Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 31 mars 2011 att tillkalla en särskild utredare med uppdrag att kartlägga det straffsanktionerade området och ta ställning till vissa principiella frågor på området.

Samma dag förordnades dåvarande hovrättslagmannen vid Svea hovrätt, numera lagmannen vid Solna tingsrätt, Mari Heidenborg att från och med den 1 april 2011 vara särskild utredare.

Som experter att biträda utredningen förordnades från och med den 1 april 2011 vice chefsåklagaren vid Malmö åklagarkammare Bo Birgerson, advokaten Anna Björklund, ämnesrådet vid Landsbygdsdepartementet Maria Braun, dåvarande ämnessakkunniga vid Socialdepartementet, numera utredningssekreteraren Christina Fredin, dåvarande rättssakkunnige vid Finansdepartementet, numera vid Justitiedepartementet, Roger Ghiselli, dåvarande verksjuristen vid Rikspolisstyrelsen, numera vid Ekobrottsmyndigheten, Karina Hellrup, chefsjuristen vid Brottsförebyggande rådet Lars Korsell, dåvarande kanslirådet, numera ämnesrådet, vid Justitiedepartementet Mattias Larsson, dåvarande docenten, numera professorn vid Uppsala universitet Claes Lernestedt, hovrättslagmannen vid Hovrätten för Västra Sverige Katarina Påhlsson samt rättssakkunnige vid Näringsdepartementet Paul Sjögren.

Som experter förordnades även från och med den 1 september 2011 dåvarande ämnesrådet vid Landsbygdsdepartementet, numera chefsjuristen vid Livsmedelsverket, Kristina Ohlsson samt från och med den 5 november 2012 advokaten Anders Malmsten.

Maria Braun entledigades den 1 september 2011, Roger Ghiselli den 6 september 2012 och Anna Björklund den 5 november 2012.

Hovrättsassessorn Marie Wettersten anställdes som sekreterare från och med den 1 maj 2011. Jur. kand. Helena Karimi anställdes som biträdande sekreterare från och med den 21 januari till och med den 30 april 2013.

Utredningen har antagit namnet Straffrättsanvändningsutredningen (Ju 2011:05).

Enligt utredningens ursprungliga direktiv skulle uppdraget redovisas senast den 2 april 2013. Genom tilläggsdirektiv den 20 december 2012 förlängdes tiden för redovisning av utredningens uppdrag till den 17 juni 2013.

Härmed överlämnas utredningens betänkande Vad bör straffas? (SOU 2013:38).

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande. Uppdraget är härmed slutfört.

Stockholm i maj 2013

Mari Heidenborg

/Marie Wettersten

Sammanfattning

Uppdraget

Utredningen har haft i uppdrag att kartlägga det straffsanktionerade områdets utveckling sedan brottsbalkens (BrB) ikraftträdande samt områdets nuvarande omfattning och struktur. I uppdraget har också ingått att analysera och ta ställning till vilka kriterier som bör gälla för att kriminalisering ska anses vara befogad. Vidare har uppdraget omfattat att analysera om det går att vara mer återhållsam med användningen av straffrätt på olika områden, främst inom specialstraffrätten, och hur detta i så fall bör uppnås, samt att peka ut sådana områden och metoder. Utredningen har även haft i uppdrag att kartlägga på vilka områden det finns s.k. blankettstraffbud som kan antas stå i strid med regeringsformen och att lämna förslag på en lösning.

Kartläggning av det straffsanktionerade området

Straffbestämmelser finns inte enbart i den centrala strafflagen, BrB, utan även i författningar utanför denna, dvs. i specialstraffrätten. Utredningen har vid kartläggningen av det straffsanktionerade området identifierat närmare 350 författningar utanför BrB som innehåller straffbestämmelser.

Den bild av utvecklingen som har framträtt vid kartläggningen är att det straffbelagda området har vidgats kontinuerligt fram till i dag, även om det på såväl 1970- som 1990-talen gjordes en del större avkriminaliseringar inom vissa områden.

Till de avkriminaliseringar som utredningen bedömer som mer väsentliga – mot bakgrund av de konsekvenser de torde ha fått för rättsväsendets resursanvändning – hör bl.a. avskaffandet av fylleribrottet, ersättandet av det militära ansvarssystemet med ett i huvudsak utomstraffrättsligt system samt införandet av system med

sanktionsavgifter för överträdelser på skatteområdet och tullområdet, överträdelser av plan- och byggregleringen, vissa parkeringsförseelser samt underlåtenhet att hålla trafikförsäkring för registrerade motorfordon.

De nykriminaliseringar som utredningen, bedömer som mer väsentliga hänför sig bl.a. till områdena vägtrafik och sjöfart, hälsofarliga ämnen samt ordning och säkerhet. På dessa områden har kriminaliseringen vidgats kraftigt under lång tid. Även den sammantagna utökning av straffskyddet för barn som har skett under den kartlagda perioden kan nämnas. Dessutom bör den utökade straffbeläggning av osjälvständiga brottstyper, som framträtt vid kartläggningen, ses som en särskild form av nykriminalisering. Också denna framstår som väsentlig.

I fråga om hur rättsväsendets resurser i dag tas i anspråk konstaterar utredningen följande. Våldsbrott och övriga brott mot person är de områden som tar i anspråk den i särklass största delen av de resurser som rättsväsendet i dag lägger ner på utredning och lagföring av brott. På det specialstraffrättsliga området är det främst narkotika- och trafikbrott samt ekonomisk brottslighet som i betydande omfattning drar resurser för rättsväsendet. Slutligen kan också konstateras att de resurser som rättsväsendet lägger ner på utredning och lagföring av bötesbrottslighet – till denna kategori hör brott mot merparten av de specialstraffrättsliga författningarna – är tämligen små, sett i förhållande till den totala resursanvändningen.

Kriterier för kriminalisering

Straffet är den mest ingripande metoden som staten kan använda för att styra samhällsmedborgarnas beteenden. Straffet innebär betydande inskränkningar i deras valfrihet. Genom att belägga ett visst beteende med straff markerar lagstiftaren, inte bara att beteendet inte är önskvärt från samhällets synpunkt, utan att det är så klandervärt att det är befogat att staten tillgriper sitt yttersta maktmedel mot den som inte avhåller sig från beteendet. Klander som utdelas genom straff innebär i de allra flesta fall en viss stigmatisering av den som får motta klandret; denne utpekas som klandervärd. Straffet för också – utöver de pengar eller den tid som tas i anspråk genom betalning av böter eller fängelsevistelse – regel-

mässigt med sig andra följder som för den enskilde kan upplevas som ingripande.

Kriminalisering är vidare som metod synnerligen kostnadskrävande. Det krävs betydande resurser för att utreda och lagföra brott, inte minst med hänsyn till de rättssäkerhetskrav som – helt riktigt – omgärdar processen. För det fall antalet gärningar som beläggs med straff ökar, utan att rättsväsendet tillförs ökade resurser i motsvarande mängd, innebär det en stor risk för att straffsystemets brottsavhållande verkan undergrävs och att dess trovärdighet urholkas. En enskild som trots allt lagförs för en sådan förseelse kan med rätta uppfatta det som mycket orättvist om han eller hon blir bestraffad för ett beteende som annars regelmässigt får passera på grund av att det har prioriterats ner av rättsväsendet.

Mot denna bakgrund kan konstateras att kriminalisering som metod bör användas med försiktighet och att det finns ett intresse av att begränsa användningen av straffrätt.

Att det finns beteenden som är så allvarliga eller skadliga att det för dessa inte går att undvara straffrätten, råder det dock ingen tvekan om. Det är regelmässigt inte heller något problem vare sig för lagstiftaren eller för samhällsmedborgaren att peka ut vilka dessa beteenden är. De är också straffbelagda i de allra flesta samhällsordningar. Det är alltså fråga om sådana gärningar där kriminaliseringen är djupt förankrad och har sin grund i människors etiska och moraliska värderingar. Man brukar beteckna detta område som ”kärnstraffrätten”. Det handlar bl.a. om allvarliga angrepp mot liv och hälsa, egendomsbrott och gärningar som riktar sig mot den gällande samhällsordningen.

Utredningen har tagit fram fem kriterier som ska vara uppfyllda för att kriminalisering ska komma i fråga. Kriterierna har sin utgångspunkt i det som kännetecknar de gärningar som utan tvekan omfattas av kärnstraffrätten. Beteenden som inte innefattar sådana kännetecken, eller som gör det i mindre mån, bör lämnas utanför straffrätten.

Utredningens kriterier för kriminalisering kan sammanfattas enligt följande:

1. Det tänkta straffbudet måste avse ett identifierat och konkretiserat intresse som är skyddsvärt (godtagbart skyddsintresse).

2. Det beteende som avses bli kriminaliserat måste kunna orsaka skada eller fara för skada på skyddsintresset.

3. Endast den som har visat skuld – varit klandervärd – bör träffas av straffansvar, vilket innebär att kriminaliseringen inte får äventyra tillämpningen av skuldprincipen.

4. Det får inte finnas något tillräckligt värdefullt motstående intresse.

5. Det får inte finnas någon alternativ metod som är tillräckligt effektiv för att komma till rätta med det oönskade beteendet. De överväganden som bör göras i fråga om detta kriterium är följande:

a) Finns det redan en handlingsdirigerande regel som är till-

räckligt effektiv för att motverka det oönskade beteendet?

b) Om en handlingsdirigerande regel behöver införas – kan

beteendet motverkas tillräckligt effektivt med en regel som inte är repressiv, t.ex. en civilrättslig regel om skadestånd? (Med repressiv regel avses här en metod, med vilken staten styr medborgarnas beteenden genom någon form av tvång, som initieras av staten.)

c) Om det är nödvändigt att införa en repressiv handlings-

dirigerande regel för att motverka det oönskade beteendet ska i första hand vite, sanktionsavgift eller återkallelse av tillstånd övervägas. Straff bör väljas i sista hand.

Kriterierna är principer och inte några absoluta regler. En av deras viktigaste funktioner är att de tvingar lagstiftaren att redovisa sitt ställningstagande på ett så pass klart sätt att det verkligen går att granska om en kriminalisering är en befogad åtgärd. Kriterierna kan också fungera som ett stöd för lagstiftaren, som ett sätt att kontrollera både att man har tillräckliga skäl för att straffbelägga ett beteende och att det tänkta straffbudet utformas så att det får önskvärd effekt.

Att det är fråga om principer innebär också att det kan vara befogat att i ett enskilt fall genomföra en kriminalisering trots att inte samtliga kriterier är uppfyllda. Som grundläggande förutsättningar för att få göra ett sådant undantag måste dock gälla att det finns mycket tungt vägande skäl för att göra undantaget, att dessa skäl redovisas tydligt och att det verkligen klargörs att det är fråga om ett avsteg från principerna. En situation då det kan vara aktuellt att överväga att göra undantag är t.ex. om kriminalisering av en viss gärning krävs för att Sverige ska uppfylla en internationell eller

EU-rättslig förpliktelse. Många gånger ställer dock dessa åtaganden inte krav på att sanktionerna ska vara just straffrättsliga.

Ett trovärdigare och effektivare straffsystem

Utredningen har haft i uppdrag att ta fram ett system som är både mer trovärdigt och mer effektivt än det nuvarande. Utredningen har tolkat begreppet trovärdigt så att det inte ska råda allt för stor diskrepans mellan statens och samhällsmedborgarnas uppfattning om vilka beteenden som ska vara straffbelagda. Begreppet effektivt har utredningen tolkat så att staten ska kunna stävja och ingripa mot oönskade beteenden på det sätt som är mest resurseffektivt och samtidigt ger bäst eller i vart fall tillräckligt genomslag.

Ett sätt att minska användningen av straffrätt är att avkriminalisera beteenden som i dag är straffbelagda. Med avkriminalisering avses att straffsanktioneringen av ett beteende tas bort utan att ersättas med någon annan repressiv sanktion (ren avkriminalisering).

Ett annat sätt att minska användningen av straffrätt är att depenalisera. Med depenalisering – eller sanktionsväxling, som är det begrepp utredningen använder i sina överväganden – avses att straffsanktionen byts ut mot annan sanktion av repressiv karaktär (skenbar avkriminalisering). Vid överväganden av sanktionsväxling är huvudfrågan om man med den alternativa sanktionen kan uppnå minst lika bra verkan mot det oönskade beteendet som med straff.

Avkriminalisering

Utredningen pekar ut vissa områden eller enskilda straffbud där frågan om avkriminalisering bör övervägas.

Beträffande en del av de enskilda straffbud som pekas ut som tänkbara för avkriminalisering kan det ifrågasättas om en sådan skulle medföra några större praktiska konsekvenser. Det finns ändå anledning att beröra dessa för att belysa de kriterier som har formulerats i utredningens modell för kriminalisering. Exempelvis behandlas straffbudet om tvegifte (7 kap. 1 § BrB) för att belysa kravet på ett godtagbart skyddsintresse. Det finns skäl att i dagens samhälle ifrågasätta straffbudet eftersom det närmast synes värna en äldre moraluppfattning om att människor enbart ska leva i

monogama förhållanden. Det borde enligt utredningens mening vara fullt tillräckligt att sanktionera otillåtna äktenskap med civilrättslig ogiltighet.

Andra straffbud som utredningen pekar ut är bl.a. bestämmelserna om förolämpning (5 kap. 3 § BrB), uppvigling (16 kap. 5 § BrB), arbetsmiljöbrott (3 kap. 10 § BrB) och vissa bestämmelser om rättegångsförseelser (9 kap.14 §§rättegångsbalken).

Ett område som utredningen berör är immaterialrätten. Redan i dag används där civilrätten i stor utsträckning. Inte minst är vitesförbudet en mycket effektiv sanktion på området, eftersom det viktiga ofta är att få stopp på ett pågående intrång. Sanktionen kompletteras dessutom av skadeståndsbestämmelser som ger den drabbade rättighetsinnehavaren möjlighet att få ersättning för den skada som hunnit uppstå till följd av intrånget. Betydelsen av en straffsanktion framstår däremot i de flesta fall som begränsad, i vart fall när det gäller intrång som begås av en juridisk person. Det nu anförda talar i och för sig för att i vart fall delar av det immaterialrättsliga området skulle kunna avkriminaliseras. Det finns dock relativt långtgående planer på harmonisering av det straffrättsliga regelverket på immaterialrättens område. Utredningen anser därför att det finns anledning att avvakta den framtida utvecklingen innan man slutligt tar ställning till om avkriminalisering bör ske på området.

De skäl som talar för en avkriminalisering inom immaterialrätten gör sig också gällande avseende en del straffbud som ligger nära immaterialrätten och där syftet med straffbudet är att skydda mot olika former av intrång eller olovligt nyttjande. I dessa fall synes ett vitesförbud i kombination med regler om skadestånd ha en större avhållande effekt än ett straffbud. Utredningen föreslår därför att straffbestämmelserna i lagen (1990:783) om skydd för beteckningen svenskt arkiv, lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar och lagen (1978:800) om namn och bild i reklam ska upphävas. I stället ska det i dessa lagar införas bestämmelser om vitesförbud eller rätt till ersättning.

Enligt utredningen bör straffbeläggning av redan kriminaliserade beteenden (dubbla kriminaliseringar) undvikas, om det inte finns särskilda skäl för sådana. Exempelvis bör kriminalisering av lämnande av oriktiga uppgifter till myndigheter i första hand ske genom BrB:s generella bestämmelser om osant intygande och osann eller vårdslös försäkran.

Utredningen föreslår också att vissa specialstraffrättsliga författningar och enskilda straffbud som under kartläggningen konstaterats vara obsoleta, dvs. de är inte tillämpbara trots att de formellt sett gäller, ska upphävas. Det handlar om lagen (1918:399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark, lagen (1922:133) om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark, lagen (1974:1080) om avveckling av hyresregleringen och kungörelsen (1974:661) om uppgifter för galt- och betäckningsstatistiken samt om straffbuden i lagen (1933:269) om ägofred, lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled och lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled. Ytterligare författningar pekas också ut som lämpliga för upphävande på sikt.

Sanktionsväxling

De repressiva metoder som kan komma i fråga att ersätta straff med är främst sanktionsavgifter, vitesförelägganden och vitesförbud samt återkallelse av tillstånd. Som samlad beteckning för dessa sanktioner använder utredningen begreppet administrativa sanktioner.

I fråga om vilka överväganden som bör göras inför valet av repressiv metod och hur sanktionerna kan eller bör utformas, anför utredningen bl.a. följande.

De beteenden som i första hand bör komma i fråga att motverka med administrativa sanktioner är sådana överträdelser som kan betecknas som ringa eller av s.k. normalgrad och där straffsanktionen i dag är begränsad till enbart böter eller penningböter.

Vid valet av repressiv metod bör vidare metodernas olika funktioner och syften beaktas, liksom vilken metod som framstår som mest effektiv. Effektivitetshänsynen kan avse både vilken metod som har bäst förmåga att avhålla från det oönskade beteendet och vilken metod som innebär lämpligast resursanvändning. Exempelvis bör en administrativ sanktion ofta kunna ha en mer effektiv avhållande verkan än straff när det gäller överträdelser som i stor utsträckning begås inom ramen för en juridisk persons verksamhet. Vidare kan det, på områden där överträdelser i stor utsträckning upptäcks och utreds av en annan myndighet än de brottsutredande myndigheterna, innebära en lämpligare resursanvändning att låta denna också sanktionera överträdelserna. Till de

aspekter som kan behöva beaktas vid övervägande av sanktionsväxling hör även behovet av att använda straffprocessuella tvångsmedel och möjligheterna att verkställa sanktionen utomlands.

Om sanktionsavgifter används bör de utformas på olika sätt beroende på om de används för att motverka bagatellbrottslighet eller för att vara ett effektivt styrmedel mot överträdelser som begås i näringsverksamhet. Avgiftsskyldigheten bör som huvudregel bygga på strikt ansvar med möjlighet till jämkning och till överprövning av domstol. Utgångspunkten bör vara att sanktionsavgift beslutas av en myndighet och inte av domstol. När sanktionsavgift införs för beteenden som redan är straffbelagda, bör dessa beteenden avkriminaliseras i motsvarande mån.

Utredningen pekar också ut ett antal områden och enskilda straffbud som framstår som lämpliga för sanktionsväxling.

Flera av de områden som utredningen anger som lämpliga för sanktionsväxling har redan tidigare varit föremål för sådana överväganden. Det gäller bl.a. regleringarna inom livsmedel och djur samt trygghetsområdet. Inom dessa områden är det, med vissa undantag inom djurskyddsområdet, i huvudsak fråga om beteenden som inte präglas av någon sådan påtaglig grad av uppsåt eller oaktsamhet att gärningsmannen framstår som så klandervärd att straffrätten behöver användas.

I direktiven utpekas bl.a. bestämmelser på transport- och trafikområdet som särskilt intressanta för utredningens analys av om det går att vara mer återhållsam med användningen av straffrätt. Detsamma gäller områden där brott ofta kan begås inom ramen för en juridisk persons verksamhet eller annars av en näringsidkare. Mot denna bakgrund kommer naturligen yrkestrafikområdet i fokus. Utredningens genomgång av yrkestrafikområdet ger vid handen att det på detta bör övervägas en mer generell sanktionsväxling från straff till avgift.

De aktuella regleringarna inom yrkestrafikområdet avser i huvudsak näringsverksamhet och det torde ofta finnas betydande ekonomiska vinster att uppnå för näringsidkaren genom att åsidosätta reglerna. Om sanktioneringen av regelverket inte är effektiv, finns det därför risk för konkurrenssnedvridning mellan å ena sidan näringsidkare som lägger sig vinn om att följa reglerna och å andra sidan näringsidkare som mera regelmässigt åsidosätter dem. Det kan på goda grunder antas att endast en mindre del av överträdelserna av regleringarna upptäcks och lagförs. Det är också så att överträdelserna inom yrkestrafikområdet, i avvägningen mot

andra överträdelser med strängare straffskalor, har låg prioritet hos de brottsutredande myndigheterna. De straff som eventuellt utdöms är dessutom i de flesta fall endast böter eller penningböter. Sådana sanktioner torde knappast ha någon mer märkbar handlingsdirigerande effekt. Om sanktionsavgifter införs i stället för straff och möjlighet ges att utforma dessa så att de blir vinsteliminerande, blir incitamenten för yrkestrafikföretagen att hålla sig till regelverket avsevärt starkare.

Vid sidan av de författningar som explicit riktar sig mot yrkestrafiken finns det i olika vägtrafikförfattningar regler som visserligen riktar sig mot samtliga trafikanter, men som har särskild betydelse för eller ofta aktualiseras inom yrkestrafiken.

För att komma till rätta med de problem som angetts ovan i fråga om yrkestrafiken, inte minst risken för konkurrenssnedvridning på grund av brist på tillräckligt effektiva sanktioner, är det enligt utredningens mening angeläget att aktualisera frågan om sanktionsväxling även på sådana bestämmelser i vägtrafikförfattningarna som har särskild betydelse för yrkestrafiken. Det blir därifrån ett naturligt steg att överväga sanktionsväxling även för övriga trafikanter avseende just de bestämmelserna. En, också naturlig, förlängning av det resonemanget är givetvis om inte sanktionsväxling kan övervägas generellt inom vägtrafikområdet. En aspekt som utredningen menar bör beaktas i det sammanhanget är att kravet på aktsamhet i den praktiska tillämpningen av vägtrafikförfattningarna, i syfte att upprätthålla kriminaliseringens effektivitet, i många fall har ställts så högt att ansvaret närmar sig ett strikt ansvar. En sådan tillämpning av oaktsamhetsrekvisitet står i direkt strid med det kriterium som utredningen har tagit fram om att en kriminalisering inte får äventyra tillämpningen av skuldprincipen. Detta riskerar att leda till urholkning av straffrätten, eftersom de beteenden som bestraffas inte uppfattas som klandervärda av samhällsmedborgarna.

Vid kartläggningen har utredningen uppmärksammat att det finns ett stort antal författningar inom specialstraffrätten med straffstadganden som kan karaktäriseras som förvaltningsrättsliga eller administrativa stödkriminaliseringar. Med begreppet avses bestämmelser som straffbelägger överträdelser av bl.a. krav på tillstånd, anmälan eller registrering avseende bedrivande av viss verksamhet. Som ytterligare exempel kan nämnas straffbestämmelser som avser överträdelser av villkor som ett beviljat tillstånd har förenats med eller underlåtenhet att förse vissa produkter eller

objekt med viss märkning eller innehåll. I dessa fall torde avgifter, viten och indragning av tillstånd ha en bättre handlingsdirigerande verkan än vad straffet har, inte minst med hänsyn till att regleringarna i stor utsträckning avser näringsverksamhet, som i många fall bedrivs av juridiska personer. Överträdelserna i fråga beivras dessutom endast i mycket begränsad omfattning i dag. Inte heller präglas de av någon sådan påtaglig grad av uppsåt eller oaktsamhet att gärningsmannen framstår som så klandervärd att straffrätten behöver användas. Mot denna bakgrund anser utredningen att det i fråga om beteenden som sanktioneras genom förvaltningsrättsliga stödkriminaliseringar generellt finns anledning att överväga sanktionsväxling.

Blankettstraffbud

Kartläggning av områden med otillåtna blankettstraffbud

Utredningen har identifierat ett antal områden där det kan antas finnas blankettstraffbud som inte är tillåtna enligt normgivningsreglerna, eftersom straffbuden föreskriver fängelse och fylls ut av föreskrifter meddelade på lägre konstitutionell nivå än regeringen (se NJA 2005 s. 33). Det handlar om områdena energi, elektronisk kommunikation m.m., sjöfart, hälsa och sjukvård, jordbruk, fiske, jakt, livsmedel och djur, skatt, inkasso och kreditupplysning, sjöfynd och fornfynd, allmän ordning och säkerhet, arbete och anställning samt försvar.

Enligt utredningens mening utgör straffbestämmelsen om osann eller vårdslös försäkran i 15 kap. 10 § BrB inte ett otillåtet blankettstraffbud.

Lösningar

Det finns flera tänkbara lösningar på problemet med otillåtna blankettstraffbud. För varje enskild reglering bör övervägas vilken lösning som är den mest lämpliga. De lösningar som utredningen anser bör användas är följande:

  • Överväga om straff är nödvändigt eller om en sanktionsväxling kan komma i fråga.
  • Om böter är tillräckligt för att motverka beteendet – utmönstra fängelse ur straffskalan.
  • Om fängelsestraffet framstår som rimligt och nödvändigt – formulera en mer allmänt hållen straffbestämmelse som är materiellt fullständig.
  • Flytta upp de utfyllande föreskrifterna från myndighetsnivå till regeringsnivå.
  • Om blankettstraffbudet potentiellt skulle kunna fyllas ut av myndighetsföreskrifter, men så ännu inte har skett – ändra blankettstraffbudet så att det enbart straffbelägger överträdelser av regeringens föreskrifter.

Författningsförslag rörande blankettstraffbud

I fråga om några av de otillåtna blankettstraffbud som har identifierats lämnar utredningen författningsförslag.

Utredningen föreslår att fängelse ska tas bort från straffskalan i blankettstraffbudet i 7 § första stycket 2 lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg.

Vidare föreslår utredningen att blankettstraffbuden i 7 kap. 14 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation och i 6 § lagen (1994:2077) om arbetsförmedlingstvång ska inskränkas till att enbart straffbelägga överträdelser av regeringens föreskrifter.

Författningsförslag

1. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 9 kap.14 §§rättegångsbalken1 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2015.

1 Senaste lydelse av 9 kap. 1 § 1991:241 2 § 1991:241 3 § 1991:241.

2. Förslag till lag om ändring i lagen (1918:399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark

Härigenom föreskrivs att lagen (1918:399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2015.

3. Förslag till lag om ändring i lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled

Härigenom föreskrivs att 7 kap.7780 §§ lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled2 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2015.

2 Senaste lydelse av 7 kap. 77 § 1991:245 78 § 1991:245 79 § 1991:245 80 § 1964:183.

4. Förslag till lag om ändring i lagen (1922:133) om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark

Härigenom föreskrivs att lagen (1922:133) om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2015.

5. Förslag till lag om ändring i lagen (1933:269) om ägofred

Härigenom föreskrivs att 6 kap. 59 § lagen (1933:269) om ägofred3 ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2015.

3 Senaste lydelse 1977:667.

6. Förslag till lag om ändring i lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar

dels att 1–5 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det i lagen ska införas en ny paragraf, 4 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §4

I näringsverksamhet får statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem eller statlig kontroll- eller garantibeteckning ej utan vederbörligt tillstånd användas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Detsamma gäller annan beteckning, som hänsyftar på svenska staten och därigenom ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt vapen, vilket är registrerat.

Statsvapen får ej heller på annat sätt än som kännetecken användas i näringsverksamhet utan vederbörligt tillstånd.

Första och andra styckena gäller också beteckning som lätt kan förväxlas med sålunda skyddad beteckning.

I näringsverksamhet får statsvapen, statsflagga eller annat statsemblem eller statlig kontroll- eller garantibeteckning inte utan tillstånd användas i varumärke eller annat kännetecken för varor eller tjänster. Detsamma gäller annan beteckning, som hänsyftar på svenska staten och därigenom ger kännetecknet en officiell karaktär, samt svenskt kommunalt vapen, vilket är registrerat.

Statsvapen får inte heller på annat sätt än som kännetecken användas i näringsverksamhet utan tillstånd.

Första och andra styckena gäller också beteckning som lätt kan förväxlas med en beteckning som skyddas där.

1 a §5

Registrering av svenskt kommunalt vapen sker efter skriftlig anmälan i register, som föres för

Registrering av svenskt kommunalt vapen sker efter skriftlig anmälan i register, som förs för

4 Senaste lydelse 1973:405. 5 Senaste lydelse 1973:405.

hela riket av patent- och registreringsverket. Registrering får ske endast om statens heraldiska nämnd har avgivit yttrande i ärendet om antagande av vapnet.

hela riket av patent- och registreringsverket. Registrering får ske endast om statens heraldiska nämnd har yttrat sig i ärendet om antagande av vapnet.

2 §

Förenta Nationernas emblem eller namn, förkortning av namnet eller annat som företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke brukas offentligen som märke eller benämning utan medgivande av Förenta

Nationernas generalsekreterare.

Internationella atomenergiorganets emblem eller något som företer sådan likhet därmed att förväxling lätt kan äga rum får icke brukas offentligen som märke utan medgivande av organets generaldirektör.

Förenta nationernas emblem eller namn, förkortning av namnet eller annat som uppvisar sådan likhet därmed att förväxling lätt kan ske får inte brukas offentligt som märke eller benämning utan medgivande av Förenta nationernas generalsekreterare.

Internationella atomenergiorganets emblem eller något som uppvisar sådan likhet därmed att förväxling lätt kan ske får inte brukas offentligt som märke utan medgivande av organets generaldirektör.

3 §

Konungen kan, efter avtal med främmande stat eller mellanstatlig organisation, förordna att bestämmelse i 1 § om statsvapen eller annan där avsedd beteckning skall äga motsvarande tillämpning i fråga om viss mellanstatlig organisations vapen, flagga, emblem eller benämning eller förkortning för sådan benämning.

Utan hinder av förordnande enligt första stycket skall dock den som vid tiden för sådant förordnande brukade viss beteckning få utan tillstånd bruka beteckningen under en tid av

Regeringen kan, efter avtal med främmande stat eller mellanstatlig organisation, förordna att bestämmelse i 1 § om statsvapen eller annan där avsedd beteckning ska tillämpas även på viss mellanstatlig organisations vapen, flagga, emblem eller benämning eller förkortning för sådan benämning.

Utan hinder av förordnande enligt första stycket ska dock den som vid tiden för sådant förordnande brukade viss beteckning få utan tillstånd bruka beteckningen under en tid av

tre år, räknat från den dag då förordnandet trätt i kraft.

tre år, räknat från den dag då förordnandet trätt i kraft.

4 §

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 1 eller 2 § eller mot förbud som gäller på grund av förordnande med stöd av 3 § dömes till böter.

Den som bryter mot 1 eller 2 § eller mot ett förbud som gäller på grund av ett förordnande med stöd av 3 § får, på talan av den vars beteckning har använts, av allmän domstol förbjudas att fortsätta med åtgärden.

Ett förbud enligt första stycket får förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

4 a §

Den som bryter mot 1 eller 2 § eller mot ett förbud som gäller på grund av ett förordnande med stöd av 3 § ska betala skälig ersättning till den vars beteckning har använts.

Den som har arbetstagare i sin tjänst är skyldig att betala ersättning enligt första stycket i anledning av handling som arbetstagaren företar i tjänsten. Arbetstagare är ersättningsskyldig för sådan handling endast om det finns synnerliga skäl för det.

5 §

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av Konungen.

Närmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av regeringen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

7. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:1080) om avveckling av hyresregleringen

Härigenom föreskrivs att lagen (1974:1080) om avveckling av hyresregleringen ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2015.

8. Förslag till lag om ändring i lagen (1978:800) om namn och bild i reklam

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1978:800) om namn och bild i reklam

dels att 5 § ska upphöra att gälla,

dels att 1–4 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Näringsidkare får icke vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet använda framställning i vilken annans namn eller bild utnyttjas utan dennes samtycke. Med namn jämställs annan beteckning som klart utpekar viss person.

Vad i första stycket sägs om näringsidkare gäller även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Näringsidkare får inte vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet använda framställning i vilken annans namn eller bild utnyttjas utan dennes samtycke. Med namn jämställs annan beteckning som klart utpekar en viss person.

Vad som sägs i första stycket om näringsidkare gäller även en anställd hos näringsidkare och annan som handlar på näringsidkarens vägnar.

2 §

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot 1 § skall dömas till böter.

I fråga om medverkan till sådan gärning tillämpas 23 kap. 4 och 5 §§ brottsbalken .

Den som bryter mot 1 § eller medverkar till sådan handling får, på talan av den vars namn eller bild utnyttjas utan samtycke, av allmän domstol förbjudas att fortsätta med åtgärden.

Ett förbud enligt första stycket får förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

3 §

Den som bryter mot 1 § eller medverkar till sådan handling skall utge skäligt vederlag till den

Den som bryter mot 1 § eller medverkar till sådan handling ska betala skälig ersättning till

vars namn eller bild har utnyttjats. Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, skall ersättning utgå också för annan skada. Vid bedömande om och i vad mån sådan skada har uppstått tas hänsyn även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Den som har arbetstagare i sin tjänst är skyldig att utge ersättning enligt första stycket i anledning av handling som arbetstagaren företar i tjänsten. Arbetstagare är ersättningsskyldig för sådan handling endast i den mån synnerliga skäl föreligger.

den vars namn eller bild har utnyttjats. Sker det uppsåtligen eller av oaktsamhet, ska ersättning utgå också för annan skada. Vid bedömande om och i vad mån sådan skada har uppstått tas hänsyn även till lidande och andra omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse.

Den som har arbetstagare i sin tjänst är skyldig att betala ersättning enligt första stycket i anledning av handling som arbetstagaren företar i tjänsten. Arbetstagare är ersättningsskyldig för sådan handling endast om det finns synnerliga skäl för det.

4 §

Vid överträdelse av 1 § kan rätten, på yrkande av den vars namn eller bild har utnyttjats, efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt missbruk förordna, att hjälpmedel som har använts vid handlingen eller framställningen som finns på vara, förpackning, reklamtryck eller dylikt skall ändras eller att egendomen skall förstöras eller mot lösen utlämnas till den vars namn eller bild har utnyttjats.

Vid överträdelse av 1 § kan rätten, på yrkande av den vars namn eller bild har utnyttjats, efter vad som är skäligt till förebyggande av fortsatt missbruk förordna, att hjälpmedel som har använts vid handlingen eller framställningen som finns på vara, förpackning, reklamtryck eller dylikt ska ändras eller att egendomen ska förstöras eller mot lösen utlämnas till den vars namn eller bild har utnyttjats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

9. Förslag till lag om ändring i lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bedriver yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg utan tillstånd eller utan att godkänd föreståndare finns,

2. bryter mot föreskrift som avses i 2 § tredje stycket eller mot villkor enligt 4 § första stycket,

2. bryter mot villkor enligt 4 § första stycket,

3. underlåter att fullgöra skyldigheten enligt 6 § eller lämnar oriktig uppgift vid fullgörandet.

Till böter döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift som avses i 2 § tredje stycket.

I ringa fall döms inte till straff.

I ringa fall ska det inte dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

10. Förslag till lag om ändring i lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2015.

11. Förslag till lag om ändring i lagen (1990:783) om skydd för beteckningen svenskt arkiv

Härigenom föreskrivs att 2 och 3 §§ lagen (1990:783) om skydd för beteckningen svenskt arkiv ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Den som märker skrivmateriel eller förvaringsmedel med orden svenskt arkiv antingen ensamma, i sammansättning eller i förkortning trots att materielen eller förvaringsmedlen inte är godkända skall dömas till böter, om inte gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

Detta gäller också för den som saluför skrivmateriel eller förvaringsmedel trots att han har kännedom om att märkningen inte är riktig.

Den som märker skrivmateriel eller förvaringsmedel med orden svenskt arkiv antingen ensamma, i sammansättning eller i förkortning trots att materielen eller förvaringsmedlen inte är godkända får av allmän domstol vid vite förbjudas att fortsätta med åtgärden.

Detta gäller också för den som saluför skrivmateriel eller förvaringsmedel med oriktig märkning.

Justitiekanslern ska föra eller låta föra talan om förbud enligt första och andra stycket.

3 §

Ett varuparti som varit föremål för brott enligt denna lag eller värdet av ett sådant parti skall förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet märker skrivmateriel eller förvaringsmedel med orden svenskt arkiv antingen ensamma, i sammansättning eller i förkortning trots att materielen eller förvaringsmedlen inte är godkända för sådan märkning ska betala skälig ersättning för den skada som märkningen har medfört. Detsamma gäller den som uppsåtligen eller av oaktsamhet saluför skrivmateriel eller för-

varingsmedel med oriktig märkning.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

12. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:2077) om arbetsförmedlingstvång

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1994:2077) om arbetsförmedlingstvång ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 §

Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud enligt 2 § eller 3 § första stycket första meningen skall dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som uppsåtligen bryter mot ett förbud föreskrivet av regeringen enligt 2 § eller 3 § första stycket första meningen döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

13. Förslag till lag om ändring i lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation

Härigenom föreskrivs att 7 kap. 14 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 kap.

14 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som med uppsåt eller av oaktsamhet

1. använder radiosändare utan tillstånd där sådant tillstånd krävs enligt denna lag eller använder radiosändare i strid med ett tillståndsvillkor, eller

2. bryter mot en föreskrift som har meddelats med stöd av 3 kap. 14 § andra stycket.

2. bryter mot en föreskrift som har meddelats av regeringen med stöd av 3 kap. 14 § andra stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

14. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:1006) om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher

Härigenom föreskrivs att 5 och 13 §§ lagen (2006:1006) om tillståndsplikt för vissa kampsportsmatcher ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §

Ansökan om tillstånd skall göras skriftligen hos tillståndsmyndigheten. Om ansökan avser tillstånd för en eller flera matcher, skall ansökan göras senast tre månader före matchen eller den första av matcherna.

Ansökan om tillstånd ska göras skriftligen hos tillståndsmyndigheten. Om ansökan avser tillstånd för en eller flera matcher, ska ansökan göras senast tre månader före matchen eller den första av matcherna.

Uppgifter som enligt 6 och 7 §§ ska lämnas i ett ansökningsärende ska lämnas på heder och samvete.

13 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms, om gärningen inte är ringa, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. anordnar en kampsportsmatch utan tillstånd enligt 1 § eller i strid mot ett villkor enligt 3 §, eller

2. skriftligen lämnar oriktig uppgift i ett ansökningsärende.

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms, om gärningen inte är ringa, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet anordnar en kampsportsmatch utan tillstånd enligt 1 § eller i strid mot ett villkor enligt 3 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

15. Förslag till lag om ändring i luftfartslagen (2010:500)

Härigenom föreskrivs att 2 kap.5, 6 och 8 §§ samt 13 kap.4 och 11 §§luftfartslagen (2010:500) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

5 §

Ansökan om registrering av ett luftfartyg ska göras av ägaren. De upplysningar och den utredning som behövs för registreringen ska lämnas tillsammans med ansökan som ska vara skriftlig.

Uppgifter och upplysningar som ska lämnas i och i samband med en ansökan ska lämnas på heder och samvete.

6 §

Ett luftfartyg ska avregistreras om

1. ägaren skriftligen begär det,

2. kraven i 2 § inte är uppfyllda,

3. det har förolyckats eller förstörts,

4. det efter en flygning inte har hörts av på tre månader, eller

5. det på grund av ombyggnad eller annan sådan ändring upphört att vara luftfartyg eller, utan att ändring skett, inte längre anses utgöra ett luftfartyg.

Ägaren är skyldig att inom en månad skriftligen anmäla om något har hänt som enligt första stycket 2–4 medför att ett luftfartyg ska avregistreras.

Uppgifterna i anmälan ska lämnas på heder och samvete.

8 §

Om någon annan än ägaren brukar ett registrerat luftfartyg för en obestämd tid eller för en bestämd tid om minst en månad ska upplåtaren eller brukaren genast efter upplåtelsen anmäla detta förhållande för anteckning i luftfarttygsregistret, om nyttjanderätten inte skrivits in enligt lagen (1955:227) om inskrivning av rätt till luftfartyg. Om nyttjanderätten har skrivits in, ska anteckning göras i luftfartygsregistret om upplåtaren och brukaren begär det.

Om anteckning enligt första stycket skett, ska upplåtaren eller brukaren anmäla till luftfartygsregistret när en upplåtelse för en obestämd tid upphör eller en upplåtelse för bestämd tid upphör i förtid.

Uppgifter i en anmälan enligt första och andra styckena ska lämnas på heder och samvete.

13 kap.

4 §

Till böter eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1. bryter mot föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd av 1 kap. 6 § tredje stycket om att ett luftfartyg av miljöskäl inte får användas inom svenskt område,

2. bryter mot 1 kap. 7 § första stycket genom att framföra ett civilt luftfartyg i överljudsfart och något undantag från förbudet inte har lämnats enligt 1 kap. 7 § andra stycket,

3. bryter mot förbud eller föreskrifter om restriktionsområden som regeringen har meddelat med stöd av 1 kap. 8 §,

4. lämnar oriktiga uppgifter vid ansökan eller anmälan enligt 2 kap.,

5. framför ett luftfartyg som inte är märkt enligt 2 kap. 13 §, eller enligt föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd därav,

6. bryter mot 3 kap. 1 § första stycket första meningen genom att använda ett luftfartyg som inte är luftvärdigt eller miljövärdigt,

7. tillverkar eller utför underhålls-, reparations- eller ändringsarbeten på luftfartyg, tillbehör eller reservdelar till luftfartyg utan tillstånd,

8. bryter mot bestämmelser om behörighetshandlingar i 4 kap. 1, 2, 3, 4 eller 5 § eller mot

4. framför ett luftfartyg som inte är märkt enligt 2 kap. 13 §, eller enligt föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd därav,

5. bryter mot 3 kap. 1 § första stycket första meningen genom att använda ett luftfartyg som inte är luftvärdigt eller miljövärdigt,

6. tillverkar eller utför underhålls-, reparations- eller ändringsarbeten på luftfartyg, tillbehör eller reservdelar till luftfartyg utan tillstånd,

7. bryter mot bestämmelser om behörighetshandlingar i 4 kap. 1, 2, 3, 4 eller 5 § eller mot

föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd därav,

9. vid tjänstgöring ombord på luftfartyg inte följer befälhavarens order,

10. som passagerare inte åtlyder vad befälhavaren bestämmer om ordningen ombord,

11. bryter mot 5 kap. 7 § genom att som befälhavare på ett luftfartyg som råkat i nöd inte göra vad som rimligen kan krävas för att rädda ombordvarande, luftfartyg och gods,

12. bryter mot 6 kap. 5 § genom att inrätta eller bygga om en flygplats utan föreskrivet tillstånd eller 8 § genom att ta i bruk en flygplats innan den har godkänts och meddelats drifttillstånd,

13. bryter mot föreskrifter om tillståndskrav för andra anläggningar för luftfarten än flygplatser som regeringen har meddelat med stöd av 6 kap. 12 §,

14. bryter mot 6 kap. 19 § första stycket genom att arbeta som flygledare i flygtrafikledningstjänst eller flygtekniker utan att ha ett gällande certifikat för arbetet när sådant certifikat är föreskrivet,

15. utövar luftfartsverksamhet utan föreskrivet tillstånd enligt 7 kap. 1 § eller 8 §, 9 § första stycket eller 10 § första stycket,

16. utövar luftfartsverksamhet utan tillstånd som regeringen har föreskrivit med stöd av 7 kap.

föreskrifter som regeringen har meddelat med stöd därav,

8. vid tjänstgöring ombord på luftfartyg inte följer befälhavarens order,

9. som passagerare inte åtlyder vad befälhavaren bestämmer om ordningen ombord,

10. bryter mot 5 kap. 7 § genom att som befälhavare på ett luftfartyg som råkat i nöd inte göra vad som rimligen kan krävas för att rädda ombordvarande, luftfartyg och gods,

11. bryter mot 6 kap. 5 § genom att inrätta eller bygga om en flygplats utan föreskrivet tillstånd eller 8 § genom att ta i bruk en flygplats innan den har godkänts och meddelats drifttillstånd,

12. bryter mot föreskrifter om tillståndskrav för andra anläggningar för luftfarten än flygplatser som regeringen har meddelat med stöd av 6 kap. 12 §,

13. bryter mot 6 kap. 19 § första stycket genom att arbeta som flygledare i flygtrafikledningstjänst eller flygtekniker utan att ha ett gällande certifikat för arbetet när sådant certifikat är föreskrivet,

14. utövar luftfartsverksamhet utan föreskrivet tillstånd enligt 7 kap. 1 § eller 8 §, 9 § första stycket eller 10 § första stycket,

15. utövar luftfartsverksamhet utan tillstånd som regeringen har föreskrivit med stöd av 7 kap.

10 § andra stycket eller 12 §,

17. vid utövande av luftfart åsidosätter de villkor som har meddelats med stöd av 7 kap. 4 § första stycket, 8 § andra stycket, 9 § fjärde stycket eller 11 § andra stycket, eller

18. inte landar enligt det som sägs i 8 kap. 2 §.

Till påföljd döms inte den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket 9.

10 § andra stycket eller 12 §,

16. vid utövande av luftfart åsidosätter de villkor som har meddelats med stöd av 7 kap. 4 § första stycket, 8 § andra stycket, 9 § fjärde stycket eller 11 § andra stycket, eller

17. inte landar enligt det som sägs i 8 kap. 2 §.

Till påföljd döms inte den som av oaktsamhet begår gärning som avses i första stycket 8.

11 §

Den som begått brott som avses i 1–3 §§, 4 § första stycket 6, 8–11 och andra stycket, 5 §, 6 § första stycket 2 och andra stycket samt 7, 9 och 13 §§ döms, om han eller hon befinner sig här i riket, vid svensk domstol även om det inte finns domsrätt enligt 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken om brottet begåtts

Den som begått brott som avses i 1–3 §§, 4 § första stycket 5, 7–10 och andra stycket, 5 §, 6 § första stycket 2 och andra stycket samt 7, 9 och 13 §§ döms, om han eller hon befinner sig här i riket, vid svensk domstol även om det inte finns domsrätt enligt 2 kap. 2 eller 3 § brottsbalken om brottet begåtts

1. vid utövande av luftfartsverksamhet med ett utländskt luftfartyg som används inom ramen för ett svenskt drifttillstånd, eller

2. ombord på sådant luftfartyg. Åtal får väckas utan förordnande enligt 2 kap. 5 § andra stycket

b

rottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 2015.

16. Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1974:661) om uppgifter för galt- och betäckningsstatistiken

Härigenom föreskrivs att kungörelsen (1974:661) om uppgifter för galt- och betäckningsstatistiken ska upphöra att gälla vid utgången av juni 2015.

17. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2000:281) om regionalt transportbidrag

Härigenom föreskrivs att 14 § förordningen (2000:281) om regionalt transportbidrag ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §6

Ansökan om transportbidrag skall göras skriftligen hos Tillväxtverket för varje kalenderhalvår och innehålla de uppgifter som Tillväxtverket bestämmer.

Den som undertecknar ansökan skall försäkra riktigheten av de uppgifter som lämnas.

Den som i ansökan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff enligt brottsbalken .

Ansökan om transportbidrag ska göras skriftligen hos Tillväxtverket för varje kalenderhalvår och innehålla de uppgifter som Tillväxtverket bestämmer.

Uppgifterna i ansökan ska lämnas på heder och samvete.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 2015.

6 Senaste lydelse 2009:154.

1. Utredningens uppdrag och arbete

1.1. Uppdraget

Utredningen har haft i uppdrag att kartlägga det straffsanktionerade områdets utveckling sedan brottsbalkens ikraftträdande samt områdets nuvarande omfattning och struktur. I uppdraget har också ingått att analysera och ta ställning till vilka kriterier som bör gälla för att kriminalisering ska anses vara befogad. Vidare har uppdraget omfattat att analysera om det går att vara mer återhållsam med användningen av straffrätt på olika områden, främst inom specialstraffrätten, och hur detta i så fall bör uppnås, samt att peka ut sådana områden och metoder. Utredningen har även haft i uppdrag att kartlägga på vilka områden det finns s.k. blankettstraffbud som kan antas stå i strid med regeringsformen och att lämna förslag på en lösning.

Utredningen har genom regeringsbeslut den 20 december 2012 fått förlängd tid för sitt uppdrag till senast den 17 juni 2013. Direktiven till Straffrättsanvändningsutredningen (dir. 2011:31 och dir. 2012:133) bifogas i bilaga 1–2.

1.2. Utredningens arbete

Utredningens arbete har bedrivits på sedvanligt sätt med regelbundna sammanträden med experterna. Sammanlagt har utredningen haft nio sammanträden, varav två tvådagarssammanträden. Det har också förekommit omfattande underhandskontakter med experterna.

Utredaren och sekreteraren har vidare, tillsammans med experten Claes Lernestedt, haft möten med rättsvetenskapare från såväl Sverige som från utlandet, däribland professor Vagn Greve, professor

Andreas von Hirsch, seniorprofessor Per Ole Träskman och professor Josef Zila. Därutöver har utredningen haft kontakter med och inhämtat uppgifter från myndigheter m.m. i den omfattning som bedömts lämplig. Sekretariatet har även deltagit i seminarier med anknytning till uppdraget.

Brottsförebyggande rådet har bistått utredningen med statistik.

1.3. Betänkandets disposition

Betänkandet är indelat i 13 kapitel och består av två delar.

Del 1 består av kapitel 1–5.

I kapitel 1 behandlas utredningens uppdrag och arbete. Därefter följer kapitel 2 med en historisk bakgrund.

I kapitel 4 och 5 redovisar utredningen sin kartläggning av det straffsanktionerade området, först brottsbalksområdet och därefter det specialstraffrättsliga området. Kartläggningen speglar situationen den 1 januari 2013. Det har inte varit möjligt för utredningen att, annat än i mycket liten mån, beröra lagförslag m.m. som lämnats efter denna tidpunkt.

Kapitel 5 innehåller slutligen en sammanfattning och analys av vad som kommit fram vid kartläggningen.

Resterande kapitel, 6–13, finns i del 2. Kapitel 6 innehåller bakgrundsmaterial till utredningens överväganden i frågorna om vilka kriterier som bör gälla för att kriminalisering ska anses vara befogad och om det går att vara mer återhållsam med användningen av straffrätt på olika områden.

Kapitel 7 upptar utredningens överväganden i frågan om kriterier för kriminalisering. I kapitel 8 och 9 behandlar utredningen områden och enskilda straffbud där frågan om avkriminalisering (kapitel 8) respektive om sanktionsväxling (kapitel 9) bör övervägas. Frågan om kriminalisering av lämnande av oriktiga uppgifter till myndighet tas upp särskilt i kapitel 10.

I kapitel 11 finns utredningens kartläggning av områden med otillåtna blankettstraffbud jämte överväganden om lösningar av blankettstraffbudsproblematiken.

Frågor om ikraftträdande och konsekvenser av utredningens förslag berörs i kapitel 12.

Det sista kapitlet, kapitel 13, innehåller författningskommentaren.

2. Historisk bakgrund m.m.

2.1. Inledning

Av direktiven framgår att utredningens kartläggning av det straffsanktionerade områdets utveckling ska avse tiden från brottsbalkens (BrB) ikraftträdande fram till i dag. Det är dock nödvändigt att i viss utsträckning redogöra även för utveckling som skett före denna tidsperiod, inte minst för att inför kartläggningen få en bild av hur den del av det straffsanktionerade området som reglerades utanför den centrala strafflagen, det specialstraffrättsliga området, såg ut när BrB trädde i kraft år 1965.

I det följande avsnittet ges en historisk översikt över den svenska straffrättens utveckling från medeltiden fram till BrB:s ikraftträdande (avsnitt 2.2). Därefter beskrivs specialstraffrättens uppkomst och utveckling fram till samma tidpunkt (avsnitt 2.3). Det avslutande avsnittet ägnas åt att i stora drag försöka fastställa vad som ingick i det specialstraffrättsligt reglerade området vid tidpunkten för BrB:s införande (avsnitt 2.4).

2.2. Straffrättens utveckling från medeltiden fram till BrB

2.2.1. Inledning

Framställningen nedan är en nedkortad version av en historisk översikt som finns i Claes Lernesteds avhandling Kriminalisering.

Problem och principer (2003, s. 35 ff.). Huvudspåren i framställningen är dels viktigare förändringar i det område som träffas av sanktioner, dels konfliktlösningens utveckling från privat till offentlig, till ”straffrätt”.

2.2.2. Före reformationen

Med ”den judiciella revolutionen” avses den generella process i Västeuropa genom vilken lokalsamhällets rättskipning, med rötter i de germanska stammarnas rättssedvänjor, successivt trängdes ut av centralmaktens rättskipning, influerad av romersk rätt.

Sveriges ”judiciella revolution” kan sägas ha börjat omkring år 1000, då ett samlat svenskt rike uppstod ur en löst sammanfogad federativ statsbildning. Konungens ställning som rikets regent var svag. Dagens uppfattning om individen som en avgränsad social enhet saknades. Ätten var i stället den betydelsebärande sociala enheten. Ätten hölls å ena sidan ansvarig för en oförrätt begången av en ättemedlem, men hade å andra sidan närmast en skyldighet att hämnas oförrätter. Hämnd eller bot var de möjliga tillvägagångssätten för att neutralisera en kränkning. Synen på skadans omfattning var i princip oberoende av om den orsakats med vett och vilja, genom vårdslöst handlande eller genom en olyckshändelse. Boten, som inte uppfattades som en konsekvens av en felaktig handling, utan främst sågs som en betalning för att undslippa hämnd, övergick med tiden – i en utdragen process – till att bli en av domstol ålagd förpliktelse. Fastare taxor för olika typer av förbrytelser utbildades. Krona, kyrka och härad uppbar i olika konstellationer del av de böter som tidigare i sin helhet hade tillfallit den drabbade.

När Sverige kristnades under 1000- och 1100-talen blev påven överhuvud för den svenska kyrkan, vilken verkade som en stat i staten med egen lagstiftning och domsrätt inom vissa områden, främst i kyrkans inre angelägenheter men även familjeliv och sedlighet. Kyrkan tillhandahöll en måttstock för värdering av handlingar inte bara utifrån effekt utan också utifrån klandervärdhet: enligt skuldtanken skulle individen klandras på moraliska grunder för det fel han begått. Med skuldtanken följde en ökad fokusering på den enskilde gärningsmannen i stället för på ätten.

Edsöreslagstiftningen var den första straffrättsliga rikslagstiftningen. Birger Jarls fridslagstiftning, som vann giltighet vid mitten av 1200-talet, värnade kvinnofrid, hemfrid, kyrkofrid och tingsfrid. På edsöreslagstiftningen följde landskapslagar (nedtecknade under 1200-talet) och Magnus Erikssons stads- respektive landslag (nedtecknade kring 1350). En reviderad version av landslagen, Kristoffers landslag, stadfästes år 1442.

Vad gäller det kriminaliserade området under perioden stod fysiska angrepp och egendomsangrepp i form av tjuvnad i fokus.

Kyrkan påverkade den världsliga brottskatalogen i relativt ringa mån, men dess inflytande ökade dock successivt under perioden (exempelvis kriminaliserades tvegifte och självmord).

Det nya intresset i fokus för makthavarna var kontrollen över konfliktlösningen (inledningsvis inte i första hand för att förändra dess privata karaktär utan för att förhindra ohämmade fysiska angrepp och motangrepp). Utöver kontroll var kronan intresserad av bötesandelar.

Ett ringa men under perioden successivt ökande antal brott riktade sig mot centralmakten som intresseinnehavare i snäv bemärkelse. Det handlade om apparatens funktion, och brotten var bl.a. förräderi-, upprors- och desertörsbrott, underlåtenhet att betala skatt samt tjänstemäns tagande av mutor. Konungen själv gavs successivt ett starkare straffskydd mot olika sorters angrepp.

Tekniskt sett var det, för att drabbas av sanktion, oftast både en nödvändig och tillräcklig förutsättning att viss effekt hade orsakats. I lands- och stadslagarna gjordes dock ofta skillnad mellan viljaverk och vådaverk.

Döds-, kroppsstraff och fredlöshetsförklaring användes som påföljd för brott som det fanns ett starkt samhälleligt intresse av att stävja. I landskapslagarna hade sådana straff ett förhållandevis litet utrymme. Där var i stället den vanligaste påföljden böter, vilken ofta tredelades mellan målsägande, konung och rättssamfund. Den enskildes del motsvarade både straff och skadestånd.

Frågan mot vem brottet ansågs rikta sig kan besvaras med hjälp av såväl rättsliga som ideologiska kriterier. Rättsligt kan generellt sägas att reaktionen på en kränkning stod och föll med den enskildes initiativ, och därvid med dagens synsätt mera liknade civilmål än brottmål. Åtalsrätten tillkom i landskapslagarna den enskilde kränkte, som också gavs goda möjligheter att välja mellan olika straffarter om den åtalade fälldes. Dessutom lades ofta straffets verkställighet i målsägandens hand. I stads- och landslagarna förändrades åtalsförhållandena något bl.a. genom att en växande skara myndighetsrepresentanter gavs subsidiär talerätt för vissa typer av brott.

Även ideologiskt riktade sig brottet främst mot den enskilde drabbade. Konungen hade en skyldighet att garantera samhällets och individernas frid, men konungen själv kränktes endast i sin egenskap av fridens värnare. Vare sig kungamakten eller läran om konungadömet av Guds nåde hade ännu nått en sådan position att kungen sågs som kränkt på något ytterligare sätt.

2.2.3. Från reformationen till och med 1734 års lag

Efter 1527 års beslut att Sverige skulle överge katolicismen för den luthersk-reformerta läran slogs stat och kyrka samman. Gustav Vasa blev, i sin egenskap av kung, överhuvud även för kyrkan. Kungens position legitimerades kraftigare än tidigare av doktrinen om kungadömet av Guds nåde, vilket gav honom oinskränkt makt över undersåtarna samt rätt och skyldighet att tillse att den gudomliga lagen efterlevdes. Rollen som befolkningens fridsgarant försvagades i motsvarande mån. Stat och kyrka hade flera gemensamma mål, inte minst (världslig som andlig) kontroll över befolkningen, något som bl.a. märktes i periodens brutalitetstopp rörande sanktioners stränghet och i en kraftig repression av religions- och sedlighetsrelaterade gärningstyper.

En lagstiftningskulmen på det religiösa inflytandet över straffrätten nåddes genom Karl IX:s stadfästelse av Kristoffers landslag år 1608. Till denna fogades valda delar av Moseböckerna som ett appendix. Detta appendix var formellt gällande rätt fram till ikraftträdandet av 1734 års lag. Denna lag återgav resultatet av den straffrättsliga rättsutvecklingen (framför allt genom kunglig och hovrättslig praxis) under perioden efter 1608 års stadfästelse av Kristoffers landslag. Större materiella eller lagtekniska innovationer saknades, liksom i det närmaste nykriminaliseringar. Missgärningsbalken i 1734 års lag var en samlad och relativt strukturerad straffrättsreglering. Brottens placering i balken följde dekalogens tredelning: brott mot Gud, brott mot furste eller stat och brott mot enskilda.

I fråga om det kriminaliserade området trädde under denna period brott med anknytning till religion och sedlighet i fokus. Detta skedde dels genom nykriminaliseringar, dels genom en förändrad syn på vad som angreps genom redan kriminaliserade gärningstyper, dels genom strängare påföljder för religions- och sedlighetsbrott. Egentliga religionsbrott (gudsförsmädelse och liknande) debuterade i världslig strafflag.

Lagens stränga straff var generellt sett en i avskräckningssyfte upprätthållen illusion. Underrätterna dömde enligt lagens bokstav (ofta dödsstraff), medan högre rätt mildrade straffet. Klyftan tilläts existera för att det ansågs nödvändigt att utnyttja avskräckningsverkan hos en sträng lagens bokstav.

Vad gäller den allmänna delen i Missgärningsbalken var medverkansregleringen mest utvecklad, med bestraffning av både att bjuda eller lega, hjälpa eller råda annan till brott och att dölja brott

eller brottsling. Gärningsmannens inställning betonades mer än tidigare. Från kategorin vådaverk avknoppades rena olyckshändelser, vilka i flera fall lämnades fria från påföljd.

Beträffande vad som krävdes för att en gärning skulle drabbas av sanktion fortsatte effektfixeringen att vara stark. För ett fåtal brott (t.ex. förräderi) gjordes uppkommen effekt inte till en ansvarsförutsättning, utan fara för skada var tillräckligt.

I 1734 års lag inskränktes målsägandens förfoganderätt över åtalet jämfört med tidigare. Dennes åtalsrätt var principal, men åtföljdes också av viss åtalsplikt och en subsidiär talerätt för samhället. Dessutom begränsades domarens rätt att låta parterna förlikas.

I fråga om påföljder stadgades i 1734 års lag dödsstraff för 68 brott, varjämte frihetsstraff, fängelse och straffarbete ryckte framåt. Böter fick därför en mindre roll än tidigare, vilket ytterligare krympte målsägandens roll till förmån för centralmaktens. Där böter stadgades var huvudregeln fortfarande treskifte, innefattande både straff och skadestånd.

Ideologiskt medförde religionens starka ställning att alla brott i vid bemärkelse var riktade mot Gud, genom att de direkt kränkte Gud (t.ex. hädelse), stred mot lagbud som uttryckligen tillkännagav Guds vilja eller i sista hand stred mot lagar givna och värnade av Guds syssloman konungen. När Gud alltmer blev den av brottet kränkte trädde samhälle och enskild i motsvarande mån tillbaka från konflikten. Till konfliktens vertikala struktur fogades ytterligare en nivå: gärningsmannen stod till svars inför Gud och konung, och konungen stod till svars inför Gud.

2.2.4. Perioden till och med 1864 års strafflag

Gustaf III:s reformsträvanden under 1770- och 1780-talen markerar en ny straffrättsideologisk epok. Generell för upplysningen var önskan att lämna bakom sig synsättet på det förflutna som ett ideal. Blicken vändes i stället framåt, förnuftet hyllades och man sökte ändamålsenliga lösningar på aktuella samhällsproblem. Gustaf III arbetade bl.a. mot tortyr, för dödsstraffets avskaffande rörande ett antal brott och för vissa avkriminaliseringar, bl.a. av trolldom.

Nytänkande färgade även Stora Lagkommitténs förslag till allmän kriminallag av år 1832. Förslaget kritiserades, främst för att generellt avvika för mycket från 1734 års lag. Kommittén avgav år 1839 ett reviderat förslag till kriminallag, varefter arbetet över-

togs av Lagberedningen, som år 1844 avgav förslag till Straffbalk. Inte heller detta förslag godtogs dock utan omarbetningar. Den nya strafflagen trädde i kraft 1864, efter att flera förslag hade förelagts riksdagen. Ändringarna av intresse var till största delen sådana som Stora Lagkommittén hade föreslagit, varför främst denna berörs nedan.

Beträffande syfte framhöll kommittén prevention genom medelbar avskräckning som ledstjärna. Man tog kraftigt avstånd från drakoniska straff och såg, om straff behövde utdömas, brottslingens förbättring som ett viktigt mål. Vidare ville man, åberopande behovet av förutsägbarhet, eliminera möjligheten till bestraffning av i lag icke angivna gärningar. Samtidigt föreslogs införandet av ett latitudsystem. I en allmän del upptogs bl.a. allmänna försöksbestämmelser. Med prevention som ledstjärna sammanhängde tendensen att låta straffbarhet inträda tidigare i handlingsprogressen. Man fokuserade mindre på effekt och uppvärderade det subjektiva rekvisitet. Angrepp mot staten och medborgarnas liv och hälsa ansågs vara de svåraste brotten, medan fokus på religions- och sedlighetsbrott minskade. Av ideologiskt intresse är förslagets upplösande av religionsbrotten som självständig kategori. Merparten av dessa gavs plats bland fridsbrotten, då de ansågs kränka den enskildes religionsfrid och inte som tidigare, det högsta väsendet själv. Kritiken mot sistnämnda förslag var relativt stark. Den grundades dock inte på att Gud borde anses vara målsägande, utan på att brotten ansågs angripa religionen och den av religionen förmedlade moralen i deras egenskaper av viktiga beståndsdelar för samhällets bestånd.

1864 års strafflag (SL) byggde väsentligen på 1832 års förslag, trots relativt omfattande kritik mot förslaget. Flertalet avvikelser från förslaget jämkade lagen närmare regleringen i 1734 års lag, bl.a. genom nedskärning av förslagets allmänna del (exempelvis infördes inte någon allmän försöksreglering) och bibehållande av religionsbrotten som grupp. SL framstår som förhållandevis modern, avlägsnad från kasuistik. Brottskatalogen följde i stort sett dekalogens ordning. Mellan brotten mot staten och brotten mot enskilda intressen placerades fridsbrott, förfalskningsbrott och mened. I fråga om det kriminaliserade område fortsatte rörelser påbörjade redan tidigare, främst genom ”tätningsverksamhet”. Således ökade t.ex. skyddet för angrepp mot statsapparaten, samtidigt som sedlighetsbrotten försvann ur fokus.

Jämfört med Stora Lagkommitténs förslag kom regleringen i SL att mer betona effektens betydelse för straffansvaret. Detta sågs i en relativt frekvent användning av objektiva överskott: gärningsmannen gjordes ansvarig inte bara för effekter som hade subjektiv täckning utan i vissa fall också för effekter utan sådan.

Huvudregeln enligt SL var, till skillnad från tidigare, allmänt åtal. Brotten uppdelades i tre kategorier: de som (enligt huvudregeln) ovillkorligen hörde under allmän åtalsrätt, de som åtalades av allmän åklagare endast om målsägande angav brottet till åtal (angivelsebrott), varvid åklagaren var skyldig att åtala, och slutligen de som bara kunde åtalas av målsägande (målsägandebrott). Respektive brotts grupptillhörighet torde ha bestämts av hur starkt det offentliga intresset av att beivra brottet var.

Påföljderna förlorade i och med SL sin roll som måttstock på skalan privat/offentligt, eftersom skadestånd i anledning av brott tillföll målsäganden och separerades helt från böter. Böter blev ett renodlat straff som tillföll kronan. Därmed ”tillföll” alla straff staten.

Ideologiskt förstärktes det vertikala ledet, men med utbytt besättning. Brottet riktade sig inte längre varken mot Gud eller konung. Det kränkte i stället gemenskapen, Samhället. Detta bestod av befolkningen, men var också som kropp något annat och mer än de enskilda individerna.

Genom SL fullbordades i princip den straffrättsliga konflikthanteringens övergång från privat till offentlig.

2.2.5. Perioden till och med 1962 års BrB

Från 1900-talets början trädde individualpreventionen alltmer fram som straffets syfte. Det blev så småningom möjligt att välja mellan många olika sorters påföljder. Psykiatri och psykologi vann en successivt starkare ställning i rättssystemet. Under individualpreventionens första fas uppvisade samhället distans mot överträdaren. Samhällets behov av skydd betonades. Inkapacitering, avskräckning och behandling var sidoställda alternativ. Under en senare fas dominerades Sverige av den s.k. behandlingsideologin, med tonvikt på behandling och resocialisering.

Rörande det kriminaliserade området under tiden före arbetet med BrB kan, utöver anpassningssträvan till ändrade tekniska och materiella förutsättningar, och den ständigt pågående ”tätningen”,

följande nämnas. Arbetarrörelsens framflyttade positioner i slutet av 1800-talet resulterade i en strävan efter att dels kontrollera dess agitation (genom den s.k. ”munkorgslagen”, en utvidgning av uppviglingsbrottet), dels skydda den enskilde arbetarens rätt att arbeta (åstadkommet genom större möjligheter till ingripande mot fackföreningars åtgärder mot strejkbrytare). Religionens och ”sedlighetens” plats krympte successivt. Så avkriminaliserades prostitution år 1918, hor år 1937 samt tidelag och generellt homosexuellt umgänge år 1944. Som skäl för avkriminalisering åberopades bristande effektivitet, godtycklighet och konsekvenserna därav, däremot åberopades sällan individens privatsfär. Förmögenhetsbrotten överarbetades successivt, främst för att utjämna straffsatserna mellan äldre och nyare brottstyper, samt för att ”täta” regleringen. Som exempel på det senare kan nämnas den generella kriminaliseringen av utpressning år 1934. Ett nytt straffbud som framkallades av nya behov var hets mot folkgrupp (1948).

Arbetet med att förbereda BrB utfördes av Straffrättskommittén, med ansvar för de särskilda brotten och den allmänna delen, och av Strafflagberedningen, som såg över påföljdssystemet. Kommittén lade fram tre större betänkanden, vilka resulterade i lagstiftningen år 1942, år 1948 respektive år 1962. BrB tog tekniskt ytterligare ett steg från kasuistiken. Den huvudsakliga källan till den avsevärda utökningen av det kriminaliserade området i BrB var tätning genom utvidgning och komplettering. I övrigt kan nämnas att dekalogen inverterades och brotten sorterades i fyra underkategorier: brott mot person och förmögenhetsbrott (som undergrupper till kategorin brott mot enskild), brott mot allmänheten och brott mot staten.

År 1948 upphävdes det särskilda kapitlet om religionsbrott i SL (7 kap.), varvid gudshädelse och gäckeri flyttades till brotten mot allmän ordning under namnet brott mot trosfrid. Sedlighetsbrotten omgrupperades. Fylleri, djurplågeri och hållande av spelhus flyttades år 1948 från sedlighetsbrotten till brotten mot allmän ordning, detta i syfte att låta sedlighet i lagen avse endast gärningar med sexuell anknytning. Straffrättskommittén ville rensa bort betraktelsesättet enligt vilket två personer hade förövat synd tillsammans och skulle straffas därför. Brotten borde i stället tydligt behandlas som brott mot person: de förövades av en person, brottslingen, mot en annan person, offret. Därför flyttades ytterligare brott till brotten mot allmän ordning: sedlighetssårande framställningar i skrift eller bild och spridande av sedlighetssårande alster.

I fråga om förmögenhetsbrotten byggde BrB i stort på 1942 års lagändringar. Förändringarna som då hade genomförts bestod huvudsakligen av omstruktureringar, klarare skrivningar och ändringar i straffsatser.

Brotten mot allmänheten i 13–15 kap. BrB gavs en position mellan brotten mot enskild och brotten mot staten. Gruppen kunde urskiljas redan tidigare men renodlades år 1948 genom tydliggörande av de intressen som ansågs i första hand drabbade. Brotten riktade sig varken mot ett bestämt rättssubjekt eller mot statens skyddssfär, utan mot en obestämd krets av personer, ”allmänheten”. Brottstyperna straffbelades ofta redan på farestadiet, vilket motiverades med att mycket viktiga intressen hotades. Förfalskningsbrotten är ett bra exempel på ett förändrat synsätt. Straffrättskommittén menade att brotten enligt allmän uppfattning inte primärt kränkte den enskilde som drabbades, utan den gemensamma tilltron till och intresset av bevismedlets äkthet. Där det tidigare hade funnits ett krav på brukande för ansvar, inträdde nu straffbarhet genomgående redan vid förfalskningsåtgärden.

Periodens fokus hade inte med intressen att göra utan var mer tekniska: specialstraffrättens tillväxt (denna fråga berörs särskilt i nästa avsnitt) och tidigareläggande av straffansvar.

En allmän försöksbestämmelse infördes 1942, dock inte för alla brott utan endast där försöksansvar särskilt stadgades. Antalet försöksbrott utökades i jämförelse med SL väsentligt. Genom 1948 års ändringar infördes en allmän förberedelse- och stämplingsbestämmelse. Också här krävdes för straffbarhet att det särskilt angavs för respektive brott. Även farebrottens skara utökades i jämförelse med SL. I sammanhanget kan också nämnas att genom lagstiftning år 1937 utrensades alltjämt förekommande objektiva överskott från SL.

I fråga om åtalsrätt föreskrevs i BrB, liksom i SL, allmän åtalsrätt som huvudregel.

2.3. Specialstraffrätten och dess utveckling fram till BrB:s ikraftträdande

Med allmän straffrätt avses straffrättslig reglering som finns i den centrala strafflagen, BrB. Denna reglering kallas i dag också ofta för brottsbalksstraffrätt. Sådan straffsanktionering som finns i andra författningar än BrB brukar betecknas specialstraffrätt.

Vad gäller specialstraffrättens uppkomst kan konstateras att så länge det har funnits en central strafflag har det också funnits en tradition att låta vissa straffbud regleras utanför denna.

I stadfästelsen till 1734 års lag angavs (p 5) att ”thenna Lag ej innehåller…hvad Oeconomie och Politie förordningar angår, hvilka efter förefallande omständigheter finnas mera förändring vara underkastade”.

De brottstyper som togs med i Missgärningsbalken ansågs principiellt vara sådana att det inte fanns anledning att räkna med förändrade uppfattningar om att gärningarna var så förkastliga att de borde bestraffas på angivet sätt (se P. Asp, M Ulväng, N. Jareborg,

Kriminalrättens grunder, 2010, s. 27). Straffbestämmelser som var föranledda av just då rådande förhållanden hölls däremot utanför

Missgärningsbalken (se a.a.). Dessa befarades alltså ha en för låg grad av beständighet jämfört med de straffbud som togs in i den centrala strafflagen (se C. Lernestedt, Kriminalisering. Problem och principer, 2003, s. 54). Nämnda uppdelning mellan central strafflag och specialstraffrätt beskrivs ibland så att den centrala strafflagen omfattade straffbestämmelser som avsåg mala in se – det onda i sig – medan till specialstraffrätten hänfördes straffbestämmelser som avsåg mala prohibita – det som är ont, för att det är förbjudet.

Liknande resonemang fördes vid utformningen av SL. Stora Lagkommitténs rekommendation, som huvudsakligen följdes, var att gärningar som utgjorde egentliga (direkta, omedelbara) rättskränkningar skulle placeras i den centrala strafflagen medan polisförseelser, gärningar som skulle kunna leda till sådan kränkning, skulle regleras utanför denna (se a.a. s. 48).

Så småningom kom det område som kriminaliserades i specialstraffrätten att utökas alltmer och då också att omfatta såväl allvarligare brott med stränga straff, som överträdelser med huvudsaklig karaktär av ordningsförseelser för vilka straffet vanligen var böter.

Utökningen av det specialstraffrättsliga området var märkbar redan vid sekelskiftet 1800–1900, men tog ordentlig fart omkring 1920. Därefter följde en utveckling som innebar att det specialstraffrättsliga området expanderade kraftigt. Mellan åren 1925 och 1949 stiftades omkring 150 föreskrifter som innehöll straffbestämmelser och rättsläget år 1950 innebar att det fanns ungefär 250 föreskrifter utanför SL som upptog straffbestämmelser (se J. Zila,

I stället för straff, 1992, s. 36). Utökningen av det specialstraffrättsliga området fortsatte även därefter och vid tidpunkten för

BrB:s ikraftträdande fanns det därför en omfattande specialstraffrätt.

Bakgrunden till utökningen specialstraffrätten när det gällde den allvarliga brottsligheten var att den ekonomiska, sociala och tekniska utvecklingen under 1900-talet skapade ett behov av nya kriminaliseringar. Bland de områden som berördes kan nämnas den fiskaliska lagstiftningen, trafiklagstiftningen och narkotikalagstiftningen. (Se H. Thornstedt, Kriminalisering och avkriminalisering i dagens samhälle, Festskrift till Ivar Agge, 1970, s. 374 f.)

Vad beträffar det fiskaliska området hade smugglingsbrottet redan tidigare bestraffats strängt. I början på 1900-talet blev den direkta skatten mer betydelsefull eftersom det infördes en allmän inkomstbeskattning. För att kunna bestraffa bl.a. falskdeklaration infördes samtidigt med den allmänna inkomstbeskattningen en skattebrottsreglering. Normerade böter var det straff som stadgades för att lämna oriktiga uppgifter till ledning för taxering. Denna reglering följdes år 1943 av en skattestrafflag som upptog frihetsstraff i latituderna för deklarationsbrotten. Från det fiskaliska området kan också nämnas att införandet av källskattesystemet år 1947 nödvändiggjorde kriminalisering av arbetsgivares underlåtenhet att göra skatteavdrag från arbetsgivares lön och att inbetala avdraget belopp till skattemyndighet. (Se a.a. s. 375.)

På trafikstraffrättens område fanns ursprungligen bara en bestämmelse i SL (11 kap. 15 §) som för överdådig framfart föreskrev böter, högst 100 riksdaler. År 1916 utvidgades detta stadgande till att avse överdådig framfart även med automobil, varvid straffmaximum höjdes till 1 000 riksdaler. Den fortsatta utvecklingen innebar att reglerna om trafikbrott överfördes till särskilda trafikförfattningar, att det kriminaliserade området utvidgades kraftigt och att straffen skärptes. De allvarligare trafikbrotten har sedan 1934 reglerats i en särskild trafikbrottslag. (Se a.a. s. 375.)

Vad gäller narkotikalagstiftningen straffbelades i 1923 års narkotikakungörelse innehav, saluhållande, tillverkning, införande och obehörig försäljning av ett antal narkotiska preparat. Därefter skärptes lagstiftningen mot befattning av sådana ämnen alltmer, såväl genom successiva straffhöjningar som genom narkotikaklassificering av fler preparat.

I sammanhanget kan även kristidslagstiftningen under åren 1939–1945 nämnas. Genom denna skedde en omfattande kriminalisering som till dels innehöll höga strafflatituder. De flesta av dessa

författningar upphävdes senare. I några fall ersattes de av beredskapslagstiftning. (Se a.a.)

Den utökning av specialstraffrätten som skedde från omkring år 1920 och framåt avsåg dock till största delen förseelser av mindre allvarligt slag. Beträffande denna typ av förseelser hade den ökade kriminaliseringen framför allt sin bakgrund i industrialiseringens och trafikmedlens expansion samt i utbyggnaden av samhällets kontroll- och regleringsapparat (se a.a. s. 376.). I stor utsträckning rörde det sig om införande av specialstraffrättsliga författningar som var, i vidsträckt bemärkelse, näringsreglerande. Utöver författningar som mer direkt tog sikte på den typ av näringsverksamhet som bedrevs eller den associationsrättslig form detta skedde i (reglering rörande handel med vissa varor, bankrörelse- respektive aktiebolagslagstiftning m.m.) handlade det t.ex. om författningar som syftade till socialt skydd (arbetstids- och arbetarskyddslagstiftningen) och författningar som tillkommit för att minska de faror och olägenheter som den moderna tekniken medförde (reglering om hantering av gift, läkemedel, sprängämnen m.m.).

Genom den utveckling som skedde kom uppdelningen mellan allmän straffrätt och specialstraffrätt att i första hand vila på formell grund. Ivar Agge uttalade i slutet av 1950-talet att det inte torde kunna påvisas någon teoretisk, på brottets ”natur” grundad särart hos de specialstraffrättsliga lagöverträdelserna, vilken på ett begreppsmässigt hållbart sätt skulle skilja dem från den allmänna straffrättens brottstyper (se Straffrättens allmänna del. Föreläsningar.

Första häftet, 1959, s. 25). Något som var mycket vanligt inom just specialstraffrätten var dock att straffbestämmelserna utformades som blankettstraffstadganden. Med detta menas att straffbestämmelsen inte innehåller en fullständig beskrivning av det straffbelagda beteendet utan hänvisar till annan reglering, i samma författning eller i annan författning, som så att säga ”fyller ut” straffbestämmelsen.

2.4. Det specialstraffrättsliga området vid BrB:s ikraftträdande

I föregående avsnitt har redovisats hur det specialstraffrättsliga området expanderade alltmer under en lång period före BrB:s ikraftträdande. Inför utredningens kartläggning av det straffsanktionerade områdets utveckling från 1965 och fram till i dag är

det dessutom nödvändigt att gå närmare in på vad specialstraffrätten omfattade när BrB trädde i kraft. Detta avsnitt ägnas därför åt att undersöka och försöka fastställa – i vart fall i stora drag – vad som ingick i det specialstraffrättsliga området vid denna tidpunkt.

Frågan är om det av de omfattande förarbetena till BrB går att få en uppfattning om på vilka områden det fanns specialstraffrättslig reglering när BrB trädde i kraft. Fördes i motiven möjligen resonemang kring vilka områden som skulle straffsanktioneras i den centrala strafflagen respektive i specialstraffrätten? Vilka skäl anfördes i så fall för den valda placeringen?

Som tidigare nämnts pågick arbetet med att förbereda BrB under lång tid och utfördes av två kommittéer, Straffrättskommittén (brottskatalogen och den allmänna delen) och Strafflagberedningen (påföljdssystemet). Arbetet med brottskatalogen och den allmänna delen kan delas in i tre steg. Genom ändringar i SL år 1942 reformerades regleringen av stöld och andra förmögenhetsbrott. Några år senare, år 1948, genomfördes ändringar i SL som tog sikte på brotten mot staten och allmänheten. I det sista steget behandlade Straffrättskommittén brotten mot person och tog fram ett förslag till systematiskt ordnad lagtext angående brotten, omfattande även de brott som hade reformerats i de två tidigare lagstiftningsärendena (slutbetänkandet Förslag till brottsbalk, SOU 1953:14). Genom lagstiftning år 1962 ersattes så SL med BrB. Detta avslutande steg omfattade även de ändringar i påföljdssystemet som Strafflagberedningen föreslog i sitt slutbetänkande (Skyddslag, SOU 1956:55).

Från förarbetena till den första delreformen av SL, som alltså avsåg förmögenhetsbrotten, finns anledning att redovisa följande.

Straffrättskommittén uttalade (SOU 1940:20 s. 58 f.) att kommittén i stort sett hade nöjt sig med att inom strafflagens ram behandla vad som dittills hade upptagits där och lämna specialstraffrätten utanför utredningen. En systematisk revision av de straffbestämmelser som fanns i särskilda lagar och författningar och i vilka likartade fall inte sällan behandlades olika därför att reglerna tillkommit vid skilda tidpunkter och i skilda sammanhang, torde enligt kommittén nämligen falla utanför dess uppgift. Kommittén anförde därefter följande (a.a.).

Emellertid har kommittén från specialstraffrätten till strafflagen överfört ocker, som är ett egentligt brott, men från strafflagen till ägofredslagen flyttat vållande till att kreatur olovligen inkomma på annans

ägor. Enligt kommitténs mening är det, särskilt med hänsyn till att återfallsgrundande verkan tillagts alla i SL 20–23 kap. upptagna men inga andra förmögenhetsbrott, ett önskemål att alla egentliga brott upptagas i strafflagen, medan förseelser behandlas i specialstraffrätten. I vissa fall kan dock svårigheten att beskriva ett brott annorledes än genom hänvisning till motsvarande privaträttsliga bestämmelser tala för att brotten behandlas i den författning där dessa återfinnas. Av sådan grund har nyligen olovlig jakt överförts till jaktlagen. Ehuru goda skäl kunna anföras för att bibehålla såväl detta brott som olovligt fiske inom strafflagens ram, har kommittén icke velat föreslå något avsteg från den väg som följdes vid jaktlagstiftningen utan funnit riktigare att hålla frågan öppen i avvaktan på fiskelagstiftningens revision. Kommittén har därför lämnat jaktlagstiftningen orubbad och upptagit straffbestämmelserna mot olovligt fiske bland övergångsbestämmelserna.

I propositionen (prop. 1942:4 s. 136) föreslogs, mot bakgrund av att kommittén hade fått i uppdrag att fortsätta arbetet med att revidera strafflagens speciella del, att bestämmelsen om olovligt fiske tills vidare skulle stå kvar i 24 kap. SL. Däremot ansågs det lämpligt att, som kommittén hade föreslagit, överföra bestämmelsen om vårdslöshet med kreatur från SL till ägofredslagen.

Straffrättskommittén tog även upp frågan om brotten bestickning och användande eller yppande av yrkeshemligheter, som reglerades i lagstiftningen om illojal konkurrens, borde föras in i SL (se SOU 1940:20 s. 29). Nämnda brott kunde enligt kommittén väl tänkas inordnas bland förmögenhetsbrotten såsom trolöshetsbrott och övriga straffbelagda illojala förfaranden uppvisade påtagliga beröringspunkter med de bedrägeriliknande oredlighetsbrotten. Eftersom lagstiftningen om illojal konkurrens nyligen hade tillkommit och då frågorna inte ansågs mogna att tas upp till revision i det aktuella sammanhanget, avstod kommittén dock från att inarbeta denna lagstiftning i SL. Kommittén förordade att en sådan lösning skulle övervägas när det blev dags att reformera bestämmelserna om illojal konkurrens.

I anslutning till ovanstående anförde kommittén att det i utländsk strafflagstiftning ofta förekom att brott mot immaterialrätter upptogs som ett avsnitt av förmögenhetsbrotten. Utöver de förut berörda fallen av illojal konkurrens kunde till dessa brott räknas brott med avseende å yrkeshemlighet och intrång i patenträtt liksom i rätt till litterära och musikaliska verk, verk av bildande konst, fotografisk bild, varumärke och mönster. Enligt kommittén torde det dock falla utanför dess arbetsuppgifter att sammanföra

och ordna alla de uppräknade brotten, vilka återfanns på skilda ställen inom specialstraffrätten.

Kommittén föreslog att det i SL skulle införas en bestämmelse som straffbelade vissa fall av ”bedrägeri mot allmänheten”, s.k. svindleri (a.a. s. 156 f.). I gällande rätt fanns en bestämmelse av denna typ i 49 § lagen den 16 maj 1919 om fondkommissionsrörelse och fondbörsverksamhet. Där föreskrevs böter eller under vissa omständigheter fängelse i högst ett år för den som, i syfte att inverka på allmänhetens eller ett flertal personers uppfattning, om fondpappers värde eller om fondmarknadens läge överhuvud spred ut rykte som han visste var osant. En likartad bestämmelse fanns också i 132 § aktiebolagslagen, där det stadgades böter eller fängelse för vissa fall då stiftare, styrelseledamöter, likvidatorer eller andra lämnade oriktiga uppgifter i vissa handlingar som lades fram på bolagsstämma.

Angående detta förslag anförde kommittén (a.a. s. 60) att det inom specialstraffrätten länge hade funnits bestämmelser, som i viss mån motsvarade vad kommittén föreslog rörande svindleri i form av oriktiga uppgifter angående bolags, föreningars eller dylika företags ekonomiska ställning, men att dessa bestämmelser i till synes stor utsträckning hade förblivit obeaktade och varit till föga nytta. Kommittén underströk att betydelsen av att så allvarliga brott som de nu nämnda behandlades i strafflagen inte borde underskattas. Förslaget ledde till att det i SL infördes en straffbestämmelse om svindleri.

Av förarbetena till den andra delreformen av SL, som avsåg brotten mot staten och allmänheten, framgår följande av intresse.

Straffrättskommittén övervägde på nytt frågan om var bestämmelsen om olovligt fiske skulle placeras och kom fram till att den kunde få stå kvar i 24 kap. SL i väntan på en kommande revision av fiskelagstiftningen eller den slutliga redigeringen av strafflagen, (se SOU 1944:69 s. 390). Departementschefen hade dock en annan uppfattning. Eftersom bestämmelserna om olovligt jagande redan hade överflyttats till jaktlagen ansåg denne att det inte fanns skäl att ens tills vidare låta bestämmelserna om olovligt fiske kvarstå i SL (se prop. 1948:80 s. 307). Bestämmelserna om olovligt fiske överflyttades därför till fiskelagen.

Kommittén föreslog att brottet olovlig kårverksamhet, som reglerades i lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar, skulle tas in i SL i kapitlet om högmålsbrott. Enligt kommittén var det önskvärt att de återgivna bestämmelserna, som

på sin tid innefattade en nyhet i svensk rätt, vid revisionen av strafflagen inordnades i sitt systematiska sammanhang (se SOU 1944:69 s. 49). Departementschefen ansåg också att det framstod som riktigt att ett så allvarligt brott fick sin plats i själva strafflagen (se prop. 1948:80 s. 150).

Ett annat av kommitténs förslag avsåg en straffbestämmelse som fanns i lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel. Kommittén ansåg det lämpligt att, med vissa justeringar, föra in straffbestämmelsen i SL i kapitlet om förfalskningsbrott (se SOU 1944:69 s. 297). Departementschefen stödde förslaget om att till SL föra över den specialstraffrättsliga bestämmelsen om spridande av efterbildning (se prop. 1948:80 s. 247).

Lagen den 30 maj 1919 om rätt till verk av bildande konst innehöll en bestämmelse som bl.a. straffbelade (böter) att på konstverk anbringa konstnärs signatur utan dennes tillstånd. Bestämmelsen avsåg att skydda både konstnären och allmänheten mot att kopior skulle kunna utges som originalverk och att mindervärdiga kopior skulle komma att anses som fullgoda. Kommittén anförde (se SOU 1944:69 s. 299 f.) att den allmänna strafflagen torde vara den rätta platsen för straffbestämmelser i ämnet och föreslog att det i SL skulle införas en bestämmelse om signaturförfalskning. Anbringande av oriktig signatur på ett konstverk utgjorde nämligen i regel inledningen till ett förfarande som syftade till bedrägeri. Det kunde dock, särskilt om sådan signaturförfalskning skedde i större omfattning, av praktiska skäl vara angeläget att kunna inskrida straffrättsligt innan något bedrägeri blivit fullbordat eller försökt eller utan att något sådant brott kunnat ledas i bevis, t.ex. då ett lager av falska konstverk påträffats. Vidare var det otvivelaktigt så att anbringande av falska signaturer på konstverk av allmänheten uppfattades som ”högeligen förgripligt”, oavsett om något bedrägeribrott kom till stånd. Om sådant missbruk fick gripa omkring sig kunde också tilltron till konstnärssignaturer överhuvud undergrävas. Kommittén ansåg därför att förfarandet borde vara straffbart som ett förfalskningsbrott. Enbart böter i straffskalan – som i det befintliga specialstraffrättsliga stadgandet – ansågs inte tillräckligt. Förslaget innebar att bestämmelsen i konstverkslagen skulle bibehållas, men bli subsidiär till bestämmelsen i SL. Departementschefen ställde sig bakom kommitténs förslag (se prop. 1948:80 s. 232).

Från det avslutande lagstiftningsarbetet, genom vilket brotten mot person reviderades och SL ersattes av BrB, redovisas följande av intresse.

Straffrättskommittén behandlade utförligt problemet om medverkansreglernas tillämplighet inom specialstraffrätten och föreslog en bestämmelse som föreskrev att, där en gärning inte var belagd med svårare straff än böter eller disciplinstraff, de allmänna medverkansreglerna skulle tillämpas endast där det var särskilt föreskrivet. Bestämmelsen skulle bli direkt tillämplig även i specialstraffrätten. Kommittén, som strävade efter att regleringen skulle vara enkel och så långt som möjligt lagfästa den praxis som utbildats, anförde att sistnämnda torde innebära att från medverkansreglernas tillämpningsområde skulle i första hand de s.k. polisförseelserna undantas. Att finna någon begreppsmässig distinktion mellan egentliga brott och polisförseelser syntes dock inte vara möjligt. God överensstämmelse med rättspraxis kunde dock enligt kommittén också nås genom att dra gränsen för medverkansreglernas tillämplighet med hjälp av straffets svårighetsgrad. (Se SOU 1953:14 s. 363 ff.)

Av särskilt intresse när det gäller nämnda förslag är att en av Hans Thornstedt upprättad förteckning över de specialstraffrättsliga stadganden, på vilka BrB:s regler om medverkansansvar syntes bli tillämpliga, fogades som en bilaga till betänkandet (se bilaga 4 till SOU 1953:14 s. 571 ff.). Bilagan ger en överblick över de vid utgången av år 1952 gällande specialstraffrättsliga författningar som innehöll straffstadganden med strängare straff än böter eller disciplinstraff. Det ska dock påpekas att listan inte omfattade specialstraffrättsliga författningar som uttryckligen föreskrev att SL:s medverkansregler skulle vara tillämpliga vid brott mot författningen eller som innehöll särskilda regler om medverkansansvar (se a.a. s. 571 f.). Kommittén nämnde som exempel på sådana författningar bl.a. lagen den 8 juni 1923 om straff för olovlig varuinförsel, lagen den 20 juni 1924 med särskilda bestämmelser angående olovlig befattning med spritdrycker och vin, valutaförordningen den 25 februari 1940, lagen den 18 juni 1949 om straff för olovlig varuutförsel, sjölagen och KF (kunglig förordning) den 18 juni 1937 angående försäljning av rusdrycker (se SOU 1953:14 s. 363 f.).

Efter kritik från Lagrådet utelämnade regeringen i sitt slutliga förslag till brottsbalk den beskrivna undantagsregeln. Den medverkansregel som togs in i 23 kap. 4 § kom dessutom att bli direkt tillämplig enbart på brott enligt BrB (se prop. 1962:10 s. 66).

Beträffande skillnaderna mellan straffsanktioneringen å ena sidan i specialstraffrätten och å andra sidan i strafflagen och brottsbalksförslaget uttalade Lagrådet bl.a. att det i specialstraffrätten inte torde vara huvudregel att endast uppsåtliga brott straffades. I stället spelade de culpösa förseelserna en betydande roll och en mängd bestämmelser, där ingenting sades om de subjektiva rekvisiten, borde tolkas så att de inkluderade även culpa. Lagrådet erinrade vidare särskilt om att underlåtenhet inom specialstraffrätten bestraffades i en utsträckning som saknade motsvarighet inom strafflagens ram och att culpa då i vid omfattning, kanske regelmässigt, torde vara tillräckligt i subjektivt hänseende. Även om det i förarbetena till specialstraffrättsliga stadganden inte hade gjorts några uttalanden om det subjektiva rekvisitet, torde straffbuden ändå i stor utsträckning tolkas så att culpa ansågs tillräckligt, där inte undantagsvis rentav strikt ansvar tillämpades. (Se prop. 1962:10 s. 410 f.)

Sammanfattningsvis innehåller förarbetena till BrB endast i mycket liten omfattning resonemang kring vilka områden som skulle straffbeläggas i BrB respektive i specialstraffrätten. Detta förhållande ligger i och för sig väl i linje med vad Straffrättskommitténs uttalade i sitt första betänkande (SOU 1940:20 s. 58 f.) om att kommittén i stort sett hade nöjt sig med att inom strafflagens ram behandla vad som dittills hade upptagits där och lämna specialstraffrätten utanför utredningen eftersom en systematisk revision av den senare torde ligga utanför kommitténs uppgift. Fördelningen mellan BrB och specialstraffrätten av de straffsanktionerade områdena synes alltså i första hand vila på traditionell grund. BrB ansluter sig nästan helt till SL när det gäller den materia som regleras däri och dess brottskatalog är närmast en reviderad upplaga av SL:s (se P. Asp m.fl., Kriminalrättens grunder, 2010, s. 28).

Trots att frågan om vad som skulle hänföras till brottsbalksstraffrätten respektive till specialstraffrätten endast i begränsad utsträckning diskuterades i förarbetena till BrB ger dessa ändå en del information om på vilka områden det fanns specialstraffrättslig reglering vid BrB:s ikraftträdande. Exempelvis framgår det av diskussionerna att betydelsefull specialstraffrättslig reglering fanns på det immaterialrättsliga området samt att straffbestämmelser rörande jakt- och fiskeområdet efter BrB:s införande enbart reglerades i specialstraffrätten. Av intresse är också att det av Lagrådets uttalande från det avslutande lagstiftningsarbetet (se ovan och prop. 1962:10 s. 410 f.) framgår att det på det specialstraffrättsliga

området i subjektivt hänseende ofta var tillräckligt med oaktsamhet för att drabbas av straffansvar och att undantagsvis t.o.m. strikt ansvar förekom.

Till att ge en bild av vad som ingick i specialstraffrätten vid tiden för BrB:s införande bidrar även den ovan nämnda förteckningen över vissa specialstraffrättsliga bestämmelser, som hade upprättats av Hans Thornstedt och fogats som en bilaga till Straffrättskommitténs slutbetänkande, liksom Ivar Agges beskrivningar av specialstraffrätten från 1959, alltså bara några år innan BrB infördes (se Straffrättens allmänna del, Föreläsningar, Första häftet, 1959, s. 22 ff.). Av dessa källor framgår bl.a. följande.

En väsentlig del av de specialstraffrättsliga författningarna rörde allmän ordning, säkerhet och sundhet (denna typ av förseelser kallades förr vanligen polisförseelser). Föreskrifter som tillhörde denna kategori fanns framför allt i trafikförfattningarna, i allmänna ordningsstadgan, lotteriförordningen, hälsovårdsstadgan, regleringen av öl- och alkoholförsäljning m.m.

Bland de specialstraffrättsliga författningarna fanns vidare stora mängder författningar som var, i vid bemärkelse, näringsreglerande. Till denna kategori kan hänföras reglering som avsåg viss typ av näringsverksamhet eller som gällde näringsverksamhet som bedrevs i viss associationsrättslig form, t.ex. lagen om pantlånerörelse, aktiebolagslagen, lagen om ekonomiska föreningar. Även olika slags skyddsregleringar fanns här, som t.ex. arbetarskyddslagen och föreskrifter om hantering av gift, läkemedel, explosiva varor m.m.

Ytterligare en kategori som märktes bland de specialstraffrättsliga författningarna var skatteförfattningarna. Utöver i skattestrafflagen fanns det straffbestämmelser i bl.a. tullagstiftningen och i alkohollagstiftningen.

Avslutningsvis ska påpekas att, som framgått ovan och av föregående avsnitt, specialstraffrätten vid BrB:s ikraftträdande omfattade samtliga de fyra områden som i dag hör till de mest tongivande inom specialstraffrätten; narkotikahantering, smuggling, trafikbeteende och beskattning. På de två förstnämnda områdena var lagstiftningen dessutom tämligen nyligen reviderad när BrB infördes. Regler angående hanteringen av narkotika fanns i narkotikaförordningen (1962:604) som också innehöll straffbestämmelser. Straffrättsliga bestämmelser rörande olovlig in- och utförsel fanns i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling. När den infördes ersatte den ett flertal författningar, däribland varuinförsellagen av 1923, varuutförsellagen av 1949 och spritinförsellagen av 1924. På

trafikområdet fördelades ansvarsbestämmelserna på två föreskrifter; lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och vägtrafikförordningen av samma år. Den förstnämnda reglerade de allvarligare trafikbrotten. De mest centrala straffrättsliga bestämmelserna angående det skatterättsliga området fanns i skattestrafflagen av 1943.

3. Kartläggning av brottsbalksområdet

3.1. Inledning

Brottsbalken (BrB) består av tre avdelningar. Första avdelningen innehåller vissa definitioner och allmänna bestämmelser (1 kap.) samt bestämmelser om svensk straffrättslig jurisdiktion (2 kap.). I andra avdelningen behandlas de särskilda brotten (3–22 kap.). Där finns även bestämmelser om försök, förberedelse, medverkan m.m. (23 kap.) och om nödvärn och andra ansvarsfrihetsgrunder (24 kap.). Den tredje avdelningen innehåller i huvudsak bestämmelser om brottspåföljderna och påföljdssystemet (25–38 kap.).

I 3–22 kap. finns beskrivningar av de gärningar som straffbeläggs i BrB. Brotten har vid kapitelindelningen sammanförts i fyra grupper efter arten av det intresse mot vilket brottet närmast riktar sig. I 3–7 kap. upptas brotten mot person, i 8–12 kap. brotten mot annans förmögenhet, i 13–15 kap. brotten mot allmänheten och i 16–22 kap. brotten mot staten. Tillsammans bildar bestämmelserna i kapitlen en brottskatalog. Utöver brottsbeskrivningar innehåller 3–22 kap. dels bestämmelser som stadgar att vissa av brotten ska vara straffbara som osjälvständiga brott, dels åtalsbestämmelser som innebär särskilda inskränkningar i allmän åklagares rätt och plikt att åtala för olika brott.

I fokus för den fortsatta framställningen står brottskatalogen och de förändringar som denna har undergått från det att BrB infördes och fram till i dag (januari 2013). I ett inledande avsnitt berörs dock även förändringar som under denna period har skett när det gäller viss reglering som hänför sig till BrB:s allmänna del, t.ex. bestämmelserna om svensk straffrättslig jurisdiktion och bestämmelserna om osjälvständiga brottsformer. Bakgrunden härtill är att denna reglering har betydelse för omfattningen av det straffsanktionerade området.

3.2. Allmänna delen

När BrB infördes föreskrevs i 1 kap. 2 § i fråga om det subjektiva rekvisitet vid brottsbalksbrott att endast gärningar som begicks uppsåtligen var straffbara, såvida inte annat angavs i straffbestämmelserna. Detta krav är oförändrat. Däremot har regleringen i 1 kap. 2 § BrB ändrats så att den numera även gäller i specialstraffrätten (se prop. 1993/94:130).

Bestämmelser om i vilka fall och i vilken omfattning svensk domstol är behörig att på grund av brott döma till brottspåföljd, dvs. bestämmelser om svensk straffrättslig jurisdiktion, finns i 2 kap. BrB. Regleringen har ändrats i flera avseenden sedan BrB infördes. (Vad som är ett brott enligt svensk lag besvaras däremot inte i nämnda kapitel, utan beror på brottsbeskrivningarna och de regler angående brott som sammanhänger med dessa.)

Enligt 2 kap. 1 §, som i sak är oförändrad sedan BrB trädde i kraft, ska dömas efter svensk lag och vid svensk domstol för brott som har begåtts här i riket. Genom bestämmelserna i de följande paragraferna utsträcks den svenska straffrättsliga jurisdiktionen till vissa brott som begåtts utomlands. Dessa ändrades i några väsentliga avseenden år 1972 (prop. 1972:98).

Fram till år 1972 fanns det för svensk jurisdiktion över brott som begåtts utomlands av svensk medborgare eller av utlänning med hemvist i Sverige inte något krav på dubbel straffbarhet, dvs. den svenska jurisdiktionsrätten förutsatte inte att det var fråga om en gärning som också utgjorde brott på gärningsorten (2 kap. 2 § första stycket). För svensk kompetens att lagföra utlänning utan hemvist i Sverige för brott som denne begått utomlands gällde däremot ett krav på dubbel straffbarhet (2 kap. 2 § andra stycket).

Genom 1972 års lagändringar, som bl.a. hade sin bakgrund i Sveriges tillträde till 1970 års brottmålsdomskonvention, infördes i 2 kap. 2 § ett generellt krav på dubbel straffbarhet för jurisdiktionsrätt över gärningar begångna utomlands, alltså även för gärningar som företagits av svenska medborgare och utlänningar med hemvist i Sverige. Samtidigt ändrades 2 kap. 3 § som föreskrev om undantag från kravet på dubbel straffbarhet i vissa fall när en utlänning begått brott utomlands. Ändringarna innebar att paragrafen gjordes tillämplig även på svenska medborgare och att de fall när kravet på dubbel straffbarhet inte gäller utökades till att omfatta brott där det lindrigaste straff som föreskrivs är fängelse i fyra år eller däröver. Trots dessa vidgningar av sistnämnda paragraf innebar

1972 års lagändringarna en väsentlig inskränkning av den svenska straffrättsliga kompetensen.

Under i huvudsak det senaste decenniet har det företagits ett flertal ändringar i 2 kap. som vidgat den svenska straffrättsliga jurisdiktionen. Här redovisas i korthet de ändringar som genomförts avseende 2 och 3 §§.

År 2005 lades det till en bestämmelse i 2 § som innebar att kravet på dubbel straffbarhet slopades för de allvarligare sexualbrotten, om de begåtts mot en person under 18 år (prop. 2004/05:45). Skälet till att bestämmelsen infördes var bl.a. att det inte ansågs vara en acceptabel ordning att gärningar som enligt svensk lag betraktas som allvarliga sexualbrott straffritt kunde begås av t.ex. svenska medborgare vid besök i länder där motsvarande gärningar inte är straffbelagda. Genom lagändring, som trädde i kraft den 1 juli 2010, togs kravet på dubbel straffbarhet också bort när det gäller människohandel och barnpornografibrott bestående i skildring av barn i pornografisk bild och alla former av grovt barnpornografibrott (prop. 2009/10:70, prop. 2009/10:152). De redovisade ändringarna i 2 § hade till stor del sin bakgrund i den internationella samsyn kring bl.a. människohandel och det förkastliga i sexuellt utnyttjande av barn som hade kommit till uttryck i olika internationella instrument.

Uppräkningen i 3 § av specialfall som ligger under svensk straffrättslig jurisdiktion oberoende av innehållet i lagen på gärningsorten har utökats vid ett flertal tillfällen. Till de brott som undantaget från dubbel straffbarhet har utsträckts till att omfatta hör bl.a. kapning, sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage, penningförfalskning, försök till sådana brott, olovlig befattning med kemiska vapen, olovlig befattning med minor, osann eller ovarsam utsaga inför en internationell domstol och brott som riktats mot Internationella brottmålsdomstolens rättskipning. Merparten av ändringarna i 3 § har genomförts för att säkerställa att Sverige kan uppfylla sina åtaganden enligt ett antal internationella instrument.

Sammantaget har utvecklingen efter år 1972 gått mot att allt fler brott som har begåtts utomlands faller inom svensk straffrättslig jurisdiktion och därför utreds, lagförs etc. av det svenska rättsväsendet. Det ska dock påpekas att när det gäller brott som har förövats utom riket, gäller som huvudregel att åtal inte får väckas utan förordnande av regeringen eller den regeringen bemyndigat därtill (2 kap. 5 § BrB).

I 23 kap. BrB behandlas de osjälvständiga brottsformerna försök (1 §), förberedelse (2 §), stämpling (2 §) och medverkan till brott (4 §) samt underlåtenhet att avslöja respektive hindra brott (6 §). Dessa bestämmelser utvidgar det straffbara området utöver de gränser som följer av brottsbeskrivningarna i de särskilda straffbuden. För brottstyperna försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott gäller att de är straffbara endast vid de brott vid vilka det särskilt föreskrivits. Sådana stadganden finns i kapitlen som behandlar de särskilda brotten. Bestämmelserna om medverkan till brott och underlåtenhet att hindra brott är däremot tillämpliga vid alla brottsbalksbrott. (Dessutom är de tillämpliga vid brott i specialstraffrätten; bestämmelsen om underlåtenhet att hindra brott gäller vid alla brott i specialstraffrätten och medverkansbestämmelserna gäller de brott i specialstraffrätten för vilka fängelse är föreskrivet eller särskild föreskrift finns att medverkan ska bestraffas.)

Dagens 23 kap. är näst intill likalydande med det som ursprungligen upptogs i BrB. De enda paragrafer som har ändrats är 2 § om förberedelse och stämpling samt 4 § om medverkan.

Genom ändringen i 2 § har språket moderniserats och förberedelseansvaret i viss mån utvidgats (SFS 2001:348). Före lagändringen stadgades i bestämmelsen ansvar för förberedelse bl.a. för den som, med uppsåt att utföra eller främja brott, på vissa angivna sätt tog befattning med ”gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel”. Lagändringen innebar att den begränsade uppräkningen slopades och ersattes av det mer generella rekvisitet ”något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel”.

Vid BrB:s ikraftträdande var 4 § om medverkan enligt sin ordalydelse endast tillämplig på brottsbalksbrott. Genom lagändring år 1994 utvidgades bestämmelsen till att uttryckligen omfatta även i specialstraffrätten straffbelagda gärningar, för vilka fängelse är föreskrivet. Lagändringen, som i huvudsak innebar en kodifiering av praxis, genomfördes för att man önskade värna om legalitetsgrundsatsen (se prop. 1993/94:130).

För omfattningen av det i BrB straffbelagda området har endast ändringen i 2 § varit av betydelse. Den innebar, som framgått ovan, en viss utvidgning av det straffsanktionerade området.

Däremot har medverkansreglerna fått ett kraftigt utvidgat tillämpningsområde genom den utveckling som skett i praxis sedan slutet på förra seklet. Vad som avses är att det har blivit allt vanligare att flera personer som tillsammans begått ett brott åtalas och döms för

att ha begått brottet ”tillsammans och i samförstånd” eller ”gemensamt och i samråd”. Sådant medgärningsmannaskap (termen används i doktrinen och i viss utsträckning i praxis, men däremot inte av lagstiftaren) kännetecknas av att det inte finns någon person som på egen hand uppfyller brottsrekvisiten som gärningsman, utan att flera personer har hjälpts åt med att utföra brottet (se L. Holmqvist, M. Leijonhufvud, P. O. Träskman, S. Wennberg, Brottsbalken. En kommentar. Kap. 13–24, lösbladssystem, BrB 23:4 s. 18). Var och en av dem straffas då som medgärningsman. Vems eller vilkas av de deltagandes handlande som orsakat effekten behöver inte styrkas, eftersom kausaliteten bedöms utifrån det gemensamma handlandet (se a.a.). Genom vad som benämns utvidgat medgärningsmannaskap kan vidare en deltagare under vissa omständigheter betraktas som medgärningsman trots att denne inte kan sägas ha deltagit i brottets utförande utan snarare har främjat det av den eller de övriga medgärningsmännen utförda brottet (se a.a. BrB 23:4 s. 19).

I 24 kap. BrB finns bestämmelser om allmänna grunder för ansvarsfrihet, t.ex. nödvärn och laga befogenhet att bruka våld. Bestämmelserna inskränker det straffbara området i förhållande till vad som framgår av brottsbeskrivningarna. Kapitlet fick sin nuvarande utformning 1994 (se prop. 1993/94:130), då ett antal bestämmelser ändrades och tre nya paragrafer infördes: 5 § om ansvarsfrihet för den som kommer till hjälp, 7 § om samtycke och 9 § om straffrättsvillfarelse. De nya bestämmelserna innebar i huvudsak en kodifiering av gällande rätt. Utrymmet för ansvarsfrihet på grund av straffrättsvillfarelse vidgades dock något (se L. Holmqvist m.fl.,

Brottsbalken. En kommentar. Kap. 13–24, lösbladssystem, BrB 24:9 s. 4). Ändringarna i de befintliga bestämmelserna synes i de flesta fall inte ha inneburit några förändringar i sak utan de var huvudsakligen av språklig och redaktionell karaktär. Bestämmelsen om nöd (4 §) ändrades dock något i sak. Numera är det för att en nödsituation ska föreligga tillräckligt att fara hotar egendom; med andra ord krävs det inte längre att egendomen också måste vara värdefull .

Detta innebar en viss vidgning av möjligheterna att

ansvarsfritt handla i nöd när fråga är om att rädda egendom.

Bestämmelserna om preskription i 35 kap. BrB påverkar inte direkt omfattningen av det straffbelagda området, men har betydelse för varaktigheten av straffbeläggningen och därmed också för hur länge en gärning får och ska hanteras inom rättsväsendet. Det finns därför anledning att här peka på att det år 2010 infördes en bestämmelse i 2 § som innebär att vissa brott aldrig preskriberas (se

prop. 2009/10:50). Det handlar bl.a. om brott som innefattar uppsåtligt dödande, mord och dråp, samt om grovt folkrättsbrott och folkmord. Undantaget från preskription gäller dock inte brott som någon begått innan han eller hon fyllt 21 år.

3.3. Brottskatalogen

I detta avsnitt går utredningen igenom brottskatalogen och redogör kapitelvis dels för vad som vid BrB:s ikraftträdande var straffbelagt och dels för vilka huvudsakliga förändringar av det straffsanktionerade området som har ägt rum fram till i dag (januari 2013). Vissa frågor redovisas gemensamt för de kapitel som hör till samma grupp (brotten mot person, förmögenhetsbrotten, brotten mot allmänheten respektive brotten mot staten). Det handlar t.ex. om ändringar beträffande åtalsbestämmelser och straffbeläggningen av försök m.m. Beskrivningen av de förändringar som brottskatalogen genomgått grundas huvudsakligen på L. Holmqvist, M. Leijonhufvud, P. O. Träskman och S. Wennbergs framställning om BrB; se Brottsbalken. En kommentar. Kap. 1–12 respektive Kap. 13–24, lösbladssystem.

3.3.1. Brotten mot person

Brotten mot person upptas i 3–7 kap. BrB.

3.3.1.1 Brott mot liv och hälsa ( 3 kap. BrB )

I 3 kap. BrB finns bestämmelser rörande orsakande av död eller fysisk skada eller sjukdom på person och framkallande av fara därför.

När BrB infördes straffbelades i kapitlet mord (1 §), dråp (2 §), barnadråp (3 §), fosterfördrivning (4 §), misshandel (5 §), grov misshandel (6 §), vållande till annans död (7 §), vållande till kroppsskada eller sjukdom (8 §) och framkallande av fara för annan (9 §).

Av nämnda straffbestämmelser har endast en upphävts, nämligen 4 § om fosterfördrivning. I detta lagrum stadgades fängelse i högst två år för den som med hjälp av invärtes eller utvärtes medel olovligen fördrev eller eljest dödade foster. Hade sådan gärning förövats av kvinnan själv, fick påföljden för henne efterges, om

omständigheterna var mildrande. Bestämmelsen upptog även en strängare straffskala – fängelse lägst ett och högst sex år – för fosterfördrivning som förövats av annan än kvinnan själv och som var att anse som grov. Bestämmelsen om fosterfördrivning, eller med andra ord illegal abort, upphävdes i samband med tillkomsten av den nuvarande abortlagen (SFS 1974:595 jämte senare ändringar). Genom denna vidgades möjligheten till legal abort betydligt i jämförelse med vad som hade gällt tidigare. Problemet med illegal abort minskade då självfallet i betydelse.

I propositionen med förslaget till den nuvarande abortlagen (prop. 1974:70 s. 75) uttalade föredragande departementschefen att den samhällsutveckling som ägt rum efter 1946 års lagändringar (då bl.a. möjligheten att efterge straffet för kvinnan vid mildrande omständigheter hade införts) ytterligare hade bidragit till att vidga klyftan mellan den då gällande lagstiftningen på detta område och de värderingar som rådde i samhället. Det hade således i allt högre grad kommit att framstå som både inhumant och från allmänpreventiv synpunkt meningslöst att upprätthålla ett straffhot mot kvinnan. Denna utveckling återspeglades också i det förhållandet att åtal mot kvinnor för fosterfördrivning efterhand hade blivit allt ovanligare och sedan åtskilliga år i praktiken helt hade upphört. Enligt departementschefen borde därför det då mera formella straffhotet mot kvinnan avskaffas. Däremot borde det fortfarande vara straffbart för annan än läkare att göra ingrepp på kvinna i fosterfördrivande syfte. Även läkare, som underlät att iaktta sina åligganden i ett abortärende, borde kunna drabbas av straffansvar.

I enlighet med det anförda upptogs i 1974 års abortlag bestämmelser om straffansvar dels för den som utan att vara behörig att utöva läkaryrket uppsåtligen utförde abort på annan (illegal abort), dels för läkare som åsidosatte vissa föreskrifter i abortlagen. Straffskalorna var betydligt mildare än i den straffbestämmelse om fosterfördrivning i BrB som samtidigt upphävdes.

Sedan BrB:s ikraftträdande har 3 kap. utökats med en straffbestämmelse om arbetsmiljöbrott (10 §, SFS 1991:679). I bestämmelsen föreskrivs att om brott, som i 7–9 §§ sägs, har begåtts genom att någon uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som i enlighet med arbetsmiljölagen (1977:1160) ålegat honom till förebyggande av ohälsa eller olycksfall, döms för arbetsmiljöbrott till straff som i nämnda lagrum sägs. Bestämmelsen innebar inte någon utvidgning av det straffbelagda området utan endast att vissa brott som tidigare rubricerades som vållande till annans död, vållande till

kroppsskada eller sjukdom och framkallande av fara för annan i stället ska rubriceras som arbetsmiljöbrott. Rent pedagogiska skäl låg bakom lagändringen, som avstyrktes av Lagrådet.

Föredragande departementschefen framhöll (prop. 1990/91:140 s. 115) att det var en viktig och betydelsefull princip att strafflagstiftningen utformades så att såväl de som mera direkt berördes av olika straffbestämmelser som allmänheten i stort kunde bilda sig en uppfattning om vilka typer av förfaranden som var kriminaliserade. Ett medel för att leva upp till en sådan princip var att söka finna lämpliga och upplysande brottsbeteckningar för olika former av brott. Vid utarbetandet av BrB hade stor vikt lagts vid denna uppgift. Enligt departementschefen var det från denna utgångspunkt mindre lämpligt att åsidosättande av skyldigheter enligt arbetsmiljölagen föranledde ansvar enligt brottsbeteckningar som normalt förknippades med helt andra typer av förfaranden. Detta gällde särskilt med tanke på att straffansvar i de aktuella fallen regelmässigt brukade grunda sig på principen för s.k. företagaransvar. Detta innebar att den åtalade gärningen ofta bestod av en underlåtenhet av något slag vars relevans för den straffbara effekten sammanhängde med den garantställning som följde av skyldigheterna enligt arbetsmiljölagen. Enligt departementschefens mening måste det anses vara av ett betydande pedagogiskt värde, om brottets typ direkt framgick av straffbestämmelsen och det i denna fanns en direkt hänvisning till de särskilda skyldigheter som gjorde att bestämmelsen kunde bli tillämplig. Detta gällde inte minst vid bedömningen av om det fanns skäl att väcka talan om företagsbot, vilket alltid förutsatte att brottsligheten inneburit ett grovt åsidosättande av särskilda skyldigheter som var förenade med näringsverksamhet. Det kan påpekas att förutsättningarna för att döma ut företagsbot numera har ändrats väsentligt och att det inte längre krävs att brottsligheten inneburit ett sådant grovt åsidosättande (se prop. 2005/06:59).

Genom lagändring som år 1966 gjordes i 6 kap. 3 § föräldrabalken (FB) togs den sista resten av egentlig aganderätt för föräldrar gentemot sina barn bort (se NJA II 1966 s. 612). Efter ändringen fanns det inte någon bestämmelse i FB som berättigade föräldrar att i uppfostringssyfte använda aga, men heller inte någon bestämmelse som förbjöd detta. I rättstillämpningen gavs uttryck för viss tveksamhet om räckvidden i straffrättsligt hänseende av 1966 års lagändring. Genom lagändring år 1979 infördes dock i bestämmelsen i 6 kap. 3 § FB ett uttryckligt stadgande om att barnet inte fick

utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (se NJA II 1979 s. 472). Detta förbud mot aga har därefter överförts till 6 kap. 1 § FB (SFS 1983:47, NJA II 1983 s. 1). Införandet av det uttryckliga förbudet mot barnaga torde ha inneburit att det straffbara området för misshandel (3 kap. 5 §) vidgades i någon mån.

3.3.1.2 Brott mot frihet och frid ( 4 kap. BrB )

Bestämmelserna i 4 kap. BrB skyddar individens fysiska frihet i olika hänseenden, men även vissa andra rent personliga intressen som inte är av ekonomisk natur. Det handlar t.ex. om att få vara i fred, att inte bli störd och att kunna hålla sitt privatliv okänt för andra. (Se N. Jareborg och S. Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 17.)

I sin ursprungliga lydelse innehöll kapitlet straffbestämmelser om människorov (1 §), olaga frihetsberövande (2 §), försättande i nödläge (3 §), olaga tvång (4 §), olaga hot (5 §), hemfridsbrott (6 §), olaga intrång (6 §), ofredande (7 §), brytande av post- eller telehemlighet (8 §) och intrång i förvar (9 §).

Straffbestämmelsen om försättande i nödläge är den enda av nämnda bestämmelser som har upphävts. Däremot har ett flertal nya straffbestämmelser införts i kapitlet och det pågår dessutom beredning av förslag till ytterligare flera nya straffbestämmelser.

Samtidigt som bestämmelsen i 3 § om försättande i nödläge upphävdes år 2004, infördes en bestämmelse om människohandel i 1 a §, vilken till största delen täckte även det område som hade straffsanktionerats i 3 §. Upphävandet av bestämmelsen om försättande i nödläge innebar därför i princip inte någon avkriminalisering.

Vad beträffar bestämmelsen om människohandel (SFS 2004:406) ersatte denna en tidigare bestämmelse om människohandel för sexuella ändamål, som hade införts år 2002 (SFS 2002:436). Båda bestämmelserna föranleddes av internationella instrument som tillkommit för att bekämpa människohandel i olika former, bl.a. Europeiska unionens råds rambeslut 2002/629/RIF av den 19 juli 2002 om bekämpande av människohandel och FN:s konvention mot gränsöverskridande organiserad brottslighet med dess tilläggsprotokoll om förebyggande, bekämpande och bestraffande av handel med människor, särskilt kvinnor och barn.

I de internationella instrumenten beskrivs människohandeln som en verksamhet bestående av flera led. Genom olika bestämmelser i BrB var dessa led i allt väsentligt kriminaliserade redan innan straffbestämmelserna om människohandel för sexuella ändamål och därefter människohandel infördes.

Som skäl för att införa bestämmelsen om människohandel för sexuella ändamål anfördes (prop. 2001/02:124 s. 18 ff.) att även om de olika delarna i stor utsträckning redan torde vara straffbara, kunde man ifrågasätta om de alltid, när de förekom i sammanhanget människohandel, behandlades på ett fullt adekvat sätt i den gällande svenska lagstiftningen. Vidare påpekades att sådana gärningar som borde medföra ansvar för gärningsmannaskap för det fullbordade brottet människohandel enligt de svenska reglerna ibland endast kunde bedömas som förbrott eller medhjälp till brott. Vissa gärningar kunde dessutom vara att bedöma som icke straffbara former till förbrott eller förbrott till medhjälp. Det anförda talade enligt regeringens mening med styrka för att en särskild straffbestämmelse som täcker samtliga led av de mer typiska formerna av människohandel borde införas. Ett sådant särskilt straffansvar skulle bl.a. kunna bidra till att bättre synliggöra fenomenet med handel med människor. Införandet av en särskild straffbestämmelse ansågs även i övrigt kunna underlätta det internationella samarbetet mot människohandel, vilket var av grundläggande betydelse för en effektiv bekämpning av denna brottstyp.

Bestämmelsen om människohandel för sexuella ändamål medförde alltså att det straffsanktionerade området blev mer vidsträckt än tidigare.

I motiven till bestämmelsen om människohandel anfördes att de gärningar som enligt de internationella instrumenten ska utgöra straffbar människohandel fortfarande inte till alla delar var kriminaliserade enligt svensk rätt (se prop. 2003/04:111 s. 30 ff.). Bestämmelsen om människohandel innebar därför viss ytterligare utvidgning av det straffsanktionerade området.

År 1998 infördes straffbestämmelserna i 4 a § om grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning.

För grov fridskränkning döms enligt paragrafen den som begår brottsliga gärningar enligt 3, 4 eller 6 kap. mot en närstående eller tidigare närstående person, om var och en av gärningarna utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet och gärningarna varit ägnade att allvarligt skada personens självkänsla. Straffet för grov fridskränkning är fängelse lägst sex månader och högst sex

år. Brottet ska i stället betecknas som grov kvinnofridskränkning om det begås av en man mot en kvinna, med vilken han är eller har varit gift, eller med vilken han sammanbor eller har sammanbott under äktenskapsliknande förhållanden.

Som skäl för bestämmelsen anfördes att det kan vara svårt att inom det straffrättsliga regelverket tillräckligt beakta det straffvärda i ett upprepat, systematiskt kränkande handlande som i och för sig utgörs av ganska bagatellartade gärningar (se prop. 1997/98:55 s. 76 f.).

Innebörden av bestämmelserna i 4 a § kan beskrivas så att flera redan tidigare kriminaliserade gärningar under vissa förutsättningar ska ges en gemensam brottsrubricering. Däremot har bestämmelserna inte medfört någon utvidgning av det straffsanktionerade området.

I betänkandet Fridskränkningsbrotten och egenmäktighet med barn, SOU 2011:85, föreslår Fridskränkningsutredningen att bestämmelsen om grov fridskränkning ska utvidgas till att även innefatta överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud och skadegörelsebrott (se 12 kap. BrB). Regeringen väntas under våren 2013 lägga en proposition baserad på betänkandet.

Den 1 oktober 2011 infördes en ny straffbestämmelse i kapitlet (4 b §). Enligt bestämmelsen ska den som förföljer en person genom vissa brottsliga gärningar, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, dömas för olaga förföljelse till fängelse i högst fyra år. De brottsliga gärningar som räknas upp i bestämmelsen är misshandel enligt 3 kap. 5 § eller försök till sådant brott som inte är ringa, olaga tvång enligt 4 kap. 4 § första stycket, olaga hot enligt 4 kap. 5 § första stycket, hemfridsbrott eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 §, ofredande enligt 4 kap. 7 §, sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 §, skadegörelse enligt 12 kap. 1 § eller försök till sådant brott, åverkan enligt 12 kap. 2 § första stycket och överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud.

I propositionen med förslaget till bestämmelsen anförde regeringen bl.a. följande (se prop. 2010/11:45 s. 67 f.). Genom införandet av fridskränkningsbrotten hade getts uttryck för en skärpt syn på vissa upprepade kränkande gärningar som riktats mot en och samma närstående person och som varit ägnade att allvarligt skada dennes självkänsla. Det var i linje med att det normalt måste anses betydligt allvarligare att kränka en annan person genom upprepade likartade gärningar än om något samband mellan gärningarna inte

föreligger. Enligt regeringen kunde dock det upprepade handlandet innebära en särskild kränkning av målsägandens integritet även när gärningarna inte kan kvalificeras som grov fridskränkning eller grov kvinnofridskränkning, t.ex. därför att de inte varit ägnade att allvarligt skada målsägandens självkänsla eller därför att närståendekravet inte är uppfyllt. Regeringen anförde att nuvarande straffmätningspraxis för sådan brottslighet inte kunde anses tillräckligt återspegla brottslighetens allvar. Mot denna bakgrund fanns det ett behov av att höja straffnivån för brottslighet av detta slag. En sådan höjning av straffnivån kunde åstadkommas genom att införa en särskild bestämmelse där det brottsliga handlandet utgjordes av flera brottsliga gärningar vilka kvalificerades genom rekvisit som angav när brottsligheten var särskilt straffvärd. Regeringen framhöll att med en sådan straffbestämmelse kunde anges en straffskala med ett minimistraff som på en lägsta nivå bättre återspeglade den samlade brottslighetens allvar.

Bestämmelsen om olaga förföljelse har således getts en liknande konstruktion som grov (kvinno)fridskränkning. Omfattningen av det straffsanktionerade området påverkas inte heller av att denna bestämmelse införts.

I betänkandet Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap, SOU 2012:35, föreslår Utredningen för stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap nya straffbestämmelser för att uppnå ett adekvat skydd. Enligt utredningens förslag ska två nya bestämmelser införas i 4 kap. BrB. Den första föreslagna bestämmelsen ska rubriceras äktenskaptvång (4 c §) och ska kriminalisera situationer när en person genom olaga tvång eller utnyttjande av persons utsatta belägenhet förmår annan att ingå äktenskap eller vissa äktenskapsliknande förbindelser som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av markarna var medborgare eller hade hemvist. Den andra bestämmelsen ska enligt förslaget rubriceras vilseledande till utlandsresa med tvångsäktenskapssyfte (4 d §). Enligt denna bestämmelse ska den som genom vilseledande förmår någon att resa till en annan stat än den han eller hon bor i syfte att tvinga personen till äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse dömas för vilseledande till utlandsresa med tvångsäktenskapssyfte (4 d §). Utredningen föreslår även att båda de ovan nämnda brotten ska kriminaliseras på försöksstadiet och att äktenskapstvång dessutom ska kriminaliseras på förberedelsestadiet (10 §).

Förslaget om införandet av en bestämmelse om äktenskapstvång innebär inte en ren nykriminalisering. Fram till år 1974 fanns det en bestämmelse i 7 kap. 2 § BrB som kriminaliserade olaga giftermål. Efter upphävandet av bestämmelsen om olaga giftermål har äktenskapstvång ansetts falla in under bl.a. olaga tvång (4 kap. 4 § BrB) (se NJA II 1962 s. 198, 1973 s. 206 och SFS 1973:648). De föreslagna bestämmelserna om äktenskapstvång och vilseledande till utlandsresa med tvångsäktenskapssyfte innebär dock en utvidgning av det straffsanktionerade området. Enligt förslaget ska nämligen andra situationer än de som kriminaliseras i dag genom t.ex. straffbestämmelserna om olaga tvång (4 §) och misshandel (3 kap. 5 och 6 §§) straffbeläggas. Några exempel på dessa situationer är en familjs användande av påtryckningar, som normalt inte är straffbara, såsom olika försök att skapa dåligt samvete, exempelvis med hänvisningen till en släktnings dåliga hälsa eller att en förälder hotar att ta livet av sig om personen i fråga står emot äktenskap (a. bet. s. 294 ff.). Utredningen föreslår även att de föreslagna bestämmelserna ska undantas från kravet på dubbel straffbarhet som uppställs i 2 kap. 2 § BrB och att barnäktenskap ska kriminaliseras i 7 kap. BrB. Det senare förslaget beskrivs närmare i avsnittet som behandlar 7 kap. BrB.

Under våren 2013 väntas regeringen lägga en proposition som straffbelägger att olovligen med tekniskt hjälpmedel i hemlighet ta upp en bild av någon som befinner sig inomhus i en bostad eller, på en toalett, i ett omklädningsrum eller ett annat liknande utrymme. Enligt lagrådsremissen (Kränkande fotografering, överlämnad den 20 december 2012) ska dock straffansvar inte inträda om gärningen med hänsyn till syftet eller övriga omständigheter är försvarlig. Det nya brottet föreslås benämnas kränkande fotografering och stadgas i 6 a §.

Om den föreslagna bestämmelsen om kränkande fotografering genomförs innebär den en nykriminalisering. I svensk rätt har det tidigare inte funnits något förbud mot att utan samtycke filma eller fotografera en enskild person. I fall som rör fotografering eller filmning av en enskild har Högsta domstolen uttalat att gärningsmännen inte kan fällas till ansvar för själva fotograferingen eller filmningen. Högsta domstolen har i stället koncentrerat sig på frågan om gärningsmannen under eller efter fotograferingen eller filmningen begått en straffbelagd gärning såsom ofredande (7 §), sexuellt ofredande (6 kap. 10 §) eller ärekränkning (5 kap.) (se NJA 1992 s. 594, 1996 s. 418, 2008 s. 946). I lagrådsremissen föreslås även att bestämmelsen om olaga förföljelse (4 b §) ska utvidgas till att även

innefatta kränkande fotografering. Vidare föreslås en åtalsbegränsning och att brottet ska vara straffbart på förberedelsestadiet. Den föreslagna bestämmelsen bygger till viss del på integritetsskyddskommitténs mer långtgående förslag i slutbetänkandet Skyddet för den personliga integriteten – bedömningar och förslag,SOU 2008:3, och departementspromemorian, Olovlig fotografering, Ds 2011:1, med en i förhållande till kommitténs förslag annorlunda utformad straffbestämmelse om olovlig fotografering. Lagrådet har avstyrkt förslag till kriminalisering som lagts fram i en tidigare lagrådsremiss (Kränkande fotografering, överlämnad den 1 mars 2012). I den nya lagrådsremissen är det straffsanktionerade området mer begränsat.

Den straffbestämmelse avseende brytande av post- eller telehemlighet som vid BrB:s ikraftträdande upptogs i 8 § reviderades i viss utsträckning på 1990-talet (SFS 1993:601). Ändringen, som skedde i samband med antagandet av en ny telelag, innebar att tillämpningsområdet utvidgades så att bestämmelsen inte, såsom tidigare varit fallet, endast avsåg försändelser som befordrades genom allmän befordringsanstalt. Den 1 juli 2012 ersattes begreppet telemeddelande med meddelande som förmedlas i ett elektroniskt kommunikationsnät. Syftet med ändringen var att skapa en ny terminologi som överensstämde med lag (2003:389) om elektronisk kommunikation som har ersatt bl.a. telelagen (upphävande av telelagen se SFS 2003:390). I propositionen anförde regeringen att ändringen inte var avsedd att innebära någon förändring i fråga om omfattningen av det straffrättsliga ansvaret (se prop. 2011/12:55 s. 58 ff. och 126). Som straffbart anges härefter i 8 § att olovligen bereda sig tillgång till ett meddelande, som ett post- eller telebefodringsföretag förmedlar som postförsändelse eller i ett elektroniskt kommunikationsnät (SFS 2012:280).

Ett decennium efter BrB:s ikraftträdande infördes i 9 a § en straffbestämmelse om olovlig avlyssning (SFS 1975:239). Samtidigt straffbelades i 9 b §, som ett självständigt brott, förberedelse till brytande av post- och telehemlighet respektive olovlig avlyssning (anbringande av tekniskt hjälpmedel med uppsåt att begå något av nämnda brott). Lagstiftningen, som avsåg att ge förstärkt skydd mot risker för integritetskränkningar som kan åstadkommas genom utnyttjande av akustiska hjälpmedel, innebar en klar utvidgning av det straffsanktionerade området.

Sedan år 1973 finns det vidare en straffbestämmelse om dataintrång i kapitlet (9 c §). Införandet av bestämmelsen innebar dock ingen nykriminalisering. När den s.k. datalagen ersattes av person-

uppgiftslagen (1998:204) överfördes nämligen datalagens straffbestämmelse om dataintrång (21 §) utan ändringar i sak till BrB. Sitt nuvarande innehåll fick straffbestämmelsen om dataintrång genom en lagändring år 2007 (se prop. 2006/07:66 och SFS 2007:213). Genom ändringen utvidgades och förtydligades dataintrångsbestämmelsen samtidigt som den moderniserades språkligt. En väsentlig orsak till lagändringen var att ett i vissa avseenden utvidgat straffansvar var nödvändigt för att Sverige fullt ut skulle uppfylla de åtaganden som EU:s rambeslut om angrepp mot informationssystemet kräver.

Bestämmelserna om brytande av post– och telehemlighet (8 §) samt dataintrång (9 c §) är för närvarande föremål för en översyn. Utredningen om it-brottskonventionen (Ju 2011:12) har bl.a. i uppgift att överväga behovet av skärpta straff för brytande av post– eller telehemlighet och dataintrång för att ge ett ökat utrymme att på ett nyanserat sätt beakta allvaret i ett storskaligt angrepp mot informationssystemet. Vidare ska utredningen analysera behovet av och lämna förslag till författningsändringar som behövs för att genomföra Europaparlamentets och rådets kommande men ännu inte formellt antagna direktiv om angrepp mot informationssystemet och upphävande av det ovan nämnda rambeslut (2005/222/RIF). Utredningen har även i uppdrag att analysera behovet av författningsändringar för att Sverige ska kunna tillträda Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet med tilläggsprotokoll. Uppdraget ska redovisas sommaren 2013 (se dir. 2011:98 och 2012:102).

Enligt ordalydelsen av bestämmelsen i 7 § straffbeläggs att handgripligen antasta eller medelst skottlossning, stenkastning, oljud eller annat hänsynslöst beteende eljest ofreda annan. Bestämmelsen har i praxis getts ett mycket vidsträckt tillämpningsområde och kommit att omfatta gärningar som inte liknar de angivna exemplen.

Tidigare har anförts att införandet av ett uttryckligt förbud mot barnaga i FB år 1979 bör ha vidgat det straffbara området för misshandel i någon mån. Även det område som straffsanktioneras genom bestämmelsen om ofredande bör ha utvidgats något genom nämnda förbud.

3.3.1.3 Ärekränkning ( 5 kap. BrB )

I 5 kap. BrB straffbeläggs vissa angrepp på individens anseende (”goda namn och rykte”) och på självkänslan. Brotten kan beskrivas som fredskränkningar som sker genom påverkan på omgivningen i för den angripne ofördelaktig riktning eller genom påtaglig manifestation av en fientlig inställning (se N. Jareborg och S. Friberg,

Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 17).

De straffbestämmelser om förtal (1 §), grovt förtal (2 §), förolämpning (3 §) och förtal av avliden (4 §) som upptogs i kapitlet vid BrB:s införande har inte ändrats alls. Inte heller har några nya straffbestämmelser införts i kapitlet.

3.3.1.4 Sexualbrott ( 6 kap. BrB )

I 6 kap. BrB straffbeläggs en rad kränkningar av individen i sexuellt hänseende, inklusive utnyttjande av barn, och främjande av prostitution (koppleri). Kapitlet syftar till att ge uttryck för fördömande av integritetskränkningar, inte för ett fördömande av synd. (Se N. Jareborg och S. Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 17.)

Vid BrB:s ikraftträdande benämndes brotten i kapitlet sedlighetsbrott. Dessa var våldtäkt (1 §), våldförande (1 §), frihetskränkande otukt (2 §), otukt med barn (3 §), otukt med ungdom (4 §), otukt med avkomling (5 §), otukt med syskon (5 §), otuktigt beteende (6 §), koppleri (7 §), främjande av otukt (7 §) och förförelse av ungdom (8 §).

Fram till i dag har kapitlet genomgått en rad mer eller mindre genomgripande förändringar. Exempelvis genomfördes omfattande ändringar år 1984, då bl.a. beteckningen sexualbrott tillkom och ordet otukt togs bort från lagtexten (se prop. 1983/84:105). År 2005 företogs den senaste totalrevisionen av kapitlet (se prop. 2004/05:45).

Det område som straffsanktionerades genom kapitlets ursprungliga lydelse är i allt väsentligt fortfarande straffbelagt även om brottsbeteckningarna och brottsbeskrivningarna har förändrats i stor utsträckning. I några avseenden har dock avkriminalisering skett av det vid BrB:s ikraftträdande straffsanktionerade området.

När BrB:s infördes innehöll kapitlet en bestämmelse om otukt med syskon (5 §) som stadgade straffansvar för samlag med syskon. Med syskon avsågs såväl helsyskon som halvsyskon. År 1973 av-

kriminaliserades dock samlag med halvsyskon och sedan dess är endast samlag med helsyskon straffbelagt(se nuvarande 7 §).

Kapitlets ursprungliga lydelse innebar att straffbeläggningen av homosexuellt umgänge i vissa fall var mer vidsträckt än beträffande heterosexuellt umgänge. Exempelvis var det enligt 4 § i vissa fall straffbart som otukt med ungdom att ha könsligt umgänge med annan av samma kön som var under tjugoett år medan motsvarande bestämmelse beträffande heterosexuellt umgänge innehöll en åldersgräns på arton år. Nämnda åldersgränser för homosexuella respektive heterosexuella förbindelser upptogs också i bestämmelsen i 8 § om förförelse av ungdom. Denna bestämmelse motsvaras i dag av 9 § om köp av sexuell handling av barn. De särskilda åldersgränserna för homosexuellt umgänge togs bort i slutet av 1970-talet.

I samband med 2005 års reform tillkom en ansvarsfrihetsregel beträffande vissa gärningar som riktar sig mot barn (14 §). Bestämmelsen innebär att dessa gärningar inte ska föranleda ansvar om det är uppenbart att de inte har inneburit något övergrepp mot barnet med hänsyn till den ringa skillnaden i ålder och utveckling mellan den som har begått gärningarna och barnet samt omständigheterna i övrigt. Genom bestämmelsen har således skett en avkriminalisering av handlande som tidigare var straffbelagt. Det ska dock påpekas att den äldre regleringen innehöll en åtalsbegränsningsregel som innebar att åklagaren kunde underlåta åtal i de situationer som nu omfattas av 14 §. En sådan bestämmelse fanns redan i BrB:s ursprungliga lydelse (11 §).

I flera avseenden är det område som i dag straffsanktioneras i kapitlet mer vidsträckt än området som straffbelades genom 1965 års lydelse.

Viss utvidgning av det straffbelagda området är en följd av att begrepp som använts i den äldre regleringen har ersatts av andra som har en vidare innebörd. Som exempel kan nämnas att begreppet sexuellt umgänge (före 1984 kallat könsligt umgänge) genom 2005 års reform ersattes av begreppet sexuell handling.

Utvidgning av det straffbelagda området har också skett genom att äldre brottsbeskrivningar utökats med fler beteenden eller att rekvisit som tidigare ingått i beskrivningen tagits bort. Ett exempel på det förstnämnda är den bestämmelse om otuktigt beteende som fanns i 6 § när BrB infördes. I bestämmelsen, som var subsidiär till de föregående straffbestämmelserna, straffbelades bl.a. att beröra barn under femton år på ett sedlighetssårande sätt. En motsvarighet till detta straffbud finns i dag i 10 §. I denna bestämmelse straff-

beläggs, också subsidiärt till de föregående straffbuden, som sexuellt ofredande att sexuellt beröra barn under femton år, men också att förmå barnet att företa eller medverka i någon handling med sexuell innebörd. Ett annat exempel på en äldre brottsbeskrivning som fått ett vidare tillämpningsområde är koppleribestämmelsen (nuvarande 12 §). I samband med 1984 års reform fick några av de tidigare upptagna rekvisiten för straffbarhet utgå. Dessutom infördes det en bestämmelse om ansvar för en hyresvärd som får vetskap om att en förhyrd lägenhet används för prostitution och inte gör vad som skäligen kan begäras av honom för att få upplåtelsen att upphöra.

Det straffbelagda området har också utökats genom att det införts straffbestämmelser som helt saknade motsvarigheter i kapitlets ursprungliga lydelse. Det handlar om bestämmelserna om (grovt) utnyttjande av barn för sexuell posering (8 §), köp av sexuell tjänst (11 §) och kontakt med barn i sexuellt syfte (10 a §).

Sveriges åtaganden till följd av EU:s rambeslut om bekämpande av sexuellt utnyttjande av barn och barnpornografi har haft betydelse för tillkomsten av bestämmelsen om utnyttjande av barn för sexuell posering (se prop. 2004/05:45 s. 93 ff.). I bestämmelsen straffbeläggs att främja eller utnyttja att ett barn under femton år utför eller medverkar i sexuell posering. Brottet kan också begås mot ett barn som är äldre men som inte fyllt arton år om poseringen är ägnad att skada barnets hälsa eller utveckling.

Köp av sexuell handling av barn var straffbelagt redan i den ursprungliga lydelsen av 6 kap. (förförelse av ungdom). Genom bestämmelsen om köp av sexuell tjänst har dock kriminaliseringen utsträckts till att omfatta även köp av sådana tjänster från vuxna personer. Brottet reglerades först i en särskild lag, lagen (1998:408) om köp av sexuella tjänster. I samband med 2005 års reform överfördes straffbestämmelsen till BrB.

Straffbestämmelsen i 10 a § om kontakt med barn i sexuellt syfte tillkom år 2009 (se prop. 2008/09:149). För detta brott ska enligt bestämmelsen den dömas som, i syfte att mot ett barn under femton år begå en gärning för vilket straff föreskrivs i 4, 5, 6, 8 eller 10 §, träffar en överenskommelse med barnet om ett sammanträffande och därefter vidtar någon åtgärd som är ägnad att främja att ett sådant sammanträffande kommer till stånd. Bestämmelsen avser att skydda barn som inte fyllt femton år mot vad som i allmänt språkbruk kommit att kallas gromning eller grooming, dvs. att knyta ett barn känslomässigt till sig för att senare utsätta barnet för

sexuellt övergrepp. Bestämmelsen innebär inte till alla delar en nykriminalisering. De förfaranden som straffbeläggs i bestämmelsen torde nämligen i vissa fall kunna utgöra försök eller förberedelse till andra brott.

I betänkandet Sexualbrottslagstiftning – utvärdering och reformförslag, SOU 2010:71, föreslår Sexualbrottsutredningen dels att det genomförs en utvidgning av 1 § andra stycket, dels att det införs en helt ny och samtyckesbaserad bestämmelse där brottet ska rubriceras sexuellt övergrepp. Det först nämnda förslaget innebär att det inte bara ska vara straffbart att otillbörligt utnyttja den som befinner sig i ett hjälplöst tillstånd utan också den som annars har särskilda svårigheter att värna sin sexuella integritet (a. bet. s. 490 ff.). Den nya straffbestämmelse som föreslås är avsedd att tillämpas på sexuella kränkningar där gärningsmannen inte har behövt använda sig av tvång eller ett otillbörligt utnyttjande som medel för att genomföra en sexuell handling men där ett giltigt samtycke ändå inte finns. Som samtyckesrekvisit används i bestämmelsen termen ”tillåtelse”. Straffbestämmelsen föreslås vara subsidiär till bestämmelserna om våldtäkt (1 §) och sexuellt tvång (2 §) (a. bet. s. 495 ff.). Utredningen föreslår även att bestämmelsen om sexuellt utnyttjande av person i beroende ställning (3 §) ska upphävas som en konsekvens av utvidgningen av andra bestämmelser. Enligt förslaget ska första stycket i bestämmelsen om våldtäkt (1 §) få en delvis ändrad lydelse genom att formuleringen ”kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförliga med samlag” ersattes med ”den sexuella kränkningens allvar är jämförlig med påtvingat samlag” (a. bet. s. 488 ff.). Vidare föreslår utredningen att bestämmelsen om sexuellt ofredande (10 § andra stycket) ska ändras och att sexuellt ofredande av barn (10 § första stycket) ska utvidgas för att Sverige ska uppfylla de krav som följer av Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (a. bet. s. 395 ff. och 502 ff.). Sammanfattningsvis innebär förslagen i betänkandet en utvidgning av det straffsanktionerade området. Under våren 2013 väntas regeringen lämna en proposition om en skärpt sexualbrottslagstiftning.

3.3.1.5 Brott mot familj ( 7 kap. BrB )

Vid BrB:s ikraftträdande omfattade 7 kap. straffbestämmelser om tvegifte (1 §), olaga giftermål (2 §), förvanskande av familjeställning (3 §) och egenmäktighet med barn (4 §).

Av nämnda bestämmelser har endast 2 § om olaga giftermål upphävts. I denna straffbelades bl.a. att gifta sig med den som till följd av sinnessjukdom eller tillfällig sinnesförvirring eller av annan sådan orsak inte hade rättslig handlingsförmåga och att tvinga någon till giftermål. Bestämmelsen upphävdes år 1973 med motiveringen att fall där ansvar skulle kunna ifrågakomma då bedömdes som mycket sällsynta och att den som tvingar en annan person till äktenskap kan dömas för t.ex. olaga tvång (NJA II 1962 s. 198 och 1973 s. 206, SFS 1973:648). I betänkandet Stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap, SOU 2012:35, föreslår Utredningen för stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap att tvångsäktenskap återigen ska regleras i en särskild straffbestämmelse (4 kap. 4 c §). För en mer ingående redogörelse rörande förslaget, se kapitlet om 4 kap. BrB.

Två straffbestämmelser har tillkommit i kapitlet. År 1994 infördes, med anledning av att det enligt lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap blev möjligt för två personer av samma kön att låta registrera sitt partnerskap, en bestämmelse om olovligt ingående av äktenskap (1 § andra stycket). Genom bestämmelsen blev det straffbart för den som är partner i ett registrerat partnerskap att ingå äktenskap. (Nämnda lag om registrerat partnerskap upphävdes år 2009.)

Den ovan nämnda Utredningen för stärkt skydd mot tvångsäktenskap och barnäktenskap att tvångsäktenskap föreslår i sitt betänkande (SOU 2012:35) att barnäktenskapsbrott ska straffbeläggas i 1 b §. Enligt förslaget ska den som förmår ett barn att ingå äktenskap eller äktenskapsliknande förbindelse som är giltig i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en var makarna var medborgare eller hade hemvist, dömas för barnäktenskapsbrott. Detsamma ska gälla den som tar initiativet till eller anordnar ett sådant äktenskap. I svensk rätt finns för närvarande ingen särskild bestämmelse som tar sikte på barnäktenskap. I fall av barnäktenskap har straffbestämmelser som misshandel (3 kap. 5 §) och olaga tvång (4 kap. 4 §) aktualiserats (se a. bet. s. 324). Utredningen anför att det finns starka skäl för att införa en särskild straffbestämmelse om barnäktenskapsbrott. Enligt

förslaget ska även försök samt förberedelse till brottet kriminaliseras (5 §) och brottet ska undantas från kravet på dubbel straffbarhet i 2 kap. 2 § BrB. För att kriminaliseringen ska få avsedd verkan föreslår utredningen att det inte längre ska vara möjligt för barn över 15 år att få tillstånd att ingå äktenskap före 18 års ålder (se a. bet. s. 323 ff.). Om förslaget genomförs innebär det en utvidgning av det straffsanktionerade området.

År 2006 tillkom en straffbestämmelse om otillbörligt utverkande av samtycke eller tillstånd till adoption av barn (2 §). Bestämmelsen infördes med anledning av att Sverige skulle tillträda det av Förenta nationernas generalförsamling den 25 maj 2000 antagna fakultativa protokollet till konventionen om barnets rättigheter om försäljning av barn, barnprostitution och barnpornografi (se prop. 2005/06:68). Avsikten var främst att straffbelägga gärningar utförda av s.k. mellanhänder. Den brottsliga gärningen bestod i att genom olaga tvång eller vilseledande, eller genom att utlova eller ge otillbörlig ersättning, utverka samtycke eller tillstånd till någon annan persons adoption av en pojke eller flicka som inte fyllt arton år.

Bestämmelsen om egenmäktighet med barn (4 §) har utvidgats till att omfatta även den som obehörigen skiljer ett barn under femton år från någon som vårdar barnet med stöd av lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU).

Fridskränkningsutredningen lämnade i december 2011 sitt betänkande Fridskränkningsbrotten och egenmäktighet med barn, SOU 2011:85. Utredningen hade fått i uppdrag att bl.a. utreda straffansvar för egenmäktighet med barn (4 §) vid gemensam vårdnad (se dir. 2010:56 och 2011:63). Utredningen fann att straffansvaret vid dessa situationer inte är lämpligt utformat och föreslår att bestämmelsen ska ändras så att den även innefattar situationer när barn utan beaktansvärda skäl egenmäktigt hålls kvar av en av vårdnadshavarna (se a. bet. s. 143 ff.). I slutet på våren 2013 väntas regeringen lägga en proposition om egenmäktighet med barn.

3.3.1.6 Övriga förändringar i 3– 7 kap. BrB

Den tidigare redogörelsen har avsett brottsbeskrivningar för fullbordade brott i 3–7 kap. BrB. I samtliga kapitel finns dock även bestämmelser som beträffande vissa av brotten straffbelägger försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott (s.k. osjälvständiga brottstyper). Genom dessa bestämmelser vidgas

det område som straffbeläggs i de självständiga brottsbeskrivningarna.

I den mån det efter BrB:s ikraftträdande har förekommit att bestämmelser i 3–7 kap. om straffbeläggning av försök m.m. har upphävts har detta uteslutande berott på att straffbestämmelsen avseende det fullbordade brottet också har upphävts. Som exempel kan nämnas att när bestämmelsen om fosterfördrivning upphävdes föll även straffbeläggningen av försök till detta brott bort.

Tendensen när det gäller straffbeläggningen av osjälvständiga brott har i stället gått i riktning mot en ökad kriminalisering av dessa. Många av de nya straffbestämmelser som under årens lopp har införts i 4, 6 och 7 kap. har kompletterats med bestämmelser som stadgar ansvar för en eller flera osjälvständiga brottstyper. Som exempel kan nämnas att när det gäller människohandel är försök, förberedelse och stämpling straffbelagt, liksom underlåtenhet att avslöja sådant brott (4 kap. 1 a och 10 §§). Ett annat exempel är dataintrång som, under förutsättning att det fullbordade brottet inte skulle ha varit att anse som ringa, är straffbelagt på såväl försöks- som förberedelsestadiet (4 kap. 9 c och 10 §§). I vissa fall, t.ex. när det gäller de båda nyss nämnda brotten, synes den långtgående straffbeläggningen av osjälvständiga brottstyper ha sin bakgrund i Sveriges åtaganden enligt internationella instrument. Den ökade kriminaliseringen av försök m.m. är dock inte enbart kopplad till nytillkomna straffbestämmelser. Även straffbestämmelser som fanns vid BrB:s införande (eller som hade en motsvarighet i den ursprungliga balken) har i ökad utsträckning kompletterats med straffansvar för osjälvständiga brottstyper. Ett helt färskt exempel på detta är att förberedelse till koppleri (6 kap. 12 och 15 §§) blev straffbart från den 1 juli 2011 (SFS 2011:511). Även denna förändring hade sin grund i ett internationellt åtagande, nämligen rådets rambeslut (2008/841/RIF) om kampen mot organiserad brottslighet. Av brotten mot person är det för övrigt främst sexualbrotten i 6 kap. som i allt större omfattning har kommit att straffbeläggas som osjälvständiga brott.

Sammanfattningsvis har den ökade straffbeläggning av osjälvständiga brottstyper som ägt rum sedan BrB:s ikraftträdande medfört en påtaglig utvidgning av det område som straffsanktioneras i 3–7 kap.

Sedan BrB infördes har regleringen i de aktuella kapitlen också förändrats i avseenden som visserligen inte påverkar omfattningen av det straffbelagda området, men som ändå är av intresse för hel-

hetsbilden av straffsanktioneringen avseende brotten mot person. Dessa förändringar berörs översiktligt i det följande.

Sedan BrB trädde i kraft och fram tills i dag har straffskalorna för en stor andel av brotten i 3–7 kap. skärpts (vissa i flera omgångar). Straffskalan för ringa fall av misshandel (3 kap. 5 §) har t.ex. utvidgats från enbart böter till böter eller fängelse i sex månader (SFS 1993:207) och i bestämmelsen om vållande till annans död (3 kap. 7 §) har först maximistraffet för grovt brott höjts från fängelse i fyra år till fängelse i sex år (SFS 1993:1462) och därefter straffminimum för samma brott höjts från sex månaders fängelse till ett års fängelse (SFS 2010:370).

I mordbestämmelsen (3 kap. 1 §) har nyligen straffskalan ändrats så att straffet på viss tids fängelse har öppnats och utvidgats från tio år till lägst tio och högst arton år (SFS 2009:396). Syftet med lagändringen var att skapa utrymme för en mer nyanserad straffmätning för mord och en höjd straffnivå för det tidsbestämda straffet för detta brott (se prop. 2008/09:118).

För några av de brott som upptogs i kapitlen vid BrB:s ikraftträdande har inte bara straffskalan skärpts utan en särskild sådan införts för grova brott. Det gäller t.ex. olaga hot (4 kap. 5 §) och egenmäktighet med barn (7 kap. 4 §).

År 2010 ändrades bestämmelsen om grov misshandel (3 kap. 6 §) på så sätt att den befintliga straffskalan – fängelse lägst ett år och högst tio år – delades upp i två genom att straffminimum för sådana fall som ska bedömas som synnerligen grov misshandel sattes vid fyra års fängelse (SFS 2010:370). I förarbetena (se prop. 2009/10:147) kritiserades straffen för misshandel för att vara alltför milda. Genom lagändringen klassificerades en del av de fall som gäller grov misshandel som fall som bör anses vara synnerligen grova.

Den utveckling som har skett beträffande straffskalor m.m. i fråga om brotten mot person får rimligen tolkas så att dessa brottstyper sedan BrB:s ikraftträdande överlag kommit att anses som alltmer klandervärda. Under senare tid har dock fokus framför allt legat på allvarliga våldsbrott. Straffnivåutredningen, vars slutbetänkande (Straff i proportion till brottets allvar, SOU 2008:85) låg till grund för den delning av straffskalan för grov misshandel som beskrivits ovan, anförde (s. 16 f.) att de allvarliga våldsbrotten är undervärderade i förhållande till andra brott när det gäller straffnivån. Enligt utredningen var det främst två förändringar i samhället som talade för att allvarliga våldsbrott bör bedömas strängare. Den ena var att acceptansen för våld i samhället successivt har

minskat. Den andra var att en ökad välfärd har lett till att våldsbrott utgör ett relativt sett större hot mot den enskildes trygghet, sett i förhållande till annan brottslighet.

När det gäller 6 kap. finns det anledning att peka på några betydelsefulla förändringar av straffbestämmelserna som inte i sig har påverkat omfattningen av det straffbelagda området. En sådan viktig förändring var att tillämpningsområdet för våldtäkt utvidgades i samband med 2005 års reform. Genom att kravet på tvång ändrades kom en del andra gärningar som tidigare endast hade bedömts som sexuellt utnyttjande att omfattas av bestämmelsen om våldtäkt. Samtidigt infördes särskilda straffbestämmelser om våldtäkt mot barn och sexuellt övergrepp mot barn som inte upptog något krav på tvång. Gemensamt för de beskrivna ändringarna är att de har medfört att vissa gärningar numera rubriceras som allvarligare brott än enligt tidigare lagstiftning.

I detta sammanhang bör även förändringar avseende åtalsbestämmelserna i 3–7 kap. beröras. Åtalsbestämmelserna har betydelse för åklagares möjlighet och skyldighet att åtala för de olika brotten. Vid BrB:s ikraftträdande upptogs i 6 kap. vissa åtalsbegränsningsregler. Exempelvis fick våldtäkt och försök till sådant brott åtalas av åklagare endast om målsäganden hade angett brottet till åtal eller om åtal var påkallat ur allmän synpunkt. Nämnda bestämmelser har numera upphävts och i dag finns inga åtalsbestämmelser i kapitlet. (Som tidigare redogjorts för har dock en åtalsbegränsningsregel som tog sikte på situationer där åldersskillnaden mellan gärningsman och offer var ringa ersatts med en bestämmelse som stadgar ansvarsfrihet i dessa fall, se 6 kap. 14 §). De åtalsbegränsningsregler som ursprungligen fanns i 3 kap. har vidare reducerats betydligt. Vad gäller ärekränkningsbrotten i 5 kap. är dessa i princip målsägandebrott, vilket innebär att åklagare inte har någon åtalsrätt. Redan enligt den ursprungliga lydelsen av 5 kap. fick dock allmänt åtal ske för förtal och grovt förtal, under den dubbla förutsättningen att målsäganden angav brottet till åtal och att åtal av särskilda skäl ansågs påkallat ur allmän synpunkt. Genom ett flertal lagändringar fram tills i dag har dock den allmänna åtalsrätten utvidgats beträffande ärekränkningsbrotten.

Det ovan sagda innebär att åklagarens rätt och plikt att åtala för brott mot person har utökats jämfört med vad som gällde när BrB infördes.

3.3.2. Förmögenhetsbrotten

I 8–12 kap. BrB regleras förmögenhetsbrotten.

3.3.2.1 Stöld, rån och andra tillgreppsbrott ( 8 kap. BrB )

Gemensamt för flertalet brott som sammanförts i 8 kap. BrB är att de riktar sig mot annans maktsfär i det att de kränker annans besittning.

I sin ursprungliga lydelse upptog kapitlet straffbestämmelser om stöld (1 §), snatteri (2 §), bodräkt (3 §), grov stöld (4 §), rån (5 §), grovt rån (6 §), tillgrepp av fortskaffningsmedel (7 §), egenmäktigt förfarande (8 §), självtäkt (9 §), olovlig kraftavledning (10 §) och tillgrepp i skog eller mark m.m. (11 §).

Av nämnda straffbestämmelser är det endast 3 § om bodräkt som har upphävts (se SFS 1987:791). Upphävandet av bestämmelsen innebar inte någon avkriminalisering eftersom den endast hade föreskrivit att vissa fall av stöld skulle rubriceras som det privilegierade brottet bodräkt. Det rörde sig om tre fall; då någon stal lösöre vari han ägde del (samäganderättsfallet), då någon stal från dödsbo vari han var delägare (dödsbofallet) och då vissa anhöriga stal från varandra medan de sammanbodde (familjefallet). Straffet var böter eller fängelse i högst ett år. När förutsättningar för bodräktsansvar förelåg skulle dömas för detta brott och inte för stöld eller snatteri. Grov stöld omfattades däremot inte av privilegiationen.

Vid BrB:s ikraftträdande beskrevs i rånbestämmelsen (5 §) råntvånget med uttrycket ”medelst våld å person eller medelst hot som innebär trängande fara”. Genom en lagändring år 1975 tillades beträffande hot att dit ska räknas även hot som ”för den hotade framstår som trängande fara”. Detta innebar en utvidgning av straffansvaret på så sätt att även situationer där någon blivit hotad med t.ex. en leksakspistol kunde falla under rånbestämmelsen. Redan tidigare hade dock i rättspraxis hot av detta slag ansetts vara råntvång och med lagändringen uppnåddes därför bättre överensstämmelse mellan lagtext och fastslagen praxis.

Samtidigt med ovan nämnda ändring infördes ett andra stycke i paragrafen (se SFS 1975:1395). Bestämmelsen innebär att där ett förfarande som i och för sig faller under bestämmelsen om rån, med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art, ska inte dömas för rån utan för det eller de

andra brott som förfarandet innefattar, t.ex. visst förmögenhetsbrott jämte brott enligt 3 eller 4 kap. BrB. Lagändringen syftade till att åstadkomma en större flexibilitet vid straffmätningen i fall där omständigheterna var sådana att minimistraffet för rån (ett års fängelse) framstod som alltför strängt (se NJA II 1975 s. 726 f.). Omständigheter som kan vara relevanta är t.ex. att brottet avser ringa värde, att utövat våld är lindrigt, att ett hot är inte allvarligt menat och inte heller borde ha uppfattats som ett sådant och att såväl gärningsman som offer är berusade jämte att viss vänskaplig samvaro har föregått gärningen. Införandet av bestämmelsen påverkade inte omfattningen av det straffsanktionerade området.

År 2008 infördes i 10 a § en straffbestämmelse avseende den som olovligen leder värmeenergi ur ett rörledningssystem för uppvärmning, t.ex. rörledningar för fjärrvärme, eller till ett rörledningssystem för kylning, t.ex. rörledningar för fjärrkyla (se SFS 2008:264 och prop. 2007/08:60). Brottet, som rubriceras som olovlig avledning av värmeenergi, innebär att någon tillgodogör sig värme respektive kyla utan att betala till fjärrvärmeföretaget respektive fjärrkyleföretaget. Straffstadgandet är utformat med bestämmelsen om olovlig kraftavledning i 10 § som förebild. Bestämmelsen innebar endast i viss mån en nykriminalisering. En del av de gärningar som nu bestraffas enligt 10 a § kunde tidigare medföra ansvar för andra förmögenhetsbrott, t.ex. bedrägeri, skadegörelse, olovligt brukande eller stöld, beroende på tillvägagångssättet och omständigheterna i det enskilda fallet. Genom att införa specialbestämmelsen om olovlig avledning av värmeenergi kom man dock ifrån problematiken med att straffskalorna skiljer sig åt för olika förmögenhetsbrott, vilket ansågs ge gärningsmannens tillvägagångssätt alltför stor betydelse (se a. prop. s. 73).

Sammanfattningsvis skiljer sig det område som vid BrB:s införande straffbelades i 8 kap. endast i ett fåtal mindre avseenden från det område som straffsanktioneras i kapitlet i dag.

Avslutningsvis ska nämnas att den 28 juni 2012 fick en särskild utredare i uppdrag att undersöka om det finns ett behov av att stärka det straffrättsliga skyddet för egendom och föreslå författningsändringar (Ju 2012:10). Uppdraget ska redovisas senast den 20 december 2013 (se dir. 2012:73).

3.3.2.2 Bedrägeri och annan oredlighet ( 9 kap. BrB )

I 9 kap. BrB upptas främst brott som innefattar ett med psykiska metoder företaget ingrepp i annans maktsfär (jfr. 8 kap. som avser ingrepp som företas med fysiska metoder). (Se N. Jareborg och S. Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 126.)

Vid BrB:s ikraftträdande innehöll kapitlet straffbestämmelser om bedrägeri (1 §), bedrägligt beteende (2 §), grovt bedrägeri (3 §), utpressning (4 §), ocker (5 §), häleri (6 §), häleriförseelse (7 §), oredligt förfarande (8 §), svindleri (9 §) och ockerpantning (10 §).

De förändringar som har skett i kapitlet har endast i mycket liten mån inneburit att det område som straffsanktioneras i detsamma har minskat. Det rör sig om ett par paragrafer som på 1970talet ändrades så att de fick ett något snävare tillämpningsområde, 2 § om bedrägligt beteende och 8 § om oredligt förfarande. Ur bestämmelsen om bedrägligt beteende fick utgå ett stadgande om straff för tagande av betalning utöver fastställd taxa (se NJA II 1976 s. 564). Vidare utmönstrades en andra punkt i brottsbeskrivningen i 8 §, som stadgade att för oredligt förfarande skulle dömas, oavsett om skada uppkommit, där vilseledandet skett i utövning av yrke eller näring och avsett beskaffenhet, myckenhet eller ursprung av något som tillhandahållits mot vederlag (se NJA II 1970 s. 754). Stadgandet ansågs obehövligt efter tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring (numera ersatt av marknadsföringslagen [2008:486]).

Däremot har vid ett flertal tillfällen nya straffbestämmelser införts som sammantaget vidgar det i kapitlet straffsanktionerade området i betydande utsträckning.

År 1986 infördes ett andra stycke i bestämmelsen om bedrägeri (1 §) som utvidgar ansvaret för sådant brott. Enligt bestämmelsen döms den för bedrägeri som genom att lämna oriktig eller ofullständig uppgift, genom att ändra i program eller upptagning eller på annat sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan liknande automatisk process, så att det innebär vinning för gärningsmannen och skada för någon annan. I bestämmelsen uppställs inte, till skillnad från i grundbestämmelsen om bedrägeri, något krav på att en fysisk person har blivit vilseledd till en viss disposition.

I 3 a § har införts en straffbestämmelse avseende subventionsmissbruk som kriminaliserar ändamålsstridig användning av bidrag eller förmåner som finansieras över eller på annat sätt påverkar

Europeiska unionens eller Europeiska atomenergigemenskapens budgetar (se prop. 1998/99:32).

Bestämmelsen har sin bakgrund i en av Europeiska unionens råd den 26 juli 1995 upprättad konvention om skydd av vad som då benämndes Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, den s.k. bedrägerikonventionen. Konventionen syftar till att säkerställa en bättre överensstämmelse mellan medlemsstaternas bestämmelser genom att fastställa straffrättsliga miniminormer för att effektivisera kampen mot bedrägerier mot gemenskapernas finansiella intressen och till att förstärka samarbetet mellan medlemsstaterna i kampen mot sådana brott. Bedrägerikonventionen ålägger medlemsstaterna att vidta nödvändiga och lämpliga åtgärder för överföra vissa bestämmelser i konventionen angående bedrägeri, som riktar sig mot dåvarande Europeiska gemenskapernas finansiella intressen, till den nationella straffrätten. Vissa av de gärningar som enligt konventionen ska straffbeläggas är i och för sig redan kriminaliserade som bedrägeri enligt BrB. Eftersom det i konventionen inte uppställs något krav på vilseledande har det dock, för att till fullo möta konventionens krav, bedömts som nödvändigt att införa bestämmelsen om subventionsmissbruk.

Straffbestämmelsen om ocker (5 §) utvidgades år 1986 med ett särskilt stadgande om kreditgivning i näringsverksamhet och liknande. Enligt den tillkomna bestämmelsen krävs inte, vilket är fallet enligt den ursprungliga, bevisning om att annans underläge har utnyttjats.

I kapitlets ursprungliga lydelse upptogs två straffbestämmelser, utformade som självständiga brottsbeskrivningar, som kriminaliserade efterföljande delaktighet i brott; häleri (6 §) och häleriförseelse (7 §). Dessa bestämmelser har utvidgats betydligt. Dessutom har kapitlet utökats med två nya bestämmelser som också straffbelägger viss efterföljande delaktighet i brott såsom självständiga brott. Det handlar om bestämmelserna om penninghäleri (6 a §) och penninghäleriförseelse (7 a §).

Grundtanken bakom häleriregleringen är en önskan att förhindra ett försvårande för ägaren att återfå en sak som frånhänts denne genom stöld, bedrägeri, förskingring eller annat brott. Vid BrB:s ikraftträdande straffbelades i häleribestämmelsen tre typer av gärningar; att ta befattning med något som var frånhänt annan genom brott (sakhäleri), att bereda sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv (vinningshäleri) och att hävda genom brott tillkommen fordran (fordringshäleri). Gemensamt för dessa tre former

av häleri var att häleriet förutsatte ett annat brott, ett s.k. förbrott. Häleribestämmelsen upptog särskilda straffskalor för såväl ringa brott som grovt brott. Om gärningsmannen i något av nämnda fall inte insåg, men hade skälig anledning att anta att brott förelåg, kunde denne dömas för häleriförseelse. Bestämmelsen om häleriförseelse skulle dessutom tillämpas beträffande vissa fall av culpös medverkan till det brott varigenom egendomen frånhändes annan.

Efter BrB:s ikraftträdande har den särskilda straffskala som fanns i 6 § för häleribrott som var ringa flyttats över till bestämmelsen i 7 § om häleriförseelse. I sak innebar förändringen inte annat än att brottsrubriceringen ändrades.

År 1980 ändrades regleringen vad avser sakhäleri genom att en bestämmelse om näringshäleri lades till i 6 §. Enligt den tillagda bestämmelsen ska för häleri också den dömas som i näringsverksamhet eller såsom ett led i en verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande, förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott. Ändringen innebar att kravet på styrkt förbrott för häleriansvar slopades beträffande vissa hälerigärningar som begås i näringsverksamhet. I propositionen som föregick lagändringen (prop. 1979/80:66 s. 13) framhölls intresset av att effektivt kunna ingripa straffrättsligt i fall där någon köper vad som i realiteten är stöldgods och det klandervärda i att ta befattning med egendom under omständigheter som objektivt sett ger anledning att anta att godset frånhänts annan genom brott.

År 1991 slopades dock kravet på styrkt förbrott också när det gäller privatpersoner (se prop. 1990/91:127). Detta skedde genom att bestämmelsen i 7 § om häleriförseelse utvidgades till att omfatta förvärv eller mottagande av något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott, under förutsättning att det sker på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande. Det krävs inte, som i den ovan beskrivna bestämmelsen om näringshäleri, någon koppling till näringsverksamhet eller dylikt. Utvidgningen motiverades dels med goda erfarenheter av näringshälerikriminaliseringen, dels med att det hade visat sig att insatser som huvudsakligen koncentrerades mot den etablerade eller yrkesmässiga häleriverksamheten inte var tillräckliga för en effektiv bekämpning av stöldbrottsligheten (a. prop. s. 48).

Syftet med bestämmelsen i 6 a § om penninghäleri, som infördes 1999, är att den ska omfatta sådana brottsliga förfaranden som typiskt sett är att anse som penningtvätt och som innebär att s.k.

svarta pengar flyter in i den legala ekonomin (se prop. 1998/99:19 s. 70).

Vissa av de gärningar som räknas upp i penninghäleribestämmelsen straffbelades redan 1991 med anledning av att Sverige hade tillträtt Förenta Nationernas konvention den 19 december 1988 om olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, den s.k. narkotikabrottskonventionen. Konventionen ställer krav på kriminalisering av penningtvätt i fråga om inkomster från narkotikabrottslighet. I bestämmelser, som fördes in i häleriparagrafen, straffbelades dels att otillbörligt främja möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom, dels att med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverka till att bortföra, överlåta, omsätta eller vidta annan sådan åtgärd med egendom som härrör från brottsligt förvärv. När bestämmelsen om penninghäleri tillkom fördes nämnda bestämmelser över till denna.

I bestämmelsen om penninghäleri upptogs också ett stadgande som utvidgade det straffbara området till att omfatta den som på ett mer kvalificerat sätt medverkar till åtgärder som är ägnade att dölja att annan har berikat sig genom brottslig gärning på annat sätt än genom förvärv. Exempel på sådana brott är skatt- och tullbrott som innebär att skatt, tull eller annan avgift undandras staten.

Brottet penninghäleriförseelse (7 a §) tillkom i samband med att kriminaliseringen av penningtvätt bröts ut ur häleribrottet och överfördes till det självständiga brottet penninghäleri. Innebörden av bestämmelsen, som har utformats som en motsvarighet till brottet häleriförseelse, är att för ringa fall och oaktsamt förfarande ska dömas för penninghäleriförseelse.

I betänkandet Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud, SOU 2012:12, föreslår 2010 års penningtvättsutredning att bestämmelserna om penninghäleri (6 a §) och penninghäleriförseelse (7 a §) ska upphöra att gälla och ersättas av en lag om penningtvättsbrott. Denna lag föreslås innehålla straffbestämmelser om penningtvättsbrott, grovt penningstvättsbrott och penningtvättsförseelse. För att avgränsa det straffbara området föreslås att det i lagen ska finnas en exemplifierande och normerande uppräkning av vilket slags åtgärder som är straffbara. Enligt förslaget ska en handling vara straffbar som penningtvättsbrott om den innebär att någon överlåter, förvärvar, omsätter, överför eller vidtar annan sådan åtgärd med pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, under förutsättning att gär-

ningen syftar till att antingen dölja egendomens ursprung eller främja möjligheterna för någon att tillgodogöra sig egendomen eller dess värde. Detsamma ska gälla den som tillhandahåller, förvärvar eller upprättar en handling som kan ge en skenbar förklaring till innehavet av pengar eller annan egendom som härrör från brott eller brottslig verksamhet, den som deltar i transaktioner som utförs för skens skull, den som uppträder som bulvan eller som vidtar annan sådan åtgärd, om åtgärden har det angivna syftet. Vidare föreslår utredningen att det straffbara området för penningtvätt ska utvidgas på så sätt att den som begått förbrottet ska kunna dömas för penningtvättsbrott. Detta innebär att s.k. självtvätt kriminaliseras. Utredningen föreslår även att det under vissa omständigheter ska vara möjligt att döma till ansvar för penningtvättsbrott trots att förbrottet inte är styrkt. Enligt förslaget ska försök till penningtvättsbrott och grovt penningtvättsbrott kriminaliseras. Tidigare har enbart grovt penningtvättsbrott på försöksstadiet varit straffbelagt. Den föreslagna lagen ska även innehålla bestämmelser om dispositionsförbud och förverkande. Sammanfattningsvis innebär förslaget att det straffsanktionerade området utvidgas.

3.3.2.3 Förskingring, annan trolöshet och mutbrott ( 10 kap. BrB )

Flertalet av brotten i 10 kap. BrB kännetecknas av missbruk av egen maktsfär i vissa rättsförhållanden. Brotten innebär i regel att gärningsmannen har missbrukat ett visat förtroende. (Se N. Jareborg och S. Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 126.) Sedan den 1 juli 2012 har även de s.k. korruptionshandlingarna placerats i detta kapitel.

Vid BrB:s ikraftträdande upptogs i kapitlet straffbestämmelser om förskingring (1 §), undandräkt (2 §), grov förskingring (3 §), olovligt förfogande (4 §), trolöshet mot huvudman (5 §), behörighetsmissbruk (6 §), olovligt brukande (7 §) och fyndförseelse (8 §).

Dessa straffbestämmelser ingår också i dag i kapitlet. Två av bestämmelserna – trolöshet mot huvudman respektive olovligt brukande – har genom lagändringar fått något vidgade tillämpningsområden.

När BrB infördes omfattade straffansvaret för trolöshet mot huvudman (5 §) personer som på grund av förtroendeställning fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn över

skötseln därav. År 1986 – samtidigt med att det företogs en redaktionell förenkling av bestämmelsen – ändrades brottsbeskrivningen så att straffansvaret utsträcktes till att omfatta även personer i förtroendeställning som av sin huvudman anförtrotts att självständigt svara för kvalificerade tekniska uppgifter. I förarbetena anfördes (prop. 1985/86:65 s. 46) att avsikten inte var att utvidga kriminaliseringen av lojalitetsbrott i tjänst- eller avtalsförhållanden i någon betydande utsträckning. Det var tekniska funktionärer i ledande ställning, som t.ex. ledare av forsknings- eller utvecklingsprojekt, föreståndare för datorcentraler och liknande tekniskt ansvariga personer i nyckelpositioner som omfattades av straffbudet.

Många av de gärningar som bestämmelsen om trolöshet mot huvudman utsträcktes till att omfatta torde redan tidigare ha varit straffbara enligt lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens (se a. prop. s. 26). Enligt denna lag var dock den straffbara kretsen av personer, med vissa undantag, inskränkt till dem som var anställda i näringsverksamheten. Ansvar enligt bestämmelsen om trolöshet mot huvudman kunde däremot drabba även utomstående konsulter. I detta avseende innebar lagändringen således en nykriminalisering.

Enligt den ursprungliga lydelsen av bestämmelsen om olovligt brukande (7 §) straffades den som olovligen brukade annans sak, som han hade i besittning, och därigenom vållade skada eller olägenhet. År 1986 utvidgades det straffbara området genom att kravet på att brottsobjektet skulle befinna sig i gärningsmannens besittning upphävdes. Lagändringen syftade till att anpassa kriminaliseringen till nya former av olovligt användande som hade följt i spåren av den tekniska utvecklingen och för vilka det måste betraktas som främmande att använda besittningsbegreppet. Vad som avsågs var framför allt olovligt användande av annans telefon och sådant olovligt utnyttjande av någon annans datoranläggning som kan ske via exempelvis gärningsmannens egen datorförbindelse (s.k. tidsstöld). (Se prop. 1985/86:65 s. 28 f.)

Den 1 juli 2012 genomfördes flera väsentliga ändringar i 10 kap. I kapitlet infördes då bestämmelser om tagande av muta (5 a §), givande av muta (5 b §), grovt tagande av muta (5 c §), handel med inflytande (5 d §) och vårdslös finansiering av mutbrott (5 e §).

Tidigare föreskrevs de grundläggande korruptionshandlingarna, mutbrott och bestickning, i 20 kap. 2 § respektive 17 kap. 7 § BrB. Ämbetsbrottsreformen år 1975 föranledde ett antal ändringar i dessa brott (se prop. 1975:78). Före denna reform var kretsen av

dem som skyddas bestämd så att det skulle vara fråga om brott mot innehavare av ämbete eller annan befattning varmed ämbetsansvar var förenat.

För straffbestämmelsen i dåvarande 20 kap. 2 § (nuvarande 10 kap. 5 a §) medförde ämbetsansvarsreformen att den tidigare brottsbeteckningen tagande av muta eller av otillbörlig belöning byttes till mutbrott och att beskrivningen av personkretsen för ansvar enligt lagrummet ändrades. Bestämmelsen har därefter ändrats flera gånger. År 1977 utvidgades personkretsen för ansvar för mutbrott så att den omfattar inte bara den offentliga sektorn utan även den privata (SFS 1977:103). Därmed straffbelades i bestämmelsen gärningar som förut varit straffbelagda i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser mot illojal konkurrens. Internationella åtaganden har föranlett flera ändringar i bestämmelsen. Bland annat har personkretsen i bestämmelsen vidgats så att den omfattar vissa utländska ministrar och parlamentsledamöter (se SFS 1999:97 och 2004:404). Genom dessa ändringar har också brottsbeskrivningen vidgats till att omfattar situationer där mutan tillfaller annan än den vars tjänsteutövning påverkas av mutan.

Före 1975 års ämbetsbrottsreform stadgades i bestämmelsen om bestickning straffansvar för den som lämnade, utlovade eller erbjöd muta eller annan otillbörlig belöning för utövning av befattning varmed ämbetsansvar var förenat. Avskaffandet av ämbetsansvaret nödvändiggjorde att personkretsen för bestickning bestämdes på ett annat sätt än tidigare. På samma sätt som ovan nämnts för mutbrott, har personkretsen för bestickningen successivt utvidgats (se SFS 1977:103, se SFS 1999:97 och 2004:404). De internationella åtagandena har även föranlett en utvidgning i fråga om vem mutan eller den otillbörliga förmånen ska ha varit avsedd för (prop. 1998/99:32).

Genom den ändring som skedde den 1 juli 2012 togs uppräkningen av personer som kunde straffas för mutbrott och bestickning bort. Syftet med denna ändring var att på ett förenklat sätt ange den personkrets som kan träffas av mutansvar (se prop. 2011/12:79 s. 1). Numera kan straffansvar komma i fråga när en otillbörlig förmån tas emot av eller lämnas till var och en som är arbetstagare eller utövar uppdrag. Personkretsen har även utvidgats till att omfatta deltagare eller funktionärer i en tävling som är föremål för allmänt anordnad vadhållning.

Vid denna ändring byttes även brottsbeteckningarna, mutbrott och bestickning, till tagande av muta respektive givande av muta.

Bestämmelserna är generellt reglerade och omfattar brottslighet i både offentlig och privat sektor.

Brotten tagande av muta (5 a §) och givande av muta (5 b §) består i att gärningsmannen ”tar emot, godtar ett löfte om eller begär” respektive ”lämnar, utlovar eller erbjuder”. I propositionen anförde regeringen att ingen påtaglig olägenhet kan anses följa av det förhållandet att straffansvaret omfattar annat handlande än givande och tagande (se a. prop. s. 26).

I och med ändringen år 2012 infördes, utöver de ovan berörda bestämmelserna om tagande av muta och givande av muta, tre nya paragrafer i 10 kap. BrB. Den första anger under vilka omständigheter tagande respektive givande av muta ska bedömas som grovt brott. I de andra bestämmelserna straffbeläggs handel med inflytande (5 d §) och vårdslös finansiering av mutbrott (5 e §).

Handel med inflytande är subsidiär i förhållande till tagande av muta och givande av muta. Det har tidigare i svensk rätt inte funnits någon motsvarande kriminalisering. Av art. 12 i Europarådets straffrättsliga konvention om korruption framgår att staterna ska kriminalisera handel med inflytande. Sverige har en reservation mot att kriminalisera handel med inflytande, men regeringen bestämde år 2012 att straffbelägga gärningen (se a. prop. s. 16).

Vårdslös finansiering av muta utformades med beaktande av Lagrådets synpunkter. Det är en nykriminalisering och det har inte tidigare funnits någon motsvarande straffbestämmelse i svensk rätt (se a. prop. 2011/12:79 s. 49). Bestämmelsen straffbelägger vissa fall av oaktsam medverkan till olika mutbrott.

Den ändring av 10 kap. som skedde den 1 juli 2012 medförde att det straffbara området utvidgades till att omfatta flera personer och att beteenden som tidigare inte hade varit straffbelagda kriminaliserades.

3.3.2.4 Brott mot borgenärer m.m. ( 11 kap. BrB )

Brotten i 11 kap. BrB kännetecknas av missbruk av egen maktsfär i skuldförhållanden (se N. Jareborg och S. Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 126).

När BrB infördes omfattade kapitlet straffbestämmelser om oredlighet mot borgenärer (1 §), grov oredlighet mot borgenärer (2 §), vårdslöshet mot borgenärer (3 §), mannamån mot borgenärer

(4 §) och bokföringsbrott (5 §). Dessa brott benämndes gäldenärsbrott.

Betydelsefulla ändringar i kapitlet har genomförts vid i huvudsak tre tillfällen: 1976, 1986 och 2005.

Bestämmelsen i 4 § om mannamån mot borgenärer (numera är brottsrubriceringen otillbörligt gynnande av borgenär) fick genom lagändringen år 1976 en helt ny lydelse (se prop. 1975/76:82). Ändringen innebar att betalning av förfallen skuld i princip avkriminaliserades.

1976 års ändringar innebar även en viss vidgning av det straffsanktionerade området. I BrB:s ursprungliga lydelse hade det för förmögenhetsbrotten utmärkande kravet på skada getts en speciell utformning i 11 kap. Skaderekvisitet var utformat så att gäldenären genom gärningen antingen försatte sig på obestånd eller, om han redan var på obestånd, förvärrade detta. Detta innebar att skada skulle ha uppkommit i det enskilda fallet för att ansvar skulle kunna utdömas. Denna förutsättning övergavs sedan i två steg, varav det första togs vid 1976 års lagändringar och det andra vid 1986 års reform. Vad som skedde år 1976 var att ansvaret för oredlighet mot borgenärer enligt 1 § utvidgades till att omfatta även gärningar varigenom gäldenären framkallade allvarlig fara för att han skulle komma på obestånd.

Genom 1986 års reform erhöll kapitlet sin nuvarande lydelse. Samtliga brottsbeskrivningar ändrades då i större eller mindre mån. Eftersom ordet gäldenär utmönstrades ur flera av straffbestämmelserna ändrades kapitelrubriken från ”Om gäldenärsbrott” till ”Om brott mot borgenärer m.m.”. Reformen innebar att det område som dessförinnan hade straffbelagts i kapitlet vidgades i vissa avseenden.

I samband med reformen frångicks helt det krav på inträffad skada som gällde vid BrB:s ikraftträdande (se ovan). Lagändringarna innebar att de i 1 § (oredlighet mot borgenärer) och i 3 § (vårdslöshet mot borgenärer) upptagna förfarandena straffbelades utan något krav på en till obestånd relaterad effekt. Sedan dess uppställs i stället som förutsättning att de företas i ett visst ekonomiskt läge: när gärningsmannen är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger för att han skulle komma på obestånd. I 1 § stadgas dessutom straffansvar för den som genom något där angivet förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig fara för att han ska komma på obestånd.

Enligt kapitlets ursprungliga lydelse krävdes för straffbarhet enligt flertalet av bestämmelserna att gärningsmannen redan då

gärningen förövades var skuldsatt. Detta kom till uttryck på så sätt att gärningsmannen i brottsbeskrivningarna betecknades som gäldenär. Vid brottet mannamån mot borgenärer (4 §) kom denna begränsning också till uttryck i effektrekvisitet, där det talades om åtgärder som avsevärt förringade övriga borgenärers rätt.

Efter 1986 års reform uppställs inte längre något krav på att gärningsmannen är gäldenär när det gäller brotten (grov) oredlighet mot borgenärer, vårdslöshet mot borgenärer och mannamån mot borgenärer (otillbörligt gynnande av borgenär). Vid den straffrättsliga bedömningen ska därför beaktas också sådana skulder som man klart kunde förutse vid gärningstillfället men som då ännu inte uppkommit, s.k. latenta skulder (se prop. 1985/86:30 s. 27). Vid reformen ändrades även det ovan beskrivna effektrekvisitet i bestämmelsen om mannamån mot borgenärer till ett farerekvisit. För straffansvar krävs därefter endast att gärningen medfört påtaglig fara för att andra borgenärers rätt ska förringas avsevärt.

Bestämmelsen om bokföringsbrott (5 §) vidgades vid 1986 års reform så att det blev möjligt att som gärningsman döma inte bara den som själv är bokföringsskyldig utan även den som faktiskt sköter bokföringen åt någon bokföringsskyldig. Straffansvaret för bokföringsbrott har därefter också vidgats något som en följd av att den år 1999 antagna bokföringslagen har ett mer vidsträckt tillämpningsområde än den tidigare hade.

Dessutom har utvecklingen i praxis haft betydelse för omfattningen av det straffbara området för bokföringsbrott. I ett avgörande från år 2004 (NJA 2004 s. 616) utvidgade Högsta domstolen bestämmelsen genom att bedöma underlåtenhet att inom föreskriven tid upprätta årsredovisning som bokföringsbrott. Domen, som innebär att den omständigheten att en årsredovisning inte har upprättats kan föranleda ansvar för bokföringsbrott oberoende av om den löpande bokföringen ger en fullgod överblick över verksamhetens resultat och ställning, har ådragit sig stark kritik från flera håll. I betänkandet Försenad årsredovisning och bokföringsbrott, m.m., SOU 2009:46, har föreslagits att bestämmelsen om bokföringsbrott i brottsbalken ändras. Syftet med ändringen är att säkerställa att enbart den omständigheten att ett företag inte har upprättat årsredovisning inte är straffbart. För att ett straffbart åsidosättande av bokföringsskyldigheten ska föreligga menar utredningen att det bör krävas att företagets bokföring i övrigt är behäftad med sådana brister att det inte i huvudsak går att bedöma verksamhetens resultat och ställning.

De senaste mer omfattande ändringarna i kapitlet gjordes år 2005 (se prop. 2004/05:69). Dessa innebar i huvudsak en utvidgning av det straffsanktionerade området. Exempelvis infördes i 1 § en bestämmelse som innebär att en gäldenär kan straffas i vissa situationer även för underlåtenhet att medverka till att tillgångar som finns utomlands och som ingår i konkursen ställs till konkursförvaltningens disposition.

Genom 2005 års lagändringar infördes dock även en särskild ansvarsfrihetsregel i 2 § när det gäller brott mot upplysningsplikten (sådana brott sammanfördes samtidigt i nämnda paragraf med den gemensamma rubriceringen försvårande av konkurs eller exekutiv förrättning). Bestämmelsen om ansvarsfrihet utgör en anpassning till Europakonventionen om mänskliga rättigheter och rätten att tiga. Den innebär att ansvar inte ska utdömas för det fall gäldenären vid konkurs haft rätt att vägra yttra sig och omständigheterna innebär en skälig ursäkt för honom eller henne. Vidare ska ansvar inte utdömas om ett förtigande eller en oriktig uppgift vid konkurs, skuldsanering eller förhandling om offentligt ackord saknar betydelse för det som saken avser.

Bestämmelsen i 4 § om mannamån mot borgenärer moderniserades språkligt år 2005 och erhöll i samband med detta en ny brottsrubricering, otillbörligt gynnande av borgenär.

3.3.2.5 Skadegörelsebrott ( 12 kap. BrB )

I sin ursprungliga lydelse upptog 12 kap. BrB straffbestämmelser om skadegörelse (1 §), åverkan (2 §), grov skadegörelse (3 §) och tagande av olovlig väg (4 §). Kapitlet omfattar i dag samma straffbestämmelser. Brottsbeskrivningarna i bestämmelserna har inte ändrats sedan BrB infördes.

3.3.2.6 Övriga förändringar i 8– 12 kap. BrB

Sedan BrB:s ikraftträdande har inte någon bestämmelse i 8–12 kap. om straffbeläggning av försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott upphävts. I dessa kapitel har, i likhet med vad som ovan har konstaterats beträffande straffbeläggningen av osjälvständiga brottstyper i 3–7 kap., utvecklingen i stället gått i riktning mot en ökad kriminalisering av försök m.m. Som exempel kan nämnas att det år 2001 infördes bestämmelser i 9 kap. 11 § som straffbelägger brotten grovt häleri och grovt penninghäleri på för-

söks-, förberedelse- och stämpelnivå (se prop. 2000/01:133). Vidare har det tillkommit bestämmelser i 10 kap. 9 § och 11 kap. 6 § som straffbelägger förberedelse till grov förskingring och förberedelse till grovt bokföringsbrott (se prop. 2010/11:76). Även förberedelse till grovt givande av muta är kriminaliserat i 10 kap. 9 § (SFS 2012:301 och tidigare SFS 2011:511).

Sammanfattningsvis har den ökade straffbeläggning av försök m.m. som skett sedan BrB infördes medfört en inte obetydlig utvidgning av det område som straffsanktioneras i kapitlen om förmögenhetsbrotten.

Beträffande sådana ändringar i 8–12 kap. som inte påverkar omfattningen av det straffbelagda området, men som ändå kan vara av intresse i sammanhanget, bör följande nämnas.

Under åren som gått sedan BrB infördes har straffskalorna för flera av brotten i de aktuella kapitlen skärpts. Exempelvis har genom en lagändring år 1993 bestämmelsen om häleri (9 kap. 6 §) ändrats så att straffmaximum för grovt brott höjts från fyra till sex års fängelse. Vidare har, för att förebygga och bekämpa klotter, straffmaximum för skadegörelse (12 kap. 1 §) höjts från fängelse sex månader till ett år (SFS 2003:857, prop. 2002/03:138). Som ytterligare exempel kan nämnas att fängelse har införts i straffskalan för ringa bokföringsbrott (11 kap. 5 §) år 2005 (SFS 2005:242) och att i bestämmelsen om utpressning (9 kap. 4 §) har straffminimum för grovt brott nyligen höjts till lägst ett års fängelse (SFS 2010:370).

För några av de brott som upptogs i kapitlens ursprungliga lydelse har det införts en särskild straffskala för grova brott. Det gäller t.ex. olovlig kraftavledning (8 kap. 10 §) och olovligt brukande (10 kap. 7 §). Vad gäller bokföringsbrott (11 kap. 5 §) har tillkommit inte bara en särskild straffskala för grovt brott utan även en särskild brottsrubricering, grovt bokföringsbrott (SFS 2005:242).

Avslutningsvis bör även förändringar avseende åtalsbestämmelserna i 8–12 kap. beröras. Som tidigare nämnts, har åtalsbestämmelserna betydelse för åklagares möjlighet och skyldighet att åtala för de olika brott som straffbeläggs i kapitlen.

Vad gäller brott enligt 8–10 kap. fanns vid BrB:s ikraftträdande åtalsbegränsningsregler som innebar att åklagare beträffande flertalet av brotten, om de begåtts mot närstående, fick väcka åtal endast efter angivelse av målsäganden eller om det var påkallat ur allmän synpunkt. Dessa åtalsbegränsningsregler gäller fortfarande.

I 9 kap. har åtalsbestämmelserna genom lagändringar år 1976 och år 1994 utökats med bestämmelser om att bedrägeri och bedräg-

ligt beteende som består i avtalsstridigt uttag på eget konto och s.k. snyltning (se 9 kap. 2 § andra stycket BrB) får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

I 10 kap. fanns vid BrB:s införande en bestämmelse om åtalsbegränsning beträffande olovligt förfogande som avsåg gods som förvärvats på avbetalning med ägarförbehåll. För att åklagare skulle få åtala krävdes att åtal av särskilda skäl var påkallat ur allmän synpunkt. Denna regel utvidgades år 1994 så att åtalsbegränsningen numera också gäller vid brotten undandräkt och olovligt brukande samt beträffande hyrd egendom. I och med 2012 års reform av korruptionsbrotten har även åtalsbegränsningsregler avseende tagande av muta, givande av muta, handel med inflytande och vårdslös finansiering av muta (SFS 2012:301) tillkommit i 10 kap.

11 kap. innehöll fram till år 1976 inga åtalsbestämmelser. Då infördes i 8 § en regel om åtalsbegränsning som fortfarande gäller. Den innebär att vårdslöshet mot borgenärer får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Den bestämmelse om åtalsbegränsning beträffande åverkan och tagande av olovlig väg som vid BrB:s införande upptogs i 12 kap. gäller fortfarande (6 §).

Sammanfattningsvis har åtalsbegränsningsreglerna beträffande förmögenhetsbrott blivit allt fler sedan BrB:s ikraftträdande. Detta innebär att åklagarens rätt och plikt att åtala för denna typ av brott har inskränkts jämfört med vad som gällde när BrB infördes.

3.3.3. Brotten mot allmänheten

Brotten mot allmänheten regleras i 13–15 kap. BrB. Gärningarna som straffbeläggs i dessa kapitel är tämligen olikartade men kan sägas ha det gemensamt att den brottsliga gärningen innebär en viss allmänfara. På grund av sin särskilda farlighet straffbeläggs brotten mot allmänheten på ett tidigare stadium än vad som i regel är fallet med brotten mot enskild. Brotten mot allmänheten kan, till skillnad från vad som i allmänhet gäller vid brotten mot enskild, fullbordas utan att det är bestämt vare sig om det rör person eller egendom eller mot vem angreppet riktar sig. 13–15 kap. BrB innehåller i stort sett gemensamma bestämmelser om frihet från ansvar eller straffnedsättning vid frivilligt avvärjande av faran. (Se L. Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar. Kap. 13–24, lösbladssystem, BrB 13 kap. s. 1.)

3.3.3.1 Allmänfarliga brott ( 13 kap. BrB )

I 13 kap. BrB upptas bestämmelser som straffbelägger framkallande av fara för en rad särskilt viktiga intressen, såsom människors liv och hälsa, särskilt betydelsefull egendom eller viktiga anläggningar m.m. I åtskilliga fall rör det sig om kvalificeringar av brott mot enskild, vilka kännetecknas av att fara kan riktas mot både person och egendom. (Se N. Jareborg, Brotten. Tredje häftet. Brotten mot allmänheten och staten, 1986, s. 18.)

Vid BrB:s ikraftträdande omfattade kapitlet straffbestämmelser om mordbrand (1 §), grov mordbrand (2 §), allmänfarlig ödeläggelse (3 §), sabotage (4 §), grovt sabotage (5 §), allmänfarlig vårdslöshet (6 §), spridande av gift eller smitta (7 §), förgöring (8 §), vårdslöshet med gift eller smittämne (9 §) och underlåtenhet att avvärja allmänfara (10 §).

Ingen av dessa straffbestämmelser har upphävts. Däremot har det skett en vidgning av det i kapitlet straffsanktionerade området dels genom att det har införts nya straffbud om kapning (5 a §), sjö- eller luftfartssabotage (5 a §) och flygplatssabotage (5 b §), dels genom att det subjektiva rekvisitet i bestämmelsen om vårdslöshet med gift eller smittämne (9 §) har ändrats från grov oaktsamhet till enbart oaktsamhet (se prop. 1987/88:85).

De gärningar som straffbeläggs i 5 a § är vissa våldshandlingar riktade mot flygplan, fartyg i civil yrkesmässig sjöfart, bussar, tunga lastbilar, tåg, spårvagnar, tunnelbanetåg och havsplattformar. I 5 b § straffbeläggs våldshandlingar riktade mot flygplatser som är öppna för internationell trafik. Bestämmelserna, som har sin bakgrund i Sveriges åtaganden enligt internationella dokument, har tillkommit i flera steg. Dessa redovisas nedan.

Med anledning av Sveriges tillträde till de s.k. Haag- och Montrealkonventionerna, som tar sikte på gärningar som begås ombord på eller är riktade mot flygplan under flygning och som därför äventyrar flygsäkerheten, infördes år 1971 en bestämmelse om kapning av luftfartyg i 5 a § (se NJA II 1971 s. 744) och tillades år 1973 i denna paragraf ett andra stycke om luftfartssabotage (se prop. 1973:92). De gärningar som straffbelades som luftfartssabotage omfattades till stor del redan av bestämmelsen om sabotage i 4 §. Samtidigt gjordes bestämmelsen om allmänfarlig vårdslöshet i 6 § tillämplig på vållande av sådan skada som avses i bestämmelsen om luftfartssabotage.

År 1988 antogs i Montreal ett tilläggsprotokoll till Montrealkonventionen, i vilket uppställdes krav på kriminalisering av vissa våldshandlingar mot flygplatser. Som en följd av Sveriges ratifikation av tilläggsprotokollet infördes straffbestämmelsen om flygplatssabotage i 5 b § (se prop. 1989/90:130). Bestämmelsen om allmänfarlig vårdslöshet i 6 § gjordes tillämplig också på skada som avses i bestämmelsen om flygplatssabotage.

Samma år, 1988, antogs i Rom en konvention om brott mot sjöfartens säkerhet och ett anslutande protokoll om brott mot säkerheten för fasta plattformar på kontinentalsockeln. Sveriges ratifikation av dessa instrument medförde behov av att vidga bestämmelsen om kapning av luftfartyg och luftfartssabotage i 5 a § till att omfatta även våldshandlingar mot vissa fartyg som används i sjöfart och havsplattformar (se a. prop.). Brottsbenämningarna ändrades samtidigt från kapning av luftfartyg och luftfartssabotage till kapning respektive sjö- eller luftfartssabotage.

År 2003 skedde den senaste utvidgningen av bestämmelsen i 5 a § (se prop. 2002/03:38). För att genomföra det inom EU antagna rambeslutet om bekämpande av terrorism ändrades då bestämmelsen om kapning så att detta brott numera omfattar våldshandlingar även mot buss, tung lastbil och maskindrivet spårfordon på järnväg, spårväg eller tunnelbana, som används i förvärvsverksamhet för befordran av gods eller passagerare.

År 1981 infördes i kapitlet dels en bestämmelse om miljöbrott i 8 a §, dels en bestämmelse om vållande till miljöstörning i 9 §. Båda dessa straffbud ersattes den 1 januari 1999 av bestämmelser i den då införda miljöbalken (1998:808).

3.3.3.2 Förfalskningsbrott ( 14 kap. BrB )

Straffbestämmelserna i 14 kap. BrB syftar till att allmänt skydda tilltron till främst skriftliga handlingar och vissa andra slag av objekt.

Enligt kapitlets ursprungliga lydelse straffbelades urkundsförfalskning (1 §), förvanskning av urkund (2 §), grov urkundsförfalskning (3 §), undertryckande av urkund (4 §), signaturförfalskning (5 §), penningförfalskning (6 §), märkesförfalskning (7 §), förfalskning av fast märke (8 §), brukande av något förfalskat (9 §) och olaga spridande av efterbildning (10 §).

Sedan BrB:s ikraftträdande har en straffbestämmelse tillkommit. Den 1 april 2001 infördes en bestämmelse i 6 a § om olovlig befatt-

ning av falska pengar. Svensk lag anpassades därmed till krav som uppställts i en inom Nationernas Förbund år 1929 antagen konvention för bekämpande av penningförfalskning, som nu tillträtts av Sverige. Införandet av bestämmelsen innebar även en anpassning till motsvarande krav i ett rambeslut inom EU om förstärkning av det straffrättsliga och övriga skyddet mot förfalskning i samband med införandet av euron. (Se prop. 1999/2000:85 och prop. 2000/01:40.)

I 6 a § straffbeläggs att anskaffa, lämna, ta emot, transportera eller ta annan liknande befattning med falsk sedel eller falskt mynt som avses i 6 §. Bestämmelsen innebär bl.a. att vissa förfaranden med falska sedlar och mynt som tidigare möjligen varit att bedöma som osjälvständiga brott, t.ex. förberedelse till brukande av falsk sedel eller mynt eller förberedelse till bedrägeri, numera faller in under en självständig brottsbeskrivning. En viss utvidgning av det straffsanktionerade området synes följa med den nya bestämmelsen.

I övrigt har endast mindre ändringar gjorts i kapitlet. Exempelvis har i bestämmelsen om undertryckande av urkund i 4 § lagts till ett stadgande som gör brottet subsidiärt till bokföringsbrott (SFS 1982:150). Vidare har skyddet för penningsedel eller mynt i 6 § utsträckts till att gälla även sedlar och mynt som beslutats för utgivning men som ännu inte är gällande (se prop. 2000/01:40). Lagändringen var ett led i genomförandet av det inom EU antagna rambeslut som nämnts ovan.

Genom att begreppet urkund under årens lopp har kommit att ges en mycket vidsträckt innebörd i praxis (se t.ex. NJA 2009 s. 111) har dock skett en påtaglig utökning av det område som straffbeläggs i kapitlet.

I lagrådsremissen Förfalsknings- och sanningsbrotten (överlämnad den 31 januari 2013) anför regeringen att det har rått oklarheter kring i vilken utsträckning elektroniska handlingar har status som urkunder och således straffskydd enligt 14 och 15 kap. Vidare anförs att syftet med bestämmelserna är att allmänheten ska kunna förlita sig på äktheten av vissa handlingar och sanningsenligheten i vissa uppgifter och att det därför finns ett behov av att stärka det straffrättsliga skyddet i den elektroniska miljön. I lagrådsremissen föreslås bl.a. att det straffskydd som finns för traditionella handlingar även ska gälla för uppgifter och handlingar som förekommer i en elektronisk miljö. Det föreslås även att begreppet urkund ska utvidgas och förtydligas. Förslaget innebär att fler handlingar som upprättats, översänds och lagras i elektronisk form ska omfattas av urkundsbegreppet och således ska kunna bestraffas som urkunds-

förfalskning. Vidare föreslås en modernisering av brottsrubriceringen undertryckande av urkund. Enligt förslaget ska brottet i stället benämnas hindrande av urkundsbevisfunktion. Förslaget innebär sammanfattningsvis en utvidgning av det straffsanktionerade området. Förslaget i lagrådsremissen bygger delvis på betänkandet Urkunden I Tiden, SOU 2007:92.

3.3.3.3 Mened, falskt åtal och annan osann utsaga ( 15 kap. BrB )

I 15 kap. BrB behandlas olika former av sanningsbrott. Syftet är att skydda människors tillit till uppgifter inför domstol eller i handlingar.

När BrB infördes upptogs i kapitlet straffbestämmelser om mened (1 §), osann partsutsaga (2 §), ovarsam partsutsaga (3 §), falskt åtal (5 §), obefogat åtal (5 §), falsk angivelse (6 §), obefogad angivelse (6 §), falsk tillvitelse (7 §), vårdslös tillvitelse (7 §), bevisförvanskning (8 §), underlåtenhet att avvärja rättsfel (9 §), osann försäkran (10 §), vårdslös försäkran (10 §), osant intygande (11 §), brukande av osann urkund (11 §), missbruk av urkund (12 §) och förnekande av underskrift (13 §).

Med undantag för menedsbestämmelsen är dessa bestämmelser oförändrade.

I den ursprungliga menedsbestämmelsen stadgades ansvar för den som under laga ed eller under försäkran som avgavs i eds ställe lämnade osann uppgift eller förteg sanningen. Sedan edsformuläret fått ändrad avfattning blev dock vad som stod i paragrafen om försäkran som avgavs i eds ställe obehövligt och togs därför bort (se NJA II 1975 s. 741 f.). Ändringen var således utan betydelse för omfattningen av det kriminaliserade området.

I kapitlet har införts två paragrafer som utvidgar det straffsanktionerade området; 4 a § om osann respektive ovarsam utsaga inför nordisk domstol och 4 b § om osann respektive ovarsam utsaga inför en internationell domstol.

Genom bestämmelsen om osann respektive ovarsam utsaga inför nordisk domstol (4 a §), som tillkom år 1974 (se NJA II 1974 s. 657), utsträcktes ansvaret för osanna eller ovarsamma utsagor till att gälla också gärningar inför domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge. Bestämmelsens tillkomst stod i samband med tillkomsten av lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m.

Den 1 januari 1994 infördes en bestämmelse (4 b §) om ansvar för osann respektive ovarsam utsaga inför EFTA-domstolen (se prop. 1992/93:81). Bakgrunden till bestämmelsen var att Sverige hade undertecknat ett avtal med Europeiska gemenskaperna EG och dess medlemsstater om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde, det s.k. EES-avtalet. För att uppfylla åtagandena enligt det särskilda avtalet om EFTA-domstolen var det nödvändigt att utforma de svenska reglerna så att vittnen och sakkunniga som inför EFTA-domstolen bröt mot en ed kunde behandlas på samma sätt som om brottet begåtts inför svensk domstol. När Sverige inträdde i Europeiska unionen utvidgades bestämmelsen till att omfatta utsaga inför EG-domstolen och förstainstansrätten (prop. 1994/95:133), genom Lissabonfördraget numera Europeiska unionens domstol. Bestämmelsen har därefter utvidgats ytterligare, år 2010, så att ansvaret för osann utsaga (men inte för ovarsam utsaga) inför en internationell domstol numera även omfattar sådana utsagor som avges inför Internationella brottmålsdomstolen (prop. 2008/09:226).

I lagrådsremissen Förfalsknings- och sanningsbrotten, som behandlats under avsnittet om 14 kap. BrB, föreslås även att sanningsbrotten i 15 kap. 10–15 §§ ska bli uttryckligen tillämpliga på uppgifter som lämnas i elektronisk form och att straffbestämmelser i specialstraffrätten som rör elektroniskt uppgiftslämnande ska upphävas som en följd av utvidgningen av straffsanktioneringen i 15 kap. BrB.

3.3.3.4 Övriga förändringar i 13– 15 kap. BrB

Vad gäller brott som vid tidpunkten för BrB:s införande upptogs i 13–15 kap. har straffbeläggningen av försök, förberedelse, stämpling och underlåtenhet att avslöja brott inte förändrats alls under årens lopp. Några av de nya straffbestämmelser som har införts har dock kompletterats med bestämmelser som stadgar ansvar för en eller flera osjälvständiga brottstyper (se 13 kap. 12 § och 14 kap. 12 §). Det handlar om straffbestämmelserna om kapning och sjö- eller luftfartssabotage (13 kap. 5 a §), flygplatssabotage (13 kap. 5 b §) och olovlig befattning med falska pengar (14 kap. 6 a §). Det sagda har medfört en inte obetydlig utvidgning av det område som straffsanktioneras i de aktuella kapitlen. Utvidgningen har främst sin bakgrund i Sveriges åtaganden enligt internationella överenskommelser.

Liksom i 3–12 kap. (se ovan) har det i 13–15 kap. gjorts vissa ändringar som, trots att de inte påverkar omfattningen av det straffbelagda området, kan vara av intresse. Här bör nämnas att straffskalorna för flera av brotten i 13 kap. (de som upptar livstids fängelse som straffmaximum, t.ex. grov mordbrand i 2 § och grovt sabotage i 5 §) nyligen har ändrats så att straffet på viss tids fängelse kan bestämmas till högst arton år i stället för de tidigare stadgade tio åren (se SFS 2009:396). Vidare har i bestämmelserna om mordbrand (1 §) och allmänfarlig ödeläggelse (3 §), som för huvudfallen stadgar lägst två och högst åtta års fängelse, införts särskilda straffskalor som föreskriver lägst ett och högst tre års fängelse för mindre allvarliga fall (prop. 1992/93:141).

Vid BrB:s ikraftträdande fanns inga åtalsbegränsningsregler för brotten mot allmänheten. Detta förhållande har inte ändrats.

3.3.4. Brotten mot staten

I de återstående kapitlen i BrB (16–22 kap.) regleras brotten mot staten. Det handlar om brott som främst riktar sig mot statens existens, mot det i regeringsformen fastlagda demokratiska styrelseskicket eller andra grundläggande värden, som staten har att skydda, eller mot särskilt viktig statlig verksamhet. I de aktuella kapitlen finns dock ett flertal brott som närmast har karaktär av ordningsförseelse. (Se N. Jareborg, Brotten. Tredje häftet. Brotten mot allmänheten och staten, 1986, s. 116.)

3.3.4.1 Brott mot allmän ordning ( 16 kap. BrB )

I 16 kap. BrB straffbeläggs i huvudsak gärningar som innebär att allmän ordning störs på vissa platser eller vid vissa tillfällen, andra hot mot samhällelig ordning och säkerhet samt andra ”sedlighetsbrott” än de som finns i 6 kap. BrB (se a.a.).

Vid BrB:s införande straffbelades i kapitlet upplopp (1 §), våldsamt upplopp (2 §), ohörsamhet mot ordningsmakten (3 §), störande av förrättning eller av allmän sammankomst (4 §), uppvigling (5 §), samhällsfarlig ryktesspridning (6 §), skymfande av rikssymbol (7 §), hets mot folkgrupp (8 §), brott mot trosfrid (9 §), brott mot griftefrid (10 §), sårande av tukt och sedlighet (11 §), förledande av

ungdom (12 §), djurplågeri (13 §), dobbleri (14 §), fylleri (15 §) och förargelseväckande beteende (16 §).

Kapitlet har ändrats vid flera tillfällen. Ändringarna har inneburit såväl avkriminaliseringar som nykriminaliseringar.

Fyra av de ovan angivna straffbestämmelserna har utmönstrats helt ur kapitlet.

År 1970 upphävdes bestämmelsen om skymfande av rikssymbol i 7 §. Borttagandet av bestämmelsen motiverades av departementschefen med att den inte längre hade någon egentlig funktion att fylla. Det fick anses tillräckligt att reglerna om förargelseväckande beteende och skadegörelse kunde tillämpas i förekommande fall (NJA II 1970 s. 550 f.).

Samma år upphävdes straffbestämmelsen om brott mot trosfrid i 9 § (SFS 1970:225). I denna bestämmelse, som var vad som återstod av religionsbrotten i svensk rätt, straffbelades att offentligen skymfa sådant som av svenska kyrkan eller annat i riket verksamt trossamfund hölls heligt.

I mitten på 1970-talet togs även bestämmelserna om samhällsfarlig ryktesspridning i 6 § och fylleri i 15 § bort (SFS 1976:509 respektive 1976:510). Förstnämnda bestämmelse ansågs inskränka den allmänna yttrandefriheten onödigt mycket (se NJA II 1976 s. 408). Upphävandet av sistnämnda bestämmelse sammanhängde med att den akut berusade ansågs vara sjuk och i behov av medicinska insatser i stället för straff (se SOU 1968:55 och 56 samt NJA II 1976 s. 526).

I kapitlet har, utöver att de ovan nämnda straffbestämmelserna tagits bort, även gjorts vissa andra ändringar som inneburit inskränkningar i det område som straffsanktionerades vid BrB:s införande. Så är t.ex. fallet med de ändringar som gjorts i 11 §, liksom med vissa ändringar som genomförts i bestämmelserna om uppvigling i 5 § och dobbleri i 14 §.

Vid BrB:s ikraftträdande straffbelades i 11 § att såra tukt och sedlighet genom framställning i skrift eller bild eller genom att saluhålla, förevisa eller på annat sätt sprida skrift eller bild. Straffansvar stadgades även för den som på allmän plats eller annars offentligen, i ord eller handling sårade tukt och sedlighet. År 1970 ersattes bestämmelsen, som bl.a. ansågs begränsa yttrande- och tryckfriheten mer än nödvändigt, med en straffbestämmelse om otillåtet förfarande med pornografisk bild (se NJA II 1970 s. 553). I denna föreskrivs straffansvar för den som på eller vid allmän plats genom skyltning eller annat liknande förfarande förevisar porno-

grafisk bild på sätt som är ägnat att väcka allmän anstöt. Straffansvaret omfattar även den som med posten sänder eller på annat sätt tillställer någon pornografisk bild utan föregående beställning. Grundtanken bakom den nya bestämmelsen var att det kan finnas skäl att begränsa rätten att sprida framställningar av skilda slag på ett sådant sätt att den enskilde inte direkt eller indirekt tvingas att mot sin vilja ta del av sådant som enligt gängse värderingar uppfattas som sedlighetssårande, kränkande eller på annat sätt stötande.

År 1970 ändrades bestämmelsen om uppvigling i 5 § så att ringa fall avkriminaliserades (se NJA II 1970 s. 546).

Bestämmelsen om dobbleri i 14 § har ändrats vid ett flertal tillfällen. Bland annat fick brottet genom lagändring år 1982 en helt ny konstruktion (prop. 1981/82:170). Fram till den senaste lagändringen, som skedde år 1986, omfattade straffansvaret inte bara den som anordnar eller i visst utrymme tillåter äventyrligt spel, utan också den som deltar i spelet. Genom den senaste lagändringen avkriminaliserades dock deltagande i äventyrligt spel eller liknande verksamhet (NJA II 1986 s. 393).

Ovan har redovisats de inskränkningar som har skett av det område som vid BrB:s införande straffsanktionerades i 16 kap. Genom ändringar i vissa ursprungliga bestämmelser och införandet av ett antal nya straffbestämmelser har dock det i kapitlet straffbelagda området också utvidgats i andra avseenden. Dessutom har bestämmelsen om förargelseväckande beteende (16 §) genom den utveckling som under årens lopp skett i praxis kommit att få ett allt vidare tillämpningsområde.

Bestämmelserna om störande av förrättning eller av allmän sammankomst (4 §), hets mot folkgrupp (8 §), förledande av ungdom (12 §) och djurplågeri (13 §) hör till de bestämmelser som ändrats så att de numera straffbelägger ett större område än förut.

I 4 § straffbeläggs som störande av förrättning eller av allmän sammankomst att genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt störa eller söka hindra allmän gudstjänst, domstols förhandling m.m. I bestämmelsen tillades år 2010 ett andra stycke som straffbelägger motsvarande störande av förhandling vid Internationella brottmålsdomstolen (prop. 2008/09:226). Bakgrunden till utvidgningen var att Sveriges tillträdande till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen bl.a. innebar ett åtagande att straffbelägga gärningar som riktas mot denna domstols rättskipning och att döma över sådana brott.

När BrB infördes var bestämmelsen om hets mot folkgrupp (8 §) utformad så att straffansvar drabbade den som offentligen hotade, förtalade eller smädade folkgrupp med viss härstamning eller trosbekännelse. Bestämmelsen har omarbetats åren 1970, 1982, 1988 och 2002 (se NJA II 1970 s. 530, 1982 s. 142 och 1988 s. 540 samt prop. 2001/02:59). Enligt nuvarande lydelse omfattar straffansvaret den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.

De ändringar som genomfördes 1970 syftade främst till att bringa svensk lagstiftning i överensstämmelse med en av FN:s generalförsamling den 21 december 1965 antagen konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering. Vid detta tillfälle vidgades det straffbara området genom att förtal och smädelse ersattes av missaktning. Efter 1970 och 1988 års lagändringar krävs inte längre att ett uttalande görs offentligen, utan det är tillräckligt för straffbarhet att ett uttalande eller meddelande sprids. Vid 1982 års lagstiftning infördes vid sidan av ”folkgrupp” i lagtexten ”annan sådan grupp av personer”. Ändringen avsåg att klargöra att alla rasistiska och liknande angrepp på en grupp personer omfattas av straffbarheten och detta även om gruppen skulle bestå av människor av olika raser, hudfärger, nationella eller etniska ursprung eller religioner, exempelvis invandrare i allmänhet. Genom 2002 års ändringar utvidgades tillämpningsområdet till att även omfatta hets med anspelning på sexuell läggning.

Enligt den ursprungliga lydelsen av bestämmelsen om förledande av ungdom (12 §) bestod detta brott i att bland barn eller ungdom sprida skrift eller bild som genom sitt innehåll kunde verka förråande eller eljest medföra allvarlig fara för de ungas sedliga fostran. Genom ett tillägg i bestämmelsen har straffansvaret utsträckts till att omfatta spridande av alla former av tekniska upptagningar, inte enbart skrift och bild (se prop. 1997/98:43). Ändringen kan beskrivas som en anpassning till den tekniska utveckling som skett i samhället sedan bestämmelsens tillkomst.

Enligt den ursprungliga bestämmelsen om djurplågeri (13 §) straffbelades endast uppsåtliga gärningar. År 1972 utsträcktes kriminaliseringen till att omfatta även grovt oaktsamma fall (prop. 1972:122).

Till de i kapitlet införda straffbestämmelser som utgör nykriminaliseringar hör olaga diskriminering (9 §), barnpornografibrott och

grovt barnpornografibrott (10 a §), olaga våldsskildring (10 c §) samt falskt larm och missbruk av larmordning (15 §).

En bestämmelse om olaga diskriminering (9 §) upptogs i kapitlet år 1970 (SFS 1970:224). Den har därefter ändrats vid några tillfällen (se SFS 1986:444, 1987:610 och 2008:569). Paragrafens bestämmelser om förbud mot vissa former av diskriminering i näringsverksamhet m.m. grundar sig på FN:s konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, antagen av generalförsamlingen den 21 december 1965. Enligt bestämmelser i denna förbinder sig konventionsstaterna att tillförsäkra envar, utan åtskillnad grundad på ras, hudfärg eller nationellt eller etniskt ursprung, likhet inför lagen särskilt i vad avser rätten att få tillträde till varje för allmänheten avsedd plats eller serviceinrättning, såsom kommunikationsmedel, hotell, restauranger, kaféer, teatrar och parker. Genom 1987 års lagändring utsträcktes skyddet mot olaga diskriminering till att omfatta även förfaranden som sker på grund av en persons homosexuella läggning. År 2009 vidgades bestämmelsen ytterligare genom att begreppet ”homosexuell läggning” ersattes med begreppet ”sexuell läggning”.

Genom lagstiftning år 1979 tillkom en bestämmelse om barnpornografibrott (prop. 1978/79:179). Bestämmelsen, som finns i 10 a §, har därefter ändrats ett flertal gånger (se prop. 1992/93:141, 1997/98:43, 2004/05:45, 2009/10:70 och 2009/10:152). Flera av ändringarna har inneburit att det straffbara området har utvidgats. Under lagstiftningens förarbeten har som grund för det förbud mot barnpornografi som uppställs i bestämmelsen hänvisats till den integritetsskada som kan uppkomma när barn medverkar vid tillkomsten av pornografiska bilder. Som ytterligare motiv för kriminaliseringen har anförts att framställning och spridning av barnpornografiska alster är kränkande för barn över huvud taget.

Vad som i dag straffbeläggs i paragrafen är för det första att skilda barn i pornografisk bild. Vidare straffbeläggs att sprida, överlåta, upplåta, förevisa eller på annat sätt göra en sådan bild av barn tillgänglig för någon annan och att förvärva eller bjuda ut en sådan bild av barn. Straffansvaret omfattar också att förmedla kontakter mellan köpare och säljare av sådana bilder av barn eller vidta någon annan liknande åtgärd som syftar till att främja handel med sådana bilder och att inneha en sådan bild av barn eller betrakta en sådan bild som man berett sig tillgång till. Det är också straffbelagt att av oaktsamhet sprida barnpornografiska bilder, om det sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte. Grovt brott

har en egen brottsrubricering; grovt barnpornografibrott. Genom en särskild bestämmelse om ansvarsfrihet i 10 b § undantas vissa gärningar från det straffbara området, bl.a. gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga.

I NJA 2012 s. 440 uttalade Högsta domstolen att en kriminalisering av mangateckningar på fantasifigurer vars pubertetsutveckling inte hade avslutats, men där risken för identifikation och därmed även kränkning av barn bedömdes vara avsevärt mindre än i fråga om realistiska avbildningar med sexuellt innehåll, skulle gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett straffbestämmelsen. Vid sin bedömning beaktade domstolen att mangateckningar har en stark förankring i den japansk kultur och att det mot den bakgrunden finns skäl att beakta vikten av vidaste möjliga yttrandefrihet och informationsfrihet.

I 10 c § finns numera en bestämmelse om olaga våldsskildring. Denna riktar sig mot våldsskildringar av sexuell karaktär och andra skildringar av grovt våld samt spridning av sådana skildringar. Såväl stillbilder som rörliga bilder innefattas i bestämmelsen. När paragrafen infördes i kapitlet i slutet på 1980-talet (SFS 1988:835), var det inte fråga om någon ren nykriminalisering. I lagen (1981:485) om förbud mot spridning av filmer och videogram med våldsinslag (videovåldslagen), som upphävdes samtidigt med att brottet olaga våldsskildring upptogs i BrB, fanns, såvitt gällde rörliga bilder, redan tidigare bestämmelser av motsvarande innehåll. Straffansvaret omfattar inte gärningar som med hänsyn till omständigheterna är försvarliga. År 1990 utvidgades bestämmelsen till att omfatta oaktsamt spridande av våldsskildring som sker i yrkesmässig verksamhet eller annars i förvärvssyfte (se prop. 1989/90:70).

I slutet av 1970-talet infördes i 15 § bestämmelser om straff för falskt larm och missbruk av larmanordning (SFS 1977:492), vilka vid ett par tillfällen har genomgått ett antal mindre justeringar. För falskt larm kan enligt nuvarande lydelse den dömas som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom föranleder onödig säkerhetsåtgärd. Bestämmelserna har närmast föranletts av att antalet bombhot mot en anonym allmänhet ökat kraftigt under senare år.

Avslutningsvis ska nämnas att kapitlet, jämfört med sin ursprungliga lydelse, numera omfattar ytterligare två straffbestämmelser; otillåten utlämning av teknisk upptagning i 10 d § och myteri i 6 §. I princip innebar dock införandet av dessa bestämmelser inte några

nykriminaliseringar. Vad gäller stadgandet om otillåten utlämning av teknisk upptagning, som infördes i kapitlet i slutet av 1980-talet (SFS 1988:835), fanns dessförinnan bestämmelser med motsvarande innehåll i den ovan nämnda videovåldslagen. Bestämmelsen om myteri överfördes (med viss jämkning och en språklig modernisering) från 21 kap. i samband med en omfattande reformering av det militära ansvarssystemet (SFS 1986:645). (Samtidigt överfördes till bestämmelsen om uppvigling i 5 § en straffstadgande rörande uppvigling av krigsmän från 21 kap.)

3.3.4.2 Brott mot allmän verksamhet m.m. ( 17 kap. BrB )

Gemensamt för de gärningar som straffbeläggs i 17 kap. BrB är att de riktar sig mot allmän verksamhet. Brott mot statens centrala ledning eller rikets säkerhet finns dock i 18–19 kap.

I kapitlets ursprungliga lydelse upptogs straffbestämmelser om våld eller hot mot tjänsteman (1 §), förgripelse mot tjänsteman (2 §), våldsamt motstånd (4 §), missfirmelse mot tjänsteman (5 §), beljugande av myndighet (6 §), bestickning (7 §), otillbörligt verkande vid röstning (8 §), tagande av otillbörlig förmån vid röstning (8 §), brott mot rösthemlighet (9 §), övergrepp i rättssak (10 §), skyddande av brottsling (11 §), främjande av flykt (12 §), överträdelse av myndighets bud (13 §), hindrande av förrättning (13 §), obehörig tjänsteutövning (14 §), föregivande av allmän ställning (15 §) och föregivande av ställning såsom advokat (15 §).

Ämbetsbrottsreformen år 1975 föranledde ett antal ändringar i kapitlet (se prop. 1975:78). Före denna reform var vid flera av brotten kretsen av dem som skyddas bestämd så att det skulle vara fråga om brott mot innehavare av ämbete eller annan befattning varmed ämbetsansvar var förenat. När genom reformen det i 20 kap. stadgade ämbetsansvaret avskaffades bestämdes kretsen i stället genom att den brottsliga gärningen beskrevs som en gärning riktad mot myndighetsutövning. Till de bestämmelser i 17 kap. som ändrades i enlighet med det sagda hör våld eller hot mot tjänsteman (1 §), förgripelse mot tjänsteman (2 §) och våldsamt motstånd (4 §). Även bestämmelsen om föregivande av allmän ställning (15 §) justerades. I samband med ämbetsbrottsreformen flyttades vidare en bestämmelse om skydd för biträde vid förrättning, som tidigare hade upptagits i 3 §, till 5 § och de två straff-

bestämmelserna missfirmelse mot tjänsteman (5 §) och obehörig tjänsteutövning (14 §) upphävdes.

Ytterligare två straffbestämmelser har därefter tagits bort. Det handlar om bestämmelsen i 6 § om beljugande av myndighet (SFS 1976:509) och bestämmelsen i 15 § om föregivande av ställning såsom advokat (SFS 1999:792). Sistnämnda bestämmelse ersattes av en bestämmelse i rättegångsbalken (8 kap. 10 §). Dessutom har straffbestämmelsen rörande bestickning, vilket tidigare stadgades i 7 §, den 1 juli 2012 flyttats över till 10 kap. 5 b § (SFS 2012:301). Denna bestämmelse redovisas närmare i avsnittet om 10 kap. BrB.

I 6 § har införts en bestämmelse som innebär att straffansvaret för våld eller hot mot tjänsteman, förgripelse mot tjänsteman och våldsamt motstånd har utvidgats till att omfatta tjänstemän vid Internationella brottmålsdomstolen (SFS 2009:1281).

Bestämmelsen om övergrepp i rättssak (10 §) utvidgades år 2010 till att omfatta gärningar vid Internationella brottmålsdomstolen (prop. 2008/09:226). I samma lagstiftningsärende utsträcktes också ansvaret enligt bestämmelsen om skyddande av brottsling (11 §) att i vissa delar gälla i förhållande till nämnda domstol.

I bestämmelsen om skyddande av brottsling (11 §) upptogs år 1988 ett stadgande om ansvarsfrihet för gärning som är att anse som ringa med hänsyn till gärningsmannens förhållande till den brottslige och övriga omständigheter. Detta stadgande ersatte en tidigare regel om ansvarsfrihet för vissa bestämda närstående. Även bestämmelsen om främjande av flykt (12 §) har försetts med en likartad bestämmelse om ansvarsfrihet för ringa fall (SFS 1981:462). Till skillnad från 11 § innehöll dock 12 § inte tidigare någon särskild ansvarsfrihetsregel för närstående. Införandet av nämnda ansvarsfrihetsregel i 12 § har således inneburit viss begränsning av det område som straffbeläggs genom paragrafen.

Ändringar av mindre betydelse har också gjorts i bestämmelsen i 8 § (bl.a. har brottrubriceringen ändrats till tagande av otillbörlig belöning vid röstning) och i bestämmelsen om överträdelse av myndighets bud i 13 §.

3.3.4.3 Högmålsbrott ( 18 kap. BrB )

I 18 kap. BrB upptas brott mot rikets inre säkerhet (brott mot rikets högsta organ eller mot statsskicket, vilka inte rör rikets förhållande till främmande makt). (Se N. Jareborg, Brotten. Tredje häftet. Brotten mot allmänheten och staten, 1986, s. 117.)

Kapitlet omfattar i dag – liksom vid införandet av BrB – straffbestämmelser om uppror (1 §), väpnat hot mot laglig ordning (3 §), olovlig kårverksamhet (4 §), brott mot medborgerlig frid (5 §) och svikande av försvarsplikt (6 §) och en särskild bestämmelse om gärning som innebär förgripelse mot Konungen m.fl. (2 §).

Med anledning av ikraftträdandet av 1974 års regeringsform justerades bestämmelsen om uppror i 1 § så att vad som enligt tidigare lydelse avsåg Konungen nu avser statschefen och regeringen. Även bestämmelsen i 2 § om förgripelse mot Konungen m.fl. blev föremål för viss ändring. (Se SFS 1974:565.) Det område som straffbeläggs i kapitlet är i princip oförändrat.

3.3.4.4 Brott mot rikets säkerhet ( 19 kap. BrB )

19 kap. BrB innehåller brott mot rikets yttre säkerhet.

Vid BrB:s ikraftträdande upptogs i kapitlet straffbestämmelser om högförräderi (1 §), krigsanstiftan (2 §), trolöshet vid förhandling med främmande makt (3 §), egenmäktighet vid förhandling med främmande makt (4 §), spioneri (5 §), grovt spioneri (6 §), obehörig befattning med hemlig uppgift (7 §), vårdslöshet med hemlig uppgift (7 §), ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (8 §), olovlig underrättelseverksamhet (9 §), skymfande av utländsk rikssymbol (10 §), olovlig värvning (12 §) och tagande av utländskt understöd (13 §) samt en särskild bestämmelse om förgripelse mot främmande makts statsöverhuvud m.fl. (11 §).

Liksom i 18 kap. har vissa straffbestämmelser ändrats med anledning av införandet av 1974 års regeringsform. Det handlar om bestämmelserna om högförräderi i 1 §, egenmäktighet vid förhandling med främmande makt i 4 § och olovlig värvning i 12 § (SFS 1974:565 och 1976:509).

Två av brotten som upptogs i kapitlets ursprungliga lydelse finns inte längre kvar där. Skymfande av utländsk rikssymbol (10 §) avkriminaliserades år 1970 (SFS 1970:225). Bestämmelsen om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet (8 §) upphävdes år 1976

(SFS 1976:509) och ersattes av en bestämmelse om ryktesspridning – med mer begränsat tillämpningsområde – i 22 kap. (numera 5 §).

I 1976 års lagstiftningsärende avkriminaliserades även tagande av utländskt understöd (13 §), men brottet återkom i ny form år 1981 (SFS 1981:1165). Det område som straffbelades genom det nya stadgandet är snävare än det som omfattades av den ursprungliga straffbestämmelsen.

Bestämmelserna om spioneri och liknande brott har reviderats år 1976 och år 1981 (SFS 1976:509 och 1981:1165). Ändringarna i spioneribestämmelsen (5 §) har inneburit såväl vidgning av dess ursprungliga tillämpningsområde, som inskränkning av detta.

Genom 1981 års lagstiftning ersattes i spioneribestämmelsen uttrycket ”men för rikets försvar eller för folkförsörjningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden” med begreppet ”men för totalförsvaret” (se prop. 1979/80:176). Detta begrepp omfattar ett vidare fält än det militära försvaret och folkförsörjningen vid krig.

Fram till år 1976 var det för straffbarhet tillräckligt att gärningsmannen hade uppsåt (direkt, indirekt eller eventuellt uppsåt) att med det i spioneribestämmelsen beskrivna beteendet gå främmande makt tillhanda. Vid 1976 års lagstiftningsärende ändrades detta så att det numera krävs att handlingen förövats med direkt uppsåt (syfte) att gå främmande makt tillhanda (se NJA II 1976 s. 406). Handlingar, som förövats med indirekt eller likgiltighetsuppsåt att gå främmande makt tillhanda, ska alltså inte straffas som spioneri. Genom ändring av bestämmelsen om obehörig befattning med hemlig uppgift (7 §) har dock tillämpningsområdet för detta brott vidgats, så att det omfattar en del av de gärningar som nu avses, när fråga är om uppgift som rör förhållande av hemlig natur.

Bestämmelsen om olovlig underrättelseverksamhet, som numera finns i 10 §, hör till dem som har fått ett snävare tillämpningsområde. Vid 1976 års lagstiftning ändrades paragrafens första stycke så att straffansvaret begränsades till fall där gärningsmannen haft direkt uppsåt att gå främmande makt tillhanda (NJA II 1976 s. 414). Tidigare var det, liksom enligt den ursprungliga lydelsen av spioneribestämmelsen, för straffansvar tillräckligt med indirekt eller eventuellt uppsåt i detta avseende. De gärningar som till följd av ändringen inte längre omfattas av bestämmelsen är straffria.

Övriga ändringar i kapitlet har bl.a. inneburit att straffbestämmelsen om vårdslöshet med hemlig uppgift har flyttats till 9 § (SFS 1976:509). Vidare har den särskilda bestämmelsen om förgripelse

mot främmande makts statsöverhuvud ändrats så att den inte längre hänvisar till gärningar som avses i 3–5 kap. utan endast till gärningar enligt 3 och 4 kap. (prop. 1970:125).

I betänkandet Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet – Ett förstärkt skydd för Sveriges säkerhet, SOU 2012:95, föreslår Utredningen om förstärkt skydd mot främmande makts underrättelseverksamhet en rad ändringar i 19 kap. Utredningen har bl.a. haft i uppdrag att analysera om bestämmelserna i 19 kap. ger ett tillräckligt skydd mot främmande makts underrättelseverksamhet och se över om men-rekvisitet i spioneribestämmelsen har en lämplig utformning (dir. 2010:35).

I betänkandet anförs att men-rekvisitet har en ändamålsenlig utformning och ett väl avgränsat tillämpningsområde. Det föreslås enbart språkliga ändringar och att exemplifieringen av känsliga uppgifter liksom begreppet totalförsvaret ska utgå från lagtexten för att tydliggöra att spioneribestämmelsen ska tillämpas generellt och att det saknar betydelse mot vilken sektor i samhället som underrättelseverksamheten riktar sig, så länge men-rekvisitet är uppfyllt (a. bet. s. 56 ff.).

Vidare föreslås att det ska införas två ny straffbestämmelser i 19 kap. BrB som ska rubriceras utlandsspioneri och olovlig underrättelseverksamhet mot Sverige.

Den första straffbestämmelsen är subsidiär i förhållande till spioneri (5 §) och ska tillämpas när det, utan att men-rekvisitet i 5 § är uppfyllt, är fråga om en uppgift som rör en internationell militär insats som Sverige deltar i. Straffskalan för brottet av normalgrad föreslås vara fängelse i högst fyra år och vid grovt brott fängelse i lägst två år och högst åtta år (a. bet. s. 212 ff.).

Den andra nya straffbestämmelsen innebär en kriminalisering av olika former av underrättelseverksamhet som syftar till ett anskaffande av sådana uppgifter som avses i spioneribestämmelsen, dvs. uppgifter rörande förhållanden som kan vara till men för rikes säkerhet att främmande makt känner till. Bestämmelsen omfattar endast förfaranden som utgör verksamhet, vilket innebär att enstaka handlingar inte kan föranleda straffansvar. Straffbestämmelsen begränsas till verksamhet som bedrivs hemligen eller med svikliga medel och brottets skyddsintresse ska vara Sveriges säkerhet. Straffskalan föreslås vara fängelse i högst två år. Om brottet är grovt ska fängelse i lägst sex månader och högst fyra år kunna dömas ut.

I subjektivt hänseende krävs direkt uppsåt för att kunna fällas till ansvar för de föreslagna brotten (a. bet. s. 213 f. och 294 ff.).

Det föreslås vidare att försök, förberedelse och stämpling till de nya brotten ska kriminaliseras, liksom underlåtenhet att avslöja utlandsspioneri och grovt utlandsspioneri.

I dag regleras olovlig underrättelseverksamhet i en paragraf trots att bestämmelsen innehåller två olika former av olovlig underrättelseverksamhet. Enligt utredningens förslag ska de olika brottstyperna regleras i olika paragrafer och rubriceras olovlig underrättelseverksamhet mot främmande makt respektive olovlig underrättelseverksamhet mot person. Vad gäller det sistnämnda brottet föreslår utredningen att det straffsanktionerade området ska utvidgas till att även omfatta verksamhet som sker med otillbörliga medel och att böter ska utgå från straffskalan. Det ovan sagda innebär att det föreslås att det ska finnas tre former av olovlig underrättelseverksamhet som regleras i tre skilda straffbestämmelser och som i vissa avseenden visar likheter och i andra avseenden olikheter, men som har olika skyddsintressen (a. bet. s. 318 ff.).

Den ovan nämnda utredningen föreslår även att det för straffansvar för vårdslöshet med hemlig uppgift ska vara tillräckligt att uppgiften hanteras på ett sådant sätt att fara uppkommer för att någon obehörig kan ta del av den. Som motivering till det utsträckta straffansvaret anför utredningen att förutsättningarna för aktuell brottslighet har förändrats genom samhällsutvecklingen. Vidare föreslås att straffskalan för brottet ska höjas (a. bet. s. 311 ff.).

Sammanfattningsvis har de ändringar som har genomförts i kapitlet sedan BrB infördes huvudsakligen inneburit att det straffsanktionerade området har minskat. Om de förslag som föreslås i betänkandet Spioneri och annan olovlig underrättelseverksamhet –

Ett förstärkt skydd för Sveriges säkerhet, SOU 2012:95, genomförs kommer det emellertid att medföra en utvidgning av det område som straffsanktioneras i 19 kap. BrB. Ändringarna kommer även att innebära straffskärpningar.

3.3.4.5 Tjänstefel m.m. ( 20 kap. BrB )

I 20 kap. BrB finns straffbestämmelser om bl.a. tjänstefel och brott mot tystnadsplikt.

Vid BrB:s ikraftträdande upptogs i kapitlet, som då bar rubriken ”Om ämbetsbrott”, straffbestämmelser om tjänstemissbruk (1 §),

tagande av muta eller av otillbörlig belöning (2 §), brott mot tystnadsplikt (3 §) och tjänstefel (4 §).

Enligt sina ordalydelser riktade sig nämnda bestämmelser endast mot ämbetsmän, men genom stadganden i 12 § utsträcktes deras räckvidd till att omfatta kategorier av befattningshavare med anknytning till offentlig verksamhet vilka inte kunde betecknas som ämbetsmän. Tillämpningsområdet för ansvar för ämbetsbrotten var begränsat eftersom dessa brott var subsidiära i förhållande till allmänna brott.

År 1975 underkastades kapitlet en genomgripande reform som brukar kallas ämbetsansvarsreformen (prop. 1975:78). De särskilda ämbetsstraffen avsättning och suspension, som tidigare hade kunnat ådömas den som var underkastad ämbetsansvar, togs bort och lagtexten fick sådan utformning att det inte längre talades om ämbetsansvar. Reformens huvudsakliga syften var att avsevärt inskränka det straffbara området, att på ett mera rationellt sätt bestämma den personkrets som skulle vara underkastad straffansvar och att åstadkomma ett närmande mellan den offentliga samt den privata arbetsmarknadens sanktionssystem. Ett stort antal ändringar har genomförts i kapitlet även efter ämbetsansvarsreformen, bl.a. år 1977 (prop. 1975/76:176) och år 1989 (prop. 1988/89:113).

Genom 1975 och 1989 års ändringar har i 1 § införts en bestämmelse om tjänstefel som avlöser de bestämmelser om tjänstemissbruk och tjänstefel som vid BrB:s ikraftträdande upptogs i 1 § respektive 4 §. I den nuvarande bestämmelsen om tjänstefel bestäms personkretsen inte längre genom en uppräkning av tjänster i 12 §. I stället anges personkretsen genom ett kriterium som hänför sig till gärningen, nämligen att denna ska vara ett åsidosättande vid myndighetsutövning av vad som gäller för uppgiften. Upphävandet av den äldre 4 § innebar en omfattande avkriminalisering. I sin ursprungliga lydelse hade nämligen denna paragraf ett mycket vidsträckt tillämpningsområde. Den omfattade alla typer av förseelser, oavsett hur bagatellartade de var, och även om de begåtts av oskicklighet eller oförstånd.

1989 års ändringar innebar att straffansvaret enligt 1 § vidgades i viss mån jämfört med vad som gällde efter 1975 års ändringar. Exempelvis skulle enligt 1975 års lydelse gärningen företas ”i myndighetsutövning”. Genom 1989 års lagstiftning ändrades detta till ”vid myndighetsutövning”. Detta fick bl.a. till följd att vissa gärningar som tidigare endast kunde bestraffas som medverkan

blev självständigt straffbelagda. Enligt 1975 års lydelse förutsattes vidare för straffansvar att gärningsmannen åsidosatt vad som till följd av lag eller annan författning gällde för myndighetsutövningen. Efter 1989 års ändringar gäller i stället att gärningsmannen vid myndighetsutövning ska ha åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Det krav som i subjektivt hänseende uppställdes för straffbarhet enligt 1975 års lydelse, uppsåt eller grov oaktsamhet, ändrades dessutom genom 1989 års lagstiftning så att straffansvaret därefter omfattar även gärningar som begåtts av oaktsamhet som inte är grov.

Enligt nuvarande 1 § kan dömas för grovt tjänstefel om brottet är att anse som grovt och om det har begåtts uppsåtligen. Brotten tjänstefel och grovt tjänstefel är subsidiära till andra brott.

Mutbrott, vilket tidigare stadgades i 2 §, flyttades i och med den mutbrottsreform som skedde den 1 juli 2012 över till 10 kap. 5 a §. Denna bestämmelse redovisas närmare i avsnittet om 10 kap. BrB.

I 3 § finns i dag, liksom vid BrB:s ikraftträdande, en bestämmelse om brott mot tystnadsplikt som är subsidiär till andra brott. Bestämmelsens tillämpningsområde har dock ändrats väsentligt, främst i samband med 1975 års reform av kapitlet. Enligt den ursprungliga lydelsen var straffansvaret begränsat till ämbetsmän och vissa befattningshavare som räknades upp i dåvarande 12 §. Numera omfattar straffansvaret envar som röjer eller utnyttjar uppgift som han enligt lag eller annan författning eller enligt förordnande eller förbehåll som har meddelats med stöd av lag eller annan författning är pliktig att hemlighålla. Genom att vid 1975 års reform själva straffbestämmelsen i ett stort antal författningar som ålägger tystnadsplikt upphävdes blev 3 § att tillämpa i dessa fall och därmed i mycket större utsträckning än förut. Reformen innebar också att straffbarheten vidgades till att omfatta oaktsamma gärningar. År 1980 begränsades dock det straffbara området något. Vid denna tidpunkt infördes nämligen en bestämmelse om straffrihet vid ringa fall av oaktsamhetsbrott (prop. 1979/80:2).

3.3.4.6 Brott av krigsmän ( 21 kap. BrB )

I 21 kap. BrB upptas militära straffbestämmelser som äger tillämpning under krig eller liknande förhållanden.

Vid BrB:s ikraftträdande innehöll kapitlet straffbestämmelser om lydnadsbrott (1 §), grovt lydnadsbrott (2 §), myteri (3 §), ohörsamhet mot vakt (4 §), missbruk av förmanskap (5 §), obehörig

befälsutövning (6 §), våld eller hot mot krigsman (7 §), missfirmelse mot krigsman (8 §), oskickligt beteende (9 §), uppvigling av krigsmän (10 §), undanhållande (11 §), rymning (12 §), övergivande av post (13 §), onykterhet i tjänsten (14 §), fylleri (15 §), förargelseväckande beteende (16 §), tjänstemissbruk (17 §) och tjänstefel (18 §).

När BrB infördes gällde en särskild straff- och processrättslig ordning inom det militära försvaret. Bestämmelserna om brott av krigsmän i 21 kap. var då tillämpliga inte bara i krigstid utan även under fredsförhållanden. För de brott som upptogs i kapitlet kunde krigsman dömas till disciplinstraff eller fängelse.

Genom lagstiftning år 1986 reformerades det militära ansvarssystemet och ersattes i huvudsak med ett utomstraffrättsligt system (prop. 1985/86:9). För 21 kap. innebar reformen – utöver att brottspåföljden disciplinstraff för krigsmän avskaffades – att ett flertal straffbestämmelser utmönstrades och att de kvarvarande straffbestämmelserna inte längre skulle vara tillämpliga under fredsförhållanden, alltså en omfattande avkriminalisering. I viss utsträckning medförde i och för sig upphävandet av straffbestämmelser endast att andra straffbestämmelser – t.ex. i 3–5, 17 och 20 kap. – blev tillämpliga.

Några av de särskilda bestämmelserna i fråga om krigsmän under fredstid behölls även efter 1986, men flyttades till annat kapitel. Till dessa hör bestämmelserna om myteri (3 §) och uppvigling av krigsmän (10 §) som numera finns i 16 kap. (6 § respektive 5 §).

I samband med 1986 års reform överflyttades också till 21 kap. de av brotten i 22 kap. som inte kan begås av andra än krigsmän. Numera regleras därför i 9 § samröre med fienden (förut 22 kap. 4 §), i 10 § undergrävande av stridsviljan (förut 22 kap. 5 §), i 11 § försummande av krigsförberedelse (förut 22 kap. 8 §), i 12 § obehörig kapitulation (förut 22 kap. 9 §, rubricerat som dagtingan) och i 13 § stridsförsumlighet(förut 22 kap. 10 §).

3.3.4.7 Landsförräderi m.m. ( 22 kap. BrB )

I 22 kap. BrB upptas bl.a. bestämmelser om vissa brott mot rikets säkerhet, som inte ska tillämpas under vanliga fredsförhållanden, och folkrättsbrott.

I kapitlets ursprungliga lydelse upptogs straffbestämmelser om landsförräderi (1 §), landssvek (1 §), landsskadlig vårdslöshet (2 §),

överlöpande till fienden (3 §), samröre med fienden (4 §), undergrävande av stridsviljan (5 §), försvarsskadlig ryktesspridning (6 §), olovlig sammankomst (7 §), försummande av krigsförberedelse (8 §), dagtingan (9 §), stridsförsumlighet (10 §) och folkrättsbrott (11 §). Kapitlets rubrik var ”Krigsartiklar”.

Vid 1986 års reformeringen av det militära ansvarssystemet fick kapitlet ett mera begränsat innehåll och rubriken ”Om landsförräderi m.m.” (prop. 1985/86:9). Som redogjorts för i föregående avsnitt överfördes till 21 kap. de bestämmelser som gäller brott som inte kan begås av andra än krigsmän (se ovan). Ett par av straffbestämmelserna upphävdes helt; överlöpande till fienden (3 §) och olovlig sammankomst (7 §). Beteenden som vid BrB:s införande var straffbara som försvarsskadlig ryktesspridning omfattas efter reformen av den straffbestämmelse i 5 § om ryktesspridning till fara för rikets säkerhet som år 1976 överfördes till kapitlet från 19 kap. 8 §.

Genom 1986 års lagstiftning flyttades bestämmelsen om folkrättsbrott till 6 § och fick i huvudsak den lydelse som den har i dag. Bestämmelsen, som före 1986 kriminaliserade alla förfaranden som stod i strid med folkrätten, är i dag begränsad till att avse svåra överträdelser. Begränsningen ska ses mot bakgrund av följande. De fyra Genèvekonventionerna år 1949 till skydd för krigets offer och första tilläggsprotokollet år 1977 till konventionerna uppställer kravet på nationell lagstiftning att kriminalisera överträdelser av konventionsbestämmelserna när det är fråga om ”grave breaches”. Då nämnda konventioner och tilläggsprotokollet innehåller ett stort antal artiklar, av vilka flertalet är mycket detaljerade, och det dessutom finns en rad andra konventioner som straffsanktioneras genom stadgandet om folkrättsbrott, har det ansetts att ramen sprängts för vad som rimligen bör omfattas av ett blankettstraffbud med livstids fängelse i straffskalan. (Se L. Holmqvist m.fl., Brottsbalken. En kommentar. Kap. 13–24, lösbladssystem, BrB 22:6 s. 5 f.)

På 1990-talet har det införts två nya bestämmelser i kapitlet, som båda är subsidiära till folkrättsbrott. Bestämmelsen i 6 a § om olovlig befattning med kemiska vapen tillkom för att Sverige ska uppfylla åtaganden som följer av att Sverige har ratificerat Förenta nationernas konvention den 13 januari 1993 om förbud mot utveckling, produktion, innehav och användning av kemiska vapen samt om deras förstöring (prop. 1993/94:120). Vidare har i 6 b § upptagits en bestämmelse om olovlig befattning av minor. Den tillkom i samband med Sveriges tillträde till konventionen om för-

bud mot användning, lagring, produktion och överföring av antipersonella minor (truppminor) samt om deras förstöring (”Ottawakonventionen”).

3.3.4.8 Övriga förändringar i 16– 22 kap. BrB

När det gäller brotten mot staten har straffbeläggningen av osjälvständiga brottstyper, såsom försök, förberedelse m.m., ökat sedan BrB:s ikraftträdande. Utökningen av det straffsanktionerade området hänför sig främst till brotten i 16 och 17 kap.

I 16 kap., som i sin ursprungliga lydelse inte innehöll någon bestämmelse som straffbelade osjälvständiga brottstyper, finns numera i 17 § en bestämmelse som bl.a. utvidgar kriminaliseringen av dobbleri till att omfatta försök eller förberedelse till grovt dobbleri. Genom en bestämmelse i 18 § straffbeläggs vidare viss upplåtelse av lägenhet såsom medverkan till dobbleri. (I sammanhanget bör dock påpekas att, som redogjorts för ovan, dobbleribestämmelsens tillämpningsområde har inskränkts i förhållande till vad som gällde vid BrB:s ikraftträdande genom att delaktighet i äventyrligt spel har avkriminaliserats.) De nya straffbestämmelserna om barnpornografibrott och grovt barnpornografibrott (10 a §) har också kompletterats med bestämmelser som stadgar ansvar för vissa osjälvständiga brottstyper (17 §).

Vad beträffar 17 kap. kan nämnas att brottet främjande av flykt, som i kapitlets ursprungliga lydelse var straffbelagt på försöksstadiet, numera också är straffbelagt på förberedelsestadiet (se 16 §).

Beträffande sådana ändringar i 16–22 kap. som varken begränsar eller utvidgar omfattningen av det straffsanktionerade området, men som ändå kan vara av intresse i sammanhanget, bör följande nämnas.

I ett antal straffbestämmelser, som föreskriver fängelse på viss tid eller livstid, har den maximala tiden för tidsbestämt fängelsestraff höjts till arton år (se SFS 2009:396). Det gäller t.ex. bestämmelserna om grovt spioneri (19 kap. 6 §) och folkrättsbrott (22 kap. 6 §).

Ett flertal straffbud har försetts med en särskild straffskala för grova brott. Bland dessa kan nämnas bestämmelserna om hets mot folkgrupp (16 kap. 8 §), övergrepp i rättssak (17 kap. 10 §), skyddande av brottsling (17 kap. 11 §), främjande av flykt (17 kap. 12 §) och olovlig underrättelseverksamhet (19 kap. 10 §). I några fall har inte bara en särskild straffskala införts för grova fall, utan även en

särskild brottsrubricering; se t.ex. bestämmelsen om grovt dobbleri i 16 kap. 14 a §.

Avslutningsvis ska även förändringar avseende åtalsbestämmelserna i de aktuella kapitlen beröras.

Åtalsbestämmelser fanns vid BrB:s ikraftträdande i 18–21 kap. I 18 kap. 8 § och i 19 kap. 16 § fanns likartade bestämmelser som i huvudsak innebar att vissa brott inte utan Konungens förordnande fick åtalas av åklagare. Bestämmelserna gäller fortfarande, men efter införandet av 1974 års regeringsform har de ändrats så att förordnande om åtal numera ska meddelas av regeringen eller, i vissa fall, den som regeringen har bemyndigat. Bestämmelsen i 19 kap. har dessutom utvidgats till att omfatta ytterligare brott; tagande av utländskt understöd.

Både i 20 kap. (14 §) och i 21 kap. (22 §) fanns bestämmelser som utvidgade åklagares åtalsrätt. Efter de genomgripande reformerna av dessa kapitel finns numera en liknande bestämmelse endast i det förstnämnda. I 20 kap. 5 § föreskrivs att åklagaren, utan hinder av vad som annars är föreskrivet (t.ex. om att angivelse eller anmälan är en förutsättning för åtal) får åtala brott varigenom arbetstagare hos staten eller kommun eller annan som tillhör viss personkrets åsidosatt vad som åligger honom eller henne i utövningen av anställningen eller uppdraget. Från denna regel stadgas i bestämmelsen också vissa undantag.

Vid BrB:s ikraftträdande fanns det inte några åtalsbegränsningsregler i 20 kap. I dag finns det flera (5 §). Det har bl.a. införts en särskild åtalsbegränsningsregel beträffande brott mot tystnadsplikt. Brott mot sådan tystnadsplikt som gäller till förmån för enskild målsägande får, såvida inte för visst fall annat är stadgat, åtalas av åklagare endast om målsäganden har angett brottet till åtal eller åtal är påkallat från allmän synpunkt.

Totalt sett har det skett en påtaglig ökning av åtalsbegränsningsreglerna vad gäller brotten mot staten. Noterbart är att de nya åtalsbegränsningsreglerna främst hänför sig till brott i 17 kap. och 20 kap. som genom 1970-talets reformer fått vidgade tillämpningsområden.

4. Kartläggning av det specialstraffrättsliga området

4.1. Inledning

Det finns i dag omkring 350 specialstraffrättsliga författningar. Vid kartläggningen av specialstraffrättens utveckling sedan 1965 samt nuvarande omfattning och struktur kan utredningen, av uppenbara skäl, inte gå närmare in på varje enskild författnings tillkomst och innehåll. Utredningen delar därför in nuvarande (1 januari 2013) specialstraffrättsliga författningar i ett antal områden – ofta sammanfallande med departementens indelningar – och redogör sedan i stora drag för utvecklingen inom vart och ett av dessa. De författningar som får uppfattas som centrala på sina respektive områden redovisas närmare (tillkomst, innehåll osv.), medan övriga endast berörs mycket kortfattat, om alls.

En översikt över samtliga specialstraffrättsliga författningar per den 1 januari 2013 och de olika områden som utredningen delat in dessa i, finns i en bilaga till betänkandet (se bilaga 3).

Innan utredningen går in på de olika områdena och deras reglering, redogörs för vad som allmänt gäller inom specialstraffrätten beträffande osjälvständiga brottsformer och det subjektiva rekvisitet.

4.2. Osjälvständiga brottsformer

Regleringen i 23 kap. brottsbalken (BrB) om de osjälvständiga brottsformerna försök (1 §), förberedelse (2 §), stämpling (2 §) och underlåtenhet att avslöja brott (6 §) är tillämplig även i specialstraffrätten. Detta innebär att nämnda brottstyper är straffbelagda i specialstraffrätten endast vid de brott vid vilka det är särskilt föreskrivet. Däremot är bestämmelsen om underlåtenhet att hindra

brott (6 §) tillämplig vid alla brott i specialstraffrätten och medverkansbestämmelserna (4 §) gäller de brott i specialstraffrätten för vilka fängelse är föreskrivet eller särskild föreskrift finns att medverkan ska bestraffas.

4.3. Det subjektiva rekvisitet

Enligt 1 kap. 2 § BrB ska, om inte annat är särskilt föreskrivet, en gärning anses som brott endast då den begås uppsåtligen. Bestämmelsen gäller såväl brottsbalksbrott som brott i specialstraffrätten. När BrB infördes var lydelsen dock annorlunda; då gällde bestämmelsen enligt sin ordalydelse endast för i BrB beskrivna gärningar. Utvidgningen av bestämmelsen till att omfatta även gärningar beskrivna i specialstraffrätten skedde genom en lagändring år 1994 (se prop. 1993/94:130). Samtidigt föreskrevs i en övergångsbestämmelse att fram till den 1 juli 1999 skulle den nya lydelsen tillämpas beträffande specialstraffrättsliga gärningar endast på straffbestämmelser som antingen trätt i kraft efter den 30 juni 1994 eller ändrats i något avseende efter denna tidpunkt. Detta innebar att lagstiftaren fick en frist för att kunna ta ställning till i vilken mån gärningar i specialstraffrätten borde undantas från ett allmänt uppsåtskrav.

Den nya lydelsen av 1 kap. 2 § BrB har numera trätt i kraft. Det innebär att om det i en straffbestämmelse i specialstraffrätten inte anges vad som krävs i subjektivt hänseende för att gärningen ska vara straffbar, tar uppsåtspresumtionen över i de fall där det inte med hjälp av en normal tolkningsoperation framgår att ”annat är särskilt föreskrivet” (se L. Holmqvist, M. Leijonhufvud, P. O. Träskman, S. Wennberg, Brottsbalken. En kommentar. Kap. 1–12, lösbladssystem, BrB 1:2 s. 3).

4.4. Forskning, innovation och näringsutveckling

På området för forskning, innovation och näringsutveckling finns specialstraffrättslig reglering bl.a. i minerallagen (1991:45) och i lagen (1966:314) om kontinentalsockeln.

Minerallagen innehåller bestämmelser om undersökning och bearbetning av fyndigheter på egen eller annans mark av vissa mineraliska ämnen. När lagen infördes år 1991 (se prop. 1988/89:92) ersatte den gruvlagen (1974:342) och lagen (1974:890) om vissa

mineralfyndigheter. Viktiga nyheter i förhållande till den äldre lagstiftningen var att den gruvrättsliga lagstiftningen blev enhetlig för de mineral som omfattades av denna och att kretsen av lagreglerade mineral utvidgades. Minerallagen bygger på koncessionssystemet, men har också starka inmutningsrättsliga inslag. Tillstånd eller koncession är en förutsättning för såväl undersökning som bearbetning. I 15 kap. 6 § upptas straffbestämmelser. Där stadgas böter eller fängelse i högst sex månader för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet begår vissa gärningar, t.ex. bedriver undersökningsarbete i strid med bestämmelserna om krav på tillstånd eller koncession. Samma straff föreskrivs för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av viss uppgiftsskyldighet.

Lagen om kontinentalsockeln, som ursprungligen tillkom som en följd av 1958 års konvention om kontinentalsockeln, ändrades i betydande mån i slutet av 1990-talet med anledning av Sveriges anslutning till Förenta Nationernas havsrättskonvention (antagen i

Montego Bay den 10 december 1982). I lagen föreskrivs bl.a. att rätten att utforska kontinentalsockeln och utvinna dess naturtillgångar tillkommer staten (2 §), men att annan än staten kan få tillstånd till sådan verksamhet av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer (3 §). I 11 § straffbeläggs med böter eller fängelse i högst sex månader bl.a. att utan lov utforska kontinentalsockeln eller utvinna naturtillgångar från denna eller vidta åtgärd för sådan utforskning eller utvinning (uppsåt krävs alltså). Till samma straff kan den dömas som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift vid fullgörande av viss uppgiftsskyldighet.

Minerallagen och lagen om kontinentalsockeln kompletteras av varsin förordning: mineralförordningen (1992:285) och kontinental-sockelförordningen (1966:315). Båda dessa upptar straffbestämmelser som stadgar böter för underlåtenhet att göra viss anmälan som föreskrivs i förordningarna. Enligt mineralförordningen är det för straffbarhet tillräckligt att underlåtelsen sker av oaktsamhet.

Bland övriga författningar på området forskning, innovation och näringsutveckling som innehåller straffbestämmelser kan nämnas förordningen (1975:49) om gemensam kontrollstämpel m.m. för arbeten av guld, silver och platina, lagen (1975:424) om uppgiftsskyldighet vid grundvattentäktsundersökning och brunnsborrning samt lagen (2010:1052) om auktorisation av patentombud. Straffbestämmelserna i samtliga dessa författningar föreskriver enbart

böter. I de två förstnämnda författningarna är straffbestämmelserna – att uppsåtligen efter kontrollstämpling t.ex. ändra eller utplåna viss stämpel respektive att uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåta att fullgöra uppgiftsskyldighet eller lämna oriktig uppgift avseende grundvattentäktsundersökning m.m. – subsidiära till BrB:s straffbud. I lagen om auktorisation av patentombud straffbeläggs att obehörigen utge sig för att vara auktoriserat patentombud.

4.5. Marknad och konkurrens

Till de nu gällande specialstraffrättsliga lagarna på området marknad och konkurrens hör bl.a. lagen (1990:409) om skydd för företagshemligheter, lagen (1986:436) om näringsförbud, lagen (1992:160) om utländska filialer m.m. och lagen (1999:271) om handel med begagnade varor.

Lagen om skydd för företagshemligheter innehåller bestämmelser om straff för den som olovligen skaffar sig tillgång till en företagshemlighet (företagsspioneri) eller som på annat sätt tar olovlig befattning med en företagshemlighet. För företagsspioneri är straffet böter eller fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i högst sex år (3 §). Försök eller förberedelse till sådant brott är också straffbelagt.

Bestämmelser om skydd för företagshemligheter fanns före tillkomsten av denna lag i lagen (1931:152) med vissa bestämmelser om illojal konkurrens. Nämnda lag skyddade ”yrkeshemligheter” i vissa fall, framför allt mot en del förfaranden i avtalsrelationer. Genom lagen om skydd för företagshemligheter infördes straffbestämmelser för olovligt anskaffande av företagshemligheter. Detta innebar en stor förändring jämfört med vad som hade gällt tidigare. Då hade sådana förfaranden endast varit straffbara i den mån de samtidigt utgjort brott enligt annan lagstiftning, såsom stöld, bedrägeri, dataintrång eller olovlig avlyssning. (Se SOU 2008:63 s. 59 f.)

Lagen om skydd för företagshemligheter har under år 2007–2008 varit föremål för utredning, se betänkandet Förstärkt skydd för företagshemligheter, SOU 2008:63. De förslag som utredningen har lämnat innebär bl.a. en utvidgning av straffansvaret. Förslaget har inte lett till några lagändringar.

Enligt nuvarande konkurslag (1987:672) har den som är försatt i konkurs inte rätt att bedriva näring (6 kap. 1 §) och om han eller hon ändå gör det, kan böter dömas ut (17 kap. 4 §). Förbudet att

driva näring upphör när konkursen är avslutad. Motsvarande regler fanns även i den tidigare konkurslagen (1921:225). År 1980 infördes i 1921 års konkurslag (199 b–d och f–j §§) dessutom en möjlighet för domstol att i vissa fall förordna om generellt näringsförbud för en konkursgäldenär som är enskild näringsidkare, under en av domstolen fastställd tid (maximalt fem år). För överträdelse av sådant näringsförbud stadgades fängelse i högst två år, eller om brottet var ringa, böter eller fängelse i högst sex månader (212 §). Enligt 1980 års reglering var en förutsättning för att en enskild näringsidkare eller företrädare för en juridisk person skulle kunna meddelas näringsförbud att denne hade försatts i konkurs.

När lagen om näringsförbud tillkom (se prop. 1985/86:126), överfördes bestämmelserna om generellt näringsförbud från konkurslagen till denna lag. Som ett led i kampen mot ekonomisk brottslighet vidgades samtidigt möjligheterna att meddela näringsförbud till att även avse vissa situationer då det inte förekommit någon konkurs. I dag kan därför t.ex. brott liksom underlåtelse att betala skatter, tullar och avgifter till det allmänna i vissa lägen leda till näringsförbud. Den längsta tid näringsförbud kan meddelas för uppgår numera till tio år. I straffbestämmelsen i lagen om näringsförbud upptogs samma straffskala som hade föreskrivits i motsvarande bestämmelse i 1921 års konkurslag (212 §).

I lagen om utländska filialer m.m. finns bestämmelser om formerna för näringsverksamhet som bedrivs i Sverige av utländska företag och utomlands bosatta svenskar eller utländska medborgare. När lagen infördes, ersatte den lagen (1968:555) om rätt för utlänning och utländskt företag att idka näring här i riket. Det tidigare kravet på näringstillstånd avskaffades därmed och ersattes med ett registreringsförfarande. Regleringen i lagen om utländska filialer m.m. innebär i huvudsak att alla utländska företag och utomlands bosatta svenskar eller utländska medborgare som lämnar begärda uppgifter blir registrerade och får driva näring i Sverige. Genom lagen får vidare utländska företag fri möjlighet att välja etablering genom svenskt dotterbolag eller filial. Bakgrunden till den ändrade regleringen (se prop. 1991/92:88) var att Sverige inför EES-samarbetet och medlemskapet i EG inte kunde ha etableringsbestämmelser som innebar en särreglering av andra medlemsländers medborgare (krav på icke-diskriminering och etableringsfrihet).

I 29 § lagen om utländska filialer m.m. stadgas böter bl.a. för den som för ett utländskt företags räkning driver eller förestår näringsverksamhet i Sverige utan att verkställande direktör utsetts.

Även 29 a § innehåller straffbestämmelser, men här är straffskalorna strängare. Böter eller fängelse stadgas bl.a. för den som i ett ärende enligt lagen oriktigt intygar att en elektronisk handling överensstämmer med originalet, om åtgärden innebär fara i bevishänseende. Sistnämnda paragraf upptar även en särskild straffskala för grovt brott, fängelse i högst två år.

Straffbestämmelsen i 29 a § omfattas av ett förslag om att upphäva de straffbestämmelser i specialstraffrätten som rör elektroniskt uppgiftslämnande (se lagrådsremiss Förfalsknings- och sanningsbrotten, överlämnad den 31 januari 2013). Bakgrunden till förslaget är att det samtidigt föreslås dels att urkundsbegreppet i BrB ska utvidgas, dels att bestämmelserna i 15 kap. 10–15 §§ BrB ska omfatta även uppgifter som lämnas i elektronisk form. Ett upphävande av straffbestämmelsen i 29 a § lagen om utländska filialer m.m. kommer inte att innebära någon avkriminalisering, men däremot att straffansvar för oriktig information i elektronisk miljö i stället kommer att bedömas utifrån de generella reglerna i BrB (se a.a.).

Lagen om handel med begagnade varor har till syfte att försvåra avsättningen av stulna eller annars olovligen åtkomna varor och att underlätta polisens efterspaning av sådana varor (1 §). Den är tillämplig på yrkesmässig handel med sådana begagnade varor som finns angivna i en av regeringen utfärdad förordning (1999:272), däribland mopeder, kameror, datorer och mobiltelefoner. I straffbestämmelserna i 14–15 §§, som är subsidiära till BrB, straffbeläggs vissa uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av lagens föreskrifter, som inte är ringa. Böter eller fängelse i högst sex månader stadgas för den som driver sådan yrkesmässig handel som omfattas av lagen utan att vara registrerad hos polismyndigheten, underlåter att fullgöra föreskriven skyldighet att föra anteckningar om mottagna varor och på begäran tillhandahålla polismyndigheten dessa anteckningar m.m. För vissa överträdelser stadgas böter, bl.a. för den som bryter mot föreskriften om att en handlare inte får ta emot begagnade varor av den som inte på ett tillförlitligt sätt styrker sin identitet.

Regleringen av handeln med begagnade varor, som går tillbaka till 1900-talets början, omfattade ursprungligen också handel med skrot. Fram till början av 1980-talet var båda dessa slag av handel underkastade tillståndskrav. Därefter infördes för handeln med begagnade varor en registreringsplikt i stället för tillståndskravet, se lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor. Såväl tillståndskravet för handel med skrot som registreringsplikten för

handel med begagnade varor sanktionerades genom straffbestämmelser. När nämnda lag år 1999 ersattes av lagen om handel med begagnade varor innebar det att den särskilda regleringen om handel med skrot avskaffades. I förarbetena (se prop. 1998/99:51 s. 18 f.) anfördes bl.a. att tillståndskravet vad gällde skrotbranschen hade visat sig vara föga effektivt, att tillsynen inte hade varit omfattande och att inget tydde på att detta skulle komma att ändras i framtiden. Vidare hade branschen genomgått så stora förändringar att tillståndsförfarandet hade förlorat i betydelse och det fanns inte något som tydde på att misskötsamheten skulle vara av större omfattning inom denna bransch än inom de flesta andra. En etableringskontroll med dess inskränkningar i närings- och etableringsfriheten borde, framhölls det, tillgripas först när ett klart behov kunde påvisas. Sammanfattningsvis ansågs huvudmotiven för att särskilt reglera handeln med skrot ha försvagats i betydande mån. Avskaffandet av regleringen av handeln med skrot innebar alltså en viss avkriminalisering av det specialstraffrättsliga området.

Vid tidpunkten för BrB:s ikraftträdande fanns det på området marknad och konkurrens straffbestämmelser i lagen (1953:603) om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning inom näringslivet. I denna straffbelades uppsåtliga överträdelser av i lagen uppställda förbud mot s.k. bruttoprissättning och mot anbudskarteller. Straffet var i normalfallet böter. Om brottet var grovt kunde böter eller fängelse i högst ett år följa. Åtal kunde väckas av allmän åklagare endast efter anmälan eller medgivande av Näringsfrihetsombudsmannen. År 1982 ersattes nämnda lag av konkurrenslagen (1982:729). Detta innebar bl.a. att de straffbelagda förbuden effektiviserades, att straffen skärptes och att vissa gärningar gjordes straffbara vid oaktsamhet (se prop. 1981/82:165 s. 142 ff.).

I början av 1990-talet blev konkurrenslagstiftningen föremål för en genomgripande, och skärpande, reform (se prop. 1992/93:56). I den nya konkurrenslagen (1993:20) utformades de materiella konkurrensreglerna efter förebild från EG:s konkurrensregler i Romfördraget och EES-avtalets konkurrensregler. Reformen innebar även att straffbestämmelserna ersattes av ett system med sanktionsavgifter (i lagen används benämningen konkurrensskadeavgift). Ett skäl för övergången till sanktionsavgifter var att det då blev möjligt att rikta sanktionen mot företag, i stället för enbart mot fysiska personer. I förarbetena anfördes (se a. prop. s. 30) att de straff i form av måttliga böter som hade förekommit vid överträdelser av förbuden i konkurrenslagen hade påfallande liten eko-

nomisk betydelse i förhållande till de stora ekonomiska värden som kunde vara att vinna för företagen genom att bryta mot förbuden. Den dåvarande ordningen ansågs därför ha liten preventiv verkan. Mer ingripande påföljder i form av fängelsestraff var dock varken önskvärda eller ändamålsenliga. Med hänsyn till de stora samhällsekonomiska värden som konkurrenslagstiftningen ytterst gällde var det i stället väsentligt att ha tillgång till en effektiv ekonomisk sanktion.

De regler om konkurrensskadeavgift som infördes i 1993 års konkurrenslag har senare överförts i princip oförändrade till den nu gällande konkurrenslagen (2008:579). De innebär att ett företag kan bli skyldigt att betala en särskild avgift om företaget eller någon som handlar på företagets vägnar (t.ex. en anställd) uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder förbuden mot konkurrensbegränsande samarbete eller missbruk av dominerande ställning. Beslutet om konkurrensskadeavgift fattas av Stockholms tingsrätt på talan av Konkurrensverket. I förarbetena till 1993 års lag anfördes att konkurrensskadeavgiften skulle kunna uppgå till ett sådant belopp att det verkade avhållande på företaget i fråga och avskräckande på andra företag (se a. prop. s. 30). I den nuvarande lagen anges att konkurrensskadeavgiften maximalt får uppgå till tio procent av företagets omsättning föregående räkenskapsår. Konkurrensskadeavgiften ska bestämmas efter överträdelsens sanktionsvärde. I ringa fall får inte någon avgift påföras. Till nyheterna i 2008 års lag hör bl.a. att Konkurrensverket gavs befogenhet att i icke tvistiga fall utfärda s.k. avgiftsförelägganden som ett alternativ till att väcka talan om konkurrensskadeavgift.

Regleringen av marknadsföring är ett annat område där straffbestämmelser har ersatts av ett system med sanktionsavgifter.

Såväl lagen (1970:412) om otillbörlig marknadsföring som dess efterföljare, marknadsföringslagen (1975:1418), innehöll förbud mot uppsåtlig vilseledande marknadsföring, rabattmärkeserbjudanden och kombinerade erbjudanden. Vid överträdelse av dessa kunde en näringsidkare dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Allmänt åtal krävde medgivande av Konsumentombudsmannen.

När 1975 års marknadsföringslag ersattes av 1995 års marknadsföringslag (1995:450) togs nämnda straffbestämmelser bort. I stället infördes en möjlighet att, vid överträdelser av ett antal särskilda regler med konkreta förbud mot och krav på vissa marknadsföringsåtgärder, påföra en näringsidkare en sanktionsavgift kallad marknadsstörningsavgift. Övergången till sanktionsavgifter ut-

gjorde ett led i att skapa effektivare sanktioner och hade konkurrenslagstiftningens då nya sanktionssystem som förebild (se prop. 1994/95:123 s. 37). I förarbetena framhölls de fördelar med ett avgiftssystem jämfört med kriminalisering som hade påtalats vid reformen av konkurrenslagstiftningen; att både fysiska och juridiska personer kan påföras sanktionsavgift samt att en sanktionsavgift kan bestämmas så att den blir betydligt mer ekonomiskt kännbar för näringsidkaren och att den därmed kan verka mer avskräckande för andra företag (se a. prop. s. 102).

År 2008 infördes den nu gällande marknadsföringslagen (2008:486). Genom den nya lagen, vars främsta syfte var att skapa ett enhetligt konsumentskydd på gemenskapsnivå, genomfördes flera EUdirektiv, bl.a. om otillbörliga affärsmetoder (se prop. 2007/08:115 s. 60 f). Sanktionssystemet i 1995 års lag togs i allt väsentligt in i den nya marknadsföringslagen. Reglerna om marknadsstörningsavgift är i huvudsak utformade på samma sätt som reglerna om konkurrensskadeavgift (se ovan).

Såväl när det gäller konkurrens- som marknadsföringslagstiftningen har alltså utvecklingen inneburit att avkriminaliseringar har skett. Dessa avkriminaliseringar kan sägas ha varit ”skenbara” i den bemärkelsen att de tidigare straffbelagda gärningarna fortfarande sanktioneras, men nu genom ett system med avgifter.

I sammanhanget kan också nämnas att när lagen (1956:245) om uppgiftsskyldighet rörande pris- och konkurrensförhållanden år 2011 ersattes av lagen (2010:1350) om uppgiftsskyldighet i fråga om marknads- och konkurrensförhållanden skedde en avkriminalisering, som inte var skenbar (prop. 2009/10:218). Den äldre lagens bestämmelse om straff för underlåtelse att inom förelagd tid lämna uppgift enligt lagen och för oriktigt uppgiftslämnande, fördes inte över till den nya lagen. Regeringen anförde (a. prop. s. 24) att straffbestämmelserna hade tillkommit vid en tidpunkt då det säkert var betydligt mer vanligt att en fysisk person var näringsidkare i lagens mening. Enligt regeringens förslag var det huvudsakligen juridiska personer som skulle kunna åläggas uppgiftsskyldighet. Mot denna bakgrund framstod enligt regeringen bestämmelsen om straffansvar som föråldrad och borde utmönstras. Det kan tilläggas att ett åläggande att lämna uppgifter enligt lagen i de flesta fall får förenas med vite.

4.6. Energi

Till de mer centrala lagarna på energiområdet hör bl.a. ellagen (1997:857), naturgaslagen (2005:403) och lagen (2011:1200) om elcertifikat.

Bestämmelser om naturgasledningar (inklusive straffbestämmelser) fanns tidigare i lagen (1978:160) om vissa rörledningar, men EU-rätten har medfört att lagstiftningen om naturgas blivit mer omfattande och överförts till en egen lag, först 2000 års naturgaslag (2000:599) och därefter 2005 års naturgaslag. Den nu gällande lagen innehåller bl.a. krav på koncession från regeringen för att få bygga eller använda naturgasledningar, lagringsanläggningar och förgasningsanläggningar.

Ellagen ersatte vid ikraftträdandet år 1998 en äldre ellag, lagen (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, som också den innehöll straffbestämmelser. I ellagen ges föreskrifter om elektriska anläggningar, om handel med el i vissa fall och om elsäkerhet. Enligt lagen krävs tillstånd från regeringen för att bygga eller använda en elektrisk starkströmsledning (nätkoncession).

Kravet på koncession i dessa båda lagar – naturgaslagen och ellagen – är straffsanktionerat genom likartade straffbestämmelser. Enligt lagarna kan bl.a. den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot kravet på koncession eller mot villkor som en koncession förenats med dömas till böter eller fängelse i högst ett år (se 11 kap. 1 § naturgaslagen respektive 13 kap. 1 § ellagen). Ringa överträdelser omfattas inte av straffansvaret. Lagarnas straffbestämmelser är subsidiära till BrB (11 kap. 2 § naturgaslagen och 13 kap. 2 § ellagen).

Ändamålet med lagen om elcertifikat, som trädde i kraft år 2003, var att främja produktion av elektricitet med användande av förnybara energikällor och torv (förnybar el) så att sådan el skulle kunna hävda sig på elmarknaden, trots att kostnaderna för att producera förnybar el var högre än då det gäller övrig el. I detta syfte innehöll därför lagen bestämmelser om dels en rätt för producenter av förnybar el att bli tilldelade elcertifikat av staten, dels en skyldighet för elleverantörer och vissa elanvändare att inneha elcertifikat i förhållande till sin försäljning respektive användning av el (kvotplikt).

2003 års lag om elcertifikat upphävdes år 2012 och ersattes av en ny lag om elcertifikat (2011:1200). De huvudsakliga nyheterna i den

nya lagen är att den innehåller regler som möjliggör en elcertifikatsmarknad som är gemensam med andra länder. Vidare har kraven skärps för att el som produceras med vattenkraft ska kunna tilldelas elcertifikat och mindre producenter av förnybar el som själva använder den el de producerat får undantas från kravet. Vid upphävandet av lagen om elcertifikat från år 2003 överfördes det straffsanktionerade området oförändrat till den nya lagen (se prop. 2010/11:155 s. 29 ff.). Vid den tidigare lagens tillkomst år 2003 innebar straffbestämmelserna en nykriminalisering (se prop. 2002/03:40 s. 127 f.).

Lagens sanktionssystem omfattar både straffbestämmelser och regler om två slags sanktionsavgifter, vilka benämns kvotpliktsavgift och sanktionsavgift. Beteenden som är sanktionerade med avgift är inte straffbelagda. Kvotpliktsavgift ska t.ex. betalas av den som är kvotpliktig om denne i sin deklaration har angett ett mindre antal elcertifikat än som omfattas av kvotplikten (se 5 kap. 1 §). Sanktionsavgift kan påföras anläggningens innehavare bl.a. i vissa fall då elcertifikat har tilldelats p.g.a. oriktiga eller vilseledande uppgifter i en ansökan om godkännande av en anläggning för tilldelning av elcertifikat (se 6 kap. 7 §). Straffansvar drabbar t.ex. den som ska hantera kvotplikten och som uppsåtligen underlåter att anmäla sig för registrering hos tillsynsmyndigheten (se 7 kap. 1 §), liksom den som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktiga uppgifter till kontoföringsmyndigheten om priset på elcertifikat (se 7 kap. 2 §). Ringa fall är inte straffbara. Straffbestämmelserna är subsidiära till BrB.

Bland övriga specialstraffrättsliga författningar på energiområdet kan nämnas lagen (1978:160) om vissa rörledningar, lagen (1985:620) om vissa torvfyndigheter och förordningen (1994:795) om tillstånd för kraftverk avsedda att drivas med oljebränslen, vilka alla innehåller bestämmelser om tillståndskrav som sanktioneras genom straffbestämmelser. Vidare finns på energiområdet ett antal lagar av beredskapskaraktär eller med beredskapssyfte som innehåller straffbestämmelser: oljekrislagen (1975:197)och elberedskapslagen (1997:288). Slutligen kan till de specialstraffrättsliga författningarna på energiområdet också räknas lagen (1992:1512) om elektromagnetisk kompatibilitet.

4.7. Regional tillväxt

Enligt förordningen (2000:281) om regionalt transportbidrag får bidrag lämnas till transportkostnader för vissa godstransporter inom Sveriges gränser. Syftet med regleringen är att kompensera för kostnadsnackdelar och stimulera till höjd förädlingsgrad i näringslivet i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Ansökan om transportbidrag görs skriftligen hos Närings- och teknikutvecklingsverket för varje kalenderår. Den som i ansökan uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff enligt BrB (14 §).

4.8. Elektronisk kommunikation m.m.

Till området elektronisk kommunikation m.m. hänförs här lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation, lagen (2000:121) om radio- och teleterminalutrustning samt kungörelsen (1885:56 s. 1) med vissa föreskrifter till beredande av skydd för undervattenstelegrafkablar.

Lagen om elektronisk kommunikation infördes år 2003 (prop. 2002/03:110). Den ersatte telelagen (1993:597) och lagen (1993:599) om radiokommunikation. Syftet med lagen är att enskilda och myndigheter ska få tillgång till säkra och effektiva elektroniska kommunikationer och största möjliga utbyte vad gäller urvalet av elektroniska kommunikationstjänster samt deras pris och kvalitet (1 kap. 1 §). Lagen gäller elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster med tillhörande installationer och tjänster samt annan radioanvändning (1 kap. 4 §). Däremot är lagen inte tillämplig på innehåll som överförs i elektroniska kommunikationsnät med hjälp av elektroniska kommunikationstjänster.

Straffsanktioneringen i lagen motsvarar i huvudsak vad som var kriminaliserat enligt de äldre lagarna. Vad som straffbeläggs är t.ex. att uppsåtligen eller av oaktsamhet använda radiosändare utan tillstånd när sådant tillstånd krävs enligt lagen, att använda radiosändare i strid med ett tillståndsvillkor och att överträda vissa föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Straffskalan för sådana gärningar omfattar böter eller fängelse i högst sex månader (7 kap. 14 §). I lagen kriminaliseras också vissa överträdelser av tystnadsplikt och, subsidiärt till BrB, överträdelser av lagens förbud mot

avlyssning m.m. (7 kap. 15 §). Straffansvaret omfattar också i dessa fall både uppsåtliga och oaktsamma gärningar, däremot inte ringa fall. Det straff som föreskrivs är böter.

Lagen om radio- och teleterminalutrustning ersatte vid ikraftträdandet år 2000 lagen (1992:1527) om teleterminalutrustning.

Genom lagen införlivades ett EU-direktiv om radioutrustning och teleterminalutrustning och om ömsesidigt erkännande av utrustningens överensstämmelse (1999/5/EG). I lagen finns bl.a. grundläggande bestämmelser om vad som gäller för att utrustning ska få släppas ut på marknaden och tas i bruk samt bemyndiganden att meddela närmare föreskrifter om detta.

Det är kriminaliserat att med uppsåt eller av oaktsamhet släppa ut utrustning på marknaden i strid med de krav som anges i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (11 §). Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. I lagen stadgas dessutom böter för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet till ett allmänt tillgängligt telenät ansluter teleterminalutrustning som inte uppfyller de krav som anges i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (12 §).

I kungörelsen med vissa föreskrifter till beredande av skydd för undervattenstelegrafkablar finns bestämmelser om att fartyg samt fiskares redskap och garn ska hållas på ett visst avstånd dels från fartyg som är sysselsatt med nedläggning eller iståndsättande av en undervattenstelegrafkabel, dels från bojar som vid nedläggande av kabel m.m. märker ut telegrafkabels läge. Överträdelse av bestämmelserna är straffbelagt med böter (3 §).

4.9. Transport, trafik och infrastruktur

Redovisningen av den specialstraffrättsliga regleringen på området för transport, trafik och infrastruktur inleds med de trafikslagsövergripande författningarna. Därefter genomgås regleringen på området indelad efter trafikslag: sjöfart, vägtrafik, järnvägstrafik och luftfart.

4.9.1. Trafikslagsövergripande författningar

Lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) innehåller straffbestämmelser om vårdslöshet i trafik (1 §), grov vårdslöshet i trafik (1 §), hindrande eller störande av trafiken på väg (2 §), olovlig körning (3 §), åsidosättande av föreskrifter om

rätten att föra vissa färdmedel (3 §), tillåtande av olovlig körning (3 §), rattfylleri (4 §), grovt rattfylleri (4 a §) och obehörigt avvikande från trafikolycksplats (5 §). Det lindrigaste straff som föreskrivs är böter (t.ex. för vårdslöshet i trafik och olovlig körning) och det strängaste straff som föreskrivs är fängelse i högst två år (grovt rattfylleri).

Sedan mitten av 1960-talet har det i lagen kriminaliserade området utvidgats i betydande utsträckning. I huvuddrag har det rört sig om följande utvidgningar. Straffbestämmelserna om (grov) vårdslöshet i trafik och obehörigt avvikande från trafikolycksplats har gjorts tillämpliga vid förande av motordrivet fordon på andra ställen än på väg (prop. 1972:137). De har vidare, liksom straffbestämmelsen om hindrande eller störande av trafiken på väg, utsträckts till att gälla vid förande av spårvagn (prop. 1975:22). Vad gäller bestämmelserna i 3 § om olovlig körning m.m. har kriminaliseringen utsträcks till att gälla inte bara körkortspliktiga fordon, utan även t.ex. traktor, spårvagn och motorredskap (se bl.a. prop. 1972:137, prop. 1975:22 och prop. 1976/77:113). Kriminaliseringen av rattfylleri har vidgats vid flera tillfällen, bl.a. år 1975, då gärningsbeskrivningen ändrades så att straffansvaret skulle omfatta inte bara den som under färden uppnått eller överskridit blodalkoholgränsen utan även den som gjort detta efter färden (prop. 1974:154). Några år senare utsträcktes promillereglerna till att gälla alla motordrivna fordon, med undantag för sådana som är avsedda att föras av gående (prop. 1977/78:77). År 1990 sänktes den nedre promillegränsen från 0,5 till 0,2 promille (se bet. 1989/90:JuU2 s. 18) samtidigt som den nuvarande gradindelningen i rattfylleri och grovt rattfylleri infördes (se prop. 1989/90:2). Genom lagändring år 1999 utvidgades straffansvaret för rattfylleri till att avse också den som framför ett motordrivet fordon eller en spårvagn efter att ha intagit narkotika i så stor mängd att det under eller efter färden finns något narkotiskt ämne kvar i förarens blod, s.k. drograttfylleri (prop. 1998/99:43).

En betydelsefull inskränkning av det i trafikbrottslagen straffbelagda området har dock skett. Före år 1995 krävdes för straffbarhet enligt bestämmelsen om vårdslöshet i trafik att vägtrafikant, spårvagnsförare etc. brast i den omsorg och varsamhet som till förekommande av trafikolycka betingades av omständigheterna. Ansvarsfrihet gällde i de fall oaktsamheten varit ringa. Genom en lagändring som trädde i kraft den 1 januari 1995 skärptes kravet på oaktsamhet så att numera endast den som i väsentlig mån brister i omsorg och varsamhet ska dömas till straff enligt bestämmelsen.

I propositionen (1994/95:23 s. 61) påpekades att dittillsvarande praxis tydde på att bestämmelsen i vissa fall hade tillämpats på ett sätt som närmade sig vad som gäller vid strikt ansvar. Syftet med lagändringen angavs vara att ansvar för vårdslöshet i trafik skulle förbehållas sådana beteenden i trafiken som var att beteckna som vårdslösa i egentlig mening. Under lagens tillämpningsområde borde främst hänföras sådana fall där trafikanten gjort sig skyldig till medvetet risktagande.

Andra trafikslagsövergripande författningar som innehåller straffbestämmelser är bl.a. lagen (1990:712) om undersökning av olyckor och förordningen (1990:717) om undersökning av olyckor, containerlagen (1980:152) och lagen (1975:88) med bemyndigande att meddela föreskrifter om trafik, transporter och kommunikationer.

I sammanhanget finns det också anledning att beröra den reglering om administrativa sanktionsavgifter, som i slutet av 1970-talet infördes på området kollektiv persontrafik, nämligen lagen (1977:67) om tilläggsavgift i kollektiv persontrafik (prop. 1976/77:11).

I lagen finns bestämmelser om rätt att ta ut tilläggsavgift av resande i kollektiv persontrafik som inte kan visa upp giltig biljett. Tilläggsavgift får inte tas ut om avsaknaden av giltig biljett får anses vara ursäktlig med hänsyn till den resandes ålder, sjukdom, bristande kännedom om lokala förhållanden eller annan omständighet. Angående avgiftens storlek stadgas att den ska bestämmas till ett belopp som är skäligt med hänsyn till trafikutövarens kostnader för biljettkontrollen och avgiften för den biljett som har avkrävts den resande men som denne inte har kunnat visa upp.

Även före tillkomsten av lagen om tilläggsavgift i kollektivtrafik tillämpade ett flertal företag som bedrev järnvägs-, spårvägs-, buss- eller båttrafik system med förhöjd färdavgift eller kontrollavgift. Den författningsmässiga regleringen av dessa system varierade dock. Genom 1977 års lag blev författningsstödet för systemen med kontrollavgift tydlig och regleringen av dem enhetlig.

Samtidigt som lagen om tilläggsavgift i kollektivtrafik infördes, gjordes vissa ändringar i BrB (prop. 1975/76:148) beträffande sådant bedrägligt beteende som brukar benämnas snyltningsbrott och som består i att en person inte gör rätt för sig när han eller hon begagnar sig av något som tillhandahålls mot kontant betalning. Brottet förutsätter inte att någon vilseleds till att tillhandahålla prestationen i fråga. Till de ändringar som genomfördes hörde att en särskild åtalsbegränsningsregel infördes (9 kap. 12 §). Den innebär att snyltningsbrott som är ringa får åtalas av åklagare bara om

det av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Avsikten med åtalsbegränsningsregeln var att straffpåföljd för snyltning på allmänna samfärdsmedel i stor utsträckning skulle ersättas av tilläggsavgift enligt den ovan redovisade lagen.

I förarbetena till lagen om tilläggstrafik i kollektivtrafik anfördes (prop. 1976/77:11 s. 14) att åtalsbegränsningsregeln i BrB i förening med regleringen av systemet med tilläggsavgifter i praktiken skulle komma att innefatta en betydande avkriminalisering.

4.9.2. Sjöfart

Det finns en mängd specialstraffrättsliga författningar på sjöfartens område. Här ska inledningsvis redovisas de som innehåller en mer omfattande straffrättslig reglering, nämligen sjölagen (1994:1009), sjömanslagen (1973:282), fartygssäkerhetslagen (2003:364), lagen (2004:487) om sjöfartsskydd och lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg.

När 1994 års sjölag infördes innehöll den i stor utsträckning bestämmelser som var nästan likalydande med de som hade funnits i den föregående sjölagen (1891:34 s. 1). Den äldre sjölagen hade dock under årens lopp genomgått en mängd ändringar och vid upphävandet innehöll den inte någon paragraf som stod oförändrad sedan lagens tillkomst.

Sjölagen består av 22 kapitel som är uppdelade på sex avdelningar. De första fem avdelningarna innehåller, i tur och ordning, bestämmelser om fartyg (nationalitet, fartygsregister m.m.), om rederi, om ansvar (redares ansvar, om skada genom fartygs sammanstötning m.m.), om avtal om befordran och om sjöolyckor. I den sjätte avdelningen finns avslutande bestämmelser, däribland dryga tiotalet paragrafer med straffbestämmelser (20 kap.).

Flera av straffbestämmelserna liknar bestämmelser som finns i trafikbrottslagen, men avser gärningar som begås i sjötrafik. Det gäller t.ex. bestämmelserna om vårdslöshet i sjötrafik (20 kap. 2 §), sjöfylleri (20 kap. 4 §) och grovt sjöfylleri (20 kap. 5 §). I sjölagen finns också motsvarigheter till trafikbrottslagens straffbestämmelser om hindrande eller störande av trafiken på väg (20 kap. 3 §) och obehörigt avvikande från trafikolycksplats (se 20 kap. 8 §). Därutöver innehåller sjölagen ett antal straffbestämmelser som avser befälhavares och redares skyldigheter enligt lagen samt, i något fall, även fartygsägares skyldigheter. Vad som straffbeläggs är t.ex. befäl-

havares försummelse att se till att fartyget är sjövärdigt (20 kap. 1 §), redares försummelse att avhjälpa fel eller brist i sjövärdigheten (20 kap. 1 §), befälhavares avvikelse från tjänsten och övergivande av fartyget (20 kap. 6 §), befälhavares försummelse att medföra skeppshandlingar (20 kap. 10 §) och fartygsägares åsidosättande av försäkringsplikt (20 kap. 14 §). Om en gärning är belagd med strängare straff i BrB, döms straff inte ut enligt sjölagen (20 kap. 15 §).

I betänkandet Skadeståndsansvar och försäkringsplikt vid sjötransporter – Atenförordningen och försäkringsdirektivet i svensk rätt, SOU 2012:8, föreslås att det ska införas en ny straffbestämmelse i sjölagen som kriminaliserar två skilda beteenden. Det första stycket i den föreslagna straffbestämmelsen ska säkerställa att transportören har en försäkring eller någon annan ekonomisk säkerhet enligt 4a. 1 i bilagan I till Atenförordningen eller enligt 15 kap. 18 § sjölagen. Straffskalan för detta brott ska vara böter eller fängelse i högst sex månader. Brottet kan begås uppsåtligen eller av oaktsamhet. Enligt det andra föreslagna stycket inträder straffansvar för befälhavare vid åsidosättande av skyldighet enligt 15 kap. 19 § om att medföra certifikat ombord. I förslaget föreslås att straffskalan för detta brott enbart ska vara böter (a. bet. s. 250). Förlaget innebär en nykriminalisering.

En annan lag på sjöfartsområdet som innehåller ett flertal straffbestämmelser är sjömanslagen. Lagen är av arbetsrättslig karaktär. Den gäller arbetstagare som är anställd för fartygsarbete på svenskt fartyg och som under den tid då denne tjänstgör ombord har befattning på fartyget. I lagen finns bestämmelser om anställningsavtal, befattning på fartyg, fartygsnämnd, fri resa, lön och vård till följd av skada eller sjukdom, fartygsarbete, tvångsmedel och ansvar.

I straffbestämmelserna stadgas ansvar för bl.a. missbruk av den rätt att använda våld eller ta någon i förvar ombord som föreskrivs i lagen (66 §) och för sjömans medtagande av gods som kan utsätta fartyget m.m. för fara eller vålla oordning ombord (65 §). I båda dessa fall är oaktsamhet tillräckligt för straffbarhet. Som ytterligare exempel på vad som straffbeläggs i lagen kan nämnas sjömans våld eller hot mot befälhavaren eller annan förman på fartyget (67 §) och myteri (68 §), vilka i subjektivt hänseende förutsätter uppsåt. Flera av straffbestämmelserna upptar stränga straffskalor. För våld eller hot mot befälhavare m.fl. stadgas fängelse i högst två år och för vissa fall av myteri föreskrivs fängelse i högst sex år. Straffbestämmelserna omfattar också ett antal förseelser med enbart böter i straffskalan (se t.ex. 62 och 63 §§). I lagen föreskrivs att

förberedelse och stämpling till myteri, liksom underlåtenhet att avslöja sådant brott är straffbart, liksom försök och förberedelse till våld eller hot mot befälhavare m.fl. i vissa fall (69 §). Om en gärning är belagd med strängare straff i annan lag, t.ex. BrB, ska den tillämpas (74 §).

I 2003 års fartygssäkerhetslag finns bestämmelser om allmänna krav på fartyg och deras bemanning, särskilda krav för användning av vissa fartyg, arbetsmiljö på fartyg m.m. Lagen ersatte den tidigare fartygssäkerhetslagen (1988:49), som hade blivit svåröverskådlig och svårläst på grund av det stora antalet ändringar som föranletts av anpassning till internationella regler (prop. 2002/03:109 s. 72 f.). De huvudsakliga skillnaderna mellan den nya och den gamla lagen var av redaktionell natur, men i vissa avseenden medförde den nya lagen även ändringar i sak. En av dessa ändringar i sak var att arbetsmiljön ombord huvudsakligen skulle regleras i arbetsmiljölagen (1977:1160), i stället för som tidigare i fartygssäkerhetslagen. Denna ändring ledde till en viss minskning av det område som straffsanktionerades i fartygssäkerhetslagen. Till följd av att flera EU-direktiv på sjöfartsområdet genomfördes med den nya lagen, utvidgades dock samtidigt det i lagen straffsanktionerade området i andra avseenden.

De gärningar som straffbeläggs i fartygssäkerhetslagen är många till antalet (se 8 kap. 1–3 §§). För mindre allvarliga förseelser stadgas enbart böter. Den strängaste straffskalan föreskriver böter eller fängelse i ett år (8 kap. 1 §). Om en gärning är belagd med strängare straff i BrB eller i sjölagen, ska inte dömas till ansvar enligt fartygssäkerhetslagen (8 kap. 5 §).

En annan lag på sjöfartsområdet som straffbelägger en mängd gärningar är lagen om sjöfartsskydd. Lagen innehåller kompletterande bestämmelser till en EU-förordning (nr 725/2004) om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar, som syftar till att skydda sjöfartssektorn mot grova våldsbrott, bl.a. terrorism. Införandet av lagen år 2004 innebar en påtaglig nykriminalisering. De gärningar som straffbeläggs i lagen är bl.a. att bryta mot ett förbud för ett fartyg att resa eller för en hamnanläggning att betjäna fartyg i internationell trafik, att använda fartyg eller hamnanläggning utan erforderliga certifikat, att underlåta att se till att fartyget undergår föreskriven tillsyn och att inte efterkomma en begäran om att upprätta skyddsdeklaration (se 22–24 §§).

Straffskalorna som upptas i lagens straffbestämmelser ligger i nivå med de ovan beskrivna straffskalorna i fartygssäkerhetslagen;

den strängaste straffskalan är böter eller fängelse i högst ett år. Lagen om sjöfartsskydd innehåller en likadan konkurrensregel som fartygssäkerhetslagen (26 §).

Genom 1980 års lag om åtgärder mot förorening från fartyg överförs flera globala konventioner på det marina miljöskyddets område till svensk rätt. Lagen innehåller åtskilliga straffbestämmelser, varav flera med fängelse i straffskalan. Exempelvis ska den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud att släppa ut olja eller andra skadliga ämnen dömas till böter eller fängelse i två år, om inte gärningen är belagd med strängare straff i BrB eller miljöbalken (10 kap. 1 §). Som ytterligare exempel på vad som straffbeläggs i lagen kan nämnas att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot föreskrift om skyldighet att rapportera utsläpp m.m. ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (10 kap. 4 §).

När ovannämnda lag infördes ersatte den två äldre lagar som innehöll bestämmelser om åtgärder mot vattenförorening från fartyg (SFS 1972:275 och SFS 1976:6). Bakgrunden till tillkomsten av 1980 års lag var dels att det krävdes ytterligare bestämmelser på området med anledning av Sveriges tillträde till 1978 års protokoll till MARPOL-konventionen (1973 års internationella havsföroreningskonvention), dels att bestämmelserna i de äldre lagarna var svåröverskådliga. Den nya lagen innebar bl.a. att straffen för vissa brott skärptes. (Se prop. 1979/80:167.)

År 1984 infördes i lagen regler om en sanktionsavgift, vattenföroreningsavgift, som är tänkt att vara en förstärkning av straffsanktionerna vid otillåtna utsläpp från fartyg (se prop. 1982/83:87 s. 14). Regleringen innebär att straff kan utdömas trots att avgift utgår. Omfattningen av det i lagen kriminaliserade området påverkades därför inte av att den nya sanktionen infördes.

Bestämmelserna om vattenföroreningsavgift innebär bl.a. att om ett förbud mot utsläpp av olja har överträtts och utsläppet inte är obetydligt, ska en särskild avgift påföras fartygets redare eller ägare, oavsett om dessa är en fysisk eller juridisk person (8 kap. 1 och 2 §§). Avgiftsskyldigheten bygger på principen om strikt ansvar. Avgiften, som beslutas av Kustbevakningen, bestäms med hänsyn dels till utsläppets omfattning, dels till fartygets storlek (8 kap. 3 och 5 §§).

Utredningen om översyn av lagen (1980:424) om åtgärder mot förorening från fartyg föreslår i sitt betänkande Ny lag om nya åtgärder mot förorening från fartyg, SOU 2011:82, att den nuvarande lagen ska ersättas med en ny lag med samma namn. Utredningen

föreslår vidare ett antal ändringar för att anpassa regelverket till den internationella regleringen på området. När det gäller straffsanktioneringen i lagen innebär förslaget bl.a. att handlingsregler som har föreskrivits på lägre normgivningsnivå än regeringen inte längre kommer att vara förenade med ett straffansvar där fängelse ingår i straffskalan (a. bet. s. 239 ff.).

Flera specialstraffrättsliga författningar på området sjöfart innehåller föreskrifter om registrering i det fartygsregister, som enligt sjölagen ska föras. Det handlar om fartygsregisterförordningen (1975:927), förordningen (1975:929) med vissa bestämmelser om fartygs identifiering och lagen (1979:377) om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m.

I fartygsregisterförordningen finns bl.a. närmare regler om vilka uppgifter som ska redovisas i fartygsregistrets olika delar; skeppsdelen, skeppsbyggnadsdelen och båtdelen. Enligt förordningen är det straffbelagt med penningböter att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot viss anmälningsskyldighet, t.ex. avseende ändring av förhållanden som ska redovisas i fartygsregistret (7 kap. 7 §). I förordningen stadgas även böter för befälhavare eller redare som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en bestämmelse om att skepp inte får hållas i drift utan gällande nationalitetshandling.

I förordningen med vissa bestämmelser om fartygs identifiering straffbeläggs bl.a. vissa överträdelser av bestämmelser om märkning av registrerade fartyg. Straffansvaret omfattar såväl uppsåtliga som oaktsamma överträdelser. Straffet är böter.

Lagen om registrering av båtar för yrkesmässig sjöfart m.m. innehåller särskilda bestämmelser om registrering som ska ske i fartygsregistrets båtdel. I lagen straffbeläggs underlåtenhet att anmäla båt för avregistrering i vissa fall. Straffet är penningböter.

Ett par specialstraffrättsliga författningar på området rör flottning, som inte längre förekommer i Sverige. Det handlar om lagen (1919:426) om flottning i allmän flottled och lagen (1983:294) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän flottled.

Utöver de författningar som redogjorts för ovan finns det på sjöfartens område omkring ett tjugotal specialstraffrättsliga författningar. En av de mer betydelsefulla är sjötrafikförordningen (1986:300) som bl.a. innehåller de grundläggande föreskrifterna för förandet av fartyg i svenska vatten. Vidare kan nämnas lagen (1932:55) om viktmärkning i vissa fall av gods som skall inlastas å fartyg, kungörelsen (1970:344) om kompetenskrav för förare av större fritidsbåtar, förordningen (1974:235) om tillstånd till sjöfart i inrikes trafik med utländskt

fartyg m.m., förordningen (1982:569) om lotsning m.m., lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn, förordningen (1983:744) om trafiken på Göta kanal, lagen (1985:126) om åtgärder till skydd för svensk sjöfart, svävarfartsförordningen (1986:305), förordningen (1994:1162) om skeppsmätning, lagen (1996:19) om begränsning av rätten att bedriva linjesjöfart på Gotland, förordningen (1997:1121) om farledsavgift, förordningen (1998:1355) om trafik med höghastighetsfartyg och fartygs-säkerhetsförordningen (2003:438). Ett par författningar innehåller bestämmelser om sjömän, se mönstringslagen (1983:929) och lagen (1998:958) om vilotid för sjömän. Det finns också två beredskapsförfattningar på området, lagen (1939:299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg m.m. och lagen (1940:176) med vissa bestämmelser om fraktfart med svenska fartyg.

Flera av författningarna har sin bakgrund i internationella konventioner eller i EU-rätten. Till dessa författningar hör bl.a. några av de nyare: lagen (2003:367) om lastning och lossning av bulkfartyg (avser sjösäkerhet), lagen (2006:1209) om hamnskydd (avser att förebygga grova våldsbrott mot sjönäringen) och barlastvattenlagen (2009:1165) (avser miljöskydd). Sistnämnda lag har ännu inte trätt i kraft.

Merparten av de aktuella författningarna har tillkommit från början av 1980-talet och fram till i dag. Huvuddelen av författningarna innehåller enbart straffbestämmelser som inte föreskriver strängare straff än penningböter eller böter. De tre nyss berörda nyare lagarna hör dock till dem som innehåller straffbestämmelser som har fängelse i straffskalan. Vad gäller det subjektiva kravet är oaktsamhet tillräckligt för straffbarhet enligt de flesta av författningarnas straffbestämmelser.

Den 31 december 2012 lämnades en lagrådsremiss om förslag till lag om bevakning ombord på svenska fartyg. Förslaget bygger på departementspromemorian Bevakning ombord på svenska fartyg, Ds 2012:15. Bakgrunden till förslaget är bl.a. den ökade omfattningen och brutaliseringen av piratverksamhet som har föranlett en diskussion om behovet av bättre möjligheter för svenska handelsfartyg att skydda sig själva mot attacker, bl.a. genom att beväpnad säkerhetspersonal från privata säkerhetsföretag ska kunna medföras ombord. Den nya lagen föreslås gälla för bevakning ombord på svenskt fartyg i syfte att skydda fartyget, besättningen, passagerarna och lasten mot angrepp av utomstående personer. Lagen ska även gälla i fråga om fartyg som omfattas av Europaparlamentets

och rådets förordning (EG) nr 725/2004 om förbättrat sjöfartsskydd på fartyg och i hamnanläggningar och som befinner sig utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I den föreslagna lagen krävs tillstånd för att redare ska få anlita säkerhetspersonal för bevakning som omfattas av lagen. Det föreslås fyra straffbestämmelser i lagen som bl.a. straffbelägger att anlita säkerhetspersonal för bevakning utan tillstånd, innehav av skjutvapen eller ammunition ombord utan rätt till det i tillståndet, brytande mot villkor om förvaring av skjutvapen eller ammunition och underlåtenhet att anteckna vissa uppgifter i skeppsdagboken. Vidare straffbeläggs att lämna osann uppgift vid tillsyn och lämna osann uppgift i skeppsdagboken. I lagens 1 § anges uttryckligen att lagen (1974:191) om bevakningsföretag och vapenlagen (1996:67) inte ska tillämpas i fråga om bevakning samt innehav av ammunition som kräver tillstånd enligt den föreslagna lagen. Förslaget innebär en nykriminalisering.

4.9.3. Vägtrafik

Det finns omkring ett trettiotal specialstraffrättsliga författningar som kan hänföras till vägtrafikområdet. Till de mer centrala, som kommer att beröras närmare nedan, hör bl.a. trafikförordningen (1998:1276), fordonslagen (2002:574), fordonsförordningen (2009:211), lagen (2001:558) om vägtrafikregister, förordningen (2001:650) om vägtrafikregister, körkortslagen (1998:488), körkortsförordningen (1998:980), yrkestrafiklagen (2012:210), yrkestrafikförordningen (2012:237), taxitrafiklagen (2012:211), taxitrafikförordningen (2012:238), förordningen (1998:786) om internationella vägtransporter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och lagen (1971:965) om straff för trafikbrott som begåtts utomlands. Även trafikskadelagen (1975:1410)och lagen (1976:357) om motortävlingsförsäkring får sägas höra till det aktuella området och kommer att tas upp sist i avsnittet.

När trafikförordningen trädde i kraft den 1 oktober 1999 ersatte den vägtrafikkungörelsen (1972:603). Innehållet i trafikförordningen utgjordes huvudsakligen av bestämmelser som oförändrade hade förts över från vägtrafikkungörelsen samt från terrängtrafikkungörelsen (1972:594) och vägmärkesförordningen (1978:1001). Genom införandet av trafikförordningen kom alla bestämmelser om trafik på väg och i terräng att samlas i en gemensam författning,

som var tydligare och mer lättöverskådlig än den tidigare regleringen.

Sedan trafikförordningen infördes har det gjorts ett flertal ändringar i den. Som exempel kan nämnas att det har införts hjälmtvång för cyklister under 15 år (SFS 2004:296), att reglerna om det antal passagerare som får tas med i en bil och på en motorcykel har ändrats (SFS 2005:949) och att nya bestämmelser om användningen av bilbälte och om miljözoner har införts (SFS 2006:1208).

Straffbeläggningen i trafikförordningen är omfattande. Straffbestämmelserna riktar sig t.ex. mot förare av motordrivet fordon (14 kap. 3–5 §§), andra trafikanter (14 kap. 6–10 §§) eller fordonsägare m.fl. (14 kap. 11–13 §§). Såväl uppsåtliga som oaktsamma överträdelser av trafikreglerna är straffbelagda. I ett par bestämmelser föreskrivs att även medverkan till viss gärning ska vara straffbar (se 14 kap. 4 och 11 §§).

Det straff som föreskrivs i trafikförordningens straffbestämmelser är, med ett undantag, penningböter. För den som anordnar tävling på väg utan tillstånd eller i strid mot ett tillstånd är straffet dock böter (14 kap. 1 §).

Trafikförordningens bestämmelser ska inte tillämpas om straff kan dömas ut enligt BrB eller trafikbrottslagen (14 kap. 14 §). Här kan påminnas om den inskränkning som år 1995 skedde av det straffbara området för vårdslöshet i trafik (se ovan). De flesta av de fall som omfattades av inskränkningen förväntades kunna bestraffas enligt någon annan särskilt straffbelagd trafikregel (se prop. 1994/95: 23 s. 62). Ändringen i trafikbrottslagen torde alltså ha inneburit att trafikförordningens straffbestämmelser blev tillämpliga i större utsträckning.

Vid vissa straffsanktionerade överträdelser av trafikförordningens regler i 4 kap. om högsta tillåtna last av fordon kan även en sanktionsavgift, som benämns överlastavgift, tas ut av fordonsägaren eller, i undantagsfall, av annan som använder fordonet utan lov; se lagen (1972:435) om överlastavgift. Någon avkriminalisering skedde alltså inte vid införandet av reglerna om överlastavgift, utan vid överlast kan i stället den enskilde drabbas av dubbla sanktioner. Reglerna om överlastavgift syftade till att neutralisera de vinster som kunde uppnås genom att överskrida belastningsbestämmelserna, något som straffet inte var utformat att göra (se prop. 1972:81 s. 69 f.). Frågan om avkriminalisering (alternativt upphävande av reglerna om överlastavgift) har senare övervägts av regeringen (se prop. 1994/95:23 s. 62 f.), men resulterade endast i att

avgiftssystemets tillämpningsområde inskränktes genom att gränsen för när överlastavgift ska tas ut höjdes. Mot avkriminalisering anfördes bl.a. (se a. prop. s. 64) att det kunde ifrågasättas om en sådan förändring skulle medföra någon större lättnad för polisens del, eftersom polisens hantering av den aktuella typen av ärenden ändå inte skulle upphöra. Det var nämligen regelmässigt polisens uppgifter i primärrapporten som låg till grund för beräkningen av överlastavgifterna.

År 1977 skedde en avkriminalisering av väsentlig betydelse på det område som i dag regleras i trafikförordningen, men som då främst reglerades i vägtrafikkungörelsen. Parkeringsförseelser hade fram till dess varit straffbelagda. Genom införandet av lagen (1976:206) om felparkeringsavgift kom de flesta former av parkeringsförseelser i stället att sanktioneras med en avgift. Fordonets registrerade ägare gjordes strikt ansvarig för avgiften. Syftet med det nya sanktionssystemet var att, utan att ge avkall på rättssäkerheten, skapa en enklare och mindre resurskrävande ordning för beivrande av parkeringsförseelser (prop. 1975/76:106 s. 1).

I motiven till lagen om felparkeringsavgift anfördes (a. prop. s. 33 f.) att parkeringsbotssystemet (det straffrättsliga systemet) hade kommit att förutsätta en uppföljning genom resurskrävande förfaranden i en omfattning som måste anses orimlig, bedömd med utgångspunkt i en riktig prioritering av polis-, åklagar- och domstolsväsendets resurser. Som exempel pekades på att det inom Stockholms kommun hade krävts att den vid polismyndigheten och tingsrätten med parkeringsförseelser sysselsatta personalstyrkan mer än fördubblats på ett par år. När det gällde åklagarväsendet konstaterades att i landet som helhet nästan hälften och i Stockholm och Göteborg avsevärt mer än hälften av alla strafförelägganden avsåg parkeringsförseelser. Att resurser av denna omfattning avdelades för det i ett större sammanhang sett begränsade syftet att åtgärda förseelser mot bestämmelser om fordons stannande och parkering, ansågs inte godtagbart i längden. Den föreslagna reformen bedömdes leda till betydande resursbesparingar. Såvitt gällde Stockholm beräknades personalstyrkan på parkeringskontoret kunna mer än halveras. Vad gällde åklagarväsendet konstaterades att all den personal som sysselsattes med strafförelägganden på grund av parkeringsförseelser kunde frigöras för andra arbetsuppgifter. Även belastningen på domstolsväsendet bedömdes minska. Här syntes en reducering av arbetsmängden såvitt avsåg parkeringsförseelser med mer än hälften sannolik.

Bestämmelser på fordonsområdet fanns tidigare bl.a. i fordonskungörelsen (1972:595) och terrängtrafikkungörelsen (1972:594). Regelverket hade dock blivit alltmer svåröverskådligt till följd av att det, sedan Sverige anslöt sig till EES-avtalet och därefter blev medlem i EU, hade tillkommit ett mycket stort antal direktiv på fordonsområdet som måste genomföras i svensk rätt. Nämnda författningar upphävdes år 2003, då fordonslagen och fordonsförordningen (2002:925) trädde i kraft (prop. 2001/02:130). År 2009 infördes den nu gällande fordonsförordningen. Bakgrunden härtill var att ett nytt ramdirektiv föranledde en ny disposition på förordningsnivå.

Regelverket på fordonsområdet kan schematiskt sägas bestå av två större delar; dels bestämmelser som avser ett fordons beskaffenhet och utrustning och som således svarar på frågan vilka krav som gäller i fråga om bromsar, belysning, bilbälten etc., dels bestämmelser som avser kontrollen av att ett fordon också uppfyller gällande krav. Fordonslagen upptar huvudsakligen bestämmelser om kontrollen och kontrollformerna samt besiktningsverksamheten. I fråga om beskaffenhet och utrustning finns där endast ett bemyndigande för regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela föreskrifter. Detta bemyndigande överförs i fordonsförordningen i allt väsentligt till Transportstyrelsen. I fordonsförordningen ligger tyngdpunkten på de närmare bestämmelserna om typgodkännande, godkännande av enstaka fordon, den löpande kontrollen av fordon och de övriga kontrollformerna. (Se E. Hagard Linander, B. Magnusson, E. Römbo och Å. Ståhl, Trafikkommentarer, 2010, s. 530 f.)

Fordonslagen innehåller endast en straffbestämmelse (5 kap. 1 §). Den föreskriver böter för den som uppsåtligen hindrar eller försvårar viss inspektion eller kontroll. I bestämmelsen finns också en upplysning om att straffbestämmelser även finns i de föreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandena i lagen.

I fordonsförordningen upptas ett flertal straffbestämmelser (8 kap. 5–9 §§). Det straff som stadgas i bestämmelserna är antingen böter eller penningböter och för ansvar är det tillräckligt att gärningen begåtts av oaktsamhet. Exempelvis föreskrivs att ägaren av ett fordon ska dömas till penningböter om han eller hon uppsåtligen eller av oaktsamhet har underlåtit att göra vad som skäligen har kunnat krävas av honom eller henne för att hindra att fordonet använts i strid mot föreskrifter som meddelats med stöd av förordningen (8 kap. 9 §). Samma sak gäller bl.a. föraren, om denne har

känt till hindret för att använda fordonet på det sätt som skett. Det kan påpekas att det finns ett omfattande regelverk i myndighetsföreskrifter som meddelats med stöd av förordningen.

Straffbestämmelserna i fordonslagen och fordonsförordningen är subsidiära till BrB och trafikbrottslagen.

I lagen om vägtrafikregister, som trädde i kraft år 2001, finns bestämmelser om det av Transportstyrelsen förda trafikadministrativa vägtrafikregistret. Detta register består av bl.a. de tidigare körkorts-, fordons-, yrkestrafik- och felparkeringsregistren. Lagen innehåller vidare de grundläggande bestämmelserna om registrering av fordon. Kompletterande föreskrifter till lagen finns i den samtidigt införda förordningen om vägtrafikregister.

Regleringen i lagen om vägtrafikregister och den tillhörande förordningen ersatte bl.a. bestämmelser som fanns i bilregisterkungörelsen (1972:599), exportvagnskungörelsen (1964:39), turistvagnskungörelsen (1972:601) och kungörelsen (1973:766) om interimslicens för fordon. I den nya regleringen, som föranleddes av behovet av en EU-anpassning och en modernisering av regelverket, upptogs många av de materiella bestämmelserna från nämnda kungörelser oförändrade.

I lagen om vägtrafikregister straffbeläggs olika former av brukande av ett oregistrerat fordon (29–30 §§). I subjektivt hänseende är oaktsamhet tillräckligt för ansvar. Straffet är penningböter.

Förordningen om vägtrafikregister upptar flera straffbestämmelser (17 kap. 1–4 §§). Där straffbeläggs t.ex. att bruka ett fordon i strid med vad som föreskrivs om skyldighet att förse ett registrerat fordon med registreringsskyltar och att hålla dessa väl synliga och i sådant skick att de lätt kan avläsas. Enligt samtliga straffbestämmelser är oaktsamhet tillräckligt för straffbarhet. Det straff som föreskrivs är antingen penningböter eller böter.

Vad gäller straffsanktioneringen i förordningen om vägtrafikregister ska nämnas att införandet av förordningen innebar att underlåten anmälan om ägarbyten och de förfaranden som hänger samman med en sådan anmälan avkriminaliserades (se E. Hagard Linander m.fl., Trafikkommentarer, 2010, s. 722).

När 1998 års körkortslag och körkortsförordning trädde i kraft ersatte de den äldre körkortslagen (1977:477) respektive den äldre körkortsförordningen (1977:722), vilka under årens lopp hade ändrats och kompletterats i så stor omfattning att regelverket hade blivit svårtillgängligt och bestämmelserna delvis hade kommit att överlappa varandra. Den nya körkortslagen innebar på ett flertal

områden ingen ändring i sak jämfört med vad som tidigare gällde. Exempelvis lämnades reglerna om körkortsingripande i huvudsak oförändrade. De ändringar som genomfördes innebar bl.a. att det blev obligatoriskt att ha körkortstillstånd vid all övningskörning, att en godkänd handledare ska ha uppsikt över all privat övningskörning och att det infördes krav på regelbundna läkarbesök för körkortshavare som fyllt 45 år avseende vissa behörigheter. (Se a.a. s. 395 ff.)

I körkortslagen finns endast två straffbestämmelser. I dessa straffbeläggs att, uppsåtligen eller av oaktsamhet, bryta mot skyldigheten att medföra körkort (9 kap. 2 §) respektive att inte överlämna ogiltigt körkort eller förarbevis till Transportstyrelsen (9 kap. 3 §). I båda fallen är straffet penningböter. Bestämmelser om ansvar för den som i annat fall än de nu nämnda kör fordon i strid mot körkortslagen eller som tillåter sådan körning finns dock i trafikbrottslagen (se ovan).

Även körkortsförordningen innehåller två straffbestämmelser. I en av dessa straffbeläggs att lämna oriktig uppgift vid ansökan eller anmälan enligt förordningen (9 kap. 2 §). Det kan t.ex. handla om en ansökan om körkortstillstånd. Bestämmelsen är subsidiär till BrB. Den andra bestämmelsen avser bl.a. den situationen att ett fordon som används vid övningskörning inte har varit försett med skylt som anger detta (9 kap. 3 §). Straffansvaret drabbar den som har uppsikt över körningen.

Enligt båda straffbestämmelserna är oaktsamhet tillräckligt för ansvar och det straff som kan utdömas är penningböter.

Yrkestrafiklagen innehåller bestämmelser om yrkesmässig trafik på väg, t.ex. uppställs i lagen krav på trafiktillstånd för att få driva yrkesmässig trafik. Tillämpningsföreskrifter till lagen finns i yrkestrafikförordningen.

Nuvarande lag och förordning är från år 2012. Dessförinnan gällde yrkestrafiklagen (1998:490) och yrkestrafikförordningen (1998:779). 1998 års reglering hade vid ikraftträdandet ersatt yrkestrafiklagen (1988:263) och yrkestrafikförordningen (1988:1503). Dessa hade i sin tur ersatt motsvarigheter från år 1979: yrkestrafiklagen (1979:559) och yrkestrafikförordningen (1979:871). 1979 års lagstiftning motsvarade sakligt sett till största delen 1940 års förordning angående yrkesmässig automobiltrafik m.m. även om denna givetvis under sin långa giltighetstid hade förändrats i många avseenden (se E. Hagard Linander m.fl., Trafikkommentarer, 2010, s. 728).

Det huvudsakliga syftet med 1998 års lagstiftning var att skapa en sammanhållen författningsstruktur för yrkestrafiken. Reglerna

för yrkesmässig trafik sågs över, moderniserades och harmoniserades ytterligare med EU:s regelverk (se a.a. s. 734). År 2012 upphävdes 1998 års yrkestrafiklag och yrkestrafikförordning och ersattes av en ny yrkestrafiklag samt taxitrafiklag respektive en ny yrkestrafikförordning och taxitrafikförordning. Syftet med ändringen var att anpassa lagen efter nya EU-förordningar och lyfta ut bestämmelserna om taxitrafik samt taxiförarlegitimation, vilka inte omfattas av EU:s regelverk avseende yrkesmässig trafik, ur yrkestrafiklagen och yrkestrafikförordningen (se prop. 2011/12:80 s. 60 ff.).

Straffbestämmelserna rörande taxi m.m. i 1998 års yrkestrafiklag lyftes i princip oförändrade över till taxitrafiklagen (se prop. 2011/12:80 s. 89 ff.). I denna lag stadgas, i bestämmelsen om olaga taxitrafik (6 kap. 1 §), böter eller fängelse i högst ett år för den som uppsåtligen driver yrkesmässig trafik utan tillstånd. Har yrkesmässig trafik bedrivits utan tillstånd kan även den som slutit avtal med trafikutövaren om transporten och som kände till eller hade skälig anledning anta att tillstånd saknades, dömas till samma straff (det s.k. transportköparansvaret i 6 kap. 3 §). Vidare kan den som uppsåtligen bryter mot kravet på taxiförarlegitimation dömas till böter eller fängelse i sex månader (6 kap. 4 §).

Till de bestämmelser som i subjektivt hänseende kräver uppsåt, hör bestämmelsen om otillåten taxitrafik (6 kap. 2 §). I bestämmelsen, som tillkom år 2006 (då i yrkestrafiklagen) och som är subsidiär till bestämmelsen om olaga taxitrafik, straffbeläggs att uppsåtligen utan tillstånd till taxitrafik utföra en persontransport med personbil eller lätt lastbil mot ersättning efter erbjudande om körning till allmänheten. Bestämmelsen innebär ett förbud mot enstaka körningar med s.k. svarttaxi.

Taxitrafikförordningen upptar ett fåtal straffbestämmelser (7 kap. 1, 2, 3 och 4 §§). Exempelvis är det straffbelagt för tillståndshavare att bryta mot skyldigheten att anmäla till Transportstyrelsen om den som är trafikansvarig byts ut. Enligt samtliga straffbestämmelser är oaktsamhet tillräckligt för ansvar och det straff som föreskrivs i bestämmelserna är penningböter.

I 2012 års yrkestrafiklag finns numera ett antal straffbestämmelser som bl.a. kriminaliserar olaga yrkesmässig trafik (5 kap. 1 §) och det ovan nämnda transportköparansvaret (5 kap. 2 §). Vidare är yrkesmässig trafik utan erforderlig körkortsbehörighet (5 kap. 3 §) och överlämnande av förande av fordon utan att denne är berättigad till det (5 kap. 4 §) straffbelagt. Vid upphävandet av 1998 års yrkestrafiklag flyttades straffbestämmelserna, med undantag för

dem om taxi, i princip oförändrade över till den nuvarande lagen (se prop. 2011/12:80 s. 89 ff.). I yrkestrafikförordningen straffbeläggs bl.a. att inte anmäla vissa förhållanden till Transportstyrelsen (6 kap. 1 §). Oaktsamhet är tillräckligt för straffansvar enligt förordningen och det straff som föreskrivs är enbart penningböter.

Förordningen om internationella vägtransporter inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) har tillkommit bl.a. för att straffsanktionera överträdelser av föreskrifter i ett flertal EUförordningar på området. Vad som straffbeläggs är bl.a. överträdelser av tillståndskrav. Det straff som föreskrivs i förordningens straffbud är böter eller penningböter.

Lagen om straff för trafikbrott som begåtts utomlands, som infördes år 1972, föranleddes av att Sverige hade ratificerat en inom

Europarådet utarbetad konvention om straff för vägtrafikbrott (prop. 1971:114). I lagen föreskrivs att trafikbrottslagen gäller även i fråga om gärning som begåtts utomlands (1 §). Vidare stadgas att straffbestämmelserna i ett antal trafikrättsliga lagar, däribland trafikförordningen, körkortslagen och fordonslagen, ska tillämpas även i fråga om gärning varigenom någon utomlands överträtt motsvarande föreskrift som gällde på gärningsorten (2 §). Lagen innehåller också en bestämmelse om straff för den som, om ansvar inte kan följa enligt nyss nämnda stadganden, i Danmark, Finland, Island eller Norge överträder där gällande föreskrift angående t.ex. skyldighet att följa polismans anvisningar i trafiken, fordons hastighet, förkörsrätt och förbud mot parkering eller stannande av fordon (3 §). Det straff som föreskrivs är penningböter.

Vad gäller de övriga specialstraffrättsliga författningar på vägtrafikområdet, som inte kommer att redovisas närmare här, kan konstateras att merparten har tillkommit från början av 1990-talet och framåt. Ett flertal kan hänföras till yrkestrafiklagstiftningen, eller står i vart fall i nära samband med denna. Det handlar t.ex. om lagen (1998:492) om biluthyrning, förordningen (1998:780)om biluthyrning, förordningen (1994:1297) om vilotider vid vissa vägtransporter inom landet, förordningen (2004:865) om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m. och lagen (2007:1157) om yrkesförarkompetens. Ett par författningar innehåller reglering av huvudsakligen arbetsrättslig karaktär; se förordningen (1993:185) om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter och lagen (2005:395) om arbetstid vid visst vägtransportarbete. Till de återstående författningarna på vägtrafikområdet hör bl.a. – i krono-

logisk ordning – förordningen (1970:340) om skolskjutsning, väglagen (1971:948), förordningen (1979:1036) om högsta pris för vissa lastbilstransporter, förordningen (1979:1082) om lokala trafikföreskrifter i vissa fall, lagen (1988:15) om förbud mot vissa radar- och laserinstrument, förordningen (1990:1080) om tillfälliga bilförbud, lagen (1998:493) om trafikskolor, förordningen (2002:713) om försöksverksamhet med varierande högsta tillåtna hastighet, förordningen (2005:951) om försöksverksamhet med hastighetsbegränsning vid fordon som stannat för passagerares på- eller avstigning, vägmärkesförordningen (2007:90), lagen (2009:121) om utbildning till förare av mopeder, snöskotrar och terränghjulingar samt militärtrafikförordningen (2009:212).

Beträffande straffsanktioneringen i de uppräknade författningarna kan konstateras att i stor utsträckning inte bara uppsåtliga utan också oaktsamma överträdelser är straffbara. En övervägande del av straffbestämmelserna föreskriver endast penningböter eller böter som straff. Endast i en handfull av författningarna finns straffbestämmelser som upptar fängelse i straffskalan.

Flera av de aktuella författningarna har tillkommit med anledning av Sveriges åtaganden enligt internationella överenskommelser eller på grund av EU-rätten. Tre av de författningar som har sådan bakgrund innehåller regler om sanktionsavgifter. Lagen om arbetstid vid visst vägtransportarbete, som infördes år 2005, upptog redan i sin ursprungliga lydelse bestämmelser om att arbetsgivare som överträder bestämmelserna om övertid utan att ha stöd i kollektivavtal eller dispens, ska påföras övertidsavgift. Lagen innehåller också straffbestämmelser och straff kan dömas ut parallellt med att övertidsavgift tas ut. År 2012 utvidgades straffbestämmelserna till att även omfatta egenföretagare. Exempelvis döms numera den egenföretagare som förlägger arbetet så att arbetstiden överstiger vad som är tillåtet i lagen till böter (26 a §). Syftet med ändringarna var att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/15/EG om arbetstidens förläggning för personer som utför mobilt arbete avseende vägtransporter (se prop. 2011/12:69). I betänkandet En bättre arbetsmiljö genom effektivare sanktioner, SOU 2011:57, föreslås dock utökad användning av sanktionsavgifter och betydande avkriminalisering på det område som regleras i lagen.

Förordningen om arbetsförhållanden vid vissa internationella vägtransporter och förordningen om kör- och vilotider samt färdskrivare, m.m., som tillkom år 1993 respektive 2004, upptog från början endast straffbestämmelser. Med början år 2009 har dock vissa

straffbestämmelser i förordningarna, främst avseende överträdelser av arbetsgivare och näringsidkare, bytts ut mot bestämmelser om sanktionsavgifter. I de fall sanktionsavgift tas ut kan inte dömas till ansvar enligt de straffrättsliga bestämmelserna. Införandet av reglerna om sanktionsavgift i de två förordningarna har alltså inneburit avkriminaliseringar.

En lag som också bör tas upp i sammanhanget, eftersom den får hänföras till vägtrafikområdet, är trafikskadelagen. I lagen uppställs krav på att trafikförsäkring ska finnas för motordrivet fordon som är registrerat i vägtrafikregistret och inte är avställt samt för annat motordrivet fordon som brukas i trafik här i landet. Försäkringsplikten vilar på fordonets ägare. Om skada uppkommer i följd av trafik med fordonet, utgår ersättning för vissa skador från trafikförsäkringen. När lagen infördes i mitten på 1970-talet innehöll den bestämmelser som straffbelade underlåtenhet att hålla trafikförsäkring i enlighet med lagens föreskrifter. Straffet var böter. Genom lagändring år 1977 reformerades sanktionssystemet (prop. 1977/78:16). Bötesstraffet ersattes, när ett registreringspliktigt fordon varit oförsäkrat, av en skyldighet att betala en privaträttslig avgift, trafikförsäkringsavgift, till trafikförsäkringsföreningen. Straffbestämmelsen avseende underlåtenhet att hålla trafikförsäkring i fall när ett oregistrerat eller avställt fordon brukats i trafik utan föreskriven trafikförsäkring behölls dock.

I förarbetena anfördes (a. prop. s. 46, s. 48 och s. 52 f.) att trots att övervakningen av att trafikförsäkringsplikten iakttogs hade kunnat intensifieras på senare tid med hjälp av det datamaskinella bilregistret, brast det fortfarande märkbart i efterlevnaden av trafikförsäkringsreglerna. Det straffrättsliga sanktionssystemet ansågs inte fungera tillräckligt effektivt, utan andra metoder än de som dittills hade prövats måste tillgripas för att komma till rätta med det problem som de oförsäkrade fordonen utgjorde. Det föreslagna avgiftssystemet innebar att ingen fordonsägare kunde räkna med att göra någon ekonomisk vinst genom att låta bli att ta trafikförsäkring. Samtidigt torde avgifterna utgöra ett verksamt påtryckningsmedel på flertalet fordonsägare att fullgöra sin trafikförsäkringsplikt så snart som möjligt. Vidare angavs att det förordade avgiftssystemet hade den fördelen att det måste anses uppfylla högt ställda säkerhetskrav. Det framhölls också att avgiftssystemet, för att kunna bli effektivt till en rimlig kostnad, borde baseras på automatisk databehandling. När det gällde oregistrerade eller avställda fordon som brukades i trafik utan trafikförsäkring var det inte

möjligt att utnyttja den i bilregistret inbyggda datatekniken för att ålägga fordonsägaren trafikförsäkringsavgift. Straffbestämmelserna avseende dessa fall behölls därför.

Reformen bedömdes medföra kostnadsbesparingar för det allmänna genom att polis, åklagare och domstolarna avlastades uppgiften att utreda och lagföra ärenden om överträdelser av reglerna om trafikförsäkringsplikten. Denna kostnadsbesparing kunde möjligen till viss del komma att uppvägas av kostnaderna för ett ökat antal mål om utdömande av förelagda viten. Även i övrigt beräknades vissa kostnader uppkomma för det allmänna, t.ex. för system- och programmeringsarbete avseende dataregister. Sammantaget bedömdes kostnaderna för det allmänna bli blygsamma, särskilt vid en jämförelse med vad det skulle kosta att med straffrättsliga eller andra offentligrättsliga sanktioner uppnå samma resultat som med det nya avgiftssystemet. Detta gällde framför allt sedan avgiftssystemet hade varit i kraft någon tid och hunnit få full genomslagskraft. (Se a. prop. s. 54.)

Den avkriminalisering som skedde avseende underlåtenhet att hålla trafikförsäkring för registrerade motorfordon får anses ha varit av väsentlig betydelse.

I anslutning till trafikskadelagen ska även lagen om motortävlingsförsäkring beröras. Enligt lagen, som tillkom i mitten av 1970-talet, ska motortävlingsförsäkring finnas vid tävling med motordrivet fordon inom inhägnat tävlingsområde. Försäkringsplikten ska i första hand fullgöras av den som anordnar tävlingen. Finns inte sådan anordnare åligger skyldigheten i stället tävlingsområdets ägare eller, om området har upplåtits till annan för tävling, av denne. Med tävling likställs bl.a. träning, övningskörning och uppvisning inom inhägnat tävlingsområde. I lagen stadgas böter för den som underlåter att fullgöra sin skyldighet att ta motortävlingsförsäkring (11 §).

4.9.4. Järnvägstrafik

Vad gäller järnvägstrafik finns specialstraffrättsliga bestämmelser i järnvägslagen (2004:519), lagen (2008:475) om kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik och i lagen (2011:725) om behörighet för lokförare. Författningar som reglerar ett näraliggande område och som därför också berörs här är lagen (1990:1157) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg samt den tillhörande förordningen (1990:1165) om säkerhet vid tunnelbana och spårväg.

Innan lagen om säkerhet vid tunnelbana och spårväg infördes fanns spridda säkerhetsföreskrifter på området i flera olika författningar. Med anledning av det trafikpolitiska beslut som fattades år 1988 och som innebar stora förändringar när det gällde förvaltning och trafikering av statens spåranläggningar uppkom behov av delvis andra säkerhetsföreskrifter (se prop. 1990/91:1 s. 25). Mot denna bakgrund samlades bestämmelser om säkerhet vid järnväg, tunnelbana och spårväg i en gemensam grundläggande författning. Bestämmelserna om säkerhet vid järnväg har dock senare (2004) förts över till järnvägslagen.

Lagen om säkerhet vid tunnelbana och spårväg innehåller bestämmelser om straffansvar för den som utan tillstånd driver spåranläggningar eller spårtrafik eller särskild trafikledningsverksamhet och för den som eftersätter säkerhetskraven enligt lagen (29 och 31 §§). Ringa fall är inte straffbara. Bestämmelserna är subsidiära till brottsbalken. Bland straffbestämmelserna finns även, för tunnelbanetrafik, en motsvarighet till trafikbrottslagens bestämmelser om rattfylleri och grovt rattfylleri (30 §). I subjektivt hänseende krävs enligt vissa straffbestämmelser uppsåt, medan det enligt andra är tillräckligt med grov oaktsamhet eller oaktsamhet.

Förordningen om säkerhet vid tunnelbana och spårväg innehåller bl.a. trafikregler för spårvägstrafik. Till att börja med föreskrivs att vissa bestämmelser i trafikförordningen gäller i tillämpliga delar i fråga om spårvagnsförare. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot någon av de angivna bestämmelserna, döms med tillämpning av en bestämmelse i trafikförordningen, 14 kap. 3 §. Denna bestämmelse föreskriver penningböter. Utöver hänvisningarna till trafikförordningen innehåller förordningen om säkerhet vid tunnelbana och spårväg också särskilda trafikregler som gäller för förare av spårvagn. Såväl uppsåtliga som oaktsamma överträdelser av dessa bestämmelser är straffbelagda med penningböter (16 §). All straffsanktionering enligt förordningen är subsidiär till BrB och trafikbrottslagen.

Genom järnvägslagen, som ersatte lagen (1997:756) om tilldelning av spårkapacitet och lagen (2000:1336) om järnvägssystem för höghastighetståg, genomfördes flera EU-direktiv på järnvägsområdet. Lagen innehåller de grundläggande bestämmelserna om järnvägar, bl.a. bestämmelser om järnvägsinfrastruktur och järnvägsfordon samt om utförande och organisation av järnvägstrafik. Straffbeläggningen motsvarar i huvudsak den som finns i lagen om säkerhet vid tunnelbana och spårväg (se ovan).

Även lagen om kör- och vilotid vid internationell järnvägstrafik, som infördes år 2008, föranleddes av EU-direktiv (se prop. 2007/08:76). Lagens bestämmelser om dygnsvila, veckovila etc. ersatte för viss tågpersonal – arbetstagare som ingår i tågpersonalen i gränsöverskridande driftskompatibel trafik – motsvarande eller liknande bestämmelser i arbetstidslagen. I lagens straffbestämmelser stadgas bl.a. böter för den arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet förlägger arbetet så att arbetstagaren inte får föreskriven dygnsvila eller veckovila. I betänkandet En bättre arbetsmiljö genom effektivare sanktioner,SOU 2011:57, föreslås att merparten av lagens straffsanktionering ska tas bort och att de aktuella överträdelserna i stället ska sanktioneras genom sanktionsavgift eller genom föreläggande vid vite.

I lagen om behörighet för lokförare stadgas straffansvar för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet i sin verksamhet anlitar en förare som inte har ett giltigt förarbevis (6 kap. 1 §). Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. I ringa fall döms inte till ansvar.

4.9.5. Luftfart

De centrala författningarna på luftfartsområdet är luftfartslagen (2010:500) och luftfartsförordningen (2010:770).

Genom 2010 års luftfartslag, som ersatte 1957 års luftfartslag (1957:297), anpassades bestämmelserna på luftfartsområdet generellt till medlemskapet i EU (se prop. 2009/10:95).

Lagen innehåller flera straffbestämmelser som är likartade med vissa bestämmelser i trafikbrottslagen. Det handlar om straffbestämmelser om vårdslöshet i flygtrafik (13 kap. 1 §), flygfylleri (13 kap. 2 §) och grovt flygfylleri (13 kap. 3 §). Bestämmelsen om vårdslöshet i flygtrafik saknade en direkt motsvarighet i den äldre lagen. De beteenden som kan föranleda att bestämmelsen tillämpas var dock redan tidigare straffbara, men då enligt en bestämmelse om straff för den som inte följde trafikreglerna. Vad gäller onykterhetsbrotten fanns det en motsvarighet till denna straffsanktionering i 1957 års luftfartslag.

Utöver de nyss nämnda bestämmelserna innehåller luftfartslagen ytterligare tre straffbestämmelser (13 kap. 4–6 §§). I dessa straffbeläggs en mängd olika beteenden. En av bestämmelserna (13 kap. 5 §) innebär en klar utvidgning av det kriminaliserade området jämfört med vad som gällde enligt den äldre lagen. I bestäm-

melsen straffbeläggs vissa överträdelser av EU-bestämmelser inom området civil luftfart.

Merparten av lagens straffbestämmelser upptar straffskalor som innehåller fängelse. Gärningar som har begåtts av ringa oaktsamhet är inte straffbara. Straffbestämmelserna är subsidiära till BrB.

I luftfartsförordningen straffbeläggs bl.a. vissa överträdelser av föreskrifter som har meddelats av Transportstyrelsen på luftfartsområdet (13 kap. 1 §). Endast uppsåtliga överträdelser är straffbara och straffet är böter. Straffbestämmelserna är subsidiära till straffbestämmelser som finns i BrB, luftfartslagen eller annan lag.

Till de specialstraffrättsliga författningarna på luftfartsområdet hör även förordningen (1986:172) om luftfartsregistret m.m. och lagen (2005:426) om arbetstid m.m. för flygpersonal inom civilflyget. Beträffande sistnämnda lag föreslås i betänkandet En bättre arbetsmiljö genom effektivare sanktioner, SOU 2011:57, bl.a. att kriminaliseringen upphävs och att det ska införas ett system med sanktionsavgifter.

4.10. Hälsa och sjukvård

De specialstraffrättsliga författningarna på området hälsa och sjukvård redovisas nedan uppdelade på tre undergrupper; hälsofarliga ämnen m.m., läkemedel och medicintekniska produkter och sjukvård. Till den första gruppen hänförs författningar som reglerar hantering m.m. av vissa ämnen eller varor och vars syfte, helt eller delvis, kan sägas vara att värna om människors hälsa. Den andra gruppen omfattar författningar som innehåller bestämmelser om produktionskontroll, handel m.m. avseende läkemedel och medicintekniska produkter. Den tredje gruppen innehåller författningar som rör sjukvård i vidsträckt bemärkelse, däribland reglering angående abort och omskärelse, obduktion, transplantation, biobanker och patientsäkerhet.

4.10.1. Hälsofarliga ämnen m.m.

Till de specialstraffrättsliga författningar som reglerar hantering m.m. av hälsofarliga ämnen eller varor hör bl.a. narkotikastrafflagen (1968:64), lagen (1992:860) om kontroll av narkotika, lagen (1991:1969) om förbud mot vissa dopningsmedel, lagen (1999:42) om förbud mot

vissa hälsofarliga varor, alkohollagen (2010:1622) och tobakslagen (1993:581).

Narkotikastrafflagen innehåller straffbestämmelser om narkotikabrott (1–3 §§), vårdslöshet med narkotika (3 a §) och olovlig befattning med narkotikaprekursorer (3 b §). Beträffande såväl narkotikabrott som olovlig befattning med narkotikaprekursorer, har det gjorts en gradindelning i ringa brott, brott av normalgraden och grovt brott. För att en gärning ska vara straffbar enligt bestämmelsen om vårdslöshet med narkotika krävs att den begåtts av grov oaktsamhet. I samtliga övriga bestämmelser straffbeläggs enbart uppsåtliga gärningar. Alla straffskalor innehåller fängelse. Den strängaste straffskalan, för grovt narkotikabrott, föreskriver fängelse i lägst två år och högst tio år. Försök, förberedelse och stämpling till brott enligt narkotikastrafflagen är i stor utsträckning kriminaliserat (4 §), liksom medverkan till närapå samtliga självständiga och osjälvständiga brott (5 §).

I 8 § narkotikastrafflagen fastställs vad som är att anse som narkotika. Där anges att med narkotika avses läkemedel eller hälsofarliga varor med beroendeframkallande egenskaper eller euforiserande effekter eller ämnen som lätt kan omvandlas till sådana varor. Dessa ämnen betraktas som narkotika enligt narkotikastrafflagen om de är föremål för kontroll enligt internationella överenskommelser som Sverige biträtt eller om de av regeringen förklarats som narkotika enligt lagen. En förteckning över ämnen som är att anse som narkotika finns i en bilaga till förordningen (1992:1554) om kontroll av narkotika.

Före tillkomsten av narkotikastrafflagen reglerades hanteringen av narkotika huvudsakligen i narkotikaförordningen (1962:604), som också innehöll straffbestämmelser. Dessa straffbestämmelser, som avsåg gärningstyperna tillverkning, överlåtelse, saluhållande och innehav av narkotika, överfördes till narkotikastrafflagen. En förändring var att brotten gradindelades i narkotikaförseelse, narkotikabrott och grovt narkotikabrott. Dessutom skärptes straffen och kriminaliseringen utvidgades genom regler om försök och förberedelse till brott samt medverkan till brott. Bakgrunden till den nya, strängare och mer vidsträckta straffsanktioneringen av narkotikabrott var att narkotikamissbruket under 1960-talet ökade och blev ett allvarligt socialt problem i Sverige.

Den fortsatta utvecklingen från år 1968 och fram till i dag har kännetecknats av dels successiva skärpningar av straffskalorna, dels stegvisa utvidgningar av kriminaliseringen av befattningen med

narkotika så att denna i dag är näst intill heltäckande. Vidgningen av det kriminaliserade området har skett både genom att fler beteenden har blivit straffbara, men också genom att fler preparat kommit att omfattas av straffbestämmelserna. I det följande redovisas några huvudpunkter i nämnda utveckling.

De första ändringarna i lagen avsåg straffskärpningar. Redan år 1969 genomfördes den första ändringen (prop. 1969:13). Därefter följde ytterligare straffskärpningar år 1972 och år 1981 (se prop. 1972:67 och 1980/81:76).

År 1983 gjordes en genomgripande revision av gärningsformerna för att komma åt vissa gärningar som ansågs vara uppenbart straffvärda, men som inte omfattades av de då gällande bestämmelserna. Det handlade t.ex. om mellanmän som utan att själva vara direkt inblandade i överlåtelser gick köpare och säljare tillhanda på olika sätt. En av de nya gärningsformer som infördes var förvärv i överlåtelsesyfte. Vidare kriminaliserades bl.a. visst befattningstagande med narkotika som inte är avsedd för eget bruk, t.ex. att anskaffa, bearbeta, förpacka, transportera eller förvara sådan narkotika, och vissa förfaranden som är ägnade att främja narkotikahandel, däribland att bjuda ut narkotika till försäljning och att förvara eller befordra vederlag för narkotika. Genom införandet av bestämmelsen om vårdslöshet med narkotika (3 a §) utsträcktes dessutom straffansvaret till att, undantaget innehav och ringa brott, omfatta även grovt oaktsamma gärningar. De nya gärningsformerna omfattades också av bestämmelserna om ansvar för försök, förberedelse, stämpling och medverkan. Sammantaget ledde 1983 års lagändringar till en väsentlig utvidgning av det kriminaliserade området. (Se prop. 1982/83:141 och O. Hoflund, Narkotikabrotten.

En straffrättslig studie, 1993, s. 27 f.)

Genom lagändringar år 1985 (se prop. 1984/85:46) utmönstrades begreppet narkotikaförseelse som benämning för ringa narkotikaförseelse samtidigt som straffskalan för sådana fall skärptes. Dessutom vidgades kriminaliseringen av försök och förberedelse till narkotikabrott ytterligare.

Det kriminaliserade området utökades år 1988 åter påtagligt genom att det blev straffbart att bruka narkotika eller att ta annan befattning med narkotika (prop. 1987/88:71). Fem år senare (se prop. 1992/93:142) skärptes straffet för ringa narkotikabrott bestående i eget bruk av narkotika samtidigt som en särskild ansvarsfrihetsregel som gällt för sådana fall togs bort. Nämnda ansvarsfrihetsregeln hade föreskrivit att om ett ringa narkotikabrott, som

endast bestod i eget bruk av narkotika, uppdagades genom att gärningsmannen sökte eller underkastade sig vård eller någon annan liknande behandling, skulle inte dömas till ansvar. Borttagandet av bestämmelsen innebar en viss vidgning av det straffbara området.

Ytterligare utökning av det kriminaliserade området skedde år 1999 genom att definitionen i 8 § av vad som är att anse som narkotika enligt lagen ändrades på så sätt att den även kom att omfatta vissa syntetiska droger, som inte visat beroendeframkallande egenskaper (prop. 1997/98:183).

År 2006 skedde den senaste utvidgningen av kriminaliseringen rörande narkotika (prop. 2005/06:42). Genom införandet av straffbestämmelsen om olovlig befattning med narkotikaprekursorer (3 b §) straffbelades då viss hantering av ämnen som används vid tillverkning av narkotika (s.k. narkotikaprekursorer). Försök, anstiftan och medhjälp till det nya brottet straffbelades också i stor utsträckning. Kriminaliseringen av hantering av narkotikaprekursorer har sin bakgrund i EU:s rambeslut 2004/757/RIF av den 25 oktober 2004 om minimibestämmelser för brottsrekvisit och påföljder för olaglig narkotikahandel, men är mer långtgående än vad rambeslutet kräver (se a. prop. s 29 ff.).

Den 1 juli 1993 ersattes narkotikaförordningen (ovan har redogjorts för hur straffbestämmelserna i denna år 1968 överfördes till narkotikastrafflagen) av lagen om kontroll av narkotika. Denna lag reglerar den legala befattningen med narkotika och narkotikaprekursorer. (Dessutom finns det bestämmelser om den legala hanteringen av narkotiska läkemedel i läkemedelslagen [1992:859]. Denna lag redovisas i nästa avsnitt om läkemedel och medicintekniska produkter.). I lagen om kontroll av narkotika föreskrivs att narkotika får föras in till eller ut från landet, tillverkas, bjudas ut till försäljning, överlåtas eller innehas endast för vissa angivna ändamål, däribland medicinskt, vetenskapligt eller annat samhällsnyttigt ändamål som är särskilt angeläget (2 §). Den tillåtna hanteringen är kringgärdad av stränga föreskrifter om tillstånd och tillsyn. Regleringen har i vissa delar sin bakgrund i internationella och EUrättsliga instrument.

Lagen om kontroll av narkotika innehåller en straffbestämmelse (13 §) som är subsidiär till straffbestämmelserna i narkotikastrafflagen och lagen (2000:1225) om straff för smuggling. I bestämmelsen straffbeläggs bl.a. att lämna oriktig uppgift i ärende om tillstånd eller registrering av verksamhet enligt lagen, att utan erforderligt tillstånd bedriva verksamhet som avses i en EU-förordning om

prekursorer (förordning [EG] nr 273/2004) och att åsidosätta föreskrift som meddelats med stöd av lagen. Den strängaste straffskala som upptas i bestämmelsen är böter eller fängelse i högst ett år. I subjektivt hänseende krävs uppsåt eller oaktsamhet.

Lagen om förbud mot vissa dopningsmedel trädde i kraft den 1 juli år 1992. I förarbetena anfördes angående behovet av nationell lagstiftning om dopning (prop. 1990/91:199 s. 15) att dopning blivit allt vanligare och kommit att utnyttjas inte bara inom elitidrotten. Vidare förekom dopning inte längre endast vid idrottstävlingar utan hade även nått nya grupper, såsom motionärer och kroppsbyggare. Från folkhälsosynpunkt fanns det därför anledning att uppmärksamma sådana typer av dopning där det kunde befaras att ett okontrollerat bruk medförde skador på den mänskliga organismen.

Kriminaliseringen vad gäller dopningsmedel liknar på flera sätt den avseende narkotika, men är inte lika heltäckande. Straffskalorna för dopningsbrott är dessutom klart lägre än straffskalorna för narkotikabrott.

Enligt lagen om förbud mot vissa dopningsmedel är det förbjudet att, för annat än medicinskt eller vetenskapligt ändamål, föra in till landet, överlåta, framställa, förvärva i överlåtelsesyfte, bjuda ut till försäljning, inneha eller bruka dopningsmedel (2 §). Vad som betraktas som dopningsmedel fastställs i 1 §. Lagen omfattar syntetiska anabola steroider, testosteron och dess derivat, tillväxthormon samt kemiska substanser som ökar produktion eller frigörelse av testosteron och dess derivat eller av tillväxthormon. Den som uppsåtligen bryter mot lagens förbud döms för dopningsbrott, vilket brott finns i tre grader (se 3 § och 3 a §). Försök, förberedelse och medverkan till dopningsbrott är i stor utsträckning straffbelagt (4 §).

I lagens ursprungliga lydelse var eget bruk av dopningsmedel inte straffbelagt. Det kriminaliserade området utsträcktes år 1999 till att omfatta också eget bruk (prop. 1998/99:3). I samma lagstiftningsärende infördes bestämmelsen om grovt dopningsbrott (3 a §), som upptog en betydligt strängare straffskala än de äldre straffbestämmelserna.

Nyligen höjdes straffmaximum för grovt brott ytterligare, till fängelse i högst sex år, samtidigt som definitionen av dopningsmedel ändrades så att den blev något vidare än förut (se prop. 2010/11:4).

Sammanfattningsvis har dopningslagstiftningen inneburit en väsentlig utvidgning av det kriminaliserade området.

Lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor, som syftade till att åstadkomma ett effektivare kontrollförfarande för nya droger, tillkom i samma lagstiftningsärende som narkotikadefinitionen i narkotikastrafflagen utvidgades till att omfatta även vissa syntetiska droger, som inte visat beroendeframkallande egenskaper (se prop. 1997/98:183). Genom lagen skapades möjlighet att ingripa mot varor som, på grund av sina inneboende egenskaper, utan att utgöra narkotika, dopningsmedel eller godkända läkemedel medför fara för människors liv eller hälsa och som används, eller kan antas användas, i syfte att uppnå berusning eller annan påverkan (se 1 §).

Till de ämnen som lagen huvudsakligen är avsedd att tillämpas på hör vissa syntetiska droger, som ännu inte har kunnat förklaras som narkotika. Även vissa varor beträffande vilka det står klart redan från början att de inte kan narkotikaklassificeras, kan dock också omfattas av lagen. Regeringen föreskriver i förordningen (1999:58) om förbud mot vissa hälsofarliga varor vilka ämnen som omfattas av lagen.

I lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor kriminaliseras bl.a. att utan tillstånd överlåta, framställa, förvärva i överlåtelsesyfte, bjuda ut till försäljning eller inneha sådana varor som förtecknats i nämnda förordning, däremot inte att bruka dessa. Straffet är böter eller fängelse i högst ett år. I subjektivt hänseende krävs uppsåt. För vissa gärningar, däribland överträdelse av föreskriven skyldighet att föra anteckningar som tillsynsmyndigheten behöver för att kontrollera lagens efterlevnad, stadgas endast böter. I dessa fall är dock oaktsamhet tillräckligt för straffbarhet. Lagstiftningen innebar en påtaglig utvidgning av det kriminaliserade området.

Den svenska alkoholregleringen har gamla anor. Redan genom 1855 års brännvinsreform genomfördes regleringar av tillverkning och försäljning av alkohol för att minska den stora alkoholkonsumtionen. Ett decennium före BrB:s ikraftträdande, reformerades alkohol- och nykterhetspolitiken. Genom reformen, som syftade till att den enskilde så långt som möjligt skulle få större frihet under ansvar, avskaffades motbokssystemet. Sedan ransoneringen hade upphört ökade dock alkoholkonsumtionen i landet kraftigt. Alkohol- och nykterhetspolitiken blev därför föremål för utredning, men först år 1977 antogs ett samlat alkoholpolitiskt program som syftade till att begränsa den totala alkoholkonsumtionen (prop. 1976/77:108). Alkoholregleringen, som vid tidpunkten var spridd på ett stort antal lagar, samlades då i två nya lagar, lagen

(1977:292) om tillverkning av drycker, m.m. och lagen (1977:293) om handel med drycker.

Båda de nya lagarna innehöll straffbestämmelser, vilka i huvudsak hade överförts från den tidigare regleringen. I lagen om tillverkning av drycker, m.m. straffbelades bl.a. att olovligen tillverka sprit, att bereda mäsk i uppenbart syfte att olovligen tillverka sprit, att forsla, dölja eller förvara sprit som uppenbarligen var avsedd för olovlig tillverkning av sprit och att olovligen tillverka vin, starköl eller öl. Ringa brott var i flera fall undantaget från straffbarhet. Straffbestämmelserna i lagen om handel med drycker omfattade bl.a. att sälja alkoholdrycker utan tillstånd eller utan rätt enligt lagen, att servera spritdrycker m.m. som inte anskaffats på lagligt sätt, att i strid med föreskrifter i lagen anskaffa alkoholdrycker åt annan och att sälja eller utlämna alkoholdrycker till någon som inte uppnått i lagen föreskriven ålder. Även denna lag föreskrev i stor utsträckning straffrihet för ringa fall. Beträffande några av brotten omfattade kriminaliseringen även försök till brott.

Det ska tilläggas att all reglering på området inte upptogs i de två nämnda lagarna. Bestämmelser om teknisk sprit, dvs. sprit som är avsedd att användas för tekniskt, industriellt, medicinskt, vetenskapligt eller annat likartat ändamål, fick stå kvar i lagen (1961:181) om försäljning av teknisk sprit. Även denna lag innehöll straffbestämmelser.

Med anledning av EES-avtalet och inför Sveriges EU-inträde behövde den svenska alkoholregleringen anpassas i vissa avseenden, vilket var bakgrunden till att alkohollagen (1994:1738) i januari 1995 ersatte de båda lagarna från år 1977 (prop. 1994/95:89). Genom den nya lagen avskaffades import-, export-, tillverknings- och partihandelsmonopolen och ersattes med ett alkoholpolitiskt motiverat tillståndssystem.

Straffbestämmelserna i 1977 års lagar överfördes i allt väsentligt till den nya lagen. Det kriminaliserade området vidgades i någon mån genom att förberedelse till några brott, däribland olovlig sprittillverkning och olovlig försäljning av alkoholdrycker, straffbelades. Vissa gärningar, som efter införandet av 1994 års lag kunde bestraffas som förberedelse till olovlig sprittillverkning, hade dock varit straffbelagda även enligt den tidigare lagstiftningen. Den äldre regleringen hade nämligen innehållit en bestämmelse som straffbelade vissa åtgärder med destillationsapparater och aktiverat kol som självständiga brott. Eftersom kriminaliseringen av förberedelse till olovlig sprittillverkning ansågs täcka de gärningar som tidigare hade

träffats av bestämmelsen togs den inte in i 1994 års lag (se a. prop. 1994/95 s. 115).

Under de följande tio åren genomfördes ett antal ändringar i alkohollagen som vidgade det kriminaliserade området. Viss skärpning av straffskalorna företogs också.

År 1996 infördes ett straffsanktionerat förbud för annan än den med tillverkningstillstånd enligt lagen att inneha destillationsapparat eller del till sådan apparat (prop. 1995/96:205). Bakgrunden till denna (åter)kriminalisering var att konstruktionen i alkohollagen visat sig medföra att förverkande av destillationsapparat endast kunde ske när apparaten använts vid olovlig tillverkning, men däremot inte i de fall ansvar inträtt endast för försök eller förberedelse till olovlig tillverkning.

Det straffbelagda området utsträcktes år 2000 till att omfatta förvärv och innehav av olovligt tillverkad sprit eller spritdryck, s.k. hembränt. Kriminaliseringen omfattade alla typer av förvärv, t.ex. även förvärv genom gåva. För straffansvaret spelade det ingen roll om alkoholen var avsedd för eget bruk. I förarbetena till lagändringen gjordes en jämförelse med narkotikalagstiftningen, varvid det påpekades att all icke medicinskt motiverad befattning med narkotika var straffbelagd (prop. 1998/99:134 s. 114).

År 2001 utökades ansvaret för olovligt innehav av alkoholdrycker från att omfatta spritdrycker, vin och starköl till att omfatta även öl (prop. 2000/01:97). I samma lagstiftningsärende utökades förbudet mot att anskaffa alkoholdrycker till underåriga till att omfatta även att bjuda för förtäring på stället, om det med hänsyn till den bjudnes ålder och omständigheterna i övrigt var uppenbart oförsvarligt.

Det straffbelagda området vidgades åter år 2005, bl.a. genom att det infördes ett straffsanktionerat förbud att i vissa fall förvara alkohol i butiker (prop. 2004/05:126). Straffskalorna för vissa grova brott som begåtts uppsåtligen höjdes samtidigt.

Den 1 januari 2011 ersattes 1994 års alkohollag och lagen om försäljning av teknisk sprit av nuvarande alkohollag. Flertalet bestämmelser fördes, efter språklig modernisering, över från de båda äldre lagarna till den nya alkohollagen. Vidare justerades i den nya lagen definitionerna av sprit och alkoholdrycker samt ändrades serveringsreglerna. Det tidigare systemet med tillstånd för tillverkning av sprit och alkoholdrycker togs bort och ersattes med en rätt för den som är godkänd som upplagshavare eller skattebefriad förbrukare

enligt reglerna i lagen (1994:1564) om alkoholskatt att bedriva tillverkning. (Se prop. 2009/10:125.)

Vad gäller straffbestämmelser överfördes bestämmelserna i 1994 års lag i huvudsak oförändrade till den nya lagen. I denna inarbetades också straffbestämmelserna från lagen om försäljning av teknisk sprit. Till följd av strukturella skillnader i alkohollagen och lagen om försäljning av teknisk sprit har den nya lagen inneburit vissa mindre förändringar när det gäller det kriminaliserade området för hantering av teknisk sprit (se a. prop. s. 137 ff.).

Alkohollagens straffbestämmelser finns i 11 kap. Straffskalan varierar mellan böter och fängelse sex år. Brottsbenämningarna är bl.a. olovlig befattning med sprit (1 §), olovlig försäljning av alkohol (3 §), olovligt innehav av alkoholdrycker (6 §), olovligt anskaffande av alkoholdrycker (7 §) och olovlig dryckeshantering (9 §). Gärning som är att anse som ringa, är i de flesta fall undantagen från straffansvar (10 §). För olovlig befattning med sprit och olovlig försäljning av alkohol finns en särskild straffskala för brott som har begåtts uppsåtligen och är grovt (4 §). Försök och förberedelse till brott är i viss utsträckning straffbelagt (11 §). Det subjektiva kravet varierar mellan enbart uppsåt respektive uppsåt eller oaktsamhet.

Tobakslagen, som infördes år 1993 (prop. 1992/93:185), innehåller bestämmelser om bl.a. begränsning av rökning i vissa lokaler och utrymmen samt på vissa områden utomhus, rökfri arbetsmiljö, varningstexter och innehållsdeklaration på förpackningar för tobaksvaror, begränsningar av handeln med och rätten till införsel av tobaksvaror samt marknadsföring och produktkontroll av sådana varor (1 §). Regleringen i lagen har i viss utsträckning sin bakgrund i ett antal internationella dokument.

I sin ursprungliga lydelse innehöll inte tobakslagen någon straffbestämmelse. En sådan togs in i lagen först år 1997. För att förhindra tidiga tobaksdebuter och minska tobakskonsumtionen och därigenom förbättra folkhälsan infördes då ett straffsanktionerat förbud mot att i näringsverksamhet sälja eller annars lämna ut tobaksvaror till den som inte fyllt 18 år (se prop. 1995/96:228). Enligt straffbestämmelsen kan den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot förbudet dömas för olovlig tobaksförsäljning till böter eller fängelse i sex månader, om inte gärningen är att anse som ringa (27 §).

År 2005 straffbelades uppsåtlig överträdelse av en befintlig bestämmelse i tobakslagen (11 §) om förbud mot att i näringsverksamhet

inom landet bl.a. tillhandahålla konsumenter tobaksvaror som saknar varningstexter eller innehållsdeklaration. (Se prop. 2004/05:118.)

Den senaste utökningen av det kriminaliserade området skedde år 2010 (se prop. 2009/10:207). Då infördes bl.a. krav på näringsidkare som vill tillhandahålla tobaksvaror för försäljning att först anmäla försäljningen till kommunen (12 c §) och möjlighet för kommunen att vid allvarliga eller upprepade överträdelser av bestämmelserna i tobakslagen förbjuda en näringsidkare att fortsätta försäljningen av tobaksvaror (20 a §). Uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av kravet på anmälan straffsanktionerades, liksom uppsåtliga överträdelser av meddelat försäljningsförbud.

Till de specialstraffrättsliga författningarna på området hälsofarliga ämnen m.m. kan, utöver vad som redovisats ovan, även hänföras förordningen (1933:78) angående beteckning för vissa slag av vin. I den straffbeläggs (böter) att under beteckningen vin utbjuda eller försälja viss dryck som inte är framställd av saft av färska druvor.

4.10.2. Läkemedel och medicintekniska produkter

Det finns straffbestämmelser i en handfull lagar som i huvudsak reglerar produktkontroll och handel med läkemedel och medicintekniska produkter. Det rör sig om läkemedelslagen (1992:859), lagen (2009:366) om handel med läkemedel, lagen (2009:730) om handel med vissa receptfria läkemedel, lagen (1993:584) om medicintekniska produkter och lagen (2006:496) om blodsäkerhet.

Läkemedelslagen är i första hand en produktkontrollag. Lagen, som när den infördes i början på 1990-talet ersatte läkemedelsförordningen (1962:701), är i stora delar ett resultat av ett genomförande av EU:s direktiv på läkemedelsområdet. De grundläggande principerna för läkemedelskontrollen är dock oförändrade i förhållande till vad som gällde enligt läkemedelsförordningen.

Två av lagens paragrafer innehåller straffbestämmelser, 26 och 26 a §§. I 26 § straffbeläggs att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot de krav på godkännande för försäljning, registrering m.m. som uppställs i lagen och i en EU-förordning ([EG] nr 726/2004) för att ett läkemedel ska få säljas. Därutöver straffbeläggs bl.a. att bryta mot lagens föreskrifter om att det krävs tillstånd för att ha rätt att genomföra klinisk läkemedelsprövning, bedriva yrkesmässig tillverkning av läkemedel och importera läkemedel. Straffskalan sträcker

sig från böter till fängelse i högst ett år. Straffbestämmelsen är subsidiär till BrB och lagen (2000:1225)om straff för smuggling. Ringa fall är inte straffbara.

I samma paragraf stadgas också böter eller fängelse i högst sex månader för den som ger sig ut för att vara behörig att förordna läkemedel för att få ett läkemedel utlämnat i strid mot vad som är föreskrivet, om gärningen inte är belagd med strängare straff enligt BrB. Detsamma gäller för den som i sådan avsikt åberopar ett recept från en obehörig person.

Straffstadgandet i 26 a §, som endast upptar böter i straffskalan, avser bl.a. överträdelser av vissa föreskrifter i lagen om utlämnande av alkoholhaltigt läkemedel, teknisk sprit m.m. och obehöriga åtgärder med alkoholhaltigt läkemedel, som inte är avsett för invärtes bruk, i syfte att göra varan användbar för förtäring.

Innan 2009 års lag om handel med läkemedel trädde i kraft hade detaljhandel med läkemedel under närmare 40 år fått drivas endast av staten eller av juridisk person i vilken staten ägde ett bestämmande inflytande (först Apoteksbolaget, senare Apoteket AB), se lagen (1970:205) om detaljhandel med läkemedel och dess efterföljare, lagen (1996:1152) om handel med läkemedel m.m. Enligt den äldre lagstiftningen var det straffbart för annan att bedriva detaljhandel med läkemedel (se 11 § i 1996 års lag). Kriminaliseringen omfattade även att t.ex. bedriva partihandel med läkemedel utan att ha föreskrivet tillstånd.

Genom 2009 års lag om handel med läkemedel avskaffades det svenska apoteksmonopolet (prop. 2008/09:145). Den nya regleringen innebär att den som har fått tillstånd av Läkemedelsverket får bedriva detaljhandel med de läkemedel som tidigare omfattades av Apoteket AB:s ensamrätt. Handeln ska bedrivas på öppenvårdsapotek. Omregleringen syftade bl.a. till att ge konsumenterna ökad tillgänglighet till läkemedel, bättre service och låga läkemedelskostnader.

I lagen om handel med läkemedel straffbeläggs bl.a. att uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriva detaljhandel eller partihandel med läkemedel utan tillstånd (subsidiärt till BrB) och att uppsåtligen inneha läkemedel i syfte att olovligen sälja dem (9 kap. 1 §). Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst ett år. Ringa fall är inte straffbara. En särskild straffskala, fängelse i högst två år, föreskrivs för uppsåtliga gärningar som begås yrkesmässigt, avser betydande mängd eller värde eller annars är av särskilt farlig art. Enligt lagen kan vidare den som uppsåtligen eller av oaktsamhet säljer nikotin-

läkemedel till den som inte har fyllt 18 år dömas till böter eller fängelse i högst sex månader (9 kap. 1 a §). Ringa fall är undantagna från det straffbara området.

Ovanstående lag kompletteras av lagen om handel med vissa receptfria läkemedel (prop. 2008/09:190). Denna reglerar försäljning av receptfria läkemedel på andra försäljningsställen än öppenvårdsapotek. Syftet med lagen var att ytterligare öka tillgängligheten till dessa läkemedel för konsumenterna. Vid införandet av lagen upphävdes lagen (2007:1455) om detaljhandel med nikotinläkemedel. Flera av bestämmelserna i sistnämnda lag överfördes dock till den nya lagen.

I lagen om handel med vissa receptfria läkemedel straffbeläggs att uppsåtligen eller av oaktsamhet sälja läkemedel till den som inte har fyllt 18 år och att bedriva detaljhandel med receptfria läkemedel utan att först ha anmält handeln till Läkemedelsverket (24 §). Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst sex månader. Ringa fall är inte straffbara.

Lagen om medicintekniska produkter, som infördes år 1993, föranleddes av EES-avtalet och det kommande EU-medlemskapet (prop. 1992/93:175). Den är, liksom läkemedelslagen, huvudsakligen en produktkontrollag. Exempel på medicintekniska produkter är sprutor, kontaktlinsprodukter och pumpar för läkemedelstillförsel. I lagen finns bl.a. bestämmelser om vilka krav som gäller för medicintekniska produkter och under vilka förutsättningar en sådan produkt får släppas ut på marknaden eller tas i bruk i Sverige. Den som bryter mot vissa av bestämmelserna kan, om gärningen inte är ringa, dömas till böter eller fängelse i högst ett år (17 §).

En lag som också har ett produktkontrollerande syfte är lagen om blodsäkerhet. Lagen infördes år 2006 för att genomföra ett EUdirektiv om kvalitet och säkerhet hos blod och blodkomponenter, det s.k. bloddirektivet (prop. 2005/06:141). I lagen föreskrivs att blodverksamhet, t.ex. insamling och kontroll av blod och blodkomponenter avsedda att användas vid transfusion eller läkemedelstillverkning, endast får bedrivas av den som har tillstånd. För den som uppsåtligen bedriver blodverksamhet utan tillstånd stadgas böter eller fängelse i högst ett år (29 §). Ringa fall är inte straffbara.

Ytterligare två specialstraffrättsliga författningar som kan hänföras till området läkemedel och medicintekniska produkter är lagen (2008:286) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga vävnader och celler (överträdelse av kravet på tillstånd för att få bedriva en vävnadsinrättning är straffbelagt) samt lagen

(2012:595) om införsel av och handel med sprutor och kanyler. Den sistnämnda lagen ersatte förordningen (1968:70) med vissa bestämmelser om injektionssprutor och kanyler. Syftet med införandet av lagen var att anpassa det svenska regelverket för sprutor och kanyler efter EU-rätten (direktiv 93/42/EEG), som inte tillåter att det uppställs krav på tillstånd för införsel av sprutor och kanyler eller handel med sådana produkter. I den nuvarande lagen uppställs ett krav på anmälan för försäljning inom Sverige. Lagen straffbelägger dels att sälja sprutor och kanyler utan att vara berättigad därtill (dvs. utan tillstånd att bedriva parti- eller detaljhandel med läkemedel eller anmälan av handel), dels att sälja sprutor och kanyler till den som inte fyllt 20 år om denne inte kan styrka att produkterna behövs för medicinskt bruk (se prop. 2011/12:112 s. 25 f.).

Straffsanktioneringen i den nuvarande lagen skiljer sig inte i väsentlig mån från den som föreskrevs i den tidigare förordningen.

4.10.3. Sjukvård

Specialstraffrättsliga författningar som kan sägas höra till området sjukvård, i vidsträckt bemärkelse, är bl.a. abortlagen (1974:595), lagen (1982:316) med förbud mot könsstympning av kvinnor, lagen (2001:499) om omskärelse av pojkar, lagen (1995:832) om obduktion m.m., lagen (1995:831) om transplantation m.m., lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m., lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m., lagen (2006:1570) om skydd mot internationella hot mot människors hälsa och patientsäkerhetslagen (2010:659). Dessa författningar redovisas närmare nedan.

När BrB infördes fanns det en bestämmelse i 3 kap. 4 § som straffbelade fosterfördrivning (illegal abort). Kriminaliseringen omfattade även gärning som begåtts av kvinnan själv. Nämnda bestämmelse upphävdes i samband med att abortlagen infördes år 1975 (prop. 1974:70). I abortlagen, som innebar vidgade möjligheter till legal abort, intogs bestämmelser om straffansvar (9–10 §§) dels för den som utan att vara behörig att utöva läkaryrket uppsåtligen utför abort på annan (rubriceras som illegal abort), dels för läkare som åsidosätter vissa föreskrifter i lagen. Däremot avskaffades straffhotet mot kvinnan. Avkriminaliseringen var främst en följd av ändrade samhällsvärderingar (motiven till avkriminaliseringen redovisas närmare i kapitlet om kartläggningen av brottsbalksområdet, avsnittet om brotten mot person). Straffskalorna för

de brott som upptogs i abortlagen var betydligt mildare än i bestämmelsen om fosterfördrivning i BrB. Abortlagens kriminalisering omfattar även försök till illegal abort.

När lagen med förbud mot könsstympning av kvinnor infördes år 1982, bar den rubriken ”lag med förbud mot omskärelse av kvinnor”. I motiven anfördes att kampen mot bruket att omskära kvinnor förs både av det skälet att det utgör en inhuman kroppskränkning av individerna och att det utgör ett utslag av förnekande av kvinnors rätt och möjlighet till att vara självständiga (prop. 1981/82:172 s. 6). Beträffande behovet av en särskild straffbestämmelse som tog sikte på kvinnlig omskärelse uttalades att visserligen torde BrB:s regler om straff för misshandel kunna tillämpas på flertalet, kanske t.o.m. samtliga, ingrepp som det var fråga om, men det gällde att klart markera att sedvänjan med kvinnlig omskärelse i alla dess former, även de minst ingripande, var oförenlig med svensk rättsuppfattning (se a. prop. s. 7).

Lagtexten utformades så att det straffbelagda förbudet mot kvinnlig omskärelse gäller även om ingreppet företas med samtycke. De strafflatituder som upptogs för brott mot förbudet korresponderade med vad som gällde för de olika graderna av misshandel. Även försök till brott enligt lagen straffbelades.

Regleringen har därefter skärpts vid två tillfällen. År 1998 skärptes straffskalorna väsentligt och vidgades kriminaliseringen till att omfatta förberedelse, stämpling och underlåtelse att avslöja brott. I samma lagstiftningsärende byttes begreppet omskärelse ut mot könsstympning. I propositionen som föregick lagändringarna framhölls (prop. 1997/98:55 s. 99) att kvinnlig könsstympning är en fråga som rör mänskliga rättigheter, barnets rättigheter och att det också är en hälsofråga för kvinnor och barn. En straffskärpning var enligt regeringen motiverad eftersom det handlar om att på rituell grund utföra ingrepp som förstör väsentliga kroppsdelar på en människa, ofta med invalidiserande följder både fysiskt och psykiskt.

1998 års lagändringar innebar en klar utvidgning av det straffbara området.

Den senaste lagändringen genomfördes år 1999 (prop. 1998/99:70). Då infördes ett uttryckligt undantag från det krav på dubbel straffbarhet som gäller som en huvudregel enligt 2 kap. 2 § andra stycket BrB för svensk jurisdiktionsrätt över brott begångna utomlands. Undantaget motiverades med hänvisning till ingreppets grymhet och behovet av effektivitet. Det ansågs vara otillfredsställande att kriminaliseringen av könsstympning kunde kringgås genom att

personen i fråga utförde eller lät utföra ingreppet i en stat som tillåter kvinnlig omskärning. Det ska påpekas att åtal för brott som begåtts utom riket kräver tillstånd av regeringen (se 2 kap. 5 § BrB).

Lagen om omskärelse av pojkar, som infördes år 2001, tillkom för att tillgodose de krav som ställs i bl.a. FN:s konvention om barnets rättigheter när det gäller åtgärder som rör barn (prop. 2000/01:81).

Till skillnad mot könsstympning av kvinnor strider omskärelse av pojkar inte i sig mot barnkonventionen. Konventionen ger dock pojken rätt att få ingreppet utfört på ett sätt som är bra för honom och som inte åsamkar honom skada. Den ställer krav på att barnets inställning ska klargöras så långt det är möjligt och att barnets vilja ska beaktas.

Lagen reglerar sådan omskärelse av pojkar (upp till 18 års ålder) som inte är medicinskt betingad. Den innehåller bestämmelser om under vilka förutsättningar en omskärelse får utföras och vem som får utföra omskärelse. Reglerna innebär bl.a. att pojkens inställning till ingreppet så långt möjligt ska klarläggas och att ingrepp inte får ske mot hans vilja. Smärtlindring är obligatoriskt och omskärelse får endast utföras av legitimerad läkare eller den som har särskilt tillstånd.

I lagen finns en straffbestämmelse som stadgar att den som utför en omskärelse av en pojke utan att vara behörig döms till böter eller fängelse i högst sex månader (9 §). I förarbetena anfördes att en omskärelse som utförs av en icke behörig person kan, förutom att föranleda ansvar enligt lagen om omskärelse av pojkar, föranleda ansvar enligt de allmänna bestämmelserna i BrB. Att en gärning bedöms som brottslig enligt lagen om omskärelse av pojkar innebär dock inte automatiskt att gärningen också föranleder ansvar enligt BrB, eftersom det fortfarande kan finnas fall där de allmänna reglerna om samtycke och social adekvans leder till att bestämmelserna om t.ex. misshandel inte kan tillämpas. Dock underströks att utrymmet för att vid tillämpningen av BrB:s bestämmelse bedöma en omskärelse som utförs av någon som inte är behörig att utföra sådant ingrepp, som socialadekvat, torde minska väsentligt till följd av den nya regleringen. (Se a. prop. s. 30 f.)

Regleringen om omskärelse av pojkar torde ha inneburit att det straffsanktionerade området vidgats något.

Både lagen om transplantation m.m. och lagen om obduktion m.m. trädde i kraft år 1996. Lagarna hade beretts i samma lagstiftningsärende (se prop. 1994/95:148).

Lagen om transplantation m.m. innehåller bestämmelser om ingrepp för att ta till vara organ eller annat biologiskt material från en levande eller avliden människa för behandling av sjukdom eller kroppsskada hos en annan människa eller för annat medicinskt ändamål. Dessutom innehåller lagen, till skillnad från dess föregångare, transplantationslagen (1975:190), bestämmelser om användning av vävnad från ett aborterat foster. Detta område var före 1996 inte författningsreglerat. Lagen om transplantation m.m. har ett vidare tillämpningsområde än den tidigare lagen också genom att den omfattar alla transplantationer. Transplantationslagen gällde nämligen inte vissa mindre ingrepp.

Lagen om transplantation m.m. innehåller en straffbestämmelse (14 §). I denna föreskrivs att den som med uppsåt utför ingrepp eller tar biologiskt material från en levande eller avliden människa eller använder eller tar till vara vävnad från ett aborterat foster i strid med lagen döms till böter. En motsvarande straffbestämmelse fanns i den tidigare regleringen, men straffskalan i den var strängare och upptog även fängelse (högst sex månader). När lagen om transplantation infördes vidgades det kriminaliserade området genom att det i lagen upptogs ett straffbelagt förbud mot handel med biologiskt material (15 §). Denna straffbestämmelse har senare förts över till lagen om genetisk integritet m.m.

Före 1996 fanns bestämmelser om klinisk obduktion i obduktionslagen (1975:191) och viss reglering angående rättsmedicinsk obduktion i kungörelsen (1973:710) om rättsmedicinsk obduktion. Genom lagen om obduktion m.m. infördes en samlad reglering för båda slagen av obduktion. I lagen finns en straffbestämmelse som stadgar böter för den som med uppsåt utför ingrepp på en avliden människa i strid med lagen (25 §). Straffbestämmelsen, som saknar motsvarighet i den tidigare regleringen, tar i första hand sikte på sådana situationer då en obduktion eller annat ingrepp i en avlidens kropp utförs utan att föreskriven underrättelse har skett till närstående. Obduktioner som i övrigt genomförs i strid med lagen kan ofta vara straffbara som brott mot griftefrid enligt 16 kap. 10 § BrB (se prop. 1994/95:148 s. 103).

År 2006 infördes en sammanhållen lag om viss bioteknik på det medicinska området, lagen om genetisk integritet m.m. Lagen innehåller nya bestämmelser om bl.a. genetiska undersökningar, genetisk information, genterapi, fosterdiagnostik och preimplantatorisk genetisk diagnostik. Därutöver har till lagen förts bestämmelser från flera tidigare lagar på angränsande områden, nämligen lagen

(1991:114) om användning av viss genteknik vid allmänna hälsoundersökningar, lagen (1991:115) om åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med ägg från människa, lagen (1984:1140) om insemination och lagen (1988:711) om befruktning utanför kroppen. En bestämmelse har också flyttats från lagen om transplantation m.m.

Lagen om genetisk integritet m.m. innehåller fem straffbestämmelser (8 kap. 2–5 §§). Flertalet av dessa motsvarar i huvudsak bestämmelser som tidigare fanns i några av de ovan nämnda lagarna. En av bestämmelserna, 2 §, synes dock i vart fall delvis innebära en nykriminalisering. I den straffbeläggs att utan stöd i lag ställa som villkor för ett avtal att den andra parten ska genomgå en genetisk undersökning eller lämna genetisk information om sig själv. Vidare straffbeläggs att i strid med vissa förbud i lagen utföra någon åtgärd som syftar till att åstadkomma genetiska förändringar som kan gå i arv hos människa. Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader. Paragrafen är subsidiär till BrB.

I 3 § stadgas böter eller fängelse i högst ett år för vissa, icke ringa, överträdelser av regleringen av åtgärder i forsknings- eller behandlingssyfte med ägg från människa. Allmänt åtal för sådant brott får väckas först efter medgivande från Socialstyrelsen.

Enligt 4 och 5 §§ drabbar straffansvar också den som, vanemässigt eller i vinstsyfte, utför insemination i strid med lagens föreskrifter eller bryter mot vissa bestämmelser om befruktning utanför kroppen. För sådana gärningar kan dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Slutligen straffbeläggs i 6 §, i en bestämmelse som tidigare fanns i lagen om transplantation m.m., förbjuden handel med biologiskt material. Straffskalan sträcker sig från böter till fängelse i högst två år. Ringa fall är undantagna från straffbarhet.

År 2003 infördes lagen om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. I lagen regleras hur humanbiologiskt material, med respekt för den enskilda människans integritet, ska få samlas in, förvaras och använda för vissa ändamål (1 §). Med biobank avses en samling biologiskt material från människa som ordnas och bevaras tills vidare eller för en bestämd tid och vars ursprung kan härledas till den eller de människor från vilka materialet härrör (2 §). Före lagens tillkomst fanns det inte någon rättslig reglering rörande hanteringen av biobanker.

Straffsanktioneringen i lagen om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. utgör en nykriminalisering. I 6 kap. 1 § stadgas böter för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vissa av

lagens bestämmelser. Det gäller t.ex. bestämmelser om förvarande av vävnadsprover, om anmälan av nyinrättad biobank och om utlämnande av vävnadsprover.

Biobanksutredningen har lämnat förslag till en ny biobankslag, som utgör en omarbetning av den nuvarande lagen (En ny biobankslag, SOU 2010:81). Den nya lagen föreslås få ett utvidgat tillämpningsområde. Förslaget har i inte lett till några lagstiftningsförslag.

Lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa, som vid ikraftträdandet år 2007 ersatte karantänslagen (1989:290), tillkom för att genomföra Världshälsoorganisationens (WHO) internationella hälsoreglemente som antogs i Genève den 23 maj 2005 (prop. 2005/06:215). Lagen syftar till att skydda mot internationella hot mot människors hälsa och avser risk för att smittämnen eller andra ämnen som utgör eller kan utgöra ett allvarligt hot mot människors hälsa förs in i landet eller sprids till andra länder. I lagen utses Socialstyrelsen till nationell kontaktpunkt som ska rapportera misstänkta hot till WHO.

Lagen om skydd mot internationella hot mot människors hälsa är, till skillnad från karantänslagen, inte uppbyggd kring vissa speciellt angivna sjukdomar. Jämfört med den tidigare regleringen är tillämpningsområdet vidgat till att omfatta samtliga allvarliga hot mot människors hälsa som kan spridas internationellt. I likhet med karantänslagen innehåller den nya lagen bl.a. bestämmelser om åtgärder som får vidtas när fartyg respektive luftfartyg ankommer till Sverige, bestämmelser om hälsointyg och andra intyg, m.m. Lagens straffbestämmelse motsvarar i huvudsak den straffbestämmelse som fanns i karantänslagen. I bestämmelsen stadgas böter för den som åsidosätter i lagen föreskriven skyldighet att lämna information om hälsotillståndet ombord på fartyg eller luftfartyg eller lämnar oriktig sådan information (31 §).

Patientsäkerhetslagen ersatte år 2011 (prop. 2009/10:210) lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.

Om sistnämnda lag kan tilläggas att den utgjordes av bestämmelser från ett flertal lagar (se prop. 1997/98:109), däribland lagen (1960:409) om förbud i vissa fall mot yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område, även benämnd kvacksalverilagen, lagen (1984:542) om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m. och lagen (1996:786) om tillsyn över hälso- och sjukvården.

Patientsäkerhetslagen syftar till att främja hög patientsäkerhet inom hälso- och sjukvården och därmed jämförlig verksamhet

(1 §). Lagen innehåller bestämmelser om anmälan av verksamhet m.m. (2 kap.), vårdgivarens skyldighet att bedriva ett systematiskt patientsäkerhetsarbete (3 kap.), behörighetsfrågor (4 kap.), begränsningar i rätten för andra än hälso- och sjukvårdspersonal att vidta vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder (5 kap.), skyldigheter för hälso- och sjukvårdspersonal m.fl. (6 kap.), Socialstyrelsens tillsyn (7 kap.), prövotid och återkallelse av legitimation m.m. (8 kap.), Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (9 kap.) samt straffbestämmelser och överklagande m.m. (10 kap.). Under sommaren år 2013 kommer ett antal bestämmelser i lagen att ändras. Den väsentliga skillnaden är att hälso- och sjukvården och dess personal inte längre kommer att stå under Socialstyrelsens tillsyn utan under en ny inrättad myndighet. Denna myndighet, Inspektionen för vård och omsorg, kommer att inrättas den 1 juni 2013 (se prop. 2012/13:20).

Kravet på vårdgivare att bedriva systematiskt patientsäkerhetsarbete var en nyhet i patientsäkerhetslagen. Vidare reformerades ansvarssystemet inom hälso- och sjukvården bl.a. på så sätt att disciplinpåföljderna varning och erinran ersattes av en utökad klagomålshantering hos Socialstyrelsen.

Straffbestämmelserna i patientsäkerhetslagen motsvarar väsentligen de straffbestämmelser som fanns i lagen om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område och som i sin tur hade överförts till den lagen från tidigare reglering på området (se ovan). Exempelvis är det straffbelagt med böter att uppsåtligen eller av oaktsamhet påbörja en verksamhet som omfattas av Socialstyrelsens tillsyn enligt lagen utan att först ha gjort föreskriven anmälan (10 kap. 1 §). Vidare stadgas böter eller fängelse i högst sex månader för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet överträder ett av Socialstyrelsen meddelat förbud mot att fortsätta bedriva en verksamhet (10 kap. 2 §). Samma straff föreskrivs för läkare som obehörigen (t.ex. för att legitimationen återkallats) och mot ersättning utövar läkaryrket (10 kap. 3 §), liksom för den som obehörigen och mot ersättning utövar tandläkaryrket (10 kap. 4 §). För överträdelser av bestämmelser om användande av beteckningen legitimerad och av vissa skyddade yrkestitlar stadgas böter (10 kap. 5 §). Lagens strängaste straffskala, böter eller fängelse i högst ett år, föreskrivs dels för den som bryter mot bestämmelserna om att vissa hälso- och sjukvårdande åtgärder inte får vidtas av andra än hälso- och sjukvårdspersonal, dels för annan än hälso- och sjukvårdspersonal som, under yrkesmässig undersökning av hälsotillstånd eller behandling för sjukdom, uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar den under-

sökte eller behandlade en skada som inte är ringa eller framkallar fara för en sådan skada (10 kap. 6 §). Till ansvar enligt bestämmelserna i 3–6 §§ ska inte dömas om gärningen är belagd med strängare straff i annan lag.

Utöver i de ovan redovisade författningarna finns det straffrättslig reglering som kan hänföras till området sjukvård i vidsträckt bemärkelse i lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, steriliseringslagen (1975:580)och begravningslagen (1990:1144). Straffbestämmelserna i samtliga lagar är subsidiära till BrB och föreskriver böter eller fängelse i högst sex månader.

Avslutningsvis ska även beröras viss straffrättslig reglering på sjukvårdsområdet som har utmönstrats.

Den 1 januari 2013 upphävdes lagen (1944:133) om kastrering och kungörelsen (1944:285) med tillämpningsföreskrifter till lagen den 24 mars 1944 (nr 133) om kastrering (se SFS 2012:455), vilka båda innehöll straffbestämmelser. I propositionen anförde regeringen att det kunde ifrågasättas om den bestämmelse i kastreringslagen som möjliggjorde tvångsmässig kastrering kunde anses ligga inom ramen för de begränsningar som får göras av det grundlagsfästa skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp. Därtill kom, enligt regeringen, att lagen var otidsenlig i denna del. När det gällde frivillig kastrering, som också reglerades i lagen, anförde regeringen bl.a. att ingreppet var sällsynt förekommande och att när det aktualiserades borde det finnas möjlighet att utföra ingreppet med stöd av hälso- och sjukvårdslagen och enligt allmänna medicinska principer. Mot bakgrund av det anförda bedömde regeringen att lagen om kastrering var obehövlig och borde upphävas (se prop. 2011/12:142 s. 64).

Nuvarande smittskyddslag (2004:168) innehåller inte några straffbestämmelser, men i äldre reglering på området har sådana funnits.

I 1968 års smittskyddslag (1968:231) fanns en särskild bestämmelse om straff för den som hade könsligt umgänge trots att han eller hon led av venerisk sjukdom och hade vetskap eller misstanke om detta. I samband med att smittskyddslagens regler år 1985 gjordes tillämpliga på hivinfektion upphävdes denna straffbestämmelse (prop. 1985/86:13). Till grund för ändringen låg bl.a. en önskan att stärka förtroendet för smittskyddsarbetet. Mot bakgrund av bl.a. att smittskyddsläkaren under vissa förutsättningar var skyldiga att anmäla misstanke om sådant brott, ansågs det nämligen finnas en risk för att straffhotet avskräckte den som drabbats av venerisk sjukdom från att söka läkare. I motiven fram-

hölls att upphävandet av straffbestämmelsen inte innebar att könsligt umgänge vid venerisk sjukdom skulle vara straffritt, varvid hänvisades till straffbestämmelserna i 3 och 13 kap. BrB.

1968 års smittskyddslag innehöll även en bestämmelse enligt vilken den som bröt mot meddelade föreskrifter om isolering och inskränkning i sin verksamhet kunde straffas med böter. Vid tillkomsten av smittskyddslagen (1988:1472), som ersatte 1968 års lag, infördes inte någon motsvarighet till denna straffbestämmelse, eftersom det ansågs tveksamt om böter kunde förmå den enskilde att vidta rättelse (prop. 1985/86:5).

I sammanhanget bör även nämnas lagen (1987:375) om förbud mot s.k. bastuklubbar och andra liknande verksamheter (bastuklubbslagen). Lagen syftade till att skydda människor från smitta, och då främst hivinfektion (prop. 1986/87:149). Enligt lagen fick tillställning eller sammankomst till vilken allmänheten hade tillträde inte anordnas, om den med hänsyn till utformning, inredning eller beskaffenhet i övrigt av den lokal eller plats där den skulle äga rum och den verksamhet som förekom eller var avsedd att förekomma eller annan omständighet var särskilt ägnad att underlätta för besökare att ha sexuellt umgänge i lokalen eller på platsen med annan besökare. Även verksamhet som var att jämställa med tillställning eller sammankomst dit allmänheten hade tillträde, omfattades av förbudet. För överträdelse av förbudet stadgades fängelse i högst två år eller, där omständigheterna var mildrande, böter.

Bastuklubbslagen upphävdes år 2004, samtidigt som nuvarande smittskyddslag infördes. Som skäl för upphävandet anfördes i propositionen (2003/04:30 s. 187 f.) att bastuklubbslagen borde bedömas ur ett smittskyddsperspektiv och att det inte kunde beläggas att förbudet i lagen haft den åsyftade effekten på hivepidemins förlopp. Ett totalförbud mot bastuklubbar kunde därför inte längre anses motiverat av smittskyddsskäl.

4.11. Socialtjänst och socialförsäkring

Till de specialstraffrättsliga författningarna på området socialtjänst och socialförsäkring kan hänföras socialtjänstlagen (2001:453), lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade, lagen (1997:192) om internationell adoptionsförmedling, socialförsäkringsbalken och bidragsbrottslagen (2007:612).

I inledningen av 1980-talet sammanfördes socialvårdslagstiftning för olika vårdområden till en gemensam lag, socialtjänstlagen (1980:620). Det rörde sig bl.a. om lagen (1956:2) om socialhjälp, delar av lagen (1960:97) om samhällets barnavård, lagen om nykterhetsvård (1954:579) och lagen (1976:381) om barnomsorg. Föreskrifter om tvångsvård, bl.a. beträffande ungdomar, placerades genom reformen i lagstiftning utanför socialtjänstlagen.

År 2002 ersattes 1980 års socialtjänstlag av den nuvarande socialtjänstlagen. Jämfört med sin föregångare är den nya socialtjänstlagen språkligt moderniserad och innehåller vissa materiella ändringar. Straffbestämmelserna i 1980 års lag hörde till de bestämmelser som i sak oförändrade överfördes till nuvarande socialtjänstlag.

Vad som straffbeläggs i socialtjänstlagen (16 kap. 6 §) är bl.a. att bryta mot ett av socialnämnden meddelat förbud för en person att i sitt hem ta emot andras barn, att åsidosätta bestämmelser om krav på medgivande från socialnämnden m.m. för att få ta emot ett barn för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem i vissa fall, att utan tillstånd bedriva verksamhet i form av t.ex. hem för vård och boende samt att i strid med ett av Socialstyrelsen meddelat förbud mot att driva viss verksamhet fortsätta verksamheten. Straffskalan innehåller endast böter. Allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av Socialstyrelsen. Den 1 juni 2013 inrättas en ny myndighet, Inspektionen för vård och omsorg, vilken kommer att överta en del av Socialstyrelsens ansvar och uppgifter. Detta innebär bl.a. att allmänt åtal i vissa fall endast får väckas efter medgivande av Inspektionen för vård och omsorg.

När det gäller utvecklingen på det straffsanktionerade området kan nämnas att det område som straffbeläggs i bestämmelsen om överträdelse av tillståndsplikt under årens lopp har kommit att utvidgas som en direkt följd av att tillståndskrav har införts för allt fler typer av verksamheter.

Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga innehåller bestämmelser om åtgärder av tvångskaraktär avseende barn och ungdomar. I lagens enda straffbestämmelse (44 §) stadgas böter för den som överträder ett flyttningsförbud eller ett tillfälligt flyttningsförbud. Med flyttningsförbud menas ett av Förvaltningsrätten meddelat förbud för den som har vårdnaden om en underårig att ta denne från ett s.k. familjehem (se 24 § i här aktuell lag och 6 kap. 6 § socialtjänstlagen). Allmänt åtal får endast väckas efter medgivande av socialnämnden eller Socialstyrelsen.

I lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade finns en straffbestämmelse (28 §). I bestämmelsen stadgas böter bl.a. för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett i lagen föreskrivet krav på tillstånd av Socialstyrelsen för att få bedriva viss yrkesmässig verksamhet. Den 1 juni 2013 kommer tillstånd att meddelas av Inspektionen för vård och omsorg i stället för av Socialstyrelsen (se prop. 2012/13:20).

Lagen om internationell adoptionsförmedling innehåller bestämmelser om organisationen av verksamheten med internationella adoptioner. I lagens straffbestämmelse stadgas böter bl.a. för den som bryter mot kravet på att adoptioner av barn från utlandet får förmedlas endast av sammanslutningar som är auktoriserade.

Sedan januari år 2011 finns bestämmelser från drygt 30 författningar inom det sociala försäkringsområdet och området för andra sociala ersättningar och bidrag sammanförda i socialförsäkringsbalken (prop. 2008/09:200).

Syftet med socialförsäkringsbalken var att samordna den gällande socialförsäkringslagstiftningen på ett sådant sätt att den blev mer överskådlig och att minska risken för bristande enhetlighet i fråga om gemensamma regler och begrepp. Lagstiftningen gavs även en omfattande lagteknisk och språklig bearbetning. (Se a. prop. s. 345.)

Socialförsäkringsbalken innehåller tre straffbestämmelser, 115 kap. 2–4 §§. Dessa har hämtats från fyra lagar: lagen (1962:381) om allmän försäkring, lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring, lagen (1998:674) om inkomstgrundad ålderspension och lagen (2004:115) om självbetjäningstjänster via Internet inom socialförsäkringens administration. Åtskilliga lagar på området hänvisade dock till de aktuella bestämmelserna i de tre förstnämnda lagarna.

Bestämmelsen i 2 § har överförts från lagen om självbetjäningstjänster via Internet etc. I den straffbeläggs att vid användning av självbetjäningstjänster uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämna oriktig uppgift eller förtiga sanningen. För straffansvar förutsätts dessutom att uppgifterna har lämnas på heder och samvete enligt bestämmelse i författning och att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Straffet är böter eller fängelse i sex månader. Bestämmelsen är subsidiär till BrB och bidragsbrottslagen. Här kan påpekas att för att exempelvis bestämmelsen i 15 kap. 10 § BrB om osann försäkran ska vara tillämplig krävs att utsagan lämnats i skriftlig form. Genom den aktuella bestämmelsen klargörs dock att även uppgiftslämnande via internet kan omfattas av straffansvar.

Straffbestämmelsen i 2 § omfattas av ett förslag om att upphäva de straffbestämmelser i specialstraffrätten som rör elektroniskt uppgiftslämnande (se lagrådsremiss Förfalsknings- och sanningsbrotten, överlämnad den 31 januari 2013). Bakgrunden till förslaget är att det samtidigt föreslås dels att urkundsbegreppet i BrB ska utvidgas, dels att bestämmelserna i 15 kap. 10–15 §§ BrB ska omfatta även uppgifter som lämnas i elektronisk form. Förslaget innebär ingen avkriminalisering, men däremot att straffansvar för oriktig information i elektronisk miljö i stället kommer att bedömas utifrån de generella reglerna i BrB (se a.a.).

I 3 §, som tidigare hade en motsvarighet i lagen om allmän försäkring, stadgas böter för arbetsgivare eller arbetsföreståndare som underlåter att omedelbart efter erhållen kännedom om att en arbetstagare råkat ut för en arbetsskada göra arbetsskadeanmälan till Försäkringskassan.

I 4 § föreskrivs att arbetsgivare eller uppdragsgivare som underlåter att fullgöra viss uppgiftsskyldighet enligt balken ska dömas till penningböter. Motsvarigheter till bestämmelsen fanns såväl i lagen om allmän försäkring, som i lagen om arbetsskadeförsäkring och i lagen om inkomstgrundad ålderspension. Bestämmelserna i nämnda lagar, vilka var delvis oenhetliga beträffande vilka som omfattades av straffansvar och i fråga om påföljden, har i socialförsäkringsbalken samordnats. Detta har inneburit att det straffsanktionerade området utökats något. En viss vidgning av det straffsanktionerade området följer också av att några förmåner, som inte omfattades av de tidigare straffbestämmelserna, omfattas av den nuvarande eftersom den gäller samtliga förmåner enligt balken.

En straffbestämmelse som fanns i lagen om arbetsskadeförsäkring utmönstrades helt. I förarbetena till socialförsäkringsbalken anfördes (prop. 2008/09:200 s. 587) att de fall som straffbelades i bestämmelsen närmast hade karaktären av ordningsförseelser. För att straffbestämmelsen skulle bli tillämplig krävdes nämligen endast ett konstaterande av att någon medvetet eller av oaktsamhet hade lämnat en felaktig uppgift i ett ärende som rörde arbetsskada. Det krävdes inte ens någon risk för skada eller vinning, och om så var fallet föll brottsligheten under annan straffrättslig lagstiftning. Bestämmelsens tillämpningsområde vid sidan om BrB och bidragsbrottslagen bedömdes som mycket litet. Enligt regeringens uppfattning framstod det beteende som träffades av bestämmelsen inte som tillräckligt straffvärt för att motivera straffansvar, särskilt mot bakgrund av att det inte fanns motsvarande reglering

för att lämna oriktig uppgift avseende någon annan förmån som omfattades av balken.

År 2007 infördes bidragsbrottslagen (prop. 2006/07:80), vars tillämpningsområde omfattar ersättningar, bidrag och andra ekonomiska förmåner som betalas ut för personligt ändamål och som beslutas av Försäkringskassan, Pensionsmyndigheten, Centrala studiestödsnämnden, Migrationsverket, Arbetsförmedlingen, kommunerna och arbetslöshetskassorna.

Lagen syftar till att minska antalet felaktiga utbetalningar och att stärka tilltron till välfärdssystemet. Enligt regeringen var det, särskilt mot bakgrund av att grundliga kontroller endast kunde ske i en mycket liten andel av den totala mängden ärenden om utbetalningar av ersättningar och bidrag, och med beaktande av omfattningen av brottsligheten på området, av stor betydelse att välfärdssystemen hade ett straffrättsligt skydd som var anpassat för de särskilda förhållanden som rådde vid utbetalningar från systemen och som fungerade effektivt i de fall någon ertappades vid en kontroll. Genom ett effektivt straffrättsligt skydd markerades också tydligt brott mot välfärdssystemen som oacceptabla. Dessutom, ansåg regeringen, borde det straffrättsliga skyddet för välfärdssystemen i huvudsak vara lika starkt som på skatteområdet. (Se a. prop. s. 37 ff.)

Enligt lagen döms den för bidragsbrott som lämnar oriktiga uppgifter eller inte anmäler ändrade förhållanden och genom detta orsakar fara för att en ekonomisk förmån felaktigt betalas ut eller betalas ut med ett för högt belopp. I subjektivt hänseende krävs uppsåt. Brottet är indelat i tre grader och straffskalorna motsvarar i stort dem som gäller för bedrägeri (2 och 3 §§). Genom bestämmelsen om vårdslöst bidragsbrott (4 §) straffbeläggs också sådana gärningar som begås av grov oaktsamhet, om de inte med hänsyn till beloppet eller övriga omständigheter är mindre allvarliga. Straffskalan för vårdslöst bidragsbrott sträcker sig från böter till fängelse i högst ett år. Lagen innehåller vidare en bestämmelse om skyldighet för myndigheter, kommuner och arbetslöshetskassor att göra en anmälan till polis eller åklagare om det kan misstänkas att brott enligt lagen har begåtts.

De uppsåtliga gärningar som straffbeläggs i bidragsbrottslagen var i huvudsak straffbelagda redan tidigare, främst som bedrägeribrott eller försök till sådant brott. Genom att bidragsbrottet har formulerats som ett äkta underlåtenhetsbrott står det dock numera klart att redan ett utnyttjande av annans villfarelse, t.ex. en för-

månstagares utnyttjande av en felaktig uppfattning hos en myndighet om rätten till en förmån, är straffbar; det krävs inte också att förmånstagaren har framkallat villfarelsen (se a. prop. s. 61 f.). Att förutsättningarna för bidragsbrott innehåller ett farerekvisit innebär att gärningar som tidigare varit straffbara som försök till bedrägeri i stället bestraffas som fullbordade (bidrags)brott. Straffbestämmelsen om vårdslöst bidragsbrott innebar en påtaglig utvidgning av det kriminaliserade området.

Lagrådet konstaterade i sitt yttrande över lagförslaget (a. prop. s. 114) att de föreslagna brottsbeskrivningarna i mycket stor utsträckning täcktes av brottsbeskrivningar som redan fanns i BrB. När det sedan gällde ytterligare kriminalisering av olika oaktsamma beteenden framhölls det som befogat att ställa frågan om det inte kunde vara minst lika effektivt att införa någon form av sanktionsavgifter som att kriminalisera.

Införandet av bidragsbrottslagen förväntades enligt regeringen leda till en ökning av antalet anmälningar till polis och åklagare. Eftersom många av de tillkommande ärendena troligen skulle komma att avgöras genom strafföreläggande förväntades de inte belasta domstolarna i någon märkbar utsträckning. Beträffande anmälningarna till polis och åklagare anfördes att dessa i många fall torde vara relativt okomplicerade. Dessutom borde den samverkan som inletts mellan myndigheterna inom välfärdssystemet och polis och åklagare kunna leda till förhållandevis stora effektivitetsförbättringar. (Se a. prop. s. 91 f.)

Frågan om det finns behov av och är lämpligt att införa ett administrativt sanktionssystem på trygghetsområdet för att motverka att förmåner utbetalas på felaktiga grunder eller med fel belopp har nyligen varit föremål för utredning. I betänkandet Sanktionsavgifter på trygghetsområdet, SOU 2011:3, föreslås att det ska införas en lag om ett generellt administrativt sanktionssystem för samtliga de ekonomiska förmåner som i dag omfattas av bidragsbrottslagen.

Enligt förslaget ska en sanktionsavgift kunna påföras den som lämnat en oriktig uppgift till ledning för ett beslut om en förmån. Med oriktig uppgift ska i stort sett jämställas att anmälningsplikt vid ändrade förhållanden har åsidosatts. Det uppställs inte något krav på uppsåt eller oaktsamhet för att sanktionsavgift ska få åläggas. Såväl straff som sanktionsavgift ska inte få påföras för samma oriktighet, men någon avkriminalisering föreslås inte. Att dubbla sanktioner inte drabbar den enskilde ska säkerställas genom reglering i både den föreslagna lagen och i bidragsbrottslagen. Bland

annat ska i den sistnämnda föreskrivas att talan om ansvar mot brott enligt lagen inte får tas upp till prövning om en sanktionsavgift påförts för gärningen.

I betänkandet anges att sanktionsavgift är avsett att vara huvudregeln vid ringa bidragsbrott och vårdslösa bidragsbrott. Bidragsbrott av den s.k. normalgraden och grova bidragsbrott bör däremot enligt utredningen inte komma i fråga för sanktionsavgift. Mot en avkriminalisering talade enligt utredningen (se bet. s. 134 f.) bl.a. det förhållandet att även gärningar som utgjorde ringa bidragsbrott i vissa fall kunde vara så allvarliga att straff var en mer adekvat reaktion än en sanktionsavgift och det förhållandet att vårdslösa bidragsbrott kunde avse mycket höga belopp. En avkriminalisering kunde också innebära en risk för att fall där det var svårt att avgöra vad som var ett eller flera brott och hur brotten skulle rubriceras kunde ”falla mellan stolarna” och därmed inte leda till någon sanktion alls.

En begränsning föreslås av anmälningsskyldigheten för myndigheter m.fl. enligt bidragsbrottslagen. Ändringen innebär att anmälan om misstänkta bidragsbrott som är att anse som ringa brott och vårdslösa bidragsbrott bara ska göras om det finns särskilda skäl. Ett sådant skäl anges kunna vara att det framstår som svårbedömt om en gärning är att betrakta som ringa eller som ett uppsåtligt brott av normalgraden (se bet. s. 275).

4.12. Plan- och byggregleringen

Plan- och byggregleringen hör till de områden som efter BrB:s ikraftträdande varit föremål för en väsentlig avkriminalisering. Den nu gällande plan- och bygglagen (2010:900) innehåller inga straffbestämmelser alls. I 1947 års byggnadslag (1947:385) fanns det däremot flera straffbestämmelser. Denna lag gällde fram till den 1 juli 1987, då den ersattes av 1987 års plan- och bygglag (1987:10). I stort sett hade dock hela den straffrättsliga regleringen år 1977 bytts ut mot ett system med sanktionsavgifter genom införandet av lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. Den enda straffbestämmelse som kvarstod på området efter nämnda reform utmönstrades vid tillkomsten av 1987 års plan- och bygglag. (Den fortsatta framställningen bygger på prop. 1975/76:164, 1985/86:1 och 2009/10:170 och W. Warnling-Nerep,

Sanktionsavgifter – särskilt vid olovligt byggande, 1987, s. 128 ff.)

Bakgrunden till 1977 års reform var att det uppfattades som väsentligt att kunna kontrollera bebyggelseutvecklingen samtidigt som det existerande systemet inte bedömdes vara tillräckligt effektivt. Bland annat var de bötesstraff som utdömdes för överträdelser av de straffrättsliga bestämmelserna mycket låga och den korta preskriptionstid som gällde för de aktuella brotten, två år, medförde att åtal sällan kunde väckas, eftersom brotten ofta hade hunnit preskriberas innan de upptäcktes. De sanktionsavgifter som enligt de nya reglerna kunde uttas för olovligt byggande kunde däremot uppgå till mycket höga belopp. De kunde dessutom uttas genom ett ”schablonmässigt” förfarande som var snabbt och okomplicerat.

Huvudsyftet med att införa ett system med sanktionsavgifter var alltså att försöka åstadkomma en påföljd som bättre än straff skulle avhålla från olovligt byggande. Reformen hade också ett rent kriminalpolitiskt syfte. Vid tidpunkten för lagförslagets tillkomst var nämligen den förhärskande kriminalpolitiska målsättningen att reducera antalet straffbestämmelser och i enlighet med dessa intentioner avvisades den alternativa möjligheten att skärpa straffet för olovligt byggande. Ytterligare motiv för reformen, som dock torde ha varit av mer underordnad betydelse, var bl.a. ambitionen att avlasta polis- och åklagarmyndigheterna samt allmän domstol, men även önskan att skapa ett sanktionssystem som var mindre kostnadskrävande att administrera än det straffrättsliga och önskan att få möjlighet att låta sanktionen träffa inte bara fysiska utan också juridiska personer.

I det sanktionsavgiftssystem som infördes år 1977, och som vid tillkomsten av 1987 års plan- och bygglag överfördes i stort sett oförändrat till den nya lagen, ingick tre olika avgifter. Det rörde sig om byggnadsavgift, tilläggsavgift och särskild avgift. Byggnadsavgift skulle tas ut för åtgärder som krävde bygglov, rivningslov eller marklov och som hade utförts utan lov. Storleken på byggnadsavgiften var på visst sätt kopplad till den avgift som skulle ha gällt om lov hade sökts. Tilläggsavgift kompletterade byggnadsavgiften. Den skulle uttas om en byggnad uppfördes eller tillbyggnad gjordes utan lov, en byggnad helt eller delvis togs i anspråk eller inreddes för väsentligt annat ändamål än det som bygglovet hade getts för, eller om en byggnad hade rivits utan lov. Tilläggsavgift utgick med 500 kr per kvadratmeter bruttoarea som den olovliga åtgärden hade omfattat, fast med en reduktion om tio kvadratmeter. Särskild avgift skulle tas ut för vissa övriga över-

trädelser, bl.a. om någon utförde ett arbete utan att det fanns någon kvalitetsansvarig eller underlät att göra bygganmälan. Beträffande den särskilda avgiften angavs i 1977 års lag att den skulle bestämmas till ett belopp mellan 200 och 500 kr. Beräkningssättet ändrades så småningom så att avgiften i stället relaterades till prisbasbeloppet.

Byggnadsavgift och särskild avgift tillföll kommunen, medan tilläggsavgift tillföll staten. Den som drabbades av byggnadsavgiften var fastigheten ägare. Tillsynsavgift uttogs normalt också av ägaren, men det fanns möjlighet att välja även annat ansvarigt subjekt. Vad gällde särskild avgift åvilade avgiftsskyldigheten den person som hade begått överträdelsen. Frågan om byggnadsavgift och särskild avgift prövades av byggnadsnämnden, medan tilläggsavgift beslutades av allmän förvaltningsdomstol på talan av nämnden. Gemensamt för alla avgifterna var att de kunde jämkas om särskilda skäl förelåg.

Sanktionssystemet sågs över i samband med tillkomsten av 2010 års plan- och bygglag (prop. 2009/10:170). Det framkom då bl.a. att många kommuner uppfattade systemet som svårt att överblicka med olika avgifter och olika mottagare. Det visade sig också att kommunernas intresse av att besluta om tilläggsavgift hade sjunkit drastiskt. Systemet med tilläggsavgift, som skulle prövas av länsrätten på talan av byggnadsnämnden, medförde nämligen kostnader för kommunerna samtidigt som avgiften tillföll staten.

Översynen resulterade i att en ny sammanhållen byggsanktionsavgift ersatte de tre tidigare avgiftsmöjligheterna (se 11 kap. 51–63 §§ i 2010 års lag). Liksom enligt den tidigare regleringen tas avgift ut om någon vidtar en åtgärd eller underlåter att vidta en åtgärd och därigenom bryter mot en byggbestämmelse i lagen. Nytt jämfört med den äldre regleringen är dels att avgiften tas ut även om den byggbestämmelse som har överträtts framgår av föreskrift eller beslut som har meddelats med stöd av vissa bemyndiganden i lagen eller i en EU-förordning om krav på byggnadsverk eller byggprodukter.

En nyhet i 2010 års lag är också att byggsanktionsavgiftens storlek ska framgå av föreskrifter som regeringen meddelar. I lagen anges att avgiften ska uppgå till högst 50 prisbasbelopp och att när avgiftens storlek bestäms ska hänsyn tas till överträdelsens allvar och betydelsen av den bestämmelse som överträdelsen avser. Regeringen har meddelat föreskrifter om byggsanktionsavgifternas storlek m.m. i plan- och byggförordningen (2011:338). Avgifterna

består i många fall av en fast del (t.ex. 0,5 prisbasbelopp) jämte en tilläggsdel som är relaterad till den yta som den olovliga åtgärden omfattat (t.ex. 0,025 prisbasbelopp per kvadratmeter av tillbyggnadens sanktionsarea). Om en byggsanktionsavgift har beslutats för en överträdelse och den avgiftsskyldige därefter inte vidtar rättelse ska enligt förordningen en ny avgift för överträdelsen tas ut med det dubbla belopp som följer av föreskrifterna (den sammanlagda avgiften för överträdelsen får dock högst uppgå till 50 prisbasbelopp).

Avgiftsskyldigheten bygger liksom tidigare på strikt ansvar med möjlighet till jämkning i vissa fall. Avgift kan tas ut av ägaren till fastigheten eller det byggnadsverk som överträdelsen avser, den som begick överträdelsen eller den som har fått fördel av överträdelsen. Det är tillsynsmyndigheten som beslutar om avgiften. En byggsanktionsavgift som beslutas av byggnadsnämnden tillfaller kommunen.

4.13. Miljö

Redovisningen av den specialstraffrättsliga regleringen på miljöområdet inleds med miljöbalken. Därefter genomgås författningarna på området uppdelade på fyra undergrupper. Den första gruppen omfattar reglering rörande bl.a. avgaser, buller och gaturenhållning. I andra gruppen finns författningar som avser kärnteknisk verksamhet, strålskydd m.m. Grupperna tre och fyra innehåller reglering som rör särskilda geografiska områden, såsom Sveriges ekonomiska zon och Antarktis, respektive reglering om producentansvar m.m.

4.13.1. Miljöbalken

Genom miljöbalken, som trädde i kraft i mars 1999, samordnades miljölagstiftning som med tiden hade blivit alltmer svåröverskådlig och i vissa fall även motstridig (prop. 1997/98:45). Till det femtontal lagar vars bestämmelser sammansmältes i miljöbalken hörde bl.a. naturvårdslagen (1964:822), miljöskyddslagen (1969:387), renhållningslagen (1979:596), hälsoskyddslagen (1982:1080), vattenlagen (1983:291), lagen (1985:426)om kemiska produkter, lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m.m. och lagen (1994:1818) om åtgärder beträffande djur och växter som tillhör

skyddade arter. Det övergripande syftet med reformen var att förstärka det miljörättsliga skyddet i allmänhet.

Som en del i reformen ingick att förstärka det straffrättsliga skyddet av miljöanknutna intressen. Straffbestämmelserna i de miljölagar som arbetades in i miljölagen (nästan alla lagarna innehöll straffbestämmelser) samlades i ett särskilt kapitel i miljöbalken (29 kap.). Dit fördes också bestämmelser om miljöbrott och vållande till miljöstörning, som fanns i 13 kap. 8 a § och 9 § andra stycket BrB. Sistnämnda bestämmelser hade i början på 1980-talet införts i BrB (prop. 1980/81:108) och då delvis inneburit en nykriminalisering.

Miljöbalksutredningen hade föreslagit (se SOU 1996:103) att de straffbestämmelser som fanns i BrB skulle få stå kvar där bl.a. för att det klart borde framgå hur allvarligt samhället ser på ifrågavarande brottslighet. Regeringen ansåg dock (prop. 1997/98:45 s. 520 f.) att alla miljöbrottsbestämmelser borde samlas på ett ställe. Vad gällde frågan om miljöbrottsbestämmelserna skulle placeras i miljöbalken eller i BrB anförde regeringen att avgörande var vilka sakliga skäl som talade för den ena eller andra lösningen från bl.a. effektivitetssynpunkt. Vissa av de aktuella brotten var blankettstraffbud, vilka fick sitt innehåll genom miljöbalkens materiella bestämmelser. Regeringen framhöll att straffbestämmelsernas karaktär av blankettstraffbud inte stämde överens med systematiken och utformningen av brotten i BrB. Om brotten med miljörättslig anknytning arbetades in i miljöbalken så skulle deras centrala betydelse i miljösammanhang tydliggöras och myndigheternas verksamhet underlättas. Dessutom skulle inte bara miljöstraffrätten utan också hela miljörättens regelsystem bli mera sammanhållet och lätt att överblicka om straffbestämmelserna integrerades i miljöbalken.

Vid utformningen av miljöbalkens straffbestämmelser eftersträvades, för att öka deras tydlighet, att straffbestämmelserna så långt möjligt skulle få fullständiga brottsbeskrivningar och egna brottsbenämningar (se a. prop. s. 522 ff.). När det t.ex. gällde överträdelser av förbud och föreskrifter visade det sig dock vara svårt att åstadkomma brottsbeskrivningar som var så tydliga att de var godtagbara ur legalitets- och rättssäkerhetssynpunkt. Även miljöbalken kom därför att innehålla flera blankettstraffbud.

Straffskalorna i de äldre miljölagarnas straffbestämmelser varierade mycket, t.ex. stadgades i vissa av bestämmelserna enbart böter, medan andra föreskrev ett straffmaximum om två års fängelse.

I miljöbalken infördes gemensamma straffskalor, för flertalet brott böter eller fängelse i högst två år, vilket innebar en straffskärpning för vissa typer av brott.

Under årens lopp har miljöbalkens straffbestämmelser ändrats ett flertal gånger. Mer omfattande lagändringar har skett år 2006 (prop. 2005/06:182), år 2008 (prop. 2007/08:80) och år 2012 (prop. 2011/12:59).

2006 års ändringar innebar att flertalet straffbestämmelser i miljöbalken arbetades om och att ett antal nya bestämmelser skapades. Reformen syftade bl.a. till att förtydliga och bättre avgränsa straffbestämmelserna för att säkerställa att de uppfyllde grundläggande legalitetskrav. Blankettstraffbuden hörde till de straffbestämmelser som ägnades uppmärksamhet, då vidsträckta sådana ansågs kunna göra det svårt för den enskilde att se vad som var straffbart. Beträffande blankettstraffbud som innehöll hänvisningar till EU-förordningar gjordes bedömningen att dessa borde förtydligas och avgränsas genom att det i straffbestämmelsen angavs vilka artiklar i EU-förordningarna som var straffsanktionerade (se prop. 2005/06:182 s. 41 f.).

Av betydelse för 2006 års ändringar var också att Högsta domstolen i NJA 2005 s. 33 hade prövat frågan om blankettstraffbudens överensstämmelse med regeringsformen i vissa fall. Av avgörandet framgår att det inte är förenligt med grundlagen att ett blankettstraffbud, där den straffbelagda gärningen anges helt eller i det väsentliga av en förvaltningsmyndighet eller kommun, upptar fängelse i straffskalan. Om överträdelser av myndighetsföreskrifter ska vara förenade med straffansvar, får alltså endast böter förekomma i straffskalan. Avgörandet föranledde vissa ändringar i miljöbalkens straffbestämmelser, bl.a. togs fängelse bort ur straffskalan för vissa brott.

2008 års ändringar företogs främst med anledning av EU:s nya kemikalielagstiftning (en förordning kallad ”Reach”) som ersatte mycket av det som tidigare reglerades med nationella bestämmelser och som för Sveriges del fanns i regeringens förordningar och Kemikalieinspektionens föreskrifter. För att kunna straffsanktionera överträdelser av EU-förordningen gjordes relativt omfattande ändringar i och vissa kompletteringar till miljöbalkens straffbestämmelser.

År 2012 skedde ytterligare några ändringar i miljöbalkens straffbestämmelser. Syftet med ändringarna var att anpassa straffbestämmel-

serna så att de överensstämde med EU-rätten (se prop. 2011/12:59). Ändringarna ledde till att en rad olika straffbestämmelser utvidgades.

Det är i dag ett mycket omfattande område som är kriminaliserat genom straffbestämmelserna i 29 kap. miljöbalken. Generellt om denna straffsanktionering kan sägas att den till betydande del har sin bakgrund i omfattande internationell reglering (främst konventioner) och EU-reglering som gäller miljön.

Straffbestämmelserna avser miljöbrott och grovt miljöbrott (1 §), brott mot områdesskydd (2 §), förseelse mot områdesskydd (2 a §), artskyddsbrott och grovt artskyddsbrott (2 b §), miljöfarlig kemikaliehantering (3 §), olovlig kemikaliehantering (3 a §), kemikalieregistreringsbrott och grovt kemikalieregistreringsbrott (3 b), otillåten miljöverksamhet (4 §), otillåten avfallstransport (4 a §), försvårande av miljökontroll (5 §), bristfällig miljöinformation (6 §), nedskräpning (7 §) och nedskräpningsförseelse (7 a §). Dessutom straffbeläggs genom blankettstraffbuden i 8–9 §§ en mängd olika gärningar som inte har några egna brottsbenämningar.

I samtliga bestämmelser straffbeläggs såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar (i något fall krävs att oaktsamheten är grov). Straffbestämmelserna är subsidiära till BrB och lagen (2000:1225) om straff för smuggling. För flertalet straffbestämmelser gäller att ringa brott inte är straffbara (11 §).

Straffskalan sträcker sig i de flesta bestämmelserna från böter till fängelse i högst två år. För de grova brotten varierar straffmaximum mellan fyra och sex års fängelse. Ett fåtal bestämmelser stadgar endast böter. Sedan den 1 juli 2011 finns det dessutom en straffbestämmelse med enbart penningböter i straffskalan, nämligen 7 a § om nedskräpningsförseelse.

Genom införandet av bestämmelsen om nedskräpningsförseelse fördes lindrigare varianter av nedskräpning, som tidigare hade omfattats av 7 §, över till en självständig straffbestämmelse. I propositionen till lagändringen anförde regeringen (prop. 2010/11:125 s. 14 f.) att nedskräpning var ett allvarligt samhällsproblem och att det mot denna bakgrund var viktigt att skapa förutsättningar för ett effektivt genomslag av miljöbalkens nedskräpningsförbud. En egen straffbestämmelse för lindrigare överträdelser skulle underlätta en i högre grad differentierad straffvärdesbedömning, bidra till att förbättra effektiviteten i bekämpningen av nedskräpning och skapa förutsättningar för ett enklare sätt att lagföra den som skräpar ner (vad som åsyftades var införande av ordningsbot). Det framhölls

också att en effektiv sanktion mot nedskräpning utgjorde en tydlig markering från samhällets sida om nedskräpningsförbudets betydelse.

Sedan den 1 juli 2011 är försök och förberedelse till grovt miljöbrott och grovt artskyddsbrott kriminaliserat (prop. 2010/11:76). Denna utvidgning av det straffbelagda området syftade till att genomföra rådets rambeslut (2008/841/RIF) om kampen mot organiserad brottslighet. I övrigt straffbeläggs i miljöbalken osjälvständiga brott i mycket liten utsträckning. Det handlar om försök till otillåten avfallstransport i vissa fall (kriminaliserat år 2010, se prop. 2009/10:35) och försök till vissa brott enligt blankettstraffbudet i 8 §.

I betänkandet Strålsäkerhet – gällande rätt i ny form, SOU 2011:18, föreslår Strålsäkerhetsutredningen att strålskyddslagen (1988:220) och lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet ska upphävas och att reglerna i lagarna ska föras in i miljöbalken. Utredningen anför som skäl till förslaget att reglerna i lagarna i flera avseenden är överlappande. Det föreslås att 12 kap. miljöbalken ska upphöra att gälla och ersättas av materiella bestämmelser som rör kärnsäkerhet och strålskydd under en ny rubrik ”Strålskydd”. I betänkandet föreslås att flera av de nuvarande straffbestämmelserna i miljöbalken ska utvidgas och att ett antal nya ska införas i syfte att bl.a. föra in ett antal av de straffbestämmelser som föreskrivs i strålskyddslagen och lagen om kärnteknisk verksamhet i miljöbalken (a. bet. s. 753 ff.).

Vid miljöbalkens tillkomst togs det i 30 kap. in bestämmelser om att en särskild avgift, miljösanktionsavgift, skulle betalas av en näringsidkare som bl.a. åsidosatte bestämmelser i balken, eller i föreskrifter meddelade med stöd av denna, om tillståndsplikt eller anmälningsplikt för en verksamhet. En liknande avgift, benämnd miljöskyddsavgift, kunde utgå med stöd av den tidigare miljöskyddslagen. Båda avgifterna syftade till att skapa effektiva sanktioner som kunde träffa juridiska personer. För att en miljösanktionsavgift skulle kunna påföras vid en överträdelse krävdes dock inte, vilket var fallet med miljöskyddsavgiften, att en ekonomisk fördel hade uppkommit till följd av överträdelsen. En annan skillnad var att miljösanktionsavgiftens storlek inte var relaterad till den ekonomiska fördelens omfattning. I förarbetena anfördes (prop. 1997/98:45 s. 535) att miljösanktionsavgiften skulle vara en repressiv sanktion. Dess syfte skulle inte vara vinsteliminering, utan enbart att vara styrande och på så sätt verka för att upprätthålla en hög standard i miljöpåverkande näringsverksamhet.

Bestämmelserna om miljösanktionsavgift finns kvar, men har ändrats i flera viktiga avseenden sedan miljöbalken infördes. Till de delar av regleringen som är oförändrade hör att det inte framgår av miljöbalken vilka överträdelser som kan föranleda sanktionsavgift, utan regeringen bemyndigas i stället att föreskriva för vilka överträdelser avgift ska tas ut och hur stor avgiften ska vara. Likaså gäller fortfarande att avgift ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Ansvaret är alltså strikt. Sedan systemet infördes har det också funnits en bestämmelse som ger visst utrymme för att inte påföra avgift om detta vore oskäligt (2 §). Bestämmelsens utformning har ändrats vid några tillfällen. Bland de viktigare förändringar som har genomförts bör nämnas att sanktionssystemet numera omfattar inte bara näringsidkare utan även fysiska personer (se prop. 2005/06:182). Vidare ska avgifterna, som ursprungligen skulle uppgå till minst 5 000 kr och högst 500 000 kr, i dag fastställas till minst 1 000 kr och högst 1 000 000 kr.

När miljösanktionsavgifterna infördes kunde de påföras såväl för mindre straffvärda som för mycket allvarliga överträdelser. Avgift kunde utgå helt parallellt med straff. Detta har dock kommit att modifieras.

År 2003 infördes en åtalsprövningsregel (prop. 2002/03:54) som innebär att när det gäller vissa gärningar som straffbeläggs i miljöbalken, som kan föranleda miljösanktionsavgift och som inte kan antas leda till annan påföljd än böter, får åtal väckas bara om det är påkallat från allmän synpunkt. Regeringen anförde då att det fanns starka skäl för att mildra dubbelbestraffningssituationerna (a. prop. s. 21).

I samband med 2006 års lagstiftningsärende (se ovan) gjordes ändringar som syftade till att renodla miljöbalkens sanktionssystem på ett sådant sätt att de allvarligaste överträdelserna skulle omfattas av straffansvar, medan de mindre allvarliga i stället skulle fångas upp av andra sanktioner, som t.ex. miljösanktionsavgift (prop. 2005/06:182). Att straff är samhällets mest ingripande och kraftfulla medel mot oönskade beteenden talade enligt regeringen (a. prop. s. 43) i sig för att straff skulle vara reserverat för de överträdelser som var mest straffvärda och där det inte fanns några andra alternativ att tillgå. Det kunde dessutom ifrågasättas om det var rimligt att de allvarligaste och mest straffvärda överträdelserna var förenade med miljösanktionsavgift, bl.a. med hänsyn till att utrymmet för nyanserade straffrättsliga bedömningar var förhållandevis litet.

En uttalad strävan i lagstiftningsärendet var att undvika att samma gärning omfattades av dubbla sanktioner i form av straff och miljösanktionsavgift (se a. prop. s. 1 och s. 42 f.). Detta mot bakgrund av att det bedömdes som sannolikt att Europakonventionens förbud mot dubbelbestraffning gäller miljösanktionsavgifter (a. prop. s. 44 f.).

De ändringar som genomfördes var bl.a. att det i 30 kap. 2 § togs in en uppräkning av omständigheter som kan föranleda befrielse från avgiftsskyldighet, däribland ”att överträdelsen har föranlett straff enligt bestämmelserna i 29 kap.” Åtalsprövningsregeln utvidgades vidare till att omfatta fler gärningar. I bestämmelsen om otillåten miljöverksamhet i 29 kap. 4 § infördes ett stadgande om att ansvar inte ska dömas ut enligt paragrafen om ansvar för gärningen kan dömas ut enligt 1 § eller om gärningen omfattas av en föreskrift som regeringen har meddelat med stöd av 30 kap. 1 § om skyldighet att betala miljösanktionsavgift. Sistnämnda får sägas ha inneburit en viss avkriminalisering.

Bilagan till förordningen (1998:950)om miljösanktionsavgifter, där regeringen föreskrev för vilka överträdelser sanktionsavgift skulle utgå och med vilka belopp, byttes vidare ut i sin helhet fr.o.m. den 1 januari 2007 (SFS 2006:1300). Ändringarna innebar dels att de allvarligare överträdelserna togs bort och därefter endast träffades av straff, dels att det i bilagan fördes in ett antal nya överträdelser som snarast riktades mot privatpersoner. Som exempel kan nämnas att enligt den äldre bilagan skulle miljösanktionsavgift bl.a. betalas av näringsidkare som utan tillstånd anlade fabrik, annan inrättning eller annan miljöfarlig verksamhet som angetts i bilagan till förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet. Avgiftsbeloppen uppgick till mellan 250 000 kr och 900 000 kr. I 2007 års lydelse av bilagan till förordningen om miljösanktionsavgifter fanns nämnda överträdelse inte med. Däremot belades det i den nya bilagan med miljösanktionsavgift bl.a. att utan tillstånd inrätta en avloppsanordning när krav på tillstånd föreskrevs i förordningen om miljöfarlig verksamhet. Avgiften uppgår till 5 000 kr.

I juli år 2012 ersattes förordningen (1998:950) om miljösanktionsavgifter med en ny förordning (2012:259) om miljösanktionsavgifter. I korthet innebar ändringen att bilagan till den tidigare förordningen togs bort och att det nu direkt i förordningen anges beloppen (miljösanktionsavgift) för olika överträdelser. Vidare innebar ändringen att nya miljösanktionsavgifter infördes för överträdelser av EU-förordningen nr 1005/2009 om ozonnedbrytande

ämnen (8 kap. 1 §) och EU-förordningen nr 1107/2009 om utsläppande av växtskyddsmedel på marknaden.

4.13.2. Avgaser, buller, gaturenhållning m.m.

De författningar som kommer att beröras i det följande är lagen (1998:1707) om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner, avgasreningslagen (2011:318), drivmedelslagen (2011:319), lagen (1998:814) med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning, terrängkörningslagen (1975:1313), förordning (1993:1053) om användning av vattenskoter, lagen (1975:1083) om uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja och lagen (2004:1199) om handel med utsläppsrätter.

År 1999 infördes lagen om åtgärder mot buller och avgaser från mobila maskiner (prop. 1998/99:13). Lagen, som föranleddes av nya EU-regler i det s.k. arbetsmaskinsdirektivet, syftar till att förebygga att mobila maskiner och motorer till dessa skadar eller orsakar olägenheter för människors hälsa eller för miljön genom utsläpp av avgaser och andra föroreningar samt genom buller (1 §). I lagen straffbeläggs att saluföra mobila maskiner eller motorer till dessa som inte uppfyller föreskrivna krav, att förse en motor till en mobil maskin med märke om att den överensstämmer med ett EUtypgodkännande trots att så inte är fallet, och att ändra eller göra ingrepp i utrustning som reglerar utsläpp av avgaser på en EUtypgodkänd motor till en mobil maskin så att motorn inte längre uppfyller kraven för det typgodkända utförandet. Såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar omfattas av kriminaliseringen. Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader.

Genom införandet år 2011(prop. 2010/11:51) av drivmedelslagenoch avgasreningslagen delades reglering som tidigare fanns i en lag, lagen (2001:1080) om motorfordons avgasrening och motorbränslen, upp på två lagar. Bakgrunden till den ändrade lagstiftningen var att regelverket behövde anpassas till nya EU-bestämmelser på området. Samma skäl hade föranlett tillkomsten av såväl lagen om motorfordons avgasrening och motorbränslen, som dess föregångare, bilavgaslagen (1986:1386).

Straffbestämmelserna i drivmedelslagen (25 §) och avgasreningslagen (38 §) motsvarar straffbestämmelserna som fanns i lagen om motorfordons avgasrening och motorbränslen (27 respektive 27 a §§).

I drivmedelslagen straffbeläggs att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot lagens förbud mot att saluföra bensin eller dieselbränsle som inte uppfyller kraven för vissa miljöklasser. Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst två år. När denna straffbestämmelse togs in i lagen om motorfordons avgasrening och motorbränslen ersatte den en äldre bestämmelse i miljöbalken (prop. 2001/02:31).

Enligt straffbestämmelsen i avgasreningslagen stadgas böter bl.a. för den som med uppsåt eller av oaktsamhet i samband med ett typgodkännandeförfarande undanhåller en uppgift, lämnar en oriktig uppgift, förfalskar ett testresultat m.m. och därigenom bryter mot tillverkarens skyldigheter enligt vissa EU-förordningar. Kriminaliseringen av de gärningar som omfattas av avgasreningslagens straffbestämmelse tillkom år 2010 (prop. 2009/10:35).

Lagen med särskilda bestämmelser om gaturenhållning och skyltning tillkom samtidigt med miljöbalken (prop. 1997/98:45). I lagen sammanfördes ett antal bestämmelser som hade funnits i renhållningslagen och i naturvårdslagen och som inte ansågs passa in i miljöbalken. Gemensamt för bestämmelserna är att de rör frågor om säkerhet och snygghet på allmänna platser eller annars utomhus, t.ex. strövområden och andra naturområden, eller tomter.

Vissa av bestämmelserna, som härrör från naturvårdslagen, har också ett vidare syfte i det avseendet att de avser att skydda landskapsbilden. (Se a. prop. s. 432.)

Straffbestämmelserna i lagen (14 §) härrör från de båda ovan nämnda lagarna. Vad som är kriminaliserat är t.ex. att som fastighetsägare uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgöra vissa föreskrivna skyldigheter angående gaturenhållning, snöröjning m.m. Att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot föreskrivet tillståndskrav för varaktig uppsättning utomhus av bl.a. reklamskyltar, är ett annat exempel på en straffsanktionerad gärning. Straffskalan upptar enbart böter.

Terrängkörningslagen, som trädde i kraft år 1976, syftar främst till att skydda mark och vegetation mot skador. Den innehåller bl.a. generellt förbud mot körning för annat ändamål än jordbruk och skogsbruk i terräng med motordrivet fordon på barmark. I lagen stadgas böter för uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av förbud mot körning i terräng. Ringa fall är undantagna från ansvar.

I förordningen om användning av vattenskoter, som infördes år 1994, straffbeläggs med penningböter bl.a. överträdelser av förordningens bestämmelser om var vattenskotrar får användas och hur

framförande av vattenskotrar ska ske. Straffbestämmelsen är subsidiär till straffsanktionering som finns i andra författningar.

År 1982 trädde lagen om uppgiftsskyldighet rörande mottagande av olja i kraft. I lagen föreskrivs bl.a. att den som under ett kalenderår i en svensk hamn eller i en annan i Sverige belägen anläggning har tagit emot sammanlagt mer än 150 000 ton olja som har transporterats sjöledes till hamnen eller anläggningen ska lämna uppgift om den mottagna oljemängden till Sjöfartsverket. Den som underlåter att fullgöra sin uppgiftsskyldighet enligt lagen eller som uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift kan dömas till böter (5 §). Lagens straffbestämmelse är subsidiär till BrB. Allmänt åtal får väckas endast efter anmälan från Sjöfartsverket.

Lagen om handel med utsläppsrätter, som infördes år 2005, tillkom för att genomföra EU:s handelsdirektiv (prop. 2004/05:18).

Genom lagen infördes ett fullständigt regelverk för ett handelssystem för utsläppsrätter avseende koldioxid. Med anledning av ändrade EU-regler har därefter lagens tillämpningsområde vidgats till att omfatta fler växthusgaser (prop. 2009/10:28). Lagen innehåller bestämmelser om tillstånd, tilldelning, registrering och redovisning av utsläppsrätter.

Straffansvar föreskrivs bl.a. för den som driver en verksamhet som medför utsläpp av växthusgaser utan att verksamheten omfattas av ett tillstånd och för den som lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i en ansökan om tillstånd som skulle kunna föranleda att tillstånd ges på felaktiga grunder (8 kap. 1 §). Såväl uppsåtliga som oaktsamma överträdelser omfattas av straffansvaret. I ringa fall döms dock inte till ansvar. Straffskalan sträcker sig från böter till fängelse i högst ett år.

Under år 2012 utvidgades det straffbara området till att även omfatta gärningar som innebär överträdelser av vissa artiklar i EUförordningen nr 1031/2010 om tidschema, administration och andra aspekter av auktionering av utsläppsrätter för växthusgaser i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen. Dessa artiklar reglerar bl.a. insiderhandel, insiderinformation och otillbörlig marknadspåverkan. Syftet med införandet av de nya straffbestämmelserna var att uppfylla de krav som ovannämnda förordning uppställer (se prop. 2011/12:143 s. 27 och 38 ff.)

Vissa överträdelser sanktioneras med avgifter i stället för straff. En verksamhetsutövare, som inte kan överlämna det antal utsläppsrätter som motsvarar de sammanlagda utsläppen för anläggningen,

ska till staten betala en avgift i förhållande till de utsläpp för vilka utsläppsrätter inte överlämnats. Avgiften uppgår till 100 euro per ton koldioxid som släpps ut från anläggningen och som verksamhetsutövaren inte överlämnat utsläppsrätter för. Ansvaret är strikt. I lagen finns inte några bestämmelser om jämkning av avgiftsskyldigheten.

4.13.3. Kärnteknisk verksamhet m.m.

Till de specialstraffrättsliga författningar som rör kärnteknisk verksamhet, strålskydd och liknande hör lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet, lagen (2006:647) om finansiella åtgärder för hanteringen av restprodukter från kärnteknisk verksamhet, lagen (1988:1597) om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m., strål-skyddslagen (1988:220) och atomansvarighetslagen (1968:45).

När lagen om kärnteknisk verksamhet trädde i kraft år 1984 ersatte den bl.a. atomenergilagen (1956:306), lagen (1977:140) om särskilt tillstånd att tillföra kärnreaktor kärnbränsle m.m. (villkorslagen) och lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken. Lagen syftar till att tillvarata säkerheten vid kärnverksamhet och att möjliggöra att de förpliktelser uppfylls som följer av Sveriges internationella överenskommelser avseende förhindrande av spridning av kärnvapen (prop. 1983/84:60). Den innehåller bl.a. bestämmelser om uppförande och innehav m.m. av kärntekniska anläggningar samt befattning med kärnämnen och kärnavfall.

Vid tillkomsten av lagen om kärnteknisk verksamhet överfördes till denna straffbestämmelse som fanns i atomenergilagen. Från sistnämnda lag överfördes även en bestämmelse om att det krävdes anmälan av tillsynsmyndigheten för att allmän åklagare skulle få väcka åtal. En sådan regel ansågs lämplig eftersom frågor om kärnteknisk verksamhet i stor omfattning krävde speciella kunskaper och avsåg, särskilt vad gällde kärnkraftverk, avancerade tekniska system (se a. prop. s. 100).

Sedan ikraftträdandet har det vid ett flertal tillfällen gjorts ändringar i lagen. Det straffsanktionerade området har vidgats vid i huvudsak två tillfällen, dels i samband med att lagen moderniserades och skärptes år 1993 (se prop. 1992/93:98), dels i samband med ändringar som företogs år 2009 för att bl.a. uppfylla EUrättsliga förpliktelser på området (se prop. 2008/09:121).

Den ovan nämnda åtalsbestämmelsen togs bort år 1993. I förarbetena framhölls att en motsvarande bestämmelse saknades i strålskyddslagen och att det var viktigt att reglerna i kärntekniklagen inte utformades så att de kunde skapa intrycket av att en särskild restriktivitet skulle gälla vid tillämpningen av straffreglerna på kärnsäkerhetsområdet (se prop. 1992/93:98 s. 37 f.) I stället infördes en bestämmelse om att ringa brott inte är straffbara.

I lagen stadgas straffansvar bl.a. för den som med uppsåt eller av oaktsamhet bedriver kärnteknisk verksamhet utan föreskrivet tillstånd (25 §). Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst två år, eller, om brottet begåtts uppsåtligen och är att anse som grovt, fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vidare föreskrivs böter eller fängelse i högst sex månader bl.a. för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar tillsynsmyndigheten oriktiga uppgifter (27 §). Dessutom innehåller lagen straffsanktionering (böter) av överträdelser av bestämmelser i ett par EU-förordningar (27 a och 27 b §§). Som nämnts ovan omfattar straffansvaret enligt lagen inte gärningar som är ringa (29 §). Till ansvar döms inte heller om strängare straff för gärningen kan dömas ut enligt BrB eller om ansvar kan dömas ut enligt lagen (2000:1225) om straff för smuggling.

I betänkandet Strålsäkerhet – gällande rätt i ny form, SOU 2011:18, föreslår Strålskyddsutredningen att lagen ska upphävas och att många av de materiella bestämmelserna och av straffbestämmelserna ska föras in i miljöbalken. Utredningen anför som skäl för de föreslagna ändringarna att reglerna i lagarna i flera avseenden är överlappande. Utredningen föreslår också att det ska införas en lag om kärnämneskontroll m.m. med en kompletterande förordning. Den föreslagna lagen avser att ta till vara intresset av att de förpliktelser fullgörs som följer av Sveriges internationella åtaganden i överenskommelser som avser att förhindra att kärnvapen sprids till länder som inte redan har sådana. Enligt förslaget ska lagen innehålla vissa bestämmelser, bl.a. straffbestämmelser, som motsvarar de som redan föreskrivs i lagen om kärnteknisk verksamhet. Några nya straffbestämmelser föreslås däremot inte i lagen om kärnämneskontroll m.m. (a. bet. s. 760 ff.).

Lagen om finansiella åtgärder för hanteringen av restprodukter från kärnteknisk verksamhet, som trädde i kraft år 2007, syftar till att säkerställa finansieringen av de allmänna skyldigheter som enligt lagen om kärnteknisk verksamhet åvilar den som har tillstånd till sådan verksamhet. Lagen innehåller bl.a. bestämmelser om skyldig-

het att betala kärnavfallsavgift och ställa säkerhet. I lagens enda straffbestämmelse stadgas böter för oriktigt uppgiftslämnande i vissa fall (19 §). I subjektivt hänseende krävs uppsåt eller grov oaktsamhet.

En straffbestämmelse som liknar den nyss nämnda finns i lagen om finansiering av hanteringen av visst radioaktivt avfall m.m. Enligt denna lag, som tillkom i slutet på 1980-talet, är den som har tillstånd att inneha och driva en kärnkraftsreaktor skyldig att betala viss avgift till staten som ett bidrag till kostnaderna för bl.a. hantering och slutförvaring av kärnavfall m.m.

När nuvarande strålskyddslag infördes år 1988 (prop. 1987/88:88) ersatte den en strålskyddslag från 1950-talet (1958:110). Den nya lagen tillkom mot bakgrund av att den tekniska utvecklingen på olika områden i samhället hade lett till ett förändrat behov av skydd mot strålning. Lagen syftar till att skydda människor, djur och miljö mot skadlig verkan av all slags strålning (joniserande och icke-joniserande). Liksom sin föregångare bygger lagen på grundprincipen att strålningsverksamhet ska stå under samhällets kontroll genom en särskild strålskyddsmyndighet. Denna myndighet är Strålsäkerhetsmyndigheten.

Straffbestämmelserna i strålskyddslagen (35–37 §§) motsvarar i huvudsak den straffbestämmelse som fanns i 1958 års strålskyddslag (23 §).

I 35 § strålskyddslagen straffbeläggs vissa uppsåtliga eller grovt oaktsamma överträdelser av lagens bestämmelser om allmänna skyldigheter. Dessa bestämmelser innebär att vissa allmänna aktsamhetsregler gäller för den som bedriver verksamhet med strålning och den som tillverkar, till landet inför, överlåter eller upplåter radioaktiva ämnen eller tekniska anordningar som kan alstra strålning. Enligt paragrafen kan vidare den straffas som bryter mot en bestämmelse om hantering m.m. av radioaktivt avfall. Straffskalan omfattar i böter eller fängelse i högst två år.

Straffbestämmelsen i 36 § upptar samma straffskala, men i denna paragraf är det för straffbarhet tillräckligt att gärningen begåtts av oaktsamhet. Vad som straffbeläggs är bl.a. att bryta mot förbudet mot att sysselsätta en person som är under 18 år i verksamhet som är förenad med joniserad strålning, att bryta mot den tillståndsplikt som föreskrivs i lagen när det gäller radioaktiva ämnen och tekniska anordningar som kan och är avsedda att sända ut joniserande strålning samt att åsidosätta vissa föreskrifter som meddelats med stöd av lagen.

I 37 § stadgas böter för vissa uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser. Att anlita en arbetstagare som inte genomgått föreskriven läkarundersökning och att lämna oriktiga uppgifter i en ansökan som avges enligt lagen är exempel på gärningar som straffbeläggs i paragrafen.

Ringa fall är undantagna från strålskyddslagens straffsanktionering (38 §). Lagens straffbestämmelser är subsidiära till BrB och lagen (2000:1225) om straff för varusmuggling.

I betänkandet Strålsäkerhet – gällande rätt i ny form, SOU 2011:18, föreslår Strålskyddsutredningen att lagen ska upphävas och att många av de materiella bestämmelserna och straffbestämmelserna som finns i lagen ska föras in i miljöbalken. Utredningen anför som skäl att reglerna i lagarna i flera avseenden är överlappande.

Atomansvarighetslagen grundar sig på två internationella konventioner. Det handlar dels om 1960 års Pariskonvention om skadeståndsansvar på atomenergins område (Pariskonventionen), dels om en i Bryssel år 1963 avslutad tilläggskonvention till Pariskonventionen (tilläggskonventionen). I Pariskonventionen finns grundläggande regler om anläggningshavarens skadeståndsansvar och i tilläggskonventionen finns regler om supplerande statsansvar för atomskador.

I atomansvarighetslagen finns en straffbestämmelse (40 §) som gäller anläggningshavarens skyldighet att inneha en ansvarsförsäkring eller att ställa sådan annan säkerhet som föreskrivits med stöd av lagen. Den som försummar denna skyldighet döms enligt bestämmelsen till böter eller fängelse i högst sex månader.

Atomansvarighetslagen kommer att ersättas av lagen (2010:950) om ansvar och ersättning vid radiologiska olyckor, som grundas på Pariskonventionen och tilläggskonventionen i deras lydelser efter ändringsprotokoll som avslutades år 2004 (prop. 2009/10:173). Den nya lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. När så kan ske beror på när ratifikationsförfarandet avseende 2004 års tilläggsprotokoll är klart. Den nya lagen innehåller en straffbestämmelse som motsvarar den i atomansvarighetslagen.

4.13.4. Särskilda geografiska områden

De specialstraffrättsliga författningar som rör särskilda geografiska områden är lagen (1992:1140) om Sveriges ekonomiska zon och lagen (2006:924) om Antarktis.

Lagen om Sveriges ekonomiska zon har sin grund i 1982 års havsrättskonvention (prop. 1992/93:54). Genom lagen inrättade

Sverige en ekonomisk zon omfattande visst havsområde utanför territorialgränsen. Detta innebar att Sverige fick en exklusiv rätt att utnyttja havets och havsbottens naturtillgångar inom zonen och rätt att – under iakttagande av folkrättsliga grundsatser som att tillåta oskadlig genomfart för främmande fartyg – införa miljöskyddsregler inom zonen.

I 16 § straffbeläggs med böter bl.a. att underlåta att iaktta en föreskrift som med stöd av lagen har meddelats för att skydda och bevara den marina miljön, att bryta mot det i lagen uppställda kravet på tillstånd för att få bedriva viss verksamhet i den ekonomiska zonen och att fortsätta att bedriva en verksamhet efter det att tillsynsmyndigheten har förbjudit den. Straffansvaret omfattar såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar.

1993 års lag om Antarktis (1993:1614) var den första lag som för svenskt vidkommande reglerade vad som gällde för vistelse eller verksamhet i Antarktis (prop. 1992/93:140). Lagen, som byggde på Antarktisfördragets miljöprotokoll, ersattes år 2006 av nuvarande lag om Antarktis. Bakgrunden till den nya lagen var dels att regleringen behövde anpassas efter de s.k. Stockholmsreglerna om miljöansvar i Antarktis som beslutades vid Antarktisfördragets konsultativa möte (ATCM) i Stockholm 2005, dels att det fanns ett allmänt behov av att se över och modernisera den äldre lagen (prop. 2005/06:179).

Jämfört med 1993 års lag innebar den nuvarande lagen en klar vidgning av det straffsanktionerade området. Dessutom skärptes straffskalorna och ett grovt brott infördes.

Straffbestämmelserna finns i 34–35 §§. Till de gärningar som straffbeläggs i 34 § hör bl.a. att utan föreskrivet tillstånd vistas eller bedriva verksamhet i Antarktis, att placera radioaktivt avfall i Antarktis och att från ett fartyg släppa ut oljor, oljehaltiga ämnen m.m. i havet i Antarktis. I subjektivt hänseende krävs uppsåt eller oaktsamhet. Straffskalan sträcker sig från böter till fängelse i högst två år. För grova brott föreskrivs fängelse i lägst sex månader och

högst sex år. Straffansvaret enligt 34 § omfattar även försök till brott. Ringa fall är undantagna från det straffbara området.

Straffskalan i 35 § innehåller endast böter. I paragrafen straffbeläggs bl.a. att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryta mot en bestämmelse om avfallshantering som regeringen eller en myndighet har meddelat med stöd av lagen. Straffansvaret enligt 35 § omfattar inte ringa fall.

4.13.5. Producentansvar m.m.

En handfull förordningar på miljöområdet innehåller bestämmelser om producentansvar för olika produkter. Det handlar om förordningen (2000:208) om producentansvar för glödlampor och vissa belysningsarmaturer, förordningen (2005:209) om producentansvar för elektriska och elektroniska produkter, förordningen (2007:185) om producentansvar för bilar, förordningen (2007:193) om producentansvar för vissa radioaktiva produkter och herrelösa strålkällor samt förordningen (2008:834) om producentansvar för batterier. I de flesta av förordningarna åläggs producenterna bl.a. att utforma och framställa produkterna på ett sådant sätt att uppkomsten av avfall förebyggs och, i fråga om det avfall som ändå uppkommer, att tillhandahålla system för insamling eller mottagning av avfallet.

Samtliga förordningar innehåller straffbestämmelser som stadgar böter för den som med uppsåt eller av oaktsamhet inte fullgör sina skyldigheter enligt respektive förordning. Straffbestämmelserna är i flertalet fall subsidiära till miljöbalken.

Avslutningsvis ska även bilskrotningsförordningen (2007:186)beröras. Den avser visserligen inte producentansvar, men har ändå visst samband med de ovan nämnda förordningarna eftersom den syftar till att uttjänta bilar ska omhändertas på ett sådant sätt att återanvändning, återvinning och miljöriktigt bortskaffande främjas (1 §). Förordningen innehåller bl.a. bestämmelser om auktorisation av bilskrotare, utfärdande av mottagningsbevis och skrotningsintyg. I förordningen stadgas böter bl.a. för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet obehörigen utger sig för att vara auktoriserad bilskrotare eller som utfärdar ett mottagningsbevis eller skrotningsintyg utan att vara behörig till det (52 §). Straffbestämmelserna är subsidiära till miljöbalken.

4.14. Jordbruk

Till de mer centrala specialstraffrättsliga författningarna på jordbruksområdet hör lagen (1994:1710) om EG:s förordningar om jordbruksprodukter och växtskyddslagen (1972:318).

Lagen om EG:s förordningar om jordbruksprodukter tillkom i mitten av 1990-talet med anledning av att Sverige blev medlem i

EU.

Den gemensamma jordbrukspolitiken regleras i en mängd EUförordningar. Även om dessa är direktverkande, måste de för att genomföras kompletteras av vissa nationella bestämmelser, t.ex. om tillsyn och straff. Lagen om EG:s förordningar om jordbruksprodukter innehåller sådana kompletterande bestämmelser som behövs för att EU:s politik på jordbruksområdet ska kunna genomföras. Utöver bemyndiganden för regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, att meddela kompletterande föreskrifter till EU-förordningarna, innehåller lagen bl.a. två straffbestämmelser (12–13 §§).

I straffbestämmelserna stadgas bl.a. att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot vissa föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen eller mot EG:s förordningar om jordbruksprodukter i fråga om kvalitetsnormer döms till böter eller fängelse i högst sex månader. Samma straff föreskrivs för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter i vissa fall. I ringa fall döms inte till ansvar enligt lagen. Straffbestämmelserna är subsidiära till både BrB och lagen om straff för smuggling. (I sammanhanget kan nämnas att när det gäller gärningar som har att göra med EU-bidrag är den mest betydelsefulla bestämmelsen den om subventionsmissbruk i 9 kap. 3 a § BrB.)

Före EU-inträdet fanns det nationell reglering om jordbrukspolitiken, som också innehöll straffsanktionering, se t.ex. lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område.

Innan växtskyddslagen infördes år 1972 fanns det inte någon särskild lag för växtskyddet i Sverige. De bestämmelser rörande växtskyddsverksamhet som fanns var spridda i ett stort antal olika författningar (se prop. 1972:89 s. 5 ff.). Flera av författningarna innehöll straffbestämmelser med enbart böter i straffskalan. Som exempel kan nämnas kungörelsen (1969:116) om bekämpande av päronpest. I kungörelsen fanns bl.a. bestämmelser om att drabbade markägare inte fick föra bort smittade växter från växt- eller för-

varingsplatsen och att de var skyldiga att ge tillträde för bekämpningsåtgärder. I kungörelsen angavs att den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bröt mot nämnda regler kunde dömas till böter.

Genom växtskyddslagen infördes en ramlag för växtskyddsverksamhet, som skulle göra det möjligt för myndigheterna att snabbt ingripa om nya farliga växtskadegörare uppträdde. Nedan redogörs för de bestämmelser i lagen som är kopplade till straffsanktioner.

Lagen innehåller en anmälningsskyldighet till behörig myndighet för den som har anledning att anta att växtskadegörare angripit växt på mark som han eller hon äger eller brukar eller växt som han eller hon innehar för försäljning (4 §). För vilka växtskadegörare som anmälningsskyldigheten föreligger specificeras i lägre författningar. Anmälningsskyldigheten är straffsanktionerad och den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot den kan dömas till böter (10 § 1 p).

I lagen bemyndigas regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer att vidta ett flertal åtgärder för att bekämpa och hindra spridning av växtskadegörare (5 §). Behörig myndighet kan bl.a. förelägga fastighetsägare eller nyttjanderättshavare att vidta bekämpningsåtgärder, förordna om smittrening beträffande lokaler och transportmedel m.m., förbjuda sådd och plantering samt meddela föreskrifter om odling eller skörd av växt. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte följer ett föreläggande eller bryter mot en föreskrift eller ett förbud som meddelats med stöd av bemyndigandet kan dömas till böter (10 § 2 p).

År 1995, i samband med Sveriges inträde i EU, gjordes ändringar i lagen i syfte att EU-anpassa den (prop. 1994/95:145). Ändringarna innebar bl.a. att två nya bemyndiganden infördes och att det straffsanktionerade området vidgades. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fick genom det ena nya bemyndigandet rätt att bl.a. meddela vissa föreskrifter för att kartlägga förekomst av, fastställa frihet från och kontrollera spridning av växtskadegörare (5 a §) samt genom det andra nya bemyndigandet rätt att meddela föreskrifter om sundhetsintyg (7 a §). Uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av föreskrifter som meddelats med stöd av bemyndigandena är straffsanktionerade med böter (10 § 2 p).

Slutligen straffbeläggs i växtskyddslagen också att uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätta föreskriven skyldighet för innehavare av mark, transportmedel m.m. att lämna tillträde för åtgärder enligt lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (6 § och

10 § 3 p). Straffet är böter. Sedan år 2006 omfattar denna straffsanktionerade skyldighet att lämna tillträde även EU:s institutioner och av institutionerna utsedda inspektörer och experter (prop. 2005/06:128).

I departementspromemorian Ändringar i växtskyddslagen, Ds 2012:38, föreslås en utvidgning av det straffsanktionerade området. Förslaget innebär att det blir straffbart bl.a. att utfärda sundhetsintyg utan att utfärdaren har fått uppgiften överlämnad till sig och att överträda föreskrifter om åtgärder avseende oreglerade växtskadegörare. Straffet ska vara böter (a. a. s. 36 ff.). I förslaget anförs även att det inom EU för närvarande pågår en översyn över växtskyddsområdet och att detta kan leda till att bestämmelserna i växtskyddslagen inom de närmaste åren kan behövas ses om på nytt samt att det vid en sådan översyn kan det finnas anledning att överväga om det straffrättsliga sanktionssystemet i växtskyddslagen helt eller delvis kan ersättas av administrativa sanktioner, som exempelvis sanktionsavgifter eller viten (a.a. s. 53). Under våren 2013 väntas regeringen lämna en proposition om ändringar i växtskyddslagen.

I anslutning till redogörelsen för växtskyddslagen kan nämnas att det även finns en straffbestämmelse i förordningen (2006:817) om växtskydd m.m. Förordningen innehåller kompletterande bestämmelser till nämnda lag, däribland bemyndiganden för Jordbruksverket i ett antal frågor som rör växtskydd. I förordningens straffbestämmelse stadgas böter för den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot bestämmelserna i förordningen eller föreskrifter som meddelats med stöd av denna (23 §).

Utöver de ovan redovisade författningarna finns det ytterligare dryga tiotalet specialstraffrättsliga författningar som hänför sig till jordbruksområdet. Dessa berörs nedan.

Lagen (1992:1684) om EG-gödselmedel innehåller kompletterande bestämmelser till en EU-förordning om gödselmedel. Genom lagen är det straffbelagt med böter att marknadsföra handelsgödsel under beteckningen EG-gödselmedel utan att de villkor för detta som föreskrivits i förordningen eller i svenska kompletterande föreskrifter är uppfyllda. Både uppsåtliga och oaktsamma brott är straffbelagda. I ringa fall döms inte till ansvar. Straffbestämmelsen är subsidiär till BrB.

Lagen (1995:551) om EG:s förordning om ekologiskt framställda produkter kompletterar rådets förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom

på jordbruksprodukter och livsmedel. I lagen stadgas böter bl.a. för den leverantör som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot ett förbud som har meddelats med stöd av EU-förordningen och som innebär att produkter inte får marknadsföras med uppgift om att de är ekologiskt framställda.

I förarbetena till lagen (prop. 1994/95:175 s. 13) uttalades att förbud eller föreläggande vid vite i sig skulle vara en tillräcklig sanktion mot en enligt EU-förordningen otillåten marknadsföring. Eftersom kontrollorgan skulle kunna komma att fatta sådana beslut och då det inte ansågs vara lämpligt att kontrollorgan skulle kunna förbjuda eller förelägga vid vite, ansåg dock regeringen att straff också behövdes som sanktion.

Den EU-förordning som lagen avser att komplettera har numera upphävts och ersatts av nya EU-förordningar på området. I promemorian Ny lag om ekologisk produktion (Ds 2009:27) lämnas förslag till en ny lag om ekologisk produktion som syftar till att anpassa den nationella lagstiftningen till de nya EU-förordningarna. De straffbestämmelser som finns i lagen om EG:s förordningar om ekologiskt framställda produkter föreslås inte föras över till den nya lagen.

I promemorian anförs (s. 103 ff.) att det ursprungliga syftet med straffbestämmelserna inte längre gör sig gällande, eftersom kontrollorganen sedan år 2006 inte har möjlighet att fatta sådana beslut som avses i straffbestämmelsen (se ovan). Det framhålls att regeringens ståndpunkt är att kriminalisering för att förhindra överträdelser av olika normer ska användas med viss försiktighet. Vidare konstateras att det inte finns något egentligt behov av särskilda sanktionsbestämmelser avseende överträdelser av EUregleringen om märkning i den nya lagen eftersom sanktionsbestämmelserna i livsmedelslagen (straff) och marknadsföringslagen (sanktionsavgift) omfattar sådan bedräglig användning av uppgifter som ska sanktioneras enligt EU-rätten. I promemorian anförs vidare att det inte är behövligt att straffsanktionera näringsidkarens skyldighet att tillhandahålla upplysningar och handlingar till kontrollmyndigheten. Kontrollmyndighetens möjlighet att meddela förelägganden och att i sådana sätt ut vite bedöms vara en lämplig och effektiv sanktion för att övertyga näringsidkaren om att medverka till kontrollen.

I promemorian föreslås att det införs en administrativ sanktionsavgift för underlåtenhet att i enlighet med en bestämmelse i en EU-förordning anmäla sin verksamhet till kontroll. Sådana över-

trädelser bör enligt promemorian vara sanktionerade eftersom anmälningsskyldigheten syftar till att möjliggöra en kontroll av reglerna om ekologisk produktion. Att inte straff utan avgift föreslås som sanktion motiveras främst med att det utan komplicerad utredning går att konstatera att en överträdelse har skett och att det klart framgår av bestämmelserna vad som krävs av den enskilde. Det framhålls också att med ett sanktionsavgiftssystem uppnås ett enklare och snabbare beivrande jämfört med om skyldigheten skulle vara straffbelagd. Inte heller behöver utredningsinsatser tas i anspråk hos polis- och åklagarmyndighet. Förslaget innebär att en avgift på minst 1 000 kr och högst 30 000 kr ska kunna tas ut för underlåten anmälan till kontroll. Avgiften ska tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Om det är oskäligt ska dock avgift inte tas ut.

Lagförslaget bereds för närvarande inom Landsbygdsdepartementet och väntas leda till lagstiftning under år 2013 (se prop. 2012/13:55).

Bland de specialstraffrättsliga författningarna på jordbruksområdet finns flera som tillkom under 1970-talet och som enbart upptar böter i straffskalorna. Det handlar om lagen (1970:299) om skydd mot flyghavre, utsädeslagen (1976:298) och förordningen (1977:945) om trädgårdsväxters sundhet, sortäkthet och kvalitet.

I lagen om skydd mot flyghavre stadgas straffansvar bl.a. för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot vad som föreskrivs i lagen om hantering av växtförädlingsprodukter (14 §). Exempelvis föreskrivs att växtförädlingsprodukt inte får hanteras på sätt som innebär fara för att flyghavre sprids eller lämnas för användning som utsäde m.m. om det kan antas att produkten kommer att användas på sätt som innebär fara för att flyghavre sprids.

Utsädeslagen innehåller huvudsakligen bemyndiganden för regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer. Bemyndigandena avser bl.a. rätt att meddela föreskrifter om att utsäde av visst slag får saluföras endast om det har certifierats eller kvalitetskontrollerats på annat sätt och rätt att föreskriva anmälningsskyldighet för den som yrkesmässigt förpackar eller saluför utsäde.

I lagen straffsanktioneras bl.a. uppsåtliga och oaktsamma överträdelser av nämnda föreskrifter (8 §). Ringa fall är inte straffbara.

I förordningen om trädgårdsväxters sundhet, sortäkthet och kvalitet föreskrivs att trädgårdsväxter inte får saluhållas yrkesmässigt eller säljas om inte växterna uppfyller de fordringar i fråga om sundhet, sortäkthet och kvalitet som Jordbruksverket föreskriver (1 §).

Vidare stadgas att vid yrkesmässig handel med sådana växter måste dessa i alla handelsled vara försedda med uppgift om sort och kvalitet enligt föreskrifter som meddelas av Jordbruksverket (2 §). Överträdelser av nämnda regler är straffsanktionerade (9 §).

Ytterligare en specialstraffrättslig författning som rör jordbruksområdet och som tillkom på 1970-talet är lagen (1975:417) om sambruksföreningar. Enligt lagen kan en ekonomisk förening med ändamål att driva jordbruk eller trädgårdsnäring för medlemmars gemensamma räkning registreras som sambruksförening (1 §). I lagen föreskrivs att bestämmelserna om straff och vite i lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar gäller i tillämpliga delar i fråga om sambruksföreningar. I lagen om ekonomiska föreningar finns såväl straffskalor med enbart böter som straffskalor med både böter och fängelse. Bland de gärningar som där straffbeläggs kan nämnas att uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåta att föra förteckning över föreningens medlemmar.

På jordbruksområdet finns också några specialstraffrättsliga författningar av betydligt äldre datum. Det handlar om lagen (1918:399) om förbud mot utsläppande av tjur eller hingst å samfälld betesmark, lagen (1922:133) om förbud mot utsläppande av bagge å samfälld betesmark, lagen (1933:269) om ägofred och byggningabalken.

Enligt de två förstnämnda lagarna kan regeringen, på framställning av lantbruksnämnden och landstinget, förordna att tjur, hingst eller bagge, som uppnått viss ålder, inte får släppas ut på samfälld betesmark utan medgivande från alla som har rätt till bete där. Överträdelse av sådant förbud är straffbelagt med böter, högst femhundra kronor.

Lagen om ägofred ålägger ägare och innehavare av hemdjur, dvs. hästar nötkreatur, får getter, svin och fjäderfä, vissa skyldigheter i syfte att skydda annans mark från skador. I lagen stadgas böter bl.a. för den som uppsåtligen bryter mot vissa bestämmelser om gemensamt bete. Att vålla att kreatur olovligen inkommer på annans ägor är ett annat exempel på vad som straffsanktioneras i lagen. För sistnämnda överträdelse stadgas böter med minst fem och högst femtio kronor.

I byggningabalken, som främst innehåller bestämmelser om lantbruksfrågor och olika rättsförhållanden i grannelag, finns ett antal straffbestämmelser som i praktiken har ersatts av bestämmelser i BrB men som inte formellt har upphävts. De är således obsoleta.

Avslutningsvis kan till den specialstraffrättliga regleringen på jordbruksområdet också hänföras lagen (1985:277) om vissa bulvanförhållanden. Den gäller när ett bulvanförhållande används för att kringgå ett sådant hinder mot att förvärva eller behålla viss lantbruksegendom som uppställs i jordförvärvslagen (1979:230). Med ett bulvanförhållande avses i lagen att någon (bulvanen) utåt framstår som ägare av viss egendom men i verkligheten innehar egendomen huvudsakligen för annans (huvudmannens) räkning. I lagens straffbestämmelse (2 §) föreskrivs att om en huvudman eller bulvan uppsåtligen kringgår ett sådant hinder som sagts ovan, ska han eller hon dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Detsamma gäller i fråga om den som är i huvudmannens eller bulvanens ställe.

4.15. Skog

Från 1900-talets början, då den första skogsvårdslagen kom, fram till 1970-talet var den röda tråden i svensk skogspolitik säkerställandet av återbeskogningen, dvs. att ny skog etableras där en avverkning skett, och den långsiktiga tillgången på virke. Under 1970-talet uppmärksammades skogens värde från miljösynpunkt och bestämmelser om hänsynstagande till naturvårdens och andra allmänna intressen togs första gången in i skogslagstiftningen år 1974 (prop. 1974:166).

Den nuvarande skogsvårdslagen (1979:429), som vid ikraftträdandet år 1980 ersatte skogsvårdslagen (1948:237) och förordningen (1894:17 s. 1) angående hushållningen med de allmänna skogarna i riket, har ändrats vid ett flertal tillfällen. Det straffsanktionerade området synes ha vidgats, framför allt beroende på att allt fler intressen kommit att skyddas av lagens kriminaliseringar.

När 1979 års lag infördes (prop. 1978/79:110) innehöll den, liksom sin föregångare, straffbestämmelser som syftade till att skydda skogen som produktionsresurs. I 1979 års lag blev det dock även straffbelagt att inte rätta sig efter ett föreläggande eller att bryta mot ett förbud som har meddelats för att föreskrifter om naturvårdshänsyn ska följas. Nämnda straffsanktionering utökades år 1991 (prop. 1990/91:3) till att även omfatta föreskrifter med hänsyn till kulturmiljövårdens intressen. I samma lagstiftningsärende straffbelades att inte rätta sig efter ett föreläggande eller att bryta mot ett förbud som har meddelats för att hänsyn ska tas som

uppenbart påkallas med hänsyn till rennäringen. Samtidigt infördes också en straffbelagd skyldighet att innan avverkning som sker inom renskötselns område ge berörd sameby tillfälle till samråd.

I sammanhanget bör också 1994 års lagändringar uppmärksammas (prop. 1992/93:226). Dessa innebar bl.a. en betydande avreglering, med ökad frihet för skogsägarna som följd, och att ädelskogslagen sammanfördes med skogsvårdslagen. (En straffbelagd tillståndsplikt för avverkning av bokskog hade tillkommit år 1974 och i mitten av 1980-talet utvidgats till omfatta även annan ädellövskog.) I detta lagstiftningsärende lyftes dock också miljöfrågorna fram på ett tydligare sätt genom att de två jämställda målen för skogspolitiken fastställdes, ett produktionsmål och ett miljömål.

I dag stadgas i lagens portalparagraf (1 §) att skogen är en nationell tillgång och en förnybar resurs som ska skötas så att den uthålligt ger en god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vidare föreskrivs att vid skötseln ska hänsyn tas även till andra allmänna intressen. Vad som avses är rennäringens, kulturmiljövårdens, rekreations- och friluftsintresset samt naturvårdens intresse i vidare betydelse. Att intresset av att bevara skogen som produktionsresurs inte längre ensamt står i förgrunden för skogslagstiftningen, avspeglar sig, som nämnts ovan, även i lagens straffsanktioneringar.

I lagen finns två paragrafer som innehåller straffbestämmelser (38 och 38 a §§). Vad som straffbeläggs där har i viss mån framgått av redogörelsen ovan. Som ytterligare exempel på straffbelagda gärningar kan nämnas att utan tillstånd avverka skog som avgränsats som fjällnära skog, att använda främmande trädarter som skogsodlingsmaterial i fjällnära skog, att i ädellövskog vidta åtgärder som leder till att beståndet upphör att vara ädellövskog och att inte fullgöra i förordning eller myndighetsföreskrifter angiven skyldighet att underrätta Skogsstyrelsen om planerade avverkningar av skog.

Lagens kriminaliseringar omfattar såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar. Ringa fall är undantagna från straffansvar.

Före den 1 september 2010 var straffskalan densamma för alla gärningar som straffbelades i lagen, nämligen böter eller fängelse i sex månader. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande i NJA 2005 s. 33 (se om detta rättsfall i avsnittet ovan angående miljöbalken) ändrades vid nämnda tidpunkt straffbestämmelserna så att fängelse inte längre ingår i straffskalan för de överträdelser där den straffbelagda gärningen helt eller i det väsentliga anges i

föreskrifter som meddelas av Skogsstyrelsen (prop. 2009/10:201). Samtidigt ändrades straffskalan till enbart böter också för en del andra gärningar, däribland vissa överträdelser av föreskrifter som regeringen meddelat.

Avslutningsvis kan tilläggas att bl.a. vad gäller skogsägarens skyldighet att underrätta Skogsstyrelsen om planerade avverkningar av skog har frågan väckts om straffsanktioneringen möjligen bör ersättas av en sanktionsavgift. I prop. 2007/08:108 uppgav regeringen (s. 45) att cirka 80 procent av Skogsstyrelsens åtalsanmälningar avsåg utebliven avverkningsanmälan, men att dessa ofta, som en följd av att ärendena inte prioriterades av åklagarmyndigheterna, avskrevs. Enligt Skogsstyrelsens bedömning ledde cirka två tredjedelar av alla de ärenden som lämnades till åklagare inte till åtal. Mot denna bakgrund ansåg regeringen det angeläget att analysera förutsättningarna för alternativa sanktioner på det skogsområdet, för att inte riskera att lagstiftningens trovärdighet på sikt urholkades. Regeringen uttalade vidare som sin avsikt att ge Skogsstyrelsen i uppdrag att analysera förutsättningarna för att införa en sanktionsavgift på skogsområdet, och då särskilt ifråga om avverkning utan föregående anmälan eller tillstånd.

I virkesmätningslagen (1966:209)finns en straffbestämmelse som föreskriver böter för uppsåtliga eller oaktsamma överträdelser av Skogsstyrelsens föreskrifter om utförande av virkesmätning avseende sågtimmer av barrträd eller massaved. Skogsstyrelsen har i uppdrag att se över virkesmätningslagen och ska bl.a. beakta om det finns behov av bestämmelser om straff eller annan sanktion vid överträdelse av bestämmelserna. Myndigheten ska redovisa sitt uppdrag senast den 30 april 2013 till Regeringskansliet.

4.16. Fiske

De specialstraffrättsliga författningar som i dag finns på fiskeområdet är fiskelagen (1993:787) och lagen (1994:1709) om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. Fram till år 2011 innehöll även lagen (1981:533) om fiskevårdsområden en straffbestämmelse.

När fiskelagen trädde i kraft år 1994 (prop. 1992/93:232) ersatte den lagen (1950:596) om rätt till fiske. Straffbestämmelserna i den äldre lagen överfördes i huvudsak till den nya lagen. En bestämmelse i den äldre regleringen, som föreskrev att det för åtal för

brott som endast kränkt enskild fiskerätt krävdes att brottet angetts till åtal av mål eller att åklagaren funnit att åtal var påkallat från allmän synpunkt, togs dock inte in i den nya lagen. I stället infördes en regel om straffrihet för vissa ringa fall.

Sedan inträdet i EU omfattas Sverige av EU:s gemensamma fiskeripolitik. Denna regleras till stor del genom förordningar som är bindande och direkt tillämpliga i medlemsländerna. När det gäller nyttjandet av fiskeresurserna finns i förordningar bl.a. bestämmelser om begränsningar av tillåtna fångstmängder, fördelning av kvoter, begränsningar av fiskeansträngningar, fredningsområden och fredningstider, minimimått för fisk som får fångas och regler om fiskefartyg, fiskeredskap och fiskemetoder. I vissa avseende krävs dock att förordningarna kompletteras på nationell nivå, t.ex. när det gäller nationell kontroll av fisket och sanktionsbestämmelser. De bestämmelser som behövs för att genomföra den gemensamma fiskeripolitiken finns dels i fiskelagen, dels i lagen om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken (se vidare om denna nedan). För fiskelagens del innebar det svenska EU-medlemskapet bl.a. att det år 1996 infördes en bestämmelse i lagen som uttryckligen straffbelade överträdelser av EU:s fiskeföreskrifter. Bestämmelsen var inte ny, utan hämtades från lagen om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken, som hade trätt i kraft året före. När bestämmelsen tillkom innebar den inte någon ren nykriminalisering, eftersom en del av de gärningar som den omfattade redan var straffbelagda i fiskelagen.

Straffbestämmelserna i fiskelagen (37–42 §§) avser bl.a. otillåtet fiske, hindrande av internationell fiskekontroll, överträdelser av föreskrifter för fisket som regeringen eller myndighet meddelat, överträdelser av EU:s fiskeföreskrifter, överträdelser av lagens bestämmelser om visande av hänsyn mot andra fiskande samt överträdelser av föreskrifter om utplantering och odling av fisk som regeringen eller myndighet meddelat.

Straffansvaret omfattar i flertalet fall såväl oaktsamma som uppsåtliga gärningar. För att överträdelser av EU:s fiskeföreskrifter ska föranleda straffansvar krävs dock att oaktsamheten är grov. Ringa överträdelser är generellt straffria. Försök och förberedelse är straffbelagt när det gäller olovligt fiske och överträdelser av nationella föreskrifter för fisket.

År 2003 (prop. 2002/03:41) skärptes flera av straffskalorna i fiskelagen från böter eller fängelse i högst sex månader till böter eller fängelse i högst ett år. Samtidigt infördes en särskild bestäm-

melse om grovt brott avseende olovligt fiske och överträdelser av såväl nationella föreskrifter som EU:s föreskrifter. För grovt brott är straffmaximum två års fängelse.

Med anledning av Sveriges ratifikation av Förenta Nationernas havsrättskonvention av den 10 december 1982 innehåller sedan år 1996 straffskalan för vissa brott som begåtts i den ekonomiska zonen endast böter (se prop. 1995/96:140). Enligt fiskelagen kan vidare vissa överträdelser, däribland otillåtet fiske, föranleda normerade böter om de begåtts vid fiske i näringsverksamhet och innefattat användning av fiskefartyg försett med motor. Normerade böter, som i det närmaste avvecklats i svensk straffrätt, innebär att böterna bestäms enligt en särskild beräkningsgrund som anges för brottet. I fiskelagen stadgas att om påföljden bestäms till böter i något av de aktuella fallen ska böterna bestämmas till ett krontal som motsvarar lägst tio och högst femhundra gånger antalet kilowatt i motorerna på fiskefartyget. Minsta bötesbelopp är 1 000 kr.

År 2008 infördes ett system med sanktionsavgifter i fiskelagen (prop. 2007/08:107). Bakgrunden till dess tillkomst var att regeringen i skilda sammanhang hade uppmärksammats på att sanktionssystemet på yrkesfiskets område inte var tillräckligt effektivt. Bland annat hade allvarlig kritik vid flera tillfällen framförts av EUkommissionen.

I motiven till bestämmelserna om sanktionsavgift anfördes (a. prop. s. 18 f.) att de överträdelser som skulle kunna leda till sanktionsavgift måste vara lätta att konstatera och att det av bestämmelserna skulle klart och tydligt framgå vad som krävdes av den enskilde. Bestämmelser som krävde viss tolkning och överträdelser som ofta krävde utredning och innefattade bedömningsmoment borde av rättssäkerhetsskäl ligga utanför systemet. Vidare framhölls att utgångspunkten borde vara att straffsanktionerna förbehölls de överträdelser som var att anse som mest allvarliga.

Genom den nya regleringen avkriminaliserades vissa gärningar, främst överträdelser av anmälnings- och rapporteringsskyldigheter, och belades i stället med en sanktionsavgift. I fiskelagen föreskrivs att ansvar inte ska ådömas för gärningar som kan leda till sanktionsavgift (40 b §). Vilka överträdelser som leder till sanktionsavgift framgår inte av fiskelagen utan anges av regeringen i en bilaga till förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen. Där anges också hur mycket avgiften för respektive överträdelse uppgår till. Avgiften för en överträdelse kan uppgå till lägst 1 000 kr och högst 30 000 kr.

Sanktionsavgift tas ut även om överträdelsen inte har skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. Om det är oskäligt ska sanktionsavgift dock inte tas ut. När reglerna infördes var det Fiskeriverket som beslutade om sanktionsavgift. Uppgiften ligger i dag på Havs- och vattenmyndigheten. Beslut om sanktionsavgift kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Införandet av systemet med sanktionsavgifter bedömdes medföra vissa kostnader för den beslutande myndigheten (se a. prop. s. 48 f.). Kostnaderna avsåg dels ett ökat personalbehov om minst två årsarbetskrafter (cirka 1 miljon kr), dels utvecklande av ett effektivt it-stöd (cirka 800 000 kr). För polis, åklagare och allmänna domstolar bedömdes systemet med avgifter innebära en besparing, medan det för de allmänna förvaltningsdomstolarna antogs leda till vissa kostnadsökningar. Med beaktande av att systemet förväntades leda till en minskning av det antal överträdelser som handlades som brottmål av de allmänna domstolarna gjorde regeringen sammantaget bedömningen att införandet av sanktionsavgifter skulle leda till sådana begränsade kostnadsökningar för de allmänna förvaltningsdomstolarna som kunde finansieras inom befintliga anslag.

Fiskelagstiftningen har nyligen varit föremål för utredning. I Fiskelagsutredningens uppdrag har bl.a. ingått att föreslå en ny fiskelagstiftning som fokuserar på fiskevård, inte fiskerätt, samt att se över kontrollverksamheten och effektivisera lagföringen av fiskebrott. I betänkandet Med fiskevård i fokus – en ny fiskevårdslag, SOU 2010:42, föreslås att fiskelagen ska ersättas av en ny lag, med benämningen lagen om fiskevård. Den nya lagen innehåller bl.a. en portalparagraf, som har skogsvårdslagen som förebild, där miljöintressen och näringens intressen avvägs lika. Detta innebär att fiskevården i framtiden ska väga tyngre än vad som tidigare varit fallet.

Vad gäller straffsanktionering innebär förslaget i huvudsak att straffbestämmelserna i fiskelagen och lagen om EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken överförs till den nya lagen.

I betänkandet konstateras att fiskelagen innehåller flera blankettstraffstadganden, både sådana som fylls ut av nationella föreskrifter och sådana som fylls ut av EU-förordningar, samt görs bedömningen att det är nödvändigt att behålla denna lagstiftningsteknik i den nya lagen (bet. s. 574 ff.).

Beträffande EU-förordningarna anförs att dessa förutsätter nationell straffbeläggning av vissa beteenden, men att den omständig-

heten att de är direkt tillämpliga innebär att de inte ska göras om eller tas in i svensk lagtext. För att göra den nya lagens straffbestämmelse avseende överträdelser av EU-förordningarna tydligare och mer avgränsad än den nuvarande i fiskelagen föreslås en särskild bestämmelse om att regeringen, eller den myndighet som regeringen bestämmer, i föreskrifter ska förteckna vilka EU-förordningar som fyller ut blankettstraffstadgandet och, i fråga om EU-förordningar som gäller i mer än ett år, ange vilka artiklar som avses. Det bedöms däremot inte som möjligt att, såsom skett i miljöbalkens straffsanktionering av EU-bestämmelser, direkt i straffbestämmelsen ange såväl aktuell förordning som aktuella artiklar och en kort beskrivning av överträdelserna. Detta mot bakgrund av att det EU-rättsliga regelverket för fiske framstår som mer omfattande än på miljöområdet (vid en sökning i mars 2009 i EUT:s register över gällande lagstiftning uppgick antalet träffar på området för den gemensamma fiskeripolitiken till närmare 650, varav merparten var förordningar) och att de speciella förhållandena på fiskeområdet medför behov av mer flexibla straffbestämmelser än miljöbalkens. Exempelvis utfärdas på fiskeområdet många s.k. stoppförordningar som tillämpas under kortare tid än ett år. (Med en stoppförordning menas en förordning som förbjuder fartyg som seglar under svensk flagg att fiska viss art i ett visst område på grund av att den årliga nationella kvoten för arten i aktuellt område är slut.)

När det gäller de blankettstraffstadganden i den nuvarande fiskelagen som fylls ut av nationella föreskrifter konstateras i betänkandet att de straffbelägger en mängd överträdelser som helt eller väsentligen anges i myndighetsföreskrifter. Eftersom fängelse ingår i straffskalan för många av dessa överträdelser är straffbuden i stor utsträckning inte förenliga med grundlagen (se det tidigare omnämnda avgörandet från Högsta domstolen, NJA 2005 s. 33). I betänkandet anförs att det hade varit önskvärt att i den nya lagen helt frångå blankettstraffstadganden och i stället införa självständiga straffbestämmelser för samtliga överträdelser. Det bedöms dock inte som möjligt, eftersom det på fiskets område finns ett stort behov av att kunna meddela handlingsregler i förordningar och myndighetsregler. Regelmassan är mycket omfattande och delar av den ändras frekvent. Även den nya lagen föreslås därför innehålla blankettstraffstadganden, som fylls ut av nationella föreskrifter. Enligt förslaget ska dock fängelse inte längre ingå i straffskalan för något fiskebrott. På så sätt löses problemet med de

otillåtna blankettstraffbuden. Det framhålls att den omständigheten att fängelse utgår ur straffskalan inte innebär att överträdelserna ska ses som mindre straffvärda. Genom att vidga tillämpningsområdet för normerade böter och skärpa beräkningsgrunderna för dessa, ska det i fortsättningen bli möjligt att döma ut mer kännbara straffrättsliga sanktioner än som sker i dag. På så sätt ska även uppnås bättre möjligheter at uppfylla EU:s krav på skärpta sanktioner för allvarliga överträdelser av den gemensamma fiskeripolitiken.

Systemet med sanktionsavgifter förslås överföras i huvudsak oförändrat till den nya lagen. Då det vid tillämpning av systemet visat sig att vissa allvarliga överträdelser kommit att omfattas av systemet, föreslås i betänkandet ändringar som innebär att dessa återförs till det straffrättsliga området. Betänkandet bereds för närvarande inom Landsbygdsdepartementet.

Under år 2012 infördes det pricksystem för innehavare av fiskelicens som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1224/2009 om införande av ett kontrollsystem i gemenskapen för att säkerställa att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken efterlevs. I EU-förordningen anfördes att syftet med införandet av ett pricksystem var att de sanktioner som föreskrivs i nationell lagstiftning vid allvarliga överträdelser inte låg på en avskräckande nivå och att sanktionerna skiljde sig mycket åt mellan medlemsstaterna (se prop. 2011/12:137 s. 14). I fiskelagen stadgas numera att en innehavare av ett fartygstillstånd eller ett särskilt fartygstillstånd ska tilldelas prickar om innehavaren eller någon i den verksamhet som tillståndet avser har gjort sig skyldig till vissa uppräknade allvarliga överträdelser. Tillståndet ska återkallas när innehavaren har tilldelats ett visst antal prickar (52–55 §§).

Bestämmelser som behövs för att den gemensamma fiskeripolitiken ska kunna genomföras i Sverige finns, som tidigare nämnts, inte bara i fiskelagen utan även i lagen om EG:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken. I lagen, som kom år 1994, straffbeläggs med böter eller fängelse i högst ett år att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryta mot EU:s förordningar om den gemensamma fiskeripolitiken eller föreskrifter meddelade med stöd av lagen i fråga om uppgiftsskyldighet, kvalitetsnormer och andra bestämmelser för handeln med fisk och fiskprodukter (11 §). Straffbestämmelsen reglerar alltså inte fisket i egentlig mening; sådan reglering finns i fiskelagen. Liknande straffbestämmelser fanns tidigare på det nationella området i lagen (1974:226) om pris-

reglering på fiskets område och i lagen (1993:649) om marknadsreglering på fiskets område.

Nuvarande lag om fiskevårdsområden, som trädde i kraft år 1982, ersatte lagen (1960:130) om fiskevårdsområden. I 1960 års lag var det belagt med bötesstraff att fiska inom fiskevårdsområdet i strid med de bestämmelser om fiske som gällde inom området. En sådan straffbestämmelse fanns också i 1982 års lag fram till år 2011, då en avkriminalisering skedde. I samband med en översyn av lagen (prop. 2009/10:227) ersattes straffbestämmelsen med ett civilrättsligt system med möjlighet för fiskevårdsområdesföreningen att utfärda kontrollavgift. Regleringen liknar den som finns i lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering. Anser en fiskevårdsområdesförening att en kontrollavgift ska tas ut, ska föreningen överlämna en betalningsuppmaning till den fiskande (34 §). Om kontrollavgiften inte betalas kan föreningen, inom två år från den dag då överträdelsen skedde, väcka talan i tingsrätten om att få ut kontrollavgiften (35 §). I lagen stadgas att kontrollavgift inte ska tas ut om det är uppenbart oskäligt (36 §). Kontrollavgiften för en överträdelse får inte överstiga 10 procent av prisbasbeloppet det år överträdelsen begicks (33 §).

4.17. Jakt

På jaktområdet finns det i dag en central specialstraffrättslig lag, nämligen jaktlagen (1987:259).

Straffbestämmelser om olovlig jakt fanns ursprungligen i den allmänna strafflagen, men överfördes vid tillkomsten av lagen (1938:274) om rätt till jakt till denna lag. Ytterligare straffbestämmelser på jaktområdet fanns i jaktstadgan (1938:279).

Lagen om rätt till jakt ersattes av den nuvarande jaktlagen, som trädde i kraft den 1 januari 1988 (prop. 1986/87:58). I jaktlagen samlades straffbestämmelser från den äldre lagen och från jaktstadgan. Den uppdelning som i den äldre regleringen hade gjorts mellan olovlig jakt (brott riktat mot enskilt intresse) och olaga jakt (brott riktat mot allmänt intresse) togs bort, liksom kravet på angivelse för att åklagaren skulle få väcka åtal för vissa brott mot enskilt intresse. I jaktlagen lades därmed samtliga brott under allmänt åtal. För allvarligare överträdelser infördes beteckningen jaktbrott.

Det område som straffbelades i jaktlagen motsvarade i huvudsak det område som var kriminaliserat i den äldre regleringen. I några avseenden innebar dock jaktlagen en viss utvidgning av det straffsanktionerade området. Beträffande dels vad som tidigare hade benämnts olovlig jakt, dels det fall när någon olovligen tillägnar sig vilt, utsträcktes det kriminaliserade området till att omfatta inte bara uppsåtliga utan även grovt oaktsamma överträdelser.

En annan förändring av straffbestämmelserna rörde straffskalorna för grova brott, som skärptes i jaktlagen.

I jaktlagens 43–44 och 46 §§ upptogs straffbestämmelser om jaktbrott (t.ex. att olovligen jaga på annans jaktområde eller där tillägna sig vilt), grovt jaktbrott, jakthäleri (att obehörigen ta befattning med vilt som man vet eller har skälig anledning att anta har dödats genom jaktbrott) och grovt jakthäleri. Straffskalorna för samtliga dessa brott innehöll fängelse. Det subjektiva kravet för jaktbrott varierade beroende på typen av överträdelse. Vissa gärningar var straffbara om de begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet, medan det för andra krävdes att de begåtts uppsåtligen eller av grov oaktsamhet.

Utöver ovan nämnda straffbestämmelser innehöll jaktlagen en paragraf, 45 §, i vilken straffbelades ett stort antal gärningar, som av olika skäl inte ansågs böra rubriceras som jaktbrott och för vilka böter ansågs vara en tillräcklig påföljd. Som exempel kan nämnas överträdelse av förbudet mot ofredande av vilt, överträdelse av bestämmelserna om eftersök av skadskjutet vilt och underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet som föreskrivits med stöd av lagen (t.ex. i fråga om vilt som fällts vid jakt och vilt som skadats eller dödats vid sammanstötning med motorfordon). I subjektivt hänseende var oaktsamhet tillräckligt för straffbarhet enligt paragrafen, utom i ett fall. När det gällde överträdelse av förbudet mot att mota eller locka vilt på annans jaktområde krävdes att gärningen begåtts uppsåtligen för att den skulle vara straffbar.

Straffansvaret enligt 45 § omfattade inte ringa fall. De beteenden som i dag straffbeläggs genom jaktlagen (43–46 a §§) är väsentligen desamma som straffbelades i lagen vid dess införande. Ändringar som har skett sedan 1988 och som har påverkat det straffbelagda områdets omfattning har främst avsett dels de subjektiva rekvisiten, dels osjälvständiga brottsformer. Vid något tillfälle har dock även ett tidigare straffbelagt beteende avkriminaliserats. De mer betydelsefulla ändringarna berörs kort i det följande.

År 1995 ändrades det subjektiva rekvisitet för vissa av jaktbrotten enligt 43 § och för bötesbrotten i 45 § från oaktsamhet till grov oaktsamhet. Skälet till denna avkriminalisering var en ambition att visa återhållsamhet med kriminalisering av oaktsamma förseelser och att göra jaktlagens system mer enhetligt (se prop. 1994/95:23 s. 66 f.).

I samma lagstiftningsärende togs vidare en straffbestämmelse avseende bl.a. lindrigare former av s.k. överskjutning bort, samtidigt som det föreskrevs att länsstyrelserna ägde rätt att ta ut en särskilt avgift i motsvarande fall. Angående denna avkriminalisering anfördes i förarbetena bl.a. följande (se a. prop. s. 67 f.). Hälften av alla brott mot jaktlagen avsåg överträdelser av licensbestämmelser och den helt övervägande delen av dessa syntes bestå i att fler djur fällts än vad som angetts i licens för älgjakt (s.k. överskjutning). Av en undersökning som företagits framgick att det huvudsakligen var jägarna själva som anmälde att djur fällts utöver tilldelad kvot. Samtidigt var möjligheterna att undgå upptäckt förhållandevis stor. Detta innebar att den ärlige straffades, medan den som försökte dölja vad som förevarit hade stor möjlighet att gå fri. Att särskilt vid älgjakt fälla fler djur än vad som tilldelats borde, i vart fall om brottet skett av oaktsamhet, ses som en ordningsfråga, ansåg regeringen.

År 2001 ändrades kravet på grov oaktsamhet för vissa av de jaktbrott enligt 43 § som hade omfattats av 1995 års lagändring tillbaka till ett krav på enbart oaktsamhet (prop. 2000/01:57). I förarbetena framhölls att god artkännedom hos jägarna var nödvändig för en korrekt jakt och att en utveckling som innebar att misstag beträffande det jagade viltets art endast i undantagsfall var straffbar således borde undvikas (a. prop. s. 52). De överträdelser som genom lagändringen på nytt blev straffbara redan vid oaktsamt handlande var dödande av fredat vilt, jakt med användning av motordrivna fortskaffningsmedel samt jakt med användning av otillåtna vapen och jaktmedel i övrigt.

Straffskalorna för samtliga brott som har fängelse i straffskalan skärptes i samma lagstiftningsärende. Sedan dess sträcker sig straffskalorna för jaktbrott och jakthäleri från böter till fängelse i högst ett år. För grova brott stadgas fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Sedan den 1 juli 2011 är försök eller förberedelse till grovt jaktbrott och grovt jakthäleri straffbelagt (46 a §). Denna nykriminalise-

ring sammanhängde med genomförandet av EU:s rambeslut om kamp mot organiserad brottslighet (2008/841/RIF, se prop. 2010/11:76).

Sammanfattningsvis har det sedan jaktlagen infördes skett ändringar som har påverkat det straffsanktionerade området såväl i inskränkande som utvidgande riktning. Det senaste decenniet har dock ändringar som inneburit utökad kriminalisering dominerat.

En översyn av jaktlagen görs för närvarande av Jaktlagsutredningen (L 2012:01). Uppdraget, som ska redovisas senast den 30 december 2014, omfattar även straffrättsliga frågor, se dir. 2012:77.

4.18. Rennäringen

Lagen (1928:309) om de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige (renbeteslagen) innehöll en straffbestämmelse enligt vilken bötesstraff skulle utdömas för en mängd gärningar, däribland att uppsåtligen eller av vårdslöshet låta sina renar komma in på område där renbetesrätt inte fanns och att i strid med lagens bestämmelser flytta in till lappby. Genom den nu gällande rennäringslagen (1971:437), som trädde i kraft den 1 juli 1971, avkriminaliserades många av de gärningar som togs upp i renbeteslagen (prop. 1971:51).

Rennäringslagens straffbestämmelser finns i dag i 94 § och 95 §. Bestämmelserna är i stort sett oförändrade sedan lagens tillkomst.

Enligt 94 § i den ursprungliga lydelsen döms den till böter som med uppsåt eller av oaktsamhet stänger av en flyttningsväg för renar, skrämmer eller ofredar renar, obehörigen driver bort renar, inte har sina renar märkta, använder ett oregistrerat renmärke, märker om renar i strid med lagens bestämmelser om detta, märker renkalvar i strid med föreskrifter om detta och bryter mot lagens bestämmelser om koppling av hundar.

År 1994 ändrades 94 § så att därefter bötesstraff föreskrivs även för den som inte följer ett föreläggande eller bryter mot förbud som meddelats för att tillse att föreskrifter om den hänsyn som vid renskötsel ska tas till natur- och kulturmiljövårdens intressen följs (prop. 1992/93:32).

I 95 § föreskrivs böter för medlem i sameby som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot regler om avverkning m.m., som finns i lagen eller i föreskrifter, eller lämnar oriktig uppgift vid renräkning eller upprättande av renlängd. Bestämmelsen är subsidiär till brottsbalken.

Både 94 § och 95 § ändrades vidare år 2006, dock huvudsakligen i redaktionellt hänseende (prop. 2005/06:86).

4.19. Livsmedel och djur

Den specialstraffrättsliga reglering som kan hänföras till området livsmedel och djur är tämligen omfattande. Till de mer centrala författningarna på området hör livsmedelslagen (2006:804), lagen (2006:805) om foder och animaliska biprodukter, djurskyddslagen (1988:534), lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, epizootilagen (1999:657), zoonoslagen (1999:658) och lagen (2009:302) om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård.

När livsmedelslagen trädde i kraft den 1 juli 2006 (se prop. 2005/06:128), ersatte den livsmedelslagen (1971:511), vilken i sin tur hade föregåtts av bl.a. livsmedelsstadgan (1951:824).

De straffbestämmelser som vid införandet av 1971 års livsmedelslag upptogs i denna motsvarade i stort de straffbestämmelser som hade funnits i 1951 års reglering. Enligt 1971 års livsmedelslag kunde den som med uppsåt eller av oaktsamhet bröt mot lagen eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (bl.a. myndighetsföreskrifter) dömas till böter eller fängelse i högst ett år. År 1989 skärptes straffbestämmelserna genom att det i lagen föreskrevs att den som uppsåtligen i större omfattning eller annars på ett allvarligt sätt åsidosatte en förpliktelse av betydelse från hälsosynpunkt eller för konsumentintresset skulle dömas till fängelse i högst två år (prop. 1988/89:68). Samtidigt avkriminaliserades ringa överträdelser. Efter Sveriges inträde i EU vidgades lagens kriminalisering till att omfatta överträdelser av bestämmelser om kvalitetsnormer eller andra villkor för handeln som fanns i de EU-förordningar som kompletterades av lagen (prop. 1997/98:48).

Bakgrunden till tillkomsten av 2006 års livsmedelslag var att livsmedelslagstiftningen behövde anpassas, både innehållsmässigt och lagtekniskt, till den alltmer omfattande EU-lagstiftningen på området. I 2006 års livsmedelslag anges att syftet med lagen är att säkerställa en hög skyddsnivå för människors hälsa och för konsumenternas intressen när det gäller livsmedel (1 §). Vidare stadgas att lagen kompletterar sådana bestämmelser i EU-förordningar som har samma syfte som lagen och som faller inom tillämpningsområdet för lagen (5 §). Vilka grundförordningar som avses ska regeringen ge till känna i Svensk författningssamling. I tillkänna-

givande (2011:786) om de EU-bestämmelser som kompletteras av livsmedelslagen (2006:804) har regeringen gett till känna drygt 30 grundförordningar. Det kan påpekas att till varje grundförordning hör ett antal kommissionsförordningar och att det på området dessutom finns omfattande reglering i direktiv.

Straffbestämmelserna i 2006 års livsmedelslag återfinns i 29–30 §§. Nyheter i förhållande till den äldre lagstiftningen är att endast böter följer för brott mot lagen, mot föreskrifter eller beslut som meddelats med stöd av lagen eller mot de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen. Denna ändring av straffskalan för överträdelser av livsmedelslagstiftningen sammanhänger med att 1971 års livsmedelslag innehöll s.k. otillåtna blankettstraffbud, dvs. straffbud med fängelse i straffskalan, som inte var förenliga med grundlagen eftersom de straffbelagda gärningarna angavs helt eller i det väsentliga i myndighetsföreskrifter (se NJA 2005 s. 33).

I förarbetena till den nuvarande livsmedelslagen (prop. 2005/06:128 s. 229) anfördes att för merparten av de straffbelagda överträdelserna var bötesstraff tillräckligt. Det kunde dock inte uteslutas att det kunde finnas gärningar för vilka fängelse i stället borde komma i fråga. För att särskilja dessa från de gärningar som endast kunde motivera böter krävdes en omfattande genomgång och analys av de straffbelagda förpliktelserna i lagen, i föreskrifter eller beslut som meddelas med stöd av lagen och i de EG-förordningar som kompletteras av lagen. Det anfördes vidare att det saknades underlag för en sådan gradering av straffskalan.

Sanktionsavgiftsutredningen föreslog i betänkandet Sanktionsavgift i stället för straff – områdena livsmedel, foder och djurskydd, SOU 2006:58, att ett sanktionsavgiftssystem skulle införas för vissa mindre allvarliga överträdelser på bl.a. livsmedelsområdet. Det handlade främst om överträdelser av administrativ natur, såsom överträdelser av krav på anmälan, registrering, godkännande, journalföring och utbildning. Förslaget, som huvudsakligen motiverades av effektivitetsskäl, har inte lett till lagstiftning.

Lagen om foder och animaliska biprodukter, som infördes år 2006, tillkom i samma lagstiftningsärende som livsmedelslagen (prop. 2005/06:128). Dess bakgrund och uppbyggnad är i huvudsak likartad med livsmedelslagens. Således syftar lagen till att säkerställa en hög skyddsnivå för djurs och människors hälsa när det gäller foder och animaliska djurprodukter (1 §). Den kompletterar sådana

EU-bestämmelser som har samma syfte som lagen och som faller inom lagens tillämpningsområde (5 §). I tillkännagivande (2011:787)

om de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen (2006:805) om foder och animaliska produkter har regeringen gett till känna ett femtontal grundförordningar som kompletteras av lagen.

Lagen ersatte vid ikraftträdandet lagen (1985:295) om foder och, såvitt gäller sådana animaliska biprodukter som inte utgör foder, lagen (1992:1683) om provtagning på djur, m.m. 1985 års lag om foder hade i sin tur ersatt lagen (1961:381) om tillverkning av och handel med fodermedel m.m.

Straffbestämmelserna i 1985 års lag om foder motsvarade i stort dem som hade funnits i den äldre lagen innan den upphävdes (prop. 1984/85:149 s. 27). I lagen om foder straffsanktionerades att med uppsåt eller av oaktsamhet bryta mot lagen eller mot föreskrifter som meddelats med stöd av lagen (bl.a. myndighetsföreskrifter). Ringa fall var undantagna från det straffbara området. Straffskalan, som ursprungligen endast föreskrev böter, vidgades år 1998 till att omfatta också fängelse i högst ett år (prop. 1997/98:92). Lagen kom därmed att innehålla otillåtna blankettstraffbud (se NJA 2005 s. 33). Straffsanktioneringen utvidgades, på motsvarande sätt som livsmedelslagens straffsanktionering, efter Sveriges inträde i EU till att omfatta även överträdelser av bestämmelser i EU-förordningar som kompletterades av lagen (prop. 2002/03:39).

Straffbestämmelserna i 2006 års lag om foder och animaliska produkter finns i 29–30 §§. Vad som har ändrats jämfört med den äldre regleringen är huvudsakligen att straffskalan återigen endast omfattar böter. I förarbetena gjordes beträffande den nya lagens straffbestämmelser motsvarande uttalande som ovan har redovisats beträffande den nya livsmedelslagens straffbestämmelser (se prop. 2005/06:128 s. 275 f.).

Det sanktionsavgiftssystem som Sanktionsavgiftsutredningen föreslog i det ovan berörda betänkandet Sanktionsavgift i stället för straff – områdena livsmedel, foder och djurskydd, SOU 2006:58, omfattade även foderområdet. Som tidigare har angetts har förslaget inte lett till lagstiftning.

Djurskyddslagen innehåller grundläggande bestämmelser om hur djur ska hållas och skötas. Mer detaljerade bestämmelser finns på förordnings- och föreskriftsnivå. Lagen kompletterar vidare sådana bestämmelser i EU-förordningar som faller inom tillämpningsområdet för lagen. I tillkännagivande (2012:870) om de EU-bestämmelser som kompletteras av djurskyddslagen (1988:534) har regeringen gett till känna en handfull grundförordningar som kompletteras av lagen.

När djurskyddslagen infördes år 1988 ersatte den lagen (1944:219) om djurskydd. Jämfört med den äldre regleringen skärptes straffskalorna och vidgades det straffbelagda området i viss mån, främst genom att inte bara uppsåtliga utan även oaktsamma överträdelser kriminaliserades (prop. 1987/88:93 s. 71 f.).

I djurskyddslagens ursprungliga lydelse straffbelades (36 §), subsidiärt till BrB, såväl uppsåtliga som oaktsamma överträdelser av vissa i lagen uppräknade paragrafer (t.ex. bestämmelser om hur djur ska skötas, om operativa ingrepp på djur och om krav på tillstånd för viss djurhållning), föreskrifter som meddelats med stöd av lagen och beslut om djurförbud. Straffet var böter eller fängelse i högst ett år. Ringa gärningar undantogs från straffansvar.

I detta sammanhang kan påpekas att djurskyddslagens straffsanktionering och bestämmelsen om djurplågeri i 16 kap. 13 § BrB skiljer sig i främst tre hänseenden. Enligt BrB krävs för straffansvar att gärningen begåtts av grov oaktsamhet, vilket är ett strängare subjektivt krav än djurskyddslagens. För att BrB:s bestämmelse om djurplågeri ska vara tillämplig måste dessutom visas att ett djur har utsatts för lidande, vilket inte är nödvändigt för att döma till ansvar enligt djurskyddslagen. Bestämmelsen i djurskyddslagen har dock ett snävare tillämpningsområde än BrB:s bestämmelse i det att den endast avser djur som hålls av människor. Bestämmelsen i BrB är däremot tillämplig också på gärningar som begås mot vilda djur.

På det stora hela har det straffbara området varit konstant sedan djurskyddslagen infördes. År 2003 vidgades dock det straffsanktioneringen något (prop. 2001/02:93) genom att det blev straffbart att bryta mot lagens bestämmelser om hur djur ska hanteras vid slakt (13 §) och om att det fordras tillstånd för att djur ska få användas för försöksändamål m.m. (19 §). I samma lagstiftningsärende skärptes straffskalan för brott mot lagen till fängelse i högst två år och det infördes en bestämmelse om att för brott har begåtts med uppsåt och avsett en förpliktelse av väsentlig betydelse från djurskyddssynpunkt ska dömas till fängelse i högst två år.

År 2006 infördes en bestämmelse (36 a §) som straffsanktionerar uppsåtliga eller vårdslösa överträdelser av skyldigheter, villkor eller förbud i de EU-bestämmelser som kompletteras av lagen (prop. 2005/06:128). I sak har dock bestämmelsen inte inneburit någon mer omfattande nykriminalisering, då de aktuella EU-bestämmelserna ersatte tidigare nationella bestämmelser.

Sedan år 1994 (prop. 1993/94:68) finns det i djurskyddslagen en bestämmelse (numera 3 a §) som innebär att en särskild avgift kan

tas ut om föreskriven förprövning av stall m.m. underlåts. Om det finns särskilda skäl kan avgiften jämkas. Av 37 § framgår att den som ålagts att betala en sådan särskild avgift inte ska dömas till ansvar enligt straffbestämmelsen i 36 §. Införandet av avgiften innebar således en viss avkriminalisering.

I förarbetena till 1994 års lagändring anfördes (se a. prop. s. 24) att det vid inspektioner i samband med tillsynen enligt djurskyddslagen hade kommit fram att stallar uppförts eller byggts om utan att förprövning skett. Att komma till rätta med den olovliga byggnationen som skedde hade dock visat sig vara svårt. En bidragande orsak till problemen hade angetts vara att bötesstraffet ofta var en mindre ekonomisk påfrestning än kostnaden för en förprövning. Regeringen konstaterade att tillsynsmyndigheternas befogenhet enligt djurskyddslagen att besluta om förelägganden för att i efterhand komma till rätta med en byggnads fel och brister inte hade varit ett tillräckligt verksamt medel för att åstadkomma en bättre efterlevnad av reglerna om förprövning. För att komma till rätta med problemet föreslog regeringen att en sanktionsavgift skulle tas ut av den som underlät att iaktta skyldigheten att låta förpröva stall m.m.

Sanktionsavgiftsutredningen föreslog i det ovan nämnda betänkandet Sanktionsavgift i stället för straff – områdena livsmedel, foder och djurskydd, SOU 2006:58, att sanktionsavgift skulle införas för ett antal överträdelser av främst administrativ natur inte bara på livsmedels- och foderområdena, utan även på djurskyddsområdet. Förslaget har dock inte genomförts.

På senare tid har djurskyddslagens sanktionssystem m.m. setts över av Djurskyddsutredningen, som presenterade sina förslag i betänkandet Ny djurskyddslag, SOU 2011:75.

Förslaget innebär en viss utökning av det straffbara området jämfört med nuvarande djurskyddslag, bl.a. genom införandet av ett straffsanktionerat förbud mot användande av djur för sexuella ändamål. Nämnda kriminalisering motiveras bl.a. av att det finns en stor risk för att djur far illa i sådana situationer och att man vill stärka skyddet för djur i dessa situationer (bet. s. 152.). Det anförs också att all modern djurskyddslagstiftning bygger på tanken att djur är kännande varelser och därför ska skyddas och respekteras för sin egen skull och inte bara för det värde som de har för människan (a. bet. s. 771 f.).

I Djurskyddsutredningens betänkande föreslås vidare att ett grovt brott mot djurskyddslagen införs, där straffskalan är fängelse i högst fyra år.

Det konstateras i betänkandet att i den nuvarande regleringen finns otillåtna blankettstraffbud; fängelse ingår alltså i straffskalan för gärningar som helt eller i det väsentliga anges i myndighetsföreskrifter.

I betänkandet anförs (s. 839 f.) att samtliga föreskrifter som har meddelats med stöd av djurskyddslagen har till uppgift att förklara hur syftet med lagen ska uppfyllas. Samtliga regler syftar till att undvika djurlidande och överträdelser av varje enskild bestämmelse kan ytterst innebära att djurlidande uppstår. Vad som framgår av föreskrifterna är förtydliganden och konkretiseringar av djurskyddslagens bestämmelser. Vad den straffbara gärningen innefattar anges dock helt eller väsentligen i de paragrafer i djurskyddslagen som är straffbara enligt djurskyddslagens bestämmelser. Enligt utredaren bör det därför inte möta något hinder mot att även i fortsättningen döma till fängelse i de fall en gärning står i strid med djurskyddslagens övergripande straffbara bestämmelser, t.ex. bestämmelsen i djurskyddslagen om att djur ska ges tillräckligt med foder och vatten. Att bryta mot en föreskrift innebär alltså även ett brott mot den straffbara bestämmelsen i djurskyddslagen. Vidare anför utredaren att i den mån bestämmelser i föreskrifterna inte skulle inrymmas som förtydliganden av djurskyddslagens straffbestämmelser bör det vara fråga om sådana gärningar som inte heller har ett högre straffvärde än att det är ändamålsenligt att sanktionera dem med bötesstraff. Därför föreslås att det införs en bestämmelse enligt vilken brott mot föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen bestraffas med böter om inte samma eller strängare straff kan utdömas enligt andra bestämmelser i djurskyddslagen eller BrB.

När det gäller blankettstraffbud som fylls ut av EU-förordningar och som innehåller fängelse i straffskalan anförs (bet. s. 840 f.) att det kan ifrågasättas om en allmänt hållen hänvisning till EUbestämmelserna på det sätt som nu finns i djurskyddslagen kan anses uppfylla grundläggande krav på tydlighet i fråga om straffbestämmelser. Förslaget innebär därför att särskilt straffvärda artiklar i EU-förordningar ska specificeras i EU-blankettstraffbud som har fängelse i straffskalan.

Införandet av administrativa sanktioner som alternativ till straffrättslig sanktionering på djurskyddsområdet övervägs, men avvisas. Det påpekas (bet. s. 833) att en sådan förändring skulle förflytta

fokus från polis, åklagare och domstolar till kontrollmyndigheter och i praktiken skulle innebära en avkriminalisering av vissa brott mot djurskyddsbestämmelserna. Detta skulle även komma att ta resurser i anspråk från kontrollmyndigheterna som är behövliga i verksamheten med djurkontroll. Det anges att vid en sammantagen bedömning framstår straffsanktioner som det mest effektiva sättet att bekämpa brott mot djurskyddslagen.

Med anledning av att flera instanser framfört önskemål om att skilja ut mindre allvarliga överträdelser mot djurskyddsbestämmelserna och beivra dem med sanktionsavgifter, berörs denna fråga särskilt (bet. s. 842 ff.). Det förhållandet att samtliga bestämmelser på djurskyddsområdet syftar till att förebygga djurlidande framhålls som ett tungt vägande skäl mot att införa ett system med sanktionsavgifter. Vidare anges att det är problematiskt att peka ut vissa bestämmelser eller områden som skulle kunna bli aktuella för kontrollmyndigheten för att påföra en djurhållare sanktionsavgift i stället för att göra en åtalsanmälan. Enligt utredaren är de bestämmelser som skulle vara aktuella sådana som innebär mycket små risker för djurlidande, t.ex. bestämmelser om registrering, godkännande eller journalföring. Det konstateras att sådana bestämmelser dock endast utgör en mycket liten del av djurskyddsbestämmelserna och att därför de vinster som skulle kunna uppnås är så begränsade att de inte uppväger de betydande konsekvenser (bl.a. i form av minskad rättssäkerhet för djurhållarna) och det merarbete som det skulle innebära för bl.a. djurhållare och berörda myndigheter.

Något regeringsförslag om en helt ny djurskyddslag har ännu inte lagts fram med anledning av Djurskyddsutredningens betänkande. Däremot väntas under hösten 2013 en proposition om vissa ändringar i den nuvarande lagen. Det handlar bl.a. om förslag om kriminalisering av sexuellt användande av djur.

Lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, som trädde i kraft år 2008 (prop. 2006/07:126), ersatte lagen (1943:459) om tillsyn över hundar och katter, lagen (2000:537) om märkning och registrering av hundar och en bestämmelse i jaktlagen.

Enligt 1943 års lag var det straffbelagt med böter att bryta mot beslut som polismyndigheten hade meddelat när någon hade eftersatt tillsynen över en hund, att inte anmäla att man dödat en löst löpande hund på område där hemdjur fanns och att döda en katt inom tätbebyggt område utan tillstånd av polismyndigheten (8 §). Vidare stadgades penningböter för den som tagit hand om en hund

i område där det fanns vilt men som försummade att lämna underrättelse om omhändertagandet till ägaren, innehavaren eller polismyndigheten. Straffansvaret omfattade i samtliga fall såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar.

Kriminaliseringen i den nuvarande lagen omfattar till att börja med dels de gärningar som var straffbelagda i den äldre lagen, dels vissa gärningar som tidigare straffsanktionerades i jaktlagen (brott mot reglerna för hundhållningen i marker där det finns vilt och brott mot föreskrifter om koppeltvång). Därutöver innebar 2007 års lag viss nykriminalisering. I den nya lagen infördes en bestämmelse om att polismyndigheten får meddela förbud att ha hand om hund (hundförbud) för den som allvarligt brister eller tidigare har brustit i tillsynen över en hund (15 §). Att överträda ett sådant förbud straffbelades med böter eller fängelse i högst ett år. En nyhet i 2007 års lag var också att det blev straffsanktionerat att överträda förbud och förelägganden som polismyndigheten meddelat med anledning av bristande skötsel av en hund. (Sedan tidigare omfattade det straffbelagda området överträdelser av förbud och förelägganden som meddelats med anledning av bristande tillsyn över en hund.)

Epizootilagen innehåller bestämmelser om bekämpning av de allvarligaste smittsamma djursjukdomarna (epizootier).

Den nu gällande lagen ersatte epizootilagen (1980:369), vilken i sin tur ersatte lagen (1935:105) om bekämpande av smittsamma husdjurssjukdomar. Specialstraffrättsliga bestämmelser har funnits i epizootilagstiftningen sedan 1948.

Jämfört med 1980 års lag innebar införandet av den nuvarande lagen att straffskalan för brott mot epizootilagstiftningen utvidgades till att också omfatta fängelse och att ringa brott avkriminaliserades.

I epizootilagen straffbeläggs (20 §) att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot en bestämmelse i lagen om skyldighet för den som har anledning att misstänka att en epizootisk sjukdom har drabbat djur i hans eller hennes vård att omedelbart anmäla detta till veterinär. Vidare straffbeläggs att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot vissa beslut eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Det handlar t.ex. om veterinärs beslut om att, när det finns grundad anledning att anta att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, utfärda förbud mot att besöka eller lämna eller utföra transporter till eller från det område där sjukdomsfallet inträffat eller där smitta annars kan antas förekomma (s.k. spärrförklaring).

Straffskalan för brott mot epizootilagen omfattar böter eller fängelse i högst ett år. Ringa fall leder inte till straffansvar. Vissa straffbestämmelser fylls ut av föreskrifter beslutade av Jordbruksverket och synes vara otillåtna blankettstraffbud (se NJA 2005 s. 33).

En viss utökning av det straffbara området skedde år 2003 genom att vissa bestämmelser om i den s.k. TSE-förordningen (EG) nr 999/2001 straffsanktionerades (prop. 2002/03:39) och år 2005 då det infördes straffsanktioner för överträdelser av den nya 4 a § (prop. 2004/05:29). Bestämmelsen ger Jordbruksverket rätt att, när det finns grundad anledning att anta att ett fall av epizootisk sjukdom har inträffat, besluta om vissa förbud för att motverka smittspridning.

Det kan påpekas att vilka sjukdomar som lagen och därmed även straffbestämmelserna omfattar har varierat något över åren.

I betänkandet Folkhälsa – Djurhälsa – Ny ansvarsfördelning mellan stat och näring, SOU 2010:106, föreslås att en ny djursmittslag ska ersätta epizootilagen och zoonoslagen samt viss reglering i ytterligare några lagar. Förslaget berörs nedan i anslutning till redogörelsen för zoonoslagen.

Zoonoslagen innehåller bestämmelser om bekämpning av salmonella.

Den är till sin uppbyggnad och till sitt innehåll mycket lik epizootilagen.

När zoonoslagen infördes år 1999 ersatte den lagen (1983:738) om bekämpande av salmonella hos djur. Sistnämnda lag hade i sin tur ersatt Kungl. Maj:ts förordning (1961:309) om bekämpande av salmonellainfektion hos djur.

Enligt zoonoslagens straffbestämmelser döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet t.ex. bryter mot vissa beslut eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen till böter eller fängelse i högst ett år. Ringa fall leder inte till straffansvar.

I jämförelse med de tidigare författningarna innebar straffbestämmelsen i zoonoslagen att straffskalan utvidgades till att också omfatta fängelse samt att ringa brott avkriminaliserades.

Liksom i epizootilagen finns det i zoonoslagen straffbestämmelser med fängelse i straffskalan som fylls ut av Jordbruksverkets föreskrifter och som torde vara otillåtna blankettstraffbud (se NJA 2005 s. 33).

Som nämnts ovan föreslås i betänkandet Folkhälsa – Djurhälsa –

Ny ansvarsfördelning mellan stat och näring, SOU 2010:106, en ny lag på området. Lagen, som enligt förslaget benämns djursmittslag, ska ersätta zoonoslagen och epizootilagen samt viss reglering i bl.a.

lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m. och lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m. Djursmittslagen är avsedd att tillämpas på smittsamma djursjukdomar eller andra smittor hos djur som kan överföras till människor eller mellan djur och som kan innebära ett inte ringa hot mot människors eller djurs hälsa.

När det gäller sanktioner omfattar förslaget såväl straffrättsliga bestämmelser som ett system med administrativa sanktionsavgifter. De överträdelser som är avsedda sanktioneras genom sanktionsavgifter är vissa mindre allvarliga överträdelser, som är lätt konstaterbara och inte kräver någon omfattande utredning eller ingående bedömning. I betänkandet föreslås att överträdelser av vissa krav på anmälan, registrering eller godkännande av djurhållning, registrering av djur, journalföring och märkning av djur beläggs med sanktionsavgift. Enligt förslaget ska regeringen bemyndigas att meddela närmare föreskrifter dels om vilka överträdelser som ska föranleda sanktionsavgift, dels om avgiftens storlek. Avgiften ska utgå enligt en på förhand bestämd taxa och vara lägst 1 000 kr och högst 30 000 kr. Avgiftsskyldigheten ska bygga på strikt ansvar. Sanktionsavgift ska dock inte tas ut om det är oskäligt.

Vad avser straffsanktionering innebär förslaget att straffskalan för brott mot de bestämmelser som har störst betydelse för att förhindra en smittspridning även fortsättningsvis ska innehålla fängelse, nu dessutom upp till två år. De gärningar som avses är bl.a. att uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåta att anmäla misstanke om förekomst av en allmänfarlig djursmitta och att bryta mot ett beslut om isolering eller spärrförklaring. För brott mot merparten av lagens bestämmelser föreslås dock att straffskalan ska innehålla enbart böter. Det finns därmed inget hinder mot att utforma dessa straffbestämmelser som blankettstraffbud som fylls ut helt eller i det väsentliga av myndighetsföreskrifter.

Gärningar som kan leda till sanktionsavgift enligt föreskrifter som regeringen meddelat med stöd av lagen undantas från det straffbara området. Ringa gärningar ska enligt förslaget inte heller vara straffbara.

Lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård ersatte vid ikraftträdandet den 1 januari 2010 lagen (1994:844) om behörighet att utöva veterinäryrket. Sistnämnda lag hade i sin tur ersatt lagen (1965:61) om behörighet att utöva veterinäryrket m.m.

Straffbestämmelserna i 1965 års lag överfördes i sak oförändrade till 1994 års lag (36–37 §§). I 1994 års lag föreskrevs böter eller fängelse bl.a. för veterinär som mot ersättning utövade veterinär-

yrket när hans eller hennes legitimation var återkallad eller hans eller hennes behörighet av annan anledning upphört. Samma straff stadgades för den som med uppsåt eller av oaktsamhet gjorde sig skyldig till vad som benämndes smittfarligt kvacksalveri. Det handlade t.ex. om att utan att vara veterinär, mot ersättning behandla smittsamma djursjukdomar. Enligt 1994 års lag var det vidare straffbelagt med böter för en veterinär att t.ex. till allmänheten uppge sig vara särskilt kunnig inom viss gren av veterinäryrket utan att uppfylla föreskrivna krav på specialistkompetens och att hindra eller undandra sig inspektion. Böter föreskrevs också för den som obehörigen betecknade sig som veterinär.

Vid tillkomsten av den nu gällande lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård överfördes, i sak oförändrade, såväl straffbestämmelsen för personer som utövar veterinäryrket trots att deras veterinärlegitimation har återkallats eller på annat sätt upphört (8 kap. 1 §) som straffbestämmelserna om överträdelse av bestämmelserna om veterinärs specialistkompetens (8 kap. 2 §) och om obehörigt användande av yrkestiteln veterinär (8 kap. 3 §). Straffansvaret enligt dessa straffbestämmelser omfattar, liksom enligt den äldre lagen, endast uppsåtliga gärningar. Brott mot veterinärs skyldighet att låta sig inspekteras avkriminaliserades genom den nya lagen.

En nyhet i lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård är att inte bara veterinärer, utan även djursjukskötare legitimeras. Dessutom regleras behörigheten för hovslagare och för personer med humanmedicinska legitimationsyrken genom ett godkännandeförfarande. I lagen kriminaliseras, utöver obehörig användning av yrkestiteln veterinär, också obehörig användning av yrkestiteln djursjukskötare samt av beteckningarna godkänd hovslagare och godkänd för verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård (8 kap. 3 §). Vidare kriminaliseras användning av titel som kan förväxlas med skyddad yrkestitel och obehörigt användande av beteckningen legitimerad (8 kap. 3 §). Det nu sagda innebär en nykriminalisering i förhållande till 1994 års lag. Straffskalan är böter. Straffansvaret omfattar endast uppsåtliga gärningar.

Bestämmelsen i 1994 års lag angående smittfarligt kvacksalveri ersattes i lagen om verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård av en ny bestämmelse (8 kap. 4 §), som delvis innebär en nykriminalisering.

I den nya bestämmelsen straffbeläggs bl.a. att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot vad som föreskrivs i lagen om att den som

yrkesmässigt utövar verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård utan att tillhöra djurhälsopersonalen inte får behandla djur där det finns misstanke om att de angripits av sjukdom enligt epizootilagen eller zoonoslagen. Vidare stadgas straff för den som utan att tillhöra djurhälsopersonalen vid yrkesmässig verksamhet inom djurens hälso- och sjukvård uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar ett djur skada, som inte är ringa, eller framkallar fara för sådan effekt. Straffskalan sträcker sig från böter till fängelse i högst ett år.

Straffbestämmelserna har i den nuvarande lagen gjorts subsidiära till annan lagstiftning med strängare straff, t.ex. djurplågeri.

På området livsmedel och djur finns det, utöver de ovan redovisade författningarna, ytterligare ett tiotal författningar som innehåller straffbestämmelser. Med något enstaka undantag upptar straffbestämmelserna i dessa författningar endast böter i straffskalorna.

Merparten av författningarna syftar, i vart fall delvis, till att förebygga spridning av smittsamma djursjukdomar. Det handlar om lagen (2006:806) om provtagning på djur, m.m., lagen (2006:807) om kontroll av husdjur, m.m., bisjukdomslagen (1974:211), förordningen (1994:1830) om införsel av levande djur m.m. och förordningen (1994:542) om utförsel av levande djur m.m.

Ett par författningar avser handel med djurprodukter, nämligen lagen (2008:1049) om förbud mot utsläppande på marknaden av päls av katt och hund m.m. och lagen (2011:1070) om handel med sälprodukter. Båda dessa lagar kompletterar EU-förordningar.

Slutligen finns straffbestämmelser i reglering som rör livsmedel och djur också i förordningen (1956:413) om klassificering av kött och i kungörelsen (1974:661) om uppgifter för galt- och betäckningsstatistiken.

4.20. Tullagstiftning

I tullagstiftningen finns straffbestämmelser i lagen (2000:1225) om straff för smuggling (smugglingslagen), tullagen (2000:1281) och lagen (1996:701) om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (s.k. inregränslagen).

Smugglingslagen ersatte den 1 januari 2001 lagen (1960:418) om straff för varusmuggling (VSL). (Den fortsatta redogörelsen för dessa båda lagar är i huvudsak hämtad från J. Zilas framställning Specialstraffrätten – En introduktion, 2009, s. 40–58.)

Utformningen av VSL:s straffbestämmelser hade utgått från det tullförfarande och annan tullagstiftning som tillämpades på 1960talet.

Sedan det under 1970-talet hade genomförts ett antal viktiga förändringar i tullproceduren kom VSL att uppfattas som föråldrad, i vissa hänseenden svårtolkad och därmed svår att tillämpa. År 1986 tillsattes en utredning som i sitt betänkande (SOU 1991:84) föreslog en ny straffrättslig reglering som skulle ersätta VSL. Förslaget ledde dock inte till någon lagstiftning, eftersom Sveriges inträde i EU aktualiserades och i och med EU-medlemskapet skulle läget i fråga om in- och utförsel förändras väsentligt. Efter Sveriges inträde i EU gjordes en ny översyn av lagstiftningen (Ds 1998:53) som så småningom ledde till att VSL ersattes av smugglingslagen (prop. 1999/2000:124). Den nya lagen trädde i kraft i januari 2001.

Smugglingslagen är utformad som en blankettstrafflag. Brottsbeskrivningarna får i stor utsträckning sitt materiella innehåll genom talrika EU-bestämmelser som fastställer import- och exportvillkor för enskilda varuslag.

I jämförelse med VSL bestod den största nyheten i smugglingslagen i att de kriminaliserade gärningarna omstrukturerades. Nya brottsrubriceringar infördes och ett antal skadebrott konstruerades om till farebrott. Vidare utvidgades kriminaliseringen av försök och förberedelse till ett antal brott. Sammanfattningsvis förstärktes repressiviteten i den nya lagen avsevärt.

Straffbestämmelserna i smugglingslagen avser att i samband med in- och utförsel skydda två grupper av olikartade intressen. Det handlar dels om intressen som grundas på hänsyn till allmän ordning och säkerhet, människors hälsa och liv, djurs hälsa och liv, bevarande av kulturella skatter osv, dels om ekonomiska intressen. Dessa två huvudgrupper av intressen avspeglar sig i struktureringen av smugglingslagens brottskatalog.

I straffbestämmelserna i 3–7 §§, som syftar till att skydda den först nämnda gruppen av intressen (allmän ordning och säkerhet m.m.), straffbeläggs överträdelser av införsel- och utförselregleringar (s.k. ”rena” smugglingsbrott). Brottsbenämningarna är smuggling (3 §), grov smuggling (5 §), narkotikasmuggling (6 §), grov narkotikasmuggling (6 §), olovlig införsel och olovlig utförsel (7 §). Olovlig införsel och olovlig utförsel är oaktsamhetsbrott – för straffbarhet krävs att gärningen begåtts av grov oaktsamhet – medan övriga brott är uppsåtliga brott. Oaktsamhetsbrott som är ringa är undantagna från straffansvar.

De ekonomiska intressena utgör skyddsobjekt för straffbestämmelserna i 8–11 §§. I dessa paragrafer straffbeläggs undandragande av tull, annan skatt eller avgift (s.k. undandragandebrott). Brottsbenämningarna är tullbrott (8 §), grovt tullbrott (10 §) och vårdslös tullredovisning (11 §). Tullbrott och grovt tullbrott är uppsåtliga brott. För att en gärning ska vara straffbar som vårdslös tullredovisning krävs att den begåtts av grov oaktsamhet och att den inte är ringa.

I 12–13 §§ straffbeläggs olovlig befattning med smuggelgods och grovt sådant brott. Alla de tidigare nämnda brotten, dvs. brott enligt 3–11 §§, kan vara förbrott till olovlig befattning med smuggelgods. När det gäller olovlig befattning med smuggelgods (12 §) ska i vissa fall narkotikastrafflagen tillämpas i stället för smugglingslagen.

Flera av straffbestämmelserna i smugglingslagen upptar stränga straffskalor. Exempelvis stadgas för grov narkotikasmuggling fängelse i lägst två och högst tio år och för grovt tullbrott fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Försök, förberedelse och stämpling till brott enligt smugglingslagen är i stor utsträckning kriminaliserat (14 §).

Det förekommer administrativa sanktionsavgifter på tullområdet; tulltillägg enligt tullagen (se närmare om denna sanktionsavgift nedan i samband med redovisningen av tullagen) och särskild avgift enligt lagen (1975:85) med bemyndigande att meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor. Den omständigheten att någon påförts en sanktionsavgift kan påverka åtalsfråga rörande brott enligt smugglingslagen. Åtal för brottet får då väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl (31 §).

Tullagen innehåller kompletterande bestämmelser till EU:s tullkodex (förordning [EEG] nr 2913/92) och EU:s tillämpningskodex (förordning [EEG] nr 2454/93). När den nuvarande tullagen trädde i kraft år 2001 (prop. 1999/2000:126) ersatte den tullagen (1994:1550), som hade tillkommit under stor tidspress med anledning av det svenska inträdet i EU.

Den äldre tullagens straffbestämmelse överfördes i huvudsak oförändrad till den nya tullagen. I lagen kriminaliseras som tullförseelse att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot bestämmelser i tullagstiftningen (såväl EU:s tullbestämmelser som svenska tullförfattningar) och i vissa EU-förordningar samt att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot vissa beslut som Tullverket meddelat med stöd av tullagstiftningen (10 kap. 1 §). Straffskalan innehåller

enbart böter. Ringa fall är undantagna från straffbarhet. Straffbestämmelsen är subsidiär till bl.a. BrB och smugglingslagen (10 kap. 2 §). Allmänt åtal för tullförseelse får väckas endast efter medgivande av Tullverket (10 kap. 3 §).

År 1985 infördes ett system med sanktionsavgifter, tulltillägg, i den äldre tullagen (prop. 1985/86:41). Även dessa bestämmelser överfördes i princip oförändrade till den nuvarande tullagen (8 kap.).

Syftet med införandet av reglerna om tulltillägg var att skapa en enkel och smidig sanktion på området. Det straffrättsliga sanktionssystemet ansågs nämligen otillräckligt i arbetet med de till antalet ökande tulldeklarationerna. Det bedömdes dessutom vara en fördel om åklagare och domstol kunde avlastas.

Bestämmelserna innebär att tulltillägg ska påföras gäldenär eller deklarant som är skyldig att lämna deklaration och därvid har lämnat oriktig uppgift, när skatt annars utgår till följd av olaglig införsel etc. eller i samband med skönstulltaxering (8 kap. 2–3 §§). Tulltillägg uppgår till 20 procent av den tull som skulle ha påförts om uppgiften inte hade godtagits etc.

Ansvaret har begränsats genom att bestämmelser som föreskriver att tulltillägg inte ska påföras vid rättelse av felräkning eller felskrivning som uppenbart framgår av deklaration eller annat dokument som lämnats till ledning för tulltaxeringen, om avvikelsen gäller bedömning av ett yrkande, vid frivillig rättelse av oriktig uppgift eller om det belopp som skulle ha kunnat undandras är obetydligt (8 kap. 6 §).

Ansvaret är objektivt, men det finns möjlighet att jämka tulltillägget, helt eller delvis, om felaktigheten eller underlåtenheten framstår som ursäktligt eller om det annars skulle vara oskäligt att ta ut avgiften med fullt belopp (8 kap. 10 §).

Införandet av reglerna om tulltillägg innebar inte någon avkriminalisering, eftersom straff, formellt sett, kan utdömas trots att tulltillägg utgår. Avsikten är dock att tulltillägg ensamt ska utgöra den normala reaktionen (se prop. 1985/86:41 s. 31 ff. och prop. 1999/2000:126 s. 121). Som nämnts i samband med redovisningen av smugglingslagen innehåller den lagen dessutom en åtalsbegränsningsregel som tar sikte på gärningar för vilka tulltillägg kan påföras (särskilda skäl krävs då för att få åtala). I sammanhanget kan också nämnas att reglerna om jämkning av tulltillägg på senare tid har nyanserats (prop. 2002/03:106) för att göra befrielse från tulltillägg mer frekvent. Bland annat anges nu i lagtexten att vid bedömningen av oskäligheten ska beaktas om överträdelsen sam-

tidigt har medfört att gäldenären eller deklaranten fällts till ansvar för brott enligt smugglingslagen eller tullagen (8 kap. 10 §).

Frågor om tulltillägg prövas som huvudregel av Tullverket. Frågor om tulltillägg på grund av oriktiga uppgifter ankommer dock på allmän förvaltningsdomstol att pröva.

Den 8 mars 2012 fick en särskild utredare (Fi 2012:02) i uppdrag att bl.a. analysera systemet med skattetillägg och skattebrott respektive tulltillägg och tullbrott, bl.a. med beaktande av Europakonventionen. Utredaren ska även ge förslag på lämpliga författningsändringar för att stärka rättssäkerheten för den enskilde. Uppdraget ska redovisas senast den 9 september 2013 (dir. 2012:14).

Lagen om Tullverkets befogenheter vid Sveriges gräns mot ett annat land inom Europeiska unionen (inregränslagen), som trädde i kraft år 1996 (prop. 1995/96:166), innehåller bestämmelser om

Tullverkets kontroll vid in- och utförsel av vissa särskilt uppräknade varor över Sveriges gräns mot ett annat EU-land. De varor som räknas upp i lagen är bl.a. narkotika, vapen och ammunition, injektionssprutor och kanyler, dopningsmedel, vissa kulturföremål, vissa djur, alkoholdrycker och barnpornografi (3 §). I lagen föreskrivs anmälningsplikt till Tullverket i vissa fall vid in- eller utförsel av sådana varor (4 §). Beträffande vissa varor, t.ex. vapen och ammunition, är anmälningsplikten obligatorisk.

I lagen kriminaliseras överträdelser av vissa föreskrifter i lagen (19 §). Vad som straffbeläggs är att uppsåtligen eller av oaktsamhet inte stanna på en tulltjänstemans anmaning, eller att inte, trots att en tulltjänsteman begär det, lämna uppgifter eller förete handlingar. Straffskalan innehåller enbart böter. Ringa fall är inte straffbara.

År 2012 infördes en ny straffbestämmelse i lagen. Enligt den nya bestämmelsen är det straffbart att inte anmäla införsel av vapen eller ammunition från ett annat EU-land till Tullverket (19 §). Straffskalan innehåller enbart böter och ringa fall är inte straffbara. Tidigare var anmälningsplikten inte straffsanktionerad och ändringen innebar en nykriminalisering (se prop. 2011/12:109). Förslag till kriminalisering av underlåtenhet att till Tullverket anmäla utförsel av nämnda varor är att vänta i ett senare skede.

4.21. Skatt

I detta avsnitt redovisas de specialstraffrättsliga författningarna på skatteområdet.

Den centrala lagen på skatteområdet är skattebrottslagen (1971:69). När lagen trädde i kraft den 1 januari 1972 (prop. 1971:10) ersatte den skattestrafflagen (1943:313). Samtidigt infördes på skatteområdet ett system med sanktionsavgifter, däribland skattetillägg, som beslutades i administrativ ordning. I den fortsatta framställningen fokuseras inledningsvis på nämnda administrativa sanktionssystem och därefter på regleringen i skattebrottslagen.

Bakgrunden till 1972 års reform var att det tidigare systemet hade kritiserats, bl.a. för brist på systematik, likformighet och effektivitet. Skattestrafflagsutredningen, vars förslag (SOU 1969:42) i huvudsak låg till grund för det nya sanktionssystemet, hade genomfört ett flertal undersökningar, av vilka det bl.a. framgick att det fanns en oproportionerlig skillnad mellan antalet felaktiga skatteuppgifter och antalet lagföringar. Undersökningarna visade att åtalen för brott mot skattestrafflagen till stor del rörde löntagare med relativt enkla och lätt kontrollerbara inkomstförhållanden. Till övervägande del avsåg åtalen vårdslös deklaration och det undandragna skattebeloppet var ofta lågt. Också i de fall som avsåg falskdeklaration (uppsåtligt skattebrott) var det undandragna beloppet normalt relativt lågt. Det var mycket ovanligt att brott mot skattestrafflagen ledde till annan påföljd än böter. Utredningens uppfattning var därför att påföljdssystemet för skattebrott beträffande inkomst- och förmögenhetsskatt drabbade de skattskyldiga ojämnt och orättvist. (Se SOU 1969:42 och K. Nowak, Oskyldighetspresumtionen, 2003, s. 358.)

Ytterligare ett skäl till införandet av det nya sanktionssystemet var att polis- och åklagarmyndigheter och domstolar togs i för stort anspråk för att utreda och handlägga bagatellartad brottslighet. En mer ändamålsenlig ordning ansågs vara att skattemyndigheterna, som upptäckte brott och förseelser och undersökte misstänkta ärenden, också fick rätt att besluta om en sanktion. På så sätt skulle det ekonomiska trycket på de skattskyldiga öka samtidigt som det blev möjligt att befria åklagarmyndigheter och domstolar från hanteringen av vissa mindre allvarliga skattebrott. Förfarande skulle bli enklare, snabbare och mindre kostnadskrävande för det allmänna och för enskilda. För att fungera väl förutsattes systemet bygga på en enkel konstruktion och ges en schablonmässig utform-

ning. (Se SOU 1969:42 och K. Nowak, Oskyldighetspresumtionen, 2003, s. 358 f.)

Det administrativa sanktionssystemet fick ett brett tillämpningsområde. I huvudsak likartade regelverk infördes i fråga om bl.a. inkomstskatterna, förmögenhetsskatten, mervärdesskatten och socialförsäkringsavgifterna (se prop. 1971:10). Det nya systemet innebar inte någon avkriminalisering, utan den administrativa sanktionsformen kunde formellt sett tillämpas parallellt med den straffrättsliga. Tanken synes dock ha varit att enbart allvarligare fall av överträdelser, och fall som visserligen inte var allvarliga men där någon administrativ sanktion inte fanns, skulle leda till åtal och straff enligt skattebrottslagen, medan flertalet fall av överträdelser skulle leda till administrativa sanktioner i form av skattetillägg (se K. Almgren och B. Leidhammar, Skattetillägg och skattebrott, 2006, s. 18).

Bestämmelserna om skattetillägg utformades så att skattetillägg skulle påföras när vissa objektivt konstaterbara fakta förelåg. Subjektiva förutsättningar i form av uppsåt eller oaktsamhet behövde inte föreligga. De situationer då skattetillägg skulle påföras var dels när någon lämnat oriktigt skriftligt meddelande till myndighet och detta kunde leda till för lågt beskattningsresultat, dels vid skönstaxering. Vid lämnande av oriktig uppgift skulle skattetillägg dock inte påföras i följande två fall; om avvikelsen innebar en rättelse av uppenbar felräkning eller felskrivning och om den skattskyldige frivilligt rättat den oriktiga uppgiften. Dessutom skapades möjligheter för de tillämpande myndigheterna att efterge skattetillägget om felaktigheten eller underlåtenheten med hänsyn till den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller den oriktiga uppgiftens beskaffenhet eller därmed jämförlig omständighet, var att anse som ursäktlig eller om det belopp som kunde ha undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten var att anse som ringa. (Se K. Nowak, Oskyldighetspresumtionen, 2003, s. 359 f.)

Grunddragen i 1972 års sanktionsavgiftssystem finns fortfarande kvar, men det har under årens lopp gjorts många ändringar i regelverket. Exempelvis återfinns bestämmelserna om sanktionsavgifter på skatteområdet numera främst i skatteförfarandelagen (2011:1244) och det är Skatteverket som beslutar att påföra skattetillägg. Som exempel på ytterligare förändringar kan nämnas att det år 2003 infördes nya bestämmelser som syftade till att säkerställa att systemet uppfyller Europakonventionens krav (se prop. 2002/03:106). Det handlade bl.a. om att förutsättningarna för befrielse från

skattetillägg utvidgades till att omfatta den omständigheten att den skattskyldige fällts till ansvar för brott enligt skattebrottslagen (se numera 51 kap. 1 § skatteförfarandelagen).

Som nämnts i föregående avsnitt har en särskild utredare fått i uppdrag att bl.a. analysera systemet med skattetillägg och skattebrott respektive tulltillägg och tullbrott, bl.a. med beaktande av Europakonventionen (Fi 2012:02). Utredaren ska även ge förslag på lämpliga författningsändringar för att stärka rättssäkerheten för den enskilde. Uppdraget ska redovisas senast den 9 september 2013 (dir. 2012:14).

Beträffande det administrativa sanktionssystemet på skatteområdet kan avslutningsvis anföras att införandet av detsamma, även om det inte innebar någon formell avkriminalisering, bör ha utgjort en förändring av väsentlig betydelse för rättsväsendets resursanvändning. Detta mot bakgrund av att den stora mängden bagatellartade förseelser mot skattelagstiftningen efter 1972 års reform i praktiken torde ha kommit att sanktioneras enbart genom det administrativa systemet. I sammanhanget kan nämnas att antalet skattetilläggsbeslut år 2001 uppgick till cirka 260 000, vilket motsvarade en tredjedel av alla beskattningsbeslut på skattemyndighetens initiativ, och att sammanlagt debiterades detta år skattetillägg netto med 2,1 miljarder kr (se Riksskatteverkets Rapport 2002:14, Om tillämpningen av skattetillägg och skattekontrollens preventiva effekt, s. 109).

1972 års reform innebar, som tidigare redovisats, att skattebrottslagen ersatte 1943 års skattestrafflag. Till nyheterna i skattebrottslagen hörde bl.a. att huvudbrottet i den äldre lagen, falskdeklaration, som var konstruerat som ett farebrott, i den nya lagen ersattes av effektbrottet skattebedrägeri. Det infördes också en indelning av skattebedrägeribrottet i svårighetsgrader, där ringa brott benämndes skatteförseelse.

Sedan skattebrottslagen infördes har den varit föremål för ett flertal ändringar. Av dessa bör särskilt lyftas fram den genomgripande reform av straffbestämmelserna som företogs år 1996 (prop. 1995/96:170). De viktigaste ändringarna som reformen medförde rörde regleringen av lagens tillämpningsområde och en ny konstruktion av de centrala brotten (se J. Zila, Specialstraffrätten – En introduktion, 2009, s. 71).

Lagens tillämpningsområde ändrades på följande sätt. Tidigare hade lagen innehållit en uppräkning av de skatter och avgifter som den var tillämplig på. Denna uppräkning togs bort och i stället

infördes reglering som innebar att lagen numera är generellt tillämplig på alla skatter medan den är tillämplig på avgifter endast när det i den enskilda avgiftsförfattningen föreskrivs att så är fallet. Som exempel på avgiftsförfattningar som i dag innehåller sådana föreskrifter kan nämnas socialavgiftslagen (2000:980)(4 kap. 2 §), lagen (1994:1920) om allmän löneavgift (4–5 §§), lagen (1994:1744) om allmän pensionsavgift (8 §) och lagen (2007:1398) om kommunal fastighetsavgift (11 §).

Brottet skattebedrägeri fick genom 1996 års reform ny brottsbeteckning, nämligen skattebrott. Brottskonstruktionen ändrades från effektbrott till farebrott, samtidigt som straffbarheten för försök till brottet avskaffades. Reformen innebar även att kriminalisering som reglerades i ett antal skatte- och avgiftsförfattningar överfördes till skattebrottslagen.

I skattebrottslagen finns numera straffbestämmelser om skattebrott (2 §), skatteförseelse (3 §), grovt skattebrott (4 §), vårdslös skatteuppgift (5 §), skatteavdragsbrott (6 §), skatteredovisningsbrott (7 §), vårdslös skatteredovisning (8 §), försvårande av skattekontroll (10 §) och grovt försvårande av skattekontroll (10 §). De gärningar som straffbeläggs är i stor utsträckning kriminaliserade såväl om de begåtts uppsåtligen som av grov oaktsamhet. I flera av straffbestämmelserna stadgas att brotten i fråga inte är straffbara om de är ringa. Det gäller skatteavdragsbrott, skatteredovisningsbrott, vårdslös skatteredovisning och försvårande av skattekontroll. Dessutom föreskrivs att brottet vårdslös skatteuppgift inte föranleder ansvar om gärningen är av mindre allvarlig art.

Med undantag för bestämmelsen om skatteförseelse, vars straffskala endast föreskriver böter, innehåller samtliga straffskalor fängelse. Den strängaste straffskalan föreskrivs för grovt skattebrott, nämligen fängelse i lägst sex månader och högst sex år. För skattebrott stadgas fängelse i högst två år. För vårdslös skatteuppgift kan dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

En åtalsbegränsningsregel gäller för skatteförseelse (uppsåtligt skattebrott som är ringa). Åtal för sådant brott får väckas endast om det är påkallat av särskilda skäl (13 §). Särskilda skäl att åtala för skatteförseelse kan t.ex. finnas om skattetillägg, som normalt ska vara den enda sanktionen för brottslighet av bagatellartad karaktär, inte kan komma i fråga. Förhållandena i det enskilda fallet kan också vara så graverande att det från allmänpreventiv synpunkt finns skäl att väcka åtal trots att en administrativ sanktion inte har påförts (se prop. 1971:10 s. 262).

Förberedelse till grovt skattebrott är sedan år 2011 straffbelagt (11 §). Kriminaliseringen skedde i anledning av genomförandet av EU:s rambeslut (2008/841/RIF) om kampen mot organiserad brottslighet (prop. 2010/11:76).

Skattebrottslagen är inte den enda specialstraffrättsliga författningen på skatteområdet. Straffbestämmelser finns också bl.a. i vägtrafikskattelagen (2006:227) och i lagen (1997:1137)om vägavgift för vissa tunga fordon.

I vägtrafikskattelagen regleras skyldighet att betala fordonsskatt och saluvagnsskatt till staten. Den nuvarande lagen, som infördes år 2006, ersatte fordonsskattelagen (1988:327) och lagen (1976:339) om saluvagnsskatt. Straffbestämmelserna från den äldre regleringen överfördes i sak oförändrade till vägtrafikskattelagen (6 kap. 4–7 §§).

Enligt lagens huvudregel är det förbjudet att använda ett skattepliktigt fordon om inte fordonsskatten har betalats i tid (6 kap. 1 §). Användningsförbudet gäller till dess skatten är betald. Om fordonet används i strid mot förbudet och två månader har gått från den dag skatten senast skulle ha betalats, ska polisen omhänderta fordonets registreringsskyltar (6 kap. 3 §). I lagen stadgas böter eller fängelse i högst sex månader för fordonsägare som uppsåtligen eller av oaktsamhet använder, eller låter använda, fordon som blivit avskyltat i enlighet med nämnda bestämmelse. För användande av ett fordon i strid mot ett användningsförbud, utan att avskyltning dessförinnan skett, föreskrivs enbart penningböter. Enligt ett särskilt stadgande omfattar straffansvaret enligt lagen även föraren, om han eller hon kände till att fordonet inte fick användas. Det finns också en bestämmelse om att den som uppsåtligen använder någon annans fordon utan lov ska dömas i ägarens ställe.

Enligt den äldre regleringen (fordonsskattelagen) kunde även skattetillägg tas ut för vissa överträdelser. Bestämmelserna om skattetillägg fördes inte över till vägtrafikskattelagen. Skälen till detta vara att skattetillägget i praktiken inte tillämpades inom vägtrafikbeskattningen och att det vid misskötsamhet fanns andra fullgoda sanktioner som grep in (prop. 2005/06:65 s. 78).

Lagen om vägavgift för vissa tunga fordon, som trädde i kraft år 1998, har EU-rättslig grund (prop. 1997/98:12). Enligt lagen ska ägare till vissa tunga fordon betala vägavgift till staten för rätten att använda det svenska vägnätet. Har föreskriven vägavgift inte betalats, får fordonet inte användas (25 §). Brukas fordonet ändå, ska polisen omhänderta fordonets registreringsskyltar (28 §). Lagen

innehåller straffbestämmelser som är likartade med de som finns i vägtrafikskattelagen (29–32 §§).

På skatteområdet finns flera regleringar avseende punktskatter som innehåller straffbestämmelser. Det handlar om lagen (1994:1776) om skatt på energi, lagen (1994:1563) om tobaksskatt, lagen (2004:228) om beskattning av viss privatinförsel av tobaksvaror och lagen (1998:506) om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter.

I lagen om skatt på energi finns bestämmelser om energiskatt, koldioxidskatt och svavelskatt på bränslen samt energiskatt på el. Vid ikraftträdandet år 1995 ersatte lagen ett flertal äldre lagar på området, däribland lagen (1992:1438) om dieseloljeskatt och användning av vissa oljeprodukter (prop. 1994/95:54). Bakgrunden till den nya lagen var dels att lagstiftningen behövde ändras med hänsyn till det svenska EU-medlemskapet, dels att det äldre regelverket behövde ses över lagtekniskt.

Såväl de straffbestämmelser som de sanktionsavgiftsbestämmelser som hade funnits i lagen om dieseloljeskatt och användning av vissa oljeprodukter överfördes vid tillkomsten av lagen om skatt på energi i huvudsak oförändrade till denna (prop.1994/95:54). Bestämmelserna hade, en kort tid innan den äldre lagen upphävdes, tagits in i denna för att sanktionera överträdelser av bestämmelser om märkning av oljeprodukter, som samtidigt infördes (prop. 1992/93:124). Reglerna om märkning syftade till att det skulle bli möjligt att skilja mellan hög- och lågbeskattad olja. Införandet av straffbestämmelserna innebar en nykriminalisering.

I lagen om skatt på energi kriminaliseras förfaranden som gör det möjligt att märkt olja kan användas som högbeskattad olja utan att sådan skatt betalas (10 kap. 1 §). Uppsåt krävs för att straffansvar ska inträda. Straffskalan sträcker sig från böter till fängelse i högst sex månader. Har brottet rört betydande värden eller är det i annat fall att anse som grovt ska fängelse i högst två år dömas ut. Om gärningen är belagd med strängare straff enligt skattebrottslagen ska dock den lagen tillämpas i stället.

Försök och förberedelse till grovt brott är också kriminaliserat (10 kap. 2 §).

Bestämmelserna om sanktionsavgift innebär att ägaren, och i vissa fall brukaren, av fordon eller båt, vid felaktig användning av lågbeskattad olja ska påföras en särskild avgift (10 kap. 5–6 §§). Avgiften uppgår till 10 000 kr för personbil och båt samt till 10 000–50 000 kr för tyngre fordon. Om det finns särskilda skäl kan

beskattningsmyndigheten, som är den myndighet som påför avgiften, medge nedsättning av eller befrielse från avgiften (10 kap. 8 §).

Lagen om tobaksskatt trädde i kraft år 1995 och innebar en anpassning av skattereglerna på området i samband med Sveriges

EU-medlemskap.

I lagens enda straffbestämmelse (6 §) stadgas böter eller fängelse i högst sex månader för den som tillhandahåller cigaretter till försäljning på annat sätt än i originalförpackning försedd med särskild märkning med uppgift om detaljhandelspriset. Ringa fall är undantagna från straffansvar.

I lagen om beskattning av viss privatinförsel av tobaksvaror finns särskilda regler om uttagande av skatt på privatinförsel av tobaksvaror från de nyare EU-medlemsländerna under vissa övergångsperioder (olika långa för olika länder). Lagen innehåller en straffbestämmelse som bl.a. straffbelägger vissa fall av underlåtenhet att lämna deklaration för en vara för vilken skatt ska betalas enligt lagen. Straffskalan upptar endast böter. Eftersom samtliga i lagen angivna övergångsperioder nu har utgått är det inte längre aktuellt att tillämpa straffbestämmelsen. Den har således blivit obsolet.

Lagen om punktskattekontroll av transporter m.m. av alkoholvaror, tobaksvaror och energiprodukter infördes år 1998 (prop. 1997/98:100). Den innehåller bestämmelser som ger Tullverket befogenhet att kontrollera att transporter av punktskattepliktiga varor sker i enlighet med EU:s punktskattedirektiv (2008/118/EG).

I lagens ursprungliga lydelse straffbelades med penningböter överträdelser av vissa skyldigheter enligt lagen, såsom skyldighet att stanna på anmaning, att legitimera sig eller på annat sätt styrka sin identitet och att medföra föreskrivna ledsagardokument. Straffbestämmelserna innebar en nykriminalisering.

Det kriminaliserade området har därefter vidgats vid flera tillfällen.

År 2003 (prop. 2002/03:10) tillkom en straffbestämmelse om olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor, som är subsidiär till smugglingslagen (5 kap. 1 §). Straffansvaret omfattar endast uppsåtliga gärningar. Straffbestämmelsen upptar en tredelad straffskala som föreskriver böter för ringa brott, fängelse i högst två år för brott av normalgraden samt fängelse i lägst sex månader och högst fyra år för grovt brott. I bestämmelsen ges möjlighet att genom frivillig rättelse undgå ansvar för brott. En särskild åtalsbegränsningsregel gäller också för olovlig förflyttning av punktskatte-

pliktiga varor. Sådant brott får åtalas av åklagare endast om det är påkallat från allmän synpunkt.

År 2005 (prop. 2004/05:149) straffbelades, subsidiärt till ovan nämnda straffbestämmelse, uppsåtlig olovlig befattning med punktskattepliktiga varor som varit föremål för skattebrott (5 kap.1 a §). Straffskalan sträcker sig från böter till fängelse i högst två år. Om gärningsmannen inte inser men har skälig anledning att anta att de punktskattepliktiga varorna varit föremål för brott ska dömas till böter. Ringa fall är undantagna från straffansvar. För grovt brott är straffskalan lägst sex månaders fängelse och högst fyra år (5 kap. 1 b §). Beträffande grovt brott omfattar kriminaliseringen även försök, förberedelse och stämpling till brott (5 kap. 1 c §).

Den senaste utvidgningen av det kriminaliserade området skedde år 2011, då förberedelse till olovlig förflyttning av punktskattepliktiga varor som är att anse som grovt brott straffbelades. Bakgrunden till lagändringen var genomförandet av EU:s rambeslut (2008/841/RIF) om kampen mot organiserad brottslighet (prop. 2010/11:76).

När det gäller skatteområdet ska avslutningsvis också beröras den numera upphävda lagen (1923:116) om hundskatt. Enligt lagen skulle skatt årligen erläggas till kommunen för varje hund som omfattades av skatteplikt. Den som hade hund var skyldig att anmäla innehavet till kommunen. Underlåten anmälan sanktionerades antingen med avgift eller straff. En skattskyldig som medgav underlåten anmälan kunde av kommunen påföras dubbel hundskatt. Om sådant medgivande inte fanns kunde i stället saken anmälas till åtal och den skattskyldige dömas till böter. Samma straff stadgades för den som genom att lämna oriktiga uppgifter försökte undandra sig skattskyldighet och för den som inte anbringade föreskrivet skattemärke. Åtal fick väckas endast efter medgivande av kommun.

Åklagarutredningen var av uppfattningen (SOU 1992:61, s. 138 f.) att ärenden angående hundskatt utan vidare kunde hänföras till den kategori bagatellartade förseelser som inte borde belasta polis och åklagare om något annat sanktionssystem stod till buds. Ärendetypen framstod i och för sig som lämpad för andra typer av sanktioner. Sett ur ett bredare perspektiv var det dock tveksamt om de kostnader som var förbundna med hundskattesystemet täcktes av de intäkter som skatten genererade. Åklagarutredningen ansåg att det inte fanns några bärande motiv för att ha kvar någon form av central registrering av hundinnehav och föreslog därför att lagen

om hundskatt skulle upphävas och skyldigheten att betala sådan skatt avskaffas.

Regeringen, som höll med om att hundskatten hade en begränsad finansiell betydelse för kommunerna samt konstaterade att hundar inte längre utgjorde något samhällsproblem och att det kontrollbehov som hade motiverat lagens införande inte längre fanns, ställde sig bakom Åklagarutredningens förslag (prop. 1995/96:18). Lagen om hundskatt upphörde att gälla vid utgången av år 1995. I sammanhanget kan nämnas att år 2001 infördes genom lagen (2000:537) om märkning och registrering av hundar bestämmelser om att en hundägare är skyldig att märka och registrera sin hund. Denna reglering, som numera finns i lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter, är inte straffsanktionerad.

4.22. Finansmarknad

På finansmarknadsområdet finns en mängd specialstraffrättsliga författningar. Till de mer centrala hör lagen (2005:377) om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument och lagen (2009:62) om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism. Dessa redovisas närmare nedan.

Lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument innehåller straffsanktionering av bl.a. insiderhandel.

Den har föregåtts av ett flertal lagar på området.

Den första lagstiftning som direkt syftade till att hindra insiderhandel infördes år 1972, genom lagen (1971:827) om registrering av aktieinnehav. Regleringen innebar bl.a. att vissa uppräknade personkategorier, i eller med nära anknytning till bolagets ledning, var skyldiga att hos den som förde aktieboken registrera sina aktieinnehav i bolaget och ändringar i innehavet. Underlåten eller för sent inkommen anmälan, felaktiga uppgifter i anmälan och vissa brister i registerföringen kunde medföra straff, nämligen böter eller fängelse upp till sex månader. I ringa fall dömdes inte till ansvar. Reglerna gällde sekundärt till BrB.

Genom lagen (1985:571) om värdepappersmarknaden infördes direkta förbud mot insiderhandel (prop. 1984/85:157). Reglerna byggde på ett inskränkt, traditionellt insiderbegrepp. De hade således avseende endast på personer och information med särskild anknytning till aktiemarknadsbolag, men inte på allmänt kurspåverkande omständigheter. Lagen innehöll dels ett allmänt förbud

för personer med insynsställning i aktiemarknadsbolag att med kännedom om kurspåverkande ännu icke offentliggjorda omständigheter i det egna bolaget handla med dess aktier, dels ett förbud som gällde i den situation där en svensk juridisk person avsåg att förvärva aktierna i ett aktiemarknadsbolag (take-over). Kretsen av personer som skulle anses ha insynsställning i aktiemarknadsbolag, och därmed vara registreringspliktiga, utvidgades jämfört med motsvarande krets enligt lagen om registrering av aktieinnehav.

För grovt oaktsamt eller uppsåtligt brott mot förbuden om insiderhandel stadgades böter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet var att anse som grovt var straffet fängelse i högst två år (28 §). Ansvar kunde inte utdömas för anstiftan eller medhjälp till insiderbrott. Det var straffbelagt med böter eller fängelse i högst sex månader att bryta mot lagens anmälnings- och uppgiftsskyldighet.

Genom införandet av insiderlagen (1990:1342) utvidgades förbudet mot insiderhandel (prop. 1990/91:42). Som nämnts ovan hade den tidigare regleringen varit inriktad på insiderhandel i inskränkt mening, vilket innebar att en stor del av värdepappersmarknadens aktörer inte omfattades av lagens regler om handelsförbud. I förarbetena till 1990 års lag anfördes att alla de som agerade på värdepappersmarknaden borde omfattas av förbudet att göra affärer med kännedom om icke offentliggjorda omständigheter (s. 40). I den nya lagen intogs därför i stället en huvudregel av generell karaktär med förbud mot insiderhandel. Fler typer av värdepapper kom också att omfattas av regleringen. Insiderlagen innebar vidare att det blev möjligt att döma för medverkan till insiderbrott och att straffen för insiderbrott skärptes.

År 1997 utvidgades förbudet mot insiderhandel ytterligare; förbudet kom härefter att avse samtliga förekommande finansiella instrument (prop. 1995/96:215). Samtidigt avkriminaliserades förseelser mot anmälnings- och uppgiftsskyldigheten enligt insiderlagen och ersattes med ett system med sanktionsavgift (särskild avgift). I förarbetena framhölls (a. prop. s. 46 ff.) att det var viktigt med fullständiga och korrekta uppgifter i insiderregistret, bl.a. för att underlätta beivrandet av insiderbrott, och att en avgift torde vara mer effektiv än ett bötesstraff genom att den kunde tas ut i närmare anslutning till överträdelsen. Övergången till ett avgiftssystem låg enligt regeringen också väl i linje med den rådande uppfattningen att förseelser med lågt straffvärde borde avföras från

det kriminaliserade området för att rättsväsendets resurser skulle kunna användas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt.

Sedan insiderlagstiftningen år 2000 (prop. 1999/2000:109) delades upp i en lag med straffrättsliga bestämmelser – insiderstrafflagen (2000:1086) – och en lag med administrativa bestämmelser om anmälningsskyldighet m.m. – lagen (2000:1087) om anmälningsskyldighet för vissa innehav av finansiella instrument – återfinns bestämmelserna om sanktionsavgifter i den sistnämnda lagen. Regleringen om sanktionsavgifter har ändrats vid flera tillfällen, bl.a. år 2005, då en ny variant av avgiften tillkom (SFS 2005:383). Det finns olika beräkningsgrunder för avgiften beroende på vilket slags överträdelse det rör sig om. Exempelvis utgår för vissa överträdelser en avgift om 15 000 kr, medan för andra överträdelser avgiften bestäms inom intervallet 15 000–350 000 kr. I ytterligare andra fall utgår en avgift om 0,005–0,01 procent av bolagets noterade marknadsvärde inom intervallet 15 000–1 miljon kr. Ansvaret är objektivt, men om överträdelsen är ringa eller ursäktlig eller det annars finns särskilda skäl, kan den beslutande myndigheten, Finansinspektionen, helt eller delvis efterge avgiften. Ett beslut om att utta avgift kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Vid införandet av insiderstrafflagen upphävdes lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument. En straffbestämmelse om otillbörlig kurspåverkan, som hade funnits i sistnämnda lag, överfördes till insiderstrafflagen. Genom insiderstrafflagen skedde också en påtaglig nykriminalisering på området. Exempelvis tillkom brottet obehörigt röjande av insiderinformation och straffbeläggningen av såväl insiderbrott som otillbörlig kurspåverkan utvidgades till att omfatta även ringa fall. Den nya lagen innebar även straffskärpningar för vissa brott.

År 2005 ersattes insiderstrafflagen av den nu gällande lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument (prop. 2004/05:142). Den nya lagen innehåller bl.a. bestämmelser som behövs för att genomföra ett EU-direktiv om insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan (2003/6/EG). Genom lagen utvidgades straffansvaret för insiderbrott ytterligare. Vidare ersattes brottet otillbörlig kurspåverkan av ett brott med vidare tillämpningsområde, otillbörlig marknadspåverkan, samt infördes en straffbelagd skyldighet för vissa aktörer på den finansiella marknaden att rapportera misstänkta transaktioner och att inte röja för kunden att rapportering har skett. Ytterligare en nyhet var att

straffansvar infördes för försök till insiderbrott och grovt insiderbrott.

I lagen om straff för marknadsmissbruk vid handel med finansiella instrument finns i dag straffbestämmelser om insiderbrott (2 §), insiderförseelse (2 §), grovt insiderbrott (2 §), vårdslöst insiderförfarande (3 §), obehörigt röjande av insiderinformation (7 §), otillbörlig marknadspåverkan (8 §) och brott mot rapporteringsskyldighet m.m. (13 §).

Kriminaliseringen av otillbörlig marknadspåverkan omfattar såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar. Ringa fall av oaktsamma brott är dock undantagna från straffansvar. Straffskalan för uppsåtligt brott är uppdelad i tre grader. För insiderbrott och otillåten marknadspåverkan av normalgraden föreskrivs fängelse i högst två år. Straffskalorna för grova brott sträcker sig från fängelse i lägst sex månader till högst fyra år. Brott mot rapporteringsskyldighet m.m. är det enda brott vars straffskala enbart upptar böter.

År 2011 vidgades kriminaliseringen av osjälvständiga brottstyper (försök till insiderbrott och grovt insiderbrott) till att omfatta även förberedelse till grovt insiderbrott. Lagändringen syftade till att genomföra EU:s rambeslut (2008/841/RIF) om kampen mot organiserad brottslighet.

Sammanfattningsvis kan det konstateras att, med undantag för den avkriminalisering av överträdelser mot anmälnings- och uppgiftskyldighet som skedde år 1997, har utvecklingen på området för insiderhandel m.m. från 1970-talet fram till i dag kännetecknats av en kraftigt ökande straffsanktionering. Såväl i förarbetena till insiderlagen (prop. 1990/91:42 s. 75) som i förarbetena till lagen om straff för marknadsmissbruk (prop. 2004/05:142 s. 159 f.) anfördes att den utvidgade kriminaliseringen förväntades leda till ökade kostnader för de brottsutredande myndigheterna och för domstolsväsendet.

Avslutningsvis bör också nämnas att det nuvarande marknadsmissbruksdirektivet (2003/6/EG) förväntas ersättas av en EUförordning om marknadsmissbruk, som ska kompletteras av ett direktiv om straffrättsliga sanktioner för insiderhandel och otillbörlig marknadspåverkan. Enligt direktivet ska medlemsstaterna kriminalisera och införa straffrättsliga sanktioner för de allvarligaste formerna av insiderhandel, röjande av insiderinformation och otillbörlig marknadspåverkan (marknadsmissbruk). Den 18 oktober 2012 tillsattes en särskild utredare som fick i uppdrag att bl.a. lämna förslag till ändringar i den lagstiftning som rör insiderhandel

och otillbörlig marknadspåverkan på finansmarknadsområdet i syfte att säkerställa att Sverige uppfyller EU-rättsliga krav och att utredning och bekämpning av marknadsmissbruk ska kunna bedrivas på ett effektivt sätt (dir. 2012:108).

Lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism, som infördes år 2009 (prop. 2008/09:70), ersatte lagen (1993:768) om åtgärder mot penningtvätt. Genom lagen genomfördes det s.k. tredje penningtvättsdirektivet (2005/60/EG), vilket inte bara omfattar åtgärder mot penningtvätt utan även åtgärder mot finansiering av terrorism.

I lagen anges de aktörer som den är tillämplig på (1 kap. 2 §). Det handlar om fysiska och juridiska personer som driver t.ex. bank- eller finansieringsrörelse, verksamhet för kansinospel eller verksamhet som godkänd eller auktoriserad revisor. Den nuvarande lagen är tillämplig på betydligt fler aktörer än 1993 års lag. I lagen ställs krav på aktörerna att de ska ha tillräckliga rutiner för att kunna bedöma om en situation innebär en risk för penningtvätt eller finansiering av terrorism, för att sedan kunna agera därefter. Aktörerna åläggs bl.a. att granska transaktioner för att kunna upptäcka sådana som de misstänker eller har skälig grund att misstänka utgör ett led i penningtvätt eller finansiering av terrorism, och att, om misstanke kvarstår efter närmare analys, utan dröjsmål lämna alla relevanta uppgifter till Rikspolisstyrelsen (3 kap. 1 §). I lagen stadgas även förbud att röja för kunden eller för någon utomstående att en granskning har genomförts eller att uppgifter har lämnats ut (3 kap. 4 §).

Det är straffbelagt med böter att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätta den beskrivna gransknings- och uppgiftsskyldigheten liksom att bryta mot nämnda meddelandeförbud (7 kap. 1 §). Straffbestämmelsen motsvarar paragrafer som tidigare fanns i dels 1993 års lag om penningtvätt (nykriminalisering år 1999, se prop. 1998/99:19), dels lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet i vissa fall, m.m. (nykriminalisering vid den lagens tillkomst, se prop. 2001/02:149).

2010 års penningtvättsutredning föreslår i betänkandet

Penningtvätt- kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud,

SOU 2012:12, bl.a. att lagen om åtgärder mot penningtvätt och finansiering av terrorism ska kompletteras med ett dispositionsförbud, vilket i korthet innebär att Rikspolisstyrelsen, under i lagen angivna förutsättningar, får besluta att egendom eller ett motsvarande värde inte får flyttas eller disponeras på annat sätt.

I sammanhanget kan också nämnas att 2010 års penningtvättsutredning föreslår att bestämmelserna om penninghäleri (9 kap. 6 a § BrB) och penninghäleriförseelse (9 kap. 7 a § BrB) ska upphöra att gälla och ersättas av en lag om penningtvättbrott. Förslaget, som har berörts närmare i samband med kartläggningen av brottsbalksområdet (se avsnitt 3.3.2.2) innebär att det straffsanktionerade området utvidgas.

I det följande redovisas övriga specialstraffrättsliga författningar på finansmarknadsområdet i korthet.

Lagen (1992:1602) om valuta- och kreditreglering innehåller flera straffbestämmelser, se 2 kap. 8–10 §§ och 3 kap. 15–16 §§.

Till de gärningar som kriminaliseras i 2 kap. hör t.ex. att bryta mot ett förordnande om valutareglering samt att lämna oriktig uppgift och därigenom föranleda att ett tillstånd till en valutatransaktion beviljas, som annars inte skulle ha meddelats (2 kap. 8 §). Straffskalan för uppsåtligt brott upptar böter eller fängelse i högst ett år. För uppsåtligt brott som är grovt stadgas fängelse i högst två år (2 kap. 9 §). Även gärningar som begåtts av grov oaktsamhet är straffbara, men straffskalan innehåller då enbart böter. Ringa brott är undantagna från straffansvar. Försök till uppsåtliga brott är kriminaliserat (2 kap. 10 §).

I 3 kap. straffbeläggs överträdelser av uppgiftsskyldighet enligt lagen. Kriminaliseringen omfattar såväl uppsåtliga som grovt oaktsamma gärningar. Ringa fall är undantagna från straffansvar.

För samtliga brott mot lagen gäller att allmänt åtal får väckas endast efter medgivande av Riksbanken (2 kap. 12 § och 3 kap. 18 §).

Prisregleringslagen (1989:978) är en lag av beredskapskaraktär.

Lagen innehåller ett flertal straffbestämmelser (39–45 §§). Åtal för vissa brott mot lagen får endast väckas efter medgivande av den myndighet som regeringen bestämmer (47 §).

I betänkandet En ny ransonerings- och prisregleringslag, SOU 2009:69, föreslås att prisregleringslagen och ransoneringslagen (1978:268) ska upphävas och ersättas av en gemensam lag.

I lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank och i lagen (1998:293) om utländska försäkringsgivares och tjänstepensionsinstituts verksamhet i Sverige kriminaliseras överträdelser av bestämmelser om uppgiftsskyldighet (11 kap. 3 § respektive 10 kap 6 §).

Flera av de specialstraffrättsliga lagarna på finansmarknadsområdet innehåller enbart straffbestämmelser som avser gärningar av typen osant uppgiftslämnande i handling som upprättas i elektronisk form, oriktigt intygande att en elektronisk kopia överens-

stämmer med originalet osv. För straffbarhet krävs att åtgärden inneburit fara i bevishänseende. Kriminaliseringen omfattar huvudsakligen uppsåtliga gärningar. Straffskalorna sträcker sig från böter till fängelse i sex månader. För grovt brott kan dömas till högst två års fängelse. De lagar som här avses är sparbankslagen (1987:619)(12 kap. 1 §), lagen (1995:1559) om årsredovisning i kreditinstitut och värdepappersbolag (8 kap. 5 b §), lagen (1995:1560) om årsredovisning i försäkringsföretag (8 kap. 5 b §) och lagen (1995:1570) om medlemsbanker (14 kap. 1 §).

Straffbestämmelserna i de ovan nämnda lagarna omfattas av ett förslag om att upphäva de straffbestämmelser i specialstraffrätten som rör elektroniskt uppgiftslämnande (se lagrådsremiss Förfalsknings- och sanningsbrotten, överlämnad den 31 januari 2013). Bakgrunden till förslaget är att det samtidigt föreslås dels att urkundsbegreppet i BrB ska utvidgas, dels att bestämmelserna i 15 kap. 10–15 §§ BrB ska omfatta även uppgifter som lämnas i elektronisk form. Förslaget innebär ingen avkriminalisering, men däremot att straffansvar för oriktig information i elektronisk miljö i stället kommer att bedömas utifrån de generella reglerna i BrB (se a.a.). Om förslaget träder i kraft kommer ingen av de fyra ovan nämnda lagarna att innehålla någon straffbestämmelse.

Straffsanktioneringen i en mängd lagar på finansmarknadsområdet avser enbart eller i huvudsak överträdelser av meddelandeförbud som har beslutats enligt respektive lag (t.ex. förbud mot att röja för kund eller för utomstående att vissa uppgifter har lämnats ut till åklagare eller att det pågår en förundersökning). Det handlar om lagen (1998:1479) om kontoföring av finansiella instrument (8 kap. 5 §), lagen (2006:531) om särskild tillsyn över finansiella konglomerat (10 kap. 2 §), lagen (2006:1371) om kapitaltäckning och stora exponeringar (12 kap. 9 §), lagen (2004:297) om bank- och finansieringsrörelse (1 kap 13 §), lagen (2004:46) om investeringsfonder (2 kap. 20 b §), lagen (2007:528) om värdepappersmarknaden (1 kap. 14 §), lagen (2010:751) om betaltjänster (3 kap. 16 §), försäkringsrörelselagen (2010:2043)(9 kap. 14 §) och lagen (2011:755) om elektroniska pengar (3 kap. 16 §). I samtliga lagar straffbeläggs såväl uppsåtliga som grovt oaktsamma överträdelser av meddelandeförbud och upptas endast böter i straffskalan.

I de sex sist uppräknade lagarna finns bestämmelser om sanktionsavgifter, som tillkommit under 2000-talet. Införandet av sanktionsavgifterna, som inte i något fall har inneburit avkriminalisering, har bl.a. syftat till att öka flexibiliteten i sanktionssystemet och ge

Finansinspektionen utrymme för mer nyanserade bedömningar vid överträdelser av regelverket (se t.ex. prop. 2002/03:139 s. 386 f. om straffavgift i lagen om bank- och finansieringsrörelse).

Reglerna i de olika lagarna är i huvudsak uppbyggda på samma sätt. De innebär att om ett kreditinstitut, ett fondbolag, ett värdepappersinstitut etc. har meddelats beslut om anmärkning eller varning enligt aktuell lag, får Finansinspektionen besluta om att också utta en straffavgift. Det ställs inte upp något krav på uppsåt eller oaktsamhet för att straffavgift ska få påföras. Avgiften uppgår till lägst 5 000 kr och högst 50 miljoner kr (i något fall är maximibeloppet 10 miljoner kr). Det finns dock vissa spärrar som begränsar hur hög avgiften i det enskilda fallet får bli, t.ex. att den inte får överstiga tio procent av omsättningen närmast föregående räkenskapsår. När straffavgiftens storlek bestäms, ska särskild hänsyn tas till hur allvarlig den överträdelse är som har föranlett anmärkningen eller varningen och hur länge överträdelsen har pågått. Några jämkningsmöjligheter finns inte. Beslut om att påföra straffavgift kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Enligt lagen om värdepappersmarknaden kan Finansinspektionen även utta en sanktionsavgift, som benämns särskild avgift, av emittent som inte offentliggör regelbunden finansiell information enligt vad som föreskrivs i lagen. Den särskilda avgiften ska uppgå till lägst 50 000 kr och högst 10 miljoner kr. Ansvaret är objektivt, men regleringen innehåller jämkningsmöjlighet vid ringa eller ursäktlig överträdelse eller om det annars finns särskilda skäl. Beslut om att påföra särskild avgift kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

I sammanhanget bör också nämnas att det under 2000-talet har införts sanktionsavgifter i ett antal lagar på finansmarknadsområdet, som inte hör till de specialstraffrättsliga författningarna. Beslutande myndighet är i samtliga fall Finansinspektionen.

I lagen (2005:405) om försäkringsförmedling finns bestämmelser om straffavgift som är utformade i enlighet med det ovan beskrivna mönstret för straffavgifter i finansmarknadsregleringen. Vidare kan enligt lagen (1991:980) om handel med finansiella instrument och enligt lagen (2006:451) om offentliga uppköpserbjudanden på aktiemarknaden tas ut en sanktionsavgift som betecknas särskild avgift. Bestämmelserna i lagen om handel med finansiella instrument innebär att avgiften i vissa fall ska fastställas inom intervallet 50 000 kr och 10 miljoner kr, i andra fall inom intervallet 15 000 kr och 5 miljoner kr. I lagen om offentliga uppköpserbjudanden på

aktiemarknaden föreskrivs att avgiften ska bestämmas till lägst 50 000 kr och högst 100 miljoner kr. Ansvaret enligt båda lagarna är objektivt, men jämkningsmöjlighet finns.

Beslut om avgift kan överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Avslutningsvis kan konstateras att när det gäller annan reglering på finansmarknadsområdet än lagstiftningen som avser insiderhandel, penningtvätt och finansiering av terrorism, synes det straffsanktionerade området inte ha förändrats i någon nämnvärd mån. Sanktionsavgifter har på senare tid införts på bred front i denna reglering, men det har inte påverkat det kriminaliserade området.

4.23. Spel

På spelområdet finns det två specialstraffrättsliga författningar, lotterilagen (1994:1000) och lagen (1982:636) om anordnande av visst automatspel. Lotterilagen tillämpas i huvudsak på lotterier som anordnas för allmänheten (1 § lotterilagen). Med lotteri menas en verksamhet där en eller flera deltagare, med eller utan insats, kan få en vinst till ett högre värde än vad var och en av de övriga deltagarna kan få (3 § lotterilagen). Lagen om anordnande av visst automatspel gäller däremot s.k. förströelsespel, d.v.s. spel som anordnas på sådana mekaniska eller elektroniska spelautomater som inte ger vinst eller som endast ger vinst i form av frispel på automaten (1 § lagen om anordnande av visst automatspel).

Lotterilagen trädde i kraft år 1995. Den ersatte då lotterilagen (1982:1011), vilken i sin tur i väsentliga delar hade grundats på den tidigare gällande lotteriförordningen (1939:207).

När den nuvarande lotterilagen infördes (prop. 1993/94:182) innebar det en viss avkriminalisering. Den straffbestämmelse som togs in i lagen (54 §) motsvarade nämligen endast delvis den straffbestämmelse som fanns i 1982 års lotterilag (28 §). Båda lagarna straffbelade, subsidiärt till BrB, olovligt anordnande av lotteri och olovligt innehav av vissa automater samt föreskrev straffrihet för ringa fall. Enligt den äldre lagen straffbelades uppsåtliga och oaktsamma gärningar. I den nya lagen inskränktes dock straffansvaret vad gällde oaktsamma gärningar till att endast omfatta sådana som begåtts av grov oaktsamhet. Dessutom slopades i den nya lagen den tidigare kriminaliseringen av bl.a. överträdelse mot föreskrift i lagen eller föreskrift, villkor m.m. som meddelats med stöd av lagen, underlåtelse att lämna upplysningar m.m. som behövdes för

tillsynen och oriktigt uppgiftslämnande i ansökan om tillstånd. Avkriminaliseringen skedde mot bakgrund av att det i undersökningar hade framkommit att det hos polis- och åklagarmyndighet förekom få ärenden som gällde misstanke om sådana brott och att det i många fall bedömdes vara tillräckligt med ett vitesföreläggande för att nå det önskade resultatet (prop. 1993/94:182 s. 85 ff.) I lagstiftningsärendet framhölls vidare att straffbestämmelser som inte var tillräckligt motiverade, inte borde behållas. I sammanhanget bör tilläggas att möjligheten att förena förelägganden och förbud enligt lagen med vite var en nyhet jämfört med 1982 års lag. Andra nyheter var att straffskalorna skärptes och att det infördes en bestämmelse om grovt brott. Straffskalan för brott av normalgraden är sedan dess böter eller fängelse i högst sex månader och för grovt brott fängelse i högst två år.

Vissa av de gärningar som avkriminaliserades genom införandet av den nya lotterilagen, straffbelades på nytt år 1999 (prop. 1998/99:29). Straffbestämmelsen som då tillkom avsåg uppsåtligt främjande av deltagande i lotterier som anordnades utom landet. Gärningarna som straffbelades genom lagändringen var sedan tidigare både förbjudna och vitessanktionerade enligt lotterilagen. Ny teknik och ökad snabbhet i tekniken hade dock medfört utökade möjligheter för anordnare av lotterier utomlands att rikta lotterier mot Sverige och ökat attraktionskraften hos dessa lotterier. Detta befarades bl.a. medföra att principen om att inkomster från lotteri i huvudsak skulle tillfalla allmänna och allmännyttiga ändamål inom landet rubbades. Enbart vitesinstitutet var inte tillräckligt verkningsfullt för att upprätthålla förbudet mot att främja deltagande i utländska lotterier, eftersom det saknades möjlighet att verkställa denna typ av vitesförelägganden utanför landets gränser. Straffsanktionering ansågs därför behövlig.

Lagen om anordnande av visst automatspel, som var en nyreglering när den infördes i början på 1980-talet (prop. 1981/82:203), syftade i första hand till att motverka uppkomsten av olämpliga barn- och ungdomsmiljöer i samband med spel på flipperspel och liknande automatspel. Regleringen innebar bl.a. att det ställdes krav på tillstånd för att i förvärvssyfte anordna förströelsespel. För uppsåtlig eller oaktsam överträdelse av kravet på tillstånd stadgades böter eller fängelse i högst sex månader (9 §). Straffsanktioneringen omfattade även överträdelse av föreskrifter som ett tillstånd hade förenats med. Straffbestämmelserna innebar en nykriminalisering.

År 1990 vidgades lagens tillämpningsområde (prop. 1989/90:46) på så sätt att det därefter krävs tillstånd inte enbart för anordnande av automatspel i förvärvssyfte utan i fråga om allt anordnande av automatspel för allmänheten. Dessutom infördes tillståndskrav för den som enbart vill ställa upp en spelautomat i en lokal eller på en plats dit allmänheten har tillträde. Ett skäl till det ändrade tillämpningsområdet var att lagen inte ansågs tillräckligt effektiv när det gällde att motverka olämpliga ungdomsmiljöer (se a. prop. s. 8). Dessutom förekom det i betydande utsträckning illegalt spel på automaterna genom att spelande förenades med utbetalning i form av pengar eller varor och lagen ansågs inte erbjuda tillräckliga möjligheter att förhindra detta missbruk.

De ändringar som genomfördes i 1990 års lagstiftningsärende innebar också att lagens straffsanktionering utökades till att omfatta bl.a. överträdelser av kravet på tillstånd för att få ställa upp en spelautomat. Samtidigt begränsades det straffbara området genom att ringa fall undantogs från straffansvar.

Med anledning av genomförandet av EU:s tjänstedirektiv (2006/123/EG) inskränktes år 2009 straffbestämmelsen i lagen om anordnande av automatspel (prop. 2008/09:187). Ändringen innebar att det inte längre är straffbelagt att bryta mot föreskrifter som har meddelats i samband med att tillstånd beviljats. Numera aktualiseras därför straffansvar endast om verksamhet bedrivs utan tillstånd.

4.24. Officiell statistik

I lagen (2001:99) om den officiella statistiken finns bestämmelser om skyldighet för bl.a. näringsidkare, stiftelser, kommuner och landsting att lämna vissa uppgifter till de statistikansvariga myndigheterna.

Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet inte fullgör sin uppgiftsskyldighet eller lämnar oriktig uppgift kan dömas till böter, högst 1 000 kr (25 §). Allmänt åtal får väckas endast efter anmälan av den statistikansvariga myndigheten.

I lagen straffbeläggs också olovlig identifiering, d.v.s. att bryta mot ett i lagen föreskrivet förbud mot att sammanföra uppgifter i den officiella statistiken med andra uppgifter i syfte att utröna enskilds identitet (26 §). Bestämmelsen är subsidiär till straffsanktioneringen i BrB och personuppgiftslagen (1998:204). Ringa fall är

undantagna från straffansvar. Straffskalan sträcker sig från böter till fängelse i högst ett år.

4.25. Folkbokföring

I folkbokföringslagen (1991:481) finns en straffbestämmelse som föreskriver penningböter för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet inte fullgör viss anmälningsskyldighet som föreskrivs t.ex. vid flyttning. Ringa fall är undantagna från straffansvar.

Regleringen i folkbokföringslagen innebär att det är möjligt att ingripa med både straff och vitespåföljd mot samma förfarande.

Folkbokföringsutredningen har i sitt slutbetänkande Folkbokföring (SOU 2009:75) föreslagit att straffbestämmelsen ska upphävas. I betänkandet anförs (s. 502 f.) att om någon underlåter att anmäla flyttning kan den omständigheten att folkbokföringsdatabasen innehåller felaktiga uppgifter i och för sig få konsekvenser för andra delar av samhället, men att en sådan underlåtelse inte i sig kan anses så allvarlig att det krävs en straffsanktion. Utredningen är också tveksam till om en straffsanktion är ett effektivt medel för att motverka ett sådant beteende. Enligt utredningen kan det inte heller anses vara ett sådant beteende som rättsväsendets resurser i första hand bör användas till. Dessutom är det mycket få personer som döms för folkbokföringsbrott och straffet är lägsta tänkbara. Slutligen framhålls att ett upphävande av straffbestämmelsen även innebär att de särskilda problem som finns med att kombinera straff och vite försvinner. I tidigare lagstiftningsarbeten har nämligen regeringen anfört att enligt en allmän princip i svensk rätt bör det inte vara möjligt att ingripa med både straff och vitespåföljd mot samma förfarande.

4.26. Folkmord

Lagen (1964:169) om straff för folkmord tillkom med anledning av

Förenta nationernas konvention om bestraffning av brottet folkmord av den 9 december 1948, som Sverige ratificerade år 1952. Lagstiftningsärendet (prop. 1953:14) omfattade även förslaget till BrB. Att bestämmelserna om folkmord inte placerades i BrB, utan i en särskild lag, motiverades med brottets säregna beskaffenhet (a. prop. s. 468).

Den som begår en straffbelagd gärning, för vilken det enligt lag är stadgat fängelse i fyra år eller mer, mot en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös folkgrupp med avsikt att förgöra gruppen helt eller delvis gör sig enligt lagen skyldig till folkmord (1 §). Straffskalan upptar fängelse på viss tid, lägst fyra och högst arton år, eller på livstid.

Kriminaliseringen omfattar även försök, förberedelse och stämpling till folkmord samt underlåtenhet att avslöja sådant brott (2 §).

Den självständiga straffbestämmelsen om folkmord innebar ingen utvidgning av det kriminaliserade området, men däremot att det blev möjligt att döma till strängare straff för vissa gärningar. Straffbeläggningen av de osjälvständiga brottsformerna utgjorde dock delvis en nykriminalisering.

Internationella straffrättsutredningen har i sitt betänkande

Internationella brott och svensk jurisdiktion, SOU 2002:98, föreslagit att lagen om straff för folkmord upphävs och att det i stället införs en ny lag om internationella brott som omfattar folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Förslaget har samband med inrättandet av Internationella brottmålsdomstolen som en permanent institution. Under våren 2013 väntas regeringen lägga en proposition om en ny lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser som bygger på Internationella straffrättsutredningens förslag.

4.27. Terrorism

På 2000-talet har det tillkommit flera specialstraffrättsliga författningar som har sin bakgrund i internationella konventioner eller inom EU antagna rambeslut avseende åtgärder mot terrorism. Det handlar om lagen (2002:444) om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet, lagen (2003:148) om straff för terroristbrott och lagen (2010:299) om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet.

Samtliga lagstiftningsärenden har inneburit att särskilda bestämmelser om utvidgad svensk domsrätt har införts – domsrätt oberoende av innehållet i lagen på gärningsorten – antingen i den nya lagen eller i 2 kap. BrB. Det ska dock påpekas att åtal för brott som begåtts utom riket kräver tillstånd av regeringen (se 2 kap. 5 § BrB).

Lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet, som trädde i kraft år 2002, föranleddes av Sveriges tillträde till

Förenta nationernas internationella konvention om bekämpande av finansiering av terrorism av den 9 december 1999 (prop. 2001/02:149).

I förarbetena anfördes att konventionens ansvarsbestämmelser till stor del motsvarades av de svenska bestämmelserna om förberedelse och medverkan till brott, men att svensk lagstiftning inte till alla delar uppfyllde de krav som konventionen ställde. Exempelvis krävdes enligt konventionen att straffsanktioneringen omfattade försök till förberedelse. Enligt regeringen framstod det dock som mindre lämpligt att genomföra de nödvändiga lagstiftningsåtgärderna genom att kriminalisera försök till förberedelse till brott. I stället föreslogs att konventionens krav skulle uppfyllas genom införandet av en självständig brottsform. (Se a. prop. s. 38 ff.)

I lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet kriminaliseras, som ett självständigt brott, att samla in, tillhandahålla eller ta emot pengar eller andra tillgångar i syfte att dessa ska användas eller med vetskap om att de är avsedda att användas för att begå särskilt allvarliga brott (3 §). Vad som betraktas som särskilt allvarlig brottslighet definieras i en bestämmelse (2 §). Det handlar t.ex. om mord, dråp och människorov om syftet med gärningen är att injaga skräck i en befolkning eller en befolkningsgrupp eller att förmå en regering eller en internationell organisation att vidta eller att avstå från att vidta en åtgärd. Straffet är fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, lägst sex månader och högst sex år. I ringa fall döms inte till ansvar.

Straffsanktioneringen omfattar även försök till brott (4 §). Enligt en konkurrensklausul ska ansvarsbestämmelserna i lagen inte tillämpas om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i BrB eller i lagen om straff för terroristbrott (5 §).

Sammanfattningsvis innebar införandet av lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet inte någon fullständig nykriminalisering, men däremot en klar utökning av det straffsanktionerade området.

Genom lagen om straff för terroristbrott har Sverige införlivat ett inom EU antaget rambeslut om bekämpande av terrorism (2002/475/RIF). Lagen trädde i kraft år 2003 (prop. 2002/03:38).

Regleringen innebär att den som begår en gärning som räknas upp i lagen – mord, dråp, grov misshandel, människorov, mordbrand, sabotage, kapning m.m. – ska dömas för terroristbrott om vissa kvalificerade rekvisit är uppfyllda (2–3 §§). Till att börja med

ska gärningen objektivt sett kunna allvarligt skada en stat eller en mellanstatlig organisation. Dessutom krävs att gärningsmannen begår gärningen med avsikt, dvs. direkt uppsåt, att den ska leda till viss effekt. Avsikten med gärningen ska vara att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp, eller att otillbörligen tvinga offentliga organ eller en mellanstatlig organisation att vidta eller avstå från att vidta en åtgärd, eller att allvarligt destabilisera eller förstöra grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturer i en stat eller i en mellanstatlig organisation.

Att straffsanktioneringen av terroristbrott reglerades i en särskild lag motiverades av regeringen (a. prop. s. 74) med att det var mindre lämpligt att föra in bestämmelsen om terroristbrott i BrB, eftersom den omfattade även gärningar som återfanns i specialstraffrättslig lagstiftning. Därtill kom att lagtexten måste bli tämligen omfattande och att det därför krävdes att den delades upp i flera paragrafer.

Straffskalan för terroristbrott upptar fängelse på viss tid, lägst fyra år och högst arton år, eller på livstid. För mindre grova brott föreskrivs fängelse i lägst två år och högst sex år. Om ett högre lägsta straff för gärningen föreskrivs i BrB, gäller dock vad som sägs där i fråga om lägsta straff.

Försök, förberedelse och stämpling till samt underlåtenhet att avslöja terroristbrott är straffbelagt (4 §).

Avslutningsvis kan konstateras att lagen om straff för terroristbrott inte innebar någon vidgning av det kriminaliserade området, utan i huvudsak att vissa särskilt angivna gärningar under vissa förutsättningar ska bedömas efter en strängare straffskala. I sammanhanget kan nämnas att regeringen anförde (a. prop. s. 60) att lagen torde få betydelse utöver det faktum att en strängare straffskala ska tillämpas på brott som betraktas som terroristbrott. Enligt regeringens uppfattning torde nämligen att bli dömd för terroristbrott medföra att personen i fråga stämplades såsom utgörande en allmän fara för allmän säkerhet.

Lagen om straff för offentlig uppmaning, rekrytering och utbildning avseende terroristbrott och annan särskilt allvarlig brottslighet innehåller bestämmelser för genomförande av Europarådets konvention den 16 maj 2005 om förebyggande av terrorism och EU:s rambeslut från år 2008 om ändring av 2002 års rambeslut om bekämpande av terrorism (2008/919/RIF). Lagen trädde i kraft år 2010 (prop. 2009/10:78).

Det anfördes i förarbetena (a. prop. s. 30 f.) att den svenska regleringen till stora delar motsvarade åtagandena enligt konventionen och rambeslutet, men att det kunde ifrågasättas om svensk rätt fullt ut tillgodosåg de kriminaliseringskrav som följde av dessa. Lagstiftning fick därför anses erforderlig.

Genom lagen infördes ett särskilt straffansvar för den som i ett meddelande till allmänheten uppmanar eller annars söker förleda till särskilt allvarlig brottslighet (offentlig uppmaning, se 3 §), eller söker förmå någon annan, i annat fall, att begå eller annars medverka till sådan brottslighet (rekrytering, se 4 §). Det infördes även ett särskilt straffansvar för den som meddelar eller söker meddela instruktioner om tillverkning eller användning av sådana sprängämnen, vapen eller skadliga eller farliga ämnen som är särskilt ägnade att användas för särskilt allvarlig brottslighet, eller om andra metoder eller tekniker som är särskilt ägnade för sådant ändamål, om gärningen har begåtts med vetskap om att instruktionerna är avsedda att användas för särskilt allvarlig brottslighet (utbildning, se 5 §). Straffansvaret omfattar inte ringa fall (7 §).

Vad som menas med särskilt allvarlig brottslighet anges i en bestämmelse (2 §), som har utformats med definitionen av motsvarande begrepp i lagen om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet som förebild. Begreppets innebörd i de båda lagarna överensstämmer dock inte fullt ut.

För de i lagen straffbelagda gärningarna föreskrivs fängelse i högst två år eller, om brottet är grovt, fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Ansvar enligt lagen ska inte dömas ut om gärningen är belagd med samma eller strängare straff i BrB eller i lagen om straff för terroristbrott.

Stora delar av det område som straffbeläggs i lagen var straffsanktionerat redan innan lagen infördes. Till en del innebar dock lagen en nykriminalisering. Dessutom innebar lagen att vissa gärningar som tidigare hade varit straffbara som osjälvständiga brott i stället straffbelades som självständiga brott.

4.28. Kontaktförbud

Lagen (1988:688) om kontaktförbud, som fram till den 1 oktober 2011 rubricerades ”lag om besöksförbud”, tillkom i syfte att förbättra skyddet för dem som förföljs och trakasseras, särskilt kvinnor som utsätts för misshandel och andra övergrepp (prop. 1987:88:137).

Genom lagen infördes möjlighet för allmän åklagare att meddela förbud för en person att besöka eller på annat sätt ta kontakt med en annan person eller att följa efter den personen. Sådant förbud, som benämndes besöksförbud, fick meddelas om det på grund av särskilda omständigheter fanns risk för att den mot vilken förbudet avsågs gälla skulle komma att begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet avsågs skydda. I lagtexten angavs att vid bedömningen av om sådan risk förelåg skulle särskilt beaktas om den mot vilket förbudet avsågs gälla hade begått brott mot den andra personens liv, hälsa, frihet eller frid. Om det kunde antas att ett besöksförbud inte var tillräckligt, gav lagen möjlighet att i stället meddela ett utvidgat besöksförbud. Genom ett sådant beslut kunde en person förbjudas att uppehålla sig i närheten av den andra personens bostad eller arbetsplats eller något annat ställe där den personen brukade vistas. Besöksförbud fick meddelas för högst ett år, men kunde förlängas med högst ett år i taget.

I lagen intogs en straffbestämmelse som stadgade böter eller fängelse i högst sex månader för uppsåtlig överträdelse av besöksförbud (24 §). Ringa fall undantogs från det straffbara området. Åtal fick väckas av allmän åklagare endast efter angivelse av målsäganden eller om åtal var påkallat från allmän synpunkt (25 §).

Sedan lagen infördes har det gjorts ett flertal ändringar i regleringen, den första redan år 1990. Med motiveringen att dittillsvarande erfarenheter av lagen hade visat att den var ett alltför trubbigt instrument när det gällde att förhindra förföljelse och trakasserier av utsatta kvinnor, höjdes straffmaximum till fängelse i ett år samt slopades den särskilda åtalsregeln (1989/90:JuU5).

Efter ändringar som genomfördes år 2003 (prop. 2002/03:70) kan besöksförbud avse större geografiska områden än tidigare, s.k. särskilt utvidgat besöksförbud. Dessutom blev det möjligt att låta besöksförbud avse den gemensamma bostaden, om det på grund av särskilda omständigheter finns en påtaglig risk för att den person som förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa eller frid (besöksförbud avseende gemensam bostad).

De senaste ändringarna skedde år 2011, då bl.a. lagens rubrik ändrades och uttrycket besöksförbud genomgående ersattes av kontaktförbud (prop. 2010/11:45). I syfte att stärka förbudets brottsförebyggande funktion och förbättra det skydd som förbudet avser att ge, infördes bl.a. möjlighet att använda elektronisk övervakning för att kontrollera efterlevnaden av ett särskilt utvidgat kontaktförbud.

Det tillkom också en straffbestämmelse om hindrande av elektronisk övervakning (25 §). Enligt bestämmelsen ska den som har meddelats ett särskilt utvidgat kontaktförbud med villkor om elektronisk övervakning och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet hindrar att den elektroniska övervakningen kommer till stånd eller kan fortgå, dömas till böter eller fängelse i högst ett år.

Enligt regeringen (a. prop. s. 63) fanns det ett behov av att kunna ingripa med en sanktion vid underlåtenhet att medverka till övervakningen och en straffsanktion framstod som den enda möjligheten att säkerställa att övervakningen kunde komma till stånd och effektivt motverka överträdelser. Regeringen anförde också att, med hänsyn till den påtagliga risk för skadeverkningar som sådana överträdelser kunde medföra, inte minst i förhållande till den som kontaktförbudet avsågs skydda, måste en straffsanktion anses vara motiverad av överträdelsens allvar.

När regleringen om besöksförbud (numera kontaktförbud) infördes i slutet av 1980-talet innebar den en nykriminalisering. Den nya uppgift som genom lagen lades på rättsväsendet – handläggning av ärenden om besöksförbud – bedömdes dock inte i någon större utsträckning komma att ta åklagarväsendets resurser i anspråk (prop. 1987/88:137 s. 38 f.). För polisen och domstolarna uppskattades införandet av besöksförbud komma att innebära endast marginella förändringar. De ändringar av regleringen som genomfördes år 2003 (möjlighet att meddela förbud som omfattade större geografiska områden än tidigare och förbud avseende gemensam bostad) bedömdes inte heller leda till några större merkostnader (prop. 2002/03:70 s. 67 f.). I förarbetena till 2011 års ändringar anfördes (prop. 2010/11:45 s. 75 f.) att arbetet med den nya uppgift som då lades på rättsväsendet – handläggningen av ärenden om elektronisk övervakning av särskilt utvidgade kontaktförbud – främst skulle komma att belasta polisväsendet som skulle verkställa den elektroniska övervakningen. För åklagarna och domstolarna bedömdes däremot den ökade arbetsbelastningen bli liten. Mot bakgrund av de resurstillskott som rättsväsendet hade fått sedan en

tid tillbaka, ansågs det inte nödvändigt med ytterligare resurstilldelning med anledning av lagändringarna.

4.29. Aktiebolag och andra associationsformer

När den nuvarande aktiebolagslagen (2005:551) trädde i kraft år 2006 (prop. 2004/05:85), ersatte den aktiebolagslagen (1975:1385).

I förarbetena till 1975 års lag anfördes (prop. 1975:103 s. 567) att straffbestämmelserna i den äldre aktiebolagsregleringen var onödigt omfattande och att reglerna borde kunna göras enklare och mer lättöverskådliga. En utgångspunkt angavs vara att det i aktiebolagslagen inte behövdes straffbestämmelser som täcktes av BrB:s straffbestämmelser. Vidare uttalades att från principiell synpunkt borde straffsanktion användas endast om överträdelsen medförde verklig skada eller fara för samhället eller enskild och om frågan inte bättre reglerades på annat sätt, t.ex. med skadestånd eller administrativ kontroll i förening med vitesföreläggande. Mot denna bakgrund utmönstrades en rad straffbestämmelser som hade funnits i äldre aktiebolagsrätt.

Endast ett mindre antal straffbestämmelser togs in i 1975 års lag. De gällde främst vissa fall av underlåtenhet, däribland underlåtenhet att föra aktiebok, att kalla till styrelsesammanträde och att tillhandahålla underlag inför styrelsebeslut. Straff kunde också komma i fråga när ett privat aktiebolag eller dess aktieägare sökte sprida bolagets aktier eller vissa andra av bolaget utgivna värdepapper till allmänheten och när låneförbuden i lagen överträddes.

År 2002 utvidgades straffsanktioneringen enligt 1975 års lag genom att det infördes en särskild straffbestämmelse riktad mot utseendet av s.k. målvakter i aktiebolag (prop. 2000/01:150).

Vid tillkomsten av 2005 års aktiebolagslag uttalades (prop. 2004/05:85 s. 494) att kriminalisering som metod för att hindra överträdelser av olika normer i samhället borde användas med försiktighet samt att kriminalisering inte heller var det enda och inte alltid det mest effektiva medlet för att motverka oönskade beteenden. Liksom vid införandet av 1975 års lag anförde regeringen att överträdelser av aktiebolagslagens bestämmelser borde straffsanktioneras endast i den utsträckning det saknades andra lämpliga sanktioner, som t.ex. skadestånd eller vite.

I 2005 års lag begränsades tillämpningsområdet för straffbestämmelsen angående förande av aktiebok. I övrigt överfördes straff-

bestämmelserna från 1975 års lag i sak oförändrade till den nya aktiebolagslagen (30 kap. 1 §). Det subjektiva kravet för straffbarhet varierar mellan straffbuden. I vissa fall krävs uppsåt (utseende av målvakter m.m.) medan det i andra fall är tillräckligt med grov oaktsamhet (överträdelse av låneförbud m.m.) eller t.o.m. enbart oaktsamhet (underlåtenhet att föra aktiebok m.m.). För samtliga straffbelagda gärningar sträcker sig straffskalan från böter till fängelse i högst ett år.

År 2006 (prop. 2005/06:135) infördes en ny straffbestämmelse i aktiebolagslagen (30 kap. 2 §). I bestämmelsen straffbeläggs bl.a. att lämna osann uppgift i en handling som upprättas i elektronisk form och att i ett ärende oriktigt intyga att en elektronisk handling överensstämmer med originalet. För straffansvar krävs dessutom att åtgärden innebär fara i bevishänseende. Straffbeläggningen omfattar huvudsakligen uppsåtliga gärningar. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år.

I betänkandet Förenklingar i aktiebolagslagen m.m., SOU 2009:34, föreslås en rad ändringar som har till syfte att förenkla för de små aktiebolagen. Utredningen om ett enklare aktiebolag föreslår bl.a. att de obligatoriska uppgifterna som enligt 3 kap. 1 § ska anges i bolagsordningen ska begränsas för privata aktiebolag till bolagets firma, säte och verksamhetsföremål. Vidare föreslås avskaffande av aktiebrev och ökade möjligheter för privata aktiebolag att förvärva egna aktier. I betänkandet föreslås även att förbudet mot närståendelån och förbudet mot förvärvslån för privata aktiebolag, ska tas bort. I straffrättsligt hänseende medför denna ändring att kriminaliseringen mot brytande av de nämnda förbuden tas bort när det gäller privata aktiebolag. Däremot kvarstår straffbestämmelsen för publika aktiebolag (a. bet. s. 366). Under sommaren 2013 väntas regeringen lägga en proposition om ett enklare aktiebolag.

I lagen (1987:667) om ekonomiska föreningar finns motsvarigheter till vissa av straffbestämmelserna i aktiebolagslagen. Exempelvis straffbeläggs även i lagen om ekonomiska föreningar uppsåtlig eller oaktsam underlåtelse att kalla till styrelsesammanträde eller att tillhandahålla underlag inför styrelsebeslut (16 kap. 1 §), liksom vissa, huvudsakligen uppsåtliga, förfalsknings- och sanningsbrott som sker genom användning av elektroniska handlingar (16 kap. 1 a §). Straffskalorna för de aktuella brotten överensstämmer med vad som föreskrivs i aktiebolagslagens bestämmelser.

I lagen om ekonomiska föreningar kriminaliseras dessutom (16 kap. 1 §) dels underlåtelse att föra medlemsförteckning eller hålla sådan förteckning tillgänglig, dels överträdelse av en bestämmelse i lagen om att endast ekonomisk förening får i sin firma använda uttrycket ekonomisk förening eller förkortning därav. I samtliga fall omfattar straffansvaret såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar. Det föreskrivna straffet är böter.

I betänkandet En ny lag om ekonomiska föreningar, SOU 2010:90, föreslås bl.a. att en ny lag om ekonomiska föreningar ska ersätta den nuvarande. Det område som ska straffsanktioneras i den nya lagen stämmer i väsentlig mån överens med vad som gäller i dag. I några avseenden innebär dock förslaget en utvidgning av det straffbelagda området. Exempelvis föreslås att s.k. målvaktsbestämmelser, liknande de som finns i aktiebolagslagen (30 kap. 1 § andra och tredje styckena), ska tas in i den nya lagen och att överträdelser av dessa ska straffsanktioneras (a. bet. s. 966 ff.).

Flera författningar på det associationsrättsliga området innehåller straffbestämmelser som utgör motsvarigheter till straffbestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar eller hänvisar till vad som föreskrivs i dessa. Det handlar bl.a. om bostadsrättslagen (1991:614), lagen (1983:1046) om skyldighet för vissa bostadsföreningar och bostadsaktiebolag att föra lägenhetsförteckning m.m., lagen (2002:93) om kooperativ hyresrätt, lagen (2006:595) om europakooperativ, lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, stiftelselagen (1994:1220) och handelsregisterlagen (1974:157). Dessa författningar berörs kortfattat i det följande.

Bostadsrättslagen upptar en bestämmelse som innebär att alla straffbestämmelser i lagen om ekonomiska föreningar, utom den som avser skyldighet att föra och hålla tillgänglig medlemsförteckning, gäller i tillämpliga delar i fråga om bostadsrättsföreningar (10 kap. 2 §). Underlåtenhet att föra medlems- eller lägenhetsförteckning, underlåtenhet att hålla medlemsförteckning tillgänglig m.m. kriminaliseras i stället i en särskild bestämmelse (10 kap. 3 §), som även straffbelägger upplåtelse av andels- eller bostadsrätt i strid mot lagens föreskrifter och otillåtet tagande av förskott.

Straffansvaret enligt den särskilda bestämmelsen omfattar såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar. Straffskalan upptar enbart böter.

I lagen om skyldighet för vissa bostadsföreningar och bostadsaktiebolag att föra lägenhetsförteckning m.m. finns en straffbestämmelse (5 §) som stadgar böter för styrelseledamot eller likvidator

som inte iakttar vad som föreskrivs i lagen angående upprättande av lägenhetsförteckning, dess innehåll m.m.

Enligt ett stadgande i lagen om kooperativ hyresrätt ska vissa av straffbestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar tillämpas även i fråga om kooperativa hyresrättsföreningar (6 kap. 2 §). Det handlar dels om bestämmelserna som straffbelägger underlåtelse att kalla till styrelsesammanträde och liknande, dels om straffbestämmelserna avseende förfalsknings- och sanningsbrott som sker genom användning av elektroniska handlingar. Lagen innehåller även särskilda straffbestämmelser, med enbart böter i straffskalan, som avser underlåtenhet att föra medlemsförteckning m.m., användande av firma i strid med lagens bestämmelser och otillåtet tagande av förskott. Straffsanktioneringen omfattar både uppsåtliga och oaktsamma gärningar.

I lagen om europakooperativ stadgas (38 §) att straffbestämmelserna i lagen om ekonomiska föreningar som rör dels underlåtelse att kalla till styrelsesammanträde och liknande, dels underlåtelse att föra och hålla tillgänglig medlemsförteckning, ska tillämpas på europakooperativ.

Lagen om förvaltning av samfälligheter innehåller ett straffstadgande (29 §). I det straffbeläggs med böter att bryta mot förbudet för annan än en samfällighetsförening att använda ordet samfällighetsförening i sin firma. Till skillnad från motsvarande straffbestämmelse i lagen om ekonomiska föreningar, som omfattar såväl uppsåtliga som oaktsamma överträdelser, är endast uppsåtliga gärningar straffbara.

Slutligen innehåller såväl stiftelselagen som handelsregisterlagenstraffbestämmelser angående förfalsknings- och sanningsbrott som sker genom användning av elektroniska handlingar (9 kap. 12 § stiftelselagen och 23 § handelsregisterlagen). Handelsregisterlagen upptar dessutom ytterligare ett par straffbestämmelser (22 §). I en bestämmelse, som är subsidiär till BrB, stadgas böter för den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift i ansökan eller anmälan till registreringsmyndigheten eller i handling som fogats därvid. Vidare föreskrivs penningböter för den som försummar föreskriven ansökan eller anmälan eller, där sådan ansökan eller anmälan avskrivits eller avslagits eller registrering hävts, försummar att göra ny föreskriven ansökan eller anmälan.

Som framgått av redogörelsen ovan upptar flera av författningarna på det aktuella området straffbestämmelser angående förfalsk-

nings- och sanningsbrott som sker genom användning av elektroniska handlingar. Dessa straffbestämmelser omfattas av ett förslag om att upphäva straffbestämmelser i specialstraffrätten som rör elektroniskt uppgiftslämnande (se lagrådsremiss Förfalsknings- och sanningsbrotten, överlämnad den 31 januari 2013). Bakgrunden till förslaget är att det samtidigt föreslås dels att urkundsbegreppet i BrB ska utvidgas, dels att bestämmelserna i 15 kap. 10–15 §§ BrB ska omfatta även uppgifter som lämnas i elektronisk form. Förslaget innebär ingen avkriminalisering, men däremot att straffansvar för oriktig information i elektronisk miljö i stället kommer att bedömas utifrån de generella reglerna i BrB (se a.a.).

4.30. Redovisning och revision

Specialstraffrättsliga författningar som rör området redovisning och revision, i vidsträckt bemärkelse, är bl.a. årsredovisningslagen (1995:1554), revisionslagen (1999:1079), lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. och revisorslagen (2001:883).

Årsredovisningslageninnehåller bestämmelser om upprättande och offentliggörande av årsredovisning, koncernredovisning och delårsrapport. I lagen straffbeläggs (8 kap. 3 b §) att lämna osann uppgift i ett bevis, som har upprättats i elektronisk form, om att balansräkning och resultaträkning har fastställts för ett aktiebolag eller en ekonomisk förening. Beträffande vissa handlingar som ska ges in till registreringsmyndigheten föreskrivs även straffansvar för oriktigt intygande att en elektronisk kopia överensstämmer med originalet. I båda fallen krävs för straffansvar att åtgärden innebär fara i bevishänseende och att gärningen begåtts uppsåtligen. Straffet är böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, fängelse i högst två år.

Revisionslagen och lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. innehåller liknande straffbestämmelser. Revisionslagens enda straffbestämmelse (40 a §) avser osant uppgiftslämnande i handling som upprättas i elektronisk form. I lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. finns en straffbestämmelse om oriktigt intygande att en elektronisk handling överensstämmer med originalet (37 §).

Straffbestämmelserna om osann uppgift och osant uppgiftslämnande i de tre ovan nämnda lagarna omfattas av ett förslag om att upphäva de straffbestämmelser i specialstraffrätten som rör elektroniskt uppgiftslämnande (se lagrådsremiss Förfalsknings- och

sanningsbrotten, överlämnad den 31 januari 2013). Bakgrunden till förslaget är att det samtidigt föreslås dels att urkundsbegreppet i

BrB ska utvidgas, dels att bestämmelserna i 15 kap. 10–15 §§ BrB ska omfatta även uppgifter som lämnas i elektronisk form. Förslaget innebär ingen avkriminalisering, men däremot att straffansvar för oriktig information i elektronisk miljö i stället kommer att bedömas utifrån de generella reglerna i BrB (se a.a.). Om förslaget genomförs kommer ingen av de ovan nämnda lagarna att innehålla någon straffbestämmelse.

Enligt lagen om tryggande av pensionsutfästelse m.m. kan arbetsgivares utfästelse om pension till arbetstagare eller arbetstagares efterlevande tryggas genom särskild redovisning av pensionsskuld eller avsättning av medel till pensionsstiftelse. I lagen finns, utöver den ovan nämnda straffbestämmelsen om oriktigt intygande, en straffbestämmelse som avser arbetsgivares uppsåtliga eller grovt oaktsamma överträdelser av vissa bestämmelser i lagen angående särskild redovisning av pensionsskuld (8 §). Straffet är böter.

Revisorslagen innehåller bl.a. bestämmelser om godkännande och auktorisation av revisorer. I lagens enda straffbestämmelse (38 §) kriminaliseras att obehörigen utge sig för att vara godkänd eller auktoriserad revisor. Straffet är böter.

4.31. Förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde

Lagen (1985:354) om förbud mot juridiskt eller ekonomiskt biträde i vissa fall hette ursprungligen lagen ”om förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall”. I förarbetena angavs att lagen utgjorde ett led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten och syftade till att försvåra sådan oseriös rådgivningsverksamhet som ofta utgjorde en förutsättning för ekonomisk brottslighet (prop. 1984/85:90).

Genom lagen infördes en straffbestämmelse som kompletterade det allmänna medverkansansvaret enligt 23 kap. BrB. Dessutom blev det möjligt för domstol att förbjuda den som i rådgivningsverksamheten hade gjort sig skyldig till brott, som inte var ringa, att utöva rådgivningsverksamhet under viss tid. Överträdelse av ett sådant förbud straffsanktionerades.

År 2001 genomfördes vissa ändringar i lagen (prop. 2000/01:105). Utöver att lagen fick sin nuvarande rubricering, innebar ändringarna bl.a. att lagens tillämpningsområde utvidgades till att omfatta

inte bara rådgivning utan även annat juridiskt eller ekonomiskt biträde.

I dag kriminaliseras i lagen att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde och därvid av grov oaktsamhet främja en straffbelagd gärning (2 §). Brottsrubriceringen är vårdslöst biträde. Med juridiskt eller ekonomiskt biträde avses i lagen yrkesmässig rådgivning eller annat yrkesmässigt biträde som lämnas åt någon annan och som är av juridiskt eller ekonomiskt slag (1 §).

Straffbestämmelsen är subsidiär i förhållande till 23 kap. 4 § BrB, dvs. den ska inte tillämpas om främjandet utgör medverkan till brott enligt brottsbalken. Bestämmelsen ska heller inte tillämpas om straff enligt särskild föreskrift inte kan följa på medverkan till den gärning som har främjats.

Straffskalan innehåller böter eller fängelse i högst två år. Straffet får dock inte sättas högre än vad som är föreskrivet för den gärning som främjats. Ringa fall är undantagna från straffbarhet.

Enligt lagen får vidare förbud att lämna juridiskt eller ekonomiskt biträde meddelas den som när sådant biträde lämnats har gjort sig skyldig till brott, som inte är ringa (3 §). Sådant förbud får meddelas för en tid av högst tio år. Uppsåtlig överträdelse av förbud är straffbelagd med fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter eller fängelse i högst sex månader (8 §).

4.32. Fastighetsbildning

Fastighetsbildningslagen (1970:988) upptar endast en straffbestämmelse (5 kap. 35 §). Vad som straffbeläggs är att uppsåtligen överträda lantmäterimyndighetens förordnande om vissa inskränkningar i sakägares rätt att utnyttja fastighets naturtillgångar under pågående fastighetsbildning (förbud mot skogsavverkning m.m.).

Straffskalan sträcker sig från böter till fängelse i högst sex månader.

Bestämmelsen syftar till att skydda förrättningsverksamheten och motverka onödiga kostnader för lantmäterimyndigheten (prop. 1969:128). Om ett av lantmäterimyndigheten meddelat förbud mot t.ex. skogsavverkning överträds kan det nämligen orsaka kostnader och besvär för myndigheten bl.a. genom att förutsättningarna för fastighetsbildningsplanen rubbas.

4.33. Hyresreglering m.m.

Jordabalkeninnehåller endast ett fåtal straffbestämmelser. Bortsett från ett straffstadgande som avser inskrivningsärenden (19 kap. 11 a §, oriktigt intygande att en elektronisk handling överensstämmer med originalet), hänför sig straffbestämmelserna i balken huvudsakligen till hyresregleringen (12 kap. 65–65 a §§). Syftet med hyresregleringens straffbestämmelser är att motverka s.k. svart handel med bostadslägenheter.

I den ena bestämmelsen, som infördes år 1973 (prop. 1973:23), straffbeläggs att uppsåtligen uppställa villkor om särskild ersättning för upplåtelse av bostadslägenhet eller för överlåtelse av hyresrätten till sådan lägenhet (12 kap. 65 §). Ursprungligen omfattade straffskalan böter eller fängelse i ett år och för att åklagare skulle få väcka åtal krävdes att det var påkallat ur allmän synpunkt. Genom lagändringar några år efter införandet (prop. 1977/78:175) ändrades straffmaximum till sex månaders fängelse, samtidigt som en särskild straffskala tillkom för grovt brott (fängelse i högst två år). Åtalsregeln ersattes med en regel om ansvarsfrihet för ringa fall.

Genom sistnämnda lagstiftningsärende infördes också den andra straffbestämmelsen i jordabalkens hyresreglering (12 kap. 65 a §). I den kriminaliseras i dag att ta emot, träffa avtal om eller begära ersättning av hyressökande för förmedling av bostadslägenhet för annat ändamål än fritidsändamål. Vid bestämmelsens tillkomst gjordes inte undantag för fritidsbostäder, utan detta skedde genom lagändring år 1985 (BoU 1984/85:12). Straffansvaret omfattar endast uppsåtligt brott. Straffskalan är densamma som för uppställande av villkor om särskild ersättning för upplåtelse eller överlåtelse av bostadslägenhet. Någon bestämmelse om straffrihet för ringa fall finns dock inte.

Straffbestämmelsen i 19 kap. 11 a § 3 stycket om oriktigt intygande att en elektronisk handling överensstämmer med originalet omfattas av ett förslag om att upphäva de straffbestämmelser i specialstraffrätten som rör elektroniskt uppgiftslämnande (se lagrådsremiss Förfalsknings- och sanningsbrotten, överlämnad den 31 januari 2013). Bakgrunden till förslaget är att det samtidigt föreslås dels att urkundsbegreppet i BrB ska utvidgas, dels att bestämmelserna i 15 kap. 10–15 §§ BrB ska omfatta även uppgifter som lämnas i elektronisk form. Förslaget innebär ingen avkriminalisering, men däremot att straffansvar för oriktig information i

elektronisk miljö i stället kommer att bedömas utifrån de generella reglerna i BrB (se a.a.).

När det gäller kriminalisering på hyresregleringens område bör också nämnas att det finns straffbestämmelser i lagen (1974:1080) om avveckling av hyresregleringen (9 och 12 §§). Ansvar enligt dessa bestämmelser torde dock inte längre kunna komma i fråga, eftersom överträdelserna som straffbeläggs ska ha begåtts under vissa perioder på 1970-talet och då preskriptionstiden för brotten är två år.

4.34. Inkasso och kreditupplysning

Inkassolagen (1974:182)syftar främst till att undanröja riskerna för att gäldenärer utsätts för otillbörliga inkassoåtgärder eller i övrigt tillfogas onödig skada eller olägenhet genom inkassoverksamhet (prop. 1974:42). Lagens tillämpningsområde omfattar såväl s.k. egeninkasso, dvs. när en fordringsägare som själv driver näringsverksamhet driver in fordringar som uppkommit i den egna verksamheten, som inkassoverksamhet som drivs av ombud. För sistnämnda typ av inkassoverksamhet krävs tillstånd av Datainspektionen, utom för företag som står under Finansinspektionens tillsyn eller för den som är advokat.

I dag, liksom enligt lagens ursprungliga lydelse, stadgas böter eller fängelse i ett år för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot kravet på tillstånd eller lämnar osann uppgift till tillsynsmyndigheten (17 §). Vid lagens tillkomst i mitten på 1970-talet utgjorde straffbestämmelserna en nykriminalisering.

Inkassolagens straffsanktionering har vidgats vid ett par tillfällen (prop. 1980/81:10 och prop. 1984/85:90). Det har under 1980-talet gjorts straffbart att överträda dels vissa lagbestämmelser eller myndighetsföreskrifter om register i inkassoverksamhet, dels vissa myndighetsföreskrifter om skyldighet att anmäla ändring av förhållanden. Straffskalan för sådana brott är densamma som för övriga brott mot inkassolagen.

Kreditupplysningslagen (1973:1173) avser i första hand att undanröja riskerna för att kreditupplysningsverksamhet medför otillbörliga intrång i kreditsökandes personliga integritet (prop. 1973:155). Lagen, som vid införandet innebar en nyreglering, innehåller bl.a. bestämmelser om tillståndskrav för att få bedriva kreditupplysningsverksamhet och bestämmelser om hanteringen av kreditupplysningsuppgifter.

Straffbestämmelserna i kreditupplysningslagen (19 §) liknar i stor utsträckning de som finns i inkassolagen. Exempelvis föreskrivs böter eller fängelse i högst ett år bl.a. för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bedriver kreditupplysningsverksamhet utan tillstånd, lämnar osann uppgift till tillsynsmyndigheten eller bryter mot villkor som har meddelats av Datainspektionen om t.ex. hur det ska förfaras med register vid upphörande eller flytt till annat land av kreditupplysningsverksamhet. Enligt kreditupplysningslagen kan samma straff också följa på överträdelser av bestämmelser om hanteringen av kreditupplysningsuppgifter. Dessutom innehåller kreditupplysningslagen en straffbestämmelse, med enbart böter i straffskalan, som stadgar straffansvar bl.a. för den som genom oriktiga uppgifter uppsåtligen föranleder att någon som bedriver kreditupplysningsverksamhet lämnar ut en kreditupplysning utan att ha grund till det enligt lagen. Ringa fall är undantagna från straffansvaret enligt sistnämnda straffbestämmelse.

På senare tid har genomförts lagändringar som innebär att kreditupplysningslagens integritetsskyddande bestämmelser i större utsträckning än tidigare har gjorts tillämpliga när kreditupplysningar tillhandahålls ur databaser, t.ex. genom internet (prop. 2009/10:151). Genom lagändringarna har det straffsanktionerade området indirekt utökats.

Sammanfattningsvis innebar såväl inkassolagens som kreditupplysningslagens införande i mitten av 1970-talet nykriminaliseringar. Utvecklingen därefter har medfört viss vidgning av de i respektive lag straffbelagda områdena.

4.35. Utsökning och konkurs

I utsökningsbalken finns endast en straffbestämmelse, 7 kap. 25 §. Bestämmelsen ger ett förstärkt skydd för borgenärskollektivet vid utmätning av lön m.m. Den stadgar böter för arbetsgivare som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att inom föreskriven tid tillställa kronofogdemyndigheten belopp som skulle ha innehållits enligt beslut om utmätning.

Konkurslagen (1987:672) innehåller två straffbestämmelser. Som redogjorts för i avsnittet om marknad och konkurrens råder förbud att bedriva näring för den som är försatt i konkurs (6 kap. 1 §) och om gäldenären bryter mot detta förbud, kan böter dömas ut (17 kap. 4 §). Dessutom kan borgenär, som för sin röst vid ett sammanträde

i samband med ackord i konkurs har betingat sig någon särskild förmån av gäldenären, dömas till böter eller fängelse i högst ett år (17 kap. 5 §).

Lagen (1996:764) om företagsrekonstruktion upptar en straffbestämmelse som motsvarar sistnämnda straffsanktionering i konkurslagen (4 kap. 13 §).

4.36. Konsumentskydd

Till de specialstraffrättsliga författningar som kan hänföras till konsumentskyddsområdet hör bl.a. resegarantilagen (1972:204), konsumentkreditlagen (2010:1846), lagen (2011:914) om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt och förordningen (1993:969) om märkning av textilier.

Resegarantilagen ersatte vid ikraftträdandet år 1972 lagen (1967:203) om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet, som var den första lagen till skydd för konsumenter på sällskapsreseområdet. 1967 års lag, vars giltighetstid hade begränsats till fem år, syftade till att ge resenärerna ett socialt betingat minimiskydd i händelse resan inte kunde genomföras enligt reseavtalet (prop. 1967:106). I och med införandet av resegarantilagen (prop. 1972:92) gjordes konsumentskyddet på reseområdet permanent.

Resegarantilagen har ändrats ett flertal gånger sedan införandet. De gärningar som i dag kriminaliseras i lagen är dock huvudsakligen desamma som straffbelades såväl enligt lagens ursprungliga lydelse som enligt 1967 års lag.

I den centrala straffbestämmelsen föreskrivs att den som uppsåtligen säljer eller marknadsför en resa utan att ha ställt säkerhet som krävs enligt lagen ska dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Därutöver finns det straffbestämmelser som avser lämnande av oriktiga uppgifter och underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet. I dessa fall omfattar straffansvaret både uppsåtliga och oaktsamma gärningar och det straff som föreskrivs är böter. Bestämmelsen om oriktigt uppgiftslämnande är subsidiär till BrB.

Lagen innehåller en åtalsregel. Allmänt åtal för brott mot lagen får väckas endast efter medgivande av Kammarkollegiet.

Nuvarande konsumentkreditlag, som trädde i kraft år 2011 (prop. 2009/10:242), ersatte 1992 års konsumentkreditlag (1992:830). Den straffbestämmelse som finns i gällande konsumentkreditlag har överförts från 1992 års lag. Vad som straffbeläggs är att bryta

mot lagens förbud mot utfärdande av löpande fordringshandlingar vid kreditköp (30 §). Straffansvaret omfattar enbart uppsåtliga handlingar. Det föreskrivna straffet är böter.

Genom lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt, som trädde i kraft år 2011 (prop. 2010/11:85), genomfördes ett EU-direktiv om marknadsföring och ingående av sådana avtal (2008/122/EG). Lagen ersatte lagen (1997:218) om konsumentskydd vid tidsdelat boende, som grundades på ett äldre EU-direktiv på området (prop. 1996/97:127). Konsumentskyddet på området har utökats genom den nya lagen bl.a. till följd av att den skyddar fler avtal än den äldre lagen gjorde.

Med tidsdelat boende avses en rätt att periodvis och återkommande nyttja ett övernattningsboende, exempelvis i ett fritidshus eller på en semesteranläggning. Med långfristig semesterprodukt avses en rätt till boenderabatter eller liknande förmåner som en konsument betalar särskilt för att kunna utnyttja, t.ex. under semesterresor.

I lagen om konsumentskydd vid avtal om tidsdelat boende eller långfristig semesterprodukt finns ett straffbelagt förbud för en näringsidkare att kräva att konsumenten erlägger betalning eller ställer säkerhet i vissa fall (5 kap. 2 §). Straffansvaret omfattar uppsåtliga gärningar och det straff som stadgas är böter.

Straffbestämmelsen motsvarar i huvudsak en straffbestämmelse som fanns i 1997 års lag, men har utvidgats till att omfatta även de avtalstyper i den nya lagen som saknade motsvarighet i den äldre lagen. Vid övervägandena i frågan om överförande av straffbestämmelsen till den nya lagen anförde regeringen (prop. 2010/11:85 s. 53) att de aktuella reglerna var av stor betydelse för konsumentskyddet och att en bötessanktion därför lämpligen borde finnas också enligt den nya lagen.

Bestämmelserna i förordningen om märkning av textilier, som trädde i kraft år 1993, tillkom för att Sverige skulle uppfylla sina förpliktelser enligt avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). I förordningen föreskrivs bl.a. att textilier, genom märkning eller på annat sätt, ska vara försedda med en uppgift om innehållet av textila fibrer. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot bl.a. nämnda föreskrift döms till böter, om inte gärningen är belagd med straff i BrB (10–11 §§). Allmänt åtal för brott mot lagen får väckas bara efter medgivande av Konsumentverket.

4.37. Fastighetsmäklare

Fastighetsmäklarlagen (2011:666) innehåller en straffbestämmelse (31 §). Genom den kriminaliseras uppsåtlig yrkesmässig fastighetsförmedling när verksamheten i strid med lagens regler om registrering bedrivs av någon som inte är registrerad. Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst sex månader.

Straffbestämmelsen tillkom vid införandet av den tidigare lagen på området, fastighetsmäklarlagen (1995:400), och har sedan överförts till nuvarande fastighetsmäklarlag (prop. 1994/95:14 respektive prop. 2010/11:15).

Innan straffansvaret infördes år 1995 var det möjligt för länsstyrelsen att vid vite förelägga oregistrerade mäklare att upphöra med verksamheten. I förarbetena till 1995 års lag anfördes (prop. 1994/95:14 s. 29 ff.) att förfarandena med föreläggande av vite och utdömande av vite – sistnämnda prövades av länsrätten på hemställan av länsstyrelsen – var arbetskrävande för länsstyrelsen och kunde ta lång tid, om den mäklare som berördes undandrog sig delgivning. Med hänsyn till intresset av snabbhet vid denna typ av ärenden ansågs den dåvarande ordningen inte acceptabel. Det framhölls att det, med tanke på de risker som de aktuella mäklarna utsatte sina kunder för, t.ex. genom att vara utan ansvarsförsäkring, fanns anledning att se allvarligt på oregistrerade mäklares verksamhet och att detta borde markeras från det allmännas sida genom att verksamheten kriminaliserades.

4.38. Hotell- och pensionatrörelse

I lagen (1966:742) om hotell- och pensionatrörelse finns bl.a. bestämmelser om tillståndskrav för att få driva hotell- eller pensionatrörelse som är avsedd att samtidigt motta minst nio gäster eller som omfattar minst fem gästrum (2 §). Sådant tillstånd ska meddelas om det inte finns anledning att anta att den som söker tillståndet ska driva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppkommer. Fråga om tillstånd prövas av polismyndigheten på orten. Lagen innehåller vidare bestämmelser om krav på godkänd föreståndare eller godkänd ersättare i vissa fall. Överträdelser av kraven på tillstånd m.m. är straffsanktionerade med böter. Lagen stadgar även penningböter för bl.a. underlåtenhet att anmäla att rörelsen upphör.

4.39. Avveckling av fideikommiss

Fideikommiss är en ägandeform under avveckling. Enligt lagen (1963:583) om avveckling av fideikommiss ska en fideikommiss normalt upphöra när den som är innehavare till fideikommissen avlider. I lagen föreskrivs därför att när en fideikommissinnehavare avlider ska den som har egendomen i sin vård inom en månad anmäla dödsfallet till fideikommissnämnden. Försummelse att lämna sådan underrättelse är straffbelagt med böter (39 §). Allmänt åtal får dock bara väckas efter medgivande av fideikommissnämnden.

4.40. Immateriella rättigheter

Immaterialrätten är den del av civilrätten som behandlar det rättsliga skyddet för intellektuella prestationer och för kännetecken. På det immaterialrättsliga området finns det en mängd författningar som innehåller straffbestämmelser, däribland lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, patentlagen (1967:837), mönsterskyddslagen (1970:485), firmalagen (1974:156), lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, växtförädlarrättslagen (1997:306) och varumärkeslagen (2010:1877). Regleringen har i betydande utsträckning sin bakgrund i internationella konventioner och avtal där Sverige är part samt omfattande EU-rättsliga regleringar.

Gemensamt för lagarna är ensamrättskonstruktionen. Regleringen är utformad så att en närmare angiven person, som har gett upphov till en viss prestation, får en ensamrätt att exploatera den. Ensamrätten kan avse olika slags utnyttjande av en prestation, t.ex. tillverkning, försäljning eller uthyrning.

Den som begår intrång i en ensamrätt, t.ex. genom att utan upphovsmannens tillstånd tillverka eller sälja upphovsrättsligt skyddade verk, kan enligt regleringen drabbas av inte bara straffrättsliga utan även civilrättsliga sanktioner. Dessutom kan domstol besluta om vissa skydds- och säkerhetsåtgärder.

Flertalet av de immaterialrättsliga lagarna har mycket gamla anor. Sverige fick t.ex. sin första egentliga patentlagstiftning år 1819 och sin första varumärkeslag år 1884. På några områden är dock den immaterialrättsliga regleringen av relativt nytt datum. Skydd för växtförädlarrätt infördes år 1971 (SFS 1971:392) och

skydd för kretsmönster för halvledarprodukter år 1986 (SFS 1986:1425). Införandet av sistnämnda regleringar innebar alltså att det skedde en viss nykriminalisering på det immaterialrättsliga området under senare delen av 1900-talet.

Efter lagändringar som genomfördes år 1994 (prop. 1993/94:122) har de straffrättsliga bestämmelserna liksom bestämmelserna om civilrättsliga sanktioner, säkerhetsåtgärder m.m. i allt väsentligt samma innehåll i alla de immaterialrättsliga lagarna. De ändringar som företogs när det gällde straffbestämmelserna avsåg huvudsakligen subjektiva rekvisit, straffskalor och straffbeläggning av osjälvständiga brottsformer. Ändringarna redovisas närmare i det följande.

Samtliga immaterialrättsliga lagar innehöll även före 1994 bestämmelser som straffbelade intrång i ensamrätt. Lagarnas kriminalisering sträckte sig dock olika långt. I två av lagarna, lagen om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter och lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, omfattade kriminaliseringen såväl uppsåtliga som grovt oaktsamma intrång, medan enligt övriga lagar – de som reglerar s.k. industriella rättigheter – endast uppsåtliga gärningar var straffbelagda. Även straffskalorna skilde sig åt mellan å ena sidan de två förstnämnda lagarna, som föreskrev böter eller fängelse i högst två år, och å andra sidan övriga lagar, som stadgade böter eller fängelse i högst sex månader. Straffbeläggningen enligt lagen om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter och lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk omfattade dessutom försök och förberedelse till brott, vilket inte var fallet med de övriga lagarna.

Genom 1994 års lagändringar utvidgades straffsanktioneringen i varumärkes-, patent-, mönsterskydds-, växtförädlarrätts- och firmalagarna till att omfatta även intrång som begåtts av grov oaktsamhet. Det straffsanktionerade området utökades ytterligare genom att försök och förberedelse till intrång i de industriella ensamrätterna kriminaliserades. Lagändringarna innebar slutligen också att maximistraffet för intrång i de industriella ensamrätterna höjdes till fängelse i två år. Efter ändringarna är således de centrala straffbestämmelserna om intrång i samtliga immaterialrättsliga lagar i allt väsentligt enhetligt utformade (se 8 kap. 1 § varumärkeslagen, 57 § patentlagen, 35 § mönsterskyddslagen, 9 kap. 1 § växtförädlarrättslagen, 18 § firmalagen, 9 § lagen om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter samt 53 och 57 §§ lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk).

Utöver de centrala straffbestämmelserna om intrång, finns det i vissa av de immaterialrättsliga lagarna ytterligare någon eller några straffbestämmelser. Exempelvis finns det i såväl patentlagen som mönsterskyddslagen straffbestämmelser som avser överträdelser av bestämmelser om uppgiftsskyldighet (62 § patentlagen och 40 § mönsterskyddslagen). I subjektivt hänseende krävs uppsåt eller oaktsamhet som inte är ringa. Straffskalorna upptar endast böter.

Vidare kan nämnas att lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk innehåller straffbestämmelser som gäller kringgående av tekniska åtgärder och avlägsnande eller ändring av elektronisk information om rättighetsförvaltning (57 a–b §§). Det subjektiva kravet enligt bestämmelserna varierar mellan enbart uppsåt och uppsåt eller grov oaktsamhet. För vissa gärningar föreskrivs böter eller fängelse i högst sex månader, för andra stadgas endast böter. Dessa straffbestämmelser utgjorde nykriminaliseringar när de infördes år 1993 och år 2005 (prop. 1992/93:48 och prop. 2004/05:110).

Alla de immaterialrättsliga lagarna innehåller åtalsprövningsregler. I lagarna på det industriella rättskyddets område föreskrivs att intrång får åtalas av allmän åklagare bara om brottet anges till åtal och åtal av särskilda skäl är påkallat från allmän synpunkt. Enligt lagen om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter och lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, får däremot intrång åtalas efter angivelse eller om åtal är påkallat från allmän synpunkt. I 1994 års lagstiftningsärende övervägdes att slopa kravet på ”särskilda skäl” vid åtalsprövning på det industriella rättsskyddets område (prop. 1993/94:122 s. 57 ff.). En sådan ändring bedömdes dock leda till ökade kostnader för polis- och åklagarmyndigheter. Eftersom det i det dåvarande statsfinansiella läget inte ansågs kunna bli aktuellt med nya kostnadskrävande åtgärder lades inte något förslag till ändring av åtalsreglerna. Det kan påpekas att det även i dagsläget pågår en diskussion om behovet av att se över kravet på särskild åtalsprövning. Den nuvarande ordningen har kritiserats för att leda till att den straffrättsliga regleringen i vissa delar används alltför sällan.

Som redan nämnts omfattar det immaterialrättsliga regelsystemet även andra sanktioner än straff samt möjlighet för domstol att besluta om vissa skydds- och säkerhetsåtgärder. Vissa av dessa sanktioner och åtgärder ska här kort beskrivas.

Den immaterialrättsliga regleringen innehåller t.ex. bestämmelser om att domstol, om ett immaterialrättsligt intrång har begåtts,

får utfärda ett förbud att fortsätt intrånget, vilket kan förenas med vite (vitesförbud). Ett vitesförbud kräver inte att käranden kan styrka vare sig uppsåt eller oaktsamhet hos den som gör intrånget, utan det är tillräckligt att det i objektiv mening föreligger ett intrång. Ett vitesförbud kan även meddelas interimistiskt.

Vidare finns det bestämmelser som gör det möjligt att i civilrättslig ordning ingripa mot bl.a. intrångsgörande egendom. Innebörden av dessa bestämmelser är i korthet att den som vidtar en åtgärd som innebär intrång i en immateriell ensamrätt får, om det anses skäligt, tåla att egendom med viss anknytning till intrånget ändras, sätts i förvar, förstörs eller mot lösen lämnas ut till den som har lidit intrånget. Syftet med åtgärden är att förebygga fortsatt kränkning av den immateriella rättigheten.

Den immaterialrättsliga regleringen innehåller också bestämmelser om skyldighet för den som har begått ett intrång att ersätta den skada som har orsakats av gärningen.

Sedan år 1999 (prop. 1998/99:11) finns det bestämmelser om s.k. intrångsundersökning, som innebär att en rättighetsinnehavare i ett civilrättsligt förfarande kan begära att det görs en undersökning för att säkra bevis hos den som på goda grunder misstänks för att ha gjort intrång eller för försök eller förberedelse till intrång.

Genomförandet av EU:s direktiv om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter (2004/48/EG) – direktivet benämns ofta civilrättsliga sanktionsdirektivet eller IPRED – har medfört att flera nya bestämmelser har införts (prop. 2008/09:67). Bestämmelserna innebär bl.a. möjlighet för domstol att vid vite förelägga den som påstås ha gjort eller medverkat till ett intrång att tillhandahålla information om ursprung och distributionsnät för de varor eller tjänster som intrånget gäller (informationsföreläggande) och att ålägga den som har begått ett intrång att bekosta lämpliga åtgärder för att sprida information om dom i målet. I sammanhanget kan nämnas att det inom EU pågår ett arbete med att ta fram ett motsvarande direktiv för straffrättsliga åtgärder till skydd för immateriella rättigheter.

I betänkandet En ny upphovsrättslag, SOU 2011:32, se även delbetänkandet Avtalad upphovsrätt, SOU 2010:24, föreslår Upphovsrättsutredningen att den nuvarande lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk ska ersättas av en ny lag. Enligt förslaget ska straffbestämmelserna i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, med endast några språkliga och redaktionella ändringar, i sin helhet överföras till den nya lagen.

För närvarande pågår en utredning (Ju 2012:12) som har i uppdrag att föreslå de författningsändringar som behövs till följd av införandet av ett enhetligt patentskydd inom EU och inrättandet av en enhetlig europeisk patentdomstol. Vidare ska den särskilda utredaren lämna förslag till en ny patentlag och en ny förordning som ska vara överskådliga och lättillgängliga. Ett delbetänkande ska lämnas senast den 17 juni 2013 och ett slutbetänkande ska redovisas senast den 3 juni 2014 (dir 2012:99).

Sammanfattningsvis kan konstateras att det område som straffbeläggs genom de immaterialrättsliga författningarna har vidgats vid flera tillfällen, främst genom 1994 års reform, då grovt oaktsamma intrång straffbelades generellt, liksom försök och förberedelse till intrångsbrott. Även införandet av reglering om skydd för växtförädlarrätt och skydd för kretsmönster för halvledarprodukter bör nämnas. De mest påtagliga förändringarna på det immaterialrättsliga området har dock inte avsett kriminaliseringens omfattning, utan de nya typer av sanktioner och åtgärder som införts för att stävja immaterialrättsliga intrång.

Specialstraffrättliga bestämmelser som kan hänföras till det immaterialrättsliga området finns, utöver i de ovan redovisade lagarna, även i lagen (1971:1078) om försvarsuppfinningar, lagen (1953:771) om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m., lagen (1970:498) om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar och lagen (1990:783) om skydd för beteckningen svenskt arkiv.

I lagen om försvarsuppfinningar, som trädde i kraft år 1972, finns bestämmelser om att en prövning ska ske om försvarsuppfinningar (uppfinningar som särskilt avser krigsmateriel) bör hållas hemliga av hänsyn till väsentliga försvarsintressen. En särskild nämnd, Granskningsnämnden för försvarsuppfinningar, prövar frågor om hemlighållande. Om nämnden beslutar att uppfinningen ska hemlighållas, kan uppfinnaren eller dennes rättighetsinnehavare ansöka hos nämnden om att staten övertar uppfinningen. Enligt lagen krävs medgivande av regeringen för att få ansöka om patent eller annan skyddsrätt avseende främmande stat på svensk försvarsuppfinning, som ska hållas hemlig (10 §). Den som uppsåtligen bryter mot nämnda regel döms, om gärningen inte är belagd med straff i BrB, till böter eller fängelse i högst ett år (21 §).

Lagen om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar m.m., som infördes år 1954, innehåller bestämmelser om skydd för bl.a. benämningarna röda korset och för rödakorsmärket. Lagen

innehåller dels en allmän kriminalisering av offentligt brukande av de skyddade märkena och benämningarna, dels en särskild kriminalisering av saluhållande av vara som försetts därmed och av att ta in sådan benämning i sin firma. Endast uppsåtliga gärningar omfattas av straffansvaret. Straffet är böter eller fängelse.

Folkrättskommittén har bl.a. haft i uppdrag att göra en översyn av lagen och föreslå de författningsändringar som krävs för att möjliggöra en svensk ratificering av tilläggsprotokoll III till Genèvekonventionerna om antagande av ytterligare kännetecken. I sitt slutbetänkande Folkrätt i väpnad konflikt, SOU 2010:72, har kommittén föreslagit att lagen kompletteras med skydd av kännetecken för utmärkning av farliga anläggningar och av viss kulturegendom samt att straffbestämmelsen preciseras och förtydligas.

I lagen om skydd för vapen och vissa andra officiella beteckningar, som trädde i kraft år 1970, finns bestämmelser om skydd för bl.a. staters vapen, Förenta nationernas emblem och namn, Internationella atomenergiorganets emblem samt beteckningar som syftar på svenska staten och svenska registrerade kommunala vapen. Att uppsåtligen eller av oaktsamhet bryta mot bestämmelserna är straffbelagt med böter.

Lagen om skydd för beteckningen svenskt arkiv trädde i kraft år 1991. Den innehåller en straffbestämmelse, som är subsidiär till

BrB. Vad som straffbeläggs är att märka skrivmateriel och förvaringsmedel med beteckningen svenskt arkiv trots att de inte är godkända för sådan märkning (2 §). Straffansvaret omfattar även den som saluför skrivmaterial eller förvaringsmedel med kännedom om att märkningen inte är riktig. Straffet som föreskrivs är böter.

4.41. Sjöfynd och fornfynd

I lagen (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd finns regler om förfarandet med fynd av övergivet fartyg, skeppsvrak samt redskap och gods som härrör från fartyg. Den utgör en specialreglering i förhållande till lagen (1938:121) om hittegods.

Enligt lagen är den som bärgar övergivna fartyg m.m. skyldig att anmäla fyndet hos en polismyndighet eller viss annan myndighet. Har bärgandet gjorts av fartyg under resa är befälhavaren skyldig att lämna det bärgade, jämte redovisning för omständigheterna vid bärgningen, till polismyndigheten på den svenska ort dit han eller hon först anländer. Anlöps inte svensk hamn, gäller särskilda regler.

Lagen innehåller ett stadgande (8 §) om att vissa förfaranden, t.ex. underlåtelse att anmäla fynd som bärgats, ska straffas enligt allmän lag. Vad som avses är bestämmelsen om fyndförseelse i 10 kap. 8 § BrB, enligt vilken det är straffbelagt med böter att underlåta att fullgöra vad som i lag är föreskrivet om skyldighet att tillkännage hittegods eller annans sak som man av misstag eller tillfällighet fått i besittning. Bestämmelsen om fyndförseelse är alltså ett blankettstraffbud som fylls ut av annan reglering, i det här fallet lagen med vissa bestämmelser om sjöfynd.

Enligt ett särskilt straffstadgande i lagen med vissa bestämmelser om sjöfynd (8 §) ska bl.a. den som i sviklig avsikt lämnar oriktig uppgift angående omständigheterna vid bärgningen eller i sådan avsikt vidtar särskild åtgärd med det bärgade godset, dömas till böter, om inte gärningen är belagd med strängare straff i BrB.

Lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. innehåller samlade bestämmelser för kulturmiljövården. Till de äldre författningar som har ersatts av lagen hör bl.a. lagen (1942:350) om fornminnen och lagen (1960:690) om byggnadsminnen.

Det finns flera straffbestämmelser i lagen. Enligt bestämmelsen om fornminnesbrott kan straffansvar drabba den som av uppsåt eller oaktsamhet t.ex. tillägnar sig, gömmer eller skadar föremål, som enligt lagen ska tillfalla staten, eller ändrar eller skadar en fast fornlämning (2 kap. 21 §). Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst sex månader eller, om brottet är grovt, fängelse i högst fyra år. Försök och förberedelse till grovt brott är straffbelagt.

I lagen finns också straffbestämmelser som avser bl.a. underlåtelse att anmäla fornfynd, överträdelse av vissa föreskrifter och beslut som meddelats med stöd av lagen (bl.a. länsstyrelsens beslut om användningen av mark i närheten av fornlämningsområde) samt överträdelse mot förbudet att medföra och använda metallsökare (2 kap. 21 a §). Straffansvaret omfattar såväl uppsåtliga som oaktsamma gärningar. Straffskalan upptar böter eller fängelse i högst sex månader.

Slutligen innehåller lagen även en straffbestämmelse som enbart har böter i straffskalan (3 kap. 18 §). I bestämmelsen straffbeläggs vissa uppsåtliga överträdelser av regleringen om byggnadsminnen. Som exempel kan nämnas att det är straffbelagt att i strid mot meddelade skyddsbestämmelser riva eller på annat sätt förstöra ett byggnadsminne eller ändra det utan tillstånd.

I juni 2012 lämnade Kulturmiljöutredningen betänkandet Kulturmiljöarbete i en ny tid, SOU 2012:37. Förslagen i betänkandet

innebär inga sakliga ändringar i den straffrättsliga regleringen. I lagrådsremissen Kulturmiljöns mångfald (överlämnad den 24 januari 2013) föreslår dock regeringen att bestämmelsen om brott mot föreskrifter och beslut om fornlämningsområden, som i dag har fängelse i straffskalan, ska flyttas till en särskild straffbestämmelse med enbart böter i straffskala. Som skäl för ändringen anför regeringen (s. 51 f.) att den nuvarande straffbestämmelsen utgör ett otillåtet blankettstraffbud eftersom den fylls ut av länsstyrelsens föreskrifter. Ändringen är avsedd att medföra att blankettstraffbudet blir grundlagsenligt och att länsstyrelsen även i fortsättningen ska kunna fylla ut det med föreskrifter och beslut.

4.42. Skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia

I lagen (1995:732) om skydd för gravfriden vid vraket efter passagerarfartyget Estonia föreskrivs att dykning och annan undervattensverksamhet inte får bedrivas i vraket efter passagerarfartyget Estonia eller inom ett anslutande område i Östersjön. Den som uppsåtligen bryter mot förbudet kan dömas till böter eller fängelse i högst två år (3 §). Även försök till brott är straffbelagt.

4.43. Rymdverksamhet

I lagen (1982:963) om rymdverksamhet föreskrivs att för annan än svenska staten krävs tillstånd av regeringen för att få bedriva rymdverksamhet från svenskt territorium. Vidare stadgas att svensk fysisk eller juridisk person inte heller får bedriva rymdverksamhet någon annanstans utan tillstånd. I lagen stadgas straff bl.a. för den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot kraven på tillstånd (5 §). Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst ett år. Åtal för brott mot lagen får väckas endast efter regeringens medgivande.

4.44. Allmän ordning och säkerhet

En mängd specialstraffrättsliga författningar kan hänföras till området allmän ordning och säkerhet. Till de mer centrala författningarna hör vapenlagen (1996:67), vapenförordningen (1996:70), lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål, lagen (1979:357) om yrkesmässig försäljning av dyrkverktyg, ordningslagen (1993:1617), lagen (2005:321) om tillträdesförbud vid idrottsarrangemang, lagen (2005:900) om förbud mot maskering i vissa fall och fängelselagen (2010:610).

Vapenlagen trädde i kraft år 1996. Den innehåller bestämmelser om enskildas och organisationers m.fl. befattning med vapen och ammunition samt bestämmelser om registrering av vapeninnehavare, vapen och vapenhandlare.

Lagstiftningen på området har gamla anor. Ända sedan slutet av första världskriget har förvärv och innehav av skjutvapen varit underkastad viss kontroll från det allmännas sida. Kort efter andra världskrigets slut blev kontrollen mer omfattande i och med tillkomsten av vapenförordningen (1949:340). Genom denna infördes principen att skjutvapen normalt