SOU 1946:79
Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m.m
N 4-0 (;(
nå (—
- CU m
&( 4. IGT?»
National Library of Sweden
Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
TILL
OMLAGGNING AV DEN DIREKTA STATSBESKATTNII'
SAMT ANGÅENDE .
STOCKHOLM _1946
ÅSVSStatens Offentliga Kronologisk
Betänkande angående rundradion iSverige. Dess aktu- ella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 167 s. X. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativltetsminskningen och dess förhål- lande vid olika former av förlossningsvdrd samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. Gyllenswiird. Beckman. 115 5. S. ]. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flott- ningslagstiftnineen m. m. Baggström. 99 5. Jo. Betänkande med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsvösendet. V. Petterson. 59 s. lö. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med för- ;lalg angående allmilnna barnbidrag m. m. V. Petterson. o s. '. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med för- slag angående allmänna barnbidrag m. m. Bilagor. Beckman. 153 s. . . Betänkande och förslag rörande åtgärder för att be- gränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigs- makten. Beckman. 136 s. Fö. . 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag 114411; boställsordning för folkskolans lärare m. m. Marcus.
s. ].
. 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. _ Baggström. 62 s. E. . Betänkande med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m. Katalog- 0. Tid- skriftstryck. 217 5. K. 1040 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. All- män del. Idun. 341 &. E. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E.
Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för ge- nomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus. 72 s. Fl. ' 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Prak- tiska. linjer. Idun. 198 s. E. 1940 års skolulrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folk-kolan. B. För- slag till undervisningsplaner. Idun. 263 s. E. Betänkande angdende forsknings- och försöksverksam- heten. pd. jordbrukets område i Norrland. V. Petterson. 133 5. Jo. Den familjevårdende socialpolitiken. Beckman. 132 8. S. P M angående ntvecklingsplanering påjordbrukets om- råde. Marcus. 252 s. Jo.
. Betänkande med förslag rörande den ekonomiska för- svarsbcredskapens framtida organisation. Idun. 92 s. Fo. Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärvasendet. Idun. 361 s. S. . Betänkande med utredning och förslag angående rätten till arbetstagares uppdnningar. Norstedt. 71 s. Ju. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivninge- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindu- stri samt bildande av företagarnämnder. Marcus. 144 8. H. Socialvardskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag angående moderskapsbidrag. Beckman. 115 s. S. . Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till eifektiviserad kurators- och arbetsförmed- lingsverksamhet för partiellt arbetsföra m.m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 200 s. S. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestäm- .melser om uppnnningar in. ni. av betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. Ju. Betänkande angående tjänstepensionsförsäkringens or- ganisation. Marcus. 71 s. . ' . Betänkande med förslag till investeringsreserv för bud- getåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunder- stödda anläggningsarbeten. Marcus. vij, 378 s. Fi. Bilagor till betänkande med förslag till investerings- reserv för budgetåret 1946/47 av statliga,_kommunala gch sltl'iitsunderstödda anlöggningsarbeten. Marcus.
:: s. .
utredningar1194ö
förteckning
_n
. Socialutbildningssakkunniga.
1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. Marcus. 282 s. 3 bil. Fl.
2. Utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. Baggström. 127 s. . 1940 års skolutrednings betänkanden och utred ingar.
6. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostra och undervisning. Idun. 194 s. E. . Betänkande med förslag till förordning angående all- 1 mänt kyrkomöte m. m. Baggström. 161 s. L. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäk— ringsrörelse m. m. 1. Lagtext. Norstedt. iv, 150 8. H. . Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäk- ringsrörelse m. m. 2. Motiv. Norstedt. vj, 441 s. 11. . statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 intrildda krisen. Tiden juli 1944—juni 1945. Idun. 476 s. Fo.
Del 6.
. Psrlamentariska undersökningskommissionen angående
. Socialvårdskommitténs betänkande.
dyktingarenden och säkerhetstjänst. 1. Betänkande an- gående dyktingars behandling. Beckman. 500 s. S. 13. Förslag angå- ende folkpensioneringens administrativa handhavande m. 111. V. Petterson. 114 5. S. . Betänkande med förslag rörande oRicersutbildningen
inom armén m. m. Hieggström. xiij, 504 s. Fo. . Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt
. befrämjande.
dess inriktande efter kriget. Idun. 106 s. Jo. Betänkande angående hantverkets och småindustrieus Marcus. 192 s. . Betänkande med förslag till .skogsvårdslag m. m.
Marcus. 480 s. Jo. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1. Idun. 282 s. Jo. Betänkande med förslag till verkstadsorganisation för väg- coli;vattenbyggnadsvösendet. Sv. Tryckeri AB. (2) 105 s. . . Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisa-
Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under
tion. V. Petterson. 390 s. Fl. krigsåren. . Betänkande med förslag till åtgärder för främjande av
ridhästaveln m. m. Norstedt. 94 s. Fo. . Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 2.
Idun. 606 s. Jo. Rationolitetsvariationerna inom det svenska jordbruket. Av L. Nanneson.' Idun. 84 s. Jo. . 1945 års lönekommitté. 1. Betänkande med förslag till
statliga löneplaner m. m. Marcus. 240 s. . Ärvdabalksakkunnigas förslag till föräldrahem. Nor-
stedt. 192 s. Ju. . Betänkande med förslag till nyorgsnisation av kyrko-
musikerbefattningarna m.m. Del 2. Sv. Tryckeri AB. iv, 216 s. . ' Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisa- tion. Del 2. Den offentliga arbetsförmedlingens fram— tida organisation. Motiv och förslag. V. Petterson. 189 s. ' . Socialvdrdskommitténs betänkande. 14. Utredning och
. Betänkande
förslag angående ålderdomshem m. m. Beckman. 88 s. S. om befolkningspolitikens organisation m.m. Beckman. 70 s. S. Utredning angående reglering av den territorella för— samlingsindelningen i Stockholm. Av E. S:halling. V. Petterson. 254 5. E. . Utredning rörande sexualundervisningen i högre skolor
. 1944 års skattesakkunniga.
jämte förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i högre skolor. Häggström. 103 s. 4 pl. E. 2. Betänkande med förslag angående idrottssammanslulningars beskattning för inkomst. V. Petterson. 198 s. F
. Betänkande angående vissa organisations-, utbildnings och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna. Norstedt. 330 s. Ju. . Betänkande rörande utbyggnad av civila flygplatser m. m. Idun. 153 s. 1 karta. "h.
(Forts. å omslagets äe sida)
STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAJt194öz79 FINANSDEPABTEMENTET
HMÖ ÅRSSTATSSKATTEBEREDNING
BETÄNKANDE MED FÖRSLAG
TILL
OMLÄGGNING AV DEN DIREKTA STATSBESKATTNINGEN
SAMT ANGÅENDE
KVARLÅTENSKAPSSKATT M. M.
STOCKHOLM 1946
K. l.. BECKMANS BOKTRYCKERI [1616 461
'ill
Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1945 tillkallade Herr Statsrådet den 15 i samma. månad ledamoten av riksdagens första kammare J. Elon Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare E. R. Brandt, ledamoten av riksdagens första kammare A. J. Bärg, redaktören C. Hermansson, ledamöterna av riksdagens andra. kammare G. Adolo Olsson och A. L. Rubbestad, ledamoten av riksdagens första kammare H. L. E. Sjö- dahl samt direktören O. R. Sundén med uppdrag att såsom sakkunniga. inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan om grunderna för den statliga beskattningen av inkomster och förmögenheter.
De sakkunniga, vilkas arbete bedrivits under Herr Statsrådets ordförande- skap, ha antagit benämningen 1945 års statsskatteberedning, Till vice ord- förande i beredningen ha. de sakkunniga inom sig utsett beredningens ledamot herr Bärg.
Såsom beredningens huvudsekreterare har tjänstgjort kammarrättsrådet N. A. Bodin. Inom beredningens sekretariat ha. den skattestatistiska utred- ningen och utarbetandet av skatt-eskalor handhafts av filosofie doktorn 0. Lund- berg, varjämte den redaktionella utformningen av beredningens förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt och därmed sammanhängande författningar ombesörjts av assessorn vid Stockholms rådhusrätt C.-E. Sundström. Vidare har förste amanuensen i finansdepartementet ]. Löfqvist bit-rätt med inom sekretariatet förekommande arbetsuppgifter.
Beredningen har jämväl åtnjutit biträde av t. f. förste aktuarien i statis- tiska centralbyrån J. F. Bredal—Bauer med vissa skattestatistiska undersök- ningar samt av taxeringsrevisorn O. Östman med Viss utredning rörande den kommunala beskattningen.
Sedan beredningens arbete numera slutförts, får beredningen vördsamt överlämna betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbe— skattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m. 111.
Stockholm den 19 november 1946.
A. J . BÄRG ELON ANDERSSON ERIK BRANDT C.-H. HERMANSSON ADOLV OLSSON AXEL RUBBESTAD EDGAR SJODAHL
RAGNAR SUNDEN
/ Nils Bodin
Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).
Härigenom förordnas, att 19 å och punkt 3 av anvisningarna till 29 % kom- munalskattelagen den 28 september 19281 skola. erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
19 5
Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:
vad som vid —— _ — mottagarens utbildning;
allmänna barnbidrag.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla vid 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering för är 1948 eller tidigare år.
Anvisningar till 29 %.
3. a. Kostnaden för —— —— _ dess anskaffande. b. Genom värdeminskningsavdrag — — — finnes lämpligt. Värdeminskningsavdrag må. — _ _ är behörigt. Vid bestämmande — — — blir utsliten.
Såsom tillgångs —— _ — mån jämkas. c. Värdeminskningsavdrag med —— —— —— särskilda bestämmelser. Jämkning av — — — i räkenskaperna.
Har skattskyldige rörelse för visst år utvisat förlust eller så. ringa överskott, att den skattskyldige vid beräkning av nettointäkten av rörelsen ej kunnat utnyttja det på. året enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdra- get, må han tillgodoräkna sig det resterande avdraget för senare år genom ut- sträckning i erforderlig mån av avskrivningsplanen efter den antagna varaktig- hetstidens slut eller, enligt beskattningsnämnds särskilda beprövande, dess- förinnan utöver avdrag enligt planen. Skattskyldig skall anses hava kunnat vid beräkning av nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag även i den mån underskott å förvärvskällan kunnat utnyttjas vid taxeringen till statlig inkomstskatt under allmänna avdrag, innan avdrag skett för under- skott å övriga förvärvskällor samt för utskylder. I andra fall än i detta stycke
_ 1 Senaste lydelse se beträffande 19 5 1945: 408 och beträffande punkt 3 av anvisningarna till 29 5 1938: 368.
sägs må på ett år i beskattningsavseende belöpande värdeminskningsavdrag, som den skattskyldige ej kunnat utnyttja vid beräkning av sin nettointäkt av rörelse, icke göras ett följande år.
Ådagalägger skattskyldig — _ —— bokförda värdet. Har ett _ _ _ återstående beloppet. d. Då. tillgång — _ _ till 28 %.
F ö r s 1 a g till förordning om statlig inkomstskatt.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelse.
1 %. Till staten skall erläggas inkomstskatt enligt i denna förordning givna be— stämmelser. Beträffande statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å aktie i svenskt aktiebolag är särskilt stadgat.
Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till statlig inkomstskatt stadgas i gällande taxeringsförordning.
Skattepliktig inkomst.
2 %.
Om vad som är att hänföra till skattepliktig inkomst, så ock om beräkning av inkomst från olika förvärvskällor, därom skall gälla vad i 17—44 åå kommunal- skattelagen är stadgat, dock med följande undantag:
till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar;
vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet eller inkomst av rörelse får icke frånräknas det inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, och skall i följd härav såsom inkomst av för— värvskälla som nu sagts anses den enligt de i kommunalskattelagen meddelade bestämmelser beräknade nettointäkten;
familjeavdrag för barn åtnjutes icke vid taxering till statlig inkomstskatt.
3 %. Bestämmelserna i 35, 45 tredje stycket samt 64—66 åå kommunalskatte— lagen skola äga motsvarande tillämpning vid taxering till statlig inkomstskatt.
Likaledes skola, i den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen lik- artade bestämmelser skola tillämpas vid taxeringen till statlig inkomstskatt, an— visningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till efter- rättelse.
4 %.
Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 %, avdrag ske för
underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att underskott å förvärvskälla, som utgöres av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom eller deltagande i lotteri, må avdragas endast om och i den mån den skattskyldiges inkomst från annan sådan förvärvskälla därtill förslår;
slutlig eller tillkommande skatt, som under beskattningsåret påförts skatt- skyldig häri riket, till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan kommunal samfällighet.
Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta avdrag för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning samt för avgifter för pensionsförsäk- ring och för annan personförsäkring, allt i den omfattning, som i 46 & 2 mom. kommunalskattelagen sägs.
5 %
Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvs- källor, minskat i förekommande fall med avdrag, som i 4 % omförmälas, utgör taxerad inkomst, vilken utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande be- lopp som ej uppgår till fullt tiotal kronor bortfaller.
Skattskyldighet för inkomst.
6 &.
1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat föreskrives i denna förordning eller i särskilda bestämmelser, meddelade på. grund av överenskommelse eller beslut, varom i 20 och 21 %% sägs:
a) fysisk person: för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:
för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats; samt
för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst;
för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;
för slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller av— skrivits, i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare års taxeringar; samt
för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar;
b) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser, verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbe— | gripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, ] häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas själv— l ständigt för delägarnas gemensamma räkning: '
för all inkomst, som av dem här i riket eller å utländsk ort förvärvats; !
c) utländsk-a bolag:
för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse häri riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;
för slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller av— skrivits, i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits vid tidigare års taxe— ringar; samt
för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar. 2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess del- ägare taxeras en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet.
3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den av- lidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet, och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i denna förordning skolat gälla för den avlidne.
7 %.
Från skattskyldighet frikallas: &) medlem av konungahuset: för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;
b) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning an- gående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:
för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller beträf— fande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma förord- ning åtnjntits;
c) staten: för all inkomst;
d) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållnings— sällskap:
för all inkomst;
e) akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk, så.- dana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensionsanstalter som icke äro bolag, understödsföreningar, jäm— likt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser bildade stif- telser för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om för- säkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäk— ring för olycksfall i arbete:
för all inkomst;
f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda per- soner, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för bere— dande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland be- hövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art:
för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse;
g) här ovan ej upptagen ägare av sådan fastighet, som omförmäles i 55 1 mom. kommunalskattelagen:
för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i samma mom. avsedda ändamål;
h) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:
för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar;
i) här i riket bosatt delägare i o-skift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit här i riket bosatt:
för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet skall utgöra statlig inkomstskatt.
Att personer, om vilka i 18% förmäles, äro frikallade från skattskyldighet för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.
Beräkning av statlig inkomstskatt.
8 %.
1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, äger, med undantag varom nedan närmare förmäles, att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt. ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ort-sgrupper, som angivas i 48% 1 mom. kommunalskatte- lagen.
Skat—tskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2500 kronor, i ort-sgrupp II 2625 kronor, i ortsgrupp III 2750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.
Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta stat-ligt ortsavdrag med belopp som i nästföregående stycke sägs.
Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) även som gift skatt-skyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med sin hustru, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag före— legat, åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i orlt'sgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp II 1 700 kronor, i ortsgrupp III 1 800 kronor, i orts- grupp IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor. Avdrag som nu sagts må. dock åtnjutas allenast för det fall att den skattskyldige haft vårdnaden om barnet-.
För annan skattskyldig än i andra, tredje och fjärde styckena sagts ( en— samstående ) bestämmes ortsavdraget på sätt framgår av en vid denna förord— ning fogad tabell I. Då den taxerade inkomsten uppgår till i ortsgrupp I minst 10 600 kronor, i ortsgrupp II minst 10 700 kronor, i ortsgrupp III minst 1.0 800 kronor, i ort'sgrupp IV minst 10 900 kronor och i ortsgrupp V minst 11 000 kronor, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.
2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast under en del av beskattningsåret-, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp, utgörande för varje kalendermånad eller del därav varunder han varit här i riket bosatt en tolvtedel av det enligt bestäm— melserna i 1 mom. medgivna avdraget. Det avdragsbelopp, som sålunda er- hålles, avrundas nedåt till jämna tiotal kronor.
3 mom. Vad i 49 % kommunalskattelagen stadgas angående grundavdrag skall äga mot-svarande tillämpning beträffande statligt ortsavdrag.
9 g. 1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande av vad nedan i 11 % stadgas, fastställas enligt de i 2, 3 och 4 mom. angivna grunder.
2 mom. För skatt—skyldig fysisk person, som avses i 8 5 1 mom. andra, tredje och fjärde styckena och som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten av den iaxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.
Finnes skattskyldigs :skatfteförmåga vara, väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra, närstående än barn, för vilka rätt till allmänt barnbidrag föreligger, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprö- vande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med statligt orts- | avdrag, med ytterligare ett belopp av högst 1 000 kronor. Vad härefter åter- j står avjämnas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som ( nu nämnts, beskattningsbar inkomst. j 3 mom. För ensamstående skattskyldig, som varit här i riket bosatt under i hela eller någon del av beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar inkomst upptagas den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag och, i fall som i 2 mom. andra stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds be- , prövande med ytterligare ett belopp av högst 1 000 kronor.
' 4 mom. För annan skattskyldig än som i 2 och 3 mom. avses utgör den I taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.
| 5 mom. Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon I del av beskattningsåret och vilkens beräknade taxerade inkomst icke uppgår | till 600 kronor, skall icke utgöra statlig inkomstskatt.
| I övrigt inträder skatteplikt i fråga om statlig inkomstskatt: I |
för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår till minst 10 kronor;
för annan skattskyldig: då den beräknade taxerade inkomsten uppgår till minst 100 kronor.
10 %.
1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av ett för den skatt-skyldige fastställt grundbelopp.
Grundbeloppet utgör:
när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 procent av den beskattningsbara inkomsten;
när den beskattningsbara inkomsten överstiger
1 000 men icke 2 000 kr.: 100 kr. för 1 000 kr. och 11 % av återstoden; 2000 » » 3000 » : 210 » >> 2000 » » 12 » » » , 3000 » » 4000 » : 330 » » 3000 » » 14 » » » , 4000 » » 6000 » : 470 » >> 4000. » » 16 » » » , 6000 » » 8000 » : 790 » » 6000 » » 18 » » » ; 8000 » » 10000 » : 1 150 >> » 8000 » » 20 » >> » , 10000 » » 12 000 » : 1 550 » » 10000 » » 24 » » » , 12000 » » 14000 » : 2030 >> » 12 000 » » 28 » » » , 14000 » » 16000 >> : 2590 » » 14000 » >> 32 » » » ,
16 000 men icke 20 000 kr.: 3 230 kr. för 16 000 kr. och 36 % av återstoden; 20000 » » 30000 » : 4 670 » » 20000 » » 40 » » »
30000 » » 40000 » : 8670 » » 30000 » » 45 » » » , 40000 » » 60000 » : 13170 » » 40000 » » 50 » » » ; 60000 » » 100000 >> : 23170 >> » 60000 » » 55 » » » ; 100000 » » 200000 » : 45 170 » » 100000 » » 60 » » » 200000 » :105170 » » 200000 » » 70 » » »
Skall statlig inkomstskatt uttagas med mer än 100 procent av grundbe— loppet, må därav ej föranledas, att den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande skatten uppgår till högre belopp än som motsvarar 70 procent av denna inkomstdel.
Med familjestiftelse avses stiftelse, som enligt de för densamma gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.
2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör:
a) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska för- säkringsanstalt'er som icke äro aktiebolag, sparbanker, Sparbankernas säker- hetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stads- hypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan, bostads- kreditföreningar samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas enligt 1 mom. här ovan:
fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, såvitt och i den mån skatten icke skall beräknas enligt b) här nedan;
b) för försäkringsanstalter, såvitt och i den mån de driva livförsäkrings- rörelse:
tjugufem procent av den beskattningsbara. inkomsten; samt
c) för andra skattskyldiga än dem som avses i 1 mom. eller under a) eller b) här ovan:
femton procent av den beskattningsbara inkomsten. Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) och b) härovan skall iakt— tagas, att, därest försäkringsanstalt driver jämväl annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse, skatten skall beräknas enligt b), såvitt angår svensk anstalt, allenast beträffande den del av anstaltens beskattningsbara inkomst som efter förhållandet mellan den i försäkringstekniskt hänseende till liv- försäkringsverksamheten hänförliga nettointäkten och anstaltens sammanlagda nettointäkt be-löper å livförsäkringsrörelsen och, såvitt angår utländsk an— stalt, allenast i fråga om den del av nämnda inkomst som efter förhållandet mellan den skattepliktiga nettointäktien av livförsäkringsrörelsen och anstal- tens sammanlagda skattepliktiga nettointäkt av försäkringsrörelse be-löper å livförsäkringsrörelsen.
11 %. 1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras
en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 % förmäles, helt eller delvis ej kunnat
utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens inkomst, må bristen av- räknas å den andra makens inkomst. Frågan om skatteplikt enligt 9 5 5 mom. bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda beräknade taxerade inkomster. Ortsavdrag ävensom beskattningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt, och skall skatt beräknas efter den sålunda bestämda beskattningsbara inkomsten samt fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster.
2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skolai fråga om taxering till statlig inkomstskatt anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.
12 å.
, Varje år bestämmes med vilka procenttal av det i 10 & 1 mom. omförmälda ; grundbeloppet statlig inkomstskatt skall ingå i preliminär skatt dels för näst— ; kommande budgetårs förra hälft dels ock för detta budgetårs senare hälft; * därvid iakttages att procenttalet för nästkommande budgetå-rs förra hälft skall vara lika, med procenttalet för det löpande budgetårets senare hälft. Slutlig skatt på grund av taxering visst år skall utgå efter det procenttal av grund- beloppet, som bestämts med avseende å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret.
Eftertaxering.
) l
[ 13 g.
: Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föran- letts, att han icke blivit taxerad till statlig inkomstskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till inkomstskatt att I utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits statsverket. !
| |
I |
Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rätte- ligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skatt- skyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket boupp- teckning efter honom blivit ingiven för registering.
Beskattningsort. 14 % 1 mom. Skattskyldig taxeras enligt denna förordning i hemortskommunen. Saknar skattskyldig hemortskommun, skall han taxeras i Stockholm. 2 mom. Eftertaxering, som i 13 % omförmäles, skall ske där, varest taxe- ringen bort verkställas, om den skett i rätt tid.
Allmänna bestämmelser.
15 %. 1 mom. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodel- ägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning,
och har dödsboet att på grund av taxering för inkomst enligt denna förord— ning erlägga kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning från döds— boet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielse som nyss sagts må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det beskattning—sår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom. Befrielse må dock icke avse skatt, som påförts på grund av eftertaxe- ring och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.
Framställning som avses i första stycket skall avlämnas senast under andra kalenderåret efter dödsåret.
2 mom. För statlig inkomstskatt, som påförts avliden person eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör.
Vad nu sagts skall gälla även statlig inkomstskatt, som på grund av efter— taxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.
16 %.
1 mom.. Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att vara härstädes bosatt.
2 mom. Med utländskt bolag skall, där ej annat uttryckligen stadgas, i denna förordning likställas främmande stat samt utländsk menighet, försäk— ringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juri- disk person.
17 %.
Å svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i denna förordning stadgas angående här i riket bosatt person.
Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.
18 g.
1 mom. Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava varit här i riket bosatt. Sådan person åtnjuter, förutom den inskränkning i skatt— skyldigheten som följer av vad nu sagts, frikallelse från skattskyldighet för inkomst genom utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska
föreningar. Skatt skall av person, varom nu är fråga, utgöras i den kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats.
Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.
2 mom. Svensk medborgare, som tillhört främmande makts härvarande be- skickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjä— ning, är frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den främ— mande makten.
3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han varit svensk eller utländsk medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjntit på grund av tjänst hos den främmande makten.
19 %. Där för tillämpningen av denna förordning erfordras tabeller eller före- skrifter utöver vad den vid förordningen fogade tabellen innehåller, äger Konungen utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.
Om undantag från denna förordnings bestämmelser i vissa fall.
20 &.
1 mom. Är inkomst, för vilken statlig inkomstskatt skall utgöras, tillika underkastad motsvarande beskattning i annan stat, och har, till förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, överenskommelse träffats om upp- delning av beskattningsrätten mellan nämnda stat och Sverige eller förord- nande meddelats, att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket, skall beskattning, som äger rum med tillämpning av överenskommelse eller förordnande, varom nu sagts, an- ses hava ägt rum enligt denna förordning.
2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan dub- belbeskattning, som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa överens- kommelse, såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda stat och Sverige av inkomst, som är underkastad dubbelbeskattning, eller ock, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri från be- skattning här i riket.
I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig in— komstskatt skall av skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande bestäm- melser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till större andel, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen eller förordnandet fastställda beskattningsbara inkomsten, än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara inkomst, som skulle hava fastställts, om hän— syn ej tagits till överenskommelsen eller förordnandet.
Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta.
mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.
3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna paragraf stadgas.
21 5. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från
utgörande av skatt för inkomst av främmande stat tillhörig, för dess beskick- ning eller konsulat härstädes avsedd fastighet.
22 %.
Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 20 % eller 21 's sägs, inkomst, som enligt denna förordning är skattepliktig, ej här i riket be— skattas, får, därest underskott uppkommer vid inkomstberäkningen, sådant underskott icke vid taxering avräknas å inkomst, som skall tagas till beskatt- ning härstädes.
. 23 %.
Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter be— skattad för samma inkomst såväl här i riket som i utländsk stat, må Konungen på. ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes hörande kunna, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl föreligga, till und— vikande av eller lindring i dubbel'beskattm'ngen, förordna om efterskänkande av statlig inkomstskatt. Har skatten redan erlagts, återbekommes den i den ordning, som för restitution av skatt i uppbördsförordningen stadgas.
Denna förordning träder, med de undantag som nedan sägs, i kraft den 1 januari 1948, från och med vilken dag förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan den lyder efter däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, skall upphöra att- gälla; dock att sist— nämnda förordning fortfarande skall äga tillämpning vid 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1948 eller tidigare år.
Tabell I
utvisnnde för ensamstående skattskyldig taxerad inkomst minskad med ortsavdrag. Utom i fall då sådant avdrag som avses i 9 5 2 mom. andra stycket (5. k. avdrag för ömmande omständigheter) åtnjutes, är den angivna återstående inkomsten jämväl beskattningsbar inkomst. Ortsavdrag vid viss taxerad inkomst erhålles följaktligen genom att från denna inkomst avdraga det tal, som enligt tabellen svarar mot inkomsten.
Ortsgmpp I.
Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 | kr. »
1 600 —— 10 20 30 40 50 60 70 80 90 1 700 100 110 120 130 140 150 160 170 180 190 1 800 200 210 220 230 240 250 260 270 280 290 1 900 300 310 320 330 340 350 360 370 380 390 2 100 000 510 520 530 540 550 560 570 580 590 2 200 600 610 620 630 640 650 660 670 680 690 2 300 700 710 720 730 740 750 760 770 780 790 2 400 800 810 820 830 840 850 860 870 880 890 2 500 900 910 920 930 940 950 960 970 980 990 2 600 1 000 1 010 1 020 1 030 1 040 1 060 1 070 1 080 1 090 1 100 2 700 1 120 1 130 1 140 1 150 1 160 1180 1 190 1 200 1 210 1 220 2 800 1 240 1 250 1 260 1 270 1 280 1 310 1 320 1 320 1 330 1 340 2 900 1 360 1 370 1 380 1 390 1 400 1 420 1 430 1 440 1 450 1 460 3 000 1 480 i 490 1 500 1 510 1 520 1 540 1 550 1 560 1 570 1 580 3 100 1 600 1 610 1 620 1 630 1 640 1 660 1 670 1 680 1 690 1 700 3 200 1 720 1 730 1 740 1 750 1 760 1 780 1 790 1 800 1 810 1 820 3 300 1 840 1 850 1 860 1 870 1 880 1 900 1 910 1 920 1 930 1 940 3 400 1 960 1 970 1 980 1 990 2 000 2 020 2 030 2 040 2 050 2 060
| 3 500 2 080 2 090 2 100 2 110 2 120 2 140 2 150 2 160 2 170 2180 | 3 600 2 200 2 210 2 220 2 230 2 240 2 260 2 270 2 280 2 290 2 300 | 3 700 2 320 2 330 2 340 2 350 2 360 2 380 2 390 2 400 2 410 2 420 | 3 800 2 440 2 450 2 460 2 470 2 480 2 500 2 510 2 520 2 530 2 540 i l | 2 000 400 410 420 430 440 450 460 470 480 490
3 900 2 560 2 570 2 580 2 590 2 600 2 620 2 630 2 640 2 650 2 660 4 000 2 680 2 690 2 700 2 710 2 720 2 740 2 750 2 760 2 770 2 780 4 100 2 800 2 810 2 820 2 830 2 840 2 860 2 870 2 880 2 890 2 900 4 200 2 920 2 930 2 940 2 950 2 960 2 980 2 990 3 000 3 010 3 020 4 300 3 040 3 050 3 060 3 070 3 080 3 100 3 110 3 120 3 120 3 140 4 400 3 160 3 170 3 180 3 190 3 200 3 220 3 230 3 240 3 250 3 260 4 500 3 280 3 290 3 300 3 310 3 320 3 340 3 350 3 360 3 370 3 380 4 600 3 400 3 410 3 420 3 430 3 440 3 460 3 470 3 480 3 490 3 500 4 700 3 520 3 530 3 540 3 550 3 560 3 580 3 590 3 600 3 610 3 620 4 800 3 640 3 650 3 660 3 670 3 680 3 700 3 710 3 720 3 730 3 740 4 900 3 760 3 770 3 780 3 790 3 800 3 820 3 830 3 840 3 850 3 860 5 000 3 880 3 890 3 900 3 910 3 920 3 940 3 950 3 960 3 970 3 980 5 100 4 000 4 010 4020 4 030 4 040 4 060 4 070 4 080 4 090 4 100 5 200 4 120 4 130 4140 4 150 4 160 4 180 4 190 4 200 4 210 4 220 5 300 4 240 4 250 4 260 4 270 4 280 4 300 4 310 4 320 4 330 4 340 5 400 4 360 4 370 4 380 4 390 4 400 4 420 4 430 4 440 4 450 4 460
i 5 500 4 480 4 490 4 500 4 510 4 520 4 540 4 550 4 560 4 570 4 580 5 600 4 600 4 610 4 6:20 4 630 4 640 4 660 4 670 4 680 4 690 4 700 5 700 4 720 4 730 4 740 4 750 4 760 4 780 4 790 4 800 4 810 4 820 5 800 4 840 4 850 4 860 4 870 4 880 4 900 4 910 4 920 4 930 4 940 5 900 4 960 4 970 4 980 4 990 5 000 5 020 5 030 5 040 5 050 5 060
Tabell I (forts.). Ortsgrupp I.
Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr. 6 000 5 080 5 090 5 100 5 110 5 120 5140 5 150 5 160 5170 5 180 6 100 5 200 5 210 5 220 5 230 5 240 5 260 5 270 5 280 5 290 5 300 6 200 5 320 5 330 5 340 5 350 5 360 5 380 5 390 5 400 5 410 5 420 6 300 5 440 5 450 5 460 5 470 5 480 5 500 5 510 5 520 5 530 5 540 6 400 5 560 5 570 5 580 5 590 5 600 5 620 5 630 5 640 5 650 5 660 6 500 5 680 5 690 5 700 5 710 5 720 5 740 5 750 5 760 5 770 5 780 6 600 5 800 5 810 5 820 5 830 5 840 5 860 5 870 5 880 5 890 5 900 6 700 5 920 5 930 5 940 5 950 5 960 5 980 5 990 6 000 6 010 6 020 6 800 6 040 6 050 6 060 6 070 6 080 6 100 6 110 6 120 6 130 6 140 6 900 6 160 6 170 6 180 6 190 6 200 6 220 6 230 6 240 6 250 6 260 7 000 6 280 6 290 6 300 6 310 6 320 6 340 6 350 6 360 6 370 6 380 7 100 6 400 6 410 6 420 6 430 6 440 6 460 6 470 6 480 6 490 6 500 7 200 6 520 6 530 6 540 6 550 6 560 6 580 6 590 6 600 6 610 6 620 7 300 6 640 6 650 6 660 6 670 6 680 6 700 6 710 6 720 6 730 6 740 7 400 6 760 6 770 6 780 6 790 6 800 6 820 6 830 6 840 6 850 6 860 7 500 6 880 6 890 6 900 6 910 6 920 6 940 6 950 6 960 6 970 6 980 7 600 7 000 7 010 7 020 7 030 7 040 7 060 7 070 7 080 7 090 7 100 7 700 7 120 7 130 7 140 7 150 7 160 7 180 7 190 7 200 7 210 7 220 7 800 7 240 7 250 7 260 7 270 7 280 7 300 7 310 7 320 7 330 7 340 7 900 7 360 7 370 7 380 7 390 7 400 7 420 7 430 7 440 7 450 7 460 8 000 7 480 7 490 7 500 7 510 7 520 7 540 7 550 7 560 7 570 7 580 8 100 7 600 7 610 7 620 7 630 7 640 7 660 7 670 7 680 7 690 7 700 8 200 7 720 7 730 7 740 7 750 7 760 7 780 7 790 7 800 7 810 7 820 8 300 7 840 7 850 7 860 7 870 7 880 7 900 7 910 7 920 7 930 7 940 8 400 7 960 7 970 7 980 7 990 8 000 8 020 8 030 8 040 8 050 8 060 8 500 8 080 8 090 8 100 8 110 8 120 8 140 8 150 8 160 8 170 8 180 8 600 8 200 8 210 8 220 8 230 8 240 8 260 8 270 8 280 8 290 8 300 8 700 8 320 8 330 8 340 8 350 8 360 8 380 8 390 8 400 8 410 8 420 8 800 8 440 8 450 8 460 8 470 8 480 8 500 8 510 8 520 8 530 8 540 8 900 8 560 8 570 8 580 8 590 8 600 8 620 8 630 8 640 8 650 8 660 9 000 8 680 8 690 8 700 8 710 8 720 8 740 8 750 8 760 8 770 8 780 9 100 8 800 8 810 8 820 8 830 8 840 8 860 8 870 8 880 8 890 8 900 9 200 8 920 8 930 8 940 8 950 8 960 8 980 8 990 9 000 9 010 9 020 9 300 9 040 9 050 9 060 9 070 9 080 9 100 9 110 9 120 9 130 9 140 9 400 9 160 9 170 9 180 9 190 9 200 9 220 9 230 9 240 9 250 9 260 9 500 9 280 9 290 9 300 9 310 9 320 9 340 9 350 9 360 9 370 9 380 9 600 9 400 9 410 9 420 9 430 9 440 9 460 9 470 9 480 9 490 9 500 9 700 9 520 9 530 9 540 9 550 ' 9 560 9 580 9 590 9 600 9 610 9 620 9 800 9 640 9 650 9 660 9 670 9 680 9 700 9 710 9 720 9 730 9 740 9 900 9 760 9 770 9 780 9 790 9 800 9 820 9 830 9 840 9 850 9 860 10 000 9 880 9 890 9 900 9 910 9 920 9 940 9 950 9 960 9 970 9 980 10 000 10 000 10 010 10 020 10 030 10 040 10 060 10 070 10 080 10 090 10 100 10 200 10 120 10 130 10 140 10 150 10 160 10180 10 190 10 200 10 210 ' 10 220 10 300 10 240 10 250 10 260 10 270 10 280 10300 10 310 10 320 10 330 10340 10 400 10 360 10 370 10 380 10 390 10 400 10 420 10 430 10 440 10 450 10 460 10 500 10 480 10 490 10 500 10 510 10 520 10 540 10 550 10 560 10 570 10 580 När den taxerade inkomsten uppgår till 10 600 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skatt- skyldig icke ortsavdrag.
Tabell I (forts.). Ortsgrupp II.
Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr.
1 700 — 10 20 30 40 50 60 70 80 90 1 800 100 110 120 130 140 150 160 170 180 190 1 900 200 210 220 230 240 250 260 270 280 290 2 000 300 310 320 330 340 350 360 370 380 390 2 100 400 410 420 430 440 450 460 470 480 490 2 200 500 510 520 530 540 550 560 570 580 590 2 3( 10 600 610 620 630 640 550 660 670 680 690 2 400 700 710 720 730 740 750 760 770 780 790 2 500 800 810 820 830 840 850 860 870 880 890 2 600 900 910 920 930 940 950 960 970 980 990 2 700 1 000 1 010 1 020 1 030 1 040 1 060 1 070 1 080 1 090 1 100 2 800 1 120 1 130 1 140 1 150 1 160 1 180 1 190 1 200 1 210 1 220 2 900 1 240 1 250 1 260 1 270 1 280 1 300 1 310 1 320 1 330 1 340
3 000 1 360 1 370 1 380 1 390 1 400 1 420 1 430 1 440 1 450 1 460 3 100 1 480 1 490 1 500 1 520 1 530 1 540 1 550 1 570 1 580 1 590 3 200 1 610 1 620 ] 630 1 640 1 650 1 670 1 680 1 690 1 700 1 710 3 300 1 730 1 740 1 750 1 760 1 770 1 790 1 800 1 810 1 820 1 830 3 400 1 850 1 860 1 870 1 880 1 890 1 910 1 920 1 930 1 940 1 950
3 500 1 970 1 980 1 990 2 000 2 010 2 030 2 040 2 050 2 060 2 070 3 600 2 090 2 100 2 110 2 120 2 130 2150 2 160 2 170 2180 2190 3 700 2 210 2 220 2 230 2 240 2 250 2 270 2 280 2 290 2 300 2 310 3 800 2 330 2 340 2 350 2 360 2 370 2 390 2 400 2 410 2 420 2 430 3 900 2 450 2 460 2 470 2 490 2 500 2 510 2 520 2 540 2 550 2 560
4 000 2 580 2 590 2 600 2 610 2 620 2 640 2 650 2 660 2 670 2 680 4 100 2 700 2 710 2 720 2 730 2 740 2 700 2 770 2 780 2 790 2 800 4 200 2 820 2 830 2 840 2 850 2 860 2 880 2 890 2 900 2 910 2 920 4 300 2 940 2 950 2 960 2 970 2 980 3 000 3 010 3 020 3 030 3 040 4 400 3 060 3 070 3 080 3 090 3 100 3 120 3 130 3 140 3 150 3 160
4 500 3 180 3 190 3 200 3 210 3 220 3 240 3 250 3 260 3 270 3 280 4 600 3 300 3 310 3 320 3 330 3 340 3 360 3 370 3 380 3 390 3 400 4 700 3 420 3 430 3 440 3 460 3 470 3 480 3 490 3 510 3 520 3 530 4 800 3 550 3 560 3 570 3 580 3 590 3 610 3 620 3 630 3 640 3 650 4 900 3 670 3 680 3 690 3 700 3 710 3 730 3 740 3 750 3 760 3 770
5 000 3 790 3 800 3 810 3 820 3 830 3 850 3 860 3 870 3 880 3 890 5 100 3 910 3 920 3 930 3 940 3 950 3 970 3 980 3 990 4 000 4 010 5 200 4 030 4 040 4 050 4 060 4 070 4 090 4 100 4 110 4 120 4 130 5 300 4 150 4 160 4 170 4 180 4 190 4 210 4 220 4 230 4 240 4 250 5 400 4 270 4 280 4 290 4 300 4 310 4 330 4 340 4 350 4 360 4 370,
5 500 4 390 4 400 4 410 4 430 4 440 4 450 4 460 4 480 4 490 4 500 5 600 4 520 4 530 4 540 4 550 4 560 4 580 4 590 4 600 4 610 4 620 5 700 4 640 4 650 4 660 4 670 4 680 4 700 4 710 4 720 4 730 4 740 5 800 4 760 4 770 4 780 4 790 4 800 4 820 4 830 4 840 4 850 4 860 5 900 4 880 4 890 4 900 4 910 4 920 4 940 4 950 4 960 4 970 4 980
6 000 5 000 5 010 5 020 5 030 5 040 5 060 5 070 5 080 5 090 5 100 6 100 5 120 5 130 5 140 5 150 5 160 5 180 5 190 5 200 5 210 5 220 6 200 5 240 5 250 5 260 5 270 5 280 5 300 5 310 5 320 5 330 5 340 6 300 5 360 5 370 5 380 5 400 5 410 5 420 5 430 5 450 5 460 5 470 6 400 5 490 5 500 5 510 5 520 5 530 5 550 5 560 5 570 5 580 5 590
Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 ; kr. ?
6 500 5 610 5 620 5 630 5 640 5 650 5 670 5 680 5 690 5 700 5 710 6 600 5 730 5 740 5 750 5 760 5 770 5 790 5 800 5 810 5 820 5 830 6 700 5 850 5 860 5 870 5 880 5 890 5 910 5 920 5 930 5 940 5 950 6 800 5 970 5 980 5 990 6 000 6 010 6 030 6 040 6 050 6 060 6 070 6 900 6 090 6100 6 110 6 120 6130 6 150 6 160 6 170 6 180 6 190
7 000 6 210 6 220 6 230 6 240 6 250 6 270 6 280 6 290 6 300 6 310 7 100 6 330 6 340 6 350 6 370 6 380 6 390 6 400 6 420 6 430 6 440 7 200 6 460 6 470 6 480 6 490 6 500 6 520 6 530 6 540 6 550 6 560 7 300 6 580 6 590 6 600 6 610 6 620 6 640 6 650 6 660 6 670 6 680 7 400 6 700 6 710 6 720 6 730 6 740 6 760 6 770 6 780 6 790 6 800
7 500 6 820 6 830 6 840 6 850 6 860 6 880 6 890 6 900 6 910 6 920 7 600 6 940 6 950 6 960 6 970 6 980 7 000 7 010 7 020 7 030 7 040 7 700 7 060 7 070 7 080 7 090 7 100 7 120 7 130 7 140 7 150 7 160 7 800 7 180 7 190 7 200 7 210 7 220 7 240 7 250 7 260 7 270 7 280 7 900 7 300 7 310 7 320 7 340 7 350 7 360 7 370 7 390 7 400 7 410
8 000 7 430 7 440 7 450 7 460 7 470 7 490 7 500 7 510 7 520 7 530 8 100 7 550 7 560 7 570 7 580 7 590 7 610 7 620 7 630 7 640 7 650 8 200 7 670 7 680 7 690 7 700 7 710 7 730 7 740 7 750 7 760 7 770 8 300 7 790 7 800 7 810 7 820 7 830 7 850 7 860 7 870 7 880 7 890 8 400 7 910 7 920 7 930 7 940 7 950 7 970 7 980 7 990 8 000 8 010
8 500 8 030 8 040 8 050 8 060 8 070 8 090 8 100 8 110 8 120 8 130 8 600 8 150 8 160 8 170 8 180 8 190 8 210 8 220 8 230 8 240 8 250 8 700 8 270 8 280 8 290 8 310 8 320 8 330 8 340 8 360 8 370 8 380 8 800 8 400 8 410 8 420 8 430 8 440 8 460 8 470 8 480 8 490 8 500 8 900 8 520 8 530 8 540 8 550 8 560 8 580 8 590 8 600 8 610 8 620
9 000 8 640 8 650 8 660 8 670 8 680 8 700 8 710 8 720 8 730 8 740 9 100 8 760 8 770 8 780 8 790 8 800 8 820 8 830 8 840 8 850 8 860 9 200 8 880 8 890 8 900 8 910 8 920 9 940 8 950 8 960 8 970 8 980 9 300 "9 000 9 010 9 020 9 030 9 040 9 060 9 070 9 080 9 090 9 100 9 400 9 120 9 130 9 140 _9 150 9 160 9 180 9 190 9 200 9 210 9 220
9 500 9 240 9 250 9 260 9 280 9 290 9 300 9 310 9 330 9 340 9 350 9 600 9 370 9 380 9 390 9 400 9 410 9 430 9 440 9 450 9 460 9 470 9 700 9 490 9 500 9 510 9 520 9 530 9 550 9 560 9 570 9 580 9 590 9 800 9 610 9 620 9 630 9 640 9 650 9 670 9 680 9 690 9 700 9 710 9 900 9 730 9 740 9 750 9 760 9 770 9 790 9 800 9 810 9 820 9 830
10 000 9 850 9 860 9 870 9 880 9 890 9 910 9 920 9 930 9 940 9 950 10 100 9 970 9 980 9 990 10 000 10 010 10 030 10 040 10 050 10 060 10 070 10 200 10 090 10 100 10 110 10 120 10 130 10 150 10 160 10 170 10 180 10 190 10 300 10 210 10 220 10 230 10 250 10 260 10 270 10 280 10 300 10 310 10 320 10 400 10 340 10 350 10 360 10 370 10 380 10 400 10 410 10 420 10 430 10 440
10 500 10 460 10 470 10 480 10 490 10 500 10 520 10 530 10 540 10 550 10 560 10 600 10 580 10 590 10 600 10 610 10 620 10 640 10 650 10 660 10 670 10 680
När den taxerade inkomsten uppgår till 10 700 kronor eller därutövar7 åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortaavdrag.
Tabell I (forts.). Ortsgrupp III.
Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90
kr,
1 800 —— 10 20 30 40 50 60 70 80 90 1 900 100 110 120 130 140 150 160 170 180 190 2 000 200 210 220 230 240 250 260 270 280 290 2 100 300 310 320 330 340 350 360 370 380 390 2 200 400 410 420 430 440 450 460 470 480 490 2 300 500 510 520 530 540 550 560 570 580 590 2 400 600 610 620 630 640 650 660 670 680 690 2 500 700 710 720 730 740 750 760 770 780 790 2 600 800 810 820 830 840 850 860 870 880 890 2 700 900 910 920 930 940 950 960 970 980 990 2 800 1 000 1 010 1 020 1 030 1 040 1 060 1 070 1 080 1 090 1 100 2 900 1 120 1 130 1 140 1 150 1 160 1 180 1 190 1 200 1 210 1 220 3 000 1 240 1 250 1 260 1 280 1 290 1 300 1 310 1 330 1 340 1 350 3 100 1 370 1 380 1 390 1 400 1 410 1 430 1 440 1 450 1 460 1 470 3 200 1 490 1 500 1 510 1 520 1 530 1 550 1 560 1 570 1 580 1 590 3 300 1 610 1 620 1 630 1 640 1 650 1 670 1 680 1 690 1 700 1 710 3 400 1 730 1 740 1 750 1 770 1 780 1 790 1 800 1 820 1 830 1 840 3 500 1 860 1 870 1 880 1 890 1 900 1 920 1 930 1 940 1 950 1 960 3 600 1 980 1 990 2 000 2 010 2 020 2 040 2 050 2 060 2 070 2 080 3 700 2 100 2 110 2 120 2 130 2 140 2 160 2 170 2 180 2 190 2 200 3 800 2 220 2 230 2 240 2 260 2 270 2 280 2 290 2 310 2 320 2 330 3 900 2 350 2 360 2 370 2 380 2 390 2 410 2 420 2 430 2 440 2 450 4 000 2 470 2 480 2 490 2 500 2 510 2 530 2 540 2 550 2 560 2 570 4 100 2 590 2 600 2 610 2 620 2 630 2 650 2 660 2 670 2 680 2 690 4 200 2 710 2 720 2 730 2 750 2 760 2 770 2 780 2 300 2 810 2 820 4 300 2 840 2 850 2 860 2 870 2 880 2 900 2 910 2920 2 930 2 940 4 400 2 960 2 970 2 980 2 990 3 000 3 020 3 030 3 040 3 050 3 060 4 500 3 080 3 090 3 100 3 110 3 120 3 140 3 150 3160 3170 3 180 4 600 3 200 3 210 3 220 3 240 3 250 3 260 3 270 3 290 3 300 3 310 4 700 3 330 3 340 3 350 3 360 3 370 3 390 3 400 3 410 3 420 3 430 4 800 3 450 3 460 3 470 3 480 3 490 3 510 3 520 3 530 3 540 3 550 4 900 3 570 3 580 3 590 3 600 3 610 3 630 3 640 3 650 3 660 3 670 5 000 3 690 3 700 3 710 3 730 3 740 3 750 3 760 3 780 3 790 3 800 5 100 3 820 3 830 3 840 3 850 3 860 3 880 3 890 3 900 3 910 3 920 5 200 3 940 3 950 3 960 3 970 3 980 4 000 4 010 4 020 4 030 4 040 5 300 4 060 4 070 4 080 4 090 4 100 4 120 4 130 4 140 4 150 4 160 5 400 4 180 4 190 4 200 4 220 4 230 4 240 4 250 4 270 4 280 4 290 5 500 4 310 4 320 4 330 4 340 4 350 4 370 4 380 4 390 4 400 4 410 5 600 4 430 4 440 4 450 4 460 4 470 4 490 4 500 4 510 4 520 4 530 5 700 4 550 4 560 4 570 4 580 4 590 4 610 4 620 4 630 4 640 4 650 5 800 4 670 4 680 4 690 4 710 4 720 4 730 4 740 4 760 4 770 4 780 5 900 4 800 4 810 4 820 4 830 4 840 4 860 4 870 4 880 4 890 4 900 6 000 4 920 4 930 4 940 4 950 4 960 4 980 4 990 5 000 5 010 5 020 6 100 . 5 040 5 050 5 060 5 070 5 080 5 100 5 110 5 120 5 130 5 140 6 200 5 160 5 170 5 180 5 200 5 210 5 220 5 230 5 250 5 260 5 270 6 300 5 290 5 300 5 310 5 320 5 330 5 350 5 360 5 370 5 380 5 390 6 400 5 410 5 420 5 430 5 440 5 450 5 470 5 480 5 490 5 500 5 510
Tabell I (forts.). Ortsgrupp III.
Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr.
6 500 5 530 5 540 5 550 5 560 5 570 5 590 5 600 5 610 5 620 5 630 6 600 5 650 5 660 5 670 5 690 5 700 5 710 5 720 5 740 5 750 5 760 6 700 5 780 5 790 5 800 5 810 5 820 5 840 5 850 5 860 5 870 5 880 6 800 5 900 5 910 5 920 5 930 5 940 5 960 5 970 5 980 5 990 6 (.100 6 900 6 020 6 030 6 040 6 050 6 060 6 080 6 090 6 100 6 110 6 120
7 000 6 140 6 150 6 160 6 180 6 190 6 200 6 210 6 230 6 240 6 250 7 100 6 270 6 280 6 290 6 300 6 310 6 330 6 340 6 350 6 360 6 370 7 200 6 390 6 41 O 6 410 6 420 6 430 6 450 6 460 6 470 6 480 6 490 7 300 6 510 6 520 6 530 6 540 6 550 6 570 6 580 6 590 6 600 6 610 7 400 6 630 6 640 6 650 6 670 6 680 6 690 6 700 6 720 6 730 6 740
7 500 6 760 6 770 6 780 6 790 6 800 6 820 6 830 6 840 6 850 6 860 7 600 6 880 6 890 6 900 6 910 6 920 6 940 6 950 6 960 6 970 6 980 7 700 7 000 7 010 7 020 7 030 7 040 7 060 7 070 7 080 7 090 7 100 7 800 7 120 7 130 7 140 7 160 7 170 7 180 7 190 7 210 7 220 7 230 7 900 7 250 7 260 7 270 7 280 7 290 7 310 7 320 7 330 7 340 7 350
8 000 7 370 7 380 7 390 7 400 7 410 7 430 7 440 7 450 7 460 7 470 8 100 7 490 7 500 7 510 7 520 7 530 7 550 7 560 7 570 7 580 7 590 8 200 7 610 7 620 7 630 7 650 7 660 7 670 7 680 7 700 7 710 7 720 8 300 7 740 7 750 7 760 7 770 7 780 7 800 7 810 7 820 7 830 7 840 8 400 7 860 7 870 7 880 7 890 7 900 7 920 7 930 7 940 7 950 7 960
8 500 7 980 7 990 8 000 8 010 8020 8 040 8 050 8 060 8 070 8 080 8 600 8100 8 110 8 120 8 140 8 150 8 160 8 170 8190 8 200 8 210 8 700 8 230 8 240 8 250 8 260 8 270 8 290 8 300 8 310 8 320 8 330 8 800 8 350 8 360 8 370 8 380 8 390 8 410 8 420 8 430 8 440 8 450 8 900 8 470 8 480 8 490 8 500 8 510 8 530 8 540 8 550 8 560 8 570
9 000 8 590 8 600 8 610 8 630 8 640 8 650 8 660 8 680 8 690 8 700 9 100 8 720 8 730 8 740 8 750 8 760 8 780 8 790 8 800 8 810 8 820 9 200 8 840 8 850 8 860 8 870 8 880 8 900 8 910 8 920 8 930 8 940 9 300 8 960 8 970 8 980 8 990 9 000 9 020 9 030 9 040 9 050 9 060 9 400 9 080 9 090 9 100 9 120 9 130 9 140 9 150 9 170 9 180 9 190
9 500 9 210 9 220 9 230 9 240 9 250 9 270 9 280 9 290 9 300 9 310 9 600 9 330 9 340 9 350 9 360 9 370 9 390 9 400 9 410 9 420 9 430 9 700 9 450 9 460 9 470 9 480 9 490 9 510 9 520 9 530 9 540 9 550 9 800 9 570 9 580 9 590 9 610 9 620 9 630 9 640 9 660 9 670 9 680 9 900 9 700 9 710 9 720 9 730 9 740 9 760 9 770 9 780 9 790 9 800
10 000 9 820 9 830 9 840 9 850 9 860 9 880 9 890 9 900 9 910 9 920 10 100 9 940 9 950 9 960 9 970 9 980 10000 10 010 10 020 10030 10 040 10 200 10 060 10 070 10 080 10 100 10 110 10 120 10 130 10 150 10 160 10 170 10 300 10 190 10 200 10 210 10 220 10 230 10 250 10 260 10 270 10 280 10 290 10 400 10 310 10 320 10 330 10 340 10 350 10 370 10 380 10 390 10 400 10 410
10 500 10 430 10 440 10 450 10 460 10 470 10 490 10 500 10 510 10 520 10 530 10 600 10 550 10 560 10 570 10 590 10 600 10 610 10 620 10 640 10 650 10 660 10 700 10 680 10 690 10 700 10 710 10 720 10 740 10 750 10 760 10 770 10 780
När den taxerade inkomsten uppgår till 10 800 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skatt- skyldig icke ortsavdrag.
Taxerad inkomst ? 0 4 0 5 0 kr.
1 900 20 40 50
2 000 . 150 2 100 240 250 2 200 ' 340 350 2 300 ' 440 450 2 400 550
2 500 650 2 600 750 2 700 " 850 2 800 ' ' 950 2 900 1 060
3 000 1 180 3 100 1 310 3 200 1 430 3 300 1 550 3 400 1 680
3 500 1 800 3 600 1 930 3 700 2 050 3 800 2 170 3 900 2 300
4 000 2 420 4 100 ' 2 540 4 200 2 670 4 300 2 790 4 400 2 920
4 500 3 040 4 600 3 160 4 700 3 290 4 800 3 410 4 900 3 530
5 000 3 660 5 100 3 780 5 200 3 910 5 300 4 030 5 400 4 150
5 500 4 220 4 230 4 240 4 250 4 260 4 280 4 290 4 300 4 310 4 320 5 600 4 340 4 350 4 360 4 370 4 380 4 400 4 410 4 420 4 430 4 440 5 700 4 460 4 470 4 480 4 500 4 510 4 520 4 530 4 550 4 560 4 570 5 800 4 590 4 600 4 610 4 620 4 630 4 650 4 660 4 670 4 680 . 4 690 5 900 4 710 4 720 4 730 4 750 4 760 4 770 4 780 4 800 4 810 4 820
6 000 4 840 4 850 4 860 4 870 4 880 4 900 4 910 4 920 4 930 4 940 6 100 4 960 4 970 4 980 4 990 5 000 5 020 5 030 5 040 5 050 5 060 6 200 5 080 5 090 5 100 5 120 5 130 5 140 5 150 5 170 5 180 5 190 6 300 5 210 5 220 5 230 5 240 5 250 5 270 5 280 5 290 5 300 5 310 6 400 5 330 5 340 5 350 5 360 5 370 5 390 5 400 5 410 5 420 5 430
6 500 5 450 5 460 5 470 5 490 5 500 5 510 5 520 5 540 5 550 5560 6 600 5 580 5 590 5 600 5 610 5 620 5 640 5 650 5 660 5 670 5 680 6 700 5 700 5 710 5 720 5 740 5 750 5 760 5 770 5 790 5 800 5 810 6 800 5 830 5 840 5 850 5 860 5 870 5 890 5 900 5 910 5 920 5 930 6 900 5 950 5 960 5 970 5 980 5 990 6 010 6 020 6 030 6 040 6 050
Taxernd in komst kr.
10 20 80 40 50
80 90
7 000 7 100 7 200 7 300 7 400
7 500 7 600 7 700 7 800 7 900
8 000 8 100 8 200 8 300 8 400
8 500 8 600 8 700 8 800 8 900
9 000 9 100 9 200 9 300 9 400
9 500 9 600 9 700 9 800 9 900
10 000 10 100 10 200 10 300 10 400
10 500 10 600 10 700 10 800
6 070 6 200 6 320 6 440 6 570
6 690 6 820 6 940 7 060 7 190
7 310 7 430 7 560 7 680 7 810
7 930 8 050 8 180 8 300 8 420
8 550 8 670 8 800 8 920 9 040
9 170 9 290 9 410 9 540 9 660
9 790 9 910 10 030 10 160 10 280
10 400 10 530 10 650 10 780
6 080 6 210 6 330 6 450 6 580
6 700 6 830 6 950 7 070 7 200
7 320 7 440 7 570 7 690 7 820
7 940 8 060 8 190 8 310 8 430
8 560 8 680 8 810 8 930 9 050
9 180 9 300 9 420 9 550 9 670
9 800 9 920 10 040 10 170 10 290
10 410 10 540 10 660 10 790
6 090 6 220 6 340 6 460 6 590
6 710 6 840 6 960 7 080 7 210
7 330 7 450 7 580 7 700 7 830
7 950 8 070 8 200 8 320 8 440
8 570 8 690 8 820 8 940 9 060
9 190 9 310 9 430 9 560 9 680
9 810 9 930 10 050 10 180 10 300
10 420 10 550 10 670 10 800
6 110 6 230 6 350 6 480 6 600
6 730 6 850 6 970 7 100 7 220
7 340 7 470 7 590 7 720 7 840
7 960 8 090 8 210 8 330 8 460
5 580 8 710 8 830 8 950 9 080
9 200 9 320 9 450 9 570 9 700
9 820 9 940 10 070 10 190 10 310
10 440 10 560 10 690 10 810
6 120 6 240 6 360 6 490 6 610
6 740 6 860 6 980 7 110 7 230
7 350 7 480 7 600 7 730 7 850
7 970 8 100 8 220 8 340
' 8470
8 590 8 720 8 840 8 960 9 090
9 210 9 330 9 460 9 580 9 710
9 830 9 950 10 080 10 200 10 320
10 450 10 570 10 700 10 820
6 130 6 260 6 380 6 500 6 630
6 750 6 880 7 000 7 120 7 250
7 370 7 490 7 620 7 740 7 870
7 990 8 110 8 240 8 360 8 480
8 610 8 730 8 860 8 980 9 100
9 230 9 350 9 470 9 600 9 720
9 850 9 970 10 090 10 220 10 340
10 460 10 590 10 710 10 840
6 140 6 270 6 390 6 510 6 640
6 760 6 890 7 010 7 130 7 260
7 380 7 500 7 630 7 750 7 880
8 000 8 120 8 250 8 370 8 490
8 620 8 740 8 870 8 990 9 110
9 240 9 360 9 480 9 610 9 730
9 860 9 980 10 100 10 230 10 350
10 470 10 600 10 720 10 850
6 160 6 280 6 400 6 530 6 650
6 780 6 900 7 020 7 150 7 270
7 390 7 520 7 640 7 770 7 890
8 010 8 140 8 260 8 380 8 510
8 630 8 760 8 880 9 000 9 130
9 250 9 370 9 500 9 620 9 750
9 870 9 990 10 120 10 240 10 360
10 490 10 610 10 740 10 860
6 170 6 290 6 410 6 540 6 660
6 790 6 910 7 030 7 160 7 280
7 400 7 530 7 650 7 780 7 900
8 020 8 150 8 270 8 390 8 520
8 640 8 770 8 890 9 010 9 140
9 260 9 380 9 510 9 630 9 760
9 880 10 000 10 130 10 250 10 370
10 500 10 620 10 750 10 870
6 180 6 300 6 420 6 550 6 670
6 800 6 920 7 040 7 170 7 290
7 410 7 540 7 660 7 790 7 910
8 030 8 160 8 280 8 400 8 530
8 650 8 780 8 900 9 020 9 150
9 270 9 390 9 520 9 640 9 770
9 890 ' 10 010 10 140 10 260 10 380
10 510 10 630 10 760 10 880
När den taxernde inkomsten uppgår till 10 900 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skatt- skyldig icke ortsavdrag.
Tabell I (forts.) Orta-grupp V.
Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr.
2 000 — 10 20 30 40 50 60 70 80 90 2 100 100 110 120 130 140 150 160 170 180 190 2 200 200 210 220 230 240 250 260 270 280 290 2 300 300 310 320 330 340 350 360 370 380 390 2 400 400 410 420 430 440 450 460 470 480 490 2 500 500 510 520 530 540 550 560 570 580 590 2 600 600 610 620 630 640 650 660 670 680 690 2 700 700 710 720 730 740 750 760 770 780 790 2 800 800 810 820 830 840 850 860 870 880 890 2 900 900 910 920 930 940 950 960 970 980 990
3 000 1 000 1 010 1 020 1 030 1 050 1 060 1 070 1 080 1 100 ] 110 3 100 1 120 1 130 1 150 1 160 1 170 1 180 1 200 1 210 1 220 1 230 3 200 1 250 1 260 1 270 1 280 1 300 1 310 1 320 1 330 1 350 1 360 3 300 1 370 1 380 1 400 1 410 1 420 1 430 1 450 1 460 1 470 1 480 3 400 1 500 1 510 1 520 1 530 1 550 1 560 1 570 1 580 1 600 1 610
3 500 1 620 1 630 1 650 1 660 1 670 1 680 1 700 1 710 1 720 1 730 3 600 1 750 1 760 1 770 1 780 1 800 1 810 1 820 1 830 1 850 1 860 3 700 1 870 1 880 1 900 1 910 1 920 1 930 1 950 1 960 1 970 1 980 3 800 2 000 2 010 2 020 2 030 2 050 2 060 2 070 2 080 2 100 2 110 3 900 2 120 2 130 2 150 2 160 2 170 2 180 2 200 2 210 2 220 2 230
4 000 2 250 2 260 2 270 2 280 2 300 2 310 2 320 2 330 2 350 2 360 4 100 2 370 2 380 2 400 2 410 2 420 2 430 2 450 2 460 2 470 2 480 4 200 2 500 2 510 2 520 2 530 2 550 2 560 2 570 2 580 2 600 2 610 4 300 2 620 2 630 2 650 2 660 2 670 2 680 2 700 2 710 2 720 2 730 4 400 2 750 2 760 2 770 2 780 2 800 8 810 2 820 2 830 2 850 2 860
4 500 2 870 2 880 2 900 2 910 2 920 2 930 2 950 2 960 2 970 2 980 4 600 3 000 3 010 3 020 3 030 3 050 3 060 3 070 3 080 3 100 3 110 4 700 3 120 3 130 3 150 3 160 3 170 3 180 3 200 3 210 3 220 3 230 4 800 3 250 3 260 3 270 3 280 3 300 3 310 3 320 3 330 3 350 3 360 4 900 3 370 3 380 3 400 3 410 3 420 3 430 3 450 3 460 3 470 3 480
5 000 3 500 3 510 3 520 3 530 3 550 3 560 3 570 3 580 3 600 3 610 5 100 3 620 3 630 3 650 3 660 3 670 3 680 3 700 3 710 3 720 3 730 5 200 3 750 3 760 3 770 3 780 3 800 3 810 3 820 3 830 3 850 3 860 5 300 3 870 3 880 3 900 3 910 3 920 3 930 3 950 3 960 3 970 3 980 5 400 4 000 4 010 4 020 4 030 4 050 4 060 4 070 4 080 4 100 4 110
5 500 4 120 4 130 4150 4 160 4 170 4180 4 200 4 210 4 220 4 230 5 600 4 250 4 260 4 270 4 280 4 300 4 310 4 320 4 330 4 350 4 360 5 700 4 370 4 380 4 400 4 410 4 420 4 430 4 450 4 460 4 470 4 480 5 800 4 500 4 510 4 520 4 530 4 550 4 560 4 570 4 580 4 600 4 610 5 900 4 620 4 630 4 650 4 660 4 670 4 680 4 700 4 710 4 720 4 730
6 000 4 750 4 760 4 770 4 780 4 800 4 810 4 820 4 830 4 850 4 860 6 100 4 870 4 880 4 900 4 910 4 920 4 930 4 950 4 960 4 970 4 980 6 200 5 000 5 010 5 020 5 030 5 050 5 060 5 070 5 080 5 100 5 110 6 300 5 120 5 130 5 150 5 160 5 170 5 180 5 200 5 210 5 220 5 230 6 400 5 250 5 260 5 270 5 280 5 300 5 310 5 320 5 330 5 350 5 360
6 500 5 370 5 380 5 400 5 410 5 420 5 430 5 450 5 460 5 470 5 480 6 600 5 500 5 510 5 520 5 530 5 550 5 560 5 570 5 580 5 600 5 610 6 700 5 620 5 630 5 650 5 660 5 670 5 680 5 700 5 710 5 720 5 730 6 800 5 750 5 760 5 770 5 780 5 800 5 810 5 820 5 830 5 850 5 860 6 900 5 870 5 880 5 900 5 910 5 920 5 930 5 950 5 960 5 970 5 980
'l'axerad inkomst 20 30 40 50 70 90 kr.
7 000 6 000 6 010 6 020 6 030 6 050 6 060 6 070 6 080 6 100 6 110 7 100 6 120 6 130 6 150 6 160 6 170 6 180 6 200 6 210 6 220 6 230 * 7 200 6 250 6 260 6 270 6 280 6 300 6 310 6 320 6 330 6 350 6 360 7 300 6 370 6 380 6 400 G 410 6 420 6 430 6 450 6 460 6 470 6 480 7 400 6 500 6 510 6 520 6 530 6 550 6 560 6 570 6 580 6 600 6 610
7 500 6 620 6 630 6 650 6 660 6 670 6 680 6 700 6 710 6 720 6 730 7 600 6 750 6 760 6 770 6 780 6 800 6 810 6 820 6 830 6 850 6 860 7 700 6 870 6 880 6 900 6 910 6 920 6 930 6 950 6 960 6 970 6 980 7 800 7 000 7 010 7 020 7 030 7 050 7 060 7 070 7 080 7 100 7 110 7 900 7 120 7 130 7 150 7 160 7 170 7 180 7 200 7 210 7 220 7 230
8 000 7 250 7 260 7 270 7 280 7 300 7 310 7 320 7 330 7 350 7 360 8 100 7 370 7 380 7 400 7 410 7 420 7 430 7 450 7 460 7 470 7 480 8 200 7 500 7 510 7 520 7 530 7 550 7 560 7 570 7 580 7 600 7 610 8 300 7 620 7 630 7 650 7 660 7 670 7 680 7 700 7 710 7 720 7 730 8 400 7 750 7 760 7 770 7 780 7 800 7 810 7 820 7 830 7 850 7 860
8 500 7 870 7 880 7 900 7 910 7 920 7 930 7 950 7 960 7 970 7 980 8 600 8 000 8 010 8 020 8 030 8 050 8 060 8 070 8 080 8 100 8 110 8 700 8 120 8 130 8 150 8 160 8 170 8 180 8 200 8 210 8 220 8 230 8 800 8 250 8 260 8 270 8 280 8 300 8 310 8 320 8 330 8 350 8 360 8 900 8 370 8 380 8 400 8 410 8 420 8 430 8 450 8 460 8 470 8 480
9 000 8 500 8 510 8 520 8 530 8 550 8 560 8 570 8 580 8 600 8 610 9 100 8 620 8 630 8 650 8 660 8 670 8 680 8 700 8 710 8 720 8 730 9 200 8 750 8 760 8 770 8 780 8 800 8 810 8 820 8 830 8 850 8 860 9 300 8 870 8 880 8 900 8 910 8 920 8 930 8 950 8 960 8 970 8 980 9 400 9 000 9 010 9 020 9 030 9 050 9 060 9 070 9 080 9 100 9 110
9 500 9 120 9 130 9 150 9 160 9 170 9 180 9 200 9 210 9 220 9 230 9 600 9 250 9 260 9 270 9 280 9300 9 310 9 320 9 330 9 350 9 360 9 700 9 370 9 380 9 400 9 410 9 420 9 430 9 450 9 460 9 470 9 480 9 800 9 500 9 510 9 520 9 530 9 550 9 560 9 570 9 580 9 600 9 610 9 900 9 620 9 630 9 650 9 660 9 670 9 680 9 700 9 710 9 720 9 730
10 000 9 750 9 760 9 770 9 780 9 800 9 810 9 820 9 830 9 850 9 860 10 100 9 870 9 880 9 900 9 910 9 920 9 930 9 950 9 960 9 970 9 980 10 200 10 000 10 010 10 020 10 030 10 050 10 060 10 070 10 080 10 100 10 110 10 300 10 120 10 130 10 150 10 160 10 170 10 180 10 200 10 210 10 220 10 230 10 400 10 250 10 260 10 270 10 280 10 300 10 310 10 320 10 330 10 350 10 360
10 500 10 370 10 380 10 400 10 410 10 420 10 430 10 450 10 460 10 470 10 480 10 600 10 500 10 510 10 520 10 530 10 550 10 560 10 570 10 580 10 600 10 610 10 700 10 620 10 630 10 650 10 660 10 670 10 680 10 700 10 710 10 720 10 730 10 800 10 750 10 760 10 770 10 780 10 800 10 810 10 820 10 830 10 850 10 860 10 900 10 870 10 880 10 900 10 910 10 920 10 930 10 950 10 960 10 970 10 980
När den taxen—ade inkomsten uppgår till 11000 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skatt- skyldig icke Ortsavdrag.
Förslag till
förordning om statlig förmögenhetsskatt.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelse. 1 8. Till staten skall erläggas förmögenhetsskatt enligt i denna förordning givna bestämmelser.
Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till statlig förmögenhetsskatt stadgas i gällande taxeringsförordning.
Skattepliktig förmögenhet.
2 %.
Skattepliktig förmögenhet utgör kapitalvärdet av den skattskyldiges nedan i 3 % 1 mom. angivna tillgångar, i den mån samma värde överstiger kapital- värdet av hans skulder.
3 g
1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen skola, i den mån ej annat framgår av 2 mom. här nedan, såsom tillgångar upptagas:
a) fastighet, frälseränta inbegripen;
b) tomträtt, vattenfallsrätt;
c) lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i skattskyldigs för- värvsverksamhet eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom levande och döda inventarier, råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patentr och förlagsrätter, rätt till skogsavverkning & annans mark samt rätt till stenbrott och dylikt;
d) kapital, som finnes kontant tillgängligt eller utlånats eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes eller bestått av andra ford- ringar eller av aktier eller andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier, i den mån samma kapital icke är att hänföra till i (3) här ovan nämnd egendom;
e) lös egendom, som är avsedd för ägarens och hans familj-s personliga bruk och bekvämlighet och av beskaffenhet att böra hänföras till yttre inventarier, såsom ekipage, ridhästar, automobiler, motorcyklar, lustjakter, motorbåtar och dylikt, så ock smycken;
f) besittningsrätt till fastighet, där innehavaren ej enligt 7 5 skall likställas med ägare, såvida rättigheten är utan vederlag eller mot visst belopp en gång
för alla upplåten för innehavarens livstid eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång;
g) rätt till ränta, avkomst av fastighet eller annan stadigvarande förmån, som icke avses i f) här ovan, såvida rättigheten är förhandenvarande och be- stämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång.
2 mom. Såsom tillgångar vid förmögenhetsberäkningen upptagas icke: &) kapitalvärdet av kapitalförsäkring;
b) rätt till undantagsförmåner samt till pension och annan förmån, som åtnjutes på grund av förutvarande tjänsteförhållande, ävensom till sådan liv- ränta, varom förmäles i 32 % 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen;
0) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än i b) avses, därest densamma är bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid samt värdet av vad han årligen må i sådant avseende åtnjuta understiger 1 000 kronor;
(1) rätt till förmögenhet, varav annan för närvarande åtnjuter avkastningen;
e) möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för den skatt- skyldiges och hans familjs personliga bruk;
f) konstverk, bok-, konst— och därmed jämförliga samlingar, såframt ej ägaren med dem driver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmänheten tillgängliga;
g) sådana tillgångar, som avses i 1 mom. e) här ovan, därest sammanlagda värdet av dessa tillgångar icke överstiger 1 000 kronor;
11) patent— och förlagsrätter, som icke äro tillgångar i rörelse, ävensom rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel och dylikt;
i) förråd av livsmedel eller andra förnödenheter, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant hushållskassa eller därmed jämförlig, för den skattskyldiges löpande utgifter avsedd kassa.
(Se vidare anvisningarna.)
4 &.
Värdesättning av tillgångar, som i 3 % 1 mom. omförmälas, skall ske med hänsyn till förhållandena vid beskattningsårets utgång och med iakttagande av här nedan meddelade bestämmelser.
Fastighet, frälseränta inbegripen, upptages till det taxeringsvärde, som vid nämnda tidpunkt varit för densamma gällande. Var sådant värde då ej åsatt eller har under beskattningsåret omständighet inträffat, som kan under taxe- ringsperioden påkalla förändrad värdering, upptages fastigheten till det taxe- ringsvärde, som för taxeringsåret bliver densamma åsatt.
Tomträtt eller vattenfallsrätt skall upptagas till det värde, som rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan anses hava betingat vid en försäljning under normala förhållanden.
Lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i jordbruk med binä— ringar, i skogsbruk eller i rörelse, skall värdesättas i enlighet med vedertaget affärsbruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen är nedlagd.
Fordran, som löper med ränta, skall, därest den icke är tillgång i rörelse, upptagas till sitt kapitalbelopp utan inberäkning av under beskattningsåret upplupen men ej förfallen ränta.
Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas till belopp, som efter en räntefot av fem procent utgör fordringens förhandenvarande värde enligt vid denna förordning fogad tabell I. Osäker fordran upptages till det belopp, varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran upptages icke.
Värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptages till det noterade värdet, såframt antagas kan, att detta motsvarar vad som må hava varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden.
Annan för evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller förmån än frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, vartill den uppgått under beskatt- ningsåret.
Kapitalvärdet av på livstid eller viss tid utgående ränta, avkomst eller förmån uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat under beskattnings- året, och en räntefot av fem för hundra om året enligt de vid denna förord- ning fogade tabellerna II, III och IV.
Rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabellerna III och IV, såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid, dock högst till tio gånger det värde, rättigheten senast för helt år motsvarat.
Är rättighet beroende av varaktigheten av flera personers liv sålunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.
Andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde mot- svarande den del av föreningens förmögenhet som skulle fallit på andelen därest föreningen trätt i likvidation.
Övrig lös egendom upptages till det värde, som den kan anses hava betingat vid försäljning under normala förhållanden.
(Se vidare anvisningarna.)
5 5.
Vid förmögenhetsberäkningen skola den skattskyldiges skulder upptagas till sitt kapitalvärde-, sådant detta var vid beskattningsårets utgång.
Skuld, som löper med ränta och icke är att hänföra till rörelse, skall upp— tagas till sitt kapitalbelopp utan tillägg av under året upplupen men ej för- fallen ränta.
Angående beräkningen av kapitalvärdet av skuld, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen, ävensom av kapital- värdet av förpliktelse, vilken innefattar skyldighet att till annan utgiva undan-
tagsförmåne-r, pension, annan livränta eller därmed jämförlig avgift, skall vad i 4 % stadgas angående beräkningen av kapitalvärdet av fordran eller av ränta, avkomst, förmån eller annan rättighet äga motsvarande tillämpning.
Borgensförbindelse, för vilken betalningsskyldighet ännu ej inträtt, så ock annan villkorlig skuld får ej avdragas vid beräkningen, liksom ej heller vid beskattningsårets utgång oreglerade hushållsskulder och därmed jämförliga skulder.
Under avdragsgilla skulder inbegripas även den skattskyldiges oguldna, på grund av taxering under beskattningsåret eller något föregående år utgående skatter. Äro grunderna för skatternas debitering vid förmögenhetsberäk— ningens uppgörande ännu icke bestämda, må skatterna beräknas efter senast fastställda debiteringsgrunder.
Skattskyldighet för förmögenhet.
6 5.
1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet åligger, såframt ej annat föreskrives i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överens— kommelse eller beslut, varom i 20 och 21 %% sägs:
a) fysiska personer, vilka varit här i riket bosatta vid beskattningsårets utgång, och oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet varit här i riket bosatta:
för all den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång ägt vare sig här i riket eller å utländsk ort;
b) föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av med- lemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, samtliga dock endast. såvitt och i den mån de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst:
för all den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång ägt vare sig här i riket eller å utländsk ort;
c) fysiska personer, vilka icke varit här i riket bosatta vid beskattnings- årets utgång, oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet icke varit här i riket bosatta, samt utländska bolag:
för den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång haft här i riket ned— lagd, till den del den icke utgjorts av svenska aktier, dock att skattskyldighet föreligger för sådana aktier, som äro nedlagda i rörelse här i riket.
Medlem av konungahuset är frikallad från utgörande av skatt för för— mögenhet.
För skattskyldiga, om vilka i 18 % förmäles, bestämmes skyldigheten att erlägga skatt för förmögenhet efter de i samma paragraf meddelade före— skrifter.
Hypoteksföreningar, bostadskreditföreni'ngar och jordbrukets kreditkassor äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet.
2 mom. Med här i riket nedlagd förmögenhet avses:
a) tillgångar, som omförmälas i 3 % 1 mom. a) och b), försåvitt desamma finnas här i riket;
b) tillgångar, som omförmälas i 3 % 1 mom. 0) och d), försåvitt desamma finnas här i riket och äro avsedda för företag, som av skattskyldig härstädes bedrives; samt
c) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar icke ingå under b) i detta mom.
När skattskyldighet för förmögenhet är begränsad enligt vad i 1 mom. stadgas, får vid förmögenhetsberäkningen avdrag ske allenast för skuld, som häftar vid den förmögenhet skattskyldigheten avser.
(Se vidare anvisningarna.)
7 %.
I fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställas med ägare:
a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;
b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare av så kallad ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd;
c) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap;
d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptiv— barns avkomling;
e) den som i enlighet med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska intressen under sin livstid äger åtnjuta av— kastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelsen;
f) så ock eljest den som äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande föreligger, att han finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra betraktas såsom förmögen— hetens ägare.
Föreskrifterna i e) och f) här ovan må dock ej föranleda till att förmögen— heten beräknas högre än till tjugufem gånger det belopp, som avkastningen av förmögenheten utgjort under nästföregående beskattningsår.
(Se vidare anvisningarna.)
8 5.
Har skattskyldig hemmavarande barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt 21 år, skall, därest barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 10 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet.
9 %
Statlig förmögenhetsskatt skall i enlighet med vad i denna förordning stadgas årligen erläggas av
a) fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag samt i 10 ä 1 mom. för- ordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse, därest den” skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattnings— år, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret, överstigit 20 000 kronor;
b) juridisk person, som avses i 6 % 1 mom. b), därest den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet överstigit 5000 kronor.
I fall som under a) sägs inb-egripes i den skattepliktiga förmögenheten även förmögenhet tillhörig den skattskyldiges hemmavarande barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt 21 år, därest ej jämlikt denna förordning barnet skall taxeras därför.
10 %.
Statlig förmögenhetsskatt skall utgå i förhållande till den på nedan angivet sätt bestämda beskattningsbara förmögenheten.
Beskattningsbar förmögenhet utgör, utom i fall som avses i tredje och fjärde styckena här nedan, ett belopp motsvarande den skattskyldiges och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga förmögenhet vid ut- gången av det beskattningsår, varom i 9 & förmäles.
Därest för fysisk person eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögen- heten överstiger trettio gånger den för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om sltatlig inkomstskatt fastställda sam- manräknade nettoinkomsten, samt den skattepliktiga förmögenheten ej över— stiger 100000 kronor, skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett belopp, motsvarande trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten. Fastställes ej för den skattskyldige någon sammanräknad nettoinkomst, skall den beskattnings— bara förmögenheten utgöra ett belopp, motsvarande femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Överstiger den skattepliktiga förmögenheten 100 000 kronor, och motsvarar trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten högst nämnda belopp, skall den skattepliktiga förmögenheten minskas med skillnaden mellan 100 000 kronor och vad som motsvarar trettio gånger den sammanräknade nettoinkom- sten eller, om trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten understiger 50 000 kronor, med sistnämnda belopp. Vad som härefter återstår utgör beskatt— ningsbar förmögenhet.
Har vid uppskattning av förmögenhet den värdesättning av tillgångari rörelse, som skett i skattskyldigs räkenskaper och som godkänts vid inkomst- beräkningen, frångåtts, skall till grund för tillämpning av de i tredje och fjärde
styckena meddelade bestämmelserna läggas den sammanräknade nettoinkomst som skulle hava fastställts, om den vid förmögenhetsuppskattningen gjorda värdesättningen av tillgångarna tillämpats även vid inkomstberäkningen. Vid beräkning av den i föregående punkt avsedda inkomsten skall iakttagas, att värdesättning av tillgångarna vid utgången av närmast föregående beskatt— ningsår skall ske enligt grunder motsvarande dem, vilka tillämpats vid för- mögenhetsuppskattningen för det beskattningsår varom fråga är. Beskattningsbar förmögenhet utföres i fulla hundratal kronor, så att över- skjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.
11 g.
1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag samt i 10 5 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt om— förmäld familjestiftelse utgöra:
när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100000 kronor: sex promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 20 000 kronor, dock lägst. en krona;
när den beskattningsbara förmögenheten överstiger
100 000 men icke 150 000 kr.: 480 kr. för 100 000 kr och 10 0/00 av återstoden;
150 000 » » 200 000 » : 980 >> >> 150 000 » » 12 0/00 >> » ; 200 000 >> » 800 000 >> : 1 580 >> » 200 000 » >> 15 0/00 » >> ; 300 000 kr. : 3 080 » >> 300 000 » » 18 0/00 » » .
|
|
i 2 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för juridisk person, som avses i 6 5 1 mom. b), utgöra:
en och en halv promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten. som överstiger 5 000 kronor, dock lägst en krona.
|
V
12 5.
1 mom. För äkta makar, som under hela beskattningsåret eller större delen därav levt tillsammans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skatte- pliktiga förmögenhet. Har därvid skuld, som i 5 % avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet. Frågan om skatteplikt. enligt 9 % bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten beräknas för makarna gemensamt under hän— syntagande, vid tillämpning av 10 & tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoinkomst. Skatt beräknas efter den sålunda bestämda be- skattningsbara förmögenheten samt fördelas å makarna efter deras skatte- pliktiga förmögenheter.
2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.
Eftertaxering. 13 %.
Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till statlig förmögenhetsskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till statlig förmögenhetsskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits stats— verket. Beträffande dylik eftertaxering skall vad som är stadgat rörande eftertaxering till statlig inkomstskatt. äga motsvarande tillämpning.
Beskattningsort. 14 &. Skattskyldig taxeras till statlig förmögenhetsskatt i den kommun, där han skall taxeras till statlig inkomstskatt.
Allmänna bestämmelser. 15 g.
1 mom. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodel- ägare, som vid hans frånfälle varit. beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att på grund av taxering för förmögenhet enligt denna för— ordning erlägga kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning från döds- boet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielse som nyss sagts må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom. Befrielse må dock icke avse skatt, som påförts på grund av efter- taxering och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.
Framställning som avses i första stycket skall avlämnas senast under andra kalenderåret efter dödsåret.
2 mom. För statlig förmögenhetsskatt, som påförts avliden person eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör.
Vad nu sagts skall gälla även statlig förmögenhetsskatt-, som på grund av eftertaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.
16 &. 1 mom. Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att vara härstäde—s bosatt.
2 mom. Med utländskt bolag skall, där ej annat uttryckligen stadgas, i denna förordning likställas främmande stat samt utländsk menighet, försäk- ringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juri- disk person.
17 %
Å svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin 'tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i denna förordning stadgas angående här i riket bosatt person.
Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.
18 %
Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava varit här i riket bosatt. Sådan person åtnjuter, förutom den inskränkningi skattskyldig- heten som följer av vad nu sagts, frikallelse från skattskyldighet för förmögen- het, som utgöres av svenska. aktier och andelar i svenska ekonomiska för— eningar. Skatt skall av person, varom nu är fråga, utgöras i den kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats
Vad ovan sagts gäller jämväl sådan person—s hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska med- borgare.
19 %.
Där för tillämpningen av denna förordning erfordras tabeller eller före- skrifter utöver vad de vid förordningen fogade tabellerna och anvisningarna innehålla., äger Konungen utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.
Om undantag från denna. förordnings bestämmelser i vissa fall.
20 %.
1 mom. Är förmögenhet, för vilken statlig förmögenhetsskatt skall utgöras, tillika underkastad motsvarande beskattning i annan stat, och har, till före- kommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, överenskommelse träf— fats om uppdelning av beskattningsrätten mellan nämnda stat. och Sverige eller förordnande meddelats, att viss förmögenhet eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket, skall beskatt— ning, som äger rum med tillämpning av överenskommelse eller förordnande, varom nu sagts, anses hava ägt rum enligt denna förordning.
2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan dubbel— beskattning, som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa överenskom- melse, såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda stat
och Sverige av förmögenhet, som är underkastad dubbelbeskatt—ning, eller ock, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss förmögenhet eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket.
I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att. statlig förmögenhetsskatt skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gäl— lande bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av överens- kommelsen eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten, än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet.
Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.
3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna paragraf stadgas.
21 %. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från
utgörande av skatt för förmögenhet-, bestående av främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat härstädes avsedd fastighet.
22 %.
Skuld, som häftar vid förmögenhet, vilken jämlikt överenskommelse eller beslut varom i 20 % eller 21 % sägs ej skall häri riket beskattas, får icke vid taxering till statlig förmögenhetsskatt avräknas från förmögenhet, som skall tagas till beskattning härstädes.
23 %.
Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter be— skattad för samma förmögenhet såväl här i riket som i utländsk stat, må Konungen på ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes hörande . kunna, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl föreligga, till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, förordna om efter- skänkande av statlig förmögenhetsskatt. Har skatten redan erlagts, återbe- kommes den i den ordning, som för restitution av skatt i uppbördsförordningen stadgas.
Denna förordning träder, med de undantag, som nedan sägs, i kraft den 1 januari 1948, från och med vilken dag förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen den den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet, sådana dessa för- ordningar lyda efter däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, skola upp—
höra att gälla.; dock att sistnämnda förordningar fortfarande skola äga till— lämpning vid 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1948 eller tidigare år.
Anvisningar till 3 och 4 åå.
1. Tillgång, som efter ty i dessa paragrafer sägs skall ingå i förmögenhets— beräkningen, skall därvid upptagas, även om den under beskattningsåret icke lämnat avkastning. Oanvända tomter samt aktier och andra värdehandlingar skola alltså medtagas, även om någon inkomst därav ej influtit under året.
2. Såsom affärsbruki rörelse får anses gälla, att tillgångar, som äro avsedda till stadigvarande bruk i rörelsen, upptagas till anskaffningsvärdet, därå år- liga avskrivningar göras för utrangering, slitning och annan värdeminskning. Emellertid förekommer understundom, att avskrivningar å tillgångar till stadigvarande bruk i rörelsen icke verkställas eller göras i större omfattning, än som varit av förhållandena påkallad. Häntill skall hänsyn tagas vid värde— sättningen av tillgångarna, så att vederbörliga avskrivningar alltid beräknas men tillika hållas inom skäliga belopp. Lager av råämne-n eller varor värderas såsom helhet utan hänsyn till på— räknelig vinst vid försäljning i detalj. Den omständigheten, att vid inkomstberäkning viss värdesättning varom ovan saglts blivit godkänd, medför ej att denna skall anses bindande jämväl I för förmögenhetsberäkningen.. l I | I fråga om värdesättning av tillgångar inom jordbruk med binäringar samt skogsbruk gäller, att levande inventarier sättas till sitt värde i allmänna mark- naden, och att vid värdesättning av döda inventarier samma förfarande följes, som ovan är för rörelse angivet.
3. Är fordran för sin tillkomst gjord beroende av ett villkor, som är ovisst, antingen i den meningen att det är osäkert, om den såsom villkor bestämda tilldragelsen kommer att inträffa, eller i den meningen att det visserligen är säkert, att tilldragelsen skall inträffa, men ovisst när, skall fordringen icke medräknas. Däremot har den omständigheten, att fordran, som löper utan ränta, ännu ej är förfallen till betalning, betydelse endast för beräkningen av dess förhandenvarande värde (4 g).
4. Rättighet skall anses vara bestämd att tillgodonjutas för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång, även för det fall att viss tid icke blivit bestämd, men anledning icke förefinnes att antaga, att rättigheten kommer att upphöra tidigare än efter det femte årets ultgång.
till 6 %. Såsom här i riket nedlagd förmögenhet anses icke vad någon placerar i svenska obligationer eller i inteckningar i här belägen fastighet eller vad han har innestående på bankräkning här i rikelt eller eljest har att här fordra, där
fordringen icke grundar sig på affärsverksamhet, som han, ensam eller jämte- annan, här i riket utövat. Ej heller föranleder den omständigheten, att utom riket bosatt person under vistelse här i riket medfört värdehandlingar eller annan lös egendom eller att han anförtrdtt dylik egendom i vård hos annan härstädes, att egendomen blir att anse såsom här i riket nedlagd förmögenhet.
till 7 %.
Förhållande som avses i 7 % f) kan tänkas föreligga, då det är sannolikt att förmögenheten eller dess värde och rätten till avkastningen därav komma att i framtiden åter förenas hos den som har rätt till avkastningen eller denne närstående person. Den omständigheten, att äganderätten skilts från rätten till avkastningen, kan i dylikt fall vara att betrakta mera som en, exempelvis för att vinna lättnad i beskattning, tillämpad yttre form än som en anordning åsyftande att åstadkomma en verklig överflyttning av de förmåner, innehavet av förmögenheten kan anses medföra. .
ntvisande kapitnlvördet, efter en räntefot av 5 procent, av en efter förloppet av nedanstående antal år till betalning förfallen fordran eller skuld & 100 kronor, däri ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen.
Agia] K apitalvärde Agia] Kapitalvärde A;:al Kapitalvärde Agia] Kapitalvärde 1 9524 26 2812 51 831 76 245 2 9070 27 26'78 52 791 77 234 3 8638 28 2551 53 753 78 222 4 8227 29 2429 54 717 79 212 5 7835 30 2314 55 688 80 202 6 7402 31 2204 56 651 81 1'93 7 71'07 32 2099 57 620 82 133 8 67158 33 1999 58 590 83 174 9 6446 34 1904 59 562 84 1'66
10 6139 35 1813 60 535 85 1'58 11 5847 36 1727 61 510 86 1'51 12 5568 37 1644 62 4'86 7 143 13 5303 38 1566 63 4'62 88 1-37 14 5051 39 1491 64 440 89 130 15 4810 40 1420 65 419 90 124 16 4531 41 13'53 66 399 91 1'18 17 4363 42 12'88 67 380 92 112 18 4155 43 1227 68 3'62 93 1'07 19 3957 44 11'69 69 945 94 102 20 3769 45 11'18 70 329 95 0-97 21 3589 46 10'60 71 313 96 093 22 34'18 47 1009 72 298 97 0'88 23 32'66 48 9'61 73 2'84 98 084 24 3101 49 916 74 270 99 080 25 2953 50 872 75 2'58 100 0'76
utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en under nedanstående
antal år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta
(avkomst, förmån) ä. 1 krona.
Antal år
Kapitalvärde
Antal
år
Kapitalvärde Kapitalvärde
Agial Kapitalvärde 1 095 2 1'86 3 272 4 355 5 433 6 5'08 7 579 8 6'46 9 711
10 7-72 11 831 12 8'86 13 939 14 990 15 10'88 16 10'84 17 1127 18 11'69 19 1209 20 12'46 21 12'82 22 1316 23 1349 24 13'80 25 1409
26 27 28 29 30
14'38 14'64 1490 1514 1537
1559 15'80 1600 1619 1637
1655 1671 1687 1702 17'16
1729 1742 1755 17'66 17'77
]7'88 17'98 18'08 18'17 18'26
51 52 53 54 55
75
1834 1842 18—49 1857 18'63
18'70 18'76 18'82 18'88 18'93
18'98 19-03 19'08 1912 1916
1920 1924 1928 1931 1934
1937 1940 1943 19'46 19'48
1951 1953 1956 19'58 19'60
19'62 19'63 19'65 19'67 1968
1970 1971 1973 19474 1975
19'76 1978 19-79 19'80 19'81
19'82 19'82 19'83 19'84 1935
Utgår beloppet i stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom att öka närmast
föregående tal med 1.
utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en livränta eller annan förmån, som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår med belopp eller till värde av 1 krona.
Ålder K apitnlvärde Ålder Kapitalvärdc Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde 0 1576 30 1576 60 985 90 1'85 1 1724 31 15'65- 61 9'56 91 172 2 1752 32 1553 62 927 92 1-59 3 1760 33 1541 63 8'96 93 1'48 4 1763 34 1527 64 867 94 135 5 1762 35 1513 65 8'36 95 125 6 1760 36 14-99 66 805 96 1-17 7 17'56 37 1484 67 773 97 112 8 1751 38 1469 68 743 98 103 9 17'46 39 1453 69 711 99 0—90 10 1733 40 14'36 70 680 100 0'81 11 1731 41 14220 71 6'48 101 0'69 12 17-23 42 1402 72 617 102 055 13 17-14 43 1385 73 5'86 103 040 14 17-05 44 13-66 74 '55 104 023 15 1695 45 1347 75 5'25 16 16'86 46 1327 76 495 17 1677 47 1307 77 466 18 16'69 48 1286 78 4'38 19 16'62 49 1264 79 4-11 20 1655 50 12-41 80 3'85 21 1649 51 1218 81 3'60 22 1643 52 11115 82 335 23 1637 53 1171 83 312 24 1630 54 11'46 84 289 25 16-22 55 1121 85 269 26 1614 56 10'96 86 250 27 1605 57 10'69 87 232 28 15'96 58 10-41 88 2-14 29 1586 59 1013 89 198
Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 025. Utgår den
vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0375. Utgår den vid början av varje år, ökas det med 1.
utvisande kapitalvlirdet, efter en räntefot av 5 procent, av en lin-Inta eller annan förmån, som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår med belopp eller till värde av 1 krona.
Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde 0 1613 30 1600 60 10'36 90 210 1 1733 31 1590 61 1006 91 195 2 1759 32 1580 62 976 92 1'80 3 1766 33 1569 63 945 93 1'67 4 17'69 84 1558 64 913 94 155 5 1768 35 1546 65 8'81 95 1-42 6 17'66 36 1534 66 8-49 96 134 7 17'63 37 1521 67 8'16 97 129 8 17'58 38 1508 68 7'83 98 122 9 1753 39 1494 69 751 99 112
10 17-47 40 14'80 70 7'18 100 102 11 17-40 41 14'65 71 685 101 091 12 1733 42 1449 72 652 102 0'80 13 1725 43 1433 73 621 103 0'64 14 17'18 44 14'16 74 589 104 047 15 1711 45 1398 75 557 105 0'26 16 1704 46 1379 76 527 17 1697 47 1359 77 497 18 1691 48 1339 78 470 19 1684 49 1313 79 441 20 1677 50 12'96 80 414 21 1671 51 1274 81 3'88 22 16'64 52 1250 82 3'63 23 1657 53 12'26 83 339 24 1650 54 1201 84 316 25 1642 55 1175 85 296 26 1634 56 11'49 86 2'76 27 1627 57 1122 87 258 28 1618 58 1094 88 241 29 16-09 59 1066 89 225
Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 025. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0875. Utgår den vid början av varje år, ökas det med 1.
Förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).
Härigenom förordnas, att 1 %, 2 g 1 mom., 26 % 1 och 3 mom., 28 % 2 och 3 mom., 29 % 1 mom., 34 %, 36 S 1 mom., 77 % 2 och 4 mom., 78 %, 80 å, 84 S 2 mom., 86 %, 90 % 3 mom., 92 g 1 och 2 mom., 93 %, 96 % 2 mom., 97 a %, 98 3, 1043. g, 105 &, 119 5, 123 % 2 mom., 1243. % 1 mom., 128 S 1 mom., 130 %, 137 %, 144 g 1 mom. samt 145 % 4 mom. nämnda förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att 141 % 3 mom. samma förord— ning skall erhålla den lydelse som i det följande angives.
1 %.
Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen, enligt förordningarna om statlig inkomstskatt och om (statlig förmögenhetsskatt samlt. enligt lagen om skogsaccis verkställes av särskilda. beskattningsnämnder i den ordning här nedan angives.
2 $.
7. mom. I denna förordning förstås med allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verk— ställas år 1933 och därefter vart femte år;
särskild fastighetsi'axming: sådan taxering av fastighet, som skall verk— ställas de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;
taxering för inkomst eller förmögenhet: taxering till kommunal inkomstskatt. till statlig inkomstskatt och till statlig förmögenhetsskatt; samt
virkestaxering: taxering till skogsaccis.
Särskild fastighetstaxering — —— —— årlig taxering.
26 %. 1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet avlämna deklaration (självdeklaration), nämligen: 1) verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit- registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt eko— nomisk förening, så ock annan juridisk person, som antingen under beskatt—
1 Senaste lydelse av 1 5. 2 & 1 mom.. 26 % 1 mom.. 84 5 2 mom., 90 5 3 mom. och 130 5 se 1938: 374, av 128 ,S 1 mom. se 1940: 141, av 144 5 1 mom. se 1943: 314, av 28 ä 2 mom., 29 % 1 mom. 34 &, 36 g 1 mom., 77 ä 2 och 4 mom., 80 5, 92 & 1 mom., 93 &. 97 a %, 98 %, 104 a. &, 105 %, 119 &, 123 & 2 mom. och 124 a _5 1 mom. se 1943: 855 samt av 28 ä 3 mom., 78 5, 86 å och 145 & 4 mom. se 1945: 901.
ningsåret haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav här- flytande inkomst åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förord- ningen om statlig inkomstskatt, eller är skattskyldig för förmögenhet enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt;
2) fysisk person, därest han antingen
a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt eller statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt;
b ) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldighet därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om stat— lig inkomstskatt, och i sådant fall tillika hans enligt kommunalskattelagen be- räknade taxerade inkomst i någon kommun eller hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomst uppgått, i fråga om sådan person som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskatt- ningsåret, till minst 600 kronor och, i fråga om annan person, till minst 100 kronor; eller
6) vid beskattningsårets utgång ägt förmögenhet, uppgående till minst 20 000 kronor, för vilken han är skatt-skyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, om han under beskattningsåret varit gift och under större delen av året levt tillsam— mans med den andra maken, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets och den andra makens inkomst och förmögen— het. Har skattskyldig barn, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögen- het, därest han enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt skall taxeras därför.
Vid tillämpning _ _— -— riket bosatta. Avlider skattskyldig _— — —— den avlidne.
3 mom. Lapp är sej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. första stycket under 2 b) och a) så anses, som om dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning. Önskar lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må uppgift härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning, eller ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 41 % stadgas.
28 %.
2 mom. Deklarationsskyldig, som icke är fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, skall avgiva allmän självdeklaration inom det län, där han är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt. Sådan deklarationsskyldig skall därjämte avgiva särskild självdeklaration i varje annat län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomst- skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild självdeklara— tion i varje län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.
Särskild självdeklaration — _ _ flera exemplar. Självdeklaration, som _ — — eller bolaget.
3 mom. Deklarationsskyldig, som är fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse och som är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i den kommun, där han var mantals- skriven för året näst före taxeringsåre—t eller, utan att hava varit mantals— skriven, är skattskyldig till sådan skatt—, allmän självdeklaration till ledning vid taxering till nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i varje annan kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering till sådan skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig inkomst— skatt eller statlig förmögenheltsskatt, skall avgiva särskild självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.
Finnes inom _ _ — särskild kommun.
29 %. 1 TIZOWL. Allmän självdeklaration — _ _ åligger honom. Har skattskyldig _ _ _ och skulder.
Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, som haft intäkt genom utdelning, för vilken jämlikt 7 g h) förordningen om statlig inkomstskatt skatteplikt icke föreligger, skall tillika lämna uppgift om utdelningens belopp.
Inländsk försäkringsanstalt _ — — 30 % kommunalskattelagen. Utländsk försäkringsanstalt _ _ _ av försäkring. Belopp, som _ — _ öretal bortfalla.
34 %.
Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringsplik- ttigt fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan anmaning av- lämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet, nämligen
a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare, vilken uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklaration och tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande andelen av bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget eller rederiet; samt
b) för varje kommun eller, i fall som avses i 28 g» 3 mom. andra stycket, för varje taxeringsdistrikt, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd för— värvskälla är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild själv— deklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å varje delägare belöper.
Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig in— komstskatt och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun eller samma distrikt, skall dock uppgift som i b) avses icke lämnas för den kommunen eller det distriktet.
Vid uppgift _ _ _ där förmäles.
36 %. 1 mom. Självdeklaration, som _ —— _ under taxeringsåret. Staten, landsting _ _ _ 31 mars. Verk eller _ _ _ före taxeringsåret.
På ansökan av deklarationsskyldig, som visar att i följd av hans förvärvs— källors särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande omfatt— ning eller annan omständighet av säregen beskaffenhet hinder möter att av— lämna självdeklaration inom ovan stadgad tid, må, om den deklarationsskyl- dige är skattskyldig till statlig inkomstskatt. eller statlig förmögenhetsskatt, taxeringsintendenten i det län, där den deklarationsskyldige har att avgiva allmän självdeklaration, och, om den deklarationsskyldige icke är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, taxeringsintendenten i det län, där den deklaration, ansökningen avser, skall avgivas, utsätta sär— skild tid för avlämnandet.
Vad i _ _ _ eller rederi.
77 5.
2 mom. Särskild taxeringsnämnd verkställer, utom i fall som i 4 mom. sägs, taxering till kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt och statlig för mögenhetsskatt av sådana skattskyldiga inom nämndens taxeringsdistrikt, som icke äro fysiska personer, oskifta dödsbon eller familjestiftelser.
4 mom. Den gemensamma ttaxeringsnämnden har att verkställa dels taxe— ring till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetskatt av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom av sådana i 17 % förordningen om statlig inkomstskatt och 17 & förordningen om statlig förmögenhetsskatt om- förmälda skattskyldiga, som jämlikt 14 % 2 mom. och 36 g 1 mom. folkbok— föringsförordningen skola mantalsskrivas i Storkyrkoförsamlingen i Stock» holm, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt av skattskyldiga, då sådan taxering skall ske för gemensamt kommunalt ändamål.
Taxering, som — — _ särskilt taxeringsdistrikt. 78 %. Taxeringsnämndens ordförande _ _ _ vederbörande taxeringsnämnds- ordförande;
9) att även i andra fall än under 9) och f) här ovan sägs, därest under taxeringsarbetet framkommit förhållanden, som kunna antagas hava betydelse för taxering i annat distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande underrättelse därom;
h) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om ut- satt tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god :tid underrätta länsstyrelsen och de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet;
i) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;
j) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och, i den utsträckning Kungl. Maj:t föreskriver, dess längder; samt
i | | | | i i
k) att, därest under taxeringsarbetet fråga uppkommer att åsätta skatt— skyldig taxering med avvikelse från avlämnad självdeklaration, där så kan ske bereda honom tillfälle att yttra sig i frågan, dock vare detta ej nödigt i fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är för utrednings vin- nande behövligt.
Det åligger _ _ _ nämnden kunna. lämnas. På begäran _ _ _ ordföranden kunna lämnas.
80 g. Kronoombudet har _ -— _ av denne; b,) att vid granskningen tillse, att kronans intresse vid taxeringen till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt varder behörigen iakttaget; samt
c ) att, i _ _ _ och verkställa förekommande längdföring. Med avseende _ _ _ samt verkställa förekommande längdföring. 84 &.
2 mom. Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i 85 & stadgas, för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering till kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomstskatt och statlig förmögen— hetsskatt skall honom åsättas.
Så snart ske kan skall nämnden företaga taxering till kommunal inkomst- skatt beträffande sådana inom taxeringsdistriktet skattskyldiga, som skola taxeras till statlig inkomstskatt av annan taxeringsnämnd. För envar, som därvid taxerats, skall underrättelse, huru taxeringen utfallit, med uppgift jäm— väl om nettointäkt och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla, ofördröj— ligen avlåtas till omförmälda taxeringsnämnd.
Har taxeringsnämnd i fråga om skattskyldighet för förmögenhet med ägare likställt den som åtnjuter avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelse, skall, där stiftelsen skall taxeras till statlig förmögenhets— skatt av annan taxeringsnämnd, underrättelse om berörda taxeringsåtgärd ofördröjligen avlåtas till sist omförmälda taxeringsnämnd.
86 %.
För varje lokalt taxeringsdistrikt eller, om sådant distrikt består av mer än en kommun, för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder, näm- ligen två längder över taxeringen av fastigheter ( fastighetslängder ), av vilka den ena skall upptaga fastigheter, som jämlikt 5 g 1, 3 eller 5 mom. kommu-_ nalskattelagen äro undantagna från skatteplikt, och den andra skall upptaga övriga fastigheter, med undantag för sådana, som avses i 5 % 2 mom. nämnda lag, en längd över taxeringen till statlig inkomstskatt och-till kommunal in- komstskatt (inkomstlängd), en längd över taxeringen till statlig förmögen— hetsskatt ( förmögenhetslängd) ävensom en längd över taxeringen till skogs- accis (skogsaccislängd ) Hos den gemensamma taxeringsnämnden skola föras
särskild inkomstlängd och särskild förmögenhetslängd över taxering för in— komst eller förmögenhet av skattskyldiga, som omförmälas i 77 % 4 mom.
Hos särskild _ _ _ egen uppbördsförvaltning. De beslutade _ _ _ skattskyldiges namn.
I inkomstlängden antecknas särskilt dels i avseende å statlig inkomstskatt yrkesbeteckning för den skattskyl- dige, uppskattad inkomst av olika förvärvskällor, medgivet avdrag för under— skott å förvärvskälla, sammanräknad nettoinkomst, medgivna allmänna av- drag som icke avse underskott å förvärvskälla, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag, dock ej såvitt angår ensamstående skattskyldig, samt beskattningsbar inkomst med angivande tillika, där det ej framgår av läng- dens uppställning, av den punkt i 10 % 2 mom. förordningen om statlig in- komstskatt, enligt vilken skatten skall beräknas;
dels i avseende å kommunal inkomstskatt taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt beskattningsbar inkomst;
dels ock, till ledning för påföring av pensionsavgift enligt lagen om folk- pensionering, för envar, som vid taxeringsårets början uppnått sjutton men ej sextiosex års ålder, beräknad taxerad inkomst enligt förordningen om statlig inkomstskatt, därest denna inkomst icke införts på grund av föreskriften här ovan.
I förmögenhetslängden angives den till statlig förmögenhetsskatt beskatt— ningsbara förmögenheten.
Närmare föreskrifter _ _— _ Kungl. Maj:t. Taxeringslängderna underskrivas _ _ _ och ledamöter.
90 g.
3 mom. Skall i fråga om stiftelse den statliga inkomstskatten beräknas enligt 10 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga förmögenhetsskatten beräknas enligt 11 % 1 mom. förordningen om statlig för— mögenhetsskatt, åligger det taxeringsnämndens ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända stiftelsen underrättelse därom.
92 %.
1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskatte— lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövnings- distrikt, skola genom vederbörande taxeringsintendents försorg, så snart ske kan efter det inkomst— och förmögenhetslängderna för året med tillhörande handlingar inkommit till länsstyrelsen och senast den 31 juli, till den mellan- kommunala prövningsnämnden översändes de självdeklarationer och andra handlingar, som avgivits till ledning vid den skattskyldiges taxering för in— komst eller förmögenhet dels i kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att hänföra, dels ock, därest han inom annan kommun är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skatt-
skyldige under beskattningsåret varit gift, skola till den mellankommunala. prövningsnämnden jämväl översändas de självdeklarationer och andra hand— lingar, som avgivits till ledning vid den andra makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 % 1 mom. kommunalskatte— lagen eller 11 Q 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 & 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering. Samtidigt härmed skola överlämnas utdrag av inkomst- och förmögenhets- längderna samt tax-eringsnämndernas protokoll, såvitt angår ifrågavarande taxeringar.
2 mom. Föreligger beträffande annan skattskyldig än i 1 mom. nämnts fråga, i vilket prövningsdistrikt han skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skola handlingarna rörande dylik skattskyldigs taxering för inkomst eller för— mögenhet på enahanda sätt avskiljas, fullständigas och översändas till den mellankommunala prövningsnämnden.
93 %. Taxeringsintendenten har _ _ — mom. kommunalskattelagen. Finner taxeringsintendenten — _ — mom. sägs. J ämväl i _ _ _ föranstalta därom. Finner taxeringsintendenten — _ —— taxeringsnämndens ordförande. Landskamreraren har _ _ _ erforderlig utredning. I fråga om sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomst- skatt inom visst prövningsdistrikt och därjämte till kommunal inkomstskatt inom annat prövningsdistrikt, utan att dock sådant fall föreligger, som i 96 5 2 mom. avses, böra taxeringsintendenterna i de olika distrikten samråda för åvägabringande av likformig taxering.
96 g.
2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskatte- lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövnings- distrikt, skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner, till vilka dylik förvärvskälla, är att hänföra, samt, om han i annan kommun är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift, skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning jämväl med den andra makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 % 1 mom. kommunalskattelagen, eller 11 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 % 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering.
Föreligger i annat fall än nu nämnts tvist, i vilket prövningsdistrikt skatt— skyldig skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, tillkommer det likaledes
den mellankommunala prövningsnämnden att taga befattning med de taxe- ringar, tvisten avser. 97 a %.
Efter taxeringsårets utgång må taxeringsintendent eller medlem av läns— prövningsnämnd icke hos nämnden framställa yrkande, som avser samma års taxering, där ej fall föreligger, som avses i 123 5, 124 a %, 128 % 2 mom., 129 % eller 130 % denna förordning, 75 % 1 eller 2 mom. kommunalskattelagken, 15 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 15 & 1 mom. förord— ningen om statlig förmögenhetsskatt, vederbörande dock obetaget att efter taxeringsårets utgång närmare angiva omfattningen av yrkande, som dessför- innan framställts. -
Hava besvär _ _ — nyssnämnda besvär. Mål och _ _ _ efter taxeringsåret.
98 %. Alla beslut _ — _ bör ske. Taxering, som till följd av prövningsnämnden-s beslut tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i vederbörlig taxeringslängd och jämväl upptagas i särskild längd (ändrings- längd), som upplägges i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxe- ring, dels för taxering till statlig inkomstskatt samt kommunal inkomstskatt, dels för taxering till statlig förmögenhetsskatt och dels för virkestaxering. Närmare föreskrifter om längdföringen meddelas av Kungl. Maj:t.
Justering av _ _ _ justeringen utsättes. Vederbörande protokollförare _ _ _ gjorda tillägg. Vad i _ _ — året därpå.
104 a &.
Efter taxeringsårets utgång må allmänna ombudet hos eller medlem av den mellankommunala prövningsnämnden icke hos nämnden framställa yrkande, som avser samma års taxering, där ej fall föreligger, som avses i 123 %, 124 a %, 128 % 2 mom. eller 130 & denna förordning, 75 % 1 eller 2 mom. kommunal— skattelagen, 15 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 15 % 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vederbörande dock obetaget att efter taxeringsårets utgång närmare angiva omfattningen av yrkande, som dessförinnan framställts.
Hava besvär — _ _ nyssnämnda besvär. Mål och _ — _ efter taxeringsåret.
105 &. Alla beslut _ — — bör ske.
Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller som blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnd bestämt, skall upptagas i särskild längd ( ändringslängd ) En sådan längd föres för varje län, och skall i den- samma uppläggas särskild avdelning för taxering till statlig förmögenhets-
skatt. Vad i detta stycke stadgas skall icke gälla. i fråga om sådana beslut rörande visst års taxering, som meddelas senare än den 30 juni året därpå.
Justering av — — _ justeringen utsättes. Vederbörande protokollförare _ _ — deras riktighet. 119 &.
Besvär enligt — — _ nedan avses.
Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens be- stämmelser om beskattningsort är att hänföra till två eller flera prövnings- distrikt, skola besvär enligt 118 &, för såvitt de avse den skattskyldiges taxe-
l ring för inkomst eller förmögenhet i den kommun, där han taxerats eller bort ' taxeras till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, eller i sådan annan kommun, dit förvärvskällan är att hänföra, skriftligen avfattade, in- givas till den mellankommunala prövningsnämnden.
Besvären skola — _ _ samma år.
& Hava besvär, som skolat ingivas till den mellankommunala prövningsnämn— den, i stället före den stadgade besvärstidens utgång ingivits till länssty- relsen i något av de län, inom vilka klaganden taxerats eller bort taxeras till » statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt eller dit av klaganden innehavd förvärvskälla är att hänföra, skall hinder icke på grund därav före- ligga för besvärens upptagande till prövning. Länsstyrelsen har att omedel- bart överlämna besvären till den mellankommunala prövningsnämnden.
123 g. 2 mom. Den som taxerats till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomstskatt för intäkt, vilken icke skall räknas till skattepliktig inkomst, % eller som taxerats till statlig förmögenhetsskatt för förmög-enhetstillgång av
sådant slag, som icke skall upptagas vid beräkning av skattepliktig för- mögenhet, den som _ _ _ en ort, den som taxerats till statlig inkomstskatt, ehuru han ej är skyldig utgöra sådan skatt för något slag av inkomst, eller som taxerats till statlig inkomst— i skatt för inkomst av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig, den som taxerats till statlig förmögenhetsskatt, ehuru han ej är skyldig ut- ! göra sådan skatt för något slag av förmögenhet, eller som taxerats till statlig ( förmögenhetsskatt för förmögenhetstillgång av sådant slag, för vilket han ej 1 är skattskyldig, den som taxerats till statlig inkomstskatt eller till statlig förmögenhets- , skatt å ort, där han icke är skattskyldig till sådan skatt, 1 den som taxerats för inkomst eller förmögenhet — — _— blivit felaktig, ; må uti den i 124 % angivna ordning häröver anföra besvär hos prövnings- nämnd eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten. Skall i fråga om stiftelse, för vilken uti stadgad ordning avlämnats behörig självdeklaration och för vilkens vidkommande ej sådan underlåtenhet före-
kommit, som enligt 39 % 1 mom. första stycket andra punkten föranleder för— lust av talan, enligt beslut av taxeringsnämnd den statliga inkomstskatten be- räknas enligt 10 g 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga förmögenhetsskatten beräknas enligt 11 ä 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, skall besvärsrätt, som nyss sagts, såvitt angår denna taxeringsåtgärd, tillkomma stiftelsen för det fall att stiftelsen ej erhållit före— skriven underrättelse rörande taxeringsåtgärden senast den 30 juni.
124 a %.
1 mom. Har skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt åt- njutit avdrag enligt 45 & kommunalskattelagen eller har förmögenhet vid skattskyldigs taxering till statlig förmögenhetsskatt beräknats med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och sker genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 % 1 eller 4 mom. eller 129 % av länspröv- ningsnämnd sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen, att avdraget eller förmögenheten bör beräknas till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen av inkomst eller för- mögenhet anföras hos prövningsnämnden eller, om denna taxering redan varit föremål för beslut av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller av Kungl. Maj:t, hos den som meddelat beslutet. Är sagda taxering i annan ordning föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, skola besvären anföras hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t för att prövas i sammanhang med prövning av målet i övrigt.
Rätt att — _ _ inkomstskatt, kommun. Besvären skola _ _ _ fastighetstaxeringen meddelades. Försummas något _ _ _ motsvarande tillämpning. Besvär enligt — _ _ slutligen avgjort. Vid besvär — — _ motsvarande tillämpning.
128 %. 1 mom. Om kammarrätten _ _ _ å denne. Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj:t, där ändring göres i den enes taxering, även i den andres taxering vidtaga av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 % 1 mom. kom- munalskattelagen eller 11 g 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 g 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
Hava besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t anförts rörande taxering av skattskyldig, som avlidit, eller dödsbo efter sådan skattskyldig, och har jämlikt 75 % 1 eller 2 mom. kommunalskattelagen, 15 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 15 % 1 mom. förordningen om statlig förmögen- hetsskatt beskattningsnämnd medgivit dödsboet efter den avlidne befrielse från erläggande av skatt på grund av taxeringen, skall vid ändring av taxe- ringen i anledning av besvären jämväl beslutet om sådan skattebefrielse i erforderlig mån ändras.
130 & Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt ändras eller bliver någon påförd, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxe- ring till statlig förmögenhetsskatt, som därav må föranledas.
137 %.
Konungen äger meddela de närmare föreskrifter med avseende å taxerings- förfarandet, som finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelser och förordnanden, varom sägs i 72 % kommunalskattelagen, 20 % förordningen om statlig inkomstskatt och 20 % förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
141 %.
3 mom. Den som i allmän självdeklaration eller i meddelande, som i 32 % 2 mom. avses, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande förmögenhet, vilken skolat i deklarationen upptagas, straffes med dagsböter.
144 g.
1 mom. Förseelse, som i 140 5, 141 % 1, 2, 3 eller 4 mom. eller 142 % om— förmäles, åtalas vid allmän domstol.
Åtal jämlikt 141 % 1, 2, 3 eller 4 mom. skall, då den deklarations— eller upp- giftsskyldige här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum, för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.
Förseelse, som i 141 % 1, 2, 3 eller 4 mom. eller 142 & sägs, är föremål för all- mänt åtal. Förseelse, som i 140 % omförmäles, må, där den ej innefattar tjänste— fel, av allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivet densamma till åtal.
_ 145 %. 4 mom. Efter prövning _ — _ kommun utanordnas. Därvid må _ _ — fastighetstaxeringsnämndernas beslut.
Vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ordfö— randena och kronoombuden i taxeringsnämnderna samt åt taxeringskonsu- lenterna ävensom för det i samband med den årliga taxeringen jämlikt 15 S 2 mom. av städernas tjänstemän lämnade biträde jämte vad som utanordnas till kommuner må sammanlagt utgöra högst ett belopp motsvarande en pro- cent av dels grundbeloppet för hela riket av den statliga inkomstskatten för i 10 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt avsedda skattskyldiga dels ock den statliga inkomstskatten för hela riket beträffande i 10 g 2 mom. samma förordning avsedda skattskyldiga, allt beräknat i enlighet med taxe— ringsnämndernas beslut.
Vid fördelningen _ _ — av länsstyrelsen.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948; dock att äldre bestäm- melser fortfarande skola gälla vid 1948 års taxering samt i fråga om mål och ärenden, som avse taxering år 1948 eller tidigare år eller eftertaxering för dessa år.
Förslag till
förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt.
Härigenom förordnas, att 1 %, 11 å och 12 g 1 mom. förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 %.
Skyldighet att utgöra statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdel- ning å aktie i svenskt aktiebolag åligger den som, när utdelningen blir till- gänglig för lyftning, i egenskap av ägare av den till aktien hörande kupongen eller eljest är berättigad lyfta utdelningen, därest
den utdelningsberättigade är fysisk person, vilken ej är bosatt eller stadig— varande vistas här i riket, eller oskift dödsbo efter sådan person eller ut- ländskt bolag eller juridisk person, som enligt 16 g 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt skall likställas med utländskt bolag, och utdelningen ej är hänförlig till inkomst av rörelse som här bedrivits; eller
den utdelningsberättigade genom annat fång än arv eller testamente för- värvat rätt till utdelningen utan att också hava förvärvat aktien.
Skyldighet att utgöra kupongskatt skall ock åligga utdelningsberättigad, som uppträder såsom bulvan för annan, i det han huvudsakligen för dennes räkning framträder såsom ägare till aktie, å vilken utdelningen belöper, för— såvitt bulvanförhållandet är i strid med ett enligt lag gällande förbud eller det avser att bereda obehörig förmån vid taxering till statlig inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt.
I den _ _ _ erforderligt belopp. 11 %. Åligger skyldighet _ _ _ följande bestämmelser.
Hava till taxeringsnämnd inkommit uppgifter om aktieutdelning beträf- fande fysiska eller juridiska personer, som ej äro i taxeringsdistriktet skatt— skyldiga till statlig inkomstskatt för i uppgifterna avsedda utdelningar, och skola ej desssa uppgifter enligt 78 % e) taxeringsförordningen avsändas till ordföranden i annan taxeringsnämnd, åligger det taxeringsnämndens ord- förande att snarast möjligt och senast när årets självdeklarationer till läns— styrelsen överlämnas, -i särskilt konvolut överlämna uppgifterna med angi- vande av sådana för ordföranden kända förhållanden, som kunna tjäna till ledning vid bedömande huruvida skyldighet att utgöra kupongskatt föreligger. Sådana uppgifter som befinnas böra föranleda ytterligare åtgärder enligt
taxeringsförordningen disponeras av länsstyrelsen för detta ändamål. Övriga uppgifter skola av länsstyrelsen tillställas kupongskattekontoret tillika med ordförandens i taxeringsnämnden utredning i vad den avser dessa uppgifter, fullständigad med upplysningar rörande för länsstyrelsen kända förhållanden. Kupongskattekontoret skall — — — inbetala skatten. Kupongskatt, som — _ _ finnes stadgat.
12 %.
1 mom. Har vid utbetalande av utdelning kupongskattinnehållits i fall, då sådan skatt ej skall enligt 1' % utgöras, äger den som uppburit utdelningen hos kupongskattenämnden erhålla restitution av det innehållna beloppet.
Ansökan om restitution av kupongskatt som nu sagts skall före utgången av kalenderåret efter det då utdelningen uppburits, dock senast under tredje kalenderåret efter det då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, ingivas till länsstyrelsen i det län, där den utdelningsberättigade enligt kommunal- skattelagen har sin hemortskommun. Vid ansökningen skall sökanden foga det honom tillställda erkännandet rörande innehållen kupongskatt eller annan ut— , redning till ådagaläggande att sådant innehållande skett, så ock utredning till ' styrkande av att kupongskatt ej skall utgöras. Länsstyrelsen översänder an- sökningen till kupongskattekontoret med det yttrande vartill förhållandena föranleda. Kupongskattenämnden är ej pliktig meddela beslut i anledning av ansökning om restitution, förrän fråga om skattskyldighet för utdelningen jämlikt förordningen om statlig inkomstskatt blivit slutligen prövad.
Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1948.
Förslag till lag angående ändring av 17 5 lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om in- skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.
Härigenom förordnas, att 17 % lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar! skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 4 17 %.
Till myndighet _ — — uppgiftens datum.
Förmögenhetslängd ävensom prövningsnämnds ändringslängd beträffande taxering till statlig förmögenhetsskatt må ej utan den skattskyldiges sam- tycke utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter längdens datum.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948, dock att stadgandets hittills- varande lydelse skall äga tillämpning beträffande förmögenhetslängd och prövningsnämnds ändringslängd, som avser taxering år 1948 eller tidigare år eller eftertaxering för des-sa år.
1 Senaste lydelse se 1938: 378.
Förslag till
förordning med vissa föreskrifter i anledning av upphävandet av förord- ningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet.
Härigenom förordnas som följer. Enligt vad därom särskilt stadgats skola förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt'samt förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet _ med iakttagande av vissa övergångsbestämmelser _— upphöra att gälla från och med den 1 januari 1948, vilken dag förordningen om statlig inkomstskatt och förord- ' ningen om statlig förmögenhetsskatt skola träda i tillämpning.
I anslutning härtill förordnas, att, såvida icke i annan ordning meddelade föreskrifter annat föranleda, vad i lag eller förordning sägs angående
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall avse förord- ningen om statlig inkomstskatt eller, där fråga är om förmögenhet, förord- ningen om statlig förmögenhetsskatt,
förordningen om särskild skatt å förmögenhet skall avse förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp skall avse till statlig inkomstskatt taxerad inkomst,
till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp skall avse till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst, samt
enligt förordningen om särskild skatt å förmögenhet beskattningsbar för- mögenhet skall avse enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt beskatt- ningsbar förmögenhet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948; dock att förordningen icke skall äga tillämpning där fråga är om taxering år 1948 eller tidigare år eller eftertaxering för dessa år.
F ö r s 1 a g till förordning om kvarlåtenskapsskatt.
Härigenom förordnas som följer.
Inledande bestämmelser.
1 l 1 %.
Skatt enligt denna förordning, kvarlåtenskapsskatt, skall, i den utsträck- ' ning nedan angives, utgå till staten dels för kvarlåtenskap avseende sådan egendom, för vilken enligt 45 Kungl. förordningen den 6 juni 1941 om arvs- skatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) arvsskatt skall erläggas, dels för sådana gåvor av fysisk person, för vilka enligt 3 och 35 åå, 37 % 1 mom., 38 och 39 %% arvsskatteförordningen skyldighet att erlägga gåvoskatt föreligger, dels och för livförsäkringar, till vilka förmånstagare insatts.
Medlem av konungahuset är frikallad från utgörande av kvarlåtenskaps- skatt.
2 %.
Skattskyldighet åligger, beträffande kvarlåtenskap dödsboet, beträffande gåva gåvogivaren och beträffande livförsäkring försäkringens ägare eller, om skattskyldighet inträder först vid dennes död, hans dödsbo.
3 %. Skattskyldighet för avliden persons kvarlåtenskap inträder vid dödsfallet.
4 %. Skattepliktig egendom i dödsbo uppskattas med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde samt med tillämpning av bestäm- melserna i 13, 20 samt 22—27 %% arvsskatteförordningen.
5 %
Har den avlidne inom fem år före dödsfallet erhållit egendom genom arv, testamente, gåva eller sådant förvärv, som enligt 37% arvsskatteförordningen är att jämställa med gåva, skall, om dödsboet före skatteärendets avgörande därom framställer yrkande, från behållningen avdrag ske med belopp, mot— 1 svarande värdet av sålunda förvärvad egendom. 3
Sådan egendom uppskattas till sitt värde vid tiden för förvärvet, såvida l den icke under tiden därefter nedgått i värde, i vilket fall till grund för upp— j
Om skatt för kvarlåtenskap. l l l
skattningen skall läggas värdet vid tiden för dödsfallet eller, om den av— lidne dessförinnan avhänt sig egendomen, värdet vid den tidpunkt, då så skett.
6 5. Var den avlidne gift, skall från behållningen i boet avräknas andel, som jämlikt 15% 1 mom. arvsskatteförordningen beräknas tillfalla efterlevande maken fri från arvsskatt. 7 %. Såsom kvarlåtenskap anses den behållna skattepliktiga egendomen efter verkställandet i förekommande fall av de i 5 och 6 %% angivna avdragen.
8 &. Angående sammanläggning i vissa fall med kvarlåtenskapen av premie- belopp, som erlagts för livförsäkring, stadgas i 21 g».
9 %.
Kvarlåtenskap är fri från ska-tt enligt denna förordning, då värdet av kvar- låtenskapen ökat med beloppet av de försäkringspremier, som skola därmed sammanläggas, icke överstiger 25000 kronor.
I övrigt beräknas skatten enligt denna
Tariff. Kvarlåtenskapsskatten utgör, när kvarlåtenskapens värde icke överstiger 50000 kronor: 5 procent av det belopp, varmed kvarlåtenskapens värde överstiger 25000 kronor; när kvarlåtenskapens värde överstiger
50 000 men icke 80 000 kr.: 1 250 kr. för 50 000 kr. och 10 % av återstoden 80 000 » » 100 000 » : 4 250 » » 80 000 » » 15 » » » ; 100 000 » n 200 000 » : 7 250 » » 100 000 » » 20 » » » ; 200 000 » » 300 000 » : 27 250 » » 200 000 » » 25 » » » : 300 000 » » 500 000 » : 52 250 » » 300 000 » » 30 » » » . 500 000 » » 1 000 000 » : 112 250 » » 500 000 » » 35 » » » , 1 000 000 » » 2 000 000 » : 287 250 » » 1 000 000 » » 40 » » » ; 2 000 000 . » 5 000 000 » : 687 250 » » 2 000 000 » » 45 » » » ; 5 000 000 » » 10 000 000 » : 2 037 250 » » 5 000 000 » » 50 » » » ; 10 000 000 » : 4 537 250 » » 10 000 000 » » 60 » » » .
10 5.
Vid tillämpning av 9 5 skall värdet å kvarlåtenskapen jämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor.
11 %.
Uppgå de kontanter, därmed jämförliga fordringar och lätt realiserbara värdehandlingar, som ingå bland tillgångarna i bouppteckning eller deklara— tion, sammanlagt icke till dubbla beloppet av den kvarlåtenskapsskatt som skall erläggas, må beskattningsmyndigheten på ansökan av dödsboet medgiva,
att kvarlåtenskapsskatten erlägges genom högst fem årliga inbetalningar, och skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse bestämmelserna i 55% 2—6 mom. arvsskatteförordningen, därvid i 55 g 3 mom. nämnda förordning före- skriven skyldighet att ställa säkerhet skall gälla i alla fall, då anstånd med kvarlåtenskapsskattens erläggande beviljas.
12 5.
Har, efter det anstånd med skattens erläggande medgivits, den skatteplik— tiga egendomen genom oförutsedd händelse avsevärt nedgått i värde eller föreligga eljest särskilda skäl därtill, äge Konungen på ansökan av dödsboet medgiva befrielse från eller nedsättning av resterande del av skatten.
13 %.
Var den avlidne vid sin död i konkurs eller har dödsboet avträtts till konkurs, gälle beträffande kvarlåtenskapsskatten i tillämpliga delar, vad i 33 % arvsskatteförordningen är för motsvarande fall stadgat; och skall den i nämnda författningsrum 2 mom. förekommande hänvisningen till 32 % arvsskatteför— ordningen i stället avse 34 % denna förordning.
14 %. Beskattningsmyndighet är den underrätt, vid vilken den avlidne skolat svara i mål, som rörde hans person. Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts, upptages skatteärendet av Stockholms rådhusrätt.
15 %.
Skattskyldighet inträder, då gåvan blivit fullbordad eller handling, inne- fattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mot- tagaren.
16 &.
Värdet av gåva uppskattas med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde samt med tillämpning av bestämmelserna i 20 samt 22—27 %% arvsskatteförordningen.
Där jämlikt 18 & skatt skall beräknas efter sammanlagda värdet av skilda förvärv, uppskattas det tidigare förvärvet med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då skattskyldighet för detsamma inträtt, eller, om det tidigare förvärvet icke i och för sig uppgått till skattepliktigt belopp, med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då skattskyldighet skulle hava inträtt, om
Om skatt för gåva. . ' | i
beloppet vant skattepliktigt. l
17 &. Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke över— ( stiger 25000 kronor.
I övrigt beräknas skatten enligt den i 9 % intagna tariffen. Vid gåva till barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkom— ling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn beräknas skatten med hänsyn tagen till givarens förmögenhet på det sätt, att skatten utgår efter den eller de procentsatser som skulle tillämpats för den del av givarens förmögenhet, som motsvarar gåvans värde, om kvarlåtenskapsskatt utgått för givarens samlade förmögenhet efter avdrag, som avses i 6 %, och motsvarande belopp utgjort den högst beskattade delen av densamma.
För övriga gåvor utgår skatten enligt nämnda tariff med hänsyn tagen en— dast till gåvans värde.
I fall, som avses i 57 % arvsskatteförordningen, äger Konungen medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt, som eljest skolat utgå.
18 %.
Vid beräknande, huruvida gåva till person som omförmäles i 17 % tredje stycket uppgår till skattepliktigt belopp, skall sammanläggning ske av den ifrågavarande gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dess- förinnan bortgivna, förut icke beskattade sådana gåvor; och skall skatten för gåvornas sammanlagda belopp bestämmas med hänsyn tagen till givarens för- mögenhet vid tiden för den senaste gåvan. -
Vid beräknande av skatt för annan gåva, än i föregående stycke sägs, skall sammanläggning ske med alla av samme givare inom loppet av fyra år dess- förinnan bortgivna sådana gåvor; och skall vid skattens bestämmande gåvornas sammanlagda belopp behandlas såsom en gåva. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava erlagts för de tidigare gåvorna, eller, om ytterligare gåvor förekom— mit före nyss angivna tid, för vad av erlagd skatt belöper å de tidigare gåvor, som givits inom samma tid.
19 %.
Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige var mantalsskriven, när skattskyldigheten inträdde, eller, om han då ej var mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades.
Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts, upptages skatteärendet av överståthållarämbetet.
Om skatt för livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts.
20 5.
Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad, att premie- betalningen skall vara fullgjord under en tid, understigande tio år eller för vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel .av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premie- betalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäk- ringens ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder
under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren.
I nu avsett fall skall skatt erläggas för summan av de erlagda premierna, och skall i övrigt tillämpas bestämmelserna i 16—19åå
21 %.
Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bo- satt här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke den avlidne under livstiden för försäkringen erlagt kvarlåtenskapsskatt så— som för gåva, inträder, om premiebetalningen påbörjats eller genom engångs- ; betalning fullgjorts inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till sammanlagt belopp överstigande 25000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att för försäkringen erlägga kvarlåtenskapsskatt.
Efterlämnar den avlidne flera försäkringar, skall vid bedömandet av huru— vida skattskyldighet föreligger hänsyn tagas till sammanlagda beloppet av de för samtliga försäkringar erlagda premierna.
Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda pre- mierna, i den mån detsamma överstiger 25000 kronor, läggas till den i 75 angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp; skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda ökas, icke i något fall må överstiga l värdet av vad som tillfallit förmånstagaren. *
Är efterlevande make insatt såsom förmånstagare till belopp, som eljest i skulle ha utgjort giftorättsgods eller gemensam egendom, eller är maken jäm— ! likt 1045 lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal berättigad till giftorätt i försäkringsbeloppet, skall, såvida icke makens andel i boet beräknats med ledning av upprättad bodelningshandling, kvarlåtenskapen ökas allenast med hälften av det i n'ästföregående stycke avsedda premiebeloppet.
l 1
22 %. Vid tillämpning av 20 och 21 %% skall i fråga om insättningar i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt gälla vad därom är i 125 tredje stycket arvsskatte- förordningen stadgat.
Gemensamma bestämmelser. 23 %.
Deklaration skall av den som är skattskyldig avgivas angående 1) egen-dom i dödsbo efter svensk medborgare i fall då skyldighet ej in- trätt att här i riket förrätta bouppteckning efter honom enligt svensk lag,
2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist i riket,
3) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där jämlikt 13 % kvar- låtenskapsskatt skall beräknas med tillämpning av 33 Q 1 mom. arvsskatteför- ordningen,
4) omständighet som jämlikt 13 eller 34 % föranleder efterbeskattning, så- vida icke efterbeskattningen verkställes med ledning av upprättad tilläggs- bouppteckning,
5) gåva eller vad som enligt 1 eller 20 & skall i beskattningshänseende be- handlas såsom gåva.
Skall enligt vad nu stadgats deklaration avgivas angående egendom i döds- bo efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket, åligger det den som omhänderhar dödsboets egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva de- klaration.
24 &.
Deklaration avseende gåva skall avlämnas till den myndighet, som har att fastställa den gåvoskatt som enligt arvsskatteförordningen skall utgå för gåvan. Nämnda myndighet skall ofördröjligen översända deklarationen till den i 19% angivna beskattningsmyndigheten. Föreligga icke sådana omstän- digheter, att skattskyldighet för gåvotagaren inträder först framdeles, skall deklarationen icke översändas, förrän gåvoskatten blivit fastställd, och skall i sådant fall i samband med deklarationens översändande uppgift lämnas om gåvans uppskattade värde.
Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och till länsstyrelsen överlämna deklaration, som skall dit ingivas.
25 %.
Deklaration skall vara avlämnad inom fyra månader, räknat i fall som an— givas i 23%
under 1), 2) och 5) från det skattskyldighet inträdde, under 3) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den skattskyldige,
under 4) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som för- anleder efterbeskattningen.
26 %.
Deklaration skall avgivas på heder och samvete. Avser deklarationen egendom i dödsbo, skall densamma innehålla uppgift om den avlidnes fullständiga namn, hemvist och medborgarskap samt döds- dag, den skattepliktiga egendomen med angivande av värdet samt de skulder, för vilka avdrag må ske, ävensom, om den avlidne var gift, storleken av den andel som jämlikt denna förordning skall beräknas tillkomma efterlevande maken samt de grunder, enligt vilka denna andel beräknats.
Avser deklarationen gåva eller vad som enligt denna förordning skall be- handlas såsom gåva, skall densamma innehålla uppgift om givarens och mot- tagarens fullständiga namn och hemvist, tidpunkten för skattskyldighetens inträde, skyldskapsförhållandet mellan givaren och mottagaren, egendomens beskaffenhet och värde, varmed i fråga om försäkringspremier avses dessas
sammanlagda belopp, samt beträffande försäkringspremier därjämte uppgift rörande försäkringsavtalets innehåll och förmånstagarförordnand—ets beskaf— fenhet. Avser deklarationen gåva till person, som omförmäles i 17% tredje stycket, skall densamma därjämte innehålla uppgift dels rörande storleken av givarens behållna förmögenhet och, om givaren är gift, storleken av den andel som skall beräknas vid bodelning tillfalla maken, med angivande av de grunder, enligt vilka sagda andel beräknats, dels och om sådana tidigare gåvor, som avses i 18% första stycket. Vid annan gåva skall deklaration innehålla upp- gift om sådana tidigare gåvor som avses i 18% andra stycket.
Härjämte skola bestämmelserna i 47% sista stycket och 48% arvsskatte— förordningen lända till efterrättelse, dock att den i 48 % tredje stycket gjorda hänvisningen till 62% andra stycket arvsskatteförordningen i stället skall avse 39 å andra stycket denna förordning.
27 5.
I samband med ingivandet till beskattningsmyndigheten av bouppteckning eller rörande egendom i dödsbo avgiven deklaration, som skall ligga till grund för skattens bestämmande, skall tillika lämnas skriftlig uppgift å sådana av den avlidne erlagda försäkringspremier, som avses i 21 %. Uppgiften skall under edlig förpliktelse underskrivas av den som uppgivit boet i övrigt.
28 %.
Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter er— hållen vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skatt— skyldighets inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskatt— ningsmyndighet och därvid enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skat— tens bestämma-nde; dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där sum- man av de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för de- samma erlagda premierna ej överstiger 25 000 kronor.
29 %
Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklara- tion, upptages till avgörande vid inregistrering av "bouppteckning eller till- läggsbouppteckning.
30 %.
Medgives i fall, där skatten skall fastställas med ledning av bouppteck- ning, jämlikt 17å arvsskatteförordningen anstånd med arvsskattens fast— ställande äge beskattningsmyndigheten i samband med beviljande av sådant anstånd förordna om anstånd på samma tid med fastställande jämväl av kvar- låtenskapsskatten.
Förklaras beviljat anstånd med fastställandet av arvsskatt ej vidare gälla, skall i samband därmed förordnas, att jämväl beviljat anstånd med kvar- låtenskapsskattens fastställande skall upphöra att gälla.
Har anstånd med skattens fastställande medgivits, åligger det dödsboet att gälda ränta enligt samma grunder, som i 17 och 52 %% arvsskatteförordningen är för där avsett fall stadgat.
31 %.
I fråga om skattens erläggande skola i tillämpliga delar bestämmelserna i 52% första, tredje och fjärde styckena samt 53 % arvsskatteförordningen lända till efterrättelse, dock att den i 52% första stycket gjorda hänvisningen till 55% arvsskatteförordningen i stället skall avse 11% denna förordning.
32 %.
Vid erläggande av skatt för kvarlåtenskap i dödsbo må intill ett belopp, motsvarande högst hälften av den fastställda skatten, såsom betalningsmedel gälla skuldebrev, till säkerhet för vilket, jämlikt gällande bestämmelser an- gående inteckning i fast egendom, tomträtt, vattenfallsrätt, fartyg, jordbruks- inventarier och förlagsegendom, inteckning meddelats i boet tillhörig egen- dom, eller ock skuldförbindelse med säkerhet av sådant skuldebrev.
Sålunda intecknat skuldebrev vare gällande såsom betalningsmedel eller säkerhet endast i den mån detsamma fastställts att gälla inom det värde, till vilket den intecknade egendomen upptagits i ärendet angående kvarlåten- skapsskattens fastställande, och därjämte endast under förutsättning, att in- teckningen omfattar jämväl ränta efter minst fem procent.
Å skuld, som avses i första stycket, skall gäldas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljande året.
Överstiger skatt för kvarlåtenskap i dödsbo 20 000 kronor, må intill skattens halva belopp börsnoterade aktier, som ingå bland dödsboets tillgångar, gälla såsom betalningsmedel till det värde, de upptagits i ärendet angående skattens fastställande. Har förordnande meddelats om anstånd med skattens faststäl- lande eller har anstånd med skattens erläggande medgivits, skall emellertid, vid aktiernas överlämnande såsom betalningsmedel, såsom värde å aktierna gälla det närmast före betalningsdagen å börs noterade värdet.
Närmare bestämmelser angående tillämpningen av stadgandena i denna paragraf meddelas av Konungen.
33 &.
Saknas i dödsbo tillgång till gäldande av skatt, som icke erlagts inom före- skriven tid, svare arvingar och testamentstagare för vad som brister såsom i lagen om boutredning och arvskifte är stadgat i fråga om gäld efter den döde.
Har vid skattens beräknande hänsyn tagits till premiebelopp, som erlagts för förmånstagarförsäkring, åligge förmånstagaren samma ansvarighet, som om premiebeloppet tillfallit honom såsom testamentslegat.
66 34 5.
Har efter skattens fastställande
a) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som föranleder upprät- tande av tilläggsbouppteckning;
b) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration upptagen egen- dom eller skuld bort upptagas annorledes än som skett;
c) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 18 %; och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, skatt skolat gäldas med högre belopp än som fastställts, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.
35 %.
Hade, om hänsyn tagits till omständighet, som i 34 % a) eller b) avses, skatt skolat utgå med lägre belopp än som fastställts, skall på ansökan av skatt— skyldig påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.
Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatte- ärendet.
36 %.
Har egendom, för vilken skatt uttagits enligt denna förordning, blivit i utlandet beskattad genom kvarlåtenskapsskatt eller annan förmögenhetsskatt, må Konungen till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, när skäl därtill äro, på ansökan medgiva befrielse från eller nedsättning av den här i riket fastställda skatten.
37 %.
I fråga om fullföljd av talan mot beslut i skatteärende gälle vad därom är i 60 % arvsskatteförordningen stadgat.
Över beslut av beskattningsmyndighet i frågor, som avses i 30 %, må klagan ej föras.
38 %.
Är skattskyldig på grund av bestämmelserna i denna förordning eller en- ligt överrätts beslut berättigad att återfå erlagd skatt, skall i den ordning, som i fråga om restitution av skatt i uppbördsförordningen är föreskriven, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att till grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt eller länssty— relse, ej vunnit laga kraft. Skattskyldig äge ock, utom i fall som avses i 17 % sista stycket och 36 %, att å återbetalat belopp erhålla ränta efter fem pro— cent om året från och med den dag beloppet efter meddelat beslut om skattens fastställande blivit inbetalat till den dag, detsamma återbekom— mes; dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit efter det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall återbe— kommas, och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt eller länsstyrelse först meddelat beslut om skattens fastställande.
I fall som avses i 17 % sista stycket och 36 %, ankommer det på Konungen att förordna, i vad mån ränta skall utgå å skattebelopp, som återbetalas; dock må ränta ej beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än i första stycket är stadgat.
Har jämlikt 11% anstånd medgivits med erläggande av skatt, skall vid be- frielse från hela det skattebelopp, som utestår oguldet, avlämnad skuldför- bindelse återställas. Avser befrielse endast del av oguldet skattebelopp, skola de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.
39 %. Underrätts beslut i skatteärende skola, efter vad därom är särskilt stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut fastställande av skatt, skola i protokollet antecknas: den avlidnes fullständiga namn (för gift kvinna
jämväl hennes namn som ogift), födelsetid och hemvist, behållningen i boet eller i sådan kvarlåtenskap som avses i 4% 1 mom. 2) arvsskatteförordningen, storleken av avdrag enligt 5 %, efterlevande makes andel i bobehållningen eller
: i sådan kvarlåtenskap som nyss sagts, storleken av den i enlighet med be- » stämmelserna i denna förordning uppskattade kvarlåtenskapen, storleken av
premiebelopp, som jämlikt 21% skall sammanläggas med kvarlåtenskapen, skattens belopp samt övriga å skattens bestämmande inverkande omständig—
) heter. ) Länsstyrelses beslut i skatteärende upptages i särskilt protokoll, vari an-
! tecknas: den skattskyldiges namn och hemvist samt skattens belopp, men må. | om deklarationens innehåll vidare anteckning icke ske. ) Å brädden av protokoll som nu nämnts skola antecknas beloppet av in-
) betalad skatt och dagen för inbetalningen eller, där anmälan till länsstyrelse
) l
l l
)
)
gjorts för skattens indrivning, dagen för sådan anmälan.
Finner beskattningsmyndigheten avgiven deklaration böra bevaras under längre tid än tolv år, skall anteckning härom verkställas i protokollet i sam- band med beslutet om skattens fastställande.
Därjämte skola föreskrifterna i 64% arvsskatteförordningen gälla jämväl beträffande kvarlåtenskapsskatt.
40 &.
I 65—69 %% arvsskatteförordningen meddelade ansvarsbestämmelser m. m. skola äga motsvarande tillämpning beträffande kvarlåtenskapsskatten.
41 %. Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms stad gälla överståthållarämbetet.
42 %. 1 mom. Slutes beträffande kvarlåtenskapsskatt eller annan förmögenhets- skatt avtal med främmande stat för undvikande av dubbelbeskattning, äger
Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad eljest i denna förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning.
2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skatt— skyldighet må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva undan— tag innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt, som eljest skulle hava erlagts av personer bosatta i viss annan stat eller av dödsbo efter så— dana personer.
Överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning.
43 %.
Såvitt ej annat följer av vad i denna förordning stadgas, skola föreskrif- terna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande tillämpning beträffande stämpelbeläggning, som äger rum för uttagande av kvarlåten— skapsskatt.
44 %.
Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948 och skall äga tillämp— ning beträffande kvarlåtenskaper, gåvor och livförsäkringar, för vilka enligt förordningens bestämmelser skattskyldighet inträder efter förordningens ikraftträdande.
Förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.
Härigenom förordnas, att 11 % 1 mom., 19 % 1 mom. samt 32, 52 och 59 %% förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt öch gåvoskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
11 %.
1 mom. Innan arvingars och testamentstagares lotter beräknas, skall från behållningen i dödsboet eller i sådan kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 % 1 mom. 2), eller, om den avlidne var gift, från hans andel av behållning, som nu sagts, avdrag ske för belopp, som skall betalas i kvarlåtenskapsskatt. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag och testa— mente å honom belöper av den därefter återstående behållningen eller, om
den avlidne var gift, av återstoden av den avlidnes andel av behållningen; dock skall, där i skatteärendet föreligger arvskifte, den däri gjorda fördel- ningen efter vad i 16 % stadgas lända till efterrättelse.
Behållningen beräknas — — — av denna.
16 %. Föreligger i ;— — — angiven grund. Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares så—
lunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som åter? står av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 %% stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 % skatte— fria andel, dels fastställd kvarlåtenskapsskatt, dels legat, dels i 11 % 2 mom. omförmäld skattelott och dels värdet av jämlikt 6 och 7 %% först framdeles be- skattningsbar egendom, skola lotterna bestämmas såsom om det belopp, var— med deras sammanlagda värde understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lotterna i förhållande till deras storlek. Skifteshandling skall —— — —— hos beskattningsmyndigheten.
19 %. 1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet är ) att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med ) gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne, under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom fyra år dessförinnan. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava enligt denna förordning erlagts för gåvan, eller, om ytterligare gåva förekommit före ovan angivna tid, för vad av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall samman- ) läggas med lotten; dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som
skulle, utan avseende å gåvan, hava utgått för lotten.
) Lott, för — — —— stadgade grunderna. ) l )
32 %. , Har efter — — — av 19 %; ) g) fastställd kvarlåtenskapsskatt blivit på grund av bestämmelserna i för- ) ordningen om kvarlåtenskapsskatt eller enligt överrätts beslut nedsatt; ) och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.
52 %. Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 % anstånd medgivits, erläggas inom sex veckor efter det beskattningsmyndighet med- delat beslut om skattens fastställande.
Har jämlikt 17 % anstånd med skattens fastställande ägt rum ——- — —— krontal bortfaller.
Skatten jämte _ — _ angående testamentsbevakningen. Den som _ _ _ beskattningsmyndighetens beslut om skattens fast» ställande.
Har jämlikt 17 % anstånd med skattens fastställande beviljats — _ —— utlämnad bouppteckning.
59 %.
Har efter _ _ _ deklarationen avgivits;
f) fastställd kvarlåtenskapsskatt blivit på grund av bestämmelserna i för- ordningen om kvarlåtenskapsskatt eller enligt överrätts beslut bestämd till högre belopp;
och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skatt— skyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.
Ansökan om _ — — i skatteärendet.
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.
Förslag ) till ) lag om ändrad lydelse av 1 5 förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) ) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
1 %.
Där ej _ _ — valttenfallsrätt (tomträttsprotokoll).
Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm— ligen: ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynder— skapsprotokoll); ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll); samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, för- ordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, avhandlingar om lösöreköp samt ärenden angående kvarlåten- skapsskatt och arvsskatt (bouppteckningsprotokoll).
För varje _ _ _ den döde. Har någotdera — — _ protokollet anmärkt.
Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948. Härigenom förordnas, att 1 % förordningen den 16 juni 1875 angående 1 Senaste lydelse se 1941: 418. )
Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 16 förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen.
Härigenom förordnas, att % 16 förordningen den 7 december 1883 angående enpeditionslösen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.
% 16.
Vid underdomsltol på landet skall expedition, som utan särskild begäran bör utfärdas, vara att tillgå:
Vid rådstuvurätt _ _ uppskov meddelats.
Till häradsrätt eller rådstuvurätt för registrering ingiven bouppteckning, som jämlikt bestämmelserna i förordningen om kvarlåtenskapsskatt eller förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall i samband därmed förses med stämpel, äger part icke utfå förrän erforderligt belopp för stämpelbelägg- ningen inbetalats och för stämpelns anskaffande erforderlig tid därefter till- ändagått.
Vid vattendomstol _ _ _ förhållanden meddelas.
; Denna. kungörelse träder i kraft den 1 januari 1948.
1 Senaste lydelse se 1941: 875.
Inledning. Beredningens uppdraa.
I det yttrande till statsrådsprotokollet den 12 oktober 1945, varmed chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss motiverade förslaget om tillkal- lande av särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om grunderna för den statliga beskattningen av inkomster och förmögenheter, anfördes föl- jande:
l l l
»Krigsutbrottet hösten 1939 medförde omedelbart en kraftig stegring av sta— j
tens utgifter, i främsta rummet för upprustningen och den militära beredskapen. I anledning härav beslötos redan vid 1939 års urtima riksdag betydande höjningar av såväl de direkta som de indirekta skatterna. Visserligen ha ytterligare skatte- stegringar därefter företagits, men man har dock icke nått fram till en balanserad * budget. Under samtliga krigsår ha lånemedel i stor utsträckning måst tagas 1 an- språk för täckande av utgifterna å driftbudgeten.
Med hänsyn till ovissheten beträffande den framtida utvecklingen av statens inkomster och utgifter ha vissa av de företagna höjningarna av de direkta skat- terna icke ansetts tills vidare böra inarbetas i gällande skattesystem. Statsmak- terna ha också uppskjutit att taga ståndpunkt till vissa andra spörsmål på be- skattningsområdet. Sedan kriget nu avslutats torde förutsättningar föreligga för en överarbetning av grunderna för den statliga beskattningen av inkomster och l förmögenheter. Jag vill förorda, att denna fråga nu blir föremål för utredning l genom särskilda sakkunniga. ) Den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten är uppdelad i en efter varje års utdebiteringsbehov rörlig bottenskatt för alla skattskyldiga och en fast tilläggs- skatt, som betalas av fysiska personer i den mån det beskattningsbara beloppet överstiger 8000 kronor. Detta skattesystem ansågs vara tillräckligt elastiskt för att utan påbyggnad av extra skatter kunna användas vid relativt måttliga föränd- ringar av skatteunderlag eller statsutgifter. Då en kraftig höjning av den rörliga bottenskatten medför förändringar i progressionen har det starkt ökade behovet av skatteinkomster medfört att förutom en höjning av uttagsprocenten även en sär- skild värnskatt blivit införd. Denna skatt har beräknats på de beskattningsbara be- lopp, som fastställts för inkomst- och förmögenhetsskatten, men skatteskalorna ha erhållit en delvis annan utformning än som gäller för sistnämnda skatt. Någon anledning att bibehålla en särskild värnskatt såsom en fristående skatt föreligger icke då man nu ånyo äger en överblick över utvecklingen av statens inkomster och utgifter som möjliggör en enhetlig skatteavvägning. Med utgångspunkt från sta- tens beräknade behov av inkomstskatter bör sålunda den förordade utredningen åsyfta att framlägga förslag till utformningen av den statliga inkomst och för- mögenhetsbeskattningen vid ett slopande av värnskatten. Det är givetvis icke möjligt att bygga detta skatteförslag på en mera exakt beräkning av statens behov av inkomstskatter, men denna svårighet torde kunna mötas genom att den nu- varande konstruktionen med en i viss mån rörlig skatt bibehålles, eventuellt genom att alternativa skatteskalor framläggas. Då beskattningen för ensamstående in- komsttagare under kriget relativt sett kommit att skärpas starkast, torde frågan om en viss lindring i beskattningen för sådana inkomsttagare i de lägre inkomst- skikten böra upptagas till särskilt övervägande.
Den särskilda förmögenhetsskatten, som utgår å förmögenheter över 20000
kronor, har under kriget icke varit föremål för någon höjning. Vid införandet av värnskatten diskuterades också en skärpning av förmögenhetsskatten men av olika skäl beslöts att tills vidare uppskjuta avgörandet av denna fråga. Den nu förordade utredningen synes alltså även böra omfatta frågan om den särskilda förmögenhets- beskattningen. Härvid torde beaktas det av årets riksdag godkända, av bevillnings- utskottet gjorda uttalandet rörande formerna för förmögenhetsbeskattningen. Den sedan länge svävande frågan om en engångsskatt å förmögenhet bör sålunda bli föremål för nytt övervägande liksom den av riksdagen angivna möjligheten att låta ett ökat bidrag från förmögenheterna utgå genom höjning av den årliga för- mögenhetsskatten och av arvsskatten.
Särskild uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas frågan om en förbätt- ring av taxeringsförfarandet i vad avser förmögenhetsuppgifterna. Betydande för- mögenhetsbelopp undandragas med all säkerhet för närvarande beskattning, och det framstår såsom angeläget att få till stånd bättre förhållanden i detta avseende. Om utredningen finner detta påkallat, bör den även vara oförhindrad att fram- lägga förslag till ändringar av nuvarande bestämmelser angående vad som är att hänföra till skattepliktig förmögenhet.»
I anledning av de sålunda lämnade direktiven har beredningen till behand- ling upptagit ej allenast den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet utan även arvs- och gåvobeskattningen.
KAP I.
Nu gällande grunder för den direkta statsbeskattningen samt skatteunderlagets och de debiterade skatte- beloppens förändringar åren 1939—1945.
Huvudgrunderna för 1938 års skattereform.
l 1 Till en början må här erinras om distinktionen mellan begreppen rörlig I och fast skatt. Med rörlig skatt menas, att skatten uttages efter ett procent— ! tal, som bestämmes varje år alltefter det föreliggande behovet av samma skatt. 1 Begreppet fast skatt åter innebär, att skattens storlek är angiven i veder- l hörande skatteförfattning. Före 1938 års skattereform var den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i sin helhet rörlig. I författningen föreskrevs så.- lunda, att skatten skulle utgå efter ett på visst sätt bestämt grundbelopp och att för varje år skulle bestämmas den för alla skattskyldiga enhetliga procent av grundbeloppet, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt skulle för det * året utgå. ; Enligt de år 1938 beslutade grunderna för inkomst- och förmögenhets— j skatten, vilka grunder fortfarande gälla, utgår denna skatt i form av dels en i rörlig bottenskatt för alla skattskyldiga och dels en fast tilläggsskatt för vissa , skattskyldiga, nämligen sådana fysiska personer, oskifta dödsbon, familjestif— telser, vilkas beskattningsbara belopp överstiger 8000 kronor. Anordningen med en fast tilläggsskatt motiverades av 1936 års skattekommitté, som utar- betat det till grund för 1938 års författningsändringar liggande förslaget, med att det med de skattesatser, varmed man då måste räkna, vore nödvändigt, att de högre skikten av den progressiva skalan bundes i en fast skatt'för att icke skattens rörlighet uppåt skulle alltför mycket begränsas.1 Å andra sidan framhölls av kommittén, att ju mindre del av inkomstbeskattningen som vore rörlig, desto mera kännbar bleve en höjning av utdebiteringsprocenten för de lägre inkomsttagarna, för vilka icke någon del av skatten vore fast. Denna be— gränsning av rörligheten hos bottenskatten ansågs emellertid kunna mot- verkas dels därigenom att nämnda skatt icke gjordes proportionell utan pro- ( gressiv, varvid progressionen finge sträcka sig relativt högt upp i skikten och dels därigenom att vid avvägningen mellan bottenskatten och tilläggsskatten den senares skala konstruerades så, att även vid högre uttagningsprocent den avsedda jämvikten bibehölles. Vid uträknandet av bottenskatten för fysiska personer, oskifta dödsbon och * familjestiftelser bestämmes först ett grundbelopp. Detta grundbelopp uträknas | ! l ! | 1
1 Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen rn. m. (SOU 1937: 42 s. 82 0. f.).
efter en progressiv skala, varvid det procenttal, som grundbeloppet skall mot- svara, stiger från 4,5 % (för beskattningsbara belopp ej överstigande 3 000 kro- nor) till 6,5 % (för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 6 000 kronor.
För juridiska personer är inkomst och förmögenhetsskatten i sin helhet rörlig. De erlägga sålunda endast bottenskatt och ej någon fast tilläggsskatt. Bottenskattens grundbelopp utgör för aktiebolag, ekonomiska föreningar och därmed likställda 10 % av det beskattningsbara beloppet samt för ideella för— eningar, stiftelser o. dyl. 5 % av det beskattningsbara beloppet.
Tilläggsskatten —— vilken såsom ovan nämnts erlägges av fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med beskattningsbara belopp översti- gande 8000 kronor — utgår efter en progressiv skiktskala, vari den lägsta skattesatsen är 2 % (för den del av det beskattningsbara beloppet som ligger mellan 8000 och 10000 kronor) samt den högsta skattesatsen 28 % (för den del av det beskattningsbara beloppet söm överstiger 200000 kronor).
Förmögenheten beskattas i två olika former, nämligen dels på så sätt att 1/100 av den skattepliktiga förmögenheten inräknas i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och dels genom en särskild skatt å förmögenhet.1 Skattskyldighet till sistnämnda skatt föreligger för fysisk per- son, oskift dödsbo, utländsk juridisk person och familjestiftelse, därest den skattepliktiga förmögenheten överstiger 20 000 kronor. Den särskilda skatten å, förmögenhet, som är en fast skatt, utgår enligt progressiv skiktskala, vari den lägsta skattesatsen, 1 promille, avser beskattningsbar förmögenhet ej över- stigande 40 000 kronor och den högsta skattesatsen, 6 promille, beskattnings- bar förmögenhet överstigande 1000 000 kronor. Vid den beskattningsbara förmögenhetens bestämmande kan, om den skattskyldiges inkomst är låg i förhållande till den skattepliktiga förmögenheten, viss reduktion äga rum.
Vid utformandet av det skattesystem, som sålunda genomfördes år 1938, låg skatteunderlaget vid 1936 års taxering till grund. Man räknade med att det nya systemet skulle — med 1936 års skatteunderlag och med beaktande jäm— väl av den år 1938 vidtagna omläggningen av avdragssystemet — vid grund- beloppsnivå (d. v. s. vid en uttagning av den rörliga bottenskatten med 100 % av grundbeloppet) avkasta omkring 235 miljoner kronor i skatt (särskild skatt å förmögenhet däri inberäknad). Meningen var emellertid redan från början, att bottenskatten skulle uttagas med 110 % av grundbeloppet varigenom skulle erhållas ett skattebelopp av omkring 253 miljoner kronor, som ungefärligen motsvarade de på. grundval av 1936 års taxering debiterade statsskatterna.
Verkningarna av det år 1938 införda skattesystemet vid olika uttagnings- procent för bottenskatten belyses av följande i 1936 års skattekommittés be- tänkande (s. 270) återgivna tablå:
1 Beträffande ekonomiska föreningar, vilkas behållna tillgångar vid likvidation alle- nast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, gäller enligt författningsändring år 1942, att i det taxerade beloppet inräknas 1/200 av den förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig.
Skatt i miljoner kronor
Bottenskattcns
grundbelopp Inkomst- neilsziig'mögenhcts- Särskild uttaget med: skatt & Total skatt Bottenskatt Tilläggsskatt förmögenhet
90 % 150-3 455 235 219'8 100 % 1675 455 235 2365 110 % 1843 455 23.5 2533 1'20 % 201'0 435 235 2700 150 % 217 & 455 235 286 8
Av denna tablå framgår att av den sammanlagda skatten för inkomst och förmögenhet omkring 25 % av—sågos skola uttagas i form av fast skatt och om— kring 75 % i form av rörlig skatt. De fasta skatterna, d. v. s. tilläggsskatten och den särskilda skatten å förmögenhet, motsvarade sålunda enligt tabellen vid en uttagningsprocent av 110 27 % och vid en uttagningsprocent av 130 24 % av den totala skatten. Av inkomst- och förmögenhetsskatten enbart mot- svarade den fasta skatten (tilläggsskatten) vid en uttagningsprocent av 110 19,8 % och vid en uttagningsprocent av 130 17,2 % av hela skatten.
Beträffande skattebördans fördelning mellan fysiska personer och juridiska personer skulle enligt de av skattekommittén föreslagna grunderna av det sammanlagda skattebeloppet omkring 75 % belöpa å fysiska personer och 25 % å juridiska personer. Av den totala skatten, som enligt vad ovan nämnts vid en uttagningsprocent av 110 antogs komma att uppgå till 253,3 miljoner kro- nor, beräknades nämligen vid samma uttagningsprocent 192,71 miljoner kro- nor skola erläggas av fysiska personer. Av det skattebelopp, som enligt dessa beräkningar skulle komma att utgöras av juridiska personer, beräknades 52,6 miljoner kronor, motsvarande 20,7 % av hela den samlade beskattningen av inkomst och förmögenhet, skola bestridas av aktiebolagen.
Vad slutligen angår avvägningen av beskattningen av fysiska personer mellan inkomst och förmögenhet förutsatte skattekommittén, att av den sam- manlagda beskattningen av sådana personer omkring 80 % skulle utgå i form av inkomstskatt och omkring 20 % i form av förmögenhetsskatt. Av den sam— manlagda skatten för fysiska personer, som enligt vad ovan nämnts vid en uttagningsprocent av 110 beräknad-es till 192,2 miljoner kronor, antogs näm- ligen 153,0 miljoner kronor belöpa å inkomst och 39,2 miljoner kronor å för- mögenhet.
Efter år 1938 vidtagna skärpningar i den direkta statsbeskattningen.
Såsom ovan nämnts räknade 1936 års skattekommitté med att botten- skatten skulle vid det nya systemets ikraftträdande efter 1939 års ingång ut- tagas med 110 % av grundbeloppet. Emellertid bestämdes uttagningsprocen- ten för år 1939 för aktiebolag och andra i B-längden upptagna juridiska per— soner till 130 samt för andra skattskyldiga till 120. Alltsedan år 1940 har ut-
tagningsprocenten varje år varit 200 för aktiebolag och därmed likställda samt 150 för andra skattskyldiga. Den särskilda skatten å förmögenhet har icke undergått ändring.
Alltsedan budgetåret 1939/40 har vid sidan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten enligt av riksdagen årligen fattade beslut utgått en sär- skild värnskatt. För nämnda budgetår utgick värnskatten med halva beloppet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt, som påförts den skattskyldige på grund av 1939 års taxering. Från och med budgetåret 1940/41 har värn— skatten utgått efter en särskild skala. Efter den skärpning av värnskatten, som beslöts år 1942, utgår värnskatten
1) för fysiska personer, vilkas taxerade belopp utgjort minst 1 000 kronor men för vilka beskattningsbart belopp ej fastställts, med 5 kronor,
2) för övriga skattskyldiga fysiska personer ävensom för oskifta dödsbon och familjestiftelser efter en progressiv skala, där den lägsta skattesatsen — avseende beskattningsbara belopp ej överstigande 3 000 kronor — utgör 6 %, dock lägst 5 kronor, samt den högsta skattesatsen — avseende den del av det beskattningsbara beloppet som överstiger 200 000 kronor — utgör 31 %,
3) för svenska aktiebolag och andra i B-längden upptagna juridiska per- soner med 12 % av det beskattningsbara beloppet, samt
4) för andra skattskyldiga med 6 % av det beskattningsbara beloppet.
Skatteunderlagets och de debiterade skattebeloppens förändringar sedan år 1938.
Skatteunderlaget har sedan år 1938 avsevärt ökat, vilket delvis är beroende på den penningvärde—sförsämring som sedan dess ägt rum. I det följande kom- mer med ledning av den av statistiska centralbyrån årligen utgivna publika- tionen »Skattetaxeringarna» samt i statsverkspropositionerna för åren 1939— 1946 lämnade uppgifter närmare att åskådliggöras förändringarna i skatte- underlaget och de debiterade skattebeloppen.
De till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade och beskattnings- bara beloppen ha för åren 1939—1945 utgjort:
Taxerat belopp Beskattningsbart belopp i milj. kr. för fysiska Taxeringsår perser-er . . . m. fl. Fysrska personer Aktiebolag Stiftelser (A-Iängden) m. fl. m. fl. m. fl. Summa i milj. kr. (A-längden) (B-längden) (C-läugden) 1939 6 48037 2 83096 79127 2431 3 64704 1940 6 790'56 3 01040 90017 2250 3 93307 1 1941 7 006'26 3 126-91 86499 2521 4 017-11 194? 7 815'61 3 64599 87051 3361 4 550 11 1943 9039 08 454351 94427 3275 552053 1944 9 996-30 5 242 34 1 095 29 38-55 6 37619 ? 1945 10 513-32 561362 103371 37'33 6684'66 * 1 Hänsyn har ej tagits till nedsättning på grund av påförd krigskonjunkturskatt. * Siffrorna för åren 1944 och 1945 hän (öra sig till taxeringsnämndernas beslut.
De till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för samma år debiterade skattebeloppen framgå av följande sammanställningar:
A) Fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser (A-langden):
Bottonskatt
Tilläggsskatt
Summa skatt
Taxeringsår i milj. kr.
i % av beskattnings- bart belopp
i milj. kr.
l % av beskattnings- bart belopp
i milj. kr.
i % av beskattnings- bart belopp
1939 17370 1940 22903 1941 237 64 1912 27586 1943 313-44 1944 1 39473 1945 1 422-30
6'14 56'96 7'61 5423 7 60 53 02 757 5945 7'56 6191 753 66'89 752 69 43
2-01 1'80 1'70 1'46 1'36 131 124
23066 283'26 25-0'66 32931 40535 463152 49173
1 Samtliga siffror för åren 1944 och 1945 hänföra sig till tnxeringsnämndcrnas beslut.
815 9 41 930 9 03 8 92 8'84 8'76
B) övriga skattskyldiga (B- och C-längdurna).
Bottenskatt för aktiebolag Bottcnskatt för stiftelser
Tarcringsår och därmed likställda m. fl.
' (ll-längden) lC-längden)
i milj. kr. i milj. kr. 1939 10291 150 1940 179'67 1'69 1941 171'88 1'89 1942 17322 249 1943 187'47 245 1944 1 21793 2'89 1945 1 205'51 nämndernas beslut.
Den till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbara förmögenheten och debiterade skatten ha för åren 1939—1945 utgjort:
nämndernas beslut.
. Debiterad skatt Beskattningsbar Taxeringsår förmögenhet i o/ro av beskatt- i milj. kr. i milj. kr. ningsbar förmögenhet 1939 13178'35 2951 224 1940 12 35369 25'92 210 1941 12 69653 2634 207 1942 13 46166 2823 210 1943 14 301'65 3026 212 1944 1 15084'51 31'22 2-07 194?) 1 15 93413 3300 207
1 Samtliga siffror för åren 1944 och 1945 hänföra sig till taxerings-
l l l 1 280 1 Samtliga siffror för åren 1944 och 1945 hänföra sig till taxerings- 1 | | I
belopp:
Den debiterade värnskatten har för åren 1939—1945 uppgått till följande
Taxoriugsår
Debitcrad värnskatt i milj. kr.
m. fl.
Fysiska personer
(A- längden)
111. 11.
Aktiebolag
(B-längdcn)
Stiftelser m. fl. (C-längden)
Summa skatt
Summa debiterad
värnskott i % av beskattnings- bart belopp
1939
115
51
075
166
1940 19801 89'61 1'12 28874 1941 20l'o7 85'63 l*26 287'96 7'2 . 1942 28460 10351 199 394 1'10 8'6 ! 1943 34949 11266 l'96 4654 11 84 ' 1944 1 40013 131'36 2 32 533-81 84
1945 1 42456 12400 224 55080 92
1 Samtliga siffror för åren 1944 och [945 hänföra sig till taxeringsnämndernas beslut.
Såsom sammanfattning av ovanstående tabeller meddelas här nedan det sammanlagda belopp, som för åren 1939—1945 debiterats i form av statlig inkomst— och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet samt värnskatt:
I anslutning till ovan återgivna tabeller må beträffande de inträffade för- ändringarna i skatteunderlag och debiterade skatter anföras följande.
1 Debitcrad skatt 1 milj. kr.
l Taxeringsår Inkomst- och .. .
) förmögenhets- gnäll-(323332; Värnskatt Summa
1 skatt '”
| 1939 33507 2951 166 53058 | 1940 464152 25-92 28974 77928 | 1941 46438 21534 287'96 778'68 ) 1942 51 IF)—02 2823 39010 923 35
. 1943 59526 30425 46411 108963 1944 68444 3122 53381 1 249 47 1945 700-04 313-00 550 80 1 283'84
l l l
1. Skattens fördelning mellan rörlig och fast skatt. l Av den i det föregående lämnade redogörelsen för grunderna för 1938 års * skattereform framgår, att av den sammanlagda skatten för inkomst och för- ) mögenhet (d. v. s. såväl inkomst- och förmögenhetsskatten som den särskilda skatten å förmögenhet) omkring 25 % avsågos skola uttagas i form av fast skatt och omkring 75 % i form av rörlig skatt. Vad angår inkomst- och förmögenhets- skatten ensam motsvarade den fasta skatten ej fullt 20 % och den rörliga skatten något över 80 % av hela inkomst- och förmögenhetsskatten. Om siffrorna från 1945 års taxering läggas till grund för en motsvarande be- räkning, finner man följande. De sammanlagda debiterade statsskatterna på grund av samma års taxering utgjorde 1 283,84 miljoner kronor. Däri ingick
tilläggsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet med 653,23 miljoner kronor. Den fasta skatten motsvarade sålunda 49,12 % av hela skatten. Ser man enbart på inkomst— och förmögenhetsskatten och värnskatten, utgör den fasta skatten 50,41 % av dessa skatters sammanlagda belopp.
Att en kraftig förskjutning i skattebördans fördelning från rörlig till fast skatt måste ha ägt rum genom värnskattens införande har ju varit att vänta. Mera märkligt är, att en förskjutning i motsatt riktning kan konstateras be- träffande inkomst och förmögenhetsskattens fördelning mellan rörlig och fast skatt. Vid 1945 års taxering motsvarade tilläggsskatten sålunda endast 9,92 % av hela den debiterade inkomst— och förmögenhetsskatten.
Av tabellen över den debiterade inkomst- och förmögenhetsskattens för fysiska personer m. fl. fördelning mellan bottenskatt och tilläggsskatt framgår. att, fastän skatteunderlaget från år 1940 till år 1945 för sådana skattskyldiga ökat med 86 %, den debiterade bottenskatten i procent av beskattningsbart be— lopp (medelskatteprocenten) dessa år varit ungefär oförändrad. Medelskatte— procenten för bottenskatten beträffande ifrågavarande skattskyldiga utgjorde sålunda taxeringsåret 1940 7,61 och taxeringsåret 1945 7,52. Man skulle kunnat vänta sig, att skatteunderlagets ökning skulle ha medfört någon höjning av medelskatteprocenten för tilläggsskatten. Sistnämnda medelskatteprocent har emellertid i stället avsevärt minskats. Medelskatteprocenten för tilläggsskatten utgjorde vid 1940 års taxering 1,80 men hade vid 1945 års taxering sjunkit till 1,24. Det är härvid att märka, att någon ändring i uttagningsprocenten för inkomst— och förmögenhetsskatten ju icke ägt rum sedan år 1940. Tilläggsskat— tens procentuella nedgång måste fördenskull bero på förskjutningar i skatte- underlaget.
Av statistiska centralbyrån uttalas i publikationen » Skattetaxeringarna» för år 1944, att de mycket stora inkomsterna under de senaste åren fått en allt— mer minskad betydelse för det totala skatteunderlaget”. Av siffrorna för skatte- underlagets och de debiterade skatternas förändringar åren 1939—1944 drar centralbyrån den slutsatsen, att den stora ökningen av skatteunderlaget främst berodde på nytillkomsten av inkomsttagare i de lägre inkomstklasserna. Centralbyrån tillägger, att den tidigare nedgången i tilläggsskattens absoluta belopp (för åren 1940—1942) läte förmoda, att de förutvarande största in- komsttagarna försvunnit utan att efterträdas av nya..
Innebörden av dessa förskjutningar i skatteunderlaget kan med stöd av tillgängligt statistiskt material icke här exakt klargöras. Inom beredningen ha emellertid vissa. undersökningar skett i detta hänseende, beträffande vilka hänvisas till Bilaga 1.
2. Skattebördans fördelning mellan fysiska och juridiska personer. Enligt grunderna för 1938 års skattereform skulle såsom ovan nämnts av den sammanlagda direkta statsbeskattningen omkring 75 % bestridas av fysiska personer och omkring 25 %lav juridiska personer, varvid å aktiebolagen skulle falla omkring 20 %.
De i det föregående återgivna tabellerna ge vid handen, att av de samman— lagda debiterade statsskatterna på grund av 1945 års taxering, 1 283,84 miljoner kronor, ett belopp av 334,55 miljoner kronor avsåg sådana juridiska personer, som upptagas i B- och C—längderna. Sistnämnda belopp motsvarade 26,06 % av den sammanlagda skatten. Därav belöpte å aktiebolagen 329,51 miljoner kronor eller således 25,63 % av den totala skatten.
Härav framgår, att juridiska personer i allmänhet — procentuellt sett i förhållande till den samlade beskattningen — fått vidkännas en obetydlig ökning. För aktiebolag och därmed likställda är ökningen större (från om— kring 20 till omkring 25 %).
3. Skattebördans fördelning mellan inkomst och förmögenhet.
»
Enligt grunderna för 1938 års skattereform skulle av den sammanlagdabe- skattningen av fysiska personer (skattskyldiga i A-längden) omkring 80 % avse inkomstskatt och omkring 20 % förmögenhetsskatt.
Den särskilda skatten å förmögenhet uppgick år 1945 till ett debiterat be- lopp av 33,0 miljoner kronor. Däremot är ej känt hur mycket av inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten, som utgöres av förmögenhetsskatt. Enligt gjorda beräkningar kunna emellertid vid 1945 års taxering 48,2 miljo— ner kronor antagas utgöra förmögenhetsskatt. Med dessa utgångspunkter skulle vid 1945 års taxering av den samlade beskattningen av fysiska personer omkring 8,5 % utgöras av förmögenhetsskatt.
KAP. II.
Sammanfattning av beredningens förslag.
Familj ebeskattningen.
Beredningen föreslår avskaffande av barnavdragen vid den statliga beskatt- ningen. Därvid förutsätter beredningen, att ett system med direkta barnbi— drag införes i enlighet med de riktlinjer, som framlagts av befolkningsutred- ningen. Barnbidragen skola icke beskattas.
Den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag och familje- avdrag skall enligt förslaget upphöra.. Likaså försvinner den s. k. bankningen.
Då olikheter i levnadskostnader alltjämt föreligga på olika orter, har be- redningen icke kunnat föreslå avskaffande av dyrortsgrupperingen vid be— skattningen. Beredningen har sålunda i sitt förslag bibehållitortsavdragens gradering i fem ortsgrupper, varvid i fråga om gift skattskyldig spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp i överensstämmelse med 1945 års lönekom- mittés förslag beträffande lönespännvidden i lägre löneklasser bestämts till omkring 16 %, Vad angår ensamstående skattskyldig är enligt beredningens förslag spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp något större än för gift skattskyldig nämligen 20 %. Denna olikhet, som beredningen med hänsyn till reduktionen av ortsavdragen för ensamstående finner vara av mindre betydelse, har bland annat föranletts av önskvärdheten att orts— avdragen såvitt möjligt bestämmas till jämna tal.
Ortsavdragen för gift skattskyldig skola enligt beredningens förslag bestäm- mas till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i ortsgrupp III 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Beredningen har övervägt, huruvida ortsavdragen för gift skattskyldig borde vid högre inkomster reduceras och slutligen helt bortfalla, men har stannat för att föreslå bibehållande av ortsavdragen i dessa fall.
Beträffande ensamstående skattskyldiga har beredningen funnit, att lev- nadskostnadsminimum för dem på andra områden beräknas till belopp, som motsvara minst omkring 2/s av levnadskostnadsminimum för makar. Vill man avväga beskattningen i de allra lägsta inkomstklasserna så, att rimlig hänsyn tages även till den ensamståendes oundgängliga levnadskostnader, och beak— tas därjämte, att såväl kommunalskatt som indirekta skatter komma att er- läggas även i dessa inkomstlägen, så böra ortsavdragen för ensamstående i nämnda inkomstklasser enligt beredningens mening motsvara omkring 2/3 av ortsavdragen för makar. Beredningen har fördenskull ansett sig böra föreslå, att ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga skola uppgå till följande be—
lopp, nämligen i ortsgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp II 1 700 kronor, i orts- grupp III 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900 kronor och i ortsgruppV 2 000 kronor. Liksom enligt nuvarande bestämmelser skola emellertid ortsavdragen för ensamstående vid något högre inkomst reduceras och slutligen helt bort- falla. Enligt beredningens förslag börjar reduktionen av ortsavdragen för ensamstående, så snart det beskattningsbara beloppet överstiger 1 000 kronor. Detta är fallet, då det taxerade beloppet överstiger i ortsgrupp I 2 600 kronor, i ortsgrupp II 2 700 kronor, i ortsgrupp III 2 800 kronor, i ortsgrupp IV 2 900 kronor och i ortsgruppV 3 000 kronor. Reduktionen sker sedan med 12,5 % av det'ursprungliga avdraget per 1 000 kronor av det taxerade beloppet.. Detta innebär, att reduktionen är avslutad vid följande taxerade belopp, nämligen i ortsgrupp I 10 600 kronor, i ortsgrupp II 10 700 kronor, i ortsgrupp III 10 800 kronor, i ortsgrupp IV 10900 kronor och i ortsgruppV 11 000 kronor. Vid taxerade belopp överstigande de nu nämnda åtnjuter således ensamstående skattskyldig enligt beredningens förslag icke något ortsavdrag alls.
Beredningen förutsätter, att de verkningar, som den av beredningen före— slagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för en— samstående kommer att medföra med avseende å sambeskattningen av äkta makar, beaktas av de av chefen för finansdepartementet den 19 juni 1946 till— kallade sakkunniga för utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar.
Ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med minderårigt barn skall enligt beredningens förslag erhålla ortsavdrag med de belopp, som av beredningen föreslagits beträffande ensamstående skattskyldiga men utan reduktion av avdraget vid högre inkomster. Rätt att åtnjuta ett oreducerat avdrag skall tillkomma den av barnets föräldrar, som har vårdnaden om barnet. Beredningen anser däremot icke motiverat, att den andre av barnets föräldrar, även om han bidrager till barnets underhåll, skall erhålla den förmån, som rätten till ett oreducerat avdrag komme att innebära..
Ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minder— åriga barn skall, därest den skattskyldige haft husföreståndarinna hos sig an- ställd, erhålla samma avdrag som gift skattskyldig.
Skattesystemet och skatteskalan för fysiska personer.
Beredningen har under sitt arbete haft att taga ställning till vissa spörs— mål, vilka äro av avgörande betydelse för utformningen av skattesystemet. Sålunda uppkommer frågan, huruvida beskattningen av inkomst och för- mögenhet bör såsom hittills ske i två olika former, nämligen dels genom en kombinerad inkomst? och förmögenhetsskatt och dels genom en fristående förmögenhetsskatt. Vidare måste fastställas, i'vilken omfattning den statliga skatten skall vara rörlig. Slutligen måste såsom utgångspunkt för utredningen bestämmas det skattebelopp, som med skattesystemet avses att vinnas, d. v. s. ramen för skattesystemet. Sedan dessa frågor erhållit sin lösning, återstår spörsmålet om skatteskalans bestämmande.
Vad angår förmögenhetsbeskattningens anordnande har beredningen fun- nit den nuvarande kombinationen mellan inkomst» och förmögenhetsbeskatt- ningen icke längre böra bibehållas. Beredningen föreslår sålunda, att beskatt- ningen av inkomst och förmögenhet skall ske genom två från varandra helt fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt.
Beträffande frågan om skattens rörlighet föreslår beredningen upphävande av den nuvarande anordningen med en rörlig bottenskatt och en fast tilläggs- skatt. Den statliga inkomstskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga skall sålunda enligt beredningens förslag vara i sin helhet rör- lig, dock med viss maximering. Enligt den av beredningen föreslagna in- komstskatteskalan för nämnda skattskyldiga utgör den högsta skattesatsen 70 %. Denna skattesats inträder för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 200 000 kronor. Beredningen föreslår en begränsning av rör— ligheten så till vida, att den statliga inkomstskatten icke får i något skikt överstiga 70 %. Denna maximeringsregel har alltså anknutits till den s. k. marginalskatten. Den för hela inkomsten genomsnittliga skattesatsen blir givetvis lägre.
Av den av Kungl. Maj:t vid 1946 års riksdag framlagda finansieringspla— nen har beredningen funnit framgå, att under de närmaste åren stora krav komma att ställas på. beskattningen för beredande av täckning för väntade statsutgifter. Ramen för det nya skattesystemet har bestämts med hänsyn till detta förhållande.
Den å inkomst belöpande statsskatten på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering kan för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga beräknas ha utgjort 868 miljoner kronor. Beredningen har sökt konstruera in— komstskatteskalan i det nya systemet så, att detta tillämpat ä skatteunderlaget vid 1945 års taxering och med hänsyn tagen till av beredningen föreslagna ändringar i fråga om ortsavdragen, vid grundbeloppsnivå avkastar omkring 260 miljoner kronor mindre än det nu gällande skattesystemet.
Den & inkomst belöpande statsskatten för fysiska personer och därmed lik— ställda skattskyldiga vid 1945 års taxering, vilken skatteintäkt såsom ovan nämnts kan beräknas till 868 miljoner kronor, har uppkommit vid tillämpning av det nu gällande barnavdragssystemet. Vid samma års taxering kunna barn- avdragen antagas ha medfört ett intäktsbortfall av 110 a 120 miljoner kronor. Å andra sidan kan totalkostnaden för det av befolkningsutredningen före- slagna barnbidragssystemet beräknas till ett betydligt högre belopp. På grund härav har vid jämförelsen mellan den beräknade avkastningen av det före— slagna skattesystemet och avkastningen av gällande skattesystem i sistnämnda avkastning inräknats jämväl det belopp, varmed skatteintäkterna enligt det gällande skattesystemet skolat ökas, därest barnavdragen icke funnits. Om barnavdragen antagas ha motsvarat en intäktsminskning av 110 miljoner kronor, kan avkastningen av det nuvarande skattesystemet beträffande de skattskyldiga, varom här är fråga, beräknas till 978 miljoner kronor. Det av beredningen föreslagna skattesystemet skulle sålunda vad angår dessa skatt-
skyldiga vid grundbeloppsnivå avkasta omkring (978—260 :) 718 miljoner kronor. Emellertid antager beredningen, att, då det nya systemet träder i till- lämpning, grundbeloppet till en början kommer att uttagas med 110 %. De sammanlagda skatteintäkterna från nu ifrågavarande skattskyldiga skulle där- igenom ökas med omkring 71 miljoner kronor till omkring 789 miljoner kronor och intäktsbortfallet i jämförelse med nu gällande system bliva 189 miljoner kronor eller i runt tal omkring 190 miljoner kronor.
Med dessa utgångspunkter har beredningen utformat den föreslagna in- komstskatteskalan för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga. Enligt denna skala motsvarar skatten för ensamstående vid en uttagnings- procent av 110 nuvarande skatt vid ett taxerat belopp av omkring 7 000 kronor. Vid taxerade belopp understigande detta belopp är skatten för ensamstående. enligt förslaget vid en uttagningsprocent av 110 lägre och vid taxerade belopp överstigande samma belopp högre, än enligt nu gällande grunder. Beträffande makar är skatten enligt förslaget vid 110 % uttagning lägre än nuvarande skatt, då det taxerade beloppet understiger omkring 15000 kronor. Vid taxerade belopp överstigande nämnda belopp är skatteökningen enligt förslaget till en början obetydlig. Då det taxerade beloppet uppgår till 20000 kronor, in— skränker sig sålunda skatteökningen till omkring 200 kronor, motsvarande cirka 5 % av den nuvarande statsskatten. Först vid mycket höga inkomster blir skatteökningen enligt förslaget mera avsevärd.
I detta sammanhang må påpekas, att den förskjutning i skatteunderlaget i riktning mot högre inkomstskikt, som kunnat konstateras under de senare åren och som får antagas komma att fortsätta, med sannolikhet torde få till följd, att det av de höjda Ortsavdragen och den föreslagna skatteskalan föran- ledda intäktsbortfallet blir något större än ovan beräknats, då. det nya skatte— systemet träder i tillämpning, vilket dock ingalunda behöver betyda att de totala skatteintäkterna bliva mindre. De av beredningen gjorda beräkningarna ha fördenskull endast till syfte att tjäna såsom ledning vid bedömandet av det föreslagna skattesystemets verkningar.
Inkomstbeskattningen av juridiska personer.
Enligt nuvarande bestämmelser är inkomst- och förmögenhetsskatten för sådana juridiska personer, som ej skola beskattas enligt den för fysiska per- soner gällande progressiva skatteskalan, i sin helhet rörlig. Dessa juridiska personer erlägga sålunda endast bottenskatt. Grundbeloppet utgör för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter, som icke äro aktiebolag, sparbanker, Sparbankernas säkerhetskassa, Sveriges all- männa hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteks- föreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar samt sådana utländska juridiska personer, som ej beskattas i likhet med fysiska personer, 10% av det beskattningsbara beloppet. Alltsedan budgetåret 1940/41 har skatten av dessa grupper av skattskyldiga erlagts med 200 % av grundbelop- pet. Efter åren 1943 och 1946 beslutade ändringar i 20 & förordningen om
86 statlig inkomst— och förmögenhetsskatt har dock procenttalet för försäkrings— anstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverk— samhet hänförlig inkomst, bestämts lika med procenttalet för fysiska per— soner, vilket procenttal alltsedan budgetåret 1940/41 utgjort 150. För andra skattskyldiga — till vilka höra bland annat stiftelser och ideella föreningar — utgör grundbeloppet 5 % av det beskattningsbara beloppet, och detta grund- belopp har alltsedan budgetåret 1940/41 uttagits med 150 %.
Värnskatten utgör alltsedan budgetåret 1942/43 för aktiebolag och därmed likställda skattskyldiga 12 % av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer — utom för dem som beskattas i enlighet med den för fysiska personer gällande skatteskalan — 6 % av det beskattningsbara be- loppet.
Den sammanlagda statsskatten utgör sålunda enligt nu gällande beskatt- ningsgrunder för aktiebolag och därmed likställda skattskyldiga 32 % av det beskattningsbara beloppet, för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkrings- tekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, 27 % av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer med ovan angiven begränsning 13,5 % av det beskattningsbara beloppet.
Enligt beredningens förslag skall skattesatsen för aktiebolagen och därmed likställda juridiska personer bestämmas till 40 %, vilket skulle innebära en höjning av den nuvarande sammanlagda skattesatsen för dessa skattskyldiga med 8 %. På grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering kan denna höjning beräknas motsvara en ytterligare skatteintäkt för staten av omkring 80 miljoner kronor.
Skattesatsen för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, skall enligt för— slaget utgöra 25 % och skattesatsen för övriga juridiska personer 15 %. Skatte— satsen för försäkringsanstalter kan på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering beräknas medföra ett intäktsbortfall av omkring 0,5 miljoner kronor och skattesatsen för övriga juridiska personer en ytterligare skatte— intäkt av omkring 0,5 miljoner kronor.
Beskattningen av juridiska personer — utom dem som beskattas i enlig- het med den för fysiska personer gällande skatteskalan —— skall icke vara underkastad rörlighet.
Förmögenhetsbeskattningen.
Såsom ovan nämnts föreslår beredningen särskiljande av den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Beredningen har nämligen funnit, att med nuvarande skattetryck kombinationen av inkomst- och förmögenhets— beskattningen medför, att inkomstens storlek i alltför hög grad blir avgörande vid förmögenhetsskattens bestämmande.
Beredningen föreslår därest i enlighet med vad beredningen i det föl- jande förordar någon engångsskatt å förmögenhet icke införes _— en skatte-
skala för den fristående förmögenhetsskatten, som beräknat å skatteunderlaget vid 1944 års taxering kan antagas komma att medföra en skatteintäkt av 108 miljoner kronor, (1. v. s. omkring 30 miljoner kronor mer än den nuvarande i form av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt saint särskild skatt å förmögenhet utgående förmögenhetsskatten.
En Dreduktionsregel för de fall, då inkomsten är låg i förhållande till för- mögenheten, har utformats Reduktionsregeln innebär 1 huvudsak, att reduk- tion skall ske, om förmögenheten ej öv erstigei 100000 kronor och den sani- maniäknade nettoinkomsten understiger 31/3 % av fö1mögenheten.
Beträffande de juridiska personer, vilka nu äro underkastade förmögen- hetsskatt genom den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten, före— slås en proportionell förmögenhetsskatt med en skattesats av 1,5 promille. Skatteplikt skall föreligga, då den beskattningsbara förmögenheten överstiger 5 000 kronor.
Stadgandena om de ekonomiska föreningarnas förmögenhetsbeskattning skola enligt beredningens förslag utgå. Då bestämmelserna i detta hänseende infördes genom 1942 års författningsändringar, voro desamma motiverade av en önskan om erhållande av full likställighet mellan de ekonomiska förenin- garna och aktiebolagen. Efter genomförandet av den nu föreslagna omlägg— ningen av skattesystemet torde likställigheten med aktiebolagen enligt be- redningens mening icke längre kunna anses kräva någon förmögenhetsbe— skattning av ekonomiska föreningar.
Engångsskatt å förmögenhet. Den sedan länge svävande frågan om införande av en engångsskatt å för- mögenhet har av beredningen upptagits till behandling. Något förslag om införande av en sådan skatt framlägges ickc av beredningen.
Arvs- och gåvobeskattningen.
Beredningen föreslår införande av en kvarlåtenskapsskatt, som skulle ge omkring 40 miljoner kronor årligen i skatteintäkter. Denna skatt bör enligt beredningens mening icke betraktas såsom en arvsskatt i egentlig mening utan såsom en förmögenhetsskatt, avsedd att träffa den avlidnes förmögenhet. Skattskyldigheten till kvarlåtenskapsskatt lägges sålunda enligt förslaget på dödsboet. Efterlevande makes giftorättsandel inräknas ej i kvarlåtenskapen. Då enligt den av beredningen föreslagna skalan kvarlåtenskapsskatt utgår endast då kvarlåtenskapens värde överstiger 25 000 kronor, innebär detta, att i fall då den avlidne efterlämnat make och giftorätt föreligger, kvarlåtenskaps— skatt uttages först då behållningen i boet överstiger 50 000 kronor.
Vid kvarlåtenskapens beräkning tages vidare hänsyn till viss sådan egen- dom, som den avlidne ägt endast en kortare tid. Avdrag medgives sålunda för vad den avlidne inom fem år före dödsfallet erhållit genom arv, testamente eller gåva.
En betydande svårighet har varit att finna en tillfredsställande anordning
för att samordna gåvobeskattningen med kvarlåtenskapsskatten. Enligt be- redningens förslag skall gåvoskatten i möjligaste mån vara oberoende av kvar— låtenskapsskatten. Sistnämnda skatt har i stället konstruerats så, att den utgår i två former, nämligen dels vid dödsfall och dels vid gåva.. I stället för att ändra skattesatserna för den nuvarande gåvoskatten har sålunda föreslagits en särskild kvarlåtenskapsskatt för gåva, som skall utgå i vissa fall. Skatt-— skyldigheten skall vid kvarlåtenskapsskatten för gåva åligga givaren, medan vid den egentliga gåvoskatten gåvotagaren är skattskyldig. Kvarlåtenskaps- skattens konstruktion medför att någon sammanläggning av tidigare gåvor med kvarlåtenskapen icke behöver ske. Beträffande den nuvarande gåvoskat- ten föreslås icke någon ändring. Beredningen förutsätter emellertid, att frågan om den egentliga gåvobeskattningen blir föremål för särskild utredning.
Vissa åtgärder föreslås för underlättande av svårigheterna att erlägga kvar- låtenskapsskatten. Sålunda kan anstånd med skattens erläggande medgivas i vissa fall. Vidare har föreslagits att såsom likvid intill skattens halva be- lopp må godtagas vissa intecknade skuldebrev och börsnoterade aktier.
Förbättring av taxeringsförfarandet vad angår förmögenhetsuppgifterna.
I beredningens direktiv har framhållits önskvärdheten av en förbättring av taxeringsförfarandet i vad avser förmögenhetsuppgifterna. Beredningen finner i likhet med departementschefen en utredning rörande möjligheterna att erhålla en sådan förbättring påkallad. På grund av vikten och omfånget av de frågor, som beredningen haft att utreda inom beskattningens område, har beredningen emellertid icke ansett sig kunna företaga en omprövning be— träffande spörsmål av rent taxeringsteknisk art. Beredningen förordar för- denskull, att de taxeringstekniska spörsmålen bliva föremål för särskild ut- redning.
KAP. III.
Familjebeskattningen.
Familjebeskattningen enligt gällande bestämmelser.
Beskattningens differentiering efter familjeförhållandena sker för närva— rande i vårt land genom ortsavdragen. Beträffande den tidigare rättsutveck- lingen i detta hänseende får beredningen hänvisa till den i bilaga 3 lämnade redogörelsen. Här må dock erinras om följande.
En skattedifferentiering efter familjeförhåll'andena av någon nämnvärd be— tydelse infördes i Sverige först år 1919 beträffande den statliga beskatt— ningen och år 1920 i fråga om den kommunala beskattningen. Genom de nämnda år beslutade författningsändringarna tillkommo ortsavdragen vid be- skattningen. Syftet härmed var, 'att hänsyn till de skattskyldigas sins— emellan olika Iskatteförmåga skulle kunna tagas i högre grad än som tidigare skett. Vid utformningen av de härför erforderliga författningsbestämmel- serna utgick man ifrån att av inkomsten ett så stort belopp, som svarade mot de oundgängligen nödvändiga levnadskostnaderna för den skattskyldige och hans familj, borde undantagas från beskattning, enär denna del av inkom— sten icke kunde anses representera någon skattekraft. Då det naturligen icke var möjligt att beräkna dessa kostnader för varje särskilt fall, fastställdes vissa belopp, som skulle anses motsvara genomsnittliga existensminima. För ; att på ett enkelt sätt hänsyn skulle kunna taga-s till orternas olika dyrhet i' och de skattskyldiges familjeförhållanden utformades avdragssystemet så, att
den skattskyldige erhöll dels ett avdrag för den skattskyldige själv (ortsav- drag), vars storlek berodde på levn-adskostnadernas höjd på bosättninge- orten, och dels under viss förutsättning ett avdrag för varje av honom för- sörjd familjemedlem (familjeavdrag). . Ortsavdragen voro från början —— och äro fortfarande beträffande familje- ! försörjare —— fasta. Redan vid ortsavdragens tillkomst infördes emellertid en anordning, den s. k. bankningen, varigenom skattskyldig utöver ortsav- draget (familjeavdraget däri inberäknat) tillgodoräknas ytterligare ett skatte— fritt avdrag, vilket står i visst förhållande till det taxerade beloppets stor- lek och uppgår till högst ortsavdragets halva summa. Liksom ortsavdragen motiverades bankningen med hänsyn till skatteförmågan. Det ansågs näm— ligen, att de omständigheter, som föranledde det skattefria avdragets be- stämmande, motiverade en nedsättning även i den av den resterande inkom- sten (den s. k. fria inkomsten) betingade skatteförmågan. Denna skillnad i skatteförmåga ansågs dock vara mindre ju större den fria inkomsten vore och skillnaden ansågs ha. sin största betydelse i fråga om den del av in-
komsten, som närmast översteg existensminimum. Såsom en lämplig formel för mätande av denna nedsatta skatteförmåga föreskrevs, att av varje skatt— skyldigs taxerade belopp den del, som översteg det skattefria avdraget men icke dubbla beloppet därav, skulle i beskattningshänseende reduceras till hälften.
Enligt 1928 års skattelagstiftning bibehöllos grunderna för familjebeskatt— ningen i stort sett oförändrade. Beträffande de skattefria avdragens belopp och anpassning efter dyrort skedde dock vissa ändringar. I terminologiskt avseende innebar nämnda lagstiftning den ändringen, att ortsavdraget skulle bestå. av dels grundavdrag, som skulle tillkomma envar skattskyldig, dels ock familjeavdrag, som därutöver skulle tillkomma skattskyldig för hans hustru och för hans barn under 16 år. Ortsavdragen utgjorde enligt 1928 års lagstiftning vid statsbeskattningen följande belopp:
Ortsgrupp
I I II | III | IV | V
Kronor
Grundavdrag ........................ 680 760 840 920 1 000 Familj eavdrag för hustru och varje barn 320 320 360 360 400
Efter de år 1938 beslutade ändringarna beträffande den statliga beskatt— ningen gäller i ifrågavarande hänseende i huvudsak följande.
Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under beskatt— ningsåret, äger med nedan nämnt undantag att å det taxerade beloppet åt— njuta statligt ortsavdrag. Har den skattskyldige svarat för viss familjeför- sörjning, är den skatt-skyldige berättigad till såväl grundavdrag som familje- avdrag, i annat fall erhåller den skattskyldige endast grundavdrag. Vad nu sagts gäller dock icke gift kvinna med egen skattepliktig inkomst, därest hon sammanlever med mannen. För hustru beräknas nämligen i sådant fall familjeavdrag i stället för grundavdrag. Förutom för hustru erhålles familje- avdrag även för hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst. Ogift skattskyldig, varmed i detta fall jämställes änkling, änka samt från— skild, är vidare berättigad till familjeavdrag för husföreståndarinna, som varit anställd hos den skattskyldige, under förutsättning att den skattskyldige haft hemmavarande barn, för vilket avdrag åtnjutes.
Storleken av ortsavdragen är, som nämnts, beroende av orternas olika dyr- het. Med avseende å. levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket i fem grupper, av vilka grupp I omfattar orter med de billigaste och grupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna indelning verkställes av socialstyrelsen efter de föreskrifter Konungen meddelar, och gäller för en tid av fem år i sänder.
Vid ortsavdragens närmare utformning har i tekniskt avseende gjorts en
i I ;
skillnad mellan å ena sidan skattskyldig med hustru eller barn, för vilket avdrag åtnjutes, och å andra sidan ensamstående skattskyldig (ogift, änkling, änka, frånskild). För skattskyldig tillhörande förstnämnda kategori äro av- dragen fasta samt till beloppen direkt angivna i förordningen om statlig in— komst- och förmögenhetsska'tt. Avdraget för ensamstående är däremot bero— ende av inkomstens storlek och framgår endast indirekt av en vid författ- ningen fogad tabell, vilken för varje taxerat belopp utvisar det belopp, som återstår efter avdragets verkställande.
Grund— och familjeavdragen för familjeförsörjare uppgår i de olika orts- grupperna till följande belopp:
0 1- t 5 g 1- 11 p p I I II | 111 IV | V K r o n o r
Grundavdrag samt familjeavdrag för
hustru .............................. 600 640 680 720 760 Familjeavdrag för ett vart av de två
första barnen ...................... 460 500 540 580 620 Familjeavdrag för ett vart av de övriga
barnen ............................ 700 760 820 880 940
Av ovanstående siffror framgår, att familjeavdraget för hustru är lika stort som grundavdraget för familjeförsörjare samt att familjeavdraget för tredje och följande barn är omkring 50 % större än avdragen för första och andra barnet. Familjeavdraget för husföreståndarinna är hälften av avdraget för hustru. För barn, vilkas föräldrar icke varit gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, levat åtskilda, skall om båda föräldrarna enligt vad ovan sagts skulle vara berättigade till avdrag för barnet, envar av föräldrarna er— hålla halvt avdrag.
Såsom ovan framhållits äro ortsavdragen för familjeförsörjare fasta. Genom bankningsregeln erhålla emellertid sådana skatt-skyldiga ett förhöjt skatte— fritt avdrag. Förutom med ortsavdrag skall nämligen det taxerade beloppet minskas, om beloppet uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och, om det taxerade beloppet ej uppgår till dubbla summan av ortsavdraget, med hälften av det belopp, varmed taxerade beloppet överstiger ortsavdraget. Är det taxerade beloppet 3 000 kronor och ortsavdraget 1 200 kronor, innebär bank- ningen sålunda, att avdraget ökas från 1 200 kronor till 1 800 kronor. Upp— går det taxerade beloppet till endast 1600 kronor, ökas däremot avdraget endast från 1 200 till 1 400 kronor. Genom bankningen åstadkommes, att den del av det taxerade beloppet, som överstiger ortsavdraget men icke dess dubbla belopp, får bära endast halv skatt.
Ortsavdraget för ensamstående, vilket såsom ovan nämnts indirekt fram— går av en vid författningen fogad tabell, innebär i princip, att den förhöj- ning av avdraget som skolat erhållas genom bankningen, inräknats i avdraget.
I de lägsta inkomstskikten har ortsavdraget för ensamstående vidare under— gått vissa jämkningar uppåt. Ortsavdraget för ensamstående uppgår vid be- skattningsbar gräns till 650 kronor i ortsgrupp I, 730 kronor i ortsgrupp H, 810 kronor i ortsgrupp III, 890 kronor i ortsgrupp IV och 970 kronor i orts— grupp V. Inom ett begränsat inkomstskikt närmast över nämnda gräns ökar först avdraget successivt med det taxerade beloppet upp till respektive 940 kronor, 1 030 kronor, 1 130 kronor, 1 230 kronor och 1 320 kronor men sjun- ker därefter till det belopp, som svarar mot grundavdraget för familjeför- sörjare ökat med hälften (det bankade grundavdraget), eller inom ortsgrupp I 900 kronor, ortsgrupp II 960 kronor, ortsgrupp III 1 020 kronor, ortsgrupp IV 1 080 kronor och ortsgrupp V 1140 kronor. Det taxerade beloppet upp- går, då minskningen upphör, till respektive 1 800 kronor, 2 100 kronor, 2400 kronor, 2 700 kronor och 3 000 kronor. Över sistnämnda belopp vidtager ett område, inom vilket ortsavdraget är konstant. Då det taxerade beloppet över- stiger, från ortsgrupp I räknat, 5 000 —— 5 100 —— 5 200 — 5 300 _ 5 400 kro- nor börjar emellertid avdraget ånyo att successivt sjunka. Minskningen sker med i stort sett 10 kronor för varje 100—tal kronor taxerat belopp och fort- sätter till dess avdraget nedgått till 0. Detta inträffar, då det taxerade be- loppet uppgår i ortsgrupp I till 14000 kronor, i ortsgrupp II till 14300 kronor, i ortsgrupp III till 14600 kronor, i ortsgrupp IV till 14900 kronor och i ortsgrupp V till 15 200 kronor. Vid taxerade belopp häröver erhåller följaktligen ensamstående skattskyldig icke något som helst ortsavdrag.
Vad som av det taxerade beloppet återstår, sedan ovannämnda avdrag verkställts, utgör — bortsett från det fall, då enligt vad nedan sägs avdrag för s. k. ömmande omständigheter medgives — det beskattningsbara beloppet, vilket ligger omedelbart till grund för skattebeloppets uträknande efter den fastställda skattesatsen. För ensamstående skattskyldig, som icke åtnjuter ortsavdrag, utgör tydligen det taxerade beloppet, utom i ovannämnda undan— tagsfall, tillika beskattningsbart belopp.
Om den skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligt nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig omständighet, må det taxerade beloppet efter vederbörande beskatt- ningsnämnds beprövande minskas med, utöver vad ovan sagts, ett belopp av högst 1 000 kronor.
Beskattningen av äkta makar bygger på principen om sambe—skattning av makar, som leva tillsammans. Makarna taxeras visserligen var för sin in- komst och förmögenhet, men mannen taxeras därjämte för boets gemensamma inkomst och förmögenhet, och skatteplikten bedömes med hänsyn till makar— nas sammanlagda beräknade taxerade belopp, varjämte ortsavdrag ävensom beskattningsbart belopp beräknas för makarna gemensamt. Skatten beräknas efter det för makarna gemensamma beskattningsbara beloppet och fördelas å dem efter förhållandet mellan deras taxerade belopp.
1941 års bcfolkningsutrednings förslag angående allmänna barnbidrag.
1941 års befolkningsutredning har den 19 januari 1946 avgivit betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. rn. (SOU 1946: 5 och 6). I betänkandet har föreslagits vidtagande av åt gärder i ett flertal olika. hänseenden, vilka åtgärder samtliga ha till syfte att åstadkomma en utjämning av barnförsörjningskostnaderna. Denna utjämning avses skola ske på så sätt, att en del av kostnaderna för barnen överflyttas från den enskilda familjen till det allmänna. Såsom ett led i dessa strä- vanden har befolkningsutredningen bland annat föreslagit införande av ett system med allmänna barnbidrag. Befolkningsu'tredningens förslag i denna del innebär i huvudsak, att barnbidrag till ett enhetligt belopp av 200 kro- nor per barn och år skall utgå till alla barn i viss ålder, nämligen från och med kalenderåret efter det, under vilket barnet fötts, till och med det kalen— derår, under vilket barnet fyller 16 år. Barnbidrag skall emellertid kunna åtnjutas även efter 16 års ålder under ytterligare högst två år i sådana fall, då barnet är ur stånd att genom egna inkomster i mera avsevärd grad bi- draga till sitt uppehälle, För erhållande av barnbidrag efter fyllda 16 år erfordras dock särskild ansökan, vilken skall prövas i viss angiven ordning. Rörande den närmare innebörden av befolkningsutredningens förslag i ifråga- varande avseende hänvisas till bilaga 4.
Befolkningsutredningen synes ej ha avsett att i sitt betänkande ingå när- mare på de konsekvenser, som införandet av ett barnbidragssystem skulle medföra med avseende å beskattningen. Befolkningsutredningen har näm— ligen — efter att ha erinrat om det av 1941 års familjebeskattningssakkun- niga år 1943 avgivna betänkandet med förslag till ändrade grunder för familje- beskattningen (SOU 1943: 3) — framhållit, att befolkningsutredningen icke ansett sig böra närmare ingå på familjebeskattningens utformning. Utred- ningen har i stället inskränkt sig till att »angiva några synpunkter på sam- ordningen mellan barnbidragen och skattesystemet, Vilken fråga i annan ord- ning torde få göras till föremål för ytterligare överväganden ur skattetekniska synpunkter».1 Befolkningsutredningen har emellertid förutsatt, att vid barn- bidragssystemets införande de skattefria barnavdragen vid den statliga in- komstbeskattningen skola avskaffas. Utredningen har vidare ifrågasatt, huru- vida icke avdragsreglerna vid kommunalbeskattningen i detta sammanhang borde justeras.
Befolkningsutredningen har låtit verkställa vissa beräkningar angående barnkost-nadernas storlek. Vid dessa beräkningar har den år 1933 gjorda hus- hållsbudgetundersökningen legat till grund och beräkningarna hänföra sig således till förkrigsitidens penningvärde. Beräkningarna. avse genomsnitts- kostnaderna för barn inom familjer, tillhörande industriarbetarklassen. Famil- jerna förutsättas sålunda ha en inkomst av mellan 3000 och 5000 kronor samt bo i städer och industriorter. Beräkningarna ha givit vid handen, att
1 SOU 1946: 5 s. 290.
för en familj med en årsinkomst år 1933 av omkring 4 000 kronor och 1 a 2 barn uppginge den inkomstökning, som krävdes för att bibehålla familjen vid en oförändrad levnadsstandard, då den utökades med ett barn i åldern 7—8 år, till 700 a 800 kronor. Nämnda belopp ansågs kunna tagas som ett uttryck för den genomsnittliga barnkostnaden för den grupp i samhället och för den tid, som undersökningen närmast avsåg. Man kunde räkna med att de mindre barnen kostade mindre och de äldre barnen mera. Skäl ansågos även tala för att tillkomsten av ytterligare barn medförde lägre kostnader ju större den förut befintliga barnskaran vore. Det föreliggande materialet hade emellertid icke tillåtit några närmare beräkningar på denna punkt. De beräknade beloppen avsågo endast den ökning i familjens direkta konsum— tionsutgifter, som barnens tillkomst bör föranleda, om familjens standard skall kunna bibehållas. Hänsyn har däremot icke tagits till behovet av vård och tillsyn, som i allmänhet tillgodoses av husmodern. Det påpekas, att de an— förda siffrorna icke utgöra något mått på minimikostnaderna för barnens för- sörjning, vilka äro lägre.
Befolkningsutredningen har framhållit, att det föreslagna barnbidrags- systemet i vissa fall skulle medföra en försämring i förhållande till nu gäl— lande bestämmelser. Detta bleve fallet i sådana inkomstlägen, där gällande beskattningsregler medförde en större Skattelättnad per barn än det belopp av 200 kronor, som barnbidraget skulle utgöra. Enligt vissa. i befolkningsut— redningens betänkande intagna tabeller1 blev för enbarnsfamiljer skattelätt- naden 200 kronor vid en inkomst i ortsgrupp III av mellan 14 000 och 15 000 kronor. För det andra. barnet bleve skattelättnaden lika stor först när in— komsten översteg 15000 kronor. För det tredje barnet passerades denna gräns vid en inkomst. mellan 10000 och 11000 kronor samt för det fjärde barnet mellan 11000 och 12 000 kronor. Sammanfattningsvis kunde sägas, att den av utredningen förordade omläggningen icke nämnvärt förändrade läget för familjer med barn i inkomstlägen mellan 10 000 och 15 000 kronor. För lägre inkomstskikt skull-e den medföra en påtaglig förbättring, för högre inkomstskikt åter en försämring. Befolkningsutredningen har i anslutning här- till framhållit, att för familjer med barn i sådana högre inkomst-lägen bleve skill- naden mellan nuvarande skattelättnad och det föreslagna barnbidraget dock icke av sådan storlek i jämförelse med behållen inkomst, att den kunde i nämnvärd grad påverka deras levnadsförhållanden.
Befolkningsutredningen har förutsatt, att barnbidragen icke skulle bliva föremål för beskattning. Skulle detta bliva fallet, komme nettoförmånen sär? skilt i högre inkomstklasser att bliva väsentligt mindre och det av utred- ningen framförda förslaget om avskaffande av de skattefria barnavdragen vore. då enligt utredningens uppfattning icke möjligt att genomföra.
Befolkningsutredningen hal även f1amlagt vissa alternativa förslag till barnbidragssystem Utredningen har sålunda diskute1at möjligheten av att låta barnbidraget utgå först- från och med det andra barnet, om detta ur stats—
1 SOU 1940: 5 s. 298—301.
finansiella eller andra synpunkter skulle anses önskvärt. Detta skulle med— föra, att barnavdragen borttoges först från och med det andra barnet men bibehölles för det första. Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala emot införandet av ett sådant system.
Utredningen har vidare sökt konstruera ett sådant alternativ i fråga om barnbidragen, som skulle kunna genomföras utan att skattesystemet sam- tidigt rubbades och som eventuellt skulle kunna godtagas som ett proviso— rium under de fortsatta utredningar, vilka måhända erfordrades innan en mera omfattande omläggning av skattesystemet kunde företagas. Provisoriet skulle innebära, att ett barnbidrag å förslagsvis 200 kronor infördes, vilket oavkortat skulle utgå till de familjer för vilka de skattefria barnavdragen icke innebure några fördelar, d. v. s. för de lägsta inkomstgrupperna. Vid något högre inkomster borde därefter barnbidraget minskas med den Skattelättnad, som de skattefria avdragen medförde, för att helt upphöra vid inkomstlägen, där skattelättnaden uppgick till barnbidragets belopp. Anknytningen av barn— bidragen till skattesystemet måste emellertid göras schematiskt. En till— fredsställande approximation kunde ernås, om man bestämde, att barnbidraget skulle utgå med 200 kronor per barn, dock högst 2 % av skillnaden mellan 10000 kronor och vederbörandes till statsskatt fastställda beskattningsbara belopp. Vid inkomster under beskattningsgränserna bleve barnbidraget då 200 kronor. Vid stigande inkomst skulle barnbidraget successivt sjunka för att vid viss inkomst helt upphöra.. Ovanför detta inkomstläge skulle endast skattelättnad erhållas.
Befolkningsutredningen har framhållit, att den största svårigheten hos detta system låge däri att barnbidragens belopp icke kunde fastställas, förrän taxeringen blivit verkställd. Barnbidragen måste sålunda beräknas med led— _ ning av föräldrarnas vid senaste taxering fastställda inkomst. Detta utgjorde
en betydande olägenhet särskilt under skeden, då inkomstförhållandena under- ginge starka förskjutningar.
Över befolkningsutredningens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.
Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av medicinalstyrelsen, kommerskollegiet, statens institut för folkhälsan, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, socialvårdskommittén, ledamoten av 1944 års skattesak- kunniga herr Bärg, svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, föreningen Rädda barnen, riksförbundet landsbyg- dens folk ( RLF ), svenska landsbygdens kvinnoförbund, kooperativa förbund- det, svenska textilarbetarförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund och Sveriges kommunistiska parti, kvinnosekretariatet. Till stöd här— för har _ i den mån särskild motivering lämnats på denna punkt — anförts bland annat, att genom förslaget en bättre utjämning av barnkostnaderna skulle erhållas än som för närvarande sker genom de skattefria barnav— dragen.
Norrlandskommittén, som icke ansett sig böra uttala någon mening om huruvida det vore erforderligt att kombinera barnbidragen med ett slopande av de skattefria barnavdragen vid den statliga inkomstbeskattningen, har framhållit vikten för vissa norrländska kommuner att de kommunala barnav- dragen ersättas med statliga barnbidrag.
1945 års statsskatteberedning, som jämväl avfordrats yttrande över befolk- ningsutredningens förslag, har därvid anfört, att enligt beredningens mening en utjämning av barnförsörjningskostnaderna icke kunde erhållas inom skatte- systemets ram utan att andra åtgärder måste vidtagas för vinnande av detta syfte. Beredningen har därför i likhet med befolkningsutredningen ansett, att införande av ett barnbidragssystem därvid vore den bästa lösningen.
I avgivet särskilt yttrande har beredningens ledamot herr Sundén förordat, att barnbidrag till ett belopp av 200 kronor i princip skall utgå för varje barn från och med det andra, men att samtidigt rätt skall föreligga att efter där- om i deklarationen framställt yrkande med avstående av bidraget erhålla av— drag enligt nuvarande grunder.
Befolkningsutredningens förslag har avstyrkts eller mött betänkligheter i åtskilliga yttranden. Bland de invändningar mot förslaget, som framställts i dessa yttranden, må här nämnas följande. Sålunda har kammarrätten funnit det föreslagna bidragssystemet icke uppfylla de krav på likformighet och rättvisa, som ur beskattningssynpunkt kunde anses befogat att uppställa. Med ortsavdragen avsåges att utjämna skillnaden i skatteförmåga mellan skattskyldiga med eller utan barn men i övrigt i samma läge. Vidare ha över- stäthållarämbetet, ledamoten av 1944 års skattesakkunniga herr Bergstedt och 1944 års allmänna skattekommitté gjort gällande, att förslaget att helt av- skaffa barnavdragen stode i uppenbar strid med principen om skattebördans fördelning efter de skattskyldigas skatteförmåga. Ett belopp, motsvarande _ existensminimum, borde alltid undantagas från beskattning. Först den del av inkomsten, som överstege existensminimum, ägde någon skattekraft och borde bliva föremål för beskattning. Länsstyrelsen i Hallands län har motiverat sin tveksamhet mot förslaget främst av betänkligheter mot att man för att till- godose ett speciellt befolkningspoliztiskt och socialt ändamål bröte sönder en betydelsefull del av det nuvarande skattesystemet. Utöver de nu nämnda ha ett flertal myndigheter och sammanslutningar såsom socialstyrelsen, sta— tens livsmedelskommission, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kal- mar, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västerbottens och Norr- bottens län samt tjänstemännens centralorganisation och folkpartiets kvinno- förbund ifrågasatt lämpligheten av att genom förslaget en skatteskärpning uppkomme för vissa högre inkomsttagare. I detta hänseende har svenska stadsförbundet anfört, att man icke kunde bortse från det faktum, att barn- försörjarens kostnad för barn bleve större ju högre inkomstklass han till— hörde. Landsorganisationen i Sverige, som trots vissa betänkligheter till— styrkt ett generellt borttagande av barnavdragen, har gjort den reflexionen, att det föreslagna systemet innebure ett ingrepp i skatteavvägningen, som i
ett större sammanhang borde göras till föremål för en grundlig granskning. Tjänstemännens centralorganisation har vidare framhållit, att borttagandet av barnavdragen i visst avseende komme att innebära en ökad orättvisa i skattehänseende mellan förvärvsarbetande och hem-arbetande gifta kvinnor med barn. Faran för att gifta kvinnor genom den skärpta familjebeskattningen skulle lämna sina anställningar för att ägna sig åt hemmet har påtalats av —- förutom tjänstemännens centralorganisation — svenska arbetsgivareför— eningen, Sveriges industriförbnnd och grkeskvinnors samarbetsförbund.
I dessa yttranden har i allmänhet förordats, att barnbidraget skulle utgöra en komplettering av barnavdraget i enlighet med det av befolkningsutred— ningen utarbetade såsom provisorium betecknade förslaget.
Beträffande innehållet i remissyttrandena hänvisas i övrigt till den i bilaga 4 lämnad-e redogörelsen.
Allmän motivering för beredningens förslag rörande familje- beskattningen.
Barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen.
Såsom framgår av det föregående och av bilaga 3 var införandet av orts— ! avdrag i vårt skattesystem, vilket skedde år 1919 vid statsbeskattningen och 1 år 1920 vid kommunalbeskattningen, ursprungligen föranlett av den tanken, att ingen borde beskattas för den del av sin inkomst, som oundgängligen er- ! fordrades för bestridande av kostnaderna för hans eget och de av honom för- t sörjda familjemedlemmarnas uppehälle. Detta ansågs vara en följd av den ! för vår skattelagstiftning grundläggande principen om beskattningens an— l passning efter skatteförmågan. Då den del av inkomsten, som motsvarade levnadskostnadsminimum för den skattskyldige och hans familj, ansågs sakna _ skattekraft, lades den levnadskostnadsminimum överskjutande delen av in- ; komsten till grund för beskattningen. Sistnämnda del av inkomsten betrak- , tades —— med den jämkning som föranledes av bankningen — som en tillför- > litlig mätare av skatteförmågan. , I detta sammanhang bör framhållas, att den motivering, som sålunda ligger j till grund för ortsavdragens införande i vår skattelagstiftning, icke — såsom i ett över befolkningsutredningens förslag avgivet remissyttrande gjorts gällande _ kan anses innebära, att ortsavdragen och de däri ingående familje- avdragen för barn skulle till sin natur kunna likställas med exempelvis av- drag för omkostnader i viss förvärvskälla. Att avdrag av sistnämnda slag böra medgivas är självfallet, eftersom under beskattningen skall läggas endast den skattskyldiges nettoinkomst av förvärvskällan. Ortsavdragen äro där- emot föranledda av helt andra synpunkter. Den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader äro i princip icke avdragsgilla vid beskattningen. Att genom ortsavdragen avdrag medgives för ett beräknat levnadskostnads- minimum grundar sig icke på den uppfattningen, att ett visst belopp av prin-
cipiella skäl alltid skall vara undantaget från skatteplikt, utan utgör, som i det följande skall närmare utvecklas, allenast en metod dels för undantagande av de lägsta inkomsterna från skatteplikt dels ock för åstadkommande av en differentiering av beskattningen mellan ensamstående och gifta skattskyldiga samt mellan skattskyldiga med olika antal barn.
Under den tid som förflutit sedan ortsavdragen infördes i vår skattelag— stiftning har emellertid det till grund för desamma ursprungligen liggande betraktelsesättet, att ett belopp motsvarande ett beräknat levnadskostnads— minimum vid alla inkomstlägen skall undantags-s från beskattning, trätt i bak— grunden. Ortsavdragens nuvarande utformning innebär nämligen på väsent— liga punkter avsteg från detta betraktelsesätt. I detta sammanhang bortses från den under de senare åren inträdda avsevärda stegringen av levnadskost- naderna, vilken medfört, att ortsavdragen för närvarande icke kunna anses motsvara ett rimligt existensminimum. Här åsyftas i stället det förhållandet, att ortsavdragens nuvarande konstruktion stämmer mindre väl överens med tanken att avdrag skall medgivas för levnadskostnadsminimum.
I detta hänseende må här erinras om att genom 1938 års skattelagstiftning grundavdraget sänktes, i' ortsgrupp I från 680 till 600 kronor och i orts- grupp V från 1 000 -till 760 kronor. En sänkning av grundavdraget hade ur- sprungligen föreslagits av befolkningskommissionen, som dock avsåg att ned- sätta grundavdraget till belopp vilka i varje ortsgrupp lågo 40 kronor under de nu bestämda beloppen. I remissyttrandena över befolkningskommissio— nens förslag framställdes på denna punkt invändningar av vissa myndig- heter. Sålunda erinrade kammarrätten om att grundavdraget avsetts att mot— svara existensminimum för ensamstående skattskyldig samt att en så pass avsevärd sänkning av grundavdragen som den kommissionen föreslagit skulle göra nämnda motsvarighet —— som dock åtminstone för statsbeskattningens ' del, särskilt om hänsyn toges jämväl till bankningen av detsamma, dittills l kunnat upprätthållas _ tämligen fiktiv. Vidare ansåg socialstyrelsen det kunna ifrågasättas, om icke genom förslaget den ursprungliga principen om ” avdrag i förhållande till existensminimum (hela eller halva) starkt rubbats till förfång för ensamförsörjare.
Av än större betydelse i förevarande sammanhang är emellertid den om— ständigheten, att enligt nu gällande bestämmelser grundavdraget för ensam— stående vid statsbeskattningen vid stigande inkomst reduceras samt vid en inkomst i ortsgrupperna I—V av respektive 14 000, 14 300, 14 600, 14900 och 15200 kronor helt bortfaller. Ensamstående skattskyldig med högre taxerat belopp än nu nämnts åtnjuter sålunda icke något statligt ortsavdrag. Denna anordning föreslogs av 1936 års skattekommitté i dess år 1937 av— givna betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskatt— ningen m. m. (SOU 1937: 42). Till stöd för förslaget anförde kommittén bland annat följande:1
1 SOU 1937: 42 s. 113—114.
i i
?
»Det är givet att därest grundsatsen om skattefritt existensminimum skall an— ses innebära, att för en var fysisk person, oberoende av hans inkomstförhållanden, det belopp, som är nödvändigt för hans uppehälle, skall undantagas från beskatt— ning, principen icke upprätthållits beträffande de skattskyldiga, som enligt för— slaget skulle få sitt grundavdrag reducerat eller helt borttaget. Enligt kommit— téns mening bör emellertid frågan om existensminimum ses i samband med be- skattningens utformning i övrigt. Även om i förevarande fall skatt beräknas är hela inkomsten utan att formellt existensminimum därvid undantages, får den inkomst, som återstår efter det skatten betalats, anses tillräcklig för den skatt skyldiges uppehälle. Huvudsaken har varit att åstadkomma en lämplig avväg- ning av skattebördan mellan ensamstående och familjeförsörjare. Det bör för övrigt ihågkommas, att samma effekt i fråga om skatteskärpning kunnat nås på andra vägar, såsom genom en särskild skatt eller progressionsskärpm'ng av den vanliga skat-ten i samband med ytterligare höjda avdrag för familjeförsörjare, utan att i dessa fall det såsom existensminimum ansedda beloppet behövt beskattas.»
Grundavdragets sänkning samt reduktionen och bortfallandet av ortsav- draget för ensamstående med något högre inkomster torde otvivelaktigt få anses innebära, att grundsatsen om avdrag i förhållande till levnadskostnads- minimum icke orubbad bibehållits i vår skattelagstiftning. För ensamstående i högre inkomstlägen gäller denna grundsats icke alls och beträffande ensam— stående med lägre inkomster torde även det obeskurna ortsavdraget få anses redan vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst ha varit alltför lågt ur nu angiven synpunkt. Endast i fråga om familjeförsörjare kunna ortsavdragen till sin konstruktion sägas innebära avdrag i förhållande till levnadskostnads— minimum, ehuru även dessa avdrag numera på grund av levnadskostnadernas stegring måste anses alltför låga.
Såsom framgår av det ovan återgivna uttalandet av 1936 års skattekom- mitté avses emellertid med de nuvarande ortsavdragen icke enbart att från beskattningen undantaga levnadskostnadsminimum. Syftet med de nuva— rande bestämmelserna i ifrågavarande hänseende är även att åstadkomma en differentiering av beskattningen mellan skattskyldiga med olika familjeför— hållanden. Medan befolkningskommissionen behandlade spörsmålet om skatte- differentiering efter familjestorlek med utgångspunkt från befolkningspoli— tiska och familjesociala synpunkter, betraktade 1936 års skattekommitté i första hand problemet såsom en fråga om avvägning av beskattningen ur rätt visesynpunkt på samma sätt som då det i allmänhet gällde att fördela skatte- bördan mellan skattskyldiga av skilda kategorier och med olik-a stora in- komster allt efter deras relativa skatteförmåga. Vad anginge de befolknings- politi-ska synpunkter, som kunde anläggas å frågan, var kommittén av den uppfattningen, att skattelättnader, även ganska vittgående sådana, finge en relativt ringa betydelse för äktenskapsbildningen och fruktsamheten. För .kommittén hade mera trätt i förgrunden angelägenheten av att lätta det större
ekonomiska tryck, som ofta Vilade på familjerna i jämförelse med ensamstå- ende personer, i så stor utsträckning som kunde ske utan att därigenom orätt— visa beginges mot andra skattskyldiga.
Önskvärdheten av att beskattningen i största möjliga mån anpassades
efter försörjningsbördan framhävdes än starkare av 1941 års familjebeskatt- ningssakkunniga i deras år 1943 avgivna betänkande om ändrade grunder för familjebeskattningen. Efter att ha redogjort för de efter år 1939 inträdda ändringarna. i fråga om levnadskostnader och skattetryck framhöllo de sak- kunniga, att dessa ändringar inneburit en väsentlig belastning å. familjerna med barn och att en omfördelning av skattebördan till förmån för dessa familjer enligt de sakkunnigas mening vore motiverad redan ur de skatte— förmågesynpunkter, som varit bestämmande vid utmätandet av de nuvarande barnavdragen. I anslutning härtill anförde de sakkunniga-, att frågan om familjebeskattningen kunde bedömas även från andra synpunkter än de nyss angivna. De sakkunniga funno sålunda i likhet med befolkningskommissionen det vara ett angeläget önskemål, att barnförsörjningsbördan fördelades jäm nare än dittills skett. Oavsett vilken verkan en utjämning i detta avseende kunde få. för familjebildning och fruktsamhet, kunde kravet därpå. enligt de sakkunnigas mening motiveras ur rättvisesynpunkt. Önskemålet om en jäm- nare fördelning av bamförsörjningsbördan kunde emellertid endast i ringa utsträckning tillgodoses genom en ändring av grunderna för den statliga in— komstbeskattningen. Den övervägande delen av familjeförsörjarna med barn betalade nämligen ingen eller så ringa skatt till staten, att skattens efter- givande icke skulle medföra någon nämnvärd lindring i deras försörjnings- börda. De sakkunniga funno fördenskull, att, om en utjämning av barnför— sörjningsbördan skulle komma till stånd även inom de lägre inkomstklas- serna, till vilka flertalet familjer med barn hörde, andra åtgärder måste till- gripas än reformer på den statliga inkomstbeskattningens område. I detta hänseende skisserade de sakkunniga vissa riktlinjer, efter vilka frågan om en mera allmän utjämning av barnförsörjningsbördan enligt de sakkunnigas förmenande borde kunna lösas. De sakkunniga utgingo ifrån att alla familje— försörjare med barn skulle genom bidrag eller skattelättnader eller bådadera erhålla hjälp till barnens försörjning. Därvid ifrågasattes bland annat en metod, enligt vilken de nuvarande skattefria avdragen skulle helt avskaffas och utjämningen av barnförsörjningsbördan i huvudsak åstadkommas genom ett för alla barn lika bidrag. För den med inkomsten stigande barnkostnaden skulle erhållas kompensation genom avdrag direkt å skatten med viss procent av det taxerade beloppet för varje barn. Emellertid ansågo sig de sakkunniga icke kunna framlägga något förslag i enlighet med de sålunda skisserade rikt— linjerna bland annat av det skälet, att ett sådant förslag med nödvändighet komme att beröra en mängd olika sociala frågor, vilka icke i det samman— hanget kunnat upptagas till prövning.
De ovan återgivna uttalandena av familjebeskattningssakkunniga avsägo en anpassning av familjebeskattningen med beaktande jämväl av sociala syn—. punkter. Familjebeskattningssakkunniga kommo därvid in på spörsmäleft om barnavdragens avskaffande och ersättande med på visst sätt utformade barnbidrag. Befolkningsutredningen har byggt vidare på denna. tankegång och föreslagit införande av ett enhetligt barnbidrag av 200 kronor för varje
& I | | ?
barn, varvid förutsatts, att barnavdragen vid den statliga beskattningen skola avskaffas.
I detta sammanhang må erinras om att 1944 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om en skyndsam utredning angående »en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan mellan landets medborgare genom in— förandet av ett system med direkta barnbidrag».
I vissa över befolkningsutredningens förslag avgivna remissyttranden, varav några i korthet återgivits å s. 95—97, har mot förslaget invänts bland annat, att ett avskaffande av barnavdragen stode i uppenbar strid mot prin- cipen om skattebördans fördelning efter de skattskyldigas skatteförmåga, att ett belopp, motsvarande existensminimum, alltid och oberoende av inkom- stens storlek borde undantagas från beskattning samt att vid bedömandet av existensminimum hänsyn måste tagas till familjeförhållandena. Det har i dessa yttranden Vidare understrukits, att barnavdragen utgjorde en bety- delsefull del i vårt skattesystem, eftersom dessa avdrag vore erforderliga för erhållande av en tillförlitlig mätare av skatteförmågan.
Med anledning av vad i remissyttrandena sålunda anförts får beredningen framhålla, att vid tillkomsten av 1928 års skatteförfattningar liksom även i samband med de år 1938 beslutade ändringarna i dessa författningar orts- avdragen — i varje fall beträffande skattskyldiga med familj — ansetts vara en lämplig anordning för vinnande av en differentiering av skattebördan efter familjeförhållandena. Det vore dock oriktigt att därav draga den slut- satsen, att ortsavdragen äro den enda möjligheten för åstadkommande av en sådan differentiering. Även andra utvägar i detta hänseende ha vid flera till— fällen diskuterats.
En sådan möjlighet är övergång till ett system med avdrag, som ej verk— ställas från inkomsten utan från den uträknade skatten och som variera med hänsyn till barnantalet. Ett dylikt system har varit föremål för övervägande dels av befolkningskommissionenl, dels av 1936 års skattekommitté”, och dels av familjebeskattningssakkunnigaa. Att en övergång till ett system med avdrag å den uträknade skatten icke skett beror därpå att ett sådant system ansetts vara behäftat med vissa tekniska olägenheter. Det förhållandet att denna anordning ej införlivats i skattelagstiftningen beror sålunda icke på något principiellt avståndstagande från systemet.
En annan utväg är att åstadkomma en differentiering av beskattningen genom på ett eller annat sätt utformade tillägg. Befolkningskommissionen diskuterade sålunda möjligheten av att göra tillägg till de uträknade skatte- beloppen, vilka tillägg skulle minska vid ökat barnantall. Familjebeskatt- ningssakkunniga föreslogo beträffande ensamstående i de högre inkomst klasserna, att den genom ortsavdragets reduktion och bortfallande för-
1 SOU 1936: 13 s. 26. ' SOU 1937: 42 s. 100—101. 3 SOU 1943: 3 s. 126—127.
102 orsakade skatteskärpningen borde fortsätta på så sätt, att avdraget, då. det nedgått till 0, förbyttes i successivt stigande tillägg till det taxerade beloppet-1.
Vidare anvisade b—efolkningskommissionen den utvägen, att en särskild skatt för familjehjälp skulle införas, vilken bland annat skulle tjäna syftet att skärpa skattedifferentieringen med hänsyn till familjeförhållandena, i det att visst avdrag å denna skatt skulle erhållas av gift skattskyldig med barn?
Slutligen må. nämnas, att en skat—tedifferentiering mellan familjeförsörjare och ensamstående givetvis kan ske på så sätt, att skatten utgår efter två särskilda skalor, varvid skalan för familjeförsörjare innehåller lägre skatte- satser än skalan för ensamstående. Ett sådant system förekommer exempelvis i Danmark, Schweiz och Kanada.
De i vissa remissyttranden över befolkningsutredningens förslag fram- ställda invändningarna mot införandet av ett enhetligt barnbidrag för varje barn, vilket bidrag skulle ersätta de nuvarande barnavdragen, torde framför allt grunda sig på den uppfattningen, att ortsavdragen med däri ingående barnavdrag vore ett ofrånkomligt led i vårt skattesystem. I dessa yttranden har ansetts, att ett belopp motsvarande levnadskostnadsminimum för den skattskyldige och hans familj alltid borde — oberoende av inkomstens stor- lek — frånräknas vid taxeringens bestämmande. Såsom ovan framhållits ut; göra emellertid ortsavdragen vid inkomster, som överstiga visst lägre be— lopp, endast en av utvägarna för åstadkommande av en differentiering av be- skattningen med hänsyn till familjeförhållanden och försörjningslåörda. Det kan sålunda icke anses självfallet, att differentieringen av beskattningen skall ske genom ortsavdrag. Vad särskilt angår synpunkten, att ett belopp motsva— rande levnadskostnadsminimum alltid bör undantagas från beskattning, har förut påpekats, att denna synpunkt visserligen ursprungligen låg till grund för ortsavdragens införande i vår skattelagstiftning år 1919 men att enligt nu gällande bestämmelser denna grundsats blivit avsevärt rubbad. Då ensam- stående i högre inkomstlägen icke erhålla något avdrag för ett beräknat lev— nadskostnadsminimum, torde det enligt beredningens mening icke vara be- fogat att uppställa såsom en grundförutsättning för vår skattelagstiftning, att ett avdrag för levnadskostnadsminimum alltid skall åtnjutas, oberoende av inkomstens storlek.
Med vad nu anförts avser beredningen självfallet icke att göra gällande, att skattelagstiftningen bör utformas utan hänsyn till levnadskostnads— minimum. Att skatt icke. uttages är vissa lägre inkomster torde vara. ett genom— gående drag i all modern skattelagstiftning. Vad beredningen måste reagera emot är emellertid den tolkning av grundsatsen om avdrag för ett beräknat levnadskostnadsminimum, som kommit till synes i vissa remissyttranden över befolkningsutredningens förslag. Denna grundsats behöver enligt bered— ningens uppfattning icke innebära annat än att inkomster, som ej överstiga levnadskostnadsminimum, icke skola beskattas. Men därav följer ej med nöd—
1 SOU 1943: 3 s. 133. 2 SOU 1936: 13 s. 35—38.
vändighet, att även a inkomster, som överstiga levnadskostnadsminimum, skall göras ett motsvarande avdrag. Såsom ovan nämnts åberopades i sam- band med 1938 års skattelagstiftning till stöd för reduktionen och bortfal- landet av ortsavdraget för ensamstående i högre inkomst-lägen bland annat, att, även om i detta fall skatt beräknades å hela inkomsten utan att formellt existensminimum därvid undantoges, finge den inkomst, som återstode efter det skatten betalats, anses tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle.
I detta sammanhang vill beredningen erinra om att redan 1921 års kom— munalskatt-ekommitté i sitt år 1924 avgivna betänkande i sin motivering disku- terade möjligheten av att låta ortsavdragen vid högre inkomster helt för— svinnal. Därvid anförde kommittén bland annat, att kommittén beträffande den teoretiska motiveringen för dessa avdrag kommit till den uppfattningen att fiktionen om ortsavdraget såsom uttryck för ett efter dyrortsgrupperingen avpassat existensminimum, vilken fiktion anfördes såsom bärande grund för ortsavdragets skattefrihet, då. detsamma år 1919 infördes i statsbeskattningen, icke kunde upprätthållas. Frågan om och i vad mån en inkomst, som över— stege vad som under inga förhållanden kunde beskattas, borde göras bidrags— pliktig hade i verkligheten föga med existensminimum att göra, utan berodde av den bärkraft i skattehänseende, som man ansåge sig böra tillmäta en sådan inkomst. Och därvid torde det vara klart — framhöll kommittén — att ju mindre inkomsten vore, ju svagare vore den såsom skatteobjekt och ju större skattefritt.. avdrag behövde den, medan däremot skatteförmågan stege i den mån, som inkomsten stege, och i samma mån behövde den mindre skattefritt avdrag, så att vid en viss punkt inkomsten nått den storlek, att den kunde anses icke vara i behov av något skattefritt avdrag alls. En rationell lösning kunde vinnas genom att sätta de skattefria avdragen i relation till inkomsten, så att de bleve större för de mindre inkomsterna och därefter minskades i den mån inkomsten stege för att slutligen vid ett visst mått av högre inkomst alldeles upphöra. Kommittén ansåg sig emellertid icke j böra utforma sitt förslag på detta sätt, emedan verkningarna av ett sådant avdragssystem icke komme att vid den kommunala beskattningen motsvara vad som åsyftats, beroende på den kommunala inkomstbeskattningens karak- tär av repartitionsskattz. Systemet skulle nämligen, jämfört med då gällande system, resultera däri att de skattskyldiga, som icke åtnjöte något ortsavdrag alls, erhölle skattelindring på bekostnad av de mindre inkomsttagare, som åtnjöte de reducerade ortsavdragen.
I vad kommunalskattekommittén sålunda anfört rörande den teoretiska motiveringen för ortsavdragen kan beredningen för sin del helt instämma. Beredningen anser sålunda, att tanken att levnadskostnadsminimum skall vara undantaget från beskattning icke i och för sig utgör en tillräcklig moti- vering för ortsavdragens bibehållande i sådana inkomstlägen, där inkomsten efter skattens erläggande måste anses tillräcklig för bestridandet av den
1 SOU 1924: 53 s. 196—197. ? Kommitténs uppdrag avsåg ju endast kommunalbeskattningcn.
skattskyldiges levnadskostnader. Huruvida ortsavdrag skall medgivas vid högre inkomster bör enligt beredningens mening —— vare sig den skattskyl- dige är ensamstående eller familjeförsörjare —— vara beroende av ett rent skälighetsbedömande. Vid ett sådant bedömande bör givetvis tillses att en rimlig differentiering av beskattningen mellan ensamstående och familje— försörjare äger rum. Till denna fråga återkommer beredningen i det följande.
Vid ett ställningstagande till den av befolkningsutredningen väckta frågan om barnavdragens avskaffande i samband med införandet av ett barnbidrags- system böra givetvis de nuvarande ortsavdragens — och särskilt barnav— dragens _ verkningar vid beskattningen närmare undersökas. I efterföl- jande tabeller 1—4 har dels för makar utan barn och dels för makar med 1, 2, 3 respektive 4 barn i ortsgrupperna I och V för olika taxerade belopp angivits den minskning i den statliga inkomst— och förmögenhetsskatt-en samt värnskatten, som vid en uttagning av den förstnämnda skattens bottenskatt med 150 % av grundbeloppet samt beträffande den sistnämnda skatten efter de för budgetåret 1945/46 gällande skattesatserna uppkommer genom orts- avdragen. Den del av skatteminskningen, som belöper å barnavdragen, har därvid särskilt angivits. Beloppen äro avjämnade i hela krontal.
Av tabellerna framgår, att skattelättnaden genom barnavdragen _ efter att till en början, d. V. s. vid ett taxerat belopp av 1 000 kronor, ha varit helt obefintlig — vid något högre taxerade belopp är relativt. obetydlig. I den mån det taxerade beloppet stiger, ökar emellertid skattelättnaden och denna är vid de högsta taxerade beloppen avsevärd. De för ett taxerat belopp av 210000 kronor angivna beloppen för skattelättnaden genom barnavdragen
Tabell 1 utvisande skattelättnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar med 1 barn i ortsgrupperna I och V.
Skattelättnad genom orts- Skattelättnad genom orts- Taxerat avdragen i ortsgrupp I för avdragen i ortsgrupp V för belopp makar makar varav makar makar varav utan med belöper utan med belöper barn 1 barn 5. barnet barn 1 barn 11 barnet 1 000 127 127 — 127 127 —— 2 000 204 233 29 224 255 31 3 000 229 297 68 288 328 40 5 000 274 367 93 341 459 118 8 000 319 429 110 398 540 142 10 000 375 502 127 465 630 165 12 000 427 581 154 536 734 198 13 000 452 616 164 566 783 217 15 000 472 653 181 598 837 239 17 000 589 783 194 728 972 244 18 000 589 815 226 747 1 038 291 20 000 589 815 226 747 1 051 304 25 000 589 815 226 747 1 051 304 50 000 841 1 164 323 1 066 1 501 435 110 000 1 102 1 525 423 1 396 1 966 570 210 000 1 237 1 712 475 1 567 2 207 640
Tabell 2 utvisaude skattemttnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar med
2 barn ! ortsgrupperna I och V.
Skattelättnad genom orte- Skattelättnad genom orte-
Taxerat avdragen i ortsgrupp I för avdragen i ortsgrupp V för belopp makar makar varav makar makar varav
utan med belöper utan med belöper barn 2 barn & barnen barn 2 barn 5. barnen 1 000 127 127 —- 127 127 — 2 000 204 255 51 224 255 31 3 000 229 326 97 288 367 79 5 000 274 455 181 341 545 204 8 000 319 535 216 398 681 283 10 000 375 624 249 465 791 326 12 000 427 728 301 536 915 379 13 000 452 776 324 566 982 416 15 000 472 830 358 598 1 058 460 17 000 589 964 375 728 1 216 488 18 000 589 1 029 440 747 1 282 535 20 000 589 1 041 452 747 1 356 609 25 000 589 1 041 452 747 1 356 609 50 000 841 1 487 646 1 066 1 935 869 110 000 1 102 1 948 846 1 396 2 536 1 140 210 000 1 237 2 186 949 1 567 2 846 1 279
3 barn i ortsgrupperna I och V.
Tabell 3 utvisande skattelättnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar med
l l l Skattelättnad genom orte- Skattelättnad genom orts— ; Taxerat avdragen i ortsgrupp I för avdragen i ortsgrupp V för belopp makar makar varav makar makar varav utan med belöper utan med belöper barn 3 barn 5. barnen barn 3 barn & barnen 1 000 127 127 —- 127 127 — 2 000 204 255 51 224 255 31 3 000 229 371 142 288 382 94 5 000 274 548 274 341 605 264 8 000 319 695 376 398 883 485 10 000 375 805 430 465 1 006 541 12 000 427 931 504 536 1 165 629 13 000 452 1 000 548 566 1 250 684 15 000 472 1 079 607 598 1 382 784 17 000 589 1 240 651 728 1 573 845 18 000 589 1 305 716 747 1 652 905 20 000 589 1 385 796 747 1 782 1 035 25 000 589 1 385 796 747 1 818 1 071 50 000 841 1 977 1 136 1 066 2 595 1 529 110 000 1 102 2 591 1 489 1 396 3 399 2 003 210 000 1 237 2 908 1 671 1 567 3 815 2 248
Tabell 4 utvisande skattelättnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar med 4 barn 1 ortsgrupperna I och V.
Skattelättnad genom orts- Skattelättnad genom orts- Taxerat avdragen i ortsgrupp I för avdragen i ortsgrupp V för belopp makar makar varav makar mekar varav utan med belöper utan med belöper bara 4 barn 5. barnen barn 4 barn å barnen 1 000 127 127 — 127 127 — 2 000 204 255 51 224 255 31 3 000 229 382 153 288 382 94 5 000 274 593 319 340 665 325 8 000 319 848 529 398 981 583 10 000 375 965 590 465 1 221 756 12 000 427 1 117 690 536 1 391 855 13 000 452 1 202 750 566 1 500 934 15 000 472 1 323 851 598 1 669 1 071 17 000 589 1 509 920 728 1 908 1 180 18 000 589 1 581 992 747 1 998 1 251 20 000 589 1 711 1 122 747 2 152 1 405 25 000 589 1 729 1 140 747 279 1 532 50 000 841 2 468 1 627 1 066 3 254 2 188
110 000 1 102 3 234 2132 1 396 4 263 2 867 210 000 1 237 3 630 2 393 1 567 4 785 3 218
utgöra de högsta belopp, vartill skattelättnaden genom dessa avdrag enligt de för budgetåret 1945/46 gällande skattesatserna kan uppgå.
Med ledning av tabellerna 1—4 ha i efterföljande tabeller 5 och 6 för de angivna taxerade beloppen sammanställts beloppen för skattelättnadens stor- iek särskilt för varje barn.
Tabell 5 utvisande för ortsgrupp I storleken av skattelättnaden genom barnavdragen särskilt för varje barn. 1
'l'axerat belopp Skattelättnad i kronor för makars kronor l:a barn 2:11 barn 3ze barn 4:e barn
1 000 —— — — _
2 000 29 22 —— —
3 000 68 29 45 11 5 000 93 88 93 45 8 000 110 106 160 153 10 000 127 122 181 160 12 000 154 147 203 186 13 000 164 160 224 202 15 000 181 177 249 244 17 000 194 181 276 269 18 000 226 214 276 276 20 000 226 226 344 326 25 000 226 226 344 344 50 000 323 323 490 491 110 000 423 423 643 643 210 000 475 474 722 722
1. Att i denna tabell skattelättnaden för 1:a och 2:a barnet resp. för 3:e och 4:c barnet ang1ves till belopp, som i vissa. fall skilja sig från varandra med en krona, beror på. av— rundningen i hela krontal.
Taxernt belopp Skattelättnad i kronor för makars kronor _ l:a barn =l:a barn | 3:e barn 4ze barn 1 000 »— —— —— — 2 000 31 — — —— 3 000 40 39 15 —— l 5 000 118 86 60 61 l 8 000 142 141 202 98 , 10 000 165 161 215 215 12 000 198 181 250 226 13 000 217 199 268 250 15 000 239 221 324 287 17 000 244 244 357 335 18 000 291 244 370 346 20 000 304 305 426 370 25 000 304 305 462 461 50 000 435 434 660 659 110 000 570 570 863 864 210 000 640 639 969 970
Tabell 6 utvisande för ortsgrupp V storleken av skattelättnaden genom barnavdragen särskilt för varje barn.
Redan av 1936 års skattekommitté påpekades, att en lindring av skatte- bördan för familjeförsörjare, i vad anginge statsbeskattningen, skulle bliva av ingen eller ringa betydelse för de många och ofta barnrika skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten, vilka redan enligt då gällande bestämmelser voro fri— tagna från statsskatt eller betalade endast obetydlig sådan. Vid den represen-
* tativundersökning, som i anslutning till 1940 års folkräkning verkställdes be— l träffande 5,50 promille eller alltså omkring en tvåhundradedel av rikets hela * befolkning, gjordes en beräkning av antalet taxerade skattskyldiga med och | ]
utan beskattningsbart belopp samt med olika familjeförhållanden. Resultatet av denna beräkning, som hänförde sig till 1941 års taxering och redovisats av familjebeskattningssakkunniga,1 framgår av tabell 7.
Tabell 7 utvisande antalet taxerade skattskyldiga med respektive utan beskattnings- bnrt belopp vid 1941 års taxering.
l Taxerade skattskyldiga med Taxerade skattskyldiga utan ' F (1 m i 1 j 0 t y 1) beskattningsbart belopp bcskattningsbart belopp antal i % antal i % Ensamstående .................... 6 772 905 714 '5 Makar utan barn .................. 2 257 86'7 346 13'3 » med 1 barn ................ 1 527 757 491 243 » » 2 » ................ 666 622 404 37'8 » » 3 » ................ 179 362 315 63'8 » » 4—5 » ................ 65 23'5 212 765 Ogift » 1 » ................ 109 626 65 374 » " 2 n ................ 32 542 27 45'8 Samtliga 11 607 81'8 2 574 182
1 SOU 1943: 3
Av tabellen framgår, att antalet skattskyldiga, som ej påförts beskattnings— bart belopp, relativt' sett stiger vid ökat barnantal. Antalet skattskyldiga utan beskattningsbart belopp utgjorde sålunda i procent av hela antalet inom varje grupp för makar med 1 barn 24,3, för makar med 2 barn 37,8, för makar med 3 barn 63,8 och för makar med 4——5 barn 76,5. Av skattskyldiga med 2 barn hade sålunda drygt en tredjedel och av skattskyldiga med minst 4 barn mer än tre fjärdedelar icke åsatts beskattningsbart belopp.
Den omständigheten, att en så stor del av skattskyldiga med barn icke på- föres inkomstskatt till staten, medverkar i sin mån även till att de å dessa. skattskyldiga belöpande skatteintäkterna äro förhållandevis ringa. Detta fram— går av vissa i samband med ovannämnda representativundersökning gjorda beräkningar av inkom-st- och förmögenhetsskattens samt värnskattens totala belopp å. skatteunderlaget vid 1941 års taxering men med tillämpning av sedan budgetåret 1942/43 gällande beskattningsgrunder. Resultatet av dessa beräk— ningar, som återgivits av familjebeskattningssakunniga,1 framgår av tabell 8,
Tabell 8 utvisande beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten saint värnskatten det totala skattebeloppets fördelning & skattskyldiga med olika familjeför- hållanden på grundval av skatteunderlaget vid 1941 års taxering.
Beräknad inkomst- och förmögenhets- skatt saint värnskatt F a 111 i ] j (: t y p
. . . . i % av totala
! mll-l' kronor skattebeloppct Ensamstående .............. 231'0 42'7 Makar utan barn .......... 181'2 33'5 » med 1 barn ........ 70'3 13'0 » » 2 » ........ 33'0 6'1 » » 3 » ........ 11'9 2'2 » » 4—5 » ........ 103 I"!) Ogift » 1—2 » ........ 3'3 0'6 Samtliga 541'0 100'0
Av-tabellen framgår, att de ensamståendes och de barnlösa makarnas sam— manlagda andel av det totala skattebeloppet utgör 76,2 %. Andelen för makar med 1 barn utgör 13,0 %, andelen för makar med 2 barn 6,1 %, andelen för makar med 3 barn 2,2 % och andelen för makar med minst 4 barn, 1,9 % av det totala skattebeloppet.
I detta sammanhang må även erinras om de undersökningar, som befolk- ningsutredningen på grundval av materialet vid ovannämnda representativ- undersökning verkställt rörande familjernas storlek och inkomstförhållanden. Det av befolkningsutredningen under år 1945 avgivna betänkandet med statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan (SOU 1945: 53) inne- håller sålunda bland annat vissa uppgifter rörande de bestående äktenskapen fördelade efter antalet minderåriga barn samt makarnas och de minderåriga
1 SOU 1943: 3 s. 144.
barnens sammanlagda inkomst.1 Dessa uppgifter, som av-se 5,56 promille av rikets totala befolkning, återgivas i här verkställt sammandrag å tabell 9.
Tabell 9 utvisande de bestående äktenskapen fördelade efter antal minderåriga barn samt makarnas och barnens sammanlagda taxerade belopp.
a) Jardbruksbefalkning.
Antal bestående äktenskap med nedanstående antal minderåriga bara och med bredvidstående sammanlagt taxerat belopp
Taxerat belopp
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 samtliga O— 4 990 653 423 265 179 84 48 21 11 6 — 1 1 691 5 000— 9 990 20 13 11 10 5 3 1 2 1 — — 66 10 000—14 990 1 1 3 — — — — — —- — —- 5 15 000—19 990 — 1 — — — — — — — —— —— 1 20 000— 1 — — — — —- —— — — — 1 Summa. 675 438 279 189 89 51 22 13 7 —— 1 1 764
b) Övrig landsbygdsbefolkning.
Antal bestående äktenskap med nedanstående antal minderåriga bara
Taxerat belopp och med bredvidstäende sammanlagt taxerat belopp
o 1 2 3 | 4 | 6 6 7 s 9 10 samtliga 0— 4 990 945 7f3 416 194 76 29 11 8 3 2 _ 2 437 , 5 000_ 9 990 68 50 31 10 8 1 1 1 _ 1 _ 171 , 10 000—14 990 11 6 7 3 2 _ _ _ _ 29 3 15 000—19 990 6 7 2 _ 1 _ _ _ _ _ _ 16 i 20 000_ 6 3 2 2 _ _ _ _ _ _ 13 l Summa 1 030 819 458 209 87 30 12 9 3 3 _ 2 666
c) Stadsbcfolkning.
5 Antal bestående äktenskap med nedanstående antal minderåriga barn ' Taxerat belopp och med bredvidståcnde sammanlagt taxerat belopp * o 1 2 3 4 5 6 7 s 9 10 samtliga 0— 4 990 985 673 288 97 19 10 8 3 2 — — 2 085 5 000— 9 990 290 147 75 26 11 6 3 —— — —— —— 558 10 000—14 990 40 35 10 2 3 l — —— —— — 91 15 000—19 990 16 6 5 4 —- 1 — -— — — —— 32 20 000— 26 10 9 4 2 1 -— — — — 52 Summa. 1 357 871 387 133 35 19 11 3 2 — —— 2 818
Av tabell 9 framgår, att det övervägande antalet barn finnes i äktenskap, tillhörande de lägre inkomstklasserna.
1 SOU 1945: 53 s. 324—325.
I nu förevarande sammanhang är närmast av intresse att veta, på vad sätt familjerna med barn —— ett eller flera _ fördela sig på de olika inkomstklas— serna. Detta framgår av följande med ledning av uppgifterna i tabell 9 gjorda sammanställning:
Antalet familjer med barn i varje inkomstklass, angivet i % av hela antalet barnfamiljer
Taxerat belopp
Jordbruks- langs—ia? Stads- Hela befolkning befolkiiging befolkning befolkningen
0— 4 990 9511 91-5 75'3 86'8
5 000— 9 990 42 6'3 185 100 10 000—14 990 04 1'1 3'5 1'7 15 000 —19 990 01 0'6 1'1 07 20 000— — 0'5 1'8 0'8 Summa 100-0 100-o 1000 1000
Härav framgår att av familjerna med barn bland jordbruksbefolkningen icke mindre än 95,3 % åsatt-s ett taxerat belopp understigande 5 000 kronor. Motsvarande procenttal för övrig landsbygdsbefolkning är 91,5, för stadsbe— folkningen 75,3 och för rikets hela befolkning 86,8. Ett taxerat belopp under- stigande 10000 kronor ha inom jordbruksbefolkningen 99,5 %, inom övrig landsbygdsbefolkning 97,8 %, inom stadsbefolkningen 93,6 % och inom rikets hela befolkning 96,8 % av samtliga familjer med barn. Barnfamiljerna. med taxerat belopp av 10 000 kronor och däröver motsvara sålunda endast en ringa del av samtliga familjer med barn,
Såsom ovan nämnts bygga ovannämnda beräkningar på en representativ— undersökning, vilken omfattade allenast 5,56 promille av rikets hela befolk— ning. Denna begränsning av materialet innebär givetvis en viss felkälla. Be— folkningsutredningen har emellertid i sitt ovan omförmälda betänkande med statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan verkställt VlSS kontroll av det vid undersökningen erhållna resultatet, varvid representativiteten befun— nits vara tillfredsställande.1
Vidare må påpekas, att materialet vid representativundersökningen hänför sig till inkomstförhållandena vid 1941 års taxering. Det är givetvis tänkbart, att sedan dess vissa förskjutningar kunna ha ägt rum i skatteunderlagets pro— centuella fördelning å skattskyldiga med olika familjeförhållanden. Någon senare inkomststatistik med hänsyn tagen till familjeförhållandena finnes emel— lertid för närvarande icke tillgänglig och beredningen har ej ansett erforder— ligt att för fullgörande av sitt uppdrag låta verkställa en statistisk under— sökning av detta slag. Det torde ej heller kunna antagas, att skatteunder- lagets procentuella fördelning på skattskyldiga med olika familjeförhållanden sedan år 1941 undergått någon mera väsentlig förändring. Däremot är det uppenbart, att inkomstnivåns fortgående förskjutning uppåt måste ha med—
1 SOU 1945: 53 s. 272—275 och 310—312.
fört att procenttalen för skattskyldiga med barn i ovannämnda inkomstlägen nu äro helt annorlunda än år 1941.
Såsom framgår av det föregående anser beredningen den till grund för ortsavdragens ursprungliga införande i vår skattelagstiftning liggande tanken, att vad som motsvarar levnadskostnadsminimum för den skattskyldige och hans familj alltid och oberoende av inkomstens storlek skall undantagas från skatteplikt, icke vara bärande. Däremot kan givetvis för bibehållande av orts— avdrag av samma typ som de nuvarande anföras det skälet, att en differen— tiering av beskattningen bör äga rum mellan skattskyldiga med olika familje- förhållanden och försörjningsbörda. Två skattskyldiga i samma inkomstläge men med olika antal minderåriga barn ha otvivelaktigt icke samma förmåga att erlägga den å inkomsten belöpande skatten. Det ligger då nära till hands, att den önskade differentieringen vid beskattningen sker genom avdrag för barnen. Hittills har man också i vår skattelagstiftning, då det gällt att avväga skattebördan med hänsyn till familjeförhållanden och försörjningsbörda, sökt sig fram på denna väg.
De nuvarande ortsavdragens verkningar, vilka närmare åskådliggjorts genom de i det föregående intagna tabellerna, äro emellertid av den art, att det starkt måste ifrågasättas, om ortsavdragen på ett tillfredsställande sätt fylla sitt syfte. En uppenbar brist i ortsavdragssystemet är, att ett så stort antal skattskyldiga i de lägre inkomst-klasserna icke kunna utnyttja ens de nuvarande ortsavdragen. Ju större barnantalet är, i desto mindre utsträckning kunna de skattskyldiga tillgodogöra sig avdragen. Då så är förhållandet redan med de nuvarande på grund av levnadskostnadernas stegring alltför låga orts- avdragen, komma, om ortsavdragens nuvarande konstruktion bibehålles, kon- sekvenserna av detta system att bliva än mera framträdande efter den höjning av ortsavdragen, som nu bör äga rum. Att särskilt de barnrika familjerna med lägre inkomster skola vid beskattningen intaga en missgynnad ställning finner beredningen betänkligt. '
Då hänsyntagandet till försörjningsbördan sker genom ortsavdragen, med— för detta på grund av skatteskalans progressivitet såsom framgår av tabellerna 1—4 även den konsekvensen, att den skattelättnad, som föranledes av ortsav- draget, ökar vid stigande inkomst. En familj, bestående av man, hustru och två barn samt bosatt å ort tillhörande ortsgrupp V, erhåller sålunda med nu gällande skattesatser en Skattelättnad för barnen av 79 kronor, om det till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt taxerade beloppet är 3000 kronor. Utgör det taxerade'beloppet 50 000 kronor, är skattelättnaden genom avdragen för barnen 869 kronor. Uppgår slutligen det taxerade beloppet till 210000 kronor, är skattelättnaden genom avdragen för barnen 1 279 kronor.
Till stöd för ortsavdragens nuvarande utformning har i den allmänna diskussionen anförts — förutom att levnadskostnadsminimum i princip bör vara undantaget från beskattning —— bland annat, att skattens avvägning med hänsyn till familjeförhållandena utgör ett ofrånkomligt led i vårt skattesystem. Att skattelättnaden på grund av ortsavdragen ökar vid stigande inkom-st är
med detta betraktelsesätt icke en bristfällighet hos skattesystemet utan en nödvändig konsekvens av skatteskalans progressivitet. Såsom motivering för skattelättnadens ökning vid stigande inkomst har även framhållits, att kost- naderna för barnens uppfostran och utbildning åtminstone inom vissa gränser öka med inkomsten.
Att föreliggande olikheter i fråga om familjeförhållanden och försörjnings- börda på ett eller annat sätt böra bliva beaktade anser beredningen självfallet. Beredningen kan emellertid icke finna, att ett sådant beaktande med nödvän— dighet bör äga rum inom skattesystemets ram. Om det allmänna i annan form än genom avdrag vid beskattningen bereder de skattskyldiga en lättnad i för— sörjningsbördan, som i flertalet fall väsentligt överstiger den genom de nu- varande barnavdragen erhållna skattelättnaden, kan enligt beredningens me— ning något hinder ur systematisk synpunkt icke möta mot barnavdragens bort- tagande ur skattelagstiftningen. Att barnavdragen, såsom ovan nämnts, av stora grupper av skattskyldiga icke kunna utnyttjas, utgör enligt beredningens uppfattning ett starkt skäl mot barnförsörjningskostnadernas beaktande genom barnavdrag. Beredningen anser vidare otillfredsställande, att genom barnav- dragen i de lägsta inkomstskikten erhålles ingen eller ringa förmån, medan däremot barnavdragen i de högre inkomstklasserna medföra en betydande skattelindring. Såsom vårt skattesystem är uppbyggt framträder icke detta förhållande tydligt för envar och detta torde vara anledningen till att dessa konsekvenser av barnavdragen hittills icke mera allmänt uppmärksammats. Det skulle emellertid väl kunna tänkas, att skattelindringen på grund av barn- försörjningskostnaderna i stället ägde rum genom avdrag å den uträknade skatten. Om dessa avdrag vore stigande med inkomsten i samma proportion som nu är fallet med den å barnavdragen belöpande skatten, skulle en sådan anordning med all säkerhet icke komma att uppbäras av det allmänna rätts- medvetandet. Det är knappast ens troligt, att den vid ett allvarligt över— vägande skulle finna många försvarare. I varje fall vill beredningen uttala den meningen, att skall det allmänna vid beskattningen eller på annat sätt tillgodose barnfamiljernas intressen, bör den förmån, som beredes barn- familjerna, för alla ha samma värde.
Att olikheterna i skattelindringens storlek i skilda inkomstlägen äro en kon- sekvens av den progressiva skatteskalan utgör ej heller något skäl för bibe- hållande aV denna anordning för barnförsörjningskostnadernas beaktande. Det avgörande härvidlag är, huruvida barnavdragen leda till ett rättvist resul— tat, och detta är, såsom framgår av vad nu nämnts, enligt beredningens upp— fattning icke fallet. Även vid begagnande av de andra utvägar, som finnas för familjeförhållandenas beaktande vid beskattningen, torde de av avdragssyste- met föranledda olägenheterna väsentligen komma att kvarstå.
Beredningens ståndpunkt är sålunda, att ett hänsynstagande i erforderlig utsträckning och på ett tillfredsställande sätt till de skattskyldigas kostnader för barnens uppfostran och utbildning icke är möjligt inom skattesystemets ram. En reglering på detta område bör fördenskull ske på annan väg, varvid
även sådana synpunkter som ej blivit vederbörligen tillgodosedda genom barnavdragen vid beskattningen — främst sociala — böra vinna beaktande. Barnavdragens avskaffande skulle medföra den konsekvensen, att en diffe- rentiering vid beskattningen med hänsyn till barnantalet icke alls komme att äga rum. Ur principiell synpunkt kan emellertid detta enligt beredningens mening icke betraktas såsom en olägenhet, för den händelse det allmänna på annat sätt, exempelvis genom direkta barnbidrag, i erforderlig utsträckning bereder stöd åt familjerna med barn. En motsatt uppfattning synes endast kunna motiveras därmed att barnförsörjningskostnadernas beaktande genom en skattedifferentiering under alla förhållanden bör äga företräde framför andra anordningar i samma syfte. En sådan ståndpunkt finner beredningen icke riktig. Det torde i stället förhålla sig så, att den väg bör väljas, som leder till det ur olika synpunkter mest tillfredsställande resultatet. Beskattnings- reglernas innebörd måste i detta hänseende komma först i andra hand. Be— skattningsreglerna böra sålunda utformas i anslutning till och med iaktta— gande av den reglering i olika hänseenden, som skett på andra områden.
Av tabellerna 1—4 framgår, att genomförandet av befolkningsutredningens förslag om ett enhetligt barnbidrag av 200 kronor per barn och år i samband med barnavdragens avskaffande skulle vara till fördel för det övervägande an— talet skattskyldiga. Med tillämpning av för budgetåret 1945/46 gällande skatte— satser till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt motsvarar sålunda den genom barnavdragen erhållna skattelättnaden ett belopp av 200 kronor per barn och år i följande ungefärliga inkomstlägen:
a) för makar med 1 barn
i ortsgrupp I vid taxerat belopp av 17 000—18 000 kronor, » » V » » » » 12 000—13 000 >> ,
b) för makar med 2 barn i ortsgrupp I vid taxerat belopp av 17 000—18 000 kronor, » » V » » » » 12 000—13 000 >) ,
c) för makar med 3 barn i ortsgrupp I vid taxerat belopp av omkring 15000 kronor, » » V » » >> » » 12 000 »
(1) för makar med 4 barn i ortsgrupp I vid taxerat belopp av 13 OOO—15000 kronor,
» » V » » » » 10000—12000 »
Dess-a gränstal variera sålunda alltefter barnantalet inom ortsgrupp I mellan 13 000 och 18 000 kronor samt inom ortsgrupp V mellan 10 000 och 13000 kronor. .Skattskyldiga med taxerat belopp understigande dessa tal skulle ha fördel av barnavdragen—s ersättande med barnbidrag. För skattskyl- diga med taxerat belopp överstigande dessa tal skulle däremot barnavdragens ersättande med barnbidrag komma att verka till nackdel. I detta sammanhang må erinras om att, såsom framgår av det föregående, enligt den vid 1940 års folkräkning verkställda representativundersökningen ett taxerat belopp under-
!
stigande 10 000 kronor åsatts barnfamiljer inom jordbruksbefolkningen till 99,5 % av hela antalet, barnfamiljer inom övrig landsbygdsbefolkning till 97,8 % av hela antalet samt barnfamiljer inom stadsbefolkningen till 93,6 % av hela antalet. Räknat å rikets hela befolkning har ett ta'xerat belopp under— stigande 10000 kronor åsatts 96,8 procent av hela antalet barnfamiljer. Medan barnavdragens ersättande med barnbidrag skulle för det stora fler-
Tabell 10 utvisande för olika taxerade belopp vinst resp. förlust
genom barnavdragens ersättande med barnbidrag.
a) för ortsgrupp I:
Vinst (+) rcsp. förlust (———) genom barnavdragens ersättande T med barnbidrag & 200 kronor per barn för axerat belopp makar med makar med makar med makar med 2 barn 3 barn 4 barn 1 000 + 400 + 600 + 800 2 000 + 171 + 349 + 549 + 749 3 000 + 132 + 303 + 458 + 647 5000 + 107 + 219 + 326 + 481 8000 + 90 + 184 + 224 + 271 10000 + 73 + 151 + 170 + 210 12 000 + 46 + 99 + 96 + 110 13 000 + 36 + 76 + 52 + 50 15 000 + 19 + 42 —— 7 — 51 17 000 + 6 + 25 — 51 — 120 18000 — 26 — 40 — 116 -— 192 20 000 — 26 —— 52 —— 196 — 322 25 000 — 26 — 52 -- 196 — 340 50 000 — 123 -— 246 — 536 — 827 110 000 —- 223 -— 446 —— 889 — 1 332 210 000 — 275 -— 549 — 1 071 —— 1 593 b) för ortsgrupp V: Vinst (+) resp. förlust (_) genom barnavdragens ersättande Tnxerat med barnbidrag å 200 kronor per barn for belopp makar med makar med makar med makar med 1 barn 2 barn 3 barn 4 barn 1 000 + 200 + 400 + 600 + 800 2 000 + 169 + 369 + 569 + 769 3 000 + 160 + 321 + 506 + 706 5 000 + 82 + 196 + 336 + 475 8000 + 58 + 117 + 115 + 217 10 000 + 35 + 74 + 59 + 44 12 000 + 2 + 21 —— 29 — 55 13 000 — 17 — 16 -— 84 — 134 15 000 — 39 -— 60 — 184 — 271 17 000 — 44 — 88 — 245 — 380 18 000 — 91 — 135 — 305 — 451 20 000 —— 104 — 209 —— 435 — 605 25 000 _ 104 _ 209 — 471 — 732 ! 50 000 _ 235 — 469 _ 929 _ 1 388 | 110 000 — 370 —— 740 — 1 403 — 2 067 210 000 _— 440 _ 879 — 1 648 — 2 418 ;
talet skattskyldiga med barn innebära en förbättring i jämförelse med nu- varande förhållanden, skulle således en försämring inträda endast för ett rela— tivt litet antal skattskyldiga med barn.
Den ekonomiska betydelsen för barnfamiljerna av barnavdragens ersät— tande med barnbidrag åskådliggöres närmare genom tabell 10, vari för famil— jer med olika barnantal angivits det belopp, som införandet av ett enhetligt barnbidrag av 200 kronor per barn och år skulle medföra i vinst (+) eller för- lust (—) i jämförelse med skattelättnaden genom barnavdragen enligt skatte- satserna till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt för budget— året 1945/46.
Av denna tabell framgår sålunda, att vid en jämförelse med hittillsvarande beskattningsgrunder förlusten genom barnavdragens ersättande med barn— bidrag å angivet belopp för exempelvis en skattskyldig med ett taxerat belopp av 25 000 kronor och bosatt inom kommun tillhörande ortsgrupp I utgör: om han har 1 barn 26 kronor, om han har 2 barn 52 kronor, om han har 3 barn 196 kronor och om han har 4 barn 340 kronor. Högst är för en skattskyldig bosatt inom kommun tillhörande samma ortsgrupp förlusten vid ett taxerat belopp av 210 000 kronor och däröver, i vilket fall förlusten utgör för en skattskyldig med 1 barn 275 kronor, för en skattskyldig med 2 barn 549 kronor, för en skattskyldig med 3 barn 1 071 kronor och för en skattskyldig med 4 barn 1 593 kronor. Beträffande en skattskyl- dig med ett taxerat belopp av 25 000 kronor och bosatt inom kommun till— hörande ortsgrupp V utgör förlusten: om han har 1! barn 104 kronor, om han har 2 barn 209 kronor, om han har 3 barn 471 kronor och om han har 4 barn 732 kronor. För en skattskyldig bosatt inom kommun tillhörande sistnämnda ortsgrupp är förlusten högst vid ett taxerat belopp av 210 000 kronor och där» över, i vilket fall förlusten utgör för en skattskyldig med 1 barn 440 kronor, för en skattskyldig med 2 barn 879 kronor, för en skattskyldig med 3 barn 1 648 kronor och för en skattskyldig med 4 barn 2 418 kronor.
Denna tabell ger vid handen, att för skattskyldiga i de lägsta inkomst- skikten en avsevärd förbättring skulle komma att inträda genom barnavdra- gens ersättande med ett barnbidrag å 200 kronor per barn och år. I de fall, då en försämring skulle inträda, är denna till en början relativt obetydlig. Först då inkomsten uppgår till ett mycket högt belopp är försämringen mera påtaglig. Med hänsyn till inkomstens storlek torde dock i dessa fall försäm- ringen icke kunna nämnvärt inverka på vederbörandes levnadsförhållanden.
Vid bedömandet av de verkningar, som barnavdragens ersätt-ande med barnbidrag skulle medföra, är emellertid i främsta rummet av intresse att veta, vilken betydelse detta skulle få med tillämpning av de nedan under detta kapitel föreslagna ortsavdragen för makar samt den av beredningen under kap. IV föreslagna skalan vid inkomstbeskattningen av fysiska personer med en uttagning av 110 %. Beredningen har fördenskull i tabell 11 gjort en sam- manställning i detta hänseende. Tabellen utvisar för gifta skattskyldiga med
1, 2, 3 respektive 4 barn vid vissa taxerade belopp dels storleken av inkomst— och förmögenhetsskatten samt värnskatten enligt nuvarande bestämmelser och för budgetåret 1945/46 gällande skattesatser dels och den statliga inkomst- skatten enligt den föreslagna skalan med en uttagning av 110 %. Beräknin- garna avse skattskyldiga, bosatta inom kommuner tillhörande ortsgrupperna I och V. I en särskild kolumn har angivits den skatteökning (+) respektive skatteminskning (_), som skulle uppkomma enligt beredningens förslag, var— vid skattebeloppet enligt beredningens förslag minskats med barnbidraget. Vidare har såsom jämförelse angivits den statliga inkomstskatten dels för en- samstående skattskyldig dels ock för gift skattskyldig utan barn enligt såväl nuvarande bestämmelser som de av beredningen föreslagna grunderna.
Av tabell 11 framgår, att barnavdragens avskaffande i förening med infö— randet av barnbidrag om 200 kronor per barn samt den av beredningen före- slagna skatteskalan med en uttagning av 110 % innebära en skatteminskning i de lägre inkomstklasserna och upptill ett taxerat belopp av omkring 15 000 kronor (om hänsyn tages till barnbidraget) i jämförelse med den nuvarande skatten. För en skattskyldig med 3—4 barn, bosatt i kommun tillhörande orts- grupp V, uppkommer dock skatteminskning endast för taxerade belopp under- stigande 12 000 å 13000 kronor. Vid högre inkomstlägen inträder en skatte- ökning, som till största delen beror på skärpningen av skalan och till en mindre del på barnavdragens borttagande. Skatteökningen, till den del den beror på barnavdragens borttagande, är för taxerade belopp överstigande 15 000 kronor till en början och rätt högt upp i inkomstklasserna relativt obe- tydlig. Den stiger dock med antalet barn. Högst är skatteökningen till följd av barnavdragens borttagande vid taxerade belopp å 210000 kronor, då den uppgår till följande belopp:
a) i ortsgrupp I: för gift skattskyldig med 1 barn: 274 kronor, » >> » » 2 >> : 548 >> , » » » » 3 » : 1 070 » , » » » » 4 >> : 1 592 >> ,
b) i ortsgrupp V:
för gift skattskyldig med 1 barn: 439 kronor, » » » ) 2 » : 878 >> , » » >> » 3 » : 1 648 >> , » >> » » 4 » : 2417
Beredningen har sålunda av skäl, som ovan anförts, ansett sig böra för- orda, att barnavdragen avskaffas vid den statliga inkomstbeskattningen. Där- vid förutsätter beredningen, att ett system med barnbidrag införes i enlighet med de riktlinjer, som framlagts av befolkningsutredningen.
Om barnavdragen i enlighet med beredningens förslag avskaffas vid den statliga beskattningen, uppkommer den frågan, huruvida barnavdragen det
oaktat fortfarande böra bibehållas vid den kommunala beskattningen. Därvid må till en början framhållas, att de här ovan påtalade olägenheterna av barn- avdragen icke med samma styrka göra sig gällande vid den kommunala som vid den statliga beskattningen. Eftersom de kommunala ortsavdragen äro avse- värt lägre än de statliga, föreligga vid den kommunala beskattningen — om här bortses från verkningarna av den kommunala fastighetsskatten —— icke samma svårigheter att till fullo utnyttja avdragen. Då vidare kommunalbe- skattningen sker efter proportionell grund, medföra avdragen — såvida ej bankningsregeln föranleder annat —— alltid inom samma kommun lika stor skattelättnad oavsett inkomstens storlek. Å andra sidan kan det givetvis synas inkonsekvent att avskaffa barnavdragen vid den statliga beskattningen men bibehålla desamma vid den kommunala beskattningen. Att barnavdragens avskaffande vid såväl den statliga som den kommunala beskattningen skulle innebära en betydande förenkling av taxeringsarbetet är även uppenbart. Beredningen har fördenskull övervägt, huruvida icke jämväl de kommunala barnavdragen kunde avskaffas. Då de kommunala barnavdragen enligt nuva- rande bestämmelser (efter verkställd bankning) utgöra i ortsgrupp I 240 kro- nor och i ortsgrupp V 300 kronor, skulle införandet av det av befolkningsut- redningen föreslagna barnbidragssystemet — även om jämväl de kommunala barnavdragen bleve avskaffade —— vara till fördel för skattskyldiga med in- komster tämligen högt upp i inkomstskatteskalan.
Beredningen har i detta sammanhang därjämte ifrågasatt att även i övrigt föreslå vissa ändringar och smärre jämkningar beträffande de kommunala orts— avdragen.
Emellertid har beredningen vid närmare övervägande av dessa spörsmål icke ansett sig böra framlägga något förslag i dessa hänseenden. Det kommu— nala skatteunderlaget är känsligt för ändringar i beskattningsreglerna av nu ifrågasatt slag och en förskjutning i skattebördans fördelning kan därigenom lätt äga rum. Beredningen har fördenskull ansett önskvärt, att en ytterligare undersökning rörande verkningarna på det kommunala skatteunderlaget av de sålunda diskuterade ändringarna verkställes, innan ståndpunkt tages till detta spörsmål. Vidare utgår beredningen ifrån att frågan om de kommunala orts- avdragens utformning kommer att tagas under omprövning i samband med behandlingen av kommunalskattefrågan i dess helhet.
Befolkningsutredningen har vid framläggandet av sitt förslag om införande av allmänna barnbidrag förutsatt, att dessa icke skola bliva föremål för be- skattning. Utredningen har därvid framhållit, att, om barnbidragen skulle bliva beskattade, nettoförmånen särskilt i högre inkomstklasser komme att bliva väsentligt mindre och att det av utredningen framförda förslaget om av— skaffande av barnavdragen i sådant fall icke vore möjligt att genomföra. Även beredningen finner avgörande skäl tala för att barnbidragen icke tagas till be— skattning och har i sitt förslag till författningstext under 19 & kommunal— skattelagen intagit en bestämmelse av denna innebörd.
Tabell 11 utvisaude för olika familjeförhållanden statsskattens storlek dels enligt skyldig med barn hänsyn
Ensamstående skattskyldig Gift skattskyldig utan barn Gift skattskyldig med 1 barn
k skatteök— k tt skatteiik- k t " skatte—
2.122. ww maa m;. (+>
före- eller före- eller fö"? eller skatte- Taxerat nu. slagen skatte- nu— slagen skatte- nn- slagen minskning (_)
belopp varande skala nnnsk- varan de skala. nnnsk- varande skala. enligt bit—Gd— skatt med ning .(—) skatt med ning-(_) skatt med ningens forslag
110 7 enligt 110 % enligt 110 0/ med hänsyn tta ? bered- uttav- bered. uttn i” tagen till barn- 11 . g ningens nina ningens . 5" bidrag å 200
ning förslag g förslag ning kr. per barn
Ortsgrupp I. 1 000 23 —— — 23 5 —- — 5 5 — —— 205 2 000 140 44 —— 96 51 — — 51 22 — —— 222 3 000 268 168 — 100 153 55 —— 98 85 55 — 230 5 000 550 499 — 51 413 297 — 116 320 297 — 223 8 000 1 088 1 162 + 74 875 781 — 94 765 781 — 184 10000 1 523 1 679 + 156 1 234 1 166 — 68 1 108 1 166 + 142 12 000 2 037 2 233 + 196 1 657 1 595 — 62 1 503 1 595 — 108 13 000 2 321 2 541 + 220 1 895 1 837 — 58 1 731 1 837 —— 94 15 000 2 872 3 201 + 329 2 400 2 387 — 13 2 219 2 387 —— 32 17 000 3 527 3 949 + 422 2 938 3 025 + 87 2 744 3 025 + 81 18 000 3 855 4 345 + 490 3 265 3 377 + 112 3 040 3 377 + 137 20 000 4 510 5 137 + 627 3 920 4 147 + 227 3 695 4 147 + 252 25 000 6 147 7 337 + 1 190 5 558 6 237 + 679 5 332 6 237 + 705 50 000 16 935 19 987 + 3 052 16 093 18 612 + 2 519 15 771 18 612 + 2 641 110 000 49 535 56 287 + 6 752 48 432 54 637 + 6 205 48 010 54 637 + 6 427 210 000 111 535 122 687 + 11 152 110 297 120 937 + 10 640 109 823 120 937 + 10 914 Ortsgrupp V.
1 000 6 — — 6 5 +— — 5 5 — — 205 2 000 87 — —— 87 31 —— — 31 5 -— — 205 3 000 237 110 —— 127 94 — —— 94 55 —— —— 255 5 000 514 440 — 74 347 231 — 116 228 231 — 197 8 000 1 039 1 116 + 77 797 693 — 104 655 693 -— 162 10 000 1 462 1 650 + 188 1 145 1 067 —— 78 980 1 067 + 113 12 000 1 971 2 233 + 262 1 549 1 485 — 64 1 351 1 485 —— 66 13 000 2 248 2 541 + 293 1 781 1 705 — 76 1 564 1 705 —— 59 15 000 2 862 3 201 + 339 2 274 2 233 — 41 2 035 2 233 — 2 17 000 3 527 3 949 + 422 2 799 2 849 + 50 2 555 2 849 + 94 18 000 3 855 4 345 + 490 3108 3 201 + 93 2 817 3 201 + 184 20 000 4 510 5 137 + 627 3 763 3 949 + 186 3 459 3 949 + 290 25 000 6 147 7 337 + 1 190 5 401 6 017 + 616 5 096 6 017 + 721 50 000 16 935 19 987 + 3 052 15 869 18 337 + 2 468 15 434 18 337 + 2 703 110 000 49 535 56 287 + 6 752 48 138 54 307 + 6 169 47 569 54 307 + 6 538 210000 111 535 122 687 + 11 152 109 967 120587 + 10 620 109 328 120587 —;- 11 059
tagits till barnbidragen. nuvarande bestämmelser dels ock enligt beredningens förslag, varvid för skatt-
Gift skattskyldig med 2 barn Gift skattskyldig med 3 barn Gift skattskyldig med 4 barn skatte- skatte- skatte- ska." ökning (+) Skönt ökning (+) ”kl'ltft ökning ( +) ?.hgt eller skatte- ern- lg eller skatte- 3336, eller skatte— ]ore- minskning (—) lore- minskning (_) . sla ein minskning (_) nu— 5 egen enligt bered- nu- & egen enligt bered- " * g enligt bered- varande skala . .. varande skala . varande skala . a . mngens forslag ningens förslag ningens forslag skatt med med hänsyn skatt med med hänsyn skutt med med hänsyn ”& ? tagen till barn- 1112 % tagen till barn- 11389? tagen till barn- n ”a,,- bidrag åt 200 11 .ag— bidrag å 200 ning bidrag 11 200 nlng kr. per barn ”mg kr. per barn g kr. per barn 5 — —— 405 5 — — 605 5 — -— 805 5 — — 405 5 — — 605 5 — —- 805 56 55 — 401 11 55 — 556 5 55 — 750 232 297 —- 335 139 297 +- 442 94 297 — 597 660 781 — 279 500 781 — 319 347 781 —— 366 986 1 166 — 220 805 1 166 —— 239 645 1 166 — 279 1 357 1 595 — 162 1 154 1 595 — 159 968 1 595 — 173 1 571 1 837 —— 134 1 347 1 837 — 110 1 145 1 837 — 108 2 042 2 387 — 55 1 793 2 387 + 6 1 549 2 387 + 38 2 563 3 025 + 62 2 287 3 025 + 138 2 018 3 025 + 207 2 825 3 377 + 152 2 550 3 377 + 227 2 274 3 377 + 303 3 469 4 147 + 278 3 125 4 147 + 422 2 799 4 147 + 548 5 106 6 237 + 731 4 762 6 237 + 875 4 418 6 237 + 1 019 15 448 18 612 + 2 764 14 957 18 612 + 3 055 14 467 18 612 + 3 345 47 587 54 637 + 6 650 46 944 54 637 + 7 093 46 301 54 637 + 7 536 , 109 349 120 937 + 11 188 108 627 120 937 + 11 710 107 905 120 937 + 12 232 i l 5 -— —— 405 5 -— — 605 5 —— — 805 5 —— — 405 5 — — 605 5 — — 805 15 — —- 415 5 —— — 605 5 -— —— 805 143 231 —- 312 83 231 — 452 23 231 -— 592 514 693 —- 221 312 693 — 219 214 693 — 321 819 1 067 — 152 604 1 067 —— 137 389 1 067 — 122 1 170 1 485 — 85 920 1 485 — 35 694 1 485 —— 9 1 365 1 705 — 60 1 097 1 705 + 8 847 1 705 + 58 1 814 2 233 + 19 1 490 2 233 + 143 1 203 2 233 + 230 2 311 2 849 + 138 1 954 2 849 + 295 1 619 2 849 + 430 2 573 3 201 + 228 2 203 3 201 + 398 1 857 3 201 + 544 3 154 3 949 + 395 2 728 3 949 + 621 2 358 3 949 + 791 4 792 6 017 + 825 4 330 6 017 + 1 087 3 868 6 017 + 1 349 15 000 18 337 + 2 937 14 340 18 337 + 3 397 13 681 18 337 + 3 856 46 999 54 307 + 6 908 46 136 54 307 + 7 571 45 272 54 307 + 8 235 108 689 120 587 + 11 498 107 719 120 587 + 12 268 106 750 120 587 + 13 037
I samband med de av familjebeskattningssakkunniga skisserade riktlin— jerna för barnavdragens ersättande med ett barnbidragssystem beräknade de sakkunniga ökningen av den debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten till följd av barnavdragens avskaffande till 60 miljoner kro- nor, vid vilka beräkningar förhållandena under år 1940 legat till grund och sedan budgetåret 1942/43 gällande beskattningsgrunder tillämpats.1 Befolk— ningsutredningen har med hänsyn till den sedan dess inträdde. ökningen av antalet barn ävensom till inkomstnivåns förskjutning uppåt uppskattat den besparing eller merintäkt för staten, som barnavdragens avskaffande komme att medföra, till omkring 70 miljone1 kronor.—
En beräkning av hur stor ökningen av de debiterade skatteintäkterna skulle bliva genom barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen bereder vissa svårigheter Såsom ovan nämnts finnes någon senare inkomst- statistik med avseende å familjeförhållandena än den i samband med 1940 års folkräkning verkställda för närvarande icke tillgänglig och beredningen har ej funnit erforderligt att för nu ifrågavarande ändamål låta verkställa en statistisk undersökning av detta slag. Det bör härvid uppmärksammas, att, även om fullt tidsenligt material för en beräkning av denna art vore för han- den och sålunda mera exakta uppgifter om ökningen av den debiterade skat— ten på grund av barnavdragens avskaffande kunde erhållas, detta icke skulle betyda, att jämväl den influtna skatten kommer att uppgå. till det därvid fram— komna beloppet. Beredningen har emellertid ansett önskvärt att ha åtminstone några hållpunkter för ett bedömande av ökningen av den debiterade skatten genom barnavdragens avskaffande. På grund härav har beredningen med led- ning av uppgifterna om familjeförhållandena vid 1940 års folkräkning och skatteunderlagets vid 1945 års taxering fördelning på olika inkomstklasser verkställt vissa approximativa beräkningar i ifrågavarande hänseende, vilka återfinnas i Bilaga 5. Dessa beräkningar ha givit till resultat, att barnavdra— gens avskaffande vid den statliga beskattningen kan antagas medföra en ökning av den debiterade skatten för taxeringsåret 1945 enligt nu gällande beskattningsgrunder och de för budgetåret 1945/46 fas'tställda skattesatserna av omkring 110 a 120 miljoner kronor.
De av beredningen i det föregående anförda skälen för barnavdragens av_— skaffande kunna åtminstone till en del sägas äga tillämpning även på ortsav— dragen i övrigt, (1. v. s. närmast det nuvarande grundavdmget och familjeav- draget för hustru. Det är sålunda uppenbart, att den Skattelättnad, som för— anledes av ortsavdragen för äkta makar, kommer — om dessa avdrag bibe— hållas i vår skattelagstiftning — att öka vid stigande inkomst på motsvarande sätt som ovan framhållits beträffande barnavdragen. Denna omständighet är emellertid i och för sig icke ett tillräckligt skäl för att helt och hållet avskaffa ortsavdragen för makar. Att så ansetts kunna ske i fråga om barnavdragen
1 SOU 1943: 3 s. 125—126. 2 SOU 1946: 5 s. 296.
beror ju därpå att ett system med barnbidrag å. vis-st belopp förutsättes sam- tidigt skola införas samt att ett sådant system ansetts bättre tjäna sitt syfte än barnavdragen. Beträffande ortsavdragen för makar föreligger icke denna situation. I enlighet med det betraktelsesätt, som i det föregående närmare utvecklats av beredningen, ha ortsavdragen för makar i likhet med ortsav- dragen för ensamstående skattskyldiga till uppgift att från beskattning undan- taga sådana inkomster, som ej uppgå till högre belopp än som kan anses mot— svara levnadskostnadsminimum. Då för en inkomst, som något överstiger lev- nadskostnadsminimum, skatt icke rimligen kan beräknas även å den inkomst- del, som motsvarar avdraget, är det naturligt, att avdraget successivt redu— ceras och slutligen helt bortfaller. Så sker enligt nuvarande bestämmelser beträffande ensamstående skattskyldiga och beredningen har i sitt förslag bibehållit samma anordning. Ur systematisk synpunkt kan det otvivelaktigt göras gällande, att det borde förfaras på motsvarande sätt även i fråga om ortsavdraget för gifta skattskyldiga. Av skäl, som i det följande komma att närmare beröras, har emellertid beredningen ansett sig böra föreslå, att orts— avdraget för gift skattskyldig skall bibehållas även vid högre inkomster.
Bankningens avskaffande vid den
statliga beskattningen. Såsom framgår av Bilaga 3 infördes bankningen vid statsbeskattningen år 1919 i samband med ortsavdragens införande. Bankningen hade föreslagits av inkomstskattesakkunniga och motiverades med häsyn till skatteförmågan. Det resonemang, som låg bakom denna anordning, kan i korthet uttryckas sålunda. Om man jämför två skattskyldiga å samma ort, varav den ena, A, är ensamstående med en inkomst, som med 1 000 kronor överstiger levnads- l kostnadsminimum, och sålunda med 1 000 kronor fri inkomst samt den andra, ; B, är familjeförsörjare med likaledes 1000 kronor fri inkomst, så måste man säga sig, att B:s skatteförmåga är mindre än A:s. På samma sätt. är vid lika stor fri inkomst skatteförmågan mindre hos den, som bor å en ort med dyrare levnadskostnader, än hos den, som bor å en billigare ort. Samtliga de om- ständigheter, som föranleda en höjning av levnadskostnadsminimum och där- med en höjning av det skattefria avdraget, medföra sålunda en nedsättning även i den av den fria inkomsten betingade skatteförmågan. Denna skatte- förmåga är alltså störst hos en ensamstående å billigaste ort, under det att skatteförmågan är betydligt mindre hos en å dyraste ort bosatt gift skatt— skyldig med många barn. Denna skillnad i skatteförmåga blir dock mindre ju större den fria inkomsten är och skillnaden har därför sin största betydelse i fråga om den del av inkomsten, som närmast överstiger existensminimum. Det taxerade beloppet bör fördenskull ytterligare reduceras efter någon lämp— lig formel, för att det sålunda reducerade beloppet skall kunna anses för skattskyldiga med olika försörjningsbörda och å orter med olika dyrhet.med— föra samma skatteförmåga. Bankningen ansågs kunna tjäna syftet såsom en sådan formel. Bankningens innebörd kan även uttryckas så, att genom den-
samma åstadkommes att den del av det taxerade beloppet, som överstiger ortsavdraget men icke dettas dubbla belopp, får bära endast en skatt, mot- svarande högst hälften av den å inkomstdelen eljest belöpande Skatten.
Vissa synpunkter rörande den tekniska innebörden av ortsavdragen och bankningen återfinna—s å Bilaga 14.
Borttagande av bankningen har under tidigare lagstiftningsarbeten vid flera tillfällen ifrågasatts.
Sålunda föreslog 1921 års kommunalskattekommitté bankningens avskaf— fandel. Såsom skäl härför anfördes de praktiska svårigheterna vid tillämp— ningen av bankningsregeln och det förhållandet, att de skattskyldiga till följd av bankningen i regel vore ur stånd att själva kontrollera riktigheten av sina debetsedlar. I de över kommunalskattekommitténs betänkande avgivna remiss- yttrandena tillstyrktes förslaget i denna del av nästan alla de hörda myndig- heterna.
I propositionen till 1927 års riksdag med förslag till kommunalskattelag förklarade sig även departementschefen anse, att bankningen med hänsyn till med densamma förenade olägenheter borde upphöra?
Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag, till vilket utskott proposi— tionen hänvisades, ansåg sig emell-ertid ej kunna biträda detta förslag? Ut- skottet framhöll, att denna. anordning medförde en större rättvisa än systemet utan bankning samt att svårigheterna att tillämpa detsamma dåmera borde, sedan systemet med bankning några år varit i tillämpning, vara i huvudsak övervunna.
I 1928 års kommunalskatteproposition avstod departementschefen från sitt tidigare förslag om bankningens avskaffande.4
1928 års skatteförfattningar bibehöllo sålunda bankningen. Genom de år 1938 beslutade ändringarna i dessa författningar borttogs emellertid bank— ningen beträffande ensamstående skattskyldiga så till vida, att i ortsavdraget för sådan skattskyldig, vilket utgör skillnaden mellan det taxerade och det beskattningsbara beloppet enligt fastställd tabell, ingår visst belopp för bank- ningen.
Familjebeskattningssakkunniga föreslogo, att bankningen skulle avskaffas samtidigt med att ortsavdragen höjdeså. De sakkunniga anförde i detta sam- manhang, att därigenom höjningen, som förutsattes ske på grundval av de nuvarande bankade beloppen, komme att bliva relativt större för de skatt— skyldiga, som tidigare icke kunnat till fullo utnyttja bankningen, än för dem, som varit i tillfälle därtill. Att bankningens avskaffande innebure en teknisk förenkling vore tydligt, framhöllo de sakkunniga.
Beredningen vill för sin del icke förneka, att det teoretiska resonemang, som ligger till grund för bankningsregeln, kan äga ett visst fog för sig. Bank- ningen har också så till vida förmånliga verkningar, att på grund av densamma
1 SOU 1924: 53 s. 197. ” Prop. 102/1927 5. 250. 3 Utl. 1/1927 &. 46. * Prop. 213/1928 5. 166. 5 SOU 1943: 3 s. 127—128.
skatten i det inkomstskikt, som ligger närmast över ortsavdraget, icke utgår med sitt fulla belopp utan allenast med högst hälften därav. Genom bank— ningen åstadkommes sålunda en mjukare övergång från skattefrihet till skatt skyldighet.
Mot bankningen har tidigare, såsom framgår av vad ovan nämnts, i huvud— sak anförts de taxeringstekniska svårigheter, som föranledas av densamma, samt de olägenheter, som beredas de skattskyldiga därigenom att de icke själva kunna kontrollera skattens beräkning. De sålunda mot bankningens bibehål- lande anförda skälen äro givetvis beaktansvärda, även om de tekniska svårig— heterna för taxeringsmyndigheterna numera måhända icke böra tillmätas allt— för stor betydelse. Att bankningens avskaffande skulle innebära en teknisk förenkling av taxeringsarbetet är dock — såsom jämväl framhållits av familje— beskattningssakkunniga — uppenbart.
Förutom de taxeringstekniska svårigheterna har mot bankningsregeln in— vänts, att densamma medför en skärpning av beskattningen i de fall, då det taxerade beloppet överstiger ortsavdraget men ej dettas dubbla belopp. Medan för en skattskyldig, vars taxerade belopp uppgår till eller överstiger orts— avdragets dubbla summa, från skatteplikt undantages ortsavdraget ökat med 50 %, blir i förstnämnda fall tillägget genom bankningen mindre. I den mån bankningen kan anses innebära, att med hänsyn till kostnaderna för existens—' minimum ett ytterligare avdrag medgives utöver ortsavdraget, måste detta för de skattskyldiga i de lägsta inkomstklasserna framträda såsom en orättvisa. Även beredningen anser, att, därest vid högre inkomster ett visst belopp undan- tages från skatteplikt, bör jämväl å de lägsta inkomsterna avräknas samma belopp. Detta kan lämpligen ske på så sätt, att ett belopp, motsvarande helt utnyttjad bankningsdel, inräknas i ortsavdraget. Beredningen föreslår sålunda, att bankningen avskaffas vid den statliga beskattningen.
I detta sammanhang hade det givetvis varit önskvärt, att bankningen kun— nat avskaffas även vid den kommunala beskattningen. Beredningen har också under ett tidigare skede av sitt arbete ifrågasatt —— förutom vissa ändringar i de kommunala ortsavdragen -— jämväl bankningens borttagande vid kom- munalbeskattningen. Av skäl, som ovan anförts i samband med frågan om avskaffande av barnavdragen har emellertid beredningen slutligen stannat för att låta sitt förslag avse allenast den statliga beskattningen.
Ortsavdragen för gift skattskyldig.
Enligt nuvarande bestämmelser består ortsavdraget för skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru, av — om här bortses från familjeavdrag för av honom helt eller delvis underhållet barn _ grundavdrag samt familjeavdrag för hustru. Grundavdraget för sådan skattskyldig och familjeavdraget för hustru äro lika stora. Med tillägg för helt utnyttjad bankningsdel utgör ortsavdraget för gift skattskyldig (grund- avdraget och familjeavdraget för hustru) i ortsgruppI 1 800 kronor, i orts- grupp II 1 920 kronor, i ortsgrupp III 2 040 kronor, i ortsgrupp IV 2 160 kro-
nor och i ortsgrupp V 2 280 kronor. Att bankningsdelen här på sätt som skett inräknats i dessa belopp beror därpå att beredningen föreslagit avskaffande av bankningen, varvid förutsatts, att en motsvarande höjning av ortsavdragen skall äga rum.
Sedan år 1938, då de nuvarande ortsavdragen fastställdes, ha levnadskost- naderna avsevärt stigit. Socialstyrelsen verkställer kvartalsvis en beräkning av levnadskostnadernas storlek i jämförelse med 1935 års genomsnitt-liga lev— nadskostnad och på grundval av dessa beräkningar fastställer Kungl. Maj :t det procenttal (»levnadskostnadstalet»), som angiver levnadskostnadernas förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå. På grundval av kvartalssiffrorna i denna officiella indexserie beräknar socialstyrelsen även årsmedeltal för levnadskostnådernas storlek. Årsmedeltalet utgjorde för år 1938 106 och för år 1945 154. Levnadskostnadstalen för de båda första kvar— talen 1946 uppgingo likaledes till 154. Dessa officiella indextal äro grundade på inkomstanvändningen av ett slags genomsnittshushåll, nämligen i stort sett på den genom konsumtionsundersökningar utrönta inkomstanvändningen hos hushåll tillhörande arbetar- och lägre tjänstemannaklassen i städer och tätor— ter samt bestående av man, hustru och i genomsnitt två minderåriga barn.
1945 års lönekommitté, som funnit önskvärt att vid den av kommittén före— tagna löneavvägningen äga tillgång till en mera differentierad bild av lev— nadskostnadsutvecklingen än den som kan erhållas av den officiella indexse- rien, har för detta ändamål låtit verkställa viss ytterligare utredning i detta ämnei. Sålunda har på hemställan av kommittén inom socialstyrelsen dels gjorts vissa försök att beräkna en levnadskostnadsind-ex avseende högre in- komsttagare och dels beräknats en särskild levnadskostnadsindex för Stock— holm. Lönekommittén har — liksom socialstyrelsen _— understrukit, att resul— taten av dessa beräkningar borde tagas med en viss reservation. Kommittén har emellertid framhållit, att av beräkningarna torde framgå att levnadskost- nadsstegringen varit något mindre i Stockholm än i städer och tätorteri genomsnitt. Kommittén har vidare anfört, att beräkningarna antydde att de officiella generalindexen ägde en tämligen god representativitet för olika in— komstskikt.
En jämförelse mellan de officiella indextalen för år 1938 samt för år 1945 och de båda första kvartalen av år 1946 ger vid handen, att levnadskostnads— index under denna tid stigit med 48 enheter. Stegringen utgör sålunda, räknat å 1938 års indextal, 45 %.
I detta sammanhang kan även nämnas, att enligt uppgift i den till 1946 års riksdag avlämnade propositionen med förslag till förordning om krigs— konjunkturskatt för år 1946 den allmänna prisnivån för närvarande ligger cirka 50 % över 1938 års prisnivå? Efterkrigsprisnivån vid krigskonjunkturbeskattå ningen beräknades i denna proposition till 40 % av förkrigsprisnivån, vilket godkändes av riksdagen. '
1 SOU 1946: 48 s. 81—82. * Prop. 210/1946 5. 44.
Vid bedömandet av frågan om ortsavdragens storlek bör uppmärksammas, att redan med nu gällande ortsavdrag en mycket stor del av skatteunderlaget undantages från beskattning. Det taxerade beloppet för fysiska personer (jämte oskifta dödsbon och familjestiftelser) utgjorde sålunda vid 1945 års taxering sammanlagt 10 513,32 miljoner kronor, varav endast 5 613,62 miljoner kronor utgjorde beskattningsbart belopp. Genom ortsavdragen bortgingo så- lunda omkring 4900 miljoner kronor eller cirka 47 % av det sammanlagda taxerade beloppet för fysiska personer. En betydande del härav motsvaras dock givetvis av barnavdragen, vilka enligt beredningens förslag skola bort— tagas.
I den av statistiska centralbyrån utgivna publikationen »Skattetaxeringarna» för taxeringsåret 1945 kunna uppgifter inhämtas rörande inkomstfördelningen på olika inkomstklasser. Dessa uppgifter gälla dock den sammanräknade netto— inkomsten och ej det taxerade beloppet. Härav framgår, att av hela antalet inkomsttagare med en nettoinkomst av minst 600 kronor 32,1 % ha en netto— inkomst understigande 2000 kronor, 42,4 % en nettoinkomst understigande 2 500 kronor och 51,9 % en nettoinkomst understigande 3 000 kronor. Av den sammanräknade inkomstsumman i riket faller dock en betydligt mindre andel å dessa inkomstklasser. Sålunda belöpa av denna inkomstsumma 11,0 % å nettoinkomster understigande 2000 kronor, 17,1 % å nettoinkomster under- stigande 2 500 kronor och 23,9 % å nettoinkomster understigande 3 000 kronor. Storleken av de å dessa nettoinkomster belöpande debiterade skatteintäkterna kan ej exakt angivas. Familjebeskattningssakkunniga kommo emellertid med ledning av en undersökning på grundval av skatteunderlaget vid 1941 års taxering till det resultatet, att den debiterade inkomst- och förmögenhetsskat- ten samt värnskatten å taxerade belopp understigande 3 000 kronor utgjorde allenast 15 % av hela det debiterade skattebeloppet genom dessa skatterl. Av dessa 15 % hänförde sig endast omkring en femtedel till makar utan barn och familjer med barn. Återstående fyra femtedelar belöpte å ensamstående.
Vid bestämmandet av ortsavdragen uppkommer även frågan, huruvida ortsavdragen i det av beredningen föreslagna skattesystemet skola liksom nu vara graderade efter dyrort, samt, därest detta anses böra vara fallet, hur stor spännvidden skall vara mellan ortsavdragen i högsta och lägsta orts- grupp. Denna spännvidd är beträffande ortsavdragen för makar enligt nu- varande bestämmelser omkring 21 %.
I detta sammanhang kan erinras om att den av 1943 års dyrortskommitté i april 1944 verkställda levnadskostnadsundersökningen utvisade en skillnad i kostnaderna mellan dyraste och billigaste ort av omkring 24 % eller —— om man bortsåge från extremt billiga orter — i runt tal 21 %2. Om skäliga tillägg till de beräknade levnadskostnadstalen för landsbygdsorterna gjordes för rese- och transportkostnader i enlighet med kommitténs förslag, skulle sistnämnda skillnad enligt vad kommittén beräknat minskas till omkring 20 %. Denna
1 SOU 1943:3 s. 145. ? SOU 1945: 32 s. 129.
undersökning avsåg närmast levnadskostnadsskillnaderna för tjänstemän i lägre löneklasser och upp till omkring 11 löneklassen. Enligt en av kommittén verkställd särskild utredning utgjorde dyrortsskillnaden i 28 löneklassen mellan dyraste och billigaste ort 15 %. Sammansatta stats— och bevillnings» utskottet vid 1945 års riksdag underströk i sitt över propositionen nr 343 angående skattegrupperingen avgivna utlåtande nr 6 angelägenheten av att den sammanpressning av levnadskostnadsskillnaderna, som numera konstate— rats, så snart ske kunde skulle komma till uttryck i spännvidden mellan orts- avdragen.
1945 års lönekommitté har efter förhandlingar med tjänstemännens huvud- organisationer föreslagit en lönespännvidd mellan högsta och lägsta ortsgrupp av i princip 16 %1. Denna spännviddsprocent har lönekommittén _ bortsett från smärre avvikelser —— tillämpat från och med löneplanens lägsta löne— klass till och med den löneklass, som motsvarar den nuvarande 21 löneklas— sen. För löneklasserna över detta läge har spännvidden successivt minskats med stigande löneklass och uppgår enligt förslaget i löneplånens högsta löne— klass till 8,56 %.
Vid övervägandet av frågan, huruvida dyrortsgraderingen av ortsavdragen bör bibehållas eller ej, har beredningen funnit, att de meningsskiljaktigheter, som nu äro rådande på denna punkt, icke gälla den teoretiska motiveringen för dyrortsgraderingen utan äro beroende av olikheter i uppfattningen om i vilken utsträckning variationer i dyrortsförhållandena på skilda orter före— ligga. Av de undersökningar, som i detta hänseende under de senare åren ägt rum, torde otvivelaktigt framgå, att en minskning av levnadskostnadsskill— naderna på olika. orter numera skett. Då emellertid olikheter i levnadskost- nader alltjämt föreligga, har beredningen icke kunnat föreslå avskaffande av dyrortsgrupperingen vid beskattningen. Beredningen har sålunda i sitt för— slag bibehållit ortsavdragens gradering i fem ortsgrupper, varvid spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp i överensstämmelse med lönekommitténs förslag beträffande lönespännvidden i lägre löneklasser bestämts till omkring 16 %.
Beträffande utformningen av ortsavdragen för makar har beredningen i lik- het med familjebeskattningssakkunniga icke ansett erforderligt att bibehålla den nuvarande uppdelningen av ortsavdragen i grundavdrag och familj eavdrag. Ortsavdragen benämnas sålunda allenast statligt ortsavdrag.
Vid sina överväganden rörande den lämpliga storleken av ortsavdragen för makar har beredningen strävat efter att söka undvika uttagande av skatt till staten för inkomster, som äro så låga. att de måste ant-ägas åtgå för bestridande av kostnaderna för ett rimligt levnadskostnadsminimum. Det är härvid att märka, att även efter en omläggning av den kommunala beskattningen de kom— munala ortsavdragen med sannolikhet icke kunna göras lika. stora som de stat- liga ortsavdragen. Om den kommunala fastighetsskatten bibehålles vid sin nuvarande karaktär av garantiskatt, kan även detta medföra, att kommunal—
1 SOU 1946: 48 s. 41.
l a t |
skatt kommer att erläggas jämväl vid mycket låga inkomster. I detta sam— manhang bör ej heller bortses från att de indirekta skatterna med särskild tyngd drabba de lägre inkomstklasserna. Den allmänna omsättningsskattens väntade avskaffande rubbar icke väsentligen detta förhållande, eftersom övriga konsumtionsskatter (skatt å alkoholdrycker, tobak, kaffe, läskedryc- ker och nöjen) enligt verkställda beräkningar särskilt å de lägsta inkomst- klasserna innebära en avsevärt högre skattebelastning än den allmänna om— sättningsskattenl. Även med hänsyn till den kommunala beskattningens och den indirekta beskattningens betydelse för inkomsttagare med mindre in- komster bör sålunda enligt beredningens mening skattebefrielse eller skatte— lättnad i skälig utsträckning medgives vid den statliga inkomstbeskattningen, där större möjligheter finnas i detta hänseende. I första hand sker detta genom att ortsavdragen ej sättas alltför lågt.
I detta sammanhang må nämnas, att beredningen från överståthållaräm— betet och vissa länsstyrelser inhämtat upplysningar angående av de exekutiva myndigheterna tillämpade normer för bestämmande av existensminimum vid indrivning. De sålunda inkomna uppgifterna återfinnas i Bilaga 6.
Det nya uppbördssystemet, som träder i kraft den 1 januari 1947 och som innebär att skatten för flertalet inkomsttagare kommer att uttagas vid källan, medför även, att ortsavdragens bestämmande till skäliga belopp blir en ange— lägenhet av vikt. I de fall, då preliminär eller kvarstående skatt erlägges genom avdrag å lön, beräknas skatten med hänsyn till bland annat den skatt— skyldige tillkommande ortsavdrag. Visserligen finnes i 48 % 2 mom. uppbörds— förordningen ett stadgande, enligt vilket den lokala skattemyndigheten efter ansökan av den skattskyldige äger förordna, att löneavdrag icke skall ske eller skall verkställas med mindre belopp än enligt eljest gällande regler. Detta stadgande har motiverats med att ortsavdragen äro lägre än de belopp, som enligt införsellagen förbehålles skattskyldig såsom existensminimum, samt att särskilt mindre inkomsttagare kunna komma att drabbas hårt, därest löne- avdrag alltid skall verkställas utan hänsyn till vad i införsellagen stadgas rörande existensminimumz. Givet är emellertid, att, om ett sådant ansöknings— förfarande skulle bliva erforderligt i ett stort ant-al fall, detta kommer att med- föra olägenheter för såväl de skattskyldiga som myndigheterna.
Med beaktande av nu anförda synpunkter har beredningen funnit sig böra föreslå, att ortsavdragen för makar bestämmas till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i ortsgrupp III 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.
Beredningen vill härvid understryka, att dessa belopp, även om de kunna synas höga i jämförelse med de nu gällande obankade ortsavdragen, dock understiga vad som med utgångspunkt från dessa. avdrag skulle kunna rent
1 1944 års statsverksproposition (Inkomster å riksstaten), Bihang D, P. M. angående skattetrycket för olika inkomstklasser år 1943 s. 12—13, samt Socialpolitikens ekono- miska, verkningar, en undersökning verkställd av docenten Carsten Welinder på uppdrag av 1941 års befolkningsutredning (SOU 1945: 14 s. 92 och 93). 2 Prop. nr 370/1945 5. 212.
matematiskt anses motiverat. Om de nuvarande ortsavdragen för makar höjas med 50 %, motsvarande helt utnyttjad bankningsdel, och de sålunda erhållna beloppen höjas med ytterligare 45 % på grund av den sedan år 1938 inträdda stegringen av levnadskostnaderna, erhållas följande tal, nämligen i ortsgrupp I 2 610 kronor, i ortsgrupp II 2 784 kronor, i ortsgrupp III 2 958 kronor, i orts— grupp IV 3132 kronor och i ortsgruppV 3306 kronor. Ifall hänsyn skulle tagas till att någon sänkning av den nuvarande levnadskostnadsnivån kan komma att äga rum och levnadskostnadsstegringen sedan år 1938 på grund härav anses böra beräknas till exempelvis 40 %, men beräkningen i övrigt sker efter samma grunder, erhålles följande resultat, nämligen i ortsgrupp I 2520 kronor, i ortsgrupp II 2688 kronor, i ortsgrupp III 2856 kronor, i orts— grupp IV 3 024 kronor och i ortsgruppV 3 192 kronor. I båda fallen ligga sålunda de av beredningen föreslagna ortsavdragen under de ovan angivna beloppen.
De nu gällande ortsavdragen äro bestämda till belopp, som genomgående sluta på jämna tjugutal kronor. Detta har föranletts därav att de belopp, som erhållas då ortsavdragen höjas med bankningsdelen, ansetts lämpligen böra sluta på jämna tiotal kronor. Mot de av beredningen föreslagna ortsavdragen skulle kunna invändas, att de för ortsgrupperna II och IV angivna beloppen _ 2 625 respektive 2 875 kronor — bryta mot denna metod. Detta skulle lätt kunna undvikas på så sätt, att ortsavdraget i ortsgruppI bestämdes till an— tingen 2 480 eller 2 520 kronor och ortsavdragen i övriga ortsgrupper ändrades i anslutning härtill med jämna intervall mellan ortsgrupperna. Ortsavdragen skulle då visserligen genomgående komma att sluta på. jämna tiotal kronor, men ortsavdragen skulle i sin helhet få ett mera ojämnt utseende än enligt beredningens förslag. Beredningen kan ej heller se, att de ojämna talen för ortsgrupperna II och IV kunna medföra några egentliga olägenheter. Efter— som det taxerade beloppet skall utföras i fulla tiotal kronor, så att överskju— tande belopp, som ej uppgår till fullt tiotal kronor bortfaller, kommer emel- lertid det taxerade beloppet genom ortsavdragen i dessa ort—sgrupper i reali— teten att minskas med respektive 2 630 och 2 880 kronor.
Såsom ovan i samband med frågan om barnavdragens avskaffande på— pekats, torde med det betraktelsesätt, som av beredningen anlagts i fråga om 'ortsavdragssystemet, det ur systematisk synpunkt otvivelaktigt kunna göras gällande, att ortsavdragen för makar borde i likhet med ortsavdragen för en- samstående vid högre inkomster reduceras och slutligen helt bortfalla. Reduk— tionen av ortsavdragen för makar borde dock ske på sådant sätt, att ortsav- dragen skulle bortfalla vid ett högre inkomstläge än för ensamstående.
Därest ortsavdragen för makar skulle reduceras och bortfalla vid högre in— komster, komme detta emellertid att för makar med barn i dessa inkomstlägen medföra en avsevärd försämring i jämförelse med nuvarande förhållanden. Då barnbidragen äro avsedda att endast delvis kompensera barnförsörjnings— kostnaderna, måste en skatteskärpning i dessa inkomstlägen genom ett succes- sivt borttagande av ortsavdragen för makar synas obillig. De skäl, bered-
ningen i det föregående anfört mot en skattedifferentiering genom barnav— dragen kunna ej heller anses utgöra en tillräcklig motivering för att makar med barn skola vid högre inkomster gå miste om ortsavdraget för dem själva. Genom att makar med barn bibehålla ortsavdraget vid högre inkomster åstad- kommes även en viss differentiering vid beskattningen gentemot ensamstående skattskyldiga, för vilka ortsavdraget enligt beredningens förslag liksom enligt gällande bestämmelser skall successivt bortfalla vid stigande inkomst. Däremot skulle med ett visst fog kunna ifrågasättas, om icke ortsavdragen för barnlösa makar eller för makar med barn i högre ålder än den, för vilken barnbidrag åtnjutes, borde successivt borttagas. Beredningen har emellertid ej heller för sådana fall ansett sig böra föreslå ortsavdragens borttagande. Anledningen härtill har i främsta rummet varit, att makar med barn över nämnda ålder kunna ha kostnader för barnens fortsatta utbildning. Vidare har beredningen velat undvika att föreslå införande av bestämmelser, som skulle vara ägnade att i berörda hänseende komplicera taxeringsförfarandet.
Ortsavdragen för ensamstående skatt-
skyldig. Enligt nu gällande grunder bestämmas ortsavdragen för ensamstående enligt fastställd tabell. I stort sett kan tabellen sägas innebära, att ortsav- dragen till en början motsvara grundavdraget med tillägg av bankningsdel. Beträffande de lägsta inkomstklasserna äro ortsavdragen dock något högre än som skulle föranledas av bankningen. Då det taxerade beloppet överstiger, från ortsgrupp I räknat, 5 000 — 5 100 —— 5 200 — 5 300 — 5 400 kronor, på- börjas reduktionen av avdragen. Reduktionen sker kontinuerligt med 10 kro- nor för varje 100—tal kronor taxerat belopp och fortsätter till dess avdraget nedgått till 0. Detta inträffar, då det taxerade beloppet uppgår i ortsgruppI till 14 000 kronor, i ortsgrupp II till 14 300 kronor, i ortsgrupp III till 14 600 kronor, i ortsgrupp IV till 14 900 kronor och i ortsgrupp V till 15 200 kronor. Vid taxerade belopp häröver erhåller alltså ensamstående skattskyldig icke något som helst ortsavdrag.
Eftersom vid statsbeskattningen grundavdraget och familjeavdraget för hustru numera äro lika stora, kan man säga, att enligt nuvarande bestäm- melser ortsavdragen för ensamstående, innan reduktionen påbörjas, i princip motsvara hälften av ortsavdragen för makar.
Vid kommunalbeskattningen erhåller ensamstående skattskyldig grundav- drag, vilket icke reduceras vid högre inkomster. Då vid kommunalbeskatt- ningen familjeavdraget för hustru är mindre än grundavdraget, erhåller en- samstående skattskyldig ortsavdrag med mer än hälften av ortsavdragen för makar.
Såsom i det föregående närmare utvecklats innebar 1938 års reform av den statliga beskattningen, att grundavdraget sänktes i jämförelse med vad tidi- gare gällt, medan däremot familjeavdraget för hustru höjdes, så att detta i blev lika stort som grundavdraget.1938 års författningsändringar medförde
' således en försämring för ensamstående skattskyldiga, vilket även var åsyf- tat-. Avsikten med dessa ändringar var nämligen att söka åstadkomma en skattedifferentiering, som gynnade familjerna _— och särskilt de barnrika familjerna — mera än som tidigare varit fallet.
Därest ortsavdragen för ensamstående skulle bestämmas på motsvarande sätt, som skedde år 1938, skulle detta innebära, att ortsavdragen för ensam— stående i princip —— d. v. s. innan reduktionen påbörjas — komma att utgöra hälften av ortsavdragen för makar. Med denna utgångspunkt skulle ortsav- dragen för ensamstående i de olika ortsgrupperna variera mellan 1 250 och 1 500 kronor.
Beredningen har emellertid funnit avdrag av denna storleksordning icke vara tillräckliga för det ändamål, som med ortsavdragen avses. Liksom i fråga om makar är det beträffande ensamstående skattskyldiga angeläget att undvika. uttagande av skatt till staten för inkomster, som äro så låga att de måste antagas åtgå för bestridande av kostnaderna för ett rimligt levnadskost— nadsminimum. Då ortsavdragen för makar med denna utgångspunkt av be- redningen föreslagits till vissa belopp, uppkommer nu den frågan, hur lev— nadskostnadsminimum för en ensamstående förhåller sig till levnadskostnads- minimum för makar. Då detta spörsmål kräver sin lösning även på andra om- råden än beskattningens, torde det vara av intresse att undersöka, hur därvid förfarits.
Till ledning vid bedömandet av de belopp, som kunna anses hänförliga till erforderlig fattigvård, har av fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegation, som utgör en sammanslutning av vissa större städers fattigvårdsstyrelser, utar- betats en taxa, vilken i normalfall torde tillämpas av såväl fattigvårdsstyrel— serna som de dömande myndigheterna. I denna taxa angivas understödsbelop— pen per månad för närvarande sålunda:
Dyrortsgrupp A B C Makar ............ 120 130 145 Vuxen person . . . . 80 90 100
I Stockholm lämnas emellertid högre understöd, nämligen för makar 215 kronor och för vuxen person 140 kronor per månad.
Härav framgår, att vid bedömandet av erforderlig fattigvård understöds- beloppet för en ensamstående enligt nu tillämpad praxis motsvarar ungefär 2/3 av understödsbeloppet för makar.
Till ett liknande resultat kommer man vid en jämförelse med folkpen- sionernas storlek. Enligt den vid årets riksdag antagna lagen om folkpensione- ring skall folkpensionen utgå i lägsta ortsgrupp med 1 600 kronor för makar och med 1 000 kronor för ogift samt i högsta ortsgrupp — om hänsyn tages till bostadstillägg _ med 2400 kronor för makar och med 1 600 kronor för ogift.
Vissa uppgifter angående de av de exekutiva myndigheterna tillämpade normerna för bedömande av existensminimum vid indrivning ha, som i det föregående nämnts, införskaffats av beredningen. Dessa uppgifter återfinnas i Bilaga 6. Därav framgår, att existensminimum vid indrivning i Stockholm beräknas till, för år räknat, 3 380 kronor för makar tillhörande arbetarklassen och 2 600 kronor för ogift. manlig arbetare, 3 600 kronor för makar tillhörande gruppen lägre tjänstemän 0. dyl. och 3 000 kronor för ogift man tillhörande nämnda grupp samt 5 340 kronor för makar tillhörande gruppen högre tjänste- män och 3 720 kronor för ogift man tillhörande samma grupp. Enligt de in- hämtade uppgifterna från vissa övriga orter synes sådant existensminimum för en ensamstående motsvara omkring 70—90% av existensminimum för makar.
Denna undersökning ger sålunda vid handen, att på andra. områden till- lämpas ett levnadskostnadsminimum, som för ensamstående motsvarar minst omkring 2/3 av levnadskostnadsminimum för makar. För egen del kan bered— ningen ej heller finna annat än att —— om man vill avväga beskattningen i de allra lägsta inkomstklasserna så, att rimlig hänsyn tages även till den en- samståendes oundgängliga levnadskostnader, och om man därjämte beaktar, att såväl kommunalskatt som indirekta skatter komma att erläggas även i dessa inkomstlägen — så böra ortsavdragen för ensamstående i nämnda in- komstklasser motsvara omkring 2/3 av ortsavdragen för makar. Med dessa ut- gångspunkter har beredningen funnit sig böra föreslå, att ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga i princip, d. v. s. innan reduktionen av avdragen påbörjas, skola uppgå till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp II 1 700 kronor, i ortsgrupp HI 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.
Om ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga bestämmas till de nu an- givna beloppen, kommer detta även att medföra den fördelen att en ensam- stående skattskyldig, som ej åtnjuter annan inkomst än folkpension, icke blir beskattad för någon del av pensionen, vilket beredningen finner önskvärt. Då enligt den nu antagna folkpensionslagen folkpensionen för ogift i den högsta ortsgruppen, såsom ovan nämnts, utgör 1 600 kronor, skulle däremot skattskyldighet inträda, om ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga be- stämdes till hälften av ortsavdragen för makar.
Enligt beredningens förslag börjar reduktionen av ortsavdragen för ensam- stående, så snart den beskattningsbara inkomsten överstigerlOOO kronor. Detta är fallet, då den taxerade inkomsten överstiger i ortsgrupp I 2 600 kronor, i ortsgrupp II 2 700 kronor, i ortsgrupp III 2 800 kronor, i ortsgruppIV 2 900 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Reduktionen sker sedan med 12,5 % av det ursprungliga avdraget per 1 000 kronor av den taxerade inkomsten. Detta innebär, att reduktionen är avslutad vid följande taxerade inkomster, nämligen i ortsgrupp I 10 600 kronor, i ortsgrupp II 10 700 kronor, i ortsgrupp III 10800 kronor, i ortsgrupp IV 10900 kronor och i ortsgrupp V 11 000 kronor. Vid taxerade inkomster överstigande de nu nämnda åtnjuter således
ensamstående skattskyldig enligt beredningens förslag icke något ortsav- drag alls.
Denna metod för ortsavdragens reducerande skiljer sig från nu gällande bestämmelser i detta hänseende därutinnan att reduktionen enligt förslaget dels börjar tidigare och dels sker i hastigare tempo. Ortsavdragen äro där- igenom —— trots höjningar av desamma —— helt försvunna vid ett betydligt lägre inkomstläge än enligt gällande bestämmelser.
Reduktionen av ortsavdragen för ensamstående innebär, att, då den taxe- rade inkomsten ökar med 1 000 kronor, ökar den beskattningsbara inkomsten i ortsgrupp I med 1 200 kronor och i ortsgrupp V med 1 250 kronor. Enligt nu- varande bestämmelser sker reduktionen så, att, då det taxerade beloppet ökar med 1 000 kronor, ökar det beskattningsbara beloppet genomgående med 1 100 kronor.
Spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp blir enligt förslaget något större för ensamstående än för makar, nämligen 20 % mot omkring 16 % beträffande ortsavdragen för makar. Denna bristande överens- stämmelse, som bland annat föranletts av önskvärdheten att ortsavdragen så— vitt möjligt bestämmas till jämna tal, torde enligt beredningens mening vara av mindre betydelse med hänsyn till reduktionen av ortsavdragen för ensam— stående.
Mot beredningens förslag att ortsavdragen för ensamstående skola bestäm- mas till belopp, som —— före reduktionens början —— motsvara % av ortsav— dragen för makar kan invändas, att därigenom vissa. komplikationer komma att inträda med avseende å sambeskattningen av äkta makar. Enligt nuvarande bestämmelser medför sambeskattningen i de lägre inkomstklasserna icke någon nämnvärt ökad skattebelastning utan tvärtom stundom — särskilt om makarna äro berättigade till barnavdrag —— någon skatteminskning. Detta beror dels på den omständigheten, att familjeavdraget för hustru är lika stort som grund— avdraget, och dels på det förhållandet, att genom sambeskattningen bank— ningen i större utsträckning kan till fullo utnyttjas i de lägre inkomstklas- serna. Först Vid något högre inkomstlägen föranleder sambeskattningen på grund av den progressiva skatteskalan en ökning i beskattningen.
Det är uppenbart, att med den av beredningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensamstående en något ökad skattebelastning kommer efter äktenskaps ingående att inträda i de lägsta inkomstklasserna. Vid något högre inkomster kommer emellertid den av beredningen föreslagna tidigare reduktionen av ortsavdragen för ensam— stående att motverka detta. För att åskådliggöra hur de av beredningen före— slagna ortsavdragen och den under kap. IV föreslagna skatteskalan för fysiska personer komma att verka med avseende å sambeskattningen av äkta makar har beredningen i tabell 12 för vissa taxerade belopp uträknat den statliga skattens storlek enligt förslaget dels för två makar vid sambeskattning (var- vid hustruns inkomst antagits utgöra hälften av mannens) och dels för två ensamstående personer med motsvarande inkomster. Såsom jämförelse har
angivits skattens storlek i motsvarande fall enligt nuvarande ortsavdrag och skattesatser. I särskilda kolumner har angivits skatteökningen respektive skatteminskningen på grund av sambeskattningen. Beräkningarna avse orts- grupperna I och V. Skattebeloppen ha avjämnats i helt antal kronor.
Tabell 12 utvisande för vissa taxerade belopp verkningarna av sambeskattningen av äkta makar (utan barn) dels enligt gällande bestämmelser och dels enligt beredningens förslag.
a) för ortsgrupp I .'
Statlig skatt vid Statlig skatt för SthZÄOkölni (__|-) resp, sambeskattning ensamstående s & emms ning (åf
genom sambeskattningen
Taxerat belopp 1" t l'art 1_ t . en ig . en i,, . en ig
enligt förslaget enligt förslaget enligt förslaget nuvarande (uttr. nina nuvarande (11 t ta in nuvarande (utta nin
bestämmelser g ” bestämmelser gu g bestämmelser g g
110 %) 110 %) 110 %)
2 000 + 1 000 153 55 163 44 —— 10 + 11 3 000 + 1 500 344 231 340 168 + 4 + 63 4 000 + 2 000 565 440 538 365 + 27 + 75 5 000 + 2 500 794 693 754 598 + 40 + 95 6 000 l- 3 000 1 053 968 986 875 + 67 + 93 8 000 + 4 000 1 657 1 595 1 486 1 483 + 171 + 112 10 000 + 5 000 2 400 2 387 2 073 2 177 + 327 + 210 12 000 + 6 000 3 265 3 377 2 755 2 940 + 510 + 437 14 000 + 7 000 4 248 4 543 3 503 3 773 + 745 + 770 16 000 + 8 000 5 230 5 797 4 288 4 715 + 942 + 1 082 20 000 + 10 000 7 419 8 437 6 033 6 816 + 1 386 + 1 621 24 000 +12 000 9 804 11 269 7 857 9 130 + 1 947 + 2 139
b) för ortsgrupp V:
Statlig skatt vid Statlig skatt för &”thng (+) ”BP- . . skatteminskning (_) sambeskattning ensamstående . genom sambeskattningen Taxerat belopp l'at i' t l'gt . en lt, . en lg . en 1 enligt förslaget enligt förslaget enligt förslaget ungar-ande (uttagning nuyurandc (uttagning nuvarande (uttagning bestämmelser 1 1 0 %) hestsmmelser 110 %) bestämmelser 110 %) 2 000 + 1 000 94 — 93 —+ + 1 —— 3 000 + 1 500 283 170 275 110 + 8 + 60 4 000 + 2 000 492 363 451 264 + 41 + 99 5 000 + 2 500 721 605 676 495 + + 110 6 000 + 3 000 968 869 912 759 + + 1 10 8 000 + 4 000 1 549 1 485 1 403 1 380 + + 105 10 000 + 5 000 2 274 2 233 1 976 2 090 + + 143 12 000 + 6 000 3 108 3 201 2 646 2 882 + + 319 14 000 + 7 000 4 091 4 345 3 391 3 718 + + 627 16 000 + 8 000 5 073 5 577 4 239 4 669 + + 908 20 000 + 10 000 7 229 8 217 5 972 6 787 + + 1 430 24 000 +12 000 9 614 11 022 7 791 9 130 + + 1 892
Av tabellen framgår, att, såsom varit att vänta, i de valda exemplen med låga inkomster en ökad skattebelastning till följd av sambeskattningen in— träder enligt beredningens förslag. Medan för taxerade belopp å respektive 2 000 och 1 000 kronor i ortsgruppI enligt nuvarande bestämmelser sambe- skattningen medför en skatteminskning av 10 kronor, innebär beredningens förslag i motsvarande fall en skatteökning av 11 kronor. I övriga exempel, avseende de lägre inkomstklasserna är skatteökningen på grund av sambeskatt— ningen större än enligt nuvarande bestämmelser, ehuru den totala skatten för skattskyldiga i dessa inkomstlägen är mindre enligt förslaget än enligt nu- varande bestämmelser. I de valda exemplen inträder vid taxerade belopp å 8 000 respektive 4 000 kronor en motsatt tendens, i det att skatteökningen på grund av sambeskattningen enligt förslaget är mindre än enligt nuvarande bestämmelser. Detta beror, såsom ovan nämnts, på att enligt förslaget reduk— tionen av ortsavdragen för ensamstående sker hastigare än enligt nuvarande bestämmelser. Denna tendens fortsätter i exemplen, beträffande ortsgrupp I till och med taxerade belopp å respektive 12 000 och 6000 kronor samt i fråga om ortsgruppV till och med taxerade belopp å respektive 14000 och 7 000 kronor. Vid taxerade belopp över dessa lägen inträder ånyo på grund av sambeskattningen en något större skatteökning än för närvarande, vilket föranledes av den skatteskärpning, som enligt förslaget uppkommer i dessa skikt. Verkan av den föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och för ensamstående är däremot vid sådana inkomster ringa eller ingen, efter— som ortsavdragen för ensamstående där helt och hållet eller till större del genom reduktionen ha bortfallit.
Att den av beredningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensamstående kommer att medföra verkningar med avseende å. sambeskattningen är utan tvivel en olägenhet. Detta för— hållande får ökad vikt därigenom att enligt i andra sammanhang verkställda undersökningar en mycket stor del av de fall, där båda makarna ha inkomst, synes förefinnas inom de lägre inkomstklassernal. Enligt beredningens mening bör emellertid tanken på sambeskattningens verkningar icke få vara avgörande i detta fall. Det belopp, vid vilket skatteplikt skall inträda för en ensamstående, bör bestämmas med hänsyn till dennes förhållanden och vad som på grund därav kan anses skäligt. Beredningen finner icke kunna för— svaras, att skattepliktsgränsen för en ensamstående skattskyldig skulle sättas lägre än som av sakliga skäl kan anses motiverat för att därigenom undan- röja ogynnsamma verkningar för det fall, att vederbörande skulle ingå äkten— skap och båda makarna ha inkomster. Verkningarna av sambeskattningen gälla mera en teknisk fråga, vilken bör lösas på annan väg. Det är också uppenbart, att, även om ortsavdragen för ensamstående skulle bestämmas till hälften av ortsavdragen för makar, komme därigenom icke olägenheterna av sambeskattningen att undanröjas.
1_19_41”55 befolkningsutrednings betänkande med statistiska undersökningar kring be- folkningsfrågau (SOU 1945: 53 s. 314—317) samt bevillningsutskottets betänkande nr 48/1945.
Beredningen har ansett sig vid utformningen av sitt förslag angående orts- avdragen för ensamstående kunna så mycket hellre lämna verkningarna därav med avseende å sambeskattningen av äkta makar åsido som chefen för finans- departementet den 19 juni 1946 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar. Enligt de för de; sakkunniga meddelade direktiven skall i första hand till för— nyad prövning upptagas frågan, huruvida den nuvarande sambeskattningen av äkta makar bör avskaffas och ersättas med ett system, enligt vilket äkta makar taxeras och beskattas såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Vid prövningen av denna fråga borde beaktas bland annat den risk för överflytt— ningar av kapital och inkomst mellan äkta makar, som ett upphävande av sam— beskattningen kunde medföra. Skulle utredningen i denna del giva till resul- tat, att sambeskattningen av äkta makar alltjämt borde bibehållas, borde i andra hand undersökas, huruvida ett särskilt avdrag för förvärvsarbetande kvinna bör återinföras vid statsbeskattningen och i samband därmed mot— svarande vid kommunalbeskattningen utgående avdrag bör höjas. Beredningen utgår ifrån att de sakkunniga vid fullgöra-nde av sitt utred— ningsuppdrag komma att beakta jämväl de av beredningen föreslagna bestäm- melserna i ifrågavarande hänseende. Beredningen anser sålunda, att orts— avdragen för ensamstående skattskyldiga böra bestämmas på sätt ovan an- givits samt att verkningarna därav med avseende å sambeskattningen av äkta makar böra av nämnda sakkunniga upptagas till bedömande i samband med frågan om sambeskattningens bibehållande eller utformning överhuvudtaget.
Rätten till ortsavdrag för ogift skatt- a skyldig med barn. Då en ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller från- . skild) har hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis ' underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst-, är den skattskyldige enligt nuvarande bestämmelser berättigad åtnjuta såväl grundavdrag som familjeavdrag för varje barn. Reduktion av grundavdraget äger ej rum. Den skattskyldige behandlas sålunda i detta hänseende på samma sätt som gift skattskyldig. För barn, vilkas föräldrar icke under beskattnings— året varit gifta med varandra eller varit gifta med varandra men levt åt— skilda, skall, därest båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för barnet, envar av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Beloppet avrundas nedåt till jämna tjugutal kronor. Ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild), som under beskattningsåret haft husföreståndarinna och haft hemmavarande barn för vilka han varit berättigad erhålla avdrag, äger vid statsbeskattningen åtnjuta familjeavdrag för husföreståndarinnan med hälften av det belopp, som tillkommer skattskyldig för hustru. Vid kommunalbeskattningen åtnjutes i sådant fall avdrag för husföreståndarinnan med samma belopp som för hustru. I samband med barnavdragens avskaffande och ersättande med barnbidrag uppkommer spörsmålet, hur ortsavdragen böra bestämmas för ogifta skatt-
skyldiga (änklingar, änkor och frånskilda) med försörjningsskyldighet gent- emot barn. Därvid må till en början framhållas, att den omständigheten, att förekomsten av barn icke längre kommer att föranleda avdrag vid beskatt— ningen, icke kan anses utgöra en tillräcklig grund för att en ogift skattskyl— dig med barn behandlas såsom en ensamstående skattskyldig och att ortsav- draget sålunda skulle vid stigande inkomst successivt bortfalla. Eftersom barn— bidraget är avsett att kompensera endast en del av barnförsörjningskOStna- derna, skulle bortfallandet av det egna avdraget för skattskyldiga, varom här är fråga, medföra en ökad belastning i skattehänseende, som ur skatteförmåge- synpunkt icke kan anses motiverad. Det må erinras om att till denna grupp av skattskyldiga räknas bland annat änkor och änklingar med barn. I sådana fall torde i regel makens frånfälle ha medfört en försämring i deras ekono- miska ställning och det torde få anses skäligt, att detta ges tillbörligt beak- tande vid skattebördans avvägning. Det må i detta sammanhang även på- pekas, att enligt beredningens förslag reduktion icke är avsedd att äga rum beträffande ortsavdraget för makar utan barn.
Om det sålunda torde kunna anses uppenbart, att reduktion icke bör ske av ortsavdraget för ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med minderåriga barn, kan det däremot måhända vara föremål för tveksamhet till vilket belopp detta avdrag bör bestämmas. Det skulle kunna tänkas, att av- draget för sådan skattskyldig med hänsyn till att barnbidragen i flertalet fall innebära en större förmån än de nuvarande barnavdragen borde fast- ställas till exempelvis hälften av det av beredningen föreslagna ortsavdraget för makar. Beredningen har emellertid ansett skäl tala för att den grupp av skattskyldiga, varom här är fråga, erhåller ortsavdrag med de belopp, som i det föregående föreslagits beträffande ensamstående skattskyldiga men utan reduktion av avdraget vid högre inkomster. Om en ogift skattskyldig, som har ett minderårigt barn att försörja, skulle erhålla lägre ortsavdrag än en ensamstående skattskyldig, skulle detta säkerligen — låt vara att barnbidrag utgår för barnet — icke komma att förstås av dem, som skulle beröras därav.
Såsom förutsättning för att ortsavdragen i nu ifrågavarande fall skola be— stämma-s på sätt nu nämnts bör givetvis gälla, att barnbidrag åtnjutes för barnet.
Rätt att åtnjuta ett oreducerat ortsavdrag såsom för ensamstående bör till— komma den av barnets föräldrar, som har vårdnaden om barnet. Beredningen anser däremot icke motiverat, att den andre av barnets föräldrar, även om han bidrager till barnets underhåll, skall erhålla den förmån, som rätten till ett oreducerat avdrag kommer att innebära. Visserligen stadgas enligt nuvarande bestämmelser, att så snart en ogift skattskyldig i någon mån fullgör under— hållsskyldighet mot barn, som ej är i hans vårdnad, och han således får åt- njuta halvt avdrag för barnet, han därigenom för egen del erhåller grund- avdrag såsom andra familjeförsörjare och undantages från de för ensamstående gällande strängare bestämmelserna. Med den av beredningen föreslagna höj— ningen av det oreducerade ortsavdraget för ensamstående skulle emellertid
förmånen att komma i åtnjutande av ett obeskuret sådant avdrag i de högre inkomstklasserna bliva mycket stor och skillnaden i skatt skulle rent av kunna överstiga hela barnkostnaden, Beredningen anser sålunda, att ogift skatt- skyldig (änkling, änka eller frånskild), som fullgör und-erhållsskyldighet mot barn vilket ej är i hans vårdnad, icke skall på grund av underhållsskyldighe- tens fullgörande medges någon särställning i beskattningshänseende av nu av- sett! slag. I detta sammanhang må erinras om att en motsvarande anordning föreslogs av familjebeskattningssakkunnigal.
I många fall har ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med minderåriga barn husföreståndarinna hos sig anställd för barnens vård. En- ligt nuvarande bestämmelser åtnjuter den skattskyldige, såsom ovan nämnts, i sådana fall vid statsbeskattningen familjeavdrag för husföreståndarinnan med hälften av familjeavdraget för hustru och vid kommunalbeskattningen familjeavdrag med samma belopp som för hustru. Före 1938 års författnings- ändringar gällde även vid statsbeskattningen, att familjeavdraget för hus- föreståndarinna utgjorde samma belopp som familjeavdraget för hustru. Den nämnda år beslutad-e sänkningen av ifrågavarande avdrag motiverades med att barnavdragen då icke obetydligt blivit höjda samt att skäl icke förelåge att skattskyldig skulle för husföreståndarinna erhålla familjeavdrag med samma höga belopp som för hustru.
Frågan om husföreståndarinneavdragets storlek har sedermera i olika sam- manhang varit föremål för övervägande. Sålunda föreslog kommunalskatte- beredningen i sitt år 1942 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen, att avdraget för husföreståndarinna skulle be- stämmas till samma belopp som avdraget för hustru?. Till stöd härför anför- des bland annat, att i betraktande av att för de flesta skattskyldiga kostna- derna för husföreståndarinna icke torde understiga kostnaderna för hustru vore det ur skatteförmågesynpunkt oriktigt att fastställa avdraget för hus— föreståndarinna lägre än familjeavdraget för hustru. Kommunalskattebered- ningen hade då särskilt haft sin uppmärksamhet fästad på det förhållandet att en skattskyldig, som vid hustruns frånfälle nödgades skaffa sig husförestånda- rinna för vård av barn, i regel komme i ett ekonomiskt sämre läge än under hustruns livstid och att det för en sådan skattskyldig måste kännas särskilt) betungande. att få vidkännas en sänkning av ortsavdraget.
Familjebeskattningssakkunniga funno de av kommunalskatteberedningen sålunda anförda skälen äga giltighet även beträffande den statliga beskatt- ningen samt föreslogo, att ogift skattskyldig med hemmavarande barn, för vilket avdrag åtnjötes, skulle vid statsbeskattningen erhålla samma ortsav- drag som makar med barn, därest han haft husföreståndarinna anställd hos sig*.
I likhet med kommunalskatteberedningen och familjebeskattningssakkun-
1 SOU 1943: 3 s. 140—141. 2 SOU 1942: 34 s. 165 0. f. 3 SOU 1943: 3 s. 153.
niga anser statsskatteberedningeu, att ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minderåriga barn skall, därest den skattskyl— dige haft husföreståndarinna hos sig anställd, erhålla samma ortsavdrag som gift skattskyldig. Med hänsyn till att en ogift skattskyldig med barn enligt beredningens förslag skall erhålla ett oreducerat ortsavdrag såsom för ensam— stående innebär således den omständigheten, att husföreståndarinna anställes, att ortsavdraget ökas med ungefär hälften av det ursprungliga avdraget.
Verkniugarna å skatteunderlaget av beredningens förslag rörande familjebeskattningen. De av beredningen föreslagna ändringarna i fråga om ortsavdragen komma givetvis, därest förslagen genomföras, att verka i den riktningen, att en minsk— ning inträder i antalet skattskyldiga, som påföras skatt till staten. Även den del av det sammanlagda taxerade beloppet i riket, som genom ortsavdragen undantages från beskattning, kommer självfallet genom ortsavdragens höjning att öka. Barnavdragens avskaffande kommer emellertid att verka i motsatt riktning. Några mera exakta beräkningar av det slutliga resultatet av dessa ändringar kunna i brist på fullständig statistik i ämnet icke åstadkommas. För att äga någon hållpunkt vid bedömandet av verkningarna av beredningens förslag har emellertid beredningen verkställt vissa approximativa beräkningar i detta hänseende.
Dessa beräkningar, vilka skett på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering, ha givit till resultat-, att antalet skattskyldiga fysiska personer och därmed likställda med till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst kan efter den av beredningen föreslagna omläggningen av ortsavdragen beräk— nas till omkring 1 800 000. Då antalet skattskyldiga med till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp vid nämnda års taxering kan beräknas till omkring 2 770 000, skulle sålunda förslagets genomförande föranleda en minskning av antalet skattskyldiga med beskattningsbar inkomst av 970 000 eller med något över en tredjedel av motsvarande antal vid 1945 års taxering.
Det sammanlagda taxerade beloppet vid 1945 års taxering för fysiska per- soner och därmed likställda utgjorde 10 513,32 miljoner kronor. Det samman- lagda beskattningsbara beloppet för samma grupper av skattskyldiga uppgick vid nämnda års taxering till 5613,62 miljoner kronor. Genom ortsavdragen bortgick sålunda ett belopp av 4899,70 miljoner kronor eller omkring 47 % av det sammanlagda taxerade beloppet. Enligt beredningens förslag kan på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering den beskattningsbara in— komsten beräknas till omkring 4 625 miljoner kronor.
Vid jämförelsen mellan verkningarna av beredningens förslag och av nu— varande skattesystem bör uppmärksammas, att enligt förslaget inkomst— och förmögenhetsbeskattningen avses skola särskiljas i två från varandra fri— stående skatter. Å det- taxerade beloppet vid 1945 års taxering bör förden— skull frånräknas vad som därav belöper å förmögenhet-sdelen. Eftersom den
taxerade förmögenheten vid nämnda års taxering för ifrågavarande skatt- skyldiga utgjort 21 600 miljoner kronor, har sålunda förmögenhetsdelen upp— gått till 216 miljoner kronor. Det taxerade beloppet bör följaktligen vid jäm- förelsen minskas med nämnda belopp eller till 10 297,32 miljoner kronor. Genom den av beredningen föreslagna omläggningen av ortsavdragen ökas då den del av det sammanlagda taxerade beloppet, som bortgår genom orts- avdragen, från 47 till 55 %.
Beredningens förslag innebär alltså, att en betydande minskning av an- talet skattskyldiga med beskattningsbart belopp skulle inträda, liksom även att en avsevärd ökning skulle uppkomma av den genom ortsavdragen bort- fallande delen av det sammanlagda taxerade beloppet. Betydelsen härav bör emellertid icke överskattas. Det bör ihågkommas, att de nuvarande ortsav- dragen på grund av den inträdda försämringen av penningvärdet äro för låga. Detta innebär, att det vid 1945 års taxering fastställda sammanlagda beskatt— ningsbara beloppet är högre än det bort vara, om ortsavdragen varit avvägda på ett mera tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill synes vid bedömandet av verkningarna av beredningens förslag en jämförelse enbart med förhål— landena vid 1945 års taxering icke ge en riktig bild av förslagets innebörd. Det torde här vara av intresse att konstatera, hur förhållandena i detta hän- seende gestaltat sig under en något längre tidsperiod. Beredningen har för- denskull undersökt, hur stor del av det sammanlagda taxerade beloppet som bortfallit genom ortsavdragen vid 1939—1944 års taxeringar. Undersökningen utvisar, att ortsavdragen medfört följande bortfall, räknat i procent av det sammanlagda taxerade beloppet respektive år:
taxeringsår 1939 .............. 56 %, » 1940 .............. 55 », » 1941 .............. 55 » , » 1942 .............. 53 », » 1943 .............. 49 », » 1944 .............. 47 ».
Såsom härav framgår kan det till 55 % beräknade bortfallet genom orts— avdragen enligt beredningens förslag icke anses vara osedvanligt högt.
En motsvarande jämförelse i fråga om antalet skattskyldiga fysiska per- soner och därmed likställda, vilka åsatts beskattningsbart belopp, bereder större svårigheter. Först från och med 1944" års taxering ger nämligen finans— statistiken möjlighet till en sådan beräkning. Det kan emellertid nämnas, att enligt uppgift i 1936 års skattekommittés betänkande med förslag till omlägg- ning av den direkta statsbeskattningen m. m. antalet >>enskilda>> skattskyldiga (varunder hänförts alla andra skattskyldiga än svenska aktiebolag), som vid 1935 års taxering åsatts beskattningsbart belopp, utgjorde 1 624 5551. Detta antal, som sålunda inbegriper även ett flertal juridiska personer, är som synes lägre än det ovan beräknade antalet skattskyldiga fysiska personer med be— skattningsbar inkomst efter den av beredningen föreslagna omläggningen av ortsavdragen, vilket antal utgör 1 800 000.
KAP. IV.
Skattesystem och skatteskala vid den statliga inkomst- beskattningen av fysiska personer.
Inledning.
Syftet med 1938 års författningsändringar beträffande den statliga beskatt ningen var bland annat att ersätta de olika skatteformer på detta område, som då förefunnos, med ett mera enhetligt system. Dessa författningsänd— ringar inneburo, att den statliga beskattningen av inkomst och förmögen- het skulle ske genom dels en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt, varvid förmögenheten beskattades på så sätt att en hundradel därav inräk- nades i det för den skattskyldige bestämda »taxerade beloppet, dels ock en fristående förmögenhetsskatt, kallad särskild skatt å, förmögenhet.
Inkomst- och förmögenhetsskatten består enligt 1938 års lagstiftning av en bottenskatt, som skall utgå av alla skattskyldiga, samt en tilläggsskatt, som skall erläggas av fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med beskattningsbart belopp överstigande 8000 kronor. Bottenskatten är för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga progressiv, dock endast i mindre utsträckning. Den lägsta skattesatsen för bottenskatten utgör näm- ligen för sådana skattskyldiga 4,5 % för beskattningsbara belopp ej över- stigande ?) 000 kronor och den högsta skattesatsen 6,5 % för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 6000 kronor. Tilläggsskatten är likaledes progressiv men i betydligt högre grad än bottenskatten. Den lägsta skattesatsen för tilläggsskatten är 2 %, avseende den del av det beskattnings- bara beloppet som överstiger 8000 kronor men ej 10000 kronor, och den högsta skattesatsen 28 %, vilken skattesats gäller för den del av det beskatt— ningsbara beloppet som överstiger 200000 kronor. Bottenskatten är rörlig, medan däremot tilläggsskatten är fast.
Med hänsyn till de stora växlingar, som kunna inträda i avseende å såväl skatteunderlaget som behovet av direkta skatter, är det av vikt att i ett statligt skattesystem elasticiteten är så. tillfredsställande som möjligt. Av detta skäl ansågs vid 1938 års skattereform den statliga beskattningen böra vara till största delen rörlig. Denna rörlighet åstadkommes på så sätt, att de i författningen angivna skattesatserna för bottenskatten allenast avse grund- beloppet för denna skatt. För varje år bestämmer riksdagen med vilket procenttal av grundbeloppet bottenskatt skall för det året utgå.
Även tilläggsskatten var föranledd av önskemålet om skattesystemets elasticitet. Med de skattesatser i fråga om inkomstbeskattningen, varmed man måste räkna, ansågs det nämligen nödvändigt att de högre skikten av den progressiva skalan bundes i en fast skatt för att icke skattens rörlighet uppåt skulle alltför mycket begränsas.
Vid tillkomsten av det år 1938 antagna skattesystemet antogs detta vara tillräckligt elastiskt för att utan påbyggnad av extra skatter kunna användas vid relativt måttliga förändringar i skatteunderlaget och behovet av direkta skatter.
Redan det första året, varunder det nya skattesystemet var gällande, med- förde emellertid inrättandet av en ytterligare skatteform för den direkta statsbeskattningen. Världskrigets utbrott under hösten 1939 och den därav föranledda betydande ökningen av statsutgifterna, särskilt för försvarsända- mål, nödvändigg—jorde en sådan skärpning av den direkta statsbeskattningen, att densamma icke kunde — utan att en avsevärd rubbning av den gjorda av- vägningen av skattebördan mellan inkomsttagare i olika inkomstlägen skolat inträda — genomföras inom ramen för det nya skattesystemet. På grund härav har alltsedan budgetåret 1939/40 vid sidan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utgått en värnskatt, vilken för nämnda budgetår motsvarade hälften av den inkomst och förmögenhetsskatt som påförts den skattskyldige på grund av 1939 års taxering samt från och med budgetåret 1940/41 utgått efter en särskild skala. Värnskatten, som i sin nuvarande ut formning är en fast skatt, utgår på grundval av det vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara beloppet. Även värnskatten är således att betrakta såsom en kombinerad inkomst— och för- mögenhetsskatt.
Såsom i beredningens direktiv uttalats föreligger icke nu, då utveck- lingen av statens inkomster och utgifter kan överblickas och en enhetlig skatteavvägning därigenom möjliggöres, någon anledning att bibehålla en särskild värnskatt såsom en fristående skatt. I anslutning härtill må på- pekas, att — även om den nu ifrågasatta omläggningen av skattesystemet icke hade annat syfte än ett inarbetande av värnskatten i den statliga inkomst— och förmögenhetsskatten och därvid sålunda allenast avsågs att erhålla samma totala skatteintäkter som för närvarande — en förnyad avvägning av skatte— bördan mellan skattskyldiga i olika inkomstlägen måste äga rum. Den av- vägning. som skedde år 1938, kan efter den betydande skatteskärpning som sedan dess ägt rum, icke antagas vara i alla avseenden tillfredsställande. Vidare kan den omständigheten, att statsskatten uttagits i två olika former, ha föranlett att _ även om skatteskalorna var för sig utarbetats efter tek- niskt riktiga grunder —— den sammanlagda skatten ej blivit på ett lämpligt sätt avvägd.
Beredningen har under sitt arbete haft att taga ställning till vissa. spörs- mål, vilka äro av avgörande betydelse för utformningen av skattesystemet. Sålunda uppkommer frågan, huruvida beskattningen av inkomst och för— mögenhet bör såsom hittills ske i två olika former, nämligen dels genom en kombinerad inkomst— och förmögenhetsskatt och dels genom en fristående förmögenhetsskatt. Vidare måste fastställas, i vilken omfattning den statliga skatten skall vara rörlig. Slutligen måste såsom utgångspunkt för utred- ningen bestämmas det skattebelopp, som med skattesystemet avses att vinnas,
d. v. s. ramen för skattesystemet. Sedan dessa frågor erhållit sin lösning, återstår spörsmålet om skatteskalans bestämmande.
Kombinationen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.
Vad angår förmögenhetsbeskattningens anordnande har beredningen fun- nit den nuvarande kombinationen mellan inkomst— och förmögenhetsbeskatt— ningen icke längre böra bibehållas. Skälen härför ha av beredningen när- mare utvecklats i kap. VI och beredningen inskränker sig i detta samman— hang till att hänvisa till vad i nämnda kapitel anförts. Beredningen föreslår sålunda, att beskattningen av inkomst och förmögenhet skall ske genom två från varandra helt fristående skatt-er, en inkomstskatt och en förmögenhets- skatt. I detta kapitel kommer fördenskull endast att behandlas den statliga inkomstskatten och dess utformning enligt beredningens förslag.
Skattens rörlighet.
Beträffande frågan om skattens rörlighet får beredningen erinra om att före 1938 års skattereform den statliga inkomst och förmögenhetsskatten var i sin helhet rörlig, i det att det procenttal, varmed grundbeloppet uttogs, växlade efter varje års behov av direkta skatter. Övriga under åren närmast före år 1938 utgående skatter, nämligen extra inkomst och förmögenhets- skatten, särskilda skatten å förmögenhet, utjämningsskatten och kommunala progressivskat-ten voro däremot fasta (om därvid bortses från möjligheten att de båda sistnämnda skatterna ej uttogOS med hela grundbeloppet). Vid 1938 års skattereform uppdelades emellertid, såsom ovan nämnts, den stat- liga inkomst— och förmögenhetsskatten för fysiska personer, oskifta dödsbon- och familjestiftelser i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt. Av de totala skatteintäkterna från dessa grupper av skattskyldiga hänför sig den övervägande delen till rörlig skatt. Sålunda utgjorde den på grundval av 1945 års taxering debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser till ett belopp av 422,30 mil- joner kronor bottenskatt och till ett belopp av 69,43 miljoner kronor till- läggsskatt. Övriga skattskyldiga erlägga icke tilläggsskatt, varför skatten för dem är i sin helhet rörlig.
Anordningen med en rörlig bottenskatt för alla skattskyldiga och en fast tilläggsskatt för fysiska personer och med dem likställda kategorier med be- skattningsbart belopp överstigande visst belopp föreslogs ursprungligen av bolagsskatteberedningen efter engelskt—amerikanskt mönster.1 Innan en redo- görelse lämnas för de skäl, som av bolagsskatteberedningen anfördes till stöd för införandet av denna anordning, må här erinras om att vid nämnda tid och intill dess 1938 års skattereform medförde ändrade regler en bestäm- melse fanns om maximering av grundbeloppet för fysiska personer och med dem likställda skattskyldiga. Grundbeloppet för dessa skattskyldiga skulle
1 SOU 1931: 40 s. 222—224.
då bestämmas efter en progressiv skiktskala, vars högsta skattesats, 15 %, avsåg den del av det beskattningsbara beloppet som översteg 1 000 000 kro— nor. I anslutning härtill föreskrevs, att grundbeloppet icke i något fall finge överstiga 12 % av det beskattningsbara beloppet, vilket procenttal inträdde vid ett beskattningsbart belopp av 1 226670 kronor.
Såsom motivering för sitt förslag anförde bolagsskatteberedningen bland annat, att, om bottenskatten gjordes rörlig efter statsregleringens behov men tilläggskatten hölles oförändrad, den sammanlagda beskattningen skulle er- hålla ett stort mått av rörlighet, utan att alltför hög belastning av de större inkomsterna och förmögenheterna behövde befaras. Såsom en fördel hos systemet med en fast tilläggsskatt framhölls, att någon maximering av skatte- skalan icke erfordrades. Den dåvarande maximeringen av grundbelopps- skalan hade ansetts nödvändig för att förebygga alltför stark förhöjning av de högre skattesatserna, för det fall att särskilt hög utdebiteringsprocent på- kallats av statsregleringens behov. En följd därav hade emellertid å andra sidan blivit, att den del av det beskattningsbara beloppet, som låge över den gräns där skalan upphörde att stiga, beskattades efter en lägre skatte- sats än de närmast under liggande skikten, vilket resultat icke stode i god överensstämmelse med den s. k. lika offerprincipen, som låge till grund för skatteprogressionen. Denna olägenhet undginges vid systemet med en fast tilläggsskatt utan att dock någon risk för beskattningens uppdrivande till orimlig höjd förefunnes. Systemet med en rörlig bottenskatt och en fast till- läggsskatt innebure enligt beredningens mening även beaktansvärda fördelar. Det lämnade möjlighet till uttagande av ökade skatter av de mera bärkraf- tiga i samhället utan äventyrande av skattesatsernas rörlighet. Den i syste- met innehållna garantien mot ytterligare kraftigt stegrad beskattning av de högre inkomstskikten motvägdes av det förhållandet, att den lättnad i be- skattningen, som vid framtida gynnsammare budgetsituation kunde anses möjlig att genomföra, företrädesvis förbehölles de mindre bärkraftiga. Bo— lågsskatteberedningen framhöll till sist, att till förmån för systemets införande jämväl talade beredningens förslag om skärpt förmögenhetsbeskattning, inne— bärande en ökning av förmögenhetsdelen från en sextiondedel till en femtionde- del. Detta förslag vore nämligen ägnat att ytterligare minska rörligheten hos inkomst— och förmögenhetsskatten.
Den tanke, som ligger bakom inkomst- och förmögenhetsskattens uppdel- ning i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt är sålunda i korthet sagt den, att man därigenom velat åstadkomma en större rörlighet i skattesyste- met. Progressiviteten i den statliga skatteskalan medför ju, att det procent- tal, med vilket grundbeloppet uttages, icke kan ökas i obegränsad utsträck- ning. En stark höjning av uttagningsprocenten kan, om skatten är i sin hel- het rörlig, vid större inkomster föranleda, att skatten kommer att uppgå till eller rent av överstiga inkomsten. I särskilt hög grad föreligger denna risk, då i det taxerade beloppet ingår en förmögenhetsdel. Bolagsskattebered— ningen framhöll också till stöd för införandet av en fast tilläggsskatt bland annat den av beredningen föreslagna höjningen av förmögenhetsdelen.
Då enligt statsskatteberedningens förslag kombinationen av inkomst— och förmögenhetsbeskattningen skall upphöra, blir situationen så till vida en annan, att den begränsning i skattesystemets elasticitet, som förmögenhets— delen innebär, kommer att bortfalla. Denna omständighet kommer otvivel- aktigt, om beredningens förslag genomföres, att åt skattesystemet skänka ett visst mått av ökad rörlighet. På grund av skatteskalans progressivitet kom- mer emellertid behovet av någon anordning för åstadkommande av en maxi— mering av skatten vid högre inkomster att fortfarande kvarstå. Ur denna synpunkt sett kan givetvis systemet med en fast tilläggsskatt rent tekniskt sägas fylla sitt syfte.
Det lärer emellertid enligt statsskatteberedningens mening icke kunna för— nekas, att de högre inkomstskiktens bindande i en fast tilläggsskatt sakligt sett för med sig vissa olägenheter. Vid uppbyggandet av ett skattesystem måste en avvägning av skattebördan ske mellan skattskyldiga i olika inkomst lägen. Att denna avvägning, som bör verkställas med hänsyn till de skatt— skyldigas i olika inkomstlägen skatteförmåga, blir fullt tillfredsställande är det centrala vid skattesystemets utformning. En höjning av uttagningspro— centen för skattens rörliga del rubbar emellertid _ åtminstone om höj- ningen är mera avsevärd — den sålunda gjorda avvägningen. Någon objektiv grund för att de högre inkomstskikten skola vara oberoende av uttagnings— procentens växlingar torde icke förefinnas och har ej heller åberopats. Fast— låsandet av de högre inkomstskikten i en fast skatt betyder i själva verket, att önskemålet om elasticitet i skattesystemet tillgodoses på bekostnad i stor utsträckning av de mindre inkomsttagarna, vilkas inkomster i sin helhet. äro underkastade rörligheten. Att denna synpunkt icke varit främmande för bo— lagsskatteberedningen framgår av dess ovan återgivna uttalande därom att garantien mot ytterligare stegrad beskattning av de högre inkomstskikten motvägdes av att en framtida lättnad i beskattningen företrädesvis förbe— hölles de mindre bärkraftiga. Enligt statsskatteberedningens mening visar detta betraktelsesätt med tydlighet, att anordningen med en fast tilläggs- skatt ej verkar fullt tillfredsställande. Den kompensation, som ställdes i ut— sikt för de mindre bärkraftiga vid en framtida gynnsammare budgetsituation, har enligt vad utvecklingen visat icke kommit dem till del. Även om en skatte- sänkning genom minskning av uttagningsprocenten kan komma att inträda i framtiden, lärer den nu anförda synpunkten icke kunna godtagas såsom ett stöd för anordningen med en fast tilläggsskatt.
I detta sammanhang må erinras om att olägenheterna av den fasta till— läggsskatten med avseende å de mindre inkomsterna ej heller förbisetts under förarbetena till 1938 års skattereform. Sålunda yttrade departementschefen i den vid 1936 års riksdag framlagda men då ej bifallna propositionen med förslag till omläggning av den statliga beskattningen, att anordningen med en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt i viss mån und-anröjde det hinder för skattens rörlighet uppåt, som låge i relativt höga skatteprocenter för de större inkomsterna, men att å andra sidan icke finge förbises, att ju
mera bottenskatten närmade sig till en rent proportionell skatt, desto mindre rörlig bleve den på grund av svårigheten att starkt höja skatteprocenten för den lägre delen av inkomstskalan.1
Statsskatteberedningen har vid sina överväganden kommit till den upp— fattningen, att en på ett eller annat sätt utformad maximeringsregel bör före- finnas vid skattens bestämmande för högre inkomster. Anordningen med en fast tilläggsskatt bör emellertid enligt beredningens mening icke bibehållas för tillgodoseende av detta syfte. Den kan, såsom framgår av vad ovan an- förts, icke anses stå i god överensstämmelse med principen om beskatt- ningens anpassning efter skatteförmågan. Dess verkningar sträcka sig också längre än som är erforderligt för vinnande av syftet med densamma. För er- hållande av en maximering av skatten vid högre inkomster är det icke nöd- vändigt att tillgripa utvägen att binda vissa inkomstskikt —— enligt nuvarande bestämmelser skikten över 8000 kronor —— i en fast skatteskala. Det syfte, som med anordningen avses, bör kunna vinnas på annan väg. _
För att en inkomstskatteskala skall kunna anses avvägd på ett tillfreds— ställande sätt bör på densamma kunna ställas det kravet, att för en skatt skyldig i varje inkomstläge _ såväl högre som lägre — en skälig del av in- komsten skall återstå efter skattens erläggande. Skalan bör därför bestäm- mas med tillbörligt beaktande härav. För åstadkommande av en maximering av skatten vid högre inkomster kan en anordning liknande den i vår skatte— lagstiftning före år 1938 förefintliga maximiregeln synas ligga nära till hands. En sådan regel verkar mera direkt i den riktningen, att en viss del av in- komsten alltid bör förbehållas den skattskyldige, och regeln träder ej heller i tillämpning i andra fall än då en begränsning av skattens storlek kan an— ses påkallad. Emellertid äro vissa olägenheter förenade även med en maximi— regel av detta slag. Såsom framhölls av bolagsskatteberedningen innebär ! regeln, att den del av det beskattningsbara beloppet, som ligger över den gräns där skalan upphör att stiga, blir beskattad efter en lägre skattesats än de närmast under liggande skikten, vilket icke kan anses tillfredsstäl— lande. En sådan maximiregel är ej heller effektiv. Den innebär allenast, att grundbeloppet icke får överstiga visst procenttal av det beskattningsbara beloppet. Därigenom förhindras icke, att genom en höjning av uttagnings— procenten en betydligt högre del av inkomsten kan tagas i anspråk för skatt.
Beredningen har fördenskull valt en annan väg. Enligt den av bered- ningen föreslagna inkomstskatteskalan för fysiska personer och därmed lik- ställda skattskyldiga utgör den högsta skattesatsen 70 %. Denna skattesats inträder för den del av den beskattningsbara inkomsten, som överstiger 200000 kronor. Enligt beredningens förslag skall inkomstskatten för fysiska 'per- soner vara i sin helhet rörlig. Beredningen föreslår emellertid en begräns- ning av rörligheten så till vida, att den statliga inkomstskatten icke får i något skikt överstiga 70 %. Spärregeln har alltså anknutits till den s. k. marginalskatten. Den för hela inkomsten genomsnittliga skattesatsen blir givetvis lägre.
Uttagningsprocenten enligt det nya skattesystemet kommer givetvis att bliva beroende av det föreliggande behovet av direkta skat-ter. Med utgångs- punkt från den vid 1946 års riksdag framlagda finansieringsplanen, för vilken en närmare redogörelse lämnas i det följande, torde det kunna antagas, att skatten till en början uttages med 110 % av grundbeloppet. På grund av den föreslagna spärregeln kommer emellertid denna uttagningsprocent icke att öva inverkan på skattens storlek i skikten över 200 000 kronor av det be— skattningsbara beloppet. Enligt nuvarande bestämmelser och uttagningspro— cent utgör skattesatsen i dessa skikt 68,75 A. Spärregeln innebär sålunda en avrundning uppåt av detta procenttal.
Att inkomstskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyl— diga enligt beredningens förslag skall —— med den begränsning som föran- ledes av spärregeln —— vara i sin helhet rörlig innebär givetvis icke, att nt- tagningsprocenten för skatten skulle enligt det nya systemet kunna variera i hur stor utsträckning som helst. Det är tvärtom enligt beredningens me— ning önskvärt, att, därest i en framtid en mera avsevärd ändring — uppåt eller nedåt _ i det uttagna skattebeloppet skulle ifrågakomma, en förnyad avvägning av skattebördan äger rum.
Ramen för skattesystemet.
Vid det nya skattesystemets utformning måste bestämmas, vilket sam- manlagt skattebelopp som vid tillämpning av systemet på ett givet skatte— underlag anses böra uttagas. Detta är av betydelse för fastställande av grund— beloppsnivån för det nya skattesystemet. I detta sammanhang kommer en- dast att beröras beskattningens anordnande för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga. Beredningen vill härvid framhålla, att enligt. dess förslag skatten icke skall vara rörlig för andra grupper av skattskyldiga än de nu nämnda.
De faktorer, vilkas framtida utveckling är av betydelse vid bestämmandet av ramen för det nya skattesystemet, äro skatteunderlaget samt storleken av de statsutgifter, som skola täckas av de direkta skatter, varom här är fråga. Båda dessa faktorer äro ytterst ovissa att beräkna.
Beträffande skatteunderlagets storlek under de senare åren får bered- ningen hänvisa till den härutinnan i kap. I lämnade redogörelsen. Såsom därav framgår har skatteunderlaget sedan taxeringsåret 1939 starkt ökats. Medan det taxerade beloppet för fysiska personer m. fl. i A—längden upp- tagna skattskyldiga nämnda taxeringsår utgjorde 648037 miljoner kronor, uppgick det taxerade beloppet för samma grupper av skattskyldiga taxerings— året 1944 till 9996,30 miljoner kronor och taxeringsåret 1945 till 10 513,32 miljoner kronor. Det beskattningsbara beloppet för samma skattskyldiga ut— gjorde taxeringsåret 1939 2 830,96, taxeringsåret 1944 524234 och taxerings— året 1945 5 613,62 miljoner kronor. Den å fysiska personer och därmed lik— ställda skattskyldiga debiterade statsskatten (inkomst— och förmögenhetsskatt
och värnskatt) utgjorde taxeringsåret 1944 863,75 och taxeringsåret 1945 916,29 miljoner kronor.
I propositionen nr 222 till 1946 års riksdag har Kungl. Maj:t hemställt om riksdagens yttrande angående avvecklingen av den allmänna omsättnings— skatten, varvid förordades, att sådan avveckling skulle ske från och med den 1 januari 1948. På hemställan av första särskilda utskottet i dess utlåtande nr 2 har riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställt om förslag angående avveck- ling av nämnda skatt redan från och med den 1 juli 1947.
Med anledning av förslaget om den allmänna omsättningsskattens avveck- ling har i berörda proposition framlagts en finansieringsplan för den när- maste femårsperioden. Då de i denna finansieringsplan gjorda beräkningarna torde böra beaktas vid bestämmandet av ramen för det nya skattesystemet, får beredningen här lämna en redogörelse för den huvudsakliga innebörden av denna plan.
Finansieringsplanen avser tiden från och med budgetåret 1946/47 till och med budgetåret 1951/52. I planen ingå även vissa antaganden rörande be— skattningens utveckling. Finansieringsplanens framläggande har föregåtts av överläggningar inom en särskild delegation för budgetfrågor, som arbetat under ordförandeskap av chefen för finansdepartementet. Under den senare delen av delegationens arbete ha även statsskatteberedningens ledamöter del- tagit i sammanträdena. Inom budgetdelegationen ha gjorts dels vissa beräk— ningar över möjliga, alternativa utvecklingar av nationalinkomst och stats— inkomster under den närmaste femårsperioden, och dels en sammanställning av de förslag till utgiftsökningar, som inom olika departement äro föremål för övervägande.
I propositionen framhålles såsom uppenbart, att endast en mindre del av sålunda framräknade utgiftsstegringar skulle få rum inom en balanserad budget med nuvarande statsinkomster och med nu utgående utgifter oför— ändrade. I budgetförslaget för år 1946/47 vägde inkomster och utgifter unge— fär jämnt, men ett av uppbörd-sreformen förorsakat inkomstbortfall under övergångsåret innebure, att en dold reserv på 300 5 350 miljoner kronor kunde anses föreligga. Detta belopp betecknade alltså. det aktuella utrymmet för nya utgifter. I vilken mån detta utrymme under de kommande åren kunde vidgas berodde dels på. utvecklingen av nationalinkomst, skatteunderlag och skattesatser, dels på möjligheten att genomföra besparingar på nu bestående utgiftsposter.
Beträffande inkomst-sidan har såsom bilaga till propositionen fogats en för budgetdelegationens räkning av chefen för konjunkturinstitutet, pro— fessorn E. Lundberg, utarbetad promemoria rörande olika alternativ för nationalinkomstens utveckling under den närmaste efterkrigstiden. I denna promemoria har — med understrykande av att det statistiska underlaget för en kalkyl över nationalinkomstens framtida utveckling är synnerligen brist— fälligt — uppställts två alternativ, som syntes rimliga med hänsyn till vissa antaganden beträffande de faktorer, som i sista hand styrde utvecklingen.
Dessa antaganden finge till stor del grundas på erfarenheter från utvecklingen under tidigare perioder med de modifikationer, som den överblick av efter- krigsförhållandena vi nu hade kunde föranleda. Båda alternativen äro gynn- samma, i det att de bygga på förutsättningen av i huvudsak fullt utnyttjande av landets produktivkrafter. Vid uppställandet av det mindre gynnsamma alternativet har hänsyn i första rummet tagits till försämrade betingelser för utrikeshandeln. Sannolikhetsfältet för den reala nationalinkomstens utveck- ling mellan åren 1939 respektive 1944 och 1951 har i promemorian angivits i följande indextal:
1939 1951 1944 1951
Gynnsamt alternativ .......... 100 126 100 122 Mindre gynnsamt alternativ.. 100 115 100 111
De båda alternativen innebära sålunda, det gynnsamma en stegring av den reala nationalinkomsten från år 1939 till år 1951 med 26% och från år 1944 till år 1951 med 22 % samt det mindre gynnsamma en stegring av den reala nationalinkomsten från år 1939 till år 1951 med 15 % och från år 1944 till år 1951 med 11 %.
I anslutning till de sålunda gjorda beräkningarna framhåller departe— mentschefen i propositionen, att kritiska anmärkningar givetvis kunde riktas mot varje försök att göra antaganden om en oviss framtid. Med full avsikt hade emellertid de alternativ utelämnats, som skulle gå ut från antagandet att vårt näringsliv under den avsedda tidsperioden bleve utsatt för kris- och depressionstendenser av det slag, som brukat ta sig uttryck i mer eller mindre regelbundna konjunkturväxlingar. Beräkningarna byggde sålunda i bägge de antagna fallen på förutsättningen om full sysselsättning. Denna begränsning av synfältet berodde icke på någon övertygelse om att depressionstendenserna skulle vara så osannolika, att de icke förtjänade uppmärksamhet. Men för den fråga, som föranledde framtidskalkylerna, alltså frågan om utrymme för planerade nya statsutgifter, skulle ett depressionsalternativ med ofullständigt utnyttjande av produktiva resurser medföra så ändrade förutsättningar, att en enhetlig diskussion vore utesluten.
Med stöd av de sålunda gjorda beräkningarna av nationalinkomstens ut- veckling har i en annan, såsom bilaga vid propositionen fogad promemoria gjorts vissa beräkningar angående utvecklingen av statsinkomsterna. Därvid har antagits, att nu gällande beskattning skulle kvarstå oförändrad med det enda undantaget att krigskonjunkturskatten bortfaller utan att kompensa- tion härför söktes i annan skatteform. Detta gav till resultat en samlad in- komstsumma å driftbudgeten för år 1951 på 4046 miljoner kronor enligt det gynnsammare alternativet och 3 686 miljoner kronor enligt det mindre gynn- samma, varvid automobilskattemedlen lämnats utanför. Med samma uteslut— ning hade inkomsterna i förslaget till riksstat för 1946/47 uppgått till 3 077 miljoner kronor, eller med rättelse för den dolda reserven till något över 3400 miljoner kronor. Utrymmet för ökade utgifter vid början av 1950-talet
skulle sålunda i det gynnsammare fallet stiga till närmare 1 000 miljoner kro- nor och i det mindre gynnsamma till något över 600 miljoner kronor.
I fråga om beskattningens utveckling har budgetdelegationen omnämnt de skattehöjningar, som under krigstiden blivit genomförda, och de önske- mål som framförts om skattelättnader, särskilt med avseende å omsättnings- skatten och värnskatten. Delegationen har också erinrat om att en avveck- ling av krigskonjunkturskatten vore förestående, liksom att en översyn av skatterna på inkomst och förmögenhet väntades komma till stånd, varvid frågan om en utvidgad beskattning av förmögenheterna ägnades särskild upp— märksamhet. Delegationen har emellertid avhållit sig från varje uttalande i dessa hänseenden.
Departementschefen har i anslutning härtill anfört, att varje minskning av inkomsterna från en nu utgående skatt, som icke uppvägdes av en lika stor höjning av beskattningen i annan form, ledde till en motsvarande minsk- ning av utrymmet för nya utgifter. Ensamt ett borttagande av omsättnings- skatten skulle för år 1951 betyda ett inkomstbortfall av 375 år 400 miljoner kronor. Krigskonjunkturskatten vore för budgetåret 1946/47 beräknad till 100 miljoner kronor, och dess bortfall minskade med samma belopp den förut omnämnda reserven på 300 a 350 miljoner kronor. En skärpning av förmögen- hetsbeskattningen, vare sig i form av årlig förmögenhetsskatt eller av arvs— skatt, kunde säkerligen endast medge mycket måttliga sänkningar av skatte— satserna på inkomst, såvida man ville undvika nedgång i det samlade be- loppet av inkomst— och förmögenhetsskatt. En engångsskatt på förmögenhet kunde överhuvudtaget endast spela rollen av stöd för budgeten under några övergångsår.
Departementschefen har vidare framhållit, att hela diskussionen om ett visst utrymme för utgiftsökningar uppenbarligen ginge ut från antagandet, att budgetutgifter av åsyftad art borde täckas av s. k. verkliga inkomster, alltså icke finansieras av lånemedel. Efter att ha närmare utvecklat principerna för budgetens balansering, sammanfattade departementschefen resultatet av övervägandena angående budgetpolitiken för ifrågavarande tidsperiod så- lunda. Kravet på balans mellan inkomster och utgifter på driftbudgeten upp— rätthålles. Om utgifter av det slag, som kallats indirekt räntabla, läggas utan- för balansen för finansiering med lånemedel, får det ske endast i sådana en- staka och begränsade fall, som kunna innefattas under en enkel och därför hållbar regel.1
Från dessa utgångspunkter har departementschefen funnit det försvarligt att i övervägandena om finansieringsplan och utrymme för utgiftsökningar föra in det gynnsammare av de båda alternativen för nationalinkomsten's och statsinkomsternas utveckling, som i promemoriorna framlagts. Departements- chefen erinrar därvid om att detta alternativ framräknats från den utgångs-
1 Med indirekt räntabla investeringar menas sådana investeringar, som äro national- ekonomiskt men icke statsfinansiellt räntabla, såsom t. ex. statsutgifter för höjande av folkhälsan och folkbildningen samt för främjande av vetenskaplig forskning etc.
150 punkten, att 1940—talet skall visa sig ha medfört en produktionsstegring och inkomstökning för hela folket liknande den som ägde rum under 1930-talet. Kriget antages då ha verkat återhållande men icke på mera utpräglat sätt än den svåra depressionen under 1930-talet. För att ta hänsyn till de fak— torer, som kunna anses påverka 1940-talets utveckling i mindre gynnsam rikt- ning, hade ökningen i nationalinkomsten förutsatts komma till stånd under en period av 12 år, alltså från 1939 till 1951, medan den period som låge till grund för jämförelsen (från 1929 till 1939) endast omfattade 10 år.
I den beräkning av statsinkomsterna, som utgick från en sålunda förut— satt nationalinkomst och som upptog den förut nämnda summan av 4046 miljoner kronor år 1951, hade alla nu utgående skatter med undantag av krigskonjunkturskatten antagits fortfarande äga bestånd. Den nu framlagda finansieringsplanen kunde emellertid enligt departementschefens mening icke utgå från ett sådant antagande. Skälen för en lättnad i den under krigs— åren starkt stegrade beskattningen vore tungt vägande i fråga om den största delen av de skattskyldiga. Även när detta krav vägdes mot önskvärdheten att för Vissa ändamål öka statens utgifter, syntes det väga så tungt, att det vid en avvägning av budgetpolitiken icke kunde skjutas åt sidan. I den mån det kunde visa sig förenligt med en godtagbar utformning av det förelig- gande reformprogrammet på socialpolitikens, undervisningspolitikens och näringspolitikens områden, syntes en eftersträvad Skattelättnad helst böra taga sikte på icke endast omsättningsskatten utan även inkomstskatten i de inkomstlägen, där den måste anses mest tryckande. En lättnad i konsum- tionsbeskattningen syntes av praktiska skäl vara knuten vid en fullständig avveckling av den allmänna omsättningsskatten. Om sålunda omsättnings- skatten skulle bortfalla helt och om en sänkning av inkomstskatten för att ge en märkbar känsla av lättnad säkerligen finge bliva så pass betydande, att den minskade statsinkomsterna med minst 100 miljoner kronor, skulle detta tillsammans med ett avskaffande av krigskonjunkturskatten betyda ett bortfall av statsinkomster i jämförelse med budgetförslaget för år 1946/47 på inemot 600 miljoner kronor. En så kraftig reduktion av inkomstsidan kunde enligt departementschefens mening icke övervägas. Sänkningen av in— komstskatten och bortfallet av krigskonjunkturskatten borde därför mot- vägas genom ökade tillskott från andra håll inom den direkta beskattningens ram. Riksdagen hade pekat på höjda bidrag från förmögenheter, både i arvs- skattens och den särskilda förmögenhetsskattens form, och för bolagsbeskatt- ningens del syntes någon höjning av skatteprocenten också kunna övervägas. Innan den pågående utredningen av dessa frågor blivit avslutad, kunde ståndpunkt icke tagas till olika föreliggande möjligheter, men det syntes i detta sammanhang vara tillräckligt att utgå ifrån att den eftersträvade lätt- naden i inkomstskatten skulle i stort sett kompenseras av förut nämnda ökade bidrag. För kalkylerna över statsinkomsterna under de kommande åren skulle detta betyda, att man vid jämförelse med den i promemorian upptagna sum— man för år 1951 finge räkna med ett bortfall ungefär så stort som beloppet
för omsättningsskatten, alltså 400 miljoner kronor. I stället för de 4046 miljonerna kronor i promemorian skulle man alltså ha att utgå, från 3650 miljoner kronor.
Med en sålunda antagen inkomstram bleve utrymmet för nya utgifter helt beroende av å ena sidan de besparingar man genomförde på nuvarande ut- gifter och å andra sidan avgränsningen mellan utgifter som tillhörde drift— budgeten och de som fördes till kapitalbudgeten eller i alla händelser an- säges kunna falla utanför balansen. Efter vissa reduceringar av de beräk- nade utgifterna i dessa hänseenden erhölls följande resultat beträffande ut- rymmet för ökade utgifter angivet i miljoner kronor (omsättningsskattens av- skaffande därvid förlagt till nyåret 1948):
46/47 47/48 48/49 49/50 50/51 51/52 Inkomster ........................ 3 400 3 300 3 250 3 400 3 550 3 650 Utgifter .......................... 3 075 2 775 2 675 2 525 2 525 2 525 Utrymme för ökade utgifter ...... — 52' 575 875 1025 1 125 Automatisk ökning 5. V ht ........ _— 10 20 30 40 50 Okningar & VIII ht .............. '— 60 80 100 120 140 » » IX ht ................ — 5 10 15 .20 25 Löner och pensioner .............. _ 100 100 110 110 120 Folkpensioner .................... — 200 400 410 420 430 Barnbidrag ...................... —— 100 200 200 200 200 Summa — 475 810 865 910 965 Utrymme för ytterligare utgifter .. _ + 50 —— + 10 + 115 + 160
eller underskott .................. —— —— — 235 — -— —
Första 'särskilda utskottet anförde i sitt ovannämnda över propositionen nr 222 avgivna utlåtande, att det såsom departementschefen framhållit givet- vis icke vore möjligt att i nuvarande ovissa läge göra några mera exakta kal- kyler beträffande budgetens utveckling under exempelvis de närmaste fem åren. Det kunde därvid endast bliva fråga om att ange de utvecklingsten— denser, som man syntes ha anledning att räkna med. Utskottet ansåge dock även beräkningar av denna art vara av värde som utgångspunkt för övervägan— den om utformningen av det sociala reformprogrammet och den statliga skatte— politiken. Utskottet anslöt sig även till de i propositionen gjorda antagandena beträffande den allmänna ekonomiska utvecklingen och de kalkyler beträf- fande statsintäkterna som på, basis därav verkställts. Utskottet kunde också. i allt väsentligt ge sin anslutning till de uttalanden, som i propositionen gjordes i fråga om beskattningen. Utskottet funne det alltså riktigt, att all den sänkning i beskattningen eftersträvades, som vore förenligt med ett genomförande av det i propositionen angivna reformprogrammet. Sedan ramen för utgifterna sålunda blivit uppdragen, berodde det tydligen på st-atsa inkomsternas utveckling hur omfattande sänkningen av skatterna kunde bliva. Vad krigskonjunkturskatten och omsättningsskatten beträffade, syntes enig— het råda därom att de borde avvecklas. Att en sänkning även av inkomst-
skatten för fysiska personer borde genomföras hade i propositionen uttalats, och utskottet delade denna mening. Men liksom departementschefen funne utskottet det mycket ovisst, huruvida en sådan sänkning i önskvärd omfatt- ning kunde komma till stånd, om icke statsinkomsterna ökades genom bidrag från andra och hittills mindre hårt utnyttjade skattekällor. I propositionen hänvisades i detta avseende dels till skatterna på förmögenhet, antingen i form av årlig förmögenhetsskatt eller arvsskatt, dels till bolagsskatten och utskottet hade intet att invända mot den sålunda i propositionen angivna uppfattningen. Utskottet tillade, att därvid tydligen förutsattes att den höjda förmögenhetsbeskattningen begränsades till förmögenheter av sådan storleksordning att deras bärkraft vore påtaglig.
Vid utskottets utlåtande funnos fogade tre reservationer, vari i fråga om beskattningen i huvudsak anfördes följande.
Herrar Löfvander, Näsgård, Pettersson i Dahl och Johansson i Mysinge (bondeförbundet) framhöllo, att all den sänkning av beskattningen borde eftersträvas, som vore möjlig och förenlig med ett genomförande av det i propositionen angivna reformprogrammet. Reservanterna delade den i pro- positionen uttalade meningen, att inkomstskatten för fysiska personer borde sänkas särskilt för mindre inkomsttagare. Reservanterna funno det dock i lik- het med departementschefen mycket ovisst, huruvida en sådan sänkning i önskvärd omfattning kunde komma till stånd, om icke statsinkomsterna öka— des genom andra och hittills i mindre omfattning utnyttjade skattekällor. I propositionen hade i detta hänseende hänvisats dels till bolagsskatten och dels till skatterna på förmögenhet, såväl i form av årlig förmögenhetsskatt som arvsskatt. Reservanterna hade i och för sig intet att erinra mot den sålunda i propositionen framförda uppfattningen men ville dock understryka att förmögenhets- och arvsskatterna ej finge bliva av sådan storleksordning, att sparviljan och därmed kapitalbildningen försvårades eller sattes ur spel. Det framhölls även, att man borde överväga en skärpt beskattning av större inkomster samt införande av beskattning på lyx- och konstföremål m. m.
Herrar Domö, Ivar Anderson, Nordenson, Skoglund i Doverstorp och Hagberg i Malmö (högern) hemställde om förslag angående den allmänna omsättningsskattens avskaffande vid den tidpunkt, som på. grund av före- liggande omständigheter vore lämplig, dock senast vid utgången av år 1947, samt om ett uttalande från riksdagen för en successiv allmän sänkning av den direkta beskattningen för främjande av en gynnsam ekonomisk utveck— ling i vårt land. Till stöd härför anfördes bland annat, att försiktigheten bjöde att riksdagen icke nu bunde sig för så stora nya och bestående ut- gifter att en smidig anpassning efter en försenad inkomstutveckling svår- ligen kunde ske utan fortsatt underbalansering av budgeten med vad detta skulle innebära av ökade risker för ytterligare försämring av penningvärdet. Enligt reservanternas mening vore det angeläget att den ekonomiska poli— tiken och därvid icke minst skattepolitiken under de närmaste åren finge en sådan utformning, att varuproduktionen stimulerades vid priser, som
stode i överensstämmelse med kravet på stabilt penningvärde. Såväl om- sättningsskatten som värnskatten och skärpningarna av övriga direkta skatter hade tillkommit under sådana förhållanden, att allmänheten ansett sig kunna betrakta dem såsom övergående, av krigsförhållandena betingade företeelser, vilka skulle avvecklas, så snart dessa förhållanden upphört. Enligt reser- vanternas mening vore tiden inne för att taga frågan om lindring av denna beskattning under övervägande. Man kunde ännu vara tveksam om den lämp— liga tidpunkten för skattens slopande. Tidpunkten måste väljas både med hänsyn tagen till det statsfinansiella läget, till den penningpolitiska utveck- lingen och till varutillgången. Även andra faktorer förtjänade i detta sam- manhang beaktande. Att alltför tidigt — utan tillräcklig kännedom om ut— vecklingen av de förhållanden, som här berörts — fixera ett datum för om- sättningsskattens avveckling kunde medföra allvarliga olägenheter. Riks- dagen hade möjligheter att senare, instundande höst och nästkommande vår, definitivt taga ställning till frågan, och då med en bättre kännedom om alla de omständigheter, som kunde inverka på avgörandet. Med hänsyn härtill ansågs reservanterna, att omsättningsskattens avveckling borde äga rum då föreliggande förhållanden gjorde det möjligt och lämpligt, dock senast vid den tidpunkt, som av Kungl. Maj:t föreslagits. Enligt reservanternas upp— fattning vore det påkallat att i förevarande sammanhang pröva, huruvida och i vad mån även en lättnad i det direkta skattetrycket kunde komma till stånd. Detta vore så mycket nödvändigare, som inkomst— och förmögenhets- skatternas höjd i särskild grad inverkade på företagsamheten och sparandet, d. v. s. på produktivitet och framstegstakt i samhällsekonomiskt avseende. En minskning av de direkta skatterna vore säkerligen en viktig betingelse för att hög och effektiv sysselsättning skulle kunna upprätthållas och den ekonomiska utvecklingen få ett gynnsamt förlopp. I den mån en sådan minsk- ning inte omedelbart kunde förverkligas i erforderlig utsträckning, borde den ske successivt under ett antal år. Reservanterna kunde således inte bi— träda itanken att en sänkning av inkomstskatten för fysiska personer inom vissa inkomsttagargrupper skulle på sätt i propositionen diskuterats, kom— penseras genom ökning av andra direkta skatter. I stället borde en för alla medborgare påtaglig sänkning av de direkta skatterna komma till stånd. En sådan sänkning skulle till alldeles övervägande del komm-a de små inkomst» tagarna och medelklassen till godo. Beträffande bolagsbeskattningen för— tjänade i detta sammanhang beaktas, att en skärpning kunde verka produk- tionshämmande och leda till en höjning av varupriserna.
Herrar Holmbäck och Ohlin (folkpartiet) hemställde om förslag angående den allmänna omsättningsskattens avveckling från och med den 1 januari 1947. I sin motivering funno reservanterna på anförda grunder motiverat, att man tills vidare i fråga om statsinkomsterna för finansåret 1947/48 räk- nade med en ej oväsentligt större inkomstökning i jämförelse med 1946/47 än finansministern gjort. Vad de därpå följande åren beträffade vore sanno- likheten av en ganska betydande höjning av inkomstsiffrorna så pass stor,
att man tills vidare borde avvakta utvecklingen under det närmaste året och en därefter möjlig säkrare bedömning, innan man med hänvisning till finans— planens uppskattningar t. ex. motiverade skattehöjningar eller underläte skattesänkningar. En väsentlig sänkning av inkomstbeskattningen för fysiska personer borde enligt reservanternas mening genomföras från och med den 1 januari 1948. Frågan om dess omfattning syntes böra upptagas till be— slut under våren 1947, men reservanterna ansåge att en reduktion för det stora flertalet skattebetalare — för familjer gällande inkomster upp till cirka 15 000 a 20 000 kronor — med sammanlagt väsentligt mer än de 150 miljoner kronor, som föreslagits i vissa motioner, borde eftersträvas. Det bleve till våren 1947 möjligt att bättre än nu bedöma, vilken ändring av andra slag av direkt beskattning som eventuellt kunde ifrågakomma. Reservanterna hän- visade till det rörande möjligheterna av en gynnsam utveckling av statsin- täkterna anförda. Med hänsyn till dessa möjligheter saknades tills vidare anledning att överväga den av finansministern ifrågasatta höjningen av be- skattningen å arv, förmögenhet eller bolagsinkomster. Reservanterna ville redan nu framhålla att tvärtom en sänkning av beskattningen å mindre för— mögenheter vore önskvärd.
Av den här ovan lämnade redogörelsen för den av Kungl. Maj:t vid 1946 års riksdag framlagda finansieringsplanen torde med all tydlighet framgå, att under de närmaste åren stora krav komma att ställas på beskattningen för bered-ande av täckning för väntade statsutgifter. Ramen för det nya skatte— systemet måste fördenskull bestämmas med hänsyn till detta förhållande.
Vid angivande av ramen för det nya skattesystemet bör givetvis, icke minst för möjliggörande av jämförelse med nuvarande skattesystem, såsom utgångspunkt tagas visst års skatteunderlag. Dä beredningen valt att utgå från skatteunderlaget vid 1945 års taxering, beror detta därpå att nämnda års taxering är den senaste, som kunnat bearbetas vid uppgörandet av bered- ningens förslag.
En redogörelse för de beräkningar, som verkställts för utrönande av det föreslagna skattesystemets verkningar vid tillämpning å skatteunderlaget vid 1945 års taxering, återfinnes i Bilaga 5, innefattande en promemoria angå— ende vissa skattetekniska beräkningar. Såsom därav framgår bereder det vissa svårigheter att härvidlag göra några mera exakta beräkningar. Sålunda må erinras om att till ledning vid beräkningarna begagnats den fördelning av de skattskyldiga efter familjeförhållandena, som konstaterades vid 1940 års representativundersökning. Vissa förskjutningar kunna givetvis sedan dess ha inträtt i detta hänseende, men något senare statistiskt material finnes för närvarande icke tillgängligt. Den största felkällan torde sammanhänga med att barnavdragens betydelse för de totala skatteintäkterna endast kun- nat approximativt uppskattas. Den undersökning, som i detta avseende före— togs av familjebeskattningssakkunniga på grundval av inkomst-fördelningen vid 1940 års representativundersökning, gav till resultat, att genom barnav- dragen uppkom en minskning av skatteintäkterna å sammanlagt omkring 60
miljoner kronor. De beräkningar, som på grundval av skatteunderlaget och inkomstfördelningen vid 1945 års taxering nu verkställts, ha enligt Bilaga 5 givit vid handen, att barnavdragens betydelse för skatteintäkterna sedan taxeringsåret. 1941 ökat med minst 50 %, beroende främst på förändringarna i inkomstfördelningen men även på att antalet familjer vuxit. Enligt dessa beräkningar skulle barnavdragen vid 1945 års taxering ha medfört ett in- täktsbortfall av omkring 110 år 120 miljoner kronor.
Den omständigheten, att en viss osäkerhet sålunda vidlåder beräkningarna på grund av frånvaron av tidsenligt statistiskt material beträffande inkom- stens fördelning efter familjeförhållandena, torde emellertid enligt bered- ningens uppfattning icke kunna vara av mera väsentlig betydelse. Av större vikt synes beredningen vara den fortgående förskjutningen från lägre till högre inkomstklasser, som kunnat konstateras redan vid en jämförelse rörande inkomstfördelningen under två på varandra följande är, nämligen taxeringsåren 1944 och 1945. Då det nya skattesystemet icke kan träda i till- lämpning förrän från och med år 1948, förefinnes givetvis den möjligheten, att vid denna tid sådana förändringar kunna ha inträtt i inkomstfördelningen, som medföra ändringar i de nu gjorda kalkylerna. Detta förhållande—är själv— fallet av betydelse, då det gäller att bedöma exaktheten av de gjorda beräk- ningarna. Att sådana förändringar i inkomstfördelningen skulle uppkomma., som kunna mera avsevärt rubba storleksordningen av de beräknade skatte— intäkterna torde dock vara föga sannolikt.
Såsom ovan nämnts avses i detta kapitel allenast att klargöra inkomst— beskattningens anordnande för fysiska personer och därmed likställda skatt- skyldiga enligt beredningens förslag. (Inkomstbeskattningen av juridiska per- soner behandlas nedan under kap. V och förmögenhetsbeskattningen under kap. VI.) Den på grundval av 1945 års taxering debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten för fysiska personer och därmed lik— ställda skattskyldiga utgjorde i runt tal 916 miljoner kronor. Enligt av be— redningen gjorda beräkningar kunna därav cirka 48 miljoner kronor antagas belöpa å förmögenhetsdelen. Den å inkomst belöpande statsskatten för nu ifrågavarande skattskyldiga på grund av nämnda års taxering skulle sålunda ha utgjort 868 miljoner kronor. Med dessa utgångspunkter har beredningen sökt konstruera inkomstskatteskalan i det nya systemet så, att detta, till— lämpat å skatteunderlaget vid 1945 års taxering och med hänsyn tagen till av beredningen föreslagna ändringar i fråga om ortsavdragen, vid grundbe- loppsnivå avkastar omkring 260 miljoner kronor mindre än det nu gällande systemet.
Såsom ovan nämnts kan den å inkomst belöpande statsskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga vid 1945 års taxering beräknas till 868 miljoner kronor. Denna skatteintäkt har sålunda uppkommit vid till- lämpning av det nu gällande barnavdragssystemet, vilket enligt vad ovan nämnts kan antagas ha vid samma års taxering medfört ett intäktsbortfall av omkring 110 år 120 miljoner kronor. Å andra sidan kan totalkostnaden
för det av befolkningsutredningen föreslagna barnbidragssysteme-t, om hän- syn här tages allenast till barn i åldern 1—16 år, beräknas till omkring 270 miljoner kronor.1 Barnavdragens ersättande med ett barnbidragssystem skulle således enligt dessa beräkningar föranleda utgifter för statsverket med be— lopp, som betydligt överstiger initäktsbortfallet genom barnavdragen enligt det nuvarande skattesystemet. På grund härav torde vid jämförelsen mellan den beräknade avkastningen av det föreslagna skattesystemet och avkastr ningen av gällande skattesystem i sistnämnda avkastning böra inräknas jäm- väl det belopp, varmed skatteintäkterna enligt det gällande skattesystemet skolat ökas, därest barnavdragen icke funnits. Om barnavdragen antagas ha motsvarat en intäktsminskning av 110 miljoner kronor, kan avkastningen av det nuvarande skattesystemet beträffande de skattskyldiga, varom här är fråga, beräknas till 978 miljoner kronor. Det av beredningen föreslagna skatte- systemet skulle sålunda vad angår dessa skattskyldiga vid grundbeloppsnivå avkasta omkring (978—260 :) 718 miljoner kronor. Emellertid antager be- redningen, att, då det nya systemet träder i tillämpning, grundbeloppet till en början kommer att uttagas med 110 %. De sammanlagda skatteintäkterna från nu ifrågavarande skattskyldiga skulle därigenom ökas med omkring 71 miljoner kronor till omkring 789 miljoner kronor och intäktsbortfallet i jäm- förelse med nu gällande system bliva 189 miljoner kronor.
Om jämförelsen i stället göres med de verkligen debiterade skatteintäk- terna enligt nuvarande system, (1. v. s. utan förhöjning av dessa intäkter med vad som kan anses belöpa å barnavdragen, blir resultatet ett intäktsbortfall vid grundbeloppsnivå av 150 miljoner kronor och vid 110% uttagning av grundbeloppet 79 miljoner kronor. Av skäl, som ovan angivits, bör emellertid intäktsbortfallet enligt beredningens mening icke beräknas på detta sätt.
Skatteskalan.
Av vad ovan anförts angående ramen för skattesystemet torde framgå, att utrymmet för en skattesänkning i jämförelse med nuvarande beskattning är tämligen begränsat. Den totala skattesänkningen för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga skall sålunda —- om här bortses från den nu— varande skattelättnaden genom barnavdragen — vid grundbeloppsnivå hålla sig inom ett belopp av 260 miljoner kronor. Då emellertid beredningen, såsom ovan nämnts, antagit, att grundbeloppet till en början kommer att uttagas med 110 %, nedgår skattesänkningen därigenom till cirka 190 miljoner kronor.
Skattebördans fördelning mellan skattskyldiga i olika inkomstlägen regle- ras dels genom ortsavdragen och dels genom skatteskalan. För högre inkomster har skatteskalan den väsentliga betydelsen för skattebördans avvägning.
Inom beredningen har upprättats ett stort antal skatteskalor, vilka samt— liga byggt på förmögenhetsbeskattningens frigörande från inkomstbeskatt- ningen och borttagande av den fasta tilläggsskatten. Efter granskning av de upprättade skalorna, har beredningen slutligen stannat för följande skala:
1 SOU 1946: 5 s. 296.
157 Den statliga inkomstskattens grundbelopp utgör: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 % av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger 1 000 men icke 2000 kr: 100 kr. för 1 000 kr. och 11 % av återstoden;
2 000 » » 3 000 » : 210 » » 2 000 » » 12 » » » ; 3 000 » » 4 000 » : 330 » » 3 000 » » 14 » » » ; 4 000 » » 6 000 » : 470 » » 4 000 >> » 16 » » >> ; 6 000 » » 8 000 » : 790 » » 6 000 » » 18 » » » ; 8 000 » » 10 000 » : 1 150 » >> 8 000 >> » 20 » » » ; 10 000 » » 12 000 » : 1 550 » >> 10 000 » » 24 » » » ; 12 000 >> » 14 000 » : 2 030 » » 12 000 » » 28 » » » ; 14 000 >> » 16 000 » : 2 590 » » 14 000 » » 32 » » » ; 16 000 » >> 20 000 » : 3 230 » >> 16 000 » » 36 » >> » ; 20 000 » » 30 000 » : 4 670 » >> 20 000 » >> 40 » » >> ; 30 000 » >> 40 000 » : 8 670 » » 30 000 » » 45 » >> ; 40 000 » >> 60 000 » : 13 170 » » 40 000 » >> 50 » » » ; 60 000 >> 100 000 » : 23 170 » » 60 000 » » 55 » » » ; 100 000 » » 200 000 » : 45 170 » » 100 000 » >> 60 » » » ; 200 000 : 105 170 » » 200 000 » » 70 >> > »
Bedömandet av denna skalas verkningar torde lättast ske med ledning av exempel å. skattens storlek vid olika uttagningsprocent av grundbeloppet för skattskyldiga i skilda inkomstlägen.
För att till en början belysa verkningarna av enbart skalan ha i tabell 13 för olika beskattningsbara belopp angivits statsskattens storlek dels enligt gällande bestämmelser och dels enligt beredningens förslag.
Vid jämförelsen bör observeras, att skattebeloppen enligt nuvarande be- stämmelser närmast böra jämföras med den nya statsskatten vid uttagande av 110 % av grundbeloppet.
Av tabellen framgår, att enligt förslaget skatten vid en uttagningsprocent av 110 ungefärligen motsvarar nuvarande skatt, då det beskattningsbara beloppet uppgår till 5 000 kronor. Vid lägre beskattningsbart belopp är skat- ten enligt förslaget och vid nämnda uttagningsprocent något lägre än enligt nuvarande bestämmelser. Då det beskattningsbara beloppet överstiger 5 000 kronor, är däremot skatten enligt förslaget under angiven förutsättning högre än den nuvarande skatten.
Det bör i detta sammanhang ånyo understrykas, att dessa verkningar av beredningens förslag enbart hänföra sig till själva skatteskalan. Genom den föreslagna höjningen av ortsavdragen kommer enligt förslaget för en och samma inkomst det beskattningsbara beloppet att bliva lägre än enligt nu gällande grunder. Av tabell 13 kan sålunda ej dragas några slutsatser angå- ende skattebelastningens storlek i jämförelse med nuvarande bestämmelser. För att erhålla en sådan jämförelse måste hänsyn tagas även till ortsavdragens höjning.
Under kap. III ha för skattskyldiga med olika familjeförhållanden givits vissa exempel på verkningarna av de av beredningen föreslagna ortsavdragen,
bestämmelser dels ock statsskatt enligt beredningens förslag vid olika uttagningsprocent av grundbeloppet.
Beskattnings- bart belopp i kr.
Statsskatt enligt gällande bestämmelser 1
Stetsskatt enligt beredningens förslag vid en uttagningsprocent av
110 | 120
130
1 kronor
100 500 1 000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 75 000 100 000 200 000 500 000 1 000 000
13 64 127 255 382 687 1 195 1 610 2 085 2 872 4 510 6 147 8 135 12 260 16 935 29 972 43 410 104 660 310 910 654 660
10 50 100 210 330 630 1 150 1 550 2 030 2 910 4 670 6 670 8 670 13 170 18 170 31 420 45 170 105 170 315 170 665 170
11 55 110 231 363 693 1 265 1 705 2 233 3 201 5 137 7 337 9 537 14 487 19 987 34 562 49 687 115 687 325 687 675 687
12 60 120 252 396 756 1 380 1 860 2 436 3 492 5 604 8 004 10 404 15 804 21 804 37 704 54 204 124 204 334 204 684 204
1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 150 % av grundbeloppet, saint värnskatt.
13 65 130 273 429 819 1 495 2 015 2 639 3 783 6 071 8 671 11 271 17 121 23 621 40 846 58 121 128 121 338 121 688 121
Beskattni ngs- bart belopp i kr.
Statssk att enligt gällen de bestämmelser
Statsskatt enligt beredningens förslag vid en
uttagningsprocent av
100
110 | 120
1 procent av beskattningsbart belopp
100 500 1 000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 75 000 100 000 200 000 500 000 1 000 000
12 12 12 126 132 151 172 18'6 203 233 280 320 347 3515 436 503 542 621 66'8 68'4
i förekommande fall jämväl med beaktande av barnbidrag av 200 kronor per barn (tabell 11). Vid skattebeloppens uträknande har därvid den nu före- slagna skalan, med en uttagning av grundbeloppet av 110 %, tillämpats.
I tabell 14 belysas ytterligare verkningarna av ortsavdragen och skalan en— ligt beredningens förslag i jämförelse med nuvarande bestämmelser. För vissa taxerade belopp, avseende dels ensamstående dels makar (enligt gällande be- stämmelser makar utan barn), angives sålunda skattens storlek i kronor och i procent av taxerat belopp för samtliga ortsgrupper.
Av tabell 14 framgår, att skatten för ensamstående enligt förslaget vid en uttagningsprocent av 110 motsvarar nuvarande skatt vid ett taxerat belopp av omkring 7000 kronor. Vid taxerade belopp understigande detta belopp är skatten för ensamstående enligt förslaget vid en uttagningsprocent av 110 lägre och vid taxerade belopp överstigande samma belopp högre än enligt nu gällande grunder. Beträffande makar är i de valda exemplen skatten enligt för—- slaget vid 110 % uttagning lägre än nuvarande skatt, då det taxerade beloppet understiger omkring 15 000 kronor. Vid taxerade belopp överstigande nämnda belopp är skatteökningen enligt förslaget till en början obetydlig. Då det taxerade beloppet uppgår till 20 000 kronor, inskränker sig sålunda skatte— ökningen till omkring 200 kronor, motsvarande cirka 5 % av den nuvarande statsskatten. Först vid mycket höga inkomster blir skatteökningen enligt för- slaget mera avsevärd.
Ytterligare material för bedömande av verkningarna av beredningens för- slag återfinnes i Bilaga 7.
Till den här ovan lämnade redogörelsen för den av beredningen föreslagna skatteskalans verkningar vill beredningen knyta följade synpunkter.
Vid bedömandet av det skattetryck, som skulle komma att föranledes av förslagets genomförande, bör ihågkommas, att årets riksdag anslutit sig till den av Kungl. Maj:t framlagda finansieringsplanen för de närmaste fem åren. Med hän-syn härtill torde enligt beredningens mening någon mera avsevärd minskning av det beräknade inkomstbehovet icke vara att räkna med. Vad frågan här närmast gäller är, huruvida den avvägning av skattebördan, som av beredningen inom den sålunda givna ramen verkställts mellan inkomster av olika storleksordning, kan anses skälig.
Hur skattebördan skall vara avvägd för att rättvisa och billighet därvid skola bliva tillgodosedda torde kunna vara föremål för de mest skiftande me— ningar, och någon allmänt gillad norm för bedömande av detta spörsmål fin- nes ej. Beredningens förslag innebär, att skattelättnaden i första hand lagts på de lägre inkomsterna. Skattelättnaden sträcker sig dock rätt högt upp i inkomstskalan, beträffande makar upptill ett taxerat belopp respektive en nettoinkomst av omkring 15000 kronor och i fråga om ensamstående skatt— skyldiga upptill ett taxerat belopp respektive en nettoinkomst av omkring 7 000 kronor. Vid högre inkomster föranleder förslaget skattehöjningar, men dessa synas endast för de mycket höga inkomsterna kunna sägas vara av mera avsevärd betydelse. Vid den sålunda gjorda avvägningen har för beredningen
Tabell 14 utvisunde för vissa tuxerude belopp, avseende dels ensamstående dels makar (enligt gällande bestämmelser makar utan barn), statsskattens storlek enligt gällande bestämmelser och enligt beredningens förslag. 1
a) Ensamstående skattskyldiga.
Skatt i kronor
Taxerat belopp Ortsgrupp I Ortsgrupp II Ortsgrupp III Ortsgrupp IV Ortsgrupp V
kr.
Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag
1 000 23 — 18 — 13 — 9 — 6 — 2 000 140 44 130 33 115 22 99 11 87 —— 3 000 268 168 260 154 252 139 245 125 237 110 5 000 550 499 541 485 532 469 523 455 514 440 7 000 893 924 881 911 868 897 856 883 844 869
8 000 1 088 1 162 1 076 1 152 1 064 1 140 1 051 1 128 1 039 1 116 10 000 1 523 1 679 1 508 1 672 1 493 1 665 1 477 1 659 1 462 1 650 12 000 2 037 2 233 2 021 2 233 2 004 2 233 1 988 2 233 1 971 2 233 15 000 2 872 3 201 2 872 3 201 2 872 3 201 2 872 3 201 2 862 3 201 20 000 4 510 5 137 4 510 5 137 4 510 5 137 4 510 5 137 4 510 5 137
25 000 6 147 7 337 6 147 7 337 6 147 7 337 6 147 7 337 6 147 7 337 30 000 8 135 9 537 8 135 9 537 8 135 9 537 8 135 9 537 8 135 9 537 40 000 12 260 14 487 12 260 14 487 12 260 14 487 12 260 14 487 12 260 14 487 50000 16 935 19 987 16 935 19 987 16 935 19 987 16 935 19 987 16 935 19 987 75 000 29 972 34 562 29 972 34 562 29 972 34 562 29 972 34 562 29 972 34 562
100 000 43 410 49 687 43 410 49 687 43 410 49 687 43 410 49 687 43 410 49 687 200 000 104 660 115 687 104 660 115 687 104 660 115 687 104 660 115 687 104 660 115 687 500 000 310 910 325 687 310 910 325 687 310 910 325 687 310 910 325 687 310 910 325 687 1 000 000 654 660 675 687 654 660 675 687 654 660 675 687 654 660 675 687 654 660 675 687
1 Stutsskatten enl. gällande bestämmelser avser inkomst- och förmögenhetsskatt, 150 % av grundbeloppet, samt värnskatt. Skatten enl. förslaget beräknad efter 110 % uttagning av grund- beloppet.
Skatt i procent av taxerat belopp
Taxerat belopp Ortsgrupp I Ortsgrupp II Ortsgrupp III Ortsgrupp IV Ortsgrupp V kr.
Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag
1 000 2 000 ' 2' 3 000 ' 5' 5 000 _ 10 7 000 ' 132
8 000 ' 145 10 000 ' 168 12 000 ' 186 15 000 21'3 20 000 25"!
25 000 293 30 000 ' 31'8 40 000 ' 362 50 000 : ' 400 75 000 460
100 000 497 200 000 ' 57'8 500 000 ' 651 1 000 000 67'6
b) Makar.
Taxerat belopp kr.
Skatt. i kronor
Ortsgrupp I Ortsgrupp II Ortsgrupp III Ortsgrupp IV Ortsgrupp V
Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag
1 000 2 0110 3 000 5 0110 8 000
10 000 12 000 15 1100 17 000 18 000
20 000 25 1100 30 000 40 000 50 000
75 000 100 000 200 1101) 500 000 1 000 000
5 51 153 413 875
1 234 1 657 2 400 2 938 3 265
3 920 5 558 7 419 11 490 16 093
29 005 33 049 42 442 48 174 103 557 114 0:17 309 672 323 937 653 422 673 937
55 297 781
1 166 1 595 2 387 3 025 3 377
4 147 6 237 8 437 13 249 18 612
5 46 138 395 854
1 211 1 629 2 368 2 899 3 226
4.1 eco 758
1 140 1 566 2 317 2 979 3 331
3 881 5519 7 372 11439 16 037
28 940 42 378 103 484 309 591) 653 340
4 096 6 180 8 380 13 185 18 54U
32 971 48 096 113 951 323 846 673 846
5 41 12 .' 377 834
1 188 1 6111 2 337 2 862 3 187
3 842 5 479 7 324 1] 388 15 981
28 876 42 313 1113 411) 309 507 653 257
— 5
36 107 362 816
27 264 737
1 116 1 540 2 310 2 937 3 289
1 167 1 575 2 305 2 830 3 148
3 803 5 440 7 276 11 337 15 925
4 048 6127 8327 13126 18474
32 898 48 023 113 872 103 337 323 762 309 425 673 762 653 175
28 811 42 249
1—3 247 714
1 091 1 511 2 2711 2 891 3 243
3 997 6 070 8 270 13 061 18 403
32 820 47 945 113 786 323 671 673 671
5 31 94 347 797
1 145 1 549 2 274 2 799 3 1118
3 763 5 401 7 229 11 285 15 869
28 747 42 184 103 263 309 342 653 092
231 693 1 067 1 485 2 233 2 849 3 201
3 949 6 017 8 218 13 002 18 337
32 747 47 872 113 707 323 587 673 587
Taxerat belopp kr.
Skatt i procent av taxerat belopp
Ortsgrupp 1 Ortsgrupp II Ortsgrupp Ill Ortsgrupp IV Ortsgrupp V
Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag
1 000 2 000 3 000 5 000 8 000
10 000 12 000 15 000 17 000 18 000
20 000 25 000 30 000 40 000 50 000
75 000 100 0110 200 000 500 0110 1 000 000
0-5 25 51 83 109
1213 13'8 16 0 173” 181
19'6 222 247 215—7 322
38'7 42'4 51'8 619 558
05 23 45 79 107
121 136 158 . 17 1 179
194 22 1 24'6 286 321
38'6 424 517 619
0'5 1'8 3 6 72 102
117 131 154 16'6
05 15 31 69 100
114 129 152 1613 17 &
18'8 21'6 241 282 317
383 422 516 619
närmast varit avgörande den omständigheten, att den kommunala beskatt— ningen och framför allt den indirekta. beskattningen hårdast drabba de lägre inkomsterna..
I detta sammanhang hade det givetvis varit av ett visst intresse, att äga tillgång till fullständiga uppgifter om det totala skattetrycket i olika inkomst— lägen av såväl direkt som indirekt beskattning. Beträffande det kommunala skattetrycket kunna upplysningar härom hämtas ur den officiella statistiken. Den är 1944 beslutade sammanlagda. utdebiteringen av kommunalutskylder utgjorde sålunda i genomsnitt för hela riket 10 kronor 17 öre per skattekrona men varierar som bekant avsevärt i de olika kommunerna. Den av E. Lindahl och M. Lemne gjorda undersökningen rörande skattetrycket för olika in- komstklasser under år 1943, vilken finnes fogad såsom bilaga till 1944 års statsverksproposition, innehåller jämväl uppgifter angående skattetrycket genom den indirekta beskattningen. Vissa konsumtion-sskatter hade dock på grund av svårigheten att verkställa en riktig fördelning av desamma uteslutits. Undersökningen begränsade sig sålunda till allmän omsättningsskatt, varu- skätt, skatt på sprit, vin och öl, tobaksskatt samt skatt på läskedrycker, kaffe och nöjen. Denna undersökning, som avsåg skattetrycket för gift person med ett barn, gav till resultat, att skattetrycket genom indirekt beskattning i nedannämnda. inkomstlägen motsvarade följande procenttal av inkomsten (siffrorna. inom parentes avse att visa vad som därav belöper å allmän om- sättnings-skatt och varuskatt):
nettoinkomst 1 300 kronor: 141 (23),
2500 . 12—0 (2-7), 4000 : 101 (2 6), 6000 : 8'6 (25), 10000 : 6'8 (221, 15000 : 57 (20), 30 000 : 3'8 (It) och 100000 : 1'4 (0'6).
Resultatet av denna undersökning har blivit starkt kritiserat. Det förhåller sig givetvis även så, att det möter mycket stora svårigheter att på. ett någor- lunda exakt sätt mäta storleken av det indirekta skattetrycket i olika inkomst- lägen. Även det begränsade materialet för undersökningen synes beredningen ;. tala för att alltför bestämda slutsatser icke böra dragas av de framkomna siff- : rorna i och för sig. Å andra sidan har beredningen ej heller funnit erforderligt 1 att för nu ifrågavarande ändamål låta. verkställa. en ny undersökning angå— ende skattetrycket genom den indirekta beskattningen, vilket för övrigt även faller utanför beredningens uppdrag. Att den regressiva konsumtionsbeskatt— ningen innebär en hårdare belastning i de lägre inkomstskikten än i de högre är ju obestridligt.
En annan omständighet, som enligt beredningens mening talar för en jämk— ning i beskattningen till de lägre inkomsttagarnas förmän, är att den under kriget inträdde. skatteskärpningen vid den statliga beskattningen relativt sett
drabbat de mindre inkomsttagarna mera än de större. Skatteskärpningen vid den statliga inkomstbeskattningen från år 1939 till år 1945 framgår av följande tablå, avseende skatter för makar utan barn i kommun tillhörande ortsgrupp III, varvid skatten för taxeringsåret 1939 beräknats med tillämpning av nu gällande ortsavdrag och skatteskala samt med en uttagning med 110 % av gällande bottenskatt (d. v. s. i enlighet med vad som förutsattes i 1936 års skattekommittés förslag) men utan värnskatt.
Statsskatt vid 1939 års Statsskatt vid 1945 års
taxering taxering Skatteokmng
år 1945 i % av 1939 års
& 0 . '6 av kronor . ”6 av skatt inkomsten inkomsten
lnkomst
kronor
1 000 —— _
2 000 13 ' 34 ' 161'5 3 000 37 ' 96 ' 159'5 4 000 82 ' 210 ' 1561 6 000 176 ' 451 ' 1562 8 000 285 ' 716 . ' 154'7 10 000 405 40 1 026 ' 153'3 20 000 1 373 6 9 3 216 " 134'2 40 000 4 462 1l'2 9 745 ' 118 4 60 000 8391 140 17 955 ' 1140 100 000 17 847 178 36 987 ' ' 1072 200 000 45 404 22'7 91 216 455 1009
Av tablån framgår, att skattebelastningen sedan år 1939 för de angivna inkomstlägena ökat med mellan 100,9 och 161,5 %, räknat å 1939 års skatt. Den procentuella. ökningen är störst för de lägre inkomsterna och faller sedan med inkomstens stegring. Att så är förhållandet beror givetvis dels på skalanvs utformning och dels på. begränsningen av rörligheten till att gälla endast bottenskikten.
I verkligheten har ökningen i skattebelastning varit större än som framgår av tablån. Även den inträdda minskningen i penningvärdet har inneburit en skatteskärpning,
I detta sammanhang må erinras om att frågan om penningvärdets betydelse för en skatteskalas verkningar var föremål för särskild uppmärksamhet vid tillkomsten av den skala, som antogs år 1919 och som gällde intill år 1938. Inkomstskattesakkunniga, som utarbetat det till grund för 1919 års författ— ningsändringar liggande förslaget rörande den statliga beskattningen, anförde därvid bland annat, att det vore lätt att inse att vid en progressiv beskattning ett sjunkande penningvärde medförde för alla skattskyldiga en högre skatte— kvot än förut och att i allmänhet förhöjningen i skattekvot vore större för små. taxerade belopp än för stora.1 Till belysande härav yttrade de sakkun- niga, att om man för enkelhetens skull antoge att penningvärdet sjunkit till hälften av det normala, måste varje person för att äga lika stor verklig in— komst som förut ha en inkomst, som motsvarade dubbelt så stort penning- belopp som förut. Den nominella inkomsten borde således bliva fördubblad
1 Prop. nr 259/1919 bilaga 1 s. 28—29.
för att den verkliga inkomsten skulle förbliva oförändrad. När inkomsten för- dubblades komme emellertid på grund av progreSsionen skatten att bliva mer _än fördubblad och skattekvoten komme sålunda att stiga. Då i vanliga fall progressionen vore hastigare vid nedre ändan av skatteskalan än i mitten och i övre ändan, bleve stegringeni skattekvot högre för de små än för de medel- stora och större inkomsterna.
I en särskild tabell visade de sakunniga, hur stor stegringen i skattekvot skulle bliva för olika taxerade belopp vid dåvarande ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatt, om penningvärdet skulle sjunka till hälften. Av tabellen framgick, att ökningen i skattekvot var mycket hög vid de lägsta taxerade be- loppen men sedan i allmänhet alltmera minskades ju större det taxerade be- loppet vore. När man kommit till den punkt, där progressionen upphörde, uppstode icke längre någon ökning i skattekvoten.
Inkomstskattesakkunniga anförde i en senare promemoria, att man genom en väl avpassad procentuell höjning av de skattefria avdragen kunde för de smärre inkomsterna i beskattningshänseende förtaga verkan av penningvär- dets fall, varemot de större inkomsterna finge vidkännas en något ökad skattekvot.1
Frågan om den betydelse, penningvärdets höjd har vid utformningen av en graderad skatteskala, berördes även av departementschefen i den vid 1936 års riksdag framlagda propositionen med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen. Under erinran »om de av inkomstskattesakkunniga. i detta hänseende gjorda uttalandena framhöll departementschefen, att vid en höjning av prisnivån krävdes en skala, som i relativt högre grad belastade större inkomster, om den verkställda avvägningen av skattebördan mellan olika stora inkomster skulle bevaras.2
Beredningen, som delar den av inkomstskattesakkunniga och departements- chefen sålunda uttalade uppfattningen, vill för egen del erinra om att den allmänna prisnivån för närvarande ligger cirka 50 % över 1938 års prisnivå3 samt att socialstyrelsens levnadskostnadsindex sedan nämnda år ökat med 45 %. Även detta förhållande måste givetvis ha verkat i riktning mot en rela— tivt sett hårdare skattebelastning av de lägre inkomsterna än av de högre.
Emellertid motverkar otvivelaktigt den av beredningen föreslagna höjningen av ortsavdragen verkningarna i nu ifrågavarande avseende av den inträffade penningvärdesförsämringen. I syfte att visa, att ortsavdragens höjning endast för de allra lägsta inkomsterna neutraliserar dessa verkningar har beredningen ändrat beräkningarna i den ovanintagna tablån av statsskatten vid 1945 års taxering med hänsyn till dels det förändrade penningvärdet och dels de av beredningen föreslagna ortsavdragen. Eftersom nuvarande penningvärde mot- svarar två tredjedelar av 1938 års penningvärde, har inkomsten vid 1945 års taxering höjts med 50 % för att motsvara samma reella inkomst som år 1938.
1 Prop. nr 259/1919 bilaga 2 s. 54—55. ? Prop. nr 232/1936 9. 97. 3 Prop. nr 210/1946 5. 44.
Ortsavdragen ha upptagits i enlighet med beredningens förslag, d. v. s. till 2750 kronor i ortsgrupp III, men skatten har beräknats enligt nu gällande grunder. Tablån erhåller då följande utseende.
1939 års taxering 1945 års taxering Skatteökniug resp. skatteminskning Skatt i % . Skutt i % år 1945
av Inkomst Ski? 1 av i % av 1939 inkomsten ' inkomsten å" skatt
Skatt i
Inkomst kr.
1 000 1 500 — 2 000 ' 3 000 8 3 000 ' 4 500 177
4 000 6 000 349
6 000 ' 9 000 755 8 000 ' 12 000 1 223 10 000 . ' 15 000 1 809 20 000 ' ' 30 000 5 931 40 000 ' 60 000 17 602 61) 000 . ' 90 000 31 768 100 000 ' 150 000 63 218 42'1 200 000 22"! 300 000 150 956 5013
”' I O
225 190 190 183 215 186 161 152 136 121
++++++++++|
Av tablån framgår, att för de ovan angivna inkomstbeloppen de föreslagna ortsavdragen skulle medföra en skatteminskning i jämförelse med 1939 års skatt endast beträffande inkomsten å 2 000 kronor, mätt i 1938 års penning- värde. I övriga fall innebära nuvarande skattesatser en skatteökning i för- hållande till 1939 års skatt som är större än enligt beräkningarna i den första tablån och skatteökningen är störst för de lägsta inkomsterna men avtar sedan i allmänhet vid stigande inkomst.
Med hänsyn till nu anförda omständigheter har beredningen ansett sig kunna förorda den ovan angivna avvägningen av skattebördan mellan skatt- skyldiga i olika. inkomstlägen.
KAP. V.
Inkomstbeskattningen av juridiska personer.
Inledning.
Vid utformandet av grunderna för statsbeskattningen av juridiska personer ha olika synpunkter anlagts alltefter det 5. k. dubbelbeskattning eller enkel— beskattning åsyftats. Dubbelbeskattning innebär i princip, att den juridiska personens inkomst beskattas icke blott hos den juridiska personen utan även, i den mån den utdelas såsom vinst, hos den som erhållit utdelningen. Vid enkelbeskattning beskattas den juridiska personen i stället för dess intres— senter. Dubbelbeskattning åsyftas för närvarande i fråga om aktiebolag —— beträffande försäkringsaktiebolag i den mån inkomsten belöper på aktie- ägarna i denna'deras egenskap —— och ekonomiska föreningar samt vissa ut- ländska juridiska personer. Beskattningen av dessa juridiska personer sker numera efter proportionell grund. Enkelbeskattning åsyftas i fråga om exem— pelvis stiftelser och ideella föreningar. I den mån enkelbeskattning åsyftats, har man avsett att den juridiska personen skall drabbas av den skatt, som i genomsnitt skulle ha träffat de fysiska intressenterna eller dem, som i sista hand komma i åtnjutande av inkomsten, om dessa beskattats själva. På grund härav har skatten jämväl för de juridiska personer, beträffande vilka enkelbe— skattning åsyftats, gjorts proportionell. Oskifta dödsbon och familjestiftelser beskattas dock enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatte— skalan.
För sådana juridiska personer, som ej skola beskattas enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan, är inkomst- och förmögenhets— skatten enligt nuvarande bestämmelser i sin helhet rörlig. De erlägga sålunda endast bottenskatt. Grundbeloppet utgör för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter, som icke äro aktiebolag, sparbanker, Sparbankernas säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bo— stadskreditkassan, bostadskreditföreningar samt sådana utländska juridiska personer, som ej beskattas i likhet med fysiska personer, 10 % av det beskatt- ningsbara beloppet. Alltsedan budgetåret 1940/41 har skatten av dessa grup- per av skattskyldiga erlagts med 200 % av grundbeloppet. Efter åren 1943 och 1946 beslutade ändringar i 20 % förordningen om statlig inkomst- och för— mögenhetsskatt har dock procenttalet för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig in— komst, bestämts lika med procenttalet för fysiska personer, vilket procenttal alltsedan budgetåret 1940/41 utgjort 150. För andra skattskyldiga — till vilka höra bland annat stiftelser och ideella föreningar _ utgör grundbeloppet 5 %
av det beskattningsbara beloppet, och detta grundbelopp har alltsedan budget- året 1940/41 uttagits med 150 %.
Värnskatten utgör alltsedan budgetåret 1942/43 för aktiebolag och därmed likställda skattskyldiga — däribland även fönsäkringsanstalter — 12 % av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer — utom för dem som beskattas i enlighet med den för fysiska personer gällande skatte- skalan — 6 % av det beskattningsbara beloppet.
Den sammanlagda statsskatten utgår sålunda enligt nu gällande beskatt— ningsgrunder för aktiebolag m. fl. juridiska personer med 32 % av det beskatt- ningsbara beloppet, för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, med 27 % av det beskattningsbara beloppet »samt för övriga juridiska personer med ovan an- given begränsning med 13,5 % av det beskattningsbara beloppet.
Vid 1945 års taxering utgjorde det sammanlagda beskattningsbara beloppet för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkrings- anstalter, som ej äro aktiebolag, sparbanker och utländska juridiska personer 1033,7 miljoner kronor samt den sammanlagda debiterade inkomst- och för- mögenhetsskatten och värnskatten för dessa skattskyldiga 329,5 miljoner kronor. Därav belöpte å envar av nämnda grupper av skattskyldiga följande belopp:
_ Debiterad statsskatt i milj. kr. Beskattnings- bart Inkomst- belOPD och förmögen- Värnskatt hetsskatt
Summ u. statsskatt
Svenska aktiebolag ................ 956": 190 5 114'7 3052 Svenska ekonomiska föreningar . . . . 51'1 10'2 6'1 16'3 Svenska försäkringsanstalter (ej ak-
tiebolag) ........................ 17'1 2'9 2'1 5 0 Sparbanker ........................ 4'4 G"!) 05 1'4 Utländska juridiska. personer ...... 4'9 1'0 0'6 1'6
1 0337 2065 1240 3295
För stiftelser och därmed likställda skattskyldiga utgjorde vid 1945 års taxering det sammanlagda beskattningsbara beloppet 37,3 miljoner kronor samt den debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten 5,0 miljoner kronor.
Inkomstbeskattningen av aktiebolag och därmed likställda juridiska
personer.
Den sven-ska aktiebolagsbeskattningen bygger på den tanken, att den in- komst, som förvärvas genom ett aktiebolag, äger större skattekraft än annan inkomst. På grund härav beskattas dels bolaget för all sin inkom-st och dels bolagets delägare för av dem uppburen utdelning.
En avvägning av skattebördan för aktiebolag och därmed likställda juri- diska personer kan givetvis icke undgå. att röna inflytande av det sätt, på
vilket skattebördan avvägts för fysiska personer. Beskattningen av ifråga- varande juridiska personer bör sålunda avpassas så, att en skälig del av den sammanlagda statsbeskattningen faller å dessa juridiska personer. En viss korrespondens bör även finnas mellan skattetrycket för dessa juridiska per- soner och skattetrycket för fysiska personer.
Såsom framgår av den under kap. IV lämnade redogörelsen för den av Kungl. Maj :t vid 1946 års riksdag framlagda finansieringsplanen torde under de närmaste åren stora krav komma att ställas på beskattningen för beredande av täckning för väntade statsutgifter. En sänkning av skattesatsen för aktie- bolagen och därmed likställda juridiska personer under den nu gällande eller 32 % finner beredningen fördenskull helt utesluten. Vid finansierings— planens framläggande har departementschefen uttalat, att för bolagsbeskatt— ningens del någon höjning av skatteprocenten syntes kunna övervägas och första särskilda utskottet har icke haft något att invända mot denna uppfatt- ning.
Beträffande beskattningen av fysiska personer innebär beredningens för- slag vid 110% uttagning av grundbeloppet ett intäktsbortfall i jämförelse med nuvarande skattesystem och skattesatser av omkring 190 miljoner kronor. Förslaget medför skattelindring i fråga om gifta skattskyldiga för taxerade belopp understigande omkring 15 000 kronor och vad angår ensam-stående skattskyldiga för taxerade belopp understigande omkring 7000 kronor. Vid högre taxerade belopp än nu nämnts föranleder förslaget skattehöjningar, vilka dock endast för de mycket höga inkomsterna äro mera avsevärda.
I likhet med departementschefen och första särskilda utskottet finner be- redningen önskvärt, att aktiebolagen och därmed likställda juridiska personer få genom en höjning av skattesatsen i någon mån bidraga till täckning av ovannämnda intäktsbortfall. I_ ett läge, då en påtaglig skattelindring anses erforderlig för den stora mängden av skattskyldiga med låga inkomster och då förslaget om denna skattelindring föranleder en betydande minskning av skatteintäkterna för staten, kan det enligt beredningens mening icke anses oskäligt, att ifrågavarande juridiska personer få vidkännas något ökade skatte- utgifter för underlättande av förslagets genomförande.
Vad särskilt angår aktiebolagen må framhållas, att dessas delägare mesta- dels torde ha inkomster av sådan storlek att skatteskärpning inträder för dem enligt förslaget. I aktiebolagens inkomster ingå —— förutom avsättning för den å inkomsten belöpande skatten — dels vad som utdelas till delägarna och som beskattas hos såväl delägare som bolaget och dels den del av inkomsten som fonderas hos bolaget. Vid bolagsbeskattningens införande i vår skatte- lagstiftning anfördes såsom grund för densamma bland annat, att en särskild skatt, lagd å. bolaget såsom sådant, borde komplettera inkomstskatten för fysiska personer.1 Denna särskilda skatt å bolagen har såsom ovan nämnts vid sin tillkomst bland annat motiverats därmed att inkomst som förvärvats genom ett aktiebolag äger större skattekraft än annan inkomst. Därjämte har
1 Se bl. a. bolagsskatteberedningens betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m. (SOU 1931: 40 s. 119).
emellertid för bolagsbeskattningen anförts det skälet, att ingen del av bola- gens inkomst borde gå fri från beskattning samt att icke utdelad vinst förden— skull borde beskattas hos bolagen.
Beredningen saknar för sin del anledning att taga ställning till frågan om hur bolagsbeskattningen rent teoretiskt skall motiveras. Huruvida bolagsbe- skattningen skall —— såsom under tidigare lagstiftningsarbeten synes ha skett —— betraktas såsom ett komplement till inkomstbeskattningen av fysiska per- soner eller som en beskattning, avsedd att direkt träffa bolagen, lämnar så- lunda beredningen därhän. Med utgångspunkt från betraktelsesättet om bo— lagsbeskattningen såsom ett komplement till inkomstbeskattningen av fysiska personer kan det visserligen göras gällande, att den av bolagen erlagda skat- ten, till den del den hänför sig till inkomst, som utdelas till delägarna, icke med nödvändighet behöver stå i ett visst förhållande till delägarnas inkomst- beskattning. Beträffande den del av bolagens inkomster, som fonderas hos bolagen, bör dock en skärpning av delägarnas inkomstbeskattning motsvaras av en skärpning även av beskattningen av nyssnämnda del av bolagsinkom- sterna. Eljest inträder en rubbning i den gällande avvägningen av beskatt- ningen.
Vid bedömandet av frågan om beskattningens avvägning för nu ifråga- varande juridiska personer bör emellertid tillses, att beskattningen icke göres så hög att genom densamma skadliga verkningar kunna uppkomma för nä- ringslivet. Vad beträffar aktiebolagen må härvid till en början framhållas, att det icke är aktieägarnas intresse av att få bibehålla nuvarande utdelning å deras aktier, som här påkallar särskilt beaktande. Trots den skärpning av aktiebolagsbeskattningen, som ägt rum sedan åren närmast före kriget, synas aktiebolagen — i varje fall industriföretagen — i allmänhet kunnat bibehålla. ungefärligen samma utdelning som under åren närmast före kriget. Bered— ningen kommer i det följande att beträffande industribolagen återgiva visst statistiskt material för belysande av detta förhållande. I detta sammanhang vill beredningen endast framhålla, att det torde få anses uppenbart, att med nuvarande ränteläge i aktier placerat kapital i allmänhet ger en högre förränt- ning än kapitalplaceringar av annat slag. Ur förräntningssynpunkt kan för- denskull kapitalplaceringar i aktier sägas vara en mera gynnad form än andra kapitalplaceringar. Bedömes den föreliggande frågan enbart med hänsyn där- till, synes enligt beredningens uppfattning fog finnas för det antagandet, att hos aktiebolagsinkomsterna ofta finnes en nu outnyttjad skattekraft, som i rådande läge bör kunna tillvaratagas.
I detta sammanhang bör emellertid tagas under övervägande, huruvida en skärpning av bolagsbeskattningen kan äga rum utan att verka hämmande på företagsamheten och utan att utgöra hinder för bolagens konsolidering. Där- vid må erinras om den aktiebolagen — liksom även ekonomiska föreningar, öm-sesidiga försäkringsbolag och sparbanker -— tillkommande rätten till fri av- skrivning å inventarier, varigenom möjlighet förefinnes för vederbörande företag att sörja för sin konsolidering. Även genom värderingen av innelig—
gande varulager kunna skapas dolda reserver och så sker också i stor utsträck— ning. Slutligen må erinras om lagstiftningen angående rätt till avdrag för av— sättning till investeringsfond, genom vilken lagstiftning möjlighet beredes till uppskov med vidtagande av dispositioner av olika slag. Giltighetstiden för sistnämnda lagstiftning utgår visserligen med 1947 års taxering. Förslag till ny lagstiftning i ämnet har emellertid utarbetats av särskilda sakkunniga (SOU 1945: 49). Enligt vad beredningen inhämtat kan denna fråga väntas bliva upptagen till behandling senast genom proposition till 1947 års riksdag. Med hänsyn till dessa möjligheter för aktiebolagen att konsolidera sin ställ- ning och att skapa dolda reserver finner beredningen icke sannolikt, att en viss skärpning av bolagsbeskattningen skulle kunna befaras medföra hämmande verkningar med avseende å företagsamheten.
Detta antagande vinner ett visst stöd i den undersökning, som av Indu- striens utredningsinstitut verkställts rörande »Inkomster och investeringar inom industrien 1937—1944». Denna undersökning avser en bearbetning av 193 industriföretags bokslut. Vid undersökningen ha utvalts de större och medelstora företagen inom varje bransch. Sammanlagda arbetarantalet vid de i undersökningen ingående företagen uppgick år 1942 till drygt 25 % av det i industristatistiken redovisade arbetarantalet i hela industrien. Undersök- ningens re-sultat, som torde kunna anses representativt för de större och me» delstora företagen, har sammanställts i tabeller, avseende dels samtliga de 193 undersökta företagen och dels företagen inom varje bransch för sig. Ur tabel- len för samtliga företag må här meddelas följande uppgifter, varvid beloppen, som avse verksamhetsår (och ej taxeringsår), angivas i miljoner kronor.
V' t På årets V' !; . Eget ins vinst ins . . Taxerat A r kapital 1 fore belöpande efter Utdelning Fondermg belopp skatt skatter skatt 1937 1 640'2 163'9 42'1 121'8 78'7 43'1 147'9 1938 1 6707 15215 44'9 107'9 76'4 31'5 1348 1939 1717'5 1746 73 2 101'4 75'4 26'0 1608 1940 1 7304 189'0 79'9 1011'1 71'4 37'7 166'0 1941 1 766 3 21 I3'6 82'4 121'2 77'1 44'1 172'4 1942 1 8148 219'4 95 1 124'3 80'2 44'1 189'5 1943 1 8634 231'8 102'9 1289 830 45'9 208'4 1944 1 907'3 2427 1102 1326 84'1 48'4 2181 1 Med eget kapital avses här aktiekapitalet, årets redovisade vinst samt egna fonder, dock ej skattefonder, pensionsfonder o.dyl.
I undersökningen uttalas, att skatteökningen i början av kriget var så stark, att vinsten efter avdrag för skatt sjönk under förkrigsnivån, trots de på många håll goda konjunkturerna och därmed följande stegring av vinsten före av- draget för skatt. Under de följande krigsåren hade skatterna visserligen tagit i anspråk största delen av ökningen i vinst före skatt men dock lämnat rum för en jämn stegring av vinst efter skatt. Utdelningen hade under hela perio- den varit ganska stabil. I procent av eget kapital utgjorde utdelningen år 1937
4,8, år 1938 4,6, år 1939 4,4, år 1940 4,1, år 1941 4,4, år 1942 4,4, år 1943 4,5 och år 1944 4,4. Fonderingarna utvisade sedan år 1941 en betydande stabilitet. Fonderingen för år 1937 utgjorde sålunda 43,1 miljoner kronor. För åren 1938—1940 kan konstateras en nedgång av fonderingen till respektive 31,5, 26,0 och 37,7 miljoner kronor. Fonderingen för åren 1941—1944 uppgick till respektive 44,1, 44,1, 45,9 och 48,4 miljoner kronor. Det framhålles i under- sökningen, att en jämförelse mellan åren närmast före kriget och senare år syntes ge vid handen att konsolideringen icke mera. väsentligt ökat. Å andra sidan påpekas emellertid, att en konsolidering kan ha skett före bokslutet, t. ex. genom extraordinära avskrivningar, möjliggjorda bland annat genom den fria avskrivningsrätten på lager och maskiner. Den verkliga konsolide- ringen kunde därför icke bedömas enbart med ledning av den i boksluten syn— liga fonderingen.
Beträffande den industriella investeringsverksamheten framhålles i under— sökningen, att denna under krigsåren i stort sett varit livlig. Investerings- verksamheten hade sålunda under dessa år i genomsnitt icke varit mycket mindre än under 1930-talets högkonjunktur, då bruttoinvesteringarnas värde i förkrigspriser uppgick till 400 år 500 miljoner kronor årligen. Emellertid hade den statliga industrien under kriget svarat för en betydligt större del av den totala industriella investeringsverksamheten än tidigare, nämligen drygt 15 % mot knappt 10 % åren närmast före kriget. Den övervägande delen av bruttoinvesteringarna hade finansierats med avskrivningar.
Det må understrykas, att de i tablån här ovan återgivna uppgifterna avse" samtliga de i undersökningen ingående företagen. Inom de olika branscherna har utvecklingen beträffande Vinstresnltat, utdelning och fondering varit något växlande.
Av undersökningen framgår sålunda, att de synliga fonderingarna i de undersökta företagen trots skatteskärpningen sedan åren närmast före kriget -— om här bortses från åren 1938—1940 — icke minskats. Härtill komma de genom avskrivningar eller nedskrivningar skapade dolda reserverna. Hur stora dessa äro torde icke kunna utrönas. Att dessa reserver äro betydande torde dock kunna antagas.
I detta sammanhang må erinras om att i samband med det nya uppbörds- systemets ikraftträdande den 1 januari 1947 skattebefrielse kommer att in— träda bland annat för halva inkomst— och förmögenhetsskatten på grund av 1946 års taxering samt hela den värnskatt, som — om uppbördsreformen ej skett _ kan antagas ha utgått på grund av samma års tafxering, ävensom för hela inkomst— och förmögenhetsskatten samt värnskatten på grund av 1947 års taxering. Denna skatteeftergift gäller alla skattskyldiga. Beträffande aktie- bolagen föreligger emellertid det förhållandet, att dessa regelmässigt ha skattereserver, vilka till följd av uppbördssystemets omläggning icke komma att tagas i anspråk för skatt. Skatteeftergiften för aktiebolagen kan beräknas motsvara ett belopp av omkring 500 miljoner kronor och bolagens skattere— server ha enligt en preliminär beräkning uppskattats till 600 a 700 miljoner
kronor.1 Även om dessa skattereserver utgöra engångsbelopp, som framkomma endast vid övergången till det nya uppbördssystemet, synes förefintligheten av des-sa reserver dock i sin mån kunna bidraga till att en skärpning av bolags— beskattningen icke skall få för företagens konsolidering ogynnsamma verk- ningar.
Vad ovan anförts har närmast haft avseende å aktiebolag. (Beskattningen av försäkringsaktiebolag och andra försäkringsanstalter, såvitt avser i försäk- ringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, be— handlas i det följande.) De skäl, som 'kunna anses tala för en skärpning av aktiebolagens beskattning, torde emellertid i huvudsak gälla även övriga med aktiebolagen nu likställda juridiska personer. De ekonomiska föreningarna in— taga därvid i viss mån en särställning. Den ovan åberopade omständigheten, att enligt förslaget en skatteskärpning i stor utsträckning kan förväntas inträda för aktiebolagens delägare och att denna skärpning bör motsvaras av en skärp- ning av beskattningen av den del av bolagens inkomster som fonderas hos bolagen, får nämligen antagas i regel icke äga en motsvarande tillämpning på de ekonomiska föreningarnas medlemmar. Dessa föreningars möjligheter att sörja för sin konsolidering äro däremot desamma som för bolagen och för- eningarnas ekonomiska bärkraft torde ej heller kunna antagas giva anledning till att skattesatsen för dem bör sättas lägre än för aktiebolagen. Det torde även få anses önskvärt, att den nuvarande likställigheten mellan aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna i fråga om skattesatsens storlek bibehålles.
Vid övervägande av på den föreliggande frågan inverkande omständigheter har beredningen stannat för att föreslå, att skattesatsen för aktiebolagen och därmed likställda juridiska personer —— utom försäkringsanstalter _— bestäm— mes till 40 %, vilket skulle innebära en höjning av den nuvarande samman- lagda skattesatsen för dessa skattskyldiga med 8 % av den beskattningsbara inkomsten. På grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering kan denna höjning beräknas motsvara en ytterligare skatteintäkt för staten av omkring 80 miljoner kronor.
Den sålunda föreslagna skattesatsen skall icke vara underkastad rörlighet. Enligt beredningen—s uppfattning är anordningen med ett grundbelopp, som uttages efter en årligen fastställd skatteprocent, icke i samma grad påkallad beträffande juridiska personer som i fråga om fysiska personer. Vad som skulle kunna anses tala för denna anordning även beträffande juridiska per- soner är att därigenom enhetliga regler i ifrågavarande avseende skulle erhållas för alla skattskyldiga. Emellertid synes den formella omständigheten, att i inkomstskatteförfattningen skatten för fysiska personer angives genom ett grundbelopp men för juridiska personer genom en bestämd skattesats, vara av mindre vikt. Ur saklig synpunkt synes ej heller någon vägande in- vändning kunna resas mot denna olikhet, eftersom redan enligt nu gällande bestämmelser förutsättas möjligheten av olika uttagningsprocent för fysiska personer och för juridiska personer.
1 Prop. nr 370/1945 5. 273 och prop. nr 75/1946 5. 8.
Inkomstbeskattningen av livförsäkringsanstalter.
Gällande beskattningsregler innebära, att inländsk livförsäkringsanstalt beskattas del-s för överskottet å rörelsen dels ock för viss kvotdel av den be- räknade räntan å premiereserven för direkt tecknade kapitalförsäkringar samt av den ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv för dylika, försäkringar. Vid bestämmandet av den kvotdel av räntebeloppen, som skulle bliva föremål för beskattning, vilken kvotdel brukar benämnas ränte— skatteunderlaget, lärer utgångspunkten ha varit, att livbolagens ränteskatt i princip skulle så avvägas, att den motsvarade summan av de skatter, som försäkringstagarna skulle haft att erlägga, om de själva skattat för räntan, men att bolagen å andra sidan icke finge åläggas att betala så stor ränteskatt, att deras förmåga att uppfylla sina förbindelser enligt ingångna försäkrings- avtal äventyrades. Vid utformandet av de ifrågavarande reglerna beaktades vidare den synpunkten, att skatten å överskottet borde tillsammans med ränteskatten ungefär motsvara den skatt, som livbolagen tidigare erlagt.
I 1928 års statsskatteförordning stadgades, att för svensk försäkringsan- stalts inkomst, i den mån den icke belöpte på aktieägarna i denna deras egen- skap, statsskattens grundbelopp skulle utgöra 6 % av det beskattningsbara beloppet. Den _ förhållandevis obetydliga _ del av livförsäkringsaktiebolags inkomst, som belöpte på aktieägarna i denna deras egenskap, skulle däremot beskattas progressivt liksom vanlig aktiebolag-sinkomst eller efter en skala, där grundbeloppet varierade mellan 1,5 och 12 %.
Vid omläggningen av statsskattesystemet år 1938 genomfördes en formell likställighet i beskattningshänseende mellan försäkringsanstalter och aktie- bolag i allmänhet, i det att bottenskattens grundbelopp för båda kategorierna fastställdes till 10 % av det beskattningsbara beloppet. Emellertid åsyftades härmed icke någon ändring av principen, att ränteskatten erlades av liv- bolagen i förs-äkringstagarnas ställe, varför skattesatserna för fysiska perso- ner borde vara utslagsgivande för livbolagens skattebelastning. Att botten- skattens grundbelopp bestämdes lika. för försäkringsanstalter som för aktie- bolag i allmänhet motiverades därmed att i fråga om försäkringsanstalterna det beskattningsbara beloppet så konstruerats att det rätteligen utgjorde alle- nasit omkring hälften av det belopp, som enligt grunderna för bestämmelserna i ämnet egentligen borde beskattas. Den effektiva skattesatsen bleve där- igenom endast 5 % eller något högre än skattesatsen för fysiska personer i det lägsta inkomstskiktet.1
Enligt 20 5 förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för varje år bestämmas med vilka procenttal av de i 18 ä 2 mom. a), b) och c) omförmälda grundbelopp bottenskatt skall för det året utgå. Genom författ— ningsändring år 1943 gjordes till detta stadgande ett tillägg, enligt vilket vid bestämmandet av procenttalen skulle iakttagas att, även om dessa i övrigt be- stämdes olika för de i 18 5 2 mom. under a) och de i samma mom. umder b)
1 SOU 1937: 42 s. 201. och prop. nr 258/1938 5. 190.
avsedda skattskyldiga, procenttalet för svenska försäkringsanstalter likväl skulle, såvitt avsåge i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverk- samhet hänförlig inkomst, bestämmas lika med procenttalet för fysiska per- soner. Denna författningsändring fö1anleddes därav att skattetrycket för liv- bolagen skärpts betydligt mer än för fysiska personer, samt att livbolagens skattebörda fördenskull borde 1 princip återföras till den relation 'till fy siska pei— soners skattebörda, som rådde vid bestämmelsernas tillkomst. 1 Anordningen att samma procenttal av bottenskattens grundbelopp skulle uttagas av inländska liv— försäkringsanstalter som av fysiska. personer ansågs kunna godtagas såsom ett provisorium i avbidan på en mera fullständig omarbetning av reglerna om livbolagens beskattning. I detta sammanhang framhölls, att likställigheten mellan livbolagen och fysiska personer rätteligen icke borde sträckas längre än till att avse den del av livbolagens inkomst av livförsäkringsrörelsen, som belöpte på försäkringstagarna, eller med andra ord den inkomst, för vilken bolagen skattade i försäkringstagarnas ställe. Emellertid antogs den på aktie- ägarna. belöpande delen av sagda inkomst vara så pass obetydlig i förhållande till den på försäkringstagarna belöpande, att några avgörande betänkligheter icke ansågos behöva möta att tillämpa samma regel även på den del av inkom— sten av livförsäkringsrörelsen, som belöpte på aktieägarna.
Den år 1943 beslutade ändringen av 20 & förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt berörde, såsom framgår av vad nu anförts, icke de ut— ländska försäkringsanstalterna. Genom en är 1946 vidtagen ändring av nämnda stadgande utsträcktes emellertid det år 1943 gjorda tillägget att gälla även i fråga om utländsk livförsäkringsanstalt. Denna ändring avsåg i princip att återställa den tidigare relationen mellan de svenska och de utländska anstal- ternas beskattning.2 Departementschefen underströk i detta sammanhang, att denna ändring borde betraktas som ett provisorium i avbidan på en mera full— ständig omprövning av bestämmelserna om livförsäkringsanstalternas be- skattning.
Under år 1942 tillkallade chefen för handelsdepartementet utredningsmän att i viss omfattning verkställa utredning och avgiva förslag angående försäk- ringsverksamheten. Utredningsmännen, som antagit benämningen försäkrings- utredningen, ha under innevarande år avgivit betänkande med förslag till lag om försäkringsrörelse m. m.3 I berörda betänkande ha bland annat föreslagits vissa ändringar av stadgandena i 30 % 2 mom. kommunalskattelagen samt an- visningarna till nämnda paragraf rörande beräkningen av inländsk försäkrings— anstalts nettointäkt av försäkringsrörelse. Någon ändring av 20 % statsskatte- förordningen föreslogs däremot icke.
I öv1igt må nämnas, att försäkringsverksamheten jämväl beröres av det uppdrag, som lämnats 1945 års försäkringsutredning. Syftet med denna ut- redning är att utforma förslag till en sådan organisation av försäkringsverk—
1 Prop. nr 172/1943 8. 20—21. 2 Prop. nr 23/1946 5. 8—9. 3 SOU 1946: 33 och 34.
samheten, som är ägnad att på bästa möjliga sätt tillgodose försäkrings— tagarnas intressen.
Enligt erhållen upplysning kommer vidare 1944 års allmänna skattekom- mitté att till behandling upptaga vissa frågor rörande försäkringsföretagens beskattning.
Beredningen får i anslutning härtill framhålla, att, därest ändrade bestäm— melser skulle genomföras rörande beräkningen av livbolagens nettointäkt av livförsäkringsrörelse, detta givetvis kan få betydelse för frågan om skatte- satsens storlek för livbolagen. I beredningens förslag måste fördenskull be— stämmandet av skattesatsens storlek — liksom de åren 1943 och 1946 beslu— tade ändringarna rörande skatteprocenttalet —— få provisorisk karaktär. Å andra sidan lärer det få anses uteslutet, att skattesatsen skulle för inkomst av livförsäkringsrörelse vara densamma som för aktiebolagen i allmänhet. Så- som ovan nämnts utgör enligt nn gällande beskattningsgrunder den samman- lagda skattesatsen vid statsbeskattningen för försäkringsanstalter, såvitt av- ser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, 27 %.
Vid bestämmandet av skattesatsen för livförsäkringsanstalterna bör be— aktas, att, såsom ovan nämnts, utgångspunkten för den s. k. ränteskatten varit att denna skatt i princip skulle så avvägas att den motsvarade summan av de skatter, som försäkringstagarna haft att erlägga om de själva skattat för räntan. Om denna principiella utgångspunkt är klar, så har beredningen där- emot känt en viss tveksamhet inför det ovan återgivna, bland annat i sam- band med 1938 års skattereform gjorda uttalandet, att för försäkringsanstal— terna. det beskattningsbara beloppet så konstruerats att det rätteligen ut- gjorde allenast hälften av det belopp, som enligt grunderna för bestämmel— serna i ämnet egentligen borde beskattas.1 Beredningen har icke vunnit full klarhet i vad däimed åsyftat-s. Måhända avses med detta uttalande endast ett konstaterande av att dessa bestämmelser, som tillkommo på grundval av ett av 1924 års skatteberedning framlagt förslag, vid sin tillkomst och med då gällande skattesatser medförde en skatt, som motsvarade endast omkring hälften av vad försäkringstagarna skolat erlägga, om de själva skattat för räntan. Om innebörden av ovanberörda uttalande varit den nu nämnda, ägde detsamma emellertid giltighet endast vid tiden för bestämmelsernas tillkomst men däremot ej sedan skattebelastningen undergått ändring beträffande så- väl försäkringsanstalter som försäkringstagare. Hur det numera förhåller sig vid en jämförelse mellan skattebördan-s tyngd för försäkringsanstalterna, å ena, samt försäkringstagarna i genomsnitt, å andra sidan, kan ej utan närmare undersökningar konstateras.
I detta läge och då frågan om livförsäkringsanstalternas beskattning kan förväntas bliva föremål för särskild utredning har beredningen funnit lämp- ligt, altt skattesatsen för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstek—
1 Se även prop. nr 172/1943 5. 17 och 20.
niskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, bestämmes till 25 %, vilket skulle innebära en avrundning nedåt av den nuvarande skatte- satsen, 27 %.
Beredningen vill i detta sammanhang nämna, att enligt en från försäkrings- håll lämnad uppgift skatten ålivbolagens ränteinkomst med nu gällande beskatt- ningsgrunder och skattesatser motsvarar 17,65 % av ränteinkomsten.1 Efter- som enligt den av beredningen föreslagna inkomstskatteskalan för fysiska personer marginalskatten vid grundbeloppsnivå. utgör 16 %, då den beskatt- a'aingsbara inkomsten överstiger 4000 kronor, synes en skattesats av 25 % för livförsäkringsanstalterna i avbidan på en mera fullständig omarbetning av hithörande bestämmelser kunna godtagas. Denna skattesats skulle —- med utgångspunkt från ovannämnda uppgift om skattens nuvarande storlek i för- hållande till hela ränteinkomlsten — innebära, att skattebelastningen hos liv- försäkringsanstalterna komme att bliva något lägre än 17,65 % av räntein— komsten.
Inkomstbeskattningen av övriga juridiska personer.
De juridiska personer som här avses äro stiftelser och ideella föreningar samt därmed likställda skattskyldiga. Enligt nuvarande bestämmelser utgör grundbeloppsprocenten vid den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för dessa skattskyldiga 5, medan grundbeloppsprocenten för aktiebolag är 10. Grundbeloppsprocenten för ifrågavarande juridiska personer utgör alltså hälften av grundbeloppsprocenten_för aktiebolagen. Den sammanlagda skatte- satsen för ifrågavarande juridiska personer är för närvarande 13,5 % mot 32 % för aktiebolagen.
Då ifrågavarande juridiska personer i regel främja ett allmännyttigt ända— mål, anser beredningen den nuvarande avvägningen av skattebördan för dem böra i huvudsak bibehållas. Skattesatsen bör emellertid avrundas till ett lämpligt tal, och beredningen har därvid stannat för 15 %, vilken skattesats liksom skattesatsen för aktiebolag och därmed likställda juridiska personer icke skall vara rörlig. Skattesatsens avrundning för ifrågavarande juridiska personer skulle på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering med- föra en ytterligare skatteintäkt till staten av omkring 0,5 miljoner kronor.
1 Försäkringsanstalterna Folket och Samarbete i år 1946 avgivet remissyttrande över 1942 års iörsäkringsutrednings betänkande.
KAP. VI.
Förmögenhetsbeskattm'ngens anordnande inom det statliga skattesystemet.
Frågan om särskiljande av den kombinerade inkomst- och förmögenhets- skatten i två från varandra fristående skatter.
Enligt nuvarande bestämmelser beskattas förmögenhet vid den årliga taxe- ringen i två former, nämligen dels genom att en hundradedel (för ekonomiska föreningar en tvåhundradedel) av den skattepliktiga förmögenheten inräknas i det till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt taxerade beloppet dels ock genom att en fristående förmögenhetsskatt, benämnd särskild skatt år för— mögenhet, uttages. Beträffande grunderna för den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten får beredningen hänvisa till den i Bilaga 8 lämnade historiken i detta hänseende.
Då den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten år 1910 infördes i vårt land, anordnades densamma i princip närmast som en skatt å förmögen- hetens avkastning. Det ansågs, att förmögenhetsavkastning skulle kunna bära en skattebörda, som var en tredjedel större än skattebördan för inkomst av arbete. På grund härav lades till den taxerade inkomsten en tredjedel av förmögenhetens efter 5 % beräknade avkastning eller alltså en sextiondedel av förmögenheten.
Såsom framhållits av bolagsskatteberedningcn hade emellertid tesen, att förmögenhetsinkomst i allmänhet skulle beskattas en tredjedel hårdare än annan inkomst antagits blott såsom en metod att åvägabringa en jämförelse mellan den skattekraft, som grundades på förmögenhet, och den, som grunda- des på inkomst såsom sådan. Avsikten var, att med förmögenhetsskatten träffa även förmögenhet, som icke lämnade avkastning. Den av bolagsskattebered- ningen uttalade uppfattningen, att förmögenhetsskatten enligt 1910 års skatte- lagstiftning var tänkt såsom en kombination av de två principerna skatt på förmögenhets avkastning och skatt på förmögenhet. såsom sådan men med övervikt åt den förra principen, torde fördenskull enligt statsskatteberednin— gens mening få anses innebära en riktig karakteristik av vår förmögenhets- beskattning i dess ursprungliga utformning. Med den använda metoden för förmögenhetsskattens bestämmande avsågs att vinnas, att förmögenhetsskat- ten skulle röna inflytande av ej allenast förmögenhetens utan även inkomstens storlek.
Den är 1938 beslutade omläggningen av förmögenhetsbeskattningen, var- igenom förmögenhetsdelen sänktes till en hundradedel och en fristående för-
mögenhetsskatt infördes, utgjorde ett. steg i riktning mot en beskattning av förmögenheten såsom sådan. Att kombinationen av inkomst- och förmögen- hetsbeskattningen därvid bibehölls, ehuru i minskad utsträckning, motivera- des närmast av en önskan att tillvarataga den särskilda skattekraft, som representerades av förmögenhet i förening med god inkomst. Det ansågs jäm väl såsom en fördel, att även de minsta förmögenheterna, om de vore förenade med någorlunda stora inkomster, finge bidraga till förmögenhetsbeskattniu— gen. Deklarationsskyldigheten ansågs därigenom kunna göras mera effektiv och en fullständigare statistik över förmögenheterna vinnas.
Att den förmögenhetsskatt, som uttages genom förmögenhetsdelen, icke är obetydlig framgår av Bilagaå och 9. Den vid Bilaga 5 fogade tabell 4 utvisar resultatet av en på grundval av material, insamlat av 1944 års allmänna. skattekommitté, verkställd uppskattning av den förmögenhetsskatt-, som vid 1943 års taxering hänförde sig till den i taxeringen till inkomst- och förmögen— hetsskatt ingående förmögenhetsdelen. Enligt tabellen utgjorde denna för- mögenhetsskatt 44,26 miljoner kronor, varav 5,71 miljoner kronor belöpte å förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor. Då den på grund av samma års taxering debiterade särskilda skatten å förmögenhet uppgick till allenast 30,3 miljoner kronor, översteg således den å förmögenhetsdelen belöpande skatten med bortåt 50 % den särskilda skatten å förmögenhet.
Vad som i främsta rummet talar för bibehållande av den kombinerade in— komst— och förmögenhetsskatten är enligt beredningens mening, att därigenom ges större möjlighet till differentiering av förmögenhetsskatten med hänsyn till inkomstens storlek än vid två fristående skatter. Om förmögenhetsdelen avskaffas och den därigenom uppkommande minskningen av skatteintäkterna, som enligt vad ovan nämnts kunna anses motsvara omkring 150 % av den särskilda förmögenhetsskatten-s sammanlagda belopp, i stället uttages genom en skärpning av skalan för den särskilda förmögenhetsskatten, komma de i form av förmögenhetsskatt inflytande skatteintäkterna visserligen att till- hopa uppgå till samma belopp som förut. Skatten för ett visst förmögenhets- belopp kommer emellertid — om här bortses från reduktionsregeln — att vara densamma oberoende av inkomstens storlek. Detta innebär, att de genom förmögenhetsdelens avskaffande bortfallande skatteintäkterna delvis få bäras av dem, vilkas inkomster i förhållande till förmögenheten äro lägre än nor— malt, medan däremot sådana skattskyldiga., vilkas inkomster i förhållande till förmögenheten äro högre än normalt, erhålla någon Skattelättnad.
Att enligt nuvarande bestämmelser den genom förmögenhetsdelen uppkom- mande differentieringen av skatten med hänsyn till inkomstens storlek är avsevärd framgår av följande uppställning, vari de angivna procenttalen ut- göras av den sammanlagda skattesatsen för inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt (marginalskatten) i varje särskilt skikt:
. Skattesats för i det beskatt- Beskattningsbar-t belopp ningsbara beloppet ingående mmögenhetsdel *
3 010— 6 000 1525 10 010—- 12 000 2375 15 010— 25 000 3275 35 010— 40 000 42-75 50010— 60000 4975 100 010—200 000 61'25 200 010— 68-75
1 Härvid har förutsatts att förmögenhetsdelen »ligger i toppen» av det beskattningsbara beloppet samt att för- mögenhetsdelen i sin helhet faller inom de angivna skikten av beskattningsbart belopp.
Däremot torde det vid en fristående förmögenhetsbeskattning bereda stora svårigheter att anpassa förmögenhetsskatten efter inkomstens storlek. Bort- sett härifrån torde emellertid en omläggning av den särskilda förmögenhets— beskattningen i syfte att vinna större beaktande av inkomstens storlek även möta principiella betänkligheter. Med en förmögenhetsskatt menas principiellt sett en skatt, där den skattskyldiges förmögenhet är beskattningsnorm, d. v. 5. där skattens belopp fastställes med ledning av förmögenhetens storlek. Det kan då icke vara riktigt att låta inkomsten få något större utrymme vid för— mögenhetsskattens utmätande. Därest den nuvarande kombinationen av in- komst- och förmögenhetsbeskattningen skulle avskaffas, lärer man bliva nöd— sakad att såsom en konsekvens härav släppa tanken på att i någon större ut— sträckning erhålla en differentiering av förmögenhetsbeskattningen med hän— syn till inkomstens storlek.
Enligt beredningens uppfattning kunna emellertid även invändningar resas emot bibehållande av den kombinerade inkomst och förmögenhetsskatten. Sålunda kan till en början framhållas, att, sedan en fristående förmögenhets- skatt införts i vårt skattesystem, det måste anses föga rationellt att uttaga förmögenhetsskatt i två olika former. Vid ett system med två fristående skatter kan en bättre avvägning göras av inkomst- och förmögenhet-sheskattningens tyngd var för sig. Det. kan vidare göras gällande, att den nuvarande förmögen- hetsdelen icke har någon principiell grund. Då förmögenhetsdelen utgjorde en sextiondedel, var densamma närmast motiverad såsom avseende en skärpt beskattning av förmögenhetens avkastning. Någon sådan tanke ligger däremot icke till grund för den nuvarande förmögenhetsdelen Att denna satts till en hundradedel berodde helt på att man därigenom ansåg sig kunna erhålla en lämplig och skälig avvägning av skattebördan i sin helhet mellan olika katego- rier av skattskyldiga. Ur mera praktisk synpunkt kan anföras, att vid ett system med två fristående skatter den renodlade inkomstskatten erhåller större elasticitet. Förmögenhetsdelen utgör nu ett visst hinder för skatte— systemets rörlighet. Borttages förmögenhetsdelen, försvinner detta hinder.
En olägenhet med den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten är därjämte, att genom densamma även småsparare drabbas av förmögenhets- skatt. Att skatt skall utgå för sparmedel till ett värde av endast några hundra kronor finner beredningen icke tillfredsställande. Såsom en länsstyrelse fram— höll i remissyttrande över skattedirektören G. Sandströms år 1941 avgivna betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetal- ning av utskylder borde förmögenhetsbeskattningen icke drabba andra kapital— tillgångar än sådana, som enligt gängse språkbruk kunna betecknas såsom >>förmögenhet>>. Även av psykologiska skäl torde det kunna anses önskvärt, att kapitaltillgångar å mindre belopp undantagas från förmögenhetsbeskatt- ning.
Mot den kombinerade skatten kan vidare riktas den invändningen, att denna motverkar sparandet. Denna fråga har i Bilaga .9 och de vid densamma fogade tabellerna 1 och 2 blivit närmare belyst. I tabell 1 har beräknats den sam- manlagda inkomst— och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskilda skatt å förmögenhet, som i olika inkomst— och förmögenhetslägen uttages vid ett nysparande av visst belopp, vilket efter 2 respektive 4 % avkastning ger en ränteinkomst av 100 kronor. Av tabellen framgår, att den skatt, som enligt nuvarande bestämmelser uttages å avkastningen av ett nysparande, i de högre inkomstskikten är mycket hög, i vissa fall mer än 100 %. De i tabellen angivna talen avse, såsom ovan nämnts, endast statsskatterna, varvid nu gäl- lande beskattningsgrunder tillämpats. Om hänsyn skall tagas till kommunal- skatten, böra talen höjas med i genomsnitt 10. De i tabellen angivna inkomst— beloppen utgöras av de beskattningsbara beloppen med avdrag i varje sär- skilt fall för förmögenhetsdelen. Tabellen utvisar bland annat, att, om i det beskattningsbara beloppet ingår inkomst av 5 000 kronor och den skattskyl— dige före sparandet. av det belopp som i avkastning ger 100 kronor icke ägde någon förmögenhet, de å det sparade beloppet och avkastningen av detsamma för helt år räknat belöpande statsskatterna utgöra 21 kronor 35 öre vid en för- räntning efter 2 % och 16 kronor 77 öre vid en förräntning efter 4 %. Utgör inkomsten vid samma förmögenhetsförhållanden 25000 kronor, uppgå stats- skatterna på grund av sparandet till 55 kronor 65 öre vid en förräntning efter 2 % och till 43 kronor 72 öre vid en förräntning efter 4 %. Har den skatt— skyldige en inkomst av 200000 kronor men ingen förmögenhet före sparan- det, bliva skattebeloppen 96 kronor 25 öre respektive 75 kronor 62 öre. Är förmögenhet-en före sparandet 30000 kronor, utgöra skattebeloppen vid en inkomst av 5 000 kronor 26 kronor 35 öre respektive 19 kronor 27 öre, vid en inkomst av 25 000 kronor 60 kronor 65 öre respektive 46 kronor 22 öre samt vid en inkomst av 200000 kronor 101 kronor 25 öre respektive 78 kronor 12 öre. Uppgår slutligen förmögenheten före sparandet till 200 000 kronor, be- löpa sig skattebeloppen vid en inkomst av 5 000 kronor till 38 kronor 85 öre respektive 30 kronor 32 öre (i båda fallen efter tillämpning av reduktions- regeln för den särskilda skatten å förmögenhet), vid en inkomst av 25000 kronor till 75 kronor 65 öre respektive 53 kronor 72 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor till 116 kronor 25 öre respektive 85 kronor 62 öre.
Av tabellen framgår sålunda, att verkningarna av nuvarande skattesystem i relativt obetydlig utsträckning hänföra sig till förmögenhetens storlek. Där- emot variera skattebeloppen i avsevärd grad alltefter inkomstens storlek. Är inkomsten hög och förräntningen av det sparade beloppet låg, uppgå stats- skatterna i många fall till mer än 100 % av avkastningen.
De höga skattesatserna bero ju icke enbart på den kombinerade skatten utan äro delvis ett resultat av det nuvarande skattetrycket. Vad som i detta sammanhang närmast är av intresse är emellertid i vad mån den kombinerade skatten bidrager till dessa ur sparsynpunkt ogynnsamma verkningar. Till belysning härav har å. den vid Bilaga 9 fogade tabell 2 gjorts en beräkning av hur stor skatten skulle bliva å en på grund av ett nysparande uppkommen ränteinkomst av 100 kronor, därest skatten skulle beräknas enligt två fri— stående skalor. Beträffande inkomstskatten har därvid tillämpats nuvarande skalor för inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt med iakttagande av att det beskattningsbara beloppet i varje särskilt fall minskats med 1hon av förmögenheten. Å det härvid återstående beloppet, som i tabellen angi- ves såsom beskattningsbar inkomst, har inkomstskatten beräknats. Förmögen- hetsskatten har beräknats på grundval av skalan för den nuvarande särskilda skatten å förmögenhet med förhöjning i varje särskilt fall med 150 %. De i tabellen angivna talen avse den sammanlagda inkomstskatten och förmögen- hetsskatten, beräknad efter dessa grunder.
Av tabell 2 framgår att, såsom kunnat förväntas, förmögenhetens storlek får större inflytande vid skattens bestämmande, om två fristående skalor till- lämpas. Inkomstens storlek får däremot minskad betydelse men inverkar fortfarande i en ej ringa grad på skatten. Att så är fallet sammanhänger givetvis med att storleken av den å avkastningen belöpande skatten är helt beroende av till Vilket inkomstskikt avkastningen kommer att hänföras. Om den skattskyldige före sparandet icke ägde någon förmögenhet, blir förmögen— hetsskatten å det sparade beloppet och inkomstskatten å. avkastningen till- hopa vid en inkomst av 5 000 kronor 13 kronor 72 öre efter såväl 2 som 4 % förräntning i stället för såsom nu 21 kronor 35 öre respektive 16 kronor 77 öre, vid en inkomst av 25 000 kronor 35 kronor 77 öre efter såväl 2 som 4 % förräntning i stället för såsom nu 55 kronor 65 öre respektive 43 kronor 72 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor 61 kronor 87 öre vid såväl 2 som 4 % förräntning i stället för såsom nu 96 kronor 25 öre resepektive 75 kronor 62 öre. Är förmögenheten före sparandet 30000 kronor, utgöra skattebelop- pen vid en inkomst av 5 000 kronor 26 kronor 22 öre respektive 19 kronor 97 öre i stället för såsom nu 26 kronor 35 öre respektive 19 kronor 27 öre, vid en inkomst av 25 000 kronor 48 kronor 27 öre respektive 42 kronor 2 öre i stället för såsom nu 60 kronor 65 öre respektive 46 kronor 22 öre samt vid en inkomst av 200000 kronor 74 kronor 37 öre respektive 68 kronor 12 öre i stället för såsom nu 101 kronor 25 öre respektive 78 kronor 12 öre. Utgör slutligen förmögenheten före sparandet 200 000 kronor, bliva skattebeloppen vid en inkomst av 5000 kronor 51 kronor 22 öre respektive 32 kronor 47 öre (i båda fallen efter tillämpning av reduktionsregeln) i stället för såsom
nu 38 kronor 85 öre respektive 30 kronor 32 öre, vid en inkomst av 25000 kronor 85 kronor 77 öre respektive 60 kronor 77 öre i stället för såsom nu 75 kronor '65 öre respektive 53 kronor 72 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor 111 kronor 87 öre respektive 86 kronor 87 öre i stället för såsom nu 116 kronor 25 öre respektive 85 kronor 62 öre.
Vid en jämförelse mellan tabellerna 1 och 2 framgår, att beträffande de i tabellerna valda exemplen skattebeloppen genomgående bliva lägre enligt tabell 2 än enligt tabell 1, om förmögenheten icke överstiger 30000 kronor, utom i två fall, då tabell 2 utvisar en obetydlig skatteökning. Skatteökningen på grund av inkomstens ökning är vid angivna förmögenhetsläge avsevärt mindre än enligt tabell 1. I fråga om de i tabellerna valda exemplen avseende förmögenheter å 50000 kronor och däröver utvisar emellertid tabell 2 i flera fall en skatteökning i jämförelse med tabell 1. Det-ta gäller vid de lägsta av de inkomstbelopp, som angivits å tabellerna. Denna tendens framträder starkare, i den mån förmögenheten är större. I de allra högsta inkomstlägena blir däremot skatten enligt tabell 2 så gott som genomgående lägre än enligt tabell 1. Att skatten överstiger 100 % av avkastningen förekommer i tabell 2 endast i fall då en förmögenhet å 200000 kronor är förenad med en in- komst av minst 100 000 kronor och förräntningen sker efter 2 %. Såsom fram- hålles i Bilaga 9 kan den fristående förmögenhetsskatten leda till i för— hållande till avkastningen extremt höga skatter för ett nysparande, då både inkomst och förmögenhet äro stora. Vid den kombinerade inkomst- och för- mögenhetsskatten är för dylika extrema skatt-er för ett nysparande tillräckligt, att inkomsten är hög.
Mot den kombin—erade skatten kan vidare invändas, att skatten på arbets— inkomst i vissa fall blir beroende av förmögenhetens storlek. Om en person med viss inkomst och viss förmögenhet åtager sig ett extrauppdrag, som ger honom en ytterligare inkomst, blir nämligen den å sistnämnda inkomst belö— pande skatten beroende av ej allenast den ursprungliga inkomstens utan även förmögenhetens storlek. Verkningarna härav ha närmare belysts i Bilaga 9, till vilken beredningen får hänvisa.
Slutligen kan såsom en olägenhet för såväl den enskilde som det allmänna framhållas, att det vid den kombinerade skatten ej finnes möjlighet att på ett enkelt sätt utröna hur stor del därav som utgör förmögenhetsskatt.
Vid ställningstagandet till frågan, huruvida den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten bör bibehållas eller icke, har beredningen kommit till den uppfattningen, att denna skatteform, då densamma infördes i vår skatte- lagstiftning, måste anses ha varit en väl funnen lösning för förmögenhets- beskattningens anordnande. På ett smidigt sätt anknöt den kombinerade skatten med då gällande beskattningsgrunder till den skattskyldiges såväl inkomst- som förmögenhetsförhållanden. Att skatten å förmögenhet i någon mån röner inflytande även av den skattskyldiges inkomst finner beredning-en i och för sig icke oberättigat. I den mån som skattetrycket skärpt—s, ha emeller- tid olägenheterna av kombinationen av inkomst och förmögenhet ökats. Vid
den år 1938 beslutade omläggningen av statsbeskattningen rådde sålunda knappast någon meningsskiljaktighet därom att införandet av en fristående förmögenhetsskatt vid sidan av en kombinerad inkomst- och förmögenhets— skatt med minskad förmögenhetsdel vore att föredraga framför en enda kom- binerad inkomst— och förmögenhetsskatt. Efter den ytterligare skärpning av skattetrycket, som sedan år 1938 ägt rum, ha enligt beredningens mening olägenheterna av kombinationen blivit så framträdande, att ett bibehållande av densamma ej gärna kan ifrågasättas. Visserligen är det önskvärt, att den särskilda skattekraft, som förefinnes då en förmögenhet är förenad med god inkomst, blir tillvaratagen i den utsträckning så kan ske. Med nuvarande skattetryck medför emellertid kombinationen, såsom närmare utvecklats i det föregående, att inkomstens storlek i alltför hög grad blir avgörande vid skat- tens bestämmande. Beredningen har fördenskull och på grund av de övriga skäl, som i det föregående anförts mot ett bibehållande av den kombinerade ' skatten, ansett sig böra föreslå, att beskattningen av inkomst och förmögen- het skall ske genom två från varandra helt fristående skatter. I detta sam— manhang må erinras om att, såvitt känt, en kombinerad inkomst- och förmö- genhetsskatt icke förekommer annorstädes än i vårt land.
Det förhållandet, att enligt hittillsvarande bestämmelser en viss kvotdel av den skattskyldiges förmögenhet skolat redovisas i deklarationen även vid de minsta förmögenheter, har otvivelaktigt varit av värde ur taxeringskontroll- synpunkt. Såsom ett led i deklarationskontrollen bruka nämligen taxerings— myndigheterna undersöka, hur den deklarerade inkomsten förhåller sig till förmögenhetsställningen vid beskattningsårets slut, sedd i jämförelse med för- mögenhetsförhållandena enligt den vid det nästzföregående årets taxering av— lämnade deklarationen. Denna kontroll användes företrädesvis beträffande mindre rörelseidkare (som deklarera på rörelsebilaga enligt formulär nr 7 a) samt jordbrukare. Kontrollen begagnas vidare beträffande vissa skattskyl- diga med andra inkomstslag t. ex. tjänsteinkomst av mera tillfällig art. Med kontrollen åsyftas även att klargöra, i vad mån odeklarerade realisationsvins- ter eller gåvor förekommit.
Enligt beredningens förslag skall den förmögenhetsskatt, som nu uttages på grund av den i taxeringen till inkomst— och förmögenhetsskatt ingående förmögenhetsdelen, i stället erhållas genom en skärpning av skalan för den särskilda skatten å förmögenhet. Den för sistnämnda skatt enligt nuvarande bestämmelser stadgade skattepliktsgränsen anser beredningen böra bibehållas. Fysiska personers förmögenheter ej överstigande 20000 kronor bliva där- igenom helt fritagna från skatteplikt till förmögenhetsskatt. Fråga uppkom- mer då, huruvida möjligheten till deklarationskontroll skulle bliva sämre till- godosedd efter en sådan omläggning av skattesystemet. Enligt nuvarande be- stämmelser finnes ju något straffansvar ej föreskrivet för underlåtenhet att i deklaration lämna uppgift eller lämnande av oriktig uppgift i sådana fall, då detta icke innebär undandragande från beskattning.
Denna fråga har _— såsom framgår av Bilaga 8 — behandlats såväl i 1936 års departementspromemoria som av 1936 års skattekommitté. Kommittén
anförde därvid, att vid tillämpning av ett system med fristående förmögen- hetsbeskattning även för förmögenheter understigande skattskyldighetsgrän- sen borde stadgas deklarationsplikt samt att det finge ankomma å beskatt— ningsmyndigheterna att tillse att deklarationerna bleve fullständiga även på denna punkt.
Beredningen får i anslutning härtill framhålla, att även med bortseende från de kontrollsynpunkter, varom här närmast är fråga, skyldighet att. upp- giva förmögenhet, som ej uppgår till skattepliktigt belopp, torde böra. före- finnas. Att den skattskyldige själv vid sin beräkning kommit till en behållen förmögenhet understigande skattepliktsgränsen utesluter ju icke, att taxe— ringsmyndigheterna kunna genom en annan värdering eller dylikt ändra för— mögenhetsberäkningen på sådant sätt att skattepliktigt belopp uppnås. I detta sammanhang må erinras om att i den nuvarande deklarationsblanketten "finnes angivet, att uppgifterna angående förmögenheten skola ifyllas, även om skulderna över-stiga tillgångarna.
Någon författningsändring i syfte att stadga uppgiftsplikt för förmögenheter ej överstigande 20000 kronor finner beredningen emellertid ej erforderlig. Den i 29 % 1 mom. 6) taxeringsförordningen i dess nuvarande lydelse in— tagna föreskriften, att allmän självdeklaration skall upptaga den skattskyl— diges tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret om och i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom, torde enligt beredningens mening innebära, att skyldighet föreligger att i deklarationen uppgiva för— mögenhet även i fall, då denna ej uppgår till skattepliktigt belopp. En här i riket bosatt fysisk person kommer, därest beredningens förslag genomföres, otvivelaktigt att fortfarande vara skattskyldig för förmögenhet, även om denna ej uppgår till så högt belopp, att skatteplikt föreligger för densamma. Givet- vis bör dock i deklarationsblanketten en erinran givas därom att uppgifts— skyldighet för förmögenhet föreligger även i fall då förmögenheten ej över— stiger 20000 kronor. En ansvarsbestämmelse bör däremot införas för den, som i allmän självdeklaration uppsåtligen eller av gr0v oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande förmögenhet, vilken skolat i deklarationen upptagas. Denna bestämmelse har i förslaget intagits i 141 % 3 mom. taxeringsförord— ningen. Enligt förslaget skall straffet vara dagsböter.
Med denna författningsändring torde enligt beredningens mening taxerings— myndigheterna äga möjlighet att i erforderlig utsträckning vaka över att deklarationerna bliva fullständiga i nu ifrågavarande avseende.
Beredningen vill dock icke fördölja, att vissa olägenheter ur statistisk synpunkt kunna befaras inträda efter den nu föreslagna omläggningen av skattesystemet. De i deklarationerna lämnade» uppgifterna om mindre för- mögenheter komma antagligen att vara mera osäkra än förut. Då det icke torde kunna påräknas, att taxeringsmyndigheterna i någon större utsträck— ning komma att efter anmaning infordra uppgifter om förmögenheten i andra fall än då dessa uppgifter anses kunna få betydelse för taxeringen, blir må- hända underlaget för förmögenhetsstatistiken något mera ofullständigt än nu. Olägenheter av statistisk art böra dock icke få utgöra hinder för en omläggning
av skattesystemet, om en sådan omläggning av andra skäl anses önskvärd. Det må vidare i detta sammanhang erinras om att uppgifter om förmögenheter ej överstigande 20000 kronor först efter den år 1943 vidtagna omläggningen av taxeringslängdernas uppställning kunnat bearbetas och redovisas i den årliga finansstatistiken.
Avvägningen av skattebelastningen vid den av beredningen föreslagna fristående f örmögenhetsskatten.
Såsom framgår av kap. I förutsattes vid 1938 års skattereform, att av den sammanlagda statsbeskattningen av fysiska personer omkring 80 % skulle utgå i form av inkomstskatt och omkring 20 % i form av förmögenhetsskatt. Med utgångspunkt från de på grund av 1945 års taxering debiterade statsskatterna har detta procenttal enligt gjorda beräkningar numera nedgått till om- kring 8,5.
Av kap. 1 framgår vidare, att det år 1938 genomförda skattesystemet, vid vars utformning skatteunderlaget vid 1936 års taxering låg till grund, vid en uttagningsprocent av 110 antogs komma att lämna en sammanlagd skatte- intäkt av 253,3 miljoner kronor, varav å fysiska personer skulle falla 192,2 miljoner kronor. Av sistnämnda belopp beräknades 153,0 miljoner kronor be- löpa å inkomst och 39,2 miljoner kronor å förmögenhet.
De på grund av 1945 års taxering debiterade statsskatterna för fysiska per- soner och därmed likställda skattskyldiga utgjorde 949,29 miljoner kronor, varav 868,09 miljoner kronor kunna beräknas avse inkomstskatt och 81,2 miljoner kronor förmögenhetsskatt. De totala skatteintäkterna för fysiska j personers inkomster ha således sedan år 1938 mer än femdubblats, medan de [ totala skatteintäkterna för förmögenhet ungefär fördubblats.
)
Ökningen av de totala skatteintäkterna ger emellertid icke någon större ledning vid bedömandet av skattebelastnin-gens storlek. Mera belysande är i detta hänseende en jämförelse mellan beskattningens tyngd vid tiden före kriget och nu.
Under kap. IV har en jämförelse gjorts i fråga om inkomstskattens ök- ning i olika inkomstlägen från taxeringsåret 1939 till taxeringsåret 1945. En motsvarande jämförelse beträffande storleken av de senare årens skärpningar av förmögenhetsbeskattningen bereder större svårigheter. Detta samman- hänger med att förmögenhetsskatten till övervägande del uttages genom den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten. Förmögenhetsskattens stor- lek är alltså i hög grad beroende av den skattskyldiges inkomst. En jäm- förelse av det slag, som gjorts i fråga om beskattningen av inkomst, är så- ledes icke möjlig att åstadkomma beträffande beskattningen av förmögenhet. En annan metod för mätande av den inträdda ökningen i skattetrycket å för- mögenheterna har därför måst väljas.
I 1936 års skattekommittés betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen ha verkställts vissa beräkningar av förmögenhets- fördelningen, förmögenhetsskattens fördelning och medelskattesatsen för för! mögenheter i olika storleksgrupper, vilka beräkningar äro grundade på dels
1936 års taxering dels ock samma års partiella folkräkning! På grundval av det material, som för 1944 års allmänna skattekommittés räkning samman- ställts av t. f. förste aktuarien J. F. Bredal—Bauer, har verkställts en motsva- rande beräkning beträffande förmögenheterna vid 1943 års taxering. Det bör därvid framhållas, att de för åren 1936 och 1943 sålunda erhållna siffrorna delvis icke äro jämförbara.. Förmögenhetssumma och förmögenhetsskatt avse sålunda för år 1936 samtliga förmögenhetsägare men för år 1943 endast för- mögenhetsägare med taxerat belopp överstigande 600 kronor. Vid jämförelsen böra därför förmögenhetssummorna för år 1936 något reduceras (samman— lagt med cirka 850 miljoner kronor). Beträffande förmögenheter ej översti— gande 20 000 kronor innebära siffrorna för år 1943 endast en grov uppskatt— ning. Jämförelsen utvisar följande resultat.
.. .. F örmögcnhets- Förmögenhets- .. . F” .. Formogenhcts- skatt i tusental skatt i 0/00 av för- Skatteoknmg ormogenhetens storlek summa 1 milj. kr. k .. h t år 1943 1 % i tusental kronor r. mogen e ssumman av 1936 års 1936 1943 1936 1943 1936 1943 skatt ” 0— 10 3 181 3 081 1 287 3 080 040 1'00 1500 10— 20 2 203 2 284 1 134 2 630 051 1'15 1235 20— 30 1 497 1 810 973 2 620 0'65 145 1231 30— 50 1 830 2 404 1 485 4 810 081 200 1469 50— 100 2 018 2 760 2 809 7 940 1'39 2'88 107'2 100— 200 1 713 2 150 3 945 9 230 230 4'29 86'5 200— 300 789 1 067 2 779 6 050 352 5'67 61'1 300— 500 918 1 120 4 171 7 730 4'54 6'91 52'2 500—1 000 931 1 218 5 582 10 290 6'00 8'45 40'8 1 000—2 000 599 842 4 804 8 490 8'02 10'08 25'7 2 000—5 000 366 607 3 517 6 960 961 11'47 194 5 000— 543 421 5 930 5 230 1092 1242 137 Summa 16 588 19 764 38 416 75 060 244 3'80 56'0 * Att procenttalen icke genomgående äro sjunkande vid stigande förmögenhet sammanhänger med omläggningen av förmögenhetsbeskattningen genom 1938 års skattereform.
Såsom ovan nämnts låg skatteunderlaget vid 1936 års taxering till grund vid utformningen av vårt nuvarande skattesystem. Enligt av 1936 års skatte- kommitté gjorda beräkningar uppgick vid samma års taxering den fysiska personer påförda förmögenhetsskatten till 39,23 miljoner kronor.3 Då vid 1938 års skattereform 39,2 miljoner kronor beräknades inflyta i förmögenhets- skatt för fysiska. personer genom det nya skattesystemet, kunna följaktligen de i ovanstående tabell återgivna siffrorna för år 1936 anses representativa för den totala skattebelastning å förmögenhet, som år 1938 åsyftades. För- delningen av skattebelastningen efter förmögenhetsstorlek blev emellertid för- skjuten genom 1938 års skattereform. Detta framgår bland annat av att en— ligt 1938 års skattereform den sammanlagda marginella förmögenhetsskatten vid en uttagning av 110 % maximalt uppgick till 6 + 1,10 X 0,65 + 2,8 : 9,515 promille av förmögenheten, medan såsom framgår av ovanstående tablå
1 SOU 1937: 42 s. 284 och 304. 3 SOU 1937: 42 s. 298.
medelskatteprocenten för förmögenheter överstigande 5 miljoner kronor för taxeringsåret 1936 uppgick till 10,92 promille,
Av tablån framgår, att år 1943 förmögenhetsskattens ökning i procent av 1936 års skatt- utgjorde mellan 13,7 och 150 %. Liksom i fråga om inkomst— skatten är ökningen störst 'i bottenskikten och faller sedan vid stigande för- mögenhet. Påfallande är att skatteökningen för mindre och större förmögen- heter visar så betydande skillnader. Ätt ökningen i skattebelastningen är så avsevärt högre procentuellt sett för mindre än för större förmögenheter sam- manhänger därmed att beträffande mindre förmögenheter förmögenhets- skatten till den största delen härrör från den kombinerade inkomst— och för— mögenhetsskatten och endast till en mindre del utgör särskild skatt å för— mögenhet. Beträffande förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor härrör förmögenhetsskatten i sin helhet från den kombinerade inkomst— och för— mögenhetsskatten. Den under de senare åren ökade skattebelastningen å in— komst har därigenom kommit att öva inflytande även på förmögenhetsskattens storlek. I samma mån som förmögenheten ökar, får emellertid förmögenhets- delen minskad betydelse för den sammanlagda förmögenhetsskatten, medan däremot den särskilda skatten å förmögenhet, som ju är en fast skatt, får ökad vikt. Vid de största förmögenheterna bidraga den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten samt den särskilda skatten å förmögenhet i ungefär lika utsträckning till den totala förmögenhetsskatten. Detta belyses närmare i den vid Bilaga 5 fogade tabell 4.
Av den ovan intagna tablån, jämförd med den i kap. IV (s. 163) återgivna tablån rörande inkomstbeskattningens skärpning sedan år 1938, torde kunna dragas den slutsatsen, att skattebelastningen under de senare åren ökat av- sevärt mer för inkomst än för förmögenhet samt att beträffande förmögen— heterna skatteökningen är relativt stor för de mindre och medelstora förmögen- heterna men förhållandevis ringa för de största förmögenhet-erna.
En möjlighet att göra en jämförelse beträffande skatteökningens storlek sedan år 1938 för inkomst respektive förmögenhet finnes emellertid, om man förutsätter att förmögenhetsägarens inkomst motsvarar en förräntning av för- mögenheten efter visst antaget procenttal. Skattens ökning sedan år 1938 kan då beräknas för förmögenheten och den därmed förenade inkomsten. Skatteökningen beräknas sedan för en arbetsinkomst å motsvarande belopp, varefter en jämförelse kan göras beträffande de därvid erhållna resultaten. I nedanintagna tablå har för vissa valda fall sådana beräkningar verkställts, varvid inkomsten antagits motsvara 3 respektive 4 % av förmögenheten. Vid beräkningarna har hänsyn även tagits till penningvärdets fall sedan år 1938. Då den allmänna prisnivån sedan år 1938 stigit med 50 %, ha sålunda inkomst- och förmögenhetsbeloppen för 1945 års taxering angivits till tal, som över- stiga motsvarande siffror för taxeringsåret 1939 (inkomståret 1938) med 50 %. Skatten för år 1939 motsvarar inkomst- och förmögenhetsskatten enligt nu— varande system med en uttagning av 110 % av botten-skattens grundbelopp. För såväl år 1939 som år 1945 ha tillämpats nu gällande ortsavdrag för makar med 1 barn i ortsgrupp V.
a) Förmögenheten antages vara förenad med inkomst, motsvarande 3 procent av förmögenheten.
.. .. Förmögenhetsskatt Skatte- Förmögenhet Inkomst Formog'elljetsskatt i O/oo av ökning i l ' förmögenheten % från 1939 till 1939 1945 1939 | 1945 1939 1945 1939 1945 1945
100 000 200 000 300 000 500 000 1 000 000 3 000 000
150 000 300 000 450 000 750 000 1 500 000 4 500 000
3 000 6 000 9 000 15 000 30 000 90 000
4 500 9 000 13 500 22 500 45 000 135 000
172 471 577 1 369 1 065 2 597 2 313 5 352 5 923 13 737 23 542 50 967
3'6 5'8 4'6 7'1
82
Motsvarande beräkningar för enbart arbetsinkomst utvisa följande.
Inkomst Statsskatt i kr. Statsskutt i % av inkomst Skattoökning i % från
1939 1945 1939 1946 1939 1945 1939 ”111945 3 000 4 500 17 130 0'6 29 383 6 000 9 000 115 691 19 77 305 9 000 13 500 271 1 408 30 104 247 15 000 22 500 703 3 583 47 159 238 30 000 45 000 2 565 11 157 85 24'8 192 90 000 135 000 15 096 54 692 16"8 405 141
b) Förmögenheten antages vara förenad med inkomst, motsvarande 4 procent av jörmögenheten.
.. .. Förmögenhets- Förmögenhet Inkomst Formogerliihetsskntt skatt i 0/00 av __kSFatt?-% 1 " förmögenheten of,,åglgl ; 3 9 1939 1945 1939 1945 1939 1945 1939 1945 till 1945
100 000 150 000 4 000 6 000 196 522 20 35 75 200 000 300 000 8 000 12 000 632 1 546 32 52 62 300 000 450 000 12 000 18 000 1 193 3 012 40 67 67 500 000 750 000 20 000 30 000 2 664 6 066 5'3 81 53 1 000 000 1 500 000 40 000 60 000 6 442 15 109 64 101 58 3 000 000 4 500 000 120 000 180 000 25 755 53 266 8 6 11'8 37
Motsvarande beräkningar för enbart arbetsinkomst utvisa följande.
Inkomst Statsskatt i kr. Statsskutt i % av inkomst Skatteökning i % från 1939 1939 1945 1939 1945 1939 1945 till 1945
4 000 6 000 39 296 1'0 49 390 8 000 12 000 216 1 145 27 95 252 12 000 18 000 453 2 379 38 132 247 20 000 30 000 1 205 5 794 6'0 193 222 40 000 60 000 4 245 17 393 106 290 174 180 000 22 624 79 498 189 442 134
; l &
Såsom framgår av förestående tablåer har skatteskärpningen sedan det nu— varande skattesystemet antogs år 1938 med hänsyn tagen till penningvärdets fall varit avsevärt större för inkomst än för förmögenhet.
Vad ovan anförts torde giva vid handen, att den avvägning av skattebör— dan mellan inkomst och förmögenhet, som skedde i samband med 1938 års skattereform, numera blivit helt rubbad. En förnyad avvägning bör förden- skull under alla förhållanden äga rum.
Vid en fristående förmögenhetsskatt måste en viss minimigräns fastställas för skattepliktens inträdande. I det föregående har såsom en olägenhet med den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten framhållits, att genom densamma även småsparare drabbas av förmögenhetsskatt. Beredningen har därvid anfört, att förmögenhetsbeskattningen icke bör träffa andra kapitaltill- gångar än sådana, som enligt gängse språkbruk kunna betecknas sås-om »för- mögenhet».
Var gränsen för skattepliktens inträdande skall läggas är givetvis en om- dömesfråga. Då beredningen stannat för att föreslå, bibehållande av den gräns, som nu finnes föreskriven beträffande den särskilda skatten åt för- mögenhet, eller 20 000 kronor, har ett av skälen härför varit, att exempelvis de mindre jordbrukarna därigenom kunna antagas komma att undgå förmögen- hetsskatt eller åtminstone få erlägga endast en ringa sådan skatt. Detta synes önskvärt med hänsyn till att avkastningen av ett mindre jordbruk till så be- tydande del är att betrakta såsom inkomst av arbete. Samma förhållande kan föreligga även vid andra näringsgrenar, där rörelsen är av mindre om- fattning. Ur statsfinansiell synpunkt torde något hinder icke möta mot ett fastställande av skattepliktsgränsen till 20000 kronor, eftersom den nu in- flytande förmögenhetsskatten för förmögenheter ej överstigande nämnda be- lopp är relativt ringa. Såsom framgår av den vid Bilaga 5 fogade tabell 4 kan nämligen förmögenhetsskatten på grund av 1943 års taxering för för- mögenheter ej överstigande 20000 kronor beräknas ha utgjort endast 5,71 miljoner kronor. Den uppkommande skatteförlusten bör emellertid tagas igen genom en skärpning av beskattningen för större förmögenheter.
Frågan om en skärpning av förmögenhetsbeskattningen har under de se- nare åren diskuterats vid upprepade tillfällen, särskilt i samband med spörs- målet om införande av en engångsskatt å förmögenhet. Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet behandlas närmare under kap. VII. I detta sammanhang vill emellertid beredningen erinra om följande.
De sakkunniga, som utarbetat förslag till förordning om värnskatt för budgetåret 1940/41, yttrade bland annat, att den omständigheten att den sär- skilda förmögenhetsskatten i de sakkunnigas förslag lämnats orubbad icke hade sin grund i någon uppfattning om att förmögenheten skulle vara mindre lämplig såsom underlag för en krisartad beskattning. De sakkunniga funno emellertid åtskilliga svårigheter vara förbundna med avvägningen av en värn- skatt på förmögenhet, om denna såsom fallet syntes bliva med värnskatten på inkomst skulle behöva uttagas under flera år. Däremot ansågos starka
skäl tala för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna syntes böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av ett engångs- offer. Därav ansågs följa, att ett visst uppskov med utformningen av en värn— skatt på förmögenhet finge tagas i övervägande.
I proposition nr 185 till 1940 års lagtima riksdag med förslag till förord— ning om värnskatt för budgetåret 1940/41 förklarade sig departementschefen kunna instämma i den motivering, som de sakkunniga lämnat för förslaget om ett uppskov med uttagande av värnskatt i form av en särskild skatt år för- mögenhet. Även samma års bevillningsutskott förordade detta förslag.
Frågan om införande av en engångsskatt på förmögenhet har sedan i an- ledning av motionsvis framställda yrkanden varit under behandling i riks» dagen vid flera tillfällen, senast vid 1945 års riksdag. Samma års bevillnings— utskott anslöt sig därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 55 till den principiella uppfattning, som i ifrågavarande hänseende kommit till ut- tryck vid 1940 års lagtima riksdag, och ansåg sålunda, att förmögenheterna i en eller annan form borde lämna sina särskilda bidrag till täckning av kris— periodens utgifter. För frågans närmare bedömande fann utskottet emeller— tid en ytterligare utredning vara. erforderlig. Vid denna utredning borde även andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer komma under omprövning. Av de beskattningsformer, som kunde tagas under när— mare övervägande vid den av utskottet föreslagna utredningen, nämnde ut skottet såsom exempel en utbyggnad av arvsskatten och av den särskilda skatten å förmögenhet. I enlighet med utskottets hemställan beslöt riks- dagen skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning i ämnet.
Den sålunda diskuterade frågan om en skärpning av förmögenhetsbeskatt- ningen har särskilt berörts i de för beredningens arbete givna direktiven. Däri har framhållits, att den sedan länge svävande frågan om en engångs— skatt å. förmögenhet borde bliva föremål för nytt övervägande liksom den av riksdagen angivna möjligheten att låta ett ökat bidrag från förmögenheterna utgå genom höjning av den årliga förmögenhetsskatten och av arvsskatten.
Såsom ovan nämnts kunna intäkterna genom den nu i form av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet utgående förmögenhetsskatten på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering beräknas till omkring 81,2 miljoner kronor, varav belöper å den kombine— rade skatten 48,2 och å den särskilda skatten å. förmögenhet 33,0 miljoner kronor. Därest genom det nya skattesystemet avsåges att vinnas samma totala belopp i förmögenhetsskatt som enligt nuvarande system, borde skalan för den fristående förmögenhetsskatten utformas på sådant sätt, att skatte- satserna i densamma i genomsnitt innebure en förhöjning av skattesatserna till den särskilda skatten på förmögenhet med 150 %.
Enligt beredningens uppfattning skulle emellertid en sådan avvägning av skatt-ebelastningen för förmögenhet icke vara tillfredsställande. Den särskilda : skatten å förmögenhet har alltsedan år 1938 icke undergått någon skärpning, | trots att inkomstbeskattningen under denna tid avsevärt ökats. Den skärp- ]
ning av förmögenhetsbeskattningen, som sedan nämnda år ägt rum, har så- lunda hänfört sig allenast till förmögenhetsdelen vid den kombinerade in- komst- och förmögenhetsskatten. Av de i det föregående intagna tablåerna framgår också, att skatteskärpningen sedan år 1938 varit avsevärt större för inkomst än för förmögenhet. Från riksdagens sida har, såsom ovan nämnts, vid upprepade tillfällen gjorts uttalanden rörande införande av en värn-skatt å förmögenhet eller en skärpt förmögenhetsbeskattning innnan form och 1945 års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna borde bidraga till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter. Såsom framgår av vad ovan under kap. IV anförts har innevarande års riksdag anslutit sig till den av Kungl. Maj:t framlagda finansieringsplanen för den närmaste femårsperioden, vari förut, satts viss ökning av den beskattning, varom här är fråga.
Beredningen föreslår —— därest i enlighet med vad beredningen under kap. VII förordat någon engångsskatt å förmögenhet icke införes _ en skatte- skala för den fristående förmögenhetsskatten, som beräknat å skatteunder— laget vid 1944 ars taxering kan antagas komma att — vid tillämpning av den av beredningen i det följande föreslagna reduktionsregeln_medföra en skatte— intäkt av 108 miljoner kronor. Då den sammanlagda förmögenhetsskatten vid nämnda års taxering kan beräknas ha utgjort 76,8 miljoner kronor, skulle så— lunda genom den föreslagna skalan erhållas omkring 30 miljoner kronor mer än den nuvarande iform av kombinerad inkomst— och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet utgående förmögenhetsskatten. I brist på er- forderligt statistiskt material kunna motsvarande beräkningar på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering för närvarande icke göras.
Den av beredningen föreslagna skalan, som liksom den nuvarande skalan för den särskilda skatten å förmögenhet är en skiktskala, har följande ut- seende:
— 20 000 .............. 0 0/00 20 000—100 000 .............. 6 » 100 000—150 000 .............. 10 » 150 000—200 000 .............. 12 » 200 000—300 000 .............. 15 » 300 000— .............. 18 >>
Då enligt det nuvarande skattesystemet förmögenhetsskattens storlek i hög grad är beroende av storleken av den skattskyldiges inkomst, innebär den föreslagna skalan, att i de individuella fallen avvikelserna från den nu- varande förmögenhetsskatten kunna komma att bliva mer eller mindre be- tydande. Hur skalan skulle verka i olika förmögenhetslägen i jämförelse med nuvarande skattesystem belyses i följande sammanställning, därvid den nu— varande förmögenhetsskatten angivits med utgångspunkt från vissa beskatt— ningsbara belopp.
Av tablån framgår, att den genomsnittliga skattesatsen i promille av för- mögenheten enligt den föreslagna skalan skulle för en förmögenhet av 50 000
Förmögenhetsskatt Nuvarande förmögenhetsskatt i o/oo av förmögenheten vid __ enligt föreslagen nedannämnda beskattningsbara belopp i tusental Fömogenhet skala kronor 1 kronor i 0han av i kr. förmögen- 0—3 10—12 15—25 40—50 > 200 heten 20 000 — —- 113 % 3'3 4-7 61; 30 000 60 20 1'6 2'7 3'6 fro 7'2 40 000 120 30 1'8 2'9 3'8 5'2 7'4 50 000 180 3 6 21 32 4-1 55 77 60 000 240 4-0 213 34 4-3 57 79 70 000 300 413 24 35 4'4 5'8 8'0 80 000 360 4'5 2'5 3'6 4'5 5'9 8'1 90 000 420 än 27 3'8 4"; 6-1 813 100 000 480 4'8 29 40 4'9 6'3 85 150 000 980 65 34 4'5 5'4 6'8 90 200 000 1 580 7'9 3'9 5'0 59 713 95 300 000 3 080 103 4'8 5'4 6'8 7'7 9'9 500 000 6 680 134 51 6'2 71 8 5 107 1 000 000 15 680 157 57 08 7-7 91 11'3 2 000 000 33 680 16'8 6'5 7'6 85 99 121 5 000 000 87 680 1713 6'9 80 89 103 125
kronor bliva 3,6, medan den nuvarande skattesatsen för samma förmögenhet är lägst 2,1 och högst 7,7 promille, beroende på det beskattningsbara be— loppets storlek. För en förmögenhet av 100000 kronor skulle den genom- snittliga skattesatsen enligt den föreslagna skalan bliva 4,8 promille, medan den nuvarande skattesatsen för samma förmögenhet är lägst 2,9 och högst 8,5 promille. Ju större förmögenheten är desto större blir enligt den före— slagna skalan skatteskärpningen i jämförelse med den nuvarande förmögen— hetsskatten. Då förmögenheten uppgår till 300000 kronor eller däröver, är enligt den föreslagna skalan den genomsnittliga skattesatsen högre än den högsta nu gällande skattesatsen.
Såväl de åren 1934—1938 utfärdade förordningarna om särskild skatt å förmögenhet som den nu gällande förordningen av år 1938 i samma ämne ha innehållit vissa reduktionsregler vid förmögenhetsbeskattningen, vilka regler ha till syfte att åstadkomma en minskning av förmögenhetsskatten i fall av låg eller ingen inkomst. Den nu gällande regeln innebär i sin nuvarande lydelse, att, därest för annan skattskyldig än familjestiftelse eller utländskt bolag den skattepliktiga förmögenheten överstiger 25 gånger det för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet, utgör den be— skattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande 25 gånger det taxe— rade beloppet. Fastställes ej för den skattskyldige något taxerat belopp, ut- gör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande 25 procent av den skattepliktiga förmögenheten.
Denna regel innebär, att reduktion inträder, så snart den till statlig in- komst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten (d. v. s. den sammanräk— nade inkomsten med frånräknande av allmänna avdrag men utan tillägg av 1/100 av förmögenheten) understiger 3 % av förmögenheten.
Inom utländsk skattelagstiftning, där förmögenhetsbeskattning förekom- mer, förefinnas, såvitt kunnat utrönas, i allmänhet icke några reduktions— regler, i varje fall icke av det slag som den i vårt land nu gällande regeln. Såsom framgår av Bilaga 2 är det egentligen endast i Danmark som fullt ut vecklade reduktionsregler utformats.1 I övriga länder har man i allmänhet nöjt sig med bestämmelser om skattefrihet för förmögenhet, då inkomsten och förmögenheten understiga viss lägre gräns. Även vissa avdrag å för- [ mögenheten med hänsyn till familjeförhållandena förekomma. , Beredningen måste för sin del ifrågasätta lämpligheten av att vid den nu ' föreslagna omläggningen av skattesystemet bibehålla en reduktionsregel vid
förmögenhetsbeskattningen av den, omfattning som den nu gällande. Ur principiell synpunkt kan en sådan regel vara motiverad i det nuvarande skatte- systemet, där den särskilda skatten å förmögenhet på visst sätt kan sägas vara ett komplement till den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten. Vid en helt fristående förmögenhetsskatt får emellertid skatten i viss mån en annan karaktär. Med den fristående förmögenhetsskatten avses enligt be- redningens uppfattning att träffa den skattekraft, som förmögenheten såsom sådan besitter. Att vid förmögenhetsskattens bestämmande såsom en allmän regel hänsyn skall tagas även till inkomstens storlek finner beredningen icke motiverat. Såsom ovan nämnts sker detta i allmänhet ej heller i utländsk skattelagstiftning, där förmögenhetsbeskattning förekommer.
Emellertid torde det icke kunna förnekas, att sådana fall förefinnas, där en beskattning av förmögenheten utan beaktande av inkomstens storlek skulle ; innebära en viss hårdhet mot den skattskyldige. Särskilt gäller naturligen l detta i sådana fall, då förmögenheten ej är större än att avkastningen av den- ! samma kan anses erforderlig för den skattskyldiges och av honom försörjda familjemedlemmars uppehälle. Genom ortsavdragen erhålles i dylika fall be- frielse från eller lättnad i inkomstbeskattningen. Det kan då synas obilligt, om i sådana fall icke någon lindring skulle kunna äga rum i förmögenhets— beskattningen. Beredningen har fördenskull sökt konstruera en reduktions- regel att användas i de verkligt ömmande fallen.
Vid sina överväganden rörande denna fråga har beredningen uppställt så— som riktlinje, att reduktion icke skall ske i sådana fall, då förmögenheten överstiger 100000 kronor och inkomsten överstiger 3000 kronor eller där- omkring. Beträffande den närmare utformningen av reduktionsregeln har ett flertal olika lösningar skisserats. Beredningen har emellertid slutligen stan- nat för en regel av samma typ som den nuvarande, dock med vissa avvikelser. Den av beredningen föreslagna reduktionsregeln innebär sålunda i huvud- sak, att, därest för fysisk person eller oskift dödsbo den skattepliktiga för- mögenheten överstiger 30 gånger den för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om statlig inkomstskatt fastställda sam-
1 Se även den i 1936 års skattekommittés betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. lämnade redogörelsen för reduktionsregler vid för- mögenhetsbeskattningen av fysiska personer (SOU 1937: 42 s. 310 0. f.).
manräknade nettoinkomsten, samt den skattepliktiga förmögenheten ej över— stiger 100000 kronor, den beskattningsbara förmögenheten skall utgöra ett belopp, motsvarande 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. Fastställes ej för den skatt— skyldige någon sammanräknad nettoinkomst, skall den beskattningsbara för- mögenheten utgöra ett belopp, motsvarande 50 % av den skattepliktiga för- mögenheten.
Enligt denna regel inträder sålunda reduktion, då den skattepliktiga för- mögenheten ej överstiger 100000 kronor samt den sammanräknade nettoin- komsten understiger 31/3 % av den skattepliktiga förmögenheten.
Enligt den nu gällande reduktionsregeln har reduktionen knutits till det till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet. Sär- skiljandet av inkomst— och förmögenhetsbeskattningen i två från varandra fristående skatter skulle närmast föranleda, att reduktionsregeln anknötes till den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten. Det förefaller emeller- tid beredningen riktigare, att vid bedömandet huruvida förutsättningar för reduktion föreligga jämförelse i stället sker mellan den sammanräknade netto— inkomsten och förmögenheten. Att låta de allmänna avdragens storlek in- verka på reduktionen synes mindre lämpligt, eftersom bland dessa avdrag kunna förekomma utgifter, vilka icke rimligen böra inverka på förmögenhets- skattens storlek (t. ex. periodiska understöd eller dylikt).
Den föreslagna reduktionsregeln innebär, att i reduktionsfallen den be- skattningsbara förmögenheten alltid uppgår till minst 50 % av den skatte- pliktiga förmögenheten. Då inkom—sten understiger 12/3 % av den skatteplik— tiga förmögenheten, sker sålunda icke någon ytterligare reduktion. Det högsta inkomstbelopp, vid vilket reduktion kan inträda, är 3 330 kronor. Vid nämnda inkomst sker reduktion, om den skattepliktiga förmögenheten uppgår till 100000 kronor.
En betydande svårighet har varit att finna en lämplig övergångsanordning för sådana fall, då inkomsten understiger 31/a% av den skattepliktiga för- mögenheten men den sistnämnda något överstiger 100000 kronor. Om någon åtgärd för vinnande av en utjämning av skatten strax ovan den föreslagna maximigränsen, 100000 kronor, ej vidtages, skulle en ökning av förmögen— heten med något hundratal kronor kunna medföra en höjning av förmögen- hetsskatten med belopp, som i vissa fall betydligt överstege förmögenhets— ökningen. Beredningen har övervägt ett flertal olika lösningar för förhind— rande av dylika konsekvenser av den här föreslagna maximeringen av reduk- tionsregeln men har slutligen stannat för följande regel: Överstiger den skattepliktiga förmögenheten 100000 kronor, och motsvarar 30 gånger ;den sammanräknade nettoinkomsten högst nämnda belopp, skall den skatteplik- tiga förmögenheten minskas med skillnaden mellan 100000 kronor och vad som motsvarar 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten eller, om 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten understiger 50000 kronor, med sistnämnda belopp. Vad som härefter återstår utgör beskattningsbar för— mögenhet.
Denna regel innebär sålunda, att om den sammanräknade nettoinkomsten utgör högst 3 330 kronor, får reduktion — även om förmögenheten överstiger 100 000 kronor _— ske med samma belopp som vid en förmögenhet av 100 000 kronor. Regelns innebörd kan ytterligare klargöras genom följande två exempel:
1. Den sammanräknade nettoinkomsten antages utgöra 2000 kronor och den skattepliktiga förmögenheten 120 000 kronor. Den beskattningsbara för- mögenheten blir då 120 000 — (100 000 ——60 000) : 80 000 kronor.
Skatt utan reduktion 680 kronor,
» med » 360 » Skattelindring ............ 320 kronor.
2. Den sammanräknade nettoinkomsten antages utgöra 3000 kronor och den skattepliktiga förmögenheten 150 000 kronor. Den beskattningsbara för- mögenheten blir då 150 000— (100 000 — 90 000) = 140 000 kronor.
Skatt utan reduktion 980 kronor, » med » . . . . 880 >> Skattelindring ............ 100 kronor.
Det må ånyo understrykas, att den av beredningen föreslagna reduktion-s— regeln, i vad avser förmögenheter överstigande 100000 kronor, allenast har till syfte att underlätta övergången i Sådana fall, då förmögenheten något överstiger maximigränsen för reduktionsregelns tillämpning, 100 000 kronor.
Till belysning av reduktionsregelns verkningar lämnas här nedan vissa upp- gifter om förmögenhetsskattens storlek enligt beredningens förslag vid vis-sa kombinationer av inkomst och förmögenhet.
Skattepliktig förmögenhet i kr. 30 000 50 000 70 000 100 000 105 000 150 000 200 000 Skifaggigt 60 180 300 480 530 980 1 580 Nettoinkomst i kr, 500 0 30 90 180 210 480 980 1 000 60 60 90 180 210 480 980 1 500 60 150 150 180 210 480 980 2 000 60 180 240 240 270 580 1 100 2 500 60 180 300 330 360 730 1 280 3 000 60 180 300 420 450 880 1 460 3 300 60 180 300 474 520 970 1 568 3 500 60 180 300 480 530 980 1 580
Enligt av beredningen gjorda beräkningar kan den föreslagna reduktions- regeln autagas medföra ett intäktsbortfall av omkring 2 miljoner kronor, vilket belopp måste understiga intäktsbortfallet genom den nuvarande reduk— tionsregeln.
Vissa juridiska personers skattskyldighet till förmögenhetsskatt.
Nu gällande bestämmelser och grunderna för desamma.
Enligt 12 % 1 mom. b) förordningen om statlig inkomst— och förmögenhets- skatt åligger skattskyldighet för förmögenhet >>föreningar och samfund, vil— kas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stif- telser, samtliga dock endast såvitt de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst». Genom sistnämnda begränsning av stadgandets tillämpningsområde ha sådana stiftelser och därmed jämförliga juridiska personer, som äro frikallade från skattskyldighet för inkomst, jämväl undantagits från skattskyldighet för för- , mögenhet. Bortsett härifrån omfattar emellertid ovannämnda stadgande icke alla de fall, där förmögenhetsbeskattning kunde ifrågasättas. Det finnes näm— ligen även andra organisationer än de här nämnda där några medlemmar ej äga del i förmögenheten. Beträffande sådana organisationer inträder på grund av detta stadgande icke alls någon förmögenhetsbeskattning vare sig hos orga— nisationen själv eller hos eventuella medlemmar i densamma. Detta är fallet med exempelvis sparbanker och ömsesidiga försäkringsbolag. Varken spar- banker eller ömsesidiga försäkringsbolag kunna rubriceras såsom föreningar eller samfund och de bli därför fria från förmögenhetsbeskattning. Detta för— hållande beror icke på något förbiseende utan är åsyftat. Sålunda yttrade 1924 års skatteberedning, som föreslog införande av proportionell beskatt- ning för sparbanker, att »befrielse från förmögenhetsskatt synes där-emot lik— som nu kunna medgivas>>1. Beträffande försäkringsanstalterna uttalades i . samband med framläggandet av 1934 års förslag till förordning om särskild i skatt å förmögenhet, att den statliga beskattningen av försäkringsanstalter, som driva livförsäkringsrörelse, i viss mån åsyftade beskattning av förmögen- hetg. Det framhölls därvid jämväl, att utgångspunkten för den s. k. ränteskat— ten varit, att hos försäkringsanstalten beskatta försäkringstagarnas räntor å ] inlevererade premier rn. m. för kapitalförsäkringar till i princip det belopp, !
! l ]
som försäkringstagarna i genomsnitt skulle erlagt bland annat i förmögenhets- skatt, om de i stället beskattats själva. Genom en år 1942 vidtagen författ- ningsändring har slutligen i 12 % 1 mom. införts en bestämmelse om att hypo— teksföreningar, bostadskneditföreningar och jordbrukets kreditkassor, vilka äro skattskyldiga för inkomst, äro frikallade från skattskyldighet för förmögen— het. Anledningen till sistnämnda bestämmelser var, att beskattningen av om- förmälda juridiska personer ansetts böra i möjligaste mån vara anordnad på samma sätt som beträffande sparbankernaå 1 Prop. nr 102/1927 5. 195.
' Prop. nr 200/1934 5. 38. 3 SOU 1939: 47 s. 77 och 79.
I 12 ä 1 mom. c) föreskrives vidare, att ekonomiska föreningar, vilkas be- hållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlem- marna, äro skattskyldiga för deras vid beskattningsårets utgång här i riket eller å utländsk ort nedlagda förmögenhet, i den mån densamma vid likvida- tion ej skulle skiftas mellan medlemmarna. Detta stadgande tillkom år 1942 på förslag av 1936 års skattekommittél. Med stadgandet avsågs att: rätta en förut förefintlig bristfällighet i skattelagstiftningen. Enligt 9 % 1 mom. (1) förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt gäller, att vid för— mögenhetsberäkningen skola såsom tillgångar upptagas bland annat andelar i ekonomiska föreningar. Medlemmar i en ekonomisk förening skola alltså beskattas för värdet av de andelar, de äga i föreningen. Enligt den förut gäl- lande lydelsen av 10 % samma förordning skulle andelarna upptagas till det värde, som de kunde anses ha betingat vid försäljning under normala för- hållanden. Andelarna kunde dock i de flesta fall icke värdesättas högre än till belopp, motsvarande den i föreningen gjorda insatsen. På grund härav blev en ekonomisk förenings förmögenhet, i den mån den översteg insats- kapitalet, ej alls underkastad förmögenhetsbeskattning. Föreningen kunde nämligen icke anses hänförlig till de i 12 % 1 mom. b) omförmälda »föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet.». 1936 års skattekommitté föreslog rättelse av denna bristfällighet och anförde därvid bland annat följande:
»Såsom ovan nämnts erlägga numera de ekonomiska föreningarna statlig in- komst— och förmögenhetsskatt efter samma skatteskala som aktiebolagen. De sist- nämnda äro icke skattskyldiga för sin förmögenhet utan denna beskattas hos delägarna på så sätt att dessa få skatta för värdet å de innehavda aktierna. Den vid beskattningen_genomförda likställigheten mellan ekonomiska föreningar och aktiebolag borde därför närmast föranleda, att de ekonomiska föreningarnas för- mögenhet i sin helhet bleve beskattad hos medlemmarna. Av skäl, som här ovan framhållits, kunna emellertid medlemmarnas andelar i en ekonomisk förening i regel icke värdesättas högre än till den i föreningen gjorda insatsen. Eftersom det nu förhåller sig så, måste ett konsekvent genomförande av likställigheten med aktiebolagen kräva, att den del av de ekonomiska föreningarnas förmögenhet, som ej kan beskattas hos dessas medlemmar, i stället beskattas hos föreningen. Eljest uppstode icke någon verklig likställighet, utan man skulle här med fog kunna tala om en privilegierad undantagsställning för de ekonomiska föreningarna.
Införes en bestämmelse om skattskyldighet för ekonomisk förening för för- mögenhet, i den mån denna överstiger föreningens insatskapital, uppstår emeller- tid frågan, huruvida skattesatsen för förmögenhetsdelen kan liksom för föreningens inkomst bestämmas till 10 %. Givetvis vore det vid taxeringen enklast, om en enhetlig skattesats kunde tillämpas beträffande såväl inkomst som förmögenhet. Eftersom endast 1hon av den insatskapitalet överskjutande förmögenheten inräk- nas i det beskattningsbara beloppet, skulle detta kanske för föreningarna själva ej heller vara av någon större ekonomisk betydelse. Likställigheten med aktie- bolagen synes emellertid fordra, att förmögenhetsskatten icke blir högre hos föreningen än den skulle ha varit, om medlemmarna fått skatta för ifrågavarande förmögenhet. Det torde säkerligen kunna antagas, att förmögenheten i sådant fall i regel blivit beskattad efter en avsevärt lägre skattesats än 10 %. Enligt kom- mitténs uppfattning skulle det vara en lämplig medelväg, om skatten för den för- mögenhet, som beskattas hos föreningen, utginge efter en skattesats av 5 %.
Genomförandet av en sådan beskattningsmetod synes dock kunna möta praktiska svårigheter. Då förmögenheten blir beskaffad hos en ekonomisk förening, kommer förmögenhetsdelen att jämte föreningens skattepliktiga inkomst ingå i det till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet. Av taxerings— längden kommer, såsom denna nu är uppställd, icke att framgå. huru stor del av det beskattningsbara beloppet som utgör förmögenhetsdel. — _— _— Det syr-.es emellertid icke vara nödvändigt att förfara på detta sätt. Samma resultat skulle kunna uppnås även på en annan väg, nämligen genom att låta förmögenhetsdelen, som enligt nuvarande bestämmelser utgör 1/100, för en ekonomisk förening beräknas till allenast 1/2oo. Därigenom bleve möjligt att för det beskattningsbara beloppet i dess helhet tillämpa en enhetlig skattesats av 10 % och skattesatsen skulle bliva densamma för alla ekonomiska föreningar.»
I enlighet härmed infördes år 1942 i 10 % förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ett nytt stycke av innebörd, att andel i ekonomisk för- ening, vars behållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde motsvarande den del av föreningens förmögenhet, som skulle fallit på andelen, därest föreningen trätt i likvidation. Genom ändring samma år av 15 % nämnda förordning föreskrevs, att för en ekonomisk förening skulle till den taxerade inkomsten läggas 1/200 av den förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig.
Beträffande skattskyldigheten till särskild skatt å förmögenhet gäller en— ligt 1 % förordningen om särskild skatt å förmögenhet följande. Sådan skatt skall erläggas av fysisk person, därest hans enligt förordningen om statlig inkomst och förmögenhetsskatt skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxe- ringsåret, överstigirt 20000 kronor. Skattskyldighet åligger jämväl oskift dödsbo, utländsk juridisk person, som enligt förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt betraktas som utländskt bolag, ävensom i 18 % 1 mom. nämnda förordning omförmäld familjestiftelse. I olikhet med vad som gäller vid den kombinerade inkomst- och förmögenhetsbeskattningen föreligger så— lunda i regel icke skattskyldighet till särskild skatt å förmögenhet för in- ländska juridiska personer.
- Innan skälen för denna olikhet närmare utvecklas, må här erinras om den skillnad, som förefinnes mellan dubbelbeskattning och enkelbeskattning av jUridiska personer. Dubbelbeskattning innebär i princip, att den juridiska per— sonens inkomst beskattas icke blott hos den juridiska personen utan även, i den mån den utdelas såsom vinst, hos den som erhållit utdelningen. Vid en— kelbeskattning beskattas den juridiska personen i stället för dess intressenter. Dubbelbeskattning åsyftas för närvarande i fråga om bland annat aktiebolag och ekonomiska föreningar. Enkelbeskattning sker beträffande exempelvis stiftelser och ideella föreningar. Med enkelbeskattningen har avsetts, att den juridiska personen skall drabbas av den skatt, som i genomsnitt skulle. ha träffat de fysiska intressenterna, om dessa beskattats själva. På grund härav har beskattningen av sistnämnda juridiska personer gjorts proportionell. Oskifta dödsbon och familjestiftelser beskattas dock enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan.
Anledningen till den föreliggande olikheten i skattskyldighetshänseende mellan förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förord- ningen om särskild skatt å förmögenhet rörande inländska juridiska personer synes icke ha närmare berörts annat än i 1934 års proposition med förslag till förordning om särskild skatt å förmögenhet m. m. I en inom finansdeparte— mentet upprättad promemoria, vilken låg till grund för nämnda förslag, ut- vecklades beträffande de olika slagen av juridiska personer de skäl, som talade för att desamma icke skulle vara underkastade skattskyldighet till den sär- skilda skatten å förmögenhet.1 I fråga om stiftelser och ideella föreningar framhölls därvid bland annat, att det knappast vore befogat att göra en skill- nad mellan mer eller mindre förmögna stiftelser och föreningar, enär frågan borde bedömas med hänsyn till dessas intressenter. (Skattskyldighet till sär- skild skatt å förmögenhet förutsätter ju, att förmögenheten överstiger visst minimibelopp, vilket i 1934 års förordning var 50 000 kronor och i nu gällande förordning är 20000 kronor.) Förhållandena vore sålunda icke analoga med dem som gällde för enskilda personer. Då vidare beskattningen av många av ifrågavarande juridiska personer i allmänhet tillhörde de mera omtvistade be— skattningsspörsmålen, ansågos stiftelser och ideella föreningar i princip icke böra inbegripas under den särskilda skatten å förmögenhet. Även beträffande besparingsskogar, häradsallmänningar och försäkringsanstalter framhölls i promemorian, att dessas intressenter i allmänhet torde äga endast en ringa förmögenhet, varför ej heller dessa juridiska personer borde vara under— kastade skattskyldighet till den särskilda förmögenhetsskatten.
Då vid 1938 års skatterefom förmögenhetsdelen sänktes från 1/ao till en 1/100, uppkom för de i 12 % 1' mom. b) förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt angivna juridiska personerna (stiftelser och ideella för- eningar m. fl.) en lindring i förmögenhet-sheskattningen, som ej uppvägdes av den då vidtagna höjningen av grundbeloppsprocenten. I anledning härav övervägde 1936 års skattekommitté möjligheten att kompensera denna lindring i förmögenhetsbeskattningen genom att låta denna kategori av skatt- skyldiga erlägga jämväl särskild skatt å förmögenhet.? Kommittén anförde i anslutning härtill följande:
»Verkställda undersökningar ha emellertid visat, att den skärpning av den nu! varande förmögenhetsbeskattningen, som därigenom skulle uppkomma, bleve mycket större än den förut omförmälda lindringen. Då kommittén i övrigt icke under detta skede av utredningen kunnat upptaga frågor rörande den subjektiva skattskyldigheten för förmögenhet, har kommittén icke funnit skäl föreligga till en så betydlig utvidgning av förmögenhetsbeskattningen för ifrågavarande juridiska personer, som införande av skattskyldighet till särskild skatt å förmögen- het skulle innebära. Det bör dessutom ihågkommas, att skattskyldigheten för den juridiska personen är avsedd att ersätta förmögenhetsbeskattningen hos intressen— terna i densamma. Det är icke anledning att antaga, att intressenterna, därest de fått skatta för värdet av andelen i föreningen, i allmänhet skulle bliva skatt— skyldiga enligt förordningen om särskild skatt å förmögenhet, vilken skatt börjar utgå först vid en beskattningsbar förmögenhet å 20 000 kronor.»
1 Prop. nr 200/1934 5. 36—39. ? SOU 1937: 42 s. 202—203.
Då efter den av beredningen föreslagna omläggningen av skattesystemet förmögenhetsbeskattningen kommer att ske genom en enda, från inkomstbe- skattningen helt fristående förmögenhetsskatt, uppstår frågan, hur förmögen— hetsbeskattningen bör vara anordnad beträffande sådana juridiska personer, som enligt nu gällande bestämmelser äro underkastade förmögenhetsbeskatt- ning genom den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten men däremot ej genom den särskilda skatten å förmögenhet. Detta är fallet beträffande stiftelser, ideella föreningar och därmed jämförliga juridiska personer.
Vid bedömandet av denna fråga synes det beredningen uppenbart, att före- varande juridiska personer i varje fall icke böra vara underkastade skattskyl- dighet till den fristående förmögenhetsskatten efter samma skatteskala som fysiska personer och familjestiftelser. Detta skulle för dessa juridiska perso- ner, i den mån deras förmögenhet uppgår till skattepliktigt belopp, innebära en avsevärd skatteskärpning, som med hänsyn till att flertalet av dem främja ett allmännyttigt ändamål icke synes motiverad. En förmögenhetsbeskattning av ifrågavarande juridiska personer enligt den för fysiska personer gällande skalan skulle även stämma mindre väl överens med den gradering av skatt— skyldigheten för inkomst, som nu gäller och i beredningens förslag bibe— hållits. Vid inkomstbeskattningen intaga dessa juridiska personer en förmåns- ställning, då ju bottenskatten-s grundbelopp för dem enligt nuvarande bestäm— melser utgör allenast 5 % av det beskattningsbara beloppet, medan grundbe- loppet för fysiska personer bestämmes efter en progressiv skala och grund- beloppet för aktiebolag och därmed jämställda juridiska personer utgör 10 % av det beskattningsbara beloppet. Enligt beredningens för-slag skola stiftelser och ideella föreningar erlägga statlig inkomstskatt efter 15 % av den beskatt- ningsbara inkomsten, medan skatten för aktiebolag och ekonomiska föreningar skall utgå efter 40 % av denna inkomst. Den omständigheten, att inkomstbe- skattningen av stiftelser, ideella föreningar och därmed jämförliga juridiska personer är proportionell, torde även vara ett vägande skäl mot att låta dem erlägga förmögenhetsskatt efter en progressiv skala.
Då å andra sidan hel skattebefrielse till förmögenhetsskatt icke torde böra ifrågak-omma, återstår den möjligheten, att förmögenhetsskatten för dessa juridiska personer göres proportionell. Detta överensstämmer med nu gällande beskattningsgrunder, i det att förmögenhetsdelens beskattning i samband med inkomstbeskattningen leder till samma resultat som en proportionell för- mögenhetsskatt med en enhetlig skattesats av 1,35 promille av den skatte- pliktiga förmögenheten. Beredningen har ansett sig böra föreslå, att förmögen- hetsskatten för ifrågavarande juridiska personer göres proportionell samt att skattesatsen bestämmes till 1,5 promille. '
Någon anledning att låta skatteplikt inträda först vid en förmögenhet av 20 000 kronor synes beredningen icke föreligga i detta fall. Beredningen före— slår, att skattskyldighet till förmögenhetsskatt för nu ifrågavarande juridiska personer skall inträda, då den beskattningsbara förmögenheten överstiger 5 000 kronor.
Vad angår de ekonomiska föreningarnas förmögenhetsbeskattning, i den mån sådan nu förekommer, vill beredningen erinra om att, då bestämmelserna i detta hänseende infördes genom 1942 års författningsändringar, desamma voro motiverade av en önskan om erhållande av full likställighet mellan de ekonomiska föreningarna och aktiebolagen. Efter genomförandet av den nu föreslagna omläggningen av skattesystemet torde likställigheten med aktie- bolagen icke längre kunna anses kräva någon förmögenhetsbeskattning av eko— nomiska föreningar. Det lärer nämligen kunna antagas, att de ekonomiska för- eningarnas ifrågavarande förmögenhet, därest medlemmarna haft att skatta för densamma, endast i undantagsfall blivit föremål för beskattning genom den fristående förmögenhetsskatten. stadgandena om de ekonomiska förenin- garnas förmögenhetsbeskattning böra fördenskull utgå.
KAP. VII.
Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet.
Beträffande frågans tidigare behandling hänvisas till den i Bilaga 10 läm— nade redogörelsen i detta ämne.
Såsom framgår av denna redogörelse behandlades frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet i vårt land första gången vid 1940 års lagtima riksdag. Såväl departementschefen som samma års bevillningsutskott ansåge därvid, att förmögenheterna borde underkastas en skärpt beskattning för erhållande av bidrag till täckning av krisperiodens utgifter. Starka skäl an— sågos tala för att låta ett sådant bidrag få karaktären av ett engångsoffer. Då det emellertid icke ansågs möjligt att i dåvarande läge bedöma omfånget av en dylik förmögenhetsskatt, vilket omfång måste röna inflytande av krisperio- dens längd och de samlade krisutgifternas storlek, förordades uppskov med uttagande av denna skatt.
Under de senare åren har frågan om införande av en engångsskatt å för— mögenhet vid upprepade tillfällen berört-s i den allmänna diskusisionen och därvid föranlett starka meningsbrytningar. Frågan har därjämte i anledning av väckta. motioner flera gånger behandlats av riksdagen, varvid ett ställnings— tagande till densamma emellertid uppskjutits. Det skäl, som vid 1940 års riks- dag närmast åberopats till förmån för ett uppskov med frågans avgörande, nämligen att omfånget av denna förmögenhetsskatt icke kunde bedömas, torde därvid ha tillmätts väsentlig betydelse.
På förslag av 1945 års bevillningsutskott anhöll samma års riksdag i skri- velse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt föranstalta om en utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna borde bidraga till täckning av under kri-sperioden uppkomna utgifter. Därvid framhöll be— villningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 55, att även andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer kunde komma. under omprövning. Av de beskattningsformer, som kunde tagas under när- mare övervägande vid utredningen, ville utskottet såsom exempel nämna en utbyggnad av arvsskatten och av den särskilda skatten å förmögenhet.
I enlighet härmed har i direktiven för beredningens arbete anförts, att den sedan länge svävande frågan om en engångsskatt å förmögenhet borde bliva föremål för nytt övervägande liksom den av riksdagen angivna möjligheten att låta ett ökat bidrag från förmögenheterna utgå. genom höjning av den årliga förmögenhetsskatten och av arvsskatten.
Vid den tidigare behandlingen av frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet har, såsom framgår av vad ovan nämnts, ovissheten om de l
samlade krisutgifternas storlek ansetts vara ett vägande skäl för att upp— skjuta ställningstagandet till denna fråga. Översikt över den finansiella ut— vecklingen under kriget föreligger nu. Det är visserligen icke möjligt att direkt ange storleken av de samlade krisutgifterna, bland annat på grund av svårigheten att ange gränsen mellan krisutgifter och normala utgifter, men detta synes vara av mindre betydelse, då vad som i detta sammanhang tilldrar sig intresse närmast måste vara, i vad mån krisutgiftcr på driftbudgeten icke blivit täckta med skattemedel och sålunda givit upphov till en motsvarande oräntabel statsskuld.
Krigsåren ha visat en ansvällning såväl av de normala utgifterna som av krisutgifterna i trängre mening. Samtidigt har man genom nya eller ökade skatter sökt motväga denna utveckling och begränsa budgetunderskotten. Det synes naturligt att anse, att de ökade skatteintäkterna i första hand äro av- sedda att svara mot stegringen av de normala utgifterna. De ha varit tillräck— liga att finansiera dessa och därutöver även att, till någon del, täcka utgifter av kriskaraktär. Underskottsbudgeteringen förklaras tydligen med denna ut- gångspunkt helt av krisutgifterna, vilka sammanlagt överstigit budgetunder- skotten. Den siffra från vilken man vid skattediskussionen lämpligen kan utgå blir därför summan av budgetunderskotten under kriget, eller i runt tal 6 miljarder kronor.
Det saknas anledning att här gå närmare in på de olägenheter av skilda slag som äro förenade med en betydande oräntabel statsskuld. Enighet torde nämligen råda om önskvärdheten av att en skuldbelastning för det allmänna, som icke motsvaras av inkomstgivande tillgångar, såvitt möjligt begränsas eller undvikes. Denna uppfattning kan emellertid inte i mera betydande om- fattning påverka skattepolitikens utformning. Visserligen är det angeläget att hålla nere statens oräntabla skulder men om t. ex. en minskning av dessa skulder endast kan ske genom en överbalansering av budgeten i ett läge, där den allmänna ekonomiska situationen har en depre-ssiv prägel och en under- balansering därför skulle vara konjunkturpolitiskt motiverad, så måste de kon— junkturpolitiska synpunkterna få fälla utslaget och det finansiella önskemålet om en skuldreduktion alltså tills vidare få stå tillbaka. I själva verket torde på detta sätt samhällsekonomiska synpunkter alltid bli slutligt avgörande för budgetens utformning och därmed också för den oräntabla statsskuldens ut- veckling. Den allmänna skattenivån' måste, med andra ord, vid en viss utgifts- volym bestämmas av överväganden, bland vilka hänsyn till statens förmögen— hetsställning normalt kommer att intaga en relativt underordnad plats. Annor- lunda förhåller det sig naturligtvis med valet av skatteform, där statsskuld— utvecklingens inverkan på förmögenhets- och inkomstfördelningen måste bli av betydelse.
De påpekanden som här gjorts ta närmast sikte på de löpande skatter, som bli bestämmande för budgetens balansering, och man kan fråga sig i vad mån resonemanget äger tillämpning även på en engångsskatt. Innan beredningen går in på spörsmålet om statsskuldens betydelse för valet av skatteform finns
det därför anledning att något uppehålla sig vid engångsskattens speciella problem.
Även en engångsskatt måste givetvis inverka på den ekonomiska utveck- lingen. Skattens inflytande på den enskildes ekonomiska dispositioner liksom själva skattebetalningens återverkan på kapital- och penningmarknaderna kan antagas bli betydande om än i olika riktningar. En strävan att med beskatt- ningen som instrument upphäva de förskjutningar i förmögenhetsfördelningen, som statsupplåningen medfört, har sålunda att räkna med ekonomiska biverk— ningar, som icke låta sig med säkerhet bedömas.
Engångsskattens konjunkturella inflytande går sannolikt i övervägande grad i depressiv riktning. Den torde i detta hänseende närmast vara att jämställa med en kraftig skärpning av löpande inkomstbeskattning. I rådande ekono- miska läge skulle den därför, lämpligt utformad, kunna verka i viss mån stabiliserande. Både finansiella och konjunkturella skäl kunna sålunda för närvarande anses tala för att skatteformen prövas. Då beredningen likväl icke tillstyrker att så sker, beror detta väsentligen därpå att —— såsom tidigare ut— redningar i ämnet visat — en engångsskatt på förmögenhet är förenad med vanskligheter av teknisk natur — framför allt i fråga om taxeringsförfarandet — som gör att de med skatten förbundna olägenheterna befaras överväga för— delarna.
Utvecklingen av statsskulden kan emellertid öva inflytande även vid be— dömande av den löpande beskattningen. Tillkomsten av en betydande orän- tabel statsskuld har, såsom i olika sammanhang framhållits, medfört en för- skjutning i förmögenhetsfördelningen, som icke motvägts genom eller mot— svarats av en ändrad inbördes avvägning av de å förmögenheterna belöpande skatternas och övriga skatters bidrag till statsutgifternas finansiering. Såsom närmare utvecklas i kap. VI har inkomstbeskattningen under senare år skärpts betydligt mera än förmögenhetsbeskattningen. Även om man inte tillmäter utr vecklingen av den oräntabla statsskulden och dess inverkan på förmögenhets- bildningen i samhället någon avgörande betydelse, synes under sålunda före- liggande omständigheter en relativt ökad belastning av förmögenheterna vara motiverad. Då beredningen, såsom ovan nämnts, icke förordar införande av en engångsskatt, ifrågakommer därvid närmast den av 1945 års riksdag an— visade utvägen, nämligen en skärpning av den årliga förmögenhetsbeskatt- ningen kombinerad med en utbyggnad av arvsbeskattningen.
KAP. VIII.
Arvs- och gåvobeskattningen.
Arvsbeskattniugen.
Arvsbeskattningen kan anordnas efter två skilda principer, nämligen an- tingen såsom en kvarlåtenskapsskatt, vilken utgör en skatt å den arvfallna egendomen i dess helhet, eller ock såsom en arvslottsskatt, vilken utgår å varje särskild andel av kvarlåtenskapen. Den svenska arvsbeskattningen är en arvslottsbeskattning. Kvarlåtenskapsbeskattningen användes emellertid i vissa främmande länder, bland annat i England.
Tidigare var även den svenska arvsbeskattningen utformad såsom en kvar- låtenskapsbeskattning. Genom tillkomsten av 1894 års stämpelförordning ändrades detta och arvsbeskattningen har alltsedan dess i vårt land varit byggd på arvslottsbeskattningens princip. I det betänkande, som låg till grund för 1894 års stämpelförordning, anfördes såsom motivering härför följande:
»Tillser man, vilken uppgift arvsskatten inom skattesystemet har att fylla, synes denna vara av dubbel art, nämligen dels att utgöra ett komplement till den mer eller mindre ofullständiga inkomstbeskattning, som den avlidne i livstiden varit underkastad, dels även att utgöra en skatt å den tillväxt i förmögenhet, som arvtagaren i följd av dödsfallet erhåller. Tillägger man den förra synpunkten avgörande betydelse, utfaller tydligen valet mellan den ena eller den andra av de bägge nämnda formerna för skatt-ens anordnande till förmån för den först- nämnda, hos oss nu rådande, vilken i tillämpningen har företrädet av vida större enkelhet än beskattningen av varje lott i boet särskilt. Uppfattar man skatten allenast eller väsentligen såsom ett komplement till den inkomstbeskattning, arv- låtaren haft att utgöra, äro nämligen de verkningar, skatten medför med avse- ende å dem, som tillträda arvet, av jämförelsevis underordnad betydelse. Vill man däremot genom denna skatt vinna även andra ändamål och i densamma se jämväl en skatt å den förmögenhetstillväxt, som kvarlåtenskapens tillträdare i följd av dödsfallet vinna, vilket torde vara riktigare, kan man däremot svårligen stanna. vid den hos oss nu rådande formen för arvsskattens upptagande. Sant är visserligen, att även en sådan skatt i viss mån verkar på samma sätt som en arvsskatt i egentlig mening, då, såsom hos oss finnes stadgat, boet äger att hos fideikommissarie eller testamentstagare uttaga den del av skatten, som å den honom tillfallande egendomen belöper. Även med ett sådant stadgande kan det dock icke förnekas, att en skatt å boets egendom i dess helhet, betraktad ur synpunkten av en skatt å delägarna i boet, verkar ytterst ojämnt. Detta inses lätt genom ett exempel. Om en person vid sin död efterlämnar tillhopa 5000 kronor, verkar skatten dårå tydligen mycket olika, om arvet tillfaller en person, eller om detsamma skall fördelas på tio eller ännu flera händer. En sådan ojämn- het i skattens verkan står uppenbarligen illa tillsammans med den grundsats, 'som numera, inom skattelagstiftningen framträder med ett allt starkare krav på erkännande, nämligen den, att skatten bör lämpas efter skatteförmågan.»
I anledning av det sålunda gjorda uttalandet om arvsskatten såsom kom— plement till inkomstbeskattningen må erinras om att förmögenhetsbeskatt— ning i egentlig mening infördes i vårt land först år 1910 genom tillkomsten av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Under lång tid dess- förinnan hade emellertid införande i en eller annan form av förmögenhets- beskattning diskuterats, varvid även berört-s arvsskattens betydelse i detta hänseende. Sålunda framhöll skatteregleringskommittén i sitt år 1882 av- givna betänkande bland annat, att arvsskatten bildade en viktig länk i varje skattesystem, där — av den ena eller den andra anledningen — övriga be- stående skattelagar ej förmådde träffa kapitalet så, att- dess innehavare bi— droge till det allmänna i förhållande till sin verkliga inkomst. Kommittén ansåg visserligen skatteförmågan vara lika stor för all inkomst av vad slag den vara månde och föreslog sålunda icke någon skärpt beskattning för in- komst av förmögenhet (s. k. fonderad inkomst). Enligt kommitténs förslag borde emellertid genomföras en mera än dittills utvecklad arvsbeskattning. Kommittén framhöll i detta sammanhang, att arvsskatt—en träffade kapitalet just i det ögonblick då det, efter att kanske under en längre föregående tid hava i större eller mindre mån undandragit sig beskattning, måste träda i dagen för att överflyttas ltill annan innehavare. Arvsskatten utgjorde således enligt kommitténs mening ett gott och befogat komplement till en inkomst- skatt sådan som den hos oss gällande.
Sådan arvsbeskattningen år 1894 gestaltades upptogs den sedermera i vissa hänseenden utvidgad men eljest i huvudsak oförändrad i 1914 års K. F. om arvsskatt och Skatt för gåva. Genom arvsbeskattningens upptagande i en fri— stående författning upphävdes skattens tidigare formella anslutning till stämpelbeskattningen i övrigt.
I pmposition nr 34 till 1.933 års riksdag föreslogs införande av en kvar- låtenskapsskatt vid sidan av arvslottsbeskattningen. Enligt denna proposi- |tion skulle föremålet för kvarlåtenskapsskatten vara kvarlåtenskapen i dess helhet, motsvarande sammanlagda värdet av de arvsandelar, som med tillämp- ning av arvsskatteförordningen anses ingå i kvarlåtenskapen. För kvarlåten— skapsskattens erläggande skulle envar arvinge eller testamentstagare svara i förhållande till storleken av den 51 honom belöpande andelen av kvarlåten- skapen. Kvarlåtenskapsskatt skulle icke utgå, därest kvarlåtenskapens värde ej översteg 20 000 kronor. Skatteskalan var utformad på så sätt, att skatten skulle i det lägsta skiktet (d. v. 3. för den del av kvarlåtenskapen som föll mellan 20 000 och 50 000 kronor) utgöra 4 % samt i det högsta skiktet (d. v. s. för den del av kvarlåtenskapen som översteg 1 000 000 kronor) 21 %, dock att kvarlåtenskapsskatten icke finge överstiga 20% av kvarlåtenskapens värde. Till stöd för detta förslag anförde departementschefen —— efter att ha er— inrat om att arvslottsbeskattningen vore motiverad såsom en skatt å det till- 1 skott i förmögenhet som arvtagaren i följd av dödsfallet erhölle — bland annat följande: ] »Skulle man betrakta kvarlåtenskapsskatten såsom arvsskatt i inskränkt me—
ning, kan mot densamma naturligtvis resas den invändningen att den bryter mot grundsatsen, att arvsskatten med hänsyn till rättvisa och billighet bör anpassas efter arvingarnas skyldskap till arvlåtaren och deras ekonomiska bärkraft, så- dan denna låter sig utläsa av arvslotternas storlek. Men motiveringen för en kvarlåtenskapsskatt är en annan än den, som förut anförts för arvsskatten i in- ' skränkt mening; kvarlåtenskapsskatten skall utfylla eller ersätta förmögenhets- skatt i annan form. Denna skatt bör alltså uttagas där principiellt sett en högre beskattning å arvlåtarens förmögenhet under dennes livstid varit på sin plats. Saken kan med andra ord uttryckas så, att den ökning av förmögenhetsbeskatt- ningen, som finnes motiverad, får form av en skat-t, som uttages först efter det förmögenhetens ägare avlidit. Då, såsom den föregående framställningen ger vid handen, den svenska förmögenhetsbeskattningen är föga utvecklad, får hos oss förutsättningen för en kvarlåtenskapsskatt anses föreligga. Jag erinrar i detta sammanhang därom, att kvarlåtenskapsskatten ingalunda har karaktären av ett nytt institut inom svensk beskattningsrätt utan att den tvärtom har gammal hävd i högre grad än den nu gällande arvslottsbeskattningen och först under 1800- talets sista årtionde försvann ur vårt skattesystem.»
De i propositionen framlagda förslagen inneburo jämväl vissa ändringar i skatteskalorna för den egentliga arvsbeskattningen och gåvobeskattningen. Beträffande arvsskatten inneburo dessa ändringar skattefrihet eller skatte- lindring (i förhållande till bestämmelserna i 1914 års arvsskatteförordning) för mindre eller medelstora förmögenheter samt skatteskärpning för större förmögenheter. I fråga om gåvoskatten vidtogos motsvarande ändringar, var- vid i skatteskalan inarbetats skalorna för arvs— och kvarlåtenskapsskatterna. Med propositionen avsågs att erhålla en ökning av ifrågavarande skattein— täkter med omkring 25 miljoner kronor.
Över de i propositionen framlagda förslagen jämte i anledning därav väckta motioner inhämtade vederbörande utskott (särskilda utskottet vid 1933 års riksdag) yttranden från vissa myndigheter. Förslaget om införande av en kvarlåtenskapsskatt avstyrktes därvid i samtliga yttranden. Svea hovrätt an- förde — efter att ha återgivit det ovan citerade departementschefsuttalandet — bland annat följande:
»För sin del känner sig hovrätten icke av denna motivering övertygad om lämpligheten att med vårt skattesystem införliva en kvarlåtenskapsskatt sådan som den här föreslagna. Kvarlåtenskapsskatten är tänkt såsom en efterbeskatt- ning av arvlåtarens förmögenhet, men den drabbar icke honom utan arvingar och testamentstagare, på vilka den proportionellt fördelas efter storleken av vars och ens lott. Den som erhåller ett legat efter en miljonär får vidkännas ett känn— bart avdrag, huru obetydligt legatet än må vara, medan den som erhåller ena- handa förmån ur ett mindre bo slipper undan en motsvarande avbränning. Den ensamme arvingen till en måttlig förmögenhet är fri från kvarlåtenskapsskatt, medan den, som ärver samma eller kanske mindre belopp men har flera med- arvingar, får sin lott betydligt reducerad. Hovrätten tvivlar på att en sådan sakernas ordning står i god överensstämmelse med i vårt land gällande upp- fattning beträffande skattebördors rättvisa fördelning. Den teoretiska grund, som anförts för kvarlåtenskapsskatten, synes icke ägnad att rubba de betänklig- heter, vilka från förenämnda praktiska synpunkter yppa sig, detta så mycket mindre som kvarlåtenskapsskatten, tänkt såsom ett slags surrogat för en för- mögenhetsbeskattning i levande livet, lider av i ögonen fallande svagheter. I detta hänseende är till en början att framhålla, hurusom kvarlåtenskapsskatten
utmätes utan all hänsyn till den nytta arvlåtaren haft av sin förmögenhet; vare sig han innehaft densamma under ett långt liv eller den tillfallit honom kort före dödsfallet, utgår kvarlåtenskapsskatten rmed enahanda belopp. Den teore- tiska argumentationen till trots, kommer skatten att verka såsom en på. arvingar och testamentstagare lagd förmögenhetsskatt, särskilt som skatten på grund av sin storlek i stor utsträckning kommer att utgå periodiskt och erläggas av de sär- skilda arvingarna och testamentstagarna i stället för att i sin helhet utgöras av den oskiftade kvarlåtenskapen. Vill man anlägga teoretiska synpunkter, kan upp- fattningen av kvarlåtenskapsskatten såsom en successorerna drabbande pålaga sägas vinna stöd av det förhållandet, att enligt svensk rätt successionen sker i och med dödsfallet och icke förmedlas genom en 'administrator' eller 'executor' på det egendomliga sätt, som gäller i England och där låter teorien om en upp- skjuten förmögenhetsskatt framstå såsom mera naturlig. Emot kombinationen mellan kvarlåtenskaps— och arvslottsskatt tala även de svårigheter, som därav för- orsakas, då det gäller att genomföra önskvärd parallellism mellan arvs— och gåvo- beskattningen. Så som förslaget är utformat, blir vid gåva från arvlåtare till arvinge skatten i regel lägre än vid arv, därest flera medarvingar finnas, medan förhållandet i allmänhet blir det motsatta, om gåvotagaren är ensam arvinge. Ju flera arvingarna äro, dess större blir i regel avvikelsen.»
På hemställan av särskilda utskottet avslog riksdagen propositionen. Så— som skäl härför anfördes i huvudsak, att den årliga inkomstökning å arvs- och gåvobeskattningen, som vore erforderlig för i propositionen avsett ända— mål (amortering av upplåning för offentliga arbeten), av riksdagen beräknades till lägre belopp än enligt propositionen. Det ansågs därför lämpligast att i stället höja skalorna för den dittillsvarande arvs- och gåvobeskattningen. De sålunda beslutade skalorna återfinnas även i 1941 års arvsskatteförordning, dock med vissa ändringar i fråga om gränserna för skattepliktens inträdande.
Frågan om införande av en kompletterande skatt av samma slag som kvar- låtenskapsskatten återupptogs vid 1934 års riksdag. I proposition till nämnda riksdag föreslogs sålunda en särskild stämpelavgift för bouppteckningar, vilken skulle utgå jämte den redan förefintliga arvslottsskatten. Jämväl denna särskilda stämpelavgift skulle beräknas å kvarlåtenskapen i dess hel— het, och delägarna i boet skulle svara för avgiftens erläggande, envar i för- hållande till storleken av sin andel. Frihet från stämpelavgift skulle äga rum, därest den stämpelpliktiga egendomens värde icke översteg 50 000 kronor. Icke heller denna proposition vann riksdagens bifall. Däremot utfärdades samma år en förordning om särskild skatt på förmögenhet.
1938 års arvsskattekommit'té, vars förslag låg till grund för 1941 års arvs- skatteförordning, ansåg arvsbeskattning i form av kvarlåtenskapsskatt icke böra äga rum. Kommittén anförde i sitt betänkande (SOU 1939: 18) härom bland annat följande:
»Att betrakta kvarlåtenskapsskatten såsom en till arvlåtarens död uppskjuten beskattning av hans förmögenhet synes numera knappast hava reellt underlag. Med den utveckling inkomst— och förmögenhetsbeskattningen i senare tider nått, lärer det icke möta någon svårighet att redan under en persons livstid med lämplig avvägning och effektivt av honom uttaga den skatt å förmögenhet, som staten anser sig hava skäl att kräva. Statens skatteorgan tillägna sig numera är från år en ingående kännedom om de enskildas förmögenhetsförhållanden och torde
följaktligen ingalunda vara hänvisade att avvakta dödsfall för att av då fram- kommande utredning hämta tillförlitlig upplysning om den avlidnes skatteförmåga under livstiden. Det lärer svårligen kunna godtagbart förklaras, varför staten det oaktat skulle med eftersättande av sina fiskaliska intressen låta under obestämd tid anstå med skattens uttagande.
Vidare torde med fog kunna anmärkas, att principen för kvarlåtenskapsskatten såsom varande en till tidpunkten för ägarens död uppskjuten beskattning av hans förmögenhet borde vid följdriktig tillämpning medföra ett avvägande av skatten i förhållande till den tidslängd, varunder den avlidne varit ägare till och sålunda dragit nytta av förmögenheten.
Ytterligare förtjänar framhållas, att kvarlåtenskapen enligt gängse rättsupp- fattning tillhör dödsbodelägarna —— icke den avlidne — och att med denna ut- gångspunkt en gradering av skatten efter kvarlåtenskapens storlek kommer att te sig såsom ett brytande mot den numera allmänt vedertagna principen om skattens lämpande efter skatteunderlagets bärkraft. Den genom skattens uttagande upp— komna minskningen av den arvfallna egendomen drabbar de i boet andelsberät- tigade. Det kan icke vara, med en rationell beskattning förenligt att låta skatten drabba med samma tyngd oavsett huruvida skatteunderlaget odelat tillfaller en- dast en arvinge eller skall uppdelas på ett flertal- Lika litet lärer det vara med rättvisa överensstämmande, att en person, som är andelsägare i ett större bo, skall, huru oansenlig andelen än må vara, få vidkännas större skatteavdrag å den- samma än en person, som erhåller andel till motsvarande storlek i ett mindre bo.»
I propositionen nr 192 till 1941 års- riksdag med förslag till förordning om arvsskatt och gåvoskatt rn. m. lämnade departementschefen frågan om ett framtida införande av en kompletterande skatt vid sidan av arvslottsskatten öppen. Departementschefen yttrade därvid följande:
»På sätt redan framhållits har kommittén av anförda skäl såsom allmän ut- gångspunkt fastslagit, att en reformering av vår arvsbeskattning bör ske i an- slutning till arvslottsskattens metod. Jag är för min del ej beredd att nu till behandling upptaga denna principfråga i den mån den inbegriper en framtida ut— , veckling på arvsbeskattningens område. Emellertid är jag ense med kommittén ( såtillvida som en arvslottsskatt enligt min mening under alla omständigheter även ' i framtiden bör bibehållas inom skattesystemet. På grund härav och då normerna
för arvslottsskatten i det väsentliga kunna och böra hållas isär från dem, som kunna komma att reglera andra beskattningsformer på hithörande område, fin- ner jag den föreslagna revisionen av nu gällande arvsskatteförordning, som ju helt bygger på systemet arvslottsskatt, icke för sitt genomförande kräva att stånd- punkt tagits till frågan om ett framtida införande av annan skattetyp.»
Gällande bestämmelser om arvs— och gåvobeskattningen återfinnas i K. F. den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt. Från skattskyldighet till såväl arvs- som gåvoskatt äro enligt 3 % nämnda förordning befriade:
staten; stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under sam- verkan med militär eller annan myndighet stärka rikets förs-var;
stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bo- satta. utlänningar;
stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning.
Skattebefrielse enligt vad nu sagts tillkommer icke sammanslutning, som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska in- tressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.
Arvsskatt utgår för egendom inom eller utom riket, vilken efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket, samt för vissa slag av egendom, som efterlämnats av annan utlänning, näm- ligen här i riket belägen fast egendom och här i riket befintligt anläggnings- eller drift-kapital, nyttjanderätt till egendom, som nu sagts, samt svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier.
Skattskyldighet åligger den som förvärvar egendomen samt inträder vid arvlåtarens död med undantag för vissa angivna s. k. framskjutna förvärv, då skattskyldighet inträder först vid tiden för förvärvet.
Förvärv som tillfaller någon på grund av att han insatts såsom förmån-s— tagare till av den avlidne tecknad försäkring anses i vissa fall såsom arv- fallen egendom och i vissa fall såsom gåva. Beträffande vissa livförsäkringar samt försäkringar för olycksfall eller sjukdom skall såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15 000 kronor; livränteförsäkringar intaga en ännu mera gynnad ställning.
Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages, att bland boets till- gångar skall inräknas egendom, vartill den avlidne haft fri förfoganderätt under sin livstid, men däremot icke egendom, vartill han haft endast nytt- jande— eller avkomsträtt, samt att bland boets skulder icke får inräknas gäld, för vilken egendom av sist angivet slag på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar. Vid beräknande av behållning i kvarlåtenskap efter utlän- ning, som icke vid sin död var bosatt här i riket, må avdrag ske endast för gäld, för vilken den skattepliktiga egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar.
Andel som vid bodelning skall tillkomma efterlevande make är fri från arvs- skatt. Sådan andel beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods (beträffande äldre äktenskap till hälften av den gemensamma behållningen i boet), där den icke enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning (bo— skifte), varöver i behörig ordning upprättad handling föreligger. Anstånd med skatten-s fastställande kan medgivas för att bereda dödsbodelägarna till- fälle att förete bodelnings- eller arvskifteshandling.
Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet är att hän— föra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom fyra år dess- förinnan, varvid å arvsskatten avräknas den tidigare erlagda gåvoskatten. En— dast förvärv från samma person bliva föremål för sammanläggning. Vad an- går de framskjutna förvärven, d. v. s. sådana förvärv där skatt-skyldigheten inträder vid senare tidpunkt än dödsfallet, gäller att de skola sammanläggas
med tidigare inom en period av tio år bekommen, från samma arvlåtare (testator) härrörande arvs- eller testamentslott, varvid hänsyn skall tagas även till från arvlåtaren (testator) erhållen gåva, för vilken skattskyldighet inträtt inom nyssnämnda tid, dock ej tidigare än fyra år före dödsfallet. Vid sammanläggning enligt vad nu sagts av arvs- eller testamentslott och gåva skall medräknas även sådana i och för sig skattepliktiga förvärv, som icke ensamma uppgå till beskattningsbart belopp utan först genom sammanslag— ning nå upp till sådan storleksgrad.
Arvsskat—ten utgår i form av en stämpelavgift med bouppteckningen som viktigaste underlag. Utförliga bestämmelser ha meddelats rörande värde— ringen av den avlidnes tillgångar.
Arvsskatten är dubbelt progressiv, nämligen såväl i förhållande till ökning i lott som till avtagande släktskap. De s. k. arvsklasserna äro till antalet fyra. Rubriceringen under de olika klasserna är beroende av om arvs- eller testamentslott efter den avlidne tillfaller en närmare eller fjärmare släkting eller en juridisk person.
För arvslott, som tillfaller efterlevande make, inträder skattskyldighet först om lottens värde överstiger 25 ÖOÖ kronor och skatten beräknas i sådant fall efter lottens hela värde. Barn och avlidet barns avkomling erhålla, därest de äro under 18 år, skattelindring, som är satt i relation till vederbörandes ålder på så sätt, att lotten är skattefri, om dess värde icke överstiger ett be- lopp av 3 000 kronor, ökat med 1 000 kronor för varje helt år eller del därav, som vid tiden för skattskyldighetens inträde återstår till dess barnet fyllt 18 år. Om den fastställda gränsen överskrides, blir lotten i dess helhet skatte— pliktig. För övriga barn och avkomlingar till barn föreligger skattefrihet, därest lottens värde icke överstiger 3600 kronor (klass 1). Är värdet högre, måste skatt också i detta fall erläggas för hela lotten. I klasserna II—IV in— träder skattskyldighet, när lotten—s värde överstiger 1000 kronor och skatt utgår då för lottens hela värde.
Bestämmelser ha vidare meddelats angående efterbeskattning, beskattning i fall av dödsbos konkurs samt deklarationsskyldighet i vissa fall.
Ärende angående fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklara- tion, skall regelmässigt upptagas vid inregistrering av bouppteckning eller tilläggsbouppteckning, och skatten skall därefter erläggas inom tre veckor efter det den blivit fastställd. Arvsskatt för egendom, för vilken skattskyldig— het inträtt vid arvlåtarens död, skall med vissa undantag förskjutas av döds— boet, varefter varje skattskyldig har att till dödsboet gälda på hans lott be— löpande skatt jämte ränta.. Därest boet saknar tillgångar till skattens för- skjutande, svara dödsbodelägarna för vad som brister i enlighet med bestäm- melserna i boutredningslagen om gäld efter den döde.
Under särskilt angivna förutsättningar kan dödsboet eller viss skattskyldig erhålla anstånd med skattens erläggande, varjämte eftergift av skatt kan medgivas samt återvinning av påförd skatt erhållas. Slutligen meddelas vissa kontmllföreskritter samt ansvarsbestämmelser.
Under kap. VI och VII ha utvecklats de skäl, som enligt beredningens mening tala för att en skärpning av förmögenhetsbeskattningen bör äga rum. Av framställningen i dessa kapitel framgår vidare, att beredningen vid över- vägande av de möjligheter, som föreligga för åvägabringande av en sådan skärpning, ansett sig böra föreslå viss höjning av förmögenhetsbeskattningen vid den årliga förmögenhetstaxeringen men däremot ej införande av en en— gångsskatt å förmögenhet. Den av 1945 års riksdag och i beredningens direk- tiv anvisade utvägen att genom en skärpning av arvsbeskattningen vinna ökade skatteintäkter skall nu undersökas.
Vår nuvarande arvsbeskattning utgör som ovan nämnts en form av arvs- lottsbeskattning. Såsom framgår av det föregående har införande av en kvar— låtenskapsskatt vid sidan av arvslottsbeskattningen tidigare ifrågasatts. I proposition nr 34 till 1933 års riksdag framlades förslag härom, vilket förslag emellertid, sedan yttranden häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar, avslogs av riksdagen.
En skärpning av arvsbeskattningen kan givetvis äga rum genom en höjning av skattesatserna för den nuvarande arvslottsbeskattningen. Dessa skatte— satser ha sedan år 1933 icke ändrats på annat sätt än att genom 1941 års för— ordning om arvsskatt och gåvoskatt gränsen för skattepliktens inträdande avsevärt höjts. I jämförelse med den betydande skärpning, som sedan år 1933 ägt rum med avseende å den årliga beskattningen av inkomst och för- mögenhet torde en skärpning av arvsbeskattningen utan tvekan kunna anses motiverad. Skattesatserna vid arvsbeskattningen —— och därmed även vid gåvobeskattningen _ böra nämligen vara så avvägda i förhållande till skatte— satserna vid den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, att kapital- överflyttningar mellan närstående i syfte att erhålla skattelindring i möj- ligaste mån förebyggas.
Med arvslottsbeskattningen avses att uttaga skatt på grund av det för— mögenhetsförvärv, som vid ett dödsfall erhålles av en arvinge eller testaments- tagare. Då skatten sålunda drabbar mottagaren av en arvs- eller testaments— lott, följer därav, att skattens storlek bör vara beroende av arvingens eller testamentstagarens förhållanden. Skatten har fördenskull graderats efter så— väl arvs— eller testamentslottens storlek som arvingens elller testamentstaga- rens närmare eller fjärmare skyldskap till den avlidne.
Den arvsbeskattning, som här ifrågasättes, skulle emellertid icke ha till syfte att möjliggöra uttagande av skatt på grund av det förmögenhetsförvärv, som erhålles av den 'till Vilken den avlidnes egendom vid dödsfallet övergår. Beredningen har nämligen vid avvägningen av förmögenhetsbeskattningens tyngd funnit en högre skattebelastning än den, som enligt beredningens för— slag åstadkommes genom den årliga förmögenhetsskatten, motiverad. Härav torde framgå, att, därest en utfyllnad av förmögenhetsbeskattningen skall ske genom arvsbeskattningen, den sålunda ifrågasatta skatten bör taga formen av en till den skattskyldiges död uppskjuten förmögenhetsbeskattning. För en sådan uppskjuten förmögenhetsbeskattning synes en arvslottsbeskattning
icke vara lämplig. Då den uppskjutna förmögenhetsbeskattningen är avsedd att träda i stället för en förmögenhetsbeskattning i den skattskyldiges livstid, kan den arvsskatt, som här ifrågasättes, närmast anses jämförlig med en skuld, åvilande kvarlåtenskapen i dess helhet. Vid sådant förhållande synes böra tagas under övervägande, huruvida införande av en kvarlåtenskapsskatt vid sidan av arvslottsskatten erbjuder en framkomlig väg för vinnande av den ytterligare förmögenhetsbeskattning, som beredningen funnit påkallad. Det år 1933 framlagda förslaget om en kvarlåtenskapsskatt och de mot detta för- slag framställda invändningarna synas vid detta övervägande kunna tjäna såsom en lämplig utgångspunkt.
Enligt detta förslag skulle, såsom förut erinrats, den skattepliktiga kvar- låtenskapen utgöras av sammanlagda värdet av de arvsandelar, som ingå i kvarlåtenskapen. Efterlevande makes giftorättsandel skulle alltså icke inräk- nas i kvarlåtenskapen. Kvarlåtenskapsskatt skulle utgå endast i sådana fall, där kvarlåtenskapens värde översteg 20 000 kronor. För kvarlåtenskapsskatten skulle envar arvinge eller tes'tamentstagare svara i förhållande till storleken av den på honom belöpande andelen av kvarlåtenskapen. I propositionen framhölls i sistnämnda hänseende, att kvarlåtenskapsskattens karaktär av en i efterskott uttagen förmögenhetsskatt å den avlidne kunde innebära ett motiv för att kvarlåtenskapsskatt skulle utgå av boet, innan arvslotter och testaments- andelar bestämdes. Det läte tänka sig, att denna tankegång fullföljdes med sådan konsekvens att t. ex. legat aldrig skulle träffas av kvarlåtenskapsskatten utan utgå med i testamentet angivna belopp oavkortade eller reducerade en- dast genom arvslottsskatt, alldeles oavsett att boets återstående tillgångar måhända skulle i huvudsak åtgå till kvarlåtenskapsskatten. Departements— chefen hade emellertid icke ansett sig böra följa denna linje. Vilken bestäm- melse man än införde i dylikt hänseende bleve det nämligen i sista hand be- roende på ftestator vem som skulle vidkännas en viss skatteutgift. I be- traktande härav ansåg departementschefen berörda principiella hänsyn ej kunna anses synnerligen betydelsefulla. Det viktiga syntes vara, att en sådan anordning träffades, som praktiskt sett kunde antagas närmast överensstämma med flertalet testamentsgivares önskningar, och dessa torde väl oftast ej gå ut på att testamentstagare, som erhölle vissa föremål eller vissa angivna be- lopp, skulle ställas i förmånligare läge än övriga arvs— och testamentstagare, utom i sådana avseenden, där testator uttryckligen så förordnat. Departe- mentschefen ansåg därför en fördelning av ansvaret för skatten på alla arvs— och testamentstagare i förhållande till deras ande-lar vara den naturliga pri- mära regeln för kvarlåtenskapsskatten.
1933 års förslag blev i de över detsamma avgivna remissyttrandena föremål för en mycket stark kritik. I många yttranden uttalades starka betänklig- heter mot den skärpning av förmögenhetsbeskattningen, som kvarlåtenskaps- skatten skulle innebära. Det framhölls sålunda, att denna skatteskärpning skulle komma, att få menliga verkningar på sparviljan och kapitalbildningen samt därigenom draga med sig betänkliga konsekvenser för landets ekono-
miska liv. I sådana fall, då kvarlåtenskapen till större delen vore nedlagd i fastighet eller rönelse, skulle det bereda svårigheter för arvingarna att an— skaffa de för skattens erläggande nödiga medlen.
De invändningar, som i remissyttrandena framställdes mot kvarlåtenskaps- skatten såsom sådan, voro i huvudsak följande. Kvarlåtenskapsskatten vore visserligen tänkt såsom en efterbeskattning av arvlåtarens förmögenhet, men den drabbade icke honom utan arvingar och testamentstagare, på vilka den proportionellt fördelades efter storleken av vars och ens lott. Den teoretiska argumentationen till trots komme alltså skatten att verka såsom en på ar— vingar och testamentstagare lagd förmögenhetsskatt, särskilt som skatten på grund av sin storlek komme att —— efter meddelat anstånd med skattens er- läggande —— i stor utsträckning utgå periodiskt. Mot kvarlåtenskapsskatten invändes vidare, att rätten till kvarlåtenskapen vid dödsfall omedelbart över— ginge till delägarna i boet, varför förekommande beskattning borde träffa delägarnas lotter och ej kvarlåtenskapen såsom helhet. Den omständigheten, att kvarlåtenskapsskattens gradering skedde i förhållande till kvarlåtenska- pens storlek, vore ägnad att väcka betänkligheter. Den som erhölle ett legat från en miljonär finge sålunda vidkännas ett kännbart avdrag, hur obetyd- ligt legatet än kunde vara, medan den som erhölle samma förmån ur ett mindre bo sluppe undan en motsvarande avbränning. Likaså vore den en— samme arvingen till en måttlig förmögenhet fri från kvarlåtenskapsskatt, medan den, som ärvde samma eller kanske mindre belopp men hade flera medarvingar, finge sin lott betydligt reducerad. Med rättvisa och billighet vore bäst överensstämmande, att all arvsskatt (i vidsträckt bemärkelse) an- passades efter arvingarnas skyldskap till arvlåtaren och deras ekonomiska bärkraft, sådan denna framginge av arvslotternas storlek. Kv-arlåtenskaps— skatten utmättes utan hänsyn till den nytta, arvlåtaren haft av sin förmögen- het. Vare sig han innehaft densamma under ett långt liv eller förmögenheten tillfallit honom kort före dödsfallet, utginge kvarlåtenskapsskatten med samma belopp. Hänsyn borde i stället tagas till det antal år den avlidne innehaft förmögenheten och undgått den skatt, som ansetts principiellt ha bort utgå av densamma. Vidare framhölls, att arvsskatteförordningen (d. v. 5. den då gällande av år 1914) i rättstillämpningen visat sig vara behäftad med många svagheter och att denna förordning icke kunde bära den tunga överbyggnad, som ifrågasatts. Härför erfordrades en ingående revision av reglerna om kvar— låtenskapens värdering och bestämmandet av de särskilda andelarnas storlek. Beskattningen kunde nämligen icke längre byggas på samma grundvalar som dittills, bouppteckningen och det fingerade arvskiftet. Emot kombinationen mellan kvarlåtenskaps— och arvslottsskatt ansågos även tala de svårigheter, som därav förorsakades, då det gällde att genomföra en önskvärd parallellism mellan arvs— och gåvobeskattningen.
Såsom framgår av vad ovan nämnts anfördes i remissyttrandena över 1933 års förslag bland annat betänkligheter mot den skärpning av förmögenhets— beskattningen, som förslagets genomföra—nde skulle föranleda. Skälen för att
en sådan skärpning enligt beredningens mening nu bör äga rum har bered— ningen närmare utvecklat under kap. VI och VII. Beredningen anser sålunda skäligt, att förmögenheterna även i annan form än genom skärpning av den årliga förmögenhetsbeskattningen bidraga till täckande av den minskning av statsinkomsterna, som uppkommer genom den av beredningen föreslagna skattelättnaden för mindre inkomster.
I detta sammanhang må erinras om att även 1938 års arvsskattekommitté framställt invändningar mot tanken på införandet av en kvarlåtenskapsskatt. Flertalet av de i ovannämnda remissyttranden framställda invändningarna an- fördes därvid även av kommittén. I övrigt framhöll kommittén bland annat, att med den utveckling inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i senare tider nått, det icke torde möta någon svårighet att redan under en persons livstid med lämplig avvägning och effektivt av honom uttaga den ska-tt å förmögen— het, .som staten ansåge sig ha skäl att kräva. Statens skatteorgan tillägnade sig år från år en ingående kännedom om de enskildas förmögenhetsförhållan— den och torde ingalunda vara hänvisade till att avvakta dödsfall för att in— hämta. tillförlitlig upplysning om den avlidnes skatteförmåga under livstiden. Kommittén tillade, att det svårligen kunde godtagbart förklaras, varför staten det oaktat skulle med eftensättande av sina fiskaliska intressen låta under obestämd tid anstå med skattens uttagande.
Med anledning av vad arvsskattekommittén sålunda anfört får beredningen framhålla, att de gjorda uttalandena angående den årliga förmögenhetstaxe— ringens effektivitet knappast torde överensstämma med den hos vederbörande taxeringsmyndigheter rådande uppfattningen. Att åstadkomma en effektiv kontroll över de skattskyldigas förmögenhetsförhållanden bereder nämligen stora svårigheter. Givetvis är det icke möjligt att erhålla någon kännedom om i vilken utsträckning förmögenhetstaxeringen är bristfällig. En omständig— het, som tyder på att de i deklarationerna lämnade förmögenhetsuppgifterna ofta äro mindre tillförlitliga, är, att den årligen skeende stickprovsgransknin- gen beträffande banktillgodohavanden visat sig vara av ej ringa värde.
Frågan om förmögenhetstaxeringens effektivitet har även berörts i bered— ningens direktiv, vari anförts, att betydande förmögenhetsbelopp med all säkerhet för närvarande undandroges beskattning och att det framstode så— som angeläget att få till stånd bättre förhållanden i detta avseende. Bered- ningen finner i likhet med departementschefen en utredning rörande möjlig- heterna att erhålla en förbättring av taxeringsförfarandet, i vad angår för- mögenhetsuppgifterna, påkallad. På grund av vikten och omfånget av de frågor, som beredningen haft att utreda inom beskattningens område, och med hänsyn till den begränsade tid, som stått till förfogande för utrednings- uppdragets fullgörande, har beredningen emellertid icke ansett sig kunna före— taga en omprövning beträffande spörsmål av rent taxeringsteknisk art. Av den undersökning, som beredningen verkställt i detta hänseende, har bered- ningen dock funnit, att ändrade författningsföreskrifuter i syfte att vinna en förbättrad förmögenhetstaxering icke torde kunna erhållas utan en ingående
utredning i detta ämne. Beredningen förordar därför, att de faxeringstekniska spörsmålen bliva föremål för särskild utredning, därvid speciell sakkunskap på detta område synes böra anlitas.
Av vad nu anförts torde framgå, att effektiviteten vid förmögenhetstaxe- ringen icke — såsom arvsskattekommittén förmenat —— lärer kunna anföras såsom ett skäl emot en till den skattskyldiges frånfälle uppskjuten förmögen- hetsbeskattning. Bedömes frågan med hänsyn till önskvärdheten av exakthet i förmögenhetsuppgifterna, torde det i stället förhålla sig så, att bouppteck— ningen utgör ett säkrare underlag för förmögenhetstaxeringen än de årligen avgivna deklarationerna.
Ej mindre betydelsefullt är, att, såvitt beredningen kunnat finna, delti flertalet fall torde kunna antagas vara till fördel även för den enskilde att icke hela förmögenhetsbeskattningen äger rum under den skattskyldiges livs— tid utan att någon del av denna beskattning får anstå till dödsfall. Då in- träder nödtvunget en äganderättsövergång och ett skifte av kvarlåtenskapen kommer i de allra flesta fall att ske. Givetvis bör dock tillses, att den skatt som uttages vid dödsfall icke innebär en alltför hård skattebelastning i sär- skilt ömmande fall, såsom exempelvis då den avlidne efterlämnat änka och minderåriga barn. Vidare bör i möjligaste mån förhindras, att svårigheter uppkomma för dödsboet att anskaffa för skattens erläggande erforderliga lik— ] vid-a medel. Till dessa frågor återkommer beredningen i det följande.
Det torde emellertid icke kunna förnekas, att flera av de invändningar mot ; införande av en kvarlåtenskapsskatt, som framställdes i remissyttrandena över i 1933 års förslag, voro av en betydande vikt. Med hänsyn härtill måste den
1 l. ! I #
frågan ställas, huruvida principiella skäl kunna anses utgöra hinder för att vårt skattesystem kompletteras med denna skatteform. Befogenheten av dessa invändningar bör därför göras till föremål för en närmare undersökning. De olika invändningarna behandlas nu var för sig.
1. Kvarlåtenskapen tillhör dödsbodelägarna och icke den avlidne. Före- kommande beskattning bör därför drabba dödsbodelägarna. Att kvarlåtenskapen vid dödsfallet omedelbart övergår till dödsbodelägarna är otvivelaktigt riktigt. Såsom ovan nämnts avses emellertid med kvarlåten- skapsskatten icke att beskatta delägarnas förmögenhetsförvärv eller över- huvudtaget deras förmögenhet. Med beskattningen avses att träffa den av- lidnes förmögenhet. Vid sådant förhållande synes enligt beredningens upp- fattning —— om en kvarlåtenskapsskatt skulle bliva införd — kvarlåtenskapen, till den del den motsvarar därå belöpande skatt, icke kunna anses ägas av dödsbodelägarna. Vad som ärves av dödsbodelägarna är kvarlåtenskapen med avdrag för den därå belöpande kvarlåtenskapsskatten. Kvarlåtenskapsskatten bör sålunda likställas med en den avlidnes skuld till det allmänna, vilken aktualiseras genom dödsfallet. Att ur nu angiven synpunkt något principith hinder skulle möta mot kvarlåtenskapsskattens konstruktion kan beredningen icke finna.
2. Trots den principiella motiveringen för kvarlåtenskapsskatten kommer
denna att verka såsom en på arvingar och testamentstagare lagd förmögen- hetsskatt.
Denna invändning sammanhänger därmed att enligt 1933 års förslag varje arvinge eller testamentstagare skulle svara för kvarlåtenskapsskatten i för! hållande till storleken av den på honom belöpande andelen av kvarlåtenska- pen. Departementschefens motivering för denna anordning har återgivits i d'elt föregående. Därav framgår, att det framför allt varit av hänsyn till önsk- värdheten att legaten icke skulle intaga en förmånligare ställning i beskatt— ningshänseende än arvslotterna som departementschefen valt utvägen att låta ansvaret för kvarlåtenskapsskatten träffa alla arvs- och testamentstagare i för- hållande till deras andelar. Därest kvarlåtenskapsskatten skulle utgå av boet, innan arvslotter och testamentsandelar bestämdes, skulle nämligen kvarlåten— skapsskatten komma att medföra [en minskning av arvingarnas arvslotter men däremot ej i de värden, vilka tillfallit sådana testamentstagare, som erhållit vissa föremål eller vissa angivna belopp.
Ehuru beredningen finner de synpunkter, som legat till grund för 1933 års förslag i förevarande del, beaktansvärda, måste beredningen dock ifrågasätta lämpligheten av den i detta förslag intagna generella bestämmelsen om arvinges eller testamentstagares ansvarighet för kvarlåtenskapsskatten. Med bibehållande av en sådan bestämmelse synes det svårt att kunna bestrida riktigheten av det i remissyttrandena gjorda påståendet, att kvarlåtenskaps- skatten trots sin principiella motivering kommer att verka som en på arvingar och testamentstagare lagd förmögenhetsskatt. Eftersom med kvarlåtenskaps— skatten avses att träffa den avlidnes förmögenhet, bör ansvaret för skattens betalande läggas på dödsboet. Liksom delägarna, om bodelning eller arv- skifte sker innan all boets gäld är guld—en, äro ansvariga för den oguldna gäl- den, böra visserligen delägarna vara ansvariga även för vid skiftet ej erlagd kvarlåtenskapsskatt. Skatten bör emellertid icke konstrueras så, att arvingar och testamentstagarel framstå såsom skattskyldiga. för skatten. Erlägges kvar- låtenskapsskatten, innan skifte i boet ägt rum, finnes ingen anledning att ifrågasätta ansvarighet för dödsbodelägarna för skattens erläggande. Om däremot kvarlåtenskapsskatten vid skiftet till någon del är ogulden, torde delägarna böra vara ansvariga för denna del av skatten, envar för sin andel. Delägarna skulle sålunda — i olikhet med enligt 1933 års förslag — bliva enbart subsidiärt ansvariga för skattens erläggande.
I det remissyttrande över 1933 års förslag, som avgavs av Svea hovrätt, framhölls bland annat, att uppfattningen av kvarlåtenskapsskatten såsom en successorerna drabbande pålaga kunde sägas vinna stöd av det förhållandet, att enligt svensk rätt successionen skedde i och med dödsfallet och icke för- medlades genom en »administrator» eller »executor» på det egendomliga sätt, som gällde i England och där läte teorien om en uppskjuten förmögenhets- skatt framstå såsom mera naturlig. Med anledning av vad hovrätten sålunda anfört må påpekas, att efter tillkomsten av 1933 års lag om bouutredning och arvskifte dödsbo i vårt land erhållit en ändrad ställning i rättsligt hänseende.
Dödsbo anses numera i olikhet med tidigare gällande uppfattning vara juridisk person. I motiven till nämnda lag anförde lagberedningen härom bland annat följandelz
»Ehuru successionen räknas från arvfallet, sker förvärvet på sådant sätt, att egendomen år underkastad särskild förvaltning, under vilken dödsboets egendom utgör en självständig förmögenhetsmassa. Vad de universella successorerna an- går, har för övrigt redan förut ansetts, att de intill verkställd delning icke hava annat än en andelsrätt i kvarlåtenskapen. Att den under dödsboförvaltning lig- gande egendomsmassan undergår förändringar på grund av bodelning eller verk- ställande av testamentariska förordnanden kan icke heller hindra, att dödsboet anses såsom ett särskilt rättssubjekt. Genom sådana förändringar belyses emeller- tid rättsgemenskapens ändamål att verka för en avveckling av den dödes eko- nomiska förhållanden.»
Såvitt beredningen kan finna, torde härav kunna dragas den slutsatsen, att förhållandena i vårt land numera i ifrågavarande avseende kunna sägas vara mera likartade med dem i England än som var fallet, då Svea hovrätt avgav sitt ovannämnda remissyttrande.
3. Att kvarlåtenskapsskattens gradering sker med hänsyn till kvarlåten— skapens storlek verkar orättvist för arvingar och testamentstagare i dödsbon av olika storlek. Härtill kan genmälas, att, om kvarlåtenskapsskatten bedömes såsom en form av förmögenhetsbeskattning lagd å dödsbodelägarna, kvarlåtenskaps— skatten givetvis måste anses otillfredsställande. Om kvarlåtenskapsskatten emellertid konsekvent utformas på det sätt som avsetts elller såsom en upp— skjuten förmögenhetsskatt, vilken träffar den avlidnes kvarlåtenskap, kan be- redningen icke finna, att de mot kvarlåtenskapsskatten ur nu angiven syn- punkt framställda invändningarna kunna anses vara av den art, att skatten fördenskull bör avvisas. Att skatten icke uttages under vederbörandes livstid utan först efter dödsfall beror, såsom ovan nämnts, uteslutande av lämplig— hletsskäl. Hade ett kvarlåtenskapsskatten motsvarande belopp utgått i för— mögenhetsskatt under vederbörandes livstid, skulle något hänsynstagande till arvingarnas skyldskap och deras efter arvslotternas storlek antagna ekono— miska bärkraft överhuvudtaget icke kunnat ifrågakomma, utan förmögenheten hade minskats med detta belopp. Den omständigheten, att skatten utgår först efter dödsfall, bör enligt beredningens mening icke föranleda, att skatten skall bedömas efter helt andra utgångspunkter än om skatten utgått redan tidigare.
4. Kvarlåtenskapsskatten atmätes utan hänsyn till den tid arvlätaren ägt förmögenheten och sålunda utan hänsyn till den nytta han haft av förmögen- heten. Denna invändning finner beredningen äga ett visst fog. Eftersom kvar- låtenskapsskatten motiverats såsom en uppskjuten förmögenhetsskatt, borde skattens storlek vid en exakt. avvägning rätteligen graderas efter den tid, under vilken vederbörande i livstiden undgått förmögenhetsskatt. Därest skärpningen av förmögenhetsbeskatt—ningen i stället ägt rum genom en höjning av den årliga
1 NJA 1933 avd. H s. 163.
förmögenhetsskatten, skulle den tidslängd, under vilken förmögenheten inne- hafts, automatiskt kommit att öva inflytande på den sammanlagda förmögen— hetsskatt, som uttagits på grund av denna skärpning. Å andra sidan torde kunna sägas, att, samma invändning i viss män kan riktas mot vår nuvarande arvslottsbeskattning. Arvslottsskatten, som utgår på grund av det förmögen- hetsförvärv arvinge eller testamentstagare erhåller vid arvlåtarens död, röner sålunda icke inverkan av den tid, under vilken arvingen eller testamentsta- garen kommer att draga nytta av den förvärvade egendomen. Eftergift av skatt äger rum, såvitt angår förvärv med äganderätt, allenast för det fall att arvingen eller testamentstagaren avlidit inom sex månader från det skatt— skyldighet inträtt. Skillnaden mellan arvslottsskatten och kvarlåtenskaps— skatten synes kunna uttryckas så, att medan arvslottsskatten utgår vid för— värvet av viss egendom, uttages kvarlåtenskapsekatten, då vederbörande genom dödsfall fråniträder vad honom tillhör. Vid sådant förhållande och på grund av de praktiska svårigheter, som en gradering av kvarlåtenskapsskatten ur nu angiven synpunkt skulle medföra, torde enligt beredningens uppfattning vid kvarlåtenskapsskattens utformning hänsyn till den tid, under vilken den avlidne innehaft egendomen, icke böra tagas i vidare mån än de nuvarande bestämmelserna om eftergift av arvsskatt kunna anses föranleda. Detta skulle kunna ske på så sätt, att, därest den avlidne inom viss tid före döds- fallet genom arv, testamente eller gåva förvärvat egendom, kvarlåtenskapens värde skall minskas med motsvarande belopp.
I detta sammanhang vill beredningen påpeka, att den omständigheten att i 1933 års förslag efterlevande makes giftorättsandel icke skulle inräknas i kvarlåtenskapen säkerligen torde ha föranletts bland annat av en önskan att genom en generell bestämmelse förhindra uttagande av kvarlåtenskapsskatt å den efterlevande makens egendom två gånger med relativt kort tidsinter- vall. En sådan bestämmelse anser även beredningen välmotiverad.
5. För kvarlätenskapsskattens genomförande erfordras en revision av reglerna om kvarlåtenskapens värdering och bestämmandet av de särskilda andelarnas storlek. Denna invändning sammanhänger därmed att arvsbeskattningem i vårt land grundas på bouppteckningen och det fingerade arvskiftet. Detta förhållande ansågs i remissyttrandena kunna på grund av de snabbt växlande konjunk— turerna leda till obilliga resultat, särskilt i sådana fall, då möjligheten till anstånd med skattens betalning tagits i bruk. Sålunda framhölls, att det i stor utsträckning skulle leda till orimliga konsekvenser, om vid skattens be- räknande jordbruksfastighet ej finge upptagas under taxeringsvärdet. Be- träffande en fabrik svarade kanske taxeringsvärdet ganska väl emot dennas avkastningsvärde, men vid den av arvsbeskattningen framtvungna realisa- tionen kunde. skäligt vederlag ej vinnas. Den vid dödsfallet gällande kursen å vissa värdepapper vore vanligen bestämd av måttliga utbud men ej anpassad efter en realisation i den omfattning, som kunde bliva nödvändig i och för arvsskattens betalning. Riskerna för en försämring av aktievärdena skulle
mångdubblas, om uppskov med skattens inbetalning skulle bliva vanligt. Vär— det å fideikommittåerad egendom, som enligt då gällande bestämmelser be- räknades såsom om egendomen tillfallit fideikommissinnehavaren med äganderätt, borde vid arvsbeskattningen upptagas efter samma grunder som nyttjanderätt.
Sedan 1933 års förslag avgavs, har den i remissyttrandena önskade revisio- nen av arvsbeskattklingen ägt rum genom tillkomsten av 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt. Under förarbetena till denna förordning över- vägdes möjligheten att anknyta värderingen av den skattepliktiga egendomen till den tidpunkt, då dödsbodelägarnas lotter blivit genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapenl. 1938 års arvsskattekommitté ansåg sig emellertid icke kunna föreslå en sådan anordning. Kommittén framhöll därvid bland annat, att den fördel, som därmed skulle ha vunnits, nämligen ett mera noggrant avvägande av skatten efter det värde, vartill den för delägaren genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen verkligen uppginge, i huvudsak kunde uppnås även på annan väg. Med bibehållande i princip av förut gällande ordning, enligt vil- ken värderingen hänfördes till tiden för dödsfallet, föreslog kommittén sålunda införande av bestämmelser, som medgåve omvärdering med anledning av värdeförändringar under tiden efter dödsfallet.
Nu gällande bestämmelser angående den arvfallna egendomens värdering innebära i huvudsak följande. Vid värderingen skall i regel i bouppteckningen upptaget värde lända till efterrättelse. Såsom värde å fast egendom upptages i allmänhet näst föregående årets taxeringsvärde. Om den fasta egendomen efter den tidpunkt, som detta taxeringsvärde avsett, nedgått i värde av vissa angivna orsaker, skall vederbörande länsstyrelse efter ansökan åsätlt'a egen- domen särskilt värde till ledning vid arvsskattens beräkning. Aktie, obliga- tion eller därmed jämförlig värdehandling uppskattas, om värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs, till det noterade värdet, eller om detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhål— landen, till det pris, som vid dylik försäljning kan påräknas. Enligt sist angiven grund uppskattas även sådan värdehandling, som icke noteras å börs. Rätt till fideikommitterad egendom uppskattas såsom nyttjanderätt. Genom en sär- skild bestämmelse har beretts möjlighet att efter ansökan hos Kungl. Maj:t få ett lägre värde än ovan nämnts fastställt. Detta kan ske, om fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde avsett, väsent- ligt nedgått i värde på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget eller om å börs eller eljest i marknaden noterad akzttie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling efter tiden för skattskyldighetens inträde nedgått i värde med en fjärdedel eller mera. För nedsättningen förutsättes vidare, att skatten för sådana lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga, uppgår till sammanlagt minst 3 000 kronor samt att det befinnes uppenbart att skattens erläggande efter i arvsskatteförordningen angivna beräkningsgrunder skulle verka oskäligt betungande. Ansökan om sådan nedsättning skall göras, innan beslut om skattens fastställande meddelas.
Av vad nu anförts torde framgå, att numera helt andra möjligheter före— ligga att vidtaga jämkningar i värdena med anledning av värd-eförsämring efter dödsfallet. Önskemålet i fråga om värdesättningen av fideikommissrätt har tillgodosetts. De mot 1933 års förslag i nu ifrågavarande hänseende fram- ställda invändningarna kunna fördenskull enligt beredningens mening icke tillmätas den betydelse, att kvarlåtenskapsskatten skulle till sin konstruktion vara en mindre lämplig skatteform.
Genom kvarlåtenskapsskattens införande uppkommande svårigheter torde väsentligen gälla sådana fall, då i boet icke i erforderlig utsträckning finnas likvida medel för skattens erläggande. Till denna, fråga återkommer bered— ningen i det följande.
6. Mot kombinationen av kvarlåtenskaps- och arvslottsskatt tala de svårig- heter, som därav förorsakas, då det gäller att genomföra en önskvärd parallel- lism mellan arvs— och gåvobeskattningen. Denna invändning framställdes av Svea hovrätt, som påpekade, att såsom förslaget utformats skatten vid gåva från arvlåtare till arvinge i regel bleve lägre än vid arv, därest flera medarvingar funnes, medan förhållandet i all— mänhet bleve det motsatta, om gåvotagaren vore ensam arvinge. Hovrätten framhöll, att ju flera arvingarna vore, desto större bleve i regel avvikelsen. Berörda invändning var, enligt vad beredningen vid granskning av 1933 års förslag funnit, uppenbarligen befogad. I förslaget hade skattesatserna för gåvoskatten angivits lika med den sammanlagda skattesatsen för kvarlåten- skaps- och arvslottsskatten i respektive skikt. Vid arvslottsskattens beräk— ning skulle å arvsandelen avdrag göras för å andelen belöpande kvarlåten— skapsskatt. Vid gåvoskattens beräkning skedde icke något motsvarande av- drag. Att vid jämförelsen mellan kvarlåtenskaps— och arvslottsskatten, å ena, samt gåvoskatten, å andra sidan, de förstnämnda skatterna blevo högre än den sistnämnda skatten i fall, då flera delägare funnos, berodde på. att kvarlåten- skapsskatten bestämdes med hänsyn till hela kvarlåtenskapen och alltså obe- roende av dödsbodelägarnas antal. Beträffande arvslottsskatten och gåvo- skatten inverkade däremot givleåtvis antalet dödsbodelägare. Vid stigande antal dödsbodelägare minskades gåvoskatten mer än kvarlåtenskaps— och arvslotts- skatten. Detta åskådliggöres genom följande exempel. Kvarlåtenskapen antages vara 500000 kronor. Om ett barn var den enda dödsbodelägaren, utgjorde kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten tillhopa 120 928 kronor. Gåvoskatten var i motsvarande fall 132 000 kronor. Att gåvoskatten blev högre, berodde på det vid arvslottsskattens bestämmande medgivna av- draget för å arvsandelen belöpande kvarlåtenskapsskatt, vilket avdrag icke medgavs vid gåvoskattens fastställande. Om kvarlåtenskapen fortfarande an- tages vara 500000 kronor men dödsbodelägarna förutsättas vara fem barn, uppgick kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten till sammanlagt 96 280 kronor men gåvoskatten i motsvarande fall till endast 60 000 kronor. Att gåvoskatten, då flera dödsbodelägare finnas, blev lägre än kvarlåten- skaps- och arvslottsskatten var en betänklig brist i 1933 års förslag. Frågan
talöverflyttningar mellan närstående i syfte att erhålla skattevinst. Frågan om gåvobeskattningens utformning upptages fördenskull av beredningen till särskild behandling i ett följande avsnitt av betänkandet. Redan i detta. sam- manhang må emellentid framhållas, att det, om gåvoskatten skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift att förhindra kringgående av arvsbe— skattningen, torde vara ofrånkomligt att på ett eller annat sätt anpassa gåvo- skattens storlek efter givarens förmögenhetsförhållanden. Sker en sådan an— passning, kommer en kvarlåtenskapsskatt icke att medföra konsekvenser av det slag, som 1933 års förslag skulle ha föranlett.
Beredning-en har alltså icke kunnat finna några. principiella skäl, som lägga hinder i vägen för införandet av en kvarlåtenskapsskatt.
De svårigheter, som uppkomma vid anordnandet av en kvarlåtenskapsskatt- vid sidan av den nuvarande arvs— och gåvobeskattningen, äro visserligen be— tydande men dock icke oöverkomliga. Såsom av det föregående framgår, voro ett flertal av de svårigheter och olägenheter, som voro förknippade med 1933 års förslag, föranledda därav att skatten enligt detta förslag skulle gäldas av vederbörande arvingar och (testamentstagare. Därest, som beredningen för— ordar, skattskyldigheten lägges på dödsboet såsom sådant, bortfalla dessa svårigheter. Bland de vid behandlingen av det tidigare förslaget framställda anmärkningarna bör särskilt beaktas, att skatt om möjligt icke uttages för egendom, som den avlidne endast kortare tid varit ägare av. Vissa svårig- heter möta att åstadkomma en tillfredsställande beskattning av försäkringar, till vilka förmånstagare insatts. En annan viktig synpunkt är att beskatt— ningen icke får så utformas, att den verkar spolierande på familjeförsörj- ningen. Av största betydelse är vidare att finna utvägar för att underlätta skattens erläggande, särskilt för dödsbon med dålig likviditet. Den mest be- tydande svårigheten är emellertid otvivelaktigt att finna någon tillfredsstäl- lande anordning för att samordna gåvobeskattningen med kvarlåtenskaps— skatten. Såvitt beredningen kunnat finna, böra emellertid de anmärkta svårig- heterna kunna bemästras, och beredningen föreslår alltså, att kvarlåtenskaps- skatten infogas i vårt skattesystem såsom en ny skatt vid sidan av de nu gällande.» skatteformerna.
Vid övervägande av skattens konstruktion har det för beredningen fram— stått såsom ett önskemål, att skatten utformas i möjligaste mån oberoende av arvs- och gåvoskatten och alltså att kvarlåtenskapsskatten infogasi skatte- systemet utan vidtagande av några sakliga ändringar i gällande bestämmelser om arvsskatt. Därjämte har det tett sig önskvärt, att arvsskatteförorlningens föreskrifter, i den mån de låta sig förenas med kvarlåtenskapsskatters grund- principer, i största möjliga utsträckning erhålla giltighet även i lråga om kvarlåtenskapsskatten. I enlighet härmed och med utgångspunkt frår de syn-
om gåvoskattens storlek i jämförelse med arvsskatten är emellertid av be— tydelse även oavsett det nu föreliggande spörsmålet om införande av en kvar— låtenskapsskatt. Vidare må påpekas, att jämväl de nu gällande bestämmel- serna angående gåvoskatten äro bristfälliga i så måtto att de möjliggöra kapi—
punkter, som här förut anlagts, har beredningen framlagt förslag till förord- ning om kvarlåtenskapsskatt enligt följande grundlinjer.
Kvarlåtenskapsskatten utgår dels vid dödsfall och dels vid gåva. Skatt- skyldighet åligger vid dödsfall dödsboet och vid gåva. givaren. I arvsskatte- förordningens föreskrifter om skatt för arv vidtagas inga ändringar. Beträf- fande den kvarlåtenskapsskatt som utgår vid dödsfall är skattskyldighetens omfattning avgränsad på samma sätt som enligt arvsskatteförordningen eller med andra ord kvarlåtenskapsskatt utgår endast för egendom, som är föremål för beskattning enligt sistnämnda författning. I fråga om den skattepliktiga egendomens värdering samt skatten—s fastställande och erläggande äro i stort sett arvsskatteförordningens bestämmelser tillämpliga. Kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt komma alltså att avse samma egendom, beskattningsårendena komma att handläggas av samma myndighet och i ett sammanhang och även för skattens erläggande äro i huvudsak samma regler tillämpliga. Särskilda regler ha däremot visat sig nödvändiga för beskattning av förmånstagareför- säkringar. En annan olikhet är, att sammanläggning av tidigare gåvor med kvarlåtenskapen icke behöver företagas. Liksom vid arvsbeskattningen skall efterleva-nde makes giftorätt vara fri från skatt. I två hänseenden ha föreslagits bestämmelser, som sakna motsvarighet i arvsskatteförordningen. Vid dödsfall skall nämligen dels avdrag göras för viss egendom, som den avlidne ägt endast kortare tid, dels ock vid skattens erläggande utom kontanter även vissa andra tillgångar gälla. som betalningsmedel. Arv-sskatteförordningens regler om an- stånd, efterbesk-attning och återvinning skola i tillämpliga delar lända till efter- rättelse vid kvarlåtenskapsbeskattningen. Vad angår den kvarlåtenskapsskatt, som uttages vid gåva, har skattskyldighetens omfattning även här bestämts . genom anknytning till arvsskatteförordningens regler, dock med den skilj— l aktigheten, att kvarlåtenskapsskatt icke utgår vid gåva från juridiska personer. I fråga om kvarlåtenskapsskatt för gåvor måste beskattningsmyndigheten vara en annan än vid gåvoskatten, då i ena fallet givarens och i andra fallet gåvotagarens mantalsskrivningsort måste vara, avgörande. Olägenheterna härav ha emellertid minskats genom en bestämmelse av innebörd, att givarens de- klaration skall passera den myndighet som har att fastställa gåvoskatten. Be— farade försök att genom gåvor nedbringa kvarlåtenskapen ha beaktats genom en på visst sätt skärpt beskattning av gåvor till bröstarvingar. Kvarlåten- skaper och gåvor till värde understigande 25 000 kronor äro fria från kvar- låtenskapsskatt, även om skyldighet föreligger att erlägga arvsskatt respek- tive gåv-oskatt. Särskilda bestämmelser ha erfordrats rörande sammanläggning av gåvor, givna inom viss kortare tid. Någon ytterligare kvarlåtenskapsbeskatt- ning av gåvor genom sammanläggning med kvarlåtenskapen skall icke ifråga- komma. Denna olikhet mot arvsskatteförordningens kumulationsregler är en följd av den utformning som kvarlåtenskapsskatten erhållit i fråga om gåvor.
Beskattningen av gåvor och förmånstagareförsäkringar behandlas i det föl— jande i särskilda avsnitt av betänkandet.
Beredningen övergår härefter till en utförligare behandling av de bestäm- melser, som avse uttagande av kvarlåtenskapsskatt vid dödsfall.
Med hänsyn till kvarlåtenskapsskattens karaktär av uppskjuten förmögen- hetsskatt har beredningen, såsom förut sagts, funnit mest följdriktigt att likställa kvarlåtenskapsskatten med en den avlidnes skuld samt att lägga skattskyldigheten på dödsboet. Därest skatten uttages av arvingar och testa- mentstagare, kommer den obestridligen att verka som en på dessa lagd för- mögenhetsskatt. Om däremot, såsom enligt beredningens förslag, skattskyldig- heten åvilar dödsboet, blir skatten konsekvent behandlad som en skuld i boet. Detta innebär alltså, att den kommer att minska arvingars och universella testamentstagares lotter, under det att legaten lämnas ograverade, så länge nämnda lotter förslå till skatten. Enligt vanliga regler utgå ju legat med före— trädesrätt framför övriga lotter, d. v. s. boets skulder inverka icke på legaten, så länge de kunna täckas ur andra tillgångar, och det förefaller då riktigt, att kvarlåtenskapsskatten även i detta hänseende behandlas såsom en skuld i boet. Det sagda äger giltighet även beträffande förmånstagareförvärv, vilka enligt civilrättsliga regler äga bättre rätt än testamentslegat.
I konsekvens med det nyss sagda bör den kvarlåtenskapsskatt som skall utgå vid gåva hållas isär från gåvoskatten samt erläggas av givaren. Här- igenom vinner man även den fördelen, att kvarlåtenskapsskatt för gåva kan i önskvärd utsträckning uttagas redan vid gåvans givande, varför vid givarens senare inträffade död kvarlåtenskapsskatt på behållningen i dödsboet kan fastställas utan hänsyn till tidigare gåvor.
Arvsskatteförordningens regler om framskjuten beskattning av vissa för- värv genom testamente eller gåva ha givetvis ingen motsvarighet i fråga om kvarlåtenskapsskatten. Skyldighet att erlägga sistnämnda skatt bör ju inträda, när den avlidnes respektive gåvogivarens rätt till egendomen upphör, oavsett när skattskyldighet för mottagaren inträder.
Skattskyldigheten för egendom, som ingår i dödsbo, synes böra givas samma omfattning som skattskyldigheten enligt arvsskatteförordningen. Där- igenom kommer visserligen i viss utsträckning kvarlåtenskapsskatt att uttagas för egendom, för vilken den avlidne icke under livstiden varit skyldig att erlägga förmögenhetsskatt — främst beträffande egendom, som utomlands bo- satt svensk medborgare nedlagt i utlandet — men denna olägenhet har, ehuru beaktansvärd, befunnits mindre betydande än de svårigheter, som möta att, med bibehållande av anknytningen till arvsbeskalttningen, konsekvent an- knyta kvarlåtenskapsskatten även till förmögenhetsbeskattningen.
Beredningen har icke funnit tillräckliga skäl att föreslå vare sig någon änd- ring av föreskrifterna i arvsskatteförordningen rörande egendomens värde— ring eller några särskilda regler för egendomens värdering vid fastställandet av kvarlåtenskapsskatt. I de fall där bouppteckning förrättas här i riket — bortsett från vis—st undantag, varom närmare i det följande — beräknas alltså kvarlåtenskapsskatten med utgångspunkt från det värde, vartill bobehållningen uppskattats i ärendet angående fastställande av arvsskatt, utan sammanlägg— ning med tidigare gåvor.
Vad tillgångarnas värdering angår, kunde möjligen ifrågasättas, huruvida
särskilda regler vore påkallade med avseende å värderingen av fast egendom. Det skulle sålunda kunna tänkas, att — särskilt beträffande mindre jordbruks— fastigheter — ett lägre värde än taxering-svärdet borde ligga till grund vid värderingen. På mindre jordbruksfastigheter kan med fog läggas den syn- punkten, att den avkastning de lämna i betydande grad är att betrakta såsom inkomst av arbete och att de fördenskull vid en förmögenhetsbeskattning böra behandlas välvilligare än annan förmögenhet. Jordbruksfastigheter in- taga emellertid hämtinnan icke någon absolut särställning. Liknande syn- punkt kan med samma fog läggas exempelvis på de kapital som äro nedlagda i kustbefolkningens fiskebåtar och fiskredskap. Enligt beredningens mening ha dessa synpunkter tillbörligen beaktats därigenom att skattskyldighet inträ- der först då förmögenheten i värde överstiger 25 000 kronor och att skatten där- efter för de mindre förmögenheterna utgår efter jämförelsevis låg procentsats.
Ett önskemål, som i skilda sammanhang framkommit, är att fast egendom bleve uppskattad i enlighet med senast åsatt taxeringsvärde och icke, såsom nu är förhållandet, efter nästföregående års taxeringsvärde. Bleaktandet av detta i och för sig välmotiverade önskemål möter emellertid svårigheter av den anledningen, att det av vederbörande taxeringsnämnd åsatta värdet icke utan vidare kan läggas till grund för värderingen; taxeringsnämndens upp- skattning kan nämligen bli föremål för ändring i högre instans. Då taxerings- värdet alltså icke blir definitivt fastställt förrän fram emot årets slut och med be-skattningsärendets avgörande icke kan anstå i avbidan härpå, synes icke mycket vara att vinna med en sådan ändring av värderingsr—eglerna. En ratio- nellare anordning vore då att öppna möjlighet till restitution för den händelse taxeringsvärdet för det löpande året fastställdes till ett lägre belopp än för nästföregående år. Då synes emellertid konsekvensen fordra att i motsatt fall _ om taxeringsvärdet höjes —— efterbeskattning äger rum. Med hänsyn till att fastighetstaxering äger rum endast vart femte år, synes frågan icke vara av den praktiska betydelse att någon ändring av ifrågavarande värderings- regel bör föreslås.
Att kvarlåtenskapsskatten beräknas med utgångspunkt från den bobehåll— ning, som fastställts med tillämpning av arvsskatteförordningens föreskrifter, innebär bland annat att egendom som den avlidne innehaft med fri förfogande- rätt blir föremål för kvarlåtenskapsskatt men att sådan skatt däremot icke ut- tages för egendom, till vilken den avlidne haft endast nyttjanderätt, avkomst- rätt eller annan liknande förmån. Tillgångar av sistnämnda slag, varunder in— begripes även fideikommissrätt, skola emellertid, såvida de icke upphöra vid den senaste innehavarens död, beläggas med arvsskatt efter särskild deklara- tion. Sådana tillgångar bli alltså föremål för arvsskatt men däremot icke för kvarlåtenskapsskatt. Detta torde vara sakligt riktigt. En dylik isolerad rättig- het är —— även om den avlidne rättighetsinnehavaren i fråga om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt varit likställd med ägare — icke av beskaffenhet , att utgöra ett lämpligt objekt för en uppskjuten förmögenhetsskatt sådan som ! kvarlåtenskapsskatten. I och med dödsfallet upphör rättigheten att äga något
värde för den avlidne och hans dödsbo och detta oavsett om den helt upphör att utgå eller övergår till ny innehavare. Det är dessutom att märka att rättig— heten kan vara så bestämd att den övergår till ny innehavare vid annan tid- punkt än förre innehavarens död. Vid sådant förhållande kan det icke vara riktigt att uttaga skatt av dödsboet, vilket för övrigt är ogörligt, om boet ut— visar brist eller rättigheten övergår vid tidpunkt som är oberoende av inne- havarens dödsfall. En omedelbart utgående skatt sådan som kvarlåtenskaps- skatten kan icke uttagas ur rättigheten själv, d. v. s. ur rättighetens kapital- värde i nye innehavarens hand, och att låta den drabba den nye innehavaren personligen vore ett avsteg från en av kvarlåtenskapsskattens grundprinciper. Bortsett från det nu anförda, synes det icke råda något tvivel om att rättig- heter, som här avses, genom förmögenhets— samt arvs- och gåvobeskattningen redan utnyttjats såsom skatteobjekt i betydande utsträckning. För samtliga rättigheter som upplåtas efter kvarlåtenskapsskattens införande —— undan— tagna äro alltså bland annat fideikommissrätter — gäller dessutom, att kvar- låtenskapsskatt för deras kapitalvärde uttages av upplåtaren eller hans döds- bo, beroende på om upplåtelsen skett genom gåva eller genom testamente. Såsom förut anförts har beredningen funnit beaktande böra givas åt den vid behandlingen av 1933 års förslag framställda anmärkningen att hänsyn borde tagas till den tid, varunder den avlidne ägt förmögenheten. En grade— ring av skatten med hänsyn till den tid, varunder den avlidne varit ägare av olika delar av förmögenheten låter sig uppenbarligen icke göra, utan man får nöja sig med en enhetlig regel för de förvärv som gjorts inom viss tid före dödsfallet, enligt beredningens förslag fem år. Emellertid synes det icke heller görligt att låta regeln omfatta samtliga förvärv, som gjorts under den angivna tiden. Tänkbart vore visserligen att godtaga en under edlig förpliktelse läm- nad uppgift av den skattskyldige angående förvärv som nu avses. Då emeller- tid sådana uppgifter i många fall skulle vara fullkomligt okontrollerbara, har beredningen funnit hänsyn böra tagas till en dylik uppgift endast i den mån den styrkes. Med hänsyn till att bevisningssvårigheter skulle vålla en icke önskvärd ojämnhet i beskattningen, har beredningen vidare funnit endast så- dana förvärv böra beaktas, som äro för alla lätta att styrka, nämligen förvärv genom arv, testamente eller gåva. En sådan avgränsning är försvarlig även ur den synpunkten, att endast de angivna förvärven äro av beskaffenhet atti sam- band med förvärvet ha blivit föremål för kvarlåtenskapsskatt. Ienlighet med det nu anförda har beredningen funnit avdrag från den uppskattade bobehåll— ningen böra ske med belopp, motsvarande värdet av egendom, som inom fem år före dödsfallet tillfallit den avlidne genom arv, testamente eller gåva. Ai- draget bör vara beroende av att yrkande därom framställes och styrkes. Egen— dom som nu avses bör uppskattas till sitt värde vid tiden för förvärvet. Denna regel blir emellertid icke godtagbar i de fall, då sålunda förvärvad egendom efter förvärvet nedgått i värde eller blivit helt värdelös. En sådan händelse utgör givetvis inget skäl för avdrag från den förmögenhet, som den avlidne själv hopbragt. Värderingsregeln måste fördenskull kompletteras med be—
.r:_..._—___g_a 4 gum... _
_ ... A_n .4—-__...r_".'.ru.
stämmelse därom att egendomen, om den finnes i behåll, skall upptagas till det lägre värde, som den kan bedömas ha vid tiden för dödsfallet. Har den av- lidne under livstiden avhänt sig egendom, som undergått värdeminskning, skall egendomen vid avdragets beräknande upptagas till sitt värde vid tiden för avhändelsen. Avgörande är alltså det verkliga värdet; har den avlidne av- hänt sig egendomen till underpris eller utan vederlag, inverkar detta icke på bedömandet. Denna kompletterande bestämmelse är alltså avsedd för mera på— tagliga fall av värdeförsämring, exempelvis då värdeförsämringen drabbat en fastighet, en större post aktier eller annan homogen förmögenhetsmassa. Har den förvärvade egendomen varit olikartad till sin sammansättning eller eljest av sådan beskaffenhet att den ingått i mottagarens förmögenhet — antingen omedelbart eller efter omplaceringar — på sådant sätt att något självständigt värde icke kan åsättas densamma, torde huvudregeln få gälla.
Var den avlidne gift skall därjämte från bobehållningen avräknas den andel som vid bodelning skall tillfalla efterlevande maken. Skatten likställes alltså med en skuld, för vilken endast den avlidnes andel i boet svarar, och minskar sålunda icke makens giftorätt. Denna generella regel har såsom förut anförts till huvudsakligt syfte att förhindra att makens egendom blir föremål för kvar— låtenskapsskatt två gånger under en jämförelsevis kort tidsperiod. Ett verk- ligt rationellt avskiljande av den egendom, beträffande vilken en uppskjuten förmögenhetsskatt är motiverad, skulle nödvändiggöra synnerligen detaljerade föreskrifter utan att man ändock vunne garantier för ett under alla förhållan- den riktigt resultat.
Beredningen har föl-behållit benämningen kvarlåtenskap för den egendom, som återstår av bobehållningen, sedan därifrån avräknats dels egendom som den avlidne ägt endast viss kortare tid dels ock efterlevande makes andel i boet, alltså för den egendom, för vilken kvarlåtenskapsskatt skall utgå.
Det må i detta sammanhang framhållas, att den andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, skall beräknas på samma sätt som sker en- ligt arvsskatteförordningen. Detta innebär, att om sådan andel enligt lag blivit fastställd vid en verklig bodelning, varöver i behörig ordning upprättad hand- ling föreligger i skatteärendet, andelen skall beräknas i enlighet härmed. Arvsskatteförordningens föreskrift att upprättat arvskifte skall läggas till grund för arvsskattens beräknande saknar däremot motsvarighet i bered— ningens förslag. Syftet med denna föreskrift är att bereda dödsboet möjlighet att få arvs- och testamentslotterna beskattade i överensstämmelse med den verkliga fördelningen i stället för enligt ett fingerat arvskifte. Denna syn- punkt saknar ju intresse för kvarlåtenskapsskatten, som hänför sig till kvar- låtenskapen som helhet. Även om arvskifte lägges till grund för arvsbeskatt- ningen, måste likväl under alla omständigheter en uppskattning av bobehåll- ningen enligt de vanliga reglerna verkställas för att möjliggöra tillsyn, att den skiftade egendomen icke upptagits till lägre värde än som erhålles med till- lämpning av sistberörda regler. Då alltså kvarlåtenskapens värde enligt de vanliga värderingsreglerna alltid framkommer i ärendet angående arvsskat—
tens bestämmande, oavsett om arvskifte företes eller icke, möter ur rent prak— tiska synpunkter inget hinder att vid fastställandet av kvarlåtenskapsskatten bortse från ett eventuellt åberopat arv-skifte. Däremot skulle kvarlåtenskaps- beskattningens anknytande till arvskiftet medföra betydande svårigheter. En sådan anordning skulle nämligen nödvändiggöra synnerligen utförliga regler till förebyggande av att kvarlåtenskapsskatten komme att beräknas på tillgångar till lägre värde än det, vartill kvarlåtenskapen enligt förslaget skall uppskattas. Säkerhetsföreskrifterna i 16 å andra stycket arvsskatteförord- ningen äro ju avfattade från helt andra utgångspunkter. Vissa avdrag få där- vid göras, som icke äro tillåtna enligt förslaget till förordning om kvarlåten- skapsskatt, under det att å andra sidan avdrag för egendom, som den avlidne endast kort tid varit ägare av, icke ifrågakommer enligt arvsskatteförord- ningen liksom ej heller sammanläggning med erlagda försäkringspremier. Slut- resultatet blir i de flesta fall, att man kommer fram till just det värde, som man ursprungligen erhållit med tillämpning av de vanliga reglerna för kvar- låtenskapens uppskattning.
Den av beredningen föreslagna tariffen —— som utformats såsom en skikt- skala på det sätt, att varje kvarlåtenskap upp till 25 000 kronor är helt fri från kvarlåtenskapsskatt —— har följande utseende:
Kvarlåtenskapsskatt utgår icke, därest kvarlåtenskapens värde ej över— stiger 25 000 kronor.
Kvarlåtenskapsskatten utgör,
när kvarlåtenskapens värde icke överstiger 50 000 kronor: 5 % av det be- lopp, varmed kvarlåtenskapens värde överstiger 25000 kronor;
när kvarlåtenskapens värde överstiger
50000 men icke 80000 kr.: 1250 kr. för 50000 kr. och 10 % av återstoden;
80 000 ” " 100 000 » : 4 250 » n 80 000 » » 15 » n » , 100 000 » » 200 000 » : 7 250 » » 100 ()OO » » 20 » » » ' 200 000 » » 300 000 » : 27 250 » » 200 000 » » 25 » » n 300 000 » H 500 000 » : 52 250 » » 300 000 » » 30 » » » ; 500 000 » » 1 000 000 » : 112 250 » » 500 000 » » 35 » » n ;
1. 000 000 " ” 2 000 000 ” : 287 250 » » ]. OUO 000 |) |) 40 » » n ; 2 000 000 » » 5 000 000 » : 687 250 » » 2 000 000 » » 45 » » » : 5 000 000 » » 10 000 OOO » : 2 037 250 D » 5 000 000 » » 50 » » n ; 10 000 000 » Z 4 537 250 » » 10 000 000 » » 60 n » n .
Verkställda beräkningar giva vid handen, att kvarlåtenskapsskatten med den föreslagna utformningen och med tillämpning av denna tariff kan för- väntas lämna en årlig skatteintäkt av omkring 40 miljoner kronor.
Beredningen har haft under övervägande, huruvida särskilda bestämmel- ser kunde anses erforderliga för att lindra skattebördan i vissa ömmande fall, t. ex. då den avlidne efterlämnar änka och oförsörjda barn. Med den utformning, tariffen erhållit, har beredningen emellertid icke ansett några undantagsbestämmelser för sådana fall påkallade. Tariffen ställer signämligen tämligen fördelaktig för de mindre förmögenheterna. Om den avlidne efter-
lämnar änka och full egendomsgemenskap råder emellan makarna, utgår ingen kvarlåtenskapsskatt så länge bobehållningen understiger 50000 kronor. Är änkan ensam arvinge utgår i sådant fall ej heller arvsskatt. Därest de efter— levande utgöras av änka och tre barn och bobehållningen uppgår till 100 000 kronor, erhåller änkan 50000 kronor fritt såsom giftorätt, varefter kvarlåten- skapsskatt utgår för återstående 50000 kronor med 1250 kronor, som er- lägges av dödsboet och minskar barnens arvslotter. Varje arvslott kommer att utgöra 16250 kronor, och arvsskatten uppgår till 438 kronor för varje lott. Äro alla barnen under 5 år utgår ingen arvsskatt alls för lotter av an- givna storleksordning. I äktenskap, där egendomsgemenskap mellan makarna icke råder, kommer emellertid kvarlåtenskapsskatten att uttagas för boets hela behållning. Såvitt beredningen kunnat finna torde dock icke mot kvar— låtenskapsskatten, i dess föreslagna utformning, kunna riktas den anmärk- ningen, att den tillgodoser statens skatteanspråk på bekostnad av de efter- levandes försörjning. .
En annan fråga är, huruvida icke svårigheter komma att möta för anskaf- fande av de medel, som erfordras för erläggande av kvarlåtenskapsskatten, med hänsyn därvid tagen därtill, att det åligger dödsbona jämväl att förskjuta arvsskatten. Med den av beredningen intagna utgångspunkten, att kvarlåten— skapsskatten är att i stort sett behandla såsom en uppskjuten förmögenhets— skatt, alltså en den avlidnes skatteskuld, faller det sig naturligt, att vid be- dömandet av ett dödsbos likviditet i första hand bortse från arvsskatten och låta det avgörande vara, huruvida dödsboets likvida tillgångar, efter avsätt ning av medel till betalning av kortfristiga skulder, förslå till erläggande av kvarlåtenskapsskatten. Arvsskatten skall visserligen förskjutas av dödsboet men skall därefter inbetalas till dödsboet av vederbörande arvingar och testa- mentstagare; den skall alltså icke stanna på dödsboet såsom sådant. Det förefaller då icke onaturligt, att de arvs- och testamentstagare, av vilka arvs- skatten slutligen skall erläggas, i en för dödsboet brydsam situation medverka till anskaffande av den arvsskatt, som skall förskjutas av dödsboet. Ehuru dödsboets skyldighet att förskjuta arvsskatten icke får lämnas ur sikte, för- menar alltså beredningen, att likviditetssvårigheter icke äro något avgörande argument mot en kvarlåtenskapsskatt, med mindre de antaga sådan storlek att redan erläggandet av denna skatt nödvändiggör avyttrandet av tillgångar utöver dem som kunna betecknas såsom lätt realiserbara.
Till belysning av denna fråga har på framställning av beredningen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag inom statistiska centralbyrån verkställts viss statis- tisk utredning rörande storleken, sammansättningen och likviditeten hos de dödsbon som förekommit under åren 1943 och 1944. Utredningens resultat har sammanställts i Bilaga 12. Ehuru det synes mycket vanskligt att med stöd av utredningen våga något uttalande rörande dödsbonas lik— viditet, vare sig i allmänhet eller inom de olika förmögenhetsgrupperna var för sig, lärer det likväl vara otvivelaktigt, att kvarlåtenskapsskatten icke kan avvisas på den grund att dess erläggande skulle omöjliggöras av bristande
likviditet hos dödsbona. Lika otvivelaktigt är emellertid, att likviditetssvårig- heter komma att yppa sig för åtskilliga dödsbon.
Till belysning av skatteanspråkens storlek i olika fall må följande exem— pel anföras. Om den avlidne är ogift och kvarlåtenskapen uppgår till 50 000 kronor, utgör kvarlåtenskapsskatten 1 250 kronor. Efterlämnar han som enda arvinge en syster uppgår arvsskatten till 5826 kronor; sammanlagt alltså 7 076 kronor. Tillfaller kvarlåtenskapen en Oskyld testamentstagare utgör arvsskatten 12 935 kronor; kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt alltså samman- lagt 14185 kronor. Antages det att kvarlåtenskapen uppgår till 200000 kro- nor, kommer sammanlagda skattebeloppet att utgöra, om en syster är ensam arvinge 60 958 kronor (27 250 + 33 708) och om en oskyld erhåller hela kvar— låtenskapen 83 585 kronor (27 250 + 56 335).
Vid övervägande av vilka åtgärder som kunna vara lämpligast för att undan- röja eller minska likviditetssvårigheterna har beredningen stannat för att dels förlänga den tid, inom vilken skatten skall erläggas, dels bereda möjlig- het till anstånd med skattens erläggande dels ock öppna möjlighet att vid skattens erläggande använda vissa andra tillgångar än kontanter såsom betal- ningsmedel.
Då kvarlåtenskapsskatten bör utgå före arvsskatten, kunde det synas prin- cipiellt riktigast, att anstånd med enbart förstnämnda skatt icke medgåves. Någon föreskrift av sådan innebörd har dock icke givits med hänsyn till att anstånd med kvarlåtenskapsskattens erläggande kan vara erforderligt i många fall, där förutsättningar för anstånd med arvsskatten icke föreligga.
Anståndsbestämmelserna måste med nödvändighet givas en tämligen sche- matisk utformning. I de av beredningen i sådant hänseende föreslagna be- stämmelserna h-ar icke, liksom ej heller i arvsskatteförordningens anstånds- bestämmelser, anknutits till storleken av boets kortfristiga skulder, utan möjligheten 'att erhålla anstånd har gjorts beroende endast av förhållandet mellan boets likvida tillgångar och den fastställda kvarlåtenskapsskatten. Då möjlighet till anstånd skall föreligga så snart de likvida tillgångarna under— stiga dubbla beloppet av kvarlåtenskapsskatten, torde ett betrygginde be- lopp vara avsatt till gäldande av kortfristiga skulder och andra trängande utgifter, särskilt med hänsyn till att möjlighet öppnats att erlägga skatten även genom överlämnande av icke likvida tillgångar såsom betalningsmedel. Icke heller torde det kunna påstås, att marginalen gjorts för bred; man får nämligen icke tappa ur sikte, att dödsboets skyldighet att förskjuta arvs— skatten alltjämt kvarstår. Riskerna med en något för bred margina; äro för övrigt ganska obetydliga, då delägarnas intresse av att slutföra boets avveck- ling utgör en effektiv spärr för obefogade anstånd. Det kan nämnas, att, enligt vad beredningen under hand inhämtat, under hela år 1945 vid Stock- holms rådhusrätt behandlades endast fem ärenden angående anstånd med er- läggandet av arvsskatt. Frågan om an—ståndsbestämmelsernas utformning är av desto större vikt som det är betydelsefullt, att anstånden med kvarlåten- skapsvskattens erläggande nedbringas till minsta möjliga antal. Orr skatten
uppdelas på en följd av år, förlorar den lätt sin karaktär av uppskjuten för- mögenhetsskatt, alltså en den avlidnes skuld, och kommer mera att te sig så- som en periodisk förmögenhetsskatt.
Denna synpunkt har även tillmätts stor betydelse vid framläggandet av förslaget, att kvarlåtenskapsskatten må få erläggas jämväl i andra valutor än kontanter. Beredningen har härutinnan föreslagit, att såsom betalningsmedel intill skattens halva belopp skola godtagas vissa intecknade skuldebrev. Under förutsättning att skatten uppgår till min-st 20 000 kronor må, lika- ledes intill skattens halva belopp, såsom betalningsmedel gälla dödsboet till- höriga börsnoterade aktier. Härigenom undanröjes den risken, att dödsbona åsamkas förluster genom forcerad försäljning av stora aktieposter. Dylika aktier skola i normalfallen gälla såsom betalningsmedel till det värde, vartill de upptagits i skatteärendet. Har beskattningsmyndigheten förordnat om an— stånd med skattens fastställande eller har anstånd med skattens erläggande medgivits, skola aktierna emellertid gälla såsom likvid för belopp motsva- rande aktiernas senast börsnoterade värde. Denna modifikation är påkallad dels av fiskaliska skäl i de fall då aktiernas värde nedgått dels ock för att ut- vidga möjligheten att använda dem som betalningsmedel i de fall då de stigit i värde. Det kan givetvis ifrågasättas att gå ännu längre och låta även icke börs- noterade aktier gälla såsom betalningsmedel. En dylik anordning skulle emeller- tid medföra vissa praktiska svårigheter av sådan betydenhet att beredningen icke ansett sig böra framlägga förslag därom. De åsyftade svårigheterna yppa sig redan vid bedömandet av till vilket belopp dylika aktier skola gälla såsom betal- ningsmedel. Bouppteckningsvärdet kan i många fall icke läggas till grund för bedömandet. Aktier i s. k. familjebolag upptagas nämligen understundom i arvsskatteärendet, i viss män med frångående av värderingsreglerna i 23% arvsskatteförordningen, till det värde de representera för dödsboet; det i be- rörda författningsrum avsedda försäljningsvärdet kan många gånger vara av- sevärt lägre, särskilt då fråga är om en minoritetspost och uppenbarligen all— deles särskilt då enligt bolagsordningen hembudsskyldighet föreligger, i vilket fall praktiskt taget inget försäljningsvärde kan angivas. Bouppteckningsvär- det kan alltså utgöra en riktig grundval för beskattningen, utan att aktierna fördenskull motsvara samma värde i statens hand. En annan svårighet är att innehavet av aktier i olika bolag nödvändiggör för staten att genom något sitt organ förvalta aktierna, bevaka statens intressen i alla frågor, som röra bo- lagens verksamhet och skötsel samt följa bolagens utveckling och verkställa lämpliga omplaceringar. Emellertid anser beredningen, att frågan, i vad mån icke börsnoterade aktier skola kunna tagas såsom likvid vid kvarlåtenskaps- skattens erläggande, bör bliva föremål för närmare utredning och över- vägande.
Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av nu ifrågavarande stadgande synas böra utfärdas av Konungen. Här skall endast framhållas, att enligt förslaget intecknade skuldebrev kunna ifrågakomma såsom betalningsmedel endast då dödsboet är ägare av den intecknade egendomen. Några bestäm—
melser om avräknande av upplupen ränta äro vid sådant förhållande icke er- forderliga; räntan börjar löpa först i och med skuldebrevets överlämnande. Däremot måste tillses att räntan icke kommer att utgå med för lågt belopp. Skall en viss räntesats bestämmas i författningstexten, synes man icke böra nöja sig med den i 52 och 55 %% arvsskatteförordningen föreskrivna räntebe— räkningen, som avser de fall då anstånd beviljats med arvsskattens faststäl- lande respektive erläggande. Räntan å såsom betalningsmedel överlämnade skuldebrev bör så bestämmas, att staten icke åsamkas någon förlust genom att godtaga dylika betalningsmedel såsom likvärdiga med kontanter. Bered- ningen har emellertid funnit det materiellt riktigaste vara, att räntesatsen göres variabel, samt har i sådant hänseende föreslagit, att ränta skall gäldas efter den procent, som Konungen bestämmer för ett år i sänder. Arvsskatteförordningens bestämmelser om skattens fastställande och er- läggande äro i stort sett användbara även för kvarlåtenskapsskatten. Av huvud- sakligen praktiska skäl har beredningen funnit lämpligt, att, i de fall då jäm- likt 17 å arvsskatteförordningen anstånd med arvsskattens fastställande med- givits i och för verkställande av bodelning eller arvskifte, anstånd må kunna föreskrivas jämväl med fastställande av kvarlåtenskapsskatten. Då anstånd begäres för att förete bodelningsha'ndling, kan det vara även sakligt moti- verat, att låta anstå jämväl med kvarlåtenskapsskattens fastställande; även här måste ju en bodelning företagas, verklig eller fingerad, och det kan då vara riktigt, att dödsboetberedes tillfälle att verkställa och åberopa den verkliga bodelningen. Något sakligt skäl för anstånd för företeende av arv- skifte föreligger däremot icke; kvarlåtenskapens fördelning mellan arvingar och testamentstagare saknar ju intresse för kvarlåtenskapsskatten, som beror endast av kvarlåtenskapens storlek. Då emellertid tillgångarnas värdering och skuldernas uppskattning samt överhuvudtaget beräkn-andet av boets be- hållning i båda de nu ifrågavarande beskattningsårendena sker enligt samma grunder, skulle det av rent praktiska skäl vara synnerligen olyckligt att för- lägga detta bedömande till två skilda tidpunkter. Utom att det skulle betyda dubbelt arbete för beskattningsmyndigheten skulle det även kunna medföra det mindre tilltalande resultatet, att bedömandet bleve ett annat i det senare beskattningsårendet. Det torde nämligen icke kunna förvägras dödsboet eller—dess delägare att under mellantiden förebringa nytt material för be- dömandet, om sådant kunnat anskaffas. Även om materialet är detsamma kan beskattningsmyndigheten ha annan sammansättning. Det kan exempelvis lätt tänkas, att först kvarlåtenskapsskatten fastställes med ledning av en då verkställd uppskattning samt att därefter vid arvsskattens beräkning upp- skattningen sker enligt andra grunder, vilka föranleda nedsättning av förut beräknade värden. Då avdrag nu göres för den förut fastställda —— för högt beräknade _ kvarlåtenskapsskatten, blir alltså arvsskatt uttagen med för lågt belopp. Saken kompliceras ytterligare, om den för mycket erlagda kvar- låtenskapsskatten restitueras och den felande arvsskatten skall uttagas genom efterbeskattning. ? En given olägenhet med den föreslagna anordningen är, att dödsbodel-
ägarna vid skiftet komma att sakna kännedom om kvarlåtenskapsskattens storlek. Denna skatt skall ju avdragas, innan skifte sker. Svårigheten får väl lösas på det sätt att dödsboet genom egna beräkningar och underhandsför— frågning h0s beskattningsmyndigheten förskaffar sig en ungefärlig uppfatt- ning om skattens belopp och därefter verkställer avdraget i underkant. Denna svårighet torde under alla förhållanden få anses mindre betydande än de nyss påpekade olägenheterna med att beskattningsårendena behandlas vid skilda tidpunkter.
Det nu anförda äger giltighet endast i de fall, då skatten fastställes med ledning av bouppteckning. Då skatt skall fastställas efter deklaration, avse deklarationerna enligt arvsskatteförordningen de olika delägarnas lotter, under det att den deklaration, som skall avgivas jämlikt förordningen om kvarlåtenskapsskatt, avser den skattepliktiga kvarlåtenskapen i dess helhet. Givetvis låter det tänka sig att det även i deklarationsfallen kan vara av in- tresse för dödsboet att förete bodelningshandling, men detta lärer vara för— hållandet endast i mycket sällsynta undantagsfall. Då bestämmelsen om an- stånd med kvarlåtenskapsskattens fastställande föranletts huvudsakligen av de nyss berörda praktiska skälen och dessa icke föreligga i deklarationsfallen, har sådant anstånd ansetts böra ifrågakomma endast då bouppteckning ligger till grund för skattens bestämmande.
Det har överlämnats åt beskattningsmyndigheten att, oberoende av huru- vida framställning därom göres, avgöra om anstånd bör äga rum eller icke; detta är en konsekvens av att det är de praktiska skälen, som äro utslags— givande. Då det är uppenbart, att kvarlåtenskapens uppskattning icke kom- mer att bli föremål för menings'skiljaktigheter, torde anstånd med kvarlåten- skapsskattens fastställande ej böra medgivas. Vid anståndsfrågans bedömande synes hänsyn även böra tagas till huruvida skatten uppgår till mera avse- värt belopp och anståndstiden utsträckes utöver fyra månader, detta desto mera som någon skyldighet för dödsboet att ställa säkerhet för skatten icke gärna kan föreskrivas. Sådant åläggande torde vara uteslutet redan på den grund, att förordnande om anstånd kan givas utan ansökan av dödsboet. Av samma anledning kan tvekan råda, huruvida dödsbona skola vara skyldiga att gälda ränta å skattebeloppet. Då sådan skyldighet nu föreskrivits, har detta skett huvudsakligen av den anledningen, att det eljest kan befaras, att an- stånd i en mängd fall kommer att begäras i det enda syftet att under anstånds- tiden draga ränta på det för skattens erläggande erforderliga beloppet.
Om beviljat anstånd med arvsskattens fastställande sedermera förklaras förverkat, skall självfallet jämväl anståndet med fastställandet av kvarlåten- skapsskatten förfalla. Detta torde ligga i sakens natur och är desto mera självklart, som arvsskatten icke kan fastställas, förrän kvarlåtenskapsskatten blivit bestämd; sistnämnda skatt skall ju avdragas från behållningen i boet, innan arvingars och testamentstagares andelar i bobehållningen fastställas.
Såsom förut nämnts har den tid inom vilken skatten _ såväl arvsskatt som kvarlåtenskapsskatt —— skall inbetalas enligt förslaget förlängts från tre till sex veckor. Denna utsträckning av fristen torde icke vara av nämnvärd
betydelse ur statsfinansiell synpunkt men däremot ägnad att underlätta för dödsbona att anskaffa medel till gäldande av de fastställda skatterna.
Beträffande ansvarigheten för skatt, som icke erlagts inom föreskriven tid, föreligger en viss skillnad mellan arvsskatten och kvarlåtenskapsskatten. Arvs— skatteförordningens föreskrift i 54% andra stycket om sådan ansvarighet för dödsbodelägarna, alltså icke för legatarierna, sammanhänger med att arvs- skatten endast förskjutes av dödsboet och att varje delägare och legatarie har att vid tillträdet av sin lott till dödsboet gälda den arvsskatt som belöper på lotten. Arvsskatten utgör alltså summan av de på de olika lotterna belöpande skattebeloppen, vilka enligt bestämmelserna i arvsskatteförordningen skola slutligen erläggas av de skattskyldiga. Ansvarighetsregeln i 54 5 andra stycket avser huvudsakligen att angiva, vilka som i händelse av bristande till- gångar hos dödsboet äro subsidiärt skyldiga att förskjuta skatten. Någon dylik subsidiär ansvarighet bör uppenbarligen icke ifrågakomma för legatarier. Har en legatarie icke fått ut sin lott, finns ingen anledning att göra honom ansvarig för skatten; har han däremot utbekommit sin lott, så har redan där- med inträtt skyldighet för honom att gälda på lotten belöpande skatt, d. v. s. i praktiken utbetalas till honom endast lottens värde efter avdrag av skat-ten. Någon ytterligare ansvarighet torde icke böra åligga legatarierna. Annor- lunda är förhållandet med kvarlåtenskapsskatten. Här är det icke endast skyldighet att förskjuta skatten, utan verklig betalningsskyldighet, som ålig— ger dödsboet. I händelse av bristande tillgångar hos dödsboet bör ansvarig- heten övergå på arvingar och testamentstagare med tillämpning av bestäm— melserna i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte. Detta innebär, att subsidiärt ansvar för skattens erläggande åvilar i första hand arvingar och universella testamentstagare, så långt deras lotter förslå, och därefter legata— rierna. Har boet icke avträtts till konkurs eller till förvaltning av boutred- ningsman, inträder ett utvidgat ansvar för de förstnämnda, personlig ansva- righet, men en subsidiär ansvarighet för legatarierna kvarstår likväl. För- månstagare böra uppenbarligen i förevarande hänseende likställas med legatarier.
Med hänsyn till den höga gränsen för skattepliktens inträde torde väl en- dast i sällsynta undantagsfall inträffa, att kvarlåtenskapsskatt kan ifråga- komma, då den avlidne vid sin död var i konkurstillstånd eller dödsboet där- efter avträtts till konkurs. Då en sådan situation likväl icke är otänkbar, har ansetts erforderligt med särskilda bestämmelser angående skattens beräk— nande i angivna fall. Detta har kunnat ske genom en hänvisning till motsva— rande bestämmelser i arvsskatteförordningen. Rörande vissa i detta samman- hang uppkommande spörsmål hänvisar beredningen till vad 1938 års arvs- skattekommitté därom anfört. Kommitténs åsyftade uttalande är av följande lydelse:
>>I utkastet framhålles att, sedan genom lagstiftningen om boutredning och arvskifte införts en ny form för avveckling av dödsbo, nämligen boets avträ— da'nde till förvaltning av boutredningsman, denna avvecklingsform ofta torde komma till användning i stället för konkursförfarande i sådana fall, då fara upp— kommer för att den avlidnes gäld icke kan till fullo betalas ur dödsboets till-
gångar, ehuru bouppteckningen utvisar behållning. I den föregående redogörelsen har anmärkts, hurusom kommittén icke funnit det praktiskt möjligt att i vanliga beskattningsfall anlita medverkan av boutredningsmannen i och för beräknande av de skattepliktiga andelarna i boet. Lika litet har kommittén funnit det möj- ligt att anknyta ifrågavarande särskilda beskattningsregler till annan avvecklinge- form än konkursförfarandet. Kommittén har emellertid haft under övervägande införande av en bestämmelse av innehåll att, om dödsbo, vari finnes skattepliktig behållning, avträtts till förvaltning av boutredningsman och anledning finnes till antagande, att boets tillgångar ej förslå till gäldande av dess skulder, bout- redningsmannen skulle kunna utverka anstånd med skatteärendets företagande i avbidan å huruvida konkurs kommer till stånd, varefter om så blir fallet de föreslagna särbestämmelserna om uttagande av skatt endast för överskott i kon— kursen skulle komma till användning. Kommittén har dock — särskilt med hän- syn till i det följande berörda bestämmelse om rätt till återvinning av erlagd skatt för den händelse dödsbo avträdes till konkurs efter skattens fastställande — funnit en sådan föreskrift som den nu ifrågasatta icke vara av nämnvärd prak— tisk betydelse och därför avstått från densammes upptagande i förslaget.
De för beskattning av överskott i dödsbos konkurs föreslagna bestämmelserna skola såsom nämnts äga tillämpning jämväl i fall då arvlåtaren redan i livs— tiden blivit försatt i konkurs, som ännu icke avslutats vid dödsfallet. Det torde böra anses att, när den avlidne vid sin död var i konkurs, dödsbodelägarna icke för vinnande av gäldsbefrielse behöva verkställa förnyat egendomsavträde, samt att icke heller skyldighet föreligger att i anledning av dödsfallet förrätta boupp- teckning. Med hänsyn till vad sålunda gäller lärer det utan vidare vara uppen- bart, att ifrågavarande särskilda beskattningsregler böra komma till tillämpning även i fall, som nu avses.
Det kan inträffa, att efter avliden svensk medborgare finnes skattepliktig egen— dom dels utom riket och dels här i landet samt att härstädes uppkommer kon- kurs. Denna omfattar i sådant fall (såvitt ej den utomlands varande egendomen finnes i Danmark, Finland, Island eller Norge) endast den här befintliga egen— domen. För denna skall enligt förslaget skatt utgå allenast om i konkursen upp- kommer skattepliktigt överskott. Skulle så bliva fallet och har tidigare på grund- val av bouppteckning, där sådan skolat förrättas, eller med ledning av deklara— tion mottagaren av sådant överskott påförts skatt för utomlands befintlig egen- dom, bör givetvis vid beräknandet av skatten för överskottet i konkursen detta sammanläggas med den tidigare beskattade egendomen och den förut påförda skatten avräknas från den skatt, som belöper å de sammanlagda förvärven. Kom- mittén har ansett, att författningstexten icke bör belastas med föreskrifter av- seende detta säkerligen endast sällan förekommande fall, vars behandling enligt nu angivna förfaringssätt lärer följa av grunderna för förslagets beskattnings- regler. Icke heller har kommittén ansett erforderligt att i författningstexten sär- skilt angiva, att i fall, då jämlikt 4 g 1 mom. 2) skattskyldigheten är begränsad till visst slag av här i riket befintlig egendom, det självfallet endast kan bliva fråga om att uttaga skatt för sådan del av överskott i konkurs, som motsvarar jämlikt 13 g 2 mom. beräknad behållning i dylik egendom.»
Beredningen ansluter sig till vad arvsskattekommittén sålunda anfört. Enligt beredningens förslag skall skatten bestämmas med ledning av boupp- teckning i alla de fall, där den avlidne var svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning och skyldighet föreligger att här förrätta bouppteckning efter honom, samt i övriga fall med ledning av deklaration. I anledning härav må erinras, att enligt lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo bouppteckning skall förrättas här i riket, om den avlidne, vare sig han var svensk medborgare eller utlänning, vid sin död hade hemvist
här. Sådan bouppteckning skall omfatta den avlidnes egendom såväl i Sverige som i utlandet. Var den avlidne svensk medborgare med hemvist utomlands skall bouppteckning, omfattande all den avlidnes egendom, fö."- rättas här i riket under förutsättning att boet avträtts till förvaltning av boutredningsman. J ämväl om den avlidne var utländsk medborgare med hem- vist utomlands, skall, om han efterlämnat egendom här i riket, under samma förutsättning, som nyss sagts, bouppteckning förrättas här, men sådan boupp- teckning skall omfatta allenast den här befintliga egendomen. I båda de sist— nämnda fallen skall egendomsavträde ovillkorligen äga rum, såvida icke den här i riket befintliga egendomen är av ringa värde. Beträffande svensk med- borgare eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, som vid sin död var bosatt i någon av nämnda stater, skall enligt två särskilda lagar den 1 mars 1935 bouppteckning, omfattande all till boet hörande egendom, förrättas i det land, där han var bosatt. Enligt arvsskatteförordningen skall här i riket förrättad bouppteckning ligga till grund för arvsskattens beräk- nande endast då den avlidne var svensk medborgare eller här bosatt utlän- ning. Var den avlidne utlänning med hemvist utomlands, skall alltså arvs— skatten beräknas med ledning av deklaration, även om bouppteckning förrät- tats här i riket. Att deklarationsplikt föreskrivits i sistberörda fall beror där- på att en bouppteckning, som icke redovisar all den avlidnes egendom, icke ansetts användbar såsom beskattningshandling. Härjämte är att märka, att begreppet »här i riket befintlig egendom» i 1937 års lag omfattar viss ytter— ligare egendom utöver den som enligt arvsskatteförordningen gjorts till före— mål för arvsskatt. De skäl, som varit avgörande för utformningen av arvs- skatteförordningens nu berörda bestämmelser, synas i lika mån äga giltighet i fråga om kvarlåtenskapsbeskattningen.
Gåvobeskattningen.
Stämpelbeskattning av gåva infördes genom 1883 års stämpelförordning, vilken beskattning gällde gåva av såväl fast som lös egendom. Såsom motiv för införande av stämpelavgiften för gåva av lös egendom anförde departe- mentschefen, att med densamma avsåges att söka förebygga försök att genom gåvor med varm hand undgå den samtidigt höjda arvsskatten.
I proposition till 1910 års riksdag, innefattande förslag till höjning av arvs- skatten, sade sig departementschefen ämna låta verkställa utredning rörande en revision av gåvostämpeln samt anförde därvid följande:
»Vid anordnande av arvsskatt får icke lämnas obeaktad benägenheten att genom gåvor med varm hand undandraga förmögenhet arv sbeskattningen. Denna benägenhet växer tydligtvis med ökning av nämnda beskattning. De åtgärder, som till mötande härav i flera länder vidtagits, avse mindre att direkt höja stämpel- skyldigheten för gåva än att till arvsskattepliktig egendom hänföra gåvor, som den avlidne i livet bortgivit. Sålunda föreskrives, att dylik gåva, given viss tid, i regel högst 5 år, före dödsfallet, skall inräknas i kvarlåtenskapen, såvitt angår skattskyldigheten. Även om faran för att arvsskattebestämmelserna eljest skulle förlora i värde icke torde vara så synnerligen stor, synes mig dock behövligt att jämväl hos oss stadganden i omförmälda riktning lämnas.»
I det betänkande, som låg till grund för 1914 års K. F. om arvsskatt och skatt för gåva, framhölls, att den beskattning av gåva, som skulle kunna fylla sitt syfte att förebygga arvsskattens kringgående, måste röra sig med samma skattesatser, som tillämpades vid arvsskatten. Beträffande frågan om vilka gåvor, som borde underkastas beskattning, anfördes i betänkandet följande:
»De invändningar, som kunna tänkas framställda mot en beskattning, som gäller all gåva, torde kunna hänföras till två olika synpunkter. Ur den ena av dessa ser man i gåvobeskattningen ett oberättigat och förhatligt intrång i det enskilda livets förhållanden. De ytterst ofta förekommande gåvorna släktingar och vänner emellan, särskilt vid vissa högtider eller bemärkelsedagar i det pri- vata livet, finner man icke komma offentligheten vid; och man vill för en oinskränkt beskattning av gåva icke godtaga analogien från den förmögenhetsöver- flyttning, som beskattas genom arvsskatt. Att död mans efterlämnade kvarlåten— skap skall uppgivas för offentlig myndighet och beläggas med skatt, har ingått i det allmänna rättsmedvetandet. Men att, där någon under levande livet, i det fria valet mellan att själv behålla eller bortgiva viss egendom, väljer det senare alternativet, uppgift om gåvan skall lämnas till offentlig myndighet och skatt er- läggas, det har man svårt att förlika sig med.
Ur en annan rent praktisk synpunkt invänder man, att gåvor till allmännyttiga och välgörande ändamål icke böra beskattas. Det ligger, säger man, i statens in- tresse, att företag, som arbeta för dylika ändamål, bliva tillgodosedda med fri- villigt understöd; men en beskattning härav kunde med skäl befaras avhålla mången från att skänka till sådana ändamål. Man framhåller särskilt fall, då för ett visst syfte en bestämd summa är erforderlig, vilken någon kunde vara villig att skänka; då utgiften för skatten komme till, kunde det hända att hela gåvan utebleve. I samma syfte påpekas, hurusom, om staten avstår från skatt på gåvor för ifrågavarande ändamål, detta icke behöver innebära, att den egendom, som bortgives, kommer att undgå skatt, som eljest skulle hava drabbat densamma. Man kan nämligen icke utan vidare antaga såsom självfallet, att ifrågavarande egen- dom, om den icke bortgives, finnes kvar, då arvsskatt för densamma skulle komma i fråga. »
De sålunda anförda invändningarna torde icke kunna frånkännas betydelse, och det gäller sålunda att se till, i vad mån de böra föranleda inskränkning i gåvobeskattningen. Därvid måste man emellertid i främsta rummet se till, att icke det syfte förfelas, vars förverkligande närmast avsetts med den kommitterade anbefallda revisionen av gåvostämpeln, nämligen syftet att förebygga arvsskattens kringgående.
Inskränkning av gåvobeskattningen med hänsyn till berörda invändningar kan tänkas genomförd på två olika sätt, antingen så att beskattningen inskränkes att gälla endast vissa slag av gåvor eller ock så att allmän gåvobeskattning uppställes såsom princip, från vilken avvikelser stadgas genom undantag för vissa slag av g vor.
Det förra sättet tillämpas, såsom ovan erinrats, i den norska och den danska lagstiftningen och förekommer i skilda former, därvid man på olika sätt sökt an- giva de fall, då gåva kan anses innebära ett kringgående av arvsskatt. Man har därvid, såsom ock den ovan lämnade redogörelsen för vissa främ- mande länders lagstiftning utvisar, gått så tillväga, att man föreskrivit, att vid uåtagande av arvsskatt samma skatt som för arv skall uttagas för vissa slag av g vor.
Efter prövning av de olika sätt, som försökts för åstadkommande av en sådan begränsning, måste kommitterade till en början taga bestämt avstånd från tanken att åt vederbörande myndighet överlämna att i det individuella fallet söka ut forska, huruvida den, som gjort gåvan, haft för avsikt att därigenom undvika arvs— skatt. Utom det att för en sådan undersökning sällan några hållpunkter torde
finnas, måste densamma ovillkorligen få en synnerligen förhatlig karaktär, allra helst den finge till föremål viljeyttringar av en person, som vid tidpunkten för undersökningens verkställande vore död.
Det gäller därför att se till, huruvida det andra av ovan omförmälda sätt att begränsa skattskyldigheten leder till bättre resultat. Uppgiften är med andra ord att undersöka, om man, med uppställande av allmän skattskyldighet för gåva såsom grundsats, kan genom undantag härifrån taga behörig hänsyn till de in- vändningar mot en sådan beskattning, som ovan anförts.
Vad beträffar de anspråk på inskränkningar, som framställts huvudsakligen ur synpunkten, att staten icke bör göra onödiga intrång i det enskilda livets för- hållande, torde man kunna tillfredsställa dem genom att från skattskyldighet un- dantaga sådana slag av gåvor, som kunna sägas ofta förekomma släktingar eller vänner emellan.
De invändningar, som, enligt vad ovan anförts, blivit gjorda ur synpunkten av vissa gåvotagares intressen, torde utan större svårigheter kunna avvärjas genom att från skattskyldighet undantaga vissa samfund, inrättningar, föreningar och andra juridiska personer, vilka verka i välgörande syfte, eller ock för ända- mål, som för den kulturella utvecklingen inom landet, vare sig den ideella eller den materiella, kunna anses vara av allmännare betydelse.
Kommitterade hava sålunda kommit till det resultatet, att skatt på gåva utan inskränkning till vissa slag av gåvor bör i vår lagstiftning bibehållas såsom prin— cip samt att härifrån undantag ur två olika synpunkter böra stadgas. I sådant hänseende innefattar kommitterades förslag undantag dels i fråga om den objek- tiva skattskyldigheten, dels ock i fråga om den subjektiva.»
I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget intogs i 1914 års arvsskatteförordning dels ett stadgande om befrielse från gåvoskatt för kyrkor, landsting, kommuner och i övrigt rättssubjekt med allmännyttiga ända— mål dels ock en föreskrift om frihet från gåvoskatt för bland annat följande slag av gåvor, nämligen:
a) för gåvor av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk,
b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran, för periodiskt understöd eller eljest för gåva, som enligt gällande författ- ningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens beskattnings— bara årsintäkter, samt
0) för annan gåva, vars värde icke. överstiger 3000 kronor, dock att där gåvotagaren av samma givare inom loppet av två år (genom författningsänd- ring år 1934 höjt till fyra år) erhåller flera sådana gåvor, skattskyldighet in— träder, så snart gåvornas sammanlagda värde överstiger 3 000 kronor.
Med dessa begränsningar i gåvobeskattningen avsågs enligt vad i kommitté— betänkandet framhölls att från skatt fritaga dels gåvor, som vanligen givas av släktingar och vänner, såsom julgåvor eller gåvor till firande av namns- och födelsedagar eller andra bemärkelsedagar, till hjälp åt makar vid deras bosättning o. s. v. dels ock gåvor, som givas under form av periodiskt under- stöd eller såsom bidrag till undervisning eller uppfostran.
Enligt 1914 års arvsskatteförordning inträdde skattskyldighet för gåva »vid tiden för gåvans mottagande». För skattskyldighet förutsattes sålunda, att gåvan blivit »fullbordad», d. v. s. att gåvoobjektet kommit i mottagarens be-
239 sittning. I 1941 års arvsskatteförordning har emellertid tillämpningsområdet för gåvob—eskattningen utsträckts såtillvida, att skattskyldighet i regel inträder ej allenast i fall då gåvan blivit fullbordad utan även för det fall att hand- ling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. På grund av denna utvidgning inträder sålunda skattskyldighet till gåvoskatt, då en person i gåvosyfte utfärdar ett skuldebrev och skulde- brevet kommit i mottagarens besittning. Med hänsyn till att den ökning i gåvornas storlek och antal, som under den senaste tiden ägt rum, visat sig till en mycket betydande del hänföra sig till sådana skuldebrev lämnas här nedan en redogörelse för de skäl, som föranlett denna utvidgning av gåvobeskatt- ningens tillämpningsområde.
Härvid må först erinras om att år 1936 i samband med tillkomsten av lagen om skuldebrev utfärdades en lag angående vissa utfästelser om gåva. Tidigare hade ansentts, att ett löfte om gåva av lös egendom i allmänhet ej vore bin- dande, vare sig emot den som avgivit utfästelsen eller emot hans borgenärer eller dödsbodelägare. Från denna regel hade antagits finnas ett — till sin närmare avgränsning omtvistat — undantag för de fall, då gåvoutfästelse skedde i form av skuldebrev. Enligt nyssnämnda lag om gåvoutfästelser bliva utfästelser, som gjorts i skuldebrev eller annan urkund, vilken blivit till gåvo- tagaren överlämnad, omedelbart bindande för givaren. Däremot erhålla de ej i och för sig giltighet mot givarens borgenärer. Häriör erfordras städse att gåvan blivit fullbordad, vilket —— såvitt angår av givaren själv utfärdat skulde- brev — sker genom att det i skuldebrevet uitfästa beloppet överföres i gåvo- tagarens besittning. Även där en gåvoutfästelse är bindande för givaren, kan denne genom återkallelse av utfästelsen undandraga sig dess fullgörande i vissa fall, där sådan rätt synts krävas av billigheten, nämligen dels då givarens förmögenhetsvillkor märkbart försämrats och dels då gåvotagaren gjort honom märklig orätt.
I samband med tillkomsten av lagen om gåvoutfästelser infördes i 1930 års lag om arvsavtal en bestämmelse om att utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, är giltig allenast såvirtt följer av lagen om testamente. Härigenom förhindrades, att en gåvoutfästelse, som i sak icke är annat än ett testamentariskt förordnande, tillerkännes annan verkan än testamente. På grund av detta stadgande måste en utfästelse av benefik natur, som hänför sig till givarens död, för att vara giltig i regel iklädas for- men av testamente. Men även därförutan blir dylik utfästelse giltig, om den innefattar en verklig belastning för givaren, och får då naturen av gåva. Härom yttrade lagberedningen i motiven till förenämnda lag om gåvoutfäs- telser:
»Om en benefik skuldförbindelse eller annan gåvoutfästelse är av det innehåll, att den ej i något hänseende kan göras gällande förrän vid givarens död -— om den med andra ord ej på något sätt hindrar givaren att fritt förfoga över det bortgivna, eller eljest för honom medför någon personlig uppoffring _— är den till sitt innehåll ej annat än ett testamentariskt förordnande, och den bör därför, utan hänsyn till utfästelsens avfattning, vara underkastad de för testamente stadgade
föreskrifterna samt kunna, såsom varje annat testamente, återkallas av givaren. Detta synes gälla även om utfästelsen erhållit lydelsen av en skuldförbindelse, som förfaller vid givarens död och ej dessförinnan medför någon förpliktelse till räntebetalning eller annan prestation. När åter en gåvoutfästelse väl i huvudsak är avsedd att utgå vid givarens död, men förordnandet därjämte i avsevärd om- fattning innebär förpliktelse för honom personligen — såsom i fråga om räntebe- talning eller annat —— lärer förpliktelsen ej kunna likställas med testamente. Den bör betraktas såsom oåterkallelig och ej vara underkastad de för testamente gäl— lande föreskrifterna.»
Vid utformningen av 1941 års arvsskatteförordninq har begreppet beskattr ningsbar gåva i princip bestämts i anslutning till det civilrättsliga gåvobe- greppet. Gåva i skatterättslig mening intager dock i vissa hänseenden en självständig ställning till det civilrättsliga gåvobegreppet såtillvida, att skatte— rättslig gåva å ena sidan är mera omfattande än gåva. i civilrättslig mening men å andra sidan även mera begränsad än denna.
Såsom ovan nämnts föreligger enligt 1941 års arvsskatteförordning beskatt— ningsbar gåva dels då gåvan blivit fullbordad och dels då handling, inne- fattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. 1938 års arvsskattekommitté, som föreslog att gränsdragningen för skatte- plikten skulle ske på nu angivet sätt, anförde [till stöd härför bland annat, att det givetvis vore önskligt att det privaträttsliga och det skatterättsliga för— värvet så långt möjligt förlades till samma tidpunkt eller med andra ord att gåvan ansåges i skatterättsligt avseende mottagen samtidigt med att den ur privaträttslig synpunkt skulle gälla såsom fullbordad. Kommittén hade fördenskull i sitt förslag såsom huvudregel uppställt, att skattskyldighet för gåva inträdde, då gåvan blivit fullbordad. Vid bedömandet av huruvida en gåva vore att anse såsom fullbordad skulle gälla de bestämmelser. som här— utinnan meddelats i lagen om gåvoutfästelser.
Utsträckningen av området för skatteplikten till att avse även sådan gåva, som är bindande för givaren ehuru fullbordad gåva ej föreligger, motiverades av arvsskattekommittén på följande sätt:
»En viss modifikation i regeln om skattskyldighetens inträde vid tiden för gåvans fullbordande har emellertid synts erforderlig. Såsom förut berörts kan redan en utfästelse om gåva äga 'verkanl såsom för givaren bindande, ehuru full- bordad gåva ej föreligger. Sådan verkan har nämligen tillagts en gåvoutfästelse, om denna gjorts i skuldebrev eller annan urkund, som blivit till gåvotagaren över- lämnad, eller den skett under omständigheter, som utmärka att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom.
Kommittén har funnit, att en för givaren bindande gåvoutfästelse bör bliva föremål för beskattning, om densamma innefattas i handling, som blivit över- lämnad till mottagaren. I dylikt fall kan nämligen mottagandet. av utfästelsen anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honozn utkrävas redan för utfästelsen. Därvid kommer med användande av för arvsbeskattningen givna och jämväl för gåvobeskattningen tillämpliga värderingsregler utfästelsen — där den avser en penningebetalning — såsom utgörande en mottagarens fordran hos givaren att uppskattas till sitt kapitalbelopp, vilket nedskrives endast i fall då räntelös fordran icke är förfallen eller givaren visas icke vara solvent för beloppet.»
I propositionen nr 1.92 till 1941 års riksdag med förslag till förordning om arvsskatt och gåvoskatt m. m. anförde departementschefen i ifrågavarande hän- seende följande:
»Vad först angår de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående tiden för skattskyldighetens inträde kan uppenbarligen icke något vara att erinra mot den i förslaget upptagna huvudregeln, att skattskyldighet int-räder då gåvan blivit fullbordad. Den i denna regel gjorda modifikationen, innebärande att redan en utfästelse om gåva av lös egendom skall föranleda inträde av skattskyldighet i fall då utfästelsen skett i handling, som överlämnats till gåvotagaren, har däremot föranlett erinringar i några av de över förslaget avgivna yttrandena.
Såsom kommittén framhållit har frågan om verkan av gåvoutfästelser blivit föremål för reglering genom 1936 års lag angående vissa utfästelser om gåva. Efter tillkomsten av denna lagstiftning som har avseende endast å utfästelser om gåva av vissa angivna slag av lös egendom —— härtill återkommer jag i det följande —— är numera fastslaget, att en gåvoutfästelse, som skett i en till gåvotagaren över- lämnad handling, gentemot utfärdaren av handlingen har den verkan, att det på rättslig väg kan åläggas denne att fullgöra utfästelsen ävensom att, om han i strid mot utfästelsen förfogar över föremålet för densamma, hans åtgärd ej blir giltig i vidare mån än sådant föranledes av allmänna rättsgrundsatser om skydd för godtrosförvärv. Den rätt, som uppkommer genom utfästelsen, skiljer sig från en vanlig fordringsrätt dels såtillvida att utfästelsen ej kan göras gällande i konkurrens med andra i vanlig ordning tillkomna fordringar och dels på det sätt att utfästelsen kan i vissa angivna fall helt eller delvis bliva utan verkan såväl av hänsyn till givaren själv som till förmån för hans make eller hröstarvingar eller vissa hans makes rättsägare. Vidare gälla särskilda bestämmelser angående gåvo- utfästelse mellan trolovade eller makar ävensom beträffande gåvoutfästelse, som icke kan göras gällande förrän vid givarens död.
Enligt kommitténs mening kan, då en gåvoutfästelse innefattas i en till mot— tagaren överlämnad handling, mottagandet av utfästelsen anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honom utkrävas redan för utfästelsen. Kommittén hänvisar härvid till de nu berörda reglerna, enligt vilka en på sådant sätt tillkommen gåvoutfästclse tillagts rättsverkan gentemot givaren.
I den föregående framställningen har i visst hänseende frågan om beskatt- ning av gåvoutfästelser sammanställts med beskattningen av vanliga fordrings— rätter. En sådan jämförelse synes även eljest ligga nära till hands. Kommittén uttalar, såsom förut nämnts, att en gåvoutfästelse, som blivit gjord i en till gåvo- tagaren överlämnad handling — merendels lärer denna hava formen av ett i sed- vanliga ordalag avfattat skuldebrev —— bör kunna anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, som motiverar omedelbar beskattning. Det torde vara anledning att i anslutning till detta uttalande erinra, att en vanlig fordran även om den ännu icke förfallit till betalning och till och med om Skriftligt fordringsbevis icke före— ligger, blir föremål för beskattning såväl då fråga är om arvs- eller gåvoskatt som vid den vanliga förmögenhetsbeskattningen.»
Genom beredningens försorg har viss statistisk utredning angående gåvor under åren 1944 och 1945 verkställts och bearbetats. Utredningen har fogats vid detta betänkande såsom Bilaga 13.
Stadgandena i 1941 års arvsskatteförordning om skatt för gåva äro av i huvudsak följande innehåll. Skyldighet att erlägga gåvoskatt åligger svensk medborgare, här i riket bosatt utlänning och svensk juridisk person för gåva
av egendom inom eller utom riket samt annan utlänning och här i riket icke hemmahörande juridisk person för gåva av fast egendom i Sverige och av här i riket befintlig lös egendom som är att hänföra till anläggnings- eller drift- kapital ävensom gåva av nyttjanderätt till egendom, som nu sagts, samt för gåva av svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier.. Om tiden för skattskyldighetens inträde är förut talat; även vid gåva framflyttas tiden för skattskyldighetens inträde vid de s. k. framskjutna förvärven. Gåvoskatt utgår även vid vissa onerösa avtal, om av missförhål- landet mellan de å ömse sidor utfästa villkoren är uppenbart, att avtalet delvis har karaktären av gåva. A'tt vissa förmånstagarförvärv beskattas såsom gåva., är förut nämnt.
Befriade från gåvoskatt äro 1:o) samtliga de juridiska personer, som äro befriade från arvsskatt, 2zo) samtliga i klass III i skattetariffen upptagna juridiska personer, nämligen kyrka, landsting, kommun eller annan menighet och hushållningssällskap, stiftelse med huvudsakligt syfte att främja kul- turella eller eljest allmännyttiga ändamål, stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv samt registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som huvudsakligen fullföljer nu angivet ändamål utan att ha till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen. Skattebefrielse enligt 2:o) äger icke rum, där mottagaren är utländsk juridisk person och ej heller där givaren förbehållit sig nyttjanderätt eller rätt till annan förmån av den bortgivna egendomen.
Skattefrihet åtnjutes vidare
a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk;
b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran, för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken enligt gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvo- tagarens skattepliktiga inkomst;
e) för vad make vid bodelning, som föl—rättats av annan anledning än makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, om äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts;
(1) för annan än under a), b) och c) omförmäld gåva, vars värde icke över— stiger 3 000 kronor.
Gåvas sammanläggande med annan gåva liksom med arvs- eller testaments— lott sker i stort sett efter samma principer, som förut berörts vid arvsbeskatt- ningen. Sålunda göres även för gåvobeskattningens del en skillnad mellan å ena sidan sådana gåvor, som innefatta ett omedelbart förvärv, eller alltså gåvor, för vilka inträde av skattskyldighet icke hänför sig till senare tidpunkt än givarens död, då kumulationsperioden är 4 år, och å andra sidan de egent— liga framskjutna förvärven, d. v. s. sådana gåvor, för vilka inträde av skatt— skyldighet är att hänföra till tid efter givarens död, i vilket fall kumulations-
perioden utsträckes till 10 år. Avdrag för tidigare erlagd skatt medgives. Även här gäller att endast förvärv från samma person bli föremål för samman— läggning.
De vid arvsbeskattningen angivna reglerna angående skaftteklasser och därmed sammanhängande förhållanden äro tillämpliga även vid gåvoskatten. Till grund för beräkning av skatten lägges sålunda skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare. Den särskilda skattefrihet, som vid arvsbeskatt- ningen tillerkänts barn under 18 år och efterlevande make, därest deras lotter ej överstiga visst belopp, har ej upptagit-s vid gåvobeskattningen. Att märka är emellertid att frihet från gåvoskatt inträder, om gåvan avser att utgöra bidrag till undervisning eller uppfostran.
Bestämmelserna om deklaration, skattens fastställande och erläggande, anstånd med skattens erläggande, eftergift och återvinning äro i tillämpliga delar gemensamma för arvs- och gåvoskatten.
Gåvoskattens syfte har, såsom framgår av det föregående, angivits vara att förhindra kringgående av arvsbeskattningen, och det är givet, att gåvoskatten fortfarande åtminstone i någon mån kan anses fylla detta syfte. Efter gåvo- skattens tillkomst har emellertid progressionen i arvsskatteskalorna betydligt skärpts, och i samma mån som progressionen i dessa skalor ökas, desto mindre effektiv blir den spärr mot arvsskattens kringgående, som gåvoskatten är av- sedd att utgöra. Enligt nuvarande bestämmelser tages ju vid arvsskattens be- räkning ej hänsyn till andra gåvor än sådana, som ägt rum inom fyra år före dödsfallet.
Gåvoskattens ofullkomlighet framträder i än starkare dager, om man be— aktar de verkningar, som kapitalöverflytrtningar i form av gåvor till närstående erhålla med avseende å den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.
Även om möjligheten att genom gåvoskatten i dess nuvarande form för- hindra kapitalöverflyttningar är ringa, har dock denna skatt en egenskap, som förtjänar att fråga fasta på. Ser man saken ur den synpunkten, att skatten bör utmätas med hänsyn tagen till gåvotagarens skatteförmåga, så finnes intet att erinra mot skattens konstruktion. Gåvotagaren får för det förmögenhets- tillskott, han erhållit, erlägga en skatt, vars storlek är beroende av gåvans storlek och gåvotagarens släktskap med givaren. Då detta torde vara i princip riktigt, lärer det säkerligen möta stora svårigheter att konstruera skatten så att densamma med bibehållande av dessa grundprinciper även verkar pro- hibitivt i fråga om benägenheten att verkställa uppdelning på flera händer av större förmögenheter. Därvid inträder ju ett nytt moment att beakta näm- ligen storleken av givarens förmögenhet och den Skattelättnad, som för honom uppkommer genom gåvan.
Vad som i fråga om ,gåvobeskattningen synes mest betänkligt är att efter tillkomsten av 1941 års arvsskatteförordning möjlighet finnes att giva gåvor på det sätt, att givaren utfärdar ett skuldebrev till gåvotagaren. Det torde icke råda någon tvekan om att förefintlighetecn av denna möjlighet är ur beskatt— ningssynpunk-t ganska betänklig. I många fall förhåller det sig så att en
skattskyldigs tillgångar äro mer eller mindre bundna, och detta medför att redan de faktiska förhållandena verka prohibitivt i fråga om benägenheten att verkställa kapitalöverflyttningar, därest nämligen endast fullbordade gåvor tillerkännas verkan vid beskattningen. Godkänner man, såsom nu är fallet, utfärdande av skuldebrev såsom gåva, finnes i nu angivet hänseende icke någon spärr. Den statistiska undersökningen visar också, att denna gåvoform förekommer i stor utsträckning. Rätt vanligt synes vara, att för- äldrar utfärda skuldebrev till sina minderåriga barn. Ofta nog sättes därvid skuldebrevets förfallotid till givarens död, och gåvan närmar sig då testamente. Ej sällan stipuleras, att gåvan ej skall stå under överförmyndarens kontroll. Det torde kunna antagas, att i sådana fall då ränta blivit utfäst, denna ofta användes till barnens uppfostran och utbildning, och det ligger då nära till hands att här göra en jämförelse med bestämmelserna om avdragsrätt för periodiskt understöd. Sådan avdragsrätt föreligger icke, om understödet utgått till person, tillhörande givarens hushåll, eller utgjort bidrag till annans under- visning eller uppfostran. Båda dessa spärrar bliva åsidosatta genom gåvo- transaktioner av förevarande slag.
Av beskattningsmyndigheterna har uppmärksammats en tilltagande be- nägenhet hos allmänheten att utfärda gåvoutfästelser i form av skuldebrev i uppenbart syfte att därigenom minska sin framtida kvarlåtenskap. För att detta syfte skall nås måste u-tfästelsen vara av beskaffenhet att vara bindande för givaren, varigenom ernås, att den beskattas som gåva och därefter vid givarens död upptages såsom skuld i boet. En förutsättning härför är, såsom förut nämnts, att utfästelsen medför någo-t slags förpliktelse för givaren under hans livstid. En sådan förpliktelse anordnas vanligen genom att skuldebrevet antingen löper med ränta eller förfaller till betalning vid viss angiven tid- punkt. Erfarenheten har visat att ifrågavarande stadgande i stor utsträckning göres illusoriskt genom att, då skuldebrevet förfaller till betalning först vid givarens död, räntan kan sättas praktiskt taget hur lågt som helst eller också genom att ett skuldebrev, som löper utan ränta, angives förfallet till betalning vid viss tidpunkt, som emellertid är så bestämd, att all sannolikhet talar för att den icke infaller under givarens livstid. I de fall, då till givarens barn utfärdade skuldebrev varit förfallna till betalning först vid givarens död, har även förekommit, att utfäst ränta varit bestämd att utgå, icke i kontanter utan i form av annan förmån, t. ex. i form av fri bostad. Det är ju uppenbart, att dylika klausuler icke kunna anses i realiteten innebära någon förpliktelse för givaren under hans livstid. Någon rationell gränsdragning synes icke kunna göras.
Den'närmaste anledningen till att enligt 1941 års arvsskatteförordning ut- färdande av skuldebrev likställdes med fullbordad gåva var, såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, tillkomsten av 1936 års lag om gåvoutfästelser. Enligt en allmän rättsgrundsats är ett löfte om gåva icke bindande. Genom 1936 års lag ville man emellertid skapa full klarhet om att ett löfte om gåva, om det lämnas i viss form eller under vissa förhål-
landen, skall vara bindande mot givaren men ej mot hans borgenärer. Syftet med 1936 års lagstiftning var säkerligen ej allenast att erhålla en reglering av den förut tvistiga frågan om vilken rättsverkan som borde tillerkännas bene- fika skuldebrev. Det torde kunna antagas, att man även velat vinna en rätts— grund för givarens bundenhet i sådana fall, där det kunde tänkas, att givaren sedermera kunde vilja undandraga sig fullgörandet av utfästelsen.
Det kan naturligtvis icke påstås, att alla gåvor från föräldrar till barn äro att anse såsom kapitalöverflyttningar i syfte att erhålla skattevinst. I många fall ha sådana gåvor tillkommit av fullt legitima skäl. En affärsman kan exempelvis med hänsyn till ovissheten om de framtida konjunkturerna vilja genom en gåva till sina barn säkerställa deras uppfostran och utbildning, men ett sådant syfte vinnes icke genom utfärdande av ett skuldebrev, som icke är bindande gentemot givarens borgenärer. Det synes svårt att finna något godtagbart sakligt skäl för gåvor i form av skuldebrev från föräldrar till barn. i
Med hänsyn till de olägenheter, som gåvoutfästelses likställande med full- bordad gåva visat sig medföra vid beskattningen, torde det finnas anledning undersöka, huruvida bestämmelserna härom böra bibehållas i beskattnings- hänseende. De skäl som tala för en sådan likst—ällighet ha utförligt utveck- lats i förarbetena till 1941 års arvsskatteförordning. Mot vad där säges finnes i och för sig intet 'att erinra. Det allmännas intresse, att icke på denna väg möjlighet beredes att erhålla skattelindring, bör emellertid även beaktas. Givetvis är det av vikt, att det civilrättsliga och det skatterättsliga gåvobe- greppet i möjligaste mån ultformas lika. En fullständig överensstämmelse här- utinnan föreligger emellertid ej heller enligt nuvarande bestämmelser, och något absolut hinder mot att utsträcka olikheten till att omfatta även gåva i form av utfärdande av skuldebrev synes ej förefinnas.
Emellertid kunna tungt vägande skäl anföras mot en sådan anordning. Därest bestämmelserna om skatt för gåva ändrades därhän att skattskyldig- heten undantagslöst inträdde först då gåvan blivit fullbordad, alltså en för- fattningsändring av innebörd, att gåvoutfäsutelse i beskattningshänseende icke längre likställdes med fullbordad gåva, men 1936 års lag om gåvoutfästelser lämnades utan ändring och sålunda vissa utfästelser om gåva fortfarande civilrättsligt hade den verkan, att givaren gentemot gåvotagaren vore för- plikt-ad att fullfölja gåvan i enlighet med utfästelsen, om alltså en dylik författningsändring vidtoges, skulle detta medföra betydande svårigheter. Då en person som gjort en dylik utfästelse avlider, innan gåvan fullbordats, råder för närvarande ingen meningsskiljaktighet därom att utfästelsen är av be- skaffenhet att konstituera en skuld, som bör avdragas från tillgångarna. Även om gåvobeloppet i undantagsfall tages i anspråk för att förnöja den avlidnes borgenärer, intager detsamma i allt fall vid bodelningen och arv- skiftet samma ställning som en fullbordad gåva. En ändring av beskattnings- reglerna torde icke föranleda någon ändring i detta bedömande, som stöder sig på 1936 års lag. Vid sådant förhållande synes det icke riktigt att vid
arvsbeskattningen helt bortse från utfästelsen. Närmare till hands ligger då att behandla utfästelsen som ett testamentariskt förordnande, men även ett sådant förfarande ter sig mycket diskutabelt. Att en och samma utfästelse på angivet sätt blir föremål för olika behandling i civilrättsligt och i skatte- rättsligt hänseende, för uppenbarligen med sig betänkliga konsekvenser. Det är nämligen att märka, att utfästelsen vid behandling som ett testamentariskt förordnande med nödvändighet måste få en annan behandling än vanliga testamentariska förordnanden, särskilt med hänsyn till giftorätts— och laglotts- kränkningar. Från allmänhetens sida kan med säkerhet förväntas ett kompakt oförstående för en dylik anordning.
Lämpligheten av en sådan författningsändring, som här avses, kan ifråga- sättas även ur den synpunkten, att det skulle bli svårt att effektivt över- vaka, att icke utfärdaren av ett benefikt skuldebrev det oaktat i sin deklara- tion medräknar det utfästa beloppet vid uppgivandet av sina skulder. I varje fall föreligger här den risken, att gåvoutfästelser vid taxeringen bli godtagna såsom skulder och att denna gåvoform därigenom bleve för den skattskyldige ännu mera lönande ur skattesynpunkt än nu är fallet, eftersom ju' gåvo- skatten skulle bortfalla. Det lärer nog icke vara möjligt att få en person fälld till ansvar för oriktig deklaration i ett sådant fall, såvida det ej visas, att åtgärden skett mot bättre vetande.
Beredningen har även tagit under övervägande, huruvida några åtgärder kunna vidtagas för att genom gåvobeskattningen i allmänhet förbättra möjlig- heterna att förhindra kringgående av övriga beskattningsföreskrifter, alltså beträffande såväl arvsbeskattningen som den årliga inkomst och förmögen- hetsbeskattningen.
En tänkbar åtgärd i sådant syfte vore att skatt för gåva uttoges efter en högre tariff än arvsskatten. I och för sig torde hinder icke möta för en sådan anordning, och med hänsyn till progressiviteten vid såväl arvsbeskattningen som den årliga beskattningen skulle gåvoskatten därigenom kunna bättre fylla sitt syfte. En fullt effektiv spärr beträffande gåvor från större för- mögenheter torde dock icke vara att vinna på denna väg. Dessutom är att märka, att gåvoskatten kommer att drabba med samma tyngd, vare sig gåvan härrör från en större eller mindre förmögenhet. Eftersom risken för kapital- överflyttningar är störst beträffande gåvor till närstående, borde vidare slut— satsen härav bli, att skattesatsen skall vara högre vid gåvor till närstående än vid gåvor till oskylda. Lämpligheten av en generell bestämmelse härom torde emellertid kunna starkt ifrågasättas.
Enligt gällande bestämmelser skall med arvs— eller test-amentslott samman- läggas gåva, för vilken skattskyldighet inträtt inom fyra år före dödsfallet. Motsvarande bestämmelse gäller för sammanläggning av olika gåvor. En ut- sträckning av den sålunda stadgade tiden av fyra år skulle i viss mån bidraga till att förhindra gåvor i syfte att undandraga skatt eller i varje fall undanröja de skatterättsliga verkningarna av sådana gåvor.
Det har förut- framhållits, att frihet från gåvoskatt åtnjutes för bidrag till
annans undervisning eller uppfostran ävensom för » periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken enligt gällande författningar an- gående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens skattepliktiga inkomst». Det synes icke råda något tvivel om, att denna möjlighet 'till skattebefrielse i stor utsträckning missbrukas, särskilt vid gåvor till egna barn eller barn- barn. Beskattningsmyndigheten har som regel ingen möjlighet att kontrol- lera, att gåvobeloppet verkligen användes för angivet ändamål. Understundom har nog skattebefrielse erhållits även vid gåvor, där det av beloppets storlek eller andra omständigheter tydligt framgår, att den bortgivna egendomen kommer att användas för annat ändamål än det angivna. Av beredningen in— förskaffade uppgifter synas ge anledning till antagande, att avsevärda belopp på denna väg undandragits från beskattning. Det må i detta sammanhang erinras att den vid arvsbeskattningen medgivna skattelindringen för minder- åriga barn åtnjutes utan avseende å om gåva i form av bidrag till undervis- ning eller uppfostran tidigare lämnat-s.
Enligt vad beredningen inhämtat, tillämpar överståthållarämbetet en praxis, enligt vilken skattefrihet för nu avsedda gåvor kan erhållas upp till ett gåvobelopp av 30000 kronor. Av detta belopp anses 10000 kronor be- löpa på tiden till och med studentexamen och återstoden, 20 000 kronor, på akademiska studier. Utgifterna för undervisning och uppfostran under de 20 första levnadsåren beräknas till 500 kronor om året. För ett tioårigt barn medges sålunda skattefrihet för gåva, vars värde ej överstiger 25000 kronor [30 000— (10 X 500)].
Enligt beredningens mening skulle de missförhållanden, som otvivelaktigt råda, i betydande utsträckning kunna undvikas utan ändring av gällande be— stämmelser, därest beskattningsmyndigheterna i större utsträckning än nu stundom synes vara fallet fordrade utredning rörande de omständigheter som kunna. antagas vara av betydelse för frågans bedömande. Härvid åsyftas sär- skilt uppgifter rörande gåvotagarens ålder, ekonomi och studier, påbörjade eller tillämnade, gåvogivarens ekonomiska ställning och, vid gåva från andra än gåvotagarerrs föräldrar, även de sistnämndas ekonomi, gåvans beskaffen- het samt de föreskrifter som kunna ha meddela-ts angående gåvans förvalt- ning och anordningar som vidtagits till tryggande av att gåvan verkligen kommer att användas för det angivna ändamålet. Redan gåvans beskaffenhet, exempelvis andel i fastighet eller av givaren utfärdat skuldebrev, kan många gånger föranleda, att skattefrihet icke bör medgivas. Gåva av ett betydande belopp till ett barn i späd ålder synes böra bedömas mycket restriktivt. Likaså gåva till barn med egen förmögenhet. Om gåvan anges vara avsedd till bekostande av akademiska studier, kan det fordras utredning om att så— dana studier verkligen äro påbörjade eller tillämnade; gåvotagarens läggning och fallenhet för studier är härvid av betydelse. Om gåvor från föräldrar till barn uppgå till sådan storlek att föräldrarnas förmögenhet till avsevärd del konsumeras, ger detta förhållande anledning till misstanke att gåvorna rtill- kommit i ann-at syfte än det uppgivna.
Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida den generella föreskriften on skattefrihet för bidrag till undervisning eller uppfostran är sakligt riktig. Man kan fråga sig, om skattefrihet verkligen är befogad i andra fall än dt gåvotagaren genom gåvan beredes möjlighet till uppfostran eller utbildning, som han eljest icke skulle ha åtnjutit. Om ett barn, vars föräldrar äro väl- situerade, för nu avsett ändamål får en gåva från annan än föräldrarna, så innebär detta att föräldrarna erhålla bidrag till fullgörande av dem åliggande skyldighet att sörja för barnets uppfostran och utbildning, något som de eljest skulle ha bekostat av egna medel; för barnets uppfostran och utbildning är gåvan utan betydelse, bortsett givetvis från den händelsen att föräldrarna råka på obestånd. Med detta betraktelsesätt skulle skattefrihet på nu ifråga- varande grund aldrig kunna förekomma vid gåva från föräldrar till barn. Gåvan utgör ju endast fullgörande för en längre eller kortare tid framåt av en skyl— dighet som lagligen åligger givarna; barnet beredes icke heller här någon ny förmån. Om föräldrar genom gåva överföra tillgångar till sina barn, kan väl, oavsett vilket syfte som därvid angives, motivet knappast vara annat än an- tingen att verkställa en ren förmögenhetsöverföring eller att nedbringa sin egen skatt för inkomst och förmögenhet eller att med insikt om att deras ekonomiska situation är vansklig rädda en del av förmögenheten åt barnen. I samtliga fall synes beskattning av gåvan vara väl motiverad; även i det sist angivna fallet torde gåvan i verkligheten vara att betrakta mera som en för- mögenhetsöverföring än som bidrag till undervisning och uppfostran. Det förefaller överhuvudtaget oegentligt att vid gåva från föräldrar till barn tala om bidrag till barnet för dess uppfostran, snarare lämna väl föräldrarna bi— draget till sig själva, då detsamma är avsett till bestridande av utgifter, som de under alla förhållanden skulle ha vidkänts. Måhända kan invändas, att det vore oegentligt att uttaga gåvoskatt för ett engångsbelopp, som verkligen användes till undervisning eller uppfostran, då .ett successivt bekostande därav icke blir föremål för sådan beskattning. Det må då erinras, att avsätt— ningen av ett engångsbelopp medför en minskning av föräldrarnas såväl in— komst- som förmögenhetsskatt. De årliga utgifterna för ifrågavarande ända— mål skulle eljest ha inräknats i deras skattepliktiga inkomst och kapitalbe- loppet i deras förmögenhet. Beredningen finner sålunda, att skattefrihet för sådana bidrag till undervisning och uppfostran, vilka icke tillföra mottagaren någon verklig förmån, icke kunna, som fallet är med den för övriga fall stad- gade skattefriheten, motiveras av något allmänt intresse eller billighe'tsskäl. I detta sammanhang må slutligen endast tilläggas, att bidragen icke heller kunna sägas sakna gåvokaraktär av den anledningen, att de icke tillföra mot— tagaren någon skattekraft. Detta är fallet med sådana bidrag, som bereda mottagaren en verklig förmån, som är av uteslutande personlig art, men eljest icke.
Efter ingående övervägande av de synpunkter, som här framlagts, har det för beredningen framstått såsom otvivelaktigt, att gällande bestämmelser om beskattning av gåva äro i behov av översyn. Det är emellertid även uppen-
bart, att en sådan översyn icke kan verkställas med utgångspunkt enbart från vad som ur skatterättsliga synpunkter ter sig önskvärt- och riktigt. Det måste tillses, att den civilrättsliga och den skatterättsliga behandlingen av gåvor i görligaste mån komma att överensstämma. I fall av kollision mellan nämnda intressen kan det bli ett ömtåligt avgörande, vilket av dem som skall vika. Det är följaktligen tänkbart, att författningsändringar bli erforderliga även utanför skattelagarnas ram. Det synes även önskvärt, att en ändring av gåvo- beskattningen föregås av eller förenas med en sedan länge påkallad över- syn av förmånstagarförordnandenas civilrättsliga ställning och behandling. Med anledning härav har beredningen funnit lämpligast, att den överarbet— ning av gällande bestämmelser angående beskattning av gåva, som kan be- finnas påkallad, verkställes i annat sammanhang. Beredningen har fördenskull inskränkt sig till att söka finna en lämplig anordning för den komplettering av gåvobeskattningen, som är erforderlig i anledning av införandet av en skatt för kvarlåtenskap.
Det är nämligen otvivelaktigt, att kvarlåtenskapsskatten för sin effektivitet är beroende av att den kombineras med en motsvarande skatt för gåvor. I annat fall skulle densamma lätt nog kunna nedbringas och till och med und- gås genom att kvarlåtenskapen minskades genom gåvor under livstiden. Så— som förut anförts åsyftas med kvarlåtenskapsskatten att vid en persons död uttaga den ytterligare förmögenhetsskatt, som befunnits motiverad. Detta syfte nås icke, om man låter endast den avlidnes efterlämnade förmögenhet bliva föremål för skatten. Uppenbarligen måste även i viss utsträckning de delar av förmögenheten, som den avlidne frånhänt sig under livstiden, bliva föremål för liknande beskattning. Härvid kunna knappast andra transaktioner komma i fråga än insättande av förmånstagare till livförsäkringar samt gåvor. Beredningens förslag till behandling av förmånstagarförsäkringar kommer att närmare behandlas i det följande.
Att på ett rationellt sätt avgränsa de gåvor, som böra göras till föremål för kvarlåtenskapsskatt, möter stora svårigheter. Man vill gärna undvika en sådan utformning av beskattningen, att man därigenom motarbetar gåvor, som dikterats enbart av osjälvisk hjälpsamhet, social ansvarskänsla och andra lik- nande motiv, alltså gåvor där varje illojalt syfte varit givaren främmande. Det kan också sägas, att man vid beskattningen av gåvor bör gå fram med en viss försiktighet även ur den synpunkten, att tillgångar, som en person under livstiden avhänder sig genom rent slöseri eller på annat otillbörligt sätt, äro oåtkomliga för en kvarlåtenskapsbeskattning. Man bör med andra ord icke göra slöseriet mera lockande än hjälpverksamhet genom gåvor. Med utgångspunkt från dessa synpunkter skulle man kunna vara benägen att söka frågans lösning efter den linjen, att skatt uttages endast för sådana gåvor, som uppenbarIigen skett i det illojala syftet att minska kvarlåtenskapen och därigenom nedbringa skatten. Denna lösning är även ur principiell synpunkt tilltalande därutinnan att skatt uttages endast för kvarlåtenskapen samt för sådana tillgångar som norm-alt skulle ha ingått i densamma. Så rikt facetterat
som samlivet människor emellan är och så mångskiftande som gåvotransak— tionerna äro till sitt syfte och sin karaktär i allmänhet, är det emellertid ogörligt att uppställa några bestämda regler för bedömandet av, när en gåva skall anses given i illojalt syfte eller icke. Det skulle fördenskull bliva nöd- vändigt att överlämna åt beskattningsmyndigheten att verkställa denna pröv- ning från fall till fall, en anordning som uppenbarligen skulle innebära stora risker för ojämnhet i bedömandet med därav följande orättvisor och osäker- het för de skattskyldiga. Beredningen har på grund härav funnit denna kon- struktion icke användbar.
Beredningen har i stället trot-t sig finna den bästa lösningen av ifråga- varande svårighet genom att anknyta den nödvändiga kompletterande beskatt ningen till dels de gällande bestämmelserna angående skatt för gåva dels ock de föreslagna bestämmelserna angående kvarlåtenskapsskatt.
Anknytningen till gåvobeskattningen har skett på det sätt, att skattskyldig- het föreskrivits för samtliga gåvor, för vilka gåvoskatt skall erläggas, med den enda skiljaktigheten —. bortsett från de modifikationer, som tariffen för- anleder _ att gåva från juridisk person är fri från kvarlåtenskapsskatt. Givetvis möter inget hinder att uttaga kvarlåtenskapsskatt även för dylika gåvor, men en sådan beskattning skulle då ha ett fristående syfte; den kan icke motiveras såsom erforderlig för att göra kvarlåtenskapsskatten effektiv. Samma anmärkning kan göras mot gåvobeskattningen, som ju tillkommit för att hindra saboterande av arvsskatten; då juridiska personers förmögenheter icke kunna bli föremål för arvsskatt, skulle ur denna synpunkt icke heller erfordras någon beskattning av gåvor från dessa rättssubjekt. Då så likväl sker, skulle det väl icke obetingat kunna anses inkonsekvent att utsträcka jämväl kvarlåtenskapsskatten till dylika gåvor. Beredningen har emellertid ansett den nu ifrågasatta beskattningen av gåvor så markerat vara ett kom- plement till den egentliga kvarlåtenskapsskatten, att en dylik anordning icke bör föreslås. Rent praktiskt torde frågan ha jämförelsevis liten betydelse, enär gåvor från juridiska personer i det övervägande antalet fall äro av den beskaffenhet att de äro fria från gåvoskatt och i följd därav även från kvar- låtenskapsskatt.
Det förut framförda önskemålet, att från beskattning undantaga gåvor till främjande av allmännyttiga ändamål har i betydande utsträckning tillgodo- setts genom anknytningen till gåvobeskattningen. Därigenom har nämligen samtliga gåvor, som enligt den tidigare lämnade redogörelsen äro fria från gåvoskatt, beretts frihet även från kvarlåtenskapsskatt. De gåvor som be— skattas ha därjämte uppdelats i två grupper i syfte att bereda en lindrigare beskattning åt sådana gåvor som kunna antagas i övervägande antalet fall vara givna utan illojalt syfte. Härom närmare i det följande.
Till den egentliga kvarlåtenskapsskatten har anknutits därigenom att den nu ifrågavarande skatten för gåvor uttages enligt tariffen för kvarlåtenskaps- ska/tt. Det förhållandet att skatten uttages enligt nämnda tariff innebär. att gåvor som i värde icke uppgå till 25 000 kronor äro fria från skatt. Härigenom
har den fördelen vunnits, att skattefrihet åstadkommits, utom för de förut berörda gåvorna till allmännyttiga ändamål, jämväl för det alldeles över— vägande antalet övriga gåvor, som uteslutande dikteras av helt osjälviska motiv och som man fördenskull av såväl principiella som sakliga skäl helst vill se fria från kvarlåtenskapsskatt. En schematisk regel sådan som den före- slagna har givetvis till följd att å ena sidan skatt i vissa fall kommer att utgå, där det varit riktigare att så icke skett, och å andra sidan vissa otvivel- aktigt illojala gåvor komma att undgå skatt. Om man emellertid, i likhet med beredningen, anser det icke kunna överlämnas åt beskattningsmyndigheten att från fall till fall avgöra, huruvida skatt skall uttagas, kunna de nämnda olägena heterna icke med någon konstruktion undvikas.
Det ligger emellentid i sakens natur och bestyrkes även av den verkställda statistiska undersökningen, att de gåvor som ske i syfte att överföra kapital, alltså i skatteundandragande syfte, huvudsakligen utgöras av gåvor till bröst arvingar och därmed i arvsskattehänseende jämställda (adoptivbarn, styv- barn etc.). Beredningen har fördenskull ansett riktigt, att dylika gåvor göras till föremål för en hårdare beskattning än övriga gåvor. Det har förut fram- hållits, att en rationell anordning för att förhindra kvarlåtenskapsskattens saboterande genom gåvor under livstiden med nödvändighet måste på något sätt anknyta till givarens förmögenhet. Med hänsyn till det nyss sagda har beredningen funnit det ur effektivitetssynpunkt tillräckligt, att skatt för gåvor till bröstarvingar och därmed jämställda uttages efter den procentsats, som skulle varit tillämplig för gåvobeloppet, om detsamma legat i toppen av giva- rens samlade förmögenhet före gåvotransaktionen. Förmögenhetens storlek vid nästföregående års slut synes därvid kunna ligga till grund för beräk- ningen. Uppgift härom erhålles från givarens till ledning vid den allmänna taxeringen av inkomst och förmögenhet avlämnade självdeklaration och be- skattningsnämndernas därå grundade beslut. För övriga gåvor bestämmes skatten med hänsyn tagen enbart till gåvans storlek. Den lindrigare beskatt— ningen av sistberörda gåvor är alltså motiverad därav att det torde vara bland dem man återfinner återstoden av de gåvor, beträffande vilka. det kan ifråga- sättas, huruvida skatt överhuvudtaget hade bort uttagas.
Vid den närmare utformningen av den enligt angivna grundlinjer kon- struerade kvarlåtenskapsbeskattningen av gåvor måste förebyggas att en kvar- låtenskap nedbringas genom en serie av gåvor, som var för sig icke uppgå till skattepliktigt belopp. I sådant syfte kunde tänkas en bestämmelse av inne— börd, att skattskyldighet inträdde så snart en och samma givare inom loppet av fyra år bortgivit gåvor, var för sig icke uppgående till skattepliktigt belopp men sammanlagt överstigande 25 000 kronor. En sådan regel skulle dock icke vara tillräcklig för att förebygga illojala gåvotransaktioner. Gåva av 80 000 kronor till annan än bröstarvinge skall exempelvis beläggas med kvarlåtenskapsskatt till belopp av 4250 kronor. Givaren skulle då ha möjlighet att i stället genom en serie gåvor med hur kort mellan- rum som helst, varje gåva till värde obetydligt överstigande 25 000 kro—
nor, nedbringa skatten till en obetydlighet. För att bli effektiv måste alltså sammanläggningsregeln givas sådant innehåll, att samtliga gåvor inom en viss tidrymd, enligt beredningens förslag fyra år, sammanläggas, vare sig de var för sig uppgå till skattepliktigt belopp eller icke. Skatten beräknas därefter på gåvornas sammanlagda belopp och förut erlagd skatt avdrages. Denna sammanläggningsregel äger emellertid icke tillämplighet i fråga om gåvor till bröstarvingar. Sådana gåvor beskattas ju, förutsatt att de uppgå till skattepliktigt belopp, alltid såsom hade de legat i toppen av givarens för- mögenhet. För dessa gåvor erfordras alltså ingen annan kumulationsregel än en föreskrift att vid skattens beräknande sammanläggning skall ske av samtliga inom en viss tidsperiod givna, förut _icke beskattade sådana gåvor. I dessa fall är det dessutom i praktiken outförbart att vid sammanläggningen taga hänsyn även till förut beskattade gåvor. Det finns nämligen ingen möjlighet att genom en generell regel angiva, huruvida i sådant fall de sammanlagda. gåvobeloppen skola läggas i toppen av givarens förmögenhet vid tiden för den senaste gåvan, vid periodens början eller vid någon annan tidpunkt. Vilket av dessa alter— nativ en generell regel än anknyter till, torde den endast i rena undantags- fall ge ett riktigt resultat. Lägger man exempelvis sammanlagda gåvobeloppet i toppen på förmögenheten vid tiden för den senaste gåvan, kan det, om den tidigare gåvan givits från en stor förmögenhet, som därefter avsevärt för— minskats, till och med tänkas, att skatten för de sammanlagda gåvorna blir mindre än den redan erlagda skatten för den första gåvan. Lägger man åter— igen de sammanlagda gåvorna i toppen på givarens förmögenhet vid tiden för den första gåvan, blir resultatet uppenbart oriktigt, vare sig förmögenheten ökat eller minskat, under förutsättning givetvis att förändringen är något så när betydande. Utom att det skattebelopp, som fastställes, i de flesta fall blir materiellt oriktigt, komma såsom en följd härav att uppstå svårigheter att på ett tillfredsställande sätt bestämma storleken av det avdrag, som skall medgivas för förut erlagd skatt.
På nu anförda skäl har beredningen stannat för att vid gåva till bröst— arvinge föreskriva sammanläggning endast med förut icke beskattade gåvor, som givits inom viss tid före den senaste gåvan. Vid bestämmandet av lämplig tids- period bör hänsyn tagas till att det just är gåvor till hröstarvingar, som fram— för andra kunna misstänkas vara tillkomna i skatteundandragande syfte. Den för andra gåvor föreskrivna kumulationstiden fyra år synes för nu ifråga— varande gåvor för snävt tilltagen. Om välsiituerade föräldrar hade möjlighet att, utan kvarlåtenskapsbeskattning, vart fjärde år överföra 25 000 kronor på sina barn, skulle deras förmögenhet på sådant sätt kunna avsevärt nedbringas, och betydande belopp undandragas beskattning. Beredningen föreslår, att hän- syn tages till förut icke beskattade gåvor, som givits inom loppet av tio år före den senaste gåvan.
Beträffande bestämmandet av skatt, som skall utgå för sammanlagda be- loppet av flera gåvor till hröstarvingar, synes skatten böra beräknas med hän— syn tagen till givarens förmögenhet vid tiden för den senaste. gåvan. Att detta
tillvägagångssätt icke heller i denna situation lämnar ett fullt riktigt resultat, framgår av det förut anförda. Då är emellertid att märka, att det här är fråga endast om förut icke beskattade gåvor; de tidigare gåvornas sammanlagda värde kan alltså icke överstiga 25 000 kronor, och vid sådant förhållande synes någon verklig olägenhet av den föreslagna regeln icke kunna befaras. Här till- kommer icke heller några svårigheter i fråga om avdrag för tidigare erlagd skatt.
En påfallande och otvivelaktig olägenhet med de föreslagna sammanlägg- ningsreglerna är, att sammanläggning icke kan ifrågakomma mellan gåva till bröstarvinge och gåva till annan person. Om alltså samma givare vid olika tillfällen under en fyraårsperiod giver 20 000 kronor till vardera av två syskon eller två oskylda, inträder för honom skyldighet att erlägga skatt för gåvornas sammanlagda belopp. Giver han däremot under samma tid två gåvor till nämnda belopp, den ena till en bröstarvinge och den andra till ett syskon, inträder ingen skattskyldighet. Detta är emellertid en given följd av att gåvorna beskattas enligt olika grunder; någon sammanläggning är då icke gärna tänkbar. Denna brist i skattens konstruktion kan dock icke ge anledning till obefogad skattefrihet för större gåvobelopp än 25000 kronor.
Vid givarens död bör ingen sammanläggning mellan kvarlåtenskapen och tidigare gåvor företagas, även om gåvorna givits kort före dödsfallet. Gåvor till hröstarvingar ha ju redan beskattats med hänsyn tagen till givarens förmögen- het, och en sammanläggning mellan kvarlåtenskapen och andra gåvor skulle innebära, att även dessa senare bleve föremål för den skärpta beskattningen. En sådan anordning skulle visserligen kunna motiveras med att alla gåvor, som givas inom viss kortare tid före dödsfallet, kunna misstänkas ha skett i syfte att undandraga skatt, men enligt beredningens mening synes ett sådant generellt antagande icke ha tillräckligt fog för sig.
Föreskriften att beskattningen av gåvor till hröstarvingar skall ske med hän- syn tagen till givarens förmögenhet ger anledning till ytterligare några spörs- mål. Är givaren gift, skall, i likhet med förhållandet vid den egentliga kvar- låtenskapsskatten, gåvan läggas i toppen av givarens andel av förmögenheten. I samband med skattens beräknande skall alltså i förekommande fall företagas en fingerad bodelning på samma sätt som sker vid beskattning av kvarlåten- skap. Härför erforderliga uppgifter lämnas i den deklaration, som skall avges av givaren. Det kan i detta sammanhang framhållas, att några föreskrifter icke finnas angående bedömandet ur skatterättslig synpunkt av en gåva, som en gift person giver av sitt giftorättsgods respektive beträffande äldre äktenskap av gemensam egendom. Enligt praxis betraktas vid gåvobeskattningen gåvan i sin helhet såsom en enda gåva. I fråga om äldre äktenskap betraktas till och med en gemensam gåva av två makar, om den utgår av gemensam egendom, såsom en enda gåva. Om däremot sedermera vid givarens död gåvan skall sammanläggas med arvs— eller testamentslott, anses vid arvsbeskattningen gåvan vara given med hälften från vardera maken. Denna fråga är av stort intresse även i vad rör kvarlåtenskapsskatten, men beredningen har, i över—
254 ensstämmelse med vad förut sagts om en önskvärd översyn av gåvobeskatt— ningen i dess helhet, funnit detta spörsmål böra upptagas till behandling i annat sammanhang. _ Vid gåvobeskattningen skall icke verkställas något av- räknande för egendom, som givaren ägt under endast kortare tid. Det sakliga skälet för sådan avräkning är starkare vid den beskattning som äger rum vid dödsfall, då hela kvarlåtenskapen tages till beskattning, än vid gåva, då endast- gåvobeloppet beskattas. En bestämmelse om sådan avräkningsrätt skulle även öppna allt för stora möjligheter att undandraga skatt. Om exempelvis en per— son, som erhåller ett arv, har anledning förmoda, att han kommer att leva så. länge, att den arvfallna egendomen icke kommer att avräknas vid hans död, skulle han, om avräkningsrätt förelåge även vid gåva, kunna genom att inom fem år efter arvfallet bortgiva egendomen eller annan gåva vinna en skatte- lindring, som han eller hans dödsbo eljest icke skulle ha åtnjutit. En sådan möjlighet skulle säkerligen komma att flitigt utnyttjas i rent illojalt syfte.
Såsom av det föregående avsnittet om beskattning av kvarlåtenskap fram- går, har dödsbo beretts möjlighet att dels i viss utsträckning erlägga skatten i andra valutor än kontanter dels ock erlägga skatten genom flera årliga inbe- talningar. Någon motsvarande förmån har icke berett-s en gåvogivare. Om så. skedde, synes därmed icke nås annat resultat, än att man underlättar illojala gåvor. Är en gåva fullt lojal, bör det icke vara förenat med någon svårighet för givaren att i vanlig ordning erlägga den kvarlåtenskapsskatt, som skall ut tagas för gåvan.
Beträffande gåvor med givaren förbehållen nyttjande— eller avkomsträtt ha särskilda bestämmelser icke meddelats och torde ej heller vara erforderliga. Sådana gåvor skola vid beskattningen, med tillämpning av arvsskatteförord- ningens värderingsregler, upptagas till den bortgivna egendomens värde efter avdrag av den förbehållna rättighetens kapitalvärde. Något framskjutande av beskattningen förekommer icke vid kvarlåtenskapsbeskattningen.
Beredningens förslag att deklaration skall avges av givaren är en självfallen följd av skattens konstruktion och tarvar ingen annan kommentar, än att det må framhållas att, i motsats till det förhållande som råder vid beskattning av kvarlåtenskap, vid en och samma gåva ärendena rörande skatt enligt arvs— skatteförordningen och rörande kvarlåtenskapsskatt komma att handläggas av olika myndigheter. Detta är en följd av att det avgörande för beskattningsmyn- digheternas behörighet är. vid gåvobeskattningen gåvotagarens och vid kvar- låtenskapsbeskattningen givarens mantalsskrivningsort. Denna olägenhet har till största delen undanröjts genom en bestämmelse, att givarens deklaration skall avlämnas till den myndighet, som har att fastställa gåvoskatten, och där- efter av sagda myndighet översändas till rätt beskattningsmyndighet, om denna är en annan. Vid översändandet skall meddelande lämnas om det värde, till vilket gåvan uppskattats vid beskattningen enligt arvsskatteförordningen; syftet härmed är att i största möjliga utsträckning förebygga, att gåvans värde blir olika bedömt i de två beskattningsårendena. På den myndighet som mot— tager deklaration av en gåvotagare skall ankomma att tillse, att jämväl givaren
fullgör den deklarationsskyldighet, som kan åvila honom. Härigenom torde en ganska betryggande anordning vara vidtagen för vinnande av kontroll över att givarens deklarationsskyldighet fullgöres.
Beskattning av livförsäkringar, till vilka förmånstagare insatts. Genom lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal öppnades för en försäk— ringstagare möjlighet att bereda annan person en på visst sätt skyddad rätt till försäkringsbeloppet genom att insätta denne såsom förmånstagare. Denna | | | | | !
möjlighet förefinnes endast i fråga om livförsäkringar (kapitalförsäkringar o'ch iivränteförsäkringar) samt olycksfalls— och sjukförsäkringen Såsom motiv för detta nya institut anfördes, att en av livförsäkringsväsendets viktigaste upp- gifter vore att på frivillighetens väg söka åstadkomma ett rationellt ordnande av familjeförsörjningen samt att, om denna samhällsgagnande uppgift skulle rätt kunna fyllas, det måste finnas möjlighet för en försäkringstagare att träffa anstalter, varigenom han på ett gentemot dödsbodelägare och borgenärer bin. dande sätt kunde i viss utsträckning tillförsäkra den, vars försörjning han ville trygga, frukterna av sin sparsamhet. [ Förmånstagarförordnandenas behandling blir ur såväl civilrättslig som l skatterättslig synpunkt beroende av dels huruvida försäkringstagaren förbundit ' sig att låta förordnandet stå vid makt eller icke, d. v. s. om förordnandet är oåterkalleligt eller återkalleligt dels och huruvida försäkringen är utmätnings- fri eller icke. För utmätningsfrihet fordras, att försäkringen skall vara tagen å försäkringstagarens eller hans makes liv samt att premiebetalningen skall vara så avtalad, att densamma skall vara fullgjord under en tid, överstigande tio år och därjämte att icke under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat er- läggas, därest premiebetalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande. Sistberörda villkor har till syfte att från den förmånsställning, som beretts utmätningsfria försäkringar, undantaga försäkringar, som avtalats på det sätt att premien till större delen erlägges vid första inbetalningen och ett obetyd- ligt resterande belopp erlägges genom årliga inbetalningar under tio år. Hinder anses icke föreligga att insätta förmånstagare även till livförsäkring (kapital- eller livränteförsäkring) som är så avtalad att den förfaller till be- talning under försäkringstagarens livstid, under förutsättning att det uttryck- ligen angives, att förmånstagarförordnandet gäller även för livsfall. — Skall försäkringsbeloppet enligt försäkringsavtalet utbetalas vid tidpunkt, som är oberoende av försäkringstagarens död, övergår vid sistnämnda tidpunkt rätten på grund av försäkringsavtalet på förmånstagaren. — Förmånstagaren äger 1 icke, även om förordnandet är oåterkalleligt, under försäkringstagaren-s livstid j _ förfoga över den rätt, förordnandet medför. —— Beträffande livränteförsäkring * gäller därjämte, att, om livräntan skall utgå under annan persons livstid, denne skall anses insatt Såsom förmånstagare, samt att insättandet är oåterkalleligt, sedan livräntebeIOpp första gången utbetalats till den, som sålunda skall anses såsom förmånstagare.
Insättande av en person såsom förmånstagare medför, att vid försäkrings- tagarens död försäkringsbelopp, som icke tidigare förfallit till betalning, icke inräknas i försäkringstagarens kvarlåtenskap och alltså att förmånstagaren i förhållande till försäkringstagarens dödsbodelägare och borgenärer tillför- säkrats en självständig, på försäkringsavtalet grundad rätt gentemot försäk- ringsgivaren.
Vad angår förmånstagarens rätt gentemot försäkringstagarens dödsbodel- ägare är denna så till vida inskränkt som enligt föreskrift i försäkringsavtals- lagen ett återkalleligt förmånstagarförordnande icke utgör hinder för efter- levande make att utfå henne tillkommande giftorätt och vederlag, respektive för bröstarvinge att utfå denne tillkommande laglott, på samma sätt som om försäkringsbeloppet ingått i bobehållningen och tillagts förmånstagaren genom testamente. Då enligt gängse uppfattning förmånstagarförordnande medför bättre rätt än testamente, innebär detta, att förmånstagaren behöver vidkännas minskning av försäkringsbeloppet endast i den mån den s. k. testamentsfria delen av bobehållningen —— d. v. s. den del varöver den avlidne ägt förfoga genom testamente — icke förslår till täckande av giftorätts, vederlags— och laglottsanspråk. Dödsbodelägarnas rätt till andel i ett försäkringsbelopp, till vilket en person genom oåterkalleligt förordnande insatts såsom förmånstagare, är icke reglerad i försäkringsavtalslagen. Enligt numera vedertagen uppfatt- ning är emellertid ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande- att jämställa med fullbordad gåva. Detta innebär, att en sådan förmånstagare i civilrättsligt hän- seende är att i allo betrakta såsom en gåvotagare och alltså att han i likhet med en gåvotagare är skyldig att jämlikt särskilda bestämmelser i giftermåls- balken (6: 6a och 13: 11 a) och arvslagen (6, 7: 2 och 4 samt 8: 4) vidkännas minskning av försäkringsbeloppet för tillgodoseende av bland annat efter- levande makes giftorättsanspråk och bröstarvinges laglottsanspråk.
Den skatterättsliga behandlingen av förmånstagarförsäkringar överens- stämmer icke med den civilrättsliga. I det följande skall endast talas om dylika försäkringars behandling vid bestämmandet av skatt för arv och gåva. Enligt arvsskatteförordningen skall förmånstagaren vid försäkringstagarens död er- lägga arvsskatt för vad han i denna sin egenskap förvärvar under förutsättning att han då erhåller, antingen förfoganderätt över försäkringen eller, utan att förvärva sådan rätt, utbetalning på grund av kapitalförsäkring. För vad för— månstagaren i annan ordning erhåller skall gåvoskatt erläggas. Vid såväl arvs— som gåvobeskattningen skall beträffande utmätningsfria kapitalförsäkringar' samt försäkringar för olycksfall eller sjukdom från värdet av förmånstagarens förvärv såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15 000 kronor. Detta avdrag är föranlett av sociala skäl. Livränteförsäkringar behandlas, delvis av skatte— tekniska och delvis av sociala skäl, ännu välvilligare enligt invecklade regler, på vilka här icke skall ingås. Vad efterlevande make erhåller till täckande av giftorättskränkning är fritt från skatt; är maken själv förmånstagare skall på motsvarande sätt hennes giftorättsandel i försäkringsbeloppet vara skatte— fritt.
' Då arvsskatten bestämmes utan att beskattningsmyndigheten har tillgång till bodelningshandling och arvskifte, alltså det vanliga fallet då beskattnings- myndigheten själv verkställer s. k. provisorisk bodelning och arvskifte, lider förmånstagarens rätt ingen annan inskränkning än att efterlevande makes an- språk på giftorätt i försäkringsbeloppet beakta-s, om förmånstagarförordnandet kunnat återkallas (104 & försäkringsavtalslagen). Bröstarvinges anspråk på laglott i försäkringsbeloppet beaktas därjämte, under samma. förutsättning, om yrkande därom framställes av den laglottsberättigade och medgives av för- månstagaren. Att berörda anspråk i första hand tillgodoses ur den testaments- fria delen av bobehållningen, är förut sagt. Däremot beaktas icke makens an- språk på vederlag gentemot en förmånstagare, vars förordnande kunnat åter- kallas, liksom icke heller något som helst anspråk på. ett försäkringsbelopp, till vilket en person genom oåterkalleligt förordnande insatts såsom förmåns— tagare. Ha däremot anspråken reglerats i bodelningshandling och arvskifte, som företes i arvsskatteärendet, vinna de beaktande i enlighet med vad så.— lunda avtalats.
Förmånstagarförordnandena bereda som bekant stora svårigheter i åtskil- liga sammanhang, bland annat de som röra arvsbeskattningen. Så även då det gäller att inordna dem under bestämmelserna om kvarlåtenskapsskatt. Att de icke kunna i detta sammanhang lämnas åsido, är uppenbart. Försöken att genom en komplettering av gåvoskatten göra kvarlåtenskapsskatten effektiv skulle vara ett slag i luften, om man lämnade den möjligheten öppen att genom insättande av förmånstagare till försäkringar nedbringa kvarlåtenskapen med praktiskt taget vilket belopp som helst.
Till en början torde det väl stå klart, att endast livförsäkringar (kapitalför— säkringar och livränteförsäkringar) böra komma i betraktande. Insättande av förmånstagare till en olycksfalls- eller sjukförsäkring kan svårligen betecknas såsom en åtgärd i syfte att genom kapitalöverföring nedbringa kvarlåtenskapen.
Det principiellt riktiga tillvägagångssättet vid beskattningen synes vara att öka kvarlåtenskapen med summan av erlagda premier. Att öka kvarlåtenskapen med försäkringsbeloppet kan icke vara riktigt; det belopp, varmed kvarlåten— skapen minskats, är ju endast sammanlagda beloppet av de erlagda premierna, vilket belopp många gånger är avsevärt lägre än försäkringssumman, särskilt då premiebetalningen fördelats på en följd av år och dödsfallet inträffar kort tid efter försäkringens tagande.
En generell regel av innebörd att försäkringarna skola tagas till beskatt— ning i samband med att skatt uttages för kvarlåtenskapen skulle emellertid giva ett mycket otillfredsställande resultat Har premiebetalningen, genom erläggande av engångspremie eller eljest, avslutats lång tid före dödsfallet, vore det icke rättvist att lägga skattskyldigheten på dödsboet, särskilt påfal— lande om förmånstagaren är en helt utomstående. Mindre kvarlåtenskaper, i och för sig skattefria, skulle genom sammanläggning med dylika försäkrings— premier kunna komma att bli föremål för en kännbar beskattning, varigenom
258 den eftersträvade skattefriheten för mindre kvarlåtenskaper bleve omintet- gjord. Utvisar boet brist, finnes överhuvudtaget ingen möjlighet att uttaga någon skatt av dödsboet.
Å andra sidan är det i vissa fall icke görligt att uttaga skatten tidigaie än vid försäkringstagarens död, även om premiebetalningen fullgjorts långt dessförinnan. Detta är fallet, om försäkringsbeloppet icke förfallit till betal- ning före försäkringstagarens död och förmånstagarförordnandet kunnat åter— kallas. Om skatt uttages tidigare och förordnandet därefter återkallas utan att ny förmånstagare insättes, medför detta att försäkringsbeloppet, som för sådan händelse kommer att, ingå i kvarlåtenskapen, blir dubbelbeskattat. Em— handa är förhållandet vid ett oåterkalleligt förmånstagarförordnande, om för- månstagaren dör, innan beloppet förfallit till betalning. Försäkringstagaren återfår därmed förfoganderätten över försäkringen.
Enligt beredningens förslag har den nu berörda svårigheten lösts på det sätt, att skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva intrider, då under försäkringstagarens livstid enligt försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren. Med uttrycket utbetalning avses i fråga om livränteför— säkringar första utbetalningen av livräntebelopp. Det nu sagda gäller emeller— tid endast försäkringar, vilka avtalats så att premiebetalningen skolat vara fullgjord under en tid understigande tio år eller samma tid som enligt 116 & lagen om försäkringsavtal är avgörande för frågan om utmätningsfrihet. I detta fall synes något skäl mot skattens uttagande i samband med försäkrings— beloppets utbetalande icke kunna anföras. Det belopp som beskattas är den erlagda premiesumman. Föreskriften att skattskyldighet föreligger såsom för gåva innebär, att skatten skall erläggas av försäkringstagaren samt att skatt- skyldighet föreligger endast i den mån premiebeloppet överstiger 25 000 kro— nor. Vidare att skärpt beskattning inträder, om förmånstagaren är bi'östarvinge eller därmed i beskattningshänseende jämställd, liksom även att föreskrifzerna rörande sammanläggning av gåvor skola äga tillämpning. Sammanläggning skall givetvis ske icke endast av premier, som erlagts för olika försäkringar, utan även av premiebelopp och vanliga gåvor.
De försäkringar som återstå att behandla äro a) försäkringar med återkalle— liga eller oåterkalleliga förmånstagarförordnanden och premiebetalning under kortare tid än tio år, som icke förfallit till betalning under försäkringstagrrens livstid, samt bi) samtliga förmånstagarförsäkringar, för vilka avtalats premie— betalning under längre tid än tio år. Dessa försäkringar skola enlig—.- för— slaget, i den mån skattskyldighet anses böra ifrågakomma., tagas till be— skattning vid försäkringstagarens död. Skatt-skyldighet åligger alltså löds— boet-. Försäkringarna under a) kunna, såsom förut framhållits, icke tagas till beskattning tidigare redan på grund av den i sådant fall föreliggande risken för dubbelbeskattning. Vad angår försäkringarna under b) har det för beredningen tett sig önskvärt, att skattefrihet kunde medgivas för sådant för— säkringar, beträffande vilka premiebetalningen pågått under längre tid. Detta med hänsyn till dels att dessa försäkringar äro en form av sparande eller i
259 allt fall knappast tecknats i syfte att överföra kapital dels, och framför allt. att det skulle vara för dödsbona oskäligt betungande att erlägga. skatt för för- säkringspremier, som utgått kanske under i det närmaste en hel livstid Beaktas må även svårigheten att erhålla uppgift om de erlagda premiernas samm-anlagda belopp; avdrag skall självfallet göras för den premieåterbäring och utbetalning av vinstmedel som kan ha skett till försäkringstagaren. Har försäkringen tecknats redan under den avlidnes barndom, skall hänsyn tagas endast till premier, som erlagts av honom själv. Vid övervägande av en lämplig avgränsning av dylika försäkringar har beredningen stannat för att föreslå skattefrihet för försäkringar, beträffande vilka premiebetalningen påbörjats tidigare än tio år före dödsfallet. Skattskyldigheten har alltså gjorts beroende, icke av den tid under vilken premierna faktiskt erlagts, utan av den tid inom vilken premiebetalning påbörjats. Genom denna avfattning av författnings— texten har ernåtts, att skattefrihet beretts jämväl sådana under &) avsedda försäkringar, för vilka premier erlagts tidigare än tio år före dödsfallet. Motivet härför är, att det av skäl, som nyss anförts, vore oskäligt att av dödsboet ut— taga skatt för ett försäkringsbelopp som, ehuru i form av engångspremie, från— gått förmögenheten långt före dödsfallet. Att skattskyldigheten icke anknutits till försäkringens ålder, d. v. s. den tid då försäkringsavtalet ingåtts, beror på att i sådant fall en föga motiverad skattefrihet skulle ha beretts åt försäk— ringar, som visserligen avtalats långt före försäkringstagarens död men be- träffande vilka premiebetalningen tagit sin början först kort tid före döds— fallet. Sådana under gruppen b) ingående försäkringar, som utbetalats under försäkringstagarens livstid, måste självfallet, oavsett om förmånstagarförord- nandet kunnat återkallas eller icke, redan vid försäkringsbeloppets utbetalande vara, äldre än tio år och skola. fördenskull vara skattefria,
Med utgångspunkt från vad ovan sagts därom, att vissa försäkringar äro att anse såsom en form av sparande och svårligen kunna antagas vara tillkomna i huvudsakligt syfte att överföra kapiltal, skulle man kanske vara benägen att låta det för försäkringens behandling avgörande vara, icke försäkringens ålder, den tid, varunder premiebetalningen pågått, eller den tid, då den på- börjats, utan innehållet i det avtal som träffats angående premiebetalningen. Konsekvensen härav skulle bli, att alla försäkringar, rörande vilka avtalats premiebetalning under längre tid än tio år, skulle vara skattefria, oavsett om avtalet träffats eller premiebetalningen påbörjats inom tio år före dödsfallet. Genom en bestämmelse av sådan innebörd skulle emellertid möjlighet beredas en person, som på grund av ålder, sjukdom eller annan omständighet tror sig icke ha. lång tid kvar att leva, att genom tecknande av en sådan försäkring undandraga avsevärda belopp från beskattning. En lika betryggande och mera. riskfri utväg att i önskad utsträckning ernå skattefrihet för nu avsedda för— säkringar har beredningen trott sig finna genom en föreskrift av innebörd, att de— samma alltid äro skattefria i den mån summan av de intill försäkringstagarens död erlagda premierna understiger 25 000 kronor. En försäkring, för vilken under jämförelsevis kort tid erlagts premier till högre belopp, torde icke
kunna i vanlig mening anses vara en form av sparande utan snarare syfta till kapitalöverflyttning.
Berörda föreskrift om skattefrihet för premiebelopp intill 25000 kronor, har avfattats på- sådant sätt, att den är tillämplig på alla försäkringar, för vilka skattskyldighet inträder vid försäkringstagarens död. Detta synes vara en konsekvens av att de försäkringar, vilka behandlas såsom gåvor, automatiskt bliva skattefria intill nämnda belopp. Det skall visserligen icke påstås, att denna slutsats är alldeles odiskutabel. Icke utan fog kan det erinras, att est återkalleligt förordnande av förmånstagare till en försäkring, som utbetalas först vid hans död, icke betager försäkringstagaren möjligheten att under hela sin livstid fritt förfoga över försäkringen, och att det av denna. anledning kunde finnas skäl för att bedöma sådana försäkringar strängare än försäk— ringar, vilka han redan under livstiden frånhänt sig på ett sätt som är att jämställa med fullbordad gåva. Bortsett från huruvida den angivna skill- naden är av beskaffenhet att böra i detta sammanhang beaktas, kan icke nigcn regel därom tillskapas, utan att man riskerar olika behandling av sinsemellan alldeles likartade försäkringar. Man tänke sig endast det fallet, att två per- soner teckna var sin likadan försäkring samt att den ena förfaller till betal- ning under försäkringstagarens livstid under det att den andra försäkn'ngs- tagaren avlider kort tid innan hans försäkring förfaller till betalning. Den förstnämnda bleve då skattefri intill ett belopp av 25 000 kronor, medan den senare icke komme i åtnjutande av samma förmån. Det anförda skälet äger dessutom icke giltighet i fråga om oåterkalleliga försäkringar. Beredningen har fördenskull icke funnit anledning föreligga att belasta de redan förut svårtillgängliga beskattningsrsglerna med ytterligare detaljbestämmelser.
Om premiebeloppet överstiger 25 000 kronor, beskattas, såsom framgår av det föregående, icke hela beloppet; utan endast den del, som överskjutezr först— nämnda belopp. Denna. anordning är motiverad av dels önskan att rinna överensstämmelse med gåvobeskattningen dels önskvärdheten av att undvika allt för stor olikhet i beskattningen av belopp, som ligga på var sin sida om men båda i närheten av den kritiska gränsen, dels ock samma sociala skäl som föranlett det vid arvsbeskattningen för vissa försäkringar medgivna avdraget av 15 000 kronor, vilka skäl torde få anses beaktansvärda även vid kvarliten- skapsbeskattningen.
Beträffande behandlingen av försäkringar, som meddelats av ränte- och kapitalförsäkringsanstalt, har hänvisning skett till vad därom stadgats i 12 & tredje stycket arvsskatteförordningen. Åsyftade stadgande lyder: »Vad som på grund av insättningar av samma person i ränte- och kapitalförsäkringsan— stalt på en gång tillfaller någon såsom förmånstagare skall denne anses er- hålla på grund av en och samma försäkring, och skall så anses som om för— säkringen tagits vid tiden för den första insättningen och på villkor att premie- betalning skolat ske i den ordning, vari insättningarna i anstalten skett eller enligt avtal mellan anstalten och försäkringstagaren skolat äga rum.» Rörande denna bestämmelse anför 1938 års arvsskatt-ekommitté, efter att ha återgivit innehållet i matsvarande stadgande i 1914 års arvsskatteförordning, följande:
»Genom detta stadgande har man velat förebygga, att förmånstagare till i sådan anstalt tagen försäkring skulle bliva i beskattningshänseende sämre ställd än förmånstagare till i andra försäkringsanstalter tagna försäkringar.
Till en början uppställer sig den frågan huruvida, när kommittén nuiföreslär överflyttning till arvsbeskattningens område av reglerna för beskattning av sådant förmånstagarförvärv, som tillfaller någon till följd av försäkringstagarens död, de till dessa fall begränsade reglerna komma att få tillämpning även å försäk— ringar, som meddelats av ränta och kapitalförsäkringsanstalt. Tydligt är, att så blir förhållandet, och att därför de nu omförmälda särskilda bestämmelserna rörande dylika försäkringar böra anknytas jämväl till de regler, som på sätt nu angivits överflyttas till arvsbeskattningens område. Ehuru ränte- och kapitalförsäk- ringsanstalternas verksamhet är inriktad på meddelande av livränteförsäkring och kapitalförsäkring för livsfall, föreligga nämligen ofta fall, då förmånstagares rätt till utbetalning från anstalten inträder med anledning av försäkringstagarens död. Enligt för anstalterna gällande reglementen kan sålunda förbehåll göras om återbe- talning av insatsen i händelse den försäkrade dör före det år, då livräntan skolat börja utgå, eller före den dag, då kapitalet skolat utbetalas. Har i nu avsett fall förmånstagare insatts, inträder alltså dennes förvärv i och med försäkringstagarens död. Beträffande flertalet anstalter gäller vidare att, då insättning avser beredande av livränta, visst annat förbehåll må uppställas, som ävenledes kan föranleda att förmånstagares rätt inträder vid försäkringstagarens död. Innebörden av det sist åsyftade förbehållet är att, om den försäkrade dör, sedan han uppnått för honom fast ställd livränteålder men innan han uppnått sådan ålder att utbetalade och till be- talning förfallna livräntebelopp tillhopa uppgå till beloppet av den andel i anstal— tens s. k. besparingsfond, som vid den försäkrades inträde i livränteåldern belöpte å försäkringen, den fastställda livräntan skall fortsätta att utgå till vederbörande rättsinnehavare till dess på grund av försäkringen lyftade och till betalning förfallna livräntebelopp uppgå till en summa motsvarande angivna andel i besparingsfonden.»
Hänvisningen till arvsskatteförordningens ifrågavarande stadgande innebär alltså, att förmånstagarförsäkringar, som meddelats av ränte— och kapital— försäkringsanstalt, kunna i samma ordning som gäller för andra livförsäkringar bli föremål för kvarlåtenskapsbeskattning antingen såsom gåva eller efter sammanläggning med försäkringstagarens efterlämnade kvarlåtenskap samt att berörda stadgande i arvsskatteförordningen skall tillämpas vid bedömandet av den viktiga frågan, hur premiebetalningen skall anses avtalad.
Det har förut sagts, att försäkringar som beskattas under försäkrings- tagarens livstid skola i allt väsentligt behandlas såsom gåvor. Var åter angår försäkringar, som beskattas först vid försäkringstagarens död, skall vid skat- tens beräknande förfaras på det sätt att sammanlagda premiebeloppet, i den mån detsamma överstiger 25 000 kronor, lägges till kvarlåtenskapen och be- skattas såsom hade det ingått däri. Eller med andra ord: kvarlåtenskaps- skatten beräknas på sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och det skatte- pliktiga premiebeloppet. Härvid har emellertid tillagts den föreskriften, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda ökas, icke i något fall får över— stiga värdet av vad förmånstagaren i denna sin egenskap bekommit. Denna bestämmelse är nödvändig särskilt med hänsyn till de numera mycket vanliga s. k. livränteförsäkringarna med garanti. En sådan försäkring är i sin vanliga form så avtalad, att viss livränlta utgår under försäkringstagarens livstid, dock
minst under ett angivet antal år. Om alltså försäkringstagaren avlider,, iman livräntan börjat utbetalas eller, sedan utbetalningen börjat, innan den u'gått under den garanterade tiden, skall livräntan under den återstående delei av garantitiden utgå till insatt” förmånstagare. I ett sådant fall är det ju lätt änk— bart, att de erlagda premierna vida överstiga kapitalvärdet av den ränta, som kommer förmånstagaren till godo. Det vore ju då icke riktigt, att öka lvar- låtenskapen med högre belopp än som motsvarar sistnämnda värde, särskilt om försäkringstagaren själv uppburit större delen av livräntan.
Vad härefter angår det föreslagna förfarandet att lägga premiebeloopet till kvarlåtenskapen, synes detta vara en tekniskt bättre konstruktion är att öka behållningen med samma belopp. Går man tillväga på det senare sättet, erfordras utförliga undantagsbestämmel-ser för de fall, då efterlevande nake icke är jämlikt 104 & försäkringsavtalslagen berättigad till giftorätt i försäk- ringsbeloppet, ävensom för de fall, då makens andel i boet beräknas med led- ning av upprättad bodelningshandling. Det sistnämnda fallet är det nest betydelse-fulla; vid den verkliga bodelningen ökas efterlevande makens andel med hänsyn till förmånstagarförsäkringen, under det att den avlidnes andel i motsvarande mån minskar, d. v. s. försäkringen skulle helt undgå kvarlåten— skapsskatt om den avlidnes andel bestämdes enligt bodelningshandlilgen utan kompletterande regler rörande förmånstagarförsäkringar. Härvid är ytterligare att märka, att giftorättskränkningen beräknas med ultfgångspinkt från försäkringsbeloppet och icke från prenmiebeloppet, vilket gör de erforder— liga undantagsbestämmelserna än mer invecklade. Beredningen har földen- skull valt att lägga premiebeloppet till kvarlåtenskapen med den modifikitio- nen, att, om efterlevande maken är antingen jämlikt 104 % försäkringsavtals- lagen berättigad till giftorätt i försäkringsbeloppet eller själv förmånstagare. till belopp som eljest skulle ha utgjort giftorättsgods, och makens andel i boet icke beräknats med ledning av bodelningshandling, kvarlåtenskapen skall ökas med endast hälften av premiebeloppet. Icke heller detta tillvägagångs— sätt lämnar ett riktigt resultat för det fall att: makens andel beräknats enligt bodelningshandling. Makens andel beräknas då med hänsyn till försäkrzngs— beloppet, under det att kvarlåtenskapen ökas med endast preniiebeloppet. Någon annan utväg synes emellcntid icke stå till buds. Ökar man kvarlåten- skapen med halva försäkringsbeloppet, kan resultatet, såsom förut visats, bli ännu mera oriktigt. Här åsyftas alltså närmast de fall, då det erlagda premie- beloppet är obetydligt och försäkringsbeloppet betydande.
Enligt beredningens förslag erhålles alltså följande schema för beskatt- ning av förmånstagarförsäkringar.
Premiebetalning avtalad för kortare tid än tio år: Skattskyldighet inträder, då försäkringen förfaller till betalning. Inträffar icke detta under försäkrings— tagarens livstid, inträder skattskyldighet vid dödsfallet och då endast för försäkringar, beträffande vilka premiebetalningen påbörjats inom tio är dess- förinnan.
Premiebetalm'ng avtalad för längre tid än tio år: Försäkring som utbetalas under försäkringstagarens livstid är skattefri, evad förordnandet är återkalle— ligt eller icke. Försäkring som icke förfallit till betalning före försäkrings- tagarens död blir, vare sig förordnandet kunnat återkallas eller icke, skatte— pliktig vid sistnämnda tidpunkt, dock endast om premiebetalningen påbörjats inom tio år före dödsfallet.
För båda grupperna gäller att premiebeloppet beskattas endast i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt att skatt icke i något fall skall beräknas på högre belopp än värdet av vad som tillfallit förmånstagaren.
Därest en avliden efterlämnar flera försäkringar, är det storleken av de sammanlagda premiebeloppen som är avgörande för huruvida skattskyldighet föreligger. Skatt skall alltså erläggas för summan av de för samtliga för- säkringar erlagda premierna, i den mån densamma överstiger 25 000 kronor.
I det föregående har för enkelhetens skull talats om försäkringstagaren. I författningstexten har emellertid använts uttrycket försäkringens ägare, vilket sistnämnda uttryck täcker även de fall, där försäkringstagaren under livstiden överlåtit försäkringen å annan person.
Beredningen är fullt medveten om att svårigheter kunna uppkomma vid beskattningsreglernas tillämpning, men den mångfald av försäkringsformer som tillskapats, en verksamhet som alltjämt fortgår, gör det svårt att: i en författningstext täcka alla de försäkringsfall och kombinationer, som kunna förekomma.. Såvitt beredningen kunnat överblicka försäkringsfloran, kan mot det föreslagna schemat göras endast den erinringen, att resultatet kan bli oriktigt beträffande engångsbetalade livränteförsäkringar på försäkrings- tagarens eget liv med äterkalleligt förmånstagarförordnande. Om skatt ut- tages då livräntebelopp första gången utbetalas till förmånstagaren, kommer dubbelbeskattning att ske, om förmånstagarförordnandet sedermera åter- kallas och försäkringstagaren i fortsättningen själv uppbär livräntebeloppen. Det-ta fall torde emellertid vara ganska sällsynt, och dessutom kan man nästan våga det antagandet, att en dylik anordning icke vidtages i annat syfte än att kringgå beskattningsreglerna. Vid sådant förhållande har beredningen icke funnit skäl föreslå någon särskild bestämmelse för angivna fall.
KAP. IX.
Specialmotivering till författningsförslagen.
Kommunalskattelageu.
I kommunalskattelagen föreslår beredningen den ändringen, att i 19 % iu- tages ett stadgande om att allmänna barnbidrag icke skola räknas till skatte— pliktig inkomst. Skälen härför framgå av den allmänna motiveringen.
En redaktionell ändring föreslås i punkten 30) tredje stycket av anvis— ningarna till 29 %. Ändringen innebär, att orden »statlig inkomst- och för- mögenhetsskatt» utbytas mot orden »statlig inkomstskatt».
Förordningen om statlig inkomstskatt.
Särskiljandet av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående skatter medför, att en fullständig omarbetning av den nuvarande förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, liksom även av den nu gällande förordningen om särskild skatt å förmögenhet, blir nödvändig. Dessa båda författningar skola enligt beredningens förslag ersättas av en förordning om statlig inkomstskatt och en förordning om stat- lig förmögenhetsskatt. Flertalet bestämmelser i de äldre författningarna komma därvid att oförändrade ingå. i de nya författningarna, men den av be- redningen föreslagna omläggningen av statsbeskattningen medför givetvis i åtskilliga hänseenden ändrade föreskrifter.
I sak avviker det av beredningen framlagda förslaget till förordning om statlig inkomstskatt från den nuvarande förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt i följande avseenden.
Stadgandet i 2 % har kompletterats med en bestämmelse av innehåll, att familjeavdrag för barn icke åtnjutes vid taxering till statlig inkomstskatt. Införandet i 2 % av denna bestämmelse har ansetts erforderligt på grund av att i punkt 6 av anvisningarna till 22 & kommunalskattelagen —— vilken an- visningspunkt enligt nu ifrågavarande stadgande skall gälla även vid stats- beskattningen — gjorts ett uttalande, som förutsätter förhandenvaron av familjeavdrag för barn. I nämnda anvisningspunkt sägs nämligen bland annat, att den lindring i föräldrarnas skattskyldighet, som medgives för barn vilket ej anses tillhöra arbetspersonalen, regleras genom ortsavdragen. Då efter genomförandet av beredningens förslag så icke kommer att bliva fallet vid statsbeskattningen, har ett påpekande *om denna olikhet mot kommunalbeskatt- ningen ansetts böra intagas i 2 %.
I detta sammanhang uppkommer frågan, huruvida barnavdragens ersättande med barnbidrag bör föranleda ändrad reglering av spörsmålet om hemma- varande barns hänförande till arbetspersonalen. Enligt nuvarande bestäm-
melser gäller i detta hänseende, att, hemmavarande barn, som fyllt 16 men_ej 18 år och som sysselsättas i föräldrarnas jordbruk eller rörelse, skola anses tillhöra arbetspersonalen endast under förutsättning, att barnets inkomst av arbete eller eljest är så stor att skatteplikt för barnet enligt kommunalskatte— lagen föreligger. Uppgår inkomsten till 600 kronor, ha föräldrarna i dessa fall rätt att inräkna barnets avlöning bland driftkostnaderna. Däremot få föräldrarna icke familjeavdrag för barnet, men barnet erhåller grundavdrag. Om barnets inkomst ej är så stor som nyss nämn'ts, få föräldrarna ej avdraga avlöningen såsom driftkostnad, men de erhålla däremot barnavdrag för barnet.
Enligt beredningens förslag skola barnavdragen fortfarande bibehållas vid kommunalbeskattningen. Det torde då vara uppenbart—, att i fråga om barns hänförande till arbetspersonalen olika bestämmelser icke kunna gälla vid den kommunala och vid den statliga beskattningen. Inkomstberäkningen för de olika förvärvskällorna bör givetvis vid de båda taxeringarna ske efter enhet- liga grunder. Bortsett härifrån kan beredningen emellertid icke finna, att barn- avdragens avskaffande vid den statliga beskattningen och ersättande med barn- bidrag bör föranleda ändrade regler beträffande rätten att räkna hemma— varande barn till arbetspersonalen. Om ett barn i åldern 16—18 år har in- komst av arbete eller eljest till belopp av 600 kronor eller däröver, torde barn- bidrag icke böra utgå för barnet och barnet bör då, om det utfört arbete i föräldrarnas förvärvsverksamhet, räknas till arbetspersonalen'. Beträffande barn i åldern under 16 år eller barn i åldern 16—18, som ej haft inkomst å minst nämnda belopp, torde barnavdragens ersättande med barnbidrag icke kunna anses motivera införande av rätt att i dessa fall hänföra barnen till arbetspersonalen.
I 8 & finnas föreskrifter angående rätten i olika fall till statligt orts- avdrag. Denna fråga har utförligt behandlats i kap. III av den allmänna motiveringen.
Stadgandena i 9 %, som motsvarar 17 å i den nu gällande förordningen, innebärai huvudsak den avvikelsen från sistnämnda författningsrum, att före- skrifterna om bankningen uteslutifts. Härom har beredningen likaledes yttrat sig i kap. III av den allmänna motiveringen.
I 10 % 1 mom., som innehåller skatteskalan för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga, har intagits den i kap. IV av allmänna motiveringen behandlade regeln för erhållande av en maximering av skatten vid höga in- komster. Sålunda föreskrives i tredje stycket, att, skall statlig inkomstskatt uttagas med mer än 100 % av grundbeloppet, därav ej må föranledas, att den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande skatten uppgår till högre belopp än som motsvarar 70 % av denna inkomstdel.
Beträffande 2 mom. av samma paragraf, som gäller skattesatserna för juri- diska personer, hänvisas till kap. V i allmänna motiveringen.
1 SOU 1946: 5 s. 279.
_Stadgandena i 13—23 %% avvika från bestämmelserna i 21—22 %% och 24»—32 %% i gällande förordning endast i så måtto, att vad som i den gällande förordningen sägs om beskattning av förmögenhet uteslutits.
Den föreslagna bestämmelsen om ikraftträdandet innebär, att förordningen om statlig inkomstskatt skall tillämpas från och med 1948 års ingång vid uttagande av preliminär skatt enligt det nya uppbördssystemet. Vid 1948 års taxering, som avser inkomster under år 1947, skola däremot de nuvarande be— stämmelserna fortfarande gälla. Först vid den taxering, då 1948 års inkomster tagas till beskattning, d. v. 5. vid 1949 års taxering, komma således de nya bestämmelserna att vinna tillämpning hos taxeringsmyndigheterna.
Förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
I 10 % av den nuvarande förordningen om statlig inkomst och förmögen— hetsskatt finnas bland annat föreskrifter om beräkning av värdet å fordran, som ej är förfallen och dårå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallo- dagen, ävensom om beräkning av kapitalvärdet av på livstid eller viss tid ut- gående ränta, avkomst eller förmån. Värdet å dylika tillgångar skall be- räknas efter en räntefot av 5 % enligt vid förordningen fogade tabellerna I, II, III och IV. Med nuvarande ränteläge torde en räntefot av 5 % få anses alltför hög. Det kapitaliserade värdet blir härigenom vid förmögenhetsbeskattningen för lågt beräknat. Enligt beredningens mening borde en efter det nuvarande ränteläget bättre anpassad räntesats ligga till grund för värderingen. Då emellertid beredningen inhämtat, att 1944 års allmänna skattekommitté ämnar upptaga denna fråga till övervägande, har beredningen ansett sig sakna an— ledning att taga densamma under omprövning. Bestämmelserna i ifråga— varande hänseende ha fördenskull fått oförändrade ingå i 4 % av beredningens förslag till författningstext.
I detta sammanhang må erinras om att samma regler gälla för värderingen i förevarande hänseende enligt 1941 års förordning om arvsskatt och gåvo- skatt.
Såsom framgår av kap. VI i den allmänna motiveringen anser beredningen, att efter den av beredningen föreslagna omläggningen av skattesystemet för— mögenhetsbeskattning av ekonomiska föreningar ej längre är motiverad. Det i 12 % 1 mom. 0) i den nuvarande förordningen intagna stadgandet i detta hänseende har fördenskull fått utgå i 6 g 1 mom. av den av beredningen före- slagna författningstexten, vilken bestämmelse motsvarar 12 % 1 mom. i nu— varande förordning.
Beredningen har därjämte vidtagit en redaktionell ändring i 6 g 1 inom. I)) av den föreslagna författningsftexten. Enligt 12 % 1 mom. b) av den nu gällande författningen åligger skattskyldighet för förmögenhet bland annat vissa föreningar, samfund och stiftelser, »dock endast såvitt de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst». Detta stadgande bör uppenbarligen förstås på så sätt, att skattskyldighet för viss förmögenhet föreligger allenast under förutsättning
| i
att skattskyldighet är förhanden för inkomsten av samma förmögenhetl. Stadgandet har emellertid vid tillämpningen på sina håll missuppfattats. Det har sålunda i ett ej ringa antal fall förekommit, att beträffande sammanslut— ningar med religiöst ändamål värdet å kyrkobyggnad, som enligt 5 % 1 mom. kommunalskattelagen är undantagen från skatteplikt till fastighetsskatt, be- skalttats såsom förmögenhet, ehuru jämlikt 7 % g) förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt inkomst av fastigheten genom dess begag- nande för avsett ändamål icke skall beskattas. Denna tillämpning torde ha föranletts därav att dylika sammanslutningar äro skattskyldiga för annan in- komst. Beredningen har funnit lämpligt att i samband med den nu verkställda omarbetningen av författningstexten densamma förtydligas på så sätt, att enligt 6 % 1 mom. b) i förslaget skattskyldighet för förmögenhet åligger där angivna juridiska personer, såvitt och i den mån de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst.
I 9—12 %% ges föreskrifter om den statliga förmögenhetsskattens beräk- ning. Grunderna härför enligt beredningens förslag framgå av kap. VI av den allmänna motiveringen. Vid författningstextens utformning i övrigt ha de nuvarande båda förmögenhetsskatteförfattningarna lagts till grund.
Beträffande de juridiska personer, som skola erlägga förmögenhetsskatt, föreslår beredningen, såsom framgår av den allmänna motiveringen, en propor- tionell skattesats av 1,5 0/00. För att skatteplikt skall inträda förutsättes, att den beskattningsbara förmögenheten överstiger 5 000 kronor. Skatten skall enligt föreskrift i 11 % 2 mom. beräknas allenast å den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 5 000 kronor, varvid skatten dock lägst skall utgöra en krona.
Övriga bestämmelser i författningsförslaget överensstämma i huvudsak med nu gällande föreskrifter i ifrågavarande hänseende och torde ej kräva närmare motivering.
Bestämmelsen om ikraftträdandet är avfattad på motsvarande sätt som i förslaget till förordning om statlig inkomstskatt.
Taxeringsförordningen.
Flertalet. ändringar i taxeringsförordningen sammanhänga med att den nuvarande förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt ersättes av två särskilda författningar. Övriga ändringar äro i huvudsak följande.
I 77 ä 4 mom. har hänvisningen till % 3 mom. 2 mantalsskrivningsförord- ningen beträffande svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsula- tets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, ersatts
_ 1 Se RÅ 1944 ref. 8, enligt vilket rättsfall Stockholms högskolas studentkår ansetts icke pliktig erlägga skatt för förmögenhet i vad denna hänför sig till sådan del av kårhus- fastighetens taxeringsvärde, som jämlikt 5 5 1 mom. kommunalskattelagen undantagits från skatteplikt till fastighetsskatt.
av en hänvisning till motsvarande stadganden i den nya folkbokföringsförord- ningen (14 % 2 mom. och 36 5 1 mom.).
I 78 å, som innehåller föreskrifter om taxeringsnämndsordförandens ålig- ganden, har punkten g) i stadgandets nuvarande lydelse, som avser skyldig— het för taxeringsnämndsordförande att i vissa fall meddela underrättelse till annan taxeringsnämndsordförande om medgivet familjeavdrag för barn, fått utgå. Detta medför ändrad beteckning å de följande punkterna i samma
paragraf.
Föreskriften i 86 % fjärde stycket aJtt till ledning för påföring av pensions- avgift enligt lagen om folkpensionering skall för envar, som vid taxeringsårets början uppnått 17 men ej 65 års ålder, antecknas beräknat taxerat belopp enligt förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt har i förslaget i överensstämmelse med den år 1946 antagna lagen om folkpensionering ändrats i så måtto, att anteckning om beräknad taxerad inkomst enligt förordningen om statlig inkomstskatt skall ske för envar, som vid taxeringsårets början uppnått 17 men ej 66 års ålder.
I 90 5 3 mom. i dess nuvarande lydelse stadgas, att-, därest i fråga om stiftelse grundbelopp för den i statliga inkomst- och förmögenhetsskatten in- gående bottenskatten skall beräknas enligt 18 % 2 mom. a) förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, åligger det taxeringsnämndens ord— förande att ofördröjligen i rekommenderat brev med allmänna posten till— sända stiftelsen underrättelse därom. Med detta stadgande avses de s. k. familjestiftelserna. Stadgandet har i förslaget omformulerats i så måtto, att ifrågavarande underrättelseskyldighet skall föreligga, då i fråga om stiftelse den statliga inkomstskatten skall beräknas enligt 10 5 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga förmögenhetsskatten skall beräknas enligt 11 % 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt. En ändring av motsvarande slag har skett i 123 5 2 mom. sista stycket, som avser extra ordinär besvärsrätt i dylika fall.
Enligt 97 a % i dess nuvarande lydelse må taxeringsintendent eller medlem av länsprövningsnämnd icke efter taxeringsåret—s utgång hos nämnden fram- ställa yrkande, som avser samma års taxering, med vissa angivna undantag, varibland nämnes fall, som avses i 16 å andra stycket lagen om folkpensione- ring. Sistnämnda paragraf innehåller i sitt första stycke en föreskrift därom att angående besvär över påföring av pensionsavgift genom debiteringsför— rättare gäller vad om besvär över fel vid debitering av kronoutskylder är stadgat. I andra stycket av 16 & sägs, att vill någon, som icke taxerats till beskattningsbart belopp, klaga över att högre pensionsavgift än den lägsta blivit honom påförd, skola dock besvären anföras hos prövningsnämnd. Någon föreskrift av sist angivet slag finnes icke i den år 1946 antagna lagen om folkpensionering. I 22 5 av nämnda lag sägs allenast, att om debitering och upphörd av pensionsavgifter stadgas i uppbördsförordningen. Besvär över påföring av pensionsavgift skall således numera alltid föras i den ordning som
om besvär över debitering är stadgad. Med hänsyn härtill har i beredningens förslag i 97 a) % taxeringsförordningen hänvisningen till 16 å andra stycket lagen om folkpensionering fått utgå. Motsvarande ändring har vidtagits i 104 a) %.
I 141 % 3 mom., som tidigare innehållit ett numera upphävt stadgande, har intagits den i kap. VI av den allmänna motiveringen omnämnda föreskriften om straffansvar för den, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriktig uppgift rörande förmögenhet vilken skolat i deklarationen upptagas. Därav har föranletts vissa ändringar även i 144 % 1 mom., som innehåller föreskrifter om åtal och forum vid åtal.
Enligt 145 % 4 mom. tredje stycket i dess nuvarande lydelse må vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ordförandena och kronoombuden i taxeringsnämnderna samt åt taxeringskonsulenterna m. m. sammanlagt utgöra högst ett belopp motsvarande 3 % av grundbeloppet för hela riket av den i den statliga inkomst— och förmögenhetsskatten ingående bottenskatten, sådant grundbeloppet beräknats enligt taxeringsnämndernas beslut. Genom den nu föreslagna omläggningen av skattesystemet måste givet— vis en annan regel för maximeringen av ifrågavarande ersättningar utformas. Beredningen har därvid sökt konstruera denna regel så, att den, tillämpad på det nya skattesystemet, skall giva ungefärligen samma resultat som den nu gällande bestämmelsen medfört vid nuvarande skattesystem. Vid 1945 års taxering kan grundbeloppet för hela riket av den i den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten ingående bottenskatten beräknas till 386,77 miljoner kronor. Maximibeloppet för ifrågavarande ersättningar utgjorde sålunda vid 1945 års taxering, beräknat efter 3 %, 11,60 miljoner kronor. De faktiskt ut— betalade ersättningarna understiga emellertid betydligt nämnda maximibelopp. Enligt från finansdepartementet inhämtad upplysning ha dessa ersättningar under innevarande år utgjort 3,69 miljoner kronor. Enligt den av bered— ningen föreslagna lydelsen av ifrågavarande bestämmelser skall maximibe- loppet för dessa ersättningar utgöra en procent av dels grundbeloppet för hela riket av den statliga inkomstskatten för i 10 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt avsedda skattskyldiga dels ock den statliga inkomstskatten för hela riket beträffande i 10 g 2 mom. samma förordning avsedda skattskyl— diga, allt beräknat i enlighet med taxeringsnämndernas beslut. Med denna formulering skulle maximiregeln, vid tillämpning av de av beredningen före- slagna beskattningsgrunderna å skatteunderlaget vid 1945 års taxering, mot— svara ett belopp av omkring 11,3 miljoner kronor.
Uppbördsförordningen.
Den av beredningen föreslagna omläggningen av statsbeskattningen kommer, om förslaget genomföres, att föranleda ett flertal ändringar i uppbördsförord— ningen. Särskiljandet av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående skatter medför sålunda vissa rent redaktionella ändringar i åtskilliga stadganden i denna förordning. Men även vissa änd-
ringar av saklig innebörd torde bliva erforderliga. Såsom exempel härå må. nämnas, att beredningens förslag rörande ortsavdragen vid statsbeskattningen kan antagas giva anledning till ändrade bestämmelser i fråga om skattetabel- lerna för beräkning av preliminär A-skatt. Med hänsyn till att enligt bered— ningens förslag barnantalet ej kommer att inverka på den statliga utan endast på den kommunala skattens storlek synes även en ändring av bestämmelserna om jämkning av preliminär skatt kunna ifrågakomma. Enligt de nuvarande bestämmelserna i detta hänseende skall jämkning alltid ske, därest sådan ändring skett i skattskyldigs barnantal, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året näst efter inkomståret.
Då vissa av de ändringar, som sålunda kunna ifrågakomma, förutsätta ett. övervägande ur uppbördsteknisk synpunkt samt beredningen inhämtat, att uppbördsförordningen i vissa andra avseenden kommer att inom den närmaste tiden bliva föremål för översyn, har beredningen icke ansett sig böra utarbeta något förslag till författningstext beträffande de av beredningens förslag föranledda ändringarna. Beredningen förutsätter därvid, att vid den blivande översynen av uppbördsförordningen jämväl beaktas de konsekvenser, som föranledas av beredningens förslag.
Förordningen om kupongskatt. De av beredningen föreslagna ändringarna i denna förordning äro av rent redaktionell karaktär och sammanhänga med att förordningen om statlig in- komst- och förmögenhetsskatt ersättes av två särskilda författningar.
Lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar. Även den föreslagna ändringen i denna lag är av rent redaktionell natur.
Förordningen med vissa föreskrifter i anledning av upphävandet av förord- ningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet.
I ett stort antal författningar omnämnes förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller förordningen om särskild skatt å förmögenhet eller användas beteckningar, som förekomma i dessa båda författningar. Sålundla förekomma ofta benämningarna »taxerat belopp», >>beskattningsbart belopp» och >>beskattningsbar förmögenhet». Detta är fallet ej allenast i författningar av skatterättslig natur utan även i författningar av annan art. Såsom exempel å det sistnämnda slaget av författningar kan nämnas, att i den under inne— varande år antagna lagen om folkpensionering pensionsavgiftens storlek är beroende av den avgiftspliktiges enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. för året taxerade belopp. För ett flertal socialpolitiska anordningar, exempelvis de nuvarande livsmedelsrabatterna och de fria sonn— marresorna för barn, gäller, att åtnjutandet av dessa förmåner gjorts beroende av storleken av vederbörandes till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt bue- skattningsbara belopp.
Den av beredningen föreSIagna omläggningen av det statliga skattesyste- met medför i vissa hänseenden betydande förändringar i de förut begagnade beteckningarnas sakliga innebörd. Barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen innebär sålunda, att begreppet till statlig inkomstskatt beskatt- ningsbar inkomst enligt beredningens förslag kan avsevärt avvika från det nuvarande begreppet till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt beskattnings— bart belopp. I sådana fall, då tillgodonjutandet av viss förmån är beroende av den beskattningsbara inkomstens storlek, bör fördenskull skattesystemets omläggning föranleda en omprövning av villkoren för förmånens tillgodo— njutande. Att en sådan omprövning skulle företagas i detta sammanhang är givetvis uteslutet.
Även om sålunda en omprövning av sådana bestämmelser, som beröras av den föreslagna omläggningen av det statliga skattesystemet, bör äga rum, synes det vara önskvärt, om sådana författningsändringar, som enbart ha en termi- nologisk innebörd kunde undvikas. Visserligen skulle i detta sammanhang kunna göras en inventering av de författningar, där de tidigare benämningarna utan vidare synas kunna ersättas av de nya. Bortsett från att detta skulle leda till framläggandet av ett synnerligen omfattande författningskomplex, föreligger därvid den risken, att en del författningar kunde bliva förbisedda. Man Itorde även kunna utgå ifrån att sådana fall kunna förekomma, där tvek- samhet kan råda, huruvida införandet i en författning av de nya beteck— ningarna endast har en terminologisk innebörd. Detta torde bäst kunna be— dömas genom ett övervägande på varje särskilt område var för sig.
Såsom exempel på sådana ändringar, som endast ha en rent terminologisk innebörd, må anföras vissa stadganden i förordningen om u'tskiftningsskatt, nämligen dels i 2 % att med utskiftat belopp förstås vad bolaget på visst angivet sätt utger till delägare och som icke enligt förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt är att hänföra till utdelning från bolaget, dels oclc i 8 5 att taxering till utskiftningsskatt skall ske i den kommun, där bolaget skall taxeras till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Även förord- ningen om ersättningsskatt innehåller bestämmelser av liknande slag.
Såsom ovan nämnts torde genom skattesystemets omläggning ändringar i respektive författningar i många fall komma att bliva erforderliga. Även med beaktande härav har det synts beredningen vara en lämplig anordning, att i en särskild författning såsom ett slags övergångsbes'tämmelse de nya be— nämningarna anknytas till de äldre. Beredningen har fördenskull framlagt ett förslag till förordning med vissa föreskrifter i anledning av upphävandet av förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet.
Enligt detta förslag skall, såvida icke i annan ordning meddelade föreskrifter annat föranleda, vad i lag eller förordning sägs angående
förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt avse förordningen om statlig inkomstskatt eller, där fråga är om förmögenhet, förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
förmögenhetsskatt, till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp avse till statlig
inkomstskatt taxerad inkomst, till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp avse till statlig inkomst-skatt beskattningsbar inkomst, samt
enligt förordningen om särskild skatt å förmögenhet beskattningsbar för- mögenhet avse enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt beskatt- ningsbar förmögenhet.
Beredningen vill ytterligare understryka, att vad sålunda föreslagits endast är att betrakta såsom en säkerhetsåtgärd för underlättande av en anpassning på olika områden till de nya skatteförfattningarna.
Förordningen om kvarlåtenskapsskatt.
Beträffande bestämmelserna i förslaget till förordning om kvarlåtenskaps— skatt hänvisas %till vad som under kap. VIII anförts i den allmänna moti- veringen.
Förordningen om arvsskatt och gåvoskatt.
Såsom i den allmänna motiveringen för kvarlåtenskapsskatten anförts, skola arvs- och testamentslotter utläggas, först sedan den kvarlåtenskapsskatt, som blivit fastställd, avdragiits från behållningen respektive, om den avlidne var gift, från hans andel av behållningen. I anledning härav har i 11 % 1 mom. införts en föreskrift av innehåll, att sådant avdrag skall ske, innan arvs— och testamentslotterna beräknas.
16 % innehåller föreskrift, att åberopat arvskifte icke får läggas till grund för arvsbeskattningen, såvida sammanlagda värdet av arvingars och univer— sella testamentstagares lotter enligt skifteshandlingen understiger vad som återstår av bobehållningen, sedan vissa angivna avdrag verkställts. Den före— slagna ändringen innebär endast, att vid den ifrågavarande beräkningen av— drag skall göras jämväl för fastställd kvarlåtenskapsskatt.
I 19 % 1 mom. första stycket har vidtagits en ändring av huvudsakligen redaktionell art- för att betona, att vid avdrag för tidigare erlagd skatt hänsyn icke får tagas till skatt, som enligt bestämmelserna i förordningen om kvar- låtenskapsskatt erlagts av gåvogivaren.
Om en kvarlåtenskapsskatt av föreslagen konstruktion införes, måste möjlig— het öppnas till efterbeskalttning respektive återvinning, för den händelse fast- ställd kvarlåtenskapsskatt sedermera ned-sättes respektive bestämmes till högre belopp. En ändring av kvarlåtenskapsskattens belopp medför automatiskt ändring av arvs- och testamentslotterna. Härav betingade föreskrifter ha in- förts i 32 och 59 åå.
Av skäl, som anförts i den allmänna motiveringen för kvarlåtenskapsskatten, har den ytterligare skattebelastning, som kvarlåtenskapsskatten innebär, be— funnits påkalla en utsträckning jämväl av den i 52 % angivna tid, inom vilken
skatt enligt arvsskatteförordningen skall erläggas. Tiden har föreslagits för- längd från tre till sex veckor.
Förordningen angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.
I 1 % andra stycket har införts en bestämmelse om att jämväl ärenden an- gående kvarlåtenskapsskatt skola upptagas i bouppteckningsprotokollet. Den föreslagna anordningen är en tämligen självklar följd av den ifrågavarande" be— skattningens nära anknytning till bouppteckningens inregistrering och arvs— skatteärendena. En hänvisning till förevarande författningsrum har givits i 39 5 förordningen om kvarlåtenskapsskatt.
Förordningen angående expeditionslösen.
Enligt 16 % denna förordning äger part icke utbekomma för inregistrering ingiven bouppteckning, förrän erforderligt belopp för stämpelbeläggning enligt. bestämmelserna i arvsskatteförordningen blivit inbetalat och för stämpelns an— skaffande erforderlig tid därefter tilländagått. Denna bestämmelse synes böra utvidgas att omfatta jämväl den stämpelbeläggning, som skall ske jämlikt före— skrifterna i förordningen om kvarlåtenskapsskatt.
Särskilda yttranden.
]) Särskilt yttrande av herrar Elon Andersson och Sundén.
Inkomstbeskattningen av fysiska
personer. Vid avvägningen av skattebördan för fysiska personer har en majoritet' inom beredningen stannat för att föreslå, att en Skattelättnad genomföres för de lägre inkomsttagarna, medan en skärpning vidtages såvitt gäller högre inkomster. Av betänkandet s. 159—163 framgår, att två omständigheter här- vid varit avgörande, nämligen för det första att den kommunala beskatt- ningen och framför allt den indirekta beskattningen hårdast drabba de lägre inkomsterna, och för det andra att den under kriget inträdda skatteskärp- ningen relativt sett träffat de mindre inkomsttagarna mera än de större.
Vad till en början det förstnämnda av de sålunda anförda skälen angår, har i betänkandet (s. 162) återgivits vissa i en bilaga till 1944 års statsverkspro- position intagna uppgifter angående skattetrycket genom den indirekta be— skattningen. Beredningens majoritet framhåller själv, att resultatet av ifråga— varande undersökning blivit starkt kritiserat. Bland annat har professorn vid Handelshögskolan i Stockholm Arthur Montgomery i ett den 28 juni 194-l dagtecknat utlåtande påvisat, att trycket från konsumtilonsbeskattningen icke utan vidare kan jämföras med den belastning på skattedragarna, som den direka beskattningen utövar. Professor Montgomery gör i detta sammanhang åtskillnad mellan å ena sidan skatter, som äro oundvikliga, och å andra sidan pålagor, vilka medborgarna ha möjlighet att genom anpassning av konsum- tionen helt eller delvis undvika. Till gruppen oundvikliga skatter hänföras den direkta beskattningen och likaså den allmänna omsättning—sskatten, medan varuskatten delvis anses ha annan karaktär. Tobaks- och alkoholskatterna, vilka väga särskilt tungt i den indirekta beskattningen, måste däremot be— traktas såsom skatter, vilka kunna. undvikas eller vilkas tryck i vart fall kan modereras. Ej heller kan man bortse från att alkoholbeskattningen också moti» verats med andra än rent finanspolitiska synpunkter, nämligen nykterhets— politiska, även om detta senare syfte torde trätt i bakgrunden under krigstiden.
Det lär emellertid icke kunna helt bestridas, att den indirekta beskattningen drabbar de lägre inkomsttagarna jämförelsevis hårdare än de högre. På grund härav måste en lättnad i den indirekta beskattningen, i synnerhet om den genomföres för oundgängliga nödvändighetsvaror, komma särskilt de lägre inkomsttagarna till del. I detta. sammanhang må erinras om, att första sär- skilda utskottet vid 1946 års riksdag i sitt utlåtande nr 2 över propositionen nr- 222 förordat, att den allmänna omsättningsskatten avvecklas med utgången av
* Herrar Bärg, Brandt, Hermansson, Olsson, Rubbestad och Sjödahl.
» l i 7 l l
juni månad 1947, eventuellt tidigare. Likaledes förtjänar beaktas, att 1946 års riksdag med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 357 beslutit en sänkning av skatten på kaffe från 65 till 35 öre per kg.
Den lättnad i beskattningen, som därmed åstadkommes, överstiger väsent- ligt den lindring i den direkta skattebördan, som ifrågasättas genom nu före- liggande förslag om ändringar i inkomstbeskattningen. Om lättnaden i kon— sumtionsbeskattningen relativt sett i betydligt mindre utsträckning kommer de högre inkomsttagarna till del, bör hänsyn till detta förhållande kunna tagas vid utformningen av den direkta beskattningen. Man bör således uppmärk- samma, att de lägre inkomsttagarna redan genom sänkningen av de indirekta skatterna erhålla en större kompensation än den, vilken kommer de högre in- komsttagarna till del, och att hänvisningen till de indirekta skatternas tyngd följaktligen icke kan med samma styrka åberopas för en kompenserande sänk- ning av den direkta beskattningen för de lägre inkomsttagarnas vidkommande.
Vad härefter beträffar det andra av majoriteten anförda huvudmotivet för en ändrad avvägning av den direkta statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer, nämligen att inkomst- och förmögenhetsskatten under kriget ökats i högre grad för små inkomsttagare än för större sådana, åberopar majoriteten en statistisk undersökning, vars resultat redovisas i en å s. 163 i betänkandet intagen tabell. I denna tabell har beräknats skattehöjningen i olika inkomst- skikt från 1939 till 1945. För en inkomst på 2 000 kronor har skatten sålunda stegrats från 13 till 34 kronor, vilket ger till resultat en skatteökning med 161,5 %. Den på motsvarande sätt beräknade skatteökningen utgör exempelvis för en inkomst på 3000 kronor 159,5 %, för en inkomst på. 20000 kronor 134,2 %, för en inkomst på 40000 kronor 118,4 % samt för en inkomst på 200000 kronor 100,9 %.
Den använda beräkningsmetoden ger icke en allsidig och klar bild av verk- ningarna i olika inkomstskikt av de under kriget vidtagna skärpningarna av inkomst— och förmögenhetsskatten. I sakens natur ligger, att när utgångvärdet av skatten är litet, kan även en i absoluta tal ringa ökning av beloppet inne- bära en betydande procentuell skattestegring, medan omvänt, om utgångs- värdet är högt, en i absoluta tal betydande stegring kan resultera i en väsent— ligt mindre procentuell skattehöjning. Det av majoriteten på denna punkt förda resonemanget bygger på antagandet, att en skattehöjning från 2 % till 5 % i ett inkomstläge är ekonomiskt alldeles likvärdig med en skattehöjning från 20 % till 50 % i ett annat inkomstläge. Ett dylikt betraktelsesätt är dock knappast rimligt, om man beaktar, att inkomsterna erfarenhetsmässigt i stor utsträckning äro bundna för fasta utgifter. Vill man få en mera gripbar och verklighetstrogen bild av skattetryckets stegring, synes man böra ställa frå- gan: Med hur många procent har den efter skattens gäldande behållna inkom- sten minskats under krigsåren? I tabell I har från denna utgångspunkt en beräkning verkställts av den behållna inkomstens utveckling.
Om verkningarna av skatteskärpningen mätas på nu angivet sätt, finner man, att tendensen varit rakt motsatt den, som majoriteten på grundval av
Procentucll Skatte- minskning Inkomst ökning av den före skatt kr. behållna 1939 1945 1939 1945 inkomsten
Behållen inkomst
2 000 13 34 1 987 1 966 21 3 000 37 96 2 963 2 904 59 4 000 82 210 3 918 3 790 128 6 000 176 451 5 824 5 549 275 8 000 285 726 7 715 7 274 441 10 000 405 1 026 9 595 8 974 621 20 000 1 373 3 216 18 627 16 784 1 843 40 000 4 462 9 745 35 538 30 255 5 283 60 000 8 391 17 955 51 609 42 045 9 564 100 000 17 847 36 987 82 153 63 013 19 140 '. 200 000 45 4H4 91 216 154 596 108 764 45 812 296
sina beräkningar funnit; tendensen har därjämte gjort sig gällande med större styrka. Högre inkomster ha procentuellt sett fått vidkännas en väsentligt kraftigare beskärning än lägre inkomster.
I verkligheten har ökningen av skattebelastningen även enligt den av oss tillämpade beräkningsmetoden varit större än som framgår av ovan intagna tabell I. Beaktas nämligen minskningen i penningvärdet, som kan upp— skattas till en tredjedel under den ifrågavarande perioden, blir reduceringen av den behållna inkomsten än kraftigare. Detta förhållande kan belysas genom en omräkning av den ä 5. 165 intagna tabellen, vilken åsyftar att visa verk- ningarna av skat-teförändringarna, under förutsättning dels att 1945 års in— komster kompenserats för prisstegringen, dels att ortsavdragen justeras på det sätt, majoriteten föreslagit. Om nämnda sammanställning utformas så, att den direkt tar sikte på utvecklingen av den efter skattebetalningen be- hållna inkomsten i olika skikt, får den det utseende, som framgår av tabell IE,.
Tabell II.
5 7 Enligt kol. 6 Behållen Inkomst Behåller] behållen Inkomst inkomst i 1945 inkomst inkomst, i 1938 års enligt års enligt reducerad penningvärde ' 1939 års penning— ' 1945 års till 1938 taxering värde taxering års penning- värde
Minskning av den behållna inkomsten
2 000 . 1 987 3 000 8 2 992 1 995 3 000 2 963 4 500 177 4 323 2 882 4 000 ' 3 918 6 000 349 5 651 3 767 6 (100 ' 5 824 9 (100 755 8 245 5 497 8 000 7 715 12 000 1 223 10 777 7 185 10 000 9 595 15 000 1 809 13 191 8 794 20 000 18 627 30 000 5 931 24 069 16 046 40 000 35 538 60 000 17 602 42 398 28 265 60 000 51 609 90 01 IO 31 768 59 232 38 821 100 000 82 153 150 000 63 218 86 782 57 855 200000 154 596 300 000 150 956 149 044 99 363
Av det nu återgivna materialet framgår alltså, att verkningarna av de sedan år 1939 vidtagna skatteskärpningarna varit med avseende å den behållna in— komsten kraftigare i de övre inkomstlägena än i de nedre. Då det rådande samlade skattetrycket likväl torde få anses särskilt kännbart drabba de mindre inkomsttagarna, synes det motiverat, att den Skattelättnad, som nu ifråga- sättes, i relativt sett större utsträckning kommer dessa skikt till godo. Men den verkställda utredningen har samtidigt ådagalagt behovet av en skatte- lättnad även för högre inkomsttagare eller ger i vart fall stöd åt uppfattningen, att det icke framstår som berättigat att ytterligare skärpa skattetrycket för de senare grupperna.
Vad härefter angår inkomstskatteskalans utformning, blir denna i viss mån beroende av de belopp, till vilka ortsavdragen bestämmas. Såvitt gäller ortsavdraget för gift skattskyldig, kunna vi ansluta. oss till vad beredningens majoritet föreslagit, nämligen att avdragen fastställas till i ortsgrupp I 2500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i ortsgrupp III 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Avdragen för ensamstående böra däremot bestämmas till belopp, något understigande de av majoriteten förordade, nämligen till 1 400 kronor i ortsgrupp I, 1 500 kronor i ortsgrupp II, 1 600 kronor i ortsgrupp III, 1 700 kronor i ortsgrupp IV samt 1 800 kronor i ortsgrupp V. Jämkningen av sistnämnda slag av ortsavdrag står i visst sam- band, med strävandena att åvägabringa en utjämning mellan villkoren för familjer och ensamstående. Det bör uppmärksammas, att barnavdragens syfte bland annat varit att åstadkomma en utjämning av försörjningskostna— derna mellan barnfamiljer och ensamstående eller barnlösa, ej mellan olika inkomstskikt inbördes. Denna synpunkt bör vara vägledande, även om en annan metod än avdragsformen kommer till användning för att genomföra en förbättring av barnfamiljernas villkor. Av utredningar, som verkställts i frågan om familjebeskattningen, har dock framgått, att det icke låter sig göra att -— med de statsfinansiella möjligheter, som stå till buds —— inom skattesystemets ram eller med anlitande av allmänna barnbidrag förverkliga en fullständig ut- jämning av de skiljaktigheter i levnadskostnader, som bestå mellan olika familjetyper respektive mellan familjer och ensamstående. Vidare är att märka, att om barnavdragen avskaffas, leder detta till en höjning av skatten för barnfamiljer, som, därest dessa befinna sig i högre inkomstlägen, icke kompenseras genom det av beredningens majoritet föreslagna systemet med bidrag, till vilket förslag även undertecknad Andersson anslutit sig. Ej ens det av undertecknad Sundén förordade systemet med alternativt bibehållande av rätten till barnavdrag möjliggör full kompensation för barnkostnaderna. Under sådana förhållanden kan det icke anses tillfredsställande, om familjerna i de högre inkomstskikten skulle genom skatteskalans utformning få vidkännas en ytterligare skatteskärpning, vilken skulle drabba dem utan hänsyn till före- komsten av barn. En möjlighet att utan åsidosättande av det statsfinansiella intresset i huvudsak undanröja sistnämnda, enligt majoritetsförslaget upp- kommande merbelastning öppnar sig emellertid, om —— på sätt vi här förordat
— ortsavdragen för ensamstående bestämmas till belopp, som med 200 kronor understiga de av majoriteten föreslagna, och om de därigenom uppkommande inkomsttillskotten för statsverket disponeras för en jämkning nedåt av skatten i skalans övre skikt. Denna jämkning bör avvägas åtminstone så, att en skatte— skärpning för familjer i nu berörda inkomstskikt praktiskt sett helt kan und- vikas, även när skatten uttages med 110 % av grundbeloppet.
Såsom den i betänkandet (s. 142—146) lämnade redogörelsen utvisar, kunna goda skäl anföras till förmån såväl för att skatteskalan i dess helhet blir rörlig som för att — i likhet med vad för närvarande gäller —— de högre skikten bindas i en fast skala. Om den förstnämnda metoden väljes, leder detta till, att en eventuell förhöjning av uttagningsprocenten drabbar alla inkomstskikt proportionellt, liksom omvänt en eventuell sänkning av uttag- ningsprocenten kommer lägre och högre inkomsttagare i lika mån till godo. Väljes åter den senare metoden, medför detta, att de högre inkomsterna vid ökad uttagningsprocent få en jämförelsevis mindre skattehöjning än de lägre inkomstskikten, medan en skattesänkning däremot får proportion-svis större verkan för de lägre inkomsterna. Frågan, vilketdera av de nämnda systemen — det med en helt rörlig eller det med en endast delvis rörlig skala ——- som bör tillämpas, hålla vi här öppen. Vi vilja endast uttala, att om det senare systemet befinnes vara att föredraga, det inkomstläge, vid vilket den fasta skatteskalan skulle börja, lämpligen synes kunna fastställas till 14 000 kronor mot för när— varande 8 000 kronor.
På grundval av dessa överväganden ha vi stannat för två alternativa för- slag till skatteskala, av vilka det ena (alternativ I) innebär helt rörlig skatt, och det andra (alternativ II) kännetecknas av att skalan uppdelas i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt. Förslagen framgå av tabell III.
" Tabell 111. Skatteskala.
Beskattnings— S k 1 k tp r 0 e e n t
bart - belopp Alt. II 1 000 kr.
fast
().. 1 _ 2... 3_ 4— g-- 8--— 10 — 14— 18— 24— 30— 40 40— 60 61) —100 100—200 200 ——
ESmw—IIIIIIII
»mmw tommy—-
Oavsett vilketdera alternativet som väljes bör gälla, att skatten icke i något skikt må överstiga 7 %. Med hänsyn till skalans konstruktion kan denna regel aktualiseras endast i händelse skatten skulle komma att uttagas med mer än 105 % av grundbeloppet.
För bedömandet av förslagens verkningar har i efterföljande tabeller (IV A och IV B) sammanställts exempel å skattens storlek vid olika uttagnings- procent av grundbeloppet för skattskyldiga i skilda inkomstlägen i ortsgrupp III ävensom å skillnaden i skatt i jämförelse med nuvarande skatt.
Såvitt gäller gifta skattskyldiga (utan barn) ger skalan upp till en inkomst av 15 000 kronor samma resultat som det, vilket föranledes av majoritetens förslag. I inkomstskikten därutöver medför skalan en genomgående lättnad i förhål- lande till majoritetsförslaget. Vid en uttagningsprocent av 100 inträder en likaledes generell skattelindring även i förhållande till nuvarande skatte- system. Sker uttagningen däremot efter 110 % av grundbeloppet, blir effekten
Tabell IV A. Tillämpning av skatteskalan enligt tabell III: skattebelopp, ortsgrupp lll.
Familjer Ensamstående Inkomst kr. Vid 100 % Vid 110 % uttagning Vid 100 % Vid 110 % uttagning & __ uttagning uttagning kr. Alt. 1, kr. Alt. 11, kr. kr. Alt. 1, kr. Alt. 11. kr. 600 -— _ — __ — _ 1 000 — —— — —- — — 1 500 — — _ —— — —— 2 000 — — — 26 29 29 2 500 — -— — 71 78 78 3 000 4 4 4 121 133 133 3 500 49 54 54 180 198 198 4 000 94 103 103 242 266 266 4 500 143 157 157 307 338 338 5 000 1.92 212 212 379 417 417 6 000 299 329 329 539 593 593 7 000 420 462 462 712 783 783 8 000 556 612 612 896 986 986 10 000 851 936 936 1 300 1 430 1 430 12 000 1 178 1 296 1 296 1 756 1 932 1 932 15 000 1 752 1 927 1 927 2 404 2 645 2 645 20 000 2 888 3177 3 171 3 649 4 014 3 998 25 000 4 222 4 644 4 612 5 089 5 598 5 546 40 000 8 924 9 823 9 645 10 014 11015 10 794 50 000 12 648 13 912 13 579 13 867 15 254 14 863 100 000 34 265 37 692 36 276 35 620 39 182 37 696 200 000 87 000 95 700 91 171 88 626 97 489 92 862 500 000 263 841 283 794 274 492 265 630 285 691 276 346 1 000 000 560 834 598 824 582 292 562 630 600 691 584 146 Alt. 1 med helt rörlig skatt. » 11 med rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt fr. o. m. 14 000 kronors beskattningsbart belopp. Vid bilda alternativen har marginalskatten begränsats till 70 %.
280 Tabell IV B. Tillämpning av skatteskalan enligt tabell III: skillnad mot nuvarande skatt, ortsgrupp Ill.
Familjer Ensamstående
Skillnad i skatt från nuv. Skillnad i skatt från nuv.
Inkomst
' ' 0 ”' Vid 100 % vm 110 % uttagning Vid 100 % V'd ”0 /0
uttagning ' . uttagning __ kf- Alt. 1, kr. Alt. 11, kr. kr- Alt. 1, kr. Alt. 11,1".
uttagning
600 — _ __ _ 1000 — 10 — 10 10 — 10 1 500 8 43 _ 43 43 43 2000 33 93 — 67 — 64 —
2 500 62 ' 162 — 91 84 3000 96 . . 222 — 101 89 3 500 153 279 —— 99 81 4000 210 ' — 107 337 — 95 71
4500 268 ' — 111 396 —— 89 58 5000 325 :- — 113 465 —— 86 48 6000 451 ' ' — 122 605 —— 66 12 7000 588 — 126 756 — 44 27
8 000 726 — 114 918 -— 22 68 10 000 1 026 — 90 1 278 + 22 152 . 152 12 000 1 363 — 67 1 705 + 51 227 _ 227 15 000 1 978 — 51 2 445 — 41 200 200
20 000 3 216 ' — 45 3 875 226 139 123 25 000 4 690 ' —— 78 5 348 259 250 198 40 000 9 745 ' — 100 10 576 562 439 218 50 000 13 686 : " — 107 14 626 759 628 237
100 000 36 987 —— 711 38067 — 2 449 + 1 115 371 200 000 91216 + 4 484 _ 45 92 447 — 3 821 + 5 042 + 415 500 000 275 194 —= 11 353 + 8 600 — 702 276 576 — 10 946 + 9 115 — 230 1 000 000 584 569 — 23 735 + 14 255 — 2 277 585 951 — 23 321 + 14740 —— 1 805
Alt. I med helt rörlig skatt. » II med rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt fr. o. lll. 14 000 kronors beskattnings- oart belopp. Vid båda alternativen har marginalskatten begränsats till 70 %.
beroende på, vilketdera av de båda alternativen som väljes. Vid tillämpning av alternativ I med en helt rörlig skala inträder en Viss, låt vara procentuellt sett föga betydande höjning för inkomster på 40000 kronor och däröver. Alternativ II, med en delvis fast skala, medgiver däremot även vid en uttag- ningsprocent av 110 en genomgående skattesänkning jämfört med nuvarande skatter. Sänkningen är emellertid i de högsta skikten procentuellt sett så liten, att man snarast kan anse skattebelastningen konstant.
För ensamstående åter medför den av oss föreslagna skalan vid 100 % ut- tagning skat—telindring för inkomster upp till något över 8 000 kronor. Höjes uttagningen till 110 %, kommer gränsen mellan skattelindring och skattehöj- ning att gå strax ovanför en inkomst av 6 000 kronor.
Vid en tillämpning av skalan uppkommer i förhållande till nuvarande skatteintäkter följande inkomstbortfall för statsverket.
Inkomstbortfall, milj. kr.
Uttag 110 %
Uttag 100 % Alt. I Alt. II
Inkomster under 12 000 kronor: Familjer .......................... 117 117 Ensamstående .................... 78 78
Summa 195 195
Inkomster över 12 000 kronor _ 1 5 194 200
Inkomstbeskattningen av juridiska
personer. Den av flertalet ledamöter1 i skatteberedningen föreslagna höjningen av in- komstskatten för aktiebolag och därmed jämställda juridiska personer är enligt vår åsikt icke motiverad och kan vara ägnad utlösa ej önskvärda återverkningar på företagsamheten och kapitalbildningen.
Av den i betänkandet lämnade redogörelsen för skatteutvecklingen under kriget framgår (s. 76 jämförd med s. 166—167), att bolagsskatten höjts från 13 % år 1939 till 32 % för närvarande. Ökningen utgör följaktligen 146,2 %. Denna höjning är så betydande, att kravet på en ytterligare stegring ej står i god samklang med den principiella ståndpunkt beredningens majoritet intagit i föregående avsnitt av betänkandet. Majoriteten har nämligen _— låt vara på skäl som vi icke kunna finna godtagbara — funnit en skattelindring befogad för fysiska personer i sådana inkomstlägen, där den relativa skatteskärpningen under kriget uppgått till i runt tal 150 % eller något därunder, medan en skatteskärpning ansetts berättigad, när den relativa skattehöjningen under— stigit i runt tal omkring 140 %.
Emellertid ligger den argumentering, majoriteten anför till förmån för en höjning av bolagsbeskattningen, på ett annat plan. Sålunda framhålles, att delägarna i aktiebolag mestadels torde ha. inkomster av sådan storleksordning, att skatteskärpning för dem inträder enligt majoritetens förslag till inkomst skatt för fysiska personer. Vidare anföres, att i aktiebolagens inkomster in- går förutom avsättning för den å inkomsten belöpande skatten _ dels vad som utdelas till delägarna och som beskattas hos såväl delägare som bola- get, dels den del av inkomsten, som fonderas hos bolaget. Majoriteten tager emellertid icke ställning till frågan om hur bolagsbeskattningen rent teoretiskt skall motiveras och lämnar följaktligen därhän, huruvida denna beskattning skall betraktas såsom ett komplement till inkomstbeskattningen av fysiska personer eller som en beskattning, avsedd att direkt träffa bolagen. Beträffande den del av bolagens inkomster, som fonderas, bör dock enligt majoritetens mening en skärpning av delägarnas inkomstbeskattning motsvaras av en skärp—
1 Herrar Bärg, Brandt, Hermansson, Olsson, Rubbestad och Sjödahl.
ning även av den fonderade delen av bolagsvinsterna, enär eljest en rubb— ning skulle inträda i den gällande avvägningen av beskattningen. Vid behand- lingen av frågan om fysiska personers inkomstbeskattning ha vi sökt påvisa, att grunden för majoritetens förslag om en skärpning av skatten för skattskyl— diga i högre inkomstskikt icke är hållbar, enär den under kriget för dessa kategorier av inkomsttagare genomförda skattehöjningen haft längre gående verkningar med avseende å den behållna inkomsten än fallet varit beträffande den skärpning av beskattningen, som samtidigt drabbat smärre inkomsttagare. Redan med hänsyn härtill måste vi ställa oss avvisande till förslaget om en ytterligare höjning av bolagsbeskattningen. Men även mot de övriga leden i majoritetens argumentering torde befogade invändningar kunna göras. Anta— gandet att aktiebolagens delägare i regel återfinnas i de högre inkomstskikten är på intet sätt bestyrkt. I vart fall torde så många undantag numera finnas från denna sats, att det icke framstår som rimligt att åberopa den för det ändamål, som nu är i fråga.
Principiellt viktigare torde emellertid vara den invändning, som följer av bolagsbeskattningens anordning som en dubbelbeskattning. Denna innebär _ såsom ovan framhållits — att aktiebolagens vinster i princip beskattas så— väl hos vederbörande bolag som hos dess delägare. I den mån vinsten utdelas, skulle den alltså komma att träffas redan av den skattehöjning, som majori— teten föreslår för inkomsttagare i högre skikt. Något behov av en komplette— rande beskattning för denna del av inkomsten torde alltså icke ens från majo— ritetens utgångspunkt förefinnas.
Beredningens flertal har slutligen funnit det angeläget att söka påvisa, att en viss skärpning av bolagsbeskattningen icke skulle kunna befaras medföra hämmande verkningar med avseende å företagsamheten. Såsom stöd härför har i första hand helt allmänt åberopats föreliggande möjligheter för aktiebolagen att konsolidera sin ställning samt att skapa dolda reserver. Därjämte har be- redningen återgivit en statistisk sammanställning rörande inkomster och in. vesteringar inom industrien 1937—1944, vilken utförts inom Industriens utred- ningsinstitut och vilken anses giva ytterligare belägg för majoritetens stånd- punkt.
Häremot må till en början anföras, att bolagens ökade konsolideringsmöj— ligheter _ vilkas värde ingalunda skall bestridas — tillkommit bland annat för att tjäna det samhälleliga syftet att hålla. produktionen och sysselsättningen uppe under en eventuell lågkonjunktur. Överhuvudtaget syfta konsoliderings- strävandena och den föreliggande tendensen till fondering av bolagens vinster till att säkerställa bolagets — den juridiska personens -— utveckling och finan- siella styrka. Åtminstone när det gäller större företag och i synnerhet bolag, vilkas aktier noteras på börsen, är det ganska verklighetsfrämmande att före— ställa sig, att konsolideringsåtgärderna i främsta rummet ske fö ' tillfälliga — aktieägarnas räkning. I långt högre grad motiveras sådana åt— gärder av en önskan att underlätta företagets expansion utan att det behöver sätta sig i skuld. Delägarna kunna visserligen få indirekt gagn därav, men
väsentligen allenast på så sätt att en jämn utdelning kan upprätthållas under växlande konjunkturer. Mera direkta torde emellertid fördelarna vara för de anställda, som få större säkerhet för kontinuerlig sysselsättning och därmed ökad trygghet. Med hänsyn till det anförda kan det knappast anses välbetänkt att av fiskaliska hänsyn nu minska aktiebolagens konsolideringsmöjligheter.
Vad åter beträffar den refererade undersökningen från Industriens utred— ningsinstitut må framhållas, att ifrågavarande bokslutsanalys icke upplagts med tanke på att utreda beskattningens inverkan på företagsamheten och konsolide- ringssträvandena. Redan på denna grund måste det anses vanskligt att draga slutsatser i dessa hänseenden ur det föreliggande materialet. Framför allt är det emellertid att märka, att detta material endast besitter en mycket begrän- sad representativitet. Det omspänner för det första allenast cirka 25 % av hela industrien och det avser för det andra endast en viss typ av företag, näm- ligen större, sedan ett antal år bestående sådana. Undersökningen utsäger däremot intet om de mindre och nybildade företagens konsolideringsmöjlig— heter, enär bolag av dessa typer icke inbegripas i granskningen. Det torde emellertid kunna hävdas, att en hög bolagsbeskattning verkar särskilt häm- mande å utvecklingen och konsolideringen av just smärre och nybildade aktie- bolag.
Av det anförda torde framgå, att såväl principiella som finanspolitiska skäl kunna anföras emot den av beredningens majoritet förordade skatteskärp- ningen för aktiebolag, vilken uppgår till icke mindre än 25 % av den redan nu höga bolagsskatten och följaktligen går ännu längre än som föreslagits för fysiska personer; det torde å andra sidan vara svårt att andraga några bärande allmänekonomiska motiv till förmån för en sådan skärpning. Vi kunna därför icke förorda en höjning av den nuvarande beskattningen för aktiebolag och därmed likställda juridiska personer.
I detta sammanhang vilja vi erinra om, att gällande skattelagstiftning öppnar en möjlighet till differentiering av grundbeloppsprocenten vid beskattning av fysiska personer å ena sidan och vid beskattning av juridiska personer å andra sidan. Vid behandlingen av förevarande fråga uttalade 1938 års riksdag, att denna anordning kunde bliva av stort värde särskilt med hänsyn till möj— ligheten att under en utpräglad lågkonjunktur stödja näringslivet genom fast ställande av lägre uttagningsprocent för affärsdrivande juridiska personer än för andra skattskyldiga. Det principiella betraktelsesätt, som ligger till grund för detta uttalande, äger enligt vår mening alltjämt giltighet. Skulle en mera väsentlig konjunkturnedgång komma. att inträda, bör alltså en sänkning av bolagsbeskattningen tagas under övervägande.
Förmögenhetsbeskattnin gen.
Mot vad i betänkandet (s. 177—185) anföres i frågan om särskiljande av den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten i två från varandra fri- stående skatter ha vi intet att erinra. Däremot kunna vi icke giva vår anslut—
ning till den av beredningens majoritet1 förordade skalan för den nya fri— stående förmögenhetsskatten.
Vid behandlingen av sistnämnda fråga erinras i betänkandet om, att vid 1938 års skattereform förutsattes, att av den sammanlagda statsbeskattningen av fysiska personer omkring 80 % skulle utgå i form av inkomstskatt och om— kring 20 % i form av förmögenhetsskatt. Enligt verkställda beräkningar utgöra ' dessa procenttal med utgångspunkt från de på grund av 1945 års taxering debiterade statsskatterna 91,5 respektive 8,5 (betänkandet s. 185). Av den lämnade redogörelsen inhämtas vidare, att de totala intäkterna för fysiska personers inkomster sedan år 1938 mer än femdubblats, medan de totala skatteintäkterna för förmögenhet ungefär fördubblats. Med rätta uttalas emellertid, att ökningen av de totala skatteintäkterna icke ger någon större ledning vid bedömandet av skattebelastningens storlek. I stället har före— bragts ett omfattande statistiskt material, som åsyftar att belysa förhållandet mellan den relativa ökningen av skatt å förmögenhet å ena sidan och skatt av arbetsinkomst å andra sidan. Det framhålles, att detta material ger vid han- den, att skatteskärpningen, sedan det nuvarande skattesystemet antogs år 1938, med hänsyn tagen till penningvärdets fall varit avsevärt större för in- komst än för förmögenhet, ävensom att beträffande förmögenheterna skatte- ökningen är relativt stor för de mindre och medelstora förmögenheterna men förhållandevis ringa för de största förmögenheterna.
Dessa slutsatser vila emellertid på en uppfattning av förmögenhetskattens natur och konstruktion, vilken torde vara främmande för vår på detta område gällande skattelagstiftning. Förmögenheten är enligt svensk skatterätt väl be- skattningsnorm men icke skattekälla. Låt vara att regeln ej är utan undantag, så avses dock förmögenhetsskatten principiellt skola gäldas icke av kapitalet utan av de därur härflytande intäkterna. Det är mot bakgrunden av denna åskådning de nuvarande skatteskalorna utformats, och jämväl gällande reduktionsregel uppbäres av enahanda tanke. Vid sådant förhållande kan det icke vara principiellt riktigt att, såsom beredningens majoritet gör, verkställa en jämförelse mellan förmögenhetsskattens utveckling ställd i relation till förmögenheterna, å ena sidan, och arbetsinkomstens procentuella utveckling, å andra sidan. I stället torde med varandra böra jämföras utvecklingen av skattetrycket, å ena sidan för ren förmögenhetsinkomst, å andra sidan för ren arbetsinkomst. I ett föregående avsnitt av detta särskilda yttrande ha vi häv— dat, att en verklighetstrogen bild av skattetryckets utveckling vinnes genom en beräkning av den i olika inkomstskikt efter skattens gäldande behållna in- komsten. I enlighet härmed har i vidstående tablå (tabell V), som utgör en sammanställning och bearbetning av de i betänkandet, s. 188, intagna exemp- len, med varandra jämförts å ena sidan den beskärning, som rena förmögen— hetsinkomster fått vidkännas till följd av skattehöjningarna under kriget, och å andra sidan den motsvarande begränsningen av lika stora arbetsinkomster.
1 I detta fall bestående av herrar Bärg, Brandt, Hermansson, Olsson och Sjödahl.
Tabell V. Jämförelse mellan verkningarna av krigsårens skatteskärpningar för dels rena förmögenhetsinkomster, dels rena arbetsinkomster.
film*" Behållen Minsk— ,???”th A 1) t . k 1; del av ning av [...a .. en r 0 sin oms ' arbets- hehållen ormogen. kr. inkomsten arbets-
hets- % inkomst inkomst 1939—1945 1939; 1945 %
1945 1939 1945 % 1939 1945
Behållen Inkomst av de] av för— förmögenhct, mögenhets-
kr. inkomsten
%
Förmögenhet, kr.
A. Förmögenheten antages jörräntad efter 3 %.
100 000 150 000 3 000 4 500 957 866 —— 76 3 000 4 500 994 —— 23 200 000 300 000 6 000 9 000 885 771 —-» 129 6 000 9 000 98'1 ' ' — 59 300 000 450 000 9 000 13 500 852 703 — 17'5 9 ()00 13 501! 970 . ' ' —- 76 500 000 750000 15 000 22 500 79'9 60'3 — 245 15 000 22 500 953 * —— 11'8 1000 000 1 500 000 30 000 45 000 71 *7 44 7 —— 377 30 000 45 OOU 91'5 ' —— 17'8 3 000 000 4 500 000 90 000 135 000 571 21'7 — 620 90 00!) 135 OUU 83 2 * — 28'5
B. Förmögenhetr-n antages förränth efter 4 %.
100 000 150 000 4 000 6 000 941 86'4 — 82 4 000 6 000 99'0 95'1 -— 89 24 50 000 300 000 8 000 12 000 894 7713 — 132 8 ()00 12 (100 973 905 — 7'0 300 000 450 0. '0 12 000 18 000 863 701 —- 187 12 000 18 0an 96'2 86'8 — 9 8 500 000 750 000 20 (100 30 000 80"? 60'5 — 25'0 20 00!' 30 ( -0() 940 807 — 141 1 000000 1 500 000 40 000 60 000 733 458 # 2375 40 000 60 (IOU 894 710 — 206 3 000 000 4 500 000 120 000 180 000 597 263 —— 561 120 000 180 000 811 558 — 31'2
I båda fallen har justering skett för den under perioden inträdda prissteg— ringen. Av vår undersökning framgår otvetydigt, att förmögenhetsinkomsterna genom skattestegringarna undergått kraftigare beskärningar än arbetsinkom- sterna. Detta gäller i alla skikt, men tendensen är särskilt markerad vid stora förmögenhetsinkomster.Medan sålunda ägaren av en förmögenhet påBmiljoner kronor med 3 % avkastning före kriget fick behålla 57,1 % av inkomsten, har behållningen av en likvärdig förmögenhet numera reducerats till 21,7 %, vilket innebär en minskning av inkomsten efter skatt med 62 %. För en skattskyldig med lika stor inkomst, härrörande av arbete, var behållningen efter skatt 1939 83,2 % och 1945 59,5 %, vilket innebär, att den behållna inkomsten i detta fall reducerats med 28,5 %.
Majoritetens resonemang i förevarande fråga synes emellertid lämna rum för en ytterligare invändning, vilken vi äta benägna tillmäta än större vikt.
Majoriteten finner, att den avvägning av skattebördan mellan inkomst och förmögenhet, som skedde i samband med 1938 års skattereform, numera helt blivit rubbad och att en förnyad avvägning för den skull under alla för- hållanden bör äga rum, närmare bestämt så att skatten å mindre förmögenheter helt slopas eller lättas, medan den åter i fråga om större förmögenheter skärpes. Argumenteringen visar, att de viktiga avvägningsspörsmål, som här föreligga, bedömts allenast ur beskattningssynpunkt. Då förslaget om en ökad belastning på förmögenheterna i nu ifrågavarande form och parallellt med förslaget om en kvarlåtenskapsskatt framlagts av majoriteten närmast såsom en ersättning för en ifrågasatt engångsskatt å förmögenhet och pro-
blemet således ytterst gäller, i vad mån olika grupper —— inkomsttagare respektive förmögenhetsägare — burit sin skäliga andel av kristidens bördor, är det emellertid uppenbart, att det icke kan avgränsas på det sätt som skest. Vid besvarandet av det ställda spörsmålet måste den statliga finanspolitiken behandlas som en odelbar enhet. Hänsyn kan icke tagas endast till skat-.e- politiken, utan jämväl penning- och räntepolitiken kräver beaktande. För skärskådande av problemet ur dessa vidare synpunkter ger redan det i före- varande betänkande framlagda faktiska materialet ett värdefullt underlag. Å s. 77 i betänkandet åskådliggöres utvecklingen av det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet för fysiska personer m. fl. åren 1939—1945. Å s. 78 lämnas vidare en sammanställning, utvisande förändrin— garna i de till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbara beloppen för samma år. En jämförelse mellan de båda nämnda serierna ger vid handen, att de till inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppen för fysiska per- soner m. fl. under perioden ifråga ökats med 61,5 %, medan däremot de för- mögenheter, som träffas av särskild förmögenhetsskatt under samma tid ökats med allenast 21,4 %. Härav framgår således för det första, att inkomstskat- tens relativt ökade betydelse för de samlade skatteintäkterna icke enbart beror på skatteprocentens höjning utan i icke ringa grad bottnar i en till- växt av de taxerade beloppen. Men jämförelsen leder även till en annan och för hela avvägningsproblemet viktigare slutsats. I de till inkomst— och för- mögenhetsskatt taxerade beloppen dominera de rena inkomsterna, medan däremot den anpart, som faller på förmögenhetsdelen, är relativt ringa. Ökningen av de taxerade beloppen med 61,5 % pekar därför i riktning mot att inkomsterna generellt sett tillvuxit i takt med eller snabbare än den sam- tidigt pågående prisstegringen, vilken senare — såsom i andra sammanhang framhållits — kan uppskattas till cirka 50 %. Emellertid finns jämväl material, som direkt belyser denna fråga för vissa viktigare inkomstgruppers vidkom- mande. I konjunkturinstitutets rapport över konjunkturläget hösten 1945 lämnas sålunda uppgifter för utvecklingen av de individuella löneinkomsterna från 1939 till 1945. Enligt dessa, delvis approximativa, uppgifter hade tim- förtjänsten för industriarbetare under den angivna perioden stigit med 46 %. Löneinkomsterna för lantarbetare hade samtidigt ökats med 70 a 101 % samt för statsanställda med 41 %. Enligt' samma publikation hade jordbrukets in- komster åren 1938/39—1945/46 ökats med cirka 50 %, och vidare hade indu- striens redovisade nettoinkomster från de närmaste förkrigsåren fram till och med 1944 tillvuxit, enligt en uppskattning med cirka 50 %, enligt en annan med cirka 53 %. Anmärkas må, att löneinkomsterna från 1945 till 1946 i all— mänhet torde ha stigit med ytterligare 5 å 10 %.
Av det anförda torde sålunda klart framgå, att de viktigaste slagen av in- komster sedan tiden närmast före kriget i genomsnitt numera åtminstone fullt kompenserats för den inträdda prisstegringen. Däremot föreligger, så- som siffrorna för utvecklingen av de till särskild förmögenhetsskatt beskatt- ningsbara beloppen ge vid handen, en högst avsevärd underkompensation
åtminstone för ifrågavarande förmögenheter, &. v. s. sådana som överstiga 20 000 kronor.
Denna disproportion är än mer påtaglig, om hänsyn jämväl tages till det inflytande, som ränteutvecklingen haft på förmögenhetsvärdena. Visserligen ligga räntesatserna för närvarande vid ungefär samma nivå, som de intogo närmast före krigsutbrottet, men tidigare vidtagna räntesänkningar hade strax före kriget ännu icke slagit igenom på viktiga avsnitt av kapitalmarknaden. Denna anpassning har ägt rum först senare och i etapper, och därjämte har den tidigare relativt vida marginalen mellan räntan på olika slag av placeringar numera väsentligt minskats.
Principiellt har en sänkning av räntefoten den effekten, att en fast avkast- ning kommer att motsvaras av ett högre kapitalvärde. Den leder med andra ord till en »uppblåsning» av förmögenheternas nominella belopp. Därest en viss förmögenhet avkastar 5000 kronor och den normala förräntningen är 5 %, blir förmögenhetens värde 100000 kronor. Sjunker däremot normalför— räntningen till 4 %, men bibehålles avkastningen på 5000 kronor, ökas av— kastningens kapitaliserade värde, (1. v. s. förmögenheten, med 25 % eller till 125 000 kronor. Den förändring kapitalräntan undergått sedan augusti 1939 är, som nyss antytts, icke enhetlig. Räntan på bankinsättningar är i stort sett oförändrad. Däremot har den genomsnittliga avkastningen å dagligen noterade aktier sjunkit från 4,70 % i augusti 1939 till mellan 3,60 och 3,75 % för när— varande. Bruttoavkastningen på välbelägna stadsfastigheter inklusive risk- premie för bristande uthyrning utgjorde som regel 1938/39 8 % på det investe- rade toppkapitalet, medan förräntningen för närvarande utgör endast 6 % och därunder. Inteckningsräntan för sekundärlån inom 75 % av fastighetsvärdet har från 1938/39 sjunkit från 41/2 % till 31/2 år 33/4 %.
Den viktigaste posten i större förmögenheter utgöres i allmänhet av aktier. I sådana förmögenheter ingå ofta jämväl fastighetsplaceringar. Bank- tillgodohavanden spela däremot regelmässigt i dylika förmögenhetskomplex en relativt underordnad roll. Den under kriget inträdda sänkningen av genomsnittsförräntningen för större förmögenheter torde med ledning av nu anförda uppgifter kunna uppskattas till åtminstone 0,7 % eller från lågt räknat 4,3 % till cirka 3,6 %. Denna minskning av normalförräntningen mot— svarar vid fast placering med given avkastning en höjning av det kapitali- serade värdet, d. v. s. av förmögenheten, med i det närmaste 20 %. Själv- fallet kan ej förutsättas, att förmögenhetsavkastningen i allmänhet kunnat hållas fullt konstant; på grund av konverteringar eller kostnadsstegringar torde avkastningen åtminstone på betydande delbelopp av större förmögen- hetskomplex ha sjunkit absolut sett. Men den nu återgivna utvecklingen har likväl i viss utsträckning otvivelaktigt'bidragit till en höjning av de beskattningsbara förmögenhetsbeloppen, som icke motsvaras av en ökad av- kastning utan i stället utgör en ren spegelbild av nedgången i räntan. I den mån så varit fallet, motsvaras den siffermässigt redovisade ökningen av de beskattningsbara förmögenhetsbeloppen —— vilken såsom nämnts redan i
sig måste betecknas såsom ringa i förhållande till den inträdda penning- värdeförsämringen — icke av en verklig förstärkning av förmögenhets- ägarnas skattekraft.
Den slutsats, vartill det nu anförda leder och vars räckvidd sträcker sig längre än till den föreliggande frågan, är i första hand, att det icke synes sakligt motiverat att nu i samband med den årliga beskattningen uttaga ett ökat belopp av förmögenheterna i allmänhet.
Med avseende å utformningen av den nya fristående förmögenhetsskatten, förorda även vi att förmögenheter ej överstigande 20000 kronor undantagas från sådan skatt. Detta i och för sig leder, såsom i Bilaga 5 till betänkandet påvisas, till en relativt ringa intäktsförlust, nämligen 5 a 6 miljoner kronor. Med beaktande av nu nämnda skattefrihetsgräns föreslå vi följande skikt- skala:
— 20000 ........... 0/00
20 000— 50 000 0/00 50 000— 100 000 0/00 100 000— 150 000 0/00 150 000— 200 000 0/00 200 000— 300 000 0/00 300 OOO—1 000 000 (),/00 1 000 000— - 0/00
Enligt verkställda uppskattningar skulle genom den av oss föreslagna skalan erhållas ett belopp, som oväsentligt överstiger den sammanlagda för- mögenhetsskatten vid 1944 års taxering. Hur skalan skulle verka i olika för- mögenhetslägen belyses i följande sammanställning.
Tabell VI.
Förmögcnh etsskatt
Förmögenhct i kronor i 0/00 av
i kronor .. .. formogenhetcn
20 000 — 30 000 50 40 000 100 50 000 150 60 000 210 74) 000 270 80 000 330 90 000 390 100 000 450 150 000 200 000 * 300 000 500 000 1 000 000 2 000 000 5 000 000
Såsom i betänkandet framhålles, är en jämförelse med förmögenhets- skatten enligt nuvarande skattesystem i hög grad vansklig, då verkningarna äro beroende av storleken av den skattskyldiges totala inkomst, oberoende av vilken källa denna härflyter. Helt allmänt torde dock kunna sägas, att för de vanligast förekommande kombinationerna av inkomst och förmögenhet den av oss förordade skalan medför någon skärpning för ägare av medelstora förmögenheter. Denna jämkning uppåt betingas väsentligen av en önskan att inom förmögenhetsbeskattningens ram kompensera skattefriheten för förmö— genheter understigande 20000 kronor.
De i betänkandet föreslagna bestämmelserna om reduktion av förmögen— hetsskatten i vissa fall för förmögenhet ej överstigande 100000 kronor (understundom även för något större förmögenhet) finna vi oss kunna bi- träda. I motsats till beredningens majoritet hålla vi emellertid före, att behov därjämte finnes av en generell reduktionsregel för fall, då avkastningen är relativt sett ringa. Vi förorda därför, att vid sidan av den nya speciella reduk— tionsregeln även nu gällande allmänna begränsningsregel för framtiden upp- rätthålles med den formella jämkning, som betingas av skattesystemets om— läggning. En sådan bestämmelse motiveras av vår uppfattning, att förmögen- hetsskatten bör betraktas såsom skatt å förmögenhetsavkastningen och att de samlade skatterna sålunda principiellt och i allmänhet icke böra få till- låtas stiga till sådant belopp, att kapitalet måste tillgripas för deras gäldande.
Arvs- och gåvobeskattningcn.
Den ståndpunkt, som vi i det föregående vid behandlingen av frågan om förmögenhetsbeskattningen intagit, innebär, att förmögenhetsägarna burit åt- minstone den andel, som kan anses skälig, av kristidens bördor, dels genom den kraftiga höjningen av skatten på förmögenhetsinkomster, dels och fram- för allt genom den reduktion av förmögenheternas realvärde och skattekraft, som orsakats av penningvärdeförsämringen och räntenedgången under kriget. Härav följer, att vi icke kunna. acceptera tanken på en engångsskatt på för- mögenheter. Lika litet som vi äro beredda att giva vår anslutning till för- slaget om att i stället för uttagandet av en engångsskatt höja den årliga för- mögenhetsskatten, kunna vi förorda, att det svenska arvsskattesystemet, på sätt majoriteten1 föreslagit, påbygges med en särskild kvarlåtenskapsskatt.
Till de överväganden ur rättvisesynpunkt, som i första hand varit bestäm- mande för den av oss sålunda intagna ståndpunkten, komma ett flertal prin- cipiella och praktiska invändningar, vartill förslaget om kvarlåtenskapsskatt synes giva anledning. Den ingående kritik, som vid tidigare tillfällen an— förts emot en sådan skatteform, kan icke anses vederlagd genom den nu verk— ställda utredningen. Alltjämt framstår det för rättskänslan stötande, att kvar- låtenskapsskattens gradering sker i förhållande till dödsboets storlek med ' följd att den som är ensam arvinge till en mindre förmögenhet endast be-
höver vidkännas ett relativt ringa avdrag på. arvet, medan den som ärver
1 Herrar Barg, Brandt, Hermansson, Olsson och Sjödahl.
samma eller kanske mindre belopp tillsammans med flera arvingar i ett större dödsbo, får sin lott väsentligt reducerad. Den rent formella omständig— heten, att kvarlåtenskapsskatten utformas som en pålaga på dödsboet såsom självständig juridisk person, kan icke rubba nu nämnda sakförhållande.
Kvarlåtenskapsskatten motiveras principiellt såsom en uppskjuten för— mögenhetsskatt. Den betraktas som en skuld till samhället, vilken uppkom- mer i samma mån som exempelvis en sparsam man underlåter att helt kon— sumera sina inkomster -— något som givetvis står honom fritt; denna skuld förfaller till betalning vid en tidpunkt, som han själv icke bestämmer eller kan förutse, och den kan få verkningar, som ofta nog icke kunna på förhand överblickas. Bortsett från att denna motivering näppeligen kan accepteras av det allmänna rättsmedvetandet, skulle, såsom ofta framhållits, konsekven— sen kräva, att vid skattens uttagande beaktas den tidrymd under vilken för— mögenheten disponerats. Så har endast delvis skett i det nu föreliggande förslaget. Hänsyn tages däri endast till förmögenheter, som i livstiden tillfallit den avlidne genom vissa speciella slag av fång, nämligen arv, testamente och gåva. Värdet av denna modifikation begränsas emellertid därigenom, att den gäller allenast under förutsättning att den på dylikt sätt förvärvade förmögen- heten innehafts under en tid av högst 5 år. Härav följer, att den i tidigare sammanhang gjorda invändningen om att kvarlåtenskapsskatten utmätes utan hänsyn till den tid arvlåtaren ägt förmögenheten och sålunda utan hänsyn till den nytta han haft av densamma, alltjämt i huvudsak kvarstår ovederlagd.
Av kvarlåtenskapsskattens karaktär av uppskjuten förmögenhetsskatt skulle logiskt följa, att endast sådana förmögenhetsdelar, som principiellt kunna bli föremål för årlig förmögenhetsskatt också träffas av kvarlåtenskapsskatt. Viktiga avsteg från denna princip göras emellertid i det föreliggande för-_ slaget, utan att någon motivering därför lämnas. Sålunda skulle icke allena-st, såsom redan majoriteten framhåller, egendom, vilken nedlagts i utlandet av utomlands bosatt svensk medborgare, utan jämväl tillgångar i form av lös- örebo träffas av kvarlåtenskapsskatten. Särskilt sistnämnda förhållande torde i praktiken kunna leda till stötande resultat.
Vad åter beträffar den närmare utformningen av reglerna för kvarlåten— skapsskatten, är i synnerhet den omständigheten, att det beskattningsbara be- loppets storlek blir beroende av frågan huruvida egendomsgemenskap före— ligger eller icke, ägnad ingiva betänkligheter. Att maka-rna genom äktenskaps- förord sätta reglerna om egendomsgemenskap ur kraft i syfte att freda var— dera makens tillgångar från andre makens borgenärer bör rimligen icke få föranleda en i vissa lägen mycket kraftig höjning av kvarlåtenskapsskatten. Att så kan bli fallet, framgår omedelbart av följande exempel. Om en av- liden person efterlämnar 200 000 kronor, blir kvarlåtenskapsskatten 7 250 km— nor, därest giftorätt föreligger för efterlevande maken, men därest egendoms- gemenskapen är upplöst och förmögenheten var den dödes enskilda egen- dom, ökas skatten med icke mindre än 20 000 kronor till 27 250 kronor. Fall sådana som det nu nämnda torde komma att bli ingalunda sällsynta, särskilt
' när det gäller rörelseidkare. Resultatet är då också så mycket mer stötande, som den naturliga utvägen för en dylik person att skydda de efterlevande är att i livstiden samla ett kapital, som kan räcka till änkans och barnens för- sörjning. Med nuvarande ränteläge förslår en kvarlåtenskap på 200000 kro- nor, i synnerhet om däri jämväl ingår lösörebo till mera. betydande belopp, icke till mer än en relativt blygsam försörjning för de efterlevande, om flera barn finnas i äktenskapet och dessa äro minderåriga. En minskning av arvingarnas andel med 20000 kronor kan i dylika fall bli mycket kännbar.
Högeligen otillfredsställande ter sig även, att kvarlåtenskapsskattens ut- formning som en dödsboets gäld anses betinga, att legat icke beröras av. skatten, vilken i stället enbart kommer att drabba arvingars och universella testamentstagares lotter. I ett mycket stort antal fall, då legatarier insatts i testamenten, torde en sådan konsekvens stå i strid med testators vilja. Visserligen kan en person, som upprättat testamente, i allmänhet ändra detta i samband med den nya för—ordningens utfärdande, men det kan förväntas, att testator mången gång underlåter detta, antingen av oföretagsamhet eller på grund av bristande insikt om författningsbestämmelserna. Understundom kan testator vara förhindrad att, även om han så önskat, ändra testamentets bestämmelser, nämligen om han på grund av långvarig svår kroppssjukdom är därtill faktiskt oförmögen eller därest han på grund av senilitet eller sin- nessjukdom förlorat sin rättsliga handlingsförmåga.
Som en svaghet i den förebragta, utredningen måste betecknas, att de eko- nomis-ka återverkningarna av en kvarlåtenskapsskatt av den storleksordning det här gäller icke blivit på tillfredsställande sätt belysta. Med stöd av statistiska uppgifter rörande fördelningen på olika typer av tillgångar i ett stort antal dödsbon enligt inregistrerade bouppteckningar, söker beredningens majoritet visserligen göra troligt, att likviditetssvårigheter mera sällan komma att uppstå. För att underlätta skattens erläggande öppnas vidare möjlighet till anstånd med skattens gäldande och föreslås, att vissa slag av aktier och skuldebrev under närmare angivna förutsättningar skola. kunna godtagas så- som skattelikvid. Dessa bestämmelser torde dock i ett mycket stort antal fall icke vara tillfyllest för att förhindra exempelvis att ett familjeföretag måste upplösas eller försäljas för uppbringande av likvida medel. Det kan befaras, att detta i sig icke önskvärda resultat ytterligare skärpes därigenom att försäljningen måste ske till underpris, eftersom säljaren befinner sig i tvångsläge. Detsamma kan för övrigt komma att inträffa vid realisation av minoritetsposter i bolag, vilkas aktier icke noteras på börs, samt av andelar i enkla bolag och kommanditbolag. Att dessa erinringar äro långt ifrån opraktiska, framgår av att det erfarenhetsmäs-sigt är förenat med mycket be- tydande svårigheter att belåna dylika minoritetsintressen. Även när kvar- låtenskapen är nedlagd huvudsakligen i fast egendom skulle det, trots de nämnda betalningsreglerna, mången gång bliva svårt att full-göra skattebe- talningen, i synnerhet om egendomen utgöres av jordbruksfastighet med låg avkastning.
Av de nu behandlade bestämmelserna angående kvarlåtenskapsskattens be- talning framgår icke klart, huruvida avsikten är, att staten skall behålla så- dana aktier, som influtit i skattelikvid. Om så skulle komma att ske, måste även detta betraktas som ur principiella synpunkter olämpligt. _
Av den i Bilaga 11 till detta betänkande lämnade redogörelsen för arvs— och gåvobeskattningens utformning i olika länder kan inhämtas, att den svenska arvs- och gåvobe—skattningen, om de nu av majoriteten förordade skärpningarna genomföras, skulle bli en av de strängaste i världen. I Eng— land finnes visserligen en kvarlåtenskapsskatt, som åtminstone i Vissa skikt är hårdare än den nu föreslagna svenska skatten, men det är att märka, att det engelska skattesystemet icke känner någon särskild arvslottsbeskattning och framför allt att det icke inrymmer någon egentlig årlig förmögenhets- skatt. Skulle de på förmögenheterna och sparandet vilande påla-gorna nu komma att stegras på det sätt, som majoritetens förslag till—skärpning av skatterna på såväl förmögenhet som på arv och gåva innebär, kan detta näppeligen, enligt vår åsikt, undgå 'att få för företagsamheten och kapital- bildningen och därmed för det samhälleliga framåtskridandet olyckliga åter- verkningar. De konsekvenser, som torde kunna befaras, te sig desto mera betänkliga, som vad vårt land under de närmaste åren behöver är en ökad sparverksamhet, företagsamhet och kapitalbildning, om vårt folk skall kunna fullgöra ingångna ekonomiska förpliktelser mot utlandet och lösa angelägna inhemska produktion'suppgifter.
På. dessa grunder taga vi bestämt avstånd såväl från förslaget om införande av en särskild kvarlåtenskapsskatt som från förslaget om en i anslutning där— till genomförd skärpning av »gåvobeskattningen.
Ramen för skattesystemet.
I fråga om den s. k. ramen för skattesystemet är det, såsom framgår av det anförda, vår uppfattning, att den av oss föreslagna inkomstbeskattningen av fysiska personer icke bör åtföljas av en skärpning av andra skatter. Principiellt böra skatteskärpningar icke vidtagas annat än i den mån så befinnes ound- gängligen nödvändigt för täckande av utgifter. Utvecklingen av statens in— komster synes emellertid för närvarande tala för att en sådan skärpning ej är behövlig, under förutsättning av en samtidig sund avvägning av statens ut— giftspolitik.
2) Särskilt yttrande av herr Sundén.
Familj ebeskattnin gen.
Såsom framgår av den å s. 96 i förevarande betänkande lämnade redo— görelsen har jag tidigare i annat sammanhang förordat, att barnbidrag till ett belopp av 200 kronor i princip skall utgå för varje barn från och med det andra, men att samtidigt rätt skall föreligga att efter därom i deklarationen
framställt yrkande med avstående av barnbidraget erhålla avdrag enligt nu- varande grunder.
Mot barnavdragens avskaffande talar enligt min mening framför allt, att reglerna för den statliga inkomstbeskattningen, som bygger på principen om skatt efter förmåga, åsyftar att lämna existensminimum ograverat. Om barn— avdragen avskaffas och ersättas med direkta bidrag, icke uppgående till mer än 200 kronor, skulle detta otvivelaktigt innebära en avvikelse från nämnda princip, även om själva barnbidraget icke beskattas. De nuvarande barnavdra- gen äro vidare större för det tredje och de följande barnen än för det första och andra. Denna bestämmelse ger uttryck för den befolkningspolitiskt rik- tiga tanken, att förmånerna skola bli större för de större barnfamiljerna. Barn- familjer med inkomster över 12 000 a 15 000 kronor skulle i samband med övergången från avdrags- till bidragssystem få sin ekonomiska ställning för— sämrad, vilket ur befolkningspolitisk synpunkt måste anses otillfredsställande. Denna försämring framstår som så mycket mindre önskvärd, som de skikt, Vilka skulle drabbas därav, i stor utsträckning inrymma löntagare med en dyrbar utbildning bakom sig och med studieskulder att förränta och amortera. I många fall uppnås de relativt stora inkomsterna i dessa skikt därigenom att båda makarna inneha avlönad anställning eller driva rörelse. Familjer av denna typ ha ej sällan just på grund av hustruns förvärvsarbete jämförelsevis höga levnadskostnader, vilka emellertid icke — lika litet som amortering av studieskulder — i allmänhet äro avdragsgilla vid den statliga beskattningen.
Den reform av familjebeskattningssystemet, som enligt mitt förmenande är ur befolkningspolitisk synpunkt motiverad, bör i första hand gå ut på. att åstadkomma en utjämning av försörjningskostnaderna inom samma inkomst- skikt mellan flerbarnsfamiljer och barnlösa familjer respektive ensamstående, icke däremot en utjämning mellan olika inkomstskikt. Beredningens övriga ledamöter ha visserligen (å s. 112 i betänkandet) uttalat, att föreliggande olik— heter i fråga om familjeförhållanden och försörjningsbörda på. ett eller annat sätt böra bli beaktade ehuru annorledes än inom skattesystemets ram, men de ha enligt min mening icke anvisat någon tillfredsställande utväg för lös- ningen av denna fråga.
Den av mig förordade begränsningen av rätten till barnbidrag till att gälla endast från och med det andra barnet motiveras därmed, att det stöd, varom här är fråga, bör vara barnrika familjer förbehållet. Erfarenheterna från andra länder tala i samma riktning. I intet fall torde man nämligen, när det gäller-"jämförbara åtgärder, ha sträckt sig så långt som förordats av skatteberedningens övriga ledamöter, nämligen att stöd skall lämnas från och med första barnet.
I ett undantagsfall, nämligen när det gäller ensamstående mödrar med barn, synes det dock befogat, att barnbidrag utgår redan från och med det första barnet. Även i detta fall bör det stå den skattskyldige fritt att efter yrkande få bidraget ersatt med avdrag.
Med hänsyn till att beredningen föreslår, att den s. k. bankningen av-
skaffas såvitt gäller ortsavdragen för gifta och ensamstående skattskyldiga, och till att likformighet i detta hänseende bör eftersträvas, när det gäller barnavdragen, förordar jag, att bankningen slopas jämväl för de senares vid— kommande. Vidare föreslår jag, att barnavdragen — i de fall då. dylika skulle komma att utgå i stället för bidrag — bestämmas till enhetliga, icke dyrortsgraderade belopp, i princip avvägda efter de nu i mellersta orts- gruppen utgående avdragen ökade med 50 % med lämplig avrundning. Jag föreslår alltså för hela landet enhetliga barnavdrag av 800 kronor för de två. första barnen samt 1 200 kronor för ett vart av de följande. Härigenom bevaras i princip den nuvarande ökningen av förmånerna för de större barn- familjerna.
Skäl synas mig slutligen icke föreligga för att, såsom föreslagits, sänka övre åldersgränsen för ovillkorlig rätt till bidrag från 18 till 16 år. Nu— varande åldersgräns bör sålunda bibehållas och iakttagas jämväl i de fall, då avdrag medgives i stället för bidrag. Såsom förutsättning för rätt till såväl bidrag som avdrag bör gälla, att vederbörande barns inkomst av arbete icke överstiger 600 kronor. Härvid bör hänsyn tagas endast till sådana intäkter, som äro att anse såsom skattepliktig inkomst.
Årskostnaderna för det av mig förordade systemet torde kunna mycket approximativt uppskattas till brutto 145 år 150 miljoner kronor. Detta be— lopp bör emellertid reduceras med hänsyn till den ökade skatteintäkt, som skulle bliva en följd av att de familjer, vilka utnyttja bidragen, avstå. från avdragen. Den härigenom föranledda minskningen torde kunna uppskattas till en tredjedel av de nuvarande barnavdragens sammanlagda belopp — 110 miljoner kronor _ d.v.s. 37 miljoner kronor. Nettokostnaden för den av mig förordade reformen skulle, med reservation för uppskattningens osäkra karaktär, följaktligen bliva omkring 110 miljoner kronor. Förslaget skulle så- ledes för statsverket medföra en nettoutgift, som med cirka 50 miljoner kronor understiger kostnaderna för majoritetsförslaget. Att skillnaden ej blir större beror till icke oväsentlig del på att de av mig förordade lättnaderna för barnfamiljerna skulle generellt omfatta två årsklasser, som i regel ej skulle inbegripas i det av majoriteten föreslagna hjälpsystemet.
I detta sammanhang vill jag nämna, att det synts mig i hög grad tveksamt, huruvida graderingen efter dyrort bör bibehållas, såvitt gäller ortsavdragen för familjer och ensamstående. Jag har dock icke ansett mig här böra fram— lägga förslag om ett förenhetligande även av dessa avdrag men vill fram- hålla, att det förefaller mig vida angelägnare att åvägabringa en utjämning mellan barnrika familjer å ena sidan och ensamstående respektive barnlösa och enbarnsfamiljer å andra sidan än att söka uppnå en kompensation för de i allmänhet mindre tungt vägande skiljaktigheterna i levnadskostnader mellan olika orter. En påtaglig tendens till minskning av dessa olikheter synes numera göra sig gällande. Om denna tendens i fortsättningen fram- träder i samma grad som hittills eller med stigande styrka, bör tiden snart vara mogen att släppa dyrortsgraderingen av ortsavdragen.
3) Särskilt yttrande av herr Hermansson.
För den tidigare behandlingen av frågan om införande av en engångs- skatt å förmögenhet har redogjorts i den till beredningens betänkande fo— gade bilaga 10. Av denna redogörelse framgår, att såväl de särskilda sak- kunniga inom finansdepartementet, departementschefen som bevillningsut- skottet och riksdagen år 1940 voro eniga om att en särskild värnskatt å för- mögenhet borde uttagas. Enighet rådde jämväl därom, att detta förmögen— heternas bidrag till täckning av krisperiodens utgifter lämpligen borde ut- tagas genom en engångsskatt. Uttagandet av denna engångsskatt uppsköts av två skäl: dels borde man vänta tills det rimliga omfånget av en dylik förmögenhetsskatt kunde bedömas, dels borde skatten uttagas vid en sådan tidpunkt, att olägenheterna av densamma för näringslivet och de enskilda medborgarna icke bleve alltför stora.
Frågan om införande av denna engångsskatt aktualiserades genom vid 1944 och 1945 års riksdagar väckta motioner. I sitt betänkande nr 34 på- pekade 1944 års bevillningsutskott, att det ansåg de vid 1940 års riksdag godkända synpunkterna på frågan om det bidrag förmögenhetsägarna borde lämna till täckande av kristidens utgifter fortfarande i det väsentliga äga giltighet. Bevillningsutskottet vid 1945 års riksdag anslöt sig likaså till den principiella uppfattning, som i ifrågavarande hänseende kommit till uttryck vid 1940 års lagtima riksdag.
En viss förskjutning måste sägas ha ägt rum i bevillningsutskottets in- ställning till frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet mellan 1940 och 1945 års riksdagar, även om detta icke direkt utsäges i utskottets betänkanden. Vid 1940 års riksdag anslöt sig bevillningsutskottet till den uppfattning, som framförts av de särskilda sakkunniga inom finansdeparte— mentet, nämligen att »starka skäl tala för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna synas böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av ett engångsoffer». I de sakkunnigas utredning motiverades icke mera ingående varför engångsskatteformen borde väljas. Det sades endast att »åtskilliga svårigheter äro — — —— förbundna med avvägningen av en värnskatt på förmögenhet, om denna liksom fallet synes bliva med värn— skatten på inkomst skulle behöva uttagas under flera år». Andra former för skärpning av förmögenhetsbeskattningen nämndes icke i utskottets be— tänkande.
Ännu år 1944 synes bevillningsutskottet i huvudsak ha stått kvar vid den tidigare inställningen, att en engångsskatt vore den lämpligaste formen för uttagande av värnskatt å förmögenheterna. För den utredning, som ansågs nödvändig, nämndes såsom frågeställningar i främsta rummet »den lämpligaste _ tidpunkten för uttagande av en engångsskatt å förmögenhet, likaså angående skattens utgörande i flera etapper m. fl. frågor». Samtidigt nämndes emeller- tid möjligheten av en omprövning av formerna för förmögenheternas till— skott. Formuleringen var emellertid mycket försiktig: »Vid denna utred-
ning kan det uppenbarligen icke vara uteslutet, att även andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer komma till omprövning.»
Bevillningsutskottet vid 1945 års riksdag anslöt sig, såsom redan anförts, »till den principiella uppfattning som i ifrågavarande hänseende kommit till uttryck vid 1940 års lagtima riksdag». Denna principiella uppfattning tolkades emellertid endast så, »att förmögenheterna i en eller annan form böra lämna sina särskilda bidrag till täckning av krisperiodens utgifter». Införande av en engångsskatt å förmögenhet ansågs sålunda icke i princip godkänt, utan formen för förmögenhetsskatten lämnades helt öppen. Detta underströks i anslutningen till den ovan anförda, mera försiktiga formule- ringen av 1944 års bevillningsutskott. Denna anslutning skedde nämligen med följande ord: »Utskottet finner det för egen del vara angeläget, att en sådan omprövning sker.» I konsekvens härmed gick utskottets hemställan till riksdagen ut på, att denna i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, »att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt föranstalta om en utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna böra bidraga till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter». —
Majoriteten inom statsskatteberedningen har fullföljt denna förskjutning i inställningen till frågan om uttagande av en engångsskatt å förmögenhet, när den nu icke förordar införande av någon engångsskatt, utan i stället väljer att genom en skärpning av den årliga förmögenhetsbeskattningen kom- binerad med en utbyggnad av arvsbeskattningen genomföra den ökade belast- ning av förmögenheterna, som ur olika synpunkter anses motiverad.
Så länge kriget varade kunde det givetvis göras gällande, att det ur prin— cipiell synpunkt var likgiltigt om förmögenheternas bidrag till täckning av krisperiodens utgifter, d. v. s. den värnskatt å förmögenheterna som riksdagen uttalat sig för, uttages i en eller flera omgångar. Det väsentliga var att en sådan värnskatt överhuvudtaget komme till införande. När kriget nu emel— lertid är slut sedan snart två år tillbaka måste läget sägas ha undergått en väsentlig förändring. Det förefaller svårt, för att icke säga omöjligt, att tänka sig någon annan form under vilken förmögenheterna i nuvarande läge kunna bidra till täckning av krisutgifterna än genom en engångsskatt. Det torde nämligen icke vara möjligt att upprätthålla betraktelsesättet, att den ökade skattebördan på förmögenheterna genom skärpning av den årliga för- mögenhetsskatten och införande av kvarlåtenskapsskatt under en lång tids— period framåt skall betraktas som bidrag till utgifterna under åren 1939—— 1945. Ett sådant betraktelsesätt förutsätter för övrigt att den skärpta årliga belastningen av förmögenheterna skulle avgränsas framåt i tiden, något som icke skett i det föreliggande förslaget.
Detta betraktelsesätt förutsätter vidare, att höjningen av den årliga skatte— belastningen å förmögenheterna blir av någorlunda hög storleksordning, så att förmögenheternas bidrag till täckande av krisutgifterna icke uttages under orimligt lång tid. Med den av beredningen föreslagna höjningen om 70 mil— joner kronor skulle det uppenbarligen dröja årtionden innan man kommer
upp till en sammanlagd summa, som motsvarar vad tidigare nämnts i diskus- sionen om engångss-katten.
Oavsett om man kan betrakta den av beredningen föreslagna skärpningen av den årliga förmögenhetsbeskattningen såsom en sådan värnskatt å för- mögenhet, som redan år 1940 beslöts av riksdagen, men som icke kommit till uttagande, eller man motiverar denna skärpning ur andra utgångspunkter — vilket jag för min del icke finner svårt — synes det berättigat att därjämte en särskild engångsskatt å större förmögenheter utgår. Detta särskilt mot bakgrunden av den utveckling av skattebelastningen på inkomster respektive förmögenheter som ägt rum under krigsåren och som i beredningens betän— kande sammanfattas sålunda, >>att skattebelastningen under de senare åren ökat avsevärt mera för inkomst än för förmögenhet samt att beträffande för- mögenheterna skatteökningen är relativt stor för de mindre och medelstora förmögenheterna men förhållandevis ringa för de största förmögenheterna». Denna engångsskatt bör konstrueras efter följande huvudgrunder.
Evad gäller frågan om skattskyldighet och skattepliktig förmögenhet an- sluter jag mig i huvudsak till de synpunkter som anförts i bilaga 3 till den av professor Erik Lindahl utarbetade »Promemoria angående förutsättningarna för och verkningarna av en engångsskatt å förmögenhet i Sverige» (SOU 1942: 52). Bestämmelserna i dessa stycken i den av beredningen föreslagna förordningen om statlig förmögenhetsskatt bör i huvudsak tillämpas, dock med vissa avvikelser i överensstämmelse med Lindahls förslag.
En följd av anknytningen till förmögenhetsskatteförordningen blir att aktiebolag och ekonomiska föreningar befrias från engångsskatt. Detta re- sultat finner jag högst otillfredsställande, allrahel-st som jag hyser den prin— cipiella uppfattningen, att aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna borde vara skattskyldiga även när det gäller den årliga förmögenhetsbeskattningen. I detta sammanhang må erinras, att aktiebolag i regel varit skattskyldiga i övriga länder, där engångsskatt å förmögenhet uttagits (detta gäller exem- pelvis Norge och Danmark). För att icke såsom argument mot uttagande av en engångsskatt skall kunna anföras, att upprättandet av taxeringsuppgifter över förmögenheter fallande på aktiebolag och ekonomiska föreningar (några dylika taxeringsuppgifter finnas som bekant för närvarande icke) skulle draga orimligt lång tid och försena uttagandet av skatten till en sådan tidpunkt, att det ekonomiska läget måhända avsevärt hade förändrats, har jag emellertid icke ansett mig böra yrka att aktiebolag och ekonomiska föreningar skola vara skattskyldiga till engångsskatten.
För att icke engångsskattens uttagande skall föranleda ekonomiska svårig- heter för ägarna av smärre förmögenheter, bland vilka böndernas huvudmassa torde utgöra det stora flertalet, föreslår jag att gränsen för det skattefria beloppet sättes så pass högt som vid 40 000 kronor. Detta betyder att endast ett par procent av samtliga yrkesutövare kommer att beröras av engångs- skatten. Enligt uppgifterna vid 1943 års taxering utgjorde nämligen antalet _förmögenhetsägare med över 40 000 kronor i förmögenhet icke flera än sam-
manlagt 89 .887. Engångsskatten blir sålunda i den föreslagna utformningen en skatt enbart på de stora förmögenheterna.
Skatten bör förslagsvis utgå efter följande skatteskala, som i huvudsak är densamma som i Lindahls promemoria anförda skatteskala enligt alternativ I.
Förmögenhetsbelopp Engångsskatt & mellan (1 000 kr.) förmögenhet i %
0— 40 — 40— 80 8'00 80— 150 9'75
150— 300 11'60 300—1 000 13'25 1 000— 15'00
Engångsskattens storlek i vissa konkreta fall framgår av följande tabell.
Förmögenhet i kr. Kr. %
45 000 400 0'9 50 000 . 800 1'6 60 000 1 600 2”: 80 000 3 200 4'0 100 000 5 150 5'2 150 000 10 025 6'7 300 000 27 275 9'1 1 000 000 120 025 12'0 2 000 000 270 025 13'5 10 000 000 1 470 025 14'7
I genomsnitt torde det totala skattebeloppet enligt denna skala motsvara omkring 10 % av hela summan beskattningsbar förmögenhet.
Den taxering av förmögenheterna, som lägges till grund för engångs— skatten, bör vara avsevärt effektivare än den nuvarande och omfatta väsent- liga belopp som nu undgår beskattning. Detta är viktigt både ur synpunkten att skatten bör inbringa så stora belopp som möjligt och att den bör träffa de skattskyldiga så rättvist och jämnt som möjligt. I statsskatteberedningens direktiv ingick att ägna uppmärksamhet åt frågan om en förbättring av taxe- ringsförfarandet i vad avser förmögenhetsuppgifterna. I direktiven anfördes att »betydande förmögenhetsbelopp för närvarande med all säkerhet undan- dragas beskattning», varför det »framstår såsom angeläget att få till stånd bättre förhållanden i detta avseende». Av skäl som framgår av betänkandet har beredningen icke kunnat uppta dessa frågor till prövning, utan föreslår att de blir föremål för särskild utredning. Jag förutsätter att denna utred- ning bedrives med sådan skyndsamhet, att de därvid vunna resultaten kan vinna tillämpning vid den taxering av förmögenheterna, som lägges till grund för engångsskatten.
Evad gäller förfarandet vid skattens inbetalning bör i huvudsak kunna gälla de regler, som av beredningen föreslagits beträffande kvarlåtenskaps- skatten. Vissa intecknade skuldebrev liksom börsnoterade aktier kan sålunda
godtagas såsom likvid för viss del av skattebeloppet, varjämte erläggande av skatten genom årliga inbetalningar under viss period efter särskild ansökan under vissa omständigheter kan medgivas. Frågan om anordnande av kre- diter för fastighetsägare och andra skattskyldiga, som ej utan förlust kan realisera någon del av sin förmögenhet, bör därjämte övervägas.
Det är omöjligt att exakt kunna beräkna, hur stor avkastningen av en engångsskatt uttagen efter ovan anförda huvudlinjer skulle bli. Med utgångs- punkt i de av Lindahl utförda beräkningarna torde emellertid skattens av- kastning kunna antas komma att ligga mellan 1 200 och 1 500 miljoner kronor. Härvid har alltså förutsatts dels en utvidgning av skattskyldigheten och be- greppet skattskyldig förmögenhet, dels en effektivisering av taxeringsför- farandet. Det är främst svårigheten att beräkna verkningarna av denna för- bättring av förmögenhetstaxeringen, som gör att varje kalkyl av skattebe- loppet måste bli högst approximativ.
Till belysande av den här föreslagna engångsskattens storleksordning kan nämnas att Lindahl i sin promemoria gör två alternativa antaganden i fråga om engångsskattens storlek. För den händelse att kriget tänkes avslutat under år 1943 eller snart därefter, förutsättes engångsskatten tillföra staten ett kapital på omkring 2 miljarder. Om kriget åter tänkes få en längre var— aktighet med en ökning av statsskulden till cirka 13 miljarder som följd antages skatten utgå med 50 % högre skattesatser och alltså inbringa om- kring 3 miljarder. En engångsskatt enligt bägge dessa alternativ karakteriseras av Lindahl såsom av »moderat storleksordning» under gällande förhållanden. Genom den här föreslagna skatten skulle inflyta ett mindre belopp än det lägsta av de ovan anförda. Skatten kan därför icke sägas vara av en särskilt betungande storleksordning, vilket för övrigt också framgår av de i tabellen framräknade siffrorna för dess belopp vid olika förmögenhetslägen. Givet- vis måste hänsyn här tagas till den samtidigt föreslagna skärpningen av den årliga förmögenhetsbeskattningen. Det är detta hänsynstagande som framför allt motiverat det relativt låga skattebeloppet för engångsskatten.
I diskussionen omkring engångsskatten har såsom motivering för att en dylik skatt icke borde komma till uttagande anförts svårigheterna i samband med dels taxeringen av de skattskyldiga förmögenheterna, dels transfere- ringen av de i skatt uttagna förmögenhetsvärdena till staten.
I det av statsskatteberedningens majoritet formulerade avslagsyrkandet beträffande engångsskatten har »vanskligheter av teknisk natur — framför allt i fråga om taxeringsförfarandet» anförts såsom motivering. Man säger sig befara, att de med skatten förbundna olägenheterna skola överväga för- delarna. Självfallet föreligger ett relativt svårlöst problem i fråga om taxe- ringsförfarandet. Ovan har ju också förutsatts, att den av statsskattebered— . ningen förordade utredningen angående en effektivisering av förmögenhets- taxeringen bedrives med sådan skyndsamhet, att dess resultat kan vinna till- lämpning vid taxeringen för engångsskatten. Bortsett emellertid härifrån kan jag icke dela den inställning, som kommit till uttryck i diskussionen i
detta ämne, att det förhållandet att vissa förmögenhetsbelopp nu undandragas taxering och skattläggning skulle kunna få motivera att de'taxerade förmögen— heterna icke böra underkastas en engångsskatt. Det kan givetvis anföras att en orättvisa genom engångsbeskattningen begås mot de lojala förmögenhets— ägare, som korrekt uppger sina förmögenheter, i det de icke korrekt deklare- rande förmögenhetsägarna slippa undan. Bättviseproblemet bör emellertid icke ses enbart ur denna aspekt. Avgörande enligt mitt sätt att se är att en orättvisa begås mot den stora massan av icke-förmögenhetsägare i samhället, vilka under krigsåren burit en kraftig sänkning av sin redan förut låga levnads- standard, om den utlovade värnskatten på förmögenhet icke kommer till ut- tagande. Svårigheterna vid taxeringen måste alltså anses vara av underordnad roll i jämförelse med de fördelar som ur olika synpunkter är att vinna med engångsskatten.
Evad gäller transfereringen till staten av de i skatt uttagna förmögenhets— värdena torde det kunna sägas, att svårigheterna härvidlag tidigare överdrivits i den allmänna diskussionen. Det har hävdats att det för många skattskyldiga skulle uppstå svårigheter därigenom att deras likvida tillgångar icke skulle förslå för erläggande av skatten. Det material som redovisas i bilaga 12 till beredningens betänkande är värdefullt till diskussionen på denna punkt. Det förefaller mig bestyrka, att transfereringsproblemet sannolikt icke kommer att medföra sådana komplikationer, som det tidigare ansetts. Jag kan här inskränka mig till att citera vad i detta stycke sägs i beredningens betänkande, att det lärer »vara otvivelaktigt, att kvarlåtenskapsskatten icke kan avvisas på den grund att dess erläggande skulle omöjliggöras av bristande likviditet». Detsamma torde enligt min mening kunna sägas om engångsskatten. När det gäller de likviditetssvårigheter, som enligt beredningens mening »lika otvivelaktigt» emellertid komma att yppa sig i åtskilliga fall har ju i det före— gående föreslagits åtgärder som kunna undanröja dessa svårigheter (accep- terande av vissa intecknade skuldebrev och börsnoterade aktier som likvid, er— läggande av skatten genom årliga inbetalningar och anordnande av krediter i vissa fall). Under sådana förhållanden synes argumentet om likviditetssvårig- heterna såsom hinder för uttagande av en engångsskatt icke kunna tillmätas avgörande betydelse.
Jag förutsätter att den föreslagna engångsskatten uttages snarast möjligt. Dyrbar tid har redan försuttits i detta avseende. En engångsskatt uttagen och inbetald 1948 torde, såvitt nu kan bedömas, kunna medföra gynnsamma verkningar även som ett led i kampen mot inflationstrycket. Jag citerar här vad som anförts i uttalandet från beredningens majoritet: »Engångsskattens konjunkturella inflytande går sannolikt i övervägande grad i depressiv rikt— ning. Den torde i detta hänseende närmast vara att jämställa med en kraftig skärpning av löpande inkomstbeskattning. I rådande ekonomiska läge skulle den därför, lämpligt utformad, kunna verka i viss mån stabiliserande. Både finansiella och konjunkturella skäl kunna sålunda för närvarande anses tala för att skatteformen prövas.»
De genom engångsskatten till staten överförda förmögenhetsvärdena böra enligt min mening icke, såsom tidigare förutsatts i diskussionen om engångs- skatten, användas för nedbringande av statsskulden. Även om den under krigsåren tillkomna ökningen av statsskulden ur vissa synpunkter medför betydande olägenheter förefaller en avbetalning på denna skuld icke vara den mest rationella användningen av engångsskattens belopp. Detta kunde för hela folkhushållet nyttiggöras på ett bättre sätt, om det användes för direkt och indirekt produktiva investeringar (bostadsbyggande, förbättring av folk- hälsan, förbättring av undervisningsväsendet etc.).
4) Särskilt yttrande av herr Rubbestad.
I det föreliggande förslaget till statsbeskattning har majoriteten förordat att dyrortsgrupperingen av de skattefria avdragen skall bibehållas. Bered- ningen har sålunda i sitt förslag bibehållit ortsavdragens gradering i fem orts- grupper, varvid spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp kommer att variera mellan 16 till 20 %, varigenom högsta ortsgruppen fått en mera gyn— nad ställning gentemot ortsgrupp I än vad den tidigare haft-.
Sålunda föreslår beredningen att de skattefria avdragen skola för ensam- stående bestämmas till i ortsgrupp I 1 600 kronor; i ortsgrupp II 1 700 kronor; i ortsgrupp III 1 800 kronor; i ortsgrupp IV 1 900 kronor; samt i ortsgrupp V 2 000 kronor. För makar föreslås det skattefria avdraget i ortsgrupp I till 2 500 kronor; i ortsgrupp II till 2625 kronor; i ortsgrupp III till 2750 kronor; i ortsgrupp IV till 2 875 kronor samt i ortsgrupp V till 3 000 kronor.
Jag har icke kunnat biträda detta beredningens förslag. Enligt min mening föreligger mycket goda skäl för den uppfattning, som uttalades av två reser- vanter i 1943 års dyrortsgrupperingskommitté, när dessa gör gällande, att det knappast finnes någon nämnvärd skillnad i levnadskostnader på olika orter, om man tar hänsyn till alla på frågan inverkande omständigheter. Men även om det skulle finnas vissa skillnader i levnadskostnaderna har ju detta i all- mänhet blivit kompenserat genom de högre löner, som i regel utgå på de s. k. dyrare orterna. Att därjämte stadga större skattefrihet för dessa ;s. k. högre dyrorter finner jag därför vara ett oberättigat gynnande av dessa. Den ödesdigra flykten från landsbygden till städerna som pågått en längre tid och nu på sista tiden ytterligare intensifierats bör ej premieras eller stimuleras, utan i stället med alla lovliga medel motverkas.
Ett av medlen härför torde vara. att när man beslutar om en ny skattelag- stiftning man då också föreskriveratt för samma inkomst skall betalas samma skattebelopp, vare sig inkomsttagaren bor i stad eller på landet.
Såsom framgår av tabellen här nedan komma skattebeloppen enligt majori— tetens förslag beräknade efter 110 % uttagning av grundbeloppet att bliva i kronor räknat följande i ortsgrupperna I och V för ifrågavarande belopp:
Taxerat För ensamstående För makar belopp
kr. Ortsgrupp I Ortsgrupp V Ortsgrupp I Ortsgrupp V
2 000 44 — 2 500 99 55 —— — 3 000 168 110 * 55 — 3 500 242 185 110 55 4 000 321 264 170 110 4 500 406 346 231 170 5 000 499 440 297 231 6 000 707 649 440 363 7 000 924 869
Av tabellen framgår tydligt att landsbygden mycket missgynnats gent emot storstäderna och såsom tidigare erinrats om torde skäl saknas för denna gra- dering av folket i skattehänseende och jag har därför ansett att de skattefria avdragen skola vara lika i alla ortsgrupper d. v. s. att skattegrupperingen skall försvinna. Vad de skattefria beloppens storlek beträffar har jag inom bered- ningen ursprungligen yrkat på ett något lägre belopp kombinerat med en lägre skatteskala, men slutligen har jag gått in för beredningens skatteskala men med ett skattefritt belopp, som ligger mitt emellan det av beredningen föreslagna lägsta och högsta ortsavdraget d. v. 5. det ortsavdrag, som är före— slaget för ortsgrupp III.
Mitt förslag är alltså att de skattefria avdragen för ensamstående bestäm— mes till 1 800 kronor i alla ortsgrupper samt för makar till 2 750 kronor en- hetligt för alla oavsett vilken ortsgrupp de än tillhöra.
Beträffande de ekonomiska konsekvenserna av mitt förslag kan meddelas att enligt inom beredningen verkställda beräkningar kommer detta förslag att ge omkring 2 miljoner kronor mindre i skatteintäkt per år än vad majoritetens förslag skulle medföra. Detta blir förhållandet vare sig man uttager 100 % eller 110 % av skatteskalan. Dessa cirka 2 miljoner kronor äro dock endast en liten bråkdel av hela skatteinkomsten och torde inte få ha någon avgörande betydelse, då det gäller att skipa rättvisa i skattehänseende mellan olika delar av folket.
Ett bifall till det av mig framlagda förslaget skulle medföra en betydande förenkling och lättnad i taxeringsarbetet med åtföljande kostnadsbesparing. Särskilt betydelsefullt kommer detta förslag att bliva för den nya uppbörds- reformen både då det gäller de erforderliga tabellernas antal och framför allt vid slutredovisningen av skatteuppbörden för sådana skattskyldiga, som kanske under ett år flyttat från den ena ortsgruppen till den andra flera gånger.
Vad därefter rör frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet kan jag i väsentliga stycken icke dela den uppfattning, som kommer till ut— tryck i majoritetens motivering, när det gäller att framhålla synpunkter, som skulle kunna tala för en dylik engångsskatt, men däremot ansluter jag mig helt till den motivering, som påvisar olägenheterna av en dylik beskattning.
Jag har därför kommit till samma resultat som beredningen, nämligen att en engångsskatt å förmögenhet icke bör uttagas.
Beträffande förmögenhetsbeskattningen samt- gåvo— och kvarlåtenskaps- skatten ansluter jag mig till det särskilda yttrande, som i dessa delar avgivits av herrar Andersson och Sundén.
5) Särskilt yttrande av herr Sjödahl.
Beredningen har i sin motivering utförligt behandlat frågan om gåvobe- skattningen, varvid beredningen ansett otvivelaktigt, att gällande bestäm- melser i detta hänseende äro i behov av översyn. Med hänsyn till önskvärd- heten av att den civilrättsliga och den skatterättsliga behandlingen av gåvor i görligaste mån kommer att överensstämma har emellertid beredningen funnit lämpligast, att den överarbetning av de nuvarande bestämmelserna angående beskattning av gåva, som kan befinnas påkallad, verkställes i annat sammanhang. Beredningen har fördenskull inskränkt sig till att söka finna en lämplig anordning för den komplettering av gåvobeskattningen, som är erforderlig i anledning av införandet av en kvarlåtenskapsskatt.
Den av beredningen sålunda uttalade uppfattningen delas i det väsentliga av mig. Jag anser mig alltså icke böra ifrågasätta, att beredningen skulle i detta sammanhang söka verkställa en omarbetning av gällande bestämmelser om gåvobeskattningen i dess helhet. Den under den senaste tiden inträdda avsevärda ökningen av såväl antalet gåvor som de bortgivna beloppens stor— lek synes mig emellertid ägnad att väcka starka betänkligheter. Denna ökning kan icke förklaras på annat sätt än såsom ett uttryck för en tilltagande benägenhet att genom kapitalöverflyttningar till närstående söka vinna för- delar i beskattningshänseende. Det kan befaras, att denna benägenhet kan komma att vinna ökad omfattning på grund av den skärpning av förmögen- hetsbeskattningen i olika former, som av beredningen föreslås. Med hänsyn härtill finner jag det vara önskvärt, att utan dröjsmål vidtagas åtminstone sådana ändringar i reglerna för beskattning av gåva, som kunna ske utan en omfattande omarbetning av förordningen om arvsskatt och gåvoskatt. Såvitt jag kunnat utröna, torde ur denna synpunkt sett hinder icke möta mot änd- ring av bestämmelserna angående dels den nu medgivna skattefriheten för bidrag till annans undervisning eller uppfostran dels ock den tid, för vilken sammanläggning av gåva med arvs- eller testamentslott respektive med annan gåva skall äga rum.
a) Skattefriheten för bidrag till annans undervisning eller uppfostran.
Att den nuvarande bestämmelsen om frihet från gåvoskatt för bidrag till annans undervisning eller uppfostran måste till sin avfattning anses otill— fredsställande torde vara ställt utom allt tvivel. Den lider uppenbarligen av
en oklarhet, som med hänsyn till den ökning av gåvor av detta slag, vilken under den senaste tiden synes ha ägt rum, måste medföra olägenheter. Från flera länsstyrelser har sålunda för beredningen under hand upplysts, att denna bestämmelse vid tillämpningen berett stora tolkningssvårigheter. Att bestämmelsens innebörd ansetts oklar även hos överinstanserna framgår bland annat av den omständigheten, att i ett under innevarande år av högsta domstolen avgjort mål rörande tillämpning av denna bestämmelse av de i av» görandet deltagande fem justitieråden uttalats icke mindre än fyra olika meningar-1.
Givetvis är det icke möjligt att utforma en lagstiftning inom beskattnings- väsendets område på sådant sätt, att innebörden av densamma blir fullt otvetydig i alla tänkbara fall. När emellertid, såsom här synes vara förhål- landet, ovisshet råder rörande ett stadgande, avseende något så fundamentalt som frågan huruvida skattefrihet föreligger eller ej, synes mig detta betänk- ligt. Oklarheten hos ifrågavarande stadgande torde nämligen med all säker— het ha till följd, att avgivande av deklaration för gåva i många fall underlåtes, ehuru gåvan icke varit av sådan beskaffenhet att densamma skolat fritagas från gåvoskatt. Frågan huruvida skattefrihet föreligger för gåvan undandrages därigenom myndigheternas bedömande. Länsstyrelsernas möjligheter att upptäcka sådana fall, där avgivandet av deklaration för gåva utan giltigt skäl underlåtits, torde kunna antagas vara rätt begränsade.
Med hänsyn till vad nu anförts har jag kommit till den uppfattningen, att ifrågavarande bestämmelse — oavsett vilken innebörd den anses böra ha — snarast möjligt bör omarbetas och ersättas med ett tydligare avfattat stadgande.
Emellertid är enligt min mening den nuvarande generella föreskriften om skattefrihet för bidrag till undervisning eller uppfostran ej heller sakligt sett riktig. Till de synpunkter beredningens majoritet å s. 248 i betänkandet anfört i detta hänseende ansluter jag mig helt. Av skäl, som ovan framhållits, anser jag därjämte, att i enlighet med dessa synpunkter ett försök bör göras att utforma ett förslag till ändrad lydelse av ifrågavarande bestämmelse, var- igenom skattefriheten begränsas till sådana fall där gåvotagaren icke utan gåvan kan anses vara tillförsäkrad avsedd uppfostran, undervisning eller ut- bildning. Jag föreslår sålunda, att 39 % arvsskatteförordningen skall i nu berörda del erhålla följande ändrade lydelse:
Skattefrihet åtnjutes.
b) för gåva till barn eller ungdom, där gåvan utgör bidrag till undervis- ning eller uppfostran samt omständigheterna äro sådana, att gåvotagaren genom bidraget kan anses hava tillförsäkrats en förmån, som han eljest icke skulle ha åtnjutit, för periodiskt understöd etc.
1 Kungl. Maj:ts utslag den 5 april 1946 på besvär av C.—M. Hermelin.
av gåva med arvs- eller testaments- lott respektive med annan gåva skall äga. rum.
Enligt nuvarande bestämmelser skall sådan sammanläggning ske beträf- fande gåvor, för vilka skatteskyldighet inträtt inom en tidrymd av fyra år. Även om vägande skäl givetvis kunna anföras mot att tiden, för vilken sam- manläggning av gåvor skall äga rum, göres alltför lång, finnes å andra sidan intet som helst stöd för att just en tid av fyra år ur alla synpunkter är den lämpligaste. Någon utsträckning av denna tid, dock ej längre än till tio år, torde enligt min mening utan olägenhet kunna genomföras. Detta skulle — såsom jämväl beredningens majoritet uttalat —— i viss mån bidraga till att förhindra gåvor i syfte att undandraga skatt eller i varje fall undan-röja de skatterättsliga verkningarna av sådana gåvor.
Bilaga 1.
Förändringar i inkomst- och förmögenhetsfördelningen under de senare åren.
Förändringarna i inkomstfördelningen.
1988 års skattereform var grundad på det skatteunderlag, som låg till grund för 1936 års taxering och samma års partiella folkräkning. Den sistnämnda av- såg omkring 1/5 av rikets befolkning. I 1936 års skattekommittés betänkande (,s. 299, tabell 10) har redovisats inkomstfördelningen för fysiska personer enligt folkräkningsmaterialet, varvid de olika skikten angivas i taxerad inkomst. In- komstfördelningen — för 1/5 av befolkningen —— hade då följande utseende:
Taxerad inkomst, Antal Summa taxerad kronor inkomst, kronor
600— 800 83 216 57 580 000 800— 1 000 57 871 51 710 000 1 000— 1 500 98 897 120 500 000 1 500— 2 000 63 193 109 000 000 2 000— 2 500 48 359 107 680 000
2 500— 3 000 35 902 97 930 000 3 000— 4 000 40 434 138 360 000 4 000— 5 000 16 917 75 120 000 5 000— 6 000 8 261 45 060 000 6 000— 8 000 7 520 51 630 000
8 000— 10 000 3 678 32 710 000 10 000— 15 000 3 887 46 690 000 15 000— 20 000 1 385 23 760 000 20 000— 30 000 1 012 24 330 000 30 000—- 40 000 381 13 07 0 000
40 000— 50 000 178 7 910 000 50 000— 60 000 97 5 290 000 60 000— 80 000 95 6 520 000 80 000—100 000 60 5 320 000 100 OOO—150 000 42 5 300 000
150 000—200 000 16 2 810 000 200 000— 22 7 620 000
Summa 471 423 1 035 900 000
1936 års skattekommittés förslag till skatteskalor och skattesystem var grundat på denna inkomstfördelning.
I riksräkenskapsverkets förslag till inkomstberäkning har alltsedan budget- året 1941/42 varje år i anslutning till den konstaterade nedgången av medel— skatteprocenten för tilläggsskatten framhållits, att en viss förskjutning i inkomst- fördelningen inträtt, innebärande en sänkning av de större inkomsttagarnas rela- tiva andel av det samlade taxeringsresultatet.
I den såsom bilaga till 1944 års statsverksproposition fogade promemorian av E. Lindahl och M. Lemne angående skattetrycket redovisades resultatet av en undersökning rörande inkomstfördelm'ngen vid 1938 och 1942 års taxeringar. Jämförelsen gällde här icke såsom vid den föregående undersökningen den taxe— rade inkomsten utan det taxerade beloppet. Undersökningen utvisade följande:
Antal taxerade Taxei at belopp
Inkomatklass (taxerat belopp) i kronor 'l'usental % av hela antalet Miljoner kronor %avtotalabeloppet
1938 1942 1938 1942 1938 1942 1938 1942
Fr. o. m. intill
600— 1 000 5900 3790 230 14'1 443 295 72 3'8 1 000— 2 000 971'8 8670 379 32 3 1 370 1 245 223 159 2 000— 3 000 489 2 5950 19'1 222 1 193 1 436 194 ' 3 000 — 4 000 245'8 3500 96 130 842 1 197 137 4 000— 5 000 1080 2000 42 7'4 480 882 7'8
5 000— 6 000 50'0 108'5 1'9 ' 272 591 6 000— 8 000 425 91'0 1'6 ' 292 655 8 000— 10 000 217 33'0 O's ' 193 293 10 000— 12 000 130 198 05 ' 142 216 12 000— 15 000 105 15'2 0'4 ' 141 204
15 000— 20 000 9'2 ' 0'4 ' 156 209 20 000— 30 000 72 ' 0'3 ' 174 205 30 000— 50 000 42 ' 0'2 ' 161 162 50 000—100 000 31 ' 0'1 ' 140 123
100 000—200 000 06 ' 0'0 ' 81 62 200 000— 02 01 00 ' 61 41
Samtliga 25670 26861) 1000 1000 6141 7816 1001) 1000
Denna tabell hade baserats på en inom riksräkenskapsverket verkställd beräk- ning, vid vilken begagnats ett för 1941 års familjebeskattningssakkunniga sam- manställt material rörande en mindre del av det totala antalet taxerade samt en undersökning rörande taxeringen av fysiska personer med över 8000 kronor i taxerat belopp. I promemorian anfördes i detta sammanhang, att fördelningen därför endast hade approximativ giltighet. Även om siffrorna alltså för båda åren vore osäkra inom en viss marginal, ansågs dock av sammanställningen kunna dragas den slutsatsen, att mellan dessa båda är en viss utjämning ägt rum av inkomstfördelningen. Sålunda hade — såsom av tabellen framgår — från år 1938 till år 1942 en betydande förskjutning i inkomstfördelningen skett från såväl de lägsta som de högsta inkomstskikten i riktning mot mellanskiktet 5 000—8 000 kronor. I nämnda skikt hade antalet taxerade och deras sammanlagda taxerade belopp mer än fördubblats, medan ökningen för närmast under och över detta skikt liggande inkomstklasser stannat vid cirka 80 respektive 50 %. I detta sam- manhang må dock påpekas, att jämförelsen i någon mån blir missvisande där- igenom att vid 1938 års taxering det taxerade beloppet inrymde en förmögenhets- del av 1lao, medan vid 1942 års taxering i det taxerade beloppet ingick en för- mögenhetsdel av 1/100.
Resultatet av den av Lindahl och Lemne gjorda undersökningen har blivit starkt kritiserat i en skrift av professor C.-E. Quensel (utgiven av trycket i juli 1944 av Sveriges industriförbund). Quensel framhöll därvid bland annat, att de i pro- memorian konstruerade inkomstfördelningarna vore behäftade med en osäkerhet, som gällde såväl antalet inkomsttagare som totalbeloppet, samt att de båda för- delningarna icke vore likvärda och näppeligen kunde jämföras med varandra förrän efter en grundlig omarbetning. Quensel gjorde själv efter en egen metod en motsvarande undersökning och kom därvid delvis till andra siffror än Lindahl och Lemne. Förändringarna i inkomstfördelningen från taxeringsåret 1938 till taxeringsåret 1942 enligt Quensels beräkningar i jämförelse med Lin- dahls och Lemnes framgå av följande tabell, varvid förändringarna angivits i procent (+ eller —) av antalet taxerade vid 1938 års taxering:
Förändring i % taxeringsåren 1938—1942
Inkomstgränser Enligt Quensels Enligt Lindahls
siffror siffror
600— 1 000 23 36 1 000— 2 000 11 2 000 — 3 000 22 3 000— 4 000 + 42
4 000— 5 000 - 85 5 000— 6 000 6 000— 8 000
8 OOO—10 000 10 OOO—15 000 15 OOO—20 000 20 OOO—30 000 30 000 och däröver
Som synes innebära Quensels siffror, att förskjutningarna i skikten under 8 000 kronor i allmänhet äro mindre än enligt Lindahls siffror. Beträffande skikten över 8 000 kronor överensstämma de båda beräkningarna.
Efter den omläggning av taxeringslängderna, som skett från och med 1944 års taxering, kan numera erhållas uppgift om den sammanräknade nettoinkomstens fördelning å olika inkomstskikt och yrkesgrupper. Fullständiga uppgifter härom finnas i publikationen »Skattetaxeringarna». Från statistiska centralbyrån ha erhållits följande uppgifter angående antalet inkomsttagare enligt A-längden vid 1945 års taxering:
Icke yrkesverk- samma Företagare Anställda Tillsammans
Sammanräknad netto- inkomst kronor
Antal % Antal An tal % Antal
600-_ 999 26 516 51 186 628 * 45 255 22'4 258 399 1 000— 1 999 112 113 21'7 529 101 .' ' 65 940 32'7 707 154 2 000— 2 999 117 437 227 444 205 ' 31 006 154 592 648 3 000— 3 999 85 890 16'6 380 486 " 20 814 103 487 190 4 000— 4 999 54 186 10'5 285192 ;. 11 746 58 351 124 5 000— 6 999 56 607 11'0 265 596 ' 11 764 58 333 967 7 000— 9 999 31 799 6'2 116 984 ' 6 941 3'5 155 724 10 OOO—19 999 22 807 44 62 008 " 5 911 2'9 90 726 20 000—49 999 7 642 1'5 13 4.63 " 2 072 10 23 177 50 000 och där- över 1 347 08 2 074 ' 443 02 3 864
Summa 516344 1000 2285737 1000 201892 1000 3003973 1000
Såsom framgår av den ovan lämnade redogörelsen äro de uppgifter, som nu finnas angående inkomstfördelningen vid olika tidpunkter, icke jämförbara med varandra, i det att uppgifterna avse dels den taxerade inkomsten, dels det taxe- rade beloppet och dels den sammanräknade nettoinkomsten.
Av byråchefen G. W. Sjögren har med ledning av taxeringskalendern verk- ställts vissa beräkningar rörande inkomstfördelningen för fysiska personer med taxerat belopp överstigande 10 000 kronor, vilka beräkningar avse 1944 års taxe-
ring. De därvid erhållna uppgifterna ha här nedan sammanställts med de av Lindahl och Lemne lämnade uppgifterna rörande inkomstfördelningen vid 1938 års taxering.
Antal taxerade i Summa taxerat belopp
Taxerat belopp i kronor tusental 1 milj. kronor
1938 1944 1938 1944
10 000— 14 990 ' 459 283 551 15 000— 19 990 ' 17'8 156 306 20 000— 29 990 ' 120 174 288 30 000— 49 990 ' 58 161 218 50 000— 99 990 ' 24 140 161 100 OOO—199 990 ' 05 81 67 200 000— 02 01 61 45
Summa 480 | 845 1056 1636
Då uppgifter saknas angående antal taxerade och summa taxerat belopp i de olika skikten under 10000 kronor, ger denna sammanställning ej mycken upp- lysning. Emellertid kan det vara av intresse att — trots materialets ofullständighet — söka åskådliggöra de olika skiktens procentuella andel i det sammanlagda taxerade beloppet för fysiska personer vid de båda årens taxeringar, varvid taxe- rade belopp å 600—9 990 kronor betraktas såsom ett skikt. En sådan beräkning är möjlig, eftersom ju det sammanlagda taxerade beloppet för samtliga skatt- skyldiga fysiska personer m. fl. är känt- och man följaktligen kan räkna sig till hur mycket av detta belopp som belöper å skikten 600—9 990 kronor.1 Däremot finnes icke någon uppgift om sammanlagda antalet skattskyldiga, som åsatts taxerat belopp vid 1944 års taxering. Någon jämförelse beträffande antalet taxe- rade personer i olika skikt kan alltså icke erhållas.
Efter nu angivna grunder utvisar jämförelsen följande resultat:
Summa taxerat belopp i % av totala beloppet
Summa taxerat belopp Taxerat belopp i kronor i mill- kronor
1938 1944 1938
600— 9 990 5 085 8 360 10 000— 14 990 283 551 15 000— 19 990 156 306 20 000— 29 990 174 288 30 000— 49 990 161 218 50 000— 99 990 140 161 100 OOO—199 990 81 67 200 000— 61 45
Summa 6 141 9 996 1000 100'0
Av denna tabell framgår, att från år 1938 till år 1944 någon förskjutning uppåt ägt rum beträffande taxerade belopp under 30 000 kronor, varemot i fråga om taxerade belopp å 30000 kronor och däröver en rätt avsevärd förskjutning
1 Till grund för denna beräkning har här lagts sammanlagda taxerade beloppet för skatt- skyldiga, som äro upptagna i A-läugden. Här bortses alltså ifrån att en del av detta be- lopp — hur mycket är ej känt — belöper å. oskifta dödsbon och familjestiftelser.
nedåt ägt rum. Det må emellertid erinras om att siffrorna för åren 1938 och 1944 icke äro fullt jämförbara med varandra med hänsyn till förmögenhetsdelens olika storlek.
Ökningen av det sammanlagda taxerade beloppet sedan taxeringsåret 1939 för olika grupper av skattskyldiga åskådliggöres av följande ur 1946 års statsverke- proposition hämtade uppgifter angående storleken av det åren 1940—1945 taxe- rade beloppet, varvid detta belopp angivits i procent av det taxerade beloppet år 1939 för varje särskild grupp:
Storleken av taxerat belopp nedannämnda taxeringsår
Grupp av skattskyldiva i % av det år 1939 taxerade beloppet b
1940 1941 1942 1943 1944 1945
Fysiska personer m. fl. (A-längden) 105 108 121 139 154 162 Svenska aktiebolag .............. 115 111 111 121 142 133 Ovriga skattskyldiga .............. 101 96 112 112 120 120 Samtliga skattskyldiga ............ 106 108 120 137 153 159
Riksräkenskapsverket, som gjort dessa beräkningar och därvid även angivit det taxerade beloppet i kronor för varje särskilt år, har i anslutning till denna tabell anfört följande:
»Av tabellen framgår, att det totala taxerade beloppet sedan taxeringsåret 1939, som motsvarar inkomståret 1938, undergått en kraftig stegring på samman- lagt 59 %, vilken stegring dock blivit starkt markerad först för taxeringsåret 1942. Inkomstutvecklingen är emellertid väsentligt olikartad för fysiska personer (in- klusive oskifta dödsbon och familjestiftelser) samt svenska aktiebolag. Den förra gruppen, som starkt överväger till sitt absoluta belopp, visar praktiskt taget samma utveckling som det taxerade beloppet i dess helhet, medan svenska aktie- bolag förete en avsevärt mindre stegring av det taxerade beloppet. Medan det taxerade beloppet för fysiska personer successivt stigit med sammanlagt 62 %, har stegringen för svenska aktiebolag nått sin höjdpunkt vid 1944 års taxering med 42 %. 1945 års taxering har givit till resultat ett taxerat belopp, som ligger endast 33 % över förkrigsnivån. Utvecklingen av det taxerade beloppet för aktie- bolagen bör ses i belysning därav, att, sedan den fria avskrivningsrätten införlivats med skattesystemet, det taxerade beloppet i hög grad bestämmes av bolagens av- skrivningspolitik och sålunda kan avvika från den verkliga inkomsten.
Av det taxerade beloppet för fysiska personer utgör inkomsten av arbetsanställ- ning vid 1945 års taxering 85 %. Under ifrågavarande tid har inkomst av arbets— anställning stigit från 5 265 miljoner kronor (vid taxering till kommunal inkomst- skatt) till 8 895 miljoner kronor (vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögen- hetsskatt), motsvarande en stegring med 69 %. Vid jämförelse med stegringen av det totala taxerade beloppet för fysiska personer framgår, att inkomst av tjänst numera utgör en något större anpart av det taxerade beloppet än närmast före kriget.»
Förändringarna i förmögenhetsfördelningen.
I riksräkenskapsverkets förslag till inkomstberäkning för de senare budgetåren har varje år lämnats uppgifter angående den till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbara förmögenhetens fördelning å olika förmögenhetsskikt. 1946 års statsverksproposition innehåller i detta hänseende följande tabell:
Antal förmögenhetsägare För-mögenhet (milj. kronor)
Förmögenhet kronor 1938 års 1944 års 1938 års 1944 års taxering taxering taxering taxering
20 000— 30 000 55 000 83 007 1 335 2 014 30 000— 50 000 42 000 67 172 1 600 2 563 50 000— 100 000 26 510 42 241 1 826 2 892 100 000— 150 000 8 405 11 382 1 019 1 378 150 000— 200 000 4 135 5 073 712 873 200 000— 300 000 3 800 4 677 920 1 131 300 000— 500 000 2 755 3 053 1 046 1 158 500 000—1 000 000 1 701 1 855 1 158 1 254 1 000000 och däröver 850 837 1 877 1 738
Summa 145 156 219 297 11 493 15 001
I anslutning till denna tabell har riksräkenskapsverket anfört följande: »Stegringen i den totala beskattningsbara förmögenheten under de senare åren torde kunna återföras till ett flertal i samma riktning verkande faktorer. De taxerade värdena å fastighetsskattepliktig fastighet hava stigit. Även aktievärdena hava visat en betydande stegring. En utförsäljning av varor från lager torde hava medfört, att verkställda nedskrivningar framträtt i form av vinst och åtminstone i viss utsträckning besparats i form av likvida medel.»
Såsom synes av tabellen ha såväl antalet förmögenhetsägare som förmögen- hetens storlek sedan år 1938 ökat i samtliga skikt utom i det högsta, nämligen för beskattningsbara förmögenheter å en miljon kronor och däröver. För att erhålla en klarare belysning av de förändringar, som ägt rum i förmögenhetsfördelningen, synes emellertid — i likhet med vad som i det föregående gjorts beträffande in- komstfördelningen —— dessa uppgifter lämpligen böra kompletteras med en be- räkning av den beskattningsbara förmögenhetens i varje skikt procentuella andel av den sammanlagda beskattningsbara förmögenheten. Dessa beräkningar utvisa följande:
Summa beskattningsbar förmögenhet i % av den sammanlagda beskatt- Beskattningsbar förmögenhet _ ningsbara förmögenheten
i kronor
1938 1944
20 000— 29 900 1115 13'4 30 000— 49 900 139 17'1 50 000— 99 900 159 19'3 100 OOO—149 900 " ' 150 OOO—199 900 200 OOO—299 900 300 OOO—499 900 500 OOO—999 900 1 000 000— 16'3
Summa 100.0
Av denna tabell framgår, att den procentuella andelen av den sammanlagda
. beskattningsbara förmögenheten ökat något i skikten under 150 000 kronor, var-
emot denna andel minskat i högre skikt. I de högsta skikten är minskningen rätt avsevärd.
Bilaga 2.
Översikt av bestämmelserna rörande beskattningen till staten av inkomst och förmögenhet i vissa främmande länder.
Danmark.
Den direkta statsbeskattningen i Danmark utgöres av —— förutom två fastig- hetsskatter —— en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, vilka skatter äro från varandra fristående.
A. Inkomstskatten,
Beträffande fysiska. personer utgår inkomstskatten efter den skattepliktiga in- komsten. Vid beräkningen av denna inkomst medgivas vissa avdrag, bland annat för erlagda skatter. Avdraget för erlagda skatter avser såväl kommunala som statliga skatter. Den omständigheten att även statliga skatter få avdragas mot— verkar progressionen i den statliga skatteskalan och medför beträffande perso— ner med höga inkomster att de under olika är påförda skattebeloppen i hög grad variera.
En motsvarighet till de hos oss medgivna ortsavdragen finnes så till vida, att vissa skattskyldiga äga erhålla ett personligt avdrag samt att skattskyldiga med barn under 15 år därjämte åtnjuta avdrag för barn.
Det personliga avdraget, som minskas vid stigande inkomst och helt bortfaller vid en inkomst av 10000 kronor och däröver, bestämmes olika för familjeför— sörjare och övriga skattskyldiga och dessutom olika för skattskyldiga bosatta i Köpenhamn, i stadssamhällen och i landskommuner. Sålunda utgår det högsta avdraget i Köpenhamn för familjeförsörjare med skattepliktig inkomst under 5 000 kronor med 1 600 kronor och för övriga skattskyldiga med samma inkomst med 800 kronor. Motsvarande siffror äro för skattskyldiga bosatta i stadssamhällen 1 400 respektive 700 kronor och för skattskyldiga bosatta inom landskommuner 1200 respektive 600 kronor.
Avdraget för barn under 15 år beräknas i Köpenhamn för ett barn till 500 kronor, för två barn till 1 100 kronor och för varje barn utöver två 'barn till 700 kronor. Motsvarande siffror äro i stadssamhällen respektive 450, 950 och 600 kronor och inom landskommuner respektive 400, 800 och 500 kronor.
Ä den återstående inkomsten beräknas skatten enligt en progressiv skala, var- vid för inkomster under 200 kronor ej någon skatt uttages. För inkomster å 200 ——400 kronor uttages 2 kronor för 200 kronor och 2 % av resten samt för in- komster å 400000 kronor och däröver 186 522 kronor för 400000 kronor och 57 % av resten.
Den ordinarie inkomstskatten för aktiebolag beräknas — liksom före år 1938 skatten i vårt land -— enligt en progressiv skala, varvid skattens höjd är bero- ende av inkomstens storlek i förhållande till aktiekapitalet. Vid inkomstberäk- ningen äro vissa avdrag medgivna, bland annat med ett belopp motsvarande 5 % av det inbetalade aktiekapitalet. Aktiebolag, vilkas inkomst icke överstiger 5 % av aktiekapitalet, äro således helt skattefria. Utöver denna ordinarie in- komstskatt utgår dels en särskild tilläggsskatt, innebärande en förhöjning med 20 % av den ordinarie skatten, dels ock en »overordentlig Indkomstskat». Sist— nämnda skatt utgår i två former, nämligen såsom »Udbytteraten» och »Restraten», ' varigenom vid beskattningen tages viss hänsyn till huruvida bolaget disponerat vinsten för utdelning eller för konsolidering.
I fråga om kooperativa föreningar skiljes mellan »Brugsforeninger» samt »Pro- duktions— og Salgsforeninger». De förra, varmed förstås sådana föreningar som
ha till syfte att inköpa eller tillverka varor åt sina medlemmar, beskattas sedan år 1940 oberoende av om verksamheten är begränsad till medlemmarna eller ej. Från inkomsten får avdrag ske med bland annat viss procent av den del av om- sättningen, som hänför sig till försäljningen till föreningsmedlemmar. Skatten be- räknas efter en progressiv skala, där procentsatsen är beroende av förhållandet mellan föreningens taxerade inkomst och viss del av omsättningen. »Produk- tions- och Salgsforeninger» däremot bliva föremål för beskattning endast när de driva detaljhandel från butik eller verksamheten i betydande omfattning går ut på bearbetning, förädling eller försäljning av annat än medlemmarnas produkter. Några avdrag från den skattepliktiga inkomsten äro här ej medgivna. Skatte- procenten varierar _— icke med inkomstens storlek —— utan i förhållande till det tal, varmed omsättningen av detaljhandeln respektive leveranserna från icke medlemmar ingår i den totala omsättningen.
Övriga föreningar samt stiftelser och dylikt äro skattepliktiga endast under vissa angivna förhållanden. För flertalet dylika juridiska personer inträder skatte- plikt endast om de driva förvärvsverksamhet. Avdrag från den skattepliktiga in— komsten medgives ej. Skatten utgår med 6 % av inkomsten. S'kattskyldigheten kan dock bortfalla, om inkomsten uteslutande användes till allmännyttiga ändamål.
Skatten för oskifta dödsbon beräknas enligt den för fysiska personer gällande skalan, dock med lägst 6 % av inkomsten.
Bestämmelser ha vidare meddelats angående krigskonjunkturskatt. För skatte- året 1946/47 skall krigskonjunkturskatt utgå för fysiska personer, om merin— komsten i jämförelse med den genomsnittliga inkomsten under skatteåren 1936/37 —1939/40 överstiger 5000 kronor. Skatten beräknas efter en progressiv skala, enligt vilken skattesatsen utgör lägst 10 och högst 40 %. Aktiebolag och därmed likställda juridiska personer erlägga »merindkomstskat» enligt en särskild pro— gressiv skala. Jämväl vissa kooperativa föreningar erlägga sådan skatt.
För Skatteåret 1945/46 föreskrevs bestämmelser om tvångslån (»bunden Opspa- ring»). Om den skattepliktiga inkomsten, sedan för familjeförsörjare avdragits 5 000 kronor och avdrag för barn med tidigare vid inkomstbeskattningen angivna belopp jämväl medgivits, utgjorde minst 7 000 kronor, skulle enligt reglerna för tvångslån visst belopp inbetalas till statskassan. Detta belopp beräknades efter en progressiv skala, varvid för inkomster — beräknade på nyss angivet sätt — å 7 OOO—9 000 kronor inbetalningen skulle vara 300 kronor för 7 000 kronor och 5 % av resten samt för inkomster å 35 000 kronor och däröver inbetalningen skulle utgöra 4 500 kronor för 35 000 kronor och 25 % av resten. Om den skattskyldige taxerats till krigskonjunkturskatt, skulle denna skatt avräknas å det belopp, som skulle inbetalas genom tvångslån. Av de inbetalade medlen, vilka skulle insättas å särskilt konto för finansministeriet i Danmarks Nationalbank, skulle hälften återbetalas senast före utgången av år 1948 och andra hälften senast före ut- gången av år 1949. Ränta beräknades efter 2 %. För aktiebolag m. fl. och koopera— tiva föreningar gällde särskilda regler angående tvångslån. Några bestämmelser om tvångslån för Skatteåret 1946/47 ha, såvitt kunnat utrönas, ännu ej med- delats.
Särskilda regler finnas angående en skattespärr. Sålunda gäller att, om den skattskyldiges till stat och kommun erlagda skatter för inkomst och förmögenhet överstiger 75 % av inkomsten under det år som ligger till grund för beskattningen utan avdrag för skatter, inkomstskatten till staten skall nedsättas med belopp, varmed samtliga skatter överstiga 75 % av inkomsten. För skattskyldiga, som där- utöver åsatts krigskonjunkturskatt, gäller, att, om dem påförd skatt för inkomst och förmögenhet — efter eventuell reduktion enligt 75 %-regeln —— med tillägg av krigskonjunkturskatten överstiger 85 % av inkomsten utan avdrag för skatter, så skall krigskonjunkturskatten nedsättas med belopp, varmed samtliga skatter överstiga 85 % av inkomsten.
B. Förmögenhetsskatten.
De danska rättsreglerna ge ej någon definition på begreppet skattepliktig för- mögenhet. I princip äro alla fysiska personer skattskyldiga till förmögenhetsskatt. Skatteplikten omfattar all den skattskyldiges förmögenhet, dock med vissa undan- tag. De föremål och rättigheter, som undantagas från skatteplikt, äro uttöm— mande uppräknade i lagen. Sålunda äro möbler, husgeråd, kläder, smycken samt bok- och konstsamlingar eller liknande personligt lösöre undantagna från skatte- plikt, såframt den skattskyldige ej använder sig av dem i förvärvssyfte. Undan- tagna från förmögenhetsskatt äro förmögenheter å högst 10 000 kronor eller, om den skattskyldige saknar beskattningsbar inkomst, 15 000 kronor.
Förmögenhetsskatten beräknas enligt en progressiv skala, därvid för förmögen- heter under 15 000 kronor skattesatsen är 0,8 0/00. För förmögenheter över 1 000000 kronor utgör skatten 13 158 kronor för 1 000000 kronor och 20 0/00 av resten.
Skattebelopp under 2 kronor utkrävas ej. Emellertid förekomma vissa reduktionsregler. Dessa innebära följande:
1. Om den skattskyldiges totala taxerade inkomst ej uppgår till 3 % av den skattepliktiga förmögenheten, nedsättes förmögenhetsskatten med 5 % för varje 2 ()/00 eller del därav, varmed inkomsten understiger 3 % av förmögenheten. Saknas taxerad inkomst utgör nedsättningen 80 %.
2. Om förmögenheten ej överstiger 100000 kronor, skall den skattskyldige av förmögenhetsskatten betala, därest inkomsten ej uppgår till 2 000 kronor, två. femtedelar, därest inkomsten ligger mellan 2 000 och 3499 kronor, tre femte- delar, därest inkomsten ligger mellan 3 500 och 4 499 kronor, fyra femtedelar samt, därest inkomsten uppgår till 4 500 kronor eller högre belopp, hela skatten. Inländska aktiebolag, föreningar, stiftelser och dylikt äro befriade från för- mögenhetsskatt. För oskifta dödsbon utgår med vissa undantag förmögenhets- skatten enligt den för fysiska personer gällande skalan. I detta sammanhang bör nämnas, att i Danmark även finnas vissa särskilda skatter, som utgå till kommunerna gemensamt. Dessa skatter, s. k. »faelleskom— munale skatter», utgå bland annat i form av en inkomstskatt och en förmögen— hetsskatt, båda progressiva. De genom dessa skatter influtna medlen samlas i den s. k. Udligningsfonden, varifrån bidrag lämnas bland annat till kommunernas sociala m. fl. utgifter. Vidare bestridas härav två tredjedelar av statens utgifter för polisväsendet, som år 1937 i sin helhet blev en statsuppgift. Skattskyldig- heten till dessa skatter åvilar endast fysiska personer. Inkomstskatten beräknas på samma inkomst som den statliga inkomstskatten, dock med den skillnad att personligt avdrag ej är medgivet. I stället utgår skatten efter två särskilda ska- lor, den ena för familjeförsörjare och den andra för övriga skattskyldiga, varvid skattesatsen är lägre för familjeförsörjare. - Den kommunala förmögenhetsskatten, vilken i detta sammanhang närmast är av intresse, utgår å förmögenheter av 30 000 kronor. Enligt skalan, som är pro- gressiv, utgår skatten för förmögenheter å 30 OOO—49 900 kronor med 4 kronor för 30 000 kronor och 0,5 0/00 av resten samt för förmögenheter å 5 000 000 kronor och däröver med 14 064 kronor för 5 000000 kronor och 3,5 0/00 av resten.
Källor: C. Ulrich Mortensen: Vore skatter (1945), Love og Anordninger (1944 med ändringar och tillägg till den 1 juli 1946).
Finland.
Enligt lagen den 19 november 1943 om inkomst- och förmögenhetsskatt utgår sådan skatt i form av en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, vilka äro från varandra fristående. '
Inkomstskatt för fysiska personer utgår efter den beskattningsbara inkomsten. Vid inkomstberäkningen äro vissa avdrag medgivna, dock ej för skatter. Sålunda är skattskyldig berättigad att från sin inkomst avdraga, då vardera maken varit i förvärvsarbete, hälften av den makes förvärvsinkomst, som förtjänat mindre, dock icke mera än 20 000 mark. På sådan ort, där levnadskostnaderna äro känn- bart högre än i allmänhet i landet, äger den skattskyldige avdraga ett av finans- ministeriet årligen fastställt belopp av högst 5 000 mark eller, om den skattskyl- dige under Skatteåret försörjt minderårigt barn, högst 7 500 mark.
Skattskyldiga fysiska personer hänföras med avseende å ålder, äktenskapsför- hållanden och försörjningsplikt till 3 skatteklasser.
I skatteklassen omfattar tjugofyra år fyllda ogifta personer, frånskilda, änk- lingar eller änkor eller på grund av söndring i äktenskapet varaktigt skilt från varandra boende makar, vilka icke under Skatteåret försörjt minderårigt barn eller därförinnan under minst tio år försörjt barn under sjutton år.
II skatteklassen omfattar gifta personer, vilka vid skatteårets utgång varit gifta minst tre år och vilka icke under Skatteåret försörjt minderårigt barn eller därförinnan under minst tio år försörjt barn under sjutton år, så ock ogifta per- soner, frånskilda, änklingar eller änkor eller på grund av söndring i äktenskapet varaktigt skilt från varandra boende makar, vilka icke fyllt tjugofyra år och vilka icke fullgjort ovan åsyftade försörjningsplikt.
III skatteklassen omfattar andra än till I och II skatteklasserna hörande fysiska personer. Har den skattskyldige under Skatteåret underhållit minderårigt barn, är han berättigad att från sin skatt göra avdrag för varje barn med 120— 900 mark allt efter inkomstens storlek. Det maximala avdragsbeloppet inträder vid en beskattningsbar inkomst av 90 000 mark.
Dödsbo hänföres till III skatteklassen. För varje skatteklass har meddelats en särskild skiktskala. Skattepliktsgrän- sen ligger i I och II skatteklasserna vid ett beskattningsbart belopp av 15 000 mark och i III skatteklassen vid ett beskattningsbart belopp av 18000 mark. Den maximala marginalskatten finnes i skiktet 1 500 000—3 000 000 mark beskatt- ningsbar inkomst och utgör från I———III skatteklassen räknat respektive 34, 32 och 29 %. För beskattningsbar inkomst å 3 000 000 mark eller däröver har marginal- skatten bestämts till respektive 32, 29,5 och 26 %.
Understiger det sammanlagda beloppet av den skatt, som påföres den skatt- skyldige på grund av inkomst och förmögenhet, 50 mark, debiteras ej någon skatt.
För aktiebolag, »andelslag», föreningar, stiftelser och flertalet andra samman— slutningar är inkomstskatten proportionell och utgår med 20 % av inkomsten.
Genom lagen den 20 december 1945 om temporär förhöjning av den inkomst- och förmögenhetsskatt, som skall påföras för åren 1945 och 1946, har föreskrivits, att vid tillämpning av respektive skatteskala skatten för inkomst under år 1946 skall — innan avdrag verkställes för barn — höjas med 35 %.
Vidare utgår enligt lagen den 17 juli 1945 om konjunkturskatt sådan skatt för inkomstökning i förhållande till medeltalet av inkomsterna under skatteåren 1936 —1938. Skatten utgår efter en progressiv skala. Inkomstökning, som understiger 45 000 mark, är fri från konjunkturskatt.
I proposition den 15 mars 1946 har föreslagits vissa ändringar av lagen om in- komst- och förmögenhetsskatt. Enär de i propositionen framlagda förslagen äro av genomgripande betydelse för den direkta beskattningen har, trots att proposi- tionen enligt inhämtad upplysning ännu ej blivit föremål för riksdagens avgörande, det ansetts lämpligt att här i korthet redogöra för dess innehåll. Därvid ha inom parentes angivits de av statsutskottet ifrågasatta ändringarna. Det belopp, skatt- skyldig är berättigad avdraga från sin inkomst, då vardera maken varit i för— värvsarbete, har föreslagits maximerat till 50000 (40 000) mark. De av finans-
ministeriet med hänsyn till levnadskostnadernas höjd för vissa orter årligen fast- ställda avdragsbeloppen ha föreslagits höjda till högst 8 000 mark för ensamstå- ende och till högst 12 000 mark för äkta makar, varjämte för varje minderårigt barn, som den skattskyldige under Skatteåret försörjt, beviljas ett dyrortsavdrag av högst 4 000 mark. Den lägsta skattbara inkomsten har satts i I skatteklassen till 30000 mark och i II och III skatteklasserna till 40000 mark. Marginal- skatten i toppskiktet, beskattningsbar inkomst å 3 200 000 mark och däröver, har föreslagits till respektive 58, 53 och 48 %. Det från skatten enligt III skatte- klassen medgivna avdraget för av den skattskyldige under skatteåret underhållet minderårigt barn har bestämts för första barnet till 300—4 000 mark och för varje följande barn till 500—8 000 mark (för varje barn till 300—2 000 mark). Sam- tidigt föreslås upphävande av förenämnda lag den 20 december 1945 om temporär förhöjning av den inkomst- och förmögenhetsskatt som skall påföras för åren 1945 och 1946, till den del den angår förhöjning av den skatt, som skall uppbäras (på- föras) på grund av inkomsten för år 1946.
B. Förmögenhetsskatten.
Skattskyldighet till förmögenhetsskatt åligger såväl fysiska som juridiska per- soner. Även aktiebolag äro sålunda skyldiga erlägga förmögenhetsskatt. För in- dustriell drift grundat inhemskt aktiebolag eller »andelslag» är dock under de tre första skatteåren efter dess grundande frikallat från förmögenhetsskatt, för såvitt det icke grundats för fortsättande av driften vid industriell inrättning, vilken redan tidigare varit i verksamhet.
Såsom förmögenhetstillgång räknas ej kläder, möbler och husgeråd samt annat bohag, vilka äro avsedda för skattskyldigs och hans familjs personliga bruk, och ej heller konstverk samt bok-, konst- och andra därmed jämförliga samlingar, så- framt ej ägaren med dem driver handel eller på annat sätt yrkesmässigt gör dem för sig inkomstbringande.
I Finland bosatta äkta makars sammanlagda förmögenhet skall, såvida de ej beskattas var för sig, minskas med 50 000 mark. Skattskyldig, som varit bosatt i Finland och under Skatteåret försörjt minderårigt barn, skall även för varje sådant barn erhålla ett avdrag från förmögenheten av 50 000 mark.
Några reduktionsregler med hänsyn till inkomstens storlek finnas ej. För fysiska personer inträder skattskyldighet, då den beskattningsbara för— mögenheten uppgår till 100 000 mark. Skatten, som erlägges enligt en skiktskala, uttages för förmögenheter mellan 100000 och 300000 mark med 100 mark för 100 000 mark och 1,3 0/00 av resten. Skattesatsen stiger sedan och skatten utgår för förmögenheter å 30 000 000 mark och däröver med 282 150 mark för 30 000 000 mark och 10 0/00 för överskjutande be10pp.
Aktiebolag, »andelslag», föreningar, stiftelser och flertalet andra sammanslut- ningar erlägga förmögenhetsskatt med 4 0/00. Skatten är alltså för dessa juridiska personer proportionell.
Enligt lagen den 20 december 1945 om temporär förhöjning av den inkomst och förmögenhetsskatt, som skall påföras för åren 1945 och 1946, skall den skatt, som på grund av förmögenhet under nämnda år skall påföras med stöd av lagen om inkomst- och förmögenhetsskatt, höjas till dubbla beloppet.
Enligt lag den 17 juli 1945 om extra ordinarie skatt på grund av tillgångar skall för tillgångar vid utgången av Skatteåret 1944 erläggas skatt till staten med en procent. Skatteplikt inträder, då tillgångarnas värde uppgår till 100 000 mark. Såsom tillgångar räknas dock ej banktillgodohavanden och fordringar, ej heller ' obligationer i finskt mynt. Från tillgångar får avdragas skulder, dock högst med belopp av 100 000 mark. Någon motsvarande författning angående skatt å till- gångar vid utgången av Skatteåret 1945 har, såvitt känt är, ännu ej utfärdats.
Genom den s. k. andra ersättningslagen, vilken utfärdats den 5 maj 1945, har
föreskrivits, att ersättning av statsmedel skall i vissa fall utgå för skada, som till följd av krigsfara eller krig uppkommit genom att egendom förstörts, skadats eller förkommit. Medel för gäldande av dessa ersättningar avses skola anskaffas bland annat genom uttagande av en särskild förmögenhetsöverlåtelseskatt. Så- lunda har genom lagen den 5 maj 1945 om en andra förmögenhetsöverlåtelseskatt föreskrivits, att sådan skatt skall uttagas under 5 år årligen på grund av den för- mögenhet, som den skattskyldige innehade vid utgången av skatteåren 1944—1948. Vid förmögenhetens beräkning enligt denna lag äro vissa avdrag medgivna, 'bland annat med 10 000 mark för varje barn, för vilket den skattskyldige vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen beviljats barnavdrag. Skatteplikt inträder vid en förmögenhet av 80 000 mark eller däröver. Vidare är enskild person, vars enligt denna lag fastställda förmögenhet icke uppgår till 150 000 mark och vars beskatt- ningsbara inkomst vid inkomst- och förmögenhetsbeskattningen utgjort högst 15 000 mark, befriad från skattskyldighet.
Emellertid har i samma lag föreskrivits, att den enligt skalan beräknade skatten skall på grund av förmögenhet år 1944 utgå med dubbelt belopp. Inhemskt aktie- bolag, vars beskattningsbara förmögenhet utgör minst 10 000 000 mark, skall där- emot ej erlägga skatt enligt denna skala. För sådant aktiebolag utgör skatten 20 % av den beskattningsbara förmögenheten vid utgången av Skatteåret 1944. Någon förmögenhetsöverlåtelseskatt för förmögenhet vid utgången av skatteåren 1945—1948 uttages ej beträffande sådant bolag.
Källor: Lagar, förordningar och statsrådsbeslut som röra inkomst- och förmögenhetsbeskatt- ningen samt den övriga direkta statsbeskattningen (1944 med ändringar och tillägg till den 1 maj 1946).
Schweiz.
De inkomstkällor, som enligt förbundsförfattningen i princip stå till den cen- trala statsmaktens (edsförbundets) förfogande, äro dels indirekta skatter — tullar, stämpelavgifter m. m. samt på senare tid omsättnings- och lyxskatterna -—— dels vissa regal och dels en avgift, som upptages av män, vilka av någon anledning ej fullgöra eljest vederbörlig militärtjänst.
All direkt beskattning var tidigare förbehållen kantonerna och kommunerna. Då ju emellertid edsförbundet som sådant ansvarar för landets försvar, äger det också befogenhet att bereda sig inkomster för att täcka därmed sammanhängande utgifter —— såväl militära som andra — vilket är upphovet till olika federala skatter på inkomst och förmögenhet—, som tillkommit under förra världskriget, idel- vis försvunnit igenmen sedan återuppstått och kraftigt utvecklats under det se- nast tilländalupna kriget. Förevarande framställning berör endast den av edsför- bundet sålunda utövade beskattningsrätten samt vissa beskattningsregler för kan- tonen Ziirich.
I. Edsförbundet.
Som krishjälp för återställande av budgetens jämvikt upptages under åren 1941—1949 en tillfällig skatt, en »Wehrsteuer» (Bundesratsbeschluss den 9 de- cember 1940), på inkomst, förmögenhet och tantiem. Vissa vinster föranledda, av krisförhållandena beskattas också (Bundesratsbeschluss den 12 januari 1940). ]Eds- förbundet källbeskattar vidare vissa kapitalinkomster genom en »Verrechnumgs- steuer» (Bundesratsbeschluss den 1 september 1943). Denna skatt avräknas sedan vid erläggande av skatt till respektive kanton och kommun. I den följande rledo- görelsen har denna skatt — såsom i huvudsaklig del utgörande endast en uppböirds- form -—— ej medtagits. Slutligen uttages under åren 1945—1947 en engångsslkatt på förmögenhet, ett »Wehropfer» (Bundesratsbeschluss den 20 november 1942).
Den del av ovannämnda »Wehrsteuer», som innefattar en allmän inkomstskatt, drabbar bland annat fysiska personer. Skatten utgår för 4 tvåårsperioder (åren 1941—1942, 1943—1944, 1945—4946 och 1947—1948) samt en ettårsperiod (år 1949). Till grund för skatten ligger den genomsnittliga nettointäkten under de två senaste åren före den period, under vilken skatten utgår. Skatten för åren 1941 och 1942 beräknades emellertid endast på grundval av 1940 års nettointäkt. Bland avdragen märkes under föregående period erlagd skatt för krigsvinster (se nedan). I övrigt äro avdrag för skatter ej medgivna. Har den skattskyldige barn under 18 år, är han sedan år 1943 berättigad till avdrag med 500 franc för varje barn. Något särskilt familjeavdrag är ej medgivet för äkt-a makar utan skillnaden i skatte- hänseende mellan äkta makar och ensamstående möjliggöres av olika skatte— tabeller. Skattefritt belopp är därvid för äkta makar 3 000 franc och för ensam— stående 2 000 franc. För äkta makar utgår skatten, därest inkomsten efter veder- börligt avdrag överstiger nämnda 3 000 franc, efter lägst 0,4 %, varefter skatte- procenten stiger för att maximeras till 6,5 % vid ett inkomstläge av 77 000 franc. Även för ensamstående stiger skatteprocenten från 0,4 till 6,5, medan motsva- rande inkomstbelopp utgöra 2 000 respektive 60 000 franc.
Från och med år 1943 utgår ett särskilt tillägg, utgörande 50 % av de enligt förenämnda tabeller beräknade skattebeloppen. Undantagna från denna skatte- höjning äro dock äkta makar med inkomst understigande 4 500 franc och ensam- stående med inkomst understigande 8 500 franc.
Särskilda skattesatser gälla för den speciella skatten på tantiem. För fysiska personer utgår även en skatt på krigsvinster. Vinsten erhålles vid jämförelse mellan inkomsten under beskattningsåret och den genomsnittliga inkomsten under två för den skattskyldige valfria år av åren 1936—38. Såsom skattefritt belopp avdrages viss procent av sistnämnda genomsnittsinkomst. Ett vinstbelopp av högst 15 000 franc är alltid skattefritt. Skatt utgår med 50—70 % av den beskattningsbara vinsten.
För aktiebolag utgår den i »Wehrsteuer» ingående inkomstskatten efter samma periodindelning som för fysiska personer. Skatten utgår med 2-—8% av den skattepliktiga vinsten. Från och med år 1943 har skatten höjts med 50 %.
Skatt på krigsvinster drabbar även juridiska personer. Vinsten beräknas på enahanda sätt som för fysiska personer. De skattefria beloppen äro för vissa juridiska personer något högre i förhållande till de för fysiska personer gällande, dock högst 25,000 franc. Skatten utgår även här med 50—70 % av den skatte- pliktiga vinsten._ B. Förmögenhetsskatten.
Såsom ovan nämnts ingår i >>Wehrsteuer» även en s. k. kompletterande för— mögenhetsskatt. Genom beslut, som trädde i kraft den 1 januari 1943, har eds— förbundet förordnat, att denna förmögenhetsskatt ej skall utgå de år, då »Wehropfer» (se nedan) uttages.
Förmögenheter under 10000 franc, tillhöriga fysiska personer, beskattas ej. Till grund för förmögenhetsskatten ligger nettoförmögenheten vid början av den period, under vilken skatten utgår. Hänsyn tages till husgeråd och dylikt, i den mån värdet därav överstiger 20 000 franc. Några reduktionsregler synas numera ej finnas men ha funnits före år 1944. Skatten utgår med 0,5 promille å förmögen- heter mellan 10 000 och 50 000 franc samt stiger därefter till 3,5 promille å för- mögenheter å 1 500 000 franc och däröver.
År 1940 infördes en engångsskatt å förmögenhet, ett »einmaliges' Wehropfer». Det genom denna skatt erhållna beloppet visade sig emellertid ej förslå för med skatten avsett syfte. I anledning härav beslöts upptagande av ett »neues Wehr- opfer», fördelat på åren 1945—47.
Sistnämnda skat-t träffar såväl fysiska som juridiska personer. Skatteobjekt är den skattskyldiges nettoförmögenhet per den 1 januari 1945. För fysiska per- soner äro förmögenheter under 5 000 franc undantagna från beskattning. Den skattefria gränsen kan emellertid höjas beroende på omfattningen av den skatt- skyldiges försörjningsplikt och storleken av hans inkomst. Av inre lösören, som användas för hushållet eller för förvärvsverksamhet, avräknas 25 000 franc såsom skattefritt. (Motsvarande belopp var vid »einmaliges Wehropfer» 20000 franc.) Skatten utgår för fysiska personer med 1,5—4,5 %. Sistnämnda procentsats ut- tages vid förmögenheter å 1 250 000 franc och däröver.
För vart och ett av de tre åren utgår skatten med en tredjedel av det uträknade skattebeloppet.
»Neues Wehropfer» utgår för juridiska personer med 1,5 % av nettoförmögen- heten.
II. Kantonen Ziirich.
Till grund för den följande redogörelsen för vissa beskattningsregler i kantonen Ziirich ligger en lag av den 25 november 1917 med ändringar senast den 26 september 1943.
A. Inkomstskatten.
Fysiska personer, bosatta inom kantonen, äro underkastade inkomstbeskatt- ning (»Einkommensteuer») inom densamma. Av inkomsten äro för ensamstående de första 1200 franc och för äkta makar de första 2 000 franc skattefria. För varje barn under 19 år medgivas följande skattefria avdrag, nämligen för skatt- skyldig med 1—3 barn av sådan ålder 600 franc, för skattskyldig med 4—5 barn av sådan ålder 700 franc och för skattskyldig med 6 eller flera barn av sådan ålder 800 franc. Den skattskyldige är vidare berättigad till avdrag med 600 franc för varje arbetsoförmögen person, som han försörjer. Skatten beräknas på in- komsten, innan från densamma avdrag skett med berörda skattefria belopp. Den å sistnämnda belopp belöpande skatten avdrages därefter från den totala inkomst- skatten. Skattesatsen utgör för de första 1 000 franc 1 %, för påföljande 2 000 franc 2 % och stiger därefter till 8,5 % för inkomster mellan 40 000 och 90 000 franc. För inkomstbelopp däröver utgör skattesatsen 7,5 %.
Skattskyldig, som uppnått 65 års ålder, är befriad från inkomstskatt, därest den skattepliktiga inkomsten ej överstiger för ensamstående 2 000 franc och för äkta makar 3 000 franc.
För aktiebolagen uttages inkomstskatt (»Ertragssteuer») med hälften så många procent av aktiebolagens nettoinkomst, som denna utgör i förhållande till det skattepliktiga kapitalet, d. v. s. aktiekapitalet och reservfonderna, dock med högst 10 %.
B. Förmögenhetsskatten.
Föremål för förmögenhetsskatt (»Ergänzungssteur») är nettoförmögenhet, upp- tagen till sitt försäljningsvärde. Såsom förmögenhet beskattas ej kläder, böcker och nödvändiga husgeråd. För vissa i förvärvsverksamhet använda verktyg, maskiner och dylikt medgives avdrag med upp till 10 000 franc. Arbetsoförmögna eller mindre arbetsföra kunna erhålla viss lättnad i beskattningen, nämligen så att för ensamstående skatten kan efterskänkas för en förmögenhet upp till 10 000 franc och, om den skattskyldiges hushåll består av flera personer, upp till 30 000 franc. Om den skattskyldige därtill uppnått 65 års ålder kan under i övrigt ena- handa förutsättningar skatten å ett dubbelt så stort förmögenhetsbelopp efter- skänkas. Skatten uttages med 1,5 0/00 å förmögenheter upp till 500 000 franc och
för belopp däröver upp till 1000 000 franc med 20/00. Därest förmögenheten överstiger sistnämnda belopp, uttages i skatt 2,5 %o av det överskjutande beloppet. Aktiebolag erlägga —— i stället för »Ergänzungssteuer» -— en kapitalskatt med 1,5 %D av det skattepliktiga kapitalet. Källor: Ros-endorff—Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Europa (maj 1942), Steuerbelastung in der Schweiz 1944 (statistisk årsbok), chggeler: Rechtsbuch der schweizerischen Bundessteucrn, band I—II (april 1946), Blumenstein och Blumenstein: System des Steuerrcchts (1945), Kanton Ziirich. Steuergesetz (oktober 1943).
England.
För de engelska statsfinanserna spelar den allmänna inkomstskatten, »income tax», en i jämförelse med förhållandena i andra länder utomordentligt stor roll. Någon speciell förmögenhetsskatt finns däremot icke. Fonderad inkomst (»invest— ment income») beskattas emellertid hårdare än arbetsinkomst.
För fysiska personer består inkomstskatten av två skatter, en formellt propor- tionell bottenskatt, »normal income tax», och en starkt progressiv tilläggsskatt, »surtax». .
Förstnämnda skatt kommer enligt Finance Act 1945 för budgetåret 1946/47 att utgå med 9 shillings per pund. I realiteten blir emellertid även denna skatt pro- gressiv på grund av det starkt utvecklade systemet med avdrag av olika anled— ningar. Differentieringen av skatten på fonderad inkomst och arbetsinkomst sker genom »earned income allowance», ett skattefritt avdrag, som för budgetåret 1946/47 är föreslaget till 1/8 — dock högst 150 pund —— av den inkomst eller inkomstdel, som härrör av arbete. Skattskyldig, som vid taxeringsårets ingång är över 65 år och vars hela inkomst icke överstiger 500 pund, äger dock åtnjuta avdrag med 1/s av denna inkomst, oberoende av om det är arbetsinkomst eller fonderad inkomst. Varje fysisk person erhåller dessutom ett personligt avdrag å 110 pund om året. Beträffande äkta makar, som leva samman, beskattas man- nen för båda makarnas inkomst men äger åtnjuta vissa särskilda avdrag. Så- lunda höjes det personliga avdraget från 110 till 180 pund. Vidare får avdrag ske för 7/s av hustruns inkomst, dock högst med för budgetåret 1946/47 föreslagna 110 pund. För varje barn som är under 16 år eller är heltidselev vid skola, uni— versitet eller annan undervisningsanstalt åtnjutes avdrag med 50 pund. Där- jämte medgives betydande avdrag för livförsäkringspremier och dylikt. Avdrag för skatter förekommer dock ej. Den inkomst, som återstår sedan ovannämnda avdrag gjorts, utgör det beskattningsbara beloppet. Helt skattefria äro inkomster, som utan alla avdrag understiga 120 pund. Så snart inkomsten överstiger nämnda belopp inträder däremot skatteplikt för hela inkomsten. För inkomster närmast över den skattefria gränsen uttages emellertid skatten med reducerat belopp.
Den progressiva tilläggsskatten, »surtax», kommer enligt förenämnda Finance Act under budgetåret 1946/47 att utgå för inkomster, som överstiga 2 000 pund. Några personliga avdrag eller avdrag för arbetsinkomst äro ej medgivna vid sist- nämnda skatt och än mindre avdrag för skatter. För inkomster mellan 2 000 och 2 500 pund utgör skatten 2 shillings per pund av det 2 000 pund överskjutande beloppet. Skatten stiger sedan för inkomster över 20 000 pund upp till 10 shillings 6 pence per pund. Maximibelastningen genom >>normal income tax» och »surtax» kan sålunda stiga till 19 shillings 6 pence per pund. I verkligheten blir dock be- lastningen något mindre på grund av de allmänna avdragen. ' Aktiebolagen erlägga liksom fysiska personer »normal income tax» men där- emot ej »surtax». Inkomstskatten, som utgår med enahanda skattesats som för fysiska personer, drabbar endast den aktiebolagsinkomst, som ej utdelats till aktie- ägarna. Skatten å själva utdelningen uttages vid källan, d. v. s. inbetalas av 21—1616 46
bolaget till statsverket men vilar å aktieägarna genom att bolaget drar av skatt-en vid utbetalandet av utdelningen. Dubbelbeskattning av bolagens inkomster före- kommer sålunda ej.
Genom Finance Act 1939 infördes en skatt (»Excess Profits Tax») på vinster, uppkomna vid handel med krigsförnödenheter. Skatten, som från år 1940 uttogs med 100 procent av den skattepliktiga vinsten, därvid dock ett vinstbelopp av 3 000 pund alltid var skattefritt, föreslås upphävd med utgången av år 1946.
Källor: Rosendorff-Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Europa (april 1939), Shirras-Rostas: The burden of british taxation (1942), Newport: Income tax law and practice (1945), Federal Reserve Bulletin (januari 1944), Public General Acts and Measures 1938—1945, Finance (No. 2) Bill 1946.
Förenta statorn a.
Skatter utgå till unionen, delstaterna och kommunerna. I den följande redo- görelsen behandlas endast de direkta skatterna till unionen och delstaten New York.
I. Skatter till unionen.
Vid utformningen av den federativa (d. v. s. den av unionen utfärdade) lag- stiftningen angående inkomstbeskattningen torde i åtskilliga avseenden Englands inkomstbeskattning ha tagits till förebild. Den federativa lagstiftningen inne- fattar ej någon särskild förmögenhetsbeskattning.
A. För fysiska personer utgår inkomstskatten i form av »normal tax on indivi- duals» och »surtax on individuals». Från bruttoinkomsten äro vid båda dessa skatteformer avdrag medgivna bland annat för skatter erlagda under beskattnings- året med undantag för federativa inkomstskatter, krigskonjunkturskatter (»excess- profits taxes») samt arvs- och gåvoskatter. Det beskattningsbara beloppet beräknas sedan olika för de båda skatterna.
Vid beräkningen av det beskattningsbara beloppet för »normal tax» är från skatteplikt undantagen ränta å obligationer, utgivna av U. S.A. eller offentlig- rättsliga institutioner i U. S. A. Avdrag för existensminimum är medgivet med 500 dollars. För gifta kan nämnda belopp höjas till 1 000 dollars, därest vardera maken har bruttoinkomst ej understigande 500 dollars. För varje »dependent», ' d. v. s. barn eller viss annan nära släkting, som är beroende av den skattskyldige för sin försörjning, är, därest hans bruttoinkomst understiger 500 dollars, med- givet ett avdrag av 500 dollars. Tidigare skedde även differentiering av skatte- bördan på arbetsinkomst och fonderad inkomst genom att från arbetsinkomsten gjordes ett till viss procent därav bestämt avdrag, »earned income credit», men bestämmelserna härom synas nu vara upphävda. Skatten, som är proportionell, utgår för närvarande med 3 % av det beskattningsbara beloppet. Den slutliga skatten erhålles genom en reduktion av det sålunda uträknade skattebeloppet med 5 %.
Vid beräknandet av det beskattningsbara beloppet till »surtax on individuals» äro enahanda personliga avdrag samt avdrag för skatter som vid »normal tax» medgivna. Skatten erlägges, när den beskattningsbara inkomsten ej uppgår till 2 000 dollars med 17 % av inkomsten, samt därefter enligt en skiktskala, som för inkomster över 200000 dollars uttager skatt med 150 820 dollars för 200000 dollars jämte 88 % av överskjutande belopp. För bestämmande av den slutliga skatten reduceras de enligt nämnda skiktskala uträknade skattebeloppen med 5 %.
»Normal tax» och »surtax» få dock tillhopa icke överstiga 85,5 % av netto- inkomsten, d. v. s. bruttoinkomsten minskad med bland annat vissa skatter.
Den federativa skattelagstiftningen lämnar fysiska personer möjlighet att välja mellan att betala skatt antingen i form av förenämnda »normal tax» och »surtax» eller i form av en »alternative tax». Förutsättningen härför är att den skattskyl- diges bruttoinkomst under beskattningsåret ej uppgått till 5 000 dollars. Skatten beräknas på bruttoinkomsten men varierar med hänsyn till antalet familjemed- lemmar.
B. Aktiebolag beskattas genom ett flertal »taxes on corporations». Vid beräk- ningen av den allmänna inkomstskatten, »tax on corporations in general», tages ej hänsyn till den del av aktiebolags inkomst, som består av ränta å obligationer, utgivna av U. S. A. eller offentligrättsliga institutioner i U. S. A. Avdrag medgives vidare bland annat med 85 % av aktieutdelningar från dotterbolag (»domestic cor- poration»), som själv är föremål för inkomstbeskattning. Enahanda skatteavdrag som för fysiska personer är medgivet. Sedan vederbörliga avdrag sålunda skett, beräknas skatten på återstående belopp, >>normal-tax net income». Under förutsätt- ning att nämnda belopp överstiger 25 000 dollars utgår skatten efter en skattesats av 24 %. För bolag med »normal-tax net income» mellan 25 000 och 50 000 dollars finns möjlighet att tillämpa en »alternative tax» med 4 250 dollars för 25000 dollars samt 31 % av återstoden. Vidare förekomma en del speciella bolagsskatter (»taxes on special classes of corporations»). Sålunda utgör skatten för aktiebolag med inkomster ej överstigande 25 000 dollars 15 % å belopp till och med 5 000 dollars för att sedan stiga enligt en skiktskala så att skatten vid inkomster mel— lan 20000 och 25 000 dollars uppgår till 3 300 dollars för 20000 dollars samt ]9 % av återstoden.
Härutöver betala aktiebolagen en »surtax on corporations», som beräknas på. nettoinkomsten med avdrag för bland annat förenämnda 85 % av aktieutdel- ningen från dotterbolag samt ovannämnda skatter. Avdrag för vissa obligations— räntor såsom vid »normal tax income» är ej medgivet. Det sålunda erhållna be- skattningsbara beloppet kallas »corporation sur-tax net income». Om detta belopp ej överstiger 25000 dollars, uttages skatten efter en procentsats av 6. Skatten stiger därefter för högre inkomster enligt en skiktskala och utgör för »corporation surtax net income» över 50 000 dollars 14 % av nämnda belopp.
Aktiebolag, som bildats enbart för att genom underlåten utdelning förhindra att delägarna bliva åsatta »surtax», träffas av en »surtax on corporations impro- perly accumulating surplus». Sedan från vinsten avdrag gjorts med bland annat vissa. skatter, beskattas vinstbelopp ej överstigande 100000 dollars med 27,5 % och belopp däröver med 38,5 %.
II. Skatter i staten New York.
A. Inkomstbeskattningen.
Fysiska personer träffas där av en allmän inkomstskatt, »income tax», och en tillfällig inkomstskatt, >>temporary emergency tax». Vid beräknandet av den först- nämnda. skatten äro vissa inkomstbelopp skattefria, nämligen för ensamstående 1 000 dollars, för äkta makar tillhopa 2 500 dollars och för varje »dependent» 400 dollars. Avdrag för inkomstskatter till unionen och delstaterna samt arvs- och gåvoskatter är ej medgivet. I övrigt äro skatter avdragsgilla. »Income tax» utgår i huvudsak enligt en skiktskala med 2 % för de första 1 000 dollars beskattnings- bart belopp samt stiger därefter till 7 % för belopp över 9 000 dollars.
Beträffande kapitalvinster (»capital gains») utgör skattesatsen emellertid en—
. dast hälften av de nu nämnda beloppen.
Sedan år 1935 äro fysiska personer även skyldiga att för inkomst av arbete betala en »emergency tax», som — sedan enahanda avdrag skett som vid »income tax» —— utgår med 1 % av det sålunda uträknade beskattningsbara beloppet.
För samtliga nu nämnda skatter har genom årliga beslut, senast år 1945, en sänkning medgivits med 25 %.
Vid av fysiska personer bedriven affärsrörelse inom staten erlägges »unin- corporated business tax» med 4 % av vinsten. Ett vinstbelopp av 5000 dollars är emellertid skattefritt. Under tiden 1 juli 1944—31 mars 1945 har uttagits en tilläggsskatt av 2 % på bruttoinkomsten å sådan affärsrörelse.
Aktiebolagen beskattas med ett flertal olika »franchise taxes», av vilka här endast beröres den viktigaste, »franchise tax on business corporations». Denna skatt träffar aktiebolag, som driva industriell eller kommersiell rörelse i staten. Avdrag för den federativa inkomstskatten är ej medgivet. Vid skattens beräk— nande ha flera alternativ angivits, bland annat att skatten utgår med 4,5 % av den beskattningsbara inkomsten.
B. Förmögenhetsbeskattningen.
I staten uttages även en allmän egendomsskatt, »property tax», som kan träffa både fysiska och juridiska personer. Föremål för skatten är inom staten belägen fast egendom samt annan egendom, som äges inom staten och ej är att hänföra till »personal property». Såsom exempel på »personal property» kan nämnas bohag, penningar och vissa fordringsbevis. Skatten, som sedan år 1929 _uteslu— tande tillgodoförts kommunerna i staten, uttages efter en skattesats, som bestäm— mes för ett år i sänder under hänsynstagande till kommunernas penningbehov. I staden New York utgick skatten under år 1940 — som är det senaste år, varom dylik uppgift kunnat erhållas —— med 2,84 % av den skattepliktiga förmögenheten.
Källor: Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Uebersee (1942), United States Code (1945), Federal Reserve Bulletin (januari 1944), McKinney's Consolidated laws of New York (1943), Martindale-Hubbel: Law Directory (1945) — New York Law Digest.
Kanada.
Kanada är som bekant en förbundsstat, bestående av nio delstater och två terri— torier. Beskattningsrätten har där sedan gammalt utövats av såväl förbundsstaten som delstaterna och deras kommuner. I anslutning till den i april 1941 framlagda budgeten träffades mellan vederbörande myndigheter i förbundsstaten och del— staterna överenskommelse att den federala regeringen mot engångsbetalningar till delstaterna (inbegripet kommunerna), så länge det dåvarande kriget pågick, skulle övertaga all beskattning av inkomst i Kanada. Då enligt senast tillgängliga uppgifter förutsättningar finnas för att den federala regeringen även under efter- krigsperioden skall utöva all inkomstbeskattning mot gottgörelse till delstaterna, har i detta sammanhang ansetts lämpligt att endast behandla den federativa (d. v. s. den av förbundsstaten utövade) beskattningen. Någon förmögenhetsskatt synes icke upptagas av vare sig förbundsstaten eller delstaterna.
A. Den federativa inkomstbeskattningen, i vad densamma rör fysiska perso- ner, skiljer mellan »normal tax» och >>graduated tax». Gemensamt för båda skat- terna är att de icke begränsa sig till inkomst av arbete utan jämväl omfatta in- komst av rörelse, inkomst av kapital etc. Skatterna beräknas å nettoinkomsten. Avdrag för erlagda skatter synes ej vara medgivet.
För »normal tax» är stadgat alternativa skattesatser, beroende på den skatt— skyldiges civilstånd eller, i vissa fall, förefintligheten av försörjningsplikt. I stort sett kan sägas, att »normal tax» utgår
1) för gifta, därest inkomsten överstiger 1 200 dollars, med 7 % av hela in- komsten. Om båda makarna hava inkomst, gälla särskilda regler; samt
2) för ogifta, om inkomsten överstiger 660 men ej 1 800 dollars med 7 % av inkomsten, om inkomsten överstiger 1 800 men ej 3000 dollars med 8 % av in- komsten samt, om inkomsten överstiger 3 000 dollars med 9 % av inkomsten.
Från den sålunda beräknade skatten får skattskyldig göra avdrag med 28 dollars för, bland andra, varje barn under 18 år.
Vid beräknandet av »graduated tax» är ett belopp av 660 dollars skattefritt. Skatten uttages, sedan avdrag skett med nämnda belopp, enligt en progressiv skala, som stiger från 30 % för de första 500 dollars till 85 % för belopp över 100 000 dollars.
Skattskyldig får från det sålunda uträknade skattebeloppet göra avdrag med 80 dollars för varje barn, för vilket han är berättigad till avdrag med 28 dollars vid »normal tax». Ett ytterligare avdrag å 150 dollars är medgivet för gift skatt- skyldig.
»Normal tax» och »graduated tax» få dock tillhopa ej överstiga a) för gift skattskyldig med inkomst understigande 1 570 dollars: två tredjedelar av det be- lopp, varmed inkomsten överstiger 1 200 dollars; samt b) för ogift skattskyldig med lägre inkomst än 820 dollars: två tredjedelar av den del av inkomsten, som överstiger 660 dollars.
Viss reduktion av »normal tax» och »graduated tax» har föreslagits av den kanadensiske finansministern vid framläggandet av 1946 års budget.
Av fysiska personer uttages även en tilläggsskatt, »surtax on investment in- come», med 4 % av kapitalinkomst, överstigande 1 500 dollars.
Vissa aktier och räntor äro underkastade ytterligare beskattning. Slutligen äro fysiska personer även underkastade krigskonjunkturskatt, »excess profits tax», å viss vinst av affärsrörelse.
B. Aktiebolag m. fl. juridiska personer (»corporations») erlägga skatt med 18 %, i vissa fall 20 %, av vinsten, oberoende om denna blir föremål för utdelning eller ej. Då utdelning å aktier även beskattas hos aktieägaren, blir nämnda del av vinsten sålunda dubbelbeskattad.
»Excess profits tax» träffar även juridiska personer.
Källor: Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Uebersee (1942), Federal Reserve Bulletin (januari 1944), Income War Tax Act 1944, Personal income taxes (Reference book for dominion-provincial conference), Corporation taxes (Reference book for dominion-provincial conference),
Budget Speech 1945,
Martindale—Hubbel: Law Directory (1945) —- Dominion of Canada Law Digest.
Bilaga 3.
Ortsavdragen vid beskattningen samt den s. k. bankningen.
Lagstiftningen före år 1928.
Sedan mycket lång tid tillbaka ha i vår skattelagstiftning funnits bestäm- melser om att visst lägre belopp skulle vara undantaget från beskattning. Grun- den härför har varit, att den inkomst, som kunde sägas motsvara existensminimum, ansetts ej böra beskattas.
Första gången en sådan bestämmelse infördes synes ha varit i 1815 års bed villningsförordning. En bestämmelse av dylik innebörd återfanns sedermera i de olika bevillningsförordningarna under återstoden av 1800-talet.
Enligt 1910 års förordning om inkomst- och. förmögenhetsskatt skulle viss hän— syn tagas till såväl dyrorts- som familjeförhållanden. Å ort, där levnadskostna- derna voro synnerligen höga i jämförelse med vad de vore inom riket i allmänhet, skulle det taxerade beloppet minskas, för skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke översteg 1 800 kronor, med högst 300 kronor och för skattskyldig, vilkens taxerade belopp översteg 1800 kronor men icke 3000 kronor, med högst 200 kronor. Skattskyldig, vilkens taxerade belopp icke översteg 6 000 kronor, ägde vidare erhålla nedsättning i det taxerade beloppet med 100 kronor för varje av honom på grund av försörjningsplikt underhållet barn, vars ålder vid början av det år taxeringen skedde understeg 15 år. Skattskyldig med högre taxerat belopp än nu nämnts erhöll intet avdrag.
I samma års bevillningsförordning undantogs från skattskyldighet inkomst understigande 500 kronor. Hade inkomsten uppgått till 1 200 kronor, skulle 450 kronor vara fria från bevillning, och hade inkomsten uppgått till 1 200 kronor men icke till 1 800 kronor, skulle 300 kronor vara fria från bevillning. Vid in— komster å högre belopp erhölls intet avdrag.
Den anordning för dyrortsa och familjeförhållandenas beaktande, som fort- farande gäller beträffande statsbeskattningen, antogs i sina huvuddrag vid 1919 års riksdag. Till grund för denna lagstiftning låg i huvudsak ett av inkomstskatte- sakkunniga avgivet förslag, intaget i propositionen nr 259 vid 1919 års riksdag. De av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelserna om skattefria avdrag motiverades i nyssnämnda proposition på följande sätt:
>>I fråga om här i landet mantalsskrivna svenska medborgare utgår förslaget från, att en person saknar skatteförmåga för den del av sin inkomst, som mot- svarar existensminimum för honom och hans familj, d. v. s. vad som oundgängl- ligen erfordras för hans och hans familjs uppehälle, vadan en skattskyldigs skatte- förmåga endast representeras av den existensminimum överstigande delen av in- komsten eller den s. k. fria inkomsten. Denna kan dock icke omedelbart användas som mätare av skatteförmågan, enär vid lika stor fri inkomst skatteförmågan är mindre hos den, som bor å ort med dyra levnadskostnader och har andra att för- sörja, än hos den, som är bosatt å ort med billiga levnadskostnader. På grund härav beräknas i förslaget skatten efter ett beskattningsbart belopp, vilket erhålles sålunda: Först drages från det taxerade beloppet ett belopp, vilket beräknas mot- svara existensminimum för den skattskyldige och bestämmes med hänsyn till levnadskostnadernas höjd å boningsorten, det antal personer, som den skattskyl- dige har att försörja, samt förekomsten av s. k. ömmande omständigheter. Där- efter reduceras den del av det taxerade beloppet, som överstiger det sålunda med- givna skattefria avdraget men icke dubbla summan av detsamma, till hälften. Det beskattningsbara beloppet kommer då att bestå av det sålunda reducerade be- loppet jämte den del av det taxerade beloppet, som överstiger dubbla summan av
det skattefria avdraget. Det-ta beskattningsbara belopp hava de sakkunniga ansett såsom en tillförlitlig mätare av skatteförmågan.»
Berörda reduktion av det taxerade beloppet utöver ortsavdragen — den s. k. bankningen1 — hade föreslagits av inkomstskattesakkunniga och motiverades med hänsynstagande till skatteförmågan. Det ansågs nämligen att de omständigheter, som verkade en höjning av existensminimum och därmed en höjning av det skattefria avdraget, föranledde en nedsättning även i den av den resterande in- komsten (den s. k. fria inkomsten) betingade skatteförmågan. Denna skillnad i skatteförmåga bleve dock mindre ju större den fria inkomsten vore och skillnaden ansågs hava sin största betydelse i fråga om den del av inkomsten, som närmast översteg existensminimum. Såsom en lämplig formel för mätande av denna ned- satta skatteförmåga föreslogo inkomstskattesakkunniga, att av varje skattskyl- digs taxerade belopp den del, som översteg det skattefria avdraget men icke dubbla beloppet därav, skulle i beskattningshänseende reduceras till hälften.
Bankningens innebörd kan följaktligen uttryckas så, att genom densamma åstadkommes, att den del av det taxerade beloppet, som överstiger ortsavdraget men icke dess dubbla belopp, högst får bära endast halv skatt. Genom bankningen har avsetts att vinnas den fördelen, att det belopp, varå skatten beräknas, växlar efter dyrort och familjeförhållanden, så att beloppet blir större ju dyrare orten är och ju större familjen är.
Vid 1920 års riksdag antogos i samband med det s. k. kommunalskattepro- visoriet de bestämmelser i fråga om avdrag vid bevillningstaxering, som seder- mera kommo att äga bestånd till år 1928. I en inom finansdepartementet ut- arbetad promemoria hade föreslagits, att vid den ifrågasatta kommunala inkomst- skatten de skattefria avdragen skulle göras hälften så stora som vid statsbeskatt- ningen och att, i likhet med vad som gällde vid sistnämnda beskattning, den del av det taxerade beloppet, som överstege avdraget men icke dubbla summan därav, skulle medräknas allenast till hälften. Det hade enligt promemorian ansetts skäligt att till underlättande av såväl deklarationernas upprättande som taxe- ringsmyndigheternas arbete vinna största möjliga överensstämmelse med förord- ningen om inkomst— och förmögenhetsskatt. I enlighet härmed hade legat när- mast till hands att anordna samma avdrag för existensminimum, som av 1919 års riksdag beslutats i fråga om den statliga beskattningen. Med hänsyn till de små inkomstbeloppen inom en del mindre landskommuner syntes det emeller— tid, om ej de få medelstora inkomsterna inom dylika kommuner skulle bliva alltför tungt beskattade, vara erforderligt att sätta avdragsbeloppen lägre vid den kommunala än vid den statliga beskattningen. Vederbörande departementschef anslöt sig till vad i promemorian sålunda föreslagits. Han anförde därvid bland annat, att den statistiska utredning, som verkställts angående verkningarna av denna linje, hade givit till resultat, att i enlighet med förslaget avdrag syntes kunna medgivas utan fara för att kommunernas behov av beskattningsföremål ej skulle bliva tillbörligen tillgodosett, men att det icke vore tillrådligt att gå längre. Den anslutning till statsbeskattningens regler, som syntes departementschefen önskvärd, ansågs genom den föreslagna anordningen hava på ett tillfredsställande sätt v—innits. De avdrag, som i propositionen föreslagits med avseende å en kom- munal inkomstskatt, infördes av riksdagen i bevillningsförordningen.
1921 års kommunalskattekommitté föreslog ändrade bestämmelser rörande orts- avdragen och förordade därvid bland annat, att bankningen skulle borttagas. Så- som notivering härför anfördes, att bankningen föranledde besvärligheter och misstag vid taxeringen samt att svårigheter förefunnes för den skattskyldige att kontrollera skattens uträknande.
1 Ozdet bankning har uppkommit av ordet banco, som i äldre tid betecknade 50 % ökningi fråga om mynt.
Enligt kommunalskattekommitténs förslag skulle ortsavdragen utgöra visst belopp i var och en av fem ortsgrupper, familjeavdraget för hustru ett halvt orts- avdrag samt familjeavdragen för hemmavarande barn i regel likaledes ett halvt ortsavdrag. Emellertid diskuterade kommittén i sin motivering möjligheten av att låta ortsavdragen vid högre inkomster helt försvinna. Kommittén anförde härom bland annat följande:
»Vid övervägande av frågan om ortsavdragen har kommittén beträffande den teoretiska motiveringen av dessa avdrag till en början kommit till den uppfatt— ning, att fiktionen om ortsavdraget såsom uttryck för ett efter dyrortsgruppe- ringen avpassat existensminimum, vilken fiktion anfördes som bärande grund för ortsavdragets skattefrihet, då detsamma år 1919 infördes i statsbeskattningen, icke kan upprätthållas. Den kan icke upprätthållas redan därför, att ett sådant existensminimum i verkligheten är ett annat och mindre, per person räknat, för medlemmarna i ett gemensamt hushåll än för en ensamstående person. Faktiskt kunde den ej heller upprätthållas, då ortsavdragen år 1920 infördes i kommunal- beskattningen, utan nödgades man då nedsätta skattefriheten till hälften av orts— avdragen enligt statsskatteförordningen, d. v. s. till halvt existensminimum, vilket naturligtvis i och för sig är en orimlighet. Frågan om och i vad mån en inkomst, som överstiger vad som under inga förhållanden kan beskattas, bör göras bi- dragspliktig har i verkligheten föga med existensminimum att göra, utan beror av den bärkraft i skattehänseende, som man anser sig böra tillmäta en sådan in— komst. Och härvid lärer det vara klart, att ju mindre inkomsten är, ju svagare är den såsom skatteobjekt och ju större skattefritt avdrag behöver den, medan däremot skatteförmågan stiger i den mån, som inkomsten stiger, och i samma mån behöver den mindre skattefritt avdrag, så att vid en viss punkt inkomsten nått den storlek, att den kan anses icke vara i behov av något skattefritt av- drag alls.
Är detta, såsom kommittén tror, riktigt, så borde —— tyckes det — en rationell lösning kunna vinnas genom att sätta de skattefria avdragen i relation till in— komsten, så att de 'bleve större för de mindre inkomsterna och därefter min- skades i den mån inkomsten stege för att slutligen vid ett visst mått av högre in- komst alldeles upphöra. Ett enkelt sätt att åstadkomma en dylik successiv minsk- ning av avdragen i förhållande till inkomstens stegring vore att föreskriva, att de ortsavdrag, envar skattskyldig skulle vara berättigad åtnjuta, skulle minskas med 10 % av den skattskyldiges taxerade inkomst. Genom denna anordning skulle de förut vid alla inkomstlägen utgående avdragen så småningom amorteras, så att exempelvis den skattskyldige, då hans taxerade inkomst uppginge till fem gånger hans ortsavdrag, finge åtnjuta allenast hälften av samma avdrag samt, då hans taxerade inkomst uppginge till tio gånger hans ortsavdrag, icke erhölle något ortsavdrag alls.»
Kommittén ansåg sig emellertid icke böra utforma sitt förslag på detta sätt, emedan verkningarna av ett sådant avdragssystem icke komme att motsvara vad som åsyftats, beroende på den kommunala inkomstbeskattningens karaktär av re- partitionsskatt. (Kommitténs uppdrag avsåg ju endast kommunalbeskattningen.) Systemet skulle nämligen, jämfört med då gällande system, resultera däri att de skattskyldiga, som icke åtnjöte något ortsavdrag alls, erhölle skattelindring på be— kostnad av de mindre inkomsttagare, som åtnjöte de reducerade ortsavdragen.
1928 års skattereform.
I proposition till 1927 års riksdag föreslog departementschefen, att den s. k. bankningen med hänsyn till med densamma förenade olägenheter skulle upphöra. Första särskilda utskottet vid nämnda riksdag ansåg sig emellertid ej kunna biträda detta förslag. Utskottet framhöll, att övervägande sympatier inom ut—
skottet förefunnes för bankningens bibehållande. Denna anordning medförde en större rättvisa än systemet utan bankning och svårigheterna att tillämpa det samma borde dåmera, sedan, systemet med bankning några år varit i tillämpning, vara i huvudsak övervunna. Genom lämpligt uppställda tabeller borde ytterligare lättnad kunna vinnas.
I proposition till 1928 års riksdag hade departementschefen avstått från sitt tidigare förslag om bankningens avskaffande. Han anförde härom:
»De i sistlidet års proposition intagna bestämmelser rörande skattefria orts- avdrag inneburo i flera avseenden avvikelser från nu gällande regler. Viktigast var i sådant avseende förslaget om den s. k. bankningens upphävande, ett förslag om vilket såväl kommunalskattekommittén som nästan alla hörda myndigheter hade samlat sig och som trots bankningens obestridliga fördelar förestavats av därvid avgivna yttranden om de med bankningen förbundna olägenheterna i prak- tiken. När nu ett enhälligt kommunalskatteutskott förklarat sig föredraga det gällande systemet med bankning och funnit omförmälda olägenheter numera kunna övervinnas, saknar jag anledning motsätta mig systemets bibehållande.»
Enligt 1928 års skattelagstiftning bestodo ortsavdragen av grundavdrag och familjeavdrag. Ortsavdragen voro differentierade efter 5 ortsgrupper, Familje- avdrag åtnjöts för hustru, med vilken den skattskyldige under beskattningsåret levt tillsammans, och för hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller del- vis underhållet barn under 16 år, som icke haft minst 450 kronors inkomst. Bank- ning ägde rum på sätt ovan angivits. Beträffande äkta makar, som under beskatt- ningsåret levt tillsammans, beräknades ortsavdrag ävensom beskattningsbart be- lopp för makarna gemensamt.
Befolkningskommissionens förslag.
Befolkningskommissionen, som den 11 december 1935 avgav betänkande angå- ende familjebeskattningen (SOU 1936: 13), hade till uppgift bland annat att över- väga sådana reformer av gällande grunder för den statliga och kommunala in- komstbeskattningen, som framstode såsom motiverade ur befolkningspolitiska och familjesociala synpunkter.
Beträffande ortsavdragens syfte anförde kommissionen följande: »Ortsavdragen åsyfta dels att medverka till åstadkommande av progressivitet i beskattningen, vilket vinnes genom att de verka såsom det lägsta inkomstskiktet i progressivskatternas skiktskalor och att de åt de proportionella skatterna för- läna degressiv karaktär, dels ock att möjliggöra viss hänsyn till orternas dyrhet, vilket vinnes genom att avdragen till sin storlek gjorts beroende av denna orter- nas olika dyrhet. Emellertid hava ortsavdragen därjämte en tredje, synnerligen betydelsefull uppgift, vilken är den som i förevarande sammanhang äger det största intresset. Genom ortsavdragen åvägabringas en viss skattedifferentiering efter den med olika familjetyper växlande försörjningsbördan.»
Sedan kommissionen redogjort för de olika metoder, som kunde tänkas komma till användning, när det gällde att åstadkomma skattedifferentiering efter den med barnantalet växande försörjningsbördan framhöll kommissionen, att det syntes ligga närmast till hands att utveckla den i Sverige använda metoden, en- ligt vilken differentieringen åstadkommits genom skattefria avdrag från de taxe— rade beloppen (respektive taxerade inkomsterna.). De ändringar, som därvid borde tagas i övervägande, vore dels en allmän höjning av barnavdragen med eller utan en åtföljande sänkning av grundavdragen och dels införandet av med inkomstens ' storlek växande barnavdrag.
Då de fasta skattefria avdragen hade betydelse för progressiviteten i skatte- systemet, hade kommissionen däri sett ett skäl att icke i detta sammanhang ifrågasätta en övergång till en helt annan metod för skattedifferentieringen efter
barnantalet, och hade den därav jämväl föranletts att i sina förslag taga särskild hänsyn till verkningarna i progressivitetshänseende. Kommissionen erinrade även om att avdragen dessutom hade till uppgift att medföra viss skattedifferentie- ring med hänsyn till olika orters dyrhet. Jämväl denna omständighet visade, att ett övergivande av nuvarande avdragssystem skulle få verkningar i olika rikt— ningar.
Kommissionen anförde vidare, att, om en höjning av barnavdragen kompense- rades genom sänkning av grundavdragen och skatteunderlaget följaktligen bibc- hölles orubbat, komme skattebördans fördelning mellan inkomstklasserna att be- stå i stort sett oförändrad. Läte man däremot skatteunderlaget minskas, varav — om man ville behålla det totala skattebeloppet oförändrat — måste följa höj— ning av skattefoten, ställdes man omedelbart inför frågan om denna höjnings genomförande genom förskjutningar av skattebördan från vissa inkomstklasser till andra. Ville man undvika detta, vore den förstnämnda metoden att före— draga. Till förmån för en dylik lösning talade jämväl åtskilliga praktiska hän- syn, däribland svårigheterna att överskåda de verkningar i fråga om skattefördel- ningen, som en lösning på det andra sättet skulle medföra.
Slutligen ingick kommissionen på frågan huruvida barnavdragen borde göras stigande med inkomstens storlek. En dylik anordning vore nämligen enligt kom— missionens mening motiverad, om man gåve förmågeprincipen den vidsträcktare innebörden att innefatta krav på skattedifferentiering med hänsyn till den verk- liga barnkostnaden. Barnavdraget borde emellertid ej stiga proportionellt med inkomsten utan långsammare än inkomsten samt maximeras vid visst inkomstläge.
I detta sammanhang påpekade emellertid kommissionen, att även vid lika av- drag erhölles en större skattedifferentiering vid stora inkomster än vid små in- komster. Kommissionen anförde i detta hänseende:
»Det bör i detta sammanhang framhållas, att en anordning, enligt vilken den av barnantalet betingade skattedifferentieringen åstadkommes genom skattefria avdrag från inkomsten, i och för sig och även vid lika avdrag medför en större skattedifferentiering vid stora inkomster än vid små inkomster. Inkomstavdra- gens verkan att minska det beskattningsbara beloppet medför nämligen, att det är skattskyldigheten för den mot avdragen svarande översta delen av inkomsten, som bortfaller. Vid den progressiva beskattningen är det denna översta del, som skulle hava burit den tyngsta skatten, vid stora inkomster högst betydligt tyngre än motsvarande del av inkomsten, tänkt såsom liggande i bottnen. Vi- dare föranleda bankningsreglerna att för dem, som hava mycket låg inkomst, av- dragets bankningstillägg icke kommer att utgå till fullo med femtio procent av ortsavdragets belopp utan endast med hälften av det belopp, varmed inkomsten överskjuter ortsavdraget. Båda dessa anordningar äro således ägnade att åstad- komma en viss med inkomsten stigande skattedifferentiering. I vilken utsträck— ning en stegring av skattedifferentieringen för större inkomsttagare utöver den, som härigenom uppkommer, är motiverad, blir i sista hand beroende av en skälig- hetsprövning. »
Kommissionen framhöll, att om högre avdrag skulle beviljas vid högre in- komster, detta skulle åstadkomma en ändrad progressivitet och därmed en om- läggning av skattebördans fördelning mellan inkomstklasserna. För att undvika en sådan omläggning och således blott åvägabringa en annan skattefördelning mellan olika slags familjetyper inom varje inkomstklass tagen för sig bleve det nödvändigt att samtidigt i motsvarande mån stegra skattesatserna för de högre inkomsterna. Att åstadkomma den rätta avvägningen vid en sådan omläggning av progressiviteten skulle emellertid möta svårigheter, vartill komme att en be- räkning rörande verkningarna av en ny skatteskala skulle vara vansklig. Till dessa tekniska skäl mot rörliga avdrag komme ytterligare det förvisso mycket vägande psykologiska skälet, att en dylik omläggning antagligen ej skulle bliva
förstådd av allmänheten. Med sannolikhet skulle det komma att uppfattas så- som en oegentlighet, att familjer med större inkomster skulle få större barnav- drag, och sambandet mellan dessa större barnavdrag och den skärpta progressivi- teten skulle ej inses. Även om detta samband skulle fattas vid tidpunkten för för- ändringens genomförande, skulle så icke bliva fallet i längden. Skatteskalornas skärpning vore en engångsändring, som efter någon tid lätt trädde i bakgrunden, medan de större barnavdragen för de högre inkomsttagarna alltjämt skulle vara framträdande.
Det av befolkningskommissionen framlagda förslaget innebar i korthet föl- jande: .
Kommissionen föreslog först och främst avsevärda jämkningar i systemet av skattefria ortsavdrag, varvid dock systemet med fasta, av inkomstens storlek obe- roende avdrag ansågs böra bibehållas. Omregleringen skulle gestaltas så, att be- skattningsunderlaget i stort sett *bibehölles oförändrat. Ett avgörande skäl för en sådan uppläggning av reformen hade för kommissionen varit nödvändigheten att beakta det finansiella läget i rikets många små kommuner, beträffande vilka det genomsnittliga barnantalet företedde starka variationer. Enligt kommissiönens förslag skulle i de olika ortsgrupperna grundavdraget, familjeavdraget för hustru och familjeavdraget för vartdera. av de två första barnen bliva inbördes lika stora, medan familjeavdraget för varje följande barn bleve dubbelt så stort som de övriga avdragen. Den s. k. bankningen förutsattes bibehållen oförändrad.
Förslaget om förhöjt avdrag för det tredje och de följande barnen hade kom— missionen i huvudsak motiverat med att enligt sammanstämmande resultat av till— gänglig socialstatistik det framför allt vore familjerna med tre och flera barn, vilkas levnadsstandard hårt pressades av barnens behov i olika hänseenden, samt att för folkstammens vidmakthållande krävdes att familjerna i genomsnitt hade inemot tre barn.
Befolkningskommissionens betänkande innefattade därjämte förslag, att en sär- skild skatt, benämnd skatt för familjehjälp, skulle uttagas med det dubbla syftet att anskaffa medel för bestridande av vissa utgifter, avsedda att befordra en gynnsam lösning av befolkningsfrågan, och att ytterligare skärpa differentieringen med hänsyn till familjeförhållandena.
1936 års skattekommittés förslag.
I sitt betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskatt- ningen m. m. (SOU 1937: 42) betraktade 1936 års skattekommitté problemet så- som en fråga om avvägning av skatt ur rättvisesynpunkter på samma sätt som då det i allmänhet gällde att fördela skattebördan mellan skattskyldiga av skilda kategorier och med olika. stora inkomster allt efter deras relativa skatteförmåga. Därvid yttrade kommittén följande:
>>Även från dessa synpunkter har emellertid kommittén kommit till den upp- fattningen, att den nuvarande avvägningen av skattebördan med hänsyn till familjestorlek icke är tillfredsställande och att Skattelättnad bör beredas familje- försörjare och särskilt barnrika sådana i den utsträckning som motiveras av för- sörjningsbördan. Rent principiellt bör enligt kommitténs uppfattning lättnaden i skattebördan för familjer med barn begränsas till befrielse från skatt för den del av inkomsten, som motsvarar den normala barnkostnaden. Vid beräknandet av nämnda kostnad bör dock hänsyn tagas ej blott till det oundgängligaste existensminimum utan även i största möjliga mån till vad som enligt nutida upp- fattning kräves för beredande åt barnen av tillfredsställande förhållanden i fråga om bostad, föda, hälsovård, utbildning och dylikt. Härvidlag komma alltså de av befolkningskommissionen understrukna familjesociala synpunkterna till sin rätt.
Vad angår de befolkningspolitiska synpunkter, som kunna anläggas å frågan,
är kommittén för sin del av den uppfattningen, att skattelättnader, även ganska vittgående sådana, få en relativt ringa betydelse för äktenskapsbildningen och fruktsamheten. Även befolkningskommissionen har, såsom ovan antytts, varnat mot överdrivna förväntningar i detta avseende. Därest en omläggning av familje— beskattningen kommer att gynnsamt inverka på äktenskapsbildning och nativitet, är detta naturligen att hälsa med tillfredsställelse. För kommittén har emellertid mera trätt i förgrunden angelägenheten av att lätta det större ekonomiska tryck, som ofta vilar på familjerna i jämförelse med ensamstående personer, i så stor utsträckning som kan ske utan att därigenom orättvisa begås mot andra skatt skyldiga.
Kommittén vill i detta sammanhang framhålla, att man på sina håll starkt överdrivit möjligheterna att genom skattereformer vinna stora resultat i föreva— rande avseende. För en mycket stor del av landets befolkning är skatten allt för obetydlig för att någon verklig differentiering skall kunna uppnås. Hänsyn till det existensminimum för ensamstående med låga inkomster, som måste fri- tagas från skatt, medverkar till att överflyttningen av skatte-bördan måste hållas inom relativt trånga gränser. Att taga igen den skatteförlust, som lindring för familjerna skulle medföra, genom skärpning av skatteprogressionen torde såsom framgår av det följande vara praktiskt möjligt endast i mycket begränsad om— fattning.
Såsom redan antytts skulle en lindring av skattebördan för familjeförsörjare i vad angår statsbeskattningen bliva av ingen eller ringa betydelse för de många och ofta barnrika skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten, vilka redan enligt nu gällande bestämmelser äro fritagna från statsskatt eller betala endast obetydlig sådan. Detta förhållande 'bör dock icke hindra, att för de familjeförsörjare, vilkas inkomster äro högre, skatten lindras i den omfattning omständigheterna medgiva. Härvidlag torde särskilt böra uppmärksammas, att sistnämnda skattskyldiga i många fall icke få del av de sociala hjälpåtgärder, som under olika former komma de mindre bemedlade till del. Genom skattelindringen beredes nämnda skatt- skyldiga i en enkel form lättnad i försörjningsbördan.»
Kommittén ansåg sig höra i princip föreslå bibehållande av det gällande syste- met med fasta, av inkomstens storlek oberoende avdrag. I förslaget gjordes dock viss åtskillnad mellan å ena sidan skattskyldig, som vore gift eller hade barn, för vilket avdrag åtnjötes, och å andra sidan ensamstående skattskyldig utan barn, för vilket avdrag medgåves.
Kommittén redovisade i sitt betänkande sex avdragsalternativ. Av dessa för- ordade kommittén i princip ett i betänkandet såsom alternativ 1 betecknat av- dragssystem av följande utseende:
Ortsgrupper Avdrag vid statsbeskattningen
II III IV V
Grundavdrag samt familjeavdrag för hustru 600 640 680 720 760 Familjeavdrag för vartdera av de två första
barnen .................................. 460 500 540 580 620
Beträffande det föreslagna avdragssystemets verkningar för ensamstående i de lägsta inkomstskikten anförde kommittén:
»Kommittén har vid bedömande av de verkningar, alternativ 1 enligt det före- gående medför, icke kunnat undgå att finna, att detta system beträffande ensam— stående, vilka hava mycket låga inkomster, medför skatteskärpningar, som äro relativt stora i förhållande till den nuvarande beskattningen och som icke kunna
anses motiverade med hänsyn till skattekraften. Beaktas måste även risken av att de skattebelopp, som skulle inflyta på grund av skärpningen, i viss utsträck- ning icke komma att inflyta vare sig frivilligt eller efter försök till indrivning utan stanna på papperet. Det må därvid erinras om det relativt höga belopp, var- till vid införsel existensminimum uppskattas. Vidare har kommittén funnit att då de ensamstående skattskyldiga i det lägsta inkomstskiktet fått vidkännas så ökad skattebörda, att den icke kunnat uppvägas av lindringen för familjeför- sörjarna inom skiktet, konsekvensen kräver, att även de ensamstående i de högre inkomstskikten få vidkännas ökad skattebelastning. Kommittén har från dessa utgångspunkter upptagit problemet om beskattningen av ogifta fysiska personer (inbegripna änklingar, änkor och frånskilda), vilka icke åtnjuta familjeavdrag, till särskild behandling. Det har därvid gällt att finna en tekniskt acceptabel metod, som med bibehållande av alternativ 1 i princip för systemet i övrigt lätt-ar skattebördan för ifrågavarande skattskyldiga, i vad avser de lägsta inkomst- skikten, men skärper densamma i fråga om de högre inkomstskikten.»
Beträffande den ifrågasatta lättnaden för ensamstående skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten föreslog kommittén införande av ett tabellsystem, vilket för taxerade belopp understigande i ortsgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp II 1 900 kronor, i ortsgrupp III 2 200 kronor, i ortsgrupp IV 2 500 kronor och i ortsgrupp V 2800 kronor innebar, att ortsavdraget blev något större än med tillämpning enbart av alternativ 1. Det belopp, varmed ortsavdraget skolat förhöjas genom bankningen, inräknades i ortsavdraget. Vid bestämmande av ortsavdragens stor— lek i dessa lägre inkomstskikt förutsattes, att för varje ortsgrupp beskattnings— bart belopp skulle uppkomma först vid samma taxerade belopp som enligt då gällande grunder eller vid ett något lägre belopp. Den lättnad i förhållande till alternativ 1, som därigenom uppstode, skulle avtaga så småningom med stigande inkomst och vid de ovan angivna taxerade beloppen helt upphöra, så att därefter alternativ 1 helt tillämpades.
Av skäl, som i det föregående utvecklats, fann kommittén rättvist, att även ensamstående i högre inkomstskikt finge vidkännas en skatteskärpning, som sva- rade mot den, som — även med nu omförmälda lindringar — enligt förslaget komme att drabba ensamstående med låg inkomst. Då lindringen i botten för de ensamstående skattskyldiga skett genom ökning av avdragen, hade det synts följdriktigt att för åstadkommande av skärpningen längre upp i inkomstskikten successivt minska de enligt alternativ 1 beräknade avdragen. Detta hade synts kunna ske enligt samma metod som för bottenskikten, d. v. s. genom användande av tabell, vilken direkt visade taxerat belopp, minskat med avdrag.
I enlighet härmed kan den av kommittén föreslagna tabellen sägas bestå av fyra olika delar:
I början _ upp till ett taxerat belopp ä 1 600 kronor i ortsgrupp I, 1 900 kro- nor i ortsgrupp II, 2 200 kronor i ortsgrupp Ill, 2 500 kronor i ortsgrupp IV och 2 800 kronor i ortsgrupp V — mildras alternativ 1 på sätt för vilket förut redo- gjorts.
Sedan nyss angivna inkomstlägen nåtts i de olika ortsgrupperna, följer ett område upp till, från ortsgrupp I räknat, 5 OOO—5 100—5 200—5 300—5 400 kro- nor taxerat belopp, inom vilket helt tillämpas avdragen enligt alternativ 1,
Därpå följer ett område, där avdragens storlek kontinuerligt sjunker med 10 kronor för varje 100 kronor taxerat belopp. Denna reduktion av avdragen ned till 0 (något påskyndad i de högre ortsgrupperna) är avslutad, då det taxerade beloppet nått, från ortsgrupp I räknat, 14 OOO—14 300—14 600—14 900—15 200 kronor.
Över sist angivna inkomstgränser vidtager slutligen ett område, där den en- samstående skattskyldige icke får något avdrag alls; det taxerade beloppet blir ' tillika hans beskattningsbara belopp (om man bortser från eventuellt avdrag för ömmande omständigheter).
Beträffande frågan om i vad mån principen om, skattefritt existensminimum rubbats genom den föreslagna skärpningen av skattskyldigheten för ensamstående skattskyldiga i de högre inkomstskikten anförde kommittén:
»Det är givet att, därest grundsatsen om skattefritt existensminimum skall an- ses innebära, att för en var fysisk person, oberoende av hans inkomstförhållan— den, det belopp, som är nödvändigt för hans uppehälle, skall undantagas från be- skattning, principen icke upprätthållits beträffande de skattskyldiga, som enligt förslaget skulle få sitt grundavdrag reducerat eller helt borttaget. Enligt kommit- téns mening bör emellertid frågan om existensminimum ses i samband med be- skattningens utformning i övrigt. Även om i förevarande fall skatt beräknas å hela inkomsten utan att formellt existensminimum därvid undantages, får den inkomst. som återstår efter det sk'atten betalats, anses tillräcklig för den skatt- skyldiges uppehälle. Huvudsaken har varit att åstadkomma en lämplig avväg- ning av skattebördan mellan ensamstående och familjeförsörjare. Det bör för övrigt ihågkommas, att samma effekt i fråga om skatteskärpning kunnat nås på andra vägar, såsom genom en särskild skatt eller progressionsskärpning av den vanliga skatten i samband med ytterligare höjda avdrag för familjeförsörjare, utan att i dessa fall det såsom existensminimum ansedda beloppet behövt be- skattas.»
Kommittén tog vidare under övervägande huruvida icke för likformighetens skull det dittillsvarande systemet för avdragens bestämmande skulle kunna icke blott för ensamstående skattskyldiga utan även för övriga kategorier skattskyldiga utbytas mot tabeller av den typ, som föreslagits för de ogifta. Härom anförde kommittén:
»Överföringen i tabeller kunde därvid, om man så ville, ske utan annan reell ändring, än att eventuellt den genom bankningsreglerna bildade tvära övergången vid bankningsgränsen från halv till hel skattskyldighet något mildrades. Att bi— behålla det nuvarande avdragssystemet (med bankning) för alla kategorier skatt- skyldiga utom en och för denna införa ett helt nytt system med tabeller för ut- tagande av beskattningsbart belopp kan möjligen förefalla inkonsekvent. Ett tabellverk, som skulle omfatta alla tänkbara fall — makar utan barn, med ett barn, två barn etc., ogift (änkling, änka, frånskild) med ett barn, två barn etc, — skulle emellertid bliva utomordentligt vidlyftigt. Då härtill kommer, att vid kom— munalbeskattningen bankningssystemet tills vidare måste bibehållas, har kom— mitten icke funnit anledning att föreslå tabeller i större utsträckning än som nödvändigt är. Det förtjänar påpekas, att överförande till tabeller av det nuva- rande systemet utan ändring i sak kan ske i framtiden, därest ett sådant system skulle befinnas lämpligt för beskattningen i allmänhet. Kommittén finner för sin del sannolikt, att beskattningsmyndigheterna, sedan de blivit förtrogna med tabellsystemet, skola finna detsamma bekvämare än systemet med bankning. Re- dan nu användes i stor utsträckning för ändamålet utgivna tabeller för utfinnan- det av de beskattningsbara beloppen i de olika ortsgrupperna.»
Beträffande spörsmålet om ytterligare lättnad åt barnrika familjer föreslog kommittén, att höjningen begränsades till omkring 50 % av avdragen för de första 'båda barnen. Enligt kommitténs uppfattning motiverade den med famil- jens tillväxt starkt ökade försörjningsbördan väl den föreslagna avdragshöjningen. Det framhölls även, att denna lättnad åt de större familjerna betydde mycket litet ur statsfinansiell synpunkt. Det kunde måhända icke med bestämdhet på- stås, att just tillkomsten av ett tredje barn medförde en mera markerad påfrest— ning för familjernas ekonomi än vad de föregående barnen gjort. Ville man emellertid söka uppnå en effektiv lindring åt dem av de barnrikare familjerna, som överhuvud kunde hjälpas avdragsvägen, och tillika ej göra systemet allt.— för invecklat, torde enligt kommitténs mening den angivna lösningen kunna anses vara tillfredsställande.
Slutligen föreslog kommittén dels en höjning av åldersgränsen för erhållande av barnavdrag från 16 till 18 är dels ock att avdraget för husföreståndarinna i fråga om statsbeskattningen skulle bestämmas till hälften av familjeavdraget för hustru.
1938 års skattereform.
I proposition nr 258 till 1938 års riksdag anslöt sig departementschefen i huvud- sak till det av 1936 års skattekommitté framlagda förslaget rörande familjehe- skattningen. I fråga om ensamstående i vissa lägre inkomstskikt föreslog dock departementschefen någon jämkning nedåt av de i tabellen upptagna beskattnings- bara beloppen.
Riksdagen biföll propositionen i ifrågavarande del.
Familjebeskattningssakkunniga.
Familjebeskattningssakkunniga avlämnade den 30 januari 1943 betänkande med förslag till ändrade grunder för familjebeskattningen (SOU 1943: 3).
Vid sina överväganden funno de sakkunniga, att önskemålet om en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan endast i ringa utsträckning kunde tillgodo- ses genom en ändring av grunderna för den statliga inkomstbeskattningen. Den övervägande delen av familjeförsörjarna med barn betalade ingen eller så ringa skatt till staten, att skattens eftergivande icke skulle medföra någon nämnvärd lindring i deras försörjningsbörda. Till belysande härav nämndes, att av hela antalet taxerade familjer med barn betalade två femtedelar icke någon som helst inkomst- och förmögenhetsskatt till staten, och ytterligare två femtedelar hade ett taxerat belopp, som understege ortsavdragets dubbla summa. Undersökte man särskilt de barnrika familjernas beskattningsförhållanden, fann man, att antalet Obeskattade familjer relativt steg mycket starkt med barnantalet. Av familjerna med 4—6 barn voro sålunda drygt tre fjärdedelar skattefria.
Skulle en utjämning av barnförsörjningsbördan komma till stånd även inom de lägre inkomstklasserna, till vilka flertalet familjer med barn hörde, måste så- ledes andra åtgärder tillgripas än reformer på den statliga inkomstbeskattningens område. Även om vissa resultat i förevarande avseende kunde vinnas genom änd- ringar i den kommunala beskattningen, torde det — åtminstone för de lägsta inkomsttagarnas vidkommande ——- bliva erforderligt, att det allmänna i en eller annan form lämnade direkta bidrag till barnens försörjning. Användandet av bi- dragsformen uteslöte givetvis icke, att utjämningen i de fall, då skattens storlek det medgåve, åstadkommes genom skattelättnader. Det bleve emellertid i dylikt fall en angelägen uppgift att utforma de olika hjälpåtgärderna så, att de kunde inordnas under ett system, däri Övergången från bidrag till skattelättnader bleve så jämn som möjligt.
De sakkunniga utgingo ifrån att alla familjeförsörjare med barn skulle genom bidrag eller skattelättnader eller bådadera erhålla hjälp till barnens försörjning med visst minimibelopp för varje barn samt att familjeförsörjare, som hade skatt att erlägga, utöver nämnda hjälp skulle erhålla viss Skattelättnad, avseende att inom snäva gränser kompensera dem den med inkomsten stigande barnkostnaden. För den närmare utformningen av systemet övervägde de sakkunniga två olika metoder.
Enligt den ena. metoden, som förutsatte bibehållandet av systemet med skatte— fria avdrag, avvägdes barnavdragen så, att familjeförsörjare, vilkas inkomster ' vore tillräckligt stora för att medgiva ett fullt utnyttjande av avdragen, erhölle åsyftad lindring i försörjningsbördan uteslutande genom Skattelättnad. I alla de fall åter, då barnavdragen på grund av inkomstens ringa storlek icke kunde till fullo utnyttjas och skattelättnaden följaktligen icke uppginge till det tänkta
minimibeloppet, erhölles erforderlig utfyllnad genom bidrag. Beträffande denna metod anförde de sakkunniga, att, ehuru densamma nära anslöte sig till det gäl- lande skattesystemet och verkade psykologiskt tilltalande därigenom att de direkta barnbidragen avtoge med stigande inkomster, syntes metoden vara förenad med så väsentliga olägenheter, att en lösning hellre borde sökas efter andra linjer.
Den andra, metoden innebar, att de nuvarande skattefria avdragen skulle helt slopas och att utjämningen av barnförsörjningsbördan i huvudsak skulle åstad- kommas genom ett för alla barn lika bidrag. För den med inkomsten stigande barnkostnaden skulle kompensation erhållas genom avdrag direkt å skatt-en med viss procent av det taxerade beloppet för varje barn. Efter avdraget återstående skattebelopp skulle kvittas till motsvarande belopp mot barnbidraget. Överstege bidraget skatten, utbetalades överskottet kontant eller i form av anvisning å naturaförmåner. Vilken form, som i detta avseende borde väljas, ville de sakkun- niga icke taga ställning till.
De sakkunniga hade kalkylerat med att barnbidraget skulle fastställas till 200 kronor för varje barn och skatteavdraget, likaledes för varje barn, bestämmas till en procent å taxerat belopp till och med 10000 kronor och en halv procent å taxerat belopp däröver till och med 50 000 kronor. Enligt de beräkningar, de sakkunniga gjort rörande de statsfinansiella verkningarna av systemets genom- förande under nu angivna förutsättningar, skulle barnbidragen och skatteavdra- gen draga en sammanlagd kostnad av omkring 350 miljoner kronor, därav om- kring 308 miljoner belöpte på bidragen och omkring 42 miljoner å skatteavdragen. Från nämnda kostnad borde tydligen avräknas det belopp, varmed den debite- rade skatten ökade till följd av de skattefria avdragens slopande och som vid gäl- lande skattesatser och oförändrade grund- och hustruavdrag uppginge för in— komst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten gemensamt till omkring 60 miljoner kronor. Det återstående beloppet, 290 miljoner kronor, utgjorde en maximikostnad. Fastställdes barnbidraget till 200 kronor, borde nämligen vissa besparingar kunna göras å andra utgifter, som avsåge statens familje- och barna- vårdande verksamhet. Beträffande de möjliga besparingarna i dessa hänseenden hade de sakkunniga icke verkställt några beräkningar.
Emellertid ansågo sig de sakkunniga icke böra utforma sitt förslag efter nu än- givna riktlinjer. De sakkunniga anförde härom följande:
»Av det sagda torde framgå, att frågan om en jämnare fördelning av barnförsörj- ningsbördan skulle på ett tekniskt enkelt och i sak tillfredsställande sätt kunna lösas genom ett system av barnbidrag och avdrag direkt å skatten. Även om hänsyn tages till möjligheten av besparingar å andra statliga och kommunala utgifter, skulle emellertid systemets genomförande innebära en så betydande kost- nadsökning, att de sakkunniga icke i nuvarande statsfinansiella läge anse sig kunna framlägga förslag härom. Därtill kommer att ett sådant förslag med nöd- vändighet måste beröra en mängd olika sociala frågor, vilka icke i förevarande sammanhang kunnat upptagas till prövning. Dessa gälla såväl statens social— vårdande verksamhet som kommunernas socialvårdsutgifter. Likaväl som en del av de nu gällande statliga hjälpformerna kunna förväntas bli inarbetade i ett sådant allmänt bidragssystem, borde man nämligen kunna förutsätta, att kom- munernas utgifter för fattig— och barnavård i viss omfattning komma att min- skas vid införandet av ett dylikt system. Det blir således här fråga om ett stort problemkomplex, som berör beskattningen, de statliga och kommunala socialvårds- utgifternas inbördes förhållanden, befolkningsfrågan och socialpolitiken i allmän- het, och utan en undersökning, som omspänner och har översikt över alla dessa problem, torde det icke vara möjligt att framlägga några sådana förslag. Frågan om en mera effektiv utjämning av barnförsörjningsbördan än som kan vinnas genom enbart lättnader i beskattningen bör emellertid, så snart omständigheterna det medgiva, upptagas till omprövning och därvid behandlas som en del av ett
socialpolitiskt problem, som berör såväl staten som kommunerna. En lösning av frågan i etapper så, att de barnrika familjernas och de lägsta inkomstklassernas intressen i första hand tillgodoses, synes därvid icke böra vara utesluten.»
Enligt de sakkunnigas förslag skulle fördenskull skattelättnaden för familjer med barn åstadkommas genom höjning av avdragen för barnen. I samband där- med föreslogs, att bankningen skulle upphävas. Den minskning av skatteunder- laget, som skulle bliva följden av barnavdragens höjning, ansågo de sakkunniga böra i huvudsak kompenseras genom en minskning av ortsavdragen för ensam- stående skattskyldiga och makar utan minderåriga barn. Minskningen av ortsav- dragen för dessa befolkningsgrupper ansågs böra ske successivt på i huvudsak samma sätt som för närvarande tillämpas beträffande ensamstående. För ensam- stående skattskyldiga övergick ortsavdragens minskning vid vissa inkomster till ortstillägg. Även i fråga om skattskyldiga med barn skulle enligt de sakkun— nigas förslag grundavdraget för makarna minskas successivt från en viss inkomst- gräns. Beträffande äkta makar ingick i grundavdraget även avdrag för hustru. Något familjeavdrag för hustru förekom således ej enligt de sakkunnigas förslag. Avdragens utformning enligt förslaget föranledde upprättandet av ett omfattande tabellsystem.
Uttalanden av 1944 års bevillningsutskott rörande frågan om införande av ett system med barnbidrag.
I anledning av vid 1944 års riksdag väckta motioner rörande denna fråga ytt- rade samma års bevillningsutskott bland annat följande:
»Efter tillkomsten av 1938 års lagstiftning på ifrågavarande område ha emel- lertid de faktiska förutsättningar i fråga om levnadskostnader och skattetryck, från vilka familjeavdragen för barn avvägts, avsevärt förändrats. Levnadskost— nadernas stegring har uppenbarligen motverkat avdragens syfte att åstadkomma skattebefrielse för den mot barnkostnaden svarande delen av inkomsten. Den be- tydande skärpningen av beskattningen har vidare inneburit en väsentlig belast- ning av familjerna med barn. Beträffande barnfamiljer med låg inkomst torde särskilt skärpningen av den indirekta beskattningen ha blivit betungande, även om verkningarna därav i viss mån mildrats genom subventioner och rabatter. Med hänsyn till det förändrade läge, som sålunda inträtt efter tillkomsten av de nu gällande bestämmelserna om ortsavdragen, torde enligt utskottets mening en anordning, som bättre fyller det med ortsavdragen avsedda syftet, vara påkallad.
De av 1941 års familjebeskattningssakkunniga lämnade uppgifterna om antalet barnfamiljer, som ej påförts skatt till staten, giva enligt utskottets mening oför- tydbart vid handen, att en lättnad i barnfamiljernas försörjningsbörda icke i någon större utsträckning kan vinnas genom höjning av de nu medgivna orts- avdragen. Sådana familjer, vilkas inkomster äro så låga att något beskattnings- bart belopp ej uppkommer enligt nuvarande bestämmelser, skulle genom en så— dan höjning icke erhålla någon som helst lättnad i beskattningen. Varje höj- ning av ortsavdragen flyttar för övrigt den gräns, vid vilken beskattningsbart belopp uppnås, ytterligare uppåt med påföljd, att en ännu större del av befolk- ningen blir helt fri från direkt skatt till staten. Det kan emellertid icke anses tillfredsställande, att en betydande del av befolkningen befrias från skyldighet att genom direkt skatt lämna bidrag till täckande av statens utgifter, då där- igenom kan befaras, att dess intresse av hushållning med statens medel kommer att minskas. Då sålunda en effektiv utjämning av barnförsörjningsbördan icke kan vinnas genom en omreglering av ortsavdragen, finner utskottet i likhet med de sakkunniga andra åtgärder böra vidtagas i detta syfte.
De i de likalydande motionerna I: 130 och II: 205 samt i motionen 11:52
väckta förslagen om ortsavdragens ersättande med ett kombinerat skatteavdrags- och barnbidragssystem ha utformats i nära anslutning till de av 1941 års familje- beskattningssakkunniga skisserade riktlinjerna i detta hänseende. Utskottet fin- ner vad i motionerna därutinnan anförts vara värt beaktande. Även utskottet håller för sannolikt, att en utjämning av barnförsörjningsbördan icke kan vinnas annorledes än genom ett på ett eller annat sätt utformat barnbidragssystem. Ut— skottet har emellertid icke kunnat i detta sammanhang ingå på ett närmare be- dömande av denna fråga. Såsom framhållits av familjebeskattningssakkunniga berör ett sådant system ej allenast beskattningen utan även spörsmålet om de statliga och kommunala socialvårdsutgifternas inbördes förhållande, befolknings- frågan och socialpolitiken i allmänhet. Utan en undersökning, som omspänner hela detta problemkomplex, torde det ej vara möjligt att taga ställning till före- varande spörsmål. Utskottet vill även erinra om de betydande kostnader, som skulle uppstå vid genomförande av motionärernas förslag.
Såsom i de likalydande motionerna I: 130 och II: 205 uppgivits är frågan om införande av ett allmänt barnbidragssystem för närvarande under övervägande inom 1941 års befolkningsutredning, som enligt den vid årets riksdag framlagda riksdagsberättelsen verkställt undersökningar beträffande barnkostnaderna och verkningarna av olika barnbidragssystem. Det förslag, som befolkningsutredningen kan komma att avgiva angående ett allmänt barnbidragssystem, måste givetvis få ett nära samband med den i motionerna berörda frågan. Utskottet förutsätter därför, att vid prövningen av befolkningsutredningens förslag i denna del jäm- väl frågan om åstadkommandet av en utjämning av försörjningsbördan för familjer med barn ur de synpunkter, som här angivits, tages under övervägande. På grund härav anser sig utskottet icke kunna tillstyrka de i ovannämnda motio— ner framställda yrkandena i nu angivet hänseende.»
Såsom framgår av det anförda avstyrkte utskottet bifall till motionerna. Vid ärendets behandling i kamrarna biföll emellertid riksdagen ett i en av dessa motioner (II: 52 av herr Brandt m. fl.) framställt yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan om en skyndsam utredning angående »en jämnare fördel— ning av barnförsörjningsbördan mellan landets medborgare genom införandet av ett system med direkta barnbidrag».
Bilaga 4.
Sammanfattning av 1941 års befolkningsutrednings förslag angående barnbidrag samt de över förslaget avgivna remiss- yttrandena.
Innebörden av befolkningsutredningens huvudförslag.
Utredningen föreslår införande av barnbidrag av 200 kronor per barn och år. Bidraget skall i regel utgå kontant. I undantagsfall (nämligen om det finnes anr ledning antaga att bidraget kan komma till olämplig användning) skall bidraget utgå in natura. Bidraget skall vara enhetligt för barn i olika åldrar och för barn i familjer av olika storlek. I sistnämnda hänseende framhåller befolkningsutred- ningen följande (s. 275):
»I och för sig är det sannolikt, att kostnaden per barn är lägre i en större familj än i en liten. Om man genom ett bidrag avsåg att kompensera hela kost- naden — eller åtminstone hela den på något sätt framräknade minimikostnaden — för barnen, så vore det lämpligt att göra bidraget till det första barnet störst och därefter låta något mindre bidrag utgå till de följande barnen. — — — Ut- redningen räknar emellertid med att de allmänna barnbidragen icke — och detta icke heller om de sammanräknas med i andra former utgående förmåner —— komma att täcka mera än en del av barnkostnaderna. Den andra delen måste även i fortr sätt-ningen komma. att bäras av familjerna. Under sådana förhållanden blir en växande barnskara också en växande belastning på den enskilda familjens eko- nomi, även om denna belastning i jämförelse med vad nu är fallet väsentligt lättas. Flerbarnsfamiljen kommer därför alltjämt att vara mera pressad än en familj med ett mindre barnantal. Det föreligger då snarast motiv för att lämna den en större kompensation för kostnaderna för barnen. Utredningen har därför för sin del funnit sig böra förorda, att en sådan högre kompensation lämnas i den formen, att bidraget göres enhetligt per barn, även om kostnaden per barn sjun- ker, då barnantalet ökar.»
Någon dyrortsgradering föreslås ej beträffande barnbidragen. Befolkningsut- redningen framhåller därvid bland annat, att skillnaderna i levnadskostnadernas höjd mellan olika orter icke kunna anses tillräckligt betydande för att motivera en dyrortsgradering på detta område annat än med avseende på bostadskostna- derna. Vad åter de senare beträffar, utgår befolkningsutredningen från att de av bostadssociala utredningen föreslagna familjebostadsbidragen få anses lämna kompensation för de kostnader, som tillkomsten av flera barn medför för ett ut- ökat bostadsutrymme. De allmänna barnbidragen skola därför väsentligen upp- fattas som bidrag till täckandet av kostnaderna för barnen i andra hänseenden.
Barnbidraget föreslås skola utgå från och med kalenderåret efter det, under vilket barnet fötts, till och med det kalenderår, under vilket barnet fyller 16 år. Sistnämnda åldersgräns har utredningen motiverat sålunda (s. 278—279):
»Befolkningsutredningen har för sin del funnit, att kostnaderna för barnen äro särskilt stora just för tonåringarna. Detta skulle närmast motivera en jäm- förelsevis hög åldersgräns. Hänsyn får emellertid tagas till att det stora flertalet ungdomar i vårt land inträda i förvärvsarbete omedelbart efter genomgången folk- skola vid 14—15 års ålder. De gå då ut som lärlingar i industrien, som spring- pojkar, hembiträden eller till andra anställningar eller också få de hjälpa till i jord- bruket. Det torde vara olämpligt att låta allmänna barnbidrag generellt utgå över den ålder, då barnen i allmänhet börja eget förvärvsarbete.
Befolkningsutredningen har därför i sina överväganden stannat för att för- orda, att barnbidragen utgå till och med det kalenderår, under Vilket barnen fylla 16 år.»
Emellertid föreslår befolkningsutredningen, att barnbidrag må kunna åtnjutas även efter 16 års ålder under ytterligare högst 2 år i sådana fall, då vederbörande är ur stånd att genom egna inkomster i mera avsevärd grad bidraga till sitt uppe- hälle. Härför fordras särskild ansökan, som i första hand skall prövas av en i varje kommun inrättad familjenämnd. Till stöd för förslaget att barnbidrag i vissa fall skall utgå till 18 års ålder anför befolkningsutredningen (s. 279):
»Om en åldersgräns i enlighet härmed införes för de allmänna barnbidragen, synas särskilda åtgärder erforderliga för dem, som undergå vidare utbildning. Väl kan det hävdas, att det härvid främst gäller en fråga, som måste behandlas i samband med den pågående omprövningen av hela utbildningsväsendet och där större tillgång på stipendier av olika slag framstår som önskvärd. Befolknings- utredningen vill dock med hänsyn till gällande bestämmelser rörande barnav- dragen vid beskattningen föreslå, att barnbidrag må kunna åtnjutas även efter uppnådd 16 års ålder under ytterligare högst två år i sådana fall, då vederbörande är ur stånd att genom egna inkomster i mera avsevärd grad bidraga till sitt uppehälle. Härför fordras särskild ansökan, som prövas i den ordning utredningen anger i kap. 21. Till närmare bestämning av lö—lS-åringens förmåga att själv försörja sig kan lämpligen begagnas en regel, liknande den i nuvarande skatte- lagstiftning gällande. Detta skulle innebära, att barnbidraget faller bort, när vederbörandes inkomst av arbete — jämväl sådant som utföres inom föräldra- hemmet av hemmavarande ungdomar i här avsedd ålder — uppskattas till belopp överstigande 600 kronor. Med hänsyn till det samhälleliga intresse, som knyter sig till teoretisk och praktisk utbildning utöver den allmänna skolpliktens gräns, vill utredningen härvid ifrågasätta, att stipendier för utbildningsändamål icke inräknas i inkomsten.»
Vid barnbidrag till alla barn i åldern 1—16 år skulle årskostnaderna för när- varande uppgå till omkring 270 miljoner kronor. Skull-e åldersgränsen för alla barn sättas till 18 år, blir årskostnaden för närvarande omkring 300 miljoner kronor. Från dessa belopp bör emellertid dragas den merinkomst för staten, som barnavdragens borttagande komme att medföra. Befolkningsutredningen har uppskattat denna merinkomst till omkring 70 miljoner kronor (s. 296).
Barnbidragen äro avsedda att utgå utan vare sig behovsprövning eller inkomst- prövning. I detta hänseende anför befolkningsutredningen följande (s. 282):
»Utredningen betraktar barnbidragen som ett led i en politik, som avser att åstadkomma en rättvisare fördelning av barnkostnaderna, vilket motiveras lika mycket ur befolkningspolitiska och rättvisesynpunkter som från socialpolitiska och humanitära utgångspunkter. En begränsning med hänsyn till inkomstens storlek skulle, särskilt om avgränsningen gjordes relativt snäv, innebära, att barn- bidragen erhölle en helt annan prägel än den utredningen avsett att giva dem; de skulle då närmast medföra en överflyttning till staten av bidrag, som nu i många fall lämnas av fattigvården i kommunerna.
Det kan också i detta sammanhang understrykas, att den mest omfattande ut— jämning av barnkostnaderna, som för närvarande äger rum, är den inom den direkta beskattningens ram förekommande. Denna verkar med avsevärd effekt endast för något högre inkomstlägen. I stället för att jämte densamma införa en barnkostnadsutjämning för de lägre inkomstgrupperna genom till dessa begrän— sade barnbidrag, bör man därför enligt utredningens mening i ett enda system samordna de genom barnbidragen och skattedifferentieringen eftersträvade ut— jäm ningarna. >>
Det av familjebeskattningssakkunniga skisserade barnbidragssystemet innebar, att utjämningen av barnförsörjningsbördan i huvudsak skulle åstadkommas
genom ett för alla barn lika bidrag men att för den med inkomsten stigande barn- kostnaden kompensation skulle erhållas genom avdrag direkt å skatten med viss procent av det taxerade beloppet. Med hänsyn till de invändningar, som vid 1944 års riksdag i samband med behandlingen av väckta motioner i detta ämne fram- ställdes mot det progressiva avdraget å skatten, har befolkningsutredningen i sitt förslag utelämnat detta avdrag. Utredningen har härom anfört följande (s. 295):
»I viss mening kan det visserligen, som familjebeskattningssakkunniga anfört, vara sant, att kostnaderna för barnen bli större ju högre inkomstklass familjen tillhör. Viktigt är givetvis också, att beskattningen avväges på ett sådant sätt, att hänsyn tages till den olika skatteförmågan hos familjer med lika höga in- komster men med olika antal barn, vilket knappast kan anses ske, om skillnadeni skatt per barn räknat skulle bli densamma för alla inkomstklasser. Å andra sidan kan det sägas, att samhället, då barnfamiljerna skola beredas förmåner, icke har anledning att bidraga till mer än en viss minimikostnad, till kostnaden för en av samhället accepterad minimistandard och att garanterandet av en sådan minimi- standard i varje fall måste föregå införandet av speciella förmåner för barn inom mera bemedlade familjer. Man kan icke heller undgå att tillerkänna den sche- matiska rättvisa, som erhålles genom ett för varje barn lika stort bidrag oberoende av föräldrarnas inkomst, ett betydande värde.
Utredningen vill dock icke fördölja, att en förenkling, sådan som den här före- slagna, i vissa fall medför en försämring i förhållande till nu gällande bestäm.- melser. Detta blir resultatet för sådana inkomstlägen, i vilka gällande skatte regler medföra en större skattelättnad per barn än det belopp av 200 kronor, som barnbidraget skulle utgöra. Vid vilka inkomstlägen skattelättnaden när denna storlek framgår av de tabeller, som anföras i det följande i detta kapitel. För en- barnsfamiljer blir skattelättnaden 200 kronor vid en inkomst i ortsgrupp III av mellan 14 000 och 15 000 kronor. För det andra barnet blir skattelättnaden lika stor först när inkomsten överstiger 15 000 kronor. För det tredje barnet passeras denna gräns vid en inkomst mellan 10 000 och 11000 kronor och för det fjärde barnet mellan 11 000 och 12 000 kronor. Sammanfattningsvis torde man kunna säga, att den av utredningen förordade omläggningen icke nämnvärt förändrar läget för familjer med barn i inkomstlägen mellan 10000 och 15 000 kronor. För lägre inkomstskikt skulle den medföra en påtaglig förbättring, för högre in- komsttagare åter en försämring. För familjer med barn i sådana högre inkomst- lägen blir skillnaden mellan nuvarande Skattelättnad och det föreslagna barn- bidraget dock icke av sådan storlek i jämförelse med behållen inkomst, att den kan i nämnvärd grad påverka deras levnadsförhållanden.»
Befolkningsutredningen har, såsom ovan nämnts, förutsatt, att vid införande av ett barnbidragssystem de skattefria barnavdragen vid den statliga inkomst— beskattningen skola borttagas. Utredningen har däremot tydligen tänkt sig, att barnavdragen vid kommunalbeskattningen skola bibehållas men ansett det böra undersökas, huruvida avdragsreglerna i detta hänseende böra justeras (s. 296).
Vid vissa hjälpformer, vilka skola utgå efter inkomstprövning, har denna pröv- ning anknutits till det vid taxeringen fastställda beskattningsbara beloppet. Be- folkningsutredningen har påpekat, att slopandet av de skattefria barnavdragen kräver införandet av en annan form för denna generella prövning och ansett att därvid det beskattningsbara beloppet borde ersättas med däremot svarande taxe- rad inkomst. Man komme då till inkomstgränser, som måste variera med antalet barn i familjerna (s. 304).
Utredningen har även förutsatt, att barnbidragen icke skulle bliva föremål för beskattning (s. 305).
Befolkningsutredningen har även diskuterat möjligheten av att låta barn- bidraget utgå först från och med det andra barnet, om detta ur statsfinansiella eller andra synpunkter skulle anses önskvärt. Detta skulle medföra, att barn- avdragen borttoges först från och med det andra barnet men bibehölles för det första. Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala emot införandet av ett sådant system (5. 284—289).
Utredningen har vidare sökt konstruera ett sådant alternativ i fråga om barn— bidragen, som skulle kunna genomföras utan att skattesystemet samtidigt rubba- des och som eventuellt skulle kunna godtagas som ett provisorium under de fort- satta utredningar, vilka måhända erfordrades innan en mera omfattande omlägg- ning av skattesystemet kunde företagas. Härom anför utredningen följande (5. 297):
»Utredningen har härvid funnit, att, så länge som nuvarande skattedifferentie- ring tillämpas, bör ett kompletterande barnbidrag anpassas till denna differentie- ring. Detta sker lämpligen därigenom att ett barnbidrag om förslagsvis 200 kronor införes, vilket oavkortat utgår till de familjer, för vilka de skattefria barnavdragen icke innebära några fördelar, d. v. 5. för de lägsta inkomstgrupperna. Vid något högre inkomster borde därefter barnbidraget minskas med den Skattelättnad, som de skattefria avdragen medföra, för att helt upphöra vid inkomstlägen, där skattelättnaden uppgår till barnbidragets belopp.
I praktiken måste ett så upplagt system i vissa avseenden förenklas. Som i kapitel 3 visats, verkar den i det nuvarande skattesystemet inbyggda differentie- ringen efter familjestorleken mycket ojämnt. Skattelättnaden blir ju också varie- rande med utdebiteringsprocenten. Anknytningen av barnbidragen till skatte- systemet måste därför göras mera schematisk. En tillfredsställande approximation synes ernås, om man bestämmer, att barnbidraget skall utgå med 200 kronor per barn, dock högst 2 % av skillnaden mellan 10000 kronor och vederbörandes till statsskatt fastställda beskattningsbara belopp. Vid inkomster under beskattnings- gränserna blir barnbidraget då 200 kronor. Vid stigande inkomst sjunker barn- bidraget därefter successivt för att vid viss inkomst helt upphöra. Barnbidrags— skalan skulle då få följande utseende.
Beskattningsbart belopp, Barnbidrag per barn,
kronor
200 180 160 140 120 100 40 20 10 000 och däröver. . inget bidrag
I gengäld verkar ju skattedifferentieringen starkare ju större det beskattnings- bara beloppet är.»
I särskilda tabeller (s. 298—301) belysas siffermässigt verkningarna av ett sådant system. Beträffande dessa verkningar säger utredningen (s. 301):
»För de lägsta inkomsterna, där skattelättnaden är obefintlig, därför att skzatt icke erlägges, uppgår den till barnbidragets grundbelopp, 200 kronor per barn. Därefter stiger summan inom ett visst inkomstintervall, därför att skattelätt- naden, där den börjar spela in, växer snabbare än barnbidragen avtaga. Vid ytter- ligare något högre inkomster avtar summan äter och — i överensstämmelse med
förutsättningarna för hela konstruktionen —— bortfalla barnbidragen vid ett in- komstläge, där skattelättnaden ungefär motsvarar barnbidragens grundbelopp. Ovanför detta inkomstläge växer summan ånyo med stigande inkomster därför att beskattningens progressivitet här ökar skattelättnaden.» Befolkningsutredningen framhåller, att den största svårigheten hos detta system låge däri att barnbidragens belopp icke kunna fast-ställas, förrän taxeringen blivit verkställd. Barnbidragen måste sålunda beräknas med ledning av föräldrarnas vid senaste taxering fastställda inkomst. Detta utgjorde en betydande olägenhet särskilt under skeden, då inkomstförhållandena underginge starka förskjutningar.
Över befolkningsutredningens förslag avgivna remissyttranden.1
A. Yttranden vari förslaget tillstyrkts i princip eller lämnats utan erinran.
Medicinalstyrelsen, kommerskollegiet, statens institut för folkhälsan, länssty- relserna i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Gävleborgs län, socialvårdskommittén, svenska landskommunernas förbund, svenska fattig- vårds- och barnavårdsförbunclet, föreningen Rädda barnen, svenska textiler-betar- förbundet, Sveriges socialden—zokratiska kvinnoförbund, Svenska landsbygdens kvinnoförbund samt Sveriges kommunistiska parti, kvinnosekretariatet, ha till- styrkt eller i någon form uttalat sitt gillande av huvudförslaget eller lämnat det— samma utan erinran.
Länsstyrelsen i Skaraborgs län yttrar: »Utredningens huvudförslag, införandet av allmänna barnbidrag utan någon vare sig behovs— eller inkomstprövning med 200 kronor per barn och år, finner länsstyrelsen sig kunna tillstyrka såsom det slutliga målet för en reform, avsedd att åstadkomma en för de barnrika familjerna förmånligare avvägning av skatte- bördornas fördelning. Även om detta förslag medför stora kostnader och en be- tydande omläggning i nuvarande skattesystem, finner länsstyrelsen så starka sak- liga skäl tala för denna anordning, att länsstyrelsen finner den böra föredragas framför det av utredningen angivna alternativet.»
Länsstyrelsen i Västernorrlands län är något tveksam om valet mellan befolk- ningsutredningens huvudförslag och provisoriet med en kombination av barnbidrag och barnavdrag. Alternativförslaget vore kanske ur rättvisesynpunkt att före- draga. På de av utredningen förebragta skäl och med hänsyn till barnbidragets enligt huvudförslaget betydligt enklare utformning anser sig dock länsstyrelsen kunna tillstyrka huvudförslaget. Barnbidragen skulle innebära, att den utjäm— ning av barnkostnaderna, som för närvarande sker genom de skattefria barnav- dragen, skulle omfatta även dem som hava för låga inkomster för att kunna ut- nyttja barnavdragen. De föreslagna barnbidragen måste därför anses hava en synnerligen angelägen uppgift att fylla.
Ledamoten av 1944 års skattesakkunniga herr Bärg (den andre ledamoten herr Bergstedt har avgivit särskilt yttrande) anför:
»Enligt min mening är syftet med barnavdragen i främsta rummet av social- politisk och kanske även av befolkningspolitisk art. På detta sätt har saken också betraktats ej allenast av befolkningsutredningen utan även vid de utredningar, som tidigare verkställts av befolkningskommissionen och 1941 års familjebeskattnings- sakkunniga. Säkerligen torde ej heller den stora mängden av skattskyldiga i barn— avdragen se en anordning av endast skattemässig natur. För de skattskyldiga i ' allmänhet torde förvisso barnavdragen framstå såsom en metod att av humanitära skäl åstadkomma en lättnad i särskilt de lägre inkomsttagarnas försörjningsbörda.
1 I redogörelsen ha i huvudsak medtagits endast sådana uttalanden, som hänföra, sig till frågan om barnavdragens avskaffande och ersättande med barnbidrag.
Ser man den föreliggande frågan ur sist angiven synpunkt, synes mig slutsatsen vara given. Ett system, som icke alls tillgodoser behovet av stöd vid så låga in— komster att skatt icke påföres, och som vidare blott i någon mån medger ett stöd i något högre inkomstlägen men som först vid så hög inkomst att stöd näppeligen är påkallat bereder någon avsevärd lättnad i barnförsörjningsbördan, måste anses otillfredsställande och till sina verkningar orättvist. Och underkännes av dessa skäl systemet såsom sådant, torde någon grund för dess bibehållande i högre inl komstskikt icke förefinnas. Ur allmän rättvisesynpunkt torde ej kunna försvaras att låta stödet åt familjer med barn vara större vid högre inkomster än vid lägre inkomster. Införandet av ett barnbidragssystem i överensstämmelse med befolk- ningsutredningens förslag bör därför enligt min mening föranleda ett avskaffande av barnavdragen vid beskattningen.»
1944 års deltidstjänstutredning förordar förslaget om att barnbidrag skall utgå oberoende av familjeinkomstens storlek.
N orrlandskommittén, som ej ansett sig böra uttala någon mening om huruvida det vore erforderligt att kombinera barnbidragen med ett slopande av de skatte- fria barnavdragen vid den statliga inkomstbeskattningen, erinrar om vikten för vissa norrländska kommuner att ersätta de kommunala barnavdragen med statliga barnbidrag. Kommittén anför härom:
>>I detta sammanhang vill norrlandskommittén erinra om att kommittén i ett utlåtande den 19 september 1944 med anledning av kommunalskatteberedningens betänkande framhållit, att skäl kunna tala för att utbyta familjeavdragen i den kommunala beskattningen mot statliga familjebidrag. Kommittén hade i nämnda sammanhang ej anledning att ingå på frågans sociala innebörd utan betraktade densamma ur synpunkten av barnkostnadernas fördelning mellan Norrland och övriga Sverige. Kommittén hänvisade till att barnavdragen hade den verkan att en del av familjeförsörjarnas kostnader för barnen övertoges av hemortskommu— nen, eller, kanske rättare sagt, av övriga skattskyldiga inom densamma. Norr- ländska kommuner med högt barnantal bidroge sålunda till understödjandct av den ur hela landets synpunkt önskvärda familjebildningen. I detta sammanhang hänvisades även till att en påtaglig överflyttning av ungdom skedde såväl från landsbygd till tätorter inom Norrland som därifrån till sydligare landsdelar. Utan att här ingå på frågan, vilka verkningar ett utbyte av barnavdragen i statsbeskatt- ningen mot statliga barnbidrag skulle kunna få med avseende å skattebördans fördelning mellan olika grupper av skatteobjekt, vill kommittén emellertid hänvisa till att det förhållandet fortfarande kvarstår, att en del av barnkostnaderna genom de kommunala barnavdragen belasta skattebetalarna inom respektive kommuner i stället för samhället i dess helhet. Ett ersättande av dessa avdrag med statliga barnbidrag, varigenom skulle möjliggöras en jämnare fördelning av skattebördan mellan barnrika och barnfattiga kommuner, skulle i många norrländska kommu- ner väsentligt höja skattekraften och därmed verka sänkande på utdebiteringstalet samt komma att i sin mån underlätta näringslivets utveckling i kommunerna.»
Riksförbundet Landsbygdens Folk (R.L.F.) anser förslaget vara det enklaste samtidigt som det även ur rättvisesynpunkt kan försvaras, då det utan att behovs- prövning behöver tillämpas verkar till förmån för de lägre inkomsttagarna.
Kooperativa förbundet anför: »Styrelsen finner, att förslaget fått en enkel och överskådlig utformning, och vill i princip förorda systemet. Det skulle innebära en mycket verksam hjälp åt barnfamiljer med låga inkomster, vilka med nuvarande skattesystem ej kunna erhålla någon Skattelättnad i form av skattefria barnavdrag, medan familjer i in— komstlägen mellan 10000 och 15 000 kronor skulle erhålla bidrag, som ungefär motsvara nuvarande skattelättnader. Däremot skulle barnfamiljer i högre in- komstlägen komma i en sämre situation än för närvarande. Försämringen är dock icke så betydande, att den för dessa ekonomiskt välställda familjer kan innebära
något hot mot barnens eller föräldrarnas levnadsstandard. Styrelsen delar utred— ningens uppfattning, att allmänna rättsmedvetandet torde komma att allt starkare reagera mot det nuvarande systemet med skattefria barnavdrag, som bereder de största inkomsttagarna möjlighet att göra väsentligt större avdrag än de små in- komsttagarna.
Det av utredningen utarbetade provisoriet, avsett att tillämpas innan mer genomgripande förändringar av skattesystemet genomföras, innebär enligt styrel- sens uppfattning en lämplig övergångsanordning.»
B. Yttranden vari betänkligheter uttalats mot förslaget eller detsamma avstyrkts.
Länsstyrelsen i Hallands län har ställt sig tveksam till förslaget och anför: »Länsstyrelsens tveksamhet föranledes främst av betänkligheter mot att man för att tillgodose ett speciellt befolkningspolitiskt och socialt ändamål bryter sön- der en del av det nuvarande skattesystemet. De nuvarande s. k. ortsavdragen, i vilka barnavdragen inräknas, utgöra nämligen en betydelsefull del av skatte- systemet och böra enligt länsstyrelsens förmenande icke undergå en så väsentlig förändring, som här föreslagits, utan att en allmän översyn av skattesystemet samtidigt verkställes. Som försvar för de nuvarande barnavdragen kan vidare _ förutom skattetekniska skäl — åberopas, att barnkostnaderna, såsom även utred- ningen vitsordar, bli större ju högre inkomstklass familjen tillhör. Även om man häremot med skäl kan anföra, att samhället, då barnfamiljerna skola beredas för- måner, icke har anledning att bidraga till mer än en viss minimikostnad per barn, måste det likväl ur befolkningspolitisk synpunkt anses mindre lyckligt, om man beviljar allmänna barnbidrag med syfte bland annat att stimulera föräldrar att skaffa sig större antal barn men samtidigt ger bidragen en sådan utformning, att följden kan bliva ökad återhållsamhet på ifrågavarande område hos föräldrar till- hörande de högre inkomstklasserna.
Då emellertid, såsom utredningen påvisat, frågan om beviljande av allmänna barnbidrag icke torde kunna frikopplas från inkomst- och förmögenhetsbeskatt- ningen, vill länsstyrelsen utan att taga bestämd ställning till utredningens förslag om allmänna barnbidrag förorda, att förslaget får bliva föremål för ytterligare bearbetning av en beskattningssakkunnig utredning med uppdrag att samtidigt verkställa den vidare översyn av beskattningssystemet, som kan anses erforderlig, därest befolkningsutredningens förslag rörande allmänna barnbidrag anses böra genomföras.»
Ledamoten av 1944 års skattesakkzmniga herr Bergstedt anför bland annat: »Vid införandet av de s. k. skattefria avdragen (ortsavdragen) i vår skattelag- stiftning utgick man från att en person saknade skatteförmåga för den del av sin inkomst, som motsvarade existensminimum för honom och hans familj, d. v. 5. vad som oundgängligen erfordrades för hans och hans familjs uppehälle. En persons skatteförmåga ansågs endast representeras av den existensminimum överstigande delen av inkomsten, den s. k. fria inkomsten. Det beskattningsbara belopp, som erhölls efter avdragande av ett belopp motsvarande existensminimum och efter vissa andra jämkningar, betraktades såsom en tillförlitlig mätare av skatteför- magan.
Detta betraktelsesätt har ansetts erbjuda avsevärda fördelar. Det skatteunder- lag, som sålunda erhålles och varå den progressiva beskattningen anbringas, inne— . fattar redan på grund av sättet för dess bestämmande en differentiering mellan ensamstående och familjeförsörjare med växlande försörjningsbörda. Det efter ortsavdragen återstående skatteunderlaget har åtminstone teoretiskt sett ungefär lika stor bärkraft hos familjeförsörjaren som hos den ensamstående. Alla skatt— skyldiga med ett sådant skatteunderlag av viss storlek kunna antagas hava samma
möjlighet eller förmåga att avstå en del därav i skatt, då de icke behöva tillgripa detsamma för att tillgodose sina oundgängliga behov. Den progressiva beskatt- ningen blir på detta sätt konsekvent och klart utformad. Den kan utläsas direkt ur skatteskalorna och påverkas icke av olikheter mellan de skattskyldiga beträf- fande skatteunderlagets beskaffenhet och bärkraft. En jämförelse mellan skatt- skyldiga i högre och lägre inkomstskikt med avseende å beskattningens tyngd möter icke några svårigheter.
Vad särskilt angår familjeavdragen för barn innebär den berörda ståndpunkten, att i den skattskyldiges behållna, skattekraftiga inkomst icke skall inräknas vad som motsvarar minimikostnaden för underhåll av barn. Den del av en persons intjänade inkomst, som tages i anspråk för denna kostnad, betraktas såsom obe- fintlig ur beskattningssynpunkt. Den antages icke i någon mån bidraga till att öka hans skatteförmåga. Barnkostnaderna tillerkännas i princip samma inverkan på skatteförmågan som andra kostnader, vilka nedbringa nettoinkomsten (t. ex. periodiska understöd och försäkringspremier eller resekostnader och andra om- kostnader i förvärvskälla), eller som en minskning av bruttointäkterna i en för— värvskälla. Vad som åtgår till barnkostnaden anses ej utgöra skatteunder— lag. —— _ _
Det förhållandet att samhället icke tager skatt för det belopp, som allra minst beräknas åtgå för barnkostnadernas bestridande, har betecknats såsom en ”skatte- lättnad' för barnförsörjarna och uppfattats såsom ett bidrag till dessa, vilket på grund av beskattningens progressivitet stiger med inkomsten. Familjebeskattnings- sakkunniga talade i sitt betänkande (SOU 1943: 3) om den Skattelättnad, som erhölles genom de skattefria barnavdragen, och funne, att dessa avdrag verkade ojämnt i olika inkomstlägen och särskilt därutinnan att skattelättnaden trots lika barnavdrag ofta bleve mindre för det andra barnet än för det första. 1941 års befolkningsutredning har uttalat, att samhället för närvarande lämnade det största bidraget till en utjämning av barnkostnaderna i form av den differentiering, som den direkta inkomst och förmögenhetsbeskattningen inrymde, och funnit uppen— bart, att ett barnbidragssystem på något sätt måste samordnas med beskattningen. Utgår man emellertid från den tankegång, som legat till grund för ortsavdragens införande, te sig familjeavdragen för barn icke såsom något bidrag eller någon särskild förmån för barnförsörjarna. Barnavdragen kunna då endast anses hava den verkan att en person, i vilket inkomstläge han än befinner sig, icke behöver erlägga skatt för en inkomst, som han ej kunnat fritt disponera över och följakt— ligen ej haft möjlighet att till någon del avstå i skatt. Man kommer blott till det resultatet att, för den händelse en person finge erlägga skatt för en inkomst, som han ej haft, den oriktiga beskattning, som han därigenom bleve utsatt för, skulle bli hårdare, om han befunne sig i ett högre inkomstskikt än i ett lägre. Samhällets underlåtenhet att uttaga skatt efter särskilt betungande grunder hos vissa skatt- skyldiga kan vid sådant förhållande icke sägas bereda dessa någon förmån. Det kan icke vara någon förmån att bliva behandlad på samma sätt som övriga skatt— skyldiga, d. v. s. bliva föremål för en jämlik beskattning. — — ——
Enligt det ovan förda resonemanget föreligger det icke några ojämnheter i be- skattningen, därför att den skillnad i beskattningens storlek, som åtnjutandet av ett barnavdrag åstadkommer, är större vid högre inkomster än vid lägre. Förhål— landet är detsamma beträffande varje inkomstminskning, som kommer till uttryck i skatteunderlagets nedgång, vad inkomstminskningen än beror på. Om exempel— vis två rörelseidkare, som hava tämligen konstanta inkomster, ett är båda få sin inkomst minskad med ett lika stort belopp på grund av ökade lönekostnader, minskad omsättning eller dylikt, blir den skatteminskning. som uppkommer genom att beskattningen tager hänsyn till de ogynnsamma omständigheterna och sålunda icke träffar en årsinkomst av ordinär storlek, störst för den som befinner sig i det högsta inkomstläget. — — —
Vill man ej godtaga utgångspunkten för de ovan förda resonemangen, nämligen att den del av inkomsten som motsvarar de nödvändiga barnkostnaderna icke ut- gör något tillskott för den skattskyldige, som ökar hans skatteförmåga, får man ställa sig på samma ståndpunkt som beskattningen i äldre tider, vilken utgick från att barnkostnaderna vore en medborgarnas privata angelägenhet, till vilken samhället icke kunde taga någon hänsyn vid skattens utmätande. På denna väg kommer man givetvis till det resultatet att den skattskyldige icke bör beskattas lindrigare för den del av inkomsten, som åtgår till barnkostnader, än för inkomsten i övrigt och att den som kommit i åtnjutande av barnavdrag erhållit en oberät- tigad förmån, som bör fråntagas honom. Man likställer följaktligen i fråga om bärkraft den av barnkostnader konsumerade delen av inkomsten med den del av inkomsten, som kan disponeras för mindre livsviktiga behov eller ren lyxkonsum- tion. Med en sådan uppfattning framstå barnavdragen såsom en obehörig skatte- lättnad för barnförsörjarna, vilken bör avskaffas för att beskattningen skall bliva jämlik. På denna ståndpunkt synes det vara nödvändigt att ställa sig för att finna en teoretisk motivering för befolkningsutredningens förslag om barnav— dragens avskaffande. Resonemanget synes emellertid draga med sig den kon- sekvensen att även grundavdragen och hustruavdragen böra avskaffas såsom otill- börliga skattelättnader, enär den del av barnförsörjarens inkomst, som åtgår för tillgodoseende av hans egna eller hans hustrus elementära behov, bör hava lika stor bärkraft som den för barnens uppehälle nödvändiga delen därav _ —— —
Om kontanta barnbidrag införas, vilket ur familjesociala och befolkningspoli- tiska synpunkter framstår såsom synnerligen önskvärt, torde detta icke böra för- anleda några ändringar i det nuvarande skattesystemet med dess barnavdrag, utan barnbidragen böra ingå i detta system såsom tillskott, vilka öka skatteför- mågan. Barnbidragen böra med andra ord underkastas skatteplikt vid inkomst— beskattningen. Om beskattningen skall vara allmän och jämlik, måste vid skatte- bördornas utmätande hänsyn tagas även till bidrag av socialvårdskaraktär. Ett bidrag från stat eller kommun torde i regel hava samma inverkan på en persons skatteförmåga som en lika stor arbetsinkomst skulle hava. En annan sak är att de som för närvarande åtnjuta dylika bidrag från det allmänna oftast äro i ett sådant ekonomiskt läge att de sakna skatteförmåga och därför icke komma i fråga vid beskattningen.»
1944 års allmänna skattekommitté erinrar om att då nuvarande regler om barn- avdrag vid den statliga beskattningen infördes, den omständigheten, att dessa avdrag icke väntades medföra någon ekonomisk lättnad för familjeförsörjare med lägre inkomst — vilka redan vore fritagna från erläggande av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt eller betalade allenast obetydlig sådan skatt — icke ansågs böra utgöra hinder för att skattebördan för de familjeförsörjare, vilkas inkomst var högre, lindrades i den mån omständigheterna medgåve. Kommittén anför vidare:
»Tvärtom måste antagas, att ett sådant resultat varit direkt avsett och att man sålunda genom reglernas utformning bland annat åsyftat att stimulera till ökad barnalstring inom dessa inkomstskikt. Kommittén finner detta resonemang fortfarande äga giltighet, då man icke torde kunna bortse från det faktum, att familjeförsörjarens kostnad för barn blir större ju högre inkomstklass han tillhör och att man bör taga hänsyn till den olika skatteförmågan hos familjer med lika höga inkomster men med olika antal barn. Befolkningsutredningens huvudförslag innebär däremot en övervältring i högre grad än tidigare av försörjningsbördan , från barnfamiljer i lägre å barnfamiljer i högre inkomstklasser och —— eftersom bidrager synes förutsättas utgå med lika belopp över hela riket —— från barn- familjeri billigare ortsgrupper å barnfamiljer i dyrare ortsgrupper. Ensamstående skattskyldiga skulle beröras av en reform i antydd riktning allenast i den mån en skärpning av progressiviteten bleve nödvändig på grund av de med reformen för-
knippade kostnaderna. Härtill kommer att ett slopande av barnavdragen så relativt kort tid efter deras införande måste betraktas såsom en icke rättvis be- handling av de familjeförsörjare i högre inkomstskikt, som i sin inställning till barnproblemet förlitat sig på den ekonomiska innebörden av det nuvarande systemet.
Eftersom utredningen förutsatt att barnavdragen skulle bibehållas vid den kommunala taxeringen kommer reformen att medföra endast en oväsentlig minsk- ning av beskattningsnämndernas och debiteringsmyndigheternas arbete och kom- mittén kan följaktligen icke vitsorda riktigheten av befolkningsutredningens på- stående, att barnavdragens slopande vid den statliga taxeringen ”skulle medföra den utomordentliga vinsten av en väsentlig förenkling av beskattningen'. Ett slopande av barnavdragen vid såväl den kommunala som statliga taxeringen skulle däremot givetvis inneburit en mycket önskvärd förenkling av taxerings- arbetet, framförallt skulle lagstiftningen om skatteuppbörden kunna väsentligen förenklas. Ett slopande av barnavdragen vid den kommunala beskattningen måste emellertid föregås av mycket ingående utredningar.
Kommittén finner befolkningsutredningens huvudförslag i alltför hög grad strida mot de principer, vilka gällt vid uppbyggande av det svenska skattesystemet, för att kommittén skall kunna ansluta sig till detsamma. Däremot har kommittén vid sitt bedömande av frågan från taxeringstekniska synpunkter i princip icke något att erinra mot befolkningsutredningens såsom ett provisorium betecknade förslag om ett kompletterande barnbidrag anpassat efter nuvarande skattediffe- rentiering, innebärande att de skattefria avdragen skulle bibehållas, men kom— pletteras med barnbidrag enligt en fallande skala. '
Sammanfattningsvis vill kommittén framhålla, att enligt kommitténs förme- nande en samordning av barnbidrag med inkomstbeskattningen om möjligt bör undvikas. Kommittén, som för sin del ej heller kan finna, att en sådan samman- koppling skall vara erforderlig, förordar sålunda i princip — alltjämt vid en be— dömning endast från taxeringstekniska utgångspunkter — en anordning av sådan art, att bidragssystemet och skattereglerna bliva oberoende av varandra, därvid kommittén givetvis på sätt nyss framhållits icke har några principiella erinringar mot en uppläggning av bidragssystemet så, att bidraget kommer att utgöra en komplettering av barnavdraget i enlighet med de linjer, som uppdragits av befolk- ningsutredningen i det såsom provisorium betecknade förslaget.
Därest emellertid nu gällande regler för barnavdrag skulle slopas och ersättas med ett bidragssystem synes som en konsekvens därav en översyn även av vissa andra skatteregler bliva erforderlig. Sålunda torde böra beaktas sambandet mel- lan rätten till barnavdrag och bestämmelsen i 20 & kommunalskattelagen om att värdet av arbete, som i skattskyldigs förvärvsverksamhet utförts av hemma- varande barn under viss åldersgräns, icke får avdragas. Vidare synes viss änd- ring av bestämmelserna om beskattning av periodiska understöd bliva erforderlig. Bestämmelser torde jämväl böra införas huru skall förfaras med avdragsrätt för husföreståndarinna i de fall då ogift skattskyldig har hemmavarande minderåriga barn och vidare i de fall då enligt nu gällande bestämmelser barnavdraget skall delas mellan föräldrar. De barnbidrag, som åtnjutas av tjänsteman, stationerad utomlands, synas därjämte böra uppmärksammas i detta sammanhang.
Eftersom befolkningsutredningens förslag om en samordning av barnbidrag och beskattning, såsom kommittén tidigare framhållit, innebär ett betydande av— steg från hittills vid svensk skattelagstiftning tillämpade principer, torde må- hända ett genomförande av en reform i föreslagen riktning böra medföra änd- ringar även i skattesystemet i övrigt. Det torde nämligen knappast vara tillfreds— ställande att inom ett mycket viktigt avsnitt av den svenska skattelagstiftningen tillämpa andra rättsgrunder än som gälla för skattelagstiftningen i gemen.»
Svenska stadsförbundet anför: »Beträffande det komplicerade spörsmålet om de föreslagna barnbidragens sam— ordning med de skattefria avdragen för barn i den statliga inkomst- och förmögen- hetsbeskattningen kan styrelsen icke heller finna befolkningsutredningens huvud- förslag godtagbart. I själva verket innebär detta förslag icke alls någon sådan samordning utan helt enkelt ett slopande av de skattefria avdragen såsom en följd av barnbidragens införande. Särskilt betänkligt synes det vara att på så sätt förmånen av barnbidragens införande skulle även i ganska låga inkomstlägen bli mer eller mindre reducerad. Med hänsyn till den relativt stora börda barn- kostnaderna dock utgöra i dessa inkomstlägen, måste man befara att den åsyftade befolkningspolitiska effekten där under sådana förhållanden skulle bli mycket rinoa.
Därtill kommer emellertid att ett- sådant ingrepp i beskattningsnormerna som de skattefria avdragens slopande överhuvud icke synes böra ifrågasättas utan ett allsidigt övervägande av dessa normers konstruktion i hithörande hänseenden. Styrelsen anser det visst icke uteslutet, att de ifrågavarande skatteavdragsreg- lerna därvid kunna befinnas oegentliga och att även större förändringar däri böra vidtagas än som kunna betingas av de föreslagna barnbidragen i och för sig. Men vid bedömandet av dessa spörsmål får man givetvis icke utan vidare bortse från att avdragsreglerna ingå i ett progressivt skattesystem. Att märka är också, att frågan här icke endast gäller en jämförelse mellan skattskyldiga med samma försörjningsplikt i olika inkomstlägen utan även en jämförelse i varje särskilt in- komstläge mellan skattskyldiga utan och med barn. Vid sistnämnda jämförelse måste det i vart fall framstå såsom uppenbart orimligt att göra dessa skattskyldiga likställda i beskattningshänseende enbart därför att barnbidrag skola utgå med belopp, som erkännas motsvara blott en del av barnkostnaderna. Det orimliga häri tillspetsas särskilt beträffande högre inkomstlägen, där barnbidraget kommer att utgöra en allt mindre del av de faktiska barnkostnaderna på grund av det obe— stridliga förhållandet, att dessa kostnader öka med inkomsterna åtminstone inom vissa gränser. Vid frågans bedömande ur befolkningspolitisk synpunkt kan man ej gärna bortse från denna faktiska ökning av barnkostnaderna med stigande in— komster. Och det synes även principiellt befogat att taga hänsyn därtill vid skattepliktens bestämmande för skattskyldiga utan och med barn, då skattesyste- met trots progressiviteten dock medger större levnadskostnader i ett högre in- komstläge än i ett lägre.
I första hand synes man därför få söka lösa den omförmälda frågan genom en mera provisorisk anpassning av barnbidragen efter de nuvarande skatteavdrags- reglerna i huvudsaklig överensstämmelse med de alternativa förslag av sådan innebörd som utredningen framlagt.»
Landsorgam'sationen i Sverige yttrar:
»Landsorganisationen, som är medveten om det ringa antal inkomsttagare, som genom den angivna anordningen skulle komma i ett försämrat- läge, kan lik- väl inte underlåta att göra den reflexionen att det föreslagna systemet innebär ett ingrepp i skatteavvägningen, som i ett större sammanhang borde göras till föremål för en grundlig granskning även ur andra synpunkter än de som befolk- ningsutredningen företräder. Ett alternativt förslag, som utredningen framlägger närmast som ett provisorium, innebär, att barnbidraget oavkortat utgår till de lägsta inkomsttagarna, som inte för närvarande åtnjuta några skatteavdrag, för att därefter minska med den Skattelättnad som de skattefria. avdragen medföra.
* _ Detta system är emellertid förenat med vissa tekniska olägenheter. Den största
är enligt landsorganisationens mening den att barnbidrag komma att utgå med olika belopp till personer i skilda inkomstlägen, varigenom bidragsverksamheten lätt kan uppfattas som behovsprövad. Den familjepolitiska effekten kan även väntas bli större, ifall beloppet har formen av ett synligt barnbidrag än om det
350 helt eller till en del kvarstår som oredovisat skatteavdrag. Trots vissa betänklig— heter förordar landsorganisationen i valet mellan de bägge metoderna ett gene» rellt slopande av de skattefria barnavdragen.»
Tjänstemännens centralorganisation (T.C.O.) anför: »Utjämningen av barnkostnaderna för familjer i högre inkomstlägen blir erligt utredningens förslag icke särdeles stor. Slopandet av de skattefria barnavdragen innebär i visst avseende en ökad orättvisa i skattehänseende mellan förvärvs- arbetande och hemarbetande gifta kvinnor med barn. Om barnavdragen borttagas, kommer sambeskattningen av de äkta makarna att göra sig kännbar på en lägre inkomstnivå än tidigare och kommer alltså att verka för större grupper av kvin- nor. Detta kan även tänkas medföra, att kvinnornas intresse för förvärvsarbete minskas, vilket ur allmänna arbetsmarknadspolitiska synpunkter icke är önsk- värt. Generellt sett synes en utjämning av barnkostnaderna även i inkomstgrupper över de allra lägsta vara synnerligen önskvärd. Sett ur befolkningspolitisk syn- punkt är detta även angeläget, då nativiteten i samtliga inkomstklasser utöver de allra lägsta icke företer några större skillnader beroende på inkomst. För en aktiv befolkningspolitik är en ekonomisk utjämning av barnkostnaderna sålunda även nödvändig högre upp på inkomstskalan. Utredningens förslag kan icke utöver de lägsta inkomstklasserna anses innebära den önskvärda utjämningen. För familjer i sådana inkomstlägen kommer sålunda standardskillnaden mellan de barnrika och de med få eller inga barn att kvarstå. Utredningens förslag innebär till och med en viss försämring i förhållande till vad som nu gäller redan i inkomst- klasserna mellan 10 000 och 15 000 kronor. T.C.O. finner det orimligt, att en social reform, som är avsedd att medföra en utjämning av barnkostnadernas fördelning, för inkomstgrupper i detta mellanläge medför en försämring. I detta samman- hang bör även framhållas, att de inkomstbelopp, som komma till uttryck 1 de taxerade beloppen för olika familjer icke alltid giva ett exakt uttryck för den lev- nadsstandard, som en familj kan uppehålla. För många familjer i ett något högre inkomstläge gäller, att de på grund av skulder för studier m. m. ofta kunna be- finna sig i ett avsevärt sämre inkomstläge än som skulle kunna synas vara förhållandet. T.C.O. har större sympatier för det förslag, som framlades av familjebeskattningssakkunniga, vilket innebar ett för alla barn lika barnbidrag samt ett slopande av de tidigare skattefria barnavdragen men införande av pro- centuella avdrag på skatten, vars storlek även var graderad efter antalet barn.
Det system till provisorium, som befolkningsutredningen framlagt, innebärande att de nuvarande skattefria barnavdragen tills vidare bibehållas och att barn- bidragen graderas efter en fallande skala för inkomstlägena upp till 10 000 kronor, finner T.C.O. däremot ändamålsenligare, även om också detta är behäftat med allvarliga svagheter och medför vissa ojämnheter.
T.C.O. anser, att kommitténs förslag i vad rör de skattefria barnavdragens slopande så intimt sammanhänger med hela beskattningssystemet, att denna fråga knappast kan lösas, utan att man även överväger andra problem, som samman- hänga med det nuvarande skattesystemet, såsom problemet om äkta makars sam- beskattning.» '
Utöver ovan nämnda ha ett flertal myndigheter och sammanslutningar såsom socialstyrelsen, statens livsmedelskommission, länsstyrelserna i Stockholms, Kal- mar, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västerbottens och Norrbottens län samt folkpartiets kvinnoförbund ifrågasatt lämpligheten av att genom för- slaget en skatteskärpning uppkommer för 'vissa högre inkomsttagare.
' Sålunda har socialstyrelsen anfört:
»Vad först huvudförslaget beträffar leder borttagandet av de skattefria barn— avdragen i statsbeskattningen till det anmärkningsvärda förhållandet, att barn- bidragsreformen för barnfamiljer i inkomstlägen över 10 000 a 15 000 kronor skulle
innebära försämring av deras nuvarande ställning. Detta resultat beror på att be- folkningsutredningen lagt uteslutande understödssynpunkten på hela frågekom- plexet och sålunda bortsett från de synpunkter, som legat till grund för de nu- varande skat—teavdragsreglerna, nämligen vikten av att skattebördan avpassas efter vederbörandes skatteförmåga. Ur denna synpunkt torde man knappast kunna förneka rimligheten av en sådan utformning av skattereglerna, att en familj med fyra barn och en inkomst av t. ex. 20 000 kronor får i skatt erlägga samma procentuella del av inkomsten, som en annan familj, vilken har lägre inkomst men på grund av mindre barnantal dock kan upprätthålla samma levnadsstandard. En dylik utformning kan därför icke kallas ”förmåner åt barnfamiljerna] utan innebär endast rättvisa i beskattningen. Det är givetvis svårt att fastslå, huru- vida nuvarande beskattningsregler uppfylla de nämnda principiella önskemålen, men en överslagsuppskattning med ledning av de beräkningar av barnkostnaderna, som återfinnas i det remitterade betänkandet, synes närmast peka mot att de barn- rika familjerna i högre inkomstlägen äro missgynnade i förhållande till de barn- lösa eller barnfattiga. Det synes därför vara omotiverat att ytterligare försämra deras läge.
Det föreliggande problemet synes icke kunna bringas till en tillfredsställande lösning utan att man tar hänsyn både till de synpunkter befolkningsutredningen anlagt på frågan, och till vikten av en rättvis avvägning av skattebördan. Familje- beskattningssakkunnigas förslag synes innebära ett försök till sådant dubbelt hän- synstagande, vilket socialstyrelsen finner vara förtjänt av ett närmare övervägande. Av de av befolkningsutredningen framlagda förslagen synes det 5. k. provisoriet vara avgjort att föredraga framför huvudförslaget.»
Kammarrätten finner det föreslagna barnbidragssystemet icke uppfylla de krav på likformighet och rättvisa, som ur beskattningssynpunkt ter sig befogat att upp- ställa, samt anför följande:
»Befolkningsutredningen har på intet sätt fördolt utan tvärtom uttryckligen medgivit, att dess huvudförslag skulle i vissa fall medföra en försämring för barn- familjerna i förhållande till vad för dem nu gäller. En dylik konsekvens av huvud- förslagets genomförande synes kammarrätten till en början illa rimma med det direktiv, som chefen för socialdepartementet lämnat utredningen av innebörd. att särskild uppmärksamhet borde fästas vid behovet av en för de barnrika. familjerna förmånligare avvägning av skattebördornas fördelning. Men oavsett detta har kammarrätten för sin del svårt att finna ett förslag om barnkostnadernas fördel- ning med nyss angiven verkan uppfylla de krav på likformighet och rättvisa, som det för kammarrätten ur heskattningssynpunkt ter sig befogat att uppställa.
Spörsmålet om beskattningens differentiering efter familjestorlek är, såsom 1936 års skattekommitté uttryckte det, 'en fråga om avvägning av skatt ur rätt- visesynpunkter på samma sätt som då det i allmänhet gäller att fördela skatte- bördan mellan skattskyldiga av skilda kategorier och med olika stora inkomster, allt efter deras relativa skatteförmåga'. Vid en dylik avvägning regleras förhål- landet mellan skattskyldiga med olika skatteförmåga genom den progressiva skatteskalan. Fastställandet av skatteförmågan åter sker genom regler om in- komstberäkningen och genom hänsynstagande till försörjningsbörda. Då det gäller att kompensera en skattskyldig för att han har barn att försörja, synes i enlighet härmed kompensationen i princip böra utmätas så att den utjämnar skillnaden i skatteförmåga mellan denne skattskyldige och en annan skattskyldig, som icke har barn att försörja men i övrigt är i samma läge. Det är uppenbart och utsäges också av befolkningsutredningen, att det föreliggande förslaget om
' barnavdragens ersättande med barnbidrag om 200 kronor icke utjämnar denna skillnad i skatteförmåga, såvitt angår skattskyldiga i vissa inkomstlägen. Där- igenom uppstår bland dessa skattskyldiga en bristande jämlikhet i beskattningen, i det attskattebördan kommer att bli tyngre för barnfamiljerna än för de barnlösa.
Enligt nu gällande ordning beaktas den nedsättning i skatteförmågan som för- sörjningsskyldighet mot barn innebär på det sättet, att från inkomsten göres ett avdrag, som — om man bortser från bankningen — är fast, d. v. 5. lika stort oavsett den skattskyldiges inkomst. Enligt uttalanden av 1936 års skattekom— mitté, på vars förslag nuvarande avdrag infördes, skulle dessa avdrag motsvara normalkostnaden för underhåll av barn. Gällande avdragssystem bygger med andra ord på den tanken, att en viss del av den skattskyldiges inkomst åtgår till underhåll av barn och därför, såsom saknande skattekraft, icke skall medräknas vid bestämmande av skatteförmågan. För skattskyldiga i inkomstgrupper upp till viss nivå kommer det föreslagna barnbidraget att överstiga eller motsvara den skatteminskning som nuvarande avdrag medföra. För övriga barnfamiljer räcker barnbidraget icke till härför. Barnbidraget i förening med avskaffande av barnavdragen verkar alltså på samma sätt som om barnavdragen i ett avdrags- system sådant som det nuvarande minskades med stigande inkomst.»
Överståthållarämbetet åberopar ett av skattedirektören avgivet yttrande och framhåller i anslutning härtill följande:
»Skattedirektören har i sitt yttrande utförligt behandlat denna fråga och där- vid lämnat en redogörelse för de överväganden, som föranlett införandet av de nuvarande barn-avdragen. Den tankegång som ligger bakom den i yttrandet skisserade utvecklingen på detta område har sammanfattats på följande sätt: Ett belopp, motsvarande existensminimum bör vara skattefritt. Vid bedömande härav måste hänsyn tagas till familjeförhållandena. Ett fritagande av existensminimum bör ske, oberoende av huru stor inkomst den skattskyldige härutöver äger.
Först den del av inkomsten, som överstiger existensminimum, bör alltså bliva föremål för beskattning. Detta överensstämmer helt med den princip om skatt efter förmåga, vilken numera får anses vara allmänt erkänd såsom den riktiga grunden för all skattelagstiftning. Införandet av de allmänna barnbidragen, som icke äro avsedda att täcka mer än en mindre del av barnkostnaderna, kan där— för icke anses göra de redan införda barnavdragen överflödiga. I varje fall bör, såsom skattedirektören framhållit, en sådan radikal åtgärd som ett upphävande av de skattefria barnavdragen icke ske annat än på grundval av en skatterätts- ligt vägande motivering. Härtill kommer att den försämring av vissa barn— familjers ställning i jämförelse med barnlösa inkomsttagare i motsvarande in- komstläge, som en sådan åtgärd skulle medföra, kommer att motverka förslagets befolkningspolitiska syfte. Effekten av utredningens förslag inskränker sig emel- lertid ej därtill. Då utredningen efter ingående undersökningar rörande barn- kostnadernas storlek stannat för att föreslå ett allmänt barnbidrag av 200 kronor, måste i undersökningsmaterialet skatteposten antagas ha ingått med det redu- cerade belopp som föranledes av de skattefria avdragen. Det kan då ej vara rim— ligt att därefter borttaga en till barnfamiljerna hittills utgående förmån och där- med exempelvis för en familj med en årsinkomst av 4 000 kronor och två barn —— på vilken familjekategori utredningens undersökningar huvudsakligen äro baserade _ reducera barnbidragen med mera än en tredjedel. Den psykologiska reaktionen på en sådan utformning av ett förslag, som utger sig för att efter- sträva att undanröja de hinder av materiell natur, som för närvarande avhålla alltför många familjer från att skaffa sig önskvärt antal barn, kan näppeligen bliva för utredningens syften gynnsam.
Med hänsyn till det ovan anförda får överståthållarämbetet för sin del förorda, att en i och för sig önskvärd samordning mellan barnbidragen och inkomstbe— skattningen kommer till stånd i den av utredningen alternativt föreslagna for- men eller således på det sätt, att barnbidragen utgå i en falla-nde skala efter inkomsten.»
I skattedirektörens yttrande sägs bland annat: »I övrigt anmärkes, att ett avskaffande av barnavdragen icke kan genom—
föras såsom en fristående åtgärd. Därvid måste även beaktas på vad sätt den föreslagna åtgärden påverkar andra bestämmelser i skatteförfattningarna. Sålunda stå reglerna om barnavdrag i intimt samband med föreskrifterna rörande avdrag för värdet av barns arbete i hemmet enligt 20, 22 och 29 %% kommunalskatte- lagen1 och likaså med utformningen av föreskrifterna rörande periodiskt under- stöd:. Vidare måste regleras frågan om huru förfaras skall med avdragsrätten för husföreståndarinna, då ogift skattskyldig har hemmavarande minderåriga barn, och vidare de fall, då enligt nuvarande regler barnavdraget skall delas mellan föräldrarna. I detta sammanhang böra även uppmärksammas de barn- bidrag, som enligt 50% civila avlöningsreglementet och 335 militära avlönings- reglementet utgå till viss personal, stationerad utomlands, samt de tillfälliga barn- tillägg, vilka utgå enligt kungörelsen den 30 november 1945 (733). Överhuvud- taget förutsätter den föreslagna åtgärden en ingående utredning ur beskattnings- synpunkt, en utredning, som för närvarande helt saknas.
På sätt av det förut anförda framgår, nödgas jag bestämt avstyrka utredningens huvudförslag rörande barnavdragens slopande. Samma skäl tala även emot ut— redningens alternativ att begränsa avdragsrätten till första barnet.
Däremot har jag ur de synpunkter, jag närmast äger företräda, icke något att erinra mot det alternativa förslaget om barnavdragens bibehållande i förening med särskilda barnbidrag, utgående efter fallande skala..»
Länsstyrelsen i Kronobergs län avstyrker förslaget om barnavdragens bort— tagande och föreslår, att en förutsättningslös utredning skyndsamt verkställes rörande barnavdragens storlek, därvid jämväl frågan om avdragens differentie— ring efter vederbörandes inkomster bör upptagas till behandling. Länsstyrelsen yttrar:
>>Befolkningsutredningens förslag att helt slopa barnavdragen innebär en orätt— visa i skattehänseende mot familjeförsörjare med högre inkomst och står i uppen— bar strid mot principen om skattebördans fördelning efter de skattskyldigas skatte- förmåga. Även den nuvarande avvägningen av skattebördan med hänsyn till familjestorlek är icke tillfredsställande. Genom den kraftiga stegring av levnads— kostnaderna, som inträtt sedan de nu gällande familjeavdragen fastställdes, äro avdragen alldeles för låga för att motsvara sitt ursprungliga syfte. Systemet med fasta avdrag har också bidragit till att tillräcklig differentiering med hänsyn till familjeförsörjning icke kunnat ernås i fråga om skattskyldiga med högre inkomst.»
Faran för att gifta kvinnor genom den skärpta familjebeskattningen skola lämna sina anställningar för att ägna sig åt hemmet har även påtalats. Sålunda anföra svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund i ett gemen- samt yttrande:
»Denna försämring kan bland annat komma att leda till, att yrkesutbildade, gifta kvinnor i de fall, då makarnas sammanlagda inkomst överstiger 12 000— l5 000 kronor, komma att i större utsträckning än vad nu är fallet avstå från för- värvsarbete. Med nuvarande och i framtiden växande brist på yrkeskunnig kvinnlig arbetskraft vore en sådan utveckling att beklaga. Organisationerna finna nu påtalade olägenhet vara ett avgörande skäl emot befolkningsutredningens huvudalternativ till barnbidragssystemets utformning och vilja för sin del för- orda att frågan löses antingen i enlighet med befolkningsutredningens alternativa förslag med kombinerat bidrags- och avdragssystem eller ock så, att den skatt- skyldige får rätt att efter därom framställt yrkande behålla avdraget mot att han avstår från bidraget.»
Yrket-kvinnors smnarbetsförbund har givit utt-ryck för en liknande uppfattning. Av övriga invändningar mot befolkningsutredningens huvudförslag må här framhålla-s följande.
1 Jfr bet. 1936: 18, sid. 31. 2 Jfr bev. utsk. bet. 1945: 17, sid. 13.
Socialstyrelsen har i fråga om bel0ppets storlek ifrågasatt, att genom en be— gränsning av bidragen till att utgå. först från och med andra barnet i varje familj möjlighet torde kunna beredas för bidragets höjning inom ungefär oför- ändrad kostnadsram till 300 kronor per barn.
Även överståthållarämbetet, svenska stadsförbundet och landsorganisationen i Sverige ha funnit beloppet väl knappt tilltaget.
Följande myndigheter och sammanslutningar ha påtalat vissa nackdelar, för- bundna med kontantsysternet, nämligen socialstyrelsen, länsstyrelserna. i Hallands och Jämtlands län, svenska. fattigvårds- och barnavårdsförbundet, Yrkeskvinnors samarbetsförbund, Fredrika Bremer-Förbundet och Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund.
Enligt förslaget skall bidraget vara enhetligt för barn i olika åldrar och för barn i familjer av olika storlek. De invändningar som gjorts kunna i huvudsak sammanfattas sålunda: Ett bidrag till första barnet kommer ur befolknings- politisk synpunkt att bliva av ringa värde. Inkomsten för äkta makar får väl i allmänhet anses tillräcklig för att möta de merutgifter, som tillkomsten av det första barnet medföra. Genom en begränsning av bidraget till att utgå från och med andra barnet kunna statsverkets kostnader i anledning av reformen väsent- ligen nedbringas eller, därest totalkostnaden bibehålles oförändrad, bidragsbeloppet höjas. _— Bidrag skola emellertid utgå till ensamstående mödrars samtliga barn.
Uttalanden i denna del ha gjorts av socialstyrelsen, överståthållarämbetet, läns- styrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Malmöhus, Älvsborgs, Värm-- lands och Kopparbergs län, norrlandskornmittén, svenska fattigvårds- och barna— vårdsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt Fredrika Bremer-Förbundet.
Pensionsstyrelsen har uttalat sig angående frågan om barnbidragens dyrorts- gradering och framhållit att, därest barnavdragen helt avskaffas, barnbidragen icke skulle komma att medföra samma förbättring för befolkningen i tätorterna som för landsbygdsbefolkningen, ehuru behovet av förbättrade förhållanden för . barnfamiljerna knappast torde vara störst på landsbygden. =
Svenska stadsförbundet har ansett, att barnbidragen böra dyrortsgraderas ? Även förslaget att barnbidragen skola utgå utan vare sig behovs— eller inkomst- prövning har rönt viss kritik.
Sålunda har länsstyrelsen i Södermanlands län fäst sig vid det systemet, att bidrag skola utgå från och med andra barnet i samtliga familjer med minst två barn samt jämväl till första barnet i familjer under viss inkomstgräns, varvid i förstnämnda fall de skattefria avdragen skola bortfalla.
Länsstyrelsen i Östergötlands län har alternativt föreslagit, att barnbidrag skola medgivas endast för familjer med vissa lägre inkomster.
Länsstyrelsen i Blekinge län har ansett det böra övervägas, att bidragen in- skränkas till familjer med en beskattningsbar inkomst av högst 4 000 kronor samt att i så fall — för mildrande av övergången mellan bidragsberättigade och icke bidragsberättigade familjer —— bidragen skola utgå med fallande belopp i förhål- lande till stigande inkomst.
Sveriges köpmannaförbund m. fl. ha framhållit, att för inkomstskikt, som ligga över en viss gräns, behovsprincipen, med tagen hänsyn till barnantal och inkomst- läge, synes böra bli avgörande.
Betänkligheter rörande kostnaderna för förslagets genomförande ha framskymrtat i flera yttranden, bland annat av länsstyrelserna i Östergötlands och Gotlands län.
Av skäl som till största delen torde framgå av vad ovan anförts har ytterligare utredning eller i varje fall förnyat övervägande förordats av socialstyrelsen, starts- kontoret, länsstyrelserna i Jönköpings, Kronobergs, Gotlands, Hallands, Väster- bottens och Norrbottens län, svenska stadsförbundet, landsorganisationen i Sverige, tjänsternännens centralorganisation, Sveriges köpmannaförbund m. fl. och Sveriges husmodersföreningars riksförbund.
Såsom sammanfattning av ovanstående kan nämnas att det av befolkningsut- redningen föreslagna provisoriet med barnbidrag anpassade efter effekten av de nu utgående skattefria avdragen tillstyrkts eller i varje fall förklarats godtagbart av följande myndigheter och sammanslutningar, nämligen socialstyrelsen, över- ståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus och Norrbottens län, 1944 års allmänna skattekommitté, kooperativa förbundet, svenska stadsförbundet, svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, Fredrika Bremer- Förbandet och Folkpartiets kvinnoförbund. Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ha även väckt det förslaget, att den skattskyldige skall få rätt att efter därom framställt yrkande behålla avdraget mot det att han av- står från bidraget.
Statskontoret, landsorganisationen i Sverige och i viss mån även länsstyrelsen i Jönköpings län ha ifrågasatt provisoriets lämplighet med hänsyn till dess ojämna verkningar. .
Provisoriet har avstyrkts av svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, enär samordnandet av barnbidrag och barnavdrag ej tillräckligt utretts.
Bilaga 5.
P. lll. angående utförda skattetekniska beräkningar.
1. Inledning.
För att belysa verkningarna på skatteintäkternas storlek av de av 1945 års statsskatteberedning föreslagna reglerna för beskattningen av fysiska personer, oskifta dödsbon samt familjestiftelser ha vissa intäktsberäkningar utförts med utgångspunkt från inkomst- och förmögenhetsförhållandena under 1943 och 1944 (mot-svarande taxeringsåren 1944 och 1945). På grund av de höjda penninglönerna efter kriget torde betydande förskjutningar i inkomstfördelning och i skatteunder- lag ha ägt rum sedan 1944, varför skatteunderlagets struktur kan väntas ha avse- värt förändrats till år 1948, då förslaget är avsett att träda. i tillämpning. Av denna orsak kunna beräkningarna icke tjäna annat ändamål än såsom ledning för bedömning av de nya reglernas verkningar. Graden av noggrannhet i beräk- ningarna har anpassats efter nämnda begränsning i målsättningen. Sålunda kunna gjorda antaganden beträffande exempelvis fördelningen av antalet inkomsttagare mellan ensamstående och familjer säkerligen med en finare analys göras säkrare, men med hänsyn till det ändamål beräkningarna tjäna kunna dessa antaganden anses vara tillfyllest.
I del II nedan redovisas de metoder, som använts för beräkning av intäkt av inkomstskatt enligt beredningens förslag till grunder för inkomstbeskattningen av fysiska personer.
I del III redovisas en utförd beräkning för uppdelning av den sammanlagda intäkten från nuvarande statliga inkomst- och förmögenhetsskatt och värnskatt i en inkomstdel och en förmögenhetsdel.
Beräkning av skatteintäkt efter föreslagen skala (se betänkandet s. 191) för en fristående förmögenhetsskatt har skett med tillhjälp av den inom riksräken- skapsverket för taxeringsår 1944 uppgjorda fördelningen efter storlek av för- mögenhetssummor och antal förmögenhetsinnehavare. Den använda beräknings— metoden framgår av tabell 6.
För beräkning av skatteintäkt av den föreslagna kvarlåtenskapsskatten (se be— tänkandet s. 228) redogöres i bilaga 12. Metoden är densamma som tillämpats för den fristående förmögenhetsskatten.
II. Intäktsberäkning avseende en fristående inkomstskatt.
Beräkningarna ha baserats på, den från och med taxeringsår 1944 i Skattetaxe- ringarna publicerade fördelningen efter 5. k. nettoinkomst. En uppdelning- av antalet inkomsttagare på ensamstående och familjer i olika inkomstklasser har skett med ledning av 1940 års representativa undersökning, dock under beak— tande av att antalet familjer i alla inkomstklasser tillsammans rimligen bör något understiga antalet familjer i hela befolkningen enligt befolkningsstatistiken. De i tabell 1 angivna antalen ensamstående och familjer i olika inkomstklasser utgöra resultatet av den utförda uppdelningen.
Någon uppdelning på olika ortsgrupper har icke skett, utan beräkningarna rörande skatteintäkternas storlek ha grundats på ortsgrupp II för inkomster under- stigande 2 000 kronor, på ortsgrupp III för inkomster mellan 2000 och 12 000 kronor och på ortsgrupp_IV för inkomster överstigande 12 000 kronor'.
För att en avstämning skall kunna göras av beskattningsbart belopp och dlebi— terad skatt med uppgifter enligt Skattetaxeringarna, ha. beräkningar även måst
1 Jfr Carl-Erik Quensel: Inkomstfördelning och skattetryck (Sveriges Industriförbund, juli 1944) tabell VIII.
göras beträffande reduktionen av skatteintäkternas storlek till följd av nuvarande barnavdrag. Fördelning av familjerna efter antal barn har skett med ledning av 1940 års representativa undersökning på så sätt, att för alla inkomsttagare med en nettoinkomst överstigande 600 kronor fördelningen efter antal barn under 18 år antagits vara densamma som den motsvarande fördelning, vilken erhållits vid nämnda representativa undersökning för taxerade belopp överstigande 500 kronorl. Den på. detta sätt erhållna fördelningen efter barnantal har för här utförda kal- kyler sammanfat-tat—s på följande sätt:
Familjer med 0 barn .............. 40'2 % » >> 1 » .............. 30'7 %
» » 2 >> .............. 16'3 % » » 3 » .............. 7'5 %
>> » 4 och flera barn 5'3 % Summa 100'0 %
Intäktsberåkningen har grundats på skillnaden mellan nuvarande skatt och föreslagen skatt, varför det är intäktsbortfallet som beräknats och icke själva skatteintäkt-en enligt den föreslagna skalan. Intäkten erhålles genom att beräk- nat intäktsbortfall subtraheras från redovisad skatteintäkt.
För varje inkomstklass i Skattetaxeringarnas fördelning efter nettoinkomst har beräknats genomsnittsinkomst, taxerat belopp samt —— enligt såväl nuvarande som föreslagna regler _ beskattningsbart belopp jämte häremot svarande skatt. Upp— kommen skillnad i skatt enligt nuvarande och föreslagna regler har multiplicerats med beräknat antal inkomsttagare, familjer respektive ensamstående, i de olika inkomstskikten. Beräkningsmetoden framgår av tabell 1.
Beträffande beräkningen av taxerat belopp må några kommentarer göras. För inkomster understigande 12 000 kronor har det taxerade beloppet beräknats med den förutsättningen, att de allmänna avdragen uppgå— till sammanlagt 10 % av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten. För högre inkomster än 12 000 kronor har förhållandet mellan taxerat belopp och nettoinkomst be— stämts genom sammanställning av å. ena sidan fördelningen efter nettoinkomst och å andra sidan den fördelning efter taxerat belopp, som årligen uppgöres inom riksräkenskapsverket genom prickning i t-axeringskalendern. Före sammanställ— ningen har sistnämnda fördelning justerats genom eliminering av förmögenhets— delen, vilket skett med hjälp av uppgifterna i kolumn 9 i tabell 5. Sammanställ- ningen av de båda fördelningarna ger vid handen, att de allmänna avdragen växa med nettoinkomsten från omkring 13 % därav i skiktet närmast över 12 000 kro- nor till omkring 20 % av nettoinkomsten för inkomster överstigande 100000 kronor?.
I tabellen ha de beskattningsbara beloppen beräknats efter ortsgrupp II för inkomster understigande 2 000 kronor, efter ortsgrupp III för inkomster mellan 2 000 och 12 000 kronor och efter ortsgrupp IV för inkomst-er överstigande 12 000 kronor.
De för familjer uträknade skatteskillnaderna avse familjer utan barn, och dessa skatteskillnader ha multiplicerats med totala antalet familjer, alltså både med och utan barn. Den sammanlagda intäkten enligt föreslagna regler erhålles följakt— ligen genom att det beräkna-de intåktsbortfallet subtraheras från den skatteintäkt, som skulle erhållas enligt nuvarande beskattningsregler utan tillämpande av barn- _ avdrag.
1 Carl—Erik Quensel och Ivar Uhnbom: SOU 1945: 53, s. 324, tabell 11 (1941 års be- folkningsutredning). ? Metoden för beräkning av angivna procenttal är avpassad för det speciella ändamålet. Procenttalen tillåta därför icke utan vidare mera vittgående slutsatser.
Tabell 1.
Beräkning för inkomstskatten av ökning (+) resp. minskning (—) av nuvarande skatteintäkter genom tillämpande av beredningens förslag till skattefria avdrag och skatteskala vid uttag 100 %. Taxeringsitr 1945.
Nettoin- komstklaas 1000 kr.
Genom-
snittsin- komst tax.-
år 1944
kr.
Taxerat belopp
kr.
Antal taxerade taxeringeår 1945
Beskattningsbart bc- lopp enl. beredningen
Skatt enligt beredningen
Skattelättnad (—) resp.
skatteskärpning ( + )
Beräknad intäktsänd- ring tex.-är 1945
familjer
en sam st.
familjer kr.
ensamst. kr. familjer kr. ensamst. kr. familjer kr. cnsnmst. kr. ensamst. milj. kr.
Beräk- ningen utförd för orts- grupp
0.6— 10 1'()— 15 15— 20 2"0—- 2'5 2'5— 3'0 3'0— 35 3-5— 4 o 4'0— 45 4-5— 5-0 5'0— 6 o 6'0— 7'0 7'0— 8'0 8'0—10'0 100—120 81». för ink. ( 12 000
12— 15 15-— 20 20— 30 30— 50 50—100 100—200 200—
Sza för ink. > 12 000
807
1 250 1 744 2 246 2 746 3 244 3 743 4 241 4 740 5 449 6 457 7 463 8 879 10 905
13 331 17 123 23 948 37 508 66 425 131 326 321 339
790 1 210 1 660 2 110 2 560 3 010 3 450 3 900 4 350 4 990 5 900 6 800 8 080 9 900
11 590 14 720 20 360 31 050 53 000 102 950 253 800
21 000 64 000 90 000 115 000 132 000 140 000 137 000 127 000 109 000 155 000 93 000 60 000 64 000 30 000
1337000
23 672 18 410 12 571 5 970 2 408 548 135
63714
239 000 311 000 245 000 195 000 155 000 120 000 92 000 68 000 46 000 55 000 28 000 15 000 16 000 8 000
1 593000
5 918 4 603 3 143 1 493 602 137 34
15 930
8 720 11 850 17 490 28 180 50 130
100 080 250 930
310 760 1 250 1 790 2 340 2 890 3 680 4 790 5 900 7 460 9 690
11 590 14 720 '20 360 31 050 53 000 102 950 253 800
116 166 239 351 478 683 997
1 294 1 994 3 766 7 942 18 235 45 218 140 821 1 932 2 820 4 814 9 142 19 670 46 940 142 830
—— 121 — 129 — 137 — 163 — 173 — 164 —- 173
1|++
+ 1 324 + 659
-— — 1'0 — 03 — 10'3 — 2'2 — 19'6 _ 5'5 — 19'5 — 10'0 —— 18'6 — 13'7 — 15'1 — 15'1 — 11': —— 10'4 — 7'9
++++++ IQ 11403":
. . T'?!" Qiu—lu—(v—imoo gb
191
II II II III III III III III III III III III III III
IV IV IV IV IV IV IV
En approximativ kalkyl över vad barnavdragen betytt för skatteintäktens stor- lek taxeringsåren 1944 och 1945 har utförts på grundval av fördelningen efter nettoinkomst genom beräkning av nuvarande skatteintäkt för familjer, dels med, dels utan tillämpande av barnavdrag. Denna kalkyl har givit till resultat en skillnad av 112 miljoner kronor för taxeringsår 1944 och 119 miljoner kronor för 1945. Den betydligt noggrannare utförda beräkning, som 1941 års familjebeskattr ningssakkunniga läto utföra på basis av 1940 års inkoms—tfördelning enligt represen- tativundersökningen, gav till resultat cirka. 60 miljoner kronors intäktsminskning genom barnavdragen. Skillnaden mellan de båda resultaten är betydande, men be- räkningar företagna efter samma metod för såväl 1940 som 1944 års inkomstför- delning ge vid handen, att det sammanlagda barnavdragsbeloppet skulle ha. ökat med minst 50 % från 1940 till 1944. Denna ökning beror främst på förändringar i inkomstfördelningen men även på. den absoluta tillväxten av antalet familjer. Det mot barnavdragen svarande intäktsbortfallet bör ha ökat förhållandevis mer än vad summan av barnavdragen har ökat, eftersom den genomsnittliga skatte- satsen stegrats till följd av förskjutningen i inkomstfördelningen från 1940 till 1944. Att barnavdragen för taxeringsår 1945 skulle giva en reduktion i skatte- intäkter på 100 miljoner kronor eller något däröver, förefaller därför icke osannolikt.
Resultaten av intäktsberäkningen för taxeringsår 1945 ha sammanställts i nedan- stående tablå. Det kan anmärkas, att en kalkyl, som utförts för taxeringsår 1949 med utgångspunkt från de allmänna förutsättningar, som gjorts vid national- inkomstprognosen enligt det gynnsamma alternativet, ger ett intäktsbortfall av 29.5 miljoner kronor vid 100 % uttag och 212 miljoner kronor vid 110 % utt-agl.
Inkomst ;; enligt nuvarande kr. regler Uttag 100 % Uttag 110 % milj. kr. milj. kr. milj. kr. 0—12 000 familjer ............ 138'8 117'8 354 ensamstående ...... 1179 1007 280 Summa 256'7 218'0 634 12 000— familjer ............ 6'4 —18'o 1 257 ensamstående ...... —2'8 —10'2 * 73 Summa 3'6 ———28'2 380 Totalt 260-a 189'8 964 1 Utan hänsyn till maximeringen till 70 % skulle intäktsbortfallet ha. blivit —18'7 milj. kr. för familjer och —10'4 milj. kr. för ensamstående. (Negativa intäktsbortfall utgöra intäktsökningar.)
Den redovisade metoden för beräkning av skatteintäkt inrymmer åtskilliga fel— möjligheter, av vilka följande särskilt må påpekas:
]. Metoden att beräkna skatten på. genomsnittsinkemst ger vissa felmöjlig- heter, särskilt för de högre inkomstskikten, där intervallen äro vida.. Då, metoden tillämpas på skillnaden mellan nuvarande skatt och föreslagen skatt, synes dock icke några större systematiska fel behöva uppkomma av denna anledning.
2. Förutsättningen, att för inkomster under 12 000 kronor de allmänna av- dragen tillsammans uppgå till 10 % av den till kommunal inkomstskatt beskatt-
1 Angående det gynnsamma alternativet för nationalinkomstens utveckling se Kungl. Maj:ts proposition 1946: 222, s. 31.
ningsbara inkomsten, utgör en grov förenkling. För inkomster överstigande 12 000 kronor, där jämförelse kan göras mellan fördelningen efter nettoinkomst och för- delningen efter taxerat belopp, ha, såsom ovan omtalats, de allmänna avdragen måst antagas vara större. Genom den i tabell 2 gjorda avstämningen av de sam- manräknade taxerade beloppen med den i Skattetaxeringarna redovisade summan kan man bilda. sig en uppfattning om rimligheten hos de gjorda förutsättningar-na beträffande de allmänna avdragen som helhet.
3. Uppdelningen i de olika inkomstklasserna av antalet inkomsttagare på en- samstående och familjer har gjorts utan större krav på noggrannhet. De procent— tal gifta, som man funnit i de olika inkomstklasserna vid 1940 års representativ- undersökning, skulle, tillämpade på 1944 års inkomstfördelning, ha medfört, att sammanlagda antalet familjer med inkomst överstigande 600 kronor skulle med över 200 000 ha överstigit antalet gifta par i hela befolkningen enligt befolkningsstati— stiken. Av denna anledning ha procenttalen för år 1940 måst justeras så, att en rimligare siffra för antalet familjer i samtliga inkomstklasser uppnås. En dylik justering kan göras på en mångfald olika sätt, varför gjorda antaganden be— träffande procenttalen gifta få betraktas som relativt godtyckliga. Emellertid blir, som framgår av tabell 1, inverkan på intäktsbortfallets storlek av en måttlig för- skjutning i antalen mellan ensamstående och familjer tämligen begränsad.
Tabell 2. Avstämning för taxeringsår 1944 av taxernt belopp, beskattningsbart below och skatteintäkt (av den senare även för taxeringsår 1945).
Antal tusental
Tax. belopp Besk.-h b. Skatteinliäkt milj. kr. milj. kr. ""J' 1'
1944 1944 , 1944 1945 1944 1949
Inkomster under 12 000
Familjer .............. 1 296 1 337 — 2 470 328 354 Ensamstående 1 582 1 593 —— 1 952 256 280
Summa. 2 878 2 930 8 409 4 422 634 Inkomster över 12 000. . 74 80 1 413 1 251 314 330'
Summa för alla. inkomstklasser 9 822 5 678 964
För barnavdrag —— 731 112 115» Återstående belopp 9 822 4 942 786 345-
För förmögenhetsdelen » 206 191 45 48 Totalsaldo 10 028 5 133 831 893
Enl. Skattetaxeringarna redovisade belopp . . 2 956 3 004 9 996 5 242 864 9163
Med tillhjälp av tabell 2 kan man bilda sig en uppfattning om rimligheten av de gjorda förutsättningarna. För taxeringsår 1944 ha, såsom framgår av tabellen, sammanställts, förutom antal taxerade, summa taxerat belopp och summa beskzatt- ningsbart belopp enligt beräkningarna, ävensom beräknad skatteintäkt, allt enligt nu gällande grunder för ortsavdrag och skatteskalor. Samtliga belopp äro angivma 1 miljoner kronor. Beräknad skatteintäkt enligt nuvarande regler har upptagits även för taxeringsår 1945. Nederst i tabellen har angivits mot tot-alsaldot svaraznde belopp enligt redovisningen i Skattetaxeringarna.
Som synes äro differenserna mellan beräknade och redovisade belopp jämföirel-
sevis blygsamma. Det beräknade taxerade beloppet överstiger obetydligt det redo— visade, medan det beräknade beskattningsbara beloppet och den beräknade skatte- intäkten båda något understiga motsvarande redovisade belopp. Den med tillhjälp av tabell 2 gjorda jämförelsen synes icke giva anledning till ändringar i de gjorda förutsättningarna.
Tack vare den använda metoden för intäktsberäkningen har det varit möjligt att relativt snabbt utföra över-slagsmässiga beräkningar av hur mycket en ändring i skiktskalan påverkar skatteintäktens storlek. En hjälptabell har konstruerats, vari man kan avläsa, hur en ändring i skiktskalan av en procent inverkar på skatte- intäktens storlek.
För en principiell diskussion av olika skiktskalor hade det varit lämpligt att definiera dessa såsom funktioner, vilka med hjälp av en eller flera parametrar kunde varieras så, att skalan bleve mer eller mindre progressiv. Göres ett lämpligt antagande om funktionens analytiska uttryck, kan vid tillämpande av Paretos formel för inkomstfördelningen den sammanlagda skatteintäkten lätt integreras fram. Då nämnda formel för inkomstfördelningen icke med fördel kan tillämpas för inkomster understigande 6000 kronor, blir metodens användbarhet begränsad till inkomster överstigande 6000 kronor, såvida man icke vill använda mer kompli- cerade funktionsuttryck.1
Den nämnda metoden användes av dr Tim Jansson i 1928 års bolagsskattebe- redning för den där förda principiella diskussionen av olika former av progressiva skatteskalor.2 Dr K.-G. Hagstroem har ytterligare utvecklat metoden för tillämp— ning i ett vidare sammanhang.3 Vid inom beredningen förda preliminära diskus- sioner av skatteskalor för de högre inkomsterna har för illustration av olika pro— gressiva skalor skatteskalan framställts som ett funktionsuttryck. På grund av att man vid den nya skatteskalans utformning är i viss mån bunden av utseendet hos gällande skatteskala, har nämnda metod vid föreliggande utredning icke fått annan användning än för illustration.
III. Beräkning av skatt på förmögenhetsdelen av det taxerade beloppet (inkomst- och förmögenhetsskatt jämte värnskatt).
Till grund för uträkning av skatten på förmögenhetsdelen ligger det material, som sammanställts av t. f. förste aktuarien J. F. Bredal-Bauer för 1944 års allmänna skattekommittés räkning och som finnes sammanställt i tabell 3 nedan. Tabellen visar antalet taxerade med förmögenhet överstigande 20000 kronor med fördel- ning efter förmögenhet och taxerat belopp. Med förmögenhet avses här hela. för— mögenheten (: skattepliktig förmögenhet) och icke den beskattningsbara förmö- genheten, som enligt nu gällande reduktionsregel ieke kan överstiga 25 gånger det taxerade beloppet. Med användande för varje förmögenhetsklass av en för samtliga taxerade beräknad genomsnittsförmögenhet har för varje kombination av för- mögenhet och taxerat belopp den mot antalet förmögenhetsägare svarande sam— manlagda förmögenhetssumman beräknats.
Vid beräkning av den på förmögenhetsdelen utgående skatten har använts en metod, som tillämpats av (lr Tim Jansson i 1928 års bolagsskatteberedning2 och av byråchef Gunnar Sjögren i 1986 års skattekommitté. Vid tillämpning av denna
1 Se exempelvis C.-E. Quensel: Inkomstfördelning och skattetryck (Sveriges Industri- förbund); bilaga 1. ? Tim Jansson: Skattetekniska beräkningar. SOU 1931: 41 (1928 års bolagsskattebered— ' ning). 3 K.G. Hagstroem: Aldersförsörjning och statsfinanser i en åldrande befolkning (Skand. Bankens kvartalsskrift jan. 1945). 4 Gunnar W. Sjögren: P. M. angående vissa skattestatistiska undersökningar. SOU 1937: 42 (1936 års skattekommitté).
Tabell 3. Antal förmögenhetsägnre med förmögenhet överstigande 20 000 kronor, fördelade efter formögenhetens
storlek och taxerat belopp.
Taxeringsår 1943.
Taxemt belopp
Skattopliktig
f"rm
ögcnhet
20 000—
29 999
003 mm
I OO") om om
40 000—
49 999
50 000—
59 999
60 000— 79 999 80 000—
99 999
100 000—
149 999
150 000—
199 999
200 000— 299 999 300 000— 500 000— 499 999 999 999
1 000 000— 2 000 000— 1 999 999 4 999 999
5 000 000—
Summa
4 000— 5 000— 6 000— 7 000— 8 000—
9 000 _— 10 000 — 12 000— 15 000 — 20 000—
30 000— 50 000—
600 990 1 990 2 990 3 990
4 990 5 990
6990"
7 990 8 990 9 990 11 990 14 990 19 990 29 990
49 990 99 990
100. OOO—199 990
200 000—
Summa
865
5 420 17 845 13 839 11 524 8 389 5 643 3 680 2 471 1 793 1 305 1 679 1 645 1 184
617
1 79 23
78 101
209 865 8 338 6 449 5 505
4 539 3 424 2 323 1 666 1 303
969 1 269 1 193 987 575 170 21
39805
107 208 3 285 3 856 3 032
2 714 2 136 1 606 1 174
989 706 1 024 988 789 561 173 16 1
23365
67 136 965 2 525 1 862
1 497 1 389 1 096 848 657
577 773 761 702 446 140 24
14 467
173 438 2 09 1 2 259
1 732 1 502 1 321 1 121
849 755 1 155 1 158 1 060 724 303 53
3 2 16699
103 117 382 1 071
1 065 819 745 632 529
495 805 829 836 642 273 59 5
9407
1255 160 407 815 958 913 794 706 595 915 ] 199 1 301 1 201 582 144 9
10865
349 325
3 48 473 616 706 813
512 167
4 957
20 _ 14 11 14 4 12 3 19 11
25 4 200 16 578 53 871 313 735 693
370 575 59 105 2998 1 813
1 248 6 905 31 214 29 395 25 752
20 895 16 072 12 005 9 140 7 299
5 970 8 641 9 303 9 013 7 752 4 482 2 105 456 146
207 793
metod sammanföras för varje förmögenhetsklass förmögenhetssummor från tabe113 i grupper efter den skatteprocent, som beräknas svara mot i tabellen angivet taxea rat belopp. Härvid göres den grundläggande förutsättningen, att förmögenhets— , delen placeras överst i det taxerade beloppet. För fördelning av förmögenhets- summorna efter beskattningsbart belopp och därmed efter skatteprocent har i skalan för taxerat belopp i tabell 3 reduktion gjorts med genomsnittliga ortsavdrag efter en överslagsmässig regel. Det genomsnittliga ortsavdraget har antagits vara lika med det taxerade beloppet i de lägsta skikten men har antagits växa. relativt l snabbt till ett slutvärde av 2 200 kronor. _ * tesultatet av beräkningarna av skatt på förmögenhetsdelen har sammanställts i tabell 4. De för förmögenheter under 20 000 kronor angivna siffrorna för för- mögenhetsbelopp och förmögenhetsskatt ha uppskattats med ledning av de på basis av 1935 års partiella folkräkning publicerade siffrorna för taxeringsåret 1936. Skatten på förmögenhetsdelen av det taxerade beloppet skulle enligt tabell 4 för taxeringsår 1943 ha uppgått till 44,26 miljoner kronor, motsvarande 5,9 % av inkomst- och förmögenhetsskatten jämte värnskatten från fysiska personer m. fl. (mot omkring 9 % år 1936). Om den förutsättningen göres, att skatten på förmögen— hetsdelen av det taxerade beloppet stigit från taxeringsår 1943 till 1945 i samma takt som den särskilda förmögenhetsskatten, skulle skatten på förmögenhetsdelen för taxeringsår 1945 utgöra cirka 48 miljoner kronor. Förmögenhetsdelen förut— sättes härvid vara placerad överst- i det taxerade beloppet.
Tabell 4. Skott på förmögenhet för taxeringsår 1943.
Förmögenhetsskutt Förmögenhetsskatt i [VM Skatte- av förmogenhet Antal )likti" för- Förmögenhet för- I _,” h t . "å d . enligt skolan 1000 kr. mögenhets- ,"toåe" e _, "'D 0" ”_l för särskild .. innehavare u tune 194- den kombine— skatt på för- komb. sarsk. Summa milj. kr. rade skatten mövenbet o/oo 0/00 ”joo milj. kr. .? milj. kr.
0— 10 3081 13'08 — l1'00 —— 1'00 10— 20 2284 1263 — 11'15 —— 115 20— 30 78 101 1 810 237 025 1-31 014 1'45 30— 40 39 805 1 367 1'97 057 1-44 0-42 186 40— 50 23 365 1 037 159 0'68 1-53 065 213 50— 60 14 467 786 125 071 1'69 090 249 60—— 80 16 699 1 142 1-95 kan ]'71 1-13 284 80— 100 9407 832 155 119 1'86 1-43 329
100— 150 10 865 1304 277 240 212 1134 396 150— 200 4957 846 210 1'96 2'48 232 4'80 200— 300 4 466 1 067 305 2—99 287 2'80 567 300— 500 2 998 1 120 3'87- 3'86 3'46 3-45 691 500—1000 1 813 1 218 5-26 503 432 4-13 845 1 000—2 000 600 842 4-39 4-10 521 4'87 1008 2 OOO—5 000 203 607 3'64 332 600 5-47 11-47 5000— 47 421 2-73 2-45 660 Ers-z 1242 Summa. 207 793 19 764 4426 230130 224 158 3'82 Taxen-år . 1944 — 20 600 34560 31'20 -—— — — 1 " 1945 — 21 600 34820 3300 — —— -—
* Promillesatserna ha uppskattats med ledning av 1935 års partiella folkräkning. 3 Enligt Skattetsxeringarna 303 miljoner kronor (baserad på. beskattningsbart belopp). 3 Belopp beräknade under förutsättning av samma stegring som för den särskilda skatten på för-
mögenhet.
Tabell &. Förmögenhetsförhållanden ultimo 1942 (tnxeringsår 1943) för inkomst- tagare med taxerade belopp överstigande 10000 kronor. (I tabellen ingå. endast förmögenheter överstigande 20000 kronor.)
2 3 | 4 5 | 6 7 | 8 | 9 Härav Genom- Genom- F" ". _ med förmögenhet S snittl. för- S snittligt be::dliztf'e; Tuxerat A ital (> 20 000 kr.) urnma mögenhets- nunna taxerat av taxo— (t) belopp t ' d förmogen- belopp per taxerade belopp per b ] "' 1 000 kr. nxera e het taxerad belopp taxerad (58) opp) antal % 106'(5)1(2) 106'(7)1(2) ' ' milj. kr. kr. milj. kr. kr. % 10v 15 43 650 17 944 41'1 1 481 33 900 5234 12 000 28 15— 20 15 443 9 013 58'4 ] 009 65 300 264'5 17 100 38 20— 30 10 281 7 752 754 1 269 123 400 246'0 23 900 52 30 -— 50 5 118 4 482 87'6 1 236 241 500 191'2 37 400 6'5 50 —100 2 136 2 105 96'3 1 250 571 800 1459 66 700 86 100 —200 482 456 94'6 652 1 352 600 64'0 132 800 102 200 — 149 146 98 0 583 3 912 700 482 323 500 12'] Summa. 77 309 41 898 54'2 7 480 96 800 1 4832 19 200 5'0
Tabell 6. Beräkning för förmögenhetsskatten av intäkt enligt av beredningen före- slugen skatteskala (på grundval av förmögenhetsfördelningen tnxeringsår 1944].
Antal Summa för- Sk tt "d __ | I"" .. . förmögenhets- mögenhetsbelopp . a VI Okar Intäkt i i 'ormngenhetsLless, .. . . kl mtervallens d . t llrt -' 1 000 kr. agare inom inom assen un dro gräns me in_erva . i klassen taxeringsår 1944 k "loo miljoner hal i tsxeringsår 1944 miljoner kr. r. 1 2 3 4 5 6 7 20—100 192 420 7 469 —-— 6 21”: 100 —150 11 382 1 378 460 10 79 150—200 5 073 873 980 12 6'3 200—300 4 677 1 131 1 580 15 108 300 — 5 745 4149 3 080 18 61'4 Summa. 219 297 15 000 — — 107'0 Anmärkning: Då. denna beräkning grundar sig på. uppgifter om summa beskattningsbar för- mögenhet, som i enlighet med nuvarande spärregler ej kan överstiga 26 gånger taxerade beloppet, blir den beräknade intäkten något för låg. 1 Kol. (7)=(3)-(l'>)-10—u + (G)-10—3[(4) — (1)-(3)—10—5].
Såsom framgår av tabell 4, utgör skatten på förmögenhetsdelen i genomsnitt nära. 150 % av den särskilda skatten på förmögenhet. En reduktion av förmögen- hetsdelen från 1/100 till 1/200 respektive 1/500 av förmögenheten reducerar skatten på förmögenhetsdelen till en storlek något understigande i förra. fallet 50 % och i senare fallet 20 % av skattens nuvarande storlek.
Tabell 5 visar några uppgifter rörande förmögenhetsförhållanden för taxerade med taxerat belopp överstigande 10000 kronor. Förmögenheter understigande 20 000 kronor ha icke inräknats. Tabellen visar exempelvis, att 41,1 % av antalet taxerade med taxerat belopp mellan 10 och 15 tusen kronor hade förmögenhet över- | stigande 20 000 kronor och att den genomsnittliga förmögenhetsstorleken bland _. nämnda taxerade utgjorde 33 900 kronor. Kolumn 9 utvisar, hur stor del för- mögenhetsdelen i genomsnitt utgör av det taxerade beloppet. ',
Som ovan nämnts, Visar tabell 6, hur intäkten av förmögenhetsskatt enligt be- redningens förslag kan uträknas.
Bilaga 6".
Sammanställning av inhämtade uppgifter angående inom Stockholms stad och vissa andra orter tillämpade normer för bestämmande av existensminimum vid indrivning.
Från överståthållarämbetet samt länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Västmanlands samt Västernorrlands län ha inhämtats uppgifter angående de belopp, som för såväl ensamstående som äkta makar med och utan barn anses vid indrivning böra undantagas såsom existensminimum. Av de inkomna svaren framgår följande.
_ Stockholms stad. Tillhör ortsgrupp V.
Arbetare Lagreotlzlg'slteman Högre tjänstemän
Ensam man .................. 50 kr./vecka 250 kr./mån. 310 kr./mån. __ » kvinna. ................ 43 » 210 » 250 » Akta. makar .................. öö » 300 » 445 »
» » + 1 barn ........ 75 » 340 » 435 » » » + 2 » ........ 83 » 370 » 545 » » » + 3 » ........ 90 » 400 » 595 » » » + 4 » ........ 98 » 430 » 645 »
Stockholms län.
Uppgifterna avse Solna stad (ortsgrupp IV), Tumba municipalsamhälle (orts- grupp III) samt Södertälje stad (ortsgrupp IV).
Solna lulllätnzgirgäan Södertälje
Ensam man .................. 215 kr./män. 200 kr./mån. 160 kr./män. __ » kvinna ................ 180 » 180 » 148 » Akta. makar .................. 250 » 250 » 180 »
» » + 1 barn ........ 290 » 280 » 200 » » » + 2 » ........ 310 » 310 » 220 » » » + 3 » ........ 330 » 340 » 240 » 2 " » + 4 » ........ 350 » 370 » 240 » 2
' I samhällen med levnadsomkostnader motsvarande Stockholm. För kontorister, tjänstemän o. dyl. äro beloppen något högre.
* Maximilielopp: 240 kr.
366 Malmöhus län. Uppgifterna avse städerna Malmö (ortsgrupp III), Lund (ortsgrupp Ill) samt Kävlinge municipalsamhälle (ortsgrupp I).
a) Städerna Malmö och Lund.
Malmö
Ensam person, som bor hos
föräldrarna ................ 25 kr./vecka 100 kr./mån. l 4, k /' -k Annan ensam person ........ 40 » 160 » I 0 r' let & Akta. makar .................. öö » 1 225 » 1 50 »
» » + 1 barn ........ 60 » 250 » :")0 » n .. + 2 » ........ 65 » 270 » :")?» » » » + 3 » ........ 70 » 280 » 130 » » » + 4 » ........ 75 » 300 » tiö » » » + 5—6 » ........ 80 » 325 » 70 » "'
75 n 3
1 i de fall där jämiiil hustru med förvärvsarbete är restförd, skall utöver det belopp, mannen såsom gift och med vederbörligt antal barn enligt tablån skall förbehållas, av hustruns inkomst förbehållas 10 kr. i veckan.
9 För äkta makar med 5 barn.
'5 )) n n . n 6 » . b) Kävlinge municipalsamhälle. Jordbruksnrbemrc . . ]mlnstriarl'wt'u'e Kontor-ist och med natur.- utan nntnrn— * liknande förmåner förmåner Ensamstående 1 . . . . 313—40 kr./mån. 335—40 kr./vecka 40 kr./vecka 160 kr./mån. Akta makar ........ 50 » 40445 » 45 » 180 » » » . + 1 barn 58 » 43 — 48 » 48 » 192 » » » +2 » öö » 46—1')1 » :")1 » 204 » » " +3 » 74 » 49 — 54 » 54 » 216 » » » + 4 » 82 » 513—57 » 57 » 228 »
1 Om ensamstående bor och intaget sina måltider i föräldrahemmet. kan minimibeloppet i någon mån reduceras.
Göteborgs och Bohus län.
Uppgifterna avse städerna Göteborg (ortsgrupp IV), Uddevalla (ortsgrupp III) och Mölndal (ortsgrupp III).
* Göteborg 1 Uddevalla Mölndal 3 Ensam man .................. [ 35 kr , k 2 35 kr./vecka. " » kvinna. ................ | '/1 en 9. » Akta makar .................. 45 » 45 kr./vecka 4.7) » » » + 1 barn ........ 50 » 50 » » -- + 2 » ........ 55 » 55 » » » + 3 » ........ 60 » GO »
1 Särskilda. normer ha icke fastställts i fråga om införsel för tjänstemän, men hänsyn tagen 'till omständigheter, som betinga avvikelser från i tablån angivna beräkningsgrnnder. 2 Ogift person, som bor i hemmet: 30 kr. i veckan, samt » » , » hyr rum och äter ute: 40—42 kr. i veckan. 9 Minimibcluppcn utnyttjas ej annat än vid något enstaka tillfälle. I övrigt sättas beloppen till 60 & 65 kr. i veckan för äkta makar och till ungefär samma belopp för ensamstående.
kring (ortsgrupper I och II).
Västmanlands län.
Uppgifterna avse städerna Västerås (ortsgrupp III) och Arboga (ortsgrupp II) samt Hallstahammars köping och Kolbäcks samhälle med landsbygden därom-
Landsbygden l astcräs Arboga ligistlzi'lålgittr kring dessa samhällen L Ensamstående ...... 50-—55 kr./vecka 160 kr./mån. 200 kr./man' 180 kr./mån. '
Akta makar ........ 55—60 » 225 » 220 » 200 » » » + 1 barn 60—65 » 247 » 230 » 210 » + 2 » 651—70 » 269 » 240 » 220 » " » + 3 » l. 2 291 » 250 » 230 » » » + 4 » | 313 » 260 » 240 »
samhälle som å landsbygden.
bland annat barnens ålder.
1 Personer, som äro ogifta och bo i sina föräldrahem, förbehållas 160 kr. i månaden såväl i
'i Vid högre barnantal än 2 bestämmas beloppen från fall till fall under hänsynstagande till
Västernorrlands län.
Uppgifterna avse staden Sundsvall (ortsgrupp IV), Timrå, Indal, Liden, Gudmundrå m. fl. kommuner (ortsgrupper II och III) samt Björna, Stigsjö, Viksjö m. fl. kommuner (ortsgrupp I).
Ensamstående ................ Akta makar .................. » » + 1 barn ........ .» n + 2 " ........ » » + 3 » ........ » » + 4 » ........
Sundsvall
Timrå m. fl. kommuner
Björna m. ll. kommuner
1:30 kr. mån. 200 » 230 » 260 » 290 " 320 »
140 kr./mån. 180 » 205 » 230 » 255 » 280 »
130 kr./mån.
170 » 195 ,» 220 » 245 » 270 »
Bilaga 7.
Exempel på tillämpning av beredningens förslag i fråga om ortsavdrag och inkomstskatteskala för fysiska personer.
I denna bilaga belysas närmare verkningarna av beredningens förslag ifråga om ortsavdrag och inkomstskatteskala för fysiska personer. Med utgångspunkt från vissa angivna belopp, utgörande sammanräknad nettoinkomst, anges sålunda i följande tablåer dels den nuvarande statsskattens storlek dels er]: den skatte- minskning resp. skatteökning, som enligt de föreslagna grunderna i de olika fallen skulle inträda. Beräkningarna, som avse både gifta och ensamstående skattskyldiga, ha utförts för envar av de fem ortsgrupperna. Vid beräkningen av avdraget för allmänna skatter har (len kommunala utdebiteringen antagits vara 10 kronor per skattekrona.
a) Ortsgrupp l.
Familjer Ensamstående
Nuv. skatt Skillnad i skatt Skillnad i % av Nuv. skatt Skillnad i skatt Skillnad i % av
inkomst kr. fr. nuv. värn skatt kr. fr. nuv. värnskatt S'a Därav Vid 100 % Vid 110 % Vid 10095 Viduo% S. Därav Vid 100 % Vid 110 % Vid100% Vid1|0% kr. ' värnskatt uttagning uttagningl uttagning uttagning .a värnskatt uttagning uttagning1 uttagning uttagning
soo _ _ _ _ _ _ _ _ 1000 _ _ _ 19 9 19 19 _ 211 — 211 1500 14 _ 200 _ 200 59 28 59 59 _ 211 _ 211 2 000 42 _ 210 _ 210 121 57 96 93 _ 168 _ 163 2 500 71 —— 209 179 84 109 102 —— 130 - 121 3 000 124 236 111 116 104 — 105 94 3 500 181 293 138 114 96 — 83 70 4 000 238 351 165 110 86 —— 67 52 39 30 12
4 500 296 413 194 107 76 55 5 000 353 4 82 226 104 67 46 6 000 485 625 291 88 34 30 7 000 622 290 776 361 66 5 18
8 000 759 353 - 941 436 47 43 10 ('00 1 065 492 1 304 594 6 12 000 1 408 637 1 736 783 18 15 000 2 030 907 2 479 1 118 15
3 871 1 763 + 97 5 345 2 438 + 345 10 571 4 826 + 822 14 621 6 716 + 1 074
38 062 17 367 + 1 636 92 441 41 769 + 759 276 569 124 771 + 3 636 585 944 264 771 + 9 261
HMG'lr—l H
10 21 25 21 28 37 41 39 32 24 l 1
7
I+ ++++
20 000 3 288 1 496 25 000 4 762 2 171 40 000 9 832 4 474 50 000 13 789 6 342
100 000 37 105 16 940 200 000 91 350 41 279 500 000 275 346 124 219 1 000 000 584 721 263 719
961
+ + + + + + + + + + + + +
1 I 1
nähä: G?NCQM ++++ ++++ ++++ ++++
++++ ++++
1 2 5 0 4 9
Il++ ++++
1 Vid maximering av marginalskatten till 70 %.
b) Ortsgrupp IL
Familj r Ensamstående
Nuv. skatt Skillnad i skatt Skillnad i % av Nuv. skatt Skillnad i skatt Skillnad i % av Inkomst _, .. kr. fr. nnv. vurnskatt kr. fr. nuv. varnskutt
S—a Därav "id 100 % Vid 110 % Vid100% Vid110% . Därav Vid 100 % Vid 110 % Vid100% Vid110% kr. ' värnskatt uttagning uttagning1 uttagning uttngning ' värnskatt uttagning uttagning1 uttagning uttagning
600 — _ _ _ _ 1 000 — — 14 7 14 14 —— 200 — 200 1 500 10 5 10 — 200 50 23 50 50 — 217 — 217 2 000 38 18 38 — 211 107 50 92 90 —— 184 —— 180 2 500 66 31 66 —— 213 171 80 111 105 —— 139 — 131 3 000 110 52 95 — 183 228 107 121 111 — 113 — 104 3 500 167 79 107 286 134 119 102 — 89 —— 76 4 000 224 106 119 343 161 115 92 — 71 __ 57
4 500 282 133 127 - 404 190 110 80 58 42 5 000 339 160 134 472 221 108 72 49 33 6 000 468 219 156 614 286 91 39 32 14 7 000 605 282 170 765 356 68 2 19 1 8 000 742 345 168 929 430 43 10 10 000 1 046 483 175 1 290 588 0 12 000 1 385 627 185 1 719 776 5 15 000 2 004 ' 896 226 2 460 1 109 0
20000 3252 1479 198 6 25000 4726 2154 74 14 40000 9789 4454 434 17 50000 13737 6319 658
100 000 37 046 16 913 , 1 222 200 000 91 283 41 249 357 500 000 275 270 124 185 3 11.r 1 000 000 4 584 645 263 685 8 740
10 27 23
| I 45 0 35 4
1||+ ++++
3 871 1 763 5 345 2 438 10 571 4 826 14 621 6 716 28 37 41
38 062 17 367 92 441 41 769 276 569 124 771 585 941 264 271
32 24 1 1
|||+ ++++ ++++ ++++ |++ ++++ ++++
|++ ++++ ++++
++++ ++++ T+++ ++++
1 Vid maximcring av marginalskatten till 70 %.
c) Ortsgrupp III.
Familjer Ensamstående
Inkomst Nuv. skrutt Skillnad i skutt Skillnad i % Nuv. skatt Skillnad i skatt Skillnad i % kr. fr. nuv. uv värnskatt kr. fr. nuv. av värnskatt _ Därav Vid 100 % Vi—l 110 % Vi11100% Vid110% S-q Därav Vid 100 % Vid 110 % Vid100% Vid110% kr. värnskatt uttagning uttagning ' uttagning uttagning '( värnskatt uttagning uttagning * uttagning uttagning
600 _ 1 000 1 500
— _10— 5 10 10 __200 _—200 5 s _160 43 20 43 43 —215 _215
8 2000 33 16 33 ' — 206 93 44 87 - 86 + 198 — 195
2 500 62 29 62 4— 214 162 76 111 106 + 146 —- 139 3 000 96 45 92 . —— 204 222 104 126 116 —- 121 — 112 3 500 153 72 104 — 279 131 124 4 109 95 — 83 4 000 210 99 116 337 158 121 99 77 —— 63
4 500 268 126 125 396 186 114 46 5 000 325 153 133 465 218 114 79 36 6 000 451 212 152 ' 605 282 95 16 7 000 588 275 168 756 352 68 0 0
10 23 29 24
45 2 4
'1
8 000 726 338 170 ' * 918 425 10 000 1 026 474 175 1 278 584 12 000 1 363 618 185 1 705 770 15 000 1 978 885 226 2 445 1 101 3 875 1 764 5 348 2 439 10 576 4 828 14 626 6 718
20 000 3 216 1 463 198 101 25 000 4 690 2 138 78 40 000 9 745 4 434 + 428 1 445 50 000 13 686 6 296 + 654 2 088
++++ ++++ ++++ ++
++++
38 067 17 369 92 447 41 772 276 576 124 774 585 951 264 274 + 19 778
100 000 36 987 16 887 + 1 220 5 041 200 000 91 216 41 219 + 358 9 51? 500 000 275 194 124 151 + 3 114 13 631 1000 000 584 569 263 651 + 8 739 + 19 256
!+++ ++++ ++
++++ ++++
++++ ++++
1 Vid maxilncring av marginalskatten till 70 %.
d) Ortsgrupp
Inkomst
kr.
Familjer
Ensamstående
Nuv. & kr
katt
Skillnad i skatt fr. nuv.
Skillnad i % av värnskatt
Nuv. skatt
kr.
Skillnad i skatt fr. nuv.
Skillnad i % av värnskatt
S:a.
Därav
värn skatt
VM100%
uttagning
Vid 110 % uttagning 1
vmaoo%
uttngn ing
Vid 110 % uttagning
91 ra
Därav
viii-n skutt
Vid 100 % uttagning Vid 110 % uttugning1
Vid 100% uttagning
Vid 1 1 0 % uttagning
600 1 000 1 500 2 000
2 500 3 000 3 500 4 000 4 500 5 000 6 000 7 000 8 000 10 000 12 000 15 000
20 000 25 000 40 000 50 000
100 000 204.) 000 500 000 1 000 000
5 28
57 85 138 195
252 310 433 570 707 1 005 1 339 1 950
3 177 4 651 9 697 13 630
36 922 91 142 275 112 584 487
266 329 464 608 873
1 445 2 120 4 412 6 270
16 858 41 186 124 113 263 613
—— 57 -—— 85 — 102 _ 114
— 124 — 132 _ 150 — 169 — 171 — 177 — 187 — 230
200
85 418 645
+ 1 214 + 354 + 3 105 + 8 730
11++
1 Vid maximering av marginalskatten till 70 %.
_ 5 __ %
N [* l||l
98 371 1 429 2 073 5 027 9 504 + 13 622 + 19 247
++++ ++
47% ——215
— 211 — 213 —— 157 —— 124
l|++ ++++
—— 100 _ 215 —— 211 —- 213 —- 151 — 115
[» 1
0 E') ++++ ++++
8 38 82
148 215 273 330 389 457 596 747 907 1 266 1 691 2 429
3 878 5 352 10 580 14 630
38 073 92 453 276 583 585 958
5 18 38
70 101 128 155
183 214 278 347 420 579 764 1 094
1 766 2 441 4 830 6 720
17 372 41 774 124 777 264 277
1+++ ++++ ++++
Hmm
38 82
106 128 130 125 119 119
71 45 10 65 41 97 346 822 1 075
636 759 636 261
!
++++ ++++ ++++
HHv—i
38 82
102 120 116 105
92 85 47 41 138 241 288
495 916 1 962 2 646
5 607 0 080 4 153 9 778
— 160 —— 211 —216 — 151 —— 127 — 102
1+++ ++++ ++++
81 65 56 35 20 11 2
—— 160 — 211 —216 — 146 —— 119
++++ ++++ ++++
91 68 50 40 17
10 24 32 26
e) Ortsgrupp V.
Familjer Ensamstående
Inkomst Nuv. skatt Skillnad i skatt Skillnad i % Nuv. skatt Skillnad i skatt Skillnad i % kr. fr. nuv. av värnskatt kr. fr. nuv. av värnskatt Därav Vid 100 % Vid 110 % Vid100% Vid110% S-a Därav Vid 100 % Vid 110 % Vid100% Vid110% kr. ' värnskatt uttagning uttagning1 uttagning uttagning ' värnskatt uttagning uttagning-1 uttagning uttagning
600 ' -+ — — — - _ _ 1 000 - _ __ _ _ _ 1 500 5 5 — 100 — 100 31 14 - —— 221 —— 221 2 000 24 11 — 218 — 218 71 34 -— 209 _ 209
2 500 52 25 — 208 — 208 134 63 — 162 — 157 3 000 82 38 -— 216 —— 216 203 95 — 133 — 124 3 500 124 58 -— 171 265 125 —— 108 — 98 4 000 . 181 85 323 152 —— 87 — 74 68 54 59 43 37 20 21 2 ]1 2 10 5
5 14
4 500 238 112 380 179 5 000 296 139 448 210 6 000 416 195 585 273 7 000 553 258 736 342
Illl
8 000 691 321 895 415 10 000 986 456 1 252 573 12 (100 1 317 600 - 1 674 757 15 000 1 924 862 2 411 1 085
20 000 3 141 1 428 3 878 1 766 25 000 4 615 2 103 5 352 2 441 40 000 9 653 4 393 10 580 4 830 50 000 13 578 6 247 14 630 6 720
100 000 36 863 16 832 38 073 17 372 200 000 91 (175 41 156 92 453 41 774 500 000 275 036 124 079 276 583 124 777 1 000 000 584 411 263 579 585 958 264 277
9 24
28 38 41 39 24 11 7
++++ ++++ ++++ [+++ ++++ ++++ ++++ ++++ ++++
++++ ++++
||++ ++++
1 Vid nmximering av marginalskatten till 70 %.
Bilaga 8.
Grunderna för den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten.
Redan under senare hälften av 1800-talet diskuterades i samband med lagstift- ningsa-rbetet på beskattningens område vid upprepade tillfällen frågan om in- förande av en skärpt beskattning av s. k. fonderad inkomst, varmed avsågs in- komst av förmögenhet. Såsom skäl för en sådan merbeskattning anfördes, att för- mögenhetsinkomsten medförde en större skatteförmåga än inkomst av arbete. Förberedande skattejämkningskommittén, som år 1876 avgav förslag till ny be— villningsförordning, utvecklade detta. på följande sätt: Inkomst av förmögenhet äger ett högre värde än inkomst av arbete och orsaken därtill är att den förra icke sjunker eller försvinner genom innehavarens sjukdom, tilltagande ålderdom och död, vilket däremot alltid är förhållandet med den senare. För att vinna. lik— ställighet mellan dessa båda, slag av inkomster måste man av inkomsten av är- bete årligen avsätta så mycket, att man av det därigenom bildade kapitalet kan vid den tid, då arbetsförmågan sviker, erhålla en ränteinkomst motsvarande vad arbetet inbragt sedan nyssnämnda avsättning för kapitalbildning ägt mm.
I ett år 1904 avgivet kommittébetänkande rörande den statliga beskattningen m. m. framlades förslag till bland annat en fristående förmögenhetsskatt. För— mögenhet under 3 000 kronor undantogs från beskattning. Likaså fritogs enskild skattskyldigs förmögenhet, understigande 10 000 kronor, därest den skattskyldige var fri från utgörande av bevillning och inkomstskatt. Skatt-en var tänkt såsom i huvudsak proportionell, i det densamma. skulle utgå med 0,50 kronor per 1000 kronor. Emellertid skulle enskild skattskyldig städse få åtnjuta avdrag vid för- mögenhetstaxeringen med 2 000 kronor.
Förmögenhetsbeskattning infördes i vårt land genom 1910 års K. F. om in- komst- och förmögenhetsskatt. Enligt nämnda förordning skulle till den efter all- männa avdragen återstående inkomsten läggas 1/60 av den uppskattade förmögen- heten. Denna kvotdel erhölls på så sätt, att förmögenhetsavkastningen, vilken beräknades till 5 %, ansågs kunna bära. 1/3 större skattebörda, än inkomst av arbete. Till den återstående inkomsten skulle alltså läggas (% X 5/100 :) 1/uo av förmögenheten.
I yttrande över det förslag, som låg till grund för nämnda, förordning, hade kammarrätten anfört bland annat, att förmögenhetsbeskattningens beroende av ägarens inkomstförhållanden kunde antagas i flertalet fall medföra en väl funnen anpassning av förmögenhetsskattens belopp efter skatteförmågan.
I propositionen nr 88 till 1910 års riksdag anförde departementschefen, att det länge stått klart för lagstiftarna och de i ämnet intresserade, att vid den direkta beskattningen nödig hänsyn till den verkliga, skatteförmågan icke toges, utan att skatt å. förmögenhet jämväl inginge såsom ett led i samma beskattning. lDit— tills verkställd utredning syntes dock departementschefen icke lämna någon fullt tillfredsställande anvisning på den ordning, som vid beskattningen lämpligen borde följas för att tillvarätägä den ökade skatteförmåga. besittningen av en för— mögenhet skänkte den skattskyldige. I anslutning härtill yttrade departements— chefen: .
>>Mätaren av nämnda skatteförmåga synes vara. än kapitalet och än avkast- ningen. Om jag undantager länder med rena kapitälränteskatter, har förmögen- hetsskatten i allmänhet ordnats såsom en självständig skatt för sig, utgående efter kapitalets storlek. En sådan skatt-, som i regel är proportionell, bottnar i det förhållandet, att förmögenhet, även utan avkastning, medför ökad skatteförmåga, något som enligt min mening, alltid äger sin riktighet, så länge under förmögen-
hetsskatten icke drages förmögenhet till högre värde än saluvärde eller, såsom i fråga om fast egendom, ett närliggande värde.
Skatt å förmögenhetens avkastning åter, anordnad vare sig såsom en särskild kapitalränteskatt eller ock förhöjande inkomstskatteprocenten för den totala in- komsten i mån som i inkomsten ingår inkomst av förmögenhet, kan ju alltid göras till föremål för den anmärkningen, att den lämnar å sido den förmögenhet, som icke giver avkastning. Dessutom skulle en skatt, även vad anginge den fonderade inkomsten, bliva missvisande, i ty att till fonderad inkomst även måste räknas viss del av inkomsten av fast egendom, nämligen den inkomst, som här- flyter icke av rörelsen utan av det fasta kapitalet. En uppdelning av inkomst utav fast egendom i dessa skilda slag låter sig näppeligen göra med någon större säkerhet och skulle i allt fall icke kunna ske med den i författningsförslaget följda ordning för taxering av inkomst av fast egendom.
Om jag av nu nämnda och vissa andra skäl icke anser mig kunna förorda någon av de utav mig angivna metoder, såsom desamma hittills utformats, an- sluter jag mig dock i princip till sistnämnda metod, enär densamma syftar till en ordning, varigenom största möjliga enhet i den direkta beskattningen vunnes.
Först därigenom att alla de faktorer, som tillsammans kunna anses ligga till grund för skatteförmågan, samtidigt vid skattens bestämmande få göra sig gäl— lande, kan man sägas hava på ett rationellt sätt utnyttjat skatteförmågan. Med en självständig förmögenhetsskatt låter sig detta uppenbarligen icke göra. Följ- den av en sådan skatteordning bleve ju blott, att skatteförmågan utmättes efter två skilda skatteskalor, nämligen inkomstskattens och förmögenhetsskattens.
Avsikten att anordna en enhetlig direkt skatt, grundad å den av inkomst och förmögenhet beroende skatteförmågan, och insikten därom att en tyngre beskatt- ning av den del av inkomsten, som kunde betraktas såsom fonderad, under alla förhållanden måste bliva icke så litet ofullständig, har lett till en anordning, som utgör en kombination av ren förmögenhetsskatt och skatt å fonderad in- komst. Man har sökt och trott sig kunna reducera förmögenheten till tal, som omedelbarligen kunde jämföras och sammanställas med den beskattningsbara in- komsten.
När jag nu går att närmare redogöra för grunderna för denna anordning, må genast förutskickas, att förmögenhetsskatten därigenom blir i likhet med inkomst- skatten progressiv. — — _—
Den ordning, som i sådant avseende i föreliggande förslag kommit till använd— ning, skulle jag kunna karakterisera sålunda, att densamma, i anslutning till in— komstskatten, principiellt bygges på förmögenhetens avkastning. Det är emeller- tid icke avkastningens storlek i och för sig, som blir avgörande för bedömandet av den på förmögenhet grundade skatteförmågan. En förmögenhet av kanske tvivelaktigt värde kan esomoftast för ett eller annat år lämna stor avkastning. Och vad beträffar förmögenhet av bästa säkerhet, torde väl i regel avkastningen procentiskt taget vara sämre än vid mindre väl placerad förmögenhet. Dessa nu angivna förhållanden leda till fastställandet av en fix avkastningsprocent. Här- emot är ju så mycket mindre att invända som avkastningen i allt fall skulle räknas å för alla förmögenheter fullt likvärdiga eller i allt fall nära jämförliga värden. Och för övrigt innebär en dylik avkastningsberäkning intet annat än en för ändamålet gjord omskrivning av en ren förmögenhetsskatt, ett förhållande, som också möjliggör beskattning även av förmögenhet, som icke lämnar avkast- ning. Då förmögenhet, såsom i förslaget, anses lämna fem procent i avkastning, _ innebär en sådan anordning, om man stannade vid detta led i anordningen, det—
samma som t. ex. en förmögenhetsskatteanordning enligt 1904 års förslag. Utgår nämligen, på sätt år 1904 föreslogs, förmögenhetsskatten med 50 öre för varje 1 000 kronor av förmögenheten, motsvarar ju detta icke annat än en procent av den till fem procent beräknade avkastningen å förmögenheten eller i detta fall.
50 öre för 50 kronors inkomst av 1 000 kronors förmögenhet. Då emellertid för- slaget icke avser att anordna en självständig förmögenhetsskatt, har avkastnings— beräkningen tillkommit för att möjliggöra den åsyftade kombinationen med in- komstskatten. Detta vinnes genom att till den verkliga inkomsten lägga den del av den beräknade avkastningen av förmögenheten, som med hänsyn till förmögen- hetens särskilda skattekraft kan anses för ändamålet lämplig.
En sådan anordning tillförsäkrar de två förstnämnda faktorerna för skatteför- mågaus bedömande, nämligen inkomst och förmögenhet, både var för sig och gemensamt, det inflytande, som bör dem tillkomma vid skattens fastställande. I sakens natur torde ligga, att inkomsten, såsom den vidare av de två faktorerna, alltid måste bliva den mest vägande. Förmögenhet är i allmänhet att anse såsom en förstärkning av inkomstens skatteförmåga. Det förhållande mellan inkomst och förmögenhet, som alltså bör i förevarande avseende fastställas, grundar sig prak- tiskt taget uppenbarligen på meningen om den fonderade inkomstens större bär- kraft i förhållande till den ofonderade.
Att efter några bevisligen riktiga grunder fastställa detta förhållande torde vara ogörligt. Föreliggande förslag har byggt på förutsättningen, att fonderad in— komst kan vid tillämpning av föreslagna skatteskalor för inkomstskatten bära en skattebörda, som med en tredjedel överskjuter skatten å inkomst av arbete. När maximum i progressionsskalan för hela det till skatt taxerade beloppet bestämts till 5 %, medför den beräkning av skatteförmågan, som jag nu angav, att maxi- mum för skatten i verkligheten går upp till 62/3 %, en procentsats, som absolut taget borde vara väl så hög som de flesta på modern grund byggda författningar för direkt beskattning till staten. Härtill kommer emellertid, att genom skattens anordning förhöjningen i verkligheten överstiger den stadgade tredjedelen. Till en början må sålunda, på sätt förut antyddes, framhållas, att avkastningen ofta nog och, i fråga om de större förmögenhet-erna, i regel icke torde uppgå till 5 %. I mån som den verkliga avkastningsprocenten understiger den beräknade, har det nominella förhållandet mellan fonderade inkomster och övriga inkomster rub- bats med resultat, att det förra slaget inkomster ytterligare belastats. Men oav- sett detta höjes skatteprocenten automatiskt genom inkomstens ackumulering, intill dess skatteprocentens effektiva maximum eller 62/3 % nåtts. Tager man t. ex. en inkomst av 30000 kronor, utgår skatten enligt föreslagen skala med 1 105 kronor. Detta gäller dock faktiskt allenast vid rena inkomster av arbete. Under förutsättning att av inkomsten hälften eller 15 000 kronor härflyta av för- mögenhet samt att denna förmögenhet värderas till 300 000 kronor, motsvarande en efter 5 % kapitaliserad ränta av 15000 kronor, skulle ju den verkliga in- komsten, 30 000 kronor, förhöjas med en tredjedel av den beräknade förmögen- hetsavkastningen eller med 5000 kronor. Skatten för 30000 kronor, som ut- gjorde 1 105 kronor, motsvarar ungefärligen 3,68 % å inkomstbeloppet. Utginge nu 3,68 % å hela den ackumulerade inkomsten, 35000 kronor, skulle alltså skatten bestämmas till 1288 kronor. Men enligt förslaget kommer skatten att utgå efter en högre procentsats. Procentsatsen uträknas nämligen efter det acku- mulerade beloppet 35 000 kronor, såsom om detta vore den verkliga inkomsten. Skatten för 35000 kronor enligt progressionsskalan är emellertid 1 355 kronor. Skatteprocenten uppgår alltså till något över 3,87 %. Icke nog sålunda med att det verkliga inkomstbeloppet, därå skatten beräknats, ökats med 5000 kronor, även skatteprocenten har höjts med ungefär 0,2 eller från 3,68 till 3,87. Med en sådan anordning följer därför, att, medan högsta nominella skatteprocenten 5 när inkomst av arbete vid belopp av omkring 104 500 kronor, är inkomst. av förmögenhet underkastad denna skatteprocent redan vid ungefärligen 77 000 kronor. Inkomst av förmögenhet, utan förening med annan inkomst, når det effektiva maximum för skatten eller 62/3 % vid belopp om 104 500 kronor.»
1910 års bevillningsutskott tillstyrkte i sak propositionen, därvid utskottet i anledning av propositionen och en i ärendet väckt motion anförde följande:
»Utskottet har för sin del funnit den av Kungl. Maj:t föreslagna kombinatio- nen av inkomstskatten och förmögenhetsskatten innefatta en konsekvent utveck— ling av den nuvarande inkomstskatten. Av motionären har framhållits, att enligt förslaget beskattningen av en förmögenhet av viss storlek kan bliva. olika stor, be- roende på storleken av de inkomster, som av förmögenhet-ens ägare åtnjutas. Denna konsekvens av förslaget äger emellertid enligt utskottets mening sitt be— rättigande, då ägarens av förmögenheten skatteförmåga uppenbarligen ökas i samma mån som hans inkomst tilltager i storlek; och utskottet kan sålunda in- stämma i det av kammarrätten uttalade omdömet, att förmögenhetsskattens be- roende av ägarens inkomstförhållanden kan antagas i flertalet fall medföra en väl funnen anpassning av förmögenhetsskattens belopp efter skatteförmågan.»
Inkomstskattesakkunniga avgåvo år 1922 en promemoria angående ifrågasatt skärpning av förmögenhetsskatten. Beträffande frågan om behovet och lämplig— heten av en skärpt förmögenhetsbeskattning framhöllo de sakkunniga, att gällande förmögenhetsbeskattning i och för sig kunde göras till föremål för berättigad kritik i åtskilliga avseenden. De sakkunniga anförde därvid bland annat följande:
»De skäl, som bruka åberopas för att motivera denna större skatteförmåga och som bygga på den föreställningen, att inkomstens egenskap av fonderad skulle medföra en större trygghet för varaktigt inkomstförvärv än den person- liga arbetsförmågan kan innebära, hava enligt nutida erfarenhet knappast något stöd i verkligheten. Det ligger visserligen någon sanning i det påståendet, att innehavet av förmögenhet tillsammans med arbetsförmågan och möjligheten att utnyttja densamma medför en större ekonomisk bärkraft än arbetsförmågan en— bart, men det kan erinras, å ena sidan, att förmögenhet hos personer utan för- måga att arbeta eller möjlighet att utnyttja sin arbetskraft, i den mån sådan förefinnes, ingalunda medför någon större skatteförmåga eller ekonomisk bärkraft i allmänhet än en mot förmögenhetens avkastning svarande arbetsinkomst, samt, å andra sidan, att någon egentlig garanti för förmögenhetens bestånd ingalunda förefinnes. Risken att förlora innehavd förmögenhet är förhanden i lika hög om ej i högre grad än risken att berövas arbetsförmågan och arbetstillfällena, och den är dessutom mera oberäknelig och under ekonomiska kristider nästan omöjlig att förebygga. De sakkunniga anse det emellertid icke nödvändigt att nu närmare ingå på dessa anledningar till kritik av förmögenhetens särskilda be— skattning men vilja här endast påpeka, att, då teoretiskt ovederläggliga skäl för en extra beskattning av förmögenhet såsom sådan icke kunnat förebringas och en dylik beskattning av samlat kapital ur nationalekonomisk synpunkt alltid är ägnad att väcka betänkligheter, därest den leder till kännbar minskning av nationalför- mögenheten, en förmögenhetsbeskattning av mera varaktig art nödvändigtvis måste hållas inom mycket måttliga gränser. Det synes kunna ifrågasättas, om icke den extra beskattning av antagen förmögenhetsinkomst, som hos oss reali— seras genom att till verklig inkomst lägga en viss kvotdel av förmögenhetens kapitalvärde och å summan beräkna den samfällda skatten, med tillägg av den år 1919 antagna skattetariffens grundbelopp förhöjda med 75 %, redan är så tung, att någon skärpning av densamma icke bör kunna tillrådas.»
De sakkunniga hade även övervägt, huruvida det kunde vara ändamålsenligt och lämpligt att för framtiden ordna förmögenhetsbeskattningen genom en själv— ständig, från sitt sammanhang med inkomstbeskattningen frigjord förmögenhets- ' . Skatt. I detta hänseende framhöllo de sakkunniga bland annat följande:
»Enligt vad här ovan nyss erinrades har förutsatts att genom förmögenhets— skatten skulle åstadkommas den verkan, att förmögenhetsinkomst bleve beskattad en tredjedel hårdare än arbetsinkomst. För att undersöka i vad mån denna ver- kan kunnat i praktiken åstadkommas, hava de sakkunniga utfört vissa beräk-
ningar angående förmögenhetsdelens inverkan på beskattningen inom olika in- komstgrupper för personer med olika stort avdrag och inom olika ortsgrupper. Resultaten av dessa beräkningar, avseende skattskyldiga inom 2 avdragsgrupper, framläggas i två tabeller —— — —. Av tabellerna framgår, att den skatteökning, som uppstått på grund av förmögenhetsdelens beskattning, i särskilda fall kan beräknas till 300 % i stället för förutsatta %% %. I andra extrema fall, när för- mögenhetsdelens beskattning medför skatteplikt, som eljest icke skulle hava före- legat, kan ökningen icke angivas i procenttal. Frånsett emellertid dessa nu be- rörda gränsfall, finner man av tabellens siffror, hurusom skatteökningen i en mängd fall håller sig mellan 40 och 50 % eller därutöver. —- —— ——
Dessa verkningar av kombinationen mellan inkomst- och förmögenhetsskatten äro utan tvivel en olägenhet, som är värd att uppmärksammas. Olägenheten ökas därigenom, att skatteökningen, i procent räknat, är ytterst ojämn och särskilt inom de lägre inkomstgrupperna mycket stor. Så länge som skatteskalan var så moderat anlagd som vid tiden för inkomst- och förmögenhetsskattens införande, spelade den nu omförmälda olägenheten av systemet icke någon nämnvärd roll för de skattskyldiga; under nuvarande förhållanden åter, då skatteprogressionen och därmed beskattningens tyngd blivit i betydande grad skärpta, måste missförhål- landen av dylik art och omfattning tillmätas en starkt ökad betydelse.
De här antydda olägenheterna av praktisk och principiell art kunna med säker- het undvikas vid en självständig beskattning av förmögenheten. Om å inkomst och förmögenhet var för sig lägges den beskattning, som med hänsyn till deras storlek anses skälig, uppkommer en sammanlagd beskattning av dessa skatte— källor, som ur denna synpunkt är önskvärd och möjlig. Fiktionen att en inkomst av visst slag blir mera skattekraftig, därför att den är förenad med en efter kon- ventionella grunder beräknad inkomst av förmögenhet, behöver då icke upprätt- hållas. Fiktionen är för övrigt knappast hållbar. Man kan lika väl säga, att en inkomst av ett visst arbete är i samma mån mera skattekraftig, därför att den är förenad med inkomst av en annan inkomstkälla än förmögenhet, d. v. s. av ett visst annat arbete, och av sådan anledning borde beskattas t. ex. en tredjedel mera än den sistnämnda inkomsten.
För frågan om förmögenhetsbeskattningens skärpning utöver vad nu gäller är det utan betydelse, huruvida förmögenhetsskatten göres självständig eller såsom nu sker kombineras med inkomstskatten. — — _
För genomförandet av den kombination, som åsyftades vid 1910 års skatte- lagstiftning, har lagstiftaren nödgats utgå från ytterligare en fiktion, nämligen den att all förmögenhet giver en till 5 % beräknad avkastning. Denna fiktion vilar på ett helt godtyckligt antagande, att förmögenhetsvärden alltid motsvara för- mögenhetens efter 5 % kapitaliserade avkastningsvärde, ett antagande, som inga— lunda kan anses överensstämma med verkligheten. Genom att anordna förmögen- hetsbeskattningen såsom en för sig fristående beskattning å förmögenhetens kapi- talvärde kan man undgå att bygga på denna fiktion och i stället grunda ifråga- varande beskattning på själva förmögenhetsbesittningen, vilken i och för sig är ett tecken på välstånd utöver det som arbetsförmågan och arbetsmöjligheteerna kunna skapa och tillräckligt att motivera en särbeskattning av förmögenheten vid sidan av skatten på inkomst.»
I sitt år 1923 avgivna huvudbetänkande bibehöllo emellertid inkomstskatte— sakkunniga det tidigare systemet för förmögenhetsbeskattningen med allenast vissa mindre omfattande detaljändringar.
Sistnämnda förslag lades sedermera efter viss omarbetning till'grund för 'pro— positioner till 1927 och 1928 års riksdagar. År 1928 utfärdades nu gällande K. F. om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt. Enligt denna förordnings ursprung- liga lydelse bibehöllos de år 1910 antagna grunderna för förmögenhetsbeskatt— ningen.
Am...
Bolagsskatteberednmgen behandlade i sitt år 1931 avgivna betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av aktiebolag och andra , näringsföretag m. m. (SOU 1931: 40) även frågan om förmögenhetsbeskattningens ? anordnande. Därvid framhöll beredningen, att inkomstskattesakkunnigas syn- , punkter på frågan om en ändrad förmögenhetsbeskattning föranlett beredningen
att överväga, huruvida det dåvarande systemet för förmögenhetsbeskattningen verkligen vore behäftat med sådana brister, att detsamma icke lämpade sig för uttagande av en för genomförande av beredningens förslag om lättnad i bolagens och de ekonomiska föreningarnas beskattning erforderlig ökad förmögenhetsskatt. Vad anginge anmärkningen, att med dåvarande bestämmelser kapitalinkomst drabbades av en beskattning, som vore mer än 1ha hårdare än beskattningen av arbetsinkomst, så vore denna befogad. Av beredningen verkställda beräkningar för ett antal valda fall hade givit i stort sett samma resultat som de av inkomst— skattesakkunniga verkställda. Dessa beräkningar gåve vid handen, att ju lägre inkomsten vore i procent av förmögenheten, desto större vore den skärpning av beskattningen, som förmögenheten medförde. Beredningen yttrade härefter följande: »Denna verkan av systemet kan dock icke utan vidare betecknas såsom ett grundväsentligt fel hos systemet. Att den varit förutsedd vid systemets in- förande framgår av ovan återgivna departementschefsanförande från år 1910, och den kan knappast anses stridande mot syftet med beskattningen. Väl är det sant, att enligt nämnda anförande beskattningen av förmögenhet i princip är tänkt mera såsom en skatt å avkastningen av förmögenhet än som en skatt å för- mögenheten såsom sådan, men därvid har tesen att förmögenhetsinkomst i all- mänhet skall beskattas en tredjedel hårdare än annan inkomst antagits blott så- som en metod att åvägabringa en jämförelse mellan den skattekraft, som grundas på förmögenhet, och den, som grundas på inkomst såsom sådan, icke såsom ett mål, som under alla förhållanden skall uppnås. Det har till och med uttryckligt framhållits, att förmögenhetsskattens anordnande såsom en renodlad kapital- ränteskatt icke vore att tillråda, då den lämnade åsido den förmögenhet, som icke gåve avkastning. Häri ligger ett erkännande av att i blotta innehavet av förmögenhet förefinnes en skatteförmåga, som borde utnyttjas. Rätta förhållan- det torde vara, att vår förmögenhetsskatt är tänkt såsom en kombination av de två principerna skatt på förmögenhets avkastning och skatt på förmögenhet så— som sådan men med övervikt åt den förra principen. Det torde under sådana förhållanden knappast få anses vara ett fel, att systemet även ger utslag, som beror av den senare principen. Och vad beträffar den mot tesen, att förmögen— hetsinkomst har en tredjedel större skattekraft än annan inkomst, framställda an- märkningen, att den icke vore hållbar, må anföras, att det visserligen icke kan bevisas, att innehavet av förmögenhet ökar den på inkomsten grundade skatte- förmågan med just en tredjedel — det torde vara omöjligt att på ett vetenskap- ligt tillfredsställande sätt bevisa riktigheten av vare sig den ena eller .den andra. metoden för mätande av skatteförmågan —— men ovedersägligt torde dock vara, att den som äger en förmögenhet har mindre behov att spara för kommande tid och alltså kan av sin inkomst avstå mera i skatt, d. v. s. har större skatteför- måga, än den som måste reservera en del av inkomsten för framtida behov. Tesen att den fonderade inkomstens skattekraft är en tredjedel större än skatte- kraften hos den rena arbetsinkomsten är ett av praktiska skäl motiverat anta— gande, som väl kan försvaras, men som också kan, om man så vill, ändras, . därest man med bibehållande av nuvarande system med en kombinerad inkomst- och förmögenhetsbeskattning önskar åstadkomma en starkare beskattning av fon— derad än av ofonderad inkomst. En ändring av den kvot, varmed förmögenheten ingår i det taxerade beloppet, från 1leo till 1lso, skulle med lika stort eller lika litet fog, hur man vill, kunna stödjas på ett antagande, att kapitalinkomst har
en två femtedelar större skattekraft än annan inkomst. Det är, med andra ord, icke på riktigheten av antagandet, att den fonderade inkomstens skattekraft är just en tredjedel större än skattekraften hos arbetsinkomsten, som det nuvarande systemet för förrnögenhetsbeskattningen och beskattningens tyngd bör stödjas, utan systemet avser, såsom departementschefen år 1910 påpekat, att åvägabringa en starkare beskattning av såväl inkomst som förmögenhet, då dessa äro för- enade, än då endast endera förefinnes. Men huru mycket starkare denna beskatt— ning bör vara lärer icke kunna på yttre grunder bevisas, utan beskattningens tyngd i detta som i andra hänseenden måste bliva beroende på praktiskt be- dömande av vad som under olika situationer kan anses bäst förenligt med rätt- visa och billighet. Att därvid skattens verkan att motverka nationalförmögen- hetens tillväxt bör tagas i betraktande är självklart, och uppenbart är, att ur denna synpunkt en låg skatt är att föredraga framför en hög. Men därav följer icke utan vidare, vare sig att det nuvarande systemet i och för sig leder till en för hög förmögenhetsskatt eller att en höjning av den kvotdel, varmed förmögen- heten nu ingår i det taxerade beloppet, är stridande mot rättvisa och billig- het. — —— ——
Vad angår inkomstskatt-esakkunnigas uttalande, att antagandet att förmögen— het lämnade en avkastning av 5 % ingalunda kunde anses överensstämma med verkligheten, kan härom anföras ungefär detsamma som beträffande den förut berörda tesen om kapitalinkomstens en tredjedel högre skattekraft. Antagandet är ett för metodens utformning använt praktiskt postulat, vars riktighet eller oriktighet saknar betydelse för frågan om systemets lämplighet eller icke. Det verkar allenast bestämmande för beskattningens tygnd men bevisar icke, huru- vida denna tyngd är riktig i och för sig eller ej.
Såsom en icke oväsentlig förtjänst hos gällande system torde böra framhållas, * att kombinationen med beskattningen av inkomst möjliggör uttagande av förhål- landevis hög förmögenhetsskatt i de fall, då en relativt liten förmögenhet är för- i enad med en stor inkomst, liksom att i de fall, då förmögenheten lämnar låg av— ;
i 1
kastning, skattesatsen blir lägre än i händelse avkastningen, procentuellt taget, är större. Detta resultat måste anses väl överensstämma med skälig hänsyn till de båda viktigaste faktorerna, som tillsammans kunna anses ligga till grund för ;; skatteförmågan, nämligen inkomsten och förmögenheten. Såsom departements- chefen är 1910 framhållit, låter sig detta uppenbarligen icke göra med en själv- ständig förmögenhetsskatt.
Slutligen må framhållas, att en på förmågeprincipen grundad beskattning icke synes böra drivas längre, än att skatten i regel kan betalas ur den till beskatt— ningsåret hörande inkomsten. Eljest kan beskattningen komma att verka häm- mande på nationalförmögenhetens tillväxt. En fristående förmögenhetsskatt kan oftare än den med inkomstskatten kombinerade förmögenhetsskatten leda till att själva förmögenheten måste tillgripas för skattebetalningen. Såsom regel är en dylik verkan icke att befara med vårt beskattningssystem. — — —
Beredningens granskning av inkomstskattesakkunnigas erinringar mot vårt system för beskattning av förmögenhet har således givit till resultat, att systemet såsom sådant i det stora hela kan försvaras. I varje fall kan ett system med fri: stående förmögenhetsbeskattning icke utan vidare betecknas såsom så klart över- lägset det nuvarande systemet, att beredningen ansett sig hava anledning att taga initiativ till en sådan omläggning av förmögenhetsbeskattningen enbart för möjlig- görande av överflyttning av en del av bolagens och de ekonomiska föreningarnas skattebörda å de mera bärkraftiga i samhället.»
Beredningen framlade emellertid vissa förslag till skärpning av förmögenhets- skatten i syfte att motväga den inkomstminskning, som vissa föreslagna lind- ringar i bolagsbeskattningen skulle medföra. Sålunda föreslogs en höjning av för- mögenhetsdelen vid taxering till inkomst- och förmögenhetsskatt från 1lm) till 1/50 | eller eventuellt till 9/500.
För åren 1934—1938 uttogs vid sidan av den kombinerade inkomst— och för mögenhetsskatten en särskild skatt å förmögenhet enligt varje år upprepade för— ordningar.
1936 års skattekommitté framlade i sitt år 1937 avgivna betänkande med för- slag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. (SOU 1937: 42), vil- ket förslag låg till grund för 1938 års skattereform, tre alternativa förslag till skattesystem, nämligen
alternativ A, som bestod av en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt, var för sig fristående,
alternativ B, som innehöll dels en kombinerad inkomst- och förmögenhets— skatt dels ock en särskild förmögenhetsskatt, samt
alternativ C, som innebar ett sammanförande av beskattningen av inkomst och förmögenhet i en enda skatt, nämligen en kombinerad inkomst- och förmögenhets- skatt.
Enligt alternativ A var skattepliktsgränsen för den särskilda förmögenhets- skatten satt till 10 000 kronor. För förmögenhetsskatten fanns en reduktionsregel av innehåll, att, därest den skattepliktiga förmögenheten överstege 30 gånger den till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten, den beskattnings- bara förmögenheten skulle utgöra ett belopp motsvarande 30 gånger den taxerade inkomsten, dock minst 40 % av den skattepliktiga förmögenheten. I alternativ B, som motsvarar vårt nuvarande skattesystem, utgjorde förmögenhetsdelen i den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten 1/1ou. Skatteplikt till den särskilda skatten å förmögenhet inträdde vid en beskattningsbar förmögenhet överstigande 20000 kronor. Reduktionsregeln enligt detta alternativ innebar, att, därest den skattepliktiga förmögenheten överstege 25 gånger det till statlig inkomst- och för- mögenhetsskatt taxerade beloppet, den beskattningsbara förmögenheten skulle ut- göra ett belopp motsvarande 25 gånger det taxerade beloppet, dock minst 40 % av den skattepliktiga förmögenheten. Om taxerat belopp ej fastställts, skulle den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett belopp motsvarande 40 % av den skattepliktiga förmögenheten. Enligt alternativ C bestämdes förmögenhetsdelen i den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten enligt en skiktskala inne— hållande tre skikt, varvid förmögenhetsdelen i det lägsta skiktet utgjorde 1/ao, i det mellersta skiktet 1/-10 och i det högsta skiktet 1/ao av den skattepliktiga för- mögenheten. Någon reduktionsregel avsågs icke skola gälla vid detta alternativ.
Vid sitt ställningstagande till de tre alternativen ansåg kommittén, att enligt alternativ C förmögenhetsskattens belopp i alltför hög grad bleve beroende på in— komstens storlek. Kommittén fann sig fördenskull icke kunna förorda, att detta alternativ lades till grund för förslag i ämnet. Beträffande alternativen A och B an— förde kommittén följande:
»Valet mellan alternativen A och B har för kommittén tett sig svårare, så mycket mera som de fördelar och nackdelar, som äro förenade med de båda syste- men, delvis icke äro jämförbara.
Skattesystemet enligt alternativ A med fristående förmögenhetsskatt erbjuder enligt kommitténs uppfattning stora fördelar genom de enkla och klara linjer, efter vilka det utformats. Härutinnan är alternativ A överlägset alternativ B. Den enskilde får omedelbart besked om vad han betalar i skatt för sin förmögen- het, ooh den samlade skattebelastningen å förmögenhet kan lätt utrönas. Den sammanlagda beskattning av inkomst och förmögenhet, som uppkommer genom att å dessa skattekällor var för sig lägges den beskattning, som med hänsyn till _inkomstens, respektive förmögenhetens storlek kan anses skälig, torde i allmänhet
bliva tillfredsställande avvägd. Skattesystemets schematiska utformning medför dock, att för ett ej ringa antal skattskyldiga uppkommer en stundom rätt bety- dande skatteskärpning som icke synes väl försvarad ur skatteförmågesynpunkt. Särskilt gäller detta ägare av medelstora förmögenheter, vilkas inkomster äro rela-
tivt låga utan att dock vara så små, att rätt till reduktion av skatten inträier. Vid skattens uppbyggande måste nämligen ersättning tagas för de skattebebpp, vilka vid en kombinerad skatt — kanske mera omärkligt — betalats av statt- skyldiga med god inkomst för i förhållande till inkomsten små förmögenheter. 1 en fristående förmögenhetsskatt bliva, förmögenheter upp till viss gräns -— erligt alternativ A 10 000 kronor — helt fria från förmögenhetsskatt, oavsett storleken av den inkomst som åtnjutes av den skattskyldige. Härtill kommer, att vid dnina beskattningsform ingen som helst hänsyn kunnat tagas till den skattskyldiges familjeförhållanden eller levnadskostnaderna å den ort, där han är bosatt. Det ligger i sakens natur, att den avvägning efter skatteförmåga, som göres erligt detta system, blir väsentligt mindre differentierad än exempelvis med nuvarande skattesystem.
Då. sålunda enligt kommitténs mening icke obetydliga olägenheter vidlåda så- väl alternativ C som alternativ A, ligger det nära till hands att stanna vid alter- nativ B, i vilket båda de nyssnämnda systemen kunna sägas ingå. Genom denna kombination av systemen ha de med desamma förenade olägenheterna i vissa av— seenden betydligt minskats och i intet fall skärpts. Förmögenhetsskattens beopp blir alltjämt, ehuru i mindre grad än nu, beroende icke blott av förmögenhetens utan även av inkomstens storlek. Enligt kommitténs uppfattning saknas arled— ning att icke tillvarataga den särskilda skattekraft, som representeras av för- mögenhet _ större eller mindre _ i förening med god inkomst, detta så mycket mindre som de skattebelopp, som därigenom skulle bortfalla, skulle få delvis tagas ut av relativt små inkomsttagare med medelstora och smärre förmögenheter. Med alternativ B få även de minsta förmögenheterna, om de äro förenade med någor- lunda stora inkomster, bidraga till förmögenhetsbeskattningen, varigenom även nås den fördelen, att deklarationsskyldigheten kan göras mera effektiv och full- ständigare statistik över förmögenheterna vinnas. För såväl de allra minsta för— mögenheterna som något större sådana uppkommer vid tillämpning av alternativ B en skattelindring i förhållande till vad nu gäller genom förmögenhetsdelens sänkning från 1/60 till 1han. En granskning av de exempel å de olika alternativens verkningar, till vilka kommittén haft tillgång och som delvis äro redovisade i detta betänkande, har överhuvud bibragt kommittén den uppfattningen, att alter- nativ B sett såsom helhet bättre än de övriga alternativen tager hänsyn till de omständigheter, som inverka å skatteförmågan. Det mycket svåra problemet om reduktionsregler i vissa fall vid förmögenhetsbeskattningen har enligt alternativ B fått en lösning, som i stort sett får anses mera tillfredsställande än enligt de båda övriga alternativen.
I fråga om rörligheten hos skattesystemen torde alternativ B få tillerkännas ett visst företräde framför alternativ A, enär förmögenhetsskatten till viss del blir rörlig, utan att dock rörligheten såsom vid alternativ 0 kan befaras medföra några konsekvenser i avseende å systemets elasticitet.
I taxeringstekniskt hänseende kan alternativ B icke anses vara alternativ A underlägset.
Efter övervägande av de synpunkter, som kunna anläggas på de olika alter- nativen, har kommittén följaktligen funnit sig böra förorda, att beskattningen av fysiska personers inkomst och förmögenhet anordnas i enlighet med det system, som innefattas i det av kommittén uppgjorda alternativet E.»
I de över kommitténs förslag avgivna remissyttrandena förordade det över- vägande antalet myndigheter och sammanslutningar i likhet med kommittén alternativ B, varemot de övriga alternativen fingo enstaka förespråkare. Från flera håll uttalades Visserligen att alternativ A vore det mest rationella. Mot detta alternativ framhölls dock bland annat, att med hänsyn till nödvändigheten av en effektiv skattekontroll skattskyldighet i en eller annan form borde före- skrivas även för de minsta förmögenheterna. Endast en" myndighet, nämligen
___-_
riksräjrenskapsverket, förordade uttryckligen alternativ A, varvid framhölls, att detta alternativ vore den i tekniskt hänseende enklaste beskattningsformen.
I detta sammanhang må nämnas, att olägenheterna ur skattekontrollsynpunkt av två fristående skatter jämväl berörts av kommittén, som därvid anförde följande:
»I 1936 års departementspromemoria anfördes bland annat rörande ett system med fristående förmögenhetsbeskattning, att därest vid detta skattefrihet skall äga rum för förmögenheter upp till visst belopp, deklarationsplikt i avseende å förmögenheten knappast kan stadgas eller i varje fall svårligen göras effektiv, då skattskyldighet för densamma ej förefinnes. Det påpekades vidare, att det ur taxeringssynpunkt är av mycket stor betydelse, icke minst för kontroll å inkomsten, att fullständiga uppgifter även om smärre förmögenhetsbelopp inflyta i deklara— tionen. Även ur statistisk synpunkt är en fullständighet av vikt.
Kommittén finner för sin del dessa synpunkter ha stor betydelse. Enligt kom— mitténs mening bör dock vid tillämpning av ett system med fristående förmögen- hetsbeskattning även för förmögenheter understigande skattskyldighetsgränsen stadgas deklarationsplikt. Det finge ankomma å beskattningsmyndigheterna att tillse, att deklarationerna bleve fullständiga även på denna punkt.»
I proposition nr 258 till 1938 års riksdag framlades förslag till omläggning av statsbeskattningen i huvudsaklig överensstämmelse med 1936 års skattekom- mittés förslag eller alltså på grundval av alternativ B. Riksdagen biföll detta försla . Seåan år 1938 har någon annan ändring i hithörande bestämmelser ej skett än att år 1940 beslöts viss uppmjukning av reduktionsregeln vid den särskilda skatten å förmögenhet. Efter denna uppmjukning innebär reduktionsregeln, att, därest den skattepliktiga förmögenheten överstiger 25 gånger det taxerade be— loppet, den beskattningsbara förmögenheten skall utgöra 25 gånger detta belopp samt att, om något taxerat belopp ej fastställts, den beskattningsbara förmögen- heten skall utgöra 25 % av den skattepliktiga förmögenheten.
I det av skattedirektören G. Sandström år 1941 avgivna betänkandet med all- männa riktlinjer för åstadkommande wu tidigare inbetalning avv utskylder (SOU 1941: 5 och 6) föreslogs såsom ett led i den av Sandström föreslagna uppbörds- reformen ett särskiljande av- inkomst- och förmögenhetsskatten, så att i stället erhölles en renodlad inkomstskatt och en renodlad förmögenhetsskatt, varvid den sistnämnda skulle inarbetas i den nuvarande särskilda skatten å förmögenhet. Såsom lämplig lösning vid en sådan omläggning envisades det av 1936 års skatte- kommitté utarbetade alternativ A, dock med den ändringen, att skattepliktsgrän- sen sänktes från 10 000 till 1 000 kronor. Denna ändring var föranledd av önsk- värdheten av att i deklarationerna skulle erhållas fullständiga uppgifter även rörande smärre förmögenhetsbelopp. Vid begagnande av alternativ A skulle emel- lertid viss minskning av skatteintäkterna inträda. Med hänsyn härtill redovisades i betänkandet även vissa av numera byråchefen G. W. Sjögren på grundval av skattetrycket vid 1940 års taxering utarbetade skalor för en ren inkomstskatt och en ren förmögenhetsskatt (SOU 1941: 6 s. 75—84).
I remissyttrandena över Sandströms förslag behandlades ifrågavarande spörs- mål. endast av vissa myndigheter. Det bör i detta sammanhang erinras om att Sandströms betänkande var synnerligen omfattande och innehöll ändringsförslag i åtskilliga hänseenden på taxerings- och uppbördsväsendets områden. Av den omständigheten, att ett flertal myndigheter icke direkt uttalat sig på denna punkt, bör därför ej dragas den slutsatsen, att de godtagit förslaget. ' Riksräkenskapsverket tillstyrkte förslaget under framhållande av att en fri— stående förmögenhetsskatt vore mest rationell.
Tretton länsstyrelser uttalade sig rörande ifrågavarande spörsmål. I yttran- dena från övriga tolv länsstyrelser sades däremot intet på denna punkt.
Flera länsstyrelser sade sig icke ha något att erinra mot det föreslagna sär- skiljandet av inkomst— och förmögenhetsbeskattningen men framhöllo, att ett be- tydande merarbete skulle uppkomma vid taxeringen, då skattepliktsgränsen satts så lågt som till 1 000 kronor.
Länsstyrelsen i Malmöhus län ansåg, att skattepliktsgränsen under alla förhål— landen borde sättas till lägst 5 000 kronor.
Länsstyrelsen i Norrbottens län ifrågasatte för undvikande av en hel del baga- telltaxeringar och med hänsyn till det försämrade penningvärdet, att skatteplikts- gränsen skulle bestämmas till minst 2 000 kronor.
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund ansåg det ur taxeringssynpunkt vara skäligen betydelselöst, om förmögenheten särskildes eller ej. Skulle för- mögenheten beskattas för sig, syntes det dock förbundet, att skattepliktsgränsen utan olägenhet kunde sättas något högre, exempelvis vid 3 000 eller 5 000 kronor.
Sandströms förslag att sätta skattepliktsgränsen för förmögenhetsskatt till 1 000 kronor hade, såsom ovan nämnts, motiverats med att därigenom skulle erhållas fullständiga uppgifter i deklarationerna även rörande smärre förmögen- hetsbelopp. Länsstyrelsen i Älvsborgs län anförde härom följande:
»Frånsett att ett sådant önskemål kan nås genom direkt föreskrift, att den skattskyldiges tillgångar och skulder vid årets slut skola liksom nu uppgivas på därför avsedd plats i deklarationen, måste det betecknas såsom synnerligen hårt och även oklokt, att på föreslaget sätt beskatta en så blygsam tillgång som 1 000 kronor, vilken när som helst kan behöva tillgripas för bestridande av ordinära ut- gifter. Förmögenhetsbeskattningen bör icke drabba de s. k. småspararna utan stanna vid ett belopp, som man enligt gängse språkbruk kan beteckna som 'för— mögenhet' hos en person i relativt blygsamma villkor. Därför och för att icke öka exemplen på den av utredningsmannen påtalade 'millimeterrättvisan' i skattelag- stiftningen — torde man liksom tidigare kunna stanna vid 6000 kronor såsom beskattningsbar minimiförmögenhet.»
Länsstyrelsen i Jämtlands län tillstyrkte förslaget om ett särskiljande av in- komst- och förmögenhetsbeskattningen samt yttrade vidare :
»Vid en fristående förmögenhetsbeskattning bör dock deklarationsplikt stadgas även för förmögenheter understigande skattskyldighetsgränsen. Ur taxeringssyn— punkt är det av mycket stor betydelse för kontroll å inkomsten, att deklarationen innehåller uppgifter å tillgångar och skulder, även då den behållna förmögenheten är låg.»
I anslutning härtill ifrågasatte länsstyrelsen en höjning av skattepliktsgränsen till 10000 kronor.
Länsstyrelsen i Kronobergs län ansåg, att — sedan en särskild förmögenhets- skatt införts —— bärande skäl saknades för kombinationen mellan inkomst- och förmögenhetsskatt samt att denna borde kunna upphävas enligt utredningsman- nens förslag.
Bilaga .9.
P. M. rörande vissa verkningar av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt av den form som den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten utgör.
I den statliga inkomst— och förmögenhetsskatten och värnskatten beskattas förmögenhet genom att 1/100 av förmögenhetsbeloppet inräknas i det taxerade beloppet. Vid denna form av förmögenhetsbeskattning blir därför storleken av förmögenhetsskatten beroende av storleken av såväl förmögenhetsinnehavarens sammanlagda inkomst som hans förmögenhet. Nedanstående tablå avseende familj med ett barn, ortsgrupp Ill, visar för olika inkomstlägen (som valts genom successiv fördubbling av inkomstbeloppen) den skattesats, varmed det understa skiktet av en förmögenhet beskattas genom angivna form av förmögen- hetsskatt (alltså exklusive den särskilda förmögenhetsskatten). Förutsättningen för beräkningen är den gängse, nämligen att i det taxerade beloppet hundra- delen av förmögenheten är placerad överst.
Inkomst Skattesats i o/oo kr. av förmögenhet 2 500 0'64 5 000 1'28 10 000 1'78 20 000 3'28 40 000 . 3'98 80 000 5'38 160 000 6'1 2 320 000 6'88
Stegringen i skattesatsen till jämnt det dubbla mellan 2 500 och 5000 kro- nors inkomst beror på gällande bankningsregler. Stegringen för högre in- komster beror däremot på progressionen i skatteskalan. Som synes är steg- ringen påtaglig redan för medelstora inkomster. En person med 20 000 kronors inkomst får för sin förmögenhet erlägga skatt efter en skattesats, som är drygt 2,6 gånger den som en person med 5000 kronors inkomst får erlägga. Vid denna jämförelse har den särskilda skatten på förmögenhet icke medräknats.
En förmögenhetsskatt blir mer kännbar, då förräntningen är låg än då den är hög. Samma del måste nämligen avstås i skatt för varje tusen kronors för- mögenhet oavsett avkastningens storlek. Detta framgår av nedanstående tablå, som visar skatten i procent av avkastningens storlek, varvid såsom ovan för- mögenhetsdelen tänkes placerad överst i det taxerade beloppet. Den vänstra delen av nedanstående tablå visar för en förräntning av 2 respektive 4 % den skattesats, räknad i procent av avkastningens storlek, varmed det lägsta förmögenhetsskiktet beskattas genom den statliga inkomst- och förmögenhets- skatten och värnskatten tillsammans. Den särskilda skatten å förmögenhet ingår alltså icke. I den högra delen av tablån har skatten på avkastningen inräknats. Tablån, som har uppställts i anslutning till fil. lic. Gunnar Lind- — grens utredning rörande marginalbeskattningen, avser familj med ett barni ortsgrupp III och är baserad på antagandet att de allmänna avdragen (kom- munalskatt, pensionsavgifter m. m.) sammanlagt uppgå till 10 % av den till kommunal inkomstskatt beskattningsbara inkomsten.
Skatt på förmögenhet i % Släng; likgltzlååfuih; 2:11 av dess avkastning . '” Inkomst avkastningen
kr.
Förräntnin g Förräntning
72% 2% 4%
2 500 ' ' 8'9 7'3 5 000 ' ' 17'8 14'7 10 000 ' ' 24'8 204 20 000 _ ' ' 45'8 37'7 40 000 ' ' 55'6 45'7 80 000 ' ' 75'2 61'8 160 000 ' ' 858 704 320 000 34'4 ' 96'2 79'1
I tabell 1 har sammanräknats den inkomst- och förmögenhetsskatt, värn- skatt och särskilda skatt å förmögenhet, som i olika inkomst- och förmögen— hetslägen uttages för ökning av kapital och inkomst vid ett nysparande, vilket efter alternativt 2 och 4 % avkastning ger en ränteinkomst av 100 kronor. Tabellen visar exempelvis, att en person utan förmögenhet med en inkomst, som motsvarar ett beskattningsbart belopp av 10000 kronor, isammanlagd statsskatt för ett nysparande, som ger 100 kronors avkastning, får erlägga 33 kronor 25 öre, om förräntningen av nysparandet är 2 %, och 26 kronor 12 öre, om förräntningen är 4 %. I förra fallet uppgår storleken av nysparandet till 5 000 kronor och i senare fallet till 2 500 kronor. Har samma person en för- mögenhet av 200 000 kronor, blir skatten för angivna nysparande 56,75 respek— tive 38,87 % av avkastningen. För en person med en inkomst motsvarande ett beskattningsbart belopp av 300000 kronor blir skatten respektive 96,25 och 75,62 %, om personen före »nysparandet» saknar förmögenhet eller har en för- mögenhet understigande 20 000 kronor. Har samma inkomsttagare en förmögenhet på 200000 kronor, blir skatten respektive 116,25 och 85,62 % av avkastningen.
Anmärkning-' I fråga om ökning av inkomst- och förmögenhetsskatt och värnskatt gäller den för 4 % avkastning genomförda. räkningen även vid ett nysparande med 5 % avkastning. där avkastningen uppgår till 100 kronor. I det taxerade beloppet kommer nämligen i båda fallen att tilläggas 20 kronor såsom 100-del av förmögenheten. Fallet 4 % ger visserligen i första hand ett tillägg av 25 kronor, men detta avrundas nedåt till jämnt tiotal, alltså. 20 kronor. Okningen i särskild förmögenhetsskatt blir däremot olika vid 4 och b % avkastning i sådana förmögenhetsområden (från och med 20000 kronor), där denna. skatt tillämpas.
Att vid nuvarande två former av förmögenhetsbeskattning hänsyn icke tages till förmögenhetens förräntning i annan mån än genom reduktionsregeln för den särskilda förmögenhetsskatten, medför vid låg förräntning, såsom framgår av tabell 1, att de sammanlagda skatterna för ett nysparande kunna överstiga av- kastningen på nysparandet. Den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten leder till en betydande skattebelastning för nysparande vid högre inkomster,. även om förmögenhet saknas eller är av ringa betydelse.
I tabell 2 belysas verkningarna av två fristående skatter, en för inkomst och en för förmögenhet, där inkomstskatteskalan utgöres av den av den statliga in- komst- och förmögenhetsskatten och värnskatten sammansatta skalan. Förmögen- hetsskatteskalan utgöres av nuvarande skala för den särskilda förmögenhets— skatten med skattesatserna multiplicerade med 2,5. Den på detta sätt kon- struerade förmögenhetsskatteskalan beräknas ge en intäkt ungefär lika stor som den som de nuvarande båda formerna av förmögenhetsskatt ge tillsammans (se nedan).
lbell 1, utvisande den sammanlagda inkomst- och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskilda l skatt å förmögenhet, som i olika inkomst- och förmögenhetslägen uttages för ökning av kapital och inkomst vid ett nysparande av visst belopp, vilket efter 2 respektive 4 %
avkastning ger en ränteinkomst av 100 kronor.
(Se anmärkning i texten.)
Ibcskatt- Förmögenhet i kronor Skattpå ningsbart avkast- belopp in- ningen lgående in- 0 20000 30 000 50 000 100 000 200000 av ny- lkonistdcl 1 sparan- ” 2% 4% 2% 4% 2% 4% 2% 4% 2% 4% 2% 4a %” 5000 21'55 16'77 26'35 19'27 26'35 19'27 31'35 21'77 39'35 27'02 238'35 *30'32 13'72 10 000 33'25 2612 3825 2862 3825 2862 43'25 3112 4825 33'62 56'75 38'87 21'37 15 000 4585 36-02 50'85 38'52 50'85 3852 5585 41-02 60'85 43'52 65'85 46-02 29-47 20 000 4585 3602 5085 3852 5085 38 52 55'85 4102 6085 4352 6685 4602 223-47 25 000 55'65 43'72 60'65 4622 6065 4622 6565 4572 7065 51-22 7565 5372 3577 50 000 6065 5472 74'65 57-22 74'65 57'22 79'65 59-72 84'65 62'22 89'65 64'72 . 4477 100000 8675 67—37 90-75 69'87 90'75 69'87 9575 72—37 10075 74'87 105-75 77-37 5512 200 000 96'25 75'62 10125 78-12 10125 7812 10025 8062 111-25 8312 116-25 85'62 61'87 300000 %% 75'62 101-25 78'12 101'25 78-12 10025 8062 11135 83-12 11025 85'62 61'87 kning i siir- iild skatt på irmögenh:i _ — 500 2-50 500 250 1000 500 15'00 7'50 2000 1000 — 1 Beskattningsbara beloppet utgöres av den i kolumnen angivna inkomstdelen med tillägg av 1/100 av för- mögenheten. 2 Reduktionsregeln för särskild skatt å förmögenhet tillämpad. 3 när före nysparandet förmögenhet saknas, 4 inräknad i ovanstående skatt-esiffror.
Tabell 2, utvisande verkningarna i de i tabell ] angivna fallen av två fristående skatter. ' (Se texten.)
_ Förmögenhet i kronor Skattpå lleskntt- avkast- iingsbar in- ningen komst 0 20000 30 000 50 000 100000 200 000 av ny- kr. . sparan- 2% 4% 2% 4% 2% 4% 2% 4% 2% 4% 2% 4% m 5000 1372 13'72 26'22 19'97 26'22 19'97 3872 2622 5122 32'47 '51'22 ,'32'47 13'72 10000 2137 21-37 33'87 27'62 33'87 27132 4637 33'87 58'87 4012 71-37 46'37 21-37 15 000 2947 29'47 41'97 3672 4197 35'72 54-47 41'97 6697 4822 7947 54'47 29'47 20 000 29-47 2947 41-97 3572 4197 35-72 54-47 41-97 66'97 4822 79-47 5417 29-47 25 000 35-77 35-77 4827 42-02 48'27 4202 6077 4827 73-27 5452 8577 6077 35-77 50 000 44-77 4477 57'27 51'02 57'27 5102 6977 57'27 8227 6352 9477 ' 69'77 44'77 100000 5512 55'12 67'62 61'37 67'62 6137 8012 6762 92'62 73'87 10612 8012 5513 200 000 61'87 61'87 7437 6812 7437 68'12 86'87 74'37 99'37 8062 111'87 86'8-7 61'87 300000 6187 61'87 7437 6812 7437 6812 86'87 7437 9937 80'62 111'87 86'87 61'87 kningi fristå- ulc förmögen- alsekattg _ — 1250 625 1250 025 25'00 1260 3750 1875 5000 2600 ——
1 Med tillämpning av reduktionsregeln. l ? inräknad i ovanstående skattesiifror.
Utan tillämpning av denna regel utgöra beloppen 63'72 respektive 38'72.
Vid jämförelse mellan tabellerna 1 och 2 finner man, att skatterna enligt tabell 2 genomgående äro lägre i de fall, då förmögenhet saknas eller under- stiger 20000 kronor före »nysparandet». Uppgår förmögenheten för nysparandet till 200000 kronor, ligga skatterna enligt tabell 2 däremot högre utom för de högsta i tabellen angivna inkomsterna. Av en jämförelse mellan de båda tabellerna finner man vidare, att extremt höga skatter på nysparande, d. v. s. skatter, som uppgå till samma storleksordning som avkastningen eller som över- stiga denna, kunna uppträda vid två. fristående skalor (tabell 2), om både in- komst och förmögenhet äro stora, men att det vid en kombinerad inkomst— och förmögenhetsskatt (tabell 1) är tillräckligt, om inkomsten är hög.
Tabell 3 visar vid olika inkomst— och förmögenhetskombinationer för en familj med två barn i ortsgrupp V storleken av den i den statliga inkomst—
_och förmögenhetsskatten samt värnskatten ingående skatten på förmögenhets— delen, dels i kronor, dels i procent av den särskilda förmögenhetsskatten. En fristående förmögenhetsskatteskala, som ger ungefärligen samma intäkt som de nuvarande två skatteformerna tillsammans, kan konstrueras genom multiplikation av procenttalen i skalan för den särskilda förmögenhetsskatten med 2,5. Vid tillämpningen av den på detta sätt konstruerade förmögenhetsskatteskalan npp- står skatteskärpning för de kombinationer av inkomst och förmögenhet, där skatten på förmögenhetsdelen enligt tabell 3 är mindre än 150 %, och skatte- lindring, där motsvarande del är större än 150 % av den särskilda förmögen- hetsskattenl. Medan tabellerna 1 och 2 avse marginalskatten, avser tabell 3 skatten på hela den innehavda förmögenheten.
Tabell 3. Förmögenhetsskatt ingående i den statliga inkomst- och förmögenhets- skatten samt värnskatten i kronor och i procent av den särskilda förmögenhetsskatten. Familjer med 2 barn, ortsgrupp V.
Förmögenhet 20 000 50 000 100 000 200 000 500 000 1 000 000 5 000 000
Sa a lavd . . . ,. ,._. . 312035; kr. kr. %& kr. %* kr. %& kr. %>: kr. %-- kr. %*-
3 000 13 32 80 64 43 128 57 486 98 1 331 131 4 000 12 32 80 64 40 143 49 566 97 1 463 129 5 000 13 32 80 73 46 200 53 646 96 1 613 130 — — 10000 30 76 190 153 96 330 65 924 78 2188 121 25 — 20000 53 131 328 264 165 592 116 1574 82 3212 110 4751 55 50000 93 234 585 467 292 935 183 2337 122 4705 107 14579 115 100000 107 268 670 537 336 1075 211 2687 141 5375 122 24670 127 200000 123 306 765 613 383 1225 240 3063 160 6125 139 32577 115 500000 137 343 858 687 429 1375 270 3437 180 6875 156 34375 121 1000000 137 344 860 687 429 1375 270 3437 180 6875 156 34375 121
* av den särskilda skatten på förmögenhet.
I det föregående har behandlats, huru skatten på förmögenhetsdelen genom den kombinerade skatten är beroende av inkomstens storlek, varvid inkomsten (i förekommande fall inkomsten före nysparandet) tänkes placerad i botten av det taxerade beloppet. Närmast skall belysas, huru skatten på. arbetsinkomst
* För att markera detta ha vågräta streck inskjutits vid gränsen 150 % itabellens kolumner för procenttal.
genom den kombinerade skatten är beroende av innehav av förmögenhet. Sist- nämnda sammanhang är i många fall mer-relevant än det förut behandlade. För exempelvis en fastighetsägare kan nämligen förmögenheten ofta anses fast och inkomsten rörlig. I dylika fall tänkes förmögenhetsdelen placerad i botten av det taxerade beloppet. I nedanstående uppställning har angivits skatten på en inkomstökning vid olika kombinationer av inkomst och förmögenhet, varvid nämnda merinkomst tänkes placerad överst i det taxerade beloppet. Av upp- ställningen framgår exempelvis, att en person med en inkomst av 12 000 kronor för en inkomstökning av 100 kronor får betala en skatt (marginalskatt) av 17 kronor 80 öre, om förmögenheten understiger cirka 90 tusen kronor, 19 kronor 60 öre, om förmögenheten ligger i intervallet 90 till 190 tusen kronor 0. s. v. Tablån belyser således, huru förekomsten av förmögenhet kan leda till en skärpt beskattning av en merinkomst genom att en hundradel av förmögenheten in— räknas i det taxerade beloppet.
Statlig inkomstskatt
Inkomst Föäigåfålhn på len inkomst- kr. kr okmng av
' 100 kr. 2 000 0— 190 5'70 190— 390 11'50 4 000 0— 9 57 J 9— 210 11'50 210— 510 1370 8 000 0— 150 13'70 150— 350 16'00 350— 450 17'80 12 000 0— 90 17'80 90— 190 1960 190— 390 21'40 390— 690 23'60 15 000 0— 120 21'40 120— 420 2360 420— 1400 2950 25 000 0— 520 29'50 520— 1 500 3580 50 000 0— 770 4210 770— 1 800 44'80 100 000 0— 1 300 4840 1 300—11 300 5510
(Uppställningen gäller en familj med ett barn i ortsgrupp 111 med allmänna avdrag uppgående till sammanlagt 10 %.)
Då spärregeln för den särskilda skatten på förmögenhet är tillämplig, d. v. 5. då förmögenheten överstiger 25 gånger det taxerade beloppet, kommer 'en in- komstökning att ge anledning till en ökning av den beskattningsbara förmögen- heten och därmed till en stegring av den särskilda skatten på. förmögenhet. " För att en fullständig bild skall erhållas av hur innehav av förmögenhet verkar
på beskattningen av en inkomstökning, bör därför en av inkomstökningen för- anledd stegring av den särskilda skatten på förmögenhet adderas till de i ovan— stående tablå angivna skattesatserna. Här har emellertid valts att separat be-
lysa spärregelns verkan vid en inkomstökning, vilket sker genom nedanstående tablå *(räknad för en familj med ett barn i ortsgrupp III med allmänna avdrag uppgående till sammanlagt 10 %):
Statsskatt för en inkomstökning av Lägsta föl-_ 100 kronor, då spärregeln kommer Taxerad mögenhet för till tillämpnmg
. , . .. .
inkomst tillampning Särskild av sparregeln
Inkomstskatt förmögenhets- skatt
3 000 100 000 11-50 6'80 6 000 200 000 1370 900 9 000 300 000 19'60 1120 12 000 400 000 23130 1120 15 000 500 000 2950 1120 30 000 1 000 000 3850 13150 60 000 2 000 000 48 40 13'50 300 000 10 000 000 61'90 13'50
1 Taxerat belopp minus förmögenhetsdel.
Om alltså exempelvis en person med en inkomst motsvarande ett taxerat belopp (exklusive förmögenhetsdel) av 6 000 kronor och en förmögenhet av exempelvis 210000 kronor ökar sin inkomst med 100 kronor genom en arbetsinsats, får han förutom en höjning i inkomstskatt av 13 kronor 70 öre vidkännas en höjning i särskild förmögenhetsskatt av 9 kronor. Verkan av spärregeln i detta hän- seende är således icke oväsentlig.
Stockholm i oktober 1946. Ove Lundberg.
Bilaga 10.
Frågans behandling vid 1940 års riksdag.
Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet var föremål för över- vägande vid 1940 års lagtima riksdag i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 185 med förslag till förordning om värnskatt för budgetåret 1940/41. Berörda förslag hade utarbetats på grundval av en av särskilda sak- kunniga inom finansdepartementet verkställd utredning om avvägningen av den — direkta statsbeskattningen för samma budgetår. Beträffande frågan, i vilken ut- sträckning merbeskattning borde uttagas i form av skärpt förmögenhetsbeskatt- ning, yttrade de sakkunniga bland annat, att den omständigheten att den sär— skilda förmögenhetsskatten i de sakkunnigas förslag lämnats orubbad icke hade sin grund i någon uppfattning om att förmögenheten skulle vara mindre lämplig såsom underlag för en krisartad beskattning. De sakkunniga funno emellertid åt- skilliga svårigheter vara förbundna med avvägningen av en värnskatt på förmögen- het, om denna — liksom fallet syntes bliva med värnskatten på inkomst —— skulle behöva uttagas under flera år. Starka skäl talade däremot för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna syntes böra lämna till täckning av krisperiodens ut- gifter, få karaktären av ett engångsoffer. Därav ansågs följa, att ett- visst upp- skov med utformningen av en värnskatt på förmögenhet finge tagas i övervägande. Ett avgörande skäl för sådant uppskov funne de sakkunniga vara, att det rimliga omfånget av en dylik förmögenhetsskatt icke för det dåvarande kunde bedömas, eftersom detta omfång måste röna inflytande av krisperiodens längd och de sam— lade krisutgifternas storlek.
I ovannämnda proposition förklarade sig departementschefen kunna instämma i den motivering, som de sakkunniga lämnat för förslaget om ett uppskov med uttagande av värnskatt i form av en särskild skatt å förmögenhet.
1940 års bevillningsutskott yttrade i sitt i anledning av propositionen avgivna, av riksdagen godkända betänkande nr 24, att utskottet delade de sakkunnigas uppfattning att starka skäl talade för att låta det särskilda bidrag, som förmögen- het—erna syntes böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av ett engångsoffer. Då skatten i fråga borde uttagas vid en sådan tidpunkt och på ett sådant sätt, att olägenheterna av densamma för näringslivet och de enskilda medborgarna icke bleve alltför stora, ansåge sig utskottet böra förorda förslaget om uppskov med uttagande av särskild värnskatt å förmögenhet. Detta uttalande av utskottet var enhälligt.
Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet.
Lindahls promemoria.
Till fullgörande av offentligt uppdrag att såsom sakkunnig inom finansdepar- tementet biträda med utarbetande av förslag till beredskapsåtgärder på det skatte- politiska området överlämnade professor Erik Lindahl den 5 december 1942 till chefen för finansdepartementet en promemoria angående förntsättningarna, för och verkningarna av en engångsskatt & förmögenhet i Sverige (SOU 1942: 52). Då promemorian varit grundläggande för den under de senare åren förda diskussio- nen om engångsskatt på förmögenhet har ansetts lämpligt att här lämna en redo- görelse för densammas innehåll.
Till en början bör nämnas att Lindahl med promemorian endast avsett att lämna ett bidrag till belysningen av vissa principfrågor i samband med nämnda skatt. Den grundläggande synpunkten hade därvid varit, att engångsskatten å ena sidan skulle vara tillräcklig för att möjliggöra en väsentlig minskning av den
under kriget starkt ökade statsskulden men å andra sida-n vara av så moderat storleksordning, att taxerings- och transfereringsproblemens lösning ej medförde alltför stora svårigheter.
Enligt Lindahls beräkningar skulle statsskulden, om kriget tänktes avslutat under år 1943 eller snart därefter, uppgå till omkring 10 miljarder. Om kriget fortsatte efter år 1943, grundade Lindahl sina beräkningar i fråga om engångs- skatten på en statsskuld av omkring 13 miljarder. Beträffande engångsskattens storlek gjordes därvid alternativa antaganden. I det första fallet beräknades en- gångsskatten belöpa sig till 2 miljarder. I det senare fallet åter, d. v. s. om kriget tänktes få en längre varaktighet med en ökning av statsskulden till om» kring 13 miljarder som följd, antogs skatten utgå med 50 % högre skattesatser och alltså inbringa omkring 3 miljarder,
De viktigaste fördelarna med en reduktion av statsskulden sammanfattades av ' Lindahl sålunda:
1. Det finanspolitiska utrymmet ökades, varför det blev möjligt antingen att sänka de löpande skatterna eller att tillgodose behov som eljest måst försummas.
2. Förmögenhetsfördelningen blev något jämnare, eftersom den kollektiva för- mögenheten ökades i förhållande till den privata, och såsom en följd därav kunde man i vissa fall även räkna med någon utjämnande effekt på inkomstfördelningen. Den minskning av den behållna inkomsten, som en engångsskatt å förmögenhet vål- lade förmögenhetsägarna, bleve emellertid vid en mera måttlig sådan skatt av relativt ringa omfattning, då det indragna kapitalet och dess avkastning förut varit hårt belastade med löpande inkomst- och förmögenhetsskatter.
3. Sedan rubbningssvårigheterna övervunnits, kunde en mera stabil utveckling förväntas å kapitalmarknaden, varför behovet av statliga regleringsåtgärder minskades. ' "Vilken betydelse de nu angivna fördelaktiga verkningarna av en minskning av statsskulden kunde få i ett konkret fall, berodde givetvis på utgångslägets beskaf- fenhet och skuldreduktionens storlek. Så länge det ej var fråga om en mycket kraftig reduktion av en mycket stor statsskuld, gällde enligt Lindahl i stort sett, att verkningarna voro av relativt ringa storleksordning. Vad angick en genom engångsskatt åstadkommen skuldreduktion ansåg Lindahl emellertid, att det ovan under punkt 1) angivna syftemålet — nämligen en sådan sanering av statsfinan— serna, att den framtida finanspolitiken ej behövde drivas efter alltför restriktiva linjer _ ganska väl kunde tillgodoses även av en mera moderat skatt-, om stats- skulden ej var för stor vid utgångsläget. Vid utformningen av engångsskatten å förmögenhet hade Lindahl att taga ställning bland annat till frågan, vilka som skulle erlägga skatten och efter vilka grunder skatten skulle fördelas på de skattskyldiga. Då dessa frågor komma att närmare belysas i samband med en redogörelse för de av Lindahl —— i en bilaga till promemorian — uppdragna riktlinjerna för utformningen av engångsskatten, har här ansetts endast böra nämnas, att enligt Lindahl engångsskatten borde läggas på förmögenheten, därvid hänsyn ej skulle tagas till den skattskyldiges in- komst, och oavsett om förmögenheten uppkommit under kriget eller ej. Aktie— bolag och ekonomiska föreningar skulle ej drabbas av engångsskatten. Svårigheten att på ett tillförlitligt sätt fastställa de skattskyldigas förmögenhets- förhållanden begränsade enligt Lindahl på ett avgörande sätt storleken av den engångsskatt, som skulle baseras på denna taxering. Lindahl anförde härom: »Ju större den skatt är som skall påläggas, desto större krav måste ställas på tillförlitligheten hos den taxering som ligger till grund för skatten. Brister, som möjligen kunna tålas så länge det är fråga om en liten skatt—, kunna bli outhärd— liga vid en stark ökning av skattetrycket. Endast om den planerade förmögenhetsskatten är av ringa storlek, kan den därför baseras på samma taxeringsmaterial, som ligger till grund för den årliga
förmögenhetsbeskattningen. Den omständigheten, att man vid upptagandet av den svenska »värnskatten» av år 1915 kunde nöja sig med den vanliga inkomst— och förmögenhetstaxeringen, kan sålunda ej anföras som något skäl för att denna taxering även i nuvarande läge skulle utgöra en tillräckligt god grundval för en engångsskatt. Som förut anförts, var nämligen denna tidigare engångsskatt från nutida synpunkt så obetydlig (den gav ju blott cirka 80 miljoner kronor), att den ej ger mycken vägledning för lösningen av det nu föreliggande problemet.
Även en moderat engångsskatt måste under nuvarande förhållanden bli av helt andra dimensioner. Som redan antytts — _— _— kan även en skatt på 2000 miljoner kronor sägas vara av moderat storleksordning för vårt vidkommande. I jämförelse med de årliga förmögenhetsskatterna är detta ett mycket stort belopp, eftersom den särskilda skatten å förmögenhet blott ger cirka 25 miljoner kronor och den del av inkomst- och förmögenhetsskatten, som faller på förmögenhets— delen, säkerligen understiger 100 miljoner kronor. Om man reflekterade på att låta engångsskatten utgå efter samma grunder som den särskilda skatten å för- mögenhet — vilket ju vore den bekvämaste metoden ——- skulle detta alltså inne— bära, att den för den senare skatten gällande tariffen skulle multipliceras med siffran 80. De brister, som för närvarande vidläda den årliga förmögenhets— skatten, skulle alltså hos engångsskatten framträda i en 80 gånger förstorad skala. Det kan ej råda någon tvekan om att vår nuvarande förmögenhetstaxering ej tål en dylik belastning. Såsom framgår av den i bilaga 3 givna framställningen måste nämligen antagas, att väsentliga förmögenhetsbelopp för närvarande undgå taxe- ring och att en större skatt, som grundats på denna taxering, därför kommer att leda till ett orättvist resultat. En mer effektiv förmögenhetstaxering kan därför sägas vara en nödvändig förutsättning för att en engångsskatt av här nämnd storleksordning skall kunna genomföras. Att härvid även annan förmögenhet än den som nu är beskattningsbar principiellt bör medtagas, följer av skattens en- gångsartade natur —— —— _.»
Redan av hänsyn till vad nu närmast anförts ansåg Lindahl det tillrådligt, att man vid planeringen av en svensk engångsskatt tog sikte på en skatt av moderat storleksordning.
Även om man lyckades åstadkomma en riktig förmögenhetstaxering och en lämp- lig avvägning av skattebördan för varje förmögenhetsägare vore engångsskattens problem ej löst. Nya svårigheter uppkomme, när det gällde att till staten över— föra de förmögenhetsvärden, som skulle uttagas i skatt, och att sedan använda dem för avbetalning av statsskulden.
I vissa främmande länder hade —— för att mildra de med skattebetalningen för- knippade rubbningsverkningm'na —— betalningen fördelats i rater över ett flertal år. Linda—hl anförde härom:
»Ett dylikt förfarande ligger nära till hands men, som ofta framhållits av skat- tens kritici, ändras skattens karaktär härigenom på ett avgörande sätt. Det blir ej längre fråga om en verklig engångsskatt på förmögenheten utan om en serie för- mögenhetsskatter av ganska egendomligt slag. De avvika nämligen från regul- jära årliga förmögenhetsskatter ej endast i det hänseendet, att deras varaktighet från början begränsats till en viss tidrymd, utan även i det hänseendet, att de ej rätta sig efter den skattskyldiges förmögenhetsställning vid de tidpunkter, då skatterna erläggas, utan alla äro fastställda i relation till ett visst tidigare för- mögenhetsläge, från vilket den aktuella förmögenhetsställningen med tiden kom- mer att förete allt större avvikelser. På samma sätt som när den skattskyldige skaffar medel till en engångsskatt genom att upptaga ett lån som han sedan ' successivt amorterar, kan skattebördan i det här angivna fallet förlora all rimlig proportion till den skattskyldiges verkliga förmögenhetsförhållanden.
De nu anförda olägenheterna av att skattebetalningen fördelas över en längre tidsperiod kunna knappast anses kompenserade därav, att den skattskyldige här-
igenom får möjlighet att helt eller delvis betala skatten med förmögenhetens av- kastning eller andra inkomster och att på detta sätt ett nytt sparande framstinzule- ras. Ty om detta syfte skall vara avgörande för skattens konstruktion, nås det bättre genom andra skatteformer. En årlig förmögenhetsskatt är i så fall bättre än en engångsskatt, en allmän inkomstskatt bättre än en förmögenhetsskatt samt slutligen konsumtionsskatter bättre än inkomstskatter, allt naturligtvis under för— utsättning att de årliga skatteintäkterna fonderas av staten.
I själva verket har engångsskatten å förmögenhet genom att fördelas över ett flertal år blivit en slags ersättning för en årlig förmögenhetsskatt i en del länder, som förut ej haft en sådan skatt. Det följer av det ovan anförda, att det i dessa fall skulle ha varit mer rationellt att införa en årlig förmögenhetsskatt av den vanliga typen. Orsaken till att man infört förmögenhetsbeskattningen i engångs— skattens form har nog i en del fall varit av politisk art: det har sannolikt varit lättare att få skatten antagen, när den motiverats med ett visst nödläge och från början givits en begränsad varaktighet.
Principiellt kan därför hävdas, att engångsskatten helst bör erläggas i omedel- bart samband med taxeringen, innan den skattskyldiges förmögenhetsställning hunnit förändras på något avgörande sätt.»
Enligt Lindahl blevo de rubbningsverkningar och komplikationer, som upp- kommo i samband med engångsskatt-ens inbetalning till staten, i hög grad bero- ende av skattens storlek. Lindahl anförde sammanfattningsvis härom:
»Sålunda bli de föga framträdande vid en ringa engångsskatt, som i huvud- sak kan antagas bli erlagd med inkomstmedel eller likvida förmögenhetstill— gångar och därför endast i undantagsfall ger upphov till några förmögenhets— realisationer. I detta fall spelar det därför ej heller någon större roll, om skatten fördelas på ett par tre år. —— Då en engångsskatt av moderat storleksordning (d. v. s. för Sveriges vidkommande på omkring 2 OOO'miljoner kronor, innebärande en genomsnittlig utdebitering av ungefär 10 % av den taxerade förmögenheten) däremot måste utgå ur förmögenheten och i många fall ej täckas av likvida till- gångar, bli de härvid uppkommande rubbningsverkningarna och komplikationerna så betydande, att de måste mötas med särskilda anordningar. Sålunda synes det i detta fall vara önskvärt, att skatten erlägges i nära samband med taxeringen. Vidare måste ordnas med särskilda krediter för fastighetsägare och andra, som ej utan svårighet kunna realisera en del av sin förmögenhet. Dock torde det i detta fall ej visa sig nödvändigt för staten att som skattelikvid mottaga andra för- mögenhetstillgångar än kontanter, statspapper och eventuellt vissa andra obligatio- ner, förutsatt att en viss reglerande verksamhet utövas på kapitalmarknaden för att dämpa de av realisationerna framkallade värdefluktuationerna. — En mycket stor engångsskatt torde åter vara praktiskt genomförbar, endast om staten vill medgiva att som skattelikvid utnyttjas jämväl andra tillgångar än de nu nämnda, varför svårigheterna ökas i väsentlig grad.
Vill man ej godtaga de senast angivna och mycket vittgående konsekvenserna av en relativt stor engångsskatt, får man alltså nöja sig med en skatt av mera moderat storleksordning. Då den förut givna behandlingen av taxeringsproble- met har utmynnat i samma slutsats, föreligger härmed en dubbel motivering för begränsningen av omfattningen av en engångsskatt.»
Vid behandling av frågan om engångsskattens verkningar från statsfinansiell synpunkt kom Lindahl först in på huruvida engångsskatten möjliggjorde en mer expansiv inriktning av finanspolitiken och anförde härom:
»Den förra frågan är ej lätt att besvara utan mera preciserade antaganden rörande den politiska utvecklingen överhuvud i Sverige. Här skall därför endast anmärkas, att statens skuldsättning för räntabla investeringar sannolikt kommer att fortgå tämligen oberoende av om statsskulden reduceras genom en engångs- beskattning eller icke. Vad åter angår statens skuldsättning för icke räntabla
syftemål, kan man givetvis tänka sig, att en något större återhållsamhet kommer att iakttagas, om en engångsskatt icke upptagits, än i det motsatta fallet. Men då en sådan skuldsättning principiellt endast får vara av temporär art, kunna eventuella variationer härvidlag knappast tillmätas någon större betydelse vid en- gångsskattens bedömande. Det synes ej heller vara nödvändigt att låta engångs- skatten få något avgörande inflytande på statens politik i fråga om löpande ut- gifter (särskilt om hänsyn tages till vad nedan anföres angående storleken av sta— tens årliga nettobehållning av engångsskatten). Jämför man det finanspolitiska alter- nativ, som innefattar en avbetalning av statsskulden genom engångsskatt, med det alternativ, som innebär att denna del av statsskulden får stå kvar, blir skill- naden i berörda avseende'därför ej så stor. Förhållandet blir annorlunda, om engångsskatten i stället uppfattas som ett alternativ till en successiv amortering av statsskulden genom inkomstmedel från driftbudgeten under en begränsad följd av år. Då en dylik överbalansering, för att bli likvärdig med en engångsskatt på två eller tre miljarder, skulle uppgå till icke mindre än omkring 330 respektive 500 miljoner kronor per år under en sexårsperiod, måste underlåtenheten att upp— taga en engångsskatt i detta fall antagas utöva en påtagligt restriktiv effekt på finanspolitiken.»
Vad blir statens årliga nettovinst av statsskuldens reduktion genom engångs— skatten? — Lindahl angav nettovinsten såsom skillnaden mellan den årliga ränte- besparing, som uppkom genom statsskuldens nedgång, och den årliga skatte- minskning, som blev en följd av att staten framgent gick miste om skatt på den indragna förmögenheten och dennas avkastning. Lindahl anförde härom:
»Räknar man först med den lägre engångsskatten på omkring två miljarder, kan den kanske väntas minska statens årliga ränteutgifter med cirka 70 miljoner kronor. Härvid förutsättes, att de inlösta statspapperen i genomsnitt förräntas med S% % av inlösningsvärdet. —— — —
När det sedan gäller att beräkna, huru mycket underlaget för de löpande in- komst och förmögenhetsskatterna reduceras genom engångsskattens upptagande, torde man i stort sett kunna utgå ifrån att den skattepliktiga förmögenheten min- skas med engångsskattens belopp och den skattepliktiga inkomsten med räntan å samma belopp, beräknad efter samma procentsats som gällt för de inlösta stats— obligationerna, d. v. s. 31/2 %. -— — —
Om av nu anförda skäl den förmögenhet, som indrages genom engångsskatten, antages förut ha varit förräntad eft-er samma procentsats som de inlösta stats— obligationcrna, och om såväl förmögenheten som dennas avkastning förutsättes ha varit skattepliktig och deklarerad i vederbörlig ordning, kunna de årliga. stats- och kommunalskatter, som enligt nu gällande bestämmelser skulle ha bestritt-s med förmögenhetsinkomsten, i runt tal anslås till 60 % av densamma. Då dessa skatter skulle försvinna med förmögenhetens indragning, följer härav att endast cirka 40 % av de nämnda 70 miljonerna, d. v. s. 28 miljoner kronor, skulle kvar- stå som det allmännas årliga nettobehållning av engångsskatten. Om man förut sätter, att staten på ett eller annat sätt får gottgöra kommunerna för minskningen av deras skatteunderlag, kommer den förbättring av de löpande statsfinanserna, som åstadkommes av engångsskatten, alltså att begränsas till sagda ,belopp, vilket ej betyder mycket vid en årlig skattebudget på omkring 2 000 miljoner kronor.
Vid en skärpt engångsbeskattning på omkring tre miljarder blir den årliga räntebesparingen enligt samma beräkningsgrunder omkring 105 miljoner kronor, den årliga minskningen av andra skatteintäkter cirka 63 miljoner kronor och den ,årliga nettobehållningen för det allmänna alltså cirka 42 miljoner kronor. En- gångsskattens betydelse för statens inkomstställning ökas alltså men dock ej så mycket att skatten, betraktad som isolerad företeelse, spelar någon avgörande roll. — — _—
De ovan anförda kalkylerna ha baserats på det antagandet att de nuvarande
höga skatterna på inkomst och förmögenhet komma att bli bestående också i fram- tiden.»
Av det anförda drog Lindahl den slutsatsen, att en engångsskatt av den rela- tivt moderata storleksordning, varmed här räknats, knappast kunde väntas med- föra någon mera väsentlig förbättring av svenska statens inkomstställning. Detta berodde bland annat på att avkastningen av den förmögenhet, som skulle bli föremål för indragning, redan förut till mer än hälften uppbures av det allmänna i form av årliga skatter.
Om verkningarna av engångsskatten ses från skattdragarnas synpunkt var en- ligt Lindahl den inkomstutjämnande effekten av en moderat engångsskatt på det hela taget ganska obetydlig. Med avseende på förmögenhetsfördelningen blev en- gångsskattens effekt däremot av helt andra dimensioner, då de privata förmögen- heterna måste reduceras med engångsskattens hela belopp. Den relativt stora kapitalreduktionen kunde medföra avsevärda svårigheter för den skattskyldige. Dessa svårigheter växlade emellertid från fall till fall beroende på hur den skatt- skyldige hade sin förmögenhet placerad. I anslutning härtill anfördes bland annat följande:
»En annan olägenhet, som engångsskatt-en har från skatt-dragarnas synpunkt och som också berörts i det föregående, ligger däri att skatt-en sannolikt kommer att träffa sådana förmögenhetsägare hårdast, som varit förlorande part under den råda-nde krigskonjunkturen. För obligationsinnehavare, innehavare av bank- fordringar och andra s. k. passiva kapitalister, vilka fått sin reala förmögenhets- ställning försämrad genom den pågående prisstegringen, kan nämligen förmögen— hetstaxeringen förutsättas bli avsevärt mera effektiv än för flertalet aktieägare (när aktierna ej äro börsnoterade) och innehavare av reala kapitaltillgångar, för vilka penningvärdets försämring ofta medfört vinster. Dock är att märka, att den grupp av förmögenhetsägare, som nu åsyftas, i mindre grad än ägare av real- kapital träffas av engångsskattens depressiva verkningar och ej heller i samma utsträckning som dessa nödgas belåna sina tillgångar för att kunna erlägga en- gångsskatten. »
En fråga, som Lindahl även upptog till diskussion, gällde engångsskattens in- verkan på det totala sparandet i samhället. Lindahl anförde härom:
»Svaret på denna fråga blir givetvis i hög grad beroende av sättet för skattens upptagande och av då rådande ekonomiska förhållanden. Mera generellt torde emellertid kunna påstås, att sparandet påverkas i olika riktningar, men att netto- effekten i regel torde bli någon ökning. — —— —
Det är av intresse att jämföra engångsskattens nu angivna verkningar med det resultat som skulle ernås i fråga om sparandet, om man ersatte denna skatt med en relativt hög inkomstbeskattning under en följd av år. I detta senare fall tvingas flertalet skattdragare att inskränka sin löpande konsumtion, och om de härigenom frigjorda medlen användas till statsskuldens amortering, kan ett kollek- tivt tvångssparande sägas föreligga. Detta möjliggör en förbättring av statens förmögenhetsställning utan att en motsvarande försämring inträder för skattdra- garnas vidkommande. Följden blir alltså en ökning av den samhälleliga kapital- bildningen, som direkt eller via bankerna finansieras genom de likvider som er- hållits av staten för de inlösta statsskuldbevisen. Dessa. likvider bidraga för övrigt att lätta läget på penning- och kapitalmarknaden och underlätta härigenom bibe— hållandet av relativt låga räntor. I så måtto kan en dylik successiv amortering av statsskulden sägas ställa sig fördelaktigare från kapitalbildningssynpunkt än en engångsreduktion finansierad genom förmögenhetsindragning. Det bör dock tilläggas, att en relativt hög inkomstbeskattning kan utöva ett ofördelaktigt infly— tande på den produktiva verksamheten och att den också ogynnsamt påverkar det frivilliga sparandet, vilka verkningar i stort sett torde kunna undvikas vid en rationellt ordnad engångsskatt på förmögenhet. Betydelsen av det företräde, som
i dessa senare hänseenden kan tillerkännas engångsskatten, får bedömas med hän- syn till omständigheterna i det konkreta fallet.
I fråga om engångsskattens allmänna inverkan på kapitalmarknaden bör vidare framhållas, att den utövar en tryckande effekt särskilt på aktievärdena men i viss mån även på fastighetsvärdena och andra värden av reala kapitaltillgångar.———————
Denna effekt är givetvis av konjunkturdämpande karaktär. Då engångsskatten — _ — samtidigt kan tänkas medföra en ökning av sparandet, förhöjes där— igenom skattens inverkan på konjunkturerna i samma riktning. På grund härav måste skattens betydelse för den ekonomiska utvecklingen bedömas mycket olika, om skatten införes under en nedåtgående eller en uppåtgående konjunktur. I förra fallet förstärker skatten konjunkturnedgången, i senare fallet verkar den däremot i konjunkturstabiliserande riktning.
Man kan härav draga den viktiga slutsatsen, att en engångsskatt, som införes en kort tid efter krigets slut, då prisnivån är fallande och företagarverksamheten osäker, kan försvåra en konjunkturstabiliserande politik, under det att skattens införande under en krigskonjunktur med stigande prisnivå kan underlätta en dylik politik.»
Slutligen lämnade Lindahl _ i en bilaga till promemorian _ även en kort redogörelse för de antaganden rörande utformningen av en svensk engångsskatt på förmögenhet, som gjort-s i promemorian.
En grundläggande synpunkt hade därvid såsom förut nämnts varit, att en- gångsskatten å ena sidan skulle vara tillräcklig för att möjliggöra en väsentlig minskning av statsskulden men å andra sidan vara av så moderat storleksord- ning, att taxerings- och transfereringsproblemens lösning ej medförde alltför stora svårigheter. Vidare hade förutsatts, att skatten skulle utgå i relation till förmögenhetsläget vid slutet av år 1943. Resonemanget kunde emellertid i huvud- sak tillämpas även på en skatt, som hänförde sig till en senare tidpunkt, om bea räkningarna rörande skattens avkastning modifierades i erforderlig grad.
Enligt nämnda redogörelse torde inkomst— och förmögenhetsskatteförordningens bestämmelser angående skyldigheten att erlägga skatt för förmögenhet i huvud- sak kunna tillämpas även på engångsskatten. Om i överensstämmelse därmed aktiebolag och ekonomiska föreningar befriades från skatten, borde dock förut- sättas, att aktiernas och föreningsandelarnas uppgivna förmögenhetsvärden, i de fall då börsnotering icke förelåg, kontrollerades mera effektivt än nu vore fallet. Vid denna kontroll ansågs en genomgång och värdering av de juridiska personer— nas__tillgångar vara nödvändig.
Aven vid bestämmandet av skattepliktens omfattning borde de i inkomst- och förmögenhetsskatteförordningen angivna reglerna i huvudsak kunna tillämpas. Dock ifrågasattes vissa avvikelser. Sålunda syntes det principiellt motiverat att beträffande försäkringar överstigande visst minimibelopp inräkna återköpsvärdet eller det matematiska värdet av kapital- och ränteförsäkringar jämte visst slag av brandförsäkringar (»allframtidsförsäkring») i den förmögenhet, som skulle taxeras till engångsskatt. Vidare torde den skattefrihet, som vid den årliga för- mögenhetsbeskattningen gällde för »konstverk, bok-, konst- och därmed jämför- liga samlingar», böra undergå en viss modifiering vid en engångsskatt å förmögen- het. Den nu gällande skattefriheten för »möbler, husgeråd och andra inre lös- ören, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga bruk,» borde dock i huvudsak bibehållas. Slutligen ansåg Lindahl en viss inskränkning av skatteplikten vara befogad i fråga om förmögenhet, som den skattskyldige av- satt för sin framtida försörjning.
Förmögenhetstillgångarna borde principiellt upptagas till det värde, som de kunde förväntas betinga vid försäljning.
Den skattefria gränsen hade av Lindahl satts till 20 000 kronor eller samma gräns som vid den särskilda skatten å förmögenhet. Såsom ett viktigt skäl för en
ej alltför låg gräns framhölls, att den stora massan av smärre förmögenhets- ägare i vårt land utgjordes av självägande bönder, vilka levde i små omständig- heter och mycket kännbart skulle träffas av en förmögenhetsreduktion, som i fler- talet fall finge formen av ökad inteckning i deras fastigheter. Det vore särskilt av praktiska skäl önskvärt, att denna kategori av förmögenhetsägare i största möjliga utsträckning befriades från engångsskatten.
Vad angick konstruktionen av själva skatteskalan, kunde man nöja sig med en ganska moderat progression. Såsom skäl härför anfördes att de större för— mögenheterna redan förut vore mycket hårt belastade genom den årliga beskatt- ningen. Detta gällde särskilt de övre förmögenhetsdelarna, som genom engångs- skatten skulle indragas till staten. Den finansiella nettovinsten av indragningen skulle därför vid nuvarande skattesatser bli relativt liten. Ett annat skäl var att rubbningsverkningarna ökade ju större kvotdel skatten utgjorde av den skatte- pliktiga förmögenheten. Skatten borde ej heller allt-för tydligt inbjuda till en upp- delning av förmögenheterna på blivande arvingar.
Om man utginge ifrån att skatten i genomsnitt borde uppgå till 10 % av den beskattningsbara förmögenheten, syntes latituden för skatteskalan ej böra göras större än att den maximala skattesatsen understege 15 (alternativ I) eller kanske 13 % (alternativ II). Då även en proportionell 10 %-ig skatt på de förmögenhets- delar, som låge över 20 000 kronor, medförde en viss progressivitet i skatteskalan, framstode även detta alternativ (alternativ III) som en möjlig lösning av frågan.
För att undersöka hur dylika skatteskalor skulle gestalta sig, om de vid den särskilda skatten på förmögenhet använda förmögenhetsintervallerna lades till grund för progressionen, lät Lindahl för de två förstnämnda alternativen upp— rätta följande sammanställning, i vilken till jämförelse medtagits även den för den särskilda skatten å förmögenhet gällande tariffen:
.. . Engångsskatt å förmögen- Förmögenhetsbelopp mellan Sää-13? 5:32 het i % (1 000 kronor) i o/goo Alt. I Alt. II
0— 20 -— — -—
20— 40 1 6'25 8 40— 80 2 8'00 9 80— 150 3 9'75 10 150— 300 4 11'50 11 300—1 000 5 13'2 5 12 1 000— 6 1500 13
Med ledning av denna tabell kunde man räkna ut engångsskattens storlek i konkreta fall:
Alt. I Alt. II Alt. III Förmögenhet i kronor kronor % kronor % kronor % 40 000 1 250 3'1 1 600 4'0 2 000 53'0 80 000 4 450 56 5 200 (is 6 000 775 150 000 11 275 7'5 12 200 8'1 13 000 8'7 300 000 28 525 9'6 28 700 9'6 28 000 9'3 1 000 000 121 275 12'1 112 700 11'3 98 000 9l'8 2 000 000 271 275 13'6 242 700 21 198 000 91'9 10 000 000 1 471 275 147 1 282 700 12'8 998 000 lC)'0
De såsom alternativ I och II uppförda skatteskalorna hade därvid kalkylerats på ett sådant sätt, att det totala skattebeloppet i båda fallen komme att motsvara ungefär 10 % av hela beloppet beskattningsbar förmögenhet.
Vidare ifrågasattes skattelättnader på vissa håll kompenserade av ökad be— lastning på andra. Sålunda borde gifta personer betala mindre skatt för sin sam- manlagda förmögenhet än en ogift person med samma förmögenhet. Hänsyn till barnantalet borde även tagas.
I samband med förevarande redogörelse ifrågasattes, huruvida icke en engångs- skatt på förmögenhet borde kompletteras med en liknande skatt på högre in— komster för fysiska personer m. fl., varvid vissa synpunkter på en sådan skatt anlades.
Det har förut framhållits att även en relativt moderat engångsbeskattning för- utsätter en tillförlitlig förmögenhetstaxering. Vid en jämförelse mellan bland annat det taxerade förmögenhet-svärdet och det taxerade fastighetsvärdet fram- ginge, att förmögenhetstaxeringen generellt sett blivit alltför låg. Samtidigt gjor— des vissa påpekanden syftande till en effektivisering av taxeringsförfarandet.
Frågans senare behandling i riksdagen.
Frågan om införande av en engångsskatt på förmögenhet har sedermera i an- ledning av motionsvis framställda yrkanden varit under behandling i riksdagen vid flera tillfällen. Sålunda yrkades i en vid 1944 års riksdag väckt motion ut— tagande av en extra förmögenhetsskatt av genomsnittligt 10 % av förmögenheter å minst 20 000 kronor. På hemställan av samma års bevillningsutskott i dess av riksdagen godkända betänkande nr 34 avslogs motionen av riksdagen. Utskottet yttrade emellertid i nämnda betänkande bland annat, att de synpunkter, som vid 1940 års riksdag lagts på förevarande fråga, i det väsentliga fortfarande ägde giltighet. Visserligen hade ett förändrat läge såtillvida inträtt, att de av kriget förorsakade statsutgifterna stigit till en oväntad höjd och därigenom framtvingat påläggande av en skattebörda av både direkt och indirekt natur, som vid krigets början knappast hade förutsetts. Den omständigheten, att andra skatteformer så hårt anlitats, syntes emellertid utskottet icke utgöra ett tillräckligt motiv för att fritaga förmögenheterna från att till fullo bära sin som skä-lig ansedda anpart av de ökade bördor kristiden pålade. För bedömandet av ifrågavarande beskatt— ningsspörsmål fann utskottet en ytterligare utredning erforderlig. Utskottet fram— höll vidare, att det vid denna utredning uppenbarligen icke vore uteslutet att även andra former vid förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer komme till om— prövning.
I en vid 1945 års riksdag väckt motion yrkades, att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om framläggande av proposition angående uttagande av en engångsskatt på förmögenhet.
1945 års bevillningsutskott framhöll i sitt över motionen avgivna betänkande nr 55 bland annat, att denna fråga i anledning av väckta motioner flera gånger behandlats av riksdagen, varvid ett ställningstagande till densamma uppskjutits. Det skäl, som vid 1940 års riksdag närmast åberopats till förmån för ett uppskov med frågans avgörande, nämligen att omfånget av den ifrågavarande förmögen- hetsskatten icke kunde bedömas, hade därvid tillmätts väsentlig betydelse. I an- slutning härtill anförde utskottet följande:
»Såsom förhållandena utvecklat sig, är emellertid läget numera ett helt annat. Sedan krigstillståndet i Europa upphört, torde enligt utskottets mening förutsätt— ningar för ett ställningstagande till frågan om införande av en speciell förmögen— hetsbeskattning av förevarande slag få anses vara för handen. Utskottet finner fördenskull, att en slutlig omprövning av frågan nu bör ske. För egen del an— sluter sig utskottet till den principiella uppfattning, som i ifrågavarande hänse—
ende kommit till uttryck vid 1940 års lagtima riksdag, och anser sålunda, att för- mögenheterna i en eller annan form böra lämna sina särskilda bidrag till täck- ning av krisperiodens utgifter. För frågans närmare bedömande torde emellertid, såsom 1944 års bevillningsutskott jämväl uttalat, en ytterligare utredning vara erforderlig. Vid denna utredning bör beaktas vad 1944 års bevillningsutskott i sitt ovannämnda, av riksdagen godkända betänkande anfört. Enligt utskottet—s mening bör Kungl. Maj:t snarast möjligt föranstalta om en sådan utredning.
Såsom framgår av vad ovan nämnts fann 1944 års bevillningsutskott icke ute- slutet, att vid utredningen även andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer kunde komma under omprövning. Utskottet finner för egen del det vara angeläget, att en sådan omprövning sker. Givetvis anser sig utskottet icke kunna yttra sig närmare angående den form av skatt på fömögenhet som bör väljas. Av de beskattningsformer, som kunna tagas under närmare övervägande vid den av utskottet nu föreslagna utredningen, vill utskottet emellertid såsom exempel nämna en utbyggnad av arvsskatten och av den särskilda skatten å för- mögenhet.
Utredningen bör enligt utskottets mening äga rum så skyndsamt, att ifråga- varande spörsmål kan upptagas till bedömande samtidigt med efterkrigsplane- ringskommissionens väntade förslag rörande samtliga aktuella finansproblem eller i varje fall till nästkommande års riksdag.»
Under åberopande av det anförda hemställde utskottet, att riksdagen måtte med anledning av motionen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt föranstalta om en utredning om de former, under vilka förmögen- heterna böra bidraga till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter.
Reservation anfördes av herr Elon Andersson m. fl., vilka ansåge, att motio- nen icke borde föranleda någon riksdagens åtgärd. Såsom skäl härför gjordes gällande att Lindahls omförmälda utredning och den diskussion i frågan, som i anledning därav förekommit, gåve vid handen, att en engångsskatt å förmögenhet, som i motionen ifrågasatts, icke lämpligen läte sig genomföra. Reservanterna an- sågo, att utskottets yttrande bort ha följande lydelse:
»Bortsett från de skattetekniska svårigheterna har även skattens statsfinan- siella betydelse visat sig bliva relativt ringa i förhållande till de olägenheter, som skulle bliva förbundna med dess införa-nde. Särskilt för näringslivet, som nu be- höver tillvarataga och utnyttja alla sina resurser för att möta de påfrestningar, som det osäkra framtidsläget kan komma att vålla, skulle en engångsskatt kunna få. mycket menliga följder. Även den ovisshet, som består så länge möjligheten av en engångsskatt hålles öppen, kan icke minst i nuvarande läge befaras bli till skada. Frågan om en engångsbeskattning av förmögenhet synes därför kunna avföras från dagordningen och utskottet anser sig följaktligen böra avstyrka bi- fall till den väckta motionen.
Huruvida förmögenheterna skäligen böra på annat sätt än som här ifrågasatts tagas i anspråk för täckning av kristidens utgifter anser sig utskottet i detta sam- manhang ej böra uttala sig om. Ett aktualiserande av spörsmålet därom måste enligt utskottet-s förmenande vara grundat på trängande statsfinansiella skäl. Därest frågor av sådan innebörd komma att upptagas till prövning får icke heller bortses ifrån att den ökning av skattebördan, som de av kriget föranledda stats- utgifterna vållat, hårt drabbat jämväl ägare av förmögenhet, och det kan starkt ifrågasättas om icke förmögenheterna därigenom fått till fullo bära sin skäliga anpart av de bördor, som kristiden pålagt. Enligt utskottets mening har i detta avseende inträffat en ovedersäglig förändring av läget sedan frågan om en en- gångsbeskattning av förmögenhet först restes vid 1940 års riksdag.»
Riksdagen beslöt skrivelse i enlighet med utskottsmajoritetens hemställan.
Bilaga 11.
Översikt av bestämmelserna rörande beskattningen till staten av arv och gåva i vissa främmande länder.
Danmark. A. Arvsskatten.
I Danmark utgår arvsskatt enligt lagen den 10 april 1922 om »Afgift af Arv og Gave» med senare ändringar och tillägg. Arvsskatten, som är en arvslottsskatt, uttages efter progressiva skiktskalor. De skattskyldiga indelas i fyra klasser, be- roende på närmare eller fjärmare släktskap till arvlåtaren. Om kvarlåtenskapens värde ej överstiger 500 kronor, uttages ej någon skatt. Befrielse inträder vidare för arvlåtarens efterlevande make samt för barn, om värdet av den arvfallna delen av kvarlåtenskapen ej överstiger 2 000 kronor. Personer, som under de sista fem åren före dödsfallet varit bosatta hos arvlåtaren eller varit ekonomiskt beroende av honom, åtnjuta skattebefrielse för arvslott, vars värde ej uppgår till 2000 kronor. För samlingar av nationellt, historiskt, konstnärligt eller vetenskapligt värde äger finansministeriet bevilja skattefrihet.
För arv som tillfaller staten, kommuner, kyrkor, föreningar, bolag och stif- telser — dock ej familjestiftelser — erlägges skatt med 15 % utan hänsyn till lottens storlek. Finansministeriet äger nedsätta arvsskatten till 6 % beträffande arv. som tillfaller offentliga institutioner, föreningar, bolag och stiftelser med allmänt välgörande eller annat allmännyttigt ändamål.
I övrigt beräknas skatten enligt följande tariff. Klass A. För arvslott, som tillkommer efterlevande make, hröstarvingar och adoptivbarn, uttages ej skatt, därest lottens värde ej överstiger 2000 kronor. När värdet å lotten överstiger 2 000 men ej 5 000 kronor, utgår skatt med 10 kronor för 2 000 kronor och en procent av resten samt stiger därefter och utgör, när lottens värde överstiger 1 000 000 kronor, 93 140 kronor för 1 000 000 kronor och 13 % av resten.
Klass B. För arvslott, som tillkommer föräldrar, syskon och de avkomlingar av dessa, som icke hänföras till klassen A, utgår skatten, när värdet å lotten ej överstiger 1 000 kronor, efter en procentsats av 4 %. När värdetå lotten överstiger 1 000 men ej 2 000 kronor, utgår skatten med 40 kronor för 1 000 kronor och 5 % av resten, samt stiger därefter och utgör, när lottens värde överstiger 1 000000 kronor, 143 120 kronor för 1 000 000 kronor och 18 % av resten.
Klass 0. För arvslott, som tillkommer far- eller morföräldrar, föräldrars syskon eller de av deras avkomlingar, vilka ej räknas till klasserna A och B, utgår skat- ten, när värdet är lotten ej överstiger 1 000 kronor, med 8 %. När värdet å lotten överstiger 1000 men ej 2000 kronor, uttages skatt med 80 kronor för 1000 kronor och 9 % av resten samt stiger därefter och utgör, när lottens värde över- stiger 1 000 000 kronor, 201 620 kronor för 1 000 000 kronor och 24 % av resten.
Klass D. För arvslott, som tillkommer annan än ovan under klasserna A C sagts, utgår skatt-en, när värdet å lotten ej överstiger 1 000 kronor, med 12 %. När värdet å lotten överstiger 1 000 men ej 2 000 kronor, uttages skatt med 120 kronor för 1 000 kronor och 13 % av resten, samt stiger därefter och utgör, när lottens värde överstiger 1000 000 kronor, 274 320 kronor för 1000 000 kronor
' och 32 % av resten.
Genom lag den 16 maj 1933 föreskrevs —— för att finansiera vissa krisbekäm- pande åtgärder —— en »midlertidig Afgift af A'rv». Denna lag, som sedermera. fått förlängd giltighetstid och alltjämt äger tillämplighet-, innebär en förhöjning med
50 % av ovan omförmälda, under arvsklasserna B—D angivna skattebelopp samt av skatten på »Legater», d. v. s. testamenterad egendom. Arvtagare, hänförlig till arvsklassen A, drabbas alltså ej av skattehöjningen.
B. Gåvoskatten.
Förenämnda lag den 10 april 1922 införde såsom ett komplement till arvs— skatten en helt ny skatteform, »Gaveafgiften». Objekt för skatten är gåva, som av givaren med full äganderätt överlämnats till med honom sammanboende make, till hans barn och till hans föräldrar samt far- och morföräldrar. Gåvoskatten erlägges på en gång för samtliga gåvor under kalenderåret och utgår efter ena- handa skattesatser och grunder som arvsskatten, d. v. s. skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare lägges till grund vid skattens beräkning. Från värdet av samtliga under året erhållna gåvor är medgivet ett skattefritt avdrag av 2000 kronor. Om det skattepliktiga beloppet (d. v. s. vad som överstiger nämnda avdrag) ej uppgår till mer än 2 000 kronor, skall gåvotagaren, om han är hänförlig till arvsklassen A, i stället betala skatt med 0,5 % av det skatteplik- tiga beloppet. Skattefrihet åtnjutes för i givarens hem lämnat understöd åt bröst— 'arvingar, föräldrar samt far- och morföräldrar. Likaledes äro från skatteplikt undantagna gåvor av möbler och andra inre lösören, som lämnas bröstarvingc till personligt bruk, under förutsättning att värdet av gåvor av nu nämnt slag, läm- nade under ett och samma år, ej överstiger 5 000 kronor. I motsatt fall är det överskjutande beloppet skattepliktigt.
Källor: C. Ulrich Mortensen: Vore skatter (1945), Lov om Afgift af Arv og Gave (nytryck 1943) jämte senare ändringar och tillägg.
Finland.
Gällande bestämmelser om arvs- och gåvobeskattningen i Finland återfinnas i en lag av den 12 juli 1940 om skatt på arv och gåva. Enligt denna förordning uppbäres sådan skatt ej för danaarv, ej heller för sådan egendom, som enligt för- enings stadgar, sedan dess verksamhet upphört, övergått till annan eller som genom testamente eller såsom gåva tillfallit staten eller statsinrättning, landskap, kommun, sammanslutning av kommuner, församling eller annat religiöst samfund samt barmhärtighets- eller undervisningsanstalt. Detta gäller även egendom, som givits åt ideell förening eller annan sammanslutning, inrättning eller stiftelse, vilken, utan avsikt att genom sin verksamhet bereda ekonomiska fördelar åt de i dem delaktiga, verkar i vetenskapligt eller konstnärligt syfte eller har till ändamål att främja folkupplysningen, landets försvar eller det inhemska näringslivet eller ock har annat allmännyttigt syftemål.
A". Arvsskatten.
Arvsskatten i Finland är en arvslottsskatt, som fastställes huvudsakligen med ledning av bouppteckningen över arvlåtarens kvarlåtenskap. Om laga skifte redan ägt rum, skall skiftesinstrumentet jämte bouppteckningen läggas till grund vid skattens fastställande.
De skattskyldiga indelas allt efter släktskapsförhållandet till den avlidne i fyra klasser.
Från andel, vars värde ej överstiger 100 000 mark, skall före fastställandet av skatten avdragas:
1) för barn under 16 år och barn, som till följd av andligt eller kroppsligt lyte är cförmöget till förvärvsarbete, 60 000 mark; '
2) för barn, som fyllt 16 men ej 21 år, ävensom för make 40000 mark; samt
3) för den, som minst de senaste tio åren intill arvlåtarens död varit i dennes tjänst och dragit försorg om honom, 20 000 mark.
I kvarlåtenskapen ingående möbler, husgeråd, kläder och dylikt äro, därest de— samma tillfalla arvlåtarens barn eller efterlevande make, skattefria till högst 20 000 mark per lott.
Om arvlåtarens död haft samband med krigshandling är i visst fall ett belopp av 200 000 mark skattefritt.
Uppgår ej arvslotten eller, därest på sätt nu sagts visst skattefritt belopp av- dragits, återstoden. därav till 20 000 mark, uttages ej arvsskatt.
I övrigt utgår arvsskatten med i respektive arvsklass nedan angivna belopp. Klass I. För arvlåtarens make, barn, adoptivbarn, fader, moder, adoptivför- äldrar och bröstarvinge till barn eller adoptivbarn utgår skatten, därest andelens skattbara värde ligger mellan 20 000 och 40 000 mark, med 400 mark för 20 000 mark och 4 % av resten samt, därest andelens skattbara värde uppgår till 2 240 000 mark eller högre belopp, med 11 %.
Klass Il. För arvlåtarens broder, syster och halvbroder eller halvsyster samt person, som minst de senaste tio åren intill arvlåtarens död varit i hans tjänst och dragit försorg om honom, utgår skatten med dubbelt så stort belopp som enligt klass I.
Klass III. För arvlåtarens far- och morföräldrar samt avkomling till broder, syster och halvbroder eller halvsyster utgår skatten med tredubbelt så stort be- lopp som enligt klass I.
Klass IV. För annan släkting eller oskyld utgår skatten med femdubbelt så stort belopp som enligt klass I.
Om värdet av arvslotten, sedan samtliga avdrag verkställts, överstiger 1 000 000 mark, uttages tilläggsskatt enligt en skiktskala med procentsatser mellan 10 och 30.
Tilläggsskatten utgår emellertid ej om arvlåtaren avlidit till följd av krigs- handling.
Vid arvsskattens fastställande tages i betraktande jämväl sådan gåva som arvlåtare tilldelat arvinge eller testamentstagare med villkor, att gåvotagaren får gåvan i sin ägo först vid givarens död. Hänsyn tages vidare till sådan gåva, som arvinge eller testamentstagare erhållit av arvlåtaren under de två senaste åren före hans död och som —— enligt vad nedan sägs — ej är befriad från gåvoskatt. Avdrag får dock göras för erlagd gåvoskatt.
B. Gåvoskatten.
Gåvoskatt erlägges då viss egendom såsom gåva övergår till annan. Då av villkoren i köpe— eller bytesavtal framgår, att det överenskomna vederlaget utgör högst tre fjärdedelar av det gängse priset, anses skillnaden emellan det gängse priset och sagda vederlag såsom gåva. '
Gåvoskatt erlägges ej: 1) för sådan gåva, för vilken skall erläggas arvsskatt, ej heller för hemgift eller genom äktenskapsförord tillfällen egendom;
2) för möbler och husgeråd, kläder eller annat bohag, avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk, där gåvans värde ej överstiger 20000 mark;
3) för det, som någon erhållit för uppfostran eller skolgång och i underhålls— bidrag; samt ej heller
4) för annan gåva, vars värde understiger 20 000 mark, dock sålunda att, om - gåvotagaren under förloppet av två år av samma givare erhåller flera sådana gåvor, för dessa skall erläggas skatt, så snart deras sammanlagda värde stiger minst till nämnda 20 000 mark. Skyldighet att erlägga gåvoskatt inträder, så snart gåvotagaren fått gåvan i
sin besittning. Om gåvotagaren under förloppet av två år före skattskyldighetens inträde av samma givare erhållit en eller flera skattepliktiga gåvor, skola även dessa tagas i beräkning vid skattens bestämmande, därvid dock från skatten får avdragas den gåvoskatt, som redan erlagts för tidigare erhållna gåvor. Gåvor, som erhållits av skilda givare, beskattas var för sig.
Den för arvsbeskattningen gällande arvsklassindeluingen samt de inom respek- tive arvsklass tillämpade skattesatserna äga motsvarande tillämpning även vid beskattningen av gåva.
Källor: Lagar, förordningar och statsrådsbeslut som röra inkomst- och förmögenhetsbeskatt— ningen samt den övriga direkta statsbeskattningen (1944 med ändringar och tillägg till den 1 maj 1946).
Schweiz.
Arvs- och gåvobeskattningen i Schweiz utövas av kantonerna och i några få kantoner även av kommunerna. Edsförbundet har således ej något med denna form av beskattning att skaffa. I likhet med vid den förut lämnade redogörelsen för inkomst- och förmögenhetsbeskattmngen i Schweiz har kantonen Ziirich tagits såsom företrädare för kantonerna. I nästan samtliga kantoner —— däribland kan- tonen Ziirich — utgår arvsskatten i form av en arvslottsskatt. Skatten är dubbelt progressiv d. v. s. stiger med såväl fjärmare (släktskap som arvslottens ökning. Vid sidan av arvsskatten ha de flesta kantoner även en gåvoskatt.
Kantonen Ziirich.
I kantonen Ziirich, som beskattar såväl arv som gåva, är nämnda beskattning rent kantonal. Gällande bestämmelser rörande denna beskattning återfinnas i en lag av den 26 april 1936.
A. Arvsskatten.
Efterlevande make har helt befriats från skatt för förvärv efter den avlidne. I övrigt äro följande i förvärvet ingående belopp avdragsgilla, nämligen för efter- levande i rätt nedstigande led, vilka ej fyllt 18 år eller äro varaktigt arbetsoför- mögna, 30000 franc samt för övriga sådana efterlevande ävensom för föräldrar 20000 franc. Syskon m. fl. släktingar till arvlåtaren samt personer, som vid dödstillfället voro eller tidigare varit anställda hos arvlåtaren äga rätt till avdrag med ett skattefritt belopp av 3 000 franc. Jämväl andra än nu nämnda personer kunna avdraga ett belopp av 3 000 franc, nämligen om de äro medellösa eller om beloppet erhållits såsom bidrag till deras utbildning. Vidare åtnjuta arvingar skattefrihet för husgeråd samt för böcker, maskiner och dylikt, som erhållits för utövande av en arylåtarens rörelse, allt till ett sammanlagt värde av 10 000 franc.
Arvsskatten är konstruerad på så sätt att, sedan först en i huvudsaklig del progressiv grundskatt beräknats, den slutliga skatten uttages med olika skatte- satser å nämnda grundskatt beroende på arvtagarens släktskapsförhållande till arvlåtaren.
Grundskatten, som beräknas enligt en skiktskala, utgår, därest den skatteplik- tiga arvslottens värde ej överstiger 10000 franc, med 2 % samt för belopp över 500 000 franc med 5 %.
Vid beräknandet av den slutliga skatten äro olika regler gällande för fysiska och juridiska personer. För fysiska personer beräknas skatten enligt denna tariff:
Arvsklass 1. För barn, barnbarn och barnbarnsbarn utgår skatten med 50 % av grundskatten.
Arvsklass 2. För föräldrar samt- far- och morföräldrar utgår skatten med 100 % av grundskatten.
Amsklass 3. För syskon utgår skatten med 200 % av grundskatten. Arusklass 4. För adoptivbarn och deras barn utgår skatten med 300% av grundskatten.
Arusklass 5. För föräldrars syskon, styvföräldrar och styvbarn utgår skatten med 400 % av grundskatten.
Arvsklass 6. För övriga släktingar samt oskylda utgår skatten med 500 % av grundskatten.
För vissa juridiska personer beräknas skat-ten efter 10 % av den skattepliktiga lottens värde.
B. Gåvoskatten.
För gåvoskatten i kantonen Ziirich gäller i det närmaste identiskt samma reg- ler som för arvsskatten. Sålunda medgivas enahanda skattefria avdrag samt äro klassindelningen och skattesatserna exakt desamma. Vid gåvoskatten är dess- utom gåva vid högtid, minnesdag och dylikt skattefri till ett värde av högst 1 000 franc. Om gåvans värde överstiger nämnda belopp, utgår skatten på hela värdet.
Källor: Das zärcherische Erbschafts— und Schenkungssteuerrecht (dissertation 1939), RosendorffHenggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs (maj 1942), Steuerbelastung in der Schweiz 1944 (statistisk årsbok).
England. I England uttages —— såsom framgår av den förut lämnade redogörelsen för inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i vissa främmande länder —— ej någon egentlig förmögenhetsskatt. Den ojämnhet i skattens anpassning efter skatteför- mågan, som blivit en följd därav, kompenseras i viss utsträckning av en kvarlåten- skapsskatt, »estate duty». Denna skatt, som är den viktigaste av arvsskatterna. (»death duties»), beräknas på hela kvarlåtenskapen, varjämte hänsyn tages till gåvor på dödsbädden (»donationes mortis causa») och gåvor inom tre år (enligt Finance Bill 1946 har för budgetåret 1946/47 föreslagit fem år) före dödsfallet. Undantag göras dock för gåvor, som lämnats för allmänt eller välgörande ända- mål tidigare än 12 månader (enligt Finance Bill 1946 två år) före dödsfallet, för gåvor med anledning av äktenskaps ingående, för gåvor till skäliga belopp, som visas ingå bland den avlidnes normala utgifter, samt för gåvor i allmänhet, därest värdet ej överstiger 100 pund. Om »estate duty» beräknats å kvarlåtenskapen efter den ena maken, utgår ej dylik skatt å. samma egendom vid den andre makens död. För annan arvtagare, som avlider inom 5 år från arvlåtarens död, reduceras den å kvarlåtenskapen efter den sist avlidne utgående >>estate duty» enligt särskilda regler. Kvarlåtenskap till värde ej överstigande 2000 piind föreslås enligt Finance Bill 1946 undantagen från »estate duty». Därest värdet av kvarlåtenskapen över- stiger 2 000 pund, är »estate duty» avsedd att utgå på hela värdet, alltså inklu- sive dessa 2 000 pund. För kvarlåtenskaper mellan 2 000 och 3 000 pund föreslås skatten utgå efter 1%. Skatten uttages sedan efter en progressiv skala och utgör för kvarlåtenskaper överstigande 2 miljoner pund 75 % av värdet. För att mildra övergången mellan de olika skikten i skalan finns en föreskrift av innebörd, att skatten i ett skikt ej får överstiga den högsta skatten i närmast föregående skikt ökad med det belopp, varmed värdet av ifrågavarande kvarlåten- skap överstiger det såsom skiktgräns fastställda beloppet. _ De övriga arvsskatter, som utgå i England, nämligen »legacy duty» och »suc-
cession duty», vilka skatter träffa testamenterad respektive ärvd egendom, spela en mera underordnad roll i det engelska skattesystemet. Deras egentliga bety— delse ligger däri, att de möjliggöra en skatteskärpning, när kvarlåtenskapen går till oskylda eller avlägsnare släktingar, och sålunda motväga kvarlåtenskaps- skattens tendens att ställa närmare släktingar i ett relativt ogynnsamt läge. De
båda skatterna äro alternativa. Skattesatserna äro lika för båda skatteformerna. Efterlevande make, släktingar i rakt uppstigande led, avkomlingar och makar till dessa arvingar drabbas av skatt med 1% av sin andel i kvarlåtenskayen under förutsättning att hela kvarlåtenskapen överstiger 15 000 pund och att afvs- andelen eller den testamenterade egendomen överstiger 1 000 pund (för änka eller minderårigt barn 2 000 pund). Syskon, syskons avkomlingar och makar till dessa arvingar betala skatt med 5 % av sin andel i kvarlåtenskapen. I övriga fall LITgöl' skatten 10 % av nämnda andel.
Från skatteplikt till »legacy duty» och »succession duty» äro undantagna
a) lösöre —— dock ej penningar — till värde understigande 20 pund, om hela andelen i kvarlåtenskapen ej uppgår till nämnda belopp;
b) arvs- eller testamentslott i sådan kvarlåtenskap, som ej uppgår till 100 p'l'nd;
c) sådana arvs- eller testamentslotter, där kvarlåtenskapen, beräknad efter vissa regler, ej överstiger 1000 pund. Om i sådant fall den skattepliktiga kvar- låtenskapen överstiger 1 000 pund, får »legacy duty» 'eller »succession dutyx ej bli högre än skillnadsbeloppet;
d) möbler, juveler och andra lösören, som bestämts skola gå i arv inom släkten;
6) böcker, tavlor, träsnitt etc. som testamenterats till föreningar, stiftelser, sammanslutningar och dylikt för att ingå i samlingar;
f) gåvor till den kungliga familjen.
Källor: Rosendorff-Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Europa (1939). Harrison: Death'Duties (1941), Shirras-Rostas: The burden of british taxation (1942), Public General Acts and Measures 1935—1945; Martindale-Hubbel: Law Directory (1945).
Förenta staterna.
Unionen.
Arvsbeskattningen i Förenta staterna utövas av såväl unionen som delstaterna. Den av unionen utövade arvsbeskattningen. sker genom en kvarlåtenskapsskatt, »estate tax», och en tilläggsskatt till denna, en »additional estate tax». Båda skatterna betraktas ej såsom direkta skatter utan såsom stämpelavgifter, »excise taxes», å förmögenhetsöverlåtelse vid dödsfall.
Vid beräknande av den enligt »estate tax» skattepliktiga kvarlåtenskapen får vissa avdrag göras. Sålunda är ett belopp av 100000 dollars skattefritt. Före- varande »estate tax» får ej avdragas från värdet av kvarlåtenskapen. Däremot äro vissa av delstaterna påförda skatter såsom »estate tax», »succession tax», »legacy tax» och »inheritance tax» avdragsgilla. Avdraget för sistnämnda skatter, som dock ej får överstiga 80 % av den till unionen utgående »estate tax», göres dock först å den uträknade »estate tax».
Vissa gåvor inräknas i kvarlåtenskapen och beskattas med denna. Om gåvo— skatt tidigare erlagts, får denna avdragas.
För kvarlåtenskap eller del därav, som inom loppet av de senaste fem åren före dödsfallet varit föremål för arvs- eller gåvobeskattning, uttages vid dödsfallet ej någon arvsskatt.
För »estate tax» är skattesatsen för de första 50 000 dollars 1 % och för belopp överstigande 10 000 000 dollars 20 %.
Vid tilläggsskatten äro enahanda avdrag medgivna som vid »estate tax» med det undantaget att det skattefria avdraget å 100 000 dollars nedsatts till 60 000 dollars. Skatten erlägges, när värdet av den skattepliktiga kvarlåtenskapen ej över— stiger 5 000 dollars, med 3 % av nämnda värde samt därefter enligt en skiktskala
med procentsatser mellan 7 och 77. Sistnämnda procentsats uttages för belopp över 10 000 000 dollars.
Unionen uttager även en gåvoskatt, »gift tax». Ej heller denna skatt betraktas såsom en direkt skatt utan såsom en stämpelavgift. Skatten uttages per är å sammanlagda Värdet av under året hos en mottagare samlade skattepliktiga gåvor. Gåva till värde av 3000 dollars är numera skattefri. Därutöver åtnjuta med- borgare i Förenta staterna ävensom där bosatta ett särskilt avdrag, »specific exemp- tion», å 30 000 dollars. Därest skattepliktiga gåvor lämnats under ett flertal år, reduceras sistnämnda avdrag enligt särskilda regler.
Gåvor för välgörande, religiösa, vetenskapliga och liknande ändamål, som ej äro underkastade inkomstbeskattning, drabbas ej heller av gåvoskatt.
Skatten utgår, när värdet av den skattepliktiga gåvan ej överstiger 5 000 dol- lars, med ?Är % av nämnda värde. För gåvor till värde överstigande 10 000000 dollars uttages skatt med 4 566150 dollars för 10 000 000 dollars och 573/4 % av resten.
Staten New York.
I staten New York uttages arvsskatten i form av en kvarlåtenskapsskatt, »estate tax». Därest värdet av kvarlåtenskapen ej överstiger 150 000 dollars, äro följande avdrag medgivna, nämligen med 20000 dollars för efterlevande make och med 5 000 dollars för varje släkting i rätt upp- och nedstigande led, syskon m. fl. närmare släktingar. Skatten träffar därefter den del av kvarlåtenskapen som, sedan eventuella avdrag verkställts, i värde överstiger 2000 dollars. För de första 150000 dollars beskattningsbar kvarlåtenskap utgår skatten efter en skattesats av 1 % och för belopp över 10 100 000 dollars med 20 %.
I staten New York uttages ej någon gåvoskatt.
Källor: Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Uebersee (1942), McKinney*s Consolidated laws of New York (1943), Martindale—Hubbel: Law Directory (1945), United States Code.
Kanada.
I Kanada utövas arvs- och gåvobeskattningen i första hand av förbundsstaten. Arvsskatt uttages även i den i det följande såsom företrädare för delstaterna utvalda staten Quebec. Däremot synas de kommunala myndigheterna ej befatta sig med de nu nämnda.,beskattningsformerna.
A. Arvs- Och gåvoskatter till förbundsstaten.
De för förbundsstaten gällande arvsslcaltebeslämmelsema återfinnas i Dominion Succession Duty Act av den 14 juni 1941.
I kvarlåtenskapen inräknas såväl gåva på dödsbädden (»donatio mortis causa») som gåva lämnad under loppet av 3 år före dödsfallet.
Från värdet av kvarlåtenskapen får följande belopp avräknas, nämligen
a) för änka: 20000 dollars jämte tillägg för varje barn till arvlåtaren, om barnet ej erhållit någon del av kvarlåtenskapen, med 5 000 dollars och, i annat fall, med nämnda belopp minskat med värdet av barnets andel;
b) för barn till arvlåtaren: 5000 dollars;
e) för barn till arvlåtaren, därest den andra av föräldrarna redan tidigare av— lidit: 15 000 dollars jämte tillägg av ovan under b) omnämnda 5000 dollars; dock under förbehåll att, därest flera barn äro berättigade till detta avdrag, sam— manlagda beloppet av avdraget i fråga begränsas till 15 000 dollars att fördelas mellan barnen i förhållande till värdet av deras respektive lot-ter;
(1) för organisation för välgörande ändamål i Kanada: ett belopp ej översti— gande 50 % av värdet av den skattepliktiga kvarlåtenskapen.
Vidare undantagas från skatteplikt:
e) varje belopp, till vilket förbundsstaten eller en delstat är insatt sås3m mottagare;
f) gåvor av den avlidne i livstiden, såvitt desamma uppgå till skäliga belopp och ingått såsom del av hans normala utgifter; samt
g) kvarlåtenskap, som övergår till arvsberättigad släkting, därest värdet av kvarlåtenskapen ej överstiger 1 000 dollars.
Arvsskatten utgår i form av dels en grundskatt, »initial duty», som uttages på nettovärdet av den del av den sammanlagda kvarlåtenskapen, som överstiger 25 000 dollars och dels en tilläggsskatt till denna, »additional duty», som uttages då värdet av den skattepliktiga lotten överstiger vissa, med hänsyn till arvtagarens släktskap till arvlåtaren olika bestämda belopp.
»Initial duty» utgår med 0,5 % å belopp mellan 25 000 och 27 000 dollars för att sedan stiga till 10 % å belopp över 5 000 000 dollars.
Tilläggsskatten, som har karaktären av en arvslottsskatt, beräknas på arv— tagarens andel i kvarlåtenskapen. Skatten är dubbelt progressiv och varierar alltså allt efter släktskapsförhållandet till arvlåtaren samt lottens storlek. Ar- vingarna äro indelade i 4 arvsklasser.
I arvsklass A, avseende änka samt barn, ej nämnda under arvsklass B, utgår skatten med 2 % å värdet av den skattepliktiga lotten, då detsamma överstiger 5 000 men ej 6 000 dollars, och stiger därefter till 17 % å värden över 5 000 000 dollars.
I arvsklass B, avseende föräldrar, far- och morföräldrar, make, barn, fyllda 18 år och ej beroende av arvlåtaren för understöd på grund av fysiskt eller psykiskt lyte, svärson eller svärdotter, utgår skatten med 1 % å värdet av den skatteplik— tiga lotten, då detsamma överstiger 1 000 men ej 1 800 dollars, och stiger där- efter till 17 % å värden över 3 000 000 dollars.
I arvsklass C, avseende släktingar i rätt uppstigande led utöver de till arvs- klass B hänförliga, syskon eller deras avkomlingar samt föräldrars syskon eller deras avkomlingar, utgår skatten med 2 % å värdet av den skattepliktiga lotten, då detsamma överstiger 1 000 men ej 1 800 dollars, och stiger därefter till 17 % å värden över 2 000 000 dollars.
I arvsklass D, avseende övriga personer, utgår skatten med 2,5 % å värdet av den skattepliktiga lotten, då detsamma överstiger 1 000 men ej 1 800 dollars, och stiger därefter till 17 % å värden över 1500 000 dollars.
Om arvingen dör inom viss tid, högst fem år, efter arvlåtaren, reduceras den egendom, arvingen erhållit efter arvlåtaren, med ett med hänsyn till nämnda tid olika bestämt procenttal.
Gåvoskatten erlägges av gåvogivaren för värdet av samtliga under ett år läm— nade gåvor. Skatten, som är progressiv, utgår ej för gåvobelopp ej överstigande 4000 dollars. För gåvor å belopp däröver upp till 5000 dollars tillämpas en skattesats av 10 % och för belopp över 1 000 000 dollars 28 %. Från skatteplikt äro undantagna bland annat gåvor för välgörande ändamål, gåvor till förbunds- staten och delstaterna samt gåvor till en och samma mottagare till värde ej överstigande 1 000 dollars per år.
B. Arvsskatten i staten Quebec.
I staten Quebec finns en grundskatt, >>inheritance tax», som träffar kvarlåten- skapen såsom helhet, och en tilläggsskatt, som har karaktären av arvslottsskatt. Båda skatterna äro — i likhet med den av förbundsstaten pålagda tilläggsskatten — dubbelt progressiva.
»Inheritance tax» beräknas med olika belopp i följande 3 arvsklasser:
1. För far- och morföräldrar, föräldrars barn, barns avkomling, make respek- tive maka, svärfar eller svärmor, svärson eller svärdotter samt styvföräldrar eller styvbarn uttages ej någon skatt å kvarlåtenskap, uppgående till 10 000 dollars eller lägre belopp. I övrigt utgår skatten å hela kvarlåtenskapen, om densamma överstiger 10 000 men ej 50000 dollars, med 1 % plus 1/25 av 1 % för varje helt 1 OOO-tal dollars, om kvarlåtenskapen överstiger 50000 men ej 100000 dollars, med 1 % plus 1/20 av 1 % för varje helt 1 OOO-tal dollars samt, om kvarlåtenskapen överstiger 100000 dollars, med 5% plus 1/100 av 1 % för varje helt 1000-tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 15 %.
2. För broder eller syster, avkomling till broder eller syster, föräldrars syskon eller deras avkomlingar uttages ej någon skatt å kvarlåtenskap, uppgående till 1 000 dollars eller lägre belopp. I övrigt utgår skatten å hela kvarlåtenskapen, om densamma överstiger 1 000 men ej 10 000 dollars, med 4 %, om kvarlåtenskapen överstiger 10 000 men ej 60 000 dollars, med 4 % plus 1/10 av 1 % för varje helt 1 OOO-tal dollars samt, om kvarlåtenskapen överstiger 60000 dollars, med 10 % plus 1/100 av 1 % för varje helt 1 OOO-tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 20 %. ' 3. För övriga släktingar samt oskylda utgår skatten, om kvarlåtenskapen ej överstiger 100000 dollars, med 10% plus 1/10 av 1 % för varje helt 1000—tal dollars samt, om kvarlåtenskapen överstiger 100 000 dollars, med 20 % plus 1/100 av 1 % för varje helt 1000-tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 30 %. »Inheritance tax» träffar, såsom av ovanstående framgår, den totala kvar- låtenskapen men utslås därefter på de olika lotterna. Tilläggsskatten träffar de olika lotterna direkt och uttages enligt följande.
1. För släktingar i rätt upp- eller nedstigande led utgår skatten, om lotten ej överstiger 50000 dollars, med 1 %, om lotten överstiger 50000 men ej 300000 dollars, med 1 % plus 1/100 av 1 % för varje helt 1000—tal dollars samt, om lotten överstiger 300000 dollars, med 3 % plus 1/200 av 1 % för varje helt 1000-tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 10 %.
2. För syskon och deras avkomlingar samt föräldrars syskon och deras av- komlingar utgår skatten, om lotten ej överstiger 100000 dollars, med 1 % plus 1/25 av 1 % för varje helt 1 OOO-tal dollars samt, om lotten överstiger 100000 dollars, med 5 % plus 1/aoo av 1 % för varje helt 1 OOO—tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 10 %.
3. För övriga släktingar samt oskylda utgår skatten, om lotten ej överstiger 100000 dollars, med 2 % samt, om lotten överstiger 100000 dollars, med 2 % plus 1/400 av 1 % för varje helt 1 OOO—tal dollars. Den totala skattesatsen får dock ej överstiga 5 %. Skatt i form av »inheritance tax» och tilläggsskatt uttages ej, om den för släk- ting i rätt upp- eller nedstigande led avsedda kvarlåtenskapens respektive lottens värde ej överstiger 10 000 dollars eller, om arvlåtaren efterlämnar barn, nämnda belopp ökat med 1 000 dollars för varje barn. Om kvarlåtenskapens respektive lottens värde överstiger det sålunda beräknade beloppet, har stadgats viss reduk— tionsregel. Gåvor på dödsbädden äro underkastade arvsbeskattning. Gåvor och legat för välgörande, religiöst eller liknande syfte äro ej skatte- 'pliktiga.
Källor: Henggeler: Das internationale Steuerrecht des Erdballs, Uebersee (1942), Martindale-Hubbel: Law Directory (1945).
Bilaga 12.
Statistisk utredning rörande beredningens förslag om kvarlåtenskapsskatt.
Enligt finansdepartementets ämbetsskrivelse den 81 december 1945 har Kungl. Maj:t anbefallt statistiska centralbyrån att med ledning av under åren 1943 och 1944 inregistrerade bouppteckningar i samråd med 1945 års statsskatteberedning verkställa utredning rörande dels kvarlåtenskaperna, fördelade efter storleks- grupper, dels arvs- och testamentsandelar, fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt, dels ock, så vitt angår kvarlåtenskaper med be— hållning å 50000 kronor och däröver, dessas fördelning på olika slag av till- gångar m. m.
Resultatet av utredningen redovisas i bifogade tabeller. Sålunda innehålla tabellerna lA och 1 B uppgifter om kvarlåtenskapernas fördelning å storleks- grupper, tabellerna 2 A och 2 B, 2 C och 2 D samt 3 A, 3 B, 3 C och 3 D uppgifter om arvs- och testamentsandelar, fördelade efter skyldskapsklasser och storleks- grupper. Tabellerna 4A, 43, 4 C, 5 A, 5 B, 5 C, GA, 6 B, 6 C, 7 A, 7 B och 7 C innehålla uppgifter om kvarlåtenskaper med behållning å 50 000 kronor och där- över, fördelade på olika .slag av tillgångar m. m.
Primärmaterialet utgöres, så vitt angår arvs- och testamentsandelar samt kvar- låtenskapernas fördelning å storleksgrupper, av utdrag ur de hos hovrätterna befintliga renovationerna av bouppteckningsprotokollen. Även uppgifterna om de i kvarlåtenskaperna med behållning å 50000 kronor och däröver ingående gifto- rättsandelarna ha hämtats ur nämnda renovationer. Övriga uppgifter rörande kvar- låtenskaper med behållning å 50 000 kronor och däröver ha jämlikt nådig före- skrift den 31 december» 1945 avlämnats till statistiska centralbyrån av dom- havandena i rikets domsagor och rådhusrätterna.
Tabellerna 1 A och 1B avse endast bouppteckningar, som belagts med stäm— pelavgift enligt arvsskatteförordningen; tabellerna 2A, 2B, 2 C och 2D samt tabellerna 3A, 3B, 30 och SD avse endast arvs- och testamentsandelar, som belagts med stämpelavgift enligt nämnda förordning. Uppgifterna i tabellerna rörande kvarlåtenskaper med behållning å 50 000 kronor och däröver härröra där- emot även från bouppteckningar, som ej sålunda stämpelbelagts, dock att upp- gifterna om de i dessa kvarlåtenskaper ingående giftorättsandelarna begränsat-s till att avse allenast arvsskattebelagda bouppteckningar; vid det förhållandet, att endast ett mindre antal bouppteckningar med behållning å 50 000 kronor och där- över icke belagts med arvsskatt, torde denna ojämnhet i redovisningen kunna betraktas såsom betydelselös.
Vid utdragen ur bouppteckningsrenovationerna har hänsyn icke tagits till sådana i 3 kap. 10 5 lagen om bout-redning och arvskifte omförmälda handlingar, som innefatta tillägg till eller ändring i registrerad bouppteckning.
Kvarlåtenskapernas (behållningarnas) belopp ha bestämts utan hänsyn till den avlidnes makes enskilda egendom samt likaledes utan hänsyn till förskott å arv och annan gåva, som tagits i betraktande vid stämpelbeläggningen. Däremot ha i arvs- och testamentsandelar inräknats förskott å arv samt annan gåva, vartill hän- syn tagits vid arvsskattens beräknande. Fideikommiss äro ej medräknade vare sig i behållningarna eller i arvs- och testamentsandelarna (jämför 13 ä 1 mom. 2) i 1941 års arvsskatteförordning). Livförsäkringar med förmånstagare ha icke medräknats i behållningarna men däremot, i den mån de tagits i betraktande vid arvsskattens beräknande, i arvs- och testamentsandelarna (jämför lagen om försäkringsavtal
104 & samt arvsskatteförordningen 12 å). I giftorättsandel ha i förekommande fall inräknats efterlevande make tillfallande fördel av bo oskifto och morgongåva (jämför arvsskatteförordningen 15 5 1 mom. andra stycket).
Arvsskatten har redovisats med de beräknade beloppen, oavsett om dessa i sin helhet influtit i samband med stämpelbeläggning av bouppteckning. Från den för kvarlåtenskaper med behållning år 50 000 kronor och däröver redovisade arvs- skatten har, så vitt angår rådhusrätter, avdragits lösen; motsvarande avdrag ha ej kunnat göras från de för de särskilda arvsskatteklasserna redovisade arvsskatte— beloppen.
Beträffande särskilt redovisning av kvarlåtenskaper med behållning å 50000 kronor och däröver (tabellerna 4A—7 C) märkes vidare följande.
Tillgångar och skulder ha upptagits till de värden som skolat ligga till grund för stämpelbeläggningen av bouppteckningen.
Begreppet fastighet har bestämts i enlighet med föreskrifterna i 4 % kommunal- skattelagen. Såsom fastighet har alltså redovisats även byggnad å annans grund, t. ex. byggnad å tomt som innehaves med tomträtt. I överensstämmelse härmed har såsom fordran mot fastighetsinteckning redovisats även fordran mot inteck- ning i tomträtt och såsom i fast egendom intecknad gäld upptagits även i tomt- rätt intecknad gäld.
Uttrycken »jordbruksfastighet» och »annan fastighet» ha tolkats i enlighet med föreskrifterna i 7 % kommunalskattelagen.
Under rubriken »inventarier och varulager i jordbruk» har redovisats värdet av dels levande och döda inventarier, hänförliga till jordbruk, inklusive binäringar till jordbruk samt skogsbruk, dels inneliggande lager i dylik förvärvsverksamhet, såsom lager av spannmål, potatis, foder och gödselmedel, skogseffekter m. m.
I kolumnerna för »inventarier och varulager i rörelse» ha angivits värdet av inventarier, maskiner och dylikt, använda i rörelseverksamhet, ävensom värdet av inneliggande lager i rörelse, såsom lager av råämnen, varor, förbrukninge- artiklar m. m. '
Huruvida aktie varit börsnoterad eller icke har avgjorts med hänsyn till för- hållandena vid den tidpunkt dödsfallet inträffat.
Såsom »icke börsnoterade aktier» ha redovisats jämväl andelar i ekonomiska föreningar. Till »övriga tillgångar» ha hänförts bland annat andelar i handels- bolag, kommanditbolag och rederier.
Sannolikt är, att begreppet jordbrukare icke blivit av alla uppgiftslämnare fullt enhetligt uppfattat men i stort sett torde gränsdragningen mellan jordbrukare och icke jordbrukare kunna anses ha blivit på ett tillfredsställande sätt genomförd. Avsikten har varit att såsom jordbrukare skulle rubriceras den som har jordbruk till huvudsaklig förvärvskälla.
Vid studiet av bifogade tabeller bör hållas i minnet, att 1941 års arvsskatteför- ordning trädde i kraft den 1 januari 1942 men att enligt promulgationsförord- ningen tidigare bestämmelser skola i viss utsträckning tillämpas jämväl efter 1942 års ingång.
Sammanlagda beloppet av den i tabellerna 2A, 2 B, 20 och 2D redovisade arvsskatten utgör 26 657 271 kronor, och motsvarande belopp enligt tabellerna 3 A, 8 B, 3 C och 3 D uppgår till 26 949 368 kronor. Dessa belopp överstiga med 516 637 respektive 393 842 kronor de stämpelbelopp som för åren 1943 och 1944 redovisats för bouppteckningar i den av statistiska centralbyrån utgivna, tryckta statistiken över användningen av dubbla beläggningsstämplar. Skiljaktigheterna ,ha sin förklaring i det förhållandet, att i den tryckta statistiken räknats endast
med skattebelopp, som inbetalats i samband med stämpelbeläggningen, under det att, såsom här förut omnämnts, arvsskatten i föreliggande utredning redovisats med de beräknade beloppen, oavsett om dessa i sin helhet influtit i samband med stämpelbeläggning av bouppteckning.
Kvarlåtenskapernas storlek utgjorde enligt tabellerna 1A och 1 B år 1943 (exklu- sive giftorättsandelar) 364 019 452 och år 1944 385 940 617 kronor. Såsom fram- går av vad ovan nämnts ingå häri endast sådana kvarlåtenskaper, som belagts med arvsskatt. Emellertid avse de i tabellerna 4 A och 6 A lämnade uppgifterna beträf- fande kvarlåtenskaper å minst 50 000 kronor även sådana bouppteckningar, som ej stämpelbelagts. Enligt från statistiska centralbyrån erhållen upplysning ha endast ett mindre antal bouppteckningar med behållning å 50 000 kronor och där— över icke belagts med arvsskatt. Vid en jämförelse mellan tabellerna 1 A och 6 A framgår, att för år 1943 37 kvarlåtenskaper å 50 000 kronor och däröver med ett sammanlagt värde av omkring 3,6 miljoner kronor inklusive giftorättsandelar torde ha varit skattefria. Sammanlagda antalet kvarlåtenskaper av denna storleks— ordning utgjorde under samma år såsom framgår av tabell 6 A 1 929 och samman— lagda värdet å dessa kvarlåtenskaper inklusive giftorättsandelar 316,5 miljoner kronor. Av tabell 1 B jämförd med tabell 6A framgår vidare, att för år 1944 4 kvarlåtenskaper av denna storleksordning inklusive giftorättsandelar skulle ha varit skattefria. En felräkning av ett eller annat slag måste dock här föreligga, enär sammanlagda värdet å stämpelbelagda kvarlåtenskaper under år 1944 av denna storleksordning inklusive giftorättsandelar därvid skulle ha överstigit värdet å samtliga kvarlåtenskaper av samma storleksordning med 509 343 kronor. Hela antalet kvarlåtenskaper under år 1944 utgjorde såsom framgår av tabell 6 A 2136 och hela värdet inklusive giftorättsandelar 331,1 miljoner kronor. Av dessa uppgifter synes kunna dragas den slutsatsen, att de kvarlåtenskaper å 50000 kronor och däröver, för vilka arvsskatt icke erlagts och som således ej finnas redo- visade å tabellerna 1 A och 1 B, ej torde kunna ha uppgått till sådana belopp, att desamma kunna i någon högre grad inverka på intäkterna av den föreslagna kvar- låtenskapsskatten.
Beträffande kvarlåtenskaper under 50 000 kronor föreligga däremot större svårigheter att bedöma i vilken utsträckning ej stämpelbelagda bouppteckningar förekommit. Härvid bör emellertid uppmärksammas, att gränsen för skattepliktens inträdande enligt förslaget satts till 25 000 kronor samt att i fall då den avlidne efterlämnat efterlevande make och egendomsgemenskap föreligger mellan makarna, skatteplikt inträder först då boets behållning överstiger 50 000 kronor. I sådana fall, då den avlidne ej efterlämnat make eller egendomsgemenskap ej varit för handen mellan makarna, inträder dock skatteplikt till den föreslagna kvarlåten- skapsskatten, så snart boets behållning överstiger 25 000 kronor.
Då av den här bifogade statistiska utredningen icke framgår, i vilken utsträck- ning kvarlåtenskaper, för vilka arvsskatt ej erlagts, funnits i storleksordning under 50 000 kronor, har beredningen med ledning av den av beredningen i annat sammanhang gjorda undersökningen rörande den sammanlagda förmögenhetens storlek och fördelning på storleksgrupper gjort vissa beräkningar i detta hänse— ende. Av den i kap. VI lämnade förmögenhetsstatistiken kan upplysning erhållas angående förmögenhetssummans storlek dels för förmögenheter å 20 000—50 000 kronor och dels för förmögenheter överstigande 20 000 kronor. Det bör kunna an— tagas, att det sammanlagda beloppet av kvarlåtenskaper å 20 000—50 000 kronor skall stå i samma proportion till summan av kvarlåtenskaperna överstigande 20 000 kronor som förmögenhetssummorna stå till varandra i motsvarande storleks- grupper. En efter dessa grunder gjord beräkning utvisar, att kvarlåtenskaperna å 20 OOO—50 000 kronor kan antagas inklusive giftorättsandelar uppgå till ett be- lopp av 136,9 miljoner kronor. Då summan av kvarlåtenskaperna i de stämpel- belagda bouppteckningarna å 20 OOO—50 000 kronor enligt tabell 1 B är 1944 ut— gjorde 93,5 miljoner kronor, skulle sålunda nämnda år kvarlåtenskaperna i de icke stämpelbelagda bouppteckningarna å 20 OOO—50 000 kronor ha uppgått till 43,4 miljoner kronor inklusive giftorättsandelar. Antages 1/4 av sistnämnda belopp motsvara giftorättsandelar, lederdetta till att av ovannämnda 43,4 miljoner kronor
endast hälften eller 21,7 miljoner kronor kunna avse sådana kvarlåtenskaper, som skola beläggas med kvarlåtenskapsskatt. Då den härå belöpande kvarlåten- skapsskatten kan beräknas till högst 1 a 2 %, skulle denna skatt kunna antagas utgöra högst cirka 400 000 kronor.
Mot de här gjorda kalkylerna skulle kunna invändas, att kvarlåtenskapernas redovisning i bouppteckningarna är mera exakt och motsvarar högre belopp än för- mögenhetsredovisningen i de årligen avlämnade deklarationerna. Denna invändning är säkerligen riktig. Vad det här gäller är emellertid, huruvida proportionen mellan kvarlåtenskapssummorna i olika storleksgrupper är densamma som propor- tionen mellan förmögenhetssummorna i olika storleksgrupper. Enligt vad bered— ningen utrönt vid en jämförelse mellan kvarlåtenskaper respektive förmögenheter över 50 000 kronor råder här en tämligen god överensstämmelse.
Tabellerna 8 a—8 g utvisa, hur den föreslagna skatteskalan för kvarlåtenskaps- skatten skulle verka vid olika storlekar av kvarlåtenskapen och vid olika kategorier av dödsbodelägare. Även arvsskattens storlek — efter avdrag å boets behållning av kvarlåtenskapsskatten —— har angivits. Vidare har i tabellerna såsom jämförelse utsatts arvsskattens storlek enligt nuvarande grunder. I tabellerna ha såsom exempel tagits kvarlåtenskaper å 30 000, 50 000, 80 000, 100 000, 300 000, 500 000, 1 000 000, 2 000 000, 4 000 000 och 10 000 000 kronor. Arvs- och kvarlåtenskaps— skatternas storlek angives för följande fall, nämligen då kvarlåtenskapen tillfaller a) änka, b) änka och två barn i åldern 8 och 10 år, c) änka och två barn i ålder över 18 år, d) två barn, e) en syster, f) ett missionssällskap samt g) en oskyld testamentstagare. Beträffande skattebeloppens storlek i de olika fallen hänvisas till tabellerna.
De inom statistiska centralbyrån upprättade tabellerna 4 A—7 C, innehållande upp— gifter om sammansättningen av kvarlåtenskaper med behållning av 50 000 kronor och däröver under åren 1943 och 1944, äro avsedda att belysa förhållandena ur likviditetssynpunkt. I dessa tabeller äro tillgångarna uppdelade på olika slag av tillgångar. Beträffande skulderna skiljes mellan i fast egendom intecknad gäld och övriga skulder.
Uppgifterna i tabell 4 A avse absoluta tal, uppgifterna i tabell 4 B medeltal och uppgifterna i tabell 4 C procentuella tal. Av tabell 4 B framgår, att medelbehåll- ningen inom ifrågavarande kategori av kvarlåtenskaper varierar högst avsevärt, nämligen från 251 712 kronor i Göteborgs och Bohus län till 81 941 kronor i Väster- bottens län.
Av tabell 4 C kan utläsas hur stor procentuell andel av samtliga tillgångar de olika slagen av tillgångar respektive skulderna utgöra i olika län. Om såsom lik— vida tillgångar betraktas kontanter, bankfordringar, utfallande livförsäkringar, obligationer, förlagsbevis och börsnoterade aktier, kan med ledning av uppgifterna i tabell 4 C erhållas en belysning av kvarlåtenskapernas sammansättning ur lik- viditetssynpunkt. Detta framgår av följande sammanställning, däri såsom jämfö- relse intagits motsvarande uppgifter för bouppteckningar vid häradsrätterna 1931—mars 1933, vilka uppgifter hämtats från den år1933 gjorda undersök- ningen i detta hänseendel.
Av denna sammanställning framgår, att de likvida tillgångarnas procentuella andel av samtliga tillgångar varierar avsevärt inom de olika länen. I jämförelse med uppgifterna för 1931—1933 har procenttalet för de likvida tillgångarna ökat i 16 län och minskat i 8 län. Procenttalet för 1943—1944 är högst i Göteborgs ' och Bohus län, där det är 56,5, och lägst i Örebro län, där det utgör 28,7. Givetvis kunna dock i de enskilda fallen variationerna vara betydligt större än som fram- går av de i sammanställningen angivna genomsnittstalen.
1 Särskilda utskottets utlåtande nr 23/1933 sid. 80—81.
414 Sammanställning utvisande för .kval'låtenskaper med behållning av 50000 kronor och däröver de likvida tillgångarnas respektive skuldernas storlek i procent av samtliga tillgångar.
_ _ _ Andra skulder
_ leVIdlf Samtliga än i fast cgeniom
Antal tillgångar 1 % skulder i % intecknad gizld bouppteckningar av samtliga av samtliga i % av ”mk
tillgångar tillgångar liga till- gångar
193l—53 1943—44 1931—331943—44 1931—33 1943—44 1931—33 l943—44 Stockholms stad ........ -— 701 —— 43'6 —— 30'6 — 12'4 » län .......... 147 236 27'3 400 11'7 29 2 83 181 Uppsala län ............ 33 120 23'8 34'4 17'6 30'2 11'2 14'4 Södermanlands län ...... 64 122 44'8 31'5 17'0 25'6 9 8 114 Östergötlands län ........ 157 253 257 308 18'6 30'8 10'1 11'5 Jönköpings län .......... 84 133 468 32'8 134 239 65 119 Kronobergs län .......... 441 ("U. 392 43'2 11'3 21'6 63 127 Kalmar län .............. 67 137 31-2 30'8 114 230 6-0 10-1 Gotlands län ............ 9 25 50'2 415 130 123 85 89 Blekinge län ............ 33 54 214 436 20 G 223 8—3 12 & Kristianstads län ........ 99 183 31'9 36'6 223 30'1 10'1 155 Malmöhus län .......... 253 533 32'6 374 18'9 278 9"? 125 Hallands län ............ 28 84 31'4 37'4 24'1 217 192 155 Göteborgs o. Bohus län.. 56 303 39'4 565 17'1 18'4 12'6 ll'o Alvsborgs län .......... 92 174 38 1 388 14'9 17'6 11'2 10'2 Skaraborgs län .......... 83 150 344 401 142 165 82 106 Värmlands län .......... 89 130 35'3 38'8 185 22 6 10'0 10'7 Orebro län .............. 61 123 44 9 28'7 102 307 8'3 14'4 Västmanlands län ........ 61 114 347 368 16 2 288 7'8 14 4 Kopparbergs län ........ 98 114 39'2 46'6 13'8 15 4 9 5 12 4 Gävleborgs län .......... 94 117 354 402 109 177 7 9 134 Västernorrlands län ...... 64 83 44'4 537 116 16'2 9'4 9 0 Jämtlands län .......... 40 58 50 0 38'9 9'3 218 6.1 12'0 Västerbottens län ........ 14 40 466 354 68 247 68 11'2 Norrbottens län ........ 7 27 439 390 102 19-3 90 11.5 Samtliga län 1 773 4065 34'4 407 155 26'2 92 128
Procenttalen för samtliga skulder ha ökat i 22 län och minskat i 2 län. Det största procenttalet för skulderna finnes 1943—1944 i Östergötlands län, näm- ligen 30,8, och det lägsta procenttalet i Gotlands län, nämligen 12,3.
Vad som i detta sammanhang närmast är av intresse är emellertid icke stor— leken av samtliga skulder utan storleken av andra skulder än i fast egendom intecknad gäld. Procenttalen för sistnämnda skulder ha icke angivits å tabell 4 C men ha här uträknats med ledning av uppgifterna i tabell 4 A. Dessa procenttal ha såsom framgår av sammanställningen sedan 1931—1933 ökat i 20 län och minskat i 4 län. Det högsta procenttalet 1943—1944, nämligen 18,1, utvisar Stockholms län och det lägsta procenttalet, eller 8,9, Gotlands län.
Av stort intresse är en jämförelse mellan procenttalen för likvida tillgångar respektive andra skulder än i fast egendom intecknad gäld. Man finner därvid, att procenttalet för de likvida tillgångarna i samtliga län är högre — i allmänhet betydligt högre —— än procenttalet för dessa skulder. Göres jämförelsen i stället mellan procenttalen 1943—1944 för likvida tillgångar och för samtliga skulder, finner man även då, att procenttalet för de likvida tillgångarna i regel — stundom rätt avsevärt — överstiger procenttalet för skulderna. I vissa län är emellertid
procenttalet för samtliga skulder högt i jämförelse med procenttalet för de lik— vida tillgångarna. I ett län, nämligen Örebro län, är procenttalet för skulderna rent av högre än procenttalet för de likvida tillgångarna (30,7 mot 28,7). För Östergötlands län äro de båda procenttalen lika, nämligen 30,8. Jämväl beträf- fande jämförelsen mellan procenttalen för likvida tillgångar och för skulder gäller naturligtvis, att i de enskilda fallen stora avvikelser kunna föreligga från de för länen genomsnittliga procenttalen.
En undersökning, motsvarande den å tabellerna 4A——4 C, redovisas beträf- fande jordbrukare å tabellerna 5 A—ö C. Såsom jordbrukare har därvid betraktats endast de som bedrivit jordbruk såsom huvudsaklig förvärvskälla. Enligt tabell 5 B utgör medelbehållningen för kvarlåtenskaper av ifrågavarande storleksordning (50 000 kronor och däröver) högst 160 521 kronor (för 21 bouppteckningar i Söder- manlands län) och lägst 54 291 kronor (för en bouppteckning i Stockholms stad).
Av tabell 5 C framgår beträffande jordbrukare den procentuella fördelningen av de olika slagen av tillgångar respektive skulderna i förhållande till värdet å samtliga tillgångar. Även beträffande jordbrukare har gjorts en sammanställning av motsvarande slag som den i det föregående återgivna.
Sammanställning utvisande för kvarlåtenskaper efter jordbrukare med behållning av 50000 kronor och däröver de likvida tillgångarnas respektive skuldernas storlek i procent av samtliga tillgångnr.
_ . Andra skulder Likvxda Samtliga än i fast egendom” Antal tillgångari % skulder i % intecknad gäld L ä n bouppteckningar av. samtliga. av samtliga i % ” samt- tillgångar tillgångar _ liga till- gångar 1931—33 1943—44 l93l—33 |943—44 |93l—33 l943—44 1931—33 1943—44 Stockholms stad ........ — l — 335 — 82'3 —— 34'2 » län .......... 14 15 91 153 161 415 94 59 Uppsala län ............ 16 21 15 9 18 9 16'3 25'7 9'2 9'9 Södermanlands län ...... 29 21 384 386 22'9 23'3 12 4 13-3 Östergötlands län ........ 39 51 1515 279 198 271 8-9 12 & Jönköpings län .......... 20 27 53 6 339 141 11'1 53 315 Kronobergs län .......... 11 9 33 5 36 8 109 76 8 9 4'4 Kalmar län .............. 22 41 %% lö'6 11'0 25'5 51 13 5 Gotlands län ............ 3 4 173 15 3 5 3 146 5 4 6 2 Blekinge län ............ 21 12 172 33 5 21 5 24-2 82 17 1 Kristianstads län ........ 32 45 20'0 26'4 26'7 33'1 10'1 16 4 Malmöhus län .......... 66 87 151 17 7 30-0 41 7 11-4 |1 () Hallands län ............ 14 24 247 241 29 0 21'7 2136 13-0 Göteborgs o. Bohus län.. 14 19 285 443 249 ö'7 13'4 6'5 AIVSborgs län .......... 37 41 284 436 15'0 11'4 11'8 78 Skaraborgs län .......... 35 52 22'2 35 4 15 1 12 6 49 63 Värmlands län .......... 50 45 259 320 203 138 8 2 6'4 Orebro län .............. 18 13 19 9 336 23-7 25'9 16'9 10 7 Västmanlands län ........ 27 30 32 & 34'0 19'9 lti'4 8'2 7'6 Kopparbergs län ........ 51 34 30'1 44'3 S'!) 12'2 (i 5 10'1 Gävleborgs län .......... 44 36 35 7 41'3 6'6 8'4 4'3 59 Västernorrlands län ...... 27 27 29'8 427 43 153 4'4 88 Jämtland—- län .......... 18 23 442 481 89 77 3'8 6'4 Västerbottens län ........ 4 3 28 1 33 5 37 27 37 27 Norrbottens län ........ 1 1 74 3 48 1 46 127 4'6 92 Samtliga län 613 685 251) 292 200 25 0 9'9 10'5
Av sammanställningen för jordbrukare framgår, att de likvida medlen i allmän- het hos dem finnas i mindre utsträckning än hos samtliga. Medeltalssiffran för likvida tillgångar i procent av samtliga tillgångar är sålunda för jordbrukare 29,2 mot 40,7 för samtliga. I vissa län är emellertid procenttalet för de likvida till— gångarna högre för jordbrukare än för samtliga. Detta är fallet i Södermanlands, Jönköpings, Älvsborgs, Örebro, Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län.
I samtliga län (utom Stockholms stad där endast en bouppteckning efter jord- brukare redovisats) är för jordbrukare procenttalet för de likvida tillgångarna högre än procenttalet för andra skulder än i fast egendom intecknad gäld. Göres jämförelsen mellan procenttalet för likvida tillgångar och procenttalet för samt- liga skulder, visar det sig att procenttalet för de likvida tillgångarna är högre än sistnämnda procenttal i 19 län och lägre i 5 län.
Tabellerna 6A—7C innehålla uppgifter rörande kvarlåtenskapernas uppdel- ning på olika slag av tillgångar samt skuldernas storlek vid gruppering av kvar- låtenskaperna med hänsyn till behållningarnas storlek. Tabellerna, som visa total- siffrorna för alla länen tillsammans, avse givetvis endast bouppteckningar med behållning av minst 50 000 kronor.
Skatteintäkterna genom den av beredningen föreslagna kvarlåtenskapsskatten ha på grundval av kvarlåtenskaperna under år 1944 beräknats sålunda:
Kvarlåtenskap Skatt
i milj. kr. 1 milj. kr. Skatte% 25 OOO—100 000 145'2 3'6 2'5 100 OOO—500 000 104'5 15'1 14'4 500 OOO-_ 65'2 21'4 32'8
314'9 40'1 12'7
Storleksgrupper, kr.
Kvarlåtenskap, efterlevande
makars giftorättsandelar
inberäkn ade
Kvarlätenskap, utom efterlevande makars giftorättsandelar
Kvarlåtenskap, kr.
Antal
Kvarlåtenskap, kr.
0— 9 999
10 000— 19 999 20 000— 29 999 30 000— 39 999 40 000— 49 999 50 000— 59 999 60 000— 69 999 70 000— 79 999 80 000— 89 999 90 000— 99 999 100 000— 199 999 200 000— 299 999 300 000— 399 999 400 000— 499 999 500 000— 599 999 600 000— 699 999 700 000— 799 999 800 000— 899 999 900 000— 999 999 1 000 000—1 999 999 2 000 000—2 999 999 3 000 OOO—3 999 999 4 000 000—4 999 999 5 000 000—5 999 999 6 000 OOO—6 999 999 7 000 OOO—7 999 999 8 000 OOO—8 999 999 9 000 OOO—9 999 999 10 000 000—
Summa
HIIIIHHIQ-
).. I—l & nu ('I)
21 047 784 39 959 388 33 979 649 27 102 101 23 865 419 23 177 596 15 979 240 14 649 768 12 855 397 10 452 275 60 972 463 32 015 095 19 817 086 14 712 930 13 049 167
9 763 403 8 451 674 10 962 594
2 801 549 30 161 485 11 528 323
4 280—847 5 502 219
11 782357 458 869 609
4 511 2 930 1 302 711 456 298 145 140 107 86 339 92 40 25 15 14
4 10
Hlllllr—Imäw
H )— [€ bh oo
' Avser endast bouppteckningar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskatteförordningen.
24 473 774 42 213 121 32 032 164 24 305 067 20 236 963 16 308 032 9 394 567 10 458 404 9 075 054 8 151 258 46 090 715 22 102 384 13 646 405 11 052 341 8 273 463 9 156 540 3 054 594 8 378 374 1 934 600 22 387 662 5 230 966
4 280—847
11 782—157 364 019 452
Kvarlåtenskap, efterlevande
makars giftorättsandelar Kvarlåtenekap, utom efterlevande makars giftorättsandelar
Storleksgrupper, inboräknade kr. Kvarlirtenskap, Antal Kvarlfliitlenskap, 0— 9 999 4 138 22 974 176 4 861 27 293 986 10 000— 19 999 2 925 42 213 813 3 074 43 756 133 20 000— 29 999 1 560 38 281 459 1 455 35 702 636 30 000— 39 999 899 31 011 580 870 29 957 836 40 000— 49 999 541 24 179 470 471 21 069 506 50 000— 59 999 424 23 283 525 311 17 015 054 60 000— 69 999 330 21 346 444 200 12 922 870 70 000— 79 999 226 16 950 631 149 11 130 486 80 000— 89 999 165 14 033 165 112 9 537 400 90 000— 99 999 136 12 898 554 83 7 865 736 100 000— 199 999 509 70 046 651 374 52 056 864 200 000— 299 999 160 39 522 440 112 27 229 952 300 000— 399 999 68 23 491 457 46 15 645 567 400 000— 499 999 33 14 557 457 22 9 620 652 500 000— 599 999 19 10 277 259 10 5 456 363 600 000— 699 999 15 9 654 050 12 7 880 876 700 000— 799 999 7 5 354 440 5 3 789 032 800 000— 899 999 6 5 161 239 4 3 495 279 900 000; 999 999 6 5 787 362 4 3 877 262 1000 OOO—1 999 999 21 25 645 892 16 18 821 621 2 000 OOO—2 999 999 4 9 058 348 1 2 176 389 3 000 OOO—3 999 999 —— —— — —. 4 000 OOO—4 999 999 —- . — . 1 4 906 879 5 000 000—5 999 999 1 5 839 957 1 5 839 957 6 000 OOO—6 999 999 — . — — — 7 000 000—7 999 999 —— —- — — 8 000 000*8 999 999 1 8 892 281 1 8 892 281 9 000 OOO—9 999 999 1 9 793 783 — — 10 000 000— — —— — — Summa 12 195 490 255 433 12 195 385 940 617
1 Avser endast bouppteckningar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskatteförordningen.
Tab. 2A. Arvs- och testamentsandelar enligt bouppteckningarna', fördelade efter skyldskapsklaseer och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1943.
Klass 7.
Andelar, som tillfallit efterlevande make
Andelar, som tillfallit barn
eller adoptivbarn etc.
Storleksgruppcr, kr. Sammanlagt Sammanlagt Antal Antal andelsbelopp, skattebelopp, andelsbelopp, skattebelopp, kr. kr. kr. kr.
0— 11 900 61 286 600 4 701 10 516 57 793 000 937 817 12 000—— 19 900 11 177 700 4 798 1 450 22 299 500 586 720 20 000— 29 900 88 2 387 300 69 290 721 17 514 100 587 590 30 000— 39 900 85 2 927 400 115 294 362 12 492 600 491 028 40 000— 49 900 60 2 698 200 122 274 184 8 093 200 361 661 50 000— 59 900 33 1 801 700 102 168 134 7 329 700 362 234 60 000— 74 900 25 1 671 600 95 194 115 7 678 900 436 333 75 000— 99 900 31 2 698 500 178 100 109 9 489 500 626 310 100 000— 149 900 45 5 494 200 430 430 124 15 149 300 1 205 106 150 000— 199 900 7 1 210 700 113 778 48 8 260 000 774 334 200 000— 299 900 5 1 056 900 109 304 47 11 506 000 1 278 952 300 000— 399 900 2 716 600 93 068 14 4 680 700 591 176 400 000— 499 900 —— — — 6 2 539 800 352 200 500 000— 599 900 1 532 800 80 600 15 8 543 800 1 305 360 600 000— 699 900 1 632 700 100 580 3 1 877 800 297 680 700 000— 799 900 1 728 000 119 640 -— — — 800 000— 899 900 1 885 100 151 060 1 842 500 142 540
900 000— 999 900 '— -— _— — — — 1 000 000—1 999 900 1 1 262 000 226 440 1 1 940 200 362 080 2 000 000 —2 999 900 —— —— _ 1 2 086 600 391 360 3 000 000— —— — *— — — _- Summ a 458 27 168 000 2 116 719 13 851 200 117 200 11 090 481
1 Avser endast arvs- och testamentsandelar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskatteför-
ordningen.
skyldskapsklasser och storlekågrupper, samt arvsskatt år 1943. Klass Il.
Storleksgrupper,
kr.
Andelar, som tillfallit fader, moder, broder etc.
Andelar, som tillfallit person till- hörande den avlidnes hnsfolk
Antal
Sammanlagt Sammanlagt
un del sbelopp,
kr.
skattebelopp,
kr.
skattebelopp, kr.
0_
12 000— 20 000— 30 000 — 40 000— 50 000— 60 000— 75 000— 100 000— 150 000— 200 000— 300 000— 400 000— 500 000— 600 000— 700 000 — 800 000— 900 000—
11 900 19 900 29 900 39 900 49 900 59 900 74 900 99 900 149 900 199 900 299 900 399 900 499 900 599 900 699 900 799 900 899 900 999 900
1 000 000—1 999 900 2 000 OOO—2 999 900
3 000 000 —
1 Avser endast arvs- och testamentsandelar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskatte-
förordningen.
Summ &
12 694
37 254 400 10 526 600 8 544 000 5 777 400 3 381 600 2 626 100 2 402 500 3 925 800 3 170 500 2 348 300 3 129 400 2 048 500
421 100 2 553 000
910600
89 019 800
1 602 064 750 970 721 548 581 775 357 275 317 968 328 465 570 328 478 160 455 232 621 868 445 200
93 324 574 020
210—804
8109001
lllllllllillllllnnaaä
Illllllllllllll
19 [9 €"
42 142 25 040 36 564 24 465
4 800
llllllllllllllll
133 011
Tab. 2 C. Arvs- och testamentsandelar .enlig't bouppteckningarna', fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1948.
Klass III. Andelar, som tillfallit kyrka, landsting, komm un etc. Storleksgrupper, kr. Sammanlagt Antal __ an delsbelopp, kr, skattebelopp, kr. 0— 5 900 459 1 310 000 121 053 6 000— 11 900 129 1 148 400 163 960 12 000— 19 900 41 631800 105 450 20 000— 29 900 38 904 900 168 845 30 000— 39 900 21 692 000 141 290 40 000— 49 900 9 392 800 84 610 50 000— 59 900 2 111 100 24 755 60 000— 74 900 5 338 100 73 115 75 000— 99 900 7 624 800 155 870 100 000—149 900 1 115 100 30 020 150 OOO—199 900 2 331 100 90 310 200 OOO—299 900 3 615 000 170 992 300 OOO—399 900 1 370 400 106 612 400 OOO—499 900 — — —— 500 000— 1 1 699 600 505 370 Summa 719 9 285 100 1 942 252 1 Avser endast arvs- och testamentsan delar, som belagts med stämpel- avgift enligt arvsskatteförordningen.
Tab. 2 I). Arvs- och testamentsandelar enligt bouppteckningarnal, fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1943.
Klass IV. Andelar, som tillfallit annan arvinge eller testamentstagare än i klass I—III avses Storlek-grupper, kr. Sammanlagt Antal andelsbelopp, kr. skattebelopp, kr. 0—— 5 900 1 560 4 091 400 354 469 6 000— 11 900 267 2 231 300 308 894 12 000— 19 900 103 1 491 500 250 227 20 000— 29 900 48 1 119 800 234 390 30 000— 39 900 25 858 500 204 800 40 000— 49 900 22 1 010 200 255 276 50 000— 59 900 13 679 700 172 198 60 000— 74 900 10 677 600 185 735 ' 75 000— 99 900 4 336 800 101 440 100 OOO—149 900 10 1 156 400 365 168 150 000—199 900 2 330 100 107 315 200 OOO—299 900 7 1 500 800 496 510 300 000—399 900 — —— — 400 OOO—499 900 — — —— 500 000— 1 500 000 229 385 Summa 2 072 15 984 100 3 265 807 1 Avser endast arvs- och testamentsandelar, som belagts med stämpel- avgift enligt arvsskatteförordningen.
Tab. 3A. Arvs- och testamentsandelar enligt bonppteckningarna 1, fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1944.
Klass I.
Andelar, som tillfallit efter- Andelar, som tillfallit barn eller levande make adoptivbarn etc.
storleksgrupper, ' kr. Sammanlagt Sammanlagt
andelsbelopp, skattebelopp, andelsbelopp, skattebelopp, kr. kr. kr. kr.
0— 11 900 . 140 700 2 295 66 998 900 1 094 966 12 000— 19 900 66 700 1 828 24 807 000 652 152 20 000— 29 900 2 130 900 61 825 19 048 300 636 258 30 000— 39 900 4 214 100 164 806 12 110 800 479 463 40 000— 49 900 ' 2 702 200 121 251 - 9 872 200 449 830 50 000— 59 900 2 273 800 115 886 10 990 200 555 646 60 000— 74 900 2 142 300 119 987 8 576 500 491 233 75 000— 99 900 2 268 600 151 070 13 639 100 893 260 100 000— 149 900 3 039 900 235 898 12 374 200 969 064 150 000— 199 900 2 821 200 259 648 9 122 100 863 458 200 000— 299 900 2 453 000 260 804 7 614 300 837 448 300 000— 399 900 348 900 44 842 6 258 900 803 322 400 000— 499 900 479 800 70 000 3 168 600 452 000 500 000— 599 900 — — ' 2 738 100 417 830 600 000— 699 900 1 328 300 213 740 2 580 800 412 320 700 000— 799 900 744 800 123 000 3 760 500 622 300 800 000— 899 900 — 860 200 146 080 900 000— 999 900 —— 1 000 000—1 999 900 2 000 000—2 999 900 3 000 000—
— 5 200700 962—260 _ 4 954 600 939 000
IlllleIHHä
2715-5200 1946880 15563 224676000 12677890
på gu ».
Summa
1 Avser endast arvs- och testamentsandelar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskatte- förordningen.
Tab. 3B. Arvs- och testamentsandelar enligt bouppteckningarna 1, fördelade efter skyldskapsklasser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1944.
Klass II.
Andelar, som tillfallit fader, Andelar, som tillfallit person till- moder, broder etc. hörande den avlidnes hnsfolk
Storleksgrupper, ,, kr. bamman l agt Sammanlagt
500 000— 599 900 600 000— 699 900 700 000— 799 900 800 000— 899 900 900 000— 999 900 1 000 000—1 999 900 2 000 OOO—2 999 900 3 000 000—
Antal andelsbelopp, skattebelopp, Antal andelsbelopp, skattebelopp, kr. kr. kr. kr.
0— 11 900 12 225 40 519 400 1 752 124 174 876 000 43 684
12 000— 19 900 678 10 349 000 732 868 34 516 600 36 780 20 000— 29 900 335 8 075 400 683 632 16 360 800 29 856 30 000— 39 900 171 5 907 900 586 597 2 63 800 6 090 40 000— 49 900 92 4 133 400 473 496 3 137 000 15 840 50 000— 59 900 64 3 519 400 445 332 1 0 000 6 060 60 000— 74 900 42 2 803 600 389 676 —— 75 000— 99 900 40 3 402 900 525 009 —- 100 000— 149 900 37 4 534 600 819 162 —— 150 000—- 199 900 10 1 616 500 310 560 — 200 000— 299 900 6 1 376 600 283 944 — 300 000— 399 900 4 1 467 300 321. 192 — 400 000— 499 900 4 1 846 800 412 272 —
IIIIIII llllllli lllllllllllllll
llllllll
_] o [Q % Summa 13 8 89552800 7735864 2004200 138310 1 Avser endast arvs- och testamentsandelar, som belagts med stämpelavgift enligt arvsskatte-
förordningen.
Tab. 3 C. Al'vs- och tostamentsandelur enligt bouppteckningarnal, fördelade efter skyldsknpsklnsser och storleksgrupper, samt arvsskatt år 1944.
Klass III. Andelar, som tillfallit kyrka, landsting, kommun etc. storleksgrupper, kr. Sammanlagt Antal __ andelsbelopp, kr. skattebelopp, kr. 0— 5 900 496 1 452 600 130 774 6 000— 11 900 126 1 127 900 161 320 12 000— 19 900 43 657 700 107 560 20 000— 29 900 31 724 600 134 340 30 000— 39 900 16 529 100 108 115 40 000— 49 900 16 718 400 155 440 50 000— 59 900 6 319 200 70 740 60 000— 74 900 8 541 800 126 460 75 000— 99 900 5 440 300 109 540 100 OOO—149 900 4 477 900 125 330 150 000 —199 900 1 199 300 55 280 200 OOO—299 900 — — _— 300 000—399 900 1 300 000 85 490 400 000—499 900 -— —— _— 500 000 1 888 500 262 040 Summa. 754 8 377 300 1 632 429 1 Avser endast arvs- och testamentsandelar, som belagts med stämpel- avgift enligt arvsskatteförordningen.
Tab. 3 D. Arvs- och testamentsandelnr enligt bouppteckningarna', fördelade efter skyldskapsklnsser och storleksgrupper, samt arvsskatt är 1944.
Klass IV.
Andelar, som tillfallit annan arvinge eller testnmentstagnre än i klass I—IlI avses
Storleksgrupper, kr. Sammanlagt Antal
andelshelopp. kr. skattebelopp, kr.
0— 5 900 1 687 4 539 800 397 708
6 000— 11 900 285 2 526 000 359 768 12 000— 19 900 118 1 759 000 307 859 20 000— 29 900 1 187 400 244 390 30 000— 39 900 1 028 800 245 670 40 000— 49 900 542 000 138 910 50 000— 59 900 318 300 79 490 60 000— 74 900 466 300 130 435 75 000— 99 900 687 400 206 065 100 OOO—149 900 694 500 218 415 150 000— 199 900 750 600 246 270 200 OOO—299 900 — — 300 000 —399 900 306 200 87 350 400 OOO—499 900 456 500 155 665 500 000— —
Summa, 15 262 800 2 817 995
1 Avser endast arvs- och testamentsandelar, som belagts med stämpel- avgift enligt arvsskatteförordningen.
Tab. 4 A. Kvarlåtenskaper med behållning av minst 50 000 kronor, fördelade på olika. slag
.-l bsolum
Makes Kontanter
L ii n Antal Behållning giftorätts- Inven- Invcn- l' l'"r- ” Obliga— andel Jordbruks- Annnn tnrier och tarier och "3.0 tioner och
fastighet fastighet varulager varnlnger sabunlgar, förlags—
ijordbruk i rörelse f nn v _ bevis ordrnigar
1 Stockholms stad. . . . 701 153 324 992 27 482 375 1 120 905 66 422 264 457 540 1 287 443 22 969 227 20 039 575 2 Stockholms län . . . . 236 59 271 246 18 330 642 3163 399 22 710 647 768 364 729 266 7 446 222 5 012 746 3 Uppsala län ...... 120 16 608 326 4 344 236 2 052 000 5 737 781 437 334 580 014 3 186 340 1 538 313 4 Södermanlands län . , 122 21 936 850 6 546 670 3 197 025 7 061 124 830 805 830 079 4 508 979 985 757 5 Östergötlands län . . 253 31 869 240 8 435 796 9 000 365 11 709 865 1 314 681 605 862 6 212 074 1 897 014 6 Jönköpings län . . . , 133 15 803 334 3 859 177 2 353 316 5 242 505 453 213 771 239 4 522 349 686 573 7 Kronobergs län . . . . 51 5 933 891 896 078 808 300 1 816 799 46 983 177 634 1 926 430 610 934 8 Kalmar län ........ 137 16 205 550 4 534 772 4 595 481 3 954 220 758 612 815 225 3 778 286 762 659 9 Gotlands län ...... 25 2 809 618 595 581 209 900 566 125 35 568 5 104 560 990 332 478 10 Blekinge län ...... 54 6 107 434 1 516 446 803 934 1 521 532 231 741 310 532 1 7 7 787 647 392 11 Kristianstads län . . 183 23 108 895 6079 359 4 765 069 6 269 200 1 097 454 761 724 6 311 712 1 088 501 12 Malmöhus län . . 533 75 835 099 19 260121 10 772 124 22 517 343 2 451 563 1 396 464 20 737 656 6 257 750 13 Hallands län ...... 84 11 187 433 2 646 744 1 299 950 2 187 167 479 385 407 948 3 280 950 536 320 14 Qöteb. o. Bohus län.. 303 76 268 848 14 771 646 1326 704 16 879 839 166 198 728 304 12 231 465 14 117 532 15 Alvsborgs län ...... 174 27 833 825 7 767 132 2 769 233 6 074 593 272 974 405 608 5 891 278 1 998 697 16 Skaraborgs län . . . . 150 15 314 609 3 664 242 2 761 019 2 383 125 643 626 631 3815 4 525 407 951 624 17 Yärmlands län 130 14 203 458 3 862 076 3 104 399 4 949 100 385 460 446 545 3 826 352 1 254 346 18 Orebro län ........ 123 17 335 695 5 710 364 997 400 8 988 990 244 736 329 221 4 378 443 1 059 409 19 Västmanlands län . . 114 12 617 701 3 407 586 1 546 442 4 919 164 493 361 182 966 3 309 657 1 797 781 20 Kopparbergs län. . . . 114 11 938 026 2 656 438 1 663 087 1 822 389 194 568 472 234 3 730 163 982 985 21 Gävleborgs län . . . . 117 12 951 047 3 635 374 1 760 477 2 961 268 269 764 379 014 3 209 245 878 073 22 Västernorrlands län._ 83 7 623 259 2 387 087 1 062 282 1 040 754 86 786 61 889 2 708 134 617 243 23 Jämtlands län ...... 58 5 485 050 1 424 552 1 057 048 1 328 449 125 504 244 080 1 866 362 331 534 24 Västerbottens län . . 40 3 277 641 917 981 173 300 1 579 500 9 479 211 755 1 080 940 341 979 25 Norrbottens län . . . . 27 2 753 546 972 407 203 150 1 005 494 17 161 146 114 916 967 221 271
26 Hela riket (milj. kr.) 4 065 0471; 155 7 626 2116 123 121) 1349 649
Tub. 4 B. Kvarlåtenskaper med behållning av minst 50000 kronor, fördelade på olika slag
lllellel-
1 Stockholms stad. . . . 701 218 723 39 205 1 599 94 754 653 1 836 32 766 28 587 2 Stockholms län . . . . 236 251 149 77 672 13 404 96 231 3 256 3 090 31 552 21 240 3 Uppsala län ...... 120 138 403 36 202 17 100 47 815 3 644 4 834 26 553 12 819 4 Södermanlands län . . 122 179 810 53 661 26 205 57 878 6 810 6 804 36 959 8 080 & Ostergötlnnds län . . 253 125 965 33 343 35 575 46 284 5 196 2 395 24 554 7 498 6 Jönköpings län . . . . 133 118 822 29 016 17 694 39 417 3 408 5 799 34 003 5162 7 Kronobergs län . . . . 51 116 351 17 570 15 849 35 624 921 3 483 37 773 11 979 8 Kalmar län ........ 137 118 289 33 101 33 544 28 863 5 537 5 950 27 579 5 567 9 Gotlands län ...... 25 112 385 23 823 8 396 22 645 1 423 204 22 440 13 299 10 Blekinge län ...... 54 113 101 28 082 14 888 28 176 4 291 5 751 33 107 11 989 11 Kristianstads län . . 183 126 278 33 221 26 039 34 258 5 997 4 162 34 490 5 948 12 Malmöhus län . 533 142 280 36 135 20 210 42 246 4 600 2 620 38 907 11 741 18 Hallands län ...... 84 133 184 31 509 15 475 26 038 5 707 4 856 39 059 6 385 14 Göteb. o. Bohus län.. 303 251 712 48 751 4 379 55 709 548 2 404 40 368 46 592 15 Alvsborgs län ...... 174 159 965 44 639 15 915 34 911 1 569 2 331 33 858 11 487 16 Skaraborgs län . . . . 150 102 097 24 428 18 407 15 887 4 291 4 209 30 169 6 344 17 130 109 257 29 708 23 880 38 070 2 965 3 435 29 433 9 649
Värmlands län . , . .
av tillgångar m. in., enligt bouppteckningar inregistrernde åren 1043 och 1944, länsvis.
[ | | fal.
| 1 1 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |K r o n o r Skulder Kronor | Arvsskatt | enligt Börs— Icke Fordringar _ 1 fast _. nuvarande noterade börs— mot Andra Ovriga. Summa egendom Ovriga Summa bestäm- aktier noterade fastighets- fordringar tillgångar tillgångar intecknad skulder skulder melser aktier inteckning gäld 53 350 463 21 080 792 9 644 963 15 992 454 8 656 495 221 022 121 40 296 981 27 400 148 67 697 129 12 175 182 1 20 994 418 9 064 743 1 944 550 9 701 205 2 146 343 83 681 903 9 256 699 15 153 958 24 410 657 3 962 657 2 3 452 637 3 468 332 858 975 1 627 416 861 760 23 800 902 3 771 840 3 420 736 7 192 576 826 907 3 3 802 166 2 552 737 1 996 84] 2 873 166 830 208 29 468 887 4 172 282 3 359 755 7 532 037 1 557 674 4 6 063 882 1 130 994 3 321 173 3 440 988 1 348 884 46 045 782 8 861 809 5 314 733 14 176 542 1 717 212 5 1 589 809 1 541 308 897 856 2 064 223 636 767 20 759 158 2 483 645 2 472 179 4 955 824 847 543 6 736 674 165 924 248 020 589 754 442 776 7 570 228 675 589 960 748 1 636 337 437 810 7 1 936 655 1 001 047 720 198 2 106 727 615 370 21 044 480 2 712 365 2 126 565 4 838 930 710 632 8 435 823 392 979 135 708 319 990 208 707 3 203 372 107 488 286 266 393 754 132 712 9 985 759 326 092 378 536 633 016 224 419 7 850 740 762 354 980 952 1 743 306 354 148 10 4 690 880 3 347 378 1 621 874 2 265 054 817 727 33 036 573 4 799 729 5 127 949 9 927 678 1 340172 11 12 211 060 12 992 657 3 178 732 9 232 430 3 248 198 104 995 977 16 070 408 13 090 470 29 160878 4 767 014 12 1 550 209 2 302 123 541 858 1 325 782 383 042 14 294 734 896 680 2 210 621 3 107 301 802 352 13 26 419 992 3 634 009 4 253 558 7 929 743 5 798 588 93 485 932 6 944 348 10 272 736 17 217 084 7 134 662 14 5 201 014 4 993 365 1 000 335 4 329 432 789 175 33 725 704 2 455 089 3 436 790 5 891 879 1 279 547 15 1 869 642 1 136 396 462 261 2 240 537 745 935 18 350 955 1 094 222 1 942 124 3 036 346 828 954 16 2 044 762 269 215 450 947 1 108 392 506 880 18 346 398 2 184 401 1 958 539 4 142 940 682 984 17 1 735 398 3 108 176 1 249 272 2 146 385 778 028 25 015 458 4 071 513 3 608 250 7 679 763 824 117 18 1 405 571 1 335 543 971 747 1 287 958 459 484 17 709 674 2 543 476 2 548 497 5 091 973 700 207 19 1 861 602 1 056 357 352 023 1 576 545 398 848 14 110 801 430 213 1 742 562 2 172 775 593 704 20 2 225 747 1 170 380 509 095 1 265 975 1 106 496 15 735 534 682 045 2 102 442 2 784 487 584 678 21 1 559 384 300 130 592 462 777 551 289 030 9 095 645 652 499 819 887 1 472 386 410 843 22 534 326 211 255 230 087 835 155 248 707 7 012 507 682 891 844 566 1 527 457 278 575 23 119 773 224 510 101 572 354 587 156 516 4 353 911 589 098 487 172 1 076 270 106 216 24 191 458 54 088 72 775 469 209 116 036 3 413 723 268 386 391 791 660 177 101 905 25 157-0 709 357 705 318 8771 1175 112 0 229-15 432 26 av tillgångar m. m., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, länsvis. tal. 76 106 30 072 13 759 22 814 12 349 315 295 57 485 39 087 96 572 17 368 1 88 959 38 410 8 240 41 107 9 095 354 584 39 223 64 212 103 435 16 791 2 28 772 28 903 7 158 13 562 7 181 198 341 51 432 28 506 59 938 6 891 3 31 165 20 924 16 368 23 550 6 805 241 548 34 199 27 539 61 738 12 768 4 23 968 4 470 13 127 13 601 5 331 181 999 35 027 21 007 56 034 6 787 5 11 953 11 589 6 751 15 520 4 788 156 084 18 674 18 588 37 262 6 373 6 14 445 3 253 4 863 11 564 8 682 148 436 13 247 18 838 32 085 8 585 7 14 136 7 307 5 257 15 377 4 492 153 609 19 798 15 522 35 320 5 187 8 17 433 15 719 5 428 12 800 8 348 128135 4 299 11 451 15 750 5 308 9 18 255 6 039 7 010 11 722 4 156 145 384 14 117 18 166 32 283 6 558 10 25 633 18 292 8 863 12 377 4 469 180 528 26 228 28 022 54 250 7 323 11 22 910 24 377 5 964 17 322 6 094 196 991 30 151 24 560 54 711 8 944 12 18 455 27 406 6 451 15 783 4 560 170 175 10 674 26 317 36 991 9 552 13 87 195 11 993 14 038 26 171 19 137 308 534 22 919 33 903 56 822 23 547 14 29 891 28 698 5 749 24 882 4 535 193 826 14 110 19 751 33 861 7 354 15 12 464 7 576 3 082 14 937 4 973 122 339 7 295 12 947 20 242 5 526 16 8 526 141 126 16 803 15 066 31 869 5 254 17
7|s|9 |1o
L ä 11 Antal
Behållning
Till
gångar
Makes
giftorätts-
andel Jordbruks— Annan fastighet fastighet
Inven- tarier och varulager i jordbruk
Inven- tarier och varulager i rörelse
Kontanter, livför- säkringar, bank- fordringar
Obliga- tioner och förlags— bevis
Örebro län ........ 123 Västmanlands län . . 114 Kopparbergs län. . . . 114 Gävleborgs liin . . . . 117 Västernorrlands län.. 83 Jämtlands län ...... 58 Västerbottens län . . 40 Norrbottens län . . . . 27
Hela riket 4 065
140 941 110 682 104 720 110 693 91 846 94 570 81 941 101 983
159 312
46 426 29 891 23 302 31 ()72 28 760 24 561 22 950 36 015
38 304
8 109 73 081 1 990 2 677 35 597 8 613 13 565 43 150 4 328 1 605 29 032 15 770 14 588 15 986 1 707 4 142 32 721 8 623 15 047 25 310 2 306 3 239 27 430 7 505 12 798 12 539 1 046 746 32 628 7 437 18 225 22 904 2 164 4 208 32 179 5 716
4 333 39 487 237 5 294 27 024 8 549 7 524 37 240 636 5 412 33 962 8 195 15 391 52 066 3 019 3 178 33 187 15 977
Tub. 4 C. Kvarlåtensknper med behållning av minst 50000 kronor, fördelade på olika slag
Procent—
1 | 2 3 | 4 5 | 5 | 7 | Tillgångar i procent
. Kontanter
L a 11 Antal J Inventarier Inventarier liv- , ordbruks- Annan ["' .. .
fastighet fostivhet 09h.vnrulag" ”01.1 vårdag" ”sak""g”?
” l Jordbruk 1 rorolee bank—
fordringar 1 Stockholms stad ............ 701 05 301 0"? 0 6 10'4 2 Stockholms län ............ 236 3'8 27'1 09 09 8'9 8 Uppsala län .............. 120 86 241 1'8 2'4 13'4 4 Södermanlands län ........ 122 108 24'0 2'8 2'8 15'3 & Östergötlands län .......... 253 19'5 254 29 1'3 135 6 Jönköpings län ............ 133 11'3 25'3 2'2 3'7 21'8 7 Kronobergs län ............ 51 10'7 24'0 0'6 2'3 254 8 Kalmar län ................ 137 218 18'8 3'6 39 180 9 Gotlands län .............. 25 6'5 17'7 1'1 0'2 17'5 10 Blekinge län .............. 54 102 194 29 40 22'8 11 Kristianstads llin .......... 183 14'4 19'0 3'3 2'3 19'1 12 Malmöhus län ............ 533 103 214 23 1—3 198 13 Hallands län .............. 84 91 153 34 2-9 229 14 Göteborgs och Bohus län . . . . 303 1'4 18'0 0'2 De 13'1 15 Alvsborgs län .............. 174 82 180 0'8 12 175 16 Skaraborgs län ............ 150 15'0 13'0 3'5 3'4 24'7 17 Värmlands län ............ 130 16'9 27'0 2'1 2'4 20'9 18 Orebro län ................ 123 4'0 35'9 1"0 1'3 17'5 19 Västmanlands län .......... 114 87 27'8 2'8 1'0 187 20 Kopparbergs län .......... 114 11'8 12'9 1'4 33 26'4 21 Gävleborgs län ............ 117 11'2 188 17 24 20'4 22 Västernorrlands län ........ 83 11'7 11'4 10 0"? 29'8 23 Jämtlands län ............ 58 151 189 1'8 35 26'6 24 Västerbottens län .......... 40 4'0 36'8 0'2 4'9 24'8 25 Norrbottens län ............ 27 5'9 29.5 05 4'3 26'9 Hela riket 1'4 IT: 15'4
| 11 12 13 14 15 10 17 | 18 | 19 | 20
K r o n o r Skulder Kronor Arvsskatt | enligt Börs- Icke Fordringar " I fast _. nuvarande ; noterade börs— mot Andra Ovriga Summa egendom Ovriga Summa bestäm- | aktier noterade fastighets- fordringar tillgångar tillgångar intecknad skulder skulder melser l aktier inteckning gäld 14 109 25 270 10 157 17 450 6 325 203 378 33 102 29 335 62 437 6 700 18 12 330 11 715 8 524 11 298 4 031 155 348 22 311 22 355 44 666 6 142 19 16 330 9 266 3 088 13 829 3 499 123 779 3 774 15 285 19 059 5 208 20 19 024 10 003 4 351 10 820 9 457 134 492 5 829 17 970 23 799 4 997 21 18 788 3 616 7 138 9 368 3 482 109 586 7 862 9 878 17 740 4 950 22 9 213 3 642 3 967 14 399 4 288 120 905 11 774 14 561 26 335 4 803 28 2 994 5 613 2 539 8 865 3 913 108 848 14 728 12 179 26 907 2 655 24 7 091 2 003 2 695 17 378 4 298 126 434 9 940 14 511 24 451 3 774 25 38 615 18 908 8 791 18 818 7 826 215 776 28 897 27 507 56 464 10 617 26
av tillgångar m. ni., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, länsvis.
tal. | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 av samtliga tillgångar Skulderiproeent av . . Icke Fordrinwar Obligationer Börs. .. " " ." och noterade bm" 1?” And.” 9135” .summ tillgångar behållning förla sb . .a aktier noterade fastighets- fordrlngar tlllgnmgar tillgångar g ev1 aktier inteckning 91 241 95 4-4 72 30 100-0 306 442 1 60 251 108 23 11'6 26 100-0 292 412 2 65 145 140 3'6 69 36 100-0 302 43'3 & 32 12-9 87 68 98 28 1000 25'6 343 4 4-1 132 25 7-2 7-5 29 1000 308 445 & 33 7-7 74 43 99 31 1000 239 314 6 8-1 9-7 22 33 78 59 1000 21'6 27'6 7 36 9-2 48 3-4 100 2'9 100-0 230 299 8 104 136 123 4-2 10-0 65 100-0 123 140 9 82 126 41 48 81 29 1000 222 285 10 30 142 101 49 69 2-5 1000 301 430 11 6-0 11'6 124 30 8'8 31 1000 27'8 38-5 12 3-7 10'8 161 3-3 93 2—7 1000 217 273 13 151 28-3 39 4-5 8-5 6-2 100—0 184 226 14 5-9 15-4 14'8 3'0 12'8 2-4 100-0 175 212 15 52 10-2 6-2 25 12-2 4-1 1000 165 198 16 68 111 15 25 6-0 28 1000 22'6 29-2 17 42 7-0 12-4 5-0 86 3-1 1000 30'7 44-3 18 102 7-9 7-5 5-5 73 26 1000 288 404 19 70 13-2 75 25 112 2-3 1000 154 182 20 50 14—2 74 32 81 7-0 1000 177 215 21 68 171 33 66 85 32 1000 162 193 22 ' 47 76 3-0 311 119 36 1000 2111 27-3 23 70 2-7 52 23 81 36 1000 247 328 24 6 5 56 10 2—1 13-7 3-4 1000 192 240 25 Se
Absoluta
lo
T i l 1 g & il ;: a r Makes Kontantlr L ä 11 Antal Behållning giftorätts— lnvon- Inven- 1" f" l ' Obliga— andel Jordbruks- Annan taricr och tarier och ...;v or- _ tioner och fastighet fastighet varulagcr varulager mbkaåm” förlags- ijordbrnk i rörelse f an _ bevis ordringllr
1 Stockholms stad . . . . 1 54 291 27 145 — 142 200 46 486 — 5 481 —— 2 Stockholms län . . . . 15 2 330 895 583 889 689 416 2 127 000 257 714 —- 413 180 74 541 3 Uppsala län ...... 21 1 868 855 834 726 1 359 425 9 000 383 923 10 000 398 568 40 544 4 Södermanlands län . . 21 3 370 932 1 616 670 1 480 775 90 715 665 712 — 253 147 53 744 5 Ostergötlands län . . 51 7 269 972 1 795 590 4 486 002 357 950 1 098 504 78 796 1 232 279 600 111 6 Jönköpings län . . . . 27 3 079 723 809 462 1 416 500 18 750 305 708 — 1 119 722 32 821 7 Kronobergs län . . . . 9 1 014 456 144 434 463 150 76 800 29 218 — 339 598 29 997 8 Kalmar län ........ 41 4 511 188 1 842 708 2 994 367 196 634 725 894 3 060 865 088 115 194 9 Gotlands län ...... 4 238 098 91 442 167 300 — 26 409 —— 40 706 1 900 10 Blekinge län ...... 12 1 321 551 257 478 726 500 200 207 213 -— 522 484 44 438 11 Kristianstads län . . 45 7 004 685 2 652 319 3 808 061 576 028 1010 399 6 939 1 388 187 101 118 12 Malmöhus län ...... 87 9 629 769 2 747 574 7 689 953 2 217 921 1 578 776 22 181 2 451 760 243 787 13 Hallands län ...... 24 1 978 225 734 811 965 900 40 000 381 130 — 513 580 73 891 14 (löteb. o. Bohus län.. 19 1 440 669 461 793 576 461 9 100 116 649 15 050 595 770 72 895 15 Alvsborgs llin ...... 41 3 726 951 837 073 1 400 673 177 233 224 704 17 588 1 315 711 112248 16 Skaraborgs län . . . . 52 5 472 253 1 195 245 1 983 424 92 075 622 837 13 480 1 329 269 128 724 17 Värmlands län . . . . 48 3 760 953 839 396 2 034 833 160 200 357 593 26 350 1 192 472 100 530 18 Orebro län ........ 13 1 037 577 415 032 630 750 8 600 195 184 — 433 757 32 061 19 Västmanlands län . . 30 2 436 761 759 973 1 269 382 31 900 240 471 37 344 880 297 86 767 20 Kopparbergs län 34 2 747 262 899 860 766 420 146 600 144 476 120 248 1 223 125 85 415 21 Gävleborgs län . . . . 36 3 309 076 1 245 574 1 184 295 226 247 217 452 21 609 862 737 103 893 22 Västernorrlands län.. 27 2 065 892 721 594 799 887 27 750 80 925 10 368 832 221 68 604 23 Jämtlands län ...... 23 1 731 259 608 000 653 295 1 450 109 506 —— 737 932 34 066 24 Västerbottens län . . 3 183 035 75 382 86 800 — 6 775 —— 51 291 11 736 25 Norrbottens län . . . . 1 68 393 -— 28 000 400 — — 37 377 268
26 Hela riket (milj. kr.) 685 717 222 377 6-7 9-0 04 19—0 23
Tab. 5 B. Kvarlåtenskaper efter jordbrukare med behållning av minst 50000 kronor, fördelade på
Medel- *
1 Stockholms stad. . . . 1 54 291 27 145 — 142 200 46 486 —- 5 481 -— 2 Stockholms län . . . . 15 155 393 38 926 45 961 141 800 17 181 _ 27 545 4 969 8 Uppsala län ...... 21 88 993 39 749 64 734 429 18 282 476 18 979 1 931 4 Södermanlands län. . 21 160 521 76 984 70 513 4 320 31 700 — 12 055 2 559 5 Ostergötlands län . . 51 142 549 35 208 87 961 7 019 21 539 1 545 24 162 11 767 6 Jönköpings län . . . . 27 114 064 29 980 52 463 694 11 322 — 41 471 1 216 7 Kronobergs län . . . . 9 112 717 16 048 51 461 8 533 3 246 — 37 733 3 333 8 Kalmar län ........ 41 110 029 44 944 73 033 4 796 17 705 75 21 100 2 810 9 Gotlands län ...... 4 59 524 22 861 41 825 — 6 602 — 10 176 475 10 Blekinge län ...... 12 110129 21 457 60 542 17 17 268 — 43 540 3 703 11 Kristianstads län . . 45 155 660 58 940 84 624 12 801 22 453 154 30 849 2 247 12 Malmöhus län ...... 87 110 687 31 581 88 390 25 493 18 147 255 28 181 2 802 13 Hallands län ...... 24 82 426 30 617 40 246 1 667 15 880 —— 21 399 3 079 14 göteb. o. Bohus län.. 19 75 825 24 305 30 340 479 6 140 792 31 356 3 837 16 Alvsborgs län ...... 41 90 901 20 416 34 163 4 323 5 481 429 32 090 2 738 16 Skaraborgs län . . . . 52 105 236 22 985 38 143 1 771 11 978 259 25 563 2 475 17 Värmlands län . . . . 48 78 353 17 487 42 392 3 338 7 450 549 24 843 2 094
'ful.
| 1 1 | 12 | 13 | 14 | 15 | 1 5 | 17 | 18 | 19 | 20 |K r o n o r Skulder Kronor Arvsskatt ' enligt Börs. Icke Fordringar __ ' 1 fast _ . nuvarande noterudc börs- mot Andi-n _Ovrlgn Summa egendom Ovrlga Summa bestäm- . notor-nde fnstighcts- fordringar tillgångar tillgångar intecknad skulder skulder melser nktlor . . . .. aktier inteckning gold 97 140 1 216 -— 4 189 9 641 306 353 147 395 104 667 252 062 152 1 119 413 13 300 69 688 142109 75 976 3 982 337 1 414 847 236 595 1 651 442 146 651 2 55 893 87 273 50 350 145 385 81 494 2 621 855 493 397 259 603 753 000 35 629 3 1 392 679 55 298 63 685 165 449 176 181 4 397 385 442 333 584 120 1 026 453 143 342 4 952 972 48 984 236 627 631 968 253 020 9 977 213 1 434 027 1 273 214 2 707 241 438 979 5 22 782 16 756 196 017 241 864 92 870 3 463 790 258 194 125 873 384 067 128 191 6 35 577 600 11 000 79 929 32 081 1 097 950 35 270 48 224 83 494 40 158 7 143 762 22 531 40 954 791 574 157 619 6 056 677 730 377 815 112 _ 1 545 489 123 337 8 —4 4 012 24 422 14 060 278 809 23 519 17 192 40 711 6 109 9 16774 17 295 107 188 67 240 33 644 1 742 976 123 407 298 018 421 425 104 598 10 1 273 643 1 560 611 184 740 385 408 181 686 10 476 820 1 757 177 1 714 958 3 472 135 372 438 11 226 360 969 423 209 725 661 560 248 323 16 519 769 5 074 642 1 815 358 6 890000 454 750 12 21 536 44 031 153 051 270 538 61 346 2 525 003 218 008 328 770 546 778 63 429 13 30 669 1 352 26 452 94 185 39 259 1 577 842 35 341 101 832 137 173 47 796 14 404 734 3 970 63 307 308 488 176 605 4 205 261 150 915 327 395 478 310 116 299 15 757 230 646 966 120 087 442 187 120 582 6 256 861 391 736 392 872 784 608 402 773 16 101 569 61 572 42 337 193 478 119 613 4 360 547 322 202 277 392 599 594- 125 421 17 4 730 640 2 285 30 758 60 73 1 399 504 212 141 149 786 361 927 17 037 18 22 641 15 884 46 913 211 196 72 037 2 914 832 255 669 222 402 478 071 76 821 19 80 148 124 101 105 242 256 997 77 467 3 130239 65 802 317 175 382 977 83 648 20 524 321 58 170 199 905 129 829 85 496 3 613 954 91 243 213 635 304 878 123 057 21 139 393 58 886 103 156 246 423 70 601 2 438 214 158 000 214 322 372 322 81 920 22 129 560 17 202 40 176 98 100 54 016 1 875 303 24 685 119 359 144 044 68 515 23
—— 5 452 _ 16 645 9 434 188 133 — 5 098 5 098 1 546 24 — 1 250 — _— 11 071 78 366 2 751 7 222 9 973 5 000 25 66 3-3 2-1 56 23 595-5 138 100 238 32 26
olika slag av tillgångar m. in., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, länsvis.
tal.
97 140 1 216 — 4 189 9 641 306 353 147 395 104 667 252 062 152 1 7 961 887 4 646 9 474 5 065 265 489 94 323 15 773 110 096 9 777 2 2 661 4 156 2 398 6 923 3 881 124 850 23 495 12 362 35 857 1 697 3 66 318 2 633 3 033 7 878 8 390 209 399 21 063 27 815 48 878 6 826 4 18 686 960 4 640 12 392 4 961 195 632 28 118 24 965 53 083 8 607 5
844 621 7 260 8 958 3 440 128 289 9 563 4 662 14 225 4 748 6 3 953 67 1 222 8 881 3 565 121 994 3 919 5 358 9 277 4 462 7 3 506 549 999 19 307 3 844 147 724 17 814 19 881 37 695 3 008 8 >— 1 003 -— 6 106 3 515 69 702 5 880 4 298 10 178 1 527 9 1 398 1 441 8 932 5 603 2 804 145 248 10 284 24 835 35 119 8 717 10 28 303 34 680 4 105 8 565 4 037 232 818 39 048 38 110 77 158 8 276 1 1 2 602 11 143 2 411 7 604 2 854 189 882 58 329 20 866 79 195 5 227 12
897 1 835 6 377 11 272 2 556 105 208 9 083 13 699 22 782 2 643 13 1 614 71 1 392 4 957 2 066 83 044 1 860 5 359 7 219 2 516 14 9 871 97 1 544 7 524 4 307 102 567 3 681 7 985 11 666 2 837 15 14 562 12 442 2 309 8 503 2 319 120 324 7 533 7 555 15 088 7 746 16 2 116 658 882 4 031 2 492 90 845 6 713 5 779 12 492 2 613 17
An tel
Behållning
g 5
Makes giftorätts- andcl Jordbruks- Annan fastighet fastighet
Inven- Invcn- . Obliga— . . J1vfor- . toner och toner och .. . tioner och saknngar, varulagcr varulagcr lorlngs— . . . .. bank- . xJordbruk 1 rorelse bcvns
Kontanter,
fordringar
Örebro län ........ 13 Västmanlands län . . 30 Kopparbergs län. . , . 34 Gävleborgs län . . . . 36 Västernorrlands län.. 27 Jämtlands län 23 Västerbottens län . . 3 Norrbottens län . . . . 1
Hela. riket 685
79 814 81 225 80 802 91 919 76 514 75 272 61 012 68 393
104 603
31 926 25 332 26 466 34 599 26 726 26 435 25 127
32 405
48 519 42 313 22 542 32 897 29 625 28 404 28 934 28 000
54980
662 1 063 4 312 6 285 1 028 63
400 9 832
15 014 8 016 4 249 6 040 2 997 4 761 2 258
13 188
—— 33 366 2 466 1 245 29 343 2 892 3 537 35 974 2 512
600 23 1165 2 886 384 30 823 2 541 — 32 084 1 481 — 17 097 3 912 — 37 377 268
559 27 790 3 284
Tab. & C. Kvarlåtensknper efter jordbrukare med behållning av minst 50000 kronor, fördelade på
Procam-
1 | 2 3 4 | 5 | 6 | 7 |
Tillgångar i procent
L ä. 11 Antal 1 t . _. _ Kontanter, Jordbruks— Annan nven arler Inventauci f" " n'- fastighet fastighet och'varnlnger och vnrulsger ormtungor, 1 Jordbruk 1 l'orelse bunk- fordringar 1 Stockholms stad .......... 1 -— 464 15.2 —— 1'8 2 Stockholms län ............ 15 17'3 534 65 — 10'4 & Uppsala län .............. 21 51'9 0'8 14'6 0'4 15'2 4 S_ödermanlands län ........ 21 337 21 151 — 5'7 5 Ostergötlands län .......... 51 45'0 3'6 110 08 12'3 6 Jönköpings län ............ 27 40'9 05 88 -— 323 7 Kronobergs län ............ 9 42'2 7'0 2'7 — 30'9 & Kalmar län ................ 41 49'4 32 120 — 14"?! 9 Gotlands län .............. 4 60'0 -— 9'5 — 14'6 10 Blekinge län .............. 12 41'7 —— 11'9 — 30'0 11 Kristianstads län .......... 45 36'3 5'5 9'6 0'1 13'2 12 Malmöhus län ............ 87 46'5 134 96 01 148 18 Hallands län .............. 24 38'8 1'6 15'1 —— 203 14 Göteborgs och Bohus län . . . . 19 365 0.6 7'4 0'9 37'8 15 Älvsborgs län .............. 41 33'3 42 54 0'4 31'3 16 Skaraborgs län ............ 52 31'7 1'5 10'0 02 212 17 Yärmlands län ............ 48 467 3"? 82 06 27'4 18 Orebro län ................ 13 45'1 0'6 14'0 — 31'0 19 Västmanlands län .......... 30 43'5 1'1 8'8 1'3 30'2 20 Kopparbergs län .......... 34 24'5 4"7 4'6 3'8 39'1 21 Gävleborgs län ............ 36 328 6'2 6'0 06 239 22 Västernorrlands län ........ 27 328 1'2 33 04 34'2 23 Jämtlands län ............ 23 34'8 01 58 — 394 24 Västerbottens län .......... 3 46'1 —— 3'6 — 27'3 25 Norrbottens län ............ 1 357 0 5 — — 477 Hela riket
i !
433 | 11 12 13 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 20 (( r o n o r Skulder Kronor Arvsskatt enligt Börs- Icke Fordringar _. 1 fast _. nuvarande noterade börs- mot Andra Ovriga Summa egendom Ovriga Summa bestäm- kti noterade fastighets- fordringar tillgångar tillgångar intecknad skulder skulder melser | & er aktier inteckning gäld 364 49 176 2 366 4 672 107 654 16 318 11 522 27 840 1 311 18 755 529 1 564 7 040 2 401 97 161 8 522 7 414 15 936 2 561 19 2 357 3 650 3 095 7 559 2 279 92 066 1 935 9 329 11 264 2 460 20 14 565 1 616 5 553 3 606 2 375 100 388 2 535 5 934 8 469 3 418 21 5 163 2 181 3 820 9127 2 615 90 304 5 852 7 938 13 790 3 034 22 5 633 748 1 747 4 265 2 349 81 535 1 073 5 190 6 263 2 979 28 — 1 817 —— 5 548 3 145 62 711 -— 1 699 1 699 515 24 — 1 250 — — 11 071 78 366 2 751 7 222 9 973 5 000 25 9567 5557 3026 8234 3379 139396 20238 14 555 34793 4683 26
olika slag av tillgångar m. m., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, länsvis.
tal | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 av samtliga tillgångar Skulderiprocent av . . .. Icke Fordringar Obligatmner Bors- .. —- - och noterade bors- mot f Adndra .ngige 'Suläuna tillgånger behållning för laasbevis aktier noterade fastighets- or ringar tl g ngar tillg ngar ” aktier mteckmng — 317 04 — 14 31 1000 823 4643 1 19 30 03 1'7 3'6 19 1000 41'5 709 2 1'6 21 33 19 56 31 100—0 287 403 3 1'2 31-7 1'3 1'4 3'8 40 1000 233 304 4 60 9'6 05 2-4 63 25 100-0 271 372 5 09 07 05 57 To 27 1000 111 1215 6 27 32 01 10 73 29 1000 76 82 7 19 24 01 07 131 211 1000 255 343 8 0-7 »— 1'4 — 8'8 511 1001) 146 17.1 9 2—5 1-0 10 6-1 3-9 1-9 100-0 24-2 31%; 10 10 122 149 1'8 3'7 1'7 100-0 331 * 496 11 1-5 14 59 13 4'0 15 1000 41'7 7115 12 2-9 0-9 17 61 10": 24 1000 217 27'6 13 4'6 1-9 01 17 6'0 % 1000 8'7 % 14 27 9'6 0"1 1'5 73 4-2 1000 11'4 128 15 2-1 12'1 10'3 1'9 71 1-9 1000 125 143 16 23 23 07 10 4'4 % 100'0 13'8 159 17 23 0-3 — 02 22 4-3 1000 2511 349 18 3 o 08 05 1'6 72 25 1000 164 196 19 27 2-5 40 3'4 8'2 %& 1000 122 139 20 29 14-5 1'6 5'5 3'6 2-4 100-o 84 92 21 2'8 57 24 4-2 101 % 100-0 153 180 22 1'8 69 09 22 52 29 1000 7"! 811 23 6-2 —— 2'9 — 8-9 51) 100-o 2-7 2'8 » 24 04 —- 1'6 — — 14'1 100'0 12'7 14'6 25 24 6 9 4-0 2 s 5 e 24 1000 260 333 26 | * 28—1616 46
Tab. 6 Å. årsvis i grupper efter Absoluta 1 2 3 4 5 0 7 | 8 | 0 | 1 0 | T i l 1 g & n g a r Ä T Antal Behållninv gilllzgllfåsts- Inven- Inven- Kontanter, Obliga- StogläigJSIpper andel Jordbruks- Annan tarier och tarier och llÅVf or- tioner och ' fastighet fastighet varulagcr varulager sabrinkgar, förlags- i jordbruk i rörelse for dilllinLar bevis År 1943. 1 50 000— 100 000 1 155 78 595 222 19 571 200 13 646 424 27 211 504 2 941 134 2 092 676 26 636 763 5 719 289 2 100 000— 150 000 309 37 012 628 8 412 960 4 660 828 16 973 004 977 955 1 404 095 9 171 435 3 002 554 8 150 000— 200 000 150 25 428 082 6 753 664 2 456 857 10 183 558 279 203 878 575 5 963 324 2 663 784 4 200 000— 300 000 126 31 047 289 8 769 673 3 388 150 14 422 153 523 656 901 445 5 780 278 3 171 741 5 300 000— 400 000 57 19 793 279 4 743 619 1 556 450 6 290 429 379 267 280 286 3 250 866 1 921 453 6 400 000— 600 000 58 28 039 612 7 029 509 1 970 100 7 404 645 378 002 141 173 3 355 341 3 620 955 7 600 000— 800 000 28 19 422 519 4 241 162 924 251 7 060 081 163 572 37 908 1 219 485 1 845 398 8 800 000—1 000 000 15 12 956 268 2 774 308 460 700 3 031 114 31 554 51 511 1 563 949 1 874 999 9 Over 1 000 000 31 64 224 122 13 268 789 149 093 10 076 499 523 141 143 840 6 841 921 10 000 384 10 Samtliga grupper I 929 316 519 021 75 564 884 212 853 102 652 987 6 197 484 5 931 509 63 783 362 33 820 557 År 1944. 11 50 000- 100 000 1 290 88 974 303 23 280 121 15 270 492 29 093 846 2 879 071 2 774 446 31 515 649 6 386 145 12 100 000— 150 000 354 42 815 034 10 585 372 5 443 377 11 296 464 923 969 1 134 397 13 091 889 3 546 238 13 150 000-— 200 000 150 26 411 581 5 844 638 2 055 767 9 553 690 327 320 642 948 5 710 561 2 329 990 14 200 000— 300 000 160 39 417 759 9 520 016 1 914 717 20 253 811 472 054 1 401 181 7 360 484 4 106 376 15 300 000— 400 000 68 23 505 487 5 625 865 1 715 975 8 599 731 788 590 285 831 2 864 287 3 050 980 16 400 000— 600 000 53 25 348 921 6 589 026 1 072 928 7 157 991 253 122 134 568 2 666 861 2 426 484 17 600 000— 800 000 22 15 008 492 3 385 668 85 900 5 288 018 125 474 15 221 1 789 798 822 650 18 800 000 1 000 000 10 9 087 339 1 788 030 1 236 200 2 297 066 155 601 — 1 205 512 1 157 941 19 Över 1 000 000 29 60 516 676 13 521 262 1 558 100 15 455 633 150 175 597 546 4 915 012 7 301 125 20 Samtliga grupper 2 136 331 085 592 80 139 998 30 353 456 108 996 250 6 075 376 6 986 138 71 120 053 31 127 929 21 Totalsza (milj. kr.) 4 065 647-11 1551 6213 211—6 1211 120 134-9 640
Tab. 6 B. Kva1låtenskaper med behållning av minst 50000 11101101, fördelade på, olika års1is i gruppel 0fte1
Mrrlel— År 1943.
1 50 000— 100 000 1 155 68 048 16 945 11 815 23 560 2 546 1 812 23 062 4 952 2 100 000— 150 000 309 119 782 27 226 15 084 54 929 3 165 4 544 29 681 9 717 3 150 000— 200 000 150 169 521 45 024 16 379 67 890 1 861 5 857 39 756 17 759 4 200 000— 300 000 126 246 407 69 601 26 890 114 462 4 156 7 154 45 875 25 173 5 300 000— 400 000 57 347 251 83 221 27 306 110 358 6 654 4 917 57 033 33 710 6 400 000- 600 000 58 483 442 121 198 33 967 127 666 6 517 2 434 57 851 62 430 7 600 000— 800 000 28 693 661 151 470 33 009 252 1.46 5 842 1 354 43 553 65 907 8 800 OOO—l 000 000 15 863 751 184 954 30 713 202 074 2 104 3 434 104 263 125 000 9 Over 1 000 000 31 2 071-746 428 025 101 584 325 048 16 876 4 640 220 707 322 593 10 Samtliga grupper I 929 164 085 39 173 16 699 53 216 3 213 3 075 33 065 17 533
slag av tillgångar m. m., enligt bouppteckning—nr inregistrerade åren 1943 och 1944, behållningarnns storlek.
ml. 1 1 1 | 12 | 1.3. 14 15 1 6 17 18 | 19 | 20 lx r o n o 1 Skulder Kronor Arvsskntt enligt Börs Icke Fordringar _. 1 fast _. nuvarande t " (.1 börs- mot Andra Ovriga, Summn egendom Ovriga 5 Summa bestäm- nu;? e noterade fastighets. fordringar tillgångar tillgångar intecknad skulder skulder melser n ler aktier inteckning gäld 57 521 028 4 525 048 4 645 966 9 641 667 4 161 838 108 743 337 15 389 764 14 758 351 30 148 115 2 921 206 1 4 936 654 3 016 624 2 787 190 5 728 830 1 907 337 54 566 506 10 326 161 7 227 717 17 553 878 1 717 479 2 4 861 346 2 230 421 2 051 361 2 590 680 "982 088 35 141 197 5 271 820 4 441 295 9 713 115 1 295 310 8 6 595 133 2 953 129 2 491 501 4 142 521 1 426 725 45 796 432 8 756 713 5 992 430 14 749 143 1 709 349 4 5 729 197 2 663 447 816 797 2 237 567 703 544 25 829 303 2 467 235 3 568 789 6 036 024 1 244 849 5 10 810 815 4 315 649 1 181 446 2 696 102 1 606 696 37 480 924 3 628 671 5 812 641 9 441 312 2 148 600 6 6 455 433 6 016 943 1 107 525 2 705 031 894 969 28 430 596 4 753 175 4 254 902 9 008 077 1 722 161 7 3 098 996 3 427 169 460 805 2 074 960 760 523 16 836 280 1 257 070 2 622 942 3 880 012 1 246 441 8 24 689 000 13 604 116 778 038 4 918 465 3 470 046 78 194 543 3 857 038 10 113 383 13 970 421 7 627 384 9 74 697 602 42 752 546 16 320 629 36 735 823 15 913 766 431 019 118 55 707 647 58 792 450 114 500 097 21 632 779 10 7 715 954 5 081 130 4 218 232 10 856 275 4 577 572 120 368 812 16 607 681 14 786 828 31 394 509 3 339 856 11 7 396 400 2 465 568 2 057 339 5 320 562 1 978 100 54 654 303 5 870 096 5 969 173 11 839 269 2 071 623 12 5 534 360 2 746 468 2 269 365 3 784 847 1 573 963 36 529 279 5 699 448 4 418 250 10 117 698 1 526 627 13 8 131 732 4 114 181 3 375 633 4 715 067 2 104 843 57 950 079 11 643 654 6 888 666 18 532 320 2 496 448 14 7 975 366 3 712 783 2 254 737 2 320 587 867 447 34 436 314 5 876 569 5 054 258 10 930 827 1 605 733 15 9 282 369 5 198 711 1 498 674 3 375 460 1 772 288 34 839 456 4 072 514 5 418 021 9 490 535 1 662 920 16 7 122 896 1 823 580 1 125 447 1 777 222 809 279 20 785 485 2 803 659 2 973 334 5 776 993 1 361 044 17 3 254 650 1 035 797 571 479 517 644 372 311 11 804 201 1 791 284 925 578 2 716 862 883 135 18 25 857 775 7 929 766 2 043 883 7 090 187 1 844 850 74 744 052 7 393 498 6 833 878 14 227 376 7 578 242 19 82 271 502 34 107984 19 414 789 39 757 851 15 900 653 446 111981 61 758 403 53 267 986 115 026 389 21 525 628 20 157'0 769 35”: 765 31'8 877'1 117'5 112'0 229'5 43'2 21 slag av tillgångar m. m., enligt bouppteckningar inregistmmde åren 1943 och 1944, beliållniugarnas storlek. Ill]. 6 512 3 918 4 022 8 348 3 603 94 150 13 324 12 778 26 102 2 529 1 15 976 9 762 9 020 18 540 6 173 176 591 33 418 23 391 56 809 5 558 2 32 409 14 870 13 676 17 271 6 547 234 275 35 145 29 609 64 754 8 635 3 52 342 23 438 19 774 32 877 11 323 363 464 69 498 47 559 117 057 13 566 4 100 512 46 727 14 330 39 256 12 343 453 146 43 285 62 610 105 895 21 839 5 186 393 74 408 20 370 46 485 27 702 646 223 62 563 100 218 162 781 37 045 6 230 551 214 891 39 554 96 608 31 963 1 015 378 169 756 151 961 321 717 61 506 7 206 600 228 478 30 720 138 331 50 702 1 122 419 83 805 174 863 258 668 83 096 8 796 419 438 843 25 098 158 660 111 937 2 522 405 124 421 326 238 450 659 246 045 9 38 723 22 163 S 461 19 014 8 250 223 442 28 879 30 478 59 357 11 215 10
g å Ä r Makes K t t St 1 k 0 Antal Behållning giftorätts- Inven- Inven- (I)." än "" Obliga- ' or i sbrupper andel Jordbruks- Annan tarier och tnrier och _? or- tioner och 1 ronor fastighet fastighet varulnger varulager anbrinkgar, förlags- i jordbruk i rörelse f an _ levis ordringar År 1944. 11 50 000— 100 000 1 290 68 972 18 047 11 838 22 553 2 232 2 151 24 431 4 950 12 100 000— 150 000 354 120 947 29 902 15 377 31 911 2 610 3 204 36 983 10 017 18 150 000— 200 000 150 176 077 38 964 13 705 63 691 2 182 4 286 38 071 15 533 14 200 000— 300 000 160 246 361 59 500 11 967 126 586 2 950 8 758 46 003 25 665 15 300 000— 400 000 68 345 669 82 733 25 235 126 467 11 597 4 203 42 122 44 867 16 400 000— 600 000 53 478 281 124 321 20 244 135 056 4 776 2 539 50 318 45 783 17 600 000— 800 000 22 682 204 153 894 3 905 240 364 5 703 692 81 355 37 393 18 800 000—1 000 000 10 908 734 178 803 123 620 229 707 15 560 — 120 551 115 794 19 Over 1 000 000 29 2 086 782 466 250 53 728 532 953 5 178 20 605 169 483 251 763 20 Samtliga grupper 2 130 155 003 37 519 14 211 51 028 2 844 3 271 33 296 14 573 21 För båda åren 4 065 159 312 38 304 15 391 52 066 3 019 3 178 33 187 15 977 Tab. 6 C. Kvarlåtenskaper med behållning av minst 50 000 kronor, fördelade på olika årsvis i grupper efter Procent- 1 2 3 4 5 | 6 | 7 | 3 | ! Tillgångar i procent Å . i . ; . . Kontanter, Storleksgrupper ' Antal Jordbruks- Annan Invegärler Inveglärier livför— Obligationer ' kronor fastighet fastighet varulager varulager salix-ingar, . och . . . . .. ank- forlagsbovm 1 Jordbruk 1 rorelse f . ordrmgar År 1943. 1 50 000— 100 000 ........ 1 155 125 250 2"? 1 9 245 53 2 100 000— 150 000 ........ 309 85 311 1'8 2'6 16'8 5'5 & 150 000— 200 000 ........ 150 7'0 290 08 25 170 7'6 4 200 000— 300 000 ........ 126 7'4 31'5 1'1 20 126 69 5 300 000— 400000 ........ 57 60 24'3 1'5 1'1 12'6 7'4 6 400 000— 600 000 ........ 58 53 19'8 10 04 89 97 7 600 000— 800 000 ........ 28 33 248 06 01 4'3 65 8 800 000—1 000 000 ........ 15 2": 180 02 03 93 11'1 9 Over I 000 000 ........ 31 4'0 129 0": 02 '? 128 10 Samtliga grupper .......... 1 929 7'5 238 11 1'4 14'8 7'9 År 19.44. 11 50 000— 100 000 ........ 1 290 12”; 24”: 24 23 26'2 53 12 100 000— 150 000 ........ 354 100 207 1'7 2'1 239 65 13 150 000— 200 000 ........ 150 56 262 0 9 1'8 156 64 14 200 000— 300 000 ........ 160 313 350 08 2 4 127 71 15 300 000 — 400 000 ........ 68 50 250 2'3 0'8 8'3 89 16 400 000— 600 000 ........ 53 31 205 0"? 04 77 7'0 17 600 000— 800 000 ........ 22 04 254 06 01 86 4'0 18 800 000—1 000 000 ........ 10 10'5 19'5 1'3 — 102 98 19 Over 1 000 000 ........ 29 21 20-7 02 08 6'6 97 20 Samtliga grupper .......... 2 136 6'8 241 14 1'6 15'9 7'0 För båda. åren ............ 7'4
437 | 11 | 12 | 13 | 14 15 16 17 | 18 | 19 20 lx ': o n o r Skulder Kronor Arvsskatt enligt Börs- Icke Fordringar " 1 fast _. nuvarande noter d börs- mot Andra Ovriga Summa egendom Ovriga Summa bestäm- aktin 'e noterade fastighets- fordringar tillgångar tillgångar intecknad skulder skulder melser m aktier inteckning gäld | 5 981 3 939 3 270 8 416 3 548 93 309 12 874 11 463 24 337 2 589 11 20 894 6 965 5 812 15 030 5 588 154 391 16 582 16 862 33 444 5 852 12 36 896 18 310 15 129 25 232 10 493 243 528 37 996 29 455 67 451 10 178 13 50 823 25 714 21 098 29 469 13 155 362 188 72 773 43 054 115 827 15 603 14 117 285 54 600 33 158 34 126 12 756 506 416 86 420 74 327 160 747 28 614 15 175 139 98 089 28 277 63 688 33 439 657 348 76 840 102 227 179 067 31 376 16 323 768 82 890 51 157 80 783 36 785 944 795 127 439 135 152 262 591 61 866 17 325 465 103 580 57 148 51 764 37 231 1 180 420 179 128 92 558 271 686 88 314 18 891 647 273 440 70 479 244 489 63 616 2 577 381 254 948 235 651 490 599 226 836 19 38 517 15 968 9 089 18 613 7 444 208 854 28 913 24 938 53 851 10 078 20 38 615 18 908 8 791 18 818 7 826 215 776 28 897 27 567 56 464 10 617 21 ! slag av tillgångar in. ni., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, | behållningarnns storlek. | tal . | | 9 | 1 0 | 1 1 1 2 1 3 14 1 5 | 1 6 | 1 7 , :i v s :i m tl i gn ti ll g å n g a r Skulder i procent av Arvsskatt | _ i procent i 4 . m av tillgångar | Börs- bl.?” Fordmtlb” A d Ö . 5 enligt * noterade om" 310 n .ra _ . "lga . umma tillgångar behållning nuvarande aktier noterade fastighets- fordringai tillgångar tillgångar bestämmelser | aktier inteckning 69 4'.» ' 4-3 89 38 100—0 277 38-4 27 1 91 55 51 10-5 35 1000 322 474 31 2 13'8 6'3 5'8 74 23 100-0 276 382 37 3 14'4 65 54 91 31 1000 322 475 37 4 22'2 103 32 87 27 1000 253-4 305 48 5 288 11-5 31 72 43 1000 252 337 57 6 22'7 21-2 30 9-5 3-1 1000 31": 464 61 7 | 184 204 2'8 12-3 45 1000 230 299 74 s , 31'6 17-4 10 G"!) 4-4 1000 179 21'8 9'8 9 173 99 3'8 85 3-7 1000 260 362 50 10 6'4 42 35 90 35 100—0 261 353 2'8 11 135 45 3'8 9'7 3'6 1000 21": 277 3'8 12 151 75 62 104 43 100-0 277 383 4-2 13 | 140 71 5'8 8-2 36 1000 320 470 43 14 23-2 10'8 % 6-7 25 10011 317 46-5 47 15 266 149 43 97 51 100-0 272 374 4'8 16 34-3 83 54 85 3-9 100-o 27'8 38-5 65 17 276 88 4'8 44 31 1000 231) 299 75 18 34'6 10'6 27 95 25 1000 190 235 88 19 184 76 44 8-9 30 1000 258 341 4-8 20 17—9 83 41 81 36 1000 26.2 354 4 9 21
Tab. 7
A. Kvarlåtenskaper efter jordbrukare med behållning av minst 50000 kronor, fördelade årsvis i grupper efter
A bsolu (a
Ä r Makes K t t St 1 k _ Antal Behållning giftorätts- Inven- lnven- $n fen cr, Obliga— Ol e sgruppei andel Jordbruks- Annan tarier och tarier och .. w.0r' tioner och i kronor t'asti h t f t'vh t 1 r . 1 (, säkringar, f" 1 _ g e as i,, e vnru ager veiu aber bank- or age l Jordbruk i rörelse l' . _ beVis ordrmgnl År 1943. 1 50 000— 100 000 263 17 281 863 5 600 369 9 108 827 934 509 2 567 972 43 912 5 561 693 382 635 2 100 000— 150 000 41 4 894 137 1 664 507 3 133 363 149 625 703 503 10 739 1 368 736 203 509 8 150 000— 200 000 16 2 698 149 1 ()13 687 1 242 123 54 167 268 638 181 574 854 418 147 305 4 200 000— 300 000 10 2 346 757 1 028 615 1 762 650 233 221 256 502 13 480 616 679 98 010 5 300 000— 400 000 6 2 038 631 302 821 1 264 500 63 700 246 996 —— 581 772 65 849 6 400 000— 600 000 4 1 800 853 663 739 1 272 200 513 100 360 226 -—- 644 788 42 153 7 600 000— 800 000 2 1 580 180 368 737 260 856 869 214 33 549 8 151 39 513 54 036 8 800 OOO—l 000 000 —— — — — — —— —— — —— 9 Over 1 000 000 3 5 920 763 1 896 726 1 249 700 200 000 280 992 793 159 265 471 690 10 Samtliga grupper 345 38 561 333 12 539 201 19 294 219 3 017 536 4 718 378 258 649 9 826 864 1 465 187 År 1944. 11 50 000— 100 000 264 17 747 455 5 541 868 9 967 780 452 866 2 383 196 79 933 6 024 035 376 729 12 100 000—- 150 000 46 5 630 113 2 105 969 3 373 242 399 586 718 234 31 405 1 776 127 144 359 13 150 000? 200 000 14 2 723 989 866 733 1 396 603 51 415 316 294 —— 682 865 46 683 14 200 000— 300 000 8 1 888 417 373 990 926 850 604 250 356 149 6 880 384 875 59 837 15 300 000— 400 000 3 977 022 140 462 937 075 152 300 189 628 6 146 53 629 14 133 16 400 000— 600 000 2 844 517 203 495 789 100 76 800 97 791 — 94 748 25 082 17 600 000— 800 000 — — —— — — — —- -— — 18 800 000—1 000 000 1 850 904 425 452 645 700 — 155 601 — 62 368 62 897 19 Over 1 ()00 000 2 2 428 971 — 331 000 1 980 000 98 387 — 130 228 54 386 20 Samtliga grupper 340 33 091 388 9 657 969 18 367 350 3 717 217 4 315 280 124 364 9 208 875 784 106 21 Totalsza (milj. kr.) 685 717 222 377 6-7 90 044 19 0 2-3
Tab. 7 B. Kvurlåtenskaper efter jordbrukare med behållning :ir minst 50 000 kronor, för—delade årsvis i grupper efter Alfrid- År 1943.
1 50 000— 100 000 263 65 710 21 294 34 634 3 553 9 764 167 21 147 1 455 2 100 000— 150 000 41 119 369 40 598 76 423 3 649 17 159 262 33 384 4 964 3 150 000— 200 000 16 168 634 63 355 77 633 3 385 16 790 11 348 53 401 9 207 4 200 000— 300 000 10 234 676 102 862 176 265 23 322 25 650 1 348 61 668 9 801 5 300 0004 400 000 6 339 772 50 470 210 750 10 616 41 166 — 96 962 10 975 6 400 000— 600 000 4 450 213 165 935 318 050 128 275 90 056 —— 161 197 10 538 7 600 000— 800 000 2 790 090 184 369 130 428 434 607 16 775 4 076 19 757 27 018
8 800 000—1 000 000 — — — — — — — — — 9 Over 1 000 000 3 1 973 588 632 242 416 567 66 667 93 664 264 53 088 1157 230 10 Samtliga grupper 345 111 772 36 346 55 925 8 747 13 676 750 28 484 4 247
på olika slag av tillgångar lll. in., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1944, behållningarnns storlek.
tal . | 1 1 | 12 13 | 14 15 16 17 | 18 | 19 20 lx r o n o r Skulder Kronor Arvsskatt enligt B" _ li,-ke Fordringar .. 1 fast __ nuvarande tel-sil börs- mot Andra Ovrign Summa egendom Ovriga Summa. bestäm- "2135: _e noterade fastighets- fordringar tillgångar tillgångar intecknad skulder skulder melser IL! aktier inteckning gäld 307 943 226 911 505 694 1 429 699 640 908 21 710 703 2 212 333 2 216 507 4 428 840 466 612 1 290 087 65 894 327 724 351 645 141 931 (i 746 756 1 080 336 772 283 1 852 619 188 533 2 114 884 46 128 113 729 370 031 62 238 3 455 235 286 797 470 289 757 086 155 139 3 21 700 12 484 176 020 235 864 65 726 3 492 336 766 156 379 423 1 145 579 80 990 4 30 206 7 433 13 288 . 420 215 29 958 2 723 917 251 037 434 249 685 286 128 087 5 38 426 73 201 82 468 191 346 60 514 3 278 422 1 026 048 451 521 1 477 569 80 600 6 564 365 732 811 149 053 16 779 14 888 2 743 215 799 652 363 383 1 163 035 140 982 7 —- 4 —— — — —— — —- — — 8 2 876 976 1 475 203 — 79 771 171 876 6 966 266 105 930 939 573 1 045 503 572 146 9 4 244 587 2 640 065 1 367 976 3 095 350 1188 039 51 116 850 6 528 289 6 027 228 2 555 517 1 813 089 10 191 475 144 391 384 644 1 551 829 686 071 22 242 949 2 382 155 2 113 339 4 495 494 487 660 11 129 216 119 635 139 523 432 886 202 558 7 466 771 1 107 073 729 585 1 836 658 178 045 12 411 073 101 398 25 588 361 278 77 868 3 471 065 482 408 264 668 747 076 99 330 13 190 812 250 264 99 288 89 693 38 270 3 007 168 883 874 234 877 1 118 751 82 992 14 247 185 7 713 50 543 45 755 41 047 1 745 154 654 793 113 339 768 132 85 656 16 196 163 28 920 —— 30 769 29 680 1 369 053 336 428 188 108 524 536 22 869 16 — —— — —— — —— —— — — — 17 215 048 19 976 — 21 560 18 913 1 202 063 279 460 71 699 351 159 31 397 18 727 967 494 413 5 323 10 801 32 415 3 864 920 1 208 598 227 351 1 435 949 406 558 19 2308 939 1166 710 704909 2544 571 1 126822 44369143 7334789 3942966 11277 755 1394507 20 6—6 3'8 21 Eva 93 955 138 10» 23-3 39 21
på olika slag av tillgångar lll. in., enligt bouppteckningar inregistrernde åren 1943 och 1944, behållningarnas storlek.
tal.
1 171 863 1 923 5 436 2 437 82 550 8 412 8 428 16 840 1 744 1 7 075 1 607 7 993 8 577 3 462 164 555 26 350 18 836 45 186 4 598 2 7 180 2 883 7 108 23 127 3 890 215 952 17 925 29 393 47 318 9 696 3 2 170 1 248 17 602 23 587 6 573 349 234 76 616 37 942 114 558 8 099 4 5 034 1 239 2 215 70 036 4 993 453 986 41 839 72 375 114 214 21 348 5 9 607 18 300 20 617 47 836 15 129 819 605 256 512 112 880 369 392 20 150 6 282 182 366 405 74 526 8 390 7 444 1 371 608 399 826 181 692 581 518 70 491 7 — — —— — _ —— — — — — 8 958 992 491 734 — 26 591 57 292 2 322 089 35 310 313 191 348 501 190 715 9 12 303 7 652 3 965 8 972 3 444 148 165 18 923 17 470 36 393 5 255 10
Ä r Makes K t te St ] k 11 Antal Behållning giftorätts- Inven- Inven- (f_n än t' Olliga- or & sg: pper andel Jordbruks- Annan tarier och tarier och "liv.!"— tiouer och ] ronor fastighet fastighet varulager vurulager sabrmkgar, förlags- ijordbruk i rörelse forårlingar levis År 1944.
11 50 000— 100 000 264 67 225 20 992 ' 37 757 1 715 9 027 303 22 818 1 427 12 100 000—— 150 000 46 122 394 45 782 73 331 8 687 15 614 683 38 611 3 138 13 150 000— 200 000 14 194 571 61 910 99 757 3 673 22 592 — 48 776 3 334 14 200 000— 300 000 8 236 052 46 749 115 856 75 531 44 519 860 48 109 7 480 15 300 000— 400 000 3 325 674 46 821 312 358 50 767 63 209 2 049 17 876 4 711 16 400 000— 600 000 2 422 259 101 748 394 550 38 400 48 896 — 47 374 12 541
17 600 000— 800 000 — — — — — — — — — 18 800 000—1 000 000 1 850 904 425 452 645 700 — 155 601 — 62 368 62 897 19 Over 1 000 000 2 1 214 486 _ 165 500 990 000 49 193 — 65 114 27 193 20 Samtliga grupper 340 97 328 28 406 54 022 10 933 12 692 27 085 2 306 21 För båda åren 685 104 603 32 405 54 980 9 832 13 188 559 27 790 3 284
Tab. 7 C. Kvarlåtenskaper efter jordbrukare med behållning av minst 50000 kronor, fördelade årsvis i grupper efter
Procent-
1 2 3 4 5 | 6 | 7 | 8 |
Tillgångar i procent
Å r . '_ . Kontanter, Storleksgrnppcr Antal Jordbruks- Annan Inveåtiimer Im Läsår!" livför- Obligationer ] kronor fastighet fastighet varulager varulagor nagrmgar, .. och . . . . .. ank- forlagsbevls 1 Jordbruk l rorelse f . ordringar År 1943. 1 50 000— 100 000 ........ 263 420 43 118 02 256 18 2 100 000— 150 000 ........ 41 464 22 104 02 203 3'0 3 150 000— 200 000 ........ 16 350 1'6 7'8 53 247 4'3 4 200 000— 300 000 ........ 10 505 67 73 04 177 28 5 300 000— 400 000 ........ 6 464 28 91 _ 21'4 24 6 400 000— 600 000 ........ 4 368 157 110 — 19"; 13 7 600 000— 800000 ........ 2 95 31": 1'2 03 14 20 8 800 000—1 000 000 ........ — — — -— — — —— 9 Over 1 000 000 ........ 3 179 99 40 00 23 6 10 Samtliga grupper .......... 345 37'7 51) 92 06 192 2' År 1944.
11 50 000— 100 000 ........ 264 44'8 20 107 04 27'1 1'7 12 100 000— 150 000 ........ 46 452 54 9'6 04 23'8 19 13 150 000— 200 000 ........ 14 402 15 91 —— 197 11 14 200 000— 300 000 ........ 8 30'8 20'1 11'8 02 128 20 15 300 000— 400 000 ........ 3 537 87 109 04 31 08 16 400 000— 600 000 ........ 2 576 5'6 7'2 — 6-9 18 17 600 000— 800 000 ........ - — —— — — _ — — 18 800 OOO—1 000 000 ........ 1 53'7 — 12'9 — 52 52 19 Over 1 000 000 ........ 2 86 51 2 2'6 — 34 14 20 Samtliga. grupper .......... 340 41'4 84 9"? 03 208 1'8 21 För båda åren ............ 685 391 7-0 9-5 01 19-9 %
| 11 12 | 13 14 15 | 16 17 | 18 | 19 20 K r o n o r Skulder Kronor Arvsskatt . enligt Börs Icke Fordringar " 1 fast " nuvarande noter 11 böra- mot Andra Ovriga Summa egendom Ovriga Summa bestäm- aktig e noterade faatighets— fordringar tillgångar tillgångar intecknad skullder skulder melser r aktier inteckning gäld 725 547 1 457 5 878 2 599 84 253 9 023 8 005 17 028 1 847 11 2 809 2 601 3 033 9 411 4 403 162 321 24 067 15 860 39 927 3 871 12 29 362 7 243 1 828 25 806 5 562 247 933 34 457 18 905 53 362 7 095 13 23 851 31 283 12 411 11 212 4 784 375 896 110 484 29 360 139 844 10 374 14 82 395 2 571 16 848 15 252 13 682 581 718 218 264 37 780 256 044 28 552 15 98 081 14 460 —- 15 385 14 840 684 527 168 214 94 054 262 268 11 435 16 — _ —— — — — __ —- — — 17 215 048 19 976 —— 21 560 18 913 1 202 063 279 460 71 699 351 159 31 397 18 363 983 247 206 2 662 5 401 16 208 1 932 460 604 299 113 675 717 974 203 279 19 G 791 3 432 2 073 7 484 3 314 130 498 21 573 11 597 33 170 4 101 20 9 567 5 557 3 026 S 234 3 379 139 396 20 238 14 555 34 793 4 683 21 på olika slag av tillgångar m. m., enligt bouppteckningar inregistrerade åren 1943 och 1044, behållningarna storlek. tal . | 9 10 | 11 12 13 14 1 5 | 16 1 7 71 v s am t 1 i g a til ] g å n g a r Skulder i procent av Arvsskatt . i procent . , .- . av tillgångar Börs- å.?!” Fordnzgm A d Ö ., 5. n _ enligt noterade ors. 'Em n . ra . vr15a 'Al un; ” tillgångar behållning nuvarande aktier noterade fast1ghets. fordringar t1llgångur ti lg ngar bestämmelser aktier inteckning 14 10 2-3 613 80 100-0 204 256 21 1 43 11) 49 52 21 1000 275 379 28 2 33 1'3 33 107 1'8 1000 219 281 4'5 & 0'6 04 5-0 6-7 19 1000 32'8 488 23 4 11 0-3 0-5 15-4 1'1 100-0 252 33'6 47 5 1'2 2-2 2-5 5-3 1'8 1000 451 820 25 6 206 267 5-4 0'6 0'6 1000 424 73'6 51 7 —— —- —— —— — _— — — — 8 41':; 21-2 — 11 1000 150 177 82 9 83 5—2 27 6-1 '3 100-0 2413 326 65 O'» 0'6 1'7 70 31 1000 202 253 22 1'7 1'6 1'9 5'8 27 10011 246 326 24 11'8 29 07 104 23 1000 215 274 29 64 83 3'3 30 13 100—0 372 592 2'8 142 0-4 2-9 26 % 100—0 440 78'6 4-9 14'3 2'1 — 23 22 100-0 383 621 1'7 179 17 _ 1'8 1'6 100-0 292 413 2'6 18'8 12'8 01 03 08 100-0 372 591 105 52 2'8 1'6 ' 7 2-5 100-0 254 341 3-1 6-9 4-0 2-2 '9 2-4 100-0 250 3318 3-4
Tab. h”. Arvsskattens och kvarlåtensknpsskattens storlek enligt beredningens förslag i olika fall.
a) Behållningen tillfaller änka (arvsklass I).
2 3 4 5 | 6 | 7 8 | 9 Skatte- Kvarlåten- ” . ÅTVSIOttS' Summa. skatter Arvsskatt enligt Boets pliktig skapsskatt ”0535de ska" enligt förslaget gällande skala ? behållning kvnr- enligt låte ]: enllgt | låtensknp förslaget ns up förslaget » kr. kr. kr. kr. kr. kr. % kr. % I 30 000 15 000 — 15 000 _ _ — — — * 50 000 25 000 —— 25 000 — —- — — — 80 000 40 000 750 39 250 1 642 2 392 30 1 690 21 100 000 50 000 1 250 48 7 50 2 299 3 549 36 2 390 2'4 300 000 150 000 17 250 132 750 10 964 28 214 94 13 040 43 500 000 250 000 39 750 210 250 21 672 61 422 123 28 040 56 1 000 000 500 000 112 250 387 750 51 826 164 076 164 74 040 'N 2 000 000 1 000 000 287 250 712 750 116 580 403 830 202 174 040 87 4 000 000 2 000 000 687 250 1 312 750 236 580 923 830 231 374 040 93 10 000 000 5 000 000 2 037 250 2 962 750 566 580 2 603 830 260 974 040 97 b) Behållningen tillfaller änka med två barn i åldern 8 och 10 är (arvsklass I). 30 000 15 000 — 15 000 _ — _ — — 50 000 25 000 — 25 000 290 290 06 290 0'6 80 000 40 000 750 39 250 1 148 1 898 24 1 180 1 "5 100 000 50 000 1 250 48 750 1 610 2 860 29 1 680 17 300 000 150 000 17 250 132 750 7 514 24 764 83 9 080 311 500 000 250 000 39 750 210 250 15 304 55 054 110 20 080 40 1 000 000 500 000 112 250 387 750 38 344 150 594 151 56 080 5'6 2 000 000 1 000 000 287 250 712 750 92 348 379 598 190 148 080 74 4 000 000 2 000 000 687 250 1 312 750 210 600 897 850 224 384 080 9'6 10 000 000 5 000 000 2 037 250 2 962 750 540 600 2 577 850 258 958 080 96 c) Behållningen tillfaller änka och två barn över 18 år (arvsklass I). 30 000 15 000 — 15 000 270 270 09 270 0' 9 50 000 25 000 — 25 000 580 580 1'2 580 1'2 80 000 40 000 750 39 250 1 148 1 898 24 1 180 16 100 000 50 000 1 250 48 750 1 610 2 860 29 1 680 1'7 300 000 150 000 17 250 132 750 7 514 24 764 8" 9 080 30 500 000 250 000 39 750 210 250 15 304 55 054 110 20 080 40 1 000 000 500 000 112 250 387 750 38 344 150 594 151 56 080 5'6 2 000 000 1 000 000 287 250 712 750 92 348 379 598 190 148 080 74 4 000 000 2 000 000 687 250 1 312 750 210 600 897 850 224 384 080 96 10 000 000 5 000 000 2 037 250 2 962 750 540 600 2 577 850 258 958 080 9'6 (l) Behållningen tillfaller två vuxna barn (arvsklass I). 30 000 30 000 250 29 750 764 1 014 34 780 2'6 50 000 50 000 1 250 48 750 1 610 2 860 57 1 680 3'6 80 000 80 000 4 250 75 750 3 116 7 366 92 3 380 42 100 000 100 000 7 250 92 750 4 262 11 512 115 4 780 43 300 000 300 000 52 250 247 750 19 792 72 042 240 26 080 8"? 500 000 500 000 112 250 387 750 38 344 150 594 301 56 080 112 1 000 000 1 000 000 287 250 712 750 92 348 379 598 380 148 080 148 2 000 000 2 000 000 687 250 1 312 750 210 600 897 850 449 348 080 174 4 000 000 4 000 000 1 587 250 2 412 750 430 600 2 017 850 504 748 080 18": 10 000 000 10 000 000 4 537 250 5 462 750 1 040 600 5 577 850 558 1 948 080 195
P) Behållningen tillfaller en syster (arvsklass ID.
1 2 3 4 :. 6 | 7 8 | 9 Skuttc- Kvarlåten- ” . .» . ÅTVSIOttS' Summa skatter Arvsskntt enligt
Boets pliktig skapsskatt Ateiitäindi skatt enligt förslaget gällande skala
behållning han enligt lut k enligt ' låtenskap förslaget u ons ap föl-slaget
lir. kr. kr. kr. kr. kr. % kr. % 30 000 30 000 250 29 750 2 724 2 974 99 2 760 92 50 000 50 000 1 250 48 750 5 826 7 076 142 6 060 121 80 000 80 000 4 250 75 750 11 157 15 407 192 12 060 151 100 000 100 000 7 250 92 750 14 727 21 977 22 0 16 260 16'8 300 000 300 000 52 250 247 750 51 708 103 958 346 64 260 214 500 000 500 000 112 250 387 750 85 308 197 558 395 112 260 224 1 000 000 1 000 000 287 250 712 750 163 308 450 558 451 232 260 23"? 2 000 000 2 000 000 687 250 1 312 750 307 308 994 558 497 472 260 236 4 000 000 4 000 000 1 587 250 2 412 750 571 308 2 158 558 539 952 260 238 10 000 000 10 000 000 4 537 250 5 462 750 1 303 308 5 840 558 584 2 392 260 239
f) Behållningen tillfaller ett lllissi(nlssiillskap (arvsklass III). 30 000 30 000 250 29 750 5 915 6 165 205 5 990 200 50 000 50 000 1 250 48 750 10 665 11 915 238 10 990 220 80 000 80 000 4 250 75 750 18 200 22 450 281 19 490 244 100 000 100 000 7 250 92 750 23 300 30 550 306 25 490 255 300 000 300 000 52 250 247 750 69 800 122 050 407 85 490 285 500 000 500 000 112 250 387 750 111 800 224 050 448 145 490 291 1 000 000 1 000 000 287 250 712 750 209 300 496 550 497 295 490 295 2 000 000 2 000 000 687 250 1 312 750 389 300 1 076 550 538 595 490 298 4 000 000 4 000 000 1 587 250 2 412 750 719 300 2 306 550 57'7 1 195 490 299 10 000 000 10 000 000 4 537 250 5 462 750 1 634 300 6 171 550 61'7 2 995 490 300 g) Behållningen tillfaller en oskyld testamentstagal'e (arvsklass IV).
30 000 30 000 250 29 750 6 800 7 050 235 6 890 230 50 000 50 000 1 250 48 750 12 935 14 185 284 13 390 268 80 000 80 000 4 250 75 750 22 385 26 635 333 23 890 299 100 000 100 000 7 250 92 750 28 335 35 585 356 30 890 309 300 000 300 000 52 250 247 750 82 585 134 835 449 100 890 336 500 000 500 000 112 250 387 750 131 585 243 835 488 170 890 342 1 000 000 1 000 000 287 250 712 750 245 335 532 585 533 345 890 34'6 2 000 000 2 000 000 687 250 1 312 750 455 335 1 142 585 571 695 890 348 4 000 000 4 000 000 1 587 250 2 412 750 840 335 2 427 585 607 1 395 890 34"?! 10 000 000 10 000 000 4 537 250 5 462 750 1 907 835 6 445 085 64'5 3 495 890 350
Bilaga 13.
Undersökningar rörande ökningen av antalet gävodeklarationer m. m.
Arvs- och gåvoskatten ingår i riksstaten i inkomsttiteln stämpelmedel, som för budgetåret 1946/47 upptagits till 90 miljoner kronor. Enligt uppgift i stats- l verkspropositionen vid 1946 års riksdag (Inkomster å driftbudgeten, Bihang A, 1 s. 39) uppgick under budgetåret 1944/45 arvsskatten till 26,7 miljoner kronor * och gåvoskatten till 5,0 miljoner kronor. För budgetåret 1943/44 voro motsva- l rande siffror 27 respektive 2,6 miljoner kronor. 1 l
Inom finansdepartementet verkställd utredning.
I en den 9 november 1945 dagtecknad, till finansministern ställd skrivelse , har överståthållaren Torsten Nothin meddelat, att antalet gåvodeklarationer, å som inkommit till överståthållarämbetet, särskilt under den senaste tiden visat i en synnerligen stark tendens till ökning. I anslutning härtill har i skrivelsen anförts, att under det antalet gåvodeklarationer år 1944 utgjorde 668 med ett sammanlagt gåvobelopp av omkring 18 miljoner kronor. hade under år 1945 till och med den 5 november inkommit 1 646 gåvodeklarationer med ett sammar- lagt gåvobelopp av omkring 63 miljoner kronor. Än mera markant framträdde tendensen till stegring under de sista veckorna. Av de under år 1945 inkomna ärendena belöpte nära hälften (791) med något mera än hälften av gåvobeloppet (34036 000 kronor) enbart å tiden från den 24 september 1945. Ej blott steg- ringen av antalet gåvodeklarationer och de bortgivna beloppens storlek utan jämväl omständigheterna i övrigt syntes i åtskilliga fall häntyda på en avsikt hos givarna att för sitt eget och sina familjemedlemmars vidkommande för- minska verkningarna av en eventuell progressiv engångsskatt ä förmögenhet.
På uppdrag av finansministern har iinansdepartementets rättsavdelning i cir- kulärskrivelse den 10 november 1945 till landshövdingarna i samtliga län an- hållit om dels uppgifter & antalet till länsstyrelsen under år 1944 inkomna gåvo— deklarationer samt det sammanlagda gåvobelopp, som dessa deklarationer av- såge, dels ock motsvarande uppgifter för tiden den 1 januari—den 10 november 1945, därvid även delsiffrorna för tiden den 24 september—den 10 november borde angivas.
De i anledning härav inkomna uppgifterna utvisa följande:
' , __.m Därav för tiden Länsstyrelse År 1944 /1 /11 45 gmbH,/u 45 antal gåvobelopp antal gåvobelopp antal gåvobelopp
__ omkr. omkr. Overståthållarämbetet ...... 668 18 000 000 1 646 1 63 000 000 791 1 34 036 000 Stockholms ................ 151 *) — 305 *) — 146 * — Uppsala .................... 52 1 275 500 152 4 657 300 85 2 468 900 Södermanlands ............ 74 ***) —- 134 **) — 56 **) — Östergötlands .............. 143 3 080 000 212 6 481 500 110 3 831 000 Jönköpings ......... . ...... 158 2 089 398 175 2 402 861 71 1 333 386 Kronobergs ................ 48 651 257 60 1 260 183 14 404 392 Kalm ar .................... 105 1 052 054 148 2 672 263 38 1 295 615' Gotlands .................. 31 9) —— 21 2) — 10 (481 000)
* För 128 st. 5 För 51 st.
= u _10, , Därav för tiden LänsstYu—lse Ar 194! 11 111 40 ”År—"Vu 45 antal gåvobelopp antal gåvobelopp antal gåvobelopp Blekinge .................. 36 311 547 80 2 073 084 36 1 383 746 Kristianstads .............. 131 1 308 781 231 5 015 031 94 3 131 665 Malmöhus .................. 281 4 630 397 737 20 463 166 364 10 827 199 Hallands .................. 58 1 552 546 125 4 322 280 57 3 354 867 Göteborgs och Bohus ...... 265 3 773 520 560 16 870 820 315 11 107 580 Alvsborgs .................. 88 1 653 867 246 6 598 707 67 2 492 749 Skaraborgs ................ 84 2 595 955 176 3 942 426 68 1 968 746 Värmlands .................. 54 918 736 101 1 942 540 23 915 061 Orebro .................... 83 2) —— 188 ”) — 60 3 (1 505 956) Västmanlands .............. 63 979 145 87 1 433 425 24 541 200 Kopparbergs ................ 70 639 004 120 2 079 195 41 644 565 Gävleborgs ................ 59 1 267 274 90 1 752 521 25 462 358 Västernorrlands ............ 26 443 400 70 1 167 800 21 415 200 Jämtlands .................. 43 430 809 99 876 508 23 288 011 Västerbottens .............. 43 442 992 44 945 720 17 530 820 Norrbottens ................ 16 215 987 30 709 737 14 281 920 Summa 2 830 47 312 169 5 837 150 667 067 2 570 83 701 936 *) Gåvobeloppen ej angivna. Gåvoskattebeloppeu äro . . 186 460 728 538 509 403 *) Dzo .................... 275 125 4 258 303 5 152 757
' T. 0, lll. 5/u. '3 Länsstyrelsen ej i stånd att lämna uppg. om gåvobeloppen. ” Via—"Vu 45.
Inom statsskatteberedningen verkställd utredning.
Enligt från generalpoststyrelsen inhämtade uppgifter har uppbörden av gåvo- skatt under tiden juli 1944—augusti 1946 uppgått till följande
Juli 1944 195 926: 60 Juli Aug. » 164 716: — Aug. Sept. » 109 782: 07 Sept. Okt. » 116 965: —— Okt. Nov. » 156 849: — Nov. Dec. » 1 153 902: — 1 898 140; 67 Dec. Jan. Febr. Mars April Jan. 1945 387 102: 60 Maj Febr. » 660 849: —— Juni Mars » 730 864: —— _ ' April » 562 272: _ 31111 Maj » 620 892: — Aug' Juni » 841 770: — 3 803 749: 60
1945
»
belopp :
35 40
344 843: 223 706: 1 175 764: 3 719 952: — 2 400 775: 60
3 685 244: 65 11550 286: __ 1513 071:
591 578: 30
742 847: —
449 635: 706 400: 1 118 577:
330 430: 298 559: 628 989: __
Summa 23 003 273: 57
5122108:30
På framställning av beredningen har Kungl. Maj:t genom beslut den 15 november 1945 med stöd av 48 5 förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt förordnat, att deklarationer, som hörde till överståthållarämbetets och länsstyrelsens i Stockholms län protokoll i ärenden angående gåvoskatt för
tiden juli—oktober 1945, skulle utlämnas till beredningens sekreterare och förste amanuensen I. Löfqvist för verkställande av statistisk bearbetning.
Syftet med denna framställning var bland annat att erhålla närmare känne— dom om storleken av de särskilda gåvorna, arten av desamma samt i vilken utsträckning gåvorna givits till familjemedlemmar eller andra närstående.
Beträffande undersökningens resultat hänvisas till de i det följande intagna tabellerna 1—3.
Tabell 1 avseende beskalfenheten av de gåvor, som lämnats genom de under juli—oktober månader 1945 hos överståthållarämbetet Och länsstyrelsen i Stockholms län behandlade gåvodeklamtionerna.
Överståtbållarämbetet Länsstyrelsen i Sthlms län Saruman]. gåvobelopp Saruman]. gåvobelopp Håvans beskaffenhet _ Antalet _ Antalet lt% av deklara- ] % av deklam. . otala . . totala . 1 kronor tioner 1 kronor ,, tioner gåvo- gave— beloppet beloppet Utfärdande av skuldebrev . . . . 5 186 100 36 121 2 571 000 39 53 Redan befintligt skuldebrev . . 783200 6 22 396 400 6 15 Värdepapper .................. 5 855 600 41 121 2 545 600 39 67 Penningar .................... 1 563 800 11 91 601 800 9 30 East egendom m. m. .......... 815300 6 47 390 100 6 18 Ovriga objekt ................ 5 000 —— 1 39 200 1 1 Summa 14 209 000 100 403 6 544 100 100 184 Överlåtelse i form av äkten- skapsförord ................ 216 200 1'5 15 26 000 04 2
Såsom synes av denna tabell avse de hos överståthållarämbetet behandlade deklarationerna till 36 % av sammanlagda gåvobeloppet sådana gåvor, som skett genom att gåvogivaren utfärdat ett skuldebrev å visst belopp till gåvotagaren. Motsvarande procenttal beträffande de av länsstyrelsen i Stockholms län be- handlade deklarationerna är 39. I förhållande till hela antalet gåvodeklarationer motsvara gåvorna av nu angivet slag hos överståthållarämbetet 30 % och hos länsstyrelsen 29 %.
Av gåvorna i form av utfärdande av skuldebrev avser hos överståthållarv ämbetet en gåva ett till hustrun utgivet skuldebrev å 5000 kronor. Samtliga övriga gåvor av detta slag hos nämnda myndighet avse skuldebrev, utställda till barn, barnbarn eller barnbarnsbarn. De hos länsstyrelsen i Stockholms län behandlade gåvorna i form av utfärdande av skuldebrev avse samtliga sådana skuldebrev, som utställts till barn eller barnbarn.
Beträffande gåvor av annat slag är överlåtelse av värdepapper den största gruppen. Räknat i procent av sammanlagda gåvobeloppet motsvara dessa gåvor hos överståthållarämbetet 41 och hos länsstyrelsen 39. Ovriga gåvor —— avseende överlåtelse av redan befintligt skuldebrev, av penningar, av fast egendom m.m. och av andra tillgångar — motsvara respektive 23 och 22 % av hela gåvo— beloppet.
De hos överståthållarämbetet och länsstyrelsen behandlade gåvorna — bort— sett från äktenskapsförorden — ha till den allra största delen givits till barn eller deras avkomlingar. Till andra än sådana närstående ha givits följande gåvobelopp:
Till hustru .................................................. 456 900 » syskon eller syskonbarn .............................. 169 100 » anställd ....... . ........................................ 32 100 >> person, beträffande vilken släktskapen ej framgår .. 155300
Summa 813 400
Gåvorna till barn och dessas avkomlingar uppgå sålunda till ett sammanlagt gåvobelopp av 19 939 700 kronor.
Tabell 2 utvisande fördelningen av de hos överståthållarämbetet under juli—oktober 1945 behandlade gåvodeklarntionerua, i vad avser gåvans beskaffenhet och värde.
Antalet deklarationer innefattande överlåtelse i form av Summa 11 fr r :i n s v ii r d e. utfar- redan fast deklara- dandc av bcäntligt värde- pen- even dom övriga tioner skulde- skulde- papper ningar ” objekt brev brev m. m. — 9 900 .......... 6 8 33 35 20 1 103 10 000— 24 900 .......... 44 6 42 37 19 — 148 25 000— 49 900 .......... 26 2 22 12 3 — 65 50 000— 99 900 .......... 24 4 7 6 5 __ 46 100 OOO—149 900 .......... 19 2 6 1 -— — 28 150 000—199 900 .......... -—— —— __ — A — — 200 000—249 900 .......... 2 -—— (i -— — — 8 250 OOO—299 900 .......... — — 3 — — 3 300 000 —349 900 .......... _ — — f — — — 350 000 —399 900 .......... — — 2 — — 2 Summa 121 22 121 91 47 1 403
Denna tabell avser att åskådliggöra gåvornas fördelning i storleksgrupper enligt de hos överståthållarämbetet behandlade deklarationerna. Det må emel- lertid påpekas, att föräldrar i ett stort antal fall givit gåvor å samma belopp till flera barn, varför av tabellen ej framgår det sammanlagda belopp, som en och samma givare avhänt sig. Såsom exempel härå kan nämnas, att en person lämnat gåvor till 4 barn år 225 000 kronor till vart och ett eller å tillhopa 900 000 kronor.
Såsom synes av tabellen utgjorde antalet gåvor å 50 000 kronor och däröver 87, varav 45 stycken skett i form av utfärdande av skuldebrev.
Tabell 3 utvisande fördelningen av de hos länsstyrelsen i Stockholms län under juli—oktober 1945 behandlade gåvodeklnrntionernn i vad avser gåvans beskaffenhet och värde.
Antalet deklarationer innefattande överlåtelse i form av Summa (1 å v a n s v ä rd c utfär- redan fast deklara- dande av befintligt värdc- pen- (l m övriga tioner skuldc- skulde- papper ningar egen 0 objekt brev brev m” m' — 9 900 .......... — 3 13 17 11 — 44 10 000— 24 900 .......... 9 7 24 7 3 — 50 25 000 — 49 900 .......... 26 4 10 4 2 1 47 50 000— 99 900 .......... 6 _ 17 _ 1 —— 24 100 000 — 149 900 .......... 11 1 3 1 1 — 17 150 000—199 900 .......... l — — -—— —— —— 1 200 000 —249 900 .......... —— — —— 1 —— — 1 Summa 53 15 67 30 18 1 184
Tabell 3 innehåller motsvarande uppgifter beträffande de hos länsstyrelsen behandlade deklarationerna. Antalet gåvor å 50000 kronor och däröver utgjorde 43, varav 18 stycken skett i form av utfärdande av skuldebrev.
Ovannämnda undersökning har avsett endast sådana gåvor för vilka gåvo- skatt uttagits. I vilken utsträckning skattefria gåvor (t. ex. av lösören eller så— som bidrag tiil undervisning eller uppfostran) lämnats är ej känt, eftersom deklarationsplikt härför ej föreligger.
449 Bilaga 14.
P. M. belysande den tekniska innebörden av skattefria avdrag (ortsavdrag) och bankning.
Såsom framhålles i motiveringen till betänkandet överst på sidan 98 utgör tillämpandet av ortsavdrag »allenast en metod dels för undantagande av de lägsta inkomsterna från skatteplikt, dels ock för åstadkommande av en differentiering av beskattningen mellan ensamstående och gifta skattskyldiga med olika antal barn». Självfallet innebär tillämpandet av ortsavdrag även en metod för differen- tiering efter dyrort. Vid avvägning av ortsavdragens storlek har man ansett att inkomster understigande belopp motsvarande existensminimum böra vara helt skattefria.
Frågan huruvida ortsavdragen skola bibehållas oförändrade eller icke, då det taxerade beloppet överstiger storleken av ortsavdraget, utgör väsentligen en tek— nisk fråga, som bör sättas i sammanhang med frågan om skatteskalans konstruk- tion. Skatteskalan har uppbyggts såsom en skiktskala med en viss skatteprocent för varje skikt av det beskattningsbara beloppet. Såsom illustration visas här nedan skiktskalan för bottenskatten av den statliga inkomst- och förmögenhets- skatten vid nuvarande uttagningsprocent (150 %).
Skatte— % 9'75 llllllllllllllllllllIllllllllllllIlllllllllllllllllllIllllllllllllllllllIlllllllll_ 8'25 lllllllllllIIIIIIIIIIIIIIIIIIIII 6'75 | 0 3 000 6 000 Beskattningsbnrt
belopp
Principiellt finnes ing t hinder att_hänföra skiktskalan till det taxerade be- loppet i stället för till det beskattningsbara beloppet. Götes detta, blir inter- vallet mellan 0 och värdet på ortsavdraget A det första skiktet i skalan. I detta intervall är skattesatsen lika med noll. Grafiskt ter sig skiktskalan för nuva— rande bottenskatt vid ett dylikt betraktelsesätt på följande sätt.
Skatte-
% 9'75 mumuuumum-uuuummulm-"mum"luuuInnu|ulullllumununuuumum _ 8'25 uu|||-||unulnun|||||uuu:|nunuuuuuuuuuuuu 6'75 lluuuunn
L | |
Genom att hänföra skatteprocenttalen till det taxerade beloppet får man i princip lika många skiktskalor som antalet förekommande skattekategorier med olika orts- avdrag. Det bleve emellertid opraktiskt att definiera ävensom att arbeta med många olika skatteskalor, som endast skulle skilja sig med avseende på längden av det lägsta skiktet, där skattesatsen är lika med noll. Men för tanken blir det klarare att hänföra skatteskalan till det taxerade beloppet, ty i annat fall frestas man att i bibehållandet av fixa skattefria avdrag för alla inkomster inlägga en annan innebörd än som avsett-s. Ur teknisk synpunkt bör nämligen det skatte— fria avdraget betraktas som ett skikt i skalan; den enda skillnaden gentemot de övriga skikten är att skattesatsen för det skikt, som motsvarar det skatte- fria avdraget, är lika med noll. -
Med skatteprocenttalen hänförda till det taxerade beloppet uppstår således i princip lika många skiktskalor som antalet förekommande skattekategorier med olika ortsavdrag. Betraktas en viss sådan Skattekategori, bli skatterna för personer tillhörande denna kategori givna av den skikt-skala efter det taxerade beloppet, vilken är bestämd genom ortsavdragets storlek och den för alla skattekategorier gemensamma skikt—skalan efter beskattningsbart belopp. Då progressionen i be- skattningen ansetts kunna avvägas i önskvärd grad genom skiktskalan, finnes icke anledning frångå systemet med en fast skiktskala och för olika taxerade belopp räkna med olika längd på exempelvis skalans första skikt (ortsavdraget).
Anses en starkare progressivitet för en viss Skattekategori önskvärd, exem- pelvis för de ensamstående, ernås detta genom att tillämpa en mer progressiv skiktskala för ifrågavarande kategori. För att kunna hålla en för alla skatte- kategorier fix skiktskala efter beskattningsbart belopp har beredningen valt att åstadkomma den starkare progressiviteten för ensamstående genom att redu- cera ortsavdraget med 12,5 % av det ursprungliga avdraget per 1000 kronor av den taxerade inkomsten. Reduktionen av avdragen innebär emellertid i princip, att en mer progressiv skala tillämpas för ensamstående. Sålunda ger nedan- stående skiktskala efter taxerat belopp samma skatt som de föreslagna reglerna med reduktion av ortsavdraget Och med fix skala efter beskattningsbart belopp.
Skiktskala för ensamstående, ortsgrupp V.
Skatt i kronor
Taxerat belopp vid nedre skiktgränsen
0— 2 000 0 ' ökas med 0 % 2 000— 3 000 0 .» » 10 % 3000— 3800 100 >> » 13'75 % 3 800— 4 600 210 » >> 15 % 4 600— 5 400 330 >> » 17'5 % 5 400— 7 000 470 » >> 20 % 7 000— 8 600 790 >> » 22'5 % 8 600——10 200 1 150 . >> >> 25 % 10 200—11 000 1 550 » » 30 % 11 000—12 000 1 790 » >> 24 % 12 000—14 000 2 030 >> » 28 %
De av beredningen föreslagna reglerna för statlig inkomstbeskattning kunna _ liksom nu gällande regler —— alltså i princip sägas innebära, att för ensam- stående tillämpas en starkare progressiv skala än för familjer. För att kunna räkna med en enhetlig skala har man valt att för de olika skat-tekategorierna definiera de beskattningsbara beloppen, så att skatten är densamma för de olika skattekategorierna vid ett och samma beskattningsbara belopp.
Reglerna för bankningen erhålla en enkel tolkning, om man hänför skalan till det taxerade beloppet. Bankningen innebär nämligen i princip ingenting annat, än att för taxerade belopp, som överstiga ortsavdraget A men icke dess dubbla belopp, tillämpas halv skattesats. Vid bankning får skalan för nuvarande bottenskatt (150 %) följande utseende.
Skatte— % 9l75 IIIIIIIIllllllllllllllllllllllllIllllIIIIIIIIlIllllIIlllIIllllIllllll'llllllllllllllll|||IIlIllllllIlllllllllllllllllllll__ 8.25 lllIIIIIIIIlllllIllIllIIIIIIIIlllllllllllllIIIIllllilllllllllllllllllll llllll 6'75 u..-nm.-mm.m..-...nu... 3375 nummmuuun | | | 0 A 2 A 1'5 A + 3 000 1'5 A + 6 000 Tuxcrnt belopp (Figuren gäller familj med ett barn i ortsgrupp III; A= 1 900.) Exempel:
1. Om det taxerade beloppet T ligger mellan A och 2A blir skatten enligt bankningsregeln
T—A 1) p . _? _ 2 (T—A)
och enligt ovanstående skala
P —2— . (T—A)
2. Om det taxerade beloppet överstiger 2A, men icke 1,5A +3000 blir skatten enligt bankningsregeln
p - (T —— 1'5 A) och enligt ovanstående skala
;;..A+p-(T——2A)=p (T—1'5A).
Bankningen innebär, såsom framhålles i betänkandet s. 121—122, att en till hälften reducerad skattesats tillämpas i det skikt av det taxerade beloppet, som ligger mellan ortsavdraget A och dess dubbla belopp. Man får såsom framgår av ovan— stående figur samma verkan som genom bankning, om man tillämpar samma orts- avdrag A för alla inkomster men halv skattesats i skiktet mella—n A och 2 A av det
taxerade beloppet, och full skattesats enligt lägsta procenttalet i gällande skikt- skala i intervallet 2A till 1,5 A + 3000, varefter skiktgränserna bli desamma som i gällande skala efter beskattningsbart belopp med tillägg av 1,5 A. Då stor- leken av A är beroende av ortsgruppen, kan man emellertid icke med en för alla ortsgrupper gemensam skiktskala (efter beskattningsbart belopp) uppnå den differentiering efter dyrort, som bankningen ger.
Om, såsom väl varit avsett vid ortsavdragens och bankningens tillkomst, av- draget utan bankning fattas såsom det avdrag, vilket skall motsvara existens- minimum, innebär följaktligen bankningen en skattelindring i de fall då det taxerade beloppet överstiger detta avdrag men ej dess dubbla belopp. I och med penningvärdets successiva försämring har det blivit mer naturligt att fatta av- draget med full bankning som ett belopp, som skall motsvara existensminimum. Härigenom kommer bankningen —— såsom i betänkandet framhålles på s. 123 — få. karaktären av en skärpning för inkomsttagare, vilkas taxerade belopp över— stiga A men icke 2 A, eftersom man för dessa räknar med ett lägre avdrag och på så. sätt inför skattskyldighet för personer, som eljest skulle vara befriade från skatt.
Stockholm i november 1946.
Ove Lundberg
INNEHÅLLSFÖRTECKN ING.
Skrivelse till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet
Författningsförslag.
Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370)
Förslag till förordning om statlig inkomstskatt ....................................
Förslag till förordning om statlig förmögenhetsskatt .............................. Förslag till förordning om ändring i vissa delar av tameringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379) ......................................................... Förslag till förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt .......................................... Förslag till lag angående ändring av 17 5 lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar ............... Förslag till förordning med vissa föreskrifter i anledning av upphävandet av förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om. särskild skatt å förmögenhet ................................................... Förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt .................................... Förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt ....................................... Förslag till lag om ändrad lydelse av 1 5 förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden .................................................................................... Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 16 förordningen den 7 decem- ber 1883 (nr 64) angående expeditionslösen .......................................
M 0 t iv. Inledning. Beredningens uppdrag ......................................................
Kap. I. Nu gällande grunder för den direkta statsbeskattningen samt skatte- underlagets och de debiterade skattebeloppens förändringar åren 1939—1945 Huvudgrunderna för 1938 års skattereform ....................................... Efter år 1938 vidtagna skärpningar i den direkta statsbeskattningen ...... Skatteunderlagets och de debiterade skattebeloppens förändringar sedan
år 1938 .................................................................................
Kap. II. Sammanfattning av beredningens förslag ................................. Familjebeskatt—ningen ..................................................................... Skattesystemet och skatteskalan för fysiska personer ...........................
Sid. 3
27
43
54
56
57
58
68
70
71
72
74 74 76
82 82 83
Inkomstbeskattningen av juridiska personer .................................... 85 Förmögenhetsbeskattningen ............................................................ 86 Engångsskatt å förmögenhet ......................................................... 7 . Arvs- och gåvobeskattningen ......................................................... 7
Förbättring av taxeringsförfarandet vad angår förmögenhetsuppgifterna 88
| Kap, III. Familjebeskattningen ......................................................... 89 i Familjebeskattningen enligt gällande bestämmelser ........................... 89 l 19417 års befolkningsutrednings förslag angående allmänna barnbidrag 93 l Allmän motivering för beredningens förslag rörande familjebeskattningen 97 i Barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen sid. 97. — Bankningens . avskaffande vid den statliga beskattningen sid. 121. — Ortsavdragen för gift * skattskyldig sid. 123. — Ortsavdragen för ensamstående skattskyldig sid. 129. —- Rätten till ortsavdrag för ogift skattskyldig med barn sid. 135. Verkningarna å. skatteunderlaget av beredningens förslag rörande familje—
(beskattningen ........................................................................... 138 Kap. IV. Skattesystem och skatteskala vid den statliga inkomstbeskattningen av fysiska personer ........................................................................ 140 Inledning .................................................................................... 140 Kombinationen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen .................. 142 Skattens rörlighet ........................................................................ 142 Ramenför skattesystemet ............................................................... 146 Skatteskalan ........................................ , ......................................... 1 56 Kap _V. Inkomstbeskattningen av juridiska personer .................... . .......... 166 Inledning .................................................................................... 166 Inkomstbeskattningen av aktiebolag och därmed likställda juridiska per- soner ............................................................. ........... 167 Inkomstbeskattningen av livförsäkringsanstalter ................................. 173 Inkomstbeskattningen av övriga juridiska personer ........................... 176 Kap. VI. Förmögenhetsbeskattningens' anordnande inom det statliga skatte- systemet .................................................................................... 177 Frågan om särskiljande av den kombinerade inkomst- och förmögenhets— skatten i två. från varandra fristående skatter .............................. 177 ' Avvägningen av skattebelastningen vid den av beredningen-föreslagna fri- stående förmögenhetsskatten ...................................................... 185 Vissa juridiska personers skattskyldighet till förmögenhetsskatt ............ 196 Nu gällande bestämmelser och grunderna för desamma .................. 196 Beredningen ........................................................................... 200 Kap. VII. Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet ............ 202 Kap. VIII. Arvs— och gåvobeskattningen ........................................... 205 Arvsbeskattningen ................ _ ........................... . ............................. 205 Gåvobeskattningen .................................................. - ...................... 236 Beskattning av livförsäkringar, till vilka förmånstagare insatts ............... 255
Kap. IX. Specialmotivering till författningsförslagen .............................. ' 264 Kommunalskattelagen ...................................................... - ............... 264 Förordningen om statlig inkomstskatt ............................................. 264 Förordningen om statlig förmögenhetsskatt ....................................... 266 Taxeringsförordningen .................................................................. 267 Uppbördsförordningen .................................................................. 269 Förordningen om kupongskatt ......................................................... 270 Lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar 270 Förordningen med vissa föreskrifter i anledning av upphävandet av för- ordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å. förmögenhet ................................................... 270 Förordningen om kvarlåtenskapsskatt ............................................. 272 Förordningen om arvsskatt och gåvoskatt .......................................... 272 Förordningen angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och
andra ärenden ........................................................................ 273 Förordningen angående expeditionslösen .......................................... 273
Särskilda yttranden.
1) Särskilt yttrande av herrar Elon Andersson och Sundén ........................ 274
2) Särskilt 3) Särskilt 4) Särskilt 5) Särskilt
Bilaga Bilaga
Bilaga Bilaga
Bilaga Bilaga Bilaga
Bilaga Bilaga
1.
yttrande av herr Sundén ................................................... 292 yttrande av herr Hermansson ............................................. 295 yttrande av herr Rubbestad ................................................ 301 yttrande av herr Sjödahl ................................................... 303 Bilagor. Förändringar i inkomst och förmögenhetsfördelningen under de senare åren ............................................................... 307 Översikt av bestämmelserna rörande beskattningen till staten av inkomst och förmögenhet i vissa främmande länder ............... 313 Ortsavdragen vid beskattningen samt den s. k. bankningen ...... 326
Sammanfattning av 1941 års befolkningsutrednings förslag angå- ende barnbidrag samt de över förslaget avgivna remissyttrandena 339 P. M. angående utförda skattetekniska beräkningar ............... 356 Sammanställning av inhämtade uppgifter angående inom Stock- holms stad och vissa andra orter tillämpade normer för bestäm- mande av existensminimum vid indrivning ........................... 365 Exempel på tillämpning av beredningens förslag i fråga om orts— avdrag och inkomstskatteskala för fysiska personer ............... 368
Grunderna för den kombinerade inkomst och förmögenhetsskatten 374 P. M. rörande vissa verkningar av kombinerad inkomst- och för- mögenhetsskatt av den.form som den statliga inkomst- och för- mögenhetsskatten och värnskatten utgör .............................. 385
Sid. Bilaga 10. Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet ......... 391 Bilaga 11. Översikt av bestämmelserna rörande beskattningen till staten av arv och gåva i vissa främmande länder ................................. 401 Bilaga 12. Statistisk utredning rörande beredningens förslag om kvarlåten- skapsskatt ........................................................................ 410 . Bilaga 13. Undersökningar rörande ökningen av antalet gåvodeklarationer : m. m. .............................................................................. 444 Bilaga 14. P. M. belysande den tekniska innebörden av skattefria avdrag (ortsavdrag) och bankning ................................................ 449