Ds 2022:18

Straffansvar för psykiskt våld

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken (1962:700)

dels att det i balken ska införas en ny paragraf, 3 kap. 5 a §, med

följande lydelse,

dels att 4 kap. 4 a, b och e §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

5 a §

Den som upprepat utsätter en annan person för nedvärderande, förödmjukande eller på annat sätt kränkande gärningar eller utövar otillbörlig kontroll över en annan person genom att begränsa den personliga handlingsfriheten, döms, om gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för psykisk misshandel till fängelse i högst fyra år.

4 kap.

4 a §1

Den som begår brottsliga gärningar enligt 3 eller 4 kap.,

5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap.

eller enligt 24 § lagen (1988:688)

Den som begår brottsliga gärningar enligt 3–6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud mot en när-

1 Senaste lydelse 2021:1108.

Författningsförslag Ds 2022:18

om kontaktförbud mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov frids-

kränkning till fängelse i lägst ett

och högst sex år.

stående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov

fridskränkning till fängelse i lägst

ett och högst sex år.

Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, ska han i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff.

4 b §2

Den som förföljer en person genom brottsliga gärningar som utgör

1. misshandel enligt 3 kap. 5 § eller försök till sådant brott som inte är ringa,

2. olaga tvång enligt 4 kap. 4 §

första stycket,

3. olaga hot enligt 4 kap. 5 §

första stycket,

4. hemfridsbrott enligt 4 kap.

6 § första stycket eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket,

5. kränkande fotografering

enligt 4 kap. 6 a §,

6.

olovlig identitetsan-

vändning enligt 4 kap. 6 b §,

7. olaga integritetsintrång

enligt 4 kap. 6 a §,

8. ofredande enligt 4 kap. 7 §,

2. psykisk misshandel enligt 3 kap. 5 a §,

3. olaga tvång enligt 4 kap. 4 §

första stycket,

4. olaga hot enligt 4 kap. 5 §

första stycket,

5. hemfridsbrott enligt 4 kap.

6 § första stycket eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 § andra stycket,

6. kränkande fotografering

enligt 4 kap. 6 a §,

7. olovlig identitetsanvänd-

ning enligt 4 kap. 6 b §,

8. olaga integritetsintrång

enligt 4 kap. 6 c §,

9. ofredande enligt 4 kap. 7 §,

2 Senaste lydelse 2022:1043.

Ds 2022:18 Författningsförslag

9. uppmaning till självmord

eller oaktsam uppmaning till självmord enligt 4 kap. 7 a §,

10. förtal eller grovt förtal

enligt 5 kap. 1 § eller 2 §,

11. sexuellt ofredande mot

barn enligt 6 kap. 10 § första stycket eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § andra stycket,

12.

skadegörelse enligt

12 kap. 1 § eller försök till sådant brott,

13. ringa skadegörelse enligt

12 kap. 2 §, eller

14. överträdelse av kontakt-

förbud med elektronisk övervakning eller överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

10. uppmaning till självmord

eller oaktsam uppmaning till självmord enligt 4 kap. 7 a §,

11. förtal eller grovt förtal

enligt 5 kap. 1 § eller 2 §,

12. förolämpning enligt 5 kap. 3 §,

13. sexuellt ofredande mot

barn enligt 6 kap. 10 § första stycket eller sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 § andra stycket,

14.

skadegörelse enligt

12 kap. 1 § eller försök till sådant brott,

15. ringa skadegörelse enligt

12 kap. 2 §, eller

16. överträdelse av kontaktförbud med elektronisk övervakning eller överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud

döms, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, för olaga förföljelse till fängelse i högst fyra år.

4 e §3

Den som mot en person begår brottsliga gärningar enligt 3 eller

4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller

12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud och ett motiv varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och

Den som mot en person begår brottsliga gärningar enligt 3–6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud och ett motiv varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna

3 Senaste lydelse SFS 2022:310.

Författningsförslag Ds 2022:18

gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för hedersförtryck till fängelse i lägst ett och högst sex år.

varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för

hedersförtryck till fängelse i lägst

ett och högst sex år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

2. Uppdraget, arbetet, disposition och något om begrepp

2.1. Uppdraget

Genom beslut den 29 oktober 2021 (Ju2021/03756) gav Regeringskansliet hovrättsrådet Viveca Lång i uppdrag att biträda Justitiedepartementet med att se över straffansvaret för psykiskt våld. Uppdraget har bestått av två delar. För det första att utifrån en analys av gällande rätt ta ställning till och lämna förslag på hur det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld kan stärkas. För det andra att analysera om det finns ett behov av att förändra åtalsreglerna för ärekränkningsbrotten så att allmänt åtal kan väckas i fler fall när brotten begås i nära relation och vid hedersrelaterat våld och förtryck.

Utredaren har haft att ta ställning till om ett förstärkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld ska ske genom att straffbestämmelserna om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning ändras, eller om det bör införas ett nytt särskilt brott. I uppdraget har dels ingått att särskilt beakta barns situation och särskilda ställning, dels att beakta ekonomiskt våld, försummelse och fysiskt våld eller hot om våld som riktas mot husdjur. Som en utgångspunkt i uppdragsbeskrivningen anges att det är betydligt vanligare att utsättas för psykiskt våld än fysiskt våld i en nära relation.

Alldeles oavsett utredarens bedömning av behovet av att förändra åtalsreglerna för ärekränkningsbrotten har det ingått i uppdraget att lämna ett förslag på hur en sådan reglering bör vara utformad.

Utredaren har också haft i uppdrag att belysa vilka ekonomiska konsekvenser förslagen kan leda till och hur eventuella ökade kostnader bör finansieras samt hur förslagen påverkar rättsväsendets

Utredningens uppdrag och arbete Ds 2022:18

arbetsbelastning, liksom att redovisa vilka konsekvenser förslagen har för brottsligheten och det brottsförebyggande arbetet.

Den fullständiga uppdragsbeskrivningen finns bifogad till denna promemoria som bilaga 1.

2.2. Arbetet

Arbetet med denna promemoria inleddes den 1 november 2021 och har bedrivits utan särskild expert- eller referensgrupp. Utredaren har i stället samrått med berörda myndigheter, organisationer och enskilda enligt vad som närmare framgår av bilaga 3. Utredningens sekreterare har också deltagit vid ett lunchseminarium i straffrätt vid Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet samt presenterat delar av arbetet för de nordiska justitieministerierna vid ett möte i Helsingfors.

2.3. Disposition

Utredarens förslag till ändringar i brottsbalken finns i kapitel ett.

Kapitel tre innehåller en redovisning av psykiskt våld. Målet är att ge läsaren en djupare förståelse för psykiskt våld. I kapitel fyra redovisas viss statistik och resultat från olika undersökningar. Frågan som står i fokus är om det stämmer att det är betydligt vanligare att utsättas för psykiskt våld än fysiskt våld i nära relation, vilket är något som framhålls i uppdragsbeskrivningen.

I kapitel fem genomgås betänkanden och propositioner där straffansvar för psykiskt våld och vissa angränsande frågor tidigare behandlats. I kapitel sex finns en redogörelse för innehållet i främst nordisk rätt. Därefter genomförs en analys av gällande rätt i relevanta avseenden i kapitel sju.

De mer konkreta övervägandena finns i kapitel åtta, tio och elva. I kapitel åtta fördjupas analysen av gällande rätt och fokus riktas mot att utvärdera vilket skydd de nu gällande straffbestämmelserna ger för ageranden som kan betecknas som psykiskt våld. I detta kapitel analyseras också löpande vilka förändringar som skulle kunna stärka skyddet mot psykiskt våld. I kapitel nio följer en kort genomgång av förslagets förenlighet med vissa straffrättsliga utgångspunkter. Kapitel tio innehåller överväganden och förslag i frågor om

Ds 2022:18 Utredningens uppdrag och arbete

införandet av en ny brottstyp för kränkande handlingsmönster eller kontrollerandeageranden: psykisk misshandel.

Utredarens överväganden avseende åtalsregleringen för ärekränkningsbrotten finns i kapitel 11.

Konsekvenserna av utredarens förslag redovisas i kapitel 12, medan kapitel 13 innehåller överväganden gällande ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

Författningskommentaren finns i kapitel 14. Promemorians avslutande kapitel 15 innehåller ett alternativt författningsförslag i fråga om åtalsregleringen för ärekränkningsbrotten. Övervägandena i denna del framgår av kapitel 11.

I de fyra bilagorna finns i tur och ordning uppdragsbeskrivningen, utländsk lagtext med bäring på psykiskt våld, förteckning över de kontakter som utredaren haft samt källförteckning.

2.4. Något om begrepp

Det uppdrag som genomförs i denna promemoria är en del av ett åtgärdspaket för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor som regeringen antog 2021. Det råder ingen tvekan om att mäns våld mot kvinnor är ett allvarligt samhällsproblem som påverkar kvinnors hela livssituation. I uppdragsbeskrivningen till promemorian anges att psykiskt våld kan förekomma i en nära relation, men också i andra sammanhang, såsom vid hedersrelaterat våld och förtryck. Likaså anges att psykiskt våld kan drabba barn särskilt hårt, att utredaren ska ha ett barnrätts-, ungdoms-, och hbtqi-perspektiv i analysen samt särskilt beakta situationen för personer med funktionsnedsättning och för äldre personer.

Att psykiskt våld finns i alla dessa grupper kommer att framgå av den vidare läsningen. Psykiskt våld förekommer således i hela samhället, i alla samhällsgrupper och i såväl samkönade som i heterosexuella relationer. Det förekommer också i relationer mellan personer som inte identifierar sig i enlighet med något av de traditionella könen. Även om det absolut övervägande antalet förövare är män, så finns det också kvinnliga förövare.1 För att visa

1 Se t.ex., Johansson-Latham, Patriarkalt våld som hot mot mänsklig säkerhet – en kartläggning av åtgärder mot patriarkalt våld och förryck, särskilt i hederns namn, mot kvinnor och homo- och bisexuella samt transpersoner.

Utredningens uppdrag och arbete Ds 2022:18

på denna komplexitet och för att inte exkludera någon grupp används begreppet våld i nära relation som en samlingsterm i denna promemoria. Avsikten är dock inte att på något sätt osynliggöra det omfattande samhällsproblem som just mäns våld mot kvinnor utgör. Inte heller ifrågasätts att mäns våld mot kvinnor bör ses som en fråga om kön och makt, vilket för övrigt också är utgångspunkten i många internationella dokument, varav Istanbulkonventionen kan nämnas som ett exempel (se särskilt artikel 2.1).

I promemorian används genomgående direktiven, trots att det korrekta ordet är uppdragsbeskrivning. För de båda brottsbeteckningarna grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning i 4 kap. 4 a § brottsbalken används ofta den gemensamma beteckningen fridskränkningsbrotten. Brott och brottstyp används om vartannat men i samma betydelse där det korrekta varit att använda endast brottstyp. Samtliga dessa val har gjorts för att det har bedömts underlätta läsningen.

3. Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

3.1. Inledning

I Sverige har jämställdhet varit ett politiskt mål med bred förankring sedan 1970-talet. Till en början främst inom ramen för arbetsmarknadspolitiken, men under slutet av 1980-talet och framåt alltmer som en fråga om mäns våld mot kvinnor. I samband med detta skedde en förskjutning från att frågan om våld i nära relationer sågs som en del av området hälsa och sociala frågor till att den sågs som en fråga om obalans i maktförhållanden mellan kvinnor och män. Frågan upphörde också att betraktas som privat, en familjeangelägenhet, och ansågs i stället vara något som samhället har ett ansvar för. År 1993 formulerades ett jämställdhetspolitiskt delmål om frihet från sexualiserat (könsrelaterat) våld.1 Det året har i efterhand beskrivits som ett startskott för det långsiktiga arbetet med att motverka mäns våld mot kvinnor.2 Samma år tillsatte regeringen en kommission med uppdrag att se över frågor som rör mäns våld mot kvinnor och att föreslå åtgärder för att bekämpa våldet.3

Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken i Sverige i dag är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sitt eget liv. Utifrån det övergripande målet har regeringen formulerat sex delmål. Det sjätte jämställdhetspolitiska delmålet är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra samt att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Delmålet omfattar alla yttringar av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld samt hot om våld som riktas mot kvinnor och flickor.

1Prop. 1993/94:147, särskilt s. 17. 2 Se till exempel i dir. 2003:112. 3 Dir. 1993:88. Se vidare avsnitt 5.4.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

Delmålet omfattar vidare hedersrelaterat våld och förtryck samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål.4

I denna promemoria är uppdraget att utifrån en analys av gällande rätt ta ställning till och lämna förslag på hur det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld kan stärkas. Barns situation och utsatta ställning ska särskilt beaktas. I direktiven används försummelse, ekonomiskt våld (som att den utsatta inte får styra över sin egen ekonomi) samt hot om våld mot husdjur som exempel på beteenden som kan utgöra psykiskt våld. Det psykiska våldet kan vidare enligt direktiven bestå av muntliga kränkningar, nedvärderande omdömen och hån, att skambelägga eller att skämma ut den utsatta inför andra, kontroll av vad den utsatta gör, vem den umgås med och var den befinner sig samt social isolering. Det anges också att psykiskt våld kan förekomma i till exempel nära relationer samt vid hedersrelaterat våld och förtryck.5

För att kunna lämna ett förslag på hur det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld kan stärkas krävs en noggrann analys dels av det nuvarande straffrättsliga systemet och det skydd som detta redan medför, dels av vad som menas med psykiskt våld specifikt. Den sistnämnda frågan behandlas först då den kräver sitt svar innan det nuvarande systemet analyseras – utan en kompass blir det mycket svårt att hitta rätt. Skäl finns dock att redan nu framhålla att psykiskt våld inte har en självklar innebörd. Vad som betecknas som våld, vilken betydelse olika typer av våld tillmäts i ett samhälle, vilket våld som upplevs som legitimt och vilket som är kriminaliserat, varierar över tid. Därtill faller ett mycket stort antal typer av handlingar under begreppet psykiskt våld (vilket inte minst visas av den uppräkning av beteenden som sker i direktiven). Det nu sagda innebär att det är synnerligen svårt och inte heller särskilt meningsfullt att definiera begreppet som sådant. Däremot finns all anledning att försöka förstå vad som menas med psykiskt våld, särskilt om det ska användas i straffrättsliga sammanhang där kravet

4Prop. 2005/06:155 och skr. 2016/17:10. 5Våld i nära relationer är ett samlingsbegrepp för den typ av relation där den våldsutsatta har en nära relation till våldsutövaren. I denna text omfattar begreppet våld mellan närstående (hetero- och samkönade relationer samt inom familj/släkt). Med begreppet heder avses sådan kollektivt präglad heder som kännetecknas av starka patriarkala eller heteronormativa föreställningar och att familjens eller släktens anseende, ställning eller liknande är beroende av de individuella medlemmarnas handlande, t.ex. kvinnliga medlemmars kyskhet och oskuld samt deras faktiska och påstådda beteende i förhållande till sådana ideal, se prop. 2019/20:131 s. 37.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

på förutsebarhet gör sig särskilt starkt gällande. En sådan förståelseansats följer därför härnäst. Kapitlet innehåller en genomgång av hur psykiskt våld definieras i vissa internationella dokument, men också hur det beskrivs av till exempel Socialstyrelsen samt i den mer socialt orienterade forskningen. En utblick till ett antal andra rättsområden redovisas också då det har bedömts bidra till en djupare förståelse för hur de mer psykiska aspekterna av mänskligt handlande hanteras i rättssystemet.

3.2. Våld i allmänspråket

Våld härrör från det latinska ordet ”violentia” som betyder vild och häftig kraftutveckling. Enligt nationalencyklopedin (ne.se) är våld (otillbörlig) användning av fysisk styrka som påtrycknings- eller bestraffningsmedel mot någon. Som ett abstrakt exempel på våld, under rubriken betydelsenyanser, nämns psykiskt våld.6 Ordet våld är i svenska språket belagt sedan slutet av 1200-talet i Westgöta-Lagen och som fornsvenska vald, som kraft, makt, våld och välde. Det gemensamma germanska ordet är vålla, som också är ursprunget till att tillvälla sig och välde.7

Tvång är i stället utnyttjande av fysisk styrka eller maktställning för att förmå (någon) till visst önskvärt handlande.8 Kränkning av den personliga integriteten kan enligt nationalencyklopedin ske på fysisk väg (våld, tvång, aga) eller psykisk väg (förnedring, diskriminering, indoktrinering).9

I allmänspråket är våld således främst förknippat med sådana våldshandlingar som innebär ett angrepp på människors liv, kropp, hälsa eller egendom, det vill säga våld som lämnar spår och som korresponderar med den juridiska, straffrättsliga definitionen av våld. Samtidigt tar sig nya ord in i språket. Ett exempel på en sådan utveckling är att i nyordslistan för 2021, som sammanställs av Språktidningen och Språkrådet, ingår ordet eftervåld. Eftervåld beskrivs som psykiskt våld i form av kränkningar eller trakasserier som riktas mot en före detta partner som tidigare har utsatts för våld

6 https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/v%C3%A5ld (hämtad den 1 november 2021). 7 https://svenska.se/so/?id=194022&pz=7 (hämtad den 16 november 2021). 8 https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/tv%C3%A5ng (hämtad den 16 november 2021). 9 A. st.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

eller övergrepp. Som exempel nämns förföljelse, telefonterror, smutskastning och sabotage. Även gaslighta, det vill säga att manipulera en person genom att förneka fakta eller att sprida felaktig information ingår i nyordslistan.10

Den form av beteende som rönt mest uppmärksamhet och som kan beskrivas som en form av psykiskt våld är mobbning. Ett tämligen vedertaget sätt att beskriva mobbning är att en eller flera individer, upprepade gånger och under en viss tid, blir utsatta för negativa handlingar från en eller flera individer.11 Negativ handling innebär då att en person tillfogar eller försöker tillfoga en annan person skada eller obehag. Kännetecknande för mobbning anses också vara att det föreligger en viss obalans i styrkeförhållandet mellan två personer. Det är inte mobbning när två jämbördiga personer grälar. Det ställs också ett visst krav på upprepning – ett gräl mellan två jämbördiga parter vid ett tillfälle är inte mobbning. Det anses slutligen finnas en distinktion mellan direkt och indirekt mobbning. Med det förstnämnda menas fysiska och verbala övergrepp och med indirekt mobbning avses till exempel utfrysning och social isolering.12

3.3. Negativ social kontroll

I Danmark och Norge används begreppet negativ social kontroll. I Norge infördes det genom att en handlingsplan mot negativ sosial kontroll, tvangsekteskap og kjønnslemlestelse (2017–2020) antogs. Begreppet ersatte då de tidigare begreppen extrem kontroll och allvarliga begränsningar av ungas frihet, som tidigare använts i officiella dokument. Med negativ social kontroll menar man i Norge att enskilda eller grupper av personer över tid beter sig på ett sätt som har till syfte att kontrollera andra, oftast barn och unga. Det handlar om att på ett otillbörligt vis försöka påverka den andre personen till att avstå från eller göra vissa livsval som denne egentligen, utifrån ålder och mognad, borde få bestämma fritt över. Det kan vara att tvinga någon att klä sig på ett visst sätt, avstå från

10 https://www.isof.se/lar-dig-mer/kunskapsbanker/lar-dig-mer-om-nyord/nyordslistan-2021 ( hämtad den 29 december 2021). 11 Olweus, Mobbning i skolan: Vad vi vet och Vad vi kan göra? s. 4 f. 12 A. st.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

fritidsaktiviteter, välja bort vissa vänner eller en framtida partner.13Enligt det norska nationella kunskapscentret om våld och traumatisk stress (NKVTS) menas med negativ social kontroll ”ulike former for overvåking, press, trusler og tvang som skal sikre at enkeltpersoner lever i tråd med familiens eller gruppens verdier og normer”.14 Det är inte fråga om enstaka handlingar, utan om ett handlingsmönster, och kontrollen kännetecknas av att den är upprepad och systematisk. Begreppet är snävare än social kontroll då det inte bara tar sikte på att få någon att bete sig så som man bör, utan i överensstämmelse med familjens värderingar och normer.15

I Danmark anses social kontroll föreligga när en individ genom press, tvång eller våld begränsas i sin livsutveckling och rätt att träffa självständiga val angående sitt eget liv och sin framtid. Det gäller till exempel självbestämmanderätten över sin egen kropp, frihet att välja vänner, fritidsaktiviteter, religion, klädval, utbildning, partner och att själv välja vem man vill gifta sig med. Hedersrelaterat våld framhålls som en form av social kontroll.16

3.4. Våld i brottsbalken

Trots att de allra flesta nog tänker på bestämmelsen om misshandel i 3 kap. 5 § brottsbalken när våld sätts i straffrättsliga sammanhang ingår inte ordet våld som sådant som rekvisit i den bestämmelsen. Ordet våld används däremot i flera andra straffbestämmelser i brottsbalken. Till exempel finns i 4 kap. 4 § brottsbalken uttrycket ”genom misshandel eller annars med våld”. Den som angriper ambulanssjukvård genom att använda ”våld eller hot om våld” mot verksamhetens personal, kan vidare dömas för sabotage mot blåljusverksamhet enligt 13 kap. 5 c § brottsbalken. För rån enligt 8 kap. 5 § brottsbalken döms däremot bland annat den som stjäl medelst ”våld å person.

Brottsbalken innehåller sålunda två olika våldsbegrepp när det är fråga om våld som riktas mot en annan person. Med våld i 4 kap. 4 § och 13 kap. 5 c §brottsbalken avses så kallat enkelt våld eller våld

13 Helland Göller, Begrepet negativ sosial kontoll i en juridisk kontekst, s. 127 på temat om negativ social kontroll bör kriminaliseras i Norge. 14 https://dinutvei.no/vold-i-naere-relasjoner/ulike-former-for-vold/ (hämtad 2 juni 2022). 15 Helland Göller, a.a. s. 28. 16 Vikkelsø Slot, Ekstrem social kontrol s. 17.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

mot person, vilket är lindrigare former av våldsanvändning mot en annan person. För att det ska vara fråga om våld i denna mening krävs endast att det är en kraftutveckling riktad mot en person som är tillräcklig för att övervinna ett motstånd av något slag. Att tränga undan någon, hålla fast någon, spjärna emot och att försöka rycka sig loss är våld mot person.17

Våld å person, eller som det också benämns, våld på person, är däremot en kvalificerad form av våld mot person. Det kan antingen vara misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken eller ett praktiskt taget fullständigt betvingande av kroppens rörelsefrihet mot personens vilja. Exempel är att hålla fast någon eller att fängsla någon till händer och fötter.18

3.5. Våldsbegreppet i internationella dokument

Det finns ett stort antal internationella dokument som Sverige har att efterleva och i vilka psykiskt våld ingår som en viktig komponent i de våldsbegrepp som används. Några av dessa redovisas översiktligt nedan. Syftet är att ge en övergripande internationell bakgrund till det psykiska våld som utreds i denna promemoria.

3.5.1. FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor

FN:s deklaration om avskaffandet av allt våld mot kvinnor antogs av FN:s generalförsamling 1993. Våld mot kvinnor definieras av FN som ”varje könsrelaterad våldshandling som resulterar i, eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnan, innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker i det offentliga eller privata livet” (se artikel 1).19 Det kan således konstateras att deklarationen omfattar såväl fysiskt, sexuellt som psykiskt våld, vilket var något nytt när den antogs.20 Misshandel, våldtäkt, ofredande och olaga hot ses inte som väsensskilda fenomen

17 Bäcklund m.fl., Brottsbalken, (1 juli 2021, version 19, JUNO) kommentaren till 4 kap. 4 § och Jareborg m. fl. s. 55. 18 Jareborg m. fl. s. 193 f. 19 https://www.ohchr.org/Documents/ProfessionalInterest/eliminationvaw.pdf (hämtad 2 november 2021). 20 Regeringen ställde sig bakom denna definition i skr 2007/08:39 s. 8.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

utan som olika former av våld mot kvinnor. Könsmaktsperspektivet är här tydligt formulerat och våldet kopplas alltså samman med mäns överordning. Det är också tydligt i deklarationen att mäns våld mot kvinnor ses som ett samhällsproblem.

3.5.2. Istanbulkonventionen

Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen, antogs av Europarådet den 7 april 2011, ratificerades av Sverige den 1 juli 2014 och trädde i kraft den 1 november 2014.21I artikel 3 a och b definieras våld mot kvinnor och våld i hemmet enligt följande.

ett brott mot de mänskliga rättigheterna och en form av diskriminering av kvinnor och avser varje fall av könsrelaterat våld som leder till, eller troligen kommer att leda till, fysisk, sexuell, psykisk eller ekonomisk skada eller fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt lidande för kvinnor, inbegripet hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, oavsett om det sker i ett offentligt eller privat sammanhang,

varje fall av fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som utövas inom familjen eller i hemmiljön eller mellan makar eller partner eller före detta makar eller partner, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte.22

En skillnad mot andra internationella dokument är att Istanbulkonventionen inkluderar ekonomiskt skada och lidande i psykiskt våld.

Det framgår vidare av artikel 4.1 att parterna till konventionen ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att främja och skydda alla människors, särskilt kvinnors, rätt att leva

21 En konvention är ett juridiskt bindande avtal och en typ av internationell överenskommelse mellan stater som tillträtt densamma. Genom ratificering av en konvention blir en stat folkrättsligt bunden av den och Sverige är därför, liksom övriga konventionsstater, skyldigt att fullgöra förpliktelser enligt de konventioner landet har tillträtt. Av Wienkonventionen om traktaträtten framgår att en stat inte kan åsidosätta konventionsförpliktelser till förmån för regleringar i den interna rättsordningen (artikel 27). En stat kan alltså inte hänvisa till bestämmelser i sin interna rättsordning som skäl för att inte uppfylla en konventionsförpliktelse på det folkrättsliga planet. För att bli en del av den nationella rätten krävs dock konventionen införlivas i svensk rätt genom transformering eller inkorporering. 22 Samma definitioner används i Recommendation Rec(2002)5 of the Committee of Ministers to member states on the protection of women against violence som Europarådets ministerkommitté antog 2002.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

utan att behöva utsättas för våld vare sig offentligt eller privat. Enligt artikel 5.2 har de anslutande staterna skyldighet att vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder för att med tillbörlig aktsamhet förebygga, utreda, straffa och gottgöra våldshandlingar som faller inom ramen för konventionen och som begås av ickestatliga aktörer. I artikel 33, som har rubriken ”psykiskt våld”, anges att parterna ska vidta nödvändiga lagstiftningsåtgärder eller andra åtgärder för att säkerställa att uppsåtliga gärningar som innebär en allvarlig kränkning av en persons psykiska integritet genom tvång eller hot är straffbelagda. Detsamma gäller enligt artikel 35 för fysiskt våld. De anslutande staterna har således åtagit sig att kriminalisera dessa våldstyper.

I den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen, som är avsedd att förtydliga konventionens innehåll, anges bland annat följande. Genom artikel 33 definieras psykiskt våld som ett brott. Det ska vara fråga om avsiktligt (intentional) beteende som på ett allvarligt sätt påverkar en annan persons psykiska integritet genom tvång och hot. Hur kravet på att gärningen ska vara avsiktlig ska tolkas har överlämnats till de inhemska rättsordningarna. Vad kravet på att det ska fråga om allvarlig påverkan innebär definieras inte. Ekonomiskt våld anses vara en form av psykiskt våld. Det är inte enstaka gärningar, utan ett upprepat beteende som är avsett att omfattas av termen psykiskt våld. Meningen är att fånga det klandervärda med ett sådant beteende över tid. Det är vanligt att den här typen av våld används vid sidan av fysiskt och sexuellt våld i nära relationer, men det kan också finnas på arbetsplatser och i skolor. Stater eller Europeiska unionen kan förbehålla sig rätt att föreskriva om andra påföljder än straffrättsliga, förutsatt att de är effektiva, proportionerliga och avskräckande.23

Knuten till Istanbulkonvention är en expertgrupp för bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet (The Group of Experts on action against violence against women and domestic violence, också kallad Grevio). Den första rapporten om Sveriges efterlevnad av Istanbulkonventionen publicerades i januari 2019. I denna konstaterar Grevio att brottsbalkens straffbestämmelser svarar mot Istanbulkonventionens krav och att artiklarna 33–40

23 Europarådet, Explanatory Report to the Council of Europe Convention on preventing and combating violence against women and domestic violence p. 179–181.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

matchas av något brott i brottsbalken. Grevio framhåller att ett flertal bestämmelser tar sikte på psykiskt våld.

Grevio uttryckte också en viss tvekan gällande hur effektiva bestämmelserna om ofredande, olaga hot och de grova fridskränkningsbrotten är i fråga om att lagföra psykiskt våld i nära relationer. Olika organisationer i civilsamhället hade nämligen lyft fram att bestämmelserna används för sällan i praktiken, vilket enligt Grevio vann stöd av statistik som visade att få lagförs för anmälda brott. Grevio rekommenderade därför de svenska myndigheterna att säkerställa en effektiv tillämpning av alla brott där den ena parten i en nära relation utövar psykiskt våld mot den andra parten, bland annat genom att satsa mer på utbildning av brottsbekämpande myndigheter och anslå mer mänskliga och ekonomiska resurser till dessa (se punkt 178 i rapporten).24

Denna rekommendation kan jämföras med till exempel Finland, där Grevio i stället kom till slutsatsen att psykiskt våld inte är kriminaliserat som ett eget delikt och att de bestämmelser som avser liknande förfaranden inte är tillräckliga för att täcka det som artikel 33 i Istanbulkonventionen avser att skydda. Finland rekommenderas därför att, utöver samma rekommendation som Sverige får enligt ovan, introducera ett nytt brott som bättre ger ett skydd mot det psykiska våldet som konventionen avser att skydda. Detsamma gällde Danmark.25

I detta sammanhang förtjänar vidare att nämnas att FN:s särskilda rapportör om mäns våld mot kvinnor kritiserade Sverige redan 2007. Rapportören menade att den lagstiftning som finns i Sverige och som ska skydda kvinnor från våld förvisso är utmärkt men att den låga åtalsfrekvensen samt det låga antalet fällande domar indikerar att tillämpningen av lagstiftningen måste förbättras. Enligt rapportören måste polisen avsätta resurser för att följa upp kontaktförbud, upptäcka överträdelser och initiera sanktioner mot överträdelser. Vidare påpekade rapportören att polisen bör arbeta mer proaktivt för att utreda och dokumentera kvinnofridsbrotten.26

24 Grevio (Baseline) Evaluation Report Sweden. 25 Grevio (Baseline) Evaluation Report Finland och även avseende Danmark. 26 FN, General Assembly, Report of the Special Rapporteur on violence against women, its causes and consequences, Yakin Ertürk, mission to Sweden.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

3.5.3. Barnkonventionen

FN:s konvention om barnets rättigheter (Barnkonventionen) antogs av FN:s generalförsamling 1989, ratificerades av Sverige 1990, och gäller sedan den 1 januari 2020 som svensk lag (se lagen [2018:1197] om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter). Genom inkorporeringen av artiklarna 1–42 är avsikten att tydliggöra att domstolar och rättstillämpare ska beakta de rättigheter som följer av konventionen vid avvägningar och bedömningar som görs i beslutsprocesser i mål och ärenden som rör barn.27 Detta gäller också i fråga om befintlig lagstiftning.28

Barnkonventionen innehåller som första konvention bestämmelser om barns mänskliga rättigheter. I artikel 19 slås fast att konventionsstaterna ska vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa, sociala och utbildningsmässiga åtgärder för att skydda barnet mot alla former av fysiskt eller psykiskt våld, skada eller övergrepp, vanvård eller försumlig behandling, misshandel eller utnyttjande, inklusive sexuella övergrepp, medan barnet är i föräldrarnas eller den ena förälderns, vårdnadshavarens eller annan persons vård.

Alla länder som ratificerat barnkonventionen rapporterar regelbundet till FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén), som har till uppgift att se till att barnkonventionen efterlevs. Kommittén publicerar så kallade allmänna kommentarer om hur olika artiklar och teman i barnkonventionen ska tolkas. Kommentar nummer 13 kom ursprungligen 2011 men har reviderats i mars 2014. Enligt kommentar nummer 13 omfattar psykiskt våld i barnkonventionen psykisk misshandel, psykiska övergrepp, verbala kränkningar och känslomässiga övergrepp eller emotionell vanvård enligt följande.

a) alla former av varaktiga skadliga interaktioner med barnet, exempelvis att förmedla till barnen att de är värdelösa, oälskade, oönskade, utsatta för fara eller bara av värde för att tillgodose någon annans behov

b) att skrämma, terrorisera och hota, att utnyttja och förleda, att avvisa och stöta bort, att isolera, negligera och favorisera

27Prop. 2017/18:186 s. 74 och 86. 28 Se t.ex. NJA 2021 s. 1065 där barnkonventionen beaktades i försvarlighetsbedömningen vid utmätning av bostadsfastighet (se 4 kap. 3 § första stycket utsökningsbalken).

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

c) att vägra ge känslomässig respons, att försumma den psykiska hälsan, de medicinska behoven och utbildningsbehoven

d) förolämpningar, tillmälen, förödmjukelser, nedvärderingar, förlöjliganden och att såra barnets känslor

e) exponering för våld i hemmet

f) att placeras i isolering eller under förödmjukande eller förnedrande förhållanden i förvar

g) psykisk mobbning och pennalism, utövad av vuxna eller andra barn, bland annat via informations- och kommunikationsteknik (IKT) som mobiltelefoner och internet (så kallad ”nätmobbning”).

Barnrättskommittén har också betonat att artikel 19 innebär att alla former av våld, hur lindriga de än är, är oacceptabla. Att det är fråga om våld av viss frekvens eller att skadan har en viss svårhetsgrad är inte någon förutsättning för att gärningarna ska utgöra våld enligt kommittén. Inte heller krävs något uppsåt att skada barnet. Enligt kommittén finns inget utrymme för någon grad av legaliserat våld mot barn.29

3.5.4. Agenda 2030

FN:s globala mål för hållbar utveckling (Agenda 2030) antogs av FN:s medlemsstater 2015. Agendan består av 17 globala mål som medlemsstaterna åtagit sig att nå till 2030. Agendan är inte juridiskt bindande utan endast en politisk överenskommelse.30 Enligt mål 5.2 ska alla former av våld mot kvinnor och flickor avskaffas och enligt mål 16.2 ska alla barn få växa upp utan våld, tortyr och övergrepp.

3.5.5. WHO

Världshälsoorganisationen (WHO) använder följande definition av våld.

29 FN:s kommitté för barnets rättigheter, Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr. 13. Barnets rätt till frihet från alla former av våld. 30 Agenda 2030. Den 25 september 2015 röstade alla FN:s 193 medlemsländer ja till de nya globala utvecklingsmålen som sedan trädde i kraft i januari 2016 och gäller alla världens länder. Målen ersatte därmed de åtta milleniemålen. Under de 17 globala utvecklingsmålen finns 169 delmål.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

The intentional use of physical force or power, threatened or actual, against oneself, another person, or against a group or community, that either results in or has a high likelihood of resulting in injury, death,

psychological harm, maldevelopment or deprivation.31

Genom att använda”physical force”tillsammans med ”power”, det vill säga fysisk påverkan eller makt, är syftet att bredda definitionen av våld och utmana den konventionella förståelsen av våld. Ett stort antal gärningar faller under definitionen, som också omfattar hot, skrämsel, underlåtenhet och försummelse. Mindre uppenbara konsekvenser av våldsamt beteende, som psykisk skada, omfattas av WHO:s våldsbegrepp.

3.5.6. FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning

Sverige ratificerade FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning och dess fakultativa protokoll 2008. Konventionen trädde i kraft 2009. Konventionen är en av de centrala FN-konventionerna om mänskliga rättigheter. Den skapar inte i sig några nya rättigheter utan tydliggör mänskliga rättigheter i relation till personer med funktionsnedsättning. Konventionens syfte är att säkerställa att personer med funktionsnedsättning kan åtnjuta sina mänskliga rättigheter. Konventionsstaterna åtar sig att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering på grund av funktionsnedsättningen.

Enligt artikel 16 ska konventionsstaterna vidta alla ändamålsenliga lagstiftnings- och utbildningsåtgärder samt administrativa, sociala och andra åtgärder för att skydda personer med funktionsnedsättning, såväl inom som utom hemmet, mot alla former av utnyttjande, våld och övergrepp, inklusive könsrelaterat utnyttjande, våld och övergrepp. Vidare ska konventionsstaterna införa effektiv lagstiftning och ändamålsenliga riktlinjer som är inriktade på kvinnor och barn, för att säkerställa att fall av utnyttjande, våld och övergrepp mot personer med funktionsnedsättning identifieras, utreds och i förekommande fall lagförs.

31 WHO, World report on violence and health: summary 2002 s. 4.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

Enligt artikel 17 har alla personer med funktionsnedsättning rätt till respekt för sin fysiska och psykiska integritet på lika villkor som andra.

3.5.7. EU:s brottsofferdirektiv (2012/29/EU)

Den 25 oktober 2012 antogs Europaparlamentets och rådets direktiv

2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem i syfte att stärka

brottsoffers rättigheter i unionen. Som brottsoffer definieras i artikel 2.1 a en fysisk person som lidit fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust som en direkt följd av ett brott. I ingressens skäl 17 och 18 anges följande.

Våld som riktas mot en person på grund av den personens kön, könsidentitet eller könsuttryck eller som i oproportionerlig utsträckning drabbar personer av ett visst kön ska ses som könsrelaterat våld. Det kan leda till att offret åsamkas fysisk, sexuell, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust. Könsrelaterat våld ska ses som en typ av diskriminering och som en kränkning av offrets grundläggande friheter och innefattar våld i nära relationer, sexuellt våld (inbegripet våldtäkt, sexuellt tvång och sexuellt ofredande), människohandel, slaveri samt olika slags skadliga beteenden som tvångsäktenskap, kvinnlig könsstympning och så kallade hedersbrott. Kvinnor som är offer för könsrelaterat våld måste också, liksom deras barn, få särskilt stöd och skydd, eftersom det vid sådant våld föreligger en stor risk för sekundär eller upprepad viktimisering, hot eller vedergällning.

Våld i nära relationer begås av en person som är eller har varit make eller partner eller annan familjemedlem till brottsoffret, oavsett om förövaren delar eller har delat bostad med brottsoffret eller inte. Sådant våld kan innefatta fysiskt, sexuellt, psykiskt eller ekonomiskt våld som kan leda till fysisk, psykisk eller emotionell skada eller ekonomisk förlust. Våld i nära relationer är ett allvarligt och ofta dolt socialt problem som kan orsaka ett systematiskt psykiskt och fysiskt trauma med allvarliga följdverkningar eftersom förövaren är en person som offret borde kunna lita på. Offer för våld i nära relationer kan därför behöva särskilda skyddsåtgärder. Kvinnor drabbas oproportionerligt hårt av sådant våld, och situationen kan vara värre om kvinnan är beroende av förövaren ekonomiskt och socialt eller när det gäller hennes rätt att uppehålla sig i landet.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

3.5.8. Förslag till EU-direktiv

Främjandet av jämställdhet mellan kvinnor och män står inskrivet i artikel åtta i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.32Europeiska kommissionen har antagit en jämställdhetsstrategi för 2020–2025.33 I denna anges att det könsrelaterade våldet – eller våld som riktas mot en kvinna på grund av att hon är en kvinna eller som drabbar kvinnor i oproportionerlig omfattning – har djupa rötter i ojämställdhet och förblir en av EU:s största utmaningar. Det könsbaserade våldet, i alla dess former, förblir underrapporterat och förbisett, både i och utanför EU. EU avser att göra allt som står i dess makt för att förhindra och bekämpa könsbaserat våld, stödja och skydda offren för sådana brott och ställa förövarna till svars för sitt våldsamma beteende. Som ett led i detta har EU-kommissionen i början av 2022 lagt fram ett förslag till direktiv i syfte att fastställa ett heltäckande skydd för att effektivt bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer.34 Detta är det första EU-direktivet som specifikt tar upp våld mot kvinnor. Förslaget innehåller bland annat bestämmelser om brott som rör sexuell exploatering av kvinnor och barn samt it-brottslighet, om skydd för brottsoffer och tillgång till rättslig prövning samt om stöd till brottsoffer och förebyggande arbete. Förslaget ställer också krav på att ett stort antal försvårande omständigheter ska kunna beaktas i straffmätningen av brott. Målet är att utvidga de brottsområden där harmonisering är möjlig till att omfatta specifika former av könsbaserat våld, i enlighet med art. 83.1 i EUF-fördraget (brott med en europeisk dimension). I det föreslagna direktivet upprepas att våld i nära relationer kan få synnerligen allvarliga konsekvenser i form av psykiska trauman och att våldet kan ta sig många uttryck samt inkludera fysiskt, sexuellt, psykiskt och ekonomiskt våld. Våldet kan ske oberoende av om gärningspersonen och den utsatta delar hushåll (se skäl åtta i ingressen). Våld mot kvinnor och våld i nära relationer definieras enligt art. 4 a och b på följande sätt.

Violence against women means gender-based violence, that is directed

against a woman or a girl because she is a woman or a girl or that affects women or girls disproportionately, including all acts of such violence

32 Se också art. 2 och 3.3 i EU-fördraget, art. 10, 19 och 157 i fördraget om EU:s funktionssätt samt art. 21 och 23 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna. 33 En jämlikhetsunion: jämställdhetsstrategi för 2020–2025. 34 Proposal for a directive of the European parliament and of the council on combating violence against women and domestic violence.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

that result in, or are likely to result in, physical, sexual, psychological or economic harm or suffering, including threats of such acts, coercion or arbitrary deprivation of liberty, whether occurring in public or in private life.

Domestic violence means all acts of violence that result in, or are likely

to result in, physical, sexual, psychological or economic harm or suffering, that occur within the family or domestic unit, irrespective of biological or legal family ties, or between former or current spouses or partners, whether or not the offender shares or has shared a residence with the victim.

3.5.9. Sammanfattning

Av genomgången ovan står det klart att alla de internationella rättsliga texter som upptagits i den nu gjorda genomgången har en bred definition av våld som innefattar såväl fysiskt våld som psykiskt våld. I det förslag till direktiv som nyligen tagits fram inom EUsamarbetet ingår tvång som en del av definitionen av mäns våld mot kvinnor. Detta innebär att det finns ett tydligt incitament att se över om det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld är tillräckligt i Sverige i dag.

Det kan här framhållas att det faktum att internationella konventioner inte inkorporeras i svensk rätt inte betyder att de saknar betydelse för myndigheternas och domstolarnas beslutsfattande. Tvärtom ankommer det på konventionsstaten Sverige att, genom till exempel lagstiftning, löpande se till att den interna svenska rättsordningen stämmer överens med landets internationella åtaganden. Dessutom är både statliga och kommunala myndigheter, liksom domstolarna, skyldiga att så långt det är möjligt tolka svenska interna rättsregler på ett sådant sätt att de blir förenliga med Sveriges konventionsåtaganden om de mänskliga rättigheterna (fördragskonform tolkning). Sveriges konventionsåtaganden om enskildas mänskliga rättigheter måste alltså beaktas vid tillämpning av svensk lagstiftning redan i dag även om konventionerna inte är inkorporerade.35 Det framgår också av regeringens strategi för det nationella arbetet med mänskliga rättigheter att det är grundläggande att svensk lagstiftning är utformad i överensstämmelse med alla de konventionsåtaganden som Sverige har gjort. Även regeringen

35 Se mer om detta i t.ex. prop. 2017/18:186 s. 73.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

poängterar att det fortlöpande måste granskas om det finns en sådan överenstämmelse samt att bedömningen kan behöva omprövas efter hand.36

I de kommande avsnitten följer en utblick till vissa andra rättsområden än straffrätten och till den mer socialt orienterade forskningen.

3.6. Våld enligt Socialstyrelsen

I Socialstyrelsens handbok om våld, som är ett komplement till dess föreskrifter och allmänna råd (SOSFS 2014:4), anges bland annat följande.37Våld i nära relationer är en kränkning av mänskliga rättigheter. Våld är ett mångtydigt begrepp som i både forskning och praktik kan definieras på olika sätt. Med våld eller andra övergrepp av närstående avses systematisk misshandel och andra övergrepp, till exempel det som omfattas av brottsbalkens bestämmelser om kvinnofridsbrott. Våld kan också ta sig många olika uttryck. Det kan röra sig om grovt våld och sexuella övergrepp men också om handlingar som enligt rådande lagstiftning inte definieras som brott, men som kan ingå i ett mönster av utsatthet, till exempel verbala sexistiska kränkningar, isolering från familj, vänner och omgivning, ekonomiskt utnyttjande eller emotionell utpressning.38

Socialstyrelsen knyter an till WHO:s definition av våld och konkluderar att man genom att ha en bred definition av våld kan inkludera handlingar som inte nödvändigtvis resulterar i skada eller död, men som innebär en betydande börda för individ, familj, samhälle och sjukvårdssystem världen över.

Psykiskt våld kan vara hot, tvång, trakasserier, glåpord och

förlöjliganden. Den våldsutsatta kan också utsättas för kontroll och social isolering. Sexuellt våld kan innebära olika former av påtvingade handlingar som att tvinga den utsatta att se på pornografi, samlag utan samtycke och könsstympning. Det kan också vara sexuella

36 Skr. 2016/17:29 s. 10. 37 Socialstyrelsen. Våld. Handbok om socialtjänstens och hälso- och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer. Hela avsnittet bygger på handboken. Socialstyrelsen beslutade den 31 maj 2022 om nya föreskrifter och allmänna råd om våld i nära relationer (HSLF-FS 2022:39). Författningen träder i kraft den 1 november 2022 och då upphör också de gamla föreskrifterna och allmänna råden (SOSFS 2014:4) att gälla. Även handboken om våld är under revidering och beräknas pågå under 2022. 38 Denna definition används också i Socialstyrelsens dödsfallsutredningar, se Socialstyrelsens utredningar av vissa skador och dödsfall 2018–2021 s. 21.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

trakasserier och att använda ett sexuellt kränkande språk mot en annan person. Försummelse kan i sammanhanget exempelvis bestå i att den utsatta inte får behövlig hjälp med mat, medicin eller hygien. Den utsatta kan förvägras hjälp att komma ur sängen eller få för lite, för mycket eller felaktig medicin.

Socialstyrelsen framhåller att våldet ofta består av en kombination av olika handlingar. Utöver de våldstyper som nämns ovan kan förövaren utöva ekonomisk kontroll och vägra den utsatta att ha insyn i ekonomin. Materiellt våld kan innebära förstörelse eller stöld av den utsattas personliga tillhörigheter, bohag, värdesaker och så vidare. Våld mot husdjur kan också ingå i mönstret.

Socialstyrelsen nämner särskilt så kallat funktionshinderrelaterat

våld. Med det menas handlingar som direkt riktar sig mot själva

funktionsnedsättningen hos den våldsutsatta och försvårar en redan utsatt situation. Våldsutövaren kan exempelvis flytta undan rollatorn eller ta ut batterierna ur hörapparaten.

3.7. Våld i skyddslagstiftning, exemplet LVU

I 2 § lagen (1990:52) om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) anges att vård för den unge ska beslutas om det på grund av

fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i

omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.39 Psykisk misshandel lades till i lagtexten i förtydligande syfte 1993 eftersom det inte fick råda någon som helst oklarhet eller tveksamhet om att såväl fysisk som psykisk misshandel kan utgöra en påtaglig risk för den unges hälsa eller utveckling.40

I de ursprungliga förarbetena till bestämmelsen framhålls att med misshandel avses såväl fysisk som psykisk misshandel. Med psykisk misshandel menas exempelvis att den unge utsätts för psykiskt lidande genom systematiska kränkningar, nedvärdering eller

39 Det finns skäl att här något kort beröra skillnaden mellan straffrätt och skyddslagstiftning. Den förstnämnda bedömer och värderar begångna handlingar för att rättfärdiga statens utövande av makt, medan den andra handlar om att göra prognoser i framtiden och sker i ett skyddande syfte. En framträdande likhet är dock att båda förfarandena är mycket ingripande för den det berör. 40Prop. 2002/03:53 s. 82. Att misshandel avsåg såväl fysisk som psykisk misshandel framhölls dock redan vid tillkomsten av 1990 års LVU, se prop. 1989/90:28 s. 107. Så också i norsk rätt, se Ot.prp. nr. 44 (1991–1992) s. 43.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

terrorisering.41 I samband med att psykisk misshandel fördes in i lagtexten framhöll regeringen följande.

Psykisk misshandel är svår att definiera. Det är inte fråga om enskilda händelser utan om en relation och ett förhållningssätt som bl.a. hindrar utvecklingen av en positiv självbild hos barnet. Till gruppen hör barn som upplevs negativt av föräldrarna och som ständigt blir känslomässigt avvisade, barn som kränks, som hotas med att bli övergivna och som terroriseras. Hit hör t.ex. barn som växer upp i hem där det förekommer våld mellan makarna/samborna. I sådana fall måste kvinnan och barnen få samhällets skydd och stöd. Socialtjänsten har här ett särskilt ansvar för att ge skydd och stöd till dem som blir utsatta för familjevåld. Om kvinnan hotas, kränks eller misshandlas i barnens åsyn bör detta kunna räknas som psykisk misshandel för barnet. Detsamma gäller barn eller unga som växer upp under hot från sin familj. Hit hör t.ex. flickor som växer upp i familjer med starkt patriarkala värderingar och vars utveckling hindras genom hot från i första hand manliga släktingar. Det är således fråga om brister i hänsynen till barnets behov och i insikten om vad ett barn är. Den vuxne uppfattar att barnet är till för att uppfylla de vuxnas behov; det får inte vara en person i sin egen rätt. Förväntningarna på barnet är orealistiska och överensstämmer inte med barnets utvecklingsnivå. Det är i många fall svårt att dra någon tydlig gräns mellan psykisk misshandel och brister i omsorgen. Det handlar om barn till missbrukare, barn till psykiskt sjuka föräldrar eller föräldrar med utvecklingsstörning. Enligt regeringen är det viktigaste att de barn och unga vars hälsa eller utveckling utsätts för påtaglig risk får det stöd och skydd de behöver.42

Psykisk misshandel kan också föreligga när föräldrar är känslomässigt avvisande mot barnet, kränker barnet eller hotar barnet med att bli övergivet. Exempel är att barn alltid särbehandlas negativt i jämförelse med syskonen, inte får äta med familjen, inte alls får motsvarande standard som övriga familjemedlemmar och liknande. En annan situation är att föräldrarna ständigt säger till ett barn att det är dumt, klumpigt, fult, värdelöst och det värsta som hänt föräldrarna. Det kan också vara psykisk misshandel om ett barn ständigt lever under hot av något slag, till exempel hot om stryk eller andra repressalier eller om att föräldrarna inte vill ha kvar barnet i hemmet.43

Med otillbörligt utnyttjande avses i första hand att någon av föräldrarna utnyttjar barnet sexuellt, men det kan också vara fråga om ett utnyttjande i pornografiskt syfte. Under uttrycket brister i

41Prop. 1989/90:28 s. 107. 42Prop. 2002/03:53 s. 82. 43SOU 2015:71 s. 293. Se också Socialstyrelsen, LVU. Handbok för socialtjänsten s. 65 f.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

omsorgen faller de situationer då barnet utsätts för vanvård, vilket

kan vara att det allvarligt missköts i fråga om hygien, kläder eller mat. Att föräldrarna inte ser till att barnet får lämplig sjukvård, eller inte samtycker till att ett handikappat barn får nödvändig behandling som sjukgymnastik vid allvarliga rörelsehinder. Det kan handla om att barnets behov av känslomässig trygghet inte tillgodoses på grund av att föräldrarna missbrukar eller psykiska störningar hos föräldrarna, liksom att konflikten mellan föräldrarna är så svår att det drabbar barnet på ett allvarligt sätt.44

I HFD 2014 ref. 46 uttalade Högsta förvaltningsdomstolen att en vårdnadshavares kontrollerande beteende kan utgöra en riskfaktor i LVU:s mening. I det målet hade en fader krävt att dottern skulle genomgå en gynekologisk undersökning för att undersöka om hon fortfarande var oskuld samt vid flera tillfällen sökt upp dottern i hennes skola.

Således kan konstateras att psykisk misshandel och beteenden som försummelse och vanvård är väletablerade termer inom skyddslagstiftningen, också i fall som är så kvalificerade att tvångsvård av unga kan beslutas.

3.8. Exemplet ideella skador

Skadeståndslagen

Skadeståndsrättens främsta syfte brukar beskrivas som reparation – den skadelidande ska fullt ut kompenseras för en inträffad skada.45Detta gäller dock inte avseende sådana skador som brukar betecknas som rent ideella, vilka anses vara skador som inte kan mätas ekonomiskt med någon form av objektiv måttstock.46 Sådana skador är likafullt i viss mån ersättningsgilla. Även i skadeståndslagen (1972:207) finns således bestämmelser som tar sikte på vad som kan beskrivas som de mer psykiska och ”själsliga” konsekvenserna av en skadeståndsgrundande handling. Skadeståndets syfte anses här

44Prop. 1989/90:28 s. 107 f., Lundgren och Sunesson, Nya sociallagarna (1 december 2020, version 34, JUNO), kommentaren till 2 § LVU och RÅ 1995 ref. 39. 45 Se t.ex. Andersson, Ansvarsproblem i skadeståndsrätten s. 45 ff. 46 Friberg, Kränkningsersättning: Skadestånd för kränkning genom brott s. 347 vid not 1086 med vidare hänvisningar.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

snarare vara någon form av kompensation och upprättelse.47 Till exempel utgår enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen kränkningsersättning vid en allvarlig kräkning genom brott som innefattar ett angrepp mot den utsattas person, frihet, frid eller ära.48 Av 2 kap. 1 § läst tillsammans med 5 kap. 1 § 3 skadeståndslagen följer att skadestånd till den som har tillfogats personskada bland annat omfattar ersättning för fysiskt och psykiskt lidande av övergående natur (sveda och värk). Psykiskt lidande kan jämföras med psykiskt våld i den meningen att det handlar om skador som inte syns. Intressant nog har också de ideella skadorna under lång tid överskuggats av de ekonomiska och fysiska skadetyperna och varit en fråga som ”skavt” hos lagstiftaren.49

Vid bedömningen av om fråga är om en allvarlig kränkning är det inte den skadelidandes egen upplevelse av kränkningen som avgör, utan vad en gärning av det aktuella slaget typiskt sett innebär för kränkning. Utgångspunkten ska vara en skönsmässig bedömning baserad på rådande etiska och sociala värderingar. I särskilda fall ska hänsyn dock kunna tas till intensiteten i den skadelidandes upplevelse av kränkningen.50

Det som ska ersättas är den skada som kränkningen innebär. Av 5 kap. 6 § skadeståndslagen följer att skadestånd med anledning av kränkning bestäms efter vad som är skäligt med hänsyn till handlingens art och varaktighet. Det ska särskilt beaktas om handlingen haft förnedrande eller skändliga inslag, varit ägnad att framkalla allvarlig rädsla för liv eller hälsa, riktat sig mot någon med särskilda svårigheter att värja sin personliga integritet, inneburit missbruk av beroende- eller förtroendeförhållande eller varit ägnad att väcka allmän uppmärksamhet. Skadeståndet är avsett att kompensera känslor av chock, rädsla, förnedring, skam eller liknande som den kränkande handlingen har framkallat och som inte tar sig de medicinska uttryck som krävs för att en personskada ska

47 I SOU 2021:64 s. 149 ff. framhålls just upprättelsemomentet som ett skäl för att generellt höja nivåerna för kränkningsersättning, liksom i den efterföljande propositionen, prop. 2021/22:198 s. 19 f. 48 Den skada som ersätts benämndes tidigare ”lidande”, men termen har utmönstrats ur lagtexten för att inte sammanblandas med ersättning som kan utgå för psykiskt lidande enligt 5 kap. 1 § skadeståndslagen och för att lidande riskerar att leda tankarna fel, mot en subjektiv upplevelse, se prop. 2000/01:68 s. 49. 49 Chamberlain, Integritet och skadestånd. Om skyddet för personuppgifter och privatliv i svensk rätt s. 164 och 178. 50Prop. 2000/01:68 s. 51 och 74.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

anses föreligga.51 Det är således den momentana kränkningen av den personliga integriteten som uppkommer i samband med angreppet som ska ersättas.52

I förarbetena till den finska motsvarigheten till kränkningsersättning anges att ersättning för lidande också har en symbolisk

betydelse. Den genom lag tryggade rätten till lidandeersättning

innebär en bekräftelse av att vissa kränkningar som riktar sig mot en person är klandervärda ur samhällets synvinkel och att samhället erkänner att dessa kränkningar orsakar offret lidande. I denna mening kan rätten till lidandeersättning innebära ett slags moralisk gottgörelse för den som utsatts för en kränkning.53

Skadestånd för psykiskt lidande avser däremot det lidande och obehag som den skadelidande får utstå under den akuta sjuktiden.54Det kan vara sömn- och koncentrationssvårigheter, ångest, depressiva reaktioner samt oro för framtiden. Det krävs vanligtvis att den skadelidande är sjukskriven, samt att lidandet är medicinskt påvisbart. Syftet anses vara att kompensera för det lidande som uppstått på grund av handlingen.

Diskrimineringslagen

I 1 kap. 4 § 4 och 5 diskrimineringslagen (2008:567) anges att diskriminering bland annat kan utgöras av två typer av trakasserier. Med trakasserier avses ett uppträdande som kränker någons värdighet och som har samband med kön, könsöverskridande identitet eller uttryck, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionshinder, sexuell läggning eller ålder, medan sexuella trakasserier avser ett uppträdande av sexuell natur som kränker någons värdighet.55

Trakasserier kan avse fysiskt, verbalt eller annat uppträdande. Handlingarna eller bemötandet ska innebära missgynnande i form av skada eller obehag och på så sätt kränka den enskildes värdighet. Helt bagatellartade skillnader i bemötande bör inte betraktas som missgynnande och därmed trakasserier. Exempel på diskriminerande

51 A. prop. s. 52 och 74. 52 Friberg, a.a. s. 64. 53 RP 167/2003 s. 21. Med en sådan infallsvinkel kan utgången i de fall där den utsatte inte uppfattat kränkningen som sådan förstås, se t.ex. det omskrivna rättsfallet NJA 2007 s. 540. 54Prop. 2000/01:68 s. 24. 55Prop. 2007/08:95 s. 104.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

trakasserier är nedsättande tillmälen på grund av den utsattes eller någon annans tillhörighet eller anknytning till någon av diskrimineringsgrunderna. Det kan handla om rasistiska texter, bilder, märken och klotter eller sådant som att någon visslar, stirrar eller gör kränkande gester. Trakasserier kan vidare utgöras av nedsvärtning eller ett förlöjligande eller förnedrande uppförande som till exempel kommentarer om utseende eller beteende.56

Vid sexuella trakasserier måste uppträdandet vara av sexuell natur. Uppträdandet kan vara verbalt, icke-verbalt eller fysiskt. Verbalt uppträdande av sexuell natur kan utgöras av ovälkomna förslag eller påtryckningar om sexuell samvaro. Icke-verbalt uppträdande av sexuell natur kan bland annat handla om att visa pornografiska bilder, föremål eller skrivet material. Fysiskt uppträdande av sexuell natur kan vara oönskad fysisk kontakt, till exempel beröring, klappande, nypande eller att någon stryker sig mot en annan persons kropp.57

För att det ska vara fråga om trakasserier ska handlandet eller beteendet vara oönskat. Det är den utsatte som avgör om beteendet eller handlingarna är oönskat och kränkande. Bedömningen ska alltså inte göras utifrån antaganden om en allmänt omfattad mening om vilka beteenden som typiskt sett kan sägas vara "ägnade att" kränka någons värdighet.58

Den som bryter mot ett förbud mot diskriminering eller inte uppfyller sina skyldigheter att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier eller sexuella trakasserier enligt lagen ska enligt 5 kap. 1 § diskrimineringslagen betala diskrimineringsersättning för den kränkning som överträdelsen innebär.

Kränkande behandling enligt skollagen

Enligt 6 kap. 3 § skollagen (2010:800) avses med kränkande behandling ett uppträdande som utan att vara diskriminerade enligt diskrimineringslagen kränker ett barns eller en elevs värdighet. Enligt 6 kap. 9 § skollagen får en huvudman eller personalen inte utsätta ett barn eller en elev för kränkande behandling. Skulle så ske ska huvudmannen enligt 12 § betala skadestånd till eleven för

56 A. prop. s. 492 f. 57 A. prop. s. 494. 58 A. prop. s. 493.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

kränkningen. Skadestånd ska inte utgå om kränkningen är ringa. I 5 kap. 6 § skollagen föreskrivs att rektor eller en lärare får vidta de omedelbara och tillfälliga åtgärder som är befogade för att tillförsäkra eleverna trygghet och studiero eller för att komma till rätta med en elevs ordningsstörande uppträdande. En sådan åtgärd får vidtas endast om den står i rimlig proportion till sitt syfte och övriga omständigheter.

Kränkande behandling kan vara mobbning och liknande beteenden som har sin grund i att någon till exempel är överviktig, har en viss hårfärg eller är en ”plugghäst”. Kränkande behandling kan föreligga utan att den som kränker anger någon specifik egenskap hos den utsatta. Att knuffa eller rycka någon i håret, liksom att sätta krokben, kan också vara kränkande behandling. Detsamma gäller psykiska kränkningar genom till exempel utfrysning. Det ska vara fråga om märkbara och tydliga kränkningar. Den som känner sig illa behandlad måste göra klart för den som beter sig illa att han eller hon känner sig kränkt av dennes uppträdande.59 I förarbetena framhålls också att lagens definition är mycket vid och måste så vara för att fånga in de handlingar som ska motarbetas. Skadestånd ska utgå så snart kränkningen är av betydelse. Mer bagatellartade företeelser, som är naturliga inslag i mellanmänskliga och ömsesidiga relationer, bör inte anses som kränkande behandling.60 Vad gäller avgränsningen mot det straffbara anges följande i propositionen.

De flesta handlingar och beteenden som avses med "annan kränkande behandling" kan sannolikt bedömas som brottsliga gärningar, t.ex. ofredande, olaga hot, misshandel etc., fast de begås av underåriga. Det går emellertid inte att avgränsa den kategori handlingar som avses med "annan kränkande behandling" till enbart brottsliga handlingar. Vissa beteenden kan för ett barn eller en elev uppfattas som mycket kränkande, vilket den som kränker också inser, utan att handlingen vid en domstolsprövning skulle kunna leda till en fällande dom i ett brottmål. Även denna kategori handlingar bör kunna aktualisera ett skadeståndsansvar enligt denna lag. För att skadestånd skall bli aktuellt krävs då att kränkningen inte är ringa.61

59Prop. 2005/06:38 s. 136 f. och prop. 2007/08:95 s. 575. 60Prop. 2005/06:38 s. 112. 61 A. prop. s. 137.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

3.9. Våldsbegreppet i socialt orienterad forskning

Även på detta fält tycks det pågå en ständig diskussion om vilka handlingar som ska omfattas av våldsbegreppet. Det finns de som anser att begreppet ska definieras snävt, i linje med det straffrättsliga våldsbegreppet med fokus på fysiskt våld, och de som anser att det ska vara brett, inkluderande en rad olika handlingar som syftar till att kontrollera den utsatte. Inom den feministiska våldsforskningen har våld företrädelsevis definierats brett och med utgångspunkt från den utsattas upplevelse av kränkning.62 Vissa forskare har också påpekat att få andra fenomen som har benämnts på så många olika sätt inom och utom sociologin. Det kan således konstateras att det finns såväl teoretiska som politiska konflikter kring vilket begrepp som är det mest korrekta.63 Ett brett våldsbegrepp, som inkluderar såväl synligt våld som det latenta hot om våld som kännetecknar en våldsam relation, tycks dock vara det mest förekommande.64 Flera våldsforskare lyfter fram kontroll som ett centralt moment både som medel och som mål för mäns våldsutövning.65 Det som är utmärkande för mäns våld mot kvinnor i nära relationer enligt många av de feministiska forskarna är ett sammantaget mönster av kontrollerande tekniker som tar sig olika uttryck. En viktig del av den feministiska våldforskningen handlar därför om att synliggöra hur de olika våldshandlingarna och kontrollerande teknikerna tillsammans bildar ett mönster av våld som måste förstås sammantaget.66 Som vi kommer att se i kapitel fem var detta en viktig utgångspunkt för Kvinnovåldskommissionens förslag i samband med att fridskränkningsbrotten infördes. Våldshandlingarna kan inte separeras och isoleras från varandra utan att helheten går förlorad. Utvecklingen av våldet i relationen beskrivs ofta som en process, inom vilken våldets frekvens och allvarlighetsgrad ökar

62 T.ex. Kelly, Surviving sexual violence. 63 Holmberg, Enander och Lindgren, Ett litet ord betyder så mycket: Alliansregeringen, Handlingsplanen och betydelseförskjutningar av begreppet mäns våld mot kvinnor s. 257– 278, med vidare hänvisningar. I den svenska kontexten kan följande exempel nämnas: lägenhetsbråk, familjevåld, kvinnofrid, kvinnovåld, mansvåld, kvinnomisshandel, våld mot kvinnor, partnervåld, relationsvåld, mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Det särskilt känsliga tycks vara om män ska synliggöras som förövare eller inte. 64 Se t.ex. Nilsson & Lövkrona, Våldets kön – kulturella föreställningar, funktioner och konsekvenser s. 53, Brännvall, Frigörelse med förhinder: om polisanmälan när kvinnor tar sig ur mäns våld i nära relationer s. 47 och Ekbrand, Separationer och mäns våld mot kvinnor s. 108. 65 Brännvall, a.st. med vidare hänvisningar. 66 Brännvall, a.a. s. 48 med vidare hänvisningar.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

successivt, med följden att den utsattas livsutrymme minskar. Våldet normaliseras och för denna process har begreppet våldets

normaliseringsprocess kommit att fungera som en förklaringsmodell.

Genom olika kontrollmekanismer (kontrollerad gränsmarkering, isolering, samt växling mellan våld och värme) förflyttas gränserna för vad som är att betrakta som acceptabelt eller inte inom ramen för parrelationen successivt.67

En definition av våld som ofta återkommer är den som Per Isdal, grundaren till den norska organisationen Alternativ till Vold, myntat. I hans definition är våld varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller avstå från att göra något den vill.68 Enligt Isdal innehåller våld två centrala element. Det ena är ”budskapets verksamma element”, vilket är orsakandet av skada, smärta, fruktan eller kränkning. Det andra är att beteendet är målinriktat i den meningen att det utgör ett försök att påverka eller styra en annan individs beteende.69 Han menar vidare att det finns fem olika undergrupper till våld: fysiskt, psykiskt, sexuellt, materiellt och latent våld, enligt följande.

Fysiskt våld: våld som innebär fysisk kontakt (sparkar, slag, knuffar, stryptag, örfilar). Är den mest grundläggande formen av våld.

Psykiskt våld: är dels att skada, skrämma eller kränka på alla sätt som inte är direkt fysiska till sin natur, dels att styra eller dominera andra människor med hjälp av bakomliggande makt eller hotbild. Psykiskt våld kan delas in i sju undergrupper: direkt hot, indirekt hot, degraderande och förödmjukande beteende, kontroll, utagerande svartsjuka, isolering och emotionellt våld.

Sexuellt våld: alla handlingar som riktas mot en annan persons sexualitet. Våldet kan sträcka sig från sexuella trakasserier och kränkningar via påtryckning för att få sex till brutal våldtäkt och sexuell tortyr. Är den mest nedbrytande våldsformen eftersom den drabbar något privat och sårbart.

Materiellt våld: våld mot materiella ting och ägodelar (slå i dörrar och väggar, förstöra ägodelar av särskild betydelse för den andre).

Latent våld: våld som skrämmer och hotar i kraft av sin möjlighet. Den som utsätts för våld i en nära relation lever i ständig beredskap för risken

67 Se avsnitt 5.4 om normaliseringsprocessen. 68 Isdal, Meningen med våld s. 34. 69 Isdal, a.a. s. 36.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

om nytt våld. Den som är utsatt skapar ett strategiskt och anpassat beteende för att undvika våld.70

En sak tycks det dock råda viss enighet om på forskningsfältet; nämligen att det psykiska våldet är den våldsyttring som först visar sig i en relation. Det är genom det psykiska våldet som de största känslomässiga ärren uppstår och även det som upplevs mest oförutsebart och stressande, men trots detta förminskas det som ”ömsesidiga bråk” eller konflikter.71

Det kan slutligen noteras att våld inte har någon klar definition på det medicinska fältet trots att omfattande forskning har skett under de senaste decennierna. Som framhållits är det till stor del en följd av att våld kan ta sig så många uttryck. Det är därför inte meningsfullt att fånga begreppet i en enkel formel.72

3.10. Ytterligare exempel på våld

Sexuellt våld

Sexuellt våld, eller sexualiserat våld, är en paraplyterm som inbegriper och håller ihop olika former av övergrepp mot kvinnor. Termen är en översättning från engelskan och betyder könsrelaterat våld. Det kan således omfatta fysiskt, psykiskt och sexuellt våld, exempelvis kvinnomisshandel, våldtäkt, sexuella trakasserier och övergrepp samt fysiskt våld mot barn, prostitution och våldspornografi. Att tvinga någon att se på pornografi kan beskrivas som en form av sexuellt våld. Begreppet har också en teoretisk betydelse som innebär att dessa fenomen hålls samman och förstås som ett uttryck för manlig överordning och kvinnors och barns underordning, det vill säga relaterar till kön och makt.73 Begreppet är vanligt i den feministiska våldsforskningen.

70 Isdal, a.a. s. 37 och 43 ff. Isdal framhåller att han inte tar med ekonomiskt våld, det vill säga våld i form av kontroll över ekonomi och materiella tillgångar vilket i sin tur ökar isolering och utsatthet, då han anser att det faller under kontroll, som en del av det psykiska våldet. 71 Sinisalo m.fl. (red.), Våld i nära relationer: socialt arbete i forskning, teori och praktik s. 36, Brännvall a.a. s. 156 och 213 f. och Holmberg och Enander, Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser s. 107. 72 Se t.ex. Öberg, Exposed to violence s. 16. 73 Kelly, a.a., Sinisalo m.fl. (red.), a.a. s. 37, SOU 2005:66 s. 355 och SOU 1995:60 s. 51, där begreppet inte används vidare.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

Ekonomiskt våld

Våld i nära relationer beskrivs av bland annat WHO som en folkhälsofråga, då våldet ofta leder till försämrad hälsa, sjukskrivning, arbetslöshet och svårigheter med bostadssituationen hos den utsatta.74 Kvinnor har också typiskt sett lägre inkomst än männen. Socialstyrelsen har bedömt att Försäkringskassan handlägger omkring 11 000 fall årligen som rör sjukskrivning, rehabilitering eller aktivitetsersättning relaterat till misshandel, grov kvinnofridskränkning och olaga hot mot kvinnor. Enligt Socialstyrelsen är de ekonomiska konsekvenserna ofta långvariga.75

Studier visar att uppbrott inte sällan för med sig negativa ekonomiska konsekvenser särskilt för kvinnor. Att sakna de ekonomiska möjligheter som krävs för att lämna en relation och därmed vara rädd för att inte ha någonstans att ta vägen utanför den våldsutsatta relationen ökar såklart risken för att den drabbade ska stanna kvar i relationen. De ekonomiska förutsättningarna påverkar möjligheten att bryta upp. Att ta kontroll över sin partners ekonomi kan således vara ett mycket effektivt medel för att inskränka den andras handlingsfrihet. Det kan till exempel framstå som omöjligt att skaffa ett eget boende. Här spelar också olika samhällsstrukturer in, och de kan både underlätta och försvåra individers möjligheter att lämna en våldsam relation.76 Med ekonomiskt våld menas huvudsakligen handlingar som syftar till att styra och kontrollera en persons möjligheter att införskaffa, använda och bibehålla sina ekonomiska resurser. Den ekonomiska kontrollen kan bestå av att ta fullständig kontroll över en annans ekonomi, att begränsa insynen i den gemensamma ekonomin, att undanhålla inkomster och att pytsa ut fickpengar. Ekonomisk exploatering kan vara att skuldsätta sig och sin partner, slösa bort besparingar, stjäla från den våldsutsatta samt tvinga personen att skriva på lån. Det kan också vara fråga om att kontrollera och störa den våldsutsatta på arbetsplatsen, tvinga denne att vara vaken och tvinga fram sjukskrivningar på grund av

74 Se t.ex. Trygged m.fl., Våldsutsatta kvinnor drabbas av långsiktiga negativa ekonomiska konsekvenser s. 605 och Socialstyrelsen, Dödsfallsutredningar 2016–2017 s. 14. 75 Socialstyrelsen, Könsperspektiv i det försäkringsmedicinska beslutsstödet s. 11. 76 Ulmestig och Eriksson, Financial consequences of leaving violent men – women survivors of domestic violence and the social assistance system in Sweden s. 560 ff. Som ett exempel kan nämnas att Kronofogdemyndigheten arbetar med att underlätta för överskuldsatta kvinnor att lämna en våldsam relation genom att anpassa förbehållsbeloppet vid löneutmätning, se Kronofogden, Rapport 2021-08-30 Redovisning av regeringsuppdraget om inriktning för det fortsatta arbetet med jämställdhetsintegrering 2022–2025 s. 3.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

våld i hemmet. Helt enkelt en strävan att begränsa den våldsutsattas möjligheter till egna inkomster.77 Genom att efter en separation inte betala av gemensamma bostadslån och att underlåta att betala underhåll kan kontrollen fortgå under en lång tid också efter uppbrottet. Även skadegörelse och andra förmögenhetsbrott i syfte att skrämma eller kränka offret kan betecknas som ett slags ekonomiskt våld.78

I sammanhanget är överskuldsättning ett viktigt begrepp. Det innebär ytterligare svårigheter att lämna relationen, då det innebär svårigheter att få nya lån för att köpa bostad, svårt att få hyreskontrakt och mobilabonnemang till exempel. Dessutom kan Kronofogdemyndigheten besluta om att en skuldsatt person ska ha löneutmätning av sin inkomst, vilket också begränsar främst kvinnors handlingsfrihet i det nu diskuterade avseendet.

Försummelse

I direktiven till denna promemoria anges att det är av vikt att utredaren även beaktar försummelse vid bedömningen av psykiskt våld. Som ett exempel nämns att en person som är beroende av vård och omsorg inte får de läkemedel han eller hon behöver eller lämnas ensam. Försummelse har traditionellt setts som ett av flera sätt på vilka barn kan fara illa och begreppet har länge ingått som en komponent i det vidare begreppet barnmisshandel. Tidigare användes också ordet omsorgssvikt. Just försummelse anses därför vara i viss mån underutforskat. Den forskning som finns visar dock att försummelse ger lika allvarliga skador som misshandel och sexuella övergrepp. Försummelse är i de flesta fall en form av underlåtenhet – det är en handling som uteblir där ett behov finns. Det handlar inte om försummelse om det sker vid något enstaka tillfälle, utan om situationer som pågår under en viss tid.

Försummelse delas ofta in i fem undergrupper: fysisk, emotionell, medicinsk, utbildningsmässig och försummelse av psykisk hälsa. Fysisk försummelse innebär att inte få tillräckligt med mat eller rätt kläder för rätt väder, men också att föräldrar inte ser till sina barn i tillräcklig utsträckning så att barnen utsätts för faror.

77 Se t.ex. Adams m.fl., Development of the scale of economic abuse s. 563 ff. och Postmus, Understanding economic abuse in the lives of survivors s. 411 ff. 78 Isdal, a.a. s. 43–45.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

Medicinsk försummelse är att till exempel inte ge en person adekvat

medicin eller vård. Emotionell försummelse är att ”bli kränkt för den man är”, bli hånad eller förminskad. Barn som inte är älskade eller önskade blir ofta emotionellt försummade. Utbildningsmässig

försummelse innebär att inte få gå i skolan eller inte få tillräcklig hjälp

med läxor.79

I Barnkonventionens artikel 19 används begreppet försumlig

behandling. I FN:s barnrättskommittés förklarande kommentar

definieras vanvård eller försumlig behandling enligt följande.

Vanvård innebär underlåtenhet att uppfylla barnens fysiska och

psykiska behov, att inte skydda dem mot fara eller att underlåta att utnyttja vård, födelseregistrering eller andra tjänster när de som är ansvariga för barnens omvårdnad har medel, kunskap och tillgång till tjänster för att göra det. Det omfattar

a) fysisk vanvård: underlåtenhet att skydda barnet från skada, bland annat genom brist på tillsyn, eller underlåtenhet att tillgodose barnets grundläggande behov, till exempel tillräcklig föda, husrum, kläder och grundläggande sjukvård

b) psykisk eller känslomässig vanvård: bland annat avsaknad av emotionellt stöd och kärlek, kronisk ouppmärksamhet gentemot barnet, omvårdare som är ”psykiskt otillgängliga” genom att negligera små barns tecken eller signaler, och exponering för våld i parrelationer, narkotika- eller alkoholmissbruk

c) vanvård av barnens fysiska eller psykiska hälsa: vägran att ge tillgång till nödvändig sjukvård

d) pedagogisk vanvård: underlåtenhet att följa lagar som kräver att omvårdare ska se till att deras barn får utbildning genom skolgång eller på annat sätt

e) övergivande: ett bruk som är ett stort problem, och som i vissa samhällen i oproportionerligt hög grad drabbar bland annat utomäktenskapliga barn och barn med funktionsnedsättning.80

Socialstyrelsen har i sin granskning av föräldrars dödliga våld mot barn konstaterat att i de flesta fall hade barnet, innan det dödades, varit fysiskt, emotionellt, medicinskt eller utbildningsmässigt

79 Båda styckena bygger på Nilsson och Tingberg, Kunskapsöversikt om försummelse s. 6 med vidare hänvisningar. 80 Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 13 (2011, reviderad mars 2014) p. 20. WHO definierar försummelse på ett liknande sätt.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

försummat till exempel på grund av förälderns depression, vanföreställningar eller missbruk. Enligt Socialstyrelsen kan försummelse få lika allvarliga konsekvenser för ett barn som våld.81

I detta sammanhang knyter begreppet försummelse an till det ansvar som en förälder har enligt föräldrabalken. Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och för att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran tillgodoses. Vårdnadshavaren svarar också för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till dess ålder, utveckling och övriga omständigheter.

I tidigare betänkanden har framförts att föräldrar som försummar sitt barn inte gör det avsiktligen utan snarare för att vårdnadshavaren har egna psykiska eller andra problem som får till följd att denne saknar förmåga att leva upp till de krav som föräldrarollen innebär. Av detta skäl skulle en kriminalisering av försummelse inte vara rätt väg att gå – i stället har framförts att fokus bör koncentreras till att stötta föräldrar i deras föräldraskap då det framstår som mer ändamålsenligt än straffrättsliga reaktioner.82 Resonemanget framstår som övertygande.

Även personer med funktionsnedsättningar kan nämnas som en särskilt sårbar grupp vad gäller just försummelse. Dessa är nämligen inte sällan beroende av sin omgivning för att klara sin vardag. Försummelse i dessa relationer sker för att skapa otrygghet, och det kan handla om att inte vara behjälplig vid toalettbesök, lämna personen utan tillsyn och att undanhålla hjälpmedel som rullatorer, hörapparater och dylikt. Studier visar också att detta är en grupp som är särskilt utsatta för sexuellt våld. Det som är kännetecknande för det våld som används är att det finns en medvetenhet om själva funktionshindret hos gärningspersonen och det är detta som utnyttjas.83

81 Socialstyrelsens utredningar av vissa skador och dödsfall 2018–2021 s. 49 med vidare hänvisning till Dubowitz m.fl., Physical abuse and neglect of children. 82 Se t. ex. SOU 2001:72 s. 336. 83 Sinisalo m.fl. (red.), Våld i nära relationer s. 39 och NCK-rapport 2013:1 Våld mot kvinnor med funktionsnedsättning.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

Våld mot husdjur

Enligt direktiven ska utredaren vid bedömningen av psykiskt våld beakta fysiskt våld eller hot om våld som riktas mot husdjur. Att det finns ett samband mellan våld mot husdjur och våld mot till exempel kvinnor i nära relationer har visats i forskning som genomförts främst i USA sedan början av 1990-talet.84 Enligt forskaren Carol J. Adams är våld mot husdjur en våldshandling riktad mot både djuret och kvinnan. En annan studie som kan nämnas är en av Frank Ascione med flera: Battered Women’s Reports of Their Partners’ and

Their Children’s Cruelty to Animals som publicerades 1998. Av den

sistnämnda framgick att en betydande del av kvinnorna (71 procent) i studien hade varit med om att deras manlige partner hotat att skada eller döda eller faktiskt skadat eller dödat en eller flera av deras husdjur.85

I Sverige är detta ett underutforskat område, men det finns en rapport. I denna framgår sammanfattningsvis att många kvinnor som söker stöd hos kvinnojourer inte sällan också berättar om våld mot familjens husdjur. Detsamma gäller de som vänder sig till brottsofferjourer.86 Det som visats i de amerikanska studierna är således verklighet också i Sverige och det kan konstateras att det finns ett samband mellan mäns våld mot kvinnor i nära relationer och våld mot djur.

En tydlig trend under senare år är därtill att sällskapsdjur får en alltmer central plats i hemmet som familjemedlemmar, vilket gör att synen på våra husdjur förändras.87 Det blir också allt fler husdjur i hushållen. Under 2017 genomförde Novus på uppdrag av Svenska

84 Se t. ex. Adams, Woman-Battering and Harm to Animals. I USA finns ett nationellt forskningscentrum, National Link Coalition, som undersöker sambandet mellan våld mot djur och våld mot människor. Denna organisation har inspirerat till det svenska nationella kunskapscentrumet Se sambandet, som fokuserar på just sambandet mellan våld mot kvinnor/partner, barn, äldre och våld mot familjedjur. 85 Ascione, Battered Women’s Report of Their Partners’ and Their Children’s Cruelty to Animals s. 119 ff. 86 Holmberg, Med husbondens röst – om våld mot djur i misshandelsrelationer. Se också Holmberg och Lilliesköld, Inte utan min hund. Hur kvinno- och tjejjourer kan arbeta med sambandet som är en manual till landets kvinnojourer om sambandet mellan mäns våld mot kvinnor och tjejer och våld mot djur. 87SOU 2011:75 s. 320 och 337. Även de skadeståndsrättsliga målen NJA 2001 s. 65 I–II belyser det nu sagda. Fallen handlar om ersättning för skada på katt respektive hund och HD anförde i domskälen att skadorna visserligen var att klassificera som sakskador, men att sällskapsdjur å andra sidan inte kan betraktas som vilka saker som helst. Veterinärkostnader som klart översteg djurens värde ansågs ersättningsgilla. Se härtill Andersson, Ersättningsproblem i skadeståndsrätten s. 283 ff.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

Kennelklubben (SKK), Agria djurförsäkring och Royal Canin en undersökning om hundar och katter i svenska hem. Resultatet av undersökningen visar att det finns cirka 881 000 hundar och 1 443 000 katter i landet. I undersökningen deltog 4 500 svenskar och enligt undersökningen har 34 procent av hushållen sällskapsdjur.

Redan när kvinnofridsreformen utvärderades i början av 2000talet framhölls sambandet mellan mäns våld mot kvinnor och deras husdjur. I betänkandet betonades att n mans våld mot en kvinnas husdjur alltid innebär ett trauma för och ett indirekt eller direkt hot mot kvinnan (förutom det våld som djuren utsätts för som sådant). Det konstaterades att husdjur nästan alltid innebär ett hinder för våldsutsatta kvinnor att erhålla hjälp, eftersom de inte självklart kan tas med till berörd hjälpinstans. Utredningen framhöll att detta bör tas upp på veterinärutbildningen och andra utbildningar där det kan vara relevant, samt att sambandet mellan våld mot djur och mäns våld mot kvinnor bör beaktas inom utbildningar för dem som i sin yrkesutövning förväntas möta kvinnor som har utsatts för våld.88

Brå har i en utvärdering av det arbete som sker i landet kring mäns våld mot kvinnor 2014 konstaterat att ett antal länsstyrelser under 2013 valde att lyfta fram sambandet mellan våld mot djur och våld i nära relationer som ett angeläget område. Som exempel kan nämnas att Länsstyrelsen i Västmanland har arbetat med frågan inom ramen för projektet Djur och våld sedan 2012 i ett arbete som kommit att kallas Västmanlandsmodellen.89 Som ett led i arbetet har länsstyrelsen, tillsammans med bland annat socialtjänsten och polismyndigheten, tagit fram en samverkansplan. I denna lyfter länsstyrelsen fram att det har visat sig att handlingar att skada djur kan ha dubbla avsikter: dels att skada djuret, dels att skada, kontrollera och straffa kvinnor och barn. Våld mot husdjur utsätter därmed kvinnor och barn för ytterligare påfrestningar och försvårar uppbrottsinsatser, men också utredningar och stödinsatser. Kvinnor kan till exempel stanna i en våldsam relation av rädsla för att djuren kan fara illa och tacka nej till stödboenden av samma anledning. Länsstyrelsen menar därför att det måste finnas en möjlighet att placera djur när kvinnan lämnar en relation om det inte finns möjlighet att ta med djuret till ett skyddat boende. Våld i nära

88SOU 2004:121 s. 192, med hänvisning till Holmberg, Med husbondens röst – om våld mot djur i misshandelsrelationer. 89 Länsstyrelsen i Västmanland, Västmanslandsmodellen – en utvärdering av Länsstyrelsens arbete med att upptäcka våldsutsatta inom djurskydd.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

relation leder därtill inte sällan till att den utsatte isoleras och då kan ett husdjur vara den enda meningsfulla relationen som den utsatta har. Ett uppbrott blir då synnerligen svårt. Hot om att skada husdjur kan förstås som en del av psykiskt våld i en relation. Av dessa anledningar finns det ett stort behov av att uppmärksamma och se sambandet mellan dessa våldsyttringar.90

När skadegörelse kom att ingå i brottskatalogen i 4 kap. 4 a § brottsbalken, hade remissinstansen Djurens rätt påpekat att det torde förekomma att gärningspersonen i samband med kränkningar av en närstående också använder våld mot offrets djur och att djurplågeri därför borde ingå i brottskatalogen. Regeringen menade dock att djurplågeribrottets skyddsintresse är att djur inte ska utsättas för lidande och att det var mer lämpligt att låta skadegörelse ingå i brottskatalogen i stället.91 Ytterligare ett problem som lyfts fram av ett antal remissinstanser är att djurplågeri inte sällan konsumeras av annan brottslighet samt prioriteras bort under förundersökningen eftersom det har ett lägre straffvärde än till exempel misshandel eller ett fridskränkningsbrott.

3.11. Våld mot grupper i särskild utsatthet: barn, äldre personer, personer med funktionsnedsättning, HBTQi-personer och utrikes födda kvinnor

Barn, äldre, personer med funktionsnedsättning, hbtqi-personer och utrikes födda kvinnor lyfts ofta fram som särskilt sårbara för den typ av beteenden som har beskrivits ovan.92 Regeringen har också i sitt åtgärdsprogram med 99 åtgärder för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor identifierat särskild sårbarhet i vissa grupper som ett av fyra särskilda utvecklingsområden. Grupperna är hbtqi-

90 Länsstyrelsen i Västmanland, Samverkansplan – Våld i nära relation och våld mot djur, version 2, december 2017. 91Prop. 2012/13:108 s. 14. 92 Se t.ex. WHO, FN:s handlingsplan från Peking 1995 och FN:s kvinnokommission 2013. I den undersökning som FRA genomförde 2014 hade 34 procent av alla kvinnor med hälsoproblem eller funktionsnedsättning upplevt fysiskt eller sexuellt våld från en partner, jämfört med 19 procent bland kvinnor utan hälsoproblem eller funktionsnedsättning.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

personer,93 äldre personer, personer med funktionsnedsättning,94personer med skadligt bruk och beroende, personer i ekonomisk utsatthet samt utrikes födda kvinnor.95 Personer som tillhör en sådan grupp lever under omständigheter som kan bidra till ytterligare sårbarhet och utsatthet om också våld förekommer.

Som ett exempel på att dessa grupper alltmer uppmärksammas kan nämnas att ett nytt nationellt mål och en ny inriktning för funktionshinderpolitiken antogs 2017. Det nya målet är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning.96

Att hög ålder, liksom intellektuella och psykiska funktionsnedsättningar, innebär ett ökat beroende av omgivningen är självklart. Exempel på begränsningar som följer med en funktionsnedsättning är svårigheter att klara sig själv i det dagliga livet och bristande delaktighet i arbetslivet, i sociala relationer, i fritids- och kulturaktiviteter, i utbildning och i demokratiska processer. Det handlar således framför allt om vad som kan beskrivas som bristande tillgänglighet i omgivningen. Att ett sådant beroende i sig är en viktig riskfaktor när det handlar om att utsättas för våld står klart. Beroendet för också med sig en ökad risk för upprepat våld – möjligheten att ta sig ur en destruktiv relation minskar med

93 Enligt RFSL:s officiella begreppsanvändning är hbtqi ett paraplybegrepp för homosexuella, bisexuella, transpersoner, queera och intersexpersoner. Transpersoner är i sin tur enligt Diskrimineringsombudsmannen ett paraplybegrepp för ett antal olika transidentiteter som exempelvis transvestiter, intersexuella samt personer som definierar sig bortom kön och inte inom könsidentiteten kvinna eller man. Intersex är en benämning som används för att förklara tillstånd där den kroppsliga utvecklingen inte är entydig i fråga om kön. Begreppet intersex innefattar ett stort antal kroppsliga tillstånd. Exempelvis kan det röra sig om ett barn som föds med tvetydiga könsorgan, men det är inte alltid som ett intersexuellt tillstånd är tydligt eller upptäcks vid födseln, se prop. 2017/18:59 s. 10 f. 94 Funktionshinder och handikapp används ofta som synonyma begrepp. Enligt WHO:s definition är ett funktionshinder den begränsning eller det hinder som gör att en människa till följd av en skada inte kan utföra en aktivitet på det sätt eller inom de gränser som kan anses som normalt. Enligt Socialstyrelsens termbank är en funktionsnedsättning en varaktig nedsättning av fysisk, psykisk eller intellektuell funktionsförmåga medan ett funktionshinder är den begränsning som en funktionsnedsättning innebär för en person i relation till omgivningen. 95 Se informationsmaterial från Arbetsdepartementet, A2021/02397, Åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor 2021–2023. Se också dir. 2022:44 genom vilket en utredare fått i uppdrag att utreda och ta fram förslag på åtgärder som särskilt syftar till att skynda på utrikes födda kvinnors etablering på arbetsmarknaden. 96Prop. 2016/17:188, bet. 2016/17:SoU5 och rskr. 2017/18:86.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

beroendet.97 Våldet kan också ta sig andra uttryck och till exempel pågå genom försummelse och underlåtenhet. Det kan handla om att inte ge barn praktiskt stöd som att anmäla sig till aktiviteter eller ansöka om stödinsatser. Det kan också vara att personen inte får sin medicin, inte får gå till skolan eller inte får hjälp med att gå på toaletten.98 Enligt en svensk studie bland rörelsehindrade och synskadade kvinnor hade en tredjedel av de tillfrågade utsatts för hot, våld eller sexuella trakasserier av män efter sin 15-års dag.99 Vad särskilt gäller barn med funktionsnedsättningar visar internationella studier att de löper tre till fem gånger större risk att utsättas för någon typ av våld än andra barn. Svenska studier visar att överrisken att bli utsatt för misshandel i hemmet är 1,7–2,1 gånger större för barn med funktionsnedsättning.100 I detta avsnitt ges några exempel för att illustrera denna särskilda utsatthet.101

I samkönade relationer kan hot om att avslöja personens sexuella läggning för familj och vänner leda till att gärningspersonen får ökad kontroll över den utsatte.102 Därtill har könstillhörigheten hos förövaren och den våldsutsatta betydelse både för hur omgivningen uppfattar våldet, benägenheten hos den våldsutsatta att anmäla och söka hjälp samt för det bemötande hon eller han får. Det omgivande samhällets heterosexuella normer innebär att våld i samkönade relationer ofta osynliggörs eller bagatelliseras.103

Detta kommer tydligt till uttryck i en avhandling från 2021 som undersöker våld i lesbiska och queera parrelationer. Avhandlingen bygger på intervjuer med 25 personer som upplevt våld och i den framhålls att det psykiska våldet var den mest förekommande typen av våld i dessa relationer. På grund av att några fysiska märken inte uppstår framhöll flera av de intervjuade att det är svårt att identifiera och beskriva de psykiska övergreppen som våld. Många av de intervjuade berättade också att de kontrollerades av sin partner och

97 Socialstyrelsen, Våld. Handbok om socialtjänstens och hälso-och sjukvårdens arbete med våld i nära relationer s. 22 f. samt Brå-rapport 2007:26, Våld mot personer med funktionshinder. 98Prop. 2021/22:138 s. 7. 99 HANDU, Mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Se också Myndigheten för delaktighet, Mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättning. Utvecklingsområden till den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. 100 Svedin m.fl., Om barn med funktionsnedsättning i Sverige och deras utsatthet för våld och kränkningar. 101 För en rent statistisk genomgång om utsatthet se SOU 2018:37 s. 5157. 102 RFSL, Kunskap och erfarenheter av arbete med våldsutsatta HBTQ-personer. Ett kunskapsstöd från RFSL stödmottagning s. 24 ff. 103 A.st.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

att våldet var upprepat och en pågående process. Den utsatte blev långsamt isolerad från sina sociala nätverk och det ledde till utökade möjligheter för gärningspersonen att utöva kontroll. Många av de intervjuade beskrev att de inte såg sig själva som offer för våld i nära relationer – dels för att psykiskt våld inte erkänns, dels för att deras upplevelser inte stämde överens med den ideala bilden av våld i nära relationer, nämligen primärt som fysiskt våld i heterosexuella relationer.104

Även så kallad omvändelseterapi eller omvändelseförsök bör nämnas i sammanhanget. Det är i korthet försök från omgivningen att omvända personen från homosexuell till heterosexuell, eller att få personen att inte identifiera sig som hbtqi-person. Flera länder, bland annat Nya Zeeland, Kanada, Tyskland och Malta, har kriminaliserat omvändelseterapi och frågan fick under början av 2022 politisk uppmärksamhet i Sverige. Regeringen gav Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) i uppdrag att sammanställa kunskap om unga hbtqi-personers utsatthet för omvändelseterapi.105 Uppdraget redovisades i mars 2022. MUCF använder sig av begreppet omvändelseförsök i stället för omvändelseterapi då det bättre avspeglar vad det innebär. Enligt MUCF innebär omvändelseförsök försök att få någon att förändra,

permanent dölja eller avstå från att leva i enlighet med sin sexuella läggning eller könsidentitet eller uttrycka kön på det sätt personen själv vill. Det underlag som ligger till grund för rapporten, bland annat

enkäter och intervjuer med unga hbtqi-personer, pekar på att det finns unga hbtqi-personer som utsätts för omvändelseförsök i Sverige. Hur många kan dock inte uppskattas, bland annat därför att det inte finns någon systematisk dokumentation. Det är också svårt att dra en tydlig gräns mellan alla typer av hedersrelaterat våld och förtryck gentemot hbtqi-personer och omvändelseförsök i en hederskontext. I vissa fall kan det också vara svårt att dra gränsen mot andra former av utsatthet, till exempel utsatthet för hatbrott. I den nationella ungdomsenkäten 2021 uppgav dock 18 procent av samtliga hbtqi-personer att någon hade försökt att påverka deras sexuella läggning, könsidentitet eller könsuttryck. 106

104 Ovesen, Intimate Partner Violence and Help-Seeking in Lesbian and Queer Relationships: Challenging Recognition s. 157 och 186. 105 Regeringsbeslut av den 30 juli 2021, diarienummer A2020/01669/MRB. 106 MUCF, Unga hbtq-personers utsatthet för omvändelseförsök i Sverige.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

Transpersoner kan befinna sig i ett ”slags rättsligt limbo” på så sätt att det juridiskt fastlagda könet inte överensstämmer med deras könsidentitet, och detta har visat sig vara ett effektivt verktyg för gärningspersonen att utöva sin makt. Denna grupp blir därtill ofta också utsatta för hatbrott och diskriminering.107

Även ett utvisningshot mot en kvinna med ett tidsbegränsat uppehållstillstånd (så kallad uppskjuten invandringsprövning) kan verka på samma kontrollerande sätt om det utnyttjas.108 Det kan också handla om språksvårigheter, okunskap om rättigheter och begränsat socialt nätverk.109 Att en kvinna lever i Sverige som papperslös gör givetvis att hon befinner sig i en synnerligen utsatt situation som lätt kan utnyttjas.

Också gruppen unga killar och tjejer bör nämnas särskilt.110 En tonåring eller ung vuxen i en intim relation saknar ofta viktig kunskap om vad som är lämpligt beteende i en nära relation och därmed också om vad som utgör ett kränkande eller kontrollerande beteende. Därtill är unga personer i en pågående socialiseringsprocess och det finns en risk för att upplevt våld normaliseras, vilket riskerar att leda till ytterligare våld i framtida relationer.111

Att undersöka hur våld i nära relationer tar sig uttryck i ungas relationer är en relativt ny forskningsfråga i Sverige.112 Den forskning som genomförts visar dock att särskilt psykiskt våld är mycket utbrett bland unga. En studie visar till exempel att 40,2 procent av alla tjejer och killar som tillfrågats hade upplevt psykiskt våld ansikte till ansikte, och 17 procent av flickorna och 6 procent av pojkarna uppgav att det skett upprepat.113 I en annan studie uppgav 38 procent av tjejerna och 20 procent av killarna att de blivit utsatta för psykiskt våld och kontrollerande beteenden via digitala medier.

107 Eriksson, Särskild sårbarhet i Heimer m.fl. (red.) i Våldsutsatta kvinnor – samhällets ansvar s. 102 med vidare hänvisningar. 108 Nilsson och Lövkrona, Våldets kön. Kulturella föreställningar, funktioner och konsekvenser s. 54 med vidare hänvisningar. Se utlänningslagen 5 kap. 3 §, 3 g § och 16 §. 109 Socialstyrelsen, Våld i samkönade relationer s. 22. 110 Det finns ingen officiell definition av ”unga vuxna”. I denna promemoria avses unga mellan 15 och 20 år, det vill säga främst unga under högstadie- och gymnasietiden. 111 Se Stiftelsen 1000 Möjligheter, Ett år med ungarelationer.se – erfarenheter och kunskap om killars våld mot tjejer vid not 13 med vidare hänvisningar. 112 Korkmaz, Youth Intimate Partner Violence in Sweden – Prevalence and Young People’s Experiences of Violence and Abuse in Romantic Relationships s. 1, Brå-rapport 2021:15 Våld i ungas parrelationer s. 2, Stiftelsen 1000 Möjligheter, Ett år med ungarelationer.se – erfarenheter och kunskap om killars våld mot tjejer s. 12 f. och Överlien, Våld mellan ungdomar i nära relationer. Digitala arenor och utövandet av kontroll s. 80. 113 Korkmaz m.fl., Youth Intimate Partner Violence: Barriers and Bridges during the Ending Process.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

Graden av utsatthet för våld i parrelationer är åtminstone lika hög eller högre bland unga homo- och bisexuella personer än bland heterosexuella.114

Brå har i en rapport om våld i ungas parrelationer angett att våld i denna grupp i alltför liten grad ses som en fråga för rättsväsendet. Mycket få unga polisanmäler våldshandlingar i nära relationer. Några poliser som intervjuats i studien framhöll att kunskapsbrister inom polisen leder till att systematiska våldshandlingar inte fångas upp på samma sätt som för vuxna bland annat för att deras relationer inte uppfattas falla in under närståenderelationer i straffrättslig mening. Enligt Brå leder detta till att ärenden som gäller våld i ungas nära relationer ofta uppfattas som enstaka brott och att systematiken i utsattheten missas. Om ärendet går till åtal och leder till en fällande dom kommer därför enbart en liten del av det utövade våldet att träffas av straffansvaret. Flera aktörer påpekade att rättsväsendet sällan uppfattar hela bilden av det våld som utövas mellan unga. Genom intervjuerna hade också framkommit att fridskränkningsbrotten är svåra att tillämpa på systematiskt våld bland unga just på grund av det snäva närståendebegreppet. På detta sätt finns inte någon möjlighet att fånga upp det särskilt straffvärda med systematisk brottslighet mellan unga och det finns en risk för att den markering av allvaret som fridskränkningsbrotten är tänkta att ge inte kommer unga personer till del.115

Denna bild bekräftas i en rapport som är skriven utifrån unga killar och tjejers berättelser vid kontakt med den nationella stöd- och kunskapsplattformen för att motverka killars våld mot tjejer och våld i ungas parrelationer, ungarelationer.se. Många unga (personer mellan 15 och 20 år) beskrev att det saknades ett språk för att beskriva det våld som förekommer i ungas relationer. Det fanns också stora kunskapsluckor hos de unga om vad som kan definieras som våld utöver grovt fysiskt våld. I rapporten framhålls också att det digitala våldet bör ses som en del av det psykiska våldet. Genom ett quiz på hemsidan som genomförts av fler än 28 500 unika användare framkom också att åtta procent blivit kallade för nedsättande och fula ord ofta, 15 procent någon gång ibland och åtta procent ibland. 29 procent uppgav att deras partner ofta ville veta var de är och med vem de är, 22 procent någon gång och tjugo procent

114 Brå-rapport 2021:15 s. 39 f. med vidare hänvisningar. 115 Brå-rapport 2021:15 s. 89 f. och 111.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

ibland. 37 procent av de som kontaktat stödlinjen uppgav att de utsattas för psykiskt våld och tio procent digitalt våld. För fysiskt våld var siffran 29 procent och för sexuellt våld 24 procent. Även här var det psykiska våldet således vanligast.116

Som konstaterats många gånger är barn generellt sett mer utsatta och sårbara än vuxna människor. Det finns därför anledning att se särskilt allvarligt på att barn utsätts för fysiskt eller psykiskt våld. Det relativt nya brottet barnfridsbrott är ett tydligt exempel på att denna särskilda utsatthet har fått ett stort genomslag i den straffrättsliga lagstiftningen.

3.12. Slutligen några ord om samhällsutvecklingen

I inledningen till detta kapitel framhålls att vad som betecknas som våld, vilken betydelse olika typer av våld tillmäts i ett samhälle, vilket våld som upplevs som legitimt och vilket som är kriminaliserat, varierat över tiden. Som ett exempel kan nämnas att våld i nära relationer länge betraktades som något privat. Våldtäkt inom äktenskapet kriminaliserades 1965. Ett förbud mot barnaga infördes 1979 och misshandel i hemmet kom att falla under allmänt åtal först 1982. Det främsta syftet med den sistnämnda lagändringen uppgavs vara att tydliggöra att misshandel inom familjen är ett brott som är minst lika straffvärt som andra former av misshandel. Samtidigt framhölls i direktiven till utredningen att lindriga misshandelsbrott kanske även framöver skulle falla utanför allmänt åtal.117

Numera är det en självklarhet att våld inom familjen är minst lika straffvärt som annat våld. Att det sedan våld i nära relationer kom att bli en fråga som på allvar diskuterades i politiken under 1970-talet har skett en genomgripande förändring av samhällets syn på vad som utgör våld kan knappast ifrågasättas.118 Samtidigt utgår

116 Stiftelsen 1000 Möjligheter, Ett år med ungarelationer.se – erfarenheter och kunskap om killars våld mot tjejer s. 18 ff. 117 Ds Ju 1981:8 (delbetänkande av sexualbrottskommittén) och prop. 1981/82:43 s. 7 och 11. 118 Se om detta Brå-rapport 2014:8 s. 46 samt om ändrade värderingar med en ändrad syn på den personliga integritetens betydelse, Träskman, Ett besvärligt kapitel, i festskrift till Lena Holmqvist, von Hofers, Brott och straff i Sverige – Historisk kriminalstatistik 1750–2010 s. 45 f. och Aspelin, Kriminaliseringens gränser – Visionära funderingar, i festskrift till Nils Jareborg. Även regeringen framhåller att ”Det inte en gång för alla är givet vad som skall vara brottsligt. Straffansvar stadgas för olika gärningar från en tid till en annan, beroende på vilka övriga regler och värderingar som råder i samhället.”, se prop. 1994/95:23 s. 53. Liknande i SOU 2013:38 s. 479 och SOU 1953:14 s. 99.

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

lagstiftningen i viss mån även i dag från manliga normer och det är manliga perspektiv som upprätthålls i lagstiftningen.119 Fortfarande är till exempel normen för misshandel i straffrätten i hög grad manlig. Den utgår från att offer och gärningsperson är obekanta och likvärdiga i styrka och att våldet är en unik och enstaka händelse mellan dessa två individer. Det är en förståelse av våld som bättre stämmer överens med mäns erfarenheter av våld i det offentliga rummet än med kvinnors erfarenhet av våld i nära relationer.120

Så snart ett försök att lyfta fram andra värden sker präglas debatten inte sällan mycket snabbt av ord som rättsosäkerhet.121 Ett exempel på detta är att psykiskt våld inte anses höra hemma i det straffrättsliga systemet. Mot detta måste dock ställas att synen på våld har förändrats, och om denna förändring inte avspeglas i det straffrättsliga systemet finns det en risk för att sådant våld som bör omfattas av straffrättsligt ansvar inte gör det. De rättsliga normerna bör konkretisera sådana värden som växt fram i en mellanmänsklig tillvaro.122 Därtill kan ifrågasättas om Sverige har ett så starkt straffrättsligt skydd mot psykiskt våld som de internationella dokumenten kräver. Det finns också en risk för att de individer som utsätts för sådant våld som inte utgör en del av den förhärskande straffrättsliga diskursen inte vågar söka hjälp.

Ett exempel som visar hur den samhälleliga utvecklingen och förnyad kunskap lett till lagändringar är 2010 års straffmätningsreform. Här erkänner regeringen våldets psykiska konsekvenser. Syftet var att åstadkomma höjningar av straffen för de allvarliga våldsbrotten generellt och även relativt i förhållande till andra brott. I propositionen framhålls följande.

Det finns numera en större medvetenhet om att allvarliga våldsbrott innebär att offret inte bara drabbas av fysiskt våld och fysiska skador utan också utsätts för psykiska påfrestningar. Det gäller inte minst när våldet riktas mot vuxna som är närstående till förövaren eller drabbar

119 Svensson, Eva-Maria, Genus och rätt – en problematisering av föreställningen om rätten s. 15 ff. 120 Burman, Kön, makt och diskurser i straffrätten s. 391. 121 Se på detta tema och den kritik som riktats mot Kvinnovåldskommissionens förslag till 4 kap. 4 a § Lernestedt, Dit och tillbaka igen. Om individ och struktur i straffrätten s. 148: ”Det är svårt att tro något annat än att kritikens intensitet i någon utsträckning har berott på de ideologiska överväganden (inklusive sådana relaterade till kön) som ligger bakom förslaget.” 122 A.a. s. 237.

Ds 2022:18 Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp

barn. Även anhöriga till brottsoffret kan påverkas genom att de känner oro för offret eller upplever otrygghet för egen del.123

3.13. Slutsatser

Någon gemensam definition av psykiskt våld som accepteras och tillämpas över hela linjen existerar inte. Begreppet har inte ett enhetligt innehåll. Detta för bland annat med sig att det är svårt att jämföra statistik från olika källor och att få en bild av hur utbrett det psykiska våldet är. Att många är drabbade och att mörkertalet är stort står dock klart, liksom att psykiskt våld är ett begrepp som är tydligt etablerat och har ett stort antal gemensamma nämnare oaktat i vilket sammanhang det förekommer. Kännetecknande för det psykiska våldet är bland annat, eller kanske främst, att det ger uttryck för ett avsiktligt kontrollerande och nedbrytande beteende som leder till begränsningar i vardagen rörande till exempel klädval, umgänge, livsval, utbildning och äktenskap samt skilsmässa.124Gemensamt för flera definitioner och teorier är också beskrivningarna av våldet som något ständigt närvarande. Det är fråga om ett beteende över tid snarare än isolerade händelser. Det psykiska våldet är också det som kommer först. Kärnan i psykiskt våld är ett mönster av utsatthet. Det bör undersökas om de gärningar som i forskningen beskrivs som karaktäristiska för mäns våld mot kvinnor i nära relationer, nämligen just den psykiska dimensionen av att leva i en kontrollerande och våldsam relation, är straffbara i tillräcklig omfattning.

I förarbetena till den danska bestämmelsen om psykiskt våld konstateras kort att psykiskt våld är ett ”inarbetat begrepp på det sociala området”, även om det inte finns någon enhetlig definition (se kapitel sex). Det framhålls också att begreppet brukar användas för att beskriva ett upprepat eller kontinuerligt mönster av handling eller försummelse (eller båda delar) som har till syfte att kontrollera eller dominera den utsatte så att han eller hon underordnar sig eller bryts ned. Detta ligger nära den förståelse som spelade en avgörande betydelse för införandet av fridskränkningsbrotten och är ett

123Prop. 2009/10:147 s. 9 f. 124 Dessa drag har mycket gemensamt med så kallat hedersrelaterat våld – mekanismerna är i stor utsträckning desamma. Se t.ex. SOU 2018:69 s. 70 f., där det också påpekas att ”Hedersrelaterat våld tar sig en rad uttryck, från mer subtila inskränkningar i de utsattas levnadsvillkor till det brottsliga.”

Psykiskt våld – ett mångfacetterat begrepp Ds 2022:18

uttryck för våldets karaktär av kontinuum. Psykiskt våld beskrivs som svårt att skilja från till exempel hot om våld, liksom gränser mellan olika typer av våld, som sexuellt våld och fysiskt våld. Genom att se våldet som ett kontinuum fokuseras i stället på hur en serie våldshändelser och olika former av våld påverkar den utsatta. Det är fråga om nyansskillnader snarare än artskillnader och det finns inga tydliga skillnader mellan olika typer av våld. Nya former av våld, som digitalt våld, bör därför inte heller ses som en ny form av våld. Digitala medier bör i stället förstås som en plattform som möjliggör och identifierar våldsanvändandet. Flera av de typer av våld som beskrivits i detta kapitel bör ses som subkategorier till det psykiska våldet.125

En intressant parallell kan här dras till de försök som gjorts att beskriva vad som avses med personlig integritet. En gemensam nämnare i den diskussionen har varit att uppfatta integriteten som en ”sfär” som i olika skikt omsluter den enskilde. Ett citat från Integritetsskyddskommittén kan tjäna som exempel.

De yttre skikten rör den enskildes integritet i rent fysisk mening liksom den rumsliga, materiella och kroppsliga integriteten. Dessa yttre skikt inkluderar en mångfald vitt skilda företeelser som onekligen i viss mening är integritetskränkande – fängelsestraff, expropriation, tvång att använda bilbälte etc. – men som i varje fall i den allmänna debatten inte främst brukar förknippas med problemområdet personlig integritet. De innersta skikten, sfärens kärnområden, är däremot intimt förbundna med individen och oupplösligt sammanflätade med dennes personlighet.126

Angrepp på de innersta skikten, ”sfärens kärnområden”, är väl om något kärnan i det psykiska våldet. Det ger också en ledtråd till varför det psykiska våldet är så svårt att ringa in – spåren syns inte i det yttre utan ger avtryck i personligheten.

I nästa kapitel ges en bild över hur utbrett det psykiska våldet är.

125 Överlien, Våld mellan ungdomar i nära relationer. Digitala medier och utövande av kontroll s. 82 f. 126SOU 2007:22 s. 65.

4. Den statistiska bilden

4.1. Probleminventering

I direktiven till denna promemoria framhålls att det är betydligt

vanligare att bli utsatt för psykiskt våld än fysiskt våld i en nära

relation. Det är således en premiss att psykiskt våld är vanligare än fysiskt våld och att det finns brister i det straffrättsliga systemet i detta avseende. Då en viss överblick över problematiken är nödvändig för att kunna komma med ett välgrundat beslutsförslag redovisas i detta kapitel ett urval av statistik för att ge en uppfattning om det psykiska våldets omfattning.

4.2. Brås rapport 2014:8 – Brott i nära relationer

Våren 2012 fick Brå i uppdrag av regeringen att genomföra en nationell kartläggning av brott i nära relationer.1 Syftet var att få bättre kunskap om utbredningen av dessa brott i Sverige, liksom om karaktären på utsattheten och om de utsatta personerna. Kartläggningen gjordes inom ramen för Nationella trygghetsundersökningen (NTU); en undersökning om människors trygghet och utsatthet för brott, som Brå genomför årligen i form av telefonintervjuer.

I kartläggningen ansågs en nära relation vara att man har, eller har haft, ett partnerförhållande med en flickvän, pojkvän, hustru eller make, oavsett om man varit sammanboende eller inte. De brott som kartlades i undersökningen var systematiska kränkningar och förödmjukelser, försök att inskränka friheten, hot, trakasserier, misshandel, grov misshandel och sexualbrott. I de delar där fysiskt våld skilts från psykiskt våld ingick misshandel samt sexualbrotten i

1 Brå-rapport 2014:8, Brott i nära relationer. En nationell kartläggning.

Den statistiska bilden Ds 2022:18

kategorin fysiskt våld och de andra brottstyperna i kategorin psykiskt våld.

I undersökningen uppgav totalt 6,8 procent av befolkningen att de utsatts för brott i en nära relation 2012. Andelen kvinnor som utsatts för brott i en nära relation under 2012 var i princip jämnstor med andelen utsatta män (7,0 procent av kvinnorna och 6,7 procent av männen). Även när fysiskt våld och psykiskt våld studerades separat var utsattheten jämnt fördelad mellan könen; 6,8 procent av kvinnorna och 6,2 procent av männen hade utsatts för psykiskt våld, medan 2,2 procent av kvinnorna och 2,0 procent av männen hade utsatts för fysiskt våld.

De två vanligaste brottstyperna var systematiska kränkningar och försök att inskränka friheten. En del hade blivit utsatta för både fysiskt och psykiskt våld inom relationen. Av dem som utsatts för fysiskt våld under 2012 hade närmare 85 procent även utsatts för psykiskt våld, medan knappt 28 procent av dem som utsatts för psykiskt våld även blivit utsatta för fysiskt våld. Kartläggningen visade också att 3,8 procent av kvinnorna och 2,5 procent av männen i Sverige hade blivit utsatta för återkommande psykiskt våld under 2012.

I undersökningen framkom att det var vanligare att ha blivit utsatt för psykiskt våld än fysiskt våld. Nästan 24 procent av kvinnorna och 15 procent av männen uppgav att de hade blivit utsatta för psykiskt våld någon gång i sitt liv, medan motsvarande siffror för fysiskt våld uppgick till 15 procent för kvinnor och 8,1 procent för män.

Endast 3,9 procent uppgav att de polisanmält någon eller några av händelserna. Det främsta skälet till detta ansågs vara ”att man ansåg att det var en småsak”, följt av att man rett ut händelsen på egen hand.2 I rapporten framhålls också att mörkertalet troligen är stort.

Genom resultaten kom Brå till slutsatsen att minst 150 000 barn bor i hushåll där det förekommer våld.

Således finns utifrån denna undersökning fog för uppdragets utgångspunkt, nämligen att det är ”betydligt vanligare att utsättas för psykiskt våld än fysiskt våld.” 24 procent av kvinnorna och 15

2 Det finns en mängd internationell forskning på detta tema, det vill säga när man väljer att anmäla och söka stöd från de samhälleliga institutionerna. Mycket kort visar forskningen att det i mångt och mycket “depends on being seen as an intelligible victim and relies on a sense of belonging: to be seen and perceived as a victim worthy of protection within the given context”, se t.ex. Nicole Ovesen, a.a.

Ds 2022:18 Den statistiska bilden

procent av männen uppgav att de hade blivit utsatta för systematiska kränkningar, förödmjukelser, försök att inskränka friheten och hot (psykiskt våld) någon gång i sitt liv, medan motsvarande siffra för misshandel, grov misshandel, sexualbrott och grova sexualbrott (fysiskt våld) var 15 procent för kvinnor och 8,1 procent för män. Liknande slutsatser finns också i de undersökningar från bland annat Danmark och EU som redovisas senare i detta kapitel.3

4.3. Våld och hälsa – En befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa

Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) genomförde en befolkningsundersökning om kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa 2014.4 I studien ställdes frågor om utsatthet för olika typer av våld – sexuellt, fysiskt och psykiskt5. Studien visade bland annat att 14 procent av kvinnorna och fem procent av männen någon gång efter 18 års ålder hade blivit utsatta för fysiskt våld eller hot om fysiskt våld i en pågående eller avslutad parrelation. Tjugo procent av kvinnorna och åtta procent av männen uppgav därtill att de utsatts för upprepat och systematiskt psykiskt våld av en aktuell eller tidigare partner. Betydligt färre, men dock fem procent av kvinnorna och tre procent av männen, uppgav att de någon period i sitt vuxna liv levt med utsatthet för upprepat och

3 Även i Rúna í Baianstovu m.fl., Heder och samhälle – Det hedersrelaterade våldets och

förtryckets uttryck och samhällets utmaningar av är slutsatsen att fysiskt våld är vanligt

förekommande men att psykiskt våld i form av begränsningar, ryktesspridning, kontroll, hot och trakasserier är vanligast. Många deltagare i studien beskrev sådant som en självklar, förgivettagen del av vardagslivet inom hederskontexten. Det psykiska våldet har ofta ekonomiska och materiella former, såsom att den utsatta berövas rätten att arbeta, ha ett bankkonto, använda mobiltelefon eller att själv välja sina kläder, se s. 24 f. 4 NCK-rapport 2014:1, Våld och hälsa. En befolkningsundersökning av kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa. 5 I enkäten ställdes följande fråga: Har det efter att du fyllde 18 år hänt att någon person (partner, anhörig, bekant, chef, arbetskamrat, klient/patient, okänd etc.) har gjort något av följande mot dig? A. Att din partner (eller tidigare partner) systematiskt och vid upprepade tillfällen nedvärderat, förolämpat, förnedrat eller på annat sätt kränkt eller förtryckt dig med ord; B. Att din partner (eller tidigare partner) systematiskt och vid upprepade tillfällen dominerat och bestämt över dig, vem du får träffa, hur mycket pengar du får ha, när du får gå ut, vilka kläder du ska ha etc.; C. Att din partner (eller tidigare partner) systematiskt och vid upprepade tillfällen hotat att skada sig själv eller barnen, att ta barnen och gå ifrån dig, att ha sönder dina värdefulla saker, att berätta för andra om sådant du vill hålla hemligt etc; D. Att du blivit systematiskt och vid upprepade tillfällen mobbad, kränkt eller trakasserad av släktingar, på ditt arbete, i skolan, i ditt bostadsområde eller dylikt.

Den statistiska bilden Ds 2022:18

systematiskt psykiskt våld som kommit från annat håll, det vill säga från släktingar, grannar, arbetskamrater eller andra. Sammantaget innebär det att 22 procent av kvinnorna och nio procent av männen hade utsatts för systematiskt och upprepat psykiskt våld, vilket omräknat till befolkningsnivå motsvarade cirka 735 000 kvinnor och 307 000 män i åldern 18–74 år.6

Slutligen kan nämnas att studien också visade att cirka sju procent av kvinnorna och en procent av männen blivit utsatta för sexuellt våld av en aktuell eller tidigare partner någon gång efter 18 års ålder.

4.4. Våld mot kvinnor: en undersökning i EU

FRA – Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter – gjorde under 2012 en undersökning om våld mot kvinnor genom att intervjua 42 000 kvinnor i EU:s 28 medlemsländer. I undersökningen tillfrågades kvinnor om sina erfarenheter av fysiskt, sexuellt och psykiskt våld, däribland våld i nära relationer (våld i hemmet). Undersökningen visade att en av tre kvinnor (32 procent) hade utsatts för någon form av psykiskt våld från en nuvarande eller tidigare partner. Det handlade om att de hade förminskats eller förnedrats offentligt eller privat, blivit hotade med fysiskt våld samt om att de blivit förbjudna att lämna huset, fått sina bilnycklar tagna ifrån sig eller blivit inlåsta.

43 procent uppgav att de upplevt någon form av psykiskt våld i en nära relation, vilket beskrevs som psykiskt förtryckande beteende och andra former av psykiskt våld som kontrollerande beteende (till exempel att försöka hindra kvinnan från att träffa vänner eller besöka släktingar), ekonomiskt förtryck (som att förbjuda kvinnan att arbeta utanför hemmet) och utpressning.

Undersökningen visade också att psykiskt våld ofta var kopplat till fysiskt och sexuellt våld i nära relationer. Enligt FRA framträder en bild av omfattande övergrepp som påverkar många kvinnors liv, men som systematiskt underrapporteras.7

6 I den allra första omfångsundersökningen gällande mäns våld mot kvinnor som genomfördes i Sverige, Slagen dam, var resultatet att nästan varannan kvinna utsatts för våld av en man. 7 European Union Agency for Fundamental Rights, Våld mot kvinnor: en undersökning omfattande hela EU.

Ds 2022:18 Den statistiska bilden

4.5. Statistik från Danmark

I rapporten Psykiskt partnervold – en kvalitativ kartläggning, som är den första nationella undersökningen i Danmark som belyser just psykiskt våld, framkom att nästan tre gånger så många upplevde att de utsatts för psykiskt våld i jämförelse med fysiskt våld under en ettårsperiod. Även i relationer var det tydligt att psykiskt våld var mer utbrett – inom en ettårsperiod uppgav 3,9 procent av kvinnorna och 1,2 procent av männen att de upplevt sig utsatta för psykiskt partnervåld.8

I ytterligare en undersökning från Danmark som gäller utsatthet för våld och annan kriminalitet under åren 2005–2020 framkom bland annat att 6,8 procent av deltagarna under de senaste fem åren blivit utsatta för psykiskt våld.9 2,5 procent uppgav att de utsatts det senaste året.

Från dessa resultat har uppskattats att omkring 108 000 personer är utsatta för psykiskt våld årligen i Danmark. Endast sex procent av de utsatta har uppgett att de anmält händelserna till polisen.

1,3 procent uppgav att de varit utsatta för (fysiskt) våld det senaste året. Siffran har under år 2005–2020 varierat mellan 1,3 procent och 2,0 procent.10

4.6. Våld mot barn 2016

Stiftelsen Allmänna Barnahuset genomförde 2016 till 2017 dels en elevstudie om förekomsten av fysisk bestraffning, försummelse och annan kränkande behandling av barn i Sverige, dels en föräldrastudie. I elevstudien deltog drygt 4 700 elever från årskurs nio i grundskolan och årskurs två i gymnasiet. Studien är en uppföljning av undersökningar som genomförts 2000, 2006 och 2011. I den senaste studien uppgav 16 procent av de tillfrågade barnen att de blivit utsatta för psykiskt våld av en vuxen. 24 procent uppgav att de någon

8 VIVE – Viden til Velfærd, Det Nationale Forsknings- og Analysecenter for Velfærd och Ottosen och Vernstrøm Østergaard, Psykisk partnervold – en kvantitativ kortlægning. 9 Frågan som ställdes var: ”Har du inden for de seneste 5 år været udsat for psykisk vold? Det vil sige, at en person nært knyttet til din husstand gentagne gange over en periode har udsat dig for groft nedværdigende, forulempende eller krænkende adfærd med henblik på at styre dig.” 10 Justitsministeriets Forskningskontor, Rigspolitiet, Københavns Universitet och Det Kriminalpræventive Råd, Udsathed for vold og andra former for kriminalitet. Offerssøgelserne 2005–2020. Hovedtal.

Den statistiska bilden Ds 2022:18

gång utsatts för fysiskt våld av en förälder. Sex procent uppgav att de hade blivit försummade. Med fysisk försummelse avsågs att inte få tillräckligt med mat, vara tvungen att gå med smutsiga kläder eller att föräldrarna är alltför påverkade av alkohol eller narkotika för att ta hand om barnet. Känslomässig (emotionell) försummelse kan vara att barnet inte känner sig älskat eller att familjen inte ger sådant stöd som behövs. 14 procent hade bevittnat våld mellan föräldrar. 8,4 procent hade utsatts för tre eller fler former av misshandel. Endast fem procent av de som utsatts för fysiskt eller psykiskt våld hade anmält brottet till polisen.11

De vanligaste formerna av psykisk misshandel var hot om fysiskt våld (7,7 procent) och systematiska förolämpningar (15,4 procent enstaka gång, 6,1 procent många gånger). Som psykisk misshandel i studien räknades att bli inlåst i till exempel en källare eller garderob, att bli utelåst från hemmet samt att vid flertalet gånger ha blivit behandlad som om man inte finns. Utredningens resultat visade också att barnen ofta var utsatta för flera typer av våld och att psykisk misshandel och försummelse rapporterades av mer än dubbelt så många elever med funktionsnedsättning än elever utan funktionsnedsättning eller kronisk sjukdom. Även elever som identifierade sig varken som pojke eller flicka var en särskilt utsatt grupp.12

I samma studie anges att europeiska undersökningar om våld mot barn visat att fyra till nio procent utsätts för svår psykisk misshandel, att vart tredje barn utsätts för svåra kränkningar samt att tre till fem procent utsätts för allvarlig vanvård.13

Slutligen kan nämnas att det i studien framhålls att tidigare studier har visat att psykisk misshandel av barn har lika förödande konsekvenser som fysiskt och sexuellt våld. Även försummelse kan innebära allvarliga konsekvenser, men trots detta har psykiskt våld och försummelse fått mycket liten plats i forskningen i jämförelse med fysiska och sexuella övergrepp.14

I föräldrastudiens enkät (som besvarades av drygt 1 000 föräldrar) rapporterade två procent av föräldrarna att de använt fysiskt våld mot barnet det senaste året. Motsvarande siffra för psykiskt våld var 12 procent och våldet bestod i att ha kallat barnet

11 Jernbro och Jansson, Våld mot barn 2016 – En nationell kartläggning s. 25, 28 f. och 34 12 A.a. s. 28 f., 37 och 42. 13 A.a. s. 8. 14 A.a. s. 53.

Ds 2022:18 Den statistiska bilden

för dum, elak eller liknande (16,8 procent, 1–2 gånger), flera gånger ha förolämpat barnet (9 procent, 1–2 gånger), hotat med fysiskt våld (1,1 procent, 1–2 gånger) eller kastat eller slagit sönder något framför barnet (9,1 procent, 1–2 gånger). Det var betydligt vanligare att psykiskt våld användes mot barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som Aspbergers syndrom eller ADHD; här uppgick siffran till 25 procent. Endast 0,4 procent av föräldrarna svarade att det var okej att hota med att slå ett barn. Utövandet av psykiskt våld hade inget samband med förälderns kön, utbildningsnivå, födelseland, ekonomi, civilstånd eller barnets kön.15

4.7. Sammanfattning

Den redovisade statistiken ger stöd för antagandet att det är vanligare att i vart fall uppleva sig utsatt för psykiskt våld än för fysiskt våld, vilket innebär att det finns goda skäl att se över det straffrättsliga skyddet för sådant våld som inte ger synbara effekter.

Statistiken visar också att anmälningsfrekvensen är väldigt låg och att mörkertalet därför är mycket stort.

I nästa kapitel ges en översikt över hur lagstiftaren tidigare har resonerat gällande frågan om straffansvar för psykiskt våld och vissa närliggande frågor.

15 Jernbro m.fl, Den bästa och svåraste uppgiften i världen. Barnuppfostran och konflikthantering bland föräldrar i Sverige 2017. Stiftelsen Allmänna Barnhuset s. 18, 28 och 30.

5. Tidigare överväganden om straffansvar för psykiskt våld

5.1. Inledning

Frågan huruvida det straffrättsliga ansvaret för psykiskt våld bör stärkas har behandlats i ett relativt stort antal straffrättsliga lagstiftningsprojekt under åren. Däremot har det inte skrivits så mycket om psykiskt våld i den straffrättsliga doktrinen, möjligen för att någon kriminalisering inte kommit till stånd.1 Det finns därför goda skäl att göra några nedslag dels i de lagstiftningsprojekt där frågan tidigare har behandlats, dels i den samhällsvetenskapliga forskningen om psykiskt våld. Ett sådant angreppssätt bör leda till en djupare förståelse av psykiskt våld. Nedan tecknas därför huvuddragen i det tidigare lagstiftningsarbetet, medan forskningen har redovisats i kapitel tre.

5.2. Prop. 1987/88:14 Om ändring i brottsbalken (grov misshandel och grov stöld)

I proposition 1987/88:14 betonade regeringen våldets psykiska dimensioner. Genom att byta ut rekvisitet synnerligen mot särskild i kvalifikationsgrunden ”gärningsmannen visat särskild hänsynslöshet eller råhet” i 3 kap. 6 § brottsbalken avseende grov misshandel skulle domstolarna ges ett större utrymme att bedöma fler misshandelsfall som grova.2

Enligt regeringen framstår misshandel mot den som fysiskt sett är väsentligt svagare, som ett litet barn eller en äldre person, ofta som

1 Som Asp m.fl. konstaterat är straffrättsdogmatikens huvuduppgift att konstruera straffsystemet och tjäna som en brygga mellan lagstiftning och rättstillämpning. Dogmatiken har därför inte sällan en stor betydelse för rättsutvecklingen, se Kriminalrättens grunder s. 19. 2 Förslagen hade utarbetats i Ds Ju 1986:11.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

verkligt kvalificerad, även om våldet inte varit livsfarligt eller skadorna så grova att misshandeln enbart på grund av detta kan rubriceras som grov. Vid kvinnomisshandel, som i regel också avser en fysiskt svagare person, består våldet ofta av örfilar, knytnävsslag och sparkar och inte sällan är våldet förenat med hot. De synliga skadorna är ofta begränsade. Om en sådan misshandel pågår under längre tid eller om den utgör ett led i upprepade och allvarliga övergrepp är den ett utslag av särskild brutalitet. Enligt regeringen ligger det försvårande momentet vid denna typ av misshandel främst i den påtagliga integritetskränkningen, liksom i det förhållande att våldet ofta är psykiskt nedbrytande till sin karaktär.3 Då detta synsätt på våld inte avspeglades tillräckligt tydligt i praxis var en förändring av det kvalificerande rekvisitet nödvändig.

5.3. Proposition 1992/93:141 Om ändring i brottsbalken m.m.

Vid riksmötet 1990/91 hade Justitieutskottet att ta ställning till ett motionsyrkande om översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld. I betänkandet Vissa straffrättsliga frågor m.m. behandlade Justitieutskottet därför vissa frågor om psykiskt våld.4Utskottet konstaterade att det saknas refererad rättspraxis från hovrätterna och Högsta domstolen gällande psykiskt våld. Därefter framhöll utskottet att psykiskt våld i form av mobbning är vanligt förekommande och många gånger kan skada mer än fysiskt våld. Sett i ljuset av detta ansåg utskottet att det var nödvändigt med en översyn av den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld, vilket resulterade i ett tillkännagivande. Regeringen behandlade därefter tillkännagivandet genom proposition 1992/93:141.

Förutom att straffskalan för ett antal brott justerades i skärpande riktning, var alltså en av frågorna som behandlades i propositionen möjligheten att genom tydligare straffrättslig reglering öka skyddet för människor som utsätts för psykiskt våld. Den form av övergrepp som här stod i fokus var det som i dagligt tal kallas för mobbning. Regeringen framhöll att mobbning är den vanligaste formen av övergrepp som kan betecknas som psykiskt våld. Med mobbning

3Prop. 1987/88:14 s. 5 f. 4 Bet. 1990/91:JuU3 och skr. 1990/91:15.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

avsågs negativa handlingar som förekommer med viss regelbundenhet och under en inte alltför kort tid. Med negativ handling avsågs att en person tillfogar eller försöker tillfoga en annan person skada eller obehag.5

Regeringen konstaterade vidare att psykiskt våld var ett allvarligt samhällsproblem och att det vid översynen av straffskalorna för misshandel, olaga hot, ofredande och sexuellt ofredande fanns skäl att även beakta sådana beteenden som främst tar sikte på att bryta ned

en annan. Samtidigt framhölls att problemet med psykiskt våld

måste angripas på bred front, genom till exempel utbildning och information. Andra straffrättsliga åtgärder utöver de som föreslogs (ändring av straffskalor), framstod därför inte som ändamålsenliga.6

Straffskalan för misshandel, ringa brott, utökades från endast böter till fängelse i högst sex månader. Ett argument för höjningen var att psykisk påverkan kan falla under misshandelsbegreppet och att ett upprepat psykiskt våld kan leda till så svåra följder att en sträng reaktion förefaller naturlig.7

Regeringen konstaterade också att det var osäkert hur omfattande problemet med psykiskt våld var, liksom att inte heller forskningen hade kunnat ge några klara besked i den frågan. Slutsatsen blev därför att kriminaliseringen som den var utformad väl torde räcka till för att fånga in de straffvärda fallen av psykiskt våld. 8

Avslutningsvis kan nämnas att Justitieutskottet 2000 anslöt sig till dessa uttalanden om psykiskt våld. Utskottet ansåg att det inte framkommit något som gav anledning till en annan bedömning än den som gjorts i proposition 1992/93:141. Att söka straffbelägga psykiskt våld i större utsträckning än vad som då gällde skulle enligt utskottets bedömning medföra påtagliga svårigheter i fråga om att avgränsa det straffbara området.9

5Prop. 1992/93:141 s. 28 f. 6 Regeringen framhåller också att detta har varit den allenarådande åsikten även vid en hearing som anordnats i justitiedepartementet med anledning av de förslag som diskuterats i utredningen. 7 A.st. 8 A. prop. s. 57 f. Justitieutskottet hade inget att anföra beträffande propositionen i denna del, se bet. 1992/93:JuU16. Se liknande resonemang om straffansvar för psykiskt våld i t.ex. bet. 2019/20:JuU26, rskr. 2019/20:258, bet. 2020/21:JuU24 och rskr. 2020/21:344. 9 Se bet. 1999/2000:JuU7 s. 13 och bet. 2000/01:JuU14 s. 21 f.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

5.4. SOU 1995:60 Kvinnofrid och prop. 1997/98:55 Kvinnofrid

Förslaget i korthet

Kvinnovåldskommissionen utsågs för att utifrån ett kvinnoperspektiv göra en översyn av frågor rörande våld mot kvinnor och föreslå åtgärder för att motverka sådant våld.10 Enligt kommissionen är våld mot kvinnor i nära relationer ofta ett led i en lång rad av likadana eller olika slags brott, såsom misshandel, olaga hot och sexualbrott. Övergreppen leder till att kvinnans livsutrymme krymps och från att ha varit en kärleksfull relation blir relationen alltmer destruktiv. Mannen börjar inte sällan att kontrollera kvinnan, förbjuder henne från att umgås med andra och blir svartsjuk. Kvinnan isoleras mer och mer samt bryts ned men mannen fortsätter att kritisera henne. Det är ofta då, när kvinnans självkänsla är ordentligt skadad, som det första slaget kommer. Detta kan beskrivas med den så kallade normaliseringsprocessen, vilken är en följd av upprepat våld, isolering samt växling mellan våld och värme. Processen får till följd att kvinnans gränser för vad som är acceptabelt – det normala – flyttas. Kvinnan lever under stor psykisk press och det försämrar hennes möjligheter att beskriva vad hon varit med om. Hon har svårt att hålla isär de olika tillfällena. Våldet kan ha varit begränsat under perioder, men även det latenta våldet och de outtalade hoten bör ses som en del i övergreppet mot kvinnan.11 Då den rådande straffrätten fokuserade på enskilda gärningar som var preciserade i tid och rum utan att ta hänsyn till den pågående processen menade kommissionen att det finns en uppenbar risk för att helhetsperspektivet förlorades. Kommissionen konkluderade.

En kvinna som under lång tid har fått utstå övergrepp från en närstående har blivit offer för inte bara gärningar som är kriminaliserade enligt nu gällande bestämmelser. Ofta har kvinnan även blivit utsatt för

10 Dir. 1993:88. 11 Kvinnofridsbrottet bygger på feministisk våldskunskap och särskilt på sociologen Eva Lundgrens teori om våldets normaliseringsprocess. Denna teori är en analytisk modell för hur kvinnor och män förändras av att leva i en relation där mannen utsätter kvinnan för våld − hur (om)tolkningen av våldet förändras över tid när kvinnan successivt bryts ned och mannens våldsanvändning uppfattas som mer och mer normal av båda parter. I analysens fokus står vad som händer mellan våldshandlingarna och hur den våldsamma relationen skapas och upprätthålls. Genom att se sammanhanget mellan upprepade våldshandlingar synliggörs våldets kontext och vad det får för betydelse i kvinnans hela liv.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

beteenden som för närvarande inte upptas i något straffbud. Mannen kanske förbjuder kvinnan att träffa släktingar och vänner eller att gå ut. Diffusa hot av olika slag från mannens sida kan i dag vara omöjliga att lagföra. Vidare kanske mannen gömmer undan gemensamma tillhörigheter, såsom telefon eller nycklar, och utför andra handlingar som i sig men framför allt i belysning av en situation präglad av våld – och såväl uttalade som outtalade hot närmast kan beskrivas som psykisk terror.

Kommissionen föreslog att en ny straffbestämmelse, kvinno-

fridsbrott, skulle införas i brottsbalken. Straffansvaret skulle omfatta

dels redan kriminaliserade gärningar som olaga hot samt misshandel, dels vissa beteenden som inte var kriminaliserade, men som på ett effektivt sätt bidragit till att skapa en situation av psykisk terror. Som exempel nämns diffusa hot, såväl uttalade som outtalade av olika slag, påtryckningar och annan negativ psykisk påverkan. Det som skulle kriminaliseras var användandet av våld eller hot om våld, men också att utsätta offret för annan fysisk eller psykisk påverkan. Gemensamt för de straffbara förfarandena skulle vara att de varit ägnade att varaktigt kränka kvinnans/offrets integritet och skada hennes självkänsla.

Gällande psykiskt våld framhöll kommissionen att det kan få svåra och långvariga följder. Det psykiska våldet består enligt kommissionens mening av ett antal förfaranden som utgör övergrepp av olika slag utan att fysiskt våld har kommit till användning eller någon fysisk skada har tillfogats offret. Kommissionen hänvisade till de uttalanden som regeringen gjort i proposition 1992/93:141 och som redovisats ovan samt menade att även beteenden som inte omfattades av någon kriminalisering borde utgöra straffbara handlingar enligt det nya lagrummet. Förutom de beteenden som nämns i citatet ovan kunde det vara vissa kontrollerande beteenden eller handlingar som innebär att gärningsmannen på ett grovt sätt talar nedsättande till offret.

Kommissionens förslag till bestämmelse har följande lydelse.

En man som mot en närstående eller tidigare närstående kvinna använder våld eller hot om våld eller utsätter henne för annan fysisk eller psykisk påverkan, ägnad att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla, döms för kvinnofridsbrott till fängelse i lägst ett och högst sex år.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

Om en man handlar som anges i första stycket mot en annan man, eller om en kvinna handlar så mot en annan kvinna eller mot en man, döms för fridsbrott till straff som där anges.

Paragrafen delades in i två stycken för att förtydliga att ”gärningsmannen i det helt dominerande antalet fall kommer att vara en man.” Första stycket skulle innehålla kvinnofridsbrottet för att det tydligt skulle framgå att detta var huvudbrottet. Kommissionen föreslog vidare att brottet skulle vara perdurerande eftersom det ansågs vara just en del av en lång process och avsikten var att möjliggöra att denna process beaktades i straffrätten. Syftet med kriminaliseringen beskrevs således som ett tydliggörande av att den straffbara gärningen utgörs av en pågående process. Av samma skäl skulle de enskilda gärningsmomenten inte med nödvändighet behöva preciseras till tid och rum.12

Reaktioner på förslaget

Kvinnovåldskommissionens utgångspunkter har i såväl senare utredningar som i den straffrättsliga doktrinen beskrivits som tämligen väsensskilda från de utgångspunkter som legat till grund för tidigare lagstiftning på området våld i nära relationer. Det som har lyfts fram som det unika är att fokus nu var tydligt inriktat på att det råder obalans i maktförhållandena mellan könen och att detta kommer tydligast till uttryck genom det våld som män riktar mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation till. Våldet sågs som någonting större – något som låg i vägen för jämställdhet mellan kvinnor och män i samhället i stort.13 Ingångsvärdet i utredningen var som redan framhållits att det finns en samhällelig struktur grundad på mäns överordning och kvinnors underordning samt att det är ur denna som mäns våld mot kvinnor härrör. Det kanske mest betydelsefulla med kommissionens förslag har beskrivits vara att det möjliggjorde för diskussion om våld på ett nytt sätt (utifrån våld,

12 Detta avsnitt bygger på SOU 1995:60 s. 300307 och 410 ff. Ett brott är perdurerande om det innebär att ett visst tillstånd uppstår, t.ex. ett frihetsberövande, och preskriptionstiden börjar då inte löpa förrän detta tillstånd har upphört. Se vidare avsnitt 10.1.8. 13 Om detta råder det närmast konsensus, se t.ex. SOU 2004:121 s. 47, Wegerstad, Skyddsvärda intressen och straffvärda kränkningar. Om sexualbrotten i det straffrättsliga systemet med utgångspunkt i brottet sexuellt ofredande s. 169, Burman, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor: Om straffrättens förmåga att producera jämställdhet s. 20 och Nordborg, Mäns våld mot kvinnor s. 65. Även Lagrådet beskriver själva brottskonstruktionen som en ”betydelsefull innovation”, se prop. 1997/98:55 (bilaga 11) s. 206.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

kön och makt).14 Genom formuleringen av brottstypen skapades ett språk för aspekter av livet som tidigare varit osynliga i den straffrättsliga, lagbundna praktiken. Brottstypen möjliggjorde också för att i rättstillämpningen uppmärksamma sådant som straffrätten tidigare varit blind för.15

Betänkandet möttes av omfattande kritik från remissinstanser och i riksdagsdebatter. Generellt kan sägas att de remissinstanser som hade en anknytning till rättssystemet var mer kritiska än de som hade en annan uppgift, till exempel kvinno- och barnorganisationerna.16 Ungefär hälften av remissinstanserna avstyrkte förslaget på grund av betydande tillämpningsproblem. Flertalet av de remissinstanser som avstyrkte förordade reservanternas förslag, vilket var att i stället för ett nytt brott införa en ny kvalifikationsgrund för misshandel, olaga tvång och olaga hot: brottet ska anses som grovt om det varit ett led i en systematisk kränkning av en närstående eller tidigare närstående person.17

Eftersom Lagrådet samt de remissinstanser som var knutna till rättsväsendet hade ett antal synpunkter på lagförslaget kom det att omarbetas på väsentliga punkter i den fortsatta beredningen. Brottet blev till exempel inte perdurerande och någon kriminalisering av ett kontrollerande beteende genom psykisk påverkan blev det inte. Det som kännetecknar brottet är i stället att flera redan kriminaliserade gärningar sammanförs under en annan brottsbeskrivning. Brottet genomgås i avsnittet om gällande rätt. Härnäst redovisas regeringens överväganden efter kommissionens förslag.

Prop. 1997/98:55 Kvinnofrid

I den efterföljande propositionen 1997/98:55 instämde regeringen i att det råder en obalans i maktförhållandet mellan könen och att det mest extrema exemplet på en sådan obalans är det våld som män riktar mot kvinnor som de har eller har haft en nära relation till.18Regeringen menade att åtgärderna för att förhindra mäns våld mot

14 Se t.ex. Burman, a.st. 15 Svensson E., Essä om det straffrättsliga språkets begränsningar och potential, SvJT 2021 s. 99. 16 Wendt Höjer, Rädslans politik: våld och sexualitet i den svenska demokratin s. 160 samt Brå-rapport 2000:11 s. 12 f. 17Prop. 1997/98:55 s. 74. 18 A. prop. s. 20.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

kvinnor i väsentlig högre utsträckning än hittills måste ta ”sin utgångspunkt i de utsatta kvinnornas situation och beakta att dessa brott och andra gärningar, till skillnad från annan våldsbrottslighet, ofta begås i hemmet av en man som kvinnan har eller har haft en nära relation till.” Enligt regeringen hade kommissionen gjort ett banbrytande arbete för att lyfta fram detta eftersatta perspektiv.19Således kan konstateras att regeringen i stor utsträckning accepterade de utgångspunkter som kommissionen haft.

Regeringen delade också bedömningen att en kvinna som utsätts för upprepade kränkningar befinner sig i en mycket utsatt situation men poängterade att det redan enligt då gällande rätt kunde få till följd att ett misshandelsbrott bedömdes som grovt. Enligt regeringen saknades det också skäl att tro att domstolarna inte tillämpade misshandelsbestämmelsen på det sättet. Den huvudsakliga frågan att besvara var därför om sådana hänsyn togs när de

enskilda kränkningarna inte nådde upp till denna nivå. Som exempel

nämnde regeringen upprepade, var för sig relativt lindriga gärningar, som upprepad lindrig misshandel, ofredande och hemfridsbrott, där det systematiska handlandet sammantaget kan leda till en mycket betydande kränkning. Regeringen delade således kommissionens bedömning att det behövdes en generell uppgradering av straffvärdet för den här typen av gärningar även i fall då grovt brott inte bedömdes föreligga.20

Regeringen ansåg att förslaget att se brottet som perdurerande var tilltalande, men att det inte skulle lösa de grundläggande bevisproblemen. Även om brottet skulle anses vara perdurerande skulle åklagaren ha att bevisa de enskilda händelser som manifesterar den kränkning som förfarandet innebar. Med kommissionens förslag fanns vidare en risk för att gärningsbeskrivningen gjordes vag och oprecis, vilket snarare dels skulle försämra förutsättningarna för att bevisa brott, dels riskera att sätta rättssäkerheten ur spel. Lagrådet hade också påpekat att legalitetsprincipen kräver att den tilltalade på förhand vet vilka gärningar åtalet omfattar. Flera remissinstanser hade också framhållit att det fanns en risk för att det skulle bli svårt att bedöma domens rättskraft, då förslaget var att brott av normalgraden skulle omfattas av rättskraften, men inte

19 A. prop. s. 22. Möjligen var inte perspektivet så eftersatt, redan i t.ex. SOU 1990:92 s. 68 f. finns könsmaktsperspektivet nämnt som en tänkbar förklaring till mäns våld mot kvinnor. 20 A. prop. s. 76 f.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

grova brott. Även avgränsningsproblem i relation till nödvärnsrätten, som skulle kunna hävdas under hela den tid som brottet pågick om det sågs som perdurerande, lyftes fram som ett skäl mot en sådan lösning 21

Regeringen konstaterade vidare att psykiskt våld under vissa förutsättningar är straffbart eftersom psykisk sjukdom och psykisk invaliditet, det vill säga medicinskt påvisbara effekter som till exempel psykisk chock eller neuros, omfattas av rekvisitet sjukdom i misshandelsparagrafen. För ansvar krävs dock härutöver dels att gärningen har orsakat effekten och att orsakssambandet mellan gärningen och effekten är adekvat, dels att gärningspersonens uppsåt täcker orsakandet av en sådan effekt. Regeringens slutsats blev därför denna.

Vid allvarliga former av psykiskt våld är det troligt att det går att bevisa att de medicinskt påvisbara effekterna hänger samman med våldet. I sådana fall kan det därför vara möjligt att döma till ansvar för misshandel. Vid mindre allvarliga former av psykiskt våld kan det dock vara svårt att bevisa att en medicinskt påvisbar effekt har ett sådant samband med våldet att det går att döma till ansvar.22

I lagrådsremissens författningskommentar hade gjorts gällande att även gärningar som i sig inte är straffbara skulle kunna åberopas för att styrka att de aktuella gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning. Rekvisitet var då formulerat ”om förfarandet varit ett led i en upprepad kränkning” i stället för ”om gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning”. Lagrådet invände mot detta. Lagrådet framhöll att det i så fall skulle vara fråga om ett perdurerande brott och att motivuttalandet skulle få till följd att det i brottet skulle kunna ingå också gärningar som i sig inte var straffbara. Om straff skulle utdömas för sådana gärningar skulle det strida mot legalitetsprincipen. Regeringen tog till sig av denna kritik och ”gärningarna” kom att ersätta ”förfarandet”. Regeringen anslöt sig också till Lagrådets förslag att åklagaren inte skulle kunna åberopa andra icke straffbara gärningar som bevis för att de aktuella (brottsliga) gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning.23

Vad särskilt gäller kommissionens förslag att brottet, genom lokutionen ”fysisk eller psykisk påverkan” skulle omfatta psykisk

21 A. prop. s. 74–76 och 78. 22 A. prop. s. 76. 23 A. prop. s. 132 f.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

misshandel som inte var straffbar annat än i just den kontexten,

uttalade regeringen följande.

Något klargörande resonemang om vilka handlingar, utöver våld eller hot, som innefattas i bestämmelsen finns inte i förslaget. I den s.k. legalitetsprincipen ingår att det straffbara området skall vara tydligt avgränsat. Straffbuden skall alltså vara så klart formulerade att det i förväg går att avgöra vilka gärningar som är straffbara och vilka som inte är det. Enligt regeringens uppfattning finns det en uppenbar risk att en straffbestämmelse som tar sikte på lindrigare psykisk misshandel skulle bli alltför oprecis och omfatta en alltför oöverskådlig krets av gärningar för att kunna godtas. Legalitetsprincipen talar alltså emot en sådan reglering. Att straffbelägga sådan lindrigare psykisk misshandel har inte heller i tidigare lagstiftningsärenden bedömts vara ändamålsenligt (se prop. 1992/93:141 s. 57 f.).24

Slutsatsen blev därför att kommissionens förslag att låta straffansvaret omfatta psykisk påverkan inte borde genomföras. Som påpekats ovan delade dock regeringen kommissionens uppfattning att det var angeläget att ytterligare markera allvaret i sådan brottslighet som riktar sig mot närstående och som präglas av att den sammantaget är avsedd att systematiskt kränka den utsatta personen. Ett särskilt fridsbrott skulle därför införas. Regeringen ansåg dock att det torde vara ytterst ovanligt att den kränkande personen inte begick några redan straffbara handlingar. Brottsbeskrivningen borde därför bestå av en serie redan straffbelagda gärningar enligt vissa kapitel i brottsbalken, som kunde sammanföras under en annan brottstyp om de varit ett led i en upprepad kränkning och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Regeringen menade att en sådan konstruktion markerade allvaret i brottsligheten och därtill möjliggjorde för domstolarna att göra en helhetsbedömning av den utsattas situation. En sådan konstruktion skulle också minska svårigheterna att ringa in domens rättskraft.25

Beträffande de i och för sig straffbara gärningar som skulle ingå i fridskränkningsbrotten angav regeringen att gärningar som typiskt sett kan utgöra en kränkning av en närstående person borde ingå. Dessa var enligt regeringen misshandel, olika fridsbrott som olaga tvång, olaga hot, ofredande och hemfridsbrott samt vissa sexuella

24 A. prop s. 77 f. 25 A. prop. s. 78. Att detta blev en ”uppenbar försvagning” i förhållande till förslaget framstår som självklart, se t.ex. Nilsson, Könsmakt eller häxjakt? Antagonistiska föreställningar om mäns våld mot kvinnor s. 217.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

övergrepp. Genom att låta dessa brottstyper bilda brottskatalogen skulle fridskränkningsbrotten endast omfatta sådana kränkningar som typiskt sett utgör ett direkt angrepp på den personliga integriteten.26 Brottsrubriceringarna blev grov fridskränkning respektive grov kvinnofridskränkning och den lagtext som kom att beslutas blev denna.

Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, skall i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff.27

Bestämmelsen kom därefter att ändras den 1 januari 2000 som en reaktion på utgången i rättsfallet NJA 1999 s. 102, vilket var första gången som Högsta domstolen hade att pröva den nya bestämmelsen. Som redovisats just ovan var avsikten att det för straffansvar skulle vara tillräckligt att de åtalade gärningarna antingen tillsammans eller tillsammans med tidigare begångna gärningar inneburit en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet. Något krav på ytterligare lagföringar ställdes inte upp, men genom Högsta domstolens dom hade detta satts ur spel. Enligt domstolen innebar paragrafens ordalydelse att det måste ha förekommit någon ytterligare straffbar kränkningshandling utöver de åtalade gärningarna, för att de åtalade gärningarna skulle kunna bedömas som ett fridskränkningsbrott. Detta ansågs varken tillfredsställande eller i linje med lagstiftarens intention och paragrafens första stycke ändrades därför på så sätt att var och en av gärningarna ska ha utgjort led i en upprepad kränkning.28

26 A. prop. s. 79. 27 Det skedde också vissa ytterligare justeringar mot förslaget i lagrådsremissen, där lydelsen i stället var: Den som under en viss tid begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare närstående person får, i stället för brott som förfarandet innefattar, dömas för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år, om förfarandet varit ett led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnat att allvarligt skada personens självkänsla. Har förfarande som anges i första stycket utövats av en man mot en närstående eller tidigare närstående kvinna får i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff. 28Prop. 1998/99:145, särskilt s. 8 ff.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

Skäl finns att något uppehålla sig vid det lagtekniska förslag som Lagrådet lämnade i anslutning till den just redovisade lagändringen. Lagrådet framhöll att det som bör utsägas i lagtexten är att kränkningen på något sätt är systematisk, dock utan att ordet används eftersom det ”leder tanken fel i subjektivt hänseende”. Enligt Lagrådet ska de åtalade gärningarna kunna bedömas som en fristående enhet, men också kunna ses i ljuset av tidigare gärningar. Ett ord som återkommer i motiven till bestämmelsen, och som borde kunna användas även i lagtexten ansåg Lagrådet vara serie, som därför borde ersätta kravet på upprepad kränkning. Lagrådet föreslog att bestämmelsens första stycke skulle ha följande lydelse.

Den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om gärningarna utgjort en serie kränkningar av personens integritet, eller ingått i en serie av sådana kränkningar, och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.29

Regeringen ansåg dock att bestämmelsen inte borde ändras på ett så genomgripande sätt så snart efter att den införts i brottsbalken.30

5.5. SOU 2001:72 Barnmisshandel – Att förebygga och åtgärda samt prop. 2002/03:53 Stärkt skydd för barn i utsatta situationer

I betänkandet SOU 2001:72 utreddes om det fanns skäl att vidga det straffrättsliga ansvaret för misshandel mot barn. Utredningen hade också till uppgift att definiera barnmisshandel.31 I betänkandet konstaterades att barn generellt sett är mer utsatta och sårbara än vuxna människor och att det därför fanns anledning att bedöma psykisk misshandel av barn som ett ännu allvarligare problem än när sådan misshandel riktar sig mot vuxna människor. Det förslag till definition av barnmisshandel som utredningen lämnade var när en

vuxen person utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets behov.32

Med psykiskt våld avsågs enligt utredningen att en vuxen person

29 A. prop. s. 15 f. 30 A. prop. s. 10 och 12. 31 Dir. 1998:105. 32SOU 2001:72 s. 120.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

systematiskt eller oftast under lång tid utsätter ett barn för nedvärderande omdömen, nedbrytande behandling eller avsiktligt känslomässigt lidande. I allvarliga fall kunde det dock vara tillräckligt med en enstaka företeelse för att det skulle vara fråga om psykisk misshandel. Psykiskt våld kunde enligt utredningen bestå av orimligt hårda bestraffningar, förlöjliganden, kritik, hån, nedvärdering, avvisande, utfrysning, orimliga krav, påtvingad isolering från sociala kontakter och åldersanpassade aktiviteter eller konstant vägran att lyssna på barnets synpunkter. Som exempel på nedbrytande behandling nämndes fostran till asocialt beteende eller kriminalitet och vissa skadliga expositioner, till exempel att barnet tvingas bevittna (se eller höra) våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot om våld förekommer ofta. Psykiskt lidande hos ett barn kan enligt utredningen ta sig uttryck i skräck, ångest, glädjelöshet eller negativ påverkan på barnets självförtroende. I alla former av fysiska övergrepp mot barn, inklusive sexuella övergrepp, ingår psykisk misshandel.33

Även kränkningar samt fysisk och psykisk försummelse definierades i utredningen. Kränkning innebär att en vuxen person, oftast under lång tid, skadar eller äventyrar ett barns psykiska hälsa genom att i ord eller handling behandla barnet nedlåtande eller angripa barnets personlighet. Kränkningar har, framhålls i utredningen, en flytande gräns mot psykisk barnmisshandel och kan bestå av att på ett förnedrande sätt kommentera barnets utseende, språk eller begåvning; säga att barnet är odugligt eller att syskon är mycket sötare och mer framgångsrika, förolämpa barnet fysiskt eller verbalt inför kamrater eller vuxna, läsa barnets dagbok eller liknande.

Fysisk försummelse innebär att en vuxen person, oftast under lång

tid, skadar eller äventyrar ett barns fysiska hälsa eller utveckling genom att underlåta att garantera barnet godtagbar standard i fråga om fysisk omsorg. Psykisk försummelse innebär att en vuxen person, oftast under lång tid, skadar eller äventyrar ett barns psykiska hälsa eller utveckling genom att underlåta att tillgodose ett barns grundläggande behov av till exempel uppmärksamhet, tillhörighet, fostran, vägledning, stimulans och undervisning.34

Utredningens slutsatser blev dock att många av de argument som i andra sammanhang förts fram mot att ytterligare straffbelägga

33 A. bet. s. 121 f. 34 A. bet. s. 123 f.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

psykisk misshandel gällde även i fråga om sådan misshandel som riktar sig mot barn. Eftersom psykisk misshandel av barn som förövats av vuxna oftast ägt rum i hemmet, där risken för upptäckt är mycket liten, ansågs det också tveksamt huruvida en utökad kriminalisering verkligen skulle ha någon avskräckande effekt. Enligt utredningen måste det också ifrågasättas om straffrättsliga åtgärder är en lämplig metod att få vuxna människor att behandla barn med den respekt som de har rätt till. I sin slutliga bedömning landade därför utredningen i att det var bättre att satsa på utbildning samt information och att det för närvarande inte fanns skäl att föreslå några lagstiftningsåtgärder avseende psykisk misshandel av barn. Slutligen framhöll utredningen att det fanns skäl att tro att toleransen mot psykisk misshandel successivt kommer att avta.35

I den efterföljande propositionen instämde regeringen i utredningens förslag att det inte fanns tillräckliga skäl att kriminalisera försummelse eller lindrigare former av psykisk misshandel mot barn. Begreppet barnmisshandel ansågs svårt att definiera och de exempel som utredningen framfört kunde enligt regeringen i stället ses som en slags samsyn över beteenden som på ett tydligt sätt visar att barn far illa. Enligt regeringen riskerar ett barn att fara illa och dess psykiska utveckling att skadas när det utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller när den som vårdar barnet försummar att tillgodose barnets grundläggande behov. Det fanns dock inte tillräckliga skäl att särreglera misshandel mot barn. Arbetet borde i stället riktas in på åtgärder som är effektiva och som ger förutsättningar att förbättra skyddet för de utsatta. Regeringen ansåg dock att en särskild straffskärpningsgrund, som tog sikte på brott där barns trygghet och tillit hotas av närstående, borde införas i brottsbalken, vilket resulterade i den alltjämt gällande 29 kap. 2 § 8 brottsbalken.36

5.6. SOU 2004:121 Slag i luften

Utredningen hade till uppgift att följa upp och ur ett könsmaktsperspektiv utvärdera de myndighetsgemensamma upp-

35 A. bet. s. 335 f. 36Prop. 2002/03:53 s. 49 och 68 f.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

drag och de uppdrag till enskilda myndigheter som gavs i samband med kvinnofridsreformen. Utredaren skulle också göra en samlad analys av eventuella hinder och strukturer som motverkar ett könsmedvetet arbete. I direktiven till utredningen står att ett könsmaktsperspektiv är utgångspunkten för regeringens jämställdhetspolitik då den vilar på en förståelse av att det råder en maktordning i samhället mellan kvinnor och män, där män som grupp är överordnade kvinnor som grupp.37

I betänkandet beskrivs Kvinnovåldskommissionens utredning som ett radikalt skifte i svensk politik om mäns våld mot kvinnor eftersom det etablerade en förståelse av ett könsmaktsperspektiv på mäns våld mot kvinnor som byggde på den då aktuella feministiska våldsforskningen. Utredningen valde dock att använda begreppet könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor i stället för könsmaktsperspektiv för att markera att förståelsen av våldet måste preciseras, konkretiseras och vidareutvecklas. Utifrån en könsmaktsförståelse är det relevant att ställa frågor om våldets avsikter, se sambandet mellan fysisk och sexuell våldsutövning och andra former av kontrollerande beteenden liksom mellan våldsutövning och accepterade former av könsrelaterade kränkningar. I betänkandet framhålls att fysiskt, psykiskt och sexuellt våld mot kvinnor på offentliga arenor hänger samman med det våld som kvinnor utsätts för i hemmet, samt att det inte heller bara är män i nära relationer och kärleksrelationer som utövar våldet, utan också män i arbets- eller vänskapsrelationer med kvinnor. Slutsatsen blev att det fanns en rad brister i myndigheternas arbete med mäns våld mot kvinnor. Ett flertal myndigheter hade till exempel inte genomfört de uppdrag de erhållit i samband med kvinnofridsreformen omkring tio år tidigare.38

5.7. SOU 2005:66 Makt att forma samhället och sitt eget liv – jämställdhetspolitiken mot nya mål

Enligt direktiven var uppdraget att göra en översyn av jämställdhetspolitikens mål, inriktning, organisation och effektivitet. Vidare uppdrogs åt utredningen att pröva om de samhälls-

37 Dir. 2003:112. 38SOU 2004:21 s. 47, 54, 66 f. och 218 ff.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

förändringar som skett under den senaste tioårsperioden medfört att jämställdhetspolitiken borde ges en ny inriktning.39

I betänkandet kom den just ovan beskrivna förklaringsmodellen för våld att kritiseras som alltför ensidig. En könsmaktförståelse av våldet kan inte vara den enda rätta förståelsen av mäns våld mot kvinnor och i utredningen föreslogs därför en mer nyanserad förståelse där hänsyn även tas till välfärdsresurser, är inriktad på vilka insatser som ger bäst effekt och problematiserar män och manligheter utan att förlora maktperspektivet. Utredningen framhöll att det inte finns en enda fullständig förklaring till mäns våld utan att olika förklaringar i stället bör integreras med varandra. Detta perspektiv återkommer därefter i ett antal utredningar under 2000-talet.40

I utredningen föreslogs också nya mål för jämställdhetspolitiken. Målen beslutades 2006 och har därefter fortsatt att gälla.41 Det övergripande målet för jämställdhetspolitiken är att kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv. Ett av fyra delmål är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. Övriga mål handlar bland annat om jämn fördelning av makt och inflytande samt om ekonomisk jämställdhet.

5.8. Handlingsplan för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade relationer

I skrivelsen redogjorde regeringen för sin syn på hur mäns våld mot kvinnor, hedersrelaterat våld och förtryck samt våld i samkönade

39 Dir. 2004:18. 40 Se t.ex. SOU 2014:49, där våld i nära relationer ses som en folkhälsofråga på så sätt att fysisk och psykisk ohälsa är betydligt vanligare bland personer som har utsatts för allvarligt våld. Utredningen menar att förebyggande insatser är nyckeln till en varaktig minskning av våldet. I betänkandet förespråkas också att samarbetet mellan myndigheter och yrkesgrupper måste förbättras. Den ojämlika maktbalansen mellan könen ses här som ett av flera skäl till våld i nära relationer. Liknande utgångspunkter i SOU 2015:86 s. 437. Här efterfrågas ett intersektionellt perspektiv på jämställdhetspolitiken, det vill säga större fokus på hur sociala och ekonomiska faktorer påverkar jämställdhet samt att ytterligare maktaspekter samt etnisk tillhörighet, klass och ålder bör integreras i jämställdhetsarbetet. Se även SOU 2016:55 s. 139. 41 Se prop. 2005/06:155, bet 2005/06:AU11, rskr. 2005/06:257, prop. 2008/09:1, bet. 2008/09:AU1 och rskr. 2008/09:115.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

relationer ska bekämpas. Den definition av mäns våld mot kvinnor som kommer till uttryck i handlingsplanen grundas på FN:s deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor som antogs av FN:s generalförsamling 1993 (se vidare avsnitt 3.5.1). Enligt regeringen innebär detta ett våldsbegrepp som omfattar fysiskt, sexuellt och psykiskt våld i hemmet och i samhället.42

Brå har utvärderat handlingsplanen och slutsatserna blev bland annat att den har bidragit till ökad medvetenhet om hur viktigt det är att arbeta med dessa frågor liksom att nå en förhöjd kunskapsnivå, att nya verksamheter påbörjats och befintliga utvecklats samt att arbetsmetoder utarbetats. Brå fann dock att satsningarna varit kortsiktiga och att det var osäkert om handlingsplanen haft avsedd effekt i form av minskad våldsutsatthet.43

5.9. SOU 2008:81 Stalkning – ett allvarligt brott och prop. 2010/11:45 Ett förbättrat skydd mot stalkning

Stalkningsutredningen hade i uppdrag att utreda vilka skyddsåtgärder som är lämpligast för att förstärka skyddet för personer som utsätts för upprepade hot, trakasserier eller förföljelse. Utredningen lämnade också vissa förslag till förändringar gällande kontaktförbud (som då hette besöksförbud).44

I betänkandet framhölls att svensk rätt inte hade en bestämmelse för systematisk förföljelse samt att det fått till följd att det saknades förutsättningar att betrakta helheten och det omfattande psykiska lidandet för den som blir utsatt. En ny bestämmelse om straffansvar för olaga förföljelse föreslogs därför. Utredningen, som förvisso konstaterade att många handlingar som en förföljare kan utsätta en person för låg utanför det straffbara området, ansåg dock inte att det kriminaliserade området som sådant borde utvidgas. Slutsatsen motiverades främst av att det fanns en risk för en eventuell konflikt med de grundläggande fri- och rättigheterna. Vidare anslöt sig

42 Skr. 2007/08:39 s. 8 f. Se också skr. 2011/12:3 s. 23 där regeringen framhåller att ”Våld och andra former av övergrepp mot kvinnor är enligt regeringen den mest akuta jämställdhetsfrågan i dag. Psykiskt, fysiskt och sexuellt våld kan under inga omständigheter accepteras eller ursäktas. Mäns våld mot kvinnor är den mest akuta jämställdhetsfrågan.” 43 Brå-rapport 2010:18. 44 Dir. 2006:84.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

utredningen till det som regeringen anfört i relation till Kvinnovåldskommissionens förslag – det vill säga att det fanns en alltför stor risk för att förutsebarheten skulle sättas ur spel om mer diffusa former av psykisk påverkan skulle kriminaliseras. Gränsdragningsproblemen mellan straffritt och straffbart riskerade att bli alltför stora.45

Regeringen inleder den efterföljande propositionen med att konstatera att ett stort antal personer varje år utsätts för våld, hot och trakasserier samt att det är en angelägen uppgift för samhället att öka tryggheten och ge skydd för dessa personer. Regeringen konstaterade också att trakasserier i form av våld, upprepad förföljelse och oönskade kontakter som uppfattas som störande, hotfulla, kränkande eller skrämmande hade uppmärksammats särskilt under senare år. Som exempel på sådana gärningar nämns hot, ovälkomna besök, ideliga telefonsamtal eller brev och e-post med kränkande innehåll. Det fanns enligt regeringen goda skäl att höja straffnivån vid upprepad förföljelse. Regeringen framhöll att det inte sällan är fråga om brottsliga gärningar som var för sig kan framstå som relativt lindriga men som sedda i sitt sammanhang kan vara påtagligt integritetskränkande.46 Däremot fanns det inte, som vissa remissinstanser hade föreslagit, skäl att utvidga det straffbara området till exempel genom att kriminalisera viss psykisk påverkan.

Med hänsyn till att oönskade kontakter som i sig inte är straffbara kan omfattas av ett kontaktförbud finns det enligt regeringen inte något påtagligt behov av en utvidgad kriminalisering. Dessutom måste det straffbara området vara tydligt avgränsat. En utvidgning av straffansvaret till att avse annan psykisk påverkan än sådan som i vart fall utgör ett ofredande skulle riskera att komma i konflikt med detta krav. I likhet med utredningen och de flesta remissinstanserna anser därför regeringen att det straffbara området inte bör utvidgas.47

Regeringen ansåg inte heller att förolämpning, förtal, våld och hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman eller övergrepp i rättssak skulle ingå i brottskatalogen (vilket utredningen föreslagit) på grund av att skyddsintressena skilde sig från de brott som redan ingick. Den begränsade allmänna åtalsrätten avseende ärekränkn-

45SOU 2008:81 s. 123 och 127. 46Prop. 2010/11:45 s. 30 och 67. 47 A. prop. s. 67.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

ingsbrotten i 5 kap. 5 § brottsbalken motiverade varför dessa inte togs med.48

5.10. SOU 2011:85 Fridskränkningsbrotten och egenmäktighet med barn samt prop. 2012/13:108 Förstärkt straffrättsligt skydd vid grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning

Fridskränkningsutredningen hade, såvitt nu är av intresse, i uppgift att utvärdera tillämpningen av fridskränkningsbrotten, bland annat genom en omfattande praxisgenomgång. I uppdraget ingick också att se över straffskalan för brottstyperna och särskilt om straffminimum skulle höjas.49

Utredningen ansåg inte att det förelåg några oklarheter vid tillämpningen av de särskilda rekvisiten upprepad kränkning samt ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Några ändringar i den lagtekniska konstruktionen föreslogs därför inte, men däremot föreslog utredningen att också överträdelse av kontaktförbud samt skadegörelse skulle ingå i brottskatalogen till 4 kap. 4 a § brottsbalken. Detta skulle nämligen enligt utredningen leda till att syftet med lagstiftningen – att beakta den utsatta personens hela situation när han eller hon utsätts för en serie i och för sig straffbara men ofta var för sig relativt lindriga gärningar – ytterligare kunde tillgodoses. Utredningen konstaterade också att dessa brott hade kommit att ingå i brottet olaga förföljelse och att det var ändamålsenligt att bestämmelserna överensstämde.50 Utredningen fann däremot att varken ärekränkningsbrotten eller övergrepp i rättssak borde kunna ingå i fridskränkningsbrotten. Det ansågs inte heller föreligga skäl att skärpa straffskalan.

I diskussionen i frågan om ärekränkningsbrotten skulle ingå i fridskränkningsbrotten framhöll utredningen att det torde kunna förutsättas dels att kränkande och nedsättande tillmälen som äger rum inom ramen för sådan brottslighet är vanligt förekommande, dels att dessa bidrar till att den upprepade kränkningen av personens

48 A. prop. s. 70 f. 49 Dir. 2010:56. 50SOU 2011:85 s. 98, 103 och 107.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

integritet blir extra kännbar och förstärker angreppet mot personens självkänsla. Sådana uttalanden borde därför, i den mån de utgör straffbara gärningar, i och för sig kunna ingå i fridskränkningsbrotten. Det som talade emot att bestämmelsen skulle ändras på detta sätt var dock de särskilda åtalsreglerna avseende ärekränkningsbrotten. På grund av dessa skulle brotten inte aktualiseras i sådan utsträckning att det kunde sägas finnas en praktisk nytta med en sådan ändring. Utredningen framhöll också att det fanns stöd för att kränkande och nedsättande tillmälen enligt gällande rätt kan påverka straffvärdet (se till exempel NJA 2004 s. 437).51

I propositionen instämde regeringen i slutsatsen att målsättningen med fridskränkningsbrotten hade uppnåtts och att den lagtekniska utformningen inte skulle förändras, men att skadegörelse samt överträdelse av kontaktförbud skulle kunna ingå i fridskränkningsbrotten. Överträdelse av kontaktförbud togs med i brottskatalogen främst eftersom syftet med kontaktförbud är att skydda en enskild person och då en överträdelse av förbudet inte sällan innebär en kränkning av den personliga integriteten hos skyddspersonen. Därtill konstaterade regeringen att skadegörelse hade visat sig vara vanligt förekommande jämte de gärningar som utgör fridskränkningsbrott. Även om skadegörelse inte riktar sig mot annans liv, hälsa, frihet eller frid utan i stället mot annans egendom menade regeringen att brottet, inte minst när det riktar sig mot en närstående person med syftet att förstöra eller skada dennes egendom, många gånger måste anses utgöra ett direkt angrepp på offrets integritet. Så kan ofta vara fallet till exempel om personliga eller andra föremål såsom kläder, mobiltelefoner, fotografier eller ärvda föremål – kanske med stort affektionsvärde – skadas eller förstörs. Detsamma gäller om det förekommit våld mot offrets djur i samband med kränkningar av en närstående. Skadegörelse hade därtill tagits med i brottskatalogen till det då relativt nya brottet olaga förföljelse. Att sådana integritetskränkningar som ett skadegörelsebrott under angivna förhållanden innefattar typiskt sett är ägnade att skada självkänslan hos den som drabbas ansågs uppenbart.

Regeringen ansåg dock inte att djurplågeri, som någon remissinstans anfört, skulle ingå i fridskränkningsbrotten. Som motivering angav regeringen att det brottet skyddar djurets och inte

51 A. bet. s. 109 f.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

ägarens intresse. Med hänsyn till de skilda skyddsintressena bör i sådana fall i stället dömas för djurplågeri i brottskonkurrens. Vad gäller ärekränkningsbrotten delade regeringen utredningens bedömning att dessa inte skulle ingå i brottskatalogen med hänsyn till de särskilda åtalsreglerna.

Regeringen ansåg inte heller att preskriptionstiden för brotten skulle ändras. Att brotten är särskilt integritetskränkande ansågs inte tillräckligt för att avvika från huvudregeln att de enskilda brottsliga gärningarna preskriberas utifrån de enskilda brottens straffskala. Effekten skulle också bli högst marginell med hänsyn till svårigheterna att utreda mindre allvarliga brott. En ändring skulle slutligen medföra en risk att enskilda gärningar som redan var preskriberade när övriga gärningar begicks skulle komma att ingå i ett åtal avseende fridskränkningsbrott.

Trots att utredningen inte hade förslagit någon straffskärpning höjdes straffminimum från fängelse i sex månader till fängelse i nio månader. Regeringen framhöll att våld i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem och att våld och andra kränkningar i nära relationer kan utgöras av övergrepp av fysisk, psykisk och sexuell natur. Detta ansågs motivera en höjning av straffminimum.52

5.11. Ds 2012:52 Sveriges tillträde till Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet samt vissa frågor om kontaktförbud avseende gemensam bostad

Promemorian Ds 2012:52 innehåller en analys av Istanbulkonventionen och om några åtgärder krävdes för att Sverige skulle leva upp till de åtaganden som en anslutning skulle innebära. Slutsatsen blev att de svenska reglerna uppfyllde det krav på kriminalisering som följer av artikel 33 om psykiskt våld och att någon lagändring därför inte behövdes. Misshandel, olaga tvång, olaga hot samt olaga förföljelse ansågs tillräckliga och de särskilda fridskränkningsrekvisiten i 4 kap. 4 a § brottsbalken nämndes särskilt.53

52Prop. 2012/13:108 s. 6, 10 f. och 14 f. (gäller hela avsnittet) och bet. 2012/13:JuU25. 53Ds 2012:52 s. 112.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

5.12. Ds 2015:42 – Ett särskilt tortyrbrott?

Utredaren hade i uppdrag att utreda om det finns ett behov av ett särskilt tortyrbrott i svensk lagstiftning.54 Tortyr är förbjudet enligt en lång rad internationella konventioner, varav den viktigaste är FN:s konvention mot tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning (tortyrkonventionen) från 1984. Sverige ratificerade tortyrkonventionen 1986. Enligt artikel 4.1 ankommer det på varje konventionsstat att säkerställa att alla tortyrhandlingar utgör brott enligt dess nationella strafflag. Med tortyr avses enligt artikel 1 varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas en annan person i ett visst närmare angivet syfte. FN:s tortyrkommitté har vid flera tillfällen kritiserat Sverige för att inte ha kriminaliserat tortyr som ett särskilt brott.55

I promemorian bedöms att svensk rätt täcker konventionens krav på kriminalisering av fysiskt våld genom nuvarande straffrättsliga bestämmelser, men att det finns viss anledning att ifrågasätta om tortyrgärningar som endast orsakar psykiskt lidande (psykisk tortyr) är kriminaliserade i tillräcklig utsträckning.56

Med psykiskt lidande avses gärningar som tar sikte på att bryta ned offret mentalt snarare än fysiskt. Som exempel nämns att den som torteras inte får sova, att denne under lång tid tvingas lyssna på hög musik eller tvingas bevittna tortyr av en anhörig eller nära vän.57Tortyrkonventionen ställer förvisso krav på att tortyrhandlingen ska orsaka svårt psykiskt lidande och lidandet måste därför nå upp till visst allvar för att det ska vara fråga om tortyr. Det borde därför ofta enligt utredaren vara fråga om handlingar som leder till medicinskt påvisbara effekter och innebära att sådana tortyrgärningar kan bedömas som misshandel. Vissa handlingar kan också tänkas utgöra olaga hot. Mot detta måste dock ställas att det är svårt att bedöma hur långt det straffbara området för just psykisk misshandel sträcker sig. Utredaren framhöll följande.

54 Beslut den 24 juni 2014 (Ju2014/4194/P). 55 Senast i november 2021 efter Sveriges åttonde periodiska rapport till FN:s kommitté mot tortyr, se Concluding observations on the eight periodic report of Sweden. 56 Detta avsnitt bygger på Ds 2015:42 s. 137143 och 177. 57 I utredningen hänvisas till två avgörande från Jugoslavientribunalen, Furundžija (1998), punkt 267 (Trial Judgment) och Kvočka (2001), punkt 149 (Trial Judgment), där domstolen kom fram till att det var svårt psykiskt lidande att tvinga en person att se på när en väninna utsattes för sexuella övergrepp respektive att tvingas bevittna familjemedlemmar utsättas för allvarliga övergrepp.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

Att t.ex. utsätta en person för starka ljud eller upprepade allvarliga hot, hindra en person från att sova eller tvinga en person bevittna allvarliga övergrepp mot en nära anhörig ligger tämligen långt ifrån vad som normalt brukar avses med misshandel och det bör i undantagsfall kunna förekomma att sådana handlingar, även när de utförs systematiskt, inte leder till medicinskt påvisbara effekter eller till sådan psykisk effekt som innebär att ansvar för misshandel kan komma i fråga. Dessutom kan det i vissa fall vara svårt att diagnosticera sådana psykiska effekter.

I promemorian framhölls således att den psykiska tortyren skiljer sig från var som typiskt sett brukar bedömas som misshandel i svensk rätt. Det borde därför finnas fall av psykisk tortyr som inte täcks av den svenska regleringen på grund av att någon medicinsk påvisbar effekt inte kan styrkas. Många gånger kan det i stället vara fråga om olaga hot, olaga tvång, olaga frihetsberövande och tjänstefel samt i undantagsfall ofredande. Att tortyrgärningar kan komma att bedömas som ofredande, där påföljden regelmässigt bestäms till böter, ansågs dock otillfredsställande. Sammanfattningsvis fann utredaren att det fanns viss anledning att ifrågasätta om de straffrättsliga bestämmelserna omfattar psykisk tortyr i tillräcklig utsträckning, till exempel då offret tvingas bevittna allvarliga övergrepp mot närstående. En särskild bestämmelse med straffansvar för tortyr och där tillfogandet av allvarligt psykiskt lidande skulle uttryckas explicit, föreslogs därför.

5.13. SOU 2015:55 Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck samt skr. 2016/17:20 En nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor

För det första hade utredningen i uppdrag att föreslå en samlad nationell strategi för att nå det jämställdhetspolitiska delmålet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. För det andra hade utredningen uppdraget att föreslå konkreta, långsiktiga och hållbara strukturer för det förebyggande arbetet mot hedersrelaterat våld och förtryck.58

Den förståelse av våld som kom till uttryck i SOU 2015:55 beskrevs som en inkluderande förståelse av mäns våld mot kvinnor

58 Dir. 2014:25.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

och hedersrelaterat våld och förtryck som fokuserade på det som på bästa sätt kunde föra arbetet framåt. Det viktigaste för framtiden ansågs vara att politiken inriktades på vilka insatser som ger bäst effekt när det gäller att förebygga och åtgärda mäns våld mot kvinnor och hedersrelaterat våld och förtryck inom samhällets alla områden. I betänkandet påpekades också att statens styrning av insatser behövde bli mer samordnad och tydlig.59

År 2016 beslutade regeringen om en tioårig nationell strategi för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor med ett tillhörande åtgärdsprogram för åren 2017–2020.60 Den nationella strategin skulle bidra till att uppnå regeringens jämställdhetspolitiska delmål att mäns våld mot kvinnor ska upphöra och att kvinnor och män, flickor och pojkar ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet. För att fullt ut motsvara delmålet var strategins tillämpningsområde ”alla former av fysiskt, psykiskt och sexuellt våld och hot om våld som riktas mot kvinnor och flickor, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck med skiftande uttryck såsom könsstympning och tvångsäktenskap.” Regeringen framhöll att den nationella strategin i huvudsak överensstämmer med tillämpningsområdet för Istanbulkonventionen. Det uppmärksammades också att ansträngningarna ditintills hade tenderat att hantera våldets konsekvenser snarare än dess orsaker. Regeringen ville därför dirigera om verksamheten från ett reaktivt till ett proaktivt förhållningssätt. I strategin underströks också att Sverige ska leva upp till internationella åtaganden.61

Genomförandet av strategin har följts upp av Jämställdhetsmyndigheten och i rapporten framhålls bland annat att det varit litet fokus på flickors och unga kvinnors utsatthet samt att många åtgärder saknat ett funktionshinderperspektiv.62

59SOU 2015:55 s. 46. Se också SOU 2015:86 där en särskild utredare följde upp och analyserade utvecklingen mot jämställdhet de senaste tio åren. 60 Skr. 2016/17:10 s. 109 ff. 61 Regeringen har gett en särskild utredare i uppdrag att lämna ett förslag till en samlad nationell strategi för att förebygga och bekämpa våld mot barn, inklusive hedersrelaterat våld och förtryck, se dir. 2021:29 samt dir. 2022:17. Strategin ska anlägga ett helhetsperspektiv och möjliggöra en sammanhållen inriktning för arbetet med att förebygga och bekämpa våld mot barn under den närmaste tioårsperioden. Uppdraget ska efter förlängning redovisas senast den 31 december 2022. 62 Jämställdhetsmyndigheten rapport 2020:1 Även Statskontoret har analyserat strategin i rapporten 2021:3.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

5.14. SOU 2016:7 Integritet och straffskydd samt prop. 2016/17:222 Ett starkt straffrättsligt skydd för den personliga integriteten

Utredningen hade som övergripande uppgift att göra en bred översyn av det straffrättsliga skyddet för enskildas personliga integritet, särskilt när det gäller hot och andra kränkningar. Uppdraget var att analysera om det straffrättsliga skyddet var ändamålsenligt eller om det borde förändras.63

I betänkandet konstaterades att det tidigare hade gjorts försök att hitta en heltäckande definition av vad begreppet ”personlig integritet” innebär, men att någon sådan definition inte har kunnat åstadkommas. Enligt utredningen var det heller inte möjligt att ge något kort eller entydigt svar på vad som inbegrips i den personliga integriteten. Det är i stället något som kan och bör utvecklas över tid. Utredningen menade dock att föreställningen att människan omges av en ”sfär” som inte får angripas fysiskt eller psykiskt återkommit när begreppet personlig integritet diskuterats och att det var något som kunde användas för utredningens fortsatta överväganden. Med utredningens straffrättsliga utgångspunkt skulle det kunna betyda att den privata sfären borde skyddas på flera sätt. Skyddet borde gälla fysiska och psykiska angrepp utifrån och detta eftersom grundläggande behov hos människan att känna trygghet och välbefinnande fordrar att hon skyddas och fredas från sådana angrepp. Vid sidan av detta borde också det straffrättsliga skyddet gälla privatlivet, det vill säga personlig information om privatlivet, samt utformas utifrån att varje människa förtjänar respekt och att bemötas med värdighet. I grunden kan det sägas handla om respekten för varje människas värde som individ, och i förlängningen upprätthållandet av människovärdet som ett grundfundament i den mänskliga samvaron i samhället.64

I betänkandet föreslogs att en ny bestämmelse som gör det straffbart att göra intrång i någon annans privatliv genom att sprida bild eller annan uppgift om någons sexualliv, bild eller annan uppgift om någons hälsotillstånd, bild eller annan uppgift om att någon utsatts för ett allvarligt brott, bild på någon som befinner sig i en mycket utsatt situation, bild på någons nakna kropp, eller annan

63 Dir. 2014:74. 64SOU 2016:7 s. 179 f.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

liknande bild eller uppgift om någons privatliv, skulle införas i brottsbalken. Straffansvaret skulle gälla endast om spridningen var ägnad att medföra kännbar skada för den som bilden eller uppgiften rör.65

Regeringen ansåg att det knappast var nödvändigt att formulera en allmängiltig definition av begreppet personlig integritet för att kunna bedöma vilka intressen som har ett sådant skyddsvärde att de bör omfattas av ett särskilt starkt skydd mot omotiverade angrepp; ”vad som närmare inbegrips i den personliga integriteten är i stället något som kan och bör utvecklas över tid.” Särskilt mot bakgrund av den teknikutveckling som skett de senaste femtio åren var det enligt regeringen klart att det straffrättsliga skyddet mot kränkningar måste stärkas.66 I likhet med utredningen föreslog regeringen därför att ett nytt brott skulle införas. Bestämmelsen om olaga integritetsintrång finns i 4 kap. 6 c § brottsbalken. I den efterföljande paragrafen stadgas ansvar för grovt brott. Straffbudet berörs inte närmare i denna promemoria. I kapitlet om gällande rätt analyseras dock de ändringar som följde i ofredandebestämmelsen i samband med detta betänkande och den efterföljande propositionen.

5.15. SOU 2016:19 Barnkonventionen blir svensk lag och prop. 2017/18:186 Inkorporering av FN:s konvention om barnets rättigheter

I SOU 2016:19 var uppdraget bland annat att analysera hur då gällande rätt förhöll sig till barnkonventionen.67 I betänkandet föreslogs att en särskild straffbestämmelse – misshandel av barn – skulle införas i brottsbalken. För brottet skulle dömas en förälder eller en person under vars fostran, vård eller tillsyn ett barn står och som tillfogar barnet kroppsskada, sjukdom eller smärta eller utsätter barnet för våld eller försätter barnet i vanmakt eller något annat sådant tillstånd. Straffet föreslogs vara fängelse i högst två år eller, om brottet var ringa, böter eller fängelse i högst sex månader. För

grov misshandel av barn skulle straffet i stället vara fängelse i lägst ett

65 A. bet. s. 282. 66Prop. 2016/17:222 s. 1867 Dir. 2013:35.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

år och högst sex år eller om brottet var synnerligen grovt fängelse i lägst fyra och högst tio år.

Till att utsätta barnet för våld i bestämmelsens mening skulle höra fysiskt våld, till exempel att barnet blir slaget, sparkat, knuffat, kastat, nypt, luggat eller draget i örat. Med hänsyn till föräldrars tillsynsplikt skulle sådana handlingar som inte är mer ingripande än vad som är nödvändigt och där de olägenheter som uppkommer inte står i missförhållande till syftet med handlingen falla utanför straffansvaret.68

Till skillnad från vad som gäller för misshandel av vuxna innebar förslaget att det vid misshandel av barn inte skulle krävas att våldet hade orsakat smärta. Det skulle i stället räcka med att utsätta barnet för våld. Den kartläggning som utredningen låtit göra av ett antal underrättsavgöranden hade nämligen visat att rekvisitet smärta var särskilt svårt att leda i bevis när det kom till våld mot barn. Rekvisitet tolkades ur ett vuxenperspektiv och det fanns därför en brist i relation till det våldsbegrepp som kommer till uttryck i barnkonventionen. Genom den föreslagna kriminaliseringen skulle denna brist läkas. Den särskilda brottsrubriceringen motiverades främst av främst pedagogiska skäl – genom den skulle den särskilda kränkning som våldsbrott mot barn utgör tydliggöras. Brottsrubriceringen ansågs också, likt fridskränkningsbrotten, på ett förtjänstfullt sätt synliggöra föräldrars och omsorgspersoners misshandel av barn.69

I betänkandet framhölls också att barn generellt är mer utsatta och sårbara än vuxna och att det därför finns skäl att se särskilt strängt på när barn utsätts för psykiskt våld, till exempel i form av nedvärderande omdömen eller nedbrytande behandling. Eftersom utredningen endast skulle fokusera på fysiskt våld behandlades dock frågan om psykiskt våld inte vidare i betänkandet. Såväl Unicef Sverige som Bris påpekade i sina remissvar att det var en brist i utredningens direktiv att det inte ingick i uppdraget att utreda straffansvar för psykiskt våld eftersom det är en del av artikel 19 i barnkonventionen.70

68SOU 2016:19 s. 476 f. 69 A. bet. s. 260 f. och 266 70 Unicef Sverige, Remissvar på betänkandet Barnkonventionen blir svensk lag (SOU 2016:19) s. 5 samt Bris, Yttrande över betänkandet SOU 2016:19 Barnkonventionen blir svensk lag s. 4.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

I den efterföljande propositionen behandlades endast de delar av betänkandets förslag som rörde frågan om inkorporering av barnkonventionen, medan övriga lagförslag bereddes vidare i Regeringskansliet. Regeringen ansåg att barnkonventionen borde inkorporeras i svensk rätt och så är numera fallet, se lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter. Regeringen lyfte också fram att vid sidan av inkorporeringen krävs en fortsatt systematisk transformering av barnkonventionens bestämmelser i nationell rätt.71

5.16. Prop. 2020/21:163 Förebyggande av våld i nära relationer

I propositionen konstaterade regeringen att våld i nära relationer, trots skärpt lagstiftning och att ideell och offentlig verksamhet hade utvecklats på området efter det att de nya jämställdhetspolitiska målen antogs 2006, fortfarande är omfattande och kostsamt. Regeringen konstaterade också att studier visat att mäns våld mot kvinnor innebär mycket stora samhällskostnader. En bestämmelse om att det hör till socialnämndens uppgifter att verka för att personer som utsätter eller har utsatt närstående för våld eller andra övergrepp ska ändra sitt beteende förslogs införas i socialtjänstlagen och finns numera i 5 kap. 11 a § socialtjänstlagen (2001:453).72

5.17. SOU 2019:32 Straffrättsligt skydd för barn som bevittnar brott mellan närstående m.m. och prop. 2020/21:170 Barn som bevittnar brott

Utredningen skulle bland annat överväga om ett utökat straffrättsligt skydd för barn som bevittnar brott som begås av och mot närstående behövdes.73 I betänkandet konstaterades att våld är ett begrepp som kan ha olika innebörd i olika sammanhang. Som exempel angavs den definition som återfinns i barnkonventionen samt det som förekommer i viss psykologisk och socialt orienterad

71Prop. 2017/18:186. 72 Förslagen hade beretts i SOU 2018:37. Sedan tidigare gällde att socialnämnden ska ge brottsoffer stöd, se 5 kap. 11 § socialtjänstlagen. 73 Dir. 2018:48.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

forskning, vilket är ett brett våldsbegrepp som omfattar fysiskt, psykiskt, sexuellt, ekonomiskt, materiellt och latent våld. Våld mot barn kan också vara vaga hot och handgripligheter som ligger på gränsen till det brottsliga, vilket är handlingar som kan upplevas som mycket skrämmande för barnet. I betänkandet framhölls också att barn som bevittnar våld mot en förälder som de är beroende av för sitt välbefinnande utsätts för en form av psykiskt våld. Forskning hade därtill visat att det inte går att utskilja en viss typ av våld, till exempel det fysiska, som det svåraste för barn att uppleva. Det är i stället kombinationen av våld, utsatthet, kränkningar och kontrollerande beteende som är det centrala. Barn kan uppfatta hoten, kränkningarna och oron som lika allvarliga som det fysiska våldet mot den närstående och dem själva.74

I den efterföljande propositionen konstaterade regeringen att det straffrättsliga regelverket gav ett mycket begränsat skydd för barn som bevittnar brott och att det mot bakgrund av de stora konsekvenser som kan följa vid bevittnande, var angeläget att utöka skyddet. Regeringen anslöt sig också till det som påpekats i betänkandet, nämligen att det inte går att urskilja en viss typ av våld, till exempel det fysiska, som det svåraste för ett barn att uppleva. Det är i stället kombinationen av våld, utsatthet, kränkningar och kontrollerande beteende som är av betydelse. Att barn inte fick ställning som målsägande lyftes också fram som ett problem, då det riskerade leda till att barnet inte fick komma till tals i processen. Sammantaget ansågs det befintliga skyddet inte förenligt med barnkonventionen, som slår fast att barn ska skyddas från alla former av fysiskt och psykiskt våld. Regeringen menade att en kriminalisering av bevittnandefallen skulle tydliggöra att samhället reagerar kraftfullt mot det oacceptabla och belagt skadliga i att utsätta barn för att bevittna exempelvis våld som begås mot deras nära anhöriga. Slutligen framhöll regeringen att barns rätt att leva och växa upp utan att behöva bevittna våld i hemmet är ett särskilt skyddsvärt intresse.75

Det förslag som hade lämnats i betänkandet var, såvitt nu är aktuellt, att den som begår en brottslig gärning mot en närstående person, och som bevittnats av ett barn, skulle dömas för barnfridsbrott. Flera remissinstanser var dock kritiska till att det

74SOU 2019:32 s. 57 f. och 175. 75Prop. 2020/21:170 s. 10 och 15 f.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

endast stod ”brottslig gärning” och alltså inte fanns en uppräkning av vilka gärningar som kunde grunda straffansvar. Regeringen instämde i den kritiken och ändrade den föreslagna bestämmelsen i detta hänseende. Straffansvaret omfattar att utsätta ett barn för att bevittna vissa utpekade brott i 3, 4, 6 och 12 kap. brottsbalken. Som skäl för ändringen anförde regeringen att den föreslagna konstruktionen innebar att det kunde bli svårt att på förhand bedöma det straffbara området och att detta kunde leda till problem ur ett legalitetsperspektiv.76

5.18. SOU 2020:57 Ett särskilt hedersbrott, prop. 2020/21:217 Skärpta straff för våld och andra kränkningar i nära relationer och prop. 2021/22:138 Ett särskilt brott för hedersförtryck

Som framhålls i direktiven till denna promemoria (se bilaga 1) ingick redan i viss mån i Hedersbrottsutredningens uppdrag att se över straffansvaret för psykiskt våld. I uppdraget ingick att överväga om det är lämpligt att sådana nedvärderande, manipulerande eller kränkande handlingar i syfte att kontrollera en person som i det enskilda fallet inte utgör en straffbar gärning omfattas av den särskilda kriminaliseringen. Därutöver hade utredningen i uppdrag att analysera och ta ställning till om det borde införas en särskild straffbestämmelse, med en egen brottsbeteckning, som uttryckligen tar sikte på hedersrelaterat våld och förtryck. 77

Utredningen konstaterade att ”s.k. ekonomiskt våld” kan ingå som medel för att kontrollera en annan person, men konkluderade att brott i 8–10 kap. brottsbalken inte borde ingå i brottskatalogen för fridskränkningsbrotten. Anledningen till detta var att dessa brott inte utgör brott mot person som innebär kännbara kränkningar av en persons fysiska integritet, frihet eller frid, vilket tidigare varit utgångspunkten för urvalet till brottskatalogen. Utredningen framhöll också att flera fall av egenmäktiga förfaranden i så fall skulle kunna bedömas som en grov fridskränkning, vilket inte ansågs lämpligt då sådan brottslighet typiskt sett inte framstår som lika

76 A. prop. s. 26. 77 Dir. 2019:43.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

klandervärd som systematisk brottslighet som består av till exempel flera fall av olaga hot och ofredande. Det framhölls också att bestämmelsen i 29 kap. 2 § 10 brottsbalken kan användas straffskärpande avseende förmögenhetsbrott, om brottet begås i syfte att kontrollera till exempel en partner.78

Utredningen föreslog dock att förtal, grovt förtal och förolämpning skulle ingår i brottskatalogerna för fridskränkningsbrotten och olaga förföljelse.

Vad så gäller om det fanns skäl att kriminalisera andra fall av

nedvärderande, manipulerande eller kränkande gärningar som sker i syfte att kontrollera en annan person fann utredningen att

brottstyperna olaga tvång och ofredande täcker de klandervärda fallen. Det fanns mot den bakgrunden inte tillräckliga skäl för att vid sidan av det föreslagna hedersbrottet införa en ny brottstyp för den typen av gärningar. Utredningen fann till exempel att tvinga någon att tåla, göra eller underlåta något i bestämmelsen om olaga tvång närmast är synonymt med att kontrollera en annan. Det konstaterades också att det för ansvar enligt bestämmelsen är tillräckligt att tvånget sker genom hot om brottslig gärning. Övriga hänsynslösa beteenden menade utredningen i många fall kan vara att bedöma som ofredande. Utredningens slutsats blev därför att ofredande, som kräver ett hänsynslöst agerande, även fortsättningsvis borde utgöra den nedre gränsen för straffansvar. Det ansågs inte önskvärt att kriminalisera rena uppmaningar, som inte kan kopplas vare sig till våld eller hot som påtryckningsmedel eller hänsynslöst agerande. Nuvarande strafflagstiftning ansågs därför väl avvägd i dessa hänseenden.

Slutligen kan nämnas att utredningen framhöll att i de fall agerandet inte kan kommas åt med befintliga straffbestämmelser handlar det oftast om att det högt ställda beviskravet i brottmål gör det svårt för åklagaren att bevisa gärningspersonens agerande. Den problematiken kan som utgångspunkt inte åtgärdas med ändringar i det straffrättsliga eller straffprocessuella systemet med mindre än att rättssäkerheten äventyras.79

I den första av de två efterföljande propositionerna instämde regeringen i utredningens förslag att förtal och grovt förtal ska ingå i brottskatalogen för fridskränkningsbrotten och olaga förföljelse.

78SOU 2020:57 s. 173. 79 A. bet. s. 194 ff.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

Regeringen ansåg dock inte att förolämpning skulle läggas till i brottskatalogen. Enligt regeringen är ärekränkningsbrotten sådana gärningar som typiskt sett kan ingå i en kränkning och utgöra ett direkt angrepp på den personliga integriteten. Tillräckliga skäl ansågs därför föreligga för att låta förtal och grovt förtal ingå i brottskatalogen. Vad gällde förolämpning ansågs dock de restriktiva förutsättningarna för allmänt åtal i 5 kap. 5 § brottsbalken leda till att den praktiska nyttan med att inkludera förolämpning kunde ifrågasättas. Det fanns därför inte tillräckliga skäl att lägga till förolämpning i brottskatalogen. Trots att det inte föreslagits av utredningen ansåg regeringen också att minimistraffet för fridskränkningsbrotten borde höjas från nio månader till ett år.80 Båda dessa ändringar har beslutats av riksdagen och gäller sedan den 1 januari 2022.81

Därefter har regeringen behandlat den del av betänkandet som tog sikte på att införa den nya brottstypen hedersbrott. Brottet är uppbyggt med fridskränkningsbrotten som förlaga och innebär att en särskild strängare straffskala gäller för den som upprepat begår vissa brottsliga gärningar (samma som anges i 4 kap. 4 a §) mot en person med ett särskilt hedersmotiv och där gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Regeringen återkom här till att det handlar om möjligheten att beakta det straffvärda i ett upprepat och systematiskt kränkande handlande, som i och för sig kan utgöras av relativt lindriga gärningar. När dessa gärningar blir ett led i en upprepad kränkning, eller en del av ett trakasserande mönster mellan ojämlika parter, finns det risk för att det samlade beteendets straffvärde inte får fullt genomslag vid lagföringen. Därför behövdes ett särskilt brott, och det i synnerhet eftersom hedersrelaterat våld och förtryck är ett påtagligt samhällsproblem.82

Det särskilda hedersrekvisitet är utformat på så sätt att gärningarna ska begås med ett motiv att bevara eller återupprätta en

persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder. Det är

således fråga om ett avsiktsuppsåt. Motivet kan dock vara ett av flera andra och behöver inte vara det huvudsakliga.83

80Prop. 2020/21:217 s. 14 f. och 19 81 SFS 2021:1108. 82 A. prop. s. 13 f. 83 A. prop. s. 25.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

5.19. SOU 2020:63 Barnkonventionen och svensk rätt

Uppdraget var bland annat att göra en kartläggning av hur svensk lagstiftning överensstämmer med rättigheterna i barnkonventionen.84 Såvitt är aktuellt för denna promemoria kan noteras att utredningen fann att svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med innebörden av artikel 19 i barnkonventionen.

I betänkandet tas avstamp i 6 kap. 1 § föräldrabalken samt 2 kap. 5 § regeringsformen enligt följande.

I rätten till omvårdnad, trygghet och god fostran ingår, förutom att få sina materiella behov tillfredsställda, att barnens psykiska behov tillvaratas. Av förarbetena till bestämmelsen i föräldrabalken framgår bl.a. att barnet ska få leva i ett stabilt förhållande och känna sig behövd. Vidare påpekas att barnet med stigande ålder har rätt till ett starkare integritetsskydd.

I betänkandet konstaterades inledningsvis att agaförbudet i föräldrabalken kan omfatta kränkande behandling, som till exempel rumsarrest, liksom behandling som kan medföra fara för barnets personlighetsutveckling, till exempel att föräldrarna systematiskt fryser ut eller förlöjligar barnet.85 Utredningens slutsats blev därför att det rättsliga skyddet i föräldrabalken omfattar det våld, den vanvård och de övriga övergrepp som barnet ska skyddas mot enligt artikel 19 i barnkonventionen.86

Vad särskilt gäller den straffrättsliga regleringen som rör våld, övergrepp, kränkningar och vanvård framhöll utredningen att det dels finns ett antal brott i brottsbalken som kan aktualiseras (till exempel misshandel, ofredande, olaga hot och grov fridskränkning), dels finns en generell straffskärpningsgrund i brottsbalken. Utredningen instämde inte i det som framförts från olika håll, nämligen att det straffrättsliga skyddet inte korresponderade med förbudet mot våld i föräldrabalken. Diskrepansen skulle bestå av att det finns våldsamma handlingar som inte kan kvalificeras som misshandel trots att de är otillåtna enligt föräldrabalken. Utredningens slutsats blev att sådana beteenden inte sällan borde kunna bedömas som andra brott och att barnkonventionen inte har

84 Dir. 2018:20. 85SOU 2020:63 s 790 f. med vidare hänvisningar till prop. 1981/82:168 s. 59 f. och prop. 1978/79:67 s. 7 f. 86 A. bet. s. 812.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

något krav på att varje otillåten gärning ska vara straffbar, varför skyddet var tillräckligt.87

Gällande förslaget att införa ett nytt brott, misshandel mot barn (se SOU 2016:19 strax ovan), påpekades att den utredningen inte tycktes ha bedömt att det var krav enligt barnkonventionen att införa det nya brottet utan att ett sådant brott i stället ansågs ligga mer i linje med de krav som barnkonventionen ställer. Då barn har svårt att beskriva smärta blir skyddet i misshandelsbestämmelsen otillräckligt, men genom det särskilda brottet skulle barnen ges samma skydd som vuxna. Slutsatsen blev därför denna.

Av Barnrättighetsutredningens kartläggning framstår det inte som att det i första hand är ett lagstiftningsproblem som gör att det finns skillnader i det straffrättsliga skyddet. Snarare är det ett praktiskt problem hänförligt till svårigheterna i att förhöra barn. Möjligen spelar även bevisvärderingen av förhör som inte hållits inför rätten (videoinspelade polisförhör) viss roll. Vid bedömningen av svensk rätts förenlighet med konventionen ska även beaktas att flera av de gärningar som förslaget omfattar rimligen skulle kunna bedömas som ofredanden. Sammantaget bedömer vi att det inte är nödvändigt att införa ett sådant brott som Barnrättighetsutredningen föreslagit för att svensk lagstiftning och praxis ska vara förenlig med innebörden av artikel 19. Däremot är det är inte uteslutet att en sådan reglering skulle kunna ge ett ytterligare skydd åt barnet. Enligt vår bedömning är straffrättslig lagstiftning och praxis förenlig med innebörden av artikel 19.

Vad gäller övrigt straffrättsligt skydd mot våld eller andra kränkningar som barn kan utsättas för nås följande konklusion i betänkandet.

Som framgått finns det lagstiftning som förbjuder och kriminaliserar våld, övergrepp och kränkande beteenden mot barn. Det finns en reglerad socialtjänst samt bestämmelser om samverkan och rapportering för dem som uppmärksammar att ett barn far eller riskerar att fara illa. Trots en relativt omfattande lagstiftning utsätts ändå barn för övergrepp av olika slag. Detta kan tyda på att de åtgärder som vidtas är otillräckliga, dvs. att Sverige inte vidtagit alla lämpliga åtgärder som krävs. Av vad som framkommit vid vår kartläggning tycks det emellertid inte vara lagstiftningen eller praxis som i första hand behöver förändras. Det som framförts av myndigheter och organisationer tyder snarare på att det är kunskapshöjande åtgärder som behöver vidtas. Av vad som framkommit har också sådana insatser initierats, bl.a. i form av

87 A. bet. s. 804 ff.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

regeringens strategier. Det kan också behövas föräldrastödjande åtgärder.88

Den sammantagna bedömningen blev därför att svensk lagstiftning och praxis är förenlig med innebörden av artikel 19 i barnkonventionen. Det bör dock noteras att psykiskt våld inte tycks beröras särskilt i utredningens analys.

5.20. SOU 2021:64 Ersättning till brottsoffer och prop. 2021/22:198 Stärkt rätt till skadestånd för brottsoffer

Utredningens huvudsakliga uppgift var att utreda brottsoffers rätt till skadestånd med det uttalade syftet att stärka brottsoffers ställning och minska skadeverkningarna av brott.89 Utredningen kom fram till att nivåerna på kränkningsersättning borde höjas, då så inte hade skett under lång tid eller endast skett i begränsad utsträckning. Hänsyn hade heller inte tagits till det förändrade penningvärdet eller till den skärpta syn som kommit till uttryck i straffrätten främst avseende vissa våldsbrott. Utredningen fann också att ersättningsnivåerna var låga i förhållande till andra rent ideella skadestånd samt att uttalanden i förarbetena till bestämmelsen om kränkningsersättning ger starkt stöd för att kränkningsersättning ingår i ett dynamiskt ersättningssystem och således ska förändras över tid. Utredningen framhöll vidare att brottsofferperspektivet, som ofta har fått stå tillbaka för gärningspersonens rättssäkerhet, har fått ett allt större inflytande i den svenska straffprocessen. Som ett led i denna utveckling borde kränkningsersättningens upprättelsefunktion lyftas fram tydligare.90

I betänkandet föreslogs att bestämmelsen i 5 kap. 6 § skadeståndslagen skulle ändras bland annat på så sätt att kränkningsersättningens storlek ska bestämmas på ett sätt som även innebär att den kränkta får upprättelse för angreppet. Syftet med ändringen uppges vara att tydliggöra att kränkningsersättningens funktion

88 A. bet. s. 815 ff. 89 Dir. 2019:104. 90 A. bet. s. 149, med vidare hänvisning till Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/29/EU den 25 oktober 2012, prop. 2014/15:77 samt SOU 2017:7.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

också är att bidra till upprättelse och att åstadkomma generella höjningar av kränkningsersättningen.91

I betänkandet föreslogs också att ytterligare omständigheter som typiskt sett påverkar graden av kränkning och därför bör beaktas vid kränkningsersättningens bestämmande ska tas in i lagtexten. Förslaget var att det särskilt ska beaktas om handlingen har riktat sig

mot någon som den skadeståndsskyldige har eller tidigare har haft ett nära förhållande till. Det framhölls att det finns anledning att se

allvarligt på brottsliga angrepp som riktas mot till exempel partners och barn. Forskning hade visat att våld som sker i hemmet och av en gärningsperson som den utsatte har särskilda känslomässiga band till förstärker den negativa inverkan som våldet har på den utsattes självkänsla och handlingskraft. Utredningen konkluderade att kränkningen är större när våldet sker i nära relation och att detta borde avspeglas bättre i nivåerna för kränkningsersättning.

Vad gäller vilken krets som skulle omfattas av den föreslagna höjningen så ansåg utredningen, även om det troligen är så att brott i hemmet är det största problemet när det kommer till brott i nära relation, att det fanns anledning att också skydda andra personer än den som bor tillsammans med gärningspersonen. Det gällde främst andra inom gärningspersonens familj, som förälder, syskon eller nära släktingar som inte nödvändigtvis bor med gärningspersonen men som har eller tidigare har haft en nära relation till denne.92 Som exempel nämns att våldet i hedersrelaterade sammanhang kan utövas av denna vidare grupp.93 Gällande vilket närståendebegrepp som borde användas konstaterade utredningen att det finns väl etablerade närståendebegrepp som just närstående eller tidigare närstående för till exempel fridskränkningsbrotten i 4 kap. 4 § a brottsbalken. Termen valdes också när det nya barnfridsbrottet infördes. Slutsatsen blev dock den följande.

Det finns dock skäl som talar för att man i skadeståndsrätten bör ha ett närståendebegrepp som är fristående från straffrätten. Detta möjliggör en mer dynamisk utveckling av begreppet som på ett ändamålsenligt sätt kan styras utifrån skadeståndsrättsliga överväganden. Det är vidare inte lämpligt att använda redan etablerade termer men med en annan innebörd än den som används i straffrätten. Med en sådan lösning skulle förvirring kunna uppstå i rättstillämpningen. Ett annat närstående-

91SOU 2021:64 s. 146 och 150 f. 92SOU 2021:64 s. 154 f. med vidare hänvisning till Brå-rapport 2019:8 s. 26 f. 93 A. bet. s. 156 med vidare hänvisning till SOU 2020:57 s. 163 f.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

begrepp som hade kunnat övervägas är ”särskilt nära” som förekommer i 5 kap. 2 § skadeståndslagen. Det begreppet är dock relativt snävt och bedöms inte omfatta alla i den krets av personer som enligt vår uppfattning bör skyddas genom detta förslag. Vi föreslår därför att det nya begreppet nära förhållande används för att beskriva den krets av personer som ska skyddas genom den nya punkten i 5 kap. 6 § skadeståndslagen.94

I den efterföljande propositionen instämde regeringen i att nivåerna på kränkningsersättning borde höjas påtagligt och att ersättningen borde bestämmas på ett sätt som innebär att den kränkte får upprättelse för angreppet. På detta sätt stärks enligt regeringen också brottsofferperspektivet vid bestämmandet av ersättningens storlek. Regeringen ansåg att en sådan ändring var viktig då den skulle bidra till ett stärkt brottsofferperspektiv vid bestämmandet av ersättningens storlek. Vid skälighetsbedömningen ska beaktas om handlingen riktat sig mot någon som den skadeståndsskyldige har eller tidigare har haft ett nära förhållande till.95 Ändringarna gäller sedan den 1 juli 2022.96

5.21. Regeringens åtgärdspaket för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor

I juni 2021 presenterade regeringen ett åtgärdspaket i fyrtio punkter för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Åtgärderna bygger vidare på regeringens strategi på samma tema (se avsnitt 5.13). Målet är att mäns våld mot kvinnor ska upphöra, våldet förebyggas och att de män som begår brott mot kvinnor ska straffas. Åtgärd nummer fem tar sikte på att stoppa våld i ungas parrelationer och nummer tjugo tar sikte på straffansvar vid psykiskt våld. Under åtgärden anges att förekomsten av psykiskt våld är omfattande när det handlar om brott i nära relation. Regeringen anger också att det bör övervägas om det straffrättsliga skyddet för olika former av nedbrytande handlingar bör stärkas och förevarande promemoria är en följd av denna åtgärd.97

94SOU 2021:64 s. 156 f. 95Prop. 2021/22:198 s. 15 ff. 96 Bet. 2021/22:CU20. 97 Regeringskansliet, Åtgärdspaket för att intensifiera arbetet mot mäns våld mot kvinnor.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

Regeringen har därefter, den 27 december 2021, presenterat ytterligare ett åtgärdsprogram med 99 åtgärder för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor. I programmet konkretiseras de ovan nämnda åtgärderna tillsammans med de åtgärder som regeringen aviserade i budgetpropositionen för 2022. Även dessa åtgärder bygger vidare på den nationella strategin som berörts ovan i avsnitt 5.13. Regeringen har därtill identifierat fyra utvecklingsområden för de kommande åren: utsatthet efter separation, våld i ungas parrelationer, utsatthet för hot och övergrepp på nätet samt särskild sårbarhet i vissa grupper (hbtqi, äldre, funktionsnedsättning, skadligt bruk och beroende, ekonomisk utsatthet samt utrikes födda kvinnor).98

5.22. SOU 2021:90 Preskriptionsutredningen

Preskriptionsutredningens uppdrag var att genomföra en översyn av den straffrättsliga regleringen om preskription.99 Vad särskilt gäller fridskränkningsbrotten uttalas följande i betänkandet. Fridskränkningsbrotten riktar sig mot den personliga sfären och är starkt integritetskränkande. Brotten begås alltid av en närstående eller tidigare närstående till offret och det kan påverka möjligheten och viljan att anmäla brotten. Fridskränkningsbrotten är inte perdurerande brott, det vill säga en enda gärning som i sig omfattar flera delgärningar som tillsammans ska bedömas som ett enda brott, utan i stället preskriberas varje gärning (brott) särskilt utifrån vad som gäller för de enskilda brotten. De enskilda brotten har olika preskriptionsregler som huvudsakligen följer den abstrakta straffskalans maximum. Vissa mindre allvarliga gärningar, som till exempel ringa misshandel och ofredande, kan därför falla bort om det tar en tid innan brottsligheten anmäls, vilket inte är ovanligt vid våld i nära relationer. Detta kan i sin tur leda till att de kvarvarande gärningarna inte är tillräckligt många för att tillsammans bedömas som ett fridskränkningsbrott. De kvarvarande gärningarna får då bedömas var för sig och straffvärdet blir lägre. Mot denna bakgrund diskuteras i utredningen om det finns tillräckliga skäl för att reglera preskriptionstiden särskilt för fridskränkningsbrottet och avvika

98 Se informationsmaterial från Arbetsdepartementet, A2021/02397, Åtgärdsprogram för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor 2021–2023. 99 Dir. 2020:91.

Ds 2022:18 Tidigare överväganden om psykiskt våld

från att tiden ska bedömas med utgångspunkt i straffmaximum för varje enskilt brott. Slutsatsen blev dock att någon förändring inte var påkallad. Utredningen hänvisade till de skäl som anförts tidigare och ansåg att skälen alltjämt har fog för sig. En ändring skulle innebära att preskriptionstiden skulle förlängas i betydande mån för flera av de enskilda brotten – enligt nuvarande regler skulle fridskränkningsbrottet som sådant preskriberas efter tio år (till skillnad från till exempel ringa misshandel som preskriberas efter två år).

En förlängd preskriptionstid ansågs inte heller vara en garanti för att fler fall av fridskränkningsbrott kommer till åtal eller lagföring eftersom det ofta föreligger bevissvårigheter. Stödbevisning saknas eftersom brotten sker i hemmen, men problemet kan inte lösas genom ändrade preskriptionsregler. En ändring skulle också riskera att ge brottsoffret den felaktiga bilden av att brotten kan lagföras lång tid efter att de begåtts. Det fanns också en risk för att de brottsbekämpande myndigheternas resurser måste användas där det tidigt står klart att gärningarna kommer att vara svåra att styrka.

Även lagtekniska skäl anfördes mot en ändring eftersom det skulle innebära att redan preskriberade brott skulle återuppväckas. Om en redan preskriberad gärning kom att ingå i en fridskränkning skulle gärningspersonen dömas för gärningar som var preskriberade om de bedömdes självständigt, vilket framstod som tveksamt ur ett legalitetsperspektiv. Det ansågs inte heller vara en bra ordning att olika brott har olika preskriptionstid beroende på sammanhang. Någon förändring föreslogs därför inte.100

5.23. Slutsatser

Den röda tråden i genomgången i detta kapitel är att straffrättens betydelse har tonats ner till förmån för andra styrmedel, som utbildning och liknande förebyggande insatser. Den traditionella straffrätten har inte framstått som en framkomlig väg framåt vad gäller att stärka det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld. Som skäl har angivits att psykiskt våld inte på ett tillräckligt tydligt sätt kan beskrivas och att det därför blir alltför svårt att avgränsa det straffbara beteendet. Legalitetsprincipens obestämdhetsförbud ska omöjliggöra en kriminalisering. Det står således klart att en stor del

100 Avsnittet bygger på SOU 2021:90 s. 129134.

Tidigare överväganden om psykiskt våld Ds 2022:18

av det som kan förstås som just psykiskt våld, framför allt olika former av hotfulla eller kontrollerande beteenden, inte är kriminaliserade och inte heller har ansetts kunna kriminaliseras.101Frågan är om det nu, drygt tjugofem år sedan kvinnofridsreformen, finns skäl att göra en annan bedömning.

Som framhålls i direktiven till denna promemoria har också flera länder kriminaliserat psykiskt våld. I nästa kapitel redovisas därför en internationell utblick.

101 Burman, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor: Om straffrättens förmåga att producera jämställdhet s. 391.

6. En internationell utblick

En del av utredningens uppdrag är att inhämta information från Storbritannien och de nordiska länderna om hur de har reglerat de frågor som uppdraget avser samt ta del av den kunskap och erfarenhet som de har på området. En sådan redogörelse följer därför i detta kapitel. Avsnittet bygger främst på doktrin och praxis, men också på information som inhämtats från justitieministerierna. Då de nordiska länderna har en i stora delar gemensam rättskultur som möjliggör en meningsfull komparation står Norden i fokus.1

6.1. Finland

6.1.1. Misshandel

I den finska strafflagen (SL) 21 kap. 5 § föreskrivs att den som begår fysiskt våld mot någon eller som utan att begå sådant våld skadar någons hälsa, tillfogar honom smärta eller försätter honom i medvetslöshet eller något annat motsvarande tillstånd, döms för

misshandel till böter eller fängelse i högst två år. Försök är straffbart.

SL 21:6 innehåller brottstypen grov misshandel och SL 21:7 lindrig misshandel.

I allmänmotiveringen till bestämmelsen framhålls att bestämmelserna om brott och hälsa bygger på tanken att man numera med hälsa avser mycket mer än blott och bart avsaknad av fysiska skador och sjukdomar samt att det vid flera tillfällen hade föreslagits att psykisk misshandel ska kriminaliseras. Regeringens slutsats blev dock att begreppet psykisk misshandel är så vagt att det inte som sådant kan tas in i ett brottsrekvisit. Däremot poängteras att avsikten med

1 Bogdan, Komparativ rättskunskap kap. 7, särskilt s. 81 ff.

En internationell utblick Ds 2022:18

rekvisitet ”skadar någons hälsa” är att jämställa sådan psykisk misshandel som skadar den mentala hälsan med fysisk misshandel som leder till kroppsskada. Att misshandel även kan begås genom att någon annan försätts i medvetslösenhet eller något annat sådant tillstånd anses peka i samma riktning, liksom att försök till misshandel kriminaliserades 1989.2

I förarbetena beskrivs misshandel således bestå av två skilda grundformer. Den första innebär gärningar som inbegriper fysiskt våld, det vill säga misshandel som sker genom verksamhet som kränker en annans kroppsliga integritet och som stämmer väl överens med den allmänspråkliga definitionen av misshandel. Här krävs ingen skada, utan det relevanta är att fysiskt våld begås mot någon. Det är alltså möjligt att misshandeln inte lämnar några synliga spår.3

Den andra formen av misshandel förutsätter att en effekt orsakas och beskrivs som att någon utan att begå fysiskt våld skadar någons hälsa, tillfogar honom smärta eller försätter honom i medvetslöshet eller något annat motsvarande tillstånd. Med uttrycket ”skada någons hälsa” är som redan nämnts avsikten att straffbarheten också ska omfatta gärningar som förorsakar sinnessjukdomar eller mentala störningar.4 Här krävs inget våld men beteendet måste orsaka en faktisk följd. Det kan till exempel vara att ge någon gift, vilket resulterar i feber och diarré eller att försätta någon i medvetslöst tillstånd genom att använda droger. Det behöver inte vara fråga om en skada som är bestående, utan det räcker med att offret ges gift eller mat som orsakar uppkastning eller magsmärtor under en tid men sedan går över. Hälsoskadan kan också vara psykisk, det vill säga innebära att den psykiska hälsan skadas.5 Det måste också föreligga kausalitet (ett orsakssamband) mellan beteendet och den psykiska skadan. Kausaliteten måste dessutom bevisas, inte sällan med till exempel ett läkarintyg. I förarbetena betonas också att ”stadgandet ska tolkas så att annans hälsa uppsåtligen kan skadas eller någon tillfogas smärta också på annat sätt än med knytnävarna

2 RP 94/1993 s. 89. 3 A. prop. s. 93 f. och Frände, Straffbelagt beteende s. 87.4 A. prop. s. 93 f. 5 Som Frände påpekar är denna form av misshandel mycket ovanlig i rättspraxis och han framhåller att det delvis beror på bevissvårigheter, se a.a. s. 88.

Ds 2022:18 En internationell utblick

eller eggvapen och att sådana gärningar ska jämställas med våldsbegreppet i dess traditionella innebörd.”6

I en dom från Helsingfors hovrätt (dnr R 14/809) dömdes en person för misshandel genom att ha diskriminerat en arbetstagare på arbetsplatsen. Den tilltalade hade ropat saker åt målsäganden och gett denne oklara arbetsuppgifter, samt ignorerat målsäganden. Beteendet hade lett till stress och sjukfrånvaro, vilket ansågs utgöra hälsoskada. I HD 1998:67 dömdes en person för vållande till personskada (hälsoskada) enligt SL 21:10. Gärningspersonen, som hade kört rattfull, förorsakade också två barns död, vilket hade bevittnats av föräldrarna. Föräldrarnas hälsa ansågs ha skadats på ett oaktsamt sätt genom att de tvingats se sina barn köras ihjäl. Också det psykiska lidandet bedömdes som en förutsebar och omedelbar följd av gärningen.

I HD 2021:54 dömdes två föräldrar för grov misshandel mot sitt barn under perioden 28 januari till den 2 oktober 2015. Föräldrarna hade tillfogat sitt 5–6 åriga barn smärta och skadat barnets hälsa, bland annat genom att försumma att ge honom tillräckligt med näring och sköta hans atopiska eksem (kallas också böjveckseksem), vilket orsakat sår. Föräldrarna hade också tvingat barnet att äta och sova på golvet och vid maten och för natten bundit ihop barnets händer. Barnet hade också tvingats att duscha kallt. De följder som uppstått var skador på huden, till exempel ärrbildning, och därtill hade barnets längdtillväxt och utveckling hämmats. Det var således fråga om vad som ovan benämnts som den andra typen av misshandel, det vill säga utan fysiskt våld. Föräldrarna hade dock också slagit sitt barn med en sax i armen vilket orsakat smärta och blödande sår. Frågan i Högsta domstolen var emellertid endast om misshandeln begåtts på ett synnerligen grymt sätt (SL 21:6 p. 2).

Högsta domstolen konstaterar att det var fråga om ett barn som varit mellan fem och sex år gammalt och därför varit helt beroende av sina föräldrars omsorg. Övergreppen hade skett i hemmet och barnet varit försvarslöst. Gärningstiden var lång och under perioden hade det varit ett antal handlingar och försummelser som varit mycket förödmjukande. Barnet hade drabbats av allvarliga fysiska och psykiska symtom. Det var därför fråga om en misshandel som begåtts på ett synnerligen grymt sätt.

6 A. prop. s. 93.

En internationell utblick Ds 2022:18

6.1.2. Andra relevanta straffstadganden

Brott mot kommunikationsfrid är i Finland ett särskilt brott enligt SL

24:1 a. Den som i syfte att störa skickar meddelanden eller ringer till någon annan upprepade gånger så att gärningen är ägnad att orsaka denne betydande störning eller olägenhet döms till böter eller fängelse i högst sex månader. De upprepade handlingarna måste således inte vara brottsliga i sig. Brottet kompletterar en bestämmelse om hemfridsbrott och innebär att samtal eller meddelanden inte behöver tas emot på en hemfridsskyddad plats. Brottet är ett målsägandebrott.

Även olaga förföljelse i SL 25:7 a bör nämnas. Den som upprepade gånger hotar, följer efter, iakttar, eller kontaktar eller på något annat jämförbart sätt obehörigen förföljer någon annan så att förfarandet är ägnat att skapa rädsla eller ångest hos den som förföljs ska dömas till böter eller fängelse i högst två år.7 Straff för olaga förföljelse ska endast dömas ut om lika strängt eller strängare straff för gärningen inte föreskrivs någon annanstans i lag. Om misshandel och olaga hot sker samtidigt som olaga förföljelse döms således inte för det sistnämnda brottet, även om det för den utsatte snarare framstår som en del av olaga förföljelsen. Flera personer kan delta i brottet. Brottet lyder under allmänt åtal.

Med hot avses att en person låter en annan förstå att denne kan råka ut för någonting obehagligt och att detta i något avseende beror på eller kan påverkas av den som framför hotet. Det kan vara fråga om ett uttryckligt hot men också om något annat förfarande som klart innebär ett hot. Att skada offrets egendom kan till exempel innebära ett hot. Ett hot kan bestå i att offret avkrävs någonting, men detta är inte en nödvändig förutsättning för att kännetecknet på ett hot ska vara uppfyllt. Hotet ska vara riktat mot den som förföljs men kan också innehålla ett hot mot en tredje person. Som ett exempel nämns att en kvinna kan hotas genom att gärningspersonen låter henne förstå att hennes barn kommer att skadas. Hotet i ett enskilt fall behöver inte vara så allvarligt som vid olaga hot enligt 25:7 SL. Upprepning innebär att brottets allvarhetsgrad ökar och är ett viktigt kännetecken på olaga

7 Samma lagstiftningsteknik i Tyskland och Österrike: gärningssätten beskrivs på ett reellt sätt i stället för att baseras på redan kriminaliserade gärningar som i Sverige, se RP 19/2013 rd s. 14. Beskrivningen av gällande rätt i detta avsnitt bygger på a. prop. s. 52 ff.

Ds 2022:18 En internationell utblick

förföljelse. Att det är upprepat är också av betydelse i bedömningen av om beteendet inneburit abstrakt fara.

Det andra gärningssättet är att följa efter. Det ska vara fysisk förföljelse, men gärningspersonen behöver inte försöka komma till tals med offret eller kommunicera med offret på annat sätt. Rekvisitet kan också vara uppfyllt om en person vistas i närheten av en annans arbetsplats eller kör förbi bostaden med bil. Det är dock inte fråga om förföljelse om två personer möts av en slump. Att

iaktta kan vara att observera en person med eller utan tekniska

hjälpmedel och det är inte relevant var personerna befinner sig.

Kontakta kan ske genom att gå fram till den utsatte, ringa eller sända

meddelanden, liksom genom att lämna ett meddelande till en tredje person även om det inte besvaras. Att skicka blommor och gåvor kan också vara kontakt. På något annat jämförbart sätt har tagits med i lagtexten för att förföljelse kan ske på många olika sätt och för att den tekniska utvecklingen kan leda till att det uppkommer nya förföljelsemetoder. I förarbetena poängteras också att delgärningarna måste ske utan offrets samtycke, och att detta kan vara svårt att bedöma när det är fråga om gärningar som är normala från social synpunkt som till exempel att kontakta någon per telefon. Vid sådana gärningar kan man i allmänhet inte vid den första gärningen utgå från att det sker utan samtycke och den uppringde kan undanbe sig framtida kontakter. Det finns dock ingen sådan skyldighet att reagera för att gärningen ska kunna ses som en del av olaga förföljelse. Den utsatta personen kanske inte vågar förbjuda förföljaren. Om gärningspersonens kontaktförbud är oönskade måste således avgöras utifrån förhållandena i det specifika fallet.

För straffansvar är det inte tillräckligt med en enstaka brottslig gärning utan det måste vara en allvarlig störning som består av olika delgärningar. Dessa ska leda till en allvarlig störning av en persons livskvalitet och bli synnerligen skrämmande eller ångestframkallande och dominera den utsatta personens liv. De gärningar som beskrivs i lagtexten orsakar i allmänhet inte isolerade ett sådant tillstånd. En del av de nämnda gärningarna är normalt förekommande och har ingen större betydelse i det sociala livet. De får däremot en särskild betydelse när de i strid med en persons vilja upprepas och blir del av ett förföljelsebeteende. Det nu sagda kommer till uttryck genom kravet på att de gärningar som ingår i brottet olaga förföljelse ska vara upprepade. Det är också av betydelse

En internationell utblick Ds 2022:18

vilken typ av gärningar det är i det konkreta fallet, hur många gärningar det är och hur de tidsmässigt förhåller sig till varandra. Om en enskild gärning inte har någon större betydelse kan det krävas flera gärningar av sådant slag än när det är fråga om gärningar av en typ som också var och en är ägnade att skapa ångest eller i synnerhet skräck hos den som förföljs. Det måste vara fler än en gärning, men alla gärningar behöver inte vara av samma slag. Om det står klart att förföljelsen upphört och sedan påbörjas på nytt är det fråga om två brott.

Delgärningarna måste vara baserade på en enhetlig motivationsgrund hos gärningspersonen, vilket betyder att delgärningarna ska ge uttryck för samma relevans. Det sagda innebär att en gärning som sker av en helt annan anledning än de övriga inte ska utgöra en del av brottet. Däremot utgör en förändring i motivationsgrunden inte ett hinder för att även de gärningar som sker därefter också ska ses som en del av brottet. Det kan således inledningsvis vara fråga om förtjusning och sedan övergå till hat och kontroll. Gärningarna ska också vara ägnade att skapa skräck eller ångest hos den förföljde, vilket innebär att abstrakt fara är tillräckligt. Ångest kan vara lika invalidiserande som skräck.

Förfarandet ska slutligen också vara obehörigt. Genom detta rekvisit utesluts motiverade kontakter från det straffbara området, till exempel när en borgenär vid upprepade tillfällen kontaktar en gäldenär, eller när en person upprepade gånger kontaktar sin expartner för att reda ut vårdnadsfrågor eller liknande. Gärningar som hör till ett normalt liv är således inte obehöriga. Brottet förutsätter uppsåt.

Inom ramen för beredningen diskuterade såväl grundlagsutskottet som lagutskottet bestämmelsen ur ett legalitetsperspektiv. Grundlagsutskottet påpekade att legalitetsprincipen innebär ett krav på exakt reglering och att brottsrekvisit måste anges tillräckligt exakt i lagen för att det utifrån bestämmelsens lydelse ska gå att sluta sig till om en åtgärd eller försummelse är straffbar. Utskottet menade att lokutionen ”… eller på annat jämförbart sätt” i princip måste anses problematisk med avseende på den straffrättsliga legalitetsprincipen, men att olaga förföljelse karaktäriseras just av att gärningen kan ta sig många uttryck. Dessutom kan den tekniska utvecklingen ge upphov till nya förföljelsemetoder. Om rekvisiteten i bestämmelsen ses som en helhet som inkluderar kravet på upprepad

Ds 2022:18 En internationell utblick

och obehörig handling, ansåg utskottet att förslaget var acceptabelt i konstitutionellt hänseende.8

Lagutskottet inledde med att konstatera att förföljelse redan innan den särskilda kriminaliseringen kunde vara en straffbar handling (t.ex. hemfridsbrott, olovlig observation och olaga hot) samt att det fanns möjlighet att meddela besöksförbud, men konkluderade ändå att den gällande regleringen trots detta inte var helt vattentät. Vid olaga förföljelse är det fråga om ett långvarigt brottsligt beteende av särskild natur som kan leda till ytterst allvarliga och till och med bestående psykiska konsekvenser för offret. Lagutskottet ansåg därför att det var behövligt och motiverat att straffbelägga olaga förföljelse som ett eget brott. Av samma skäl ansåg utskottet att brottet skulle lyda under allmänt åtal (olaga hot och lindrig misshandel är i Finland målsägandebrott).9

Vad särskilt gäller formuleringen av rekvisiten, som av flera utfrågade sakkunniga hade kritiserats för att vara alltför öppna och inexakt formulerade, framhöll lagutskottet att det är svårt att formulera rekvisiten för olaga förföljelse eftersom det är fråga om ett långvarigt brottsligt beteende av särskild natur. Samtidigt måste kriminaliseringen täcka in den relativt vaga kriminaliseringsskyldighet som följer av Istanbulkonventionen. Rekvisitet ansågs acceptabelt också eftersom grundlagsutskottet inte ansåg att bestämmelsen var konstitutionellt problematisk. Gällande ”eller på något annat jämförbart sätt obehörigen förföljer” instämde lagutskottet i grundlagsutskottets bedömning med tillägget att det i samtliga fall måste vara fråga om ett obehörigt beteende. Det ansågs inte nödvändigt att komplettera bestämmelsen med ett krav på ett visst förföljelsesyfte eller avsikt att inge rädsla, främst eftersom gärningspersonen inte alltid har ett sådant syfte.10

Bestämmelsen har varit uppe till bedömning i HD 2022:8. En person hade under tiden 9 oktober 2014 till 23 februari 2016 på öppna Facebooksidor och på Twitter lagt ut en stor mängd inlägg som hånade och förnedrade en redaktör. Inläggen hade kommit till

8 GrUU 16/2013 rd s. 2 med vidare hänvisning till GrUU 26/2002 rd och GrUU 48/2002 rd. Finland saknar, precis som Sverige en författningsdomstol, varför obestämdhetsförbudets efterlevnad blir beroende av lagstiftarens egna kontrollmekanismer. Här är förmodligen riksdagens grundlagsutskott det mest centrala. Utskottet kontrollerar att bestämdhetskravet är uppfyllt och kontrollen har flera gånger lett till att straffstadganden ändras. Se om detta i Boucht och Frände, Finsk straffrätt. Grundkurs i straffrättens allmänna läror s. 26. 9 LaUB 11/2013 rd s. 5 f. 10 LaUB 11/2013 rd s. 8 f.

En internationell utblick Ds 2022:18

redaktörens kännedom. Personen hade också skickat en stor mängd privata meddelanden till redaktören med förslag om att träffas. Meddelandena åberopades i målet som bevis. Domstolen ansåg att personen vid upprepade tillfällen kontaktat redaktören, att beteendet varit obehörigt och ägnat att skapa ångest hos redaktören. Det relevanta är enligt domstolen det tillstånd som gärningspersonens beteende konstituerar och de följder det får för den utsatta. Personen dömdes för olaga förföljelse.

Andra bestämmelser i den finska strafflagen som kan tänkas omfatta psykiskt våld är vållande till kroppsskada, olaga hot, olaga tvång och ärekränkning.

Högsta domstolen har också i bland annat HD 2021:20 p. 8 slagit fast att gärningens karaktär av familjevåld eller våld i nära relationer mot en svagare part är en omständighet som ska beaktas i straffvärdebedömningen. Enligt domstolen talar en gärnings skadlighet och farlighet samt graden av gärningspersonens skuld för att straffet mäts strängare än vanligt när det gäller familjevåld eller våld i nära relationer där gärningspersonen och offret inte är jämbördiga utan offret behöver särskilt skydd.11

Slutligen kan nämnas att bestämmelsen om olaga förföljelse just nu utreds i Finland tillsammans med frågan om att införa straffansvar för psykiskt våld och tvingande social kontroll. Utredningen, som genomförs inom ett program för bekämpning av våld mot kvinnor 2020–2023, ska redovisas i slutet av 2022.12

Hänvisningar till S6-1-2

6.2. Danmark

6.2.1. Relevanta straffstadganden

Även i de danska straffrättsliga bestämmelserna som särskilt tar sikte på våld har det historiskt huvudsakligen varit det fysiska tillståndet som skyddats.13 Den 1 april 2019 trädde dock en ny straffbestämmelse gällande just psykiskt våld i kraft (straffeloven § 243).

11 Se också t.ex. HD 2002:2; HD 2012:9, punkt 6; HD 2018:22, punkt 16 samt HD 2020:20, punkt 8, 15 och 20. 12Justitieministeriets publikation 2021:1, Programmet för bekämpning av mäns våld mot kvinnor 2020–2023 s. 57. 13 Greve m.fl., Kommenteret straffelov – Speciel del s. 307.

Ds 2022:18 En internationell utblick

Som skäl för kriminaliseringen anfördes att psykiskt våld kan leda till allvarliga och långvariga konsekvenser för den personliga friheten och för en persons välbefinnande. Detta ansågs särskilt påtagligt i nära relationer då psykisk misshandel medför att den utsattes psykiska integritet bryts ned. Det framhålls också att barn är särskilt utsatta. Staten har därför en skyldighet att tydligt visa att psykiskt våld kan vara lika allvarligt och skadligt som annat våld.14

I Danmark är överträdelse av kontaktförbud straffbart enligt lov nr. 112 af 2 februari 2012 om tilhold, oppholdsforbud och bortvisning; tillholdsloven. Innan ett särskilt straffansvar infördes för stalkning skulle det enligt lagens 22 § verka straffskärpande om överträdelser av förbud enligt lagen varit en del av en systematisk och upprepad (vedvarende) förföljelse eller trakasserier. Sådan upprepad brottslighet ska nu i stället bedömas enligt § 242.

Olaga förföljelse är kriminaliserat enligt straffeloven § 242 sedan den 1 januari 2022.15 Det straffbara är att på ett sätt, som är ägnat att kränka en annan persons frid, systematiskt och upprepat (vedvarende) kontakta, förfölja eller på annat sätt trakassera (chikanerer) den utsatta. Straffet är böter eller fängelse i högst tre år. Dessförinnan hade i ett antal tidigare utredningar framhållits att det är för svårt att på förhand ringa in det straffbara området vid olaga förföljelse samt att det måste anses tillräckligt att straff kan följa vid överträdelser av kontaktförbud. Även svårigheterna att bevisa gärningspersonens uppsåt till att ett beteende som att ringa, skicka brev och så vidare innebär en kränkning, har framhållits. Det har inte heller ansetts möjligt att formulera en bestämmelse som inte i alltför stor utsträckning överlappar redan kriminaliserade gärningar.16

I förarbetena till den nya bestämmelsen om olaga förföljelse tas avstamp i att stalkning leder till särskilt stora fysiska och psykiska konsekvenser för offren samt påverkar deras vardag i betydande grad. Även om överträdelse av kontaktförbud är en viktig del i att komma till rätta med den här typen av beteenden bedömdes den

14 Folketingstidende 2018–19, tillæg A, lovforslag L 139 s. 3 och 5. 15 Folketingstidende 2021–22, tillæg A, lovforslag L 15. En särskild bestämmelse hade dessförinnan utretts men inte föreslagits i två utredningar, se Strafferetsplejeudvalgets Betænkning om Tilhold, opholdsforbud og bortvisning (nr. 1526/2011) och Straffelovrådets betænkning om freds- og ærekrænkelser (nr. 1563/2017) s. 119 f. 16 Straffelovrådets betænkning 1563/2017 s. 121 f. En bestämmelse som skyddar personer i offentlig tjänst finns dock i § 119 a: den, som krænker en af de i § 119 nævnte personers fred ved at kontakte, forfølge eller på anden måde chikanere den pågældende under udførelsen af tjenesten eller hvervet eller i anledning af samme, straffes med bøde eller fængsel indtil 2 år.

En internationell utblick Ds 2022:18

tekniska utvecklingen ha lett till nya möjligheter att förfölja en person. Det ansågs därför behövligt att stärka skyddet för de utsatta genom en särskild kriminalisering. Kontaktförbud och straffansvar för olaga förföljelse är avsedda att användas parallellt i ett förvaltningsrättsligt respektive ett straffrättsligt spår.

I förarbetena framhålls vidare att straffansvar för olaga förföljelse förutsätter att gärningspersonens beteende innebär en kränkning av den utsattas frid, men att det är tillräckligt att beteendet generellt är ägnat att utgöra en fridskränkning, även om det ofta kommer att innebära en fridskränkning. Det framhålls också att den bedömningen måste göras individualiserat, och att även till synes oskyldiga och harmlösa beteenden kan utgöra fridskränkningar om det finns en historik mellan parterna. Samlat sett ska det vara fråga om ett beteende av viss varaktighet, intensitet och därmed allvarlighet. Beteendet ska uppfattas som ett mönster och enstaka kränkningar faller därför utanför det straffbara. Beteendet måste pågå under en period, men hur lång denna måste vara beror på intensiteten av förföljelsen. § 242 och 243 ska tillämpas i konkurrens om båda straffbuden är tillämpliga och detsamma gäller som huvudregel om andra brott ingår i den olaga förföljelsen.17

6.2.2. Misshandel

Enligt straffelovens § 244 straffas den med böter eller fängelse i max tre år som utövar våld eller på annat sätt angriper en annans kropp (ordinärt våld).18 Enligt paragrafens andra stycke dubbleras straffmaximum om brottet begås upprepade gånger under en tid av en person i eller med nära anknytning till den utsattes hushåll (”gentagne gange over en periode af en person i eller nært knyttet til den forurettedes husstandhusstand”). Detta gäller endast om § 245 inte är tillämplig.

Med uttrycket ”på anden måde angriber en andens legeme” avses beteenden som ligger utanför den naturliga förståelsen av våld. Det kan vara att utsätta någon för stark värme eller kyla, att hälla en hink med vatten över någon och från praxis kan exempel som att använda stinkbomber eller tårgasspray hämtas.

17 Folketingstidende 2021–22, tillæg A, lovforslag L 15 s. 3 ff. och 13 ff. 18 Lagtextens danska lydelse: ”øver vold mod eller på anden måde angriber en andens legeme”.

Ds 2022:18 En internationell utblick

Angreppet behöver inte innebära smärta, varför till exempel håravklippning omfattas. Inte heller krävs att våldet lämnar spår som blåmärken eller bulor. Bagatellartade förolämpningar, som små puffar och knuffar, omfattas dock inte av straffansvar.19

Enligt § 245 kan vid ett särskilt kvalificerat angrepp mot annans legeme eller vid mishandling straffet i stället uppgå till sex år. Enligt § 245 andra stycket kan den som tillfogar den andre skada på kropp (legeme) eller hälsa (helbred) i stället dömas till fängelse i högst 6 år (så kallat kvalificerat våld). Det kan i de sistnämnda fallen vara fråga om psykiskt våld som leder till psykisk skada (på helbred, som också omfattar psykiska trauman) hos den utsatte.20 Läkarvård krävs som huvudregel för att den psykiska skadan ska vara adekvat, eller en längre tids sjukskrivning.21 Även denna bestämmelse innehåller en straffskärpningsregel som kan tillämpas när fråga är om en serie våldshandlingar under en period mot en närstående. Gärningarna kan i dessa fall ses som ett utslag av gärningspersonens överlägsna ställning i relation till offret som inte sällan är i en beroendeställning. Bestämmelsen är tillämplig vid till exempel barnmisshandel, våld mot hustru och vid våld mot andra sammanboende och mot en frihetsberövad person.22 Det är ofta fråga om våld som varit nedvärderande.23 Det kan noteras att bestämmelsen fram till 2016 aldrig hade tillämpats i fråga om psykiskt våld eller psykisk skada.24

I dansk rätt finns också en bestämmelse om att straffen för brott enligt §§ 243–246 kan höjas med upp till hälften om det är fråga om återfall i våldsbrott (se § 247).

6.2.3. Kränkningar i familjen

Den danska straffelovens § 213 om vanrøgt syftar till att träffa sådana beteenden som är straffria utanför familjerelationer, men som på grund av den beroendesituation som familjerelationen ger upphov

19 Greve m.fl., a.a. s. 322 och Waaben, Strafferettens specielle del s. 17. 20 Folketingstidende 2018–19, tillæg A, L 139 s. 5. 21 Folketingstidende 2018–19, tillæg A, L 139 s. 4. 22 Greve m.fl. a.a. s. 329. 23 Waaben a.a. s. 20. 24 Worch Jensen och Larsen, Vold mot kvinder i næra relationer. En analyse af Istanbulskonventionens implementering i dansk ret s. 54 och 104.

En internationell utblick Ds 2022:18

till, bör kunna straffas just inom den kontexten.25 Det handlar om kränkningar i familjen genom försummelse eller nedvärderande behandling. Bestämmelsen är mycket obestämd och det är därför i stor utsträckning överlämnat till domstolarna att avgöra vilka beteenden som bör träffas av straffansvaret. Bestämmelsen träffar icke-ekonomiska kränkningar och åsidosättande av underhålls- eller bidragsplikt. De förstnämnda kan ske genom försummelse eller nedvärderande behandling. Det ska vara fråga om sådana kränkningar som tydligt strider mot allmänna normer för vad som är anständig behandling av andra i nära relationer.26 Bestämmelsen omfattar även mental försummelse samt tillfogande av psykiska trauman.27

I praxis har bestämmelsen kommit att omfatta gärningar av diverse olika slag, till exempel att underlåta att tillse att barn får erforderlig läkarvård, lämna barnet ensamt hemma vid upprepade restaurangbesök samt spärra in ett barn i ett kallt rum. Bestämmelsen kräver uppsåt; däremot krävs inte att gärningspersonen själv värderar sitt beteende som vanvård.28

Andra bestämmelser som kan tänkas träffa vissa fall av psykiskt våld är § 260, om olaga tvång och § 266 om hot. Vad gäller olaga tvång finns i andra stycket en möjlighet till straffskärpning om tvånget består i att någon tvingas ingå äktenskap eller liknande.

6.2.4. Psykiskt våld

En bestämmelse som tar sikte på psykiskt våld trädde som redan nämnts i kraft i Danmark den 1 april 2019. Bestämmelsen ändrades därefter den 15 mars 2021. Straffeloven § 243 har följande lydelse.

Den som tilhører eller er nært knyttet til en andens husstand eller tidligere har haft en sådan tilknytning til husstanden, og som gentagne gange over en periode udsætter den anden for groft nedværdigende, forulempende eller krænkende adfærd, der er egnet til utilbørligt at styre

25 Bestämmelsen har följande lydelse: Den, som ved vanrøgt eller nedværdigende behandling krænker sin ægtefælle, sit barn eller nogen hans myndighed eller forsorg undergiven person under 18 år eller en i opstigende linie beslægtet eller besvogret, eller som ved modvillig at unddrage sig en ham over for nogen af de nævnte personer påhvilende forsørgelses- eller bidragspligt udsætter dem for nød, straffes med fængsel indtil 2 år. 26 Waaben,a.a. s. 76. 27 Vestergaard (red.), Forbrydelser og andre strafbare forhold s. 120 f. 28 Greve m.fl., a.a. s. 255 f.

Ds 2022:18 En internationell utblick

den anden, herunder ved udøvelse af negativ social kontrol, straffes for

psykisk vold med bøde eller fængsel indtil 3 år.

Som kan utläsas av lagtexten definieras inte psykiskt våld på ett allmänt eller enhetligt sätt, utan det som är kriminaliserat är i stället ett visst beteende mot en annan person – väsentliga kränkningar av den personliga integriteten. Det betonas dock i förarbetena att det kan vara fråga om kränkningar som inte är så allvarliga att de når upp till hot eller olaga tvång. Med psykiskt våld avses enligt förarbetena ett upprepat eller kontinuerligt mönster av handlingar eller underlåtenheter (eller både och) som har till syfte att kontrollera eller dominera den andre, så att denna underordnar sig eller bryts ned. Som konstaterats ovan täcks psykiskt våld som leder till en påvisbar psykisk skada av § 245 – men i förarbetena förtydligas att den nya bestämmelsen är avsedd att träffa de fall där en psykisk skada inte kan bevisas.29

Följande rekvisit ska vara uppfyllda för att bestämmelsen ska vara tillämplig.

1. Gärningspersonen ska tillhöra eller vara nära knuten till den utsattes hushåll eller ha haft en sådan anknytning.

2. Gärningspersonen ska utsätta den andre för grovt nedvärderande, förolämpande eller kränkande beteenden.

3. Beteendet ska vara ägnat att otillbörligt styra den utsatte, till exempel genom utövande av social kontroll. Det ska således röra sig om en slags kontroll, som förhindrar offret att utvecklas fritt.

4. Beteendet ska ske upprepat under en period. Längden av perioden spelar roll, och det kränkande beteendet måste ha ett visst tidsmässigt sammanhang.

Det kan noteras att den danska Åklagarmyndigheten på sin hemsida beskriver tre former av psykiskt våld: straffbart psykiskt våld, icke straffbart psykiskt våld och osunda relationer. Det är således en relativt vid typ av gärningar som förvisso faller inom spektrumet psykiskt våld, men endast en kärna av dessa som faller under det kriminaliserade området.30

29 Folketingstidende 2018–19, tillæg A, L 139 s. 5. 30 I syfte att närmare ringa in bestämmelsens tillämpningsområde samt adekvata straffnivåer har just psykiskt våld varit ett så kallat fokusområde för den danska Åklagarmyndigheten.

En internationell utblick Ds 2022:18

Gärningspersonen ska tillhöra eller vara nära knuten till den utsattes hushåll eller ha haft en sådan anknytning

I förarbetena till bestämmelsen framhålls att psykiska kränkningar i hemmet ofta är särskilt ingripande. Den som utsätts har ingenstans att ta vägen och det är ibland inte möjligt att fly från sitt hem.31 Att avgränsa kriminaliseringen på detta sätt ansågs därför lämpligast då detta är den mest sårbara gruppen. Detsamma gäller de fall där det psykiska våldet får ”stalkning-liknande” karaktär efter att en relation har avslutats och därför omfattas också dessa situationer.

Rekvisiten ska förstås på samma sätt som i § 244 andra stycket (se strax ovan). Som exempel på personer som tillhör hushållet nämns make, sambo, förälder, fosterhemsförälder eller syskon. Personer som kan vara nära knutna till hushållet eller ha haft en sådan anknytning är före detta makar, som ofta träffas i det tidigare gemensamma hemmet på grund av att barnen bor kvar där, eller en farbror som är engagerad i barnets uppfostran. Det kan också vara en partner som inte bor tillsammans med gärningspersonen.

Vid bedömningen av om gärningspersonen haft en sådan anknytning är det av intresse om gärningspersonen tidigare har haft sin folkbokföringsadress i bostaden, om det föreligger en beroendeställning mellan parterna, om de är släkt och om gärningspersonen ofta besöker den utsattes hem. Det betonas också att uppräkningen inte är uttömmande och att psykiskt våld kan utövas via digitala kanaler som till exempel sms, telefon och GPS-spårning samt sociala medier.

Det förutsätts vidare att det finns ett visst samband mellan det psykiska våldet och gärningspersonens anknytning till hushållet. Samband som är tillräckligt tydliga är kränkningar som börjar medan gärningspersonen och den utsatta bor tillsammans och sedan fortsätter efter att gärningspersonen inte längre är en del av hushållet. Ett annat exempel är kränkningar som inleds i samband med att ett samboskap upphör. Kränkningar som påbörjas en längre tid efter att parterna flyttat isär omfattas dock som regel inte av bestämmelsen. Vid psykiskt våld som börjar ett år efter att hushållsgemenskapen upphört kommer sambandet mellan våldet och anknytningen till hushållet ofta saknas, om inte parterna under

31 Nedanstående redogörelse av bestämmelsens rekvisit bygger på Folketingstidende 2018–19, tillæg A, L 139.

Ds 2022:18 En internationell utblick

tiden har upprätthållit en nära och regelmässig kontakt, till exempel på grund av gemensamma barn.

Det valda uttryckssättet mötte visst motstånd i remissförfarandet och ett antal remissinstanser föreslog att begreppet närstående borde användas i stället. Justitsministeriet gjorde dock ingen ändring i detta avseende med motiveringen att det valda begreppet har ett bredare användningsområde och därför framstår som lämpligare.

Gärningspersonen ska utsätta den andre för grovt nedvärderande, förolämpande eller kränkande beteende

I förarbetena framhålls att begreppen inte låter sig hållas strikt isär då det finns beteenden som kan vara såväl nedvärderande, förolämpande och kränkande.

Med nedvärderande handlingar avses beteenden som förödmjukar eller förnedrar offret. Det kan till exempel vara att gärningspersonen uppenbarligen behandlar den utsatta sämre än andra, att den utsatta berövas möjligheten att bestämma över sitt liv, eller att den utsatta tvingas att göra eller tåla något som denne inte gillar eller uppfattar som ovärdigt. Det krävs inte att någon annan än gärningspersonen ser förnedringen.

Förolämpande beteende (som ersatte begreppet manipulerande

efter viss remisskritik) tar främst sikte på gärningspersonens trakasserande eller irriterande beteende. Det kan till exempel vara att ta kontakt med den utsattas arbetsplats, familj, vänner eller liknade och att sprida falska rykten om den utsatta. Det kan handla om att felaktig information lämnas till offentliga myndigheter, till exempel genom falska polisanmälningar, att det skickas privata bilder till andra, att det beställs ett stort antal varor för leverans hos den utsatta och att det ofta skickas meddelanden till den utsatta om att gärningspersonen vet var denne befinner sig. Gärningspersonen kan också använda sig av andra tillvägagångssätt för att utsätta den drabbade.

Kränkande beteenden, slutligen, är gärningar som är ägnade att

skada den utsattes ära eller självupplevelse, eller som i övrigt kan påverka den utsattas psykiska integritet. Det kommer typiskt sett vara ett led i ett kränkande beteende att den drabbade upplever att hans eller hennes gränser överskrids, till exempel sexuellt eller genom övervakning. Att tvingas bevittna handlingar mot sina

En internationell utblick Ds 2022:18

närmaste som upplevs som obehagliga eller chockerande, såsom när ett barn bevittnar våld, psykiskt våld eller andra övergrepp mellan föräldrar och mellan syskon, är också kränkande beteende.

Till kränkande beteenden hör också manipulerande beteenden. Det rör sig om otillbörlig påverkan på den utsattas tankar, attityder och beteende genom list, vilseledande och förförande handlingar. Den drabbade kan uppleva att gärningspersonen förvanskar en situation så att gärningspersonens beteende upplevs som att det är den utsattes eget fel. Manipulation kan vidare föreligga vid orimlig kritik, anspelningar eller anklagelser som har till syfte att få den utsatte att underkasta sig gärningspersonen.

Det kan gällande alla beteenden vara fråga om såväl underlåtenhet som handlingar.

För att möta legalitetsprincipens krav på förutsebarhet innehåller förarbetena ett stort antal exempel på beteenden som kan bedömas som nedvärderande, förolämpande eller kränkande. Det kan handla om att isolera en person från dennas familj, barn och nätverk, att styra eller övervaka en person utan samtycke, till exempel via GPS eller andra digitala tjänster, att ta kontroll över en persons vardag genom att bestämma när den ska sova, bestämma i vilka sociala sammanhang personen får ingå, vilka personen får umgås med, vilka kläder personen får ha på sig, att ignorera en person, att hålla en person i ovisshet gällande viktiga beslut (t.ex. utlandsresor), att inskränka en persons rörelsefrihet, att vägra en make eller sambo att söka jobb, att frånta en person stöd, att omtala en person på ett sätt som tyder på att denne inte är något värd, att införa regler som till exempel förödmjukar personen, att ta kontroll över en persons ekonomi, att hota en person (det behöver inte vara hot som omfattas av straffansvar enligt § 266) eller att kränka eller bruka våld mot den utsattes barn eller närmaste familj för att skada den utsatte, att tvinga kvar en person i ett äktenskap med hänvisning till föreställningar om heder och eller familjens allmänna status, eller utsätta offret för annan negativ social kontroll, att förmå andra individer att pressa den utsatte gällande vissa livsval, som till exempel utbildning eller val av livspartner, att isolera en person från tillgång till sjukvården, utbildning och arbetsmarknaden, att tvinga en person att genomgå eller avbryta en graviditet, att hota med att förstöra en persons ägodelar, att sprida skadliga rykten och intima upplysningar om den utsatte.

Ds 2022:18 En internationell utblick

I relation till barn kan det straffbara bestå av ett nedbrytande beteende som skadar barnets egenvärde. Barnet kan ignoreras, inte få den omsorg det behöver eller dras in i föräldrarnas konflikter. Även kommentarer om barnets kropp, vikt och matintag kan vara straffbara. De exempel som nu nämnts är dock inte uttömmande, utan en bedömning får ske utifrån barnets ålder och mognad.

Att det ska vara fråga om grovt nedvärderande, förolämpande och kränkande beteende tillkom efter kritik från remissinstanserna. Det är således inte alla beteenden som träffas av straffansvar. Kravet på grovhet hänger nära samman med att det ska vara ett upprepat beteende under en period samt att det ska vara ägnat att styra den utsatte. Det ska således vid en samlad bedömning vara fråga om ett beteende av en viss varaktighet, intensitet och därmed grovhet.

Huruvida beteendet är att bedöma som grovt ska ske genom en helhetsbedömning av samtliga föreliggande omständigheter. Det behöver inte vara samma typ av kränkningar, och inte heller behöver alla kränkningar vara grova, utan det avgörande är om beteendet samlat kan bedömas som grovt. Kränkningarna ska således tillsammans ha viss intensitet.

Beteendet ska vara ägnat att otillbörligt styra den utsatte inklusive social kontroll

Flertalet remissinstanser önskade att begreppet kontroll skulle ingå i lagtexten. Justitsministeriet anför gällande detta att det genom uttalanden i förarbetena till bestämmelsen är klarlagt att ordet ”styra” syftar till kontrollerande beteenden som förhindrar den utsatte att utvecklas fritt, till exempel av rädsla för att utsättas för nya kränkningar. De beteenden som är avsedda att träffas av straffbudet är sådana att de i allmänhet innebär att gärningspersonen erhåller en maktposition i förhållande till den utsatta eller till att upprätthålla en sådan position. Det kan handla om dominerande eller kontrollerande beteenden som medför att den utsatta förlorar, eller åtminstone upplever sig ha förlorat, möjligheten att bestämma över sig själv och sitt liv, att den utsattas egenvärde bryts ned samt att den utsatta blir isolerad och beroende av gärningspersonen. Beteendet ska alltså vid en samlad bedömning vara ägnat att påverka den utsatta att göra eller tåla något som inte ligger i linje med hans

En internationell utblick Ds 2022:18

eller hennes fria vilja. Styrning är således något helt centralt i relation till psykiskt våld.

Genom rekvisitet ”ägnat att” tydliggörs att domstolen ska göra en objektiv värdering av gärningspersonens beteende. Det är således inte avgörande om den utsatta faktiskt blivit styrd, eller om styrningen har lett till någon effekt, som till exempel psykisk skada. Kravet på otillbörlighet innebär att det ska vara ett styrande beteende som inte är en naturlig del av parternas relation. Styrning kan vara helt naturligt i vissa relationer, såsom mellan föräldrar och barn, eller mellan en äldre eller handikappade personer som är i behov av hjälp och stöd. I sådana fall kan mycket grova kränkningar ses som en naturlig del av parternas relation. Detta innebär också att föräldrars uppfostran av barn som utgångspunkt inte omfattas av straffansvar, men att det kan vara fråga om psykiskt våld i vissa fall, som när en förälder frekvent förhindrar sitt barn att lämna hemmet (husarrest).

Bestämmelsen ändrades den 15 mars 2021 genom att uttrycket ”herunder ved udøvelse af negativ social kontrol” lades till efter ”der er egnet til utilbørligt at styre den anden”. I förarbetena framgår att Riksadvokaten hade påpekat vissa tillämpningsproblem med bestämmelsen, främst vid medverkan till brott.

I förarbetena anförs att bestämmelsen omfattar ett mycket stort antal och olikartade gärningar inklusive negativ social kontroll. Ministeriet önskade dock stärka insatsen mot negativ social kontroll och ansåg därför att det borde införas en hänvisning till negativ social kontroll i bestämmelsen. På så sätt skulle det tydligt komma till uttryck att negativ social kontroll utgör bestämmelsens kärnområde. Ett sådant tillägg ansågs därför nödvändigt trots att bestämmelsen redan omfattade det nu åsyftade beteendet och att ändringen således inte skulle utöka bestämmelsens användningsområde. Genom att skriva in negativ social kontroll i lagtexten avsåg lagstiftaren sända ut en klar signal till offer för negativ social kontroll att det, beroende på omständigheterna, kan vara straffbart som psykiskt våld.

I förarbetena framhölls också att media lyft fram ett ökande problem bestående av att ledande personer i religiösa sammanslutningar hjälper till att skriva så kallade äktenskaps- och skilsmässoavtal, vilka innehåller ett antal villkor som måste vara uppfyllda för att till exempel skilsmässa ska aktualiseras. Trots att

Ds 2022:18 En internationell utblick

detta kan utgöra en form av negativ social kontroll hade bestämmelsen mycket sällan kommit till tillämpning i sådana fall, liksom vid annan straffbar medverkan till psykiskt våld. Bestämmelsens tillämpningsområde framstod därför vara i behov av att förtydligas i detta avseende. De ursprungliga förarbetena gav heller inget tydligt svar på om äktenskaps- och skilsmässoavtal kan utgöra sådan negativ social kontroll som omfattas av tillämpningsområdet. Konklusionen blev denna.

Sådana kontrakt, som i kraft av sitt innehåll fastholder en person i et ægteskab eller en lignede samlivssituation med henvisning til forestillinger om ærbarhed og/eller familiens generelle status, eller som på anden vis lægger pres på en person til at træffe eller undlade at træffe bestemte livsbeslutninger vedrørende f.eks. skilsmisse eller valg af (kommende) ægtefælle, partner, bopæl eller uddannelse, er udtryk for negativ social kontrol, der – afhængig af de nærmere omstændigheder – vil kunne udgøre psykisk vold.

Det framhölls också att den som medverkar till att utarbeta ett sådant kontrakt kan dömas för medverkan till psykiskt våld i enlighet med strafflagens allmänna medverkansregel. För straffansvar är det dock inte tillräckligt att ett sådant kontrakt ingås, utan det krävs att kontraktet otillbörligen styr den utsatte, till exempel genom att denne är kvar i en relation mot sin vilja. Det kan dock vara fråga om försök till brott (se straffeloven § 21). För medverkansansvar krävs att den som medverkar har uppsåt till att medverka till psykiskt våld och därtill måste ett visst samband föreligga mellan den konkreta handlingen och det psykiska våldet, men det krävs inte att medverkansgärningen har varit avgörande för utövande av det psykiska våldet. Även annan medverkan till psykiskt våld är straffbar, påminde ministeriet.32

I bedömningen av om ett sådant avtal som nämnts ovan utgör psykiskt våld kan särskilt läggas vikt vid avtalsinnehållet samt under vilka förutsättningar det ingåtts. Likaså är det av betydelse om avtalet innebär att gärningspersonen hamnar i en maktposition i relation till den utsatte på så sätt att denne fråntas makten att bestämma över sitt eget liv, och att stå ut med sådant som inte är uttryck för dennes fria vilja.33

32Avsnittet ovan bygger på Folketingstidende 2020–21, tillæg A, lovforslag L 126 s. 6–8 och 36. 33 Folketingstidende 2020–21, tillæg A, L 126 s. 36 och Baumbach och Elholm, Udvalgte delikter i straffeloven – En introduktion s. 58 f.

En internationell utblick Ds 2022:18

Beteendet ska ske upprepat under en period

Denna del av bestämmelsen är likalydande med § 244 andra stycket (se strax ovan). Det måste dels vara en serie av handlingar under en period, dels vara ett upprepat beteende som generellt kan uppfattas som ett sammanhängande mönster och därför kan karaktäriseras som en regim.34 Enstaka överträdelser faller alltså utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Om det är fråga om mycket allvarliga kränkningar kan dock få tillfällen vara tillräckligt. Det behöver inte vara fråga om samma typ av kränkningar.

Det handlingsmönster som offret ska vara utsatt för kan ofta karaktäriseras som en regim, som är präglad av otrygghet och rädsla för våld, sexuella övergrepp, hot, tvång eller andra kränkande beteenden. En sådan regim har normalt drag av att den utsatte kontrolleras och bestäms över på ett enväldigt och hänsynslöst sätt.

Att fråga ska vara om en period kan inte tolkas isolerat utan beror på en konkret värdering i det enskilda fallet. Det som ska beaktas är intensiteten och de potentiella skadeverkningarna av beteendet. Är det väldigt frekventa kränkningar eller intensiva perioder kan en mycket kort period vara tillräcklig för att bestämmelsen ska vara tillämplig. I bedömningen ska särskilt beaktas att i relation till barn och unga är psykiskt våld av sådan karaktär att gärningarna även under en kort period ofta är ägnade att skada barnets eller den unges utveckling eller självuppfattning.

Övrigt

Uppsåtet måste täcka de faktiska omständigheterna men något visst syfte med gärningen krävs inte.

Den som inte har den nödvändiga närheten till hushållsgemenskapen kan straffas för medverkan till psykiskt våld enligt den allmänna bestämmelsen om medverkan i § 23.

Även bevissvårigheterna diskuteras i förarbetena och det medges att det kan finnas relativt stora svårigheter att bevisa just psykiskt våld. Det anses dock inte i sig vara tillräckligt för att inte kriminalisera den här typen av beteenden.35 Det kan noteras att beviskravet och bevisbördan i dansk straffprocessrätt är detsamma

34 Rigsadvokatens meddelelse om psykiskt våld, avsnitt 4.1.2. 35 Folketingstidende 2018–19, tillæg A, lovforslag L 139 s. 6.

Ds 2022:18 En internationell utblick

som i den svenska. Åklagaren har bevisbördan för att ett brott har begåtts och beviskravet är att det ska vara ställt bortom rimligt tvivel att den tilltalade begått den åtalade gärningen.

Straffnivåerna berörs inte närmare i förarbetena, vilket motiveras med att det är en så stor variation av gärningar som kan falla under straffbudet, men det framhålls att straffet ska mätas ut med utgångspunkt i straffvärdet för upprepad fysisk misshandel mot samma offer (enligt § 244). Konkret innebär detta att ett straff understigande fängelse i sextio dagar som utgångspunkt inte bör dömas ut. Det betonas att domstolarna i sin straffvärdebedömning ska värdera alla relevanta omständigheter och se till karaktären och varaktigheten av det nedvärderande, förolämpande och kränkande beteendet, den utsattes situation och de konsekvenser som beteendet inneburit för den utsatta. Det ska också vara försvårande om offret är ett barn, har en funktionsnedsättning eller på annat sätt är underlägsen gärningspersonen. Att ett barn bevittnat psykiskt våld mot en anhörig ska också verka straffskärpande.36

Slutligen kan nämnas att brottet anses så allvarligt att en förlängd preskriptionstid gäller vid våld mot barn på samma sätt som för bland annat grovt våld. Preskriptionstiden räknas från den dag då barnet fyller 21 år om brottet är begånget mot en person under 18 år och vid gärningstidpunkten var närstående till gärningspersonen (§ 94 straffeloven).

Om en handling innebär psykiskt våld som uppfyller rekvisiten i flera straffbestämmelser ska gärningspersonen dömas för båda brotten, det vill säga i konkurrens. Det gäller dock inte om beteendet är straffbart enligt § 245 andra stycket. I sådana fall döms endast för det sistnämnda brottet.37

Samtliga remissinstanser var positiva till kriminaliseringen som sådan, men ett flertal framhöll att de valda rekvisiten var alltför vaga och att det straffbara området därför inte är tillräckligt klart. Lagförslaget omarbetades dock på så sätt att rekvisitet manipulerande byttes mot förolämpande och det lades till att fråga ska vara om grovt nedvärderande, förolämpande eller kränkande beteende.

36 Folketingstidende 2018–19, tillæg A, lovforslag L 139 s. 7. 37 Kommenteret oversigt over høringssvar om forslag til lov om ændring af straffeloven og forskellige andre love (Selvstændig bestemmelse om psykisk vold), s. 15 samt folketingstidende 2018–19, tillæg A, lovforslag L 139 s. 12.

En internationell utblick Ds 2022:18

Hänvisningar till S6-2-4

6.2.5. Praxis från Danmark avseende § 243

Det finns ännu inget avgörande där danska Højesteret behandlat § 243. Totalt sett har 91 domar meddelats sedan bestämmelsen trädde i kraft fram till maj 2022. Ett urval av dessa, som dels erhållits från det danska justitsministeriet, dels via en sökning i den nationella databasen som Åklagarmyndigheten ansvarar för, redovisas nedan. Landsretterna motsvarar de svenska hovrätterna och byretterna motsvarar tingsrätterna. Det finns än så länge bara en dom där den tilltalade endast dömts för psykiskt våld och en dom där bevisvärderingen och straffvärdebedömningen i huvudsak handlat om § 243.

I det avgörande där det endast är fråga om psykiskt våld enligt § 243 dömdes den tilltalade av Østre landsret för att under perioden 1 april 2019 till 30 januari 2020 haft ett grovt nedvärderande och nedsättande språkbruk med upprepade tillrättavisningar inför de gemensamma barnen, annan kritik och anklagelser samt försök att isolera målsäganden från familj och nätverk samt från utomstående som hennes arbetsgivare. Hon hade på grund av mönstret med kritik försökt att inordna sig och vara den tilltalade till lags genom att erbjuda honom sex och av vittnesmålen stod det också klart att hon ändrat sig mycket. Det ansågs utrett att hennes självkänsla och egenvärde brutits ned till följd av det hon utsatts för. Straffvärdet uppgick till fyra månaders fängelse (med röstsiffrorna tre mot tre; tre av rättens ledamöter ansåg att straffvärdet uppgick till sex månader). Det ansågs straffvärdehöjande att barnet bevittnat det psykiska våldet. Bevisningen bestod av skriftlig korrespondens samt vittnesmål.38

I det avgörande som huvudsakligen berör psykiskt våld (det var också fråga om olaga tvång som var mindre grovt samt visst våld) sträckte sig gärningsperioden från november 2019 till den 25 februari 2020. Tilltalad och målsäganden bodde inte tillsammans men den tilltalade var ofta hemma hos målsäganden under brottstiden och de ansågs därför närstående på det sätt som krävs. Vad så gällde om det varit ett mönster av ett sådant beteende som krävs för straffansvar konstaterar domstolen inledningsvis att de berättelser som lämnats i målet varit mindre detaljerade, vilket dock kunde förklaras av

38 Dom från Østre landsret av den 12 januari 2022, U 2022.1091, sagsnummer S-51-21, tryckt i tfK2022.130.

Ds 2022:18 En internationell utblick

parternas alkoholmissbruk. Det fanns också perioder där den tilltalade inte varit hemma hos målsäganden och det saknades polisanmälningar samt uppgifter om målsägandens skador. Det fanns inte heller något underlag som visade hur många gånger polisen varit på målsägandens adress under perioden. Däremot vann målsägandens berättelse tydligt stöd av vad ett vittne berättat. Även de övriga brotten som den tilltalade skulle dömas för gav stöd för målsägandens berättelse. Polisen hade också varit på adressen flera gånger och den tilltalade hade flera gånger fått följa med polisen. Polisen som kom till hemmet hade också berättat om att kvinnan var skrämd när de kom till platsen. Trots att det inte fanns tydliga tidsangivelser avseende alla gärningar som gjordes gällande fann domstolen att den ovan nämnda bevisningen var tillräcklig för att det varit fråga om ett sådant beteende som krävs för straffansvar liksom att det varit ett handlingsmönster som präglats av otrygghet och fruktan för våld och fortsatta kränkningar. Handlingsmönstret ansågs också ha varit ägnat att otillbörligt styra målsäganden. Straffvärdet bedömdes motsvara fängelse i fem månader. Det verkade något skärpande i straffmätningen att offrets barn hade bevittnat det psykiska våldet.39

I ett avgörande fann Østre landsret att den tilltalade ringt eller skickat sms till den utsatte upp till fyrtio gånger per dag och kallat henne luder. Han hade också dykt upp där hon bodde och övervakat hennes resor. Han hotade också att ta sitt eget liv om hon inte följde hans befallningar. Det psykiska våldet hade pågått den 1 april 2019 till den 7 oktober 2019. Den stödbevisning som fanns, utöver målsägandens berättelse, var utdrag från Messenger. Beteendet föll under § 243, men den tilltalade dömdes även för att ha utövat fysiskt våld.40

Samma domstol fastställde i ett avgörande byrettens dom utan att ange några egna skäl. Stödbevisningen bestod av sms och vittnesmål och visade att den tilltalade gjort sig skyldig till psykiskt våld samt misshandel, olaga tvång och olaga hot. Det psykiska våldet hade pågått mellan den 1 april 2019 och den 27 januari 2020. Våldet hade bestått i att den tilltalade flera gånger tilltalat målsäganden som ”luder”, promiskuös och kallat henne psykisk sjuk. Han hade

39 Dom från Østre landsret av den 24 mars 2021, U.2021.2588, sagsnummer S-76-21 tryckt i tfK2021.645. 40 Dom från Østre landsret av den 14 oktober 2020, AM2020.10.14Ø, tryckt i tfK2021.45.

En internationell utblick Ds 2022:18

förbjudit henne att resa under sina ledigheter, tvingat henne att kasta bort personliga tillhörigheter och kläder som påminde om hennes tidigare partners, bett om redogörelser över vilka hon umgåtts med, förbjudit henne att prata med manliga kollegor på jobbet, hållit koll på hennes samtalslistor och tvingat henne att dricka sin egen urin. Allt detta styrde enligt domstolen målsäganden på ett otillbörligt sätt och fick till följd att hon isolerade sig socialt. Domstolen fann att målsäganden lämnat en detaljerad och trovärdig berättelse som också vann stöd i sms och vittnesmål. Av bevisningen framgick att hon dragit sig undan socialt, ändrat klädstil och klippt håret kort. Den tilltalade hade blivit alltmer kontrollerande och tagit över styrningen av målsägandens liv. Hon var på grund av våldet och den psykiska pressen inte i stånd att motsätta sig kraven.41

I ett annat mål dömdes den tilltalade för att ha utsatt målsäganden för fysiskt och psykiskt våld. Byretten ansåg att målsäganden lämnat en trovärdig berättelse som stöddes av hennes familjemedlemmars observationer. Den tilltalade hade flera gånger kallat henne för psykiskt sjuk och dvärg. Hon hade isolerats från familj och nätverk. Han framförde hot mot henne och hennes familj. Han var med på högtalartelefon när hon pratade i telefon. Han ignorerade henne om hon inte lydde honom och vid ett tillfälle när hon utsatts för allvarligt våld av honom nekade han henne att söka läkarvård så att hon fick tigga om det. Våldet pågick i ungefär tio månader. Domstolen fann det däremot inte styrkt att den tilltalade hade utövat psykiskt våld genom att kontrollera målsägandens ekonomi. Landsretten fastställde domen med tillägget att det var möjligt att döma för det psykiska våldet trots att det endast var ett tillfälle under perioden som var specificerat i tid. Det var fråga om ett mönster. Vittnena hade berättat om att målsäganden ändrat karaktär under relationen, blivit psykiskt knäckt och inte längre trodde på sig själv.42

Övriga beteenden som bedömts utgöra psykiskt våld har varit att tvinga målsäganden att fråga om lov för allt denne vill göra, till exempel umgås med vänner och att förbjuda målsäganden att berätta om sina hemförhållanden för en psykolog.43 I ett fall hade den tilltalade satt upp kameraövervakning i det gemensamma hemmet och installerat en app på målsägandens mobiltelefon som gjorde att

41 Dom från Østre landsret av den 10 mars 2021, AM2021.03.10Ø, tryckt i tfK2021.548. 42 Dom från Østre landsret av den 6 maj 2021, AM2021.05.06Ø, tryckt i tfK2021.775. 43 Dom från Østre landsret av den 11 juni 2021, AM2021.06.11Ø2 tryckt i tfK2021.929

Ds 2022:18 En internationell utblick

alla bilder hon tog delades med honom.44 I ett avgörande framhöll domstolen att det som blivit utrett långt översteg de oenigheter och tillmälen som får anses vara allmänt förekommande i relationer. I samma avgöranden använde domstolen ordet regim som en samlande beteckning för det psykiska våldet.45

I ett avgörande ansåg domstolen att målsäganden hade avgett en detaljerad och trovärdig berättelse om att den tilltalade tagit över styrningen av hennes liv, fråntagit henne självbestämmanderätten och bestämt vilka sociala relationer hon fick ha. Det psykiska våldet hade pågått den 1 april 2016 till den 16 juli 2019. Den tilltalade hade utsatt målsäganden för ett grovt nedvärderande och kränkande beteende som var ägnat att otillbörligt styra henne. Han kontrollerade hennes mobiltelefon och hennes Ipad. Genom att ständigt framföra kränkande hån manipulerade han henne och skadade hennes självkänsla. Han kallade henne luder vid flera tillfällen. Det var också fråga om underförstådda hot. Om offret gjorde något som hon inte hade tillåtelse till skulle hon ”få problem”. Den stödbevisning som fanns utöver målsägandens berättelse var en Messenger-konversation samt ett vittnesmål av hennes far. Parterna hade haft en relation sedan juni 2017 och bott tillsammans från juli till slutet av augusti samma år. De gjorde slut i april 2018, men var tillsammans till och från under en ytterligare period. I åtalet ingick också bland annat misshandel och olaga frihetsberövande.46

I ett annat avgörande från Nykøbing Falster fann domstolen att det genom målsägandens säkra, sammanhängande och trovärdiga berättelse var bevisat att den tilltalade flera gånger under deras relation utsatt henne för grovt nedvärderande och kränkande beteende som varit ägnat att otillbörligt styra henne. Våldet hade utövats under perioden 1 april 2019 till 30 september 2019. Det handlade även här om att den tilltalade hade fråntagit målsäganden rätten att bestämma vilka sociala relationer hon hade. Det hade varit fråga om hot och om nedvärderande samt kränkande hån där han kallade henne för ”luder” och ”fet ko”. Han bröt ned henne psykiskt genom att straffa henne fysiskt och psykiskt. Han tvingade henne att cykla till arbetet så att han kunde använda hennes bil. Genom detta manipulerades offret och hennes självkänsla skadades, något

44 Dom från Østre landsret av den 15 oktober 2021, AM2021.10.15Ø, tryckt i tfK2022.9. 45 Dom från Østre landsret av den 12 januari 2022, AM2022.01.12Ø, tryckt i tfK2022.130. 46 Dom från Nykøbing Falster av den 8 oktober 2019, AM2019.10.08B.

En internationell utblick Ds 2022:18

som i sin tur ledde till att hon upplevde beteendet som självförvållat. Han hade tagit hennes telefon och svarade på vänners och familjens meddelanden. Det fanns en Messenger-konversation som stödbevisning. I åtalet ingick också misshandel och olaga hot.47

Genomgången av den danska praxisen visar att bevisningen ofta består av målsägandens berättelse, digital kommunikation, vittnen och ibland också journaler från läkare, psykologer och kriscenter.

6.2.6. Viss statistik samt utvärdering från Danmark

Från justitieministeriet i Danmark har följande statistik erhållits. Från den 1 april 2019 till den 1 maj 2022 har totalt 1 064 anmälningar avseende psykiskt våld registrerats. Det rör sig om 204 anmälningar 2019, 374 anmälningar 2020, 406 anmälningar 2021 och 80 anmälningar fram till den 1 maj 2022. Polismyndigheten lade 2019 ner anmälan utan ytterligare åtgärder i 47 fall, 2020 i 146 fall och 2021 i 187 fall. År 2022 uppgår siffran till 63. Det betyder att polismyndigheten lagt ner anmälan i omkring fyrtio procent av fallen för att det inte fanns skäl att inleda efterforskning. Antalet sigtelser, vilket närmast kan beskrivas som förundersökning, uppgick 2019 till 54, 2020 till 205 och 2021 till 180. Antal ärenden som därefter lades ner av Åklagarmyndigheten uppgick 2019 till 23, 2020 till 122 och 2021 till 103. Tre domar meddelades 2019, varav en var frikännande. År 2020 var motsvarande siffra 15, varav 12 var frikännande. År 2021 meddelades 58 domar, varav 34 var frikännande. År 2022 har hittills 15 domar meddelats, varav fem varit frikännande. Totalt sett innebär det att 91 domar har meddelats och att 52 av dessa varit frikännande, vilket innebär att antalet friande domar uppgår till 57 procent. Av de totalt anmälda 1 064 brotten sedan bestämmelsen trädde i kraft har således hittills 91 lett till åtal samt dom, vilket motsvarar omkring nio procent. De fällande domarna (39 av 1 064 anmälningar) uppgår till fyra procent.48

Kvinnoorganisationen Danner har gjort en utvärdering av den nya bestämmelsen och några korta slutsatser redovisas här. Organisationen har bland annat intervjuat poliser och åklagare. En

47 Dom från Nykøbing Falster av den 29 november 2019, AM2019.11.29B. 48 Statistik erhållen från justitieministeriet i Danmark som i sin tur har hämtat den från polisens system (POLSAS). Siffrorna kan därför vara behäftade med viss osäkerhet då det inte är fråga om ett renodlat statistiksystem.

Ds 2022:18 En internationell utblick

slutsats är att det tar mycket mer tid (upp till fem gånger så lång tid som vid fysiskt våld) och resurser att utreda psykiskt våld än fysiskt och att ökade resurser således är nödvändigt för framgång. Att det är en brottstyp som är mycket resurskrävande har också bekräftats av justitsministeriet genom de kontakter som tagits inom ramen för denna utredning. Danner konstaterar vidare att polisen och åklagarna måste arbeta med den här typen av brottslighet på ett nytt sätt samt att det krävs vidareutbildning gällande nya sätt att bevissäkra och för att tillse att de vittnen som ska höras verkligen hörs. Organisationen framhåller också att det finns en tendens att det blir den utsattas ansvar att dokumentera våldet, till exempel i form av sms, men att det ansvaret måste åligga polisen. Det ifrågasätts också om inte vad som närmast motsvarar ett målsägandebiträde bör förordnas i alla fall då det sker en anmälan om psykiskt våld, och inte som nu endast efter att målsäganden ber om det.49

6.3. Norge

Lov om straff (straffeloven; strl.) trädde i kraft den 1 oktober 2015 och ersatte då den äldre straffeloven från 1902. I lagens andra kapitel anges vissa legaldefinitioner, till exempel anges i 2 kap. 9 § vilka som faller inom kretsen ”de närmaste”. I 11 § anges vad som menas med betydlig skada på kropp eller hälsa, varvid allvarlig psykisk skada nämns som ett exempel.

6.3.1. Kroppskrenkelse och kroppsskade

I strl. § 271 stadgas ansvar för kroppskrenkelse, vilket innebär att den som utövar våld mot en annan person, eller på annat sätt kränker denna fysiskt, döms till böter eller fängelse i högst ett år. Bedömningen av om våld föreligger ska enligt förarbetena ske utifrån en konkret värdering där styrkan i våldsanvändningen och handlingens kränkande karaktär är central.50 Sparkar och slag är typiska exempel. För straffansvar krävs inte att smärta uppstår eller att några spår blir synliga. Den kränkte behöver inte uppfatta

49 Danner, To år med strafbar psykisk vold – erfaringer fra parktikerfeltet s. 20–33. 50 Ot.prp. nr. 22 (2008-2009) s. 173 och 427.

En internationell utblick Ds 2022:18

handlingen på grund av till exempel sömn. Att spotta på någon är ett exempel på att kränka en annan person fysiskt, liksom att kasta vatten på någon, rikta skarpt ljus mot någon, framkalla otrevlig lukt och att ge barn berusningsmedel. Detsamma gäller att klippa någons hår eller skägg mot personens vilja. Kränkningen kan ske med psykiska medel, men det måste uppstå en kroppslig effekt. Bestämmelsen träffar inte psykiskt lidande.51

Ansvar för grovt brott stadgas i strl. § 272. Vid bedömningen av om brotten är grovt ska beaktas om våldet begåtts mot en försvarslös person eller varit motiverat av att det är riktat mot en homosexuell person eller någon med funktionsnedsättning. För ansvar enligt paragrafen krävs att gärningspersonen har agerat uppsåtligen; dock krävs endast oaktsamhet i förhållande till följden.52 Det kan också vara fråga om en kränkning som har karaktär av mishandling, vilket betyder att förhållandena måste vara kvalificerade. Våld som upprepas av och till och som har ett särskilt sadistiskt inslag, eller våld som sker under en längre tid, till exempel övergrepp i par- eller familjerelationer, där offret ofta har en stark psykisk och ekonomisk bindning till gärningspersonen, kan göra att förhållandena bedöms som kvalificerade.53 Straffskalan för grovt brott sträcker sig till fängelse i sex år.

Om kroppskrenkelsen leder till kroppsskada kan ansvar ådömas för kroppsskade enligt strl. § 273. Straffskalan sträcker sig till fängelse i sex år. Den straffbara gärningen är att skada en annans kropp eller hälsa, göra någon fysiskt maktlös eller medvetslös eller försätta någon i ett annat liknande tillstånd. Det är bara kroppsskador av viss dignitet som träffas av bestämmelsen, annars döms för kroppskrenkelse. Blåmärken som läker av sig självt omfattas inte av strl. § 273. I doktrinen anges utifrån praxis att gränsdragningen mot strl. § 271 är skönsmässig och bland annat avgörs utifrån skadans allvar, art, varaktighet och placering.54 Under att skada hälsan faller i teorin följder av rent psykisk art, men det ska då vara en allvarlig psykisk skada som till exempel en ångestneuros. Strl. § 271 konsumeras av § 273.55 Att lura i någon narkotika eller lugnande medel faller under bestämmelsens andra led (maktlöshetsfallen).

51 Matningsdal, Straffeloven, De straffbare handlingarna s. 569. 52 A.a. s. 585 och 592. 53 A.a. s. 589. 54 A.a. s. 594. Se också Rt 2011 s. 172 avsnitt 11. 55 A.a. s. 596 och 600.

Ds 2022:18 En internationell utblick

Brottet kan bedömas som grovt enligt § 274 och kvalifikationsgrunderna är desamma som de som nämnts ovan.

Hänvisningar till S6-3-1

6.3.2. Andra relevanta straffstadganden

I strl. § 266 finns en bestämmelse som tar sikte på att någon förföljer en annan person genom skrämmande eller plågsamma uppträdanden eller annat hänsynslöst beteende eller på annat sätt kränker en annans frid. Bestämmelsens handlingsverb är mycket öppna. Straffskalan sträcker sig från böter till fängelse i två år. Brottsbeteckningen är hänsynslöst beteende. För straffansvar krävs att gärningspersonens uppsåt täcker att den utsatte ska uppfatta kränkningen. Den som förföljer någon i tron om att den förföljde inte ska uppfatta det hela kan inte straffas.56 Enligt förarbetena är tanken att bestämmelsen endast ska tillämpas när andra bestämmelser inte ger skydd.57 Att skicka väldigt många sms under en tid, liksom att ringa ett stort antal telefonsamtal, är sådana beteenden som täcks av bestämmelsen. Detsamma gäller att lämna falska sorgebesked.58

I strl. § 266 a stadgas ansvar för allvarlig personförföljelse. Bestämmelsen är avsedd att täcka de allvarligare fallen av strl. § 266. Det som är kriminaliserat är att vid flera tillfällen hota, följa efter, iaktta, kontakta eller genom andra jämförbara handlingar förfölja en annan person på ett sätt som är ägnat att framkalla rädsla eller ångest. Straffet är fängelse i högst fyra år. I förarbetena till bestämmelsen framhålls att personförföljelse karaktäriseras av att gärningspersonen fortsätter att ha kontakt med en person trots att denna inte önskar det.59 Straffansvaret omfattar både kriminaliserade gärningar och straffria gärningar. Avsikten är att fånga upp det som är typiskt för personförföljelse, nämligen att en eller flera handlingar, som sedda var för sig är mindre allvarliga, kan innebära en allvarlig kränkning när de begås systematiskt och över en viss tid.60 För båda brottstyperna krävs enligt Høyesterett att den utsatta har uppfattat

56 A.a. s. 533 f. 57 Ot.prp. nr. 41 (1954) s. 23. 58 Matningsdal, a.a. s. 535 och Rt. 2010 s. 845. 59 I norsk rätt finns såväl besöksförbud som kontaktförbud. Det förstnämnda är ett straffprocessuellt tvångsmedel medan kontaktförbud är en straffrättslig reaktion som kan ådömas den som begått en straffbar handling (se straffprocessloven § 222 a och straffeloven § 58). 60 Prop. 42 L (2015–2016) s. 15.

En internationell utblick Ds 2022:18

gärningspersonens beteende, men målsäganden behöver inte ha känt rädsla eller ångest utan det är tillräckligt att beteendet är ägnat att framkalla sådana känslor.

Andra bestämmelser som kan träffa psykiskt våld är strl. § 251, om tvång (tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något), samt strl. § 252 om grovt tvång (i lagtexten nämns som exempel att tvånget begåtts mot en försvarslös person). I strl. § 254 finns en bestämmelse om olaga frihetsberövande. Genom strl. § 263 och 264 kriminaliseras hot och grovt hot (trusler). Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om det riktats mot en försvarslös person eller är motiverat av att det är fråga om en homosexuell person eller någon med funktionsnedsättning.61

6.3.3. Mishandling i nære relasjoner

Bakgrund

I Norge har en straffbestämmelse om våld i nära relationer funnits i en eller annan form sedan 1902.62 2001 fick Kvinnevoldsutvalget i uppdrag av regeringen att utreda det straffrättsliga skyddet för kvinnor som utsatts för våld. I betänkandet Retten till et liv uten vold (NOU 2003:31) framhålls bland annat att en kvinna som har levt i en relation där hon utsatts för misshandel ofta har varit utsatt för flera olika typer av övergrepp. Det kan dels vara handlingar som är straffbara, dels handlingar som inte är det. Mannen kan ta kvinnans telefon och hindra henne från att ringa, förbjuda henne att träffa släktingar, ta hennes nycklar eller ständigt tala nedlåtande om henne. Trots att dessa gärningar är ett led i den misshandel som kvinnan är utsatt för omfattades den typen av gärningar inte av någon (egen) straffbestämmelse enligt Kvinnevoldsutvalget. Detsamma gällde olika hot om mindre allvarliga gärningar. Att norsk rätt saknade en uttrycklig bestämmelse om psykiskt våld hade enligt

61 I § 185 finns ett brott som tar sikte på diskriminerande och hatfulla yttringar, varvid en sådan yttring definieras genom att vara riktad mot t.ex. dessa grupper, men också flera. 62 Innan § 219 ändrades genom lov 21 december 2005 nr. 131 var det straffbara dels att unndra seg lovpålagt forsørgelsesplikt, dels ”ved Vanrøgt, Mishandling eller anden lignende Adfærd oftere eller grovt krenker sine plikter mot ektefelle eller barn (…)”. Genom ”annan lignende Adfærd” ansågs även psykisk misshandel träffas av straffbudet, se Ot.prp. nr. 113 (2004–2005) s. 31.

Ds 2022:18 En internationell utblick

Kvinnevoldsutvalget lett till att det psykiska våldet och terrorn, det vill säga det ständiga hotet om våldsanvändning, inte i tillräcklig grad hade fångats upp i straffrätten.63 För den utsatta är det inte heller den enstaka våldsanvändningen som är värst utan det är i stället summan av våldet som gör kvinnan särskilt utsatt. Då denna komplexitet inte hade kunnat beaktas fanns ingen möjlighet att straffa helheten (här nämns de svenska fridskränkningsbrotten som ett tänkbart alternativ). I betänkandet framhålls att ny, egen straffbestämmelse om våld i nära relationer behöves för att möjliggöra att fånga upp helheten och sådant beteende som inte var straffbart. Även förebyggande, normativa och symboliska skäl ansågs motivera en ny straffbestämmelse.64

Straffelovkommissionen, som i samma tid utredde en ny strafflag, hade i stället föreslagit att strl. § 219 (som omfattade viss psykiskt våld och som behandlas vidare nedan) skulle upphävas eftersom de generella straffbestämmelserna om misshandel, tvång, hot och frihetsberövanden i strl. 2005 §§ 271–274, 251, 254 och 263 ansågs ge ett tillräckligt stöd för de straffvärda fallen. Kommissionen ansåg också att psykisk misshandel och annan omsorgssvikt hanterades bättre av sociala instanser än genom straffrättsliga ingripanden.65Denna del av Straffelovskommissionens förslag fick dock omfattande remisskritik vilken regeringen instämde i. Regeringen ansåg tvärtom att det fanns goda skäl att även fortsatt ha ett eget straffbud som omfattade våld i nära relationer.66

I den proposition som följde efter NOU 2003:31 underströk regeringen att de dittillsvarande straffbuden inte i tillräcklig grad fångat upp komplexiteten och helheten vid våld i nära relationer på ett sätt som ett särskilt straffbud skulle kunna göra. Bristen ansågs således vara att inte alla aspekter som kännetecknar våld i nära relationer omfattades av den dåvarande kriminaliseringen. Även om Høyesterett förvisso i ett antal avgöranden låtit sådana omständigheter påverka straffmätningen, skulle det bli ännu tydligare att våld

63 Kvinnevoldsutvalgets beskrivning av gällande rätt är inte helt adekvat, vilket påpekats i Aas och Andersen, Mishandlingsbestemmelsen. En evaluering av loven mot mishandling i nære realtioner jf. Strl. § 219 (§282/283) s. 18. 64 NOU 2003:31 s. 144 ff. Som påpekas i den efterföljande propositionen hade den norska Högsta domstolen låtit denna typ av omständigheter – att våldet skett över tid, den psykologiska bindningen mellan gärningspersonen och offret, att det skett i hemmet – påverkat straffmätningen, se t.ex. Rt 2004 s. 844 och Rt 2004 s. 1556. 65 NOU 2002:4 s. 407 f. 66 Ot.prp.nr.113 (2004–2005) s. 36.

En internationell utblick Ds 2022:18

i nära relationer är oacceptabelt om det infördes ett särskilt straffbud. I propositionen delades också Kvinnevoldsutvalgets bedömning att det fanns ett behov att också de psykiska kränkningarna, som inte sällan kännetecknar våld i nära relationer, skulle vara straffbara. Således skulle även hot och mindre allvarligt våld, som inte är straffbart som enskilda handlingar, vara straffbart om det ingått som ett led i en systematisk misshandel av gärningspersonens närmaste. Avsikten var att ge domstolarna möjlighet att bedöma hela den utsattas situation. I princip samtliga remissinstanser hade också ställt sig positiva till ett särskilt straffbud om våld i nära relationer. Slutsatsen blev därför att det fanns ett reellt behov av en bestämmelse om våld i nära relationer. Anledningen till att en bestämmelse som fridskränkningsbrotten inte infördes var att det ansågs mer fördelaktigt att ha en könsneutral bestämmelse som omfattar våld i alla typer av nära relationer.67

Vad särskilt gällde om bestämmelsen skulle omfatta psykiskt våld, vilket flera remissinstanser motsatt sig på grund av bevissvårigheter och för att det var svårt att veta vad som skulle falla in under psykiskt våld, delade regeringen inte den farhågan. Även om fysiskt våld är lättare att bevisa, kommer forskningen och kunskapen om psykiskt våld att öka, varför även domstolarna förutsågs få större insikt i vad som kännetecknar psykisk misshandel.68 Dessutom var sådana kränkningar redan straffbara enligt strl. § 219. Straffansvaret skulle därför omfatta kränkningar och skador också på den psykiska integriteten. Även symbolvärdet av en särskild brottstyp för våld i nära relationer framhölls då det skulle tydliggöra att samhället inte accepterar sådant våld. Förhoppningen var också att bestämmelsen skulle verka handlingsdirigerande och ha en preventiv effekt.69 Det poängteras också att skada inte måste ha uppstått i det enskilda fallet. ”Straffbarheten bør ikke bero på om offeret har tålt belastningen ved krenkelsen eller ikke. Det kreves derfor ikke at for eksempel graden av psykisk skade som potensielt kan ha påført offeret, angis eksakt.”70

Justiskomitten anslöt sig till departementets synpunkter.71

67 Ot.prp. nr. 113 (2004–2005) s. 37 och 40. 68A. prop. s. 31 ff. 69 A. prop. s. 37. 70 A. prop. s. 40. 71 Innst.O.nr.10 (2005–2006) Innstilling til Odelstinget fra justiskomiteen s. 3.

Ds 2022:18 En internationell utblick

De nu diskuterade ändringarna skedde genom omfattande förändringar av straffeloven 1902 § 219.72 När den nya straffeloven sedan trädde i kraft togs bestämmelsen in i § 282, men i detta skede gjordes endast redaktionella ändringar: till exempel ersattes ”på annen måte krenke” av ”andra krankelser”.73 Det är därför i princip ingen skillnad mellan den gamla och nya strafflagen avseende §§ 219 och 282/283 och bestämmelserna används om vartannat nedan.74

Bestämmelsens nuvarande lydelse

Straffeloven § 282 har följande lydelse.

Med fengsel inntil 6 år straffes den som ved trusler, tvang, frihetsberøvelse, vold eller andre krenkelser, alvorlig eller gjentatt mishandler

a) sin nåværende eller tidligere ektefelle eller samboer,

b) sin eller nåværende eller tidligere ektefelles eller samboers slektning i rett nedstigende linje,

c) sin slektning i rett oppstigende linje,

d) noen i sin husstand, eller

e) noen i sin omsorg. Når noen kjennes skyldig i en straffbar handling etter § 282 første ledd bokstav b, skal retten vurdere om kontaktforbud etter § 57 skal idømmes.

I strl. § 283 stadgas ansvar för grovt brott. Maxstraffet är fängelse i 15 år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om mishandlingen har lett till en betydlig skada eller död, och i övrigt till varaktigheten, om den har utförts på ett särskilt smärtfyllt sätt eller om det har lett till betydlig smärta eller om den har begåtts mot en försvarslös person.

72 Endringslov av 21. desember 2005 nr. 131. 73 Ot.prp.nr.22 (2008–2009) s. 433. Den nu gällande bestämmelsen bygger på delar av den äldre bestämmelsen i § 219 där det straffbara var att ved å true, tvinge begrense bevegelsesfriheten til, utøve vold mot eller på annen måte krenke, grovt eller gjentatt mishandler sin sin tidligere eller nåværende ektefelle eller samboer, varför tidigare praxis från Høyesterett alltjämt är av betydelse., se Sæther, Høyesterett og straffeloven 1902 § 219 (mishandling i nære relasjoner) s. 517 f. 74 Aas och Andersen, a.a. s. 9.

En internationell utblick Ds 2022:18

De straffbara handlingarna är att genom hot, tvång, frihetsberövande, våld eller andra kränkningar allvarligt eller upprepat misshandla en person som omfattas av bokstav a till e. De fyra första handlingstyperna motsvaras av andra brott som nämnts ovan, det vill säga kroppskränkningar och kroppsskador (§§ 271–273), tvång och hot (§§ 251–252 och 263–264) samt frihetsberövande (§ 254–255). Genom ”andre krenkelser” faller dock även hot som inte når upp till att vara straffbara enligt § 263 och psykiskt lidande som inte träffas §§ 271–273 inom det kriminaliserade området, vilket är den viktigaste skillnaden jämfört med fridskränkningsbrotten i 4 kap. 4 a § brottsbalken. Det kan röra sig om nedlåtande kommentarer som gör att den utsatte känner sig svagare och mindre värd eller barn som bevittnar våld mot syskon eller föräldrar. I förarbetena nämns också sexuella kränkningar samt överträdelser av kontaktförbud och efter omständigheterna även brist på nödvändig vård och omsorg.75

Kärnområdet för bestämmelsen är den upprepade, sammanhängande och kontinuerliga kränkningen och misshandeln av en närstående. Genom kravet på mishandling visas att förhållandena måste vara kvalificerade. Det som karaktäriserar gärningarna är att de innebär ett tillitsbrott på så sätt att det finns en psykologisk bindning mellan gärningsperson och offer samt att övergreppen sker i hemmet. På grund av detta innebär våldet alltid ett brott mot det förtroende som finns mellan de två. Det får också till följd att offret inte kan känna sig trygg och det förstärker risken för allvarliga skador hos den utsatta.76 Gärningarna kan bestå av såväl våld som hot. Övergreppen sker inte sällan med ojämna mellanrum och den utsatta måste konstant vara beredd på nya övergrepp.

Høyesterett har slagit fast att bestämmelsen är tillämplig vid brist på nödvändig vård och omsorg, det vill säga vid allvarliga försummelser. Enligt domstolen är sådan underlåtenhet att hänföra under ”andre krenkelser”. I målet hade en mamma underlåtit att skaffa nödvändig, och med tiden, livsnödvändig läkarvård till sin 13åriga dotter som led av ätstörningar (anorexia). Mamman hade efter en sjukhusvistelse gömt sig undan myndigheterna tillsammans med sin dotter i en stuga på fjället under 11 månader. Høyesterett ansåg

75 Ot.prp. nr. 113 (2004–2005) s. 45. Tidigare hade försummelse angetts särskilt i bestämmelsen, men regeringen ansåg att det inte var nödvändigt att behålla det exemplet, dels då det kan träffas av § 242 (hjelpeløs tilstand), dels falla naturligt in under ”på annen måte krenke”. Även vissa bestämmelser i barneloven anses kunna vara aktuella. 76 Matningsdal, a.a. s. 639.

Ds 2022:18 En internationell utblick

att dottern varit i ett hjälplöst tillstånd, att faran för hennes liv och hälsa varit allvarlig samt förvärrats. Underlåtenheten var att bedöma som en beständig och kontinuerlig mishandling som föll under § 282. Dottern kom sedermera att dö och mamman dömdes därför för grov mishandling enligt § 283. Enligt Høyesterett ska bestämmelsen inte tillämpas i konkurrens med § 288 (försättande i hjälplöst tillstånd). Påföljden bestämdes till fängelse i tre år. 77

Detta rättsfall är intressant också på så sätt att Høyesterett uttalar att klarhetskravet (obestämdhetsförbudet) i norska grundlagen § 96 och EKMR artikel 7 inte utgör ett hinder för en tillämpning av § 282 vid försummelse.

Ved denne vurderingen tas det utgangspunkt i ordenes naturlige språklige innhold. Når lovens ordlyd ikke entydig peker mot et bestemt tolkningsresultat, må det også ved straffebestemmelser foretas en tolkning bygget på supplerende kilder. En slik tolkningsprosess er ikke i strid med klarhetskravet, forutsatt at bestemmelsens kjerne forblir den samme etter tolkningsprosessen, slik at hensynet til forutberegnelighet ivaretas, jf. HR-2019-1234-A avsnitt 24 med henvisning til HR-2019-900-A avsnitt 31 og 32.

Unnlatelse av å skaffe nødvendig helsehjelp til et alvorlig sykt barn faller innenfor en naturlig språklig forståelse av ordene «andre krenkelser ... mishandler» når de leses i sammenheng. Lovhistorien og forarbeidene gir videre klar støtte for at forholdet kan rammes av bestemmelsen. (Se avsnitt 29 och 30).

I Rt 2013 s. 329 hade en far utsatt sin son för kränkande beteenden mellan 1988 och 2010. Fram till 2001 var det såväl fysiskt som psykiskt våld, men därefter endast kränkande och aggressiva uttalanden. Frågan i målet var om sådana beteenden som sett isolerat inte uppfyller något rekvisit i § 282 kan tas med i den helhetsbedömning som ska göras. Høyesterett ansåg att sonen hade växt upp under faderns regim med en kombination av oförutsebart raseri och fysiskt våld, där kränkningar gått som en röd tråd genom hela sonens liv. Även om det fysiska våldet upphörde 2001 var det riktigt att se de efterföljande verbala kränkningarna som en del av den samlade bilden (se avsnitt 13 och 14).

(…) når atferd som isolert sett ikke fyller gjerningsinnholdet i bestemmelsen inngår i et 'regime' preget av krenkelser som samlet er av

77 Dom av den 3 september 2019 i mål nummer HR-2019-1675-A.

En internationell utblick Ds 2022:18

en slik alvorlighetsgrad at § 219 er anvendelig, må de mindre alvorlige krenkelsene tas med i den samlede vurderingen.

Särskilt om allvarlig eller upprepad mishandling

För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att det är fråga om att gärningspersonen ”alvorlig eller gjentatt mishandler” en annan. Det är genom denna bedömning som det avgörs om det samlade beteendet är tillräckligt allvarligt och därför ska subsumeras under § 282 eller om domstolen i stället ska döma särskilt för de enskilda brotten. I Rt 2013 s. 329 (avsnitt 13) uttalade Høyesterett följande.

bestemmelsen rammer imidlertid ikke enhver kritikkverdig atferd, heller ikke om den er gjentakende. Ordlyden 'mishandling' viser at § 219 bare omfatter mer kvalifiserte forhold.

Det relevanta är enligt Høyesterett om gärningarna tillsammans resulterat i att den utsatte levt under ”et 'regime' preget av kontinuerlig utrygghet og frykt for vold” (se Rt 2013 s. 879 avsnitt 30). Det måste således vara fråga om mer kvalificerade gärningar – det är bara då det är fråga om mishandling. Rekvisiten fyller således samma kvalificerande funktion som fridskränkningsrekvisiten i 4 kap. 4 a § brottsbalken.

Ett exempel där § 282 inte varit tillämplig på grund av att det varken varit fråga om allvarliga eller upprepade gärningar är Høyesteretts dom av den 18 januari 2018 (mål nummer HR-2018-112-A). En tidigare pojkvän hade vid fyra tillfällen gjort följande. Vid ett tillfälle hade han tagit tag i målsägandens hår och kastat henne i backen. Han tog också hennes mobiltelefon och kastade den i väggen så att den gick sönder. Vid det andra tillfället överträdde han ett besöksförbud genom att vara på samma uteställe och ta kontakt med målsäganden och hennes vänner. Vid det tredje tillfället följde han efter målsäganden och denna syster på ett köpcentrum. Det fanns dock inget besöksförbud vid detta tillfälle och det var ingen kontakt mellan de två. Den fjärde händelsen inträffade samma dag som den tredje och bestod av att han skallade målsägandens nye pojkvän framför målsäganden.

Høyesterett framhåller att strl. § 282 träffar ett stort spektrum av handlingar, men att det måste vara upprepade eller allvarliga tillfällen av tvång, hot, frihetsberövanden, våld eller andra kränkningar, som

Ds 2022:18 En internationell utblick

samlat är sådana att de kan karaktäriseras som mishandling. Även en händelse kan dock vara tillräcklig, om den är allvarlig nog och ägnad att skapa fruktan för framtida mishandling (se också Rt 2014 s 695 avsnitt 13). I detta fall ansågs ingen av händelserna vara allvarlig, varför frågan var om händelserna tillsammans resulterat i att den utsatta levt under ”et 'regime' preget av kontinuerlig utrygghet og frykt for vold”. I den bedömningen kan, som konstaterats ovan, också mindre allvarliga kränkningar som isolerat sett inte träffas av något straffbud, vara relevanta vid helhetsbedömningen eftersom de bidrar till att skapa en känsla av fruktan och otrygghet.

Samtliga fyra händelser ansågs som sådana vara relevanta för frågan om det var brott enligt § 282, men med hänvisning till vad som i förarbetena framhållits som bestämmelsens kärna ansåg Høyesterett att detta vara ett fall utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Inga kränkningar hade skett i hemmet och gärningspersonen och målsäganden var inte längre tillsammans då våldet utövades. Även om målsäganden blivit rädd och känt sig väldigt otrygg var de fyra kränkningarna inte av sådant allvar och omfattning att det var fråga om mishandling. Høyesterett tycks också lägga viss vikt vid att våldet inte var planerat. Den tilltalade dömdes därför för de enskilda gärningarna i stället.

Särskilt om psykiska kränkningar utan bruk av fysiskt våld

Att psykiska kränkningar kan utgöra mishandling i nära relationer enligt § 282 förutsätts som framhållits ovan i förarbetena. Frågan har också behandlats av Høyesterett i bland annat Rt 2010 s. 949 (särskilt avsnitt 24) och Rt 2013 s. 329 (särskilt avsnitt 12 och 14), även om det i dessa avgöranden också varit fråga om fysiskt våld. Praxis visar sammantaget att kravet är relativt högt ställt för att händelser utan fysiskt våld ska bedömas som misshandel i nära relationer och det får sägas vara oklart var den nedre gränsen för ansvar enligt bestämmelsen i detta hänseende går.78

I Rt 2013 s. 879 var det endast fråga om psykiska kränkningar. I rättsfallet hade en man under två år kontinuerligt utövat psykiskt våld mot sin sambo. Han hade talat nedsättande till henne, varit kommenderande och kontrollerande samt utåtagerande. Enligt

78 Aas och Andersen, a.a. s. 67. Se också Rt. 2013 s. 879 och HR-2019-621-A.

En internationell utblick Ds 2022:18

lagmannsretten bestod våldet i att han planmässigt byggt ut sin totalt dominerande position och kontroll i såväl sexlivet, dygnsrytmen och vad gällde hans förväntan att få hjälp med alla praktiska saker. Han hade också total kontroll över ekonomin och hade uttalat nedbrytande saker som att hon var för tjock, för dum och för osexig. Han hotade också med att döda hennes katter om hon inte gjorde som han sa och han gjorde också det.

Høyesterett, som förvisso ogillade åtalet på grund av otillräcklig bevisning, uttalade sig i frågan om den nedre gränsen för när psykiskt

våld är straffbart som mishandling i nära relationer. Det som stod i

fokus var här tolkningen av ”på annen måte grovt eller gjentatt mishandler”. Kan det ske genom att gärningspersonen endast utövar psykiskt våld? Domstolen konstaterar inledningsvis att det av förarbetena framgår att också psykisk misshandel omfattas av straffansvaret samt att ett par remissinstanser i samband med ändringarna av strafflagen 2006 hade motsatt sig detta. Remissinstanserna hade framhållit att det skulle vara vanskligt att ta ställning till vad som naturligt faller under begreppet psykiskt våld och att det skulle bli svårt att hantera psykiskt våld i straffrättsliga sammanhang om lagstiftaren inte mycket tydligt avgränsade vad det handlar om. Som också påpekats ovan instämde inte departementet i detta och påpekade därtill att den här typen av kränkningar redan var straffbara enligt § 219. En likadan förståelse av bestämmelsen hade också kommit till uttryck i Høyesteretts praxis, där domstolen hade uttalat att paragrafen även träffar gärningar som endast består av psykiskt våld (även om det i dessa fall också varit fråga om fysiskt våld; se Rt 2010 s. 949 (avsnitt 24) och Rt 2013 s. 329 avsnitt 12 och 14). I punkt 30 till 31 uttalade domstolen följande.

Ren psykisk vold må i likhet med fysisk vold – for å være straffbar etter § 219 – anta form av mishandling. Kjerneområdet for bestemmelsen er ifølge forarbeidene «den vedvarende og gjentakende krenkelsen og mishandlingen av den nærstående», jf. Ot.prp.nr.113 (2004–2005) side 37. Karakteren av voldshandlingen er altså i seg selv ikke avgjørende. Bestemmelsen retter seg mot den som «grovt eller gjentatt mishandler». Det «sentrale er i hvilken grad disse danner et mønster som resulterer i at den som rammes må leve under et 'regime' preget av kontinuerlig utrygghet og frykt for vold», jf. Rt-2010-129 avsnitt 21. Selv om disse uttalelsene særlig tar sikte på fysisk vold, eller en kombinasjon av fysisk og psykisk vold, mener jeg at de også passer for rent psykiske krenkelser. Når bestemmelsen, som nevnt, også rammer mishandling

Ds 2022:18 En internationell utblick

som er av rent psykisk art, må det for øvrig være tilstrekkelig at frykten for fremtiden er begrenset til å gjelde nye psykiske krenkelser.

Men bestemmelsen rammer ikke enhver kritikkverdig atferd, heller ikke om den er gjentakende. Ordlyden «mishandling» viser at § 219 bare omfatter de mer kvalifiserte forhold, jf. Rt-2013-329 avsnitt 13. Etter mitt syn skal det en god del mer til i en sak som gjelder psykisk mishandling enn der voldsutøvelsen er både fysisk og psykisk.

Sammanfattningsvis kan det vara fråga om mishandling i nära relation också då gärningspersonen endast utövat psykiskt våld. Men för det krävs för det första att kränkningarna bildat ett mönster som resulterar i att den utsatta lever under en regim som är präglad av kontinuerlig otrygghet och fruktan för våld. Det räcker här med fruktan för framtida psykiskt våld. För det andra ska det ”en god del

mer til i en sak som gjelder psykisk mishandling enn det voldsutøvelsen er både fysisk og psykisk.” Vad som närmare menas med detta, det vill

säga var gränsen för bestämmelsens tillämpningsområde går vid endast psykiskt våld, har såvitt kunnat utrönas ännu inte besvarats av Høyesterett. I två avgöranden från lagmansretterna har dock misshandlingsbestämmelsen tillämpats där fråga endast var om psykiskt våld i den meningen att inget fysiskt våld brukats. Däremot har det i dessa fall även varit fråga om beteenden som utgör olaga hot i straffrättslig mening. I det första fallet dömdes en man för våld mot sin mor. I över ett års tid hade han ropat och skrikit att han skulle döda och slå henne, uppträtt utåtagerande genom att slå samt sparka i väggar och dörrar. Modern hade flera gånger tvingats fly från sitt hem. En gång tvingade han en bil av vägen. Bilen kördes av hans syster och modern var passagerare. Han misshandlade sedan sin syster framför modern. Han hade vidare bankat på bilen när modern satt i den och tagit kontroll över moderns ekonomi. Domstolen påpekade också att flera händelser gränsade mot fysiskt våld. Allt detta hade resulterat i att modern känt sig otrygg i sitt eget hem och hon hade flera gånger ringt polisen. Detta skapade en regim av otrygghet, med rädsla för såväl nya hot som för fysiska angrepp. Mannen dömdes för mishandling i nära relationer i relation till modern men också för olaga hot mot en syster. Straffvärdet för brottet mot modern uppgick enligt lagmansretten till ett år.79

79 Hålogaland lagmannsrett dom av den 21 december 2018 i mål LH-2018-156876.

En internationell utblick Ds 2022:18

I ett avgörande från Agder lagmansrett tillämpades bestämmelsen trots att gärningspersonen endast hotat målsäganden. Hoten hade uttalats våren 2011 till november 2011. Den tilltalade hade också hotat sin fru med kniv (tryckt den mot hennes hals och gjort ett utfall mot henne en gång), hotat att ta livet av sig själv och henne samt kastat en kniv efter henne. Lagmansretten fann att det var allvarligt att kniv använts och att hoten hade varit ägnade att skapa fruktan för nya kränkningar. Hoten hade dessutom uttalats i hemmet. Sammantaget ansågs bestämmelsen vara tillämplig. 80

Övrig praxis

I Rt 2019 s. 621 hade en man åtalats för att från januari 2015 till juni 2015 ha hotat sin fru att han skulle se till att hon skickades tillbaka till sitt hemland. Hon hade inga kunskaper om de norska uppehållsreglerna. Han sa också till henne att hon skulle packa sina saker och gå ut ur huset. Vid flera tillfällen stängde han ut henne från huset och vid ett tillfälle puttade han ut henne från huset genom att pressa sin hand mot hennes hals och stängde dörren när hennes fot var i dörröppningen. Dagligen kallade han henne för kränkande tillmälen. Høyesterett fann att den tilltalade hade kränkt kvinnan på flera sätt, bland annat genom att pressa handen mot hennes hals och uttala att hon skulle tvingas tillbaka till sitt hemland. Enligt domstolen var inga kränkningar grova, men de var upprepade och frågan var om de samlat hade karaktären av mishandling. Den bedömningen beror enligt Høyesterett av karaktären och omfånget av gärningspersonens beteende samt hur det påverkat offret. Bestämmelsen träffar endast mer kvalificerade beteenden, och om det endast är fråga om psykiskt våld krävs ”en god del mer til”. Trots att offret ansågs vara i en särskilt sårbar situation (hon hade nyligen kommit till Norge på grund av sitt äktenskap) ansågs det inte vara tillräckligt. Två justitieråd var skiljaktiga och ansåg att det var fråga om misshandel i nära relation.81

I en dom (HR-2020-1345-A) bestod de psykiska kränkningarna av att gärningspersonen på ett svårt kränkande sätt kontrollerat målsäganden. Han hade bestämt vem hon skulle umgås med, vilken

80 Agder lagmansrett dom av den 1 juni 2012 i mål LA-2012-55360. 81 Se också Høyesteretts dom den 29 september 2019 i mål HR-2019-1787-A.

Ds 2022:18 En internationell utblick

väg hon skulle gå hem efter norskundervisning, var hon skulle sitta när hon var hemma och att hon inte fick prata arabiska med andra. Han bestämde också när hon skulle gå och lägga sig och var hon skulle sova. Hon fick ofta sova i en barnsäng. Han tog ifrån henne den lön hon tjänade för att också kunna kontrollera henne ekonomiskt. Han nekade henne tillgång till frukt, grönsaker samt andra nödvändiga artiklar. Han hotade också med att skicka tillbaka henne till Marocko.

Andra exempel på beteenden som bedömts som psykiska kränkningar i den mening som avses i strl. § 282 är utfrysning och isolering som straff när en partner inte vill ställa upp på sex, elaka och nedvärderande kommentarer till sina barn (över gränsen för en rimlig, verbal reaktion på något som barnet gjort) samt barn som bevittnat misshandel.82

Övrigt

För ansvar enligt bestämmelsen krävs uppsåt enligt strl. § 21.

Enligt regeringen ska bestämmelsen om våld i nära relationer användas i stället för de generella bestämmelserna som tar sikte på samma typer av gärningar, det vill säga inte i konkurrens med dessa utan i stället för dessa. Norge har således regler som i viss mån träffar samma beteenden. Dels specialbestämmelsen om våld i nära relationer, dels de generella bestämmelserna om till exempel hot och tvång. Som påpekats är syftet med § 282 att kunna beakta helheten medan de andra bestämmelserna tar sikte på enstaka handlingar. Bestämmelsen påminner på detta sätt i stor utsträckning om fridskränkningsbrotten.

Vilka regler som tillämpas får betydelse bland annat på så sätt att psykiska kränkningar endast är straffbara om strl. § 282 är tillämplig. Det är ju bara då de kan träffas av ”andra kränkningar”. Sker den typen av övergrepp inte i just den kontexten är de straffria. Detta är den mest betydelsefulla skillnaden i jämförelse med de svenska fridskränkningsbrotten, där ju inget som inte är en brottslig gärning kan ingå i brotten.

82 HR-2018-390-A, HR-2019-1936-U och Rt 2020 s. 129.

En internationell utblick Ds 2022:18

I förarbetena anges vidare att straffnivåerna ska vara något högre om strl. § 282 används i stället för de generella bestämmelserna.83Slutligen får valet av bestämmelse också betydelse för preskriptionen. Enligt strl. § 87 börjar preskriptionsfristen att löpa den dagen då det straffbara förhållandet har upphört, det vill säga när den sista handlingen i det sammanhängande straffbara beteendet som utgör mishandling enligt § 282 har upphört. Om de generella bestämmelserna i stället används preskriberas däremot varje gärning för sig från den tid då den enskilda gärningen är avslutad.

Som ovan framhållits ska bestämmelsen tillämpas i stället för de eventuella andra generella straffbud som också är uppfyllda, dock inte om det är fråga om brott som har högre straffmaximum. Domstolen kan dock döma i konkurrens med sexualbrott om kränkningen så motiverar.84 Tanken med bestämmelsen är således att flera faktiska handlingar ska kunna bedömas som ett enda sammanhängande straffbart beteende. Detsamma gäller om det är flera målsägande, till exempel flera barn, dock under förutsättningar att det finns ett samband mellan gärningarna.85 Att på detta sätt bedöma flera kränkningar som ett brott sker i Norge även vid terroristbrott, folkmord och krigsförbrytelser.

Praxis från Høyesterett visar också att tidigare domar kan beaktas vid bedömningen om en enstaka våldshandling är ägnad att skapa fruktan för fortsatt våldsanvändning.

I en rapport, som bland annat bygger på intervjuer med poliser, åklagare och domare, där bestämmelsen har utvärderats framgår sammanfattningsvis följande. Det tar av flera olika skäl synnerligen stora resurser i anspråk att utreda brott enligt § 282. Det är ofta fråga om händelser under lång tid och brottsoffren är traumatiserade och har svårt att sätta ord på det som hänt. Förhörsledarna måste därför vara mycket skickliga och lyhörda. Förhören tenderar också att bli mycket långa och handla om sådant som inte är direkt relevant för det straffrättsliga förfarandet, vilket dock är nödvändigt i viss mån eftersom det för fällande dom krävs att en ”regim av våld” kan påvisas. Förhörsledaren måste också etablera en bra kontakt med den utsatta så att denne känner sig trygg och kan berätta om det som hänt. I rapporten beskrivs också hur anmälningarna enligt § 282 har

83 Ot.prp. nr. 22 (2008–2009) s. 199. 84 Ot.prp. 113 (2004–2005) s. 41 och 46. I Rt 2013 s. 287 dömdes för sexualbrott i konkurrens med § 219. 85 Se t.ex. Rt 2004 s. 1556, Rt 2005 s. 1524 och Rt 2011 s. 1403.

Ds 2022:18 En internationell utblick

ökat explosionsartat och att polisen inte hinner med och heller inte har fått så mycket resurser som myndigheten behöver. Uppklarningsprocenten för brottet sedan § 219 blev § 282 (det vill säga sedan 2005) ligger på omkring trettio procent och nedläggningsprocenten på sjuttio procent.86

Det fysiska våldet beskrivs också som en slags ”inträdesbiljett” till det psykiska våldet, som hakas på det fysiska. Det förklaras vara en följd av att fakta och konkreta fenomen stått i centrum för polisarbetet historiskt. I rapporten menar författarna att mycket talar för att det explicit borde uttryckas i lagen att det som är straffbart är repetitivt och systematiskt psykiskt våld.87

Slutligen kan framhållas att en utredning just nu ser över de samlade juridiska problemställningarna i frågor som gäller negativ social kontroll, hedersrelaterat våld, tvångsäktenskap, könsstympning samt psykiskt våld. Uppdraget ska redovisas senast den 30 juni 2023.88

Hänvisningar till S6-3-3

6.4. Island

Det finns inga bestämmelser i den isländska strafflagen som explicit kriminaliserar psykiskt våld. Det finns dock ett antal bestämmelser som i praktiken omfattar psykiskt våld, bland annat en bestämmelse som träffar olaga förföljelse. Den viktigaste är dock artikel 218 b i strafflagen nr 19/1940 om våld i hemmet och våld i nära relationer. Bestämmelsen, som infördes i strafflagen 2016 för att Island skulle uppfylla de krav som Istanbulkonventionen ställer, har följande lydelse.

Any person who, repeatedly or seriously, poses a threat to the life, health or wellbeing of his or her present or former spouse or cohabiting partner, to his or her descendant or the descendant of his or her present or former spouse or cohabiting partner, to an older person in his or her direct blood-line, or to other persons who live with him or her in the home or are in his or her care, by means of violence, threats, deprivation

86 Aas och Andersen, a.a. s. 128 f. och 135. 87 A.a. s. 133. 88 Direktiven finns att nå via denna länk (hämtade den 1 juni 2022): https://www.regjeringen.no/contentassets/f0ac8091f57f4357a40a2fa8961f2386/mandat-forlovutvalg-som-skal-utrede-de-samlede-juridiske-problemstillingene-i-saker-som-gjeldernegativ-sosial-kontroll-aresrelatert-vold-mv-30.08.2021-l1961533.pdf.

En internationell utblick Ds 2022:18

of freedom, coercion or in another manner, shall be imprisoned for up to 6 years.

A gross violation may be punishable by up to 16 years’ imprisonment. When the seriousness of the violation is assessed, particular consideration shall be given to whether the injured party suffered major physical injury or damage to his or her health or whether the violation was fatal. Furthermore, consideration shall be given to whether the violation was committed in a particularly painful or injurious manner, whether it lasted a long time or whether the perpetrator grossly abused his or her superior position vis-à-vis the injured party.

I förarbetena till bestämmelsen framhålls att våld i hemmet och i nära relationer förekommer i många olika former, varav en är psykiskt våld. Den våldsutövande parten kan vid upprepade tillfällen uttala grova nedsättande eller förödmjukande ord eller på annat sätt angripa och kritisera målsägandens beteende. Avsikten med straffbudet är att kunna bestraffa effekten av ett sådant upprepat beteende över tid och ge domstolarna möjlighet att beakta den utsattas hela situation. På så sätt riktas uppmärksamheten mot den hotfulla situation som målsäganden befinner sig i och det mentala lidandet, det förtryck och den maktlöshet som han eller hon känner. Bestämmelsen har hittills huvudsakligen tillämpats tillsammans med fysiskt våld i de isländska domstolarna, men i ett avgörande från hovrätten av den 8 april 2022 (mål nr 443/2021) var det endast fråga om psykiskt våld. Domen har sammanfattats av det isländska justitieministeriet enligt följande.

X was convicted of an offence in a close relationship with his ex-wife, victim A, over a period of more than two years by repeatedly threatening her life, health and well-being with physical and mental violence, threatening her, shouting at her, humiliating her with words and text message, grab her and shake her. X was also convicted of an offence in a close relationship with his stepdaughter, victim B, over a period of more than two years by repeatedly threatening her health and well-being with mental violence and violence against her mother, which B witnessed.

Ds 2022:18 En internationell utblick

6.5. Storbritannien och Wales

6.5.1. Inledning

I England och Wales kriminaliserades “coercive or controlling behaviour in an intimate or family relationship”, det vill säga kontrollerande eller tvingande beteende i nära relation eller i en familj, den 29 december 2015 genom paragraf 76 i Serious Crime Act 2015 (Commencement No. 4) Regulations 2015.89

Den som har inspirerat den engelska lagstiftningen är professorn i sociologi Evan Stark.90 Han gav ut boken Coercive Control: The

Entrapment of Women in Personal Life 2007. Stark var inspirerad av

det som påpekats av kvinnojourerna sedan 1970-talet, nämligen att de kvinnor som flydde sina hem samstämmigt beskrev att det fysiska våldet inte varit det värsta i den våldsamma relationen. I stället var det en blandning av fysiskt våld och icke-fysiskt våld. Det kunde vara hot, förlöjliganden, förföljelse, förstörelse av egendom, inskränkningar i friheten och ekonomisk kontroll. Stark menade att trots att mängder av forskning kring mäns våld mot kvinnor hade publicerats sedan 70-talet hade denna inte lett till någon minskning av det mest förekommande och mest skadliga beteendet. Han beskrev detta som coercive control. Coercion kan beskrivas som att skada och skrämma medan control tar sikte på övervakning och kontroll. Enligt Stark är våld ett ständigt pågående mönster av dominans, snarare än summan av enskilda händelser. Coercive control är en strategi som män använder för att dominera över kvinnors vardagliga liv, som en slags hjärntvättning. Begreppet hämtade han från kognitiva psykologer som tidigare försökt sätta ord på detta som beskrevs som det värsta för de kvinnor som flytt från sina våldsamma relationer (även om de kallade det intim

terrorism). Stark framhåller att flera länder kommit att se på mäns

våld mot kvinnor som en fråga om mänskliga rättigheter och att det därför borde vara naturligt att också inkludera olika kontrollerande beteenden i definitionen av våld. Han anser vidare att ekonomiskt

89 Av paragraf 77 följer att The Secretary of State får utfärda vägledning för utredning av brott, och en sådan finns i The Home Office, Controlling or Coercive Behaviour in an Intimate or Family Relationship – Statutory Guidance. 90 The Home Office, Review of the Controlling or Coercive Behaviour Offence s. 59.

En internationell utblick Ds 2022:18

våld, liksom isolering, ekonomisk kontroll, emotionellt och sexuellt våld är olika aspekter av coercive control samt att sådana kontrollerande beteenden, eftersom de främst inverkar på friheten och valmöjligheterna, bör ses som brott mot friheten snarare än våldsbrott eller brott mot person. Han konkluderar att de beteenden som faller inom det som nu behandlas är osynliga för lagen, ses som en del av privatlivet och att det därför är av vikt att i språket erkänna kontroll som en del av våldet.91 Han skriver.

The violence definition of abuse has failed us. Women in my practice often conclude a lengthy history of coercion and control with the apology “I’m not really battered.” What they mean is that the reality they are experiencing has no public audience and so that they have no way to give it voice.

[…]

Without a name, the victims of coercive control remain invisible even to themselves. 92

Innan denna kriminalisering 2015 fanns inget specifikt brott för kontrollerande eller tvingade beteenden i relationer eller familjer, vilket ansågs vara en brist i lagstiftningen. The Court of Appeal hade också slagit fast att de straffbud gällande stalkning och trakasserier som redan fanns inte var tillämpliga när fråga var om just kontrollerande och tvingande beteenden i en kärleksrelation.93 Att kriminalisera sådana gärningar ansågs sända en klar signal om att våld i nära relation kan utgöra ett allvarligt brott, särskilt då det innebär att ett förtroende missbrukas. Kriminaliseringen ansågs också ge de som utsätts för upprepat våld ett bättre skydd och det framhålls att den här typen av våld kan vara mer skadligt än ett enstaka fysiskt angrepp.94

91 Stark, Coercive Control: The Entrapment of Women in Personal Life. Det mest kända visuella sättet att se på detta sammansatta våldsbegrepp är det så kallade makt- och kontrollhjulet som är en del av den så kallade Deluth-modellen. 92 A.a. s. 111. 93 R v Curtis [2010] 3 All ER 849 and R v Widdows [2011] EWCA Crim 1500. 94 Controlling or Coercive Behaviour in an Intimate or Family Relationship – Statutory Guidance Framework 2015 s. 3.

Ds 2022:18 En internationell utblick

6.5.2. Närmare om kriminaliseringen

För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att en person upprepade gånger eller kontinuerligt utsätter en annan person för ett kontrollerande eller tvingande beteende. Det krävs också att gärningspersonen och den utsatta har en personlig koppling under tiden för beteendet samt att det kontrollerande eller tvingande beteendet har en allvarlig påverkan på den utsatta. Därtill krävs att gärningspersonen vet om, eller borde veta om, att beteendet kommer att ha en sådan allvarlig påverkan på den utsatta.95

Kontrollerande eller tvingande beteende avser inte en enda

händelse utan utgörs av ett målmedvetet beteendemönster som sker över tid på så sätt att gärningspersonen utövar makt, kontroll eller tvång över en annan person. Kontrollerande beteende är en serie av händelser som syftar till att göra en person underordnad och eller beroende genom att isolera denna från stöd, utnyttja offrets resurser och kapacitet för personlig vinning, beröva offret möjligheten till självständighet, motstånd och flykt samt påverka offrets vardagliga beteende.

Tvingande beteende beskrivs som ett pågående beteende, eller ett

mönster av beteenden, som misshandel, hot, förnedring, skrämsel eller andra övergrepp som syftar till att skada, straffa eller skrämma offret.

Exempel på handlingar som kan utgöra tvingade och kontrollerande beteenden är att isolera en person från familj och vänner, övervaka en persons tid, kontrollera en persons ekonomi, frånta en person möjligheten att uppfylla sina grundläggande behov, övervaka en annan person genom till exempel sociala medier, ta kontroll över en annans persons vardag genom att styra var de får gå och vilka de träffar, ständigt tala nedsättande om personen, kontrollera och inskränka personens ekonomiska tillgångar, hota att skada personen eller avslöja privat information om personen. Även våldtäkt och skadegörelse kan innebära ett sådant beteende.96

Gärningspersonen och målsäganden har en personlig koppling om de har en intim personlig relation eller om de bor tillsammans och antingen är familjemedlemmar eller tidigare har haft en intim, nära personlig relation. Med familjemedlem avses personer som:

95 Lagtexten finnsi bilaga 2. 96 Controlling or Coercive Behaviour in an Intimate or Family Relationship – Statutory Guidance Framework 2015 s. 4.

En internationell utblick Ds 2022:18

  • är, eller har varit, gifta eller i partnerskap med varandra,
  • är släktingar,
  • avser att gifta sig med varandra (oavsett om överenskommelsen avslutats eller inte),
  • har ingått partnerskapsavtal (oavsett om avtalet har avslutats eller inte),
  • är föräldrar till ett gemensamt barn, eller
  • har, eller har haft, föräldraansvar för samma barn.

Om gärningspersonen och den utsatta haft en nära relation krävs inte att de bott tillsammans under gärningsperioden. Familjemedlemmar och tidigare partners måste dock ha bott tillsammans under tiden för de aktuella gärningarna.97 Det relevanta är dock att närheten förelåg vid tiden för gärningarna – att så inte är fallet då rättegången inleds saknar betydelse. Bestämmelsen gäller inte rumskamrater, om dessa inte har en nära personlig relation. Brottet kan begås av såväl unga som vuxna och det kan alltså vara en förälder som beter sig på att sådant sätt mot sitt barn, liksom övergrepp mot äldre personer.

Att beteendet måste vara upprepat eller ske kontinuerligt betyder att det måste vara fråga om ett löpande beteende, som till exempel leder till att den utsatte ändrar sitt sätt att leva. Karaktäristiskt för brottet är att det är fråga om ett tydligt etablerat beteendemönster över en tid och inte bara två isolerade händelser. Samtidigt måste varje gärning vara individualiserad och det måste finnas bevisning som styrker att beteendet är upprepat eller kontinuerligt. I lagtexten anges ingen specifik tidsrymd och händelserna behöver därför inte ske i direkt anslutning till varandra, men en tidsperiod om tio år mellan gärningarna uppges vara för lång.

Rekvisitet allvarlig påverkan är uppfyllt dels om det har fått den utsatta att känna fruktan för att utsättas för våld vid åtminstone två tillfällen, dels om beteendet har fått till följd att den utsatte har förändrat sitt sätt att leva (”they have been caused serious alarm or distress which has a substantial adverse effect on the victim’s usual

97 Regeln kommer att förändras på så sätt att kravet på sammanboende ska utgå, detta för att säkerställa att bestämmelsen är tillämplig på sådant våld som utövas efter en separation samt på familjevåld där gärningsperson och målsäganden inte bor tillsammans.

Ds 2022:18 En internationell utblick

day-to-day activities”). Exempel på det sistnämnda kan vara ändrade sociala vanor, att den utsatta helt slutar träffa andra, psykisk ohälsa, en förändring av rutinerna hemma, till exempel måltidsrutiner eller hushållssysslor, eller ändrade rutiner kring arbetet.98

Gärningspersonen måste veta, eller borde ha vetat, att beteendet skulle påverka den utsatte på ett sådant sätt, vilket innebär uppsåt eller vad som närmast kan liknas vid medveten oaktsamhet: en resonabel person med samma information hade vetat att beteendet skulle påverka den utsatta på detta sätt.

I tolkningsriktlinjerna framhålls också att kriminaliseringen främst kommer att leda till ansvar för män som gör sig skyldiga till våld mot kvinnor: statistiken visade nämligen att 92,4 procent av de som lagförs för brott i nära relationer är män. Det påpekas också att vissa grupper, som personer med funktionsnedsättningar, personer med viss etnicitet, personer med flyktingstatus, hbtqi-personer samt personer i tvångsäktenskap, kan ha svårare att söka hjälp när de utsätts för kontrollerande och tvingade beteende, liksom att rädslan att förlora ett barn eller frånvaron av ekonomiska förutsättningar kan verka kontrollerande. Även hedersrelaterat våld nämns som ett särskilt problemområde.

6.5.3. Viss utvärdering och statistik

Bestämmelsen utvärderades i mars 2021.99 Av statistiken framgår att antalet anmälda brott har ökat stadigt sedan 2015. 2016/17 anmäldes 4 246 brott, 2017/18 9 053 brott, 2018/19 17 616 brott och 2019/20 24 856 brott. I mellan 93 och 94 procent av fallen var offret en kvinna och gärningspersonen i nästan alla fall en man. Även brottet olaga förföljelse följer samma trend vad gäller ökade anmälningar över åren. Ökningen förklaras med att det alltid tar ett tag innan nya brott etableras och att lagstiftningen inte kunde tillämpas retroaktivt. Då även brott i nära relation har ökat stort i landet nämns som en möjlig förklaring, men inte statistiskt säkerställd förklaring, att viljan att anmäla denna typ av brott har ökat generellt. Sett till de befolkningsundersökningar som skett står det dock klart att

98 Controlling or Coercive Behaviour in an Intimate or Family Relationship – Statutory Guidance Framework 2015 s. 5. 99 Home Office, Review of the Controlling or Coercive Behaviour Offence, mars 2021. Samtliga uppgifter i detta avsnitt härrör från rapporten.

En internationell utblick Ds 2022:18

mörkertalet är fortsatt stort: enligt de svar som lämnats i dessa kan uppskattas att omkring två miljoner människor utsattes för våld i nära relation 2019/20 och i det ljuset framstår de 24 856 anmälda brotten som väldigt få.

2018/19 var det sex procent av de anmälda brotten som ledde till fortsatt behandling i straffsystemet (charge/summons). För annat våld i nära relationer var det 13 procent. I nära hälften av alla fall berodde nedläggningen på bevissvårigheter eller att offret inte medverkade. Även antalet åtal har ökat; från omkring 300 2016 till 1 200 2019. 155 domar meddelades 2016, 468 2017 och över 500 domar 2018–2019. Antalet fällande domar ökade från 38 procent 2016 till 60 procent 2018 och sjönk till 52 procent 2019. Straffvärdet har genomsnittligt bestämts till fängelse i 17 månader (2016) och 23 månader (2019). De problem som identifierats är främst bevissvårigheter samt att de rättsvårdande myndigheterna (främst polisen) har svårt att identifiera den här typen av brott – alltför stort fokus är alltjämt på det fysiska och synliga våldet.

6.6. Kort om övriga länder

Irland införde en bestämmelse som tar sikte på kontrollerande beteenden 2018. I Skottland finns sedan 2018 en bestämmelse som tar sikte på kränkande beteenden (abusive behavior) mot en partner eller en ex-partner, se Domestic Abuse (Scotland) Act 2018, part 1.

Den delstat i världen som var först att kriminalisera icke-fysiskt våld var Tasmanien. Kriminaliseringen infördes genom Family Violence Act 2004. I lagens sjunde sektion definieras familjevåld, och i den definitionen ingår icke-fysisk misshandel (non-physical types of abuse). I lagtexten anges vissa beteenden, riktade mot partner eller maka/make som kan utgöra familjevåld, till exempel hot, tvång, skrämsel och ”verbal abuses”, vilket motsvarar olika former av kränkande tillmälen och ekonomisk och emotionell påverkan. Det kan också vara att skada egendom som ägs tillsammans, ägs av den utsatte eller av ett barn som berörs (sektion 7). I sektion 8 definieras brottet ”economic abuse” och i sektion 9 ”emotional abuse or intimidation”. Dessa brott kan endast begås mot partner eller make/maka som offret är tillsammans med eller har varit tillsammans med. Som exempel på det förstnämnda kan nämnas

Ds 2022:18 En internationell utblick

att förbjuda tillgång till bankkonton, att endast ge någon en liten summa pengar i månaden, att förbjuda någon att ha ett arbete och att kontrollera någons pension. Det sistnämnda kan vara att skylla relationsproblem på sin partner, att konstant jämföra den utsatte med andra för att försämra dennes självförtroende och självkänsla och att emotionellt utfrysa en person.100 År 2015 hade endast åtta personer dömts för emotional abuse or intimidation och ingen hade dömts för ekonomiskt våld. Ett omfattande lagstiftningsarbete pågår i övriga Australien med syftet att införa en liknande kriminalisering för icke-fysiska kontrollerande beteenden.

I en rapport från Europaparlamentet undersöks om och i så fall hur psykiskt våld är kriminaliserat i tio av EU:s medlemsländer. Utvärderingen sker eftersom staterna är bundna av Istanbulkonventionen och den ställer upp ett krav på att kriminalisera psykiskt våld i nära relationer. Resultatet visar att de flesta länder inkluderar psykiskt våld som en komponent i andra brott som tar sikte på våld i nära relationer. Endast ett fåtal har särskilda brott. Av de utvärderade länderna är det endast Finland och Tyskland som inte kriminaliserat våld i nära relationer. Termen coercive control används inte i något av de utvärderade länderna. Vilka som faller inom ”närstående” skiljer sig åt mellan länderna.101

6.7. Sammanfattning och gemensamma drag

Den mest uppenbara gemensamma nämnaren mellan de nu redovisade kriminaliseringarna är att de skyddar den utsatte för ett pågående eller upprepat beteende. Det är (med undantag för Norge) inte tillräckligt med en gärning, utan det som kriminaliserats är i stället ett visst beteende över tid, vilket stämmer väl överens med det våldsbegrepp som kommer till uttryck bland annat i Istanbulkonventionen. Genom beteendet utsätts den andre för psykisk press. Bestämmelserna är också könsneutralt utformade, men de kräver en närhet mellan gärningspersonen och den utsatte, inte sällan i form av en slags familjenärhet; förälder, barn, makar, ex-makar och personer i nära relation. Samtliga kriminaliseringar ger med andra

100 Exemplen är hämtade från regeringens hemsida den 15 december 2021 via denna länk: https://www.safefromviolence.tas.gov.au/resources-hub/non-physical-violence . 101 Europaparlamentet, Violence against Women – Psychological violence and coercive control (2020).

En internationell utblick Ds 2022:18

ord uttryck för det som i forskningen beskrivs vara kärnan i våld i nära relationer – den kumulativa effekten av tvång, skrämsel och kontroll.

Som framhållits i doktrinen är det intressant att inget av de länder som infört den här typen av kriminalisering har funnit en enhetlig definition av psykiskt våld, kontrollerande beteenden eller emotionella eller ekonomiska övergrepp, även om försök att precisera begreppen inte sällan har gjorts i till exempel riktlinjer eller förarbeten.102 Begreppet psykiskt våld hämtar inte i något fall sitt direkta innehåll från juridiken utan närmast från psykologin och den mer socialt orienterade forskningen.

Det är en stor variation av beteenden som har kriminaliserats, men ofta finns någon form av krav på allvar och systematik samt medvetenhet, det ska till exempel vara fråga om beteenden som har en allvarlig effekt på den utsatte. På detta sätt skärs mer vardagliga och socialt accepterade beteenden bort och straffansvaret träffar endast de verkligt straffvärda beteendena.

Den kanske viktigaste skillnaden mellan kriminaliseringarna är vilken typ av syfte som krävs samt om en effekt ska uppstå i det enskilda fallet. I de flesta länder krävs ett syfte att skada eller kontrollera medan det i Danmark är tillfyllest med abstrakt fara för otillbörlig kontroll. Genom kravet på att gärningen ska vara ägnad att leda till en följd behövs endast uppsåt i relation till de objektiva omständigheter som domstolen lägger till grund för sin bedömning. Vissa av kriminaliseringarna ställer vidare krav på att den utsatta faktiskt har upplevt och skadats av det psykiska våldet, medan det i andra fall räcker med att gärningspersonen har agerat på ett sätt.103Det kan också konstateras att de abstrakta straffvärdena varierar stort.

102 McMahon och McGorrery (red.), Criminalising Coercive Control – Family Violence and the Criminal Law s. 17. 103 Detsamma gäller för de europeiska kriminaliseringarna av olaga förföljelse. Det som skiljer definitionerna åt är huvudsakligen om det är gärningspersonens uppsåt eller offrets reaktion som avgör om de oönskade kontakterna ska anses vara straffbara eller inte, se Brå-rapport 2015:2 s. 23.

7. Analys av gällande rätt

Uppdraget i denna promemoria är att utifrån en analys av gällande rätt ta ställning till och lämna förslag på hur det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld kan stärkas. I detta kapitel analyseras därför vilket skydd de mest relevanta nu gällande straffbestämmelserna ger i detta hänseende. Först när det är utrett kan avgöras vilka beteenden som faller utanför det straffbara området. Förhoppningen är att kapitlet ska bidra till att ge en så god förståelse som möjligt av straffstadgandena och därför är redogörelsen relativt omfattande. En mer ingående analys av vilka problem som finns med de nu gällande bestämmelserna utifrån de gärningar som står i fokus för denna promemoria, samt på vilka sätt skyddet mot psykiskt våld kan stärkas, följer i nästa kapitel.

7.1. Våld i brottsbalken – misshandel och vållande till kroppsskada

I 3 kap. brottsbalken finns brott som har den fysiska integriteten som skyddsintresse.

7.1.1. Misshandel

Av 3 kap. 5 § brottsbalken följer att den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för

misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till

böter eller fängelse i högst sex månader. Begreppet misshandel omfattar alla kränkningar av annans kroppsliga integritet.

I 6 § behandlas de båda svårare fallen grov och synnerligen grov

misshandel. Den senare brottsbeteckningen infördes i samband med

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

att minimistraffet för grov misshandel höjdes från fängelse i ett år till fängelse i ett år och sex månader 2017 (sedan 2010, då de allra allvarligaste fallen av misshandel fick ett eget stycke i paragrafen, hade omskrivningen misshandel som är att anse som synnerligen grov

använts). Minimistraffet för den nya brottsbeteckningen höjdes

också från fängelse i fyra år till fängelse i fem år.1

Vid bedömningen av om brottet är grovt – en bedömning som ska ske med hänsyn till samtliga omständigheter vid brottet – ska det särskilt beaktas om gärningen varit livsfarlig eller om gärningspersonen har tillfogat en svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.2 Som ett exempel kan nämnas att ett barn tillfogats allvarlig sjukdom genom att vårdnadshavaren uppsåtligen har underlåtit att skaffa barnet läkarvård.3

Vid bedömningen av om brottet är synnerligen grovt ska på motsvarande sätt särskilt beaktas om kroppsskadan är bestående eller om gärningen har orsakat synnerligt lidande eller om gärningspersonen har visat synnerlig hänsynslöshet. Med att hänsynslösheten har varit synnerlig avses att den gått påtagligt utöver vad som gäller för brott enligt den lägre graden. Detta kan vara fallet när grovt våld använts mot en person som saknat eller haft begränsad allmän möjlighet att försvara sig såsom ett barn, en äldre människa eller en person med funktionshinder. Vidare kan synnerlig hänsynslöshet ha förelegat när flera personer allvarligt misshandlat en ensam person.4 För ansvar för grov eller synnerligen grov misshandel krävs att de omständigheter som objektivt sett föranleder att gärningen bör bedömas som grov respektive synnerligen grov omfattats av gärningspersonens uppsåt.

I lagtexten anges inte på vilka olika sätt misshandel kan förövas, och handlingsverbet att tillfoga är mycket öppet, vilket innebär att misshandel kan förövas på ett stort antal sätt, till exempel genom psykiska medel.

1 SFS 2017:332 och prop. 2016/17:108 s. 34. Ändringen 2010, se SFS 2010:370. 2 Genom SFS 1988:2 ändrades paragrafen för att domstolarna skulle få ett större utrymme att bedöma fler allvarliga misshandelsfall som grova brott; ordet “synnerlig” i det tidigare uttrycket “synnerlig hänsynslöshet eller råhet” byttes ut mot den något mindre kvalificerande bestämningen ”särskild”, se prop. 1987/88:14 och avsnitt 5.2. 3 Bäcklund m.fl., Brottsbalken, (1 juli 2021, version 19, JUNO) kommentaren till 3 kap. 6 §. Från praxis kan också följande exempel nämnas: NJA 1992 s. 85 där misshandel av ett litet, skyddslöst barn genom ett stort antal slag mot huvudet och kroppen bedömdes som grov. Se även NJA 2000 s. 612 och NJA 2003 s. 174. 4Prop. 2009/10:147 s. 38. Från praxis kan NJA 2020 s. 564 nämnas särskilt.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

Till sjukdom hänförs psykiska effekter, som psykisk sjukdom och psykisk invaliditet, men också sådant psykiskt lidande som medför en medicinskt påvisbar effekt, till exempel en psykisk chock eller en neuros.5 Att framkalla en psykisk effekt i form av skrämsel med hjälp av psykiska medel anses dock inte utgöra misshandel.6Gärningen (tillfogandet) måste därtill ha orsakat sjukdomen på så sätt att ett adekvat orsakssamband mellan gärningen och effekten kan bevisas. Vid allvarliga former av psykiskt våld kan det gå att bevisa att de medicinskt påvisbara effekterna härrör från våldet, och ansvar för misshandel kan aktualiseras. Det kan dock konstateras att det saknas vägledande avgöranden från Högsta domstolen där misshandelsparagrafen har tillämpats på sådana fall.

Kroppsskada och smärta däremot avser endast fysiska effekter, vilket innebär att psykisk smärta och psykiskt lidande (som inte utgör sjukdom) inte är relevanta effekter.

Försök och förberedelse till misshandel som inte är ringa är straffbelagt, liksom att avslöja eller förhindra grov och synnerligen grov misshandel. Detsamma gäller stämpling samt underlåtenhet att avslöja eller förhindra grov och synnerligen grov misshandel.

Kort historik

Straffrättskommittén, som hade till uppgift att skriva ett förslag som skulle ersätta 1864 års strafflag (SL), behandlande misshandelsbrottet i betänkandet Förslag till brottsbalk (SOU 1953:14). I strafflagen fanns dels en form av misshandel med dödlig utgång (SL 14:4 och 5), dels fyra former av misshandel fördelade med hänsyn till den skada som följt av misshandeln (SL 14:10–13). I SL 14:10 och 11 var det fråga om svår kroppsskada, i SL 14:12 mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom och slutligen i SL 14:13 ringare eller ingen skada till följd av misshandel. Det fanns därutöver andra särbestämmelser av misshandel spridda i kapitlet, till exempel vid fleras deltagande, vid givande av gift och vid resande av livsfarligt

5 Jareborg m.fl. Brotten mot person och förmögenhetsbrotten s. 28 och SOU 1953:14 s. 134 f. 6 Bäcklund m.fl., Brottsbalken, (1 juli 2021, version 19, JUNO) kommentaren till 3 kap. 5 § samt SOU 1953:14 s. 135.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

vapen. Straffrättskommittén föreslog att paragraferna skulle ersättas med två bestämmelser om uppsåtlig misshandel i tre svårhetsgrader.7

Utan att det framgick av lagtexten innebar misshandel redan då tillfogande av kroppsskada, sjukdom eller fysisk smärta. Framkallande av ”blott psykiskt lidande” föll dock utanför det straffbara området. Kommittén föreslog att lagtexten skulle utformas huvudsakligen i linje med detta, det vill säga att tillfoga någon kroppsskada, sjukdom eller smärta. Även sinnessjukdom och psykisk invaliditet samt sådant ”psykiskt lidande som medför en medicinskt påverkbar effekt, t.ex. en psykisk chock”, skulle kunna utgöra sjukdom enligt kommittén. Enligt ett särskilt stadgande skulle såsom misshandel också anses att försätta någon i vanmakt eller annat sådant tillstånd.8

Gällande avgränsningen mot andra brott framhöll kommittén att kroppsförnärmelser som inte leder till eller innebär kroppsskada, sjukdom eller smärta, till exempel att knuffa någon i ett dike eller hälla en spann vatten över någon, typiskt sett inte var att betrakta som misshandel, men däremot kunde de leda till straff enligt bestämmelsen om ofredande. Detsamma gällde enligt kommittén en genom psykiska medel framkallad psykisk effekt, t.ex. vissa fall av skrämsel.9

Kommittén ansåg att det var olämpligt att i lagtexten försöka ange på vilket sätt misshandel kan begås eftersom misshandel kan begås på så många sätt. Det kan röra sig om angrepp med vapen eller tillhyggen eller andra slag av yttre våld, förgiftning och vissa underlåtenhetshandlingar som att inte skaffa läkarvård till ett barn samt att genom skrämsel förorsaka sjukdom.10 Som ett exempel på ett beteende som kunde leda till att gärningen var att bedöma som grov misshandel nämndes att ett barn tillfogats kroppsskada eller sjukdom genom att vårdnadshavaren uppsåtligen underlåtit att skaffa barnet läkarvård. Detsamma gällde gärningar som begåtts mot en gravid kvinna eller nära anhörig. Kommittén menade att när sådan misshandel förekommer vid upprepade tillfällen och under brutala former, såsom mot hustru eller barn, ”torde ej sällan befinnas att gärningen ådagalagt synnerlig grymhet.”11

7 A.bet. s. 133 f. 8 A.bet. s. 134. 9 A.bet. s. 135. 10 A.bet. s. 134. 11 A.bet. s. 138.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

Såvitt är aktuellt för denna utredning kan nämnas att Socialstyrelsen, med utgångspunkt från att ”ett framkallande av blott psykiskt lidande ävensom en genom psykiska medel framkallad psykisk effekt” enligt förslaget inte torde omfattas av straffbestämmelsen, i sitt remissvar framförde att det kunde ifrågasättas om inte bestämmelserna borde omfatta psykisk misshandel då beroendeställning föreligger. Själslig terror, till exempel från alkoholister mot närstående, menade Socialstyrelsen kan medföra skadeverkningar som är mera djupgående, långvariga och ödesdigra för offret än kroppslig misshandel. Socialstyrelsen upplyste dock om att myndigheten ”var väl medveten om svårigheten att i detta avseende åstadkomma en tillräckligt avgränsad brottsbeskrivning och har för den skull icke ansett sig kunna bestämt påyrka, att en straffbestämmelse i den angivna riktningen införes.”12

I en översikt över lagstiftningen mot person i främmande rätt, som återfinns som en bilaga till Straffrättskommitténs betänkande, konstateras att misshandelsbrottens bestämning och inbördes differentiering samt dessa brotts avgränsning mot andra närstående brottstyper alltid har ansetts erbjuda betydande svårigheter av dogmatisk och praktisk natur. I nästan alla länder hade lagstiftaren på detta område tvingats lämna osedvanligt stort utrymme för domarens eget bedömande.13

I propositionen anför departementschefen att det måste anses vara en brist att strafflagen inte hade innehållit någon definition av misshandel. Han instämde därför i att det var lämpligt att det av lagtexten skulle framgå att misshandel är att tillfoga annan kroppsskada, sjukdom eller smärta, men även att försätta annan i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Mot bakgrund av att några remissinstanser hade anfört att den föreslagna brottsbeskrivningen gav anledning till viss tvekan med hänsyn till gränsdragningen mellan fysiskt och psykiskt lidande yttrade departementschefen följande.

Det är, enligt vad kommittén i motiven utvecklat, avsett att vissa svårare former av psykisk påverkan skall falla under misshandelsbegreppet. Givetvis är det svårt att vid avfattningen av lagtexten här draga upp en bestämd gräns, och det närmare ställningstagandet till detta spörsmål torde få ankomma på rättstillämpningen. I dessa gränsfall torde, om

12Prop. 1962:10 del B s. 87. 13SOU 1953:14 s. 493.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

gärningen ej kan anses såsom misshandel, ofta föreligga någon form av frihets- eller fridsbrott.14

Resultatet blev således att det överlämnades till rättstillämpningen att fastställa gränserna för vilken psykisk påverkan som kan anses utgöra misshandel genom tillfogande av sjukdom. Som påpekats ovan är gränserna ännu oklara.

Något mer om kravet på kausalitet

Vid psykisk misshandel är kravet på kausalitet mellan gärningen och effekten särskilt problematisk. Möjligheten att bevisa ett orsakssamband mellan psykiskt våld och en medicinskt påvisbar psykisk effekt anses vara begränsad och det särskilt när det är fråga om relativt lindrigt våld.15 Det kan också vara svårt att diagnosticera sådana följder samt att bevisa gärningspersonens uppsåt till olika psykiska effekter.

Som ett exempel kan nämnas att psykiska besvär eller psykisk sjukdom kan orsakas genom att någon under lång tid behandlas illa och respektlöst. Men hur bevisar åklagaren att den medicinskt påvisbara psykiska sjukdomen har orsakats av det psykiska våldet? Frågan kompliceras av att gärningstiden vid den här typen av våld ofta är lång – det kan ha hänt flera saker som påverkat det psykiska måendet. Det framstår som klart att åklagaren inte sällan kommer att få mycket svårt att påvisa vad som har orsakat ohälsan i det enskilda fallet. Att slå någon så att ett medicinskt påvisbart blåmärke kan konstateras är något helt annat än att behandla en människa på ett sådant sätt att dennas psyke påverkas. Förmodligen är detta anledningen till att det saknas vägledande praxis för denna typ av misshandel. Som genomgången i kapitel sex visat är tendensen densamma i de övriga nordiska länderna.

Något kort om relationen till föräldraansvaret

När de ursprungliga förarbetena till brottsbalken skrevs var det tillåtet att aga sina barn och därför förs en relativt ingående

14Prop. 1962:10 del B s. 90. 15Prop. 1992/93:141 s. 22, prop. 1997/98:55 s. 76 och bet. 1997/98:JuU13 s. 16.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

diskussion om relationen mellan agarätten och ansvar för misshandel. I korthet kan sägas att föräldrabalken då gav föräldrarna rätt att ”för barnets tillrättavisande använda de uppfostringsmetoder som med hänsyn till dess ålder och övriga omständigheter må anses lämpliga”. Tidigare hade föräldrarna haft rätt att ”tukta” barnet på samma sätt. Aga inom måttliga gränser var således att anse som rättsenlig. Straffrättskommittén ansåg dock inte att detta behövde komma till uttryck i det nya stadgandet om misshandel, men framhöll att missbruk av agarätten kunde beivras med stöd av gällande bestämmelser och att det särskilt fanns skäl att beakta följande.

… misshandel kan föreligga jämväl då skadeverkningarna, ehuru framkallade genom fysiskt ingrepp, till övervägande del äro av psykisk natur. Vissa upprörande fall av barnmisshandel kunna således vara att hänföra till grov misshandel, även om de yttre skadorna skulle visa sig vara relativt obetydliga. En betingelse härför är dock att de subjektiva förutsättningarna för sådan straffbarhet föreligga.16

Numera är aga otillåtet och det föreskrivs i 6 kap. 1 § föräldrabalken (1949:381) att barn inte får utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling. Detta förbud har ansetts innebära att aga av barn är brottsligt, om motsvarande handling mot en vuxen person är straffbar som misshandel. Detta gäller även om agan utgör en enstaka händelse och inte ingår som ett led i en uppfostringsmetod.17 Genom 6 kap. 2 § föräldrabalken har vårdnadshavare dock en viss tillsynsplikt, som ger ett begränsat utrymme att tolerera vissa former av ringa misshandel. Att det inom ramen för tillsynsansvaret finns en rätt att övervinna fysiskt motstånd från barnets sida, särskilt om barnet är litet, framgår nämligen av förarbetena. Som exempel nämns att lyfta eller rycka undan barnet för att hindra att han eller hon gör sig illa eller skadar någon annan.18

Hedersbrottsutredningen (SOU 2020:57) har i sina överväganden om det är lämpligt att låta sådana nedvärderande, manipulerande eller kränkande handlingar i syfte att kontrollera en

16SOU 1953:14 s. 136 f. 17Prop. 1978/79:67 s. 31 f. Se också NJA 2003 s. 537. En vårdnadshavare hade i uppfostringssyfte tilldelat sin son fem till sju slag på låren och stjärten med en cirka 20 cm lång och några mm tjock stekspade, vilket lett till rodnad och ett mindre blåmärke och att smärta uppstått vid åtminstone de två första slagen. Då det var fråga om smärta och skada av helt lindrig art skulle gärningen enligt Högsta domstolen betecknas som ringa brott. 18Prop. 1978/79:67 s. 7. Sådana åtgärder anses vidare tillåtna enligt barnkonventionen enligt vad barnrättskommittén uttalat.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

person som i det enskilda fallet inte utgör en straffbar handling omfattas av den särskilda kriminaliseringen som de hade att utreda, framhållit följande.

Vid denna bedömning är det relevant att beakta gränssnittet mellan straffrätten och exempelvis familjerätten. I viss utsträckning har exempelvis föräldrar rätt – och ibland till och med en skyldighet – att utöva kontroll för att påverka ett barns agerande. Under vissa förutsättningar kan kontrollen innefatta till och med våldsanvändning. Det skulle exempelvis kunna handla om en förälder som griper ett hårt tag i ett barn som springer mot en trafikerad gata, i syfte att barnet inte ska bli överkört av en bil. Det handlar här om en avvägning mellan å ena sidan individens rätt till självbestämmande och å andra sidan förälderns rätt och skyldighet att se till att ett barn inte skadar sig självt eller annan/annat.19

UNICEF Sverige har i en rapport från 2019 framhållit att det finns en svårighet att avgöra vilka beteenden som kan sägas falla inom ramen för en förälders tillsynsansvar och uppfostran av barnet och vad som utgör straffbart våld.20

Som Hedersbrottsutredningen också framhåller kan liknande situationer uppstå mellan vuxna, när en vuxen använder våld för att förhindra att en annan råkar illa ut, till exempel när en vuxen använder våld med stöd av nödbestämmelsen i 24 kap. 4 § brottsbalken.21

Sammanfattande bedömning

Alltsedan brottsbalken infördes har framhållits att visst psykiskt våld, som leder till sjukdom, är straffbart som misshandel. Det handlar då om vissa svårare former av psykisk påverkan. Ett tillfogande kan genomföras med psykiska medel, till exempel genom allvarliga trakasserier. Till sjukdom hänförs vissa psykiska effekter, som psykisk sjukdom och psykisk invaliditet, men också sådant psykiskt lidande som medför en medicinskt påvisbar effekt som en psykisk chock eller en neuros. För straffansvar krävs dock dels att ett kausalsamband mellan tillfogandet och de psykiska följderna kan

19SOU 2020:57 s. 162. 20 UNICEF Sverige: Olagligt men inte straffbart – en rättslig analys av det straffrättsliga skyddet för barn som utsätts för våld i hemmet (2019). 21 A.bet. s. 162.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

styrkas, dels att gärningspersonen haft uppsåt till sådana följder. Det kan vidare vara svårt att diagnosticera psykiska följder.

Misshandelsbestämmelsen tycks därtill inte tillämpas vare sig vid psykiska tillfoganden eller vid orsakandet av psykiska, relevanta följder. Det saknas vägledande avgöranden där bestämmelsen har tillämpats i sådana fall.

Ansvar för misshandel kan aktualiseras vid försummelse och vanvård om övriga förutsättningar för straffansvar för underlåtenhet är uppfyllda. En förälder som uppsåtligen underlåter att söka läkarvård för ett sjukt barn är ett möjligt scenario där ansvar för misshandel kan aktualiseras.

Vid gradindelningen av ett misshandelsbrott finns möjlighet att beakta att misshandeln har pågått under lång tid eller utgjort ett led i allvarliga och upprepade övergrepp och därför varit påtagligt integritetskränkande eller nedbrytande. Detsamma gäller om misshandeln skett mot en person som befunnit sig i en särskilt utsatt situation, såsom ett barn. Vid flerfaldig brottslighet som sker mot samma offer kan det upprepande verka straffskärpande såväl för de enskilda brotten som för brottslighetens samlade straffvärde.

Utrymmet för att använda våld inom ramen för den tillsynsplikt som följer av föräldrabalken är mycket begränsat och det är av stor betydelse i vilket syfte en sådan åtgärd sker. Möjligen täcker föräldrabalkens agaförbud enligt 6 kap. 1 § fler handlingar än nu gällande straffbestämmelser.

Muntliga kränkningar, nedvärderande omdömen och hån, att skambelägga eller att skämma ut den utsatta inför andra, social isolering samt ekonomiskt våld omfattas endast av bestämmelsens tillämpningsområde om beteendet tillfogat den drabbade en sådan sjukdom som beskrivits ovan. Flera av de nu nämnda omständigheterna torde dock kunna vara av betydelse för ett misshandelsbrotts straffvärde.

7.1.2. Vållande till kroppsskada eller sjukdom

Av 3 kap. 8 § brottsbalken följer att den som av oaktsamhet orsakar annan person sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa, döms för vållande till kroppsskada eller sjukdom till böter eller fängelse i högst sex månader. Är brottet grovt, döms till fängelse i

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har innefattat ett medvetet risktagande av allvarligt slag, eller om gärningspersonen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag.

Också i strafflagen fanns en bestämmelse om ansvar för oaktsamt orsakande av viss svårare kroppsskada (SL 14:17). Straffrättskommittén föreslog att den som av oaktsamhet åsamkade annan sådan kroppsskada eller sjukdom som inte är ringa skulle straffas för vållande till kroppskada alternativt sjukdom. Förslaget överensstämde i huvudsak med då gällande rätt.22 Departementschefen ansåg att bestämmelsen var väl avvägd genom att ringa kroppsskada samt sjukdom uteslutits från straffstadgandets tillämpningsområde. På så sätt föll bagatellartade fall utanför tillämpningsområdet och något krav på grov oaktsamhet var därför inte nödvändigt.23

Bestämmelsen ändrades 1994 på så sätt att en skärpt bedömning ska företas när vållande till kroppsskada eller sjukdom begås i samband med trafiknykterhetsbrott.24 2001 ändrades bestämmelsen ånyo och de två punkterna som särskilt ska beaktas vid gradindelningen lades till.25

Skillnaden mot misshandel är dels att endast oaktsamhet krävs för straffansvar, dels att smärta inte är en relevant följd. Dessutom krävs att kroppsskadan eller sjukdomen inte är ringa. Liksom i misshandelsparagrafen är handlingsverbet orsakar synnerligen brett och det betyder att brottet kan begås på ett stort antal sätt. Även i denna bestämmelse finns givetvis ett krav på att oaktsamheten har varit relevant i förhållande till den inträffade effekten (krav på kausalsamband).

I NJA 2020 s. 34 uttalade Högsta domstolen något om när en kroppsskada bör anses som ringa. Svullnad på knä, skrubbsår på hand och knä samt mindre blåmärken på några olika ställen på kroppen ansågs inte ens sammantaget vara annat än ringa. I RH 107:81 dömdes en moder för underlåtenhet att söka läkarvård till ett barn som intagit en överdos av lugnande medel.

22SOU 1953:14 s. 140. 23Prop. 1962:10 del B s. 94. 24 SFS 1993:1462, prop. 1993/94:44 och bet. 1993/94:JuU11. 25 SFS 2001:348, prop. 2000/01:85 och bet. 2000/01:JuU25.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

Brott som inte är grovt får enligt 3 kap. 12 § brottsbalken åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal och åtal är påkallat från allmän synpunkt. Angivelse från målsäganden krävs dock inte om brottet riktar sig mot någon som inte har fyllt arton år.

Sammanfattande bedömning

Eftersom det finns ett krav på att den kroppsskada som orsakats av oaktsamhet inte får vara ringa är tillämpningsområdet för denna bestämmelse snävare än för misshandelsparagrafen. Medicinskt påvisbara sjukdomar av psykisk karaktär torde dock, precis som vid misshandel, kunna vara relevanta följder som kan leda till straffansvar. Ett orsakande kan vidare tänkas ske med psykiska medel. Liksom vid misshandel är en svårighet att det måste föreligga och bevisas kausalitet mellan orsakandet och följden.

Bestämmelsen har dock sitt främsta tillämpningsområde vid försummelse och vanvård där sjukdom inte tillfogats uppsåtligen, eller där sådant uppsåt inte kan bevisas. Det kan till exempel vara en vårdnadshavare som underlåter att söka läkarvård för ett barn som intagit en överdos av lugnande medel eller på annat sätt är i behov av läkarvård. Allvarliga fall av svält eller annan försummelse som är förknippad med barnets hälsa omfattas också av straffansvar enligt denna bestämmelse. Det kan i sådana fall vara fråga om försummelse av allvarligt slag, vilket är någon som kan ha av betydelse för om det är fråga om grovt brott.

7.1.3. Framkallande av fara för annan

Den som av grov oaktsamhet utsätter något annan för livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom döms enligt 3 kap. 9 § brottsbalken för framkallande av fara för annan till böter eller fängelse i högst två år. Rekvisitet allvarlig sjukdom är detsamma som i 3 kap. 6 § brottsbalken.

Brottet infördes i brottsbalken efter förslag från Straffrättskommittén, som dock föreslagit beteckningen vårdslöshet mot

person. Brott skulle enligt förslaget anses föreligga, om någon

uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallade fara för annans liv

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

eller hälsa. Genom uttrycket ”fara för liv eller hälsa” framgick enligt kommittén att faran skulle vara av mera allvarligt slag för att straffansvar skulle inträda.26

Strafflagen innehöll inte någon generell bestämmelse om straff för sådana handlingar som enbart inneburit fara för att annan skulle skadas till liv eller hälsa, men det fanns speciella fall (SL 14:23–25 och 30–34). Det fanns till exempel en bestämmelse om utsättande, vilket var vissa fall då barn eller annan om vilken gärningsmannen haft vård om, uppsåtligen försatts eller övergivits på ett sådant sätt att det innebar fara för att personen skulle omkomma eller skadas. Det fanns också specialbestämmelser om fara för spridande av generisk smitta samt resande av livsfarligt vapen. Oaktsamma förfaranden kunde i vissa fall ha karaktären av allmänfarligt brott och då straffas.

Straffrättskommittén ansåg vidare att det inte fanns något behov av att införa ett generellt straffansvar för underlåtenhetshandlingar som innebar fara för annans liv eller hälsa. De straffvärda fallen av underlåtenhet ansågs i tillräcklig grad omfattas av straffansvaret genom de allmänna reglerna om att underlåtenhet kan jämställas med positivt handlande samt vissa specialstadganden.27

Remissutfallet blev blandat och förslaget kom därför att omarbetas något i den efterföljande propositionen. Departementschefen menade att framkallande av fara för annans hälsa innefattade förfaranden av alltför obestämd och tänjbar karaktär. För att klart begränsa bestämmelsen till förfaranden av allvarlig beskaffenhet föreslog densamme därför att bestämmelsen skulle inskränkas till att gälla endast framkallande av fara för annans liv. Straffansvaret skulle därtill begränsas till fall av grov oaktsamhet.28 Lagrådet ansåg dock att stadgandet hade begränsats alltför mycket i departementsförslaget och förordade att även framkallande av fara för svår kroppsskada och allvarlig sjukdom genom grov oaktsamhet skulle straffbeläggas. Lagrådet menade att oförsiktig hantering av farliga smittämnen, läkemedel eller radioaktiva ämnen, som kanske inte innebär någon akut fara för någon annans liv, men som kan föranleda svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom, borde kunna straffas, också om oförsiktigheten inte inneburit en sådan allmän fara som avses i

26SOU 1953:14 s. 142. 27 A. bet. s. 143. 28Prop. 1960:10 del B s. 96 f.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

13 kap. brottsbalken. Lagrådet föreslog också att brottsbeteckningen framkallande av fara borde användas i stället för vårdslöshet mot person.29 Den lydelse av bestämmelsen som togs in i brottsbalken är den som fortfarande gäller.

För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs att faran för en viss effekt har varit konkret. Detta innebär dels att en viss person måste ha kunnat drabbas av följden (existentiell möjlighet), dels att en sådan följd har varit plausibel (viss sannolikhet) i den meningen att det framstår som rimligt att förvänta denna som en följd av gärningen. Den bedömningen ska göras på rent objektiva grunder och vad gärningspersonen haft för motiv eller insett är därför utan betydelse. Vilken grad av sannolikhet som krävs är bland annat beroende av hur allvarlig den befarade följden är.30 Faran behöver inte uppstå i samband med den fareskapande handlingen, i stället räcker det med att någon råkar i fara, det vill säga kommer in i farozonen (jämför skillnaden mellan att gärningen inneburit konkret fara och att den medfört konkret fara. Det sistnämnda räcker.) Skottlossning, fara för överföring av smitta och underlåtenhet att söka läkarvård för ett allvarligt sjukt barn är exempel på gärningar som kan medföra konkret fara för en adekvat följd.31 Ansvar förutsätter grov oaktsamhet, vilket ofta motsvarar medveten oaktsamhet. Bestämmelsen är givetvis tillämplig också vid uppsåtliga gärningar.

Sammanfattande bedömning

Bestämmelsen omfattar fall av försummelse där det förelegat en konkret fara för allvarlig sjukdom. Straffansvaret begränsas av kravet på konkret fara för allvarlig sjukdom, men är vidare än vid misshandel och vållande till sjukdom på så sätt att det är tillfyllest med konkret fara för den befarade följden. Någon effekt behöver inte uppstå. Det kan röra sig om underlåtenhet att söka läkarvård för ett allvarligt sjukt barn eller om att förvara farliga läkemedel på ett sätt som innebär att de är tillgängliga för små barn. För straffansvar krävs i princip grov oaktsamhet, vilket innebär att gärningspersonen i sådana fall måste ha misstänkt att det fanns en risk för allvarlig

29 A.prop. s. 416. 30 Se t.ex. NJA 2018 s. 369 p. 16. 31 Jareborg m.fl. a.a. s. 36.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

sjukdom eller svår kroppsskada. I övrigt torde bestämmelsen sakna betydelse för den typ av gärningar som står i fokus för denna promemoria.

7.2. Icke-fysiska brott i brottsbalken

I 4 kap. brottsbalken finns brott som på olika sätt riktar sig mot någons frihet i skilda hänseenden eller som kränker rent personliga intressen som inte är av ekonomiskt slag och som kan sammanfattas under beteckningen frid.32

7.2.1. Barnfridsbrott

Bestämmelsen om barnfridsbrott trädde i kraft den 1 juli 2021 och finns i 4 kap. 3 § brottsbalken. Det straffbara beteendet består av att låta ett barn, som är närstående eller tidigare närstående till både gärningspersonen och den som gärningen begås mot, bevittna vissa utpekade brottsliga gärningar, till exempel mord och misshandel. Bestämmelsen kommer inte att analyseras närmare, men eftersom rekvisitet bevittna har beskrivits som en form av psykiskt våld kommer detta kort att beröras.33 Med bevittna avses att barnet ska ha sett eller hört den brottsliga gärningen begås. Detta innebär enligt förarbetena att barnet på något sätt har uppfattat händelseförloppet genom att se eller höra de moment i gärningen som gör den straffbar, som att det förekommit våld eller högljudda och aggressiva hotfulla uttalanden. Däremot behöver barnet inte ha bevittnat hela händelseförloppet. Barnet själv behöver inte förstå att det är fråga om ett brott eller ha förmåga att ge uttryck för sina upplevelser; det som ska bevisas är att barnet sett eller hört något av den brottsliga handlingen.34 Att barnet får status som målsägande i dessa mål anses stärka deras ställning i straffprocessen.

I anslutning till barnfridsbrottet kan kort nämnas att barn som bevittnat våld sedan 2006 hade kunnat erhålla brottsskadeersättning. Ersättningen kunde enligt brottsskadelagens dåvarande 4 a § betalas till ett barn som bevittnat ett brott som varit ägnat att skada

32SOU 1953:14 s. 151. 33SOU 2019:32 s. 58 och prop. 2002/03:53 s. 82. 34Prop. 2020/21:170 s. 24 och 45.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

tryggheten och tilliten hos barnet i dess förhållande till en närstående person. Skälen för denna ordning var att barn som bevittnar våld borde jämställas med barn som blivit utsatta för brott eftersom deras upplevelser i stor utsträckning visat sig likna varandra. De båda kategorierna bedömdes därför ha samma behov av hjälp och stödåtgärder. Den enda möjlighet som tidigare stått till buds för de barn som endast bevittnat våld hade varit sådana fall där det psykiska lidandet varit medicinskt påvisbart – då hade ersättning för personskada (lidande) kunnat utgå. Detta ansågs inte tillräckligt och genom ytterligare rätt till ersättning skulle barnen synliggöras och deras känslor och upplevelser bekräftas. Genom ersättningen var syftet att bidra till en känsla av upprättelse och underlätta bearbetningen av det inträffade. Ersättningen hade således inte sin grund i skadeståndsrätten utan var närmast av socialrättslig natur.35

När det särskilda barnfridsbrottet infördes upphävdes den aktuella bestämmelsen i brottsskadelagen eftersom regeringen bedömde att dessa barn hädanefter kommer kunna kräva och få ersättning av gärningspersonen vid ett barnfridsbrott.36

Sammanfattande bedömning

Barn som ser eller hör (bevittnar) vissa brottsliga gärningar mellan närstående eller tidigare närstående utsätts för en slags psykiskt våld. Att utsätta ett barn för detta är straffbart som barnfridsbrott. Eftersom det finns ett krav på att det ska vara fråga om redan brottsliga gärningar utökar dock bestämmelsen om barnfridsbrott straffansvaret för psykiskt våld endast på så sätt att det också är straffbart att låta barn bevittna dessa brottsliga gärningar. Det är således fråga om en utökning som är relativt snäv om den sätts i relation till den typen av beteenden som undersöks i denna promemoria.

7.2.2. Olaga tvång

Bestämmelsen om olaga tvång och grovt olaga tvång finns i 4 kap. 4 § brottsbalken och har följande lydelse.

35Prop. 2005/06:166 s. 23 f. 36Prop. 2020/21:170 s. 37 och bet. 2020/21:JuU35.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

Den som genom misshandel eller annars med våld eller genom hot om brottslig gärning tvingar någon att göra, tåla eller underlåta något döms för olaga tvång till böter eller fängelse i högst två år. Om någon med sådan verkan utövar tvång genom hot att åtala eller ange någon annan för brott eller att lämna menligt meddelande om någon annan, döms också för olaga tvång, om tvånget är otillbörligt.

Om brottet är grovt döms för grovt olaga tvång till fängelse i lägst nio månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen

1. har innefattat våld av allvarligt slag,

2. har innefattat hot som påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller som annars har varit av allvarligt slag, eller

3. annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Kort historik

En liknande bestämmelse som den ovan, dock med brottsbeteckningen rättsstridigt tvång, fanns i SL 15:22. I bestämmelsen stadgades ansvar för den som, utan laga rätt eller med missbruk av sin rätt, genom våld eller hot tvingar annan att göra, tåla eller underlåta något. Det var även då själva tvingandet som utgjorde grunden för straffansvaret.

Straffrättskommittén konstaterade att bestämmelsen skyddar individens handlingsfrihet. Med våld avsågs inte bara våld å person, vilket innebar att det inte krävdes misshandel eller annat fysiskt betvingade, utan var tillfyllest med lindrigare former av våldsanvändning. Våldet var dock tvunget att ha varit av sådan styrka att det övervunnit ett motstånd från den andres sida.37

Gällande hot framhöll kommittén att det funnits en tveksamhet om bestämmelsens rätta innebörd i rättstillämpningen med anledning av att hotets närmare beskaffenhet inte preciserats i strafflagen. Enighet hade dock förelegat om att hot om brottslig gärning omfattades av straffansvar, medan oklarhet rådde om också andra typer av hot omfattades. Enligt en mening var hot om varje handling som var rättsstridig straffbar, till exempel underlåten

37SOU 1953:14 s. 160.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

hyresbetalning men enligt en annan åsikt krävdes att handlingen stod i strid med ett uttryckligt lagbud.38

För att råda bot på denna osäkerhet föreslog kommittén att lagtexten skulle förtydligas dels så att det skulle framgå att det krävdes tvång medelst hot om brottslig gärning, dels vad gällde hot av annat slag än hot om brottslig gärning. Gällande det sistnämnda upptogs i lagtexten hot att åtala eller angiva annan för brott samt hot att om annan lämna menligt meddelande. För straffansvar i det senare fallet krävdes dessutom att tvånget varit otillbörligt. Påverkan på annans handlande med annat medel än våld eller hot av angivet slag, till exempel genom vilseledande eller utfästande av belöning, föll utanför det straffbara området.39

En strängare straffskala skulle gälla om brottet var att bedöma som grovt och brottsbenämningen då vara grovt olaga tvång. Brottet kunde vara grovt om gärningen innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr. Med uttrycket tortyr avsågs att med större intensitet och långvarigt plåga någon såväl fysiskt som psykiskt. En ringa misshandel skulle inte kunna innebära pinande eller tortyr. Begreppet pinande till bekännelse avsåg att någon plågas för att förmås att erkänna ett brott eller annan gärning som enligt allmän uppfattning är förkastlig. Kommittén framhöll också att det är möjligt att döma för grovt brott utan att några av de i bestämmelsen angivna omständigheterna förelåg. Då krävdes dock att brottet med hänsyn till tvångsmedlets art, beskaffenheten av den handling som åsyftades med tvånget samt övriga omständigheter utgjorde ett så allvarligt övergrepp att det kunde jämställas med typiska fall av tortyr..40

Enligt kommittén skulle tvång genom hot om brottslig gärning träffa även sådana fall då någon tvingade annan genom våld som riktade sig mot den andres egendom, till exempel genom att slå sönder tillhörigheter. Våldet verkar nämligen i dessa fall tvingande genom att innefatta ett hot om fortsatt skadegörelse. Prövningen av om ett tvång skulle anses otillbörligt fick enligt kommittén göras med hänsyn främst till det ändamål för vilket det begagnades. Tvång med skadeuppsåt eller i syfte att nå en oskälig ekonomisk fördel torde i regel få anses otillbörligt. Vidare torde ett tvång medelst hot

38 A.bet s. 160 f. 39 A.st. 40 A.bet. s. 161.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

om åtgärder mot annan än den mot vilken tvånget riktar sig, till exempel den tvungnes anhöriga, ej sällan vara otillbörligt.

För att bestämmelsen skulle vara tillämplig krävdes då som nu att tvånget lett till resultat, det vill säga att den utsatta har förmåtts göra, tåla, eller underlåta något samt att detta omfattats av gärningspersonens uppsåt.41

Bestämmelsen infördes i enlighet med förslaget i brottsbalken, och även departementschefen framhöll att paragrafen innefattar en allmän regel till skydd för individens handlingsfrihet. I förtydligande syfte byttes det föreslagna uttrycket våld ut mot misshandel eller eljest med våld. På så sätt tydliggjordes att också försättande i vanmakt eller annat sådant tillstånd omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde.42

Något mer om rekvisiten och särskilt om kausalitet

Med våld i bestämmelsen avses alltjämt inte endast våld på person, utan också lindrigare former av våldsanvändning. Det krävs dock att våldet har varit så kraftigt att det övervunnit ett motstånd från offrets sida. Att tränga undan och att hålla fast någon är typexempel på våld mot person. Våld mot person innefattar också våld å person, det vill säga misshandel och praktiskt taget fullständigt betvingande av rörelsefriheten. Även underförstådda hot kan vara hot om brottslig gärning. Att tvinga någon att skada sig själv är olaga tvång.43

Resultatet kan både vara en följd av att den tvungne själv, på grund av relativt tvång, valt att göra eller underlåta något, och att av att den utsatte på grund av så kallat absolut tvång inte haft något annat val än att tåla något.44 Vid relativt tvång krävs för straffansvar att ett det föreligger ett orsakssamband mellan hotet och tvånget. Vid absolut tvång har den hotade inte själv kunnat agera, till exempel för att denna varit fastbunden. Vid relativt tvång är det dock tillräckligt att den tvingande, genom hot om en framtida händelse, ger den tvungne ett tillräckligt skäl för att göra något visst, och att

41 A.bet. s. 160 ff. Se också Bäcklund m.fl., Brottsbalken, (1 juli 2021, version 19, JUNO) kommentaren till 4 kap. 4 §. 42Prop. 1962:10 del B s. 107. 43 Bäcklund m.fl., a.st. 44 Bäcklund m.fl., a.st. I NJA 1992 s. 26 hade två män trängt sig in i en kvinnas bostad och under vapenhot tvingat henne att lämna ifrån sig sina bilnycklar. Gärningen bedömdes som grovt olaga tvång med hänsyn till att det var ett skarpladdat skjutvapen, ett inträngande i kvinnans hem och att de två gärningsmännen hade utnyttjat kvinnans skyddslösa ställning.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

den tvungne sedan gör detta på denna grund. Det krävs således att den hotade uppfattar gärningen som ett hot, att den hotade tror att hotet är allvarligt menat samt att hotet verkar handlingsmotiverande. Inte alla hot om brottslig gärning utgör tillräckliga handlingsskäl.45På detta sätt liknar olaga tvång bedrägeribrottet. Den utsatta kommer att tro något och förmås därigenom att tåla något. Även utnyttjande av redan uppkommet tvångsläge kan vara olaga tvång, om man själv medverkat till tvångsgärningen eller om själva utnyttjandet framstår som ett hot om brottslig gärning.46

Rekvisitet menligt meddelande ska tolkas restriktivt och kan till exempel vara ett meddelande om att en person har en viss sexuell läggning. Meddelandet måste dock framstå som ett begripligt tvångsmedel, det räcker inte att det på något sätt framstår som ofördelaktigt.47

Om tvånget är otillbörligt eller inte får bedömas främst utifrån det ändamål för vilket det använts. Syfte att skada eller nå oskälig ekonomisk vinning anses alltjämt göra tvånget otillbörligt. Detsamma gäller om hotet avser någon annan än den tvungne, såsom en anhörig.48

Utanför det straffbara området för olaga tvång faller fortfarande sådan påverkan på en annans handlande som sker med annat medel än våld eller hot av det slag som beskrivs i lagrummet, till exempel påverkan genom vilseledande eller genom utfästande av en belöning.49

Bestämmelsen har ändrats 201650 och 2017.51 I betänkandet inför den första ändringen påpekas att praxisgenomgången visat att brottsbeteckningen grovt olaga tvång användes ganska sällan. Som exempel anges fall där målsäganden med våld och/eller hot hade tvingats kvar i bostaden i syfte att erkänna till exempel otrohet. Sådana fall hade ofta bedömts som brott av normalgraden trots att åklagaren åtalat för grovt brott.52 Bland annat för att förbättra detta föreslogs att särskilda kvalifikationsgrunder skulle införas i bestäm-

45 Jareborg m.fl., a.a. s. 264 f. 46 Jareborg. Brotten. Första häftet. Grundbegrepp. Brotten mot person s. 268. 47 Jareborg m.fl., a.a. s. 56. 48 Jareborg, a.a. s. 267. 49 Bäcklund m.fl., a.a. 50Prop. 2015/16:113 och bet. 2015/16:JuU16. 51Prop. 2016/17:108 och bet. 2016/17:JuU14. 52 Se SOU 2014:63 s. 248 f. med vidare hänvisningar till orefererad hovrättspraxis.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

melsens andra stycke. Förslaget var att det vid bedömningen av om ett olaga tvång är grovt särskilt skulle beaktas.

  • om gärningen har innefattat våld av allvarligt slag,
  • om gärningen har utförts med understöd av skjutvapen, sprängämne, vapenattrapp eller annat sådant hjälpmedel,
  • om gärningspersonen har visat särskild hänsynslöshet eller har anspelat på ett våldskapital, eller
  • om gärningen annars har varit av särskilt farlig art.53

I den efterföljande propositionen instämde regeringen inledningsvis i slutsatsen att kvalifikationsgrunden ”om gärningen har innefattat pinande till bekännelse eller annan tortyr” hade manat till alltför stor restriktivitet i rättstillämpningen och att nya kvalifikationsgrunder därför behövdes. Regeringen menade också att det fanns ett värde i att införa kvalifikationsgrunder i lagtexten eftersom det säkerställer att de kvalificerande omständigheterna får ett tydligt genomslag i rättstillämpningen. Genom en sådan uppräkning förutsåg regeringen ett utvidgat tillämpningsområde för det grova brottet och därtill skulle bestämmelsen bli mer informativ och ge bättre vägledning för domstolarna.54 De kvalifikationsgrunder som kom att införas var de som framgår av den lagtext som citeras inledningsvis i detta avsnitt.

I författningskommentaren anges som exempel på gärningar som är av särskilt hänsynslös art sådana som utförs mot en person som befinner sig i en skyddslös ställning eller är i beroendeställning till gärningspersonen. Ett olaga tvång kan vara grovt när tvånget har utövats mot ett yngre barn. Det kan också vara fråga om att gärningspersonen har hotat att utöva allvarligt våld mot den tvingades barn eller någon annan närstående.55

Riksåklagaren tar varje år tillsammans med Ekobrottsmyndigheten fram en lista över frågor där det bedöms som särskilt viktigt att Högsta domstolen ger vägledning. I listan för 2022 anges under rubriken ”områden där praxis saknas” att utvecklingen av praxis

53 A.st. 54Prop. 2015/16:113 s. 59 och 68. 55Prop. 2015/16:113 s. 84. I Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål B 1299-22 den 8 juni 2022 bedömdes ett olaga tvång, bestående i att under en lång tid hotat och utövat påtryckningar för att få målsäganden att genomgå en abort som grovt olaga tvång. Hotet bestod av att något av målsägandens barn skulle dödas om hon inte gjorde abort.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

avseende de nya och ändrade kvalifikationsgrunderna för grovt brott när det gäller olaga tvång alltjämt bör bevakas.56 Tillämpningsområdet för det grova brottet framstår därför även fortfarande som oklart.

Genom ändringen 2007 skärptes minimistraffet för det grova brottet från fängelse i sex månader till fängelse i nio månader. Anledningen till skärpningen var att effekten av 2010 års generella straffmätningsreform enligt regeringen inte hade fått en önskad straffvärdehöjande effekt i relation till grovt olaga tvång. Eftersom brottet kan hänföras till ”kärnområdet för de allvarliga våldsbrotten” och innefattar ett angrepp på enskildas fysiska integritet, menade regeringen att intresset av en höjd straffnivå gjorde sig särskilt gällande.57

Slutligen kan nämnas att om tvånget har lett till en förmögenhetsöverföring kan straffansvar för utpressning enligt 9 kap. 4 § brottsbalken aktualiseras.

Något om Hedersbrottsutredningens slutsatser

Som redan framhållits ingick i Hedersbrottsutredningens uppdrag (SOU 2020:57) att undersöka om nedvärderande, manipulerande eller kränkande gärningar i syfte att kontrollera en person borde omfattas av deras föreslagna kriminalisering av hedersförtryck. Utredningen kom dock fram till att det nuvarande straffrättsliga skyddet är tillräckligt och föreslog ingen utökning av det straffbara området i detta avseende.

Vad särskilt gäller brottstypen olaga tvång menade utredningen att tvinga någon att göra, tåla eller underlåta något närmast är synonymt med att kontrollera an annan person. I betänkandet framhölls särskilt att tvång i bestämmelsens mening föreligger redan vid underförstådda hot samt vid underförstådda hot under en längre tid. I den specifika hederskontext som var ramen för utredningens arbete ansågs att många fall av kontrollerande beteenden kan svara mot rekvisiten för olaga tvång. Till exempel kan A tvingas att ha ett visst klädesplagg i skolan genom ett underförstått hot om misshandel. Om gärningspersonen inte utövat tvång genom våld

56Åklagarmyndigheten, Prioriterade prejudikatfrågor 2022 s. 3. 57Prop. 2016/17:108 s. 30 och 40 f.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

eller visst hot menade utredningen att ansvar för ofredande kan aktualiseras i de flesta fallen. Detta ansågs vara en välavvägd gräns för straffansvarets nedre gräns.58

Sammanfattande bedömning

Straffansvar för olaga tvång kan inträda dels vid hot mot offrets egendom, till exempel ett husdjur, dels vid underförstådda hot om brottslig gärning. Hot om menligt meddelande kan vara att avslöja någons sexuella läggning. Om gärningspersonen genom hotet om brottslig gärning tvingar offret att göra, tåla eller underlåta något är rekvisiten uppfyllda och det är korrekt att bestämmelsen, i vart fall i teorin, omfattar olika former av otillbörlig kontroll och därmed vissa former av psykiskt våld.

Svårigheten, om man ser till praktiken, tycks även här precis som vid misshandelsbrottet, ligga i att det måste finnas (och bevisas) kausalitet mellan hotet och vad den tvungne tvingas till vid relativt tvång. Som vi sett är det dock tillräckligt att den tvingande, genom hot om en framtida händelse, ger den tvungne ett tillräckligt skäl för att göra något visst, och att den tvungne sedan gör detta på denna grund. Hotet måste således vara handlingsmotiverande. Även utnyttjande av redan uppkommet tvångsläge kan vara olaga tvång, om gärningspersonen själv medverkat till tvångsgärningen eller om själva utnyttjandet framstår som ett hot om brottslig gärning. Bestämmelsens skydd i teorin framstår därmed som relativt långtgående, men i praktiken som mycket oklart. Detsamma gäller tillämpningsområdet för det grova brottet.

Muntliga kränkningar, nedvärderande omdömen och hån, att skambelägga eller att skämma ut den utsatta inför andra, social isolering, hot om annat än brottslig gärning samt ekonomiskt våld omfattas dock inte av bestämmelsens tillämpningsområde. Det krävs ju åtminstone ett underförstått hot om brottslig gärning, vilket inte alltid är fallet i de situationer som särskilt står i fokus för denna promemoria.

58SOU 2020:57 s. 197 ff. Ytterligare exempel på gärningar som enligt utredningen kan falla under 4 kap. 4 § brottsbalken finns på s. 195 f. i betänkandet.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

7.2.3. Fridskränkningsbrotten

Fridskränkningsbrottens tillkomsthistoria har behandlats i kapitel fem. Här analyseras därför endast den nu gällande lydelsen. Bestämmelsen i 4 kap. 4 a § brottsbalken har sedan den 1 januari 2022 följande lydelse.59

Den som begår brottsliga gärningar enligt 3 eller 4 kap., 5 kap. 1 eller 2 §, 6 eller 12 kap. eller enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud mot en närstående eller tidigare närstående person, döms, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för grov fridskränkning till fängelse i lägst ett år och högst sex år.

Har gärningar som anges i första stycket begåtts av en man mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden, ska han i stället dömas för grov kvinnofridskränkning till samma straff.

Straffansvaret omfattar för det första upprepade straffbara kränkningar som riktas mot nära anhöriga kvinnor (andra stycket) och benämns i detta fall grov kvinnofridskränkning. För det andra omfattar straffansvaret kränkningar av barn och andra närstående personer (första stycket) och brottsbenämningen är då grov

fridskränkning. Syftet med bestämmelsen är att upprepade, var för

sig relativt lindriga gärningar, som upprepad lindrig misshandel, ofredande och hemfridsbrott, där det systematiska i beteendet inte sällan leder till en mycket betydande kränkning, ska kunna fångas upp i straffvärdet.60

De ursprungliga motiven får sägas vara relativt kortfattade och det har i stor utsträckning överlämnats till domstolarna att bedöma om rekvisiten är uppfyllda.61

Brottskatalogen

Den brottsliga handlingen består av att gärningspersonen begår flera brottsliga gärningar enligt de kapitel, paragrafer och den särskilda lag som upptas i straffbestämmelsen. I förarbetena framhålls att de brott

59 SFS 2021:1108. 60Prop. 1997/98:55 s. 74. 61Prop. 1998/99:145 s. 12.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

som har tagits med typiskt sett utgör ett direkt angrepp på den personliga integriteten och typiskt sett kan ingå i en kränkning av en närstående person. Domstolen måste alltså ha att bedöma flera brottsliga gärningar, men det behöver inte vara gärningar av samma typ eller allvarliga gärningar som sådana.62

Som tidigare nämnts fogades skadegörelse och överträdelse av kontaktförbud till uppräkningen i brottskatalogen genom en lagändring 2013, då också minimistraffet höjdes från sex månader till nio månader.63 Därefter ändrades bestämmelsen den 1 januari 2022 dels genom att straffminimum höjdes från nio månader till ett år dels genom att förtal lades till i brottskatalogen.64

Närstående eller tidigare närstående

Med närstående eller tidigare närstående avses i första hand en person till vilken gärningspersonen har eller har haft ett förhållande, till exempel någon som är eller har varit gift med gärningspersonen eller som sammanbor eller har sammanbott med denne under äktenskapsliknande förhållanden. Men begreppet närstående omfattar också personer som är närstående på annat sätt, till exempel som är gärningspersonens mor eller far, syster eller bror eller som är nära släkt med gärningspersonen på annat sätt. Begreppet närstående omfattar även barn till gärningspersonen och barn till en person som gärningspersonen bor eller har bott tillsammans med (styvbarn). Normalt krävs att gärningspersonen och den utsatta bor eller har bott tillsammans.65

I NJA 2004 s. 97 ansåg Högsta domstolen att en flickvän som den dömde hade en fast relation med var att bedöma som närstående i bestämmelsens mening trots att de två inte varit samboende. Domstolen konstaterade att regleringens allmänna syfte skulle tillmätas avgörande betydelse för den tolkningsfråga som domstolen hade att bedöma. Som närstående bör därför enligt domstolen räknas de som utan att vara sambor lever eller har levt i en fast parrelation, om denna präglats av en praktisk och känslomässig

bindning av inte obetydlig varaktighet. Också i dessa fall kan nämligen

62Prop. 1997/98:55 s. 79 och 131. 63 Se avsnitt 3.11. 64Prop. 2020/21:217 och bet. 2021/22:JuU8. 65Prop. 1997/98:55 s. 131 ff.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

den ena parten, på ett sådant sätt som bestämmelsen tar sikte på, befinna sig i en särskilt utsatt situation och vara i behov av det särskilda skydd som bestämmelsen ger.

Upprepad kränkning av personens integritet

För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs också att var och en

av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet. Som följer av lagtexten är bestämmelsen konstruerad så att

de enskilda gärningarna är straffbelagda var för sig men kan bedömas i sitt sammanhang och med särskilda rekvisit som ger brottet dess fridsstörande karaktär.

I brottsbalkskommentaren anges att det endast är fråga om ett särskilt rekvisit som ger brottet dess fridsstörande karaktär, nämligen att det är en upprepad kränkning. De enskilda gärningarna bedöms som en enda helhet och sammanhålls av att var och en av dem har utgjort ett led i en upprepad kränkning av brottsoffrets integritet och att gärningarna på denna grund har varit ägnade att

allvarligt skada offrets självkänsla.66 I annan doktrin beskrivs i stället

att fråga är om två fridskränkningsrekvisit, varav upprepad kränkning utgör ett och att dessa ska ha varit ägnade att allvarligt skada självkänslan ett annat.67 I motiven används, med en hänvisning till vad Lagrådet påpekat, samma skrivning som i brottbalkskommentaren, men på ett annat ställe talas om att det i

båda hänseendena (avseende upprepad kränkning och ägnat att skada

offrets självkänsla) är fråga om normativa rekvisit. Förarbetena är således inte helt klara på denna punkt.68 I denna framställning behandlas de två momenten var för sig och det tycks också vara så bestämmelsen främst förstås i doktrin och praxis.69 Att rekvisiten

66 Bäcklund m.fl., Brottsbalken, (1 juli 2021, version 19, JUNO) kommentaren till 4 kap. 4 a §. 67Andersson, M., Grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning. Fridskränkningsbrotten som rättslig konstruktion s. 261. 68Prop. 1997/98:55 s. 132. Uttalandet från Lagrådet tycks dock vara mera allmänt hållet och ta sikte på vilken lagstiftningsteknik som är att föredra än hur det enskilda brottet bör förstås, se Lagrådets yttrande i a. prop. s. 206. 69 Andersson, M., a.a. s. 262, med vidare hänvisningar till Burman, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor. Om straffrättens förmåga att producera jämställdhet s. 192 f., Lernestedt, Brottsoffergörande och deliktskonstruktion. Exemplet ”ägnat att” vid fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4 a s. 21 ff. samt densamme, Kriminalisering: problem och principer s. 338. Från praxis kan t.ex. NJA 2003 s. 144 nämnas. I underrättspraxis tycks dock bedömningen ofta

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

interagerar och att bedömningarna i praktiken är svåra att hålla isär eftersom omständigheter kan vara av relevans för båda bedömningarna, framstår däremot som självklart.

Det ska vara fråga om brottsliga gärningar som tar sikte på den personliga integriteten och som sker vid upprepade tillfällen. På detta sätt medges att hänsyn tas till omständigheterna i det enskilda fallet och att det systematiska som kännetecknar våld i nära relationer kan beaktas. Hur många brottsliga gärningar som måste vara för handen för att det ska vara fråga om en upprepad kränkning måste bedömas med utgångspunkt i gärningarnas karaktär. Ju allvarligare gärningar, desto färre krävs för att kränkningen ska anses upprepad.70 Det måste dock alltid vara fler än två.71 Bedömningen påverkas också av om offret är ett barn eller någon annan i en särskilt utsatt situation och enligt förarbetena borde det i sådana fall krävas mindre för att en kränkning ska anses som upprepad.72 Högsta domstolen har uttalat att gärningarna också måste ha ett visst tidsmässigt samband.73 Den yttersta gränsen är givetvis preskriptionstiden för fridskränkningsbrottet, men varje enskild gärning som ingår preskriberas också särskilt var och en för sig.74 För lång tidsrymd mellan de olika gärningarna kan ytterst leda till att de särskilda fridskränkningsrekvisiten inte är uppfyllda i det enskilda fallet. Som framhållits ovan har det i stor utsträckning överlämnats till domstolarna att i den enskilda fallet tolka och tillämpa rekvisiten i bestämmelsen.75

Det finns inget krav på ytterligare kränkningar utöver de åtalade gärningarna, men enligt uttalanden i motiven finns det ett visst utrymme för att låta tidigare domar och åtalsunderlåtelser åberopas till styrkande av att det är fråga om ett upprepat handlande.76 I NJA 1999 s. 102 uttalade Högsta domstolen att ”de tidigare gärningarna ska endast tjäna till att belysa de förhållanden under vilka de i målet

göras i ett sammanhang, se Andersson, M., a.a. s. 306 samt SOU 2011:85 s. 81: ”Vanligen sker bedömningen av rekvisiten i ett sammanhang mot bakgrund av gärningarna och omständigheterna i det enskilda fallet.” 70Prop. 1997/98:55. s. 133. 71 Se t. ex. RH 2003:11. 72Prop. 2012/13:108 s. 10. 73NJA 2003 s. 144. 74Prop. 1997/98:55 s. 131 f. 75Prop. 1998/99:145 s. 12. 76Prop. 1997/98:55. s. 133. Lagändringen i detta avseende följde av Högsta domstolens avgörande i NJA 1991 s. 102 (varom mer i kapitel fem). Att en gärning som redan tidigare har blivit lagförd inte kan lagföras på nytt som en del av fridskränkningen är självklart.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

åtalade gärningarna ägt rum, och den tilltalade ska alltså inte på nytt dömas för de tidigare prövade gärningarna. De tidigare gärningarna kan alltså sägas bidra till att kvalificera de åtalade gärningarna.” Det föreligger därför enligt domstolen inget hinder mot att gärningar för vilka den tilltalade tidigare dömts beaktas i bedömningen av om de åtalade gärningarna utgjort ett led i en upprepad kränkning av målsägandens integritet. Det måste dock enligt domstolen vara fråga om sådan brottslighet som ingår i fridskränkningsbrottets brottskatalog.77

Gärningar som inte utgör brott kan däremot aldrig ingå i gärningsbeskrivningen för fridskränkningsbrotten då det skulle strida mot legalitetsprincipen. Åklagaren kan således inte åberopa icke-straffbara gärningar ens som bevisfakta för att de brottsliga gärningarna varit ett led i en upprepad kränkning.78 I det just nämnda rättsfallet (då bestämmelsen lydelse tolkades så att fler brottsliga gärningar än de som var uppe till bedömning krävdes) lyfte Högsta domstolen fram detta genom att påpeka att de integritetskränkningar som krävs för att bestämmelsen ska vara tillämplig inte kan bestå i handlingar som i och för sig inte är straffbara, till exempel nedsättande tal eller nedlåtande beteende, då detta skulle leda till att sådana åtgärder i själva verket bli straffbara. Omständigheter av detta slag kan dock påverka straffvärdet.

Huruvida sådana brott som domstolen dömer särskilt för samtidigt som den dömer för fridskränkningsbrott, till exempel våldtäkt, kan beaktas inom bedömningen av om det är fråga om en upprepad kränkning framgår inte av förarbetena. I doktrin har uttalats att det vore rimligt då det visar ett mönster i gärningspersonens handlande och leder till att bestämmelsens syfte uppnås.79Vad gäller preskriberade gärningar gäller däremot motsatsen.80

Ägnade att allvarligt skada personens självkänsla

Detta rekvisit är avsett att uttrycka en viss kvalificering av de brottsliga gärningarna, även om de flesta brott som ingår i

77 Se också RH 2006:29 där frågan om hur tidigare lagföringar kan påverka bedömningen av upprepad kränkning behandlas. 78 Bäcklund m.fl., a.a. 79 Andersson, M., a.a. s. 262, Burman, a.a. s. 186 ff. och Jareborg m. fl., a.a. s. 68. 80 Jareborg m.fl., a.a. s. 66 och Andersson, M., a.a. s. 297 f.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

brottskatalogen typiskt sett innebär att självkänslan hos den utsatta personen skadas. Genom att självkänslan ska skadas allvarligt är avsikten att uttrycka en viss kvalifikation – självkänslan ska helt enkelt typiskt sett skadas mer än vad som är fallet vid ett enda integritetskränkande brott. Om fråga är om lindriga brott kan det ske till exempel genom att gärningen ingår i ett mönster som sammantaget leder till att den utsatta bryts ned. Vid bedömningen ska hela den utsattas situation beaktas. Att det ska vara fråga om gärningar som är ägnade att allvarligt skada personens självkänsla innebär att någon skada inte behöver uppstå i det enskilda fallet; det är tvärtom tillräckligt att gärningarna typiskt sett leder till att självkänslan skadas allvarligt.81 Det är med andra ord fråga om ett abstrakt faredelikt. Att något är ägnat att leda till en viss följd är ungefär detsamma som att det duger till att under plausibla omständigheter leda till en viss typ av följd – i detta fall att personens självkänsla skadas på ett allvarligt sätt.82

I Fridskränkningsutredningens praxisgenomgång (SOU 2011:85) framkom att sådana omständigheter som återkommande beaktas i detta avseende är om övergreppen ägt rum i hemmet, en plats där man normalt ska kunna känna sig trygg, om gärningarna haft förnedrande inslag samt målsägandens utsatta belägenhet såsom social isolering, beroendeförhållande till gärningspersonen och underlägsenhet beträffande fysisk styrka. Även faktorer som att brottsoffret varit betydligt yngre än gärningspersonen kan påverka bedömningen. Vid grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning mot vuxen beaktas även om kränkningar skett i närvaro av egna eller gemensamma barn.83

Sammanfattningsvis ligger det nära till hands att förstå bestämmelsen på så sätt att kravet på att kränkningen ska vara upprepad tar sikte på just det upprepade och systematiska, medan ägnat att-rekvisitet tar sikte på de omständigheter som visar den särskilda utsattheten, det vill säga kontexten.

81Prop. 1997/98:55 s. 133. Se NJA 2003 s. 144 för ett exempel där denna helhetsbedömning kommer till mycket tydligt uttryck (genomgås nedan). I doktrin har ifrågasatts om detta rekvisit i tillräcklig grad beaktas av domstolarna, se Lernestedt, Brottsoffergörande och deliktskonstruktion. Exemplet ”ägnat att” vid fridskränkningsbrott enligt BrB 4:4 a samt densamme, Vad innebär det att det inte ”råder oklarhet” kring hur ett visst rekvisit ska tillämpas? Några tankar kring en SOU rörande BrB 4:4 a, Blendow Lexnowa expertkommentar, straffrätt mars 2012. 82 Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 101. 83SOU 2011:85 s. 81.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

Gärningspersonens uppsåt

Fridskränkningsbrotten kräver uppsåt. Att det är fråga om ett upprepat handlande måste således täckas av gärningspersonens uppsåt. Vad gäller att det ska vara en kränkning av offret och att gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla krävs dock endast att gärningspersonen har uppsåt i relation till de faktiska omständigheterna som domstolen lägger till grund för sin bedömning. Värderingen av om det varit fråga om kränkande gärningar som varit ägnade att allvarligt skada offrets självkänsla görs alltid av domstolen oavsett gärningspersonens egna värderingar och syften.

Några processuella spörsmål och ett par nedslag i praxis

I förarbetena till bestämmelsen framhålls att den föreslagna brottskonstruktionen borde leda till förenkling vad gäller att enskilda gärningar måste preciseras till tid och rum. Regeringen konstaterade också att det redan hade skett en utveckling att betrakta flera likartade brott som en enhet. För ansvar enligt 4 kap. 4 a § brottsbalken krävs således inte att de enskilda gärningarna individualiseras och preciseras vad avser exakt tid och plats. Detta påverkar dock inte åklagarens bevisbörda för att det åberopade förfarandet faktiskt har ägt rum.84 Lagrådet pekade särskilt på detta i sitt yttrande över bestämmelsen och anförde att ”Det synes tillfredsställande att i en sådan situation kunna döma till ansvar för de skilda gärningarna – som i och för sig måste vara styrkta om än inte preciserade till antal, tid eller plats – såsom för ett brott (jfr i lagrådsremissen åberopade uttalanden av Nils Jareborg och Dag Victor).”85

Högsta domstolen har i viss mån accepterat detta i bland annat NJA 2004 s. 437 och där uttalat att till grund för fällande dom kan det vara godtagbart att lägga, ”förutom vissa detaljerat beskrivna och tidsbestämda gärningar, ytterligare gärningar av likartat slag som

84Prop. 1997/98:55 s, 80 f. med hänvisning till NJA 1991 s. 83. 85 Se Lagrådets yttrande i prop. 1997/98:55 s. 205 f. (bilaga 11), med vidare hänvisningar till att en sådan ordning också accepterats av Högsta domstolen i NJA 1992 s. 446 och NJA 1991 s. 83. De resonemang som avses finns i Jareborg, Straffrättens gärningslära s. 213 ff. och Victor, Den åtalade gärningen – några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningar s. 254. Propositionstexten är i detta avseende utformad på ett mycket diskutabelt sätt, se Ulväng, Brottslighetskonkurrens. Om relationer mellan regler och fall s. 324 vid not 752.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

begåtts under en viss tidsperiod och där det hålls mera öppet exakt tidpunkt, plats och kanske även tillvägagångssätt för respektive gärning (jfr NJA 1991 s. 83).”86

Sett till bestämmelsens syfte och de uttalanden som finns i förarbetena är det mycket tydligt att bestämmelsen är avsedd att träffa också de fall då fråga är om gärningar som sedda var för sig är relativt lindriga, till exempel om de ingått i ett mönster som sammantaget lett till att offret brutits ned. Syftet med att införa brottet var att åstadkomma en generell straffvärdehöjning för den här typen av gärningar även i de fall då grovt brott inte bedöms föreligga.87 Det finns dock indikationer som tyder på att bestämmelsen inte alltid tillämpas på detta sätt.88 Detta behandlas vidare i nästa kapitel.

Ett rättsfall som mycket tydligt ligger i linje med intentionerna bakom lagstiftningen är NJA 2003 s. 114. I detta fall var det fråga om tre gärningar begångna under tiden 2000 till den 15 september 2002 samt därtill ett okänt antal tillfällen under samma tid vid vilka den tilltalade uppsåtligen tillfogat målsäganden smärta genom att tilldela henne smärtande slag mot kroppen, företrädesvis mot axelpartierna. Våldet vid de tre specificerade gärningarna hade bestått av att den tilltalade:

1. hade uppträtt hänsynslöst mot sin hustru och ofredat henne

genom att kasta ett glas juice på henne när hon satt med deras yngsta barn i knät,

2. uppsåtligen tillfogat henne smärta och ömhet och svullnad

genom att ta tag i hennes nacke, sparka henne på ena skinkan och benen, samt tilldela henne ett knytnävsslag som träffat i högra nack- och axelpartiet och

86 I gärningsbeskrivningen angavs att två personer under tiden den 1 januari 2000 till den 4 november 2003 i den gemensamma bostaden på Kopparvägen 37 i Falun vid många tillfällen förolämpat sin dotter Z., född år 1986, genom att kalla henne slampa och hora och liknande kränkande tillmälen. De har under samma tidsperiod tillsammans och i samförstånd hotat och misshandlat Z, bland annat genom att utföra de därefter uppräknade gärningarna (a–h). I den praxisgenomgång som gjordes i SOU 2011:85 fann utredningen att i nästan 60 procent av de fällande domarna avseende grov kvinnofridskränkning bestod gärningarna delvis av opreciserade gärningar, se s. 86. 87Prop. 1997/98:55 s. 76 och 131. 88 T.ex. hade några remissinstanser efter Fridskränkningsutredningen (SOU 2011:85) påpekat att upprepade fall av mindre allvarlig brottslighet sällan bedöms utgöra grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning om inte ett allvarligare brott också innefattas. Regeringen framhöll ”att det emellertid är uppenbart att också upprepade fall av de minst allvarliga brotten sammantaget ska kunna utgöra ett fridskränkningsbrott om gärningarna är ägnade att allvarligt skada offrets självkänsla.”, se prop. 2012/13:108 s. 10.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

3. uppsåtligen tillfogat henne smärta genom att trampa på hennes

ena fot, tilldela henne ett knytnävsslag mot axel/halsregionen, knuffa omkull henne på golvet och ta strupgrepp på henne och klämma åt, samt i samband med misshandeln uttala att han skulle döda henne, vilket varit ägnat att framkalla allvarlig fruktan hos henne för hennes säkerhet till person.

Domstolen fann att det varit fråga om ett flertal kränkande övergrepp med ett tidsmässigt samband. Även om endast den sistnämnda gärningen (3) kunde anses vara av allvarligare slag ansåg domstolen att övergreppen hade varit så många att antalet klart översteg vad som bör krävas för att kränkningen av den utsattas integritet skulle anses vara upprepad. Frågan om gärningarna därtill varit ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla skulle enligt domstolen besvaras med beaktande av hela målsägandens situation, och här lade domstolen vikt vid att hon nyligen hade kommit till Sverige, att hon saknade kunskaper i svenska språket och varit ensam hemma med små barn. Målsäganden hade heller inget socialt nätverk och utredningen visade också att våldsutövaren inte gjort några ansträngningar för att få henne att komma in i det svenska samhället och att han på olika sätt försökte styra och begränsa hennes kontakter

med omvärlden. Det stod därför klart att kvinnan varit mer eller

mindre utlämnad åt honom. Gärningarna var därför ägnade att allvarligt skada hennes självkänsla. Domstolen instämde också i underinstansernas bedömning vad gällde påföljd – fängelse i tio månader (då var minimistraffet sex månader).

Högsta domstolen har i NJA 2004 s. 437 uttalat att ansvarspåståenden som den tilltalade frias från inte kan vägas in vid bedömningen av gärningarnas straffvärde, men att domstolen är oförhindrad att i sin straffmätning beakta andra omständigheter vid brotten, och även sådana som inte framgår av gärningsbeskrivningen. I det rättsfallet lade domstolen vikt vid att misshandelsbrotten förstärkts genom kränkande tillmälen samt genom sparkar. På detta sätt uppfylls enligt domstolen lagens intention att det kan göras en helhetsbedömning av den kränkta personens situation vid åtal för fridskränkningsbrott.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

Sammanfattande bedömning

I bedömningen av om fridskränkningsrekvisiten är uppfyllda är det möjligt att beakta beteenden som utgör psykiskt våld. Ett exempel på detta är det ovan nämnda rättsfallet NJA 2003 s. 114 där Högsta domstolen lade vikt vid att gärningspersonen på olika sätt hade försökt styra och begränsa målsägandens kontakter med omvärlden, det vill säga en slags social isolering. Olika kränkande tillmälen och nedvärderande omdömen kan beaktas i straffvärdebedömningen. För att detta ska vara möjligt krävs dock att gärningspersonen begått flera brottsliga gärningar. Som sådant är därför inte psykiskt våld kriminaliserat genom fridskränkningsbestämmelsen. Det finns därtill ett antal omständigheter som talar för att bestämmelsen i praktiken inte ger det skydd den från början var avsedd att ge. Detta utvecklas i nästa kapitel.

7.2.4. Olaga förföljelse

Bestämmelsen om olaga förföljelse infördes i 4 kap. 4 b § brottsbalken 2011 och har därefter ändrats endast på så sätt att ytterligare brott har tillfogats till brottskatalogen. För ansvar enligt bestämmelsen krävs att gärningspersonen har förföljt en och samma person genom vissa i bestämmelsen angivna brottsliga gärningar (brottskatalogen stämmer överens med de för fridskränkningsbrotten samt hedersförtryck). För straffansvar krävs också att var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet. Bedömningen av det sistnämnda rekvisitet ska ske på samma sätt som vid fridskränkningsbrotten (se just ovan). På samma sätt som vid fridskränkningsbrotten och vid hedersförtryck skapas således brottet olaga förföljelse genom att gärningspersonen begår flera brottsliga gärningar mot en och samma person. Med förföljelse avses dels att någon vid upprepade tillfällen på ett mycket påträngande eller annars besvärande sätt söker kontakt med en person mot dennes vilja, dels att någon upprepat angriper, plågar, terroriserar eller utsätter en annan person för obehag, till exempel genom att begå brott mot denne.89 Flera brott måste således vara uppe till domstolens prövning samtidigt. Ansvar förutsätter uppsåt, men det är endast de faktiska omständigheterna som domstolen lägger till

89Prop. 1987/88:137 s. 20 och prop. 2010/11:45 s. 72 samt NJA 2013 s. 1227.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

grund för bedömningen att gärningarna utgjort ett led i en upprepad kränkning av personens integritet som behöver täckas av uppsåtet. Något syfte att personen ska förföljas krävs inte.90

Också vid detta brott kan det för fällande dom vara godtagbart att, förutom vissa detaljerat beskrivna och tidsbestämda gärningar, lägga gärningar av likartat slag som begåtts under en viss tidsperiod och där det hålls mera öppet exakt tidpunkt, plats och kanske även tillvägagångssätt för respektive gärning.91 Om förutsättningar finns att både döma för ett fridskränkningsbrott och olaga förföljelse är utgångspunkten att domstolen ska döma för det förstnämnda brottet.92 Även hedersförtryck konsumerar olaga förföljelse.

I NJA 2013 s. 1227, där den tilltalade ringt till den utsattas hemtelefon, skickat SMS och återkommande vistas i närheten av hennes bostad, uttalade Högsta domstolen att förhållanden som ligger utanför de åtalade gärningarna kan ha betydelse för om gärningarna sammantaget ska bedömas som olaga förföljelse. De isolerade gärningarna som domstolen funnit bevisade måste således alltid ses i ljuset av de förhållanden under vilka de har ägt rum (punkt 17 i domskälen). Bedömningen av rekvisiten ska ske med beaktande av den utsattas hela situation. I det aktuella fallet konstaterar domstolen att den tilltalade tidigare dömts för såväl överträdelse av kontaktförbud som olaga hot, att han beträffande de i målet aktuella gärningarna i stort sett dagligen befunnit sig i närheten av den utsattas bostad under en dryg månad och att hon bedrev näringsverksamhet i anslutning till bostaden och därför också var där. Han kontrollerade och fotograferade bilar som hade parkerats i närheten av hennes hem samt bröt mot ett kontaktförbud som meddelats gentemot målsägandens nya pojkvän. Slutsatsen blev därför att det var fråga om förföljelse och att var och en av gärningarna hade utgjort ett led i en upprepad kränkning av den utsattas integritet.

Sammanfattande bedömning

Om gärningspersonen förföljer målsäganden genom att begå redan straffbara gärningar kan det psykiska lidande som ett sådant

90Prop. 2010/11:45 s. 76 ff. och Jareborg m.fl., a.a. s. 68 f. 91 A.prop. s. 77. 92 A.prop. s. 68 f.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

systematiskt förfarande beaktas i bedömningen av om var och en av gärningarna har utgjort ett led i en upprepad kränkning av den utsattas integritet. Enligt vad Högsta domstolen uttalat i NJA 2013 s. 1227 kan förhållanden som ligger utanför de åtalade gärningarna ha betydelse för om gärningarna sammantaget ska bedömas som olaga förföljelse. De isolerade gärningarna som domstolen funnit bevisade måste således alltid ses i ljuset av de förhållanden under vilka de har ägt rum. Detta innebär att det finns möjligheter att beakta målsägandens hela situation vid olaga förföljelse. För att detta ska vara möjligt krävs dock att gärningspersonen, precis som vid fridskränkningsbrott, begått flera brottsliga gärningar. Som sådant är därför inte psykiskt våld kriminaliserat genom bestämmelsen om olaga förföljelse.

7.2.5. Hedersförtryck

Sedan den 1 juni 2022 finns brottet hedersförtryck i 4 kap. 4 e § brottsbalken. Brottet är uppbyggt med fridskränkningsbrotten som förebild och i paragrafen föreskrivs straffansvar för den som begår upprepade brottsliga gärningar mot en person med ett visst hederssyfte. Brottskatalogen är densamma som för fridskränkningsbrotten och även de särskilda fridskränkningsrekvisiten ingår i den nya brottstypen. Rekvisiten ska förstås på samma sätt i de båda lagrummen.93 Den tillkommande förutsättningen för straffansvar är att ett motiv för gärningarna ska ha varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder. Rekvisitet ska förstås på samma sätt som motsvarande rekvisit i den särskilda straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 10 brottsbalken.94

Med heder avses en sådan kollektivt präglad heder som kännetecknas av starka patriarkala eller heteronormativa föreställningar och att familjens eller släktens anseende, ställning eller liknande är beroende av de individuella medlemmarnas handlande, till exempel kvinnliga familjemedlemmars kyskhet och oskuld samt deras faktiska och påstådda beteende i förhållande till sådana ideal. Hedersmotivet behöver inte ha varit det enda eller ens det huvudsakliga motivet för gärningarna för att bestämmelsen ska

93Prop. 2021/22:138 s. 38. 94 A.prop. s. 39.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

kunna tillämpas, det räcker att ett motiv har varit hänförligt till heder.95

Sammanfattande bedömning

Om en gärningsperson begår flera brottsliga gärningar mot samma målsägande och ett motiv för gärningen varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder kan visst psykiskt våld beaktas inom ramen för bedömningen av fridskränkningsrekvisiten. Isolerat sett är därför inte psykiskt våld kriminaliserat genom hedersförtryck.

7.2.6. Olaga hot

Straffansvar för olaga hot och grovt olaga hot föreskrivs i 4 kap. 5 § brottsbalken som har följande lydelse.

Den som hotar någon annan med brottslig gärning på ett sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen eller annans säkerhet till person, egendom, frihet eller frid, döms för olaga hot till böter eller fängelse i högst ett år.

Om brottet är grovt döms för grovt olaga hot till fängelse i lägst nio månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas

1. om hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller annars har varit av allvarligt slag, eller

2. om gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art.

Kort historik

I tiden före brottsbalken fanns en bestämmelse som tog sikte på resande av livsfarligt vapen som inte innefattade misshandel eller försök till misshandel (14:15 andra stycket SL). Det fanns också en bestämmelse som tog sikte på den som hotade annan muntligen eller skriftligen med misshandel eller brottslig gärning. För straffansvar

95 A.st. med vidare hänvisning till prop. 2019/20:131 s. 104.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

krävdes också att hotet skett på ett sådant sätt eller under sådana omständigheter att det på objektiva grunder fanns anledning att befara att hotet skulle verkställas (15:23 SL). Enligt Straffrättskommittén ansågs dock bestämmelserna utgöra ett otillräckligt skydd för den som utsattes för hot. Särskilt problematiskt ansågs att det fanns ett krav på att hotet skulle ske på sådant sätt eller under sådana omständigheter att anledning fanns att befara att hotet skulle verkställas. Även åtalsreglerna ansågs vara mindre ändamålsenliga. Behovet av en förändring ansågs också få stöd av att det i ett antal motioner hade framhållits att skyddet var för svagt i de fall där en ”hustru opåtalt kunde utsättas av upprepat hot från mannens sida för att slutligen bliva offer för ett grovt våldsdåd.”96

Straffrättskommittén föreslog en samlad brottsbeteckning –

olaga hot – för vissa fall av hot oavsett om hotet används såsom medel

för ett tvång eller utan ett sådant syfte. Målet var att bereda ett bättre straffrättsligt skydd för vissa angrepp mot enskild persons känsla av trygghet till liv, hälsa eller egendom. Av detta skäl ansågs brottet vara ett fridsbrott. Det som straffbelades var dels att resa livsfarligt vapen mot någon eller att på annat sätt hota annan med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla fruktan för hans eller annans liv, hälsa eller välfärd. Straff skulle också träffa den som tillfogar annan lidande medelst otillbörligt hot att åtala eller angiva någon för brott eller att om någon lämna meddelande, ägnat att medföra synnerligt men. Målet var att utvidga det straffbara området, men samtidigt se till att hot om våld som från den hotades sida framstod som helt ofarligt, föll utanför det straffbara området. Den mest betydande förändringen var att kravet på att det objektivt sett förelåg anledning att befara att hotet skulle verkställas utgick till förmån för en bedömning av om hotet är ägnat att hos den hotade framkalla allvarliga farhågor att hotet ska verkställas. Enligt kommittén innebar förslaget också ”större möjligheter än gällande lag att taga hänsyn till andra förutsebara yttringar av gärningspersonens farlighet än dem som direkt sammanhänga med den åtgärd som avses med det framställda hotet.”97

Huruvida gärningspersonen hade för avsikt att fullfölja hotet var inte avsett att inverka på frågan om gärningen var straffbar eller inte men skulle kunna få betydelse för straffmätningen. Genom

96SOU 1953:14 s. 163 f. 97 A.bet. s. 164 f.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

uttrycket ”fruktan för hans eller annans liv, hälsa eller välfärd” var avsikten att tydliggöra att hotet skulle avse antingen våld å person, som inte framstår såsom helt lindrigt, eller åstadkommande av annan skada å person eller egendom som skulle medföra lidande, kännbar förlust eller betydande olägenhet för den drabbade. Hotet måste ha kommit till den hotades kännedom, men behövde inte vara riktat mot den hotade. Hotet kan också gälla åtgärder mot tredje person. Med det andra ledet ”tillfogar annan lidande medelst otillbörligt hot att åtala eller angiva någon för brott eller att om någon lämna meddelande, ägnat att medföra synnerligt men” var avsikten främst att träffa så kallade skandaliseringshot.98

Det kriminaliserade området avgränsades genom kraven att hotet skulle vara otillbörligt samt tillfoga lidande. Med otillbörlighetsrekvisitet var syftet att från det straffbara området utesluta de fall där gärningen på grund av en intressekollision eller andra omständigheter framstod som försvarlig eller på annat sätt ursäktlig. Genom kravet att hotet skulle tillfoga annan lidande föll de fall där effekten av gärningen visserligen kan betecknas som en olägenhet eller ett obehag för den förfördelade, men inte som ett lidande, utanför det straffbara området.99

Straffrättskommittén ansåg inte att det var nödvändigt att införa en särskild straffskala för det fall brottet var grovt, till exempel för att det riktats mot en nära anhörig. Sådana omständigheter fick i stället beaktas vid straffvärdebedömningen inom ramen för den enhetliga straffskalan. Slutligen föreslog kommittén att olaga hot skulle läggas under allmänt åtal, dock under förutsättning att åtal ansågs påkallat ur allmän synpunkt.100

I den efterföljande propositionen konstaterades att det framlagda förslaget nära anslöt till ett förslag som lagts fram 1952. Detta förslag hade redan varit föremål för remissbehandling och just utvidgningen av det straffbara området hade fått blandat bemötande. Remissinstanserna hade uttryckt en oro inför att lagändringen skulle ställa mycket stora krav på rättstillämparen, men i det stora hela fann remissinstanserna att fördelarna med förslaget övervägde. I remissyttrandena avseende kommitténs förslag om olaga hot

98 A.bet. s. 165. 99 A.bet s. 166. 100 A.st.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

tillstyrktes eller lämnades förslaget däremot i allmänhet utan erinran.101

Departementschefen anslöt sig med viss tvekan till kommitténs förslag att de dåvarande bestämmelserna borde skärpas. Gällande den mest väsentliga nyheten i kommitténs förslag, nämligen att det för ansvar skulle vara tillräckligt att hotet varit ägnat att hos den hotade framkalla farhågor att hotet skulle verkställas, ansåg densamme att det synes riktigt att i större utsträckning beakta hur hotet påverkat den hotade själv. En kvalificering borde dock ske på så sätt att den hotades fruktan för att hotet kommer att verkställas skulle vara allvarlig. Att resa vapen fick, trots att det inte är annat än ett exempel, kvarstå i lagtexten, men livsfarligt fick utgå som förstärkningsord och i stället för liv, hälsa eller välfärd föreslog departementschefen att ”säkerhet till person eller egendom” borde användas. Det andra ledet i förslaget, som avsåg att kriminalisera skandaliseringshot, upptogs dock inte eftersom stadgandena om utpressning och ärekränkning fick anses ge tillräckligt skydd.102

Den nuvarande lydelsen

Bedömningen av om ett hot varit ägnat att framkalla allvarlig rädsla hos den hotade utgår från de faktiska förhållandena och görs utifrån hur situationen framstått från den hotades synpunkt. Av betydelse är bland annat vilka åtgärder som avses med hotet, sättet på vilket hotet uttalas, parternas relation till varandra, hur gärningspersonen agerar i övrigt och vad den hotade känner till om gärningspersonens agerande sedan tidigare. Det bör normalt krävas att hotet avser ett brott som inte är helt lindrigt. Hotet kan uttalas till en annan person om det är tänkt och möjligt att offret ska få veta om det. För straffansvar krävs inte att den hotade verkligen blir rädd (kravet är ju ägnat att), men om det varit uppenbart för den hotade att hotet inte var allvarligt menat är det inte fråga om olaga hot. Även fall där det är likgiltigt för den hotade om gärningen realiseras eller inte är uteslutna från straffansvaret. Hotet kan också gälla åtgärder mot en tredje person. Genom kravet på allvarlig rädsla ställs krav på att hotet måste vara i viss mån kvalificerat.103

101Prop. 1962:10 del B s. 109. 102 Prop. 196210 del B s. 111 f. 103 Bäcklund m.fl., Brottsbalken, (1 juli 2021, version 19, JUNO) kommentaren till 4 kap. 5 §.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

Bestämmelsen ändrades 1993 då en särskild straffskala för grovt brott tillkom (fängelse i lägst sex månader och högst fyra år).104 I propositionen upprepas att brottet är ett fridsbrott som ger ett straffrättsligt skydd för vissa angrepp på enskild persons känsla av trygghet till person och egendom. Det framhålls också att olaga hot är ett angrepp på den personliga integriteten och att staten har en skyldighet att reagera strängare på sådana angrepp än vad som varit fallet. Departementschefen framhåller att svåra fall av olaga hot ibland kan utvecklas till psykisk terror och medföra svårt lidande samt att det vid sådan brottslighet bör kunna dömas till ett mycket strängt straff.105

För att ett olaga hot ska bedömas som grovt bör det enligt förarbetena krävas att brottet i betydande grad skiljer sig från ”normala” fall av olaga hot. Vid bedömningen kan ledning sökas från de kvalifikationsgrunder som kommer till uttryck i misshandelsparagrafen. Faktorer som kan vara av betydelse, förutom hotets innebörd och hur akut det framstår, är om hotet riktats mot någon som befinner sig i en särskilt skyddslös ställning, om det är fråga om upprepade allvarliga hot eller om gärningspersonen på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet. Svåra fall av olaga hot kan utvecklas till psykisk terror och medföra svårt lidande. I dessa fall, samt då gärningspersonen på annat sätt visat särskild hänsynslöshet eller råhet, bör enligt förarbetena den grova formen av brottet användas. Några kriterier fördes dock inte in i lagtexten.106

Därefter ändrades paragrafen dels 2016 på så sätt att kvalifikationsgrunder och en särskild brottsbeteckning för grovt brott infördes, dels 2017 genom att straffskalan för grovt olaga hot ändrades till fängelse i nio månader och högst fyra år.107 Slutligen ändrades lagtexten 2019 på så sätt att exemplet med att lyfta vapen togs bort och att hotet ska vara ägnat att framkalla allvarlig rädsla i stället för allvarlig fruktan. Därtill gjordes det straffbart att hota om brottslig gärning som innebär angrepp på någons frid eller frihet.

104 SFS 1993:207. Prop. 1992/93:141 och bet. 1992/93:JuU16. 105Prop. 1992/93:141 s. 30 f. 106 A.prop. s. 31. Se också NJA 2008 s. 1010. Intressant nog har regeringen i samband med straffskärpningar av såväl grovt olaga tvång som grovt olaga hot framhållit att brotten dels kan hänföras till kärnområdet för de allvarliga våldsbrotten, dels innefattar sådana angrepp på enskildas fysiska integritet att intresset av en höjd straffnivå kan göra sig särskilt gällande, se prop. 2016/17:108 s. 30. 107 SFS 2016:508, prop. 2015/16:113 och bet. 2015/16:JuU16 samt SFS 2017:332, prop. 2016/17:108 och bet. 2016/17:JuU14.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

Avsikten var att hot om att utsätta någon för vissa mer allvarliga och integritetskränkande brott enligt 4 kap. skulle omfattas av straffansvaret.108

Inför lagändringen 2016 hade föreslagits i betänkandet att det vid gradindelningen särskilt skulle beaktas om gärningen hade innefattat allvarligt hot som orsakat svårt psykiskt lidande eller riktats mot någon i en särskilt skyddslös ställning, om gärningen hade utförts med understöd av skjutvapen, sprängämne, vapenattrapp eller annat sådant hjälpmedel, om gärningspersonen hade anspelat på ett våldskapital, eller om gärningen annars hade varit av särskilt farlig art.109 Att fråga har varit om allvarligt hot som orsakat svårt psykiskt lidande eller att hotet hade riktats mot någon i en särskild skyddslös ställning ansågs i princip utgöra en kodifiering av tidigare förarbetsuttalanden och praxis.110

Regeringen stannade dock vid att det vid gradindelningen särskilt ska beaktas om hotet påtagligt har förstärkts med hjälp av vapen, sprängämne eller vapenattrapp eller genom anspelning på ett våldskapital eller annars har varit av allvarligt slag, eller om gärningen annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Gällande förslaget att det också särskilt skulle beaktas om gärningen har innefattat allvarligt hot som har orsakat svårt psykiskt lidande eller har riktats mot någon i en särskild skyddslös ställning anförde regeringen följande.

Regeringens förslag innehåller till skillnad från utredningens en kvalifikationsgrund som kan tillämpas vid allvarliga hot av skiftande slag. Det saknas därför anledning att särskilt nämna de omständigheter som omfattas av utredningens förslag i denna del. Den omständigheten att hotet har riktats mot någon i en särskilt skyddslös ställning omfattas dessutom av den av regeringen föreslagna kvalifikationsgrund som avser gärningar av särskilt hänsynslös art. Mot bakgrund av hur regeringens förslag har utformats saknas således skäl att genomföra denna del av utredningens förslag.111

108 SFS 2018:1745, prop. 2016/17:222, bet. 2017/18:KU13 och bet. 2018/19:KU2. 109SOU 2014:63 s. 249 f. 110 A. bet. s. 283. 111Prop. 2015/16:113 s. 70 ff.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

Sammanfattande bedömning

Olaga hot kräver hot om brottslig gärning men är därutöver ett abstrakt faredelikt. Till skillnad från olaga tvång behöver hotet inte leda till en effekt i det enskilda fallet. Straffansvaret är således vidsträckt och omfattar beteenden som kan kategoriseras som psykiskt våld. Enligt förarbetena bör gärningar som lett till svårt psykiskt lidande bedömas som grovt brott, liksom gärningar som riktats mot någon i en särskild skyddslös ställning. Något som däremot inte omfattas av bestämmelsens tillämpningsområde är hot om att gärningspersonen ska skada sig själv, eller hot som inte når upp till att vara hot om brottslig gärning. Bestämmelsen ger heller inget skydd mot nedvärderande, kränkande eller kontrollerande handlingsmönster.

7.2.7. Ofredande

Bestämmelsen om ofredande finns i 4 kap. 7 § brottsbalken och har sedan den 1 januari 2018 följande lydelse.112

Den som fysiskt antastar någon annan eller utsätter någon annan för störande kontakter eller annat hänsynslöst agerande döms, om gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, för

ofredande till böter eller fängelse i högst ett år.

Det straffbara handlandet består således i att utsätta någon annan för ett hänsynslöst agerande och lagtexten innehåller en exemplifierande uppräkning på handlingssätt som kan utgöra ett sådant agerande. Bestämmelsens nuvarande lydelse genomgås grundligare sist i detta avsnitt.

Enligt 4 kap. 11 § brottsbalken får ofredande som inte förövats på allmän plats åtalas av åklagare endast om målsäganden anger brottet till åtal eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Kort historik

Innan brottsbalkens tillkomst fanns en bestämmelse i SL 15:28 som i viss mån motsvarade ofredandebestämmelsen. Brottet ansågs dock

112 SFS 2017:1136.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

utgöra ett hemfridsbrott. Tillämpningsområdet var begränsat till att någon bröt hemfrid genom att slå in fönster i annans hus eller kasta in sten eller annat i annans gård, hus eller fartyg. Straffskalan var böter eller fängelse i högst sex månader. Till böter kunde den dömas som störde hemfrid genom att kasta sten eller annat å annans hus, bulta eller göra annat våld därå, eller genom att åstadkomma oljud eller oväsen i annans gård eller trädgård.113

Straffrättskommittén ansåg att straffansvaret inte borde vara begränsat vad gäller platsen för brottets förövande utan i stället vara oberoende av anknytningen till en viss lokal. Kommittén föreslog att bestämmelsen skulle omfatta den som handgripligen antastar annan eller ofredar honom genom skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende. Straffet skulle vara böter eller fängelse i sex månader. Uttrycket handgripligen antastar omfattade enligt kommittén att någon avsiktligen knuffar eller sparkar någon annan eller rycker och sliter i dennes kläder i de fall det inte är att bedöma som misshandel eller försök till misshandel. Otillbörligt närmande av kvinnor i ord eller handling skulle också kunna omfattas av bestämmelsen, liksom ”genom psykiska medel framkallad psykisk effekt, t.ex. vissa fall av skrämsel”.114

För att det skulle vara fråga om ett hänsynslöst beteende kvävdes att gärningen, enligt en vanlig värdering, kunde sägas utgöra en kännbar fridskränkning. Som exempel på ofredande nämndes att ringa någon flera gånger på natten eller att på annat sätt trakassera annan, framföra falskt meddelande om en närståendes död för att göra någon upprörd eller skrämma annan, till exempel genom nattliga spökerier.115

Några remissinstanser invände mot brottsbeskrivningen i den del ansvar föreskrevs för ”annat hänsynslöst beteende” och menade att bestämmelsen var alltför vagt avfattad, medan andra påpekade att de vanliga fallen av ofredande med psykiskt verkande medel borde komma till tydligare uttryck i lagtexten.116

Departementschefen förtydligade att brottet ofredande består av ett hänsynslöst beteende och att skottlossning, stenkastning och oljud är exempel på sådana hänsynslösa beteenden. Gällande behovet av att ytterligare förtydliga det straffbara området menade

113Prop. 1962:10 del B s. 115 f. 114SOU 1953:14 s. 135 och 169. 115 A.bet. s. 169. 116Prop. 1692:10 del B s. 116.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

densamme att begreppet inte ansågs för vagt. Eftersom uttrycket ”hänsynslöst beteende” ska läsas i förening med det både i brottsbeskrivningen och såsom brottsbenämning använda uttrycket ofredande ansåg han att syftet med stadgandet framgick tämligen klart.117

Densamme framhöll att bestämmelsens betydelse för kvinnofriden på gator och allmänna platser hade understrukits särskilt vid remissbehandlingen och att ofredande av en kvinna i syfte att nå sexuell förbindelse bör anses falla under bestämmelsen.118

Som redan framhållits i kapitel fem skärptes straffet för ofredande 1993 genom att maximistraffet höjdes från fängelse högst sex månader till fängelse högst ett år.119 I propositionen upprepas de tidigare exemplen på vad som kan utgöra ofredande, men som ytterligare exempel nämns störande av kvinnofriden, bland annat sådana trakasserier som inte var att betrakta som sexuellt ofredande.120

I propositionen återfinns även en rubrik med lydelsen ”Åtgärder för att motverka psykiskt våld” och regeringen berör här straffansvaret för psykiskt våld.121 Regeringen konstaterar att omfattande och systematiska trakasserier, till exempel vid mobbing eller annat psykiskt våld, kan utgöra sådana beteenden som är att bedöma som ofredande. Det framhålls också att ”en gärning som är att bedöma som ofredande kan rymma långvariga hänsynslösa beteenden som har ett straffvärde som i extremfall kan överstiga nuvarande straffmaximum” (som då var sex månaders fängelse). Som exempel angavs mycket omfattande och utdragen telefonterror mot en tidigare partner.122

1995 föreslog Kvinnovåldskommissionen att trakasserar skulle ingå i lagtexten då det skulle synliggöra att ofredandebestämmelsen är avsedd att träffa trakasserande beteenden som till exempel telefonterror. Genom ett sådant rekvisit skulle också tydliggöras att de mest straffvärda förfarandena, nämligen sådana handlingar som

117 Ett liknande resonemang fördes av grundlagsutskottet i samband med att Finland införde bestämmelsen om olaga förföljelse, se ovan i avsnitt 6.1.2. 118Prop. 1692:10 del B s. 117. 119 SFS 1993:207 samt prop. 1992/93:141. 120 A.prop. s. 32. 121 A.prop. s. 23, 30 och 57. 122 A.prop. s. 32.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

upprepas, omfattas av straffansvaret.123 Regeringen ställde sig dock inte bakom detta förslag med motiveringen att det fanns en risk för att det skulle leda till att en uppfattning att det inte skulle räcka med en enskild händelse för ansvar. Förslaget ansågs därför inte leda till ökad klarhet och någon förändring beslutades inte.124

Bestämmelsens nu gällande rekvisit

I det betänkande som ligger till grund för bestämmelsens nuvarande lydelse konstaterades att den fredade sfär som anses skyddsvärd kan störas på många fler sätt än vad som var aktuellt när bestämmelsen infördes i brottsbalken 1962. Exemplifieringen med skottlossning, stenkastning eller oljud ansågs föråldrad och begränsande för ett adekvat straffansvar. Bestämmelsen borde därför göras ”mer neutral i förhållande till agerandet och på ett tydligare vis omfatta alla de sätt på vilka någons frid allvarligt kan störas.” Samtidigt skulle straffansvaret endast omfatta handlingar som på något sätt kan beskrivas som ett angrepp på någon annan. Det skulle därför även fortsättningsvis krävas att det varit fråga om en kännbar

fridskränkning. För att tydligt avgränsa straffansvaret till sådana

gärningar som utgör oacceptabla fridskränkningar föreslogs i betänkandet att gärningar som är ägnade att kränka någons frid på ett kännbart sätt skulle omfattas av straffansvar.125

I betänkandet konstaterades också att bestämmelsen fick kritik redan då den infördes, på så sätt att ”hänsynslöst beteende” ansågs för vagt. Till denna kritik hade också Högsta domstolen återkommit i NJA 2008 s. 946, då domstolen anförde att det kan ”diskuteras om bestämmelsen om ofredande genom hänsynslöst beteende fyller rimliga anspråk på klar och tydlig strafflag.” Utredningen instämde i denna kritik. Ett beteende kan i stort sett vara vad som helst och lagstiftningen hade därför inte någon tydlig avgränsning.126

Regeringen tog i den efterföljande propositionen avstamp i att bestämmelsen kritiserats som för vag och otydlig sedan dess tillkomst och tillade att rättssäkerheten kräver att straff-

123SOU 1995:60 s. 293. Den lydelse som föreslogs var: Den som handgripligen antastar eller genom annat hänsynslöst beteende ofredar eller trakasserar annan, döms för ofredande till böter eller fängelse i högst ett år. 124Prop. 1997/98:55 s. 85. 125SOU 2016:7 s. 380 ff. 126 A.st.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

bestämmelser är utformade så att var och en kan förstå vad de betyder och vilka gärningar som är förbjudna. Regeringen instämde också i att exemplifieringen måste anses ålderdomlig.

Gällande utformningen av straffbestämmelsen ansåg regeringen att den, precis som utredningen föreslagit, skulle utformas som ett abstrakt faredelikt, det vill säga att endast gärningar som typiskt sett kränker någons frid, ska omfattas av straffansvaret. Detta kommer numera till uttryck i lagtexten på så sätt att det för straffansvar ska vara fråga om en gärning som är ägnad att kränka den utsattes frid på

ett kännbart sätt. Regeringen uttalar följande.

Med det avses att det är tillräckligt att gärningen typiskt sett är sådan att någons frid kränks. Det förutsätts inte för straffansvar att någon fridskränkning uppkommit i det enskilda fallet. Genom en sådan avgränsning till typiska effekter, undantas gärningar som kan vara ovälkomna, otrevliga eller obehagliga men som den enskilde rimligen ska kunna tåla. Bedömningen av om gärningen varit ägnad att kränka någons frid på ett kännbart sätt ska göras utifrån de faktiska förhållandena i det enskilda fallet och med hänsyn till den enskilda målsäganden. Av betydelse blir då förutom angreppet som sådant även omständigheterna kring det. Det innebär t.ex. att ett agerande som sker inom ramen för en hetsig och ömsesidig meningsskiljaktighet inte behöver omfattas av straffansvar medan motsvarande agerande om det sker opåkallat och överraskande i större utsträckning kan vara fridskränkande. Det bör även beaktas om agerandet riktar sig mot en särskilt sårbar person – t.ex. en person som är utsatt för trakasserier och mobbning – eller till någon som befinner sig i en beroendeställning, t.ex. ett barn till den som gör uttalandet. Även den omständigheten att agerandet sker inför publik på ett sätt som kan sägas förvärra kränkningen bör beaktas.

Regeringen ansåg också att angrepp som uppfattas först senare bör omfattas av straffansvar, och att fridskränkningar kan orsakas genom såväl angrepp på den fysiska och rumsliga sfären som genom andra angrepp som stör någons lugn, harmoni och sinnestillstånd.

Slutligen kan framhållas att regeringen bedömde att lagtexten även fortsättningsvis skulle innehålla ett antal typfall på vissa fridsstörande ageranden då detta ansågs förtydliga tillämpningsområdet.

Fysiskt antasta ansågs mer modernt än handgripligen antasta och

valdes därför (någon ändring i sak avsågs inte). En annan sorts agerande som kan vara ägnat att kränka någons frid ansågs vara upprepade och oönskade eller störande kontakter och slutligen användes hänsynslösa ageranden som en mer allmänt formulerad

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

grund för att täcka in övriga straffvärda kränkningar. Exempel på sådana hänsynslösa ageranden kan vara att allvarligt skrämma eller störa någon genom till exempel höga ljud eller pyroteknik, att filma en naken person så att denne märker det eller att filma någon på ett påträngande sätt. Även mer subtila kontakter som till exempel att någon följer efter någon annan eller återkommande står utanför någons bostad kan ge uttryck för ett hänsynslöst agerande, förutsatt att förföljandet uppfattas av den som förföljs.127

Exempel på fysiska antastanden kan, utöver det exempel som redan nämnts ovan, vara att lägga krokben för någon, knuffa någon, rycka eller slita i personens kläder eller att tillfälligt hålla fast personen. Gällande störande kontakter saknar formerna för kontakterna betydelse, varför det kan vara fråga om såväl direkta kontakter vid fysiska sammanträffanden som kontakter via till exempel internet. Kontakterna kan därtill vara störande dels på grund av sitt innehåll, dels på grund av sitt antal eller på grund av när och var de sker.128

Grovt kränkande yttranden vid ett enstaka tillfälle till någon annan anses inte vara tillräckligt för att grunda straffansvar enligt ofredandebestämmelsen, om inte uttalandena framförts på ett sådant sätt att gärningen som helhet framstår som hänsynslös (se NJA 2000 s. 661 samt Högsta domstolens dom den 14 juli 2022 i mål nr B 6358-21 nedan). I brottsbalkskommentaren anförs dock, med hänvisning till att det äldre förarbetsuttalandet ovan om att falska dödsbud anses träffas av straffansvar, att innehållet i enstaka yttranden som – utan att utgöra hot om brottslig gärning – ifrågasätter någons människovärde, rätt till liv och sin trygghet eller på något annat sätt ger uttryck för hat mot någon, kan vara att bedöma som ofredande. Som exempel nämns att med emfas uppmana någon att ta livet av sig eller att framföra grova och detaljerade kränkningar av sexualiserad eller våldsam natur. För att ett sådant hänsynslöst enstaka uttalande ska vara straffbart krävs också att gärningen är ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt, och det kan enligt kommentaren till exempel vara fallet om yttrandet riktar sig mot en särskilt sårbar person, som en person som är utsatt för trakasserier och mobbning eller till någon som befinner sig i en beroendeställning (till exempel

127 Avsnittet bygger på prop. 2016/17:222 s. 59 ff. 128Prop. 2016/17:222 s. 98 f.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

ett barn till den som gör uttalandet). Även sammanhanget där yttrandet sker är av betydelse.129

Från praxis kan följande rättsfall nämnas. I RH 1983:58 dömdes en man för ofredande bestående av ovälkommen uppvaktning av en kvinna genom brev och postkort (i dag skulle mannen förmodligen dömas för olaga förföljelse).

I NJA 2000 s. 661 åtalades en manlig hyresvärd för att utanför dörren till en kvinnas lägenhet med hög röst gjort uttalanden som varit kränkande för kvinnan i fråga. Högsta domstolen fann det styrkt att mannen vid det aktuella tillfället i trappuppgången utanför kvinnas lägenhet hade riktat förebråelser mot kvinnan på grund av hennes bristande hyresbetalningar och därvid gjort för henne nedsättande uttalanden. Han hade sagt att hennes barn var horungar, att hon var den största fittan som gått i ett par skor samt att hon var en djävla hora. Domstolen uttalade följande.

För att en handling skall utgöra ofredande enligt 4 kap 7 § BrB krävs enligt lagtexten att det är fråga om ett hänsynslöst beteende. Att göra kränkande uttalanden till en annan person kan i många fall med tillämpning av 5 kap. 3 § BrB straffas som förolämpning, men för att ofredande skall föreligga krävs något mera, nämligen att handlandet med hänsyn till omständigheterna innefattat en kännbar fridskränkning.

Domstolen ansåg inte att det grova språket i kombination med anklagelserna om att den utsatte inte skötte sina barn var tillräckligt för att konstituera ofredande. Domstolen framhåller också att hyresvärden hade ett legitimt ärende – nämligen att klargöra för hyresgästen att han inte längre var beredd att acceptera hennes försumlighet vid betalning av hyra och avsåg få henne vräkt. Besöket skedde också tidigt på kvällen. Att hyresvärden var arg och talade med hög röst hade han själv medgett. Incidenten hade inte uppmärksammats av någon hyresgäst och det fanns ingen påtaglig risk för att den skulle bevittnas av någon annan. Besöket var därtill en enstaka händelse och av relativt kort varaktighet. Vid en samlad bedömning av de föreliggande omständigheterna fann domstolen därför att hyresvärdens handlande inte utgjorde ett sådant hänsynslöst beteende som krävs för straffansvar för ofredande.

I NJA 2005 s. 712 tog Högsta domstolen ställning till frågan om det kan utgöra ofredande att låta barn bevittna våld. I målet hade en

129 Bäcklund m.fl., Brottsbalken, (1 juli 2021, version 19, JUNO) kommentaren till 4 kap. 7 §.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

man vid ett stort antal tillfällen misshandlat sin hustru och därtill låtit parets barn vara närvarande så att de blivit vittnen till det upprepade våld och de hot som han utsatte hustrun för. Domstolen inleder med att konstatera att det genom sönernas berättelser stod klart att det hade varit förenat med ett starkt obehag för dem att behöva bevittna övergreppen. Det skulle dock, menade domstolen

emellertid otvivelaktigt innebära en pressad tolkning av straffbestämmelsen [om mannen] skulle anses ha gjort sig skyldig till ett ofredande. Något stöd för en sådan tolkning finns inte vare sig i lagmotiven eller i hittillsvarande praxis. Man kommer inte ifrån att en sådan tillämpning i fall av nu aktuellt slag skulle i viss mån få karaktär av en dubbelbestraffning med hänsyn till den förut återgivna straffskärpningsgrunden i 29 kap. 2 § 8 BrB. En sådan tillämpning av straffbestämmelsen skulle också kunna ge upphov till besvärliga gränsdragningsproblem i andra fall då någon haft obehag av att ha kommit att bevittna ett våldsbrott eller annat övergrepp.

Det anförda innebar enligt domstolen att det saknades tillräckliga skäl för att i rättstillämpningen utvidga utrymmet för bestämmelsen om ofredande på sådant sätt att bevittnande av våld skulle vara straffbart. Som redovisats ovan finns sedan den 1 juli 2021 en särskild kriminalisering avseende barn som bevittnar våld i 4 kap. 3 § brottsbalken.

I Högsta domstolens dom i mål B 6358-21, meddelad den 14 juli 2022, hade domstolen att ta ställning till om ett meddelande som innehöll ett fotografi på en person med en snara om halsen och texten ”du fick som du ville” utgjort ett sådant hänsynslöst agerande som kan föranleda ansvar för ofredande. Efter att ha redovisat några av de förarbetsuttalanden som har genomgåtts ovan konstaterar domstolen att ett beteende, för att kunna bedömas som hänsynslöst, även med den nya lydelsen av lagtexten på ett påtagligt sätt måste avvika från vad som är socialt godtaget. Högsta domstolen konkluderar.

Ett självmordshot, uttalat till en närstående, kan uppenbarligen ofta vara ägnat att störa mottagarens frid. I vad mån ett sådant hot också är hänsynslöst, och därmed kan medföra ansvar för ofredande, får avgöras med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Att en person uttalar att han eller hon avser att ta sitt liv kan dock i sig inte anses som hänsynslöst. Men bedömningen kan bli annorlunda om uttalandet har fällts av ren illvilja eller om det annars har utformats på ett sätt som har varit avsett att vara särskilt skrämmande och obehagligt för mottagaren.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

I avgörandet lade domstolen vikt vid att den tilltalade och målsäganden hade haft en relation fram till år 2016 samt hade två söner tillsammans. Vid tiden för gärningen tvistade de om vårdnad och umgänge och den tilltalade hade under en viss tid inte träffat sönerna och tagit mycket illa vid sig av detta. Det mejl som den tilltalade skickade kunde inte tolkas på något annat sätt än att han hotade med att ta sitt liv och att hans självmord skulle vara målsägandens fel. Särskilt mot bakgrund av att de två hade barn tillsammans ansågs mejlet vara ägnat att kränka målsägandens frid på ett kännbart sätt. Genom den bifogade bilden hade den tilltalade medvetet gett meddelandet en särskilt skrämmande och brutal utformning. Genom att ange ”well du fick som du ville” i rubrikraden var det också tydligt att han ville ge målsäganden uppfattningen att hon bar skulden för det tänkta självmordet. Vid en sammantagen bedömning ansåg domstolen att hans agerande måste betecknas som hänsynslöst. Den tilltalade dömdes för ofredande.

Sammanfattande bedömning

Många former av psykiskt våld är straffbart som ofredande. Det måste dock vara fråga om ett hänsynslöst agerande som är ägnat att kränka någons frid på ett kännbart sätt. Det gäller till exempel upprepade störande kontakter, att allvarligt skrämma någon, att stå utanför någons bostad (om det upptäcks av den ofredade) och allvarliga fall av mobbning. Numera omfattas också vissa former av självmordhot, om de framställs av ren illvilja eller har utformats på ett sätt som varit avsett att vara särskilt skrämmande och obehagligt. Ansvar för ofredande kan också bli aktuellt när det är fråga om långvariga hänsynslösa beteenden, till exempel vid mycket omfattande och utdragen telefonterror mot en tidigare partner. För straffansvar krävs också att gärningen varit ägnad att kränka den utsattes frid på ett kännbart sätt. I den bedömningen ska beaktas om agerandet riktar sig mot en särskilt sårbar person, till exempel någon som är utsatt för mobbning eller som befinner sig i en beroendeställning.

För enstaka fall av ofredande bestäms straffet i princip uteslutande till böter.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

Det tycks råda viss osäkerhet kring straffansvarets gränser när fråga är om ofredande genom elektronisk övervakning i den mening att det är oklart när brott fullbordas och vad som gäller avseende gärningspersonens uppsåt. Detsamma gäller avseende den intressekonflikt som kan uppstå mellan ett barns rätt till en personlig sfär och föräldraansvaret enligt föräldrabalken, särskilt i ljuset av att barnkonventionen blivit svensk lag.130

7.3. Förolämpning

Bestämmelsen om förolämpning har endast ändrats en gång efter att den infördes i brottsbalken och 5 kap. 3 § har följande lydelse.131

Den som, i annat fall än som avses i 1 eller 2 §, riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan döms, om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet, för förolämpning till böter.

Om brottet är grovt, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Enligt 5 kap 5 § brottsbalken gäller en särskild åtalsreglering för förolämpning. Den regeln behandlas i kapitel 11 i denna promemoria.

Kort historik

Ansvar för ärekränkningsbrotten stadgades i SL 16 kap. Redan vid sin tillkomst gav bestämmelserna upphov till meningsmotsättningar och de blev efter det starkt kritiserade i flera avseende.132

Straffrättskommittén konstaterade inledningsvis i SOU 1953:14 att en persons ära är ett sådant objekt som lagstiftningen om brott mot person avser att skydda. Begreppet ära avser å ena sidan den aktning och det anseende en person åtnjuter bland sina medmänniskor (ära i objektiv mening) och å andra sidan personens egen känsla av att vara aktad och ansedd (ära i subjektiv mening). Kränkningar av den objektiva äran utgjorde förtal och kränkningar

130 Åklagarmyndigheten, Prioriterade prejudikatfrågor 2022 s. 7. 131 SFS 2018:1745, prop. 2016/17:222, bet. 2017/18:KU13 och bet. 2018/19:KU2. 132Prop. 1962:10 del B s. 140 och Bäcklund m.fl., Brottsbalken, (1 juli 2021, version 19, JUNO) inledningen till 5 kap. med vidare hänvisningar.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

av den subjektiva äran förolämpning. Förtal omfattade enligt kommittén typiskt sett sådan beskyllning om brott eller annan gärning eller sådan uppgift om faktisk omständighet som meddelats till någon annan än den angripne och som varit ägnad att nedsätta dennes anseende inom omgivningen. Förolämpning var däremot i första hand smädliga yttranden eller skymfliga beteenden mot någon i ord eller handling. Förolämpningsbrottet kompletterade ofta förtalsbrottet på det sättet att angrepp mot någons ära i objektiv mening var att betrakta som förolämpning, om angreppet inte hade den grad av bestämdhet som kännetecknade förtal. Så gällde till exempel om angreppet endast innefattat allmänt hållna men nedsättande omdömen. Det skulle också vara förolämpning om en beskyllning framfördes till den beskyllde mellan fyra ögon.133 Även om förolämpning ofta handlar om ett yttrande eller annat meddelande till den kränkte eller till någon annan, kunde den även ha formen av en kränkande handling av annat slag, såsom en skymflig åtbörd eller beröring. Förolämpning kunde därför i vissa fall gränsa till misshandel, konstaterade kommittén.

Strafflagen innehöll vidare en särskild regel att det var en försvårande omständighet att ärekränkningen riktats mot vissa närstående. Även i strafflagen fanns en möjlighet till straffrihet på grund av så kallad intressekollision, det vill säga fall då intresset att sprida uppgiften ansågs väga tyngre än behovet av skydd mot ärekränkning, till exempel mot personer som tillhör offentligheten.134 Enligt SL 16:15 kunde ärekränkningsbrotten i regel inte åtalas av annan än målsäganden. I kommitténs förslag hade ärekränkningsbrotten dock lagts under allmänt åtal, med kravet att åtal kunde anses påkallat ur allmän synpunkt.135

Kommitténs förslag på förolämpningsbestämmelse anslöt sig i stor utsträckning till då redan gällande rätt. Den brottsbeskrivning som kommittén föreslog avseende förolämpning omfattade i första hand att kränka annans ära genom smädligt yttrande eller skymfligt beteende. Innanför det straffbara området skulle också falla sådana fall av ärekränkning som inte kunde utgöra förtal antingen därför att den nedsättande uppgiften lämnats direkt till den angripne eller för att uttalandet hade ett så obestämt innehåll att det inte kunde sägas

133SOU 1953:14 s. 177. 134 A.bet. s. 178 och 182. 135 A.bet. s. 181.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

innefatta uppgift angående viss gärning eller omständighet. Förolämpning var subsidiärt till förtal (och vanryktande; ett slags specialfall av förtal bestående av att lämna uppgift angående gärning eller omständighet som var nedsättande för en persons anseende).136

Förolämpning ansågs i enlighet med redan gällande rätt i första hand avse sådana handlingar som uteslutande var ägnade att såra annans ärekänsla, det vill säga den subjektiva äran. Det kunde röra sig om skällsord eller andra skymfliga hotelser eller beskyllningar (verbalinjurier), skymfliga åtbörder, framställningar i bild och dylikt (formalinjurier) eller föraktfull behandling av annans kropp, som att spotta på någon (realinjurier). Som kommittén framhöll skulle åtskilliga fall av realinjurier, som enligt då gällande rätt bedömts som förolämpning, enligt förslaget i stället komma att bedömas som ofredande. Det kunde enligt kommittén inte uteslutas att vissa beteenden skulle bli straffria på grund av en intressekollision. Det föreslagna stadgandet var uppdelat i två svårhetsgrader, där endast böter ingick i straffskalan för förolämpning, medan straffskalan för förolämpning, grovt brott, sträckte sig till fängelse i högst sex månader.137

I den efterföljande propositionen inledde departementschefen med att konstatera att det utmärkande för förolämpningsbrottet är att det kränkande uttalandet inte riktar sig till andra medlemmar av gruppen utan till den berörda personen själv. Kriminaliseringen avser således att skydda den enskilde mot direkta angrepp med smädliga tillmälen.138 Därefter konstaterades att det praktiska värdet av att ärekränkningar är kriminaliserade ofta kan ifrågasättas men att lagbestämmelserna borde behållas med tanke på att brotten kan skapa svåra lidanden och leda till förödande sociala skadeverkningar för den utsatta. Brotten borde därför kunna beivras i domstol. Att det naturligt nog föreligger betydande svårigheter att i lagen klart ange var gränsen ska gå mellan tillåtet och otillåtet yttrande framhålls, liksom att motstående intressen måste beaktas eftersom en kriminalisering mot obehöriga angrepp alltid innebär en inskränkning i yttrandefriheten.

Det är därför ofrånkomligt att åstadkomma en avvägning, som tillgodoser kravet på yttrandefrihet inom olika samhällsområden. Detta

136 A. et. s. 177 och 180 f. 137 A.bet. s. 213. 138Prop. 1962:10 del B s. 141.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

krav gör sig gällande med sådan styrka att det i rättspraxis blivit tillgodosett vid sidan om lagens stadganden. Det torde knappast vara möjligt att låta denna avvägning komma till ett fullständigt uttryck i lagen. Den måste bli beroende av gängse samhälleliga värderingar, som kan komma att förskjutas med samhällsutvecklingen. Ärekränkningsbrotten måste alltså, i högre grad än andra brott, bli till sin omfattning beroende på domstolens bedömande i varje särskilt fall.139

Departementschefen menade också att delvis olika synpunkter gjorde sig gällande beträffande förtal och förolämpning varför det fanns skäl att skilja dessa brottstyper åt. Lagens bestämmelser borde vara vidsträcktare vad gäller att skydda den enskilde mot direkta angrepp med smädliga tillmälen – i sådana fall borde även okvädesord och helt allmänna omdömen av kränkande innehåll kriminaliseras. Vad däremot gäller uttalanden om någon annan kräver yttrandefriheten att det kriminaliserade området endast omfattar sådana yttranden vars innehåll inte är alltför vagt.140

För att tydliggöra att det måste vara ett uttalande som riktar sig mot den berörda personen själv kom den lagtekniska utformningen att ändras något. Ansvar för förolämpning skulle inträda för den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom. Förolämpningsbrottet skulle också vara subsidiärt till förtal samt upptas i två svårhetsgrader.141

Lagrådet instämde i att svårigheterna att avgränsa de former av förtal och annan ärekränkning som bör straffbeläggas var uppenbara.

Det är många intressen som ska brytas mot varandra och någon fast reglering som ger klar vägledning för bedömningen i olika fall eller fullt ut tillgodoser alla berättigade synpunkter torde icke kunna vinnas. Skönsmässig avvägning mellan motsatta intressen måste godtagas i större utsträckning än eljest.142

Som ytterligare skäl för att kriminalisera ärekränkningar framhöll Lagrådet hänsynen till den angripnes egna känslor och att dennes psykiska balans och välbefinnande kan skadas otillbörligt genom ett sådant angrepp. Enligt Lagrådet förelåg från denna synpunkt inte så stor skillnad mellan förtal och förolämpning.143 Även Lagrådet

139 A.prop. s. 142. 140 A.prop. s. 142 f. 141 A.prop. s. 148 f. 142 A.prop. s. 423. 143 A.st.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

förespråkade att förolämpningsbrottet skulle delas in i två svårhetsgrader.144 Den lagtext som kom att föras in i brottsbalken blev den följande.

Den som smädar annan genom kränkande tillmäle eller beskyllning eller genom annat skymfligt beteende mot honom, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt 1 eller 2 §, för förolämpning till böter.

Om brottet är grovt, dömes till böter eller fängelse i högst sex månader.

Något mer om bestämmelsens nuvarande lydelse

Lagtextens lydelse ändrades 2019 efter förslag i betänkandet

Integritet och straffskydd (SOU 2016:7). I betänkandet konstaterades

att det ursprungligt angivna skyddsintresset för brottet – att skydda mot angrepp på någons ärekänsla, den så kallade subjektiva äran – framstod som förlegat. Det som i stället behövdes var ett straffrättsligt skydd för angrepp mot människors självkänsla eller värdighet.145

Det kan vara värt att nämna att Straffrättsanvändningsutredningen i sitt betänkande Vad bör straffas? (SOU 2013:38) kommit till slutsatsen att det fanns skäl att överväga om förolämpning borde avkriminaliseras. Detta eftersom skyddsvärdet för en persons ära och heder tunnats ut alltmer, vilket också kommer till uttryck genom den begränsade åtalsrätten.146

Denna slutsats ifrågasattes dock i betänkandet Integritet och straffskydd. Här poängterades i stället att en avkriminalisering riskerade att leda till att det blir helt straffritt att uttala djupt kränkande uttalanden till någon. Det är nämligen endast i undantagsfall som sådana uttalanden, förutsatt att de också innebär en kännbar fridskränkning, kan bedömas som ofredande. Om förolämpningsbestämmelsen inte fanns skulle alla övriga uttalanden som kan såra en annans självkänsla och värdighet falla utanför det straffbara området. Detta dessutom i en tid där samhällsutvecklingen varit och är sådan att tonen mellan människor, och särskilt på internet, blir allt tuffare.147 Detta låg i linje med det som Umeå universitet påpekat i sitt remissvar till Straffrättsanvändnings-

144 A.prop. s. 430 f. 145SOU 2016:7 s. 463. 146SOU 2013:38 s. 508 f. 147SOU 2016:7 s. 463.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

utredningen. Förolämpningsbrottet är ibland den enda möjliga straffrättsliga reaktionen på oönskade beteenden som till exempel mobbning, djupt kränkande tillmälen och övriga beteenden som många gånger är uttryck för maktutövning och som kan leda till svåra konsekvenser för den drabbade. Straffansvar för förolämpning behövs därför.148

Den senare utredningens slutsats blev därför inte ett förslag om avkriminalisering utan i stället att förolämpningsbrottet borde moderniseras för att bättre motsvara det skyddsintressen som är aktuella i dag: självkänsla och värdighet. Den lydelse som utredningen föreslog är den som sedermera beslutades och som återgetts ovan.149 Genom den nya lydelsen ersattes den tidigare beskrivningen av det brottsliga handlandet (kränkande tillmäle, beskyllning eller annat skymfligt beteende) med beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende. Någon ändring i sak var dock inte avsedd, men tanken var att straffansvaret skulle utvidgas något.150

Enligt utredningen borde uttalanden som endast syftar till att förarga eller reta upp någon inte omfattas av straffansvar. Det avgörande borde i stället vara om uttalandet eller handlingen kan kränka någons självkänsla eller värdighet. Det som borde komma på fråga för straffansvar ansågs vara djupt kränkande uttalanden som anspelade på någons etniska ursprung, sexuella läggning, könstillhörighet eller på något funktionshinder eller särpräglat drag i utseendet. De unika omständigheterna i det enskilda fallet, till exempel sådant som parternas normala språkbruk gentemot varandra, skulle också vara av betydelse. Ett angrepp kan framstå som opåkallat i en viss kontext men relativt harmlöst i en annan. Bestämmelsen borde enligt utredningen av detta skäl vara utformad som ett abstrakt farebrott, då det på ett förtjänstfullt sätt skulle säkerställa att endast verkligt straffbara fridskränkningar träffades av straffansvar.151

I den efterföljande propositionen instämde regeringen i utredningens utgångspunkter och slutsatser. Regeringen framhåller särskilt att kränkande uttalanden som riktas direkt till en person kan orsaka allvarligt personligt lidande hos denne. I praxis hade också

148 A.bet. s. 467. 149 A.bet. s. 469 f. 150 A.bet. s. 616. 151 A.bet. s. 470 och 616 ff.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

bestämmelsen kommit att tillämpas så att det som skyddas snarare var angrepp på någons självkänsla. Enligt regeringen var det angeläget att det blev tydligt i lagtexten att alla uttalanden och beteenden som syftar till att förarga eller reta upp någon inte omfattas av straffansvar. Det som krävs är i stället att uttalandet eller beteendet på ett mer personligt plan kan träffa den angripne. Genom att, så som utredningen föreslagit, utforma brottet som ett abstrakt faredelikt ansågs detta krav uppfyllt.152

Vad gäller om gärningen varit ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet måste, utöver själva uttalandet, hänsyn tas till sådant som parternas relation och det normala språkbruket mellan dem och om ett kränkande uttalande framstår som ett opåkallat angrepp på mottagaren. Bedömningen av frågan om gärningen typiskt sett haft en kränkande egenskap får inte bli så svepande och substanslös att man bortser från om budskapet på ett mera personligt plan träffat den angripne.153

Utmärkande för förolämpningsbrottet är således alltjämt att det riktas direkt till den berörda personen själv. Eftersom fråga är om en fridskränkning genom ett angrepp på självkänslan måste den utsatte lägga märke till budskapet. En död person kan därför inte bli förolämpad.154

Slutligen finns skäl att något uppehålla sig vid gränsdragningen mellan ofredande och förolämpning. Uttalandena om gränsdragningen är knapphändiga i förarbetena. Det enda som anges i det senaste betänkandet är att om det är fråga om uttalanden eller andra hänsynslösa ageranden som inte är så allvarliga att de kan anses kränka någon annans frid på ett kännbart sätt kan det i stället blir fråga om förolämpning, och tvärtom.155 Frågan berörs inte särskilt i den efterföljande propositionen. Uttalandet i betänkandet ligger dock nära det som Högsta domstolen uttalat i NJA 2000 s. 661. Enligt domstolen kan kränkande uttalanden mot någon i många fall straffas som förolämpning, men för att ofredande ska föreligga krävs något mer, nämligen att handlandet med hänsyn till omständigheterna innefattat en kännbar fridskränkning.

152Prop. 2016/17:222 s. 71 ff. 153 Bäcklund m.fl., Brottsbalken, (1 juli 2021, version 19, JUNO) kommentaren till 5 kap. 3 §. 154 Se t.ex. prop. 2016/17:222 s. 72. 155SOU 2016:7 s. 610 och 618.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

Att gränserna mellan ofredande och förolämpning (förvisso i de ursprungliga lydelserna) i viss mån är överlappande kommer till uttryck i pleniavgörandet NJA 2005 s. 738. I målet hade domstolen att ta ställning till om en polisman som blivit spottad rakt i ansiktet var berättigad till kränkningsersättning enligt 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Handlandet bedömdes som ofredande och frågan var om det var en kränkning av så allvarligt slag som krävs. Högsta domstolen ansåg att bespottningen, under i målet föreliggande omständigheter, fick bedömas som en hög grad förnedrande och

skymflig handling mot polismannen. Sammantaget var det därför

fråga om en så allvarlig kränkning att ersättning skulle utgå. Att domstolen använder rekvisit från förolämpningsbrottet för att motivera att det var en allvarlig kränkning vid ofredande visar möjligen att det inte är helt lätt att skilja de två brottstyperna åt.

Med hänsyn till den särskilda åtalsregleringen finns inte särskilt mycket praxis avseende förolämpning. Några rättsfall kan dock nämnas. Att som domare bryskt visa ut en part och dennes ombud ur rättssalen under förlikningsdiskussioner ansågs i NJA 1977 s. 43 inte vara förolämpning. I NJA 1989 s. 374 bedömdes att uttala ”jävla svartskalle” mot en kvinna som förolämpning. I NJA 1994 s. 557, där ”era jävla as, era jävla fascistjävlar” uttalades i samband med ett polisingripande, ansågs den tilltalade ha överskridit vad som kan godtas, även om det hos polismän i tjänsteutövning bör finnas en viss tolerans mot att personer som blir föremål för ingripande uttrycker sina känslor. Motsatt utgång blev det i NJA 2004 s. 331, där ”grisar” och ”svin” uttalades i samband med ett polisingripande. Högsta domstolen, som påpekar att sådana ord kan användas för att smäda och då föranleda ansvar för förolämpning, ansåg att den tilltalade i detta fall uttalat orden mera för att ge uttryck för egen ilska och fysisk smärta än i syfte att skymfa. Polisernas ärekänsla kunde därför inte ha blivit sårad på det sätt som krävs för straffansvar. I RH 2011:5 bedömdes att kalla en jämnårig skolelev ”jävla negerfitta” som förolämpning.

Förolämpning kan utgöra ett tryckfrihetsbrott eller yttrandefrihetsbrott enligt 7 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (TF) respektive 5 kap. 1 § yttrandefrihetsgrundlagen (YGL).

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

Sammanfattande bedömning

Sett till sin ordalydelse omfattar förolämpningsbestämmelsen många av de beteenden som räknas upp i direktiven till denna utredning. Av förarbetena till bestämmelsen framgår dock att det som bör komma på fråga för straffansvar är djupt kränkande uttalanden som anspelar på någons etniska ursprung, sexuella läggning, könstillhörighet eller på något funktionshinder eller särpräglat drag i utseendet. Det som krävs är att uttalandet eller beteendet på ett mer personligt plan kan träffa den angripne, inte bara vara något som enligt en social norm rent allmänt kan anses som förargande och olämpligt. För straffansvar krävs ju att gärningen är ägnad att kränka den andras självkänsla eller värdighet. Alldeles oavsett är vissa former av lindrigare psykiskt våld i form av kränkande uttalanden straffbara som förolämpning. Det gäller dock endast enstaka nedsättande uttalanden eller annat förödmjukande beteende. Något handlingsmönster täcks inte av straffansvaret. Det är också så att den särskilda åtalsregeln i 5 kap. 5 § brottsbalken för med sig att allmänt åtal mycket sällan väcks för förolämpning som enskilt brott. Straffansvaret för enstaka kränkande tillmälen är därför i praktiken mycket snävt. Påföljden för förolämpning bestäms därtill i princip uteslutande till böter. Sammantaget är det skydd som bestämmelsen ger i praktiken svagt för den typen av beteenden som står i fokus i denna promemoria.

Ett förslag i denna promemoria är dock att förolämpning ska läggas till i ett antal brottskataloger. Detta kommer i sig att stärka det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld.

I nästa avsnitt följer en redogörelse över på vilka sätt det finns ytterligare möjligheter att inom ramen för det rådande systemet ta hänsyn till att fråga är om ett kränkande handlingsmönster mot samma målsägande.

7.4. Övriga omständigheter av relevans

7.4.1. Straffskärpningsmöjligheterna i 29 kap. brottsbalken

Vid bedömningen av straffvärdet ska domstolen, vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp, särskilt beakta vissa

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

försvårande omständigheter enligt vad som närmare följer av 29 kap. 2 § brottsbalken. Så vitt är intressant för denna promemoria kan punkt 2, att den tilltalade visat stor hänsynslöshet, punkt 3, att den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig, punkt 7, om ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande omständighet, punkt 8, om brottet varit ägnat att skada tryggheten och tilliten hos ett barn i dess förhållande till en närstående person och punkt 10, om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder, nämnas.

Uppräkningen i 29 kap. 2 § brottsbalken är exemplifierande, varför även andra försvårande omständigheter kan påverka straffvärdet i det enskilda fallet. När bestämmelsen infördes var avsikten att uppräkningen skulle inrymma de vanligaste och mest betydelsefulla omständigheterna som brukade åberopas som särskilt försvårande. I förarbetena framhålls att flera av punkterna var allmänt hållna just därför. Det framgår också att de bör tillämpas med försiktighet.156 Flera punkter har därefter lagts till efter den ursprungliga reformen 1989 och en annan viktig förändring sedan dess är att de kvalificerande rekvisiten tagits bort eller ändrats i syfte att öka spännvidden i domstolarnas straffvärdebedömningar i allmänhet.157

Genom en lagändring 2010 byttes till exempel ordet särskild före hänsynslöshet ut mot stor i punkten 2, men fortfarande krävs att hänsynslösheten går utöver det normala, vilket innebär att det måste vara fråga om ett beteende som gått utöver vad som varit nödvändigt för att begå brottet som sådant.158 Punkten 3 tar sikte på bland annat brott som förövats mot barn, handikappade eller äldre. Att uppsåtligen utnyttja att någon har en särskild skyddslös ställning bör enligt förarbetena normalt tillmätas betydande vikt. Detta gäller särskilt övergrepp mot barn, där riskerna är särskilt stora att övergreppen kan medföra svåra och långvariga personliga

156Prop. 1987/88:120 s. 77, 81 och 84. 157Prop. 2009/10:147 s. 42 f. 158 A.prop. s. 43.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

skadeverkningar.159 I NJA 2000 s. 612, där fråga var om mycket allvarligt våld mot en liten flicka, upprepade Högsta domstolen dessa förarbetsuttalanden och fann att det på grund av att det varit fråga om så kraftigt våld mot ett barn förelåg försvårande omständigheter i en sådan omfattning att det klart gick utöver vad som redan var beaktat inom ramen för gradindelningen.160 En med denna punkt delvis överlappande punkt är nummer 8, som infördes 2003 för att tydliggöra att våld mot barn är synnerligen allvarligt.161 I förarbetena anges att såväl punkt 2, 3 och 4 förvisso kunde beaktas när det gällde brott mot barn, men att det kunde ifrågasättas om regleringen var tillräcklig. Regeringen lyfter särskilt fram att omständigheterna vid brott som begås av förälder mot barn är försvårande dels för att föräldern utnyttjat barnets skyddslösa ställning, dels för att gärningen som regel innebär att barnet också berövas sin trygghet. Hemmet är inte längre den trygga och skyddade plats det borde vara och föräldern är inte längre en person att känna tillit till. Det framhålls också att barn som bevittnar våld befinner sig i en liknande situation. Regeringen ansåg därför att det fanns anledning att ytterligare markera barns särskilda utsatthet då förövaren är närstående till barnet. Som närstående räknas främst barnets mor, far, familjehemsföräldrar och deras sambor. Även mor- och farföräldrar samt syskon till föräldrarna kan omfattas om de har en nära relation till barnet. Omständigheten ansågs vidare vara av så stor principiell betydelse för straffvärdebedömningen att den borde framgå av lagtext. I första hand är punkten tänkt att tillämpas vid våldsbrott och sexualbrott, men den kan komma att användas också vid andra brott. I propositionen nämns som exempel att en förälder hotar den andre föräldern eller inför barnen slår sönder det gemensamma hemmet.162

Punkt 7 torde främst aktualiseras vid brott som riktas mot minoritetsgrupper eller någon som tillhör en sådan grupp. Punkten är tillämplig också då motivet inte varit det enda eller ens

159Prop. 1987/88:120 s. 83. Punkten har också tillämpats av Högsta domstolen i t.ex. NJA 1992 s. 85, NJA 2003 s. 174 och NJA 2004 s. 437 (delvis överlappande med punkt 8). 160 I rättsfallet ansåg HD att det också i viss mån var försvårande att brottet framstod som ett missbruk av det särskilda förtroende som barnets mor visat genom att anförtro barnet i den tilltalades vård (jämför punkt 4). 161 Det kan noteras att det redan i strafflagen fanns bestämmelser som vid till exempel misshandel och olaga hot ledde till att om gärningen var riktad mot släkting i uppstigande led gällde en högre straffskala. 162Prop. 2002/03:53 s. 70 ff. och 111. Sådana gärningar kan numera bedömas som barnfridsbrott.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

huvudsakliga för brottet. Skyddet omfattar samtliga fall där ett motiv för brottet varit att åstadkomma en kränkning av det slag som bestämmelsen avser. Vid ett rån som utförts för att finansiera en rasistisk organisation är bestämmelsen således inte tillämplig.163Punkten utvidgades 2018 till att avse även transpersoner.164

Slutligen tar punkt 10 sikte på brott med hedersmotiv. Punkten infördes 2020. Genom den tydliggörs att domstolen vid bedömningen av straffvärdet som en försvårande omständighet kan beakta om ett motiv för brottet varit att bevara eller återupprätta en persons eller familjs, släkts eller annan liknande grupps heder.165 För tillämpningen av den särskilda straffskärpningsgrunden krävs inte att hedersmotivet varit det enda, eller ens det huvudsakliga, motivet för brottet utan det bör räcka att ett motiv för brottet varit hänförligt till heder.166

Sammanfattningsvis finns goda möjligheter att med stöd av 29 kap.1 och 2 §§brottsbalken differentiera straffvärdebedömningen vid våld i nära relationer samt i en hederskontext.

7.4.2. Det tilltagande allvaret vid upprepad brottslighet mot en och samma person

I rättspraxis har klarlagts att det förhållandet att upprepad brottslighet begås mot en och samma person kan medföra att straffvärdet vid flerfaldig brottslighet bedöms vara högre än annars. I NJA 2019 s. 238 hade den åtalade gjort sig skyldig till i vart fall hundra fall av grov våldtäkt mot barn och ytterligare omfattande grov sexualbrottslighet under en tidsperiod om cirka fyra år. Högsta domstolen uttalar att vid seriebrottslighet, där det föreligger ett tydligt samband mellan brotten, kan särskilda överväganden göra sig gällande i straffvärdebedömningen. Systematik och planering kan i vissa fall ges betydelse på så sätt att reduktionen av den samlade brottslighetens straffvärde blir något mindre än annars, vilket kan ske inom ramen för den allmänna efterkontroll som alltid ska göras (se också NJA 2018 s. 378 p. 33). Vad särskilt gäller allvarliga sexualbrott uttalar domstolen följande.

163Prop. 1993/94:101 s. 22 f. 164Prop. 2017/18:59. 165 SFS 2020:349 och prop. 2019/20:131 s. 30 ff. Upprepade gärningar som begås med sådant hedersmotiv kan numera vara att bedöma som hedersförtryck. 166 A.prop. s. 39.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

Vid bedömningen av det samlade straffvärde som allvarliga sexualbrott kan ha, måste hänsyn tas till det samband som finns mellan brotten, liksom till den systematik som har präglat dem. Inte minst gäller det när gärningsmannen under en längre tid har begått sådana brott mot en skyddslös eller närstående person. Brottsligheten kännetecknas ofta av att offret är helt utlämnat åt gärningsmannen och befinner sig i en mycket utsatt och inte sällan närmast tvångsliknande situation. Det finns därför särskild anledning att beakta brottslighetens samlade innebörd och verkningar. Det kan ofta vara så att allvaret i de enskilda brotten ökar med tiden genom att de tillkommande brotten förstärker och förlänger offrets utsatta situation. Denna typ av omständigheter bör därför få genomslag när det samlade straffvärdet av brottsligheten ska bestämmas.

I NJA 2019 s. 747 (särskilt punkt 43), där det var fråga om upprepade övergrepp i rättssak, tillägger Högsta domstolen att det förhållandet att en viss gärning upprepas mot en och samma målsägande påverkar allvaret i de enskilda gärningarna. Denna typ av tilltagande allvar kan dels beaktas vid bestämmande av straffvärdet för vart och ett av brotten, dels då straffvärdet för den samlade brottsligheten bestäms. Enligt domstolen är ett skäl för att beakta det tilltagande allvaret i gärningarna på det här sättet att domstolen då får en bättre överblick över de samlade konsekvenserna och undviker risken att straffvärdebedömningen blir mekanisk.

Också vid upprepad brottslighet mot samma person finns således goda möjligheter att höja straffvärdet, vilket ger ett indirekt starkare skydd vid sådana handlingsmönster som är centrala i denna promemoria.

7.5. Sammanfattning

Psykiskt våld, bestående av sådana gärningar som räknas upp i direktiven till denna utredning, är redan straffbara i mycket stor utsträckning. Det finns därtill goda möjligheter att beakta liknande omständigheter vid gradindelningen av brott, och om det inte kan ske i tillräcklig utsträckning därigenom, även i straffvärdebedömningen. Den fråga som därmed återstår att besvara är om det trots detta finns skäl att ytterligare stärka skyddet mot psykiskt våld. För att kunna besvara den frågan måste ytterligare undersökas vilka problem som kan identifieras i det nuvarande systemet. En sådan analys följer därför i nästa kapitel. Dessförinnan görs dock ett antal

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

nedslag i vissa näraliggande frågor som också är av betydelse för de överväganden som måste göras i promemorian.

7.6. Lagen om kontaktförbud

Ett ytterligare sätt att bemöta trakasserier mot en och samma målsägande är genom att ålägga den trakasserande personen ett kontaktförbud. Denna rättsfigur redovisas därför härnäst.

Kort tillbakablick

I 1987 års regeringsförklaring angavs att ett särskilt program för att stärka brottsoffrens ställning skulle läggas fram. En del i detta var att lagen (1988:688) om besöksförbud infördes. Genom lagen möjliggjordes att i vissa fall, där det fanns en risk för brottslighet av viss typ, förbjuda en person att ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person. I förarbetena påpekades att det förekom att män som frigivits från fängelsestraff för någon form av övergrepp mot en kvinna ibland började visa sig utanför kvinnans hem eller arbete eller ringde ett stort antal telefonsamtal till kvinnan. Dessa beteenden, som kunde beskrivas som en form av trakasserier, kunde förvisso vara straffbara som bland annat ofredande eller hemfridsbrott, men detta ansågs långt ifrån alltid eller ens oftast vara fallet. Eftersom trakasserier kan få allvarliga konsekvenser för den utsatta ansågs skyddet vara bristfälligt.167 Lagen om besöksförbud infördes därför i syfte att ge bättre skydd för dem som förföljs och trakasseras. Lagen var också ett led i strävandena att förbättra skyddet framför allt för kvinnor som utsätts för misshandel och andra övergrepp. Tanken var att lagen dels skulle ge den utsatta gruppen ökad trygghet, dels ge polisen bättre möjligheter att gripa in för att förebygga hotfulla och farliga situationer.168 Det beteende som ansågs särskilt problematiskt var vissa fall av personförföljelse som inte kunde hänföras till det straffbara området.169 Inledningsvis krävdes att målsäganden begärde ett besöksförbud, men relativt snart kom den begränsningen att tas bort. Samtidigt höjdes

167Prop. 1987/88:137 s. 7. Förslagen hade beretts i Ds 1987:13. 168 A.prop. s. 11. 169Ds 1987:13 s. 64.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

maximistraffet för överträdelse av besöksförbud från sex månader till ett år.170

Efter att flera utvärderingar visat att besöksförbudslagen inte fullt ut gett det skydd som den var avsedd att ge de utsatta beslutades om vissa utvidgningar av lagens tillämpningsområde 2003.171 I förarbetena framhöll regeringen att polis och åklagare måste ges utökade möjlighet att ingripa med tvångsåtgärder för att skydda dem som utsätts för eller riskerar att utsättas för hot, trakasserier eller våld av en närstående eller tidigare närstående person.172

Det besöksförbud som infördes 1988 hade inneburit ett förbud för någon att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denne. Om ett sådant generellt besöksförbud inte bedömdes vara tillräckligt kunde förbudet utvidgas till att avse också förbud att uppehålla sig i närheten av en annan persons bostad eller arbetsplats (så kallat utvidgat besöksförbud). I och med lagändringen 2003 kom det utvidgade besöksförbudet att utsträckas till ett större geografiskt område. Förbudet fick omfatta ett eller flera områden i anslutning till sådana platser där den andra personen hade sin bostad eller arbetsplats eller annars brukade vistas. Det fick dock inte avse ett större område än vad som var nödvändigt. Skälen för ett sådant utvidgat förbud skulle också väga väsentligt tyngre än den inskränkning i rörelsefriheten som förbudet innebar för den som förbudet avser gälla. Denna variant av besöksförbud kunde beslutas endast om den som avsågs med förbudet redan hade överträtt ett tidigare meddelat utvidgat besöksförbud.173

En ytterligare nyhet som infördes 2003 var besöksförbud avseende gemensam bostad. En person skulle kunna förbjudas att uppehålla sig i en bostad som brukades gemensamt med annan om det på grund av särskilda omständigheter fanns en påtaglig risk för att den person förbudet avses gälla kommer att begå brott mot den sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid. Denna nya typ av besöksförbud ansågs behövligt då det inte kunde anses acceptabelt att en person skulle behöva fly från sin bostad för att skydda sig.

170 Bet. 1989/90:JuU5, rskr 1989/90:65 och SFS 1989:1075. 171 SFS 2003:484. Prop. 2002/03:70 och bet. 2002/03:Ju17. Förslagen bereddes i Ds 2001:73. Utvärderingar finns i t.ex. i Brå-rapport Uppföljning av lagen om kontaktförbud (PM, 1995-05-02), Brå-rapport 1982:2 och Brå-rapport 2003:2. 172Prop. 2002/03:70 s. 24. 173 A.prop. s. 27 f.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

Utgångspunkten måste i stället vara att den kränkande får tåla en inskränkning i sin rörelsefrihet.174 Slutligen kan nämnas att regeringen nu också beslutade att frågan om det borde införas en ordning med elektronisk övervakning av besöksförbud skulle utredas vidare.175

Bestämmelser som gav möjlighet att elektroniskt övervaka personer som meddelats kontaktförbud infördes 2011.176 Denna fråga hade redan Kvinnovåldskommissionen lyft fram och med anledning av det hade Brå 1997 fått i uppgift att genomföra en förstudie om de praktiska och tekniska förutsättningarna för en försöksverksamhet med intensivövervakning med elektronisk kontroll av personer som brutit mot ett besöksförbud.177 Frågan utreddes dock vidare och det var inte förrän genom denna lagändring som elektronisk övervakning infördes. De utvärderingar som Brå och Åklagarmyndigheten genomfört hade visat att besöksförbudets brottsförebyggande funktion borde stärkas och ett antal lagändringar kom nu att genomföras.178

För det första ersattes uttrycket besöksförbud av kontaktförbud då det sistnämnda bättre ansågs spegla vad som avses med förbudet men även stämma bättre överens med hur förbudet tillämpades. För det andra infördes en uttrycklig proportionalitetsprincip i syfte att tydliggöra att varje beslut om kontaktförbud ska föregås av en bedömning av om skälen för ett förbud uppväger det intrång eller men i övrigt som förbudet innebär för den mot vilken förbudet avses gälla. För det tredje lades till i lagtexten att också brott mot någon annan persons liv, hälsa, frihet eller frid kan vägas in i riskbedömningen. För det fjärde förlängdes den tid under vilken kontaktförbud avseende gemensam bostad kan meddelas från en månad till två månader, med förlängning två veckor i taget (mot tidigare en).179

Det angavs också i lagtexten att ett beslut om särskilt utvidgat kontaktförbud skulle förenas med villkor om elektronisk övervakning om det inte fanns särskilda skäl mot det. Ett sådant beslut skulle gälla i högst sex månader och kunna förlängas med

174 A.prop. s. 29. 175 A.prop. s. 64. 176 SFS 2011:487. Prop. 2010/11:45 och bet. 2010/11:JuU5. 177SOU 1995:60 s. 197 f. och Brå-rapport, Elektronisk övervakning vid besöksförbud. Teknikens möjligheter och begränsningar (1999). 178Prop. 2010/11:45 s. 35 f. 179 A.prop. s. 37 ff.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

högst tre månader i taget. På så sätt skulle tryggheten för skyddspersonen förbättras och det särskilt utvidgade förbudets skyddsverkan förbättras. Slutligen infördes ett nytt brott: hindrande

av elektronisk övervakning, som innebär att den som uppsåtligen eller

av grov oaktsamhet hindrar att den elektroniska övervakningen kommer till stånd eller kan fortgå kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.180

Därefter ändrades 1 a § år 2014 på så sätt att det inte längre skulle krävs att risken för brott är påtaglig för att ett kontaktförbud avseende gemensam bostad ska kunna meddelas. Avsikten var att möjliggöra ett sådant kontaktförbud när risken för brott är konkret och tydlig. Ändringen motiverades av en strävan att ytterligare förebygga våld i nära relationer samt som ett led i att Sverige skulle leva upp till de krav som Istanbulkonventionen ställer i detta avseende.181

År 2018 genomfördes ytterligare ändringar i syfte att stärka skyddet mot trakasserier och förföljelse. En möjlighet att övervaka även utvidgade kontaktförbud elektroniskt infördes om den som avses med beslutet tidigare hade överträtt ett kontaktförbud. Den längsta tiden för kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning förlängdes från sex månader till ett år. Överträdelse av kontaktförbud med elektronisk övervakning blev ett särskilt brott.182

I samband med riksdagsbehandlingen av proposition 1997/98:81 tillkännagav riksdagen bland annat för regeringen att ett utvidgat kontaktförbud med elektronisk övervakning borde kunna beslutas som en förstahandsåtgärd samt att straffen för kontaktförbud borde skärpas. Dessa tillkännagivanden behandlades i prop. 2020/21:217

Skärpta straff för våld och andra kränkningar i nära relationer. Genom

denna proposition, som riksdagen sedermera beslutade, togs böter bort ur straffskalan vid överträdelse av kontaktförbud och mindre allvarliga överträdelser gjordes straffbara. Därtill kan numera också ett utvidgat kontaktförbud förenas med elektronisk övervakning även om den som förbudet avser inte tidigare har begått brott mot skyddspersonen. Slutligen togs det så kallade väsentlighetskravet för

180 A.prop. s. 49 f. och 62. 181 SFS 2013:974. Prop. 2012/13:186 och bet. 2013/14:JuU6. Förslaget hade beretts i Ds 2012:52. 182 SFS 2018:408, prop. 2017/18:81 och bet. 2017/18:JuU25. Förslagen hade beretts i Ds 2017:1.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

kontaktförbud avseende gemensam bostad och för särskilt utvidgat kontaktförbud bort, vilket innebär att skälen för att meddela dessa typer av kontaktförbud inte längre behöver väga väsentligt tyngre än det intrång eller men i övrigt som ett sådant förbud innebär för den mot vilken det avses gälla. Ändringarna motiverades med att det fanns ett behov att ytterligare förstärka skyddet mot våld och andra kränkningar i nära relationer.183

Nuvarande lydelse

I dag gäller att kontaktförbud, enligt 1 § lagen (1988:688) om kontaktförbud, får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avses skydda. Ett kontaktförbud innebär att förbud att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter denna person. Syftet med ett kontaktförbud är att förebygga situationer som kan utveckla sig i en farlig riktning för den som förbudet avses skydda.184 I riskbedömningen ska särskilt beaktas om den mot vilken förbudet avses gälla har begått brott mot någon persons liv, hälsa, frihet eller frid. Något krav på tidigare brottslighet ställs således inte upp. Beviskravet vid riskbedömningen är att det ska finnas en klar och konkret risk för brott, förföljelse eller allvarliga trakasserier. En särskilt viktig omständighet är tidigare brottslighet. Bedömningen måste göras utifrån förhållandena i det enskilda fallet.185 Det krävs också att ett kontaktförbud är proportionerligt. Sådana kontakter som med hänsyn till särskilda omständigheter är uppenbart befogade omfattas inte av ett kontaktförbud.

Det finns enligt 1 a § möjlighet att meddela kontaktförbud avseende gemensam bostad om det på grund av särskilda omständigheter finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid. Som ytterligare krav gäller att förbudet måste vara proportionerligt samt att den som förbudet avses skydda förbinder

183Prop. 2020/21:217, bet. 2021/22:JuU8. Förslagen hade beretts i SOU 2020:57. 184Prop. 1987/88:137 s. 15. 185 A.prop. s. 18 f.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

sig att medverka till att den mot vilken förbudet avses gälla i rimlig utsträckning får tillgång till sina personliga tillhörigheter.

Med stöd av 2 § kan såväl utvidgade som särskilt utvidgade kontaktförbud meddelas. Ett utvidgat kontaktförbud får meddelas om det kan antas att ett kontaktförbud enligt 1 § inte är tillräckligt. Ett sådant förbud innebär att personen inte får uppehålla sig i närheten av en annans persons bostad eller arbetsplats eller annat ställe där personen brukar vistas. Ett utvidgat kontaktförbud får förenas med villkor om elektronisk övervakning och ska, om det inte finns särskilda skäl mot det, förenas med övervakning om den mot vilken förbudet avses gälla har överträtt ett kontaktförbud tidigare.

Den som har överträtt ett utvidgat kontaktförbud får meddelas ett särskilt utvidgat kontaktförbud, vilket innebär ett förbud att uppehålla sig inom ett större område än vad som följer enligt ovan. Förbudet får omfatta ett eller flera områden i anslutning till sådana platser där den andra personen har sin bostad eller arbetsplats eller annars brukar vistas. Det får inte avse ett större område än vad som är nödvändigt. Ett beslut om särskilt utvidgat kontaktförbud ska förenas med villkor om elektronisk övervakning, om det inte finns särskilda skäl mot det och får endast meddelas om skälen för ett sådant förbud väger tyngre än den inskränkning i rörelsefriheten som förbudet innebär för den mot vilken förbudet avses gälla.

Enligt vad som följer av 4 § får kontaktförbud meddelas för en viss tid, dock längst ett år. Kontaktförbud avseende gemensam bostad får dock bara meddelas för en tid om två månader, dock med möjlighet till förlängning med högst två veckor i taget om det finns särskilda skäl. Ett kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning får förlängas med högst tre månader i taget. I övrigt får ett kontaktförbud förlängas med högst ett år i taget.

Av 24 § följer att den som bryter mot ett kontaktförbud som är förenat med villkor om elektronisk övervakning döms för

överträdelse av kontaktförbud med elektronisk övervakning till

fängelse i högst två år. Den som i övrigt bryter mot ett kontaktförbud döms för överträdelse av kontaktförbud till fängelse i högst ett år. Vid ringa brott döms till böter. Överträdelse av kontaktförbud kan ingå i fridskränkningsbrott, olaga förföljelse och hedersförtryck.

Slutligen kan nämnas att den som har meddelats ett kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning och som

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

uppsåtligen eller av grov oaktsamhet hindrar att den elektroniska övervakningen kommer till stånd eller kan fortgå döms för

hindrande av elektronisk övervakning till böter eller fängelse i högst

ett år (se 25 § men också 2 a § om skyldigheten att medverka till att den elektroniska övervakningen kommer till stånd och kan fortgå).

Sammanfattningsvis är syftet med kontaktförbud bland annat att i förväg kunna ingripa för att förhindra farliga situationer. En begäran om kontaktförbud kan ha föregåtts av omfattande trakasserier som inte har överskridit gränsen för det straffbara och ett sådant beteende kan således vara tillräckligt för att det ska finnas en sådan konkret risk som krävs för att kontaktförbud ska kunna aktualiseras. Det nu sagda innebär att psykiskt våld i form av trakasserier som i dag inte når upp till det straffbara kan bemötas med ett kontaktförbud. I förlängningen kan en överträdelse av ett sådant förbud beivras straffrättsligt, dels som ett enskilt brott, dels som ett led i till exempel ett fridskränkningsbrott.

7.7. Psykisk påverkan som ett gärningsmoment i andra brott

Även om det inte framhålls särskilt ofta så finns det ett antal brott i brottsbalken som konstitueras av att gärningspersonen på något sätt utövar psykisk påverkan mot en annan person. Ett urval av dessa redovisas nedan.

7.7.1. Bedrägeri och svek

Egendomsskyddet, det vill säga skyddet för enskildas egendom, finns huvudsakligen i 8–10 och 12 kap. brottsbalken. Dessa brott indelades ursprungligen efter vad som ansågs karaktäristiskt för brotten och fysiska angrepp på annans maktsfär är straffbelagda genom 8 kap. brottsbalken. Den centrala bestämmelsen är den om stöld i 8 kap. 1 §. Det som där är kriminaliserat är att olovligen ta vad annan tillhör med tillägnelseuppsåt. Tillgreppet ska också innebära skada.

Gärningar som däremot innebär angrepp på någon annans maktsfär med psykiska medel och på annat sätt än genom besittningstagande faller i stället under 9 kap. brottsbalken, och den

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

centrala bestämmelsen här är 9 kap. 1 §. Av bestämmelsen framgår att den som genom vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, döms för

bedrägeri. Brottet fanns i en något annorlunda version i 22:1 SL, men

den nuvarande lydelsen antogs genom 1942 års lagstiftning angående förmögenhetsbrotten och infördes i princip i oförändrat skick i brottsbalken. Bestämmelsen har inte ändrats i sak sedan dess. Ett huvudfall av vilseledande är att uppväcka en villfarelse hos någon, men det är för straffansvar tillräckligt att vidmakthålla en oriktig föreställning hos någon. I det sistnämnda fallet krävs dock att vidmakthållandet är kausalt i förhållandet till dispositionen: det vill säga att dispositionen inte hade kommit till stånd om villfarelsen hävts. För straffansvar är det däremot inte tillräckligt att endast utnyttja en oriktig föreställning hos någon (det vill säga varken framkalla, vidmakthålla eller förstärka en villfarelse).186

Bedrägeribrottet kan begås på ett mycket stort antal sätt, till exempel genom att skicka en bluffaktura som en person betalar för varor eller tjänster som personen aldrig beställt. Brottet kan också begås på så sätt att en person förmås att lämna ut sitt personliga bank-ID med tillhörande kod; så kallade internetbedrägerier. Det kan också vara straffbart att lägga ut en annons och kräva betalning innan varan skickas, om man inte har för avsikt att skicka varan till den betalande.

Bestämmelsen har sin civilrättsliga motsvarighet i 30 § avtalslagen – ogiltighet på grund av svek. För ogiltighet enligt den bestämmelsen krävs dels ond tro hos medkontrahenten, dels ett svikligt förledande, som ska stå i kausalsamband med (vara framkallat av) rättshandlingen. Det svikliga förledandet innebär ofta en psykisk påverkan i fråga om motivbildningen. Det är inte sällan mycket svårt att fastställa vad som varit det avgörande momentet till rättshandlingen. För att ett kausalsamband ska föreligga krävs att rättshandlingen inte skulle ha företagits, i vart fall inte med det aktuella innehållet, om det inte hade förekommit något förledande. I bestämmelsens andra stycke finns därför en bevislättnadsregel, som anger att om det väl har visats att medkontrahenten svikligen uppgivit eller förtegat omständigheter, som kunde antas vara av betydelse för rättshandlingen, ska kausalsambandet presumeras, det

186SOU 1940:20 s. 129 ff. och prop. 1942:4 s. 96 f.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

vill säga anses föreligga om inte motsatsen visas. Ett förledande kan bestå såväl av att ett positivt lämnande av uppgifter som ett förtigande. Uppgifterna måste ha lämnats eller utelämnats med avsikt att vilseleda, vilket inte krävs enligt bedrägeribestämmelsen.187

7.7.2. Uppmaning till självmord

Sedan den 1 maj 2021 är uppmaning till självmord kriminaliserat. Bestämmelsen finns i 4 kap. 7 a § brottsbalken. I betänkandet föreslogs att det skulle vara straffbart att hetsa, uppmana eller på annat sätt utöva psykisk påverkan mot någon att begå självmord, om det till följd av yttre omständigheter funnits en inte obetydlig risk för att agerandet skulle leda till en sådan handling. Straffansvar föreslogs också för den som inte haft uppsåt till, men varit oaktsam beträffande de särskilda omständigheter som har inneburit en inte obetydlig risk för att agerandet skulle leda till en sådan handling. Bestämmelsen skulle således utformas som ett konkret farebrott.188Den lagtext som kom att beslutas lyder enligt följande.

Den som uppmanar eller på annat liknande sätt utövar psykisk påverkan mot någon att begå självmord döms, om gärningen är ägnad att medföra en inte obetydlig fara för en sådan handling, för uppmaning till självmord till fängelse i högst två år.

Den som begår en gärning som avses i första stycket och inte har uppsåt till men är oaktsam beträffande de omständigheter som innebär att gärningen är ägnad att medföra en inte obetydlig fara för självmord, döms för oaktsam uppmaning till självmord till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om en gärning enligt första eller andra stycket med hänsyn till omständigheterna är mindre allvarlig, ska det inte dömas till ansvar.

Kriminaliseringen motiverades av att beteendet att uppmana eller på annat sätt påverka en annan person att begå självmord är ett hänsynslöst beteende som kan leda till allvarliga konsekvenser. Det konstateras också att det till stora delar är fråga om ett dolt problem men att internet har bidragit till att hot och kränkningar enklare kan framföras. Även om en uppmaning att begå självmord skulle kunna

187 Adlercreutz m.fl., Avtalsrätt I s. 281 ff. 188SOU 2019:32 s. 233.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

falla under ofredandebestämmelsen ansåg regeringen att en särskild straffbestämmelse borde införas av följande skäl.

Förutom att ett mer heltäckande och för handlingen mer välanpassat straffansvar kan åstadkommas genom en särskild straffbestämmelse, ger det ett tydligt besked om att det inte kan accepteras att någon tar sig rätten att uppmana en annan människa att ta sitt liv. Ett särskilt straffansvar har också större förutsättningar att verka normerande och bidra till förebyggande av framför allt sådana uppmaningar som sker via internet där människor agerar mer ohämmat och många gånger utan insikt i vilka konsekvenser deras agerande kan få. Det kan slutligen också ifrågasättas om straffskalan för ofredande är tillräcklig för att spegla allvaret i uppmaning till självmord med de långtgående konsekvenser ett sådant beteende kan leda till.189

Gällande de bevissvårigheter som flera remissinstanser framfört konstaterar regeringen att om uppmaningen inte skett via teknisk kanal uppstår samma bevissvårigheter som vid alla gärningar som inte lämnar fysiska spår efter sig, till exempel olaga hot. Inte heller bevissvårigheterna utgjorde därför tillräckliga skäl mot att införa en särskild straffbestämmelse.190

Med att på liknande sätt utöva psykisk påverkan avses annat än direkta muntliga eller skriftliga uppmaningar till självmord, det vill säga uppmaningsliknande indirekt påverkan mot någon att begå självmord. Det kan bland annat handla om att lägga fram ett rakblad till en suicidal person eller om att på ett utförligt sätt ge instruktioner till en person om en specifik metod att begå självmord, till exempel genom att skicka en så kallad självmordsmanual. För att rekvisitet ska vara uppfyllt krävs att det är fråga om kränkande och hänsynslösa fall.191

Brottet konstruerades som ett abstrakt farebrott bland annat på grund av de bevissvårigheter som kunde förutses om bestämmelsen utformades med ett krav på konkret fara. Därtill anges att personer som är drabbade av psykisk ohälsa också kan förutsättas ha en nedsatt förmåga att värdera information och värja sig mot andra som försöker påverka dem och att det därför kan antas att en uppmaning att begå självmord som riktas till en sårbar person typiskt sett medför en fara för att personen begår självmord. Det är således för straffansvar tillräckligt att gärningen typiskt sett inneburit en inte

189Prop. 2020/21:74 s. 13. 190 A.prop. s. 14. 191 A.prop. s. 16 och 29.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

obetydlig fara för självmord, till exempel för att den som mottar uppmaningen lider av psykisk ohälsa eller av någon annan anledning kan anses befinna sig i en sårbar situation.192

7.8. Fysiskt våld eller hot om våld mot husdjur

En del i uppdraget är att vid bedömningen av psykiskt våld beakta fysiskt våld eller hot om våld som riktas mot husdjur. Det finns därför anledning att analysera vissa bestämmelser som kan aktualiseras i detta avseende.

7.8.1. Skadegörelse

För skadegörelse döms enligt 12 kap. 2 § brottsbalken den som förstör eller skadar egendom till men för någon annans rätt. Straffskalan sträcker sig från fängelse i 14 dagar till fängelse i två år. Om brottet med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter är att anse som ringa, döms enligt 2 § för ringa

skadegörelse till böter eller fängelse i högst sex månader (tidigare

åverkan). För grov skadegörelse döms enligt 3 § till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har medfört betydande fara för någons liv eller hälsa, om skadan drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller annars är synnerligen kännbar eller om gärningen varit av särskilt hänsynslös art.

Skadegörelse fick sin i huvudsak nu gällande form i samband med den partiella reformen av 1864 års strafflag 1942. Denna reform byggde på Straffrättskommitténs betänkande SOU 1940:20.193 Då strafflagen sedan ersattes av brottsbalken överfördes kapitlen om förmögenhetsbrotten i stort sett oförändrade. Paragrafen om skadegörelse överensstämmer i huvudsak med bestämmelsen i 24:1 SL, medan grov skadegörelse motsvarar 24:3 SL (i 1942 års lydelse).194 År 2003 skärptes straffet från fängelse högst sex månader till högst ett år195 och 2017 ändrades bestämmelsen dels på så sätt att

192 A.prop. s. 18 och 29 f. 193Prop. 1942:4. 194Prop. 1962:10 del B s. 209 och SOU 1940:20 s. 92. 195 SFS 2003:857, prop. 2002/03:138 och bet. 2003/04:JuU3.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

”fast eller lös” ströks före egendom, dels genom att straffskalan skärptes från böter eller fängelse i högst ett år till fängelse i högst två år. Böter utgick alltså ur straffskalan.196

Skadegörelse förutsätter inte att annan tillfogas ekonomisk skada men anses ändå vara ett angrepp mot förmögenheten och sorteras därför in under förmögenhetsbrotten.197

Handlingen måste innebära att egendom förstörs eller skadas, vilket är varje orsakande av fysisk skada eller förstörelse som kan tillskrivas mänskligt handlande. Utrymmet för att begå brottet genom underlåtenhet är betydande. Levande och döda djur (tamdjur och infångade vilda djur) är egendom i bestämmelsens mening.198 Att använda fysiskt våld mot husdjur är därför skadegörelse. Enligt äldre rätt förutsattes för straffansvar att egendomen tillhörde någon annan, men nu är det tillräckligt att gärningen är till men för annans rätt till saken. Även andra rättigheter än äganderätt skyddas alltså av straffbestämmelsen och men för annans rätt kan föreligga utan att ekonomisk skada har uppstått. Bestämmelsen skyddar även föremål som endast har affektionsvärde eller estetiskt värde för ägaren eller rättighetens innehavare. Det krävs dock att saken är värdefull för denne. Skadegörelse kräver uppsåt (se till exempel NJA 2001 s. 115; frågan om uppsåt i förhållande till att gärningen var till men för annans rätt till en katt).199

Som alltid ska rubriceringsfrågan avgöras genom att samtliga omständigheter vid brottet beaktas. Ringa brott kan till exempel föreligga om det är förstörelse av en sak med ringa värde eller ett partiellt skadande som bara medför obetydlig skada.

Grovt brott kan föreligga om gärningen varit av särskilt hänsynslös art även om (den ekonomiska) skadan inte är betydande. Just denna försvårande omständighet infördes 2017 tillsammans med att synnerligen byttes mot betydande i ”medfört (synnerligen) betydande fara för liv eller hälsa”. Regeringen konstaterade att andra omständigheter än ekonomisk skada kommit att tillmätas för liten betydelse i rubriceringen av förmögenhetsbrott. Även brott som rör begränsade ekonomiska värden kan av den drabbade upplevas som djupt integritetskränkande och särskilt kännbara av något annat

196 SFS 2017:442, prop. 2016/17:131 och bet. 2016/17:JuU13. 197Prop. 1942:4 s. 45. 198 Jareborg m.fl., a.a. s. 400 f. 199 Bäcklund m.fl., Brottsbalken, (1 juli 2021, version 19, JUNO) kommentaren till 12 kap. 1 §.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

skäl.200 Vissa fall av skadegörelse kan enligt regeringen vara särskilt inriktade på att orsaka annat än ekonomiskt lidande. Så kan vara fallet när en person som i uppenbart trakasserande syfte förstör något för sin före detta partner, till exempel en för denne värdefull frimärkssamling eller möbel eller något annat som gärningspersonen vet är förknippat med ett särskilt affektionsvärde. Detsamma gäller om gärningspersonen förstör någons hem. Om skadegörelsen på detta sätt innebär en särskild integritetskränkning borde brottet kunna bedömas som grovt även om skadan i ekonomiskt hänseende inte kunde sägas vara betydande. För att detta synsätt skulle få ökat genomslag i rättstillämpningen infördes kvalifikationsgrunden att gärningen varit av särskild hänsynslös art.201

Försök och förberedelse till grov skadegörelse, försök till skadegörelse och underlåtenhet att avslöja eller förhindra grov skadegörelse är straffbart enligt 12 kap. 5 § brottsbalken. För ringa skadegörelse finns en särskild åtalsregel i 12 kap. 6 § brottsbalken. Brottet får, om det endast kränker enskilds rätt, åtalas av åklagare bara om åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt. Särskilda skäl lades till efter påpekande från Lagrådet i syfte att förtydliga att allmänt åtal borde äga rum endast under speciella omständigheter.202

7.8.2. Djurplågeri

Straffbestämmelsen om djurplågeri finns i 16 kap. 13 § brottsbalken och innebär att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet, genom misshandel, överansträngning eller vanvård eller på annat sätt, otillbörligen utsätter djur för lidande, döms för djurplågeri till böter eller fängelse i högst två år. Sedan den 1 juli 2022 finns också brottstypen grovt djurplågeri. Straffskalan sträcker sig från fängelse i sex månader till fängelse i högst fyra år.

Djurplågeribrottets skyddsintresse är att förhindra att djur utsätts för lidande. Uppräkningen av gärningar i bestämmelsen är inte uttömmande och även andra gärningar än de som anges i

200Prop. 2016/17:131 s. 55 och SOU 2013:85 s. 283. 201 A.prop. s. 67 f. och 106. 202 I prop. 1942:4 s. 82 ansåg departementschefen att frågan om skadegörelse skulle läggas under allmänt åtal, vilket Straffrättskommittén föreslagit, lämpligen torde anstå till den fortsatta revisionen av strafflagen.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

lagtexten kan utgöra djurplågeri. Brottet kan begås genom handling samt genom underlåtenhet, till exempel genom att underlåta att ge sina djur vatten. Vanvård kan också föreligga vid underlåtenhet att tillkalla en veterinär vid sjukdom eller skada hos djuret eller vid dröjsmål med att avliva ett sjukt eller skadat djur. För underlåtenhetsansvar krävs att gärningspersonen befunnit sig i en så kallad garantställning, till exempel som ägare eller som skötare. För straffansvar krävs slutligen att djuret på ett otillbörligt sätt har utsatts för lidande.

Som framgått ovan är brottsbeteckningen grovt djurplågeri helt ny. Vid bedömningen av om ett brott är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har inneburit allvarligt lidande för djuret eller djuren, har omfattat ett större antal djur eller annars har varit av särskilt hänsynslös eller farlig art. Som skäl för att införa den nya brottsbeteckningen anför regeringen att samhällsutvecklingen gått mot en minskad acceptans för att djur utsätts för lidande och att det finns skäl att ifrågasätta om straffnivå för djurplågeribrottet utan ett grovt brott återspeglade synen i samhället på djur som levande, kännande varelser med ett egenvärde.203

Gällande kvalifikationsgrunden allvarligt lidande framgår av förarbetena att paralleller kan dras till brottet grov misshandel, där det ska beaktas om gärningen orsakat svår kroppsskada eller betydande men. Enligt den forskning som presenterats i betänkandet är det nämligen högst sannolikt att en svår kroppsskada innebär samma intensiva lidande för ett djur som för en människa som drabbas av en sådan skada. En sådan tyder därför på att gärningen har inneburit ett allvarligt lidande. Om ett djur tillfogas en skada som är så allvarlig att avlivning enligt 4 kap. 1 § andra stycket djurskyddslagen aktualiseras bör lidandet regelmässigt betecknas som allvarligt, men detsamma kan gälla också vid till exempel utdraget lidande.204

Mot bakgrund av att remissinstansen Se Sambandet påpekat att det för ett djur alltid innebär ett allvarligt psykiskt lidande och i många fall även ett fysiskt lidande att leva i hem där det utövas våld i en nära relation framhåller regeringen följande.

Regeringen anser att det är sannolikt att ett djur påverkas psykiskt av våld mot en annan person i hemmet och att det därför inte kan uteslutas

203Prop. 2021/22:18 s. 20. Förslagen bereddes i SOU 2020:7. 204 A.prop. s. 24 och 110 ff.

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

att djuret därigenom kan fara illa. Huruvida djuret därigenom kan anses ha utsatts för ett sådant lidande som utgör djurplågeri och hur brottet i sådana fall ska bedömas måste dock avgöras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet.205

Genom kvalifikationsgrunden gärningar som varit av särskilt hänsynslös eller farlig art är syftet att fånga en mängd kvalificerande omständigheter. Det kan till exempel röra sig om uppsåtlig våldsanvändning mot djur som haft tydliga inslag av tortyrliknande eller annars allvarlig misshandel. Misshandeln kan ha begåtts genom användning av olika former av tillhyggen eller skett under ett utdraget förlopp. Även vanvård kan anses vara av särskilt hänsynslös art. En gärningsperson som uppsåtligen vanvårdar ett djur genom att svälta det återkommande under en period kan också anses ha agerat särskilt hänsynslöst. Även här hade remissinstansen Se sambandet framhållit att en gärning, i många fall, bör betraktas som särskilt hänsynslös när fysiskt eller psykiskt våld mot djuret används som ett redskap mot kvinnor och barn i nära relationer som präglas av hot och våld. Regeringen bemöter uttalandet enligt följande.

Regeringen utesluter inte att det kan förekomma att ett djur, utöver lidandet av exempelvis en misshandel, kan drabbas extra hårt av att användas som ett redskap vid våld mot kvinnor och barn. Huruvida gärningen ska anses ha varit av särskilt hänsynslös art måste dock bedömas med utgångspunkt i omständigheterna i det enskilda fallet och bör således överlämnas till rättstillämpningen.206

Sveriges lantbruksuniversitet hade i sitt remissvar föreslagit att det skulle införas ytterligare en kvalifikationsgrund, nämligen att det särskilt ska beaktas om gärningen har haft till syfte att skada, skrämma eller hota annan. Regeringen ansåg dock inte att detta var lämpligt, med motiveringen ”Att utsätta ett djur för lidande i syfte att skada, hota eller skrämma någon annan är mycket klandervärt. Djurplågeribrottets skyddsintresse är dock att motverka att djur utsätts för lidande. Regeringen bedömer att det inte finns tillräckliga skäl för att införa den av SLU föreslagna kvalifikationsgrunden.”207

205 A.prop. s. 25. 206 A.prop. s. 27. 207 A.prop. s. 25 ff.

Analys av gällande rätt Ds 2022:18

7.8.3. Djurskyddslagen

I djurskyddslagen (2018:1192) finns bestämmelser som är grundläggande för djurs välfärd. Enligt 2 kap. 1 § ska djur inte utsättas för onödigt lidande och sjukdom. Djur får inte heller enligt 8 § agas, tillfogas skada eller överansträngas och enligt 10 § är det förbjudet att genomföra sexuella handlingar med djur. Det är enligt 8 kap. 1 § länsstyrelsen och de andra statliga myndigheterna som regeringen bestämmer (kontrollmyndigheterna) som utövar offentlig kontroll. Dessa har enligt 8 kap. 5 § en skyldighet att verka för att överträdelser av lagen beivras. Enligt 8 kap. 18 § djurskyddslagen har den som tillhör djurhälsopersonalen enligt lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård anmälningsplikt till kontrollmyndigheten vid misstanke om att djur far illa.

En djurägare som har blivit dömd för djurplågeri, som misshandlat ett djur eller som allvarligt försummat tillsynen eller vården av ett djur kan bli belagd med så kallat djurförbud enligt 9 kap. 1 §. Djurförbud ska dock enligt bestämmelsens andra stycke inte beslutas om det är sannolikt att den omständighet som annars ska leda till djurförbud inte kommer att upprepas. Det är länsstyrelsen som beslutar om djurförbud. Beslutet får enligt 11 kap. 2 § överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Den som bryter mot ett sådant förbud riskerar straff enligt 10 kap. 1 § 2 djurskyddslagen. Straffet är böter eller fängelse i högst två år, men om brottet begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt ingår endast fängelse i straffskalan. Ringa gärningar är enligt 10 kap. 6 § undantagna från straffansvar. Det är då bland annat fråga om gärningar där det inte funnits någon konkret risk för djurlidande. Enligt 8 § döms dock inte till ansvar enligt djurskyddslagen om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i brottsbalken.

8 kap. 5 § djurskyddslagen har nyligen förtydligats på så sätt att kontrollmyndigheterna alltid ska anmäla överträdelser till Polismyndigheten eller Åklagarmyndigheten när överträdelserna har lett till djurs lidande eller inneburit en konkret risk för lidande, eller när det annars finns särskilda skäl för en anmälan. Bagatellartade överträdelser omfattas inte av anmälningsskyldigheten. Överträdelser för vilka ansvar för djurplågeri skulle kunna aktualiseras,

Ds 2022:18 Analys av gällande rätt

det vill säga brott mot djurskyddslagen som inneburit att djur har utsatts för lidande och som skulle kunna komma att rubriceras som djurplågeri av åklagare, ska alltid anmälas. Även sådana överträdelser av bestämmelser i djurskyddslagen, där det genom gärningen har uppstått i vart fall en konkret risk för djurlidande omfattas av anmälningsskyldigheten. Det behöver således inte konstateras att djurlidande har förekommit, utan endast att omständigheterna är sådana att ett lidande typiskt sett skulle kunna inträda, det vill säga där en risk för djurlidande inte har förverkligats endast på grund av tillfälliga omständigheter. Regeringen ansåg förvisso att detta hade gällt sedan tidigare, men att det funnits viss osäkerhet i den praktiska tillämpningen hos kontrollmyndigheterna gällande när de endast kunde använda sig av framåtsyftande åtgärder i stället för att anmäla. Det fanns därför fanns skäl att förtydliga lagstiftningen i fråga om anmälningsskyldigheten.208

7.8.4. Fysiskt våld mot husdjur – sammanfattande slutsats

Genomgången ovan visar att det såväl ur husdjurens som brottsoffrens perspektiv finns goda möjligheter att på flera olika sätt beakta fysiskt våld eller hot om våld som riktas mot husdjur. Det kan utgöra skadegörelse att skada ett djur, vilket kan ingå som en del i ett fridskränkningsbrott, olaga förföljelse eller hedersförtryck. Hot om våld mot ett djur kan vara hot om brottslig gärning och därmed utgöra såväl olaga tvång som olaga hot. Ur husdjurens perspektiv finns möjlighet att döma våldsutövaren för djurplågeri, och där har skyddet nyligen stärkts genom att ett grovt brott införts. Våldsutövaren kan också åläggas djurförbud samt straffas enligt djurskyddslagen. Sammanfattningsvis bedöms i denna promemoria att någon lagändring som tar sikte på just fysiskt våld eller hot om våld som riktas mot husdjur inte behövs. Frågan berörs något ytterligare i avsnitt 8.3.

208 A. prop. s. 84 och 113 f.

8. Är det nuvarande straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld tillräckligt?

8.1. Det finns ett behov av att stärka det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld

Bedömning: Det finns ett behov att stärka det straffrättsliga

skyddet mot psykiskt våld vid vissa handlingsmönster som i dagsläget faller utanför det kriminaliserade området. Ett starkare skydd kan inte åstadkommas genom en förändring av de nu gällande straffbestämmelserna. I stället bör en ny, särskild brottstyp, som tar sikte på psykiskt våld införas i brottsbalken. En sådan kriminalisering ska ta sikte på upprepade och nedbrytande gärningar som antingen är kränkande eller som innebär att otillbörlig kontroll utövas över den utsattas handlingsfrihet. Som krav för straffansvar bör också gälla att gärningarna har varit ägnade att allvarligt skada den utsattas självkänsla. Straffansvaret motiveras främst av att psykiskt våld får mycket svåra konsekvenser för den utsatta och av att det finns ett behov att synliggöra det psykiska våldet i det straffrättsliga systemet.

Förolämpning bör fogas till brottskatalogerna för fridskränkningsbrotten, olaga förföljelse samt hedersförtryck då det också stärker skyddet mot psykiskt våld.

Straffansvaret för försummelse är dock välavvägt och bör inte utvidgas.

I kapitel sju har de bestämmelser i brottsbalken som bedöms vara av störst betydelse för den fråga som utreds i denna promemoria samt

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

vissa närliggande frågor analyserats. Av den genomgången står det klart att det finns goda möjligheter att redan i dag beivra psykiskt våld. I detta kapitel fördjupas analysen och den fråga som nu står i fokus är på vilket sätt nedvärderande, manipulerande eller på annat

sätt kränkande handlingsmönster faller utanför det straffbara området

i dag. Det kan enligt direktiven vara underförstådda hot, ofredandeliknande situationer som inte anses uppfylla hänsynslöshetsrekvisitet och tvång som inte är kopplat till ett tydligt hot om våld med mera. Det kan också röra sig om muntliga kränkningar, nedvärderande omdömen och hån, att skambelägga eller att skämma ut den utsatta inför andra, kontroll av vad den utsatta gör, vem den umgås med och var den är, social isolering eller så kallat ekonomiskt våld som att den utsatta inte får styra över sin egen ekonomi.

Det huvudsakliga uppdraget är att ge förslag på hur vissa gärningar som i dag inte är straffbara (i vart fall inte genom ett eget delikt) kan kriminaliseras på bästa sätt. Behövs en ny brottstyp eller kan skyddet mot psykiskt våld stärkas genom att befintliga straffstadganden ändras? Enligt direktiven ska två sätt övervägas: genom att ändra straffbestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning eller genom att införa ett nytt, särskilt brott. Då direktiven också ger utrymme för andra lösningar diskuteras ytterligare alternativ i den kommande analysen.

En viktig principiell fråga som uppdraget väcker är på vilket sätt straffrätten kan användas för att markera mot något som inte sällan är en del i mellanmänskliga och ömsesidiga relationer. Det kan hävdas höra till att vara människa att säga elaka saker ibland och så måste det få vara, utan att det blir föremål för straffrättsligt ingripande. Men någonstans finns en gräns där upprepade nedvärderande kommentarer, liknande kränkningar eller viss kontroll kan sägas vara lika klandervärda som vissa beteenden som är kriminaliserade i dag. Var och hur den gränsen ska dras är den mest centrala fråga som måste besvaras i denna promemoria.1

1 Se på detta tema Svensson, E., Essä om det straffrättsliga språkets begränsningar och potential, SvJT 2021 s. 92. ”Mellanmänskliga relationer bildar komplexa mönster som innehåller en oändlig variation av nyanser och subtiliteter, ständigt under omformning och nytolkning. Straffrätten utgör ett regelsystem som förutsätter raka rör. Begrepp som svek och hånfull ironi förutsätter en lyhördhet för nyanser i det mellanmänskliga som straffrätten inte mäktar med. Det beror inte på själva de ord som används – att de skulle vara särskilt vaga, mångtydiga eller så (vilka ord är måttstock i så fall?) – utan på att det hånfulla blir synligt endast för den som har ingående kännedom om den relation inom vilket ett visst beteende framträder som meningsbärande.”

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

8.2. Misshandel

Det kan vara värt att än en gång framhålla att rekvisitet tillfoga i 3 kap. 5 § brottsbalken är synnerligen öppet. Till exempel är det möjligt att tillfoga en relevant följd med psykiska medel – det krävs inget fysiskt tillfogande som till exempel slag eller sparkar för att det ska vara fråga om ett straffrättsligt relevant tillfogande. Ett tillfogande kan också ske genom underlåtenhet och rekvisitet täcker därför som utgångspunkt också försummelse. När regeringen i början av 1990-talet utökade straffskalan för den ringa svårhetsgraden av misshandel från endast böter till böter eller fängelse i högst sex månader motiverades skärpningen med att psykisk påverkan kan falla under misshandelsbegreppet och att ett upprepat psykiskt våld kan leda till så svåra följder att en sträng reaktion föreföll naturlig. På rättsfaktumssidan är saken således helt klar och i förarbetena till misshandelsbestämmelsen anges endast kort att det inte var lämpligt att i lagtexten försöka ange på vilka sätt misshandel kan begås. Som exempel nämns därför angrepp med vapen, men också vissa underlåtenhetshandlingar. Sett ur detta perspektiv är vissa former av psykiskt våld redan kriminaliserade.

Något som diskuteras mer ingående i förarbetena är gränsdragningen mellan orsakande av fysiskt och psykiskt lidande, det vill säga vilka följder som är relevanta. I 1864 års strafflag hade orsakandet av endast psykiskt lidande fallit utanför området för misshandel. Enligt Straffrättskommittén skulle dock sådant psykiskt lidande som medför en medicinskt påvisbar effekt (det vill säga en effekt som kan bevisas), till exempel en psykisk chock, kunna utgöra sjukdom. Sjukdom skulle också inbegripa sinnessjukdom och psykisk invaliditet. En genom psykiska medel framkallad psykisk effekt, till exempel vissa fall av skrämsel, skulle däremot hänföras till ofredandebestämmelsen.

Efter att några remissinstanser framhållit att det fanns vissa oklarheter kring bestämmelsens tillämpningsområde framhöll departementschefen att det varit Straffrättskommitténs avsikt att vissa svårare former av psykisk påverkan skulle falla under misshandelsbegreppet, men att det var svårt att i lagtexten dra upp en bestämd gräns mellan fysiskt och psykiskt lidande. Det närmare ställningstagandet till detta fick därför ankomma på rätts-

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

tillämpningen. I gränsfall, framhöll departementschefen, torde ofta någon form av frihets- eller fridsbrott föreligga.

Såvitt har kunnat utrönas saknas än i dag vägledande avgöranden där den nu diskuterade frågan prövats. Bestämmelsen har i praktiken fått ett annat (och snävare) tillämpningsområde än vad som avsågs vid dess tillkomst. Vilken form av psykisk påverkan som krävs för att det ska vara fråga om ett tillfogande av sjukdom i misshandelsbestämmelsens mening är därför ännu mycket osäkert. Detsamma kan sägas gälla i fråga om vilka psykiska åkommor som utgör sjukdom i paragrafens mening. Denna osäkerhet kommer också till uttryck i nyare förarbeten – regeringen påpekade till exempel i Kvinnofridspropositionen att det vid svårare former av psykiskt våld är troligt att det går att bevisa att medicinskt påvisbara effekter hänger samman med våldet och att det är möjligt att döma till ansvar för misshandel, men att motsatsen borde gälla vid mindre allvarliga former av psykiskt våld.2 Sett i ljuset av detta är det inte särskilt anmärkningsvärt att det har ansetts alltför svårt att ringa in det straffbara området på ett tillräckligt tydligt sätt vid lindrigare former av psykiskt våld. Som också framhållits är det därtill svårt att bevisa ett orsakssamband mellan psykiskt våld och psykisk sjukdom samt andra medicinskt påvisbara effekter, liksom att gärningspersonen haft uppsåt till sådana effekter. Även detta kan förklara varför bestämmelsen inte kommer till användning vid psykiskt våld. Med andra ord: trots att såväl Straffrättskommittén som departementschefen såg framför sig att misshandelsbestämmelsen skulle vara användbar åtminstone i vissa fall av psykiskt våld har den inte kommit att tillämpas i sådana fall.3 Att det har påpekats i doktrinen att bestämmelsen kan vara tillämplig har inte spelat någon roll. Varför det har blivit på detta sätt går inte att besvara, men en möjlig förklaring är att de psykiska dimensionerna av våld inte har varit tillräckligt synliggjorda i straffrätten. Den allmänspråkliga förståelsen av våld har möjligen helt enkelt präglat vårt sätt att förstå bestämmelsen. Vi har en slags förförståelse (eller möjligen fördom) om vad ordet våld relaterar till och detta har styrt tillämpningen.

2 Se även Ds 2015:42 s. 138 f. 3 Samma resonemang, på temat att praxis har fjärmat sig från vad som förutsattes vid brottsbalkens tillkomst, anfördes i prop. 1987/88:14 när rekvisitet för det grova misshandelsbrottet ändrades från synnerligen till särskild hänsynslöshet eller råhet. Våldets art och grovhet hade stått i fokus och det hade lett till att det grova brottet sällan kom till användning.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

Bestämmelsen är inte heller skriven primärt med det psykiska våldet i åtanke utan i stället i en tid då de nu diskuterade dimensionerna av våld var mindre kända.4 Genom att det straffrättsliga systemet inte kommit att erkänna att psykiska våldsmoment kan vara straffvärda precis som fysiskt våld finns en överhängande risk för att de psykiska dimensionerna av våldet fortsatt kommer att förminskas. Mot bakgrund av den forskning som nu finns om det psykiska våldets skadeverkningar och utbreddhet finns här också en diskrepans mellan straffrätten och den verklighet vi lever i i dag.

Att genom en justering av den nuvarande misshandelsbestämmelsen stärka det straffrättsliga skyddet mot nedvärderande, manipulerande eller på annat sätt kränkande handlingsmönster framstår inte som en framkomlig väg. Ett alternativ som övervägts är att tillfoga psykiskt lidande som en relevant följd. Psykiskt lidande skulle då kunna föreligga även i de fall då de psykiska följderna inte kan bevisas (utan krav på rättsintyg eller liknande) och på så sätt komplettera rekvisitet sjukdom genom att träffa fler fall av psykiska tillfoganden. Då bestämmelsen har fått en så vedertagen innebörd i rättspraxis bör dock skälen för att ändra bestämmelsens rekvisit väga synnerligen tungt. Eftersom vissa typer av psykiska följder redan omfattas av sjukdomsrekvisitet föreslås inte någon sådan ändring. Ordet lidande har också i olika sammanhang ansetts ha en påtagligt subjektiv innebörd och är därför vanskligt att ta in som självständigt rekvisit i en straffrättslig bestämmelse då det riskerar att försämra förutsebarheten.

Däremot finns skäl att återvända till 1988 års lagändring av 3 kap. 6 § brottsbalken. Avsikten var att fler gärningar skulle bedömas som grova om gärningspersonen visat särskild (ett rekvisit som ersatte synnerlig) hänsynslöshet eller råhet. De situationer som lagstiftaren här såg framför sig var sådana där våldet endast lett till begränsade synliga skador, men där misshandeln ändå varit ett uttryck för en särskild brutalitet på grund av att den pågått under lång tid eller utgjort ett led i allvarliga och upprepade övergrepp. De försvårande momenten ansågs vara den påtagliga integritetskränkningen och att våldet ofta är nedbrytande till sin karaktär. Det förslag som de två reservanterna lämnade som alternativ till Kvinnovåldskommissionens förslag – att en ny kvalifikationsgrund skulle införas för

4 Detta spelar roll eftersom det finns en slags växelverkan mellan hur vi uppfattar ord och hur vi definierar verkligheten, se Ulväng, a.a. s. 75.

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

misshandel, olaga tvång och olaga hot – låg också i linje med detta synsätt. Enligt deras förslag skulle ett misshandelsbrott kunna bedömas som grovt om det ingått som ett led i en systematisk kränkning av en närstående eller tidigare närstående. Förslaget genomfördes inte eftersom det särskilda fridskränkningsbrottet infördes i stället.

Det nyss sagda visar att det finns goda möjligheter att ta hänsyn till upprepat våld, och i viss mån även psykiskt våld, mot en närstående person när gärningen utgör misshandel. I dessa fall kan olika integritetskränkande, nedvärderande och manipulerande handlingsmönster beaktas inom ramen för gradindelningen och om det inte beaktas uttömmande där också i straffvärdebedömningen. Detta gäller för övrigt för de flesta redan existerande straffbuden. Om gärningspersonens beteende däremot inte är sådant att misshandel är för handen, till exempel för att offrets psykiska sjukdom inte kan bevisas eller för att uppsåtet inte täcker orsakandet av en sådan följd, saknas möjligheten att straffrättsligt beivra beteendet om det inte uppfyller rekvisiten i något annat straffbud. Detta måste ses som en brist.

Kort kan i detta sammanhang nämnas att det inte framkommit något som tyder på att en justering av något annat brott i 3 kap. brottsbalken (vållande till kroppsskada eller framkallande av fara för annan) skulle leda till att det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld stärks. En påminnelse om att båda bestämmelserna kan omfatta allvarliga fall av försummelse är dock på sin plats. I doktrinen nämns just underlåtenhet att söka läkarvård för ett allvarligt sjukt barn som exempel på en gärning som kan medföra konkret fara för en adekvat följd, det vill säga utgöra framkallande av fara för annan, och det finns flera rättsfall i vilka bestämmelsen tillämpats på sådana underlåtenheter.

8.3. Fridskränkningsbrotten

Fyller bestämmelsen sitt syfte?

Vad gäller fridskränkningsbrotten var avsikten att skapa en bestämmelse som kan träffa de fall då fråga är om gärningar som sett

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

isolerade är relativt lindriga, men som för att de ingått i ett mönster som sammantaget lett till att offret brutits ned bör straffas strängare. Syftet med att införa brottet var att åstadkomma en generell straffvärdehöjning för den här typen av gärningar, även i de fall då grova brott inte bedöms föreligga.5 Just systematiska hänsyn återkommer således som motivering. Brottet infördes för att möta den problematik som våld i nära relationer innebär, med ett uttalat syfte att fånga upp även det som inte syns – nämligen att gärningarna också påverkar offrets psykiska hälsa och krymper livsutrymmet.

Det finns dock vissa indikationer på att bestämmelsen i 4 kap. 4 a § brottsbalken inte tillämpas på det avsedda sättet. Till exempel påpekade några remissinstanser efter Fridskränkningsutredningens betänkande (SOU 2011:85) att upprepade fall av mindre allvarlig brottslighet sällan bedöms utgöra grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning om inte ett allvarligare brott också innefattas. I den efterföljande propositionen framhöll regeringen ”att det emellertid är uppenbart att också upprepade fall av de minst allvarliga brotten sammantaget ska kunna utgöra ett fridskränkningsbrott om gärningarna är ägnade att allvarligt skada offrets självkänsla.”6Tendensen har också lyfts fram i den straffrättsliga doktrinen – trots att det är relativt tydligt i förarbetena att det kan vara fråga om lindriga gärningar om de ses var för sig, visar ändå en genomgång av praxis att åtminstone en gärning måste vara av viss kvalitet för att gärningarna ska anses utgöra ett fridskränkningsbrott. Som exempel nämns att en åklagare vid tre fall av ofredande snarare skulle väcka åtal för de enskilda gärningarna än för ett fridskränkningsbrott. Detta har också bekräftats av de åklagare vid Åklagarmyndigheten som har konsulterats inom ramen för arbetet med denna promemoria. Tendensen är också synbar i de domar som tas upp i noten nedan.7

5Prop. 1997/98:55 s. 76 och 131. 6Prop. 2012/13:108 s. 10. Liknande skrivningar i prop. 2021/22:138. 7 Andersson, M., a.a.s. 236. Som ett exempel kan här Svea hovrätts dom den 22 mars 2022 i mål B 468-22 nämnas. Ett fall av misshandel (med knytnävsslag i magen på en gravid kvinna) och ett fall av skadegörelse rubricerades inte som grov kvinnofridskränkning utan som misshandel och skadegörelse. Domen innehåller inte någon explicit motivering, men det förefaller handla om att det endast är två brott av inte alltför allvarlig karaktär. Även Svea hovrätts dom den 25 mars 2022 i mål B 9577-21 kan nämnas. Ett fall av misshandel av normalgraden (spark i magen på en gravid kvinna), ett fall av misshandel, ringa brott, ett flertal fall av olaga hot, ett fall av skadegörelse och ett flertal fall av ofredande till största del under fyra månader vid tre separata tillfällen ansågs inte utgöra ett led i en upprepad kränkning av

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

Som påpekats i doktrinen talar också själva brottskonstruktionen för att det är främst vid lindriga brott med relativt begränsad straffskala som det är befogat att sträcka ut brottsenheten på det sätt som sker genom att flera brottsliga gärningar i stället subsumeras under 4 kap. 4 a § brottsbalken. Det är nämligen endast vid de lindrigaste brottstyperna i brottskatalogen som några egentliga ”rabatteffekter” aktualiseras vid en tillämpning av konkurrensläran enligt de vanliga kriterierna. Kumulationsprincipen kan här leda till en avsevärd strafflindring om det är fråga om ett stort antal relativt lindriga brott under en period. Även 26 kap. 2 § brottsbalken, som föreskriver straffmaximum vid flerfaldig brottslighet, samt asperationsprincipen påverkar det samlade straffvärdet vid flerfaldig brottslighet och får störst genomslag vid lindrig sådan.8

Ytterligare en farhåga på samma tema är att sådana kränkningar där det inte förekommit något fysiskt våld ofta anses sakna den kvalificering som krävs för att gärningarna ska anses vara en upprepad kränkning. För fällande dom för fridskränkningsbrott krävs i princip att åtalet omfattar något eller några allvarligare brott av fysisk karaktär, och Fridskränkningsutredningen framhöll att åklagare sällan väcker åtal för fridskränkningsbrott när gärningarna enbart består av lindrigare brott (brott med böter i straffskalan).9

Liknande tendenser framhålls också i den Brå-rapport där tillämpningen av grov kvinnofridskränkning utvärderades. I rapporten konstateras att fysiskt våld inte sällan bildar utgångspunkten för ett åtal. Det är helt enkelt endast i sådana fall brottsrubriceringen väljs. Enligt rapporten krävs vidare minst tre gärningar av viss ”tyngd” och allvarlighetsgrad. Andra, mindre allvarliga, gärningar anses endast komplettera ärendet och kan läggas till åtalet, men kan inte självständigt konstituera brottet. De som intervjuades i studien (poliser, åklagare och domare) lyfte också fram att det är otydligt hur brott utan fysiskt våld ska bedömas och att det finns utrymme för olika bedömningar av verbala kränkningar. Det uttalade fokuset på fysiskt våld uppfattades också ha ökat över

målsägandens integritet. Se också Hovrätten för Västra Sverige, dom den 16 mars 2022 i mål B 6062-21, där tre ”förhållandevis allvarliga misshandelsgärningar” inte ansågs ha utgjort ett led i en upprepad kränkning av målsägandens integritet eftersom det inte framkommit att det ”förelegat ett sådant systematiskt och kvalificerat kränkande beteende”. 8 Ulväng, a.a. s. 323. 9 Andersson, M., a.a. s. 278 och SOU 2011:85 s. 58. Som Andersson påpekar finns det ett antal få fall där det inte förekommit något fysiskt våld men ändå dömts för fridskränkningsbrott, se densamme s. 279 vid not 821. Se också Ulväng, a.a. s. 343.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

tid, och i kombination med att det finns en osäkerhet avseende hur brott utan fysiskt våld samt verbala kränkningar ska hanteras uttrycks därför en oro för att brottshändelser utan fysiskt våld prioriteras bort i utredningsarbetet. I rapporten framhålls att denna utveckling ytterst kan leda till att sambandet mellan gärningarna förloras och att mindre fokus hamnar på kvinnans hela situation, vilket står i strid med intentionerna bakom lagstiftningen. I rapporten påpekas också att det är ovanligt med andra brott än misshandel, olaga hot och ofredande i åtalen.10

Som ett exempel kan RH 2003:11 nämnas. I fallet prövades om tre fall av misshandel, som alla inträffat inom en tidsperiod om fem veckor, kunde utgöra grov kvinnofridskränkning. Vid det första tillfället hade mannen dragit kvinnan i håret, tagit tag i hennes armar och tilldelat henne knytnävsslag i ansiktet, kört ett pekfinger i magen på henne och vridit om hennes vänstra ringfinger. Vid det andra tillfället hade han bitit henne i ansiktet och i näsan och vid det tredje tillfället hade han dragit henne i håret, tagit tag i henne och kastat ned henne på golvet och slagit hennes huvud i golvet, flera gånger slagit hennes huvud i en vägg eller dörr och tagit ett struptag runt hennes hals. Domstolen ansåg förvisso inte att några av gärningarna var ringa, men att våldet varit av jämförelsevis begränsad omfattning: av skadorna var endast en fingerskada allvarlig och de andra mindre allvarliga. Vid en sammantagen bedömning fann domstolen att gärningarna inte var så allvarliga att de sammantaget skulle bedömas som grov kvinnofridskränkning, utan som tre fall av misshandel.

I RH 2004:48 dömdes inte för grov kvinnofridskränkning utan i stället särskilt för olaga hot vid fyra skilda tillfällen under en period om fyra månader och ofredande vid okänt antal tillfällen under samma period genom att den tilltalade ringt målsäganden vid ett stort antal tillfällen. Domstolen lade bland annat vikt vid att det förekommit en utdragen och i flera avseenden uppslitande skilsmässoprocess mellan den tilltalade och målsäganden samt att det under den förekommit åtskilliga konfrontationer med häftiga

10 Brå-rapport 2019:8 s. 14, 109 ff. och 125. Likande slutsats i SOU 2011:85 s. 96: Vid genomgången av praxis från hovrätterna fann utredningen att det i den övervägande delen av fallen ingår relativt allvarliga gärningar, till exempel bestod 97 procent av domarna avseende grov kvinnofridskränkning av bl.a. misshandelsbrott av normalgraden. Endast i 11 av 228 fall där ansvar för fridskränkningsbrott utdömdes bestod gärningarna enbart av brott med böter i straffskalan. Detsamma i Brå-rapport 2000:11 s. 27 f. – i 90 procent av de domar som meddelats ingick misshandel och olaga hot.

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

ordväxlingar från båda sidor där båda parter synes ha varit lika aktiva och aggressiva. Domstolen konstaterade också att mannen inte vid något tillfälle utövat våld mot kvinnan och att hans agerande ”torde ha tett sig skrämmande för henne främst mot bakgrund av hans psykiska ohälsa.” Det var heller inte fråga om alltför allvarliga gärningar och mot det som ovan anförts synes gärningarna typiskt sett heller inte ägnade att allvarligt skada kvinnans självkänsla. Det som skett kunde i stället ”som hovrätten hade redovisat ovan förklaras av andra orsaker i förhållandet mellan makarna.”11

Utgången blev den motsatta i NJA 2003 s. 114, som redovisats i avsnitt 7.2.3. Detta avgörande från Högsta domstolen korresponderar mycket väl med de intentioner som bär upp fridskränkningsbrotten. Domstolen beaktar att gärningspersonen på olika sätt försökt styra och begränsa offrets kontakter med omvärlden inom ramen för bedömningen av om gärningarna varit ägnade att allvarligt skada kvinnans självkänsla – även här finns således ett utrymme att beakta sådana manipulerande gärningar som sedda isolerade faller utanför det straffbara området. Logiken är densamma här som vid misshandel – kan gärningspersonens agerande placeras in under straffbudet ger systemet möjlighet att beakta också de mer psykiska momenten, annars inte.

Som påpekats i doktrinen leder en rättstillämpning i linje med de ovan refererade hovrättsavgörandena ytterst till att bestämmelsen trots allt inte fångar upp sådant som är karaktäristiskt för våld i nära relationer, nämligen att våldet utgör upprepade och systematiska kränkningar.12 Det som i förarbetena framhålls som klandervärt också vid ringa gärningar har därmed även här, precis som vid misshandel, kommit att hamna utanför det straffbara området.

Något måste också sägas om det som påpekades av Hedersbrottsutredningen samt ett par remissinstanser inför att minimistraffet för brotten höjdes från fängelse i nio månader till fängelse i ett år i januari 2022.13 Kan en sådan höjning innebära att domstolarna i högre grad väljer att döma för de enskilda underbrotten? Nej, ansåg

11 Att den rättstillämpning som kommer till uttryck i detta särpräglade fall inte ligger i linje med intentionerna bakom lagstiftningen förtjänar att nämnas. Det gör däremot den rättstillämpning som kommer till uttryck i den skiljaktiga meningen. Liknande slutsats i Burman, Kön, makt och diskurser i straffrätten i På Vei. Kjønn og rett i Norden (Svensson m.fl. (red.) s. 400. 12 Andersson s. 310. 13 Se SOU 2021:57 s. 229 ff. samt tidigare också i SOU 2008:85 s. 295 f. och SOU 2011:85 s. 132. Se också Lagrådets yttrande i prop. 2012/13:108 s. 29.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

regeringen, eftersom de genomsnittliga strafftiderna redan var så pass höga (12,1 månader för grov kvinnofridskränkning [median 12 månader] och för grov fridskränkning 13,8 månader [median 12 månader]).14 Sett i ljuset av det ovan anförda går det dock inte att bortse från att straffskärpningen riskerar att leda till ännu färre åtal bestående av enbart lindriga gärningar. Det nu sagda talar för att straffrätten i alltför liten utsträckning förmår fånga upp det särskilt straffvärda i lindrigt, men upprepat icke-fysiskt våld.

Dessutom visar statistiken att antalet anmälda fridskränkningsbrott, trots årsvisa fluktuationer, följt en nedåtgående trend sedan 2013. Antalet anmälda brott minskade med 230 brott (minus 16 %) 2021 jämfört med 2020. Jämfört med 2012 har antalet anmälda brott minskat med 35 procent.15

Sammanfattningsvis kan ifrågasättas om fridskränkningsbrotten verkligen fullt ut tillgodoser syftet att beakta det särskilt straffvärda i att utsätta någon för upprepade men ofta var för sig relativt lindriga gärningar som misshandel, ofredande och hemfridsbrott. Det finns omständigheter som talar för att det bredare syftet med bestämmelsen har tappats bort i rättstillämpningen och att rättsväsendet fjärmat sig från de mer psykiska dimensionerna av våldet i nära relationer. Även här tycks alltså fokus i alltför stor utsträckning ha hamnat på det fysiska våldet och finnas en osäkerhet såväl kring hur brott utan fysiskt våld som verbala kränkningar ska bedömas. Det nu konstaterade talar för att straffrätten inte, åtminstone inte i praktiken, ger ett tillräckligt skydd mot den typ av beteenden som står i fokus i denna promemoria.

Bör brottskatalogen utökas?

Ytterligare en aspekt som bör påpekas är att brottskatalogen som sådan utgör en slags barriär för att överhuvudtaget komma till de rekvisit som tar sikte på den psykiska terror som redan Kvinnovåldskommissionen lyfte fram som det karaktäristiska för mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Detsamma gäller för upprepad brottslighet mot barn. För att bestämmelsen ska vara tillämplig krävs minst två gärningar som utgör brott enligt

14Prop. 2020/21:217 s. 15. 15 Brå, Anmälda brott. Slutlig statistik avseende anmälda brott 2021 s. 24.

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

fridskränkningsbrottens brottskatalog. Är så inte fallet saknas möjlighet att beakta det samlade beteendets straffvärde vid upprepade systematiska kränkningar som var för sig är av lindrigare art. Är det fråga om gärningar som inte i sig är kriminaliserade finns ingen möjlighet att beakta kontexten på annat sätt än att upprepade brott mot en och samma person kan verka straffvärdehöjande. I dessa fall finns en risk för att det som bestämmelsen syftar till att skydda tappas bort.16

Det har nu gått drygt tjugofem år sedan Kvinnovåldskommissionen lämnade sitt förslag och sedan dess har forskningen bekräftat den våldsförståelse som betänkandet vilade på. Vi vet att det är det samlade beteendet och inte isolerade fall av fysiskt våld som upplevs som det värsta i en våldsutsatt relation. Detsamma gäller för barn som upplever och utsätts för våld i sina familjer.17 Det kan återigen konstateras att bestämmelsen, när den är tillämplig för att flera brott begåtts, ger goda möjligheter att beakta våldets psykiska dimensioner, men att det i andra fall saknas möjlighet att beakta andra nedvärderande, manipulerande eller på annat sätt kränkande handlingsmönster annat än straffskärpande. Finns det på grund av detta skäl att utöka brottskatalogen?

Det brott som i så fall ligger närmast till hands är förolämpning enligt 5 kap. 3 § brottsbalken. För brottet döms den som riktar beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon annan, om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet. Hedersbrottsutredningen förordade att samtliga ärekränkningsbrott skulle läggas till i brottskatalogen och i linje med utredningens förslag ingår förtal och grovt förtal sedan januari 2022 i brottskatalogerna för fridskränkningsbrotten, olaga förföljelse och hedersförtryck. Av propositionen till den ändringen samt i propositionen till det nya brottet hedersförtryck framgår att regeringen anser att de skäl som lades till grund för att inkludera förtalsbrotten gäller också för förolämpning. Brottet togs dock inte med mot bakgrund av de restriktiva förutsättningarna för allmänt åtal i 5 kap. 5 § brottsbalken, som leder till att det ganska sällan finns förutsättning för åklagaren att inom ramen för ett fridskränknings-

16 Den fina formuleringen är hämtad från Andersson, M., a.a. s. 310. 17 Se t.ex. prop. 2020/21:170 s. 10.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

brott väcka åtal för förolämpning. Den praktiska nyttan av att inkludera förolämpning kunde därför ifrågasättas.18

I detta uppdrag ingår också att se över åtalsregleringen för ärekränkningsbrotten (se vidare kapitel 11). Där konstateras att problemet med den särskilda åtalsregleringen, när åtal väcks för ett

annat brott i vilket förolämpning ingår, tycks bygga på ett

missförstånd. Någon ändring av 5 kap. 5 § brottsbalken behövs därför egentligen inte, men som ett alternativ föreslås att det ska bli något enklare att väcka allmänt åtal för förolämpning i vissa situationer. De skäl som angetts för att inte inkludera förolämpning i brottskatalogerna har därmed förlorat sin aktualitet. Förolämpning bör därför läggas till i brottskatalogerna för fridskränkningsbrotten, olaga förföljelse samt för brottet hedersförtryck. Med en sådan ändring finns inte längre skäl för att hänvisa till vissa paragrafer i 5 kap. brottsbalken utan en hänvisning bör i stället ske till hela 5 kap. i 4 kap. 4 a och e §§ brottsbalken. Det kan här noteras att en hänvisning till hela 5 kap. innebär att också förtal av avliden enligt 4 § formellt kommer att kunna utgöra underbrott till de grova fridskränkningsbrotten och hedersförtryck. Detta följer dock den befintliga strukturen, till exempel borde åverkan enligt 12 kap. 2 a § och tagande av olovlig väg enligt 12 kap. 4 §, knappast kunna utgöra underbrott till fridskränkningsbrotten men trots detta sker sedan länge en hänvisning till hela 12 kap. i 4 kap. 4 a §. Det skulle därför, som Lagrådet också påpekat i sitt yttrande över brottet hedersförtryck, ge ett konstigt intryck att avseende 5 kap. bara peka ut vissa brott.19 Olaga förföljelse följer dock en annan struktur och där bör därför även fortsättningsvis 5 kap. 1–3 §§ anges i lagtexten.

Om förolämpning ingår som ett underbrott i en fällande dom för till exempel grov fridskränkning ska samma kränkande tillmäle inte beaktas som straffskärpande (jfr NJA 2004 s. 437).

Ett ytterligare brott som har övervägts som ett tillägg i brottskatalogerna är egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 8 § brottsbalken. Att till exempel ta någons nycklar, mobiltelefon eller andra tillhörigheter utan tillägnelseuppsåt kan utgöra brott enligt bestämmelsen. I vissa svåra fall, där en person vilseleds att till exempel skuldsätta sig, kan möjligen 9 kap. 1 § brottsbalken om bedrägeri aktualiseras (om vinningsrekvisitet är uppfyllt). Det kan

18Prop. 2020/21:217 s. 19 och prop. 2021/22:138 s. 19. 19 Se Lagrådets yttrande i prop. 2021/22:138 s. 61.

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

också vara fråga om oredligt förfarande enligt 9 kap. 8 § brottsbalken. Den bestämmelsen har dels ett vidare skaderekvisit än bedrägeribrottet, dels inget krav på vinning. Ett typfall är att lura någon till onödiga utgifter, vilket till exempel kan vara att förmå någon att ta ett lån med hög ränta. Att utöka brottskatalogen genom att till exempel lägga till 8 eller 9 kap. brottsbalken och på så sätt täcka in våldets ekonomiska aspekter, skulle visserligen leda till att vägen in i fridskränkningsbrotten breddas och lösningen är därför tilltalande. Samtidigt synes det inte vara där problemet primärt ligger. Kärnan i det ekonomiska våldet, så som det beskrivs i forskningen, är ju inte förmögenhetsöverföringen som sådan, utan

kontrollen som våldet innebär. Ekonomiskt våld är snarare ett medel

än ett mål. Straffansvaret för psykiskt våld skulle därför inte stärkas annat än marginellt om en förändring som nu diskuteras genomfördes.

Hedersbrottsutredningen har därtill framfört ytterligare argument för att inte lägga till 8 eller 9 kap. i brottskatalogen. Brott som ringa stöld, egenmäktigt förfarande och bedrägeri framstår inte som typiskt sett lika klandervärda som en systematisk brottslighet som består i exempelvis flera fall av olaga hot och ofredande. De sistnämnda brottstyperna är till sin karaktär fridskränkande brott, vilket inte kan sägas om förmögenhetsbrotten. Det finns därtill en möjlighet att döma för förmögenhetsbrottslighet i konkurrens med fridskränkningsbrotten.20

Mot detta kan i och för sig anföras att skadegörelse, som också anses höra till förmögenhetsbrotten, redan ingår i brottskatalogen (vilket också Hedersbrottsutredningen framhåller). Ett visst fjärmande från uttalandena i förarbetena, att endast gärningar som typiskt sett kan utgöra en kränkning av en närstående person borde omfattas, har således redan skett. I propositionen till den lagändringen ansåg regeringen att skadegörelse som riktar sig mot en närstående person med syftet att förstöra eller skada dennes personliga egendom många gånger måste anses utgöra ett direkt angrepp på offrets integritet. Att argumentet kan anföras också i relation till vissa förmögenhetsbrott framstår som uppenbart; att få sin mobiltelefon tagen ifrån sig för att ens partner ska kunna kontrollera vilka sms som skickats och vilka samtal som ringts är

20SOU 2020:57 s. 173.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

givetvis djupt kränkande och ett angrepp på den personliga integriteten, privatlivet och människovärdet.

En parallell kan här dras till den praxis som Högsta domstolen utvecklat rörande kränkningsersättning för förmögenhetsbrott. Normalt kan förmögenhetsbrott inte utgöra grund för kränkningsersättning, men avsteg från huvudregeln har förekommit i fall där den brottsliga gärningen har innefattat ett integritetskränkande angrepp av det slag som anges i 2 kap. 3 § skadeståndslagen. Till exempel har kränkningsersättning utdömts vid stöld genom bostadsinbrott dels när målsäganden varit hemma och varit medveten om inbrottet, dels om inbrottet annars innefattat en särskilt omfattande förgripelse på den drabbades frid och privatliv (se till exempel NJA 2011 s. 3). I vissa fall, kan man således säga, är även förmögenhetsbrotten integritetskränkande på ett sådant sätt att de utgör sådana brott som kan ingå i brottskatalogerna för fridskränkningsbrotten. Detta talar för en utökning. Samtidigt har förmögenhetsbrotten främst kriminaliserats för att skydda oegentliga förmögenhetsöverföringar och brottens skyddsintresse är därför ett annat än för de brott som i dag kan utgöra underbrott. Systematiska skäl talar således emot att låta de gärningar som upptas i 8 och 9 kap. brottsbalken ingå i brottskatalogen. Sett tillsammans med att en sådan ändring inte heller annat än marginellt skulle öka skyddet för psykiskt våld framstår den nuvarande brottskatalogen som välavvägd i detta hänseende.

Inte heller djurplågeri bör läggas till i brottskatalogen. Skyddsintresset för djurplågeribrottet är att djur inte ska lida. Det finns därtill redan goda möjligheter att beakta fysiskt våld mot husdjur inom ramen för fridskränkningsbrotten eftersom det utgör skadegörelse att skada ett husdjur. Även olaga tvång kan aktualiseras eftersom hot om brottslig gärning träffar också sådana fall där någon tvingas genom våld som riktas mot dennes egendom. Hotet om våld mot husdjuret verkar tvingande genom att innefatta ett hot om fortsatt skadegörelse.

Det har däremot blivit tydligt att våld eller hot om våld mot husdjur ofta ingår som ett led i kontrollerande relationer och att detta är något som måste uppmärksammas bättre av de brottsbekämpande myndigheterna. Det är till exempel lättare för barn att prata om att deras djur utsätts för våld än att de själva blivit slagna. Frågor på detta tema bör därför ställas i barnförhör och de som

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

förhör barn måste vara lyhörda för barnens berättelser om våld mot djur. Med tanke på hur viktigt ett husdjur kan vara för en familj som är våldsutsatt är det inte svårt att tänka sig att rädslan för vad som ska hända med djuret för med sig att det är svårare att lämna en sådan relation. Utökade möjligheter att ta med sig sitt husdjur till stödboenden och att få stöd från samhället i övrigt, till exempel via socialtjänsten eller ekonomiskt, bör också utredas vidare i ett annat sammanhang. Nämnas kan också den möjlighet som finns för länsstyrelserna att med stöd av djurskyddslagen ålägga den som misshandlat ett djur djurförbud, vilket är ett sätt att skydda djuren. Slutligen trädde den nya brottsbeteckningen grovt djurplågeri i kraft den 1 juli 2022 (se 16 kap. 13 § andra stycket brottsbalken). I förarbetena till den bestämmelsen har regeringen inte uteslutit att djur kan drabbas extra hårt av att användas som redskap vid våld mot kvinnor och barn och att det kan innebära att gärningen är av särskilt hänsynslös art och därför ska rubriceras som grovt brott. Djurens ställning har på detta sätt stärkts också i detta avseende.

Sammanfattningsvis bör brottskatalogerna för fridskränkningsbrotten (och olaga förföljelse samt hedersförtryck) utvidgas endast på så sätt att förolämpning läggs till i dessa.

Bör andra kränkande beteenden kunna ingå i ett åtal för fridskränkning?

I Kvinnovåldskommissionens förslag beskrevs den brottsliga gärningen som att använda våld eller hot om våld eller att utsätta en person för annan fysisk eller psykisk påverkan. Genom uttrycket

annan fysisk eller psykisk påverkan var avsikten att även andra

beteenden än redan kriminaliserade gärningar skulle omfattas av straffansvaret, under förutsättning att de var ägnade att varaktigt kränka kvinnans integritet och skada hennes självkänsla. Som exempel nämndes såväl outtalade som uttalade diffusa hot, att mannen förbjuder kvinnan från att gå ut och träffa släktingar och vänner, gömmer undan gemensamma tillhörigheter eller andra handlingar som sett i ljuset av en relation präglad av våld kan beskrivas som psykisk terror. Det kunde också vara kontrollerande beteenden och att tala grovt nedsättande till offret. Den uppmärksamme läsaren ser här att det är fråga om sådana beteenden

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

som ligger mycket nära de exempel som anges i direktiven till denna utredning samt att förslaget ligger mycket nära norsk rätt.

I Kvinnovåldskommissionens betänkande saknas en analys av hur en kriminalisering av psykisk påverkan förhåller sig till den straffrättsliga legalitetsprincipen, förmodligen eftersom den våldsförståelse som betänkandet vilar på så tydligt gav vid handen att det är den press som de systematiska kränkningarna innebär som drabbar den utsatte hårdast. Förslaget kom, efter omfattade remisskritik, därefter att omarbetas på ett genomgripande sätt i den fortsatta beredningen. Som framgått kom deliktet i stället att utformas så att redan kriminaliserade gärningar kan sammanföras under en annan brottsbeteckning, men de särskilda fridskränkningsrekvisiten behölls. Systematiken motiverar således att flera brott i

efterhand kan läggas samman till ett nytt brott. Samma lösning har

därefter valts för det nya brottet hedersförtryck och dessförinnan också för olaga förföljelse, men lagstiftningstekniken har inte kommit till användning i något annat nordiskt land.

Vad var det då som gjorde att Kvinnovåldskommissionens förslag att kriminalisera annan fysisk eller psykisk påverkan inte accepterades? Regeringen angav följande.

1. Att kriminalisera sådan psykisk misshandel som inte redan var straffbelagd, genom att det skulle vara tillräckligt att psykisk påverkan skett, ansågs stå i strid med legalitetsprincipen. I förslaget saknades klargörande resonemang om vilka handlingar som skulle omfattas av straffansvaret. Straffbudet var inte så klart formulerat att det var möjligt för den enskilde att i förväg veta vilka gärningar som var straffbara och vilka som inte var det. Det fanns en uppenbar risk för att en straffbestämmelse som tog sikte på lindrigare psykisk misshandel skulle bli alltför obestämd och omfatta en alltför oöverskådlig krets av gärningar för att kunna godtas. Med hänvisning till prop. 1992/93:141 konstaterade regeringen slutligen att det även i tidigare lagstiftningsärenden inte bedömts ändamålsenligt att straffbelägga sådan lindrigare psykisk misshandel.

2. Enligt regeringen torde det också vara ytterst ovanligt att den kränkande personen, vid sidan av sådana kränkningar som nu avses, inte begår några redan straffbara handlingar.

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

I den proposition som regeringen hänvisar till, och som för övrigt skrevs för trettio år sedan, var det mobbning som stod i centrum. Regeringen fann då att psykiskt våld, i form av att bryta ned en annan människa, var ett allvarligt problem, men att ökat fokus på utbildning och information var mer ändamålsenligt än att utöka det kriminaliserade området som sådant. Därtill ansågs de straffbud som fanns täcka in de straffvärda fallen av psykiskt våld. Det var vid den tiden osäkert hur omfattande problemet med psykiskt våld var, vilket också framhölls som ett skäl mot kriminalisering.

Det finns flera anledningar till att de uttalanden som regeringen gjorde 1992 inte längre bör tillmätas någon avgörande betydelse i den fråga som är uppe till bedömning i denna promemoria. För det första står det klart att problemet med psykiskt våld är mycket utbrett; genom den statistik som tidigare redovisats framgår att det är vanligare att bli utsatt för psykiskt våld än för fysiskt våld. För det andra orsakar psykiskt våld stort lidande för de utsatta och leder till allvarliga samt potentiellt livslånga konsekvenser. För det tredje inbegriper begreppet psykiskt våld i dag så mycket mer än mobbning. Givetvis behövs andra insatser än kriminaliseringar för att bekämpa alla typer av våld och det måste noga övervägas när och på vilket sätt samhället genom straffhot ska lägga sig i sådant som i viss mån är en naturlig del av vad det är att vara människa. De uttalanden i lagstiftningsärendet som i övrigt anges för att hålla tillbaka användandet av straffrätten för att komma till rätta med psykiskt våld bör däremot inte längre tillmätas någon avgörande betydelse.

Tillbaka då till de argument som regeringen förde fram i 1997 års lagstiftningsprojekt. Också här finns skäl att sätta argumenten i fråga. Genom legalitetsprincipens delförbud obestämdhetsförbudet finns ett krav på att ett straffbud i rimlig utsträckning måste vara bestämt till sin utformning. Syftet med legalitetsprincipen är ytterst att ge det straffrättsliga systemet legitimitet genom förutsebarhet. Det måste vara möjligt för den enskilde att på förhand veta vilka gärningar som kan leda till straffansvar. Straffbud får inte vara för allmänt hållna utan måste innebära ett visst mått av begriplighet och precision vid beskrivningen av det straffbara. Förutsebarheten måste emellertid sättas i relation till att alla brottsbeskrivningar, precis som

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

vilken annan lagtext som helst, alltid måste tolkas.21 Rättens karaktär är genom sina rekvisit öppen, flertydig och ofullständig.22 Det går inte att finna ett svar på vad som är till exempel ett ofredande utanför det enskilda avgörandet – det är bara genom att se till de konkreta (och bevisade) omständigheterna som frågan kan besvaras i det enskilda fallet.23 Det är därför aldrig möjligt att nå full precision i straffbud. Verkligheten är alltid komplicerad och därtill är också språket ofullkomligt.24 Det är omöjligt att fånga alla sätt på vilket en gärning kan begås i lagtexten. Straffbuden måste därför ange ett huvudfall och därefter är det upp till rättstillämparen att i varje enskilt fall avgöra om just detta beteende ligger inom det kriminaliserade området. Det kommer därför alltid att finnas gränsfall och en viss obestämdhet är en del av straffrättens väsen.

Enligt Europadomstolen är det centrala vad gäller förutsebarhet att den enskilde, i vart fall tillsammans med en juridisk rådgivare, i rimlig grad kan förutse vilka konsekvenser ett visst handlande kan medföra.25 Hur stor denna osäkerhet får vara är dock en fråga som noga måste övervägas. Såvitt har kunnat utrönas har en sådan analys inte företagits vad gäller psykiskt våld, utan i stället har kort konstaterats att det inte är möjligt att kriminalisera sådana beteenden eftersom det inte är möjligt att på förhand avgränsa det straffbara området. Kravet på förutsebarhet tycks här ha ställts osedvanligt högt, vilket i och för sig är helt i sin ordning eftersom vi nu rör oss i de yttre gränserna för vad som bör vara straffbart. Samtidigt finns redan, som visats i genomgången i avsnitt 7.7, ett antal brott som konstitueras av diverse psykiska gärningsmoment utan att detta överhuvudtaget berörs eller problematiseras i förarbetena. Det nyaste exemplet är uppmaning till självmord enligt 4 kap. 7 a § brottsbalken. För straffansvar är det tillräckligt att

21 Detta har också Europadomstolen framhållit vid sin tolkning av artikel 7, se t.ex. Başkaya and Okçuoğlu v. Turkey judgment p. 39: ”However clearly drafted a legal provision may be, there is an inevitable element of judicial interpretation. There will always be a need for elucidation of doubtful points and for adaptation to changing circumstances.” 22 Ulväng, Brottslighetskonkurrens. Om relationer mellan regler och fall s. 72 och Jareborg, Begrepp och brottsbeskrivning s. 221. 23 Se gällande detta t.ex. Wegerstad, Skyddsvärda intressen och straffvärda kränkningar. 24 Se om detta t.ex. också i Ågren m.fl., Straffansvar s. 36. 25 Se på samma tema och EKMR art. 7, Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (5 uppl.) s. 361. ”Kravet på att strafflag skall vara tydlig kan därför ofta inte innebära mera än att en person genom att rådfråga en juridiskt kunnig person skall kunna få reda på om han genom att företa en viss handling riskerar att komma i konflikt med lagen.” Se t.ex. rättsfallet The Sunday Times v. United Kingdom (avsnitt 49).

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

uppmana eller på annat liknande sätt utöva psykisk påverkan mot någon, om gärningen är ägnad att medföra en inte obetydlig fara för självmord.26 Ett ytterligare exempel är kravet på vilseledande i bedrägeriparagrafen, där det för straffansvar räcker att vidmakthålla en oriktig föreställning hos någon. Vad gäller dessa brott accepteras således att vilken påverkan, eller vilket vilseledande, som är relevant inte kan avgöras på förhand utan endast i den konkreta tillämpningssituationen. I de nu nämnda exemplen begränsas också det straffrättsliga ansvaret på olika sätt, till exempel genom krav på kausalitet eller orsakande av ett visst mått av fara för följden. Såvitt har kunnat utrönas finns ingen rationalitet bakom skillnaden i acceptans av psykiska moment som ett rekvisit utan saken tycks mer bero på sammanhanget. En förklaring kan vara att lagstiftningen i mångt och mycket utgår från äldre normer och att det är dessa traditionella normer som historiskt har stått bakom den straffrättsliga rationaliteten. Särskilt fysiskt våld har ansetts enklare att hantera och stått i fokus (se ovan i avsnittet om misshandel). Försök att lyfta fram andra värden har ofta bemötts med skepsis.27Men synen på våld har förändrats och om denna förändring inte avspeglas i det straffrättsliga systemet finns en risk för att beteenden som numera bör omfattas av straffansvar inte gör det.

Klart står också att Norge sedan länge kriminaliserat psykiskt våld och att Danmark relativt nyligen har infört en straffbestämmelse om psykiskt våld som omfattar beteenden som inte tidigare varit straffbara. Det gör även Finlands bestämmelse om olaga förföljelse samt Islands bestämmelse om våld i nära relationer. I Danmark krävs ett upprepat grovt nedvärderande, förolämpande eller kränkande beteende som är ägnat att otillbörligt styra den andre, medan det i Norge krävs hot, tvång, frihetsberövande, våld eller andra kränkningar. I den norska lagen är det främst andra

kränkningar som är avsett att träffa beteenden som inte är straffbara

i sig.28 Gällande just förutsebarheten, som flera remissinstanser framhöll som ett problem, valde man i Danmark att i förarbetena ange ett mycket stort antal exempel på beteenden som kan vara

26 Regeln utformades efter påpekande från Lagrådet, som menade att rekvisitet ”utöva psykisk påverkan” kvalificerades genom att det kopplades till uppmaningsrekvisitet. På så sätt finns nu stöd för att undanta fall av indirekt påverkan som sker på ett respektfullt sätt. 27 På detta tema, se t.ex. Burman, Kön, makt och diskurser i straffrätten s. 397 f. och Lernestedt, Dit och tillbaka igen. Om individ och struktur i straffrätten s. 148. 28 En internationell utblick finns i kapitel sex.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

nedvärderande, förolämpande och kränkande. Lagstiftaren menade att det straffbara området på så sätt blev tillräckligt tydligt. I Norge diskuteras främst bevisproblematiken och förutsebarheten tycks inte ses som ett problem. När Finland införde en särskild kriminalisering för olaga förföljelse, bestående av ett antal vardagliga gärningar som blir straffbara just för att de begås i en viss kontext, konstateras att det inte är lätt att åstadkomma en exakt formulering vid denna typ av kriminaliseringar. De gärningssätt som räknas upp i den förklarande rapporten till Istanbulkonventionen som exempel på beteenden som kan utgöra olaga förföljelse – bland annat spår av att någon har rört vid en annans personliga föremål och angrepp på en annan persons sällskapsdjur – beskrivs som i princip omöjliga rekvisit. I stället, konstateras i propositionen, måste rekvisiten ges en mera allmän formulering och fokus riktas mot att fånga in det väsentliga: att en person trakasseras uppsåtligt och upprepade gånger, att gärningen begås obehörigen samt att en typisk följd av förfarandet är rädsla hos offret.29 Enligt den finska bestämmelsen döms den som vid upprepade gånger hotar, följer efter, iakttar, eller kontaktar eller på något annat jämförbart sätt obehörigen förföljer någon annan så att förfarandet är ägnat att skapa rädsla eller ångest hos den som förföljs. Det är således tämligen vardagliga beteenden som är straffbara just för att de begås inom ramen för en förföljelse. Även i England och flertalet andra europeiska länder finns kriminaliseringar av kontrollerande eller tvingande beteenden i nära relation eller familj.

Det finns därtill tydliga exempel på vilka beteenden som utgör psykiskt våld i ett antal internationella dokument. Tydligast är Istanbulkonventionen, men också de allmänna kommentarerna till barnkonventionen innehåller tydliga exempel på beteenden som utgör psykiskt våld. Även i Socialstyrelsens handbok om våld, som bygger på WHO:s definition av våld, finns tydliga exempel. Slutligen bör framhållas att psykisk misshandel, vid sidan av fysisk misshandel, är ett rekvisit för tvångsvård enligt lagen om vård av unga. Trots att det saknas en accepterad gemensam definition av psykiskt våld står det genom de exempel som återfinns i de nu nämnda dokumenten och lagen klart att det finns en tydlig

29 RP 19/2013 rd s. 25.

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

gemensam förståelse av vad psykiskt våld är.30 Denna slutsats framhölls också i Danmark i samband med kriminaliseringen av psykiskt våld.

Sammanfattningsvis måste det anses vara möjligt att på ett tillräckligt förutsebart sätt kriminalisera vissa former av psykiskt våld. Att en eventuell kriminalisering måste formuleras och avgränsas synnerligen noga är en annan sak.

Enligt direktiven är ett möjligt sätt att stärka det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld att förändra fridskränkningsbrotten. Det alternativ som ligger närmast till hands är att i linje med den norska lagstiftningen lägga till ”eller andra kränkningar” som ett slags uppsamlingsrekvisit och låta det omfatta beteenden som inte når upp till att vara straffbara enligt nu gällande bestämmelser. Ett sådant förslag skulle ligga mycket nära Kvinnovåldskommissionens förslag. Mot bakgrund av att det kommer vara fråga om ett stort antal gärningar med sinsemellan mycket olika straffvärden och att minimistraffet för fridskränkningsbrotten nu är fängelse i ett år framstår en sådan lösning dock som olämplig. Det är inte heller självklart att de båda fridskränkningsrekvisiten är nödvändiga på samma begränsande sätt vid lindrigare former av psykiskt våld. Detsamma kan sägas gällande närståenderekvisitet. Att lägga till icke straffbara beteenden skulle därtill kräva betydande följdändringar i bestämmelsen. Erfarenheter från Norge visar också att bestämmelsen endast kommer till användning i kombination med redan straffbelagda gärningar och det gör att den praktiska nyttan av en sådan ändring kan ifrågasättas. Dessutom beaktas det psykiska våldet inom ramen för bedömningen av de särskilda fridskränkningsrekvisiten. Slutligen bör också framhållas att det är olämpligt att ge vissa gärningar straffrättslig relevans bara för att de förekommit i en viss kontext. En sådan ordning uppfyller inte de krav som legalitetsprincipen och dess obestämdhetsförbud innebär.31 Det straffrättsliga skyddet för psykiskt våld bör därför inte stärkas på så sätt att det kriminaliserade området som sådant utökas genom en ändring av fridskränkningsbestämmelsen i nu berört avseende.

30 För likande tanke kring begreppet sexuella trakasserier, se Svensson, M., Sexuellt trakasserad på jobbet – en nordisk forskningsöversikt (rapport från Nordiska ministerrådet) s. 20. 31 En sådan ordning framstår med andra ord som alltför ”kontext-tjockt” för straffrättsliga sammanhang. Gärningar bör ge kontext, inte tvärtom, se Lernestedt, a.a. s. 146.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

Regeringens andra argument för att inte anta Kvinnofridskommissionens förslag att psykisk påverkan skulle vara tillräckligt för straffansvar – att det torde vara ytterst ovanligt att endast andra kränkningar än redan straffbara begås – kan sägas vara motbevisat numera. Det framstår tvärtom som ett reellt problem att många kränkningar inte når upp till det straffbara.

Närståenderekvisitet

Närståendebegreppet verkar precis som brottskatalogen som en barriär för att komma in i något av fridskränkningsbrotten. För att något av fridskränkningsbrotten ska aktualiseras krävs antingen att den utsatta och den våldsutövande är eller har varit närstående (första stycket) eller att det är fråga om en man som begår brott mot en kvinna som han är eller har varit gift med eller som han bor eller har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden (andra stycket). Om någon av dessa relationer inte är för handen är fridskränkningsbestämmelsen inte tillämplig, vilket innebär att det saknas möjlighet att annat än i straffmätningen beakta att fråga är om upprepat våld.

Som Högsta domstolen konstaterat i NJA 2004 s. 97 är uttalandena i förarbetena inte helt tydliga i relation till närståenderekvisitet i första stycket och detta är det enda vägledande avgörande som finns. Även om domstolen i och för sig är mycket tydlig med att regleringens allmänna syfte ska tillmätas avgörande betydelse vid bedömningen av närståenderekvisitet, ställs genom avgörandet upp ett krav på att det ska vara en fast parrelation som präglas av praktisk

och känslomässig bindning av inte obetydlig varaktighet för att det ska

vara fråga om en närståenderelation enligt första stycket. Således faller gruppen tonåringar och unga vuxna, som enligt nyare forskning är en grupp inom vilken systematiska kränkningar är ett utbrett problem, ofta utanför bestämmelsens tillämpningsområde. Denna aspekt har framhållits av bland annat Brå i rapporten Våld i

ungas parrelationer.32 Detsamma gäller relationen mellan en skötare

och en vårdtagare som är beroende av sin skötare för att klara sitt vardagliga liv.33

32 Brå-rapport 2021:15. Se också avsnitt 3.11. 33 Andersson, M., a.a. s. 314.

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

Kravet på närståenderelationen motiveras i förarbetena med att det som utmärker kränkningar mot nära anhöriga, till skillnad mot till exempel grannar eller andra mer ytligt bekanta, är att kränkningarna kan pågå under en längre tid utan att de upptäcks av andra och att de sällan anmäls av den kränkta personen på grund av de känslomässiga bindningar som finns mellan denna och gärningspersonen. Dessutom pågår våldet inte sällan i hemmet där personen borde kunna känna sig trygg och säker.34 Detta gäller i allra högsta grad även för unga och äldre varför skäl kan anföras för att bestämmelsens tillämpningsområde är för snävt. När det nya brottet hedersförtryck infördes konstaterades endast kort att hedersrelaterat våld och förtryck inte endast utövas inom familjen utan även inom släkten och att det därför inte var säkert att gärningspersonen skulle ingå i den relativt snäva närståendekrets som gäller enligt fridskränkningsbestämmelsen. Något närståenderekvisit infördes därför inte.35 Inte heller i bestämmelsen om olaga förföljelse finns något närståenderekvisit. I förarbetena konstateras att det fanns skäl att höja de generella straffnivåerna vid upprepade eller systematiska trakasserier och förföljelse även mot personer som inte är närstående till gärningspersonen.36 Samtidigt får det sägas vara väletablerat i svensk straffrätt att brott mot närstående är mer straffvärda än brott i andra relationer. Det är i sådana relationer som de nordiska länderna infört ansvar för psykiskt våld. Hänsyn måste också tas till det höga minimistraff som nu gäller för fridskränkningsbrottet – att ta bort ett kvalificerande begrepp förefaller sett i det ljuset inte lämpligt. Närståenderekvisitet bör därför inte förändras.37

En alternativ ändring i denna riktning som har övervägts är att införa ett nytt tredje stycke i 4 kap. 4 a § och däri ta bort kravet på att gärningarna ska begås mot en närstående eller tidigare närstående. Ett sådant brott skulle kunna betecknas som

fridskränkning och straffskalan sträcka sig från fängelse i lägst sex

månader till högst två år. Ändringen i den abstrakta straffskalan behövs i så fall eftersom ett kvalificerande moment tas bort. Genom en sådan ändring skulle det bli möjligt att få tillgång till en strängare

34Prop. 1997/98:55 s. 79. 35Prop. 2021/22:138 s. 20. 36Prop. 2010/11:45 s. 71. 37 Inte heller Hederbrottsutredningen ansåg att det var lämpligt att ta bort närståenderekvisitet i 4 kap. 4 a §, se SOU 2020:57 s. 160. Samma slutsats även i SOU 2008:81 s. 126.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

straffskala i fler fall och det straffrättsliga skyddet för psykiskt våld skulle därför stärkas för vissa grupper som nu faller utanför tillämpningsområdet för fridskränkningsbrotten De skäl som talar emot en sådana lösning är dock övertygande. En sådan bestämmelse skulle dels i mycket stora delar täcka samma område som olaga förföljelse, dels skulle det kriminaliserade området som sådant inte utvidgas eftersom inte fler gärningar skulle omfattas. Något förslag att ändra bestämmelsen på detta sätt lämnas därför inte.

Bör fridskränkningsrekvisiten ändras?

I tidigare utvärderingar har konstaterats att fridskränkningsrekvisiten, det vill säga att var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, fungerar väl i rättstillämpningen. Likande konstruktioner har valts i samband med nya kriminaliseringar. Rekvisiten har fått en så vedertagen innebörd i rättstillämpningen att skälen för att ändra bestämmelsen i detta hänseende bör vara synnerligen tungt vägande för att kunna motivera en ändring. Några sådana skäl har inte framkommit. En förändring i detta avseende föreslås därför inte.

Sammanfattning

Att stärka det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld genom att ändra straffbestämmelsen om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning på annat sätt än att lägga till förolämpning i brottskatalogen bedöms inte som ett tillfredsställande alternativ främst av de skäl som angetts ovan. Till detta kan också läggas dels att straffbestämmelsen är väl inarbetad och fungerar väl i domstolarna, dels att den viktiga symbolfunktionen som en ny brottstyp skulle innebära går om intet om en ändring i stället sker i denna paragraf. Frågan är därmed om det bör införas ett nytt särskilt brott som tar sikte på psykiskt våld eller om det finns något annat alternativ som är att föredra.

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

8.4. Olaga förföljelse

Även olaga förföljelse består av flera i sig kriminaliserade gärningar som förs samman till ett mer allvarligt brott, vilket innebär att sådana kränkande handlingsmönster som inte når upp till en redan straffbar nivå faller utanför det straffbara området. Brottslighetens systematik verkar i stället straffskärpande under förutsättning att det är fråga om flertalet brottsliga gärningar. Brottsbeskrivningen innehåller inget närståenderekvisit. I Finland, Danmark och Island är brottet i stället uppbyggt kring ett antal icke kriminaliserade, tämligen vardagliga gärningar, som blir kriminaliserade just för att de genomförs inom ramen för en förföljelse.

När Brå 2015 utvärderade tillämpningen av 4 kap. 4 b § brottsbalken framkom huvudsakligen två omständigheter som ansågs problematiska. För det första ansågs rekvisiten otydliga och för det andra var det oklart var den nedre gränsen för brottet gick. Närmare bestämt visade resultaten i rapporten att det var oklart vilka händelser som är tillräckligt grova för att det ska vara fråga om underbrottet ofredande, hur många underbrott som krävs, hur länge förföljelsen måste ha pågått och om olaga förföljelse kan bestå endast av ofredande eller om andra underbrott måste ingå. Problematiken påminner således i stor del om den som omgärdar fridskränkningsbrotten. Brotten i brottskatalogen, och särskilt ofredande, ansågs även svåra att bevisa. Därtill framhölls att ofredande har låg prioritet hos polisen och därför inte alltid utreds.38

Förvisso gjordes den här utvärderingen för ganska många år sedan, men det framstår ändå som olämpligt att i detta sammanhang ändra en bestämmelse som redan är behäftad med ett antal osäkerheter. Dessutom talar den valda lagstiftningstekniken emot en ändring i utvidgande riktning av det skälet att det i bestämmelsen inte hänvisas till kapitel utan i stället till vissa specifika brottstyper i 14 punkter. Att tynga bestämmelsen ytterligare med en uppsamlande punkt i stil med ”eller andra jämförbara kränkningar” verkar inte lämpligt och skulle inte heller uppfylla kravet på tillräckligt förutsebar strafflag. Dessutom krävs att gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, men som framgått ovan är det inte säkert att ett sådant fridskränkanderekvisit är rätt väg att gå i fråga om de kränkande

38 Brå-rapport 2015:2.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

handlingsmönster som står i fokus i denna promemoria. Det är snarare angrepp på självkänslan som bör skyddas mot ytterligare angrepp.

8.5. Olaga tvång

När Hedersbrottsutredningen i SOU 2020:57 analyserade om det fanns skäl att kriminalisera nedvärderande, manipulerande eller kränkande handlingar som begås i syfte att kontrollera en annan person lyftes särskilt olaga tvång fram för att visa att en sådan kriminalisering är obehövlig. Att ”tvinga någon att göra, tåla eller underlåta något” är enligt utredningen närmast synonymt med att kontrollera en person. Det borde därtill enligt utredningen ofta vara fråga om kontroll genom hot om brottslig gärning eftersom även underförstådda hot under lång tid omfattas. Som framgått är våld som riktar sig mot annans egendom, till exempel att slå sönder tillhörigheter som husdjur, ett hot om fortsatt skadegörelse som omfattas av straffansvaret. Tvång genom hot mot den tvungnes anhöriga omfattas också. Att A tvingar B att använda ett visst klädesplagg genom ett underförstått hot om brottslig gärning i form av misshandel skulle därför vara olaga tvång. Detsamma kan i den nu diskuterade kontexten sägas gälla om A tvingar B att komma hem direkt efter jobbet eller inte tillåter B att umgås med någon annan genom att underförstått hota att slå ihjäl en katt eller en hund. Ett underförstått hot om att avslöja en viss sexuell läggning (menligt meddelande) kan också verka tvingande i bestämmelsens mening, och är särskilt aktuellt för gruppen hbtqi-personer. Det är således korrekt att många kontrollerande beteenden borde kunna bestraffas som olaga tvång. En omständighet som inte nämns i Hedersbrottsutredningens betänkande är att det i de allra flesta fall torde vara fråga om så kallat relativt tvång, det vill säga fall då den tvungne på grund av hotet, väljer att göra eller underlåta något. Att fråga inte är om absolut tvång följer av att den tvungne inte är underkastad vissa händelser och tvingas tåla något utan att själv kunna agera (jämför att bli nedputtad i en isvak). Vid relativt tvång ställer lagen upp ett krav på kausalitet mellan det underförstådda hotet och att tvingas, vilket innebär att det för ansvar krävs att den tvungne får tillräckliga skäl att göra något visst och sedan gör det på denna grund. Detta kan

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

givetvis, precis som vid misshandel, vara svårt att leda i bevis. Särskilt när fråga är om en livssituation som är präglad av en sådan regim som upprepat psykiskt våld innebär. Det framstår närmast som verklighetsfrämmande att tala om ett val i denna mening. Även här kan konstateras att straffansvaret inte är särskilt väl avpassat för de situationer som nu är aktuella. Liknande synpunkter framkommer också i en utvärdering av den norska bestämmelsen om psykiskt våld (strl. § 282). De intervjuade aktörerna (poliser, åklagare och domare) menar att bestämmelsen i för liten utsträckning träffar sexuellt våld. I en sådan våldsregim som krävs för att bestämmelsen ska vara tillämplig är det svårt att alls tänka sig frivilliga samlag – i en sådan situation behövs varken hot eller fysiskt våld för att få sin vilja igenom.39 Den utsatta vet precis vad som kan bli följderna av att neka en invit. Det är inte svårt att tänka sig att detta kan vara fallet när en utsatt ”väljer” att inte träffa sina vänner, att gå hem direkt efter skolan och i övrigt anpassar sitt liv. Vid latenta hot är det således inte klart att effekten uppnås genom att personen hotas på det sätt som bestämmelsen om olaga tvång kräver. I stället är det så att individen upplever att det finns ett bakomliggande hot, som i och för sig är handlingsdirigerande, men det är nog sällan ett hot om ens underförstådd brottslig gärning på det sätt som krävs för att det ska vara fråga om olaga tvång i straffrättslig mening.40

Så vitt har framgått saknas också vägledande avgöranden där bestämmelsen om olaga tvång används i denna typ av situationer.41Här kan således konstateras att bestämmelsen, även om den till sin ordalydelse träffar många kontrollerande beteenden, inte ger ett adekvat skydd i praktiken. Detta leder till att det trots allt finns en brist i detta hänseende.

När bestämmelsen infördes i brottsbalken framhölls att tortyr, som räknades upp som en omständighet som kunde leda till att brottet bedömdes som grovt, var att med större intensitet och långvarighet plåga någon såväl fysiskt som psykiskt. Även en gärning som kunde jämställas med typiska fall av tortyr kunde enligt Straffrättskommittén bedömas som grov. När bestämmelsen

39 Aas och Andersen, Mishandlingsbestemmelsen. En evaluering av loven mot mishandling i nære realtioner jf. strl. § 219 (§282/283) s. 34. 40 Se på detta tema Kaldal och Kankaanpää Thell, Hedersrelaterat våld och förtryck mot barn och unga. Del II: Samhällets ansvar och förutsättningar att utreda och beivra brott, JT nr. 2 2016/2017 s. 349–380. 41 Hedersbrottsutredningen nämner ett orefererat hovrättsfall.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

ändrades 2016 stod det klart att gärningar mycket sällan bedömdes som grovt olaga tvång. Som exempel nämns fall där någon tvingats kvar i en bostad för att erkänna otrohet – dessa hade regelmässigt bedömts som brott av normalgraden. I samband med att de nya kvalifikationsgrunderna infördes i bestämmelsen angavs i förarbetena som exempel på när en gärning kan anses vara av särskilt hänsynslös art att den riktas mot en person som befinner sig i en skyddslös ställning eller är i beroendeställning till gärningspersonen. Mer konkret nämns att hotet riktats mot ett yngre barn eller att fråga är om hot att utöva våld mot den tvungnes barn eller nära anhöriga. Även här finns således goda möjligheter att inom bestämmelsens tillämpningsområde beakta det särskilt straffvärda i att gärningen riktas mot en särskilt skyddsvärd person, till exempel ett barn eller en närstående. Uppdraget här är dock att stärka det straffrättsliga skyddet mot kränkande handlingsmönster i de fall då det inte är fråga om olaga tvång.

8.6. Ofredande

Den nedre gränsen för straffansvar vid brott mot person, brotten mot frid och brotten mot ära utgörs i dag av bestämmelserna om ofredande och förolämpning. Precis som misshandelsbestämmelsen tillkom ofredandebestämmelsen för att ge ett visst skydd i de fall då en psykisk effekt framkallas av psykiska medel, till exempel vissa fall av skrämsel. Att otillbörligt närma sig en människa med ord eller handling kan utgöra ofredande, liksom att upprepade gånger ringa någon eller skicka ett stort antal meddelanden. Detsamma gäller ofredande av en kvinna i syfte att få till stånd en sexuell förbindelse liksom mobbning. När straffmaximum höjdes från sex månader till ett år 1993 framhöll regeringen att omfattande och systematiska trakasserier, till exempel vid mobbning eller annat psykiskt våld, kan utgöra sådana beteenden som är att bedöma som ofredande. Som exempel på en gärning som i extremfallet kunde ha ett högre straffvärde än fängelse i sex månader nämndes mycket omfattande och utdragen telefonterror mot en tidigare partner. Ofredandebestämmelsen är således avsedd att användas också vid upprepade förfaranden, där det samlade beteendet kan vara så allvarligt att ett högre straffvärde än sex månader kan aktualiseras. Så som praxis

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

utvecklats tycks dock detta gälla främst vid kontakter som sker via telefon eller på annat sätt, det vill säga vid förfaranden som inte innebär att gärningspersonen och den utsatte träffas.

Kvinnovåldskommissionen föreslog att rekvisitet trakasserar skulle tas in i lagtexten för att synliggöra att de mest straffvärda handlingarna är sådana som upprepas. Regeringen avfärdade förslaget då det ansågs innebära en risk för att en enskild händelse inte skulle räcka för ansvar enligt bestämmelsen.

I samband med att uppmaning till självmord kriminaliserades konstaterar regeringen att vissa hänsynslösa fall av sådan uppmaning kan falla under ofredandebestämmelsen, men att det kan ifrågasättas om straffskalan för ofredande är tillräcklig för att spegla allvaret i uppmaning till självmord. Ett särskilt brott ansågs nödvändigt. Detsamma kan anföras gällande sådana kränkande handlingsmönster som står i fokus för denna promemoria. I dag sträcker dig straffskalan för ofredande från böter till fängelse i högst ett år. Ett alternativ som har övervägts i utredningsarbetet är att införa brottsbeteckningen grovt ofredande med en något strängare straffskala. På så sätt skulle fler särskilt klandervärda fall av ofredanden som består av upprepade gärningar (trakasserier) kunna straffmätas mer adekvat. Till exempel kunde det för gradindelningen vara relevant om det är fråga om ett kontrollerande, upprepat handlande mot en närstående. En sådan ändring skulle emellertid inte leda till att det kriminaliserade området som sådant utvidgas. Det skulle ju fortfarande krävas ett i grunden hänsynslöst agerande. Ofredandebestämmelsens tillämpningsområde är också något osäkert och lite förenklat kommer bestämmelsen till användning främst i de fall då ingen annan bestämmelse finns att tillgå.42 Det kan därför ifrågasättas om införandet av ett grovt brott i praktiken skulle leda till att det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld stärks. Tilläggas bör också att olaga förföljelse infördes just för att fånga upp fall av upprepad lindrig brottslighet och det finns därför redan en möjlighet att göra en helhetsbedömning av sådana beteenden som faller under ofredandebestämmelsen. Brottet kan också utgöra en del av fridskränkningsbrotten. Inte heller denna ändring föreslås därför.

42 Se t.ex. Brå-rapport 2015:2 i vilken brottet olaga förföljelse utvärderas. Brå framhåller att det är oklart vilka händelser som är tillräckligt grova för att det ska vara fråga om ett ofredande, se särskilt s. 8.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

Slutligen kan nämnas att ofredande är ett brott för vilket polisen ansvarar för förundersökningen. Brå har i en rapport fört fram att förundersökningar avseende ofredandebrott mellan närstående i större utsträckning borde vara åklagarledda.43 På så sätt skulle åklagaren på ett bättre sätt få en helhetsbild av allt det våld som målsäganden har utsatts för. Detta underbrott ingår i såväl fridskränkningsbrotten som i olaga förföljelse och genom att förbättra utredningarna i detta avseende kan inte uteslutas att fler fällande domar skulle kunna meddelas och det straffrättsliga skyddet för psykiskt våld också förbättras. Denna fråga borde därför diskuteras vidare.

8.7. Förolämpning

Bedömning: Förutom att förolämpning ska läggas till i

brottskatalogerna för de grova fridskränkningsbrotten, olaga förföljelse och hedersförtryck saknas skäl att förändra bestämmelsen som sådan.

Att rikta beskyllning, nedsättande uttalande eller förödmjukande beteende mot någon kan utgöra brottet förolämpning om gärningen är ägnad att kränka den andres självkänsla eller värdighet. Detta stadgande täcker således enstaka nedvärderande eller på annat sätt kränkande handlingar, men det ger inte möjlighet att fånga upp det särskilt klandervärda som ett upprepat beteende innebär. Den särskilda åtalsregleringen i 5 kap. 5 § brottsbalken innebär också att åtal för förolämpning som ett enskilt brott är mycket ovanliga. Vid flera fall av förolämpning mot samma person skulle dock systematiken kunna leda till ett högre samlat straffvärde i enlighet med numera vedertagen praxis från Högsta domstolen.

Särskilda tryck- och yttrandefrihetsrättsliga aspekter, inklusive Europadomstolens praxis, gör sig dessutom gällande i relation till förolämpningsbrottet. Någon förändring, utöver att det föreslås ingå i ett antal brottskataloger, av bestämmelsen föreslås därför inte.

43 Brå-rapport 2015:2 s. 11.

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

8.8. Slutsatser i fråga om behovet av en kriminalisering

Genomgången av befintliga straffstadganden ovan visar att det finns goda möjligheter att inom ramen för det nuvarande straffrättsliga systemet beakta vissa former av psykiskt våld. Det kan därför ifrågasättas om det finns ett tillräckligt behov av en särskild kriminalisering av psykiskt våld. Samtidigt står det klart att det finns beteenden som är minst lika klandervärda som ofredande och förolämpning men som i dag faller utanför det straffbara området. Som framgått tidigare i denna promemoria beror det till viss del på att befintliga straffstadganden inte har kommit att tillämpas på psykiska företeelser i den utsträckning som reglernas ordalydelser tillåter. Men det finns också situationer där nuvarande regler inte är tillräckliga. Det gäller särskilt barn eller unga personer som lever i en familj där normerna är så starka att en påverkan sker utan att det är fråga om uttalade hot eller annat hänsynslöst beteende. I sådana fall är gärningspersonens agerande inte så aktivt att det träffas av något nu gällande straffbud. Detsamma kan gälla en ung person som är tillsammans med en partner som har ett stort våldskapital. Även hot som inte når upp till ens underförstådda hot om brottslig gärning är i stor utsträckning straffria. Inte heller ger de existerande straffbuden, annat än om det är fråga om flera brottsliga gärningar så att till exempel ett fridskränkningsbrott kan aktualiseras, någon möjlighet att fånga upp den kumulativa effekten av att flera ickestraffbara gärningar begås mot samma person. Även om en isolerad gärning inte når upp till att vara så klandervärd att straffansvar bör aktualiseras, kan den samlade effekten på en persons liv vara så allvarlig att agerandet bör vara straffbart. De straffbud som finns fokuserar i hög grad på det medel som gärningspersonen använder sig av – den psykiska effekt som följer av upprepat psykiskt våld är i huvudsak inte en del av det straffrättsliga systemet.

Förbud mot fysiskt våld är, i motsats till psykiskt våld, en del av det straffrättsliga systemet, vilket bland annat kan förklaras med att det psykiska våldet är mer svårhanterligt och osynligt. De ideella skadorna har skadeståndsrättsligt på samma sätt levt i skuggan av de fysiska och mätbara skadorna. Att det psykiska våldet anses mer svårhanterligt framhålls till exempel i den utvärdering av fridskränkningsbrotten som Brå genomförde 2019. De intervjuade

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

lagföringsaktörerna gav här uttryck för en dubbelhet i sin bild av psykiskt våld. Många uttryckte en upprördhet över att det psykiska våldet, som är det som förstör den våldsutsatta mest, inte värderas högre i den rättsliga sfären. Poliserna menade också att det psykiska våldet nedprioriteras, med undantag för de ”klassiska” fallen, där en målsägande under en lång tid har blivit nedtryckt och är ”helt normaliserad i något väldigt destruktivt”. Från polisernas perspektiv framstod det inte som rationellt att i andra fall fokusera på verbala kränkningar och kontrollerande beteenden eftersom åklagarna enligt dem inte fäster vikt vid detta i åtalet. Den dubbelhet som här kommer till uttryck kan enligt Brå tolkas i linje med viss internationell forskning som visar att psykiskt våld i nära relationer utmanar en etablerad hierarki inom rättsväsendet, där fysiskt våld alltid har värderats högt just eftersom det psykiska våldet är mer svårhanterligt.44

Mot detta måste ställas att den forskning som redovisats i kapitel tre med tydlighet visar att det psykiska våldet upplevs som det värsta av såväl kvinnor som barn.45 Det kan vara att skrämma eller kränka på sätt som inte är fysiska eller att styra eller dominera över en annan person med hjälp av bakomliggande makt eller hotbild. Våldet sker ofta systematiskt, vid upprepade tillfällen och utövas inte sällan för att kontrollera offret. Det kan röra sig om muntliga kränkningar, nedvärderande omdömen och hån, att skambelägga, att skämma ut den utsatta inför andra, att styra vilka denne träffar och att inskränka livsutrymmet genom att ta fullständig kontroll över den gemensamma ekonomin. Våldet kan till exempel riktas mot en partner eller mot ett barn. Statistiken har också visat att det psykiska våldet är mycket utbrett. Det står därtill klart att våldet leder till mycket allvarliga konsekvenser, såväl för individen som för samhället. På det individuella planet leder våldet till ångest, nedstämdhet, posttraumatisk stress och hos barn även till beteendeproblem som trots och uppförandestörningar. Det finns därför goda skäl att motverka den här typen av beteenden och på så sätt ge dem som utsätts stöd. Samtliga internationella konventioner,

44 Brå-rapport 2019:8 s. 128 med vidare hänvisningar. Överlien framhåller att den fysiska dimensionen har varit överordnad den psykiska också i forskningen, möjligen för att det är lättare att fånga det fysiska våldet, se Våld mellan ungdomar i nära relationer. Digitala medier och utövandet av kontroll s. 82. 45 Se också Nordborg, Mäns våld mot kvinnor s. 79.

Utvärdering av nu gällande rätt Ds 2022:18

inklusive barnkonventionen, ställer också långtgående krav på att stater ska markera mot psykiskt våld.

Om man vill understryka att psykiskt våld, precis som fysiskt våld är klandervärt och värt att skyddas ifrån, kan det därför vara på sin plats med en separat kriminalisering.46 Genom en särskild straffbestämmelse nås också ett mer heltäckande och välanpassat straffansvar för sådana handlingsmönster som nu står i fokus. Det kan också ifrågasättas om straffskalorna för ofredande och förolämpning är tillräckliga för att spegla allvaret i sådana handlingsmönster. Som framhålls i de danska förarbetena till bestämmelsen om psykiskt våld finns det en poäng med att straffrättsligt erkänna att psykiskt våld kan vara lika skadligt som fysiskt våld. Att det finns ett behov av att kriminalisera psykiskt våld i en något vidare omfattning än vad som nu är fallet synliggörs också av att frågan har diskuterats vid ett stort antal tillfällen sedan 70-talet då debatten om mäns våld mot kvinnor tog fart på allvar. Det finns ett legitimt intresse av att genom straffrätten signalera att denna typ av agerande är oacceptabelt. En särskild kriminalisering kan antas ha en viktig normbildande effekt eftersom rättsliga normer påverkar värderingar. Straffrättens symbolvärde, både i fråga om vad den uttrycker och vad den tiger om, bör inte heller underskattas.47 Den som utsätts för en kränkning som det inte finns något straffrättsligt språk för, kan med fog uppleva en dissonans mellan sin egen, skakande upplevelse och den offentligt sanktionerade moraluppfattningens tystnad inför densamma.48 Språket styr uppfattningen om vad som existerar och hur det existerar. Genom att sätta ord på något blir det en del av den offentliga erfarenheten. Tidigare förbisedda erfarenheter genomgår på detta sätt en statusförändring och kan ges ett offentligt uttryck.49Sammanfattningsvis finns ett behov av att införa en ny, särskild brottstyp, för psykiskt våld.

Straffansvaret för försummelse framstår dock, genom bestämmelserna om misshandel och vållande till kroppsskada eller sjukdom samt framkallande av fara för annan, som välavvägt och skyddar de

46 Se för finsk rätts vidkommande liknande resonemang när olaga förföljelse kriminaliserades i RP 19/2013 rd s. 24. 47 Helland Göller, a.a. s. 127. 48 Svensson, E., a.a. s 99. Se också Asp, Sex och samtycke s. 27. 49 Svensson Eva-Maria, Genus och rätt – en problematisering av föreställningen om rätten s. 48.

Ds 2022:18 Utvärdering av nu gällande rätt

verkligt straffvärda fallen. Vad gäller försummelse bör återigen framhållas att det ofta torde finnas anledningar till att till exempel föräldrar försummar sina barn. Det kan till exempel vara missbruk eller psykisk ohälsa och det framstår som lämpligare att hantera dessa situationer med andra medel än straffrättsliga. Skäl att kriminalisera försummelse särskilt finns därför inte.

I nästa kapitel diskuteras bland annat vissa straffrättsliga utgångspunkter som måste vara uppfyllda för att en kriminalisering ska anses befogad.

9. Straffrättsliga utgångspunkter

9.1. Inledning

Slutsatserna i det föregående kapitlet är att det finns ett behov av att stärka det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld samt att en ny brottstyp bör införas i brottsbalken. Förolämpning bör också läggas till i brottskatalogerna i fridskränkningsbrotten, olaga förföljelse och hedersförtryck. Frågan som besvaras i detta kapitel är om en sådan kriminalisering är möjlig mot bakgrund av de starka rättssäkerhetsprinciper som gör sig gällande på det straffrättsliga området.

9.2. Kort om straffrättsliga utgångspunkter

Straffrätten beskrivs ofta som speciell på så sätt att den i grunden handlar om att staten tillfogar den som har begått brott ett lidande eller obehag – någon tvingas att betala böter eller att hållas frihetsberövad. I straffrättsteoretiska diskussioner beskrivs straffet av denna anledning som något negativt. Straffet saknar en reparativ funktion och är därför endast repressivt. Inte sällan framhålls också att straffrätten är ett uttryck för det statliga våldsmonopolet.1Straffrätten har beskrivits som en spindelväv: rör man vid ett ställe märks det i hela systemet.2 Det nu sagda innebär att varje förändring i det straffrättsliga systemet måste övervägas noga och det särskilt när fråga är om en utvidgning av det kriminaliserade området. För att möjliggöra sådana överväganden innehåller detta kapitel en introduktion till vad som kan beskrivas som vissa teoretiska

1 Se t.ex. Asp m.fl., a.a. s. 33 f. 2 Jareborg, Inkast i straffområdet s. 89. ”Likaså måste det rimligen finnas gränser för hur starkt bilden av särställning bör få odlas: om än särpräglad straffrätten ytterst ett verktyg, jämte andra verktyg, i samhällets hand.”, se Lernestedt, a.a. s. 290.

Vissa straffrättsliga utgångspunkter Ds 2022:18

utgångspunkter. Fokus ligger här på kriminalisering och de andra två nivåerna av straffsystemet – utdömande av påföljd samt verkställighet av påföljd – berörs inte då dessa i huvudsak faller utanför ramen för uppdraget.

Det som traditionellt står i fokus i straffrättsliga bedömningar är gärningspersonens individuella ansvar för specificerade gärningar som är begränsade i tid och rum. Mot bakgrund av detta brukar straffrätten beskrivas som gärningsinriktad eftersom den tar sikte på enstaka, tämligen snävt avgränsade, gärningar i tid och rum.3 En sådan ordning har goda skäl för sig och är ett utflöde av vissa rättssäkerhetsgarantier som att en gärningsbeskrivning måste vara någorlunda preciserad och att det ska finnas rimliga förutsättningar att bevisa gärningen. Straffansvar ska därtill följa på begångna, bevisade gärningar och inte för att en individ har ett visst, måhända klandervärt levnadssätt. Samtidigt står det klart att det ibland kan ”finnas behov av att frångå inriktningen på det enskilda om man önskar fånga världen i straffrätten.”4 Det sistnämnda är just vad som sker (i vart fall i efterhand) när flera brott läggs samman till ett fridskränkningsbrott eller en olaga förföljelse. Om fokus endast tillåts vara på enstaka handlingar som är väl definierade i tid och rum kan det få till följd att det mönster av kontrollerande tekniker som utmärker våld i nära relationer riskerar att falla utanför det straffbara området. På så sätt finns en risk för att det uppstår ett glapp mellan verkligheten och det straffrättsliga systemet.

Generellt kan också en viss kursändring iakttas på senare år. Faredelikt har till exempel fått allt större betydelse i straffrätten. Då dessa används krävs inte att något skyddsintresse har kränkts, utan det räcker med att intresset faktiskt äventyras. Som exempel kan här nämnas att ofredandebestämmelsen numera är uppbyggt som ett abstrakt faredelikt.

Som konstaterats i viss straffrättslig doktrin är rättssäkerhet i den traditionella straff(process)rätten mycket tydligt kopplad till den som ställs till ansvar för att ha begått ett brott. Det är denne som ska ha rättigheter gentemot staten. Det kan något förenklat uttryckas så att den legitima grunden för straffrätten och kriminalisering historiskt sett har varit ansvarssubjektet. Att diskutera till exempel kriminalisering utifrån den utsatta personens perspektiv är (ännu)

3 Se t.ex. Ulväng, a.a. s. 200. 4 Asp, Straffrätten – i går, i dag och i morgon, SvJT 100 år s. 159.

Ds 2022:18 Vissa straffrättsliga utgångspunkter

inte helt accepterat.5 Samtidigt är utvecklingslinjen här tydlig: brottsoffret har fått en allt tydligare plats på den straffrättsliga kartan och en allt viktigare roll i den offentliga diskussionen om brott och straff. Denna utveckling ställer krav på att det straffbara området verkligen omfattar sådant som är straffvärt.6

9.3. Några ord om begreppet gärning

När en domstol har att bedöma om ett brott har begåtts är det som ska bedömas alltid något som har inträffat. Straffrätten är inte, i motsats till vad som gäller till exempel i socialrätten, beroende av prognoser för framtida beteenden eller vårdbehov (sådana hänsyn kan dock tas inom ramen för påföljdsbestämningen, till exempel vid valet mellan villkorlig dom och skyddstillsyn). Gärningar kan dels vara fysiska, det vill säga ha karaktär av ett ingripande i vad som händer i världen, men vid gärningar i form av underlåtenhet räcker det att avstå från att ingripa när ett ingripande borde ha skett. I straffrätten är således gärning ett överbegrepp till handling och underlåtenhet.7 Det nu sagda är relevant för denna promemoria på så sätt att försummelse nämns som ett exempel på psykiskt våld. Att försumma något är närmast synonymt med att inte göra något som man borde ha gjort. För att en underlåtenhet ska vara straffrättsligt relevant måste det vara fråga om något mer än bara passivitet i samtliga fall där det inte är en direkt kriminalisering av underlåtenhet. Som ett exempel på det sistnämnda kan underlåtenhet att inte anmäla ändrade förhållanden enligt 2 § bidragsbrottslagen (2007:612) nämnas. Här utgör underlåtenheten som sådan det brottsliga förfarandet. Straffrättsligt ansvar för annan

5 Se gällande detta till exempel Andersson, U., Hans (ord) eller hennes? s. 47 f., Burman, Straffrätt och mäns våld mot kvinnor s. 21 och Gröning och Jacobsen (red.), Restorative Justice and Criminal Justice. Asp menar dock att den materiella straffrätten i grunden tar det skyddade intressets (brottsoffrets) parti gentemot gärningspersonen och ger ett antal exempel på hur brottsofferperspektivet är närvarande, till exempel i ansvarstillskrivandet och i straffvärdebedömningen. Han menar också att det inte finns någon motsättning mellan den materiella straffrätten och brottsofferperspektivet, se a.a. s. 136 ff. Se också Blixt, Fördel brottsoffret?, SvJT 100 år s. 6 Asp, a.a. Se också det norska betänkandet NOU 2006:10 där det framhålls att detta sätt att se på straffrätten har haft goda skäl för sig, men att tiderna har förändrats: ”Samfunnsforhold, den rettslige tenkningen og befolkningens forventninger er i høy grad forandret. Tiden er etter utvalgets oppfatning definitivt inne for å justere kursen innenfor straffeprosessen slik at fornærmedes legitime interesser i saken reflekteres bedre i lovgivningen.” 7 Asp m.fl., a.a. s. 71 ff. och 144.

Vissa straffrättsliga utgångspunkter Ds 2022:18

underlåtenhet förutsätter som huvudregel dels att gärningspersonen är i så kallad garantställning, dels att handlingen är möjlig att utföra i det enskilda fallet. Vad gäller garantställning är det relevanta om det finns en rättsligt relevant förväntan på agerande. Typfallet är förälders tillsynsplikt över barn, liksom djurägares skyldighet att se till sina djur. Från kravet på att handlingen ska vara möjlig att utföra i det enskilda fallet finns ett undantag, och det är om gärningspersonen på ett oaktsamt sätt har försatt sig i situationen och genom detta kan sägas ha begått den brottsbeskrivningsenliga gärningen. Typexemplet på det sistnämnda är att en epileptiker som märker att ett anfall är på väg går in i en butik där det finns sådant som kan gå sönder kan dömas för skadegörelse enligt 12 kap. 1 § brottsbalken.

9.4. Om kriminalisering

9.4.1. Inledning

Frågan om vad som kan eller bör kriminaliseras har diskuterats utförligt såväl inom rättsvetenskapen som inom filosofin under en mycket lång tid. Något allenarådande svar finns trots detta ännu inte och de kriterier som finns för att bedöma frågan får anses vara relativt vaga. En sak som det dock råder enighet om är att ett beteende endast bör kriminaliseras om det på ett eller annat sätt är skadligt, farligt eller på något sätt innebär en risk för en sådan skada eller fara. Endast orsakande av att annan upplever obehag anses inte utgöra skada. Det måste också vara fråga om hot mot ett värde eller intresse som är värt att skydda på ett så ingripande sätt som genom kriminalisering – det kan till exempel vara angrepp mot liv, frihet, ära, hälsa, egendom, handlingsfrihet eller rörelsefrihet.8 Vad som anses utgöra en skada eller en fara, liksom vilka intressen som är så skyddsvärda att det kan vara aktuellt med en kriminalisering, varierar dock som redan påpekats med tiden och samhällsutvecklingen.9 När en kriminalisering övervägs måste också möjligheten till missbruk

8 Se 2 kap. regeringsformen för en katalog över ett slags centrala legitima värden. 9 Se t.ex. SOU 2013:38 s. 506 och avsnitt 3.12.

Ds 2022:18 Vissa straffrättsliga utgångspunkter

(genom att skapa tillfälle för obehöriga påtryckningar) tas i beaktande.10

Syftet med kriminalisering anses numera vara att förebygga att vissa handlingar företas. Kriminaliseringens huvudmetod är med andra ord allmän avskräckning genom allmänprevention. Ett hot om straff ska få människor att avstå från en viss verksamhet; det är således fråga om ett slags psykologiskt tvång genom straffhot, eller om formell social kontroll om man så vill. En kriminalisering är också ett indirekt påstående om att gärningen är socialt förkastlig och därmed har en kriminalisering alltid en viss symbolfunktion.11Det anses dock självklart att kriminalisering aldrig bör tillgripas endast på grund av dess symbolvärde, men det kan vara ett skäl av flera. Genom lagstiftning definieras slutligen gränser för tillåtet respektive otillåtet bland medborgarna. En kriminalisering har därför också en viss moralbildande effekt, även om det är osäkert hur stor denna är.12

Här kan också kort nämnas att det inom den feministiska forskningen finns en diskussion om vilken betydelse det straffrättsliga systemets gensvar på mäns våld mot kvinnor har för förekomsten av våld. Svaret är att det har en central roll för att motverka mäns våld mot kvinnor. I den forskningen lyfts den symboliska funktionen fram särskilt. Genom en kriminalisering tydliggörs i vilken utsträckning våldet är tillåtet eller otillåtet i samhället och via media tydliggörs detta för medborgarna. Rent konkret kommunicerar ett gensvar från straffrätten direkt med våldsutövaren, den våldsutsatta och eventuella barn och andra involverade att samhället inte tolererar det våld som utövats. Därtill framhålls att om rättssystemet inte ingriper effektivt kan det uppfattas som att våldet inte är en straffrättslig eller samhällelig angelägenhet, utan något som tillåts av staten. Detta kan leda till att föreställningar om mäns rätt att kontrollera, begränsa och

10 Jareborg, Brotten. Första häftet. Grundbegreppen. Brotten mot person s. 37. 11 Jareborg, Straffrättsideologiska fragment s. 208 och Asp m.fl., a.a. s. 39. 12 Ett välkänt exempel är förbudet mot köp av sexuell tjänst. Förbudet motiverades med att det ansågs vara ett angeläget samhälleligt intresse att bekämpa prostitution. Kriminaliseringen har utvärderats i bl.a. SOU 2010:49 och slutsatserna däri är att förbudet har haft en betydande normativ effekt samt bidragit till att bekämpa prostitutionen. När fridskränkningsbrotten infördes framhöll Lagrådet att det måste antas att en sådan straffbestämmelse kan få effekt i normbildande hänseende, se prop. 1997/98:55 s. 205.

Vissa straffrättsliga utgångspunkter Ds 2022:18

disciplinera kvinnor förstärks, vilket i sin tur ökar risken för ytterligare våld.13

9.4.2. Närmare om kriminaliseringsprinciper

Inte sällan framhålls att en kriminalisering motiveras av att ett visst

intresse ska skyddas. Det ska vara fråga om ett exakt definierat

skyddsobjekt som behöver straffsystemets skydd (jämför för tysk samt finsk rätts del diskussionen om så kallad ”rättsgoda”). De intressen och värden som skyddas genom en kriminalisering och som ställs upp i ett straffbud brukar kallas för skyddsintressen eller skyddsobjekt. En gärningstyp bör, för att en kriminalisering ska vara acceptabel, vara tillräckligt straffvärd, det vill säga avse särskilt skyddsvärda intressen. Därtill bör inte avståendet mellan gärningstypen och skyddsintresset vara för stort. En kriminalisering bör också vara hyfsat effektiv. Som framhållits i den juridiska litteraturen är dock även en kriminalisering som i förväg bedöms som relativt ineffektiv tänkt att vara en del i ett normativt system som över hela linjen kan antas ha en betydande handlingsdirigerande verkan.14

Det förtjänar också att framhållas att en kriminalisering inte sällan innebär en inskränkning i de grundläggande fri- och rättigheterna, varför också förutsättningarna för att begränsa dessa rättigheter måste vara för handen. Det ska således vara fråga om begränsning genom lag, den ska vara noga avgränsad samt vara exakt definierad och ha acceptabla grunder, vilket innebär att en begränsning av en fri- eller rättighet genom kriminalisering alltid ska baseras på tungt vägande samhälleliga skäl.15

En princip som också bör lyftas fram är den så kallade ultima

ratio-principen. Den innebär ett krav på att alla andra medel för att

nå social kontroll, som till exempel utbildning, information och administrativa sanktioner, ska ha visat sig vara eller kunna antas vara otillräckliga, för att kriminalisering ska få tillgripas. Frågan som lagstiftaren bör ställa sig är om det är möjligt att nå det eftersträvade målet på ett mindre ingripande sätt.

13 Brännvall a.a. s. 56 f. med vidare hänvisningar. 14 Jareborg, Vilken sorts straffrätt vill vi ha? Om defensiv och offensiv straffrättspolitik s. 18 ff. 15 Frände, Allmän straffrätt s. 18 ff.

Ds 2022:18 Vissa straffrättsliga utgångspunkter

För att rättfärdiga kriminalisering brukar det ofta talas om att ett antal kriminaliseringsprinciper ska vara uppfyllda. Dessa principer utgör helt enkelt verktyg som kan användas för att analysera en kriminaliserings legitimitet. Försök att sammanfatta de viktigaste har gjorts vid ett antal tillfällen. Dessa redovisas nedan.

Åklagarutredningens och Straffrättsanvändningens förslag till kriterier

Ett antal principer för kriminalisering togs fram av Åklagarutredningen i betänkandet Ett reformerat åklagarväsende och dessa kom att i stora delar accepteras av riksdag och regering.16 För att en kriminalisering ska framstå som befogad krävs att följande faktorer är uppfyllda.

1. Ett beteende kan föranleda påtaglig skada eller fara.

2. Alternativa sanktioner står inte till buds, skulle inte vara rationella eller skulle kräva oproportionerligt höga kostnader.

3. Straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar.

4. Straffsanktion ska utgöra ett effektivt medel för att motverka det icke önskvärda beteendet.

5. Rättsväsendet ska ha resurser för att klara av den eventuellt ytterligare belastning som kriminaliseringen innebär.

Regeringen, som menade att kriminalisering som metod för att hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med försiktighet, anför följande i den efterföljande propositionen.

Kriminalisering som en metod för att söka hindra överträdelse av olika normer i samhället bör användas med försiktighet. Rättsväsendet bör inte belastas med sådant som har ringa eller inget straffvärde. Kriminalisering är heller inte det enda och inte alltid det mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden. Det allmännas resurser för brottsbekämpning bör koncentreras på sådana förfaranden som kan föranleda påtaglig skada eller fara och som inte kan bemötas på annat sätt. […]

Beträffande vissa förfaranden, såsom t.ex. misshandel och stöld, har kriminaliseringen en djup och traditionell folklig förankring, vilken har

16SOU 1992:61, prop. 1994/95:23 s. 55, bet. 1994/95:JuU2 och rskr. 1994/95:JuU2.

Vissa straffrättsliga utgångspunkter Ds 2022:18

sin grund i människors etiska och moraliska värderingar. Sådana gärningar, vilka vanligen är straffbelagda genom bestämmelser i brottsbalken, utgör kärnan av det område som bör vara kriminaliserat. Det kan antas att upprätthållandet av straffansvar för sådana beteenden utgör en viktig grund för att brott i allmänhet anses som en klandervärd handling. Begreppet brott kopplas sålunda samman med handlingar vilka det sedan gammalt råder enighet om att de är förkastliga. En föreskrift om straffansvar blir därigenom en signal som talar om att det straffbelagda förfarandet inte endast kan föranleda en negativ reaktion från det allmännas sida utan att det också är socialt oacceptabelt. Detta sociala ogillande har säkerligen stor betydelse för efterlevnaden av straffsanktionerade bestämmelser, i vissa fall större än straffhotet som sådant.17

Därefter gav regeringen 2011 en särskild utredare i uppdrag att återigen analysera och ta ställning till vilka kriterier som bör gälla för att en kriminalisering ska anses vara befogad. Enligt direktiven var en viktig utgångspunkt för utredningen det som regeringen framhållit ovan, nämligen att kriminalisering som metod för att försöka hindra överträdelser av olika normer i samhället bör användas med försiktighet. Detta eftersom en alltför omfattande kriminalisering riskerar att undergräva straffsystemets brottsavhållande verkan, särskilt om rättsväsendet inte kan beivra alla brott på ett effektivt sätt. Ett ytterligare skäl som nämns är att kriminalisering innebär påtagliga inskränkningar i medborgarnas valfrihet och ingripande tvångsåtgärder mot dem som begår brott. Det framhålls särskilt att kriminalisering endast får användas när den metoden framstår som det mest effektiva för att motverka det oönskade beteendet.18

Utredningens betänkande Vad bör straffas? överlämnades 2013 och de slutsatser som redovisas blev i korthet att de skäl som Åklagarutredningen anfört för en försiktig användning av straffrätten alltjämt gjorde sig gällande. Det konstaterades dock att förhoppningarna om en ökad restriktivitet vid nykriminaliseringar inte hade infriats och att problemet med slentrianmässig kriminalisering var fortsatt stort. Utredningen fann att kriterierna inte beaktats i tillräcklig utsträckning, att kriterierna var för vaga för att på ett verkningsfullt sätt kunna begränsa användningen av straffrätt, att samhället hade förändrats sedan kriterierna lades fram

17Prop. 1994/95:23 s. 52 f. 18 Dir. 2011:31 och dir. 2012:133.

Ds 2022:18 Vissa straffrättsliga utgångspunkter

samt att de internationella förpliktelserna på straffrättens område hade ökat.19 Utredningen framhöll följande.

Det råder dock inte någon tvekan om att det finns beteenden som är så allvarliga eller skadliga att det för dessa inte går att undvara straffrätten. Det är regelmässigt inte heller något problem vare sig för lagstiftaren eller för samhällsmedborgaren att peka ut vilka dessa beteenden är och de är också straffbelagda i de allra flesta samhällsbildningar. Det är alltså fråga om sådana gärningar där kriminaliseringen är djupt förankrad och har sin grund i människors etiska och moraliska värderingar. Man brukar beteckna detta område som ”kärnstraffrätten”. Det handlar bl.a. om allvarliga angrepp mot liv och hälsa, egendomsbrott samt gärningar som riktar sig mot den gällande samhällsordningen. […] De kriterier för kriminalisering som utredningen ska ta fram bör ha sin utgångspunkt i vad som kännetecknar dessa de mest förkastliga eller de mest allvarliga gärningarna.

De kriterier, eller principer, som utredningen föreslog i sin modell för befogad kriminalisering blev dessa.

1. Det tänkta straffbudet måste avse ett identifierbart och konkretiserat intresse som är skyddsvärt (godtagbart skyddsintresse).

2. Det beteende (handlingssätt) som avses bli kriminaliserat måste kunna orsaka skada eller fara för skada på skyddsintresset.

3. Endast den som visat skuld – varit klandervärd – bör träffas av straffansvar, vilket innebär att kriminaliseringen inte får äventyra tillämpningen av skuldprincipen.

4. Kriminalisering av ett beteende kan inte komma i fråga om det finns något tillräckligt värdefullt motstående intresse.

5. Kriminalisering av ett beteende kan inte komma i fråga om det finns någon alternativ metod som är tillräckligt effektiv för att komma till rätta med det oönskade beteendet. De överväganden som bör göras är:

a) Finns det redan en handlingsdirigerande regel som är

tillräckligt effektiv för att motverka det oönskade beteendet? Det vill säga: om det beteende som ska motverkas redan är straffbelagt bör inte någon ”dubblering” av kriminaliseringen ske.

19SOU 2013:38 s. 476 ff.

Vissa straffrättsliga utgångspunkter Ds 2022:18

b) Om en handlingsdirigerande regel behöver införas – kan det

oönskade beteendet motverkas tillräckligt med en regel som inte är repressiv (en metod som innebär att staten styr medborgarnas beteenden genom någon form av tvång, som initieras av staten), till exempel en civilrättslig regel om skadestånd?

c) Om det är nödvändigt att införa en repressiv

handlingsdirigerande regel för att motverka det oönskade beteendet måste övervägas om inte vite, sanktionsavgift eller återkallelse av tillstånd kan användas i stället. Straff bör väljas i sista hand.

Som framhålls i utredningen skiljer sig kriterierna från Åklagarutredningens i vissa hänseenden. Kraven under punkterna 1–3 motsvarar det som i Åklagarutredningen samlades under ett kriterium, nämligen att det skulle vara fråga om en tillräckligt allvarlig gärning. Genom att spjälka kriteriet i tre menade utredningen att frågan om det är en tillräckligt allvarlig gärning hade konkretiserats och att det skulle få till följd att bedömningen inte reduceras till en ren uppfattning hos den som förordar kriminalisering. I kriterium fem samlades det som Åklagarutredningen hade delat upp på flera kriterier, nämligen olika effektivitetshänsyn. Även om det inte artikuleras rakt ut framhåller utredningen att det anses förutsatt både att det inte finns någon annan effektiv metod att komma till rätta med det oönskade beteendet och att en kriminalisering i sig kan antas vara effektiv i åtminstone någon utsträckning.20

I nästa avsnitt behandlas de lagtekniska kraven som ställs på en kriminalisering.

9.4.3. Hur bör kriminalisering ske?

Legalitetsprincipen

Legalitetsprincipen är, trots att den har respekterats i svensk straffrätt i över tvåhundra år, inte lagfäst i hela sin omfattning i

20SOU 2014:63 s. 475499.

Ds 2022:18 Vissa straffrättsliga utgångspunkter

svensk rätt, men den brukar sägas följa av 2 kap. 10 § regeringsformen, artikel 7 EKMR samt 1 kap. 1 § brottsbalken och 5 § första stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken (BrP).21 En enkel formulering av principen är att straff inte bör utdömas utan direkt stöd i skriven lag. Principen fungerar som en garanti för rättssäkerheten genom att den bidrar till att det blir förutsebart för medborgarna när ett straffrättsligt ansvar kan komma att aktualiseras. Den binder också makten eftersom den möjliggör för de enskilda att kontrollera statens maktutövning. Legalitetsprincipen brukar sägas bestå av fyra förbud:

1. Föreskriftkravet: för att ett brott ska föreligga och straff ska kunna dömas ut krävs att det finns ett straffbud som möjliggör detta (se 8 kap. regeringsformen),

2. Retroaktivitetsförbudet: ett straffbud får aldrig införas eller tillämpas tillbaka i tiden till nackdel för den tilltalade,

3. Analogiförbudet: ett straffbud får aldrig tolkas utöver vad ordalydelsen tillåter, i vart fall inte till nackdel för den tilltalade,

4. Obestämdhetsförbudet: ett straffbud måste i rimlig utsträckning vara bestämt till sin utformning – det ställs alltså krav på begriplighet och precision (se här också NJA 2016 s. 680 p. 12 och 13).

Ett syfte med legalitetsprincipen är således att ge det straffrättsliga systemet legitimitet genom förutsebarhet. Det måste vara möjligt för den enskilde att på förhand veta vilka gärningar som kan leda till straffansvar. Straffbud får inte vara för allmänt hållna utan måste innebära ett visst mått av precision vid beskrivningen av det straffbara. Som framgått i kapitel åtta är denna aspekt den som traditionellt har ansetts mest problematisk i fråga om att kriminalisera psykiskt våld. I kapitel åtta har också bedömts att det är möjligt att kriminalisera psykiskt våld på ett sätt som inte står i strid med obestämdhetsförbudet. Det som sagts där återupprepas inte här. På domsnivå är frågan om legalitet tätt sammankopplad med kravet på att åklagarens gärningsbeskrivning måste vara tillräckligt preciserad i brottmålsprocessen. Som redan påpekats fyller detta krav en central rättssäkerhetsfunktion på så sätt att den

21SOU 1988:7 s. 44 och Asp m.fl., a.a. s. 45.

Vissa straffrättsliga utgångspunkter Ds 2022:18

brottsanklagelse som den tilltalade ska försvara sig mot måste vara tydlig. Lägre krav på precisering och individualisering innebär i praktiken en bevislättnad för åklagaren.22 Sett ur den tilltalades perspektiv och med tanke på straffrättens repressiva funktion är det självklart att straffbestämmelser och gärningsbeskrivningar måste vara tillräckligt tydliga. Ytterst kan legalitetsprincipen även få genomslag i rättstillämpningen på så sätt att det saknas förutsättningar att döma till ansvar om en straffbestämmelse inte är tillräckligt tydligt utformad (se till exempel NJA 2016 s. 680, där fråga dock var om hänvisning till bland annat en EU-förordning).

Konformitetsprincipen, skuldprincipen, proportionalitetsprincipen och humanitetsprincipen

En annan princip som kan härledas ur legalitetsprincipen är konformitetsprincipen, som innebär att endast den som har haft förmåga och tillfälle att rätta sig efter lagen bör straffas för att inte ha följt den. Konformitetsprincipen ger i sin tur stöd för skuldprincipen, som lite förenklat innebär att den som begått en gärning med erforderlig skuld (uppsåt eller oaktsamhet) bör träffas av straffrättsliga sanktioner samt att straffet inte bör vara strängare än måttet av skuld. Proportionalitetsprincipen å sin sida, kan sägas ge uttryck för att en kriminalisering bara bör tillgripas i fall då mindre ingripande åtgärder inte framstår som lämpliga. (Den har dock sin kanske viktigaste betydelse i påföljdsbestämningen.) Slutligen ska framhållas att humanitet bör prägla straffrättssystemet. Från moralisk synpunkt bör så svaga straffhot som möjligt användas eftersom det saknas forskning som visar på ett samband mellan stränga straff och minskad brottslighet. Det måste därför anses moraliskt förkastligt att hota med straff om samma mål kan nås med andra medel.23

9.5. Slutsatser i frågan om kriminalisering

Bedömning: Som framgått i kapitel 8 finns det ett behov av att

stärka det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld. En sådan

22 Victor, a.a. s. 249 f 23 Ulväng, Påföljdskonkurrens. Problem och principer s. 592 ff.

Ds 2022:18 Vissa straffrättsliga utgångspunkter

kriminalisering bedöms också vara förenlig dels med vissa straffrättsliga utgångspunkter, dels med de kriminaliseringsprinciper som redovisats ovan i detta kapitel.

Innebär en kriminalisering av psykiskt våld alltför stora avsteg från straffrättens grundvärden?

I viss mån innebär en kriminalisering som bygger på ett upprepat förfarande enligt vad som närmare kommer att framgå av nästa kapitel ett avsteg från den gärningsinriktade och episodiska straffrätten. Det krävs därför goda skäl för en kriminalisering. De skäl som angetts tidigare i denna promemoria återupprepas inte här, men de är så starka att ett avsteg är motiverat. Det som framkommit gällande det psykiska våldets konsekvenser innebär att det finns skäl att frångå det enskilda om man önskar fånga världen i straffrätten. Brottsofferperspektivet, som kommit att spela en allt större roll i straffrätten, talar också för en kriminalisering av psykiskt våld. Den kriminalisering som nu föreslås innebär slutligen inte något avsteg från att det som ska bedömas är det som inträffat och inte gärningspersonens levnadssätt.

Är kriminaliseringsprinciperna uppfyllda?

I denna promemoria bedöms orsakande av skador på den psykiska hälsan genom användandet av psykiskt våld vara ett godtagbart skyddsintresse för straffrättslig lagstiftning. Det handlar om ett tillfogande av ett psykiskt lidande som tar sikte på att bryta ned offret mentalt snarare än fysiskt. Det är fråga om ett klart oönskat beteende. De skadeverkningar som följer av psykiskt våld är allvarliga och straffrätten erkänner därtill sedan långt tillbaka psykiska skador som ett relevant skyddsintresse. Att så är fallet kommer till uttryck i flera bestämmelser i brottsbalken enligt vad som närmare framgår av kapitel sju. Även internationellt anses psykiska skador vara ett godtagbart skyddsintresse och bland annat barnkonventionen ställer här höga krav på att allt våld mot barn ska motverkas. Om de straffrättsliga bedömningarna även vid upprepat psykiskt våld endast fokuserar på det enskilda finns det en stor risk för att något straffvärt förblir straffritt. Att utsätta en annan för

Vissa straffrättsliga utgångspunkter Ds 2022:18

upprepat psykiskt våld är mer klandervärt än vissa beteenden som i dag är kriminaliserade, till exempel ofredande och förolämpning. En kommande kriminalisering bör träffa just sådant upprepat våld som innebär att det sker i sådan utsträckning att det inte bara är fråga om obehag. Det psykiska våldet kan, precis som det fysiska, vara ett angrepp mot frihet, ära, hälsa, men också mot egendom och handlingsfrihet. I denna mening är vi i kärnstraffrätten. Vad som anses utgöra relevanta skyddsintressen för lagstiftning varierar med tiden och det illustreras väl av hur vår förståelse av psykiskt våld har förändrats över tid.

Som redan påpekats är svårigheten med att kriminalisera psykiskt våld i större utsträckning än vad som redan gäller enligt befintliga straffstadganden främst sammankopplad med att det kan hävdas höra till att vara människa att säga elaka saker ibland och att det måste få vara så utan ett straffrättsligt ingripande. Detta innebär att det ställs stora krav på utformningen av straffbudet. Endast sådant som är tillräckligt straffvärt ska träffas av straffansvar. Svårigheten är dock inte sådan att en kriminalisering är utesluten av detta skäl.

Våld i nära relationer har länge setts som ett oönskat beteende och varit ett prioriterat område för staten. Detsamma gäller allt våld. Trots detta är det psykiska våldet mycket utbrett, vilket talar för att straffrätten måste tillgripas. Det bedöms inte möjligt att nå det jämställdhetspolitiska målet att mäns våld mot kvinnor ska upphöra utan en kriminalisering. De är inte fråga om en slentrianmässig kriminalisering utan om en adekvat reaktion på ett utbrett samhällsproblem. Den föreslagna kriminaliseringen kommer förvisso att innebära en viss överlappning med befintliga straffbud, men kärnan av det som föreslås beläggas med straff, nämligen nedvärderande och kontrollerande handlingsmönster, omfattas dock endast av straffansvar om flera brott begåtts så att förfarandet kan ses som till exempel ett fridskränkningsbrott. Enligt den bedömning som görs i denna promemoria finns ingen alternativ metod som är tillräckligt effektiv för att komma till rätta med psykiskt våld. Att det krävs insatser även på andra håll i samhället är självklart, men inget som i sig utesluter att beteendet också kriminaliseras.

En utökning av det kriminaliserade området kommer att leda till ökade kostnader. Detta bör dock sättas i relation till vad våld i nära relation kostar samhället. Europeiska jämställdhetsinstitutet, EIGE,

Ds 2022:18 Vissa straffrättsliga utgångspunkter

har i en rapport från 2021 försökt uppskatta kostnaderna för könsrelaterat våld i EU under 2019. EIGE uppskattar att kostnaderna för könsbaserat våld i Sverige uppgår till cirka 8,4 miljarder euro. Det partnerrelaterade våldet mot kvinnor uppskattas till 4 miljarder euro. Det rör sig till exempel om kostnader för sjukskrivningar, ohälsa, kostnader relaterade till rättsväsendet och rättsprocesser, kostnader för skyddade boenden och kvinnojourverksamhet samt svårmätbara kostnader som förlorad livskvalité och ökad otrygghet och rädsla.24 Att lämna problemet med psykiskt våld utan åtgärder medför därför på lång sikt en mycket större kostnad än att försöka komma till rätta med våldet. Således är inte heller de ökade kostnaderna ett skäl för att inte kriminalisera psykiskt våld.

Det kan slutligen inte bortses från att det finns en viss risk för missbruk av den föreslagna brottstypen, men risken bedöms inte vara så stor att den ensam talar emot en kriminalisering. I många fall kan man tänka sig att det helt saknas stödbevisning för en motanmälan och att det därför inte finns anledning att anta att brott som hör under allmänt åtal har förövats. I Danmark har i en utvärdering endast 15 fall av vad som kan kallas motanmälningar identifierats av 357 undersökta anmälningar.25Att bestämmelsen i viss mån kan missbrukas, till exempel i vårdnadsmål, är inte heller tillräckligt för att utesluta en kriminalisering. Även här visar praxis från Danmark att bestämmelsen inte används i någon större utsträckning i sådana familjestridigheter.26

Sammanfattningsvis är en utökad kriminalisering av psykiskt våld förenlig med de vedertagna kriminaliseringsprinciperna.

I nästa kapitel diskuteras hur en särskild kriminalisering bör utformas för att på bästa sätt svara mot de behov som finns samt mot kraven på förutsebarhet.

24 EIGE, The costs of gender-based violence in the European Union s. 22. I SOU 2015:55 s. 105 ff. uppskattas kostnaderna utifrån tidigare beräkningar av bland annat EIGE till som högst 45 miljarder kr. 25 Mølbak och Skovgård Jørgensen, Psykisk vold inden for lovens rammer – muligheder og begraæsningar i rettsliggørelsen av psykisk vold s. 52. 26 A.st.

10. Psykisk misshandel som ett särskilt brott

10.1. En ny brottstyp behövs

Förslag: En ny bestämmelse som föreskriver straffansvar för

psykisk misshandel ska införas i 3 kap. 5 a § brottsbalken med följande lydelse.

Den som upprepat utsätter en annan person för nedvärderande, förödmjukande eller på annat sätt kränkande gärningar eller utövar otillbörlig kontroll över en annan person genom att begränsa den personliga handlingsfriheten, döms, om gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla, för psykisk misshandel till fängelse i högst fyra år.

Samtidigt ändras 4 a § första stycket, 4 b och e §§ brottsbalken på så sätt att förolämpning enligt 5 kap. 3 § kan ingå i de grova fridskränkningsbrotten, olaga förföljelse samt hedersförtryck. Någon förändring i bestämmelsen om barnfridsbrott i 4 kap. 3 § brottsbalken föreslås inte.

10.1.1. Inledande om kriminaliseringen

Vilket skyddsintresse motiverar en kriminalisering?

För det första innebär den föreslagna kriminaliseringen ett utvidgat straffrättsligt skydd mot upprepade angrepp mot en persons självkänsla och värdighet, vilket också kan beskrivas som angrepp på personens psykiska hälsa. Kriminaliseringen kan därför ses som en vidareutveckling av de förändringar som genomfördes i bland annat ofredandebestämmelsen efter förslag i betänkandet Integritet och

Psykisk misshandel som ett särskilt brott Ds 2022:18

straffskydd (SOU 2016:7). Upprepade angrepp på den psykiska

hälsan bör vara straffbara om de är av sådan karaktär att de typiskt sett leder till en allvarlig skada på den utsattas självkänsla. Ett sådant agerande innebär en påtaglig integritetskränkning. Även om sådana angrepp som vi nu talar om förmodligen är mest förekommande i nära relationer kan det inte uteslutas att den här typen av kränkningar också sker till exempel på skolor, på arbetsplatser eller i idrottsföreningar.

För det andra blir det straffbart att utöva otillbörlig kontroll över en annan person om kontrollen dels begränsat den personliga handlingsfriheten, dels varit ägnad att allvarligt skada personens självkänsla. Psykiskt våld sker inte sällan i syfte att kontrollera och för att uppnå makt. Det handlar om att på ett otillbörligt vis påverka en annan person till att avstå från eller göra vissa livsval som denne egentligen, utifrån ålder och mognad, borde få bestämma fritt över. Kontroll har visat sig vara en viktig komponent i det våld som utövas i nära relationer, men också i hederskontexter. Att till exempel kunna försörja sig själv och att kontrollera sin egen ekonomi garanterar inte bara tillgång till det mest basala som mat och husrum utan är också en förutsättning för att fullt ut kunna vara delaktig i samhället. Forskning visar att kvinnor som utsatts för våld i nära relationer ofta också utsatts för ekonomiskt våld och att ekonomin använts för att kontrollera och skada. Begränsningar av barns livsutrymme genom stark kontroll medför ett förtryck av barnet och ett sådant agerande bör betraktas som kränkningar av barns grundläggande rättigheter och därför vara kriminaliserat.1

De båda gärningssätten har gemensamt att det inte handlar om endast uppmaningar från gärningspersonen att den utsatta ska agera på ett visst sätt, utan om ett beteende som leder till vad som kan beskrivas som ett slags psykiskt lidande. Det är således den psykiska

hälsan och den personliga integriteten som är de överordnade

skyddsintressena och som bör skyddas ytterligare genom en straffbestämmelse. De beteenden som nu kriminaliseras orsakar inte endast ett obehag, utan leder till allvarliga skador. Hälsa är en av de högst värderade aspekterna av livet. I begreppet hälsa ligger mer än att bara vara vid liv – att vara fri från lidande är ett centralt mål och ett viktigt värde för oss alla. Dessutom är en god hälsa en viktig

1 Kaldal och Kankaanpää Thell, Hedersrelaterat våld och förtryck mot barn och unga. Del I: En kränkning av barn och ungas rätt till integritet?, JT nr. 4 2015/2016 s. 767–781.

Ds 2022:18 Psykisk misshandel som ett särskilt brott

förutsättning för att kunna göra vad man vill i livet, som att utbilda sig, arbeta och försörja sig.2

Som forskningen samt de utsattas erfarenheter visat börjar sällan våld i nära relationer eller i en hederskontext med fysiskt våld, utan med andra kränkningar. Genom att kriminalisera sådana kränkningar kan förhoppningsvis destruktiva mönster upptäckas tidigare och i förlängningen fysiska skador på så sätt undvikas.

10.1.2. Närmare om det föreslagna brottet psykisk misshandel

Val av brottskonstruktion

Av gammal hävd talas i straffrätten om olika brottskonstruktioner, såsom skadedelikt och olika typer av faredelikt. Valet av deliktsform är av betydelse för vad det behöver föras bevisning om. Vid skadedelikt kriminaliseras orsakandet av skada, till exempel att tillfoga en annan sjukdom. Som skada räknas då en negativt värderad försämring av något, som ett benbrott eller en ekonomisk skada. Det finns också brottstyper som bäst beskrivs som effektbrott. Då är det väsentliga att gärningspersonen orsakar en effekt, vilket också kan vara en skada. När det däremot räcker med en möjlighetsrelation mellan en viss gärning och följden talar man i stället om faredelikt. Gränserna mellan de olika deliktstyperna är ibland flytande och brottstyper kan bestå av element från olika brottskonstruktioner. Faredelikten brukar i sin tur delas in i konkreta och abstrakta faredelikt.3 Vad gäller de förstnämnda krävs att det förelegat konkret fara (möjligt och någorlunda sannolikt) i det enskilda fallet för en viss skada, medan det vid abstrakta faredelikt räcker med en slags möjlighetsrelation mellan gärning och skada. Det som ska bedömas är om en viss gärning, typiskt sett (det vill säga inte i det enskilda fallet) kan leda till en viss skada. Konstruktionen ”ägnat att” används som vi sett till exempel i 4 kap. 4 a § och 5 §brottsbalken, men också i 5 kap. 1 § och 9 kap. 6 § 1 brottsbalken. Det finns också delikt med presumerad fara, till exempel rattfylleri och olovlig körning enligt lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. I dessa fall ska någon

2SOU 2016:55 s. 13. 3 Se t.ex. Hoflund, Om farebegreppet i straffrätten med vidare hänvisning till svensk och tysk doktrin.

Psykisk misshandel som ett särskilt brott Ds 2022:18

möjlighetsbedömning inte göras.4 Sådana brott benämns ibland för handlingsbrott.5 Vid rattfylleri har åklagaren endast att styrka att någon kört en bil med en viss promille alkohol i blodet.

Inledningsvis kan konstateras att det inte är ett alternativ att konstruera den nya brottstypen som ett rent handlingsbrott då det skulle leda till en alltför vidsträckt kriminalisering. Någon form av avgränsning krävs.

Eftersom det intresse som sätts i fara vid upprepade kränkningar och otillbörlig kontroll bör värderas högre än vad som skett hittills bör det föreslagna brottet inte heller konstrueras som ett renodlat effektdelikt. Vad särskilt gäller upprepade och kränkande angrepp kan förvisso på goda grunder argumenteras för att en avgränsning av straffansvaret är nödvändig för att detta inte ska bli alltför brett. Bör det till exempel ställas upp ett krav på att gärningarna ska ha medfört lidande eller olägenhet? Med lidande skulle då, på samma sätt som i 17 kap. 2 § brottsbalken, avses sådant psykiskt lidande som inte är så allvarligt att en medicinskt påvisbar effekt inträtt. Annan olägenhet skulle ta sikte på betydande obehag och andra rättsförluster än ekonomiska skador.6 Mot detta måste dock ställas att ett krav på visad effekt skulle innebära samma bevissvårigheter som vid fysisk misshandel. Om målet är att stärka det straffrättsliga skyddet mot psykiskt våld framstår därför ett krav på effekt inte som en framkomlig väg. Även de skäl som tidigare framförts mot att konstruera brottstyper som effektbrott när fråga är om känslotillstånd och effekter som oro, rädsla och vid kränkningar har fortsatt bäring. Dessa effekter skiljer sig mer åt från person till person än effekter av fysiskt våld. Att kräva att åklagaren ska styrka en effekt bortom rimligt tvivel i det enskilda fallet riskerar därför att leda till bristande förutsebarhet.7 I de fall då det uppstått en psykisk skada som kan bevisas kan även fortsättningsvis misshandel enligt 3 kap. 5 § brottsbalken aktualiseras, vilket också talar för att en annan konstruktion ska väljas. Brottet bör därför konstrueras som ett faredelikt i den delen det tar sikte på ett upprepat kränkande agerande. I valet mellan ett konkret faredelikt och ett abstrakt faredelikt bör det sistnämnda alternativet väljas, främst för att ett krav på konkret fara innebär en risk för liknande bevissvårigheter

4 Asp m.fl., a.a. s. 90. 5 Se t.ex. Lernestedt, Kriminalisering – problem och principer s. 276. 6 Se gällande dessa rekvisit Westerlund, Ordningsstörande brott s. 268. 7SOU 2016:7 s. 202 och