2

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels alf 3 kap. 9—11 §§, 10 kap. 20 §, 15 kap. 14 §,

19 kap. 4, 8 och 9 §§, 24 kap. 1—10 och 15 §§ samt 25 kap. 11 och 12 §§

strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 2 kap. 8 §, överskriften till 3

kap., 4 kap. 14 §, 5 kap. 4 och 16 §§, 6 kap. 5 §, 8 kap. 23 och 24 §§, 10 kap.

17 och 21 §§, 12 kap. 1, 4, 5, 6, 10, 11, 16 och 17 §§, 14 kap. 2, 3, 8, 10, 14,

15, 18, 19, 22, 23, 26, 27, 28, 28 a, 34 och 37 §§, 15 kap. 15 a, 16 och 18 §§,

17 kap., 18 kap. 7 och 8 §§, 19 kap. 5, 6, 20 och 21 §§, 20—23 kap. samt

24 kap. 11, 14 och 16 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt

nedan angives, dels ock att i strafflagen skola införas följande paragrafer,

nämligen i 3 kap. 13 och 14 §§, i 10 kap. 18 a och 24 §§, i 11 kap. 13 a §,

i 12 kap. 3 a, 5 a, 5 b, 6 a, 21 och 22 §§, i 13 kap. 6 §, i 14 kap. 20 a och

28 b §§, i 15 kap. 8 a och 25 §§, i 18 kap. 14 a § samt i 19 kap. 20 a §, av

nedan angivna lydelse:

2 KAP.

8

§•

Böter ådömas------------ fem riksdaler.

Där enligt lagen böter äro för särskilt fall bestämda till visst högsta belopp,

ådömes dock straffet omedelbart i penningar, ej under fem riksdaler.

Böter tillfalla kronan.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 8 § 1938 : 251, beträffande 4 kap. 14 § 1906: 51 s. 1,

beträffande 5 kap. 4 § 1890: 33 s. 1, beträffande 5 kap. 16 § 1926 : 70, beträffande 8 kap. 23 och

24 §§ 1940: 356, beträffande 10 kap. 17 och 21 §§ 1933: 185, beträffande 12 kap 1 och 4 §§ 1937:

242, beträffande 12 kap. 5 och 10 §§ 1890: 33 s. 1, beträffande 12 kap. 11 § 1917 : 246, beträffande

12 kap. 16 och 17 §§ 1890 : 33 s. 1, beträffande 14 kap. 15 § 1931: 327, beträffande 14 kap. 19 §

1918: 459, beträffande 14 kap. 22, 23, 26 och 27 §§ 1921: 298, beträffande 14 kap. 28 § 1921:

288, beträffande 14 kap. 28 a § 1938 : 319, beträffande 14 kap. 34 § 1912: 62, beträffande 14 kap.

37 § 1937 : 242, beträffande 15 kap. 15 a och 16 §§ 1937: 242, beträffande 17 kap. 1937: 242,

beträffande 18 kap. 7 och 8 §§ 1937: 242, beträffande 19 kap. 5 och 6 §§ 1890 : 33 s. 1, beträf­

fande 19 kap. 20 § 1902: 71 s. 8, beträffande 19 kap. 21 § 1938: 251, beträffande 20 kap. 1890:

33 s. 1, 1918: 268, 1936: 244, 1937: 242 och 1938 : 251, beträffande 21 kap. 1890: 33 s. 1, 1921:

288, 1934: 304 och 1936: 244, beträffande 22 kap. 1890 : 33 s. 1, 1915: 432, 1917: 382, 1920:

417. 1924: 330, 1926: 146, 1930: 96, 1931: 327, 1934: 163, 1936: 244 och 1937: 242, beträffande

23 kap. 1921: 229, 1936: 244 och 1937: 242 samt beträffande 24 kap. 14 § 1931: 327.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

2 § sägas och ej åtalas må, innan till återgång av giftermål dömt är, från den

dag domen därom vann laga kraft och i det fall, som i 23 kap. 5 § avses,

från den dag då beslut örn egendomsavträde meddelades eller åtal eljest

tidigast kunde ske.

Åtal anses — -— — häktad blivit.

6 KAP.

5 §.

Hava flere i brott tagit sådan del, som i 3 kap. 1, 3, 4, 5, 6 eller 7 § sägs;

svare de, en för alla och alle för en, till skadestånd.

8 KAP.

23 §.

Försök till brott, varom i 6 §, 11 §, 17 § första stycket, 18 § eller 20 §

förmäles, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

24 §.

Har stämpling till högförräderi eller krigsförräderi blivit gjord, då skall,

där straff ej är förskyllt för sådant förräderi eller försök därtill, anstiftare

av stämplingen dömas till straffarbete från och med två till och med tio

år. Annan deltagare i sådan stämpling varde dömd till straffarbete från

och med ett till och med sex år.

Lika med------------- sådan makt.

10 KAP.

17 §.

Tager man---------- till fängelse.

Befriar man —------- dagsböter, dömas.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

18 a §.

Den som, sedan brott timat, döljer den brottslige, främjar hans flykt, un­

danröjer bevis örn gärningen eller på annat dylikt sätt motverkar den brotts­

liges befordran till ansvar, straffes med fängelse i högst sex månader eller

böter; sker det för egen vinning, må till straffarbete i högst två år dömas.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var

brottslig, vare straffet böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den

som med den brottslige i första svågerlag lika nära förenad är, adoptivför­

äldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej till straff fäl­

4 §■

Den, som falskeligen i annan, verklig eller diktad persons namn skriver

köpebrev, testamente, kontrakt, skuldebrev, växel, invisning, kredit- eller

kvittobrev, handelsbok eller annan enskild handling, som till bevis örn rät­

tighet eller befrielse från förbindelse tjänar, eller riktig sådan handling ge­

nom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar; eller å falsk skrift tillsätter

eller förskaffar sig underskrift, varmed sken av gällande handling däråt

beredes; varde, där han den handling, sig eller annan till nytta eller att

därmed skada göra, begagnar, dömd till straffarbete i högst fyra år eller,

där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse i högst sex

månader.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr A.

5 §•

Har man, på sätt i 4 § sägs, skrivit eller förfalskat och begagnat annan

enskild handling än de där nämnda, såsom arbetsbetyg, intyg örn fattig­

dom, sjukdom eller annat dylikt; dömes till straffarbete eller fängelse i

högst sex månader. Var handlingen skriven i diktad persons namn, må till

böter dömas.

5 a §.

Den som uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller gör obruk­

bara de handlingar, varå den sig grundar, straffes högst med straffarbete

i fyra år.

5 b §.

Nekar någon emot bättre vetande sin hand och förskrivning, straffes

med böter eller fängelse.

6

§.

Brukar någon, i avsikt som förut sagd är, handling den han vet falsk

vara, straffes så, som hade han förfalskningen själv gjort.

6 a §.

Begagnar sig någon svikligen av pass, arbetsbetyg eller annat dylikt be­

vis, som för annan utgivet är, dömes till fängelse eller böter. Samma lag

vare, där någon utlämnar sådant bevis att begagnas av annan än den för

vilken beviset är utfärdat.

10

§.

Främmande stats allmänna stämplar och märken vare, om förfalskning

eller missbruk därav sker, lika med svenska ansedda, där Konungen för­

ordnat, att de samma skydd njuta skola. 11

11

§•

River, flyttar-------------fyra år.

Samma lag-------------falskeligen sätter.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

8

§•

Kan ej utrönas vilken eller vilka tillfogat den döde skador, som i och för

sig eller i förening varit livsfarliga; vare straffet, där ej gärningen eljest är

med högre straff belagd, för den, som i uppsåt att döda gjort våld å den

dräpne, straffarbete i högst sex år; för den, som med berått mod, men utan

sådant uppsåt, som sagt är, deltagit i misshandeln, straffarbete i högst fyra

år; och för den, som av hastigt mod och utan uppsåt att döda varit i gär­

ningen delaktig, straffarbete i högst två år.

10

§.

Har någon------------ sex år.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Med svår —--------livsfarlig sjukdom.

14 §.

Hava flere------------ stadgade, tillämpas.

Kan ej utrönas av vilken eller av vilka skadan blivit gjord, då skall en var,

som i misshandeln deltagit, dömas, där ej gärningen eljest är med högre straff

belagd: om skadan var av beskaffenhet, som i 10 § sägs, till straffarbete i

högst två år eller fängelse i högst sex månader, och, om skadan ringare var,

till böter eller fängelse i högst sex månader.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot annan

dragit kniv eller svärd, spänt bössa eller rest annat livsfarligt vapen; då skall

den omständighet, om han är förfallen till straff för misshandel eller försök

därtill, vid straffets bestämmande, såsom försvårande anses; och må i fall,

som i 11 § sägs, där misshandeln skedde av hastigt mod, så ock för miss­

handel, varom i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete i fyra år,

och för sådan misshandel, som i 13 § nämnd är, till straffarbete i högst ett

år dömas.

Är den skyldige ej förfallen till straff för misshandel eller försök därtill,

dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

18 §.

Har någon givit annan gift eller dylikt för att honom skada, och dör han

därav; straffes gärningsmannen efter 1 § såsom för mord. Kommer av den

förgiftning svår kroppsskada; dömes till straffarbete på livstid eller, där om­

ständigheterna äro synnerligen mildrande, till sådant arbete från och med

åtta till och med tio år. Följer av gärningen ringare eller ingen skada; då

skall till straffarbete från och med fyra till och med åtta år dömas.

Försök till brott, varom nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada, tillrett gift eller

10

27 §.

Den som, med kvinnans vilja, förövar fosterfördrivning på sätt i 26 § sägs,

dömes till straffarbete från och med sex månader till och med två år eller till

fängelse i minst sex månader.

Begår någon brott, som här sägs, vanemässigt eller för att därmed bereda

sig vinning; dömes till straffarbete från och med ett till och med sex år.

28 §.

Har någon, utan kvinnans vilja, förövat fosterfördrivning på sätt i 26 §

sägs, dömes till straffarbete från och med sex till och med tio år. Fick kvin­

nan av gärningen svår kroppsskada, dömes till straffarbete på livstid eller i

tio år; fick hon därav döden, dömes gärningsmannen till straffarbete på

livstid.

28 a §.

Försök till brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, straffes efter ty i 3 kap.

stadgas. Har av försök till brott, som i 28 § omförmäles, kvinnan fått döden,

må till straffarbete på livstid dömas.

28 b §.

Att i vissa fall för handling som i 26, 27, 28 eller 28 a § sägs ej må dömas

till straff enligt nämnda lagrum, därom stadgas i särskild lag om avbrytande

av havandeskap.

34 §.

Har kvinna, som av olovlig beblandelse varit havande, i annat fall, än i

22 § sägs, uppsåtligen dödat sitt barn, och var gärningen förövad under in­

flytande av den övergivna eller nödställda belägenhet, vari hon i följd av

barnets födelse befunnit sig; då må straff efter 1 § eller 3 § 1 mom. nedsättas

till straffarbete i fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen mild­

rande, till straffarbete i två år.

Där brottet stannat vid försök, må straff, som enligt 18 § 1 mom. å gär­

ningen följa bort, nedsättas till straffarbete i sex månader. Har kvinnan

under de omständigheter, som i 1 mom. sagts, utsatt barnet eller det eljest

uppsåtligen från sig skilt och såmedelst i hjälplöst tillstånd försatt, då må

jämväl straff efter 30 § eller 31 § andra punkten nedsättas under vad eljest

å gärningen följa bort, dock lägst till straffarbete i sex månader.

37 §.

Begår nian förbrytelse, som i 15 § 2 mom. avses, mot skyldeman i rätt

uppstigande led; vare straffet fängelse i högst ett år. Skedde förbrytelsen mot

annan av de personer, som i 36 § äro nämnda, varde den omständighet såsom

synnerligen försvårande ansedd.

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

12

2

§•

Gifter sig någon med den, som till följd av sinnessjukdom, tillfällig sinnes­

förvirring eller annan sådan orsak ej äger rättslig handlingsförmåga, eller

ingår någon äktenskap, som på yrkande av andra maken kan för villfarelse

eller svek dömas att återgå; straffes med straffarbete i högst fyra år eller

fängelse.

Brott, som nu sagts, må ej åtalas, där ej för brottet blivit dömt till åter­

gång av äktenskapet.

3 §•

Bedrager man genom äktenskapslöfte, som ej fullbordas, kvinna till lägers­

mål; straffes med fängelse eller böter.

Brottet må ej åtalas av annan än målsägande.

4 §•

Bereder sig någon genom antagande av falskt namn eller stånd arv eller

annan familjerättighet, dömes till straffarbete i högst sex år eller fängelse.

5 §■

Understicker eller förbyter någon barn, dömes till straffarbete i högst sex

år eller fängelse.

18 KAP.

7 §•

Övar man------------ på livstid.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

8 §•

Övar någon — — — sex månader.

Försök till brott, som nu sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

14 a §.

Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att därmed be­

drägeri öva eller vinning sig förskaffa; straffes nied böter eller fängelse i

högst ett år.

Kungl. Maj.ts proposition nr

4.

19 KAP.

5 §•

Är, vid brott, som förut sagts, eld åsatt, men varder släckt, innan den sig

utbrett och skada gjort; då må straffet nedsättas, för det fall, som i 1 § sägs,

till straffarbete i ett år; för det fall, som i 2 § omförmäles, till straffarbete i

Kungl. Mcij.ts proposition nr

4.

13

två år; och för det fall, sora i 3 § namnes, till straffarbete i två månader

eller fängelse, där ej brottet skall straffas efter vad för 1 eller 2 § nu är

stadgat.

Har gärningsmannen, av egen drift, själv eller genom tillkallad hjälp, släck­

ningen åstadkommit, må straffet, efter omständigheterna, nedsättas under

vad eljest å gärningen följa bort.

6 §•

Var som uppsåtligen medelst krut eller annat sprängämne kommer förö­

delse å stad å annans boning eller vistelserum, eller å hus, byggnad, fartyg,

bro eller dylikt, som annan tillhörer, straffes:

1. om det var annans boning eller vistelserum eller sådan egendom, som

i 2 § 2 morn. omförmäles, såsom för mordbrand, efter ty för varje fall i 1 §

eller 2 § 1 eller 2 mom. skils; och

2. i andra fall såsom för brott, varom i 3 § sägs, efter ty i samma § stad­

gat är.

20

§.

Var, som, i andra fall än nu sagda äro, uppsåtligen förstörer eller skadar

annans egendom, fast eller lös, evad den till enskilt eller allmänt bruk eller

gagn eller till prydnad ämnad är; straffes med böter eller fängelse i högst

sex månader. Har av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller

hälsa, eller grov skada å egendom, eller är gärningen eljest med synnerligen

försvårande omständigheter förenad; då må till straffarbete i högst två år

dömas.

Brott, som —--------- -än målsägande.

20 a §.

Försök till brott, som i 1, 2, 3, 6, 7, 10, 11 eller 16 §, 17 § 1 mom. eller 18 §

sagt är, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

Har Konungen för viss anläggning meddelat förordnande, som i 14 § av­

ses, må vad nu är stadgat om försök till brott, som i 11 § sägs, ock i fråga

om dylik anläggning tillämpas.

21

§.

Har någon, i uppsåt att annan till liv eller hälsa skada eller att förstöra

eller skada annans egendom eller med vetskap om annans uppsåt till sådant

brott för att honom därvid tillhandagå, tillverkat, anskaffat eller förvarat

sprängämne; döines, där ej fall är för handen, som i 20 kap. 10 § sägs, till

straffarbete i högst två år eller fängelse. Varder medelst sprängämnet brott,

som därmed åsyftat var, begånget, eller göres försök till sådant brott i fall,

där försöket är i lagen med straff belagt, och skall ej gärningen straffas efter

6 § eller såsom försök lill brott, varom där sägs; gånge vid straffets bestäm­

mande som i 4 kap. stadgas.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

Har den------------straff fri.

Sprängämnet må förklaras till kronan förverkat, evad ansvar enligt denna

lag ådömes eller ej.

20 KAP.

Om stöld och rån; så ock om egenmäktigt förfarande.

1 §■

Var som olovligen tager annans sak med uppsåt att tillägna sig den, dö-

mes, där tillgreppet innebär skada, för stöld till straffarbete i högst två år

eller fängelse.

2 §•

Är stöld med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter

vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till fängelse eller

böter.

3 §•

Stjäl någon från dödsbo vari han är delägare, eller stjäla makar, syskon,

föräldrar och barn, adoptivföräldrar och adoptivbarn eller fosterföräldrar

och fosterbarn från varandra medan de sammanbo, dömes för bodräkt till

fängelse eller böter. Samma lag vare, där någon stjäl lösöre vari han äger

del. Medverka flera till stöld och gäller vad nu är sagt någon av dem, dö­

mes jämväl envar av de övriga för bodräkt, dock ej den som handlat med

uppsåt att tillägna sig det tillgripna.

4 §•

Är brott som förut i detta kapitel är sagt med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall för grov stöld dömas till straffarbete i

högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, örn det

förövats medelst inbrott eller avsett sak som någon bar på sig, eller gär­

ningsmannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälp­

medel, eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande

värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

5 §•

Var som stjäl medelst våld å person eller medelst hot som innebär träng­

ande fara eller, sedan han begått stöld och anträffats å bar gärning, sätter

sig med sådant våld eller hot till motvärn mot den som vill återtaga det till­

gripna, dömes för rån till straffarbete från och med ett till och med åtta år.

Samma lag vare örn den som med sådant våld eller hot tvingar någon till

handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och

skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är.

Varder vid rån någon så våldförd att han därav får döden eller svår

16

U §•

Har brott som i detta kapitel omförmäles förövats mot make eller trolovad

till gärningsmannen eller annan till brottet medverkande eller mot syskon,

skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led eller den som i första svågerlag

iika nära är eller mot adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar

eller fosterbarn, må, där ej fråga är örn grov stöld eller rån, allmän åklagare

väcka åtal allenast om brottet av målsägande till åtal angives eller ock lands­

fogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskal finner åtal vara ur allmän syn­

punkt påkallat. Såsom medverkan anses vid tillämpning av detta stadgande

jämväl brott som i 21 kap. 6 § sägs.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

21 KAP.

Om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock örn utpressning, ocker och häleri.

1

§•

Var som medelst vilseledande förmår någon till handling eller under­

låtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilse­

ledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

2

§■

Är bedrägeri med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständig­

heter vid brottet att anse som ringa, skall för bedrägligt beteende dömas

till böter eller fängelse.

Begagnar sig någon av husrum, förtäring, transport, tillträde till före­

ställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kon­

tant betalning, och gör ej rätt för sig, straffes, evad han vilseleder någon

eller ej, för bedrägligt beteende eller, om brottet ej är att anse som ringa, för

bedrägeri. Samma lag vare, där någon som har att betjäna allmänheten efter

viss taxa tager betalning utöver taxan utan att påvisa avvikelsen.

3 §•

Är brott som förut i detta kapitel är sagt med hänsyn till omständigheterna

vid brottet att anse som grovt, skall för grovt bedrägeri dömas till straff­

arbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, örn gär­

ningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling

eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig

art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §.

Var som medelst hot om brottslig gärning tvingar någon till handling eller

underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den

18

9

§.

Den som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider vilseledande

uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom,

dömes för svindleri till fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, där

brottet är ringa, till böter.

Där någon, som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag

eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag,

offentliggör eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter spri­

der vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i eko­

nomiskt hänseende och därigenom medföra skada, dömes såsom i första styc­

ket sägs. Sker det av grov oaktsamhet, straffes med fängelse eller böter.

10 §.

Mottager någon, för användning såsom påtryckningsmedel vid krav, hand­

ling som är falsk, upprättad för skens skull eller eljest oriktig eller ock

check utan täckning, straffes för ockerpantning högst med straffarbete i

två år.

11

§•

Vad i 20 kap. 11 § sägs om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt skall

äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält

brott än grovt bedrägeri.

Oredligt förfarande må ej åtalas av allmän åklagare med mindre landsfog­

den eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän syn­

punkt påkallat.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

22 KAP.

Om förskingring och annan trolöshet.

1 §•

Där någon, som på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik

ställning fått egendom i besittning för annan med skyldighet att utgiva

egendomen eller redovisa för denna, genom att tillägna sig egendomen eller

annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin

skyldighet, dömes, om gärningen innebär vinning för honom och skada för

den berättigade, för förskingring till fängelse eller straffarbete i högst två år.

2 §.

Är förskingring med hänsyn till det förskingrades värde och övriga om­

ständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för undandräkt dömas till

böter eller fängelse.

3 §.

Är förskingring med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som

grov, skall för grov förskingring dömas till straffarbete i högst sex år.

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

19

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gär­

ningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk handling

eller vilseledande bokföring eller örn gärningen eljest varit av särskilt farlig

art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §•

Där någon, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom, som

han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen

eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd varigenom

egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt,

dömes för olovligt förfogande till böter eller fängelse eller, där brottet är

grovt, till straffarbete i högst två år.

Bortför den som brukar annans fastighet olovligen gödsel, stråfoder eller

dylikt eller förfogar han eljest däröver i strid med fastighetsägarens rätt,

straffes på sätt i första stycket sägs.

5 §•

Där någon, som på grund av förtroendeställning, evad det är i allmän

eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta eko­

nomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav, missbrukar behörig­

het att företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeställning och där­

igenom skadar huvudmannen, straffes, där gärningen icke innefattar för­

skingring, för trolöshet mot huvudman högst med straffarbete i två år.

Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen begagnat falsk handling eller

vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synner­

ligen kännbar skada eller eljest att anse som grovt, vare straffet straffarbete

i högst sex år.

Missbrukar någon, som fått att sköta rättslig angelägenhet för annan, till

förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes efter ty i första

stycket är sagt, ändå att angelägenheten ej är av ekonomisk art.

6

§•

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, genom missbruk av

behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar denne eller med

missbruk av behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik handling krä­

ver vad annan tillkommer, dömes för behörighetsmissbruk till böter eller

fängelse eller, där brottet är grovt, till straffarbete i högst två år. Samma

lag vare, där någon fordrar betalning jämlikt handling som ej blivit ut­

given eller för gäld som redan är gulden eller ock kräver att utfå gods som

han redan bekommit eller mot krav åberopar kvitto som icke utgivits.

⁷

§•

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar

därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter.

Samma lag vare, där innehavare av fastighet, till skada eller olägenhet för

20

Kungl. Majlis proposition nr

4.

ägare eller brukare som icke innehar fastigheten, bygger, gräver, plöjer,

låter kreatur beta, upptager väg eller på annat dylikt sätt olovligen brukar

fastigheten.

8

§•

Fullgör man ej vad i lag är föreskrivet örn skyldighet att tillkännagiva

hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besitt­

ning, dömes för fyndförseelse till böter. Underlåter man att fullgöra sådan

skyldighet med uppsåt att tillägna sig godset eller förfar eljest med godset

på sätt i 4 § sägs, gäde vad där är stadgat.

9 §•

Försök till brott som i 1, 2, 3 eller 5 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.

10

§.

Vad i 20 kap. 11 § sägs om inskränkning i allmän åklagares åtalsrätt skall

äga motsvarande tillämpning beträffande annat i detta kapitel omförmält

brott än grov förskingring.

Olovligt förfogande eller olovligt brukande må ej åtalas av allmän åklagare

med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal

vara ur allmän synpunkt påkallat.

23 KAP.

Om gäldenärsbrott.

1 §•

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhän­

der sig egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller

förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till straffarbete

i högst två år eller fängelse.

Gäldenär, som vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan kon­

kurs eller i förteckning till utmätningsed förtiger tillgång, uppgiver obefintlig

skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, varde, örn ej uppgiften rät­

tas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, dömd

såsom i första stycket sägs. Samma lag vare, där gäldenär i samband med

annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller skenavtal och

därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i an­

språk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av be­

tydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär, som

i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång, dö­

mes likaledes för oredlighet mot borgenärer efter ty nu är sagt.

22

7 §.

Begår den som är i gäldenärs ställe gärning som i detta kapitel sägs, skall

han straffas såsom vore han själv gäldenär.

Borgenär, som i fall varom i 4 § förmäles tager eller låter åt sig utlova be­

talning, säkerhet eller annan förmån, straffes för medverkan till brottet

endast örn han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt löfte om förmån eller

handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

24 KAP.

11

§•

Tager någon------------ femtio riksdaler.

Brottet må ej, där det endast förnärmar enskild persons rätt, åtalas av

annan än målsägande.

14 §.

Den, som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiske­

redskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller ge­

nom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom stäng­

sel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes till böter

eller, där omständigheterna äro synnerligen försvårande, till fängelse i högst

sex månader. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, vare straffet

böter.

Brottet må ej, där det endast förnärmar enskild persons rätt, åtalas av all­

män åklagare med mindre det av målsägande angives till sådant åtal.

16 §.

Sätter i något av de fall, som i 11 eller 14 § sagda äro, förbrytare sig till

motvärn emot den, som egendomen äger, innehaver eller vårdar, eller emot

dess folk, då någon av dem vill honom från gärningen hindra, eller av honom

taga åter vad han åtkommit, eller ock fråntaga honom det, som till veder­

mäle av gärningen kvarhållas må; vare lag som i 20 kap. 6 § sägs.

Kungl. Maj.ts proposition nr

4.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943: och skall med avseende därå

iakttagas:

1. Genom denna lag upphäves lagen den 14 juni 1901 angående ocker.

2. Där i lag eller särskild författning förekommer hänvisning till lagrum,

som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas.

3. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt om rätt till vad

som finnes å skog eller mark; och vare sålunda icke tillåtet att där utan lov

taga vindfälle eller annat sådant, växande gräs, torv eller, av växande träd,

ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda.

Vad någon olovligen sått eller planterat å annans jord, vare förverkat till

den som jorden lagligen innehaver.

4. I stället för vad 16 § punkt 6 förordningen den 16 februari 1864 örn

24

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

34 §.

Sammanträffar brott, som finnes förskylla böter, med brott, som finnes

förskylla disciplinstraff, och ådömes ej gemensamt straff i svårare straffart,

skola böter och disciplinstraff ådömas jämte varandra; dock må disciplin­

straff ådömas såsom gemensamt straff, örn särskilda skäl därtill föranleda.

7 KAP.

94 §.

Gör någon--------— disciplinstraff dömas.

Lag samma vare, där någon i andra fall, än ovan i detta kapitel avses,

gör våld eller annan misshandel å eller gör sig skyldig till förolämpning

emot någon, som lyder under denna lag, ifall brottet sker under tjänstgöring

eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl, inom förläggning, byggnad,

anläggning, fartyg, luftfartyg eller område, som tillhör krigsmakten eller av­

ses för dess behov, eller, inom förläggnings- eller stalionsort, å väg, gata eller

annat ställe, varom i 11 kap. 15 § allmänna strafflagen förmäles, eller inför

krigsdomstol.

96 §.

Var som under tjänstgöring eller eljest i fält, vid färd under militärbefäl

eller ock inom förläggning, byggnad, anläggning, fartyg, luftfartyg eller om­

råde, som tillhör krigsmakten eller avses för dess behov, gör oljud eller ovä­

sende eller annorledes brister i anständigt uppförande eller kommer förar­

gelse åstad, belägges med disciplinstraff. Lag samma vare, om någon under

sådana omständigheter eller å sådan plats, som förut i denna § är sagt, finnes

överlastad av starka drycker, där ej förbrytelsen enligt annat lagrum bör be­

läggas med strängare straff.

Har i------------ mom. sägs.

8 KAP.

Om skadegörelse, stöld och andra förmögenhetsbrott.

98 §.

Begår någon brott, som i 19, 20, 21 eller 22 kap. allmänna strafflagen sägs,

beträffande egendom, som tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess be­

hov, varde, där ej särskilt straff å brottet är i denna lag utsatt, straffad

efter allmän lag, dock att, där brottet finnes kunna försonas med böter, i

stället må dömas till disciplinstraff. Visste den brottslige att egendomen till­

hörde krigsmakten eller var avsedd för dess behov, varde det såsom för­

svårande omständighet ansett.

Efter allmän lag straffes jämväl den som, under tjänstgöring eller eljest

i fält, vid färd under militärbefäl eller ock inom förläggning, byggnad, an-

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

10 KAP.

135 §.

Överlöper krigsman------------på livstid.

Gör krigsman försök till sådant brott, straffes efter ty i allmän lag örn

försök till brott är stadgat, dock lägst med straffarbete i fyra år.

Sker stämpling till sådant brott, varde, där straff ej är förskyllt efter ty

ovan är sagt, anstiftare av stämplingen dömd till straffarbete från och med

fyra till och med tio år och annan deltagare i stämpligen till straffarbete i

högst sex år.

13 KAP.

Om skadegörelse, stöld, rån och förskingring.

164 §.

Förövar någon stöld av livsmedel, krigsredskap eller annan krigsförnöden­

het, som föres till fästning, krigsfartyg, förläggning eller annan ort, där krigs­

folk är sammandraget, och vet han, att egendomen tillhör krigsmakten eller

är avsedd för dess behov, dömes efter allmän lag för grov stöld eller, där

mildrande omständigheter vid brottet det föranleda, för stöld.

166 §.

Var som å valplatsen stjäl från någon, som tillhör svenska krigsmakten

eller därmed förbunden krigsmakt och i kriget stupat, dömes efter allmän

lag för grov stöld eller, där mildrande omständigheter vid brottet det föran­

leda, för stöld.

Lag samma —--------kriget stupat.

167 §.

Förövar man å valplatsen tillgrepp från någon, som tillhör svenska krigs­

makten eller därmed förbunden krigsmakt och av sår eller sjukdom är ur-

ståndsatt att sin egendom värja, dömes för grov stöld efter allmän lag.

Begår någon rån å sådan i nöd stadd person eller gör försök därtill, dömes

till straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år.

Förbryter sig —------- är sagt.

168 §.

Rånar någon krigsförnödenheter, som föras till fästning, krigsfartyg, för­

läggning eller annan ort, där krigsfolk är sammandraget, och vet han, att

egendomen tillhör krigsmakten eller är avsedd för dess behov; dömes till

straffarbete på livstid eller i tio år.

Försök till sådant rån straffes efter ty i allmän lag örn försök till brott är

stadgat, dock lägst med straffarbete i sex år.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

13 a) egenmäktigt tagande av befäl efter 122 §;

14) obehörigt övergivande---------— efter 177 §.

-------------- 1

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 6 § lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister

skall upphöra att gälla samt att 1 § ävensom 8 § 1 och 2 mom. samma lag1

skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,

som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller

myndighet i riket

1. blivit dömda till dödstraff, straffarbete eller fängelse eller med till-

lämpning av 20, 21, 22 eller 23 kap. strafflagen till böter, jämlikt något av

dessa kapitel jämte 98 § strafflagen för krigsmakten till disciplinstraff eller

med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt lag

kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel till böter,

eller

'

■

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men

i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.

8

§■

1 morn. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning

därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åkla­

gare eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning,

eller av interneringsnämnden eller statens kriminaltekniska anstalt, eller då

sådan framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militie-

* Senaste lydelse, se beträffande 1 § 1937: 174, 467 och 938, beträffande 8 § 1 mom. 1936:

248 ävensom 1937: 204 och 467 samt beträffande 8 § 2 mom. 1937: 123.

30

Kungl. Maj.ts proposition nr i.

Förslag:

till

Lag

angående iindrad lydelse av 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915

(nr 3t>2) om behörighet att lito» a liikarkonsten.

Härigenom förordnas, att 3 och 5 §§ lagen den 21 september 1915 om

behörighet att utöva läkarkonsten1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne­

dan angives:

3 §•

Har legitimerad läkare genom utslag, som mot honom äger laga kraft,

för brott, som han förövat under utövning av läkarkonsten, dömts till

straffarbete eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a

eller 33 §, 15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § straff­

lagen, 12 § lagen om avbrytande av havandeskap eller 8 § lagen om sterili­

sering till fängelse

eller, där han innehaft sådan läkarbefattning, att brott i tjänsten bestraf­

fas såsom brott av ämbetsman, i annat fall än nyss sagts för brott, som han

förövat under utövning av läkarkonsten, gjort sig förfallen till avsättning

från befattningen eller mistning därav på viss tid

eller fällts till ansvar enligt 7 § här nedan,

skall medicinalstyrelsen, såvida läkaren finnes hava genom vad han så­

lunda låtit komma sig till last visat sig ovärdig det förtroende, en läkare bör

äga, eller oförmögen att nöjaktigt utöva sin konst, för viss tid, ej över tio

år, eller för alltid återkalla hans legitimation; dock att för läkare, som blivit

av Konungen eller av medicinalstyrelsen utnämnd till läkarbefattning, legi­

timationen ej må återkallas, så länge han innehar befattningen, samt att,

där dylik läkare dömts till suspension, legitimationen må återkallas allenast

för suspensionstiden.

Där läkare----------- utöva läkarkonsten.

5 §.

Har någon, som är behörig att utöva läkarkonsten, dömts till straffarbete

eller svårare straff eller enligt 14 kap. 9, 12, 13, 17, 27, 28 a eller 33 §,

15 kap. 9, 15 a eller 25 § eller 18 kap. 6, 8, 8 a eller 9 § strafflagen,

12 § lagen om avbrytande av havandeskap eller 8 § lagen om sterilisering

till fängelse eller till ansvar för förseelse, som i 7 § här nedan sägs, eller

har innehavare av sådan läkarbefattning, alt brott i tjänsten bestraffas så­

som brott av ämbetsman, gjort sig förfallen till avsättning från befattningen

1 Senaste lydelse, se 1941: 330.

4 §•

Förfogar den, vilken såsom pant eller till förvaring eller till försäljning i

kommission emottagit eller i kommission inköpt fondpapper, utan laga rätt

för annans räkning än ägarens däröver, dömes, där ej gärningen är belagd

med strängare straff, för olovligt förfogande såsom i 22 kap. 4 § strafflagen

sägs.

32

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 213, 214 och 215 §§ konknrslagen den 13 maj 1921

(nr 225).

Härigenom förordnas, att 213, 214 och 215 §§ konkurslagen skola erhålla

följande ändrade lydelse:

213 §.

Har borgenär för sin röst vid borgenärssammanträde betingat sig särskilda

fördelar av gäldenären eller av annan på gäldenärens vägnar, straffes med

dagsböter eller fängelse

i högst ett år.

214 §.

Var som å borgenärssammanträde i fråga, som rör boets förvaltning, ut­

övar rösträtt för fordran med vetskap om att den, sådan den uppgivits, är

oriktig, straffes med dagsböter eller fängelse i högst ett år.

215 §.

Böter och vitén, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

Ull

Lag

angående ändrad lydelse ay 18 § lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om

yiss panträtt i spannmål.

Härigenom förordnas, att 18 § lagen den 20 juni 1924 om viss panträtt i

spannmål1 skall erhålla följande ändrade lydelse:

18 §.

Den som, efter det besiktning enligt 5 § hållits och fordran på grund av

skuldebrevet uppkommit, med vetskap härom uppsåtligen förstör eller i

strid mot det i 12 § stadgade förbudet bortför eller utlämnar pantförskriven

spannmål, straffes som i 22 kap. 4 § strafflagen sägs. Lag samma vare, där

någon i uppsåt att skada upplåter panträtt i spannmål, vari honom veter­

ligen panträtt redan åt annan upplåtits.

Örn innehavaren av spannmål, som pantförskrivits i otröskat skick, efter

verkställd tröskning upplägger spannmålen å fastigheten utan att iakttaga

vad honom enligt 12 § andra stycket åligger eller lämnar medvetet oriktig

uppgift i sådant meddelande till registerföraren eller panthavaren, som där

sägs, straffes med dagsböter.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

örn ändrad lydelse av 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117).

Härigenom förordnas, att 15 § bokföringslagen den 31 maj 1929 skall

erhålla följande ändrade lydelse:

15 §.

Om ansvar för åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt denna lag stad­

gas i strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

1 Senaste lydelse, se 1926: 76.

36

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 269) om ägo­

fred.

Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall er­

hålla följande ändrade lydelse:

59 §.

Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 10 § tredje stycket, galle

vad i 20 kap. 7 § strafflagen stadgas.

Där någon uppsåtligen överträder betesförbud, varom i 11 § förmäles,

eller i strid med bestämmelsen i 13 § fjärde stycket uppsåtligen nyttjar till

bete i regleringsområde ingående mark, som tillhör honom eller varå han

äger särskild betesrätt, utan att erforderlig hägnad hålles omkring marken,

straffes med dagsböter.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsam-

het eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras

kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer

på annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio

kronor.

Innefattar förseelse, som i andra stycket avses, förbrytelse mot allmänna

strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen är stad­

gat.

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av lagen den 15 juni 1934 (nr 305) om hand­

läggning inom stängda dörrar av mål örn utpressning.

Härigenom förordnas, att lagen den 15 juni 1934 om handläggning inom

stängda dörrar av mål om utpressning skall erhålla följande ändrade lydelse:

I mål örn ansvar för gärning som avses i 21 kap. 4 § strafflagen må rätten,

därest målsäganden det begär eller rätten eljest finner det lämpligt, förordna,

att målet skall handläggas inom stängda dörrar.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

37

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 29 och 31 §§ lagen den 3 juni 1938 (nr 274)

om rätt till jakt.

Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. och 31 § 2 mom. lagen den 3 juni

1938 örn rätt till jakt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

Kungl. Mcij:ts proposition nr U.

29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom

sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av

nämnda paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första

punkten av samma paragraf, straffes med dagsböter.

Överträder ägare------------med dagsböter.

31 §.

2 morn. Sätter i fall varom sägs i 1 mom. den brottslige sig till motvärn

mot jakträttsinnehavaren, den som äger, innehar eller vårdar marken eller

deras folk eller mot i andra stycket av samma moment omförmäld befatt­

ningshavare, då någon av dem vill hindra honom från gärningen eller av

honom taga vad han åtkommit eller ock fråntaga honom det som må kvar-

hållas till vedermäle och pant, vare lag som i 20 kap. 6 § strafflagen sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 10, 12 oell 13 §§ lagen den 17 juni 1938

(nr 318) om avbrytande av havandeskap.

Härigenom förordnas, att 10, 12 och 13 §§ lagen den 17 juni 1938 örn

avbrytande av havandeskap skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan

angives:

10

§.

Har någon efter prövning som avses i 4 eller 7 § avbrutit havandeskap

eller gjort försök därtill, och skedde åtgärden med iakttagande av de i 1 §

38

Kungl. Maj.ts proposition nr

4.

andra stycket samt 3 § givna föreskrifter, då må ej dömas till straff enligt

14 kap. 26, 27, 28 eller 28 a § strafflagen.

12

§.

Läkare, vilken mot bättre vetande antingen i utlåtande som i 4 § sägs

förklarat förutsättningarna för avbrytande av havandeskap vara förhanden

eller ock till myndighet eller annan läkare avgivit falsk utsaga i ärende an­

gående sådan åtgärd, dömes, örn han ej är förfallen till ansvar för foster-

fördrivning eller försök därtill, till fängelse i högst ett år eller, där omstän­

digheterna äro synnerligen mildrande, till dagsböter.

Har läkare------------- sex månader.

13 §.

Avgiver någon i annat fall än ovan sägs mot bättre vetande till myndig­

het eller läkare falsk utsaga i ärende angående avbrytande av havandeskap,

och är han ej förfallen till ansvar för fosterfördrivning eller försök därtill,

straffes med dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1943.

Över betänkandet rörande strafflagen för krigsmakten ha utlåtanden in­

hämtats från krigshovrätten, chefen för försvarsstaben samt fångvårdssty­

relsen (beträffande lagen örn straffregister).

Den 1 december 1937 uppdrog jag åt professorn R. Bergendal, som med

stöd av Kungl. Majrts bemyndigande den 16 december 1932 tillkallats så­

som sakkunnig inom justitiedepartementet för utredning angående partiella

reformer på strafflagstiftningens område, att verkställa utredning rörande

frågan om ändrade bestämmelser angående straffbarheten vid försök till

brott. Den sakkunnige avgav jämte hovrättsassessorn L. G. Ohlsson, som för­

ordnats att biträda vid utredningen, ett den 20 juni 1940 dagtecknat förslag

till ändrad lagstiftning om straff för försök till brott jämte motiv (statens

offentl. utredn. 1940: 19).

Utlåtanden över detta förslag ha efter remiss avgivits av justitiekanslers-

ämbetet, hovrätterna, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna, av vilka läns­

styrelsen i Göteborgs och Bohus län bifogat yttrande av poliskammaren i Göte­

borg, landsfogdarna, rådhusrätterna i Stockholm och Malmö, föreningen Sve­

riges stadsdomare, föreningen Sveriges stadsfiskal samt Sveriges advokat­

samfund ävensom, i vad förslaget avser strafflagen för krigsmakten, av krigs­

hovrätten och chefen för försvarsstaben.

De framlagda förslagen ha i justitiedepartementet upptagits till behand­

ling i ett sammanhang. Jag anhåller nu att få anmäla förslagen samt i an­

slutning därtill lämna följande redogörelse.

40

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

Tidigare reformarbete.

Förmögenhetsbrotten. De delar av gällande strafflag, vilka behandla för-

mögenhetsbrotten, äro i sina huvuddrag resultatet av det omfattande lag­

stiftningsarbete som i mitten av förra århundradet bedrevs på straffrättens

område. Under den tid som sedan dess förflutit har behovet av nya stadgan-

den om förmögenhetsbrott blivit alltmera framträdande efter hand som sam­

hällets ekonomiska struktur förändrats. Avsikten har tidigare varit, att en re­

vision av dessa stadganden skulle komma till stånd i sammanhang med en

allmän strafflagsreform. Omfattande förarbeten till en sådan reform utfördes

under 1900-talets andra och tredje årtionden. Professorn Johan C. W. Thyrén

utgav på offentligt uppdrag åren 1910—1914 ett arbete om principerna för en

strafflagsreform och år 1916 ett förberedande utkast till strafflagens all­

männa del. På grundval härav utarbetade den år 1916 tillsatta strafflags-

kommissionen förslag till strafflag, allmänna delen, vilket avgavs år 1923

(statens offentl. utredn. 1923: 9). Under tiden från och med år 1917 till sin

död år 1933 utgav Thyrén elva avsnitt av förberedande utkast till straff­

lagens speciella del, av vilka nr III och IV behandla förmögenhetsbrott, näm­

ligen förskingring, hittegodsdelikt, tjuvnad, rån, utpressning, åverkan och bo­

dräkt samt bediugeri, ocker och trolöshet jämte vissa de sistnämnda när­

stående brott såsom ägares kränkning av pant- och retentionsrätt, olovligt

Kungl. Majlis proposition nr

4.

41

försäljande av annans sak och dubbelkrav. Ett i Thyréns plan ingående ut­

kast rörande konkursbrotten blev icke utfört.

År 1934 upprättades inom justitiedepartementet en promemoria angående

frågan om fortsatt arbete på en strafflagsreform. I denna uttalades, att ar­

betet kunde uppdelas i — visseidigen icke all Iför många — partier, därvid

man efter band skulle skrida till framläggande av lagförslag, vilka borde

vart för sig träda i tillämpning och vilka först vid arbetets avslutning skulle

sammanföras till ett även i formellt hänseende enhetligt lagverk. Detta till­

vägagångssätt syntes, enligt vad i promemorian vidare anfördes, erbjuda be-

aktansvärda fördelar, bland annat därigenom att arbetet kunde i första hand

inriktas på sådana områden där ett mera trängande reformbehov förelåge.

Ett sådant område vöre enligt en utbredd uppfattning förmögenhetsbrottens.

Det vore därför önskvärt, att arbetet för en fullständig strafflagsreform i

första hand inriktades på dessa brott.

över denna promemoria inhämtades utlåtanden från vissa myndigheter

och sammanslutningar, vilka samtliga i princip tillstyrkte genomförande av

en partiell strafllagsrevision avseende bestämmelserna örn förmögenhets-

brotten. Vid tillsättandet av straffrättskommittén år 1937 biträdde jag i mitt

yttrande till statsrådsprotokollet åsikten, att den avsedda strafflagsrevisionen

borde genomföras successivt samt att reformarbetet främst borde inriktas

på förmögenhetsbrotten. Beträffande dessa brott anförde jag:

Det torde icke vara nödvändigt att i detta sammanhang närmare ingå på

de brister som vidlåda den svenska strafflagstiftningen i förevarande del.

Här må allenast erinras om några av de bestämmelser avseende skilda grup­

per av förmögenhetsbrott, där behovet av en reformering främst gör sig gäl­

lande. Det må sålunda nämnas att straff för tjuvnad inträder endast då det

tillgripna föremålet har s. k. marknadsvärde. Ett tillgrepp av aktie, växel,

check, sparbanksbok och liknande fordringsbevis blir därför i vissa fall icke

straffbart såsom tjuvnad. Det praktiskt betydelsefulla problemet hur det fall

straffrättsligt skall bedömas, då en syssloman obehörigen förfogar över pen­

ningar, vilka i och med mottagandet övergått i sysslomannens ägo, är före­

mål för mycket delade meningar. Vidare må framhållas att enligt den

svenska strafflagen — i motsats mot t. ex. den danska — s. k. allmänfar-

ligt bedrägeri t. ex. i form av oriktiga uppgifter angående bolags, föreningars

eller dylika företags ekonomiska ställning icke är straffbart redan i och

med att de oriktiga uppgifterna lämnas. Krav på en omarbetning av straff­

bestämmelserna för ocker har ofta framförts, senast genom en riksdags­

skrivelse innevarande år.1 Någon straffbestämmelse för sådana vinnings-

brott som förövas medelst missbruk, utanför sysslomannaskap, av behö­

righet att rättsligt förfoga över annans förmögenhet finnes ej. Ett område

inom förmögenhetsbrotten som är i stort behov av reformering är vidare

konkursbrotten. Mot de nuvarande straffbestämmelserna har anmärkts bland

annat att brottsbeskrivningarna på flera ställen förete påtagliga luckor samt

alt gränserna mellan de särskilda liandlingstyper, vilka ingå under bedrä­

geri, oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer, i flera avseenden äro ovissa

eller flytande. Vidare må framhållas att olika meningar gjort sig gällande

i avseende på frågan vilket uppsåt som skall lia förelegat hos gärningsman­

nen för att straff skall inträda för konkursbedrägeri. Slutligen är att märka

1 Riksdagens skrivelse 1937 nr 278.

42

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

att man från flera håll ifrågasatt, om den nuvarande systematiseringen av

konkursbrotten är tillfredsställande, och om det icke vore lämpligare att

särskilja de materiella konkursbrotten från de rent formella bokföringsbrot-

ten. I sammanhang härmed har det gamla önskemålet framförts att en all­

män straffbestämmelse i fråga örn intellektuell handlingsförfalskning införes.

Frågan örn en revision av de bestämmelser i strafflagen för krigsmakten

vilka röra förmögenhetsbrott har berörts i det utlåtande rörande riktlinjer

för en revision av nämnda lag, som den 30 september 1935 av tillkallade

sakkunniga avlämnades till chefen för justitiedepartementet (justitiedeparte­

mentets promemorior 1936: 1). I utlåtandet förordas att flertalet av nämnda

bestämmelser uteslutas ur lagen. Det torde icke vara anledning att i föreva­

rande sammanhang lämna någon närmare redogörelse för förslaget i denna

del. Detta förutsatte nämligen en fullständig revision av strafflagen för

krigsmakten, under det att frågan nu i huvudsak endast gäller att genomföra

de ändringar som påkallas av den ifrågasatta revisionen av allmänna straff­

lagens stadganden örn förmögenhetsbrott.

Försök till brott. I Thyréns utkast till strafflagens allmänna del samt

strafflagskommissionens därpå grundade förslag avhandlas försök till brott

i ett särskilt kapitel. Strafflagskommissionens förslag har icke i sin helhet

blivit föremål för de lagstiftande myndigheternas behandling men har i vissa

delar legat till grund för senare reformarbeten. Under år 1928 lät Thyrén

såsom chef för justitiedepartementet upprätta ett på strafflagskommissionens

försökskapitel byggt förslag till införande i strafflagen av dels allmänna be­

stämmelser om försökets straffbarhet, dels försöksstraff vid ett antal brott

som för närvarande icke äro straffbara på försöksstadiet. Förslaget, över vil­

ket lagrådet avgav yttrande, blev emellertid icke förelagt riksdagen. Frågan

om försökets straffbarhet har därefter ånyo upptagits i följd av det åt pro­

fessorn Bergendal år 1937 givna utredningsuppdraget.

Huvuddrag i kommittéförslagen.

Straffrättskommitténs förslag innefattar genomgripande förändringar inom

de delar av strafflagen, 20—24 kap., som behandla förmögenhetsbrotten. Ett

framträdande drag hos förslaget är att tyngdpunkten förskjutits från stöld­

brotten till brotten inom förmögenhetsomsättningen. Beträffande stöld och

liknande brott har den verkställda omarbetningen huvudsakligen åsyftat att

förenkla och även i viss mån att mildra de nuvarande detaljerade och delvis

stränga straffstadgandena. Medan stöld, rån och åverkan nu upptaga i det

närmaste var sitt kapitel i strafflagen, 20, 21 och 24 kap., ha dessa brott i

förslaget sammanförts till ett jämförelsevis kort kapitel, förslagets 20 kap.,

dit även från strafflagens 10 kap. överflyttats bestämmelsen örn egenmäktigt

förfarande. I fråga om brotten inom förmögenhetsomsättningen, bedrägeri

och annan oredlighet, utpressning och ocker, ävensom förskingring och tro­

löshet, har kommittén däremot funnit sin uppgift vara att ersätta de nuva­

rande otydliga och knapphändiga bestämmelserna med nya för att undan­

44

Kungl. Maj.ts proposition nr A.

I fråga om brottsbeskrivningarna har kommittén i stor utsträckning för­

tydligat beskrivningen av de enskilda brottsbegreppen. Den nuvarande lagen

ger beträffande flera av de viktigaste förmögenhetsbrotten ringa upplysning

om begreppens innebörd; den brottsliga gärningen beskrives med användan­

de av brottsbeteckningen. För stöld skall straffas »var som stjäl gods eller

penningar», för bedrägeri »var, som genom antagande av falskt namn, stånd

eller yrke, eller genom annat svikligt förfarande, bedrager sig till gods eller

penningar» och för förskingring den som »förfalskar, svikligen förbyter,

försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods». Betydelsen av

orden stjäla, bedraga och förskingra får i huvudsak bestämmas efter stad­

gad uppfattning inom rättstillämpningen och rättsvetenskapen. Kommittén

föreslår införande i lagen av beskrivningar som närmare angiva brottsbegrep-

pens innebörd. Därvid har kommittén i stort sett byggt på rättsvetenskapens

nuvarande ståndpunkt och de av Thyrén i hans utkast lämnade beskriv­

ningarna. Beträffande stöld har kommittén i likhet med Thyrén men i strid

mot rådande uppfattning om gällande rätt bestämt begreppet på sådant

sätt att marknadsvärde hos saken icke fordras. Härigenom botas den i direk­

tiven påtalade bristen, att tillgrepp av aktie eller av växel, check, sparbanks­

bok eller liknande fordringsbevis i vissa fall ansetts icke kunna straffas så­

som stöld. Bedrägeribegreppet har kommittén i olikhet mot Thyrén utfor­

mat så, att det omfattar svikligt förledande såväl till rättshandling som till

faktiskt förfogande. I fråga om förskingring skiljer sig kommitténs brotts-

begrepp från det i rättsvetenskapen brukliga och av Thyrén utformade bland

annat genom att därunder föres det i direktiven omtalade fallet, att en sysslo­

man obehörigen förfogar över penningar, vilka i och med mottagandet över­

gått i hans ägo. Kommitténs förskingringsbestämmelse omfattar alltså även

s. k. penningförskingring, vilket torde stämma väl överens med menige mans

uppfattning om innebörden av ordet förskingring.

För att göra brottsbegreppen lättillgängliga har kommittén genomgående

sökt göra brottsbeskrivningarna kortfattade. Kommittén har i mindre ut­

sträckning än Thyrén anlitat själva lagtexten för lösande av gränsfall. Där­

emot har kommittén sökt att genom själva uppställningen och den systema­

tiska grupperingen av lagstadgandena giva vägledning för bedömande av la­

gens anda och mening. Bakom kapitelindelningen ligger tanken, att gärningar

som genomsnittligt begås av brottslingar av samma typ böra sammanföras.

Kommittén har därför icke, såsom Thyrén, sammanfört stöld och försking­

ring, brott som båda rikta sig mot annans äganderätt. Kommitténs stånd­

punkt motiveras därmed att det för tjuven karakteristiska är, att han sätter

sig i besittning av annans egendom och alltså med handgripliga medel an­

griper en främmande maktsfär, varemot förskingraren handlar inom egen

maktsfär; hans brottslighet karakteriseras i typiska fall främst därav att han

bryter ett förtroende. Kommittén har därför med stöld sammanfört rån och

andra brott som innefatta angrepp med handgripliga medel på främmande

maktsfär, med förskingring åter trolöshet mot huvudman och övriga brott

som innefatta missbruk av egen maktsfär inom sysslomannaskap och där­

46

Kungl. Majlis proposition nr

-4.

överföring; någon tillgriper exempelvis en sak för att själv taga sig rätt eller

mot fullt vederlag. Egenmäktigt förfarande omfattar vissa tillgrepp, som

kommittén ansett icke böra bedömas så strängt som stöld, t. ex. tillgrepp av

en sak för tillfälligt brukande. I bedrägerikapitlet upptages ett komplette­

rande brott oredligt förfarande. Till detta räknas att skada någon medelst

vilseledande men även vissa fall av vilseledande som ej medför skada, nain-

ligen där någon i utövning av yrke eller näring vilseleder annan angående

beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles.

På liknande sätt kompletteras förskingring av ett brott benämnt olovligt

förfogande, som bland annat avser förfogande över hittegods och gods som

köpts på avbetalning samt tvesalu.

På flera särskilda punkter innebär kommitténs förslag förenklingar, för-

tydliganden, utvidgningar eller inskränkningar av det straffbara området.

De viktigaste förenklingarna i förslagets stöldkapitel äro, att de nuvarande

detaljerade bestämmelserna om successiv straffskärpning vid högre resor

av stöld borttagits i samband med införande av en allmän återfallsbestäm-

melse samt att de många stadgandena om åverkansbrott i huvudsak ersatts

med regeln att vad som gäller om lös egendom även skall gälla om fastig­

het. Vidare har inbrott kunnat bortfalla som särskild brottstyp, då försök

till stöld generellt straffbelagts. Vissa straffbud ha upphävts. Här må näm­

nas straffen enligt 23 kap. 3 § punkt 2 för den som inom viss tid före konkurs

indragit penningar, borgat varor eller sålt egendom och ej kan redovisa där­

för samt enligt 23 kap. 5 § för den som rymmer för gäld. Å andra sidan

har kommittén i åtskilliga hänseenden fyllt luckor i den gällande rätten. Så­

lunda har det straffbara området utsträckts till nya former av ocker och

annan oredlig förvärvsverksamhet. Vad särskilt angår ocker har, såsom

i

direktiven nämnts, krav ofta framförts på en omarbetning av straffbestäm­

melserna, som för närvarande upptagas i en särskild lag och endast gälla

vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd med gälds betal­

ning, s. k. kreditocker. Kommittén föreslår upptagande i strafflagen av en

straffbestämmelse, som avser ej blott kreditocker utan alla i 31 § avtals­

lagen avsedda fall, då rättshandling på grund av ocker är ogiltig. I stället

för gällande bestämmelser om tjuvgömmeri och liknande fall av s. k. efter­

följande delaktighet föreslår kommittén generella bestämmelser örn ett brott,

benämnt häleri, som består i att utnyttja eller befästa en föregående brotts­

lig verksamhet. I direktiven har anmärkts, att någon straffbestämmelse ej

finnes för sådana vinningsbrott som förövas medelst missbruk, utanför

sysslomannaskap, av behörighet att rättsligt förfoga över annans förmö­

genhet. Dylika förfaranden bliva enligt kommitténs förslag straffbara så­

som »behörighetsmissbruk», ett i samband med trolöshet mot huvudman

uppställt nytt brottsbegrepp. Även i fråga om gäldenärsbrotten har det

straffbara området utvidgats på enskilda punkter. Medan gäldenär som

gynnar någon borgenär till de övrigas förfång för närvarande straffas blott

då fråga är om icke förfallen gäld, innehåller förslaget mera allmänna be­

stämmelser örn den som gör sig skyldig till »mannamån mot borgenärer».

47

En stor ojämnhet i begränsningen av det straffbara området råder för

närvarande därför att försök icke är generellt straffbart vid andra förmö­

genhetsbrott än rån och utpressning. Enligt förslaget skall försök bliva straff­

bart även vid stöld, bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman

samt i vissa särskilda fall vid egenmäktigt förfarande och oredlighet mot

borgenärer.

Kommitténs försöksbestämmelser förutsätta, att allmänna stadganden

skola finnas om vad som skall förstås med försök och om straffrihet vid

tillbakaträdande från försök. Sådana stadganden upptagas i förslaget till

ändrad lagstiftning om straff för försök till brott. Sistnämnda förslag inne­

fattar jämväl införande av straff för försök vid vissa andra brott än för-

mögenhetsbrotten.

Vad förberedelse angår har i förslagets bedrägerikapitel upptagits ett sär­

skilt brott, benämnt svindleri, vilket motsvarar vad som i direktiven kallas

allmänfarlig! bedrägeri och omfattar sådana förberedelser till bedrägeri som

att utsprida oriktiga uppgifter avsedda att påverka priset på vara, värde­

papper eller annan egendom eller ägnade att påverka allmänhetens bedö­

mande av ett företag i ekonomiskt hänseende. Den av ockrare ibland an­

vända metoden, att för användning såsom påtryckningsmedel vid krav mot­

taga handling som är falsk, utfärdad för skens skull eller eljest oriktig eller

check utan täckning, föreslås straffbelagd under namn av ockerpantning.

Den nuvarande i stöldkapitlet upptagna bestämmelsen om straff för förfär­

digande eller anskaffande av dyrk eller falsk nyckel har utsträckts att gälla

all befattning med stöldverktyg.

Förfalskningsbrotten — vilka enligt vedertagen uppfattning icke äro att

hänföra till förmögenhetsbrotlen — ha av kommittén i princip lämnats utan­

för förslaget. Dock har det i direktiven angivna önskemålet, att en allmän

straffbestämmelse i fråga örn intellektuell handlingsförfalskning införes, till-

godosetts genom en ny paragraf i 12 kap.

I viss utsträckning har kommittén måst till behandling upptaga frågor av

allmän räckvidd, bland andra frågan örn åtalsrätten. Då brottens uppdel­

ning i åklagar-, angivelse- och målsägandebrott för närvarande regleras

och enligt processlagberedningens förslag även framdeles skall regleras i

strafflagen, måste denna fråga behandlas i nu förevarande sammanhang.

Genom kommitténs förslag förläggas alla egentliga förmögenhetsbrott under

allmänt åtal med allenast två inskränkningar: dels må vissa brott mot när­

stående åtalas av allmän åklagare endast efter angivelse eller örn överåkla­

garen, d. v. s. landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen, finner

det påkallat ur allmän sypunkt, dels tillätes allmänt åtal av vissa lindrigare

förmögenhetsbrott först efter sådan lämplighetsprövning från överåklaga­

rens sida.

De egentliga förmögenbetsbrotten behandlas i kommitténs förslag i 20 23

kap. strafflagen, vilka erhålla belt ny lydelse. 24 kap. strafflagen upphäves;

de där upptagna stadgandena av civilrättslig betydelse få sin motsvarighet

bland övergångsbestämmelserna. Med hänsyn till att stadgandena rörande

Kungl. Alaj:ts proposition nr A.

48

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

olovlig jakt nyligen överflyttats från 24 kap. till jaktlagen, har kommittén

placerat stadgandena om olovligt fiske bland övergångsbestämmelserna i

avvaktan på en slutlig reglering vid en kommande revision av fiskelagstift­

ningen. Emellertid innebär förslaget den nyheten beträffande olovligt fiske,

att fängelse i högst sex månader skall kunna ådömas vid synnerligen för­

svårande omständigheter, varjämte brottet, som nu är målsägandebrott,

gjorts till angivelsebrott.

I kommittéförslaget lia åtskilliga brott, som nu behandlas i 22 kap. men

som ansetts icke ha sin rätta plats bland förmögenhetsbrotten, överförts till

andra kapitel. Bestämmelsen i 6 § om obehörig tjänsteutövning har flyt­

tats till 10 kap. samt 10 § om brott mot brevhemligheten till 11 kap. De stad-

ganden i 22 kap. som närmast ha karaktären av förfalskningsbrott, nämli­

gen 2 § punkterna 4 och 5, 16—18 §§ samt delvis 13 §, ha flyttats till 12 kap.

Slutligen ha 3 och 4 §§ om försäljning och utlämnande av förfalskade livs-

och läkemedel flyttats till 14 kap. samt 7-—9 §§, som avse vissa kränk­

ningar av familjerättigheter m. m., till 17 kap., vars nuvarande rubrik »Om

äktenskapsbrott» i samband därmed ändrats till »Örn brott emot familj».

Vid överflyttningen ha en del jämkningar skett i såväl brottsbeskrivningar

som straffsatser.

Ändringarna i andra lagar än strafflagen ha i huvudsak karaktären av

följdändringar. Detta gäller även strafflagen för krigsmakten, varom kom­

mittén avgivit ett särskilt betänkande och vari jämväl de sakkunniga som

Behandlat försökets straffbarhet föreslagit en del ändringar.

Yttranden angående kommitté förslagen.

I alla yttranden över straffrättskommitténs förslag till ändrad lagstiftning

örn förmögenhetsbrott har detta i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan

erinran. Behovet av en reform av strafflagens bestämmelser om förmögen­

hetsbrott har vitsordats, och från flera håll har uttalats att förslaget vore

väl ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Det har bland annat an­

förts, att förslaget i systematiskt avseende samt i fråga örn brottsbeskriv­

ningar och brottsrubriceringar innehölle väsentliga förbättringar. Även kom­

mitténs förslag till ändring i strafflagen för krigsmakten i vad denna rör för­

mögenhetsbrotten har i huvudsak vunnit gillande. Detsamma gäller det av

särskilda sakkunniga avgivna förslaget till ändrad lagstiftning om straff för

försök till brott.

Vissa erinringar mot förslagen ha framställts. Flertalet av dessa äro emel­

lertid av den natur, att de lämpligen böra omnämnas i det följande vid be­

handlingen av de särskilda bestämmelserna i förslagen. I detta samman­

hang torde endast böra anmärkas vad i yttrandena anförts beträffande vis­

sa allmänna frågor.

I fråga örn de s t r a f f s k a 1 o r, som straffrättskommittén föreslagit, och

den uppdelning av de särskilda brotten i olika grader efter brottets större

"eller mindre svårhet, som kommittén genomfört särskilt vid de centrala

50

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

metod äro påtagliga samt att kommittén i stort sett lyckats undgå faran att

göra brottsbeskrivningarna alltför vaga. I andra yttranden, bland andra

i det som Sveriges advokatsamfund avgivit, ha yppats farhågor för att det

straffbara området trots beskrivningarna på vissa punkter icke blivit till­

räckligt tydligt avgränsat. I vissa yttranden, såsom i svenska bankförening­

ens och Stockholms handelskammares, har anmärkts, att brottsbeskrivning­

arna stundom vore mindre lättfattliga. Svenska bankföreningen och t. f.

landsfogden i Malmöhus län ha ifrågasatt, örn icke en mera folklig och

kasuistisk avfattning vöre att föredraga. Att de särskilda brotten enligt kom­

mitténs förslag i regel åsatts benämningar har genomgående vunnit

gillande.

Straffrättskommitténs förslag att flertalet bland de viktigaste förmögen-

hetsbrotten, däribland stöld, bedrägeri och förskingring, utformas såsom

vinningsbrott har icke mött gensaga i yttrandena. Icke heller har någon

erinran framställts mot att vinningsbrotten konstrueras på sådant sätt, att

för straffbarhet vid dessa brott fordras att en förmögenhetsöverföring sker

i och med brottet. Att det krav på vinning, som ligger i den av kommittén

föreslagna lagtexten, uttryckts såsom ett krav på att vinning skall uppstå

för gärningsmannen, har emellertid föranlett den anmärkningen, att uttrycks­

sättet icke vore fullt exakt. Svea hovrätt, Göta hovrätt och hovrätten för

Övre Norrland ävensom Stockholms rådhusrätt och Sveriges advokatsam­

fund ha sålunda påpekat att, såsom kommittén själv funnit, vinning för an­

nan än gärningsmannen under vissa förhållanden är tillräcklig för att uppfylla

förutsättningarna för straffbarhet och ha framställt såsom ett önskemål att

detta måtte komma till uttryck i lagtexten. Ett sådant förtydligande har an­

setts vara desto mera påkallat som kommittén vid angivandet av den andra

sidan av kravet på förmögenhetsöverföring, nämligen kravet på skada, fler­

städes i lagtexten uttryckligen angivit olika alternativ.

I fråga om försök råder i yttrandena enighet om att, såsom både straff-

rättskommittén och de särskilda sakkunniga för försökets straffbarhet före­

slagit, försök bör straffbeläggas vid flera brott än för närvarande är fallet.

I vissa yttranden har emellertid härutinnan ifrågasatts en något vidsträcktare

tillämpning av försöksstraff.

De förändringar, som straffrättskommittén föreslagit i åtalsreglerna,

ha föranlett hovrätten för Övre Norrland att yppa betänkligheter mot att en

åtalsreform av sådan principiell innebörd genomföres beträffande förmögen-

hetsbrotten men icke i fråga örn andra i strafflagen behandlade brott. Sve­

riges advokatsamfund har med anledning av den vidsträckta omfattning, i

vilken brott enligt kommitténs förslag lagts under allmänt åtal, uttalat att

målsägandens intresse av att få skadan ersatt fått vika för statens krav att

alla brott skola bestraffas. Teoretiskt hade detta starka skäl för sig, men i

praktiken ledde det till resultat som icke vore önskvärda från samhällets syn­

punkt. Landsfogden i Östergötlands län har förordat, att en del lindrigare

förmögenhetsbrott läggas under målsägandens uteslutande åtalsrätt, och

landsfogden i örebro län har uttalat sig för bibehållande av de nuvarande

åtalsreglerna beträffande smärre förmögenhetsbrott.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

ning även de särskilda brottens benämning efter den allmänna uppfatt­

ningen inom samhället.

Den återverkan graderingen av brotten utövar på frågan, huruvida brot­

tet i det särskilda fallet är preskriberat, synes i stort sett vara av

godo. Genom graderingen vinnes, att preskriptionstiden för grova former av

brotten blir längre än för mindre grova. Det kan visserligen någon gång

komma att inträffa, att åtal anställes för ett brott som sedermera visar sig

vara mindre grovt än åklagaren antagit och därför är preskriberat så att

åtalet måste ogillas. Att preskriptionsfrågan ej alltid kan med säkerhet be­

dömas redan på åtalsstadiet kan visserligen förefalla mindre lämpligt, men

de praktiska olägenheterna därav torde dock icke vara av den betydelse,

att anledning finnes att frångå kommitténs ur andra synpunkter ändamåls­

enliga förslag om brottsgradering. Beträffande de fall, i vilka skilda grader

av ett brott upptagits i samma lagrum, har i ett yttrande — under antagande

att i sådant fall högsta straffet för de i lagrummet behandlade brottsformerna

vore det för det grövsta brottsfallet bestämda straffmaximum — anmärkts, att

preskriptionstiden för mindre grov form av brottet skulle bliva alltför lång,

nämligen lika lång som för den grövsta formen. Att detta icke skulle vara

lyckligt förefaller tydligt, men de föreslagna bestämmelserna synas icke giva

anledning till en sådan tolkning. Fastmera är varje grad av brottet att anse

som en brottstyp för sig med självständig straffskala, till skillnad från de i

strafflagen förekommande fall i vilka för samma brottstyp finnes dels en

straffskala för normala fall dels särskilt maximum eller minimum för försvå­

rande eller mildrande omständigheter. Att så är avsett blir tydligare om, så­

som jag förordar, straffminimum icke för något brott bestämmes lika för

enkla och för grova brottsfall. Såsom exempel på hur preskriptionsfrågan

bör bedömas må nämnas, att ett brott, för vilket högsta straffet i vanliga

fall är straffarbete i två år och endast där brottet är grovt straffarbete

i fyra år, skall anses preskriberat efter fem eller efter tio år beroende

på örn den ifrågakomna gärningen är att anse som enkelt eller såsom grovt

brott. Att ytterligare förtydliga detta, t. ex. genom att upptaga de olika gra­

derna av brottet i skilda stycken, synes icke erforderligt.

I fråga om återfall avser förslaget bland annat att undanröja det

ofta påtalade missförhållandet, att tjuvar genom straffskärpning, som in­

träder automatiskt även vid ringa brott, ställas i en strängare behandlad

särklass i jämförelse med förövare av andra förmögenhetsbrott. Förslaget

att ersätta de särskilda återfallsbestämmelserna för tjuvnadsbrotten med ett

mera allmänt stadgande i strafflagen 4 kap. 14 § torde därför böra god­

tagas. Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, låta alla bestämmelser örn åter­

fall utgå och alltså lämna domstolarna helt utan vägledning i denna vik­

tiga straffmätningsfråga synes icke gärna kunna ifrågakomma. Till den när­

mare utformningen av återfallsbestämmelsen återkommer jag vid redo­

görelsen för nyssnämnda lagrum.

Brottsbeskrivningarna i kommittéförslaget synas vara avfattade

på sådant sätt att de med erforderlig tydlighet avgränsa de straffbara om­

rådena. Särskilt beträffande de centrala brottstyperna finner jag förslaget

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

53

i detta hänseende innebära ett framsteg i förhållande till gällande rätt. Att

grupperingen av förmögenhetsbrotten skett med hänsyn till den brotts-

lingstyp som i genomsnitt är karakteristisk för brottet samt att henå m-

n in gar i stor utsträckning åsatts de särskilda brotten finner jag, liksom

de hörda myndigheterna och sammanslutningarna, vara lämpligt.

Beträffande flertalet av de viktigaste förmögenhetsbrotten, nämligen stöld,

rån, bedrägeri, utpressning, ocker och förskingring, fordras enligt förslaget

för straffbarhet viss ekonomisk effekt: gärningen skall rent objektivt sett

medföra en vinning, som skall ha sin motsvarighet i en skada för den

förfördelade. Fall där vinning saknats ha hänförts till lindrigare bestraffade

brott.

Innebörden av kravet på vinning och skada har närmare utformats sa,

att det fordras att gärningen medför en förmögenhetsöverföring. För att en

gärning skall bliva att bedöma såsom bedrägeri är det således ej tillräckligt

att därav uppkommer vinning och skada. Enligt förslaget fordras därutöver

att dispositionen innebär vinning och skada. Med detta uttryckssätt avses att

angiva, att såväl vinning som skada, d. v. s. en förmögenhetsöverföring, måste

på ett omedelbart sätt vara knuten till dispositionen. Såsom exempel på mot­

sättningen mellan brottslig förmögenhetsöverföring och brott som annorledes

medför vinning anför kommittén å ena sidan det fall, att en köpman genom

oriktiga uppgifter förmår någon att av honom köpa en vara till för högt

pris, och å andra sidan det fall, att en köpman förleder en konkurrent att

göra ofördelaktiga inköp från tredje man med påföljd att köpmannen får

visst övertag i konkurrensen. Genom kravet på att dispositionen skall ha

karaktär av förmögenhetsöverföring avskiljes det sistnämnda fallet fran be­

drägeribrottets område. Detta liksom övriga grövre förmögenhetsbrott synes,

såsom kommittén anmärker, erhålla fastare konturer genom att vinnings-

kravet på detta sätt ej anses uppfyllt när helst åtgärden medför vinning utan

endast där såväl vinningen som skadan omedelbart följer av den brottsliga

handlingen eller den därigenom framkallade dispositionen.

Frågan huruvida skaderekvisitet är uppfyllt skall enligt kommitténs me­

ning hänföras till tidpunkten för åtgärden, så att brottet anses fullbordat

i och med densamma, och det skall vara tillräckligt, att åtgärden innefattar

en försämring av den ifrågavarande personens förmögenhetsställning. Den

omständigheten att slutlig förlust icke inträffat kan därför icke utan vidare

fria från ansvar, ty redan en beaktansvärd fara för slutlig förlust har till

följd att förmögenhetsställningen försämras. Att utgången trots allt blir

lycklig förmår icke utplåna det förhållandet att målsägandens förmögen­

het utsatts för en risk som för en tid minskat densamma. En förmyndare

som inlåter sig på hasardspel med myndlingens medel för egen räkning skall

dömas för förskingring oavsett örn han vinner och därefter återställer be­

loppet. Likaså skall en person, som skaffar sig kredit till en affärstransak­

tion genom att medelst oriktiga uppgifter i väsentlig man dölja den därmed

förenade risken, dömas för bedrägeri även örn transaktionen skulle lyckas

och försträckningen därför bliva återbetald.

Kommitténs nu angivna uppfattning örn innebörden av skaderekvisitet, mot

54

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

vilken icke gjorts några invändningar i yttrandena, står i överensstämmelse

med avgöranden i hittillsvarande rättstillämpning och med uttalanden i den

rättsvetenskapliga litteraturen. Fullbordad stöld anses föreligga även örn det

stulna återställes till ägaren. En kassör har dömts till ansvar för förskingring,

då vid revisionen kassabehållningen visserligen stämt men det befunnits att

han tidigare haft brist i kassan (N. J. A. 1938 s. 247). En person, som under

redovisningsskyldighet mottagit penningmedel utan förpliktelse att hålla med­

len avskilda och som tillgodogjort sig medlen vid en tidpunkt då han visste

sig vara på obestånd, har dömts till ansvar för trolöshet mot huvudman oaktat

han sedermera ersatt medlen (N. J. A. 1938 s. 286). Trolöshet mot huvudman

har också ansetts förövad, då en fullmäktig slutit ett för huvudmannen oför­

delaktigt avtal, oavsett att fullmakten var återkallad och avtalet ogiltigt. Lika­

så har bedrägeri ansetts begånget redan i och med att någon genom bedräg­

liga uppgifter förmått annan att teckna sig som utställare och endossent på

en växel (N. J. A. 1937 s. 185). I ett annat rättsfall (N. J. A. 1933 s. 724) har

fullbordat bedrägeri ansetts föreligga, då en företagsledare vilselett långi­

vare angående företagets kreditvärdighet och därigenom skaffat det kredit,

som det annars icke, i allt fall ej på lika billiga villkor, skulle ha erhållit. I

sistnämnda rättsfall ansåg högsta domstolen brottet fullbordat redan i och

med kreditupptagningen, och ehuru två ledamöter (justitieråden Geijer och

Lawski) använde ett från majoritetens avvikande skrivsätt, lärer detta icke ha

inneburit att någon meningsskiljaktighet på denna punkt förelegat.

Den vinning som är karakteristisk för ifrågavarande brott tillfaller natur­

ligen i regel gärningsmannen, liksom skadan vanligen drabbar den mot vil­

ken gärningen omedelbart riktar sig, t. ex. den bedragne. I vissa fall, bland

annat vid bedrägeri, kan emellertid icke uppställas krav på identitet mellan

den bedragne och den skadelidande, och i förslaget har därför i fråga om

några brott uttryckligen angivits, att straffbarhet föreligger ehuru skadan

drabbat annan än den av gärningen omedelbart berörde, därvid dock förut-

sättes visst förhållande mellan denne och den skadelidande. Såsom kommittén

i motiven uttalat kan ej heller alltid fordras att vinningen av brottet tillfaller

gärningsmannen. Likaväl som stöld föreligger då gärningsmannen omedel­

bart bortskänker det tillgripna, bör detsamma gälla t. ex. då någon olovligen

tappar bensin från en bensinpump i behållaren på en väns automobil eller

då ett butiksbiträde, vare sig enligt order eller på eget initiativ, lurar på en

kund en underhaltig vara. Att i sådana fall vinning för annan är att jäm­

ställa med vinning för gärningsmannen anser kommittén så uppenbart att

det icke synts behövligt att erinra därom i lagtexten. I likhet med flera av

dem som yttrat sig över förslaget finner jag emellertid det vara till gagn att

lagtexten innehåller en upplysning härom. Lämpligast synes vara att härom

meddela ett allmänt stadgande, vilket torde kunna intagas i en ny paragraf

i 3 kap.

Beträffande de frågor av allmän räckvidd som i övrigt behandlats i för­

slagen må här endast framhållas följande.

I olikhet mot flertalet utländska strafflagar upptager den svenska lagen

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

lan överåklagarna och distriktsåklagarna. Denna fråga torde böra prövas

i administrativ ordning.

En reform i huvudsaklig överensstämmelse med de framlagda förslagen

synes böra genomföras. Icke minst med hänsyn till den ekonomiska kris­

tid som nu råder synes det önskvärt, att förmögenhetsbrotten snarast möjligt

erhålla en tidsenlig straffrättslig reglering. Vid bearbetningen inom justitie­

departementet av de olika förslagen lia dessa undergått vissa smärre jämk­

ningar.

De särskilda bestämmelserna i förslaget.

Förslag till ändring i vissa delar av strafflagen.

2 KAP.

Om straff, som efter denna lag ådömas må.

8

§.

Böter vilkas belopp är beroende av värdet på viss egendom, s. k. norme­

rade böter, stadgas för närvarande icke på andra ställen i strafflagen än i 22

kap. 19 och 20 §§, nämligen för underlåtenhet att lysa fynd eller hittegods

och för bodräkt. Straffrättskommitténs förslag upptager för motsvarande

fall dagsböter. Den allmänna bestämmelsen örn normerade böter i föreva­

rande lagrum har därför i enlighet med kommittéförslaget uteslutits.

3 KAP.

Om delaktighet i brott och om försök till brott m. m.

Såsom omtalats i det föregående ha de särskilda sakkunniga, som be­

handlat försökets straffbarhet, föreslagit ett såsom 13 § i 3 kap.

upptaget stadgande, vari bl. a. angives under vilka förutsättningar straffbart

försök skall anses föreligga. Enligt stadgandet inträder straff för försök —

i de fall lagen utsätter — om någon påbörjat utförandet av visst brott utan

att detta kommit till fullbordan. Till denna bestämmelse, varigenom be­

greppet försök i straffrättslig mening definierats, knytes såsom en ytter­

ligare förutsättning för straffbarhet, att fara förelegat att handlingen skulle

leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga

omständigheter varit utesluten.

Genom sistnämnda förbehåll ha de sakkunniga avsett att från det straff­

bara området undantaga vissa s. k. otjänliga försök. Mot förslaget

i denna del ha vissa erinringar framställts. Göta hovrätt har anfört, att

lagtexten, tolkad efter ordalydelsen, skulle medföra icke önskvärda re­

sultat. Hovrätten har sålunda ansett det uppenbart, att om en ficktjuv

i avsikt att öva tillgrepp sticker handen i en annan persons ficka men den­

na är tom, det ej förelegat någon fara för att handlingen skulle leda till

brottets fullbordan. Därest personen icke brukade ha penningar eller and­

ra värdeföremål förvarade i denna ficka, kunde ej heller, möjligen från­

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

57

sett fall av försök till fickstöld i en folkhop, påstås att sådan fara varit

utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Enligt hovrättens

tolkning skulle ansvar därför ej inträda för försöket. Om den ifrågavarande

personen brukade hära penningar eller andra värdeföremål i fickan men på

grund av någon tillfällig omständighet icke gjorde det, när tillgreppsför-

söket ägde rum, kunde däremot sägas att försöket gått om intet på grund

av tillfälliga omständigheter. De nämnda fallen horde emellertid enligt

hovrättens mening behandlas lika, nämligen såsom straffbart försök. Hov­

rätten hemställde därför att lagtexten måtte omarbetas. En ledamot av hov­

rätten över Skäne och Blekinge samt landsfogden i Kristianstads län ha

framställt liknande erinringar och ifrågasatt, huruvida icke kravet på fara

borde borttagas. Överståthållarämbetet har anfört, att såväl farobegreppet

som uttrycket tillfälliga omständigheter kunde bliva föremål för en mång­

fald olika tolkningar. Hovrätten för övre Norrland åter har yttrat, att den

föreslagna lagtexten ledde till lämpliga praktiska resultat.

Ifråga örn filib a k aträdande från försök ha de sakkunniga före­

slagit ett allmänt stadgande om straffrihet i stället för de särskilda stadganden

därom som nu finnas i det stora flertalet men icke alla av de i strafflagen före­

kommande försöksbestämmelserna. Enligt det föreslagna stadgandet skall

försöksstraff icke ådömas den som av fri vilja, genom att avbryta gärningens

utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats. Göta hovrätt

har häremot invänt, att straffrihet ej borde medgivas i alla fall då ett till-

bakaträdande kunde anses ske av fri vilja. Då en gärningsman trädde till­

baka från ett försök, ehuru något absolut hinder för brottets fullbordan icke

förelegat, kunde tillbakaträdandet sägas ske av fri vilja, men det vore

varken avsett eller lämpligt att i alla sådana fall medgiva straffrihet. Sär­

skilt olämplig vore en sådan regel vid brott med s. k. sammansatt brotts-

rekvisit, såsom våldtäkt eller rån. Örn någon utövat allt det våld som er­

fordrades för ett rån men därefter avstode från brottets fullbordan av den

anledningen att han misstagit sig i fråga om värdet av föremålet, skulle han

enligt gällande lag, som saknade bestämmelse om straffrihet vid tillhaka-

trädande från rånförsök, bliva dömd för försöket. Enligt förslaget åter

skulle han, om han kunde anses ha av fri vilja avstått från brottets fullbor­

dande, väl kunna enligt tillämpligt lagrum dömas för det våld som han för­

övat men ej för försök till det åsyftade brottet. Detta resultat vore olämpligt,

och hovrätten hemställde, att lagtexten måtte omarbetas, varvid den lämpli­

gen horde givas ett fylligare innehåll. Hovrätten för övre Norrland har,

utan att framställa något förslag, funnit det tvivelaktigt, om straffriheten

horde knytas till sådant tillbakaträdande som skedde av fri vilja. Sist­

nämnda uttryck kunde nämligen möjligen, mot vad som vore önskvärt, om­

fatta även tillbakaträdande på grund av att brottet upptäckts. En ledamot

av hovrätten över Skåne och Blekinge har yppat liknande betänkligheter,

och landsfogden i Gotlands län har ifrågasatt, huruvida icke straffrihet bor­

de uttryckligen förklaras utesluten då tillbakaträdandet föranletts av vet­

skap örn att den brottsliga gärningen blivit upptäckt.

58

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

De sakkunniga ha vidare föreslagit, att försök till anstiftan av

brott straffbelägges. Hovrätten över Skåne och Blekinge har häremot in­

vänt:

Av motiven framgår att de sakkunniga avsett att under detta stadgande

inbegripa saväl det fall, da någon försökt men icke lyckats att hos annan

framkalla beslut att begå ett brott, vartill försök är belagt med straff, som

det fall, då den tilltänkte gärningsmannen blivit förledd att fatta beslut om

förövande av dylikt brott, oavsett huruvida beslutet omsatts i handling eller

icke. Därest enbart individualpreventiva synpunkter anläggas, torde väl icke

ens i förstnämnda fall något vara att erinra mot straff för försök till an­

stiftan. Det lärer emellertid icke vara möjligt för lagstiftaren att helt bortse

från den i samhället alljämt kvarlevande uppfattningen av straffet såsom

innebärande en reaktion mot en rättskränkning. I förslaget har även hänsyn

tagits till denna uppfattning vid t. ex. gränsdragningen mellan förberedelse

och försök samt tjänliga och otjänliga försök. Det synes emellertid kunna

ifrågasättas, huruvida icke ett konsekvent hänsynstagande härtill bör med­

föra att försök till anstiftan lämnas straffritt åtminstone i sådana fall, då den

tilltänkte gärningsmannen icke kunnat förledas till beslut om brottets be­

gående eller beslutet därom icke omsatts i handling. Men även i de fall, då

den tilltänkte gärningsmannen vidtagit förberedelser till brottet utan att lik­

väl hans handlande fortskridit så långt att försökspunkten uppnåtts, får

det anses tveksamt huruvida straff för försök till anstiftan bör inträda. Det

kan onekligen förefalla egendomligt att i sistnämnda fall den som gjort för­

sök till anstiftan drabbas av straff under det att den tilltänkte gärningsman­

nen lämnas straffri. — I detta sammanhang må framhållas att ur nu be­

rörda synpunkt hinder icke möter att behandla försök till anstiftan såsom

självständigt brott på sätt i viss utsträckning redan skett i 10 kap. 14 §

strafflagen.

Vidare är det uppenbart att det ofta måste vara förenat med betydande

svårigheter att förebringa utredning örn vad som verkligen förekommit mel­

lan den som gjort försök till anstiftan och den tilltänkte gärningsmannen

Det torde även ofta bliva vanskligt att avgöra hur långt den förres handlande

skall hava fortskridit för att försökspunkten skall anses uppnådd. Såsom i

motiven framhålles kan slutligen den tilltänkte gärningsmannens viljebeskaf-

fenhet vara sadan att alla påtryckningar och lockelser, varmed man söker

förmå honom att begå ett brott, från början äro utsiktslösa. I dylikt fall di­

lian att anse såsom »ett otjänligt medel» och den som gjort försök till an­

stiftan blir i följd härav fri från straff. Även om man utgår från att för­

slagets ståndpunkt är den, att vissa grupper av samhällsmedlemmar såsom

yrkesförbrytare och förut straffade personer utan vidare skola anses såsom

»tjänliga medel», är det uppenbart att många gränsfall kunna uppkomma,

där det icke är tilltalande att domstolen skall ingå i prövning av den till­

tänkte gärningsmannens viljebeskaffenhet.

På grund av vad sålunda anförts har hovrätten ifrågasatt, huruvida icke

frågan om en generell kriminalisering av försök till anstiftan borde tills vi­

dare anstå i avvaktan på att strafflagens delaktighetsregler bleve föremål

för revision. Det mest kännbara behovet av straff för försök till anstiftan

avsåge anstiftan till mened, och behovet av en straffbestämmelse för detta

fall bleve tillgodosett genom den föreslagna nya 6 § i 13 kap., mot vilken

hovrätten icke hade något att erinra. Om bestämmelsen angående straff för

försök till anstiftan bibehölles, borde den i allt fall i visst avseende förtyd­

60

Kungl. Maj.ts proposition nr

4.

Departe­

ments­

chefen.

skäl föreligga för den sänkning av straffminimum för försök till brott en­

ligt 19 kap. 1, 2 och 7 §§, vilken blir en följd av att de allmänna försöks-

bestämmelserna bliva tillämpliga beträffande dessa försöksbrott. Hovrätten

över Skåne och Blekinge åter har förordat, att sådana särskilda minima

måtte borttagas. Enligt hovrättens mening kunde nämligen, med hänsyn

till domstolarnas benägenhet att utmäta straff som ligga nära den tillämp­

liga straffskalans minimum, befaras att straffet för försök, där skala med

sådant minimum gällde, i normala fall skulle komma att bestämmas så lågt

att det endast obetydligt överstege minimum. För exempelvis mordförsök

skulle sålunda straffet ofta komma att ligga endast något över ett år. Ef­

fekten av de föreslagna särskilda minima skulle därför bliva rakt motsatt

den avsedda. Om ifrågavarande minima slopades, bleve domstolarna hänvi­

sade till en straffskala, vars minimum utgjordes av det i 3 kap. 13 § stad­

gade allmänna minimum av en månads fängelse. Som detta uppenbarligen

icke kunde vara vägledande vid straffmätningen i normala fall, skulle straf­

fet i sådana fall i stället komma att bestämmas med ledning av straffskalan

för det fullbordade brottet.

I samband med de föreslagna reglerna om ansvar för försök till anstif­

tan och örn straffrihet vid tillbakaträdande från försök ha de sakkunniga

föreslagit vissa ändringar i 1 §. Detta lagrum innehåller bestämmelser om

ansvar för anstiftan till brott. Sådant ansvar inträder, dels örn brottet kom­

mit till fullbordan, dels om det stannat vid försök och brottet är ett av de

fåtaliga brott som enligt gällande lag äro straffbelagda redan på försökssta­

diet. Örn anstiftaren så tidigt, att brottet kunnat avvärjas, gjort vad hos ho­

nom stått för att förmå gärningsmannen att avstå från verkställigheten men

brottet ändock blir fullbordat eller försökt, må straffet nedsättas. De sak­

kunniga ha föreslagit följande ändringar i dessa bestämmelser. Det fall, att

gärningsmannens brott stannade vid försök, har hänförts under den före­

slagna allmänna bestämmelsen om ansvar för försök till anstiftan av brott

i 13 §, varefter 1 § skulle komma att behandla allenast det fall att gärnings­

mannens brott kommit till fullbordan. Förutsättningarna för straffned-

sättning vid tillbakaträdande från anstiftan ha vidare jämkats, så att de

närmare ansluta sig till de i 13 § upptagna förutsättningarna för straff­

frihet för tillbakaträdande från försök. Det har slutligen föreslagits, att

straffet ej må nedsättas under det för försöksstraff enligt 13 § stadgade

minimum.

I likhet med de sakkunniga anser jag det lämpligt, att i strafflagen läm­

nas en allmän bestämning av de förutsättningar som i allmänhet böra vara

uppfyllda för att straffbart försök skall anses föreligga. Mot de

sakkunnigas förslag till en dylik allmän försöksbestämmelse ha erinringar

framställts huvudsakligen beträffande den kompletterande bestämning som

avser att undantaga vissa s. k. otjänliga försök från det straffbara

området. I detta hänseende må emellertid framhållas följande. Den enligt

stadgandet uppställda förutsättningen, att försöket antingen skall medföra

fara för brottets fullbordan eller ock vara ofarligt allenast på grund av till-

62

Kungl. Maj.ts proposition nr A.

böra inträda. Den som träder tillbaka, emedan han, med rätt eller orätt, an­

ser att han blivit upptäckt eller att det är omöjligt att genomföra brottet bör

sålunda icke bliva fri från straff. Straffrihet torde icke heller böra med­

givas, där motivet för tillbakaträdandet är att gärningsmannen funnit att

brottet är väsentligt svårare eller väsentligt mera riskfyllt att utföra än han

föreställt sig eller att det icke alls skulle giva honom åsyftad vinning. För att

tillmötesgå de erinringar, enligt vilka den av de sakkunniga föreslagna lag­

texten ej skulle kunna tolkas i överensstämmelse med vad nu utvecklats,

har avfattningen underkastats en mindre jämkning, i det att villkoret för att

tillbaka trädande skall medföra straffrihet angivits vara att det skett fri­

villigt. Att beträffande brott med s. k. sammansatt brottsrekvisit, exempel­

vis rån, tillbakaträdandet kan medföra att gärningsmannen blir straffad för

misshandel men går fri fran straff för rånförsök, synes icke innefatta någon

vägande invändning mot förslaget.

Beträffande försök till anstiftan av brott torde, såsom hovrätten

över Skåne och Blekinge anfört, övervägande skäl tala för att tills vidare låta

frågan örn straff härför anstå. Detta spörsmål torde lämpligen kunna upp­

tagas i samband med en revision av strafflagens delaktighetsregler. Den av de

sakkunniga föreslagna bestämmelsen om försök till anstiftan har därför fått

utgå.

Vad därefter angår straffet för försök ha erinringar framställts

mot saväl maximum som minimum i straffskalan. Det har sålunda i några

yttranden ifrågasatts, att straffskalans maximum vid försök borde sättas lika

högt som vid det fullbordade brottet och icke såsom föreslagits närmast där­

under. Därvid har i vissa yttranden anförts, att en brottslighet, som ej kom­

mit längre än till försök, emedan en tillfällighet omintetgjort brottsplanens

förverkligande, skulle kunna synas lika förtjänt av straff som det fullborda­

de brottet. Emellertid bör det vara av betydelse för frågan om en handlings

straffvärdhet vilken effekt den haft. Den omständigheten att ett försök icke

lyckats måste regelmässigt anses ägnad att minska straffvärdheten. Det sy­

nes därför vara riktigt, att straffet för ett försök icke skall kunna bestäm­

mas så högt som till högsta straffet för det fullbordade brottet. Detta över­

ensstämmer även med principen i gällande lag; med få undantag föreskriva

försöksbestämmelserna däri ett lindrigare straff för försöket än för det full­

bordade brottet. I fråga om straffminimum lia skilda åsikter kommit till

uttryck i yttrandena. Å ena sidan har sålunda de sakkunnigas förslag, att

det vid några försöksbestämmelser, avseende särskilt grova brott, skulle

stadgas särskilda minima av ett eller två års straffarbete, ansetts olämpligt

med hänsyn till att sådant minimum kunde verka förryckande på straff­

mätningen. Å andra sidan ha önskemål framställts om införande av särskilda

minima i större utsträckning än de sakkunniga föreslagit. De framställda

erinringarna synas samtliga äga ett visst fog. Med tanke på att försöksbrott

kunna vara av högst varierande svårhetsgrad bör ett sådant straffminimum

sättas ganska lågt i förhållande till straffet för det fullbordade brottet, och

Kungl. May.ts proposition nr A.

63

onekligen kan ett dylikt minimum, mot vad som är avsett, verka neddragan­

de på straffmätningen i medelsvåra fall. Det synes å andra sidan i viss mån

vara olämpligt att utan vidare utesluta de särskilda minima och blott med­

taga den föreslagna allmänna bestämmelsen, att fängelse skall vara lägsta

straff för försök till sådana brott för vilka straffminimum är straffarbete i

två år eller mera. Minimum för försöksstraff vid ifrågavarande mycket grova

brott skulle då alltid bliva fängelse i en månad. Vidare måste beaktas att

minimum för försök till visst brott skulle komma att understiga lägsta straf­

fet för förberedelse till samma brott, där sådan är straffbar. Av nu an­

tydda skäl har det synts mest tillfredsställande att utesluta de vid vissa

brott föreslagna särskilda mimma och att i stället vidtaga sådan ändring i

den allmänna bestämmelsen örn försökets straffbarhet, att straffarbete i stäl­

let för fängelse föreskrives såsom lägsta straff i sådana fall då minsta straff

för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver. Sistnämnda

regel — som innebär att straffarbete skall ådömas så snart minimum i

straffskalan för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller mera —

får betydelse vid ett ganska begränsat antal brott av synnerlig svårhetsgrad,

nämligen i huvudsak följande: i 8 kap. krigsförräderi och vissa andra brott,

i 14 kap. mord och dråp, den svåraste formen av misshandel, förgiftning

ävensom fosterfördrivning utan kvinnans vilja, i 15 kap. människorov, visst

fall av bortrövande av barn, våldtäkt och bortförande av kvinna mot hen­

nes vilja, i 18 kap. otukt med kvinna som ej fyllt tolv år, i 19 kap. mord­

brand, explosiv förödelse, sänkande av fartyg, förstörande av fyrar m. m.,

uppsåtligt spridande av kreaturssjuka och förgiftning av kreatursfoder samt

i 20 kap. i förslaget grovt rån. Beträffande försök till våldtäkt lia sär­

skilda skäl synts föreligga att härjämte bibehålla de föreslagna särskil­

da minimistraffen för fall då kvinnan fått svår kroppsskada eller ljutit

döden.

I de av straffrättskommittén föreslagna försöksbestämmelserna har beträf­

fande straffet stadgats, att det skall sättas under vad å den fullbordade gär­

ningen följa bort. Med hänsyn till att ett sådant stadgande upptages i 3 kap.

13 § såsom en allmän regel gällande för samtliga försöksbrott, har det fått

utgå ur de av straffrättskommittén föreslagna försöksbestämmelserna.

Såsom framgår av det föregående har de sakkunnigas förslag att i 13 §

upptaga en bestämmelse örn straff för försök till anstiftan icke följts. Här­

igenom bortfaller anledningen att nu företaga någon ändring i 1 §. Ett till-

lägg till 6 §, vilket de sakkunniga föreslagit för att den som straffas för

försök till anstiftan ej må tillika bliva straffad för stämpling, bar av samma

skäl uteslutits.

I enlighet med straffrättskommilténs förslag ha bestämmelserna i 9—11 §§

ersatts med stadganden i 10 kap. 18 a § och 21 kap. 6 §, vid vilka lagrum

innebörden av denna ändring skall beröras.

Såsom en ny 1A § har tillagts det förut berörda stadgandet att straff som

i lagen utsättes för det fall att någon bereder sig vinning eller tillägnar sig

64

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

något jämväl skall tillämpas, då gärningsmannen avsiktligen bereder annan

vinning eller tillägnar annan något. I anledning av detta tillägg har den av

de sakkunniga föreslagna nya lydelsen av kapitelrubriken ändrats.

4 KAP.

Om sammanträffande av brott samt om förändring av straff; så ock örn återfall i brott.

14 §.

I detta lagrum meddelas för närvarande vissa allmänna föreskrifter örn

återfall i brott. Sålunda stadgas bl. a., att där lagen utsätter särskilt straff

för den som ånyo begår brott, skall detta straff ej ådömas, utan då åter­

fall skett sedan den brottslige till fullo undergått det för förra brottet honom

ådömda straffet. Även om detta till fullo verkställts, må ej dömas till sär­

skilt straff för återfall, därest den straffade, sedan verkställigheten avsluta­

des och innan det nya brottet förövades, under en tid av tio år varken begått

gärning, som i förhållande till det förra brottet utgör återfall, eller för så­

dan gärning undergått bestraffning.

Särskilt högre straff för återfall är stadgat beträffande vissa brott i 20

och 21 kap., nämligen stöld, snatteri, inbrott samt rån och försök därtill. En­

dast vid dessa brott skall således enligt gällande lag tillämpas en förhöjd

straffskala för återfall och blott dessa brott äro återfallsgrundande.

Straffrättskommittén har föreslagit att i 4 kap. 14 § meddelas en för

förmögenhetsbrotten gemensam regel örn återfall, upptagande icke blott de

allmänna förutsättningarna för återfallsstraff utan även verkan av åter­

fall. Dock bibehålies i 5 kap. 4 § den där upptagna föreskriften, att brott

som någon begått innan han fyllt aderton år icke må tillräknas honom till

förhöjning av straff för återfall.

Enligt den av kommittén föreslagna bestämmelsen skola samtliga för­

mögenhetsbrott vara aterfallsgrundande i förhållande till andra sådana brott.

Aven lörsöksbrott liksom delaktighet i brott skall kunna verka återfalls­

grundande. När återfall föreligger, skall straffet enligt vissa närmare an­

givna regler utmätas inom en strängare straffskala, såvida ej med hänsyn

till brottens beskaffenhet, den tid som mellan dem förflutit eller eljest sär­

skilda skäl däremot äro. Föreskriften är således icke tvingande. Särskilda

regler om återfallspreskription ha icke meddelats. Den nu gällande förut­

sättningen för återfallsstraff, att den brottslige till fullo undergått straff för

det tidigare brottet innan det nya brottet förövades, har borttagits och er­

satts med en föreskrift att verkställighet av straff för det tidigare brottet

skall ha börjat. Utländsk straffdom och straffverkställighet må enligt för­

slaget tillmätas samma verkan som svensk.

I fråga om verkan av återfall ansluter sig den föreslagna bestämmelsen

till den av kommittén genomförda uppdelningen av åtskilliga brott i olika

66

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Departe­

ments­

chefen.

vid bedömandet, varförutom den skulle ställa domstolarna inför nödvändig­

heten av att, låt vara indirekt, fälla värdeomdömen om utländsk straff-

rättsskipning. Den av kommittén föreslagna regeln att för straffskärpning

skall fordras, ej såsom nu att straffet för det återfallsgrundande brottet

till fullo avtjänats men väl att straffverkställigheten påbörjats, har av fång­

vårdsstyrelsen, Göteborgs rådhusrätt och föreningen Sveriges stadsdomare

ansetts komma att verka orättvist i fall där straffet för det återfallsgrun­

dande brottet utgöres av böter. Örn den som återfaller i brott redan er­

lagt någon del av böterna för det tidigare brottet, skulle han nämligen ge­

nom den av kommittén föreslagna regeln komma i sämre ställning än

örn han helt undandragit sig att betala böterna. Den föreslagna regeln

skulle även medföra praktiska svårigheter, emedan varje första avbetalning

å böter i så fall borde upptagas i straffregistret. Enligt fångvårdsstyrelsen

vore det att föredraga att själva domen, där den stadgade bötesstraff, skulle

vara tillräcklig för att straffskärpning skulle inträda. Göteborgs rådhus­

rätt och föreningen Sveriges stadsdomare ha tillika anfört att en villkorlig

dom, åtminstone örn brottet varit grovt, borde medföra straffskärpning örn

återfallsbrottet förövades efter det prövotiden gått till ända. Den som stått

under övervakning i tre år, måhända med lydnadsplikt, måste nämligen

anses ha blivit föremål för en kraftigare reaktion än den som betalat ett

mindre bötesbelopp. Överståthållarämbetet, som ifrågasatt att låta bestäm­

melserna om återfall helt utgå, har anfört, att örn dessa bestämmelser bi-

behölles, borde deras tillämpning göras beroende antingen av att straffet

för det föregående brottet till fullo avtjänats eller ock endast därav att

dom meddelats rörande det tidigare brottet. Att någon bestämmelse om

återfallspreskription icke upptagits i förslaget, på annat sätt än att där

stadgats att återfallsskärpning ej skall ådömas, om med hänsyn till den tid

som förflutit mellan brotten särskilda skäl däremot äro, har föranlett för­

eningen Sveriges häradshövdingar, landsfogden i Kronobergs län och polis­

kammaren i Göteborg att ifrågasätta om icke en bestämd preskriptionstid

vore lämpligare. Svea hovrätt och Sveriges advokatsamfund ha däremot

funnit det vara en fördel att någon bestämd preskriptionstid icke stadgats.

Det synes vara lämpligt, att de nuvarande reglerna om återfall avlösas av

en bestämmelse som i högre grad än gällande rätt ger möjlighet att beakta

omständigheterna i det särskilda fallet. En utvidgning av tillämplighetsom­

rådet för återfallsbestämmelsen i enlighet med kommittéförslaget torde lika­

ledes vara motiverad. Å andra sidan torde icke i detta sammanhang böra

ifrågakomma att utsträcka bestämmelsens tillämplighet till andra brott än

förmögenhetsbrotten. Frågan därom bör lämpligen upptagas vid den fort­

satta revisionen av strafflagens speciella del.

Det kunde ifrågasättas att beträffande förmögenhetsbrotten införa en all­

män regel om strängare straff vid återfall i brott, då omständigheterna där­

till föranleda. Emellertid föreligga näppeligen tillräckliga skäl att låta den

försvårande omständighet som består i att återfall föreligger möjliggöra en

skärpning av straffet utöver det maximum, vilket icke får överskridas på

68

Kungl. Maj.ts proposition nr

4.

derlåtas i det i några yttranden uppmärksammade fallet då villkorlig dom

förklaras förverkad i anledning av återfall och den brottslige alltså på en

gång skall straffas såväl för det första brottet som för återfallet.

Ett skäl att icke tillämpa återfallsskärpning kan vara, att lång tid förflutit

efter det tidigare brottet. I några yttranden har ifrågasatts, huruvida icke en

föreskrift om bestämd preskriptionstid för återfallsskärpningen borde bibe­

hållas. I andra yttranden har frånvaron av sådan bestämmelse ansetts vara

en fördel. Frågan, vilken inverkan tidens förlopp bör utöva på ett brotts för­

måga att verka återfallsgrundande, synes icke erhålla någon lämplig lösning

genom ett stadgande om preskriptionstid. Betydelsen av att lång tid förflutit

mellan brotten torde böra bedömas olika i olika fall, beroende bland annat

på de båda brottens beskaffenhet och inbördes samband; även tidpunkten

för tidigare dom och straffverkställighet bör tagas i betraktande. Därtill

kommer att den återfallsgrundande verkan alltefter det tiden förflyter na­

turligen bör anses avtaga och alltså icke bör plötsligt upphöra efter viss tids

förlopp. Erfarenheterna av den nuvarande bestämmelsen om återfalls-

preskription torde för övrigt giva vid handen, att sådana bestämmelser icke

äro av större värde men väl orsaka svårigheter vid rättstillämpningen.

På grund härav förordar jag den av kommittén föreslagna bestämmelsen

om återfall med de jämkningar som nyss angivits.

5 KAP.

Om särskilda grunder,"som utesluta, minska eller upphäva straffbarhet,

16 §.

På förslag av sträffrättskommittén har i detta lagrum upptagits en be­

stämmelse, enligt vilken preskriptionstiden för bokföringsbrott ej börjar

löpa förrän brottet enligt 23 kap. 5 § andra stycket i förslaget kan bliva före­

mål för åtal, d. v. s. då beslut örn egendomsavträde meddelats eller gälde-

nären fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar. Hänvisningen

till 22 kap. 8 § första stycket, som i förslaget ersatts med bestämmelse i

17 kap. 2 §, har ändrats till att avse sistnämnda lagrum.

6 KAP.

Om skadestånd.

5 §•

Såsom berörts vid 3 kap. skola bestämmelserna örn s. k. efterföljande del­

aktighet i 3 kap. 9 § upphävas och hithörande gärningar i stället straff­

beläggas såsom självständiga brott enligt 10 kap. 18 a § och 21 kap. 6 § i

förslaget. Såsom en följd av denna förändring har den del av innehållet i

förevarande paragraf som hänsyftar på bestämmelserna i 3 kap. 9 § ute­

70

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

kunnigas förslag vidtagits sådan ändring i första stycket av förevarande pa­

ragraf, att ansvar för stämpling till högförräderi eller krigsförräderi kommer

att inträda, där straff ej är förskyllt för högförräderi eller krigsförräderi eller

för försök därtill. Genom denna ändring kan bestämmelsen örn straff för

stämpling till krigsförräderi bliva tillämplig å den som gjort försök till krigs­

förräderi men trätt tillbaka på sådant sätt att han ej kan fällas till ansvar

för försöket.

Såsom berörts vid 23 § ha de sakkunniga föreslagit vissa ändringar även

i 24 § andra stycket men av skäl som angivits vid 23 § har stycket ansetts

böra bibehållas i sin nuvarande lydelse.

28 §.

Emedan 3 kap. 11 § enligt förslaget skall upphävas, har den nuvarande

hänvisningen till nämnda lagrum borttagits ur förevarande paragraf. I stäl­

let ha anhöriga, som under viss förutsättning skola vara undantagna från

ansvar enligt paragrafen, i enlighet med straffrättskommitténs förslag an­

givits genom en uppräkning. Beträffande denna må hänvisas till vad som

yttras i det följande vid behandlingen av 20 kap. 3 §.

10 KAP.

Om brott emot offentlig' myndighet.

17 §.

I förevarande paragraf, som avser befriande av fånge, häktad eller för brott

kvarhållen person, stadgas för närvarande i andra stycket straff för försök

till dylik handling, där det sker medelst våld. Ett försök att genom list eller

annorledes, utan våld, åstadkomma befriandet är däremot icke straffbart.

På förslag av de särskilda sakkunniga har försöksbestämmelsen utsträckts

lill att omfatta även sistnämnda fall. I samband därmed har paragrafens

uppställning ändrats så, att det fullbordade brottet behandlas i första och

andra styckena och försöket i tredje stycket.

18 a §.

I 3 kap. 9—11 §§ behandlas för närvarande olika fall av s. k. efterföl­

jande delaktighet. Den form därav, som plägar benämnas reell faution och

som består exempelvis i köp eller försäljning av genom brott åtkommet

gods eller omarbetning därav, har straffrättskommittén funnit böra behand­

las såsom ett självständigt brott och upptagas bland förmögenhetsbrotten.

Kommittén har därför föreslagit, att hithörande delar av 3 kap. 9—11 §§

jämte bestämmelserna örn det närliggande brottet tjuvgömmeri hänföras till

en ny brottstyp, benämnd häleri, vilken behandlas i 21 kap. 6 § av förslaget.

De återstående delarna av 3 kap. 9—11 §§, vilka handla om döljande av

brottsling, undanröjande av bevis om brottet och annan s. k. personlig fau­

tion, ha i samband därmed enligt kommittéförslaget överflyttats till 10 kap.

72

Kungl. Maj.ts proposition nr

4.

Departe­

ments­

chefen.

allmän befattning utan att utöva något av vad till befattningen hör. Kom­

mittén har emellertid föreslagit, att ansvar stadgas för den som obehörigen

utgiver sig för att innehava allmän befattning eller obehörigen bär uniform

eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhör a krigsmakten eller an­

nan kår i det allmännas tjänst. Bestämmelsen härom har upptagits i ett

andra stycke i 24 §.

Överståthållarämbetet har föreslagit, att första styckets räckvidd ytterli­

gare utvidgas, sa att det drabbar även det fall att någon obehörigen utövar

befattning som avses i 10 kap. 5 § andra stycket, d. v. s. befattning vid vissa

enskilda kommunikationsinrättningar. Föreningen Sveriges stadsdomare har

hemställt, att i straffsatsen för vanliga fall böter måtte nämnas före fängelse.

Överbefälhavaren över rikets försvarskrafter har i skrivelse den 8 juli

1940, utan samband med remiss av kommitténs betänkande, hemställt örn

skyndsam utredning angående införande av ansvar för obehörigt begagnande

av uniformer och tjänstedräkter.

Kommitténs förslag i nu berörda delar synes välgrundat. Det torde ej

föreligga tillräckliga skäl att, såsom Överståthållarämbetet vid 24 § första

stycket ifrågasatt, i detta sammanhang ytterligare utsträcka det straffbara

området. Det är att märka, att straffbestämmelsen i 24 § andra stycket för

den som obehörigen bär uniform eller tjänstetecken ofta torde bliva tillämp­

lig på fall av den art ämbetet åsyftat. Ej heller finner jag mig böra tillmö­

tesgå önskemålet om mildring av den i 24 § första stycket föreslagna straff­

satsen. Bestämmelserna i 24 § andra stycket äro ägnade att tillgodose det

av överbefälhavaren framställda önskemålet.

11 KAP.

Om fridsbrott.

13 a §.

Till en ny 13 a § i förevarande kapitel har på förslag av straffrättskom-

mittén överförts det bland förmögenhetsbrotten icke hemmahörande stad­

gandet örn brott mot brevhemlighet i 22 kap. 10 § jämte åtalsbestämmelsen

därom i 22 kap. 21 §. Bestämmelsen i 24 kap. 11 §, vilken enligt kommitté-

förslaget även skulle flyttas till 11 kap., har bibehållits i 24 kap.

12 KAP.

Om förfalskningsbrott.

På förslag av straffrättskommittén ha bestämmelserna rörande några för

närvarande i 22 kap. behandlade förfalskningsbrott överflyttats till 12 kap.

Stadgandena ha därvid i större utsträckning än kommittén föreslagit bibe­

hållits vid sin nuvarande avfattning. Sedan kommittén framlagt sitt före­

varande förslag, har jag nämligen den 11 oktober 1940 uppdragit åt kom­

mittén att verkställa utredning rörande fortsatt revision av strafflagens spe-

74

Departe­

ments­

chefen.

10

§.

Dä stadgandet i 22 kap. 2 § punkt 5 om förstörande eller obrukbargöran­

de av handling även avser allmänna handlingar, har i samband med dess

överflyttning till 12 kap. 5 a § hänvisningen i 10 §, som handlar om för­

falskning av utländsk allmän handling, utsträckts till att avse även förstö­

rande eller obrukbargörande av sådan handling. Därjämte har i enlighet med

kommittéförslaget paragrafens lydelse jämkats, så att den nuvarande svår­

tolkade hänvisningen till 4 och 5 §§ ersatts med särskilda straffskalor.

10 a §.

I nuvarande 22 kap. 18 § stadgas bötesstraff för den som svikligen be­

gagnar sig av orlovssedel, pass eller annat dylikt bevis, som är utgivet för

annan. Straffrättskommittén har föreslagit, att stadgandet med vissa jämk­

ningar i brottsbeskrivningen och med straffsatsen skärpt till fängelse eller

böter överföres till första punkten i förevarande nybildade paragraf.

I en andra punkt har kommittén föreslagit ett stadgande örn ansvar för

den som utlämnar pass eller annat sådant bevis att brukas av annan än den

för vilken beviset är utfärdat. Överståthållarämbetet har yppat tvivel, huru­

vida denna bestämmelse vore erforderlig. Den som utlämnade pass eller

annat bevis att brukas av annan än den för vilken beviset vore utfärdat,

gjorde sig nämligen enligt ämbetets mening skyldig till delaktighet i sådant

brott, som behandlades i första punkten, nämligen i brottet att bruka bevis

som är utfärdat för annan.

I brottsbeskrivningen i första punkten bar i detta sammanhang ej ansetts

böra vidtagas annan ändring än en formell jämkning av samma slag som

skett i 5 §. Den föreslagna straffskärpningen torde vara av betydelse sär­

skilt med hänsyn till vådan av att falska pass begagnas.

Vad angår andra punkten, innefattar givetvis utlämnande av pass eller

annat dylikt bevis till olovligt bruk delaktighet i ett efterföljande olovligt

brukande. Gärningen bör emellertid kunna bestraffas utan att det skall be­

höva påvisas att olovligt brukande ägt rum. Den som yrkesmässigt tillhanda­

hållit pass, utställda på annan person än mottagaren, bör sålunda kunna

straffas, även om det icke kan bevisas att någon använt passen. Jämväl i

denna del synes en omedelbar lagändring påkallad.

Om de föreslagna bestämmelserna antagas, torde viss jämkning böra vid­

tagas i 15 § passkungörelsen den 31 maj 1940.

10 b §.

Nuvarande 22 kap. 13 § innehåller en bestämmelse om ansvar för den

som mot bättre vetande nekar sin hand och förskrivning, d. v. s. förnekar

sin underskrift på skuldebrev eller annan dylik handling. Straffrättskom-

mittén har föreslagit, att denna bestämmelse flyttas till förevarande lagrum

och utvidgas till att omfatta förnekande av äktheten utav handling som

avses i 12 kap. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt, örn det föreligger

Kungl. Maj.ts proposition nr

4.

76

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

Departe­

ments­

chefen.

äktenskapshinder och i 2 § punkt 4 för falsk försäkran av sådan beskaffen­

het som avses i 6 kap. 9 § giftermålsbalken. Enligt kommitténs förslag

skulle dessa stadganden uppgå i en allmän bestämmelse om s. k. intellektuell

handlingsförfalskning, upptagen i en ny 5 b § i 12 kap. Anledningen till

att kommittén upptagit denna fråga torde ha varit, att den omnämndes i

kommitténs ursprungliga direktiv. Sedan kommittén numera, såsom förut

nämnts, erhållit uppdrag att verkställa fortsatt revision av strafflagens spe­

ciella del och därvid särskilt beakta förfalskningsbrotten, torde det vara

lämpligare, att frågan örn införande av en allmän bestämmelse om intellek­

tuell handlingsförfalskning uppskjutes till den fortsatta utredningen. I av­

vaktan härpå föreslås, att de nuvarande spridda stadgandena i ämnet upp­

tagas i en ny sista paragraf i 12 kap. Stadgandena äro oförändrade utom

såtillvida att en formell jämkning skett av stadgandet i 22 kap. 17 § och

att bestämmelsen i 22 kap. 2 §, att brottet skall anses som bedrägeri, ersatts

med en straffskala med samma maximum och minimum som nu stadgas

för bedrägeri.

13 KAP.

Om mened.

6

§.

De särskilda sakkunniga ha föreslagit, att försök till anstiftan av mened

sträffbelägges i denna paragraf, som saknar motsvarighet i gällande lag.

Stockholms rådhusrätt har framställt en erinran mot den av de sakkun­

niga föreslagna avfattningen av bestämmelserna. Att ansvar för försök till

anstiftan av mened uttryckligen säges skola inträda allenast där brottet ej

kommit till stånd skulle enligt rådhusrätten kunna tolkas så, att ett för­

sök till anstiftan av mened skulle gå fritt från straff, om meneden visser­

ligen beginges men icke vore föranledd av försökshandlingen. I sådant fall

skulle nämligen denna icke utgöra delaktighet i det fullbordade brottet och

icke heller falla under den föreslagna försöksbestämmelsen.

Jag biträder förslaget att straffbelägga försök att anstifta mened. Med

anledning av den gjorda erinran har den föreslagna avfattningen jäm­

kats, så att såsom förutsättning för försökets straffbarhet icke uttryckligen

uppställes att brottet ej kommit till stånd. Att straff för försök icke skall

inträda där försöket lett till fullbordat brott torde nämligen vara tydligt

utan särskild föreskrift. Av skäl som angivits vid 3 kap. har det i de sak­

kunnigas förslag förekommande uttrycket »av fri vilja» utbytts mot ordet

»frivilligt».

14 KAP.

Örn mord, dråp och annan misshandel.

2

§.

På förslag av de särskilda sakkunniga har åt de nuvarande bestämmelserna

i denna paragraf örn ansvar för mordförsök liksom åt övriga motsvarande

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

77

försöksbestämmelser i förslaget givits formen av en hänvisning till 3 kap.

Av skäl som angivits vid nämnda kapitel har ett av de sakkunniga före­

slaget särskilt straffminimum av ett års straffarbete ansetts böra utgå.

3 §•

I enlighet med vad de särskilda sakkunniga föreslagit har i denna para­

graf införts en bestämmelse om ansvar för försök till dödande i hastigt mod.

Försök till dråp är för närvarande icke straffbelagt med mindre gärning­

en innefattar brott av annan art, såsom fullbordad misshandel, resande av

livsfarligt vapen, sprängämnesbrott etc. Såsom i motiven till den nya be­

stämmelsen anförts av de sakkunniga är det svårt att förstå varför ett försök

till dråp — t. ex. medelst strypning eller nedstörtning från en brant, knuf­

fande av en person från ett tåg eller framför en automobil — icke skulle

vara straffbart därest uppsåtet att döda vore fullt klart men ingen kropps­

skada inträffat. Detta förhållande har också vid åtskilliga tillfällen fram­

hållits såsom en brist i den gällande strafflagen.

8

§.

I denna paragraf regleras vissa bevisnings- och kausalitetsspörsmål, som

uppstå då flera deltagit i misshandel med dödlig utgång och det ej kan ut­

rönas vilken eller vilka tillfogat den döde i och för sig eller i förening livs­

farliga skador. För att klargöra att såväl mordförsök som dråp försök falla

utanför tillämpningsområdet för 8 §, i vilken stadgas lägre straffmaximum

än i 2 och 3 §§, har i paragrafen uttryckligen stadgats, att den icke skall

tillämpas där gärningen eljest är belagd med högre straff.

¹⁰ §.

I denna paragraf stadgas straff för den som misshandlat annan så att

denne därav fått svår kroppsskada, därest sådan skada var åsyftad. De sär­

skilda sakkunniga ha föreslagit att straff för försök till sådan misshandel

införes.

Stockholms rådhusrätt, länsstyrelsen i Gävleborgs län samt föreningen

Sveriges stcidsdomare ha ifrågasatt lämpligheten av att försöksstraff införes.

Det mötte nämligen svårigheter att fastställa, att en gärningsman som ej kom­

mit längre än till försök hade åsyftat att tillfoga sådan svår kroppsskada som

i paragrafen förutsattes. Göta hovrätt åter har med hänsyn till bevissvårig­

heterna förordat att utsträcka straffbarheten till att omfatta även försök till

misshandel av det mindre grova slag som behandlas i 12 §.

De påpekade svårigheterna kunna väl orsaka, att försöksstraff icke kom­

mer till tillämpning då det är ovisst vad gärningsmannen åsyftat, men de

synas icke böra föranleda, att man avstår från att straffbelägga försök till

sådan grov misshandel som avses i 10 § i fall då den åsyftade skadan är

uppenbar. Försiktigheten synes bjuda att icke i delta sammanhang utsträcka

det straffbara området lill försök som avser mindre grov misshandel.

Departe­

ments­

chefen.

78

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

14 §.

I andra stycket meddelas regler för det fall att flera deltagit i misshandel,

varav kommit skada av visst slag, och det ej kan utrönas av vilken eller vilka

skadan blivit gjord. I enlighet med de särskilda sakkunnigas förslag har i

detta lagrum liksom i 8 § införts ett tillägg av innehåll, att straffbestämmel­

serna i lagrummet icke äro tillämpliga där gärningen eljest är belagd med

högre straff, nämligen såsom försök till mord, dråp eller misshandel.

15 §.

Såsom de särskilda sakkunniga föreslagit har resande av livsfarligt va­

pen angivits såsom en försvårande omständighet ej blott såsom nu vid miss­

handel utan, emedan försök till misshandel enligt förslaget i viss utsträck­

ning straffbelägges, även vid sådant försök. Där gärningsmannen ej är för­

fallen till straff för misshandel eller försök därtill, skall resandet av livsfar­

ligt vapen bestraffas såsom ett särskilt brott. Den av de sakkunniga före­

slagna avfattningen av paragrafen har undergått viss jämkning.

18 §.

I överensstämmelse med de särskilda sakkunnigas förslag har den be­

stämmelse om ansvar för förgiftningsförsök som nu finnes i första stycket

utbrutits till ett nytt andra stycke och liksom övriga motsvarande försöks-

bestämmelser i förslaget erhållit formen av en hänvisning till 3 kap. Tillika

har på sätt föreslagits nuvarande andra stycket, som nu blir tredje stycket,

underkastats sådan jämkning att förberedelse till förgiftning kan föranleda

ansvar där förfarandet fortskridit till försök men försöksstraffet bortfaller på

grund av frivilligt tillbakaträdande. Ett av de sakkunniga föreslaget särskilt

minimum för försöksstraffet har av skäl som anförts vid 3 kap. uteslutits.

19 §.

På förslag av de särskilda sakkunniga har det i denna paragraf behand­

lade brottet, allmänfarlig förgiftning, straffbelagts redan på försöksstadiet.

20 a §.

I enlighet med straffrättskommitténs förslag ha bestämmelserna i nuva­

rande 22 kap. 3 och 4 §§ örn försäljning och utlämnande av förfalskade

livs- och läkemedel överförts till förevarande lagrum.

22 och 23 §§.

Såsom de särskilda sakkunniga föreslagit har bestämmelsen örn ansvar

för försök till barnamord i nuvarande 23 § överförts till 22 § och liksom

övriga motsvarande försöksbestämmelser erhållit formen av en hänvisning

till 3 kap. Därvid har försök till barnamord gjorts straffbart ej blott som

nu, då det sker med berått mod, utan även då försöket utföres i hastigt mod.

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

79

Genom ändringen kommer 23 § att handla allenast örn utsättande av foster

och därmed jämställda gärningar, vilka icke innefatta försök till barnamord.

26—28 b §§.

Försök till fosterfördrivning genom »invärtes eller utvärtes medel, som

sådan verkan hava kan» bestraffas nu såsom fullbordat brott. På sätt de

sakkunniga föreslagit har vidtagits den ändringen, att allenast den fullbor­

dade fosterfördrivningen behandlas såsom fullbordat brott. Försök till

fosterfördrivning åter skall bestraffas med tillämpning av de allmänna för-

söksbestämmelserna i 3 kap. I brottsbeskrivningen kvarstår att åtgärden

skall bestå i nyttjande av invärtes eller utvärtes medel, men den nuvarande

begränsningen till medel, som kunna medföra fördrivning av foster, har fått

utgå med hänsyn till att allmänna regler örn otjänliga försök införts. Brotts-

beteckningen fosterfördrivning har upptagits i lagtexten. Vid den omformule­

ring av 26—28 §§, som föranletts av dessa ändringar, lia försöksbestämmel-

sema upptagits i 28 a §, och det nuvarande innehållet i sistnämnda para­

graf har, med tillägg av en hänvisning jämväl till 28 a §, överförts till ett

nytt lagrum, betecknat såsom 28 b §.

34 §.

Med anledning av ändringarna i 3 och 18 §§ ha vissa formella jämkningar

föreslagits i denna paragraf. Sedan de av de sakkunniga föreslagna särskilda

minima för försöksstraff borttagits i 2 § och 18 § andra stycket, har en i

andra stycket av förevarande paragraf förekommande hänvisning till dessa

lagrum uteslutits.

37 §.

I enlighet med de särskilda sakkunnigas förslag har avfattningen av denna

paragraf jämkats med anledning av de föreslagna ändringarna i 15 §.

15 KAP.

Om brott emot aunaus frihet.

8 a §.

På förslag av straffrättskommittén har i denna paragraf upptagits en be­

stämmelse avsedd att ersätta 10 kap. 20 § till den del sistnämnda lagrum, som

enligt förslaget skall upphävas, nu är tillämpligt på gärning som avses i 6 och

8 §§ i förevarande kapitel.

14 §.

Denna paragraf ersättes enligt förslaget av stadgande i 25 §.

15 a §.

I denna paragraf, som avser användande av våld eller hot av visst slag

såsom medel att förmå kvinna lill otukt, har pa förslag av straffrättskom-

80

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

nättén beskrivningen av tvångsmedlet ändrats till överensstämmelse med

den föreslagna paragrafen om utpressning, 21 kap. 4 §. Den nuvarande be­

stämmelsen i andra stycket om ansvar för försök har, såsom de särskilda

sakkunniga föreslagit, överförts till 25 §.

16 §.

Till följd av att 14 § upphäves har hänvisningen till denna uteslutits ur

förevarande paragraf.

18 §.

Emedan det i första punkten behandlade brottet genom ändring i 25 §

gjorts straffbart redan på försöksstadiet, har det ansetts lämpligt att skilja

de båda punkterna i förevarande paragraf från varandra genom uppdelning

av paragrafen i två stycken.

25 §.

Av de i förevarande kapitel behandlade brotten är det i 15 a § upptagna,

såsom vid nämnda paragraf berörts, enligt gällande rätt straffbart redan på

försöksstadiet, och det i 14 § upptagna, brukande av våld för att förmå

kvinna till otukt, till sin natur ett försöksbrott. De särskilda sakkunniga

ha föreslagit, att dessa försöksbestämmelser överföras till förevarande para­

graf och liksom övriga motsvarande försöksbestämmelser erhålla formen av

en hänvisning till 3 kap. De sakkunniga ha vidare föreslagit, att i paragra­

fen upptagas försöksbestämmelser avseende människorov som behandlas i

5—7 §§, barnarov som behandlas i 8 §, otukt med kvinna i vanmakt, vilket

brott är straffbelagt i 15 §, och bortförande eller kvarhållande av kvinna

mot hennes vilja i uppsåt att förmå henne till giftermål eller otukt, vilket

brott behandlas i 17 §. Utöver vad de sakkunniga sålunda föreslagit har på

förslag av Svea och Göta hovrätter i förevarande paragraf införts straff för

försök att bortföra kvinna, som ej fyllt femton år, med hennes vilja men utan

samtycke av målsman i uppsåt att förmå henne till otukt, ett brott som är

straffbelagt i 18 § första punkten eller, enligt förslaget, 18 § första stycket.

Såsom de sakkunniga föreslagit har den begränsning av allmän åklagares

åtalsrätt, som i 16 § göres beträffande de i 12, 13, 15 och 15 a §§ behandlade

brotten, genom hänvisning till 16 § gjorts tillämplig även beträffande försök

till dessa brott. På hemställan av Göta hovrätt har vidare de åtalsbegräns-

ningar, som stadgas i 19 § beträffande de i 17 och 18 §§ upptagna brotten,

genom hänvisning till 19 § gjorts tillämpliga på försök till brott som omför-

mälas i 17 § och 18 § första stycket.

17 KAP.

Om brott emot familj.

Till detta kapitel, som numera blott innehåller bestämmelser örn ansvar

för tvegifte, ha på förslag av straffrättskommittén överförts bestämmelserna

i nuvarande 22 kap. 7 §, 8 § första och andra styckena samt 9 §. I samband

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

81

därmed ha såväl stadgandena om tvegifte som de överflyttade bestämmelser­

na, i enlighet med kommitténs förslag, underkastats vissa jämkningar. Stad­

gandena örn tvegifte, som nu finnas i 4—6 §§, ha sålunda förenklats och

samlats i 1 §. För straffet har bestämts en enda skala, som medger lindrigare

bestraffning än de nuvarande bestämmelserna. I 2 § har upptagits det nuva­

rande stadgandet i 22 kap. 8 § första stycket om ansvar för ingående av äk­

tenskap med den som ej äger rättslig handlingsförmåga m. m. ävensom åtals-

bestämmelsen för detta fall i 22 kap. 21 §. Bestämmelserna ha lämnats oför­

ändrade frånsett en mindre ändring i straffsatsen och en formell förenkling

av åtalsbestämmelsen. Till 3 § ha överförts bestämmelsen i 22 kap. 8 § andra

stycket om ansvar för bedragande till lägersmål genom äktenskapslöfte och

åtalsbestämmelsen därom i 22 kap. 21 §. Till 4 § har överflyttats bestäm­

melsen örn ansvar för det nu i 22 kap. 7 § behandlade brottet att någon be­

reder sig arv eller annan familjerättighet genom antagande av falskt namn

eller stånd; i samband därmed har straffsatsen jämkats. I 5 § har från 22

kap. 9 § upptagits bestämmelsen om ansvar för understickande eller för­

bytande av barn, varvid straffsatsen förenklats och gjorts mindre vid. Som

kapitlet enligt förslaget erhåller i väsentliga delar nytt innehåll, har dess

överskrift ändrats.

18 KAP.

Om sedlighetsbrott.

I detta kapitel ha de särskilda sakkunniga föreslagit försöksstraff endast

beträffande sådant brott som omförmäles i 7 §, d. v. s. otukt med kvinna som

ej fyllt tolv år. I åtskilliga yttranden har emellertid påyrkats, att sedlighets­

brott i större utsträckning måtte bliva straffbara redan på försöksstadiet. Des­

sa önskemål ha biträtts i vad avser 8 §, som handlar om otukt med barn un­

der femton år i andra fall än dem 7 § avser. Emedan detta brott är av den

art att upprepning måste befaras, synes det angeläget att det allmänna in­

griper mot förövaren även örn gärningen stannar vid försök. Det är ock san­

nolikt, att fullbordat brott av detta slag ej sällan av hänsyn till barnet förtiges

av dettas anhöriga och därigenom undgår åtal, medan sådana hänsyn icke i

lika mån göra sig gällande då fråga är om att anmäla ett försök till åtal.

I en ny 14 a § i förevarande kapitel har upptagits straffbestämmelsen i

22 kap. 15 § rörande den som far med spådom, signeri eller annan vidskepelse

att därmed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa. Denna bestämmelse var

icke medtagen i straffrättskommitténs förslag. Det slutliga avgörandet av

frågan huruvida kriminalisering bör bibehållas av sådant brott — som icke

enbart är att anse som förmögenhetsbrott — torde böra träffas i samband

med den fortsatta utredningen rörande revision av strafflagens speciella del.

19 KAP.

Örn eldskada av uppsåt eller vållande; så oek om annan skadegörelse å egendom.

Straffrättskommittén har föreslagit, att 4 och 8 §§, vilka handla örn elds-

åsättande och åstadkommande av sjöskada i sviklig avsikt, upphävas, var-

Biliang till riksdagens protokoll 1942. 1 sami. Nr 4.

6

82

Kungl. Maj:ts proposition nr

i.

Departe­

ments­

chefen.

efter därunder fallande gärningar bliva att bestraffa enligt andra lagrum. Om

allmänfara förelåg, blir sålunda 1, 2, 3 eller 7 § tillämplig. Förelåg åter ingen

allmänfara men kom likväl död eller svår kroppsskada av handlingen, blir

14 kap. tillämpligt. Det svikliga i förfarandet föranleder enligt förslaget an­

svar för försök till bedrägeri enligt 21 kap. 8 §, och i konkurrens därmed in­

träder enligt vad nyss nämnts stundom ansvar jämväl enligt 14 eller 19 kap.

Kommittén har vidare föreslagit, att bestämmelsen i 20 § om olovligt bort­

ledande av elektrisk ström borttages därur och i stället i förändrat skick upp­

tages i 20 kap.

De särskilda sakkunniga ha föreslagit införande av försöksstraff vid föl­

jande brott, nämligen skadegörelse som avses i 10 § å fyrar och andra för

sjöfarten viktiga tecken m. m., åtgärder enligt 11 § beträffande statens järn­

vägar och andra kommunikationsmedel m. m., skadegörelse å gruva m. m.

enligt 16 §, spridande av kreaturssjuka enligt 17 § första stycket samt för­

giftande av foder m. m. under omständigheter som avses i 18 §. Dessa nya

försöksbestämmelser jämte de nu i kapitlet förekommande stadgandena om

ansvar för försök, nämligen det i 5 § upptagna stadgandet om försök till

mordbrand enligt 1—4 §§, stadgandet örn försök till sprängämnesbrott i 6 §

andra stycket samt bestämmelsen om försök till åstadkommande av skepps­

brott i 9 §, ha sammanförts till en ny paragraf, betecknad såsom 20 a §, och

avfattad så, att de föreslagna allmänna bestämmelserna om försök i 3 kap.

bliva tillämpliga, något som bland annat medför ändringar i straffsatserna

för försöket. Sammanförandet av försöksbestämmelserna har medfört att 5 §

första stycket, 6 § andra stycket och 9 § upphävts och nuvarande 5 § andra

stycket, som kommer att utgöra hela 5 §, omredigerats. Upphävandet av 6 §

andra stycket har föranlett en redaktionell jämkning i 21 § första stycket.

De sakkunniga ha vidare föreslagit, att i den nya 20 a § såsom ett andra

stycke upptages föreskrift av innebörd att, där Konungen förordnat att en­

skild järnväg eller annan kommunikationsanläggning skall äga lika skydd

som statens, försök att, på sätt i 11 § anges beträffande statens anläggningar,

skada sådan enskild anläggning skall bestraffas såsom försök till brott en­

ligt 11 §■

Svea hovrätt har, under hänvisning till att det i 20 kap. 6 § av straffrätts-

kommitténs förslag upptagna brottet egenmäktigt förfarande ligger under all­

mänt åtal, förordat, att det närliggande skadegörelsebrottet enligt 20 §, som

i regel ej må åtalas av annan än målsägande, likaledes göres till åklagarbrott.

De av straffrättskommittén och de särskilda sakkunniga föreslagna för­

ändringarna i förevarande kapitel synas motiverade. Frågan örn ändrade

åtalsbestämmelser beträffande skadegörelsebrottet torde lämpligen anstå till

den fortsatta revisionen av strafflagen.

20 KAP.

Om stöld och rån; så ock om egenmäktigt förfarande.

Detta kapitel motsvarar i stort sett 20, 21 och 24 kap. jämte 10 kap. 20 §

gällande lag. Tjuvnadsbrotten, som nu behandlas i 20 kap., lia upptagits i 1,

84

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

Departe­

ments­

chefen.

farande. Visserligen kunde enligt 6 § i kommittéförslaget frihetsstraff ut­

mätas även för normala fall av egenmäktigt förfarande, men dels vore straff­

skalan enligt nämnda paragraf för normalfall lindrigare än enligt 2 §, som

eljest torde komma att vanligen tillämpas vid tillgrepp av cykel, och dels

finge brottet, om det betecknades såsom egenmäktigt förfarande, en rubrice­

ring som i allmänhetens ögon gåve det en väsentligt lindrigare innebörd än

stöld och snatteri. En snäv tolkning av det i brottsbeskrivningen beträffande

stöld och snatteri använda begreppet tillägna med stränga krav på bevis­

ning om uppsåt hos gärningsmannen att tillägna sig det tillgripna vore där­

för icke önskvärd. En uppgift av gärningsmannen, att han blott haft för av­

sikt att tillfälligt bruka det tillgripna, torde enligt hovrättens mening i de

flesta fall ej böra föranleda att gärningen bedömdes allenast såsom egen­

mäktigt förfarande. Inom hovrätten över Skåne och Blekinge har anförts,

att åtskilligt talade för att tillgrepp av cykel liksom hittills borde bestraffas

såsom stöld även då gärningsmannen endast begagnat och därefter bort­

kastat cykeln och alltså icke tillägnat sig densamma i den bemärkelsen, alt

han gjort den till sin. Ordet tillägna behövde emellertid icke tolkas på sist­

nämnda sätt, varför den föreslagna avfattningen kunde lämnas oförändrad.

Sveriges advokatsamfund åter Ilar såsom en förtjänst hos förslaget särskilt

framhållit, att enligt detta för stöldansvar fordrades uppsåt hos gärnings­

mannen att mera varaktigt tillägna sig det tillgripna.

För att stöld skall föreligga fordras enligt kommittéförslaget bland annat,

att någon olovligen tager annans sak med uppsåt att tillägna sig den. Ge­

nom denna beskrivning av brottshandlingen har stöldbrottet erhållit en nog­

grannare bestämning än den som för närvarande gives i 20 kap. 1 §. Beskriv­

ningen överensstämmer nära med den som nu förekommer bland annat i 20

kap. 2 §.

Föremålet för tillgrepp skall enligt den föreslagna avfattningen utgöras

av sak, varmed enligt vedertaget juridiskt språkbruk avses även penningar.

Någon ändring i denna avfattning, såsom i ett yttrande ifrågasatts, torde

icke vara erforderlig. För stöld förutsättes icke, såsom enligt gällande rätt,

att saken har marknadsvärde. Dock fordras alltid att tillgreppet skall inne­

bära skada. Såsom stöld blir följaktligen att bedöma t. ex. tillgrepp av en

sparbanksbok, varigenom en förmögenhetsöverföring sker ehuru boken i

och för sig icke har marknadsvärde. I vad sålunda föreslagits synes icke

föreligga anledning att vidtaga någon ändring.

I kravet på att gärningsmannen skall lia förövat tillgreppet med tillägnel-

seuppsåt torde, såsom kommittén angivit, ligga att ett tillgrepp som blott

avsett ett mera tillfälligt nyttjande av det tillgripna icke blir att betrakta så­

som stöld. Olovligt tillgrepp skall bedömas såsom stöld örn gärningsmannen

haft uppsåt att göra saken till sin men eljest såsom egenmäktigt förfarande.

Det torde sålunda kunna antagas, att tillgrepp av cykel jämväl enligt för­

slagets brottsbestämning kommer att bedömas såsom stöld även i många fall

när gärningsmannen endast tillfälligt nyttjat cykeln. Även då gärningen be-

dömes såsom egenmäktigt förfarande, kan den emellertid ofta vara förtjänt

86

Departe■

ments-

chefen.

lönligen undan varandra eller barn undan föräldrar, adoptivföräldrar eller

fosterföräldrar eller ock stärbhusdelägare eller andra, som i samfällt bo

eller bolag äro, undan varandra. Innebörden av att gärning betraktas såsom

bodräkt är att den bedömes mildare på grund av viss samhörighet mellan

den brottslige och målsäganden. Straffrättskommittén har bibehållit bo-

dräktsprivilegiationen vid stöldbrottet. Såsom bodräkt har enligt kommitté­

förslaget i förevarande paragraf privilegierats följande fall, nämligen att

någon stjäl lösöre vari han äger del, att någon stjäl lösöre eller penningar

från dödsbo vari han är delägare samt att makar, syskon, föräldrar och

barn, adoptivföräldrar och adoptivbarn eller fosterföräldrar och fosterbarn

stjäla lösöre eller penningar från varandra medan de sammanbo. Enligt 7 §

blir straffbestämmelsen liksom övriga stöldparagrafer tillämplig jämväl vid

tillgrepp från fastighet.

Svea hovrätt har yttrat, att stöld av värdepapper borde privilegieras i sam­

ma utsträckning som stöld av penningar, d. v. s. i dödsbo- och familjeför­

hållanden. Samma ståndpunkt har intagits av hovrätten för Övre Norrland

och Sveriges advokatsamfund. Stockholms rådhusrätt har gjort gällande att

stöld av värdepapper borde privilegieras även i samäganderättsförhållanden,

så att bodräktsprivilegiationen skulle omfatta alla slags föremål utom pen­

ningar i samäganderättsfall. T. f. landsfogden i Malmöhus län har ansett att

stöld av penningar bör privilegieras i samma utsträckning som stöld av lös­

öre, och Göta hovrätt har ifrågasatt att jämställa lösöre, penningar och vär­

depapper i samtliga fall.

Vad angår kretsen av dem för vilka bodräktsprivilegiationen skall gälla

på grund av familjeförhållande, har Svea hovrätt funnit tveksamt om med

fosterföräldrar och fosterbarn skola förstås jämväl styvföräldrar och styv­

barn samt med syskon även s. k. sammanbragta barn. Enligt hovrättens

mening borde samtliga dessa och dessutom svärföräldrar, måg och svärdot­

ter komma i åtnjutande av privilegiationen, varför hovrätten hemställde om

förtydligande och utvidgning av bestämmelserna. Hovrätten för övre Norr­

land har likaledes satt i fråga, örn icke styvföräldrar och styvbarn samt

svärföräldrar, svärson och svärdotter borde upptagas i bestämmelserna. Sve­

riges advokatsamfund har ansett att även de som stadigt sammanbo med

varandra borde medtagas. Då i ett s. k. stockholmsäktenskap tillgrepp mel­

lan föräldrarna och barnen eller mellan barnen inbördes enligt förslaget be­

handlades som bodräkt, borde nämligen enligt samfundets mening också till­

grepp mannen och kvinnan emellan vara privilegierat.

I huvudsak ansluter jag mig till kommitténs förslag beträffande denna pa­

ragraf. Då det i vissa fall skulle förefalla konstlat att göra skillnad mellan

penningar och värdepapper, torde emellertid bodräksprivilegiationen i döds­

bo- och familjeförhållanden böra utsträckas till värdepapper. I fråga om

samäganderättsförhållanden synes det däremot icke vara tillrådligt att ut­

sträcka privilegiationen till penningar och värdepapper. För att tydligare

utmärka denna skiljaktighet har bestämmelsen om samäganderättsfallet pla­

cerats sist. Vad angar önskemålen örn upptagande av styvföräldrar och styv-

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

87

barn i kretsen av de privilegierade, må erinras att styvbarn i många fall till­

lika äro att anse som fosterbarn, och det synes vara motiverat att bodräkts-

privilegiationen omfattar dessa fall men ej de övriga. Att med syskon ej för­

stås sammanbragta barn torde vara tydligt. Tillräckliga skäl synas icke före­

ligga att medtaga dessa eller att utsträcka privilegiationen till svärföräldrar

samt måg och svärdotter eller dem som utan äktenskap sammanbo med var­

andra.

4 §•

Gällande lag upptager i 4 § ett antal specialfall av stöld med en strängare

straffskala än den vanliga, i det att straffet i regel utgör straffarbete i högst

fyra år. Straffrättskommittén har föreslagit att uppräkningen av kvalificerade

fall av stölder ersättes med en allmän bestämmelse. Enligt denna skall, då

brott som förut i kapitlet är sagt, d. v. s. stöld eller bodräkt, med hänsyn till

omständigheterna vid brottet är att anse som grovt, för grov stöld dömas till

straffarbete i högst sex år. Till denna allmänna bestämmelse har kommittén

fogat ett andra stycke med vissa exempel på omständigheter som böra be­

aktas vid bedömande huruvida ett brott är grovt, nämligen att brottet för­

övats medelst inbrott eller avsett sak som någon burit på sig, att gärnings­

mannen varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpme­

del eller att gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande vär­

de eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Det i första stycket förekommande uttrycket »brott som förut i detta kap.

är sagt» har Göta hovrätt, med hänsyn till att 2 § avser brott som är att

anse som ringa, velat utbyta mot »brott som i 1 och 3 §§ av detta kapitel

är sagt». Beträffande det i andra stycket nämnda fallet att gärningsmannen

varit försedd med vapen har Överståthållarämbetet påyrkat en avfattning som

bättre skulle klargöra att stölden borde anses som grov endast om gärnings­

mannen medfört vapnet för stöldens förövande.

Den föreslagna bestämmelsen om grov stöld synes utgöra en lämplig er­

sättning för de nuvarande, ur flera synpunkter otillfredsställande stadgan-

dena om särskilda fall av kvalificerad stöld. Erinringar ha i yttrandena

framställts allenast mot avfattningen. Den i första stycket förekommande

hänvisningen, som Göta hovrätt funnit formellt mindre tillfredsställande,

kan icke gärna missförstås och är ägnad att understryka att stöld som avser

ringa värde kan vara att bedöma som grov med hänsyn till omständigheter­

na vid brottet. Då de i andra stycket angivna omständigheterna blott äro

exempel, torde någon närmare förklaring i lagtexten icke vara erforderlig i

de hänseenden Överståthållarämbetet angivit.

5 §■

Denna paragraf, som behandlar rån, motsvarar hela 21 kap. i gällande lag

med undantag dock för 10 §, som avser utpressning och i förslaget har sin

motsvarighet i 21 kap.

Beträffande råntvånget har straffrättskommittén med en jämkning i för­

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

Deparle-

ments-

chefen.

88

Departe­

ments­

chefen.

tydligande syfte bibehållit gällande lags uttryckssätt. Tvånget beskrives i

första stycket såsom våld å person eller hot som innebär trängande fara. Lika

med våld skall emellertid enligt tredje stycket i förslaget anses åtgärd var.

igenom någon försättes i vanmakt eller annat sådant tillstånd. De brott me­

delst råntvång, vilka straffbeläggas såsom rån, äro enligt kommittéförslaget,

liksom enligt gällande lag, först och främst stöld samt motvärn mot den som

vill återtaga stulet gods. \idare avses vissa fall av förmögenhetsöverföring,

som likna utpressning utom så till vida att råntvång kommer till användning.’

I gällande lags rånbestämmelser nämnes av sådana fall allenast avtvingande

av skuldebrev, kvitto eller annan dylik handling. Kommittén har föreslagit

en utvidgning till varje framtvingande medelst råntvång av handling eller un­

derlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den

tvungne eller någon i vars ställe denne är.

Straffet förmån är nu för vanliga fall straffarbete från och med två till

och med åtta år med möjlighet att vid synnerligen mildrande omständigheter

nedsätta det till ett års straffarbete. För vissa särskilt angivna grövre fall

stadgas straffarbete på livstid eller från och med fyra till och med tio år;

kom svår kroppsskada av gärningen, användes pinliga medel eller var gär­

ningen sjöröveri, är straffet straffarbete på livstid eller i tio år och, där

någon blivit så våldförd att han därav ljutit döden, straffarbete på livstid.

Kommittén har föreslagit att straffet för vanliga fall bestämmes till straff­

arbete från och med ett till och med åtta år men, där någon blivit så våld­

förd att han därav fått döden eller svår kroppsskada, till straffarbete på

livstid eller från och med sex till och med tio år.

Fångvårdsstyrelsen har erinrat örn att ungdomsfängelse icke må användas

där enligt lag å brottet lägst kan följa straffarbete i fyra år eller däröver

och att de fall av rån, för vilka gällande lag stadgar en strängare straff­

skala än den vanliga därför äro undantagna från tillämpning av ungdoms­

fängelselagen. Fångvårdsstyrelsen har framhållit att i den mån de kvalifi­

cerade fallen minskats enligt kommittéförslaget ungdomsfängelselagen er­

håller ökad tillämplighet. Svea hovrätt har dragit i tvivelsmål om i straff­

skalan för rånmord borde ingå så lågt minimum som straffarbete i sex år.

Kommitténs förslag att sammanföra och förenkla de nuvarande vidlyftiga

bestämmelserna om rån synes motiverat. Enär även rån som icke lett till

döden eller svar kroppsskada torde kunna vara av så grov beskaffenhet att

den föreslagna strängare straffskalan bör komma till användning, har emel­

lertid denna gjorts tillämplig även i det fall att rånet eljest är att anse så­

som grovt. Härigenom vinnes också att en förhöjd straffskala kan på grund

av bestämmelsen i 4 kap. 14 § i förslaget bliva tillämplig vid återfall. Att så­

som ifrågasatts i ett yttrande stadga ett högre minimum än sex års straffar­

bete för det fall att rånet medfört döden synes icke tillrådligt med hänsyn till

att den dödliga utgången understundom kan vara att tillskriva olyckliga om­

ständigheter.

6

§.

Enligt 10 kap. 20 § i gällande lag skall den, som griper Konungens befall-

ningshavande i ämbetet i ty att han pantar något till sig eller egenmäktigt

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

89

skiljer annan vid det han innehar eller eljest själv tager sig rätt, straffas med

böter eller fängelse i högst sex månader. Denna bestämmelse anses tillämplig

ej blott på fall av olaga självtäkt utan även på allehanda egenmäktiga för­

faranden av annan art. Under lagrummet anses falla varje tillgrepp eller

annan besittningskränkning för vilka annat tillämpligt lagrum icke finnes.

Straffrättskommittén har, såsom nämnts vid 10 kap., föreslagit att 10 kap.

20 § skall ersättas med bestämmelser i andra lagrum. I den mån de enligt

10 kap. 20 § bestraffade gärningarna ansetts vara att hänföra till förmögen-

hetsbrotten, har lagrummet enligt kommittéförslaget sin motsvarighet i före­

varande paragraf, där brottet betecknats som egenmäktigt förfarande. Var

som, för att själv taga sig rätt eller eljest utan att göra sig skyldig till något

av de i de föregående paragraferna i kapitlet behandlade brotten, olovligen

tillgriper sak skall sålunda enligt kommittéförslaget straffas för egenmäktigt

förfarande. Med sådant tillgrepp har jämställts anbringande och brytande av

lås samt annat olovligt rubbande av besittningsförhållande till sak. Såsom

egenmäktigt förfarande har vidare straffbelagts det fall att någon genom

motvärn eller på annat dylikt sätt hindrar annan i utövning av rätt att kvar-

håila eller återtaga sak. En motsvarighet till sistnämnda fall finnes enligt

gällande lag beträffande den självtäktsrätt som enligt 31 § jaktlagen och 24

kap. 16 § strafflagen är medgiven mot olaga jakt, olaga fiske och andra

rubbningar av besittningsförhållande till fast egendom.

Straffet för egenmäktigt förfarande skall i normala fall vara böter eller

fängelse. För de fall då egenmäktigt förfarande är att anse som grovt ut­

sätter förslaget i andra stycket straffarbete i högst två år eller fängelse. Såsom

exempel på omständigheter, som skola beaktas vid bedömande huruvida ett

egenmäktigt förfarande är grovt, har i lagtexten upptagits att gärningen för­

övats med våld eller hot eller, där den avsett maskindrivet fortskaffnings-

medel, att detta brukats vårdslöst eller icke återställts.

Göta hovrätt har anmärkt att kommittén såsom egenmäktigt förfarande

sammanfört alltför olikartade gärningar. Enligt hovrättens mening borde

fall, i vilka den brottslige med förbigående av laga myndighet själv toge sig

rätt, hänföras till brott mot offentlig myndighet och liksom hittills ha sin

plats i 10 kap. 20 §, som kunde bibehållas ehuru med förändrad lydelse.

Motvärn eller resande av annat hinder mot utövning av rätt att kvarhålla

eller återtaga sak borde måhända även behandlas i annat sammanhang,

övriga besittningskränkningar borde enligt hovrättens åsikt upptagas i före­

varande paragraf; såsom brottsbenämning föresloge hovrätten olovligt be­

sittningstagande eller olovligt tagande. Länsstyrelsen i Jönköpings län har

ansett det i någon mån tvivelaktigt örn det vore nödvändigt och lämpligt att

i den omfattning kommittén föreslagit straffbelägga hinder mot utövning av

laga självtäkt och liknande rätt; kravet på att jordägares och hyresvärds re­

tentionsrätt skulle åtnjuta straffskydd torde enligt länsstyrelsens mening icke

vara särskilt starkt. Göta hovrätt åter har på denna punkt funnit förslaget

välgrundat. Beträffande avfattningen av paragrafen har Överståthållaräm­

betet anmärkt alt uttrycket »fortskaffningsmedel, örn detta brukas vårds­

90

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

Departe­

ments­

chefen.

löst» vöre tvetydigt, emedan ordet vårdslöst kunde hänföra sig såväl till gär­

ningsmannens bristande omvårdnad om fortskaffningsmedlet som ock till

det sätt varpå han framfört detta.

Kommitténs förslag att i ett lagrum gemensamt behandla alla besittnings-

kränkningar av ifrågavarande slag, vare sig gärningsmannen har någon rätt

till saken eller icke, synes ändamålsenligt. En uppdelning av fallen på olika

kapitel och paragrafer skulle bereda tillämpningen onödiga svårigheter;

de fall i vilka någon egenmäktigt själv tager sig rätt stå i praktiken ofta nära

dem där någon tager det vartill han väl vet sig icke vara berättigad. Det synes

även motiverat att samma lagrum också avser den som sätter sig till motvärn

mot självtäkt då sådan är tillåten eller mot utövning av rätt att kvarhålla

sak, s. k. retentionsrätt. I vissa avseenden går denna bestämmelse utöver det

för närvarande straffbara området, men några befogade invändningar mot

denna utvidgning torde knappast kunna göras. Vad särskilt angår straff­

skyddet för jordägares och hyresvärds retentionsrätt lärer det utgöra ett na­

turligt komplement till de lagstadganden som medgiva sådan rätt; i praktiken

torde straffbestämmelsen bliva av ringa betydelse, men frågan synes icke

böra förbigås i en modern strafflag.

De brott som avses i paragrafen och vilka, såsom kommittén föreslagit,

torde kunna benämnas egenmäktigt förfarande, synas i brottsbeskrivningen

ha erhållit en tillfredsställande avgränsning mot det straffria området. I av­

fattningen av första stycket har vidtagits en mindre jämkning för att göra

det otvivelaktigt att bestämmelserna örn straff för motvärn omfatta även

motvärn mot självtäkt som närmast består i ett fråntagande, exempelvis

jakträttsinnehavares åtgärd att fråntaga tjuvskytt som anträffas på bar gär­

ning hans jaktredskap och hundar. I andra stycket har ett av kommitténs

exempel på fall, i vilka det bör ifrågakomma att anse brottet grovt, något

vidgats, nämligen exemplet att gärningen avsett maskindrivet fortskaffnings-

medel och detta brukats vårdslöst eller icke återställts. Såsom anförts vid

1 § har det nämligen, med tanke särskilt på cyklar, funnits önskvärt, att ut­

sträcka detta exempel till fortskaffningsmedel över huvud. Därjämte har den

tvetydighet som, på sätt anmärkts i ett .yttrande, vidlåder uttrycket »brukas

vårdslöst» undanröjts genom att det ersatts med ordet vanvårdas. Slutligen

bör nämnas att en i förslaget upptagen bestämmelse örn olovlig kraftavled-

ning överflyttats till 7 §.

7

§•

Tillgrepp och andra besittningsrubbningar avseende fastighet falla enligt

gällande rätt under ansvarsbestämmelser som äro givna i skilda samman­

hang. Intrång i besittningen till fastighet utan tillgrepp av någon beståndsdel

därav bedömes såsom annat besittningsintrång enligt 10 kap. 20 § eller ock

enligt 24 kap. 1 §, i vilket lagrum finnes en särskild bestämmelse örn ansvar

för intaga å annans jord. Beträffande tillgrepp av fastighets beståndsdelar

gälla ett flertal bestämmelser. Ha de varit föremål för mänskligt arbete i form

av produktion, bearbetande eller hopsamlande, blir gärningen regelmässigt

92

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

Departe­

ments­

chefen.

hovrätt Ilar anfört att olovligt avledande av elektrisk ström i överensstäm-

melse med gällande lag borde behandlas som stöld om tillägnelseuppsåt före­

ligger men eljest som skadegörelse, och länsstyrelsen i Kalmar län har funnit

förslaget innefatta en opåkallad lindring av det straffrättsliga bedömandet

genom att brottet för alla fall hänförts till egenmäktigt förfarande.

Kommittéförslaget torde innebära en ändamålsenlig förenkling av reglerna

örn brott beträffande fastighet.

Hänvisningen till stadgandena örn stöld innebär att, under de i nämnda

stadganden upptagna förutsättningarna, stöld föreligger då någon olovligen

avskiljer och tager något från en fastighet. I regel blir det sålunda att bedöma

såsom stöld eller snatteri, da någon utan fastighetsägarens lov avverkar träd,

tager grenar o. s. v. I fråga om skogsbär, svamp och dylikt, som det för när­

varande icke är straffbelagt att taga, avses icke någon ändring i vad nu gäl­

ler. Ett stadgande härom har införts i en till förslaget hörande övergångsbe­

stämmelse.

De av kommittén givna exemplen på rubbande av besittningsförhållande

till fastighet synas i stort sett lämpliga. Uttrycket »upptaga väg» har emel­

lertid utbytts mot »anlägga väg» för att understryka att i denna paragraf

blott är fråga om verkligt besittningsintrång. Rörande olovligt tagande av

väg, vilket icke har sådan karaktär, torde få hänvisas till vad som härom

kommer att anföras vid redogörelsen för 24 kap. I fråga om exemplet »att

låta kreatur beta» har i ett yttrande anmärkts att gärningen ofta borde be­

dömas såsom stöld. Det synes emellertid vara mest överensstämmande med

den allmänna rättsuppfattningen att dylika fall straffrättsligt behandlas

bland besittningskränkningarna. Ordet åverkan har uteslutits ur exemplifi­

eringen med hänsyn till att det gemenligen brukas för att beteckna skade­

görelse.

En jämkning har vidtagits i hänvisningen i början av paragrafen, så att

den, såsom uppenbarligen varit kommitténs mening, även kommer att avse

efterföljande lagrum i kapitlet.

Olovligt avledande av elektrisk ström och dylikt behandlas i kommittéför­

slaget i 6 § såsom egenmäktigt förfarande. Att detta brott behandlas i etl

sammanhang och icke såsom nu fördelas på stöld och skadegörelse synes i

och för sig vara ändamålsenligt. Med hänsyn till brottets natur torde det

emellertid böra åsättas en särskild benämning, olovlig kraftavledning. Brot­

tet kan då icke lämpligen behandlas i 6 §, men som gärningen kan sägas

ha karaktären av ett olovligt begagnande av en anläggning, torde straffbe­

stämmelsen kunna upptagas i 7 § som ett andra stycke. Den normala straff­

skalan torde böra sträcka sig upp till straffarbete i två år, vilket innebär en

skärpning i förhållande till kommittéförslaget. För grova fall torde böra

gälla ett maximum av fyra års straffarbete.

8

§•

Av de i kapitlet behandlade brotten är enligt gällande rätt endast rån

straffbart på försöksstadiet, varjämte försök till inbrottsstöld är straffbart

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

93

så till vida som inbrott är upptaget såsom ett särskilt brott. Straffrättskom-

mittén har i förevarande paragraf föreslagit ett stadgande, enligt vilket för-

söksstraff införes beträffande alla former av stöld utom bodräkt samt för

egenmäktigt brukande av maskindrivet fortskaffningsmedel.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har ifrågasatt huruvida icke straffskyd­

det för egendom bleve försvagat genom att enligt kommittéförslaget inbrott

icke skall bibehållas såsom en självständig brottstyp.

Det förhållandet att försök till stöld för närvarande icke är straffbart, an­

nat än i vissa undantagsfall, måste anses vara en lucka i lagstiftningen som

det är angeläget att fylla. I fråga om vissa stöldformer, t. ex. fickstölder, är

möjligheten att uppdaga tjuven vanligen ringa därest brottet fullbordats, me­

dan det oftare är möjligt att gripa den som påträffas på bar gärning vid för­

sök att stjäla. På liknande sätt förhåller det sig beträffande vissa arter av

egenmäktigt förfarande, exempelvis s. k. billån.

I straffbestämmelsen för försök till stöld har kommittén medtagit alla

stöldformer utom bodräkt, d. v. s. enkel stöld, snatteri och grov stöld. Det

synes visserligen kunna vara tveksamt huruvida försök till snatteri bör

straffbeläggas. Ett tillräckligt skäl för att så bör ske synes dock vara att det

eljest, med hänsyn till sättet för gränsdragningen mellan snatteri och stöld,

skulle uppstå svårigheter att bedöma huruvida ett tjuvnadsförsök vore straff­

bart eller icke. I ett yttrande har anmärkning riktats mot att i förslaget ej

bibehållits det nuvarande straffet för inbrott. Inbrott i uppsåt att omedelbart

föröva stöld blir emellerid straffbart såsom försök till stöld, och inbrott som

blott innefattar förberedelse till stöld kan efter omständigheterna bestraffas

såsom egenmäktigt förfarande, skadegörelse eller hemfridsbrott. Det synes

därför icke vara erforderligt att bibehålla inbrott såsom en särskild brottstyp.

Beträffande egenmäktigt förfarande innebär kommittéförslaget att försök

blir straffbart endast om det avser maskindrivet fortskaffningsmedel. Det

synes dock vara en brist att exempelvis försök till egenmäktigt förfarande

genom tillgrepp av cykel ej skulle kunna medföra straff. Försöksbestäm-

melsen synes därför böra utsträckas att avse tillgrepp av fortskaffningsmedel

över huvud.

I övrigt har i paragrafen ej vidtagits annan ändring än att även försök

till olovlig kraftavledning enligt 7 § andra stycket inbegripits under straff­

bestämmelsen. De i 7 § första stycket avsedda brotten beträffande fast

egendom komma på grund av där gjord hänvisning att bliva straffbara på

försöksstadiet i samma omfattning som motsvarande brott i fråga om lösa

saker.

9 §•

I 20 kap. 13 § gällande lag stadgas ansvar för den som i uppsåt att föröva

inbrott förfärdigar eller förskaffar sig dyrk eller falsk nyckel eller som, med

vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigar eller an­

skaffar slikt verktyg. Straffrättskommittén har föreslagit att i förevarande

paragraf upplages en motsvarighet till dessa bestämmelser och att det straff­

bara området därvid utvidgas så att bestämmelserna komma att avse ej blott

Departe­

ments­

chefen.

94

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

Departe­

ments­

chefen.

dyrk och falsk nyckel utan även sprängämne och annat hjälpmedel samt icke

blott förfärdigande och anskaffande utan varje befattning med sådant hjälp­

medel. Straffet, som för närvarande är böter eller fängelse i sex månader,

har enligt kommittéförslaget skärpts genom att maximum bestämts till

straffarbete i två år. Därjämte har kommittén föreslagit att hjälpmedel för

stöld må förklaras förverkat. Den som av egen drift förstört hjälpmedlet el­

ler eljest gjort det obrukbart skall vara fri från straff.

Sveriges advokatsamfund har invänt att domstolarna ej borde generellt

äga att förklara stöldverktyg förverkat oavsett vem det tillhör. Samfundet

ville icke förneka att en regel örn förverkande av stöldverktyg kunde vara

på sin plats, men en sådan regel borde icke lämna domstolarna helt utan

ledning, då de hade att avgöra dessa frågor. Svea hovrätt har framhållit att

förverkandebestämmelsen uppenbarligen borde vara tillämplig även då brot­

tet fortskridit till försök eller fullbordat brott och att förverkandepåföljden

därför ej borde i lagtexten anknytas till bestämmelsen om ansvar för för­

beredelse till stöld.

Befattning med stöldverktyg och andra hjälpmedel för tjuvnadsbrott synes

böra straffbeläggas i den omfattning kommittén föreslagit.

Vid den fortsatta strafflagsrevisionen torde en allmän reglering av frågan

örn förverkande av brottsverktyg komma att ske. I avvaktan härpå synes

den nu föreslagna, praktiskt betydelsefulla bestämmelsen beträffande hjälp­

medel för stöld kunna godtagas.

En omgruppering och jämkning av bestämmelserna har vidtagits för att

utmärka att förverkandebestämmelsen är tillämplig oavsett huru långt det

brottsliga förfarandet har fortskridit.

¹⁰ §.

Straffrättskommittén har föreslagit att genom bestämmelser i denna pa­

ragraf införes en begränsning av allmän åklagares åtalsbefogenhet beträf­

fande samtliga i detta kapitel behandlade brott utom grov stöld och rån.

Begränsningen avser det fall, att brottet förövats mot någon av de i para­

grafen angivna närmare anhöriga till gärningsmannen eller annan till brot­

tet medverkande, och består däri att allmän åklagare ej må väcka åtal för

brottet annat än om målsäganden angivit brottet till åtal eller ock lands­

fogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän

synpunkt påkallat.

Länsstyrelsen och landsfogden i Älvsborgs lån samt landsfogdarna i Hal­

lands och Skaraborgs län ha ifrågasatt om icke samma åtalsbegränsning

borde gälla även beträffande grov stöld och rån. Det skulle eljest kunna in­

träffa att en distriktsåklagare under felaktigt antagande att visst mot en

anhörig förövat brott vöre grov stöld eller rån anställde åtal för brottet utan

angivelse av målsägande eller tillstånd av överåklagaren, ehuru sådant åtal

enligt den föreslagna regeln icke finge väckas och åtalet därför icke kunde

bifallas. Överståthållarämbetet har funnit bestämmelsernas avfattning mind­

re tydlig; det däri nyttjade uttrycket medverkande vöre icke klart. Lånsstg-

relserna i Östergötlands och Kronobergs län åter ha uttryckligen förordat

bestämmelserna.

I likhet med kommittén anser jag alt skälig hänsyn till målsäganden bör

föranleda att allmän åklagares åtalsbefogenhet vid vissa brott begränsas, där

gärningen är förövad mot någon nära anhörig. Att låta begränsningen om­

fatta även de grövsta brotten skulle emellertid vara att fästa allt för stor vikt

vid målsägandens intressen. Med hänsyn härtill torde kommitténs förslag att

begränsa åtalsrätten vid alla brott mot 20 kap. utom grov stöld och rån vara

väl avvägt. De olägenheter som kunna uppstå av att sistnämnda brott un­

dantagas synas icke böra föranleda att åtalsregeln utsträckes till dem. Visser­

ligen kan det inträffa att ett åtal, som anställts av en distriktsåklagare utan

medverkan av målsägande eller överåklagare, måste på grund av åtalsbe-

gränsningen avvisas, ehuru domstolen finner att den tilltalade begått den

ifrågakomna gärningen, såsom då åtalet anställts för grov stöld men dom­

stolen finner att gärningen bör bedömas såsom enkel stöld. Sådana fall tor­

de dock bliva sällsynta. Innan åtal anställes t. ex. för grov stöld från en

nära anförvant, kommer nämligen åklagaren säkerligen, såvida det ej är

uppenbart att stölden är grov, att inhämta medgivande därtill av målsägan­

den eller överåklagaren. Har han uraktlåtit detta, äger han möjlighet där­

till under målets gång. Huru än åtalsreglerna utformas, måste det för öv­

rigt kunna inträffa att det understundom väckes åtal, som enligt vad det

sedermera visar sig icke borde ha kommit till stånd.

Mot bestämmelsernas närmare avfattning synas icke några befogade in­

vändningar kunna framställas, en mindre jämkning däri har dock vidtagits.

Att uttrycket medverkande omfattar såväl gärningsmän som delaktiga torde

vara otvivelaktigt. Beträffande det sätt på vilket kretsen av anhöriga angi­

vits och vissa däremot framställda erinringar må hänvisas till vad som an­

förts vid 3 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr U.

95

21 KAP.

Om bedrägeri och dylik oredlighet; så ock om utpressning och ocker.

Bedrägeribrottet har uppdelats i tre grader, vilka var för sig behandlas i

1—3 §§, motsvarande de båda första paragraferna i gällande lags 22 kap.

Därefter följer i 4 § utpressning, som nu är behandlat i 21 kap. 10 §. I 5 §

behandlas ocker, som enligt gällande rätt är straffbelagt i lagen den 14 juni

1901 angående ocker. I 6 § upptages såsom ett i viss mån nytt brott häleri,

vilket i gällande lag har sin motsvarighet i bestämmelserna i 3 kap. 9 och

10 §§ om s. k. reell faution samt i 20 kap. 12 § och 21 kap. 9 §. Gärningar,

som skilja sig från bedrägeri därigenom att de ej innebära vinning för gär­

ningsmannen utan allenast medföra skada för den vilseledde eller någon i

vars ställe denne är, ävensom vissa liknande fall, i vilka ej heller skada kan

påvisas, behandlas i 7 § under beteckningen oredligt förfarande. I 8 § straff-

belägges försök till vissa i det föregående behandlade brott och i 9 § under

beteckningen svindleri vissa slag av förberedelse till bedrägeri. En ny brotts-

Departe-

menta-

chefen.

96

Kungl. Maj:ts proposition rir A.

typ, kallad ockerpantning, behandlas i 10 §. I 11 § slutligen givas vissa åtals-

bestämmelser.

1 §•

Enligt den nuvarande allmänna bestämmelsen om bedrägeri i 22 kap. 1 §

består nämnda brott i att någon genom antagande av falskt namn, stånd

eller yrke eller genom annat svikligt förfarande bedrager sig till gods eller

penningar eller tillskyndar annan förlust därav. Straffet är fängelse i högst

sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro omständigheterna synner­

ligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas till fyra år; äro de synner­

ligen mildrande, må straffet bestämmas till böter. Enligt förslaget föreligger

bedrägeri då någon medelst vilseledande bestämmer annan till handling eller

underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den

vilseledde eller någon, i vars ställe denne är. Straffet för den medelsvåra grad

av bedrägeri, som behandlas i förevarande paragraf, är straffarbete i högst

två år eller fängelse.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har uttalat önskemål om sådan

jämkning av lagtexten, att av densamma tydligt skulle framgå att bedrägeri

kunde förövas även genom en underlåtenhetshandling. Jämväl landsfogden

i Orebro län har uttryckt önskan att lagtexten måtte förtydligas i detta hän­

seende; det kunde eljest befaras att rättstillämpningen genom ordet vilse­

ledande kunde föranledas att draga gränsen kring det straffbara området

alltför snävt. Svenska bankföreningen har hemställt örn överarbetning av

brottsbeskrivningen bland annat med anledning av att kommittén, såsom

franninge av dess motiv, ansett att vissa fall, i vilka en villfarelse utnytt­

jades, borde bedömas som bedrägeri, ehuru detta ej direkt angåves i lag­

texten. Sveriges advokatsamfund har funnit det vara tvivelaktigt, huruvida

den föreslagna brottsbeskrivningen överensstämde med gällande rätt, men

har tillagt, att örn förslaget innebure en utvidgning av det straffbara om­

rådet, denna i allt fall enligt samfundets erfarenhet vore välgrundad. Hov­

rätten för Övre Norrland har anmärkt, att bedrägerihandlingen icke borde

betecknas såsom ett bestämmande eftersom det för att fullbordat bedrägeri

skulle föreligga icke vore tillräckligt att den vilseledde beslutat sig för den

ifrågavarande åtgärden, utan det därutöver måste krävas att han verkställt

denna. Hovrätten ansåge att bedrägerihandlingen bättre kunde beskrivas

med ordet förmår. Enligt Stockholms rådhusrätt vore det ej överensstäm­

mande med gängse språkbruk att i detta sammanhang tala om ett bestäm­

mande. Svenska bankföreningen har ansett, att om bestämmandet såsom

enligt gällande lag angåves skola ske genom svikligt förfarande, därav på ett

för allmänheten tydligare sätt än genom det föreslagna uttrycket »medelst

vilseledande» skulle framgå att bedrägerihandlingen skulle företagas mot

bättre vetande eller med andra ord att gärningsmannen skulle göra sig skyl­

dig till svek. Sveriges advokatsamfund, som icke haft något att erinra mot

den föreslagna avfattningen, har ansett, att en ofrånkomlig följd av denna

borde vara att 30 § avtalslagen, vilken tolkats alltför snävt, underkastades

omarbetning.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

97

Beträffande grunderna för utformningen av bedrägeribrottet i förslaget

kan i huvudsak hänvisas till den föregående framställningen. Uppenbarli­

gen är det önskvärt att brottsbeskrivningen göres klarare än för närvarande.

Därmed är icke sagt att det vore lämpligt att söka i lagtexten lösa varje fråga

som varit eller kan tänkas bliva föremål för tvekan. Vad angår det i yttran­

dena berörda spörsmålet i vad mån bedrägeri kan ske genom underlåtenhet

från den brottsliges sida, är det, såsom kommittén framhållit, en oskriven

regel av allmän räckvidd, att brottsbeskrivningar, avfattade med tanke på

positivt handlande, även äro tillämpliga på likvärdiga underlåtenhetshand-

lingar. Att ingå på frågan genom uttrycklig bestämmelse synes icke vara mera

påkallat vid bedrägeri än vid andra brott. Ej heller torde i lagtexten behöva

angivas att bedrägeri under vissa speciella betingelser kan anses föreligga

då någon utnyttjat en villfarelse som den bedragne redan förut hyst.

I och för sig kunde det ligga nära till hands att ansluta den straffrättsliga

beskrivningen på bedrägeri till den beskrivning som i 30 § avtalslagen läm­

nas på svek såsom ogiltighetsgrund vid rättshandlingar. Att efter mönster av

nämnda lagrum beskriva bedrägerihandlingen såsom ett framkallande ge­

nom svikligt förledande synes emellertid icke lämpligt på grund av den

oklarhet som kommit att vidlåda ordet svikligt, vilket ibland ansetts inne­

fatta ett krav på avsikt, d. v. s. direkt och ej blott ett eventuellt uppsåt. Ett

sådant krav bör emellertid icke lämpligen uppställas i fråga om bedrägeri-

brottet. Detta ställningstagande bör givetvis återverka på tolkningen av 30 §

avtalslagen, och olikheten mellan lagrummen torde därför icke bliva av

praktisk betydelse. Den föreslagna formuleringen, enligt vilken bedrägeri

består i att någon »bestämmer» annan till handling eller underlåtenhet, sy­

nes, såsom framhållits i några yttranden, av olika skäl mindre tillfredsstäl­

lande. Med vanligt språkbruk torde det bättre överensstämma att här använda

ordet »förmår», som förordats i ett yttrande.

2

§■

Straffrättskommiltén har föreslagit, att i denna paragraf upptages en lind­

rigare straffbestämmelse för sådana fall av bedrägeri som med hänsyn till

skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet äro att anse som

ringa. Sådant brott benämnes enligt kommittéförslaget bedrägligt förfarande.

Straffet är böter eller fängelse. I ett andra stycke av paragrafen har kom­

mittén upptagit bestämmelser örn ansvar i vissa fall som icke alltid rymmas

under begreppet bedrägeri sådant detta bestämts i 1 §. Ansvar har salunda

i första punkten stadgats för den som utan att göra rätt för sig begagnar

sig av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dy­

likt som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning. I andra

punkten har upptagits en ansvarsbestämmelse för det fall att någon, som har

att betjäna allmänheten efter viss taxa, tager betalning utöver taxan utan alt

påvisa avvikelsen. Dessa gärningar torde för närvarande anses utgöra be­

drägeri örn de innefatta ett vilseledande, men eljest vara straffria. Enligt

linning till riksdagens protokoll 1942. 1 sand. Nr 4.

~

Departe­

ments­

chef en.

98

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

Departe­

ments-

chef en.

denna uppfattning är således den som åker tåg utan att ha löst biljett för­

fallen till ansvar endast om han blivit sedd av konduktören och föranlett

denne att tro att han betalat. Enligt kommittéförslaget åter drabbas han av

ansvar enligt andra stycket i förevarande paragraf vare sig han vilselett kon­

duktören eller icke. I fråga örn straffet hänvisas i andra stycket till första

stycket samt, om brottet ej är att anse som ringa, till bedrägeribestämmelsen.

Göta hovrätt har ansett uttrycket bedrägligt förfarande vara liktydigt med

bedrägeri och därför funnit detsamma mindre lämpligt såsom benämning på

brott som avses i förevarande paragraf. Beteckningarna mindre bedrägeri

eller oredligt förfarande vore att föredraga. Sveriges advokatsamfund har

ifrågasatt huruvida icke bestämmelserna i andra stycket erhållit alltför stor

räckvidd genom att där icke upptagits någon fordran på vilseledande.

Mot bestämmelsen i första stycket om den lindrigaste graden av bedrägeri

synas några erinringar ej vara att göra. I fråga om benämningen har »be­

drägligt beteende» ansetts vara att föredraga framför »bedrägligt förfarande».

En lucka i gällande rätt synes bliva på ett lyckligt sätt avlägsnad genom

att enligt andra stycket den som åker tåg eller intager förtäring på restaurang

utan att göra rätt för sig eller gör sig skyldig till därmed jämförlig hand­

ling förklaras förfallen till ansvar, oavsett huruvida han vilselett någon. Det

måste emellertid, såsom bestämmelsens lydelse ger vid handen, fasthållas

att endast sådana fall omfattas av stadgandet, i vilka en prestation tillhanda-

hålles under förutsättning av kontant betalning, och att det som ligger gär­

ningsmannen till last är att han uppsåtligen tillgodogör sig prestationen utan

att uppfylla denna förutsättning. Bestämmelsen är naturligen icke avsedd

att drabba den som underlåter att erlägga en avgift, därest denna icke av­

krävts honom och han ej heller med hänsyn till omständigheterna kan an­

ses skyldig att själv taga initiativ till betalning. Stadgandet om ansvar för

lagande av betalning utöver taxa är till sin räckvidd begränsad till sådana

fall i vilka det skulle varit av betydelse att gärningsmannen påvisat avvikel­

sen från taxan. Även beträffande andra stycket är jag med hänsyn till det nu

sagda beredd att biträda kommittéförslaget.

3 §•

Paragrafen, som behandlar grovt bedrägeri, har i sak oförändrad upp­

tagits från kommittéförslaget.

⁴ §•

Det i denna paragraf behandlade brottet, utpressning, är enligt gällande

lag straffbelagt i 21 kap. 10 §, vilket lagrum infördes år 1934. I fråga om

tvångsmedlet skilja de nuvarande utpressningsbestämmelserna mellan tre

fall. Straffbar utpressning kan sålunda enligt gällande lag utövas medelst

bot om brottslig gärning, hot att åtala eller angiva någon för brott och hot

att om någon lämna meddelande som är menligt för hans ära, goda namn

och medborgerliga anseende, yrke, näring eller fortkomst. Straffrättskom-

mittén har i sitt förslag bibehållit dessa tre fall men utsträckt det sist nämnda

Kungl. Majlis proposition nr

4.

99

till att omfatta hot över huvud att om någon lämna menligt meddelande. En

begränsning av det straffbara området göres i gällande lag genom att för

straffbarhet fordras att gärningsmannen handlar sig eller annan till orätt­

mätig vinning. Detta krav har av kommittén borttagits, men i stället fordras

att tvånget skall vara otillbörligt. Straffet är enligt gällande lag fängelse eller

straffarbete i högst fyra år med möjlighet att vid synnerligen försvårande

omständigheter höja tiden för straffarbetet till sex år och att vid synnerligen

mildrande omständigheter döma till böter. Enligt kommittéförslaget är straf­

fet straffarbete i högst sex år eller fängelse.

Kriminalpolisintendenten i Stockholm har ifrågasatt huruvida icke be­

stämmelserna om utpressning på grund av brottets släktskap med rån borde

överföras till 20 kap. Kriminalpolisintendenten har vidare, liksom även

landsfogden i Örebro län, funnit tvivelaktigt huruvida brottsbeskrivningens

krav på tvångets otillbörlighet kunde tjäna som tillräcklig vägledning för

rättstillämpningen. Jämväl svenska bankföreningen har anmärkt att frå­

gan om en åtgärds otillbörlighet ofta kunde vara så tveksam och beroende

av det subjektiva omdömet att brottsbeskrivningen genom denna frågas

upptagande erhållit ett väl starkt inslag av ovisshet. Med anledning av ett

uttalande i kommitténs motiv att, även om tvånget måste anses otillbörligt,

ansvar likväl icke inträder om det är en laglig fordran som gärningsmannen

indriver, har föreningen framhållit att även i dylika fall tvångets otillbör­

lighet kunde vara sådant att kriminellt ansvar borde anses påkallat. Hov­

rätten för Övre Norrland har hemställt om upptagande av böter i straff­

skalan, då under brottsbeskrivningen inginge och borde ingå fall som vore

av den lindriga beskaffenhet att de förskyllde endast böter.

Att utpressningsbestämmelsen erhåller sin plats i bedrägerikapitlet i stäl­

let för i rånkapitlet överensstämmer med den av kommittén genomförda

principen att sammanställa förmögenhetsbrotten med hänsyn till brotts­

lingarnas genomsnittliga psykologiska typ och sättet för brottens förövande.

Utpressaren företer såsom brottslings typ otvivelaktigt större frändskap med

bedragare och ockrare än med rånare, och utpressning tillgår, såsom kom­

mittén framhållit, i regel på ett sätt som gör det naturligt att sidoordna brot­

tet med bedrägeri och ocker.

I sak torde den föreslagna brottsbeskrivningen icke innefatta någon större

avvikelse från gällande lag. En viss utvidgning har dock skett genom den

nämnda ändringen i beskrivningen av den typ av tvångsmedel i utpress-

ningssyfte, som består i hot att lämna meddelande om någon för en per­

son menlig omständighet. Det torde kunna förutsättas att det föreslagna

uttrycket »menligt meddelande» kommer att i tillämpningen givas en täm­

ligen restriktiv tolkning och således icke uppfattas såsom avseende varje

på ett eller annat sätt ofördelaktigt meddelande om den som utsättes för

hotet.

Utpressning är liksom bedrägeri ett vinningsbrott, och den av brottshand-

iingen framkallade dispositionen skall följaktligen innebära vinning och

skada. Denna förutsättning har i kommittéförslaget uttryckts på samma sätt

Departe­

ments­

chefen.

Kungl. Mcij.ts proposition nr h.

som beträffande bedrägeribrottet, vilket otvivelaktigt utgör en fördel. I stäl­

let för att såsom gällande lag uppställa ett uttryckligt krav på att vinningen

skall vara orättmätig, har kommittén — med motivering att det nuvarande

stadgandet erbjöde vissa svårigheter för tolkningen — föreslagit att såsom

förutsättning för straffbarhet skall fordras att det använda tvångsmedlet är

otillbörligt. Även denna avfattning kan väl, såsom i ett par yttranden er­

inrats, i vissa fall medföra ovisshet i tillämpningen. Den förutsätter näm­

ligen en prövning i det särskilda fallet huruvida tvånget är att anse såsom

otillbörligt med hänsyn till det ändamål för vilket det begagnats. Emellertid

torde det ligga i sakens natur att frågan huruvida straffbar utpressning före­

ligger i viss mån göres beroende av en avvägning mellan mål och medel.

Någon ändring i förslaget på denna punkt synes icke vara påkallad.

Det i ett yttrande berörda fallet att en laglig fordran indrives medelst tvång

kan icke bedömas såsom utpressning. Detta följer av att utpressning behand­

las som vinningsbrott och innebär icke någon ändring i gällande rätts stånd­

punkt. Beträffande fall av nämnda slag kunna efter omständigheterna straff­

bestämmelserna i 15 kap. bliva tillämpliga.

Beträffande straffskalan har kommittén föreslagit borttagande av möjlig­

heten att vid synnerligen mildrande omständigheter döma till böter. Tillräck­

liga skäl synas emellertid icke föreligga att i denna fråga avvika från den

ståndpunkt som intogs vid tillkomsten år 1934 av den nuvarande straffbe­

stämmelsen mot utpressning. Den föreslagna straffskalan har därför jämkats

genom ett tillägg, enligt vilket straffet är böter då brottet är ringa.

5 §•

Paragrafen avser att ersätta ansvarsbestämmelsen angående ocker i den

särskilda lagen därom av den 14 juni 1901. I denna lag straffbelägges såsom

ocker, att någon vid försträckning av penningar eller beviljande av anstånd

med gälds betalning begagnar sig av annans trångmål, oförstånd eller lätt­

sinne till att taga eller för sig eller annan betinga förmögenhetsförmåner,

vilka märkligen överstiga vad som efter omständigheterna kunde anses ut­

göra skälig ränta. Straffet för detta s. k. kreditocker är fängelse eller böter;

där omständigheterna äro synnerligen försvårande, må dock dömas till straff­

arbete i högst två år.

Såsom tidigare omnämnts har riksdagen i skrivelse den 8 maj 1937 (nr

278) anhållit om utredning angående åvägabringande av effektivare lag­

stiftning mot ocker. Straffrättskommittén har efter mönster av avtalslagens

31 §, vilken handlar örn ocker såsom grund för rättshandlings ogiltighet,

föreslagit att beskrivningen av ockersituationen göres mera omfattande, så

att jämväl begagnande av annans beroende ställning kan utgöra straffbart

ocker samt att det straffbara områdets begränsning till kreditocker borttages.

Kommittén har däremot icke upptagit vissa tidigare framställda förslag att

minska kravet på bevisning eller att låta ansvar för ocker inträda även om

gärningsmannen ej insett utan allenast bort inse att den andres handlande

100

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

101

föranleddes av en ockersituation. I fråga om straffet har kommittén före­

slagit en skärpning, i det att straffmaximum höjts till straffarbete i två år

eller, där brottet är grovt, fyra år.

Sveriges advokatsamfund har uttryckt en förhoppning, att det straffrätts­

liga ockerbegreppets utsträckande till överensstämmelse med det privaträtts­

liga icke måtte föranleda domstolarna till alltför stor stränghet vid bevis­

prövningen då tillämpning av 31 § avtalslagen ifrågasattes. Kriminalpol is­

intendenten i Stockholm har förordat ytterligare utvidgning av det straff­

bara området, så att straff skulle drabba även den som väl ej insett men

bort inse att den andres handlande föranleddes av en ockersituation. Kri­

minalpolisintendenten har vidare framhållit, att kommittén icke löst frågan

om de vid ocker föreliggande bevissvårigheterna, samt hänvisat till vissa av

kommittén omnämnda förslag att omkasta bevisbördan beträffande ockra­

rens kännedom om den andres läge. Ett genomförande av sistnämnda för­

slag har åter Sveriges advokatsamfund ansett icke kunna på allvar ifråga­

sättas.

Det synes önskvärt att, såsom kommittén föreslagit, förutsättningarna för

straffbarhet på grund av ocker vidgas genom att de angivas på väsentligen

samma sätt som förutsättningarna för rättshandlings ogiltighet enligt 31 §

avtalslagen. Det torde icke behöva befaras att detta skall medföra skärpta

krav på bevisningen vid tillämpning av sistnämnda lagrum. I tveksamma fall

kan för övrigt 33 § avtalslagen, mot vilken ingen ansvarsbestämmelse sva­

rar, vinna tillämpning. Att ytterligare utvidga det straffbara området eller

att införa bevispresumtion mot den tilltalade torde icke vara tillrådligt. I

10 § har emellertid, i enlighet med kommitténs förslag, upptagits en straff­

bestämmelse, som torde bliva av värde i åtskilliga fall där ocker sannolikt

föreligger men gärningsmannen endast kan överbevisas om visst annat otill­

börligt förfarande.

Då lägre straff än straffarbete ej synes böra ifrågakomma vid grovt ocker,

har en jämkning vidtagits i den föreslagna straffsatsen för sadant fall.

6

§•

Strafflagen innehåller i 3 kap. bestämmelser örn straff för den som efter

det brott timat går den brottslige tillhanda. I 3 kap. 9 § stadgas sålunda

straff för den som, med vetskap örn brottet, gjort sig skyldig till sådan s. k.

efterföljande delaktighet, faution, och i 3 kap. 10 § gives motsvarande straff­

bestämmelse för den, som väl ej ägt vetskap örn brottet men haft skäl till

misstanke därom. Såsom exempel pa sträf!belagda förfaranden nämnas i

förstnämnda lagrum dels åtgärder avseende att förebygga att den brottslige

blir straffad, s. k. personlig faulion, t. ex. att hjälpa honom att fly, dels

också följande åtgärder, nämligen att mottaga, dölja, köpa eller föryttra

gods som är åtkommet genom brottet eller att besörja omarbetning eller för­

ändring därav, s. k. reell faulion. Beträffande den som med vetskap örn den

olovliga åtkomsten förfarit på nu angivet sätt med stulet eller rånat gods

Departe­

ments­

chefen.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr

4.

skola emellertid enligt 20 kap. 12 § och 21 kap. 9 § bestämmelserna i stöld-

kapitlet tillämpas. En särbestämmelse gives vidare i lagen angående ocker

den 14 juni 1901, varest straff finnes stadgat för den som, där han förvärvat

fordran den han visste vara tillkommen genom ocker, uppbär eller utsöker

eller till annan överlåter större del av fordringen än efter lag skall utgå, s. k.

efterocker.

Straffrättskommittén har, såsom förut nämnts, föreslagit att 3 kap. 9 och

10 §§ upphävas. I förevarande lagrum har kommittén inrymt bestämmel­

ser motsvarande vad 3 kap. 9 och 10 §§ innehålla örn reell faution ävensom

motsvarigheter till 20 kap. 12 § och 21 kap. 9 § samt det nyss nämnda stad­

gandet i lagen angående ocker. Bestämmelserna lia en något vidare innebörd

än de hittillsvarande stadgandena. I första stycket har uppsåtligt brott straff­

belagts under benämningen häleri. Enligt första punkten inträder straff för

den som köper sak, som är frånhänd någon genom brott, eller tillgodogör

sig saken eller eljest därmed tager befattning ägnad att försvåra sakens åter­

ställande. I andra punkten utsträckes straffbestämmelsen till den som eljest

bereder sig otillbörlig vinning av någons brottsliga förvärv, så ock den som

genom krav, överlåtelse eller på annat dylikt sätt hävdar genom brott till­

kommen fordran till större del än efter lag skall utgå. Straffet i dessa fall

skall vara högst straffarbete i två år eller, då brottet är grovt, fyra år. I

andra stycket har behandlats det fall att gärningsmannen icke insåg men

hade skälig anledning antaga att brott förelåg. I sådant fall inträder ansvar

endast där gärningen sker i utövning av yrke eller näring, och straffet är

böter eller fängelse.

Göta hovrätt har funnit brottsbeteckningen häleri mindre tillfredsställan­

de och har ifrågasatt om icke brottet hellre borde benämnas olovlig befatt­

ning med brottsgods. Svea hovrätt och hovrätten över Skäne och Blekinge

lia däremot förklarat sig icke lia något att erinra mot den föreslagna be­

nämningen. Hovrätten för Övre Norrland har erinrat att under häleri inbe-

grepes brott av synnerligen olika svårhetsgrad. Hovrätten funne därför de skäl,

som anförts till förmån för uppdelning av stöld och vissa andra brott i skil­

da grader med olika brottsbeteckningar, tala för att även häleri uppdelades,

lämpligen i två grader som möjligen kunde benämnas, den lindrigare olov­

ligt tillhandagående och den svårare häleri. I fråga om brottsbeskrivningen

lia Svea och Göta hovrätter förordat att ordet eljest, som enligt kommitténs

förslag förekommer i första stycket andra punkten, måtte borttagas, emedan

första punkten i stycket i motsats till den andra icke förutsatte att vinning

uppkommit. Överståthållarämbetet har mot avfattningen av sistnämnda

punkt anmärkt att av uttrycket »hävda fordran» ej klart framginge att, så­

som kommitténs mening varit, det för straffbarhet förutsattes att kravet

framställdes med visst eftertryck, så att det vore ägnat ingiva gäldenären

känslan av att han vore utsatt för press.

Enligt vissa yttranden borde ansvar för oaktsam gärning stadgas utan den

i andra stycket angivna begränsningen till utövning av yrke eller näring. Så­

lunda har Göta hovrätt yttrat att det enligt dess erfarenhet ofta förekomme

Kungl. Maj:ts proposition nr k.

103

att personer vore tjuvgömmare eller eljest toge brottslig befattning med tjuv­

gods utan att de handlade i utövning av yrke eller näring. Den föreslagna be­

gränsningen skulle leda till att dessa personer bleve straffria, där de ej kun­

de överbevisas om uppsåtlig! brott. Landsfogden i Örebro län har ansett

begränsningen betänklig med hänsyn till svårigheten att bevisa ond tro vid

köp av tjuvgods, särskilt då en okänd uppgåves som säljare, och rådhus­

rätten i Malmö har anfört att den omständigheten att tjuvgods köptes, oav­

sett om det skedde i utövning av yrke, i hög grad befrämjade tjuvnad samt

att det säkerligen stundom kunde bliva vanskligt att avgöra örn köp skett

i utövning av yrke.

I förhållande till gällande rätt torde förslagets bestämmelser i förevarande

paragraf i huvudsak blott innebära två ändringar av det straffbara området.

Den ena innefattas i stadgandet i första stycket andra punkten, särskilt i vad

därigenom införes en allmän straffbestämmelse för den som bereder sig otill­

börlig vinning av annans brottsliga förvärv. Mot denna bestämmelse, som på

sätt kommittén anmärkt kan erhålla tillämpning i fråga örn allehanda slag av

brott, synes någon erinran ej vara att göra. Den andra ändringen består däri

att ansvar för oaktsam gärning av hithörande slag endast skall inträda då

den sker i utövning av näring eller yrke. Såsom i några yttranden anmärkts

skulle denna begränsning av det straffbara området vara ägnad att medföra

vissa olägenheter, och med hänsyn till erfarenheterna av gällande lags tillämp­

ning synes förslaget på denna punkt icke vara tillräckligt motiverat.

Såsom en sammanfattande beteckning på de uppsåtliga gärningarna har

kommittén föreslagit »häleri». Denna benämning, som är den i Danmark och

Norge brukade och som är en form av ett tidigare även i Sverige använt ord,

torde kunna godtagas. I paragrafens avfattning har, såsom i två yttranden

förordats, skett den jämkningen att ordet »eljest» i första stycket andra punk­

ten uteslutits. I övrigt har vad i yttrandena anmärkts icke ansetts böra för­

anleda ändring i den föreslagna lydelsen. Av samma skäl som i fråga örn

grovt ocker bar straffskalan för grovt häleri ändrats, så att lindrigare straff

än straffarbete icke kan ådömas.

7

§•

Såsom vid 1 § berörts skall enligt den nu gällande allmänna bedrägeribe­

stämmelsen i 22 kap. 1 § ansvar för bedrägeri drabba den som genom svikligt

förfarande bedrager sig till gods eller penningar eller tillskyndar annan förlust

därav. Det åtminstone efter orden under paragrafen inrymda fall, att det

svikliga förfarandet icke medför vinning för gärningsmannen utan endast

skada för annan, har straffrättskommittén icke hänfört till bedrägeri utan

upptagit i första punkten av förevarande paragraf med brotlsbenämningen

oredligt förfarande. Från bedrägeribrottet skiljer sig sålunda oredligt för­

tärande därigenom att för straffbarhet icke kräves någon förmögenhetsöver-

föring. I andra punkten har kommittén såsom oredligt förfarande behandlat

vissa fall, då ej heller skada kan påvisas. Denna punkt är emellertid begränsad

till vilseledande som sker i utövning av yrke eller näring och avser beskaf­

Departe­

ments­

chefen.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

Departe­

ments­

chefen.

fenhet, myckenhet eller ursprung av vad mot vederlag tillhandahålles. När­

maste motsvarigheten i gällande lag till detta stadgande är bestämmelsen i

22 kap. 13 § andra stycket om ansvar för den som säljer ont för gott, mängl

för omängt eller det varuti han vet fel vara utan att sådant uppenbara.

Straffet är enligt sistnämnda lagrum böter eller fängelse. Enligt kommittéför­

slagets förevarande paragraf är det böter eller fängelse eller, om brottet är

grovt, straffarbete i högst två år.

De erinringar som framställts beträffande förevarande paragraf röra andra

punkten. Sveriges advokatsamfund har ifrågasatt, om anledning förelåge att

införa en allmän regel sådan som den i denna punkt föreslagna. Motsvarande

bestämmelser i gällande rätt torde ha förlorat mycket av sin praktiska bety­

delse, till en del säkerligen beroende därpå att de viktigaste hithörande fallen

reglerats genom särskild lagstiftning, exempelvis lagen örn illojal konkurrens.

Stockholms handelskammare har påkallat en överarbetning av stadgandet med

syfte att från straffbarhet utmönstra relativt harmlösa förfaranden, som näp­

peligen i och för sig kunde anses påkalla straffreaktion.

Straffbestämmelserna i förevarande paragraf angående oredligt förfarande

synas utgöra en med hänsyn till bedrägeribrottets utformning erforderlig

komplettering av straffskyddet mot bedrägeri och liknande förfaranden. Mot

innehållet i paragrafen har jag ej något att erinra. Vad särskilt angår andra

punkten, som berörts i vissa yttranden, må anmärkas att vid skilda tillfällen

påpekats behovet av straffskydd mot oredligt förfarande i utövning av yrke

eller näring och att vissa straffbestämmelser i denna riktning redan finnas,

t. ex. i lagen angående illojal konkurrens. Dessa bestämmelser äro emellertid

av speciell natur och ett allmänt straffstadgande synes vara behövligt. Be­

träffande Stockholms handelskammares yttrande bör påpekas, att enligt 11 §

i förslaget oredligt förfarande må i princip endast åtalas av målsägande;

allmän åklagare får tala därå blott om överåklagare funnit åtal vara påkallat

ur allmän synpunkt.

8

§.

Av de i förevarande kapitel behandlade brotten är enligt gällande lag endast

utpressning straffbelagt på försöksstadiet. Såsom fullbordat brott behandlas

emellertid i 22 kap. 2 § punkt 6 och 22 kap. 5 § vissa gärningar som till sin

natur kunna vara försök till bedrägeri. Straffrättskommittén har föreslagit,

att genom bestämmelser i första stycket av förevarande paragraf ej blott ut­

pressningsförsök utan även försök till bedrägeri straffbelägges. I andra styc­

ket har kommittén upptagit en bestämmelse, enligt vilken den som för att be­

draga försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt-uppsåt skadar eller söker

skada sig eller annan till person eller egendom skall straffas för försök till

bedrägeri. Till följd av att denna bestämmelse införts skola, såsom vid 19 kap.

berörts, 4 och 8 §§ i nuvarande 19 kap. upphävas.

Beträffande andra stycket har Svea hovrätt ifrågasatt, om det subjektiva

rekvisitet vore tillräckligt tydligt angivet genom att det enligt lagrummet

krävdes att försöket skedde för att bedraga försäkringsgivare eller eljest med

bedrägligt uppsåt, ett uttryckssätt som kunde fattas såsom innebärande krav

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

105

på direkt uppsåt. Vidare har hovrätten framkastat frågan, hura bestämmel­

sen örn strafallet vid tillbakaträdande från försök bör bedömas vid detta

brott.

Bedrägeribrotten torde utgöra ett av de brottsområden där den hittills­

varande bristen på straff för försök gjort sig mest kännbart; ej sällan ha för

rättskänslan stötande fall inträffat då väl planerade bedrägeribrott måst

lämnas ostraffade endast till följd därav att gärningen uppdagats innan gär­

ningsmannen hunnit taga del sista steget till brottets fullbordan. Någon tvek­

samhet synes därför icke böra råda inför kommitténs förslag att införa för-

söksstralf beträffande bedrägeribrotten.

Straffbestämmelsen i andra stycket avser förberedelse till bedrägeri. Förbe­

redelsen straffas här såsom ett särskilt brott vilket är fullbordat i och med

att person eller egendom skadas. Fullföljer gärningsmannen sitt uppsåt ge­

nom att begå bedrägeri eller försök därtill inträder straff blott för sådant

brott och ej tillika för förberedelsen. Straffet för denna avser således den

som, vare sig frivilligt eller av tvång, icke fullföljer sitt uppsåt. Något ut­

rymme finnes följaktligen icke för tillämpning av bestämmelsen i 3 kap.

13 § om straffrihet vid tillbakaträdande från försök. När det i andra stycket

säges att gärningsmannen skall straffas »för försök till bedrägeri» innebär

denna hänvisning endast alt straffskalan är densamma för förberedelsen

och för sådant försök. För att tydligare utmärka denna innebörd har hän­

visningen något jämkats. Jämte fullbordad förberedelse avser emellertid

andra stycket även den som söker skada person eller egendom, d. v. s. försök

till förberedelse. Vid detta brott medför frivilligt tillbakaträdande straffrihet

på samma sätt som vid andra försöksbrott i egentlig mening.

I fråga om andra styckets avfattning i övrigt synes något förtydligande icke

vara erforderligt. Endast såsom exempel nämnes däri att gärningen sker »för

att bedraga försäkringsgivare» och det synes därför icke med fog kunna

göras gällande att gärningen skulle bliva straffri därest blott eventuellt upp­

såt i dylik riktning förefinnes hos gärningsmannen.

9 §•

Straffrättskommittén har i denna paragraf upptagit bestämmelser om an­

svar för vad kommittén kallat svindleri. En motsvarighet till dessa bestäm­

melser finnes i gällande rätt i 49 § lagen den 16 maj 1919 örn fondkom-

missionsrörelse och fondbörsverksamhet, vari stadgas böter eller under vissa

omständigheter fängelse i högst ett år för den som i syfte att inverka på

allmänhetens eller ett flertal personers uppfattning örn fondpappers värde

eller fondmarknadens läge över huvud utsprider rykte som han vet vara

osant. En annan hithörande bestämmelse finnes i 132 § aktiebolagslagen,

varest böter eller fängelse stadgas för vissa fall då stiftare, styrelseledamö­

ter, likvidatorer eller andra lämna oriktiga uppgifter i vissa handlingar, så­

som stiftelscurkund, registreringsanmälan och skriftlig handling som fram-

lägges på bolagsstämma. Även i vissa andra lagar, såsom i lagen om eko­

nomiska föreningar, finnas liknande bestämmelser. Kommittén har i första

Departe­

ments­

chefen.

ioel

Kungl. Maj.ts proposition nr h.

.stycket av förevarande paragraf föreslagit en bestämmelse om straff för den

som offentliggör eller eljest bland allmänheten sprider oriktig eller vilsele­

dande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egen­

dom. I andra stycket bar stadgats straff för oriktiga eller vilseledande upp­

gifter av vissa till aktiebolag eller annat företag knutna personer, varvid något

liknande krav beträffande syftet med uppgiften icke uppställts men i stället

tordrats att uppgiften skall vara ägnad att påverka bedömandet av företa­

get i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada. Straffet är en­

ligt båda styckena fängelse eller straffarbete i högst fyra år eller, där

brottet är ringa, böter. För handling som avses i andra stycket och som sker

av grov vårdslöshet, skall straffet vara fängelse eller böter.

Göta hovrätt, som funnit kriminaliseringen av de i denna paragraf an­

givna förfarandena i stort sett synnerligen välgrundad, har ifrågasatt, örn

icke räckvidden av första stycket borde begränsas så att det bomme att gälla

allenast uppgifter beträffande varor, värdepapper och dylikt. Fastigheter och

rättigheter, vilka icke vöre föremål för någon prissättning i allmänna mark­

naden, borde nämligen måhända undantagas.

Beträffande andra stycket har svenska bankföreningen befarat, att stad­

gandet skulle komma att drabba även det lojala samlandet av dolda reserver

inom ett affärsföretag. Det syntes föreningen vara av största vikt att bestäm­

melsen bleve omarbetad, så alt det bleve fullt klart att genom densamma icke

skulle läggas hinder i vägen för företagens strävan att konsolidera sin ställ­

ning. En framkomlig väg för sådan omarbetning vöre måhända att beträf­

fande uppgift, som vore ägnad att framställa företagets ställning såsom

sämre än den verkliga, för straffbarhet kräva skadeuppsåt, medan ett för­

gyllande av ställningen alltjämt såsom föreslagits skulle bestraffas oavsett

uppsåtet. Jämväl Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göte­

borg och Skånes handelskammare ha hemställt om en avfattning, som klart

angåve att det lojala samlandet av dolda reserver icke drabbades av ansvar.

Stockholms handelskammare har även begärt förtydligande för att klargöra,

att ett förgyllande av ställningen med avseende på värderingen av tillgång­

arna understundom borde gå fritt från ansvar. Det kunde nämligen vara be­

fogat och påkallat att under en svårartad lågkonjunktur tillämpa värderings-

grunder, som med hänsyn enbart till dagsläget kunde betecknas såsom alltför

optimistiska. Sveriges advokatsamfund har anfört att ett offentliggörande,

som skedde endast genom att på sätt lag föreskreve ingiva ett företags ba­

lansräkning till myndighet, knappast kunde jämställas med annat spridan­

de av oriktiga uppgifter, helst som en balansräkning i och för sig vore föga

ägnad att tjäna till ledning vid bedömandet av ett företags ekonomiska ställ­

ning. Det vore för övrigt ovisst i vilken utsträckning de särskilda styrelse­

ledamöterna bleve ansvariga för åtgärder som vidtoges å företagets vägnar.

Enligt samfundets mening hade kommittén ej anfört övertygande skäl för

att det vore önskvärt att låta straff inträda oberoende av om särskild avsikt

att begå brott förelegat och även vid grov vårdslöshet. Slutligen efterlyste

samfundet en noggrann uppdragning av gränsen mellan straffbara och

Kungl. Muj.ts proposition nr 4.

107

slraffria handlingar jämte ett uttalande att någon uppmjukning av bevis­

reglerna ej avsåges. På sålunda anförda skäl hemställde samfundet, att frå­

gan om svindleriets bestraffning gjordes till föremål för grundligare över­

väganden, i vilka även representanter för näringslivet borde få deltaga.

Landsfogden i Örebro län åter har ifrågasatt, örn icke gränsen för det straff­

bara området blivit dragen alltför snävt. Det förtjänade att övervägas, örn

icke ansvar enligt paragrafen borde kunna ifrågakomma även i vissa fall

då någon vilseledande uppgift icke lämnats, såsom då en delägare i ett ak­

tiebolag, vilken visste att bolagets aktier inom kort skulle komma att stiga,

ostentativt sålde sina aktier på fondbörsen för att trycka ned kursen och

därefter hemligen åter förvärva aktier i företaget.

Den i ett yttrande ifrågasatta begränsningen av det enligt första stycket

straffbara området synes mig icke motiverad.

I några yttranden ha uttalats farhågor att stadgandena i andra stycket

skulle kunna drabba även det lojala samlandet av dolda reserver inom ett fö­

retag. Härtill vill jag anmärka, att såväl gällande aktiebolagslag som även

det av lagberedningen framlagda förslaget till ny lag om aktiebolag saknar ut­

tryckligt förbud mot undervärdering. Enligt gällande rätt liksom enligt nämn­

da förslag kunna sålunda dolda reserver bildas genom upptagande av till­

gångar till undervärde i den mån ej förfarandet på grund av sin omfattning

eller beskaffenhet måste anses strida mot allmänna bokföringsgrunder och

god köpmannased. Att dolda reserver kunna finnas är en följd av värderings­

reglerna. Och den som tar del av årsredovisningen måste räkna med möj­

ligheten av dolda reserver.

Det torde därför vara uppenbart, att stadgandena i andra stycket icke äro

avsedda att drabba ett inom angivna gränser företaget uppläggande av dylika

reserver. För att emellertid undanröja de yppade farhågorna i dessa hän­

seenden har i den av kommittén föreslagna avfattningen av andra stycket

företagits den ändring att orden »oriktig eller» uteslutits. Härav torde med

full tydlighet framgå att oriktighet hos lämnad uppgift ej i och för sig är

tillräcklig för att ansvar skall inträda utan att härför kräves att uppgiften är

ägnad att vilseleda. Efter denna ändring torde det alltså ej behöva befaras,

att sådana avvikelser i ett företags redovisning, som stå i överensstämmelse

med rådande lojalt affärsbruk, skola anses straffbara enligt lagrummet.

Då ordet »oriktig» i första stycket icke synes lia någon självständig inne­

börd, har detta stycke på motsvarande sätt ändrats.

De erinringar som i övrigt framställts mot de föreslagna bestämmelserna

synas icke vägande. Bestämmelserna torde vara ägnade att på ett betydel­

sefullt område skapa skydd för allmänheten mot vilseledande uppgifter i

ekonomiska angelägenheter. Att ansvar för brottet ej kan ifrågakomma utan

fullständig bevisning är uppenbart.

I sista punkten har av formella skäl — i konsekvens med vad som skett i

andra lagrum — ordet vårdslöshet utbytts mot oaktsamhet.

Depante

menis -

chefen.

Departe­

ments­

chefen.

10

§.

I denna paragraf har straffrättskommittén såsom en nyhet i svensk rätt

föreslagit straff för den som, för användning såsom påtryckningsmedel vid

krav, uppsåtligen mottager handling som är falsk, upprättad för skens skull

eller eljest oriktig eller ock check utan täckning. Brottet har benämnts ocker-

pantning. Straffet är högst straffarbete i två år.

Stockholms rådhusrätt har föreslagit, att uttrycket »för användning så­

som påtryckningsmedel» utbytes mot orden »med uppsåt att begagna sig

därav såsom påtryckningsmedel».

Såsom nämnts vid 5 § tord*» bestämmelsen i förevarande paragraf kunna

vara av värde för bekämpandet av ocker i vissa fall där det visar sig omöj­

ligt att förebringa tillräcklig bevisning örn att sådant brott förövats. Det lär

nämligen ibland förekomma att ockrare av låntagare mottager handling,

som är försedd med förfalskade namn eller eljest är felaktig, för att kunna

hota honom med att avslöja förfalskningen eller felet därest han icke fogar

sig efter ockrarens krav. Stadgandet lärer vara tillämpligt, då gärningsman­

nen mottager handlingen med uppsåt att, därest det behöves, använda fel­

aktigheten däri såsom medel till att förmå gäldenären att betala.

108

Kungl. Maj.ts proposition nr A.

11

§•

Straffrättskommittén har föreslagit, att genom bestämmelser i denna pa­

ragraf införas vissa begränsningar i allmän åklagares åtalsbefogenhet be­

träffande brott som behandlas i förevarande kapitel. I första stycket har så­

lunda beträffande alla i kapitlet upptagna brott utom grovt bedrägeri införts

en regel av samma innehåll som den i 20 kap. 10 § föreslagna, nämligen att

brott mot vissa anhöriga ej må åtalas av allmän åklagare med mindre måls­

ägande angivit brottet till åtal eller ock landsfogden eller, i Stockholm, förs­

te stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. I andra stycket

har beträffande det i 7 § behandlade brottet oredligt förfarande stadgats,

att det — oavsett huruvida det förövats mot närstående — ej må åtalas av

allmän åklagare med mindre landsfogden eller förste stadsfiskalen finner

åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. Det må här anmärkas att denna

regel skall enligt 22 kap. 10 § i förslaget gälla jämväl beträffande de i 22

kap. 4 och 7 §§ behandlade brotten olovligt förfogande och olovligt bru­

kande.

Vid 20 kap. 3 och 10 §§ har redogjorts för vissa i yttrandena framställda

erinringar, vilka gälla även innehållet i första stycket av förevarande para­

graf.

I fråga om överåklagares lämplighetsprövning enligt andra stycket har

justitiekansler sämbetet, utan att vilja ifrågasätta någon ändring i förslaget,

framhållit att regeln därom komme att nödga överåklagarna att taga befatt­

ning med brott, vilka icke i och för sig vore av den beskaffenhet att deras be­

ivrande skulle behöva ankomma på dessa åklagare, samt att av överåklagar­

na åtskilliga redan hade en betungande arbetsbörda. Länsstyrelsen och

Kungl. Maj:ts proposition nr \.

109

landsfogden i Västernorrlands län samt t. f. förste stadsfiskalen och krimi­

nalpolisintendenten i Stockholm ha anmärkt, att överåklagarnas arbetsbör­

da enligt kommitténs förslag skulle bliva alltför stor. De ha därför ifråga­

satt örn icke prövningen kunde anförtros åt distriktsåklagarna. Jämväl

länsstgreisen i Uppsala län har framhållit att förslaget skulle medföra ökad

arbetsbörda för överåklagarna. Enligt länsstyrelsens mening vore det icke

tillrådligt att belasta överåklagarna med andra grupper av åtalsfrågor än

dem vilka tagits i beräkning vid åklagarorganisationens upprättande. Allra

minst borde en sådan utvidgning ske vid en tidpunkt då läget ställde särskilt

stora anspråk på landsfogdarnas polisverksamhet. En sådan utvidgning av

överåklagarnas uppgifter som den kommittén föreslagit torde för övrigt, örn

den genomfördes, icke kunna stanna vid de av kommittén behandlade brot­

ten utan böra få en mera allmän räckvidd, och förslaget skulle därför kom­

ma att medföra en icke oväsentlig ändring i de regler processlagberedningen

föreslagit. Länsstyrelsen avstyrkte av dessa skäl den föreslagna lämplighets­

prövningen. Hovrätten över Skåne och Blekinge åter har funnit förslaget i

förevarande del välgrundat och yttrat, att det icke föregrepe den allmänna

reform av åtalsreglerna som vore av behovet påkallad, även om enahanda

regel om lämplighetsprövning kunde i princip förtjäna efterföljd jämväl

beträffande andra grupper av brott än förmögenhetsbrotten. Länsstyrelsen

i Östergötlands län har i stort sett likaledes gillat förslaget i denna del. Göta

hovrätt har ansett, att flera brott än de tre som kommittén avsett med sitt

förslag borde vara underkastade prövning av överåklagare med avseende å

lämpligheten av åtal och såsom exempel härpå anfört brottet svindleri, men

tillagt, att frågan örn utvidgning av lämplighetsprövningen utöver vad kom­

mittén föreslagit med fördel kunde tagas under övervägande i samband med

revision av landsfogdeinstruktionen. Jämväl kriminalpolisintendenten i

Stockholm har uttalat sig för vidsträcktare tillämpning av regeln om lämp­

lighetsprövning.

Beträffande första stycket må hänvisas till vad som anförts vid 20 kap.

10

§.

Den i andra stycket föreslagna regeln angående åtalsrätten vid oredligt för­

farande har berörts vid behandlingen av huvudgrunderna i förslaget. Star­

ka skäl synas tala för att vid vissa lindrigare förmögenhetsbrott införa en

åtalsregel av ifrågavarande innehåll. Enligt kommitténs förslag skall re­

geln gälla, utom i fråga örn oredligt förfarande, även beträffande de i 22

kap. upptagna brotten olovligt förfogande och olovligt brukande. Jag an­

sluter mig till förslaget i denna del. Ifrågasättas kunde väl att giva re­

geln en något vidsträcktare tillämpning, men med hänsyn bl. a. till de

yppade farhågorna för att överåklagarna skulle bliva alltför betungade

av dessa i viss mån nya arbetsuppgifter synes härvidlag försiktighet böra

iakttagas. Beträffande dessa farhågor må emellertid erinras att regelns

innebörd blott är att det, med bibehållande i princip av målsägandens åtals-

rätt, tillätes allmän åklagare att väcka åtal i sådana fall där det finnes på­

kallat ur allmän synpunkt. Prövningen härav torde i allmänhet bliva skäligen

Departe­

ments­

chefen.

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

enkel, och med den begränsning som i förslaget göres i fråga örn åtalsregclns

användning torde antalet fall då prövning skall ske icke bliva alltför stort.

22 KAP.

Om förskingring oell annan trolöshet.

Detta kapitel motsvarar närmast senare delen av 22 kap. i gällande lag.

Förskingring, som nu behandlas i 11 §, inleder kapitlet. I likhet med stöld

och bedrägeri i 20 och 21 kap. har även detta brott uppdelats i grader allt

efter brottets grovhet. Den medelsvåra graden av förskingring behandlas i

1 §, fall då brottet är ringa i 2 § och grova fall av förskingring i 3 §. Vissa

former av det nuvarande förskingringsbrottet ha utbrutits ur detta till ett

särskilt brott, benämnt olovligt förfogande, vilket behandlas i 4 §. I 5 § har

upptagits det nu i 14 § behandlade brottet trolöshet mot huvudman. Un­

der brottsbeteckningen behörighetsmissbruk har i 6 § straffbelagts missbruk,

i andra fall än de förut i kapitlet avsedda, av behörighet att i annans ställe

företaga rättshandling ävensom vissa liknande gärningar, däribland dub­

belkrav och andra nu i 13 § första stycket behandlade brott. Nästa para­

graf, 7 §, handlar om olovligt brukande av annans egendom som man har

i besittning och motsvarar i gällande lag 12 § första stycket och vissa be­

stämmelser i 24 kap. I 8 § stadgas straff för s. k. fyndförseelse, d. v. s. un­

derlåtenhet att tillkännagiva fynd eller hittegods, något som för närvarande

behandlas i 19 §. Försök till vissa i kapitlet behandlade brott äro straff­

belagda i 9 §, och 10 § innehåller åtalsbestämmelser. 1

1 §•

Förskingring, varom förevarande paragraf handlar, är enligt gällande lag

straffbelagd i 22 kap. 11 §. Enligt denna skall den som förfalskar, svikli­

gen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen förskingrar annans gods.

det han har i besittning, straffas högst med straffarbete i två år. Där om­

ständigheterna äro synnerligen försvårande, må tiden för straffarbetet höjas

till fyra år.

Beskrivningen av förskingring i gällande lag ger vid handen, att endast

sak som tillhör annan kan vara föremål för förskingring. Denna ståndpunkt

upprätthålles i rättstillämpningen även beträffande penningar. Den som

mottagit penningmedel att omhänderhavas för annans räkning och tillgo­

dogjort sig medlen anses icke ha gjort sig förfallen till förskingringsansvar,

om icke medlen då han tillgodogjorde sig dem vörö i den berättigades ägo.

Åtgärder, som vidiagas sedan den berättigades äganderätt till medlen gått

förlorad genom att dessa sammanblandats med mottagarens egna så att den

berättigade blott har kvar en fordringsrätt till visst belopp, ådraga därför

icke mottagaren ansvar för förskingring. Förskingringsansvar för samman­

blandning av anförtrodda medel med egna kan endast inträda, då det rätts-

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

lil

ligen ålegat mottagaren att hålla medlen avskilda. Icke heller ett omedel­

bart tillgodogörande av penningar utan föregående sammanblandning med

egna medel torde anses såsom förskingring, såvida icke gärningsmannen

haft skyldighet att hålla medlen avskilda. I stället kan ansvar för trolöshet

mot huvudman ifrågakomma under förutsättning, att medelsförvaltaren in­

tagit ställning av syssloman. Enligt straffrättskommitténs åsikt företer det

straffrättsliga skyddet på denna punkt en lucka, som kommittén ansett sig

böra fylla.

I andra hänseenden har kommittén ansett, att förskingringsbegreppet en­

ligt gällande rätt är alltför omfattande. Genom att det beträffande före­

målet för förskingring endast fordras, att gärningen avser annans sak i

gärningsmannens besittning, inrymmas under förskingringsbegreppet för­

faranden, som kommittén funnit mycket artskilda. Med förskingring av

gods, som anförtrotts gärningsmannen, har nämligen jämställts tillägnande

av sådant, som gärningsmannen reellt sett besitter för egen räkning, så att

egendomen, örn rättsförhållandet utvecklar sig normalt, slutligen skall be­

hållas av honom. Olägenhet härav har enligt kommittén i synnerhet fram­

trätt i de talrikt förekommande fall, då ansvar för förskingring ådömts på

grund av obehörigt förfogande över egendom som gärningsmannen köpt på

avbetalning eller eljest under äganderättsförbehåll för säljaren. Mot gällan­

de lags förskingringsbegrepp har kommittén vidare anmärkt, att enligt det­

samma icke uppställes något krav på vinning. Även gärning som blott med­

för skada, exempelvis att någon bortkastar anförtrodd sak, bedömes sålunda

enligt gällande rätt såsom förskingring. Kriminalpolitiskt sett är emeller­

tid en sådan gärning enligt kommitténs åsikt av helt annan karaktär än en

förskingring, som innebär såväl vinning som skada, d. v. s. innebär förmö-

genhetsöverföring.

Kommittén har, för alt råda bot på de brister som enligt dess mening vid­

låda gällande lags förskingringsbegrepp, utformat brottet efter nya rikt­

linjer. Det utmärkande för förskingringsbrottet har kommittén därvid sett,

icke såsom gällande lag i att gärningsmannen frånhänder annan äganderät­

ten tili en sak som han har om händer, utan däri att han bryter mot det

förtroende som visats honom genom att han fått egendomen i besittning

för annan. Med denna utformning av förskingringsbegreppet blir det natur­

ligt att därunder inrymma även den s. k. penningförskingringen. Att någon

som mottagit penningmedel med skyldighet att omhänderhava dem för den

berättigades räkning förfar så att denne ej kan återfå beloppet, kan så­

lunda bliva all bedöma såsom förskingring, oavsett huruvida han varit skyl­

dig att hålla medlen avskilda från sina egna så att den berättigades ägande­

rätt till medlen bibehålies. Enligt kommitténs mening bör förskingringsan-

svar kunna ifrågakomma i ett sådant fall, örn gärningsmannens förplik­

telse mot den berättigade är på det sättet strängare än en gäldenärs för­

pliktelse i ett vanligt skuldförhållande, att gärningsmannen mottagit pen­

ningarna med redovisningsskyldighet, vilket innebär att han skall avgiva

räkenskap för medlen och icke äger förfoga däröver för egen räkning. För-

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 4.

skingringshandlingen kommer i dylikt fall att bestå däri att gärningsmannen

åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin skyldighet

att redovisa för egendomen.

Då förskingringsbrottet i den nu nämnda utformningen icke behöver avse

viss sak, bör brottet enligt kommitténs mening icke såsom enligt gällande

rätt vara begränsat till förfaranden beträffande lös sak. Även förfaranden

med avseende å fast egendom skola alltså omfattas av straffbestämmelsen.

Såsom förskingring böra på grund därav exempelvis vissa av de förfaranden

bedömas, vilka för närvarande bestraffas såsom åverkan enligt 24 kap. 7 §.

I andra hänseenden innebär förslaget en begränsning av det nuvarande

förskingringsbegreppet. Av förskingringens karaktär att vara ett förtroende­

brott bör nämligen enligt kommittén följa, att allenast den kan drabbas av

forskingringsansvar som förvärvat besittningen till egendom genom att

denna, på grund av avtal, tjänsteförhållande eller dylikt, anförtrotts Ko­

non! att besittas för annans räkning. Den som hittat eller på grund av

misstag kommit i besittning av sak bör sålunda enligt kommittén icke kun­

na straffas för förskingring. Icke heller all besittning, som förvärvats ge­

nom en rättshandling, skall vara tillräcklig: för att besittaren skall kunna

straffas såsom förskingrare fordras att han fått saken i besittning för an­

nan och icke i realiteten för egen räkning. Olovligt förfogande över gods,

som köpts på avbetalning eller eljest under äganderättsförbehåll, blir såle­

des icke att bedöma såsom förskingring. I kravet på att besittningen skall

ha anförtrotts gärningsmannen bör enligt kommittén vidare inläggas, afl

en akt av förtroende skall ligga till grund för själva uppkomsten av besitt­

ningen. Den som sålt en sak men behållit den i sin besittning och därefter

säljer den till annan bör sålunda icke behandlas såsom förskingrare.

Kommittén har vidare föreslagit, att förskingring liksom de flesta övriga

centrala förmögenhetsbrotten skall utformas såsom ett vinningsbrott. Fall, i

vilka någon förmögenhetsöverföring icke äger rum utan där förfarandet en­

dast medför skada, skola sålunda utsöndras från förskingringsbegreppet.

I enlighet med de riktlinjer för vilka nu redogjorts har kommittén före­

slagit, att i förevarande paragraf upptages en brottsbeskrivning, enligt vilken

för förskingringsansvar förutsättes, att någon på grund av avtal, allmän eller

enskild tjänst eller dylik ställning fått egendom i besittning för annan med

skyldighet att utgiva egendomen eller redovisa för denna, att han genom att

tillägna sig egendomen eller annorledes åsidosätter vad han har att iakttaga

för att kunna fullgöra sin skyldighet samt att gärningen innebär vinning för

honom och skada för den berättigade. Straffet har föreslagits till fängelse

eller straffarbete i högst två år; ringa och grova fall av förskingring skola

emellertid bedömas enligt 2 och 3 §§. Gärningar, som rymmas under gäl­

lande lags förskingringsbegrepp men som falla utanför det av kommittén

utformade, ha av kommittén upptagits i 4 § såsom en särskild brottstyp, olov­

ligt förfogande.

Kommitténs förslag, att förskingring skall anses föreligga ej blott då nå­

gon tillägnar sig anförtrodd egendom utan även då en redovisningsskyldig

113

åsidosätter vad han har att iakttaga för att kunna fullgöra sin redovisnings­

skyldighet, har i allmänhet rönt bifall eller lämnats utan erinran. Inom Sve­

riges advokatsamfund har emellertid framförts den tanken, att det skulle

vara möjligt att anknyta straffbarheten för förskingring av penningar till

det förhållandet att någon åsidosatte en i avtal eller lag närmare angiven

skyldighet att hålla för andras räkning mottagna penningar avskilda. I allt

fall har det synts samfundet nödvändigt att genom privaträttslig lagstift­

ning klarlägga, vilka möjligheter som stöde en redovisningsskyldig till buds

att avskilja penningmedel på sådant sätt att han icke utsatte sig för risken

att, örn han komme på obestånd, bliva fälld till ansvar för förskingring.

Svenska bankföreningen, som funnit kommitténs utformning av försking-

ringsbegreppet riktig och av förhållandena påkallad, har såsom en brist i

vårt rättssystem framhållit, att utvägarna att med privaträttsligt bindande

verkan åstadkomma ett skydd för innehavda främmande medel genom de­

ras avskiljande vore otillräckliga. Föreningen har därför hemställt örn ut­

redning av frågan om regler för avskiljande med rättslig verkan av medel,

mottagna med redovisningskyldighet. Jämväl Stockholms handelskammare,

handelskammaren i Göteborg och Skånes handelskammare ha understrukit

önskvärdheten av att frågan örn möjligheterna att med sakrättslig verkan

avskilja anförtrodda medel bragtes till en lösning. Hovrätten för Övre Norr­

land, som tillstyrkt penningförskingringens sammanförande med övrig för­

skingring, har emellertid framhållit, att egentlig förskingring knappast

kunde tänkas annat än såsom ett positivt förfogande över förskingrings-

objektet, varemot det som vid penningförskingring Indes gärningsmannen

till last kunde vara underlåten kontroll vid en serie mindre förfoganden över

egen kassa. Hovrätten har därför ifrågasatt, huruvida icke penningförsking­

ringens säregna karaktär av ett stundom ringare brott kunde tillgodoses på

något sätt utöver vad kommittén föreslagit. Göta hovrätt har hemställt, att i

uttrycket »genom att tillägna sig egendomen eller annorledes» ordet »annor­

ledes» till förekommande av en alltför extensiv rättstillämpning måtte ut­

bytas mot »genom att vidtaga därmed jämförlig åtgärd». Föreningen aukto­

riserade revisorer har ifrågasatt, huruvida bärande skäl förelåge alt över­

föra köpares olovliga förfogande över avbetalningsgods från förskingring,

dit det nu räknades, till en lindrigare brottstyp. Svenska bankföreningen, som

instämt i kommitténs förslag att behandla fallet som olovligt förfogande,

har tillrått, att 1 § utformades tydligare i detta avseende; då säljaren för­

behållit sig äganderätten, kunde det nämligen synas tvivelaktigt, örn icke

köparen, såsom förutsattes för ansvar enligt 1 §, innehade godset »för an­

nan», och det torde icke erbjuda svårigheter för en säljare att genom en för

ändamålet särskilt lämpad redaktion av avbetalningskontraktet göra det än­

nu mera tvivelaktigt, huruvida icke köparen besutte egendomen på sätt i

1 § angåves.

I överensstämmelse med den nästan enhälliga meningen i yttrandena fin­

ner jag den ombildning av förskingringsbegreppet, som kommittén före­

slagit, vara ändamålsenlig. En väsentlig fördel med förslaget synes vara,

Bihang till riksdagens protokoll 1942. J sami. Nr

4.

H

Kungl. Maj:ts proposition nr

J.

Departe

menta-

chefen.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 4.

att straffbar förskingring av penningmedel kommer att föreligga, oavsett

huruvida gärningsmannen varit skyldig att hålla medlen avskilda. I rätts­

tillämpningen har denna förutsättning för förskingringsansvar berett svårig­

heter och visat sig ägnad att leda till otillfredsställande resultat. Anmär­

kas må att i sådana fall, där skyldighet att hålla medel avskilda otvetydigt

framgår av lagbestämmelse, avtal eller annat, sammanblandningen som så­

dan enligt förslaget kan bliva straffbar enligt bestämmelsen örn olovligt för­

fogande i 4 §.

I anledning av behandlingen enligt förslaget av penningförskingring har

i flera yttranden framhållits önskemålet att tillräckliga och lämpliga möj­

ligheter beredas penningförvaltare att hålla anförtrodda medel avskilda.

Eftersom penningförskingring även enligt gällande rätt är straffbar i den

mån bestämmelserna om trolöshet mot huvudman äro tillämpliga, tillska­

pas dock ej genom penningförskingringens sammanförande med övrig för­

skingring något nytt behov av möjlighet att med rättslig verkan avskilja

medel som omhänderhavas för annans räkning. Hithörande frågor, vilka

icke äro av straffrättslig utan av privaträttslig natur, torde därför ej behöva

lösas i detta sammanhang; de äro emellertid föremål för utredning inom

justitiedepartementet.

De önskemål, som i vissa yttranden framställts beträffande den närmare

utformningen av paragrafen, ha icke ansetts böra föranleda någon ändring

i förslaget. Att, såsom i ett yttrande ifrågasatts, för vissa fall utbryta pen­

ningförskingring till mildare behandling än annan förskingring synes så­

lunda icke motiverat, då möjlighet att bedöma gärningen enligt 2 § står öp­

pen för lindriga fall och brottet i normalfall väl torde förtjäna eftertryck­

lig reaktion. Med hänsyn till de många olika sätt på vilka förskingring kan

förövas torde den närmare bestämning av själva förskingringshandlingen

som ifrågasatts i ett annat yttrande icke lämpligen kunna ske.

Jämväl i fråga om gränsdragningen mellan 1 och 4 §§ synes kommitténs

förslag böra godtagas. Vad särskilt angår behandlingen av köpares olovliga

förfogande över avbetalningsgods, torde det vara en fördel att sådan gärning

ej längre bedömes såsom förskingring. Att gärningen skall hänföras under

4 § lärer med tillräcklig tydlighet framgå av en jämförelse mellan 1 och

4 §§■

2

§•

Straffrättskommittén har i denna paragraf under beteckningen undan-

dräkt behandlat sådana fall av förskingring, i vilka brottet med hänsyn till

det förskingrades värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse

som ringa. Straffet är böter eller fängelse.

Göta hovrätt har mot brottsbeteckningen anmärkt, att ordet undandräkt

ej förde tanken på förskingring, samt därför i stället föreslagit att kalla

brottet »mindre förskingring» eller något liknande. Svea hovrätt har där­

emot uttryckt sitt gillande av beteckningen undandräkt. Hovrätten för övre

Norrland, vilken, såsom vid 1 § omtalats, ansett vissa fall av penningför­

Kungl. Maj:ts proposition nr h.

115

skingring förtjäna en mildare bedömning, har såsom ett sätt att förverkliga

detta önskemål ifrågasatt, att det förskingrades värde icke skulle anföras

såsom en omständighet av betydelse för prövningen huruvida brottet är

ringa.

Liksom stöld och bedrägeri omspänner även förskingringsbrottet fall av

mycket skiftande svårhetsgrad, och det synes vara en tillfredsställande an­

ordning att de lindrigare fallen behandlas för sig och åsättas en särskild

benämning. Att i större utsträckning än förslaget föranleder hänföra pen­

ningförskingring till förevarande lagrum synes dock av skäl som angivits vid

1 § icke tillrådligt. Vad brottsbeteckningen angår synes undandräkt utgöra

en lämpligare benämning än övriga som kunna ifrågakomma.

3 §•

I denna paragraf har straffrättskommittén föreslagit bestämmelser för det

fall att förskingring med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att

anse som grov. Straffet är straffarbete i högst sex år. Såsom exempel på

omständigheter, som särskilt skola beaktas vid bedömande huruvida brot­

tet är grovt, har i andra stycket nämnts, att gärningsmannen missbrukat

ansvarsfull tjänsteställning eller begagnat falsk handling eller vilseledande

bokföring, eller att gärningen eljest är av särskilt farlig art, avsett betydan­

de värde eller inneburit synnerligen kännbar skada. Förskingring av äm­

bets- eller tjänsteman i ansvarsfull ställning bör, enligt vad kommittén

framhållit i motiven, regelmässigt bedömas såsom grov. Enligt motiven

skall därjämte, vare sig förskingringen anses grov eller icke, inträda ansvar

enligt 25 kap. 16 §, som avser uppsåtlig! brott av ämbets- eller tjänsteman

i tjänsten och för sådant fall stadgar avsättning eller i vissa fall böter eller

mistning av ämbetet på viss tid. Samma kapitels 11 och 12 §§, vilka inne­

hålla särskilda bestämmelser örn förskingring av ämbets- eller tjänsteman,

skola enligt kommittéförslaget upphävas.

Göta hovrätt har hemställt örn något uttryck i lagtexten för den i kom­

mitténs motiv uttalade uppfattningen, att av domstol förordnade förmyn­

dare och boutredningsmän samt advokater vid förvaltning av klienters me­

del i allmänhet borde anses lika ansvariga som tjänstemän i ansvarsfull

ställning. Stockholms rådhusrätt har föreslagit, att ordet tjänsteställning

utbytes mot ställning. Hovrätten för Övre Norrland har beträffande för­

skingring, som förövas av ämbets- eller tjänsteman i tjänsten, anfört att,

emedan hänsyn enligt förevarande paragraf skall tagas till gärningsman­

nens tjänsteställning vid bestraffandet av förskingringen, något ytterligare

verkligt straff för brottet icke borde ådömas och alltså, mot vad kommittén

avsett, 25 kap. 16 § icke komma till tillämpning. Örn sistnämnda lagrum

tillämpades jämte förevarande paragraf, skulle nämligen gärningsmannens

ställning föranleda bestraffning i dubbel måtto, nämligen dels genom all­

mänt straff enligt förevarande paragraf och dels genom det i 25 kap. 16 §

stadgade särskilda ämbetsmannastraffet, i regel avsättning eller suspen­

sion. Däremot borde den brottslige i enlighet med bestämmelsen i 2 kap.

Departe­

ments­

chefen.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

Departe-

men ta­

ckefen.

18 § såsom en särskild påföljd i vissa fall kunna dömas sin befattning för­

lustig för alltid eller på viss tid.

Straffrättskommitténs förslag — som åsyftar att åstadkomma likställighet

mellan de viktigaste förmögenhetsbrotten — innebär att straffskalan för grov

förskingring bringas i jämnhöjd med de föreslagna straffen för grov stöld

och grovt bedrägeri. Med hänsyn till den samhällsfara som de grova för­

skingringarna utgöra torde detta förslag vara välgrundat, och någon erinran

synes ej vara att göra mot de upptagna exemplen på fall då förskingring

kan böra anses vara av grov beskaffenhet.

Enligt förslaget skola vidare de särskilda straffbestämmelserna i 25 kap.

11 och 12 §§ örn förskingring av tjänsteman upphävas. Sådan förskingring

blir enligt förslaget i regel att bedöma såsom grov förskingring enligt före­

varande paragraf. Straffskalan för frihetsstraffet undergår härvid några

ändringar, som för vissa fall innebära en skärpning, för andra fall en mind­

re lindring av de nuvarande straffsatserna. Vidare bör erinras örn den skärp­

ning i förhållande till gällande rätt som uppstår genom bortfallandet av den

nuvarande bestämmelsen i 25 kap. 11 §, att tjänsteman som genast ersätter

det förskingrade eller ställer tillräcklig säkerhet därför blott dömes till av­

sättning. Vid vanlig förskingring finnes icke någon motsvarighet till denna

bestämmelse som utgör en kvarleva från en äldre tid då förskingring var

ett målsägandebrott. Att denna ur kriminalpolitisk synpunkt omotiverade

skiljaktighet mellan ämbetsförskingring och annan förskingring enligt för­

slaget försvinner torde icke böra föranleda någon erinran.

Jämte frihetsstraff skall enligt 25 kap. 11 och 12 §§ även följa avsättning.

I detta hänseende innebär förslaget, enligt uttalande i kommitténs motiv, att

förutom tillämplig paragraf i förevarande kapitel, d. v. s. i regel 3 §, även

skall tillämpas 25 kap. 16 §. Enligt detta lagrum skall ämbetsman som upp­

såtligen begår förbrytelse i sitt ämbete dömas till avsättning; böter eller

suspension må ådömas endast om skadan var ringa eller ingen och brottet

skett av förhastande. En tillämpning på sätt kommittén angivit av 25 kap.

16 § föranleder således i regel att en förskingrande tjänsteman avsättes jäm­

te det han dömes till frihetsstraff enligt 22 kap. I ett yttrande har emellertid

gjorts gällande att 25 kap. 16 § icke borde komma till användning, enär

den brottslige därigenom skulle straffas i dubbel måtto för samma sak. Den

lagtolkning på vilken denna mening bygger synes dock icke riktig. Anmär­

kas må härvid att det redan nu förekommer fall då 25 kap. 16 § skall tilläm­

pas vid sidan av ett lagrum som innehåller skärpt straff för den händelse

brottet begåtts av tjänsteman (22 kap. 5 §) eller som upptager en straffbe­

stämmelse som i allmänhet blott kan vinna tillämpning på tjänsteman (t. ex.

15 kap. 10 §). Den berörda anmärkningen lärer med hänsyn till vad nu sagts

icke böra föranleda någon ändring i förslaget. Ej heller i övrigt synes skäl

till avvikelse från förslaget i denna del föreligga.

I paragrafens avfattning har, i anledning av hemställan i två yttranden,

vidtagits den jämkningen att ordet tjänsteställning utbytts mot ställning.

*

117

4 §•

J överensstämmelse med straffrättskommitténs förslag ha i förevarande

paragraf upptagits bestämmelser rörande ett brott med benämningen olov­

ligt förfogande.

Enligt första punkten föreligger olovligt förfogande där någon, utan att

göra sig skyldig till förskingring, beträffande egendom som han har i sin

besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller till­

försäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd, varigenom egendo­

men frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt. Bestäm­

melsen avser bl. a. vissa gärningar vilka hittills bedömts såsom försking­

ring — t. ex. förskingring av egendom som köpts på avbetalning eller eljest

under äganderättsförbehåll — men vilka såsom mindre straffvärda uteslutits

från förslagets förskingringsbegrepp. Vidare skall tvesalu, vilket hittills va­

rit straffbart enligt en särskild bestämmelse, enligt förslaget bedömas såsom

olovligt förfogande, i den mån det icke innefattar bedrägeri. Slutligen må

såsom ett tredje exempel på olovbgt förfogande nämnas olovligt tillägnande

av hittegods, vilket brott hittills varit att bedöma antingen såsom förskingring

eller enligt de särskilda stadgandena örn underlåten lysning. Med avseende

på fall, då gärningsmannen redan vid besittningstagandet av t. ex. hittegods

har tillägnelseuppsåt, har i andra punkten upptagits ett stadgande, enligt vil­

ket — förutsatt att gärningen ej faller under annan straffbestämmelse —

olovligt förfogande jämväl föreligger där någon genom att taga sak i besitt­

ning frånhänder annan saken eller säkerhetsrätt till denna.

Straffet för olovligt förfogande är böter eller fängelse eller, örn brottet är

grovt, straffarbete i högst två år.

5 §•

Det i förevarande paragraf upptagna brottet, trolöshet mot huvudman,

behandlas enligt gällande lag i 14 §, i vilken stadgas straff dels för fullmäk­

tig som i sak den honom betrodd är svikligen går huvudmannens motpart

till handa, vare sig med skrifts uppsättande eller med råd eller skäl, eller

eljest till huvudmannens skada främjar sin eller annans nytta, dels ock för

syssloman som vid annat uppdrags utförande begår trolöshet mot huvudman.

Straffet är högst straffarbete i två år; äro omständigheterna synnerligen för­

svårande må tiden för straffarbetet höjas till fyra år. Till dessa bestämmel­

ser finnes fogat ett stadgande, enligt vilket den som i sviklig avsikt förleder

annan till oskälig rättegång skall straffas med böter. Straffrättskommitlén

har föreslagit, att brottet trolöshet mot huvudman i främsta rummet utfor­

mas såsom ett förmögenhetsbrott. I första stycket bar därför givits en brotts-

beskrivning, enligt vilken gärningen skall avse ekonomisk angelägenhet och

medföra skada för huvudmannen. På samma sätt som i fråga om försking­

ring har under räckvidden för detta förtroendebrott ansetts böra ingå även

ämbets- och tjänstemäns handlingar. En ämbetsman, som begår en i para­

grafen straffbelagd handling, skall enligt motiven drabbas av ansvar såväl

enligt förevarande paragraf som enligt 25 kap. I enlighet härmed avser be­

Kungl. Maj.ts proposition nr

4.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

Departe­

ments­

chefen.

stämmelsen den som på grund av förtroendeställning, evad det är i allmän

eller enskild tjänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta eko­

nomisk angelägenhet eller öva tillsyn å skötseln därav. Själva gärningen

har angivits bestå i missbruk av behörighet alt företräda huvudmannen el­

ler eljest av den förtroendeställning som innehas av gärningsmannen. Inne­

fattar gärningen förskingring, är emellertid paragrafen icke tillämplig. Straf­

fet är högst straffarbete i två år men, örn brottet är att anse såsom grovt,

straffarbete i högst sex år. I ett andra stycke har kommittén tillagt en be­

stämmelse av innehåll, att örn den som fått att sköta rättslig angelägenhet

för annan till förfång för huvudmannen missbrukar sin förtroendeställning,

han skall dömas efter ty i första stycket sägs, ändå att angelägenheten ej är

av ekonomisk art. Det nuvarande stadgandet om förledande till oskälig rät­

tegång skulle enligt kommitténs förslag upptagas i en övergångsbestämmelse.

Göta hovrätt har anfört, att det i brottsbeskrivningen använda ordet för­

troendeställning enligt allmänt språkbruk tydde på allmänt förtroende eller

ansvarsfull ställning. Uttryckssättet borde enligt hovrättens mening ändras

för att utmärka, att vad som åsyftades vore ett förtroendeförhållande mellan

en syssloman och hans huvudman. Sveriges advokatsamfund har uttryckt

önskemål, att gränsen måtte dragas skarpare mellan icke straffbar missköt -

sel av uppdrag eller tjänst och vad kommittén kallade missbruk av förtroen­

deställning men som samfundet hellre skulle vilja beteckna såsom svikande

av förtroende. Med hänsyn till själva brottsbenämningamas betydelse vore

det enligt samfundets mening av vikt att tillse, att till det i allmänhetens

ögon nesliga brottet trolöshet mot huvudman icke fördes sådana fall, där gär­

ningsmannen av lättja, liknöjdhet eller liknande orsak vanskött ett uppdrag,

utan blott sådana, där han på ohederligt sätt svikit den tillit som utgjorde

grundvalen för uppdraget eller tjänsten. Det syntes till och med kunna ifrå­

gasättas, örn icke för straffbar trolöshet mot huvudman borde uppställas

fordran på att handlingen skulle medföra någon ekonomisk fördel för gär­

ningsmannen eller annan, exempelvis i form av muta, även örn handlingen

icke behövde innebära vinning och skada. Hovrätten för Övre Norrland har

beträffande förevarande paragraf framställt en erinran av samma innebörd

som vid 3 §.

Av lagtexten torde med erforderlig tydlighet framgå, att för straffbarhet

förutsättes såväl ett förtroendeförhållande mellan gärningsmannen och hu­

vudmannen som ett verkligt missbruk av den förtroendeställning gärnings­

mannen sålunda intager. De framställda erinringarna i nämnda avseenden

synas därför ej böra föranleda någon ändring av förslaget. Beträffande den

erinran som hovrätten för övre Norrland framställt må hänvisas till det vid

3 § anförda.

Vad angår det nuvarande stadgandet om bötesstraff för den som förleder

annan till oskälig rättegång, synes detta såsom saknande praktisk betydelse

kunna upphävas.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

119

6

§•

I denna paragraf ha på förslag av straffrättskommittén såsom en nyhet i

svensk rätt upptagits bestämmelser för vissa fall, i vilka någon, utan att in­

taga en förtroendeställning av den art som avses i 5 §, missbrukar förfogan­

demöjlighet som tillkommer honom. De fall som avses äro: att någon ge­

nom missbruk av behörighet att i annans ställe företaga rättshandling skadar

denne, såsom då någon, som sålt en fastighet, låter inteckna denna innan

köparen sökt lagfart eller då en fullmaktshavare, som icke intager den i 5 §

avsedda förtroendeställningen, utan lov begagnar fullmakten till att sluta ett

för fullmaktens utfärdare ofördelaktigt avtal, att någon med missbruk av

behörighet att göra gällande skuldebrev eller dylik handling kräver vad an­

nan tillkommer, exempelvis då innehavaren av ett skuldebrev kräver gälde-

nären ehuru han tidigare överlåtit fordringen till annan, att någon fordrar

betalning jämlikt handling, som ej blivit utgiven utan på annat sätt, t. ex.

av misstag, kommit i hans besittning, samt att någon fordrar betalning för

gäld, som redan är gulden, eller kräver att utfå gods, som han redan bekom­

mit, eller mot krav åberopar kvitto, som icke utgivits. Brottet har benämnts

behörighetsmissbruk och straffet är böter eller fängelse eller, där brottet är

grovt, straffarbete i högst två år.

7 §■

I 22 kap. 12 § första stycket stadgas för närvarande bötesstraff för den

som utan lov brukar eller låter bruka annans tillhörighet som han har i sin

besittning. I andra stycket av samma paragraf stadgas straff för den som

utan lov täger och brukar vad annan tillhör. Beträdande olovligt brukande

av fastighet finnas flera straffstadganden i nuvarande 24 kap., såsom i 1 §

för den som olovligen bygger, gräver, plöjer, sår eller planterar å annans

jord och i 8 § för den som olovligen släpper kreatur på annans ägor eller

missbrukar betesrätt å samfälld mark. Bestämmelserna om fast egendom

äro tillämpliga, oavsett örn gärningsmannen har egendomen i besittning. En­

ligt förslaget skola de brott som innefatta olovligt besittningstagande hän­

föras till egenmäktigt förfarande. För sådant fall blir alltså 20 kap. (5 §

tillämplig, där fråga är örn fastighet jämte 7 § i samma kapitel. I föreva­

rande paragraf åter har upptagits en bestämmelse om bötesstraff för den,

som olovligen brukar annans sak som han har i besittning och därigenom

vållar skada eller olägenhet. Detsamma skall enligt andra punkten gälla, där

innehavare av fastighet, till skada eller olägenhet för ägare eller brukare som

icke innehar fastigheten, olovligen bygger, gräver, plöjer, låter kreatur beta,

upptager väg eller på annat dylikt sätt brukar fastigheten.

För att vinna överensstämmelse nied 20 kap. 7 §, beträffande vilken före­

slagits att uttrycket »upptaga väg» utbytes mot »anlägga väg», har i före­

varande paragraf vidtagits enahanda jämkning. I övrigt biträder jag kom­

mitténs förslag beträffande denna paragraf.

Departe­

ments­

chefen

.

Departe­

ments­

chefen.

8

§•

Enligt 22 kap. 19 § första stycket i gällande lag skall underlåtenhet att så

lysa fynd eller hittegods som i lag är stadgat medföra böter till högst dubbla

värdet av det hittade. På förslag av straffrättskommittén har detta stadgande

ersatts med en bestämmelse i förevarande paragraf av innehåll, att den, som

ej fullgör vad i lag är föreskrivet örn skyldighet att tillkännagiva sak som

han hittat eller av misstag eller tillfällighet fått i besittning, skall dömas för

fyndförseelse till böter. Tillägnar någon sig sådan sak som tillhör annan,

skall han emellertid enligt 4 § i stället straffas för olovligt förfogande. En

erinran härom har upptagits i andra punkten.

120

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

9 §.

För närvarande bestraffas ej försök till brott som behandlas i detta ka­

pitel i vidare mån än att nekande till pantsatt, lånat, legt, inlagt eller hittat

gods enligt 22 kap. 13 § första-stycket är straffbart, oavsett örn nekandet i

det enskilda fallet kan anses innebära fullbordad förskingring. Straffrätts-

kommittén har föreslagit, att i denna paragraf stadgas straff för försök till

enkel förskingring, grov förskingring och trolöshet mot huvudman. För­

eningen Sveriges häradshövdingar har ifrågasatt, huruvida det vore lämpligt

att sålunda begränsa straffbarheten för förskingringsförsök till grova och

medelsvåra fall.

Ehuru behovet av straff för försök till brott synes vara mindre fram­

trädande i fråga om de i förevarande kapitel behandlade brott än beträf­

fande stöld- och bedrägeribrotten, torde dock övervägande skäl tala för att

straffbelägga även försök till förskingring och trolöshet mot huvudman. Be­

träffande förskingring har kommittén begränsat straffbestämmelsen för för­

sök till medelsvåra och grova fall. Motsvarande bestämmelser rörande stöld

och bedrägeri avse däremot även den lindrigaste brottsgraden snatteri och

bedrägligt beteende. Till stöd härför har kommittén bl. a. åberopat svårig­

heten att avgöra till vilken grad det fullbordade brottet skulle blivit att hän­

föra. Detta skäl synes äga betydelse även när försök till förskingring göres

straffbart. Tillräcklig anledning synes därför icke föreligga att från straff­

barhet utesluta försök till undandräkt, och den föreslagna straffbestämmel­

se]? har ändrats i enlighet härmed. Genom ändringen vinnes också en i och

för sig eftersträvansvärd likhet mellan behandlingen av de centrala för-

mögenhetsbrotten.

10

§.

I denna paragraf har straffrättskommittén föreslagit vissa begränsningar

i allmän åklagares befogenhet att anställa åtal. Beträffande alla i kapitlet

behandlade brott utom grov förskingring skall sålunda enligt första stycket

gälla den även i 20 kap. 10 § och 21 kap. 11 § upptagna regeln, att om brottet

riktar sig mot vissa anhöriga, allmän åklagare icke skall äga väcka åtal med

mindre målsägande angivit brottet till åtal eller överåklagare finner åtal vara

121

ur allmän synpunkt påkallat. I andra stycket har stadgats, att åtal för olov­

ligt förfogande eller olovligt brukande icke ma anställas av allmän åklagare

utan enahanda lämplighetsprövning av överåklagare. Enligt gällande rätt

må olovligt förfogande beträffande gods som köpts på avbetalning ej åtalas

av annan än målsäganden, och likaså äro olovligt brukande av lös egendom,

som gärningsmannen har i sin besittning, samt de i 24 kap. upptagna fallen

av olovligt brukande av fastighet målsägandebrott.

Vid 20 kap. 10 § och 21 kap. 11 § har redogjorts för vissa i yttrandena

framställda erinringar, vilka gälla även förevarande paragraf. Vad särskilt

angår olovligt förfogande beträffande avbetalningsgods ha länsstyrelserna

i Uppsala och Värmlands län samt t. f. förste stadsf iskalen och kriminalpolis­

intendenten i Stockholm ävensom landsfogdarna i Östergötlands, Kronobergs,

Värmlands och Örebro samt t. f. landsfogdarna i Malmöhus och Västman­

lands län uttalat såsom sin mening, att detta brott liksom hittills borde få

åtalas allenast av målsäganden, och länsstyrelsen i Östergötlands län har för­

ordat omprövning av denna fråga. I yttrandena har framhållits, att brottet

så sent som genom en lagändring år 1934 gjorts till malsägandebrott pa

grund av önskan att åtal genom allmän åklagare icke måtte kunna utnyttjas

av avbetalningssäljarna såsom påtryckningsmedel för att förmå köparna

att betala. Om såsom kommittén föreslagit avbetalningssäljarna efter över­

åklagares prövning i vissa fall skulle kunna få allmänt atal till stand, vore

det att befara, att överåklagarna betungades med ett stort antal angivelser

för hithörande brott med påföljd att överåklagarna nödgades i stor utsträck­

ning verkställa utredningar av sådana fall för att utröna om förutsättning­

arna för åtal förelåge. Hovrätten över Skåne och Blekinge åter har funnit,

att den föreslagna åtalsregeln beträffande avbetalningsköp stöde i god över­

ensstämmelse med förslagets, av hovrätten biträdda, principer rörande över­

åklagares medverkan. Hovrätten för övre Norrland har ifragasatt, huru­

vida icke regeln om lämplighetsprövning av överåklagaren borde utsträckas

till att gälla även behörighetsmissbruk.

I fråga om åtalsbegränsningen vid brott mot anhöriga hänvisas till vad

som anförts vid 20 kap. 10 §.

Den föreslagna regeln i andra stycket örn åtalsrätten vid olovligt förfogande

och olovligt brukande motsvaras av en enahanda bestämmelse i 21 kap. 11 § rö­

rande oredligt förfarande. I samband med behandlingen av sistnämnda lagrum

har jag givit min anslutning till förslaget i dessa delar, därvid berörts saväl de i

yttrandena uttalade farhågorna med avseende å överåklagarnas arbetsbörda

som önskemålen örn en vidsträcktare tillämpning av åtalsregeln. Beträffande

olovligt förfogande över avbetalningsgods må tilläggas, att när motsvarande

brott enligt gällande lag år 1934 gjordes till målsägandebrott, detta utgjorde den

enda möjlighet som då förefanns att, utan införande av en principiell nyhet,

undanröja olägenheterna av åklagarnas dittillsvarande skyldighet att åtala

dessa brott, vilka olägenheter visat sig diiri att åtalsskyldighctcn av säljarna

användes som påtryckningsmedel för erhållande av betalning. Vad angår

den nu föreslagna nya åtalsregeln synes det ej behöva befaras att någon lik -

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

Departe-

ments-

chefen.

122

Kungl. Maj.ts proposition nr

4.

nande olägenhet skall uppkomma därigenom att överåklagarna erhålla rätt

att låta anställa åtal då sådant finnes påkallat ur allmän synpunkt.

23 KAP.

Om gäldenärsbrott.

Förevarande kapitel motsvarar i gällande lag väsentligen 23 kap. med

rubriken: Om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär. Huvudparten av de

brottsliga gärningarna, de s. k. konkursbrotten, är där ordnad i tre grupper,

betecknade såsom bedrägeri, oredlighet och uppenbar vårdslöshet mot borge­

närer. En genomgående förutsättning för straffbarheten av dessa brott är

att gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsför-

handling.

Såsom bedrägeri mot borgenärer straffbeläggas i 23 kap. 1 § gällande lag

dels vissa gärningar genom vilka gäldenär medelst skenavtal eller annorledes

svikligen undanhåller boet egendom, dels uppgivande av falsk skuld i hem­

ligt samförstånd med någon föregiven borgenär, dels ock falsk bokföring och

liknande förfaranden beträffande handelsböcker. Straffet är straffarbete från

och med ett till och med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande,

må strafftiden nedsättas till sex månader. I samband härmed må nämnas

straffbestämmelsen i nuvarande 22 kap. 2 § punkt 3, enligt vilken straff för

bedrägeri inträder om någon under falskt sken av köp, gåva eller annat av­

tal avhänder sig egendom för att förekomma utmätning eller eljest hindra

annan att göra sin rätt till egendomen gällande.

I 23 kap. 2 § upptagas såsom oredlighet mot borgenärer vissa fall, i vilka

gäldenär utan sviklig avsikt att bereda sig fördel sålt, förstört eller annorle­

des förskingrat egendom, ävensom vissa avhändelser genom gåva eller lik­

nande åtgärd. För oredlighet skall dömas till straffarbete i högst två år eller

fängelse.

Slutligen behandlas i 3 § såsom uppenbar vårdslöshet mot borgenärer gär­

ningar av i huvudsak följande art: 1. slöseri, spel, lättsinnigt ingående av

ansvarsförbindelser och liknande förfaranden; 2. bristande redovisning för

tillgång som gäldenären förskaffat sig under den närmaste tiden före kon­

kurs; 3. oordentlig bokföring; samt 4. försäljning av egendom till uppenbart

underpris, gynnande av någon borgenär till de övrigas förfång och fortsät­

tande av rörelse under upptagande av ny kredit. Straffet för vårdslöshet mot

borgenärer är fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen försvåran­

de, straffarbete i högst två år. För bokföringsbrott må i vissa fall dömas till

böter, dock ej under trettio dagsböter.

I 4 § stadgas, att ansvar för konkursbrott skall drabba styrelseledamot eller

annan som är satt att leda bolags eller förenings angelägenheter, om han i

denna egenskap gör sig skyldig till brott som avses i kapitlet. Enligt 6 § skall

den, som gjort sig skyldig till ansvar enligt 3 §, vara fri från ansvar, örn han

visar att borgenärerna blivit till fullo förnöjda. I 7 § slutligen stadgas, att

brott som behandlas i 3 § skall vara angivelsebrott.

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

123

Straffrättskommittén laar föreslagit att konkurs eller offentlig ackordsför-

liandling ej längre skall upptagas såsom förutsättning för ansvar vid ifråga­

varande brott. 1 stället har kommittén i allmänhet uppställt obestånd såsom

förutsättning för straffbarhet. Sålunda har kommittén tor de viktigaste brot­

ten föreslagit det allmänna kravet att den brottsliga gärningen skall vara så­

dan att gäldenären därigenom försatt sig på obestånd eller förvärrat sitt obe­

stånd. Genom denna bestämning har — på ett sätt liknande det som använts

beträffande huvudparten av de i förslagets 20—22 kap. upptagna brotten —

för gäldenärsbrotten införts kravet på att handlingen skall vara till skada,

som i detta fall drabbar borgenärerna, varmed förstås de borgenärer som gäl­

denären hade då handlingen förövades. Enligt förslaget är brottet fullbordat

i och med att gäldenären vidtagit en åtgärd av nyss angiven beskaffenhet.

Att de dåvarande borgenärerna sedermera erhållit full betalning skall så­

ledes icke fritaga gäldenären från ansvar, och i överensstämmelse härmed

innehåller förslaget icke någon motsvarighet till den nuvarande bestämmel­

sen i 23 kap. 6 §.

De centrala brotten behandlas i 1—3 §§ i förslaget under beteckningarna

oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer. Det förra brottet avser gärningar

av osedvanlig beskaffenhet, genom vilka egendom undandrages borgenärer­

na, och upptages i 1 och 2 §§, av vilka 2 § gäller för grova fall. Såsom

vårdslöshet mot borgenärer straffbelägges i 3 § att gäldenär genom slöseri

eller andra liknande förfaranden uppsåtligen eller av vårdslöshet framkallar

eller förvärrar sitt obestånd eller vid exekutiv förrättning av grov vårdslös­

het lämnar oriktig uppgift om tillgångar, skulder o. dyl. I 4 § straffbelägges

under benämningen mannamån mot borgenärer sådant gynnande av borge­

när varom för närvarande stadgas i 23 kap. 3 § punkt 4 jämte vissa andra

likartade fall. Härtill ansluter sig en bestämmelse i 7 § andra stycket angå­

ende straffet för borgenär som medverkar till dylikt brott. Bokföringsbrot-

ten behandlas i 5 §. I motsats till förhållandet beträffande övriga gäldenärs-

brott uppställes här en särskild förutsättning för åtal, nämligen att gälde­

nären kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betal­

ningar. I 6 § stadgas straff för försök till vissa brott mot 1 §, och slutligen

innehåller 7 § första stycket ett allmänt stadgande örn straffbestämmelsernas

tillämplighet på den som är i gäldenärs ställe, avsett att ersätta de nuvarande

föreskrifterna i 4 §. Någon bestämmelse örn vem åtalsrätten tillkommer in­

nehåller förslaget icke, varav följer att samtliga brott skola vara underkas­

tade allmänt åtal.

I några yttranden ha yppats betänkligheter mot förslaget att, utom beträf­

fande bokföringsbrott, borttaga den för närvarande i fråga om alla brott i

23 kap. för straffbarhet uppställda förutsättningen, alt gäldenären kommit

i konkurs eller fått till stånd offentlig ackordsförliandling utan konkurs. Sve­

riges advokatsamfund och t. f. landsfogden i Stockholms län lia sålunda be­

farat, att örn konkurs eller ackordsförliandling ej längre förutsattes, borgenä­

rer skulle bliva benägna att utnyttja möjligheten att göra polisanmälan för

gäldenärshrott till att söka framtvinga betalning. I praktiken skulle för öv­

124

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

rigt enligt samfundet obestånd hos gäldenären nästan aldrig kunna konsta­

teras, med mindre han bleve försatt i konkurs. Justitiekanslersämbetet, som

icke från principiell synpunkt funnit något att erinra mot förslaget, har

framhållit att detta kunde medföra ökat arbete för polis- och åklagarmyndig­

heterna och att dessa komme att ställas inför ganska grannlaga uppgifter

när polisundersökning påkallades av missnöjda borgenärer. Föreningen

auktoriserade revisorer, som med hänsyn bland annat till rent affärsmora-

liska synpunkter ansåge förslaget i princip icke oriktigt, har ifrågasatt den

praktiska betydelsen av detsamma. Föreningen betvivlade, att åklagarmyn­

digheterna hade tillräckliga möjligheter att avgöra om gäldenärsbrott före-

låge. En borgenär, som ägde en klar och förfallen fordran och önskade att

gäldenären bleve åtalad för gäldenärsbrott, skulle sannolikt även framdeles

i de flesta fall begära honom i konkurs. Det vore likväl en förtjänst hos för­

slaget, att det öppnade möjlighet till straffrättsligt ingripande mot en gälde­

när även i sådana fall där borgenärerna, emedan han saknade tillgångar, av­

lidne sig från att försätta honom i konkurs. Stockholms rådhusrätt har så­

som praktiska fördelar med den nuvarande ordningen framhävt, att ali gälde-

närsbrottslighet nästan undantagslöst kunde avgöras i ett sammanhang, näm­

ligen vid konkursutredningen, samt att rörelseidkare icke behövde tillhanda­

hålla sin bokföring förrän rörelsen praktiskt taget vore slut; en utan sam­

band med konkurs företagen polisutredning angående gäldenärsbrott torde

ofta nödvändiggöra beslag på gäldenärens handelsböcker, vilket uppenbar­

ligen kunde vålla besvär och uppehåll i rörelsen. Av olika skäl kunde det

emellertid måhända antagas, att antalet av de gäldenärer vilka komme att

drabbas av straff, som de skulle undgått med tillämpning av den gamla prin­

cipen, ej bleve särskilt stort. Rådhusrätten tillstyrkte förslaget, främst med

hänsyn till att blotta tillvaron av straffbestämmelser, tillämpliga utan sam­

band med konkurs, förmodligen skulle få en värdefull generalpreventiv ver­

kan, särskilt i fråga örn sådana gäldenärer som hittills tillåtit sig allehanda

underslev mot borgenärerna i förhoppning att kunna genom ett privat ackord

undgå efterräkningar. — I flera yttranden har förslaget förbehållslöst gillats.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har sålunda framhållit, att genom det­

samma skulle undvikas sådana skenkonkurser som nu stundom tillkomme

på ansökan av borgenär uteslutande för att möjliggöra åtal för konkursför­

brytelse, och svenska bankföreningen har funnit goda skäl tala för att en

gäldenär, som grovt åsidosatt den hänsyn han borde visa sina borgenärer,

kunde fällas till ansvar härför, även om någon exekutiv förrättning ej kom­

mit till stånd. Länsstyrelsen och landsfogden i Västernorrlands län ha be­

tecknat den föreslagna förändringen såsom nödvändig för att tillgodose lag­

stiftningens effektivitet.

Kommitténs förslag att lägga samtliga gäldenärsbrott under allmänt åtal

har föranlett erinringar i några yttranden. T. /. landsfogden i Stockholms

län har beträffande de nuvarande angivelsebrotten i 23 kap. 3 § ifrågasatt,

huruvida en sådan förändring vore välbetänkt. Den kunde nämligen befa­

ras leda till att snart sagt varje konkurs komme att föranleda polisutredning.

Kungl. Maj:ts proposition nr i.

125

T. f. förste stadsfiskalen i Stockholm har, utan att göra något yrkande, an­

fört att förändringen skulle komma att särskilt i de större städerna högst

väsentligt öka åklagarnas arbetsuppgifter. Stockholms rådhusrätt har pa

liknande sätt framhållit, att förändringen måste få till följd en betydande

arbetsökning för såväl åklagare som domstolar, särskilt i de större städerna.

Rådhusrätten har tillika anfört, att möjligheten att upptäcka gäldenärsbrott

vore sämre vid de s. k. fattigkonkursema än vid övriga konkurser, emedan

i de förra icke såsom i de senare gäldenärens förmögenhetsförhållanden un­

derkastades en ingående granskning av konkursförvaltningen. För att även

sådana konkursgäldenärer vilka saknade tillgångar måtte bliva föremål för

kontroll, förordade rådhusrätten alt det allmänna ställde medel till förfo­

gande för granskning av fattigkonkursema. Såväl rådhusrätten som före­

ningen Sveriges stadsdomare har ifrågasatt att låta åtal för några gäldenärs­

brott bero på prövning av överåklagare.

Skånes handelskammare har yttrat sig till förmån för regeln enligt nuva­

rande 6 §, att en gäldenär, som gjort sig skyldig till vårdslöshet mot sina

borgenärer, ändock skall gå fri från straff örn han förnöjer dem. Svenska

bankföreningen har ansett det böra i lagtexten förtydligas, att framkallan­

de av obestånd genom någon i kapitlet angiven handling icke ådrager an­

svar, med mindre den är till men för borgenär som gäldenären hade vid ti­

den för handlingen.

Göta hovrätt har anmärkt, att det i kapitelrubriken använda uttrycket

gäldenärsbrott så till vida avveke från övriga i strafflagen brukade samman­

sättningar med ordet brott, som första ledet i uttrycket hänförde sig till gär­

ningsmannen, under det att i de övriga sammansättningarna första ledet av-

såge den brottsliga handlingen eller brottsobjektet. För att undvika denna

avvikelse från vad eljest brukades syntes kapitlet kunna kallas »Om brott

av gäldenär», liksom 25 kap. hade rubriken »Om brott av ämbetsmän».

Den nuvarande lagstiftningen om brott av gäldenär lider av betydande

brister. Innebörden av de olika lagrummen är i flera hänseenden oklar, och

förhållandet mellan dessa brott samt bedrägeri- och förskingringsbrotten är

alltjämt i viss mån osäkert. I dessa hänseenden synas de föreslagna bestäm­

melserna innebära en påtaglig förbättring. I stort sett har jag ej heller något

att erinra mot de särskilda stadgandena i kommittéförslaget.

I yttrandena har stor uppmärksamhet ägnats förslaget att, med undantag

endast för bokföringsbrottcn, borttaga den nuvarande förutsättningen för an­

svar, att gäldenären kommit i konkurs eller fått till stånd offentlig ackords-

förhandling. Förslaget bar härvid i de flesta fall mötts med gillande, och

onekligen tala goda skäl för den av kommittén intagna ståndpunkten. Så­

som kommittén anmärkt medföra de gällande stadgandena vissa olägen­

heter. En gäldenär går fri från ansvar, om borgenärerna, kanske just på

grund av gäldenärens otillbörliga förfarande, anse det utsiktslöst att fa någon

betalning och fördenskull underlåta alt försätta honom i konkurs; men bor­

genärerna kunna å andra sidan få åtal till stånd genom att inleda en i andra

avseenden ändamålslös konkurs, en skenkonkurs. Den nuvarande förutsätt­

Departe­

ments­

chefen.

126

ningen för ansvar synes sålunda irrationell och bör fördenskull lämpligen

upphävas.

På sätt framhållits i flera yttranden torde förslagets genomförande icke

föranleda någon nämnvärd ökning av antalet fall då åklagarmakten kan

eller bör ingripa. Det synes ej heller föreligga skäl att antaga att ändringen

skall medföra större möjligheter för en borgenär att framtvinga betalning

genom hot örn angivelse än genom hot om konkursansökan.

Enligt kommitténs förslag skola samtliga gäldenärsbrott vara underkas­

tade allmänt atal. I fråga om vissa brott innebär detta en ändring i för­

hållande till nuvarande lag, som för åtal av vårdslöshet mot borgenärer ford­

rar angivelse av målsägande. Mot denna förändring synas några allvarliga

betänkligheter knappast kunna resas. Det förhållandet att t. ex. bokfö-

ringsbrotten härigenom falla under allmänt åtal betyder naturligen icke —

lika litet som hittills vid de konkursbrott som legat under allmänt åtal —

att polis- och åklagarmyndigheter skulle behöva företaga undersökning i

fråga om varje bokföringspliktig gäldenär som kommit på obestånd. De

farhågor som uttalats i detta hänseende synas icke vara befogade. Tillräck­

liga skäl torde ej föreligga att, såsom ifrågasatts i två yttranden, låta åtal

för några gäldenärsbrott bero på prövning av överåklagare. Ej heller finner

jag anledning att tillmötesgå det i ett yttrande framförda önskemålet om

bibehållande av den nuvarande regeln att en gäldenär, som gjort sig skyldig

till vårdslöshet mot borgenärer, skall gå fri från straff därest han visar att

borgenärerna blivit förnöjda. Varken i fråga om bedrägeri eller förskingring

eller något annat förmögenhetsbrott finnes enligt förslaget någon motsva­

rande regel, och det synes icke föreligga bärande skäl att intaga en annan

ståndpunkt beträffande gäldenärsbrott.

I ett yttrande har påkallats ett förtydligande av lagtexten till utmärkande

av att en gärning av ifrågavarande slag icke föranleder ansvar med mindre

den är till men för dem som voro borgenärer vid tiden för gärningen. Denna

innebörd av förslaget synes emellertid tillräckligt tydligt framgå av att gär­

ningsmannen benämnes gäldenär.

Beteckningen gäldenärsbrott synes vara lämplig såsom gemensam benäm­

ning pa de ifrågavarande brotten. Den föreslagna kapitelrubriken har därför

bibehållits. 1

¹ §•

Paragrafen behandlar oredlighet mot borgenärer. Enligt första stycket i

kommitténs förslag föreligger sådant brott, när gäldenär genom gåva eller an­

nan till sin följd liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och

därigenom försätter sig på obestånd eller förvärrrar sitt obestånd. Andra styc­

ket avser oriktiga uppgifter av gäldenär och vissa liknande förfaranden. Straff

för oredlighet inträder enligt dessa bestämmelser dels — vid konkurs, offent­

lig ackordsförhandling eller utmätningsed — för gäldenär som förtiger till­

gång! uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift un­

der förutsättning att ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges

Kungl. Maj:ts proposition nr A.

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

127

till grund för förfarandet, dels ock — i samband med annan exekutiv för­

rättning — för gäldenär som åberopar oriktig handling eller skenavtal och

därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen tages i an­

språk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet. Slutligen stadgas i

tredje stycket straff för det fall att gäldenär, då konkurs är förestående, ur

riket bortför tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den undan kon­

kursen eller ock i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvalt­

ningen tillgång. Straffet föreslås vara straffarbete i högst två år eller fängel­

se; för gröva fall gives en strängare straffskala i 2 §. Motsvarande bestämmel­

ser i gällande lag återfinnas, såsom förut nämnts, i 23 kap. 1 och 2 §§ jämte

22 kap. 2 § punkt 3.

Svenska bankföreningen har föreslagit, att vid beskrivningen i första styc­

ket av åtgärd som skall vara likställd med gåva det ej såsom enligt straff-

rättskommitténs förslag skulle ankomma på om åtgärden till sin följd vore

lika med gåva utan i stället på syftet med åtgärden. Göta hovrätt har fram­

hållit, att oriktig uppgift vid konkurs eller offentlig ackordsförhandling utan

konkurs eller i förteckning till utmätningsed upptagits i andra stycket första

punkten såsom fallande under 1 §, ehuru avsett vore att sådan uppgift, om

den såsom vanligen skedde beedigades, skulle bedömas enligt 2 § såsom grov

oredlighet mot borgenärer. Enligt hovrättens mening borde detta föranleda

ändrad lydelse av andra stycket första punkten.

Med anledning av anmärkningen mot första stycket har beskrivningen på

åtgärder som skola vara likställda med gåva ändrats så, att det ej såsom

enligt kommittéförslaget kommer an på huruvida följden av åtgärden är

lika med gåva utan på åtgärdens beskaffenhet i det hela. Beträffande oriktig

uppgift i konkursbouppteckning eller förteckning till utmätningsed lärer, så­

som Göta hovrätt erinrat, gärningen, om uppgiften beedigas, i regel böra

bedömas enligt 2 § såsom grov oredlighet mot borgenärer. Emellertid synes

det icke böra vara helt uteslutet att undantagsvis tillämpa 1 § i dylika fall.

Någon ändring av brottsbeskrivningen i 1 § torde därför icke böra ske.

2

§•

Om det i 1 § behandlade brottet är grovt, skall gäldenären enligt straffrätts-

kommitténs förslag dömas enligt förevarande paragraf för grov oredlighet

mot borgenärer till straffarbete i högst sex år. Såsom exempel på omständig­

heter, som särskilt böra beaktas vid bedömande huruvida oredligheten är

grov, bär kommittén upptagit, att gäldenären beedigat oriktig uppgift eller

begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller att brottet varit

av betydande omfattning. Enligt vad kommittén uttalat i sina motiv bör

straffet i fall då gäldenären beedigat en oriktig uppgift icke såsom nu ut­

mätas med tillämpning av såväl 23 som 13 kap. I stället skall ansvar ådömas

allenast för oredlighet mot borgenärer men detta brott bedömas såsom grovt

med hänsyn till att gäldenären begått mened. Därvid bör dock enligt kom­

mittén även 13 kap. 1 § citeras, emedan straffet ej får understiga minsta

Departe­

ments­

chefen.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr

4.

Departe­

ments­

chefen.

straffet för mened, vilket är straffarbete i ett år eller vid synnerligen mild­

rande omständigheter straffarbete i sex månader.

Mot förevarande paragraf synes någon erinran ej vara att göra. Den före­

slagna straffsatsen motsvarar den som upptagits för grov stöld, grovt be­

drägeri och grov förskingring. Vad angår det fall då jämte grov oredlighet

mot borgenärer även föreligger mened torde icke blott, såsom kommittén i

motiven anfört, 13 kap. 1 § böra åberopas utan i domen även angivas, att

denna avser både grov oredlighet och mened.

3 §•

I denna paragraf har straffrättskommittén, under beteckningen vårds­

löshet mot borgenärer, behandlat en grupp av gärningar, som i förhållande

till de i 1 § upptagna innefatta ett mindre grovt åsidosättande av borgenä­

rernas intressen. Härvid avses icke blott, såsom i 1 §, gärningar varigenom

gäldenären uppsåtligen skadar sina borgenärer utan även åtgärder genom

vilka gäldenären av vårdslöshet åsidosätter sina borgenärers intressen. En­

ligt första stycket, som i gällande lag närmast motsvaras av 23 kap. 3 §

punkterna 1 och 4, straffas gäldenär som uppsåtligen eller av vårdslöshet

framkallar eller förvärrar sitt obestånd genom att föra ett slösaktigt lev­

nadssätt, fortsätta rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan mot­

svarande nytta för rörelsen, inlåta sig på äventyrligt företag eller lättsinnig

ansvarsförbindelse eller genom att vidtaga annan sådan åtgärd. Andra styc­

ket avser gäldenär som av grov vårdslöshet vid konkurs, offentlig ackords-

förhandling eller utmätningsed lämnar sådana oriktiga uppgifter som i

uppsåtliga fall bestraffas enligt 1 § andra stycket i förslaget. Brottet be­

nämnes i förslaget vårdslöshet mot borgenärer. Straffet föreslås till fängelse

eller, om brottet är grovt, straffarbete i högst två år.

Inom hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållits, att beteckningen

vårdslöshet mot borgenärer i viss mån vore oegentlig då brottet jämväl kun­

de begås uppsåtligen. Vidare har inom hovrätten hemställts, att antingen det

straffbara området måtte begränsas, så att ej andra fall av vårdslöshet ble­

ve straffbelagda än där uppenbar eller grov vårdslöshet förelåge, eller ock

böter upptagas i straffskalan. Svenska bankföreningen har förordat, att pa­

ragrafen begränsas till vårdslöshetsfall genom att till oredlighet efter 1 §

hänföres jämväl de i 3 § första stycket omförmälda gärningarna, då de vid­

tagits uppsåtligen. Det har synts föreningen svårt att finna någon princi­

piell skillnad mellan den som uppsåtligen framkallar sitt obestånd genom

gåva och den som gör det genom lättsinnig ansvarsförbindelse. Göta hov­

rätt har ansett den missuppfattningen lätt kunna uppkomma, att gäldenär

som vidtagit någon i 3 § angiven åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av

vårdslöshet framkallat eller förvärrat obestånd, kunde dömas för vårds­

löshet mot borgenärer även om förutsättningarna för tillämplighet av 1 §

förelåge. Till undvikande av sådan missuppfattning har det synts hov­

rätten lämpligt, att orden »uppsåtligen eller av vårdslöshet» i 3 § första