SOU 2013:85

Stärkt straffrättsligt skydd för egendom

Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 28 juni 2012 att utse en särskild utredare för att undersöka om det finns behov av att stärka det straffrättsliga skyddet för egendom och föreslå de författningsändringar som det finns anledning till.

Samma dag förordnades överåklagaren Gunnel Lindberg, Justitiedepartementet, att vara särskild utredare.

Som experter att biträda utredningen förordnades från och med den 13 augusti 2012 dåvarande vice överåklagaren vid Ekobrottsmyndigheten Roland Andersson, ämnesrådet vid Justitiedepartementet Gunilla Berglund, kommissarien vid Rikspolisstyrelsen Åsa Elfving, chefsjuristen vid Företagarna Lars Nordfors, juristen vid Svensk Handel Anders Thelin, byråchefen vid Åklagarmyndigheten Hedvig Trost, fil.dr. vid Brottsförebyggande rådet Olle Westlund och rådmannen vid Malmö tingsrätt Li Österman.

Som sekreterare i utredningen anställdes från och med den 13 augusti 2012 hovrättsassessorn Sara Lindman.

Utredningen har antagit namnet Egendomsskyddsutredningen (Ju 2012:10).

Enligt utredningens direktiv ska uppdraget redovisas senast den 20 december 2013.

Härmed överlämnas betänkandet Stärkt straffrättsligt skydd för egendom (SOU 2013:85). Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande av experten Anders Thelin. Med undantag från vad som framgår där har experterna ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag.

Utredningens uppdrag är med detta slutfört.

Stockholm i december 2013

Gunnel Lindberg

Sara Lindman

Sammanfattning

Utredningens uppdrag

Utredningens övergripande uppgift har varit att undersöka om det straffrättsliga skyddet för egendom behöver stärkas och att föreslå de författningsändringar som det finns anledning till.

En av uppgifterna har varit att analysera rättsläget avseende brottslighet med systematiska inslag, t.ex. bedrägerier som utförs genom massutskick av bluffakturor, och att ta ställning till om sådana omständigheter som att brottsligheten har begåtts systematiskt har fått tillräckligt genomslag vid gradindelningen av brotten.

För att kunna göra den nödvändiga analysen bl.a. av hur brottslighet med systematiska inslag beaktas i rättspraxis har utredningen inhämtat och granskat ett stort antal domar som meddelats av Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Malmö tingsrätt under ett års tid. Granskningen har omfattat ca 2 500 tingsrättsdomar. Resultatet av genomgången redovisas i kapitel 6.

Utöver de frågeställningar som nämns i direktiven har utredningen ansett det rymmas inom uppdraget att ta upp vissa andra frågor i syfte att förstärka det straffrättsliga skyddet för egendom. En sådan fråga är om det finns skäl att kriminalisera olovlig användning av andra personers identitetsuppgifter, s.k. identitetsstöld.

Ett gott straffrättsligt skydd finns redan

Egendomsbrotten tillhör typiskt sett de brott som sedan länge är kriminaliserade och där det också beträffande många brottstyper finns en rik rättspraxis. För de flesta egendomsbrott som regleras i 8–10 och 12 kap. brottsbalken är brottsrekvisiten så generellt utformade att de kan tillämpas på ett stort antal straffvärda förfaranden, även när nya varianter av dessa brott uppstår. Behovet av

nykriminalisering är därför, generellt sett, inte så stort inom detta område.

Utredningsarbetet har därför i första hand fokuserats på att se över de befintliga straffbestämmelserna och överväga på vilket sätt de kan modifieras för att ytterligare stärka egendomsskyddet.

Systematisk brottslighet hanteras inte enhetligt i dag

Rättstillämpningen är inte enhetlig

Av alla brott som anmäls utgör över hälften brott mot 8–10 och 12 kap. brottsbalken. De gärningsmän som lagförs för dessa brott har ofta begått flera gärningar som rätten ska bedöma vid samma tillfälle. Många gånger är det fråga om brott som upprepats på ett likartat sätt genom att gärningsmannen har använt sig av en särskild metod. Sådan brottslighet kan beskrivas som systematisk. Det finns dock ingen enhetlig definition av detta begrepp.

Generellt sett anses brott som ingår i ett systematiskt förfarande vara mer klandervärda än brott som upprepats utan systematiska inslag. Detta beaktas på olika sätt i praxis. Rättstillämpningen är dock inte helt enhetlig, i vart fall inte när det gäller bedömningen av bedrägerier, en brottstyp som både har ökat kraftigt under de senaste åren och där det är särskilt vanligt med omfattande systematiska förfaranden. I en del fall anses det finnas ett sådant samband mellan gärningarna att de betraktas som delar av samma brott, som i regel rubriceras som grovt. I andra fall anses förfarandet utgöra flera brott som vart och ett bedöms som grovt därför att de utgör ett led i en brottslighet som utövats systematiskt. I åter andra fall bedöms gärningarna som ett flertal brott av normalgraden.

Hur gärningarna rubriceras får stor betydelse för påföljdsval och straffmätning. Bristen på enhetlighet riskerar att leda till att lika brott bedöms olika och att systematiska inslag vid brott inte får tillräckligt genomslag.

Bör flera brott kunna läggas samman till ett?

I uppdraget har ingått att redovisa för- och nackdelar med en ordning där systematisk brottslighet ges en självständig betydelse i rubriceringshänseende eller där flera mindre allvarliga gärningar tillsammans anses utgöra ett eller flera allvarligare brott.

Utredningen har utifrån tillgänglig brottsstatistik och kontakter med företrädare för polisväsendet och åklagare gjort bedömningen att viss brottslighet begås systematiskt i sådan omfattning att det behövs särskilda regler eller metoder för att rättsväsendet ska kunna hantera brotten på ett ändamålsenligt sätt.

Utredningen har övervägt möjligheten att införa en för förmögenhetsbrotten generell bestämmelse genom vilken flera mindre allvarliga gärningar som ingår i ett systematiskt förfarande kan anses utgöra ett allvarligare brott. En sådan generell bestämmelse skulle i och för sig underlätta bl.a. rubricering och straffmätning i vissa fall. För att det ska vara möjligt att avgöra var ett brott slutar och ett annat tar vid skulle det emellertid vara nödvändigt att i en sådan bestämmelse ange vilket samband mellan brotten som krävs för att de ska kunna läggas samman. Ju lägre krav som ställs på sambandet desto svårare skulle det bli att i förväg bedöma straffvärde och preskriptionstid för brotten.

Enligt utredningens mening skulle det vara svårt att utforma lämpliga generella kriterier för vilket samband som bör finnas mellan brotten för att de ska få läggas samman till ett brott. De kriterier som skulle passa väl för vissa typer av brott skulle kunna ge oönskade effekter för andra brottstyper. Mot den bakgrunden gör utredningen bedömningen att det av rättssäkerhetsskäl inte bör införas någon generell sammanläggningsbestämmelse för förmögenhetsbrott.

Inget särskilt rekvisit som tar sikte på systematisk brottslighet

Att ett brott har ingått som ett led i ett systematiskt förfarande talar för att gärningsmannen har planerat brottet eller utvecklat en särskild metod för att begå en viss typ av brott. Det systematiska tillvägagångssättet gör att brottet kan betraktas som farligare och tyder på ett större mått av skuld hos gärningsmannen. Dessa omständigheter bör på samma sätt som i dag tillmätas betydelse vid rubricering och straffmätning av brottet. Att ett brott utgör ett led i ett systematiskt förfarande bör dock enligt utredningens mening inte medföra att brottet alltid bedöms som grovt, om det inte finns andra omständigheter som också talar för det. Annars skulle tilllämpningen leda till oproportionerligt höga straff för vissa brott. Det bör därför inte införas något kvalificerande rekvisit som inne-

bär att förmögenhetsbrott som begås systematiskt alltid ska rubriceras som brott av högre svårhetsgrad.

När det gäller brott som avser lägre värden bör dessa dock inte bedömas som ringa om de utgör led i en systematisk brottslighet.

Räcker straffskalorna till för systematisk brottslighet?

De nuvarande straffskalorna är tillräckligt vida för att täcka även omfattande och systematisk brottslighet, men de utnyttjas inte i den utsträckning som lagstiftaren avsett och som skulle vara möjlig. Detsamma gäller den förhöjda straffskala som får tillämpas vid flera brott.

En ändring av regeln om förhöjd straffskala vid flerfaldig brottslighet skulle träffa all flerfaldig brottslighet, inte enbart förmögenhetsbrott som ingår i ett systematiskt förfarande. Utredningen gör därför bedömningen att det inte är lämpligt att nu ändra regeln om förhöjd straffskala.

Eftersom regeln om försvårande omständigheter vid straffmätning nyligen har ändrats och det är för tidigt att säga vilken effekt ändringen har fått anser utredningen att inte heller denna regel bör ändras nu.

En ny straffbestämmelse – grovt fordringsbedrägeri

Förekomsten av bluffakturor har blivit ett samhällsproblem i och med att det rör sig om omfattande utskick som ofta görs inom ramen för en organiserad verksamhet. En ensam gärningsman eller en grupp av gärningsmän kan med hjälp av modern teknik snabbt skicka ut bluffakturor som tillsammans avser miljonbelopp. Från de drabbades perspektiv är det svårt att hävda att det rör sig om grova brott eftersom varje bluffaktura som skickas ut i regel avser ett relativt litet belopp.

Systematiska bedrägerier, i synnerhet de som begås med hjälp av bluffakturor eller liknande förfaranden, vållar stora problem i rättstillämpningen. Svårigheterna har framför allt att göra med att bedrägeribestämmelsen inte är avpassad för omfattande systematiska förfaranden. Oavsett hur många personer som har vilseletts att betala en summa pengar är utgångspunkten att åklagaren måste styrka att var och en av dem har vilseletts beträffande varje faktura.

Det krävs därför omfattande resurser för att utreda brotten och lagföra gärningsmännen. Om åtalet av resursskäl begränsas i för stor omfattning riskerar det att påverka åklagarens möjligheter att bevisa systematiken i brottsligheten.

Det hot mot samhället som vissa systematiska bedrägerier utgör kan inte i tillräcklig utsträckning beaktas om förfarandet delas upp efter antal vilseledda personer och effekterna av förfarandet bedöms separat för varje faktura.

Utredningen föreslår därför en ny straffbestämmelse, som tar sikte på systematiska fakturabedrägerier. Brottet ska bara finnas i en grov form och benämnas grovt fordringsbedrägeri.

Straffansvaret ska omfatta betalningsuppmaningar och liknande meddelanden som i vilseledande syfte riktas till en vidare krets av mottagare. Förfarandet ska totalt avse betydande värde. För straffansvar ska det vara tillräckligt att meddelandena har riktats, de behöver inte ha kommit fram och inte heller ha mottagits av den som meddelandet har riktats till. Därigenom åstadkoms en bevislättnad, eftersom det inte längre blir nödvändigt att höra varje person som kan ha vilseletts av betalningsuppmaningen. Bestämmelsen kommer därmed att leda till resursbesparingar vid såväl utredning av brotten som vid lagföring.

Utredningen föreslår att även försök och förberedelse till grovt fordringsbedrägeri kriminaliseras. Skälet är att det finns situationer där det framstår som befogat att kunna ingripa mot brotten på ett tidigt stadium, t.ex. redan innan den som förberett ett utskick av bluffakturor har hunnit skicka dem.

Grovt fordringsbedrägeri bör ha samma straffskala som den grova formen av de centrala förmögenhetsbrotten, dvs. fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Sedvanliga principer för konkurrens och konsumtion bör tilllämpas vid grovt fordringsbedrägeri. Preskriptionstiden bör räknas från varje enskild betalningsuppmaning eller liknande meddelande.

Identitetsstöld kriminaliseras

En annan form av bedrägeri som också ofta begås systematiskt är bedrägeri genom s.k. identitetsstöld. Gärningsmannen använder då olovligen någon annans identitetsuppgifter och utger sig för att vara honom eller henne, i syfte att vilseleda en tredje person att t.ex. bevilja lån eller leverera varor. Avsikten är att kostnaderna för

lånet eller varorna ska belasta den vars identitetsuppgifter har använts. Förfarandet leder till stora problem för de personer vilkas identiteter använts olovligen. Dessa får i de flesta fall lägga ned lång tid och åtskillig möda på att försöka undgå betalningsskyldighet och att stoppa fortsatt användning av identitetsuppgifterna. Även den som är försiktig med sina identitetsuppgifter riskerar att drabbas av att någon annan använder hans eller hennes identitet, eftersom uppgifterna är lättillgängliga i vårt öppna samhälle.

Förutom i vissa speciella fall är det inte straffbart i sig att olovligen använda en annan persons identitet. I de fall där olovlig användning av annans identitet utgör ett led i ett bedrägeri riktar sig bedrägeriet mot den som beviljar lån eller levererar varor. Då är det inte givet att den vars identitet har använts betraktas som målsägande. Normalt får den drabbade själv försöka reda ut situationen utan hjälp och utan möjlighet att kräva ersättning för sina kostnader inom ramen för den straffrättsliga processen.

De alternativ till kriminalisering som finns eller skulle vara tänkbara att införa, bl.a. civilrättsliga åtgärder i form av skadestånd, är enligt utredningens mening inte tillräckliga för att lösa problemen med identitetsstöld. Möjligheterna till försäkringsersättning är inte heller något godtagbart alternativ till straffrättslig upprättelse.

Utredningen föreslår därför att olovlig användning av andras identitetsuppgifter straffbeläggs som ett särskilt brott som benämns identitetsintrång. En straffbestämmelse ger skydd mot den integritetskränkning som olovlig användning av annans identitetsuppgifter innebär och ger den drabbade bättre möjligheter att ta tillvara sin rätt. Kriminaliseringen gör det också lättare för samhället att på ett tidigt stadium ingripa mot vissa systematiska former av bedrägeri.

Straffansvaret föreslås omfatta sådana uppgifter som kan användas för att identifiera en fysisk person som är i livet. I första hand är det fråga om uppgifter som personnummer, samordningsnummer, namn, adress och liknande. Dessutom krävs för straffansvar att gärningsmannen använder identitetsuppgifterna för att utge sig för att vara den person som uppgifterna avser och därigenom ger upphov till skada eller olägenhet för honom eller henne.

Straffbestämmelsen bör placeras i 4 kap. BrB. Identitetsintrång föreslås bli ett icke gradindelat brott med en straffskala som utgår från böter och har ett maximistraff på två års fängelse. Försök och förberedelse till identitetsintrång bör inte vara straffbart.

Om ett identitetsintrång har utgjort ett led i ett annat brott med ett annat skyddsintresse, t.ex. bedrägeri, är utgångspunkten att man ska döma för båda brotten i konkurrens. Vid grova brott bör däremot identitetsintrånget normalt konsumeras men bör nämnas i domslutet.

Integritetskränkande inslag vid skadegörelse och stöld beaktas inte i tillräcklig utsträckning

I utredningens uppdrag har också ingått att analysera hur särskilt integritetskränkande inslag beaktas vid rättstillämpningen och att ta ställning till om sådana inslag bör få större betydelse för brottsrubriceringen. Som exempel på sådana omständigheter anges i direktiven att ett tillgrepp skett efter inbrott i någons bostad eller avsett något som brottsoffret burit på sig.

I rättspraxis fokuserar man i stor utsträckning på den ekonomiska effekten av förmögenhetsbrott, men utredningen anser att det finns skäl att förskjuta perspektivet mer mot den kränkning av den personliga integriteten som brotten kan medföra för den enskilde.

Tillgrepp som sker efter intrång i permanentbostäder har i samtliga de avgöranden som granskats bedömts som grov stöld. Det är således en omständighet som får stort genomslag. Inbrott i tillfälliga bostäder anses däremot inte utgöra samma integritetsintrång. När det gäller fritidsbostäder är rättsläget oklart.

Integritetskränkande inslag, som att ett tillgrepp skett efter intrång i ett boende som utan att vara permanentbostad har hemkaraktär eller där den boende har en berättigad förväntning på avskildhet och trygghet bör enligt utredningens bedömning få större betydelse för brottsrubriceringen. Den integritetsskyddade zonen kring enskilda personer bör också vidgas.

För brotten stöld och skadegörelse föreslår utredningen därför att de omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brotten är grova kompletteras så att vissa integritetskränkande inslag får större genomslag. När det gäller grov stöld bör inte bara intrång i permanentbostad beaktas utan även intrång i annat liknande boende.

Om brottsoffret har haft det tillgripna på sig, i kläderna eller i en väska som han eller hon har burit på, anses det som regel också utgöra skäl för att bedöma tillgreppet som grovt. Utredningen

anser att tillgrepp av något som befinner sig i brottsoffrets omedelbara närhet, t.ex. i en rullator eller i väska som står vid ägarens fötter, ska anses utgöra en sådan integritetskränkning att tillgreppet av det skälet bör bedömas som grovt. Utredningen föreslår därför att även den omständigheten att brottsoffret har haft det tillgripna med sig särskilt ska beaktas vid bedömningen av om det är fråga om en grov stöld.

Tydligare kriterier för brottsrubricering

Utredningen bedömer att det bästa sättet att främja en enhetlig rättstillämpning och ett större genomslag av försvårande omständigheter vid förmögenhetsbrott är att ange dessa som omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. Samtidigt är det viktigt att inte införa för många försvårande kriterier eftersom betydelsen av särskilda omständigheter då riskerar att urvattnas och att effekten kan bli den motsatta.

För de förmögenhetsbrott där det i dag inte anges några försvårande omständigheter som särskilt ska beaktas vid gradindelningen föreslår utredningen att sådana kriterier införs. I bestämmelserna om bl.a. tillgrepp av fortskaffningsmedel, egenmäktigt förfarande, ocker, häleri, svindleri och olovligt brukande föreslår alltså utredningen att det anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt. De rekvisit som föreslås är i huvudsak desamma som används för övriga förmögenhetsbrott.

Utredningen har också övervägt om det, vid vissa brott som redan innehåller en uppräkning av omständigheter som räknas som försvårande, finns andra viktiga omständigheter som bör anges. I vissa bestämmelser anges som försvårande att gärningsmannen har brukat falsk handling. Utredningen anser att perspektivet bör vidgas på det sättet att allt brukande av sådant som är straffbart enligt 14 eller 15 kap. BrB bör betraktas som försvårande. Det bör således inte spela någon roll om en handling är falsk eller osann. Därför bör uppräkningen av försvårande omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt kompletteras i bestämmelserna om bedrägeri, förskingring och trolöshet mot huvudman.

Mer enhetliga straffskalor och skärpta straff för vissa brott

Utredningen har också haft i uppdrag att analysera om det finns något behov av att förändra straffskalorna för något eller några av brotten i 8–10 eller 12 kap. brottsbalken. I direktiven framhålls särskilt att straffskalan för skadegörelse skiljer sig åt från övriga centrala förmögenhetsbrott, t.ex. stöld.

Ställt i relation till andra typer av brott, exempelvis våldsbrott, ter sig straffskalorna för förmögenhetsbrotten rimliga. Däremot är det inte rimligt att ha tio olika straffskalor för förmögenhetsbrotten. Straffskalorna för förmögenhetsbrotten skiljer sig enligt utredningens mening åt även i fall där det inte framstår som motiverat. Vissa straffskalor behöver därför justeras. Det finns även andra skäl att ändra straffskalorna för några brott.

Straffskalan för grov skadegörelse bör ändras så att den motsvarar vad som gäller för övriga centrala förmögenhetsbrott. Straffet för grov skadegörelse föreslås vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Utredningen föreslår vidare att böter utmönstras ur straffskalan för skadegörelse av normalgraden och att maximistraffet höjs till fängelse i två år. Maximistraffet för sådan ringa skadegörelse som regleras i 12 kap. 2 § första stycket BrB bör vara detsamma som för andra ringa förmögenhetsbrott, dvs. böter eller fängelse i högst sex månader.

När det gäller egenmäktigt förfarande föreslår utredningen att maximistraffet för normalgraden av brottet höjs till fängelse i ett år. För grovt egenmäktigt förfarande föreslås att straffet höjs till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

Fyndförseelse och åverkan föreslås alltjämt vara rena bötesbrott. För övriga ringa förmögenhetsbrott föreslår utredningen att straffskalan ska vara böter eller fängelse i högst sex månader. Straffmaximum för de ringa formerna av tillgrepp av fortskaffningsmedel och utpressning höjs därmed till fängelse sex månader.

Särregleringen av brott som rör fast egendom tas bort

Utredningen anser att den särreglering som finns i brottsbalken för förmögenhetsbrott som rör fast egendom medför att systematiken blir svåröverskådlig. Bestämmelserna är delvis ålderdomliga och regleringen svårtillgänglig. Med undantag för de bestämmelser som

indirekt reglerar allemansrätten finns det inte skäl att behålla särregleringen. I stället bör regleringen arbetas in i motsvarande straffbestämmelser som rör lös egendom. Det innebär att bl.a. reglerna om egenmäktigt förfarande och olovligt brukande behöver ändras.

När det gäller de straffbestämmelser som indirekt reglerar allemansrätten, bl.a. bestämmelserna om åverkan och tagande av olovlig väg, anser utredningen att det i detta sammanhang inte är möjligt att föreslå några mer långtgående förändringar. Vilken omfattning allemansrätten bör ha är en fråga som kräver särskilda överväganden. Utredningen föreslår emellertid att bestämmelsen om åverkan i form av tillgrepp av vissa naturprodukter bryts ut till en särskild paragraf med samma straffskala och åtalsbestämmelser som i dag.

Utredningen föreslår samma ändring i straffskalan för tagande av olovlig väg som för de ringa förmögenhetsbrotten, dvs. att straffskalan ska vara böter eller fängelse i sex månader. Straffansvaret enligt terrängtrafikkungörelsen görs samtidigt subsidiärt till brottsbalkens reglering.

Som ett led i renodlingen bör också bestämmelserna om olovlig kraftavledning och olovlig avledning av värmeenergi slås samman till ett brott som benämns energistöld. Brottet föreslås ha samma straffskala som i dag. Vidare föreslår utredningen att det ska anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt.

Olovligt förfogande och olovligt brukande

Olovligt förfogande föreslås, mot bakgrund av att brottet är subsidiärt till bedrägeri och grovt bedrägeri och har fått allt större betydelse, delas i två grader; brott av normalgraden och grovt brott. Straffskalan för olovligt förfogande som är grovt bör vara fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Straffmaximum för normalgraden av brottet bör samtidigt begränsas till fängelse i högst ett år. I straffbestämmelsen bör, på samma sätt som för andra grova former av förmögenhetsbrott, anges vilka omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt.

Utredningen föreslår också att det inte ska krävas någon åtalsprövning för olovligt brukande som är grovt eller för olovligt förfogande som är grovt.

Ändrade brottsbeteckningar för ringa brott

De nuvarande brottsbeteckningarna avseende stöld, bedrägeri, förskingring och skadegörelse som är ringa är enligt utredningens mening mindre lämpliga. Brottsbeteckningen undandräkt för ringa fall av förskingring framstår som ålderdomlig. Snatteri är visserligen en inarbetad brottsbeteckning men den indikerar att brotten snarast är bagatellartade, trots att de enligt fast rättspraxis kan avse värden upp till 1 000 kronor. Detsamma gäller i princip bedrägligt beteende. Brottsbeteckningen åverkan är visserligen känd men bestämmelsen tillämpas sällan. Utredningen föreslår att brottsbeteckningarna ändras så att brotten betecknas som ringa stöld, ringa bedrägeri, ringa förskingring och ringa skadegörelse. Beteckningen åverkan för ringa former av skadegörelse behålls dock för sådan ringa skadegörelse som endast innebär en överträdelse av allemansrätten och som bryts ut till en särskild straffbestämmelse.

Tydligare ansvar för åklagare och andra förundersökningsledare

Förundersökningsledarens ansvar för att de för rubricering och gradindelning relevanta omständigheterna utreds och åklagarens ansvar för att stämningsansökan ger ett tillräckligt underlag för rättens bedömning i detta avseende behöver enligt utredningens mening lyftas fram. Utredningen föreslår därför att ett uppdrag ska ges till Åklagarmyndigheten och Rikspolisstyrelsen att se över om försvårande och förmildrande omständigheter utreds och åberopas i tillräcklig utsträckning.

Försök till häleri av normalgraden straffbeläggs inte

En särskild fråga som utredningen haft att ta ställning till är om försök till häleri av normalgraden bör kriminaliseras. Bakgrunden är det förslag till kriminalisering av försök till penningtvättsbrott som Penningtvättsutredningen lämnat i sitt betänkande Penningtvätt – kriminalisering, förverkande och dispositionsförbud (SOU 2012:12).

Det straffbara området för försök till häleri av normalgraden är begränsat, eftersom de förfaranden som är straffbara som häleri kriminaliseras på ett tidigt stadium. Det medför att en kriminali-

sering av försök skulle få marginell betydelse. Behovet av utökad kriminalisering gör sig inte heller gällande på samma sätt vid sakhäleri, fordringshäleri och näringshäleri som vid penninghäleri av normalgraden. Eftersom Penningtvättsutredningen föreslår att penninghäleri bryts ut ur brottsbalken och regleras i en särskild lag blir det inte lika angeläget att upprätthålla en överensstämmelse mellan kriminaliseringen av försök till häleri och det nya penningtvättsbrottet. Utredningen anser därför att det inte finns skäl att nu kriminalisera försök till häleri av normalgraden.

Ingen ny lag om tillträdesförbud till butiker

Utredningen har också haft i uppdrag att överväga om det bör införas en möjlighet att vid straffansvar utestänga personer från bl.a. butiker.

Frågan om det bör införas en möjlighet att vid straffansvar stänga personer ute från butikslokaler och andra liknande platser dit allmänheten har tillträde har övervägts tidigare. För en sådan möjlighet talar att det skulle vara ett sätt att begränsa tillfällena för återfallsförbrytare att begå nya brott. En sådan möjlighet skulle emellertid samtidigt inskränka den grundlagsskyddade rätten att röra sig fritt. Enligt utredningens mening är det intresse som förbudet skulle skydda varken så allmänt eller så integritetskränkande att det motiverar en sådan inskränkning. Det skulle även vara svårt att utforma ett förbud som kan tillgodose kraven på rättssäkerhet utan att samtidigt bli en börda för rättsväsendet. Utredningens bedömning är därför att de skäl som talar mot att införa en ny lag om tillträdesförbud till butiker är betydligt starkare än de som talar för, varför utredningen inte lämnar något sådant förslag.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om brottsbalken1

dels att 8 kap. 10 a § ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 9 kap. 3 a § ska benämnas 9 kap. 3 b §,

dels att 4 kap. 4 b §, 8 kap. 2, 4, 7–12 §§, 9 kap. 2, 3, 4–6, 9, 11

och 12 §§, 10 kap. 2–5, 7 och 10 §§ samt 12 kap. 1–4 och 6 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya paragrafer, 4 kap. 9 d §, 9 kap.

3 a § och 12 kap. 2 a §, med följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

4 b §2

Den som förföljer en person genom brottsliga gärningar som utgör

1. misshandel enligt 3 kap. 5 § eller försök till sådant brott som inte är ringa,

2. olaga tvång enligt 4 kap. 4 § första stycket,

3. olaga hot enligt 4 kap. 5 § första stycket,

4. hemfridsbrott eller olaga intrång enligt 4 kap. 6 §,

5. kränkande fotografering enligt 4 kap. 6 a §,

6. ofredande enligt 4 kap. 7 §,

7. sexuellt ofredande enligt 6 kap. 10 §,

8. skadegörelse enligt 12 kap. 1 § eller försök till sådant brott,

1 Senaste lydelse av 8 kap. 10 a § 2008:264. 2 Senaste lydelse 2013:366.

9. åverkan enligt 12 kap. 2 §

första stycket, eller

9. ringa skadegörelse enligt 12 kap. 2 §, eller

10. överträdelse av kontaktförbud enligt 24 § lagen (1988:688) om kontaktförbud döms, om var och en av gärningarna har utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet, för olaga

förföljelse till fängelse i högst fyra år.

9 d §

Den som genom att olovligen använda en annan persons identitetsuppgifter utger sig för att vara honom eller henne och därigenom ger upphov till skada eller olägenhet för den vars identitetsuppgifter används, döms för identitetsintrång till böter eller fängelse i högst två år.

8 kap.

2 §

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för snatteri dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brott som anges i 1 § med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa stöld till böter eller fängelse i högst sex månader.

4 §3

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov

stöld dömas till fängelse, lägst

sex månader och högst sex år.

Är brott som anges i 1 § att anse som grovt, döms för grov

stöld till fängelse i lägst sex må-

nader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om tillgreppet skett efter intrång i bostad, om det avsett sak som någon bar på sig, om gärningsmannen varit försedd

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om tillgreppet skett efter intrång i bostad eller annat lik-

nande boende, om det avsett sak

som någon bar på sig eller hade

3 Senaste lydelse 1988:2.

med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

med sig, om gärningsmannen

varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

7 §

Tager och brukar någon olovligen motorfordon eller annat

motordrivet fortskaffningsmedel, som tillhör annan, dömes, om gärningen ej är belagd med straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, för tillgrepp av

fortskaffningsmedel till fängelse i

högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Den som olovligen tar och brukar annans motorfordon eller

annat motordrivet fortskaffningsmedel, döms, om gärningen inte är belagd med straff enligt vad

som angetts förut i detta kapitel,

för tillgrepp av fortskaffnings-

medel till fängelse i högst två år

eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex

månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av

om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen innefattat våld eller hot om brottslig gärning eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

8 §

Den som, i annat fall än sär-

skilt i detta kapitel omförmäles,

olovligen tager och brukar eller

eljest tillgriper något, dömes

för egenmäktigt förfarande till böter eller fängelse i högst sex

månader.

Den som, i annat fall än som

anges i detta kapitel, olovligen tar och brukar eller annars till-

griper något, döms för egenmäk-

tigt förfarande till böter eller

fängelse i högst ett år.

Detsamma skall gälla om Detsamma ska gälla om någon

någon utan tillgrepp, genom att

anbringa eller bryta lås eller annorledes, olovligen rubbar

annans besittning eller ock med våld eller hot om våld hindrar annan i utövning av rätt att

kvarhålla eller taga något.

utan tillgrepp, genom att fästa eller bryta lås eller på annat sätt, olovligen rubbar annans besittning och därigenom vållar

skada eller olägenhet. För egenmäktigt förfarande döms också den som med våld eller hot om

våld hindrar annan att utöva

hans eller hennes rätt att hålla kvar eller ta något.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och

högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen innefattat våld eller hot om brottslig gärning eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

9 §

Rubbar man olovligen annans besittning för att själv taga sig

rätt, dömes för självtäkt till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som vidtar någon sådan åtgärd som sägs i 8 § för att själv ta sig rätt, döms för självtäkt till

böter eller fängelse i högst sex månader.

10 §4

Avleder någon olovligen elektrisk kraft, döms för olovlig kraftavledning till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som olovligen

1. avleder elektrisk kraft,

2. leder värmeenergi ur ett rörledningssystem för uppvärmning, eller

3. leder värmeenergi till ett rörledningssystem för kylning, döms för energistöld till böter eller fängelse i högst ett år.

4 Senaste lydelse 1993:207.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av

om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

11 §5

Tager någon i skog eller mark

olovligen sådant som avses i 12 kap. 2 § andra stycket och är

ej brottet enligt vad där sägs att

anse som åverkan, skall vad i detta kapitel är stadgat angående tillgrepp äga tillämpning.

Tar någon i skog eller mark

olovligen sådant som avses i 12 kap. 2 a § och är brottet inte enligt vad som där sägs att anse som åverkan, ska vad som är

föreskrivet i detta kapitel om

tillgrepp tillämpas.

Gör någon intrång i annans besittning av fastighet, såsom genom att olovligen anbringa eller bryta stängsel, bygga, gräva, plöja, upptaga väg eller låta kreatur beta, eller skiljer någon obehörigen annan från besittning av fastighet eller del därav, skall vad i 8 och 9 §§ sägs om egenmäktigt förfarande eller självtäkt äga tillämpning.

12 §6

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig kraftavledning

eller olovlig avledning av värmeenergi, så ock för stämpling till

eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån döms till

För försök eller förberedelse till stöld, grov stöld, rån, grovt rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel eller energistöld och för stämpling till eller underlåtenhet att avslöja rån eller grovt rån döms till ansvar enligt vad som

föreskrivs i 23 kap. Skulle till-

5 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs. 6 Senaste lydelse 2008:264.

ansvar enligt vad i 23 kap. stad-

gas. Skulle tillgrepp av fort-

skaffningsmedel eller olovlig av-

ledning av värmeenergi, om brottet

fullbordats, hava varit att anse som ringa, må dock ej dömas till ansvar som nu sagts.

grepp av fortskaffningsmedel, om brottet fullbordats, varit att anse som ringa, döms dock inte till ansvar.

9 kap.

2 §7

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för bedrägligt beteende dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brott som anges i 1 § med hänsyn till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa bedrägeri till böter eller fängelse i högst sex månader.

Begagnar sig någon av husrum,

förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat dylikt, som tillhandahålles under förutsättning av kontant betalning, och gör han ej rätt för sig,

dömes, vare sig han vilseleder

någon eller ej, för bedrägligt

beteende. Detta gäller dock icke,

om gärningen avser värde, som

ej är ringa, och om den i övrigt

är sådan som sägs i 1 §.

För ringa bedrägeri döms också den som använder sig av husrum,

förtäring, transport, tillträde till föreställning eller annat sådant, som erbjuds under förutsättning av kontant betalning, och inte gör rätt för sig, oavsett om han

eller hon vilseleder någon eller inte. Det gäller dock inte om

gärningen avser värde som inte är ringa och om den i övrigt är sådan som sägs i 1 §.

3 §

8

Är brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grovt

bedrägeri dömas till fängelse, lägst

sex månader och högst sex år.

Är brott som anges i 1 § att anse som grovt, döms för grovt bedrägeri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

7 Senaste lydelse 1976:1139. 8 Senaste lydelse 1976:1139.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om gärningsmannen missbrukat allmänt förtroende eller använt

urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap.

eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

3 a §

Den som till en vidare krets riktar betalningsuppmaningar eller liknande meddelanden, i syfte att vilseleda mottagaren till handling som innebär vinning för gärningsmannen och skada för mottagaren eller någon i vars ställe denne är, döms, om förfarandet har avsett betydande värde, för grovt fordringsbedrägeri till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

4 §9

Den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är, döms, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Den som genom olaga tvång förmår någon till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är, döms, om inte brottet är att anse som rån eller grovt rån, för utpressning till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter

eller fängelse i högst sex månader.

9 Senaste lydelse 2010:370.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag eller om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst ett och högst sex år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har innefattat våld eller hot av allvarligt slag eller om gärningsmannen har visat särskild hänsynslöshet.

5 § 10

Den som vid avtal eller någon annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig förmån, som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte skall utgå, döms för ocker till böter eller fängelse i högst två år.

För ocker döms också den som vid kreditgivning i näringsverksamhet eller i annan verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

Är brottet grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av

om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

6 § 11

Den som

1. på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott,

2. bereder sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv, eller

3. genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar genom brott tillkommen fordran döms för häleri till fängelse i högst två år.

10 Senaste lydelse 1986:123. 11 Senaste lydelse 1999:164.

För häleri döms likaledes den som i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet, som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning, på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande förvärvar eller mottar något som skäligen kan antas vara frånhänt annan genom brott.

Är brott som anges i första eller andra stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

Är brott som anges i första eller andra stycket grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedöm-

ande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen avsett betydande värde eller varit av särskilt farlig art.

9 §12

Den som offentliggör eller

eljest bland allmänheten sprider

vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom, döms för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Den som offentliggör eller

annars bland allmänheten spri-

der vilseledande uppgift för att påverka priset på vara, värdepapper eller annan egendom, döms för svindleri till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader.

Om någon, som medverkar

vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller på grund av sin ställning bör äga särskild kännedom om ett företag, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller eljest bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift ägnad att påverka bedömandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada, döms såsom i

första stycket sägs.

För svindleri döms också den

som medverkar vid bildande av aktiebolag eller annat företag eller på grund av sin ställning bör ha särskild kännedom om ett företag och som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet offentliggör eller annars bland allmänheten eller företagets intressenter sprider vilseledande uppgift

som är ägnad att påverka bedö-

mandet av företaget i ekonomiskt hänseende och därigenom medföra skada.

12 Senaste lydelse 1993:207.

Är brott, som i denna para-

graf sägs, grovt, döms till fäng-

else, lägst sex månader och högst sex år.

Är brott som anges i första

eller andra stycket grovt, döms

till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedöm-

ande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen har varit av större omfattning, kunnat medföra avsevärd skada eller annars varit av särskilt farlig art.

11 §13

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning, ocker, grovt häleri eller grovt penninghäleri och för stämpling till grovt häleri eller grovt penninghäleri döms till ansvar enligt bestämmelserna i 23 kap. Vad som anges i 23 kap. 3 § skall dock inte gälla i fråga om försök till utpressning.

För försök eller förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri,

grovt fordringsbedrägeri, utpress-

ning, ocker, grovt häleri eller grovt penninghäleri och för stämpling till grovt häleri eller grovt penninghäleri döms till ansvar enligt bestämmelserna i 23 kap. Det som anges i 23 kap. 3 § ska dock inte gälla i fråga om försök till utpressning.

Såsom för förberedelse till

bedrägeri eller grovt bedrägeri

dömes den som för att bedraga

försäkringsgivare eller eljest med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma skall gälla, om någon med uppsåt som nyss sagts söker åstadkomma sådan skada. Har han innan skadan inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen, skall han vara fri från ansvar.

För förberedelse till bedrä-

geri eller grovt bedrägeri döms

också den som för att bedra en

försäkringsgivare eller annars med bedrägligt uppsåt skadar sig eller annan till person eller egendom. Detsamma ska gälla, om någon med uppsåt som nyss

angetts försöker åstadkomma

sådan skada. Har han eller hon innan skadan inträtt frivilligt avstått från att fullfölja gärningen,

ska inte dömas till ansvar.

13 Senaste lydelse 2001:780.

12 §14

Vad som föreskrivs i 8 kap.

13 § om inskränkning i åklagares åtalsrätt skall gälla även de brott som angetts i detta kapitel, dock inte grovt bedrägeri.

Det som föreskrivs i 8 kap.

13 § om inskränkning i åklagares åtalsrätt ska gälla även de brott som angetts i detta kapitel, dock inte grovt bedrägeri.

Bedrägeri eller bedrägligt

beteende, som består i att någon

gjort avtalsstridigt uttag på eget kredit- eller tillgångskonto, och

bedrägligt beteende, som avses i

2 § andra stycket, får åtalas av åklagare endast om åtal är på-

kallat från allmän synpunkt.

Bedrägeri eller ringa bedrä-

geri, som består i att någon gjort

avtalsstridigt uttag på eget kredit- eller tillgångskonto, och ringa

bedrägeri som avses i 2 § andra

stycket, får åtalas av åklagare endast om åtal är motiverat från allmän synpunkt.

10 kap.

2 §

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till det förskingrades värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa,

skall för undandräkt dömas till

böter eller fängelse i högst sex månader.

Är brott som anges i 1 § med hänsyn till det förskingrades värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa,

döms för ringa förskingring till

böter eller fängelse i högst sex månader.

3 §

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov

förskingring dömas till fängelse,

lägst sex månader och högst sex år.

Om brott som anges i 1 § är att anse som grovt, döms för grov förskingring till fängelse

i lägst sex månader och högst

sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen eljest varit av särskilt

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om gärningsmannen missbrukat ansvarsfull ställning eller använt

urkund eller annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap.

eller vilseledande bokföring eller

14 Senaste lydelse 1994:1411.

farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

4 §

Den som, i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, med egendom, som han har i besittning men vartill ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller eljest tillkommer annan, vidtager åtgärd vari-

genom egendomen frånhändes

den andre eller denne annorledes berövas sin rätt, dömes för olov-

ligt förfogande till böter eller

fängelse i högst två år.

Den som, i annat fall än som

angetts förut i detta kapitel, med

egendom, som han har i besittning men till vilken ägande- eller säkerhetsrätt är förbehållen eller tillförsäkrad eller på annat sätt tillkommer annan, vidtar åtgärd

genom vilken egendomen frånhänds den andre eller han eller hon på annat sätt berövas sin

rätt, döms för olovligt förfogande till böter eller fängelse i högst

ett år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas, om gärningen avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada eller varit av särskilt farlig eller hänsynslös art.

5 §15

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta ekonomisk angelägenhet eller självständigt handha kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin för-

Om någon, som på grund av förtroendeställning fått till uppgift att för någon annan sköta ekonomisk angelägenhet eller självständigt ha hand om kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin

15 Senaste lydelse 1986:123.

troendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han för trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två år. Vad som har sagts nu gäller inte, om gärningen är belagd med straff enligt 1–3 §§.

förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, döms han eller hon för trolöshet

mot huvudman till böter eller

fängelse i högst två år. Det som

nu har sagts gäller inte, om

gärningen är belagd med straff enligt 1–3 §§.

Är brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande

huruvida brottet är grovt skall

särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av

om brottet är grovt ska det sär-

skilt beaktas, om gärningsmannen använt urkund eller

annat vars brukande är straffbart enligt 14 eller 15 kap. eller vilse-

ledande bokföring eller tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

Missbrukar någon, som fått till uppgift att sköta rättslig angelägenhet för någon annan, till förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, döms han enligt första stycket, även om angelägenheten inte är av ekonomisk eller teknisk art.

Missbrukar någon, som fått till uppgift att sköta rättslig angelägenhet för någon annan, till förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, döms han

eller hon enligt första stycket,

även om angelägenheten inte är av ekonomisk eller teknisk art.

7 §16

Om någon olovligen brukar någon annans sak och därigenom

vållar skada eller olägenhet, döms

han för olovligt brukande till

böter eller fängelse i högst ett år.

Den som olovligen brukar egendom som tillhör annan eller till vilken annan har nyttjanderätt eller annan rätt och som däri-

genom vållar skada eller olägenhet, döms för olovligt brukande till böter eller fängelse i högst ett år.

16 Senaste lydelse 1993:207. Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

Detsamma skall gälla, om innehavaren av en fastighet brukar denna till men för annans rätt till den genom att olovligen bygga, gräva, plöja, ta upp väg, låta kreatur beta eller vidta någon annan dylik åtgärd.

Är brott enligt första stycket grovt, döms till fängelse, lägst sex månader och högst fyra år.

Är brottet grovt, döms till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömande av

om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen varit av särskilt farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

10 §17

Vad som föreskrivs i 8 kap.

13 § om inskränkning i åklagares åtalsrätt ska gälla även de brott som angetts i detta kapitel, dock inte grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.

Det som föreskrivs i 8 kap.

13 § om inskränkning i åklagares åtalsrätt ska gälla även de brott som angetts i detta kapitel, dock inte grov förskingring och sådan trolöshet mot huvudman som är att anse som grov.

Undandräkt, olovligt förfo-

gande eller olovligt brukande

beträffande egendom som kom-

mit i gärningsmannens besittning genom avtal om hyra av egendomen eller avtal enligt vilket äganderätten ska övergå först sedan betalning erlagts eller som gärningsmannen annars innehar på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, får åtalas av åklagare endast om åtal av särskilda skäl är påkallat från

Ringa förskingring, olovligt

förfogande som inte är grovt eller olovligt brukande som inte

är grovt och som avser lös egen-

dom som kommit i gärningsmannens besittning genom avtal om hyra av egendomen eller avtal enligt vilket äganderätten ska övergå först sedan betalning

gjorts eller som gärningsmannen

annars innehar på grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt, får åtalas av åklagare

17 Senaste lydelse 2012:301.

allmän synpunkt. endast om åtal av särskilda skäl är motiverat från allmän synpunkt.

Tagande av muta, givande av muta, handel med inflytande och vårdslös finansiering av mutbrott får åtalas av åklagare endast om åtal är påkallat från allmän synpunkt. Att denna inskränkning i vissa fall inte gäller framgår dock av 20 kap. 5 §.

Tagande av muta, givande av muta, handel med inflytande och vårdslös finansiering av mutbrott får åtalas av åklagare endast om åtal är motiverat från allmän synpunkt. Att denna inskränkning i vissa fall inte gäller framgår dock av 20 kap. 5 §.

12 kap.

1 §18

Den som förstör eller skadar egendom, fast eller lös, till men för annans rätt därtill, döms för skadegörelse till böter eller fängelse i högst ett år.

Den som förstör eller skadar egendom till men för annans rätt till denna, döms för skade-

görelse till fängelse i högst två år.

2 §19

Är brott som i 1 § sägs med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Är brott som anges i 1 § med hänsyn till skadans värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms för ringa skadegörelse till böter

eller fängelse i högst sex månader.

Den som i skog eller mark olovligen tager växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som ej är berett till bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa.

18 Senaste 2003:857. 19 Ändringen innebär bl.a. att andra stycket upphävs.

2 a §

Den som i skog eller mark olovligen tar växande träd eller gräs eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda, eller vindfälle, sten, grus, torv eller annat sådant, som inte är berett till bruk, döms, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter är att anse som ringa, för åverkan till böter.

3 §

Om brott som i 1 § sägs är att anse som grovt, skall för grov

skadegörelse dömas till fängelse i

högst fyra år.

Om brott som anges i 1 § är att anse som grovt, döms för grov skadegörelse till fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om av gärningen kommit

synnerlig fara för någons liv eller

hälsa eller skadan drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är synnerligen kännbar.

Vid bedömande av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningen medfört betydande fara för någons liv eller hälsa,

om skadan drabbat sak av stor

kulturell eller ekonomisk betydelse eller annars är synnerligen kännbar eller om gärningen varit

av särskilt hänsynslös art.

4 §

Tager man olovlig väg över

tomt eller plantering eller över

annan äga, som kan skadas därav, dömes för tagande av olovlig väg till böter.

Den som olovligen på annat än väg färdas över tomt eller

plantering eller över annat om-

råde som riskerar att skadas av förfarandet, döms för tagande av olovlig väg till böter eller fängelse i högst sex månader.

6 §

Åverkan eller tagande av olovlig väg må, om brottet endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av åklagare allenast om åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur allmän synpunkt.

Ringa skadegörelse, åverkan

eller tagande av olovlig väg får, om brottet endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av åklagare

endast om åtal av särskilda skäl är motiverat ur allmän synpunkt.

Denna lag träder i kraft den………

1.2. Förslag till lag om ändring i terrängkörningslagen (1975:1313)

Härigenom föreskrivs att 4 § (1975:1313) terrängkörningslagen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §20

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 1 § första stycket 1–3 eller mot förbud eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen döms till böter. Om gärningen är ringa

skall inte dömas till ansvar.

Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 1 § första stycket 1–3 eller mot förbud eller föreskrift som har meddelats med stöd av lagen döms,

om inte gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken, till

böter. Om gärningen är ringa

ska inte dömas till ansvar.

Denna lag träder i kraft den……..

20 Senaste lydelse 1996:1551.

1.3. Förslag till lag om ändring i lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m.

Härigenom föreskrivs att 17 § lagen (1994:1811) om disciplinansvar inom totalförsvaret, m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Åtalsanmälan behöver inte göras i fråga om

1. brott för vilka svårare straff än böter inte föreskrivs,

2. följande brott i brottsbalken, nämligen ofredande (4 kap. 7 §),

snatteri (8 kap. 2 §), egenmäktigt

förfarande (8 kap. 8 §), bedrägligt

beteende (9 kap. 2 §), undandräkt (10 kap. 2 §), olovligt för-

fogande (10 kap. 4 §), olovligt brukande (10 kap. 7 §), svikande av försvarsplikt (18 kap. 6 §), lydnadsbrott (21 kap. 5 §) och rymning (21 kap. 7 §).

2. följande brott i brottsbalken, nämligen ofredande (4 kap. 7 §),

ringa stöld (8 kap. 2 §), tillgrepp av fortskaffningsmedel som är ringa (8 kap. 7 §), egenmäktigt

förfarande (8 kap. 8 §), ringa

bedrägeri (9 kap. 2 §), ringa utpressning (9 kap. 4 §), ringa förskingring (10 kap. 2 §), olovligt

förfogande (10 kap. 4 §), olovligt brukande (10 kap. 7 §), ringa

skadegörelse (12 kap. 2 §), tagande av olovlig väg (12 kap. 4 §),

svikande av försvarsplikt (18 kap. 6 §), lydnadsbrott (21 kap. 5 §) och rymning (21 kap. 7 §).

Åtalsanmälan skall dock alltid göras, om

1. brottet riktar sig mot någon utanför den organisation där den misstänkte tjänstgör,

2. målsäganden har förklarat att han eller hon avser att föra talan om enskilt anspråk, eller

3. det finns skäl att anta att påföljden inte kommer att stanna vid böter.

Denna lag träder i kraft den…….

2. Utredningens uppdrag och arbete

2.1. Utredningsuppdraget

Regeringen beslutade den 28 juni 2012 att utse en särskild utredare för att undersöka om det finns behov av att stärka det straffrättsliga skyddet för egendom och föreslå de författningsändringar som det finns anledning till. Direktiven finns i bilaga 1.

I uppdraget till utredaren ingår bl.a. att - ta ställning till om sådana omständigheter som att brottsligheten

haft systematiska inslag, t.ex. vid bluffakturor, eller kan innebära en särskild integritetskränkning, t.ex. vid bostadsinbrott, bör få större betydelse för brottsrubriceringen av förmögenhetsbrotten, - överväga behovet av förändringar i straffskalorna för förmögen-

hetsbrotten, exempelvis stöld och skadegörelse, - överväga om försök till häleri bör kriminaliseras, och - överväga om det bör införas en möjlighet att vid straffansvar

utestänga personer från bland annat butiker och i samband med detta överväga en annan brottsrubricering för brottet snatteri.

2.2. Uppdragets genomförande

Utredningens egentliga arbete påbörjades i augusti 2012 och har bedrivits på sedvanligt sätt med regelbundna sammanträden. Utredningen har sammanträtt vid sammanlagt 11 tillfällen, varav ett i form av ett tvådagars internatsammanträde.

I utredningens direktiv anges att utredaren vid behov ska samråda med berörda myndigheter, särskilt Brottsförebyggande rådet,

Rikspolisstyrelsen, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten och Diskrimineringsombudsmannen. Vidare nämns i direktiven att utredningen kan behöva samråda med näringslivsorganisationer. Detta samråd har till övervägande del skett genom att de närmast berörda myndigheterna och organisationerna har varit representerade i expertgruppen. Företrädare för Brottsförebyggande rådet, Ekobrottsmyndigheten, Åklagarmyndigheten, Rikspolisstyrelsen, Svensk Handel och Företagarna har deltagit i utredningens arbete som experter. Därutöver har en expert från allmän domstol och en expert från Justitiedepartementet deltagit i arbetet.

Utredaren har vid kontakter med diskrimineringsombudsmannen Agneta Broberg redogjort för utredningens inställning i frågan om tillträdesförbud och enats med henne om att något närmare samråd om utredningens förslag inte behövs.

En del av utredningens uppdrag var att undersöka om vissa integritetskränkande inslag vid brott fick genomslag vid straffmätning och rubricering av brotten och att analysera hur systematisk brottslighet hanteras vid rättstillämpningen. I syfte att kunna besvara dessa frågeställningar har utredningen inhämtat och granskat ett stort antal domar som meddelats av Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt och Malmö tingsrätt under ett års tid. Ytterligare domar som omnämnts i media eller på andra sätt kommit till utredningens kännedom under utredningstiden har också analyserats. Utredaren och sekreteraren har vid två olika tillfällen sammanträffat med domare från Malmö tingsrätt, Helsingborgs tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Varbergs tingsrätt, Hovrätten för Skåne och Blekinge samt Hovrätten för Västra Sverige.

Inom ramen för utredningens arbete har utredaren och sekreteraren även träffat personer som särskilt arbetar med bedrägeribrott. Sammanträffanden har ägt rum med åklagare och polismän i Malmö och Helsingborg och Stockholm. Utredaren och sekreteraren har också, tillsammans med flera av utredningens experter, sammanträffat med polismän som arbetar med att bygga upp ett nationellt bedrägericentrum vid Polismyndigheten i Stockholms län.

Utredaren och sekreteraren har besökt Svensk Handel och träffat dess säkerhetschef för att få information om arbetet med den s.k. varningslistan.

Utredaren och sekreteraren har vidare träffat företrädare för Kronofogdemyndigheten, för att höra vilka erfarenheter myndigheten har av bedrägerier med hjälp av bluffakturor.

Utredaren har också sammanträffat med företrädare för Finansbolagens förening, där bl.a. företrädare för Bankföreningen, Finansbolagen, Larmtjänst, Motorbranschens riksförbund och biluthyrare ingår.

Utredaren och sekreteraren har dessutom besökt Upplysningscentralen (UC) i Stockholm för att få information om deras kundundersökning om s.k. identitetsstölder.

Utredningen har vidare samrått med två andra utredningar. Vid ett tillfälle träffade utredaren och sekreteraren både utredaren och sekreteraren i Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet (dir. 2013:19) och utredaren och sekreteraren i Utredningen om en översyn av straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott (dir. 2013:30).

Utredaren och sekreteraren har också sammanträffat med företrädare för det nederländska inrikesministeriet och med företrädare för CMI (Centraal Meld- en informatiepunt Identiteitsfraude en – fouten), en enhet inom inrikesministeriet, för att få information om hur Nederländerna hanterar identitetsstöld straffrättsligt och ur ett brottsofferperspektiv.

Information om lagstiftning från andra nordiska länder och om lagstiftningsarbete inom EU har inhämtats dels genom sökningar i databaser, dels genom kontakter med företrädare från olika utländska departement. Utredningen har funnit att det för vissa frågeställningar har varit av intresse att jämföra med situationen i bl.a. de övriga nordiska länderna. I övrigt har utredningen bedömt att det inte för de frågor som utredningen har behandlat har varit nödvändigt eller relevant med en sådan jämförelse.

2.3. Avgränsningar

Under utredningstiden har två andra särskilda utredare fått utredningsuppdrag som berör närliggande frågor. Utredningen om en översyn av straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott (dir. 2013:30) ska överväga och, där det behövs, föreslå ändringar i straffskalorna för bl.a. rån, grovt rån och grov utpressning. Vid övervägandena om behovet av förändringar i straffskalorna för förmögenhetsbrotten har utredningen därför inte tagit upp frågan om det behövs ändringar i straffskalorna för dessa brott.

Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet (dir. 2013:19) ska bl.a. överväga om kriminaliseringen

av brott på försöks-, förberedelse-, och stämplingsstadiet bör utvidgas. Mot bakgrund av den utredningens direktiv har behovet av en generell utvidgning av kriminaliseringen av ofullständiga brottsformer inte heller övervägts.

Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet ska också överväga bl.a. om det för några brott som är vanligt förekommande inom organiserad brottslighet finns skäl att införa omständigheter som särskilt ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt eller se över eller komplettera befintliga omständigheter. Inom ramen för organiserad brottslighet är brott med systematiska inslag vanligt förekommande. Uppdraget att överväga hur systematiska inslag beaktas vid lagföringen av förmögenhetsbrotten kräver också överväganden om vilken betydelse det har för den straffrättsliga bedömningen att brottsligheten har varit organiserad. Utredningen har lagt mindre fokus på den frågan mot bakgrund av den generella översyn som pågår.

Vid ett för alla tre utredningarna gemensamt möte diskuterades avgränsningsfrågorna. Trots att visst samråd ägt rum kan det, mot bakgrund av att utredningarna redovisar sina uppdrag vid olika tidpunkter och utifrån olika aspekter, inte uteslutas att utredningarna kan komma till olika slutsatser i sådana frågor som har beröringspunkter med varandra.

Utredningen har haft till uppgift att följa beredningen av Penningtvättsutredningens förslag. Efter remissbehandling pågår fortfarande beredningen av förslagen i Regeringskansliet. Vid övervägandena om försök till häleri bör kriminaliseras har utredningen därför utgått från det nuvarande rättsläget, men beaktat förslaget om att bryta ut penningtvättslagen till en särskild lag.

2.4. Betänkandets disposition

Betänkandet är indelat i 18 kapitel.

I kapitel 2 behandlas utredningens uppdrag och arbete. Därefter beskrivs egendomsskyddet översiktligt i kapitel 3. I kapitel 4 redovisas hur förmögenhetsbrotten utvecklats över tid. I kapitel 5 beskrivs kortfattat principerna för brottsrubricering och straffmätning m.m. Kapitel 6 innehåller en sammanfattande redovisning av den praxis som utredningen har granskat. Granskningen redovisas också i ett antal tabeller som har fogats till betänkandet som

bilaga 2. I kapitel 7 redovisas vilka utgångspunkter utredningen har

haft för förslagen. Kapitel 8 innehåller en beskrivning och analys av hur systematisk brottslighet hanteras straffrättsligt och överväganden i dessa delar. Kapitel 9 innehåller en beskrivning och analys av brott som begås med hjälp av s.k. bluffakturor och liknande förfaranden samt överväganden i dessa delar. Kapitel 10 behandlar olovlig användning av annans identitetsuppgifter och utredningens överväganden om behovet av straffrättsligt skydd mot sådana förfaranden. I kapitel 11 behandlas brott som rör fast egendom och överväganden i dessa delar. Kapitel 12 innehåller en analys av hur förmögenhetsbrotten rubriceras och gradindelas och utredningens överväganden i dessa avseenden. Kapitel 13 behandlar straffskalorna för förmögenhetsbrotten och utredningens överväganden om behovet av ändringar. Kapitel 14 innehåller en redogörelse för den straffrättsliga regleringen av häleri och utredningens överväganden i fråga om behovet av att utvidga straffansvaret för försök till brott av normalgraden. I kapitel 15 behandlas frågan om tillträdesförbud till butiker och utredningens överväganden beträffande detta. Kostnaderna och övriga konsekvenser av utredningens förslag redovisas i kapitel 16. Frågor om ikraftträdande och övergångsbestämmelser behandlas i kapitel 17. Kapitel 18 innehåller författningskommentaren.

3. Egendomsskyddet

3.1. Egendomsskyddet i regeringsformen

I 2 kap. 15 § regeringsformen (RF) regleras det grundlagsrättsliga skyddet för egendom. Genom bestämmelsens första stycke tillförsäkras enskilda ett skydd mot det allmänna för sin äganderätt genom ett förbud mot expropriation och annat sådant förfogande samt mot rådighetsinskränkningar i mark och byggnad.

Med expropriation eller något annat sådant förfogande avses att en äganderätt eller annan rätt med ett ekonomiskt värde (bl.a. nyttjanderätt, servitut eller vägrätt) tvångsvis överförs eller tas i anspråk. Utanför tillämpningsområdet faller ingrepp som innebär att egendom förstörs t.ex. på grund av smitta. Inte heller skatt, böter, viten eller exekutiva åtgärder omfattas av regleringen.

Med rådighetsinskränkningar avses att det allmänna inskränker användningen av mark och byggnader, t.ex. genom byggnadsförbud eller beslut om naturreservat (prop. 2009/10:80 s. 163 f.).

Egendomsskyddet i paragrafens första stycke innebär inte att den enskildes egendom är ovillkorligt skyddad. Ingrepp av de slag som omfattas av regleringen får äga rum, men endast om det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen (prop. 2009/10:80 s. 164).

Den som drabbas av en expropriation eller något annat sådant förfogande har i princip rätt till full ersättning. Vid rådighetsinskränkningar är rätten till ersättning inte lika omfattande. I vilken utsträckning ersättning kan utges regleras i lag (prop. 2009/10:80 s. 167 f. och s. 253).

I 2 kap. 15 § fjärde stycket RF har allemansrätten getts ett grundlagsskydd. Detta skydd infördes så sent som år 1995, i samband med att den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläg-

gande friheterna (Europakonventionen) inkorporerades i svensk rätt.

Allemansrätten utgör en inskränkning i markägarens egendomsskydd utan att markägaren har någon rätt till ersättning för inskränkningen (SOU 2008:125 s. 430). Vilka inskränkningar som markägaren enligt allemansrätten måste tåla är inte reglerat i lag utan bygger på sedvana. Allemansrättens omfattning anses dock i huvudsak kunna utläsas motsatsvis genom vissa straffbestämmelser i brottsbalken (prop. 1993/94:117 s. 18 f. och s. 50).

Egendomsskyddet i regeringsformen utgör ett skydd mot sådana ingrepp i den enskildes egendom som det allmänna kan göra. Det är däremot inte något skydd mot kränkningar av äganderätten som utförs av andra enskilda rättssubjekt.

3.2. Egendomsskyddet i Europakonventionen

Den nuvarande lydelsen av 2 kap. 15 § RF har utformats med utgångspunkt i artikel 1 i det första tilläggsprotokollet till Europakonventionen. Sedan år 1995 gäller Europakonventionen som lag i Sverige enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I första stycket i artikel 1 i tilläggsprotokollet föreskrivs att varje fysisk eller juridisk person ska ha rätt till respekt för sin egendom samt att ingen får berövas sin egendom annat än i det allmännas intresse och under de förutsättningar som anges i lag och i folkrättens allmänna grundsatser. I artikelns andra stycke klargörs dock att detta inte inskränker en stats rätt att genomföra sådan lagstiftning som staten finner nödvändig för att reglera nyttjandet av egendom i överensstämmelse med det allmännas intresse eller för att säkerställa betalning av skatter eller andra pålagor eller av böter och viten.

Artikeln har av Europadomstolen tolkats på det sättet att den innehåller tre rättsregler. Den slår fast principen om respekt för äganderätten. Den ställer upp villkoren för att beröva någon hans eller hennes egendom och den behandlar förutsättningarna för att göra inskränkningar i rätten att utnyttja egendom. Begreppet egendom har i Europakonventionen en vidsträckt innebörd. Med egendom avses inte bara fast och lös egendom utan också begränsade sakrätter samt fordringar och immateriella rättigheter

(SOU 2008:125 s. 431). Europakonventionen förpliktar medlemsstaterna att respektera de rättigheter som garanteras där. Europakonventionen är inte direkt tillämplig på förhållanden mellan enskilda rättssubjekt. Europadomstolen har dock vid flera tillfällen slagit fast att staterna har viss skyldighet att genom aktiva åtgärder – i första hand genom lagstiftning – upprätthålla ett skydd även mot att enskilda kränker andra enskildas rättigheter enligt konventionen (se t.ex. Europadomstolens domar den 12 november 2013, Söderman mot Sverige och den 19 november 2013, Someşan och Butiuc mot Rumänien).

3.3. Egendomsskyddet i 8–10 och 12 kap. brottsbalken

3.3.1. Allmänt om skyddet

Enskilda rättssubjekt tillförsäkras ett direkt skydd för sin egendom i första hand genom straffbestämmelserna i 8–10 och 12 kap. brottsbalken (BrB). Kapitlen är uppbyggda kring vissa centrala bestämmelser. Indelningen av brotten gjordes ursprungligen utifrån vad som ansågs vara karaktäristiskt för dessa centrala brott. Övriga bestämmelser i kapitlen utgör i huvudsak olika varianter av de centrala bestämmelserna. Varianterna kan bestå i att brotten är sammansatta med andra brottsliga gärningar (t.ex. rån och utpressning), eller att de avser särskilda situationer eller brottsobjekt (t.ex. olovlig kraftavledning och tillgrepp av fortskaffningsmedel), eller att något eller några rekvisit i de centrala straffbestämmelserna saknas (t.ex. olovligt förfogande och egenmäktigt förfarande). Många av straffbestämmelserna har tillkommit efter det att brottsbalken infördes. Det finns också straffbestämmelser som riktar sig mot gärningar som på ett mer indirekt sätt utgör hot mot enskildas egendom, t.ex. därför att de ofta föregår sådana brott (bl.a. mutbrott och ockerpantning) eller därför att de utgör en förutsättning för att brotten ska vara lönsamma för gärningsmännen (bl.a. häleri).

3.3.2. Fysiska angrepp på annans maktsfär

Sådana gärningar som innebär fysiska angrepp på någon annans maktsfär straffbeläggs i 8 kap. BrB. Den centrala bestämmelsen om stöld finns i 1 §. Där straffbeläggs att olovligen ta något som tillhör någon annan med avsikt att tillägna sig det, om tillgreppet innebär skada. Övriga straffbestämmelser i 8 kap. kan sägas utgå från stöldbrottet på så sätt att olika varianter av stöld straffbeläggs som andra brott. Utförs tillgreppet med s.k. råntvång, dvs. ett tvång som innebär våld mot den tvungne eller hot som innebär eller framstår som trängande fara för denne, bestraffas förfarandet som rån. Saknas det något rekvisit i stöldbestämmelsen kan tillgreppet ändå vara straffbart men som något annat brott i kapitlet. Saknas tillägnelseuppsåt eller tillhör saken den som olovligen tar den, utan att han eller hon har rätt att ta den, kan förfarandet i stället utgöra egenmäktigt förfarande eller självtäkt. Rör tillgreppet vissa speciella objekt finns det särskilda straffbestämmelser, t.ex. tillgrepp av fortskaffningsmedel, som inte förutsätter tillägnelseuppsåt, och olovlig kraftavledning respektive olovlig avledning av värmeenergi, för vilka brott det varken krävs tillägnelseuppsåt eller skada.

3.3.3. Angrepp på annans maktsfär med psykiska medel

Gärningar som innebär angrepp på någon annans maktsfär med psykiska medel straffbeläggs i 9 kap. BrB. Den centrala straffbestämmelsen om bedrägeri finns i 1 §. Där föreskrivs straffansvar för den som genom vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är. Begås gärningen genom manipulation av någon automatisk process, dvs. utan att någon person vilseleds, ska gärningen ändå bedömas som bedrägeri.

Om gärningen avser utnyttjande av vissa former av tjänster som tillhandahålls mot kontant betalning utan att sådan betalning erläggs, kan förfarandet i stället bestraffas som bedrägligt beteende, oavsett om någon har vilseletts.

Andra paragrafer straffbelägger gärningar där något av rekvisiten i bedrägeribestämmelsen saknas. Har gärningen inte inneburit vinning för gärningsmannen men väl skada för den vilseledde kan förfarandet vara straffbart som oredligt förfarande. Om brottet inte inneburit vilseledande men däremot olaga tvång (dock inte rån-

tvång) kan förfarandet bestraffas som utpressning. Har gärningsmannen utnyttjat någons utsatta ställning till att skaffa sig oproportionerliga förmåner i avtalssituationer kan förfarandet i vissa fall bestraffas som ocker.

Det finns också bestämmelser som tar sikte på särskilda brottsobjekt, t.ex. svindleri som straffbelägger förfaranden som syftar till att vilseleda allmänheten om värdet på bl.a. värdepapper och företag och subventionsmissbruk som straffbelägger missbruk av vissa EUmedel.

I kapitlet straffbeläggs också vissa förfaranden som kan föregå andra brott, t.ex. ockerpantning som straffbelägger mottagandet av bl.a. falska eller oriktiga handlingar för användning som påtryckningsmedel vid krav, och som avser att motverka bl.a. ocker och utpressning.

Bestämmelserna om häleri och penninghäleri straffbelägger vissa gärningar som utförs efter andra brott och som typiskt sett kan underlätta för dem som begår brott att tillgodogöra sig värdet av sin brottsliga verksamhet. Genom straffansvaret för att på olika sätt omsätta eller ta hand om egendom, pengar, värden eller fordringar som härrör från brott blir det svårare för gärningsmännen att dra nytta av sina brott.

3.3.4. Missbruk av egen maktsfär

Brott som utgör missbruk av egen maktsfär straffbeläggs i 10 kap. BrB. Det som utmärker brotten i detta kapitel är att gärningsmannen har någon form av förtroendeställning eller befinner sig i en situation som ställer särskilt krav på lojalitet. Den centrala straffbestämmelsen om förskingring finns i 1 §. Där straffbeläggs att gärningsmannen på grund av avtal, allmän eller enskild tjänst eller dylik ställning har fått egendom i sin besittning för annan med skyldighet att utge egendomen eller att redovisa för den. Förskingring förutsätter att gärningsmannen i den situationen tillägnar sig egendomen eller på annat sätt åsidosätter vad han har att iaktta för att kunna fullgöra sin skyldighet och att gärningen innebär vinning för honom eller henne och skada för den berättigade.

Om det brister i något av rekvisiten för förskingring kan förfarandet vara straffbart som något annat brott. Har gärningsmannen inte någon förtroendeställning, eller har han eller hon inte fått egendomen i sin besittning på det sätt som krävs för förskingring,

kan förfarandet i stället vara straffbart som olovligt förfogande. Det straffbara handlandet består i dessa fall i en åtgärd genom vilken egendomen frånhänds någon som har äganderätt eller säkerhetsrätt till den eller att den berättigade på annat sätt berövas sin rätt.

Om gärningsmannen inte handlar på det sätt som krävs för förskingring, men utför skadebringande handlingar genom att misssköta särskilda uppgifter som denne har fått förtroende att sköta eller övervaka skötseln av, kan förfarandet vara straffbart som trolöshet mot huvudman. De särskilda uppgifterna ska bestå i ekonomiska angelägenheter, kvalificerade tekniska uppgifter eller rättsliga angelägenheter. Det krävs inte att gärningen ska ha inneburit vinning för gärningsmannen.

I kapitlet straffbeläggs också vissa förfaranden som medför risk för att någon som befinner sig i en förtroendeställning till följd av sin anställning eller sitt uppdrag missbrukar det förtroende han eller hon fått och på det sättet orsakar skada. Genom bestämmelserna om tagande respektive givande av muta, handel med inflytande och vårdslös finansiering av mutbrott straffbeläggs olika led av värdeöverföringar som görs i syfte att påverka hur den som har en förtroendeställning utför sina uppgifter. Det ställs inga krav på att gärningarna ska ha lett till någon viss effekt för att vara straffbara.

Vissa andra förfaranden genom vilka gärningsmannen utnyttjar att han eller hon befinner sig i en situation som ger honom eller henne fördelar kan bestraffas som behörighetsmissbruk. Det som krävs för straffansvar är att gärningsmannen missbrukar sin behörighet att i annans ställe företa rättshandlingar och därigenom skadar sin huvudman eller, genom att göra gällande skuldebrev eller liknande, kräver vad som tillkommer annan.

Subsidiärt till övriga brott i kapitlet straffbeläggs olovligt brukande av annans egendom som ger upphov till skada eller olägenhet. När det gäller fastighet omfattar skyddet även andra typer av rättigheter i egendomen. Det krävs inte att gärningsmannen missbrukar något förtroende eller någon särskild situation eller, beträffande lös egendom, ens har den egendom som olovligen brukas i sin besittning. Anledningen till att även olovligt brukande av lös egendom regleras i 10 kap. BrB är att det ursprungligen fanns ett krav på att egendomen skulle befinna sig i gärningsmannens besittning vid brottstillfället. Det olovliga användandet utgjorde då en form av missbruk av egen maktsfär.

Fyndförseelse utgör också ett missbruk av egen maktsfär genom att gärningsmannen, som på vissa angivna sätt har fått besittning till annans egendom, underlåter att hantera egendomen så som vissa speciallagar – exempelvis lagen om hittegods – föreskriver.

3.3.5. Fysiska angrepp på annans egendom

Sådana fysiska angrepp på egendom som består i att gärningsmannen förstör eller skadar egendom straffbeläggs i 12 kap. BrB. Huvudbrottet är skadegörelse, som regleras i 1 §. Det som straffbeläggs är att förstöra eller skada fast eller lös egendom till men för annans rätt till egendomen. Även andra rättigheter än äganderätt skyddas alltså av straffbestämmelsen. I kapitlet finns också en bestämmelse om åverkan, som bl.a. straffbelägger tillgrepp av vissa uppräknade naturprodukter till ett ringa värde. För det brottet krävs varken tillägnelseuppsåt eller uppsåt att orsaka skada. Bestämmelsen anses motsatsvis ange vilka naturprodukter det är tillåtet att ta. Den bestämmelsen och bestämmelsen om tagande av olovlig väg i samma kapitel kan sägas utgöra de straffrättsliga gränserna för allemansrätten. För tagande av olovlig väg kan den straffas som olovligen färdas över vissa i paragrafen angivna områden. I bestämmelsen straffbeläggs bl.a. förfaranden som kan medföra risk för skada; det krävs alltså inte att skada har uppstått.

3.3.6. Osjälvständiga brottsformer

Tillämpningsområdet för de enskilda straffbestämmelserna utvidgas genom att osjälvständiga former av brotten i flera fall har straffbelagts.

De grova förmögenhetsbrotten är i de flesta fall straffbelagda på försöksstadiet. Det gäller dock inte grovt egenmäktigt förfarande, grovt svindleri, grovt tagande respektive givande av muta eller grovt olovligt brukande.

Försök till brott av normalgraden är också straffbelagt vid stöld, rån, tillgrepp av fortskaffningsmedel, olovlig kraftavledning, olovlig avledning av värmeenergi, bedrägeri, utpressning, ocker, förskingring, trolöshet mot huvudman och skadegörelse. Däremot är inte egenmäktigt förfarande, självtäkt, subventionsmissbruk, häleri, oredligt förfarande, svindleri, ockerpantning, olovligt förfogande,

tagande respektive givande av muta, handel med inflytande, vårdslös finansiering av mutbrott, behörighetsmissbruk, olovligt brukande, fyndförseelse och tagande av olovlig väg straffbelagt på försöksstadiet.

Vissa brott är även straffbelagda på förberedelsestadiet. Brotten i 8 och 9 kap. BrB är straffbelagda på förberedelsestadiet i samma utsträckning som på försöksstadiet. Av brotten i 10 kap. BrB är endast grov förskingring och grovt givande av muta straffbelagt på förberedelsestadiet. Grov skadegörelse är det enda brottet i 12 kap. BrB som är straffbelagt på förberedelsestadiet.

Rån och grovt rån är de enda brott i 8 kap. BrB som är straffbelagda på stämplingsstadiet. I 9 kap BrB är endast grovt häleri och grovt penninghäleri straffbelagda på stämplingsstadiet. Inget av brotten i 10 eller 12 kap. BrB är straffbelagda på stämplingsstadiet.

Ringa förmögenhetsbrott är inte i något fall straffbelagt på försök-, förberedelse- eller stämplingsstadiet.

4. Brottsutvecklingen

4.1. Underlag och källor

Som underlag för den följande beskrivningen av brottsligheten och dess utveckling har vi använt den officiella kriminalstatistiken som Brottsförebyggande rådet (Brå) ansvarar för. Underlaget är framförallt rapporterna Brottsutvecklingen i Sverige 2008–2011 (Brå rapport 2012:13) och Kriminalstatistik 2013 (Brå rapport 2013:18) samt tabell 170 (sammanställning för åren 2002–2012, hela landet, anmälda brott, uppklarade brott, totalt och efter brottstyp, typ av beslut samt procentandelen åtalsbeslut, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse av antalet anmälda brott efter brottstyp) och tabell 10 (hela landet, anmälda brott efter brottstyp, åren 2003– 2012).

4.2. Allmänt om brottsutvecklingen

Stöldbrotten ökade från år 1975 fram till början av 1990-talet, för att därefter, med undantag för vissa kortare perioder, minska. Rånbrotten ökade kraftigt under 1990-talet och har sedan början av 2 000-talet legat på en historiskt sett hög nivå. Bedrägeribrotten ökade kraftigt från år 1975 till början av 1990-talet då antalet brott minskade kraftigt. Från början av 2000-talet har antalet bedrägerier återigen ökat och de ligger nu på historiskt höga nivåer. Antalet anmälda skadegörelsebrott har tredubblats sedan år 1975 (Brårapport 2012:13 s. 92, 158, 175 och 195).

Stöld-, rån-, bedrägeri- och skadegörelsebrott utgör en stor del av det totala antalet anmälda brott. År 2012 utgjorde stöld- och rånbrott tillsammans med bedrägeribrott och skadegörelsebrott mer än hälften, 58 procent, av alla anmälda brott. Stöldbrotten uppgick till 38 procent, skadegörelsebrotten utgjorde 11 procent och bedrägeribrotten utgjorde 9 procent. Av de resterande brotten var

18 procent brott mot person, 5 procent trafikbrott, 7 procent narkotikabrott samt 12 procent övriga brott (Brå-rapport 2013:18 s. 23).

Det kan anmärkas att det är vanligt med en ökning i anmälningsstatistiken de första åren efter det att en ny brottskod införs.

4.3. Stöldbrott

Enligt Brås beräkningar utsattes år 2011 drygt 10 procent av hushållen för någon typ av stöldbrott (Brå-rapport 2012:13 s. 176). Av kriminalstatistiken framgår att det totala antalet anmälda tillgreppsbrott år 2012 uppgick till över 500 000. Detta är en minskning från år 2002, då drygt 680 000 tillgreppsbrott anmäldes. Några av de centrala stöldbrottskategorierna har enligt tabellen utvecklats enligt följande.

Stölder och snatterier i varuhus stod för omkring 53 000 anmälningar år 2002, att jämföras med drygt 60 000 anmälningar år 2012.

Inbrottsstölder stod för ca 120 000 anmälningar år 2002, att jämföras med omkring 87 000 anmälningar år 2012. Av dessa anmälningar avsåg ungefär 48 000 inbrott i bostad (inkl. fritidshus och liknande boende) år 2002, vilket kan jämföras med 39 000 anmälda bostadsinbrott år 2012. Mörkertalet för bostadsinbrott beräknas vara lägre än för många andra stöldbrott (Brå-rapport 2012:13 s. 178). Antalet anmälda brott kan därmed antas ge en god bild av hur många bostadsinbrott som begås.

Tillgrepp ur och från motordrivna fordon minskade från drygt 149 000 anmälningar år 2002 till omkring 62 000 anmälningar år 2012. Antalet anmälda tillgrepp av motorfordon uppgick år 2002 till omkring 75 000. År 2012 hade antalet anmälda tillgrepp av motorfordon sjunkit till drygt 28 000.

Antalet anmälda fickstölder uppgick år 2002 till drygt 40 000. År 2012 hade antalet anmälda fickstölder stigit till drygt 52 000. Antalet anmälda väskryckningar var år 2002 ca 2 200. Motsvarande siffra år 2012 var omkring 1 900.

För vissa av de ovan nämnda brottskategorierna har den ökande eller minskande trenden varit konstant mellan år 2002 och 2012. Det gäller t.ex. antalet anmälda tillgrepp av motordrivna fordon och tillgrepp ur och från motordrivna fordon. Dessa brott är också de som står för den största minskningen i antalet anmälda brott under perioden. Brå drar i sin rapport slutsatsen att minskningen av

antalet ”bilbrott” beror på att den tekniska utvecklingen har gjort det svårare att ta sig in i och att tillgripa bilar (Brå-rapport 2012:13 s. 176 f.).

Den minskande trenden för inbrottsstölder är också ganska stabil under perioden 2002–2012. Antalet anmälda brott i denna kategori har visserligen omväxlande ökat och minskat under de olika åren under perioden, vilket i princip helt och hållet kan hänföras till antalet anmälda inbrott i bostäder. Historiskt sett har emellertid antalet bostadsinbrott legat på högre nivåer (Brå-rapport 2012:13 s. 179).

Brottsutvecklingen avseende fickstölder är mer varierad under perioden 2002–2012. Det finns perioder då antalet anmälda brott har varit lägre än de var år 2002. Sett över hela perioden har antalet anmälda fickstölder emellertid aldrig legat högre än det gjorde år 2012. Antalet anmälda väskryckningar har däremot legat på en relativt jämn nivå om knappt 2 000 brott per år under perioden 2002– 2012.

Trenden för tillgrepp i butiker och varuhus har varit ökande från år 2002. Från år 2009 har emellertid antalet anmälda brott gått ned.

4.4. Rån

Under åren 2002–2012 anmäldes mellan 8 000 och 9 000 rån per år (Brå-tabell 170). År 2011 var fördelningen på olika typer av rån följande. Ungefär 75 procent av anmälningarna avsåg personrån, 8 procent avsåg butiksrån, 1 procent avsåg taxirån, 1 procent avsåg bank- och värdetransportrån och ungefär 15 procent avsåg övriga rån (Brå-rapport 2012:13 s. 94 f.). När det gäller personrån antas mörkertalet vara stort. För övriga rån antas antalet anmälda brott stämma bättre överens med hur många brott som faktiskt begåtts (Brå-rapport 2012:13 s. 95). Det kan alltså antas att det begås betydligt fler personrån än vad som framgår av anmälningsstatistiken och att personrånen utgör en ännu större andel av det totala antalet begångna rån.

Antalet anmälda personrån ökade från ca 6 300 brott år 2002 till omkring 6 800 brott år 2012 (Brå-tabell 10). Även historiskt sett har det skett en ökning (Brå-rapport 2012:13 s. 97).

Antalet taxirån har gått ned de senaste åren, vilket antas bero på den minskade hanteringen av kontanter i taxibilar (Brå-rapport 2012:13 s. 98). När det gäller butiksrånen ökade antalet anmäl-

ningar från år 2002, då knappt 800 brott anmäldes, till år 2009 då över 1 100 butiksrån anmäldes. De senaste två åren har kurvan dock vänt och år 2012 anmäldes 734 butiksrån (Brå-tabell 170).

När det gäller bank- och värdetransportrån varierar antalet anmälningar under perioden 2002–2012 och någon tydlig trend är svår att se (Brå-tabell 10). Sedan år 2008 har emellertid antalet anmälda brott minskat. Minskningen träffar i synnerhet bankrån, vilket delvis antas bero på att såväl antalet bank- och postkontor som kontanthanteringen på dessa kontor har minskat (Brå-rapport 2012:13 s. 100).

4.5. Bedrägeri

4.5.1. Många olika typer av bedrägerier

I den officiella kriminalstatistiken delas bedrägeribrotten in i flera olika kategorier, varav den största sett till antalet anmälda brott kallas övrigt bedrägeri. De andra kategorierna är i fallande ordning: datorbedrägeri, bedrägeri som begås med hjälp av bluffakturor, internetbedrägeri, kontokortsbedrägeri (utom automatmissbruk), automatmissbruk och bedrägligt beteende. Det finns även andra kategorier exempelvis investeringsbedrägeri, överskridit eget konto och försäkringsbedrägeri. Dessa kategorier lämnas utanför den fortsatta framställningen. Det finns skäl att anta att det kan finnas felkällor när det gäller kategoriindelningen.

Antalet anmälda brott som rubricerades som bedrägeri, grovt bedrägeri eller bedrägligt beteende ökade från omkring 36 000 anmälda brott år 2002 till drygt 117 000 anmälda brott år 2012 (Brå-tabell 170).

4.5.2. Bedrägeri med hjälp av ”bluffakturor”

Med begreppet ”bedrägeri med hjälp av bluffaktura” avses i den officiella kriminalstatistiken endast brott där någon skickar falska fakturor till företag som sedan betalar för till exempel varor eller tjänster som de aldrig beställt (se Brå-rapport 2012:13 s. 161). Det finns emellertid även andra brott som kan hänföras till denna kategori, t.ex. motsvarande brott som riktas mot privatpersoner. Dessa finns alltså inte med i den nu aktuella statistiken över bluffakturor.

År 2012 anmäldes drygt 16 000 bedrägerier med hjälp av blufffakturor (att jämföra med det totala antalet anmälda bedrägeribrott som var drygt 117 000). Det är en kraftig ökning från de omkring 3 400 brott som anmäldes år 2005, då bedrägeri med hjälp av blufffakturor fick en egen brottskod (Brå-tabell 170). Till detta kommer de brott som begås mot privatpersoner.

4.5.3. Datorbedrägeri och internetbedrägeri

Som tidigare nämnts används kategorierna datorbedrägeri och internetbedrägeri. Dessa har olika brottskoder i kriminalstatistiken. Med datorbedrägeri avses brott där någon olovligen påverkar resultatet av en automatiserad informationsbehandling eller liknande automatisk process, till exempel genom s.k. skimning eller genom att uppge någon annans kortuppgifter på internet (se Brå-rapport 2012:13 s. 161). Med internetbedrägeri avses brott där det finns onlinekontakt mellan människor, t.ex. vid annonser på e-handelssajter eller modemkapning. I denna kategori ingår endast brott där brottet i sin helhet ägt rum via internet. Antalet brott där internet endast är ett inslag är därför mycket större än antalet som hänförs under just denna brottskod (Brå-rapport 2012:13 s. 161).

Det kan vara svårt att skilja mellan dessa olika varianter av bedrägeri. Många brott som räknas som datorbedrägeri begås delvis med hjälp av internet, vilket kan vara förvirrande. Brås rapport visar också att brottskoderna inte används på ett korrekt sätt, vilket leder till att statistiken kan bli missvisande. Båda kategorierna redovisas därför i ett sammanhang här.

Antalet anmälda fall av datorbedrägeri uppgick år 2007 (då brottskoden började användas) till knappt 12 000. Trenden var sedan i huvudsak ökande fram till år 2010 då omkring 25 000 brott anmäldes. En minskning skedde under år 2011 men under år 2012 ökade antalet anmälda brott till knappt 22 000. Minskningen från år 2010 antas bero på att ny teknik, bl.a. användningen av chip i stället för magnetremsa, gjort det svårare att genomföra exempelvis s.k. skimning av kontokort (Brå-rapport 2012:13 s. 161).

Antalet anmälda fall av bedrägeri med hjälp av internet (nätbedrägerier) ökade från omkring 1 500 år 2006 (då brottskoden infördes) till omkring 21 000 brott år 2012 (Brå-tabell 170). Som exempel på ett vanligt nätbedrägeri kan nämnas att gärningsmannen via en annons på någon försäljningssajt, t.ex. Tradera.se

eller Blocket.se lurar brottsoffret att betala för en vara som gärningsmannen aldrig haft för avsikt att leverera. Oftast rör det sig om begränsade summor, mellan 2 000 och 10 000 kr i varje enskilt fall (Brå-rapport 2012:13 s. 160). Sammantaget kan det emellertid bli fråga om betydande vinning för gärningsmannen, eftersom många personer kan vilseledas genom en och samma annons. Gärningsmännen är i dessa fall oftast inte organiserade på något sätt. Förfaringssättet behöver heller inte vara särskilt förslaget.

4.6. Utpressning och ocker

Antalet anmälda fall av utpressning och ocker ökade successivt från omkring 800 anmälda brott år 2002 till drygt 3 900 anmälda brott år 2012 (Brå-tabell 170).

4.7. Förskingring och annan trolöshet

Antalet anmälda brott mot 10 kap. BrB ökade från drygt 7 000 brott år 2002 till drygt 17 000 brott år 2012. Den största ökningen har skett från år 2009. Av dessa brott var det olovligt förfogande som ökade mest, från drygt 2 200 anmälda brott år 2002 till knappt 11 700 anmälda brott år 2012. Även förskingringsbrotten ökade något, från drygt 2 000 anmälda brott år 2002 till drygt 2 700 anmälda brott år 2012. Antalet anmälningar om trolöshet mot huvudman ökade också något under samma period. (Brå-tabell 10). Under samma period minskade antalet anmälningar om olovligt brukande och fyndförseelse något.

4.8. Skadegörelse

Skadegörelse är enligt Brå en brottstyp för vilken antalet anmälda brott kan antas skilja sig från det verkliga antalet begångna brott på ett sådant sätt att statistiken blir missvisande.

I många fall är det ekonomiska överväganden som avgör om en skadegörelse anmäls. Om det inte lönar sig att anmäla skadan, t.ex. därför att offret saknar försäkring eller om skadans värde understiger självrisken, görs det ofta inte någon anmälan. Skador på högre

belopp, t.ex. skador på motorfordon, kan däremot i högre utsträckning antas leda till en polisanmälan. Under perioder har det också förekommit att aktörer inom kollektivtrafiken haft som princip att polisanmäla all skadegörelse, vilket lett till att antalet anmälda brott under en viss period har ökat markant. Med den osäkerhet som ligger i detta anses det vara svårt att dra säkra slutsatser av statistiken (se Brå-rapport 2012:13 s. 198).

Enligt rapporten uppgick antalet anmälda skadegörelsebrott till omkring 168 000 brott år 2011, vilket utgjorde omkring 12 procent av den totala anmälda brottsligheten det året (Brå-rapport 2012:13 s. 200). Klotter (innefattande klotter riktat mot lokaltrafiken) utgjorde den största andelen anmälda skadegörelsebrott, ca 38 procent. Skadegörelse på motorfordon var den näst största gruppen, ca 24 procent av alla anmälda skadegörelsebrott.

Det totala antalet anmälda skadegörelsebrott ökade från omkring 140 000 år 2002 till omkring 152 000 år 2012. Statistiken visar en topp på över 200 000 anmälda brott år 2009. Därefter har alla kategorier av skadegörelse minskat (Brå-tabell 10).

Skadegörelse anses vara ett typiskt ungdomsbrott. Av de som misstänktes för skadegörelse år 2012 utgjorde 36 procent ungdomar under 21 år (Brå-rapport 2013:18 s. 121 och 132).

4.9. Brottsuppklaringen

4.9.1. Allmänt

Under åren 2009–2012 anmäldes totalt ungefär 1,2 till 1,4 miljoner brott per år. Endast en mindre del av dessa brott klaras upp av polisen och andra brottsbekämpande myndigheter och blir föremål för lagföring i någon form. I den officiella statistiken redovisas antalet

polisiärt uppklarade brott som uppklarade. I den mån dessa brott

har klarats upp genom att en åklagare har lyckats binda en misstänkt person till brottet genom ett så kallat lagföringsbeslut (beslut om att väcka åtal, utfärda strafföreläggande eller meddela åtalsunderlåtelse) redovisas de som personuppklarade brott. Brott som definieras som uppklarade trots att utredningen har lagts ned brukar kallas för tekniskt uppklarade brott (se Brå-rapport 2012:13 s. 17). Uppklaringsprocenten räknas på så sätt att man dividerar årets uppklarade brott med samma års anmälda brott.

År 2012 klarades totalt ungefär 38 procent av alla brott upp. Ungefär 21 procent av dessa räknades som tekniskt uppklarade och omkring 17 procent räknades som personuppklarade (Brå-tabell 170). Personuppklaringsprocenten varierar emellertid kraftigt för de olika brottskategorierna.

4.9.2. Uppklaring av stöldbrott och rån

Personuppklaringsprocenten för stöldbrott låg i medeltal på ungefär 7 procent år 2012. Inom den brottskategorin är emellertid variationerna stora. Medan personuppklaringsprocenten för stöld och snatteri i butik låg på ungefär 43 procent var motsvarande siffra för stöld vid bostadsinbrott endast 4 procent. Personuppklaringsprocenten för fickstöld och väskryckning var ännu lägre, mellan 1 och 3 procent (Brå-tabell 170). Risken att bli ertappad är således låg för den som begår en fickstöld eller väskryckning eller en inbrottsstöld i bostad. Den låga personuppklaringsprocenten gör det också svårt att dra några slutsatser om vilka gärningsmännen är.

År 2012 klarades totalt 34 procent av de anmälda rånbrotten upp. Från år 2009 till 2012 sjönk personuppklaringsprocenten något, från 15 till 13 procent. Den högsta personuppklaringen för rån år 2012 gäller taxirån (38 procent), rån mot funktionshindrad (34 procent), bankrån (33 procent), butiksrån (25 procent) och värdetransportrån (20 procent). Lägst personuppklaringsprocent har rån mot övriga privatpersoner (11 procent; Brå-tabell 170).

4.9.3. Uppklaring av bedrägeribrott

Den totala uppklaringsprocenten för samtliga anmälda bedrägeribrott låg år 2012 på 51 procent. Personuppklaringen var dock betydligt lägre, 11 procent.

Inom brottskategorin är variationerna stora. För bedrägeri med kontokort eller med hjälp av internet låg personuppklaringen år 2012 på mellan 9 och 15 procent. Motsvarande siffra för bedrägeri med hjälp av bluffakturor låg på 2 procent år 2012 (Bråtabell 170).

4.9.4. Uppklaring av förskingring och annan trolöshet

Den totala uppklaringsprocenten för förskingring och annan trolöshet låg år 2012 på 47 procent. Personuppklaringen uppgick dock bara till 13 procent.

För olovligt förfogande, den brottstyp inom 10 kap. BrB som ökat mest under åren 2009–2012, låg den totala uppklaringsprocenten år 2012 på 35 procent. Personuppklaringen minskade för dessa brott från 5 procent år 2009 till 2 procent år 2012.

För förskingring låg den totala uppklaringsprocenten avseende alla svårhetsgrader av brottet på 72 procent år 2012. Personuppklaringsprocenten för samma brott var 41 procent under samma period (Brå-tabell 170).

Trolöshet mot huvudman hade under samma period en total uppklaringsprocent på 73 procent och en personuppklaring på 46 procent (Brå-tabell 170).

4.9.5. Uppklaring av skadegörelsebrott

Skadegörelsebrotten hade år 2012 en total uppklaringsprocent på 11 procent. Personuppklaringen låg emellertid endast på 4 procent (Brå-tabell 170). Personuppklaringsprocenten var ganska jämnt fördelad på de olika underkategorierna.

5. Principer för brottsrubricering och straffmätning m.m.

5.1. Inledande synpunkter

Straffbestämmelser syftar till att stävja oönskade beteenden och har som utgångspunkt att den som utför en sådan gärning som beskrivs i en straffbestämmelse därefter lagförs för det brott som gärningen motsvarar. I vissa fall, t.ex. om gärningsmannen vid ett tillfälle tillgriper en vara i en affär, motsvaras hela händelseförloppet av en enda straffbestämmelse. I dessa fall är det som regel inte svårt att bedöma hur allvarligt brottet är och vilket straff som bör utdömas för det.

Det är emellertid betydligt vanligare att gärningsmannens handlande innebär att han eller hon överträder flera olika straffbestämmelser samtidigt eller i följd. Det är delvis en konsekvens av att straffbestämmelserna i stor utsträckning överlappar varandra. Som exempel kan nämnas att ett handlande som utgör grov misshandel också uppfyller rekvisiten för ringa misshandel och misshandel av normalgraden. Vidare kan en gärning som uppfyller rekvisiten för ett brott samtidigt utgöra ett kvalificerande rekvisit eller ingå som ett av flera handlingsrekvisit i en annan straffbestämmelse. Som exempel kan nämnas att misshandel som utförs i samband med en stöld kan medföra att stölden i stället bedöms som rån.

När det gäller förmögenhetsbrott är det särskilt vanligt att det brottsliga förfarandet består av ett antal handlingar som var och en uppfyller kriterierna för samma eller närliggande straffbestämmelser. Som exempel kan nämnas bedrägeri som riktas mot flera personer eller som riktas mot samma person vid flera tillfällen. Ett annat exempel är stöld av flera varor i samma butik. För varje sak som gärningsmannen tillgriper är rekvisitet för stöld uppfyllt.

Om gärningsmannen skulle straffas för varje brott som hans handlande i och för sig utgör skulle det leda till en oacceptabel

dubbelbestraffning. Det är därför nödvändigt att välja ut vilka och hur många brott som gärningsmannen ska straffas för. Av rättssäkerhetsskäl måste urvalet alltid göras på samma sätt. Det finns vedertagna metoder för detta. Utgångspunkten är vidare att lika allvarliga gärningar bedöms utgöra lika svåra brott. I syfte att främja en enhetlig rättstillämpning anges i vissa straffbestämmelser vilka försvårande och förmildrande omständigheter som särskilt ska beaktas vid rubriceringen av brotten.

De straff som döms ut för brottsligheten måste också stå i rimlig proportion till de straff som döms ut för andra, lika svåra, brott eller brottskombinationer. För att tillgodose proportionalitetsprincipen finns olika bestämmelser om straffvärdebedömning, straffmätning och val av påföljd.

5.2. Avgränsningen av brottsliga gärningar

5.2.1. Antalet brottsliga gärningar är inte detsamma som antalet brott

Den som har utfört flera, var för sig brottsliga, gärningar anses i vissa fall ha begått flera brott och i andra fall endast ett brott. Följande exempel kan illustrera detta. En gärningsman bryter sig in hos en person och tar ett antal saker av varierande värde som tillhör olika personer i hushållet. När en av bostadsinnehavarna försöker stoppa gärningsmannen använder han eller hon våld för att komma undan med det stulna. Gärningsmannens handlande uppfyller i detta fall rekvisiten för flera olika straffbestämmelser, t.ex. de som avser olika grader av stöld, rån, hemfridsbrott samt misshandel alternativt ofredande. Detta förhållande kallas olikartad konkurrens. Samtidigt är brottsrekvisiten för en av dessa bestämmelser, nämligen den som avser stöld, uppfyllda för varje sak som gärningsmannen har tillgripit. Det föreligger alltså även s.k. likartad konkurrens.

För att avgöra om gärningsmannens handlande ska bedömas som ett eller flera brott måste rätten avgöra om handlandet utgör samma gärningsenhet, dvs. om det är fråga om samma handlande, samma händelseförlopp eller om det på annat sätt går att säga att gärningsmannen har gjort något genom att göra något annat. Är det inte fråga om samma händelseförlopp eller gärningsenhet är utgångspunkten att flera brott har begåtts. Rätten måste också

avgöra om tillgreppen ska anses ingå i samma brottsenhet, dvs. om de ska anses utgöra ett brott, eller om de ska bedömas som flera brott. Hur denna avgränsning görs återkommer utredningen till i det följande.

Även om rätten kommer fram till att gärningsmannens handlande utgör en gärningsenhet kan det ändå vara fråga om flera brott eftersom flera olika straffbestämmelser kan tillämpas på förfarandet. Rätten måste därför tillämpa olika principer om regelkonkurrens för att avgöra vilka av dessa straffbestämmelser som ska tillämpas. Eftersom förfarandet uppfyller rekvisiten för en allvarligare form av brottet (i detta fall stöld) döms inte för den ringa formen av samma brott (i detta fall snatteri). Förfarandet uppfyller emellertid också rekvisiten för rån. Eftersom rån är en specialform av stöld konsumeras alla former av stöld som gärningsmannen teoretiskt sett hade kunnat dömas för och gärningsmannen döms bara för rån. Detsamma gäller det olaga tvång och misshandelsbrott som också ingår i rånbrottet. Frågan om gärningsmannen också ska dömas för hemfridsbrott kan dock inte besvaras lika enkelt utan beror på omständigheterna i det enskilda fallet. Utgångspunkten är att gärningsmannen ska dömas för både hemfridsbrott och rån (kumulation), eftersom brottsbeskrivningarna för brotten inte har något gemensamt. I regel konsumeras emellertid ett hemfridsbrott som ingår som ett led i ett tillgrepp, om hemfridsbrottet utgör skäl för att bedöma tillgreppet som grov stöld. Det är därför troligt att hemfridsbrottet skulle konsumeras även om tillgreppet bedöms som rån, men det beror på omständigheterna i det enskilda fallet.

För försöksbrott och andra osjälvständiga brottsformer gäller som utgångspunkt att dessa ska anses utgöra flera brottsenheter i samma utsträckning som de skulle ha bedömts som flera brott om de hade fullbordats.

5.2.2. Avgränsningen av brott får betydelse för frågor om preskription och rättskraft

Av exemplet i det föregående framgår att rätten måste avgränsa brottsliga gärningar av olika eller samma slag från varandra för att kunna avgöra vilka brott gärningsmannen ska dömas för. Det finns emellertid även andra skäl till att varje brott som någon ska dömas för måste kunna beskrivas och avgränsas i förhållande till andra brott. Den som har dömts för ett brott ska inte kunna dömas för

samma brott en gång till. Han eller hon ska inte ens kunna dömas för någon gärning som hade kunnat inordnas i den beskrivning av brottet, dvs. den brottsenhet, som domen grundar sig på. Brottsenheten måste alltså definieras för att man ska kunna avgöra vilka gärningar som omfattas av domens rättskraft.

Att veta när ett brott börjar och slutar är också nödvändigt för att kunna avgöra när preskriptionstiden för brottet börjar löpa. Hur rätten bedömer konkurrensfrågorna får också betydelse för hur brotten rubriceras och hur straffvärdet bedöms. Hur brotten rubriceras påverkar även preskriptionstidens längd och vilka tvångsmedel som får användas vid utredningen av brotten. Det är alltså av flera skäl nödvändigt att ha klart för sig hur brottsliga gärningar ska avgränsas från varandra.

5.2.3. Flera brottsliga gärningar av samma slag

Konkurrens mellan flera brott av samma slag är mycket vanlig och förekommer inom alla brottstyper. För förmögenhetsbrottens del är det framför allt vissa former av bedrägeri, som ofta begås i stor omfattning av samma gärningsman, som vållar särskilda svårigheter. Detta återkommer utredningen till i avsnitt 8.2. Först ska något sägas om grunderna för bedömningen av vad som ska anses utgöra samma brottsenhet. De kriterier som vanligen används för att göra denna avgränsning är antalet målsägande eller andra angreppsobjekt i form av personer, tillfällets enhet, dvs. det rumsliga och tidsliga sammanhanget vad gäller t.ex. plats, verksamhet, orsakat tillstånd och antalet tydligt urskiljbara brottsobjekt (Petter Asp, Magnus Ulväng, Nils Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2 uppl. 2013 s. 470, i fortsättningen Asp m.fl., Kriminalrättens grunder).

De nu nämnda omständigheterna tillmäts olika vikt beroende på vilken brottstyp det är fråga om. Straffbudets skyddsintresse eller skyddsobjekt ger viss ledning i fråga om vilka omständigheter som är relevanta för att särskilja olika brottsenheter. För brott mot person är det av större betydelse hur många personer som har drabbats av t.ex. misshandel, än hur många slag som utdelades under samma händelseförlopp. Däremot är det av intresse att också avgöra om sambandet i tid och rum är så starkt att slagen (om det är fråga om flera slag) ska anses ha utdelats under samma händelseförlopp. Är sambandet svagt bedöms slagen som olika brottsenheter – flera fall

av misshandel – även om de har riktats mot samma målsägande vid samtliga tillfällen.

Även när det gäller förmögenhetsbrott kan man i första hand utgå från antalet målsägande för att avgöra vad som är ett eller flera brott. Samtidigt ska också rums- och tidssamband beaktas. När det gäller bedrägeri anses utgångspunkten vara att ett brott är begånget mot varje person som har vilseletts (Asp. m.fl., Kriminalrättens grunder s. 471). Om en gärningsman t.ex. genom samma annons har vilselett femton personer att var för sig betala en summa pengar till gärningsmannen anses han eller hon alltså ha begått femton bedrägerier. Det finns dock exempel på att antalet brott har bedömts på annat sätt, vilket utredningen återkommer till i avsnitt 8.2.1.

Om rums- och tidssambandet mellan flera gärningar inte är tillräckligt starkt anses det som regel vara fråga om flera brott, även om samtliga gärningar har riktats mot samma målsägande. Som exempel på en sådan avgränsning som har gjorts på detta sätt kan nämnas NJA 2007 s. 973 och NJA 2012 s. 886. Brotten avsåg periodiska utbetalningar av sociala förmåner som den tilltalade inte hade rätt till. I båda fallen ansåg Högsta domstolen att ett separat brott hade fullbordats vid varje utbetalning.

Avgränsningen av vad som utgör ett brott vid förskingring görs med utgångspunkt i antalet målsägande med beaktande av det rums- och tidssamband som kan finnas mellan de olika gärningsmoment som brotten består av (Magnus Ulväng, Brottslighetskonkurrens s. 217 f. och 264 f., i fortsättningen Ulväng, Brottslighetskonkurrens). En anställd som under ett antal år vid flera tillfällen förskingrar mindre summor pengar från sin arbetsgivare har alltså som utgångspunkt begått flera brott. Det har emellertid hänt att brott som begåtts på detta sätt bedömts som ett brott (se t.ex. NJA 1992 s. 470)

För tillgreppsbrott och skadegörelsebrott är utgångspunkten att det rumsliga och tidsliga sambandet är avgörande för vad som ska anses utgöra samma brottsenhet medan antalet målsägande normalt anses vara av mindre betydelse (Ulväng, Brottslighetskonkurrens s. 223). Eftersom den som exempelvis gör inbrott i ett hus eller en lägenhet normalt inte vet om hushållet består av en eller flera personer kan det vara en tillfällighet om de saker som vid samma tillfälle och på samma plats tillgrips eller förstörs har olika ägare. Hur många som drabbas av brottet anses därför vara av mindre betydelse.

Är det fråga om rån eller grov stöld i form av t.ex. fickstöld eller väskryckning, dvs. brott som förövas genom ett angrepp riktat mot en viss person, bör utgångspunkten i stället vara att antalet målsägande är avgörande för hur många brott som anses ha begåtts (se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 6 februari 2012 i mål B 3578-11). Samtidigt anförs i doktrinen att den omständigheten att fler än en person vid ett råntillfälle utsätts för råntvång inte påverkar brottsenheten (se bl.a. Nils Jareborg, Straffrättens gärningslära s. 207 och Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 472). Det kan således vara av betydelse om rånet direkt riktas mot en målsägande eller om det delvis beror på slumpen vilka som utsätts för brottet.

I det enskilda fallet kan det vara betydligt mer komplicerat att avgöra hur brott ska avgränsas från varandra än vad de nu nämnda huvudreglerna ger sken av. En teori som framförs i doktrinen är att bedömningen beror lika mycket på vad det är för slags verksamhet som ska avgränsas, dvs. vilket intresse straffbestämmelsen skyddar, som vilka objektiva rekvisit den aktuella straffbestämmelsen innehåller och vad som är föremål för bedömningen, dvs. vilket händelseförlopp som i det konkreta fallet ska bedömas (Ulväng, Brottslighetskonkurrens s. 209). Vid förmögenhetsbrott som begås i stor omfattning eller systematiskt kan det vara särskilt svårt att avgöra hur brotten ska avgränsas från varandra.

5.3. Hur ska brotten rubriceras och gradindelas?

5.3.1. Avgränsningen av brotten får betydelse för rubriceringen och gradindelningen

Som ovan nämnts får rättens bedömning av vilka och hur många brott som den tilltalade ska anses ha begått också betydelse för hur dessa brott rubriceras. Med begreppet brottsrubricering brukar avses såväl frågan om till vilken brottsbeteckning det aktuella brottet ska hänföras som till vilken svårhetsgrad brottet hänförs, i de fall där den aktuella brottstypen är indelad i olika svårhetsgrader utan att varje grad har getts en särskild brottsbeteckning.

Rättens bedömning av vilka och hur många brott som den tilltalade ska anses ha begått leder ofta till slutsatsen att en eller flera brottsliga gärningar, som i och för sig hade kunnat bedömas som flera brott, konsumeras av ett annat brott, där dessa brottsliga gär-

ningar utgör kvalificerande rekvisit. Ett hemfridsbrott och en stöld som begås genom samma händelseförlopp bedöms t.ex. i regel som en grov stöld. Rättens bedömning i konkurrensfrågan innefattar således också en bedömning av hur brottet ska rubriceras.

Även vid likartad konkurrens kan rätten komma fram till att flera brottsliga gärningar, t.ex. flera tillgrepp vid samma tillfälle, ska anses utgöra ett brott. Den totala omfattningen av brottsligheten kan då leda till att brottet bedöms som grovt. Brottsrubricering och gradindelning påverkas också av många andra omständigheter än sådana som kan utgöra självständiga brott.

Stöld, snatteri och grov stöld utgör exempel på ett förmögenhetsbrott som har en särskild brottsbeteckning för varje svårhetsgrad av brottet. Det finns emellertid också gradindelade brott som har en gemensam brottsbeteckning för de olika svårhetsgraderna av brottet, t.ex. tillgrepp av fortskaffningsmedel. Till varje grad av ett gradindelat förmögenhetsbrott är kopplat en särskild straffskala. Varje svårhetsgrad av ett brott anses också utgöra en särskild brottstyp med en egen preskriptionstid kopplad till den angivna straffskalan, oavsett om svårhetsgraden har en egen brottsbeteckning eller inte (SOU 1983:50 s. 203). Genom kopplingen till straffskalan får gradindelningen av brotten även betydelse i andra sammanhang, exempelvis i fråga om vilka straffprocessuella tvångsmedel som får användas vid utredning och lagföring.

5.3.2. Omständigheter som påverkar brottsrubriceringen

Vid brottsrubricering och gradindelning av ett brott beaktar rätten i första hand sådana omständigheter som hänför sig till brottsbeskrivningen. Exempel på sådana är att det i bestämmelsen om grov stöld anges att brottet avsett sak som någon bar på sig, eller att det i flera straffbestämmelser anges att gärningen varit av särskilt farlig art.

Dessa kriterier ska skiljas från de försvårande och förmildrande omständigheter som anges i 29 kap. BrB och som ska beaktas vid bedömningen av straffvärdet vid alla typer av brott (se prop. 1987/88:120 s. 75 f.) De omständigheter som enligt 29 kap. 2 och 3 §§ BrB ska beaktas i försvårande respektive förmildrande riktning vid bedömningen av straffvärdet är inte sällan mer eller mindre identiska med de särskilt angivna omständigheterna i straffbestäm-

melserna. De omständigheter som anges i 29 kap. 2 och 3 §§ BrB påverkar som utgångspunkt inte gradindelningen.

Vissa omständigheter kan däremot få betydelse även för straffmätningen om de inte anses ha fått tillräckligt genomslag genom rubriceringen av brottet. Det gäller dock normalt sett endast sådana omständigheter som brukar betecknas som kvantitativa, dvs. som kan förekomma i större eller mindre omfattning, t.ex. att en gärning varit av farlig eller hänsynslös art eller avsett betydande värde. Kvalitativa omständigheter, t.ex. att en stöld skett genom inbrott, som har haft en avgörande betydelse för brottsrubriceringen och gradindelningen beaktas däremot i princip inte vid straffvärdebedömningen (Nils Jareborg och Josef Zila, Straffrättens påföljdslära, 3 uppl. 2010, s. 111 f.).

5.4. Straffvärde och straffmätning

5.4.1. Allmänt om straffvärdebedömning och straffmätning

När rätten har kommit fram till hur brottet eller brotten ska rubriceras står det klart inom vilken straffskala som rätten kan mäta ut straffet. Detta straffvärde brukar kallas för det abstrakta straffvärdet. Det konkreta straffvärdet, eller annorlunda uttryckt, straffvärdet för ett visst brott, bestäms i det enskilda fallet genom rättens straffvärdebedömning.

Vid straffvärdebedömningen ska rätten utgå från det abstrakta straffvärdet för brottstypen i fråga, vilket egentligen innebär att rätten utgår ifrån straffminimum i det aktuella brottets straffskala (se Petter Asp och Andrew von Hirsch, Straffvärde, SvJT 1999 s. 151 f.), och beakta sådana försvårande och förmildrande omständigheter som hänför sig till brottet. Är det fråga om flera brott ska rätten också göra en bedömning av den samlade brottslighetens straffvärde. Gemensamt för de omständigheter som är av betydelse för straffvärdebedömningen är att dessa ska ha förelegat vid tidpunkten för brottet och kan sägas vara av betydelse för graden av klandervärdhet (se NJA 2010 s. 592, punkten 2 i domskälen).

Sedan det konkreta straffvärdet för brotten fastställts ska rätten ta hänsyn till faktorer som hänför sig till gärningsmannens person och som kan medföra att straffvärdet reduceras eller förstärks. Denna bedömning brukar kallas för straffmätning och det värde som bedömningen leder fram till brukar benämnas straffmätnings-

värde (SOU 2012:34, del 3, s. 76). Rätten ska därefter med ledning av straffmätningsvärdet bestämma påföljd för brottet eller brotten, om det inte föreligger någon sådan undantagssituation som utgör skäl för att meddela påföljdseftergift. Det bör påpekas att det i viss mån råder delade meningar om det är straffvärdet eller straffmätningsvärdet som ska ligga till grund för valet av påföljd. För en närmare beskrivning av reglerna om påföljdsval hänvisas till Påföljdsutredningens betänkande Nya påföljder (SOU 2012:34).

5.4.2. Straffvärdebedömningen

Huvudregeln för straffvärdebedömningen finns i 29 kap. 1 § första stycket BrB. Där föreskrivs att ”straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tilllämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde”. Med detta avses att rätten vid sin straffvärdebedömning ska utgå från den allmänna värdering som lagstiftningen ger uttryck för och i övrigt anpassa sig till de principer som utvecklats genom rättspraxis (prop. 1987/88:120 s. 77 f.). En allmän utgångspunkt för straffvärdebedömningen är att straffnivån ska utgöra ett mått på hur förkastlig gärningen är och att det därför ska råda proportionalitet mellan brottet och det utmätta straffet (SOU 2012:34, del 3, s. 250 f.).

Vid bedömningen av straffvärdet ska, enligt 29 kap. 1 § andra stycket BrB, särskilt beaktas den skada, kränkning eller fara som gärningen har inneburit, vad den tilltalade insett eller borde ha insett om detta samt de avsikter eller motiv som han eller hon haft. Vidare ska särskilt beaktas om gärningen inneburit ett allvarligt angrepp på någons liv eller hälsa eller trygghet till person. Uppräkningen är inte uttömmande (prop. 1987/88:120 s. 80).

Utöver dessa allmänna utgångspunkter ges i 29 kap. 2 § BrB punkterna 1–8 ett antal exempel på försvårande omständigheter som särskilt ska beaktas vid straffvärdebedömningen. Av dessa omständigheter är det framförallt punkterna 1–4 och 6 som kan vara av intresse vid straffvärdebedömningen av förmögenhetsbrott. Enligt dessa punkter ska särskilt beaktas om den tilltalade avsett att brottet skulle få allvarligare följder än det faktiskt fått (punkten 1), om den tilltalade visat stor hänsynslöshet (punkten 2), om den tilltalade utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig (punkten 3), om den tilltalade utnyttjat sin ställ-

ning eller i övrigt missbrukat ett särskilt förtroende (punkten 4) eller om brottet utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brotten föregåtts av särskild planering (punkten 6). Punkten 6 är av särskild betydelse för förmögenhetsbrottens del och behandlas närmare i avsnitt 8.2.4.

I 29 kap. 3 § BrB punkterna 1–5 ges exempel på sådana förmildrande omständigheter som är avsedda att tillämpas vid sidan av vad som är föreskrivet för vissa fall. Förutom punkten 3, som tar sikte på om den tilltalades handlande stått i samband med hans eller hennes bristande utveckling, erfarenhet eller omdömesförmåga, och som undantagsvis kan komma att tillämpas, är dessa omständigheter oftast inte relevanta för straffvärdebedömningen av förmögenhetsbrott.

5.4.3. Straffvärdebedömningen vid flerfaldig brottslighet

Asperationsprincipen och den förhöjda straffskalan

Enligt 30 kap. 3 § BrB ska rätten bestämma en gemensam påföljd för den samlade brottslighet som gärningsmannen ska dömas för. Ska den tilltalade dömas för flera brott måste rätten alltså lägga samman straffvärdet för brotten till ett samlat straffvärde. Det finns inget krav på att rätten ska göra en separat straffvärdebedömning för varje enskilt brott, även om det i praktiken torde vara så domarna går tillväga.

Vid straffvärdebedömningen av flerfaldig brottslighet tillämpas den s.k. asperationsprincipen som kan sägas vara ett mellanting mellan en kumulationsprincip, där straffvärdena för varje enskilt brott kumuleras, och en absorptionsprincip enligt vilken straffvärdet för det svåraste brottet helt tillåts absorbera straffvärdet för övriga brott (se SOU 2012:34 s. 274). Det högsta samlade straffvärde som rätten kan komma fram till för flerfaldig brottslighet är oftast inte detsamma som summan av de högsta straff som kan dömas ut för varje brott. I stället tillämpas en förhöjd straffskala där straffminimum för den samlade brottsligheten är detsamma som straffminimum för det svåraste av brotten och straffmaximum överstiger straffmaximum för det svåraste brottet med viss tid som relaterar till längden av detta straff. Reglerna om detta finns i 26 kap. 2 § och 25 kap. 5 och 6 §§ BrB. Straffmaximum för den

samlade brottsligheten får inte överstiga straffmaximum för alla brott sammantagna eller 18 år.

Det finns inga regler som fastställer hur rätten rent praktiskt ska gå till väga för att inom den förhöjda straffskalan bestämma ett samlat straffvärde. I stället har vissa generella riktlinjer utarbetats i praxis och doktrin. Mycket förenklat innebär det att rätten utgår från straffvärdet för det allvarligaste brottet och lägger till en procentandel av straffvärdet för övriga brott enligt en fallande skala. En allmän kontroll görs också av att det samlade straffvärdet framstår som proportionerligt till den brottslighet det omfattar (jfr NJA 2008 s. 359, NJA 2009 s. 485 och NJA 2011 s. 675 I och II). Även om rätten inte är skyldig att göra en separat bedömning av straffvärdet för varje enskilt brott kan det i praktiken alltså ändå vara nödvändigt för att rätten ska kunna komma fram till ett samlat straffvärde.

Tillämpningen av asperationsprincipen medför att betydelsen av straffvärdet för varje enskilt brott avtar ju fler brott som ligger till grund för bedömningen. En konsekvens av detta är att den som begår ett stort antal brott vid någon punkt inte kommer att kunna åläggas strängare straff än någon som begått betydligt färre antal brott av samma slag. Detta förhållande har kritiserats för att medföra alltför stora s.k. mängdrabatter och har sagts innebära att den som gör sig skyldig till ett stort antal brott slutligen blir i det närmaste straffimmun. Straffnivåutredningen analyserar denna problematik och kommer fram till att någon form av reduktion av straffvärdet för tillkommande brottslighet är nödvändig för att upprätthålla principerna om proportionalitet och ekvivalens. Utan reduktion skulle nämligen det samlade straffvärdet av mindre allvarliga brott snabbt överstiga straffvärdet för ett enskilt brott av allvarligare slag (SOU 2008:85 s. 316 f.). Ett sådant resultat skulle inte uppfattas som rättvist, eftersom det med dagens synsätt anses vara allvarligare att göra sig skyldig till exempelvis en grov misshandel än tre stölder av normalgraden. I ett vidare perspektiv, vid en jämförelse mellan olika brottstyper, kan principen om gemensamt straff därför sägas tillgodose principerna om proportionalitet och ekvivalens.

Straffmätningstabellerna är bara tumregler

I doktrinen har det utarbetats olika tabeller som fungerar som tumregler för hur stor andel av straffvärdet som ska läggas till straffvärdet för det svåraste brottet. För ytterligare information om dessa tabeller, se Martin Borgeke, Att bestämma påföljd för brott, 2 uppl. 2012 (i fortsättningen Borgeke, Att bestämma påföljd för brott), avsnitt 3.4.

Till Straffnivåutredningens betänkande Straff i proportion till brottets allvar finns också ett särskilt utlåtande av Martin Borgeke och Magnus Ulväng. I utlåtandet redogörs för hur straffvärdebedömningen påverkas av en rad faktorer och att de olika variationsmöjligheterna gör att de tabeller som finns inte kan betraktas som annat än praktiska tumregler för hur bedömningen ska göras. Bland de faktorer som nämns är typen av brott och relationen mellan de olika brotten. Ska den tilltalade exempelvis dömas för ett brott med relativt högt straffvärde och samtidigt för ett antal brott med låga straffvärden påverkar de senare brotten straffvärdet endast i mindre mån. Vid straffvärdebedömning av ett antal brott med ungefär samma straffvärde är det av stor vikt vilken straffvärdenivå brotten ligger på. Är straffvärdet högt går avtrappningen som regel snabbare. (SOU 2008:85, bilaga 6, s. 556 f.).

I utlåtandet hänvisas också de omständigheter som betonades i rättsfallet RH 2006:49. Det tidsmässiga eller övriga sambandet mellan brotten kan således vara en faktor som kan få betydelse i olika avseenden. Ett svagt samband kan utgöra skäl för att låta straffvärdet för varje enskilt brott få större inverkan på det samlade straffvärdet. Vad som sägs i rättsfallet innebär dock inte att ett starkt samband mellan brotten alltid ska leda till större mängdrabatt vid bedömningen av det samlade straffvärdet. Är det fråga om brott som utgör led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller som föregåtts av särskild planering kan sambandet mellan brotten tvärtom leda till att det samlade straffvärdet, med tillämpning av 29 kap. 2 § 6 BrB, bedöms vara högre.

Återfall är inte detsamma som flerfaldig brottslighet

Om någon efter att ha dömts för brott begår nya brott är det inte fråga om flerfaldig brottslighet utan återfall. Återfall i brott ska också skiljas från nyupptäckt brottslighet. Med nyupptäckt brottslighet avses att brottet eller brotten har begåtts i tiden före en tidigare dom medan lagföring aktualiseras vid ett senare tillfälle. I dessa fall kan det ibland vara en slump att brotten kommit att lagföras vid olika tillfällen. Principen om gemensamt straff vid flerfaldig brottslighet ska därför tillämpas även när rätten ska straffmäta nyupptäckta brott. Detta regleras i 34 kap. 1 § BrB.

5.4.4. Straffmätningen

Strafflindring på grund av billighetsskäl eller ungdom

Sedan rätten har kommit fram till ett samlat straffvärde för brottsligheten ska rätten beakta om det finns andra faktorer hänförliga till gärningsmannens person eller något som inträffat efter brottet som är av sådant slag att det skulle uppfattas som orättfärdigt att inte beakta dem vid påföljdsbestämningen.

I 29 kap. 5 § BrB finns en uppräkning av sådana omständigheter, som brukar benämnas billighetsskäl, som kan leda till att straffvärdet sänks. Som exempel på sådana omständigheter kan nämnas att den tilltalade till följd av brottet drabbats av allvarlig kroppsskada eller om han eller hon har försökt förebygga, avhjälpa eller begränsa skadliga verkningar av brottet. Om någon sådan omständighet föreligger och särskilda skäl motiverar det får rätten, enligt andra stycket, till och med döma till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

Har gärningsmannen begått brottet innan han eller hon fyllt 21 år ska enligt 29 kap. 7 § BrB hans eller hennes ungdom särskilt beaktas vid straffmätningen. Rätten får även i sådana fall döma ut lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Till skillnad mot vad som gäller för den förmildrande omständigheten i 29 kap. 3 § punkten 3 krävs inte att gärningsmannens ålder på något sätt har påverkat hans eller hennes handlande.

Straffskärpning på grund av återfall

Vid straffmätningen ska rätten enligt 29 kap. 4 § BrB i skärpande riktning beakta om den tilltalade tidigare har gjort sig skyldig till brott. Återfallet ska i första hand beaktas genom påföljdsvalet eller genom att villkorligt medgiven frihet förverkas. Vid bedömningen av om det därutöver finns skäl att ta hänsyn till den tilltalades återfall ska särskilt beaktas vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt om den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig. Av förarbetena framgår att det endast blir aktuellt med strängare fängelsestraff när den tilltalade redan tidigare har dömts till fängelse och det inte finns möjlighet att förverka villkorligt medgiven frihet för tillräckligt lång tid (prop. 2009/10:147 s. 31 f.).

För straffmätning och påföljdsval vid återfall är det av betydelse om brotten har begåtts innan påföljden från den tidigare domen verkställts eller annars upphört eller om verkställigheten har hunnit avslutas. I det förra fallet behandlas återfallet i straffmätnings- och påföljdshänseende på samma sätt som nyupptäckta brott, dvs. som om det vore fråga om flerfaldig brottslighet. I det senare fallet behandlas återfallet som ett återfall, med de möjligheter till straffskärpning och förändringar i påföljdsval som det innebär.

5.5. Redovisningen av straffvärdet och straffmätningen i domar

Lagstiftningen ställer inte några närmare krav på att rätten ska redovisa hur den har bedömt straffvärde och straffmätning. Vid påföljderna skyddstillsyn eller villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst eller skyddstillsyn med föreskrift om viss behandling, s.k. kontraktsvård, går det att utläsa i domslutet vilket gemensamt straff rätten skulle ha dömt ut för brotten om påföljden i stället varit fängelse. Även i dessa fall kan det dock vara svårt att avgöra hur rätten har bedömt straffvärdet för vart och ett av brotten, om detta inte tydligt redovisats.

I de fall där rätten exempelvis bestämmer påföljden till villkorlig dom utan någon föreskrift som en gemensam påföljd för flera brott kan det vara omöjligt att utläsa hur rätten har bedömt straffvärdet. Den följande analysen av vilket genomslag försvårande omständig-

heter har fått är därför beroende av i vilken utsträckning domstolarna har redovisat sin straffvärdebedömning och straffmätning i domskälen.

6. Praxisgenomgången

Kartläggning av genomslaget för försvårande 6.1

omständigheter

Utredningens arbetsmetod 6.1.1

I utredningens uppdrag ingår att undersöka om vissa försvårande omständigheter vid förmögenhetsbrott får genomslag i praktiken vid brottsrubricering och straffmätning. I direktiven anges att utredningen särskilt ska undersöka hur integritetskränkande inslag, som att ett tillgrepp skett efter inbrott i någons bostad eller avsett en sak som någon burit på sig, och systematiska inslag vid brott påverkar den straffrättsliga bedömningen.

Att undersöka om, och i så fall på vilket sätt, rättspraxis återspeglar de kriterier som lagstiftaren har satt upp för bedömningen av vissa förmögenhetsbrott förutsätter en genomgång av ett antal konkreta fall. Visserligen kan man dra vissa slutsatser av den praxis som refererats i NJA och RH, men eftersom den rättspraxis som refererats bara utgörs av de avgöranden som domstolarna själva har bedömt kunna vara vägledande för andra fall ger det inte någon heltäckande bild. Dessutom kommer det stora flertalet domar från underrätterna aldrig under överrätternas prövning, eftersom de inte överklagas eller, i förekommande fall, hovrätten inte ger något prövningstillstånd. För att få en bättre bild av rättsläget har vi därför ansett det vara nödvändigt att gå igenom viss underrättspraxis. Av naturliga skäl kan inte heller detta ge någon fullständig bild. Syftet med granskningen av underrättspraxis har därför inte varit att uppnå ett statistiskt säkerställt resultat i något avseende. Utredningen gjorde bedömningen att de frågeställningar som ingick i uppdraget var för många och i vissa fall för komplexa för att det skulle gå att hitta en lämplig urvalsmetod för att kunna åstadkomma statistiskt säkerställda slutsatser. Syftet med granskningen

av underrättspraxis var i stället att få en allmän bild av domstolarnas bedömningar i aktuella avseenden som ändå vilar på ett brett underlag.

För att få ytterligare information sammanträffade utredaren och sekreteraren med ett antal domare från tingsrätterna i Lund, Malmö, Göteborg och Varberg samt från hovrätten för Västra Sverige och hovrätten över Skåne och Blekinge för att diskutera de för utredningen mest relevanta resultaten av genomgången och de slutsatser som kan dras av denna. Vissa frågeställningar diskuterades mer ingående, framför allt rubriceringen av snatteri, hanteringen av systematisk brottslighet, betydelsen av integritetskränkande inslag vid brott och straffvärdebedömningen vid skadegörelsebrott. Syftet med sammanträffandena var att få en mer nyanserad bild av vilka överväganden domarna gör i de aktuella avseendena och att kunna fånga upp frågeställningar som de anser vara relevanta att ta upp i detta sammanhang. Domarnas uppfattningar om rättsläget bekräftade i huvudsak det som framkom vid granskningen av tingsrätternas domar.

Genomgång av ett stort antal tingsrättsdomar 6.1.2

För att kunna fånga upp eventuella skillnader i bedömningarna hos olika domstolar eller hos olika domare fann utredningen att granskningen borde avse domar från flera olika tingsrätter under en relativt lång period. Samtidigt var det nödvändigt att begränsa underlaget för att göra det möjligt att hinna granska och analysera domarna inom utredningstiden. Mot denna bakgrund valde utredningen att gå igenom samtliga domar avseende fall där någon dömts för brott mot 8–10 eller 12 kap. BrB, dvs. stöldbrott, bedrägeribrott, förskingringsbrott eller skadegörelsebrott som meddelats av Stockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt eller Malmö tingsrätt under tidsperioden den 1 september 2011–31 augusti 2012, dvs. under ett år. De tre tingsrätterna översände kopior av dessa domar.

Från Stockholms tingsrätt inkom knappt 1 700 domar. Från Göteborgs tingsrätt inkom ca 900 domar och från Malmö tingsrätt ca 1 000 domar.

Genomgången av domarna har gjorts av utredningens sekreterare. Det som framför allt har stått i fokus är hur brotten har rubricerats och gradindelats och hur de har straffmätts. En annan viktig

fråga har varit förekomsten och hanteringen av systematisk brottslighet.

I vissa domar har flera olika typer av brott behandlats utan att det går att utläsa hur rätten har bedömt straffvärdet för den typ av brott som omfattas av utredningens uppdrag. I andra domar har det varit omöjligt att utläsa något konkret straffvärde eftersom rätten, utan att uttala sig om straffvärdet, har bestämt påföljden till skyddstillsyn eller villkorlig dom utan att förena påföljden med böter eller föreskrift om samhällstjänst. Om dessa domar inte heller behandlar någon rubriceringsfråga har de inte tagits med i den fortsatta undersökningen. Vidare har domar där åtalet har ogillats sorterats bort. Detsamma gäller domar där domen av annat skäl kommit att omfatta annan brottslighet än den som varit av intresse för vårt uppdrag. Av de ca 1 700 domarna från Stockholms tingsrätt har drygt 500 sorterats bort av dessa skäl. Av de ca 900 domarna från Göteborgs tingsrätt har ca 150 stycken sorterats bort och av Malmö tingsrätts ca 1 000 domar har knappt 400 sorterats bort. Slutsatserna bygger alltså på en genomgång av drygt 2 500 domar.

Granskningen av praxis har också omfattat andra domar, från alla instanser, som har uppmärksammats i media under utredningstiden eller som på annat sätt kommit till vår kännedom, och som har bedömts vara av intresse för de frågor som omfattas av utredningens uppdrag.

Redovisningen av genomgången av domar görs brottstyp för brottstyp. När det i det följande talas om innehållet i vissa domar avses de granskade tingsrättsdomarna, om inte annat anges.

Stöld, snatteri och grov stöld 6.2

Den rättsliga regleringen 6.2.1

Bestämmelsen om stöld finns i 8 kap. 1 § BrB. Ringa fall av stöld, som benämns snatteri, straffbeläggs i 8 kap. 2 § BrB. Vid bedömningen av om en stöld är att anse som ringa ska hänsyn tas till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet.

Vid bedömningen av om ett stöldbrott är att anse som grovt ska, enligt 8 kap. 4 § BrB, särskilt beaktas om tillgreppet har skett efter intrång i bostad, om det avsett en sak som någon burit på sig, om gärningsmannen har varit försedd med vapen, sprängämne eller annat dylikt hjälpmedel eller om gärningen annars varit av särskilt

farlig eller hänsynslös art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Stöld, snatteri och grov stöld har varit de utan konkurrens vanligaste brottstyperna i de domar från tingsrätterna som utredningen har granskat. När det gäller domar avseende snatteri rör det sig om ca 440 domar från Stockholms tingsrätt, ca 270 från Göteborgs tingsrätt och ca 230 från Malmö tingsrätt. Motsvarande antal domar avseende stöld är ca 380 från Stockholms tingsrätt, ca 270 från Göteborgs tingsrätt och ca 240 från Malmö tingsrätt. Det finns således ett brett underlag för våra slutsatser när det gäller dessa brott.

Definitionen av brottsenhet vid stöld 6.2.2

Vad som ska anses utgöra samma brott vid stöld avgörs, som tidigare redovisats, med utgångspunkt i hur gärningen tidsmässigt, rumsmässigt och med avseende på angripet objekt förhåller sig till andra tillgrepp. Antalet målsägande är normalt sett av mindre vikt för att avgöra vad som ska anses utgöra ett stöldbrott. I de flesta fall innebär det inga större svårigheter att avgränsa stöldbrott från varandra.

Av de granskade domarna har frågan om avgränsning av brottsenhet vid tillgreppsbrott endast belysts i någon enstaka. Det får förutsättas att rätten även i andra fall har övervägt om de åtalade gärningarna har utgjort ett eller flera brott, utan att detta har kommit till uttryck i domarna. Bland de granskade domarna finns bara ett exempel på när domskälen inte tillåter någon annan slutsats än att rätten har betraktat flera tidsmässigt avgränsbara tillgrepp som en enda brottsenhet. Domen rörde flera tillgrepp av mindre summor pengar som den tilltalade vid olika tillfällen hade tagit ur sina kollegors personalskåp. Tingsrätten dömde för stöld och hänvisade genomgående till gärningen och brottet i singularis (se tabell 5.4).

Gränsdragningen mellan stöld och snatteri 6.2.3

Om det tillgripnas värde har understigit 1 000 kr har tillgreppet i princip i samtliga tingsrättsdomar bedömts som snatteri (se tabell 1.1). I två fall har värdet av det stulna uppgått till exakt 1 000 kr. Dessa brott har i det ena fallet bedömts som snatteri och i

det andra fallet som stöld. Endast i ett fåtal fall framgår det av domskälen att värdet har diskuterats. I dessa fall har klargjorts att åklagaren har bevisbördan för att värdet uppgår till det angivna beloppet.

Ett butikstillgrepp som har utförts med hjälp av något särskilt hjälpmedel, t.ex. en magnet eller en sax för att ta bort larm eller en kasse preparerad med aluminiumfolie för att inte utlösa larm, har i de flesta fall bedömts som stöld, även om värdet av det stulna understigit 1 000 kr (se tabell 1.2). I några fall har dock rätten, i motsats till åklagaren, ansett att användningen av en vanlig sax, magnet eller skruvmejsel inte varit ett så förslaget tillvägagångssätt att gärningen borde bedömas som stöld. I ett fall ansåg rätten att åklagaren inte hade lyckats förklara varför en ryggsäck med hål i skulle anses utgöra ett särskilt hjälpmedel (se tabell 1.3).

De tillgrepp som har rubricerats som snatteri har i princip uteslutande varit butikstillgrepp. Även tillgrepp av drivmedel från bensinstationer har bedömts som snatteri när värdet har varit lågt. Det finns ett fåtal andra exempel på tillgrepp från företag som har bedömts som snatteri, t.ex. tillgrepp av en flaska ur en bar.

Vid tillgrepp från privatpersoner har det ofta funnits försvårande omständigheter, som att stölden skett i målsägandens hem. Rätten har i sådana fall rubricerat brottet som stöld, trots att värdet av det tillgripna varit lågt (se tabell 1.11). Det finns dock två fall där tillgrepp från en privatperson har bedömts som snatteri. I båda dessa fall rörde det sig om egendom som målsäganden hade glömt kvar eller tillfälligt lämnat (i en butik respektive på ett kasino).

Gränsdragningen mellan stöld av normalgraden och 6.2.4

grov stöld

Inbrottsstöld

Genomgången av domar visar att tillgrepp som skett efter inbrott i en privatbostad, där målsäganden vid tidpunkten för brottet var fast bosatt, i samtliga fall har medfört att stölden rubricerats som grov (se tabell 1.7). Det finns också exempel på inbrott i hotellrum som har bedömts som grov stöld därför att målsäganden vid tidpunkten för brottet hade sin fasta bostad i hotellrummet (se tabell 1.8).

I ett fåtal fall har brotten avsett stöld efter inbrott i fritidshus. Med undantag för ett fall (se tabell 1.8) har sådana stölder bedömts som stöld av normalgraden (se tabell 1.11). Av domskälen i övriga domar framgår inte vilken betydelse det har haft för gradindelningen av stölden att inbrottet har skett i ett fritidshus och inte heller om det har gjorts någon distinktion mellan olika typer av fritidshus. Även om underlaget är litet förefaller det som om inbrott i fritidshus inte anses vara lika allvarligt som inbrott i någons permanentbostad.

Att en stöld skett efter inbrott i personbil, lastbil, lokaler av olika slag, vindsförråd eller källarutrymmen har inte i någon av domarna ansetts vara en tillräckligt försvårande omständighet för att bedöma stölden som grov. Inte heller vid inbrott i någons tillfälliga bostad, exempelvis ett hotellrum eller en båthytt, har integritetskränkningen ansetts vara så stor att stölden till följd av detta bedömts som grov (se tabell 1.9 och 1.11).

Den slutsats som kan dras av genomgången är att inbrott i permanentbostad utan undantag får genomslag i rubriceringen, medan det i fråga om andra inbrott inte räcker med att själva inbrottet skulle ha bedömts som hemfridsbrott för att en stöld ska rubriceras som grov.

Andra stölder i målsägandens hem

Stölder som visserligen skett i målsägandens hem men som inte har föregåtts av att den tilltalade brutit sig in har ibland bedömts som stöld av normalgraden och i andra fall som grov stöld (se tabellerna 1.10 och 1.11). Gemensamt för de fall där tillgreppet har bedömts som grovt är att brotten har riktat sig mot äldre personer eller personer som på annat sätt har varit i en utsatt position.

Tillgrepp av sak som någon burit på sig eller som befunnit sig i dennes omedelbara närhet

Tillgrepp ur målsägandens kläder eller ur en handväska som målsäganden burit på sig har i de flesta domar bedömts som grov stöld, oavsett om målsäganden har märkt tillgreppet eller inte (se tabell 1.4). Det finns dock undantag (se tabell 1.6). Flera av undantagsfallen förefaller ha det gemensamt att avståndet mellan måls-

äganden och stöldobjektet har ansetts vara för stort för att saken skulle kunna sägas ha befunnit sig i målsägandens omedelbara närhet. I andra fall har rubriceringen motiverats med att tillgreppet inte har inneburit någon fysisk integritetskränkning av målsäganden, eftersom det tillgripna inte hade fysisk kontakt med honom eller henne vid tillgreppet.

Det finns också ett exempel på stöld av normalgraden där tillgreppet avsåg en sak som den sovande målsäganden höll i sin hand (se tabell 1.6). Under utredningstiden har också uppmärksammats en dom där stölder som riktade sig mot sovande personer på en tunnelbanestation bedömdes som grova stölder (se Södertörns tingsrätts dom den 23 oktober 2012 i mål nr B 12174-12).

Gärningar som har riktat sig mot äldre eller handikappade, t.ex. tillgrepp av en handväska i korgen på en rullator eller som hängt på handtagen till en rullstol har i de fall som granskats bedömts som grov stöld (se tabell 1.5).

Stölder med rånliknande inslag

I några domar behandlas stölder där det i ett nära tidsmässigt samband med tillgreppet förekommit någon form av våld eller hot. Dessa stölder kallas i det följande för stölder med rånliknande inslag. Underlaget är i dessa fall så litet att det är osäkert om några slutsatser kan dras av domarna.

Bland dessa fall finns några där åklagaren har yrkat ansvar för rån men rätten valt en annan rubricering. Rätten har då dömt för olaga hot eller misshandel och stöld av normalgraden i brottskonkurrens. Motiveringen har varit att hot- eller våldsbrottet har varit ringa, alternativt att värdet av det tillgripna varit så ringa att gärningen därför inte skulle betraktas som rån. I något fall har rätten jämställt stölden med en fickstöld och rubricerat den som grov stöld.

I några av dessa fall har det varit fråga om hot som uttalats före, respektive efter själva tagandet medan tagandet skett utan fysisk kontakt med målsäganden. Det finns dock även ett fall där den tilltalade slagit målsäganden i ansiktet i samband med att målsäganden försökt återta det tillgripna. Den tilltalade dömdes i detta fall för misshandel och stöld av normalgraden.

Särskild förtroendeställning

I några fall har rätten tagit fasta på att den tilltalade har utnyttjat en särskild förtroendeställning vid brottet. En del av dessa fall har rört hemtjänstpersonal som tillgripit föremål hemma hos äldre personer som de besökt i tjänsten. Den särskilda förtroendeställningen har i dessa fall endast utgjort ett av flera skäl till att gärningen bedömts som grov stöld.

Att en stöld har inneburit missbruk av förtroendeställning behöver emellertid inte alltid medföra att stölden bedöms som grov. Av de granskade domarna finns ett exempel där det ringa värdet av det tillgripna medförde att brottet, trots förtroendeställningen, bedömdes som brott av normalgraden. I den aktuella domen dömdes en sjuksköterska för stöld av normalgraden för att hon stulit två tabletter Stesolid från en patient (Göteborgs tingsrätts dom den 18 maj 2012 i mål nr B 1195-12).

Systematiska brott

Bland de genomgångna domarna avseende stöld finns inte något fall där systematiken vid tillgreppen har fått en självständig betydelse för rubriceringen av brotten. När det har varit fråga om systematiska brott har det oftast också förekommit andra försvårande inslag vid varje brottstillfälle, som att de tilltalade har riktat in sig på brott mot äldre personer eller det har varit fråga om fickstölder eller bostadsinbrott i större omfattning (se tabell 5.1). I avsnitt 6.7 behandlas systematik närmare.

Särskilt farlig eller hänsynslös art

Som framgår av avsnitt 12.1.2. tar rekvisiten ”särskilt farlig eller hänsynslös art” sikte på en rad olika försvårande omständigheter som kan beaktas vid gradindelningen av ett stöldbrott. Vid genomgången har noterats att rätten har ansett rekvisiten vara uppfyllda i flera fall som avsett brott riktade mot äldre personer.

Rån och grovt rån 6.3

Den rättsliga regleringen 6.3.1

I 8 kap. 5 § första stycket BrB straffbeläggs stöldbrott där gärningsmannen använt sig av våld eller hot av kvalificerad art, s.k. råntvång, för att genomföra stölden. Våldet eller hotet kan ha föregått stölden (stöldfallet) eller utövats för att komma undan med det som stulits (motvärnsfallet). För att det ska vara fråga om rån ska våldet eller hotet vara riktat mot den tvungne och innebära trängande fara för denne. Riktas hotet mot någon närstående till den tvungne är det inte fråga om rån utan om utpressning. Görs ett uppehåll i tiden mellan hotet och förmögenhetsöverföringen anses hotet inte heller utgöra trängande fara. Även i det fallet anses det vara fråga om utpressning i stället för rån.

Om förfarandet med hänsyn till våldet, hotet eller omständigheterna i övrigt är av mindre allvarlig art, döms den tilltalade inte för rån utan för annat brott som förfarandet innefattar, t.ex. misshandel och stöld (se avsnitt 6.2.4 angående några sådana domar).

Vid bedömningen av om ett rån är grovt ska enligt 8 kap. 6 § BrB särskilt beaktas om våldet var livsfarligt eller om gärningsmannen tillfogat offret svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller om han eller hon annars visat synnerlig råhet eller på ett hänsynslöst sätt utnyttjat den rånades skyddslösa eller utsatta ställning.

Definitionen av brottsenhet vid rån 6.3.2

Som tidigare har nämnts är utgångspunkten vid tillgreppsbrott att rums- och tidssambandet har större betydelse när man bestämmer brottsenhet än antalet målsägande. Detta gäller dock som huvudregel inte personrån, eftersom det närmast kan liknas vid brott mot person.

Frågan om gärningskonkurrens har i de granskade domarna främst aktualiserats vid s.k. gaturån som begåtts mot flera personer samtidigt. Konkurrensfrågan har inte uttryckligen diskuterats i någon av domarna. Det är därför svårt att dra några bestämda slutsatser, men om man ska döma av utdömda straff förefaller det som om straffvärdet i dessa fall ligger något högre än i de fall där ett rån riktats mot endast en målsägande (se tabell 2.4 jämförd med tabell 2.3). Denna slutsats måste dock betraktas som osäker.

Gränsdragningen mellan rån och grovt rån 6.3.3

Av de granskade domarna avseende rån är det endast ett mindre antal som är utformade så att man kan dra några slutsatser i fråga om hur rätten har bedömt straffvärde, konkurrens eller rubricering. Dessa slutsatser måste därför värderas med försiktighet.

Det har bara funnits en dom där den tilltalade har dömts för grovt rån. Det fallet avsåg rån mot ett växlingskontor med skarpladdad pistol och gevär. Bytet översteg tre miljoner kr.

Det finns ett fåtal exempel på rån mot värdetransporter eller banker där rånet inte har rubricerats som grovt. I dessa fall har det inte använts några skarpladdade skjutvapen (se tabell 2.1).

Några domar har avsett butiksrån (bl.a. guldsmedsaffärer) och liknande. I några av dessa fall har gärningsmännen använt sig av en startpistol eller ett pistolliknande föremål, men det har inte kunnat klarläggas om det varit fråga om en autentisk skarpladdad pistol. Dessa fall har bedömts som rån av normalgraden (se tabell 2.2).

Det finns också någon enstaka dom som rört taxirån där gärningsmannen riktat en kniv mot halsen på taxichauffören (se tabell 2.3). Rånet bedömdes som rån av normalgraden men med ett straffvärde motsvarande fängelse i två år och sex månader, vilket ska jämföras med minimistraffet för rån som är ett års fängelse.

När det gäller gaturån med verbalt hot, eventuellt i kombination med knivhot på ett visst avstånd, har rätten i de flesta fall ansett att straffvärdet motsvarat minimistraffet, dvs. ett års fängelse. Inslag som motiverat ett högre straffvärde har exempelvis varit att rånet har inneburit fysiskt våld, att det riktat sig mot en äldre person eller att hotet varit särskilt allvarligt (se tabell 2.3).

Bedrägeribrott 6.4

Den rättsliga regleringen 6.4.1

Normalgraden av bedrägeri straffbeläggs i 9 kap. 1 § BrB. Ringa bedrägeri, som benämns bedrägligt beteende, regleras i 9 kap. 2 §. Vid bedömningen av om ett bedrägeri ska rubriceras som bedrägligt beteende ska hänsyn tas till skadans omfattning och övriga omständigheter vid brottet. Vissa förfaranden genom vilka gärningsmannen använder sig av husrum, förtäring, transport, tillträde till föreställning eller liknande utan att göra rätt för sig bestraffas också som bedrägligt beteende oavsett om gärningsmannen har

vilselett någon eller inte. Har förfarandet avsett ett icke ringa värde och utförts med hjälp av vilseledande ska förfarandet i stället bedömas som bedrägeri enligt 1 §.

Vid bedömningen av om ett bedrägeri ska rubriceras som grovt ska, enligt 9 kap. 3 § BrB, särskilt beaktas om gärningsmannen har missbrukat allmänt förtroende eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Definitionen av brottsenhet vid bedrägeribrott 6.4.2

Utgångspunkten är att det för varje person som vilseletts är fråga om ett bedrägeribrott för varje tillfälle han eller hon har vilseletts. Av de genomgångna domarna kan man dra slutsatsen att rätten i många fall har följt den presumtionen. I de flesta fall framgår det emellertid inte hur rätten har bedömt antalet brott. Det finns också vissa domar där man utifrån domskälen får uppfattningen att rätten har bedömt flera gärningar, som riktat sig mot olika målsägande, som ett enda brott (se tabell 5.4).

Hovrätten över Skåne och Blekinge har i ett antal domar haft anledning att ta ställning till om det varit fråga om ett eller flera brott vid ett stort antal automatbedrägerier där falska betalkort som försetts med andra personers uppgifter har använts (s.k. skimningsbrott). I dessa fall har hovrätten ansett att varje utbetalning med korten har utgjort ett separat brott (Hovrättens över Skåne och Blekinge domar i mål nr B 812-09, 664-09, 684-09 och 2201-09). Göta Hovrätt kom till motsatt slut i ett mål som gällde s.k. annonsbedrägerier som riktade sig mot ett stort antal målsägande. Hovrätten dömde för ett grovt bedrägeri (Göta Hovrätts dom den 7 mars 2012 i mål B 397-12).

Gränsdragningen mellan bedrägeri och bedrägligt 6.4.3

beteende

De genomgångna domarna visar att man regelmässigt bedömer bedrägeribrott där värdet varit mindre än 1 000 kr som bedrägligt beteende. De vanligaste brotten i denna kategori är att den tilltalade

har åkt buss eller spårvagn utan att lösa biljett. Byte av prislappar på varor i butiker förekommer också.

De bedrägeribrott som har bedömts som bedrägeri av normalgraden, trots att värdet understigit 1 000 kr, har avsett köp med annans kontokort eller annonsbedrägeri (s.k. blocketbedrägeri där gärningsmannen annonserat och fått betalt för en vara som sedan inte levererats) där brottet har ingått i en serie liknande brott (se tabell 3.4). I hovrättspraxis har också användning av annans kontokort medfört att gärningen hänförts till en högre svårhetsgrad (Svea hovrätts dom den 29 december 2010 i mål B 8551-10).

Gränsdragningen mellan bedrägeri och grovt bedrägeri 6.4.4

I de flesta fall har en värdegräns på ca fem prisbasbelopp, vilket i dag motsvarar drygt 200 000 kr, tillämpats vid gränsdragningen mellan bedrägeri och grovt bedrägeri (se tabell 3.3). Vid bedrägeri som begåtts med hjälp av falsk handling har i många fall tillämpats en värdegräns på ett halvt prisbasbelopp, dvs. drygt 20 000 kr. Denna värdegräns har dock inte tillämpats lika strikt som värdegränsen mellan snatteri och stöld (se tabell 3.1 och 3.2). I några domar har bedrägeriet bedömts vara av normalgraden, trots att det begåtts med hjälp av falsk handling och avsett ett högre belopp än ett halvt prisbasbelopp. Det finns också exempel på domar där beloppet har understigit ett halvt prisbasbelopp, men där bedrägeriet ändå har ansetts vara grovt. Systematiska inslag vid bedrägeribrott behandlas närmare i avsnitt 6.7.

Förskingringsbrott 6.5

Förskingring straffbeläggs i 10 kap. 1 § BrB. Är förskingringen med hänsyn till det förskingrades värde och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa döms enligt 10 kap. 2 § BrB för undandräkt. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska enligt 10 kap. 3 § BrB särskilt beaktas om gärningsmannen har missbrukat ansvarsfull ställning eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller om gärningen annars varit av särskilt farlig art, avsett betydande värde eller inneburit synnerligen kännbar skada.

Av de granskade domarna har endast ett fåtal rört förskingringsbrott. Underlaget är så litet att det inte går att dra några slut-

satser i fråga om vilka överväganden som gjorts vid rubricering och straffmätning av brott mot 10 kap. BrB. Det finns inte heller något underlag för att bedöma vilka överväganden som görs i konkurrensfrågor.

Skadegörelsebrott 6.6

Den rättsliga regleringen 6.6.1

Skadegörelse av normalgraden straffbeläggs i 12 kap. 1 § BrB. Ringa skadegörelse, som benämns åverkan, regleras i 12 kap. 2 § BrB. Vid bedömningen av om skadegörelse är ringa ska hänsyn tas till skadans obetydlighet och övriga omständigheter vid brottet.

Vid bedömningen av om brottet är grovt ska, enligt 12 kap. 3 §, särskilt beaktas om gärningen har lett till synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om skadan har drabbat sak av stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan på annat sätt är synnerligen kännbar.

Definitionen av brottsenhet vid skadegörelsebrott 6.6.2

Liksom för tillgreppsbrott är rums- och tidssambandet av större betydelse än antalet målsägande när rätten avgör vad som ska anses utgöra samma brottsenhet vid skadegörelse. Bland de granskade domarna finns endast ett exempel på när flera rums- och tidsmässigt avgränsade gärningar har ansetts utgöra ett brott som placerats i högre svårhetsgrad (se tabell 5.1). I det fallet motiverades sammanläggningen av gärningarna och gradindelningen med att det var fråga om systematisk brottslighet.

Gradindelningen av skadegörelsebrotten 6.6.3

Gränsdragningen mellan åverkan och skadegörelse

Av de genomgångna domarna kan den slutsatsen dras att skadegörelse endast i undantagsfall bedöms som åverkan. I de flesta tingsrättsdomar rörande skadegörelse som utredningen har granskat finns det ingen närmare motivering till hur brottet har rubricerats. I merparten av de domar där skadans värde har överstigit 1 000 kr

har brottet rubricerats som skadegörelse av normalgraden (se tabell 4.3). Det finns dock något enstaka fall där skadan har överstigit 1 000 kr men där brottet ändå har bedömts som åverkan. Det finns också fall där skadebeloppet har varit okänt eller där åtgärdskostnaderna har understigit 1 000 kr men där brottet ändå har bedömts som skadegörelse av normalgraden i stället för åverkan (se tabell 4.2).

Gränsdragningen mellan skadegörelse och grov skadegörelse

Endast i tre av de granskade domarna har skadegörelsen bedömts som grov. I dessa fall har skadan, eller det sammanlagda skadebeloppet, uppgått till 64 000 kr, 150 000 kr respektive 237 000 kr (tabell 4.1). I några domar har skadegörelse avseende belopp mellan 60 000 kr och 176 000 kr bedömts som brott av normalgraden (se tabell 4.2).

Straffvärdebedömningen vid skadegörelsebrott 6.6.4

I doktrinen har, med utgångspunkt i åklagarväsendets tidigare sammanställning av tillämpade påföljder i bötesmål (RÅ PM 2003:2 och RättsPM 2006:23), utformats tabeller där skadegörelsebrott har åsatts ett rekommenderat straffvärde med utgångspunkt i skadevärdet (se Martin Borgeke m.fl., Studier rörande påföljdspraxis m.m., 5 uppl., Stockholm 2013, s. 502, i fortsättningen Borgeke m.fl., Påföljdspraxis). Från oktober 2012 gäller nya riktlinjer för åklagarväsendet (RättsPM 2012:7).

Som tidigare har nämnts är den ekonomiska skadan bara en av flera omständigheter som rätten ska beakta vid rubricering och straffvärdebedömning av skadegörelsebrott. Av de granskade domarna rör flertalet skadegörelse av normalgraden och bara ett fåtal åverkan eller grov skadegörelse. Det gör det svårt att definiera vilka omständigheter, utöver skadan, som typiskt sett medför att en skadegörelse bedöms som grov respektive mindre allvarlig.

Svea hovrätt dömde den 16 mars 2012 i mål B 5389-11 en man för grov skadegörelse sedan han sågat ned träd för att få bättre utsikt. Skadans värde uppgick till ca 1 miljon kr och straffvärdet bedömdes ligga under ett års fängelse. Påföljden bestämdes till villkorlig dom och 150 dagsböter. Hovrätten beaktade också att

skadegörelsen hade orsakat en markant förändring av naturen i området, som inte inom en snar framtid ansågs kunna återställas. Rättsfallet har inte refererats.

I de granskade domarna avseende skadegörelse av normalgraden har de tilltalade i ett flertal fall varit ungdomar. Det är i många fall oklart om, och i så fall i vilken utsträckning, rätten har tagit hänsyn till deras ungdom vid straffvärdebedömning och straffmätning. Att rätten i vissa fall i mildrande riktning har tagit hänsyn till att den tilltalade ålagts skadestånd är en annan omständighet som gör det svårt att dra några säkra slutsatser i detta avseende. Med beaktande av detta står det ändå klart att skadegörelse av normalgraden endast i undantagsfall bedöms ha ett straffvärde på fängelsenivå. I de få fall där straffvärdet har bedömts ligga på fängelsenivå har antingen skadan uppgått till ett högt belopp (176 000 kr), eller har det varit fråga om skadegörelse av privat egendom till ett relativt högt värde (mellan 19 000 kr och 68 000 kr för skadegörelse på personbilar, inredning respektive fönsterruta på bank) eller rört sig om återfall. Det finns också ett exempel på flerfaldig brottslighet där skadegörelsen avsett offentlig egendom, bl.a. lokaltrafikfordon, där straffvärdet bedömdes vara 14 dagars fängelse.

I majoriteten av domarna ligger straffvärdet på en lägre nivå – om hänsyn enbart tas till skadans värde – än vad som rekommenderas i de ovan nämnda tabellerna från åklagarväsendet. Många domar ligger emellertid på samma nivå som tabellerna. Endast i undantagsfall har straffvärdet i domarna bedömts vara högre än vad som anges i tabellerna. Det har inte gått att identifiera några omständigheter som typiskt sett ansetts motivera ett högre eller lägre straffvärde än vad som rekommenderas i tabellerna. Det finns t.ex. ett flertal exempel på skadegörelse i form av krossade fönsterrutor eller förstörda personbilar som bedömts ha lägre straffvärde än klotter som vållat motsvarande skada (jfr Högsta domstolens uttalande i NJA 1988 s. 351).

Domskälen i de granskade domarna medger alltså inte några säkra slutsatser när det gäller rättens överväganden beträffande bedömningen av straffvärdet vid skadegörelsebrott. Det finns dock åtskilligt som talar för att skadans värde tillmäts en avgörande betydelse vid bedömningen.

Systematisk brottslighet 6.7

Vad avses med systematisk brottslighet? 6.7.1

Enligt direktiven ska utredningen bl.a. analysera rättsläget avseende brottslighet med systematiska inslag och utifrån analysen ta ställning till om sådana omständigheter har fått tillräckligt genomslag.

Som närmare redovisas i avsnitt 8.4. finns dock inte någon entydig definition på vad som avses med systematiska inslag. I vissa straffbestämmelser förekommer kvalificerande rekvisit som tar fasta på systematiska inslag vid brottet. Som exempel kan nämnas grovt tagande respektive givande av muta, grovt bokföringsbrott, grovt bidragsbrott och grovt skattebrott. Någon närmare redogörelse för hur rekvisiten begreppet ska tolkas finns dock inte i förarbetena till dessa bestämmelser.

En variant av hur systematiska inslag beskrivs finns i 29 kap. 2 § punkten 6 BrB som behandlar vissa omständigheter som påverkar straffvärdet i höjande riktning. Som försvårande omständighet ska beaktas om brottet har ”ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt”. I förarbetena framgår att begreppet bl.a. tar sikte på brottslighet där ett visst tillvägagångssätt upprepas ett flertal gånger, t.ex. att någon vid upprepade tillfällen förmått annan till utbetalning av en förmån som han eller hon inte har haft rätt till eller att flera personer rånat olika butiker eller banker och då gått till väga på ett likartat sätt vid varje tillfälle (prop. 2009/10:147 s. 43).

Konkurrensfrågor och rubriceringsfrågor i mål med 6.7.2

systematisk brottslighet

I de granskade domar där rätten har haft att ta ställning till om upprepad likartad brottslighet har varit systematisk, och hur denna i sådana fall skulle hanteras, förekommer olika lösningar. Frågeställningarna har framförallt aktualiserats vid bedrägeribrott. Den fortsatta framställningen utgår därför från bedömningarna i bedrägerimålen.

När det gäller bedömningen av vad som är ett brott förefaller rätten i de flesta fall ha följt presumtionen att antalet bedrägeribrott är detsamma som antalet vilseledda målsägande och att tidsmässigt avgränsade gärningar bedöms som flera bedrägerier även om de riktar sig mot samma målsägande. Det finns dock ett antal

undantag där rätten bedömt flera olika gärningar som en brottsenhet, trots att dessa riktat sig mot olika målsägande och varit tydligt avgränsade i tid och rum. I dessa fall har rätten oftast rubricerat brottet som grovt. I de flesta av dessa domar torde skälet till att rätten bedömt de olika gärningarna som en brottsenhet ha varit att samtliga brott har utgjort led i en brottslighet som bedrivits systematiskt. I ett fåtal fall har rätten uttryckligen motiverat sin konkurrenslösning på detta sätt (se tabell 5.4). Se även den tidigare nämnda domen av Göta Hovrätt den 7 mars 2012 i mål B 397-12.

Det finns ett antal domar där rätten har funnit att brotten har begåtts systematiskt och att vart och ett av dem därför ska rubriceras som grovt (eller som brott av normalgraden, om det är fråga om brott som avsett ett lågt värde; se tabell 5.1). Det innebär alltså att systematiken i brottsligheten i dessa fall har påverkat rubriceringen, och inte enbart straffvärdebedömningen. Antalet brott har dock inte påverkats i dessa fall. Samma slutsats förekommer i några hovrättsdomar (t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål B 812-09, 664-09, 684-09 och 2201-09 och Svea Hovrätts dom den 8 maj 2013 i mål B 6601-12).

Straffvärdebedömning av brott med systematiska inslag 6.7.3

När det gäller straffmätningen är det givetvis svårt att bedöma hur den gjorts enbart på grundval av vad som redovisats i domarna. De straff som har mätts ut talar emellertid för att rätten vid straffmätningen har sett till brottsligheten i sin helhet, oavsett hur antalsräkningen har fallit ut. Denna bild framträder om man jämför straffvärdet i domarna i tabellerna 5.1 och 5.4. I samma riktning talar det förhållandet att rätten förefaller ha ansett att brott som bedömts som grova enbart därför att de ingått som ett led i systematisk brottslighet har ett lägre straffvärde än systematiska brott som även sedda var för sig skulle ha bedömts som grova (jfr t.ex. stöldbrotten och bedrägeribrotten i tabell 5.1).

I genomgången har det också påträffats ett antal domar som avser upprepade likartade bedrägerier där åklagaren inte gjort gällande att brottsligheten har bedrivits systematiskt eller där rätten, trots åklagarens påstående om systematik, har bedömt brottsligheten som upprepad men inte systematisk (se tabell 5.3). Straffvärdet för dessa brott förefaller generellt sett ligga lägre än för brott som ansetts ingå i ett systematiskt förfarande. I en del fall framstår skill-

naden inte som sakligt motiverad utifrån omständigheterna vid brotten, som antalet målsägande eller det värde som brotten totalt sett har omfattat (jfr tabell 5.1 och 5.3).

Genomgången av tingsrättsdomar visar också att det samlade straffvärdet vid flerfaldig brottslighet av normalgraden endast i undantagsfall bedöms uppgå till eller överstiga minimistraffet för grovt brott av samma slag. Som exempel på sådana domar kan nämnas Malmö tingsrätts dom i mål B 7396-11 och Stockholms tingsrätts domar i mål B 8171-11 och 7725-11 samt Göteborgs tingsrätts dom i mål B 17508-11. Från hovrätterna kan nämnas Hovrätten för Västra Sveriges dom den 24 oktober 2011 i mål B 3759-11 och Hovrätten för Övre Norrlands dom den 25 oktober 2013 i mål B 594-12.

Den förhöjda straffskalan som enligt 26 kap. 2 § BrB gäller för flerfaldig brottslighet har inte heller annat än i undantagsfall tillämpats i de domar som granskats (se dock Stockholms tingsrätts dom den 1 mars 2012 i mål B 11805-11).

7. Några utgångspunkter för förslagen

7.1. Det straffrättsliga skyddet för egendom fungerar i huvudsak väl

Förmögenhetsbrotten tillhör typiskt sett de brott som sedan länge är kriminaliserade och där det också beträffande många brottstyper finns en rik rättspraxis. För de flesta brott som regleras i 8–10 och 12 kap. brottsbalken är brottsrekvisiten så generellt utformade att de kan tillämpas på ett stort antal straffvärda förfaranden, även när nya varianter av dessa brott uppstår. Behovet av nykriminalisering är därför, generellt sett, inte så stort inom detta område. Denna bild har bekräftats av genomgången av domar och av samtalen med företrädare för brottsbekämpande myndigheter och domstolar.

Utredningsarbetet har därför i första hand fokuserat på att se över de befintliga straffbestämmelserna och överväga på vilket sätt de kan modifieras för att ytterligare stärka egendomsskyddet. På några områden har det dock visat sig att den nuvarande regleringen fungerar mindre väl eller inte ger det skydd som medborgarna kan förvänta sig av samhället och då har utredningen övervägt behovet av att skapa nya straffbestämmelser.

Utredningen har inte sett något behov av att på nytt utreda brott som nyligen har varit föremål för omfattande lagändringar, exempelvis mutbrotten, eller brott som just nu är föremål för lagstiftningsarbete, som penninghäleri och penninghäleriförseelse.

För att undvika dubbelarbete har utredningen, som tidigare nämnts, inte heller fördjupat sig i frågor som andra, nyligen tillsatta, utredningar har till uppgift att utreda, som utökad kriminalisering av brott på försöks-, förberedelse- och stämplingsstadiet och kopplingen till organiserad brottslighet (se dir. 2013:19) eller straffskalorna för rån, grovt rån, och grov utpressning (se dir. 2013:30).

I stället har utredningens fokus varit dels de förmögenhetsbrott som i dag bereder de brottsbekämpande myndigheterna de största problemen, dels frågan om de skillnader som finns i dag mellan olika förmögenhetsbrott är motiverade, dels om det finns andra lagstiftningsåtgärder som bör vidtas för att öka lagföringen av förmögenhetsbrott.

7.2. Brottsutvecklingen

7.2.1. Brottsutvecklingen sedd i siffror

De brott som ingår i uppdraget omfattar stöldbrott, bedrägeribrott, förskingringsbrott och skadegörelsebrott. Dessa brott utgör en mycket stor andel av den totala brottsligheten och uppgick år 2012 till nästan 60 procent av alla anmälda brott.

Stöldbrotten har visserligen minskat avsevärt under senare år men är fortfarande numerärt den största gruppen av alla anmälda brott. Förändringen beror till stor del på att tillgrepp av fordon och ur fordon har minskat kraftigt. Minskningen har inte i första hand med brottsbekämpningen att göra utan med att tillfällena att begå brott har begränsats genom tekniska lösningar. En liknande utveckling kan ses när det gäller inbrott i bostäder. En ökad användning av larm och andra tekniska skydd i bostäder kan också antas spela en roll genom att det minskar utrymmet för tillfällighetsbrott och har en allmänt avhållande effekt. Fickstölder är däremot en kategori av stöldbrott som har ökat kraftigt under senare år.

Antalet anmälda bedrägerier har mer än tredubblats sedan år 2002. Bedrägerierna utgör nu drygt 10 procent av alla anmälda brott. Brottsutvecklingen när det gäller förmögenhetsbrott visar entydigt att bedrägeribrotten är den kategori som ökar mest och snabbast av förmögenhetsbrotten. Eftersom bedrägeribrott generellt sett är mer svårutredda än exempelvis tillgreppsbrott utgör de också en större belastning för de brottsbekämpande myndigheterna.

Däremot är förskingringsbrotten och övriga brott mot bestämmelser i 10 kap. BrB fortsatt få i jämförelse med andra förmögenhetsbrott och uppgår bara till någon enstaka procent av det totala antalet anmälda brott. Visserligen har framför allt olovligt förfogande ökat kraftigt sedan år 2009, men eftersom ökningen är från en mycket låg nivå handlar det ändå om ganska få brott.

Även antalet skadegörelsebrott har minskat något de senaste tre åren men är fortfarande antalsmässigt många. Totalt uppgår skadegörelsebrotten till omkring 11 procent av antalet anmälda brott år 2012.

För att få en mer nyanserad bild bör man förutom att se till antalet anmälda brott även beakta hur hög uppklaringsprocenten är och hur svårutredda brotten är. Ser man till personuppklaringen ser det generellt sett ganska mörkt ut när det gäller förmögenhetsbrotten. Medan personuppklaringen var 17 procent för samtliga brott år 2012 låg den på en ännu lägre nivå för de brott som nu är aktuella, t.ex. endast 7 procent för stöldbrotten och 4 procent för skadegörelsebrotten.

7.2.2. Brottsutvecklingen sedd från andra perspektiv

Att en viss kategori av brott ökar eller minskar i antal över tid säger inte så mycket om vilka skador de vållar samhället och enskilda eller vilken belastning brotten innebär för rättsväsendet. Eftersom förmögenhetsbrotten huvudsakligen riktar sig mot enskilda är det viktigt att även se brottsutvecklingen ur brottsoffrens perspektiv.

Vissa brottsliga förfaranden, t.ex. bedrägerier med hjälp av s.k. bluffakturor, förekommer numera i sådan omfattning och utförs på ett sådant sätt att utredning och lagföring av brotten ställer särskilda krav på rättsväsendet. Det kan därför finnas skäl att överväga om de nuvarande straffbestämmelserna ger tillräckliga möjligheter att ingripa mot brotten. Det finns också andra straffvärda förfaranden som förekommer i stor omfattning, för vilka det kan finnas skäl att överväga om det straffrättsliga skyddet kan stärkas, t.ex. bedrägerier som begås genom olovlig användning av andra personers identitetsuppgifter.

Något som inte direkt går att utläsa ur brottsstatistiken är förekomsten av organiserad brottslighet. Vissa typer av förmögenhetsbrott ökar och minskar periodvis på ett sätt som gör det rimligt att anta att det är organiserade ligor som står bakom en stor del av brotten. Ju mer organiserade former en viss brottslighet har, desto mer arbetskrävande är det som regel att utreda den. Därmed belastar den rättsväsendets samtliga resurser, från polisutredning till rättegång, mer än annan brottslighet av motsvarande slag som begås av en enda gärningsman.

Mot den nu angivna bakgrunden är det för utredningen naturligt att främst fokusera på de brottstyper i 8, 9 och 12 kap. BrB som i dag bereder de brottsbekämpande myndigheterna störst problem, för att kunna öka skyddet för enskilda.

7.2.3. Är kriminalisering det som behövs?

En annan viktig utgångspunkt för utredningsarbetet har varit att överväga om det kan vara andra åtgärder än kriminalisering som behövs för att förstärka egendomsskyddet.

Om ett beteende inte är socialt accepterat och anses ha så starka negativa verkningar för samhället att det bör beivras, är den allmänt vedertagna metoden att införa en straffbestämmelse. Bakom varje kriminalisering ligger ett politiskt ställningstagande att gärningen är så förkastlig och samhällsskadlig att den bör vara straffsanktionerad. Syftet med kriminaliseringen är att människor ska avhålla sig från det straffbelagda beteendet. Straffet är repressivt och avses fungera avskräckande. I vissa fall anses straffet också kunna fungera som en form av upprättelse för brottsoffret.

Det ställs höga krav på legalitet och förutsebarhet vid strafflagstiftning. I Europakonventionen slås vissa grundläggande principer om strafflagstiftning fast. Till dessa hör att sådan lagstiftning inte får ges retroaktiv verkan och att dubbelbestraffning förbjuds.

Riksdagen har ställt sig bakom vissa riktlinjer som regeringen formulerat för när straffsanktioner är godtagbara. För att kriminalisering ska komma ifråga bör krävas att nedanstående förutsättningar är uppfyllda (prop. 1994/95:23 s. 55, bet. 1994/95:JuU2 s. 6, rskr. 1994/95:40).

  • Det ska vara fråga om beteenden som kan föranleda påtaglig skada eller fara.
  • Alternativa sanktioner ska inte stå till buds, inte vara rationella eller kräva oproportionerligt höga kostnader.
  • Straffsanktion krävs med hänsyn till gärningens allvar.
  • Straffsanktionen kan utgöra ett effektivt medel för att motverka det icke önskvärda beteendet.
  • Rättsväsendet ska ha resurser att klara av den eventuellt ytterligare belastning som kriminaliseringen innebär.

Är det fråga om ett mindre samhällsskadligt beteende väljer lagstiftaren ibland att angripa beteendet genom viten, straffavgifter eller någon annan form av sanktion.

Ändrad kriminalisering är således inte självklart den åtgärd som i första hand bör tillgripas för att lösa ett samhällsproblem. Andra åtgärder som civilrättsliga regler eller förebyggande åtgärder, t.ex. i form av ändrade rutiner hos den som riskerar att drabbas av brott, varningslistor och liknande kan i vissa fall vara lika viktiga åtgärder.

En annan viktig fråga är om de svårigheter att lagföra gärningsmännen vid vissa förmögenhetsbrott som ibland påtalas snarare hänför sig till svagheter i förundersökningsarbetet, dvs. om det är någon annan lagstiftning än den straffrättsliga som kan behöva ändras. Sådana problem kan också hänga samman med att det inte avsätts tillräckliga resurser eller med bristfälliga arbetsmetoder hos de brottsbekämpande myndigheterna. Det är inte något som en ändrad strafflagstiftning kan råda bot på. Det är dock viktigt att se om olika regelverk, som vart och ett har goda skäl för sig, tillsammans kan vara kontraproduktiva i något avseende när det gäller bekämpningen av förmögenhetsbrott.

7.3. Systematisk brottslighet

En central fråga i utredningens direktiv är om det kan skapas något nytt sätt att möta systematisk förmögenhetsbrottslighet. Förmögenhetsbrott begås inte sällan i stor omfattning, på ett systematiskt sätt och kanske till och med i organiserade former. Det kan röra sig om organiserad brottslighet i form av ligor som från tid till annan begår brott efter ett visst mönster. Det kan också vara verksamheter som bedrivs i bolagsform med anställd personal och där brott i form av exempelvis bedrägeri utgör själva affärsverksamheten. Varje enskilt brott kan i dessa fall oftast inte beskrivas som allvarligare än brott av normalgraden. Den brottsliga verksamheten som sådan utgör i dessa fall ett större hot mot samhället än summan av de enskilda brotten. I andra fall kan de systematiska inslagen ha formen av upprepade brott enligt samma brottsplan eller upprepning av samma utförande.

Utredningen har till uppgift att överväga om det finns några generella lösningar som bättre kan tillgodose kravet på att systematisk brottslighet bör ses som försvårande vid lagföringen av förmögenhetsbrott.

Utredningens utgångspunkt är att det bör krävas mycket starka skäl för att införa generella straffrättsliga särregler för enbart en viss typ av brottslighet, som för förmögenhetsbrotten. Utredningen har också som utgångspunkt att man inte för denna brottskategori bör införa regler som strider mot vedertagna straffrättsliga principer, mot bakgrund av hur antalsmässigt dominerande dessa brott är.

7.4. Beaktas integritetskränkning i tillräcklig utsträckning i dagens lagstiftning?

Förmögenhetsbrott som riktar sig mot enskilda innebär i många fall inte bara en ekonomisk skada utan kränker också brottsoffrens integritet. Under de senaste decennierna har den kränkning som brottsoffer utsätts för fått en mera framskjuten plats i lagstiftningen, framför allt när det gäller brott mot person. I viss mån har även den personliga kränkning som ett förmögenhetsbrott kan medföra uppmärksammats. Det gäller särskilt vid vissa tillgreppsbrott.

Forskning visar att det bland de personer som har blivit utsatta för brott finns en större andel som upplever otrygghet än bland de som inte har sådana erfarenheter. Detta gäller i synnerhet om brottet varit särskilt integritetskränkande (se bl.a. Brås rapport 2013:1, NTU 2012 s. 87 f.).

Redan i dag finns det en generell möjlighet att vid straffmätningen som försvårande omständighet ta hänsyn bl.a. till om den tilltalade har visat stor hänsynslöshet eller utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller svårigheter att värja sig. Lagstiftarens avsikt har varit att sådana försvårande omständigheter ska vara något som påtagligt avviker från det normala. Enligt vissa företrädare för rättsväsendet finns det också risk att försvårande omständigheter som endast anges i reglerna om straffmätning inte uppmärksammas förrän i slutet av processen, vilket kan medföra att de försvårande momenten inte får den uppmärksamhet de bör ha. Denna uppfattning bekräftas i viss mån av den praxis som utredningen har granskat.

Utredningens utgångspunkt är att det kan finnas anledning att i viss mån omvärdera synen på förmögenhetsbrotten. I rättspraxis fokuserar man i mycket stor utsträckning på den ekonomiska effekten av förmögenhetsbrott, vilket är naturligt eftersom skada

och vinning är centrala rekvisit. Det finns emellertid anledning att förskjuta perspektivet mer mot den kränkning av den personliga integriteten som brotten kan medföra för den enskilde.

En möjlighet att starkare betona olika integritetskränkande inslag vid förmögenhetsbrott kan vara att skapa tydligare regler för gränsdragningen mellan vad som är brott av normalgraden och vilka brott som bör bedömas som grova.

7.5. Straffskalorna för vissa förmögenhetsbrott

Straffskalorna för förmögenhetsbrotten har inte varit föremål för någon samlad översyn sedan år 1983, då Förmögenhetsbrottsutredningen presenterade sina förslag. De ändringar som föreslogs av utredningen genomfördes dock inte. I stället har straffskalorna för vissa brott ändrats, oftast i skärpande riktning, i samband med att en viss bestämmelse har ändrats i materiellt hänseende. Det finns således ett visst behov av en allmän översyn av straffskalorna för förmögenhetsbrotten. Samtidigt ingår det, som tidigare nämnts, i uppgifterna för både Utredningen om skärpta straffrättsliga åtgärder mot organiserad brottslighet (dir. 2013:19) och Utredningen om en översyn av straffskalorna för vissa allvarliga våldsbrott (dir. 2013:30) att överväga frågor om straffskalor. Vidare har regeringen inte tagit slutlig ställning till Penningtvättsutredningens förslag. Utredningen har därför valt att enbart se över straffskalorna för de övriga förmögenhetsbrotten.

7.6. En mer modern och lättillgänglig reglering

Ett annat sätt att stärka det straffrättsliga skyddet för egendom är att se till att de befintliga straffbestämmelserna är lätta att hitta, förstå och tillämpa. I 8 kap. BrB finns det ett antal brott som rör fast egendom. Straffbestämmelserna i fråga är ålderdomliga till sitt språk och sin struktur och gör kapitlet svåröverskådligt och tungrott. Utredningens utgångspunkt är att förenkla och tydliggöra regleringen, vilket kan innebära att vissa brott tas bort eller arbetas in i andra befintliga bestämmelser. Även beträffande förmögenhetsbrott i andra kapitel kan det finnas skäl att ändra bestämmelsernas språk och struktur.

Vissa brottsbeteckningar, särskilt för de mindre allvarliga brotten, kan också behöva moderniseras och ändras så att de på ett tydligare sätt anger vad brotten består i och hur de förhåller sig till allvarligare brott av samma slag.

8. Systematisk brottslighet

8.1. Seriebrottslighet och systematisk seriebrottslighet

När någon begår ett flertal brott av samma eller likartat slag talar man ibland om seriebrott. Det finns inte någon allmän definition av vad som är seriebrott, men normalt avses upprepade brott av samma eller likartat slag som också har ett visst tidsmässigt samband. Det tidsmässiga sambandet kan bestå i att alla brotten begås inom en kort tidsperiod eller att brotten upprepas med viss regelbundenhet, t.ex. att någon ofta klottrar på tunnelbanevagnar eller tåg. Seriebrott kan också ha det gemensamt att de begås av flera gärningsmän som samarbetar i olika konstellationer.

Det är relativt vanligt att förmögenhetsbrott utgör seriebrott. Det är framför allt vid några typer av brott – tillgreppsbrott (inklusive rån), häleri, bedrägeri och förskingring – som det finns gärningsmän som mer eller mindre livnär sig på brotten.

Att förmögenhetsbrott ofta upprepas av samma gärningsmän gör att rättssystemet måste kunna hantera ett stort antal gärningar av samma slag som har en eller flera beröringspunkter med varandra. Vid seriebrott kan det därför, på samma sätt som vid systematiska brott, ibland vara svårt att avgöra om gärningarna utgör ett eller flera brott och hur brottet eller brotten ska rubriceras och straffmätas.

Vad som är en serie av brott kan dock oftast inte avgöras förrän i efterhand, när man kan konstatera att det faktiskt rör sig om en upprepning, att brotten är likartade och att det finns ett tidssamband.

I motsats till vad som gäller för systematisk brottslighet finns det inga direkta regler om seriebrott. Möjligen kan sådana rekvisit som ”vanemässigt” i bestämmelsen om näringshäleri och ”yrkes-

mässigt” i bestämmelsen om grovt dobbleri sägas ta sikte på seriebrott, men de kan lika gärna syfta på systematisk brottslighet.

Seriebrott måste skiljas från systematisk brottslighet, som inte heller är något enhetligt begrepp utan ges olika innebörd beroende på sitt sammanhang. Med systematisk brottslighet avses som regel också att det är fråga om brott som upprepas på ett identiskt eller likartat sätt, men i de fallen krävs det som regel också att det är fråga om brott som har föregåtts av planering eller att gärningsmannen använder en särskild metod för att begå brotten. Det kan också vara fråga om brott som begås i organiserad form (se avsnitt 8.2.4 angående vad som avses med organiserad form). Hur avancerade brottsmetoder, omfattande planering eller hur hög grad av organisation som krävs för att det ska anses vara systematisk brottslighet kan dock skilja sig åt vid olika brottstyper. Den frågan utvecklas närmare i avsnitt 8.4.

Vad som komplicerar bilden är att seriebrott inte sällan har inslag av systematik. Det kan t.ex. röra sig om ett visst sätt att utföra brotten, enklare planering eller att brotten i någon mening kan sägas vara organiserade. Högsta domstolen har i rättsfallet NJA 2006 s. 524, som avsåg ett flertal butikstillgrepp under en mycket begränsad tid, tydligt skilt mellan systematisk brottslighet och seriebrott.

När vi i det följande talar om systematisk brottslighet avses inte renodlade seriebrott.

I det följande redovisas olika sätt som tillämpas för att definiera och hantera systematisk brottslighet och vilka svårigheter och problem som den nuvarande ordningen ger upphov till.

8.2. Olika sätt att beakta systematik

8.2.1. Systematik som skäl för att betrakta flera gärningar som ett brott

I allmänhet gäller att upprepade brott delas in i brottsenheter efter samma kriterier som enstaka brott av samma slag (se avsnitt 5.2). Vissa former av förmögenhetsbrott begås emellertid i sådan omfattning och med sådan frekvens att det ibland kan te sig mer naturligt att betrakta samtliga gärningar som ett enda brott. Som exempel kan nämnas omfattande bedrägerier som begås genom ett massutskick av påhittade fakturor eller ett stort antal försking-

ringar som begås mot samma arbetsgivare under en begränsad tidsperiod. Andra exempel kan vara att någon upprepar samma brottsliga beteende, t.ex. genom att klottra på ett flertal platser inom ett visst område under en begränsad period.

I praxis anses det i vissa fall finnas ett sådant samband mellan flera gärningar att det bedöms vara befogat att frångå principerna för hur den typen av brott vanligtvis avgränsas från varandra och i stället betrakta samtliga gärningar som ett brott (se Martin Sunnqvist, Sammanläggning av flera systematiskt begångna brott till ett grovt brott, SvJT 2011 s. 495). Detta motiveras ibland med att gärningarna anses utgöra ett led i ett systematiskt förfarande med en bestämd handlingsplan. Brott som anses utgöra ett led i systematisk brottslighet betraktas ibland på detta sätt även utan att det finns någon sådan brottsplan.

Vägledande avgöranden från senare tid talar dock mot att en sådan sammanläggning får göras enbart på den grunden att brotten utgör ett led i ett systematiskt förfarande. Högsta domstolen har t.ex. i NJA 2007 s. 973 och NJA 2012 s. 886 avvisat åklagarens påstående om att ett flertal bedrägerier respektive bidragsbrott, som upprepats på ett likartat sätt och som riktats mot samma målsägande, skulle utgöra ett brott. I båda fallen påpekade Högsta domstolen att det inte fanns något som tydde på att gärningarna omfattades av någon gemensam brottsplan. Att det är fråga om gärningar som bedöms ingå i ett systematiskt förfarande är alltså som regel inte tillräckligt för att betrakta gärningarna som ett brott.

I de fall där flera gärningar anses ha ett sådant samband med varandra att de bedöms utgöra ett brott hänförs brottet vanligtvis till en högre svårhetsgrad än vad som annars skulle ha varit fallet. Domens rättskraft kommer i dessa fall att träffa alla gärningar som ingår i det som betraktas som ett brott och dessutom sådana gärningar som hade kunnat inordnas i brottet genom en sådan åtalsjustering som hade varit tillåten enligt 45 kap. 5 § tredje stycket RB.

8.2.2. Systematisk brottslighet som rekvisit för att uppgradera enskilda brott

I vissa straffbestämmelser anges systematiska inslag som ett försvårande rekvisit som ska beaktas vid bedömningen av om brottet är grovt, t.ex. bestämmelsen om grovt tagande respektive givande av

muta. Med brottslighet som utövats systematiskt avses enligt förarbetena till den paragrafen ett upprepat beteende, allra helst om det har genomförts efter viss beräkning (prop. 2011/12:79 s. 47).

Andra straffbestämmelser där systematisk brottslighet anges som ett försvårande rekvisit som ska beaktas vid gradindelningen av brottet är bl.a. reglerna om grovt skattebrott, grovt bidragsbrott och grovt barnpornografibrott. Gemensamt för dessa brott är att de riktas mot ett allmänt intresse. Vad som avses med uttrycket ”led i en brottslighet (alternativt brottslig verksamhet) som utövats systematiskt” utvecklas inte närmare i förarbetena till dessa bestämmelser. När det gäller grovt bokföringsbrott framgår emellertid av förarbetena att brottsligheten inte behöver ha utövats i organiserad form för att anses ha utövats systematiskt (till skillnad från vad som krävdes enligt den tidigare lydelsen av 29 kap. 2 § 6 BrB, se prop. 2004/05:69 s. 25). I förarbetena till bestämmelsen om grovt skattebrott uttalas att mindre skatteundandraganden inte ska bedömas som grova brott enbart för att det rör sig om ett upprepat förfarande (se prop. 1995/96:170 s. 112).

Vilka krav som bör ställas på brottsligheten med avseende på omfattning och förslagenhet går alltså inte att uttala sig om generellt, utan får bedömas från fall till fall. Vägledande praxis talar dock för att det ställs högre krav på de systematiska inslagen för att ett brott ska hänföras till en högre svårhetsgrad än för att låta de systematiska inslagen få betydelse för straffmätningen av den samlade brottsligheten, se exempelvis Högsta domstolens uttalande i NJA 2007 s. 973.

När den omständigheten att brottet ingår som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt utgör ett rekvisit i en straffbestämmelse hänför sig bedömningen till det enskilda brottet. Rekvisitet ska enligt doktrinen inte tolkas som en möjlighet att utvidga brottsenheten till att avse hela det brottsliga förfarandet, dvs. att alla gärningarna bedöms som ett enda grovt brott (Ulväng, Brottslighetskonkurrens s. 270 f.).

Även om systematik inte är ett rekvisit som gör att ett visst brott ska bedömas som grovt, kan domstolen ändå uppgradera brottet av det skälet. De uppräkningar av försvårande omständigheter som finns vid vissa brott är nämligen inte uttömmande.

8.2.3. Systematik som en del av brottskonstruktionen

Kollektivdelikt och liknande brottskonstruktioner

Vissa brott har konstruerats så att vad som utgör ett brott avgränsas med utgångspunkt i den brottsliga verksamheten i tid och rum, även om den pågår under längre tid och omfattar ett stort antal brottsobjekt eller angreppsobjekt.

En del av dessa brott går ut på att upprätthålla eller vidmakthålla ett visst tillstånd (s.k. perdurerande brott). Som exempel kan nämnas olaga innehav av barnpornografi eller narkotika.

Andra sådana brott består i stället av ett förfarande som upprepas under en begränsad tidsperiod. För en del av dessa brott, de s.k. kollektivdelikten, är utgångspunkten att alla brott som begås under en viss tidsperiod utgör ett brott. Rättskraften av en dom avseende ett sådant brott träffar all brottslighet, dvs. även oupptäckt sådan, av samma slag som förövats under den tidsperiod som åtalet avser. Det finns endast ett fåtal sådana brott, t.ex. olovlig utövning av läkaryrket och tandläkaryrket enligt 10 kap. 1–4 §§ patientsäkerhetslagen (2010:659; se Ulväng, Brottslighetskonkurrens s. 838 f.). Det anses dock vara möjligt att begå flera kollektivdelikt samtidigt om verksamheten bedrivs på fast plats på flera orter (Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 476).

Ibland betraktas även andra typer av brott än de s.k. kollektivdelikten som ett brott, exempelvis koppleri och penningförfalskning (Suzanne Wennberg, Grov kvinnofridskränkning – en problematisk brottskonstruktion, SvJT 2000 s. 792 f.).

Kollektivdelikten och de brott som jämställs med sådana är exempel på brottskonstruktioner som gör det möjligt att betrakta systematisk och upprepad brottslighet som ett samlat förfarande, dvs. som ett brott. Även för dessa brott hade det varit möjligt att betrakta varje gärning, t.ex. varje behandling av en patient eller varje förmedling av sexuell kontakt, som ett brott.

Näringshäleri och kreditocker

För de särskilda formerna av häleri och ocker, s.k. näringshäleri (9 kap. 6 § andra stycket BrB) respektive kreditocker (9 kap. 5 § andra stycket BrB), har det införts en bevislättnad som bl.a. träffar systematisk brottslighet. En förutsättning för bevislättnaden är att brottet har begåtts i näringsverksamhet eller som ett led i en verk-

samhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Det är dock inte fråga om att betrakta ett upprepat förfarande som ett brott. Avgränsningen av vad som är ett brott ska göras på samma sätt som för andra former av häleri (Ulväng, Brottslighetskonkurrens s. 226). Det krävs inte heller att det är fråga om flera brott som bedöms vid samma tillfälle. Varje brott av detta slag som begås i näringsverksamhet eller som ingår i en större eller vanemässigt bedriven verksamhet betraktas som ett brott och kan föranleda ansvar för näringshäleri respektive kreditocker.

Fridskränkningsbrotten och olaga förföljelse

De speciella brottskonstruktionerna grov fridskränkning och grov kvinnofridskränkning liknar till sin konstruktion kollektivdelikten. Betydelsen av flerfaldig brottslighet beaktas här genom att flera brott, vanligtvis av olika slag, som begås mot samma person läggs samman till ett brott av annat slag. Fridskränkningsbrotten avgränsas alltså av antalet målsägande medan brottenheten tillåts sträckas ut i tid och rum. Det ska vara fråga om flera brottsliga gärningar av ett visst slag med ett visst samband, de ska var och en utgöra led i en upprepad kränkning av en närstående persons integritet och ha varit ägnade att allvarligt skada hans eller hennes självkänsla. Uppfyller de enskilda gärningarna inte dessa krav döms i stället för varje brott för sig.

Det ursprungliga förslaget till fridskränkningsbrott innebar bl.a. att de gärningar som bildade brottet inte behövde anges i detalj. Det skulle vara tillräckligt att kunna konstatera att det varit fråga om en rad beteenden av olika slag, även sådana som inte var kriminaliserade. Dessa beteenden skulle dock vara preciserade till sin karaktär och man behövde veta att de hade utförts inom en specificerad period. Det föreslogs att brottet skulle vara perdurerande, vilket skulle medföra att de enskilda brotten som fridskränkningsbrottet bestod av inte skulle preskriberas var för sig (se SOU 1995:60, del A, s. 305 f.). I propositionen föreslogs i stället ett icke perdurerande brott, där varje brott preskriberas för sig (prop. 1997/98:55 s. 132).

Till skillnad från kollektivdelikten preskriberas alltså varje brott som ingår i ett grovt fridskränkningsbrott för sig med utgångspunkt i den straffskala som gäller för respektive brott. Att ett antal brott under en viss period bedöms sammantagna utgöra grov

kvinnofridskränkning innebär inte heller i sig att nyupptäckta brott omfattas av rättskraften. I det enskilda fallet anses det dock godtagbart att även brott som inte har kunnat preciseras närmare i tid eller antal läggs till grund för fällande dom (NJA 2004 s. 437). Som en konsekvens av detta kan alla brott som kan anses omfattas av den oprecisa brottsbeskrivningen träffas av domens rättskraft

Brottet olaga förföljelse (4 kap. 4 b § BrB) är konstruerat efter mönster av fridskränkningsbrotten (prop. 2010/11:45 s. 68). Det straffbara handlandet består i att förfölja en person genom flera brottsliga gärningar i form av vissa i paragrafen uppräknade brott, bl.a. misshandel, olaga hot, hemfridsbrott, ofredande och skadegörelse. Det finns inget krav på att den drabbade ska vara en närstående. Däremot måste var och en av gärningarna ha utgjort led i en upprepad kränkning av personens integritet.

8.2.4. Systematisk brottslighet som försvårande omständighet vid straffmätningen

Som redovisats i avsnitt 5.4.2 ska rätten som försvårande omständighet vid straffmätningen särskilt beakta om brottet har utgjort led i en brottslighet som utövats i organiserad form eller systematiskt eller om brottet föregåtts av särskild planering (29 kap. 2 § 6 BrB). Systematik är alltså en omständighet som – vid sidan av vad som gäller för varje särskild brottstyp – särskilt ska beaktas som en försvårande omständighet vid straffmätningen.

Tillämpningsområdet för bestämmelsen utvidgades genom en lagändring år 2010 (prop. 2009/10:147, bet. 2009/10:JuU32). Bestämmelsen var i sin tidigare lydelse inte tillämplig på enstaka brott, även om detta brott varit väl planlagt. Den tog inte heller sikte på brott som förövats av en ensam person, även om det rört sig om upprepad brottslighet, utan på brottslighet med flera inblandade och som skett i organiserade former. Dessutom krävdes att den tilltalade spelat en betydande roll i den brottsliga verksamheten (prop. 1987/88:120 s. 84).

Efter lagändringen år 2010 är regeln tillämplig även på enstaka brott som föregåtts av särskild planering samt på systematisk brottslighet som begåtts genom att en gärningsman upprepat ett visst tillvägagångssätt ett flertal gånger (prop. 2009/10:147 s. 31). Punkten omfattar numera också samtliga medverkande vid brotten, oavsett vilken roll de spelat i den brottsliga verksamheten. Graden

av delaktighet ska dock som vanligt beaktas vid bedömningen av straffvärdet för var och en av de medverkande (jfr NJA 2003 s. 78).

Till ledning för hur begreppet brottslighet som utövats systematiskt ska tolkas anförs följande i förarbetena till den nuvarande lydelsen av 29 kap 2 § 6 BrB (prop. 2009/10:147 s. 43).

”Med brottslighet som utövats systematiskt avses brottslighet där ett visst tillvägagångssätt upprepats ett flertal gånger av antingen en ensam gärningsman eller av flera personer i samförstånd. Ett exempel är att någon vid upprepade tillfällen förmått annan till utbetalning av en förmån som han eller hon inte har haft rätt till. Ett annat exempel är om flera personer rånat olika butiker eller banker och då gått till väga på ett likartat sätt vid varje tillfälle.”

Enligt förarbetena krävs det alltså ett särskilt ”modus operandi” för att brottsligheten ska anses ha utövats systematiskt.

Med brottslighet som utövats i organiserad form avses enligt förarbetena brottslighet som begåtts inom ramen för en struktur där flera personer samverkat under en inte helt obetydlig tidsperiod för att begå brott. Det är inte tillräckligt att det aktuella brottet har skett i samverkan mellan flera gärningsmän. Personerna ska ha ingått i en sammanslutning eller ett nätverk av viss kontinuitet vars syfte att begå brott sträckt sig längre än till enbart det ifrågavarande brottet. Att brottet ska ha utgjort ett led i en brottslighet som utövats i organiserad form innebär att brottet måste ha ett naturligt samband med den övriga brottsligheten. Däremot krävs det inte att brottet har begåtts av den eller de som organiserat brottsligheten. Som exempel på brottslighet som utövats i organiserad form nämns fickstölder som begåtts av en grupp personer (prop. 2009/10:147 s. 43).

Med att brottet föregåtts av särskild planering avses att planeringen har gått utöver vad som krävs för att ett brott av det aktuella slaget ska kunna genomföras. Har brottet föregåtts av särskild planering saknar det numera betydelse om brottet har utgjort ett led i brottslig verksamhet eller om det varit fråga om ett enstaka brott (prop. 2009/10:147 s. 44).

Regeln i 29 kap. 2 § 6 har i tidigare praxis beaktats även vid uppgradering av brott till en högre svårhetsgrad (se t.ex. NJA 1982 s. 645).

8.3. Splittrad praxis

8.3.1. Reglerna tillämpas olika

Resultaten från praxisgenomgången visar att de olika sätten att hantera systematiska förmögenhetsbrott inte tillämpas enhetligt i dag (se avsnitt 6). I vissa fall anses flera gärningar som ingått i ett systematiskt förfarande utgöra ett brott som rubriceras som grovt. I andra fall rubriceras samtliga brott inom ramen för ett sådant förfarande som grova. I åter andra fall får systematiken enbart betydelse för straffvärdet av brotten. Det pågår också en diskussion i doktrinen om hur problemen med att bedöma systematiska brott ska hanteras (se Sunnqvist, SvJT 2011 s. 495 och Magnus Ulvängs replik i SvJT 2011 s. 1 036). Det finns således risk för oenhetlig rättstillämpning.

Om flera gärningar betraktas som en enhet och läggs samman till ett brott, som rubriceras som grovt, ger det ett helt annat resultat i fråga om hur många brott som anses ha begåtts och hur dessa rubriceras jämfört med om samma förfarande bedöms som flera brott av normalgraden. Om i stället gärningarna bedöms som flera grova brott måste straffmätningen å andra sidan göras med avsteg från den rådande principen för straffmätning av flerfaldig brottslighet, eftersom det utdömda straffet annars totalt sett skulle bli alldeles för högt. Uppgifterna i belastningsregistret och i brottsstatistiken blir helt olika beroende på hur rätten väljer att hantera brotten. Hur brott rubriceras och avgränsas från andra brott får vidare betydelse för frågorna om preskription och rättskraftens omfattning. Det finns också risk för att längden på de straff som döms ut blir olika beroende på vilken konkurrenslösning som väljs.

Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det otillfredsställande om likartade fall behandlas på olika sätt. Samtidigt ska framhållas att det vid praxisgenomgången inte har kommit fram något som tyder på att man har åsidosatt likabehandlings- eller proportionalitetsprinciperna vid straffmätningen av flerfaldiga förmögenhetsbrott. Tvärtom kan strävan efter att åstadkomma ett resultat som överensstämmer med dessa principer snarast framstå som ett skäl för att i vissa fall välja en särskild konkurrenslösning.

8.3.2. Varför hanteras brotten på olika sätt i praxis?

Ramarna för brottmålsprocessen sätts av åklagaren. Gärningsbeskrivningen i stämningsansökan får i flera avseenden avgörande betydelse för hur brotten bedöms av rätten. En del av skillnaderna mellan hur brotten avgränsas och rubriceras har troligtvis sitt ursprung i utformningen av stämningsansökan. Detta kan i sin tur bero på hur brotten har uppdagats och utretts.

Rätten är emellertid inte bunden av hur åklagaren har rubricerat brotten eller avgränsat dem från varandra. Att åklagaren gör gällande t.ex. att ett stort antal brott har begåtts systematiskt och att de därför ska anses utgöra ett grovt brott hindrar inte att rätten kommer fram till att det är fråga om flera brott av normalgraden. Det finns inte heller något som hindrar att rätten bedömer brotten som flera grova brott, om omständigheterna vid brotten utgör skäl för det.

Praxisgenomgången och utredningens samtal med domare tyder emellertid på att brott som ingår i ett systematiskt förfarande i vissa fall rubriceras som grova, trots att straffvärdet för varje enskilt brott inte anses uppgå till minimistraffet för grovt brott. Genom att rubricera brotten som grova blir en högre straffskala tillämplig. I stället för att bestämma straffets längd till mellan 14 dagars och tre års fängelse (som är den förhöjda straffskalan för flera fall av t.ex. stöld eller bedrägeri) kan rätten då använda en straffskala som börjar med sex månaders fängelse och har ett maximistraff på sex år. Det utmätta straffet för den samlade brottsligheten sätts därefter lägre än vad som skulle följa vid en sedvanlig rättstillämpning. Det är tydligt att det finns en strävan i praxis att bedömningen ska utmynna i ett samlat straffvärde som motsvarar straffvärdet för brottsligheten i dess helhet. Rätten hade emellertid kunnat komma fram till samma straff inom ramen för den befintliga straffskalan för brott av normalgraden, utan att rubricera brotten som grova. Som tidigare nämnts finns det en generell möjlighet att beakta systematik som en försvårande omständighet vid straffmätningen. Högsta domstolen uttalade i NJA 2006 s. 524 att det inte kan sägas föreligga något behov från påföljdssynpunkt att kunna uppgradera enskilda butikstillgrepp och att redan straffskalan för snatteri ger utrymme för att bedöma att ett tillgrepp har ett straffvärde motsvarande upp till sex månaders fängelse.

Om möjligheten att utnyttja hela straffskalan används, i stället för att domstolarna i enskilda fall gör avsteg från huvudreglerna om

vad som utgör ett brott och hur detta ska rubriceras, skulle rimligen större enhetlighet i rättstillämpningen uppnås. Att inte alla tillämpar denna möjlighet tyder dock på att den inte alltid framstår som tillfredsställande, vilket kan ha flera orsaker.

Det kan vara så att den straffmätningstradition som har utvecklats i praxis anses ge för stora rabatteffekter vid systematiska brott i förhållande till det klander som brotten totalt sett förtjänar. Syftet med att bedöma brotten som ett eller flera grova brott skulle i sådana fall vara att kunna mäta ut ett högre straff. Trots att det i rättstilllämpningen tycks finnas behov av en ökad differentiering vid straffmätningen av systematiska brott kan det alltså finnas ett visst motstånd mot att göra avsteg från den rådande straffmätningstraditionen.

Praxis kan också ha sin grund i att det inte upplevs ge en rättvisande bild av den samlade brottsligheten att rubricera varje brott som brott av normalgraden, när brotten har begåtts inom ramen för en organiserad verksamhet, systematiskt eller i stor omfattning. Det kan uppfattas som naturligt att i vissa fall se flera gärningar som ett grovt brott. I vilka fall och i vilken utsträckning konkurrensläran tillämpas på detta sätt är dock svårt att ge något generellt svar på. Som framgår av praxisgenomgången är det ofta svårt att utläsa av domen hur rätten har resonerat. Vid likartad konkurrens framgår det ofta inte heller av domen om den tilltalade har dömts för ett eller flera brott. Det förekommer att rätten använder begreppet ”brottsligheten” och anger att denna ska bedömas som grov, utan att uttryckligen ta ställning till om den tilltalade ska dömas för ett eller flera brott.

Den slutsats som kan dras av praxisgenomgången är att systematiska brott ger upphov till svårigheter såväl vid avgränsningen av vad som är ett brott som vid rubriceringen och straffmätningen av brotten. Det är därför angeläget att skapa bättre förutsättningar för en enhetlig bedömning i dessa frågor. Vidare är det önskvärt att få till stånd en mer nyanserad straffmätning som i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till systematiska inslag vid brott. För vissa särskilt problematiska fall framstår det också som angeläget att kunna bedöma omfattande systematisk brottslighet som ett samlat förfarande.

8.4. Problemen med systematisk brottslighet

Ingen enhetlig definition av systematisk brottslighet

Som tidigare har nämnts finns det ingen enhetlig definition av vare sig systematik eller systematisk brottlighet. Förarbetena till de enskilda bestämmelser där systematik är ett kvalificerande rekvisit ger inte någon större ledning för hur begreppet ska tolkas. Det finns vissa skillnader i hur rekvisiten har formulerats, t.ex. att gärningen ”ingått i en brottslighet som utövats systematiskt”, ”ingått som ett led i en brottslighet som utövats systematiskt eller ”utgjort led i en brottslig verksamhet som utövats systematiskt”. Dessa skillnader förefaller inte ha sin grund i olika bedömningar av vad som är väsentligt. Även om det kan skilja sig åt mellan olika brottstyper hur avancerade brottsmetoder, omfattande planering eller hur hög grad av organisation som krävs för att brottsligheten ska anses vara systematisk bör de olika formuleringarna inte i sig medföra att begreppet systematisk brottslighet tolkas olika för skilda brott.

De vanligaste sätten att beskriva systematisk brottslighet tar sikte på mängden brott, att samma beteende upprepas och att brotten följer en uppgjord plan eller föregås av noggranna förberedelser.

Att ett flertal brott begås av en given personkrets och inom en begränsad tidsrymd gör alltså inte i sig brottsligheten systematisk, eftersom det även i sådana fall kan vara fråga om tillfällighetsbrott. Förfarandet kan dock i vissa fall tyda på att det är fråga om ett systematiskt handlande.

Att viss brottslighet bedrivs i mer eller mindre organiserade former kan vara ett tecken på att den är systematisk, men är inte heller någon avgörande faktor. Det kan ju vara fråga om helt olika brott som mera hålls samman av att de begås av samma gärningsmän än av ett systematiskt tillvägagångssätt vid brotten. I vissa fall kan dock organiserad brottslighet präglas av tydlig systematik, t.ex. när brotten begås efter en mer eller mindre fast brottsplan, som vid smuggling av narkotika eller människor, eller upprepas på samma sätt gång på gång, t.ex. vid vanemässig häleriverksamhet.

Brottslighet som föregås av mer eller mindre långtgående planering kan också sägas vara systematisk utan att brottsligheten för den skull är organiserad eller involverar flera gärningsmän, t.ex. när någon sänder ut tusentals bluffakturor.

Ett aktivt handlande talar i större utsträckning för att det är fråga om ett systematiskt förfarande än straffbar passivitet, t.ex. att någon vid upprepade tillfällen underlåter att upplysa om ett felaktigt underlag för att betala ut bidrag.

Förarbetena till bestämmelserna om försvårande kriterier vid straffmätning ger en bättre ledning för bedömningen av när brottsligheten ska anses ha utövats systematiskt. Det är dock tveksamt om begreppet kan ges en lika vid tolkning i andra sammanhang som där. Som tidigare nämnts talar vägledande avgöranden (se t.ex. NJA 2006 s. 645) för att systematik som brottsinternt kriterium ges en mer restriktiv tolkning. Ett skäl för detta kan vara att det får större konsekvenser om ett brott hänförs till en högre svårhetsgrad än om det tillmäts högre straffvärde inom samma straffskala.

Svårt att avgöra om gärningarna ska betraktas som ett eller flera brott

Ett grundläggande problem med ett flertal gärningar som ingår i ett systematiskt förfarande är som framgått att det kan vara svårt att avgöra om gärningarna ska betraktas som ett eller flera brott. Den frågan besvaras inte på ett enhetligt sätt i praxis i dag. Åklagaren måste redan vid förundersökningen ta ställning till om det är fråga om ett eller flera brott och hur dessa ska rubriceras. Bedömningen är av avgörande betydelse för bl.a. frågan om förundersökningen ska läggas ned därför att brotten är preskriberade och frågan om vilka tvångsmedel som får användas vid utredningen av brotten. Vid åtalet måste åklagaren i sitt gärningspåstående ta ställning till hur brotten ska rubriceras. Hur rätten avgränsar brotten från varandra får betydelse för bl.a. rättskraftens omfattning men påverkar också hur rätten rubricerar brotten och bedömer straffvärdet. Avsaknaden av tydliga riktlinjer för hur systematiska förmögenhetsbrott bör hanteras i detta avseende riskerar att leda till oenhetlig rättstillämpning.

Straffmätningen riskerar att inte bli tillräckligt nyanserad

Ett annat problem är att det klander som systematiska inslag vid förmögenhetsbrott förtjänar riskerar att inte få tillräckligt genomslag vid den straffrättsliga bedömningen. Av praxisgenomgången framgår att det samlade straffvärdet vid flerfaldig brottslighet sällan

bedöms överstiga minimistraffet för ett enstaka grovt brott. Om brotten inte rubriceras som grova på grund av att brottsligheten anses vara systematisk finns det således en risk att de systematiska inslagen inte får tillräckligt genomslag.

Om å andra sidan samtliga brott inom ramen för ett visst förfarande bedöms som grova, trots att rätten egentligen inte anser att varje brott har ett straffvärde som uppgår till minimistraffet för grovt brott, finns det också en risk för att straffmätningen blir oenhetlig. I dessa fall krävs nämligen en större straffreduktion än vad som är normalt vid flera grova brott för att straffet inte ska bli oproportionerligt strängt. De straffmätningsprinciper som har utvecklats i rättspraxis ger inte någon ledning för hur bedömningen ska göras i en sådan situation.

Vissa brottskonstruktioner är inte avpassade för systematiska brott

Vissa brott har en grundläggande konstruktion som försvårar rättsväsendets hantering av brotten om de begås i stor omfattning eller systematiskt. Bedrägeribrotten vållar störst problem i detta hänseende. Bestämmelsen om bedrägeri har konstruerats med utgångspunkt i föreställningen att gärningsmannen, på samma sätt som vid andra förmögenhetsbrott, befinner sig på samma plats som det objekt som angrips när brottet begås och att brottet därför riktar sig mot en person i taget. Vid vissa systematiska bedrägerier begås brotten emellertid genom att gärningsmannen från en annan plats exempelvis skickar ut s.k. bluffakturor till ett stort antal personer i syfte att vilseleda dem. Vid t.ex. annonsbedrägeri, bedrägeri genom felaktiga uppgifter på hemsidor och liknande har gärningsmannen ingen aning om hur många personer som eventuellt kan komma att vilseledas och vilka dessa är. De brottsbekämpande myndigheterna har inte heller någon kunskap om det, utom i de fall där någon anmäler att han eller hon blivit lurad. Det framstår i sådana situationer som mindre naturligt att avgränsa brotten utifrån det antal personer som har drabbats av brotten.

8.5. Tänkbara lösningar

8.5.1. Bör flera brott kunna läggas samman till ett eller flera allvarligare brott?

Utredningens bedömning: Det bör inte införas någon generell

möjlighet att lägga samman flera förmögenhetsbrott till ett eller flera allvarligare brott. En sådan regel skulle i och för sig underlätta bl.a. rubricering och straffmätning i vissa fall, men samtidigt skulle den göra det svårare att i förväg bedöma straffvärde och preskriptionstid för brotten. Av rättssäkerhetsskäl bör därför någon sådan möjlighet inte införas.

Skälen för utredningens bedömning

Utgångspunkter

Som tidigare nämnts förekommer det att vissa systematiska förmögenhetsbrott läggs samman till ett brott som då rubriceras som grovt. Ett skäl till detta kan vara att det anses finnas ett sådant samband mellan handlingarna att det framstår som naturligt att betrakta dem som samma gärning. Det troliga är emellertid att en sådan sammanläggning i vissa fall görs trots att det skulle vara lika rimligt att betrakta varje handling som ett brott av normalgraden. Det främsta skälet till att en sådan sammanläggning görs torde vara att rätten anser att brotten bör ses som en del av en brottslig verksamhet som bör bestraffas hårdare än vad som skulle bli fallet om varje gärning bedömdes som ett brott av normalgraden.

I utredningens direktiv ingår att redovisa för- och nackdelar med en ordning där systematisk brottslighet ges en självständig betydelse i rubriceringshänseende eller där flera mindre allvarliga gärningar tillsammans anses utgöra ett eller flera allvarligare brott. Utredningen tar upp den senare frågan i detta avsnitt och frågan om betydelsen i rubriceringshänseende i avsnitt 8.5.2.

Hur skulle en regel om sammanläggning kunna utformas?

Med tanke på att vissa av de förmögenhetsbrott som dominerar brottsstatistiken ofta utförs systematiskt eller i vart fall har inslag av systematik kan det, som framhålls i direktiven, finnas skäl att överväga om man för dessa brott bör skapa en möjlighet att betrakta flera brott som ingår i ett systematiskt förfarande som ett enda brott, men då av högre svårhetsgrad. En sådan lösning skulle innebära att man skulle lägga samman brotten redan från början, i stället för att som i dag lägga ihop straffen när rätten bestämt hur många brott den tilltalade ska dömas för och hur dessa ska rubriceras.

Fördelen med en sådan bestämmelse skulle främst vara att högre straff kan dömas ut för systematisk brottslighet, eftersom straffmätningen skulle ta sin utgångspunkt i minimistraffet för grovt brott. I dag tillämpas nämligen straffskalorna för förmögenhetsbrotten normalt på det sättet att det sammanlagda straffet för ett flertal brott av normalgraden som regel understiger minimistraffet för grovt brott. En annan fördel skulle vara att preskriptionstiden skulle bli längre, eftersom den är kopplad till straffskalan för brottet. Däremot är det inte självklart att en sådan lösning skulle leda till utökade möjligheter att använda straffprocessuella tvångsmedel, eftersom en eventuell sammanläggning sannolikt skulle aktualiseras först i samband med åtalet.

I doktrinen anges vissa kriterier som tillämpas i praxis för att betrakta flera delar av ett händelseförlopp som ett brott (Ulväng, Brottslighetskonkurrens s. 278 f.). Dessa skulle kunna användas för att utforma sammanläggningskriterier i en generell bestämmelse. Utgångspunkten är att det måste finnas ett särskilt samband mellan de olika delarna i ett händelseförlopp för att förfarandet ska anses utgöra ett brott. De kriterier som enligt doktrinen kan användas för att identifiera detta samband kan sammanfattas på följande sätt. - Tillvägagångssättet ska vara identiskt eller likartat. - Brottsligheten ska vara organiserad eller ha utgjort ett led i

samma brottsplan. - Det måste finnas något annat som ger stöd för antagandet att

det är fråga om samma gärning; t.ex. att brottsligheten riktar sig mot samma målsägande eller ett kollektiv av brottsobjekt där det egentligen är likgiltigt vem som drabbas av brottet.

- Skadan bör också kunna mätas i pengar eller liknande.

Att införa en bestämmelse som utgår från dessa kriterier skulle ge tydliga signaler om i vilka fall en sammanläggning får göras, men skulle samtidigt begränsa möjligheten att beakta systematik till framför allt sådana brott som har en på förhand uttänkt brottsplan eller som är en del i en organiserad brottslighet. Därmed skulle exempelvis mängdbrotten (stöld, rån, häleri etc.) till stor del falla utanför tillämpningsområdet, trots att just dessa brott kan ha en hög grad av systematik.

Att inte ställa tydliga krav för när sammanläggning får göras skulle öppna för sammanläggning i alltför stor utsträckning. Om man skulle tillåta en sammanläggning enbart av det skälet att brotten upprepats på ett likartat sätt skulle det försvåra möjligheterna att avgöra var ett brott börjar och slutar. I praktiken skulle synen på ett enskilt brott kunna förändras beroende på vad gärningsmannen gör efter brottet. Om han eller hon begår nya brott skulle de tidigare brotten omvärderas. Därmed skulle det t.ex. inte vara möjligt för gärningsmannen att förutse vilken straffskala som skulle gälla för brotten och därmed inte heller hur lång preskriptionstiden skulle vara. En sådan bestämmelse skulle också leda till att man bygger in en sorts reglering av återfall. Den skulle främst drabba den som från början bara tänkt begå något enstaka brott men som sedan av något skäl upprepar sina brott. Av rättssäkerhetsskäl bör det därför finnas något kriterium som gör det möjligt att skilja mellan fall där samtliga gärningar i ett brottsligt förfarande omfattas av gärningsmannens uppsåt redan från början och fall där uppsåtet begränsar sig till de enskilda gärningar som denne upprepar gång på gång. Att brottsligheten är organiserad eller har föregåtts av särskild planering kan vara ett tecken på att gärningsmannen har uppsåt att systematiskt begå en viss typ av brott.

När det gäller kravet på identitet mellan olika gärningsmoment skulle det i och för sig kunna utformas mindre strikt än vad som nämnts i doktrinen. För att det ska vara befogat att lägga samman flera gärningsmoment i ett systematiskt förfarande till ett brott bör dock krävas att det finns något ytterligare kriterium som tar sikte på identitet mellan gärningsmomenten och som gör det möjligt att särskilja dessa från andra. I annat fall blir det ogörligt att bedöma rättskraftens omfattning.

Vad som är ett lämpligt kriterium för en brottstyp kan vara mindre lämpligt att tillämpa för andra brottstyper. För en del brott,

t.ex. förskingring, kan det vara relevant att förfarandet riktar sig mot samma målsägande. När det gäller andra brott, t.ex. bedrägeri eller stöld, skulle ett sådant kriterium begränsa tillämpningsområdet väsentligt och därmed inte erbjuda någon lösning på hur systematisk brottslighet bör behandlas. Det sagda illustrerar svårigheterna med att utforma ett gemensamt kriterium för alla typer av förmögenhetsbrott.

Tidigare förslag

En bestämmelse om sammanläggning av flera brott har diskuterats tidigare. Förmögenhetsbrottsutredningen övervägde en regel som gick ut på att rätten – i stället för att döma för flera brott – skulle kunna döma såsom för ett brott av högre svårhetsgrad, om den sammanlagda brottsligheten med hänsyn till ekonomisk skada eller ekonomiskt värde samt övriga omständigheter uppfyllde kraven för sådant brott och det kunde antas att brottsligheten var planmässig eller vanemässig. Förmögenhetsbrottsutredningen stannade dock för att inte föreslå någon sådan bestämmelse (SOU 1983:50 s. 122).

Nackdelarna med en generell bestämmelse överväger fördelarna

Det som talar för en generell bestämmelse som gör det möjligt att lägga samman flera brott till ett brott av högre svårhetsgrad är framför allt att dagens reglering är komplicerad, att den tillämpas på olika sätt och att den inte alltid ger straff som motsvarar straffvärdet av den samlade brottsligheten.

De skäl som talar mot en sådan regel är främst att - den skulle bryta mot vedertagna straffrättsliga principer, - den med nödvändighet måste ges en vag utformning för att

kunna passa alla situationer, - en lösning som skulle vara till fördel för vissa brottstyper kan ge

oönskade effekter för andra brottstyper, - konsekvenserna av en sådan regel är svåra att överblicka, och att - de principer som har utvecklats i doktrin och rättspraxis inte är

så entydiga att man kan bygga en reglering på dem.

Övervägande skäl talar därför mot att införa en generell regel som bryter mot det vedertagna sättet att vid antalsräkning, rubricering och straffmätning beakta att gärningsmannen gjort sig skyldig till flera brott av likartat slag.

8.5.2. Bör systematik ha självständig betydelse vid bedömningen av om brottet är grovt?

Utredningens bedömning: Det bör inte införas något kvalifice-

rande rekvisit som innebär att förmögenhetsbrott som begås systematiskt alltid ska rubriceras som brott av högre svårhetsgrad, eftersom en sådan reglering har tydliga nackdelar när det gäller möjligheten att utdöma straff som är proportionerliga i förhållande till brotten. Brott som avser mindre värden bör dock inte graderas som ringa om de begås systematiskt.

Skälen för utredningens bedömning

Ska brott som ingår i ett systematiskt förfarande alltid uppgraderas?

Den som förövar ett flertal brott är som utgångspunkt mer klandervärd än den som begår ett enda brott. Upprepad brottslighet tyder på ovilja eller oförmåga att anpassa sig till samhällets normer. Genom regleringen i 29 kap. 4 § BrB ges därför möjlighet att skärpa straffet vid återfall. De enskilda brotten är däremot inte i sig mer klandervärda därför att gärningsmannen också har begått andra brott. Om varje brott är planerat och präglas av viss förslagenhet, eftersom det ingår i en plan eller i vart fall i ett systematiskt förfarande, kan man dock hävda att varje enskilt brott är mer straffvärt än motsvarande brott som saknar inslag av planering eller upprepning.

Enligt direktiven ska utredningen överväga möjligheten att ge systematisk brottslighet en självständig betydelse i rubriceringshänseende vid förmögenhetsbrott. Som framgått finns det redan ett sådant rekvisit vid vissa av förmögenhetsbrotten.

Fördelen med en sådan lösning skulle vara att man generellt skulle höja straffnivån för förmögenhetsbrott som begås inom ramen för ett systematiskt förfarande. Det skulle också vara lagtekniskt enkelt att införa ett sådant kvalificerande rekvisit i de

enskilda straffbestämmelserna. Om ett sådant rekvisit skulle få fullt genomslag, och brott som ingår i ett systematiskt förfarande regelmässigt skulle bedömas som grova är det emellertid frågan om fördelarna skulle uppväga nackdelarna.

Till nackdelarna hör att om en person begår flera brott av samma slag som vart och ett avser ett relativt begränsat värde skulle en sådan regel i de flesta fall leda till orimligt hårt straff. Som exempel kan nämnas ett tiotal stöldbrott som vart och ett avser ett värde om några tusenlappar. Om varje sådant brott skulle bedömas som grovt enbart därför att det ingick i ett systematiskt förfarande skulle det påverka det totala straffet markant. Det beror på att minimistraffet för de grova brotten ofta ligger relativt högt. Därmed uppstår det en avsevärd tröskeleffekt vid uppgradering av brotten. För brott som rubricerats som grova enbart därför att de ingår i ett systematiskt förfarande justeras därför som regel det sammanlagda straffvärdet på så sätt att straffreduktionen blir procentuellt större än om varje brott hade bedömts ha ett straffvärde motsvarande grovt brott. Eftersom det inte finns några enhetliga riktlinjer för hur straffmätningen bör göras i sådana fall finns det en uppenbar risk för en oenhetlig rättstillämpning.

En annan nackdel är att en generell uppgradering av förmögenhetsbrott som begås systematiskt inte skulle göra skillnad mellan olika grader av planering, upprepande eller förslagenhet vid de enskilda brotten om de ingår i en brottslighet som är systematisk.

Utredningen anser därför att man inte bör införa något särskilt rekvisit som innebär att ett förmögenhetsbrott ska rubriceras som grovt enbart därför att det ingår i ett systematiskt förfarande.

Den bästa lösningen är i stället att även i fortsättningen låta rätten bedöma i det enskilda fallet om en uppgradering av brotten är motiverad och om det i så fall ska gälla alla eller bara något av brotten. Systematiska inslag vid brotten bör dock anses vara en omständighet som tillsammans med andra får betydelse för gradindelningen och/eller straffvärdebedömningen. Utredningen återkommer till det i avsnitt 12.2.3.

Det sagda hindrar dock inte att det finns skäl att noga överväga om det beträffande någon enskild brottstyp bland förmögenhetsbrotten kan vara lämpligt att i större utsträckning än i dag beakta systematiken vid rubriceringen.

Brott som begås systematiskt bör inte bedömas som ringa

Vid bedömningen av om ett brott är att anse som ringa ska samtliga omständigheter vid brottet beaktas. Har ett brott begåtts på ett systematiskt sätt eller föregåtts av planering kan det som utgångspunkt knappast anses vara ringa. I dessa fall är det alltså inte fråga om att brottet uppgraderas utan om att det inte ska nedgraderas.

När det gäller stöld, som är den vanligaste typen av förmögenhetsbrott, förefaller rättspraxis ha gått i riktning mot att brotten rubriceras som snatteri, om inte värdet av det tillgripna överstiger ett visst belopp eller det föreligger särskilda omständigheter som talar för att brottet bör bedömas som brott av normalgraden. För brott som begås i så stor omfattning som stöld och snatteri är det visserligen befogat att utveckla bedömningsprinciper som gör det enkelt att hantera brotten. Värdet av det tillgripna framstår då som en naturlig utgångspunkt för bedömningen. Samtidigt är det rimligt att brott som begås systematiskt – t.ex. genom att gärningsmannen har satt i system att stjäla varor till ett värde som ligger precis under värdegränsen för när ett brott ska bedömas som snatteri – bedöms som svårare än andra upprepade tillgreppsbrott av motsvarande värde. Detta är enligt utredningens mening inte oförenligt med vad Högsta domstolen uttalade i rättsfallet NJA 2006 s. 524. I det fallet kom domstolen fram till att ett antal tillgrepp som under samma dag förövats i olika butiker i samma köpcentrum och som avsåg flera varor som var och en låg under värdegränsen för snatteri inte skulle bedömas som stöld. Avgörande för den bedömningen var att rätten ansåg att omständigheterna i målet inte medgav slutsatsen att tillgreppen hade ingått som ett led i en brottslig verksamhet som varit noga planlagd eller där tillgreppen på annat sätt präglats av särskild förslagenhet. Högsta domstolens uttalanden i målet utesluter således inte att tillgrepp avseende mindre värden som kan anses vara ett led i ett systematiskt förfarande rubriceras som stöld.

Straffskalorna för de ringa brotten är i de flesta fall utformade så att de till stor del överlappas av straffskalorna för normalgraden av brotten. Straffskalorna för normalgraden av brotten utgår i de flesta fall från fängelseminimum. Det leder därför normalt sett inte till några större tröskeleffekter om varje enskilt brott som ingår i ett systematiskt förfarande bedöms som ett brott av normalgraden. Har de systematiska inslagen i brottsligheten på detta sätt påverkat rubriceringen av brotten finns det som regel inte skäl att dessutom

beakta systematiken som en försvårande omständighet vid straffmätningen.

Om mindre allvarliga brott rubriceras som brott av normalgraden därför att de begåtts systematiskt medför det automatiskt en förlängd preskriptionstid. Det innebär också att straffprocessuella tvångsmedel, som inte är tillgängliga om brotten rubriceras som ringa, får användas vid utredningen av brotten. Inte heller detta framstår som problematiskt. Tvärtom kan det vara välmotiverat när det är fråga om systematisk brottslighet. Det är emellertid av rättssäkerhetsskäl angeläget att bedömningen av när ett förfarande ska anses vara systematiskt görs på ett så enhetligt sätt att det uppfyller kraven på förutsägbarhet.

Utredningens samtal med domare tyder på att de är beredda att betrakta ett flertal i och för sig ringa brott som brott av normalgraden om åklagaren förmår visa på systematiken i förfarandet. Som tidigare nämnts förutsätter det att betydelsen av systematiska inslag uppmärksammas redan vid utredningen av brotten.

8.5.3. Kan systematisk brottslighet få större genomslag om straffskalorna justeras?

Utredningens bedömning: Det finns inte skäl att nu ändra

regeln om förhöjd straffskala vid flerfaldig brottslighet eller att ändra reglerna om försvårande omständigheter vid straffmätning. De nuvarande straffskalorna är tillräckligt vida för att täcka även omfattande och systematisk brottslighet, men de utnyttjas inte i den utsträckning som skulle vara möjlig. Detsamma gäller den förhöjda straffskala som får tillämpas vid flera brott.

Skälen för utredningens bedömning

Bör straffskalorna för de enskilda brotten höjas?

Svårigheterna att hantera systematiska förmögenhetsbrott kan som konstaterats ha flera orsaker, varav en är att straffmätningspraxis anses ge för stora rabatteffekter. Frågan är om det går att åtgärda genom straffskaleändringar.

Straffskalorna för brotten bildar den ram inom vilken det enskilda brottet ska straffmätas. Straffskalan för de centrala förmögenhetsbrotten (utom skadegörelse) löper från allmänna fängelseminimum, som är 14 dagars fängelse, till fängelse i två år. Minimistraffet för grovt brott är fängelse i sex månader och maximistraffet är fängelse i sex år.

Straffskalorna för förmögenhetsbrotten är alltså vida och reglerna för påföljdsval och straffmätning ger stort utrymme för differentierad straffmätning inom dessa. Tanken är att straffskalorna ska ge utrymme för att uttrycka skillnader i klandervärdhet mellan olika brott av samma brottstyp. Det straff som döms ut för enstaka brott utan några försvårande inslag ligger normalt nära straffminimum för det aktuella brottet. Maximistraffen för brott av normalgraden respektive grovt brott har däremot i praktiken liten betydelse för de straff som döms ut. Det är alltså en betydande diskrepans mellan de straff som föreskrivs för brotten och de som döms ut i praktiken. I detta avseende skiljer sig förmögenhetsbrott inte från flertalet andra brott.

Praxisgenomgången visar emellertid att inte heller det samlade straffvärdet av flera förmögenhetsbrott av normalgraden annat än i undantagsfall anses överstiga minimistraffet för ett enda grovt brott. I de fall där det rör sig om fler än ett fåtal brott leder detta uppenbarligen till en mycket stor straffrabatt. Då bör även vägas in att åklagaren vid upprepade brott ofta har begränsat åtalet till enbart en del av den samlade brottsligheten.

Eftersom de redan befintliga straffskalorna inte utnyttjas framstår det emellertid inte som troligt att en ytterligare vidgning av dessa skulle leda till att straffvärdet för brott som begås systematiskt skulle få större genomslag i straffmätningen. Någon ändring av straffskalorna för att ge större utrymme för att beakta systematisk brottslighet föreslås därför inte.

Frågan om straffskalorna bör justeras av andra skäl behandlas i avsnitt 13.

Bör regeln om förhöjd straffskala vid flerfaldig brottslighet ändras?

Ett alternativ som kan övervägas om man vill åstadkomma en straffskärpning för systematiska brott är att förändra regleringen av de straff som kan dömas ut när påföljden för flera brott ska bestämmas gemensamt. Det finns emellertid redan i dag en möjlighet

att i praxis skärpa straffen för flerfaldig brottslighet avsevärt. Enligt 26 kap. 2 § BrB får en förhöjd straffskala tillämpas vid straffmätning av flerfaldig brottslighet. Enligt bestämmelsen får fängelse på viss tid sättas över det svåraste av de högsta straff som kan följa på brotten men får inte överstiga vare sig de högsta straffen sammanlagda med varandra eller arton år. Om det svåraste straffet för de enskilda brotten är kortare än fängelse i fyra år får det gemensamma straffet som högst överskrida detta med ett år. Är det svåraste straffet fängelse i mellan fyra och åtta år får det gemensamma straffet överskrida detta med högst två år. Är det svåraste straffet fängelse i åtta år eller mer får påslaget uppgå till högst fyra år. Det finns en motsvarande bestämmelse om förhöjd straffskala vid bötesstraff i 25 kap. 2 § BrB.

För de centrala förmögenhetsbrotten innebär denna reglering att ett flertal brott av normalgraden kan bestraffas med upp till tre års fängelse. Det är svårt att se något behov av att kunna utmäta högre straff än tre års fängelse ens för ett mycket stort antal brott av normalgraden, t.ex. bedrägerier. I praktiken är det tvärtom så att inte ens den nuvarande förhöjda straffskalan tillämpas i någon större utsträckning. Detta framgår också av den praxisgenomgång som utredningen har gjort. Att höja maximistraffet för flerfaldig brottslighet kan därmed inte förväntas leda till någon faktisk straffskärpning. Det som möjligen skulle kunna övervägas är att höja den undre tröskeln för den förhöjda straffskalan. I stället för att, som i dag, ha en reglering som anger att det svåraste av de lägsta straffen inte får underskridas skulle man kunna införa ett lägsta gemensamt straff. Ett högre minimistraff för flerfaldig brottslighet skulle emellertid leda till en generell straffskärpning för flerfaldig brottslighet. Den skulle därmed träffa alla typer av brott, inte bara förmögenhetsbrott. Dessutom skulle en sådan ändring få genomslag oavsett om brottsligheten har systematiska inslag eller inte. Inte heller den nu nämnda regeln bör därför ändras.

Det ankommer på åklagaren att väcka frågan om tillämpning av den förhöjda straffskalan och att anföra de skäl som kan finnas för det.

Bör reglerna för straffmätning inom straffskalorna ändras?

Ett annat sätt att åstadkomma en nyanserad straffskärpning skulle kunna vara att ändra uppräkningen i 29 kap. 2 § 6 BrB av vilka omständigheter som har betydelse för straffmätningen inom de befintliga straffskalorna. Bestämmelsen fick emellertid ett utvidgat tilllämpningsområde så sent som år 2010. Syftet med lagändringen var att i större utsträckning kunna beakta systematiska inslag vid straffmätningen.

Det är viktigt att förändringar inom centrala delar av straffrätten får tid att slå igenom. Det är ännu för tidigt att säga om lagändringen har lett till önskad effekt. Mot den bakgrunden anser utredningen att inte heller 29 kap. 2 § 6 BrB bör ändras nu.

En förändrad praxis bör i första hand åstadkommas genom att domstolarna i större utsträckning utnyttjar de möjligheter som redan finns till straffskärpningar. En grundläggande förutsättning för att omständigheter som kan leda till straffskärpning vid systematisk brottslighet ska kunna beaktas är dock att de är tillräckligt utredda och att åklagaren fäster rättens uppmärksamhet på dem. För att öka möjligheterna till straffskärpning vid systematisk brottslighet bör åklagarna i högre utsträckning än idag väcka frågan om strängare straff i sådana fall och se till att de omständigheter som har betydelse för bedömningen av de systematiska inslagen är tillräckligt utredda.

8.6. Bör det införas särskilda brottskonstruktioner för vissa systematiska förmögenhetsbrott?

Utredningens bedömning: En förutsättning för att det ska vara

motiverat att skapa en särskild brottskonstruktion för att kunna bättre beakta det systematiska i vissa förmögenhetsbrott bör vara att de gärningar eller gärningsmoment som förfarandet består av tillsammans utgör en särskild kränkning som inte i tillräcklig utsträckning beaktas om förfarandet betraktas som separata brott.

Skälen för utredningens bedömning: Det kan konstateras att

direktiven inte är främmande för att det kan behövas en särskild brottskonstruktion för att i tillräcklig utsträckning kunna beakta inslagen av systematisk brottslighet vid förmögenhetsbrott.

En möjlighet skulle kunna vara att, med fridskränkningsbrotten som förebild, konstruera en straffbestämmelse genom vilken flera brott, som i sig är straffbara, läggs samman till ett brott av annat slag.

Fridskränkningsbrotten infördes för att på ett mer adekvat sätt kunna bestraffa den särskilda kränkning som gärningarna sammantagna ger upphov till. Denna kränkning anses vara av ett annat slag än de som aktualiseras genom de enskilda gärningar som ingår i brottskonstruktionen. Att brottskonstruktionen får viktiga konsekvenser för rättskraftens omfattning anses därför underordnat betydelsen av att kunna bestraffa den särskilda kränkningen. Brottet är dessutom begränsat i så måtto att det riktar sig mot samma målsägande, vilket väsentligt minskar risken för att nya brott ska upptäckas vid ett senare tillfälle. Att Fridskränkningsutredningen i sin utvärdering av tillämpningen av fridskränkningsbrotten har kommit till slutsatsen att det inte uppmärksammats några särskilda rättstillämpningsproblem (se SOU 2011:85 s. 90) innebär därför inte att man kan dra slutsatsen att det skulle vara oproblematiskt att tilllämpa samma brottskonstruktion för förmögenhetsbrott.

En annan möjlighet är att konstruera en särskild regel som gör det möjligt att på annat sätt, t.ex. genom ett ändrat handlingsrekvisit, beakta den samlade effekten av brotten.

För att det ska vara befogat att införa en bestämmelse som inte bara ur systematiskt hänseende särbehandlar viss brottslighet utan även innebär en straffskärpning bör det finnas starka skäl. När det gäller vissa förmögenhetsbrott som riktar sig mot en bredare krets och som – åtminstone på sikt – riskerar att underminera allmänhetens förtroende för viktiga funktioner i samhället kan det hävdas att det brottsliga förfarandet också utgör en kränkning av ett annat skyddsintresse, nämligen samhällsintresset.

Det finns tecken som tyder på att vissa typer av bedrägerier begås på ett mer systematiskt sätt och i större utsträckning inom ramen för någon form av organiserad verksamhet, även om rättspraxis är sparsam. Bilden bekräftas av företrädare för de brottsbekämpande myndigheterna. Bedrägeribrotten har på det sättet alltmer kommit att likna annan ekonomisk brottslighet, medan de från straffrättslig synpunkt alltjämt behandlas som enstaka brott. Brot-

ten får negativa konsekvenser för näringslivet och samhället i stort genom t.ex. ökade kostnader för skyddsåtgärder i form av kontroller hos myndigheter och företag, förbättrade betalningsrutiner hos företag och enskilda och säkrare teknik. De negativa konsekvenserna för samhället beaktas inte i tillräcklig utsträckning med nuvarande reglering och straffmätningspraxis. En uppfattning som framförs av de brottsbekämpande myndigheterna är att ett skäl till den kraftiga ökningen av bedrägerier är just att de straff som döms ut vid fällande dom är relativt låga, särskilt i förhållande till hur lönsamma brotten är för gärningsmännen. De framhåller dessutom att den nuvarande brottskonstruktionen för bedrägeribrottet ställer orimliga krav på utredningen av varje enskilt brott när dessa ingår i en större härva.

Även när det gäller tillgreppsbrott kan det systematiska förfarandet medföra att den totala skadan uppfattas som mer omfattande än summan av skadorna som varje enskilt tillgrepp vållar. Som exempel kan nämnas stölder av koppar från järnväg och spårväg, vilket drabbar den allmänna samfärdseln och som därför utgör ett växande samhällsproblem. De flesta tillgreppsbrott som begås systematiskt, t.ex. fickstölder och inbrottsstölder, bedöms emellertid som grova brott redan i dag. Behovet av att kunna sammanlägga flera tillgreppsbrott till ett grovt brott är därmed inte så framträdande att det finns skäl att överväga en särskild bestämmelse.

I undantagsfall, när detta är särskilt motiverat, bör det således enligt utredningens mening inte vara uteslutet att införa nya brottskonstruktioner som gör det möjligt att avgöra vad som är ett brott på ett annat sätt än vad som är normalt för brottstypen i fråga. Av förmögenhetsbrotten är det i så fall för vissa typer av bedrägeri som det kan vara aktuellt att skapa en särbestämmelse. Utredningen återkommer till den frågan i avsnitt 9.9.

9. Bluffakturor – ett stort problem

9.1. Vad avses med bedrägeri med hjälp av bluffakturor?

Som redovisats tidigare avses med begreppet ”bedrägeri med hjälp av bluffaktura” i brottsstatistiken endast brott där någon skickar falska fakturor till företag som sedan betalar för t.ex. varor eller tjänster som de aldrig beställt (Brå rapport 2012:13 s. 161, fotnot 75). I dag har emellertid företeelsen ett bredare spektrum. När vi här talar om bluffakturor eller fakturabedrägeri innefattar det även exempelvis oseriösa erbjudanden om att ”köpa sig fri” från bluffakturor eller påståenden om icke existerande avtalsförhållanden som följs upp med en skriftlig betalningsuppmaning.

Fenomenet bluffakturor har funnits i flera decennier, men det är först under senare år som det på allvar har framhållits som ett samhällsproblem. Tidigare bestod brotten oftast i erbjudanden till företag att få sina uppgifter införda i en tryckt telefonkatalog eller något annat register. Den typen av brott förekommer fortfarande men tar numera oftast sikte på att ett företag ska nämnas på en hemsida eller i någon form av register som är åtkomligt via internet. I dag har brotten alltmer varierande och avancerade upplägg.

För beskrivningen av tillvägagångssätt när det gäller bedrägerier med hjälp av bluffakturor har utredningen bl.a. använt de uppgifter som lämnats av åklagare och polismän som arbetar med att utreda sådana bedrägerier. Utredningen har också träffat företrädare för Svensk Handel, som administrerar den s.k. varningslistan och som ofta kommer i kontakt med denna typ av brott. Varningslistan är en lista som publiceras på Svensk Handels hemsida för att varna framför allt företagare för oseriösa företag.

Vid sammanträffande med företrädare för Kronofogdemyndigheten har utredningen fått uppgifter om oseriösa företag som myndigheten kommit i kontakt med inom ramen för den summa-

riska processen och inom myndighetens förebyggande arbete på området. De domare som har deltagit i utredningens möten har gett sin bild av denna brottstyp.

9.2. Något om formerna för bedrägeri med hjälp av bluffakturor och liknande förfaranden

Bedrägeri med hjälp av bluffaktor kan genomföras på många olika sätt. Det kan vara fråga om fakturor som ger intryck av att återspegla ett faktiskt kundförhållande. I dessa fall kan t.ex. fakturan vara utformad så att den ser ut som vanligt förekommande fakturor, t.ex. en faktura från ett existerande bolag eller en myndighet som många är vana att få fakturor från, men där kontonumret till mottagaren ändrats så att pengarna i stället betalas in på någon annans konto. Det kan också vara fråga om fakturor som är felaktiga därför att de avser varor eller tjänster som inte har beställts.

Vanligtvis rör det sig om massutskick, där den som står bakom bedrägeriförsöket chansar på att ett antal personer inte ska märka att det är fråga om en bluffaktura utan betala ändå. Eftersom det numera är billigt att göra ett massutskick som med datorbearbetning kan se professionellt ut, kan det fortfarande löna sig att iscensätta sådana förhållandevis enkla bedrägerier.

I andra fall är bedrägerierna mer sofistikerade och riktar sig enbart till vissa kategorier, exempelvis småföretagare eller äldre personer. I de senare fallen räknar den som står bakom bedrägeriförsöket med att det rör sig om mer sårbara och lättmanipulerade grupper. Gärningsmännen använder sig bl.a. av uppgifter i offentliga register för att kunna rikta sig till utvalda grupper. Man utnyttjar också medvetet skillnader i den konsumenträttsliga lagstiftningen i skyddet mellan näringsidkare och vanliga konsumenter.

Under den gemensamma benämningen bluffakturor döljer sig alltså många olika typer av bedrägerier. Det finns nämligen inte någon enhetlighet när det gäller vad bedrägerierna avser. I de flesta fall rör det sig om varor eller tjänster, men det kan vara fråga om varor och tjänster som över huvud taget inte existerar eller varor eller tjänster som gärningsmannen inte har för avsikt att leverera. Det kan också vara fråga om varor eller tjänster som faktiskt levereras, men som inte har något eller endast obetydligt värde, samtidigt som fakturamottagaren invaggas i tron att han eller hon tecknar avtal om något av faktiskt värde. Det kan även röra sig om att

någon utnyttjar andras okunskap och kräver betalning för sådant som är gratis, t.ex. möjligheten att söka på internet.

En gråzon utgörs av de fall där ett avtal faktiskt har ingåtts, vanligen per telefon, låt vara att försäljningsmetoderna kan ifrågasättas. I dessa fall är det i första hand ett civilrättsligt, eller möjligen marknadsrättsligt problem, inte ett straffrättsligt. Det kan dock även i dessa fall finnas exempel på bedrägerier, t.ex. om man avsiktligt inriktar faktureringen mot personer som är dementa eller som annars har nedsatt förmåga att avgöra om de är betalningsskyldiga eller inte.

En typ av bedrägeri som verkar bli allt vanligare är att gärningsmannen – själv eller genom anställda – tar direktkontakt med brottsoffret per telefon som ett led i bedrägeriet. Telefonsamtalen har många gånger inslag som upplevs som hotfulla. De kan gå ut på att kräva brottsoffret på betalning för en bluffaktura som tidigare har skickats ut men som inte betalats. Genom telefonsamtalet sätter gärningsmannen press på mottagaren att betala fakturan.

Det kan också röra sig om påtryckningar som syftar till att förmå någon att i efterhand acceptera ett avtal som inte har ingåtts. Av de beskrivningar av brottsligheten som lämnats är det inte ovanligt att en sådan telefonkontakt går ut på att lura brottsoffret att ett avtal om en tjänst, t.ex. abonnemang på en annons på en söksida på internet, har ingåtts vid något tidigare tillfälle och att brottsoffret erbjuds att frånträda avtalet i förtid till ett lägre pris. Telefonkontakten följs sedan upp med en faktura på det ”avtalade” lägre beloppet. I dessa fall går bedrägeriet ut på att lura den som har fått en bluffaktura att ingå ett giltigt avtal om att avsluta kontakterna med blufföretaget för att slippa framtida kostnader.

Det förekommer även att brottsoffer efter ett ”indrivningssamtal” kontaktas av någon som påstår sig representera ett helt annat företag, vilket mot betalning hjälper personer som drabbats av bluffakturor och som erbjuder den utsatte att mot en viss ersättning slippa från kravet. Dessa telefonsamtal kan komma från någon som är insatt i bedrägeriet och där ”hjälpen” utgör en del av brottsplanen.

Det finns också förfaranden som gränsar mot bedrägeri, t.ex. utskick av blanketter som vid en mindre noggrann granskning framstår som ett erbjudande om att uppdatera eller komplettera befintliga företagsuppgifter i etablerade telefonkataloger, men som – mycket finstilt – innehåller avtalstext enligt vilken den som fyller i uppgifterna och skriver under blanketten ingår ett avtal om att be-

tala ett visst belopp för att få sina uppgifter publicerade i en katalog eller motsvarande. En variant på detta är meddelanden som är utformade som fakturor men där det på ett undanskymt ställe framgår att det är fråga om ett erbjudande.

De flesta bluffakturor rör inte några större belopp. Enligt uppgift handlar det oftast om belopp mellan 5 000 och 10 000 kr. Även om beloppet vid varje enskilt bedrägeri är lågt omsätter brottsligheten mycket stora belopp, eftersom brotten riktar sig mot så många personer eller företag att det sammanlagda beloppet blir mycket omfattande. Om ett drygt hundratal fysiska eller juridiska personer betalar bluffakturor på drygt 9 000 kr vardera blir omsättningen omkring en miljon kr. Den låga summan på varje faktura är avsiktligt vald. Den ska t.ex. vara så liten att fakturorna inte föranleder någon närmare kontroll i de flesta företag. Ofta sker också massutskick av bluffakturor i anslutning till ledighetsperioder, t.ex. semestrar och julledigheter, då chansen är större att den som ska attestera respektive betala fakturan är oerfaren och inte lägger märke till detaljer som en mer erfaren handläggare skulle reagera på.

Ett utflöde av verksamheten med bluffakturor kan vara att företrädare för exempelvis inkassoföretag vilseleds att överta och betala för icke existerande fordringar.

9.3. Några särdrag för brotten

En grundläggande förutsättning för att bedrägeri med bluffakturor ska lyckas är att den som utsätts för bedrägeriet verkligen luras att göra en betalning som annars inte skulle ha gjorts. I de fall där någon mot bättre vetande betalar en fiktiv skuld är det inte fråga om ett bedrägeri. Detta är ett av problemen med bluffakturorna; att många – särskilt företagare – känner sig tvingade att betala trots att de är väl medvetna om att de utsatts för en bluffaktura.

Bedrägerier med hjälp av bluffakturor är en brottstyp som ofta begås systematiskt. Till skillnad från vissa andra brott som begås systematiskt riktas brotten alltid mot olika målsägande. Det innebär också att det inte finns samma möjligheter som vid vissa andra brott att visa systematiken utan att utreda ett stort antal av brotten. Varje enskilt bedrägeri måste styrkas för att straffvärdet av den samlade brottsligheten ska få genomslag i straffmätningen.

Något som framhålls av de brottsbekämpande myndigheterna är att verksamheten med bluffakturor numera inte sällan bedrivs i ungefär samma organiserade former som viss ekonomisk brottslighet. Det innebär bl.a. att man bedriver verksamheten i bolagsform och utnyttjar bulvaner som företrädare för bolaget. Man har t.o.m. anställda som har till uppgift att driva in fakturabeloppen. Till det yttre kan verksamheten se normal ut och så länge bedrägerierna pågår sköts administrationen i bolaget oklanderligt. Man sköter t.ex. sina myndighetskontakter och betalar skatter och andra avgifter i tid. När det börjar finnas varningstecken kring ett visst bolag, t.ex. när Konsumentverket eller Svensk Handel börjar intressera sig för det, flyttar man verksamheten till ett annat bolag. Utåt sett kan det således vara mycket svårt att skilja oseriösa företag från andra.

Eftersom verksamheten går ut på att få in många mindre summor planerar man också för betalningsströmmarna. Pengarna som kommer in förs snabbt ut ur bolaget via en rad transaktioner. I ett fall som nyligen avslöjats rörde det sig om miljonbelopp som betalats in på kort tid. Betalningsströmmarna leds till utländska konton, företrädesvis i stater med vilka Sverige inte har samarbetsavtal och utlämningsavtal. Att följa pengarna via utländska konton försvårar och försenar utredningsarbetet avsevärt.

Det sagda innebär att de utredningssvårigheter som polismän och åklagare står inför när det gäller organiserad verksamhet med bluffakturor är ungefär desamma som vid annan ekonomisk brottslighet.

9.4. Offren

Såväl privatpersoner som företag drabbas av bluffakturor. Även kommuner och statliga myndigheter drabbas. Dagens brottsstatistik återspeglar dock bara bluffakturor som riktar sig till företag. Dessutom är, som tidigare nämnts, mörkertalet sannolikt mycket stort, eftersom många av bedrägerierna stannar vid försök då mottagaren inte betalar fakturan.

Enligt företrädare för de brottsbekämpande myndigheterna riktar vissa bedragare in sig på småföretagare, ibland enbart äldre personer som fortfarande har en egen firma. Dessa har i många fall begränsad erfarenhet av dagens beställnings- och betalningsrutiner. De kan t.ex. ha svårt att hålla reda på vilka telefonförsäljare som ringt och vad som eventuellt avtalats vid dessa telefonsamtal. Om

de är företagare omfattas de inte av samma konsumentskydd som andra. Även andra småföretagare förefaller vara ett typiskt mål för fakturabedrägerier. Många småföretagare som har direkta kundrelationer och som kontaktas under arbetstid, t.ex. frisörer och butiksägare, kan bli stressade av telefonkontakter från blufföretagen och därför ha svårare att värja sig mot aggressiva påståenden om att avtal har ingåtts. Det är också rimligt att anta att gärningsmännen utnyttjar det förhållandet att brottsoffren kan ha bristande kunskaper om hur man bestrider ett felaktigt krav och hur man begär rättelse av felaktiga uppgifter hos Kronofogdemyndigheten.

Företagare kan också vara särskilt mottagliga för påtryckningar i form av hot om rättsliga åtgärder, eftersom en ansökan om betalningsföreläggande mot ett företag omedelbart leder till en betalningsanmärkning. En sådan kan bli ett hinder bl.a. vid ansökan om lån.

I många fall betalar brottsoffret mot bättre vetande, för att inte riskera att få en betalningsanmärkning och för att slippa det besvär och obehag som ett rättsligt förfarande kan vara förknippat med. Som tidigare nämnts är det då inte fråga om något vilseledande.

9.5. Gärningsmännen

Personuppklaringen för bedrägeri med hjälp av bluffakturor (dvs. de brott till vilka gärningsmän har kunnat knytas) låg år 2012 på endast två procent (se avsnitt 4.9.3). Det går alltså inte att dra några egentliga slutsatser om gärningsmännen och brotten genom att enbart granska meddelade domar.

I de fall där gärningsmännen ensamma genomför brotten och låter betalningarna gå till egna eller anhörigas konton möter det oftast inga större svårigheter att knyta dem till brotten. I de fallen krävs inte mer omfattande utredning än beträffande vilket bedrägeri som helst, såvida inte verksamheten har haft mycket stor omfattning och utredningen blir resurskrävande av det skälet.

De polismän och åklagare som utredningen har träffat och som utreder brott av detta slag har emellertid uppgett att de allt oftare stöter på avancerade brottsupplägg där huvudmännen, som inte sällan är kända av polisen sedan tidigare, agerar i det fördolda. Typiskt sett kan det gå till så att en eller flera personer bildar eller köper ett redan befintligt aktiebolag och låter registrera s.k. målvakter i styrelsen. Därefter anställs, företrädesvis unga oerfarna,

telefonförsäljare som förses med exempelvis den felaktiga informationen att kunden har ingått avtal och att det finns en ljudupptagning som bevisar detta. Telefonförsäljaren – som alltså i många fall själv är vilseledd – tar sedan kontakt med brottsoffret och förmår denne att ingå nytt avtal om att antingen avsluta avtalet i förtid eller att betala fakturan. De anställda som upptäcker att det är fråga om en oseriös verksamhet avslutar ofta sin anställning men törs i många fall inte bidra till utredningen genom att berätta vad de vet. Den brottsutredning som krävs i dessa fall för att styrka brott och att knyta huvudmännen till brotten skiljer sig inte på något avgörande sätt från vad som krävs för att utreda exempelvis brott mot 11 kap. BrB.

Verksamheten kan också till en del utgöras av verkliga tjänster som faktiskt tillhandahålls och säljs utan att kunden vilseleds. Vid sådana blandade verksamheter är det särskilt svårt att knyta huvudmännen bakom verksamheten till brotten.

9.6. Vilka straffbestämmelser kan tillämpas på förfaranden med bluffakturor?

9.6.1. Bedrägeri

Utredningens bedömning: Straffbestämmelsen om bedrägeri

kan träffa de flesta former av bedrägeri med bluffakturor men dess lagtekniska utformning är inte avpassad för omfattande systematiska förfaranden.

Skälen för utredningens bedömning

Har målsäganden vilseletts?

Flertalet former av bedrägeri med bluffakturor kan bestraffas som bedrägeri eller andra brott enligt 9 kap. BrB. Bestämmelserna om bedrägeri och grovt bedrägeri, som straffbelägger att någon genom vilseledande förmår annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen (eller någon i vars ställe denne är) och skada för den vilseledde (eller någon i vars ställe denne är) är tillämpliga på de flesta förfaranden med bluffakturor och liknande betalningskrav. Såväl utskick av rena bluffakturor som sådana

”erbjudanden” om att ingå avtal som ser ut som fakturor utgör bedrägeri, under förutsättning att mottagaren har vilseletts att betala och att detta också varit gärningsmannens avsikt. Detsamma gäller för sådana fakturor som skickats i enlighet med ett avtal, när mottagaren av fakturan dessförinnan har vilseletts att ingå själva avtalet, eller fakturor som ger sken av att ha en annan avsändare än den faktiska.

I de fall där det inte går att styrka att målsäganden överhuvudtaget har blivit vilseledd (eller utsatts för försök till vilseledande) är dock straffansvar för bedrägeri uteslutet. Som exempel på en sådan situation kan nämnas att målsäganden, utan att ha blivit vilseledd, har övertalats eller känt sig pressad att betala eller att ingå ett avtal. Ett sådant förfarande kan dock ibland falla under någon av straffbestämmelserna om ocker eller utpressning.

Vilseledandet ska leda till en ekonomisk disposition

För straffansvar för bedrägeri krävs också att vilseledandet föranlett den ekonomiska disposition som bedrägeriet avser. Den som, utan att själv ha vilselett målsäganden, framställer ett krav på betalning för en bluffaktura, eller enligt ett avtal som någon i ett tidigare led har vilselett målsäganden att ingå, kan endast i vissa fall straffas för bedrägeri i egenskap av gärningsman. För det krävs att framställandet av kravet kan anses innebära att målsägandens villfarelse vidmakthålls och att vidmakthållandet är kausalt i förhållande till målsägandens disposition. Straffansvar förutsätter också att den som kräver betalning har uppsåt i förhållande till det tidigare vilseledandet.

Om målsäganden skulle ha betalat i enlighet med avtalet (dvs. till följd av det tidigare vilseledandet till vilket gärningsmannen inte kan bindas) – även om betalningskravet inte hade framställts – är kravet på kausalitet mellan vilseledandet och dispositionen inte uppfyllt (jfr SOU 1940:20 s. 130 f.).

Även om kravet inte i sig kan anses ha föranlett dispositionen kan ändå den som framställer kravet i vissa fall anses ha medverkat till gärningen på sådant sätt att straffansvar för medhjälp till brottet kan komma i fråga. Ansvar för medhjälp förutsätter dock att uppsåtet hos den som kräver betalningen omfattar brottsrekvisiten för bedrägeri, bl.a. vilseledandet. Det torde inte krävas att den medverkande känner till precis hur vilseledandet har gått till (Asp m.fl.,

Kriminalrättens grunder s. 444). Om betalningskravet kommer från exempelvis ett inkassoföretag som har övertagit fordran krävs att personerna inom inkassoföretaget har känt till vilseledandet för att de ska kunna ställas till ansvar för bedrägeri.

Om den som har lämnat felaktiga uppgifter (t.ex. per telefon) antingen inte har haft eller inte kan bevisas ha haft uppsåt att vilseleda kan han eller hon inte straffas för bedrägeri. Däremot kan den som har gett honom eller henne i uppdrag att ringa upp målsäganden och lämna den felaktiga informationen vara att anse som gärningsman (s.k. medelbart gärningsmannaskap, se avsnitt 9.6.6).

Dispositionen ska ha inneburit skada och vinning

För ansvar för bedrägeri krävs också att den disposition som vilseledandet har lett till innebär vinning för gärningsmannen (eller någon i vars ställe denne är) och skada för den vilseledde (eller någon i vars ställe denne är). Skaderekvisitet anses enligt förarbetena vara uppfyllt inte bara om åtgärden innefattar en faktisk försämring av den vilseleddes förmögenhetsställning utan redan vid en beaktansvärd fara för slutlig förlust. Vinningsrekvisitet anses på motsvarande sätt kunna vara uppfyllt på detta tidiga stadium (SOU 1940:20 s. 48 f.).

Förarbetsuttalandena skulle kunna tolkas så att rekvisiten för ett bedrägeri är uppfyllda redan när någon har vilseletts att ingå ett avtal som, om det infriades, skulle innebära skada för den vilseledde och vinning för gärningsmannen, under förutsättning att det vid dispositionen förelåg en beaktansvärd risk för slutlig förlust. En annan tolkning är att det – för att bedrägeriet ska anses vara fullbordat – krävs att ingåendet av avtalet i sig innebär någon form av förmögenhetsöverföring, dvs. att den vilseledde därigenom har blivit fattigare (jfr Nils Jareborg och Sandra Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten s. 189).

I rättsfallet NJA 1937 s. 185 ansågs ett bedrägeri vara fullbordat när en person genom vilseledande förmått en annan att teckna sig som utställare och endossent på en växel. Domen måste dock ses mot bakgrund av hur betalningsskyldigheten enligt växellagen regleras. Trots att personen upptäckte att han hade blivit vilseledd, blev han tvungen att betala enligt växeln till tredje man. Hans förmögenhetsställning hade därför försämrats redan genom att han förbundit sig att betala till innehavaren av växeln. På motsvarande

sätt skulle rättsligt bindande åtaganden i form av borgen eller utfärdande av löpande skuldebrev kunna anses utgöra en förmögenhetsöverföring.

När det gäller andra typer av avtal, som inte kan sägas innebära en förmögenhetsöverföring redan när avtalet ingås, torde bedrägeriet fullbordas först då någon avtalsförpliktelse uppfylls som försämrar den vilseleddes förmögenhetsställning. Den som har ingått ett avtal har inte lidit någon skada innan betalning har gjorts. När ett krav på betalning framställs har den drabbade nämligen alltjämt möjlighet att bestrida kravet, om han eller hon vid det laget har upptäckt bedrägeriet. Den som vilseleder någon att ingå ett avtal kan därför normalt inte dömas för bedrägeri förrän den vilseledde har betalat. Ansvar för förberedelse eller försök till bedrägeri kan däremot utkrävas, om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda.

Har ett bedrägeri fullbordats hindrar det inte att fortsatta krav på, och mottagande av, inbetalningar enligt avtalet bedöms som en fortsättning på bedrägeribrottet, åtminstone om dessa åtgärder vidtas av gärningsmannen eller av någon som är att anse som gärningsman (jfr NJA 1954 s. 393). Även åtgärder som vidtas efter fullbordanspunkten är således straffrättsligt relevanta (se Göran Elwin Häleribrottet s. 192, i fortsättningen Elwin).

Regleringen är inte avpassad för omfattande systematiska förfaranden

Straffbestämmelserna om bedrägeri och grovt bedrägeri är, som tidigare nämnts, i och för sig tillämpliga vid de flesta kända typer av fakturabedrägeri. För bedrägeri är utgångspunkten att ett brott har begåtts i förhållande till varje målsägande som blivit vilseledd. Den lagtekniska utformningen av bedrägeribrottet ställer höga krav på brottsutredning och bevisning, särskilt vad gäller rekvisitet vilseledande. Det försvårar möjligheterna att beivra omfattande systematiska bedrägerier. Brottsrubriceringen görs också utifrån omständigheter som hänför sig till varje brott för sig. Även om det i praxis förekommer att flera gärningar som begåtts vid skilda tillfällen och riktats mot olika målsäganden läggs samman till ett brott som rubriceras som grovt, torde lagstiftningens utgångspunkt vara den motsatta. Brottskonstruktionen begränsar därigenom möjligheterna att straffrättsligt beakta sådana samband mellan brotten som att de utgjort led i en brottslig verksamhet som bedrivits systematiskt.

Även tillämpningen av de processuella reglerna, bl.a. reglerna om förundersökningsbegränsning, medför risk att få fall av systematiska bluffakturor utreds och beivras. Om utredningar och lagföring begränsas till bara en del av brotten får denna systematiska form av brottslighet inte heller tillräckligt genomslag i straffmätningen.

En annan viktig aspekt är att bedrägeri med hjälp av bluffakturor i stor utsträckning stannar på försöksstadiet. Den drabbade väljer då ofta att avstå från att anmäla bedrägeriet. De anmälningar som når polisen är därför oftast bara toppen på ett isberg. Det innebär dels att det saknas möjlighet att realisera straffvärdet av den faktiska brottsligheten, dels att det kan frodas omfattande brottslighet som aldrig blir känd.

Sammanfattningsvis kan alltså konstateras att bedrägeribrottets konstruktion medför att systematiska försök till eller fullbordade bedrägerier som syftar till att vilseleda ett större antal personer i alltför liten utsträckning blir föremål för lagföring och att, i de fall åtal väcks för brotten, det finns stor risk att de straff som döms ut inte är adekvata i förhållande till den totala brottsligheten.

9.6.2. Utpressning

Utredningens bedömning: Regeln om utpressning får endast i

undantagsfall betydelse för förfaranden med bluffakturor.

Skälen för utredningens bedömning: En del fall av bluffakture-

ring följs upp med brev- eller telefonkontakter genom vilka målsäganden uppmanas att betala skulden och hotas med rättsliga åtgärder om betalning uteblir. Det kan exempelvis vara fråga om hot om att ärendet kommer att skickas till inkasso, eller att ansökan om betalningsföreläggande kommer att ges in, vilket kan ge upphov till en betalningsanmärkning hos kreditföretagen. För företag gäller detta även om de bestrider fakturan. Det kan även röra sig om hot om att ansöka om stämning.

Vissa former av hot kan anses utgöra olaga tvång och bestraffas som utpressning. För ansvar för utpressning krävs att någon genom olaga tvång förmår annan till handling eller underlåtenhet som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den tvungne eller någon i vars ställe denne är. För straffansvar krävs att tvånget

är av kvalificerat slag, dock utan att utgöra s.k. råntvång. Enligt förarbetena avses hot om brottslig gärning, hot att åtala eller ange någon för brott eller hot att lämna menligt meddelande om någon. Med att lämna menligt meddelande avses att röja något personligt, som exempelvis en sexuell förbindelse, vars yppande skulle vara menligt, eller att avslöja att någon tidigare har varit ansluten till ett politiskt parti med en viss inriktning (SOU 1940:20 s. 141 f.). Att hota med civilrättsliga åtgärder för att driva in en skuld faller däremot utanför straffbestämmelsens nuvarande tillämpningsområde. Det gäller oavsett om det är fråga om en verklig eller påhittad skuld.

Som exempel på olaga tvång inom ramen för bluffakturering kan nämnas hot att avslöja att någon har besökt en hemsida med pornografiskt innehåll. Ett sådant hot, som syftar till att förmå mottagaren att betala en avgift för ett påstått besök på hemsidan, kan utgöra sådant tvång som faller under bestämmelsen om utpressning. Motsvarar kravet en verklig skuld är dock rekvisitet skada i utpressningsbestämmelsen inte uppfyllt. Gäldenären har ju inte lidit någon skada, eftersom han eller hon vid betalning befrias från skulden.

Försök till utpressning är straffbart. Till skillnad mot vad som gäller för de flesta förmögenhetsbrott är det enligt 9 kap. 11 § första stycket BrB inte möjligt att straffritt träda tillbaka från ett utpressningsförsök.

Av det sagda framgår att det kan finnas vissa situationer där ansvar för utpressning kan aktualiseras vid bluffakturering men att detta förutsätter ganska speciella omständigheter.

9.6.3. Ocker

Utredningens bedömning: Bestämmelsen om ocker kan sällan

tillämpas på förfaranden med bluffakturor.

Skälen för utredningens bedömning: Det förekommer att privat-

personer eller småföretagare övertalas att ingå avtal om tjänster som är värdelösa för dem eller som är svåra att värdera. I dessa fall kan det vara svårt att styrka vilseledande. Som exempel kan nämnas att en äldre person som saknar dator övertalas att teckna ett bredbandsabonnemang. Ett annat exempel kan vara ett erbjudande om

marknadsföring genom en annons på någon sökmotor på internet, som enligt säljaren regelbundet används av ett stort antal personer. I det senare fallet används ofta ett företagsnamn som liknar namnet på ett etablerat företag medan den tjänst som levereras är en helt annan än den man ger sken av att erbjuda. Frågan är om ansvar för ocker då kan komma i fråga. Ocker förutsätter att någon vid avtal eller annan rättshandling begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning till att bereda sig en förmån som står i uppenbart missförhållande till vederlaget eller för vilken vederlag inte ska utgå.

Med oförstånd avses enligt förarbetena bristande omdömesförmåga i allmänhet eller beträffande sådana affärer som den ifrågavarande, däremot inte enbart bristande kännedom om konkreta förhållanden (SOU 1940:20 s. 144). Brottet fullbordas redan i och med att rättshandlingen företas, dvs. redan då avtalet ingås (SOU 1940:20 s. 145). Ocker anses inte föreligga i de fall där någon genom att kräva ersättning enligt ett avtal utnyttjar att någon annan har vilselett målsäganden att ingå avtalet. Ett sådant förfarande bör i stället bedömas som bedrägeri.

För att det ovan nämnda exemplet där någon, oftast per telefon, övertalar en äldre person att ingå ett avtal som är värdelöst för honom eller henne ska falla under ockerbestämmelsen krävs för det första att den äldre befinner sig i något tillstånd som gör denne särskilt utsatt, exempelvis lider av en demenssjukdom. Vidare krävs att försäljaren har känt till och utnyttjat denna situation. Slutligen krävs också att ersättning och motprestation, objektivt sett, står i uppenbart missförhållande till varandra. Det räcker alltså inte att den prestation som den drabbade har tillförsäkrats genom avtalet är värdelös för honom eller henne.

Sådana förfaranden som i exemplet ovan med annonsen på internet faller oftast utanför ockerparagrafens tillämpningsområde, eftersom gärningsmannen inte har utnyttjat någon sådan särskild utsatthet hos den som ingått avtalet.

Att förfarandet strider mot marknadsföringslagens bestämmelser eller att avtalet kan ogiltigförklaras med stöd av avtalslagen medför inte i sig att ansvar för ocker kan komma i fråga.

Slutsatsen blir att bestämmelsen om ocker sällan kan bli tilllämplig på förfaranden med bluffakturor.

9.6.4. Häleri

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om häleri och pen-

ninghäleri kan i vissa situationer ha betydelse för möjligheten att straffa personer som ägnar sig åt bedrägeri med hjälp av blufffakturor.

Skälen för utredningens bedömning: Som häleri straffbeläggs

vissa gärningar som knyter an till brott, men som vidtas efter det att brottet har avslutats, och som inte utgör efterföljande medhjälp. Straffansvaret syftar till att försvåra för gärningsmannen att dra nytta av brottet eller för någon annan att dra nytta av gärningsmannens brottslighet. I praktiken kan straffansvar för häleri också utgöra alternativ i de fall där gärningen inte uppfyller samtliga rekvisit i andra straffbestämmelser, t.ex. när stöldgods påträffas hos någon som inte kan bindas till tillgreppet.

För ansvar för häleri krävs att häleriobjektet omfattas av ett fullbordat förbrott av visst slag. Den som begår häleribrottet behöver inte känna till vilket förbrott det har varit fråga om, men det krävs åtminstone likgiltighetsuppsåt i förhållande till att den aktuella egendomen eller fordringen har en sådan koppling till brott som föreskrivs för de olika formerna av häleri.

I 9 kap. 6 § första stycket 3 BrB straffbeläggs s.k. fordringshäleri. Den som genom krav, överlåtelse eller på annat liknande sätt hävdar en genom brott tillkommen fordran döms för häleri. Ocker, bedrägeri och utpressning kan vara förbrott till fordringshäleri. Gärningen ska uppfylla de objektiva och subjektiva rekvisiten för ett brott. När det gäller hävdande av en fordran krävs dessutom att kravet framställs med visst eftertryck, så att det är ägnat att inge gäldenären känslan av att han eller hon är utsatt för press. Det är däremot inte någon förutsättning för straffansvar att kravet leder till betalning (SOU 1940:20 s. 149). Den som har tagit emot betalning för en bluffaktura, och som inte anses vara medgärningsman eller medhjälpare till bedrägeriet, kan i vissa fall träffas av ansvar för fordringshäleri.

Tillämpningsområdet för fordringshäleri som efterföljande brott till bedrägeri och utpressning har ifrågasatts i doktrinen. Varken bedrägeri eller utpressning anses vara avslutat (även om de i vissa fall kan anses vara fullbordade) förrän förmögenhetsöverföringen har genomförts. Det kan därför hävdas att ett krav som medför att

förmögenhetsöverföringen kommer till stånd bör bedömas antingen som en del i bedrägeriet eller utpressningen, eller som någon form av medverkan till det brottet (se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 440). Ansvar för fordringshäleri skulle i sådana fall endast kunna utkrävas av den som, exempelvis efter förvärv av fordran, kräver in beloppet för egen räkning eller för någon annan än gärningsmannens räkning (Elwin s. 261). I praxis har emellertid förfarandet att kvittera ut betalning för en fordran som tillkommit genom skattebrott bedömts som fordringshäleri trots att betalningen uppburits för huvudmannens räkning (se NJA 2000 s. 372).

Om exempelvis den som har skickat en bluffaktura skulle överlåta fordran till ett annat företag genom s.k. factoring skulle den som sedermera kräver betalning för fakturan kunna göra sig skyldig till fordringshäleri, under förutsättning att han eller hon har åtminstone likgiltighetsuppsåt i förhållande till att fordran tillkommit genom brott. Genom dessa bestämmelser ges alltså vissa möjligheter att utkräva straffansvar av personer som kan antas vara inblandade i bedrägerier med hjälp av bluffakturor och som driver in kraven. Regleringen tvingar seriösa aktörer inom factoring eller inkassoverksamhet att inte oreflekterat överta och kräva in fordringar från aktörer som kan vara oseriösa. Risken för förlust torde dock vara skäl nog för att vara vaksam.

Den som tar emot pengar som exempelvis influtit som betalning för bluffakturor kan göra sig skyldig till vinningshäleri enligt 9 kap. 6 § första stycket 2 BrB, om förfarandet inte utgör medhjälp till bedrägeri. Det brottsliga förfarandet består i att bereda sig otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv. Liksom för fordringshäleri krävs att någon annan har begått ett brott. Vidare krävs att den som har begått förbrottet därigenom har gjort ett förvärv. Bestämmelsen syftar i första hand på fall där någon tar emot en sak som köpts för stulna pengar eller pengar som influtit efter försäljning av stulet gods. Vilket förbrott som helst som medfört förvärv för den brottslige kan dock vara förbrott till vinningshäleri. I subjektivt hänseende krävs att gärningsmannen kände till de omständigheter som gjorde vinningen otillbörlig (SOU 1940:20 s. 148 f.).

För penninghäleri döms den som otillbörligen främjar möjligheterna för annan att tillgodogöra sig egendom som härrör från brottsligt förvärv eller värdet av sådan egendom. Den som exempelvis ställer sitt bankkonto till förfogande genom att låta betalningar för bluffakturor flyta in på kontot kan göra sig skyldig till penninghäleri (prop. 1998/99:19 s. 26 f.). Eftersom det inte kan

anses som ett normalt led i en seriös affärsverksamhet här i landet att använda andras konton för att ta emot betalningar torde uppsåtet normalt vara uppfyllt. Om gärningsmannen inte insåg men hade skälig anledning att anta att brott förelåg kan han eller hon bestraffas för penninghäleriförseelse.

I vissa situationer kan alltså bestämmelserna om häleri och penninghäleri ha betydelse för möjligheten att straffa personer som sysslar med bluffakturor.

9.6.5. Svindleri och ockerpantning

Utredningens bedömning: Bestämmelserna om svindleri och

ockerpantning saknar i praktiken betydelse för möjligheterna att beivra bluffakturering.

Skälen för utredningens bedömning: Genom bestämmelsen om

svindleri kriminaliseras en viss form av bedrägeri på ett tidigt stadium, innan någon enskild ännu har drabbats av brottet. Bestämmelsen straffbelägger offentliggörande eller spridning bland allmänheten av vilseledande uppgifter i syfte att påverka priset på en vara, värdepapper eller annan egendom. Uppgifter som inte har annat syfte än att öka avsättningen av en vara omfattas dock inte av straffbestämmelsen.

Vid bestämmelsens tillkomst motiverades den vida kriminaliseringen av det starka skyddsintresset och de allvarliga konsekvenser som de vilseledande uppgifterna kan få. Bevissvårigheterna i förhållande till varje enskild målsägande utgjorde också ett skäl för att straffbelägga gärningar som innebär risk för skada (SOU 1940:20 s. 156).

Innan bestämmelsen om svindleri infördes bedömdes motsvarande gärningar i många fall som förberedelse till bedrägeri. Om gärningsmannen når fram till den punkt där rekvisiten för bedrägeri eller försök till bedrägeri är uppfyllda, bör som regel inte dömas för svindleri utan för bedrägeribrottet med beaktande av den fara för allmänheten som svindleriet inneburit. Enligt förarbetena bör brottet i sådana fall många gånger bedömas som grovt (SOU 1940:20 s. 160). I rättsfallet NJA 1954 s. 393 tillämpades bestämmelserna om svindleri och bedrägeri på detta sätt. Den tilltalade dömdes för grovt bedrägeri. På senare tid har bestämmelsen om svindleri inte

tillämpats i någon större utsträckning. De få rättsfall som finns avser i huvudsak spridande av vilseledande uppgifter i syfte att påverka den ekonomiska bedömningen av företag.

Bestämmelsen om ockerpantning tillkom i syfte att öka möjligheterna att bekämpa ocker (SOU 1940:20 s. 161 f.). Det som straffbeläggs är att ta emot en falsk eller oriktig handling, om mottagandet sker i syfte att använda handlingen som påtryckningsmedel vid krav. Typexemplet är att någon som villkor för att låna ut pengar kräver att gäldenären skriver under ett skuldebrev på en betydligt högre summa än den som lånas ut, i syfte att skuldebrevet ska kunna användas som påtryckningsmedel för att kräva tillbaka lånet, ofta med en hög ränta. Bestämmelsen förefaller sällan tillämpas.

Bestämmelserna om svindleri och ockerpantning saknar i praktiken betydelse för möjligheterna att beivra bluffakturering. De är emellertid ändå av visst intresse här. De utgör nämligen exempel på hur man kompletterat de grundläggande bestämmelserna om bedrägeri respektive ocker med bestämmelser om särskilda brottsformer för att göra det lättare att beivra vissa förfaranden som ansetts särskilt straffvärda men svåra att bevisa utan en specialbestämmelse.

9.6.6. Medverkan, försök och förberedelse

Utredningens bedömning: Reglerna om medverkansansvar

utvidgar kretsen personer som kan göras ansvariga för bedrägeri med hjälp av bluffakturor. Om försök och förberedelse är straffbart kan förfarandet beivras på ett tidigt stadium.

Skälen för utredningens bedömning

Medverkan

Om ett brott utförs av flera personer tillsammans och i samförstånd är det tillräckligt för gärningsmannansvar att de tillsammans uppfyller rekvisiten för brottet, om de alla är införstådda med vad de andra gör (s.k. medgärningsmannaskap). Den som använder en annan person som ”verktyg” för att genomföra ett brott, t.ex. genom att låta godtroende telefonförsäljare vilseleda kunder, är också att anse som gärningsman (s.k. medelbart gärningsmanna-

skap). Om flera personer på andra sätt än de nu nämnda medverkar till att ett brott utförs kan deras handlande bestraffas som anstiftan eller medhjälp till brottet, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet (23 kap. 4 § BrB). Genom reglerna om medgärningsmannaskap och medelbart gärningsmannaskap samt om medverkan utvidgas den krets av personer som kan göras ansvariga för t.ex. bedrägeri, utpressning och ocker till även andra än den eller de som själva utför samtliga moment i en brottslig gärning.

För medverkansansvar krävs att den medverkande har främjat gärningen med råd eller dåd (23 kap. 4 § BrB). I princip räcker det med att han eller hon har deltagit på något sätt i den brottsliga gärningen. Bidraget kan vara tämligen obetydligt (se Asp m.fl., Kriminalrättens grunder s. 438 med där angivna rättsfall). Medverkan kan företas före och under brottets utförande, men inte efter det att brottet har avslutats (se NJA 2000 s. 372 om efterföljande medverkan till skattebrott).

Varje medverkande ska bedömas efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom eller henne till last (23 kap. 4 § tredje stycket BrB). Den som exempelvis kräver betalning enligt en faktura som tillkommit genom vilseledande, olaga tvång eller utnyttjande av någon sådan situation som krävs för ansvar för ocker kan många gånger vara att bedöma som medgärningsman eller som medhjälpare till brottet. För ansvar krävs då att uppsåtet hos den som kräver betalningen omfattar även övriga brottsrekvisit i bestämmelsen. För medhjälpsansvar torde dock inte krävas att den medverkande känner till precis hur det föregående vilseledandet eller olaga tvånget har gått till. I doktrinen hävdas att ett uppsåt som är tillräckligt för ansvar för häleri eller skyddande av brottsling också skulle duga för medverkan till förbrottet (se Asp. m.fl., Kriminalrättens grunder s. 444 f.).

Försök och förberedelse

Genom att även försök och förberedelse till bedrägeri, grovt bedrägeri, utpressning, ocker, grovt häleri och grovt penninghäleri är straffbart finns det möjlighet att ingripa mot brotten på ett tidigt stadium (9 kap. 11 § samt 23 kap. 1 och 2 §§ BrB).

Förberedelse till brott avser befattning på visst sätt med pengar som kostnadsersättning eller arvode för att utföra ett brott eller befattning med annat föremål som kan utgöra hjälpmedel vid brott.

Som exempel på straffbar befattning nämns i 23 kap. 2 § BrB att skaffa, tillverka, lämna, ta emot, förvara, transportera eller sammanställa sådant hjälpmedel. För ansvar för förberedelse krävs att gärningsmannen haft uppsåt att utföra eller främja brott. Uppsåtet behöver inte avse en viss bestämd gärning, utan det räcker att uppsåtet avser att brott av ifrågavarande slag förr eller senare kommer till stånd.

Försök till brott föreligger när någon har påbörjat utförandet av ett visst brott utan att detta har fullbordats (23 kap. 1 § BrB). Gärningsmannen har alltså lämnat förberedelsestadiet och påbörjat själva utförandet av brottet. Han eller hon får dock inte ha kommit så långt i utförandet av brottet att detta har fullbordats. Var försökspunkten respektive fullbordanspunkten har placerats beror på hur straffbestämmelsen är konstruerad. För att försöket ska vara straffbart krävs också att det vid gärningen förelåg fara för att brottet skulle fullbordas eller att sådan fara var utesluten endast på grund av tillfälliga omständigheter. Om de omständigheter som uteslutit fara för fullbordan varit tillfälliga eller inte kan vara svårt att avgöra. Att en person som blivit varnad för en särskild sorts bluffakturor inte låter sig luras av en sådan faktura skulle troligtvis anses bero på en tillfällig omständighet. Om gärningsmannen skickat en bluffaktura till ett icke existerande företag skulle faran för fullbordat brott anses vara utesluten på grund av ett mer varaktigt hinder. Försöket anses då inte vara värt att tas på allvar och är därför inte straffbart.

I subjektivt hänseende krävs lika mycket för ansvar för försök som för fullbordat brott.

9.7. Andra regler än straffrättsliga

9.7.1. Civilrättsliga regler

Utredningens bedömning: De civilrättsliga reglerna ger goda

möjligheter för den som vilseletts att ingå ett avtal att bli fri från förpliktelsen men ger inte ett tillräckligt bra skydd mot bluffakturor.

Skälen för utredningens bedömning

Civilrättsliga regler kompletterar skyddet

Det straffrättsliga skyddet är bara en del av samhällets sätt att skydda enskilda och företag mot oacceptabla affärsmetoder. De civilrättsliga reglerna måste också tas i beaktande när man överväger om det finns ett tillräckligt skydd för enskilda mot bluffakturor. Rättshandlingar kan nämligen i vissa fall frånkännas civilrättslig verkan mot den drabbade.

En inte ovanlig invändning från svarandens sida mot krav som framställs inom ramen för den summariska processen hos Kronofogdemyndigheten, eller i civilrättsliga tvister i domstol, är att det inte finns någon skuld eller att det avtal som kravet grundar sig på inte är civilrättsligt giltigt. Det finns inte någon statistik som visar hur många av dessa tvister som har sin grund i att svaranden har utsatts för en bluffaktura eller vilseletts att ingå det avtal som käranden kräver ska fullgöras. De företrädare för Kronofogdemyndigheten som utredningen har talat med anser att det inte är vanligt att fakturabedragare går så långt som att ansöka om betalningsföreläggande eller stämning mot gäldenären. Skälet torde vara att det är tidskrävande och att det kan vara riskfyllt att figurera som sökande om verksamheten är oseriös. Ett sådant fall, som avgjorts genom dom till svarandens fördel, har dock påträffats under utredningstiden. Trots att det alltså är osäkert i vilken omfattning bluffakturor och liknande förfaranden leder till civilrättsliga tvister finns det anledning att något beröra de regler som skyddar den som har vilseletts från att behöva betala.

Giltigt eller ogiltigt avtal?

Den som kräver betalning har bevisbördan för att styrka att det föreligger en skuld. Vid rena bluffakturor, som rättsligt sett inte är något annat än en betalningsuppmaning, är det svårt att se att käranden skulle ha någon möjlighet att uppfylla sin bevisbörda.

Grundar sig kravet på ett skriftligt avtal som svaranden har vilseletts att ingå, anses käranden som utgångspunkt ha uppfyllt sin bevisbörda genom att presentera avtalet. Det faller då på svaranden att visa att han eller hon har blivit vilseledd eller att det finns någon annan omständighet som gör avtalet ogiltigt. Det straffrättsliga kravet på vilseledande för ansvar för bedrägeri motsvarar kravet på

svikligt förledande i 30 § första stycket avtalslagen (Kurt Grönfors och Rolf Dotevall, Avtalslagen, En kommentar, 4 uppl. 2010 s. 207, i fortsättningen Dotevall m.fl.). För att bedrägeri ska anses föreligga krävs att det är vilseledandet som har lett till dispositionen. Ett sådant samband presumeras enligt 30 § andra stycket avtalslagen finnas om de omständigheter som svikligen förtigits eller uppgetts kan antas ha varit av betydelse för rättshandlingen. Regeln innebär således en bevislättnad. De civilrättsliga reglerna tar sikte på själva rättshandlingen, t.ex. att ingå ett avtal, medan det för bedrägeri krävs att gärningsmannens förfarande har resulterat i en förmögenhetsöverföring, t.ex. att brottsoffret betalat i enlighet med avtalet.

Det utnyttjande av någon annans utsatta situation som kan medföra straffrättsligt ansvar för ocker medför normalt även att rättshandlingen blir civilrättsligt ogiltig enligt 31 § avtalslagen. Ansvar för ocker inträder redan då avtalet ingås.

Utöver de nu nämnda civilrättsliga ogiltighetsgrunderna finns det ytterligare bestämmelser som ger en avtalsslutande part vissa lättnader. Av intresse är främst 33 § avtalslagen, som innebär att en rättshandling inte får göras gällande om omständigheterna vid dess tillkomst är sådana att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa avtalet. Avgörande för bedömningen av om det skulle strida mot tro och heder är de objektiva omständigheterna (Dotevall m.fl. s. 227). I subjektivt hänseende krävs att medkontrahenten kan antas ha känt till omständigheterna. Ett avtal som är utformat så att det objektivt sett framstår som vilseledande uppfyller sannolikt förutsättningarna för ogiltighet enligt 33 § avtalslagen.

Ett muntligt avtal, som tillkommit vid aggressiv telefonförsäljning, torde i vissa fall kunna anses vara ogiltigt enligt någon av de nu nämnda bestämmelserna. I dessa fall sammanfaller kärandens bevisning om avtalets existens – som regel en inspelning från ett telefonsamtal – ofta med svarandens bevisning om de omständigheter vid avtalets tillkomst som utgör skäl för att ogiltigförklara avtalet. Det som framkommer av inspelningen kan vara av stor betydelse för domstolens bedömning i dessa fall. Möjligheterna att manipulera en inspelning måste givetvis beaktas av rätten, om någon av parterna gör en sådan invändning mot beviset.

I sammanhanget kan också nämnas att frågan om det bör införas ett krav på skriftlig bekräftelse vid telefonavtal övervägdes av 2005 års marknadsföringsutredning. I sitt slutbetänkande Telefonförsälj-

ning (SOU 2007:1) föreslog utredningen att det inte skulle införas något generellt krav på skriftlig bekräftelse av avtal som ingåtts per telefon. Regeringen har nyligen beslutat om en ny utredning om villkoren för telefonförsäljning, Konsumentskydd vid telefonförsäljning (dir. 2013:95).

När det gäller bedrägerier som begås med hjälp av bluffakturor framhålls bättre information till konsumenter och näringsidkare om hur man bestrider fakturor och får eventuella betalningsanmärkningar rättade som en betydelsefull åtgärd. Vissa sådana informationsåtgärder har redan vidtagits. Regeringen publicerade i oktober 2012 på sin hemsida information riktad till allmänheten om fakturabedrägeri. Kronofogdemyndigheten har liknande information på sin hemsida. Tanken bakom informationen är att den näringsidkare eller konsument som känner till sina rättigheter att bestrida ogrundade krav och som vet hur man går tillväga för att få felaktiga betalningsanmärkningar rättade, troligen inte är ett lika lätt offer för bedragare.

Sammanfattningsvis kan sägas att den som drabbas av en blufffaktura kan med stöd av de civilrättsliga reglerna vägra att betala utan att riskera att drabbas av någon rättsförlust. I de fall där betalning redan har gjorts ger de civilrättsliga reglerna visserligen en rätt för den drabbade att få tillbaka beloppet. Den rätten saknar emellertid i praktiken betydelse, eftersom det som regel inte går att få tag på gärningsmannen och pengarna i de flesta fall inte finns inom räckhåll för myndigheterna. De civilrättsliga reglerna ger också goda möjligheter för den som vilseletts att ingå ett avtal att bli fri från förpliktelsen om bedragaren väljer att gå till domstol. Det finns dock en viss osäkerhet kring svarandens möjligheter att bevisa sin sak. Denna osäkerhet, i kombination med reglerna om ersättningsskyldighet för motpartens rättegångskostnader för tappande part (18 kap. 1 § RB), kan utnyttjas av käranden i syfte att förmå svaranden att ingå en förlikning.

En grundläggande förutsättning för att den drabbade ska kunna utnyttja det civilrättsliga skyddet är att han eller hon dels vägrar att betala, dels känner till och förmår åberopa regelverket. Det civilrättsliga skyddet mot användning av bluffakturor är således viktigt för den enskilde men är inte, lika lite som när det gäller andra bedrägerier, tillräckligt för att komma åt samhällsproblemet.

9.7.2. Marknadsrättsliga regler

Utredningens bedömning: Reglerna om marknadsföring har

ett begränsat tillämpningsområde när det gäller bluffakturor och har inte heller tillräckligt avskräckande effekt.

Skälen för utredningens bedömning

Marknadsföringslagen förbjuder viss typ av marknadsföring

I marknadsföringslagen (2008:486) föreskrivs förbud mot otillbörlig marknadsföring. Lagen träffar förfaranden som näringsidkare riktar mot såväl konsumenter som mot andra näringsidkare. Med näringsidkare avses såväl fysiska som juridiska personer som handlar för ändamål som har samband med den egna näringsverksamheten (3 §). Enligt 8 § marknadsföringslagen ska vissa uppräknade förfaranden alltid anses som otillbörliga (punkterna 1–23 i bilaga 1 till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden). Bland de listade förfarandena finns bl.a. förbud mot att i marknadsföringsmaterial inkludera en faktura eller liknande betalningshandling som ger konsumenten intryck av att han eller hon har beställt den marknadsförda produkten när så inte är fallet (punkt 21). Av 4 § marknadsföringslagen framgår att bl.a. dessa punkter ska tillämpas även i de fall där marknadsföringen riktas till näringsidkare. Bilagan har publicerats i regeringens tillkännagivande (2008:487) med anledning av marknadsföringslagen (2008:486).

Enligt 9 § marknadsföringslagen ska all marknadsföring utformas och presenteras så att det tydligt framgår att det är fråga om marknadsföring och vem som står bakom denna. Marknadsdomstolen har vid flera tillfällen funnit att marknadsföring stridit mot bestämmelsen, bl.a. då näringsidkare skickat ut bluffakturor som varit utformade så att de har gett sken av att komma från ett väletablerat katalogföretag (MD 2009:22 och MD 2006:9). Det finns också ett antal avgöranden där näringsidkaren har skickat erbjudanden om avtal som gett intryck av att komma från väletablerade katalogföretag och där ”avtalet” varit utformat som en uppmaning att uppdatera viss information, dvs. där det inte har framgått att det varit fråga om ett avtalserbjudande (se exempelvis MD 2010:17).

Sanktioner mot otillbörlig marknadsföring

Marknadsföringsåtgärder som anses vara otillbörliga får enligt 23 § marknadsföringslagen förbjudas. Förbud får meddelas näringsidkaren men också anställda hos näringsidkaren och andra som handlar på näringsidkarens vägnar eller i övrigt väsentligt har bidragit till marknadsföringen. Förbudet ska enligt 26 § förenas med vite om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Om näringsidkaren, eller någon som handlar på näringsidkarens vägnar, uppsåtligen eller av oaktsamhet har brutit mot bl.a. 8 § marknadsföringslagen (om vilseledande marknadsföring) eller 9 § (om reklamidentifiering) eller någon av bestämmelserna i bilaga 1 till direktiv 2005/29/EG får näringsidkaren enligt 29 § åläggas att betala en särskild marknadsstörningsavgift. Marknadsstörningsavgift kan bestämmas till ett avsevärt belopp och beräknas med utgångspunkt i näringsidkarens årsomsättning. En fysisk person som inte själv är näringsidkare utan anställd hos en sådan kan inte påföras marknadsstörningsavgift (prop. 1994/95:123 s. 103).

Sanktionsbestämmelserna är ett resultat av den sanktionsväxling som gjordes vid tillkomsten av den tidigare marknadsföringslagen (1995:450). Dessförinnan innehöll den då gällande marknadsföringslagen (1975:1418) bl.a. en straffbestämmelse (6 §) enligt vilken en näringsidkare som på visst sätt använt sig av vilseledande marknadsföring kunde dömas till böter eller fängelse i högst ett år. Som huvudsakligt skäl för att övergå till ett avgiftssystem anfördes att avgiftsansvaret kunde läggas på en juridisk person och att storleken på avgiften kunde bestämmas utifrån mer individuella kriterier, vilket bedömdes få en betydligt mer ingripande och preventiv effekt (prop. 1994/95:123 s. 102). Möjligheten att påföra marknadsstörningsavgift var enligt förarbetena framför allt avsedd för allvarligare överträdelser. För lindrigare överträdelser förväntades förbud och vite få en tillräcklig avskräckande effekt (se prop. 1994/95:123 s. 104).

I förarbetena till den nuvarande marknadsföringslagen konstateras att marknadsstörningsavgift sällan använts som sanktion. Trots det ansågs det lämpligt att föra över sanktionssystemet till den nya lagen. Det framhålls bl.a. att marknadsstörningsavgift är avsedd att tillgripas om den otillbörliga marknadsföringen ”stör” marknadens funktion. Som exempel på en sådan störning anges att en näringsidkares otillbörliga agerade är sådant att det riskerar att leda till att konsumenter och andra näringsidkare får en bristande tilltro till en

hel bransch. Ett annat exempel som nämns är att ett otillbörligt agerande medför att konsumenter och andra näringsidkare upplever att vissa specifika försäljningssätt inte är tillförlitliga (prop. 2007/08:115 s. 119). Inte heller den nuvarande bestämmelsen om marknadsstörningsavgift har tillämpats i någon större utsträckning. Av de 11 marknadsföringsmål som har avgjorts genom dom av Stockholms tingsrätt sedan lagen trädde i kraft har marknadsstörningsavgift meddelats i endast två fall (Stockholms tingsrätts dom i mål T 11741-09 och T 6805-10. Domen i mål T 6805-10 överklagades till Marknadsdomstolen, som inte ändrade tingsrättens beslut att meddela marknadsstörningsavgift (MD 2012:17).

Marknadsföringslagen och bluffakturor

Många förfaranden med bluffakturor och liknande som beskrivs i inledningen till detta avsnitt anses helt uppenbart utgöra otillbörliga marknadsföringsåtgärder. För näringsidkare som är seriösa aktörer och som har ett varumärke att skydda kan marknadsföringslagens bestämmelser förväntas ha en handlingsdirigerande effekt. Aktörer som tillämpar tveksam marknadsföring kan genom sanktionssystemet i marknadsföringslagen avhållas från mer flagranta överträdelser. För oseriösa näringsidkare och personer som inte bedriver någon annan näringsverksamhet än den brottsliga är risken för att åläggas vite eller marknadsstörningsavgift emellertid inte tillräckligt avskräckande. Fysiska personer som deltar i verksamheten, utan att vara så involverade att de kan anses vara näringsidkare, kan inte åläggas marknadsstörningsavgift.

Tanken bakom bestämmelsen om marknadsstörningsavgift är ändå intressant i sammanhanget. Sanktionen tar sikte på den samlade marknadsstörande effekt som kan uppstå när en näringsidkare agerar otillbörligt vid flera tillfällen. Straffbestämmelsen om svindleri (9 kap. 9 § BrB) tar på liknande sätt sikte på förfaranden som riktar sig mot en vidare krets och som syftar till att påverka marknaden på visst sätt. Den negativa effekt på marknaden som en gärningsman kan orsaka genom omfattande bluffakturering och liknande förfaranden omfattas dock inte av den bestämmelsen.

9.8. Bluffakturor har blivit ett samhällsproblem

Utredningens bedömning: Förekomsten av bluffakturor har

blivit ett samhällsproblem. Problemen med att beivra bluffakturor hänför sig främst till bedrägeribrottets konstruktion, svårigheter att knyta gärningsmännen till brotten, svårigheter att bevisa systematiken i brottsligheten samt till rubriceringen och straffmätningen av brotten.

Skälen för utredningens bedömning

Brottsligheten har ökat

Som framgått i avsnitt 4.5 har antalet anmälda bedrägerier ökat kraftigt under senare år. Samma utveckling gäller för bedrägerier med hjälp av bluffakturor. Sådana bedrägerier utgör numera en stor andel av de anmälda bedrägerierna, trots att statistiken bara omfattar bluffakturor som skickats till företag. För denna form av bedrägeri anses dessutom mörkertalet vara ovanligt stort. Detta beror framför allt på att flertalet brott inte fullbordas och att de som inte betalar bluffakturorna sällan anmäler det bedrägeriförsök som de har varit utsatta för. De åklagare som utredningen har talat med har uppskattat att mörkertalet när det gäller bedrägeri med hjälp av bluffakturor (inkluderande fakturor till privatpersoner) kan vara så högt som 90 procent. Det förhållandet att det visat sig finnas en marknad för seriösa företag som hjälper drabbade att slippa från krav som hänför sig till bluffakturor tyder också på att problemet är mångdubbelt större än vad som syns i statistiken över anmälda brott.

Som tidigare nämnts framhåller också företrädare för de brottsbekämpande myndigheterna att denna typ av bedrägeri i allt större utsträckning bedrivs i organiserade former. Detta är svårt att utläsa av befintlig statistik men bekräftas av det fåtal domar som finns. Enligt uppgifter från de brottsbekämpande myndigheterna ser man numera kopplingar mellan personer som systematiskt ägnar sig åt denna typ av bedrägeri och annan allvarlig brottslighet. Den låga anmälningsbenägenheten, den begränsade risken för upptäckt och det förhållandet att brotten på kort tid kan omsätta betydande summor framhålls som faktorer som gör att brottsligheten lockar till sig personer som har en kriminell belastning. Det uttrycks

också farhågor för att vinsten från sådana brott kan användas för att finansiera annan brottslig verksamhet.

Bedrägeri med hjälp av bluffakturor och liknande förfaranden får därmed stora effekter på samhället och riskerar att få negativa konsekvenser för tilltron till betalnings- och faktureringsrutiner.

Bedrägeribestämmelsen är inte avpassad för omfattande förfaranden

De förfaranden som förekommer i samband med bluffakturor träffas i de flesta fall av redan befintliga straffrättsliga bestämmelser, i första hand bedrägeri. Vissa förfaranden, som användning av vissa former av hot eller kraftig övertalning, faller dock inte under någon straffbestämmelse.

Rekvisiten för bedrägeri är utformade med utgångspunkt i enskilda händelseförlopp. Kravet på vilseledande innebär att det för varje bedrägeri måste kunna styrkas att målsäganden har blivit vilseledd att betala. Det medför att varje målsägande måste förhöras om varje enskild faktura och om skälet till att han eller hon betalat, trots att det i många fall framstår som uppenbart att det varit fråga om en bluffaktura. Eftersom ett karaktäristiskt drag för bluffakturor är att de skickas ut i mycket stor omfattning (det kan röra sig om tusentals fakturor vid ett enda tillfälle), medför kravet på att åklagaren ska kunna styrka vilseledande i förhållande till varje målsägande och varje faktura att det krävs omfattande resurser för att utreda brotten och lagföra gärningsmännen. Utredningen och lagföringen av systematiska eller på annat sätt omfattande bedrägerier blir genom detta mycket resurskrävande. Det leder i praktiken till att de brottsbekämpande myndigheterna prioriterar bort vissa brott, vilket i sin tur medför att en stor del av de systematiska bedrägeribrotten kommer att förbli obeivrade. Det kan visserligen hävdas att graden av kränkning i många fall av bedrägeri med hjälp av bluffakturor är liten, i synnerhet i de fall där bedrägeriet stannat vid ett försök. Om brotten inte beivras blir emellertid målsäganden hänvisad till att kräva skadestånd i den för tvistemål föreskrivna ordningen, vilket kan leda till betydande kostnader. Det finns också en risk att rättssystemets trovärdighet sätts i fara när en alltför stor andel av brott av en viss typ lämnas obeivrade.

Svårigheter att knyta gärningsmännen till brotten

I de fall där brott begås i organiserad form ställs de brottsbekämpande myndigheterna alltid inför särskilda problem. Som tidigare nämnts finns det skäl att anta att bedrägeri med hjälp av bluffakturor ofta begås av flera gärningsmän, ibland med hjälp av personer som inte ens vet om att de deltar i en bedrägeriverksamhet. Det finns i dessa fall uppenbara svårigheter att koppla gärningsmännen till brotten. I de fall där brottsligheten är organiserad, och där olika personer utför separata delar av gärningen, är det också svårare att visa att någon eller några gärningsmän uppfyller samtliga de rekvisit som krävs för ansvar för bedrägeri. En huvudman kan t.ex. invända att han eller hon haft för avsikt att driva en seriös verksamhet genom att sälja vissa varor eller tjänster och inte har haft något inflytande över, eller kunskap om, hur de provisionsavlönade säljarna har uttryckt sig i telefonsamtalen med kunderna. I dessa fall kan det vara svårt att visa att de enskilda säljarna har blivit styrda av en huvudgärningsman. Det är inte ens säkert att säljarna själva har någon klar bild av vem som står bakom instruktionerna om vad de ska säga till kunden. I andra fall kan säljarna vara rädda för att avslöja sådana uppgifter. Utredningsproblemen är i många avseenden desamma som vid olika former av ekonomisk brottslighet.

Geografisk spridning skapar samordningsproblem

Ett särskilt problem är att det, tack vare internet, har blivit ännu enklare och mycket billigare att rikta massutskick till mottagare i hela landet. Det innebär att brotten kan hamna hos olika polisdistrikt och åklagarkammare, med delvis olika syn på hur utredningarna ska hanteras. Det är som regel svårt för de brottsbekämpande myndigheterna att från början se sambandet mellan brotten. Det kan vara först efter en längre tid som det framgår att det är fråga om systematiska brott. Det saknas också i dag incitament att samordna utredningarna, trots att det skulle gagna helhetsbilden. Under tiden som utredningen har arbetat har visserligen åtgärder vidtagits för att åstadkomma en nationell samordning inom polisen. Den nya polisorganisation som riksdagen har beslutat om och som ska påbörja sin verksamhet den 1 januari 2015 kommer att förbättra möjligheterna att samordna brottsutredningar i olika delar av landet. Under hösten 2013 pågår också

arbetet med att bygga upp ett nationellt bedrägericentrum knutet till Polismyndigheten i Stockholm. Dess uppgift kommer bl.a. att vara att sprida kunskap om nya företeelser och att bidra till att effektiva arbetsmetoder får en snabb spridning. Vilka effekter det arbetet på sikt kan få för utredningen av bedrägeribrott kan inte bedömas nu.

Få lagföringar och dåligt genomslag för systematisk brottslighet

Kravet på att åklagaren ska kunna styrka vilseledande skapar, som nyss nämnts, utredningsproblem i sig. Det förhållandet att brotten i många fall bygger på massutskick medför att det finns många potentiella målsägande. Få av dem som inte betalar bluffakturorna anmäler brotten. Som tidigare nämnts anses mörkertalet vara mycket stort. En låg anmälningsbenägenhet påverkar möjligheten att få grepp om den totala brottsligheten. Särskilt i de fall där brotten har stannat vid försök kan målsäganden vara mindre intresserad av att behöva inställa sig till både polisförhör och förhör i domstol. Det kan inverka negativt både på utredningstiden och på förutsättningarna att få brottsligheten allsidigt belyst.

Eftersom reglerna om bedrägeri tar sin utgångspunkt i enskilda brott fungerar de mindre väl vid brott som utförs systematiskt och organiserat och där brotten, betraktade vart och ett för sig, kanske inte ter sig särskilt allvarliga.

Bedrägerier som avser mindre belopp prioriteras också av naturliga skäl lägre av de brottsbekämpande myndigheterna än enstaka bedrägerier där det redan från början står klart att bedrägeriet avser betydande belopp. Som framgått är det ofta en del i brottsplanen vid bluffakturering att se till att det belopp som ska betalas är förhållandevis lågt, för att undvika närmare kontroller. Det bidrar också till att minska anmälningsbenägenheten.

Vidare bör nämnas att reglerna i 23 kap. 4 a § RB om förundersökningsbegränsning också kan bidra till att åklagaren har svårt att visa systematiken i brottsligheten. Med förundersökningsbegränsning avses ett beslut att antingen begränsa en redan inledd förundersökning till enbart vissa gärningar eller att besluta att inte inleda förundersökning, även om det finns skäl att anta att brott har begåtts. Reglerna om förundersökningsbegränsning är nära förknippade med reglerna i 20 kap. 7 § RB om rätt för åklagare att besluta att underlåta åtal. Vad som är av särskilt intresse här är de fall där

en person begår många brott vid ett tillfälle eller begår systematiska eller upprepade brott. Om det inte krävs att alla brotten utreds för att den misstänkte ska få en adekvat påföljd, brukar förundersökningsbegränsning tillämpas för övriga brott. Särskilt vid sådana brott som nu är aktuella finns det en risk att förundersökningsbegränsning kan leda till att det systematiska i brottsligheten inte kommer fram i tillräcklig utsträckning. I de fall där rätten och åklagaren inte har samma syn på vad som är bevisat kan en begränsning av åtalet till bara vissa gärningar inverka menligt på möjligheterna att rubricera vissa brott som grova och på möjligheterna att beakta systematiska inslag som försvårande vid straffmätningen.

9.9. En ny straffbestämmelse behövs

9.9.1. Viss form av bedrägeri kräver särskild lagstiftning

Utredningens bedömning: Det behövs en mer effektiv straff-

sanktion för att komma till rätta med problemet med bluffakturor. Fakturabedrägerier som begås systematiskt kan inte på ett effektivt sätt bekämpas genom att straffansvar återinförs i marknadsföringslagen. Att införa användning av bluffakturor som försvårande omständighet i bedrägeriparagrafen skulle inte heller få avsedd effekt, eller att utöka straffansvaret för svindleri.

Utredningens förslag: En ny straffbestämmelse, som tar sikte

på systematiskt bedrägeri med bluffakturor ska införas. Brottet ska bara finnas i en grov form och benämnas grovt fordringsbedrägeri.

Skälen för utredningens bedömning och förslag

En mer effektiv straffrättslig reaktion behövs

Som framgått av den tidigare redovisningen kan bedrägeri med hjälp av bluffakturor som begås systematiskt utgöra både otillåtna marknadsföringsåtgärder enligt marknadsföringslagen och bedrägeribrott enligt 9 kap. BrB. Marknadsföringslagens bestämmelser beaktar visserligen den samlade negativa effekten på marknaden men de sanktioner som står till buds för att förebygga och beivra

förfarandena är långt ifrån tillräckliga. Dessutom kan marknadsstörningsavgift enbart åläggas näringsidkare.

Straffansvaret för bedrägeri täcker visserligen de flesta förfaranden som brukar ingå i systematiskt fakturabedrägeri, men bedrägeribrottet är konstruerat så att brottslighetens samlade negativa effekt för samhället inte kan beaktas vid rubriceringen av brotten och inte heller får tillräckligt genomslag vid straffmätningen. För att komma till rätta med det samhällsproblem som fakturabedrägerierna har blivit krävs en mer effektiv straffrättslig reaktion som på ett adekvat sätt svarar mot brottslighetens planmässighet och samlade effekt. Frågan är då hur detta ska åstadkommas.

Straffansvar i marknadsföringslagen ?

En möjlighet att åstadkomma mer effektiva sanktioner mot omfattande fakturabedrägeri skulle kunna vara att återinföra straffbestämmelser i lagstiftningen om marknadsföring. Detta alternativ framstår dock av många skäl som mindre lämpligt. Marknadsföringslagen omfattar i dag ett stort antal handlingsdirigerande regler som syftar till att motverka otillbörlig marknadsföring. Dessa bör, av de skäl som angavs när man övergick till marknadsstörningsavgift och vite som sanktioner mot otillbörlig marknadsföring (se avsnitt 9.7.2), inte förenas med straffhot. Även om en tänkt straffbestämmelse skulle kunna begränsas till vissa specifika överträdelser skulle ett återinförande av straffbestämmelser i marknadsföringslagen kräva genomgripande förändringar av lagens materiella och processuella regler. Sådana förändringar ligger utanför utredningens direktiv och skulle knappast heller bli tillräckligt effektiva.

Bör reglerna om bedrägeri ändras?

Eftersom förfarandet vid fakturabedrägeri i och för sig uppfyller rekvisiten för straffansvar för bedrägeri, ligger det nära till hands att se om den bestämmelsen kan ändras så att lagföringen underlättas. Det finns redan i dag en specialform av bedrägeri – s.k. automatbedrägeri – som har en särskild reglering, men det hänger samman med att bedrägeriet görs utan att någon fysisk person vilseleds. I de fallen var det alltså nödvändigt att komplettera den grundläggande bestämmelsen om bedrägeri med delvis andra handlings-

rekvisit. Svindleri är som tidigare nämnts också en specialform av bedrägeri med särskilda rekvisit. Vidare bör nämnas den särskilda form av bedrägligt beteende som brukar benämnas snyltning. Den förutsätter inte något vilseledande, men däremot är föremålet för bedrägeriet begränsat till vissa tjänster som tillhandahålls under förutsättning av kontant betalning. Även i det fallet har det alltså ansetts nödvändigt att komplettera den grundläggande bestämmelsen om bedrägeri.

När det gäller bedrägeri med hjälp av bluffakturor är problemen inte i första hand förknippade med brister i de enskilda rekvisiten för bedrägeri. Det är snarare det förhållandet att de flesta av brotten stannar på försöksstadiet, i kombination med den mycket stora mängden, ofta samtidiga, brott som vart och ett är förhållandevis begränsat vad gäller den ekonomiska skadan, som gör det nödvändigt att söka efter en annan lösning där effekterna av den totala brottsligheten kan beaktas. Att inom ramen för bedrägeribestämmelsen skapa ett särskilt brott med i princip samma rekvisit men som är begränsat till vissa särskilda beteenden är därför inte något realistiskt alternativ.

En möjlighet som har framkastats är att användande av blufffakturor skulle kunna anges i 9 kap. 3 § BrB som en försvårande omständighet som bör medföra att ett bedrägeri bedöms som grovt. Av praxisgenomgången kan den slutsatsen dras att rekvisit av det slaget som regel får ett tydligt genomslag. Det är därför rimligt att utgå från att även ett rekvisit som innebär att användande av bluffakturor kan utgöra skäl att bedöma ett bedrägeri som grovt skulle ge den effekten. Ett sådant rekvisit skulle emellertid kunna få till följd att användning av bluffakturor, oavsett omständigheterna i övrigt och oberoende av belopp, skulle hänföras till en högre straffskala. En så kraftig straffskärpning framstår inte som motiverad. Om man jämför med vad som enligt nuvarande praxis krävs för att ett bedrägeri som utförts med hjälp av falska handlingar ska bedömas som grovt, nämligen att brottet avser minst ett halvt prisbasbelopp enligt 2 kap.6–7 §§socialförsäkringsbalken, kan konstateras att åtskilliga fall av fakturabedrägeri inte når upp till detta. Det är också svårt att hävda att det är motiverat med en lägre värdegräns för just dessa brott.

En sådan ändring skulle därför inte få avsedd effekt. För det första skulle det inte innebära några skillnader i förhållande till i dag när det gäller behovet av att utreda brotten. För det andra skulle många bedrägerier med hjälp av bluffakturor ändå inte nå

upp till tröskeln för grovt brott, eftersom de ofta avser mindre summor. Som regel utgör omständigheterna rörande var och en av de fakturor som ingår i ett fakturabedrägeri inte heller skäl att bedöma brottet som grovt. Det är sambanden mellan brotten och deras kumulativa effekt som gör att det finns ett påtagligt behov av att i straffrättsligt hänseende kunna bedöma den brottsliga verksamheten som ett samlat förfarande.

Bör straffansvaret för svindleri utvidgas?

Ett annat alternativ skulle kunna vara att utöka tillämpningsområdet för svindleri. Svindleri är som tidigare nämnts en specialbestämmelse som i vissa fall ersätter straffansvaret för försök till bedrägeri. Syftet med den tidiga kriminaliseringen är att kunna ingripa mot bedrägliga förfaranden som kan få allvarliga konsekvenser för marknaden redan innan någon förlust har orsakats. Det finns vissa likheter mellan det skydd som bestämmelsen om svindleri avser att skapa och det skydd som krävs mot organiserade utskick av bluffakturor. Vid konkurrens mellan fullbordat bedrägeri och svindleri döms emellertid i stället för bedrägeri. Om man skulle utöka tillämpningsområdet för svindleri skulle problemen med utredning och lagföring kvarstå i de fall där bluffakturorna betalats eller punkten för försök till bedrägeri uppnåtts.

Det huvudsakliga skälet mot att vidga tillämpningsområdet för svindleri är dock det brottets speciella inriktning mot sådana bedrägliga förfaranden som kan påverka framför allt aktiemarknaden och liknande marknader och som riskerar att få allvarliga samhällskonsekvenser. Att ändra den bestämmelsen så att den också rymmer systematiska bedrägeribrott av nu aktuellt slag riskerar att urvattna svindleribegreppet. Straffskalan för svindleri av normalgraden skulle också behöva ses över, eftersom den är för låg i förhållande till straffvärdet för de brott som den nya straffbestämmelsen tar sikte på. En straffskärpning skulle bli tillämplig på alla svindleribrott, vilket inte ter sig motiverat.

En ny straffbestämmelse om grovt fordringsbedrägeri

Mot den nu angivna bakgrunden framstår en ny straffbestämmelse som tar hänsyn till de särskilda problem som systematiska fakturabedrägerier ger upphov till som den mest rimliga lösningen. Även om flertalet brott sannolikt stannar vid försök utgör förfarandet i sig en sådan samhällsfara att särskild kriminalisering är motiverad. Dessutom kan lagföring och beivrande av omfattande bedrägeribrott effektiviseras om en särskild straffbestämmelse som tar sikte på sådana brott införs. Ökade möjligheter att betrakta ett sammansatt brottsförfarande som ett särskilt brott skulle bidra till att brottsutredningarna i större utsträckning inriktas på sambandet mellan olika gärningar, vilket i sig kan antas leda till att kopplingen mellan olika gärningsmän och deras delaktighet lättare kan ledas i bevis. En sådan lösning skulle också medföra att den totala omfattningen av brottsligheten kommer att utredas i större utsträckning än i dag. Utredningen föreslår därför att det införs ett nytt brott som tar sikte på systematiska fakturabedrägerier.

Det nya brottet bör benämnas grovt fordringsbedrägeri. På samma sätt som när det gäller exempelvis grov kvinnofridskränkning och grov fridskränkning bör det inte införas något brott av normalgraden. Ett förfarande som inte är av någon större omfattning utgör inte ett så stort hot mot samhället att en särskild straffbestämmelse är motiverad. Vid enstaka eller ett fåtal bedrägerier har den enskilde redan ett tillräckligt straffrättsligt skydd genom bestämmelserna om bedrägeri.

Den nya straffbestämmelsen avser i första hand att värna den enskildes intresse men också att skydda intresset av tillit till näringslivet och dess fakturerings- och betalningsrutiner. Det nära sambandet med övriga straffbestämmelser i 9 kap. BrB gör det naturligt att placera bestämmelsen i det kapitlet.

9.9.2. Vad ska straffansvaret omfatta?

Utredningens förslag: Straffansvaret ska omfatta betalnings-

uppmaningar och liknande meddelanden som i vilseledande syfte riktas till en vidare krets av mottagare och som avser betydande värde.

Skälen för utredningens förslag

Betalningsuppmaningar och liknande meddelanden

Det är framför allt omfattande utskick av bluffakturor och liknande betalningsuppmaningar som vållar sådana problem vid utredning och lagföring att det är motiverat med en särskild straffbestämmelse. Eftersom betalningsuppmaningar dominerar bland de systematiska brott som bestämmelsen har till syfte att motverka bör det nämnas särskilt i straffbestämmelsen. Även andra liknande meddelanden bör dock omfattas av bestämmelsen. Som exempel kan nämnas olika typer av erbjudanden som utformats som fakturor och som därmed ger sken av att det föreligger en betalningsskyldighet – och som därför ofta leder till betalning – men som på ett undanskymt ställe innehåller information om att det i själva verket är fråga om ett erbjudande.

Däremot bör inte meddelanden som framstår som erbjudanden men som finstilt på ett undanskymt ställe upplyser om att den som undertecknar handlingen ådrar sig betalningsskyldighet för någon vara eller tjänst omfattas av straffansvaret. Inte heller andra meddelanden som enbart går ut på att vilseleda mottagaren att ingå ett avtal bör omfattas av straffbestämmelsen.

Betalningsuppmaningen behöver emellertid inte bestå i en faktura. Även vissa andra former av systematiska bedrägerier genom riktade meddelanden bör kunna falla under den nya straffbestämmelsen. Som exempel kan nämnas utskick som innehåller påståenden om att mottagaren har vunnit i ett lotteri, fått ett stort arv eller på annat sätt kan förvänta en större summa pengar under förutsättning att han eller hon betalar en viss avgift för att få ut pengarna.

Den föreslagna bestämmelsen innebär att brottet kan begås genom vilken form av betalningsuppmaning eller liknande meddelande som helst, och att de kan vara såväl muntliga som skriftliga. Straffansvaret kommer dock främst att träffa gärningar som består i massutskick per post eller genom e-post.

Meddelanden som har riktats till mottagarna

Fullbordanspunkten bör läggas tidigt, redan då gärningsmannen riktar meddelandena till mottagarna. Det innebär att bestämmelsen kommer att omfatta även sådana gärningar som hade kunnat bestraffas som försök till bedrägeri. Handlingsrekvisitet ”riktar”

markerar att det för straffbarhet är tillräckligt att gärningsmannen har avsänt eller på annat sätt förmedlat meddelandet. Något krav på att mottagaren ska ha tagit del av eller ens mottagit meddelandet bör inte ställas upp. Det innebär att det i många fall bör vara tillräckligt med skriftlig bevisning, i form av de fakturor som skickats ut eller den information som finns hos gärningsmannen, t.ex. på hans eller hennes dator, för att styrka att handlingsrekvisitet är uppfyllt. Då behöver inte varje person som står angiven som mottagare förhöras, för att kontrollera om han eller hon har tagit del av meddelandet och vilseletts av detta.

Mottagare av betalningsuppmaningarna kan vara såväl företag som privatpersoner. Betalningsuppmaningar som riktas till företag, vilket torde vara vanligast, tas normalt emot och hanteras av någon ekonomiansvarig. Det bör inte ställas krav på att meddelandet ska vara ställt till någon med viss ställning inom ett företag eller att mottagaren ska vara en namngiven fysisk person. Skälet till detta är att den som står bakom meddelandena troligen i de flesta fall inte bryr sig om vem mottagaren är.

Sådana förfaranden som enbart är riktade till allmänheten bör dock inte omfattas av straffansvaret. Exempel på en form av bedrägeri som därmed faller utanför tillämpningsområdet är s.k. annonsbedrägeri, där gärningsmannen annonserar ut en vara som inte finns eller som gärningsmannen inte har för avsikt att leverera. I de fallen får de nuvarande bedrägeribestämmelserna anses ge ett tillräckligt skydd.

Syfte att vilseleda till förmögenhetsöverföring

Endast sådana betalningsuppmaningar och andra meddelanden som riktas till mottagare i syfte att vilseleda dem till en förmögenhetsöverföring bör omfattas av straffansvaret. I många fall är det uppenbart att gärningsmannen har haft ett sådant syfte. Det kan t.ex. redan på grund av fakturans utformning stå klart att den inte har sin grund i något rättsförhållande mellan parterna. Om gärningsmannen inte tillhandahåller sådana tjänster eller säljer sådana varor som fakturan avser är det också tydligt att det rör sig om en faktura som skickats för att vilseleda mottagaren. I andra fall kan det krävas mera utredning för att visa att det är fråga om bluffakturor.

För ansvar bör vidare krävas att det vilseledande som meddelandet syftar till att åstadkomma, på samma sätt som gäller för bedrä-

geri, ska leda till en disposition som innebär vinning för gärningsmannen och skada för mottagaren eller någon i vars ställe denne är. Sådana förfaranden som enbart går ut på att vilseleda mottagaren att ingå ett avtal är även av detta skäl uteslutna från bestämmelsens tillämpningsområde.

Ett vanligt förfarande, som kommer att falla utanför det straffbara området, är utskick av blanketter med uppmaning till företag att fylla i rätt företagsuppgifter och skriva under. Sådana blanketter ger ofta sken av att komma från ett etablerat katalogföretag. På en undanskymd plats brukar det emellertid framgå att mottagaren genom att skriva under blanketten godkänner ett avtal om att uppgifterna mot en avgift publiceras på visst sätt. Även om det många gånger har funnits vilseledande moment när ”avtalet” ingicks har detta inte i sig lett till någon förmögenhetsöverföring. Förfarandet bör därför inte omfattas av den nya bestämmelsen. När en betalningsuppmaning senare sänds ut syftar den vanligtvis inte till att vidmakthålla något vilseledande utan att försöka att pressa fram betalning genom att den hänvisar till avtalet och innehåller hot om rättsliga åtgärder om betalning uteblir. Den enskilde har kvar sina möjligheter att bestrida avtalet på civilrättslig väg.

I de inte ovanliga fall där det inte kan uteslutas att gärningsmannen har levererat den vara eller tjänst som fakturan avser kan det vara svårare att avgöra om det har funnits ett syfte att vilseleda. I dessa fall kan det egentliga vilseledandet ha ägt rum i ett tidigare skede, nämligen vid det tillfälle då det avtal som skulden grundar sig på påstås ha träffats. Den nya straffbestämmelsen bör, som nyss nämnts, inte träffa sådana förfaranden som går ut på att vilseleda mottagaren att ingå avtal. Sådana förfaranden utgör ingen betalningsuppmaning och innebär inte heller någon förmögenhetsöverföring.

Som tidigare nämnts vilseleds ibland personer att ingå ett giltigt avtal, i tron att valet står mellan detta och att betala ett högre belopp enligt ett tidigare avtal som gärningsmannen förmår dem att tro att de har ingått. Genom att gärningsmannen därefter riktar en betalningsuppmaning som uppmanar mottagaren att betala enligt det senare avtalet kan han eller hon anses vidmakthålla mottagarens villfarelse om betalningsskyldighet. Under sådana förhållanden kan straffansvar för grovt fordringsbedrägeri aktualiseras, men det förutsätter att gärningsmannen kände till att mottagaren i ett tidigare skede vilseletts att ingå avtal. Det bör däremot inte krävas att den som skickar ut betalningsuppmaningarna har haft något att göra

med det tidigare vilseledandet. Han eller hon behöver inte heller ha någon närmare kännedom om hur vilseledandet har gått till.

S.k. phishing (nätfiske), som beskrivs närmare i avsnitt 10.2.2., bör inte omfattas av den nya bestämmelsen. Med phishing brukar avses att någon riktar meddelanden till allmänheten i syfte att förmå mottagarna av meddelandena att exempelvis avslöja sina personuppgifter, kontouppgifter, koder eller liknande. Som exempel kan nämnas att någon arrangerar en falsk hemsida, som ger sken av att tillhöra en bank eller ett finansbolag, som uppmanar kunder att lämna sina personliga uppgifter. Avsikten med ett sådant förfarande är att förmå en okänd krets av personer att avslöja sådana uppgifter som t.ex. gör det möjligt för gärningsmannen att tömma ett bankkonto eller att utnyttja ett kreditkort. Eftersom förmögenhetsöverföringen i dessa fall görs av gärningsmannen, och inte av den som vilseletts, faller förfarandet utanför den nya straffbestämmelsen. Detsamma bör gälla sådana bedrägerier som går ut på att lura en person att – mot en generös ersättning – ställa sitt bankkonto till förfogande för vissa ekonomiska transaktioner (bl.a. s.k. Nigeriabrev). Förfarandena kan vara straffbara enligt andra bestämmelser, bl.a. bedrägeri, vilket får anses ge ett tillräckligt skydd.

Om brottet konstrueras så att åklagaren bara behöver styrka att betalningsuppmaningarna har riktats till mottagarna i syfte att vilseleda dem till förmögenhetsöverföringar åstadkoms en bevislättnad jämfört med vad som gäller för bedrägeri. Det innebär att både brottsutredningarna och brottmålsprocesserna förenklas, eftersom det inte längre blir nödvändigt att höra varje målsägande för att kunna bevisa att han eller hon har blivit vilseledd. Det kan ändå i många fall bli nödvändigt att under utredningen kontakta mottagarna, för att kunna avgöra om de har drabbats av brottet på ett sådant sätt att de bör ha ställning som målsägande. Detta kan dock göras under enkla former, t.ex. genom ett standardbrev.

Förfarandena ska rikta sig till en vidare krets

Endast sådana förfaranden som riktar sig till en vidare krets bör omfattas av straffansvaret, eftersom det framför allt är omfattningen av brottsligheten som motiverar att en ny straffbestämmelse införs. Massutskick av falska fakturor är ett exempel på betalningsuppmaningar som ska anses ha riktats till en vidare krets. Det be-

höver dock inte vara fråga om exakt likadana meddelanden eller ett enda utskick. Straffansvaret ska givetvis även omfatta utskick av fakturor på varierande belopp eller med andra olikheter, så länge det kan sägas vara fråga om samma verksamhet och utskicken görs under en tidsmässigt sammanhängande period. Genom rekvisitet ”vidare krets” begränsas bestämmelsens tillämpningsområde till förfaranden som är av större omfattning. Det går inte att ange något exakt tal för hur många mottagare som det minst ska röra sig om för att förfarandet ska falla under den nya bestämmelsen. Under alla förhållanden bör 50 mottagare anses som en vidare krets. Det bör överlämnas till rättstillämpningen att avgöra om rekvisitet i det enskilda fallet kan vara uppfyllt även om mottagarkretsen är mindre.

Endast förfaranden som avser betydande värde

En ytterligare förutsättning för att grovt fordringsbedrägeri ska anses föreligga bör vara att förfarandet avser ett betydande värde. Uttalanden i praxis om tolkningen av motsvarande rekvisit i straffbestämmelsen om grovt bedrägeri kan ge ledning för bedömningen av vad som ska anses utgöra betydande värde. Ett sammanlagt belopp om ca fem prisbasbelopp enligt 2 kap.6–7 §§socialförsäkringsbalken bör alltså anses vara betydande. Om rekvisitet betydande värde är uppfyllt redan vid ett fåtal betalningsuppmaningar är detta dock inte tillräckligt för straffansvar för grovt fordringsbedrägeri, eftersom rekvisitet vidare krets då inte är uppfyllt. Under sådana förhållanden kan varje gärning i stället rubriceras som bedrägeri eller grovt bedrägeri eller försök till sådant brott.

9.9.3. Försök och förberedelse ska vara straffbart

Utredningens förslag: Försök och förberedelse till grovt ford-

ringsbedrägeri straffbeläggs.

Skälen för utredningens förslag: Det föreslagna brottet har kon-

struerats så att det brottsliga handlandet ligger förhållandevis tidigt, redan när meddelandena riktas till en grupp mottagare. Brottet fullbordas därmed redan när meddelandet har riktats till en mottagare och gärningsmannen har gjort vad som krävs för att av-

sända det, t.ex. genom att lämna det för postbefordran eller genom att använda datorkommandot för att skicka om det är fråga om e-postmeddelanden. Det krävs alltså inte att mottagaren har tagit emot betalningsuppmaningen. Det krävs inte heller att någon faktiskt har blivit vilseledd eller att någon betalning har gjorts. En viktig fråga är då om det, med denna konstruktion, finns något behov av att kriminalisera även försök och förberedelse till brottet, eftersom utrymmet för försöksbrott är begränsat. Som exempel på vad som skulle kunna utgöra försök kan dock nämnas att någon ringer upp tilltänkta brottsoffer enligt en särskild lista för att kräva in betalning, men utan att få svar.

Det finns också ett antal förfaranden som inte når upp till fullbordat brott enligt den föreslagna bestämmelsen men som utgör förberedelse till sådant brott. Ett exempel kan vara att sammanställa ett särskilt kundregister i syfte att skicka bluffakturor till dem som finns i registret. Ett sådant register kan under vissa förutsättningar anses vara särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid brott.

Den föreslagna bestämmelsen tar sikte på mycket allvarlig brottslighet. Det är fråga om förfaranden som inte sällan begås inom ramen för organiserad brottslighet och som kan omsätta mångmiljonbelopp. Beteendena är alltså i högsta grad straffvärda. Till det kommer att det vore otillfredsställande om polisen inte skulle kunna ingripa mot den som planerar eller påbörjat systematisk brottslighet av detta slag men som – kanske av någon yttre omständighet – avslöjas innan brottsplanerna hinner fullföljas. Mot den bakgrunden anser utredningen att grovt fordringsbedrägeri bör straffbeläggas även på försöks- och förberedelsestadiet.

9.9.4. Straffskalan

Utredningens förslag: Grovt fordringsbedrägeri ska bestraffas

med fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Skälen för utredningens förslag: Grovt fordringsbedrägeri riktar

sig mot en vid krets av mottagare och avser inte sällan belopp som tillsammans vida överstiger den värdegräns som tillämpas för när ett bedrägeri bedöms som grovt. Brotten präglas också ofta av en hög grad av organisation och kan begås under en längre period.

Brotten kan emellertid avse inte enbart förfaranden som hade kunnat bedömas som fullbordat bedrägeri utan endast försök till bedrägeri. Mot bakgrund av detta och med beaktande av den proportionalitet som bör råda mellan olika brottstyper, bedömer utredningen att den straffskala som gäller för flertalet av de andra grova förmögenhetsbrotten, t.ex. grovt bedrägeri, är tillräckligt vid för att täcka in även de allvarligaste fallen av grovt fordringsbedrägeri. Straffskalan bör alltså vara fängelse i lägst sex månader och högst sex år.

Utredningen har övervägt att låta maximistraffet vara åtta års fängelse, mot bakgrund av att det nya brottet definitionsmässigt innebär flerfaldig brottslighet, men har ändå stannat för att ha samma straffnivå som för flertalet andra grova förmögenhetsbrott. Om gärningsmannen gjort sig skyldig till flera fall av grovt fordringsbedrägeri kan på vanligt sätt den förhöjda straffskalan i 26 kap. 2 § BrB tillämpas.

Vilket straffvärde brottet ska anses ha i det enskilda fallet får bedömas med beaktande av samtliga omständigheter. Det som bör tillmätas betydelse är framför allt hur många betalningsuppmaningar eller andra meddelanden det har varit fråga om, vilken skada eller risk för skada som förfarandet har inneburit, hur förslagen och svårupptäckt brottsligheten har varit och vilken grad av organisation som förekommit.

9.9.5. Konkurrens- och konsumtionsfrågor

Utredningens bedömning: Sedvanliga principer för konkurrens

och konsumtion bör tillämpas vid grovt fordringsbedrägeri. Likaså bör brotten preskriberas enligt vanliga principer, dvs. med utgångspunkt från varje enskild betalningsuppmaning eller liknande meddelande.

Skälen för utredningens bedömning

Inga särregler föreslås för avgränsning och preskription av brotten

Handlingsrekvisitet i den föreslagna bestämmelsen om grovt fordringsbedrägeri består i att rikta betalningsuppmaningar eller liknande meddelanden till en vidare krets mottagare. Det kan vara

fråga om ett enda omfattande utskick av bluffakturor eller flera mindre utskick under en sammanhängande period. Betalningsuppmaningar eller liknande meddelanden som under en sammanhängande tidsperiod och inom ramen för samma verksamhet har riktats till ett flertal mottagare bör alltså anses utgöra ett brott. En dom avseende t.ex. utskick av betalningsuppmaningar till ett antal mottagare som gjorts inom ramen för en viss verksamhet under viss tid utesluter då ansvar för motsvarande utskick av betalningsuppmaningar som riktats till andra mottagare inom ramen för samma verksamhet under samma tidsperiod. Vad som är en verksamhet respektive en sammanhängande tidsperiod får avgöras från fall till fall med beaktande av samtliga omständigheter, som uppgiven avsändare, karaktären på utskicken, tillvägagångssättet, sammanhanget i tid och rum osv. Har bluffaktureringen t.ex. försigått i olika bolag bör förfarandet betraktas som flera brott, även om brotten begåtts av samma personer och under samma tidsperiod.

Eftersom grovt fordringsbedrägeri kan sträckas ut i tid är det rimligt att preskriptionen sker successivt med utgångspunkt i varje tillfälle då en betalningsuppmaning eller liknande meddelande riktats till mottagare. Preskriptionstiden är kopplad till straffskalan för brottet, vilket innebär att det nya brottet får samma preskriptionstid som gäller för t.ex. grovt bedrägeri, dvs. tio år.

Konkurrens i förhållande till andra brott

Grovt fordringsbedrägeri har klara beröringspunkter med både svindleri och bedrägeri, vilket kan leda till avgränsningssvårigheter. I förhållande till bedrägeri avgränsas brottet både genom att det endast avser betalningsuppmaningar och liknande meddelanden och genom att det krävs att meddelandena har riktats till en vidare krets.

Till skillnad från svindleri, som primärt syftar till att påverka marknaden och endast indirekt riskerar att orsaka förlust för enskilda, syftar grovt fordringsbedrägeri till att direkt påverka de enskilda mottagarna av meddelandena att göra en transaktion som innebär skada för dem och vinning för gärningsmannen.

Det förfarande som grovt fordringsbedrägeri utgörs av innefattar normalt ett stort antal fall av bedrägeri eller försök till bedrägeri. Döms gärningsmannen för grovt fordringsbedrägeri får ansvaret för bedrägeri av normalgraden avseende samma gärningar anses

vara konsumerat. Om även sådana brott som uppfyller rekvisiten för grovt bedrägeri bör anses vara konsumerade av grovt fordringsbedrägeri får bedömas från fall till fall.

I förhållande till förfalskningsbrott bör det normalt inte uppstå några konkurrenssituationer. En faktura utgör en betalningsuppmaning och är endast i undantagsfall att betrakta som en urkund. Att upprätta eller skicka ut osanna eller falska fakturor innebär vanligtvis inte heller fara i bevishänseende och medför därför inte straffansvar för något förfalskningsbrott.

9.9.6. Ska mottagarna ses som målsägande?

Utredningens förslag: Mottagarna av meddelandena bör i vissa

fall ha ställning som målsägande.

Skälen för utredningens förslag: Målsägande är den mot vilken

brott är begånget eller som därav blivit förnärmad eller lidit skada (20 kap. 8 § fjärde stycket RB). Ett grovt fordringsbedrägeri är enligt utredningens förslag fullbordat redan när gärningsmannen riktar meddelandena till mottagarna. Det krävs alltså inte att mottagarna har förnärmats eller lidit skada till följd av förfarandet. Det är därför inte självklart att mottagare av meddelandena ska anses vara målsägande. I de fall där mottagaren vilseletts att göra en disposition bör han eller hon, på samma sätt som vid bedrägeri, givetvis ha ställning som målsägande. Det är enligt utredningens mening mera tveksamt om den som inte har drabbats av någon ekonomisk skada bör betraktas som målsägande. Vid en jämförelse med bestämmelsen om bedrägeri kan konstateras att den som på motsvarande sätt har utsatts för ett försöksbrott har ställning som målsägande. Det förfarande som den föreslagna straffbestämmelsen avser att motverka skiljer sig dock i viss mån från bedrägeri genom att brottet även hotar samhällsintressen i form av näringslivet och förtroendet för etablerade betalnings- och faktureringsrutiner. För gärningsmannen är det ofta okänt och i många fall likgiltigt vem som mottar betalningsuppmaningen. Det sagda talar för att den som har utsatts för grovt fordringsbedrägeri endast bör betraktas som målsägande om förfarandet har lett till skada för honom eller henne. Om mottagaren inte har vidtagit någon ekonomisk disposition bör han eller hon därför inte betraktas som målsägande.

9.10. En alternativ lösning

En möjlighet som utredningen har övervägt är om det – i stället för att införa en ny straffbestämmelse om grovt fordringsbedrägeri – skulle vara tillräckligt att bara införa en bevislättnad i ett nytt tredje stycke i 9 kap. 1 § BrB. En sådan bevislättnad skulle kunna utformas efter mönster av bestämmelserna om näringshäleri och kreditocker och ges följande lydelse.

För bedrägeri döms också den som till en vidare krets riktar betalningsuppmaningar eller andra liknande meddelanden i syfte att vilseleda mottagaren till handling som innebär vinning för gärningsmannen, eller någon i vars ställe denne är, och skada för den vilseledde.

För straffansvar skulle det då vara tillräckligt att gärningsmannen riktat betalningsuppmaningar eller andra liknande meddelanden till en vidare krets av mottagare i syfte att vilseleda dessa att göra förmögenhetsöverföringar. Vilseledanderekvisitet i bedrägeribestämmelsens första stycke skulle alltså bytas ut mot ett krav på att gärningsmannen i vilseledande syfte ska ha riktat betalningsuppmaningar till en vidare krets mottagare.

En sådan bevislättnad skulle göra det lättare och mindre resurskrävande att utreda och lagföra bedrägeribrott av nu aktuellt slag, eftersom det inte skulle krävas bevisning om att varje mottagare av en betalningsuppmaning har blivit vilseledd. Att byta ut handlingsrekvisitet ”vilseleder” mot ”riktar” skulle inte heller medföra några särskilda svårigheter när det gäller frågan om hur brotten skulle avgränsas från varandra. Utgångspunkten skulle vara att varje riktande av en betalningsuppmaning till en mottagare skulle anses utgöra ett brott. Möjligheten att utvidga brottsenheterna till att avse flera betalningsuppmaningar skulle vara densamma som för andra förmögenhetsbrott, exempelvis kreditocker.

Bestämmelserna om kreditocker och näringshäleri förefaller emellertid inte tillämpas i någon större utsträckning. Det finns därför skäl att befara att inte heller en bevislättnad för bedrägeri som utförs med hjälp av bluffakturor skulle komma att tillämpas i avsedd utsträckning.

Problemen med att rubricera och straffmäta brotten på ett sätt som motsvarar den samlade brottslighetens svårhet skulle dessutom kvarstå även om en bevislättnad infördes. Utredningen har därför gjort bedömningen att enbart en bevislättnad inte skulle leda

till att systematiska bedrägerier med hjälp av bluffakturor skulle kunna hanteras på ett tillfredsställande sätt.

10. Olovlig användning av annans identitetsuppgifter

10.1. Bakgrund

En människas identitet tillhör den mest personliga sfären. I vårt öppna samhälle finns det stora möjligheter att skaffa sig information om andra personer. Det är enkelt att få fram uppgifter om en annan persons identitetsuppgifter, adress, innehav av fastighet och ekonomiska förhållanden i övrigt. Många av dessa uppgifter är offentliga eller lättillgängliga på annat sätt, t.ex. genom att personen själv presenterar uppgifterna på sociala medier. Därmed har det också blivit lättare att utge sig för att vara någon annan och att använda hans eller hennes identitet i olika sammanhang. Numera ”identifierar” man sig också i stor utsträckning genom att uppge personnummer.

Användning av annans identitetsuppgifter kan ha många olika skepnader, från relativt harmlösa beteenden till noga planerade brott som griper djupt in i de drabbades liv. Många av de förfaranden som förekommer är kriminaliserade, men skyddsobjektet för kriminaliseringen varierar.

I vissa fall kan det röra sig om att med någon annans vetskap och goda minne använda personens legitimationshandling för att exempelvis komma åt något som har en åldersgräns (att komma in på en nöjestillställning, kunna köpa alkohol eller utnyttja en rabatt som är åldersrelaterad). Beroende på vad det är för typ av handling kan förfarandet vara straffbart som missbruk av urkund. Det kan även röra sig om att någon bara finner nöje i att utnyttja en annan persons identitet antingen för att det i sig kan ge fördelar (t.ex. att utge sig för att vara en känd person), för att skämta med en annan person eller av något annat skäl (t.ex. p.g.a. psykisk sjukdom). I de nu angivna fallen finns det som regel inget brottsligt uppsåt utan

det handlar mera om tanklöshet, förhastande eller oförmåga att sätta sig in i andras situation.

Att någon uppger annans namn i trakasserisyfte kan däremot vara straffbart som ofredande. Ett exempel på detta kan vara att beställa varor eller tjänster åt någon annan i hans eller hennes namn. I förhållande till den som vilseleds att leverera det som beställts kan förfarandet också vara straffbart som oredligt förfarande. Ett annat exempel är att i stundens ingivelse uppge någon annans identitet när man ertappas med ett brott. Det kan vara straffbart som falsk tillvitelse.

Numera är det inte heller ovanligt att personer använder sig av alias, t.ex. vid kontakter via internet, för att inte kunna med lätthet identifieras. Det kan ingå som en del i en brottsplan, t.ex. när sexualbrottslingar försöker få till stånd kontakter med presumtiva brottsoffer. Det kan också vara helt harmlöst, t.ex. när någon inte vill röja sin verkliga identitet för vem som helst på sociala medier. I dessa fall är det sällan fråga om att utnyttja någon annans identitet utan bara att dölja den egna.

Det som är av intresse här är framför allt det utnyttjande av annans identitet som i dag ofta utgör ett led i bedrägeri. Den som avser att begå bedrägeri kan ha olika motiv till att gömma sig bakom någon annans namn. Ett motiv kan vara att det är en förutsättning för att kunna begå brotten, ett annat kan vara att det är lättare att undgå straffansvar eftersom det komplicerar brottsutredningen.

Det förekommer nu en delvis ny form av brottslighet där brottet har som primärt syfte att tillfälligt utnyttja någon annans identitet ekonomiskt, för att på kort tid tillskansa sig så mycket pengar, tjänster eller varor som möjligt. Därefter överges den utnyttjade identiteten. I en del fall utnyttjas därefter en andra, en tredje och en fjärde persons identitet osv. Det som kan sägas vara nytt är inte att bedragare uppger någon annans namn utan att utnyttjandet av någon annans identitet sker systematiskt för ekonomisk vinning.

10.2. Identitetsstöld

Förfaringssätten 10.2.1

När någon använder en annan persons identitet för att begå brott brukar man ibland tala om ”identitetskapning” eller ”identitetsstöld”. Uttrycken är målande, eftersom det speglar hur brottet upplevs. Ett typiskt exempel är att någon beställer varor, skaffar sig lån eller begår andra bedrägerier i en annan persons namn. I vissa fall föregås brotten av omsorgsfull planering t.ex. på det sättet att gärningsmannen beställer ett kreditkort eller en e-legitimation i någon annans namn och därefter stjäl det kreditkort, uppgift om koder eller liknande som skickas till den förmente beställarens hemadress. Ibland begär gärningsmannen adressändring för brottsoffret och får på så sätt tillgång till hans eller hennes post. Därefter utnyttjas kreditkortet, e-legitimationen eller motsvarande för att exempelvis köpa varor eller ta upp lån. Tillvägagångssättet är i dessa fall mycket förslaget. Det är som regel först när krav på obetalda varor eller återbetalning av lån börjar dyka upp som den vars identitet har utnyttjats upptäcker vad som har inträffat. Under mellantiden kan varor till sammanlagt stort värde ha lämnats ut eller lån ha tagits till avsevärda summor.

Ett annat vanligt förfarande är att någon utger sig för att vara någon annan person som äger något attraktivt. Det kan t.ex. vara fråga om att annonsera ut en annan persons bostad och att ta emot handpenning för försäljning eller uthyrning utan den rätte ägarens vetskap. En variant är att lägga ut någon annans husbil, husvagn, båt eller motorcykel till försäljning och begära handpenning, eller t.o.m. full betalning, innan föremålet levereras. Sådana förfaranden upptäcks som regel ganska snabbt, när den som har betalat inte får tillgång till det utannonserade, men under tiden kan åtskilliga personer ha vilseletts.

Den vars identitet används olovligen kan i vissa situationer t.o.m. riskera att gå miste om sin egendom. Som exempel kan nämnas att någon lyckas få en myndighet att godta felaktiga uppgifter om ägarförhållanden och agera med det som utgångspunkt, t.ex. registrera nya ägarförhållanden. Den rätte ägaren riskerar då att gå miste om egendomen, om han eller hon inte får kännedom om saken och kan reagera. Det finns bl.a. tidigare exempel på hur fastighetsägare har upptäckt att någon annan har fått lagfart på fastigheten och antingen sålt eller intecknat denna. Dessa problem har

lett till en författningsändring. Sedan den 1 oktober 2011 skickar Lantmäteriet alltid en underrättelse till överlåtaren. Att kapa lagfarter har därmed försvårats.

Det är framför allt ändrade köpvanor och betalningsvanor som har lett till att olovlig användning av annans identitetsuppgifter ökar. Både köp, beviljande av lån, betalningar och kontakter med myndigheter äger numera ofta rum via internet eller telefon, i stället för öga mot öga. Detta ökar avsevärt möjligheterna att utge sig för att vara någon annan. Man kan utan problem luras beträffande ålder, kön och andra personliga omständigheter. Gärningsmännen drar också nytta av att bedrägerioffret inte har samma möjligheter som vid ett personligt sammanträffande att bilda sig en uppfattning om den person som han eller hon gör affärer med.

Det är också enkelt att skaffa ett SMS-lån i någon annans namn om man känner till hans eller hennes personnummer, eftersom företagen tillåter att detta görs enbart via mobiltelefonen. Likaså är det enkelt att öppna telefonabonnemang i annans namn eller att registrera ett kontantkort för mobiltelefon i någon annans namn på olika sökmotorer för telefonnummer på internet.

En särskilt förslagen variant är att bygga upp en falsk identitet genom att skaffa sig ett identitetskort i någon annans namn men med gärningsmannens fotografi. Detta kan göras genom beställning av en äkta legitimationshandling, vilket förutsätter att någon annan felaktigt intygar att fotot tillhör den uppgivna personen. I ett sådant fall skapas den felaktiga identitetshandlingen av den som ställer ut identitetskortet, dvs. av någon som själv är i god tro. En annan möjlighet är att beställa en falsk legitimationshandling på någon hemsida där sådana tjänster numera erbjuds mot betalning. En oriktig eller falsk legitimation kan vara en förutsättning för att kunna hämta ut beställda varor eller för att handla varor över disk på ett kontokort i någon annans namn.

Det är inte bara individer utan även andra rättssubjekt som riskerar att råka ut för brott av detta slag. Ett registrerat aktiebolag eller handelsbolag kan på motsvarande sätt råka ut för en s.k. företagskapning. Det kan gå till så att någon skickar in förfalskade uppgifter till den som ansvarar för registreringen av bolaget om att styrelsen har ändrats, att verkställande direktören har bytts ut, att företaget har bytt adress eller liknande. Innan företaget upptäcker detta och hinner reagera kan t.ex. bankkonton ha öppnats, omfattande beställningar ha gjorts i bolagets namn, utbetalningar ha gjorts till fel mottagare, lån tagits upp etc. Till skillnad mot vad som gäller

vid identitetsstöld som riktar sig mot fysiska personer innefattar motsvarande gärningar mot företag nästan alltid någon form av förfalskningsbrott.

Den som på något av ovan angivna sätt olovligen använder någon annans identitet gör sig normalt skyldig till bedrägeri eller något annat brott i 9 kap. BrB, men brottet riktar sig då mot den som har vilseletts till en förmögenhetsöverföring, dvs. att betala för något som inte existerar eller inte är till salu eller att bevilja lån eller att lämna ut varor till fel person.

Nätfiske – s.k. phishing 10.2.2

En företeelse som är starkt förknippad med identitetsstöld är s.k. phishing, som på svenska kallas nätfiske eller lösenordsfiske. Nätfiske utförs som regel genom att någon skickar e-postmeddelanden – som ofta ser ut att komma från en bank eller ett kreditkortsföretag – och som innehåller en uppmaning att logga in snarast möjligt och en länk till en falsk webbsida med inloggningsformulär. E-postmeddelandet kan också vara utformat så att det ser ut att komma från t.ex. ett företags supportavdelning eller en myndighet. Det förekommer också att gärningsmännen skapar falska webbsidor utan att skicka ut e-postmeddelanden, i förhoppningen om att enskilda ska logga in på fel hemsida. Metoden används ibland också på det sättet att det görs ett massutskick, som skenbart kommer från ett företag med många kunder, och som underrättar mottagaren om att han eller hon tyvärr har debiterats två gånger för samma räkning och där man efterfrågar kontonummer och andra uppgifter för att kunna sätta in det felaktigt debiterade beloppet på kundens konto.

Syftet är oftast att lura innehavare till bankkonton eller kreditkort att lämna ut kreditkortsnummer, lösenord eller annan känslig information till den som skickat meddelandet. Gärningsmannen vill komma åt uppgifterna om bankkonton och kreditkort för att kunna föra över pengar från kontona eller kunna utnyttja kreditkortsnummer för köp via internet. Det efterföljande förfarandet – som normalt riktar sig mot en bank, ett kontokortsföretag eller någon annan finansiell aktör – är som regel straffbart som bedrägeri.

Utskick av e-postmeddelanden kan också vara ett sätt att få tillgång till enskilda personers identitetsuppgifter, antingen genom att de själva ombeds lämna ut vissa uppgifter, eller genom att de ombeds klicka på en länk som medför att de omedvetet laddar ner ett

datavirus eller ett program som gör det möjligt för avsändaren att få tillgång till den drabbades hårddisk eller e-postkonto.

Det förekommer även många andra varianter av phishing, t.ex. e-postmeddelanden som är utformade som erbjudanden om utlottningar där man måste fylla i vissa uppgifter för att kunna delta. En annan variant är meddelanden som ser ut att komma från en bekant eller närstående, vars e-postkonto har blivit kapat, där gärningsmannen utger sig för att vara den personen och säger sig ha hamnat i en nödsituation som gör att han eller hon tillfälligt behöver en summa pengar.

Ett likartat förfarande är att skicka SMS som har till syfte att genom intrång i mobiltelefonen komma åt pengar som finns på telefoner med kontantkort. Om mottagaren öppnar SMS:et töms kontot automatiskt och pengarna överförs till någon annan.

Hur stort är problemet? 10.2.3

Det uppges att problemet med stöld av identiteter har vuxit sig mycket stort under senare år. Eftersom det i dag inte finns någon särskild straffbestämmelse som är tillämplig kan man inte utläsa något av brottsstatistiken. I medierna har uppgetts att det förekommit ca 20 000 fall enbart i Stockholmsområdet under senare tid. Vid kontakter med åklagare och polisen bekräftar de att identitetsstöld numera är ett vanligt problem. Företrädare för Svensk Handel, Företagarna och Upplysningscentralen ger ungefär samma bild. Om förfarandet har den omfattning som uppges utgör det onekligen ett samhällsproblem som det finns anledning att ta itu med. Det är nämligen viktigt att förhindra att oskyldiga drabbas av allvarliga ekonomiska eller andra konsekvenser av att någon annan olovligen har använt deras identiteter.

10.3. Effekten av brotten

Det förhållandet att någon olovligen har använt en annan persons identitet innebär som regel att den drabbade tvingas lägga tid på att reda upp situationen. I de fall där någon har lurat andra att betala för något som inte är till salu består problemen främst i praktiska olägenheter. Den som äger föremålet eller disponerar bostaden får ta hand om arga betalare – som har betalat hyra, handpenning eller

annan likvid – och försöka förklara vad som har hänt. I en del fall har dock gärningsmannen gått så långt att han eller hon har skickat uppgifter till myndigheter som den drabbade måste få rättade. I de fall där det olovliga användandet har resulterat i att den andre avhänts egendom eller angetts som låntagare eller beställare av varor tvingas den vars identitet olovligen har använts att anmäla brott, bestrida krav och försöka undvika betalningsanmärkningar. Han eller hon måste också försöka förhindra ytterligare problem på grund av identitetsförväxling.

Det uppstår som regel inte bara olägenheter utan också direkta kostnader för den som drabbas av att någon har missbrukat hans eller hennes identitet. Kostnaderna kan avse sådant som att spärra kort, att byta lås eller att tvingas ta ledigt från arbetet för att kunna besöka myndigheter, domstolar och företag, i syfte att få till stånd rättelse av felaktiga uppgifter.

Den som drabbas av att någon annan olovligen har använt hans eller hennes identitet uppfattar som regel detta som en allvarlig integritetskränkning. Förfarandet skapar också otrygghet hos den drabbade som inte vet om hans eller hennes identitet har använts även på andra sätt än vad som redan är känt. Finns det fler lån, kommer det fler betalningsanmärkningar etc. Många upplever det inte bara som obehagligt utan också som kränkande att uppfattas som en dålig betalare och att riskera att bli nekad vanliga konsumenttjänster på grund av att någon annan har missbrukat identiteten.

Det kan i många fall vara svårt för den enskilde att få felaktiga uppgifter rättade. Det kan t.ex. finnas juridiska hinder mot att rätta vissa uppgifter. Vidare är risken stor att den drabbade inte kan iaktta de frister som gäller för betalning och krav etc. och att han eller hon då riskerar extra olägenheter.

För att freda sig mot att identiteten används olovligen tvingas vissa drabbade att vidta den ganska drastiska åtgärden att begära att deras personuppgifter spärras hos Upplysningscentralen och hos andra kreditupplysningsföretag. Det får i sin tur till följd att han eller hon själv är förhindrad att ta upp lån eller att handla på kredit, vilket försvårar många vardagliga transaktioner som exempelvis kortköp. En sådan spärr förutsätter normalt att en polisanmälan görs.

10.4. Brottsoffren

I princip kan vem som helst drabbas av brott som innebär att deras identitet används olovligen. Eftersom syftet med brotten oftast är att få ut pengar eller varor på felaktiga grunder löper personer som är ekonomiskt någorlunda välbeställda och inte har några betalningsanmärkningar större risk att drabbas än andra. Det innebär t.ex. att brotten medvetet kan riktas mot äldre.

I de fall där den drabbade gör en polisanmälan är det inte givet att han eller hon betraktas som målsägande och därmed får insyn i brottsutredningen och möjlighet att driva frågan om eventuell ersättning. Det beror framför allt på hur brottet rubriceras. Om man tar som exempel att någon har lyckats ta upp lån i en annan persons namn så riktar sig bedrägeriet i det fallet mot långivaren, inte mot den vars identitet har använts. Han eller hon betraktas alltså inte automatiskt som ett brottsoffer, trots de långtgående konsekvenser som det olovliga användandet kan innebära, eftersom de eventuella brotten formellt riktar sig mot någon annan.

10.5. Vilka befintliga straffbestämmelser kan en identitetsstöld falla under?

Allmänna utgångspunkter 10.5.1

Identitetsstöld innefattar vanligtvis ett antal moment. Gärningsmannen måste få tillgång till identitetsuppgifterna och därefter använda dem. I många fall utgör anskaffandet av uppgifterna inte något brott. Det kan t.ex. röra sig om uppgifter som är offentliga eller som brottsoffret själv har spridit. Gärningsmannen kan också genom s.k. phishing lura brottsoffret att själv lämna ut sina identitetsuppgifter, personliga koder eller andra motsvarande uppgifter, genom att få det att framstå som att det är en bank eller ett annat företag där vederbörande är kund som efterfrågar uppgifterna. I andra fall kan redan anskaffandet av identitetsuppgifterna vara brottsligt, t.ex. om gärningsmannen eller någon annan kommer över uppgifterna genom dataintrång eller inbrott. Användandet kan också innefatta andra brott än identitetsstölden i sig. För att använda identitetsuppgifterna behöver gärningsmannen ibland tillverka eller låta tillverka någon form av legitimationshandling med den drabbades identitetsuppgifter. Vid låneansökningar förfalskar

gärningsmannen ibland den drabbades namnunderskrift. En gärningsman kan utföra alla moment eller bara en del av dem. I det följande redovisas översiktligt vilka befintliga straffbestämmelser som kan aktualiseras i samband med identitetsstöld. Innan dessa redovisas bör dock något sägas om skyddet i allmänhet för privatlivet och behandling av personuppgifter.

Skyddet för privatlivet 10.5.2

Europakonventionens skydd för privatlivet

I artikel 8.1 i Europakonventionen föreskrivs att var och en har rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Europakonventionen gäller som lag i Sverige enligt lagen (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Att olovligen använda någon annans identitetsuppgifter bör anses utgöra en kränkning av rätten till respekt för privatlivet. Europakonventionens bestämmelse är visserligen utformad som en rättighet för enskilda i förhållande till staten. Europadomstolen har dock i flera fall slagit fast att artikel 8, som reglerar rätten till skydd för privat- och familjeliv, även medför en skyldighet för staterna att genom positiva åtgärder, oftast i form av lagstiftning, upprätthålla ett tillräckligt rättsskydd mot förbjudna ingrepp i rättigheten. Staten kan alltså vara skyldig att vidta vissa åtgärder för att skydda den enskilde även från att andra enskilda personer kränker hans eller hennes rättigheter enligt artikel 8 (se exempelvis Europadomstolens domar den 12 november 2013 Söderman mot Sverige respektive den 24 juni 2004 von Hannover mot Förbundsrepubliken Tyskland).

Integritetsskyddet i regeringsformen

Grundlagsskyddet för den kroppsliga integriteten regleras i 2 kap. 6 § första stycket RF. Skyddet för den personliga integriteten utökades genom att ett andra stycke infördes i paragrafen den 1 januari 2011, då den tidigare bestämmelsen i 2 kap. 3 § RF om skydd mot att den personliga integriteteten kränks genom att uppgifter registreras med hjälp av automatisk databehandling samtidigt upphävdes (prop. 2009/10:80 En reformerad grundlag, bet.

2009/10:KU19, rskr. 2009/10:304, bet. 2010/11:KU4, rskr. 2010/11:21). I den nya bestämmelsen slås fast att var och en gentemot det allmänna är skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten, om det sker utan samtycke och innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden.

Det grundlagsfästa integritetsskyddet omfattar således inte i sig den enskildes identitetsuppgifter. Det ger inte heller något skydd mot kränkningar som begås av andra enskilda rättssubjekt. Regeringsformen är enbart utformad som ett skydd för den enskilde mot det allmänna.

Personuppgiftslagen

Enligt 1 § personuppgiftslagen (1998:204) syftar lagen till att skydda människor mot att deras personliga integritet kränks genom behandling av personuppgifter. Lagen är enligt 2 § subsidiär i förhållande till andra författningar.

Enligt 22 § personuppgiftslagen får uppgifter om personnummer eller samordningsnummer behandlas utan samtycke bara när det är klart motiverat med hänsyn till ändamålet med behandlingen, vikten av en säker identifiering eller något annat beaktansvärt skäl. Med behandling avses i lagen varje åtgärd eller serie av åtgärder som vidtas i fråga om personuppgifter, vare sig det sker på automatisk väg eller inte. Som exempel på sådana åtgärder nämns bl.a. insamling, registrering, lagring, bearbetning, användning och spridning av uppgifter (3 §).

Det är rimligt att utgå från att den som samlar in personnummer i syfte att använda dem för att begå brott inte uppfyller kriterierna för när en sådan behandling ska vara tillåten. Lagen gäller dock inte för sådan behandling av personuppgifter som en fysisk person utför som ett led i en verksamhet av rent privat natur (6 §). Själva insamlandet och lagrandet av personnummer är därmed inte otillåtet enligt personuppgiftslagen. I rättsfallet RH 2004:51 gjorde hovrätten bedömningen att ett förfarande varigenom någon på internet offentliggör personuppgifter så att de blir åtkomliga för ett obestämt antal personer inte omfattas av undantaget för privat behandling av personuppgifter. I linje med det rättsfallet skulle spridning av andras personnummer kunna omfattas av förbudet i 22 § personuppgiftslagen. En överträdelse kan medföra skadestånd enligt 48 § men är inte straffsanktionerad.

Personuppgiftslagen ger dock inget skydd mot sådant olovligt användande av andras identitetsuppgifter som t.ex. kan utgöra led i bedrägeribrott.

Befintliga straffbestämmelser 10.5.3

Dataintrång

Dataintrång kan vara ett sätt att komma över identitetsuppgifter. Ansvar för dataintrång enligt 4 kap. 9 c § BrB förutsätter att någon olovligen bereder sig tillgång till en uppgift som är avsedd för automatiserad behandling eller olovligen ändrar, utplånar, blockerar eller i register för in en sådan uppgift. Det spelar ingen roll vad för slags uppgifter det rör. Syftet med intrånget är också irrelevant. Det som är kriminaliserat är den olovliga åtkomsten. Brottet kan sägas vara riktat mot den som äger datasystemet men drabbar även dem som i förtroende tillåtit att uppgifter om dem lagras eller vilkas uppgifter registrerats på annan grund.

Har den som olovligen använder någon annans identitet kommit över uppgifterna t.ex. via sociala medier eller offentliga register, ger bestämmelsen om dataintrång inget skydd.

Utredningen om It-brottskonventionen föreslår i sitt betänkande Europarådets konvention om it-relaterad brottslighet en särskild straffskala för grovt dataintrång. Som exempel på situationer där ett dataintrång kan bedömas som grovt nämner utredningen vissa fall av identitetsstöld som får långtgående konsekvenser för den enskilde (SOU 2013:39 s. 336). Förslaget bereds för närvarande inom Regeringskansliet.

Urkundsförfalskning, osant intygande m.m.

Identitetsstöld innefattar ofta brott mot 14 kap. BrB (förfalskningsbrott) eller 15 kap. BrB (sanningsbrott). Förfalskningsbrotten tar sikte på åtgärder som påverkar ett bevismedels äkthet. Syftet med straffbestämmelserna är att skydda tilltron till skriftliga handlingar och vissa andra objekt. Även sanningsbrotten kan röra uppgifter i skriftliga handlingar men tar sikte på gärningar som endast förgriper sig på sanningen. Förfalskningsbrotten och sanningsbrotten räknas som brott mot allmänheten.

Att skriva någon annans namn på en handling kan exempelvis bestraffas som urkundsförfalskning (14 kap. 1 § BrB) om åtgärden innebär fara i bevishänseende. Användandet av en falsk legitimationshandling är straffbart som brukande av falsk urkund, som i straffhänseende jämställs med att gärningsmannen själv har gjort förfalskningen (14 kap. 10 § BrB). Att låta någon annan tillverka en falsk urkund är inte straffbart som urkundsförfalskning men skulle kunna utgöra anstiftan till sådant brott eller förberedelse till brukande av något som är förfalskat (14 kap. 12 § BrB). Är det fråga om en äkta handling med ett osant innehåll, t.ex. en legitimationshandling som har utfärdats med stöd av felaktiga uppgifter, kan den som har medverkat till det oriktiga innehållet straffas för osant intygande (15 kap. 11 § första stycket BrB). Användandet av en sådan handling kan vara straffbart som brukande av osann urkund (15 kap. 11 § tredje stycket BrB).

Använder gärningsmannen i stället en äkta identitetshandling som utfärdats för någon annan och påstår att den gäller för honom eller henne kan förfarandet vara straffbart som missbruk av urkund (15 kap. 12 § första stycket BrB).

Två centrala rekvisit i dessa bestämmelser är ”urkund” och ”fara i bevishänseende”. Med urkund avses enligt 14 kap. 1 § BrB bl.a. en handling som upprättats till bevis eller som annars är av betydelse som bevis och som har utställarangivelse och originalkaraktär (första punkten) eller en elektronisk handling som upprättats till bevis eller som annars är av betydelse som bevis och som har en utställarangivelse som kan kontrolleras på ett tillförlitligt sätt (andra punkten).

För att handlingen ska kunna ha betydelse som bevis krävs att den har ett föreställningsinnehåll, dvs. att någon form av budskap kan utvinnas ur den. Med utställarangivelse avses att det av handlingen ska framgå direkt eller indirekt vem som står bakom den. Kravet på originalkaraktär är uppställt för att handlingen ska kunna äkthetsprövas, dvs. att det ska gå att göra en bedömning av vem som är utställare. Med fara i bevishänseende avses bl.a. att handlingen ska ha en sådan likhet med en äkta urkund att det är sannolikt att en förväxling kan ske eller att det förfalskade på annat sätt tas för äkta (prop. 2012/13:74 s. 35 f.).

Bedrägeri och oredligt förfarande

Det är vanligt att den som skaffat sig tillgång till någon annans identitetsuppgifter använder dessa för att begå bedrägeri. Användandet av annans identitetsuppgifter kan i dessa fall beaktas som en försvårande omständighet vid rubriceringen (på grund av att gärningen har varit av särskilt farlig art) och vid straffmätningen av bedrägeribrottet.

Vissa former av identitetsstöld kan också bestraffas som förberedelse till bedrägeri. Den som t.ex. låter tillverka en legitimationshandling med sitt eget foto men med någon annans identitetsuppgifter kan anses ha tagit sådan befattning som avses i 23 kap. 2 § 2 BrB med något som är särskilt ägnat att användas som hjälpmedel vid ett brott.

Används någon annans identitetsuppgifter i syfte att vilseleda en tredje person till handling eller underlåtenhet genom vilken han eller hon åsamkas skada kan förfarandet bestraffas som oredligt förfarande (9 kap. 8 § BrB). Brottet anses begånget mot den som vilseletts.

Andra brottsbalksbrott

Den som använder någon annans identitetsuppgifter på ett trakasserande sätt, t.ex. för att beställa varor eller tjänster i hans eller hennes namn, kan i vissa fall anses ha handlat på ett sådant hänsynslöst sätt att förfarandet kan leda till straffansvar för ofredande (4 kap. 7 § BrB). Upprepade ofredanden mot samma person kan under vissa förutsättningar bedömas som olaga förföljelse (4 kap. 4 b § BrB).

Att olovligen använda en annan persons identitet i samband med ett polisingripande eller liknande, i syfte att undgå åtal eller bötesföreläggande, kan vara straffbart som falsk tillvitelse (15 kap. 7 § BrB). Brottet anses vara ett brott mot allmänheten men konsumerar ansvar för förtal för samma gärning.

I undantagsfall torde användande av någon annans identitetsuppgifter kunna bedömas som förtal enligt 5 kap. 1 eller 2 § BrB. För det krävs att förfarandet innefattar lämnande av en uppgift som är ägnad att väcka andras missaktning.

Immaterialrättsligt skydd för identitetsuppgifter

En fysisk persons identitetsuppgifter har inget generellt skydd för ensamrätten på det sätt som gäller för immaterialrätter. Gemensamt för sådana rättigheter är att de skyddar upphovsmannens exklusiva rätt till sin personliga insats. Immaterialrätt är en förmögenhetsrätt som rättighetsinnehavaren förfogar över.

En persons identitetsuppgifter kan i normalfallet inte sägas vara något resultat av hans eller hennes personliga insats. Ett personnamn kan emellertid registreras som ett varumärke och som sådant vara skyddat enligt 1 kap.4 och 6 §§varumärkeslagen (2010:1877). En förutsättning för skydd är att varumärket har särskiljningsförmåga, dvs. att det kan skilja varor eller tjänster som tillhandahålls i en näringsverksamhet från dem som tillhandahålls i en annan (1 kap. 5 § varumärkeslagen). Även utan registrering kan den som använder sitt namn som varukännetecken ha ensamrätt till detta som varukännetecken, under förutsättning att namnet har särskiljningsförmåga för de varor eller tjänster som det används för och att varukännetecknet anses vara inarbetat (1 kap. 7 och 8 §§).

Ensamrätten skyddar inte bara mot användning av det aktuella namnet utan även mot användning av förväxlingsbara namn. Förbudet för andra att använda namnet gäller dock inte generellt utan är framför allt begränsat till varor och tjänster av liknande slag som de som rättighetsinnehavaren använder varumärket för (1 kap. 10 § varumärkeslagen).

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gör intrång i rätten till ett varukännetecken (varumärkesintrång) döms enligt 8 kap. 1 § varumärkeslagen till böter eller fängelse i högst två år. Intrånget är också skadeståndsgrundande enligt 8 kap. 4 § varumärkeslagen.

Lagstiftning som skyddar namn

Egenartade efternamn, dvs. namn som är ägnade att utmärka tillhörigheten till en viss släkt, ges ett visst skydd i 20 § namnlagen (1982:670). Namn som lätt kan förväxlas med ett egenartat efternamn får inte utan vidare användas av andra. Skyddet gäller både för privat bruk och i kommersiella sammanhang. Den som gör intrång i någon annans rätt till ett egenartat efternamn kan enligt 23 § namnlagen bli skadeståndsskyldig. Namnlagskommittén före-

slår i sitt betänkande En ny lag om personnamn vissa ändringar i reglerna men låter i huvudsak skyddet för egenartade efternamn bestå (SOU 2013:35 s. 404 f.).

I 1 § lagen (1978:800) om namn och bild i reklam förbjuds näringsidkare att vid marknadsföring av vara, tjänst eller annan nyttighet använda någon annans namn eller bild utan hans eller hennes samtycke. Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet bryter mot förbudet döms enligt 2 § till böter. Dessutom kan den som olovligen använt annans namn och bild åläggas särskild ersättningsskyldighet enligt 3 § lagen.

10.6. Tidigare utredningar och utländsk rätt

Utredningar med anknytning till frågan 10.6.1

Avsaknaden av en straffbestämmelse som tar sikte på den integritetskränkning som det olovliga användandet av någon annans identitet innebär har uppmärksammats tidigare. Personnummerutredningen förslog i sitt betänkande Personnummer – integritet och effektivitet bl.a. att obehörigt utnyttjande av annans identitet skulle straffbeläggas i en ny paragraf i 15 kap. BrB (15 kap. 13 a §). Syftet med kriminaliseringen skulle vara att skydda den vars identitet utnyttjats och andra från skada som kunde uppstå genom att den drabbade förväxlades med någon annan i samband med exempelvis registrering av känsliga uppgifter (SOU 1994:63 s. 281 f.).

Enligt förslaget (SOU 1994:63 s. 33)skulle paragrafen ha följande lydelse: ”Den som, i annat fall än som nämnts tidigare i detta kapitel, obehörigen utnyttjar annans identitet döms, om åtgärden innebär fara i bevishänseende, för obehörigt utnyttjande av annans identitet till böter eller fängelse i högst sex månader.”

Bestämmelsen föreslogs alltså bli subsidiär i förhållande till övriga brott i 15 kap. BrB. Om det obehöriga utnyttjandet av annans identitet utgjort ett led i allvarligare brott som exempelvis bedrägeri föreslogs att ansvar för obehörigt utnyttjande i allmänhet skulle konsumeras av bedrägeribrottet. Både den vars identitet hade utnyttjats och andra som använt lämnade uppgifter föreslogs få ställning som målsägande (SOU 1994:63 s. 287 f.).

Personnummerutredningens förslag ledde inte till någon lagstiftning. Den dåvarande regeringen gav emellertid i budgetpropositionen (prop. 1994/95:100, bilaga 3.1, s. 91)uttryck för sin avsikt

att arbeta vidare med förslaget om kriminalisering av obehörigt utnyttjande av annans identitet. Det har dock inte gjorts.

Behovet av en reglering som motverkar identitetsstöld uppmärksammades på nytt av Integritetsskyddskommittén. I sitt slutbetänkande framhöll kommittén att frågan om identitetsstöld hade stark anknytning till it-brott på nationell, europeisk och internationell nivå. Kommittén drog därför slutsatsen att frågan skulle komma att bli föremål för överväganden och lagstiftning i ett sammanhang där syftet var vidare än att enbart motverka integritetskränkningar och där också intresset av europeisk rättslikhet stod i förgrunden. Några vidare överväganden i frågan gjordes därför inte (SOU 2008:3 s. 285 f.)

IT-förfalskningsutredningen föreslog att man skulle införa förfalskningsskydd även för vissa elektroniska handlingar som inte är urkunder (SOU 2007:92 s. 137 f.). Därigenom skulle även framställning av SMS och e-postmeddelanden som gav sken av att härröra från någon annan än den verkliga avsändaren kunna bestraffas som förfalskningsbrott. Förslaget ansågs dock innebära en alltför långtgående kriminalisering och genomfördes därför inte (prop. 2012/13:74 s. 51 f.).

På EU-nivå har frågan om identitetsstöld behandlats bl.a. inom ramen för it-relaterad brottslighet. Utredningen om it-brottskonventionen har analyserat behovet av författningsändringar för att genomföra Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/40/EU av den 12 augusti 2013 om angrepp mot informationssystem och om ersättande av rådets rambeslut 2005/222/RIF. Det straffrättsliga skydd mot identitetsstöld som föreslås i direktivet begränsas till ett krav på att medlemsstaterna ska se till att det kan anses som en försvårande omständighet när vissa brott som anges i direktivet begås genom missbruk av andras personuppgifter som leder till skada för den som identiteten tillhör (artikel 9.5), om inte omständigheterna redan täcks av ett annat brott i den nationella lagstiftningen. Utredningen om it-brottskonventionen gör bedömningen att det inte omedelbart krävs några lagstiftningsåtgärder för att leva upp till kraven i artikel 9.5. Dessa anses vara uppfyllda genom bestämmelserna om försvårande omständigheter i 29 kap. 2 § punkterna 2, 3 och 6 BrB, som ska beaktas vid straffmätningen, och genom att missbruk av personuppgifter kan bestraffas genom exempelvis bestämmelserna om bedrägeri, urkundsförfalskning och förtal (SOU 2013:39 s. 243 f.).

Europeiska kommissionen (generaldirektoratet för inrikes frågor) har initierat en studie om identitetsstöld och avsett att samla in information från medlemsstaterna. Syftet med undersökningen är att utvärdera omfattningen av problemet och att bedöma behovet av ny lagstiftning på EU-nivå. En slutrapport har enligt tidigare uppgifter förväntats under början av 2013 (bet. 2012/13:JuU10 s. 22). Det är dock osäkert om någon sådan rapport kommer att publiceras.

Nordisk lagstiftning 10.6.2

Norsk rätt

I den nya norska Straffeloven 2005, har införts en bestämmelse om Identitetskrenkelse (§ 202). I avvaktan på att den nya lagen kan träda ikraft har också i den gällande Straffeloven 1902 införts en motsvarande bestämmelse om identitetskrenkelse (§ 190 a). Enligt den paragrafen straffas den som oberättigat sätter sig i besittning av annans identitetsbevis, eller uppträder med en annans identitet eller en identitet som är lätt att förväxla med annans identitet, i syfte att uppnå oberättigad vinning för sig själv eller annan, eller tillfoga annan skada eller olägenhet, för identitetskrenkelse. Straffet är böter eller fängelse i högst två år.

I den nuvarande strafflagen har bestämmelsen placerats i kapitel 18, som behandlar dokumentförfalskning. Den nya strafflagen har en annan kapitelindelning och bestämmelsen om identitetskrenkelse finns i kapitel 21, som behandlar skydd för information och informationsutväxling.

Av förarbetena till bestämmelsen om identitetskrenkelse framgår bl.a. följande. Med identitet avses namn, personnummer, organisationsnummer, e-postadress och andra upplysningar, som ensamma eller tillsammans med annan information kan identifiera en fysisk eller juridisk person. Bestämmelsen avser endast verkliga personers och företags identiteter, och sådana som lätt kan förväxlas med dessa. Webbadresser och innehållet på en hemsida kan också omfattas. Det avgörande är om den drabbade låter sig identifieras med hjälp av medlet som utnyttjas eller om webbadressen eller hemsidan lätt kan förväxlas med den drabbades webbadress eller hemsida. En samlad bedömning av omständigheterna får göras i det enskilda fallet. S.k. phishing omfattas också (Ot.prp. nr. 22

[2008-2009] Om lov om endringer i straffeloven, 20. mai 2005 nr. 28 [siste delproposisjon – sluttføring av spesiell del og tilpasning av annen lovgivning]s. 44 f. och 402).

Vid konkurrens med straffelovens § 372, en straffbestämmelse om vissa brott som i svensk rätt närmast skulle karaktäriseras som sanningsbrott, ska enligt förarbetena den nya bestämmelsen om identitetskrenkelse tillämpas (prop. 14 L [2010–2011] s. 5).

Finsk rätt

I finsk rätt finns det ingen särskild bestämmelse genom vilken olovligt användande av annans identitetsuppgifter i sig straffbeläggs. Sådant användande kan däremot vara straffbart som en del av något annat brott, t.ex. som olika brott mot myndigheter (16 kap. strafflagen [39/1889]) beroende på vilket sätt de felaktiga uppgifterna lämnas, eller som bedrägeri (36 kap. 1 § strafflagen).

Dansk rätt

Inte heller i dansk rätt finns det någon särskild straffbestämmelse om identitetsstöld. Olovlig användning av annans identitetsuppgifter kan emellertid under vissa förutsättningar bestraffas bl.a. som ett förfalskningsbrott (174 § strafflagen), ett frids- eller ärekränkningsbrott eller som ett led i ett bedrägeri. Det är också straffbart att utge sig för att vara en annan person med uppsåt att denne oriktigt blir misstänkt eller döms för ett brott (164 § första stycket strafflagen). Den danska justitieministern har hittills intagit en restriktiv hållning till frågan om att införa en särskild straffbestämmelse om identitetsstöld.

10.7. Bör identitetsstöld kriminaliseras?

Nykriminalisering kräver starka skäl 10.7.1

När någon annans identitet olovligen används vid ett bedrägeri kan konstateras att dagens reglering ger straffrättsligt skydd mot själva bedrägeriet. Detsamma gäller brukandet av falska och osanna handlingar, t.ex. handlingar som ger sken av att gärningsmannen har en viss identitet som tillhör någon annan. Något straffrättsligt skydd

mot själva användandet av någon annans identitet finns däremot inte i dag. Man kan något tillspetsat uttrycka det så att identitetsbedrägeriet kan bestraffas men inte identitetsstölden.

En viktig fråga vid överväganden om ett visst förfarande ska straffbeläggas är om skälen för kriminalisering är så starka att de motiverar ett utvidgat straffansvar. Eller, annorlunda uttryckt, om problemet är sådant att det bör lösas straffrättsligt eller om det finns andra möjligheter att lösa det. Alternativa sanktioner och andra möjligheter att komma till rätta med problemet måste därför övervägas först. Dessutom bör övervägas vilken effekt en utökad kriminalisering skulle få. Kriminalisering innebär nämligen inte med automatik att ett visst oönskat förfarande upphör eller kan beivras. Fler faktorer har betydelse för detta. Först och främst måste överträdelsen komma till myndigheternas kännedom. Vidare ska det finnas resurser för att utreda brottet och att identifiera den som ligger bakom överträdelsen. Dessutom ska det vara möjligt att bevisa brottet. Liksom vid varje annan kriminalisering bör därför först övervägas om problemen kan lösas på annat sätt eller om rättsväsendets resurser behöver tas i anspråk (se avsnitt 7.2.3).

Alternativen till kriminalisering 10.7.2

Utredningens bedömning: De alternativ till kriminalisering

som finns, bl.a. civilrättsliga åtgärder, är inte tillräckliga för att lösa problemen med identitetsstöld. Den enskilde har bara begränsade möjligheter att förebygga sådana gärningar. Möjligheterna till försäkringsersättning är inte ett godtagbart alternativ till straffrättslig upprättelse.

Skälen för utredningens bedömning

Kan identitetsstöld förhindras genom andra myndighetsåtgärder?

Identitetsstöld utgör, som framgått, ofta ett led i bedrägeribrott. I de flesta fall är det den som har utsatts för bedrägeriet (t.ex. en bank, ett kontokortsföretag eller ett säljbolag) som riskerar att få stå för den ekonomiska förlusten. Risken för förlust kan förväntas vara en drivkraft för dessa aktörer att utveckla säkrare metoder för identifiering av de personer som de gör affärer med. Det är också

möjligt att motverka vissa typer av identitetsstöld genom att införa civilrättsliga regler, exempelvis högre krav på att den som beviljar t.ex. SMS-lån identifierar den man gör avtal med.

Regler liknande de som finns i 11 § kreditupplysningslagen (1973:1173) och 15 § inskrivningsförordningen (2000:309), genom vilka kreditupplysningsföretag respektive Lantmäteriet åläggs att underrätta den enskilde när en kreditupplysning lämnas eller ett beslut i ett fastighetsärende meddelas, gör det lättare för enskilda att snabbt få besked om att någon annan använder deras identitet. Sådana tjänster skulle kunna byggas ut på det sättet att den berörde underrättas genom e-post eller SMS i stället för genom brev.

Bolagsverket erbjuder en tjänst genom vilken den som har registrerat sig för tjänsten får besked via e-post och SMS när verket har fått meddelande om ändringar som gäller den registrerades företag.

Underrättelseskyldigheter av liknande slag kan bidra till att begränsa skadeverkningarna av en identitetsstöld. Det skulle dock bli alltför betungande för bl.a. näringslivet om man skulle införa en generell underrättelseskyldighet för alla tänkbara transaktioner som kan vara ett led i en identitetsstöld.

Vilken hjälp kan den drabbade få på civilrättslig väg?

Den vars identitet redan har använts olovligen löper en risk att drabbas av betalningsansvar för varor personen inte har beställt eller lån som personen inte har tagit, om han eller hon inte själv agerar. För att undvika att drabbas av betalningsansvar tvingas den drabbade att ta kontakt med finansiella institut och med myndigheter för att klara ut om hans eller hennes identitet har använts av någon obehörig. Vissa branschorganisationer erbjuder redan i dag hjälp i form av exempelvis blanketter som kan användas för att skriftligen bestrida krav som grundas på identitetsstöld och upplysningar om vilka myndigheter och andra organ som bör kontaktas.

Enligt uppgift i media erbjuder åtminstone ett försäkringsbolag numera som ett moment i hemförsäkringen skydd mot att identiteten missbrukas. Försäkringen ger hjälp med bl.a. polisanmälan, att spärra kort och informera banker och kortutgivare samt att bestrida betalningskrav och få betalningsanmärkningar rättade. Privatpersoner kan således köpa försäkringstjänster som syftar till att underlätta för dem, om deras identitet olovligen används av någon annan. Liknande tjänster finns för företagare. Företagare

erbjuds tjänster som förutom bestridande av betalningsansvar innefattar enklare processande gentemot den som olovligen använt ett företags identitet. Ett försäkringsskydd är dock inte kostnadsfritt och många kan därför tänkas avstå från sådant skydd.

Även i de fall där försäkring har tecknats riskerar de ekonomiska konsekvenserna av en identitetsstöld att drabba den enskilde i form av självrisk och försäkringskollektivet i form av högre avgifter. Den som är oförsäkrad riskerar mer omfattande konsekvenser.

Många kreditupplysningsföretag erbjuder en tjänst genom vilken enskilda kan få besked om huruvida någon har begärt ändringar som rör dem i offentliga register och en möjlighet att spärra sin identitet så att inga kreditupplysningar lämnas. En spärr förutsätter dock normalt att den som vill spärra sin identitet redan har råkat ut för en identitetsstöld. En mer varaktig spärr förutsätter vidare att han eller hon polisanmäler identitetsstölden.

Den enskilde kan aktivt verka för att minska risken för att råka ut för identitetsstöld genom en allmän försiktighet med att lämna ut uppgifter om sig själv exempelvis på sociala medier. Även den som vidtar alla tänkbara försiktighetsmått riskerar dock att drabbas.

Att oönskade beteenden till viss del kan förhindras på annat sätt kan utgöra skäl mot kriminalisering. Även om förebyggande åtgärder och hjälp i efterhand till den som har drabbats spelar en viktig roll kan dessa åtgärder inte mer än i begränsad utsträckning leda till att problemet med identitetsstöld löses. De förebyggande åtgärder som står till buds i detta fall kan inte heller förväntas motverka alla former av identitetsstöld. Den enskilde har därmed inte någon faktisk möjlighet att skydda sig mot alla olika varianter av identitetsstöld.

Kan rätt till skadestånd vara ett tillräckligt alternativ?

Varje medborgare har enligt artikel 13 i Europakonventionen rätt till ett effektivt rättsmedel när hans eller hennes fri- och rättigheter enligt konventionen har kränkts. Som tidigare har konstaterats kan en identitetsstöld anses utgöra en kränkning av rätten till skydd för privat- och familjeliv enligt artikel 8. Förutom att det framstår som självklart att den som fått sin personliga integritet kränkt genom en identitetsstöld bör ha rätt till gottgörelse för kränkningen kan alltså denna rätt även härledas ur Europakonventionen. Ibland kan kriminalisering av ett visst handlande vara den enda reaktion från

samhällets sida som ger den enskilde tillräcklig upprättelse för den kränkning som han eller hon har utsatts för. I många fall kan det dock vara tillräckligt att införa en bestämmelse om rätt till skadestånd.

Om det inte finns någon sådan skadeståndsreglering har den enskilde bara rätt till skadestånd med anledning av en kränkning om den kränkande handlingen är brottslig. När det gäller identitetsstöld är förfarandet att olovligen använda någon annans identitet som regel inte ett brott mot den drabbade, utom i de fall där gärningen, t.ex. ett bedrägeri, riktar sig direkt mot honom eller henne. Någon rätt till kränkningsersättning föreligger därför normalt inte. Den enskilde kan dock i vissa fall ha rätt till ersättning för den ekonomiska skada som identitetsstölden orsakat, om den har utgjort en del av ett annat brott, t.ex. bedrägeri.

Man kan givetvis överväga att i civilrättslig lagstiftning införa en rätt till skadestånd för identitetsstöld. För den enskilde skulle det innebära en bättre möjlighet till ersättning. Han eller hon skulle dock vara hänvisad till att själv föra sin talan om skadestånd, med det arbete och de kostnader som det är förknippat med. Det är tveksamt om en sådan rätt till skadestånd skulle utgöra en tillräcklig upprättelse för den uppenbara kränkning av den personliga integriteten som en identitetsstöld innebär. För den enskilde, som uppfattar det som ett brottsligt handlande, kan det också upplevas som ett svek från samhället att kränkningen inte anses utgöra något brott.

En uteslutande civilrättslig reglering kan ha negativa effekter

Det kan, sett ur brottsbekämpningssynpunkt, finnas risker med att hänvisa den enskilde till att själv förebygga identitetsstöld och – i de fall där det inte är möjligt att undvika att drabbas – enbart erbjuda civilrättsliga sanktioner eller försäkringsmöjligheter. Om förfarandet inte anses utgöra något brott mot den vars identitetsuppgifter olovligen används kommer han eller hon inte att ha något incitament att anmäla det som inträffat. Det kan i sin tur leda till betydligt sämre möjligheter för polisen att förhindra och utreda sådana brott som begås med hjälp av identitetsstöld, t.ex. systematiska bedrägerier.

En sådan utveckling kan också gå ut över tilltron i affärslivet. Rädslan för att utsättas för identitetsstöld kan t.ex. leda till mins-

kad internethandel. En minskad användning av kontokort, av rädsla för att uppgifterna utnyttjas obehörigt, riskerar också att motverka strävandena att minska kontanthandeln.

Skälen för kriminalisering väger över 10.7.3

Utredningens bedömning: En straffbestämmelse som förbju-

der användning av annans identitetsuppgifter ger skydd mot integritetskränkningen och ger den drabbade bättre möjligheter att ta tillvara sin rätt. En sådan bestämmelse gör det också lättare för samhället att ingripa mot vissa systematiska bedrägerier på ett tidigt stadium. Olovlig användning av andras identitetsuppgifter bör därför straffbeläggas.

Skälen för utredningens bedömning: Under senare år har lagstif-

taren fokuserat alltmer på att värna enskildas integritet genom både administrativ och straffrättslig lagstiftning. Som exempel kan nämnas ett förbättrat grundlagsskydd och starkare betoning på integritetsfrågor vid straffrättsliga överväganden och i straffprocessen. Som tidigare nämnts tillhör den enskildes identitetsuppgifter själva kärnan av den personliga integriteten. Att olovligen använda någon annans identitet genom att utge sig för att vara den personen får därför anses utgöra en allvarlig integritetskränkning. Att kriminalisera olovlig användning av annans identitetsuppgifter skulle således ligga väl i linje med de senaste årens rättsutveckling.

Från integritetssynpunkt framstår det också som otillfredsställande att den vars identitet utnyttjas har begränsade möjligheter att freda sig rättsligt och att förfarandet inte primärt betraktas som ett brott mot honom eller henne. Den som drabbas av en identitetsstöld tvingas ofta lägga ner stor möda och åtskillig tid på att kontakta olika finansiella institut och myndigheter för att förhindra att hans eller hennes identitet används för fortsatta brott och för att bestrida betalningskrav och få betalningsanmärkningar rättade. Oron för att det ska dyka upp nya skulder kan dröja kvar länge. Väljer offret att spärra sin identitet hos de stora kreditupplysningsföretagen kan han eller hon inte heller själv få några nya lån eller krediter så länge spärren kvarstår. En identitetsstöld kan således få oerhörda konsekvenser för den som drabbas. Trots det anses han eller hon inte ha blivit utsatt för något brott.

Om den som drabbas av identitetsstöld inte betraktas som målsägande får han eller hon inte heller någon insyn i den brottsutredning som görs med anledning av bedrägerier där identiteten olovligen har använts. Den drabbade har då inte någon möjlighet att få åklagarens stöd att utreda saken och att föra talan om skadestånd. Den drabbade är därmed utlämnad till sin egen förmåga att reda upp situationen. Från brottsoffersynpunkt skulle en kriminalisering av det olovliga användandet av identiteten innebära både en möjlighet att få både upprättelse och praktiska och ekonomiska fördelar i form av bl.a. målsägandestatus.

Ett starkt skäl för kriminalisering är att identitetsstöld inte sällan ingår som ett led i brott som begås i organiserad form eller systematiskt. Som tidigare nämnts gäller det framför allt olika former av bedrägeri. Om det olovliga användandet av någon annans identitet straffbeläggs har det i sig en avhållande effekt. Vidare ger det polisen ett ytterligare verktyg som kan användas för att ingripa mot systematiska bedrägerier på ett tidigt stadium.

Sammanfattningsvis anser utredningen att olovlig användning av någon annans identitetsuppgifter i syfte att tillskansa sig ekonomiska förmåner är ett beteende som medför påtaglig risk för ekonomisk skada. För den vars identitet har använts olovligen innebär förfarandet en integritetskränkning som i många fall får omfattande negativa konsekvenser för hans eller hennes privatliv och ekonomi. Det olovliga användandet är också normalt ett förberedande led – alternativt en nödvändig förutsättning – för en gärning som sedan länge är straffbar, bedrägeri, mot den som luras att tro att han eller hon ingår avtal med en helt annan person än som är fallet. Bedrägerier som bygger på att någon olovligen använder någon annans identitet antas omsätta mycket betydande belopp. Beteendet har fått stor utbredning och vållar därigenom också samhällsskada. Om samhället inte ingriper kan det ge grogrund för mer organiserad brottslighet. Genom att straffbelägga olovlig användning av annans identitetsuppgifter skulle en lucka i skyddet för den enskilde täppas till. En straffsanktion framstår därför som det mest rimliga medlet för att motverka förfarandet.

Eftersom kriminaliseringen indirekt bidrar till att förbättra det straffrättsliga skyddet för egendom anser utredningen att det ligger inom ramen för uppdraget att lämna ett sådant förslag.

10.8. Vad bör straffansvaret omfatta?

Utgångspunkter för kriminaliseringen 10.8.1

Utredningens förslag: Straffansvaret ska bara omfatta sådant

olovligt användande av annans identitetsuppgifter som innebär att gärningsmannen utger sig för att vara en annan person och därigenom orsakar skada eller olägenhet för honom eller henne.

Skälen för utredningens förslag

Straffansvaret bör inte avse varje användande av någon annans identitetsuppgifter

Som framgått kan en identitetsstöld ingå som en led i ett annat brott, vanligtvis ett förmögenhetsbrott, ett förfalskningsbrott eller ett sanningsbrott. En kriminalisering av identitetsstöld bör i första hand ta sikte på sådan straffvärd användning av andras identitetsuppgifter som i dag inte anses utgöra något brott mot den person vars identitetsuppgifter används.

En tänkbar utgångspunkt för kriminaliseringen är att varje fysisk person bör ha ensamrätt till sina identitetsuppgifter och att det därför bör införas ett förbud mot varje olovligt användande av annans identitetsuppgifter. Ett sådant förbud skulle emellertid vara svårt att förena med vår tradition av öppenhet i samhället och framför allt med användningen av personnummer som identifiering i olika sammanhang. Myndigheter och företag kan ha legitima skäl för att använda uppgifter om exempelvis klienters eller kunders identitet. Det skulle föra för långt att i all lagstiftning ange när användande av annans identitetsuppgifter kan vara befogat. Det ligger också i allmänhetens intresse att risken för förväxling av personer minimeras.

Ett för långtgående skydd för identitetsuppgifter riskerar också att komma i konflikt med yttrandefriheten (2 kap. 1 § RF). Ett generellt förbud mot att olovligen använda någon annans identitetsuppgifter för att utge sig för att vara den personen skulle kunna göra det straffbart att t.ex. i kultur- eller nöjessammanhang framställa sig som någon annan. Yttrandefriheten får enligt 2 kap. 23 § RF begränsas med hänsyn bl.a. till enskildas anseende, privatlivets helgd och förebyggandet och beivrandet av brott. En sådan

begränsning får dock aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den (2 kap. 21 § RF). Som exempel på straffbestämmelser som utgör tillåtna begränsningar med hänvisning till privatlivets helgd kan nämnas straffbestämmelserna om brytande av post- eller telehemlighet (SOU 1975:75 s. 204).

Kriminaliseringen bör begränsas till sådana gärningar som det är nödvändigt att straffbelägga för att skydda privatlivets helgd. Eftersom det för de brott som tidigare har beskrivits som identitetsstöld som regel är en förutsättning att gärningsmannen använder sig av någon annan verklig persons identitetsuppgifter för att i olika sammanhang utge sig för att vara den personen bör straffansvaret endast träffa sådana förfaranden. Därutöver behövs ytterligare avgränsning för att utesluta att kriminaliseringen begränsar möjligheterna att använda identitetsuppgifter för legitima syften.

Straffansvar endast vid skada eller olägenhet

Ett möjligt sätt att avgränsa det straffbara området ytterligare är att införa ett rekvisit som begränsar straffansvaret till olovlig användning av annans identitet i brottsligt syfte. Frågan är då vilket brottsligt syfte som skulle krävas. Som inledningsvis nämnts rör behovet av kriminalisering främst sådan olovlig användning av annans identitet som utgör ett led i förmögenhetsbrott. En begränsning av det straffbara området till olovlig användning i vinningssyfte skulle täcka in sådana förfaranden. I vissa fall där det olovliga användandet av någon annans identitetsuppgifter inte leder till ett fullbordat förmögenhetsbrott kan det emellertid vara svårt att bevisa gärningsmannens syfte. Exempel på en sådan situation kan vara att gärningsmannen registrerar ett telefonabonnemang i någon annans namn, i syfte att vid ett senare tillfälle skaffa sig SMS-lån i hans eller hennes namn.

Det finns också en principiell invändning mot att begränsa skyddet för identitetsuppgifter till enbart de situationer där de utnyttjas som ett led i förmögenhetsbrott. Det kan finnas andra straffvärda förfaranden som bör omfattas av straffbestämmelsen. Som exempel kan nämnas att någon utan vinningssyfte utger sig för att vara en annan person i syfte att orsaka lidande för honom eller henne eller för att slippa uppge sin egen identitet, och förfarandet skadar den vars uppgifter används. En sådan situation inträffade i

början av 1990-talet då en narkoman utnyttjade en annan persons namn och personnummer vid kontakter med bl.a. sjukvården och polisen. Förfarandet ledde till felaktiga registreringar i flera olika register, vilket fick till följd att den drabbade kände sig tvungen att flytta och byta namn (se SOU 2008:3 s. 222 f.). Straffbestämmelsen bör därför utformas så att den täcker förfaranden som medför skada eller olägenhet för den vars identitetsuppgifter olovligen används. Straffansvaret bör inte träffa den som utger sig för att vara en annan person om det inte innebär något negativt för honom eller henne.

Med skada avses ekonomisk skada. Olägenhet avser annat än ekonomisk skada, t.ex. praktiska besvär. Varje praktisk konsekvens bör dock inte anses utgöra olägenhet. Inte heller bör rekvisitet anses vara uppfyllt vid minsta olustkänsla eller indignation som en enskild kan känna över att någon har utgett sig för att vara honom eller henne, t.ex. i en parodi eller annat nöjessammanhang. För att rekvisitet olägenhet ska vara uppfyllt bör, på samma sätt som vid olovligt brukande, krävas att obehaget som det olovliga användandet gett upphov till objektivt sett är påtagligt.

För straffansvar bör vidare krävas att samtliga gärningsmoment täcks av gärningsmannens uppsåt. Genom att straffbestämmelsen begränsas till sådana fall där gärningsmannen åtminstone haft likgiltighetsuppsåt i förhållande till att gärningen skulle medföra skada eller olägenhet för den drabbade utesluts t.ex. fall där gärningsmannen som ett led i ett skämt utger sig för att vara en annan person och därigenom orsakar skada för den drabbade, utan att gärningsmannen avsett eller ens insett att hans handlande skulle kunna få den effekten. Genom kravet på i vart fall likgiltighetsuppsåt kan straffbestämmelsen inte anses inskränka yttrandefriheten i vidare mån än vad som är motiverat med hänsyn till privatlivets helgd.

Vilka identitetsuppgifter bör omfattas? 10.8.2

Utredningens förslag: Straffansvaret ska omfatta sådana upp-

gifter som kan användas för att identifiera en fysisk person som är i livet. Det krävs att gärningsmannen använder identitetsuppgifterna för att utge sig för att vara den personen.

Skälen för utredningens förslag

Vilka typer av identitetsuppgifter bör regleringen omfatta?

En viktig avgränsningsfråga är vilka identitetsuppgifter som regleringen bör omfatta. Personnummer och samordningsnummer bör självklart anses utgöra sådana identitetsuppgifter som ska skyddas av den nya straffbestämmelsen. Enbart ett förbud mot att använda någon annans personnummer eller motsvarande skulle dock innebära att många förfaranden som upplevs som kränkande riskerar att falla utanför det straffbara området. Det finns nämligen ett flertal andra uppgifter som också, särskilt i kombination med varandra, kan användas för att identifiera en person.

Rekvisitet identitetsuppgifter bör dock inte omfatta lika mycket som begreppet personuppgifter i personuppgiftslagen. Med personuppgift avses enligt 3 § personuppgiftslagen all slags information som direkt eller indirekt kan hänföras till en fysisk person som är i livet. Det bör krävas att identitetsuppgiften, eller kombinationen av uppgifter, är unik för en viss person, så att det är tydligt att den avser honom eller henne. Uppgifter som, var för sig eller tillsammans, kan användas för att identifiera en viss person bör därför omfattas av den nya bestämmelsen. Som exempel på sådana uppgifter kan, utöver personnummer eller samordningsnummer, nämnas namn, adress, födelsetid, e-postadress och liknande. Däremot bör inte ett enskilt företags kundnummer eller annan beteckning på en viss person räknas dit.

Identitetsuppgiften ska också ha använts på ett sådant sätt att det står klart att gärningsmannen har haft uppsåt att utge sig för att vara den personen. Det innebär att användandet av t.ex. enbart ett förnamn, eller enbart ett fullständigt namn som är vanligt förekommande som exempelvis Anders Svensson, normalt sett inte är tillräckligt precist för att anses utgöra en olovlig användning av en annan persons identitetsuppgifter. Bedömningen måste emellertid alltid göras med beaktande av i vilket sammanhang uppgifterna används. Används ett vanligt namn eller enbart ett förnamn, i kombination med ett fotografi av en person med det namnet eller adressuppgift till någon med det namnet bör kriteriet ”annans identitetsuppgifter” normalt vara uppfyllt.

Att enbart använda en annan persons fotografi i kombination med sitt eget namn, eller ett alias, bör dock falla utanför bestämmelsens tillämpningsområde. I dessa fall är det som regel inte fråga

om att personen utger sig för att vara den person som fotografiet visar utan snarare att han eller hon påstår sig se ut som denne. Förfarandet kan dock vara straffbart som något annat brott, exempelvis ofredande, beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. På liknande sätt förhåller det sig med användande av någon annans adress eller telefonnummer, i kombination med gärningsmannens egna namn eller ett alias. I dessa fall är det som regel inte fråga om att gärningsmannen utger sig för att vara den person som bor på den aktuella adressen eller som står som abonnent på det telefonnummer som lämnats ut, utan i stället att personen påstår sig bo på den aktuella adressen respektive vara abonnent på det aktuella telefonnumret. Även dessa förfaranden kan, beroende på omständigheterna, vara straffbara som andra brott.

Endast levande personers identitetsuppgifter

Straffbestämmelsen syftar till att skydda personer mot obehörigt användande av deras identitetsuppgifter. En första fråga är då om skyddet ska omfatta såväl levande som avlidna personer. Eftersom brottet ses som en integritetskränkning är det givet att det ska skydda alla levande personer, oavsett ålder. Det kan möjligen hävdas att användandet av ett litet barns identitetsuppgifter inte innebär samma kränkning som när det är fråga om en person som kan ingå rättshandlingar. I praktiken lär det inte heller vara särskilt vanligt att någon utger sig för att vara ett litet barn, eftersom det inte ger gärningsmannen någon möjlighet att ta upp lån eller handla på kredit i barnets namn. Däremot kan någon kanske dra nytta av att utge sig för att vara förälder till ett eller flera barn och då utnyttja deras identiteter. Ett sådant förfarande kan vara straffbart som något annat brott, t.ex. bedrägeri eller bidragsbrott, men faller utanför den föreslagna bestämmelsens tillämpningsområde.

Den som utger sig för att vara ett barn torde oftast göra det för andra syften, t.ex. för att dölja sin egen identitet på internet eller i trakasserisyfte. Kränkningen av barnets integritet bör dock anses vara lika straffvärd även i dessa fall. Enligt utredningens mening är det varken lämpligt eller nödvändigt att ställa något krav på brottsoffrets ålder för att användandet av hans eller hennes identitetsuppgifter ska vara straffbart. Det bör inte heller krävas att brottsoffret förstår innebörden av att identitetsuppgifterna har använts av någon annan för att förfarandet ska vara straffbart.

Frågan är om den nya bestämmelsen ska ge skydd även mot olovlig användning av avlidnas identitetsuppgifter. Behovet av skydd mot obehörigt användande av avlidnas identitetsuppgifter kan antas vara begränsat. Som regel är det inte möjligt att ta upp krediter eller utföra andra rättshandlingar som kräver kontroll av identitetsuppgifterna i olika register, eftersom det normalt sett framgår av dessa att personen ifråga har avlidit. Det finns visserligen en liten risk att nyligen avlidna personers identitetsuppgifter kan utnyttjas under tiden från dödsfallet till dess att det har registrerats i folkbokföringsregistret. Normalt sett registrerar emellertid Skatteverket ett dödsfall inom några få arbetsdagar, dvs. oftast innan dödsfallet blir allmänt känt genom en dödsannons. Risken för att nyligen avlidna personers identitetsuppgifter används olovligen bör därför inte överdrivas.

I de fall där en avliden persons identitetsuppgifter trots allt skulle användas skulle det av naturliga skäl inte kunna leda till vare sig ekonomisk eller annan skada för den avlidne själv. De efterlevande kan i och för sig drabbas genom att gärningsmannen kan företa sådana rättshandlingar som inte kräver kreditupplysning eller annan kontroll i register, vilket kan leda till att ekonomiska krav riktas mot den avlidnes dödsbo. Bevisreglerna i tvistemål medför emellertid att ett dödsbo ganska enkelt kan undgå betalningsskyldighet för krav som avser inköp eller utnyttjande av tjänster efter dödsfallet.

De efterlevande kan också känna obehag av att identitetsuppgifter som tillhör t.ex. en avliden släkting används av någon annan. En jämförelse kan göras med det förfarande som straffbeläggs i straffbestämmelsen om förtal av avliden. En sådan gärning medför enligt 5 kap. 4 § BrB ansvar för förtal (5 kap. 1 eller 2 § BrB) om gärningen är sårande för de efterlevande eller den annars, med beaktande av den tid som förflutit sedan den avlidne var i livet samt omständigheterna i övrigt, kan anses kränka den frid, som bör tillkomma den avlidne. Till skillnad från förtal kan användande av en avlidens identitetsuppgifter emellertid inte, annat än i undantagsfall, anses utgöra en allvarlig kränkning för de efterlevande. Eftersom förfarandet av de skäl som nyss nämnts inte heller torde bli särskilt utbrett, kan behovet av straffrättsligt skydd inte anses vara så stort att det är befogat att straffbelägga även olovlig användning av avlidnas identitetsuppgifter.

Har den person vars uppgifter olovligen har använts avlidit efter det att brottet begicks bör däremot straffansvar kunna följa.

Juridiska personer bör inte omfattas av straffskyddet

Som inledningsvis nämnts kan företag drabbas av ett förfarande som har stora likheter med identitetsstöld, s.k. ”företagskapning”. Det som avses är i första hand att någon, genom att utge sig för att vara en behörig person, låter registrera andra personer i styrelsen för ett bolag. Därefter kan den nya styrelsen agera i bolagets namn, t.ex. sälja tillgångar eller ta upp lån. Även sådana förfaranden kan få långtgående konsekvenser för den som drabbas. En företagskapning kan dock inte anses utgöra en integritetskränkning. Förfarandet innefattar däremot normalt förfalsknings- eller sanningsbrott, vilket i sig ger ett straffrättsligt skydd. Den föreslagna bestämmelsen ger dessutom ett indirekt skydd mot företagskapning, eftersom skyddet mot olovlig användning av identitetsuppgifter omfattar även de fysiska personer som äger eller leder företaget. Om gärningsmannen vid en företagskapning olovligen använder någon annan fysisk persons identitetsuppgifter och utger sig för att vara honom eller henne faller det under den föreslagna bestämmelsen. Det finns mot den bakgrunden inte skäl att utvidga straffansvaret till uppgifter om företags organisationsnummer eller motsvarande identifikationsuppgifter.

Var bör straffbestämmelsen placeras och hur bör 10.8.3

brottet benämnas?

Utredningens förslag: Straffbestämmelsen ska placeras i 4 kap.

BrB och benämnas identitetsintrång.

Skälen för utredningens förslag: När man inför ett nytt brott

framstår det ofta som självklart var detta brott hör hemma systematiskt. Så är dock inte fallet med den nu aktuella bestämmelsen. En straffbestämmelse bör placeras med utgångspunkt från dess huvudsakliga skyddsintresse. Den nya bestämmelsen har emellertid två huvudsakliga skyddsintressen; den enskildes integritet och den enskildes egendom. Av dessa får den enskildes integritet anses vara högre prioriterad, eftersom brottet inte kräver skada utan kan föreligga redan vid olägenhet.

Det förfarande som utredningen föreslår ska vara straffbart och som går ut på att olovligen använda en annan persons identitetsuppgifter för att framställa sig som den personen kallas i olika

sammanhang för identitetsstöld. Även om den drabbade upplever förfarandet som en stöld skulle det emellertid med dagens reglering vara missvisande att beskriva det som ett tillgreppsbrott. En persons identitet saknar förmögenhetsvärde i traditionell mening och representerar i första hand något annat än ett ekonomiskt värde. Mot den bakgrunden bör den nya regeln inte placeras i 8 kap. BrB.

I de fall där förfarandet medför ekonomisk skada för den vars identitetsuppgifter olovligen har använts kan det framstå som lämpligt att hänföra brottet till bedrägeribrotten i 9 kap. BrB. I de flesta fall riktas emellertid inte något bedrägeri mot den vars identitetsuppgifter används utan mot tredje man. En placering i 9 kap. BrB är därför inte heller självklar.

Trots att förfalskningsbrotten och brotten mot sanningsplikten i vissa avseenden ligger nära det förfarande som nu föreslås kriminaliseras bör straffbestämmelsen, med hänsyn till dess huvudsakliga skyddsintressen, inte heller placeras i 14 eller 15 kap. BrB.

Det brottsliga förfarandet har vissa beröringspunkter med ärekränkningsbrott, på så sätt att olovlig användning av någon annans identitet kan leda till att tilltron till den personens betalningsförmåga försämras, åtminstone tillfälligt. Förfarandet kan dock inte annat än i undantagsfall anses vara riktat mot den drabbades ära. Det är vidare tveksamt om den effekten omfattas av gärningsmannens uppsåt. I de flesta fall torde förfarandet inte heller få till följd att personens anseende drabbas. Mot den bakgrunden bör det nya brottet inte heller hänföras till ärekränkningsbrotten.

I likhet med frids- och frihetsbrotten i 4 kap. BrB kan däremot en identitetsstöld beskrivas som ett brott som kränker andra rent personliga intressen än sådana som är av ekonomiskt slag. Även om förfarandet riskerar att medföra ekonomisk skada för den enskilde är det inte någon förutsättning för att brott ska föreligga eftersom olägenhet är tillräckligt. Det ter sig därför mest naturligt att placera den nya bestämmelsen i 4 kap. BrB.

Ett viktigt skäl till att skapa ett särskilt brott är att den som drabbas av att någon annan olovligen använder hans eller hennes identitetsuppgifter ska betraktas som målsägande. En målsägande är den mot vilken ett brott har begåtts eller som har blivit förnärmad eller lidit skada av brottet (20 kap. 8 § fjärde stycket RB). Genom att brottet placeras i 4 kap. BrB kommer den vars identitet olovligen har använts automatiskt att betraktas som målsägande och kunna få hjälp av åklagaren med att utreda brottet och i förekommande fall med att föra talan om skadestånd.

Det finns flera alternativ som kan övervägas som lämplig brottsbeteckning, t.ex. identitetskränkning och identitetsintrång. Utredningen har dock stannat för att benämna brottet identitetsintrång, eftersom det är en brottsbeteckning som signalerar att brottet består i ett intrång i någon annans exklusiva rätt till sin identitet.

Straffskalan, osjälvständiga brottsformer m.m. 10.8.4

Utredningens förslag: Identitetsintrång ska vara ett icke grad-

indelat brott. Straffskalan för identitetsintrång ska utgå från böter och ha ett maximistraff på två års fängelse. Försök och förberedelse till identitetsintrång ska inte vara straffbart.

Skälen för utredningens förslag

Straffskalan

Straffskalan för identitetsintrång bör utformas så att den blir tillräckligt vid för att kunna beakta brott av mycket varierande omfattning och med olika effekter för den drabbade. Samtidigt bör hänsyn tas till att identitetsintrång ofta utgör ett led i annan brottslighet som gärningsmannen också bestraffas för. För att ett identitetsintrång ska vara straffbart är det tillräckligt att det har orsakat olägenhet. Olägenhet kan uppkomma redan vid förfaranden som relativt sett är mindre straffvärda, t.ex. då gärningsmannen enbart använder någon annans namn för att kommunicera med andra på internet. För sådana mindre allvarliga identitetsintrång bör därför finnas en möjlighet att döma till böter.

För identitetsintrång som vållar mer omfattande olägenhet eller ekonomisk skada bör straffvärdet normalt ligga mellan allmänna fängelseminimum och två års fängelse. Som exempel kan nämnas att beställa varor till ett inte helt obetydligt värde eller att ta upp krediter i den drabbades namn.

Någon grov form av identitetsintrång bör inte införas nu. I de fall där identitetsintrånget har lett till omfattande effekter för den drabbade har gärningsmannen med stor sannolikhet också gjort sig skyldig till andra brott, oftast grovt bedrägeri. Straffskalan för identitetsintrång och grovt bedrägeri bör tillsammans vara tillräckliga för att rätten ska kunna mäta ut ett straff som står i proportion

till brottens svårhet. Om det skulle visa sig att brottsligheten utvecklas på ett sätt som inte kan förutses nu kan frågan om det är motiverat med en grov form av brottet övervägas på nytt.

Bör försök och förberedelse vara straffbart?

Den nya straffbestämmelsen har begränsats till situationer där gärningsmannen använder sig av någon annans identitetsuppgifter för att utge sig för att vara den personen. Sådana förberedande åtgärder som att skaffa sig tillgång till en annan persons identitetsuppgifter omfattas däremot inte av straffansvaret, även om syftet är att vid ett senare tillfälle olovligen använda identitetsuppgifterna för att utge sig att vara den andra personen. Frågan är då om sådana förberedelseåtgärder bör kriminaliseras.

Det finns också ett visst utrymme för försök, även om det är något mer begränsat. För straffansvar för fullbordat brott krävs nämligen inte att gärningsmannen har lyckats lura någon att han eller hon är den person vars identitetsuppgifter har använts. Brottet fullbordas redan när gärningsmannen, t.ex. genom att visa fram en legitimation eller skicka ett e-postmeddelande, utger sig för att vara den person som identitetsuppgifterna tillhör, om förfarandet orsakar åtminstone olägenhet för honom eller henne. Även den vars identitetsuppgifter har använts vid misslyckade försök till bedrägeri eller förfalskning, och som därför inte har drabbats av några krav på betalning eller någon ekonomisk skada, kan känna obehag och anser sig sannolikt i samma utsträckning ha varit utsatt för ett brott. Han eller hon kan bl.a. behöva kontakta myndigheter och kreditinstitut för att begränsa eventuella skadeverkningar. Att någon olovligen har använt hans eller hennes identitetsuppgifter kan därför även i dessa fall anses ha medfört olägenhet. Brottet fullbordas alltså i vissa fall på ett tidigt stadium.

Det finns emellertid exempel på förfaranden med annans identitetsuppgifter som inte direkt kan sägas medföra sådan olägenhet och där det följaktligen kan finnas ett utrymme för försök. Att olovligen använda någon annans identitetsuppgifter för att låta framställa en falsk legitimationshandling medför exempelvis inte i sig någon skada eller olägenhet för den vars identitetsuppgifter används. Handlandet kan dock vara straffbart som brott mot bestämmelser i 14 kap. BrB.

Själva anskaffandet av andra personers identitetsuppgifter är däremot inte straffbart, utom i de fall där uppgifterna antingen har åtkommits på ett olovligt sätt (t.ex. genom dataintrång) eller har sammanställts och lagrats på ett sådant sätt att de kan anses utgöra ett särskilt hjälpmedel vid brott (jfr RH 2009:83). Det kan emellertid även finnas legitima skäl för att samla in information om andras identitetsuppgifter. Det kan t.ex. för journalister ingå i arbetet med att kartlägga personkretsar. För den som avser att ingå avtal med någon kan det vara naturligt att kontrollera vem avtalsparten är. I många fall kan det därför förväntas bli svårt att bevisa att den misstänkte har haft ett brottsligt uppsåt med att t.ex. skaffa någon annans identitetsuppgifter.

Om det framstår som uppenbart att gärningsmannen har avsett att t.ex. använda de insamlade identitetsuppgifterna vid bedrägeri kan det finnas andra möjligheter att bestraffa förfarandet, t.ex. som förberedelse till bedrägeri.

Mot bakgrund av att den tidiga kriminalisering av identitetsintrång som föreslås lämnar ett litet utrymme för försök och förberedelse, tillsammans med svårigheterna att bevisa sådana brott, finner utredningen inte skäl att föreslå att försök och förberedelse till identitetsintrång ska straffbeläggas.

Åtalsprövning 10.8.5

Utredningens bedömning: Den nya straffbestämmelsen bör

inte vara föremål för åtalsprövning.

Skälen för utredningens bedömning: En viktig fråga vid nykrimi-

nalisering är hur rättsväsendet ska hantera den nya straffbestämmelsen. Som framgått anser utredningen att identitetsintrång är ett brott som riktar sig mot enskild och där den enskilde har drabbats av brottet på sådant sätt att han eller hon ska betraktas som målsägande (jfr 20 kap. 8 § fjärde stycket RB).

Vid vissa straffbestämmelser som riktar sig mot enskilda finns s.k. åtalsprövningsregler. Dessa innebär att åklagaren, innan han eller hon väcker åtal, alltid ska pröva om åtal är påkallat med hänsyn till enskilda eller allmänna intressen. Det nya brottet är av den arten att det bör ligga under allmänt åtal. Med hänsyn till dels att det är fråga om en integritetskränkning, dels att brottet ofta torde

ingå som ett led i annan brottslighet – främst bedrägeri – som inte är föremål för åtalsprövning annat än i undantagsfall bör åtal inte förutsätta åtalsprövning.

Konkurrensfrågor 10.8.6

Utredningens bedömning: Om ett identitetsintrång har utgjort

ett led i ett annat brott med ett annat skyddsintresse, t.ex. bedrägeri, är utgångspunkten att man ska döma för båda brotten i konkurrens. Vid grova brott torde däremot identitetsintrånget normalt konsumeras men bör nämnas i domslutet.

Skälen för utredningens bedömning

Konkurrens mellan olika brottstyper

Inledningsvis har konstaterats att sådan olovlig användning av annans identitet som nu föreslås bli straffbar, ofta ingår som ett led i andra brott, främst förmögenhetsbrott. Kriminaliseringen kan därmed förväntas leda till att rättstillämparen kommer att behöva hantera ett antal konkurrenssituationer. Utgångspunkten bör vara att man ska döma i konkurrens för identitetsintrång och det brott som har begåtts med hjälp av identitetsintrånget, om dessa brott har olika skyddsintressen. När det gäller konkurrens mellan identitetsintrång och bedrägeri som riktar sig mot olika personer bör alltså som utgångspunkt dömas för båda brotten, eftersom de har helt olika skyddsintressen och bägge skyddsintressena är enskilda.

Om det olovliga användandet av annans identitetsuppgifter tillsammans med andra omständigheter, t.ex. det värde som bedrägeriet avser, utgör skäl för att bedöma bedrägeribrottet som grovt bör dock identitetsintrånget anses vara medbestraffat om gärningsmannen döms för grovt bedrägeri. På samma sätt som gäller vid konkurrens mellan förfalskningsbrott och bedrägeri bör i sådana fall även identitetsintrång anges i domslutet (jfr grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning). Om emellertid även identitetsintrånget är av allvarligt slag, t.ex. för att det har fått omfattande konsekvenser för den enskilde, bör gärningsmannen dömas för både identitetsintrång och grovt bedrägeri. Detta förutsätter dock

att bedrägeriet kan bedömas som grovt även om man bortser från identitetsintrånget.

Även vid konkurrens mellan identitetsintrång och förfalsknings- eller sanningsbrott bör gärningsmannen som utgångspunkt dömas för båda brotten i konkurrens, eftersom straffbestämmelserna har olika skyddsintressen. Detsamma bör gälla vid falsk tillvitelse.

Vid konkurrens mellan identitetsintrång och andra brott mot den person vars identitetsuppgifter har använts, t.ex. förtal, bör gärningsmannen däremot endast dömas för det brott som framstår som det huvudsakliga.

Konkurrens mellan flera brott av samma slag

Den som vid ett tillfälle olovligen använder flera personers identiteter bör som utgångspunkt dömas för flera brott, eftersom förfarandet utgör en kränkning av varje persons integritet. Den som vid flera tillfällen olovligen använder samma persons identitet bör också anses ha begått flera brott, utom i fall där utnyttjandet med beaktande av tid och rum och övriga omständigheter kan anses utgöra samma gärning.

10.9. Några tankar för framtiden

Flera av de företrädare för olika delar av rättsväsendet och näringslivet som utredningen har träffat, och som kommit i kontakt med bedrägeribrott av olika slag, har bidragit med förslag på praktiska åtgärder som kan vidtas för att förebygga systematiska bedrägerier.

När det gäller bedrägeri som begås med hjälp av identitetsstöld är det svårt för en enskild att undgå att drabbas. I vårt öppna samhälle är det mycket lätt att komma över personliga uppgifter om andra. Att försöka begränsa tillgången till identitetsuppgifter framstår inte som realistiskt. Däremot skulle en del andra åtgärder kunna vidtas för att försvåra användningen av andras identitetsuppgifter.

Både de företrädare för nationellt bedrägericentrum vid Polismyndigheten i Stockholm och de företrädare för CMI (Centraal Meld- en informatiepunt Identiteitsfraude en -fouten), en enhet inom inrikesministeriet i Nederländerna, som utredningen har talat

med har framhållit behovet av säkrare identifieringsrutiner inom handeln och hos kreditinstitut.

Att begära legitimation och att kontrollera att legitimationshandlingen verkar tillhöra den person som använder den är ett krav man kan ställa på banker och på handeln redan i dag. Det kan även te sig rimligt att kräva att den som medger omfattande kreditköp eller beviljar större lån tydligare dokumenterar vilken identitetshandling som har använts. Det kan göras på olika sätt, t.ex. genom att legitimationshandlingen fotograferas av eller att kunden uppmanas att ta med sig en kopia av den. En sådan ordning skulle för det första med stor sannolikhet avhålla vissa personer från brott. För det andra finns det då en dokumentation att bifoga en eventuell polisanmälan, om det senare skulle visa sig att den använda legitimationshandlingen varit falsk. Det skulle underlätta polisens arbete med att spåra upp gärningsmannen. För den som drabbats av identitetsstöld skulle en sådan rutin göra det betydligt enklare att visa att hans eller hennes identitetsuppgifter använts olovligt av någon annan. Den snabba tekniska utvecklingen gör också att man sannolikt inom en nära framtid kan ha andra och betydligt säkrare identifieringsrutiner än i dag.

Företrädarna för nationellt bedrägericentrum framhöll också som angeläget att de som drabbats av olovlig användning av hans eller hennes identitetsuppgifter kan ringa till ett centralt nummer för att få hjälp med att snabbt stoppa den olovliga användningen. I Nederländerna kan det önskemålet i viss mån sägas ha tillgodosetts genom den tidigare nämnda enheten inom det nederländska inrikesministeriet, CMI. De som har utsatts för en identitetsstöld kan kontakta enheten för att få stöd och råd om vilka myndigheter och aktörer inom näringslivet som bör kontaktas för att förhindra fortsatta brott. CMI har dock inga befogenheter att agera på den drabbades vägnar.

Inrikesministeriet i Nederländerna arbetar med att ta fram en handlingsplan mot identitetsstöld. En idé som nämndes av en som deltar i det arbetet är att skapa ett centralt informationsforum där uppgifter om de identiteter som för närvarande missbrukas kan förtecknas så att uppgifterna om detta blir tillgängliga. Möjligheten att samköra olika myndigheters register framhölls också som en viktig del i Nederländernas arbete med att på ett effektivt sätt förhindra att identitetsuppgifter används på fel sätt.

Enligt utredningens mening har kreditupplysningsföretagen en viktig roll när det gäller att förhindra identitetsstöld. På samma sätt

som dessa hämtar sina uppgifter om pågående ärenden hos Kronofogdemyndigheten borde det vara möjligt att t.ex. skapa en lösning som innebär att de också hämtar uppgifter från ett centralt register över identiteter som använts olovligen. Även möjligheten att kräva att kreditupplysningsföretagen omedelbart genom SMS eller epostmeddelande underrättar den person som någon har begärt kreditupplysningar om har framhållits som en tänkbar lösning. I dag erbjuds en sådan bevakningstjänst mot betalning, men underrättelse utlovas inte inom kortare tid än 24 timmar. SMS-tjänster av detta slag skulle kunna användas även när en begäran om adressändring eller beställning av kreditkort görs. För att SMS ska vara en tillförlitlig metod för att underrätta någon eller för att kontrollera att han eller hon har samtyckt till att vissa uppgifter lämnas ut, krävs givetvis en säker kontroll vid registreringen av det mobilnummer eller den e-postadress som ska användas.

Det framstår också som en god idé att, oavsett inom vilket forum det sker, samla information om bedrägerier, i syfte att den ska kunna spridas till allmänheten. Det kan t.ex. röra sig om varningar för typiska tillvägagångssätt och tips till dem som drabbats om hur man går tillväga för att begränsa de skadliga effekterna av identitetsstöld.

En annan fråga som väckts är om det finns skäl att behålla den nuvarande ordningen där kreditupplysningar om näringsidkare får avse uppgifter om ansökan om betalningsföreläggande innan skyldigheten att betala har fastställts och oavsett om kravet bestrids. Varken Norge, Danmark eller Finland har en sådan ordning.

11. Brott som rör fast egendom

11.1. Bakgrunden till dagens reglering

Straffrättsliga förfaranden som rör fastighetsförhållanden har historiskt sett reglerats särskilt och inte integrerats i de regler som rör lös egendom. Dagens straffbestämmelser om åverkan (12 kap. 2 § andra stycket BrB), tillgrepp i skog och mark (8 kap. 11 § BrB) och tagande av olovlig väg (12 kap. 4 § BrB) har sitt ursprung i bestämmelser i 1864 års strafflag. Motsvarigheten till bestämmelsen om åverkan fanns i 24 kap. 2–4 §§ strafflagen som hade följande lydelse:

2 § Den, som å annans skog eller mark olofligen swedjar eller werkställer torf- eller ljungbränning, straffes med böter, dock ej under femtio Riksdaler, eller fängelse.

3 § Fäller, syrer eller bläcker man olofligen träd å annans skog eller mark, i uppsåt att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller tager olofligen der wäxande gräs, torf, eller, av wäxande träd, ris, gren, näfwer, bark, löf, bast, ållon eller nötter; straffes, ehwad han det bortfört eller ej, med böter högst ett tusen Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna synnerligen försvårande; då må till straffarbete i högst ett år dömas.

4 § Tager man olofligen windfälle eller ris, gren eller annat sådant, som ej till bruk upphugget eller beredt är; straffes med böter, högst tvåhundra Riksdaler.

Motsvarigheten till dagens bestämmelse om tillgrepp i skog och mark hade närmast sin motsvarighet i 24 kap. 1 och 8–10 §§ i 1864 års strafflag som hade följande lydelse:

1 § Hwar, som olofligen bygger, gräfwer, plöjer, sår eller planterar å annans jord, eller deraf något intager, straffes med böter. Det, som sådt eller plandterat är, ware förwerkat till den, som jorden lagligen innehafwer.

8 § Släpper någon med uppsåt olofligen kreatur på annans ägor; böte från och med tio till och med tvåhundra Riksdaler. (---)

10 § Bryter eller nedtar någon olofligen annans hägnad eller grind; böte högst tjugo Riksdaler, der ej gärningen efter 19 kap. 20 §, med högre straff beläggas bör.

Den nuvarande bestämmelsen om tagande av olovlig väg motsvarades av 24 kap. 11 § i 1864 års strafflag, som hade följande lydelse:

Tager någon oloflig väg eller gångstig över öfwer annans tomt, åker, äng, plantering eller andra ägor, hwilka deraf kunna skadas; böte högst femtio Riksdaler.

I likhet med de flesta bestämmelser i 1864 års strafflag, var de nu aktuella reglerna kasuistiska. De innehöll en uppräkning av såväl vilka gärningar som var straffbara (t.ex. att bygga, gräva, plöja eller så på annans mark) som vilka naturprodukter (ris, gren, näver, bark etc.) som det var straffbelagt att tillgripa. Kapitlet innehöll även bestämmelser om bl.a. olovligt fiske och olovlig jakt.

Tillgrepp av de viktigaste naturprodukterna till ett värde över 30 Riksdaler bedömdes som stöld.

11.2. Straffrättskommitténs lagstiftningsarbete

Strafflagen genomgick under åren 1940–1948 en omfattande översyn genom straffrättskommitténs arbete. De lagändringar som genomfördes år 1949 ledde bl.a. till att straffbestämmelserna om skadegörelse bröts ut ur 19 kap. i 1864 års strafflag och i stället fördes in i 24 kap. i den nya strafflagen (SFS 1948:448). Det förra kapitlet kom därefter att enbart innehålla gärningar av allmänfarlig art, som i dag regleras i 13 kap. BrB. Vidare sammanfördes straffbestämmelserna om åverkan och tagande av olovlig väg med bestämmelserna om skadegörelse. Bestämmelserna redigerades också om (prop. 1948:80 s. 46 f. och 306 f.).

Bestämmelsen om åverkan kom dock även efter 1949 års lagändringar att innehålla en uppräkning av vilka skadegörande handlingar i skog och mark som utgjorde en priviligierad form av skadegörelse och vilka naturprodukter som det var förbjudet att ta. Tillgrepp av sådana produkter skulle under vissa förutsättningar bedömas som det mindre allvarliga brottet åverkan (i stället för stöld eller annat

tillgreppsbrott eller förskingring). Bestämmelsen om tagande av olovlig väg behölls i stort sett oförändrad.

Skälet till att man behöll den kasuistiska beskrivningen av vad som var straffbart som åverkan var att det i avvaktan på civilrättsliga regler om envars rätt att ta andra naturprodukter än de uppräknade ansågs finnas behov att motsatsvis kunna läsa ut den rätten ur straffbestämmelsen (SOU 1944:69 s. 389 f. och prop. 1948:80 s. 309 f.). Syftet med att ha en särskild regel om