor, under senare

år ökat kraftigt. Under tioårsperioden 1959 ——1969 har sålunda den årliga omsättning- en ökat från 194 milj. kr. till 726 milj. kr. Insatserna, som görs genom inköp av in— satskvitton på i löpningarna deltagande häs- tar, sker huvudsakligen på trav- och galopp- banorna i samband med tävlingarna. En be- tydande förtidsvadhållning förekommer även. Denna ombesörjs till största delen av tidningarnas depeschkontor.

3.2 Vadhållning i samband med idrottstävlingar

Tillstånd att anordna vadhållning i sam- band med idrottstävlingar, s.k. tips, har be- viljats det statsägda Aktiebolaget Tipstjänst genom tidsbegränsade koncessioner. Nuva- rande tillstånd gäller till utgången av juni 1973. Villkoren för verksamheten regleras i viss utsträckning i Kungl. Maj:ts till- ståndsbeslut. Sedan en särskild radskatt på fem öre per tipsrad avdragits skall 50 0/0 av insatserna användas för vinstutdelning till de i vadhållningen deltagande. På vinster över 50 kr. utgår lotterivinstskatt. Överskott i bolagets verksamhet skall, sedan före- skrivna fondavsättningar verkställts, inges till statsverket. Vidare äger chefen för han- delsdepartementet utse kontrollanter för att utöva fortlöpande tillsyn över bolagets vad— hållningsverksamhet. Verksamheten har vä- sentligen omfattat vadhållning vid fotbolls- matcher. Under perioden 1 juli 1958—30

juni 1969 har den årliga tipsomsättningen ökat från 176 milj. kr. till 297 milj. kr. Del- tagande i tipsvadhållning sker genom att fylla i särskilda kuponger, där matcherna för varje spelomgång är angivna. Insatsen består av avgift för varje ifylld rad på ku- pongen. Insatserna görs hos bolagets om- bud, i regel tobaksaffärer.

3.3. Penninglotteri

Tillstånd att anordna penninglotteri har ge- nom särskilda beslut av Kungl. Maj:t med- delats det statsägda Svenska penninglotte- riet aktiebolag. Nuvarande tillstånd gäller till utgången av år 1973. Villkoren för pen- ninglotterierna är fastställda i tillståndsbe- sluten. Bolaget skall för allmänheten anord- na 1otteri med dragning varje månad. Priset för varje lottsedel skall vara 20 kr. Minimi— och maximiantal lotter för varje dragning samt vinstplan fastställs i tillståndsbeslutet. I vinstplanen anges vinsternas storlek och antal. Vinsterna utgör 52,8 0/0 av samman- lagda insatsbeloppen. På vinster över 50 kr. utgår lotterivinstskatt. Överskott i bolagets verksamhet skall, sedan föreskrivna fond- avsättningar verkställts, inlevereras till statsverket. Dessutom anordnar bolaget lot- terier till förmån för konst, teater och and- ra kulturella ändamål enligt föreskrifter av Kungl. Maj:t i varje särskilt fall. Lottsedels— priset i dessa lotterier är 100 kr. Försälj- ningen av penninglotter sker hos bolagets ombud, vanligen tobaksaffärer. Den årliga omsättningen för penninglotteriet har under tioårsperioden 1959—1969 ökat från 279 milj. kr. till 357 milj. kr.

Frågor som hänger samman med totali- sator, tips och penninglotteri kommer icke att ytterligare behandlas i denna utredning.

3.4 Varulotteri

3.4.1. Rikslotteri

Tillstånd att för allmänheten anordna lot- teri skall meddelas av Kungl. Maj:t då sam- manlagda insatsbeloppet överstiger 50000 kr. Vidare krävs tillstånd av Kungl. Maj:t då lotteriet skall bedrivas inom flera län eller då vinsterna i lotteriet till någon del

skall bestå av pengar eller värdepapper. Sådana fall där Kungl. Maj:t gett tillstånd till lotteri under 50 000 kr. att bedrivas in— om flera län är mycket få. Däremot före- kommer ett betydande antal lotterier, där vinsterna helt eller delvis består av obliga- tioner. Insatserna för dessa lotterier över- stiger dock nästan alltid 50000 kr., varför tillstånd av Kungl. Maj:t ändå erfordrats. Av lotteriförordningen följer att Kungl. Maj:t även kan ge tillstånd för lotterier med andra ändamål än de som anges i 3 % i för- ordningen. Några sådana tillstånd torde dock inte ha meddelats.

Rikslotteriernas omfattning har tidigare ökat kraftigt. Denna tendens syns dock under de senaste åren ha avstannat. Detta torde i första hand bero på konkurrensen från andra lotteriformer, främst bingo. Un- der åren 1962—1968 var den beviljade om- slutningen i rikslotterierna 32, 41, 48, 54, 54, 46 och 55 milj. kr. Under 1968 bevil- jade Kungl. Maj:t tillstånd till sammanlagt 119 lotterier. Alla var sedellotterier.

I regel har endast riksföreningar och and- ra centrala organisationer beviljats tillstånd till rikslotteri. Om man ser på de ändamål som rikslotterierna skall tillgodose, utgörs den största gruppen av s. k. behjärtansvär- da ändamål, såsom bekämpande av sjuk- domar och stöd åt handikappade. I denna grupp återfinns flera sedan länge årligen återkommande lotterier. Under år 1967 var den beviljade omslutningen av lotterier för sådana behjärtansvärda ändamål 11,2 milj. kr. eller ungefär 25 0/0 av den totala om— slutningen det året. Under de senaste åren har lotterier som har till syfte att stödja partipolitisk verksamhet ökat kraftigt. Un— der år 1967 beviljades lotterier för sådant ändamål för 9,5 milj. kr., vilket motsvarar ungefär 20 0/0 av omslutningen hos samt- liga lotterier. Omfattningen av lotterier för politiska ändamål torde därefter ytterligare ha ökat. Enligt praxis ges endast tillstånd till politiska föreningar som är knutna till parti, som är representerat i riksdagen. Bland övriga ändamål som tillgodoses ge- nom rikslotterierna kommer därefter i stor— leksordning idrott och nykterhet. Som and-

ra exempel på ändamål, som erhåller stöd genom rikslotterier, kan slutligen nämnas ungdomsverksamhet och verksamhet till förmån för rikets försvar.

I fråga om olika typer av lotterier domi- nerar numera kvicklotterierna. Sedan de med början år 1962 kom till användning i större omfattning i rikslotterierna, har de fått en ökad utbredning för varje år. År 1967 beviljades tillstånd för kvicklotterier med en sammanlagd omslutning av 27,4 milj. kr., d. v. 5. större delen av lotterierna (60 0/0) var av denna typ. Därefter kommer de traditionella serielotterierna, vilka år 1967 hade en beviljad omslutning av 13 milj. kr. eller något mer än en fjärdedel (28 %) av den totala omslutningen. För kvicklotterier och serielotterier föreskrivs ofta i tillståndsbeslutet, att lottförsäljningen skall ske genom den förening, som erhållit tillståndet eller genom organisationer, som är anslutna till eller samarbetar med denna. Försäljningen av kvick- och serielotter sker vanligen genom föreningsmedlemmarna på arbetsplatser och föreningsmöten, direkt till föreningsmedlemmar och mot postförskott till allmänheten. I sistnämnda fall sker för- säljningen ofta på grundval av ett särskilt kundregister. Vidare sker i många fall en betydande försäljning genom tobaksaffärer, särskilt anställda lottförsäljare, tidningsan- nonser och försäljningskiosker på varuhus. De vanliga tombolalotterierna är däremot av mindre omfattning när det gäller rikslot- terierna. Under år 1967 meddelades tillstånd för tombolalotterier med en omslutning av 5,1 milj. kr. Flertalet av dessa var s.k. ba- sarlotterier. De tidigare vanligen förekom- mande tombolalotterierna med högvinster och nitdragning i efterhand utgör numera ett mycket litet antal. Försäljningen av tom- bolalotterna äger till största delen rum i Storstockholmsområdet.

Förutom ovannämnda typer av sedellot- terier har Kungl. Maj:t i några enstaka fall beviljat tillstånd till lotterier, där dragning skett på grammofonskivor, bankböcker m.m. Tillstånd till bingolotterier har en- dast i två fall efter besvär meddelats av Kungl. Maj:t.

3.4.2. Länsstyrelselotteri

Tillstånd att anordna varulotteri, där insat- serna överstiger 5 000 men inte 50 000 kr. kan enligt lotteriförordningen meddelas av länsstyrelserna. Vidare fordras tillstånd av länsstyrelse för lotteri med en omsättning, som ej överstiger 5000 kr., om lotteriet skall bedrivas inom flera polisdistrikt. Un- der år 1968 beviljade länsstyrelserna totalt 6400 lotteritillstånd, med en sammanlagd omslutning av ca 165 milj. kr. Vad gäller omslutningen utgörs större delen av läns- styrelselotterierna av bingo. Under år 1968 beviljade länsstyrelserna totalt 3 151 till- stånd till bingo med en sammanlagd om- slutning av ca 108 milj. kr. Flertalet bingo— lotterier anordnas av idrottsföreningar. Om- fattningen av bingolotterier, som bedrivs efter tillstånd av länsstyrelse, varierar avse- värt i olika län dels beroende på varierande intresse hos allmänheten för bingo, dels på olika praxis vad gäller uppdelning av till- ståndsgivningen mellan polismyndighet och länsstyrelse. Länsstyrelselotteriema består i övrigt huvudsakligen av sedellotterier, van- ligen tombolalotterier och kvicklotterier. Dessutom förekommer i vissa län ett be- tydande antal s.k. kalenderlotterier. Även vad beträffar dessa former av lotteri torde ändamålet vanligen vara att främja idrotten. Ett betydande antal länsstyrelselotterier be— drivs även till stöd för behjärtansvärda än- damål och för partipolitisk verksamhet.

3.4.3. Polislotteri

Större delen av varulotterierna utgörs av po- lislotterier både om man ser till antal lotte— rier och till den sammanlagda omslutningen. Enligt polisberedningens utredning handlade polismyndigheterna 44 261 ärenden rörande lotteritillstånd under år 1961 och 47 028 un- der år 1962. I dessa siffror ingår även re- missvar över ansökningar hos länsstyrelsen. Härefter har polislotterierna ytterligare ökat i omfattning. Enligt rikspolisstyrelsens stati- stik för år 1966 beviljade polismyndigheter— na 43 239 tillstånd samt mottog 15 516 an- mälningar om lotteri. Vidare avgavs 2 634 yttranden i lotteriärenden. Motsvarande siff-

ror för år 1967 var 44 945 tillstånd, 18 470 anmälningar och 4 328 yttranden. Detta gör således för år 1966 sammanlagt 61 389 ären- den och för år 1967 67 743 ärenden.

Tillståndslotteri. Enligt av Iotteriutredningen inhämtad—e uppgifter beviljade polismyndig- heterna under år 1968 totalt 44 862 lotteri- tillstånd med en sammanlagd omslutning av ca 132 milj. kr. Om man ser till vilka ända- mål, som tillgodoses genom polislotterierna, kommer idrotten i främsta rummet. Av öv- riga ändamål som tillgodoses syns lotterier, som anordnas till förmån för partipolitisk verksamhet. ha ökat kraftigt under de se- naste åren.

Tillståndslotterierna utgörs till största de- len av sedellotterier, huvudsakligen vanliga tombolalotterier, i regel med ett lottpris av 50 öre eller en krona. En förutsättning för att bedriva tombolalotteri är att tillgång finns till fast försäljningsställe. Antalet plat- ser, som är lämpliga för försäljning av lot- ter, är starkt begränsat på de flesta orter. Till följd härav uppstår många gånger en betydande konkurrens om lotteritillstånden.

Försäljningen av tombolalotter torde till största delen äga rum utomhus. En betydan- de del av denna försäljning äger rum på all- män plats. Enligt rikspolisstyrelsens statistik lämnade polismyndigheterna under år 1966 5422 tillstånd jämlikt 2 & allmänna ord- ningsstadgan för upplåtande av allmän mark till försäljningsstånd för lotter. Motsvarande siffra för år 1967 var 5 586. Under senare år har lottförsäljning från fasta försäljnings- platser i anslutning till affärslokaler, särskilt större varuhus, fått en allt mer ökad ut— bredning och sådana lotterier utgör numera en mycket betydande del av polislotterierna.

Efter de vanliga tombolalotterierna är kvicklotterierna de vanligast förekommande bland sedellotterierna. De traditionella se- rielotterierna har däremot en mindre ut- bredning. Omfattningen av sedellotterier, som bedrivs efter tillstånd av polismyndig- het, har tidigare varit i ständig ökning. Un- der de senaste åren syns emellertid utveck- lingen ha stagnerat under konkurrens från bingon. Under år 1968 beviljade polismyn-

digheterna förutom bingo —— totalt 39 232 lotteritillstånd med en sammanlagd omslut- ning av ca 105 milj. kr.

En betydande del av polismyndigheternas tillståndsgivning avser bingo. Under år 1968 beviljade polismyndigheterna totalt 5 630 tillstånd till bingo med en sammanlagd om- slutning av ca 27 milj. kr. Vanligen anord- nas bingo av idrottsföreningar.

Det förekommer vidare att polismyndig- heterna ger tillstånd till andra former av lotteri än sedellotteri och bingo. Såsom ex- empel härpå kan nämnas gissningstävlingar och kalenderlotterier. Sådana lotterier har dock en betydligt mindre omfattning än se- dellotterier och bingo.

Lotterier efter anmälan enligt 3 5 a) lotteri- förordningen. Under år 1968 mottog polis- myndigheterna anmälningar enligt 3 5 a) om totalt 35 619 lotterier1 med en samman- lagd omslutning av ca 70 milj. kr. Den kvantitativt största delen av dessa lotterier utgjordes av anmälningar om bingo, vilka omfattade ett sammanlagt belopp av ca 59 milj. kr. En förutsättning för att anordna lotteri efter anmälan enligt 3 & a) är att lotteriet bedrivs i samband med en tillställ- ning. Enligt vad utredningen inhämtat är bingospelet i regel huvudattraktion vid så- dana tillställningar och övriga arrangemang är ofta av mycket underordnad betydelse. Det förekommer även att amerikanska lot- terier försäljs i samband med bingospelet likaledes efter anmälan enligt 3 g a). Övriga lotterier som bedrivs jämlikt bestämmelser- na i detta lagrum utgörs huvudsakligen av inomhuslotterier i samband med förenings- fester, kyrkobasarer etc. Dessa lotterier tor- de till största delen utgöras av vanliga tom- bolalotterier och amerikanska lotterier. Vinsterna består här i stor utsträckning av skänkta vinster. Ehuru antalet sådana lot- terier är mycket stort är dock den samman- lagda omsättningen relativt blygsam.

1 Denna siffra avser antal anmälda lotterier. De i början av detta avsnitt redovisade siff- rorna avser antal anmälningar. Då i vissa fall fler lotterier anmäls samtidigt är siffrorna ej jämförbara.

Lotterier efter anmälan enligt 2 5 lotteri- förordningen. När det gäller denna typ av lotterier saknas statistiskt underlag för att göra en säker bedömning av frekvens och omslutning. Detta beror på att vid anmälan om sådana lotterier uppgift vanligen icke lämnas om lotteriets storlek. Den tillåtna omslutningen i lotterier enligt 2 % är näm- ligen i princip obegränsad. Utredningen har från polismyndigheter och företag, som är verksamma på lotterimarknaden, inhämtat uppgifter om dessa lotterier. Med ledning härav kan följande beskrivning lämnas rö- rande 2 & lotterierna.

Vid utomhustillställningar som markna- der och mässor etc., som anordnas av idrottsföreningar och andra ideella förening- ar såsom bl. a. Barnens-Dags-föreningar, fö- rekommer lotterier i betydande omfattning. Större delen utgörs av tombolalotterier. Det förekommer även lotterier av tivoli- och marknadskaraktär, såsom bl. a. chokladhjul och ringkastningsanordningar. I många fall bedrivs dessa tillställningar i samarbete med tivoliföretag. I den mån lotterivinster icke levereras av tivoliföretag svarar vanligen s.k. basarvarufirmor för leveranserna. Det är därvid vanligt att basarvarufirmorna hål- ler med lottkiosker och andra nödvändiga utensilier för lotteriernas bedrivande. Grovt uppskattat torde omsättningen vid lotterier som bedrivs vid sådana tillställningar kun- na beräknas uppgå till ca 50 milj. kr. För- utom vid dylika tillställningar av tillfällig karaktär bedrivs en omfattande lotteriverk- samhet vid fasta anläggningar, såsom nöjes- fält och folkparker. Omsättningen på lot- terier, som bedrivs vid sådana etablissemang kan, enligt vad utredningen inhämtat, be- räknas uppgå till ca 15—20 milj. kr. Härav torde större delen utgöras av marknads- och tivolinöjen och endast en mindre del av tombolalotterier. Stora skillnader föreligger dock beträffande lotteriernas utformning vid de olika anläggningarna. Vissa av dessa fasta nöjesetablissemang, såsom bl. a. folkparker- na, drivs med en ideell målsättning, medan andra har en helt kommersiell verksamhet.

I rent kommersiellt syfte drivs regelmäs- sigt spelautomater och rouletter. Automat-

spelet har ökat kraftigt under de senaste åren. Antalet spelautomater i landet beräk— nas uppgå till minst 10000. Säkra beräk- ningar av omsättningen på automatspclet kan icke göras. Den årliga omsättningen kan dock uppskattas till flera hundra milj. kr.

Roulettspelet bedrivs huvudsakligen på restauranger. Vid utgången av år 1968 före- kom rouletter på 268 restauranger. Huvud- delen av spelet torde äga rum vid de större etablissemangen. Icke heller när det gäller roulettspelet kan några säkra beräkningar göras rörande omsättningen. På grundval av de uppgifter utredningen inhämtat kan an- tas att omsättningen uppgår till mellan 50 och 100 milj. kr. per år.

3.5 Lotterier, som inte kräver tillstånd enligt lotteriförordningen

Utgivande av premieobligationer har i sak föga samband med bedrivande av lotteri. På grund av den slumpmässiga fördelningen av vinsterna d.v.s. premierna blir dock verksamheten teoretiskt att hänföra till lot- teri. I 1 & lotteriförordningen stadgas dock att bestämmelserna i förordningen icke äger tillämpning på svenska statens premieobliga- nonen

Därest lotteri inte anordnas för allmänhe- ten krävs ej tillstånd eller anmälan enligt lotteriförordningen. I avsnitt 1.4.3 har tidi- gare redogjorts för vad som menas med att lotteri är anordnat för allmänheten. Lot- terier som icke är anordnade för allmän- heten, d.v.s. anordnade i slutet sällskap, torde huvudsakligen förekomma vid för- eningsfester o.dyl. Bland sedellotterier som förekommer i sådana sammanhang kan sär- skilt nämnas amerikanska lotterier. Vidare torde i en ganska betydande omfattning förekomma att bingo spelas i slutna säll- skap, särskilt hos idrottsklubbarna. Som framgår av avsnitt 1.4.3 torde dock sådant spel i många fall vara att anse som lotteri anordnat för allmänheten. Under senare år har vidare ett betydande antal spelauto- mater utplacerats i klubblokaler och andra lokaler, där allmänheten inte äger tillträde. Även här torde dock spelet i många fall

vara att anse såsom anordnat för allmän- heten.

Slutligen bör uppmärksammas att lotteri- förordningen icke anses ha tillämpning utan- för rikets gr'a'nser. I anledning av en fram— ställning till Kungl. Maj:t2 från Sveriges redareförening ang. tillåtligheten av spel- automater på fartyg under gång på inter- nationellt vatten förklarade justitiekanslern i yttrande den 14 juli 1966 att spelauto- mater torde kunna begagnas på svenska far- tyg under färd på internationellt vatten utan tillstånd enligt lotteriförordningen. På svenska färjor och passagerarbåtar bedrivs en ganska omfattande lotteriverksamhet i form av bingo, roulett och spelautomater. Enligt vad utredningen inhämtat har även förekommit att särskilda sjöresor anordnats för att anordna bingo på internationellt vat- ten, s.k. sjörövarbingo.

Enligt utredningens bedömning har så- dan lotteriverksamhet som icke kräver till- stånd eller anmälan enligt lotteriförord- ningen — förutom premieobligationerna —— en relativt blygsam omfattning jämfört med den lotteriverksamhet som faller under lot- teriförordningen.

I sammanhanget förtjänas slutligen på- pekas att lotterivinstskatt skall utgå även om lotteriet icke är anordnat för allmänheten.

3.6 Olagliga lotterier

För att göra beskrivningen av lotterimark- naden fullständig skall här något beröras förekommandc former av olaga lotteri. Vad först gäller sedellotterierna så torde det sällan förekomma att sådana lotterier bedrivs utan vederbörlig anmälan eller till- stånd. Däremot har det i vissa fall före- kommit att fler lotter försålts än vad till- ståndet omfattat. Till den del lottförsälj- ningen överskrider den beviljade omslut- ningen blir försäljningen olaglig. I sådana fall där intäkterna av en sålunda bedriven olaga lottförsäljning icke kommit det ända- mål tillgodo som lotteriet avsett att främja utan tillförts lottförsäljaren har förfarandet bedömts som bedrägeri. På samma sätt har dömts då antalet nitlotter obehörigen ökats

utöver fastställd plan”. Olaga lotteri får an— ses föreligga även i sådana fall där lottför— säljning sker under annan tid än den i till- ståndet beslutade försäljningstident. Brott mot lotteriförordningen kan också föreligga då tillståndshavaren överlåter lotteriföreta- get till annan arrangör mot viss andel av överskottet eller visst bestämt belopp? Sist- nämnda företeelse, som närmare kommer att beröras i avsnitt 4.11 är enligt vad ut- redningen inhämtat ganska vanlig. Beträffande bingospelet rådde i början bland anordnarna viss osäkerhet om spelet var att anse som lotteri. En följd härav var att bingon i stor utsträckning bedrevs utan tillstånd eller föregående anmälan. I många fall förekom att deltagarna i bingospelet formellt erhöll medlemskap i föreningen i syfte att kringgå lotteriförordningen. I de fall medlemskap i föreningen kunnat er- hållas enbart i syfte att delta i bingospelet blev dock detta jämlikt 8 5 i lotteriförord- ningen att jämställa med lotteri ordnat för allmänheten och därför hänförligt under be— stämmelserna i förordningen. Vidare bilda- des ett stort antal stödföreningar och sup- porterklubbar etc. i syfte att anordna bingo- spel, vilket i sådant fall jämlikt 8 % lotteri- förordningen också blev att jämställa med lotteri anordnat för allmänheten. Sedan nämnda förhållanden uppmärksammats av vederbörande myndigheter6 syns det olag- liga bingospelet ha väsentligt minskat men det torde dock fortfarande i betydande om- fattning förekomma, att för allmänheten an- ordnat bingospel bedrivs utan tillstånd eller föregående anmälan. Vidare förekommer i många fall att bingospel, som anordnas efter anmälan enligt 3 & a) lotteriförordningen, icke bedrivs i samband med någon tillställ- ning. Då bingospelet icke anses i sig själv utgöra en sådan tillställning, som avses i nämnda författningsrum, brister i dessa fall förutsättningarna för att anordna lotteri efter anmälan och bingospelet kommer allt-

Kungl. Maj:ts beslut 21 juli 1966. Se NJA 1947 s. 674. Se NJA 1908 s. 40 Se 2LU 1961: 37. Se IO:s ämbetsberättelse 1967 s. 346.

GGIQWN

så att ske i strid mot lotteriförordningen. Även när det gäller bingo förekommer ofta att vederbörande anordnare på ett otillåtet sätt överlåter skötseln av spelet till en utom- stående arrangör. Vidare bör nämnas att det ofta torde förekomma att vid bingospel i tillstånd eller anmälan fastställd maximi- omslutning överskrids. Slutligen kan nämnas att, enligt vad utredningen erfarit, det an— ordnas bingospel för allmänheten med pen- ningvinster, vilket givetvis är olagligt.

Vid bedömning av frågan om visst för- farande står i strid med lotteriförordningen bör uppmärksammas att några insatser från deltagarna icke är nödvändiga för att ett förfarande, som innebär en slumpmässig fördelning av vinster bland allmänheten, är att anse såsom lotteri. Det förekommer emellertid ofta att affärsföretag i reklam- syfte lottar ut vinster bland allmänheten. Ofta sker detta genom att vissa bonus- kuponger, inträdesbiljetter, kassakvitton etc. faller ut med vinst. Ofta sker sådana ”re- klamjippon” i form av en tävling. I många fall kan det vara svårt att avgöra om för- farandet är att anse som lotteri, där ut- gången helt eller delvis beror på slumpen, eller tävling, där utgången beror på delta- garnas skicklighet. En sådan bedömning kan även vara av betydelse för hur vinsten skall beskattas. Att olagliga reklamlotterier före- kommer torde i många fall kunna förklaras av bristande kännedom om lotteriförord- ningens bestämmelser. Då nämnda missför- hållanden i sak har föga samband med lot- teriverksamhet, bör rättelse i detta avseende, enligt utredningens mening, i första hand ske genom konsumentupplysning och över- vakning av reklam och konkurrensförhål- landen.7

En annan mycket vanlig form av reklam- lotteri är sådana lotterier, som bedrivs av tidningar och periodiska tidskrifter. Dessa lotterier är dock under vissa förutsättningar tillåtna enligt 5 & lotteriförordningen, om värdet å högsta vinst icke överstiger 200 kr. Det tycks emellertid som om nämnda gräns icke sällan överskrids, varvid lotteriet givet- vis blir olagligt. Även här gäller i många fall att gränsen är svår att dra mellan vad som

är lotteri och tävling baserad på skicklighet. I sammanhanget förtjänar påpekas att även skicklighetstävlingar blir att anse som lot- teri, om fördelningen av vinster bland del- tagarna äger rum efter slumpmässigt urval, exempelvis där vinsten fördelas bland flera deltagare med rätt svar i en skicklighets- tävlan med hänsyn till först öppnat svars- kuvert.

I 6 å lotteriförordningen meddelas förbud mot att främja deltagande i utländskt lot- teris. Det förekommer emellertid (i bety— dande utsträckning att den svenska allmän— heten bereds möjlighet att delta i utländska lotterier. Då sådana erbjudanden i regel görs genom postförsändelser, på vilka nå- got angivande av innehållet icke görs, före- ligger stora svårigheter att ingripa häremot. I sammanhanget kan nämnas att ansvarig utgivare för tidning, vari publicerats drag- ningslista i utländskt lotteri, döms till an- svar jämlikt ovannämnda lagrum9.

Hithörande spörsmål vad gäller Spel- automater och roulettspel kommer att be— röras i kap. 6 och 7 nedan.

I några fall har uppdagats förekomsten av illegal vadhållning vid hästkapplöpningar, s.k. ”bookmarking”, vilket är straffbart en— ligt 10 å lotteriförordningen.

Slutligen kan erinras om förekomsten av illegala spelklubbar, där allmänheten kan delta i poker och roulettspel m.m. Sådan verksamhet är dock att hänföra till även- tyrligt spel och bestraffas som dobbleri en- ligt brottsbalken. I vissa fall torde dock som tidigare omnämnts i avsnitt 1.4.2. svårig- heter kunna uppstå att dra gränsen mellan lotteri och äventyrligt spel.

3.7. Nya lotteriformer

Under de allra senaste åren har ytterligare nyheter introducerats på lotterimarknaden.

Sålunda har en helt ny typ av kvicklot— ter kommit fram. Dessa säljs från särskil- da förpackningar, där lotterna finns instop-

7 Se prop. 1970: 57 om förslag till lag om otill- börlig marknadsföring. 8 Se NJA 1933 s. 621, 623 och 624. 9 Se NJA 1961 s. 715.

pade. Dragningen har verkställts i förväg. Dragningslista och vinstförteckning finns angivna på förpackningarna. Lottförsälj- ningen tillgår så att lottköparen med en sticka eller nyckel sticker eller drar ut en lott ur förpackningen. Sådana lotterier kal- las därför ”sticklotterier”. Dylika färdig— blandade och förpackade lotterier inköps i stor utsträckning från utlandet. Lottförpack- ningarna är ej större än att de med lätthet kan bäras av försäljaren. Försäljningen sker därför ofta under hand.

En annan typ av förpackade kvicklotte- rier är de 5. k. ”Zl-lotterierna”. Dessa lot- terier bygger på samma princip, som det kända kortspelet ”21”, där det gäller att komma så nära 21 poäng som möjligt utan att överskrida detta tal. På lottsedlarna finns luckor, vanligen tre stycken, under vilka döljer sig miniatyrbilder av spelkort. Lott- köparen skall därefter genom att öppna luc— korna söka komma så nära 21 som möjligt. Kortkombinationerna på lotterna är givet- vis olika. I vissa fall kan vinnande kom- bination uppnås redan genom att öppna två luckor. På lottsedlarnas baksida finns vidare en vinstlista, vari anges vilka poäng som ger vinst, samt vinstens storlek för de olika poängtalen. Lotterierna levereras ofta i satser om 1 000 lotter, varav 900 är nitar och 100 är vinster.

Nu nämnda typer av kvicklotterier, som förekommer i olika utformning, torde hu- vudsakligen förekomma som anmälningslot- terier. Vissa polismyndigheter och länssty- relser har emellertid medgett att de fått an- vändas i tillståndslotterier. Enligt vad som uppgetts lär det även förekomma illegala lotterier, vari dylika lottsedlar används i en icke obetydlig utsträckning.

På vissa restauranger bedrivs sedan några år tillbaka ett kortspel, som påminner om 21-spelet och går under beteckningen Black- Jack. Vidare har nyligen introducerats en form av tärningspel, vars regler i likhet med det svenska roulettspelet är avpassade till bestämmelserna i 2 & lotteriförordning- en.

En ny typ av bingospel är den s.k. pris- bingon. Detta spel skiljer sig från det van-

liga bingospelet därigenom, att spelet för- siggår längs en disk eller motsvarande an— ordning, varpå bingobrickorna finns fast anbragta. Allteftersom numren dras, mar- kerar spelaren detta genom att dra en luc- ka över motsvarande nummer på brickan. Detta spel, som kan bedrivas i mycket hög takt, lämpar sig särskilt för spel på nöjes- fält och i spelhallar. Dylikt bingospel före- kommer som anmälningslotteri. Det spelas bl. a. i vissa bingolokaler i Stockholm.

Slutligen kan nämnas att portabla spel- automater i miniutförande introducerats på den svenska marknaden.

4. Sedellotteri

Att lämna någon närmare redogörelse för hur vanliga lotterier med lottsedlar går till torde icke vara erforderligt. I detta kapitel kommer huvudsakligen att behandlas de ekonomiska förhållandena i dessa lotterier.

4.1. Undersökningar och utredningsmalerial

4.1.1. Rikslotterier

För att undersöka försäljnings- och vinst- resultaten i rikslotterierna har utredningen genomgått de redovisningar för lotterier som inkommit till handelsdepartementet un— der tiden 1.7.1965——30.6.1968. Undersök- ningen omfattar 342 sedellotterier med en genomsnittligt beviljad omslutning av 363 000 kr. Utredningen har också granskat rikslotteriernas kostnader. Undersökningar- na i detta avseende har gjorts på grundval av lotteriredovisningar som inkommit dels under år 1964 och dels under tiden 1.2—— 31.7.1967. Dessa undersökningar har om- fattat sammanlagt 98 lotterier.

4.1.2. Polislotterier

Vad gäller lotterier som anordnas efter an- mälan till polismyndighet eller med tillstånd av sådan myndighet har undersökts redovis- ningar från sex polisdistrikt, nämligen Es- löv, Malmö, Mora, Stockholm, Södertälje och Örebro samt dåvarande överståthållar- ämbetet.1 Sistnämnda myndighet beviljade

tidigare även tillstånd för lotterier upp till 5000 kr. Denna tillståndsgivning har nu- mera överflyttats till polismyndigheten i Stockholm. Undersökningen avsåg lotterier, för vilka tillstånd givits under december 1966 hos vart och ett av dessa distrikt, jäm- te anmälningslotterier som anmälts under samma period. Från undersökningen har undantagits lotterier med en omslutning som ej överstigit 1 000 kr. samt andra lot- terier än sedellotterier. Det undersökta ma- terialet omfattade därefter 323 lotterier med en sammanlagd omslutning av 1 380 000 kr. och ett sammanlagt värde av försålda lotter år 1 118 000 kr. Av dessa var 258 tillstånds— lotterier, varav 18 med skänkta vinster, och 65 anmälningslotterier, varav 51 med skänk- ta vinster. Omslutningen i anmälningslotte- rierna uppgick till 250 000 kr. Överskottet i anmälningslotterierna var i genomsnitt något högre än för tillståndslotterierna beroende på att vinsterna i förstnämnda lotterier i be— tydande utsträckning utgjordes av skänkta vinster.

Utredningen har vidare för att söka bely- sa lotteriernas ekonomiska förhållanden gjort vissa undersökningar rörande verk- samheten hos företag inom lotteribranschen, såsom tryckerier, basarvarufirmor och lot- teribyråer.

1 Endast lotteritillstånd upp till 5000 kr. har medtagits.

4.2 Försäljning och överskott 4.2.1 Rikslotterier

Av undersökningarna framgår, att det ge- nomsnittliga försäljningsresultatet för riks- lotterierna var 89 0/0 av beviljad omslutning. Av lotteriföretagen hade 25 0/0 sålt samtliga lotter, 33 0/0 mellan 91 och 100 0/0 av bevil- jad omslutning, 18 0/0 mellan 81 och 90 0/0 av den beviljade omslutningen och 12 0/0 mellan 71 och 80 0/0 av beviljad omslutning. Återstoden eller 12 0/0 av samtliga under- sökta lotteriföretag hade sämre försälj- ningsresultat än 71 0/0.

Undersökningarna visar också att lotteri- er, där försäljningen endast skett genom egna medlemmar, redovisade ett sämre för- säljningsresultat, i det att dessa hade 15 0/0 osålda lotter mot 8 0/0 för övriga lotterier.

Enligt de gjorda undersökningarna var genomsnittliga överskottet för rikslotterier- na 30 0/0 i förhållande till värdet av försål- da lotter. För överskottet i förhållande till värdet av beviljad omslutning var motsva- rande siffra 27 0/0. Av lotterierna hade 19 0/02 (13) ett vinstresultat som översteg 40 %. Vinstresultat mellan 31—40 % före- kom i 30 0/0 (25) av fallen och i storleksord- ningen 21—30 0/0 i 30 0/0 (30) av fallen. I 21 0/0 (32) redovisades en vinst som under- steg 21 0/0. Det framgår således att 49 0/0 (38) av lotterierna redovisade ett överskott som översteg 30 0/0. Vinstresultatet visar en sjunkande tendens under den ifrågavarande perioden. Enligt redovisningarna för tidspe- rioden 1.7.1965——30.6.1966 var genomsnitt— liga vinstresultatet i förhållande till bevil- jad omslutning 28,5 0/0 mot 25,8 0/0 för ti- den 1.7.1967—30.6.1968. Motsvarande siff- ror för vinstresultat i förhållande till värdet av sålda lotter var 31,5 resp. 29,6.

I sammanhanget bör dock uppmärksam- mas att riksföreningar med lokalavdelning- ar i viss utsträckning redovisat uppkommet överskott i lotteriet som försäljningsprovi- sion till lokalavdelningarna. Någon beräk- ning hur stor procent det kan röra sig om har ej kunnat göras, enär lokalavdelningar- na i regel själva fått avgöra, i vad mån för- säljningsprovisionen skulle utgå till lottsäl-

jande föreningsmedlemmar eller komma lokalavdelningens verksamhet till godo. Nu nämnda förhållande medför att överskottet i lotterierna kan antas något överstiga vad nyss sagts.

4.2.2. Polislotterier

I de av utredningen undersökta lotterierna var genomsnittliga försäljningsprocenten. beräknad på beviljad omslutning, 81 %.3 Anmärkningsvärt är att i lotterier, där till- stånd beviljats av det dåvarande överståt—

hållarämbetet, försäljningen endast uppgick till i genomsnitt 57 0/0 av beviljad omslut- ning. Enligt vad utredningen inhämtat syns emellertid den låga procentsiffran till vä- sentlig del kunna förklaras av att undersök- ningen huvudsakligen kom att omfatta tom- bolalotterier med utomhusförsäljning till följd av att den avsåg december 1966. Den- na typ av lotterier är i Stockholm begränsad till tre av vintermånaderna, eftersom åter- stående månader av året huvudsakligen re- serverats för rikslotterierna. Lottförsälj- ningen utomhus under december 1966 på- verkades enligt uppgift negativt av ogynn- samma väderleksförhållanden. Oavsett att den redovisade försäljningsprocenten sålun— da icke kan antas vara representativ för po- lislotterier i allmänhet i Stockholm, torde det likväl förhålla sig så att konkurrensen där är särskilt hård. Det bör framhållas att det dåliga försäljningsresultatet för lotteri- erna i Stockholm under undersökningsperio- den avsevärt påverkat genomsnittssiffran för samtliga undersökta polislotterier, vilka, därest överståthållarämbetets lotterier icke medtagits, skulle utvisat en genomsnittlig försäljningsprocent av beviljad omslutning på 91 0/0.

2 Här anges procent av sammanlagda antalet lotterier i vad avser lotteriernas överskott i förhållande till värdet av försålda lotter. In- om parentes anges motsvarande siffror med utgångspunkt från överskottet i procent av beviljad omslutning. 3 I denna siffra har även lotterier med skänk- ta vinster medräknats. Enär för anmälnings- lotterier omslutningen ej begränsas genom tillstånd har försäljningen i dessa lotterier upptagits som 100 0/0. Polismyndigheten i Stockholm handlade vid den aktuella tid- punkten endast anmälningslotterier.

Genomsnittliga överskottet i de undersök- ta polislotterierna var 46 0/0 av värdet av försålda lotter och 37 0/0 av beviljad om- slutning."1 Om endast lotterier utan skänkta vinster medräknas, blir motsvarande siffror 39 resp. 31%. Härvid bör observeras att den låga procentsiffran för överskottet i för- hållande till beviljad omslutning beror på det dåliga försäljningsresultatet i de av ÖÄ beviljade lotterierna. Fördelat på de olika orterna visade lotterier utan skänkta vinster följande genomsnittssiffror för överskottet i procent av värdet av försålda lotter: Eslöv 44 0/0 (44),5 Mora 41 0/0 (35), Malmö 36 0/0 (34), Stockholm (ÖÄ)6 36 0/0 (21), Södertäl- je 44 0/0 (35) samt Örebro 40 0/0 (39). Av utredningen framgår således att överskottet i procent av värdet av försålda lotter är re- lativt jämnt inom olika orter med ett något sämre resultat för storstadsområdena Mal- mö och Stockholm. En jämförelse ger vida— re vid handen att överskottet i procent av värdet av försålda lotter för de undersökta polislotterierna i genomsnitt är väsentligt högre än i rikslotterierna.

4.2.3 Utredningen Inkomster från lotterier utgör en betydande del av finansieringen av den ideella för- eningsverksamheten. I vissa fall torde såda- na inkomster vara avgörande för förening— ens möjligheter att bedriva sin verksamhet. Utvecklingen har även visat att lotteriernas betydelse för föreningsverksamheten ökar med påföljd att antalet lotterier växer. Inte minst gäller detta bingolotterier. Detta med- för en tilltagande konkurrens på lotteri- marknaden, vilket föranlett att en del lot— terier fått väsentligt försämrade resultat. Utredningen anser att det i princip icke kan resas invändning mot att allmänheten genom lottköp får tillfälle att stödja den ideella föreningsverksamheten. Ett oavvis- ligt krav för att lotteriverksamhet av detta slag skall få bedrivas bör dock vara, att en rimlig del av allmänhetens insatser kommer det ändamål till godo som lotteriet avser att främja. Det är därför angeläget att söka få till stånd en ordning som gör att inte större del än nödvändigt av medel som inflyter

vid lottförsäljningen går åt till administra— tionskostnader och provisioner till försäl- jare och kommersiella lotteriföretag. Hur nu angivna synpunkter skall tillgodoses kommer utredningen att närmare behandla i avsnitt 8.6 i samband med redovisning av utredningens förslag till principer för till— ståndsgivning till bedrivande av lotteri.

4.3 Kostnader i lotterier

Inköp av vinster utgör alltid den största kostnaden för att genomföra ett lotteri, med undantag givetvis för sådana där vinsterna är skänkta. Den näst största kostnaden ut- görs vanligen av kostnader för lottförsälj- ning. I många fall, särskilt i mindre lotte- rier, utförs dock försäljningsarbetet gratis av föreningsmedlemmarna. För tillstånds- lotterier med omslutning över 15 000 kr. ut- går vidare stämpelskatt. På lotterivinster värda mer än 200 kr. utgår lotterivinstskatt. Denna skatt inbetalas av lotterianordnaren till statsverket. Det bör dock observeras att då tillståndsmyndigheterna föreskriver hur stor andel av lotteriets omslutning som skall utgöras av vinster så inräknas lotterivinst— skatten i detta belopp. Skatten belastar såle- des icke lotteriföretagets ekonomi. Övriga kostnader i ett sådant företag utgörs till största delen av utgifter för lottsedlar, fraktkostnader, annonskostnader, admini- strationskostnader och kontrollantarvoden. På grund av svårighet att i redovisningen för polislotterierna särskilja dessa kostnader kommer de att gemensamt betecknas som administrationskostnader. Kostnaderna re- dovisas nedan i procent av värdet av för- sålda lotter.

I de rikslotterier som utredningen under- sökt fördelade sig kostnaderna i genomsnitt på följande sätt: vinstinköp 32 %, försälj- ningsarvoden 16 %, administrationskostna-

4 Beträffande anmälningslotterierna har i detta avseende försäljningen jämställts med om— slutningen. 5 Inom parentes anges värdet av överskottet i procent av beviljad omslutning. 8 Här har anmälningslotterierna i Stockholm ej medtagits enär dessa nästan enbart utgjordes av lotterier med skänkta vinster.

der 14 0/0, stämpelskatt 5 0/0 och vinstskatt 3 0/0. För polislotterier, utan skänkta vins- ter.7 var motsvarande siffror för vinstinköp 46 0/0, försäljningsarvoden 5 0/0 samt admi- nistrationskostnader 10 0/0. I polislotterierna utgår ej stämpelskatt. Vinstvärdena är en- dast i undantagsfall så höga att lotterivinst- skatt utgår.

4.-l Vinster och rabatter

4.4.1. Rikslotterier

I de resolutioner, som meddelas av Kungl. Maj:t om tillstånd att anordna varulotteri föreskrivs, att vinsterna skall vara indelade i lämpliga värdegrupper och ha ett samman- lagt värde som uppgår till minst halva lot- teriets omslutning. I värdet inräknas före- kommande lotterivinstskatt. Vinstvärdet skall beräknas efter det försäljningspris vinstföremålen betingar i detaljhandeln.

Vinsternas värde beräknat efter försälj- ningspris i detaljhandeln uppgick i de un— dersökta lotterierna till 47 0/0 av beviljad omslutning. Vinstskatten uppgick till 30/0.

I de rikslotterier som närmare undersökts under utredningsarbetet hade inköpts vinster till ett sammanlagt nettopris, inkl. varuskatt, som motsvarade 32 0/0 av värdet av försål- da lotter. Den rabatt som erhållits vid in- köpen motsvarar i genomsnitt ca 30 0/0 av det beräknade detaljhandelspriset. Härvid bör observeras att rabatterna på högvinster- na i regel är relativt blygsamma, medan de vid inköp av lågvinster kan uppgå till 40— 50 0/0.

4.4.2. Polislotterier

Även polismyndigheterna föreskriver, när tillstånd lämnas till lotteri, att vinstandelen skall motsvara 50 0/0 av lotteriets omslut- ning. Vinstvärdet beräknas på samma sätt som i rikslotterierna. För anmälningslotte- rier kan motsvarande föreskrift om viss vinstandel icke lagligen utfärdas. Det oak- tat tillämpas av seriösa lotterianordnare vanligen motsvarande vinstandel i dessa lot- terier.

Flertalet av de undersökta polislotterier- na hade redovisat rabatter i större eller

mindre utsträckning. Rabatten uppgick i ge- nomsnitt till ca 8 0/0 av vinsternas beräkna- de detaljhandelspris. Denna siffra är an- märkningsvärt låg med tanke på att mot- svarande siffra för rikslotterierna var 30 0/0. Förklaringen till denna skillnad mellan po- lis- och rikslotterier torde främst vara, att vinsterna i polislotterierna i stor utsträck- ning utgörs av livsmedel, men skillnaden beror även på att anordnare av dessa lot- terier på grund av deras ringa omslutning ej kunnat erhålla lika stora kvantitetsrabat- ter som anordnare av rikslotterier kunnat utverka.

Den av utredningen gjorda undersökning- en visade vidare, att vinsterna i polislotte— rierna i regel har så låga värden att vinst- skatt inte utgår.

4.4.3. Rabatternas betydelse för lotteriernas ekonomi

Som framgår av vad som anmärkts i av- snitt 4.4.1 spelar rabatterna en mycket vä- sentlig roll för rikslotteriernas ekonomi. När det gäller dessa lotterier motsvarade värdet av rabatterna närmare hälften av genomsnittligt redovisat överskott.

Som framgår av avsnitt 4.4.2 har rabat- terna ej alls motsvarande betydelse för po- lislotterierna. Utvecklingen i dessa lotterier syns gå mot en allt större användning av livsmedel och presentkort som vinster, i vil- ka fall mycket små eller överhuvudtaget inga rabatter alls ges. Till följd härav torde rabatternas betydelse bli än mindre i fram- tiden.

4.5 Vinstsortiment

4.5 .1 Rikslotterier

I lotteribestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t den 27 juli 1956 uppställs vissa krav i fråga om vinstsortimentet. Det föreskrivs sålunda att vinsterna, i den mån de ej be— står av skänkta föremål, skall utgöras av hantverks-, slöjd-, industri- eller konstalster,

7 I rikslotterierna har värdet av skänkta vinster icke uppgått till belopp, som är av betydelse i förevarande sammanhang.

som inköpts för lotteriet såvitt möjligt di- rekt från tillverkare. Vinsterna får också utgöras av anvisningar, som gäller som be- talningsmedel vid köp av sådana alster, om möjligt direkt från tillverkare. De kan ock- så bestå av presentkort, som gäller vid köp hos ett flertal affärer, eller, om särskilda skäl föreligger hos en affär. Anvisningar och presentkort skall gälla minst en månad efter den dag då vinsterna senast skall vara avhämtade. De skall förses med tydlig uppgift om giltighetstiden.

Kungl. Maj:t har vidare i fråga om val av vinster genom praxis fastslagit vissa vill- kor. I fråga om vissa typer av vinster, ex- empelvis resor och villor, i den mån de ej är skänkta, föreskrivs sålunda att de skall vara utbytbara. I regel bestäms att Vinna- ren får rätt att i stället få ut vinsten i form av obligationer eller presentkort till mot- svarande värde, om han så önskar.

Det kan vidare nämnas att enligt praxis vinster till ett högre sammanlagt belopp än hälften av den totala vinstsumman i ett lot- teri inte får vara premieobligationer. Un- dantag har dock gjorts för vissa lotterier till förmån för partipolitisk verksamhet, där medgivande lämnats till att samtliga vinster utgjorts av obligationer.

Vinstlistorna i rikslotterierna upptar van— ligen ett fåtal vinster med högt värde, i form av bilar, båtar eller resor, ett något större antal vinster med lägre värde i form av TV- och radioapparater eller vinster i motsvarande prisklass samt ett stort antal vinster med lågt värde. Inte sällan utgör värdet av de lägsta vinsterna 2/3 av det to- tala vinstvärdet. Genom att förfara på detta sätt kan anordnaren av lotteriet både locka köparna med många vinstmöjligheter och dra nytta av de stora rabatterna på lågvins- terna. En sådan fördelning av vinstvärdena medför också i stor utsträckning att lotteri— vinstskatt inte behöver erläggas. Slutligen kan påpekas att om det blir ett stort antal vinnare i ett lotteri underlättar detta ofta för lotterianordnaren att sälja lotter i nästa lotteri. I vissa fall förekommer att lotterian- ordnaren gör upp adressregister med led- ning av namnuppgifter från tidigare vinna—

re, vilka sedan tillställs nya lotter genom postförskott.

4.5.2. Polislotterier

Vid de av utredningen gjorda undersök- ningarna framkom beträffande polislotteri- erna följande. Lotterierna bestod till 90 0/0 av tombolalotterier. Vinsterna utgjordes till största delen av livsmedel, vinster från visst varuhus eller färdiga vinstkollektioner från basarvarufirmor. Anmärkningsvärt är att i 31 0/0 av alla undersökta polislotterier vins— terna bestod huvudsakligen av livsmedel. Om Stockholmsområdet, där sådana vins- ter förekom i ringa omfattning, undantas så hade inte mindre än 57 0/0 av de under- sökte polislotterierna övervägande livsmedel som vinster. I återstoden ingick en stor del lotterier med försäljningsställe på varuhus. I dessa bestod vinsterna vanligen av varor från varuhuset eller presentkort på sådana varor. Slutligen utgjordes en betydande del av lotterierna av sådana, vars vinster består av färdiga kollektioner från basarvarufir- mor. Sådana uppsättningar kan inköpas i olika storlekar och möjlighet finns alltså att avpassa köpet efter lotteriets storlek. För polislotteriernas del saknas motsva- righet till de förut redovisade bestämmel- serna i rikslotterierna om Vinstsortiment.

4.6. Utredningen

Under senare år syns vinstkvaliteten i lot- terierna i allmänhet ha förbättrats avsevärt. Orsakerna härtill torde bl. a. vara konkur- rensen från bingon, där vinstkvaliteten i re— gel är mycket hög. Vidare syns tendensen i lotterierna gå mot att anordna fler varu— huslotterier samt lotterier med livsmedel och presentkort som vinster. I sådana lot- terier består vinsterna av gängse detaljhan- delsvaror.

Vad gäller rikslotterierna har rabatterna en mycket stor betydelse för lotteriernas ekonomi. Detta kan föranleda lotterianord- narna att inköpa varor av låg kvalitet i syf- te att tillskansa sig stora rabatter. För att råda bot på nämnda missförhållanden har utredningen övervägt att vid tillståndsgiv-

ningen skulle föreskrivas, att vinstandelen i lotteriet skulle motsvaras av lotterianordna- rens utgifter för vinster. För att kompense- ra lotterierna för bortfallet av inkomster från rabatter skulle en lägre vinstandel fö- reskrivas, förslagsvis 40 0/0. Flera skäl talar dock för att sådan ändring icke skulle vara lämplig. I första hand kan framhållas, att de lotterier där eventuell förbättring här- igenom skulle kunna åstadkommas utgör en mycket ringa del av det totala antalet lot- terier. För övriga lotterier kan befaras att en sådan ändring endast skulle få till följd att Vinstvärdet blir lägre. Vidare måste, även om vinstandelen beräknas efter lotterian- ordnarens utgifter, vinsterna räknas om ef- ter ortens detaljhandelspris, då vinstförteck- ning upprättas och då lotterivinstskatten skall beräknas. En sådan ordning skulle gi- vetvis vara administrativt betungande. Ut- redningen har därför stannat för att för- orda att den nuvarande ordningen bibehålls, d.v.s. att vinsternas värde, beräknat efter ortens detaljhandelspris, inkl. mervärdeskatt och lotterivinstskatt, skall motsvara minst hälften av lotteriets omslutning.

För att åstadkomma en bättre kvalitet på vinsterna vill utredningen i stället föreslå att dessa, om ej särskilda skäl föreligger, skall utgöras av varor som är allmänt till- gängliga i handeln. Undantag från denna regel bör medges exempelvis då vinst be— står av konstverk, hantverksalster eller va- ror tillverkade av den personkrets lotteriet avser att stödja, såsom exempelvis blindar- beten. Vidare bör undantag kunna medges när det är fråga om lotterier med en om- slutning av högst 5 000 kr. i vilka fall vins- terna kan få utgöras av bijouterivaror, lek- saker eller dylika varor, även om dessa inte finns tillgängliga i den allmänna handeln. Slutligen bör högvinsterna i lotterier kunna utgöras av exempelvis stugor, resor m.m. under förutsättning att vinnaren alternativt äger utfå presentkort eller i allmänna han- deln tillgängliga varor till motsvarande värde.

En annan åtgärd som skulle få betydelse för att höja kvaliteten på vinsterna skulle vara att höja den lägsta gränsen för vinst-

värdet. För närvarande tillämpas för riks— lotterier en lägsta gräns vid 15 kr. med un- dantag för vissa tombolalotterier, där vinster ner till fem kr. godtas. Det måste givetvis i många fall vara svårt att skaffa attraktiva vinster med god kvalitet till så— dana priser. Utredningen föreslår därför att lägsta värdegränsen för vinster i rikslotterier sätts till 30 kr.

En ökning av lågvinsternas värde skulle också bidra till att lösa ett särskilt problem som sammanhänger med sådana vinster. Vissa vinnare begär nämligen få sig vinster- na tillsända och dessa skickas då vanligen mot postförskott på fraktportot. Detta med- för ofta att en vinnare för att få ut en vinst med litet värde får erlägga ett porto som är oproportionellt stort i förhållande till vins— tens värde. Detta har resulterat i klagomål från vinnare och medfört, att många för- sändelser ej utlösts utan återgått till avsän- daren. Ett högre värde på de lägsta vinster— na skulle eliminera en stor del av dessa olä- genheter. Utredningen anser därför icke nödvändigt föreslå bestämmelser om att vinsterna skall tillhandahållas vinnarna utan kostnad. I många fall har lotterianordnar- na medtagit lågvinsterna för att kunna visa upp en omfattande vinstlista och utan avse- ende på att lottköparna i allmänhet har ett mycket begränsat intresse för sådana vinster. Det kan förutses att med höjda värdegrän- ser en stor del av dessa vinster skulle bort- falla.

Med hänsyn till den avsevärda höjningen av beloppsgränsen för länsstyrelselotterier som utredningen föreslår i avsnitt 8.10 an- ser utredningen Vidare att en lägsta gräns av 20 kr. skall gälla för dessa lotterier. För po- lislotterierna fastställs f. n. ej några gränser för lägsta Vinstvärdet. Med hänsyn till den betydande ökning av storleken, som i av— snitt 8.9 föreslås beträffande sådana lot- terier, förordas för dessa lotterier en lägsta gräns för Vinstvärdet på tio kr.

För mindre lotterier, som icke överstiger 5 000 kr., syns särskilda föreskrifter i detta hänseende ej erforderliga. Detsamma gäl- ler för sådana lotterier, där vinsterna till- handahålls i omedelbart samband med lott—

försäljningen. Vad gäller värdegränserna för anmälningslotterier kommer utredning- en att närmare behandla denna fråga i av- snitt 8.7.

Om särskilda skäl föreligger i ett givet fall, bör tillståndsmyndigheten kunna godta lägre värdegräns för lotteriets vinster, ex- empelvis då vinsterna är skänkta eller består av blindarbeten e. dyl.

Enligt direktiven för utredningen bör un- dersökas lämpligheten av att i större eller mindre omfattning ersätta varuvinster med vinster i form av presentkort. Enligt vad ut- redningen erfarit syns under senare år an- vändningen av presentkort som vinster ha ökat betydligt. Några särskilda bestämmel- ser i detta hänseende syns ej påkallade. Däremot bör givetvis sådana föreskrifter, som begränsar möjligheten att använda pre- sentkort, avskaffas.

Då det gäller att skaffa föremål som vins- ter i ett lotteri bör eftersträvas såväl att lot- teriet skall söka uppnå bästa möjliga resul- tat som att lottköparen tillförsäkras så goda och funktionsdugliga vinster som möjligt. Att stadga begränsningar vid förvärv av vinster som motverkar detta framstår som föga lämpligt. En lotterianordnare bör där- för inte vara hänvisad att köpa vinster di- rekt från en tillverkare om detta kommer att innebära, att hans möjligheter att välja goda vinster till fördelaktiga priser begrän— sas. Lotterianordnare måste i sin strävan efter bästa möjliga resultat ha frihet att handla på ett företagsekonomiskt riktigt sätt. Kan således ett gemensamt inköpsföre- tag genom att utverka sig förmånligare ra- batter eller genom att från tillverkaren över- ta del av dennes lagrings- eller distribu— tionsfunktioner, erbjuda det individuella lotteriet ett bättre pris så bör en sådan sam- verkan snarare uppmuntras än motarbetas. Med hänsyn härtill bör det krav som f.n. uppställs på att vinster skall inköpas direkt hos tillverkare eller importör inte längre bi- behållas.

4.7.1. Rikslotterier

Enligt den av utredningen gjorda undersök- ningen har försäljningskostnaderna för riks- lotterier visat sig i genomsnitt utgöra ca 16 0/0 av värdet av försålda lotter. Försälj- ningskostnaderna varierar kraftigt mellan olika lotterier. I vissa lotterier säljs lotterna utan kostnad genom föreningsmedlemmar. Vanligen anlitas dock avlönade försäljare. Så är bl. a. alltid fallet i tombolalotterierna. Enligt vad utredningen inhämtat är vanligt att provisionen för sådana försäljare upp- går till ca 20 0/0. Olika lotterianordnare till- lämpar mycket varierande principer för att bestämma försäljningsprovision. Inte ovan- ligt är att provisionen stiger progressivt vid ökad försäljning. Om det visar sig svårt att sälja slut lotterna, höjs ofta provisioner- na kraftigt. När man gör beräkningar av försäljningsprovisionernas storlek bör be- aktas, att vissa felkällor finns på grund av att lokalföreningar ofta erhåller ett ekono- miskt bidrag som i lotteriets redovisning be- tecknas som försäljningsprovision. Detta gör att de bokförda försäljningskostnaderna kan variera mycket starkt mellan olika lotterier. Bland de undersökta lotterierna förekom försäljningskostnader som varierade från 0 till 35 0/0. Det syns därvid vara berättigat utgå från att försäljningsprovisionerna i lot- terier med höga sådana i vissa fall utgör bi- drag till lokalföreningarna.

4.7.2. Polislotterier

För polislotteriernas del utgjorde försälj- ningskostnaderna 5 0/0. Denna siffra, som ju är betydligt lägre än den som redovisas för rikslotterier, torde kunna förklaras av att i polislotterierna föreningsmedlemmarna i stor utsträckning sköter försäljningen utan ersättning.

4.8. Administrationskostnader

Såsom administrationskostnader räknas i detta sammanhang lotteriernas kostnader med undantag för kostnader för vinstinköp, skatt, stämpelavgifter och försäljningskost-

nader. Till administrationskostnader hän- förs sålunda arvoden och löner för annan personal än försäljningspersonal, telefon-, porto- och resekostnader, frakt, hyra av lottkiosker, kostnader för lottsedlar, drag- ningslistor och annat tryck samt kontrollant- arvoden. Till administrationskostnader har även hänförts annons- och övriga reklam- kostnader p. g. a. svårighet att i redovis- ningarna särskilja dessa kostnader, ehuru de närmast bort hänföras till försäljnings- kostnader.

4.8.1. Rikslotterier

Av de rikslotterier som undersökts utgjorde administrationskostnaderna i genomsnitt 14 0/0 av värdet av försålda lotter. Om man ser på administrationskostnaderna för de olika lotterityperna, var dessa något högre för kvicklotterierna och något lägre för tombolalotterierna jämfört med genomsnit— tet. Detta torde till någon del kunna för- klaras av att kostnaderna för tillverkning av lottsedlar är högre vid kvicklotterier än vid serie- och tombolalotterier. Kostnader- na för 1ottsedlar uppgick i genomsnitt till 3 0/0 av värdet av försålda lotter. Arvode för ombud och kontrollanter i rikslotterier fastställs av Kungl. Maj:t efter en skala som står i relation till lotteriets storlek. Be— loppen varierar mellan 500 och 1200 kr. Ett motsvarande system tillämpas ofta även av länsstyrelserna för att bestämma kon- trollantarvoden i länsstyrelselotterier. Före- ståndararvode i rikslotterierna fastställs av länsstyrelserna. I de fall sådant arvode ut- går torde beloppet vanligen vara ca 4— 5 000 kr.

4.8.2. Polislotterier

För polislotterierna uppgick administra— tionskostnaderna till i genomsnitt 10 %. Orsaken till de lägre kostnaderna i polis- lotterierna torde bero på flera orsaker. I re- gel finns inga kostnader för vinstdistribu- tion, enär vinsterna vanligen lämnas direkt vid försäljningsstället. Vidare belastas dessa lotterier vanligen icke av några kontors- kostnader. Slutligen är lottsedlarna vanligen av enklare beskaffenhet, vilket givetvis gör

dem billigare. Vad gäller kontrollantkostna- derna har polismyndigheterna olika praxis. Regelmässigt får kontrollanten ett mindre arvode, men i vissa fall utgår inget arvode alls. Vanligen uppgår arvodet till 50 kr. för ett lotteri med en omslutning av 5 000 kr.

4.9. Utredningen

Några generella regler för hur stora admi- nistrations- och försäljningskostnader, som bör godtas i ett lotteri, kan svårligen ges. Skäligheten av dessa kostnader måste be— dömas med hänsyn till lotteriets resultat. Enligt utredningens förslag kommer lotteri- ernas ekonomi att väsentligt bestämmas ge- nom dels en fastställd vinstandel på minst 50 0/0 av lotteriets omslutning dels genom det i avsnitt 8.6 föreslagna kravet på ett överskott på minst 30 0/0 av värdet av för- sålda lotter. På grund härav saknas anled- ning reglera administrations- och försälj— ningskostnadernas storlek. Givetvis innebär detta icke att onödiga eller oskäligt höga kostnader skall tillåtas belasta lotterierna. Till administrationskostnaderna har i det- ta sammanhang hänförts även annons- och reklamkostnader. I direktiven för utred- ningen framhölls att försäljningssvårigheter- na är stora och att tendenser finns till en allmän ökning av reklamutgifter och övri— ga omkostnader i lotterierna. De egentliga reklamkostnaderna har, såvitt utredningen kunnat finna, inte ökat hos rikslotterierna under de undersökta perioderna. Vad vid undersökningen framkommit ger enligt ut- redningens mening knappast fog för att an- se, att reklamkostnaderna för närvarande är av sådan storlek, att några särskilda åtgär- der för att nedbringa dessa är erforderliga. I och med de större krav som enligt utred- ningens förslag kommer att ställas på lotte- riernas lönsamhet, bör risken generellt minska för att reklam- och försäljnings- kostnader drivs upp på en nivå, som skadar lotteribranschen i sin helhet. Det bör emel- lertid vara angeläget både för tillståndsgiva- re och kontrollanter att uppmärksamma, om reklamkostnaderna för de särskilda lot- terierna ökar och i så fall vidta nödvändiga

åtgärder för att dessa skall hållas på rimlig nivå.

4.10. Företag på lotterimarknaden

Det finns ett stort antal företag som är verksamma i olika avseenden på lotteri- marknaden. För att belysa de ekonomiska förhållandena i sedellotterierna lämnas här nedan en kortfattad beskrivning av dessa företag och den verksamhet de sysslar med.

4.10.1. Tillverkning och distribution av lottsedlar

Lottsedlar tillverkas vid flera olika trycke- rier. Enligt vad utredningen inhämtat till- verkas årligen ca 300—350 milj. lottsedlar för varulotterier. Huvuddelen av tillverk- ningen, uppskattningsvis ca 90 0/0, är kon- centrerad till fyra företag som specialiserat sig på lottillverkning. Där tillverkas så gott som samtliga tombolalotter samt större de- len av kvicklotterna. Lottsedlar levereras endast i undantagsfall direkt till lotterian- ordnarna. Större delen säljs genom mellan- händer, bl.a. basarvarufirmor, pappers- handlare och företag, som specialiserat sig på lottsedelsförsäljning. Då det vanligen krävs att lottsedlarna är försedda med spe- cialtryck, tillverkas de i regel först efter be- ställning, vilken även görs genom mellan- händerna.

4.10.2 Leverans av vinster

Större delen av vinsterna levereras genom den vanliga handeln. Det finns dock före- tag, som specialiserat sig på att leverera fär- diga vinstkollektioner till tombolalotterier, s.k. basarvarufirmor. Ett tiotal av dessa är av mer betydande omfattning. Dessutom finns det ett stort antal mindre företag eller enskilda personer som sysslar med sådan verksamhet på det lokala planet, huvudsak- ligen i polislotterier, särskilt anmälningslot- terier. Det förekommer dock ibland att de även medverkar i länsstyrelselotterier och rikslotterier.

4.103 Administration och lottförsäljning För att biträda med skötseln av rikslotteri— erna har uppstått företag, som enbart syss-

lar med administration och försäljning av sådana lotterier, s. k. lotteribyråer. Förestån- daren för lotteribyrån är i regel även före- ståndare för vederbörande lotteri. Dessa fö— retag kan ej själva köpa in vinster, enär för rikslotterierna vanligen föreskrivs, att vins- terna skall inköpas direkt från tillverkaren. De flesta av byråerna har bildats inom stör- re grupper av närstående ideella eller poli- tiska organisationer, som får tillstånd till flera rikslotterier varje år och som tvingats engagera personal uteslutande för att admi- nistrera dessa. För en organisation som re- dan inrättat en lotteriexpedition har det stundom legat nära till hans att även åta sig att sköta utomstående organisationers lotterier. Exempel finns också på helt fri- stående lotteribyråer, som åtar sig att admi- nistrera flera lotterier utan att det föreligger någon gemensam intresseanknytning mellan dem. Det finns också vissa personer, som yrkesmässigt åtar sig att som lotteriföre- ståndare svara för olika lotteriers skötsel. En lotteribyrå kan sägas utgöra en admi- nistrativ samarbetsorganisation för en grupp anordnare av rikslotterier, som enat sig om gemensam skötsel av lotteriernas administra- tion, vinstinköp och vinstutdelning. I vissa fall svarar lotteribyrån även för försäljning- en av lotter. Varje lotteri redovisas helt se- parat till den sammanslutning eller organi- sation som fått tillstånd att anordna lotte— riet. Varje lotterianordnare bestämmer själv lotteriets vinstlista och uppläggning, mån om att lotteriet skall ha en egen profil. De rabatter som lotteribyrån kan skaffa vid vinstinköp kommer lotterierna och ej byrån till godo, enär vinsterna alltid måste inkö- pas direkt av lotterianordnaren. Kostnader som är gemensamma för flera lotterier, som t. ex. hyra, lyse, för lotterierna gemensamt anskaffad kontorsutmstning eller anställd personal, fördelas på lotterierna enligt va- rierande principer. I vissa fall fördelas des— sa kostnader i förhållande till antalet sålda lotter i de olika lotterierna, i andra fall med ett visst antal öre per lott. Vanligast är dock olika former av överslagsberäkningar. De kostnader, som direkt kan hänföras till ett lotteri, påförs detta vilket kan ske utan svå-

Vad ovan sagts gäller huvudsakligen riks- lotterierna.

En ny typ av lotteribyråer har under se- nare år uppstått för skötsel av varuhuslotte- rier. Dessa byråer arbetar på det sättet att de skaffar en förening försäljningsplats på ett varuhus och sedan mot varuhuset svarar för lotteriets skötsel. Lotteribyråns före- ståndare är i regel även föreståndare för lotteriet och administrerar detta. Vinsterna i lotteriet inköps antingen direkt från varu- huset av lotterianordnaren eller via lotteri- byrån. Vanligen består vinsterna av present- kort gällande inom varuhuset.

Det förekommer även att enskilda perso- ner innehar platser lämpliga för försäljning av tombolalotterier. Det händer då ofta att de hyr ut platsen till någon förening samt i samband härmed även administrerar och försäljer lotteriet.

4.10.4 Skötsel av hela lotterier

När det gäller anmälningslotterier, särskilt sådana som anordnas enligt 2 & lotteriför— ordningen är det vanligt att ett kommer— siellt företag svarar för lotteriernas skötsel. Sålunda arbetar tivoliföretagen, enligt vad som uppgetts, nästan enbart på det sättet att de sköter ifrågavarande tillställning och de lotterier som anordnas i samband här— med. Det förekommer även ofta att basar- varufirmor sköter sådana lotterier samt där- vid även helt eller delvis svarar för nöjes- arrangemangen. Vanligen överenskoms mel- lan den anordnande föreningen och veder- börande företag att föreningen skall erhålla viss procent av omsättningen eller överskot- tet.

Även när det gäller tillståndslotterier fö- rekommer enligt vad utredningen inhämtat, ofta att företag eller enskilda personer över- tar skötseln av hela lotterier mot att den anordnande föreningen erhåller viss procent av omslutningen eller ett Visst fastställt be- lopp. I sådana fall är även vanligt att ve- derbörande uppmuntrar föreningen att söka tillstånd till lotteri, som sedan mot viss er- sättning överlåts till denne, ehuru förening-

en givetvis formellt kvarstår som tillstånds- havare.

Under senare år har liknande typer av överenskommelser även träffats rörande rikslotterier. Det förekommer nämligen att större bokföretag övertar skötseln av lotte- rier, varvid lotteriets vinster huvudsakligen utgörs av företagets böcker. Genom avtal med företaget garanteras föreningen viss procent av intäkterna från lottförsäljning- en.

4.1 1 Utredningen

Av de rikslotterier som granskats under ut- redningsarbetet har drygt 1/3-del i större el- ler mindre omfattning haft biträde av lotte- ribyrå eller basarvarufirma. De lotterier som för verksamheten anlitat företag av sist nämnt slag utgjordes nästan enbart av tom— bolalotterier med enbart lågvinster s.k. ba- sarlotterier, där basarvarufirman svarat för varuleveranser och i viss utsträckning även tillhandahållit försäljningspersonal och lott- kiosker. Försäljningsresultatet för de riks— lotterier, som på detta sätt i en eller annan form anlitat annat företag8 för att genom- föra lotteriet, uppgick i genomsnitt till 87 0/0 av omslutningen. Vinstresultatet var 28 0/0 av värdet av försålda lotter. Varken försälj— ningsresultatet eller överskottet avviker på- tagligt från genomsnittet för rikslotterierna. Rabatterna i de lotterier som anlitat utom- stående företag uppgick till i genomsnitt 31 % av inköpspriset för vinstvarorna. Även detta motsvarar genomsnittet för rikslotte- rierna. Vad sålunda framkommit tyder när— mast på att överskottets storlek i rikslotte- rierna inte påverkats av att företag anlitats för att biträda vid lotteriernas skötsel.

Av polislotterier med skänkta vinster, to- talt 83, hade endast fyra utnyttjat utomstå- ende hjälp. Denna grupp av lotterier har därför undantagits i nu förevarande sam- manhang. Vid undersökningen som sålunda omfattar 240 lotterier hade basarvarufirmor

3 Med företag avses i detta sammanhang givet— vis ej tryckerier eller andra leverantörer av lottsedlar, enär sådana företag alltid måste användas för att genomföra ett sedellotteri.

eller liknande företag anlitats i 137 fall. Det är huvudsakligen lotterianordnare i Malmö och Stockholm som utnyttjat hjälp från ut- omstående företag. Av 112 lotterier, som anordnats i Stockholm, hade 90 bedrivits under medverkan av basarvarufirma, lotteri- byrå eller liknande företag. Motsvarande siffror för Malmö var 51 resp. 30.

Om man ser till överskottet för samtliga lotterier visade sådana som icke utnyttjat basarvarufirma ett väsentligt bättre Vinstre- sultat. De hade sålunda ett genomsnittligt överskott som uppgick till 38 0/0 av beviljad omslutning och till 43 0/0 av värdet av för— sålda lotter. För lotterier som använt basar- varufirma var motsvarande siffror 25 resp. 36 0/0.

Någon skillnad i storleken av rabatter som erhållits av lotterier, varvid basarvaru- firma anlitats, och andra lotterier framkom icke.

Utredningen har ingående diskuterat i vad mån förekomsten av basarvarufirmor, lotteribyråer och andra former av mellan— händer och utomstående professionella före- tag på lotterimarknaden skall kunna god- tas. Om det av utredningen föreslagna kra- vet på ett minimiöverskott i lotterierna ge- nomförs, kommer enligt utredningens me— ning riskerna för att dylika företag skall göra oskäliga vinster på den lottköpande allmänhetens och lotterianordnarnas be- kostnad väsentligt att minskas. Utredning- en anser alltså för sin del, att det bör an- komma på varje lotterianordnare att själv söka åstadkomma bästa möjliga resultat samt om så befinns lönsamt utnyttja biträde från utomstående företag.

Enligt utredningens mening bör således några principiella hinder inte resas mot att tillståndshavare mot ersättning anlitar ut- omstående för att biträda vid lotteriets sköt- sel. Utredningen vill dock understryka föl- jande. En förutsättning för att lotteritill- stånd skall kunna meddelas är att lotteriet anordnas till förmån för något av de ända- mål som anges i 3 & lotteriförordningen. Enligt utredningens mening bör härmed förstås att lotteriets överskott skall komma något av dessa ändamål till godo. Ett förfa-

rande som innebär att tillståndshavaren överlåter lotteriets skötsel till någon annan på sådana villkor att denne tillförsäkras viss andel i lotteriets överskott kommer enligt utredningens mening att stå i strid mot lot- teriförordningens principer. Utredningen vill i detta sammanhang hänvisa till vad andra lagutskottet” anfört i anledning av väckta motioner rörande översyn av lotteri- förordningen. Utskottet anförde i detta sam- manhang följande.

I motionerna har därvid pekats på det allt- mer vanliga förhållandet att helt utomstående personer yrkesmässigt bereder sig vinning ge- nom att anordna och självständigt sköta lot- terier för tillståndshavarnas räkning. Så länge sådan verksamhet begränsas till hjälp åt till- ståndshavarna med vissa praktiska detaljer och ersättningen därför icke överstiger skäligt be— lopp, anser utskottet anledning saknas för in— gripande. Skulle verksamheten däremot gå längre och såsom motionärerna påstått ersät— tas med viss andel i lotteriets behållning eller på liknande sätt, skall den såsom stridande mot lotteriförordningens syfte icke tillåtas. Ett så- dant förfarande innebär nämligen att behåll— ningen i lotteriet icke helt tillfaller det ända- mål, för vilket detsamma anordnas, utan jäm- väl tillgodoser ett enskilt vinstintresse. För att komma till rätta härmed torde det emellertid icke vara nödvändigt med vare sig tillämp- ningsföreskrifter till lotteriförordningen eller en översyn av densamma. Tillståndsmyndighe- terna har nämligen möjlighet att vägra till- stånd i de fall, där sådan verksamhet upp- täckes före tillståndsmeddelandet. Därest för- hållandet inte upptäckes förrän efter tillstånds- meddelandet, kan åtal väckas för överträdelse av lotteriförordningen. För att underlätta över- vakandet av lotterierna har tillståndsmyndig- heterna möjlighet att jämlikt 4 & lotteriförord- ningen utfärda särskilda kontroll- och ord- ningsföreskrifter. Dessa bör anpassas så att verksamhet av förevarande slag effektivt kan uppspåras och förhindras. Enär lotteriförord- ningen sålunda redan lämnar möjlighet att motverka det i motionerna påtalade missför— hållandet, anser utskottet icke av denna anled- ning nödvändigt med åtgärder av det slag motionärerna föreslagit.

Förutsättningarna för att tillståndshava- ren skall tillåtas att mot ersättning anlita an- nan för att medverka vid lotteriets skötsel bör enligt utredningens mening vara följan-

9 2LU 1961: 37.

de. Den medverkan som avses skola ges skall bestå i klart definierade prestationer. Ersättningen skall vara i förväg bestämd ge- nom skriftligt avtal, som skall godkännas av kontrollanten. Denne bör därvid granska Skäligheten av avtalat ersättningsbelopp. Överenskommelse som innebär att ersätt- ning skall utgå i form av viss andel av lot- teriets omsättning eller överskott skall icke godkännas. Icke heller får sådana avtal god- tas som innebär att tillståndshavaren av- händer sig beslutanderätten över lotteriet eller insynen i lotteriets räkenskaper. Till följd härav bör vid tillståndsgivningen all— tid föreskrivas, att tillståndshavaren icke äger överlåta någon del av lotteriets över— skott för annat ändamål än det som an- getts i tillståndsbeslutet ävensom att denne icke heller äger till annan överlåta lotte- riets skötsel. Därest avtal träffas som strider häremot, bör detta föranleda att lotteritill- ståndet omedelbart återkallas.

Vad slutligen gäller anmälningslotterierna syns dock starka skäl föreligga för att till- lämpa en annan ordning än vad som före- slagits för tillståndslotterierna. I detta sam- manhang bör understrykas att polismyndig- het vid mottagande av anmälan om lotteri icke äger ingå i prövning rörande lotteriets ändamål. Enligt vad utredningen erfarit är det mycket vanligt att en förening som gjort anmälan enligt 2 % lotteriförordningen över- låter lotteriets skötsel till ett kommersiellt företag vanligen ett tivoliföretag eller en ba— sarvarufirma, som även i regel omhänderhar skötseln av tillställningen i övrigt. Enligt vad som uppgetts för utredningen förelig- ger härvid ofta praktiska svårigheter att sär- redovisa lotterierna. Bl. a. på grund härav träffas i regel överenskommelse mellan för- eningen och företaget om fördelning av in- täkterna efter generella grunder.

Enligt utredningens mening syns några principiella hinder icke föreligga mot att så- dana överenskommelser träffas rörande lot— teri som anordnas efter anmälan enligt 2 & lotteriförordningen, enär för sådana lotte- rier icke föreskrivs att lotteriet skall bedri- vas för visst ändamål.

Utredningen vill slutligen i detta samman-

hang fästa uppmärksamheten på det förhål- landet att tombolakiosker ofta ägs av en— skilda företag eller personer. Detta innebär att dessa på många orter får en viss mono- polställning när det gäller att arrangera lot- terier, enär det i regel är dyrt för en för- ening att skaffa sig egna tombolakiosker. Utredningen har erfarit att vissa kommu- ner låter ställa upp tombolakiosker på all- männa platser. Dessa kiosker ställs sedan till de lotterianordnande föreningarnas för- fogande. Enligt utredningens mening är det- ta ett lämpligt arrangemang, då härigenom de föreningar, som önskar att själva sköta sina lotterier, bereds möjlighet därtill.

4.12 Gemensamma inköpsföretag

I direktiven för utredningen uppdras åt den- na att närmare undersöka möjligheterna för att gemensamma inköpsföretag bildas i syf- te att nedbringa kostnaderna för vinstinköp till lotterier. Frågan torde närmast vara av betydelse för rikslotterierna. Enligt vad ut- redningen erfarit har tidigare försök i den- na riktning misslyckats p. g. a. att lotterian- ordnarna i sin strävan att behålla en egen profil för sitt lotteri ej kunnat enas om ett tillräckligt begränsat Vinstsortiment. Under sådana förhållanden tycks det knappast fö- religga några förutsättningar för att nu framlägga förslag om gemensamma inköps- företag för lotterivinster. Det kan emeller- tid förutses, att rationellare former för vinst- inköp kommer att framtvingas genom de ökade krav på överskott i lotterierna, som föreslås av utredningen. Till följd härav kan det antas, att om förutsättningar finns för att bilda gemensamma inköpsföretag, så- dana torde komma till stånd genom lotteri- anordnarnas egen försorg.

5. Bingo

5.1. Bingospelet

Det spel som i Sverige kallas bingo spelas över stora delar av världen under olika namn såsom keno, tombola, bingo, beano m. fl. Spelet har i Vissa länder, särskilt Stor— britannien och Amerikas förenta stater, en mycket betydande omfattning. Gemensamt för de olika formerna av spelet är att de bygger på samma princip som ligger till grund för det s. k. Genuesiska lotteriet, se- dermera benämnt Lotto. Det har uppstått många variationer av detta spel men hu- vudprincipen är att den spelare vinner som på sin lottsedel har visst antal nummer, som dras ur en viss nummerserie. I Svenska penninglotteriets skrift Från rombola till da- tamaskin lämnas följande beskrivning av det ursprungliga spelet.

Det Genuesiska lotteriet har fått sitt namn efter det sätt på vilket man fordom gick till- väga i Genua vid tillsättning av ämbeten. Man väntade tills fem lediga tjänster upp- stod, varefter dessa lottades ut bland de sökande, som måste vara minst 90 stycken. Sedlar med namn på de sökande lades i en urna ur vilken man drog de fem lyckliga som fick bekläda ämbetena. Förfaringssättet gav upphov till stora vadslagningar bland allmän- heten och för att själva kunna göra en för-

tjänst på spelintresset tog myndigheterna hand om spelet.

Detta spel kom sedan att ligga till grund för det italienska nationallotteriet vilket har pågått med dragning varje vecka nästan

oavbrutet sedan 1530.1 En variant av Lot- tospelet var det första svenska penninglot- teriet som inrättades genom beslut av Kungl. Maj:t 1771.

Bingospelet, såsom det vanligen spelas i Sverige, kan i korthet beskrivas på följan- de sätt.

Varje deltagare inköper en eller flera lot- ter i form av brickor eller kuponger. De är indelade i tre vågräta rader om vardera fem nummer. På lotterna finns således sam- manlagt 15 nummer som alla är olika och utgörs av siffror från 1—90. Framme vid en estrad i spellokalen finns en behållare, vari förvaras 90 kulor, numrerade från 1— 90 och som sköts av en särskild dragnings- förrättare. Spelet tillgår så att denne ge- nom dragning tar ut kulorna en efter en och därvid läser upp det nummer som finns på kulan. Allt eftersom numren dras mar- kerar deltagarna på sina lotter sådana drag- na nummer som återfinns på dessa. Den spelare som först fått alla numren på sin lott dragna ropar bingo och har därmed vunnit spelet. Detta kallas att ha fått bingo. Vanligen utfaller vinst även till spelare som får alla numren dragna på första respektive andra raden på sin lott s.k. enrads— och tvåradsbingo.

I regel är vinstfördelningen sådan att en låg vinst utfaller på enradsbingo, en något högre på tvåradsbingo och den högsta vins- ten, då alla numren på lotten d. v. s. på tre

1 Jfr Scarne's Complete guide to gambling.

rader har dragits. Sedan en spelare fått bingo på hela lotten, börjar en ny spelom- gång. Normalt brukar det spelas ca tio omgångar vid samma speltillfälle.

Bingolotterna består ofta av brickor av plast eller kartong, på vilka deltagarna mar- kerar de dragna numren genom att täcka över dessa med pappers- eller plastbitar. Sedan en spelomgång avslutats tar spelarna bort markeringarna från brickan, som se— dan används på nytt. Brickorna återlämnas till anordnaren först sedan samtliga spel- omgångar avslutats. I stället för brickor ut- görs bingolotterna ofta av papperskuponger. På dessa sker markeringen genom att del- tagarna med penna kryssar för de nummer på lotten som dragits. Detta innebär att ku- pongerna endast kan användas för en spel- omgång.

Som ovan nämnts dras numren ur en se- rie, som består av siffrorna 1—90. Fördel- ningen av numren på de enskilda lotterna är olika, vilket sammanhänger med att det finns skilda system. Gemensamt för de oli- ka systemen är dock att varje lott skall in— nehålla 15 nummer uppdelade i tre rader om vardera fem nummer. Vidare får inga lotter förekomma som har identiska num- meruppsättningar. Ett vanligt system är det s.k. Bernardsystemet som bygger på 3 840 olika sifferkombinationer. Varje deltagare får sex lotter på vilka numren 1 90 åter- finns i olika kombinationer. Ett sådant sys- tem innebär att högst 640 spelare kan del- ta i samma spelomgång. Med högre antal deltagare kan dock serien av sifferkombi— nationer ökas.

Dragningen kan tillgå på olika sätt. Ibland består den behållare, vari kulorna med de olika numren finns, av en ogenomskinlig påse. Dragningen går då helt enkelt till så att dragningsförrättaren plockar kulorna ur påsen. Vanligast är dock kanske att kulorna förvaras i en s.k. bingokorg. Denna vevas runt av dragningsförrättaren, varvid en kula faller ut.

Vid större bingoarrangemang förekom— mer ofta att dragningen sker med hjälp av särskilda maskiner. Det förekommer olika typer av behållare, i vilka kulorna blandas

med olika fläktanordningar, varvid en av kulorna bringas att falla ut. Sedan en kula dragits och numret ropats ut av dragnings— förrättaren, markeras numret på ett mar- keringsbord eller liknande anordning.

Den beskrivning som lämnats i det före- gående avser den vanligaste formen av bingospel. Dessutom förekommer även i Sverige flera varianter av spelet, ofta som komplement till det vanliga bingospelet. Av särskilt intresse är den s.k. jackpot- bingon, som även populärt kallas rövar— bingo, chansbingo m.m. För jackpotbingon giiller att vinsten, den s.k. jackpotten, upp- går till betydande värde. Vidare gäller att denna faller ut endast under förutsättning att en deltagare får bingo inom ett på för- hand bestämt antal drag. Jackpotten har ofta en mycket stor dragningskraft på pub— liken. Då ett tillstånd att anordna bingo vanligen omfattar fler speltillfällen brukar jackpotten först sättas att utfalla efter ett mindre antal drag, varefter antalet succes- sivt ökas. Ur reklamsynpunkt är det för- delaktigt för anordnaren att sätta jackpot- ten på spel på sådant sätt att den sanno— likt inte faller ut förrän i slutet av den pe- riod tillståndet omfattar. Det är brukligt att deltagarna inte behöver erlägga särskild insats för att delta i spelet om jackpotten. Det förekommer även s.k. ackumulerade jackpots, varvid särskild insats äger rum för varje jackpotomgång. Om ingen del- tagare får bingo inom föreskrivet antal drag, läggs insatserna till värdet av den ti— digare jackpotten, vilken således successivt stiger i värde.

Det förekommer även ett stort antal and— ra varianter av bingospel, bland vilka föl- jande kan nämnas: lodis, där spelet äger rum på lodräta rader, ram- eller kantspel, där spelet äger rum längs kanterna, diago- nalspel, där spelet sker på diagonalerna.

Gemensamt för jackpotbingon och andra varianter av bingospelet är att de vanligen spelas på s.k. freeplaybrickor. Dessa an- vänds vanligen i den amerikanska formen av bingospelet och består av fyrkantiga bric- kor med 25 rutor, varav 24 nummer från sifferserien 1—75 och en onumrerad ruta

i mitten, den s.k. freeplay-rutan. Orsaken till att denna bricka används för sådana spel är att den ger fler möjligheter till va- riation av spelet. Vissa myndigheter tillåter dock endast spel på de vanliga bingolotter- na med 15 nummer från 1—90.

Slutligen bör beträffande bingospelet an- märkas att detta i huvudsak skiljer sig från vanliga sedellotterier endast därigenom att lotterna bara kan köpas i spellokalen, att deltagarna måste vara närvarande vid drag— ningen för att kontrollera de dragna num- ren samt att vinnaren omedelbart måste kräva att få vinsten genom att ropa bingo. En annan betydelsefull skillnad mellan se- dellotteri och bingo är följande. Därest vinst faller ut på en lottsedel, som ej för- sålts, kvarblir vinsten hos lotterianordna- ren. I bingospelet däremot faller alla vins- ter ut till deltagarna, oavsett antal sålda bingolotter.

5.2. Bingospelets utbredning i Sverige

Bingospelet fick ett uppsving i slutet av 1950-talet då flera idrottsföreningar, särskilt i södra Sverige, började anordna sådant spel. I början syns bingospelet vanligen ha bedrivits i slutna sällskap, men det torde även ha förekommit att sådant spel anord- nats för allmänheten utan att tillstånd er— hållits eller anmälan skett enligt lotteriför- ordningen. Ofta ägde spelet rum inom sken- bart slutna sällskap, som benämndes sup- porterklubbar o.dyl. Det rådde under flera år en viss osäkerhet bland anordnarna om bingon var att anse som lotteri. Genom av- görande av allmän domstol i början av 1960—talet i samband med åtal rörande brott mot lotteriförordningen fastslogs att så var fallet samt att spelet sålunda var att hän- föra under lotteriförordningens bestämmel- ser. Denna uppfattning har sedermera även bekräftats genom hovrättsdomar2 och ut- talanden av JO3. Sedan det blivit klart att bingon var att anse som lotteri stod vägen öppen för att göra anmälan eller söka till- stånd enligt lotteriförordningen. Bingon har

2 Jfr bl. a. Sv Jt 1969 ref. s. 56. 3 Se JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 346.

därefter fått en närmast lavinartad utbred- ning och förekommer numer så gott som över hela riket. Spelet bedrivs huvudsakli- gen inomhus i större samlingslokaler. Det anordnas vanligen av idrottsföreningar. På senare år har det även tagits upp av andra ideella organisationer.

Under år 1968 beviljade länsstyrelserna inalles 3 151 tillstånd att anordna bingospel med en sammanlagd omslutning av ca 108 milj. kr. Under samma år beviljade polis- myndigheterna totalt 5630 tillstånd med en sammanlagd omslutning av ca 27 milj. kr. Vidare mottogs anmälningar enligt 3 5 a) lotteriförordningen för ca 59 milj. kr. Detta gör sammanlagt således närmare 200 milj. kr. Den årliga omsättningen på bingospel torde dock vara väsentligt högre.

I viss utsträckning anordnas nämligen bingospel i samband med tillställningar med stöd av 2 & lotteriförordningen. I vilken omfattning så sker har icke kunnat fast- ställas. Det är dock troligt att omslutningen uppgår till mindre belopp än vid bingo som anordnas efter anmälan enligt 3 åa). En- ligt vad utredningen erfarit förekommer vi- dare på vissa håll i betydande omfattning att bingo anordnas för allmänheten utan föregående anmälan eller tillstånd. Dess- utom torde ofta förekomma, att de av myn- digheterna meddelade tillstånden eller den i 3 åa) föreskrivna gränsen på 3000 kr. överskrids. Det kan även framhållas att in- köp av bingolotter på vissa håll delvis sker genom att deltagarna får betala entréavgift till bingolokalen. Detta torde vara särskilt vanligt vid bingo som anordnas efter anmä- lan. Då entréavgifterna formellt icke utgör någon insats i lotteriet, har belopp som in— flutit genom sådana avgifter icke redovi- sats i ovan nämnda siffror. Slutligen bör påpekas att det även i Viss omfattning före- kommer att bingo spelas i slutna sällskap, vanligen i föreningssammanhang. Enligt ut- redningens bedömning kan det antas att den årliga omslutningen på bingospelet upp— går till, grovt uppskattat, mellan 300 och 400 milj. kr., vilket motsvarar en omsätt— ning på ca 1 milj. kr. varje dag.

För att ge en ungefärlig uppskattning av

bingospelets stora omfattning i Sverige kan följande siffror lämnas.

Enligt allmän uppfattning hos anordnar- na köper varje deltagare lotter för i ge- nomsnitt 15—20 kr. Med ledning av dessa siffror kan antalet deltagare i bingospel uppskattas till ca 60000 per dag, motsva- rande drygt 20 milj. deltagare per år. Vid ett antagande att den som deltar i bingo- spel i genomsnitt gör detta en gång per vecka kan antalet bingointresserade perso- ner i Sverige beräknas uppgå till ca 300 000. Antalet deltagare vid en bingokväll kan i genomsnitt beräknas uppgå till ca 200 per- soner, vilket med en genomsnittlig insats på 15—20 kr. motsvarar en omsättning på mellan 3000 och 4000 kr. Med ledning härav kan vidare antalet bingotillställning- ar beräknas till ca 100 000 per år eller ca 300 per dag. Det måste dock slutligen un- derstrykas att det är fråga om mycket gro- va uppskattningar.

5.3. Utredningen

Bingo utgör ett fritidsintresse för många människor. Spelet bedrivs i regel på sådant sätt att det inte inbjuder till höga insatser. Det behöver därför knappast befaras att bingospelet i och för sig skall medföra någ- ra menliga sociala följder. Samtidigt som det utgör en förströelse för deltagarna ger det betydande intäkter för det ideella för- eningsväsendet, i synnerhet idrotten. Enligt utredningens mening saknas anledning att förbjuda eller att generellt inskränka möj- ligheterna att anordna bingospel. Däremot finns anledning att ingripa mot vissa miss- förhållanden. Vari dessa består och hur de bör angripas kommer utredningen att redo— göra för i detta kapitel, i avsnitt 8.6 röran- de principerna för tillståndsgivningen samt i kapitel 11, rörande föreskrifter för bingo- spel.

Vad gäller reglerna för själva spelet an- ser utredningen att det ur samhällelig syn- punkt knappast torde finnas någon anled- ning att reglera denna fråga. Det bör där- för ankomma på anordnarna själva att be- stämma spelets närmare utformning, under

förutsättning givetvis att några olägenheter ur kontroll- eller ordningssynpunkt inte uppkommer. Ett absolut krav är dock att spelreglerna är så tydliga att någon tvekan angående deras innebörd inte behöver upp- stå bland deltagarna i spelet.

En särskild fråga bör dock beröras i det- ta sammanhang nämligen spel om s. k. jack- pot. Vissa myndigheter har utfärdat gene- rellt förbud häremot. Andra åter tillåter sådana spel under förutsättning att värdet av jackpotten tillkommer utöver den före- skrivna minsta vinstandelen vid varje spel- tillfälle. Vissa myndigheter slutligen har inte meddelat några föreskrifter i denna fråga.

Att det finns spel med jackpot är ofta av stor betydelse för att locka publik till bingotillställningar. Enligt utredningens me- ning saknas anledning att generellt förbju- da spel om jackpot. Följande bör dock iakttas. Värdet av jackpotten bör ej få in- kräkta på värdet av de ordinarie vinster- na vid en bingotillställning. Det bör därför föreskrivas att jackpot, i den mån sådan förekommer, skall tillkomma utöver den för varje speltillfälle föreskrivna minsta vinstandelen. Det bör vidare föreskrivas att den utlovade jackpotten måste falla ut un- der den tid som tillståndet för bingolotte- riet gäller. Det kan nämligen förekomma att en jackpot sätts på spel under sådana förutsättningar att anordnaren inte behöver räkna med att lämna ut den. Ett sådant för- farande innebär att anordnaren lockar pub- lik till bingospelet utan att deltagarna har någon möjlighet att vinna den utannonse— rade vinsten. En sådan form av otillbörlig reklam bör givetvis stävjas.

Slutligen föreslår utredningen att spel om ackumulerade jackpots förbjuds, enär så- dant spel icke kan anses stå i överensstäm- melse med förutsättningen för att anordna lotteri jämlikt 3 & lotteriförordningen, näm- ligen att insatser och vinster skall vara till antal och storlek bestämda enligt uppgjord plan.

5.4 Ekonomiska bingo

5.4.1. Försäljningsresultat och överskott

Enligt vad utredningen inhämtat brukar bingolotterna i genomsnitt säljas slut till ca 90 0/9 av beviljade tillstånd.

Orsaken till att tillstånden ickc utnyttjas till hela det beviljade beloppet beror i många fall på att anordnarna av praktiska skäl inte kan sälja slut bingolotterna. Som exempel härpå kan anges att om en för- ening utnyttjar ett tillstånd på 50000 kr. upp till 48 000 kr., lönar det sig i allmän- het icke att anordna ytterligare ett speltill- fälle enbart för att helt kunna utnyttja till- ståndet. Vidare förekommer i några fall att beviljade tillstånd icke alls utnyttjas. Några svårigheter att utnyttja beviljade tillstånd torde däremot generellt icke föreligga.

Utredningen har inhämtat vissa uppgif- ter rörande anordnarnas överskott av bingo- lotterier. Uppgifterna avser ca 1 000 bingo- lotterier, för vilka tillstånd lämnats under år 1968 av länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län. Värdet av försålda lotter var ca 40 milj. kr.

Överskottet i de undersökta lotterierna motsvarade i genomsnitt 15 0/0 av värdet av försålda lotter. Fördelat på de olika länsstyrelserna var motsvarande siffror för Stockholms län 15 %, Malmöhus län 13 0/0, Kopparbergs län 15 %, Gävleborgs län 20 0/0 och Värmlands län 12 %. Dessa siff- ror visar att överskottet i bingolotterierna är väsentligt lägre än i sedellotterierna.

Utredningen har vidare företagit en stick— provsundersökning av vissa bingolotterier som anordnats i Storstockholmsområdet un- der år 1969. Av undersökningen, som re— dovisas på omstående sida, framgår att re- sultaten i de olika lotterierna varierade kraf- tigt samt att det genomsnittliga överskottet var knappt 13 0/0.

I många fall har anordnarna betydande intäkter från bingotillställningar, som inte redovisas som överskott av bingospel. Dessa intäkter består av entréavgifter och inkoms- ter av anmälningslotterier som bedrivs i

samband med en bingotillställning. Storle- ken av sådana intäkter varierar mellan oli- ka bingotillställningar. På många håll torde dylika intäkter inte förekomma alls. Utred- ningen kommer att behandla dessa frågor i avsnitten 5.6 och 5.7.

5.4.2. Kostnader i bingolotteri

Inköp av vinster utgör den dominerande kostnaden för att anordna ett bingolotteri. Därutöver har anordnaren vanligen kostna- der för lokalhyra, reklam, personal och utrustning. Dessa kostnader varierar mycket mellan olika tillställningar. För tillstånds- lotterier med en omslutning över 15 000 kr. utgår vidare stämpelskatt. På vinster värda mer än 200 kr. utgår lotterivinstskatt. Slut- ligen utgår i många fall kontrollantarvoden.

Vinster

Som förut sagts utgör vinstinköpen den största kostnaden för bingoanordnarna. Myndigheterna föreskriver regelmässigt att vinstvärdet skall motsvara minst hälften av värdet av försålda bingolotter vid varje spel— tillfälle. Vinstvärdet beräknas efter ortens detaljhandelspris, Konkurrensen på bingo- marknaden har dock medfört att vinstan- delen i regel ligger avsevärt över det före— skrivna minimivärdet. Enligt vad utred- ningen erfarit motsvarar föreningarnas kost- nader för vinster i regel mellan 60—70 0/0 av värdet av försålda bingolotter. Med hän- syn till att anordnaren vanligen erhåller ra- batt blir andelen ännu högre, därest vins- ternas värde beräknas efter detaljhandels- priset. Det förekommer även i många fall att anordnarna lockar med vinster till vär- den, som är ännu högre. I vissa fall lär förekomma att Vinstvärdet beräknat efter detaljhandelspriset uppgår till lika stort be- lopp som insatserna. Denna utveckling har föranlett vissa myndigheter att även före- skriva en gräns för högsta tillåtna vinst- andel.

Kvaliteten på vinsterna är i allmänhet god. Vinsterna består vanligen av varor som är tillgängliga i allmänna handeln. De ut- görs ofta av husgeråd, guldartiklar och

Vinst o. stpl.-

Lott- frakt, säljn.- Kontr.— Di- Netto—

Tillståndshavare Insatser Vinster skatt tryck hyra arvode arvode verse vinst Ununge IF, Edsbro 35 383 24 968 1 925 128 1 889 _— _— 30 6 441 71 % 5,5 % 0,3 % 5,4 % _ _— _ 17,8% BK Vargarna Norrtälje 49 982 31 093 2 829 _ 6 810 — — 30 9 220 62,2 % 5,7 % — 13,7 % — — _ 18,4% AIK bandysektionen 50 000 20 000 2 430 1 848 3 248 2 095 100 839 19 440 40 % 4,9 % 3,7 % 6,5 % 4,2 % — 1,7 % 39 % Kärrtorps SK 47 980 37 551 2 849 — 4 492 — 400 120 2 566 78 % 6 % — 9 % — l % —— 6 % Spånga IS 24 706 19 025 485 —— 2 573 250 250 709 1 412 76% 2% —- 11% 1% 1% 3% 6% Mälarhöjdens IK 38 514 30 061 1 176 — 5 041 — 300 30 1 906 78 % 3 % —— 13 % —— l % — 5 % Gubbängens SK 49 970 40 978 900 — 4 948 _ 300 1 775 1 069 82% 2% — 10% — 0,6% 3,3%2,1% Essinge IK 48 938 28 991 1 909 1 450 9 073 — 300 86 7 127 58 % 4 % 3 % 19 % —— 0,6 % — 15,4% Tallens IK 50 087 40 147 2 436 —— 4 948 — 300 495 1 759 80% 5% ——9,9% —0,6%l% 3,5% Friluftsfrämjandet i Vantör 41 842 30 887 2 197 — 3 255 — 250 30 5 221 74 % 5 % — 8 % _ 0,6 % —— 12,4% Hägerstens SK 39 790 24 465 2 435 75 1 711 134 300 40 10 628 62 % 6 % — 4,4 % 0,3 % 0,7 % — 26,6% Concordia IF 30 894 23 091 790 — 1 200 3 580 400 30 1 802 76% 2% — 4%11%1% —6% Summa 422 721 295 196 17 607 3 373 40 489 6 059 2 900 4 154 52 930 70 % 4,2 % 0,8 % 9 % 1,6 % 0,7 % 1% 12,7%

(Siffrorna har avrundats till jämna krontal, procenttalet är ungefärligt)

prydnadssaker. På många håll förekommer livsmedel som vinster. Vissa anordnare lot— tar genomgående ut presentkort. Jackpotten består ofta av en dyrbarare kapitalvara som exempelvis en färg-TV. Vid stora bingo- tillställningar förekommer jackpotvinster med mycket höga värden, exempelvis bilar.

Rabatternas storlek vid inköp av vinster i bingolotterier varierar givetvis beroende på varifrån varorna köps och hur stora kvantiteter som inhandlas. Någon motsva- righet till de höga rabatterna i vissa riks- lotterier finns ej.

Övriga kostnader

Kostnaden för lokalhyra varierar. På många håll ställs lokaler till förfogande kostnads- fritt eller mot en låg ersättning. I andra fall måste anordnaren betala marknads— mässig hyra.

Reklamkostnaderna utgör i bingolotteri-

erna en väsentligt större kostnad än vad som vanligen är fallet i sedellotterierna. Detta beror givetvis på att försäljningen av bingolotter endast kan äga rum i anslut— ning till själva bingolokalen och att det ofta blir nödvändigt att annonsera i tidningarna för att få publik. Många gånger är dock de höga reklamkostnaderna en följd av den hårda konkurrensen på bingomarknaden.

Bingoanordnarnas kostnader för personal uppgår däremot vanligen till blygsamma belopp. För att genomföra en bingotillställ- ning krävs en dragningsförrättare samt funktionärer för att försälja bingolotter och avläsa lotterna hos spelare som fått bingo. Funktionärerna utgörs ofta av den anord- nande föreningens medlemmar, vilka van- ligen utför arbetet utan ersättning. I sådana fall då en bingotillställning sköts av en pri— vat bingoarrangör lär dock ersättning utgå till medverkande funktionärer.

Likaledes är kostnaderna för utrustning relativt obetydliga. Kostnaden för drag-

ningsapparaturen är en engångsutgift och utgifterna för bingolotter understiger i re- gel motsvarande kostnader i sedellotteri- erna.

Lotterivinstskatt utgår vanligen endast för vinster i mycket stora bingolotterier. I övri— ga lotterier brukar vanligen endast jack- potvinsterna uppgå till skattepliktiga be- lopp.

I regel utgår arvode till kontrollanten. Många gånger utses dock någon föreningen närstående person till kontrollant. Sådana kontrollanter brukar vanligen inte begära någon ersättning.

Företag på bingomarknaden

Enligt vad utredningen inhämtat tillverkas brickor för bingospel vid två tryckerier i Sverige, vilka även tillverkar vanliga lott- sedlar. Vidare sker en betydande import av kuponger för bingospel genom specialföre- tag. Det sist sagda gäller även dragnings- apparater.

Leverans av vinster till bingolotterier sker huvudsakligen genom den vanliga handeln, särskilt större varuhus och grossistföretag. Det torde endast i en relativt liten omfatt- ning förekomma att sådana varor levereras genom företag som specialiserat sig på bingovinster. Dylika företag syns här inte ha lika omfattande verksamhet som vad gäller sedellotterierna.

På vissa håll särskilt i de större städerna finns personer som specialiserat sig på att sköta bingolotterier åt de anordnande för- eningarna. Det har emellertid visat sig svårt att få närmare klarlagt i vilken omfattning bingolotterier bedrivs under medverkan av sådana personer. På vissa håll finns privat- ägda lokaler som uteslutande används för bingospel. I fråga om bingolotterier som bedrivs i sådana lokaler lär det vanligen vara så att lokalinnehavaren sköter hela arrangemanget för den anordnande för- eningens räkning. I motsats till vad gäller för sedellotterierna är det dock vanligast att, om man bortser från storstäderna, de anordnande föreningarna sköter sina bingo— lotterier utan utomstående hjälp. Detta be-

ror förmodligen på att bingospelet huvud- sakligen äger rum på kvällarna, då för- eningsmedlemmarna själva har tillfälle att sköta arrangemangen. För sedellotterierna däremot gäller att dessa i regel säljs under dagtid på allmän plats eller i varuhus o. dyl.

5.5. Utredningen

Likaväl som när det gäller sedellotterier måste krävas att en viss andel av allmän- hetens insatser skall komma det ändamål till godo för vilket tillstånd till lotteriet meddelas. Utredningen får härvid hänvisa till vad som anförs i avsnitt 8.6.

De principer som utredningen i kap. 4 föreslagit skall gälla för sedellotterier om lägsta vinstandel, krav på vinstkvalitet samt förutsättning för att anlita utomstående hjälp vid genomförande av lotterierna, fin- ner utredningen böra tillämpas även vad gäller bingolotterierna. Utredningen får där- för i detta avseende hänvisa till kap. 4. An— märkas bör dock att det beträffande bingo- lotterierna inte blir aktuellt att fastställa någon lägsta värdegräns för vinsterna, enär dessa omedelbart lämnas ut till vinnarna.

5.6. Entréavgifler

Som tidigare anförts i detta kapitel utgör entréavgifterna i många fall en betydande intäkt för anordnarna av bingolotterier. I vissa fall uttas en särskild avgift för inträ- de till bingolokalen. I andra fall erhåller deltagarna ett visst antal bingolotter mot erläggande av entréavgift varvid styckepri- set för dessa lotter är högre än för sådana lotter som säljs inne i lokalen. I många fall uttas dock icke någon entréavgift.

Vissa myndigheter har föreskrivit att en- tréavgift endast får tas ut därest särskild underhållning förekommer utöver bingospe- let. Andra myndigheter medger att en en- tréavgift får tas ut som motsvarar anord— narnas kostnad för eventuell underhållning samt för lokalkostnader. Många myndig- heter har dock inte meddelat några särskil- da föreskrifter om inträdesavgifter.

5.6.1 Utredningen Entréavgiften utgör i regel en maskerad in- sats i bingolotteriet. Endast i den mån sär- skild underhållning eller förtäring bjudsi lokalen kan bedömningen bli annorlunda. Utredningen finner det väsentligt att entré- avgiften särskiljs från insatserna i bingo- lotterier. Skälen härför är följande. För bingolotterier som anordnas efter tillstånd utgår stämpelskatt med 5 0/0 av den del av insatserna som överstiger 15 000 kr. Därest insatserna delvis tas ut genom s. k. entré- avgifter blir beräkningen av det skatteplik- tiga beloppet givetvis felaktigt. Vidare för- svåras en rättvis fördelning av bingotill- stånd, därest en anordnare kan öka den re- ella omslutningen på sina bingolotterier ge— nom att ta upp särskilda entréavgifter. Enligt utredningens mening bör därför föreskrivas att entréavgift endast får tas upp därest förtäring eller underhållning bjuds i lokalen. I sådana fall får entréav- gifternas storlek inte överstiga anordnarens kostnader härför. Entréavgiftens storlek bör i sådana fall fastställas genom särskild före- skrift i tillståndsbeslutet.

5.7. Anmälningslotterier i samband med bingorillställning

Som framgår av vad som sagts i avsnitt 5.4.1 utgörs ofta bingoanordnarens intäkter till stor del av inkomster från anmälnings- lotterier, som bedrivs i samband med bingo- tillställningarna. Sådana lotterier utgörs ofta av amerikanska lotterier och s. k. 21-lotte- rier. Vidare finns i många fall spelautoma- ter i bingolokalerna.

5.7.1. Utredningen

Som framhållits i avsnitt 1.4.4 ger lotteri- förordningen inte stöd för att lotteri efter anmälan kan anordnas i samband med till- ställning som endast utgörs av lotteri. En- ligt utredningens mening måste därför till- stånd krävas för att få anordna lotteri i samband med bingotillställningar.

6. Automatspel

6.1 Allmänt om spelautomater

Med spelautomater avses i detta samman- hang mekaniska spelapparater som mottar och utbetalar penningar eller anvisningar enligt för apparaten fastställd plan. Anvis- ningarna utgörs regelmässigt av polletter. Det finns också andra slags spelmaskiner, som ej ger vinst i egentlig mening, såsom flipper-maskiner, bowlingspel, fortunaspel m. fl. Dessa spel går vanligen under den ge- mensamma beteckningen förströelseautama- ter. Vissa av dessa automater kan ge utdel- ning i form av gratisspel, s. k. frispel. För- ströelseautomater förekommer vanligen på konditorier, kaféer, ungdomsgårdar och andra samlingslokaler. I nu förevarande sammanhang bortses från sådana automa- ter.

Spelautomater, även kallade ”enarmade banditer" och ”jackpot maskiner”, före- kommer sedan flera decennier tillbaka i ett stort antal länder. Enligt vad utredningen inhämtat finns de i många västeuropeiska länder. Tidigare hade automatspelet en mycket betydande omfattning i Amerikas förenta stater, där det dock numera är för- bjudet i många delstater.

Automatspelet är uppbyggt på ett antal symboler, vilka vanligen är placerade i tre lodräta kolumner, som finns på roterande hjul i automaten. När symbolerna kombi- neras på visst sätt, erhåller spelaren vinst, exempelvis då tre körsbär kommer upp i

rad får han tio polletter och då tre melo- ner kommer upp i en rad sex polletter. Vinstkombinationer och vinstutdelning an- ges i regel på automaten. Spelarens vinst- chanser beror i princip på den statistiska möjligheten för att ifrågavarande symbol- kombinationer skall komma upp. Spelautomaterna tillverkas ofta i stora serier, varigenom vinstchanserna på auto- mater av samma typ vanligen är lika stora. Köparen kan begära att automaten ställs in så att vinstchanserna skall vara av viss begärd storleksordning, men detta medför enligt uppgift vanligen ett högre pris för automaten. Automatinnehavaren kan givet— vis själv ställa om automaterna så att vinst- chanserna påverkas. Beträffande moderna automater med elektroniska komponenter erfordras dock viss teknisk erfarenhet för att göra sådana ingrepp. Då den spelande allmänheten i princip har mindre intresse av att spela på automater med dåliga vinst- chanser, torde det emellertid förekomma ganska sällan att automaterna ställs om för att ge lägre vinstutdelning. Den genom- snittliga vinstchansen för varje enskilt spel på automaterna uppgår enligt inhämtade uppgifter till ca 80 0/0 med några procents variationer mellan olika automattyper. Spelet tillgår så, att spelaren bringar hju- len i maskinen att rotera, vanligen genom att dra i en spak. Huruvida han vinner, be- ror sedan på om någon av de i vinstplanen angivna symbolkombinationerna kommer

upp, då hjulen slutat att rotera. På de mo- derna maskinerna finns även vissa möjlig- heter för spelaren att påverka utgången genom att spärra ett eller två av hjulen i visst läge. Många av de moderna ma- skinerna är försedda med räkneverk som är så konstruerat att antalet av de polletter spelaren har rätt att få ut ur automaten anges på räkneverket. Då spelaren önskar avbryta spelet trycker han på en knapp, varvid hans fordran på polletter betalas ut.

6.2 Den svenska automatmarknaden

Spelautomater har i Sverige sedan länge förekommit på tivolin och nöjesfält. Spelet på dessa automater bedrivs med stöd av 2 % lotteriförordningen. Antalet spelauto- mater på sådana etablissemang kan f. n. uppskattas till ett tusental.

Under de senaste åren har emellertid spelautomaterna fått en vida större utbred- ning. Sådana har nämligen utplacerats på hotell, motell, restauranger, konditorier, bensinstationer, färjor, biografer och andra lokaler, som av allmänheten besöks i större omfattning. Vidare finns ett stort antal automater i privata lokaler såsom i klubb- lokaler, på arbetsplatser och i butikslokaler m. m. Totala antalet spelautomater uppgick enligt branschens egna uppskattningar till ca 10 000 vid utgången av år 1968. Auto- materna importeras till största delen från Amerikas förenta stater, Australien och Storbritannien. Priset varierar med hänsyn till storlek och utförande, men marknads- priset för en ny automat uppges ligga på i genomsnitt drygt 5 000 kr. Av den officiella handelsstatistiken framgår, att importen av spelautomater till största delen skett under åren 1967—1969. Importen av spelautoma- ter och spelapparater för nöjesfält e. dyl. uppgick under åren 1965 och 1966 till 2,6 resp. 2,1 milj. kr. Motsvarande siffror för åren 1967—1969 var 4,0, 10,2 och 17,4 milj. kr. I dessa belopp ryms även inköp av förströelseautomater, tivolispel m. rn. Hu- vudsakligen torde dock importen avse spel- automater. Nämnda siffror ger dock inget säkert underlag för att beräkna antalet spel-

automater på den svenska marknaden. Dels varierar importpriserna beroende på om de importerade apparaterna är nya eller be- gagnade. Vidare saknas kännedom om skill- naden mellan importörens inköpspris och utförsäljningspriset på den svenska markna— den. Slutligen skulle, enligt vad som upp- getts, förekomma viss illegal införsel av spelautomater. Siffrorna ger dock belägg för att det under de senaste åren skett en mycket snabb stegring av antalet spelauto- mater på marknaden. Med utgångspunkt från den av branschen gjorda beräkningen, 10 000 automater vid utgången av år 1968, så skulle importsiffrorna tyda på att an- talet f.n. uppgår till mellan 10000 och 20 000.

Automaterna ägs mera sällan av den som innehar den lokal där apparaten är upp- ställd. De ägs av s. k. utställare, d. v. s. en- skilda personer eller företag, som har ett större eller mindre antal automater. Genom avtal mellan utställaren och lokalinneha- varen regleras sedan fördelningen av in- täkterna från automaten. Utställaren sva- rar vanligen för erforderligt underhåll, vil- ket vad gäller moderna elektroniska auto- mater i många fall kräver tekniskt erfaren personal. Utställarna är organiserade i ett branschförbund, Sveriges automatägares riksförbund, som har ett sextiotal medlem- mar.

Enligt vad utredningen erfarit har mark— nadsföringen av spelautomater ytterligare intensifierats, bl. a. genom att nya automat— typer introducerats. Vidare kan anmärkas att den svenska automatmarknaden tilldra- git sig uppmärksamhet hos utländska intres- senter i branschen. Sålunda lär ett av de största svenska automatföretagen ha in- köpts av ett amerikanskt företag, som till- verkar spelautomater.

6.3. Omsättningssiffror rörande automat— spelet i Sverige

Som framgår av föregående avsnitt kan några säkra uppgifter rörande antalet au- tomater ej lämnas. Än vanskligare är det gi- vetvis att beräkna omsättningen på auto-

matspelet. En utgångspunkt för sådana be- räkningar skulle kunna vara den behåll— ning, som kvarblir i automaterna. Enligt uppgifter, som lämnats från branschen, skulle en mycket grov uppskattning tyda på att genomsnittet ligger på en behållning av ca 5 000 kr. per automat och år, men att mycket stora variationer föreligger be- roende på var automaten är uppställd. Från enskilda företrädare för branschen har dock framförts, att denna siffra är alldeles för låg. Vid polisutredningar som företagits på grund av misstänkt illegalt automatspel har även framkommit siffror, som visat att be- hållningen i ifrågavarande automater varit väsentligt högre.

Enligt utredningens mening kan det an- tas att den angivna genomsnittssiffran, 5 000 kr., är för låg och med säkerhet torde i vart fall behållningen i sådana illegala automa- ter, där pengar betalas ut, vara väsentligt högre.

Om såsom exempel tas att antalet au- tomater är 10000 och den årliga behåll- ningen i dessa i genomsnitt är 5 000 kr., blir branschens bruttoöverskott 50 milj. kr. Därest återbäringen från automaterna i ge- nomsnitt är 80 0/0 och insatsen en krona så skulle bruttoomsättningen, beräknad efter det totala värdet av pengar och polletter som årligen sätts in i automaterna, kunna beräknas till ca 250 milj. kr. Som framgår av vad förut sagts torde dock siffrorna i verkligheten vara väsentligt högre.

6.4. Vissa rättsliga frågor rörande automatspelet

Automatspel om penningar eller penningars värde är som framgår av avsnitt 1.4.1 att anse som lotteri och får när det anordnas för allmänheten endast bedrivas på sätt och under förutsättningar som anges i lotteri- förordningen. Där omständigheterna är så— dana att spelet icke kan anses anordnat för allmänheten, får spelet givetvis bedrivas utan att lotteriförordningens bestämmelser behöver iakttas. Som framgår av redogörel- sen i avsnitt 1.4.3 torde dock endast mera sällan så vara fallet. Denna del av automat—

spelet kommer därför icke vidare att be- röras.

Automatspel kan av praktiska skäl inte _ såsom fallet är när det gäller exempel- vis sedellotteri och bingo — bedrivas på sådant sätt, att storleken av vinster och in- satser bestäms genom en i förväg fastställd plan. På grund härav har automatspelet en- dast kunnat bedrivas med stöd av 2 & lot- teriförordningen. Härav följer bl. a. att spe- let endast kan förekomma i samband med offentlig nöjestillställning eller tillställning för välgörande, kulturellt eller allmännyt— tigt ändamål samt att insats- och vinstmöj- ligheterna är begränsade till 50 Öre resp. tio kr.

Flertalet nya spelautomater är försedda med en myntöppning för enkronasmynt. Sedan från olika polismyndigheters sida på- pekats att värdegränsen för insatser i 2 5- lotterier är 50 öre, har räkneverken ändrats så, att om en enkrona satsas så uppstår en fordran för spelaren på en femtioörespol- lett. Härigenom förutsätts att den i lotteri- förordningen föreskrivna insatsgränsen icke överskrids.

En betydande del av spelautomaterna finns uppställda på områden och i lokaler, där offentlig nöjestillställning förekommer, såsom bl.a. nöjesfält, folkparker och dans- restauranger. Flertalet automater torde dock vara uppställda i offentliga lokaler, där nå- gon offentlig tillställning icke äger rum, såsom t. ex. motell, hotell, kaféer och kon- ditorier. Enligt vad som uppgetts från bran- schens sida får polletter som betalas ut från automater som finns uppställda på plat- ser, där offentlig nöjestillställning ej före- kommer, endast användas för fortsatt spel. I många fall anges på automaterna eller i annan ordning, att polletterna ej kan an- vändas för annat ändamål. Ofta innehåller kontrakten mellan utställare och lokalinne- havare en erinran om att inlösen av pollet- terna icke får äga rum. Frågan huruvida spel på automater, där polletterna endast får användas för fortsatt spel, är att anse som lotteri, har varit föremål för delade meningar. I några fall har lokalinnehavaren av underrätt dömts för olaga lotteri trots

att polletterna endast kunnat användas för fortsatt spel. I ett fall har en sådan dom överklagats. Hovrättenl upphävde härads- rättens dom och förklarade att den tillta- lade icke gjort sig skyldig till förseelse mot lotteriförordningen, enär spelapparaterna ej, såvitt visats, varit förenade med möjlighe- ter till ekonomisk vinst. Frågan om full- följd av talan mot hovrättens dom var där- efter föremål för bedömning av riksåklaga- ren som dock förklarade sig dela hovrättens uppfattning. Sedan nämnda hovrättsdom kommit till polismyndigheternas kännedom, syns flertalet av dessa ej ha funnit skäl in- gripa mot spel på automater, som uppställts utan samband med offentlig nöjestillställ- ning, därest det ej framkommit att pollet- terna inlösts.

Erfarenheten har visat att i många fall vederbörande lokalinnehavare icke iakttar den begränsning av polletternas användning som förutsätts skall gälla utan tar emot pol- letterna som betalning för varor, vanligen bestående av förtäring i lokalen. Det lär även vara vanligt förekommande att pollet- terna inlöses mot penningar. Uppenbart är vidare att det måste vara svårt för lokal— innehavaren att kontrollera hur polletterna används. Det torde exempelvis vara nästan omöjligt att hindra att en spelare säljer de polletter han vunnit till annan spelare eller att serveringspersonalen tar emot polletter— na som betalning och sedan försäljer dessa till nya spelare. Det kan vidare ifrågasättas om några möjligheter överhuvud finns att förhindra, att den personal som har till uppgift att sälja polletter ånyo inlöser dessa.

Det måste givetvis vara ogörligt för po- lismyndigheterna att övervaka att inlösen av polletterna ej förekommer. Genom den osäkerhet som sålunda vidlåder den rätts— liga bedömningen av automatspelet har ett betydande illegalt spel kunnat växa fram.

Det har förekommit flera åtal i sådana fall, där polletter från spelautomater, som varit uppställda utan samband med offent— lig nöjestillställning, inlösts mot penningar eller varor. I sådana fall har lokalinnehava- ren dömts till ansvar för olaga lotteri. Äga— ren till automaten har däremot ansetts ej

kunna fällas till ansvar, om det ej har visats att han medverkat till illegalt automatspel. Enbart den omständigheten att vederböran— de ställt upp en automat, som därefter an- vänts i strid mot lotteriförordningens be- stämmelser, anses således ej utgöra ett brott mot lotteriförordningen.2

Ett stort antal spelautomater finns även uppställda i privata lokaler, såsom kontor, verkstäder, butiker, klubbar m.m. Spel på sådana automater sker ofta med höga in- satser och vinster. Insatser och vinster görs regelmässigt med kontanter. De sociala vå- dor till följd av automatspel som kan ha förekommit, torde främst kunna härledas från spel i denna form. Utredningen vill i detta sammanhang erinra om att automat- spel med penningvinster utgör ett klart åsi- dosättande av lotteriförordningens bestäm- melser.

Automatspel på färjor och passagerarbå- tar under färd på internationellt vatten tor- de icke falla under lotteriförordningens be- stämmelser enär denna ej anses ha räckvidd utanför rikets gränser.3 Däremot föreligger brott mot lotteriförordningen om spelet be- drivs under färd på svenskt territorialvat- ten.t

6.5 F ramförda förslag rörande automat- spelet

Automatspelet har i flera sammanhang be- rörts i riksdagen.

I ett interpellationssvar i andra kamma- ren den 20 november 1969 framhöll chefen för handelsdepartementet, statsrådet Lange, bl. a. att utvecklingen av det illegala auto— matspelet inger oro samt att åtgärder borde vidtas för att komma till rätta med detta missförhållande.

I två likalydande motioner till 1970 års

,,.- Se Göta hovrätts dom 27.8.1962. - Se dom av Hovrätten för Västra Sverige den 8.9.1969.

Jfr Kungl. Maj:ts beslut 21.7.1966 i anled- ning av framställning från Sveriges redare- förening angående tillåtligheten att begagna spelautomater. 4 Jfr Högsta domstolens dom 28.5.1970 angå- ende automatspel på färjor mellan Sverige och Danmark.

00

riksdag (I: 252 och 11: 285) begärdes att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utfärdande av förbud mot in- försel, saluhållande och innehav av spel- automater av typ enarmade banditer och liknande. Motionärerna anförde härvid bl. a. följande.

I lokaler där enarmade banditer är upp- satta utan att 2 & lotteriförordningen är till- lämplig är det vanligt att innehavaren marke— rar rummets enskilda karaktär genom skyl- tar med ordet ”Privat" eller dylikt. Om inne- havaren hävdar att endast medlemmar i en sluten krets får spela på automaterna, har polis- och åklagarmyndigheterna oftast ingen möjlighet att ingripa. Sådana ”privata” spel- automater är i de flesta fall försedda med myntinkast för svenska enkronor och kon- struerade för vinstutdelning som överstiger den enligt lotteriförordningen tillåtna. Under de två senaste åren har införseln av spelautoma— ter till Sverige kraftigt ökat. År 1967 uppgick importvärdet av spelautomater och spelappa- rater för nöjesfält till ca 4 milj. kr., år 1968 till över 10 milj. kr. och under månaderna ja- nuari—november år 1969 till ca 16 milj. kr. För närvarande saluförs i Sverige en rik sor— tering av sådana apparater, i vilka spelet sker med enkronasmynt och med möjlighet att vinna jackpottar på upp till 1000 kr. Enligt beräkning omsättes i Sverige årligen över 500 milj. kr. på spel med spelautomater. Summor av denna storlek åberopas i varje fall av gros- sistföretagen i spelautomatbranschen i deras reklam. Automaterna ger trots det höga in- köpspriset — 12 000 å 18000 kr. — i allmän- het ägarna eller hyresmännen goda förtjänster. Utvecklingen har lett till att serveringar som är för små för att vara lönsamma med nu- varande standardkrav omvandlas till ”drug- stores”, ”snackbarer" eller ”pubar", vilkas lön- samhet baseras på inkomst av spel. Spelauto- mater av typen enarmade banditer erbjuder ingen annan förströelse än den som ligger i ha- sardmomentet. Det kan inte vara i samhällets intresse att företag som i stor utsträckning vänder sig till en ungdomlig kundkrets, arbe- tar in hasardspel som en del av sin verksam- het. Om denna nya form av affärsverksamhet får utvecklas i den takt som nu sker, har man anledning frukta stora sociala skadeverkningar. Ett förbud mot spelautomater av denna typ är det enda sättet att skydda de enskilda medbor- garna häremot.

Lagutskottet (SLU 1970: 5) anförde i an- ledning av motionerna bl. a. följande.

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är mycket oroväckande med den stora

spridningen av mekaniska spelautomater. Sär- skilt betänkligt är att spelverksamheten ofta försiggår i lokaler där ungdomar vistas. Det är därför angeläget att effektiva åtgärder för att komma till rätta med missförhållandena sna- rast vidtas.

Utskottet hemställde emellertid att mo— tionen inte skulle föranleda någon riksda- gens åtgärd enär problemen uppmärksam- mats av lotteriutredningen.

I en annan motion till årets riksdag (I: 782) föreslogs att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle anhålla om att frågan om be- skattning av spelautomater måtte övervä- gas. Som grund för förslaget anförde mo- tionären följande.

Under de senaste åren har det blivit allt vanligare med spelautomater vid restauranger, motell, folkparker och andra nöjesplatser. Av allt att döma är de lukrativa inkomstkällor för ägarna (uthyrarna). De placeras av företagen vid de olika lokalerna mot att en viss pro- cent av inkomstsumman lämnas till den som upplåter plats för automaterna. Vinsterna för dem som spelar på automaterna blir i regel små och ofta är det svårt att kunna utnyttja de polletter som lämnas i vinst eftersom vin- narna endast vid vissa tillfällen får köpa för polletterna. Det blir ofta så att vinnarna ”spe- lar upp" vinsten i automaterna. I vårt land be- skattar vi vinster på spel och lotterier men nå- gon beskattning på spelautomaterna förekom- mer inte, bortsett från den eventuella vinst som redovisas av uthyrningsföretagen i deras bokslut. Enligt min uppfattning borde spel- automaterna beskattas på liknande sätt som sker med lotterier och totospel. Det kan möj— ligen mot en beskattning anföras att kontroll- möjligheterna är förhållandevis små, men en undersökning som klarlade förutsättningarna för en beskattning av spelautomaterna bör gö- ras. I en del andra länder låter man inkoms- ten av spelautomaterna gå till välgörande än- damål. Vinsten som staten tar in på automa- terna fördelas till olika organisationer. Så är bl. a. förhållandet i Finland där handikappor- ganisationerna erhåller bidrag till sin verk- samhet av ”automatmedel”.

Bevillningsutskottet (BeU 1970: 26) för- klarade sig dela motionärens uppfattning att spelautomaterna på lämpligt sätt borde beskattas men att frågan härom borde prö- vas i samband med en revision av beskatt- ningsreglerna för det offentliga spelandet. Utskottet förklarade sig vidare förutsätta

att en sådan revision skulle verkställas av Kungl. Maj:t i anslutning till resultatet av översynen av lotteriförordningen.

Från åtskilliga företrädare för polis- och åklagarmyndigheterna har till utredningen under hand framförts önskemål om att skärpta regler skulle införas för användan- de av spelautomater för att komma till rät- ta med det illegala spel som bedrivs.

Från branschens sida har framförts syn- punkter av huvudsakligen motsatt inne- håll. I första hand har framförts det önske- målet att automatspelet skulle få bedrivas utan samband med offentlig nöjestillställ— ning inom vissa föreskrivna beloppsgränser för insatser och vinster. Detta skulle näm- ligen medföra att det illegala automatspe- let i spelhallar och klubbar upphörde och myndigheterna kunde få möjlighet att kon- trollera spelet. En sådan kontroll skulle ske genom godkännande och försegling av au- tomaterna. Staten skulle härigenom även kunna beskatta automatspelet, exempelvis genom licensavgifter. Härvid har från branschen hänvisats till förhållanden i ex- empelvis Danmark och Västtyskland, där motsvarande system tillämpas. Från branschens sida har vidare under utred- ningsarbetet framförts önskemål om att värdegränserna för automatspel, som äger rum i samband med offentlig nöjestillställ- ning, med hänsyn till penningvärdeföränd— ringen skulle höjas till fem kr. för insats och till 100 kr. för vinst. Man har också sagt sig vilja få en ändring av nu gällande bestämmelser till stånd, som möjliggör att vinster skall få utbetalas i penningar. Som motiv härför har i första hand anförts att en sådan ordning skulle förenkla förfaran— det och bättre tillgodose spelarnas intres- sen. Därjämte skulle härigenom elimineras de nackdelar som följer av att i vissa fall spelarna använder polletterna på andra nö- jesetablissemang. I samband härmed har också anförts, att spelautomater med pen- ningvinster tillåts i flera västeuropeiska län- der.

Det kan vidare nämnas, att från skilda håll den synpunkten framförts, att före- skrifter borde utfärdas om vilka minimi-

vinstchanser som skall erfordras för att en spelautomat skall få användas.

6.6. Utredningen

Automatspelet utgör i många fall en oskyl- dig form av förströelse. Sådant har sedan lång tid tillbaka förekommit på nöjesfält, i folkparker o. dyl. utan att därvid framkom- mit några mera påtagliga olägenheter. Frå- gan huruvida spelet medför sociala vådor eller andra olägenheter är givetvis beroende av i vilka former och i vilken utsträckning spelet bedrivs. Utredningen anser ej befo- gat föreslå något generellt förbud mot auto— matspel, om garantier kan erhållas för att sådant spel endast kommer att bedrivas i begränsad utsträckning och under betryg— gande kontroll.

För att den sist angivna förutsättningen skall kunna ernås fordras en annan ord- ning än den som för närvarande tillämpas. En betydande del av automaterna är upp- ställda efter vederbörlig anmälan enligt 2 & lotteriförordningen. Det förekommer dock ofta att automater används på annat sätt än vad som uppges i anmälan. Spelauto- mater, som ej betalar ut annan vinst än polletter, som berättigar till fortsatt spel, drivs i allmänhet utan föregående anmälan till polismyndighet. Detsamma gäller givet— vis sådana automater, där avsikten är att använda dem för illegalt spel med kontant— vinster. Polismyndigheterna saknar f. n. möjlighet att meddela förbud mot automat- spel. För att ingripa mot olagligt automat- spel fordras enligt den ordning som nu gäller, att det inför domstol kan styrkas att brott mot lotteriförordningen föreligger. I allmänhet föreligger härvidlag stora bevis- svårigheter. För att ge polismyndigheterna möjlighet att effektivt komma till rätta med det illegala automatspelet anser utredningen nödvändigt att införa en ordning som inne— bär att tillstånd alltid skall fordras för att få anordna lotteri, varvid spelautomat an- vänds. Sådant tillstånd skall av polismyn— dighet kunna ges under samma förutsätt- ningar som nu gäller enligt 2 & lotteriför- ordningen. Om skäl finns för misstanke att

den som söker sådant tillstånd kommer att missbruka detta, bör tillstånd vägras. Vi— dare kan polismyndigheten återkalla bevil- jat tillstånd, om detta utnyttjas i strid mot lotteriförordningens bestämmelser. Anmär- kas bör att enligt allmänna förvaltnings- rättsliga principer ett dylikt beslut går i verkställighet utan hinder av att det ej vun- nit laga kraft. I sådana fall där automat- spel anordnas utan tillstånd, föreligger ett klart brott mot lotteriförordningen. En ord- ning, enligt vilken tillstånd alltid fordras för att få anordna automatspel, medger vä- sentligt bättre möjligheter att utöva en ef- fektiv kontroll än den nu gällande ord- ningen.

Utredningen framlägger därför förslag om ändring av lotteriförordningen så att tillstånd skall erfordras för att få anordna lotteri, varvid spelautomat används. Till— stånd skall kunna ges om de i 2 & lotteri— förordningen angivna förutsättningarna fö- religger.

Utredningen, som ej berör skattefrågor- na, erinrar om att den föreslagna änd- ringen även kräver en redaktionell ändring i stämpelskatteförordningen, om nuvarande principer för stämpelskatt på lotterier skall bestå.

I samband med tillstånd bör meddelas föreskrifter hur automaterna skall förvaras under tid då offentlig tillställning ej pågår i den lokal automaten är uppställd. Sådana föreskrifter bör lämpligen ges generell ut- formning.

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 6.4 har osäkerheten rörande den rättsliga bedömningen av automatspel, där vinsten endast berättigar till fortsatt spel, möjlig- gjort tillkomsten av ett omfattande illegalt spel. Vid bedömning av nämnda missförhål— landen har utredningen fått den uppfatt- ningen, att, förutom det föreslagna till- ståndstvånget, en ytterligare förutsättning för att komma till rätta med det illegala automatspelet _ om ej ett generellt för- bud skall behöva införas —— är att som lot- teri även skall anses spel, där vinst utfaller i form av polletter som endast får använ- das till fortsatt spel. Utredningen föreslår

därför att i 1 ?; lotteriförordningen införs det tillägget att anvisning som utbetalas från mekanisk spelapparat är att anse som vinst oaktat anvisningen endast berättigar till fortsatt spel.

När det gäller automatspel i privata lo- kaler, såsom kontor, klubbar, garage etc. förekommer, enligt vad som uppgetts för utredningen, huvudsakligen kontantvinster. Som tidigare framhållits uppgår i dessa fall insatser och vinster till betydande belopp. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 1.4.3 ställs i rättspraxis mycket stränga krav för att lotteri icke skall anses som anordnat för allmänheten. Endast i undantagsfall torde därför sådant spel falla utanför lotteriför— ordningens bestämmelser. Enligt utredning— ens bedömning råder ej någon oklarhet rö— rande den rättsliga bedömningen av denna form av automatspel. Det är här fråga om mycket klara fall av brott mot lotteriför- ordningen. För att ge ökade möjligheter att komma till rätta med rådande missförhål- landen förordar utredningen att bestämmel- serna i lotteriförordningen om förverkande ändras så att automater, som använts på ett olagligt sätt kan förverkas i större om- fattning än vad som nu är fallet. Utred- ningen får härvidlag hänvisa till vad som sägs i avsnitt 12.2.

Enligt utredningens mening talar starka skäl för att värdegränserna för automatspel icke höjs. Det främsta skälet härför är att vid möjligheter till spel med högre insatser och vinster risker torde finnas för upp- komsten av spelhallar o. dyl. med därav följande sociala olägenheter. Det måste även beaktas att svårigheter kan uppstå för lotterier med ideella ändamål att hävda sig på lotterimarknaden. Riskerna torde i hög grad öka, om utbetalning av penningvinster från spelautomaterna skulle tillåtas. Utred- ningen anser sig därför böra bestämt av- styrka att i detta hänseende någon ändring görs i den ordning som nu gäller.

Beträffande frågan om att meddela fö- reskrifter beträffande minirnivinstchanser på automater syns sådana knappast kunna anses påkallade. Automaterna ger redan f. n. vanligen spelaren större vinstchans än

flertalet andra lotteriföretag. Vidare kan det knappast vara något samhällsintresse att bevaka hur stora vinster som utbetalas från spelautomater och andra liknande an- ordningar, som huvudsakligen är av ren förströelsekaraktär. I detta sammanhang kan också framhållas att automatinnehava- rcn torde kunna fällas till ansvar för bedrä- geri, om automaten överhuvudtaget icke be— talar ut någon vinst eller innehavaren ge- nom manipulationer med denna åstadkom- mit att vinst icke betalas ut i enlighet med den vinstplan som angetts gälla för spel på automaten.

Som redovisats i avsnitt 6.5 har olika för— slag framförts om att medge en ökad an- vändning av spelautomater i syfte bl. a. att möjliggöra skatteintäkter eller skaffa me— del till ideella ändamål. Enligt utredningens mening finns risk för att ökning av sociala missförhållanden kan bli följden av ett le- galiserat automatspel, som får bedrivas i större omfattning. Utredningen vill särskilt framhålla de uppenbara olägenheterna av att spelhallar växer fram, där socialt miss- anpassade personer och ungdomar utan in- skränkning kan hänge sig åt hasardspel. Ut- redningen vill därför bestämt avstyrka alla förslag i denna riktning även om syftet är att skaffa medel för angelägna och behjär- tansvärda ändamål. I detta sammanhang kan erinras om att Kungl. Maj:t den 9 juni 1961 lämnade utan åtgärd en framställning från bl. a. Svenska röda korset om pröv- ning av frågan huruvida automatspel med pengar fick användas för att skaffa medel till humanitära ändamål. Ärendet hade dessförinnan varit föremål för en omfattan- de remissbehandling och den överväldigan- de delen av remissinstanserna avstyrkte, att en sådan verksamhet skulle få etableras.

7. Roulettspel

7.1. Det egentliga roulettspelet

Roulettspelet, vilket förekommer bl.a. på kasinon och spelklubbar i flera västeuro- peiska länder är, som framhållits i avsnitt 1.4.2 i sin typiska form att hänföra till äventyrligt spel enligt svenska rättsregler. Detta innebär att den som i Sverige anord— nar roulettspel om penningar eller penning- ars värde för allmänheten kan straffas för dobbleri enligt 16 kap. 14 % brottsbalken.

Roulettspelet kan kortfattat beskrivas på följande sätt. Spelet bedrivs genom använ- dande av en roulett. Denna består först och främst av en vågrät skiva, den s.k. rou- lettskivan. I denna skiva är längs ytterkan- ten inbringade 37 fördjupningar, var och en åsatt ett nummer från 0 till 36. Av dessa nummer saknar nollan färgmarkering me- dan hälften av de övriga numren har röd färg och andra hälften svart. Vidare ingår bland spelutensilierna en rektangulär bords- skiva eller duk, det s. k. spelbordet. På det- ta finns för insatser avsedda rutor i ordnad följd med nummer motsvarande numren på roulettskivan. Numren 1 till 36 är in- delade i tre kolonner med tolv nummer i varje kolonn, medan nollan är angiven på en fristående ruta. Insats på ett ensamt nummer benämns plein.1

På spelbordet finns vidare rutor för in- satser på följande vinstchanser. Först de s.k. enkla chanserna; manque (numren 1— 18), passe (numren 19—36), udda nummer,

jämna nummer, rött och svart. Vidare finns rutor för insats på första, andra och tredje dussin motsvarande numren 1—12, 13—24, 25—36 och tre kolonner, motsvarande de nummer varje kolonn innehåller. Genom kombinationer av nummer kan deltagarna vidare satsa på följande chanser; cheval (två nummer bredvid varandra), transversal (tre nummer i rad i vågrät följd), carré (fy- ra nummer bredvid varandra i kvadrat), samt simple (sex nummer innehållande två vågräta rader om vardera tre nummer). Spelet börjar med att spelarna gör insats på någon eller några av de olika chanser som finns angivna på spelbordet. Som insat- ser används kontanter eller mot kontanter inlösbara spelmarker. Vanligen är insatser- nas storlek begränsad till visst belopp för varje vinstmöjlighet. Sedan insatserna gjorts, snurrar den person som sköter spelet, den s.k. croupieren, på roulettskivan samt släp- per samtidigt en kula, den s.k. roulettku- lan, på skivan. Utgången av spelet är där- efter beroende av i vilken fördjupning på roulettskivan som kulan stannar. Som ex- empel kan anges att om kulan stannar på nummer 1, vinner den som har satsat på rött, manque, udda, första dussin och första kolonn. Vidare vinner den som satsat på

1 Här anges de vanligen förekommande frans— ka roulettermerna i den mån någon veder- tagen svensk översättning av ifrågavarande term icke finns. I sådana fall anges termens betydelse inom parentes.

nummer 1 på plein eller på någon kombi— nation i vilken nummer 1 ingår.

Vinsterna utbetalas därefter från spelban- ken, d.v.s. den som driver roulettföreta- get. Spelbanken företräds av croupieren. Då nollan kommer upp tillfaller samtliga insat- ser banken och någon vinst utbetalas icke med undantag för insatser på nollan. I öv- riga fall d.v.s. då något av numren 1—36 kommer upp utbetalas vinst i proportion till insats och statistisk vinstchans. Detta inne- bär att bankens vinstchans endast består i att nollan kommer upp.

Vinsten utbetalas enligt följande plan.2 plein = 36 X insatsen cheval = 18 X insatsen transversal = 12 X insatsen

carré = 9 X insatsen simple = 6 X insatsen dussin = 3 X insatsen kolonn = 3 X insatsen

manque = 2 X insatsen passe = 2 X insatsen udda nummer = 2 X insatsen jämna nummer = 2 X insatsen rött = 2 X insatsen

svart = 2 X insatsen

7.2. Roulettspelet i Sverige

Under 1950-talet introducerades roulett- spel i Sverige på Vissa restauranger som komplement till övrig underhållning såsom dans och kabaré. Antalet restauranger, där roulettspel bedrevs, begränsades i början av att flera länsstyrelser med stöd av 38 & rusdrycksförsäljningsförordningen, i sam- band med att de beviljade tillstånd till ut- skänkning av rusdrycker, meddelade före- skrift om att roulettspel icke fick äga rum i samband med sådan utskänkning. Under senare år har dock praxis härvidlag ändrats hos samtliga länsstyrelser, varför sådana förbud icke längre förekommer.

Vid utgången av 1968 bedrevs enligt upp- gift från kontrollstyrelsen roulettspel vid 268 restauranger. Omsättning av mer bety- dande omfattning torde endast förekomma vid de större restaurangerna. Därjämte fö- rekommer roulettspel på vissa andra ställen,

där offentlig nöjestillställning äger rum, bl.a. nöjesfält och danssalonger. Omslut- ningen av roulettspel i sådana fall är enligt vad utredningen inhämtat av föga betydel- se jämfört med roulettspelet på restau- ranger.

Enligt vad som uppgetts för utredningen uppgår bankens överskott i genomsnitt till ca 60 % av värdet av försålda marker. Åter- stoden ca 40 0/0 av försålda marker inlöses av spelarna mot varor inom etablissemang- et. Med ledning av de uppgifter utredning- en kunnat inhämta kan försäljningen av spelmarker beräknas uppgå till mellan 15 och 25 milj. kr. per år. Några säkra bedöm- ningar rörande bruttoomsättningens storlek kan ej göras beroende på att för sådant än- damål krävs kunskaper om insatsernas stor- lek på de olika vinstchanserna. För en uppskattning av bruttoomsättningens storlek kan dock följande sifferberäkningar läm— nas. Vid insats på enkla chanser (t. ex. rött eller svart), som ger en vinst lika med in- satsen, blir genomsnittliga vinsten för ban- ken 3 0/0 medan insats på enstaka nummer, som ger en vinst lika med 20 ggr insatsen, medför en genomsnittlig bankvinst på 43 %. Den genomsnittliga vinsten tagen över alla insatsmöjligheter ligger således mellan des- sa extremer och sannolikt väsentligt närma- re den lägre gränsen än den högre. Det kan således antas att spelbanken i genomsnitt får tillbaka 10—20 0/0 av en spelinsats för varje spelad insats (SO-öres spelmark). Vid det antagandet att spelbankens återbäring per spel är 10 0/0 och sammanlagda bank— vinsten per år är 60 0/0 av 20 milj. kr. samt insatsen 50 öre per spel uppgår bruttoom- sättningen till 120 milj. kr.

Roulettspelet anordnas vanligen av ett från etablissemanget fristående företag. Det finns i Sverige ca 30 företag som sysslar med att anordna roulettspel. Av dessa har ett tiotal en mer betydande omfattning. Roulettföretaget svarar i regel för alla kost- nader i samband med roulettspelet såsom utrustning och personal. Överskottet förde- las mellan roulettföretaget och lokalinne-

2 I samtliga fall anges vinst inklusive insats.

havaren. I genomsnitt torde roulettföreta- get få ca 1/3 av överskottet. I vissa fall fö- rekommer i stället att roulettföretaget till lokalinnehavaren erlägger ett fast belopp.

Roulettspelet bedrivs i Sverige som an- mälningslotteri i samband med offentlig nöjestillställning enligt 2 & lotteriförord— ningen. Härav följer att spelet är under- kastat de begränsningar i fråga om insatser och vinstvärden som finns angivna i nämn— da lagrum, d.v.s. insatsen får ej överstiga 50 öre och Vinstvärdet får ej överstiga tio kr. Som vinster utbetalas spelmarker. Av bestämmelserna i 2 % lotteriförordningen följer att dessa marker endast får användas som betalningsmedel inom området för den tillställning i samband med vilken roulett- spelet bedrivs. För restaurangroulett inne- bär detta att vinsterna endast kan använ- das till betalning av förtäring samt för så- dana varor som därutöver försäljs på res- taurangen.

På grund av den begränsning av högsta Vinstvärdet som sålunda måste iakttas har vinstplanen ett annat utseende än i det egentliga roulettspelet. På flertalet vinst— chanser utbetalas väsentligt lägre vinster än enligt spelplan för det egentliga roulettspe- let. Till följd av de begränsade insats— och vinstmöjligheterna som följer av 2 & lotteri- förordningen och den annorlunda vinstpla- nen avviker sådant roulettspel, som i Sve- rige får anordnas för allmänheten, således väsentligt från det egentliga roulettspelet. På grund härav benämns spelet vanligen svensk roulett. Vinstplanen i svensk roulett har följande utseende.3, 4 plein = 21 X insatsen cheval = 16 X insatsen transversal = 11 X insatsen carré = 8 X insatsen simple = 5 X insatsen dussin = 3 X insatsen kolonn = 3 X insatsen manque = 2 X insatsen passe = 2 X insatsen udda nummer = 2 X insatsen jämna nummer = 2 X insatsen rött = 2 X insatsen svart = 2 X insatsen

Som tidigare framhållits är det egentliga roulettspelet att hänföra till äventyrligt spel. Viss tveksamhet har rått rörande under vil- ka former det svenska roulettspelet kan be- drivas utan att äventyrligt spel skall anses föreligga. Denna fråga har vid två tillfäl- len varit föremål för prövning av Högsta domstolen.5

I det första fallet6 hade deltagarna till— låtits att satsa flera marker per spelomgång dock med den begränsningen att endast en spelmark fick sättas på varje insatsmöjlig- het. Genom kombinationer av spelmöjlig- heter med samma utgång kunde vinsten emellertid överstiga ett värde av tio kr. (20 spelmarker motsvarande ett värde av 50 öre per styck). Åklagaren yrkade i första hand ansvar för bedrivande av äventyrligt spel och i andra hand för brott mot lotteri— förordningen. Den åtalade frikändes av råd- husrätten men dömdes av hovrätten till an- svar för bedrivande av äventyrligt spel. Högsta domstolen, dit målet fullföljdes, meddelade följande dom:

Roulettspel är enligt hävdvunnen uppfatt— ning ett äventyrligt spel och brukar anföras såsom typexempel på dylika spel. I enlighet härmed har också i rättspraxis roulettspel hän- förts under den tidigare i 18 kap. 14 å SL upp— tagna bestämmelsen om äventyrligt spel, nu er- satt av Stadgandet i 11 kap. 12 &. Spelet, vari regelmässigt flera på en gång deltaga medelst insatser, avgöres av slumpen genom roulett- anordningen och fortgår i upprepade omgång- ar. I övrigt kännetecknas spelet framför allt därav, att det innefattar en mångfald möjlig- heter att göra insatser på skilda sätt och att genom flera kombinerade insatser påverka vinstchansen. I fråga om föremålet för även- tyrligt spel förutsätter strafflagsbestämmelsen, att det skall gälla penningar eller penningvär- de men ej att spelet skall röra större belopp. I lotteriförordningen angives i 1 & 2 st. 1 p., att såsom lotteri anses varje företag, däri efter lottning, gissning, vadhållning eller jämförlig av slumpen helt eller delvis beroende anord-

3 I samtliga fall anges vinsten inklusive insats. 4 För dussin, kolonn och enkla chanser är vinstproportionen densamma som i det egent- liga roulettspelet. 5 Jfr också ang. s. k. pokerspel NJA 1960 s. 339. 6 NJA 1958 s. 504.

ning kan av en eller flera deltagare erhållas vinst till högre värde än det, som erhålles av envar deltagare. Den sålunda meddelade be— skrivningen passar i och för sig in även på äventyrligt spel, enkannerligen roulettspel. Meningen har likväl uppenbarligen icke varit att medtaga jämväl typiskt äventyrliga spel, och åt denna inskränkning har åsyftats att giva uttryck med den i sista st. av 1 & intagna hän- visningen till SL:s förbud mot äventyrliga spel. Första lagutskottet vid 1939 års riksdag, på vars förslag hänvisningen upptogs i förord— ningen, anförde härvid — efter att hava er- inrat, att den i 1 & angivna bestämningen av lotteribegreppet omfattade även spel i den be- märkelse som angivits tidigare i utskottets ut- låtande, såsom exempelvis roulett- eller tär- ningsspel —— att i vissa fall bedrivande av även- tyrligt spel om penningar och penningvärde skulle straffas enligt 18 kap. 14 & SL samt att i klarhetens intresse syntes böra i författningen angivas att den enligt 2 % medgivna rätten att efter anmälan anordna lotteri ej medförde un- dantag därifrån. De rnarknads- och tivolinöjen som enligt 1 & 2 st. 2 p. lotteriförordningen skola betraktas såsom lotterier omfatta, vilket redan exemplifieringen i Stadgandet giver vid handen, anordningar av annat och enklare slag än roulettspel, i synnerhet spelautomater. Roulettspel kan därför ej heller på grund av nämnda stadgande hänföras under lotteriför— ordningen. Av vad som anförts beträffande in- nebörden av strafflagsbestämmelsen och lotte— riförordningen följer, att äventyrligt spel icke, även om beloppen av insats och därå utfallan- de vinst begränsas till de i 2 & nämnda för— ordning angivna maximibeloppen, må anord- nas efter anmälan som där sägs. I fråga om det spel med roulett som klaganden under den med åtalet avsedda tiden anordnat för all- mänheten visar utredningen följande: För spe- let, vari flera spelare samtidigt kunde deltaga, begagnades marker med ett Värde av 50 öre. I samma spelomgång kunde insats ske på ett stort antal olika sätt, och varje deltagares rätt att göra insatser begränsades allenast av att han icke ägde på en och samma insatsmöjlig- het satsa mer än en mark i samma spelom- gång. Vinstbeloppcts storlek var avhängig av hur insatsen gjordes och växlade från två till tjugu gånger insatsen. Spelare kunde emeller- tid genom att i samma spelomgång göra flera insatser på olika sätt men avseende en och samma utgång erhålla vinstbelopp, vilka sam- manlagt avsevärt överstego tjugu gånger vär- det av en insats. Härav framgår, att spelet varit anordnat på ett sätt som kännetecknar roulettspel, vilket enligt vad ovan sagts så- som varande äventyrligt spel icke omfattas av lotteriförordningen; och de gjorda begräns- ningarna i fråga om storleken av insats och

vinst föranleda av förut angivna skäl icke ett annat bedömande. Klaganden har förty genom spelets anordnande gjort sig förfallen till an- svar jämlikt 11 kap. 12 & SL. På grund av vad sålunda anförts prövar KM lagligt fastställa Hoszrs domslut.

Sedan tvekan yppat sig hos berörda myn- digheter rörande tolkningen av Högsta dom— stolens dom utfärdade riksåklagarämbetet den 25 september 1958 ett cirkulär (cirku- lärskrivelse nr 85) vari bl. a. anfördes föl- jande:

I anknytning till detta rättsfall uppställer sig emellertid frågan, om under vissa förutsätt- ningar spel medelst roulett kan falla utan- för begreppet äventyrligt spel och sålunda bli- va att hänföra under lotteriförordningen. Till en början kommer därvid i betraktande det fall att spelreglerna utformas så att varje spe- lare under en och samma spelomgång icke äger göra mer än en enda insats om 50 öre. Högsta domstolen har i de förevarande målen icke tagit uttrycklig ståndpunkt till detta fall. Där- emot har hovrätten gjort det uttalandet, att 2 & lotteriförordningen måste tolkas så att ”vid spel av ifrågavarande art insatsen per spelom- gång icke får överstiga 50 öre respektive en krona”. Detta uttalande måste innebära, att hovrätten anser att i ett dylikt fall spelet icke är att hänföra till äventyrligt spel och att så- lunda — under förutsättning att jämväl övriga villkor enligt 2 & lotteriförordningen uppfyllas — spelet är tillåtet efter vederbörlig anmälan till polismyndigheten. Denna hovrättens stånd- punkt överensstämmer med den, som intagits av poliskammaren i Malmö vid prövning av anmälningar jämlikt nyssnämnda författnings- rum om anordnande av spelen. Enligt ämbe- tets mening bör ståndpunkten godtagas. Vad härefter angår frågan, hur det spel är att be- döma där, med i övrigt samma spelregler som ovan angivits, en spelare under en och samma spelomgång väl äger göra flera insatser men endast på sådant sätt att dessa avse olika ut- gångar, varigenom således endast en av insat- serna kan medföra vinst — det enklaste exemplet är att spelare placerar en mark i ru- tan 1 och en mark i rutan 2 eller en mark i rutan 1 och en mark mellan rutorna 2 och 3 (cheval) — så har denna fråga ingående dis- kuterats mellan parterna vid målens handlägg- ning i samtliga instanser. Något uttalande, hu- ruvida ett dylikt spel är att hänföra till även- tyrligt spel eller icke, har icke gjorts av vare sig Högsta domstolen eller hovrätten. Enligt ämbetets mening kan ej heller av Högsta dom- stolens och hovrättens domskäl motsättnings- vis dragas någon säker slutsats, hur domstolar-

na bedömt denna fråga. Om emellertid spelet icke skulle vara att hänföra till äventyrligt spel, uppställer sig frågan, huruvida detsamma är hänförligt under 2 5 lotteriförordningen. Högsta domstolen har icke ingått på denna fråga. Hovrätten har däremot i sitt ovan cite- rade uttalande i domskälen upptagit frågan och därvid bedömt denna så, att spelet icke rymmes under Stadgandet i 2 & lotteriförord- ningen. Godtages denna bedömning blir spe- lets anordnande — därest det sker efter en- dast anmälan till polismyndigheten —— straff— bart antingen enligt 11 kap. 12 % strafflagen såsom äventyrligt spel eller, därest spelet icke skulle bedömas såsom äventyrligt, enligt 10 & lotteriförordningen såsom anordnande av lot- teri utan Kungl. Maj:ts tillstånd. — Klarhet i den förevarande frågan synes icke kunna vin- nas annorledes än genom åvägabringande av ett nytt prejudikat.

Ett senare avgörande av Högsta domsto- lenT gällde två mål, där omständigheterna var följande. I det ena fallet hade deltagar- na rätt att göra flera insatser i varje spelom— gång dock endast en spelmark på en och samma utgång. Spelarna kunde således icke genom kombination av olika insatser få en vinst som översteg 20 spelmarker, d. v. 8. ett värde av tio kr. I det andra fallet hade del- tagarna i varje spelomgång möjlighet att ge- nom kombination av insatser satsa flera spelmarker på en och samma utgång, men vinsten var likväl maximerad till 20 spel- marker (tio kr.). Åklagarens yrkande om ansvar för äventyrligt spel ogillades såvitt nu är i fråga i båda målen såväl av under- rätt som hovrätt. Högsta domstolen, dit må- len fullföljdes, meddelade följande dom:

Roulettspelet är i sin typiska form även- tyrligt spel. Det kännetecknas särskilt av att deltagarna kan göra insatser på många skilda sätt och genom kombinerade insatser påverka såväl utsikterna till vinst som vinstens storlek. Vid de roulettspel, som under senare år an- ordnats på ett stort antal restauranger i lan- det, har insatser, vinstbelopp och spelsätt be- gränsats på olika sätt. Det är uppenbart att roulettspel genom sådana begränsningar kan ges en så förändrad karaktär, att det enligt allmän uppfattning icke längre är att betrakta som äventyrligt spel. Beträffande tillväga- gångssättet vid de roulettspel som avses med åtalen har hos KM följande blivit upplyst. För insatserna användes spelmarker med ett värde av 50 öre. Vinstens storlek var beroende av hur insatsen gjordes och växlade från 2 till

20 gånger insatsen. Enligt reglerna för det roulettspel, som A. med B. som croupier an- ordnade på Stora Hotellet, ägde varje delta- gare göra flera insatser å 50 öre, men det var icke tillåtet att under en spelomgång göra mer än en insats avseende samma utgång. Till följd härav kunde en spelare icke erhålla vinst på mer än en insats i varje spelomgång och vins- ten kunde uppgå till högst 10 kr. Vid det av C. och D. anordnade roulettspelet på Hotel Continental var varje deltagares rätt att göra insatser begränsad allenast därav att han icke ägde på en och samma insatsmöjlighet satsa mer än en spelmark i samma omgång. En spe- lare kunde således satsa på flera möjligheter avseende samma utgång och därigenom er- hålla vinst på flera insatser i samma omgång. Emellertid gällde ytterligare den begränsning- en att i varje spelomgång vinsten för varje spelare var maximerad till 10 kr. Såsom exem- pel på spel, som saknar det typiska roulettspe- lets kännetecken och därför icke bör betraktas som äventyrligt spel, har riksåklagaren anfört att roulettspel så anordnat, att deltagarna icke tillåtes göra mer än en insats å 50 öre i sam- ma spelomgång. Med ett sådant spel bör emel- lertid jämställas det fall att spelreglerna —— såsom vid den av A. och B. bedrivna verk- samheten —— tillåter spelare att i samma spel- omgång göra flera insatser å 50 öre avseende skilda utgångar. I båda fallen saknar spelaren möjligheter att, såsom vid typiskt roulettspel, genom kombination av flera insatser avseende samma utgång påverka vinstchanserna. Enligt de spelregler, som tillämpades av C. och D., förelåg däremot icke hinder mot dylika kom- binerade insatser. Då det emellertid icke var tillåtet att till en spelare utbetala högre vinst än 10 kr. i varje spelomgång kunde deltagarna knappast frestas att göra den för typiskt rou- lettspel kännetecknande kombinationen av in- satser. Med hänsyn härtill har det på Hotel Continental bedrivna spelet i realiteten icke nämnvärt skilt sig från spelet på Stora Hotel- let. I båda fallen gäller, att med de tillämpa- de begränsningarna för spelet deltagarna sak- nade den lockelse att göra allt större och mer sinnrikt uttänkta insatser, som särskilt bidra- ger till att göra det typiska roulettspelet även- tyrligt. På grund av det anförda är de roulett- spel, som bedrivits av A., B., C. och D., icke att bedöma såsom äventyrligt spel. Åtalen mot dem för dobbleri skall därför ogillas.

7.4. Till utredningen överlämnad skrivelse från riksdagen

Sedan i riksdagens andra kammare väckts motion (1966 nr 191) om kontroll av rou-

7 NJA 1967 s. 615.

lettspel och denna behandlats av tredje lag— utskottet avgav utskottet utlåtande (1966 nr 35) i vilket anfördes bl. a. följande.

Motionärerna framhåller att rulettspel på restauranger numera förekommer allmänt i landet. Erfarenheterna anses visa att sådant spel i alltför många fall utgör inkörsporten till de illegala spelhålorna. Särskilt beklagligt fin- ner motionärerna det vara när ungdomar fal- ler offer för spel om pengar. Det kan bli svå- righeter att hejda unga mindre ansvarskän- nande människor att delta i högt spel. Genom den utvidgade rulettspelsverksamheten läggs enligt motionärernas mening grunden till ett osunt nöjesliv och tidsfördriv. Förutom att det är motbjudande med spritservering i samband med hasardspel finner motionärerna det an- märkningsvärt att rulettspel får förekomma under helt okontrollerade former. De anser med hänsyn till att avsevärda summor torde komma i omlopp det erforderligt att något kontrollsystem införes på området. Genom kontroll skulle inte bara ett nytt skatteobjekt utvinnas i rulettspelet utan verksamheten skul- le också fungera på ett så juste och sunt sätt som möjligt. Det sista anser motionärerna inte minst viktigt. Kontroll av spelverksamheten torde säkerligen kunna utformas på ett enkelt sätt och inordnas i en restaurangs kassakon- troll- och redovisningssystem. Motionärerna hemställer ”att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om snabb utredning av möjligheterna för att inom restaurangers kas- sakontroll- och redovisningssystem anordna kontroll över förekommande rulettspelsverk- samhet”.

Rörande tidigare riksdagsbehandling an- förde utskottet följande.

Rulettspelet på restaurang har varit föremål för uppmärksamhet i riksdagen vid flera till- fällen. I interpellation i första kammaren vid 1957 års riksdag ställdes till chefen för han- delsdepartementet bl. a. frågan huruvida han ville medverka till sådana åtgärder att även- tyrligt spel på restauranger förhindrades. In- terpellationen besvarades den 16 maj 1957. I sitt svar erinrade chefen för handelsdeparte- mentet, statsrådet Lange, bl. a. att myndighe- terna torde ha vissa möjligheter att på restau- rang förhindra även rulettspel av det begrän- sade slag som lotteriförordningen medger. Han hänvisade härvid i första hand till länsstyrel- sernas befogenheter enligt rusdrycksförsälj- ningsförordningen ävensom ölförsäljningsför- ordningen och förordningen om försäljning av alkoholfria drycker. Vidare framhölls att po- lismyndigheterna med stöd av allmänna ord- ningsstadgan torde kunna förbjuda rulettspel.

Statsrådet ansåg sig icke för det dåvarande böra föreslå särregler för lotteri på restaurang eller vidta någon annan åtgärd, som kunde ankomma på honom, i syfte att hindra rulett- spel på restaurang. Vid 1958 års B-riksdag be- handlades motion (I: B 124), i vilken det hem- ställdes om sådan ändring i lotteriförordning- en, att rulettspel på restaurang blev förbjudet. Andra lagutskottet uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr B 14), att rulettspel, där spelarna tilläts satsa på flera olika insats- möjligheter, vilka alla täckte en och samma utgång, s. k. kombinerade insatser, i enlighet med av högsta domstolen meddelad dom (NJA 1958 s. 504) icke lagligen kunde äga rum. Beträffande de mera begränsade former av rulettspel, som fortfarande kunde anses till— låtna, fann utskottet med hänsyn till den korta tid de dittills bedrivits, att tillräckligt underlag saknades för ett övervägande av förbud mot sådana former av spel på restaurang. Utskot- tet erinrade emellertid om att myndigheterna hade möjlighet att jämlikt föreskrift i rus- drycksförsäljningsförordningen m. fl. författ- ningar förbjuda att på restaurang tillhanda- hölls spel, för vars begagnande avgift skulle er- läggas. Vid 1961 års riksdag väcktes motioner (I: 371 och 11: 425) med hemställan att riks- dagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhål- la om en allmän översyn av lotteriförordning- en, varvid även frågan om rulettspelet borde prövas. I sitt av riksdagen godkända utlåtande (nr 37) anförde andra lagutskottet beträffande rulettspelet följande. Vad — — — gäller frå- gan om rulettspelet vill utskottet erinra om att äventyrliga former av sådant spel icke är till- låtna. Andra former av rulettspel har myndig- heterna därjämte möjlighet att förbjuda i 10- kaler, där utskänkning äger rum, en möjlighet som överståthållarämbetet och en del länssty- relser använt sig av. Behov av ytterligare in- skränkningar i rätten att bedriva rulettspel tor- de icke föreligga. Icke heller synes det enligt utskottets mening för närvarande påkallat med lagbestämmelser för att reglera olika former av rulettspel. Detta får i stället överlämnas åt rättstillämpningen. Som svar på en i riksda- gens första kammare framställd enkel fråga vid 1964 års riksdag förklarade statsrådet Her- mansson den 21 april nämnda år att utred- ningen rörande tillsynen över lotteriverksam- heten icke avsåg att ta upp frågan om rulett- spel.

Utskottet anförde härefter följande.

Under senare år har rulettspelet på restau- ranger blivit allt vanligare. För närvarande fö— rekommer sådant spel vid omkring 225 restau- ranger i landet. Spelet anordnas emellertid i allmänhet inte av restaurangägarna själva utan

av särskilda rulettföretag, som för ändamålet hyr lokal i vederbörande restaurang. Spelet be- drivs efter anmälan till polismyndigheten jäm- likt 2 & lotteriförordningen. Enligt denna be- stämmelse får lotteri anordnas efter anmälan till polismyndigheten i samband med offent- lig nöjestillställning under förutsättning bl. a. att värdet på högsta vinst inte överstiger 10 kronor samt att, om för deltagande i lotteriet fordras insats, denna inte överstiger 50 öre. I motionen anförs att rulettspelet i många fall utgör inkörsporten till de illegala spelhålorna. Spelet anses även särskilt hos ungdomen kun- na lägga grunden till ett osunt nöjesliv. Motio- närerna finner det vidare motbjudande att spritservering förekommer i samband med ha- sardspel. Med hänsyn till att avsevärda sum- mor torde komma i omlopp anser motionärer- na det erforderligt att något kontrollsystem införs på området. Genom ett sådant skulle inte bara ett nytt skatteobjekt utvinnas utan verksamheten skulle även ”fungera så juste och sunt som möjligt”. Motionärerna hemställer att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning av möjligheterna att in- om restaurangernas kassakontroll— och redovis— ningssystem anordna kontroll över rulettspelet. Vad gäller motionen i övrigt vill utskottet er- inra om att äventyrliga former av rulettspelet inte är tillåtna samt att myndigheterna har vissa möjligheter enligt rusdrycksförsäljnings— förordningen och allmänna ordningsstadgan att förhindra även rulettspel av det begränsa- de slag som lotteriförordningen medger. I det- ta sammanhang må omnämnas att många po- lismyndigheter i de föreskrifter, som de utfär- dar i anledning av anmälningar om rulettspel, intar bestämmelse om att deltagarna i spelet får göra endast en insats år 50 öre per spel- omgång. Polismyndigheterna torde vidare re— gelmässigt förordna polismän eller andra per— soner att utöva kontroll över spelet. Om ru- lettspelet bedrivs med den nyss angivna be- gränsningen beträffande insatserna synes det, såsom även flera av remissorganen påpekat, vara en tämligen oskyldig företeelse. Vad som förekommit i ärendet ger emellertid vid han- den att en effektiv övervakning av spelet är svår att genomföra och att överträdelser av lotteriförordningens bestämmelser om insatser och vinster kan förekomma. Några mera all- varliga missförhållanden synes spelet dock inte ha gett upphov till. Den beskrivning av vådor- na av rulettspelet som lämnas i motionen är därför enligt utskottets mening överdriven. Re- missvaren ger sålunda inte något stöd för an- tagandet att rulettspel på restaurang utgör in- ledning till deltagande i illegalt spel om pengar. Vad gäller farhågorna för att ungdo- men skall falla offer för spel om pengar eller eljest ledas in på osunda banor till följd av

rulettspel på restaurang vill utskottet fram- hålla att ungdom synes delta i spel på dessa ställen endast i tämligen obetydlig omfatt- ning. Något större ungdomsvårdsproblem tor— de rulcttspclet på restaurangerna därför knap- past vara. Utskottet delar sålunda i väsentliga avseenden inte de uppfattningar beträffande rulettspelet som framförts av motionärerna. Gentemot deras förslag kan även, såsom flera remissorgan påpekat, invändas att flertalet restauranger endast hyr ut lokal för rulett- spel. Det torde därför inte vara möjligt att i någon större utsträckning uppnå kontroll över rulettspelet inom restaurangernas kassakon- troll- och redovisningssystem. Frågan synes därför i huvudsak få lösas efter andra linjer. De möjligheter som kan erbjuda sig att utan alltför vidlyftiga åtgärder förstärka kontrollen över rulettspelet synes emellertid böra tillvara- tas. Vad som förekommit i ärendet ger även utskottet anledning ifrågasätta huruvida lotteri- förordningens bestämmelser i övrigt är i alla delar lämpligt utformade med hänsyn till ru— lettspelet. Remissorganen har i denna del läm— nat ett par förslag till ändringar i förordning- en som synes vara värda att närmare övervä— gas. Hithörande frågor synes lämpligen böra prövas av utredningen rörande tillsynen över lotteriverksamheten. Utskottet anser därför att motionen bör överlämnas till utredningen för att övervägas under dess arbete.

Utskottet hemställde slutligen att riksda- gen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hem- ställa att motionen jämte utskottets utlåtan- de skulle överlämnas till Iotteriutredningen.

Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t den 4 maj 1966, nr 166, hemställt att så skulle ske, förordnade Kungl. Maj:t ge- nom beslut den 27 maj 1966 att nämnda handlingar skulle överlämnas till utredning— en.

7.5 Kontroll av roulettspel

Enligt vad utredningen inhämtat förordnar polismyndigheterna vanligen kontrollant för roulettspel som efter anmälan bedrivs på exempelvis en restaurang. Kontrollen hand- has ofta av någon polisman och verkställs i regel genom en stickprovsmässig övervak- ning. I många polisdistrikt sker dock kon— trollen under polisens normala övervak- ningsverksamhet.

Det förekommer ofta att polismyndighe- terna när de utfärdar anmälningsbevis för

roulettspel ger föreskrifter för detta med stöd av 4 & lotteriförordningen. I första hand syns föreskrifterna ha samma innehåll som återfinns i 2 & lotteriförordningen d. v. s. att spelet endast får anordnas i sam- band med offentlig nöjestillställning, att det- ta får bedrivas allenast inom för tillställ- ningen avsett område, att vinsterna uteslu- tande får utgöras av anvisningar som gäller såsom betalningsmedel endast inom nämn- da område samt att värdet på högsta vinsten icke får överstiga tio kr. och att insatsen icke får överstiga 50 öre. Då dessa villkor för spelet redan gäller enligt nämnda lag— rum torde föreskrifterna närmast vara att anse som en upplysning till anordnaren om vad som gäller enligt lotteriförordningen i nämnda hänseenden. Exempel på andra fö- reskrifter som meddelats i dylika samman- hang är att minderåriga ej får delta i spe- let, att vinstplanen skall anslås i spelloka— len. att spelmarkerna skall vara av sådan beskaffenhet att de icke går att förväxla med mynt eller andra anvisningar, att er- sättning till kontrollant skall utges av an- ordnaren samt att som croupierer endast får användas specialutbildad personal.

Tidigare rådde bland myndigheter, anord- nare och kontrollanter osäkerhet i fråga om hur många marker en spelare fick satsa i varje spelomgång. En följd härav var att spelet ofta stoppades vid polisrazzior eller genom ingripande av kontrollanten. Sedan rättsläget klarlagts genom den av Högsta domstolen år 1967 meddelade domen, torde numera sådana ingripanden icke längre fö- rekomma.

7.6 Utredningar De två avgöranden av Högsta domstolen som nämnts under 7.3 syns vila på den upp- fattningen att äventyrligt spel icke kan an- ses vara för handen, när möjligheten för deltagarna att utfå vinst begränsas till tio kr. i varje spelomgång. Roulettspel, som sker under de villkor som anges i 2 & lotte- riförordningen, är således inte att bedöma såsom äventyrligt spel. För att de roulett- spel som anordnas skall stå i överensstäm- melse med lotteriförordningen fordras —

förutom att Vinstvärdet när det gäller vins— ter i form av annat än varor begränsas till tio kr. _ även att det i 2 5 i förordningen angivna maximibeloppet för insats icke överskrids. Enligt utredningens mening, som syns ha stöd av 1967 års rättsfall, bör denna bestämmelse om maximiinsats tolkas så att en spelare icke äger satsa mer än 50 öre på varje enskild insatsmöjlighet. Däremot bör han vara oförhindrad att satsa 50 öre även på andra vinstchanser i samma spelomgång. Därest insatserna genom kombination av vinstchanser tillsammans skulle medföra en högre vinst än vad som följer av vinsten på varje enskild vinstchans bör förfarandet lik— väl icke anses otillåtet, under förutsättning att vinsten för varje spelare begränsas till tio kr. i varje spelomgång. För roulettspel skulle således endast gälla de begränsningar— na att en spelares insats i varje spelomgång icke får överstiga ett värde av 50 öre på varje enskild insatsmöjlighet samt att en spelare i varje spelomgång icke kan få ut ett högre vinstvärde än tio kr.

Roulettspelet i den form det bedrivs för allmänheten, s.k. svensk roulett torde, som också framhålls i tredje lagutskottets utlå- tande 1966, nr 35, icke vara ägnat att leda till några påtagbara sociala missförhållan- den eller några större olägenheter ur ord— ningssynpunkt. Starka skäl talar dock för att värdegränserna för sådant spel icke höjs. I likhet med vad som sagts i avsnitt 6.6 rö- rande automatspel är de främsta skälen här- för att en sådan höjning kunde leda till uppkomsten av spelhallar och dylikt samt att svårigheter kunde uppstå för lotterier med ideella ändamål att hävda sig på lotte— rimarknaden. Sådana risker torde även i hög grad vara för handen om betalning av penningvinster från roulettspelet skulle till- låtas. Utredningen anser sig därför böra bestämt avstyrka från branschen framförda önskemål om höjda värdegränser och om rätt till utbetalning av penningvinster. Slut- ligen bör uppmärksammas att vid höjd gräns för högsta Vinstvärdet icke kan uteslutas att spelet kan komma att bedömas såsom äventyrligt.

Från skilda håll, bl.a. från företrädare

för branschen, har föreslagits att reglerna för roulettspel, sådant det vanligen bedrivs här i landet, skall ändras så att de kommer att överensstämma med reglerna för egent- ligt roulettspel som detta tillämpas utom- lands. Som framgår av avsnitt 7.2 samman- hänger reglerna för svensk roulett med de begränsningar för insatser och vinster som är föreskrivna i 2 & lotteriförordningen. En- ligt vad nyss sagts har utredningen funnit, att dessa gränser såvitt nu är i fråga, inte bör ändras. Därest roulettanordnarna öns- kar ändra vinstplanen för spelet inom de i 2 & angivna värdegränserna, bör hinder däremot ej finnas. Då det ur samhällelig synpunkt knappast torde vara något egent— ligt intresse att närmare reglera denna fråga, bör dock sådana regeländringar vidtas av anordnarna själva. I detta sammanhang för- tjänar slutligen påpekas, att vinstplanen i svensk roulett, även om den för spelarna är ogynnsam jämfört med vinstplanen i egentligt roulettspel, för den spelande all- mänheten likväl medför väsentligt större vinstchanser än vad som är vanligen före- kommande vid andra former av lotteri. Enligt vad utredningen inhämtat och som även framgår av ovannämnda utskottsutlå— tande, förekommer i betydande omfattning att i 2 & lotteriförordningen föreskrivna värdegränser överskrids. Av samma skäl som föranlett utredningen att i avsnitt 6.6 föreslå tillståndstvång för automatspel för- ordas att tillstånd även bör krävas för att få anordna roulettspel. Utredningen får här- vidlag hänvisa till vad som sagts i nämnda avsnitt. Enligt utredningens mening krävs därutöver även en skärpt kontroll av rou- lettspelet. Som redovisats i avsnitt 7.2 tor- de den väsentliga delen av spelet äga rum vid större restauranger. Enligt vad som uppgetts för utredningen torde sådant spel i större omfattning endast äga rum vid någ- ra tiotal etablissemang. För övervakning av spelet i sådana lokaler där detta har en mer betydande omfattning, bör flera särskilda kontrollanter förordnas. I syfte att göra kon- trollen effektiv bör denna utövas genom stickprovsundersökningar med ganska kort mellantid och övervakningen handhas av

skilda kontrollanter vid olika tillfällen. Kon— trollant skall äga rätt till ersättning av an- ordnare av roulettspel. Föreskrift härom samt om ersättningsbeloppets storlek kan meddelas med stöd av 4 & lotteriförord- ningen. På sådana ställen där spelfrekven- sen är säsongbetonad bör en sådan kon- troll dock endast äga rum under högsä- songen. I övriga lokaler där roulettspel fö- rekommer torde dock en så omfattande kontroll knappast svara mot ett verkligt be— hov. Även här bör givetvis kontroll av spe— let äga rum. Erfarenheten har visat att en stickprovsmässig kontroll av särskilt förord- nad kontrollant i regel icke varit särdeles effektiv, enär denne snabbt blivit igenkänd av personalen och därest uppsåt förelegat att bedriva illegalt roulettspel, spelets ut- formning kunnat varieras alltefter om kon— trollanten varit närvarande eller icke. Ut- redningen vill därför föreslå att kontrollen i stället sker genom civilklädd polispersonal vid normal övervakningsverksamhet. En ökad kontroll bör kombineras med vidgad upplysning rörande de lagliga gränserna för spelet. I föreskrift för roulettspel bör an- ges att som croupierer endast får användas personal, som äger kunskap om spelet och reglerna för detta. I första hand bör dock upplysningen rikta sig till allmänheten. För att ernå detta bör i spellokalen på tydligt sätt anslås den för spelet gällande vinstpla- nen samt i 2 & lotteriförordningen föreskriv— na värdegränser. Särskilt skall därvid un- derstrykas att en spelare icke kan erhålla högre vinst än tio kr., oavsett vilka insatser som görs. Vidare bör detta anges i reklam— meddelanden för roulettspel. På nu angi- vet sätt bör allmänheten även uppmärksam- mas på att, där spelet bedrivs på sådant sätt att det blir att bedöma såsom äventyrligt, även deltagarna i spelet kan straffas för dobbleri jämlikt 16 kap. 14 & brottsbalken.

Utöver vad ovan sagts torde några kon- trollföreskrifter för roulettspel icke vara er- forderliga. Det bör åligga den i avsnitt 9.5 föreslagna centrala tillsynsmyndigheten att noga följa utvecklingen av roulettspelet och vid behov meddela erforderliga anvisningar till polismyndigheterna.

8. Tillståndsgivning rn. m. för varulotterier

8.1 Ursprungliga bestämmelser i lotteri- förordningen

De gränser för tillståndsgivning som ur- sprungligen år 1939 fastställdes i lotteriför- ordningen var följande. För anmälnings— lotterier enligt 2 å gällde att högsta vinst- värdet inte fick överstiga fem kr. och att in- sats ej fick överstiga 25 öre eller, om vins- terna utgjordes av uteslutande varor, 50 öre. Anmälningslotterier enligt 3 5 a) fick ha en omslutning av högst 1 000 kr. och övre gränsen för länsstyrelselotterier var 5000 kr. Någon motsvarighet till den nuvarande 3 & b), enligt vilken tillstånd kan lämnas av polismyndighet för lotteri där omslutningen inte överstiger 5 000 kr., fanns ej i den ur- sprungliga förordningen utan tillkom först år 1949.

8.2 Företagna ändringar av beloppsgrän— serna

Den är 1947 tillsatta decentraliseringsutred- ningen föreslog i en promemoria vissa änd- ringar i lotteriförordningen. Utredningen ansåg, att tillstånd för lotterier med vinster i form av pengar eller värdepapper även i fortsättningen borde förbehållas Kungl. Maj:ts prövning. I fråga om varulotterier befanns däremot lämpligt att med utgångs- punkt från gällande bestämmelser tillägga de lokala myndigheterna beslutanderätt be- träffande lotterier av sådan storleksordning,

att de kunde antas i regel komma att be— drivas inom ett begränsat område. Utred- ningen förordade därför att lokal polismyn- dighet skulle få lämna tillstånd för lotte- rier upp till 5 000 kr. medan för länsstyrel- selotterier gränsen borde höjas till 15000 kr. Det framhölls att en sådan decentrali- sering skulle innebära fördelar inte bara för Kungl. Maj:t, som skulle avlastas en stor mängd ärenden, utan framför allt för de tillståndssökande genom att ansöknings- förfarandet förenklades. Utredningen före- slog även att det i 3 5 a) lotteriförordningen stadgade maximibeloppet å 1000 kr. för anmälningslotterier skulle höjas till 2000 kr. med hänsyn till penningvärdets fall. Förslagen lades till grund för proposition1 i ärendet. Lagutskottet2 förklarade att en decentralisering på förevarande område var påkallad och tillstyrkte vad som föreslagits i propositionen med undantag för den fö- reslagna höjningen till 2 000 kr. för anmäl- ningslotterier enligt 3 5 a). Utskottet ansåg att det fanns intresse för dem som anord- nade sådana lotterier att det generella till- ståndet enligt detta lagrum utvidgades. An- mälningsförfarandet ställde sig nämligen som regel något billigare än ansökningsför- farandet, Lösen— och stämpelavgifter m. fl. kostnader för tillståndsbeslutet skulle bort- falla. Vidare brukade de i 4 & upptagna

1 Prop. 1949: 97. 2 1LU:27.

kontrollföreskrifterna tillämpas på ett sätt som var mindre betungande när det var fråga om anmälningslotterier. På grund därav ansåg utskottet att en ytterligare höj- ning av beloppsgränsen borde ske och att en lämplig avvägning syntes kunna vinnas genom att bestämma gränsen till 3 000 kr. Riksdagen3 godtog utskottets förslag.

I en inom handelsdepartementet den 12 februari 1952 upprättad promemoria, vari konstaterades att 289 lotteriärenden avgjorts av Kungl. Maj:t under år 1951, rekommen— derades en höjning av gränsen från 15 000 till 30000 kr. för länsstyrelselotterier. Därigenom kunde över 100 ärenden eller en dryg tredjedel antas komma att flyt- tas över på länsstyrelserna. Promemorians förslag lades till grund för proposition4 i ämnet. Efter tillstyrkan av lagutskottet-') godkände riksdagen6 att gränsen för lotte— rier enligt 3 % c) höjdes från 15 000 kr. till 30 000 kr.

I en inom han(lelsdepartementet den 1 oktober 1954 upprättad promemoria ifråga- sattes ändringar av vissa värdegränser för lotterier. I promemorian framhölls, att ba- sar— och tivolilotterierna —— gängse lotterier med sedlar, olika gissningstävlingar, t. ex. ”peka rätt” och annat, ”chokladhjul” m. m. — ofta ordnades för mycket behjärtansvär- da ändamål av Barnens Dagsföreningar och andra sammanslutningar med välgörande syfte, såsom idrottsklubbar o. dyl. Å andra sidan ordnades sådana lotterier också ofta för att tillgodose rent merkantila intressen av tivoli— och nöjesparksägare. Den föränd— ring av penningvärdet som skett sedan år 1939 hade säkerligen skapat besvärligheter av flera slag för de nu nämnda lotterian- ordnarna. Det var förenat med stora svå— righeter att för fem kr. anskaffa förstklassi— ga och attraktiva vinster för lotteriet. De lå- ga insatserna medförde vidare blygsamma netton och gav ej längre t. ex. en Barnens Dagsförening samma möjligheter som tidi— gare att stödja avsedda ändamål i rimlig proportion till det arbete som måste ned- läggas på lottförsäljning m. m. Det syntes därför enligt promemorian motiverat att närmare överväga att höja värdegränserna

för basar- och tivolilotterier. Därvid borde emellertid beaktas att myndigheternas för- hållandevis ringa kontrollmöjligheter vid dessa lotterier borde föranleda en viss för- siktighet för att hindra missbruk. Gränsen för insatsernas storlek i rena varulotterier föreslogs lämpligen böra sättas vid högst en krona och högsta vinstens värde begrän- sas till högst 15 kr. För lotterier, där vins- terna utgjordes av polletter eller anvis- ningar, ansågs höjningen böra begränsas till 50 öre för insats och tio kr. för högsta vins- ten. Det framhölls vidare i departements- promemorian, att penningvärdesändringen skulle kunna ha tagits till intäkt för att höja värdegränserna även för lotterier, som fick anordnas efter anmälan hos polismyn- dighet, eftersom ifrågavarande gränser ej ändrats sedan år 1949. Den värdegräns. som då fastställts hade emellertid varit hög- re än som motiverats av den dåvarande penningvärdesförändringen och det kunde därför enligt promemorian ifrågasättas, om en ytterligare höjning var motiverad. Vär- degränsen för lotteri som kräver tillstånd av polismyndighet enligt 3 5 b) föreslogs däremot i promemorian höjd med hänsyn till penningvärdesändringen och på grund av önskvärdheten att avlasta länsstyrelserna en del av det merarbete som uppkommit genom den år 1952 genomförda decentra- liseringen av lotteriärendena. Som gräns för polismyndigheternas tillståndsgivning före- slogs 8 000 kr. Slutligen ifrågasattes i pro- memorian även att höja värdet av högsta vinsten i tidningslotterier från 100 till 200 kr. Sedan yttranden inhämtats från bl. a. ett flertal länsstyrelser, anslöt sig departe- mentschefen till de förslag rörande värde- gränser för basar- och tivolilotterier, som angetts i promemorian, vilka han fann väl avvägda. Någon ändring av värdegränsen för 3 & a) lotterier efter anmälan eller 3 5 b) lotterier efter tillstånd av polismyn- dighet ansåg sig departementschefen där- emot ej kunna tillstyrka. I enlighet med

3 Rskr. 209. 4 Prop. 1952:189. 5 2LU: 35. G Rskr. 255.

departementschefens förslag förelade Kungl. Maj:t riksdagen proposition i ärendet.7

Under ärendets behandling i riksdagen yrkades i de likalydande motionerna 1955 nr I:9 och nr II: 198, att maximibelop— pen samtidigt skulle höjas för anmälnings- lotteri enligt 3 & a) från 3000 till 5000 kr. och för lotteri som kunde anordnas efter tillstånd av polismyndighet enligt 3 & b) från 5 000 till 10 000 kr. Lagutskot— tetS ansåg att den remissbehandling som föregått proposition visat att något behov ej förelåg av en höjning av de nyss angiv- na värdegränserna och tillstyrkte proposi- tionen. Riksdagen9 beslöt i enlighet med utskottets förslag.

1 en i handelsdepartementet den 28 februari 1959 upprättad promemoria rö- rande decentralisation av handläggning av lotteritillstånd föreslogs att värdegränsen för länsstyrelselotterier skulle höjas. I pro- memorian framhölls, att den penningvär- deförändring, som inträffat efter år 1952, hade medfört vissa svårigheter för lotteri- anordnarna. Den behållning som lotterierna nu lämnade förslog sålunda inte lika långt som tidigare. Prishöjningarna på olika om— råden hade gjort det svårare att anskaffa attraktiva vinster i lotterier som ej översteg den gällande värdegränsen för länsstyrelse- lotterier, d. v. 5. en omslutning, exklusive stämpelavgift, av 30000 kr. Eftersom lot- terivinstskatten inräknas i vinstvärdena, ha- de sistnämnda svårighet ökats genom höj- ningen av denna skatt från 20 till 30 0/0 av Vinstvärdet, vilket beslutats av riksdagen våren 1958. Detta hade medfört en ökad benägenhet hos organisationer med lokal karaktär att hos Kungl. Maj:t ansöka om lotterier som översteg 30000 kr. och som avsågs att bedrivas endast inom ett län. Det borde därför enligt promemorian fin- nas anledning överväga, om inte värdegrän- sen återigen borde höjas. En ökning i un- gefärligen samma omfattning som skedde år 1952 eller till 50 000 kr., exklusive stäm— pelavgiften, antogs tillräcklig för att åter- ställa den ursprungligen avsedda fördel— ningen av lotteritillståndsärendena mellan Kungl. Maj:t och länsstyrelserna.

Departementschefen konstaterade i pro- positionen10 att överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser som yttrat sig över promemorian godtagit dess förslag till gränshöjning. Departementschefen tillstyrk- te även för egen del en höjning av värde- gränsen för länsstyrelselotterier från 30 000 till 50000 kr. exklusive stämpelavgiften. I enlighet med departementschefens förslag förelade Kungl. Maj:t riksdagen proposi- tion i ärendet. Lagutskottet11 fann ingen erinran mot Kungl. Maj:ts förslag och hem- ställde, att riksdagen måtte bifalla propo- sitionen. Riksdagen12 beslöt i enlighet med vad utskottet föreslagit.

8.3. Nu gällande gränser

1) För anmälningslotteri enligt 2 & lotteri- förordningen gäller att värdet å högsta vinst icke får överstiga tio kr. eller, där vinsterna utgörs av uteslutande varor, 15 kr. Om insats fordras för att delta i lot- teriet får denna icke överstiga 50 öre eller, om vinsterna utgörs uteslutande av varor, en krona.

2) För anmälningslotteri enligt 3 5 a) gäller ,den värdegränsen att anmälan inte får avse anordnande vid samma tillställ- ning av lotterier med insatser till högre sammanlagt belopp än 3 000 kr.

3) För lotteri som enligt 3 & b) kan an- ordnas efter tillstånd av polismyndighet gäl- ler att insatserna icke får uppgå till högre sammanlagt belopp än 5 000 kr.

4) Vad slutligen gäller värdegränsen för lotteri som enligt 3 5 c) får anordnas efter tillstånd av länsstyrelse innebär denna att insatserna icke får uppgå till högre sam- manlagt belopp än 50 000 kr.

7 Prop. 1955: 27. 8 2LU 1955: 6. 9 Rskr. 115. 10 Prop. 1959:104. 11 2LU: 22. 12 Rskr. 221.

8.4 Väckta förslag om ändring av beloppsgränserna

8.4.1. Departementsutredningens förslag

Decentraliseringsgruppen inom den av Kungl. Maj:t den 5 juni 1963 tillsatta de- partementsutredningen upprättade den 22 juni 1965 en promemoria 35 angående be- slutanderätten i ärenden om tillstånd att an— ordna lotteri. I promemorian anges i hu- vudsak följande.

Att Kungl. Maj:t har förbehållits prövnings- rätten beträffande lotterier av större omfattning torde bero på önskvärdheten av att i sådana fall en enhetlig praxis skall kunna upprätthållas, främst med avseende på arten av de ändamål som skall tillgodoses. Men härtill kommer att regional instans ej lämpligen bör få ge tillstånd till lotteri, som är avsett att bedrivas utanför den egna regionen. Kraven på offentlig insyn i och kontroll över verksamheten måste också ställas högre när det gäller större lotterier. De- partementsutredningen har inte kunnat finna att de med tillståndsgivningen sammanhängande frågorna — utom vad gäller utfärdande av ge- nerella föreskrifter om kontroll över och till- syn av lotteriverksamheten — är av den omfatt- ningen, att beslutanderätten däri bör utövas av Kungl. Maj:t. Samtidigt finns motiv för att de lotterier, vilka f. n. handläggs av Kungl. Maj:t, d. v. s. i huvudsak de större lotterierna, blir underkastade en central prövning. Som resultat av sin granskning har utredningen funnit ända- målsenligt föreslå, att i princip hela den till- ståndsgivning som f. n. utövas av Kungl. Maj:t överflyttas till annan central förvaltningsin- stans. Utredningen har ansett kommerskolle- gium vara en lämplig sådan instans. Den be- fogenhet att meddela lotteritillstånd som därvid skulle tilläggas kommerskollegium borde vad lotteriändamålen angår sammanfalla med vad som gäller för länsstyrelserna. Omläggningen skall sålunda avse varu- och tombolalotterier, vilka anordnas till förmån för de i 3 & c) an- givna ändamålen men som skall bedrivas i fler än ett län eller där insatserna, stämpelavgiften ej inbegripen, överstiger 50000 kronor. Kungl. Maj:t bör fortfarande besluta om lotterier, där någon vinst till större del än vad som motsvarar därpå belöpande varuskatt utgörs av pengar eller värdepapper. Dock bör kollegium beträf- fande visst lotteri få medgiva, att vinst eller vinster med ett sammanlagt värde, lotterivinst- skatt inbegripen, av högst 50000 kronor och motsvarande högst en tiondel av insatsbelop- pet, stämpelskatt ej inräknad, får utgöras av eller utbytas mot svenska statens premieobliga- tioner. På Kungl. Maj:t bör ankomma att ut- färda generella bestämmelser för varu- och

tombolalotterier för vilka tillstånd lämnas av Kungl. Maj:t eller kommerskollegium.

8.4.2 Lotteriutredningens remissvar över departementsutredningens förslag I utlåtande över promemorian anförde lot- teriutredningen följande.

Av promemorian framgår att en väl utbildad och jämförelsevis fast praxis finns för tillstånds- givning i lotteriärenden. Med hänsyn härtill kan numera, såsom departementsutredningen anfört, frågor som har samband med prövning av ärenden om tillstånd till lotteri — frånsett föreskrifter om kontroll och tillsyn — knap- past anses vara av den vikt, att beslutanderät- ten däri i första hand bör ankomma på Kungl. Maj:t. Hinder bör alltså inte med hänsyn till ärendenas art möta mot att handläggningen av dessa överflyttas till annan myndighet. Delade meningar kan emellertid råda om vid vilken tidpunkt en sådan överflyttning bör ske. Lotteri- utredningen vill i detta hänseende framhålla följande. En överflyttning av lotteriärenden från Kungl. Maj:t kan ske på olika sätt. En ut- väg är att tillståndsgivningen decentraliseras till länsstyrelserna i större utsträckning än som nu kan ske enligt lotteriförordningen. Departe- mentsutredningen har emellertid under hänvis- ning till att det ankommer på Iotteriutredning- en att överväga denna fråga inte ansett sig böra föreslå några ändringar i vad för närvarande gäller. Detta ställningstagande synes välgrun- dat. Lotteriutredningen, som ännu inte behand- lat med detta spörsmål sammanhängande frå- gor och som därför inte nu kan framlägga nå- got förslag i ämnet, ansluter sig till den stånd- punkt departementsutredningen intagit. Lös— ningen av denna fråga är emellertid av bety- delse för bedömande av hur handläggningen av återstoden av de ärenden av förevarande slag, som nu ankommer på Kungl. Maj:t lämpligen bör ordnas. Vidare kan erinras om att det en- ligt departementsutredningens förslag skall an- komma på Kungl. Maj:t att utfärda generella bestämmelser om kontroll av och tillsyn över den lotteriverksamhet som bedrivs med stöd av tillstånd, som meddelas av Kungl. Maj:t och kommerskollegium. Lotteriutredningen delar den uppfattning, åt vilken departementsutred- ningen sålunda givit uttryck. I och för sig är det naturligtvis önskvärt att dessa bestämmel— ser kan utformas med ledning av det material och de förslag, som Iotteriutredningen kom- mer att framlägga. Nu anförda synpunkter ta- lar för att resultatet av lotteriutredningens ar- bete bör föreligga, innan ett slutligt ställnings- tagande sker beträffande de frågor som sam- manhänger med en överflyttning av tillstånds- givningen i lotteriärenden från Kungl. Maj:t.

Såsom i promemorian anges kan det emeller- tid dröja några år, innan lotteriutredningen har slutfört sitt arbete. Huruvida organisatoriska skäl av tillräcklig styrka föreligger, som moti- verar att omläggningen genomförs utan den tidsutdräkt, som ett avvaktande av att lotteri- utredningen slutfört sitt uppdrag, måste med- föra, kan Iotteriutredningen inte bedöma. En- dast starka skäl av angivet slag bör emellertid föranleda att omläggningen göres innan resul- tatet av utredningens arbete föreligger. I fråga om den närmare utformningen av den i pro— memorian föreslagna omläggningen synes de skäl departementsutredningen anfört till stöd för att handläggningen av de ärenden av före- varande slag som nu ankommer på Kungl. Maj:t jämväl i fortsättningen bör handhas av en central myndighet, övertygande. Likaså får det anses lämpligt att välja kommerskollegium såsom centralt beslutande instans. I departe- mentspromemorian anges ej huruvida ändring- ar i fråga om tillsyn och kontroll av lotteri- företag blir nödvändiga, därest den föreslagna omläggningen genomförs. I detta avseende kan erinras om att Kungl. Maj:t enligt nu rådande praxis i tillståndsresolutionerna ger vissa före- skrifter för kontrollant och ombud i lotteriet samt uppdrager åt länsstyrelse (ÖÄ) att i öv- rigt utöva tillsynen över lotteriet. Den nu rå- dande ordningen, enligt vilken länsstyrelserna sålunda har att utöva tillsynen över ifrågava- rande lotterier, bör enligt utredningens mening bibehållas. Bestämmelse bör därför givas om att länsstyrelse — i den mån ej vid tillstånds- givningen annorledes förordnas — skall utöva tillsyn över de lotterier, för vilka kommers- kollegium beviljat tillstånd. Vidare förtjänar i detta sammanhang framhållas att de generella bestämmelser, som med stöd av 4 % lotteriför- ordningen gäller för lotterier vartill Kungl. Maj:t lämnar tillstånd, reglerar förhållanden som skiftar mycket från fall till fall. Stor vikt ligger därför på hur föreskrifterna tillämpas i de särskilda fallen. Det lär kunna antas att de erfarenheter, som kontrollanter och ombud hittills samlat vid fullgörande av sina uppdrag, kan lämna god vägledning vid tillämpningen. Med hänsyn härtill skulle det säkerligen vara av stort värde, om dessa erfarenheter kunde utnyttjas jämväl sedan den ifrågasatta omlägg- ningen skett. Av departementsutredningens pro- memoria framgår emellertid inte huruvida av- sikten är att den nuvarande ordningen för ut- seende av kontrollanter och ombud skall bi- behållas. Vad angår antalet kontrollanter är det enligt lotteriutredningens mening av stort praktiskt värde för att kontroll och tillsyn skall kunna ske på ett på en gång smidigt och effek- tivt sätt att flera personer samtidigt kan syssla med de uppgifter som är förknippade med så- dan verksamhet. Regelmässigt bör därför två

kontrollanter utses för lotterier av det slag varom här är fråga. Därest den föreslagna om- läggningen avses skola genomföras, innan om- arbetade bestämmelser med ledning av lotteri- utredningens förslag utarbetas, bör enligt ut- redningens mening ställning tagas till nu be- rörda och andra med tillsyn och kontroll sam- manhängande spörsmål.

8.4.3. Övriga remissinstansers synpunkter på departementsutredningens förslag

Av övriga remissinstanser som yttrat sig över departementsutredningens promemo- ria 35 tillstyrkte rikspolisstyrelsen, kontroll- styrelsen och länsstyrelsen i Malmöhus [än den föreslagna delegeringen från Kungl. Maj:t till kommerskollegium. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län ifrågasatte lämpligheten av en ytterligare uppdelning på tillståndsgivare och ansåg att möjlighe- terna för en fullständig delegering från Kungl. Maj:t till kommerskollegium närma- re borde undersökas. Denna länsstyrelse an- såg dock att frågan om delegering om möj- ligt borde anstå och avgöras i samband med den eventuella ändring av beloppsgränser— na som lotteriutredningens arbete kunde få till följd. Även det dåvarande överståthål- larämbetet föreslog att lotteriutredningens förslag skulle avvaktas, ej minst med hän— syn till att rationaliseringsvinsten av den föreslagna decentraliseringen inte syntes vara så betydande att handläggningen av frågan borde forceras. Kommerskollegium framförde att resultatet av Iotteriutredning- ens arbete borde avvaktas, men att kolle- giet annars inte hade något att erinra mot förslaget.

8.4.4 Länsförvaltningsutredningens förslag Länsförvaltningsutredningen har i sitt be- tänkande13 föreslagit att en jämkning av beslutanderätten rörande lotteriärenden bör ske på sådant sätt att lotteritillstånd skall få meddelas av polismyndighet, såvida för- säljning endast sker inom polisdistriktet och insatserna sammanlagt inte överstiger 30 000 kr. 13 SOU 1967: 20.

8.4.5. Statskontorets förslag

Kungl. Maj:t uppdrog den 12 maj 1967 åt statskontoret att undersöka organisationen, arbetsformerna och personalbehovet vid länsstyrelserna. Utredningen benämns i det— ta betänkande landskansliutredningen eller LKU.

Under våren 1967 undersökte LKU hand- läggningen av lotteriärenden vid länssty- relsen i Värmlands län. Kartläggningen re- dovisades i en rapport, som den 15 juni 1967 sändes till övriga länsstyrelser för ytt- rande. De inkomna yttrandena bearbetades av LKU och redovisades till vissa delar i ett preliminärt betänkande den 15 mars 1968.

I betänkandet har LKU redovisat följan- de preliminära förslag till ändrad hand- läggning av lotteriärenden.

a) Lokal polismyndighet ges rätt att be- vilja lotteritillstånd om försäljning sker inom polisdistriktet och om insatserna ej överstiger 30 000 kr.

b) Viss begränsad besvärsrätt bör kunna tillämpas beträffande dessa ärenden.

c) Tillståndsgivande myndighet behöver ej beräkna vinstskatt etc., utan endast kon— trollera att lotteriets kontrollant fullgjort sina åligganden.

(1) Ansökan om tillstånd till lotteri, för vilka länsstyrelsen fattar beslut, skall läm- nas direkt till polismyndigheten i den ort, där sökanden har sitt hemvist.

e) Länsstyrelsens (tillståndsgivande myn— dighetens) register bör utgöras av beslutsko- pior.

Innan slutligt förslag utarbetades av LKU, yttrade sig rikspolisstyrelsen och länsstyrelsermz i Södermanlands, Gävleborgs samt Norrbottens län över det preliminära förslaget.

Rikspolisstyrelsen och länsstyrelsen i Sö- dermanlands län tillstyrkte LKU:s förslag utan reservationer. Rikspolisstyrelsen anför- de även att omläggningen inte torde kom- ma att medföra krav på personalökningar för polisväsendets del. Länsstyrelserna i Gävleborgs och Norrbottens län anförde vissa erinringar främst mot den föreslagna

gränsen mellan polismyndighets och läns- styrelses tillståndsgivning. Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg sålunda att — i vart fall för närvarande — någon utökning av polismyndighetens kompetens inte borde ske. Som skäl härför anfördes bl. a. att oli- ka praxis skulle kunna uppstå i länet samt att länsstyrelsen, då den skulle pröva en an- sökan, skulle komma att sakna erfarenhet av hur ev. tidigare lotteriverksamhet bedri— vits. Länsstyrelsen i Gävleborgs län för- ordade att beloppsgränsen sattes vid 15 000 kr., vilket överensstämmer med gränsen för skatteplikt enligt stämpelskatteförordningen. Länsstyrelsen ansåg vidare att samtliga an- sökningar om bingolotterier borde handläg- gas av länsstyrelse. Förslaget om inskränkt besvärsrätt tillstyrktes av de fyra remiss- instanserna utan egentliga invändningar. Länsstyrelsen i Norrbottens län ansåg dock att sådan inskränkning endast borde få ske om centrala tillämpningsanvisningar fanns utfärdade.

Förslagen i övrigt har tillstyrkts utan er- inringar eller icke alls kommenterats.

8.4.6. Remissinstansernas synpunkter på statskontorets förslag

Den 15 mars 1968 framlade LKU ett slut.— ligt förslag, vilket i allt väsentligt överens- stämde med det preliminära förslaget. Det slutliga förslaget remitterades till lotteriut- redningen samt länsstyrelserna i Stock- holms, Malmöhus och Kopparbergs län. Den föreslagna höjningen av belopps- gränsen för polismyndigheternas tillstånds- givning från 5000 till 30000 kr. tillstyrk- tes av samtliga remissinstanser med undan- tag av länsstyrelsen i Stockholms län som förordade en höjning till 15000 kr. Som skäl härför angav denna länsstyrelse bl. a., att en sådan gräns skulle motsvara grän— sen för stämpelskattens uttagande samt att flertalet lotterier som beviljats av länssty- relsen och förutvarande överståthållaräm- betet utgjorts av sådana med en omslut— ning understigande 15 000 kr. ävensom att återstoden av lotterierna i stor utsträckning omfattat flera polisdistrikt. Vidare förorda- de länsstyrelsen i Stockholms län att grän—

sen för länsstyrelsernas tillståndsgivning borde höjas, därest den föreslagna höj- ningen till 30 000 kr. genomfördes.

Vad gäller övriga delar av det remitte— rade förslaget mötte detta icke några erin- ringar. Lotteriutredningen framhöll dock att frågan om besvärsregler och formerna för inskaffande av information icke lämp- ligen borde behandlas innan utredningen slutfört sitt arbete.

8.4.7. Till lotteriutredningen framförda för- slag om ändring av beloppsgränserna

I vissa av de framställningar som överläm- nats till utredningen behandlas frågor om ändrade beloppsgränser för olika slags lot- terier.

I motioner nr 1:44 och II: 81 till 1966 års riksdag har hemställts att insatsgrän- sen för lotteri som kan anordnas efter an- mälan enligt 3 5 21) skall höjas från 3 000 till 5 000 kr. bl. a. med hänsyn till de 5. k. bingospelen. Lagutskottet har i utlåtande14 förklarat sig hysa sympati för motionerna och ansett att en höjning av värdegränsen bör övervägas med hänsyn till bl. a. pen- ningvärdeförändringen och hemställt, att motionerna skall överlämnas till lotteriut- redningen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har i skrivelse den 13 februari 1967 i fråga om lotteri som kan anordnas efter tillstånd en- ligt 3 % b) föreslagit att gränsen för polis- myndighets tillståndsgivning borde höjas till 15000 kr. samt att gränsen för länssty- relsernas tillståndsgivning borde höjas till 75 000 kr.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har i skrivelse den 7 mars 1967 ifrågasatt om inte den nedre gräns, vid vilken länssty- relses tillstånd krävs för att anordna lot- teri enligt 3 & c), bör höjas till 10 000 eller 15 000 kr.

Sveriges Barnens Dagsledares förening har den 14 januari 1965 i skrivelse till Kungl. Maj:t begärt en höjning av gränser- na i 2 & lotteriförordningen så att högsta vinstvärde sattes till 50 kr. och insatsen fick vara högst två kr. för lotterier, där vinster- na utgörs uteslutande av varor. Som främs-

ta motiv har anförts svårigheten att finna acceptabla vinster vars värde ej överstiger 15 kr.

Västerbottens socialdemokratiska parti- distrikt har enligt protokollsutdrag från di- striktets årskongress den 27—28 april 1968 föreslagit höjning av Vinstvärdet i sådana anmälningslotterier, som får bedrivas med stöd av 2 & lotteriförordningen.

Sveriges tivoliägareförening har i skri- velse den 10 januari 1969 föreslagit att värdegränserna höjs i lotterier, som får an- ordnas efter anmälan enligt 2 % lotteriför— ordningen och där vinsterna utgörs av va- ror, sålunda att vinsterna får uppgå till högst 50 kr. och insatserna till högst två kr.

Förslag rörande höjning av värdegrän- serna i 2 å lotterier har även framförts från Folkparkernas centralorganisation och Riks- organisationen för artistarbetsgivare samt från företrädare för basarvarufirmor. Slut- ligen har från Sveriges automatägares riks- förbund och från företrädare för sådana företag, som anordnar roulettspel, föresla- gits att insats och vinstvärden höjs i så- dana anmälningslotterier enligt 2 & lotteri- förordningen, där vinsterna utgörs av an- visningar.

8.5 3 8 a) lotteriförordningen

8.5.1. Förarbeten

Lotteri efter anmälan kan enligt lotteriför- ordningen anordnas både jämlikt 2 å och 3 5 a). Det förra stadgandet avser främst att reglera s.k. tivolilotterier. Bestämmel- sen i 3 å a) tar däremot sikte på lotterier i egentlig mening, som anordnas i samband med tillställningar för kulturellt eller all- männyttigt ändamål. Bestämmelsen inför- des i 1939 års lotteriförordning och därvid förekom följande.

I det betänkande, som låg till grund för lagstiftningen (SOU 1938: 17), anfördes.

Beträffande vissa lotterier, nämligen sådana, där insatser och vinster äro till storlek och an- tal på förhand bestämda enligt uppgjord plan, kan en begränsning av insatsernas sammanlag- da belopp emellertid genomföras. Under den-

1'1 SLU: 36.

na kategori falla de vanliga tombolalotterierna och övriga lotterier, där deltagandet sker ge- nom inköp av lottsedlar, alltså vad man skulle kunna kalla för lotterier i ursprunglig eller egentlig mening. Sakkunniga förorda, att för dylika lotterier medgivas vissa undantag utöver det som följer av 2 5. Det förekommer ganska allmänt, att vid basarer, försäljningar och and- ra tillställningar till förmån för välgörande, kulturellt eller allmännyttigt ändamål bland an- ordningarna ingår något sådant lotteri i egent- lig mening, som nyss nämnts. Dylika basarlot- terier äro i allmänhet av ringa omfattning. Un- derstundom torde de kunna inbegripas i stad- gandet under 2 &. Men även om där angivna förutsättningar icke uppfyllas, torde det med hänsyn till de omständigheter, under vilka an- ordnandet äger rum, merendels vara onödigt att för dessa smärre lotterier fordra särskilt tillstånd.

I propositionen med förslag till ny lotte- riförordning (1939: 76) underströk departe- mentschefen särskilt, att fråga blott var om lotterier av förhållandevis ringa ekonomisk betydelse.

Det kan i detta sammanhang nämnas att enligt 1939 års lotteriförordning polismyn- dighet inte hade att meddela tillstånd till lotterier. Polismyndighets befattning med lotteriärenden avsåg nämligen endast an- mälningslotterier.

Den år 1947 tillsatta decentraliseringsut- redningen övervägde när den prövade frå- gan om en decentralisering av handlägg- ningen av lotteriärenden kunde ske från länsstyrelserna till polismyndigheterna, hu- ruvida det generella tillståndet enligt 3 5 a) lotteriförordningen borde helt ersättas med en till polismyndigheterna förlagd tillstånds- prövning. Utredningen fann emellertid för sin del, att det inte borde ifrågakomma att helt ersätta detta generella tillstånd. Som skäl åberopades därvid, att den lättnad som de generella tillståndens införande medför- de inte borde inskränkas. Utredningen före— slog i stället en anordning som innebar, att en viss begränsad tillståndsprövning förla- des till polismyndigheterna.

I enlighet med utredningens förslag fram- lades proposition i ämnet (1949: 67).

Vid riksdagsbehandlingen godtog första lagutskottet den föreslagna decentralise— ringen av tillståndsprövningen till polismyn-

digheterna och anförde vidare i anledning av de förslag om värdegränser som gjorts i propositionen följande (1LU 1949: 27).

Mot den avvägning som därvidlag skett har utskottet icke funnit anledning till erinran an- nat än såvitt angår anmälningslotterierna en— ligt 3 g a). I fråga om sistnämnda lotterier fö- reslås en höjning av gränsen för insatsbelop- pets storlek från 1000 till 2 000 kronor. Denna höjning innebär, såsom i propositionen fram— hålles, i huvudsak endast en anpassning till det nuvarande penningvärdet. Decentralise- ringsutredningen uttalade, att fog kunde fin- nas för att höja beloppet ytterligare. När den likväl icke framlade förslag härom, skedde det- ta under hänvisning till att något praktiskt be— hov härav icke syntes föreligga med hänsyn till den föreslagna tillståndsprövningen hos po— lismyndighet. Enligt utskottets mening torde det vara av intresse för anordnarna av ifråga- varande lotterier att det generella tillståndet enligt 3 & a) utvidgas. Anmälningsförfarandet ställer sig nämligen som regel något billigare. Lösen- och stämpelavgifter m. fl. kostnader för tillståndsresolutionen bortfalla. Vidare pläga de i 4 & upptagna reglerna om meddelande av kontrollföreskrifter tillämpas på ett för an- mälningslotterierna mindre betungande sätt än för övriga lotterier. Kontrollant förordnas exempelvis ofta icke för de förra. På grund härav torde det finnas skäl att höja den i 3 5 a) angivna värdegränsen utöver vad som motsvarar penningvärdets förändringar. En dy- lik höjning bör med hänsyn till de i lagrummet uppställda stränga villkoren kunna ske utan risk för missbruk. Höjningen bör emellertid icke göras större än som motsvarar ett prak- tiskt behov och får ej heller medföra, att den med tillståndsgivningen avsedda kontrollen över lotterierna nämnvärt inskränkes. En lämp- lig avvägning synes kunna vinnas genom att bestämma gränsen till 3 000 kronor.

Riksdagens beslut och ändringarna i lot- teriförordningen överensstämde med utskot- tets förslag.

I samband med att en proposition fram- lades vid 1955 års riksdag (1955: 27) med förslag till höjningar av vissa värdegränser i lotteriförordningen föreslogs i motionen 1955 II: 198, att en höjning skulle ske även för 3 5 a) lotterierna. Motionärerna anförde därvid bl. a. följande.

De ideella föreningarna finansierar i bety- dande utsträckning sin verksamhet genom lot- terier. Givetvis är en noggrann kontroll över dessa lotterier nödvändig, men på vissa om- råden synes lättnader i de nuvarande bestäm-

melserna kunna genomföras, som skulle bli kostnads- och arbetsbesparande för arrangö- rerna utan att äventyra en skälig kontroll.

I anledning av motionen anförde andra lagutskottet (2LU 1955: 6) följande.

1 motionen yrkas, att maximibeloppen för insatserna i vissa s. k. egentliga lotterier ock- så skall höjas, nämligen från 3000 till 5000 kronor för lotterier som får anordnas efter an- mälan hos polismyndighet och från 5000 till 10000 för lotterier som får anordnas efter tillstånd av polismyndighet. Frågan om en höj- ning av värdegränserna för dessa lotterier be- handlas i propositionen, men föredragande de- partementschefen har ej funnit anledning före- slå sådan höjning. Omfattningen av sådana lotterier som får anordnas efter anmälan hos polismyndighet begränsas genom bestämmel— ser om att de får bedrivas endast i samband med viss tillställning och inom det för tillställ- ningen avsedda området. Maximibeloppen för dessa lotterier höjdes år 1949 från 1000 till 3000 kronor. Denna höjning gick väsentligt utöver vad som betingades av den dåvarande penningvärdesförändringen. Av den remissbe- handling som föregått propositionen framgår, att behov av en ytterligare höjning av värde- gränsen för dessa lotterier i allmänhet icke föreligger. Utskottet vill också erinra om att möjlighet att anordna större lotterier, upp till 5 000 kronor, föreligger om — i stället för att anmälan göres hos polismyndighet — tillstånd sökes hos samma myndighet. För att det enk— lare förfarandet med anmälan skall förbehållas endast lotterier av relativt ringa omfattning talar även kontrollsynpunkter. Utskottet av- styrker därför motionen i denna del.

Riksdagen fattade därefter beslut i enlig- het med utskottets utlåtande.

Vid 1966 års riksdag framlades två lika- lydande motioner I: 44 och II: 81 med för- slag till höjning av värdegränsen för 3 5 a) lotterier.

I motionerna erinrades bl. a. om att be— loppsgränsen för 3 & a) lotterier varit oför- ändrad sedan år 1949 och penningvärdet sedan dess förändrats avsevärt, varför en höjning av beloppet var välmotiverad. Mo- tionärerna hänvisade i sammanhanget till att många idrottsorganisationer och organi- sationer med annan ungdomsfostrande verk— samhet på sina program är beroende av in— komster från lotterier. Motionärerna hem- ställde att värdegränsen för 3 5 a) lotterier höjdes till 5 000 kr. I yttranden över mo-

tionerna tillstyrktes dessa av rikspolissty- relsen och riksidrottsförbundet.

Efter förslag av tredje lagutskottet (3LU 1966: 36) hemställde riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t att motionerna jämte lag— utskottets utlåtande skulle överlämnas till nu förevarande utredning. Utskottet anför- de därvid följande.

Den ifrågavarande värdegränsen 3000 kro- nor har varit oförändrad sedan år 1949. Pen- ningvärdet har sedan dess förändrats i avse- värd mån. Gränsen mellan s. k. anmälnings- lotterier och lotterier som erfordrar tillstånd av polismyndigheten har därför successivt för- skjutits så att tillstånd krävs i betydligt större omfattning än som avsetts vid bestämmelser- nas tillkomst. Förhållandet medför olägenhe- ter för anordnare av ifrågavarande lotterier så- som idrottsföreningar och andra organisatio- ner med ungdomsfostrande verksamhet på sina program. Utskottet hyser därför sympati för motionerna och anser att frågan om höjning av värdegränsen bör övervägas. Såsom ovan framgår har de nämnda förhållandena även uppmärksammats av Kungl. Maj:t. I direkti- ven för den år 1964 tillsatta utredningen rö- rande tillsynen över lotteriverksamhet har så— lunda uttalats att de sakkunniga bör pröva frå- gan om en eventuell jämkning av belopps- gränserna i lotteriförordningen med hänsyn till bl. a. penningvärdeförändringen. Vad motionä- rerna anfört bör lämpligen prövas i detta sam— manhang. Utskottet anser därför att motioner- na bör överlämnas till den nämnda utred- ningen.

8.5.2 Utredningen Som framgår av den i föregående avsnitt lämnade redogörelsen för förarbetena till lotteriförordningen infördes den generella möjligheten att efter anmälan få anordna lotteri under de i 3 5 a) angivna förutsätt- ningarna för att man ville underlätta för anordnare av välgörenhetsfester, basarer m.m. att kunna ha mindre tombolalotterier i samband med tillställningarna. Erfarenhe- ten visar emellertid att möjligheten att en- bart efter anmälan anordna lotterier enligt 3 g a) kommit att utnyttjas för att bedriva en lotteriverksamhet av helt annat slag och i en helt annan omfattning än vad stadgan- det vid sin tillkomst avsåg att möjliggöra. Utvecklingen på lotterimarknaden har inne— burit, att lotteriet i stället för att utgöra ett

inslag vid tillställningen i många fall måste anses vara huvudändamålet. De nöjesarran— gemang som ordnas i anslutning till lotte- riet är nämligen ofta mycket obetydliga och har många gånger uppenbarligen tillkom- mit enbart för att de lotterier som anordnas skall uppfylla de förutsättningar som upp- ställs i 3 5 a) lotteriförordningen. Detta sätt att anordna lotterier med stöd av 3 & a) har under de senaste åren ökat i mycket bety- dande grad genom tillkomsten av bingospe- let. För att belysa vilken omfattning bingo— lotterier i form av anmälningslotterier fått kan nämnas, att enligt vad utredningen in- hämtat ingavs under år 1968 totalt 35 619 anmälningar jämlikt 3 5 a) med en sam- manlagd omslutning på ca 70 milj. kr. Här- av svarade bingolotterierna för ca 59 milj. kr. De lotterier som anordnas med stöd av 3 & a) utgörs således huvudsakligen av bingo. Lotterier av det slag som stadgandet ursprungligen avsåg att främja utgör jämfö- relsevis en mycket liten del. Bingolotterierna bedrivs ofta en eller flera gånger i veckan hela året om. Trots den föreskrivna om- slutningsgränsen av 3 000 kr. kommer häri— genom de bingolotterier som bedrivs enligt 3 % a) lotteriförordningen att ha en mycket stor ekonomisk omfattning även för den en- skilda anordnaren. Orsaken till att dessa bingolotterier fått en sådan utbredning tor- de främst bero på att de nuvarande gränser- na för polismyndighets möjlighet att lämna lotteritillstånd av lotterianordnarna bedöms vara alltför snäva. På grund av den begräns- ning som nu gäller anser sig dessa därför böra driva bingolotterierna som anmälnings— lotterier.

Då lotteri bedrivs efter anmälan äger po- lismyndigheten icke föreskriva villkor för lotteriets bedrivande med stöd av 4 & lotte- riförordningen. En stor del av de bingolot- terier som bedrivs är alltså undandragen en meningsfylld kontroll. I många fall torde detta ha medfört vissa ogynnsamma konse- kvenser. Sålunda förekommer i många fall att skötseln av bingolotteriet överlåts till professionella företag under sådana former att lotteriet i realiteten bedrivs av företaget, vilket icke torde stå i överensstämmelse

med lotteriförordningen. En följd av såda- na överlåtelser blir vidare i många fall att lotterianordnaren för egen del endast får ett mycket blygsamt överskott. Vidare torde även i vissa fall förekomma att vinsterna icke är av godtagbar kvalitet.

Med hänsyn till den utveckling i fråga om anordnande av anmälningslotterier en- ligt 3 & a) lotteriförordningen som sålunda ägt rum, framstår det som erforderligt att få till stånd en tillfredsställande kontroll över den omfattande lotteriverksamhet som nu— mera sker i form av sådana lotterier. En kontroll av verksamhetens omfattning på- kallas bl. a. av att i görligaste mån söka er- nå en lämplig fördelning av lotterimarkna- den. Det bör således inte förekomma att — som nu sker — en anordnare, som bedriver en föga omfattande verksamhet för det än- damål lotteriet avser att tillgodose, ges möj- lighet att anordna lotterier i obegränsad ut- sträckning. Vidare är det angeläget att få till stånd en ordning, som öppnar möjlig- het tillse att det ändamål lotteriet skall till- godose erhåller en rimlig avkastning av det— ta. Slutligen måste möjlighet skapas för att förhindra att lotterier med stor omslutning kan bedrivas som anmälningslotteri, därför att insatserna formellt tas upp som inträ- desavgift. Detta lär vara vanligt förekom— mande vid tillställningar, där bingo anord- nas som anmälningslotteri enligt 3 & a) lot— teriförordningen.

För att nyss angivna synpunkter skall kunna i allo tillgodoses erfordras, att det nuvarande systemet med anmälningslotterier enligt 3 5 a) ersätts med en ordning, enligt vilken lotterier av detta slag, som inte är att hänföra till det slags lotterier som stadgan- det vid sin tillkomst avsåg att tillgodose, en- dast kan anordnas efter tillstånd. Därige- nom ernås att för sådana större lotterier — bl. a. bingospel — villkor rörande vinstan— del, vinstsortiment och lotteriets plan m. m. kommer att meddelas med stöd av 4 & lot— teriförordningen. I första hand kan detta antas leda till bättre vinstmöjligheter och vinster för den spelande allmänheten. Vi— dare kan det verksamt bidra till att bran- schen saneras från otillbörliga kommersiel—

la intressen genom att villkor rörande mi- nimiöverskott kan meddelas, varigenom de anordnande föreningarnas inkomst av lotte- riet kan väntas öka. Slutligen krävs inga särskilda nöjesarrangemang för att lotteriet skall få anordnas. Även denna förändring kan väntas öka de anordnande föreningar— nas överskott.

En möjlighet att få till stånd den ändring av förhållandena, som alltså framstår som påkallad, är att den generella rätten att an- ordna lotteri efter anmälan enligt 3 5 a) lotteriförordningen borttas. Lagtekniskt skulle detta innebära avsevärda fördelar. En förutsättning för att så skall kunna ske bör emellertid vara att möjligheterna att anord— na sådana smärre lotterier, som stadgandet ursprungligen avsåg att tillgodose, inte kom- mer att försvåras på något mer påtagligt sätt. Härvid förtjänar framhållas följande. Till en början kan erinras om att en del av dessa lotterier redan enligt gällande ordning kan bedrivas efter anmälan enligt 2 & lotte- riförordningen. Vidare kan framhållas att vinsterna i dessa lotterier så gott som alltid utgörs av varor. Om gränserna för insatsbe- lopp och vinstvärde i anmälningslotterier enligt 2 % höjs i de fall där vinsterna utgörs av varor, kommer möjligheten att med stöd av den bestämmelsen anordna sådana smär- re lotterier det här är fråga om att öka. Görs en lämpligt avvägd bestämning i nyss angivna hänseenden, kan antas att flertalet av de smärre lotterier som nu anordnas med stöd av 3 5 a) i fortsättningen kan bedrivas efter anmälan enligt 2 & lotteriförordning— en. Ur administrativ synpunkt torde en övergång från anmälnings- till tillståndslot- teri icke medföra någon betydande skillnad för en lotterianordnare. I detta samman- hang kan nämnas att f. n. samma blanketter (RPS nr 540: 1 4.69) används både för an— mälan och ansökan om tillstånd. Det kan också förutskickas [att i vissa hänseenden lägre krav på uppgiftslämnande vid ansö- kan eller anmälan och på kontroll syns kunna ställas på mindre lotterier med väl- kända lotterianordnare. Det kan slutligen förutsättas att tillstånd till sådana smärre lotterier regelmässigt kommer att lämnas.

Enligt utredningens mening ger det anförda vid handen, att det knappast kan göras gäl- lande, att ett borttagande av möjligheterna att anordna lotteri efter anmälan enligt 3 5 a) skulle medföra några mera påtagliga olägenheter för anordnare av sådana smär- re lotterier, som stadgandet ursprungligen avsåg att tillgodose.

För polismyndigheterna torde visserligen visst merarbete uppstå genom att anmälan om lotteri utbyts mot ansökan om tillstånd och därmed förenad tillståndsprövning. Det— ta torde dock väsentligt uppvägas av att mer enhetliga och klara kontrollregler kan tillskapas, därest anmälningslotterier enligt 3 5 a) försvinner.

Vid övervägande av de synpunkter som angetts i det föregående har utredningen för sin del funnit den bästa lösningen vara, att den möjlighet som för närvarande finns att anordna lotteri efter anmälan enligt 3 5 a) borttas. Utredningen framlägger därför för- slag till ändring av lotteriförordningen som innebär att bestämmelsen i 3 & a) upphävs.

I detta sammanhang kan avslutningsvis framhållas att utredningen i avsnitt 8.9 fö- reslår en mycket betydande höjning av den gräns inom vilken polismyndighet skall äga rätt att meddela tillstånd till lotteri. Någon minskning av möjligheterna att anordna lot- teri i jämförelse med vad nu gäller kan där- för inte antas ske för anordnare, som dri- ver verksamhet av det slag som avses skola erhålla stöd genom lotterier. Det kan inte heller förutses, att den föreslagna ändring— en skall innebära några minskade möjlighe- ter för allmänheten att delta i sådana lotte- rier.

8.6. Synpunkter rörande principerna för tillståndsgivning

I lotteriförordningen anges de beloppsgrän— ser inom vilka länsstyrelser och polismyn- digheter äger meddela tillstånd till lotteri. Dessa gränser har fastställts i samband med att tillståndsgivningen delegerats från Kungl. Maj:t, för vars tillståndsgivning några be- loppsgränser ej föreligger, till länsstyrelser och vidare till polismyndigheter. Ett avgö-

rande skäl för att en delegation till länssty— relse och vidare till polismyndighet ansetts kunna ske syns ha varit, att behovet av prövning och kontroll ej bedömts vara lika stort för lotterier med mindre omslutning.

Därest enhetliga principer fastställs för tillståndsgivning och kontroll — vilket ut- redningen förordar i detta och följande ka- pitel — kan ifrågasättas, om det finns till- räcklig anledning att överhuvudtaget bibe- hålla några beloppsgränser för de olika myndigheternas tillståndsgivning. I sam- manhanget bör även påpekas att ett upphä- vande av beloppsgränserna kan väntas få en begränsad praktisk effekt för flertalet se- dellotterier, nämligen sådana, där försälj- ningen sker från fasta försäljningsplatser på allmän plats eller på varuhus. För dessa lotterier uppstår nämligen en naturlig be- gränsning, oavsett föreskrifter i lotteriför- ordningen, genom att tillgången på lämpli- ga försäljningsplatser är begränsad.

Med hänsyn till att de ändamål, som skall tillgodoses genom tillståndslotterierna, i re- gel får anses mycket angelägna ur allmän- na synpunkter måste en generell begräns- ning av tillståndsgivningen för lotterier an- ses diskutabel. Enligt utredningens mening kan antas att därest beloppsgränserna slopas så skulle detta medföra en väsentligt ökad konkurrens på lotterimarknaden. Detta tor- de i och för sig vara önskvärt för att höja effektiviteten och kvaliteten hos lotterierna. Betydande risker torde dock finnas för att en helt fri konkurrens på marknaden skulle medföra att ett stort antal ideella organisa— tioner, vars verksamhet ur allmän synpunkt framstår som angelägna, skulle få svårig- heter att genomföra sina lotterier. Enär in- komsterna från lotterier i många fall utgör en ekonomisk förutsättning för att de ideel- la organisationerna skall kunna bedriva sin verksamhet, kan befaras att en fullständigt fri konkurrens på lotterimarknaden skulle kunna få allvarliga konsekvenser för många av dessa. Vad nu sagts bör enligt utred— ningens mening föranleda, att beloppsgrän- serna i princip bibehålls.

Flertalet polismyndigheter och länsstyrel- ser syns tillämpa den principen att tillstånd

för polislotteri beviljas en organisation med verksamheten lokalt begränsad till polisdi- striktet, medan tillstånd för länsstyrelselot- teri ges till organisation, vars verksamhet är begränsad till länet. För att åstadkom- ma en rättvis fördelning av lotteritillstån- den anser utredningen nödvändigt att ovan- nämnda praxis för tillståndsgivningen i prin- cip bör upprätthållas. Ett ytterligare skäl härför är att tillståndsmyndigheterna ofta saknar erforderlig kännedom för att pröva ansökningar om lotteri, som skall främja verksamheten utanför det egna förvaltnings- området. Möjlighet bör emellertid även fin- nas för föreningar med lokalt begränsad verksamhet att söka tillstånd hos länssty- relse eller central tillståndsmyndighet. I många fall, särskilt i de större tätorterna, finns föreningar som har en mycket om- fattande verksamhet, ehuru denna är be- gränsad till ett polisdistrikt. Detsamma gäl- ler givetvis även föreningar, vars verksam- het är begränsad till ett län. Enligt utred- ningens mening bör omfattningen av för- eningens verksamhet i princip vara avgö- rande för tillståndets storlek. Ansökan om tillstånd till lotteri bör ställas till den myn- dighet som med hänsyn till storleken av det sökta tillståndet kan meddela sådant till- stånd. Denna skall därefter i mån av behov hämta in yttrande från vederbörande lokala myndighet, innan ärendet avgörs. I sam— manhanget bör anmärkas att en förutsätt- ning enligt lotteriförordningen för att en po- lismyndighet eller länsstyrelse skall kunna ge tillstånd till lotteri är, att detta bedrivs inom myndighetens förvaltningsområde. Ut— redningen har ej funnit skäl föreslå någon ändring på denna punkt. I vissa fall, sär- skilt när det gäller bingo, förekommer det att lotteri anordnas inom annat polisdistrikt eller län än det inom vilket föreningen be- driver sin verksamhet. Avgörande är därvid ofta var den lämpligaste lokalen finns. An- sökan bör i sådana fall prövas av den myn- dighet inom vars förvaltningsområde lotte- riet skall bedrivas efter hörande av den and- ra myndigheten.

I syfte att öka omslutningen av sin lotte- riverksamhet förekommer att vissa organi-

sationer, vari ingår lokala enheter, samtidigt söker tillstånd såväl på riks— som lokalpla— net, oaktat lotteriernas ändamål är detsam- ma. En sådan ordning kan icke anses önsk- värd.

Utöver gränserna för myndigheternas rätt att meddela lotteritillstånd anser utredning- en, att någon begränsning av lotterimarkna- den för tillståndslotterier i princip icke bör komma i fråga. En lotterianordnare vars ansökan utvisar att några formella hinder mot att meddela det sökta tillståndet icke finns, att lotteriets ändamål omfattas av lotteriförordningen, att lotteriets omslutning står i rimlig proportion till organisationens medlemsantal och verksamhet samt att lot- terna kan beräknas bli försålda och lotte- riet ge ett godtagbart överskott, bör beviljas det sökta tillståndet, om ej särskilda om- ständigheter föreligger. Görs en prioritering mellan olika ansökningar för att underlätta för vissa föreningar att avyttra sina lotter motverkas enligt utredningens mening i längden rationaliseringar på lotterimarkna- den. Detta kommer i sin tur att vara men- ligt för såväl de ändamål som skall tillgodo- ses genom lotteriförordningen som den lott- köpande allmänhetens intressen. Vad gäl- ler sådana lotterier, som försäljs från fas- ta försäljningsplatser på allmän plats, d. v. 5. en mycket betydande del av tombolalot- terierna, måste likväl vanligen en priori- tering äga rum med hänsyn till det be- gränsade antal lämpliga försäljningsplatser som kan ställas till förfogande. Principerna för fördelning av lotteritillstånd växlar starkt mellan olika polismyndigheter. Vissa polismyndigheter fäster avgörande vikt vid den tidpunkt, då ansökan har ingetts. Andra tar vid prövningen främst hänsyn till ända- målet med det sökta lotteritillståndet. I vis- sa fall fästs avgörande betydelse vid sökan- deföreningens medlemsantal eller om sö- kandeföreningen tidigare erhållit tillstånd. På flera orter syns även förekomma att kommunala myndigheter har ett avgörande inflytande när det gäller att fördela lotteri- tillstånd.

Utredningen vill för sin del anföra föl- jande. En prioritering med hänsyn till tid-

punkten för ansökan torde _i regel vara olämplig enär långa väntetider kan uppstå på grund av brist på försäljningsplatser och tillståndsmyndigheten riskerar att avhända sig den materiella prövningen. Enligt utred- ningens mening bör en prioritering i första hand ske med hänsyn till omfattningen av vederbörande förenings verksamhet och ak- tivitet. En annan synpunkt som bör beaktas är att varje sökande, vars ansökan fyller villkoren för att få tillstånd, om möjligt bör erhålla något lotteri med icke alltför långt tidsintervall. I görligaste mån bör också ef- tersträvas att olika ändamål blir tillgodosed- da. Vidare finns givetvis ett stort antal skäl för prioritering, som endast har lokal räck- vidd. Ytterst måste naturligtvis alltid prio- riteringen bli en skönsmässig bedömning, för vilken några bestämmelser icke kan meddelas. Utredningen vill i detta samman- hang fästa uppmärksamhet på att yttran- de måste inhämtas av vederbörande kommu- nala nämnd eller styrelse för att upplåta allmän plats för lottförsäljning. I många fall sker samråd mellan polismyndigheten och vederbörande kommunala organ vid meddelande av lotteritillstånd. Det före- kommer dock exempel på att det kommuna— la organ som svarar för förvaltningen av kommunens allmänna platser genom gene— rellt beslut helt överlåtit prövningen till po- lismyndigheten. På vissa platser förekom- mer att fördelningen av platser för lottför- säljning sker efter en plan som uppgjorts efter samråd mellan polismyndigheten och kommunens fritidsnämnd eller motsvaran- de kommunala organ. Utredningen vill för sin del rekommendera, att ett allmänt sam- råd mellan polismyndighet och lämpligt kommunalt organ äger rum rörande fördel- ningen av lotteritillstånd, varom här är frå- ga. Därigenom kan åstadkommas en lång- siktig planering när det gäller att fördela platser för lottförsäljning.

Utredningen vill vidare understryka att en ytterligare förutsättning för lotteritill- stånd i princip bör vara att detta ges direkt till den organisation, som bedriver den verk- samhet lotteriet avser att stödja. Sålunda bör s.k. supporterklubbar och andra typer av

stödföreningar ej beviljas lotteritillstånd. I sammanhanget bör tilläggas att något hin— der ej bör finnas mot att flera föreningar gemensamt anordnar lotteri, antingen i eget namn eller genom en för ändamålet bildad organisation med särskild styrelse.

Som framgår av den tidigare redogörel- sen för lotteriverksamheten har antalet lot- teritillstånd ökat och likaså konkurrensen mellan lotterianordnarna. Den hårdnande lotterimarknaden bör visserligen enligt ut- redningens mening icke föranleda en allmän nedskärning av lotteriernas storlek. Däre- mot bör i de enskilda fallen större återhåll- samhet tillämpas vid tillståndsgivning för lotterianordnare, vilka enligt vad erfarenhe- ten visar haft svårigheter att avyttra lotter- na. Vid bedömningen av frågan om till- stånd till lotteri skall ges bör i varje sär- skilt fall iakttas följande. Ett försäljningsre- sultat där 10 0/0 av lotterna icke blir sålda får anses normalt med hänsyn till före- komsten av returer och tillfälliga svårighe- ter med försäljningen. Är försäljningsresul- tatet sämre, bör tillståndsgivande myndig- het, när ansökan om lotteri görs nästa gång, närmare granska och bedöma sökandens möjligheter att sälja det antal lotter ansök- ningen avser. Ger ett övervägande till resul- tat att det framstår som tveksamt, om sö- kanden kan vinna avsättning för ett lotteri av den storleksordning ansökningen avser, bör sökanden endast ges tillstånd att anord- na ett lotteri av mindre omfattning.

Vad gäller det ekonomiska resultatet av ett lotteri kan enligt utredningens mening ett överskott som understiger 30 0/0 av vår- det av försålda lotter icke anses godtagbart. När en ansökan om ett lotteri görs, bör sökanden tillhandahålla en budget över det planerade lotteriets intäkter och kostnader samt sådana kontrakt och offerter som är av betydelse för lotteriföretaget, så att den tillståndsgivande myndigheten kan bedöma, om lotteriet kan beräknas komma att ge ett överskott, som överstiger den andel av försäljningen som nyss angetts. Om väsent- liga avsteg sedermera görs från budgeten, skall kontrollanten närmare ange orsaker- na härtill i samband med att redovisning

för lotteriet överlämnas till vederbörande tillståndsmyndighet. Understiger överskottet i ett lotteri 30 % av värdet av sålda lotter, bör sökanden inte få förnyat tillstånd, om han ej kan göra sannolikt, att denna siffra kommer att uppnås i det nya lotteriet. Ut- redningen får härvidlag hänvisa till vad som sägs om tillståndsprövning i avsnitt 10.2.1.

Som framgår av kap. 4 och 5 är över— skotten i sedellotterierna i regel större än i bingolotterierna, enär vinstandelen i bingo- lotterierna vanligen uppgår till högre be- lopp. Detta förhållande föranleder dock en- ligt utredningens mening inte att någon läg- re gräns för minimiöverskott bör fastställas för bingo. Utredningen anser att kravet på att ett lotteri skall lämna ett godtagbart överskott till det ändamål som lotteriet av- ser att stödja måste gälla alla lotterier, oav- sett under vilka former dessa bedrivs.

I sådana fall där minskade lotteriintäkter medför svårigheter för en förenings verk- samhet, som får anses ur samhällets syn- punkt oundgänglig, bör kunna övervägas om i stället bidrag av allmänna medel skall utgå för verksamheten.

Utredningen har vidare övervägt huruvi- da tillståndsgivningen på det lokala planet bör överflyttas från polismyndigheterna till kommunerna. Ehuru vissa skäl kan anföras härför, har utredningen dock ej funnit till- räcklig anledning föreslå en sådan över— flyttning.

Som ovan anförts anser utredningen att beloppsgränser för tillståndsgivningen även i fortsättningen måste finnas. Med hänsyn till penningvärdeförändringen och lotteri- marknadens utveckling bör dock nuvarande gränser avsevärt höjas. Utredningen lämnar i det följande förslag till beloppsgränser samt berör vissa andra frågor rörande till- ståndsgivningen.

8.7. Beloppsgränsen för anmälningslotterier enligt 2 5

Som framgår av avsnitt 8.4.7 har flera or- ganisationer begärt att i anmälningslotteri enligt 2 %, där vinsterna uteslutande utgörs av varor, insatsbeloppet skulle höjas till två

kr. och Vinstvärdet skulle höjas till 50 kr. Som skäl härför anförs att det är svårt att finna godtagbara vinster, som ej överstiger nuvarande värdegränser, vilka varit oför- ändrade sedan år 1955, då gränsen höjdes till 15 kr. från den som gällt från år 1939 eller fem kr.

Enligt utredningens mening utgör den nu- varande gränsen på 15 kr. för lägsta vinst på varor i anmälningslotteri enligt 2 5 ett hinder mot att skaffa goda vinster. Som framgår av vad som anförts på skilda stäl- len i detta betänkande är det angeläget att lotterianordnarna skaffar vinster av hygglig kvalitet, som den lottköpande allmänheten kan ha nytta och glädje av. På grund här- av förordar utredningen att ifrågavarande värdegräns för vinsterna höjs. Den före- slagna gränsen på 50 kr. syns lämpligt av— vägd. I samband härmed är lämpligt att även höja gränsen för lägsta insats. Utred- ningen förordar att denna sätts till två kr. De föreslagna höjningarna kan inte anses vara så stora att de skulle förändra anmäl- ningslotteriernas huvudsakliga karaktär av nöjesunderhållning. I detta sammanhang kan erinras om att lotteri efter anmälan en- ligt utredningens förslag endast skall få be- drivas, därest det utgör inslag i en offent- lig tillställning, samt att polismyndigheter- na skall få generell rätt att meddela erfor- derliga föreskrifter för anmälningslotterier.

När det gäller anmälningslotteri, där vinsterna består av anvisningar, förordar utredningen däremot att nuvarande värde- gränser bibehålls. Motivet härför är följan- de.

Vid lotteri där vinsterna utgörs av anvis- ningar, kan vinnarna samla dessa, tills de får ett tillräckligt stort antal för att förvär— va en vinst av större värde. Vid denna form av lotteri kan Vinstvärdet bli ganska bety- dande trots att lotteriet får anordnas en- bart efter anmälan. Lotterier där vinster i form av anvisningar förekommer, exempel- vis prisbingo och Black-J ack, har under de senaste åren fått en mycket betydande om- fattning. De drivs i regel enbart i kommer- siellt syfte. Av samma skäl, som ligger till grund för utredningens förslag i avsnitt 6.6

och 7.6 att ej höja värdegränserna för au— tomatspel och roulettspel, förordar utred- ningen att värdegränserna ej höjs i anmäl- ningslotterier, där vinsterna utgörs av an- visningar.

8.8 Beloppsgränsen för roulett- och auto- nimspel

Som framgår av avsnitt 6.6 och 7.6 anser utredningen mycket starka skäl föreligga för att ej höja värdegränsen för dylika lot- terier. Utredningen får härvidlag hänvisa till vad där sagts.

8.9. Beloppsgränsen för övriga lotterier som meddelas efter tillstånd av polismyndighet

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 3.4.3 utgörs en stor del av varulotterierna av sådana som anordnas efter tillstånd av polis- myndighet enligt 3 å b) i lotteriförordning- en. Polismyndighets befogenhet att meddela tillstånd till lotteri infördes först år 1949 och beloppsgränsen sattes då till 5 000 kr. och har därefter ej höjts. Med 1949 som basår (100) uppgår konsumentprisindex för februari 1970 till 232. Sedan beloppsgrän- sen för 3 å b) lotterier fastställdes har alltså levnadskostnader och priser mer än för- dubblats.

Detta innebär att enbart penningvärde- förändringen motiverar att gränsen sätts över 10000 kr. Åtskilligt talar emellertid — såsom bl. a. anförts av LKU —— för att gränsen för polismyndigheternas behörig- het att ge lotteritillstånd höjs ytterligare. Sålunda hänvisar LKU till att efter polis- väsendets förstatligande rikspolisstyrelsen i betydande utsträckning utfärdat generella föreskrifter för tillståndsgivning och kon- troll av polislotterier samt polismyndighe- ternas förvaltningsområden vidgats. Efter- som samtliga till länsstyrelsen inkomna an- sökningar remitteras till polismyndighet för yttrande skulle —— genom en höjning av gränsen för 35 b) lotterier — handlägg- ningstiden avsevärt kunna förkortas, vilket skulle innebära bättre service för allmän- heten och arbetsbesparing för länsstyrelser-

na. LKU, som främst haft att beakta ra- tionaliseringssynpunkter, har föreslagit att gränsen höjs till 30 000 kr.

Lotteriutredningen finner den av LKU föreslagna beloppsgränsen lämpligt avvägd. Några betänkligheter ur kontrollsynpunkt bör enligt lotteriutredningens mening ej fin- nas, om erforderliga bestämmelser utfärdas angående tillståndsgivning och kontroll.

Det är sannolikt att en sådan höjning av gränsen kommer att medföra en icke obe— tydlig ökning av antalet lotterier i storleks- ordningen mellan 5000 och 30000 kr. I betydande utsträckning torde dock denna ökning föranleda, att antalet lotteritillstånd totalt sett minskar. För närvarande ges näm- ligen flera lotteritillstånd under ett kalen- derår åt samma lotterianordnare för att den nuvarande gränsen för polislotterier skall kunna beaktas. Detta torde särskilt gälla bingolotterierna. En ordning som till- låter att lotterianordnaren kan tilldelas till- stånd till ett lotteri av större omfattning i stället för att detta uppdelas i tillstånd till flera lotterier med lägre omslutning, över- ensstämmer också bättre med grunderna för stämpelförordningen, enligt vilken stämpel- skatt skall uttas för lotterier med en om- slutning som överstiger 15 000 kr.

Med hänsyn till att den ideella förenings-

0—50 000 50 001—100 000 2 11 27

Även om samtliga ärenden som nu hand- läggs av Kungl. Maj:t decentraliserades till landets 24 länsstyrelser skulle detta inne- bära endast en obetydlig ökning av arbets— belastningen hos varje länsstyrelse. Å and- ra sidan kan en decentralisering knappast anses medföra någon mera väsentlig avlast- ning hos den centrala tillståndsmyndighe- ten. Frågan om en decentralisering från central tillståndsmyndighet till länsstyrelser- na bör emellertid även bedömas med led- ning av andra synpunkter.

Länslotterierna har under de senaste åren ökat mycket kraftigt i omslutning. Främst gäller detta lotterier av bingotyp. Det är sålunda inte ovanligt att en medelstor

100 001—200 000

verksamheten — särskilt idrottsklubbarna —— i stor utsträckning är beroende av in— komster från lotteriverksamhet av detta slag anser utredningen att några erinringar icke bör finnas mot den föreslagna höjningen av värdegränsen till 30 000 kr. Utredningen finner därför en sådan utvidgning icke böra möta betänkligheter.

8.10. Beloppsgränsen för länsstyrelselotteri

Konsumentprisindex har från 153 år 1959, då senaste gränshöjningen till 50000 kr. gjordes för länsstyrelselotterier enligt 3 & c), stigit till 232 i februari 1970 (1949=100). Redan penningvärdeförändringen skulle så- ledes motivera en höjning av gränsen för dessa lotterier till ca 80 000 kr.

Som framgår av avsnitt 8.4.2 framhöll Iotteriutredningen i sitt remissvar över de- partementsutredningens promemoria, att möjligheten borde undersökas att förlägga tillståndsgivningen till länsstyrelserna i stör- re utsträckning än vad för närvarande är fallet.

År 1969 handlades av Kungl. Maj:t 177 lotteriärenden, varav 112 ledde till tillstånd till sedellotterier. Omslutningen i de av Kungl. Maj:t beviljade lotteritillstånden framgår av följande tabell.

200 001—500 000 över 500 000 42 30

idrottsklubb anordnar bingolotterier för sammanlagt 200 000 kr. under ett år. Starka skäl talar för att denna tillståndsprövning av utpräglad länskaraktär i största möj- liga utsträckning bör åvila länsstyrelse. Det kan sålunda vara lämpligt att länsstyrelsen är informerad om de ofta mycket vidlyftiga projekt idrottsklubbar och andra lotteriar— rangörer avser att finansiera med inkoms- ter från lotterier. Länsstyrelserna har dess- utom förutom lokalkännedom en mångårig erfarenhet av tillståndsgivning samt tillgång till kunniga lotterikontrollanter. Om erfor- derliga centrala föreskrifter utfärdas, be- höver det knappast innebära någon för- sämring i möjligheten att upprätthålla er-

forderlig kontroll och enhetlighet i till- ståndsgivningen, inte ens om en långtgå- ende decentralisering till länsstyrelserna av tillståndsgivningen i lotteriärenden sker.

Utredningen anser sig böra föreslå en vidsträckt decentralisering och finner efter övervägande av olika på frågan inverkande förhållanden en gräns på 200 000 kr. lämp- ligt avvägd.

I likhet med den föreslagna höjningen av gränserna för polismyndighetens tillstånds- givning kan även en höjning av belopps- gränsen för länsstyrelselotterierna antas komma att medföra att antalet lotterier i den ifrågavarande storleksordningen ökar. Av i huvudsak samma skäl som i föregå- ende avsnitt anförts rörande polislotterier- na syns några mera vägande invändningar knappast kunna göras mot en sådan ut- veckling.

8.11 Rikslotteri

Några gränser för Kungl. Maj:ts rätt att bevilja tillstånd för lotteri finns icke angiv- na. Likväl tillämpas lotteriförordningen i praxis så, att några skillnader beträffande lotteriernas ändamål icke finns mellan riks- lotterier och övriga tillståndslotterier. Vida- re torde Kungl. Maj:t med undantag för vissa banklotterier icke gett tillstånd för lotterier med penningvinster utom givetvis för de statsägda bolagen Aktiebolaget Tips- tjänst och Svenska penninglotteriet aktie- bolag. Dock förekommer i viss utsträckning att tillstånd lämnas för lotterier, där en del av högvinsterna utgörs av värdepapper, re- gelmässigt svenska statens premieobligatio- ner. Det är även ganska vanligt att hög- vinster av mer exklusiv karaktär görs ut- bytbara mot obligationer. Slutligen har Kungl. Maj:t i några fall gett tillstånd för lotterier, vari vinsterna uteslutande utgjorts av obligationer. Dessa lotterier har varit avsedda att främja partipolitisk verksam- het. Av tabellen i föregående avsnitt fram- går att större delen av rikslotterierna har en omslutning mellan 100—500 000 kr., medan ca en 1/4-del av lotterierna hade en omslutning överstigande 500 000 kr. Av

dessa lotterier hade 16 lotterier en omslut- ning som uppgick till 1 milj. kr. eller mer. Av dessa uppgick fem till 2 milj. kr. eller mer. Största lotteriet uppgick till 4,5 milj. kr. Härutöver kan anmärkas att tillstånd i enstaka fall getts för lotterier med högre sammanlagd omslutning. Dessa lotterier har dock haft samband med riksomfattande ak- tioner av speciell karaktär, såsom exempel- vis Sveriges Radio aktiebolags familjetips.

I sitt remissvar över departementsutred- ningens förslag om decentralisering av till- ståndsgivningen för lotterier från Kungl. Maj:t till central myndighet förklarade sig Iotteriutredningen dela departementsutred- ningens synpunkt, att frågor som har sam- band med prövning av ärenden om till- stånd till lotteri knappast kunde anses vara av sådan vikt att beslutanderätten i första hand bör ankomma på Kungl. Maj:t. Lotte- riutredningen har icke funnit skäl frångå denna uppfattning och föreslår således att Kungl. Maj:ts hittillsvarande beslutanderätt i lotterier, i den mån de ej genom i före- gående avsnitt föreslagna värdegränser de- legeras till länsstyrelserna, i första hand skall åvila en central myndighet. Såsom utredningen tidigare anfört i avsnitt 8.6 bör beloppsgränser i lotteriförordningen i prin- cip bibehållas. Av samma skäl som an- förts i detta sammanhang anser utredning- en att en högsta beloppsgräns även bör in- föras för rikslotterierna. Med hänsyn till rådande förhållanden på lotterimarknaden vill utredningen föreslå en högsta gräns på 3 milj. kr. Ansökningar om större lotterier bör enligt utredningens mening även i fort- sättningen prövas av Kungl. Maj:t, enär lotterier av sådan storlek kan få betydande konsekvenser för försäljningsmöjligheterna i övriga lotterier. Som ovan angetts torde tillstånd till penninglotteri under senare tid endast ha beviljats Tipstjänst och Penning- lotteriet. Tillståndsgivningen för dessa bo- lag har statsfinansiell betydelse. Vidare har tillståndsgivningen nära samband med bo— lagens förvaltning. På grund härav anser utredningen att denna tillståndsgivning även i fortsättningen bör handhas av Kungl. Maj:t. Därest penninglotterier bör beviljas

även i andra fall torde detta vara av sådan betydelse för lotterimarknaden i dess hel- het, att beslut härom endast bör kunna fat- tas av Kungl. Maj:t. Beträffande lotterier med värdepapper som vinster anser utred- ningen att tillstånd härför i princip icke bör meddelas, enär eljest risk finns för att gränsen mellan penninglotterier och varu- lotterier kommer att utsuddas. För närva- rande ges i många fall tillstånd till lotterier på riksplanet, i vilka en viss del av vinster- na utgörs av värdepapper. Ofta utgör dessa vinster alternativ till högvinster av speciell karaktär, såsom exempelvis resor. Utred- ningen anser därför att den centrala till- ståndsmyndigheten bör ha möjlighet att ge tillstånd till lotterier, där vinsterna i be- gränsad utsträckning utgörs av värdepapper. Utredningen förordar att högsta gränsen för sammanlagda värdet av vinster i form av värdepapper bör, som också föreslagits av departementsutredningen, sättas till en tiondel av den beviljade omslutningen för lotteriet. Därest särskilda skäl finns för att meddela tillstånd för lotteri med större an- del av sådana vinster, bör beslut härom fat- tas av Kungl. Maj:t.

8.12 Val av central tillståndsmyndighet

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 8.4.1 har departementsutredningen föreslagit, att tillståndsgivningen för rikslotterierna skall överflyttas från Kungl. Maj:t till kommers- kollegium. Denna myndighet har dock ald- rig haft någon befattning med lotteriären- den. Det skulle således bli fråga om en helt ny arbetsuppgift. Kollegiets framtida verksamhet är föremål för utredning av en särskilt tillkallad utredning, kommerskolle- gieutredningen. Lotteriutredningen har haft överläggning med denna angående överflytt- ning av tillståndsgivning för rikslotterierna, varvid kommerskollegieutredningen bestämt avstyrkt att kollegiet åläggs ifrågavarande uppgift.

En central myndighet som redan för när— varande har viss befattning med lotteriären- den är kontrollstyrelsen. Denna myndighet är som framgår av redogörelsen i avsnitt

2.2 beslutsmyndighet vad gäller lotterivinst- skatt och stämpelskatt på lotterier. Det kan antas att vissa rationaliseringsvinster kan göras, om dessa uppgifter sammanförs med den centrala tillståndsgivningen för lotteri- er. Härvid bör särskilt uppmärksammas att utredningen i avsnitt 9.5 förordar, att även den centrala tillsynen rörande lotterier åläggs samma myndighet. I detta samman— hang vill utredningen anmärka att kontroll- styrelsen redan tidigare handlägger vissa tillståndsärenden.

Utredningen har haft samråd med före- trädare för kontrollstyrelsen, som förklarat sig dela utredningens uppfattning att det vore rationellt att sammanföra de olika myndighetsfunktionerna på lotteriområdet hos samma myndighet. Det förordades där- för att dessa uppgifter ålades kontrollsty- relsen. Man hänvisade emellertid samtidigt till att kontrollstyrelsens arbetsuppgifter en- ligt beslut av riksdagen skall övertas av det nybildade riksskatteverket från den 1 ja- nuari 1971. Frågan om riksskatteverkets or- ganisation är föremål för utredning av riks— skatteverkskommittén. Utredningen har även haft samråd med denna kommitté, vilken förklarat att om Iotteriutredningen ansåg lämpligt föreslå att kontrollstyrelsen ålades ifrågavarande uppgifter, så fanns inget hin— der att överföra dessa till riksskatteverket.

Utredningen har även övervägt om upp- gifterna borde åläggas någon för ändamå- let inrättad ny myndighet, men har därvid funnit att dessa ej kunde beräknas bli av sådan omfattning att ett sådant förslag kun- de anses motiverat.

Utredningen föreslår därför att de cen- trala uppgifterna rörande tillståndsgivning och tillsyn över lotterier skall ankomma på kontrollstyrelsen.

8.13 Frågan om en lotterianordnare kan erhålla fler tillstånd under samma år, ehuru beloppsgränsen därigenom överskrids

8.13.1. Förarbeten

Enligt det förslag till lotteriförordning som framlades genom proposition nr 76 år 1939 ankom tillståndsprövningen beträffande

smärre lotterier upp till 3 000 kr. på läns- styrelserna. Förslaget innehöll i 3 5 b) en föreskrift, enligt vilken samme anordnare icke fick under kalenderåret beviljas lotte- rier, som sammanlagt översteg 3000 kr. Anmälningslotterier enligt 2 & och 3 åa) lotteriförordningen skulle därvid icke med- räknas. I sitt utlåtande i anledning av pro- positionen anförde första lagutskottet (1LU 1939: 17 s. 16) bl. a. följande:

Enligt 3 5 under b) i förslaget skall läns- styrelse äga meddela tillstånd till egentligt lot— teri under förutsättning bl. a., att icke inom länet av samme anordnare under kalenderåret anordnas lotteri av dylik beskaffenhet med in- satser till högre sammanlagt belopp än 3000 kr., varvid lotterier vilka anordnas enligt 2 & eller enligt 3 & a) icke skola medräknas. Där- emot skall enligt förslaget lotteri som anord— nas efter tillstånd av Kungl. Maj:t inräknas i nämnda maximibelopp. I den i stort sett mot- svarande bestämmelsen i 3 å nu gällande lot- teriförordning om rätt för länsstyrelse att läm- na tillstånd till lotteri hänför sig maximibe- loppet icke till kalenderår. Bestämmelsen tor- de likväl i praktiken såsom regel hava tilläm— pats i enlighet därmed. Då omständigheterna i ett enskilt fall kunna vara sådana att läns- styrelsen bör vara berättigad att meddela nytt tillstånd även under samma kalenderår, anser utskottet det vara tillräckligt att i förordningen anknyta maximibeloppet till det lotteri varom fråga är. Beträffande beloppets storlek anser utskottet, att då det i dessa fall ankommer på länsstyrelsen att pröva alla de omständigheter, som kunna inverka på frågan om tillstånd skall lämnas, samt någon ovillkorlig rätt för en sökande att erhålla tillstånd givetvis icke föreligger, det sammanlagda insatsbelopp, vid vars överskridande meddelande av tillstånd en- dast skall få ankomma på Kungl. Maj:t, utan olägenhet kan sättas till 5000 kr. Utskottet föreslår alltså att såsom villkor för meddelan- de av tillstånd enligt 3 & under b) uppställes, att insatserna i lotteriet icke uppgå till högre sammanlagt belopp än 5000 kr.

Vad utskottet sålunda föreslagit beakta- des och lotteriförordningen stadgade i den- na del endast, att insatserna icke fick upp- gå till högre sammanlagt belopp än 5 000 kr.

Nu förevarande spörsmål berördes ånyo år 1959 i samband med att fråga var om viss höjning av den för länsstyrelserna då gällande värdegränsen på 30000 kr. I sitt remissyttrande tog sålunda länsstyrelsen i

Örebro län — under erinran om första lag- utskottets ovan återgivna uttalande —— även upp frågan om den tidrymd, för vilken in- satsmaximeringen skulle gälla, och om läns- styrelsen t. ex. under ett och samma kalen- derår kunde bevilja sökande, som tidigare under året beviljats lotteri med högsta möj- liga insats, ytterligare lotteritillstånd. Med anledning härav framhöll departementsche- fen följande (prop. 1959: 104 s. 6):

Den av länsstyrelsen i Örebro län berörda frågan om den tidrymd för vilken tillstånds- gränsen bör gälla föranleder mig —- under erinran om det av länsstyrelsen åberopade ut- låtandet av första lagutskottet _ endast att framhålla, att när det gäller lotterier som be- viljas av Kungl. Maj:t en och samma orga- nisation som regel beviljas blott ett lotteritill- stånd per kalenderår.

8.132 Uttalanden av JO

I anledning av ett ärende där en polismyn- dighet i anslutning till ett beviljat lotteri lämnat ytterligare tillstånd och därmed överstigit maximigränsen, har JO uttalat följande (JO:s ämbetsberättelse 1964, s. 556):

Vid ärendets avgörande anmärkte jag bl. a. att det av principiella skäl icke kunde anses stå i överensstämmelse med lotteriförordning- ens bestämmelser att — om en sökande öns- kade under viss bestämd tid avyttra lotter till förmån för sin verksamhet men av ena eller andra skälet uppdelade lotterna i olika serier eller vidtoge annan organisatorisk uppdelning av lotterna —— betrakta varje sådan uppdelning såsom ett fristående lotteri, på vilket den i förordningen angivna insatsmaximeringen skul- le kunna tillämpas. Om ett dylikt betraktelse- sätt godtoges, skulle kompetensgränserna för tillståndsprövningen —— och tillika bestämmel- serna om stämpelavgift å lottsedlar — lätt kun- na kringgås.

Även påföljande år behandlade JO den- na fråga (JO:s ämbetsskrivelse 1965 s. 547), som då aktualiserats av en polismyndighets cirkulärskrivelse.

Efter att ha redogjort för bakgrunden och tidigare uttalanden i frågan framhöll JO:

Av vad sålunda förekommit torde framgå, att något principiellt hinder icke föreligger el- ler avsetts skola föreligga för tillståndsgivande

myndighet —— polismyndighet eller länsstyrelse — att under samma kalenderår bevilja viss or- ganisation tillstånd att anordna mer än ett fri- stående lotteri med maximiinsats. Sådan till- ståndsgivning bör ske med återhållsamhet. Be— dömningen härutinnan får helt naturligt bli beroende av olika lokala förhållanden och om- ständigheterna i de särskilda fallen.

8.133. Myndigheternas praxis

De svårigheter vid bedömningen av till— ståndsgivningen som i detta avseende up- penbarligen föreligger har ökats under se- nare år. Särskilt det stora antalet ansök— ningar om bingolotterier har bidragit här- till. Det förekommer sålunda exempel på att en förening, som fått tillstånd av läns— styrelsen att anordna ett bingolotteri för 50000 kr., samtidigt erhållit tillstånd hos polismyndighet att anordna sådant lotteri. Det finns vidare exempel på att polismyn- dighet lämnar föreningar tillstånd till bingo- spel under snart sagt varje vecka under hela året. Härvid bör särskilt uppmärksam— mas att lotterianordnaren kan undgå stäm- pelskatt, om han erhåller tillstånd till flera mindre lotterier i stället för ett med mot- svarande sammanlagda belopp, då ju skatt endast utgår i den mån insatsbeloppet över- stiger 15 000 kr. Inom vissa län har även kunnat märkas en tendens till att förening- ar ansöker om t. ex. tre lotterier å 15000 kr. i stället för ett lotteri om 45 000 kr., även detta i syfte att undgå stämpelskatt.

8.13.4 Utredningen Som framgår av den lämnade redogörelsen råder osäkerhet huruvida beloppsgränserna i lotteriförordningen skall avse vad som kan ges i tillstånd åt en och samme anordnare under ett kalenderår eller om dessa blott avser det enskilda lotteritillståndet. För att åstadkomma en rättvis fördelning av lotte- ritillstånden syns erforderligt att myndig- heterna tillämpar samma regler härvidlag. Detta bör lämpligen ske genom att lotteri- förordningen förtydligas i detta avseende. Det förhållandet att beloppsgränserna för de lokala myndigheternas tillståndsgivning höjs högst väsentligt medför att det i fram- tiden ej lika ofta finns anledning att under

ett kalenderår ge samma förening så många tillstånd att beloppsgränsen överskrids. Ut- redningen vill därför förorda, att lotteriför- ordningen ändras på sådant sätt att därav framgår att polismyndighet, länsstyrelse och kontrollstyrelsen äger rätt att under samma kalenderår meddela samma sökande till- stånd till högst resp. 30 000 kr., 200 000 kr. och 3 milj. kr.

Som framgår av avsnitt 8.6 föreslås att en förening skall kunna få lotteritillstånd i den omfattning som svarar mot det ända— mål som lotteriet skall stödja, oavsett verk- samhetens lokala begränsning, i vilket fall tillståndet skall meddelas av den myndig- het som med hänsyn till det sökta lotteri- tillståndets storlek är behörig avgöra ären- det. Detsamma bör givetvis gälla om en förening genom tidigare tillstånd under ka- lenderåret utnyttjat gränsen för vederbö— rande lokala myndighets möjlighet att ge tillstånd.

Det är vidare angeläget att lotteritillstånd ej ges på sådant sätt att möjlighet därige- nom ges att undgå stämpelskatt. Sålunda bör t. ex. för ett bingolotteri, som skall be- drivas en dag i veckan under ett halvår. endast ges ett tillstånd och ej tillstånd för varje speltillfälle.

I detta sammanhang skall även beröras ett annat för de tillståndsgivande myndig- heterna ofta återkommande problem, näm- ligen frågan om vilka sökande som skall betraktas som självständiga organisationer. I flera fall torde bildas stödföreningar, spe- cialsektioner till föreningarna etc. endast i syfte att för samma ändamål kunna er- hålla flera lotteritillstånd. Enligt utredning— ens mening bör frågan om sökanden är fristående från moderföreningen underkas- tas en materiell prövning. Det bör ej vara tillräckligt att sökanden är en i formellt hänseende fristående ideell förening utan det bör även krävas att den i väsentlig om- fattning har en från moderföreningen skild medlemskader och förvaltning och annat verksamhetsområde än det moderförening- en har.

Som ovan nämnts förordar LKU att be— svärsrätten i lotteriärenden begränsas. LKU anför därvid följande:

Lotteriförordningen saknar bestämmelser om särskild besvärsordning för lotteriärenden. Besvärsordningen regleras i stället i polisin— struktionen och länsstyrelseinstruktionen och enligt dessa anförs nu besvär över polismyn- dighets beslut hos länsstyrelsen och besvär över denna myndighets beslut hos Kungl. Maj:t. An- talet besvär i lotteriärenden är för närvarande förhållandevis ringa. 1966 diariefördes sam- manlagt 36 ärenden rörande besvär hos de länsstyrelser, som insänt uppgifter härom till LKU, och Kungl. Maj:t avgjorde under sam- ma år sex besvärsärenden. Om LKU:s förslag om myndigheternas kompetensområden god- tas, torde emellertid antalet besvärsärenden öka och det kan därför föreligga behov av att i detta sammanhang närmare reglera besvärs- rätten.

Det är från rättssäkerhetssynpunkt givet att besvär över såväl polismyndighets som läns— styrelses beslut i första hand även framdeles ska kunna anföras. Med hänsyn till karaktä- ren hos dessa ärenden kan det däremot disku- teras om det är nödvändigt att frågan om de förhållandevis enkla lotterierna, för vilka po- lisen är första beslutande myndighet, ska kun- na föras genom två besvärsinstanser, länssty- relsen och Kungl. Maj:t. Om ovan i punkt 5.22 åsyftade tillämpningsföreskrifter utfärdas, torde den rent juridiska bedömningen av des- sa ärenden icke komma att innebära några större svårigheter och bedömningen skulle där- för i första hand utgöra ett avgörande om lämpligheten, sett från olika synpunkter. Främst med tanke härpå anser LKU att rätts- säkerheten inte vore i fara om länsstyrelsens avgörande i besvärsmål inte kunde överklagas.

LKU föreslår på grund härav att besvärs- rätten för denna typ av lotteriärenden inskränks på motsvarande sätt som nu förekommer i vapenförordningen. Rätten att anföra besvär över länsstyrelsens beslut i första instans på- verkas däremot ej av detta förslag.

Lotteriutredningen vill för sin del anföra följande. Antalet besvär hos Kungl. Maj:t i lotteriärenden är mycket ringa. Någon vä- sentlig arbetsbesparing torde därför icke er- nås genom den av LKU föreslagna begräns- ningen av besvärsrätten. Som motiv för en begränsning av besvärsrätten anförs att — därest tillämpningsföreskrifter utfärdas — bedömningen av besvären väsentligen skulle

förenklas, varför en besvärsinstans skulle vara tillräcklig. Enligt vad utredningen er- farit rör en betydande del av besvärsären— dena frågor om tolkning av lotteriförord- ningens ändamålsbestämmelser. Att utfär- da tillämpningsföreskrifter i detta avseen- de anser utredningen ej kan komma i fråga utan dylika tolkningsfrågor måste liksom hittills lösas genom praxis. Utredningen fin- ner även i övrigt värdefullt att besvär kan föras upp till Kungl. Maj:t även i andra fall, enär härigenom större förutsättningar ges för att genom vägledande avgöranden åstadkomma en enhetlig praxis.

Utredningen föreslår således att besvär över polismyndighets beslut rörande lotteri skall kunna föras hos länsstyrelsen och vi- dare till Kungl. Maj:t. Besvär över beslut av länsstyrelse eller kontrollstyrelsen skall fö— ras hos Kungl. Maj:t. Utredningen förut— sätter att i besvärsärenden, som gäller tolk- ning av lotteriförordningen eller av tillämp- ningsföreskrifter till denna ävensom i ären- den som eljest är av principiellt intresse, yttrande regelmässigt inhämtas från kon- trollstyrelsen såsom central tillsynsmyndig- het.

9.1. Kontrallbegreppet

I 4 & lotteriförordningen stadgas.

Vid meddelande av tillstånd till lotteri må föreskrivas de närmare villkor samt meddelas de kontroll- och ordningsföreskrifter, vartill omständigheterna kunna giva anledning. Be- träffande lotteri, varom förmäles i 2 & eller 3 & a), äger polismyndigheten meddela erforderli- ga kontroll- och ordningsföreskrifter. Vid med- delandet av kontroll- och ordningsföreskrifter skall iakttagas, att lotteriet icke mer än nö- digt är betungas.

I SOU 1938: 17 upptogs även kontroll— frågan till behandling. I samband med för- slag om rätt för lotterianordnare att i vissa fall anordna lotteri efter anmälan fram- hölls bl. a. följande.

Såsom tidigare anförts bör polismyndighe- ten, då anmälan om lotteri sker enligt 2 eller 3 &, äga meddela erforderliga föreskrifter för åstadkommande av kontroll å och ordning vid lotteriet. Motsvarande befogenhet bör tillkom- ma länsstyrelsen vid meddelande av tillstånd till lotteri enligt 3 &. För att dylika, för varje särskilt fall lämpade föreskrifter, skola kunna utfärdas måste vederbörande myndighet hava tillgång till närmare uppgifter rörande beskaf- fenheten av de lotteriföretag, anmälan åsyftar, de omständigheter, under vilka anordnandet skall äga rum, m. m. Något uttryckligt stad- gande om skyldighet för anordnaren att läm- na sådana uppgifter torde knappast vara be- hövligt. I viss mån innebär redan anmälnings- plikten dylik skyldighet. Skulle en anordnare motsätta sig att lämna eventuellt erforderliga kompletterande upplysningar, riskerar han att myndigheten ser sig tvungen att meddela strängare bestämmelser än som måhända eljest

Principiella synpunkter rörande kontrollen

skulle ansetts nödvändiga. I anslutning till det sist sagda vilja sakkunniga framhålla, att de åtgärder, som ur ordnings- och kontrollsyn- punkt föreskrivas, skäligen böra bekostas av lotteriföretaget. Å andra sidan är det angelä— get, att föreskrifterna i fråga icke bliva onö- digt betungande. I vissa fall, såsom t. ex. då ett lotteri i samband med välgörenhetstillställning anordnas av någon välkänd förening, torde fö- reskrifterna kunna så begränsas, att kostnad för deras tillämpning praktiskt taget icke åsam— kas vederbörande. Denna princip har synts sak- kunniga böra komma till uttryck i förord- ningen.

Vidare anförde de sakkunniga följande. Stadgandet i 3 &, att lotteri under vissa för- utsättningar må anordnas efter tillstånd av länsstyrelsen, innebär naturligtvis icke, att läns- styrelsen alltid, om angivna förutsättningar äro för handen, är skyldig att meddela tillstånd. Förutom den rätt att vägra tillstånd, då an- ledning därtill föreligger, som länsstyrelsen så- lunda får anses äga, bör länsstyrelsen även hava möjlighet att för meddelande av tillstånd uppställa särskilda villkor, utöver de i förord— ningen stadgande. Såsom i det föregående be- rörts, kan det exempelvis i vissa fall vara lämp- ligt att begränsa lotteritillståndet genom minsk- ning av insatsmaximum eller genom en förkla- ring att lotteriet må bedrivas allenast inom visst område av länet. I Kungl. Maj:ts resolu— tioner plägar numera föreskrivas, att lotteriets inkomster ej må användas för representation eller liknande ändamål. En dylik föreskrift kan även vara lämplig, då tillstånd meddelas av länsstyrelserna. Vidare kan fordras, att vins- ternas värde skall stå i visst förhållande till in- satsbeloppet, att viss del av vinsterna skall ut- göras av svenska hantverksprodukter m. m. Bryter någon mot villkor, som länsstyrelsen på

detta sätt förbundit med lotteritillståndet, bör anses som om lotteriet anordnats utan tillstånd.

Vid framläggande av propositionen med förslag till ny lotteriförordning (prop. 1939: 76) upptog departementschefen de sakkun- nigas förslag i fråga om kontrollen utan några väsentliga ändringar.

Vid behandling i första lagutskottet an- förde utskottet (1LU 1939z17) följande.

I 4 % upptagas bestämmelser, i första stycket om skyldighet för anordnare av lotteri enligt 2 eller 3 & att underkasta sig kontroll- och ord- ningsföreskrifter av vederbörande polismyn- dighet eller länsstyrelse samt i andra stycket om rätt för länsstyrelse att vid meddelande av tillstånd enligt 3 & föreskriva särskilda villkor med avseende å lotteriet. Då någon klar gräns svårligen synes kunna dragas mellan de före- skrifter som länsstyrelse i olika hänseenden kan lämna vid meddelande av tillstånd enligt 3 5 under b), anser utskottet dessa föreskrifter lämpligen böra hänföras under en gemensam bestämmelse i förordningen. Därjämte torde — med särskild hänsyn till straffbestämmelserna, vartill utskottet nedan återkommer — 4 & böra givas sådan avfattning att därav även framgår att Kungl. Maj:t vid meddelande av lotteritill- stånd kan uppställa villkor samt själv eller ge- nom polismyndighet lämna föreskrifter för åstadkommande av kontroll å och ordning vid anordnandet av lotteriet. Utskottet vill därför förorda att i förevarande hänseenden stadgas, att vid meddelande av tillstånd till lotteri må föreskrivas de närmare villkor samt kontroll- och ordningsbestämmelser som av omständig- heterna kunna föranledas, samt att anordnare av lotteri, varom förmäles i 2 5 eller 3 & un- der a), är skyldig att ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som polismyndigheten må finna anledning meddela för åstadkommande av kon- troll å och ordning vid lotteriet, därvid skall iakttagas att lotteriet icke mer än nödigt är betungas.

Kontrollbestämmelserna i 4 & lotteriför- ordningen utformades därefter i enlighet med utskottets förslag.

4 & lotteriförordningen ger sålunda till- ståndsmyndigheten rätt att vid meddelande av tillstånd för lotteri föreskriva de när- mare villkor samt meddela de kontroll- och ordningsföreskrifter, vartill omständigheter- na kan ge anledning. Förarbetena till lag- rummet ger icke någon närmare vägledning om gränsen mellan å ena sidan villkor och å andra sidan kontroll- och ordningsföre-

skrifter. I anslutning härtill bör först kon- stateras att denna distinktion saknar bety- delse för tillståndslotterierna, där tillstånds— myndigheten äger meddela såväl villkor som kontroll— och ordningsföreskrifter i erfor- derlig omfattning. Däremot får denna skill- nad betydelse för anmälningslotterierna, för vilka endast kontroll- och ordningsföreskrif- ter kan meddelas. För att belysa vad polis- myndigheterna i praxis ansett kunna inord- nas under begreppet kontroll- och ordnings- föreskrifter kan följande nämnas. Härvid torde först kunna slås fast att kontroll- och ordningsföreskrifter, som inskränker lotterianordnarens rätt att efter anmälan anordna lotteri — utöver vad som följer av 2 5 och 3 åa) rörande insatsernas stor- lek, vinstvärde, ändamål m. m. _— icke an- ses kunna meddelas med stöd av 4 % lotte- riförordningen. I praxis syns polismyndig- heterna vidare i regel tolka 4 & så, att den- na icke ger polismyndigheten rätt att i öv- rigt meddela bestämmelser rörande lotteri- ets plan, d.v.s. proportion mellan insat- ser och vinster samt antal lotter och vinst- chanser. Dylika bestämmelser anses näm- ligen vara villkor för lotteriet, vilka jäm- likt 4 S endast kan meddelas i samband med tillstånd för lotteri. Av vad nu sagts följer att polismyndigheternas rätt att med- dela kontroll- och ordningsföreskrifter för anmälningslotterier — enligt den tolkning som syns vara vanligast förekommande hos dessa myndigheter —— huvudsakligen är be- gränsad till att utse kontrollant i syfte att tillse, att lotteriförordningens bestämmelser efterlevs samt att avfordra lotteriet redovis- ning för att kontrollera att ev. förekom- mande vinstskatt inbetalas. Vidare äger po- lismyndigheten meddela erforderliga före- skrifter så att icke obehöriga förfaranden skall kunna äga rum till förfång för den i lotteriet deltagande allmänhetens vinst- möjligheter. Som exempel härpå kan näm- nas föreskrifter rörande tombolalotters för- segling. Dessutom äger polismyndigheten givetvis meddela ordningsföreskrifter för lotteriet, såsom t. ex. bestämmelser rörande tid och plats för lotteriets bedrivande. Så- dana bestämmelser kan dock likaväl med-

delas för den offentliga nöjestillställning, i samband varmed lotteriet bedrivs.

Enligt utredningens mening, som närma— re kommer att utvecklas i detta kapitel, skall några bestämmelser i princip icke be- höva meddelas med stöd av lotteriförord- ningen när det gäller anmälningslotterier. Anledning saknas att upprätthålla någon distinktion mellan å ena sidan villkor och å andra sidan kontroll- och ordningsföre- skrifter. Utredningen föreslår därför att nämnda termer i 4 & lotteriförordningen er- sätts med ordet föreskrifter.

9.2 Behovet av kontroll

Behov av kontroll över lotteriverksamhet betingas av olika skäl. Det finns sålunda ett allmänt intresse av att gällande bestäm- melser och föreskrifter för lotterier efter- levs. Vidare skall allmänhetens intresse av att lotteriverksamheten bedrivs under kor— rekta former tillgodoses. Ur den lottköpan- de allmänhetens synpunkt behövs således kontroll för att säkerställa att lottköparna får skäliga vinstchanser, att vinsterna är av nöjaktig beskaffenhet samt att en rim- lig del av insatsbeloppet kommer det för lotteriet avsedda ändamålet till godo. För lotterianordnaren finns behov av kontroll av lotteriets skötsel så att största möjliga överskott kommer lotteriets ändamål till go- do. Ur fiskalisk synpunkt finns behov av kontroll av att skatter och stämpelavgifter som skall utgå inbetalas.

9.3. Kontrollens genomförande

Enligt 4 & lotteriförordningen gäller att lot- teriet icke mer än nödigt är betungas av kontroll- och ordningsföreskrifter. Utred- ningen vill understryka att denna princip även i fortsättningen bör vara vägledande, då föreskrifter för lotteri skall utformas. Utredningsarbetet har visat att de miss- förhållanden, som vidlåder lotteriverksam- heten, i första hand bör angripas genom föreskrifter av generell karaktär samt ge- nom en skärpning av kraven för att till- stånd till lotteri skall ges. Men även hämt—

över krävs kontroll för att söka få till stånd en bättre ordning än den nuvarande. Det är synnerligen viktigt att till lotterifö- reståndare endast utses härtill lämpade per- soner. De tillståndsgivande myndigheterna bör därför ägna stor omsorg åt denna frå- ga. Särskilt bör i detta sammanhang un- derstrykas, att lotteriföreståndaren måste ha en från vinstleverantörerna helt fristå- ende ställning och ej heller i övrigt får ha någon intressegemenskap med de företag som anlitas vid lotteriets bedrivande. I öv- rigt bör anmärkas att givetvis endast per- soner med god vandel bör anförtros upp- draget att vara lotteriföreståndare. Stor vikt bör även läggas vid att till lotterikontrollan- ter endast utses lämpliga personer. Erfor- derliga föreskrifter bör lämnas rörande kon- trollantemas åligganden.

Sedan en förebyggande kontroll sålunda genomförts, bör kontrollen i övrigt begrän- sas till vad som är nödvändigt för att sä- kerställa att gällande bestämmelser för lot- teriverksamhet och för lotteriet meddelade särskilda föreskrifter efterlevs samt att den lottköpande allmänhetens behöriga intres- sen tillgodoses. Sådana föreskrifter bör vara av generell karaktär. En närmare redogö- relse för utredningens synpunkter rörande innehållet i sådana föreskrifter lämnas rö- rande sedellotteri i kap. 4 och 10 samt rörande bingo i kap. 5 och 11. Som fram— går av kap. 6 och 7 förordar utredningen vidare att generella föreskrifter utfärdas rörande spelautomater och rouletter. Utred- ningen får härvidlag hänvisa till nämnda kapitel.

9.4. Enhetlig kontroll

I berättelse över den år 1963 verkställda granskningen av statsverket anförde riks— dagens revisorer bl.a. följande.

Till följd av avsaknaden av mera utförliga och tvingande direktiv om villkoren för lotte- rier av olika omfattning finnes emellertid allt- jämt utrymme för en icke ringa oenhetlighet i fråga om de föreskrifter som meddelas i lotte- riärenden. Revisorerna har särskilt iakttagit att vissa länsstyrelser i alltför begränsad utsträck- ning upplyser om vad anordnare och kontrol-

lanter har att iakttaga. Andra länsstyrelser, som är mera utförliga härvidlag, utfärdar stundom egna föreskrifter som på olika sätt avviker från typreglerna. I vissa avseenden synes också gäl- lande föreskrifter knappast äga underlag i de verkliga förhållandena eller ens vara praktiskt genomförbara. Ett exempel härpå utgör den vanligen meddelade föreskriften att kontrollan- ten skall övertyga sig om att antalet vinstlot- ter och nitlotter motsvarar vinstplanens uppgif- ter härom. Då numera ett betydande antal lot- terier med större omslutning levereras med förseglade lotter från särskilda i lotteribran- schen arbetande företag, torde kontrollanten icke ha möjlighet att ens genom stickprov granska lotterna, eftersom detta skulle med- föra att förseglingen brytes. Kontrollanten har alltså att förlita sig på uppgifterna från det anlitade företaget, vilket också regelmässigt torde ha blivit praxis. Som ytterligare exempel kan nämnas föreskriften att vinstdragningen skall verkställas under kontrollantens tillsyn. Vid de s. k. snabblotterierna, som likaledes le- vereras förseglade från olika affärsföretag, lä- rer denna föreskrift ofta icke iakttagas och torde för övrigt i dylika fall sakna mening. Revisorerna har vidare vid några länsstyrelser tagit del av handlingarna i lotteriärenden i vilka tillstånd beviljats under något av de se- nare åren. Granskningen har utvisat att vissa brister föreligger i fråga om lotteriernas slut- redovisning. I åtskilliga fall har sålunda rap- porter om lotteriernas avslutande och resultat icke inkommit till vederbörande länsstyrelse. Revisorerna har begränsat sin granskning till länsstyrelsernas befattning med lotteriärenden. Då dessa myndigheters praxis torde få anses normgivande även för polismyndigheternas be- handling av motsvarande ärenden och de fö- refintliga bestämmelserna för lotteriväsendet gäller för samtliga slag av lotterier, kan det förutsättas att den oenhetlighet och de brister som iakttagits hos länsstyrelserna icke är mind- re framträdande vid den stora mängd av lotte- riärenden som polismyndigheterna handlägger. Det synes revisorerna önskvärt att mera enhet- liga bestämmelser meddelas för dylik verksam- het och att därvid kontrollmomentet särskilt beaktas. En avvägning är givetvis erforderlig mellan å ena sidan principen att lotterierna ej skall onödigt betungas med administration och kostnader samt är andra sidan allmänhetens berättigade krav på säkerhet.

Liknande synpunkter har vid skilda till- fällen även framförts av justitiekanslern och justitieombudsmannen.

Under senare år har enhetligheten röran- de tillsynen över lotterier i vissa avseenden förbättrats.

Rikspolisstyrelsen har sålunda utformat vissa blanketter och i samband härmed ut- färdat generella anvisningar för kontrollen av polislotterierna. Även för länsstyrelser- nas del har kontrollbestämmelsema blivit mer enhetliga. I stor utsträckning har där- vid de av Kungl. Maj:t utfärdade lotteribe- stämmelserna1 stått som förebild för läns- styrelsernas bestämmelser.

Den utveckling som sålunda skett bör fullföljas. Med hänsyn till det stora antal lotterier som förekommer är det synnerli- gen väsentligt såväl för de handläggande myndigheterna som för lotterianordnarna själva och de företag som arbetar på den- na marknad att alla möjligheter att ratio- nalisera lotteriverksamheten tillvaratas. Mot denna bakgrund framstår det som angeläget att kontrollföreskriftema kan ges en så en- hetlig utformning som möjligt. Detta torde särskilt gälla principerna för vinstinköp, be- räkning av vinstvärden och lottsedlarnas utformning. Slutligen är ur kontrollsynpunkt synnerligen viktigt att myndigheterna med- delar samma föreskrifter. Dessas art och omfattning kan nämligen i många fall ha stor betydelse för lotteriets ekonomiska re- sultat. Därest olika föreskrifter utfärdas, beroende av vilken myndighet som lämnar lotteritillstånd, finns risk för att lotterian- ordnarna väljer att söka tillstånd hos den myndighet, som utfärdar de ur anordna- rens synpunkt lämpligaste föreskrifterna, något som icke främjar en rättvis och väl- avvägd tillståndsgivning.

Vad ovan sagts rörande åstadkommen ökad enhetlighet i lotteriärenden gäller när- mast sedellotterierna. När det gäller nya spelformer som introduceras på lotterimark— naden, särskilt bingo och spelautomater, rå- der betydande skillnader i praxis mellan olika handläggande myndigheter och beho- vet av enhetliga föreskrifter framstår här som synnerligen angeläget.

Utredningen har vidare diskuterat huru- vida olika föreskrifter av generell karaktär bör meddelas för lotterier beviljade av myn- digheter med olika behörighet att meddela

1 Lotteribestämmelser utfärdade av Kungl. Maj:t den 27 juli 1956.

tillstånd, m.a.o. polismyndigheter, länssty- relser och central tillståndsmyndighet. Om de av utredningen föreslagna höjningarna av gränsen för myndigheternas tillstånds- givningar genomförs, torde något behov av skilda föreskrifter i princip inte längre fin- nas. Några bärande skäl torde ej finnas för att ha strängare kontroll i ett rikslotteri än för ett länsstyrelselotteri eller större po- lislotteri, med hänsyn till att även de sist- nämnda lotterierna enligt utredningens för- slag skall kunna ha en betydande omslut- ning. Enligt utredningens mening bör före- skrifterna kunna utformas på sådant sätt att lotteriernas verksamhet icke onödigt be— tungas. Vissa skillnader torde dock vara ofrånkomliga. Sålunda syns onödigt att för mindre lotterier upprätthålla de föreslagna formella kraven på vinsternas beskaffenhet. Vidare torde någon lägsta värdegräns icke behöva upprätthållas i lotterier, där vins- terna utlämnas direkt i samband med lott- försäljningen. Som exempel på övriga skill- nader på föreskrifter i olika lotterier kan nämnas att säkerhetskraven på lottsedlarna bör vara avhängiga av värdet av vinsterna i lotteriet samt att för mycket stora lotte- rier det kan vara erforderligt med flera kontrollanter.

Enhetliga föreskrifter för alla tillstånds— lotterier torde som utredningen anfört med- föra avsevärda fördelar. Sådana bestäm- melser bör dock vad gäller tillståndslotte- rierna endast avse sedellotterier och bingo. För övriga lotteriformer torde gälla att de är så olikartade att enhetliga föreskrifter icke kan utfärdas. Däremot bör vederbö- rande myndighet kunna föreskriva att för sedellotterier gällande föreskrifter i tillämp- liga delar skall gälla för sådana lotterier.

De generella föreskrifter som erfordras bör utfärdas av en myndighet med uppgift att utöva den centrala tillsynen över lotteri- verksamheten. Vid meddelande av tillstånd till lotteri kan den myndighet som har att meddela tillståndet föreskriva att de generel- la föreskrifterna skall gälla för lotteriet. Med hänsyn till de skilda omständigheter som kan föreligga vid olika lotterier bör det ankomma på tillståndsmyndigheten att,

utöver de generella föreskrifterna, meddela de ytterligare föreskrifter som prövas er— forderliga. Såsom exempel på sådana före- skrifter kan nämnas, vilken lottyp som får användas, vem som skall utses till kontrol- lant, kontrollantens arvode m. m. Föreskrif- ter som innebär avvikelse från de generella föreskrifterna bör dock meddelas endast om särskilda skäl föreligger. De generella före- skrifterna bör intagas i en särskild författ- ning, som bör ha karaktären av tillämp- ningsförfattning till lotteriförordningen. För att genomföra en sådan ordning erfordras att ett tillägg görs till lotteriförordningen, av innehåll att Kungl. Maj:t eller den myn- dighet Kungl. Maj:t därtill förordnar äger utfärda tillämpningsföreskrifter till lotteri- förordningen. Övergångsvis bör dessa utfär- das av Kungl. Maj:t och därefter delegeras till den centrala tillsynsmyndigheten sedan denna börjat sin verksamhet.

Under senare år har lotteriverksamheten tagit en allt större omfattning. Vidare har lotterimarknaden en alltmer kommersiali- serad karaktär och det har uppstått en allt hårdare konkurrens, vilket drivit fram nya försäljningsformer och spelformer för att öka intresset hos allmänheten att delta i lot- terierna. Slutligen har från utlandet intro- ducerats ett flertal nya spelformer, såsom bl. a. bingo och nya former av sedellotte- rier, i vilka blandning och vinstdragning redan skett hos lottillverkaren. Stora svå- righeter har uppstått för myndigheterna att utforma lämpliga principer för tillstånds- givning och erforderliga kontrollföreskrif- ter för dessa nya lotteriformer. Både lot- terianordnare och berörda myndigheter har starkt understrukit behovet av att det finns centrala anvisningar för handläggning av lotteriärenden. De ökade internationella för- bindelserna inom turism och nöjesliv torde även medföra att också i fortsättningen nya spelformer införs i Sverige. Det finns därför anledning anta att det starka behov av centrala anvisningar för lotteriverksam- heten som redan nu finns kommer att ytter- ligare öka i framtiden.

Det kan därför förutses att det i fram- tiden kommer att visa sig behövligt att, ut-

över tidigare föreslagna generella föreskrif- ter, utfärda centrala anvisningar i frågor rö- rande tillståndsgivning och kontroll av lot- teriverksamhet till myndigheternas vägled- ning allteftersom behov härav uppkommer. Sådana anvisningar bör ej vara bindande utan ha karaktären av rekommendationer och bör av den centrala tillsynsmyndighe- ten företrädesvis lämnas i form av cirkulär- skrivelser.

9.5. Central tillsynsmyndighet

För närvarande utövas kontrollen och till- synen över lotterierna av länsstyrelserna och polismyndigheterna och av dessa förord- nade kontrollanter. Beträffande rikslotteri- erna delegeras tillsynen i huvudsak till ve- derbörande länsstyrelse. Utredningen vill i princip icke föreslå någon ändring i denna ansvarsfördelning. Den nuvarande ordning- en har dock medfört en mycket splittrad och oenhetlig praxis. Det framstår därför som angeläget att frågor som rör de gene- rella principerna för tillståndsgivning och kontroll handhas av en central tillsynsmyn— dighet. Det förefaller vidare lämpligt att denna centrala tillsyn icke skiljs från till- ståndsgivningen för rikslotterier.

Som förut sagts bör det åligga den cen- trala tillsynsmyndigheten att utfärda till- lämpningsföreskrifter till lotteriförordning- en samt att i övrigt ge de handläggande myndigheterna råd och vägledning.

Som framgått av vad tidigare anförts be- drivs lotterier i många fall i strid mot lotte- riförordningen. Det syns därför angeläget att den centrala tillsynsmyndigheten aktivt verkar för att motverka illegala lotterier. Detta kan ske dels genom upplysningsverk- samhet, dels genom att anmälan görs till vederbörande åklagarmyndighet i sådana fall där detta är påkallat.

Den centrala tillsynsmyndigheten bör även som tidigare sagts meddela tillstånd till rikslotterier. Härmed avses, som fram- går av avsnitt 8.11, lotterier, som skall be- drivas inom flera län samt sådana som har en omslutning överstigande 200 000 kr. Som även framförts i nämnda avsnitt bör dock

Kungl. Maj:t även i fortsättningen lämna tillstånd för lotterier med en omslutning överstigande 3 milj. kr., samt lotterier, där vinsterna till större del än en tiondel av om- slutningen utgörs av värdepapper. Härmed avses ej presentkort på varor och ej heller den del av vinsten som motsvarar lotteri- vinstskatten. Vidare bör tillstånd till lotte- rier med penningvinster, d.v.s. f.n. kon- cessionerna för Penninglotteriet och Tips— tjänst, även i fortsättningen meddelas av Kungl. Maj:t. Föreskrifter av kontrollka- raktär för lotterier som bedrivs med stöd av sådana koncessioner syns dock lämpli- gen böra handhas av den centrala tillsyns- myndigheten.

9.6 Kontrollen av anmälningslotterier

Vad förut sagts har huvudsakligen haft av- seende på tillståndslotterier. En fråga som i detta sammanhang måste övervägas är, huruvida samma kontrollbestämmelser skall gälla för både tillstånds- och anmälnings- lotterier.

Som framgår av redogörelsen i avsnitt 9.1 anses polismyndigheterna f. n. icke kun- na föreskriva villkor för anmälningslotteri, medan de däremot med stöd av 4 & lotteri- förordningen äger meddela erforderliga kontroll- och ordningsföreskrifter. Praxis varierar som tidigare sagts starkt mellan olika polismyndigheter när det gäller att utfärda sådana föreskrifter. Vissa polismyn— digheter utfärdar i huvudsak samma kon- troll- och ordningsföreskrifter för anmäl- ningslotterier som för tillståndslotterier. Andra polismyndigheter åter anser det vara meningslöst att ge några kontrollföreskrif— ter för anmälningslotterierna med hänsyn till att möjlighet saknas att meddela villkor för lotteriets bedrivande. Slutligen finns vis- sa myndigheter, som endast meddelar kon- troll- och ordningsföreskrifter för anmäl- ningslotterier över en Viss storlek.

Med hänsyn till de begränsningar i fråga om storleken av högsta insatsvärde och högsta vinstvärde som gäller för lotterier enligt 2 & lotteriförordningen föreligger en väsentlig skillnad i karaktären mellan dessa

lotterier och tillståndslotterierna. För de förstnämnda lotterierna kommer i regel un- derhållningsmomentet att dominera medan i tillståndslotterierna, där lottköparen ofta lockas med chans till vinster av betydande värde, hasardmomentet ofta blir mer fram- trädande. Anmälningslotteriet framstår ofta endast som en del av den nöjestillställning, i samband med vilken lotteriet bedrivs. Sär— skilt gäller detta då lotteriet har formen av s.k. tivolinöje, såsom pilkastning, choklad— hjul e.dyl. Som framgår av avsnitt 8.7 har utredningen funnit skäl förorda en höjning för värdegränserna för insatser och vinster i anmälningslotterier, där vinsterna utgörs av varor. Denna höjning torde dock ej vara så stor att den påverkar den skillnad mellan tillstånds- och anmälningslotterier som nyss angivits. Med hänsyn till det av utredning- en föreslagna kravet på att ett anmälnings— lotteri måste framstå som ett inslag i den offentliga tillställning, i samband varmed lotteriet bedrivs, kommer denna olikhet mellan de båda formerna av lotterier att ytterligare öka.

På grund av att hasardmomentet och den lottköpande allmänhetens vinstförväntning- ar således i regel har en underordnad be- tydelse i anmälningslotterierna, vilka sna- rare bör betecknas som nöjesunderhållning än lotteri i ordets gängse betydelse, anser utredningen övervägande skäl tala för att några föreskrifter som avser själva lotteri- företaget, utöver dem som ges i lotteriför- ordningen, i princip icke behöver föreskri- vas för anmälningslotterier. Erforderliga ordningsföreskrifter kan meddelas genom föreskrifter för den offentliga tillställning, i samband varmed lotteriet bedrivs. Kon— trollen av anmälningslotterierna bör i övrigt kunna ske genom polisens normala övervak- ningsverksamhet.

I vissa fall kan dock vara erforderligt att utfärda föreskrifter även för anmäl- ningslotterier. Som exempel härpå kan näm- nas att, om vinsterna i ett anmälningslot- teri utgörs av livsmedel, polismyndigheten bör utfärda föreskrift av samma innehåll som i de generella föreskrifter som föreslås i avsnitt 10.2.3 rörande livsmedelsvinster.

Som framgår av avsnitt 12.1.6 förutsätts vidare att lottsedlarna skall vara av god- känd typ även i anmälningslotterier, därest dragningen äger rum före lottförsäljningen.

I vissa fall torde även vara nödvändigt att föreskrifter meddelas för att förhindra att den lottköpande allmänheten otillbör— ligt utnyttjas. Därest polismyndigheten skul- le finna att vinstandelen i lotteriet är orim- ligt låg eller anledning finns att lotteriet kan komma att bedrivas på sådant sätt att all- mänheten eljest otillbörligt utnyttjas eller vilseleds, bör föreskrifter meddelas. Detta gäller särskilt lotterier där allvarliga an- märkningar tidigare framkommit mot det sätt varpå lotterierna skötts. Vilka föreskrif- ter som är erforderliga måste givetvis av- göras med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet. Många gånger torde i sådana fall vara tillräckligt att en kontrol- lant förordnas för lotteriet. I vissa andra fall kan det även vara motiverat att förord- na kontrollant för att övervaka att bestäm- melserna i 2 & efterlevs. Särskilt gäller det- ta lotterier med en mycket stor omslutning.

Mot bakgrund av vad ovan sagts anser utredningen erforderligt att i anmälan rö- rande lotteri skall lämnas vissa upplysning- ar rörande lotteriet, såsom beräknad om- slutning, lotteriform, vinstandel, vinstsorti- ment samt uppgift om vem som skall sköta lotteriet. Utredningen vill slutligen påpeka att omsättningens storlek samt lotteriets ut- formning kan bli av betydelse för att av— göra, huruvida det anmälda lotteriet kan anses utgöra ett inslag i den offentliga till- ställningen. För att uppmärksamma lotteri— anordnare på de regler som gäller för an- mälningslotteri enligt 2 & lotteriförordning- en bör vidare på anmälningsblanketten an- ges innehållet i nämnda lagrum.

10. Föreskrifter m. m. i sedellotteri (tillståndslotteri)

10.1. Gällande kontrollbestämmelser

Myndighet som meddelar tillstånd till lot- teri äger med stöd av 4 & lotteriförordning- en föreskriva de närmare villkor samt med- dela de kontroll- och ordningsföreskrifter vartill omständigheterna kan ge anledning. Som i avsnitt 9.1 framhållits är det vansk- ligt att söka dra en gräns mellan vad som är att anse som villkor resp. kontroll- och ordningsföreskrifter. I fortsättningen kallas därför alla bestämmelser, som meddelas med stöd av 4 & lotteriförordningen, för föreskrifter. I regel ges föreskrifter och de utformas vanligen så att de kan användas för alla sedellotterier till vilka myndighe- ten ger tillstånd.

Polismyndigheten använder regelmässigt en av rikspolisstyrelsen utfärdad blankett för ansökan och anmälan av lotteri1 på vars baksida föreskrifter för sedellotterier finns upptagna. När tillstånd beviljas, teck- nas tillståndet på ansökningsblanketten, varefter ett exemplar av denna tillställs sö— kanden. Härigenom får denne även del av föreskrifterna för lotteriet. Rikspolisstyrel- sen har också utfärdat standardiserade blan- ketter för redovisning.2

Länsstyrelserna använder sig vid till- ståndsgivningen i stor utsträckning av en på länstrycket utgiven blankett.3 Denna är i huvudsak utformad på samma sätt som den av rikspolisstyrelsen utarbetade. Vidare har på länstrycket utgivits föreskrifter för

lotterikontrollanter.4 Några länsstyrelser an- vänder dock icke dessa blanketter utan har utformat egna standardiserade föreskrifter, som delges tillståndshavaren.

Vad slutligen gäller rikslotterierna före- skrivs regelmässigt när tillstånd ges att de av Kungl. Maj:t den 27 juli 1956 utfär— dade lotteribestämmelserna skall gälla för lotteriet. Därjämte har i handelsdeparte- mentet utfärdats särskilda anvisningar för de lotteriombud som chefen för handelsde- partementet förordnar.

För samtliga tillstånd gäller att utöver de standardiserade föreskrifterna så med- delas föreskrifter rörande omslutning, för- säljningstid, sista dag för vinstutlämning samt sista dag för dragning. Slutligen kan nämnas att rikspolisstyrelsen utfärdat vissa anvisningar för hur lotteriärenden bör be- redas.5

1 0.2 Utredningen

Fastän föreskrifterna för sedellotterier i stor utsträckning är standardiserade, förekom— mer det dock betydande lokala variationer i det sätt, varpå kontrollen sker. Det beror på att myndigheterna utfärdar komplette- rande föreskrifter och på att kontrollan-

1 RPS 540: 1 4.69. 2 RPS 540: 2 1.69. 3 Länstrycket. Ser II Avd. A nr 183. 4 Länstrycket. Ser. II Avd. A nr 184. 1966.

5 Rikspolisstyrelsens arbetsanvisningar 1.1.1965 handläggning av polismyndighetsärenden.

terna tillämpar föreskrifterna olika. De olik- heter som sålunda förekommer har vållat osäkerhet bland lotterianordnarna och med- för administrativa nackdelar såväl för myn- digheterna själva som för lotterianordnare och sådana företag som är verksamma på lotterimarknaden. Med hänsyn härtill och med tanke på det stora antal sedellotterier som årligen bedrivs har utredningen, som framgår i avsnitt 9.4, föreslagit att enhet- liga föreskrifter skall utfärdas genom den centrala tillsynsmyndigheten. I dessa bör ingå föreskrifter för ansöknings- och till- ståndsförfarandet. Enär från det normala avvikande former av sedellotterier kan fö— rekomma, måste det dock finnas utrymme för tillståndsmyndigheten att meddela kom- pletterande kontrollföreskrifter. Därvid skall givetvis iakttas vad i 4 & lotteriförordning- en sägs om att vid meddelande av kon- troll- och ordningsföreskrifter lotteriet icke skall betungas mer än nödvändigt. I detta sammanhang bör även anmärkas, att lotteri- anordnaren kan klaga över tillståndsmyn- dighetens beslut även vad gäller den del av beslutet som avser föreskrifter.

10.2.1. Föreskrifter rörande ansöknings- och tillståndsförfarandet

Genom försäljning av lottsedlar uppkommer avtal mellan lotterianordnaren och lottkö- paren, som innebär att den senare äger rätt att utfå visst värde av lotterianordnaren, om den köpta lottsedeln skall medföra så- dan rätt enligt den för lotteriet uppgjorda planen. På grund av det rättsförhållande som finns mellan lottköparen och lotteri- anordnaren bör endast självständiga juri- diska personer beviljas lotteritillstånd. Till- stånd att anordna lotteri bör därför inte meddelas för sektioner och andra delar av en förening. För att ideell förening skall ha rättskapacitet som juridisk person ford— ras att föreningen antagit stadgar och ut- sett styrelse. För att myndigheten skall kun- na bedöma att denna förutsättning är för handen bör en förening, då tillstånd söks första gången, förete erforderliga hand- lingar som visar att så är fallet. Beträffan- de tillståndsprövningen vill utredningen

hänvisa till vad som tidigare sagts i avsnitt 8.6 rörande principerna för tillståndsgiv- ning, särskilt vad gäller kraven på godtag- bara försäljningsresultat och överskott. För att myndigheten skall kunna bedöma den sökande föreningens behov av medel för att stödja lotteriets ändamål samt omfatt- ningen av den verksamhet lotteriet skall stödja bör erforderliga verksamhetsberättel- ser och ekonomiska berättelser vidfogas an- sökningen. Är föreningen väl känd hos myn- digheten torde sådan utredning dock kunna undvaras. I sådana fall, då det är tvek- samt om den sökande föreningens ekono- miska ställning är tillräckligt solid, bedömt med hänsyn till omfattningen av det söka tillståndet, bör krävas att det åtagande emot allmänheten, som föreningen ikläder sig ge- nom lotteriet, säkerställs genom borgen el- ler annan säkerhet. För att myndigheten skall kunna bedöma, huruvida det sökta lotteriet skall kunna genomföras och ett godtagbart resultat uppnås, måste en pre- liminär budget företes. I denna bör anges storleken av lotteriets mer betydande kost- nader, såsom för vinster, försäljning och administration. Då en förening första gång- en söker tillstånd eller då tidigare lotteri inte gett ett godtagbart resultat, bör den uppgjorda budgeten styrkas genom offer- ter och avtal rörande de större utgiftspos- terna. Tillstånd till lotteri bör icke lämnas, innan redovisning för tidigare lotteri av- lämnats. Om detta av någon godtagbar an- ledning inte kan ske, bör preliminära upp- gifter inhämtas om resultatet av det tidi- gare lotteriet. För att förenkla ansöknings- förfarandet bör ansökan göras på standar- diserad blankett. Vid ansökan bör även fo- gas en preliminär förteckning över vins- terna, vari dessa anges till antal och värde. Det bör därefter åligga kontrollanten att med utgångspunkt från denna förteckning fastställa lotteriets vinstlista. All erforder- lig utredning till stöd för ansökan skall fö- rebringas av sökanden. Om denne trots an- modan icke företer sådan utredning, skall ansökan avslås. Tillstånd bör meddelas ge- nom att detta tecknas på blanketten. Denna bör vara upprättad i fyra exemplar, varav

sökanden, skattemyndighet och kontrollant erhåller var sitt exemplar och tillståndsmyn- digheten behåller ett. Sedan tillstånd med- delats, bör handlingarna i ärendet översän- das till kontrollanten och av denne återstäl- las samtidigt med att redovisning inges. Ur kontrollsynpunkt bör den tid tillståndet om- fattar vara begränsad till en icke alltför lång period. Härvid syns lämpligt att, om ej särskilda skäl föranleder annan bedöm- ning, försäljningstiden för rikslotterier be- gränsas till sex månader och för övriga lot- terier till tre månader. I lotterier, där drag- ning äger rum efter lottförsäljningens slut, d.v.s. serielotterier och vissa tombola- och kvicklotterier, bör en förlängning av den beviljade försäljningstiden icke medges. Lottköparna får nämligen anses ha ett be- rättigat intresse av att icke behöva vänta längre på resultatet än vad som följer av uppgifterna på lottsedeln.

10.2.2. Lotterifunktionärer

För att man skall kunna få en effektiv kon- troll av lotterier är det av stor vikt att en- dast lämpliga personer utses att sköta och kontrollera lotterier. Som förut nämnts är den förening som fått tillståndet ansvarig för lotteriets genomförande. För att hand- ha den direkta skötseln av lotteriet och för att gentemot myndigheter, kontrollanter, le- verantörer och lottköpare svara för lotte- riet skall tillståndsmyndigheten förordna en lotteriföreståndare. Sökanden skall lämna förslag på föreståndare på ansökningsblan- ketten. Men det ankommer på myndighe- ten att pröva, om den föreslagna förestån- daren är lämplig och, om så befinns inte vara fallet, förordna annan person. När det gäller att förordna lotteriföreståndare bör iakttagas, att därtill utses personer som är redbara och som har erforderliga insik- ter i bestämmelser som rör lotterier. Har någon misskött uppdrag som lotteriföre- ståndare bör han icke förordnas någon mer gång. Om möjligt bör lotteriföreståndaren utses bland föreningens medlemmar. Lot- teriföreståndare måste vidare ha uppnått myndig ålder. Särskild vikt bör läggas vid att lotteriföreståndare är helt fristående från

vinstleverantörer och från företag som i öv- rigt kan komma att biträda vid lotteriets skötsel. Utgår ersättning till lotteriförestån- daren, skall denna belasta lotteriet och an- ges i räkenskaperna.

Enligt utredningens mening är det ur kontrollsynpunkt nödvändigt att kontrollant förordnas för alla tillståndslotterier. Hinder kan inte anses möta mot att flera kontrol- lanter utses för samma lotteri, om så skulle befinnas lämpligt. Anmärkas bör att i många lotterier kontrollanten i praktiken även får en rådgivande funktion. Vid an- sökan om lotteri skall sökanden äga rätt att föreslå kontrollant. Men då det är av stor betydelse att endast lämpliga och kun- niga personer förordnas till kontrollanter, bör myndigheten inte vara bunden av för- slaget. När kontrollant skall förordnas, bör särskilt iakttagas att därtill endast utses red- bara och i lotteribestämmelser väl insatta personer. Särskild vikt bör läggas vid att endast ojäviga personer förordnas. Den som förordnas måste vara helt fristående såväl från den anordnande föreningen som såda- na företag som har intresse i lotteriet. En följd härav är bl.a. att föreningens egna medlemmar icke bör förordnas till kontrol- lanter. Kontrollant äger utfå ersättning för uppdraget av lotteriets medel. Ersättning- ens storlek bör anges i lotteritillståndet. Det står givetvis kontrollanten fritt att därest han så önskar helt eller delvis avstå från denna ersättning. Anvisningar som närma- re anger storleken av kontrollantersättning i de särskilda fallen bör utfärdas av den centrala tillsynsmyndigheten. Vidare kan framhållas att det icke är lämpligt att den som beviljar lotteritillstånd förordnar sig själv till kontrollant!i Däremot finns inga hinder mot att tjänstemän vid tillståndsmyn- digheten förordnas till kontrollanten" Iakt- tas bör dock att samme kontrollant icke bör erhålla så många uppdrag, att han icke på ett tillfredsställande sätt kan genomföra dessa. Vid rikslotterier syns vidare lämp- ligt att liksom hittills av praktiska skäl två kontrollanter förordnas. I dessa stora lotte-

fr 1015 ämbetsberättelse 1969 s. 454.

6 J 7 Jfr JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 350.

rier är önskvärt att någon av kontrollanter- na är kunnig i bokföring samt att någon av dem, med hänsyn till' att vinsterna i dessa lotterier ofta består av kapitalvaror, besitter erforderlig varukunskap. I sammanhanget förtjänar påpekas att lotterikontrollant an- setts underkastad ämbetsansvarfi

Eftersom den "anordnande föreningen är ekonomiskt ansvarig för lotteriets genom- förande och ansvaret för en ideell förenings verksamhet normalt åvilar dess styrelse, syns onödigt att vederbörande myndighet, såsom föreskrivs i Kungl. Maj:ts lotteribestämmel- ser, utser en särskild styrelse för lotteriet. Därest föreningen själv utsett en särskild lotteristyrelse, syns det lämpligt att anmä- lan härom görs vid ansökan om lotteritill- stånd.

10.2.3. Vinster

Utöver de principer som anförts i avsnitt 4.6 rörande vinster i varulotterier får ut- redningen anföra följande.

I princip ankommer valet av vinster på den som anordnar "lotteriet och bedömning- en av vinsternas attraktionsvärde för lott- köparen bör alltid anses ankomma på an- ordnaren. Kontrollanten bör därför icke in- gripa när det gäller att bestämma urvalet av vinster, om så inte behövs för att till- godose de synpunkter som anges i det föl- jande eller om inte annars särskilda skäl föreligger.

Som lotterivinster bör icke tillåtas alster som är ägnade att verka stötande för lott- köpare, såsom exempelvis böcker av por- nografisk karaktär. Vidare måste när det gäller att välja varor som lotterivinster iakt- tas vad som stadgas i lagar och författ- ningar, såsom exempelvis rusdrycksförsälj- ningsförordningen. Dessutom måste krävas att vinsterna består av kuranta varor. Som vinster kan ej godtas varor som är behäf- tade med fel eller eljest är av undermå- lig kvalitet. Särskilt måste detta iakttas när vinst utgörs av matvaror. I den mån dessa är datumstämplade får givetvis icke som vinster godkännas varor där av datumstämp- lingen framgår, att dessa ej längre är ku— ranta. Beträffande livsmedel som lotteri—

vinst bör ' vidare iakttas av veterinärsty- relsen utfärdade föreskrifter.” Beträffande böcker bör icke sådana godkännas som är att betrakta som realisationsexemplar eller eljest saknar aktualitet. Vidare bör undvi- kas att som vinster väljs föremål av extrem karaktär, som endast kan tillfredsställa en mindre del av lottköparna.

Vinnare skall alltid kunna få ut sin vinst utan ytterligare kostnad. Härav följer att lotteriet skall svara för alla skatter och all- männa avgifter, som kan belasta vinsten. Beträffande högvinsterna måste dessutom följande iakttas. I lotterier med förhands- dragning som har högvinster måste det fin— nas ett större antal högvinster med unge- fär samma värde. Eljest vilseleds en lott- köpare som köper lott i sådant lotteri, där högvinsten redan utfallit. Av vinstlistan framgår det ju att han fortfarande har chans att vinna en sådan vinst. Alternativt kan det emellertid, såsom fallet är i flera rikslotterier, ordnas så att förhandsdrag- ningen beträffande högvinsterna endast av- ser, vilka lottsedlar som äger delta i en slutlig dragning rörande högvinsternas för- delning.

Om det förekommer presentkort som vinst, skall dessa gälla minst en månad ef- ter sista dag för vinstutlämning. Är present- kortens användningstid begränsad skall det- ta tydligt framgå. Som presentkort får gi- vetvis endast användas sådana som utgör anvisningar på varor. Således får t. ex. pos- tens prescntkort inte användas som vinster.

För att undvika att lotterierna går med förlust i sådana fall då försäljningsresulta- tet är dåligt, bör regelmässigt föreskrivas att som vinster endast kan godkännas va- ror, beträffande vilka lotterianordnaren gentemot leverantören förbehålls fri retur- rätt.

I syfte att bestämmelserna om varuvins- ter icke skall kringgås bör föreskrivas, att vinster icke får av lotteriet inlösas mot pen- ningar. Om det förekommer vinster, som

8 Jfr JO:s ämbetsberättelse 1969 s. 455. 9 Föreskrifter angående livsmedelsvinster i lot- terier utfärdade av veterinärstyrelsens hygie- niska byrå den 2 januari 1969.

en vinnare kanske får svårighet att utnytt- ja, såsom exempelvis resor, bör i tillstån- det bestämmas, att dessa kan utbytas mot annan vinst. I sådana fall där vinstutläm- ning icke äger rum i omedelbart samband med lottförsäljningen, skall föreskrivas att sista dag för vinstutlämning icke får infalla tidigare än en månad efter dragningen. Där dragning äger rum innan lottförsäljningen har avslutats, skall tiden för utlämning av vinster räknas från sista dag för försälj— ningen. 10.2.4 Lottsedlar, dragning, vinstförteck- ning och dragningslista

Som framgår av avsnitt 3.6 kan det i fråga om sedellotterier förekomma, att vinstplanen obehörigen ändras genom att antalet nitlotter obehörigen ökas eller att fler lotter säljs än vad tillståndet omfattar. Särskilt det sistnämnda sker enligt vad ut- redningen inhämtat i en icke obetydlig ut- sträckning. Vidare har det hänt, att tombo- lalotter öppnats av lottförsäljare i avsikt att komma åt vinstlotter och att vinstlot- ter borttagits innan blandning av lotterna skett. Möjligheten att genomföra här på- talade olagligheter sammanhänger med att den kontroll som finns över lottillverkning- en och lottsedlarnas utformning varit brist- fällig. Bestämmelser om de uppgifter som skall finnas angivna på lottsedlar finns in- tagna såväl i de av Kungl. Maj:t utfärdade lotteribestämmelserna som i länstryckets och rikspolisstyrelsens blanketter för lotteritill- stånd. Trots att man således strävat efter att få enhetliga bestämmelser varierar prax- is mycket mellan olika myndigheter röran- de kraven på vilka uppgifter som skall fin- nas på lottsedlarna. Detta har medfört ad- ministrativt merarbete för lotterianordnar- na och de företag som svarar för tillverk- ning och leverans av lottsedlar. På grund härav är det, särskilt med tanke på att det årligen tillverkas ett mycket stort antal lott- sedlar, ca 300—350 milj. st., angeläget att enhetliga bestämmelser utfärdas angående trycket på lottsedlarna. Utredningen vill därför i det följande föreslå vilka uppgifter som skall finnas på lottsedlarna. Det kan

tilläggas att det givetvis står vederbörande anordnare fritt att därutöver utforma tex- ten som han kan finna angeläget för att göra lottsedlarna attraktiva.

På en lottsedel skall alltid anges namnet på den som anordnar lotteriet, så att det klart framgår för den som köper en lott, vilket ändamål lotteriet skall stödja. Vidare bör lottpriset tydligt anges, så att lottköpa- ren ej kan vilseledas att betala för högt pris. För att lottköparen skall ha möjlig- het att framföra anmärkningar mot lotte- riet bör kontrollantens namn, titel och te- lefonnummer på dagtid finnas på lottse- deln. Dessutom bör tillståndsmyndighetens namn och dagen för tillståndet upptagas på lottsedeln, så att denna icke kan använ- das i annat lotteri. För att omöjliggöra att vinstlotter obehörigen utplockas eller att lotteriet tillförs nitlotter utöver den plan som fastställts bör alla lotter vara numre- rade i löpande följd för hela lotteriet eller i olika serier. Någon före dragningen iakt- tagbar skillnad mellan vinst- och nitlotter får ej finnas. För att söka få till stånd en tillfredsställande kontroll bör därjämte i så- dana lotterier, där dragning sker inan för- säljningen börjar, samtliga lottsedlar blan- das under kontrollantens tillsyn, varefter denne förrättar dragning av de nummer som skall medföra vinst enligt den för lot- teriet fastställda vinstplanen. Som ovan nämnts förekommer i icke obetydlig ut- sträckning, att lotterianordnare inköper och försäljer fler lotter än tillståndet medger. För att förhindra sådant missbruk bör krä- vas, att tryckeriet skall till den på lottse- deln angivna kontrollanten översända kor- rektur på lottsedeln jämte intyg om hur många sådana lotter som levereras till lot- terianordnaren.

På lottsedlar, som försäljs under hand, d.v.s. serielotter och kvicklotter, skall -— förutom ovannämnda uppgifter —— anges lotteriföreståndarens namn och telefonnum- mer på dagtid, och tid för lottförsäljning. I sådana lotterier, där dragning sker efter lottförsäljningens slut, d.v.s. serielotterier samt vissa kvick- och tombolalotterier med särskild dragning av högvinster eller nit-

vinster, skall dessutom anges sista dag för dragning samt tid och sätt för publicering av dragningslista. Dragning i lotteri skall alltid förrättas av kontrollanten. Vid drag- ning i lotterier med öppna lottsedlar, d. v. s. serielotter, skall iakttas att alla osålda lot- ter skall överlämnas till kontrollanten, in- nan dragning får ske.

I lotterier där vinstutlämning ej äger rum i omedelbart samband med lottförsäljning- en skall på lottsedeln anges tid och plats för vinstutlämning samt sista dagen för vinst- utlämningen.

Vid lottförsäljningen skall alltid finnas tillgänglig en vinstlista. Om försäljningen sker i tombolakiosker kan listan lämpligen anslås på kiosken. Vid underhandsförsälj- ning bör vinstlista finnas tryckt på lottse- deln. Av vinstlista skall framgå lotteriets omslutning och vinsternas sammanlagda värde, inklusive lotterivinstskatt. Vinstlista skall vidare innehålla en förteckning över vinsterna, vari dessa anges till antal och värde. Därvid skall iakttas att det värde anges som motsvarar ortens detaljhandels- pris inklusive mervärdeskatt och lotterivinst- skatt. För att möjliggöra kontroll vid be- räkning av-Vinstvärdet skall lotterianordna- ren tillhandahålla kontrollanten utredning från varuleverantören eller annan sakkun- nig person om varans normala pris i detalj— handeln. Finns varan icke tillgänglig i den allmänna handeln, skall vinsten upptas till beräknat detaljhandelspris. Det åligger an- ordnaren att tillhandahålla den utredning som kontrollanten finner erforderlig för att en sådan beräkning skall kunna göras. Dragningslista i lotteri, där vinstutlämning äger rum i omedelbar anslutning till lott- försäljningen, kan lämpligen anslås på för- säljningsstället och kombineras med vinst- listan. I kvicklotterier skall dragningslista tillhandahållas lottköparen kostnadsfritt. I lotterier som saknar högvinster kan tillåtas, att dragningslista finns på lottsedeln. Ut- redningen återkommer i avsnitt 12.1.6 till denna fråga och övriga frågor som berör säkerhetskraven vid förslutning av lottsed- lar. Vad slutligen gäller dragningslista i lot- terier, där dragning sker efter lottförsälj—

ningens slut, bör dragningslista offentlig- göras genom annons i ortspressen eller på annat lämpligt sätt som godkänts av kon- trollanten och angetts på lottsedeln. I kvick- lotterier, där särskild dragning för fördel- ning av högvinsterna äger rum efter lottför- säljningens slut, bör dragningslista över denna slutliga dragning tillställas vederbö- rande lottinnehavare kostnadsfritt efter rek- visition.

Slutligen bör understrykas att försäljning- en av lotter ej får påbörjas, innan kontrol- lanten efter godkännande av lottsedlar och vinstlista lämnat tillstånd härtill.

10.2.5 Ekonomisk förvaltning För att en effektiv kontroll skall kunna ske av ett lotteriföretag erfordras, att lotte- riets medel hålls avskilda från föreningens övriga tillgångar. Till lotteriet inflytande medel bör därför insättas på särskild bank- eller postgiroräkning. Utbetalningar från denna får endast göras efter godkännande av kontrollanten. Om ej särskilda skäl för- anleder annat, bör sådan räkning vara spär- rad så att utbetalning inte kan ske utan kontrollantens skriftliga godkännande. En— dast nödvändiga kostnader får belasta lot- teriet. På grund härav kan exempelvis kost- nader för representation icke godkännas. Lotterianordnaren skall vidare vara skyldig att föra erforderliga räkenskaper. Samtliga utgifter bör vara styrkta med verifikatio— ner. Osålda lotter skall snarast möjligt efter lottförsäljningens slut överlämnas till kon- trollanten. För att undvika ränteförluster för lotterianordnaren bör vid lottförsäljning influtna medel av lottförsäljaren snarast överlämnas till anordnaren. Innan redovis- ningen överlämnas till kontrollanten, skall räkenskaperna vara siffergranskade av lot- terianordnaren. I rikslotterierna bör gransk— ning först verkställas av auktoriserad revi- sor. I detta sammanhang vill utredningen även framhålla nödvändigheten av att fö- reskrifter ges för att förhindra att lotteri- anordnaren själv köper lotter i det egna lotteriet. Enligt vad utredningen erfarit har nämligen förekommit att föreningar gjort sådana inköp för att inför tillståndsmyndig-

heten visa att lotterna slutsålts. Vid gransk- ning av räkenskaperna bör kontrollanten särskilt undersöka huruvida sådana inköp gjorts.

10.2.6 Kontrollantens åligganden Samma skäl som motiverar att enhetliga föreskrifter utfärdas talar för att det också bör finnas enhetliga anvisningar för kon- trollanternas åligganden. Sådana anvisning- ar bör fastställas av den centrala tillsyns- myndigheten. Härvid bör eftersträvas att kontrollantens åligganden begränsas till vad som är oundgängligen nödvändigt för att en tillfredsställande kontroll skall kunna upprätthållas. I fråga om kontrollantens åligganden kan framhållas följande. Kontrollanten skall till att börja med granska sådana avtal som är av ekonomisk betydelse för lotteriföretaget. Enligt utred- ningens mening bör beträffande sådana av- tal krävas att de måste godkännas av kon- trollanten. Han skall vidare granska och värdera vinster samt granska och godkän- na v.instlista för lotteriet. Det skall även åligga kontrollanten att granska korrektur till lottsedel och lottsedels utformning ur säkerhetssynpunkt och att inhämta uppgift om det antal lotter som levereras till lotte- riet. I lotterier, där det sker förhandsdrag- ning, skall kontrollanten övervaka bland- ningen av lottsedlarna, företa dragning samt granska dragningslistan. Först sedan ovan- nämnda åtgärder i lotteriet vidtagits av kon- trollanten, skall han lämna tillstånd till lott- försäljning. Denna får ej påbörjas, innan tillståndet lämnats. Sedan lottförsäljningen börjat, skall kon- trollanten i erforderlig utsträckning hålla sig underrättad om lotteriföretagets verk- samhet samt göra erforderlig kontroll vid de försäljningsplatser som finns. Sedan tiden för lottförsäljning utgått, skall kontrollanten se till att osålda lotter snarast möjligt återställs till lotteriförestån- daren, varefter kontrollanten skall låta för- segla dessa. När tid för vinstutlämning ut— gått, skall lotterna förstöras så att de icke kan användas vidare.

Dessutom skall kontrollanten, om det skall ske dragning i efterhand, företa så— dan. Därvid skall särskilt iakttas, att drag- ning i serielotterier icke får ske, innan samt- liga osålda lotter överlämnats till kontrol— lanten.

Kontrollanten skall vidare granska och godkänna utbetalningar från lotteriföreta- get, granska redovisningen över detta samt se till att lotteriets överskott översänds till lotterianordnaren. Finns det enligt kontrol- lantens mening anledning till anmärkning- ar mot lotteriets skötsel, skall kontrollan- ten när han skickar redovisningen till till- ståndsmyndigheten avge särskild berättelse. Har väsentliga avvikelser skett från den budget som fanns fogad till lotteriansök- ningen, skall detta alltid föranleda särskild kontrollantberättelse. Eljest bör det vara tillräckligt, att kontrollanten på redovis- ningsblanketten uppger att han granskat re- dovisningen utan anmärkning.

Utöver de åligganden som förut särskilt nämnts skall kontrollanten övervaka, att vid lotteriföretagets genomförande iakttas bestämmelserna i lotteriförordningen och i föreskrifterna för lotteriet. Han skall också se till att vad som för lotteriet 'gäller i frå- ga om stämpelskatt och lotterivinstskatt blir behörigen beaktat. Finner kontrollanten att lotterianordnaren icke iakttar vad som stad- gas i nämnda förordningar och föreskrifter eller att denne eljest vid lotteriföretagets genomförande bryter mot lagar och förord- ningar skall kontrollanten omedelbart göra anmärkning härom till lotteriföreståndaren. Om rättelse icke sker inom skälig tid, skall kontrollanten göra anmälan om vad som förevarit till tillståndsmyndigheten. Denna skall därvid pröva, om det finns skäl att återkalla lotteritillståndet.

För att möjliggöra ett sådant förfarande skall denna rätt för tillståndsmyndigheten att återkalla tillståndet anges i tillståndsbe- slutet.

ll Föreskrifter rörande bingo (tillståndslotteri)

11.1 Gällande kontrollbestämmelser

Som tidigare nämnts kan myndighet, som meddelar tillstånd till lotteri, föreskriva vill— kor med stöd av 4 & lotteriförordningen samt meddela de kontroll- och ordningsfö- reskrifter som omständigheterna kan ge an- ledning till. I avsnitt 9.1 har föreslagits att sådana bestämmelser skall ersättas av den gemensamma beteckningen föreskrifter. Av redogörelsen i avsnitt 9.4 framgår att de olika polismyndigheterna mestadels till- lämpar samma föreskrifter i sedellotterier, för vilka tillstånd meddelas. Så är däremot ej förhållandet när det gäller bingolotterier. Tvärtom kan det slås fast att betydande skillnader föreligger mellan de olika polis- myndigheternas föreskrifter för sådana lot- terier. Detsamma gäller även länsstyrelser- nas föreskrifter. Det bör dock anmärkas att vissa länsstyrelser utfärdar rekommen— dationer till polismyndigheterna i vederbö- rande län angående handläggningen av bingoärenden samt att några länsstyrelser samarbetat för att få fram standardiserade föreskrifter. Härigenom har i viss utsträck- ning uppstått en likformighet i fråga om föreskrifter för bingolotterierna.

11.2. Utredningen

Som framgår av vad som sagts i föregåen- de avsnitt saknas i stort sett enhetliga fö- reskrifter för bingolotterier. Enligt vad som

uppgetts för utredningen har detta vållat såväl myndigheter som anordnare betydan- de praktiska svårigheter. Det måste därför anses angeläget att generella föreskrifter utfärdas även för bingolotterier.

Av den redogörelse för bingospelet som lämnas i avsnitt 5.1 framgår att sedellotte- rier och bingolotterier är uppbyggda efter huvudsakligen samma principer. Härav föl- jer att de förslag som ges i kapitel 10 rö- rande föreskrifter för sedellotterier i stor utsträckning även är tillämpliga på bingo- lotterier. Utredningen får därför hänvisa till vad som i kapitel 10 föreslagits röran— de sedellotterier. I det följande kommer därför endast att behandlas sådana före- skrifter som skiljer sig från vad som före- slagits för sedellotterier eller som eljest fordrar särskild motivering.

1 1.3 F örsäljningstid

När det gäller försäljningstiden för bingo— lotterier bör följande uppmärksammas. I regel bedriver de anordnande föreningarna bingospel vid mer eller mindre regelbundet återkommande speltillfällen. För närvaran— de ger vissa myndigheter ett tillstånd för varje speltillfälle, medan andra ger tillstånd för en viss tidsperiod. Med hänsyn till att stämpelskatt endast utgår för lotterier med en omslutning, som överstiger 15000 kr. är det av betydelse ur skattesynpunkt, hur tillståndsgivningen äger rum. Enligt utred-

ningens mening bör tillstånd i dylika fall avse en viss tidsperiod. För att ej försvåra kontrollen i dessa lotterier bör tillstånden dock ej avse en alltför lång period. Enligt vad utredningen erfarit tillämpar vissa läns— styrelser härvidlag en tidsrymd på sex må— nader. Utredningen anser detta vara en lämplig tidsintervall för försäljning av ett bingolotteri.

11.4. Vinstplan

Som framgår av den redogörelse för bingo— spelet som ges i avsnitt 5.1 föreligger en vä- sentlig skillnad mellan sedellotterier och bingolotterier såtillvida att alla vinster i ett bingolotteri lottas ut till deltagarna, oavsett det antal bingolotter som sålts, medan där- emot i ett sedellotteri de vinster som faller ut på osålda lotter blir kvar hos anordna- ren. I sådana fall där vinstplanen för ett bingolotteri fastställts i förväg har detta medfört betydande förluster för anordna- ren om bingolotterna ej sålts i beräknad om- fattning. Enligt vad utredningen erfarit till- lämpar tillståndsmyndigheterna härvidlag olika principer när det gäller att fastställa vinstplan. Vissa fastställer i förväg vinst- plan för varje speltillfälle, medan andra en- dast i princip anger vinstplanens omfattning och därefter överlåter åt kontrollanten att närmare fastställa dennas närmare utform- ning. För att undvika att anordnare gör förluster eller får låga överskott bör en- ligt utredningens mening gälla, att vinstpla- nen skall fastställas för varje speltillfälle av kontrollanten först sedan en beräkning kan göras av intäkterna från försålda bingo- lotter. Härvid bör dock följande iakttas. Vinstvärdet, beräknat efter ortens detalj- handelspris inklusive mervärdeskatt och eventuellt förekommande lotterivinstskatt, skall uppgå till minst hälften av värdet av försålda lotter. Värdet av eventuell jackpot skall dock ej inräknas. Därest i annonser eller annan reklam för bingolotteriet ställts i utsikt, att vissa vinster skall utlottas vid ett angivet speltillfälle måste detta givetvis ske, oavsett hur lottförsäljningen gått. Slut- ligen bör föreskrivas att en vinstlista skall

anslås i spellokalen eller på annat lämpligt sätt delges deltagarna. Denna förteckning bör innehålla antalet och arten av de vins- ter som skall utlottas varvid dessa anges med värde, framräknat i enlighet med vad ovan sagts.

11.5 Lotter

Enligt vad utredningen erfarit förekommer ofta att försäljningen av bingolotter över- stiger den omslutning som tillståndet avser. Ett sätt att få en effektiv kontroll över hur lottförsäljningen sker skulle givetvis vara att tillståndsmyndigheten föreskrev, att kon- trollant skulle närvara under hela den tid spelet pågick. En sådan ordning skulle dock medföra betydande kostnader för anord- narna. Vidare torde det på många håll ej gå att få kontrollanter, därest kontrollant— uppdraget blev så omfattande. Praktiska skäl talar därför mot en så omfattande kon— troll.

Ett annat sätt att få ökad kontroll över lottförsäljningen skulle vara att meddela skärpta krav på lotternas utformning och på sättet för deras försäljning. Utredningen har funnit detta vara ett lämpligt sätt att åstadkomma en nödvändig skärpning av kontrollen.

I fråga om lottsedlarna föreslås följande. Bingolotterna bör förses med uppgift om den anordnande föreningens namn och lott- priset samt bör också innehålla uppgift om tillståndsmyndighet och datum för tillstånds- beslutet. Lotterna bör vara numrerade i lö- pande nummerföljd. Det bör åligga kon- trollanten att — i likhet med vad som fö- reslagits rörande sedellotterierna — inhäm- ta uppgift från leverantören angående det antal lotter som levererats. Av förslaget föl- jer att endast lotter, som kan användas för en spelomgång, d.v.s. papperskuponger, torde böra komma till användning. Även ur andra synpunkter syns det önskvärt att plastbrickor o.dyl., som kan brukas för fortsatt spel, ej kommer till användning. Det har nämligen enligt vad som uppgetts förekommit fusk med dylika brickor. Detta har tillgått så att deltagare i bingospel ta-

git med sig brickor hem och därefter ånyo använt dem vid ett senare tillfälle i syfte att undgå att betala insats. Det lär även ha förekommit att deltagare medfört egna brickor och bytt ut inköpta brickor mot dessa, i den mån de dragna numren mot- svarat numren på de medförda brickorna. Slutligen kan påpekas att riskerna för att brickor med samma nummer av misstag försäljs, minskar om endast engångsbrickor används.

För att motverka att dragningsförrätta- ren står i maskopi med deltagare i spelet och obehörigen söker dra de nummer som finns på dessas lotter föreslås vidare att bingolotterna förvaras av kontrollanten och utlämnas först i samband med lottförsälj- ningen, varefter kontrollanten behåller de osålda lotterna i sitt förvar till nästa spel- tillfälle.

11.6. Dragningsförfarandet

I avsnitt 5.1 har redovisats hur dragningen sker i ett bingolotteri. Det är givetvis av stor betydelse ur kontrollsynpunkt, att fusk ej kan förekomma vid dragningen, som i motsats till vad som är fallet vid sedellotte- rier ej sköts av kontrollanten. Det är därför nödvändigt att endast sådana dragningsan- ordningar används som kan anses betryg- gande ur säkerhetssynpunkt. Det torde där- för vara erforderligt att endast sådana ty- per av dragningsanordningar, som godkänns av den centrala tillsynsmyndigheten får an- vändas. Utredningen får härvidlag hänvisa till vad som sägs i avsnitt 12.1.6.

11.7. Kontrollantens åligganden

I motsats till sedellotterierna äger bingospe- let rum under deltagarnas direkta insyn. Härav följer att kontrollantens åligganden i ett bingolotteri i vissa avseenden ej behö- ver vara lika omfattande som vid ett sedel- lotteri. Som tidigare sagts behöver således dragningen i bingolotteriet ej förrättas av kontrollanten. När det gäller granskning av avtal av ekonomisk betydelse för lotteriet och den efterföljande granskningen av lot-

teriets räkenskaper bör däremot samma upp- gifter åvila kontrollanten som i sedellotte- rierna. Utredningen får härvidlag hänvisa till vad som sagts i avsnitt 10.2.6. Detsam- ma gäller givetvis även kontrollants skyl- dighet att tillse att föreskrifterna för lotte- riet, bestämmelserna i lotteriförordningen samt förordningarna om lotterivinstskatt och stämpelskatt efterlevs. Utredningen får även härvidlag hänvisa till avsnitt 10.2.6. Kontrollant i bingolotteri skall härutöver tillse följande. Han skall kontrollera att föreskrivna uppgifter finns angivna på lot- terna. Vidare skall han hos lottleverantören skaffa in uppgift om antalet levererade lot- ter, förvara lotterna samt efter försäljnings- tidens slut kontrollräkna och makulera osål- da lotter. Han skall också vid varje spel- tillfälle fastställa vinstplan och godkänna vinstlista. Slutligen bör kontrollanten över- vaka själva bingospelandet genom stick- provskontroll om anledning därtill finns.

12

Vissa övriga frågor

12.1. Säkerhetskrav för lotteriutensilier

12.1.1. Hittillsvarande prövning av säker- hetskraven

Den prövning av lotteriutensilier som hitin- tills skett har nästan enbart gällt lottsedlar, särskilt kvicklotter. Den tekniska gransk- ning, som ägt rum, har företagits av statens kriminaltekniska laboratorium. Granskning- en har inte utmynnat i något godkännan- de av lottsedlarna. Laboratoriets yttrande innehåller endast uppgift om hur svårt det är för obehöriga att avslöja lottsedelsnum- mer eller annan symbol, som utvisar huru- vida lotten är en vinstlott. Det ankommer sedan på vederbörande tillståndsmyndighet att själv avgöra om den lottsedelstyp, som varit föremål för granskning, kan godkän- nas. Framställning till laboratoriet om granskning görs såväl från tillståndsmyn- digheterna som av lottsedelstillverkare och lotterianordnare. Antalet sådana ärenden hos laboratoriet uppgår vanligen till ett tio- tal varje år. Under de senaste åren har det även förekommit att polismyndighet begärt yttrande i fråga om spelautomater, varvid frågan gällt huruvida vinstchanserna på des- sa obehörigen ändrats.

Av 5 g i instruktionen för laboratoriet (SFS 1965 nr 675) framgår att därest la— boratoriet utför annan undersökning än kri- minalteknisk undersökning skall detta ske mot ersättning.

12.1.2. Lottsedlar

Säkerhetsgranskningen vad gäller lottsedlar bör främst avse hur stora svårigheter som föreligger för obehöriga personer att avgö- ra, om en osåld lott är vinstlott eller icke. Detta kan ske på två sätt, nämligen genom att avläsa nummer eller annan symbol på lottsedeln, som utvisar huruvida denna är en vinstlott, eller genom att öppna lottse- deln och därefter försluta den på sådant sätt att en aktsam lottköpare icke kan lägga märke till att lotten varit öppnad. Som framgår av redogörelsen i avsnitt 3.4 består största delen av sedellotterierna av sådana lotterier, där vinstdragningen sker före lott- försäljningens början. Av dessa utgörs stör- re delen av vanliga tombolalotterier.

12.1.3. Tombolalotter

Tidigare torde lottsedlarna i tombolalotte- rier i många fall varit bristfälliga ur säker- hetssynpunkt. Sedan ett omfattande fusk avslöjats beträffande lottsedlar i tombola- lotterier, lät inrikesdepartementet för kän- nedom till polismyndigheterna utsända ett av dåvarande statens kriminaltekniska an- stalt den 5 april 1954 avgivet yttrande, vari bl.a. sades följande.

Då det för statens kriminaltekniska anstalt framstår såsom angeläget, att betryggande sä- kerhetsåtgärder vidtagas till skydd mot miss- bruk i samband med lotterier tillåter sig an- stalten framhålla följande synpunkter med av-

seende å tillslutning och kontroll av tombola— lotter. 1. Lotterna böra nitas och klistras. 2. Vid klistringen bör användas vatten- och värme- beständigt klister. 3. Kontroll bör ske av num- reringen av lotterna för undvikande av dub- bellotter eller uteslutning av vinstlotter. 4. Lot- terna böra förses med ”oblattryck” å lotternas baksida.

Därefter syns lottsedlarna i tombolalotte- rier ha väsentligt förbättrats ur säkerhets- synpunkt. Dessa lottsedlar tillverkas nume- ra huvudsakligen vid tre företag som spe— cialiserat sig på sådan tillverkning. Denna sker maskinellt.

12.1.4. Kvicklotter

Kvicklotterna syns ha fått en mer allmän utbredning först under 1960-talet. I riks- lotterierna tillåts f. n. endast en lottsedels- typ. Denna utmärks av att den är gjord av papper av kartongtyp, varvid överdelen av lottsedeln viks på sådant sätt att lottnum- ret döljs. Den vikta delen år därefter nitad med specialtillverkade nitar. Dragningslis- tan på lotteriet tillhandahålls separat. Denna lottsedelstyp benämns typ B i ett av statens kriminaltekniska laboratorium till handelsdepartementet den 9 januari 1965 avgivet yttrande. I detta yttrande, som be- handlar två lottyper, sägs bl. a. följande. Undersökningen har utvisat, att det utan till- gång till nitar av likartat utseende som de be- fintliga nitarnas synes vara synnerligen svårt och omständligt att komma åt lottnumret utan efterlämnande av väl synliga spår och att svårigheterna härvidlag synas vara något stör- re, när det gäller lotterna av typen B.

Den kvicklottstyp som är vanligast före- kommande i länslotterier och polislotterier torde vara den s.k. Fair Play lotten. Den- na tillverkas blockvis. Lottnumren är an- bragta på lottsedlarnas överdel, vilken se- dan döljs genom en plastmassa, vilken sam- tidigt även sammanhåller lottblocket. Lott- sedlarna måste därför ryckas loss ur bloc- ket för att lottnumren skall kunna avläsas. Dragningslistan för lotteriet är anbragt på lottsedelns baksida.

Enligt uppgift förekommer det i polis- och länslotterierna även ett stort antal and- ra typer av kvicklotter.

Som framgår av avsnitt 3.7 har under se- naste tiden framkommit nya typer av lott- sedlar vilka används i lotterier där drag- ningen i princip har gjorts före lottförsälj- ningen. Som exempel härpå kan nämnas 21-lotterierna och sticklotterierna.

Slutligen bör anmärkas att i lotterier, där dragning sker efter lottförsäljningens slut, lotternas utformning saknar betydelse i här förevarande sammanhang.

12.1.6 Utredningen Ur kontrollsynpunkt är det givetvis ytterst angeläget att de förfaranden som avgör den slumpmässiga fördelningen av vinster i lot- terier icke kan påverkas på obehörigt sätt. Kraven på säkerhet har hittills haft den största betydelse i fråga om lottsedlar i lot- terier där dragningen skett före lottförsälj- ningens början, d.v.s. tombolalotterier och kvicklotterier. Kraven på lottsedlarnas be- skaffenhet syns ha varierat mellan olika myndigheter. För att motverka obehöriga förfaranden i lotterier samt för att åstad- komma en enhetlig praxis syns det nödvän- digt att få till stånd en ordning som inne- bär att lottsedlarna skall vara godkända för att få användas. Detta bör även gälla i an- mälningslotterier. Även om vinsterna i så- dana lotterier uppgår till blygsamma be- lopp är härvid att beakta att någon kontroll av dragningsförfarandet i regel icke äger rum. Även i sådana lotterier är det därför nödvändigt ur kontrollsynpunkt att lottsed- larna har en betryggande utformning. Det bör åvila kontrollstyrelsen att pröva huruvida en lottsedelstyp kan godkännas för användning i lotterier anordnade för allmänheten. Till grund för bedömningen bör styrelsen inskaffa yttrande från statens kriminaltekniska laboratorium rörande lott- sedlarnas tekniska egenskaper. Enligt ut- redningens mening bör därvid olika ford- ringar uppställas för olika lottsedelstyper beroende på deras användningsområde. För anmälningslotterier och i sådana tombola- lotterier, där höga vinster icke förekom- mer, syns kraven ej behöva ställas så högt.

I lotterier där vinster med höga värden fö- rekommer måste däremot höga krav ställas på lottsedelns utformning. Vidare bör vikt tillmätas det sätt varpå lotterna säljs. För kvicklotter, vilka säljs under hand, måste givetvis kraven ställas högre än för torn- bolalotter, vilka försäljs under allmänhe- tens insyn och vilka vanligen återställs till lotterianordnaren sedan försäljningen av- slutats för dagen. Av betydelse för bedöm— ningen är även frågan huruvida dragnings- listan finns angiven på lottsedeln. Därest så är fallet föreligger givetvis större risker för obehöriga förfaranden i samband med till- verkning och distribution av lottsedlarna. Sådana lotter bör därför inte godkännas i lotterier med höga vinstvärden.

Framställning om godkännande av en lottsedelstyp bör göras av vederbörande till- verkare eller lotterianordnare till kontroll- styrelsen. Kostnaden för prövningen bör be— talas av sökanden.

Även om säkerhetsfrågorna f. n. har störst betydelse för lottsedlarnas utformning tor- de motsvarande frågor även kunna upp- komma i andra former av lotterier. Princi- perna för godkännande av lotteriutensilier bör härvid vara desamma som föreslagits för prövningen av lottsedlar. Som framgår av avsnitt 11.6 förordar utredningen att typ- godkännande skall krävas för dragningsan- ordning i bingolotterier.

1 2.2 Förverkande

I lotteriförordningen ges vissa bestämmelser om förverkande av egendom vid brott mot förordningen. I enlighet med uttalanden som gjordes år 1968 i samband med till- komsten av ändrade bestämmelser om för— verkande av egendom på grund av brott framstår det som lämpligt att i nu föreva— rande sammanhang göra en översyn av fö- revarande bestämmelser i lotteriförordning- en.1 Härvid bör först undersökas om de i brottsbalken givna kan anses tillfyllest eller om och i så fall i vad mån särskilda be- stämmelser om förverkande erfordras. Förverkandebestämmelserna i lotteriför— ordningen återfinns i 11 &. Enligt dessa kan

förverkande ske av uppburna insatser och detta oavsett om de innehas av den brotts- lige eller av ombud för honom. Vidare kan förverkas bevis om rätt att delta i lotte- riet och andra handlingar som rör lotteriet och varmed olagligen tagits befattning. För förverkande fordras att någon döms till an- svar för brott mot förordningen och för- verkande skall ådömas efter vad som finns skäligt. Av lotteriföretaget anskaffade vins- ter innefattas däremot inte under förver- kandepåföljden.2 Syftet med förverkande- bestämmelserna i vad de hänför sig till in- satser syns närmast vara av fiskalisk na- tur. I vad de avser bevis om delaktighet i lotteriet och andra handlingar är fråga om ett förverkande av hjälpmedel. I författ- ningstexten tas inte ställning till frågan hos vem förverkande kan ske. Den utformning som stadgandet har ger emellertid närmast stöd för antagande, att förverkande endast skall kunna ske hos den som dömts för brottet.

Vid tillkomsten av lotteriförordningen övervägdes att såsom objekt för förverkan- de även medta inte blott handlingar som tillhörde lotteriföretaget utan även spelap- parater, tombolahjul och dylikt. Förslaget avvisades emellertid, enär det ansågs alltför långtgående.3

Enligt de sedan den 1 juli 1968 gällande bestämmelserna i 36 kap. brottsbalken skall förverkande enligt 1 & ske av utbyte av brott, som ej motsvaras av skada för en- skild, om det ej är uppenbart obilligt. Det- samma gäller förlag för brott, d.v.s. peng- ar eller egendom som lämnats för att be- strida utgifter som är förbundna med för- övande av brott, i de fall att mottagande av förlaget utgör brott enligt brottsbalken. Be— stämmelsen avser såväl konkret föremål som abstrakt vinst samt innebär att förver— kandet är begränsat till nettovinsten.

Förverkande kan vidare ske enligt 36 kap. 2 % av egendom som använts såsom hjälp- medel vid brott. För att förverkande skall

1 Se NJA II 1968 s. 741. 2 Se 1LU 1939: 17 s. 18, jfr SOU 1938: 7 s. 63 och prop. 1939: 76 s. 5. 3 Se SOU 1938: 17 s. 63.

kunna ske fordras att detta skall vara på— kallat för att förebygga brott eller också att det föreligger särskilda skäl att förver— kande ådöms. Vid bedömningen av huru- vida förverkande i brottsförebyggande syf- te skall ske bör avseende fästas vid om det är fråga om föremål med utpräglad karak- tär av brottsverktyg. Men hänsyn bör också tas till om det kan befaras att den brotts- lige gör fortsatt brottsligt bruk av egendo- men eller om det finns risk för att andra skall begagna egendomen som hjälpmedel att begå brott. Att förverkande även kan ske om särskilda skäl föreligger samman- hänger främst med att det synts stötande att den brottslige skall få behålla hjälpme- del som han använt vid brottet trots att han dömts för detta.4 Vad nyss sagts om hjälpmedel gäller också egendom vars an- vändande utgör brott eller med vilken el— jest tagits befattning som utgör brott. Så- som alternativ till sakförverkande gäller Värdeförverkande, oavsett om föremålet finns i behåll eller icke. Värdeförverkande anses emellertid inte böra tillgripas, när förverkande av hjälpmedel och brottspro- dukter sker i brottsförebyggande syfte.5

S. k. utpräglade brottsverktyg kan enligt 36 kap. 3 & förklaras förverkade oberoen- de av om brott begåtts och därför också utan hänsyn till vem som äger föremålet. Dess beskaffenhet är avgörande för om förverkande kan ske. Utanför tillämpnings- området faller föremål, som visserligen är farliga men som inte riskerar att komma till annan än lojal användning. Ej heller kan föremål som använts som brottsverk- tyg men som inte i och för sig har karaktär av sådana verktyg förverkas med stöd av stadgandet i 36 kap. 3 &.

Bestämmelserna om förverkande i brotts- balken behandlar också det skydd som till- kommer icke brottsliga sakrättsägares in- tressen. I 4 & anges mot vem förverkande får riktas. Bestämmelserna avser emeller- tid inte — som förut nämnts — förverkan- de av s.k. utpräglade brottsverktyg. Det är främst två grupper av subjekt mot vilka förverkande kan riktas, nämligen sådana som haft befattning med egendomen vid

själva brottstillfället och sådana som för— värvat egendomen efter brottet. Till den förra gruppen hör gärningsmannen och an- nan som medverkat vid brottet. Dit hör också den i vars ställe gärningsmannen el- ler den medverkande var. Med att någon är i annans ställe förstås att han med rätts- lig verkan företräder denne beträffande fö- remålet eller att han har faktisk makt att i ägarens ställe råda över användningen av föremålet. Ett annat fall där den brottslige kan anses vara i ägarens ställe är det, då ägaren lånat eller hyrt ut föremålet eller sålt det under äganderättsförbehåll och för- summat att vidta tillbörliga försiktighets- mått för att hindra att föremålet kommer till brottslig användning.6

Till den andra gruppen, som alltså avser i vilka fall förverkande kan ske även om egendomen förvärvats av annan efter det att brottet begåtts, hör den som vid förvär- vet haft vetskap om eller skälig anledning att anta att egendomen haft samband med brottet. I vissa fall kan emellertid förver- kande även ske oberoende av om förvär- varen var i god tro. Förverkande av egen— dom eller dess värde kan sålunda ske hos den som förvärvat denna efter brottet ge- nom giftorätt, arv eller testamente eller ge- nom gåva.

Vid en jämförelse mellan möjligheterna att döma till förverkande enligt lotteriför- ordningen och jämlikt stadgandena i brotts- balken framkommer vissa skiljaktigheter. När det gäller annan egendom än hjälpme— del kan förverkande ske i större omfatt— ning enligt lotteriförordningen som saknar den begränsning som gäller enligt brotts- balken att endast nettovinsten kan förver- kas. Viss skillnad förefinns också i fråga om den fakultativa förutsättningen för att förverkande skall ske. Det i brottsbalken använda uttrycket ”om det ej är uppenbart obilligt” får nämligen anses ge stöd för att förverkande bör ske i större utsträckning än som föranleds av den i lotteriförord-

4 Se NJA II 1968 s. 728. 5 Se NJA II 1968 s. 730. 6 Se Beckman m. fl. Komm. till brottsbalken III s. 386 f.

ningen brukade bestämningen ”efter ty skä- ligt finnes”. I fråga om förverkande av hjälpmedel är möjligheterna i stort sett de- samma enligt lotteriförordningen och brotts- balken.

Såvitt utredningen har sig bekant har till- lämpningen av de i lotteriförordningen in- tagna bestämmelserna icke visat sig inne- bära några olägenheter ur rättssäkerhets— synpunkt eller eljest. Det syns därför i och för sig inte finnas anledning att ersätta des- sa med andra regler. De skiljaktigheter i fråga om möjligheterna till förverkande som ges enligt dessa bestämmelser och de i brottsbalken upptagna syns emellertid va- ra utan betydelse i sammanhanget. Med hänsyn till önskvärdheten av att de all- mänstraffrättsliga bestämmelserna om för- verkande såvitt möjligt ges tillämpning även i specialstraffrätten syns intet vara att er- inra mot att så sker även i detta fall. De nu i 11 & givna bestämmelserna om förver- kande bör alltså upphävas och ersättas av en hänvisning till 36 kap. brottsbalken.

I ett avseende framstår det emellertid som påkallat att vid brott mot lotteriför- ordningen ha en förverkandepåföljd som i större omfattning kan drabba tredje man än som är möjligt enligt brottsbalken. Det- ta gäller illegal användning av spelautoma- ter. Som framhållits i avsnitt 6.2 tillhör så- dana automater vanligen annan än den som anordnar själva spelen. Möjligheterna att enligt de allmänstraffrättsliga bestämmel- serna ådöma förverkande i fall där sådana automater använts olagligt måste bedömas som mycket små. Automaterna kan i fler- talet fall inte anses utgöra s.k. utpräglade brottsverktyg. Svårigheterna att föra bevis- ning om att ägaren i det enskilda fallet icke iakttagit tillbörliga försiktighetsmått för att hindra brottslig användning är uppenbarli- gen mycket stora. Svårigheter av samma slag syns ej heller kunna undvikas vid till- lämpning av en bestämmelse som skulle stadga ansvar för ägaren i angivna fall.

Enligt utredningens bedömning föreligger en påtaglig risk för att det på den svenska marknaden, liksom redan skett i utlandet, skall framträda yrkesmässiga företag, som

genom att tillhandahålla spelautomater på ett avgörande sätt medverkar till uppkoms- ten av spelhallar och andra lokaler, där spel på sådana maskiner bedrivs olagligen. En sådan icke önskvärd utveckling skulle kunna motverkas om möjlighet fanns att förverka sådana apparater som används för olaga spel, oavsett att de ägs av annan än gärningsmannen eller den som medverkat till brottet. Även om en viss återhållsam- het i allmänhet bör visas när det gäller be- stämmelser om förverkande framstår det som så angeläget att söka förhindra upp- komsten av sådana företeelser som spelhal- lar, där spel olagligen bedrivs, med de vå- dor av social natur icke minst för barn och ungdom som sammanhänger därmed, att en särregel rörande förverkande av spelauto- mater som ägs eller tillhandahålls yrkesmäs- sigt framstår som motiverad. Utredningen vill därför föreslå att en sådan bestämmel- se införs i 1otteriförordningen. En garanti mot en alltför sträng tillämpning av ett så— dant stadgande ligger däri att skäl som i det särskilda fallet talar mot förverkande kan beaktas inom ramen för förverkandets fa- kultativa karaktär. Möjlighet finns sålunda att undvika förverkande av billighetshän- syn.

I enlighet med det anförda har utarbe- tats förslag till ändring av 11 & lotteriför— ordningen.

12.3 Blanketter

Med hänsyn till det stora antalet lotteri- ärenden är det synnerligen angeläget att myndigheternas handläggning av dessa kan rationaliseras så mycket som möjligt. Po- lismyndigheterna använder i regel av riks- polisstyrelsen utfärdade blanketter. Vidare finns särskilda blanketter för länsstyrelser— nas handläggning av lotteriärenden.

Enligt utredningens bedömning bör såväl polismyndigheterna som länsstyrelserna och kontrollstyrelsen kunna använda samma blanketter vid handläggning av lotteriären- den. Olika blanketter bör dock användas allteftersom ansökan avser tillstånd för se- dellotteri, bingo, automatspel eller roulett.

Vidare bör en särskild blankett finnas för anmälan av lotteri. Utredningen finner även önskvärt — bl. a. i syfte att åstadkomma en enhetlig handläggning — att särskilda blanketter upprättas för budgetering och redovisning i lotterier. Ansökningsblanketten bör vara så utfor- mad att tillståndet kan tecknas på denna. Vidare bör för lotteriet gällande föreskrif- ter finnas upptagna på blanketten. Blan- ketten bör vara i fyra exemplar, varav till- ståndshavare, kontrollant och skattemyn- dighet erhåller var sin genomslagskopia.

13. Fö rfattningsändringar

I det föregående har framlagts vissa för- slag vars genomförande förutsätter ändring- ar i lotteriförordningen.

Såsom föreslagits i avsnitt 6.6 bör 1 % lotteriförordningen avfattas så, att därav tydligt framgår att såsom lotteri avses spel på mekanisk spelapparat även om vinsten, som betalas ut från apparaten, endast består i anvisning, som berättigar till fortsatt spel.

I 2 & lotteriförordningen stadgas att lot- teri under vissa förutsättningar i övrigt får anordnas efter anmälan i samband med of— fentlig nöjestillställning eller tillställning till förmån för Välgörande, kulturellt eller all- männyttigt ändamål. Som närmare anges i avsnitt 1.4.4 bör nu nämnda förutsättning ges den utformningen, att lotteriet utgör in- slag i offentlig tillställning.

I avsnitt 8.7 har föreslagits att värdegrän- serna för anmälningslotteri enligt 2 & lotte- riförordningen, där vinsterna består av va- ror, skall höjas så att värdet på högsta vinst icke får överstiga 50 kr. och att insats för deltagande i lotteriet ej får överstiga två kr. Nämnda stadgande bör ändras i enlighet härmed.

Som närmare framgår av avsnitt 6.6 och 7.6 har utredningen föreslagit, att tillstånd skall krävas för att få anordna lotteri, var— vid används spelautomat eller roulett. Le- gislativt föranleder förslaget att 2 & lotteri— förordningen ges ändrad lydelse.

I avsnitt 8.5.2 föreslås att rätten att efter anmälan få anordna lotteri under i 3 & a)

lotteriförordningen angivna förutsättningar skall slopas. Om förslaget genomförs, kan stadgandet utgå ur lotteriförordningen.

I avsnitt 8.9 och 8.10 framläggs förslag om att gränserna för rätten att meddela till- stånd till lotteri höjs. Förslaget innebär att polismyndighet skall äga meddela tillstånd till lotteri, där insatserna icke uppgår till högre sammanlagt belopp än 30000 kr., och länsstyrelse för lotteri med samman- lagda insatser om högst 200 000 kr.

I avsnitt 8.11 föreslås att kontrollstyrel- sen skall kunna meddela tillstånd till lotteri med insatser som uppgår till högst 3 milj. kr. till förmån för välgörande, kulturellt el- ler allmännyttigt ändamål eller för partipo- litisk verksamhet eller till understöd och uppmuntran åt svenska konstidkare. Det förutsätts vidare att vinsterna icke utgörs av penningar till större del än vad som mot- svarar därå belöpande skatt och att de icke utgörs av värdepapper till större del än vad som motsvarar en tiondel av den i lotteri- tillståndet föreskrivna högsta sammanlagda insatssumman.

Förslaget om ändrade värdegränser och om kontrollstyrelsen som tillståndsgivande myndighet föranleder ändringar i 3 & lot- teriförordningen.

I avsnitt 8.13.4 ges förslag om att de i 3 & nämnda beloppsgränserna skall avse till- ståndsgivningen under ett kalenderår. Nu angivna förutsättning bör anges i författ- ningstexten. Denna har slutligen i det fram-

lagda förslaget undergått omarbetning av formell art, bl.a. enär för lotteriet utgå- ende stämpelavgift numera icke räknas så— som insats.

I avsnitt 9.1 föreslås att begreppen vill- kor samt kontroll- och ordningsföreskrifter utbyts mot den gemensamma beteckningen föreskrifter. Sådana förutsätts alltid skola meddelas då tillstånd ges för lotteri. Där- emot bör vid mottagande av anmälan till lotteri, föreskrifter endast meddelas, om särskilda skäl därför föreligger. Förslaget föranleder ändring i 4 & lotteriförordning- en.

I avsnitt 12.2 framläggs förslag om att de allmänstraffrättsliga bestämmelserna om förverkande skall gälla även vid brott mot lotteriförordningen. För att skapa möjlig- heter till ett effektivt ingripande mot ille- galt automatspel föreslås vidare, att för- verkande av spelautomat eller av sådan spelapparats värde skall kunna ske på grund av brott mot lotteriförordningen hos den som yrkesmässigt tillhandahåller sådan ap- parat, även i sådana fall där detta eljest icke skulle kunna ske enligt 36 kap. 4 & brottsbalken. Vad sålunda föreslagits med- för, att 11 & lotteriförordningen bör ges ändrad lydelse.

Slutligen har i avsnitt 9.4 föreslagits att Kungl. Maj:t eller den myndighet Kungl. Maj:t därtill förordnar skall äga utfärda tillämpningsföreskrifter till lotteriförord- ningen. I anslutning därtill förordas, att en kompletterande bestämmelse härom tas in i lotteriförordningen.

'. -=..| . . Viaggi?” - :'

.. &? _ .. ...å.” _

f'lll l-I _

- ' f ?" åhh-#31! är * , ,.

* .I 'i' I J-' | ;. ." . i.” l-ll . ' t .. Jaffa.- -- | ' .. - . sv ,. . | .'I . .. ' ""'. ,, r .' '- ». ., häl '..r'" ,. "*.-a . . .-_|. ” | . :| _ . | I __ lllllllä . _.-._ ”,!'. .,. .. * "' -”'.a.,"' 11 _ | _ J___ t |. . 5, . |, . . | | " | ' |qu i. =» ”* =.

' , L: MTTF; _

' ""-"5.3.3 .. '-. || ( ”E%-föl .',.

J. r'l |."

. i"'jfi'.i+£i "|! 'å'-'.'

l _ _ . _in

|| | _ -||||.| _ | _ , _ ,-. ",—gl" '|' ,_"'|| ",: 'å'-"| 'å' |

| | ., |r . ' ' . .. | ' ' ' '

.r- . " ', || =. |. i' . '" ., . . . " - "' ' J" ' " "ut'" ' ' | |.| | _ A;) n .|. _. u. . . ll|'. ..| . ||. .— . '- .. "|j'|*-W J"" ' .' . . ' . . . |' — .! " i": ." " . " "."" ':|" "i"-f?" ""' '""'|'| '. '|'||"""' . ,. .- " . .. J.. - .. ' år hl ., ' "' '|'/_|

l ' _ '

LJ .. .a = '.'-" "'" " ' """

.. N. * . | -.. "— ' ' ' ' " '- "' ' " | _ . _ .. än ». " .. .. 't, i-' ' '"

. .|. .,|. %- |l.._|. |._,J| "" . |A_j' .. 'i'.-.": Pvr 551? l' jag, .||||| "'å'" .. ,,_. , |'|.- |||L||. '.'"? -|||

| ' | --... ""U _ J,] " ' ' ll "" "') J 'g'" "|" 'n'*"""|—: [& .. . . ' | .. '4 '"'"H" . .. __ .. '. |'.- ' -. " -..'.:.I | "" | | || ._||||||| .'-|| .-'|"'|—.'..L'. -'" .""' || _ ||| | ', || är";—'.' . .|'| j|||!|"|'."_ :-"||"|j|'.'|+r '? r": E'. 'Et'; '! . . "EÄ"'""'| " ,||r ' ',1'| . ,'(. ||. .- " " '"l "i "' , '>'t.'r'l.."

':' | | '"I' |

..", '. '. .' män",! 'i". "i"-" :"f." "va5' "i'|"'"||,Ul!:.|'r' ..... --' ..'-ir ."?"- 't. e...—.'v- |_-.j..?' |, |"_'|||'|' C'r."|'""'-' |.” 'i'-uf, "1'C'..h|.l_ 3 ' '.' |'.'| '|' .t_ ,||.|| i" ..|||||,|""'|

* ""'J|."""'-."|i .| ihr-il; _..,,|.|.(.'_|.|

. __ | | . | | | ,.L' ". .. -.".-.'.'3..'..t 3. 3.55. | '|' |"' u";""'

. ""._5.'.'.""t:t " ,5"-.-',_ "1. ' 'ta—'i'. Ht," ""'"" ". '

| _ | , .. |"' |'.":"',."',-':"",' .|_" |...|.| |..| |,l'. "'"'T .. u|||||fl|||_=>|_||.....

| LU", .. ."Tfjt ' _

' . .. 1'. "" | ...a. ..,1, 3.3.2, ||(| i

Nordisk udredningsserie (Nu) 1970

Kronologisk förteckning

. Samordnad utbyggnadsplanering inom Nordal. . Uddannelses- og forskningsspargsmåi. . Provelosladelse. . La coopération internordique en matiéres écono- miques et culturelles.

.Nordisk gränsregion miljövård och Urbanisering.

. Konsumentundervisning i skolan.

0101 ämm—-