SOU 1946:79

Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m.m

N 4-0 (;(

nå (—

- CU m

&( 4. IGT?»

National Library of Sweden

Denna bok digitaliserades på Kungl. biblioteket år 2012

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

OMLAGGNING AV DEN DIREKTA STATSBESKATTNII'

SAMT ANGÅENDE .

STOCKHOLM _1946

ÅSVSStatens Offentliga Kronologisk

Betänkande angående rundradion iSverige. Dess aktu- ella behov och riktlinjer för dess framtida verksamhet. Norstedt. 167 s. X. Dödföddheten och tidigdödligheten i Sverige. Dess samband med nativltetsminskningen och dess förhål- lande vid olika former av förlossningsvdrd samt dess socialmedicinska och befolkningspolitiska betydelse. Av C. Gyllenswiird. Beckman. 115 5. S. ]. Betänkande med förslag till ändrade grunder för flott- ningslagstiftnineen m. m. Baggström. 99 5. Jo. Betänkande med förslag angående uniformspliktens omfattning för viss personal vid försvarsvösendet. V. Petterson. 59 s. lö. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med för- ;lalg angående allmilnna barnbidrag m. m. V. Petterson. o s. '. Betänkande om barnkostnadernas fördelning med för- slag angående allmänna barnbidrag m. m. Bilagor. Beckman. 153 s. . . Betänkande och förslag rörande åtgärder för att be- gränsa antalet kontraktsanställt manskap inom krigs- makten. Beckman. 136 s. Fö. . 1941 års lärarlönesakkunniga. Betänkande med förslag 114411; boställsordning för folkskolans lärare m. m. Marcus.

s. ].

. 1945 års universitetsberedning. 1. Docentinstitutionen. _ Baggström. 62 s. E. . Betänkande med förslag till omorganisation av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m. Katalog- 0. Tid- skriftstryck. 217 5. K. 1040 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folkskolan. A. All- män del. Idun. 341 &. E. Betänkande om tandläkarutbildningens ordnande m. m. Del 1. Beckman. 216 s. E.

Investeringsutredningens betänkande med utredning rörande personal- och materielresurser m. m. för ge- nomförande av ett arbetsprogram enligt av utredningen tidigare framlagt förslag. Marcus. 72 s. Fl. ' 1940 års skolutrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 4. Realskolan. Prak- tiska. linjer. Idun. 198 s. E. 1940 års skolulrednings betänkanden och utredningar. 4. Skolpliktstidens skolformer. 2. Folk-kolan. B. För- slag till undervisningsplaner. Idun. 263 s. E. Betänkande angdende forsknings- och försöksverksam- heten. pd. jordbrukets område i Norrland. V. Petterson. 133 5. Jo. Den familjevårdende socialpolitiken. Beckman. 132 8. S. P M angående ntvecklingsplanering påjordbrukets om- råde. Marcus. 252 s. Jo.

. Betänkande med förslag rörande den ekonomiska för- svarsbcredskapens framtida organisation. Idun. 92 s. Fo. Betänkande angående den centrala organisationen av det civila medicinal- och veterinärvasendet. Idun. 361 s. S. . Betänkande med utredning och förslag angående rätten till arbetstagares uppdnningar. Norstedt. 71 s. Ju. Betänkande med förslag till ordnande av kreditgivninge- och rådgivningsverksamhet för hantverk och småindu- stri samt bildande av företagarnämnder. Marcus. 144 8. H. Socialvardskommitténs betänkande. 12. Utredning och förslag angående moderskapsbidrag. Beckman. 115 s. S. . Kommitténs för partiellt arbetsföra betänkande. 1. Förslag till eifektiviserad kurators- och arbetsförmed- lingsverksamhet för partiellt arbetsföra m.m. Katalog- o. Tidskriftstryck. 200 s. S. Betänkande med förslag till lag med särskilda bestäm- .melser om uppnnningar in. ni. av betydelse för rikets försvar. Norstedt. 37 s. Ju. Betänkande angående tjänstepensionsförsäkringens or- ganisation. Marcus. 71 s. . ' . Betänkande med förslag till investeringsreserv för bud- getåret 1946/47 av statliga, kommunala och statsunder- stödda anläggningsarbeten. Marcus. vij, 378 s. Fi. Bilagor till betänkande med förslag till investerings- reserv för budgetåret 1946/47 av statliga,_kommunala gch sltl'iitsunderstödda anlöggningsarbeten. Marcus.

:: s. .

utredningar1194ö

förteckning

_n

. Socialutbildningssakkunniga.

1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga. Betänkande med förslag till ändrade bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet samt lag om jordbruksbokföring. Marcus. 282 s. 3 bil. Fl.

2. Utredning och förslag rörande statsvetenskapliga examina m. m. Baggström. 127 s. . 1940 års skolutrednings betänkanden och utred ingar.

6. Skolans inre arbete. Synpunkter på fostra och undervisning. Idun. 194 s. E. . Betänkande med förslag till förordning angående all- 1 mänt kyrkomöte m. m. Baggström. 161 s. L. Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäk— ringsrörelse m. m. 1. Lagtext. Norstedt. iv, 150 8. H. . Försäkringsutredningen. Förslag till lag om försäk- ringsrörelse m. m. 2. Motiv. Norstedt. vj, 441 s. 11. . statsmakterna och folkhushållningen under den till följd av stormaktskriget 1939 intrildda krisen. Tiden juli 1944—juni 1945. Idun. 476 s. Fo.

Del 6.

. Psrlamentariska undersökningskommissionen angående

. Socialvårdskommitténs betänkande.

dyktingarenden och säkerhetstjänst. 1. Betänkande an- gående dyktingars behandling. Beckman. 500 s. S. 13. Förslag angå- ende folkpensioneringens administrativa handhavande m. 111. V. Petterson. 114 5. S. . Betänkande med förslag rörande oRicersutbildningen

inom armén m. m. Hieggström. xiij, 504 s. Fo. . Den svenska växtodlingens utvecklingstendenser samt

. befrämjande.

dess inriktande efter kriget. Idun. 106 s. Jo. Betänkande angående hantverkets och småindustrieus Marcus. 192 s. . Betänkande med förslag till .skogsvårdslag m. m.

Marcus. 480 s. Jo. Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 1. Idun. 282 s. Jo. Betänkande med förslag till verkstadsorganisation för väg- coli;vattenbyggnadsvösendet. Sv. Tryckeri AB. (2) 105 s. . . Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisa-

Del 1. Den offentliga arbetsförmedlingen under

tion. V. Petterson. 390 s. Fl. krigsåren. . Betänkande med förslag till åtgärder för främjande av

ridhästaveln m. m. Norstedt. 94 s. Fo. . Riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken. Del 2.

Idun. 606 s. Jo. Rationolitetsvariationerna inom det svenska jordbruket. Av L. Nanneson.' Idun. 84 s. Jo. . 1945 års lönekommitté. 1. Betänkande med förslag till

statliga löneplaner m. m. Marcus. 240 s. . Ärvdabalksakkunnigas förslag till föräldrahem. Nor-

stedt. 192 s. Ju. . Betänkande med förslag till nyorgsnisation av kyrko-

musikerbefattningarna m.m. Del 2. Sv. Tryckeri AB. iv, 216 s. . ' Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisa- tion. Del 2. Den offentliga arbetsförmedlingens fram— tida organisation. Motiv och förslag. V. Petterson. 189 s. ' . Socialvdrdskommitténs betänkande. 14. Utredning och

. Betänkande

förslag angående ålderdomshem m. m. Beckman. 88 s. S. om befolkningspolitikens organisation m.m. Beckman. 70 s. S. Utredning angående reglering av den territorella för— samlingsindelningen i Stockholm. Av E. S:halling. V. Petterson. 254 5. E. . Utredning rörande sexualundervisningen i högre skolor

. 1944 års skattesakkunniga.

jämte förslag till handledning i sexualundervisning för lärare i högre skolor. Häggström. 103 s. 4 pl. E. 2. Betänkande med förslag angående idrottssammanslulningars beskattning för inkomst. V. Petterson. 198 s. F

. Betänkande angående vissa organisations-, utbildnings och tjänstgöringsfrågor vid domstolarna. Norstedt. 330 s. Ju. . Betänkande rörande utbyggnad av civila flygplatser m. m. Idun. 153 s. 1 karta. "h.

(Forts. å omslagets äe sida)

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAJt194öz79 FINANSDEPABTEMENTET

HMÖ ÅRSSTATSSKATTEBEREDNING

BETÄNKANDE MED FÖRSLAG

TILL

OMLÄGGNING AV DEN DIREKTA STATSBESKATTNINGEN

SAMT ANGÅENDE

KVARLÅTENSKAPSSKATT M. M.

STOCKHOLM 1946

K. l.. BECKMANS BOKTRYCKERI [1616 461

'ill

Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Finansdepartementet.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 12 oktober 1945 tillkallade Herr Statsrådet den 15 i samma. månad ledamoten av riksdagens första kammare J. Elon Andersson, ledamoten av riksdagens andra kammare E. R. Brandt, ledamoten av riksdagens första kammare A. J. Bärg, redaktören C. Hermansson, ledamöterna av riksdagens andra. kammare G. Adolo Olsson och A. L. Rubbestad, ledamoten av riksdagens första kammare H. L. E. Sjö- dahl samt direktören O. R. Sundén med uppdrag att såsom sakkunniga. inom finansdepartementet biträda med utredning av frågan om grunderna för den statliga beskattningen av inkomster och förmögenheter.

De sakkunniga, vilkas arbete bedrivits under Herr Statsrådets ordförande- skap, ha antagit benämningen 1945 års statsskatteberedning, Till vice ord- förande i beredningen ha. de sakkunniga inom sig utsett beredningens ledamot herr Bärg.

Såsom beredningens huvudsekreterare har tjänstgjort kammarrättsrådet N. A. Bodin. Inom beredningens sekretariat ha. den skattestatistiska utred- ningen och utarbetandet av skatt-eskalor handhafts av filosofie doktorn 0. Lund- berg, varjämte den redaktionella utformningen av beredningens förslag till förordning om kvarlåtenskapsskatt och därmed sammanhängande författningar ombesörjts av assessorn vid Stockholms rådhusrätt C.-E. Sundström. Vidare har förste amanuensen i finansdepartementet ]. Löfqvist bit-rätt med inom sekretariatet förekommande arbetsuppgifter.

Beredningen har jämväl åtnjutit biträde av t. f. förste aktuarien i statis- tiska centralbyrån J. F. Bredal—Bauer med vissa skattestatistiska undersök- ningar samt av taxeringsrevisorn O. Östman med Viss utredning rörande den kommunala beskattningen.

Sedan beredningens arbete numera slutförts, får beredningen vördsamt överlämna betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbe— skattningen samt angående kvarlåtenskapsskatt m. 111.

Stockholm den 19 november 1946.

A. J . BÄRG ELON ANDERSSON ERIK BRANDT C.-H. HERMANSSON ADOLV OLSSON AXEL RUBBESTAD EDGAR SJODAHL

RAGNAR SUNDEN

/ Nils Bodin

Förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 19 å och punkt 3 av anvisningarna till 29 % kom- munalskattelagen den 28 september 19281 skola. erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

19 5

Till skattepliktig inkomst enligt denna lag räknas icke:

vad som vid —— _ mottagarens utbildning;

allmänna barnbidrag.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948; dock att äldre bestämmelser fortfarande skola gälla vid 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering för är 1948 eller tidigare år.

Anvisningar till 29 %.

3. a. Kostnaden för —— —— _ dess anskaffande. b. Genom värdeminskningsavdrag — — finnes lämpligt. Värdeminskningsavdrag må. _ _ är behörigt. Vid bestämmande — — — blir utsliten.

Såsom tillgångs —— _ mån jämkas. c. Värdeminskningsavdrag med —— —— —— särskilda bestämmelser. Jämkning av i räkenskaperna.

Har skattskyldige rörelse för visst år utvisat förlust eller så. ringa överskott, att den skattskyldige vid beräkning av nettointäkten av rörelsen ej kunnat utnyttja det på. året enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdra- get, må han tillgodoräkna sig det resterande avdraget för senare år genom ut- sträckning i erforderlig mån av avskrivningsplanen efter den antagna varaktig- hetstidens slut eller, enligt beskattningsnämnds särskilda beprövande, dess- förinnan utöver avdrag enligt planen. Skattskyldig skall anses hava kunnat vid beräkning av nettointäkten av rörelse utnyttja värdeminskningsavdrag även i den mån underskott å förvärvskällan kunnat utnyttjas vid taxeringen till statlig inkomstskatt under allmänna avdrag, innan avdrag skett för under- skott å övriga förvärvskällor samt för utskylder. I andra fall än i detta stycke

_ 1 Senaste lydelse se beträffande 19 5 1945: 408 och beträffande punkt 3 av anvisningarna till 29 5 1938: 368.

sägs må på ett år i beskattningsavseende belöpande värdeminskningsavdrag, som den skattskyldige ej kunnat utnyttja vid beräkning av sin nettointäkt av rörelse, icke göras ett följande år.

Ådagalägger skattskyldig _ —— bokförda värdet. Har ett _ _ _ återstående beloppet. d. Då. tillgång _ _ till 28 %.

F ö r s 1 a g till förordning om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse.

1 %. Till staten skall erläggas inkomstskatt enligt i denna förordning givna be— stämmelser. Beträffande statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdelning å aktie i svenskt aktiebolag är särskilt stadgat.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till statlig inkomstskatt stadgas i gällande taxeringsförordning.

Skattepliktig inkomst.

2 %.

Om vad som är att hänföra till skattepliktig inkomst, så ock om beräkning av inkomst från olika förvärvskällor, därom skall gälla vad i 17—44 åå kommunal- skattelagen är stadgat, dock med följande undantag:

till intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet hänföres slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller avskrivits, i den mån avdrag därför av skattskyldig åtnjutits vid tidigare års taxeringar;

vid beräkning av inkomst av jordbruksfastighet, inkomst av annan fastighet eller inkomst av rörelse får icke frånräknas det inkomstbelopp, som skall anses beskattat genom fastighetsskatt, och skall i följd härav såsom inkomst av för— värvskälla som nu sagts anses den enligt de i kommunalskattelagen meddelade bestämmelser beräknade nettointäkten;

familjeavdrag för barn åtnjutes icke vid taxering till statlig inkomstskatt.

3 %. Bestämmelserna i 35, 45 tredje stycket samt 64—66 åå kommunalskatte— lagen skola äga motsvarande tillämpning vid taxering till statlig inkomstskatt.

Likaledes skola, i den mån bestämmelserna i kommunalskattelagen eller i denna förordning meddelade, med stadganden i kommunalskattelagen lik- artade bestämmelser skola tillämpas vid taxeringen till statlig inkomstskatt, an— visningarna till kommunalskattelagen i motsvarande delar lända till efter- rättelse.

4 %.

Från sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvskällor får, med iakttagande av föreskriften i 22 %, avdrag ske för

underskott, som uppkommit vid beräkning av skattskyldigs inkomst från annan förvärvskälla än fastighet och rörelse i utlandet, dock att underskott å förvärvskälla, som utgöres av icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom eller deltagande i lotteri, må avdragas endast om och i den mån den skattskyldiges inkomst från annan sådan förvärvskälla därtill förslår;

slutlig eller tillkommande skatt, som under beskattningsåret påförts skatt- skyldig häri riket, till den del skatten skall erläggas till kommun eller annan kommunal samfällighet.

Skattskyldig, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, äger jämväl åtnjuta avdrag för periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning samt för avgifter för pensionsförsäk- ring och för annan personförsäkring, allt i den omfattning, som i 46 & 2 mom. kommunalskattelagen sägs.

5 %

Sammanlagda beloppet av den skattskyldiges inkomster från olika förvärvs- källor, minskat i förekommande fall med avdrag, som i 4 % omförmälas, utgör taxerad inkomst, vilken utföres i fulla tiotal kronor, så att överskjutande be- lopp som ej uppgår till fullt tiotal kronor bortfaller.

Skattskyldighet för inkomst.

6 &.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för inkomst åligger, såframt ej annat föreskrives i denna förordning eller i särskilda bestämmelser, meddelade på. grund av överenskommelse eller beslut, varom i 20 och 21 %% sägs:

a) fysisk person: för tid, under vilken han varit här i riket bosatt:

för all inkomst, som av honom här i riket eller å utländsk ort förvärvats; samt

för tid, under vilken han ej varit här i riket bosatt: för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för härifrån uppburen, genom verksamhet här i riket förvärvad inkomst av tjänst;

för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse här i riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

för slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller av— skrivits, i den mån avdrag därför av den skattskyldige åtnjutits vid tidigare års taxeringar; samt

för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar;

b) svenska aktiebolag och sådana bolag, som enligt särskild författning äro skyldiga att avstå sin vinst, ekonomiska föreningar, samfund, stiftelser, verk, inrättningar och andra inländska juridiska personer, därunder inbe— | gripna ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, ] häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas själv— l ständigt för delägarnas gemensamma räkning: '

för all inkomst, som av dem här i riket eller å utländsk ort förvärvats; !

c) utländsk-a bolag:

för inkomst av här belägen fastighet; för inkomst av rörelse, som här bedrivits; för vinst å icke yrkesmässig avyttring av fastighet eller rörelse häri riket eller tillbehör till sådan fastighet eller rörelse;

för slutlig eller tillkommande skatt, som restituerats, avkortats eller av— skrivits, i den mån avdrag därför av bolaget åtnjutits vid tidigare års taxe— ringar; samt

för inkomst genom utdelning å andelar i svenska ekonomiska föreningar. 2 mom. Vanliga handelsbolag, kommanditbolag, enkla bolag och rederier taxeras icke, utan hänföres deras inkomst till de särskilda delägarnas inkomst med belopp, som för en var motsvarar hans andel av bolagets eller rederiets inkomst. Ej heller skall så kallat gruvbolag taxeras, utan skola dess del- ägare taxeras en var för den inkomst, han åtnjutit av bolagets verksamhet.

3 mom. Avlider skattskyldig, skall för det beskattningsår, då dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom taxeras såväl för inkomst, vilken den av- lidne haft, som för inkomst, vilken ingått till dödsboet efter dödsfallet, och skall därvid för dödsboet tillämpas vad som enligt bestämmelserna i denna förordning skolat gälla för den avlidne.

7 %.

Från skattskyldighet frikallas: &) medlem av konungahuset: för av staten anvisat anslag samt för inkomst av kapital;

b) utlänning eller i utlandet bosatt svensk medborgare, vilken givit eller medverkat vid offentlig föreställning, som avses i gällande förordning an- gående bevillningsavgifter för särskilda förmåner och rättigheter:

för inkomst av föreställning, för vilken dylik avgift utgjorts eller beträf— fande vilken befrielse från avgift jämlikt särskilt stadgande i samma förord- ning åtnjntits;

c) staten: för all inkomst;

d) landsting, kommuner och andra menigheter ävensom hushållnings— sällskap:

för all inkomst;

e) akademier samt Nobelstiftelsen, så ock allmänna undervisningsverk, så.- dana sammanslutningar av studerande vid rikets universitet och högskolor i vilka de studerande enligt gällande stadgar äro skyldiga att vara medlemmar, sjömanshus, svenska skeppshypotekskassan, järnkontoret, så länge kontorets vinstmedel användas till allmänt nyttiga ändamål och kontoret icke lämnar utdelning åt sina delägare, aktiebolaget tipstjänst, svenska penninglotteriet aktiebolag, pensionsanstalter som icke äro bolag, understödsföreningar, jäm— likt lagen om aktiebolags pensions- och andra personalstiftelser bildade stif- telser för arbetslöshetsunderstöd, sjukhjälp eller hjälp vid olycksfall, sådana ömsesidiga försäkringsbolag för försäkring av egendom, å vilka lagen om för- säkringsrörelse icke äger tillämpning eller vilkas verksamhetsområden falla utanför Stockholm och omfatta allenast visst län eller del av län, ävensom sådana ömsesidiga olycksfallsförsäkringsbolag, som avses i lagen om försäk— ring för olycksfall i arbete:

för all inkomst;

f) kyrkor, sjukvårdsinrättningar vilkas verksamhet ej bedrives i vinstsyfte, barmhärtighetsinrättningar, stiftelser som hava till huvudsakligt ändamål att under samverkan med militär eller annan myndighet stärka rikets försvar eller att, utan begränsning till viss familj, vissa familjer eller bestämda per- soner, främja vård och uppfostran av barn eller lämna understöd för bere— dande av undervisning eller utbildning eller utöva hjälpverksamhet bland be- hövande eller främja vetenskaplig forskning, ävensom sådana föreningar vilka, utan att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen, huvudsakligen verka för ändamål av den i fråga om stiftelser här angivna art:

för sådan inkomst som ej härflutit av rörelse;

g) här ovan ej upptagen ägare av sådan fastighet, som omförmäles i 55 1 mom. kommunalskattelagen:

för inkomst av fastigheten genom dess begagnande för de i samma mom. avsedda ändamål;

h) svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar, vilka icke driva bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse:

för utdelning från svenska aktiebolag och svenska ekonomiska föreningar;

i) här i riket bosatt delägare i o-skift dödsbo efter person, som vid sitt frånfälle icke varit här i riket bosatt:

för av dödsboet åtnjuten, till honom utdelad inkomst, för vilken dödsboet skall utgöra statlig inkomstskatt.

Att personer, om vilka i 18% förmäles, äro frikallade från skattskyldighet för vissa inkomster, framgår av bestämmelserna i samma paragraf.

Beräkning av statlig inkomstskatt.

8 %.

1 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret, äger, med undantag varom nedan närmare förmäles, att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt. ortsavdrag, vars storlek bestämmes med hänsyn till de ort-sgrupper, som angivas i 48% 1 mom. kommunalskatte- lagen.

Skat—tskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru, åtnjuter statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2500 kronor, i ort-sgrupp II 2625 kronor, i ortsgrupp III 2750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.

Skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna hos sig anställd, äger, därest han varit ogift (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) och haft hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag förelegat, att åtnjuta stat-ligt ortsavdrag med belopp som i nästföregående stycke sägs.

Ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller frånskild) även som gift skatt-skyldig, som under beskattningsåret icke levt tillsammans med sin hustru, äger, därest han haft hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag före— legat, åtnjuta statligt ortsavdrag med följande belopp, nämligen i orlt'sgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp II 1 700 kronor, i ortsgrupp III 1 800 kronor, i orts- grupp IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor. Avdrag som nu sagts må. dock åtnjutas allenast för det fall att den skattskyldige haft vårdnaden om barnet-.

För annan skattskyldig än i andra, tredje och fjärde styckena sagts ( en— samstående ) bestämmes ortsavdraget på sätt framgår av en vid denna förord— ning fogad tabell I. Då den taxerade inkomsten uppgår till i ortsgrupp I minst 10 600 kronor, i ortsgrupp II minst 10 700 kronor, i ortsgrupp III minst 1.0 800 kronor, i ort'sgrupp IV minst 10 900 kronor och i ortsgrupp V minst 11 000 kronor, åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortsavdrag.

2 mom. Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt allenast under en del av beskattningsåret-, äger att å den taxerade inkomsten åtnjuta statligt ortsavdrag med belopp, utgörande för varje kalendermånad eller del därav varunder han varit här i riket bosatt en tolvtedel av det enligt bestäm— melserna i 1 mom. medgivna avdraget. Det avdragsbelopp, som sålunda er- hålles, avrundas nedåt till jämna tiotal kronor.

3 mom. Vad i 49 % kommunalskattelagen stadgas angående grundavdrag skall äga mot-svarande tillämpning beträffande statligt ortsavdrag.

9 g. 1 mom. Skattskyldigs beskattningsbara inkomst skall, med iakttagande av vad nedan i 11 % stadgas, fastställas enligt de i 2, 3 och 4 mom. angivna grunder.

2 mom. För skatt—skyldig fysisk person, som avses i 8 5 1 mom. andra, tredje och fjärde styckena och som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret, utgöres den beskattningsbara inkomsten av den iaxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs :skatfteförmåga vara, väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra, närstående än barn, för vilka rätt till allmänt barnbidrag föreligger, eller annan därmed jämförlig omständighet, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprö- vande den skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med statligt orts- | avdrag, med ytterligare ett belopp av högst 1 000 kronor. Vad härefter åter- j står avjämnas nedåt till jämna tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som ( nu nämnts, beskattningsbar inkomst. j 3 mom. För ensamstående skattskyldig, som varit här i riket bosatt under i hela eller någon del av beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar inkomst upptagas den taxerade inkomsten minskad med statligt ortsavdrag och, i fall som i 2 mom. andra stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds be- , prövande med ytterligare ett belopp av högst 1 000 kronor.

' 4 mom. För annan skattskyldig än som i 2 och 3 mom. avses utgör den I taxerade inkomsten tillika beskattningsbar inkomst.

| 5 mom. Fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon I del av beskattningsåret och vilkens beräknade taxerade inkomst icke uppgår | till 600 kronor, skall icke utgöra statlig inkomstskatt.

| I övrigt inträder skatteplikt i fråga om statlig inkomstskatt: I |

för fysisk person, som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskattningsåret: då den beräknade beskattningsbara inkomsten uppgår till minst 10 kronor;

för annan skattskyldig: då den beräknade taxerade inkomsten uppgår till minst 100 kronor.

10 %.

1 mom. Statlig inkomstskatt utgår för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med viss i särskild ordning bestämd procent av ett för den skatt-skyldige fastställt grundbelopp.

Grundbeloppet utgör:

när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 procent av den beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

1 000 men icke 2 000 kr.: 100 kr. för 1 000 kr. och 11 % av återstoden; 2000 » » 3000 » : 210 » >> 2000 » » 12 » » » , 3000 » » 4000 » : 330 » » 3000 » » 14 » » » , 4000 » » 6000 » : 470 » >> 4000. » » 16 » » » , 6000 » » 8000 » : 790 » » 6000 » » 18 » » » ; 8000 » » 10000 » : 1 150 >> » 8000 » » 20 » >> » , 10000 » » 12 000 » : 1 550 » » 10000 » » 24 » » » , 12000 » » 14000 » : 2030 >> » 12 000 » » 28 » » » , 14000 » » 16000 >> : 2590 » » 14000 » >> 32 » » » ,

16 000 men icke 20 000 kr.: 3 230 kr. för 16 000 kr. och 36 % av återstoden; 20000 » » 30000 » : 4 670 » » 20000 » » 40 » » »

30000 » » 40000 » : 8670 » » 30000 » » 45 » » » , 40000 » » 60000 » : 13170 » » 40000 » » 50 » » » ; 60000 » » 100000 >> : 23170 >> » 60000 » » 55 » » » ; 100000 » » 200000 » : 45 170 » » 100000 » » 60 » » » 200000 » :105170 » » 200000 » » 70 » » »

Skall statlig inkomstskatt uttagas med mer än 100 procent av grundbe— loppet, må därav ej föranledas, att den å någon del av den beskattningsbara inkomsten belöpande skatten uppgår till högre belopp än som motsvarar 70 procent av denna inkomstdel.

Med familjestiftelse avses stiftelse, som enligt de för densamma gällande stadgar har till huvudsakligt ändamål att tillgodose viss familjs, vissa familjers eller bestämda personers ekonomiska intressen.

2 mom. Den statliga inkomstskatten utgör:

a) för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska för- säkringsanstalt'er som icke äro aktiebolag, sparbanker, Sparbankernas säker- hetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stads- hypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bostadskreditkassan, bostads- kreditföreningar samt sådana utländska juridiska personer som ej beskattas enligt 1 mom. här ovan:

fyrtio procent av den beskattningsbara inkomsten, såvitt och i den mån skatten icke skall beräknas enligt b) här nedan;

b) för försäkringsanstalter, såvitt och i den mån de driva livförsäkrings- rörelse:

tjugufem procent av den beskattningsbara. inkomsten; samt

c) för andra skattskyldiga än dem som avses i 1 mom. eller under a) eller b) här ovan:

femton procent av den beskattningsbara inkomsten. Vid tillämpningen av bestämmelserna under a) och b) härovan skall iakt— tagas, att, därest försäkringsanstalt driver jämväl annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse, skatten skall beräknas enligt b), såvitt angår svensk anstalt, allenast beträffande den del av anstaltens beskattningsbara inkomst som efter förhållandet mellan den i försäkringstekniskt hänseende till liv- försäkringsverksamheten hänförliga nettointäkten och anstaltens sammanlagda nettointäkt be-löper å livförsäkringsrörelsen och, såvitt angår utländsk an— stalt, allenast i fråga om den del av nämnda inkomst som efter förhållandet mellan den skattepliktiga nettointäktien av livförsäkringsrörelsen och anstal- tens sammanlagda skattepliktiga nettointäkt av försäkringsrörelse be-löper å livförsäkringsrörelsen.

11 %. 1 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt tillsammans, taxeras

en var för sin inkomst samt mannen därjämte för boets gemensamma inkomst. Har vid dylik taxering avdrag, varom i 4 % förmäles, helt eller delvis ej kunnat

utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens inkomst, må bristen av- räknas å den andra makens inkomst. Frågan om skatteplikt enligt 9 5 5 mom. bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda beräknade taxerade inkomster. Ortsavdrag ävensom beskattningsbar inkomst beräknas för makarna gemensamt, och skall skatt beräknas efter den sålunda bestämda beskattningsbara inkomsten samt fördelas å makarna efter förhållandet mellan deras taxerade inkomster.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skolai fråga om taxering till statlig inkomstskatt anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

12 å.

, Varje år bestämmes med vilka procenttal av det i 10 & 1 mom. omförmälda ; grundbeloppet statlig inkomstskatt skall ingå i preliminär skatt dels för näst— ; kommande budgetårs förra hälft dels ock för detta budgetårs senare hälft; * därvid iakttages att procenttalet för nästkommande budgetå-rs förra hälft skall vara lika, med procenttalet för det löpande budgetårets senare hälft. Slutlig skatt på grund av taxering visst år skall utgå efter det procenttal av grund- beloppet, som bestämts med avseende å preliminär skatt för året näst före taxeringsåret.

Eftertaxering.

) l

[ 13 g.

: Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föran- letts, att han icke blivit taxerad till statlig inkomstskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till inkomstskatt att I utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits statsverket. !

| |

I |

Eftertaxering må icke ske senare än fem år efter det år, då taxeringen rätte- ligen bort av beskattningsnämnd i första instans verkställas. Har den skatt- skyldige avlidit, åsättes taxeringen hans dödsbo, dock att sådan taxering icke må ske senare än två år efter utgången av det kalenderår, under vilket boupp- teckning efter honom blivit ingiven för registering.

Beskattningsort. 14 % 1 mom. Skattskyldig taxeras enligt denna förordning i hemortskommunen. Saknar skattskyldig hemortskommun, skall han taxeras i Stockholm. 2 mom. Eftertaxering, som i 13 % omförmäles, skall ske där, varest taxe- ringen bort verkställas, om den skett i rätt tid.

Allmänna bestämmelser.

15 %. 1 mom. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodel- ägare, som vid hans frånfälle varit beroende av honom för sin försörjning,

och har dödsboet att på grund av taxering för inkomst enligt denna förord— ning erlägga kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning från döds— boet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielse som nyss sagts må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det beskattning—sår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom. Befrielse må dock icke avse skatt, som påförts på grund av eftertaxe- ring och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som avses i första stycket skall avlämnas senast under andra kalenderåret efter dödsåret.

2 mom. För statlig inkomstskatt, som påförts avliden person eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör.

Vad nu sagts skall gälla även statlig inkomstskatt, som på grund av efter— taxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

16 %.

1 mom.. Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att vara härstädes bosatt.

2 mom. Med utländskt bolag skall, där ej annat uttryckligen stadgas, i denna förordning likställas främmande stat samt utländsk menighet, försäk— ringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juri- disk person.

17 %.

Å svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i denna förordning stadgas angående här i riket bosatt person.

Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

18 g.

1 mom. Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava varit här i riket bosatt. Sådan person åtnjuter, förutom den inskränkning i skatt— skyldigheten som följer av vad nu sagts, frikallelse från skattskyldighet för inkomst genom utdelning å svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska

föreningar. Skatt skall av person, varom nu är fråga, utgöras i den kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats.

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan persons hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska medborgare.

2 mom. Svensk medborgare, som tillhört främmande makts härvarande be- skickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjä— ning, är frikallad från skattskyldighet för inkomst av sin tjänst hos den främ— mande makten.

3 mom. Olönad utländsk konsul, vare sig han varit svensk eller utländsk medborgare, beskattas icke för de förmåner, som han åtnjntit på grund av tjänst hos den främmande makten.

19 %. Där för tillämpningen av denna förordning erfordras tabeller eller före- skrifter utöver vad den vid förordningen fogade tabellen innehåller, äger Konungen utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Om undantag från denna förordnings bestämmelser i vissa fall.

20 &.

1 mom. Är inkomst, för vilken statlig inkomstskatt skall utgöras, tillika underkastad motsvarande beskattning i annan stat, och har, till förekommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, överenskommelse träffats om upp- delning av beskattningsrätten mellan nämnda stat och Sverige eller förord- nande meddelats, att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket, skall beskattning, som äger rum med tillämpning av överenskommelse eller förordnande, varom nu sagts, an- ses hava ägt rum enligt denna förordning.

2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan dub- belbeskattning, som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa överens- kommelse, såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda stat och Sverige av inkomst, som är underkastad dubbelbeskattning, eller ock, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss inkomst eller inkomst av visst slag skall helt eller delvis vara fri från be- skattning här i riket.

I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att statlig in— komstskatt skall av skattskyldig utgöras till högre belopp än gällande bestäm- melser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till större andel, procentuellt beräknad, av den på grundval av överenskommelsen eller förordnandet fastställda beskattningsbara inkomsten, än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara inkomst, som skulle hava fastställts, om hän— syn ej tagits till överenskommelsen eller förordnandet.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta.

mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna paragraf stadgas.

21 5. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från

utgörande av skatt för inkomst av främmande stat tillhörig, för dess beskick- ning eller konsulat härstädes avsedd fastighet.

22 %.

Skall i anledning av överenskommelse eller beslut, varom i 20 % eller 21 's sägs, inkomst, som enligt denna förordning är skattepliktig, ej här i riket be— skattas, får, därest underskott uppkommer vid inkomstberäkningen, sådant underskott icke vid taxering avräknas å inkomst, som skall tagas till beskatt- ning härstädes.

. 23 %.

Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter be— skattad för samma inkomst såväl här i riket som i utländsk stat, må Konungen på. ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes hörande kunna, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl föreligga, till und— vikande av eller lindring i dubbel'beskattm'ngen, förordna om efterskänkande av statlig inkomstskatt. Har skatten redan erlagts, återbekommes den i den ordning, som för restitution av skatt i uppbördsförordningen stadgas.

Denna förordning träder, med de undantag som nedan sägs, i kraft den 1 januari 1948, från och med vilken dag förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, sådan den lyder efter däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, skall upphöra att- gälla; dock att sist— nämnda förordning fortfarande skall äga tillämpning vid 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1948 eller tidigare år.

Tabell I

utvisnnde för ensamstående skattskyldig taxerad inkomst minskad med ortsavdrag. Utom i fall sådant avdrag som avses i 9 5 2 mom. andra stycket (5. k. avdrag för ömmande omständigheter) åtnjutes, är den angivna återstående inkomsten jämväl beskattningsbar inkomst. Ortsavdrag vid viss taxerad inkomst erhålles följaktligen genom att från denna inkomst avdraga det tal, som enligt tabellen svarar mot inkomsten.

Ortsgmpp I.

Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 | kr. »

1 600 —— 10 20 30 40 50 60 70 80 90 1 700 100 110 120 130 140 150 160 170 180 190 1 800 200 210 220 230 240 250 260 270 280 290 1 900 300 310 320 330 340 350 360 370 380 390 2 100 000 510 520 530 540 550 560 570 580 590 2 200 600 610 620 630 640 650 660 670 680 690 2 300 700 710 720 730 740 750 760 770 780 790 2 400 800 810 820 830 840 850 860 870 880 890 2 500 900 910 920 930 940 950 960 970 980 990 2 600 1 000 1 010 1 020 1 030 1 040 1 060 1 070 1 080 1 090 1 100 2 700 1 120 1 130 1 140 1 150 1 160 1180 1 190 1 200 1 210 1 220 2 800 1 240 1 250 1 260 1 270 1 280 1 310 1 320 1 320 1 330 1 340 2 900 1 360 1 370 1 380 1 390 1 400 1 420 1 430 1 440 1 450 1 460 3 000 1 480 i 490 1 500 1 510 1 520 1 540 1 550 1 560 1 570 1 580 3 100 1 600 1 610 1 620 1 630 1 640 1 660 1 670 1 680 1 690 1 700 3 200 1 720 1 730 1 740 1 750 1 760 1 780 1 790 1 800 1 810 1 820 3 300 1 840 1 850 1 860 1 870 1 880 1 900 1 910 1 920 1 930 1 940 3 400 1 960 1 970 1 980 1 990 2 000 2 020 2 030 2 040 2 050 2 060

| 3 500 2 080 2 090 2 100 2 110 2 120 2 140 2 150 2 160 2 170 2180 | 3 600 2 200 2 210 2 220 2 230 2 240 2 260 2 270 2 280 2 290 2 300 | 3 700 2 320 2 330 2 340 2 350 2 360 2 380 2 390 2 400 2 410 2 420 | 3 800 2 440 2 450 2 460 2 470 2 480 2 500 2 510 2 520 2 530 2 540 i l | 2 000 400 410 420 430 440 450 460 470 480 490

3 900 2 560 2 570 2 580 2 590 2 600 2 620 2 630 2 640 2 650 2 660 4 000 2 680 2 690 2 700 2 710 2 720 2 740 2 750 2 760 2 770 2 780 4 100 2 800 2 810 2 820 2 830 2 840 2 860 2 870 2 880 2 890 2 900 4 200 2 920 2 930 2 940 2 950 2 960 2 980 2 990 3 000 3 010 3 020 4 300 3 040 3 050 3 060 3 070 3 080 3 100 3 110 3 120 3 120 3 140 4 400 3 160 3 170 3 180 3 190 3 200 3 220 3 230 3 240 3 250 3 260 4 500 3 280 3 290 3 300 3 310 3 320 3 340 3 350 3 360 3 370 3 380 4 600 3 400 3 410 3 420 3 430 3 440 3 460 3 470 3 480 3 490 3 500 4 700 3 520 3 530 3 540 3 550 3 560 3 580 3 590 3 600 3 610 3 620 4 800 3 640 3 650 3 660 3 670 3 680 3 700 3 710 3 720 3 730 3 740 4 900 3 760 3 770 3 780 3 790 3 800 3 820 3 830 3 840 3 850 3 860 5 000 3 880 3 890 3 900 3 910 3 920 3 940 3 950 3 960 3 970 3 980 5 100 4 000 4 010 4020 4 030 4 040 4 060 4 070 4 080 4 090 4 100 5 200 4 120 4 130 4140 4 150 4 160 4 180 4 190 4 200 4 210 4 220 5 300 4 240 4 250 4 260 4 270 4 280 4 300 4 310 4 320 4 330 4 340 5 400 4 360 4 370 4 380 4 390 4 400 4 420 4 430 4 440 4 450 4 460

i 5 500 4 480 4 490 4 500 4 510 4 520 4 540 4 550 4 560 4 570 4 580 5 600 4 600 4 610 4 6:20 4 630 4 640 4 660 4 670 4 680 4 690 4 700 5 700 4 720 4 730 4 740 4 750 4 760 4 780 4 790 4 800 4 810 4 820 5 800 4 840 4 850 4 860 4 870 4 880 4 900 4 910 4 920 4 930 4 940 5 900 4 960 4 970 4 980 4 990 5 000 5 020 5 030 5 040 5 050 5 060

Tabell I (forts.). Ortsgrupp I.

Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr. 6 000 5 080 5 090 5 100 5 110 5 120 5140 5 150 5 160 5170 5 180 6 100 5 200 5 210 5 220 5 230 5 240 5 260 5 270 5 280 5 290 5 300 6 200 5 320 5 330 5 340 5 350 5 360 5 380 5 390 5 400 5 410 5 420 6 300 5 440 5 450 5 460 5 470 5 480 5 500 5 510 5 520 5 530 5 540 6 400 5 560 5 570 5 580 5 590 5 600 5 620 5 630 5 640 5 650 5 660 6 500 5 680 5 690 5 700 5 710 5 720 5 740 5 750 5 760 5 770 5 780 6 600 5 800 5 810 5 820 5 830 5 840 5 860 5 870 5 880 5 890 5 900 6 700 5 920 5 930 5 940 5 950 5 960 5 980 5 990 6 000 6 010 6 020 6 800 6 040 6 050 6 060 6 070 6 080 6 100 6 110 6 120 6 130 6 140 6 900 6 160 6 170 6 180 6 190 6 200 6 220 6 230 6 240 6 250 6 260 7 000 6 280 6 290 6 300 6 310 6 320 6 340 6 350 6 360 6 370 6 380 7 100 6 400 6 410 6 420 6 430 6 440 6 460 6 470 6 480 6 490 6 500 7 200 6 520 6 530 6 540 6 550 6 560 6 580 6 590 6 600 6 610 6 620 7 300 6 640 6 650 6 660 6 670 6 680 6 700 6 710 6 720 6 730 6 740 7 400 6 760 6 770 6 780 6 790 6 800 6 820 6 830 6 840 6 850 6 860 7 500 6 880 6 890 6 900 6 910 6 920 6 940 6 950 6 960 6 970 6 980 7 600 7 000 7 010 7 020 7 030 7 040 7 060 7 070 7 080 7 090 7 100 7 700 7 120 7 130 7 140 7 150 7 160 7 180 7 190 7 200 7 210 7 220 7 800 7 240 7 250 7 260 7 270 7 280 7 300 7 310 7 320 7 330 7 340 7 900 7 360 7 370 7 380 7 390 7 400 7 420 7 430 7 440 7 450 7 460 8 000 7 480 7 490 7 500 7 510 7 520 7 540 7 550 7 560 7 570 7 580 8 100 7 600 7 610 7 620 7 630 7 640 7 660 7 670 7 680 7 690 7 700 8 200 7 720 7 730 7 740 7 750 7 760 7 780 7 790 7 800 7 810 7 820 8 300 7 840 7 850 7 860 7 870 7 880 7 900 7 910 7 920 7 930 7 940 8 400 7 960 7 970 7 980 7 990 8 000 8 020 8 030 8 040 8 050 8 060 8 500 8 080 8 090 8 100 8 110 8 120 8 140 8 150 8 160 8 170 8 180 8 600 8 200 8 210 8 220 8 230 8 240 8 260 8 270 8 280 8 290 8 300 8 700 8 320 8 330 8 340 8 350 8 360 8 380 8 390 8 400 8 410 8 420 8 800 8 440 8 450 8 460 8 470 8 480 8 500 8 510 8 520 8 530 8 540 8 900 8 560 8 570 8 580 8 590 8 600 8 620 8 630 8 640 8 650 8 660 9 000 8 680 8 690 8 700 8 710 8 720 8 740 8 750 8 760 8 770 8 780 9 100 8 800 8 810 8 820 8 830 8 840 8 860 8 870 8 880 8 890 8 900 9 200 8 920 8 930 8 940 8 950 8 960 8 980 8 990 9 000 9 010 9 020 9 300 9 040 9 050 9 060 9 070 9 080 9 100 9 110 9 120 9 130 9 140 9 400 9 160 9 170 9 180 9 190 9 200 9 220 9 230 9 240 9 250 9 260 9 500 9 280 9 290 9 300 9 310 9 320 9 340 9 350 9 360 9 370 9 380 9 600 9 400 9 410 9 420 9 430 9 440 9 460 9 470 9 480 9 490 9 500 9 700 9 520 9 530 9 540 9 550 ' 9 560 9 580 9 590 9 600 9 610 9 620 9 800 9 640 9 650 9 660 9 670 9 680 9 700 9 710 9 720 9 730 9 740 9 900 9 760 9 770 9 780 9 790 9 800 9 820 9 830 9 840 9 850 9 860 10 000 9 880 9 890 9 900 9 910 9 920 9 940 9 950 9 960 9 970 9 980 10 000 10 000 10 010 10 020 10 030 10 040 10 060 10 070 10 080 10 090 10 100 10 200 10 120 10 130 10 140 10 150 10 160 10180 10 190 10 200 10 210 ' 10 220 10 300 10 240 10 250 10 260 10 270 10 280 10300 10 310 10 320 10 330 10340 10 400 10 360 10 370 10 380 10 390 10 400 10 420 10 430 10 440 10 450 10 460 10 500 10 480 10 490 10 500 10 510 10 520 10 540 10 550 10 560 10 570 10 580 När den taxerade inkomsten uppgår till 10 600 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skatt- skyldig icke ortsavdrag.

Tabell I (forts.). Ortsgrupp II.

Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr.

1 700 10 20 30 40 50 60 70 80 90 1 800 100 110 120 130 140 150 160 170 180 190 1 900 200 210 220 230 240 250 260 270 280 290 2 000 300 310 320 330 340 350 360 370 380 390 2 100 400 410 420 430 440 450 460 470 480 490 2 200 500 510 520 530 540 550 560 570 580 590 2 3( 10 600 610 620 630 640 550 660 670 680 690 2 400 700 710 720 730 740 750 760 770 780 790 2 500 800 810 820 830 840 850 860 870 880 890 2 600 900 910 920 930 940 950 960 970 980 990 2 700 1 000 1 010 1 020 1 030 1 040 1 060 1 070 1 080 1 090 1 100 2 800 1 120 1 130 1 140 1 150 1 160 1 180 1 190 1 200 1 210 1 220 2 900 1 240 1 250 1 260 1 270 1 280 1 300 1 310 1 320 1 330 1 340

3 000 1 360 1 370 1 380 1 390 1 400 1 420 1 430 1 440 1 450 1 460 3 100 1 480 1 490 1 500 1 520 1 530 1 540 1 550 1 570 1 580 1 590 3 200 1 610 1 620 ] 630 1 640 1 650 1 670 1 680 1 690 1 700 1 710 3 300 1 730 1 740 1 750 1 760 1 770 1 790 1 800 1 810 1 820 1 830 3 400 1 850 1 860 1 870 1 880 1 890 1 910 1 920 1 930 1 940 1 950

3 500 1 970 1 980 1 990 2 000 2 010 2 030 2 040 2 050 2 060 2 070 3 600 2 090 2 100 2 110 2 120 2 130 2150 2 160 2 170 2180 2190 3 700 2 210 2 220 2 230 2 240 2 250 2 270 2 280 2 290 2 300 2 310 3 800 2 330 2 340 2 350 2 360 2 370 2 390 2 400 2 410 2 420 2 430 3 900 2 450 2 460 2 470 2 490 2 500 2 510 2 520 2 540 2 550 2 560

4 000 2 580 2 590 2 600 2 610 2 620 2 640 2 650 2 660 2 670 2 680 4 100 2 700 2 710 2 720 2 730 2 740 2 700 2 770 2 780 2 790 2 800 4 200 2 820 2 830 2 840 2 850 2 860 2 880 2 890 2 900 2 910 2 920 4 300 2 940 2 950 2 960 2 970 2 980 3 000 3 010 3 020 3 030 3 040 4 400 3 060 3 070 3 080 3 090 3 100 3 120 3 130 3 140 3 150 3 160

4 500 3 180 3 190 3 200 3 210 3 220 3 240 3 250 3 260 3 270 3 280 4 600 3 300 3 310 3 320 3 330 3 340 3 360 3 370 3 380 3 390 3 400 4 700 3 420 3 430 3 440 3 460 3 470 3 480 3 490 3 510 3 520 3 530 4 800 3 550 3 560 3 570 3 580 3 590 3 610 3 620 3 630 3 640 3 650 4 900 3 670 3 680 3 690 3 700 3 710 3 730 3 740 3 750 3 760 3 770

5 000 3 790 3 800 3 810 3 820 3 830 3 850 3 860 3 870 3 880 3 890 5 100 3 910 3 920 3 930 3 940 3 950 3 970 3 980 3 990 4 000 4 010 5 200 4 030 4 040 4 050 4 060 4 070 4 090 4 100 4 110 4 120 4 130 5 300 4 150 4 160 4 170 4 180 4 190 4 210 4 220 4 230 4 240 4 250 5 400 4 270 4 280 4 290 4 300 4 310 4 330 4 340 4 350 4 360 4 370,

5 500 4 390 4 400 4 410 4 430 4 440 4 450 4 460 4 480 4 490 4 500 5 600 4 520 4 530 4 540 4 550 4 560 4 580 4 590 4 600 4 610 4 620 5 700 4 640 4 650 4 660 4 670 4 680 4 700 4 710 4 720 4 730 4 740 5 800 4 760 4 770 4 780 4 790 4 800 4 820 4 830 4 840 4 850 4 860 5 900 4 880 4 890 4 900 4 910 4 920 4 940 4 950 4 960 4 970 4 980

6 000 5 000 5 010 5 020 5 030 5 040 5 060 5 070 5 080 5 090 5 100 6 100 5 120 5 130 5 140 5 150 5 160 5 180 5 190 5 200 5 210 5 220 6 200 5 240 5 250 5 260 5 270 5 280 5 300 5 310 5 320 5 330 5 340 6 300 5 360 5 370 5 380 5 400 5 410 5 420 5 430 5 450 5 460 5 470 6 400 5 490 5 500 5 510 5 520 5 530 5 550 5 560 5 570 5 580 5 590

Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 ; kr. ?

6 500 5 610 5 620 5 630 5 640 5 650 5 670 5 680 5 690 5 700 5 710 6 600 5 730 5 740 5 750 5 760 5 770 5 790 5 800 5 810 5 820 5 830 6 700 5 850 5 860 5 870 5 880 5 890 5 910 5 920 5 930 5 940 5 950 6 800 5 970 5 980 5 990 6 000 6 010 6 030 6 040 6 050 6 060 6 070 6 900 6 090 6100 6 110 6 120 6130 6 150 6 160 6 170 6 180 6 190

7 000 6 210 6 220 6 230 6 240 6 250 6 270 6 280 6 290 6 300 6 310 7 100 6 330 6 340 6 350 6 370 6 380 6 390 6 400 6 420 6 430 6 440 7 200 6 460 6 470 6 480 6 490 6 500 6 520 6 530 6 540 6 550 6 560 7 300 6 580 6 590 6 600 6 610 6 620 6 640 6 650 6 660 6 670 6 680 7 400 6 700 6 710 6 720 6 730 6 740 6 760 6 770 6 780 6 790 6 800

7 500 6 820 6 830 6 840 6 850 6 860 6 880 6 890 6 900 6 910 6 920 7 600 6 940 6 950 6 960 6 970 6 980 7 000 7 010 7 020 7 030 7 040 7 700 7 060 7 070 7 080 7 090 7 100 7 120 7 130 7 140 7 150 7 160 7 800 7 180 7 190 7 200 7 210 7 220 7 240 7 250 7 260 7 270 7 280 7 900 7 300 7 310 7 320 7 340 7 350 7 360 7 370 7 390 7 400 7 410

8 000 7 430 7 440 7 450 7 460 7 470 7 490 7 500 7 510 7 520 7 530 8 100 7 550 7 560 7 570 7 580 7 590 7 610 7 620 7 630 7 640 7 650 8 200 7 670 7 680 7 690 7 700 7 710 7 730 7 740 7 750 7 760 7 770 8 300 7 790 7 800 7 810 7 820 7 830 7 850 7 860 7 870 7 880 7 890 8 400 7 910 7 920 7 930 7 940 7 950 7 970 7 980 7 990 8 000 8 010

8 500 8 030 8 040 8 050 8 060 8 070 8 090 8 100 8 110 8 120 8 130 8 600 8 150 8 160 8 170 8 180 8 190 8 210 8 220 8 230 8 240 8 250 8 700 8 270 8 280 8 290 8 310 8 320 8 330 8 340 8 360 8 370 8 380 8 800 8 400 8 410 8 420 8 430 8 440 8 460 8 470 8 480 8 490 8 500 8 900 8 520 8 530 8 540 8 550 8 560 8 580 8 590 8 600 8 610 8 620

9 000 8 640 8 650 8 660 8 670 8 680 8 700 8 710 8 720 8 730 8 740 9 100 8 760 8 770 8 780 8 790 8 800 8 820 8 830 8 840 8 850 8 860 9 200 8 880 8 890 8 900 8 910 8 920 9 940 8 950 8 960 8 970 8 980 9 300 "9 000 9 010 9 020 9 030 9 040 9 060 9 070 9 080 9 090 9 100 9 400 9 120 9 130 9 140 _9 150 9 160 9 180 9 190 9 200 9 210 9 220

9 500 9 240 9 250 9 260 9 280 9 290 9 300 9 310 9 330 9 340 9 350 9 600 9 370 9 380 9 390 9 400 9 410 9 430 9 440 9 450 9 460 9 470 9 700 9 490 9 500 9 510 9 520 9 530 9 550 9 560 9 570 9 580 9 590 9 800 9 610 9 620 9 630 9 640 9 650 9 670 9 680 9 690 9 700 9 710 9 900 9 730 9 740 9 750 9 760 9 770 9 790 9 800 9 810 9 820 9 830

10 000 9 850 9 860 9 870 9 880 9 890 9 910 9 920 9 930 9 940 9 950 10 100 9 970 9 980 9 990 10 000 10 010 10 030 10 040 10 050 10 060 10 070 10 200 10 090 10 100 10 110 10 120 10 130 10 150 10 160 10 170 10 180 10 190 10 300 10 210 10 220 10 230 10 250 10 260 10 270 10 280 10 300 10 310 10 320 10 400 10 340 10 350 10 360 10 370 10 380 10 400 10 410 10 420 10 430 10 440

10 500 10 460 10 470 10 480 10 490 10 500 10 520 10 530 10 540 10 550 10 560 10 600 10 580 10 590 10 600 10 610 10 620 10 640 10 650 10 660 10 670 10 680

När den taxerade inkomsten uppgår till 10 700 kronor eller därutövar7 åtnjuter ensamstående skattskyldig icke ortaavdrag.

Tabell I (forts.). Ortsgrupp III.

Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90

kr,

1 800 —— 10 20 30 40 50 60 70 80 90 1 900 100 110 120 130 140 150 160 170 180 190 2 000 200 210 220 230 240 250 260 270 280 290 2 100 300 310 320 330 340 350 360 370 380 390 2 200 400 410 420 430 440 450 460 470 480 490 2 300 500 510 520 530 540 550 560 570 580 590 2 400 600 610 620 630 640 650 660 670 680 690 2 500 700 710 720 730 740 750 760 770 780 790 2 600 800 810 820 830 840 850 860 870 880 890 2 700 900 910 920 930 940 950 960 970 980 990 2 800 1 000 1 010 1 020 1 030 1 040 1 060 1 070 1 080 1 090 1 100 2 900 1 120 1 130 1 140 1 150 1 160 1 180 1 190 1 200 1 210 1 220 3 000 1 240 1 250 1 260 1 280 1 290 1 300 1 310 1 330 1 340 1 350 3 100 1 370 1 380 1 390 1 400 1 410 1 430 1 440 1 450 1 460 1 470 3 200 1 490 1 500 1 510 1 520 1 530 1 550 1 560 1 570 1 580 1 590 3 300 1 610 1 620 1 630 1 640 1 650 1 670 1 680 1 690 1 700 1 710 3 400 1 730 1 740 1 750 1 770 1 780 1 790 1 800 1 820 1 830 1 840 3 500 1 860 1 870 1 880 1 890 1 900 1 920 1 930 1 940 1 950 1 960 3 600 1 980 1 990 2 000 2 010 2 020 2 040 2 050 2 060 2 070 2 080 3 700 2 100 2 110 2 120 2 130 2 140 2 160 2 170 2 180 2 190 2 200 3 800 2 220 2 230 2 240 2 260 2 270 2 280 2 290 2 310 2 320 2 330 3 900 2 350 2 360 2 370 2 380 2 390 2 410 2 420 2 430 2 440 2 450 4 000 2 470 2 480 2 490 2 500 2 510 2 530 2 540 2 550 2 560 2 570 4 100 2 590 2 600 2 610 2 620 2 630 2 650 2 660 2 670 2 680 2 690 4 200 2 710 2 720 2 730 2 750 2 760 2 770 2 780 2 300 2 810 2 820 4 300 2 840 2 850 2 860 2 870 2 880 2 900 2 910 2920 2 930 2 940 4 400 2 960 2 970 2 980 2 990 3 000 3 020 3 030 3 040 3 050 3 060 4 500 3 080 3 090 3 100 3 110 3 120 3 140 3 150 3160 3170 3 180 4 600 3 200 3 210 3 220 3 240 3 250 3 260 3 270 3 290 3 300 3 310 4 700 3 330 3 340 3 350 3 360 3 370 3 390 3 400 3 410 3 420 3 430 4 800 3 450 3 460 3 470 3 480 3 490 3 510 3 520 3 530 3 540 3 550 4 900 3 570 3 580 3 590 3 600 3 610 3 630 3 640 3 650 3 660 3 670 5 000 3 690 3 700 3 710 3 730 3 740 3 750 3 760 3 780 3 790 3 800 5 100 3 820 3 830 3 840 3 850 3 860 3 880 3 890 3 900 3 910 3 920 5 200 3 940 3 950 3 960 3 970 3 980 4 000 4 010 4 020 4 030 4 040 5 300 4 060 4 070 4 080 4 090 4 100 4 120 4 130 4 140 4 150 4 160 5 400 4 180 4 190 4 200 4 220 4 230 4 240 4 250 4 270 4 280 4 290 5 500 4 310 4 320 4 330 4 340 4 350 4 370 4 380 4 390 4 400 4 410 5 600 4 430 4 440 4 450 4 460 4 470 4 490 4 500 4 510 4 520 4 530 5 700 4 550 4 560 4 570 4 580 4 590 4 610 4 620 4 630 4 640 4 650 5 800 4 670 4 680 4 690 4 710 4 720 4 730 4 740 4 760 4 770 4 780 5 900 4 800 4 810 4 820 4 830 4 840 4 860 4 870 4 880 4 890 4 900 6 000 4 920 4 930 4 940 4 950 4 960 4 980 4 990 5 000 5 010 5 020 6 100 . 5 040 5 050 5 060 5 070 5 080 5 100 5 110 5 120 5 130 5 140 6 200 5 160 5 170 5 180 5 200 5 210 5 220 5 230 5 250 5 260 5 270 6 300 5 290 5 300 5 310 5 320 5 330 5 350 5 360 5 370 5 380 5 390 6 400 5 410 5 420 5 430 5 440 5 450 5 470 5 480 5 490 5 500 5 510

Tabell I (forts.). Ortsgrupp III.

Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr.

6 500 5 530 5 540 5 550 5 560 5 570 5 590 5 600 5 610 5 620 5 630 6 600 5 650 5 660 5 670 5 690 5 700 5 710 5 720 5 740 5 750 5 760 6 700 5 780 5 790 5 800 5 810 5 820 5 840 5 850 5 860 5 870 5 880 6 800 5 900 5 910 5 920 5 930 5 940 5 960 5 970 5 980 5 990 6 (.100 6 900 6 020 6 030 6 040 6 050 6 060 6 080 6 090 6 100 6 110 6 120

7 000 6 140 6 150 6 160 6 180 6 190 6 200 6 210 6 230 6 240 6 250 7 100 6 270 6 280 6 290 6 300 6 310 6 330 6 340 6 350 6 360 6 370 7 200 6 390 6 41 O 6 410 6 420 6 430 6 450 6 460 6 470 6 480 6 490 7 300 6 510 6 520 6 530 6 540 6 550 6 570 6 580 6 590 6 600 6 610 7 400 6 630 6 640 6 650 6 670 6 680 6 690 6 700 6 720 6 730 6 740

7 500 6 760 6 770 6 780 6 790 6 800 6 820 6 830 6 840 6 850 6 860 7 600 6 880 6 890 6 900 6 910 6 920 6 940 6 950 6 960 6 970 6 980 7 700 7 000 7 010 7 020 7 030 7 040 7 060 7 070 7 080 7 090 7 100 7 800 7 120 7 130 7 140 7 160 7 170 7 180 7 190 7 210 7 220 7 230 7 900 7 250 7 260 7 270 7 280 7 290 7 310 7 320 7 330 7 340 7 350

8 000 7 370 7 380 7 390 7 400 7 410 7 430 7 440 7 450 7 460 7 470 8 100 7 490 7 500 7 510 7 520 7 530 7 550 7 560 7 570 7 580 7 590 8 200 7 610 7 620 7 630 7 650 7 660 7 670 7 680 7 700 7 710 7 720 8 300 7 740 7 750 7 760 7 770 7 780 7 800 7 810 7 820 7 830 7 840 8 400 7 860 7 870 7 880 7 890 7 900 7 920 7 930 7 940 7 950 7 960

8 500 7 980 7 990 8 000 8 010 8020 8 040 8 050 8 060 8 070 8 080 8 600 8100 8 110 8 120 8 140 8 150 8 160 8 170 8190 8 200 8 210 8 700 8 230 8 240 8 250 8 260 8 270 8 290 8 300 8 310 8 320 8 330 8 800 8 350 8 360 8 370 8 380 8 390 8 410 8 420 8 430 8 440 8 450 8 900 8 470 8 480 8 490 8 500 8 510 8 530 8 540 8 550 8 560 8 570

9 000 8 590 8 600 8 610 8 630 8 640 8 650 8 660 8 680 8 690 8 700 9 100 8 720 8 730 8 740 8 750 8 760 8 780 8 790 8 800 8 810 8 820 9 200 8 840 8 850 8 860 8 870 8 880 8 900 8 910 8 920 8 930 8 940 9 300 8 960 8 970 8 980 8 990 9 000 9 020 9 030 9 040 9 050 9 060 9 400 9 080 9 090 9 100 9 120 9 130 9 140 9 150 9 170 9 180 9 190

9 500 9 210 9 220 9 230 9 240 9 250 9 270 9 280 9 290 9 300 9 310 9 600 9 330 9 340 9 350 9 360 9 370 9 390 9 400 9 410 9 420 9 430 9 700 9 450 9 460 9 470 9 480 9 490 9 510 9 520 9 530 9 540 9 550 9 800 9 570 9 580 9 590 9 610 9 620 9 630 9 640 9 660 9 670 9 680 9 900 9 700 9 710 9 720 9 730 9 740 9 760 9 770 9 780 9 790 9 800

10 000 9 820 9 830 9 840 9 850 9 860 9 880 9 890 9 900 9 910 9 920 10 100 9 940 9 950 9 960 9 970 9 980 10000 10 010 10 020 10030 10 040 10 200 10 060 10 070 10 080 10 100 10 110 10 120 10 130 10 150 10 160 10 170 10 300 10 190 10 200 10 210 10 220 10 230 10 250 10 260 10 270 10 280 10 290 10 400 10 310 10 320 10 330 10 340 10 350 10 370 10 380 10 390 10 400 10 410

10 500 10 430 10 440 10 450 10 460 10 470 10 490 10 500 10 510 10 520 10 530 10 600 10 550 10 560 10 570 10 590 10 600 10 610 10 620 10 640 10 650 10 660 10 700 10 680 10 690 10 700 10 710 10 720 10 740 10 750 10 760 10 770 10 780

När den taxerade inkomsten uppgår till 10 800 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skatt- skyldig icke ortsavdrag.

Taxerad inkomst ? 0 4 0 5 0 kr.

1 900 20 40 50

2 000 . 150 2 100 240 250 2 200 ' 340 350 2 300 ' 440 450 2 400 550

2 500 650 2 600 750 2 700 " 850 2 800 ' ' 950 2 900 1 060

3 000 1 180 3 100 1 310 3 200 1 430 3 300 1 550 3 400 1 680

3 500 1 800 3 600 1 930 3 700 2 050 3 800 2 170 3 900 2 300

4 000 2 420 4 100 ' 2 540 4 200 2 670 4 300 2 790 4 400 2 920

4 500 3 040 4 600 3 160 4 700 3 290 4 800 3 410 4 900 3 530

5 000 3 660 5 100 3 780 5 200 3 910 5 300 4 030 5 400 4 150

5 500 4 220 4 230 4 240 4 250 4 260 4 280 4 290 4 300 4 310 4 320 5 600 4 340 4 350 4 360 4 370 4 380 4 400 4 410 4 420 4 430 4 440 5 700 4 460 4 470 4 480 4 500 4 510 4 520 4 530 4 550 4 560 4 570 5 800 4 590 4 600 4 610 4 620 4 630 4 650 4 660 4 670 4 680 . 4 690 5 900 4 710 4 720 4 730 4 750 4 760 4 770 4 780 4 800 4 810 4 820

6 000 4 840 4 850 4 860 4 870 4 880 4 900 4 910 4 920 4 930 4 940 6 100 4 960 4 970 4 980 4 990 5 000 5 020 5 030 5 040 5 050 5 060 6 200 5 080 5 090 5 100 5 120 5 130 5 140 5 150 5 170 5 180 5 190 6 300 5 210 5 220 5 230 5 240 5 250 5 270 5 280 5 290 5 300 5 310 6 400 5 330 5 340 5 350 5 360 5 370 5 390 5 400 5 410 5 420 5 430

6 500 5 450 5 460 5 470 5 490 5 500 5 510 5 520 5 540 5 550 5560 6 600 5 580 5 590 5 600 5 610 5 620 5 640 5 650 5 660 5 670 5 680 6 700 5 700 5 710 5 720 5 740 5 750 5 760 5 770 5 790 5 800 5 810 6 800 5 830 5 840 5 850 5 860 5 870 5 890 5 900 5 910 5 920 5 930 6 900 5 950 5 960 5 970 5 980 5 990 6 010 6 020 6 030 6 040 6 050

Taxernd in komst kr.

10 20 80 40 50

80 90

7 000 7 100 7 200 7 300 7 400

7 500 7 600 7 700 7 800 7 900

8 000 8 100 8 200 8 300 8 400

8 500 8 600 8 700 8 800 8 900

9 000 9 100 9 200 9 300 9 400

9 500 9 600 9 700 9 800 9 900

10 000 10 100 10 200 10 300 10 400

10 500 10 600 10 700 10 800

6 070 6 200 6 320 6 440 6 570

6 690 6 820 6 940 7 060 7 190

7 310 7 430 7 560 7 680 7 810

7 930 8 050 8 180 8 300 8 420

8 550 8 670 8 800 8 920 9 040

9 170 9 290 9 410 9 540 9 660

9 790 9 910 10 030 10 160 10 280

10 400 10 530 10 650 10 780

6 080 6 210 6 330 6 450 6 580

6 700 6 830 6 950 7 070 7 200

7 320 7 440 7 570 7 690 7 820

7 940 8 060 8 190 8 310 8 430

8 560 8 680 8 810 8 930 9 050

9 180 9 300 9 420 9 550 9 670

9 800 9 920 10 040 10 170 10 290

10 410 10 540 10 660 10 790

6 090 6 220 6 340 6 460 6 590

6 710 6 840 6 960 7 080 7 210

7 330 7 450 7 580 7 700 7 830

7 950 8 070 8 200 8 320 8 440

8 570 8 690 8 820 8 940 9 060

9 190 9 310 9 430 9 560 9 680

9 810 9 930 10 050 10 180 10 300

10 420 10 550 10 670 10 800

6 110 6 230 6 350 6 480 6 600

6 730 6 850 6 970 7 100 7 220

7 340 7 470 7 590 7 720 7 840

7 960 8 090 8 210 8 330 8 460

5 580 8 710 8 830 8 950 9 080

9 200 9 320 9 450 9 570 9 700

9 820 9 940 10 070 10 190 10 310

10 440 10 560 10 690 10 810

6 120 6 240 6 360 6 490 6 610

6 740 6 860 6 980 7 110 7 230

7 350 7 480 7 600 7 730 7 850

7 970 8 100 8 220 8 340

' 8470

8 590 8 720 8 840 8 960 9 090

9 210 9 330 9 460 9 580 9 710

9 830 9 950 10 080 10 200 10 320

10 450 10 570 10 700 10 820

6 130 6 260 6 380 6 500 6 630

6 750 6 880 7 000 7 120 7 250

7 370 7 490 7 620 7 740 7 870

7 990 8 110 8 240 8 360 8 480

8 610 8 730 8 860 8 980 9 100

9 230 9 350 9 470 9 600 9 720

9 850 9 970 10 090 10 220 10 340

10 460 10 590 10 710 10 840

6 140 6 270 6 390 6 510 6 640

6 760 6 890 7 010 7 130 7 260

7 380 7 500 7 630 7 750 7 880

8 000 8 120 8 250 8 370 8 490

8 620 8 740 8 870 8 990 9 110

9 240 9 360 9 480 9 610 9 730

9 860 9 980 10 100 10 230 10 350

10 470 10 600 10 720 10 850

6 160 6 280 6 400 6 530 6 650

6 780 6 900 7 020 7 150 7 270

7 390 7 520 7 640 7 770 7 890

8 010 8 140 8 260 8 380 8 510

8 630 8 760 8 880 9 000 9 130

9 250 9 370 9 500 9 620 9 750

9 870 9 990 10 120 10 240 10 360

10 490 10 610 10 740 10 860

6 170 6 290 6 410 6 540 6 660

6 790 6 910 7 030 7 160 7 280

7 400 7 530 7 650 7 780 7 900

8 020 8 150 8 270 8 390 8 520

8 640 8 770 8 890 9 010 9 140

9 260 9 380 9 510 9 630 9 760

9 880 10 000 10 130 10 250 10 370

10 500 10 620 10 750 10 870

6 180 6 300 6 420 6 550 6 670

6 800 6 920 7 040 7 170 7 290

7 410 7 540 7 660 7 790 7 910

8 030 8 160 8 280 8 400 8 530

8 650 8 780 8 900 9 020 9 150

9 270 9 390 9 520 9 640 9 770

9 890 ' 10 010 10 140 10 260 10 380

10 510 10 630 10 760 10 880

När den taxernde inkomsten uppgår till 10 900 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skatt- skyldig icke ortsavdrag.

Tabell I (forts.) Orta-grupp V.

Taxerad inkomst 0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 kr.

2 000 10 20 30 40 50 60 70 80 90 2 100 100 110 120 130 140 150 160 170 180 190 2 200 200 210 220 230 240 250 260 270 280 290 2 300 300 310 320 330 340 350 360 370 380 390 2 400 400 410 420 430 440 450 460 470 480 490 2 500 500 510 520 530 540 550 560 570 580 590 2 600 600 610 620 630 640 650 660 670 680 690 2 700 700 710 720 730 740 750 760 770 780 790 2 800 800 810 820 830 840 850 860 870 880 890 2 900 900 910 920 930 940 950 960 970 980 990

3 000 1 000 1 010 1 020 1 030 1 050 1 060 1 070 1 080 1 100 ] 110 3 100 1 120 1 130 1 150 1 160 1 170 1 180 1 200 1 210 1 220 1 230 3 200 1 250 1 260 1 270 1 280 1 300 1 310 1 320 1 330 1 350 1 360 3 300 1 370 1 380 1 400 1 410 1 420 1 430 1 450 1 460 1 470 1 480 3 400 1 500 1 510 1 520 1 530 1 550 1 560 1 570 1 580 1 600 1 610

3 500 1 620 1 630 1 650 1 660 1 670 1 680 1 700 1 710 1 720 1 730 3 600 1 750 1 760 1 770 1 780 1 800 1 810 1 820 1 830 1 850 1 860 3 700 1 870 1 880 1 900 1 910 1 920 1 930 1 950 1 960 1 970 1 980 3 800 2 000 2 010 2 020 2 030 2 050 2 060 2 070 2 080 2 100 2 110 3 900 2 120 2 130 2 150 2 160 2 170 2 180 2 200 2 210 2 220 2 230

4 000 2 250 2 260 2 270 2 280 2 300 2 310 2 320 2 330 2 350 2 360 4 100 2 370 2 380 2 400 2 410 2 420 2 430 2 450 2 460 2 470 2 480 4 200 2 500 2 510 2 520 2 530 2 550 2 560 2 570 2 580 2 600 2 610 4 300 2 620 2 630 2 650 2 660 2 670 2 680 2 700 2 710 2 720 2 730 4 400 2 750 2 760 2 770 2 780 2 800 8 810 2 820 2 830 2 850 2 860

4 500 2 870 2 880 2 900 2 910 2 920 2 930 2 950 2 960 2 970 2 980 4 600 3 000 3 010 3 020 3 030 3 050 3 060 3 070 3 080 3 100 3 110 4 700 3 120 3 130 3 150 3 160 3 170 3 180 3 200 3 210 3 220 3 230 4 800 3 250 3 260 3 270 3 280 3 300 3 310 3 320 3 330 3 350 3 360 4 900 3 370 3 380 3 400 3 410 3 420 3 430 3 450 3 460 3 470 3 480

5 000 3 500 3 510 3 520 3 530 3 550 3 560 3 570 3 580 3 600 3 610 5 100 3 620 3 630 3 650 3 660 3 670 3 680 3 700 3 710 3 720 3 730 5 200 3 750 3 760 3 770 3 780 3 800 3 810 3 820 3 830 3 850 3 860 5 300 3 870 3 880 3 900 3 910 3 920 3 930 3 950 3 960 3 970 3 980 5 400 4 000 4 010 4 020 4 030 4 050 4 060 4 070 4 080 4 100 4 110

5 500 4 120 4 130 4150 4 160 4 170 4180 4 200 4 210 4 220 4 230 5 600 4 250 4 260 4 270 4 280 4 300 4 310 4 320 4 330 4 350 4 360 5 700 4 370 4 380 4 400 4 410 4 420 4 430 4 450 4 460 4 470 4 480 5 800 4 500 4 510 4 520 4 530 4 550 4 560 4 570 4 580 4 600 4 610 5 900 4 620 4 630 4 650 4 660 4 670 4 680 4 700 4 710 4 720 4 730

6 000 4 750 4 760 4 770 4 780 4 800 4 810 4 820 4 830 4 850 4 860 6 100 4 870 4 880 4 900 4 910 4 920 4 930 4 950 4 960 4 970 4 980 6 200 5 000 5 010 5 020 5 030 5 050 5 060 5 070 5 080 5 100 5 110 6 300 5 120 5 130 5 150 5 160 5 170 5 180 5 200 5 210 5 220 5 230 6 400 5 250 5 260 5 270 5 280 5 300 5 310 5 320 5 330 5 350 5 360

6 500 5 370 5 380 5 400 5 410 5 420 5 430 5 450 5 460 5 470 5 480 6 600 5 500 5 510 5 520 5 530 5 550 5 560 5 570 5 580 5 600 5 610 6 700 5 620 5 630 5 650 5 660 5 670 5 680 5 700 5 710 5 720 5 730 6 800 5 750 5 760 5 770 5 780 5 800 5 810 5 820 5 830 5 850 5 860 6 900 5 870 5 880 5 900 5 910 5 920 5 930 5 950 5 960 5 970 5 980

'l'axerad inkomst 20 30 40 50 70 90 kr.

7 000 6 000 6 010 6 020 6 030 6 050 6 060 6 070 6 080 6 100 6 110 7 100 6 120 6 130 6 150 6 160 6 170 6 180 6 200 6 210 6 220 6 230 * 7 200 6 250 6 260 6 270 6 280 6 300 6 310 6 320 6 330 6 350 6 360 7 300 6 370 6 380 6 400 G 410 6 420 6 430 6 450 6 460 6 470 6 480 7 400 6 500 6 510 6 520 6 530 6 550 6 560 6 570 6 580 6 600 6 610

7 500 6 620 6 630 6 650 6 660 6 670 6 680 6 700 6 710 6 720 6 730 7 600 6 750 6 760 6 770 6 780 6 800 6 810 6 820 6 830 6 850 6 860 7 700 6 870 6 880 6 900 6 910 6 920 6 930 6 950 6 960 6 970 6 980 7 800 7 000 7 010 7 020 7 030 7 050 7 060 7 070 7 080 7 100 7 110 7 900 7 120 7 130 7 150 7 160 7 170 7 180 7 200 7 210 7 220 7 230

8 000 7 250 7 260 7 270 7 280 7 300 7 310 7 320 7 330 7 350 7 360 8 100 7 370 7 380 7 400 7 410 7 420 7 430 7 450 7 460 7 470 7 480 8 200 7 500 7 510 7 520 7 530 7 550 7 560 7 570 7 580 7 600 7 610 8 300 7 620 7 630 7 650 7 660 7 670 7 680 7 700 7 710 7 720 7 730 8 400 7 750 7 760 7 770 7 780 7 800 7 810 7 820 7 830 7 850 7 860

8 500 7 870 7 880 7 900 7 910 7 920 7 930 7 950 7 960 7 970 7 980 8 600 8 000 8 010 8 020 8 030 8 050 8 060 8 070 8 080 8 100 8 110 8 700 8 120 8 130 8 150 8 160 8 170 8 180 8 200 8 210 8 220 8 230 8 800 8 250 8 260 8 270 8 280 8 300 8 310 8 320 8 330 8 350 8 360 8 900 8 370 8 380 8 400 8 410 8 420 8 430 8 450 8 460 8 470 8 480

9 000 8 500 8 510 8 520 8 530 8 550 8 560 8 570 8 580 8 600 8 610 9 100 8 620 8 630 8 650 8 660 8 670 8 680 8 700 8 710 8 720 8 730 9 200 8 750 8 760 8 770 8 780 8 800 8 810 8 820 8 830 8 850 8 860 9 300 8 870 8 880 8 900 8 910 8 920 8 930 8 950 8 960 8 970 8 980 9 400 9 000 9 010 9 020 9 030 9 050 9 060 9 070 9 080 9 100 9 110

9 500 9 120 9 130 9 150 9 160 9 170 9 180 9 200 9 210 9 220 9 230 9 600 9 250 9 260 9 270 9 280 9300 9 310 9 320 9 330 9 350 9 360 9 700 9 370 9 380 9 400 9 410 9 420 9 430 9 450 9 460 9 470 9 480 9 800 9 500 9 510 9 520 9 530 9 550 9 560 9 570 9 580 9 600 9 610 9 900 9 620 9 630 9 650 9 660 9 670 9 680 9 700 9 710 9 720 9 730

10 000 9 750 9 760 9 770 9 780 9 800 9 810 9 820 9 830 9 850 9 860 10 100 9 870 9 880 9 900 9 910 9 920 9 930 9 950 9 960 9 970 9 980 10 200 10 000 10 010 10 020 10 030 10 050 10 060 10 070 10 080 10 100 10 110 10 300 10 120 10 130 10 150 10 160 10 170 10 180 10 200 10 210 10 220 10 230 10 400 10 250 10 260 10 270 10 280 10 300 10 310 10 320 10 330 10 350 10 360

10 500 10 370 10 380 10 400 10 410 10 420 10 430 10 450 10 460 10 470 10 480 10 600 10 500 10 510 10 520 10 530 10 550 10 560 10 570 10 580 10 600 10 610 10 700 10 620 10 630 10 650 10 660 10 670 10 680 10 700 10 710 10 720 10 730 10 800 10 750 10 760 10 770 10 780 10 800 10 810 10 820 10 830 10 850 10 860 10 900 10 870 10 880 10 900 10 910 10 920 10 930 10 950 10 960 10 970 10 980

När den taxen—ade inkomsten uppgår till 11000 kronor eller därutöver, åtnjuter ensamstående skatt- skyldig icke Ortsavdrag.

Förslag till

förordning om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelse. 1 8. Till staten skall erläggas förmögenhetsskatt enligt i denna förordning givna bestämmelser.

Angående taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering till statlig förmögenhetsskatt stadgas i gällande taxeringsförordning.

Skattepliktig förmögenhet.

2 %.

Skattepliktig förmögenhet utgör kapitalvärdet av den skattskyldiges nedan i 3 % 1 mom. angivna tillgångar, i den mån samma värde överstiger kapital- värdet av hans skulder.

3 g

1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen skola, i den mån ej annat framgår av 2 mom. här nedan, såsom tillgångar upptagas:

a) fastighet, frälseränta inbegripen;

b) tomträtt, vattenfallsrätt;

c) lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i skattskyldigs för- värvsverksamhet eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom levande och döda inventarier, råämnen, varor, förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patentr och förlagsrätter, rätt till skogsavverkning & annans mark samt rätt till stenbrott och dylikt;

d) kapital, som finnes kontant tillgängligt eller utlånats eller nedlagts i obligationer eller insatts i bank eller annorstädes eller bestått av andra ford- ringar eller av aktier eller andelar i ekonomiska föreningar, bolag eller rederier, i den mån samma kapital icke är att hänföra till i (3) här ovan nämnd egendom;

e) lös egendom, som är avsedd för ägarens och hans familj-s personliga bruk och bekvämlighet och av beskaffenhet att böra hänföras till yttre inventarier, såsom ekipage, ridhästar, automobiler, motorcyklar, lustjakter, motorbåtar och dylikt, så ock smycken;

f) besittningsrätt till fastighet, där innehavaren ej enligt 7 5 skall likställas med ägare, såvida rättigheten är utan vederlag eller mot visst belopp en gång

för alla upplåten för innehavarens livstid eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång;

g) rätt till ränta, avkomst av fastighet eller annan stadigvarande förmån, som icke avses i f) här ovan, såvida rättigheten är förhandenvarande och be- stämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid eller för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång.

2 mom. Såsom tillgångar vid förmögenhetsberäkningen upptagas icke: &) kapitalvärdet av kapitalförsäkring;

b) rätt till undantagsförmåner samt till pension och annan förmån, som åtnjutes på grund av förutvarande tjänsteförhållande, ävensom till sådan liv- ränta, varom förmäles i 32 % 2 mom. a)—c) kommunalskattelagen;

0) rätt till annan ränta, avkomst eller förmån än i b) avses, därest densamma är bestämd att tillgodonjutas för den berättigades livstid samt värdet av vad han årligen må i sådant avseende åtnjuta understiger 1 000 kronor;

(1) rätt till förmögenhet, varav annan för närvarande åtnjuter avkastningen;

e) möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för den skatt- skyldiges och hans familjs personliga bruk;

f) konstverk, bok-, konst— och därmed jämförliga samlingar, såframt ej ägaren med dem driver handel eller yrkesmässigt håller dem för allmänheten tillgängliga;

g) sådana tillgångar, som avses i 1 mom. e) här ovan, därest sammanlagda värdet av dessa tillgångar icke överstiger 1 000 kronor;

11) patent— och förlagsrätter, som icke äro tillgångar i rörelse, ävensom rätt till firmanamn, varumärke, mönsterskydd, tidnings titel och dylikt;

i) förråd av livsmedel eller andra förnödenheter, som äro avsedda för den skattskyldiges och hans familjs personliga behov, samt kontant hushållskassa eller därmed jämförlig, för den skattskyldiges löpande utgifter avsedd kassa.

(Se vidare anvisningarna.)

4 &.

Värdesättning av tillgångar, som i 3 % 1 mom. omförmälas, skall ske med hänsyn till förhållandena vid beskattningsårets utgång och med iakttagande av här nedan meddelade bestämmelser.

Fastighet, frälseränta inbegripen, upptages till det taxeringsvärde, som vid nämnda tidpunkt varit för densamma gällande. Var sådant värde då ej åsatt eller har under beskattningsåret omständighet inträffat, som kan under taxe- ringsperioden påkalla förändrad värdering, upptages fastigheten till det taxe- ringsvärde, som för taxeringsåret bliver densamma åsatt.

Tomträtt eller vattenfallsrätt skall upptagas till det värde, som rättigheten med hänsyn till villkoren vid upplåtelsen och den tid, som därför återstår, kan anses hava betingat vid en försäljning under normala förhållanden.

Lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i jordbruk med binä— ringar, i skogsbruk eller i rörelse, skall värdesättas i enlighet med vedertaget affärsbruk inom det slag av verksamhet, däri egendomen är nedlagd.

Fordran, som löper med ränta, skall, därest den icke är tillgång i rörelse, upptagas till sitt kapitalbelopp utan inberäkning av under beskattningsåret upplupen men ej förfallen ränta.

Fordran, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen, uppskattas till belopp, som efter en räntefot av fem procent utgör fordringens förhandenvarande värde enligt vid denna förordning fogad tabell I. Osäker fordran upptages till det belopp, varmed den kan beräknas inflyta. Värdelös fordran upptages icke.

Värdepapper, som noteras å inländsk eller utländsk börs, upptages till det noterade värdet, såframt antagas kan, att detta motsvarar vad som må hava varit påräkneligt vid försäljning under normala förhållanden.

Annan för evärdlig tid utgående ränta, avkomst eller förmån än frälseränta uppskattas till tjugu gånger det belopp, vartill den uppgått under beskatt- ningsåret.

Kapitalvärdet av på livstid eller viss tid utgående ränta, avkomst eller förmån uppskattas efter det belopp, rättigheten motsvarat under beskattnings- året, och en räntefot av fem för hundra om året enligt de vid denna förord- ning fogade tabellerna II, III och IV.

Rättighet, som icke är bestämd att utgå under någons livstid men ändock är av obestämd varaktighet, uppskattas med ledning av tabellerna III och IV, såsom om den skolat utgå för den berättigades livstid, dock högst till tio gånger det värde, rättigheten senast för helt år motsvarat.

Är rättighet beroende av varaktigheten av flera personers liv sålunda, att rättigheten upphör vid den först avlidnes frånfälle, bestämmes rättighetens kapitalvärde efter den äldstes levnadsålder. Fortfar däremot rättigheten oförändrad till den sist avlidnes frånfälle, beräknas värdet efter den yngstes ålder.

Andel i ekonomisk förening, vars behållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde mot- svarande den del av föreningens förmögenhet som skulle fallit på andelen därest föreningen trätt i likvidation.

Övrig lös egendom upptages till det värde, som den kan anses hava betingat vid försäljning under normala förhållanden.

(Se vidare anvisningarna.)

5 5.

Vid förmögenhetsberäkningen skola den skattskyldiges skulder upptagas till sitt kapitalvärde-, sådant detta var vid beskattningsårets utgång.

Skuld, som löper med ränta och icke är att hänföra till rörelse, skall upp— tagas till sitt kapitalbelopp utan tillägg av under året upplupen men ej för- fallen ränta.

Angående beräkningen av kapitalvärdet av skuld, som ej är förfallen och därå ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen, ävensom av kapital- värdet av förpliktelse, vilken innefattar skyldighet att till annan utgiva undan-

tagsförmåne-r, pension, annan livränta eller därmed jämförlig avgift, skall vad i 4 % stadgas angående beräkningen av kapitalvärdet av fordran eller av ränta, avkomst, förmån eller annan rättighet äga motsvarande tillämpning.

Borgensförbindelse, för vilken betalningsskyldighet ännu ej inträtt, så ock annan villkorlig skuld får ej avdragas vid beräkningen, liksom ej heller vid beskattningsårets utgång oreglerade hushållsskulder och därmed jämförliga skulder.

Under avdragsgilla skulder inbegripas även den skattskyldiges oguldna, på grund av taxering under beskattningsåret eller något föregående år utgående skatter. Äro grunderna för skatternas debitering vid förmögenhetsberäk— ningens uppgörande ännu icke bestämda, må skatterna beräknas efter senast fastställda debiteringsgrunder.

Skattskyldighet för förmögenhet.

6 5.

1 mom. Skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet åligger, såframt ej annat föreskrives i särskilda bestämmelser, meddelade på grund av överens— kommelse eller beslut, varom i 20 och 21 %% sägs:

a) fysiska personer, vilka varit här i riket bosatta vid beskattningsårets utgång, och oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet varit här i riket bosatta:

för all den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång ägt vare sig här i riket eller å utländsk ort;

b) föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av med- lemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stiftelser, samtliga dock endast. såvitt och i den mån de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst:

för all den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång ägt vare sig här i riket eller å utländsk ort;

c) fysiska personer, vilka icke varit här i riket bosatta vid beskattnings- årets utgång, oskifta dödsbon efter personer, som vid dödsfallet icke varit här i riket bosatta, samt utländska bolag:

för den förmögenhet, de vid beskattningsårets utgång haft här i riket ned— lagd, till den del den icke utgjorts av svenska aktier, dock att skattskyldighet föreligger för sådana aktier, som äro nedlagda i rörelse här i riket.

Medlem av konungahuset är frikallad från utgörande av skatt för för— mögenhet.

För skattskyldiga, om vilka i 18 % förmäles, bestämmes skyldigheten att erlägga skatt för förmögenhet efter de i samma paragraf meddelade före— skrifter.

Hypoteksföreningar, bostadskreditföreni'ngar och jordbrukets kreditkassor äro frikallade från skattskyldighet för förmögenhet.

2 mom. Med här i riket nedlagd förmögenhet avses:

a) tillgångar, som omförmälas i 3 % 1 mom. a) och b), försåvitt desamma finnas här i riket;

b) tillgångar, som omförmälas i 3 % 1 mom. 0) och d), försåvitt desamma finnas här i riket och äro avsedda för företag, som av skattskyldig härstädes bedrives; samt

c) svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier, i den mån dessa tillgångar icke ingå under b) i detta mom.

När skattskyldighet för förmögenhet är begränsad enligt vad i 1 mom. stadgas, får vid förmögenhetsberäkningen avdrag ske allenast för skuld, som häftar vid den förmögenhet skattskyldigheten avser.

(Se vidare anvisningarna.)

7 %.

I fråga om skyldighet att erlägga skatt för förmögenhet likställas med ägare:

a) den som innehar fast eller lös egendom med fideikommissrätt;

b) innehavare av fastighet med stadgad åborätt; innehavare av så kallad ofri tomt i stad och den som eljest innehar fastighet med ständig eller ärftlig besittningsrätt; innehavare av skogsområde, som blivit av staten upplåtet till bergshanteringens understöd;

c) efterlevande make, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, tillhörande den först avlidne makens kvarlåtenskap;

d) annan, som under sin livstid äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillagts någon hans avkomling, adoptivbarn eller adoptiv— barns avkomling;

e) den som i enlighet med stiftelses ändamål att tillgodose viss familjs eller vissa familjers ekonomiska intressen under sin livstid äger åtnjuta av— kastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelsen;

f) så ock eljest den som äger åtnjuta avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer annan, därest sådant förhållande föreligger, att han finnes i avseende, varom nu är fråga, skäligen böra betraktas såsom förmögen— hetens ägare.

Föreskrifterna i e) och f) här ovan må dock ej föranleda till att förmögen— heten beräknas högre än till tjugufem gånger det belopp, som avkastningen av förmögenheten utgjort under nästföregående beskattningsår.

(Se vidare anvisningarna.)

8 5.

Har skattskyldig hemmavarande barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt 21 år, skall, därest barnets till statlig inkomstskatt beräknade beskattningsbara inkomst icke uppgår till minst 10 kronor, den skattskyldige taxeras jämväl för barnets förmögenhet.

9 %

Statlig förmögenhetsskatt skall i enlighet med vad i denna förordning stadgas årligen erläggas av

a) fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag samt i 10 ä 1 mom. för- ordningen om statlig inkomstskatt omförmäld familjestiftelse, därest den” skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattnings— år, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxeringsåret, överstigit 20 000 kronor;

b) juridisk person, som avses i 6 % 1 mom. b), därest den skattskyldiges skattepliktiga förmögenhet överstigit 5000 kronor.

I fall som under a) sägs inb-egripes i den skattepliktiga förmögenheten även förmögenhet tillhörig den skattskyldiges hemmavarande barn, som den 1 november året näst före taxeringsåret icke fyllt 21 år, därest ej jämlikt denna förordning barnet skall taxeras därför.

10 %.

Statlig förmögenhetsskatt skall utgå i förhållande till den på nedan angivet sätt bestämda beskattningsbara förmögenheten.

Beskattningsbar förmögenhet utgör, utom i fall som avses i tredje och fjärde styckena här nedan, ett belopp motsvarande den skattskyldiges och i förekommande fall hans omyndiga barns skattepliktiga förmögenhet vid ut- gången av det beskattningsår, varom i 9 & förmäles.

Därest för fysisk person eller oskift dödsbo den skattepliktiga förmögen- heten överstiger trettio gånger den för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om sltatlig inkomstskatt fastställda sam- manräknade nettoinkomsten, samt den skattepliktiga förmögenheten ej över— stiger 100000 kronor, skall den beskattningsbara förmögenheten utgöra ett belopp, motsvarande trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten. Fastställes ej för den skattskyldige någon sammanräknad nettoinkomst, skall den beskattnings— bara förmögenheten utgöra ett belopp, motsvarande femtio procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Överstiger den skattepliktiga förmögenheten 100 000 kronor, och motsvarar trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten högst nämnda belopp, skall den skattepliktiga förmögenheten minskas med skillnaden mellan 100 000 kronor och vad som motsvarar trettio gånger den sammanräknade nettoinkom- sten eller, om trettio gånger den sammanräknade nettoinkomsten understiger 50 000 kronor, med sistnämnda belopp. Vad som härefter återstår utgör beskatt— ningsbar förmögenhet.

Har vid uppskattning av förmögenhet den värdesättning av tillgångari rörelse, som skett i skattskyldigs räkenskaper och som godkänts vid inkomst- beräkningen, frångåtts, skall till grund för tillämpning av de i tredje och fjärde

styckena meddelade bestämmelserna läggas den sammanräknade nettoinkomst som skulle hava fastställts, om den vid förmögenhetsuppskattningen gjorda värdesättningen av tillgångarna tillämpats även vid inkomstberäkningen. Vid beräkning av den i föregående punkt avsedda inkomsten skall iakttagas, att värdesättning av tillgångarna vid utgången av närmast föregående beskatt— ningsår skall ske enligt grunder motsvarande dem, vilka tillämpats vid för- mögenhetsuppskattningen för det beskattningsår varom fråga är. Beskattningsbar förmögenhet utföres i fulla hundratal kronor, så att över- skjutande belopp, som icke uppgår till fullt hundratal kronor, bortfaller.

11 g.

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för fysisk person, oskift dödsbo, utländskt bolag samt i 10 5 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt om— förmäld familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 100000 kronor: sex promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 20 000 kronor, dock lägst. en krona;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

100 000 men icke 150 000 kr.: 480 kr. för 100 000 kr och 10 0/00 av återstoden;

150 000 » » 200 000 » : 980 >> >> 150 000 » » 12 0/00 >> » ; 200 000 >> » 800 000 >> : 1 580 >> » 200 000 » >> 15 0/00 » >> ; 300 000 kr. : 3 080 » >> 300 000 » » 18 0/00 » » .

|

|

i 2 mom. Statlig förmögenhetsskatt skall för juridisk person, som avses i 6 5 1 mom. b), utgöra:

en och en halv promille av den del av den beskattningsbara förmögenheten. som överstiger 5 000 kronor, dock lägst en krona.

|

V

12 5.

1 mom. För äkta makar, som under hela beskattningsåret eller större delen därav levt tillsammans, beräknas den skattepliktiga förmögenheten för makarna var för sig, varvid boets gemensamma förmögenhet inräknas i mannens skatte- pliktiga förmögenhet. Har därvid skuld, som i 5 % avses, helt eller delvis ej kunnat utnyttjas å den därtill närmast berättigade makens förmögenhet, må bristen avräknas å den andra makens förmögenhet. Frågan om skatteplikt. enligt 9 % bedömes med hänsyn till båda makarnas sammanlagda förmögenhet. Den beskattningsbara förmögenheten beräknas för makarna gemensamt under hän— syntagande, vid tillämpning av 10 & tredje och fjärde styckena, till makarnas sammanlagda nettoinkomst. Skatt beräknas efter den sålunda bestämda be- skattningsbara förmögenheten samt fördelas å makarna efter deras skatte- pliktiga förmögenheter.

2 mom. Äkta makar, som under beskattningsåret levt åtskilda, skola i fråga om taxering till statlig förmögenhetsskatt anses såsom av varandra oberoende skattskyldiga.

Eftertaxering. 13 %.

Har skattskyldig i uppgift eller upplysning, som avgivits till ledning vid taxering, lämnat oriktigt meddelande, eller har han, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning, och har därav föranletts, att han icke blivit taxerad till statlig förmögenhetsskatt eller att han blivit för lågt taxerad till sådan skatt, skall han eftertaxeras till statlig förmögenhetsskatt att utgå med det belopp, som genom berörda förfarande undandragits stats— verket. Beträffande dylik eftertaxering skall vad som är stadgat rörande eftertaxering till statlig inkomstskatt. äga motsvarande tillämpning.

Beskattningsort. 14 &. Skattskyldig taxeras till statlig förmögenhetsskatt i den kommun, där han skall taxeras till statlig inkomstskatt.

Allmänna bestämmelser. 15 g.

1 mom. Har här i riket bosatt skattskyldig avlidit och efterlämnat bodel- ägare, som vid hans frånfälle varit. beroende av honom för sin försörjning, och har dödsboet att på grund av taxering för förmögenhet enligt denna för— ordning erlägga kvarstående eller tillkommande skatt under uppbördstermin, som äger rum eller avslutas efter dödsfallet, äger beskattningsnämnd, där ömmande omständigheter äro för handen, att efter framställning från döds- boet medgiva befrielse från erläggande helt eller delvis av nämnda skatt. Befrielse som nyss sagts må avse skatt, som påförts den avlidne eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom. Befrielse må dock icke avse skatt, som påförts på grund av efter- taxering och som rätteligen skolat erläggas under uppbördstermin, vilken ägt rum före dödsfallet.

Framställning som avses i första stycket skall avlämnas senast under andra kalenderåret efter dödsåret.

2 mom. För statlig förmögenhetsskatt, som påförts avliden person eller, såvitt angår det beskattningsår varunder dödsfallet inträffade, oskift dödsbo efter honom, svare dödsboet ej med mera än tillgångarna i boet. Är boet skiftat, svare bodelägare icke för mera än vad av skatten å hans lott belöper och icke i något fall med mera än hans lott i boet utgör.

Vad nu sagts skall gälla även statlig förmögenhetsskatt-, som på grund av eftertaxering påförts i stället för avliden person hans dödsbo.

16 &. 1 mom. Vad i denna förordning stadgas om person, som varit här i riket bosatt, skall jämväl äga tillämpning å person, som i Sverige stadigvarande vistats utan att vara härstäde—s bosatt.

2 mom. Med utländskt bolag skall, där ej annat uttryckligen stadgas, i denna förordning likställas främmande stat samt utländsk menighet, försäk- ringsanstalt och förening ävensom annan här i riket icke hemmahörande juri- disk person.

17 %

Å svensk medborgare, som tillhört svensk beskickning hos utländsk makt eller lönat svenskt konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som på grund av sin 'tjänst varit bosatt utomlands, skall tillämpas vad i denna förordning stadgas angående här i riket bosatt person.

Vad nu sagts gäller jämväl sådan persons hustru samt barn under 18 år, därest de varit svenska medborgare och bott hos honom.

18 %

Person, som tillhört främmande makts härvarande beskickning eller lönade konsulat eller beskickningens eller konsulatets betjäning och som icke varit svensk medborgare, anses i beskattningshänseende icke hava varit här i riket bosatt. Sådan person åtnjuter, förutom den inskränkningi skattskyldig- heten som följer av vad nu sagts, frikallelse från skattskyldighet för förmögen- het, som utgöres av svenska. aktier och andelar i svenska ekonomiska för— eningar. Skatt skall av person, varom nu är fråga, utgöras i den kommun här i riket, där han senast under beskattningsåret haft sitt egentliga bo och hemvist eller, utan att sådant fall förelegat, stadigvarande vistats

Vad ovan sagts gäller jämväl sådan person—s hustru, barn under 18 år och enskilda tjänare, därest de bott hos honom och icke varit svenska med- borgare.

19 %.

Där för tillämpningen av denna förordning erfordras tabeller eller före- skrifter utöver vad de vid förordningen fogade tabellerna och anvisningarna innehålla., äger Konungen utfärda sådana tabeller eller föreskrifter.

Om undantag från denna. förordnings bestämmelser i vissa fall.

20 %.

1 mom. Är förmögenhet, för vilken statlig förmögenhetsskatt skall utgöras, tillika underkastad motsvarande beskattning i annan stat, och har, till före- kommande av eller lindring i dylik dubbelbeskattning, överenskommelse träf— fats om uppdelning av beskattningsrätten mellan nämnda stat. och Sverige eller förordnande meddelats, att viss förmögenhet eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket, skall beskatt— ning, som äger rum med tillämpning av överenskommelse eller förordnande, varom nu sagts, anses hava ägt rum enligt denna förordning.

2 mom. Konungen äger, till förekommande av eller lindring i sådan dubbel— beskattning, som i 1 mom. sägs, med annan stats regering träffa överenskom- melse, såvitt avser fördelning i beskattningshänseende mellan berörda stat

och Sverige av förmögenhet, som är underkastad dubbelbeskatt—ning, eller ock, under förutsättning av ömsesidighet i tillämpliga hänseenden, förordna, att viss förmögenhet eller förmögenhet av visst slag skall helt eller delvis vara fri från beskattning här i riket.

I fall, varom i detta mom. förmäles, må Konungen förklara, att. statlig förmögenhetsskatt skall för skattskyldig fastställas till högre belopp än gäl— lande bestämmelser eljest skulle föranleda, dock att skatten ej må komma att uppgå till större del, procentuellt beräknad, av den på grundval av överens- kommelsen eller beslutet fastställda beskattningsbara förmögenheten, än skatten skulle utgjort av den beskattningsbara förmögenhet, som skulle hava fastställts, om hänsyn ej tagits till överenskommelsen eller beslutet.

Överenskommelse med främmande stats regering i fråga, varom i detta mom. förmäles, skall upphöra att gälla senast vid det årsskifte, som infaller närmast efter det en uppsägningstid av högst sex månader tilländalupit.

3 mom. Konungen äger meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelser eller förordnanden, varom i denna paragraf stadgas.

21 %. Under förutsättning av ömsesidighet må Konungen medgiva befrielse från

utgörande av skatt för förmögenhet-, bestående av främmande stat tillhörig, för dess beskickning eller konsulat härstädes avsedd fastighet.

22 %.

Skuld, som häftar vid förmögenhet, vilken jämlikt överenskommelse eller beslut varom i 20 % eller 21 % sägs ej skall häri riket beskattas, får icke vid taxering till statlig förmögenhetsskatt avräknas från förmögenhet, som skall tagas till beskattning härstädes.

23 %.

Om skattskyldig blivit genom beslut av vederbörande myndigheter be— skattad för samma förmögenhet såväl här i riket som i utländsk stat, må Konungen på ansökan av den skattskyldige efter vederbörandes hörande . kunna, därest ömmande omständigheter eller eljest synnerliga skäl föreligga, till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, förordna om efter- skänkande av statlig förmögenhetsskatt. Har skatten redan erlagts, återbe- kommes den i den ordning, som för restitution av skatt i uppbördsförordningen stadgas.

Denna förordning träder, med de undantag, som nedan sägs, i kraft den 1 januari 1948, från och med vilken dag förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen den den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet, sådana dessa för- ordningar lyda efter däri sedermera gjorda ändringar och tillägg, skola upp—

höra att gälla.; dock att sistnämnda förordningar fortfarande skola äga till— lämpning vid 1948 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år 1948 eller tidigare år.

Anvisningar till 3 och 4 åå.

1. Tillgång, som efter ty i dessa paragrafer sägs skall ingå i förmögenhets— beräkningen, skall därvid upptagas, även om den under beskattningsåret icke lämnat avkastning. Oanvända tomter samt aktier och andra värdehandlingar skola alltså medtagas, även om någon inkomst därav ej influtit under året.

2. Såsom affärsbruki rörelse får anses gälla, att tillgångar, som äro avsedda till stadigvarande bruk i rörelsen, upptagas till anskaffningsvärdet, därå år- liga avskrivningar göras för utrangering, slitning och annan värdeminskning. Emellertid förekommer understundom, att avskrivningar å tillgångar till stadigvarande bruk i rörelsen icke verkställas eller göras i större omfattning, än som varit av förhållandena påkallad. Häntill skall hänsyn tagas vid värde— sättningen av tillgångarna, så att vederbörliga avskrivningar alltid beräknas men tillika hållas inom skäliga belopp. Lager av råämne-n eller varor värderas såsom helhet utan hänsyn till på— räknelig vinst vid försäljning i detalj. Den omständigheten, att vid inkomstberäkning viss värdesättning varom ovan saglts blivit godkänd, medför ej att denna skall anses bindande jämväl I för förmögenhetsberäkningen.. l I | I fråga om värdesättning av tillgångar inom jordbruk med binäringar samt skogsbruk gäller, att levande inventarier sättas till sitt värde i allmänna mark- naden, och att vid värdesättning av döda inventarier samma förfarande följes, som ovan är för rörelse angivet.

3. Är fordran för sin tillkomst gjord beroende av ett villkor, som är ovisst, antingen i den meningen att det är osäkert, om den såsom villkor bestämda tilldragelsen kommer att inträffa, eller i den meningen att det visserligen är säkert, att tilldragelsen skall inträffa, men ovisst när, skall fordringen icke medräknas. Däremot har den omständigheten, att fordran, som löper utan ränta, ännu ej är förfallen till betalning, betydelse endast för beräkningen av dess förhandenvarande värde (4 g).

4. Rättighet skall anses vara bestämd att tillgodonjutas för tid, som icke kommer att utlöpa inom fem år efter beskattningsårets utgång, även för det fall att viss tid icke blivit bestämd, men anledning icke förefinnes att antaga, att rättigheten kommer att upphöra tidigare än efter det femte årets ultgång.

till 6 %. Såsom här i riket nedlagd förmögenhet anses icke vad någon placerar i svenska obligationer eller i inteckningar i här belägen fastighet eller vad han har innestående på bankräkning här i rikelt eller eljest har att här fordra, där

fordringen icke grundar sig på affärsverksamhet, som han, ensam eller jämte- annan, här i riket utövat. Ej heller föranleder den omständigheten, att utom riket bosatt person under vistelse här i riket medfört värdehandlingar eller annan lös egendom eller att han anförtrdtt dylik egendom i vård hos annan härstädes, att egendomen blir att anse såsom här i riket nedlagd förmögenhet.

till 7 %.

Förhållande som avses i 7 % f) kan tänkas föreligga, då det är sannolikt att förmögenheten eller dess värde och rätten till avkastningen därav komma att i framtiden åter förenas hos den som har rätt till avkastningen eller denne närstående person. Den omständigheten, att äganderätten skilts från rätten till avkastningen, kan i dylikt fall vara att betrakta mera som en, exempelvis för att vinna lättnad i beskattning, tillämpad yttre form än som en anordning åsyftande att åstadkomma en verklig överflyttning av de förmåner, innehavet av förmögenheten kan anses medföra. .

ntvisande kapitnlvördet, efter en räntefot av 5 procent, av en efter förloppet av nedanstående antal år till betalning förfallen fordran eller skuld & 100 kronor, däri ränta ej skall beräknas för tiden före förfallodagen.

Agia] K apitalvärde Agia] Kapitalvärde A;:al Kapitalvärde Agia] Kapitalvärde 1 9524 26 2812 51 831 76 245 2 9070 27 26'78 52 791 77 234 3 8638 28 2551 53 753 78 222 4 8227 29 2429 54 717 79 212 5 7835 30 2314 55 688 80 202 6 7402 31 2204 56 651 81 1'93 7 71'07 32 2099 57 620 82 133 8 67158 33 1999 58 590 83 174 9 6446 34 1904 59 562 84 1'66

10 6139 35 1813 60 535 85 1'58 11 5847 36 1727 61 510 86 1'51 12 5568 37 1644 62 4'86 7 143 13 5303 38 1566 63 4'62 88 1-37 14 5051 39 1491 64 440 89 130 15 4810 40 1420 65 419 90 124 16 4531 41 13'53 66 399 91 1'18 17 4363 42 12'88 67 380 92 112 18 4155 43 1227 68 3'62 93 1'07 19 3957 44 11'69 69 945 94 102 20 3769 45 11'18 70 329 95 0-97 21 3589 46 10'60 71 313 96 093 22 34'18 47 1009 72 298 97 0'88 23 32'66 48 9'61 73 2'84 98 084 24 3101 49 916 74 270 99 080 25 2953 50 872 75 2'58 100 0'76

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en under nedanstående

antal år utgående, vid slutet av varje år till betalning förfallen ränta

(avkomst, förmån) ä. 1 krona.

Antal år

Kapitalvärde

Antal

år

Kapitalvärde Kapitalvärde

Agial Kapitalvärde 1 095 2 1'86 3 272 4 355 5 433 6 5'08 7 579 8 6'46 9 711

10 7-72 11 831 12 8'86 13 939 14 990 15 10'88 16 10'84 17 1127 18 11'69 19 1209 20 12'46 21 12'82 22 1316 23 1349 24 13'80 25 1409

26 27 28 29 30

14'38 14'64 1490 1514 1537

1559 15'80 1600 1619 1637

1655 1671 1687 1702 17'16

1729 1742 1755 17'66 17'77

]7'88 17'98 18'08 18'17 18'26

51 52 53 54 55

75

1834 1842 18—49 1857 18'63

18'70 18'76 18'82 18'88 18'93

18'98 19-03 19'08 1912 1916

1920 1924 1928 1931 1934

1937 1940 1943 19'46 19'48

1951 1953 1956 19'58 19'60

19'62 19'63 19'65 19'67 1968

1970 1971 1973 19474 1975

19'76 1978 19-79 19'80 19'81

19'82 19'82 19'83 19'84 1935

Utgår beloppet i stället vid början av varje år, erhålles kapitalvärdet genom att öka närmast

föregående tal med 1.

utvisande kapitalvärdet, efter en räntefot av 5 procent, av en livränta eller annan förmån, som vid slutet av varje år under en persons av mankön livstid utgår med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder K apitnlvärde Ålder Kapitalvärdc Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde 0 1576 30 1576 60 985 90 1'85 1 1724 31 15'65- 61 9'56 91 172 2 1752 32 1553 62 927 92 1-59 3 1760 33 1541 63 8'96 93 1'48 4 1763 34 1527 64 867 94 135 5 1762 35 1513 65 8'36 95 125 6 1760 36 14-99 66 805 96 1-17 7 17'56 37 1484 67 773 97 112 8 1751 38 1469 68 743 98 103 9 17'46 39 1453 69 711 99 0—90 10 1733 40 14'36 70 680 100 0'81 11 1731 41 14220 71 6'48 101 0'69 12 17-23 42 1402 72 617 102 055 13 17-14 43 1385 73 5'86 103 040 14 17-05 44 13-66 74 '55 104 023 15 1695 45 1347 75 5'25 16 16'86 46 1327 76 495 17 1677 47 1307 77 466 18 16'69 48 1286 78 4'38 19 16'62 49 1264 79 4-11 20 1655 50 12-41 80 3'85 21 1649 51 1218 81 3'60 22 1643 52 11115 82 335 23 1637 53 1171 83 312 24 1630 54 11'46 84 289 25 16-22 55 1121 85 269 26 1614 56 10'96 86 250 27 1605 57 10'69 87 232 28 15'96 58 10-41 88 2-14 29 1586 59 1013 89 198

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 025. Utgår den

vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0375. Utgår den vid början av varje år, ökas det med 1.

utvisande kapitalvlirdet, efter en räntefot av 5 procent, av en lin-Inta eller annan förmån, som vid slutet av varje år under en persons av kvinnkön livstid utgår med belopp eller till värde av 1 krona.

Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde Ålder Kapitalvärde 0 1613 30 1600 60 10'36 90 210 1 1733 31 1590 61 1006 91 195 2 1759 32 1580 62 976 92 1'80 3 1766 33 1569 63 945 93 1'67 4 17'69 84 1558 64 913 94 155 5 1768 35 1546 65 8'81 95 1-42 6 17'66 36 1534 66 8-49 96 134 7 17'63 37 1521 67 8'16 97 129 8 17'58 38 1508 68 7'83 98 122 9 1753 39 1494 69 751 99 112

10 17-47 40 14'80 70 7'18 100 102 11 17-40 41 14'65 71 685 101 091 12 1733 42 1449 72 652 102 0'80 13 1725 43 1433 73 621 103 0'64 14 17'18 44 14'16 74 589 104 047 15 1711 45 1398 75 557 105 0'26 16 1704 46 1379 76 527 17 1697 47 1359 77 497 18 1691 48 1339 78 470 19 1684 49 1313 79 441 20 1677 50 12'96 80 414 21 1671 51 1274 81 3'88 22 16'64 52 1250 82 3'63 23 1657 53 12'26 83 339 24 1650 54 1201 84 316 25 1642 55 1175 85 296 26 1634 56 11'49 86 2'76 27 1627 57 1122 87 258 28 1618 58 1094 88 241 29 16-09 59 1066 89 225

Utgår livräntan i stället vid slutet av varje halvår, ökas kapitalvärdet med 025. Utgår den vid slutet av varje kvartal, ökas det med 0875. Utgår den vid början av varje år, ökas det med 1.

Förslag till förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 1 %, 2 g 1 mom., 26 % 1 och 3 mom., 28 % 2 och 3 mom., 29 % 1 mom., 34 %, 36 S 1 mom., 77 % 2 och 4 mom., 78 %, 80 å, 84 S 2 mom., 86 %, 90 % 3 mom., 92 g 1 och 2 mom., 93 %, 96 % 2 mom., 97 a %, 98 3, 1043. g, 105 &, 119 5, 123 % 2 mom., 1243. % 1 mom., 128 S 1 mom., 130 %, 137 %, 144 g 1 mom. samt 145 % 4 mom. nämnda förordning1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, samt att 141 % 3 mom. samma förord— ning skall erhålla den lydelse som i det följande angives.

1 %.

Taxering till beskattning enligt kommunalskattelagen, enligt förordningarna om statlig inkomstskatt och om (statlig förmögenhetsskatt samlt. enligt lagen om skogsaccis verkställes av särskilda. beskattningsnämnder i den ordning här nedan angives.

2 $.

7. mom. I denna förordning förstås med allmän fastighetstaxering: sådan taxering av fastighet, som skall verk— ställas år 1933 och därefter vart femte år;

särskild fastighetsi'axming: sådan taxering av fastighet, som skall verk— ställas de år, då allmän fastighetstaxering icke äger rum;

taxering för inkomst eller förmögenhet: taxering till kommunal inkomstskatt. till statlig inkomstskatt och till statlig förmögenhetsskatt; samt

virkestaxering: taxering till skogsaccis.

Särskild fastighetstaxering — —— —— årlig taxering.

26 %. 1 mom. Nedannämnda skattskyldiga äro, där ej annat följer av stadgandet i 3 mom., skyldiga att utan anmaning till ledning för egen taxering för inkomst eller förmögenhet avlämna deklaration (självdeklaration), nämligen: 1) verk eller bolag, som är försett med Kungl. Maj:ts oktroj eller blivit- registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig kontroll, samt eko— nomisk förening, så ock annan juridisk person, som antingen under beskatt—

1 Senaste lydelse av 1 5. 2 & 1 mom.. 26 % 1 mom.. 84 5 2 mom., 90 5 3 mom. och 130 5 se 1938: 374, av 128 ,S 1 mom. se 1940: 141, av 144 5 1 mom. se 1943: 314, av 28 ä 2 mom., 29 % 1 mom. 34 &, 36 g 1 mom., 77 ä 2 och 4 mom., 80 5, 92 & 1 mom., 93 &. 97 a %, 98 %, 104 a. &, 105 %, 119 &, 123 & 2 mom. och 124 a _5 1 mom. se 1943: 855 samt av 28 ä 3 mom., 78 5, 86 å och 145 & 4 mom. se 1945: 901.

ningsåret haft förvärvskälla av beskaffenhet, att skattskyldighet för därav här- flytande inkomst åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förord- ningen om statlig inkomstskatt, eller är skattskyldig för förmögenhet enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt;

2) fysisk person, därest han antingen

a) nästföregående år varit taxerad till kommunal inkomstskatt eller statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt;

b ) under beskattningsåret haft inkomst av beskaffenhet, att skattskyldighet därför åligger honom enligt kommunalskattelagen eller förordningen om stat— lig inkomstskatt, och i sådant fall tillika hans enligt kommunalskattelagen be- räknade taxerade inkomst i någon kommun eller hans enligt förordningen om statlig inkomstskatt beräknade taxerade inkomst uppgått, i fråga om sådan person som varit här i riket bosatt under hela eller någon del av beskatt- ningsåret, till minst 600 kronor och, i fråga om annan person, till minst 100 kronor; eller

6) vid beskattningsårets utgång ägt förmögenhet, uppgående till minst 20 000 kronor, för vilken han är skatt-skyldig enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Vid bedömandet av fysisk persons deklarationsskyldighet skall, om han under beskattningsåret varit gift och under större delen av året levt tillsam— mans med den andra maken, hänsyn tagas, förutom till hans egen inkomst och förmögenhet, även till boets och den andra makens inkomst och förmögen— het. Har skattskyldig barn, skall hänsyn tagas jämväl till barnets förmögen- het, därest han enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt skall taxeras därför.

Vid tillämpning _ _— -— riket bosatta. Avlider skattskyldig _— — —— den avlidne.

3 mom. Lapp är sej skyldig avgiva deklaration för inkomst av renskötsel eller i sådan rörelse nedlagd förmögenhet, och skall förty vid tillämpning av bestämmelserna i 1 mom. första stycket under 2 b) och a) så anses, som om dylik inkomst eller förmögenhet ej vore underkastad beskattning. Önskar lapp avgiva uppgift om inkomst eller förmögenhet, som nu sagts, må uppgift härom lämnas i självdeklaration, vilken avlämnas i vanlig ordning, eller ock särskild uppgift angående renskötsel avgivas på sätt i 41 % stadgas.

28 %.

2 mom. Deklarationsskyldig, som icke är fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse, skall avgiva allmän självdeklaration inom det län, där han är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt. Sådan deklarationsskyldig skall därjämte avgiva särskild självdeklaration i varje annat län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomst- skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva särskild självdeklara— tion i varje län, inom vilket han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.

Särskild självdeklaration — _ _ flera exemplar. Självdeklaration, som _ — — eller bolaget.

3 mom. Deklarationsskyldig, som är fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse och som är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skall avgiva dels i den kommun, där han var mantals- skriven för året näst före taxeringsåre—t eller, utan att hava varit mantals— skriven, är skattskyldig till sådan skatt—, allmän självdeklaration till ledning vid taxering till nämnda skatter och till kommunal inkomstskatt i samma kommun, dels i varje annan kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt, särskild självdeklaration till ledning vid taxering till sådan skatt. Här avsedd deklarationsskyldig, som icke är skattskyldig till statlig inkomst— skatt eller statlig förmögenheltsskatt, skall avgiva särskild självdeklaration i varje kommun, där han är skattskyldig till kommunal inkomstskatt.

Finnes inom _ _ — särskild kommun.

29 %. 1 TIZOWL. Allmän självdeklaration — _ _ åligger honom. Har skattskyldig _ _ _ och skulder.

Svenskt aktiebolag eller svensk ekonomisk förening, som haft intäkt genom utdelning, för vilken jämlikt 7 g h) förordningen om statlig inkomstskatt skatteplikt icke föreligger, skall tillika lämna uppgift om utdelningens belopp.

Inländsk försäkringsanstalt _ — — 30 % kommunalskattelagen. Utländsk försäkringsanstalt _ _ _ av försäkring. Belopp, som _ _ öretal bortfalla.

34 %.

Vanligt handelsbolag, kommanditbolag så ock rederi för registreringsplik- ttigt fartyg skall varje år till ledning för delägares taxering utan anmaning av- lämna följande uppgifter angående bolaget eller rederiet, nämligen

a) för varje kommun, där delägare är skattskyldig till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt: uppgift, särskilt för varje sådan delägare, vilken uppgift skall avfattas enligt reglerna för allmän självdeklaration och tillika innehålla upplysning om den delägaren tillkommande andelen av bolagets eller rederiets inkomst och värdet av hans andel eller lott i bolaget eller rederiet; samt

b) för varje kommun eller, i fall som avses i 28 g» 3 mom. andra stycket, för varje taxeringsdistrikt, dit någon av bolaget eller rederiet innehavd för— värvskälla är att hänföra: uppgift, avfattad enligt reglerna för särskild själv— deklaration, med upplysning tillika om den andel av inkomsten, som å varje delägare belöper.

Äro bolagets eller rederiets samtliga delägare skattskyldiga till statlig in— komstskatt och statlig förmögenhetsskatt i samma kommun eller samma distrikt, skall dock uppgift som i b) avses icke lämnas för den kommunen eller det distriktet.

Vid uppgift _ _ _ där förmäles.

36 %. 1 mom. Självdeklaration, som _ —— _ under taxeringsåret. Staten, landsting _ _ _ 31 mars. Verk eller _ _ _ före taxeringsåret.

På ansökan av deklarationsskyldig, som visar att i följd av hans förvärvs— källors särskilda beskaffenhet eller verksamhetens mera betydande omfatt— ning eller annan omständighet av säregen beskaffenhet hinder möter att av— lämna självdeklaration inom ovan stadgad tid, må, om den deklarationsskyl- dige är skattskyldig till statlig inkomstskatt. eller statlig förmögenhetsskatt, taxeringsintendenten i det län, där den deklarationsskyldige har att avgiva allmän självdeklaration, och, om den deklarationsskyldige icke är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, taxeringsintendenten i det län, där den deklaration, ansökningen avser, skall avgivas, utsätta sär— skild tid för avlämnandet.

Vad i _ _ _ eller rederi.

77 5.

2 mom. Särskild taxeringsnämnd verkställer, utom i fall som i 4 mom. sägs, taxering till kommunal inkomstskatt, statlig inkomstskatt och statlig för mögenhetsskatt av sådana skattskyldiga inom nämndens taxeringsdistrikt, som icke äro fysiska personer, oskifta dödsbon eller familjestiftelser.

4 mom. Den gemensamma ttaxeringsnämnden har att verkställa dels taxe— ring till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetskatt av skattskyldiga, som sakna hemortskommun i riket, ävensom av sådana i 17 % förordningen om statlig inkomstskatt och 17 & förordningen om statlig förmögenhetsskatt om- förmälda skattskyldiga, som jämlikt 14 % 2 mom. och 36 g 1 mom. folkbok— föringsförordningen skola mantalsskrivas i Storkyrkoförsamlingen i Stock» holm, dels ock taxering till kommunal inkomstskatt av skattskyldiga, då sådan taxering skall ske för gemensamt kommunalt ändamål.

Taxering, som — — _ särskilt taxeringsdistrikt. 78 %. Taxeringsnämndens ordförande _ _ _ vederbörande taxeringsnämnds- ordförande;

9) att även i andra fall än under 9) och f) här ovan sägs, därest under taxeringsarbetet framkommit förhållanden, som kunna antagas hava betydelse för taxering i annat distrikt, lämna vederbörande taxeringsnämndsordförande underrättelse därom;

h) att kalla taxeringsnämndens ledamöter till sammanträde och om ut- satt tid och ställe härför på lämpligt sätt och i god :tid underrätta länsstyrelsen och de skattskyldiga inom taxeringsdistriktet;

i) att leda taxeringsnämndens arbete och vid sammanträdena föra ordet;

j) att ombesörja förandet av nämndens protokoll och, i den utsträckning Kungl. Maj:t föreskriver, dess längder; samt

i | | | | i i

k) att, därest under taxeringsarbetet fråga uppkommer att åsätta skatt— skyldig taxering med avvikelse från avlämnad självdeklaration, där så kan ske bereda honom tillfälle att yttra sig i frågan, dock vare detta ej nödigt i fråga om felräkning, misskrivning eller annat uppenbart förbiseende eller då eljest yttrande av den skattskyldige uppenbarligen icke är för utrednings vin- nande behövligt.

Det åligger _ _ _ nämnden kunna. lämnas. På begäran _ _ _ ordföranden kunna lämnas.

80 g. Kronoombudet har _ -— _ av denne; b,) att vid granskningen tillse, att kronans intresse vid taxeringen till statlig inkomstskatt och statlig förmögenhetsskatt varder behörigen iakttaget; samt

c ) att, i _ _ _ och verkställa förekommande längdföring. Med avseende _ _ _ samt verkställa förekommande längdföring. 84 &.

2 mom. Varje år beslutar taxeringsnämnden, i den mån icke annat i 85 & stadgas, för envar skattskyldig, huruvida och till vilket belopp taxering till kommunal inkomstskatt samt till statlig inkomstskatt och statlig förmögen— hetsskatt skall honom åsättas.

Så snart ske kan skall nämnden företaga taxering till kommunal inkomst- skatt beträffande sådana inom taxeringsdistriktet skattskyldiga, som skola taxeras till statlig inkomstskatt av annan taxeringsnämnd. För envar, som därvid taxerats, skall underrättelse, huru taxeringen utfallit, med uppgift jäm— väl om nettointäkt och uppskattad inkomst för varje förvärvskälla, ofördröj— ligen avlåtas till omförmälda taxeringsnämnd.

Har taxeringsnämnd i fråga om skattskyldighet för förmögenhet med ägare likställt den som åtnjuter avkastningen av förmögenhet, vartill äganderätten tillkommer stiftelse, skall, där stiftelsen skall taxeras till statlig förmögenhets— skatt av annan taxeringsnämnd, underrättelse om berörda taxeringsåtgärd ofördröjligen avlåtas till sist omförmälda taxeringsnämnd.

86 %.

För varje lokalt taxeringsdistrikt eller, om sådant distrikt består av mer än en kommun, för varje kommun skola föras särskilda taxeringslängder, näm- ligen två längder över taxeringen av fastigheter ( fastighetslängder ), av vilka den ena skall upptaga fastigheter, som jämlikt 5 g 1, 3 eller 5 mom. kommu-_ nalskattelagen äro undantagna från skatteplikt, och den andra skall upptaga övriga fastigheter, med undantag för sådana, som avses i 5 % 2 mom. nämnda lag, en längd över taxeringen till statlig inkomstskatt och-till kommunal in- komstskatt (inkomstlängd), en längd över taxeringen till statlig förmögen— hetsskatt ( förmögenhetslängd) ävensom en längd över taxeringen till skogs- accis (skogsaccislängd ) Hos den gemensamma taxeringsnämnden skola föras

särskild inkomstlängd och särskild förmögenhetslängd över taxering för in— komst eller förmögenhet av skattskyldiga, som omförmälas i 77 % 4 mom.

Hos särskild _ _ _ egen uppbördsförvaltning. De beslutade _ _ _ skattskyldiges namn.

I inkomstlängden antecknas särskilt dels i avseende å statlig inkomstskatt yrkesbeteckning för den skattskyl- dige, uppskattad inkomst av olika förvärvskällor, medgivet avdrag för under— skott å förvärvskälla, sammanräknad nettoinkomst, medgivna allmänna av- drag som icke avse underskott å förvärvskälla, taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag, dock ej såvitt angår ensamstående skattskyldig, samt beskattningsbar inkomst med angivande tillika, där det ej framgår av läng- dens uppställning, av den punkt i 10 % 2 mom. förordningen om statlig in- komstskatt, enligt vilken skatten skall beräknas;

dels i avseende å kommunal inkomstskatt taxerad inkomst, beloppet av medgivna ortsavdrag samt beskattningsbar inkomst;

dels ock, till ledning för påföring av pensionsavgift enligt lagen om folk- pensionering, för envar, som vid taxeringsårets början uppnått sjutton men ej sextiosex års ålder, beräknad taxerad inkomst enligt förordningen om statlig inkomstskatt, därest denna inkomst icke införts på grund av föreskriften här ovan.

I förmögenhetslängden angives den till statlig förmögenhetsskatt beskatt— ningsbara förmögenheten.

Närmare föreskrifter _ _— _ Kungl. Maj:t. Taxeringslängderna underskrivas _ _ _ och ledamöter.

90 g.

3 mom. Skall i fråga om stiftelse den statliga inkomstskatten beräknas enligt 10 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga förmögenhetsskatten beräknas enligt 11 % 1 mom. förordningen om statlig för— mögenhetsskatt, åligger det taxeringsnämndens ordförande att ofördröjligen i rekommenderat brev med allmänna posten tillsända stiftelsen underrättelse därom.

92 %.

1 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskatte— lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövnings- distrikt, skola genom vederbörande taxeringsintendents försorg, så snart ske kan efter det inkomst— och förmögenhetslängderna för året med tillhörande handlingar inkommit till länsstyrelsen och senast den 31 juli, till den mellan- kommunala prövningsnämnden översändes de självdeklarationer och andra handlingar, som avgivits till ledning vid den skattskyldiges taxering för in— komst eller förmögenhet dels i kommun, till vilken dylik förvärvskälla är att hänföra, dels ock, därest han inom annan kommun är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skatt-

skyldige under beskattningsåret varit gift, skola till den mellankommunala. prövningsnämnden jämväl översändas de självdeklarationer och andra hand— lingar, som avgivits till ledning vid den andra makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 % 1 mom. kommunalskatte— lagen eller 11 Q 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 & 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering. Samtidigt härmed skola överlämnas utdrag av inkomst- och förmögenhets- längderna samt tax-eringsnämndernas protokoll, såvitt angår ifrågavarande taxeringar.

2 mom. Föreligger beträffande annan skattskyldig än i 1 mom. nämnts fråga, i vilket prövningsdistrikt han skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, skola handlingarna rörande dylik skattskyldigs taxering för inkomst eller för— mögenhet på enahanda sätt avskiljas, fullständigas och översändas till den mellankommunala prövningsnämnden.

93 %. Taxeringsintendenten har _ _ — mom. kommunalskattelagen. Finner taxeringsintendenten — _ — mom. sägs. J ämväl i _ _ _ föranstalta därom. Finner taxeringsintendenten — _ —— taxeringsnämndens ordförande. Landskamreraren har _ _ _ erforderlig utredning. I fråga om sådana skattskyldiga, vilka skola taxeras till statlig inkomst- skatt inom visst prövningsdistrikt och därjämte till kommunal inkomstskatt inom annat prövningsdistrikt, utan att dock sådant fall föreligger, som i 96 5 2 mom. avses, böra taxeringsintendenterna i de olika distrikten samråda för åvägabringande av likformig taxering.

96 g.

2 mom. Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskatte- lagens bestämmelser om beskattningsort är att hänföra till skilda prövnings- distrikt, skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning med den skattskyldiges taxering för inkomst eller förmögenhet i de kommuner, till vilka dylik förvärvskälla, är att hänföra, samt, om han i annan kommun är skattskyldig till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, i denna kommun. Har den skattskyldige under beskattningsåret varit gift, skall den mellankommunala prövningsnämnden taga befattning jämväl med den andra makens taxering för inkomst eller förmögenhet i nämnda kommuner, därest 52 % 1 mom. kommunalskattelagen, eller 11 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 % 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt är tillämplig å makarnas taxering.

Föreligger i annat fall än nu nämnts tvist, i vilket prövningsdistrikt skatt— skyldig skall taxeras till kommunal inkomstskatt för viss inkomst eller till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, tillkommer det likaledes

den mellankommunala prövningsnämnden att taga befattning med de taxe- ringar, tvisten avser. 97 a %.

Efter taxeringsårets utgång må taxeringsintendent eller medlem av läns— prövningsnämnd icke hos nämnden framställa yrkande, som avser samma års taxering, där ej fall föreligger, som avses i 123 5, 124 a %, 128 % 2 mom., 129 % eller 130 % denna förordning, 75 % 1 eller 2 mom. kommunalskattelagken, 15 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 15 & 1 mom. förord— ningen om statlig förmögenhetsskatt, vederbörande dock obetaget att efter taxeringsårets utgång närmare angiva omfattningen av yrkande, som dessför- innan framställts. -

Hava besvär _ _ — nyssnämnda besvär. Mål och _ _ _ efter taxeringsåret.

98 %. Alla beslut _ _ bör ske. Taxering, som till följd av prövningsnämnden-s beslut tillkommit eller blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnden bestämt, skall antecknas i vederbörlig taxeringslängd och jämväl upptagas i särskild längd (ändrings- längd), som upplägges i skilda avdelningar dels för särskild fastighetstaxe- ring, dels för taxering till statlig inkomstskatt samt kommunal inkomstskatt, dels för taxering till statlig förmögenhetsskatt och dels för virkestaxering. Närmare föreskrifter om längdföringen meddelas av Kungl. Maj:t.

Justering av _ _ _ justeringen utsättes. Vederbörande protokollförare _ _ _ gjorda tillägg. Vad i _ _ — året därpå.

104 a &.

Efter taxeringsårets utgång må allmänna ombudet hos eller medlem av den mellankommunala prövningsnämnden icke hos nämnden framställa yrkande, som avser samma års taxering, där ej fall föreligger, som avses i 123 %, 124 a %, 128 % 2 mom. eller 130 & denna förordning, 75 % 1 eller 2 mom. kommunal— skattelagen, 15 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 15 % 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, vederbörande dock obetaget att efter taxeringsårets utgång närmare angiva omfattningen av yrkande, som dessförinnan framställts.

Hava besvär — _ _ nyssnämnda besvär. Mål och _ _ efter taxeringsåret.

105 &. Alla beslut _ — — bör ske.

Taxering, som till följd av nämndens beslut tillkommit eller som blivit fastställd annorlunda än taxeringsnämnd bestämt, skall upptagas i särskild längd ( ändringslängd ) En sådan längd föres för varje län, och skall i den- samma uppläggas särskild avdelning för taxering till statlig förmögenhets-

skatt. Vad i detta stycke stadgas skall icke gälla. i fråga om sådana beslut rörande visst års taxering, som meddelas senare än den 30 juni året därpå.

Justering av — — _ justeringen utsättes. Vederbörande protokollförare _ _ — deras riktighet. 119 &.

Besvär enligt — — _ nedan avses.

Har skattskyldig haft förvärvskälla, som enligt kommunalskattelagens be- stämmelser om beskattningsort är att hänföra till två eller flera prövnings- distrikt, skola besvär enligt 118 &, för såvitt de avse den skattskyldiges taxe-

l ring för inkomst eller förmögenhet i den kommun, där han taxerats eller bort ' taxeras till statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt, eller i sådan annan kommun, dit förvärvskällan är att hänföra, skriftligen avfattade, in- givas till den mellankommunala prövningsnämnden.

Besvären skola — _ _ samma år.

& Hava besvär, som skolat ingivas till den mellankommunala prövningsnämn— den, i stället före den stadgade besvärstidens utgång ingivits till länssty- relsen i något av de län, inom vilka klaganden taxerats eller bort taxeras till » statlig inkomstskatt eller statlig förmögenhetsskatt eller dit av klaganden innehavd förvärvskälla är att hänföra, skall hinder icke på grund därav före- ligga för besvärens upptagande till prövning. Länsstyrelsen har att omedel- bart överlämna besvären till den mellankommunala prövningsnämnden.

123 g. 2 mom. Den som taxerats till kommunal inkomstskatt eller till statlig inkomstskatt för intäkt, vilken icke skall räknas till skattepliktig inkomst, % eller som taxerats till statlig förmögenhetsskatt för förmög-enhetstillgång av

sådant slag, som icke skall upptagas vid beräkning av skattepliktig för- mögenhet, den som _ _ _ en ort, den som taxerats till statlig inkomstskatt, ehuru han ej är skyldig utgöra sådan skatt för något slag av inkomst, eller som taxerats till statlig inkomst— i skatt för inkomst av sådant slag, för vilket han ej är skattskyldig, den som taxerats till statlig förmögenhetsskatt, ehuru han ej är skyldig ut- ! göra sådan skatt för något slag av förmögenhet, eller som taxerats till statlig ( förmögenhetsskatt för förmögenhetstillgång av sådant slag, för vilket han ej 1 är skattskyldig, den som taxerats till statlig inkomstskatt eller till statlig förmögenhets- , skatt å ort, där han icke är skattskyldig till sådan skatt, 1 den som taxerats för inkomst eller förmögenhet — — _— blivit felaktig, ; må uti den i 124 % angivna ordning häröver anföra besvär hos prövnings- nämnd eller, därest taxeringen redan varit föremål för prövningsnämnds efter särskild prövning meddelade beslut, hos kammarrätten. Skall i fråga om stiftelse, för vilken uti stadgad ordning avlämnats behörig självdeklaration och för vilkens vidkommande ej sådan underlåtenhet före-

kommit, som enligt 39 % 1 mom. första stycket andra punkten föranleder för— lust av talan, enligt beslut av taxeringsnämnd den statliga inkomstskatten be- räknas enligt 10 g 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller den statliga förmögenhetsskatten beräknas enligt 11 ä 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt, skall besvärsrätt, som nyss sagts, såvitt angår denna taxeringsåtgärd, tillkomma stiftelsen för det fall att stiftelsen ej erhållit före— skriven underrättelse rörande taxeringsåtgärden senast den 30 juni.

124 a %.

1 mom. Har skattskyldig vid taxering till kommunal inkomstskatt åt- njutit avdrag enligt 45 & kommunalskattelagen eller har förmögenhet vid skattskyldigs taxering till statlig förmögenhetsskatt beräknats med hänsyn till fastighets taxeringsvärde, och sker genom utslag av Kungl. Maj:t eller kammarrätten eller beslut jämlikt 123 % 1 eller 4 mom. eller 129 % av länspröv- ningsnämnd sådan ändring beträffande fastighetstaxeringen, att avdraget eller förmögenheten bör beräknas till annat belopp än som skett, må besvär med yrkande om härav föranledd ändring i taxeringen av inkomst eller för- mögenhet anföras hos prövningsnämnden eller, om denna taxering redan varit föremål för beslut av kammarrätten, vilket ej överklagats, eller av Kungl. Maj:t, hos den som meddelat beslutet. Är sagda taxering i annan ordning föremål för prövning av kammarrätten eller Kungl. Maj:t, skola besvären anföras hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t för att prövas i sammanhang med prövning av målet i övrigt.

Rätt att — _ _ inkomstskatt, kommun. Besvären skola _ _ _ fastighetstaxeringen meddelades. Försummas något _ _ _ motsvarande tillämpning. Besvär enligt — _ _ slutligen avgjort. Vid besvär — — _ motsvarande tillämpning.

128 %. 1 mom. Om kammarrätten _ _ _ å denne. Äro makar var för sig taxerade, äger kammarrätten eller Kungl. Maj:t, där ändring göres i den enes taxering, även i den andres taxering vidtaga av ändringen påkallad rättelse, såvitt angår tillämpning av 52 % 1 mom. kom- munalskattelagen eller 11 g 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 12 g 1 mom. förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Hava besvär hos kammarrätten eller Kungl. Maj:t anförts rörande taxering av skattskyldig, som avlidit, eller dödsbo efter sådan skattskyldig, och har jämlikt 75 % 1 eller 2 mom. kommunalskattelagen, 15 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt eller 15 % 1 mom. förordningen om statlig förmögen- hetsskatt beskattningsnämnd medgivit dödsboet efter den avlidne befrielse från erläggande av skatt på grund av taxeringen, skall vid ändring av taxe- ringen i anledning av besvären jämväl beslutet om sådan skattebefrielse i erforderlig mån ändras.

130 & Därest efter anförda besvär eller eljest taxering till statlig inkomstskatt ändras eller bliver någon påförd, skall samtidigt vidtagas den ändring i taxe- ring till statlig förmögenhetsskatt, som därav må föranledas.

137 %.

Konungen äger meddela de närmare föreskrifter med avseende å taxerings- förfarandet, som finnas erforderliga för tillämpning av överenskommelser och förordnanden, varom sägs i 72 % kommunalskattelagen, 20 % förordningen om statlig inkomstskatt och 20 % förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

141 %.

3 mom. Den som i allmän självdeklaration eller i meddelande, som i 32 % 2 mom. avses, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande förmögenhet, vilken skolat i deklarationen upptagas, straffes med dagsböter.

144 g.

1 mom. Förseelse, som i 140 5, 141 % 1, 2, 3 eller 4 mom. eller 142 % om— förmäles, åtalas vid allmän domstol.

Åtal jämlikt 141 % 1, 2, 3 eller 4 mom. skall, då den deklarations— eller upp- giftsskyldige här i riket har hemortskommun, anhängiggöras vid den allmänna underrätt, inom vars domvärjo hemortskommunen är belägen, och eljest vid allmänna underrätten i den ort, där den taxering skall äga rum, för vilken deklarationen, uppgiften eller upplysningen skolat ligga till grund.

Förseelse, som i 141 % 1, 2, 3 eller 4 mom. eller 142 & sägs, är föremål för all- mänt åtal. Förseelse, som i 140 % omförmäles, må, där den ej innefattar tjänste— fel, av allmän åklagare åtalas endast där målsägande angivet densamma till åtal.

_ 145 %. 4 mom. Efter prövning _ _ kommun utanordnas. Därvid må _ _ — fastighetstaxeringsnämndernas beslut.

Vad som ställes till länsstyrelsernas förfogande för ersättning åt ordfö— randena och kronoombuden i taxeringsnämnderna samt åt taxeringskonsu- lenterna ävensom för det i samband med den årliga taxeringen jämlikt 15 S 2 mom. av städernas tjänstemän lämnade biträde jämte vad som utanordnas till kommuner må sammanlagt utgöra högst ett belopp motsvarande en pro- cent av dels grundbeloppet för hela riket av den statliga inkomstskatten för i 10 % 1 mom. förordningen om statlig inkomstskatt avsedda skattskyldiga dels ock den statliga inkomstskatten för hela riket beträffande i 10 g 2 mom. samma förordning avsedda skattskyldiga, allt beräknat i enlighet med taxe— ringsnämndernas beslut.

Vid fördelningen _ _ — av länsstyrelsen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948; dock att äldre bestäm- melser fortfarande skola gälla vid 1948 års taxering samt i fråga om mål och ärenden, som avse taxering år 1948 eller tidigare år eller eftertaxering för dessa år.

Förslag till

förordning angående ändring i vissa delar av förordningen den 12 februari 1943 (nr 44) om kupongskatt.

Härigenom förordnas, att 1 %, 11 å och 12 g 1 mom. förordningen den 12 februari 1943 om kupongskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 %.

Skyldighet att utgöra statlig inkomstskatt i form av kupongskatt för utdel- ning å aktie i svenskt aktiebolag åligger den som, när utdelningen blir till- gänglig för lyftning, i egenskap av ägare av den till aktien hörande kupongen eller eljest är berättigad lyfta utdelningen, därest

den utdelningsberättigade är fysisk person, vilken ej är bosatt eller stadig— varande vistas här i riket, eller oskift dödsbo efter sådan person eller ut- ländskt bolag eller juridisk person, som enligt 16 g 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt skall likställas med utländskt bolag, och utdelningen ej är hänförlig till inkomst av rörelse som här bedrivits; eller

den utdelningsberättigade genom annat fång än arv eller testamente för- värvat rätt till utdelningen utan att också hava förvärvat aktien.

Skyldighet att utgöra kupongskatt skall ock åligga utdelningsberättigad, som uppträder såsom bulvan för annan, i det han huvudsakligen för dennes räkning framträder såsom ägare till aktie, å vilken utdelningen belöper, för— såvitt bulvanförhållandet är i strid med ett enligt lag gällande förbud eller det avser att bereda obehörig förmån vid taxering till statlig inkomstskatt eller kommunal inkomstskatt.

I den _ _ _ erforderligt belopp. 11 %. Åligger skyldighet _ _ _ följande bestämmelser.

Hava till taxeringsnämnd inkommit uppgifter om aktieutdelning beträf- fande fysiska eller juridiska personer, som ej äro i taxeringsdistriktet skatt— skyldiga till statlig inkomstskatt för i uppgifterna avsedda utdelningar, och skola ej desssa uppgifter enligt 78 % e) taxeringsförordningen avsändas till ordföranden i annan taxeringsnämnd, åligger det taxeringsnämndens ord- förande att snarast möjligt och senast när årets självdeklarationer till läns— styrelsen överlämnas, -i särskilt konvolut överlämna uppgifterna med angi- vande av sådana för ordföranden kända förhållanden, som kunna tjäna till ledning vid bedömande huruvida skyldighet att utgöra kupongskatt föreligger. Sådana uppgifter som befinnas böra föranleda ytterligare åtgärder enligt

taxeringsförordningen disponeras av länsstyrelsen för detta ändamål. Övriga uppgifter skola av länsstyrelsen tillställas kupongskattekontoret tillika med ordförandens i taxeringsnämnden utredning i vad den avser dessa uppgifter, fullständigad med upplysningar rörande för länsstyrelsen kända förhållanden. Kupongskattekontoret skall — — inbetala skatten. Kupongskatt, som — _ _ finnes stadgat.

12 %.

1 mom. Har vid utbetalande av utdelning kupongskattinnehållits i fall, då sådan skatt ej skall enligt 1' % utgöras, äger den som uppburit utdelningen hos kupongskattenämnden erhålla restitution av det innehållna beloppet.

Ansökan om restitution av kupongskatt som nu sagts skall före utgången av kalenderåret efter det då utdelningen uppburits, dock senast under tredje kalenderåret efter det då utdelningen blivit tillgänglig för lyftning, ingivas till länsstyrelsen i det län, där den utdelningsberättigade enligt kommunal- skattelagen har sin hemortskommun. Vid ansökningen skall sökanden foga det honom tillställda erkännandet rörande innehållen kupongskatt eller annan ut— , redning till ådagaläggande att sådant innehållande skett, så ock utredning till ' styrkande av att kupongskatt ej skall utgöras. Länsstyrelsen översänder an- sökningen till kupongskattekontoret med det yttrande vartill förhållandena föranleda. Kupongskattenämnden är ej pliktig meddela beslut i anledning av ansökning om restitution, förrän fråga om skattskyldighet för utdelningen jämlikt förordningen om statlig inkomstskatt blivit slutligen prövad.

Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1948.

Förslag till lag angående ändring av 17 5 lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om in- skränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Härigenom förordnas, att 17 % lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar! skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives. 4 17 %.

Till myndighet _ — — uppgiftens datum.

Förmögenhetslängd ävensom prövningsnämnds ändringslängd beträffande taxering till statlig förmögenhetsskatt må ej utan den skattskyldiges sam- tycke utlämnas till annan tidigare än tjugu år efter längdens datum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948, dock att stadgandets hittills- varande lydelse skall äga tillämpning beträffande förmögenhetslängd och prövningsnämnds ändringslängd, som avser taxering år 1948 eller tidigare år eller eftertaxering för des-sa år.

1 Senaste lydelse se 1938: 378.

Förslag till

förordning med vissa föreskrifter i anledning av upphävandet av förord- ningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förordningen om särskild skatt å förmögenhet.

Härigenom förordnas som följer. Enligt vad därom särskilt stadgats skola förordningen den 28 september 1928 (nr 373) om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt'samt förordningen den 17 juni 1938 (nr 370) om särskild skatt å förmögenhet _ med iakttagande av vissa övergångsbestämmelser _— upphöra att gälla från och med den 1 januari 1948, vilken dag förordningen om statlig inkomstskatt och förord- ' ningen om statlig förmögenhetsskatt skola träda i tillämpning.

I anslutning härtill förordnas, att, såvida icke i annan ordning meddelade föreskrifter annat föranleda, vad i lag eller förordning sägs angående

förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall avse förord- ningen om statlig inkomstskatt eller, där fråga är om förmögenhet, förord- ningen om statlig förmögenhetsskatt,

förordningen om särskild skatt å förmögenhet skall avse förordningen om statlig förmögenhetsskatt,

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerat belopp skall avse till statlig inkomstskatt taxerad inkomst,

till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp skall avse till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst, samt

enligt förordningen om särskild skatt å förmögenhet beskattningsbar för- mögenhet skall avse enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt beskatt- ningsbar förmögenhet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948; dock att förordningen icke skall äga tillämpning där fråga är om taxering år 1948 eller tidigare år eller eftertaxering för dessa år.

F ö r s 1 a g till förordning om kvarlåtenskapsskatt.

Härigenom förordnas som följer.

Inledande bestämmelser.

1 l 1 %.

Skatt enligt denna förordning, kvarlåtenskapsskatt, skall, i den utsträck- ' ning nedan angives, utgå till staten dels för kvarlåtenskap avseende sådan egendom, för vilken enligt 45 Kungl. förordningen den 6 juni 1941 om arvs- skatt och gåvoskatt (arvsskatteförordningen) arvsskatt skall erläggas, dels för sådana gåvor av fysisk person, för vilka enligt 3 och 35 åå, 37 % 1 mom., 38 och 39 %% arvsskatteförordningen skyldighet att erlägga gåvoskatt föreligger, dels och för livförsäkringar, till vilka förmånstagare insatts.

Medlem av konungahuset är frikallad från utgörande av kvarlåtenskaps- skatt.

2 %.

Skattskyldighet åligger, beträffande kvarlåtenskap dödsboet, beträffande gåva gåvogivaren och beträffande livförsäkring försäkringens ägare eller, om skattskyldighet inträder först vid dennes död, hans dödsbo.

3 %. Skattskyldighet för avliden persons kvarlåtenskap inträder vid dödsfallet.

4 %. Skattepliktig egendom i dödsbo uppskattas med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde samt med tillämpning av bestäm- melserna i 13, 20 samt 22—27 %% arvsskatteförordningen.

5 %

Har den avlidne inom fem år före dödsfallet erhållit egendom genom arv, testamente, gåva eller sådant förvärv, som enligt 37% arvsskatteförordningen är att jämställa med gåva, skall, om dödsboet före skatteärendets avgörande därom framställer yrkande, från behållningen avdrag ske med belopp, mot— 1 svarande värdet av sålunda förvärvad egendom. 3

Sådan egendom uppskattas till sitt värde vid tiden för förvärvet, såvida l den icke under tiden därefter nedgått i värde, i vilket fall till grund för upp— j

Om skatt för kvarlåtenskap. l l l

skattningen skall läggas värdet vid tiden för dödsfallet eller, om den av— lidne dessförinnan avhänt sig egendomen, värdet vid den tidpunkt, då så skett.

6 5. Var den avlidne gift, skall från behållningen i boet avräknas andel, som jämlikt 15% 1 mom. arvsskatteförordningen beräknas tillfalla efterlevande maken fri från arvsskatt. 7 %. Såsom kvarlåtenskap anses den behållna skattepliktiga egendomen efter verkställandet i förekommande fall av de i 5 och 6 %% angivna avdragen.

8 &. Angående sammanläggning i vissa fall med kvarlåtenskapen av premie- belopp, som erlagts för livförsäkring, stadgas i 21 g».

9 %.

Kvarlåtenskap är fri från ska-tt enligt denna förordning, då värdet av kvar- låtenskapen ökat med beloppet av de försäkringspremier, som skola därmed sammanläggas, icke överstiger 25000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt denna

Tariff. Kvarlåtenskapsskatten utgör, när kvarlåtenskapens värde icke överstiger 50000 kronor: 5 procent av det belopp, varmed kvarlåtenskapens värde överstiger 25000 kronor; när kvarlåtenskapens värde överstiger

50 000 men icke 80 000 kr.: 1 250 kr. för 50 000 kr. och 10 % av återstoden 80 000 » » 100 000 » : 4 250 » » 80 000 » » 15 » » » ; 100 000 » n 200 000 » : 7 250 » » 100 000 » » 20 » » » ; 200 000 » » 300 000 » : 27 250 » » 200 000 » » 25 » » » : 300 000 » » 500 000 » : 52 250 » » 300 000 » » 30 » » » . 500 000 » » 1 000 000 » : 112 250 » » 500 000 » » 35 » » » , 1 000 000 » » 2 000 000 » : 287 250 » » 1 000 000 » » 40 » » » ; 2 000 000 . » 5 000 000 » : 687 250 » » 2 000 000 » » 45 » » » ; 5 000 000 » » 10 000 000 » : 2 037 250 » » 5 000 000 » » 50 » » » ; 10 000 000 » : 4 537 250 » » 10 000 000 » » 60 » » » .

10 5.

Vid tillämpning av 9 5 skall värdet å kvarlåtenskapen jämnas till närmast lägre fulla hundratal kronor.

11 %.

Uppgå de kontanter, därmed jämförliga fordringar och lätt realiserbara värdehandlingar, som ingå bland tillgångarna i bouppteckning eller deklara— tion, sammanlagt icke till dubbla beloppet av den kvarlåtenskapsskatt som skall erläggas, må beskattningsmyndigheten på ansökan av dödsboet medgiva,

att kvarlåtenskapsskatten erlägges genom högst fem årliga inbetalningar, och skola i tillämpliga delar lända till efterrättelse bestämmelserna i 55% 2—6 mom. arvsskatteförordningen, därvid i 55 g 3 mom. nämnda förordning före- skriven skyldighet att ställa säkerhet skall gälla i alla fall, då anstånd med kvarlåtenskapsskattens erläggande beviljas.

12 5.

Har, efter det anstånd med skattens erläggande medgivits, den skatteplik— tiga egendomen genom oförutsedd händelse avsevärt nedgått i värde eller föreligga eljest särskilda skäl därtill, äge Konungen på ansökan av dödsboet medgiva befrielse från eller nedsättning av resterande del av skatten.

13 %.

Var den avlidne vid sin död i konkurs eller har dödsboet avträtts till konkurs, gälle beträffande kvarlåtenskapsskatten i tillämpliga delar, vad i 33 % arvsskatteförordningen är för motsvarande fall stadgat; och skall den i nämnda författningsrum 2 mom. förekommande hänvisningen till 32 % arvsskatteför— ordningen i stället avse 34 % denna förordning.

14 %. Beskattningsmyndighet är den underrätt, vid vilken den avlidne skolat svara i mål, som rörde hans person. Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts, upptages skatteärendet av Stockholms rådhusrätt.

15 %.

Skattskyldighet inträder, då gåvan blivit fullbordad eller handling, inne- fattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mot- tagaren.

16 &.

Värdet av gåva uppskattas med hänsyn till förhållandena vid tiden för skattskyldighetens inträde samt med tillämpning av bestämmelserna i 20 samt 22—27 %% arvsskatteförordningen.

Där jämlikt 18 & skatt skall beräknas efter sammanlagda värdet av skilda förvärv, uppskattas det tidigare förvärvet med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då skattskyldighet för detsamma inträtt, eller, om det tidigare förvärvet icke i och för sig uppgått till skattepliktigt belopp, med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt, då skattskyldighet skulle hava inträtt, om

Om skatt för gåva. . ' | i

beloppet vant skattepliktigt. l

17 &. Gåva är fri från skatt enligt denna förordning, då gåvans värde icke över— ( stiger 25000 kronor.

I övrigt beräknas skatten enligt den i 9 % intagna tariffen. Vid gåva till barn, adoptivbarn, styvbarn, makes adoptivbarn eller avkom— ling till barn, adoptivbarn, styvbarn eller makes adoptivbarn beräknas skatten med hänsyn tagen till givarens förmögenhet på det sätt, att skatten utgår efter den eller de procentsatser som skulle tillämpats för den del av givarens förmögenhet, som motsvarar gåvans värde, om kvarlåtenskapsskatt utgått för givarens samlade förmögenhet efter avdrag, som avses i 6 %, och motsvarande belopp utgjort den högst beskattade delen av densamma.

För övriga gåvor utgår skatten enligt nämnda tariff med hänsyn tagen en— dast till gåvans värde.

I fall, som avses i 57 % arvsskatteförordningen, äger Konungen medgiva befrielse från eller nedsättning av skatt, som eljest skolat utgå.

18 %.

Vid beräknande, huruvida gåva till person som omförmäles i 17 % tredje stycket uppgår till skattepliktigt belopp, skall sammanläggning ske av den ifrågavarande gåvan och alla av samme givare inom loppet av tio år dess- förinnan bortgivna, förut icke beskattade sådana gåvor; och skall skatten för gåvornas sammanlagda belopp bestämmas med hänsyn tagen till givarens för- mögenhet vid tiden för den senaste gåvan. -

Vid beräknande av skatt för annan gåva, än i föregående stycke sägs, skall sammanläggning ske med alla av samme givare inom loppet av fyra år dess- förinnan bortgivna sådana gåvor; och skall vid skattens bestämmande gåvornas sammanlagda belopp behandlas såsom en gåva. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava erlagts för de tidigare gåvorna, eller, om ytterligare gåvor förekom— mit före nyss angivna tid, för vad av erlagd skatt belöper å de tidigare gåvor, som givits inom samma tid.

19 %.

Beskattningsmyndighet är länsstyrelsen i det län, där den skattskyldige var mantalsskriven, när skattskyldigheten inträdde, eller, om han då ej var mantalsskriven inom riket, där han var bosatt eller stadigvarande vistades.

Finnes ej behörig beskattningsmyndighet efter vad nu sagts, upptages skatteärendet av överståthållarämbetet.

Om skatt för livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts.

20 5.

Har förmånstagare insatts till livförsäkring, som är så avtalad, att premie- betalningen skall vara fullgjord under en tid, understigande tio år eller för vilken under något år erlagts premie, som uppgår till mer än en femtedel .av sammanlagda beloppet av de premier, som skolat erläggas, därest premie- betalningen lika fördelats på tio år från avtalets slutande, och är försäk- ringens ägare svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning, inträder

under dennes livstid skyldighet att erlägga kvarlåtenskapsskatt såsom för gåva då på grund av försäkringsavtalet utbetalning sker till förmånstagaren.

I nu avsett fall skall skatt erläggas för summan av de erlagda premierna, och skall i övrigt tillämpas bestämmelserna i 16—19åå

21 %.

Efterlämnar svensk medborgare eller utlänning, som vid sin död var bo- satt här i riket, livförsäkring, till vilken förmånstagare insatts, och har icke den avlidne under livstiden för försäkringen erlagt kvarlåtenskapsskatt så— som för gåva, inträder, om premiebetalningen påbörjats eller genom engångs- ; betalning fullgjorts inom tio år före dödsfallet och för försäkringen erlagts premier till sammanlagt belopp överstigande 25000 kronor, vid dödsfallet skyldighet att för försäkringen erlägga kvarlåtenskapsskatt.

Efterlämnar den avlidne flera försäkringar, skall vid bedömandet av huru— vida skattskyldighet föreligger hänsyn tagas till sammanlagda beloppet av de för samtliga försäkringar erlagda premierna.

Vid skattens bestämmande skall sammanlagda beloppet av de erlagda pre- mierna, i den mån detsamma överstiger 25000 kronor, läggas till den i 75 angivna kvarlåtenskapen samt skatten beräknas å sammanlagda värdet av kvarlåtenskapen och nämnda premiebelopp; skolande därvid iakttagas, att det belopp, varmed kvarlåtenskapen sålunda ökas, icke i något fall må överstiga l värdet av vad som tillfallit förmånstagaren. *

Är efterlevande make insatt såsom förmånstagare till belopp, som eljest i skulle ha utgjort giftorättsgods eller gemensam egendom, eller är maken jäm— ! likt 1045 lagen den 8 april 1927 om försäkringsavtal berättigad till giftorätt i försäkringsbeloppet, skall, såvida icke makens andel i boet beräknats med ledning av upprättad bodelningshandling, kvarlåtenskapen ökas allenast med hälften av det i n'ästföregående stycke avsedda premiebeloppet.

l 1

22 %. Vid tillämpning av 20 och 21 %% skall i fråga om insättningar i ränte- och kapitalförsäkringsanstalt gälla vad därom är i 125 tredje stycket arvsskatte- förordningen stadgat.

Gemensamma bestämmelser. 23 %.

Deklaration skall av den som är skattskyldig avgivas angående 1) egen-dom i dödsbo efter svensk medborgare i fall då skyldighet ej in- trätt att här i riket förrätta bouppteckning efter honom enligt svensk lag,

2) egendom i dödsbo efter utlänning, som vid sin död ej hade hemvist i riket,

3) egendom i dödsbo, som avträtts till konkurs, i fall där jämlikt 13 % kvar- låtenskapsskatt skall beräknas med tillämpning av 33 Q 1 mom. arvsskatteför- ordningen,

4) omständighet som jämlikt 13 eller 34 % föranleder efterbeskattning, så- vida icke efterbeskattningen verkställes med ledning av upprättad tilläggs- bouppteckning,

5) gåva eller vad som enligt 1 eller 20 & skall i beskattningshänseende be- handlas såsom gåva.

Skall enligt vad nu stadgats deklaration avgivas angående egendom i döds- bo efter den som vid sin död ej hade hemvist i riket, åligger det den som omhänderhar dödsboets egendom att i den skattskyldiges ställe avgiva de- klaration.

24 &.

Deklaration avseende gåva skall avlämnas till den myndighet, som har att fastställa den gåvoskatt som enligt arvsskatteförordningen skall utgå för gåvan. Nämnda myndighet skall ofördröjligen översända deklarationen till den i 19% angivna beskattningsmyndigheten. Föreligga icke sådana omstän- digheter, att skattskyldighet för gåvotagaren inträder först framdeles, skall deklarationen icke översändas, förrän gåvoskatten blivit fastställd, och skall i sådant fall i samband med deklarationens översändande uppgift lämnas om gåvans uppskattade värde.

Magistrat i annan stad än den, där länsstyrelsen har sitt säte, ävensom kommunalborgmästare och landsfiskal åligger att på begäran mottaga och till länsstyrelsen överlämna deklaration, som skall dit ingivas.

25 %.

Deklaration skall vara avlämnad inom fyra månader, räknat i fall som an— givas i 23%

under 1), 2) och 5) från det skattskyldighet inträdde, under 3) från det överskott i dödsboets konkurs överlämnades till den skattskyldige,

under 4) från det kännedom erhölls angående den omständighet, som för- anleder efterbeskattningen.

26 %.

Deklaration skall avgivas på heder och samvete. Avser deklarationen egendom i dödsbo, skall densamma innehålla uppgift om den avlidnes fullständiga namn, hemvist och medborgarskap samt döds- dag, den skattepliktiga egendomen med angivande av värdet samt de skulder, för vilka avdrag må ske, ävensom, om den avlidne var gift, storleken av den andel som jämlikt denna förordning skall beräknas tillkomma efterlevande maken samt de grunder, enligt vilka denna andel beräknats.

Avser deklarationen gåva eller vad som enligt denna förordning skall be- handlas såsom gåva, skall densamma innehålla uppgift om givarens och mot- tagarens fullständiga namn och hemvist, tidpunkten för skattskyldighetens inträde, skyldskapsförhållandet mellan givaren och mottagaren, egendomens beskaffenhet och värde, varmed i fråga om försäkringspremier avses dessas

sammanlagda belopp, samt beträffande försäkringspremier därjämte uppgift rörande försäkringsavtalets innehåll och förmånstagarförordnand—ets beskaf— fenhet. Avser deklarationen gåva till person, som omförmäles i 17% tredje stycket, skall densamma därjämte innehålla uppgift dels rörande storleken av givarens behållna förmögenhet och, om givaren är gift, storleken av den andel som skall beräknas vid bodelning tillfalla maken, med angivande av de grunder, enligt vilka sagda andel beräknats, dels och om sådana tidigare gåvor, som avses i 18% första stycket. Vid annan gåva skall deklaration innehålla upp- gift om sådana tidigare gåvor som avses i 18% andra stycket.

Härjämte skola bestämmelserna i 47% sista stycket och 48% arvsskatte— förordningen lända till efterrättelse, dock att den i 48 % tredje stycket gjorda hänvisningen till 62% andra stycket arvsskatteförordningen i stället skall avse 39 å andra stycket denna förordning.

27 5.

I samband med ingivandet till beskattningsmyndigheten av bouppteckning eller rörande egendom i dödsbo avgiven deklaration, som skall ligga till grund för skattens bestämmande, skall tillika lämnas skriftlig uppgift å sådana av den avlidne erlagda försäkringspremier, som avses i 21 %. Uppgiften skall under edlig förpliktelse underskrivas av den som uppgivit boet i övrigt.

28 %.

Där någon i enlighet med lagen om försäkringsavtal blivit insatt såsom förmånstagare, åligger det försäkringsgivaren att inom en månad efter er— hållen vetskap om händelse, som enligt denna förordning medför skatt— skyldighets inträde, lämna skriftlig uppgift härom till vederbörande beskatt— ningsmyndighet och därvid enligt närmare föreskrifter, som meddelas av Konungen, jämväl uppgiva övriga förhållanden av betydelse för skat— tens bestämma-nde; dock skall nu stadgad skyldighet icke gälla, där sum- man av de för försäkringen eller, där fråga är om flera försäkringar, för de- samma erlagda premierna ej överstiger 25 000 kronor.

29 %

Ärende rörande fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklara- tion, upptages till avgörande vid inregistrering av "bouppteckning eller till- läggsbouppteckning.

30 %.

Medgives i fall, där skatten skall fastställas med ledning av bouppteck- ning, jämlikt 17å arvsskatteförordningen anstånd med arvsskattens fast— ställande äge beskattningsmyndigheten i samband med beviljande av sådant anstånd förordna om anstånd på samma tid med fastställande jämväl av kvar- låtenskapsskatten.

Förklaras beviljat anstånd med fastställandet av arvsskatt ej vidare gälla, skall i samband därmed förordnas, att jämväl beviljat anstånd med kvar- låtenskapsskattens fastställande skall upphöra att gälla.

Har anstånd med skattens fastställande medgivits, åligger det dödsboet att gälda ränta enligt samma grunder, som i 17 och 52 %% arvsskatteförordningen är för där avsett fall stadgat.

31 %.

I fråga om skattens erläggande skola i tillämpliga delar bestämmelserna i 52% första, tredje och fjärde styckena samt 53 % arvsskatteförordningen lända till efterrättelse, dock att den i 52% första stycket gjorda hänvisningen till 55% arvsskatteförordningen i stället skall avse 11% denna förordning.

32 %.

Vid erläggande av skatt för kvarlåtenskap i dödsbo må intill ett belopp, motsvarande högst hälften av den fastställda skatten, såsom betalningsmedel gälla skuldebrev, till säkerhet för vilket, jämlikt gällande bestämmelser an- gående inteckning i fast egendom, tomträtt, vattenfallsrätt, fartyg, jordbruks- inventarier och förlagsegendom, inteckning meddelats i boet tillhörig egen- dom, eller ock skuldförbindelse med säkerhet av sådant skuldebrev.

Sålunda intecknat skuldebrev vare gällande såsom betalningsmedel eller säkerhet endast i den mån detsamma fastställts att gälla inom det värde, till vilket den intecknade egendomen upptagits i ärendet angående kvarlåten- skapsskattens fastställande, och därjämte endast under förutsättning, att in- teckningen omfattar jämväl ränta efter minst fem procent.

Å skuld, som avses i första stycket, skall gäldas ränta efter den procent, som Konungen i anslutning till det allmänna ränteläget fastställer varje år i december att gälla för det påföljande året.

Överstiger skatt för kvarlåtenskap i dödsbo 20 000 kronor, må intill skattens halva belopp börsnoterade aktier, som ingå bland dödsboets tillgångar, gälla såsom betalningsmedel till det värde, de upptagits i ärendet angående skattens fastställande. Har förordnande meddelats om anstånd med skattens faststäl- lande eller har anstånd med skattens erläggande medgivits, skall emellertid, vid aktiernas överlämnande såsom betalningsmedel, såsom värde å aktierna gälla det närmast före betalningsdagen å börs noterade värdet.

Närmare bestämmelser angående tillämpningen av stadgandena i denna paragraf meddelas av Konungen.

33 &.

Saknas i dödsbo tillgång till gäldande av skatt, som icke erlagts inom före- skriven tid, svare arvingar och testamentstagare för vad som brister såsom i lagen om boutredning och arvskifte är stadgat i fråga om gäld efter den döde.

Har vid skattens beräknande hänsyn tagits till premiebelopp, som erlagts för förmånstagarförsäkring, åligge förmånstagaren samma ansvarighet, som om premiebeloppet tillfallit honom såsom testamentslegat.

66 34 5.

Har efter skattens fastställande

a) beträffande bouppteckning yppats felaktighet, som föranleder upprät- tande av tilläggsbouppteckning;

b) kännedom erhållits angående vid tiden för skattskyldighetens inträde föreliggande omständighet, som föranleder att i deklaration upptagen egen- dom eller skuld bort upptagas annorledes än som skett;

c) kunskap vunnits om förhållande, som föranleder tillämpning av 18 %; och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, skatt skolat gäldas med högre belopp än som fastställts, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.

35 %.

Hade, om hänsyn tagits till omständighet, som i 34 % a) eller b) avses, skatt skolat utgå med lägre belopp än som fastställts, skall på ansökan av skatt— skyldig påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan om återvinning av skatt efter vad nu sagts göres skriftligen och upptages av den underrätt eller länsstyrelse, som meddelat beslut i skatte- ärendet.

36 %.

Har egendom, för vilken skatt uttagits enligt denna förordning, blivit i utlandet beskattad genom kvarlåtenskapsskatt eller annan förmögenhetsskatt, må Konungen till undvikande av eller lindring i dubbelbeskattningen, när skäl därtill äro, på ansökan medgiva befrielse från eller nedsättning av den här i riket fastställda skatten.

37 %.

I fråga om fullföljd av talan mot beslut i skatteärende gälle vad därom är i 60 % arvsskatteförordningen stadgat.

Över beslut av beskattningsmyndighet i frågor, som avses i 30 %, må klagan ej föras.

38 %.

Är skattskyldig på grund av bestämmelserna i denna förordning eller en- ligt överrätts beslut berättigad att återfå erlagd skatt, skall i den ordning, som i fråga om restitution av skatt i uppbördsförordningen är föreskriven, skattebeloppet på ansökan kostnadsfritt återbetalas ändå att till grund för återbetalningen åberopat beslut, där det meddelats av underrätt eller länssty— relse, ej vunnit laga kraft. Skattskyldig äge ock, utom i fall som avses i 17 % sista stycket och 36 %, att å återbetalat belopp erhålla ränta efter fem pro— cent om året från och med den dag beloppet efter meddelat beslut om skattens fastställande blivit inbetalat till den dag, detsamma återbekom— mes; dock må ränta ej utgå för längre tid än till dess trettio dagar förflutit efter det laga kraft åkommit det beslut, enligt vilket beloppet skall återbe— kommas, och i varje fall ej för längre tid än ett år från det underrätt eller länsstyrelse först meddelat beslut om skattens fastställande.

I fall som avses i 17 % sista stycket och 36 %, ankommer det på Konungen att förordna, i vad mån ränta skall utgå å skattebelopp, som återbetalas; dock må ränta ej beräknas efter högre räntefot eller för längre tid än i första stycket är stadgat.

Har jämlikt 11% anstånd medgivits med erläggande av skatt, skall vid be- frielse från hela det skattebelopp, som utestår oguldet, avlämnad skuldför- bindelse återställas. Avser befrielse endast del av oguldet skattebelopp, skola de årliga inbetalningarna i motsvarande mån nedsättas.

39 %. Underrätts beslut i skatteärende skola, efter vad därom är särskilt stadgat, upptagas i bouppteckningsprotokollet. Avser beslut fastställande av skatt, skola i protokollet antecknas: den avlidnes fullständiga namn (för gift kvinna

jämväl hennes namn som ogift), födelsetid och hemvist, behållningen i boet eller i sådan kvarlåtenskap som avses i 4% 1 mom. 2) arvsskatteförordningen, storleken av avdrag enligt 5 %, efterlevande makes andel i bobehållningen eller

: i sådan kvarlåtenskap som nyss sagts, storleken av den i enlighet med be- » stämmelserna i denna förordning uppskattade kvarlåtenskapen, storleken av

premiebelopp, som jämlikt 21% skall sammanläggas med kvarlåtenskapen, skattens belopp samt övriga å skattens bestämmande inverkande omständig—

) heter. ) Länsstyrelses beslut i skatteärende upptages i särskilt protokoll, vari an-

! tecknas: den skattskyldiges namn och hemvist samt skattens belopp, men må. | om deklarationens innehåll vidare anteckning icke ske. ) Å brädden av protokoll som nu nämnts skola antecknas beloppet av in-

) betalad skatt och dagen för inbetalningen eller, där anmälan till länsstyrelse

) l

l l

)

)

gjorts för skattens indrivning, dagen för sådan anmälan.

Finner beskattningsmyndigheten avgiven deklaration böra bevaras under längre tid än tolv år, skall anteckning härom verkställas i protokollet i sam- band med beslutet om skattens fastställande.

Därjämte skola föreskrifterna i 64% arvsskatteförordningen gälla jämväl beträffande kvarlåtenskapsskatt.

40 &.

I 65—69 %% arvsskatteförordningen meddelade ansvarsbestämmelser m. m. skola äga motsvarande tillämpning beträffande kvarlåtenskapsskatten.

41 %. Vad i denna förordning sägs om länsstyrelse skall beträffande Stockholms stad gälla överståthållarämbetet.

42 %. 1 mom. Slutes beträffande kvarlåtenskapsskatt eller annan förmögenhets- skatt avtal med främmande stat för undvikande av dubbelbeskattning, äger

Konungen föreskriva av avtalet betingade avvikelser från vad eljest i denna förordning är stadgat, så ock meddela de närmare föreskrifter, som må finnas erforderliga för avtalets tillämpning.

2 mom. Från tillämpning av vad i denna förordning stadgas om skatt— skyldighet må Konungen under förutsättning av ömsesidighet medgiva undan— tag innefattande befrielse från eller nedsättning av skatt, som eljest skulle hava erlagts av personer bosatta i viss annan stat eller av dödsbo efter så— dana personer.

Överenskommelse, som i sådant avseende träffas med annan stat, skall upphöra att gälla högst sex månader efter därförut skedd uppsägning.

43 %.

Såvitt ej annat följer av vad i denna förordning stadgas, skola föreskrif- terna i förordningen angående stämpelavgiften äga motsvarande tillämpning beträffande stämpelbeläggning, som äger rum för uttagande av kvarlåten— skapsskatt.

44 %.

Konungen äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948 och skall äga tillämp— ning beträffande kvarlåtenskaper, gåvor och livförsäkringar, för vilka enligt förordningens bestämmelser skattskyldighet inträder efter förordningens ikraftträdande.

Förslag till förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Härigenom förordnas, att 11 % 1 mom., 19 % 1 mom. samt 32, 52 och 59 %% förordningen den 6 juni 1941 om arvsskatt öch gåvoskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 %.

1 mom. Innan arvingars och testamentstagares lotter beräknas, skall från behållningen i dödsboet eller i sådan kvarlåtenskap, varom förmäles i 4 % 1 mom. 2), eller, om den avlidne var gift, från hans andel av behållning, som nu sagts, avdrag ske för belopp, som skall betalas i kvarlåtenskapsskatt. Såsom arvinges eller testamentstagares lott anses vad enligt lag och testa— mente å honom belöper av den därefter återstående behållningen eller, om

den avlidne var gift, av återstoden av den avlidnes andel av behållningen; dock skall, där i skatteärendet föreligger arvskifte, den däri gjorda fördel- ningen efter vad i 16 % stadgas lända till efterrättelse.

Behållningen beräknas — — — av denna.

16 %. Föreligger i ;— — angiven grund. Har sammanlagda värdet av arvingars och universella testamentstagares så—

lunda bestämda lotter i skifteshandlingen upptagits lägre än vad som åter? står av behållningen i dödsboet, beräknad på sätt i 13, 20—23 och 27 %% stadgas, sedan därifrån avräknats dels efterlevande makes jämlikt 15 % skatte— fria andel, dels fastställd kvarlåtenskapsskatt, dels legat, dels i 11 % 2 mom. omförmäld skattelott och dels värdet av jämlikt 6 och 7 %% först framdeles be- skattningsbar egendom, skola lotterna bestämmas såsom om det belopp, var— med deras sammanlagda värde understiger dödsbobehållningen efter nu nämnd avräkning, uppdelats å lotterna i förhållande till deras storlek. Skifteshandling skall —— —— hos beskattningsmyndigheten.

19 %. 1 mom. Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet är ) att hänföra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med ) gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne, under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom fyra år dessförinnan. Avdrag skall ske för skatt, som visas hava enligt denna förordning erlagts för gåvan, eller, om ytterligare gåva förekommit före ovan angivna tid, för vad av erlagd skatt belöper å den gåva, som skall samman- ) läggas med lotten; dock må arvsskatten icke beräknas till lägre belopp än som

skulle, utan avseende å gåvan, hava utgått för lotten.

) Lott, för — — —— stadgade grunderna. ) l )

32 %. , Har efter — — — av 19 %; ) g) fastställd kvarlåtenskapsskatt blivit på grund av bestämmelserna i för- ) ordningen om kvarlåtenskapsskatt eller enligt överrätts beslut nedsatt; ) och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, för någon lott skatt skolat gäldas utöver vad för lotten beräknats, skall efterbeskattning ske med sålunda felande belopp.

52 %. Skatt enligt denna förordning skall, i den mån ej jämlikt 55 % anstånd medgivits, erläggas inom sex veckor efter det beskattningsmyndighet med- delat beslut om skattens fastställande.

Har jämlikt 17 % anstånd med skattens fastställande ägt rum ——- —— krontal bortfaller.

Skatten jämte _ _ angående testamentsbevakningen. Den som _ _ _ beskattningsmyndighetens beslut om skattens fast» ställande.

Har jämlikt 17 % anstånd med skattens fastställande beviljats — _ —— utlämnad bouppteckning.

59 %.

Har efter _ _ _ deklarationen avgivits;

f) fastställd kvarlåtenskapsskatt blivit på grund av bestämmelserna i för- ordningen om kvarlåtenskapsskatt eller enligt överrätts beslut bestämd till högre belopp;

och hade, om hänsyn tagits till omständighet som nu avses, någon skatt— skyldig haft att gälda mindre skatt än vad beräknats, skall honom påförd skatt nedsättas med sålunda för högt beräknat belopp.

Ansökan om _ — — i skatteärendet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.

Förslag ) till ) lag om ändrad lydelse av 1 5 förordningen den 16 juni 1875 (nr 42) ) angående särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden.

särskilda protokoll över lagfarter, inteckningar och andra ärenden1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

1 %.

Där ej _ _ — valttenfallsrätt (tomträttsprotokoll).

Över följande ärenden skola vid underrätt föras särskilda protokoll, näm— ligen: ett över ärenden angående förmynderskap och godmanskap (förmynder— skapsprotokoll); ett över äktenskapsförord (äktenskapsförordsprotokoll); samt ett över bouppteckningar, testamenten som vid domstolen bevakas, åtgärder, som avses i 9 kap. lagen om arv och 8 kap. lagen om testamente, för- ordnande eller entledigande av god man, varom förmäles i lagen om allmänna arvsfonden, avhandlingar om lösöreköp samt ärenden angående kvarlåten- skapsskatt och arvsskatt (bouppteckningsprotokoll).

För varje _ _ _ den döde. Har någotdera — — _ protokollet anmärkt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948. Härigenom förordnas, att 1 % förordningen den 16 juni 1875 angående 1 Senaste lydelse se 1941: 418. )

Förslag till kungörelse om ändrad lydelse av 5 16 förordningen den 7 december 1883 (nr 64) angående expeditionslösen.

Härigenom förordnas, att % 16 förordningen den 7 december 1883 angående enpeditionslösen1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

% 16.

Vid underdomsltol på landet skall expedition, som utan särskild begäran bör utfärdas, vara att tillgå:

Vid rådstuvurätt _ _ uppskov meddelats.

Till häradsrätt eller rådstuvurätt för registrering ingiven bouppteckning, som jämlikt bestämmelserna i förordningen om kvarlåtenskapsskatt eller förordningen om arvsskatt och gåvoskatt skall i samband därmed förses med stämpel, äger part icke utfå förrän erforderligt belopp för stämpelbelägg- ningen inbetalats och för stämpelns anskaffande erforderlig tid därefter till- ändagått.

Vid vattendomstol _ _ _ förhållanden meddelas.

; Denna. kungörelse träder i kraft den 1 januari 1948.

1 Senaste lydelse se 1941: 875.

Inledning. Beredningens uppdraa.

I det yttrande till statsrådsprotokollet den 12 oktober 1945, varmed chefen för finansdepartementet statsrådet Wigforss motiverade förslaget om tillkal- lande av särskilda sakkunniga med uppdrag att utreda frågan om grunderna för den statliga beskattningen av inkomster och förmögenheter, anfördes föl- jande:

l l l

»Krigsutbrottet hösten 1939 medförde omedelbart en kraftig stegring av sta— j

tens utgifter, i främsta rummet för upprustningen och den militära beredskapen. I anledning härav beslötos redan vid 1939 års urtima riksdag betydande höjningar av såväl de direkta som de indirekta skatterna. Visserligen ha ytterligare skatte- stegringar därefter företagits, men man har dock icke nått fram till en balanserad * budget. Under samtliga krigsår ha lånemedel i stor utsträckning måst tagas 1 an- språk för täckande av utgifterna å driftbudgeten.

Med hänsyn till ovissheten beträffande den framtida utvecklingen av statens inkomster och utgifter ha vissa av de företagna höjningarna av de direkta skat- terna icke ansetts tills vidare böra inarbetas i gällande skattesystem. Statsmak- terna ha också uppskjutit att taga ståndpunkt till vissa andra spörsmål på be- skattningsområdet. Sedan kriget nu avslutats torde förutsättningar föreligga för en överarbetning av grunderna för den statliga beskattningen av inkomster och l förmögenheter. Jag vill förorda, att denna fråga nu blir föremål för utredning l genom särskilda sakkunniga. ) Den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten är uppdelad i en efter varje års utdebiteringsbehov rörlig bottenskatt för alla skattskyldiga och en fast tilläggs- skatt, som betalas av fysiska personer i den mån det beskattningsbara beloppet överstiger 8000 kronor. Detta skattesystem ansågs vara tillräckligt elastiskt för att utan påbyggnad av extra skatter kunna användas vid relativt måttliga föränd- ringar av skatteunderlag eller statsutgifter. Då en kraftig höjning av den rörliga bottenskatten medför förändringar i progressionen har det starkt ökade behovet av skatteinkomster medfört att förutom en höjning av uttagsprocenten även en sär- skild värnskatt blivit införd. Denna skatt har beräknats på de beskattningsbara be- lopp, som fastställts för inkomst- och förmögenhetsskatten, men skatteskalorna ha erhållit en delvis annan utformning än som gäller för sistnämnda skatt. Någon anledning att bibehålla en särskild värnskatt såsom en fristående skatt föreligger icke då man nu ånyo äger en överblick över utvecklingen av statens inkomster och utgifter som möjliggör en enhetlig skatteavvägning. Med utgångspunkt från sta- tens beräknade behov av inkomstskatter bör sålunda den förordade utredningen åsyfta att framlägga förslag till utformningen av den statliga inkomst och för- mögenhetsbeskattningen vid ett slopande av värnskatten. Det är givetvis icke möjligt att bygga detta skatteförslag på en mera exakt beräkning av statens behov av inkomstskatter, men denna svårighet torde kunna mötas genom att den nu- varande konstruktionen med en i viss mån rörlig skatt bibehålles, eventuellt genom att alternativa skatteskalor framläggas. Då beskattningen för ensamstående in- komsttagare under kriget relativt sett kommit att skärpas starkast, torde frågan om en viss lindring i beskattningen för sådana inkomsttagare i de lägre inkomst- skikten böra upptagas till särskilt övervägande.

Den särskilda förmögenhetsskatten, som utgår å förmögenheter över 20000

kronor, har under kriget icke varit föremål för någon höjning. Vid införandet av värnskatten diskuterades också en skärpning av förmögenhetsskatten men av olika skäl beslöts att tills vidare uppskjuta avgörandet av denna fråga. Den nu förordade utredningen synes alltså även böra omfatta frågan om den särskilda förmögenhets- beskattningen. Härvid torde beaktas det av årets riksdag godkända, av bevillnings- utskottet gjorda uttalandet rörande formerna för förmögenhetsbeskattningen. Den sedan länge svävande frågan om en engångsskatt å förmögenhet bör sålunda bli föremål för nytt övervägande liksom den av riksdagen angivna möjligheten att låta ett ökat bidrag från förmögenheterna utgå genom höjning av den årliga för- mögenhetsskatten och av arvsskatten.

Särskild uppmärksamhet bör i detta sammanhang ägnas frågan om en förbätt- ring av taxeringsförfarandet i vad avser förmögenhetsuppgifterna. Betydande för- mögenhetsbelopp undandragas med all säkerhet för närvarande beskattning, och det framstår såsom angeläget att få till stånd bättre förhållanden i detta avseende. Om utredningen finner detta påkallat, bör den även vara oförhindrad att fram- lägga förslag till ändringar av nuvarande bestämmelser angående vad som är att hänföra till skattepliktig förmögenhet.»

I anledning av de sålunda lämnade direktiven har beredningen till behand- ling upptagit ej allenast den årliga beskattningen av inkomst och förmögenhet utan även arvs- och gåvobeskattningen.

KAP I.

Nu gällande grunder för den direkta statsbeskattningen samt skatteunderlagets och de debiterade skatte- beloppens förändringar åren 1939—1945.

Huvudgrunderna för 1938 års skattereform.

l 1 Till en början må här erinras om distinktionen mellan begreppen rörlig I och fast skatt. Med rörlig skatt menas, att skatten uttages efter ett procent— ! tal, som bestämmes varje år alltefter det föreliggande behovet av samma skatt. 1 Begreppet fast skatt åter innebär, att skattens storlek är angiven i veder- l hörande skatteförfattning. Före 1938 års skattereform var den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten i sin helhet rörlig. I författningen föreskrevs så.- lunda, att skatten skulle utgå efter ett på visst sätt bestämt grundbelopp och att för varje år skulle bestämmas den för alla skattskyldiga enhetliga procent av grundbeloppet, med vilken inkomst- och förmögenhetsskatt skulle för det * året utgå. ; Enligt de år 1938 beslutade grunderna för inkomst- och förmögenhets— j skatten, vilka grunder fortfarande gälla, utgår denna skatt i form av dels en i rörlig bottenskatt för alla skattskyldiga och dels en fast tilläggsskatt för vissa , skattskyldiga, nämligen sådana fysiska personer, oskifta dödsbon, familjestif— telser, vilkas beskattningsbara belopp överstiger 8000 kronor. Anordningen med en fast tilläggsskatt motiverades av 1936 års skattekommitté, som utar- betat det till grund för 1938 års författningsändringar liggande förslaget, med att det med de skattesatser, varmed man då måste räkna, vore nödvändigt, att de högre skikten av den progressiva skalan bundes i en fast skatt'för att icke skattens rörlighet uppåt skulle alltför mycket begränsas.1 Å andra sidan framhölls av kommittén, att ju mindre del av inkomstbeskattningen som vore rörlig, desto mera kännbar bleve en höjning av utdebiteringsprocenten för de lägre inkomsttagarna, för vilka icke någon del av skatten vore fast. Denna be— gränsning av rörligheten hos bottenskatten ansågs emellertid kunna mot- verkas dels därigenom att nämnda skatt icke gjordes proportionell utan pro- ( gressiv, varvid progressionen finge sträcka sig relativt högt upp i skikten och dels därigenom att vid avvägningen mellan bottenskatten och tilläggsskatten den senares skala konstruerades så, att även vid högre uttagningsprocent den avsedda jämvikten bibehölles. Vid uträknandet av bottenskatten för fysiska personer, oskifta dödsbon och * familjestiftelser bestämmes först ett grundbelopp. Detta grundbelopp uträknas | ! l ! | 1

1 Betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen rn. m. (SOU 1937: 42 s. 82 0. f.).

efter en progressiv skala, varvid det procenttal, som grundbeloppet skall mot- svara, stiger från 4,5 % (för beskattningsbara belopp ej överstigande 3 000 kro- nor) till 6,5 % (för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 6 000 kronor.

För juridiska personer är inkomst och förmögenhetsskatten i sin helhet rörlig. De erlägga sålunda endast bottenskatt och ej någon fast tilläggsskatt. Bottenskattens grundbelopp utgör för aktiebolag, ekonomiska föreningar och därmed likställda 10 % av det beskattningsbara beloppet samt för ideella för— eningar, stiftelser o. dyl. 5 % av det beskattningsbara beloppet.

Tilläggsskatten —— vilken såsom ovan nämnts erlägges av fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med beskattningsbara belopp översti- gande 8000 kronor utgår efter en progressiv skiktskala, vari den lägsta skattesatsen är 2 % (för den del av det beskattningsbara beloppet som ligger mellan 8000 och 10000 kronor) samt den högsta skattesatsen 28 % (för den del av det beskattningsbara beloppet söm överstiger 200000 kronor).

Förmögenheten beskattas i två olika former, nämligen dels på så sätt att 1/100 av den skattepliktiga förmögenheten inräknas i det till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade beloppet och dels genom en särskild skatt å förmögenhet.1 Skattskyldighet till sistnämnda skatt föreligger för fysisk per- son, oskift dödsbo, utländsk juridisk person och familjestiftelse, därest den skattepliktiga förmögenheten överstiger 20 000 kronor. Den särskilda skatten å, förmögenhet, som är en fast skatt, utgår enligt progressiv skiktskala, vari den lägsta skattesatsen, 1 promille, avser beskattningsbar förmögenhet ej över- stigande 40 000 kronor och den högsta skattesatsen, 6 promille, beskattnings- bar förmögenhet överstigande 1000 000 kronor. Vid den beskattningsbara förmögenhetens bestämmande kan, om den skattskyldiges inkomst är låg i förhållande till den skattepliktiga förmögenheten, viss reduktion äga rum.

Vid utformandet av det skattesystem, som sålunda genomfördes år 1938, låg skatteunderlaget vid 1936 års taxering till grund. Man räknade med att det nya systemet skulle — med 1936 års skatteunderlag och med beaktande jäm— väl av den år 1938 vidtagna omläggningen av avdragssystemet vid grund- beloppsnivå (d. v. s. vid en uttagning av den rörliga bottenskatten med 100 % av grundbeloppet) avkasta omkring 235 miljoner kronor i skatt (särskild skatt å förmögenhet däri inberäknad). Meningen var emellertid redan från början, att bottenskatten skulle uttagas med 110 % av grundbeloppet varigenom skulle erhållas ett skattebelopp av omkring 253 miljoner kronor, som ungefärligen motsvarade de på. grundval av 1936 års taxering debiterade statsskatterna.

Verkningarna av det år 1938 införda skattesystemet vid olika uttagnings- procent för bottenskatten belyses av följande i 1936 års skattekommittés be- tänkande (s. 270) återgivna tablå:

1 Beträffande ekonomiska föreningar, vilkas behållna tillgångar vid likvidation alle- nast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, gäller enligt författningsändring år 1942, att i det taxerade beloppet inräknas 1/200 av den förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig.

Skatt i miljoner kronor

Bottenskattcns

grundbelopp Inkomst- neilsziig'mögenhcts- Särskild uttaget med: skatt & Total skatt Bottenskatt Tilläggsskatt förmögenhet

90 % 150-3 455 235 219'8 100 % 1675 455 235 2365 110 % 1843 455 23.5 2533 1'20 % 201'0 435 235 2700 150 % 217 & 455 235 286 8

Av denna tablå framgår att av den sammanlagda skatten för inkomst och förmögenhet omkring 25 % av—sågos skola uttagas i form av fast skatt och om— kring 75 % i form av rörlig skatt. De fasta skatterna, d. v. s. tilläggsskatten och den särskilda skatten å förmögenhet, motsvarade sålunda enligt tabellen vid en uttagningsprocent av 110 27 % och vid en uttagningsprocent av 130 24 % av den totala skatten. Av inkomst- och förmögenhetsskatten enbart mot- svarade den fasta skatten (tilläggsskatten) vid en uttagningsprocent av 110 19,8 % och vid en uttagningsprocent av 130 17,2 % av hela skatten.

Beträffande skattebördans fördelning mellan fysiska personer och juridiska personer skulle enligt de av skattekommittén föreslagna grunderna av det sammanlagda skattebeloppet omkring 75 % belöpa å fysiska personer och 25 % å juridiska personer. Av den totala skatten, som enligt vad ovan nämnts vid en uttagningsprocent av 110 antogs komma att uppgå till 253,3 miljoner kro- nor, beräknades nämligen vid samma uttagningsprocent 192,71 miljoner kro- nor skola erläggas av fysiska personer. Av det skattebelopp, som enligt dessa beräkningar skulle komma att utgöras av juridiska personer, beräknades 52,6 miljoner kronor, motsvarande 20,7 % av hela den samlade beskattningen av inkomst och förmögenhet, skola bestridas av aktiebolagen.

Vad slutligen angår avvägningen av beskattningen av fysiska personer mellan inkomst och förmögenhet förutsatte skattekommittén, att av den sam- manlagda beskattningen av sådana personer omkring 80 % skulle utgå i form av inkomstskatt och omkring 20 % i form av förmögenhetsskatt. Av den sam— manlagda skatten för fysiska personer, som enligt vad ovan nämnts vid en uttagningsprocent av 110 beräknad-es till 192,2 miljoner kronor, antogs näm- ligen 153,0 miljoner kronor belöpa å inkomst och 39,2 miljoner kronor å för- mögenhet.

Efter år 1938 vidtagna skärpningar i den direkta statsbeskattningen.

Såsom ovan nämnts räknade 1936 års skattekommitté med att botten- skatten skulle vid det nya systemets ikraftträdande efter 1939 års ingång ut- tagas med 110 % av grundbeloppet. Emellertid bestämdes uttagningsprocen- ten för år 1939 för aktiebolag och andra i B-längden upptagna juridiska per— soner till 130 samt för andra skattskyldiga till 120. Alltsedan år 1940 har ut-

tagningsprocenten varje år varit 200 för aktiebolag och därmed likställda samt 150 för andra skattskyldiga. Den särskilda skatten å förmögenhet har icke undergått ändring.

Alltsedan budgetåret 1939/40 har vid sidan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten enligt av riksdagen årligen fattade beslut utgått en sär- skild värnskatt. För nämnda budgetår utgick värnskatten med halva beloppet av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatt, som påförts den skattskyldige på grund av 1939 års taxering. Från och med budgetåret 1940/41 har värn— skatten utgått efter en särskild skala. Efter den skärpning av värnskatten, som beslöts år 1942, utgår värnskatten

1) för fysiska personer, vilkas taxerade belopp utgjort minst 1 000 kronor men för vilka beskattningsbart belopp ej fastställts, med 5 kronor,

2) för övriga skattskyldiga fysiska personer ävensom för oskifta dödsbon och familjestiftelser efter en progressiv skala, där den lägsta skattesatsen — avseende beskattningsbara belopp ej överstigande 3 000 kronor — utgör 6 %, dock lägst 5 kronor, samt den högsta skattesatsen — avseende den del av det beskattningsbara beloppet som överstiger 200 000 kronor utgör 31 %,

3) för svenska aktiebolag och andra i B-längden upptagna juridiska per- soner med 12 % av det beskattningsbara beloppet, samt

4) för andra skattskyldiga med 6 % av det beskattningsbara beloppet.

Skatteunderlagets och de debiterade skattebeloppens förändringar sedan år 1938.

Skatteunderlaget har sedan år 1938 avsevärt ökat, vilket delvis är beroende på den penningvärde—sförsämring som sedan dess ägt rum. I det följande kom- mer med ledning av den av statistiska centralbyrån årligen utgivna publika- tionen »Skattetaxeringarna» samt i statsverkspropositionerna för åren 1939— 1946 lämnade uppgifter närmare att åskådliggöras förändringarna i skatte- underlaget och de debiterade skattebeloppen.

De till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt taxerade och beskattnings- bara beloppen ha för åren 1939—1945 utgjort:

Taxerat belopp Beskattningsbart belopp i milj. kr. för fysiska Taxeringsår perser-er . . . m. fl. Fysrska personer Aktiebolag Stiftelser (A-Iängden) m. fl. m. fl. m. fl. Summa i milj. kr. (A-längden) (B-längden) (C-läugden) 1939 6 48037 2 83096 79127 2431 3 64704 1940 6 790'56 3 01040 90017 2250 3 93307 1 1941 7 006'26 3 126-91 86499 2521 4 017-11 194? 7 815'61 3 64599 87051 3361 4 550 11 1943 9039 08 454351 94427 3275 552053 1944 9 996-30 5 242 34 1 095 29 38-55 6 37619 ? 1945 10 513-32 561362 103371 37'33 6684'66 * 1 Hänsyn har ej tagits till nedsättning på grund av påförd krigskonjunkturskatt. * Siffrorna för åren 1944 och 1945 hän (öra sig till taxeringsnämndernas beslut.

De till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt för samma år debiterade skattebeloppen framgå av följande sammanställningar:

A) Fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser (A-langden):

Bottonskatt

Tilläggsskatt

Summa skatt

Taxeringsår i milj. kr.

i % av beskattnings- bart belopp

i milj. kr.

l % av beskattnings- bart belopp

i milj. kr.

i % av beskattnings- bart belopp

1939 17370 1940 22903 1941 237 64 1912 27586 1943 313-44 1944 1 39473 1945 1 422-30

6'14 56'96 7'61 5423 7 60 53 02 757 5945 7'56 6191 753 66'89 752 69 43

2-01 1'80 1'70 1'46 1'36 131 124

23066 283'26 25-0'66 32931 40535 463152 49173

1 Samtliga siffror för åren 1944 och 1945 hänföra sig till tnxeringsnämndcrnas beslut.

815 9 41 930 9 03 8 92 8'84 8'76

B) övriga skattskyldiga (B- och C-längdurna).

Bottenskatt för aktiebolag Bottcnskatt för stiftelser

Tarcringsår och därmed likställda m. fl.

' (ll-längden) lC-längden)

i milj. kr. i milj. kr. 1939 10291 150 1940 179'67 1'69 1941 171'88 1'89 1942 17322 249 1943 187'47 245 1944 1 21793 2'89 1945 1 205'51 nämndernas beslut.

Den till särskild skatt å förmögenhet beskattningsbara förmögenheten och debiterade skatten ha för åren 1939—1945 utgjort:

nämndernas beslut.

. Debiterad skatt Beskattningsbar Taxeringsår förmögenhet i o/ro av beskatt- i milj. kr. i milj. kr. ningsbar förmögenhet 1939 13178'35 2951 224 1940 12 35369 25'92 210 1941 12 69653 2634 207 1942 13 46166 2823 210 1943 14 301'65 3026 212 1944 1 15084'51 31'22 2-07 194?) 1 15 93413 3300 207

1 Samtliga siffror för åren 1944 och 1945 hänföra sig till taxerings-

l l l 1 280 1 Samtliga siffror för åren 1944 och 1945 hänföra sig till taxerings- 1 | | I

belopp:

Den debiterade värnskatten har för åren 1939—1945 uppgått till följande

Taxoriugsår

Debitcrad värnskatt i milj. kr.

m. fl.

Fysiska personer

(A- längden)

111. 11.

Aktiebolag

(B-längdcn)

Stiftelser m. fl. (C-längden)

Summa skatt

Summa debiterad

värnskott i % av beskattnings- bart belopp

1939

115

51

075

166

1940 19801 89'61 1'12 28874 1941 20l'o7 85'63 l*26 287'96 7'2 . 1942 28460 10351 199 394 1'10 8'6 ! 1943 34949 11266 l'96 4654 11 84 ' 1944 1 40013 131'36 2 32 533-81 84

1945 1 42456 12400 224 55080 92

1 Samtliga siffror för åren 1944 och [945 hänföra sig till taxeringsnämndernas beslut.

Såsom sammanfattning av ovanstående tabeller meddelas här nedan det sammanlagda belopp, som för åren 1939—1945 debiterats i form av statlig inkomst— och förmögenhetsskatt, särskild skatt å förmögenhet samt värnskatt:

I anslutning till ovan återgivna tabeller må beträffande de inträffade för- ändringarna i skatteunderlag och debiterade skatter anföras följande.

1 Debitcrad skatt 1 milj. kr.

l Taxeringsår Inkomst- och .. .

) förmögenhets- gnäll-(323332; Värnskatt Summa

1 skatt '”

| 1939 33507 2951 166 53058 | 1940 464152 25-92 28974 77928 | 1941 46438 21534 287'96 778'68 ) 1942 51 IF)—02 2823 39010 923 35

. 1943 59526 30425 46411 108963 1944 68444 3122 53381 1 249 47 1945 700-04 313-00 550 80 1 283'84

l l l

1. Skattens fördelning mellan rörlig och fast skatt. l Av den i det föregående lämnade redogörelsen för grunderna för 1938 års * skattereform framgår, att av den sammanlagda skatten för inkomst och för- ) mögenhet (d. v. s. såväl inkomst- och förmögenhetsskatten som den särskilda skatten å förmögenhet) omkring 25 % avsågos skola uttagas i form av fast skatt och omkring 75 % i form av rörlig skatt. Vad angår inkomst- och förmögenhets- skatten ensam motsvarade den fasta skatten ej fullt 20 % och den rörliga skatten något över 80 % av hela inkomst- och förmögenhetsskatten. Om siffrorna från 1945 års taxering läggas till grund för en motsvarande be- räkning, finner man följande. De sammanlagda debiterade statsskatterna på grund av samma års taxering utgjorde 1 283,84 miljoner kronor. Däri ingick

tilläggsskatt, värnskatt och särskild skatt å förmögenhet med 653,23 miljoner kronor. Den fasta skatten motsvarade sålunda 49,12 % av hela skatten. Ser man enbart på inkomst— och förmögenhetsskatten och värnskatten, utgör den fasta skatten 50,41 % av dessa skatters sammanlagda belopp.

Att en kraftig förskjutning i skattebördans fördelning från rörlig till fast skatt måste ha ägt rum genom värnskattens införande har ju varit att vänta. Mera märkligt är, att en förskjutning i motsatt riktning kan konstateras be- träffande inkomst och förmögenhetsskattens fördelning mellan rörlig och fast skatt. Vid 1945 års taxering motsvarade tilläggsskatten sålunda endast 9,92 % av hela den debiterade inkomst— och förmögenhetsskatten.

Av tabellen över den debiterade inkomst- och förmögenhetsskattens för fysiska personer m. fl. fördelning mellan bottenskatt och tilläggsskatt framgår. att, fastän skatteunderlaget från år 1940 till år 1945 för sådana skattskyldiga ökat med 86 %, den debiterade bottenskatten i procent av beskattningsbart be— lopp (medelskatteprocenten) dessa år varit ungefär oförändrad. Medelskatte— procenten för bottenskatten beträffande ifrågavarande skattskyldiga utgjorde sålunda taxeringsåret 1940 7,61 och taxeringsåret 1945 7,52. Man skulle kunnat vänta sig, att skatteunderlagets ökning skulle ha medfört någon höjning av medelskatteprocenten för tilläggsskatten. Sistnämnda medelskatteprocent har emellertid i stället avsevärt minskats. Medelskatteprocenten för tilläggsskatten utgjorde vid 1940 års taxering 1,80 men hade vid 1945 års taxering sjunkit till 1,24. Det är härvid att märka, att någon ändring i uttagningsprocenten för inkomst— och förmögenhetsskatten ju icke ägt rum sedan år 1940. Tilläggsskat— tens procentuella nedgång måste fördenskull bero på förskjutningar i skatte- underlaget.

Av statistiska centralbyrån uttalas i publikationen » Skattetaxeringarna» för år 1944, att de mycket stora inkomsterna under de senaste åren fått en allt— mer minskad betydelse för det totala skatteunderlaget”. Av siffrorna för skatte- underlagets och de debiterade skatternas förändringar åren 1939—1944 drar centralbyrån den slutsatsen, att den stora ökningen av skatteunderlaget främst berodde på nytillkomsten av inkomsttagare i de lägre inkomstklasserna. Centralbyrån tillägger, att den tidigare nedgången i tilläggsskattens absoluta belopp (för åren 1940—1942) läte förmoda, att de förutvarande största in- komsttagarna försvunnit utan att efterträdas av nya..

Innebörden av dessa förskjutningar i skatteunderlaget kan med stöd av tillgängligt statistiskt material icke här exakt klargöras. Inom beredningen ha emellertid vissa. undersökningar skett i detta hänseende, beträffande vilka hänvisas till Bilaga 1.

2. Skattebördans fördelning mellan fysiska och juridiska personer. Enligt grunderna för 1938 års skattereform skulle såsom ovan nämnts av den sammanlagda direkta statsbeskattningen omkring 75 % bestridas av fysiska personer och omkring 25 %lav juridiska personer, varvid å aktiebolagen skulle falla omkring 20 %.

De i det föregående återgivna tabellerna ge vid handen, att av de samman— lagda debiterade statsskatterna på grund av 1945 års taxering, 1 283,84 miljoner kronor, ett belopp av 334,55 miljoner kronor avsåg sådana juridiska personer, som upptagas i B- och C—längderna. Sistnämnda belopp motsvarade 26,06 % av den sammanlagda skatten. Därav belöpte å aktiebolagen 329,51 miljoner kronor eller således 25,63 % av den totala skatten.

Härav framgår, att juridiska personer i allmänhet — procentuellt sett i förhållande till den samlade beskattningen fått vidkännas en obetydlig ökning. För aktiebolag och därmed likställda är ökningen större (från om— kring 20 till omkring 25 %).

3. Skattebördans fördelning mellan inkomst och förmögenhet.

»

Enligt grunderna för 1938 års skattereform skulle av den sammanlagdabe- skattningen av fysiska personer (skattskyldiga i A-längden) omkring 80 % avse inkomstskatt och omkring 20 % förmögenhetsskatt.

Den särskilda skatten å förmögenhet uppgick år 1945 till ett debiterat be- lopp av 33,0 miljoner kronor. Däremot är ej känt hur mycket av inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten, som utgöres av förmögenhetsskatt. Enligt gjorda beräkningar kunna emellertid vid 1945 års taxering 48,2 miljo— ner kronor antagas utgöra förmögenhetsskatt. Med dessa utgångspunkter skulle vid 1945 års taxering av den samlade beskattningen av fysiska personer omkring 8,5 % utgöras av förmögenhetsskatt.

KAP. II.

Sammanfattning av beredningens förslag.

Familj ebeskattningen.

Beredningen föreslår avskaffande av barnavdragen vid den statliga beskatt- ningen. Därvid förutsätter beredningen, att ett system med direkta barnbi— drag införes i enlighet med de riktlinjer, som framlagts av befolkningsutred- ningen. Barnbidragen skola icke beskattas.

Den nuvarande uppdelningen av ortsavdraget i grundavdrag och familje- avdrag skall enligt förslaget upphöra.. Likaså försvinner den s. k. bankningen.

Då olikheter i levnadskostnader alltjämt föreligga på olika orter, har be- redningen icke kunnat föreslå avskaffande av dyrortsgrupperingen vid be— skattningen. Beredningen har sålunda i sitt förslag bibehållitortsavdragens gradering i fem ortsgrupper, varvid i fråga om gift skattskyldig spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp i överensstämmelse med 1945 års lönekom- mittés förslag beträffande lönespännvidden i lägre löneklasser bestämts till omkring 16 %, Vad angår ensamstående skattskyldig är enligt beredningens förslag spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp något större än för gift skattskyldig nämligen 20 %. Denna olikhet, som beredningen med hänsyn till reduktionen av ortsavdragen för ensamstående finner vara av mindre betydelse, har bland annat föranletts av önskvärdheten att orts— avdragen såvitt möjligt bestämmas till jämna tal.

Ortsavdragen för gift skattskyldig skola enligt beredningens förslag bestäm- mas till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i ortsgrupp III 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Beredningen har övervägt, huruvida ortsavdragen för gift skattskyldig borde vid högre inkomster reduceras och slutligen helt bortfalla, men har stannat för att föreslå bibehållande av ortsavdragen i dessa fall.

Beträffande ensamstående skattskyldiga har beredningen funnit, att lev- nadskostnadsminimum för dem på andra områden beräknas till belopp, som motsvara minst omkring 2/s av levnadskostnadsminimum för makar. Vill man avväga beskattningen i de allra lägsta inkomstklasserna så, att rimlig hänsyn tages även till den ensamståendes oundgängliga levnadskostnader, och beak— tas därjämte, att såväl kommunalskatt som indirekta skatter komma att er- läggas även i dessa inkomstlägen, så böra ortsavdragen för ensamstående i nämnda inkomstklasser enligt beredningens mening motsvara omkring 2/3 av ortsavdragen för makar. Beredningen har fördenskull ansett sig böra föreslå, att ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga skola uppgå till följande be—

lopp, nämligen i ortsgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp II 1 700 kronor, i orts- grupp III 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900 kronor och i ortsgruppV 2 000 kronor. Liksom enligt nuvarande bestämmelser skola emellertid ortsavdragen för ensamstående vid något högre inkomst reduceras och slutligen helt bort- falla. Enligt beredningens förslag börjar reduktionen av ortsavdragen för ensamstående, så snart det beskattningsbara beloppet överstiger 1 000 kronor. Detta är fallet, då det taxerade beloppet överstiger i ortsgrupp I 2 600 kronor, i ortsgrupp II 2 700 kronor, i ortsgrupp III 2 800 kronor, i ortsgrupp IV 2 900 kronor och i ortsgruppV 3 000 kronor. Reduktionen sker sedan med 12,5 % av det'ursprungliga avdraget per 1 000 kronor av det taxerade beloppet.. Detta innebär, att reduktionen är avslutad vid följande taxerade belopp, nämligen i ortsgrupp I 10 600 kronor, i ortsgrupp II 10 700 kronor, i ortsgrupp III 10 800 kronor, i ortsgrupp IV 10900 kronor och i ortsgruppV 11 000 kronor. Vid taxerade belopp överstigande de nu nämnda åtnjuter således ensamstående skattskyldig enligt beredningens förslag icke något ortsavdrag alls.

Beredningen förutsätter, att de verkningar, som den av beredningen före— slagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för en— samstående kommer att medföra med avseende å sambeskattningen av äkta makar, beaktas av de av chefen för finansdepartementet den 19 juni 1946 till— kallade sakkunniga för utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar.

Ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med minderårigt barn skall enligt beredningens förslag erhålla ortsavdrag med de belopp, som av beredningen föreslagits beträffande ensamstående skattskyldiga men utan reduktion av avdraget vid högre inkomster. Rätt att åtnjuta ett oreducerat avdrag skall tillkomma den av barnets föräldrar, som har vårdnaden om barnet. Beredningen anser däremot icke motiverat, att den andre av barnets föräldrar, även om han bidrager till barnets underhåll, skall erhålla den förmån, som rätten till ett oreducerat avdrag komme att innebära..

Ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minder— åriga barn skall, därest den skattskyldige haft husföreståndarinna hos sig an- ställd, erhålla samma avdrag som gift skattskyldig.

Skattesystemet och skatteskalan för fysiska personer.

Beredningen har under sitt arbete haft att taga ställning till vissa spörs— mål, vilka äro av avgörande betydelse för utformningen av skattesystemet. Sålunda uppkommer frågan, huruvida beskattningen av inkomst och för- mögenhet bör såsom hittills ske i två olika former, nämligen dels genom en kombinerad inkomst? och förmögenhetsskatt och dels genom en fristående förmögenhetsskatt. Vidare måste fastställas, i'vilken omfattning den statliga skatten skall vara rörlig. Slutligen måste såsom utgångspunkt för utredningen bestämmas det skattebelopp, som med skattesystemet avses att vinnas, d. v. s. ramen för skattesystemet. Sedan dessa frågor erhållit sin lösning, återstår spörsmålet om skatteskalans bestämmande.

Vad angår förmögenhetsbeskattningens anordnande har beredningen fun- nit den nuvarande kombinationen mellan inkomst» och förmögenhetsbeskatt- ningen icke längre böra bibehållas. Beredningen föreslår sålunda, att beskatt- ningen av inkomst och förmögenhet skall ske genom två från varandra helt fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt.

Beträffande frågan om skattens rörlighet föreslår beredningen upphävande av den nuvarande anordningen med en rörlig bottenskatt och en fast tilläggs- skatt. Den statliga inkomstskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga skall sålunda enligt beredningens förslag vara i sin helhet rör- lig, dock med viss maximering. Enligt den av beredningen föreslagna in- komstskatteskalan för nämnda skattskyldiga utgör den högsta skattesatsen 70 %. Denna skattesats inträder för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 200 000 kronor. Beredningen föreslår en begränsning av rör— ligheten så till vida, att den statliga inkomstskatten icke får i något skikt överstiga 70 %. Denna maximeringsregel har alltså anknutits till den s. k. marginalskatten. Den för hela inkomsten genomsnittliga skattesatsen blir givetvis lägre.

Av den av Kungl. Maj:t vid 1946 års riksdag framlagda finansieringspla— nen har beredningen funnit framgå, att under de närmaste åren stora krav komma att ställas på. beskattningen för beredande av täckning för väntade statsutgifter. Ramen för det nya skattesystemet har bestämts med hänsyn till detta förhållande.

Den å inkomst belöpande statsskatten på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering kan för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga beräknas ha utgjort 868 miljoner kronor. Beredningen har sökt konstruera in— komstskatteskalan i det nya systemet så, att detta tillämpat ä skatteunderlaget vid 1945 års taxering och med hänsyn tagen till av beredningen föreslagna ändringar i fråga om ortsavdragen, vid grundbeloppsnivå avkastar omkring 260 miljoner kronor mindre än det nu gällande skattesystemet.

Den & inkomst belöpande statsskatten för fysiska personer och därmed lik— ställda skattskyldiga vid 1945 års taxering, vilken skatteintäkt såsom ovan nämnts kan beräknas till 868 miljoner kronor, har uppkommit vid tillämpning av det nu gällande barnavdragssystemet. Vid samma års taxering kunna barn- avdragen antagas ha medfört ett intäktsbortfall av 110 a 120 miljoner kronor. Å andra sidan kan totalkostnaden för det av befolkningsutredningen före- slagna barnbidragssystemet beräknas till ett betydligt högre belopp. På grund härav har vid jämförelsen mellan den beräknade avkastningen av det före— slagna skattesystemet och avkastningen av gällande skattesystem i sistnämnda avkastning inräknats jämväl det belopp, varmed skatteintäkterna enligt det gällande skattesystemet skolat ökas, därest barnavdragen icke funnits. Om barnavdragen antagas ha motsvarat en intäktsminskning av 110 miljoner kronor, kan avkastningen av det nuvarande skattesystemet beträffande de skattskyldiga, varom här är fråga, beräknas till 978 miljoner kronor. Det av beredningen föreslagna skattesystemet skulle sålunda vad angår dessa skatt-

skyldiga vid grundbeloppsnivå avkasta omkring (978—260 :) 718 miljoner kronor. Emellertid antager beredningen, att, då det nya systemet träder i till- lämpning, grundbeloppet till en början kommer att uttagas med 110 %. De sammanlagda skatteintäkterna från nu ifrågavarande skattskyldiga skulle där- igenom ökas med omkring 71 miljoner kronor till omkring 789 miljoner kronor och intäktsbortfallet i jämförelse med nu gällande system bliva 189 miljoner kronor eller i runt tal omkring 190 miljoner kronor.

Med dessa utgångspunkter har beredningen utformat den föreslagna in- komstskatteskalan för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga. Enligt denna skala motsvarar skatten för ensamstående vid en uttagnings- procent av 110 nuvarande skatt vid ett taxerat belopp av omkring 7 000 kronor. Vid taxerade belopp understigande detta belopp är skatten för ensamstående. enligt förslaget vid en uttagningsprocent av 110 lägre och vid taxerade belopp överstigande samma belopp högre, än enligt nu gällande grunder. Beträffande makar är skatten enligt förslaget vid 110 % uttagning lägre än nuvarande skatt, då det taxerade beloppet understiger omkring 15000 kronor. Vid taxerade belopp överstigande nämnda belopp är skatteökningen enligt förslaget till en början obetydlig. Då det taxerade beloppet uppgår till 20000 kronor, in— skränker sig sålunda skatteökningen till omkring 200 kronor, motsvarande cirka 5 % av den nuvarande statsskatten. Först vid mycket höga inkomster blir skatteökningen enligt förslaget mera avsevärd.

I detta sammanhang må påpekas, att den förskjutning i skatteunderlaget i riktning mot högre inkomstskikt, som kunnat konstateras under de senare åren och som får antagas komma att fortsätta, med sannolikhet torde få till följd, att det av de höjda Ortsavdragen och den föreslagna skatteskalan föran- ledda intäktsbortfallet blir något större än ovan beräknats, då. det nya skatte— systemet träder i tillämpning, vilket dock ingalunda behöver betyda att de totala skatteintäkterna bliva mindre. De av beredningen gjorda beräkningarna ha fördenskull endast till syfte att tjäna såsom ledning vid bedömandet av det föreslagna skattesystemets verkningar.

Inkomstbeskattningen av juridiska personer.

Enligt nuvarande bestämmelser är inkomst- och förmögenhetsskatten för sådana juridiska personer, som ej skola beskattas enligt den för fysiska per- soner gällande progressiva skatteskalan, i sin helhet rörlig. Dessa juridiska personer erlägga sålunda endast bottenskatt. Grundbeloppet utgör för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter, som icke äro aktiebolag, sparbanker, Sparbankernas säkerhetskassa, Sveriges all- männa hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteks- föreningar, svenska bostadskreditkassan, bostadskreditföreningar samt sådana utländska juridiska personer, som ej beskattas i likhet med fysiska personer, 10% av det beskattningsbara beloppet. Alltsedan budgetåret 1940/41 har skatten av dessa grupper av skattskyldiga erlagts med 200 % av grundbelop- pet. Efter åren 1943 och 1946 beslutade ändringar i 20 & förordningen om

86 statlig inkomst— och förmögenhetsskatt har dock procenttalet för försäkrings— anstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverk— samhet hänförlig inkomst, bestämts lika med procenttalet för fysiska per— soner, vilket procenttal alltsedan budgetåret 1940/41 utgjort 150. För andra skattskyldiga — till vilka höra bland annat stiftelser och ideella föreningar utgör grundbeloppet 5 % av det beskattningsbara beloppet, och detta grund- belopp har alltsedan budgetåret 1940/41 uttagits med 150 %.

Värnskatten utgör alltsedan budgetåret 1942/43 för aktiebolag och därmed likställda skattskyldiga 12 % av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer utom för dem som beskattas i enlighet med den för fysiska personer gällande skatteskalan — 6 % av det beskattningsbara be- loppet.

Den sammanlagda statsskatten utgör sålunda enligt nu gällande beskatt- ningsgrunder för aktiebolag och därmed likställda skattskyldiga 32 % av det beskattningsbara beloppet, för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkrings- tekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, 27 % av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer med ovan angiven begränsning 13,5 % av det beskattningsbara beloppet.

Enligt beredningens förslag skall skattesatsen för aktiebolagen och därmed likställda juridiska personer bestämmas till 40 %, vilket skulle innebära en höjning av den nuvarande sammanlagda skattesatsen för dessa skattskyldiga med 8 %. På grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering kan denna höjning beräknas motsvara en ytterligare skatteintäkt för staten av omkring 80 miljoner kronor.

Skattesatsen för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, skall enligt för— slaget utgöra 25 % och skattesatsen för övriga juridiska personer 15 %. Skatte— satsen för försäkringsanstalter kan på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering beräknas medföra ett intäktsbortfall av omkring 0,5 miljoner kronor och skattesatsen för övriga juridiska personer en ytterligare skatte— intäkt av omkring 0,5 miljoner kronor.

Beskattningen av juridiska personer utom dem som beskattas i enlig- het med den för fysiska personer gällande skatteskalan —— skall icke vara underkastad rörlighet.

Förmögenhetsbeskattningen.

Såsom ovan nämnts föreslår beredningen särskiljande av den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten i två från varandra fristående skatter, en inkomstskatt och en förmögenhetsskatt. Beredningen har nämligen funnit, att med nuvarande skattetryck kombinationen av inkomst- och förmögenhets— beskattningen medför, att inkomstens storlek i alltför hög grad blir avgörande vid förmögenhetsskattens bestämmande.

Beredningen föreslår därest i enlighet med vad beredningen i det föl- jande förordar någon engångsskatt å förmögenhet icke införes _— en skatte-

skala för den fristående förmögenhetsskatten, som beräknat å skatteunderlaget vid 1944 års taxering kan antagas komma att medföra en skatteintäkt av 108 miljoner kronor, (1. v. s. omkring 30 miljoner kronor mer än den nuvarande i form av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt saint särskild skatt å förmögenhet utgående förmögenhetsskatten.

En Dreduktionsregel för de fall, då inkomsten är låg i förhållande till för- mögenheten, har utformats Reduktionsregeln innebär 1 huvudsak, att reduk- tion skall ske, om förmögenheten ej öv erstigei 100000 kronor och den sani- maniäknade nettoinkomsten understiger 31/3 % av fö1mögenheten.

Beträffande de juridiska personer, vilka nu äro underkastade förmögen- hetsskatt genom den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten, före— slås en proportionell förmögenhetsskatt med en skattesats av 1,5 promille. Skatteplikt skall föreligga, då den beskattningsbara förmögenheten överstiger 5 000 kronor.

Stadgandena om de ekonomiska föreningarnas förmögenhetsbeskattning skola enligt beredningens förslag utgå. Då bestämmelserna i detta hänseende infördes genom 1942 års författningsändringar, voro desamma motiverade av en önskan om erhållande av full likställighet mellan de ekonomiska förenin- garna och aktiebolagen. Efter genomförandet av den nu föreslagna omlägg— ningen av skattesystemet torde likställigheten med aktiebolagen enligt be- redningens mening icke längre kunna anses kräva någon förmögenhetsbe— skattning av ekonomiska föreningar.

Engångsskatt å förmögenhet. Den sedan länge svävande frågan om införande av en engångsskatt å för- mögenhet har av beredningen upptagits till behandling. Något förslag om införande av en sådan skatt framlägges ickc av beredningen.

Arvs- och gåvobeskattningen.

Beredningen föreslår införande av en kvarlåtenskapsskatt, som skulle ge omkring 40 miljoner kronor årligen i skatteintäkter. Denna skatt bör enligt beredningens mening icke betraktas såsom en arvsskatt i egentlig mening utan såsom en förmögenhetsskatt, avsedd att träffa den avlidnes förmögenhet. Skattskyldigheten till kvarlåtenskapsskatt lägges sålunda enligt förslaget på dödsboet. Efterlevande makes giftorättsandel inräknas ej i kvarlåtenskapen. Då enligt den av beredningen föreslagna skalan kvarlåtenskapsskatt utgår endast då kvarlåtenskapens värde överstiger 25 000 kronor, innebär detta, att i fall då den avlidne efterlämnat make och giftorätt föreligger, kvarlåtenskaps— skatt uttages först då behållningen i boet överstiger 50 000 kronor.

Vid kvarlåtenskapens beräkning tages vidare hänsyn till viss sådan egen- dom, som den avlidne ägt endast en kortare tid. Avdrag medgives sålunda för vad den avlidne inom fem år före dödsfallet erhållit genom arv, testamente eller gåva.

En betydande svårighet har varit att finna en tillfredsställande anordning

för att samordna gåvobeskattningen med kvarlåtenskapsskatten. Enligt be- redningens förslag skall gåvoskatten i möjligaste mån vara oberoende av kvar— låtenskapsskatten. Sistnämnda skatt har i stället konstruerats så, att den utgår i två former, nämligen dels vid dödsfall och dels vid gåva.. I stället för att ändra skattesatserna för den nuvarande gåvoskatten har sålunda föreslagits en särskild kvarlåtenskapsskatt för gåva, som skall utgå i vissa fall. Skatt-— skyldigheten skall vid kvarlåtenskapsskatten för gåva åligga givaren, medan vid den egentliga gåvoskatten gåvotagaren är skattskyldig. Kvarlåtenskaps- skattens konstruktion medför att någon sammanläggning av tidigare gåvor med kvarlåtenskapen icke behöver ske. Beträffande den nuvarande gåvoskat- ten föreslås icke någon ändring. Beredningen förutsätter emellertid, att frågan om den egentliga gåvobeskattningen blir föremål för särskild utredning.

Vissa åtgärder föreslås för underlättande av svårigheterna att erlägga kvar- låtenskapsskatten. Sålunda kan anstånd med skattens erläggande medgivas i vissa fall. Vidare har föreslagits att såsom likvid intill skattens halva be- lopp må godtagas vissa intecknade skuldebrev och börsnoterade aktier.

Förbättring av taxeringsförfarandet vad angår förmögenhetsuppgifterna.

I beredningens direktiv har framhållits önskvärdheten av en förbättring av taxeringsförfarandet i vad avser förmögenhetsuppgifterna. Beredningen finner i likhet med departementschefen en utredning rörande möjligheterna att erhålla en sådan förbättring påkallad. På grund av vikten och omfånget av de frågor, som beredningen haft att utreda inom beskattningens område, har beredningen emellertid icke ansett sig kunna företaga en omprövning be— träffande spörsmål av rent taxeringsteknisk art. Beredningen förordar för- denskull, att de taxeringstekniska spörsmålen bliva föremål för särskild ut- redning.

KAP. III.

Familjebeskattningen.

Familjebeskattningen enligt gällande bestämmelser.

Beskattningens differentiering efter familjeförhållandena sker för närva— rande i vårt land genom ortsavdragen. Beträffande den tidigare rättsutveck- lingen i detta hänseende får beredningen hänvisa till den i bilaga 3 lämnade redogörelsen. Här må dock erinras om följande.

En skattedifferentiering efter familjeförhåll'andena av någon nämnvärd be— tydelse infördes i Sverige först år 1919 beträffande den statliga beskatt— ningen och år 1920 i fråga om den kommunala beskattningen. Genom de nämnda år beslutade författningsändringarna tillkommo ortsavdragen vid be- skattningen. Syftet härmed var, 'att hänsyn till de skattskyldigas sins— emellan olika Iskatteförmåga skulle kunna tagas i högre grad än som tidigare skett. Vid utformningen av de härför erforderliga författningsbestämmel- serna utgick man ifrån att av inkomsten ett så stort belopp, som svarade mot de oundgängligen nödvändiga levnadskostnaderna för den skattskyldige och hans familj, borde undantagas från beskattning, enär denna del av inkom— sten icke kunde anses representera någon skattekraft. Då det naturligen icke var möjligt att beräkna dessa kostnader för varje särskilt fall, fastställdes vissa belopp, som skulle anses motsvara genomsnittliga existensminima. För ; att på ett enkelt sätt hänsyn skulle kunna taga-s till orternas olika dyrhet i' och de skattskyldiges familjeförhållanden utformades avdragssystemet så, att

den skattskyldige erhöll dels ett avdrag för den skattskyldige själv (ortsav- drag), vars storlek berodde på levn-adskostnadernas höjd på bosättninge- orten, och dels under viss förutsättning ett avdrag för varje av honom för- sörjd familjemedlem (familjeavdrag). . Ortsavdragen voro från början —— och äro fortfarande beträffande familje- ! försörjare —— fasta. Redan vid ortsavdragens tillkomst infördes emellertid en anordning, den s. k. bankningen, varigenom skattskyldig utöver ortsav- draget (familjeavdraget däri inberäknat) tillgodoräknas ytterligare ett skatte— fritt avdrag, vilket står i visst förhållande till det taxerade beloppets stor- lek och uppgår till högst ortsavdragets halva summa. Liksom ortsavdragen motiverades bankningen med hänsyn till skatteförmågan. Det ansågs näm— ligen, att de omständigheter, som föranledde det skattefria avdragets be- stämmande, motiverade en nedsättning även i den av den resterande inkom- sten (den s. k. fria inkomsten) betingade skatteförmågan. Denna skillnad i skatteförmåga ansågs dock vara mindre ju större den fria inkomsten vore och skillnaden ansågs ha. sin största betydelse i fråga om den del av in-

komsten, som närmast översteg existensminimum. Såsom en lämplig formel för mätande av denna nedsatta skatteförmåga föreskrevs, att av varje skatt— skyldigs taxerade belopp den del, som översteg det skattefria avdraget men icke dubbla beloppet därav, skulle i beskattningshänseende reduceras till hälften.

Enligt 1928 års skattelagstiftning bibehöllos grunderna för familjebeskatt— ningen i stort sett oförändrade. Beträffande de skattefria avdragens belopp och anpassning efter dyrort skedde dock vissa ändringar. I terminologiskt avseende innebar nämnda lagstiftning den ändringen, att ortsavdraget skulle bestå. av dels grundavdrag, som skulle tillkomma envar skattskyldig, dels ock familjeavdrag, som därutöver skulle tillkomma skattskyldig för hans hustru och för hans barn under 16 år. Ortsavdragen utgjorde enligt 1928 års lagstiftning vid statsbeskattningen följande belopp:

Ortsgrupp

I I II | III | IV | V

Kronor

Grundavdrag ........................ 680 760 840 920 1 000 Familj eavdrag för hustru och varje barn 320 320 360 360 400

Efter de år 1938 beslutade ändringarna beträffande den statliga beskatt— ningen gäller i ifrågavarande hänseende i huvudsak följande.

Skattskyldig fysisk person, som varit här i riket bosatt under beskatt— ningsåret, äger med nedan nämnt undantag att å det taxerade beloppet åt— njuta statligt ortsavdrag. Har den skattskyldige svarat för viss familjeför- sörjning, är den skatt-skyldige berättigad till såväl grundavdrag som familje- avdrag, i annat fall erhåller den skattskyldige endast grundavdrag. Vad nu sagts gäller dock icke gift kvinna med egen skattepliktig inkomst, därest hon sammanlever med mannen. För hustru beräknas nämligen i sådant fall familjeavdrag i stället för grundavdrag. Förutom för hustru erhålles familje- avdrag även för hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst. Ogift skattskyldig, varmed i detta fall jämställes änkling, änka samt från— skild, är vidare berättigad till familjeavdrag för husföreståndarinna, som varit anställd hos den skattskyldige, under förutsättning att den skattskyldige haft hemmavarande barn, för vilket avdrag åtnjutes.

Storleken av ortsavdragen är, som nämnts, beroende av orternas olika dyr- het. Med avseende å. levnadskostnadernas höjd indelas samtliga orter i riket i fem grupper, av vilka grupp I omfattar orter med de billigaste och grupp V orter med de dyraste levnadskostnaderna. Denna indelning verkställes av socialstyrelsen efter de föreskrifter Konungen meddelar, och gäller för en tid av fem år i sänder.

Vid ortsavdragens närmare utformning har i tekniskt avseende gjorts en

i I ;

skillnad mellan å ena sidan skattskyldig med hustru eller barn, för vilket avdrag åtnjutes, och å andra sidan ensamstående skattskyldig (ogift, änkling, änka, frånskild). För skattskyldig tillhörande förstnämnda kategori äro av- dragen fasta samt till beloppen direkt angivna i förordningen om statlig in— komst- och förmögenhetsska'tt. Avdraget för ensamstående är däremot bero— ende av inkomstens storlek och framgår endast indirekt av en vid författ- ningen fogad tabell, vilken för varje taxerat belopp utvisar det belopp, som återstår efter avdragets verkställande.

Grund— och familjeavdragen för familjeförsörjare uppgår i de olika orts- grupperna till följande belopp:

0 1- t 5 g 1- 11 p p I I II | 111 IV | V K r o n o r

Grundavdrag samt familjeavdrag för

hustru .............................. 600 640 680 720 760 Familjeavdrag för ett vart av de två

första barnen ...................... 460 500 540 580 620 Familjeavdrag för ett vart av de övriga

barnen ............................ 700 760 820 880 940

Av ovanstående siffror framgår, att familjeavdraget för hustru är lika stort som grundavdraget för familjeförsörjare samt att familjeavdraget för tredje och följande barn är omkring 50 % större än avdragen för första och andra barnet. Familjeavdraget för husföreståndarinna är hälften av avdraget för hustru. För barn, vilkas föräldrar icke varit gifta med varandra eller, ehuru gifta med varandra, levat åtskilda, skall om båda föräldrarna enligt vad ovan sagts skulle vara berättigade till avdrag för barnet, envar av föräldrarna er— hålla halvt avdrag.

Såsom ovan framhållits äro ortsavdragen för familjeförsörjare fasta. Genom bankningsregeln erhålla emellertid sådana skatt-skyldiga ett förhöjt skatte— fritt avdrag. Förutom med ortsavdrag skall nämligen det taxerade beloppet minskas, om beloppet uppgår till eller överskjuter ortsavdragets dubbla summa, med ett belopp motsvarande hälften av ortsavdraget och, om det taxerade beloppet ej uppgår till dubbla summan av ortsavdraget, med hälften av det belopp, varmed taxerade beloppet överstiger ortsavdraget. Är det taxerade beloppet 3 000 kronor och ortsavdraget 1 200 kronor, innebär bank- ningen sålunda, att avdraget ökas från 1 200 kronor till 1 800 kronor. Upp— går det taxerade beloppet till endast 1600 kronor, ökas däremot avdraget endast från 1 200 till 1 400 kronor. Genom bankningen åstadkommes, att den del av det taxerade beloppet, som överstiger ortsavdraget men icke dess dubbla belopp, får bära endast halv skatt.

Ortsavdraget för ensamstående, vilket såsom ovan nämnts indirekt fram— går av en vid författningen fogad tabell, innebär i princip, att den förhöj- ning av avdraget som skolat erhållas genom bankningen, inräknats i avdraget.

I de lägsta inkomstskikten har ortsavdraget för ensamstående vidare under— gått vissa jämkningar uppåt. Ortsavdraget för ensamstående uppgår vid be- skattningsbar gräns till 650 kronor i ortsgrupp I, 730 kronor i ortsgrupp H, 810 kronor i ortsgrupp III, 890 kronor i ortsgrupp IV och 970 kronor i orts— grupp V. Inom ett begränsat inkomstskikt närmast över nämnda gräns ökar först avdraget successivt med det taxerade beloppet upp till respektive 940 kronor, 1 030 kronor, 1 130 kronor, 1 230 kronor och 1 320 kronor men sjun- ker därefter till det belopp, som svarar mot grundavdraget för familjeför- sörjare ökat med hälften (det bankade grundavdraget), eller inom ortsgrupp I 900 kronor, ortsgrupp II 960 kronor, ortsgrupp III 1 020 kronor, ortsgrupp IV 1 080 kronor och ortsgrupp V 1140 kronor. Det taxerade beloppet upp- går, då minskningen upphör, till respektive 1 800 kronor, 2 100 kronor, 2400 kronor, 2 700 kronor och 3 000 kronor. Över sistnämnda belopp vidtager ett område, inom vilket ortsavdraget är konstant. Då det taxerade beloppet över- stiger, från ortsgrupp I räknat, 5 000 —— 5 100 —— 5 200 — 5 300 _ 5 400 kro- nor börjar emellertid avdraget ånyo att successivt sjunka. Minskningen sker med i stort sett 10 kronor för varje 100—tal kronor taxerat belopp och fort- sätter till dess avdraget nedgått till 0. Detta inträffar, då det taxerade be- loppet uppgår i ortsgrupp I till 14000 kronor, i ortsgrupp II till 14300 kronor, i ortsgrupp III till 14600 kronor, i ortsgrupp IV till 14900 kronor och i ortsgrupp V till 15 200 kronor. Vid taxerade belopp häröver erhåller följaktligen ensamstående skattskyldig icke något som helst ortsavdrag.

Vad som av det taxerade beloppet återstår, sedan ovannämnda avdrag verkställts, utgör — bortsett från det fall, då enligt vad nedan sägs avdrag för s. k. ömmande omständigheter medgives — det beskattningsbara beloppet, vilket ligger omedelbart till grund för skattebeloppets uträknande efter den fastställda skattesatsen. För ensamstående skattskyldig, som icke åtnjuter ortsavdrag, utgör tydligen det taxerade beloppet, utom i ovannämnda undan— tagsfall, tillika beskattningsbart belopp.

Om den skattskyldiges skatteförmåga finnes vara väsentligt nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående än barn, för vilka familjeavdrag är medgivet, eller annan därmed jämförlig omständighet, må det taxerade beloppet efter vederbörande beskatt- ningsnämnds beprövande minskas med, utöver vad ovan sagts, ett belopp av högst 1 000 kronor.

Beskattningen av äkta makar bygger på principen om sambe—skattning av makar, som leva tillsammans. Makarna taxeras visserligen var för sin in- komst och förmögenhet, men mannen taxeras därjämte för boets gemensamma inkomst och förmögenhet, och skatteplikten bedömes med hänsyn till makar— nas sammanlagda beräknade taxerade belopp, varjämte ortsavdrag ävensom beskattningsbart belopp beräknas för makarna gemensamt. Skatten beräknas efter det för makarna gemensamma beskattningsbara beloppet och fördelas å dem efter förhållandet mellan deras taxerade belopp.

1941 års bcfolkningsutrednings förslag angående allmänna barnbidrag.

1941 års befolkningsutredning har den 19 januari 1946 avgivit betänkande om barnkostnadernas fördelning med förslag angående allmänna barnbidrag m. rn. (SOU 1946: 5 och 6). I betänkandet har föreslagits vidtagande av åt gärder i ett flertal olika. hänseenden, vilka åtgärder samtliga ha till syfte att åstadkomma en utjämning av barnförsörjningskostnaderna. Denna utjämning avses skola ske på så sätt, att en del av kostnaderna för barnen överflyttas från den enskilda familjen till det allmänna. Såsom ett led i dessa strä- vanden har befolkningsutredningen bland annat föreslagit införande av ett system med allmänna barnbidrag. Befolkningsu'tredningens förslag i denna del innebär i huvudsak, att barnbidrag till ett enhetligt belopp av 200 kro- nor per barn och år skall utgå till alla barn i viss ålder, nämligen från och med kalenderåret efter det, under vilket barnet fötts, till och med det kalen— derår, under vilket barnet fyller 16 år. Barnbidrag skall emellertid kunna åtnjutas även efter 16 års ålder under ytterligare högst två år i sådana fall, då barnet är ur stånd att genom egna inkomster i mera avsevärd grad bi- draga till sitt uppehälle, För erhållande av barnbidrag efter fyllda 16 år erfordras dock särskild ansökan, vilken skall prövas i viss angiven ordning. Rörande den närmare innebörden av befolkningsutredningens förslag i ifråga- varande avseende hänvisas till bilaga 4.

Befolkningsutredningen synes ej ha avsett att i sitt betänkande ingå när- mare på de konsekvenser, som införandet av ett barnbidragssystem skulle medföra med avseende å beskattningen. Befolkningsutredningen har näm— ligen efter att ha erinrat om det av 1941 års familjebeskattningssakkun- niga år 1943 avgivna betänkandet med förslag till ändrade grunder för familje- beskattningen (SOU 1943: 3) framhållit, att befolkningsutredningen icke ansett sig böra närmare ingå på familjebeskattningens utformning. Utred- ningen har i stället inskränkt sig till att »angiva några synpunkter på sam- ordningen mellan barnbidragen och skattesystemet, Vilken fråga i annan ord- ning torde få göras till föremål för ytterligare överväganden ur skattetekniska synpunkter».1 Befolkningsutredningen har emellertid förutsatt, att vid barn- bidragssystemets införande de skattefria barnavdragen vid den statliga in- komstbeskattningen skola avskaffas. Utredningen har vidare ifrågasatt, huru- vida icke avdragsreglerna vid kommunalbeskattningen i detta sammanhang borde justeras.

Befolkningsutredningen har låtit verkställa vissa beräkningar angående barnkost-nadernas storlek. Vid dessa beräkningar har den år 1933 gjorda hus- hållsbudgetundersökningen legat till grund och beräkningarna hänföra sig således till förkrigsitidens penningvärde. Beräkningarna. avse genomsnitts- kostnaderna för barn inom familjer, tillhörande industriarbetarklassen. Famil- jerna förutsättas sålunda ha en inkomst av mellan 3000 och 5000 kronor samt bo i städer och industriorter. Beräkningarna ha givit vid handen, att

1 SOU 1946: 5 s. 290.

för en familj med en årsinkomst år 1933 av omkring 4 000 kronor och 1 a 2 barn uppginge den inkomstökning, som krävdes för att bibehålla familjen vid en oförändrad levnadsstandard, då den utökades med ett barn i åldern 7—8 år, till 700 a 800 kronor. Nämnda belopp ansågs kunna tagas som ett uttryck för den genomsnittliga barnkostnaden för den grupp i samhället och för den tid, som undersökningen närmast avsåg. Man kunde räkna med att de mindre barnen kostade mindre och de äldre barnen mera. Skäl ansågos även tala för att tillkomsten av ytterligare barn medförde lägre kostnader ju större den förut befintliga barnskaran vore. Det föreliggande materialet hade emellertid icke tillåtit några närmare beräkningar på denna punkt. De beräknade beloppen avsågo endast den ökning i familjens direkta konsum— tionsutgifter, som barnens tillkomst bör föranleda, om familjens standard skall kunna bibehållas. Hänsyn har däremot icke tagits till behovet av vård och tillsyn, som i allmänhet tillgodoses av husmodern. Det påpekas, att de an— förda siffrorna icke utgöra något mått på minimikostnaderna för barnens för- sörjning, vilka äro lägre.

Befolkningsutredningen har framhållit, att det föreslagna barnbidrags- systemet i vissa fall skulle medföra en försämring i förhållande till nu gäl— lande bestämmelser. Detta bleve fallet i sådana inkomstlägen, där gällande beskattningsregler medförde en större Skattelättnad per barn än det belopp av 200 kronor, som barnbidraget skulle utgöra. Enligt vissa. i befolkningsut— redningens betänkande intagna tabeller1 blev för enbarnsfamiljer skattelätt- naden 200 kronor vid en inkomst i ortsgrupp III av mellan 14 000 och 15 000 kronor. För det andra. barnet bleve skattelättnaden lika stor först när in— komsten översteg 15000 kronor. För det tredje barnet passerades denna gräns vid en inkomst. mellan 10000 och 11000 kronor samt för det fjärde barnet mellan 11000 och 12 000 kronor. Sammanfattningsvis kunde sägas, att den av utredningen förordade omläggningen icke nämnvärt förändrade läget för familjer med barn i inkomstlägen mellan 10 000 och 15 000 kronor. För lägre inkomstskikt skull-e den medföra en påtaglig förbättring, för högre inkomstskikt åter en försämring. Befolkningsutredningen har i anslutning här- till framhållit, att för familjer med barn i sådana högre inkomst-lägen bleve skill- naden mellan nuvarande skattelättnad och det föreslagna barnbidraget dock icke av sådan storlek i jämförelse med behållen inkomst, att den kunde i nämnvärd grad påverka deras levnadsförhållanden.

Befolkningsutredningen har förutsatt, att barnbidragen icke skulle bliva föremål för beskattning. Skulle detta bliva fallet, komme nettoförmånen sär? skilt i högre inkomstklasser att bliva väsentligt mindre och det av utred- ningen framförda förslaget om avskaffande av de skattefria barnavdragen vore. då enligt utredningens uppfattning icke möjligt att genomföra.

Befolkningsutredningen hal även f1amlagt vissa alternativa förslag till barnbidragssystem Utredningen har sålunda diskute1at möjligheten av att låta barnbidraget utgå först- från och med det andra barnet, om detta ur stats—

1 SOU 1940: 5 s. 298—301.

finansiella eller andra synpunkter skulle anses önskvärt. Detta skulle med— föra, att barnavdragen borttoges först från och med det andra barnet men bibehölles för det första. Utredningen har emellertid funnit övervägande skäl tala emot införandet av ett sådant system.

Utredningen har vidare sökt konstruera ett sådant alternativ i fråga om barnbidragen, som skulle kunna genomföras utan att skattesystemet sam- tidigt rubbades och som eventuellt skulle kunna godtagas som ett proviso— rium under de fortsatta utredningar, vilka måhända erfordrades innan en mera omfattande omläggning av skattesystemet kunde företagas. Provisoriet skulle innebära, att ett barnbidrag å förslagsvis 200 kronor infördes, vilket oavkortat skulle utgå till de familjer för vilka de skattefria barnavdragen icke innebure några fördelar, d. v. s. för de lägsta inkomstgrupperna. Vid något högre inkomster borde därefter barnbidraget minskas med den Skattelättnad, som de skattefria avdragen medförde, för att helt upphöra vid inkomstlägen, där skattelättnaden uppgick till barnbidragets belopp. Anknytningen av barn— bidragen till skattesystemet måste emellertid göras schematiskt. En till— fredsställande approximation kunde ernås, om man bestämde, att barnbidraget skulle utgå med 200 kronor per barn, dock högst 2 % av skillnaden mellan 10000 kronor och vederbörandes till statsskatt fastställda beskattningsbara belopp. Vid inkomster under beskattningsgränserna bleve barnbidraget då 200 kronor. Vid stigande inkomst skulle barnbidraget successivt sjunka för att vid viss inkomst helt upphöra.. Ovanför detta inkomstläge skulle endast skattelättnad erhållas.

Befolkningsutredningen har framhållit, att den största svårigheten hos detta system låge däri att barnbidragens belopp icke kunde fastställas, förrän taxeringen blivit verkställd. Barnbidragen måste sålunda beräknas med led— _ ning av föräldrarnas vid senaste taxering fastställda inkomst. Detta utgjorde

en betydande olägenhet särskilt under skeden, då inkomstförhållandena under- ginge starka förskjutningar.

Över befolkningsutredningens förslag ha efter remiss yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av medicinalstyrelsen, kommerskollegiet, statens institut för folkhälsan, länsstyrelserna i Uppsala, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Västmanlands, Gävleborgs och Västernorrlands län, socialvårdskommittén, ledamoten av 1944 års skattesak- kunniga herr Bärg, svenska landskommunernas förbund, svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet, föreningen Rädda barnen, riksförbundet landsbyg- dens folk ( RLF ), svenska landsbygdens kvinnoförbund, kooperativa förbund- det, svenska textilarbetarförbundet, Sveriges socialdemokratiska kvinnoför- bund och Sveriges kommunistiska parti, kvinnosekretariatet. Till stöd här— för har _ i den mån särskild motivering lämnats på denna punkt — anförts bland annat, att genom förslaget en bättre utjämning av barnkostnaderna skulle erhållas än som för närvarande sker genom de skattefria barnav— dragen.

Norrlandskommittén, som icke ansett sig böra uttala någon mening om huruvida det vore erforderligt att kombinera barnbidragen med ett slopande av de skattefria barnavdragen vid den statliga inkomstbeskattningen, har framhållit vikten för vissa norrländska kommuner att de kommunala barnav- dragen ersättas med statliga barnbidrag.

1945 års statsskatteberedning, som jämväl avfordrats yttrande över befolk- ningsutredningens förslag, har därvid anfört, att enligt beredningens mening en utjämning av barnförsörjningskostnaderna icke kunde erhållas inom skatte- systemets ram utan att andra åtgärder måste vidtagas för vinnande av detta syfte. Beredningen har därför i likhet med befolkningsutredningen ansett, att införande av ett barnbidragssystem därvid vore den bästa lösningen.

I avgivet särskilt yttrande har beredningens ledamot herr Sundén förordat, att barnbidrag till ett belopp av 200 kronor i princip skall utgå för varje barn från och med det andra, men att samtidigt rätt skall föreligga att efter där- om i deklarationen framställt yrkande med avstående av bidraget erhålla av— drag enligt nuvarande grunder.

Befolkningsutredningens förslag har avstyrkts eller mött betänkligheter i åtskilliga yttranden. Bland de invändningar mot förslaget, som framställts i dessa yttranden, må här nämnas följande. Sålunda har kammarrätten funnit det föreslagna bidragssystemet icke uppfylla de krav på likformighet och rättvisa, som ur beskattningssynpunkt kunde anses befogat att uppställa. Med ortsavdragen avsåges att utjämna skillnaden i skatteförmåga mellan skattskyldiga med eller utan barn men i övrigt i samma läge. Vidare ha över- stäthållarämbetet, ledamoten av 1944 års skattesakkunniga herr Bergstedt och 1944 års allmänna skattekommitté gjort gällande, att förslaget att helt av- skaffa barnavdragen stode i uppenbar strid med principen om skattebördans fördelning efter de skattskyldigas skatteförmåga. Ett belopp, motsvarande _ existensminimum, borde alltid undantagas från beskattning. Först den del av inkomsten, som överstege existensminimum, ägde någon skattekraft och borde bliva föremål för beskattning. Länsstyrelsen i Hallands län har motiverat sin tveksamhet mot förslaget främst av betänkligheter mot att man för att till- godose ett speciellt befolkningspoliztiskt och socialt ändamål bröte sönder en betydelsefull del av det nuvarande skattesystemet. Utöver de nu nämnda ha ett flertal myndigheter och sammanslutningar såsom socialstyrelsen, sta— tens livsmedelskommission, länsstyrelserna i Stockholms, Kronobergs, Kal- mar, Kristianstads, Älvsborgs, Värmlands, Örebro, Västerbottens och Norr- bottens län samt tjänstemännens centralorganisation och folkpartiets kvinno- förbund ifrågasatt lämpligheten av att genom förslaget en skatteskärpning uppkomme för vissa högre inkomsttagare. I detta hänseende har svenska stadsförbundet anfört, att man icke kunde bortse från det faktum, att barn- försörjarens kostnad för barn bleve större ju högre inkomstklass han till— hörde. Landsorganisationen i Sverige, som trots vissa betänkligheter till— styrkt ett generellt borttagande av barnavdragen, har gjort den reflexionen, att det föreslagna systemet innebure ett ingrepp i skatteavvägningen, som i

ett större sammanhang borde göras till föremål för en grundlig granskning. Tjänstemännens centralorganisation har vidare framhållit, att borttagandet av barnavdragen i visst avseende komme att innebära en ökad orättvisa i skattehänseende mellan förvärvsarbetande och hem-arbetande gifta kvinnor med barn. Faran för att gifta kvinnor genom den skärpta familjebeskattningen skulle lämna sina anställningar för att ägna sig åt hemmet har påtalats av —- förutom tjänstemännens centralorganisation — svenska arbetsgivareför— eningen, Sveriges industriförbnnd och grkeskvinnors samarbetsförbund.

I dessa yttranden har i allmänhet förordats, att barnbidraget skulle utgöra en komplettering av barnavdraget i enlighet med det av befolkningsutred— ningen utarbetade såsom provisorium betecknade förslaget.

Beträffande innehållet i remissyttrandena hänvisas i övrigt till den i bilaga 4 lämnad-e redogörelsen.

Allmän motivering för beredningens förslag rörande familje- beskattningen.

Barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen.

Såsom framgår av det föregående och av bilaga 3 var införandet av orts— ! avdrag i vårt skattesystem, vilket skedde år 1919 vid statsbeskattningen och 1 år 1920 vid kommunalbeskattningen, ursprungligen föranlett av den tanken, att ingen borde beskattas för den del av sin inkomst, som oundgängligen er- ! fordrades för bestridande av kostnaderna för hans eget och de av honom för- t sörjda familjemedlemmarnas uppehälle. Detta ansågs vara en följd av den ! för vår skattelagstiftning grundläggande principen om beskattningens an— l passning efter skatteförmågan. Då den del av inkomsten, som motsvarade levnadskostnadsminimum för den skattskyldige och hans familj, ansågs sakna _ skattekraft, lades den levnadskostnadsminimum överskjutande delen av in- ; komsten till grund för beskattningen. Sistnämnda del av inkomsten betrak- , tades —— med den jämkning som föranledes av bankningen — som en tillför- > litlig mätare av skatteförmågan. , I detta sammanhang bör framhållas, att den motivering, som sålunda ligger j till grund för ortsavdragens införande i vår skattelagstiftning, icke såsom i ett över befolkningsutredningens förslag avgivet remissyttrande gjorts gällande _ kan anses innebära, att ortsavdragen och de däri ingående familje- avdragen för barn skulle till sin natur kunna likställas med exempelvis av- drag för omkostnader i viss förvärvskälla. Att avdrag av sistnämnda slag böra medgivas är självfallet, eftersom under beskattningen skall läggas endast den skattskyldiges nettoinkomst av förvärvskällan. Ortsavdragen äro där- emot föranledda av helt andra synpunkter. Den skattskyldiges och hans familjs levnadskostnader äro i princip icke avdragsgilla vid beskattningen. Att genom ortsavdragen avdrag medgives för ett beräknat levnadskostnads- minimum grundar sig icke på den uppfattningen, att ett visst belopp av prin-

cipiella skäl alltid skall vara undantaget från skatteplikt, utan utgör, som i det följande skall närmare utvecklas, allenast en metod dels för undantagande av de lägsta inkomsterna från skatteplikt dels ock för åstadkommande av en differentiering av beskattningen mellan ensamstående och gifta skattskyldiga samt mellan skattskyldiga med olika antal barn.

Under den tid som förflutit sedan ortsavdragen infördes i vår skattelag— stiftning har emellertid det till grund för desamma ursprungligen liggande betraktelsesättet, att ett belopp motsvarande ett beräknat levnadskostnads— minimum vid alla inkomstlägen skall undantags-s från beskattning, trätt i bak— grunden. Ortsavdragens nuvarande utformning innebär nämligen på väsent— liga punkter avsteg från detta betraktelsesätt. I detta sammanhang bortses från den under de senare åren inträdda avsevärda stegringen av levnadskost- naderna, vilken medfört, att ortsavdragen för närvarande icke kunna anses motsvara ett rimligt existensminimum. Här åsyftas i stället det förhållandet, att ortsavdragens nuvarande konstruktion stämmer mindre väl överens med tanken att avdrag skall medgivas för levnadskostnadsminimum.

I detta hänseende må här erinras om att genom 1938 års skattelagstiftning grundavdraget sänktes, i' ortsgrupp I från 680 till 600 kronor och i orts- grupp V från 1 000 -till 760 kronor. En sänkning av grundavdraget hade ur- sprungligen föreslagits av befolkningskommissionen, som dock avsåg att ned- sätta grundavdraget till belopp vilka i varje ortsgrupp lågo 40 kronor under de nu bestämda beloppen. I remissyttrandena över befolkningskommissio— nens förslag framställdes på denna punkt invändningar av vissa myndig- heter. Sålunda erinrade kammarrätten om att grundavdraget avsetts att mot— svara existensminimum för ensamstående skattskyldig samt att en så pass avsevärd sänkning av grundavdragen som den kommissionen föreslagit skulle göra nämnda motsvarighet —— som dock åtminstone för statsbeskattningens ' del, särskilt om hänsyn toges jämväl till bankningen av detsamma, dittills l kunnat upprätthållas _ tämligen fiktiv. Vidare ansåg socialstyrelsen det kunna ifrågasättas, om icke genom förslaget den ursprungliga principen om ” avdrag i förhållande till existensminimum (hela eller halva) starkt rubbats till förfång för ensamförsörjare.

Av än större betydelse i förevarande sammanhang är emellertid den om— ständigheten, att enligt nu gällande bestämmelser grundavdraget för ensam— stående vid statsbeskattningen vid stigande inkomst reduceras samt vid en inkomst i ortsgrupperna I—V av respektive 14 000, 14 300, 14 600, 14900 och 15200 kronor helt bortfaller. Ensamstående skattskyldig med högre taxerat belopp än nu nämnts åtnjuter sålunda icke något statligt ortsavdrag. Denna anordning föreslogs av 1936 års skattekommitté i dess år 1937 av— givna betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskatt— ningen m. m. (SOU 1937: 42). Till stöd för förslaget anförde kommittén bland annat följande:1

1 SOU 1937: 42 s. 113—114.

i i

?

»Det är givet att därest grundsatsen om skattefritt existensminimum skall an— ses innebära, att för en var fysisk person, oberoende av hans inkomstförhållanden, det belopp, som är nödvändigt för hans uppehälle, skall undantagas från beskatt— ning, principen icke upprätthållits beträffande de skattskyldiga, som enligt för— slaget skulle få sitt grundavdrag reducerat eller helt borttaget. Enligt kommit— téns mening bör emellertid frågan om existensminimum ses i samband med be- skattningens utformning i övrigt. Även om i förevarande fall skatt beräknas är hela inkomsten utan att formellt existensminimum därvid undantages, får den inkomst, som återstår efter det skatten betalats, anses tillräcklig för den skatt skyldiges uppehälle. Huvudsaken har varit att åstadkomma en lämplig avväg- ning av skattebördan mellan ensamstående och familjeförsörjare. Det bör för övrigt ihågkommas, att samma effekt i fråga om skatteskärpning kunnat nås på andra vägar, såsom genom en särskild skatt eller progressionsskärpm'ng av den vanliga skat-ten i samband med ytterligare höjda avdrag för familjeförsörjare, utan att i dessa fall det såsom existensminimum ansedda beloppet behövt beskattas.»

Grundavdragets sänkning samt reduktionen och bortfallandet av ortsav- draget för ensamstående med något högre inkomster torde otvivelaktigt få anses innebära, att grundsatsen om avdrag i förhållande till levnadskostnads- minimum icke orubbad bibehållits i vår skattelagstiftning. För ensamstående i högre inkomstlägen gäller denna grundsats icke alls och beträffande ensam— stående med lägre inkomster torde även det obeskurna ortsavdraget få anses redan vid de nuvarande bestämmelsernas tillkomst ha varit alltför lågt ur nu angiven synpunkt. Endast i fråga om familjeförsörjare kunna ortsavdragen till sin konstruktion sägas innebära avdrag i förhållande till levnadskostnads— minimum, ehuru även dessa avdrag numera på grund av levnadskostnadernas stegring måste anses alltför låga.

Såsom framgår av det ovan återgivna uttalandet av 1936 års skattekom- mitté avses emellertid med de nuvarande ortsavdragen icke enbart att från beskattningen undantaga levnadskostnadsminimum. Syftet med de nuva— rande bestämmelserna i ifrågavarande hänseende är även att åstadkomma en differentiering av beskattningen mellan skattskyldiga med olika familjeför— hållanden. Medan befolkningskommissionen behandlade spörsmålet om skatte- differentiering efter familjestorlek med utgångspunkt från befolkningspoli— tiska och familjesociala synpunkter, betraktade 1936 års skattekommitté i första hand problemet såsom en fråga om avvägning av beskattningen ur rätt visesynpunkt på samma sätt som då det i allmänhet gällde att fördela skatte- bördan mellan skattskyldiga av skilda kategorier och med olik-a stora in- komster allt efter deras relativa skatteförmåga. Vad anginge de befolknings- politi-ska synpunkter, som kunde anläggas å frågan, var kommittén av den uppfattningen, att skattelättnader, även ganska vittgående sådana, finge en relativt ringa betydelse för äktenskapsbildningen och fruktsamheten. För .kommittén hade mera trätt i förgrunden angelägenheten av att lätta det större

ekonomiska tryck, som ofta Vilade på familjerna i jämförelse med ensamstå- ende personer, i så stor utsträckning som kunde ske utan att därigenom orätt— visa beginges mot andra skattskyldiga.

Önskvärdheten av att beskattningen i största möjliga mån anpassades

efter försörjningsbördan framhävdes än starkare av 1941 års familjebeskatt- ningssakkunniga i deras år 1943 avgivna betänkande om ändrade grunder för familjebeskattningen. Efter att ha redogjort för de efter år 1939 inträdda ändringarna. i fråga om levnadskostnader och skattetryck framhöllo de sak- kunniga, att dessa ändringar inneburit en väsentlig belastning å. familjerna med barn och att en omfördelning av skattebördan till förmån för dessa familjer enligt de sakkunnigas mening vore motiverad redan ur de skatte— förmågesynpunkter, som varit bestämmande vid utmätandet av de nuvarande barnavdragen. I anslutning härtill anförde de sakkunniga-, att frågan om familjebeskattningen kunde bedömas även från andra synpunkter än de nyss angivna. De sakkunniga funno sålunda i likhet med befolkningskommissionen det vara ett angeläget önskemål, att barnförsörjningsbördan fördelades jäm nare än dittills skett. Oavsett vilken verkan en utjämning i detta avseende kunde få. för familjebildning och fruktsamhet, kunde kravet därpå. enligt de sakkunnigas mening motiveras ur rättvisesynpunkt. Önskemålet om en jäm- nare fördelning av bamförsörjningsbördan kunde emellertid endast i ringa utsträckning tillgodoses genom en ändring av grunderna för den statliga in— komstbeskattningen. Den övervägande delen av familjeförsörjarna med barn betalade nämligen ingen eller så ringa skatt till staten, att skattens efter- givande icke skulle medföra någon nämnvärd lindring i deras försörjnings- börda. De sakkunniga funno fördenskull, att, om en utjämning av barnför— sörjningsbördan skulle komma till stånd även inom de lägre inkomstklas- serna, till vilka flertalet familjer med barn hörde, andra åtgärder måste till- gripas än reformer på den statliga inkomstbeskattningens område. I detta hänseende skisserade de sakkunniga vissa riktlinjer, efter vilka frågan om en mera allmän utjämning av barnförsörjningsbördan enligt de sakkunnigas förmenande borde kunna lösas. De sakkunniga utgingo ifrån att alla familje— försörjare med barn skulle genom bidrag eller skattelättnader eller bådadera erhålla hjälp till barnens försörjning. Därvid ifrågasattes bland annat en metod, enligt vilken de nuvarande skattefria avdragen skulle helt avskaffas och utjämningen av barnförsörjningsbördan i huvudsak åstadkommas genom ett för alla barn lika bidrag. För den med inkomsten stigande barnkostnaden skulle erhållas kompensation genom avdrag direkt å skatten med viss procent av det taxerade beloppet för varje barn. Emellertid ansågo sig de sakkunniga icke kunna framlägga något förslag i enlighet med de sålunda skisserade rikt— linjerna bland annat av det skälet, att ett sådant förslag med nödvändighet komme att beröra en mängd olika sociala frågor, vilka icke i det samman— hanget kunnat upptagas till prövning.

De ovan återgivna uttalandena av familjebeskattningssakkunniga avsägo en anpassning av familjebeskattningen med beaktande jämväl av sociala syn—. punkter. Familjebeskattningssakkunniga kommo därvid in på spörsmäleft om barnavdragens avskaffande och ersättande med på visst sätt utformade barnbidrag. Befolkningsutredningen har byggt vidare på denna. tankegång och föreslagit införande av ett enhetligt barnbidrag av 200 kronor för varje

& I | | ?

barn, varvid förutsatts, att barnavdragen vid den statliga beskattningen skola avskaffas.

I detta sammanhang må erinras om att 1944 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt om en skyndsam utredning angående »en jämnare fördelning av barnförsörjningsbördan mellan landets medborgare genom in— förandet av ett system med direkta barnbidrag».

I vissa över befolkningsutredningens förslag avgivna remissyttranden, varav några i korthet återgivits å s. 95—97, har mot förslaget invänts bland annat, att ett avskaffande av barnavdragen stode i uppenbar strid mot prin- cipen om skattebördans fördelning efter de skattskyldigas skatteförmåga, att ett belopp, motsvarande existensminimum, alltid och oberoende av inkom- stens storlek borde undantagas från beskattning samt att vid bedömandet av existensminimum hänsyn måste tagas till familjeförhållandena. Det har i dessa yttranden Vidare understrukits, att barnavdragen utgjorde en bety- delsefull del i vårt skattesystem, eftersom dessa avdrag vore erforderliga för erhållande av en tillförlitlig mätare av skatteförmågan.

Med anledning av vad i remissyttrandena sålunda anförts får beredningen framhålla, att vid tillkomsten av 1928 års skatteförfattningar liksom även i samband med de år 1938 beslutade ändringarna i dessa författningar orts- avdragen — i varje fall beträffande skattskyldiga med familj ansetts vara en lämplig anordning för vinnande av en differentiering av skattebördan efter familjeförhållandena. Det vore dock oriktigt att därav draga den slut- satsen, att ortsavdragen äro den enda möjligheten för åstadkommande av en sådan differentiering. Även andra utvägar i detta hänseende ha vid flera till— fällen diskuterats.

En sådan möjlighet är övergång till ett system med avdrag, som ej verk— ställas från inkomsten utan från den uträknade skatten och som variera med hänsyn till barnantalet. Ett dylikt system har varit föremål för övervägande dels av befolkningskommissionenl, dels av 1936 års skattekommitté”, och dels av familjebeskattningssakkunnigaa. Att en övergång till ett system med avdrag å den uträknade skatten icke skett beror därpå att ett sådant system ansetts vara behäftat med vissa tekniska olägenheter. Det förhållandet att denna anordning ej införlivats i skattelagstiftningen beror sålunda icke på något principiellt avståndstagande från systemet.

En annan utväg är att åstadkomma en differentiering av beskattningen genom på ett eller annat sätt utformade tillägg. Befolkningskommissionen diskuterade sålunda möjligheten av att göra tillägg till de uträknade skatte- beloppen, vilka tillägg skulle minska vid ökat barnantall. Familjebeskatt- ningssakkunniga föreslogo beträffande ensamstående i de högre inkomst klasserna, att den genom ortsavdragets reduktion och bortfallande för-

1 SOU 1936: 13 s. 26. ' SOU 1937: 42 s. 100—101. 3 SOU 1943: 3 s. 126—127.

102 orsakade skatteskärpningen borde fortsätta på så sätt, att avdraget, då. det nedgått till 0, förbyttes i successivt stigande tillägg till det taxerade beloppet-1.

Vidare anvisade b—efolkningskommissionen den utvägen, att en särskild skatt för familjehjälp skulle införas, vilken bland annat skulle tjäna syftet att skärpa skattedifferentieringen med hänsyn till familjeförhållandena, i det att visst avdrag å denna skatt skulle erhållas av gift skattskyldig med barn?

Slutligen må. nämnas, att en skat—tedifferentiering mellan familjeförsörjare och ensamstående givetvis kan ske på så sätt, att skatten utgår efter två särskilda skalor, varvid skalan för familjeförsörjare innehåller lägre skatte- satser än skalan för ensamstående. Ett sådant system förekommer exempelvis i Danmark, Schweiz och Kanada.

De i vissa remissyttranden över befolkningsutredningens förslag fram- ställda invändningarna mot införandet av ett enhetligt barnbidrag för varje barn, vilket bidrag skulle ersätta de nuvarande barnavdragen, torde framför allt grunda sig på den uppfattningen, att ortsavdragen med däri ingående barnavdrag vore ett ofrånkomligt led i vårt skattesystem. I dessa yttranden har ansetts, att ett belopp motsvarande levnadskostnadsminimum för den skattskyldige och hans familj alltid borde oberoende av inkomstens stor- lek — frånräknas vid taxeringens bestämmande. Såsom ovan framhållits ut; göra emellertid ortsavdragen vid inkomster, som överstiga visst lägre be— lopp, endast en av utvägarna för åstadkommande av en differentiering av be- skattningen med hänsyn till familjeförhållanden och försörjningslåörda. Det kan sålunda icke anses självfallet, att differentieringen av beskattningen skall ske genom ortsavdrag. Vad särskilt angår synpunkten, att ett belopp motsva— rande levnadskostnadsminimum alltid bör undantagas från beskattning, har förut påpekats, att denna synpunkt visserligen ursprungligen låg till grund för ortsavdragens införande i vår skattelagstiftning år 1919 men att enligt nu gällande bestämmelser denna grundsats blivit avsevärt rubbad. Då ensam- stående i högre inkomstlägen icke erhålla något avdrag för ett beräknat lev— nadskostnadsminimum, torde det enligt beredningens mening icke vara be- fogat att uppställa såsom en grundförutsättning för vår skattelagstiftning, att ett avdrag för levnadskostnadsminimum alltid skall åtnjutas, oberoende av inkomstens storlek.

Med vad nu anförts avser beredningen självfallet icke att göra gällande, att skattelagstiftningen bör utformas utan hänsyn till levnadskostnads— minimum. Att skatt icke. uttages är vissa lägre inkomster torde vara. ett genom— gående drag i all modern skattelagstiftning. Vad beredningen måste reagera emot är emellertid den tolkning av grundsatsen om avdrag för ett beräknat levnadskostnadsminimum, som kommit till synes i vissa remissyttranden över befolkningsutredningens förslag. Denna grundsats behöver enligt bered— ningens uppfattning icke innebära annat än att inkomster, som ej överstiga levnadskostnadsminimum, icke skola beskattas. Men därav följer ej med nöd—

1 SOU 1943: 3 s. 133. 2 SOU 1936: 13 s. 35—38.

vändighet, att även a inkomster, som överstiga levnadskostnadsminimum, skall göras ett motsvarande avdrag. Såsom ovan nämnts åberopades i sam- band med 1938 års skattelagstiftning till stöd för reduktionen och bortfal- landet av ortsavdraget för ensamstående i högre inkomst-lägen bland annat, att, även om i detta fall skatt beräknades å hela inkomsten utan att formellt existensminimum därvid undantoges, finge den inkomst, som återstode efter det skatten betalats, anses tillräcklig för den skattskyldiges uppehälle.

I detta sammanhang vill beredningen erinra om att redan 1921 års kom— munalskatt-ekommitté i sitt år 1924 avgivna betänkande i sin motivering disku- terade möjligheten av att låta ortsavdragen vid högre inkomster helt för— svinnal. Därvid anförde kommittén bland annat, att kommittén beträffande den teoretiska motiveringen för dessa avdrag kommit till den uppfattningen att fiktionen om ortsavdraget såsom uttryck för ett efter dyrortsgrupperingen avpassat existensminimum, vilken fiktion anfördes såsom bärande grund för ortsavdragets skattefrihet, då. detsamma år 1919 infördes i statsbeskattningen, icke kunde upprätthållas. Frågan om och i vad mån en inkomst, som över— stege vad som under inga förhållanden kunde beskattas, borde göras bidrags— pliktig hade i verkligheten föga med existensminimum att göra, utan berodde av den bärkraft i skattehänseende, som man ansåge sig böra tillmäta en sådan inkomst. Och därvid torde det vara klart framhöll kommittén — att ju mindre inkomsten vore, ju svagare vore den såsom skatteobjekt och ju större skattefritt.. avdrag behövde den, medan däremot skatteförmågan stege i den mån, som inkomsten stege, och i samma mån behövde den mindre skattefritt avdrag, så att vid en viss punkt inkomsten nått den storlek, att den kunde anses icke vara i behov av något skattefritt avdrag alls. En rationell lösning kunde vinnas genom att sätta de skattefria avdragen i relation till inkomsten, så att de bleve större för de mindre inkomsterna och därefter minskades i den mån inkomsten stege för att slutligen vid ett visst mått av högre inkomst alldeles upphöra. Kommittén ansåg sig emellertid icke j böra utforma sitt förslag på detta sätt, emedan verkningarna av ett sådant avdragssystem icke komme att vid den kommunala beskattningen motsvara vad som åsyftats, beroende på den kommunala inkomstbeskattningens karak- tär av repartitionsskattz. Systemet skulle nämligen, jämfört med då gällande system, resultera däri att de skattskyldiga, som icke åtnjöte något ortsavdrag alls, erhölle skattelindring på bekostnad av de mindre inkomsttagare, som åtnjöte de reducerade ortsavdragen.

I vad kommunalskattekommittén sålunda anfört rörande den teoretiska motiveringen för ortsavdragen kan beredningen för sin del helt instämma. Beredningen anser sålunda, att tanken att levnadskostnadsminimum skall vara undantaget från beskattning icke i och för sig utgör en tillräcklig moti- vering för ortsavdragens bibehållande i sådana inkomstlägen, där inkomsten efter skattens erläggande måste anses tillräcklig för bestridandet av den

1 SOU 1924: 53 s. 196—197. ? Kommitténs uppdrag avsåg ju endast kommunalbeskattningcn.

skattskyldiges levnadskostnader. Huruvida ortsavdrag skall medgivas vid högre inkomster bör enligt beredningens mening —— vare sig den skattskyl- dige är ensamstående eller familjeförsörjare —— vara beroende av ett rent skälighetsbedömande. Vid ett sådant bedömande bör givetvis tillses att en rimlig differentiering av beskattningen mellan ensamstående och familje— försörjare äger rum. Till denna fråga återkommer beredningen i det följande.

Vid ett ställningstagande till den av befolkningsutredningen väckta frågan om barnavdragens avskaffande i samband med införandet av ett barnbidrags- system böra givetvis de nuvarande ortsavdragens och särskilt barnav— dragens _ verkningar vid beskattningen närmare undersökas. I efterföl- jande tabeller 1—4 har dels för makar utan barn och dels för makar med 1, 2, 3 respektive 4 barn i ortsgrupperna I och V för olika taxerade belopp angivits den minskning i den statliga inkomst— och förmögenhetsskatt-en samt värnskatten, som vid en uttagning av den förstnämnda skattens bottenskatt med 150 % av grundbeloppet samt beträffande den sistnämnda skatten efter de för budgetåret 1945/46 gällande skattesatserna uppkommer genom orts- avdragen. Den del av skatteminskningen, som belöper å barnavdragen, har därvid särskilt angivits. Beloppen äro avjämnade i hela krontal.

Av tabellerna framgår, att skattelättnaden genom barnavdragen _ efter att till en början, d. V. s. vid ett taxerat belopp av 1 000 kronor, ha varit helt obefintlig — vid något högre taxerade belopp är relativt. obetydlig. I den mån det taxerade beloppet stiger, ökar emellertid skattelättnaden och denna är vid de högsta taxerade beloppen avsevärd. De för ett taxerat belopp av 210000 kronor angivna beloppen för skattelättnaden genom barnavdragen

Tabell 1 utvisande skattelättnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar med 1 barn i ortsgrupperna I och V.

Skattelättnad genom orts- Skattelättnad genom orts- Taxerat avdragen i ortsgrupp I för avdragen i ortsgrupp V för belopp makar makar varav makar makar varav utan med belöper utan med belöper barn 1 barn 5. barnet barn 1 barn 11 barnet 1 000 127 127 127 127 —— 2 000 204 233 29 224 255 31 3 000 229 297 68 288 328 40 5 000 274 367 93 341 459 118 8 000 319 429 110 398 540 142 10 000 375 502 127 465 630 165 12 000 427 581 154 536 734 198 13 000 452 616 164 566 783 217 15 000 472 653 181 598 837 239 17 000 589 783 194 728 972 244 18 000 589 815 226 747 1 038 291 20 000 589 815 226 747 1 051 304 25 000 589 815 226 747 1 051 304 50 000 841 1 164 323 1 066 1 501 435 110 000 1 102 1 525 423 1 396 1 966 570 210 000 1 237 1 712 475 1 567 2 207 640

Tabell 2 utvisaude skattemttnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar med

2 barn ! ortsgrupperna I och V.

Skattelättnad genom orte- Skattelättnad genom orte-

Taxerat avdragen i ortsgrupp I för avdragen i ortsgrupp V för belopp makar makar varav makar makar varav

utan med belöper utan med belöper barn 2 barn & barnen barn 2 barn 5. barnen 1 000 127 127 —- 127 127 — 2 000 204 255 51 224 255 31 3 000 229 326 97 288 367 79 5 000 274 455 181 341 545 204 8 000 319 535 216 398 681 283 10 000 375 624 249 465 791 326 12 000 427 728 301 536 915 379 13 000 452 776 324 566 982 416 15 000 472 830 358 598 1 058 460 17 000 589 964 375 728 1 216 488 18 000 589 1 029 440 747 1 282 535 20 000 589 1 041 452 747 1 356 609 25 000 589 1 041 452 747 1 356 609 50 000 841 1 487 646 1 066 1 935 869 110 000 1 102 1 948 846 1 396 2 536 1 140 210 000 1 237 2 186 949 1 567 2 846 1 279

3 barn i ortsgrupperna I och V.

Tabell 3 utvisande skattelättnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar med

l l l Skattelättnad genom orte- Skattelättnad genom orts— ; Taxerat avdragen i ortsgrupp I för avdragen i ortsgrupp V för belopp makar makar varav makar makar varav utan med belöper utan med belöper barn 3 barn 5. barnen barn 3 barn & barnen 1 000 127 127 —- 127 127 — 2 000 204 255 51 224 255 31 3 000 229 371 142 288 382 94 5 000 274 548 274 341 605 264 8 000 319 695 376 398 883 485 10 000 375 805 430 465 1 006 541 12 000 427 931 504 536 1 165 629 13 000 452 1 000 548 566 1 250 684 15 000 472 1 079 607 598 1 382 784 17 000 589 1 240 651 728 1 573 845 18 000 589 1 305 716 747 1 652 905 20 000 589 1 385 796 747 1 782 1 035 25 000 589 1 385 796 747 1 818 1 071 50 000 841 1 977 1 136 1 066 2 595 1 529 110 000 1 102 2 591 1 489 1 396 3 399 2 003 210 000 1 237 2 908 1 671 1 567 3 815 2 248

Tabell 4 utvisande skattelättnaden genom de nuvarande ortsavdragen för makar med 4 barn 1 ortsgrupperna I och V.

Skattelättnad genom orts- Skattelättnad genom orts- Taxerat avdragen i ortsgrupp I för avdragen i ortsgrupp V för belopp makar makar varav makar mekar varav utan med belöper utan med belöper bara 4 barn 5. barnen barn 4 barn å barnen 1 000 127 127 127 127 — 2 000 204 255 51 224 255 31 3 000 229 382 153 288 382 94 5 000 274 593 319 340 665 325 8 000 319 848 529 398 981 583 10 000 375 965 590 465 1 221 756 12 000 427 1 117 690 536 1 391 855 13 000 452 1 202 750 566 1 500 934 15 000 472 1 323 851 598 1 669 1 071 17 000 589 1 509 920 728 1 908 1 180 18 000 589 1 581 992 747 1 998 1 251 20 000 589 1 711 1 122 747 2 152 1 405 25 000 589 1 729 1 140 747 279 1 532 50 000 841 2 468 1 627 1 066 3 254 2 188

110 000 1 102 3 234 2132 1 396 4 263 2 867 210 000 1 237 3 630 2 393 1 567 4 785 3 218

utgöra de högsta belopp, vartill skattelättnaden genom dessa avdrag enligt de för budgetåret 1945/46 gällande skattesatserna kan uppgå.

Med ledning av tabellerna 1—4 ha i efterföljande tabeller 5 och 6 för de angivna taxerade beloppen sammanställts beloppen för skattelättnadens stor- iek särskilt för varje barn.

Tabell 5 utvisande för ortsgrupp I storleken av skattelättnaden genom barnavdragen särskilt för varje barn. 1

'l'axerat belopp Skattelättnad i kronor för makars kronor l:a barn 2:11 barn 3ze barn 4:e barn

1 000 —— — — _

2 000 29 22 —— —

3 000 68 29 45 11 5 000 93 88 93 45 8 000 110 106 160 153 10 000 127 122 181 160 12 000 154 147 203 186 13 000 164 160 224 202 15 000 181 177 249 244 17 000 194 181 276 269 18 000 226 214 276 276 20 000 226 226 344 326 25 000 226 226 344 344 50 000 323 323 490 491 110 000 423 423 643 643 210 000 475 474 722 722

1. Att i denna tabell skattelättnaden för 1:a och 2:a barnet resp. för 3:e och 4:c barnet ang1ves till belopp, som i vissa. fall skilja sig från varandra med en krona, beror på. av— rundningen i hela krontal.

Taxernt belopp Skattelättnad i kronor för makars kronor _ l:a barn =l:a barn | 3:e barn 4ze barn 1 000 »— —— —— — 2 000 31 — —— 3 000 40 39 15 —— l 5 000 118 86 60 61 l 8 000 142 141 202 98 , 10 000 165 161 215 215 12 000 198 181 250 226 13 000 217 199 268 250 15 000 239 221 324 287 17 000 244 244 357 335 18 000 291 244 370 346 20 000 304 305 426 370 25 000 304 305 462 461 50 000 435 434 660 659 110 000 570 570 863 864 210 000 640 639 969 970

Tabell 6 utvisande för ortsgrupp V storleken av skattelättnaden genom barnavdragen särskilt för varje barn.

Redan av 1936 års skattekommitté påpekades, att en lindring av skatte- bördan för familjeförsörjare, i vad anginge statsbeskattningen, skulle bliva av ingen eller ringa betydelse för de många och ofta barnrika skattskyldiga i de lägsta inkomstskikten, vilka redan enligt då gällande bestämmelser voro fri— tagna från statsskatt eller betalade endast obetydlig sådan. Vid den represen-

* tativundersökning, som i anslutning till 1940 års folkräkning verkställdes be— l träffande 5,50 promille eller alltså omkring en tvåhundradedel av rikets hela * befolkning, gjordes en beräkning av antalet taxerade skattskyldiga med och | ]

utan beskattningsbart belopp samt med olika familjeförhållanden. Resultatet av denna beräkning, som hänförde sig till 1941 års taxering och redovisats av familjebeskattningssakkunniga,1 framgår av tabell 7.

Tabell 7 utvisande antalet taxerade skattskyldiga med respektive utan beskattnings- bnrt belopp vid 1941 års taxering.

l Taxerade skattskyldiga med Taxerade skattskyldiga utan ' F (1 m i 1 j 0 t y 1) beskattningsbart belopp bcskattningsbart belopp antal i % antal i % Ensamstående .................... 6 772 905 714 '5 Makar utan barn .................. 2 257 86'7 346 13'3 » med 1 barn ................ 1 527 757 491 243 » » 2 » ................ 666 622 404 37'8 » » 3 » ................ 179 362 315 63'8 » » 4—5 » ................ 65 23'5 212 765 Ogift » 1 » ................ 109 626 65 374 » " 2 n ................ 32 542 27 45'8 Samtliga 11 607 81'8 2 574 182

1 SOU 1943: 3

Av tabellen framgår, att antalet skattskyldiga, som ej påförts beskattnings— bart belopp, relativt' sett stiger vid ökat barnantal. Antalet skattskyldiga utan beskattningsbart belopp utgjorde sålunda i procent av hela antalet inom varje grupp för makar med 1 barn 24,3, för makar med 2 barn 37,8, för makar med 3 barn 63,8 och för makar med 4——5 barn 76,5. Av skattskyldiga med 2 barn hade sålunda drygt en tredjedel och av skattskyldiga med minst 4 barn mer än tre fjärdedelar icke åsatts beskattningsbart belopp.

Den omständigheten, att en så stor del av skattskyldiga med barn icke på- föres inkomstskatt till staten, medverkar i sin mån även till att de å dessa. skattskyldiga belöpande skatteintäkterna äro förhållandevis ringa. Detta fram— går av vissa i samband med ovannämnda representativundersökning gjorda beräkningar av inkom-st- och förmögenhetsskattens samt värnskattens totala belopp å. skatteunderlaget vid 1941 års taxering men med tillämpning av sedan budgetåret 1942/43 gällande beskattningsgrunder. Resultatet av dessa beräk— ningar, som återgivits av familjebeskattningssakunniga,1 framgår av tabell 8,

Tabell 8 utvisande beträffande inkomst- och förmögenhetsskatten saint värnskatten det totala skattebeloppets fördelning & skattskyldiga med olika familjeför- hållanden på grundval av skatteunderlaget vid 1941 års taxering.

Beräknad inkomst- och förmögenhets- skatt saint värnskatt F a 111 i ] j (: t y p

. . . . i % av totala

! mll-l' kronor skattebeloppct Ensamstående .............. 231'0 42'7 Makar utan barn .......... 181'2 33'5 » med 1 barn ........ 70'3 13'0 » » 2 » ........ 33'0 6'1 » » 3 » ........ 11'9 2'2 » » 4—5 » ........ 103 I"!) Ogift » 1—2 » ........ 3'3 0'6 Samtliga 541'0 100'0

Av-tabellen framgår, att de ensamståendes och de barnlösa makarnas sam— manlagda andel av det totala skattebeloppet utgör 76,2 %. Andelen för makar med 1 barn utgör 13,0 %, andelen för makar med 2 barn 6,1 %, andelen för makar med 3 barn 2,2 % och andelen för makar med minst 4 barn, 1,9 % av det totala skattebeloppet.

I detta sammanhang må även erinras om de undersökningar, som befolk- ningsutredningen på grundval av materialet vid ovannämnda representativ- undersökning verkställt rörande familjernas storlek och inkomstförhållanden. Det av befolkningsutredningen under år 1945 avgivna betänkandet med statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan (SOU 1945: 53) inne- håller sålunda bland annat vissa uppgifter rörande de bestående äktenskapen fördelade efter antalet minderåriga barn samt makarnas och de minderåriga

1 SOU 1943: 3 s. 144.

barnens sammanlagda inkomst.1 Dessa uppgifter, som av-se 5,56 promille av rikets totala befolkning, återgivas i här verkställt sammandrag å tabell 9.

Tabell 9 utvisande de bestående äktenskapen fördelade efter antal minderåriga barn samt makarnas och barnens sammanlagda taxerade belopp.

a) Jardbruksbefalkning.

Antal bestående äktenskap med nedanstående antal minderåriga bara och med bredvidstående sammanlagt taxerat belopp

Taxerat belopp

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 samtliga O— 4 990 653 423 265 179 84 48 21 11 6 1 1 691 5 000— 9 990 20 13 11 10 5 3 1 2 1 — 66 10 000—14 990 1 1 3 — — — —- — —- 5 15 000—19 990 1 — — — — — —— —— 1 20 000— 1 — — —- —— 1 Summa. 675 438 279 189 89 51 22 13 7 —— 1 1 764

b) Övrig landsbygdsbefolkning.

Antal bestående äktenskap med nedanstående antal minderåriga bara

Taxerat belopp och med bredvidstäende sammanlagt taxerat belopp

o 1 2 3 | 4 | 6 6 7 s 9 10 samtliga 0— 4 990 945 7f3 416 194 76 29 11 8 3 2 _ 2 437 , 5 000_ 9 990 68 50 31 10 8 1 1 1 _ 1 _ 171 , 10 000—14 990 11 6 7 3 2 _ _ _ _ 29 3 15 000—19 990 6 7 2 _ 1 _ _ _ _ _ _ 16 i 20 000_ 6 3 2 2 _ _ _ _ _ _ 13 l Summa 1 030 819 458 209 87 30 12 9 3 3 _ 2 666

c) Stadsbcfolkning.

5 Antal bestående äktenskap med nedanstående antal minderåriga barn ' Taxerat belopp och med bredvidståcnde sammanlagt taxerat belopp * o 1 2 3 4 5 6 7 s 9 10 samtliga 0— 4 990 985 673 288 97 19 10 8 3 2 — 2 085 5 000— 9 990 290 147 75 26 11 6 3 —— —— —— 558 10 000—14 990 40 35 10 2 3 l —— —— 91 15 000—19 990 16 6 5 4 —- 1 — -— — —— 32 20 000— 26 10 9 4 2 1 -— — — 52 Summa. 1 357 871 387 133 35 19 11 3 2 — —— 2 818

Av tabell 9 framgår, att det övervägande antalet barn finnes i äktenskap, tillhörande de lägre inkomstklasserna.

1 SOU 1945: 53 s. 324—325.

I nu förevarande sammanhang är närmast av intresse att veta, på vad sätt familjerna med barn —— ett eller flera _ fördela sig på de olika inkomstklas— serna. Detta framgår av följande med ledning av uppgifterna i tabell 9 gjorda sammanställning:

Antalet familjer med barn i varje inkomstklass, angivet i % av hela antalet barnfamiljer

Taxerat belopp

Jordbruks- langs—ia? Stads- Hela befolkning befolkiiging befolkning befolkningen

0— 4 990 9511 91-5 75'3 86'8

5 000— 9 990 42 6'3 185 100 10 000—14 990 04 1'1 3'5 1'7 15 000 —19 990 01 0'6 1'1 07 20 000— 0'5 1'8 0'8 Summa 100-0 100-o 1000 1000

Härav framgår att av familjerna med barn bland jordbruksbefolkningen icke mindre än 95,3 % åsatt-s ett taxerat belopp understigande 5 000 kronor. Motsvarande procenttal för övrig landsbygdsbefolkning är 91,5, för stadsbe— folkningen 75,3 och för rikets hela befolkning 86,8. Ett taxerat belopp under- stigande 10000 kronor ha inom jordbruksbefolkningen 99,5 %, inom övrig landsbygdsbefolkning 97,8 %, inom stadsbefolkningen 93,6 % och inom rikets hela befolkning 96,8 % av samtliga familjer med barn. Barnfamiljerna. med taxerat belopp av 10 000 kronor och däröver motsvara sålunda endast en ringa del av samtliga familjer med barn,

Såsom ovan nämnts bygga ovannämnda beräkningar på en representativ— undersökning, vilken omfattade allenast 5,56 promille av rikets hela befolk— ning. Denna begränsning av materialet innebär givetvis en viss felkälla. Be— folkningsutredningen har emellertid i sitt ovan omförmälda betänkande med statistiska undersökningar kring befolkningsfrågan verkställt VlSS kontroll av det vid undersökningen erhållna resultatet, varvid representativiteten befun— nits vara tillfredsställande.1

Vidare må påpekas, att materialet vid representativundersökningen hänför sig till inkomstförhållandena vid 1941 års taxering. Det är givetvis tänkbart, att sedan dess vissa förskjutningar kunna ha ägt rum i skatteunderlagets pro— centuella fördelning å skattskyldiga med olika familjeförhållanden. Någon senare inkomststatistik med hänsyn tagen till familjeförhållandena finnes emel— lertid för närvarande icke tillgänglig och beredningen har ej ansett erforder— ligt att för fullgörande av sitt uppdrag låta verkställa en statistisk under— sökning av detta slag. Det torde ej heller kunna antagas, att skatteunder- lagets procentuella fördelning på skattskyldiga med olika familjeförhållanden sedan år 1941 undergått någon mera väsentlig förändring. Däremot är det uppenbart, att inkomstnivåns fortgående förskjutning uppåt måste ha med—

1 SOU 1945: 53 s. 272—275 och 310—312.

fört att procenttalen för skattskyldiga med barn i ovannämnda inkomstlägen nu äro helt annorlunda än år 1941.

Såsom framgår av det föregående anser beredningen den till grund för ortsavdragens ursprungliga införande i vår skattelagstiftning liggande tanken, att vad som motsvarar levnadskostnadsminimum för den skattskyldige och hans familj alltid och oberoende av inkomstens storlek skall undantagas från skatteplikt, icke vara bärande. Däremot kan givetvis för bibehållande av orts— avdrag av samma typ som de nuvarande anföras det skälet, att en differen— tiering av beskattningen bör äga rum mellan skattskyldiga med olika familje- förhållanden och försörjningsbörda. Två skattskyldiga i samma inkomstläge men med olika antal minderåriga barn ha otvivelaktigt icke samma förmåga att erlägga den å inkomsten belöpande skatten. Det ligger då nära till hands, att den önskade differentieringen vid beskattningen sker genom avdrag för barnen. Hittills har man också i vår skattelagstiftning, då det gällt att avväga skattebördan med hänsyn till familjeförhållanden och försörjningsbörda, sökt sig fram på denna väg.

De nuvarande ortsavdragens verkningar, vilka närmare åskådliggjorts genom de i det föregående intagna tabellerna, äro emellertid av den art, att det starkt måste ifrågasättas, om ortsavdragen på ett tillfredsställande sätt fylla sitt syfte. En uppenbar brist i ortsavdragssystemet är, att ett så stort antal skattskyldiga i de lägre inkomst-klasserna icke kunna utnyttja ens de nuvarande ortsavdragen. Ju större barnantalet är, i desto mindre utsträckning kunna de skattskyldiga tillgodogöra sig avdragen. Då så är förhållandet redan med de nuvarande på grund av levnadskostnadernas stegring alltför låga orts- avdragen, komma, om ortsavdragens nuvarande konstruktion bibehålles, kon- sekvenserna av detta system att bliva än mera framträdande efter den höjning av ortsavdragen, som nu bör äga rum. Att särskilt de barnrika familjerna med lägre inkomster skola vid beskattningen intaga en missgynnad ställning finner beredningen betänkligt. '

Då hänsyntagandet till försörjningsbördan sker genom ortsavdragen, med— för detta på grund av skatteskalans progressivitet såsom framgår av tabellerna 1—4 även den konsekvensen, att den skattelättnad, som föranledes av ortsav- draget, ökar vid stigande inkomst. En familj, bestående av man, hustru och två barn samt bosatt å ort tillhörande ortsgrupp V, erhåller sålunda med nu gällande skattesatser en Skattelättnad för barnen av 79 kronor, om det till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt taxerade beloppet är 3000 kronor. Utgör det taxerade'beloppet 50 000 kronor, är skattelättnaden genom avdragen för barnen 869 kronor. Uppgår slutligen det taxerade beloppet till 210000 kronor, är skattelättnaden genom avdragen för barnen 1 279 kronor.

Till stöd för ortsavdragens nuvarande utformning har i den allmänna diskussionen anförts — förutom att levnadskostnadsminimum i princip bör vara undantaget från beskattning —— bland annat, att skattens avvägning med hänsyn till familjeförhållandena utgör ett ofrånkomligt led i vårt skattesystem. Att skattelättnaden på grund av ortsavdragen ökar vid stigande inkom-st är

med detta betraktelsesätt icke en bristfällighet hos skattesystemet utan en nödvändig konsekvens av skatteskalans progressivitet. Såsom motivering för skattelättnadens ökning vid stigande inkomst har även framhållits, att kost- naderna för barnens uppfostran och utbildning åtminstone inom vissa gränser öka med inkomsten.

Att föreliggande olikheter i fråga om familjeförhållanden och försörjnings- börda på ett eller annat sätt böra bliva beaktade anser beredningen självfallet. Beredningen kan emellertid icke finna, att ett sådant beaktande med nödvän— dighet bör äga rum inom skattesystemets ram. Om det allmänna i annan form än genom avdrag vid beskattningen bereder de skattskyldiga en lättnad i för— sörjningsbördan, som i flertalet fall väsentligt överstiger den genom de nu- varande barnavdragen erhållna skattelättnaden, kan enligt beredningens me— ning något hinder ur systematisk synpunkt icke möta mot barnavdragens bort- tagande ur skattelagstiftningen. Att barnavdragen, såsom ovan nämnts, av stora grupper av skattskyldiga icke kunna utnyttjas, utgör enligt beredningens uppfattning ett starkt skäl mot barnförsörjningskostnadernas beaktande genom barnavdrag. Beredningen anser vidare otillfredsställande, att genom barnav- dragen i de lägsta inkomstskikten erhålles ingen eller ringa förmån, medan däremot barnavdragen i de högre inkomstklasserna medföra en betydande skattelindring. Såsom vårt skattesystem är uppbyggt framträder icke detta förhållande tydligt för envar och detta torde vara anledningen till att dessa konsekvenser av barnavdragen hittills icke mera allmänt uppmärksammats. Det skulle emellertid väl kunna tänkas, att skattelindringen på grund av barn- försörjningskostnaderna i stället ägde rum genom avdrag å den uträknade skatten. Om dessa avdrag vore stigande med inkomsten i samma proportion som nu är fallet med den å barnavdragen belöpande skatten, skulle en sådan anordning med all säkerhet icke komma att uppbäras av det allmänna rätts- medvetandet. Det är knappast ens troligt, att den vid ett allvarligt över— vägande skulle finna många försvarare. I varje fall vill beredningen uttala den meningen, att skall det allmänna vid beskattningen eller på annat sätt tillgodose barnfamiljernas intressen, bör den förmån, som beredes barn- familjerna, för alla ha samma värde.

Att olikheterna i skattelindringens storlek i skilda inkomstlägen äro en kon- sekvens av den progressiva skatteskalan utgör ej heller något skäl för bibe- hållande aV denna anordning för barnförsörjningskostnadernas beaktande. Det avgörande härvidlag är, huruvida barnavdragen leda till ett rättvist resul— tat, och detta är, såsom framgår av vad nu nämnts, enligt beredningens upp— fattning icke fallet. Även vid begagnande av de andra utvägar, som finnas för familjeförhållandenas beaktande vid beskattningen, torde de av avdragssyste- met föranledda olägenheterna väsentligen komma att kvarstå.

Beredningens ståndpunkt är sålunda, att ett hänsynstagande i erforderlig utsträckning och på ett tillfredsställande sätt till de skattskyldigas kostnader för barnens uppfostran och utbildning icke är möjligt inom skattesystemets ram. En reglering på detta område bör fördenskull ske på annan väg, varvid

även sådana synpunkter som ej blivit vederbörligen tillgodosedda genom barnavdragen vid beskattningen — främst sociala — böra vinna beaktande. Barnavdragens avskaffande skulle medföra den konsekvensen, att en diffe- rentiering vid beskattningen med hänsyn till barnantalet icke alls komme att äga rum. Ur principiell synpunkt kan emellertid detta enligt beredningens mening icke betraktas såsom en olägenhet, för den händelse det allmänna på annat sätt, exempelvis genom direkta barnbidrag, i erforderlig utsträckning bereder stöd åt familjerna med barn. En motsatt uppfattning synes endast kunna motiveras därmed att barnförsörjningskostnadernas beaktande genom en skattedifferentiering under alla förhållanden bör äga företräde framför andra anordningar i samma syfte. En sådan ståndpunkt finner beredningen icke riktig. Det torde i stället förhålla sig så, att den väg bör väljas, som leder till det ur olika synpunkter mest tillfredsställande resultatet. Beskattnings- reglernas innebörd måste i detta hänseende komma först i andra hand. Be— skattningsreglerna böra sålunda utformas i anslutning till och med iaktta— gande av den reglering i olika hänseenden, som skett på andra områden.

Av tabellerna 1—4 framgår, att genomförandet av befolkningsutredningens förslag om ett enhetligt barnbidrag av 200 kronor per barn och år i samband med barnavdragens avskaffande skulle vara till fördel för det övervägande an— talet skattskyldiga. Med tillämpning av för budgetåret 1945/46 gällande skatte— satser till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt motsvarar sålunda den genom barnavdragen erhållna skattelättnaden ett belopp av 200 kronor per barn och år i följande ungefärliga inkomstlägen:

a) för makar med 1 barn

i ortsgrupp I vid taxerat belopp av 17 000—18 000 kronor, » » V » » » » 12 000—13 000 >> ,

b) för makar med 2 barn i ortsgrupp I vid taxerat belopp av 17 000—18 000 kronor, » » V » » » » 12 000—13 000 >) ,

c) för makar med 3 barn i ortsgrupp I vid taxerat belopp av omkring 15000 kronor, » » V » » >> » » 12 000 »

(1) för makar med 4 barn i ortsgrupp I vid taxerat belopp av 13 OOO—15000 kronor,

» » V » » » » 10000—12000 »

Dess-a gränstal variera sålunda alltefter barnantalet inom ortsgrupp I mellan 13 000 och 18 000 kronor samt inom ortsgrupp V mellan 10 000 och 13000 kronor. .Skattskyldiga med taxerat belopp understigande dessa tal skulle ha fördel av barnavdragen—s ersättande med barnbidrag. För skattskyl- diga med taxerat belopp överstigande dessa tal skulle däremot barnavdragens ersättande med barnbidrag komma att verka till nackdel. I detta sammanhang må erinras om att, såsom framgår av det föregående, enligt den vid 1940 års folkräkning verkställda representativundersökningen ett taxerat belopp under-

!

stigande 10 000 kronor åsatts barnfamiljer inom jordbruksbefolkningen till 99,5 % av hela antalet, barnfamiljer inom övrig landsbygdsbefolkning till 97,8 % av hela antalet samt barnfamiljer inom stadsbefolkningen till 93,6 % av hela antalet. Räknat å rikets hela befolkning har ett ta'xerat belopp under— stigande 10000 kronor åsatts 96,8 procent av hela antalet barnfamiljer. Medan barnavdragens ersättande med barnbidrag skulle för det stora fler-

Tabell 10 utvisande för olika taxerade belopp vinst resp. förlust

genom barnavdragens ersättande med barnbidrag.

a) för ortsgrupp I:

Vinst (+) rcsp. förlust (———) genom barnavdragens ersättande T med barnbidrag & 200 kronor per barn för axerat belopp makar med makar med makar med makar med 2 barn 3 barn 4 barn 1 000 + 400 + 600 + 800 2 000 + 171 + 349 + 549 + 749 3 000 + 132 + 303 + 458 + 647 5000 + 107 + 219 + 326 + 481 8000 + 90 + 184 + 224 + 271 10000 + 73 + 151 + 170 + 210 12 000 + 46 + 99 + 96 + 110 13 000 + 36 + 76 + 52 + 50 15 000 + 19 + 42 —— 7 — 51 17 000 + 6 + 25 — 51 — 120 18000 — 26 — 40 — 116 -— 192 20 000 — 26 —— 52 —— 196 — 322 25 000 — 26 — 52 -- 196 — 340 50 000 — 123 -— 246 — 536 — 827 110 000 —- 223 -— 446 —— 889 1 332 210 000 275 -— 549 — 1 071 —— 1 593 b) för ortsgrupp V: Vinst (+) resp. förlust (_) genom barnavdragens ersättande Tnxerat med barnbidrag å 200 kronor per barn for belopp makar med makar med makar med makar med 1 barn 2 barn 3 barn 4 barn 1 000 + 200 + 400 + 600 + 800 2 000 + 169 + 369 + 569 + 769 3 000 + 160 + 321 + 506 + 706 5 000 + 82 + 196 + 336 + 475 8000 + 58 + 117 + 115 + 217 10 000 + 35 + 74 + 59 + 44 12 000 + 2 + 21 —— 29 55 13 000 — 17 16 -— 84 — 134 15 000 — 39 -— 60 184 — 271 17 000 — 44 — 88 — 245 — 380 18 000 91 — 135 — 305 — 451 20 000 —— 104 — 209 —— 435 — 605 25 000 _ 104 _ 209 471 — 732 ! 50 000 _ 235 — 469 _ 929 _ 1 388 | 110 000 370 —— 740 — 1 403 — 2 067 210 000 _— 440 _ 879 — 1 648 — 2 418 ;

talet skattskyldiga med barn innebära en förbättring i jämförelse med nu- varande förhållanden, skulle således en försämring inträda endast för ett rela— tivt litet antal skattskyldiga med barn.

Den ekonomiska betydelsen för barnfamiljerna av barnavdragens ersät— tande med barnbidrag åskådliggöres närmare genom tabell 10, vari för famil— jer med olika barnantal angivits det belopp, som införandet av ett enhetligt barnbidrag av 200 kronor per barn och år skulle medföra i vinst (+) eller för- lust (—) i jämförelse med skattelättnaden genom barnavdragen enligt skatte- satserna till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt för budget— året 1945/46.

Av denna tabell framgår sålunda, att vid en jämförelse med hittillsvarande beskattningsgrunder förlusten genom barnavdragens ersättande med barn— bidrag å angivet belopp för exempelvis en skattskyldig med ett taxerat belopp av 25 000 kronor och bosatt inom kommun tillhörande ortsgrupp I utgör: om han har 1 barn 26 kronor, om han har 2 barn 52 kronor, om han har 3 barn 196 kronor och om han har 4 barn 340 kronor. Högst är för en skattskyldig bosatt inom kommun tillhörande samma ortsgrupp förlusten vid ett taxerat belopp av 210 000 kronor och däröver, i vilket fall förlusten utgör för en skattskyldig med 1 barn 275 kronor, för en skattskyldig med 2 barn 549 kronor, för en skattskyldig med 3 barn 1 071 kronor och för en skattskyldig med 4 barn 1 593 kronor. Beträffande en skattskyl- dig med ett taxerat belopp av 25 000 kronor och bosatt inom kommun till— hörande ortsgrupp V utgör förlusten: om han har 1! barn 104 kronor, om han har 2 barn 209 kronor, om han har 3 barn 471 kronor och om han har 4 barn 732 kronor. För en skattskyldig bosatt inom kommun tillhörande sistnämnda ortsgrupp är förlusten högst vid ett taxerat belopp av 210 000 kronor och där» över, i vilket fall förlusten utgör för en skattskyldig med 1 barn 440 kronor, för en skattskyldig med 2 barn 879 kronor, för en skattskyldig med 3 barn 1 648 kronor och för en skattskyldig med 4 barn 2 418 kronor.

Denna tabell ger vid handen, att för skattskyldiga i de lägsta inkomst- skikten en avsevärd förbättring skulle komma att inträda genom barnavdra- gens ersättande med ett barnbidrag å 200 kronor per barn och år. I de fall, då en försämring skulle inträda, är denna till en början relativt obetydlig. Först då inkomsten uppgår till ett mycket högt belopp är försämringen mera påtaglig. Med hänsyn till inkomstens storlek torde dock i dessa fall försäm- ringen icke kunna nämnvärt inverka på vederbörandes levnadsförhållanden.

Vid bedömandet av de verkningar, som barnavdragens ersätt-ande med barnbidrag skulle medföra, är emellertid i främsta rummet av intresse att veta, vilken betydelse detta skulle få med tillämpning av de nedan under detta kapitel föreslagna ortsavdragen för makar samt den av beredningen under kap. IV föreslagna skalan vid inkomstbeskattningen av fysiska personer med en uttagning av 110 %. Beredningen har fördenskull i tabell 11 gjort en sam- manställning i detta hänseende. Tabellen utvisar för gifta skattskyldiga med

1, 2, 3 respektive 4 barn vid vissa taxerade belopp dels storleken av inkomst— och förmögenhetsskatten samt värnskatten enligt nuvarande bestämmelser och för budgetåret 1945/46 gällande skattesatser dels och den statliga inkomst- skatten enligt den föreslagna skalan med en uttagning av 110 %. Beräknin- garna avse skattskyldiga, bosatta inom kommuner tillhörande ortsgrupperna I och V. I en särskild kolumn har angivits den skatteökning (+) respektive skatteminskning (_), som skulle uppkomma enligt beredningens förslag, var— vid skattebeloppet enligt beredningens förslag minskats med barnbidraget. Vidare har såsom jämförelse angivits den statliga inkomstskatten dels för en- samstående skattskyldig dels ock för gift skattskyldig utan barn enligt såväl nuvarande bestämmelser som de av beredningen föreslagna grunderna.

Av tabell 11 framgår, att barnavdragens avskaffande i förening med infö— randet av barnbidrag om 200 kronor per barn samt den av beredningen före- slagna skatteskalan med en uttagning av 110 % innebära en skatteminskning i de lägre inkomstklasserna och upptill ett taxerat belopp av omkring 15 000 kronor (om hänsyn tages till barnbidraget) i jämförelse med den nuvarande skatten. För en skattskyldig med 3—4 barn, bosatt i kommun tillhörande orts- grupp V, uppkommer dock skatteminskning endast för taxerade belopp under- stigande 12 000 å 13000 kronor. Vid högre inkomstlägen inträder en skatte- ökning, som till största delen beror på skärpningen av skalan och till en mindre del på barnavdragens borttagande. Skatteökningen, till den del den beror på barnavdragens borttagande, är för taxerade belopp överstigande 15 000 kronor till en början och rätt högt upp i inkomstklasserna relativt obe- tydlig. Den stiger dock med antalet barn. Högst är skatteökningen till följd av barnavdragens borttagande vid taxerade belopp å 210000 kronor, då den uppgår till följande belopp:

a) i ortsgrupp I: för gift skattskyldig med 1 barn: 274 kronor, » >> » » 2 >> : 548 >> , » » » » 3 » : 1 070 » , » » » » 4 >> : 1 592 >> ,

b) i ortsgrupp V:

för gift skattskyldig med 1 barn: 439 kronor, » » » ) 2 » : 878 >> , » » >> » 3 » : 1 648 >> , » >> » » 4 » : 2417

Beredningen har sålunda av skäl, som ovan anförts, ansett sig böra för- orda, att barnavdragen avskaffas vid den statliga inkomstbeskattningen. Där- vid förutsätter beredningen, att ett system med barnbidrag införes i enlighet med de riktlinjer, som framlagts av befolkningsutredningen.

Om barnavdragen i enlighet med beredningens förslag avskaffas vid den statliga beskattningen, uppkommer den frågan, huruvida barnavdragen det

oaktat fortfarande böra bibehållas vid den kommunala beskattningen. Därvid må till en början framhållas, att de här ovan påtalade olägenheterna av barn- avdragen icke med samma styrka göra sig gällande vid den kommunala som vid den statliga beskattningen. Eftersom de kommunala ortsavdragen äro avse- värt lägre än de statliga, föreligga vid den kommunala beskattningen om här bortses från verkningarna av den kommunala fastighetsskatten —— icke samma svårigheter att till fullo utnyttja avdragen. Då vidare kommunalbe- skattningen sker efter proportionell grund, medföra avdragen — såvida ej bankningsregeln föranleder annat —— alltid inom samma kommun lika stor skattelättnad oavsett inkomstens storlek. Å andra sidan kan det givetvis synas inkonsekvent att avskaffa barnavdragen vid den statliga beskattningen men bibehålla desamma vid den kommunala beskattningen. Att barnavdragens avskaffande vid såväl den statliga som den kommunala beskattningen skulle innebära en betydande förenkling av taxeringsarbetet är även uppenbart. Beredningen har fördenskull övervägt, huruvida icke jämväl de kommunala barnavdragen kunde avskaffas. Då de kommunala barnavdragen enligt nuva- rande bestämmelser (efter verkställd bankning) utgöra i ortsgrupp I 240 kro- nor och i ortsgrupp V 300 kronor, skulle införandet av det av befolkningsut- redningen föreslagna barnbidragssystemet — även om jämväl de kommunala barnavdragen bleve avskaffade —— vara till fördel för skattskyldiga med in- komster tämligen högt upp i inkomstskatteskalan.

Beredningen har i detta sammanhang därjämte ifrågasatt att även i övrigt föreslå vissa ändringar och smärre jämkningar beträffande de kommunala orts— avdragen.

Emellertid har beredningen vid närmare övervägande av dessa spörsmål icke ansett sig böra framlägga något förslag i dessa hänseenden. Det kommu— nala skatteunderlaget är känsligt för ändringar i beskattningsreglerna av nu ifrågasatt slag och en förskjutning i skattebördans fördelning kan därigenom lätt äga rum. Beredningen har fördenskull ansett önskvärt, att en ytterligare undersökning rörande verkningarna på det kommunala skatteunderlaget av de sålunda diskuterade ändringarna verkställes, innan ståndpunkt tages till detta spörsmål. Vidare utgår beredningen ifrån att frågan om de kommunala orts- avdragens utformning kommer att tagas under omprövning i samband med behandlingen av kommunalskattefrågan i dess helhet.

Befolkningsutredningen har vid framläggandet av sitt förslag om införande av allmänna barnbidrag förutsatt, att dessa icke skola bliva föremål för be- skattning. Utredningen har därvid framhållit, att, om barnbidragen skulle bliva beskattade, nettoförmånen särskilt i högre inkomstklasser komme att bliva väsentligt mindre och att det av utredningen framförda förslaget om av— skaffande av barnavdragen i sådant fall icke vore möjligt att genomföra. Även beredningen finner avgörande skäl tala för att barnbidragen icke tagas till be— skattning och har i sitt förslag till författningstext under 19 & kommunal— skattelagen intagit en bestämmelse av denna innebörd.

Tabell 11 utvisaude för olika familjeförhållanden statsskattens storlek dels enligt skyldig med barn hänsyn

Ensamstående skattskyldig Gift skattskyldig utan barn Gift skattskyldig med 1 barn

k skatteök— k tt skatteiik- k t " skatte—

2.122. ww maa m;. (+>

före- eller före- eller fö"? eller skatte- Taxerat nu. slagen skatte- nu— slagen skatte- nn- slagen minskning (_)

belopp varande skala nnnsk- varan de skala. nnnsk- varande skala. enligt bit—Gd— skatt med ning .(—) skatt med ning-(_) skatt med ningens forslag

110 7 enligt 110 % enligt 110 0/ med hänsyn tta ? bered- uttav- bered. uttn i” tagen till barn- 11 . g ningens nina ningens . 5" bidrag å 200

ning förslag g förslag ning kr. per barn

Ortsgrupp I. 1 000 23 —— — 23 5 —- 5 5 — —— 205 2 000 140 44 —— 96 51 — 51 22 —— 222 3 000 268 168 100 153 55 —— 98 85 55 — 230 5 000 550 499 51 413 297 — 116 320 297 223 8 000 1 088 1 162 + 74 875 781 — 94 765 781 184 10000 1 523 1 679 + 156 1 234 1 166 — 68 1 108 1 166 + 142 12 000 2 037 2 233 + 196 1 657 1 595 — 62 1 503 1 595 — 108 13 000 2 321 2 541 + 220 1 895 1 837 — 58 1 731 1 837 —— 94 15 000 2 872 3 201 + 329 2 400 2 387 13 2 219 2 387 —— 32 17 000 3 527 3 949 + 422 2 938 3 025 + 87 2 744 3 025 + 81 18 000 3 855 4 345 + 490 3 265 3 377 + 112 3 040 3 377 + 137 20 000 4 510 5 137 + 627 3 920 4 147 + 227 3 695 4 147 + 252 25 000 6 147 7 337 + 1 190 5 558 6 237 + 679 5 332 6 237 + 705 50 000 16 935 19 987 + 3 052 16 093 18 612 + 2 519 15 771 18 612 + 2 641 110 000 49 535 56 287 + 6 752 48 432 54 637 + 6 205 48 010 54 637 + 6 427 210 000 111 535 122 687 + 11 152 110 297 120 937 + 10 640 109 823 120 937 + 10 914 Ortsgrupp V.

1 000 6 6 5 +— — 5 5 205 2 000 87 —— 87 31 —— 31 5 -— — 205 3 000 237 110 —— 127 94 —— 94 55 —— —— 255 5 000 514 440 — 74 347 231 — 116 228 231 — 197 8 000 1 039 1 116 + 77 797 693 — 104 655 693 -— 162 10 000 1 462 1 650 + 188 1 145 1 067 —— 78 980 1 067 + 113 12 000 1 971 2 233 + 262 1 549 1 485 — 64 1 351 1 485 —— 66 13 000 2 248 2 541 + 293 1 781 1 705 — 76 1 564 1 705 —— 59 15 000 2 862 3 201 + 339 2 274 2 233 — 41 2 035 2 233 — 2 17 000 3 527 3 949 + 422 2 799 2 849 + 50 2 555 2 849 + 94 18 000 3 855 4 345 + 490 3108 3 201 + 93 2 817 3 201 + 184 20 000 4 510 5 137 + 627 3 763 3 949 + 186 3 459 3 949 + 290 25 000 6 147 7 337 + 1 190 5 401 6 017 + 616 5 096 6 017 + 721 50 000 16 935 19 987 + 3 052 15 869 18 337 + 2 468 15 434 18 337 + 2 703 110 000 49 535 56 287 + 6 752 48 138 54 307 + 6 169 47 569 54 307 + 6 538 210000 111 535 122 687 + 11 152 109 967 120587 + 10 620 109 328 120587 —;- 11 059

tagits till barnbidragen. nuvarande bestämmelser dels ock enligt beredningens förslag, varvid för skatt-

Gift skattskyldig med 2 barn Gift skattskyldig med 3 barn Gift skattskyldig med 4 barn skatte- skatte- skatte- ska." ökning (+) Skönt ökning (+) ”kl'ltft ökning ( +) ?.hgt eller skatte- ern- lg eller skatte- 3336, eller skatte— ]ore- minskning (—) lore- minskning (_) . sla ein minskning (_) nu— 5 egen enligt bered- nu- & egen enligt bered- " * g enligt bered- varande skala . .. varande skala . varande skala . a . mngens forslag ningens förslag ningens forslag skatt med med hänsyn skatt med med hänsyn skutt med med hänsyn ”& ? tagen till barn- 1112 % tagen till barn- 11389? tagen till barn- n ”a,,- bidrag åt 200 11 .ag— bidrag å 200 ning bidrag 11 200 nlng kr. per barn ”mg kr. per barn g kr. per barn 5 — —— 405 5 — — 605 5 — -— 805 5 — 405 5 — — 605 5 — —- 805 56 55 — 401 11 55 556 5 55 750 232 297 —- 335 139 297 +- 442 94 297 — 597 660 781 279 500 781 — 319 347 781 —— 366 986 1 166 — 220 805 1 166 —— 239 645 1 166 — 279 1 357 1 595 — 162 1 154 1 595 — 159 968 1 595 — 173 1 571 1 837 —— 134 1 347 1 837 — 110 1 145 1 837 108 2 042 2 387 — 55 1 793 2 387 + 6 1 549 2 387 + 38 2 563 3 025 + 62 2 287 3 025 + 138 2 018 3 025 + 207 2 825 3 377 + 152 2 550 3 377 + 227 2 274 3 377 + 303 3 469 4 147 + 278 3 125 4 147 + 422 2 799 4 147 + 548 5 106 6 237 + 731 4 762 6 237 + 875 4 418 6 237 + 1 019 15 448 18 612 + 2 764 14 957 18 612 + 3 055 14 467 18 612 + 3 345 47 587 54 637 + 6 650 46 944 54 637 + 7 093 46 301 54 637 + 7 536 , 109 349 120 937 + 11 188 108 627 120 937 + 11 710 107 905 120 937 + 12 232 i l 5 -— —— 405 5 -— — 605 5 —— — 805 5 —— 405 5 — — 605 5 — 805 15 —- 415 5 —— — 605 5 -— —— 805 143 231 —- 312 83 231 — 452 23 231 -— 592 514 693 —- 221 312 693 219 214 693 321 819 1 067 152 604 1 067 —— 137 389 1 067 — 122 1 170 1 485 — 85 920 1 485 — 35 694 1 485 —— 9 1 365 1 705 60 1 097 1 705 + 8 847 1 705 + 58 1 814 2 233 + 19 1 490 2 233 + 143 1 203 2 233 + 230 2 311 2 849 + 138 1 954 2 849 + 295 1 619 2 849 + 430 2 573 3 201 + 228 2 203 3 201 + 398 1 857 3 201 + 544 3 154 3 949 + 395 2 728 3 949 + 621 2 358 3 949 + 791 4 792 6 017 + 825 4 330 6 017 + 1 087 3 868 6 017 + 1 349 15 000 18 337 + 2 937 14 340 18 337 + 3 397 13 681 18 337 + 3 856 46 999 54 307 + 6 908 46 136 54 307 + 7 571 45 272 54 307 + 8 235 108 689 120 587 + 11 498 107 719 120 587 + 12 268 106 750 120 587 + 13 037

I samband med de av familjebeskattningssakkunniga skisserade riktlin— jerna för barnavdragens ersättande med ett barnbidragssystem beräknade de sakkunniga ökningen av den debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten till följd av barnavdragens avskaffande till 60 miljoner kro- nor, vid vilka beräkningar förhållandena under år 1940 legat till grund och sedan budgetåret 1942/43 gällande beskattningsgrunder tillämpats.1 Befolk— ningsutredningen har med hänsyn till den sedan dess inträdde. ökningen av antalet barn ävensom till inkomstnivåns förskjutning uppåt uppskattat den besparing eller merintäkt för staten, som barnavdragens avskaffande komme att medföra, till omkring 70 miljone1 kronor.—

En beräkning av hur stor ökningen av de debiterade skatteintäkterna skulle bliva genom barnavdragens avskaffande vid den statliga beskattningen bereder vissa svårigheter Såsom ovan nämnts finnes någon senare inkomst- statistik med avseende å familjeförhållandena än den i samband med 1940 års folkräkning verkställda för närvarande icke tillgänglig och beredningen har ej funnit erforderligt att för nu ifrågavarande ändamål låta verkställa en statistisk undersökning av detta slag. Det bör härvid uppmärksammas, att, även om fullt tidsenligt material för en beräkning av denna art vore för han- den och sålunda mera exakta uppgifter om ökningen av den debiterade skat— ten på grund av barnavdragens avskaffande kunde erhållas, detta icke skulle betyda, att jämväl den influtna skatten kommer att uppgå. till det därvid fram— komna beloppet. Beredningen har emellertid ansett önskvärt att ha åtminstone några hållpunkter för ett bedömande av ökningen av den debiterade skatten genom barnavdragens avskaffande. På grund härav har beredningen med led- ning av uppgifterna om familjeförhållandena vid 1940 års folkräkning och skatteunderlagets vid 1945 års taxering fördelning på olika inkomstklasser verkställt vissa approximativa beräkningar i ifrågavarande hänseende, vilka återfinnas i Bilaga 5. Dessa beräkningar ha givit till resultat, att barnavdra— gens avskaffande vid den statliga beskattningen kan antagas medföra en ökning av den debiterade skatten för taxeringsåret 1945 enligt nu gällande beskattningsgrunder och de för budgetåret 1945/46 fas'tställda skattesatserna av omkring 110 a 120 miljoner kronor.

De av beredningen i det föregående anförda skälen för barnavdragens av_— skaffande kunna åtminstone till en del sägas äga tillämpning även på ortsav— dragen i övrigt, (1. v. s. närmast det nuvarande grundavdmget och familjeav- draget för hustru. Det är sålunda uppenbart, att den Skattelättnad, som för— anledes av ortsavdragen för äkta makar, kommer — om dessa avdrag bibe— hållas i vår skattelagstiftning — att öka vid stigande inkomst på motsvarande sätt som ovan framhållits beträffande barnavdragen. Denna omständighet är emellertid i och för sig icke ett tillräckligt skäl för att helt och hållet avskaffa ortsavdragen för makar. Att så ansetts kunna ske i fråga om barnavdragen

1 SOU 1943: 3 s. 125—126. 2 SOU 1946: 5 s. 296.

beror ju därpå att ett system med barnbidrag å. vis-st belopp förutsättes sam- tidigt skola införas samt att ett sådant system ansetts bättre tjäna sitt syfte än barnavdragen. Beträffande ortsavdragen för makar föreligger icke denna situation. I enlighet med det betraktelsesätt, som i det föregående närmare utvecklats av beredningen, ha ortsavdragen för makar i likhet med ortsav- dragen för ensamstående skattskyldiga till uppgift att från beskattning undan- taga sådana inkomster, som ej uppgå till högre belopp än som kan anses mot— svara levnadskostnadsminimum. Då för en inkomst, som något överstiger lev- nadskostnadsminimum, skatt icke rimligen kan beräknas även å den inkomst- del, som motsvarar avdraget, är det naturligt, att avdraget successivt redu— ceras och slutligen helt bortfaller. Så sker enligt nuvarande bestämmelser beträffande ensamstående skattskyldiga och beredningen har i sitt förslag bibehållit samma anordning. Ur systematisk synpunkt kan det otvivelaktigt göras gällande, att det borde förfaras på motsvarande sätt även i fråga om ortsavdraget för gifta skattskyldiga. Av skäl, som i det följande komma att närmare beröras, har emellertid beredningen ansett sig böra föreslå, att orts— avdraget för gift skattskyldig skall bibehållas även vid högre inkomster.

Bankningens avskaffande vid den

statliga beskattningen. Såsom framgår av Bilaga 3 infördes bankningen vid statsbeskattningen år 1919 i samband med ortsavdragens införande. Bankningen hade föreslagits av inkomstskattesakkunniga och motiverades med häsyn till skatteförmågan. Det resonemang, som låg bakom denna anordning, kan i korthet uttryckas sålunda. Om man jämför två skattskyldiga å samma ort, varav den ena, A, är ensamstående med en inkomst, som med 1 000 kronor överstiger levnads- l kostnadsminimum, och sålunda med 1 000 kronor fri inkomst samt den andra, ; B, är familjeförsörjare med likaledes 1000 kronor fri inkomst, så måste man säga sig, att B:s skatteförmåga är mindre än A:s. På samma sätt. är vid lika stor fri inkomst skatteförmågan mindre hos den, som bor å en ort med dyrare levnadskostnader, än hos den, som bor å en billigare ort. Samtliga de om- ständigheter, som föranleda en höjning av levnadskostnadsminimum och där- med en höjning av det skattefria avdraget, medföra sålunda en nedsättning även i den av den fria inkomsten betingade skatteförmågan. Denna skatte- förmåga är alltså störst hos en ensamstående å billigaste ort, under det att skatteförmågan är betydligt mindre hos en å dyraste ort bosatt gift skatt— skyldig med många barn. Denna skillnad i skatteförmåga blir dock mindre ju större den fria inkomsten är och skillnaden har därför sin största betydelse i fråga om den del av inkomsten, som närmast överstiger existensminimum. Det taxerade beloppet bör fördenskull ytterligare reduceras efter någon lämp— lig formel, för att det sålunda reducerade beloppet skall kunna anses för skattskyldiga med olika försörjningsbörda och å orter med olika dyrhet.med— föra samma skatteförmåga. Bankningen ansågs kunna tjäna syftet såsom en sådan formel. Bankningens innebörd kan även uttryckas så, att genom den-

samma åstadkommes att den del av det taxerade beloppet, som överstiger ortsavdraget men icke dettas dubbla belopp, får bära endast en skatt, mot- svarande högst hälften av den å inkomstdelen eljest belöpande Skatten.

Vissa synpunkter rörande den tekniska innebörden av ortsavdragen och bankningen återfinna—s å Bilaga 14.

Borttagande av bankningen har under tidigare lagstiftningsarbeten vid flera tillfällen ifrågasatts.

Sålunda föreslog 1921 års kommunalskattekommitté bankningens avskaf— fandel. Såsom skäl härför anfördes de praktiska svårigheterna vid tillämp— ningen av bankningsregeln och det förhållandet, att de skattskyldiga till följd av bankningen i regel vore ur stånd att själva kontrollera riktigheten av sina debetsedlar. I de över kommunalskattekommitténs betänkande avgivna remiss- yttrandena tillstyrktes förslaget i denna del av nästan alla de hörda myndig- heterna.

I propositionen till 1927 års riksdag med förslag till kommunalskattelag förklarade sig även departementschefen anse, att bankningen med hänsyn till med densamma förenade olägenheter borde upphöra?

Första särskilda utskottet vid 1927 års riksdag, till vilket utskott proposi— tionen hänvisades, ansåg sig emell-ertid ej kunna biträda detta förslag? Ut- skottet framhöll, att denna. anordning medförde en större rättvisa än systemet utan bankning samt att svårigheterna att tillämpa detsamma dåmera borde, sedan systemet med bankning några år varit i tillämpning, vara i huvudsak övervunna.

I 1928 års kommunalskatteproposition avstod departementschefen från sitt tidigare förslag om bankningens avskaffande.4

1928 års skatteförfattningar bibehöllo sålunda bankningen. Genom de år 1938 beslutade ändringarna i dessa författningar borttogs emellertid bank— ningen beträffande ensamstående skattskyldiga så till vida, att i ortsavdraget för sådan skattskyldig, vilket utgör skillnaden mellan det taxerade och det beskattningsbara beloppet enligt fastställd tabell, ingår visst belopp för bank- ningen.

Familjebeskattningssakkunniga föreslogo, att bankningen skulle avskaffas samtidigt med att ortsavdragen höjdeså. De sakkunniga anförde i detta sam- manhang, att därigenom höjningen, som förutsattes ske på grundval av de nuvarande bankade beloppen, komme att bliva relativt större för de skatt— skyldiga, som tidigare icke kunnat till fullo utnyttja bankningen, än för dem, som varit i tillfälle därtill. Att bankningens avskaffande innebure en teknisk förenkling vore tydligt, framhöllo de sakkunniga.

Beredningen vill för sin del icke förneka, att det teoretiska resonemang, som ligger till grund för bankningsregeln, kan äga ett visst fog för sig. Bank- ningen har också så till vida förmånliga verkningar, att på grund av densamma

1 SOU 1924: 53 s. 197. Prop. 102/1927 5. 250. 3 Utl. 1/1927 &. 46. * Prop. 213/1928 5. 166. 5 SOU 1943: 3 s. 127—128.

skatten i det inkomstskikt, som ligger närmast över ortsavdraget, icke utgår med sitt fulla belopp utan allenast med högst hälften därav. Genom bank— ningen åstadkommes sålunda en mjukare övergång från skattefrihet till skatt skyldighet.

Mot bankningen har tidigare, såsom framgår av vad ovan nämnts, i huvud— sak anförts de taxeringstekniska svårigheter, som föranledas av densamma, samt de olägenheter, som beredas de skattskyldiga därigenom att de icke själva kunna kontrollera skattens beräkning. De sålunda mot bankningens bibehål- lande anförda skälen äro givetvis beaktansvärda, även om de tekniska svårig— heterna för taxeringsmyndigheterna numera måhända icke böra tillmätas allt— för stor betydelse. Att bankningens avskaffande skulle innebära en teknisk förenkling av taxeringsarbetet är dock såsom jämväl framhållits av familje— beskattningssakkunniga — uppenbart.

Förutom de taxeringstekniska svårigheterna har mot bankningsregeln in— vänts, att densamma medför en skärpning av beskattningen i de fall, då det taxerade beloppet överstiger ortsavdraget men ej dettas dubbla belopp. Medan för en skattskyldig, vars taxerade belopp uppgår till eller överstiger orts— avdragets dubbla summa, från skatteplikt undantages ortsavdraget ökat med 50 %, blir i förstnämnda fall tillägget genom bankningen mindre. I den mån bankningen kan anses innebära, att med hänsyn till kostnaderna för existens—' minimum ett ytterligare avdrag medgives utöver ortsavdraget, måste detta för de skattskyldiga i de lägsta inkomstklasserna framträda såsom en orättvisa. Även beredningen anser, att, därest vid högre inkomster ett visst belopp undan- tages från skatteplikt, bör jämväl å de lägsta inkomsterna avräknas samma belopp. Detta kan lämpligen ske på så sätt, att ett belopp, motsvarande helt utnyttjad bankningsdel, inräknas i ortsavdraget. Beredningen föreslår sålunda, att bankningen avskaffas vid den statliga beskattningen.

I detta sammanhang hade det givetvis varit önskvärt, att bankningen kun— nat avskaffas även vid den kommunala beskattningen. Beredningen har också under ett tidigare skede av sitt arbete ifrågasatt —— förutom vissa ändringar i de kommunala ortsavdragen -— jämväl bankningens borttagande vid kom- munalbeskattningen. Av skäl, som ovan anförts i samband med frågan om avskaffande av barnavdragen har emellertid beredningen slutligen stannat för att låta sitt förslag avse allenast den statliga beskattningen.

Ortsavdragen för gift skattskyldig.

Enligt nuvarande bestämmelser består ortsavdraget för skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med sin hustru, av om här bortses från familjeavdrag för av honom helt eller delvis underhållet barn _ grundavdrag samt familjeavdrag för hustru. Grundavdraget för sådan skattskyldig och familjeavdraget för hustru äro lika stora. Med tillägg för helt utnyttjad bankningsdel utgör ortsavdraget för gift skattskyldig (grund- avdraget och familjeavdraget för hustru) i ortsgruppI 1 800 kronor, i orts- grupp II 1 920 kronor, i ortsgrupp III 2 040 kronor, i ortsgrupp IV 2 160 kro-

nor och i ortsgrupp V 2 280 kronor. Att bankningsdelen här på sätt som skett inräknats i dessa belopp beror därpå att beredningen föreslagit avskaffande av bankningen, varvid förutsatts, att en motsvarande höjning av ortsavdragen skall äga rum.

Sedan år 1938, då de nuvarande ortsavdragen fastställdes, ha levnadskost- naderna avsevärt stigit. Socialstyrelsen verkställer kvartalsvis en beräkning av levnadskostnadernas storlek i jämförelse med 1935 års genomsnitt-liga lev— nadskostnad och på grundval av dessa beräkningar fastställer Kungl. Maj :t det procenttal (»levnadskostnadstalet»), som angiver levnadskostnadernas förhållande till 1935 års genomsnittliga levnadskostnadsnivå. På grundval av kvartalssiffrorna i denna officiella indexserie beräknar socialstyrelsen även årsmedeltal för levnadskostnådernas storlek. Årsmedeltalet utgjorde för år 1938 106 och för år 1945 154. Levnadskostnadstalen för de båda första kvar— talen 1946 uppgingo likaledes till 154. Dessa officiella indextal äro grundade på inkomstanvändningen av ett slags genomsnittshushåll, nämligen i stort sett på den genom konsumtionsundersökningar utrönta inkomstanvändningen hos hushåll tillhörande arbetar- och lägre tjänstemannaklassen i städer och tätor— ter samt bestående av man, hustru och i genomsnitt två minderåriga barn.

1945 års lönekommitté, som funnit önskvärt att vid den av kommittén före— tagna löneavvägningen äga tillgång till en mera differentierad bild av lev— nadskostnadsutvecklingen än den som kan erhållas av den officiella indexse- rien, har för detta ändamål låtit verkställa viss ytterligare utredning i detta ämnei. Sålunda har på hemställan av kommittén inom socialstyrelsen dels gjorts vissa försök att beräkna en levnadskostnadsind-ex avseende högre in- komsttagare och dels beräknats en särskild levnadskostnadsindex för Stock— holm. Lönekommittén har — liksom socialstyrelsen _— understrukit, att resul— taten av dessa beräkningar borde tagas med en viss reservation. Kommittén har emellertid framhållit, att av beräkningarna torde framgå att levnadskost- nadsstegringen varit något mindre i Stockholm än i städer och tätorteri genomsnitt. Kommittén har vidare anfört, att beräkningarna antydde att de officiella generalindexen ägde en tämligen god representativitet för olika in— komstskikt.

En jämförelse mellan de officiella indextalen för år 1938 samt för år 1945 och de båda första kvartalen av år 1946 ger vid handen, att levnadskostnads— index under denna tid stigit med 48 enheter. Stegringen utgör sålunda, räknat å 1938 års indextal, 45 %.

I detta sammanhang kan även nämnas, att enligt uppgift i den till 1946 års riksdag avlämnade propositionen med förslag till förordning om krigs— konjunkturskatt för år 1946 den allmänna prisnivån för närvarande ligger cirka 50 % över 1938 års prisnivå? Efterkrigsprisnivån vid krigskonjunkturbeskattå ningen beräknades i denna proposition till 40 % av förkrigsprisnivån, vilket godkändes av riksdagen. '

1 SOU 1946: 48 s. 81—82. * Prop. 210/1946 5. 44.

Vid bedömandet av frågan om ortsavdragens storlek bör uppmärksammas, att redan med nu gällande ortsavdrag en mycket stor del av skatteunderlaget undantages från beskattning. Det taxerade beloppet för fysiska personer (jämte oskifta dödsbon och familjestiftelser) utgjorde sålunda vid 1945 års taxering sammanlagt 10 513,32 miljoner kronor, varav endast 5 613,62 miljoner kronor utgjorde beskattningsbart belopp. Genom ortsavdragen bortgingo så- lunda omkring 4900 miljoner kronor eller cirka 47 % av det sammanlagda taxerade beloppet för fysiska personer. En betydande del härav motsvaras dock givetvis av barnavdragen, vilka enligt beredningens förslag skola bort— tagas.

I den av statistiska centralbyrån utgivna publikationen »Skattetaxeringarna» för taxeringsåret 1945 kunna uppgifter inhämtas rörande inkomstfördelningen på olika inkomstklasser. Dessa uppgifter gälla dock den sammanräknade netto— inkomsten och ej det taxerade beloppet. Härav framgår, att av hela antalet inkomsttagare med en nettoinkomst av minst 600 kronor 32,1 % ha en netto— inkomst understigande 2000 kronor, 42,4 % en nettoinkomst understigande 2 500 kronor och 51,9 % en nettoinkomst understigande 3 000 kronor. Av den sammanräknade inkomstsumman i riket faller dock en betydligt mindre andel å dessa inkomstklasser. Sålunda belöpa av denna inkomstsumma 11,0 % å nettoinkomster understigande 2000 kronor, 17,1 % å nettoinkomster under- stigande 2 500 kronor och 23,9 % å nettoinkomster understigande 3 000 kronor. Storleken av de å dessa nettoinkomster belöpande debiterade skatteintäkterna kan ej exakt angivas. Familjebeskattningssakkunniga kommo emellertid med ledning av en undersökning på grundval av skatteunderlaget vid 1941 års taxering till det resultatet, att den debiterade inkomst- och förmögenhetsskat- ten samt värnskatten å taxerade belopp understigande 3 000 kronor utgjorde allenast 15 % av hela det debiterade skattebeloppet genom dessa skatterl. Av dessa 15 % hänförde sig endast omkring en femtedel till makar utan barn och familjer med barn. Återstående fyra femtedelar belöpte å ensamstående.

Vid bestämmandet av ortsavdragen uppkommer även frågan, huruvida ortsavdragen i det av beredningen föreslagna skattesystemet skola liksom nu vara graderade efter dyrort, samt, därest detta anses böra vara fallet, hur stor spännvidden skall vara mellan ortsavdragen i högsta och lägsta orts- grupp. Denna spännvidd är beträffande ortsavdragen för makar enligt nu- varande bestämmelser omkring 21 %.

I detta sammanhang kan erinras om att den av 1943 års dyrortskommitté i april 1944 verkställda levnadskostnadsundersökningen utvisade en skillnad i kostnaderna mellan dyraste och billigaste ort av omkring 24 % eller —— om man bortsåge från extremt billiga orter — i runt tal 21 %2. Om skäliga tillägg till de beräknade levnadskostnadstalen för landsbygdsorterna gjordes för rese- och transportkostnader i enlighet med kommitténs förslag, skulle sistnämnda skillnad enligt vad kommittén beräknat minskas till omkring 20 %. Denna

1 SOU 1943:3 s. 145. ? SOU 1945: 32 s. 129.

undersökning avsåg närmast levnadskostnadsskillnaderna för tjänstemän i lägre löneklasser och upp till omkring 11 löneklassen. Enligt en av kommittén verkställd särskild utredning utgjorde dyrortsskillnaden i 28 löneklassen mellan dyraste och billigaste ort 15 %. Sammansatta stats— och bevillnings» utskottet vid 1945 års riksdag underströk i sitt över propositionen nr 343 angående skattegrupperingen avgivna utlåtande nr 6 angelägenheten av att den sammanpressning av levnadskostnadsskillnaderna, som numera konstate— rats, så snart ske kunde skulle komma till uttryck i spännvidden mellan orts- avdragen.

1945 års lönekommitté har efter förhandlingar med tjänstemännens huvud- organisationer föreslagit en lönespännvidd mellan högsta och lägsta ortsgrupp av i princip 16 %1. Denna spännviddsprocent har lönekommittén _ bortsett från smärre avvikelser —— tillämpat från och med löneplanens lägsta löne— klass till och med den löneklass, som motsvarar den nuvarande 21 löneklas— sen. För löneklasserna över detta läge har spännvidden successivt minskats med stigande löneklass och uppgår enligt förslaget i löneplånens högsta löne— klass till 8,56 %.

Vid övervägandet av frågan, huruvida dyrortsgraderingen av ortsavdragen bör bibehållas eller ej, har beredningen funnit, att de meningsskiljaktigheter, som nu äro rådande på denna punkt, icke gälla den teoretiska motiveringen för dyrortsgraderingen utan äro beroende av olikheter i uppfattningen om i vilken utsträckning variationer i dyrortsförhållandena på skilda orter före— ligga. Av de undersökningar, som i detta hänseende under de senare åren ägt rum, torde otvivelaktigt framgå, att en minskning av levnadskostnadsskill— naderna på olika. orter numera skett. Då emellertid olikheter i levnadskost- nader alltjämt föreligga, har beredningen icke kunnat föreslå avskaffande av dyrortsgrupperingen vid beskattningen. Beredningen har sålunda i sitt för— slag bibehållit ortsavdragens gradering i fem ortsgrupper, varvid spännvidden mellan högsta och lägsta ortsgrupp i överensstämmelse med lönekommitténs förslag beträffande lönespännvidden i lägre löneklasser bestämts till omkring 16 %.

Beträffande utformningen av ortsavdragen för makar har beredningen i lik- het med familjebeskattningssakkunniga icke ansett erforderligt att bibehålla den nuvarande uppdelningen av ortsavdragen i grundavdrag och familj eavdrag. Ortsavdragen benämnas sålunda allenast statligt ortsavdrag.

Vid sina överväganden rörande den lämpliga storleken av ortsavdragen för makar har beredningen strävat efter att söka undvika uttagande av skatt till staten för inkomster, som äro så låga. att de måste ant-ägas åtgå för bestridande av kostnaderna för ett rimligt levnadskostnadsminimum. Det är härvid att märka, att även efter en omläggning av den kommunala beskattningen de kom— munala ortsavdragen med sannolikhet icke kunna göras lika. stora som de stat- liga ortsavdragen. Om den kommunala fastighetsskatten bibehålles vid sin nuvarande karaktär av garantiskatt, kan även detta medföra, att kommunal—

1 SOU 1946: 48 s. 41.

l a t |

skatt kommer att erläggas jämväl vid mycket låga inkomster. I detta sam— manhang bör ej heller bortses från att de indirekta skatterna med särskild tyngd drabba de lägre inkomstklasserna. Den allmänna omsättningsskattens väntade avskaffande rubbar icke väsentligen detta förhållande, eftersom övriga konsumtionsskatter (skatt å alkoholdrycker, tobak, kaffe, läskedryc- ker och nöjen) enligt verkställda beräkningar särskilt å de lägsta inkomst- klasserna innebära en avsevärt högre skattebelastning än den allmänna om— sättningsskattenl. Även med hänsyn till den kommunala beskattningens och den indirekta beskattningens betydelse för inkomsttagare med mindre in- komster bör sålunda enligt beredningens mening skattebefrielse eller skatte— lättnad i skälig utsträckning medgives vid den statliga inkomstbeskattningen, där större möjligheter finnas i detta hänseende. I första hand sker detta genom att ortsavdragen ej sättas alltför lågt.

I detta sammanhang må nämnas, att beredningen från överståthållaräm— betet och vissa länsstyrelser inhämtat upplysningar angående av de exekutiva myndigheterna tillämpade normer för bestämmande av existensminimum vid indrivning. De sålunda inkomna uppgifterna återfinnas i Bilaga 6.

Det nya uppbördssystemet, som träder i kraft den 1 januari 1947 och som innebär att skatten för flertalet inkomsttagare kommer att uttagas vid källan, medför även, att ortsavdragens bestämmande till skäliga belopp blir en ange— lägenhet av vikt. I de fall, då preliminär eller kvarstående skatt erlägges genom avdrag å lön, beräknas skatten med hänsyn till bland annat den skatt— skyldige tillkommande ortsavdrag. Visserligen finnes i 48 % 2 mom. uppbörds— förordningen ett stadgande, enligt vilket den lokala skattemyndigheten efter ansökan av den skattskyldige äger förordna, att löneavdrag icke skall ske eller skall verkställas med mindre belopp än enligt eljest gällande regler. Detta stadgande har motiverats med att ortsavdragen äro lägre än de belopp, som enligt införsellagen förbehålles skattskyldig såsom existensminimum, samt att särskilt mindre inkomsttagare kunna komma att drabbas hårt, därest löne- avdrag alltid skall verkställas utan hänsyn till vad i införsellagen stadgas rörande existensminimumz. Givet är emellertid, att, om ett sådant ansöknings— förfarande skulle bliva erforderligt i ett stort ant-al fall, detta kommer att med- föra olägenheter för såväl de skattskyldiga som myndigheterna.

Med beaktande av nu anförda synpunkter har beredningen funnit sig böra föreslå, att ortsavdragen för makar bestämmas till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 2 500 kronor, i ortsgrupp II 2 625 kronor, i ortsgrupp III 2 750 kronor, i ortsgrupp IV 2 875 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor.

Beredningen vill härvid understryka, att dessa belopp, även om de kunna synas höga i jämförelse med de nu gällande obankade ortsavdragen, dock understiga vad som med utgångspunkt från dessa. avdrag skulle kunna rent

1 1944 års statsverksproposition (Inkomster å riksstaten), Bihang D, P. M. angående skattetrycket för olika inkomstklasser år 1943 s. 12—13, samt Socialpolitikens ekono- miska, verkningar, en undersökning verkställd av docenten Carsten Welinder på uppdrag av 1941 års befolkningsutredning (SOU 1945: 14 s. 92 och 93). 2 Prop. nr 370/1945 5. 212.

matematiskt anses motiverat. Om de nuvarande ortsavdragen för makar höjas med 50 %, motsvarande helt utnyttjad bankningsdel, och de sålunda erhållna beloppen höjas med ytterligare 45 % på grund av den sedan år 1938 inträdda stegringen av levnadskostnaderna, erhållas följande tal, nämligen i ortsgrupp I 2 610 kronor, i ortsgrupp II 2 784 kronor, i ortsgrupp III 2 958 kronor, i orts— grupp IV 3132 kronor och i ortsgruppV 3306 kronor. Ifall hänsyn skulle tagas till att någon sänkning av den nuvarande levnadskostnadsnivån kan komma att äga rum och levnadskostnadsstegringen sedan år 1938 på grund härav anses böra beräknas till exempelvis 40 %, men beräkningen i övrigt sker efter samma grunder, erhålles följande resultat, nämligen i ortsgrupp I 2520 kronor, i ortsgrupp II 2688 kronor, i ortsgrupp III 2856 kronor, i orts— grupp IV 3 024 kronor och i ortsgruppV 3 192 kronor. I båda fallen ligga sålunda de av beredningen föreslagna ortsavdragen under de ovan angivna beloppen.

De nu gällande ortsavdragen äro bestämda till belopp, som genomgående sluta på jämna tjugutal kronor. Detta har föranletts därav att de belopp, som erhållas då ortsavdragen höjas med bankningsdelen, ansetts lämpligen böra sluta på jämna tiotal kronor. Mot de av beredningen föreslagna ortsavdragen skulle kunna invändas, att de för ortsgrupperna II och IV angivna beloppen _ 2 625 respektive 2 875 kronor — bryta mot denna metod. Detta skulle lätt kunna undvikas på så sätt, att ortsavdraget i ortsgruppI bestämdes till an— tingen 2 480 eller 2 520 kronor och ortsavdragen i övriga ortsgrupper ändrades i anslutning härtill med jämna intervall mellan ortsgrupperna. Ortsavdragen skulle då visserligen genomgående komma att sluta på. jämna tiotal kronor, men ortsavdragen skulle i sin helhet få ett mera ojämnt utseende än enligt beredningens förslag. Beredningen kan ej heller se, att de ojämna talen för ortsgrupperna II och IV kunna medföra några egentliga olägenheter. Efter— som det taxerade beloppet skall utföras i fulla tiotal kronor, så att överskju— tande belopp, som ej uppgår till fullt tiotal kronor bortfaller, kommer emel- lertid det taxerade beloppet genom ortsavdragen i dessa ort—sgrupper i reali— teten att minskas med respektive 2 630 och 2 880 kronor.

Såsom ovan i samband med frågan om barnavdragens avskaffande på— pekats, torde med det betraktelsesätt, som av beredningen anlagts i fråga om 'ortsavdragssystemet, det ur systematisk synpunkt otvivelaktigt kunna göras gällande, att ortsavdragen för makar borde i likhet med ortsavdragen för en- samstående vid högre inkomster reduceras och slutligen helt bortfalla. Reduk— tionen av ortsavdragen för makar borde dock ske på sådant sätt, att ortsav- dragen skulle bortfalla vid ett högre inkomstläge än för ensamstående.

Därest ortsavdragen för makar skulle reduceras och bortfalla vid högre in— komster, komme detta emellertid att för makar med barn i dessa inkomstlägen medföra en avsevärd försämring i jämförelse med nuvarande förhållanden. Då barnbidragen äro avsedda att endast delvis kompensera barnförsörjnings— kostnaderna, måste en skatteskärpning i dessa inkomstlägen genom ett succes- sivt borttagande av ortsavdragen för makar synas obillig. De skäl, bered-

ningen i det föregående anfört mot en skattedifferentiering genom barnav— dragen kunna ej heller anses utgöra en tillräcklig motivering för att makar med barn skola vid högre inkomster gå miste om ortsavdraget för dem själva. Genom att makar med barn bibehålla ortsavdraget vid högre inkomster åstad- kommes även en viss differentiering vid beskattningen gentemot ensamstående skattskyldiga, för vilka ortsavdraget enligt beredningens förslag liksom enligt gällande bestämmelser skall successivt bortfalla vid stigande inkomst. Däremot skulle med ett visst fog kunna ifrågasättas, om icke ortsavdragen för barnlösa makar eller för makar med barn i högre ålder än den, för vilken barnbidrag åtnjutes, borde successivt borttagas. Beredningen har emellertid ej heller för sådana fall ansett sig böra föreslå ortsavdragens borttagande. Anledningen härtill har i främsta rummet varit, att makar med barn över nämnda ålder kunna ha kostnader för barnens fortsatta utbildning. Vidare har beredningen velat undvika att föreslå införande av bestämmelser, som skulle vara ägnade att i berörda hänseende komplicera taxeringsförfarandet.

Ortsavdragen för ensamstående skatt-

skyldig. Enligt nu gällande grunder bestämmas ortsavdragen för ensamstående enligt fastställd tabell. I stort sett kan tabellen sägas innebära, att ortsav- dragen till en början motsvara grundavdraget med tillägg av bankningsdel. Beträffande de lägsta inkomstklasserna äro ortsavdragen dock något högre än som skulle föranledas av bankningen. Då det taxerade beloppet överstiger, från ortsgrupp I räknat, 5 000 5 100 —— 5 200 — 5 300 — 5 400 kronor, på- börjas reduktionen av avdragen. Reduktionen sker kontinuerligt med 10 kro- nor för varje 100—tal kronor taxerat belopp och fortsätter till dess avdraget nedgått till 0. Detta inträffar, då det taxerade beloppet uppgår i ortsgruppI till 14 000 kronor, i ortsgrupp II till 14 300 kronor, i ortsgrupp III till 14 600 kronor, i ortsgrupp IV till 14 900 kronor och i ortsgrupp V till 15 200 kronor. Vid taxerade belopp häröver erhåller alltså ensamstående skattskyldig icke något som helst ortsavdrag.

Eftersom vid statsbeskattningen grundavdraget och familjeavdraget för hustru numera äro lika stora, kan man säga, att enligt nuvarande bestäm- melser ortsavdragen för ensamstående, innan reduktionen påbörjas, i princip motsvara hälften av ortsavdragen för makar.

Vid kommunalbeskattningen erhåller ensamstående skattskyldig grundav- drag, vilket icke reduceras vid högre inkomster. Då vid kommunalbeskatt- ningen familjeavdraget för hustru är mindre än grundavdraget, erhåller en- samstående skattskyldig ortsavdrag med mer än hälften av ortsavdragen för makar.

Såsom i det föregående närmare utvecklats innebar 1938 års reform av den statliga beskattningen, att grundavdraget sänktes i jämförelse med vad tidi- gare gällt, medan däremot familjeavdraget för hustru höjdes, så att detta i blev lika stort som grundavdraget.1938 års författningsändringar medförde

' således en försämring för ensamstående skattskyldiga, vilket även var åsyf- tat-. Avsikten med dessa ändringar var nämligen att söka åstadkomma en skattedifferentiering, som gynnade familjerna _— och särskilt de barnrika familjerna — mera än som tidigare varit fallet.

Därest ortsavdragen för ensamstående skulle bestämmas på motsvarande sätt, som skedde år 1938, skulle detta innebära, att ortsavdragen för ensam— stående i princip —— d. v. s. innan reduktionen påbörjas komma att utgöra hälften av ortsavdragen för makar. Med denna utgångspunkt skulle ortsav- dragen för ensamstående i de olika ortsgrupperna variera mellan 1 250 och 1 500 kronor.

Beredningen har emellertid funnit avdrag av denna storleksordning icke vara tillräckliga för det ändamål, som med ortsavdragen avses. Liksom i fråga om makar är det beträffande ensamstående skattskyldiga angeläget att undvika. uttagande av skatt till staten för inkomster, som äro så låga att de måste antagas åtgå för bestridande av kostnaderna för ett rimligt levnadskost— nadsminimum. Då ortsavdragen för makar med denna utgångspunkt av be- redningen föreslagits till vissa belopp, uppkommer nu den frågan, hur lev— nadskostnadsminimum för en ensamstående förhåller sig till levnadskostnads- minimum för makar. Då detta spörsmål kräver sin lösning även på andra om- råden än beskattningens, torde det vara av intresse att undersöka, hur därvid förfarits.

Till ledning vid bedömandet av de belopp, som kunna anses hänförliga till erforderlig fattigvård, har av fattigvårdsstyrelsernas samarbetsdelegation, som utgör en sammanslutning av vissa större städers fattigvårdsstyrelser, utar- betats en taxa, vilken i normalfall torde tillämpas av såväl fattigvårdsstyrel— serna som de dömande myndigheterna. I denna taxa angivas understödsbelop— pen per månad för närvarande sålunda:

Dyrortsgrupp A B C Makar ............ 120 130 145 Vuxen person . . . . 80 90 100

I Stockholm lämnas emellertid högre understöd, nämligen för makar 215 kronor och för vuxen person 140 kronor per månad.

Härav framgår, att vid bedömandet av erforderlig fattigvård understöds- beloppet för en ensamstående enligt nu tillämpad praxis motsvarar ungefär 2/3 av understödsbeloppet för makar.

Till ett liknande resultat kommer man vid en jämförelse med folkpen- sionernas storlek. Enligt den vid årets riksdag antagna lagen om folkpensione- ring skall folkpensionen utgå i lägsta ortsgrupp med 1 600 kronor för makar och med 1 000 kronor för ogift samt i högsta ortsgrupp — om hänsyn tages till bostadstillägg _ med 2400 kronor för makar och med 1 600 kronor för ogift.

Vissa uppgifter angående de av de exekutiva myndigheterna tillämpade normerna för bedömande av existensminimum vid indrivning ha, som i det föregående nämnts, införskaffats av beredningen. Dessa uppgifter återfinnas i Bilaga 6. Därav framgår, att existensminimum vid indrivning i Stockholm beräknas till, för år räknat, 3 380 kronor för makar tillhörande arbetarklassen och 2 600 kronor för ogift. manlig arbetare, 3 600 kronor för makar tillhörande gruppen lägre tjänstemän 0. dyl. och 3 000 kronor för ogift man tillhörande nämnda grupp samt 5 340 kronor för makar tillhörande gruppen högre tjänste- män och 3 720 kronor för ogift man tillhörande samma grupp. Enligt de in- hämtade uppgifterna från vissa övriga orter synes sådant existensminimum för en ensamstående motsvara omkring 70—90% av existensminimum för makar.

Denna undersökning ger sålunda vid handen, att på andra. områden till- lämpas ett levnadskostnadsminimum, som för ensamstående motsvarar minst omkring 2/3 av levnadskostnadsminimum för makar. För egen del kan bered— ningen ej heller finna annat än att —— om man vill avväga beskattningen i de allra lägsta inkomstklasserna så, att rimlig hänsyn tages även till den en- samståendes oundgängliga levnadskostnader, och om man därjämte beaktar, att såväl kommunalskatt som indirekta skatter komma att erläggas även i dessa inkomstlägen — så böra ortsavdragen för ensamstående i nämnda in- komstklasser motsvara omkring 2/3 av ortsavdragen för makar. Med dessa ut- gångspunkter har beredningen funnit sig böra föreslå, att ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga i princip, d. v. s. innan reduktionen av avdragen påbörjas, skola uppgå till följande belopp, nämligen i ortsgrupp I 1 600 kronor, i ortsgrupp II 1 700 kronor, i ortsgrupp HI 1 800 kronor, i ortsgrupp IV 1 900 kronor och i ortsgrupp V 2 000 kronor.

Om ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga bestämmas till de nu an- givna beloppen, kommer detta även att medföra den fördelen att en ensam- stående skattskyldig, som ej åtnjuter annan inkomst än folkpension, icke blir beskattad för någon del av pensionen, vilket beredningen finner önskvärt. Då enligt den nu antagna folkpensionslagen folkpensionen för ogift i den högsta ortsgruppen, såsom ovan nämnts, utgör 1 600 kronor, skulle däremot skattskyldighet inträda, om ortsavdragen för ensamstående skattskyldiga be- stämdes till hälften av ortsavdragen för makar.

Enligt beredningens förslag börjar reduktionen av ortsavdragen för ensam- stående, så snart den beskattningsbara inkomsten överstigerlOOO kronor. Detta är fallet, då den taxerade inkomsten överstiger i ortsgrupp I 2 600 kronor, i ortsgrupp II 2 700 kronor, i ortsgrupp III 2 800 kronor, i ortsgruppIV 2 900 kronor och i ortsgrupp V 3 000 kronor. Reduktionen sker sedan med 12,5 % av det ursprungliga avdraget per 1 000 kronor av den taxerade inkomsten. Detta innebär, att reduktionen är avslutad vid följande taxerade inkomster, nämligen i ortsgrupp I 10 600 kronor, i ortsgrupp II 10 700 kronor, i ortsgrupp III 10800 kronor, i ortsgrupp IV 10900 kronor och i ortsgrupp V 11 000 kronor. Vid taxerade inkomster överstigande de nu nämnda åtnjuter således

ensamstående skattskyldig enligt beredningens förslag icke något ortsav- drag alls.

Denna metod för ortsavdragens reducerande skiljer sig från nu gällande bestämmelser i detta hänseende därutinnan att reduktionen enligt förslaget dels börjar tidigare och dels sker i hastigare tempo. Ortsavdragen äro där- igenom —— trots höjningar av desamma —— helt försvunna vid ett betydligt lägre inkomstläge än enligt gällande bestämmelser.

Reduktionen av ortsavdragen för ensamstående innebär, att, då den taxe- rade inkomsten ökar med 1 000 kronor, ökar den beskattningsbara inkomsten i ortsgrupp I med 1 200 kronor och i ortsgrupp V med 1 250 kronor. Enligt nu- varande bestämmelser sker reduktionen så, att, då det taxerade beloppet ökar med 1 000 kronor, ökar det beskattningsbara beloppet genomgående med 1 100 kronor.

Spännvidden mellan ortsavdragen i högsta och lägsta ortsgrupp blir enligt förslaget något större för ensamstående än för makar, nämligen 20 % mot omkring 16 % beträffande ortsavdragen för makar. Denna bristande överens- stämmelse, som bland annat föranletts av önskvärdheten att ortsavdragen så— vitt möjligt bestämmas till jämna tal, torde enligt beredningens mening vara av mindre betydelse med hänsyn till reduktionen av ortsavdragen för ensam— stående.

Mot beredningens förslag att ortsavdragen för ensamstående skola bestäm- mas till belopp, som —— före reduktionens början —— motsvara % av ortsav— dragen för makar kan invändas, att därigenom vissa. komplikationer komma att inträda med avseende å sambeskattningen av äkta makar. Enligt nuvarande bestämmelser medför sambeskattningen i de lägre inkomstklasserna icke någon nämnvärt ökad skattebelastning utan tvärtom stundom — särskilt om makarna äro berättigade till barnavdrag —— någon skatteminskning. Detta beror dels på den omständigheten, att familjeavdraget för hustru är lika stort som grund— avdraget, och dels på det förhållandet, att genom sambeskattningen bank— ningen i större utsträckning kan till fullo utnyttjas i de lägre inkomstklas- serna. Först Vid något högre inkomstlägen föranleder sambeskattningen på grund av den progressiva skatteskalan en ökning i beskattningen.

Det är uppenbart, att med den av beredningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensamstående en något ökad skattebelastning kommer efter äktenskaps ingående att inträda i de lägsta inkomstklasserna. Vid något högre inkomster kommer emellertid den av beredningen föreslagna tidigare reduktionen av ortsavdragen för ensam— stående att motverka detta. För att åskådliggöra hur de av beredningen före— slagna ortsavdragen och den under kap. IV föreslagna skatteskalan för fysiska personer komma att verka med avseende å sambeskattningen av äkta makar har beredningen i tabell 12 för vissa taxerade belopp uträknat den statliga skattens storlek enligt förslaget dels för två makar vid sambeskattning (var- vid hustruns inkomst antagits utgöra hälften av mannens) och dels för två ensamstående personer med motsvarande inkomster. Såsom jämförelse har

angivits skattens storlek i motsvarande fall enligt nuvarande ortsavdrag och skattesatser. I särskilda kolumner har angivits skatteökningen respektive skatteminskningen på grund av sambeskattningen. Beräkningarna avse orts- grupperna I och V. Skattebeloppen ha avjämnats i helt antal kronor.

Tabell 12 utvisande för vissa taxerade belopp verkningarna av sambeskattningen av äkta makar (utan barn) dels enligt gällande bestämmelser och dels enligt beredningens förslag.

a) för ortsgrupp I .'

Statlig skatt vid Statlig skatt för SthZÄOkölni (__|-) resp, sambeskattning ensamstående s & emms ning (åf

genom sambeskattningen

Taxerat belopp 1" t l'art 1_ t . en ig . en i,, . en ig

enligt förslaget enligt förslaget enligt förslaget nuvarande (uttr. nina nuvarande (11 t ta in nuvarande (utta nin

bestämmelser g bestämmelser gu g bestämmelser g g

110 %) 110 %) 110 %)

2 000 + 1 000 153 55 163 44 —— 10 + 11 3 000 + 1 500 344 231 340 168 + 4 + 63 4 000 + 2 000 565 440 538 365 + 27 + 75 5 000 + 2 500 794 693 754 598 + 40 + 95 6 000 l- 3 000 1 053 968 986 875 + 67 + 93 8 000 + 4 000 1 657 1 595 1 486 1 483 + 171 + 112 10 000 + 5 000 2 400 2 387 2 073 2 177 + 327 + 210 12 000 + 6 000 3 265 3 377 2 755 2 940 + 510 + 437 14 000 + 7 000 4 248 4 543 3 503 3 773 + 745 + 770 16 000 + 8 000 5 230 5 797 4 288 4 715 + 942 + 1 082 20 000 + 10 000 7 419 8 437 6 033 6 816 + 1 386 + 1 621 24 000 +12 000 9 804 11 269 7 857 9 130 + 1 947 + 2 139

b) för ortsgrupp V:

Statlig skatt vid Statlig skatt för &”thng (+) ”BP- . . skatteminskning (_) sambeskattning ensamstående . genom sambeskattningen Taxerat belopp l'at i' t l'gt . en lt, . en lg . en 1 enligt förslaget enligt förslaget enligt förslaget ungar-ande (uttagning nuyurandc (uttagning nuvarande (uttagning bestämmelser 1 1 0 %) hestsmmelser 110 %) bestämmelser 110 %) 2 000 + 1 000 94 — 93 —+ + 1 —— 3 000 + 1 500 283 170 275 110 + 8 + 60 4 000 + 2 000 492 363 451 264 + 41 + 99 5 000 + 2 500 721 605 676 495 + + 110 6 000 + 3 000 968 869 912 759 + + 1 10 8 000 + 4 000 1 549 1 485 1 403 1 380 + + 105 10 000 + 5 000 2 274 2 233 1 976 2 090 + + 143 12 000 + 6 000 3 108 3 201 2 646 2 882 + + 319 14 000 + 7 000 4 091 4 345 3 391 3 718 + + 627 16 000 + 8 000 5 073 5 577 4 239 4 669 + + 908 20 000 + 10 000 7 229 8 217 5 972 6 787 + + 1 430 24 000 +12 000 9 614 11 022 7 791 9 130 + + 1 892

Av tabellen framgår, att, såsom varit att vänta, i de valda exemplen med låga inkomster en ökad skattebelastning till följd av sambeskattningen in— träder enligt beredningens förslag. Medan för taxerade belopp å respektive 2 000 och 1 000 kronor i ortsgruppI enligt nuvarande bestämmelser sambe- skattningen medför en skatteminskning av 10 kronor, innebär beredningens förslag i motsvarande fall en skatteökning av 11 kronor. I övriga exempel, avseende de lägre inkomstklasserna är skatteökningen på grund av sambeskatt— ningen större än enligt nuvarande bestämmelser, ehuru den totala skatten för skattskyldiga i dessa inkomstlägen är mindre enligt förslaget än enligt nu- varande bestämmelser. I de valda exemplen inträder vid taxerade belopp å 8 000 respektive 4 000 kronor en motsatt tendens, i det att skatteökningen på grund av sambeskattningen enligt förslaget är mindre än enligt nuvarande bestämmelser. Detta beror, såsom ovan nämnts, på att enligt förslaget reduk— tionen av ortsavdragen för ensamstående sker hastigare än enligt nuvarande bestämmelser. Denna tendens fortsätter i exemplen, beträffande ortsgrupp I till och med taxerade belopp å respektive 12 000 och 6000 kronor samt i fråga om ortsgruppV till och med taxerade belopp å respektive 14000 och 7 000 kronor. Vid taxerade belopp över dessa lägen inträder ånyo på grund av sambeskattningen en något större skatteökning än för närvarande, vilket föranledes av den skatteskärpning, som enligt förslaget uppkommer i dessa skikt. Verkan av den föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och för ensamstående är däremot vid sådana inkomster ringa eller ingen, efter— som ortsavdragen för ensamstående där helt och hållet eller till större del genom reduktionen ha bortfallit.

Att den av beredningen föreslagna proportionen mellan ortsavdragen för makar och ortsavdragen för ensamstående kommer att medföra verkningar med avseende å. sambeskattningen är utan tvivel en olägenhet. Detta för— hållande får ökad vikt därigenom att enligt i andra sammanhang verkställda undersökningar en mycket stor del av de fall, där båda makarna ha inkomst, synes förefinnas inom de lägre inkomstklassernal. Enligt beredningens mening bör emellertid tanken på sambeskattningens verkningar icke få vara avgörande i detta fall. Det belopp, vid vilket skatteplikt skall inträda för en ensamstående, bör bestämmas med hänsyn till dennes förhållanden och vad som på grund därav kan anses skäligt. Beredningen finner icke kunna för— svaras, att skattepliktsgränsen för en ensamstående skattskyldig skulle sättas lägre än som av sakliga skäl kan anses motiverat för att därigenom undan- röja ogynnsamma verkningar för det fall, att vederbörande skulle ingå äkten— skap och båda makarna ha inkomster. Verkningarna av sambeskattningen gälla mera en teknisk fråga, vilken bör lösas på annan väg. Det är också uppenbart, att, även om ortsavdragen för ensamstående skulle bestämmas till hälften av ortsavdragen för makar, komme därigenom icke olägenheterna av sambeskattningen att undanröjas.

1_19_41”55 befolkningsutrednings betänkande med statistiska undersökningar kring be- folkningsfrågau (SOU 1945: 53 s. 314—317) samt bevillningsutskottets betänkande nr 48/1945.

Beredningen har ansett sig vid utformningen av sitt förslag angående orts- avdragen för ensamstående kunna så mycket hellre lämna verkningarna därav med avseende å sambeskattningen av äkta makar åsido som chefen för finans- departementet den 19 juni 1946 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning av frågan om ändrade bestämmelser rörande beskattningen av äkta makar. Enligt de för de; sakkunniga meddelade direktiven skall i första hand till för— nyad prövning upptagas frågan, huruvida den nuvarande sambeskattningen av äkta makar bör avskaffas och ersättas med ett system, enligt vilket äkta makar taxeras och beskattas såsom av varandra oberoende skattskyldiga. Vid prövningen av denna fråga borde beaktas bland annat den risk för överflytt— ningar av kapital och inkomst mellan äkta makar, som ett upphävande av sam— beskattningen kunde medföra. Skulle utredningen i denna del giva till resul- tat, att sambeskattningen av äkta makar alltjämt borde bibehållas, borde i andra hand undersökas, huruvida ett särskilt avdrag för förvärvsarbetande kvinna bör återinföras vid statsbeskattningen och i samband därmed mot— svarande vid kommunalbeskattningen utgående avdrag bör höjas. Beredningen utgår ifrån att de sakkunniga vid fullgöra-nde av sitt utred— ningsuppdrag komma att beakta jämväl de av beredningen föreslagna bestäm- melserna i ifrågavarande hänseende. Beredningen anser sålunda, att orts— avdragen för ensamstående skattskyldiga böra bestämmas på sätt ovan an- givits samt att verkningarna därav med avseende å sambeskattningen av äkta makar böra av nämnda sakkunniga upptagas till bedömande i samband med frågan om sambeskattningens bibehållande eller utformning överhuvudtaget.

Rätten till ortsavdrag för ogift skatt- a skyldig med barn. Då en ogift skattskyldig (varmed jämställes änkling, änka eller från- . skild) har hemmavarande eller av den skattskyldige helt eller delvis ' underhållet barn under 18 år, vilket icke haft minst 600 kronors inkomst-, är den skattskyldige enligt nuvarande bestämmelser berättigad åtnjuta såväl grundavdrag som familjeavdrag för varje barn. Reduktion av grundavdraget äger ej rum. Den skattskyldige behandlas sålunda i detta hänseende på samma sätt som gift skattskyldig. För barn, vilkas föräldrar icke under beskattnings— året varit gifta med varandra eller varit gifta med varandra men levt åt— skilda, skall, därest båda föräldrarna skulle vara berättigade till avdrag för barnet, envar av föräldrarna erhålla halvt avdrag. Beloppet avrundas nedåt till jämna tjugutal kronor. Ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild), som under beskattningsåret haft husföreståndarinna och haft hemmavarande barn för vilka han varit berättigad erhålla avdrag, äger vid statsbeskattningen åtnjuta familjeavdrag för husföreståndarinnan med hälften av det belopp, som tillkommer skattskyldig för hustru. Vid kommunalbeskattningen åtnjutes i sådant fall avdrag för husföreståndarinnan med samma belopp som för hustru. I samband med barnavdragens avskaffande och ersättande med barnbidrag uppkommer spörsmålet, hur ortsavdragen böra bestämmas för ogifta skatt-

skyldiga (änklingar, änkor och frånskilda) med försörjningsskyldighet gent- emot barn. Därvid må till en början framhållas, att den omständigheten, att förekomsten av barn icke längre kommer att föranleda avdrag vid beskatt— ningen, icke kan anses utgöra en tillräcklig grund för att en ogift skattskyl— dig med barn behandlas såsom en ensamstående skattskyldig och att ortsav- draget sålunda skulle vid stigande inkomst successivt bortfalla. Eftersom barn— bidraget är avsett att kompensera endast en del av barnförsörjningskOStna- derna, skulle bortfallandet av det egna avdraget för skattskyldiga, varom här är fråga, medföra en ökad belastning i skattehänseende, som ur skatteförmåge- synpunkt icke kan anses motiverad. Det må erinras om att till denna grupp av skattskyldiga räknas bland annat änkor och änklingar med barn. I sådana fall torde i regel makens frånfälle ha medfört en försämring i deras ekono- miska ställning och det torde få anses skäligt, att detta ges tillbörligt beak- tande vid skattebördans avvägning. Det må i detta sammanhang även på- pekas, att enligt beredningens förslag reduktion icke är avsedd att äga rum beträffande ortsavdraget för makar utan barn.

Om det sålunda torde kunna anses uppenbart, att reduktion icke bör ske av ortsavdraget för ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med minderåriga barn, kan det däremot måhända vara föremål för tveksamhet till vilket belopp detta avdrag bör bestämmas. Det skulle kunna tänkas, att av- draget för sådan skattskyldig med hänsyn till att barnbidragen i flertalet fall innebära en större förmån än de nuvarande barnavdragen borde fast- ställas till exempelvis hälften av det av beredningen föreslagna ortsavdraget för makar. Beredningen har emellertid ansett skäl tala för att den grupp av skattskyldiga, varom här är fråga, erhåller ortsavdrag med de belopp, som i det föregående föreslagits beträffande ensamstående skattskyldiga men utan reduktion av avdraget vid högre inkomster. Om en ogift skattskyldig, som har ett minderårigt barn att försörja, skulle erhålla lägre ortsavdrag än en ensamstående skattskyldig, skulle detta säkerligen — låt vara att barnbidrag utgår för barnet — icke komma att förstås av dem, som skulle beröras därav.

Såsom förutsättning för att ortsavdragen i nu ifrågavarande fall skola be— stämma-s på sätt nu nämnts bör givetvis gälla, att barnbidrag åtnjutes för barnet.

Rätt att åtnjuta ett oreducerat ortsavdrag såsom för ensamstående bör till— komma den av barnets föräldrar, som har vårdnaden om barnet. Beredningen anser däremot icke motiverat, att den andre av barnets föräldrar, även om han bidrager till barnets underhåll, skall erhålla den förmån, som rätten till ett oreducerat avdrag kommer att innebära. Visserligen stadgas enligt nuvarande bestämmelser, att så snart en ogift skattskyldig i någon mån fullgör under— hållsskyldighet mot barn, som ej är i hans vårdnad, och han således får åt- njuta halvt avdrag för barnet, han därigenom för egen del erhåller grund- avdrag såsom andra familjeförsörjare och undantages från de för ensamstående gällande strängare bestämmelserna. Med den av beredningen föreslagna höj— ningen av det oreducerade ortsavdraget för ensamstående skulle emellertid

förmånen att komma i åtnjutande av ett obeskuret sådant avdrag i de högre inkomstklasserna bliva mycket stor och skillnaden i skatt skulle rent av kunna överstiga hela barnkostnaden, Beredningen anser sålunda, att ogift skatt- skyldig (änkling, änka eller frånskild), som fullgör und-erhållsskyldighet mot barn vilket ej är i hans vårdnad, icke skall på grund av underhållsskyldighe- tens fullgörande medges någon särställning i beskattningshänseende av nu av- sett! slag. I detta sammanhang må erinras om att en motsvarande anordning föreslogs av familjebeskattningssakkunnigal.

I många fall har ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med minderåriga barn husföreståndarinna hos sig anställd för barnens vård. En- ligt nuvarande bestämmelser åtnjuter den skattskyldige, såsom ovan nämnts, i sådana fall vid statsbeskattningen familjeavdrag för husföreståndarinnan med hälften av familjeavdraget för hustru och vid kommunalbeskattningen familjeavdrag med samma belopp som för hustru. Före 1938 års författnings- ändringar gällde även vid statsbeskattningen, att familjeavdraget för hus- föreståndarinna utgjorde samma belopp som familjeavdraget för hustru. Den nämnda år beslutad-e sänkningen av ifrågavarande avdrag motiverades med att barnavdragen då icke obetydligt blivit höjda samt att skäl icke förelåge att skattskyldig skulle för husföreståndarinna erhålla familjeavdrag med samma höga belopp som för hustru.

Frågan om husföreståndarinneavdragets storlek har sedermera i olika sam- manhang varit föremål för övervägande. Sålunda föreslog kommunalskatte- beredningen i sitt år 1942 avgivna betänkande med förslag till omläggning av den kommunala beskattningen, att avdraget för husföreståndarinna skulle be- stämmas till samma belopp som avdraget för hustru?. Till stöd härför anför- des bland annat, att i betraktande av att för de flesta skattskyldiga kostna- derna för husföreståndarinna icke torde understiga kostnaderna för hustru vore det ur skatteförmågesynpunkt oriktigt att fastställa avdraget för hus— föreståndarinna lägre än familjeavdraget för hustru. Kommunalskattebered- ningen hade då särskilt haft sin uppmärksamhet fästad på det förhållandet att en skattskyldig, som vid hustruns frånfälle nödgades skaffa sig husförestånda- rinna för vård av barn, i regel komme i ett ekonomiskt sämre läge än under hustruns livstid och att det för en sådan skattskyldig måste kännas särskilt) betungande. att få vidkännas en sänkning av ortsavdraget.

Familjebeskattningssakkunniga funno de av kommunalskatteberedningen sålunda anförda skälen äga giltighet även beträffande den statliga beskatt- ningen samt föreslogo, att ogift skattskyldig med hemmavarande barn, för vilket avdrag åtnjötes, skulle vid statsbeskattningen erhålla samma ortsav- drag som makar med barn, därest han haft husföreståndarinna anställd hos sig*.

I likhet med kommunalskatteberedningen och familjebeskattningssakkun-

1 SOU 1943: 3 s. 140—141. 2 SOU 1942: 34 s. 165 0. f. 3 SOU 1943: 3 s. 153.

niga anser statsskatteberedningeu, att ogift skattskyldig (änkling, änka eller frånskild) med hemmavarande minderåriga barn skall, därest den skattskyl— dige haft husföreståndarinna hos sig anställd, erhålla samma ortsavdrag som gift skattskyldig. Med hänsyn till att en ogift skattskyldig med barn enligt beredningens förslag skall erhålla ett oreducerat ortsavdrag såsom för ensam— stående innebär således den omständigheten, att husföreståndarinna anställes, att ortsavdraget ökas med ungefär hälften av det ursprungliga avdraget.

Verkniugarna å skatteunderlaget av beredningens förslag rörande familjebeskattningen. De av beredningen föreslagna ändringarna i fråga om ortsavdragen komma givetvis, därest förslagen genomföras, att verka i den riktningen, att en minsk— ning inträder i antalet skattskyldiga, som påföras skatt till staten. Även den del av det sammanlagda taxerade beloppet i riket, som genom ortsavdragen undantages från beskattning, kommer självfallet genom ortsavdragens höjning att öka. Barnavdragens avskaffande kommer emellertid att verka i motsatt riktning. Några mera exakta beräkningar av det slutliga resultatet av dessa ändringar kunna i brist på fullständig statistik i ämnet icke åstadkommas. För att äga någon hållpunkt vid bedömandet av verkningarna av beredningens förslag har emellertid beredningen verkställt vissa approximativa beräkningar i detta hänseende.

Dessa beräkningar, vilka skett på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering, ha givit till resultat-, att antalet skattskyldiga fysiska personer och därmed likställda med till statlig inkomstskatt beskattningsbar inkomst kan efter den av beredningen föreslagna omläggningen av ortsavdragen beräk— nas till omkring 1 800 000. Då antalet skattskyldiga med till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt beskattningsbart belopp vid nämnda års taxering kan beräknas till omkring 2 770 000, skulle sålunda förslagets genomförande föranleda en minskning av antalet skattskyldiga med beskattningsbar inkomst av 970 000 eller med något över en tredjedel av motsvarande antal vid 1945 års taxering.

Det sammanlagda taxerade beloppet vid 1945 års taxering för fysiska per- soner och därmed likställda utgjorde 10 513,32 miljoner kronor. Det samman- lagda beskattningsbara beloppet för samma grupper av skattskyldiga uppgick vid nämnda års taxering till 5613,62 miljoner kronor. Genom ortsavdragen bortgick sålunda ett belopp av 4899,70 miljoner kronor eller omkring 47 % av det sammanlagda taxerade beloppet. Enligt beredningens förslag kan på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering den beskattningsbara in— komsten beräknas till omkring 4 625 miljoner kronor.

Vid jämförelsen mellan verkningarna av beredningens förslag och av nu— varande skattesystem bör uppmärksammas, att enligt förslaget inkomst— och förmögenhetsbeskattningen avses skola särskiljas i två från varandra fri— stående skatter. Å det- taxerade beloppet vid 1945 års taxering bör förden— skull frånräknas vad som därav belöper å förmögenhet-sdelen. Eftersom den

taxerade förmögenheten vid nämnda års taxering för ifrågavarande skatt- skyldiga utgjort 21 600 miljoner kronor, har sålunda förmögenhetsdelen upp— gått till 216 miljoner kronor. Det taxerade beloppet bör följaktligen vid jäm- förelsen minskas med nämnda belopp eller till 10 297,32 miljoner kronor. Genom den av beredningen föreslagna omläggningen av ortsavdragen ökas då den del av det sammanlagda taxerade beloppet, som bortgår genom orts- avdragen, från 47 till 55 %.

Beredningens förslag innebär alltså, att en betydande minskning av an- talet skattskyldiga med beskattningsbart belopp skulle inträda, liksom även att en avsevärd ökning skulle uppkomma av den genom ortsavdragen bort- fallande delen av det sammanlagda taxerade beloppet. Betydelsen härav bör emellertid icke överskattas. Det bör ihågkommas, att de nuvarande ortsav- dragen på grund av den inträdda försämringen av penningvärdet äro för låga. Detta innebär, att det vid 1945 års taxering fastställda sammanlagda beskatt— ningsbara beloppet är högre än det bort vara, om ortsavdragen varit avvägda på ett mera tillfredsställande sätt. Med hänsyn härtill synes vid bedömandet av verkningarna av beredningens förslag en jämförelse enbart med förhål— landena vid 1945 års taxering icke ge en riktig bild av förslagets innebörd. Det torde här vara av intresse att konstatera, hur förhållandena i detta hän- seende gestaltat sig under en något längre tidsperiod. Beredningen har för- denskull undersökt, hur stor del av det sammanlagda taxerade beloppet som bortfallit genom ortsavdragen vid 1939—1944 års taxeringar. Undersökningen utvisar, att ortsavdragen medfört följande bortfall, räknat i procent av det sammanlagda taxerade beloppet respektive år:

taxeringsår 1939 .............. 56 %, » 1940 .............. 55 », » 1941 .............. 55 » , » 1942 .............. 53 », » 1943 .............. 49 », » 1944 .............. 47 ».

Såsom härav framgår kan det till 55 % beräknade bortfallet genom orts— avdragen enligt beredningens förslag icke anses vara osedvanligt högt.

En motsvarande jämförelse i fråga om antalet skattskyldiga fysiska per- soner och därmed likställda, vilka åsatts beskattningsbart belopp, bereder större svårigheter. Först från och med 1944" års taxering ger nämligen finans— statistiken möjlighet till en sådan beräkning. Det kan emellertid nämnas, att enligt uppgift i 1936 års skattekommittés betänkande med förslag till omlägg- ning av den direkta statsbeskattningen m. m. antalet >>enskilda>> skattskyldiga (varunder hänförts alla andra skattskyldiga än svenska aktiebolag), som vid 1935 års taxering åsatts beskattningsbart belopp, utgjorde 1 624 5551. Detta antal, som sålunda inbegriper även ett flertal juridiska personer, är som synes lägre än det ovan beräknade antalet skattskyldiga fysiska personer med be— skattningsbar inkomst efter den av beredningen föreslagna omläggningen av ortsavdragen, vilket antal utgör 1 800 000.

KAP. IV.

Skattesystem och skatteskala vid den statliga inkomst- beskattningen av fysiska personer.

Inledning.

Syftet med 1938 års författningsändringar beträffande den statliga beskatt ningen var bland annat att ersätta de olika skatteformer på detta område, som då förefunnos, med ett mera enhetligt system. Dessa författningsänd— ringar inneburo, att den statliga beskattningen av inkomst och förmögen- het skulle ske genom dels en kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt, varvid förmögenheten beskattades på så sätt att en hundradel därav inräk- nades i det för den skattskyldige bestämda »taxerade beloppet, dels ock en fristående förmögenhetsskatt, kallad särskild skatt å, förmögenhet.

Inkomst- och förmögenhetsskatten består enligt 1938 års lagstiftning av en bottenskatt, som skall utgå av alla skattskyldiga, samt en tilläggsskatt, som skall erläggas av fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser med beskattningsbart belopp överstigande 8000 kronor. Bottenskatten är för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga progressiv, dock endast i mindre utsträckning. Den lägsta skattesatsen för bottenskatten utgör näm- ligen för sådana skattskyldiga 4,5 % för beskattningsbara belopp ej över- stigande ?) 000 kronor och den högsta skattesatsen 6,5 % för den del av det beskattningsbara beloppet, som överstiger 6000 kronor. Tilläggsskatten är likaledes progressiv men i betydligt högre grad än bottenskatten. Den lägsta skattesatsen för tilläggsskatten är 2 %, avseende den del av det beskattnings- bara beloppet som överstiger 8000 kronor men ej 10000 kronor, och den högsta skattesatsen 28 %, vilken skattesats gäller för den del av det beskatt— ningsbara beloppet som överstiger 200000 kronor. Bottenskatten är rörlig, medan däremot tilläggsskatten är fast.

Med hänsyn till de stora växlingar, som kunna inträda i avseende å såväl skatteunderlaget som behovet av direkta skatter, är det av vikt att i ett statligt skattesystem elasticiteten är så. tillfredsställande som möjligt. Av detta skäl ansågs vid 1938 års skattereform den statliga beskattningen böra vara till största delen rörlig. Denna rörlighet åstadkommes på så sätt, att de i författningen angivna skattesatserna för bottenskatten allenast avse grund- beloppet för denna skatt. För varje år bestämmer riksdagen med vilket procenttal av grundbeloppet bottenskatt skall för det året utgå.

Även tilläggsskatten var föranledd av önskemålet om skattesystemets elasticitet. Med de skattesatser i fråga om inkomstbeskattningen, varmed man måste räkna, ansågs det nämligen nödvändigt att de högre skikten av den progressiva skalan bundes i en fast skatt för att icke skattens rörlighet uppåt skulle alltför mycket begränsas.

Vid tillkomsten av det år 1938 antagna skattesystemet antogs detta vara tillräckligt elastiskt för att utan påbyggnad av extra skatter kunna användas vid relativt måttliga förändringar i skatteunderlaget och behovet av direkta skatter.

Redan det första året, varunder det nya skattesystemet var gällande, med- förde emellertid inrättandet av en ytterligare skatteform för den direkta statsbeskattningen. Världskrigets utbrott under hösten 1939 och den därav föranledda betydande ökningen av statsutgifterna, särskilt för försvarsända- mål, nödvändigg—jorde en sådan skärpning av den direkta statsbeskattningen, att densamma icke kunde — utan att en avsevärd rubbning av den gjorda av- vägningen av skattebördan mellan inkomsttagare i olika inkomstlägen skolat inträda — genomföras inom ramen för det nya skattesystemet. På grund härav har alltsedan budgetåret 1939/40 vid sidan av den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten utgått en värnskatt, vilken för nämnda budgetår motsvarade hälften av den inkomst och förmögenhetsskatt som påförts den skattskyldige på grund av 1939 års taxering samt från och med budgetåret 1940/41 utgått efter en särskild skala. Värnskatten, som i sin nuvarande ut formning är en fast skatt, utgår på grundval av det vid taxeringen till statlig inkomst- och förmögenhetsskatt fastställda beskattningsbara beloppet. Även värnskatten är således att betrakta såsom en kombinerad inkomst— och för- mögenhetsskatt.

Såsom i beredningens direktiv uttalats föreligger icke nu, då utveck- lingen av statens inkomster och utgifter kan överblickas och en enhetlig skatteavvägning därigenom möjliggöres, någon anledning att bibehålla en särskild värnskatt såsom en fristående skatt. I anslutning härtill må på- pekas, att — även om den nu ifrågasatta omläggningen av skattesystemet icke hade annat syfte än ett inarbetande av värnskatten i den statliga inkomst— och förmögenhetsskatten och därvid sålunda allenast avsågs att erhålla samma totala skatteintäkter som för närvarande en förnyad avvägning av skatte— bördan mellan skattskyldiga i olika inkomstlägen måste äga rum. Den av- vägning. som skedde år 1938, kan efter den betydande skatteskärpning som sedan dess ägt rum, icke antagas vara i alla avseenden tillfredsställande. Vidare kan den omständigheten, att statsskatten uttagits i två olika former, ha föranlett att _ även om skatteskalorna var för sig utarbetats efter tek- niskt riktiga grunder —— den sammanlagda skatten ej blivit på ett lämpligt sätt avvägd.

Beredningen har under sitt arbete haft att taga ställning till vissa. spörs- mål, vilka äro av avgörande betydelse för utformningen av skattesystemet. Sålunda uppkommer frågan, huruvida beskattningen av inkomst och för— mögenhet bör såsom hittills ske i två olika former, nämligen dels genom en kombinerad inkomst— och förmögenhetsskatt och dels genom en fristående förmögenhetsskatt. Vidare måste fastställas, i vilken omfattning den statliga skatten skall vara rörlig. Slutligen måste såsom utgångspunkt för utred- ningen bestämmas det skattebelopp, som med skattesystemet avses att vinnas,

d. v. s. ramen för skattesystemet. Sedan dessa frågor erhållit sin lösning, återstår spörsmålet om skatteskalans bestämmande.

Kombinationen av inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.

Vad angår förmögenhetsbeskattningens anordnande har beredningen fun- nit den nuvarande kombinationen mellan inkomst— och förmögenhetsbeskatt— ningen icke längre böra bibehållas. Skälen härför ha av beredningen när- mare utvecklats i kap. VI och beredningen inskränker sig i detta samman— hang till att hänvisa till vad i nämnda kapitel anförts. Beredningen föreslår sålunda, att beskattningen av inkomst och förmögenhet skall ske genom två från varandra helt fristående skatt-er, en inkomstskatt och en förmögenhets- skatt. I detta kapitel kommer fördenskull endast att behandlas den statliga inkomstskatten och dess utformning enligt beredningens förslag.

Skattens rörlighet.

Beträffande frågan om skattens rörlighet får beredningen erinra om att före 1938 års skattereform den statliga inkomst och förmögenhetsskatten var i sin helhet rörlig, i det att det procenttal, varmed grundbeloppet uttogs, växlade efter varje års behov av direkta skatter. Övriga under åren närmast före år 1938 utgående skatter, nämligen extra inkomst och förmögenhets- skatten, särskilda skatten å förmögenhet, utjämningsskatten och kommunala progressivskat-ten voro däremot fasta (om därvid bortses från möjligheten att de båda sistnämnda skatterna ej uttogOS med hela grundbeloppet). Vid 1938 års skattereform uppdelades emellertid, såsom ovan nämnts, den stat- liga inkomst— och förmögenhetsskatten för fysiska personer, oskifta dödsbon- och familjestiftelser i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt. Av de totala skatteintäkterna från dessa grupper av skattskyldiga hänför sig den övervägande delen till rörlig skatt. Sålunda utgjorde den på grundval av 1945 års taxering debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten för fysiska personer, oskifta dödsbon och familjestiftelser till ett belopp av 422,30 mil- joner kronor bottenskatt och till ett belopp av 69,43 miljoner kronor till- läggsskatt. Övriga skattskyldiga erlägga icke tilläggsskatt, varför skatten för dem är i sin helhet rörlig.

Anordningen med en rörlig bottenskatt för alla skattskyldiga och en fast tilläggsskatt för fysiska personer och med dem likställda kategorier med be- skattningsbart belopp överstigande visst belopp föreslogs ursprungligen av bolagsskatteberedningen efter engelskt—amerikanskt mönster.1 Innan en redo- görelse lämnas för de skäl, som av bolagsskatteberedningen anfördes till stöd för införandet av denna anordning, må här erinras om att vid nämnda tid och intill dess 1938 års skattereform medförde ändrade regler en bestäm- melse fanns om maximering av grundbeloppet för fysiska personer och med dem likställda skattskyldiga. Grundbeloppet för dessa skattskyldiga skulle

1 SOU 1931: 40 s. 222—224.

då bestämmas efter en progressiv skiktskala, vars högsta skattesats, 15 %, avsåg den del av det beskattningsbara beloppet som översteg 1 000 000 kro— nor. I anslutning härtill föreskrevs, att grundbeloppet icke i något fall finge överstiga 12 % av det beskattningsbara beloppet, vilket procenttal inträdde vid ett beskattningsbart belopp av 1 226670 kronor.

Såsom motivering för sitt förslag anförde bolagsskatteberedningen bland annat, att, om bottenskatten gjordes rörlig efter statsregleringens behov men tilläggskatten hölles oförändrad, den sammanlagda beskattningen skulle er- hålla ett stort mått av rörlighet, utan att alltför hög belastning av de större inkomsterna och förmögenheterna behövde befaras. Såsom en fördel hos systemet med en fast tilläggsskatt framhölls, att någon maximering av skatte- skalan icke erfordrades. Den dåvarande maximeringen av grundbelopps- skalan hade ansetts nödvändig för att förebygga alltför stark förhöjning av de högre skattesatserna, för det fall att särskilt hög utdebiteringsprocent på- kallats av statsregleringens behov. En följd därav hade emellertid å andra sidan blivit, att den del av det beskattningsbara beloppet, som låge över den gräns där skalan upphörde att stiga, beskattades efter en lägre skatte- sats än de närmast under liggande skikten, vilket resultat icke stode i god överensstämmelse med den s. k. lika offerprincipen, som låge till grund för skatteprogressionen. Denna olägenhet undginges vid systemet med en fast tilläggsskatt utan att dock någon risk för beskattningens uppdrivande till orimlig höjd förefunnes. Systemet med en rörlig bottenskatt och en fast till- läggsskatt innebure enligt beredningens mening även beaktansvärda fördelar. Det lämnade möjlighet till uttagande av ökade skatter av de mera bärkraf- tiga i samhället utan äventyrande av skattesatsernas rörlighet. Den i syste- met innehållna garantien mot ytterligare kraftigt stegrad beskattning av de högre inkomstskikten motvägdes av det förhållandet, att den lättnad i be- skattningen, som vid framtida gynnsammare budgetsituation kunde anses möjlig att genomföra, företrädesvis förbehölles de mindre bärkraftiga. Bo— lågsskatteberedningen framhöll till sist, att till förmån för systemets införande jämväl talade beredningens förslag om skärpt förmögenhetsbeskattning, inne— bärande en ökning av förmögenhetsdelen från en sextiondedel till en femtionde- del. Detta förslag vore nämligen ägnat att ytterligare minska rörligheten hos inkomst— och förmögenhetsskatten.

Den tanke, som ligger bakom inkomst- och förmögenhetsskattens uppdel- ning i en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt är sålunda i korthet sagt den, att man därigenom velat åstadkomma en större rörlighet i skattesyste- met. Progressiviteten i den statliga skatteskalan medför ju, att det procent- tal, med vilket grundbeloppet uttages, icke kan ökas i obegränsad utsträck- ning. En stark höjning av uttagningsprocenten kan, om skatten är i sin hel- het rörlig, vid större inkomster föranleda, att skatten kommer att uppgå till eller rent av överstiga inkomsten. I särskilt hög grad föreligger denna risk, då i det taxerade beloppet ingår en förmögenhetsdel. Bolagsskattebered— ningen framhöll också till stöd för införandet av en fast tilläggsskatt bland annat den av beredningen föreslagna höjningen av förmögenhetsdelen.

Då enligt statsskatteberedningens förslag kombinationen av inkomst— och förmögenhetsbeskattningen skall upphöra, blir situationen så till vida en annan, att den begränsning i skattesystemets elasticitet, som förmögenhets— delen innebär, kommer att bortfalla. Denna omständighet kommer otvivel- aktigt, om beredningens förslag genomföres, att åt skattesystemet skänka ett visst mått av ökad rörlighet. På grund av skatteskalans progressivitet kom- mer emellertid behovet av någon anordning för åstadkommande av en maxi— mering av skatten vid högre inkomster att fortfarande kvarstå. Ur denna synpunkt sett kan givetvis systemet med en fast tilläggsskatt rent tekniskt sägas fylla sitt syfte.

Det lärer emellertid enligt statsskatteberedningens mening icke kunna för— nekas, att de högre inkomstskiktens bindande i en fast tilläggsskatt sakligt sett för med sig vissa olägenheter. Vid uppbyggandet av ett skattesystem måste en avvägning av skattebördan ske mellan skattskyldiga i olika inkomst lägen. Att denna avvägning, som bör verkställas med hänsyn till de skatt— skyldigas i olika inkomstlägen skatteförmåga, blir fullt tillfredsställande är det centrala vid skattesystemets utformning. En höjning av uttagningspro— centen för skattens rörliga del rubbar emellertid _ åtminstone om höj- ningen är mera avsevärd — den sålunda gjorda avvägningen. Någon objektiv grund för att de högre inkomstskikten skola vara oberoende av uttagnings— procentens växlingar torde icke förefinnas och har ej heller åberopats. Fast— låsandet av de högre inkomstskikten i en fast skatt betyder i själva verket, att önskemålet om elasticitet i skattesystemet tillgodoses på bekostnad i stor utsträckning av de mindre inkomsttagarna, vilkas inkomster i sin helhet. äro underkastade rörligheten. Att denna synpunkt icke varit främmande för bo— lagsskatteberedningen framgår av dess ovan återgivna uttalande därom att garantien mot ytterligare stegrad beskattning av de högre inkomstskikten motvägdes av att en framtida lättnad i beskattningen företrädesvis förbe— hölles de mindre bärkraftiga. Enligt statsskatteberedningens mening visar detta betraktelsesätt med tydlighet, att anordningen med en fast tilläggs- skatt ej verkar fullt tillfredsställande. Den kompensation, som ställdes i ut— sikt för de mindre bärkraftiga vid en framtida gynnsammare budgetsituation, har enligt vad utvecklingen visat icke kommit dem till del. Även om en skatte- sänkning genom minskning av uttagningsprocenten kan komma att inträda i framtiden, lärer den nu anförda synpunkten icke kunna godtagas såsom ett stöd för anordningen med en fast tilläggsskatt.

I detta sammanhang må erinras om att olägenheterna av den fasta till— läggsskatten med avseende å de mindre inkomsterna ej heller förbisetts under förarbetena till 1938 års skattereform. Sålunda yttrade departementschefen i den vid 1936 års riksdag framlagda men då ej bifallna propositionen med förslag till omläggning av den statliga beskattningen, att anordningen med en rörlig bottenskatt och en fast tilläggsskatt i viss mån und-anröjde det hinder för skattens rörlighet uppåt, som låge i relativt höga skatteprocenter för de större inkomsterna, men att å andra sidan icke finge förbises, att ju

mera bottenskatten närmade sig till en rent proportionell skatt, desto mindre rörlig bleve den på grund av svårigheten att starkt höja skatteprocenten för den lägre delen av inkomstskalan.1

Statsskatteberedningen har vid sina överväganden kommit till den upp— fattningen, att en på ett eller annat sätt utformad maximeringsregel bör före- finnas vid skattens bestämmande för högre inkomster. Anordningen med en fast tilläggsskatt bör emellertid enligt beredningens mening icke bibehållas för tillgodoseende av detta syfte. Den kan, såsom framgår av vad ovan an- förts, icke anses stå i god överensstämmelse med principen om beskatt- ningens anpassning efter skatteförmågan. Dess verkningar sträcka sig också längre än som är erforderligt för vinnande av syftet med densamma. För er- hållande av en maximering av skatten vid högre inkomster är det icke nöd- vändigt att tillgripa utvägen att binda vissa inkomstskikt —— enligt nuvarande bestämmelser skikten över 8000 kronor —— i en fast skatteskala. Det syfte, som med anordningen avses, bör kunna vinnas på annan väg. _

För att en inkomstskatteskala skall kunna anses avvägd på ett tillfreds— ställande sätt bör på densamma kunna ställas det kravet, att för en skatt skyldig i varje inkomstläge _ såväl högre som lägre en skälig del av in- komsten skall återstå efter skattens erläggande. Skalan bör därför bestäm- mas med tillbörligt beaktande härav. För åstadkommande av en maximering av skatten vid högre inkomster kan en anordning liknande den i vår skatte— lagstiftning före år 1938 förefintliga maximiregeln synas ligga nära till hands. En sådan regel verkar mera direkt i den riktningen, att en viss del av in- komsten alltid bör förbehållas den skattskyldige, och regeln träder ej heller i tillämpning i andra fall än då en begränsning av skattens storlek kan an— ses påkallad. Emellertid äro vissa olägenheter förenade även med en maximi— regel av detta slag. Såsom framhölls av bolagsskatteberedningen innebär ! regeln, att den del av det beskattningsbara beloppet, som ligger över den gräns där skalan upphör att stiga, blir beskattad efter en lägre skattesats än de närmast under liggande skikten, vilket icke kan anses tillfredsstäl— lande. En sådan maximiregel är ej heller effektiv. Den innebär allenast, att grundbeloppet icke får överstiga visst procenttal av det beskattningsbara beloppet. Därigenom förhindras icke, att genom en höjning av uttagnings— procenten en betydligt högre del av inkomsten kan tagas i anspråk för skatt.

Beredningen har fördenskull valt en annan väg. Enligt den av bered- ningen föreslagna inkomstskatteskalan för fysiska personer och därmed lik- ställda skattskyldiga utgör den högsta skattesatsen 70 %. Denna skattesats inträder för den del av den beskattningsbara inkomsten, som överstiger 200000 kronor. Enligt beredningens förslag skall inkomstskatten för fysiska 'per- soner vara i sin helhet rörlig. Beredningen föreslår emellertid en begräns- ning av rörligheten så till vida, att den statliga inkomstskatten icke får i något skikt överstiga 70 %. Spärregeln har alltså anknutits till den s. k. marginalskatten. Den för hela inkomsten genomsnittliga skattesatsen blir givetvis lägre.

Uttagningsprocenten enligt det nya skattesystemet kommer givetvis att bliva beroende av det föreliggande behovet av direkta skat-ter. Med utgångs- punkt från den vid 1946 års riksdag framlagda finansieringsplanen, för vilken en närmare redogörelse lämnas i det följande, torde det kunna antagas, att skatten till en början uttages med 110 % av grundbeloppet. På grund av den föreslagna spärregeln kommer emellertid denna uttagningsprocent icke att öva inverkan på skattens storlek i skikten över 200 000 kronor av det be— skattningsbara beloppet. Enligt nuvarande bestämmelser och uttagningspro— cent utgör skattesatsen i dessa skikt 68,75 A. Spärregeln innebär sålunda en avrundning uppåt av detta procenttal.

Att inkomstskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyl— diga enligt beredningens förslag skall —— med den begränsning som föran- ledes av spärregeln —— vara i sin helhet rörlig innebär givetvis icke, att nt- tagningsprocenten för skatten skulle enligt det nya systemet kunna variera i hur stor utsträckning som helst. Det är tvärtom enligt beredningens me— ning önskvärt, att, därest i en framtid en mera avsevärd ändring uppåt eller nedåt _ i det uttagna skattebeloppet skulle ifrågakomma, en förnyad avvägning av skattebördan äger rum.

Ramen för skattesystemet.

Vid det nya skattesystemets utformning måste bestämmas, vilket sam- manlagt skattebelopp som vid tillämpning av systemet på ett givet skatte— underlag anses böra uttagas. Detta är av betydelse för fastställande av grund— beloppsnivån för det nya skattesystemet. I detta sammanhang kommer en- dast att beröras beskattningens anordnande för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga. Beredningen vill härvid framhålla, att enligt. dess förslag skatten icke skall vara rörlig för andra grupper av skattskyldiga än de nu nämnda.

De faktorer, vilkas framtida utveckling är av betydelse vid bestämmandet av ramen för det nya skattesystemet, äro skatteunderlaget samt storleken av de statsutgifter, som skola täckas av de direkta skatter, varom här är fråga. Båda dessa faktorer äro ytterst ovissa att beräkna.

Beträffande skatteunderlagets storlek under de senare åren får bered- ningen hänvisa till den härutinnan i kap. I lämnade redogörelsen. Såsom därav framgår har skatteunderlaget sedan taxeringsåret 1939 starkt ökats. Medan det taxerade beloppet för fysiska personer m. fl. i A—längden upp- tagna skattskyldiga nämnda taxeringsår utgjorde 648037 miljoner kronor, uppgick det taxerade beloppet för samma grupper av skattskyldiga taxerings— året 1944 till 9996,30 miljoner kronor och taxeringsåret 1945 till 10 513,32 miljoner kronor. Det beskattningsbara beloppet för samma skattskyldiga ut— gjorde taxeringsåret 1939 2 830,96, taxeringsåret 1944 524234 och taxerings— året 1945 5 613,62 miljoner kronor. Den å fysiska personer och därmed lik— ställda skattskyldiga debiterade statsskatten (inkomst— och förmögenhetsskatt

och värnskatt) utgjorde taxeringsåret 1944 863,75 och taxeringsåret 1945 916,29 miljoner kronor.

I propositionen nr 222 till 1946 års riksdag har Kungl. Maj:t hemställt om riksdagens yttrande angående avvecklingen av den allmänna omsättnings— skatten, varvid förordades, att sådan avveckling skulle ske från och med den 1 januari 1948. På hemställan av första särskilda utskottet i dess utlåtande nr 2 har riksdagen hos Kungl. Maj:t hemställt om förslag angående avveck- ling av nämnda skatt redan från och med den 1 juli 1947.

Med anledning av förslaget om den allmänna omsättningsskattens avveck- ling har i berörda proposition framlagts en finansieringsplan för den när- maste femårsperioden. Då de i denna finansieringsplan gjorda beräkningarna torde böra beaktas vid bestämmandet av ramen för det nya skattesystemet, får beredningen här lämna en redogörelse för den huvudsakliga innebörden av denna plan.

Finansieringsplanen avser tiden från och med budgetåret 1946/47 till och med budgetåret 1951/52. I planen ingå även vissa antaganden rörande be— skattningens utveckling. Finansieringsplanens framläggande har föregåtts av överläggningar inom en särskild delegation för budgetfrågor, som arbetat under ordförandeskap av chefen för finansdepartementet. Under den senare delen av delegationens arbete ha även statsskatteberedningens ledamöter del- tagit i sammanträdena. Inom budgetdelegationen ha gjorts dels vissa beräk— ningar över möjliga, alternativa utvecklingar av nationalinkomst och stats— inkomster under den närmaste femårsperioden, och dels en sammanställning av de förslag till utgiftsökningar, som inom olika departement äro föremål för övervägande.

I propositionen framhålles såsom uppenbart, att endast en mindre del av sålunda framräknade utgiftsstegringar skulle få rum inom en balanserad budget med nuvarande statsinkomster och med nu utgående utgifter oför— ändrade. I budgetförslaget för år 1946/47 vägde inkomster och utgifter unge— fär jämnt, men ett av uppbörd-sreformen förorsakat inkomstbortfall under övergångsåret innebure, att en dold reserv på 300 5 350 miljoner kronor kunde anses föreligga. Detta belopp betecknade alltså. det aktuella utrymmet för nya utgifter. I vilken mån detta utrymme under de kommande åren kunde vidgas berodde dels på. utvecklingen av nationalinkomst, skatteunderlag och skattesatser, dels på möjligheten att genomföra besparingar på nu bestående utgiftsposter.

Beträffande inkomst-sidan har såsom bilaga till propositionen fogats en för budgetdelegationens räkning av chefen för konjunkturinstitutet, pro— fessorn E. Lundberg, utarbetad promemoria rörande olika alternativ för nationalinkomstens utveckling under den närmaste efterkrigstiden. I denna promemoria har — med understrykande av att det statistiska underlaget för en kalkyl över nationalinkomstens framtida utveckling är synnerligen brist— fälligt uppställts två alternativ, som syntes rimliga med hänsyn till vissa antaganden beträffande de faktorer, som i sista hand styrde utvecklingen.

Dessa antaganden finge till stor del grundas på erfarenheter från utvecklingen under tidigare perioder med de modifikationer, som den överblick av efter- krigsförhållandena vi nu hade kunde föranleda. Båda alternativen äro gynn- samma, i det att de bygga på förutsättningen av i huvudsak fullt utnyttjande av landets produktivkrafter. Vid uppställandet av det mindre gynnsamma alternativet har hänsyn i första rummet tagits till försämrade betingelser för utrikeshandeln. Sannolikhetsfältet för den reala nationalinkomstens utveck- ling mellan åren 1939 respektive 1944 och 1951 har i promemorian angivits i följande indextal:

1939 1951 1944 1951

Gynnsamt alternativ .......... 100 126 100 122 Mindre gynnsamt alternativ.. 100 115 100 111

De båda alternativen innebära sålunda, det gynnsamma en stegring av den reala nationalinkomsten från år 1939 till år 1951 med 26% och från år 1944 till år 1951 med 22 % samt det mindre gynnsamma en stegring av den reala nationalinkomsten från år 1939 till år 1951 med 15 % och från år 1944 till år 1951 med 11 %.

I anslutning till de sålunda gjorda beräkningarna framhåller departe— mentschefen i propositionen, att kritiska anmärkningar givetvis kunde riktas mot varje försök att göra antaganden om en oviss framtid. Med full avsikt hade emellertid de alternativ utelämnats, som skulle gå ut från antagandet att vårt näringsliv under den avsedda tidsperioden bleve utsatt för kris- och depressionstendenser av det slag, som brukat ta sig uttryck i mer eller mindre regelbundna konjunkturväxlingar. Beräkningarna byggde sålunda i bägge de antagna fallen på förutsättningen om full sysselsättning. Denna begränsning av synfältet berodde icke på någon övertygelse om att depressionstendenserna skulle vara så osannolika, att de icke förtjänade uppmärksamhet. Men för den fråga, som föranledde framtidskalkylerna, alltså frågan om utrymme för planerade nya statsutgifter, skulle ett depressionsalternativ med ofullständigt utnyttjande av produktiva resurser medföra så ändrade förutsättningar, att en enhetlig diskussion vore utesluten.

Med stöd av de sålunda gjorda beräkningarna av nationalinkomstens ut- veckling har i en annan, såsom bilaga vid propositionen fogad promemoria gjorts vissa beräkningar angående utvecklingen av statsinkomsterna. Därvid har antagits, att nu gällande beskattning skulle kvarstå oförändrad med det enda undantaget att krigskonjunkturskatten bortfaller utan att kompensa- tion härför söktes i annan skatteform. Detta gav till resultat en samlad in- komstsumma å driftbudgeten för år 1951 på 4046 miljoner kronor enligt det gynnsammare alternativet och 3 686 miljoner kronor enligt det mindre gynn- samma, varvid automobilskattemedlen lämnats utanför. Med samma uteslut— ning hade inkomsterna i förslaget till riksstat för 1946/47 uppgått till 3 077 miljoner kronor, eller med rättelse för den dolda reserven till något över 3400 miljoner kronor. Utrymmet för ökade utgifter vid början av 1950-talet

skulle sålunda i det gynnsammare fallet stiga till närmare 1 000 miljoner kro- nor och i det mindre gynnsamma till något över 600 miljoner kronor.

I fråga om beskattningens utveckling har budgetdelegationen omnämnt de skattehöjningar, som under krigstiden blivit genomförda, och de önske- mål som framförts om skattelättnader, särskilt med avseende å omsättnings- skatten och värnskatten. Delegationen har också erinrat om att en avveck- ling av krigskonjunkturskatten vore förestående, liksom att en översyn av skatterna på inkomst och förmögenhet väntades komma till stånd, varvid frågan om en utvidgad beskattning av förmögenheterna ägnades särskild upp— märksamhet. Delegationen har emellertid avhållit sig från varje uttalande i dessa hänseenden.

Departementschefen har i anslutning härtill anfört, att varje minskning av inkomsterna från en nu utgående skatt, som icke uppvägdes av en lika stor höjning av beskattningen i annan form, ledde till en motsvarande minsk- ning av utrymmet för nya utgifter. Ensamt ett borttagande av omsättnings- skatten skulle för år 1951 betyda ett inkomstbortfall av 375 år 400 miljoner kronor. Krigskonjunkturskatten vore för budgetåret 1946/47 beräknad till 100 miljoner kronor, och dess bortfall minskade med samma belopp den förut omnämnda reserven på 300 a 350 miljoner kronor. En skärpning av förmögen- hetsbeskattningen, vare sig i form av årlig förmögenhetsskatt eller av arvs— skatt, kunde säkerligen endast medge mycket måttliga sänkningar av skatte— satserna på inkomst, såvida man ville undvika nedgång i det samlade be- loppet av inkomst— och förmögenhetsskatt. En engångsskatt på förmögenhet kunde överhuvudtaget endast spela rollen av stöd för budgeten under några övergångsår.

Departementschefen har vidare framhållit, att hela diskussionen om ett visst utrymme för utgiftsökningar uppenbarligen ginge ut från antagandet, att budgetutgifter av åsyftad art borde täckas av s. k. verkliga inkomster, alltså icke finansieras av lånemedel. Efter att ha närmare utvecklat principerna för budgetens balansering, sammanfattade departementschefen resultatet av övervägandena angående budgetpolitiken för ifrågavarande tidsperiod så- lunda. Kravet på balans mellan inkomster och utgifter på driftbudgeten upp— rätthålles. Om utgifter av det slag, som kallats indirekt räntabla, läggas utan- för balansen för finansiering med lånemedel, får det ske endast i sådana en- staka och begränsade fall, som kunna innefattas under en enkel och därför hållbar regel.1

Från dessa utgångspunkter har departementschefen funnit det försvarligt att i övervägandena om finansieringsplan och utrymme för utgiftsökningar föra in det gynnsammare av de båda alternativen för nationalinkomsten's och statsinkomsternas utveckling, som i promemoriorna framlagts. Departements- chefen erinrar därvid om att detta alternativ framräknats från den utgångs-

1 Med indirekt räntabla investeringar menas sådana investeringar, som äro national- ekonomiskt men icke statsfinansiellt räntabla, såsom t. ex. statsutgifter för höjande av folkhälsan och folkbildningen samt för främjande av vetenskaplig forskning etc.

150 punkten, att 1940—talet skall visa sig ha medfört en produktionsstegring och inkomstökning för hela folket liknande den som ägde rum under 1930-talet. Kriget antages då ha verkat återhållande men icke på mera utpräglat sätt än den svåra depressionen under 1930-talet. För att ta hänsyn till de fak— torer, som kunna anses påverka 1940-talets utveckling i mindre gynnsam rikt- ning, hade ökningen i nationalinkomsten förutsatts komma till stånd under en period av 12 år, alltså från 1939 till 1951, medan den period som låge till grund för jämförelsen (från 1929 till 1939) endast omfattade 10 år.

I den beräkning av statsinkomsterna, som utgick från en sålunda förut— satt nationalinkomst och som upptog den förut nämnda summan av 4046 miljoner kronor år 1951, hade alla nu utgående skatter med undantag av krigskonjunkturskatten antagits fortfarande äga bestånd. Den nu framlagda finansieringsplanen kunde emellertid enligt departementschefens mening icke utgå från ett sådant antagande. Skälen för en lättnad i den under krigs— åren starkt stegrade beskattningen vore tungt vägande i fråga om den största delen av de skattskyldiga. Även när detta krav vägdes mot önskvärdheten att för Vissa ändamål öka statens utgifter, syntes det väga så tungt, att det vid en avvägning av budgetpolitiken icke kunde skjutas åt sidan. I den mån det kunde visa sig förenligt med en godtagbar utformning av det förelig- gande reformprogrammet på socialpolitikens, undervisningspolitikens och näringspolitikens områden, syntes en eftersträvad Skattelättnad helst böra taga sikte på icke endast omsättningsskatten utan även inkomstskatten i de inkomstlägen, där den måste anses mest tryckande. En lättnad i konsum- tionsbeskattningen syntes av praktiska skäl vara knuten vid en fullständig avveckling av den allmänna omsättningsskatten. Om sålunda omsättnings- skatten skulle bortfalla helt och om en sänkning av inkomstskatten för att ge en märkbar känsla av lättnad säkerligen finge bliva så pass betydande, att den minskade statsinkomsterna med minst 100 miljoner kronor, skulle detta tillsammans med ett avskaffande av krigskonjunkturskatten betyda ett bortfall av statsinkomster i jämförelse med budgetförslaget för år 1946/47 på inemot 600 miljoner kronor. En så kraftig reduktion av inkomstsidan kunde enligt departementschefens mening icke övervägas. Sänkningen av in— komstskatten och bortfallet av krigskonjunkturskatten borde därför mot- vägas genom ökade tillskott från andra håll inom den direkta beskattningens ram. Riksdagen hade pekat på höjda bidrag från förmögenheter, både i arvs- skattens och den särskilda förmögenhetsskattens form, och för bolagsbeskatt- ningens del syntes någon höjning av skatteprocenten också kunna övervägas. Innan den pågående utredningen av dessa frågor blivit avslutad, kunde ståndpunkt icke tagas till olika föreliggande möjligheter, men det syntes i detta sammanhang vara tillräckligt att utgå ifrån att den eftersträvade lätt- naden i inkomstskatten skulle i stort sett kompenseras av förut nämnda ökade bidrag. För kalkylerna över statsinkomsterna under de kommande åren skulle detta betyda, att man vid jämförelse med den i promemorian upptagna sum— man för år 1951 finge räkna med ett bortfall ungefär så stort som beloppet

för omsättningsskatten, alltså 400 miljoner kronor. I stället för de 4046 miljonerna kronor i promemorian skulle man alltså ha att utgå, från 3650 miljoner kronor.

Med en sålunda antagen inkomstram bleve utrymmet för nya utgifter helt beroende av å ena sidan de besparingar man genomförde på nuvarande ut- gifter och å andra sidan avgränsningen mellan utgifter som tillhörde drift— budgeten och de som fördes till kapitalbudgeten eller i alla händelser an- säges kunna falla utanför balansen. Efter vissa reduceringar av de beräk- nade utgifterna i dessa hänseenden erhölls följande resultat beträffande ut- rymmet för ökade utgifter angivet i miljoner kronor (omsättningsskattens av- skaffande därvid förlagt till nyåret 1948):

46/47 47/48 48/49 49/50 50/51 51/52 Inkomster ........................ 3 400 3 300 3 250 3 400 3 550 3 650 Utgifter .......................... 3 075 2 775 2 675 2 525 2 525 2 525 Utrymme för ökade utgifter ...... — 52' 575 875 1025 1 125 Automatisk ökning 5. V ht ........ _— 10 20 30 40 50 Okningar & VIII ht .............. '— 60 80 100 120 140 » » IX ht ................ — 5 10 15 .20 25 Löner och pensioner .............. _ 100 100 110 110 120 Folkpensioner .................... — 200 400 410 420 430 Barnbidrag ...................... —— 100 200 200 200 200 Summa 475 810 865 910 965 Utrymme för ytterligare utgifter .. _ + 50 —— + 10 + 115 + 160

eller underskott .................. —— —— — 235 — -—

Första 'särskilda utskottet anförde i sitt ovannämnda över propositionen nr 222 avgivna utlåtande, att det såsom departementschefen framhållit givet- vis icke vore möjligt att i nuvarande ovissa läge göra några mera exakta kal- kyler beträffande budgetens utveckling under exempelvis de närmaste fem åren. Det kunde därvid endast bliva fråga om att ange de utvecklingsten— denser, som man syntes ha anledning att räkna med. Utskottet ansåge dock även beräkningar av denna art vara av värde som utgångspunkt för övervägan— den om utformningen av det sociala reformprogrammet och den statliga skatte— politiken. Utskottet anslöt sig även till de i propositionen gjorda antagandena beträffande den allmänna ekonomiska utvecklingen och de kalkyler beträf- fande statsintäkterna som på, basis därav verkställts. Utskottet kunde också. i allt väsentligt ge sin anslutning till de uttalanden, som i propositionen gjordes i fråga om beskattningen. Utskottet funne det alltså riktigt, att all den sänkning i beskattningen eftersträvades, som vore förenligt med ett genomförande av det i propositionen angivna reformprogrammet. Sedan ramen för utgifterna sålunda blivit uppdragen, berodde det tydligen på st-atsa inkomsternas utveckling hur omfattande sänkningen av skatterna kunde bliva. Vad krigskonjunkturskatten och omsättningsskatten beträffade, syntes enig— het råda därom att de borde avvecklas. Att en sänkning även av inkomst-

skatten för fysiska personer borde genomföras hade i propositionen uttalats, och utskottet delade denna mening. Men liksom departementschefen funne utskottet det mycket ovisst, huruvida en sådan sänkning i önskvärd omfatt- ning kunde komma till stånd, om icke statsinkomsterna ökades genom bidrag från andra och hittills mindre hårt utnyttjade skattekällor. I propositionen hänvisades i detta avseende dels till skatterna på förmögenhet, antingen i form av årlig förmögenhetsskatt eller arvsskatt, dels till bolagsskatten och utskottet hade intet att invända mot den sålunda i propositionen angivna uppfattningen. Utskottet tillade, att därvid tydligen förutsattes att den höjda förmögenhetsbeskattningen begränsades till förmögenheter av sådan storleksordning att deras bärkraft vore påtaglig.

Vid utskottets utlåtande funnos fogade tre reservationer, vari i fråga om beskattningen i huvudsak anfördes följande.

Herrar Löfvander, Näsgård, Pettersson i Dahl och Johansson i Mysinge (bondeförbundet) framhöllo, att all den sänkning av beskattningen borde eftersträvas, som vore möjlig och förenlig med ett genomförande av det i propositionen angivna reformprogrammet. Reservanterna delade den i pro- positionen uttalade meningen, att inkomstskatten för fysiska personer borde sänkas särskilt för mindre inkomsttagare. Reservanterna funno det dock i lik- het med departementschefen mycket ovisst, huruvida en sådan sänkning i önskvärd omfattning kunde komma till stånd, om icke statsinkomsterna öka— des genom andra och hittills i mindre omfattning utnyttjade skattekällor. I propositionen hade i detta hänseende hänvisats dels till bolagsskatten och dels till skatterna på förmögenhet, såväl i form av årlig förmögenhetsskatt som arvsskatt. Reservanterna hade i och för sig intet att erinra mot den sålunda i propositionen framförda uppfattningen men ville dock understryka att förmögenhets- och arvsskatterna ej finge bliva av sådan storleksordning, att sparviljan och därmed kapitalbildningen försvårades eller sattes ur spel. Det framhölls även, att man borde överväga en skärpt beskattning av större inkomster samt införande av beskattning på lyx- och konstföremål m. m.

Herrar Domö, Ivar Anderson, Nordenson, Skoglund i Doverstorp och Hagberg i Malmö (högern) hemställde om förslag angående den allmänna omsättningsskattens avskaffande vid den tidpunkt, som på. grund av före- liggande omständigheter vore lämplig, dock senast vid utgången av år 1947, samt om ett uttalande från riksdagen för en successiv allmän sänkning av den direkta beskattningen för främjande av en gynnsam ekonomisk utveck— ling i vårt land. Till stöd härför anfördes bland annat, att försiktigheten bjöde att riksdagen icke nu bunde sig för så stora nya och bestående ut- gifter att en smidig anpassning efter en försenad inkomstutveckling svår- ligen kunde ske utan fortsatt underbalansering av budgeten med vad detta skulle innebära av ökade risker för ytterligare försämring av penningvärdet. Enligt reservanternas mening vore det angeläget att den ekonomiska poli— tiken och därvid icke minst skattepolitiken under de närmaste åren finge en sådan utformning, att varuproduktionen stimulerades vid priser, som

stode i överensstämmelse med kravet på stabilt penningvärde. Såväl om- sättningsskatten som värnskatten och skärpningarna av övriga direkta skatter hade tillkommit under sådana förhållanden, att allmänheten ansett sig kunna betrakta dem såsom övergående, av krigsförhållandena betingade företeelser, vilka skulle avvecklas, så snart dessa förhållanden upphört. Enligt reser- vanternas mening vore tiden inne för att taga frågan om lindring av denna beskattning under övervägande. Man kunde ännu vara tveksam om den lämp— liga tidpunkten för skattens slopande. Tidpunkten måste väljas både med hänsyn tagen till det statsfinansiella läget, till den penningpolitiska utveck- lingen och till varutillgången. Även andra faktorer förtjänade i detta sam- manhang beaktande. Att alltför tidigt — utan tillräcklig kännedom om ut— vecklingen av de förhållanden, som här berörts fixera ett datum för om- sättningsskattens avveckling kunde medföra allvarliga olägenheter. Riks- dagen hade möjligheter att senare, instundande höst och nästkommande vår, definitivt taga ställning till frågan, och då med en bättre kännedom om alla de omständigheter, som kunde inverka på avgörandet. Med hänsyn härtill ansågs reservanterna, att omsättningsskattens avveckling borde äga rum då föreliggande förhållanden gjorde det möjligt och lämpligt, dock senast vid den tidpunkt, som av Kungl. Maj:t föreslagits. Enligt reservanternas upp— fattning vore det påkallat att i förevarande sammanhang pröva, huruvida och i vad mån även en lättnad i det direkta skattetrycket kunde komma till stånd. Detta vore så mycket nödvändigare, som inkomst— och förmögenhets- skatternas höjd i särskild grad inverkade på företagsamheten och sparandet, d. v. s. på produktivitet och framstegstakt i samhällsekonomiskt avseende. En minskning av de direkta skatterna vore säkerligen en viktig betingelse för att hög och effektiv sysselsättning skulle kunna upprätthållas och den ekonomiska utvecklingen få ett gynnsamt förlopp. I den mån en sådan minsk- ning inte omedelbart kunde förverkligas i erforderlig utsträckning, borde den ske successivt under ett antal år. Reservanterna kunde således inte bi— träda itanken att en sänkning av inkomstskatten för fysiska personer inom vissa inkomsttagargrupper skulle på sätt i propositionen diskuterats, kom— penseras genom ökning av andra direkta skatter. I stället borde en för alla medborgare påtaglig sänkning av de direkta skatterna komma till stånd. En sådan sänkning skulle till alldeles övervägande del komm-a de små inkomst» tagarna och medelklassen till godo. Beträffande bolagsbeskattningen för— tjänade i detta sammanhang beaktas, att en skärpning kunde verka produk- tionshämmande och leda till en höjning av varupriserna.

Herrar Holmbäck och Ohlin (folkpartiet) hemställde om förslag angående den allmänna omsättningsskattens avveckling från och med den 1 januari 1947. I sin motivering funno reservanterna på anförda grunder motiverat, att man tills vidare i fråga om statsinkomsterna för finansåret 1947/48 räk- nade med en ej oväsentligt större inkomstökning i jämförelse med 1946/47 än finansministern gjort. Vad de därpå följande åren beträffade vore sanno- likheten av en ganska betydande höjning av inkomstsiffrorna så pass stor,

att man tills vidare borde avvakta utvecklingen under det närmaste året och en därefter möjlig säkrare bedömning, innan man med hänvisning till finans— planens uppskattningar t. ex. motiverade skattehöjningar eller underläte skattesänkningar. En väsentlig sänkning av inkomstbeskattningen för fysiska personer borde enligt reservanternas mening genomföras från och med den 1 januari 1948. Frågan om dess omfattning syntes böra upptagas till be— slut under våren 1947, men reservanterna ansåge att en reduktion för det stora flertalet skattebetalare — för familjer gällande inkomster upp till cirka 15 000 a 20 000 kronor — med sammanlagt väsentligt mer än de 150 miljoner kronor, som föreslagits i vissa motioner, borde eftersträvas. Det bleve till våren 1947 möjligt att bättre än nu bedöma, vilken ändring av andra slag av direkt beskattning som eventuellt kunde ifrågakomma. Reservanterna hän- visade till det rörande möjligheterna av en gynnsam utveckling av statsin- täkterna anförda. Med hänsyn till dessa möjligheter saknades tills vidare anledning att överväga den av finansministern ifrågasatta höjningen av be- skattningen å arv, förmögenhet eller bolagsinkomster. Reservanterna ville redan nu framhålla att tvärtom en sänkning av beskattningen å mindre för— mögenheter vore önskvärd.

Av den här ovan lämnade redogörelsen för den av Kungl. Maj:t vid 1946 års riksdag framlagda finansieringsplanen torde med all tydlighet framgå, att under de närmaste åren stora krav komma att ställas på beskattningen för bered-ande av täckning för väntade statsutgifter. Ramen för det nya skatte— systemet måste fördenskull bestämmas med hänsyn till detta förhållande.

Vid angivande av ramen för det nya skattesystemet bör givetvis, icke minst för möjliggörande av jämförelse med nuvarande skattesystem, såsom utgångspunkt tagas visst års skatteunderlag. Dä beredningen valt att utgå från skatteunderlaget vid 1945 års taxering, beror detta därpå att nämnda års taxering är den senaste, som kunnat bearbetas vid uppgörandet av bered- ningens förslag.

En redogörelse för de beräkningar, som verkställts för utrönande av det föreslagna skattesystemets verkningar vid tillämpning å skatteunderlaget vid 1945 års taxering, återfinnes i Bilaga 5, innefattande en promemoria angå— ende vissa skattetekniska beräkningar. Såsom därav framgår bereder det vissa svårigheter att härvidlag göra några mera exakta beräkningar. Sålunda må erinras om att till ledning vid beräkningarna begagnats den fördelning av de skattskyldiga efter familjeförhållandena, som konstaterades vid 1940 års representativundersökning. Vissa förskjutningar kunna givetvis sedan dess ha inträtt i detta hänseende, men något senare statistiskt material finnes för närvarande icke tillgängligt. Den största felkällan torde sammanhänga med att barnavdragens betydelse för de totala skatteintäkterna endast kun- nat approximativt uppskattas. Den undersökning, som i detta avseende före— togs av familjebeskattningssakkunniga på grundval av inkomst-fördelningen vid 1940 års representativundersökning, gav till resultat, att genom barnav- dragen uppkom en minskning av skatteintäkterna å sammanlagt omkring 60

miljoner kronor. De beräkningar, som på grundval av skatteunderlaget och inkomstfördelningen vid 1945 års taxering nu verkställts, ha enligt Bilaga 5 givit vid handen, att barnavdragens betydelse för skatteintäkterna sedan taxeringsåret. 1941 ökat med minst 50 %, beroende främst på förändringarna i inkomstfördelningen men även på att antalet familjer vuxit. Enligt dessa beräkningar skulle barnavdragen vid 1945 års taxering ha medfört ett in- täktsbortfall av omkring 110 år 120 miljoner kronor.

Den omständigheten, att en viss osäkerhet sålunda vidlåder beräkningarna på grund av frånvaron av tidsenligt statistiskt material beträffande inkom- stens fördelning efter familjeförhållandena, torde emellertid enligt bered- ningens uppfattning icke kunna vara av mera väsentlig betydelse. Av större vikt synes beredningen vara den fortgående förskjutningen från lägre till högre inkomstklasser, som kunnat konstateras redan vid en jämförelse rörande inkomstfördelningen under två på varandra följande är, nämligen taxeringsåren 1944 och 1945. Då det nya skattesystemet icke kan träda i till- lämpning förrän från och med år 1948, förefinnes givetvis den möjligheten, att vid denna tid sådana förändringar kunna ha inträtt i inkomstfördelningen, som medföra ändringar i de nu gjorda kalkylerna. Detta förhållande—är själv— fallet av betydelse, då det gäller att bedöma exaktheten av de gjorda beräk- ningarna. Att sådana förändringar i inkomstfördelningen skulle uppkomma., som kunna mera avsevärt rubba storleksordningen av de beräknade skatte— intäkterna torde dock vara föga sannolikt.

Såsom ovan nämnts avses i detta kapitel allenast att klargöra inkomst— beskattningens anordnande för fysiska personer och därmed likställda skatt- skyldiga enligt beredningens förslag. (Inkomstbeskattningen av juridiska per- soner behandlas nedan under kap. V och förmögenhetsbeskattningen under kap. VI.) Den på grundval av 1945 års taxering debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten samt värnskatten för fysiska personer och därmed lik— ställda skattskyldiga utgjorde i runt tal 916 miljoner kronor. Enligt av be— redningen gjorda beräkningar kunna därav cirka 48 miljoner kronor antagas belöpa å förmögenhetsdelen. Den å inkomst belöpande statsskatten för nu ifrågavarande skattskyldiga på grund av nämnda års taxering skulle sålunda ha utgjort 868 miljoner kronor. Med dessa utgångspunkter har beredningen sökt konstruera inkomstskatteskalan i det nya systemet så, att detta, till— lämpat å skatteunderlaget vid 1945 års taxering och med hänsyn tagen till av beredningen föreslagna ändringar i fråga om ortsavdragen, vid grundbe- loppsnivå avkastar omkring 260 miljoner kronor mindre än det nu gällande systemet.

Såsom ovan nämnts kan den å inkomst belöpande statsskatten för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga vid 1945 års taxering beräknas till 868 miljoner kronor. Denna skatteintäkt har sålunda uppkommit vid till- lämpning av det nu gällande barnavdragssystemet, vilket enligt vad ovan nämnts kan antagas ha vid samma års taxering medfört ett intäktsbortfall av omkring 110 år 120 miljoner kronor. Å andra sidan kan totalkostnaden

för det av befolkningsutredningen föreslagna barnbidragssysteme-t, om hän- syn här tages allenast till barn i åldern 1—16 år, beräknas till omkring 270 miljoner kronor.1 Barnavdragens ersättande med ett barnbidragssystem skulle således enligt dessa beräkningar föranleda utgifter för statsverket med be— lopp, som betydligt överstiger initäktsbortfallet genom barnavdragen enligt det nuvarande skattesystemet. På grund härav torde vid jämförelsen mellan den beräknade avkastningen av det föreslagna skattesystemet och avkastr ningen av gällande skattesystem i sistnämnda avkastning böra inräknas jäm- väl det belopp, varmed skatteintäkterna enligt det gällande skattesystemet skolat ökas, därest barnavdragen icke funnits. Om barnavdragen antagas ha motsvarat en intäktsminskning av 110 miljoner kronor, kan avkastningen av det nuvarande skattesystemet beträffande de skattskyldiga, varom här är fråga, beräknas till 978 miljoner kronor. Det av beredningen föreslagna skatte- systemet skulle sålunda vad angår dessa skattskyldiga vid grundbeloppsnivå avkasta omkring (978—260 :) 718 miljoner kronor. Emellertid antager be- redningen, att, då det nya systemet träder i tillämpning, grundbeloppet till en början kommer att uttagas med 110 %. De sammanlagda skatteintäkterna från nu ifrågavarande skattskyldiga skulle därigenom ökas med omkring 71 miljoner kronor till omkring 789 miljoner kronor och intäktsbortfallet i jäm- förelse med nu gällande system bliva 189 miljoner kronor.

Om jämförelsen i stället göres med de verkligen debiterade skatteintäk- terna enligt nuvarande system, (1. v. s. utan förhöjning av dessa intäkter med vad som kan anses belöpa å barnavdragen, blir resultatet ett intäktsbortfall vid grundbeloppsnivå av 150 miljoner kronor och vid 110% uttagning av grundbeloppet 79 miljoner kronor. Av skäl, som ovan angivits, bör emellertid intäktsbortfallet enligt beredningens mening icke beräknas på detta sätt.

Skatteskalan.

Av vad ovan anförts angående ramen för skattesystemet torde framgå, att utrymmet för en skattesänkning i jämförelse med nuvarande beskattning är tämligen begränsat. Den totala skattesänkningen för fysiska personer och därmed likställda skattskyldiga skall sålunda —- om här bortses från den nu— varande skattelättnaden genom barnavdragen — vid grundbeloppsnivå hålla sig inom ett belopp av 260 miljoner kronor. Då emellertid beredningen, såsom ovan nämnts, antagit, att grundbeloppet till en början kommer att uttagas med 110 %, nedgår skattesänkningen därigenom till cirka 190 miljoner kronor.

Skattebördans fördelning mellan skattskyldiga i olika inkomstlägen regle- ras dels genom ortsavdragen och dels genom skatteskalan. För högre inkomster har skatteskalan den väsentliga betydelsen för skattebördans avvägning.

Inom beredningen har upprättats ett stort antal skatteskalor, vilka samt— liga byggt på förmögenhetsbeskattningens frigörande från inkomstbeskatt- ningen och borttagande av den fasta tilläggsskatten. Efter granskning av de upprättade skalorna, har beredningen slutligen stannat för följande skala:

1 SOU 1946: 5 s. 296.

157 Den statliga inkomstskattens grundbelopp utgör: när den beskattningsbara inkomsten icke överstiger 1 000 kronor: 10 % av den beskattningsbara inkomsten; när den beskattningsbara inkomsten överstiger 1 000 men icke 2000 kr: 100 kr. för 1 000 kr. och 11 % av återstoden;

2 000 » » 3 000 » : 210 » » 2 000 » » 12 » » » ; 3 000 » » 4 000 » : 330 » » 3 000 » » 14 » » » ; 4 000 » » 6 000 » : 470 » » 4 000 >> » 16 » » >> ; 6 000 » » 8 000 » : 790 » » 6 000 » » 18 » » » ; 8 000 » » 10 000 » : 1 150 » >> 8 000 >> » 20 » » » ; 10 000 » » 12 000 » : 1 550 » >> 10 000 » » 24 » » » ; 12 000 >> » 14 000 » : 2 030 » » 12 000 » » 28 » » » ; 14 000 >> » 16 000 » : 2 590 » » 14 000 » » 32 » » » ; 16 000 » >> 20 000 » : 3 230 » >> 16 000 » » 36 » >> » ; 20 000 » » 30 000 » : 4 670 » >> 20 000 » >> 40 » » >> ; 30 000 » >> 40 000 » : 8 670 » » 30 000 » » 45 » >> ; 40 000 » >> 60 000 » : 13 170 » » 40 000 » >> 50 » » » ; 60 000 >> 100 000 » : 23 170 » » 60 000 » » 55 » » » ; 100 000 » » 200 000 » : 45 170 » » 100 000 » >> 60 » » » ; 200 000 : 105 170 » » 200 000 » » 70 >> > »

Bedömandet av denna skalas verkningar torde lättast ske med ledning av exempel å. skattens storlek vid olika uttagningsprocent av grundbeloppet för skattskyldiga i skilda inkomstlägen.

För att till en början belysa verkningarna av enbart skalan ha i tabell 13 för olika beskattningsbara belopp angivits statsskattens storlek dels enligt gällande bestämmelser och dels enligt beredningens förslag.

Vid jämförelsen bör observeras, att skattebeloppen enligt nuvarande be- stämmelser närmast böra jämföras med den nya statsskatten vid uttagande av 110 % av grundbeloppet.

Av tabellen framgår, att enligt förslaget skatten vid en uttagningsprocent av 110 ungefärligen motsvarar nuvarande skatt, då det beskattningsbara beloppet uppgår till 5 000 kronor. Vid lägre beskattningsbart belopp är skat- ten enligt förslaget och vid nämnda uttagningsprocent något lägre än enligt nuvarande bestämmelser. Då det beskattningsbara beloppet överstiger 5 000 kronor, är däremot skatten enligt förslaget under angiven förutsättning högre än den nuvarande skatten.

Det bör i detta sammanhang ånyo understrykas, att dessa verkningar av beredningens förslag enbart hänföra sig till själva skatteskalan. Genom den föreslagna höjningen av ortsavdragen kommer enligt förslaget för en och samma inkomst det beskattningsbara beloppet att bliva lägre än enligt nu gällande grunder. Av tabell 13 kan sålunda ej dragas några slutsatser angå- ende skattebelastningens storlek i jämförelse med nuvarande bestämmelser. För att erhålla en sådan jämförelse måste hänsyn tagas även till ortsavdragens höjning.

Under kap. III ha för skattskyldiga med olika familjeförhållanden givits vissa exempel på verkningarna av de av beredningen föreslagna ortsavdragen,

bestämmelser dels ock statsskatt enligt beredningens förslag vid olika uttagningsprocent av grundbeloppet.

Beskattnings- bart belopp i kr.

Statsskatt enligt gällande bestämmelser 1

Stetsskatt enligt beredningens förslag vid en uttagningsprocent av

110 | 120

130

1 kronor

100 500 1 000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 75 000 100 000 200 000 500 000 1 000 000

13 64 127 255 382 687 1 195 1 610 2 085 2 872 4 510 6 147 8 135 12 260 16 935 29 972 43 410 104 660 310 910 654 660

10 50 100 210 330 630 1 150 1 550 2 030 2 910 4 670 6 670 8 670 13 170 18 170 31 420 45 170 105 170 315 170 665 170

11 55 110 231 363 693 1 265 1 705 2 233 3 201 5 137 7 337 9 537 14 487 19 987 34 562 49 687 115 687 325 687 675 687

12 60 120 252 396 756 1 380 1 860 2 436 3 492 5 604 8 004 10 404 15 804 21 804 37 704 54 204 124 204 334 204 684 204

1 Statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, 150 % av grundbeloppet, saint värnskatt.

13 65 130 273 429 819 1 495 2 015 2 639 3 783 6 071 8 671 11 271 17 121 23 621 40 846 58 121 128 121 338 121 688 121

Beskattni ngs- bart belopp i kr.

Statssk att enligt gällen de bestämmelser

Statsskatt enligt beredningens förslag vid en

uttagningsprocent av

100

110 | 120

1 procent av beskattningsbart belopp

100 500 1 000 2 000 3 000 5 000 8 000 10 000 12 000 15 000 20 000 25 000 30 000 40 000 50 000 75 000 100 000 200 000 500 000 1 000 000

12 12 12 126 132 151 172 18'6 203 233 280 320 347 3515 436 503 542 621 66'8 68'4

i förekommande fall jämväl med beaktande av barnbidrag av 200 kronor per barn (tabell 11). Vid skattebeloppens uträknande har därvid den nu före- slagna skalan, med en uttagning av grundbeloppet av 110 %, tillämpats.

I tabell 14 belysas ytterligare verkningarna av ortsavdragen och skalan en— ligt beredningens förslag i jämförelse med nuvarande bestämmelser. För vissa taxerade belopp, avseende dels ensamstående dels makar (enligt gällande be- stämmelser makar utan barn), angives sålunda skattens storlek i kronor och i procent av taxerat belopp för samtliga ortsgrupper.

Av tabell 14 framgår, att skatten för ensamstående enligt förslaget vid en uttagningsprocent av 110 motsvarar nuvarande skatt vid ett taxerat belopp av omkring 7000 kronor. Vid taxerade belopp understigande detta belopp är skatten för ensamstående enligt förslaget vid en uttagningsprocent av 110 lägre och vid taxerade belopp överstigande samma belopp högre än enligt nu gällande grunder. Beträffande makar är i de valda exemplen skatten enligt för—- slaget vid 110 % uttagning lägre än nuvarande skatt, då det taxerade beloppet understiger omkring 15 000 kronor. Vid taxerade belopp överstigande nämnda belopp är skatteökningen enligt förslaget till en början obetydlig. Då det taxerade beloppet uppgår till 20 000 kronor, inskränker sig sålunda skatte— ökningen till omkring 200 kronor, motsvarande cirka 5 % av den nuvarande statsskatten. Först vid mycket höga inkomster blir skatteökningen enligt för- slaget mera avsevärd.

Ytterligare material för bedömande av verkningarna av beredningens för- slag återfinnes i Bilaga 7.

Till den här ovan lämnade redogörelsen för den av beredningen föreslagna skatteskalans verkningar vill beredningen knyta följade synpunkter.

Vid bedömandet av det skattetryck, som skulle komma att föranledes av förslagets genomförande, bör ihågkommas, att årets riksdag anslutit sig till den av Kungl. Maj:t framlagda finansieringsplanen för de närmaste fem åren. Med hän-syn härtill torde enligt beredningens mening någon mera avsevärd minskning av det beräknade inkomstbehovet icke vara att räkna med. Vad frågan här närmast gäller är, huruvida den avvägning av skattebördan, som av beredningen inom den sålunda givna ramen verkställts mellan inkomster av olika storleksordning, kan anses skälig.

Hur skattebördan skall vara avvägd för att rättvisa och billighet därvid skola bliva tillgodosedda torde kunna vara föremål för de mest skiftande me— ningar, och någon allmänt gillad norm för bedömande av detta spörsmål fin- nes ej. Beredningens förslag innebär, att skattelättnaden i första hand lagts på de lägre inkomsterna. Skattelättnaden sträcker sig dock rätt högt upp i inkomstskalan, beträffande makar upptill ett taxerat belopp respektive en nettoinkomst av omkring 15000 kronor och i fråga om ensamstående skatt— skyldiga upptill ett taxerat belopp respektive en nettoinkomst av omkring 7 000 kronor. Vid högre inkomster föranleder förslaget skattehöjningar, men dessa synas endast för de mycket höga inkomsterna kunna sägas vara av mera avsevärd betydelse. Vid den sålunda gjorda avvägningen har för beredningen

Tabell 14 utvisunde för vissa tuxerude belopp, avseende dels ensamstående dels makar (enligt gällande bestämmelser makar utan barn), statsskattens storlek enligt gällande bestämmelser och enligt beredningens förslag. 1

a) Ensamstående skattskyldiga.

Skatt i kronor

Taxerat belopp Ortsgrupp I Ortsgrupp II Ortsgrupp III Ortsgrupp IV Ortsgrupp V

kr.

Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag

1 000 23 — 18 13 — 9 6 — 2 000 140 44 130 33 115 22 99 11 87 —— 3 000 268 168 260 154 252 139 245 125 237 110 5 000 550 499 541 485 532 469 523 455 514 440 7 000 893 924 881 911 868 897 856 883 844 869

8 000 1 088 1 162 1 076 1 152 1 064 1 140 1 051 1 128 1 039 1 116 10 000 1 523 1 679 1 508 1 672 1 493 1 665 1 477 1 659 1 462 1 650 12 000 2 037 2 233 2 021 2 233 2 004 2 233 1 988 2 233 1 971 2 233 15 000 2 872 3 201 2 872 3 201 2 872 3 201 2 872 3 201 2 862 3 201 20 000 4 510 5 137 4 510 5 137 4 510 5 137 4 510 5 137 4 510 5 137

25 000 6 147 7 337 6 147 7 337 6 147 7 337 6 147 7 337 6 147 7 337 30 000 8 135 9 537 8 135 9 537 8 135 9 537 8 135 9 537 8 135 9 537 40 000 12 260 14 487 12 260 14 487 12 260 14 487 12 260 14 487 12 260 14 487 50000 16 935 19 987 16 935 19 987 16 935 19 987 16 935 19 987 16 935 19 987 75 000 29 972 34 562 29 972 34 562 29 972 34 562 29 972 34 562 29 972 34 562

100 000 43 410 49 687 43 410 49 687 43 410 49 687 43 410 49 687 43 410 49 687 200 000 104 660 115 687 104 660 115 687 104 660 115 687 104 660 115 687 104 660 115 687 500 000 310 910 325 687 310 910 325 687 310 910 325 687 310 910 325 687 310 910 325 687 1 000 000 654 660 675 687 654 660 675 687 654 660 675 687 654 660 675 687 654 660 675 687

1 Stutsskatten enl. gällande bestämmelser avser inkomst- och förmögenhetsskatt, 150 % av grundbeloppet, samt värnskatt. Skatten enl. förslaget beräknad efter 110 % uttagning av grund- beloppet.

Skatt i procent av taxerat belopp

Taxerat belopp Ortsgrupp I Ortsgrupp II Ortsgrupp III Ortsgrupp IV Ortsgrupp V kr.

Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag

1 000 2 000 ' 2' 3 000 ' 5' 5 000 _ 10 7 000 ' 132

8 000 ' 145 10 000 ' 168 12 000 ' 186 15 000 21'3 20 000 25"!

25 000 293 30 000 ' 31'8 40 000 ' 362 50 000 : ' 400 75 000 460

100 000 497 200 000 ' 57'8 500 000 ' 651 1 000 000 67'6

b) Makar.

Taxerat belopp kr.

Skatt. i kronor

Ortsgrupp I Ortsgrupp II Ortsgrupp III Ortsgrupp IV Ortsgrupp V

Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag

1 000 2 0110 3 000 5 0110 8 000

10 000 12 000 15 1100 17 000 18 000

20 000 25 1100 30 000 40 000 50 000

75 000 100 000 200 1101) 500 000 1 000 000

5 51 153 413 875

1 234 1 657 2 400 2 938 3 265

3 920 5 558 7 419 11 490 16 093

29 005 33 049 42 442 48 174 103 557 114 0:17 309 672 323 937 653 422 673 937

55 297 781

1 166 1 595 2 387 3 025 3 377

4 147 6 237 8 437 13 249 18 612

5 46 138 395 854

1 211 1 629 2 368 2 899 3 226

4.1 eco 758

1 140 1 566 2 317 2 979 3 331

3 881 5519 7 372 11439 16 037

28 940 42 378 103 484 309 591) 653 340

4 096 6 180 8 380 13 185 18 54U

32 971 48 096 113 951 323 846 673 846

5 41 12 .' 377 834

1 188 1 6111 2 337 2 862 3 187

3 842 5 479 7 324 1] 388 15 981

28 876 42 313 1113 411) 309 507 653 257

5

36 107 362 816

27 264 737

1 116 1 540 2 310 2 937 3 289

1 167 1 575 2 305 2 830 3 148

3 803 5 440 7 276 11 337 15 925

4 048 6127 8327 13126 18474

32 898 48 023 113 872 103 337 323 762 309 425 673 762 653 175

28 811 42 249

1—3 247 714

1 091 1 511 2 2711 2 891 3 243

3 997 6 070 8 270 13 061 18 403

32 820 47 945 113 786 323 671 673 671

5 31 94 347 797

1 145 1 549 2 274 2 799 3 1118

3 763 5 401 7 229 11 285 15 869

28 747 42 184 103 263 309 342 653 092

231 693 1 067 1 485 2 233 2 849 3 201

3 949 6 017 8 218 13 002 18 337

32 747 47 872 113 707 323 587 673 587

Taxerat belopp kr.

Skatt i procent av taxerat belopp

Ortsgrupp 1 Ortsgrupp II Ortsgrupp Ill Ortsgrupp IV Ortsgrupp V

Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag Gällande Förslag

1 000 2 000 3 000 5 000 8 000

10 000 12 000 15 000 17 000 18 000

20 000 25 000 30 000 40 000 50 000

75 000 100 0110 200 000 500 0110 1 000 000

0-5 25 51 83 109

1213 13'8 16 0 173” 181

19'6 222 247 215—7 322

38'7 42'4 51'8 619 558

05 23 45 79 107

121 136 158 . 17 1 179

194 22 1 24'6 286 321

38'6 424 517 619

0'5 1'8 3 6 72 102

117 131 154 16'6

05 15 31 69 100

114 129 152 1613 17 &

18'8 21'6 241 282 317

383 422 516 619

närmast varit avgörande den omständigheten, att den kommunala beskatt— ningen och framför allt den indirekta. beskattningen hårdast drabba de lägre inkomsterna..

I detta sammanhang hade det givetvis varit av ett visst intresse, att äga tillgång till fullständiga uppgifter om det totala skattetrycket i olika inkomst— lägen av såväl direkt som indirekt beskattning. Beträffande det kommunala skattetrycket kunna upplysningar härom hämtas ur den officiella statistiken. Den är 1944 beslutade sammanlagda. utdebiteringen av kommunalutskylder utgjorde sålunda i genomsnitt för hela riket 10 kronor 17 öre per skattekrona men varierar som bekant avsevärt i de olika kommunerna. Den av E. Lindahl och M. Lemne gjorda undersökningen rörande skattetrycket för olika in- komstklasser under år 1943, vilken finnes fogad såsom bilaga till 1944 års statsverksproposition, innehåller jämväl uppgifter angående skattetrycket genom den indirekta beskattningen. Vissa konsumtion-sskatter hade dock på grund av svårigheten att verkställa en riktig fördelning av desamma uteslutits. Undersökningen begränsade sig sålunda till allmän omsättningsskatt, varu- skätt, skatt på sprit, vin och öl, tobaksskatt samt skatt på läskedrycker, kaffe och nöjen. Denna undersökning, som avsåg skattetrycket för gift person med ett barn, gav till resultat, att skattetrycket genom indirekt beskattning i nedannämnda. inkomstlägen motsvarade följande procenttal av inkomsten (siffrorna. inom parentes avse att visa vad som därav belöper å allmän om- sättnings-skatt och varuskatt):

nettoinkomst 1 300 kronor: 141 (23),

2500 . 12—0 (2-7), 4000 : 101 (2 6), 6000 : 8'6 (25), 10000 : 6'8 (221, 15000 : 57 (20), 30 000 : 3'8 (It) och 100000 : 1'4 (0'6).

Resultatet av denna undersökning har blivit starkt kritiserat. Det förhåller sig givetvis även så, att det möter mycket stora svårigheter att på. ett någor- lunda exakt sätt mäta storleken av det indirekta skattetrycket i olika inkomst- lägen. Även det begränsade materialet för undersökningen synes beredningen ;. tala för att alltför bestämda slutsatser icke böra dragas av de framkomna siff- : rorna i och för sig. Å andra sidan har beredningen ej heller funnit erforderligt 1 att för nu ifrågavarande ändamål låta. verkställa. en ny undersökning angå— ende skattetrycket genom den indirekta beskattningen, vilket för övrigt även faller utanför beredningens uppdrag. Att den regressiva konsumtionsbeskatt— ningen innebär en hårdare belastning i de lägre inkomstskikten än i de högre är ju obestridligt.

En annan omständighet, som enligt beredningens mening talar för en jämk— ning i beskattningen till de lägre inkomsttagarnas förmän, är att den under kriget inträdde. skatteskärpningen vid den statliga beskattningen relativt sett

drabbat de mindre inkomsttagarna mera än de större. Skatteskärpningen vid den statliga inkomstbeskattningen från år 1939 till år 1945 framgår av följande tablå, avseende skatter för makar utan barn i kommun tillhörande ortsgrupp III, varvid skatten för taxeringsåret 1939 beräknats med tillämpning av nu gällande ortsavdrag och skatteskala samt med en uttagning med 110 % av gällande bottenskatt (d. v. s. i enlighet med vad som förutsattes i 1936 års skattekommittés förslag) men utan värnskatt.

Statsskatt vid 1939 års Statsskatt vid 1945 års

taxering taxering Skatteokmng

år 1945 i % av 1939 års

& 0 . '6 av kronor . ”6 av skatt inkomsten inkomsten

lnkomst

kronor

1 000 —— _

2 000 13 ' 34 ' 161'5 3 000 37 ' 96 ' 159'5 4 000 82 ' 210 ' 1561 6 000 176 ' 451 ' 1562 8 000 285 ' 716 . ' 154'7 10 000 405 40 1 026 ' 153'3 20 000 1 373 6 9 3 216 " 134'2 40 000 4 462 1l'2 9 745 ' 118 4 60 000 8391 140 17 955 ' 1140 100 000 17 847 178 36 987 ' ' 1072 200 000 45 404 22'7 91 216 455 1009

Av tablån framgår, att skattebelastningen sedan år 1939 för de angivna inkomstlägena ökat med mellan 100,9 och 161,5 %, räknat å 1939 års skatt. Den procentuella. ökningen är störst för de lägre inkomsterna och faller sedan med inkomstens stegring. Att så är förhållandet beror givetvis dels på skalanvs utformning och dels på. begränsningen av rörligheten till att gälla endast bottenskikten.

I verkligheten har ökningen i skattebelastning varit större än som framgår av tablån. Även den inträdda minskningen i penningvärdet har inneburit en skatteskärpning,

I detta sammanhang må erinras om att frågan om penningvärdets betydelse för en skatteskalas verkningar var föremål för särskild uppmärksamhet vid tillkomsten av den skala, som antogs år 1919 och som gällde intill år 1938. Inkomstskattesakkunniga, som utarbetat det till grund för 1919 års författ— ningsändringar liggande förslaget rörande den statliga beskattningen, anförde därvid bland annat, att det vore lätt att inse att vid en progressiv beskattning ett sjunkande penningvärde medförde för alla skattskyldiga en högre skatte— kvot än förut och att i allmänhet förhöjningen i skattekvot vore större för små. taxerade belopp än för stora.1 Till belysande härav yttrade de sakkun- niga, att om man för enkelhetens skull antoge att penningvärdet sjunkit till hälften av det normala, måste varje person för att äga lika stor verklig in— komst som förut ha en inkomst, som motsvarade dubbelt så stort penning- belopp som förut. Den nominella inkomsten borde således bliva fördubblad

1 Prop. nr 259/1919 bilaga 1 s. 28—29.

för att den verkliga inkomsten skulle förbliva oförändrad. När inkomsten för- dubblades komme emellertid på grund av progreSsionen skatten att bliva mer _än fördubblad och skattekvoten komme sålunda att stiga. Då i vanliga fall progressionen vore hastigare vid nedre ändan av skatteskalan än i mitten och i övre ändan, bleve stegringeni skattekvot högre för de små än för de medel- stora och större inkomsterna.

I en särskild tabell visade de sakunniga, hur stor stegringen i skattekvot skulle bliva för olika taxerade belopp vid dåvarande ordinarie inkomst- och förmögenhetsskatt, om penningvärdet skulle sjunka till hälften. Av tabellen framgick, att ökningen i skattekvot var mycket hög vid de lägsta taxerade be- loppen men sedan i allmänhet alltmera minskades ju större det taxerade be- loppet vore. När man kommit till den punkt, där progressionen upphörde, uppstode icke längre någon ökning i skattekvoten.

Inkomstskattesakkunniga anförde i en senare promemoria, att man genom en väl avpassad procentuell höjning av de skattefria avdragen kunde för de smärre inkomsterna i beskattningshänseende förtaga verkan av penningvär- dets fall, varemot de större inkomsterna finge vidkännas en något ökad skattekvot.1

Frågan om den betydelse, penningvärdets höjd har vid utformningen av en graderad skatteskala, berördes även av departementschefen i den vid 1936 års riksdag framlagda propositionen med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen. Under erinran »om de av inkomstskattesakkunniga. i detta hänseende gjorda uttalandena framhöll departementschefen, att vid en höjning av prisnivån krävdes en skala, som i relativt högre grad belastade större inkomster, om den verkställda avvägningen av skattebördan mellan olika stora inkomster skulle bevaras.2

Beredningen, som delar den av inkomstskattesakkunniga och departements- chefen sålunda uttalade uppfattningen, vill för egen del erinra om att den allmänna prisnivån för närvarande ligger cirka 50 % över 1938 års prisnivå3 samt att socialstyrelsens levnadskostnadsindex sedan nämnda år ökat med 45 %. Även detta förhållande måste givetvis ha verkat i riktning mot en rela— tivt sett hårdare skattebelastning av de lägre inkomsterna än av de högre.

Emellertid motverkar otvivelaktigt den av beredningen föreslagna höjningen av ortsavdragen verkningarna i nu ifrågavarande avseende av den inträffade penningvärdesförsämringen. I syfte att visa, att ortsavdragens höjning endast för de allra lägsta inkomsterna neutraliserar dessa verkningar har beredningen ändrat beräkningarna i den ovanintagna tablån av statsskatten vid 1945 års taxering med hänsyn till dels det förändrade penningvärdet och dels de av beredningen föreslagna ortsavdragen. Eftersom nuvarande penningvärde mot- svarar två tredjedelar av 1938 års penningvärde, har inkomsten vid 1945 års taxering höjts med 50 % för att motsvara samma reella inkomst som år 1938.

1 Prop. nr 259/1919 bilaga 2 s. 54—55. ? Prop. nr 232/1936 9. 97. 3 Prop. nr 210/1946 5. 44.

Ortsavdragen ha upptagits i enlighet med beredningens förslag, d. v. s. till 2750 kronor i ortsgrupp III, men skatten har beräknats enligt nu gällande grunder. Tablån erhåller då följande utseende.

1939 års taxering 1945 års taxering Skatteökniug resp. skatteminskning Skatt i % . Skutt i % år 1945

av Inkomst Ski? 1 av i % av 1939 inkomsten ' inkomsten å" skatt

Skatt i

Inkomst kr.

1 000 1 500 — 2 000 ' 3 000 8 3 000 ' 4 500 177

4 000 6 000 349

6 000 ' 9 000 755 8 000 ' 12 000 1 223 10 000 . ' 15 000 1 809 20 000 ' ' 30 000 5 931 40 000 ' 60 000 17 602 61) 000 . ' 90 000 31 768 100 000 ' 150 000 63 218 42'1 200 000 22"! 300 000 150 956 5013

”' I O

225 190 190 183 215 186 161 152 136 121

++++++++++|

Av tablån framgår, att för de ovan angivna inkomstbeloppen de föreslagna ortsavdragen skulle medföra en skatteminskning i jämförelse med 1939 års skatt endast beträffande inkomsten å 2 000 kronor, mätt i 1938 års penning- värde. I övriga fall innebära nuvarande skattesatser en skatteökning i för- hållande till 1939 års skatt som är större än enligt beräkningarna i den första tablån och skatteökningen är störst för de lägsta inkomsterna men avtar sedan i allmänhet vid stigande inkomst.

Med hänsyn till nu anförda omständigheter har beredningen ansett sig kunna förorda den ovan angivna avvägningen av skattebördan mellan skatt- skyldiga i olika. inkomstlägen.

KAP. V.

Inkomstbeskattningen av juridiska personer.

Inledning.

Vid utformandet av grunderna för statsbeskattningen av juridiska personer ha olika synpunkter anlagts alltefter det 5. k. dubbelbeskattning eller enkel— beskattning åsyftats. Dubbelbeskattning innebär i princip, att den juridiska personens inkomst beskattas icke blott hos den juridiska personen utan även, i den mån den utdelas såsom vinst, hos den som erhållit utdelningen. Vid enkelbeskattning beskattas den juridiska personen i stället för dess intres— senter. Dubbelbeskattning åsyftas för närvarande i fråga om aktiebolag —— beträffande försäkringsaktiebolag i den mån inkomsten belöper på aktie- ägarna i denna'deras egenskap —— och ekonomiska föreningar samt vissa ut- ländska juridiska personer. Beskattningen av dessa juridiska personer sker numera efter proportionell grund. Enkelbeskattning åsyftas i fråga om exem— pelvis stiftelser och ideella föreningar. I den mån enkelbeskattning åsyftats, har man avsett att den juridiska personen skall drabbas av den skatt, som i genomsnitt skulle ha träffat de fysiska intressenterna eller dem, som i sista hand komma i åtnjutande av inkomsten, om dessa beskattats själva. På grund härav har skatten jämväl för de juridiska personer, beträffande vilka enkelbe— skattning åsyftats, gjorts proportionell. Oskifta dödsbon och familjestiftelser beskattas dock enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatte— skalan.

För sådana juridiska personer, som ej skola beskattas enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan, är inkomst- och förmögenhets— skatten enligt nuvarande bestämmelser i sin helhet rörlig. De erlägga sålunda endast bottenskatt. Grundbeloppet utgör för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkringsanstalter, som icke äro aktiebolag, sparbanker, Sparbankernas säkerhetskassa, Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sveriges stadshypotekskassa, hypoteksföreningar, svenska bo— stadskreditkassan, bostadskreditföreningar samt sådana utländska juridiska personer, som ej beskattas i likhet med fysiska personer, 10 % av det beskatt- ningsbara beloppet. Alltsedan budgetåret 1940/41 har skatten av dessa grup- per av skattskyldiga erlagts med 200 % av grundbeloppet. Efter åren 1943 och 1946 beslutade ändringar i 20 % förordningen om statlig inkomst- och för— mögenhetsskatt har dock procenttalet för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig in— komst, bestämts lika med procenttalet för fysiska personer, vilket procenttal alltsedan budgetåret 1940/41 utgjort 150. För andra skattskyldiga till vilka höra bland annat stiftelser och ideella föreningar _ utgör grundbeloppet 5 %

av det beskattningsbara beloppet, och detta grundbelopp har alltsedan budget- året 1940/41 uttagits med 150 %.

Värnskatten utgör alltsedan budgetåret 1942/43 för aktiebolag och därmed likställda skattskyldiga — däribland även fönsäkringsanstalter — 12 % av det beskattningsbara beloppet samt för övriga juridiska personer utom för dem som beskattas i enlighet med den för fysiska personer gällande skatte- skalan — 6 % av det beskattningsbara beloppet.

Den sammanlagda statsskatten utgår sålunda enligt nu gällande beskatt— ningsgrunder för aktiebolag m. fl. juridiska personer med 32 % av det beskatt- ningsbara beloppet, för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, med 27 % av det beskattningsbara beloppet »samt för övriga juridiska personer med ovan an- given begränsning med 13,5 % av det beskattningsbara beloppet.

Vid 1945 års taxering utgjorde det sammanlagda beskattningsbara beloppet för svenska aktiebolag, svenska ekonomiska föreningar, svenska försäkrings- anstalter, som ej äro aktiebolag, sparbanker och utländska juridiska personer 1033,7 miljoner kronor samt den sammanlagda debiterade inkomst- och för- mögenhetsskatten och värnskatten för dessa skattskyldiga 329,5 miljoner kronor. Därav belöpte å envar av nämnda grupper av skattskyldiga följande belopp:

_ Debiterad statsskatt i milj. kr. Beskattnings- bart Inkomst- belOPD och förmögen- Värnskatt hetsskatt

Summ u. statsskatt

Svenska aktiebolag ................ 956": 190 5 114'7 3052 Svenska ekonomiska föreningar . . . . 51'1 10'2 6'1 16'3 Svenska försäkringsanstalter (ej ak-

tiebolag) ........................ 17'1 2'9 2'1 5 0 Sparbanker ........................ 4'4 G"!) 05 1'4 Utländska juridiska. personer ...... 4'9 1'0 0'6 1'6

1 0337 2065 1240 3295

För stiftelser och därmed likställda skattskyldiga utgjorde vid 1945 års taxering det sammanlagda beskattningsbara beloppet 37,3 miljoner kronor samt den debiterade inkomst- och förmögenhetsskatten och värnskatten 5,0 miljoner kronor.

Inkomstbeskattningen av aktiebolag och därmed likställda juridiska

personer.

Den sven-ska aktiebolagsbeskattningen bygger på den tanken, att den in- komst, som förvärvas genom ett aktiebolag, äger större skattekraft än annan inkomst. På grund härav beskattas dels bolaget för all sin inkom-st och dels bolagets delägare för av dem uppburen utdelning.

En avvägning av skattebördan för aktiebolag och därmed likställda juri- diska personer kan givetvis icke undgå. att röna inflytande av det sätt, på

vilket skattebördan avvägts för fysiska personer. Beskattningen av ifråga- varande juridiska personer bör sålunda avpassas så, att en skälig del av den sammanlagda statsbeskattningen faller å dessa juridiska personer. En viss korrespondens bör även finnas mellan skattetrycket för dessa juridiska per- soner och skattetrycket för fysiska personer.

Såsom framgår av den under kap. IV lämnade redogörelsen för den av Kungl. Maj :t vid 1946 års riksdag framlagda finansieringsplanen torde under de närmaste åren stora krav komma att ställas på beskattningen för beredande av täckning för väntade statsutgifter. En sänkning av skattesatsen för aktie- bolagen och därmed likställda juridiska personer under den nu gällande eller 32 % finner beredningen fördenskull helt utesluten. Vid finansierings— planens framläggande har departementschefen uttalat, att för bolagsbeskatt— ningens del någon höjning av skatteprocenten syntes kunna övervägas och första särskilda utskottet har icke haft något att invända mot denna uppfatt- ning.

Beträffande beskattningen av fysiska personer innebär beredningens för- slag vid 110% uttagning av grundbeloppet ett intäktsbortfall i jämförelse med nuvarande skattesystem och skattesatser av omkring 190 miljoner kronor. Förslaget medför skattelindring i fråga om gifta skattskyldiga för taxerade belopp understigande omkring 15 000 kronor och vad angår ensam-stående skattskyldiga för taxerade belopp understigande omkring 7000 kronor. Vid högre taxerade belopp än nu nämnts föranleder förslaget skattehöjningar, vilka dock endast för de mycket höga inkomsterna äro mera avsevärda.

I likhet med departementschefen och första särskilda utskottet finner be- redningen önskvärt, att aktiebolagen och därmed likställda juridiska personer få genom en höjning av skattesatsen i någon mån bidraga till täckning av ovannämnda intäktsbortfall. I_ ett läge, då en påtaglig skattelindring anses erforderlig för den stora mängden av skattskyldiga med låga inkomster och då förslaget om denna skattelindring föranleder en betydande minskning av skatteintäkterna för staten, kan det enligt beredningens mening icke anses oskäligt, att ifrågavarande juridiska personer få vidkännas något ökade skatte- utgifter för underlättande av förslagets genomförande.

Vad särskilt angår aktiebolagen må framhållas, att dessas delägare mesta- dels torde ha inkomster av sådan storlek att skatteskärpning inträder för dem enligt förslaget. I aktiebolagens inkomster ingå —— förutom avsättning för den å inkomsten belöpande skatten — dels vad som utdelas till delägarna och som beskattas hos såväl delägare som bolaget och dels den del av inkomsten som fonderas hos bolaget. Vid bolagsbeskattningens införande i vår skatte- lagstiftning anfördes såsom grund för densamma bland annat, att en särskild skatt, lagd å. bolaget såsom sådant, borde komplettera inkomstskatten för fysiska personer.1 Denna särskilda skatt å bolagen har såsom ovan nämnts vid sin tillkomst bland annat motiverats därmed att inkomst som förvärvats genom ett aktiebolag äger större skattekraft än annan inkomst. Därjämte har

1 Se bl. a. bolagsskatteberedningens betänkande med förslag till ändrade bestämmelser angående beskattning av aktiebolag och andra näringsföretag m. m. (SOU 1931: 40 s. 119).

emellertid för bolagsbeskattningen anförts det skälet, att ingen del av bola- gens inkomst borde gå fri från beskattning samt att icke utdelad vinst förden— skull borde beskattas hos bolagen.

Beredningen saknar för sin del anledning att taga ställning till frågan om hur bolagsbeskattningen rent teoretiskt skall motiveras. Huruvida bolagsbe- skattningen skall —— såsom under tidigare lagstiftningsarbeten synes ha skett —— betraktas såsom ett komplement till inkomstbeskattningen av fysiska per- soner eller som en beskattning, avsedd att direkt träffa bolagen, lämnar så- lunda beredningen därhän. Med utgångspunkt från betraktelsesättet om bo— lagsbeskattningen såsom ett komplement till inkomstbeskattningen av fysiska personer kan det visserligen göras gällande, att den av bolagen erlagda skat- ten, till den del den hänför sig till inkomst, som utdelas till delägarna, icke med nödvändighet behöver stå i ett visst förhållande till delägarnas inkomst- beskattning. Beträffande den del av bolagens inkomster, som fonderas hos bolagen, bör dock en skärpning av delägarnas inkomstbeskattning motsvaras av en skärpning även av beskattningen av nyssnämnda del av bolagsinkom- sterna. Eljest inträder en rubbning i den gällande avvägningen av beskatt- ningen.

Vid bedömandet av frågan om beskattningens avvägning för nu ifråga- varande juridiska personer bör emellertid tillses, att beskattningen icke göres så hög att genom densamma skadliga verkningar kunna uppkomma för nä- ringslivet. Vad beträffar aktiebolagen må härvid till en början framhållas, att det icke är aktieägarnas intresse av att få bibehålla nuvarande utdelning å deras aktier, som här påkallar särskilt beaktande. Trots den skärpning av aktiebolagsbeskattningen, som ägt rum sedan åren närmast före kriget, synas aktiebolagen — i varje fall industriföretagen — i allmänhet kunnat bibehålla. ungefärligen samma utdelning som under åren närmast före kriget. Bered— ningen kommer i det följande att beträffande industribolagen återgiva visst statistiskt material för belysande av detta förhållande. I detta sammanhang vill beredningen endast framhålla, att det torde få anses uppenbart, att med nuvarande ränteläge i aktier placerat kapital i allmänhet ger en högre förränt- ning än kapitalplaceringar av annat slag. Ur förräntningssynpunkt kan för- denskull kapitalplaceringar i aktier sägas vara en mera gynnad form än andra kapitalplaceringar. Bedömes den föreliggande frågan enbart med hänsyn där- till, synes enligt beredningens uppfattning fog finnas för det antagandet, att hos aktiebolagsinkomsterna ofta finnes en nu outnyttjad skattekraft, som i rådande läge bör kunna tillvaratagas.

I detta sammanhang bör emellertid tagas under övervägande, huruvida en skärpning av bolagsbeskattningen kan äga rum utan att verka hämmande på företagsamheten och utan att utgöra hinder för bolagens konsolidering. Där- vid må erinras om den aktiebolagen liksom även ekonomiska föreningar, öm-sesidiga försäkringsbolag och sparbanker -— tillkommande rätten till fri av- skrivning å inventarier, varigenom möjlighet förefinnes för vederbörande företag att sörja för sin konsolidering. Även genom värderingen av innelig—

gande varulager kunna skapas dolda reserver och så sker också i stor utsträck— ning. Slutligen må erinras om lagstiftningen angående rätt till avdrag för av— sättning till investeringsfond, genom vilken lagstiftning möjlighet beredes till uppskov med vidtagande av dispositioner av olika slag. Giltighetstiden för sistnämnda lagstiftning utgår visserligen med 1947 års taxering. Förslag till ny lagstiftning i ämnet har emellertid utarbetats av särskilda sakkunniga (SOU 1945: 49). Enligt vad beredningen inhämtat kan denna fråga väntas bliva upptagen till behandling senast genom proposition till 1947 års riksdag. Med hänsyn till dessa möjligheter för aktiebolagen att konsolidera sin ställ- ning och att skapa dolda reserver finner beredningen icke sannolikt, att en viss skärpning av bolagsbeskattningen skulle kunna befaras medföra hämmande verkningar med avseende å företagsamheten.

Detta antagande vinner ett visst stöd i den undersökning, som av Indu- striens utredningsinstitut verkställts rörande »Inkomster och investeringar inom industrien 1937—1944». Denna undersökning avser en bearbetning av 193 industriföretags bokslut. Vid undersökningen ha utvalts de större och medelstora företagen inom varje bransch. Sammanlagda arbetarantalet vid de i undersökningen ingående företagen uppgick år 1942 till drygt 25 % av det i industristatistiken redovisade arbetarantalet i hela industrien. Undersök- ningens re-sultat, som torde kunna anses representativt för de större och me» delstora företagen, har sammanställts i tabeller, avseende dels samtliga de 193 undersökta företagen och dels företagen inom varje bransch för sig. Ur tabel- len för samtliga företag må här meddelas följande uppgifter, varvid beloppen, som avse verksamhetsår (och ej taxeringsår), angivas i miljoner kronor.

V' t På årets V' !; . Eget ins vinst ins . . Taxerat A r kapital 1 fore belöpande efter Utdelning Fondermg belopp skatt skatter skatt 1937 1 640'2 163'9 42'1 121'8 78'7 43'1 147'9 1938 1 6707 15215 44'9 107'9 76'4 31'5 1348 1939 1717'5 1746 73 2 101'4 75'4 26'0 1608 1940 1 7304 189'0 79'9 1011'1 71'4 37'7 166'0 1941 1 766 3 21 I3'6 82'4 121'2 77'1 44'1 172'4 1942 1 8148 219'4 95 1 124'3 80'2 44'1 189'5 1943 1 8634 231'8 102'9 1289 830 45'9 208'4 1944 1 907'3 2427 1102 1326 84'1 48'4 2181 1 Med eget kapital avses här aktiekapitalet, årets redovisade vinst samt egna fonder, dock ej skattefonder, pensionsfonder o.dyl.

I undersökningen uttalas, att skatteökningen i början av kriget var så stark, att vinsten efter avdrag för skatt sjönk under förkrigsnivån, trots de på många håll goda konjunkturerna och därmed följande stegring av vinsten före av- draget för skatt. Under de följande krigsåren hade skatterna visserligen tagit i anspråk största delen av ökningen i vinst före skatt men dock lämnat rum för en jämn stegring av vinst efter skatt. Utdelningen hade under hela perio- den varit ganska stabil. I procent av eget kapital utgjorde utdelningen år 1937

4,8, år 1938 4,6, år 1939 4,4, år 1940 4,1, år 1941 4,4, år 1942 4,4, år 1943 4,5 och år 1944 4,4. Fonderingarna utvisade sedan år 1941 en betydande stabilitet. Fonderingen för år 1937 utgjorde sålunda 43,1 miljoner kronor. För åren 1938—1940 kan konstateras en nedgång av fonderingen till respektive 31,5, 26,0 och 37,7 miljoner kronor. Fonderingen för åren 1941—1944 uppgick till respektive 44,1, 44,1, 45,9 och 48,4 miljoner kronor. Det framhålles i under- sökningen, att en jämförelse mellan åren närmast före kriget och senare år syntes ge vid handen att konsolideringen icke mera. väsentligt ökat. Å andra sidan påpekas emellertid, att en konsolidering kan ha skett före bokslutet, t. ex. genom extraordinära avskrivningar, möjliggjorda bland annat genom den fria avskrivningsrätten på lager och maskiner. Den verkliga konsolide- ringen kunde därför icke bedömas enbart med ledning av den i boksluten syn— liga fonderingen.

Beträffande den industriella investeringsverksamheten framhålles i under— sökningen, att denna under krigsåren i stort sett varit livlig. Investerings- verksamheten hade sålunda under dessa år i genomsnitt icke varit mycket mindre än under 1930-talets högkonjunktur, då bruttoinvesteringarnas värde i förkrigspriser uppgick till 400 år 500 miljoner kronor årligen. Emellertid hade den statliga industrien under kriget svarat för en betydligt större del av den totala industriella investeringsverksamheten än tidigare, nämligen drygt 15 % mot knappt 10 % åren närmast före kriget. Den övervägande delen av bruttoinvesteringarna hade finansierats med avskrivningar.

Det må understrykas, att de i tablån här ovan återgivna uppgifterna avse" samtliga de i undersökningen ingående företagen. Inom de olika branscherna har utvecklingen beträffande Vinstresnltat, utdelning och fondering varit något växlande.

Av undersökningen framgår sålunda, att de synliga fonderingarna i de undersökta företagen trots skatteskärpningen sedan åren närmast före kriget -— om här bortses från åren 1938—1940 — icke minskats. Härtill komma de genom avskrivningar eller nedskrivningar skapade dolda reserverna. Hur stora dessa äro torde icke kunna utrönas. Att dessa reserver äro betydande torde dock kunna antagas.

I detta sammanhang må erinras om att i samband med det nya uppbörds- systemets ikraftträdande den 1 januari 1947 skattebefrielse kommer att in— träda bland annat för halva inkomst— och förmögenhetsskatten på grund av 1946 års taxering samt hela den värnskatt, som om uppbördsreformen ej skett _ kan antagas ha utgått på grund av samma års tafxering, ävensom för hela inkomst— och förmögenhetsskatten samt värnskatten på grund av 1947 års taxering. Denna skatteeftergift gäller alla skattskyldiga. Beträffande aktie- bolagen föreligger emellertid det förhållandet, att dessa regelmässigt ha skattereserver, vilka till följd av uppbördssystemets omläggning icke komma att tagas i anspråk för skatt. Skatteeftergiften för aktiebolagen kan beräknas motsvara ett belopp av omkring 500 miljoner kronor och bolagens skattere— server ha enligt en preliminär beräkning uppskattats till 600 a 700 miljoner

kronor.1 Även om dessa skattereserver utgöra engångsbelopp, som framkomma endast vid övergången till det nya uppbördssystemet, synes förefintligheten av des-sa reserver dock i sin mån kunna bidraga till att en skärpning av bolags— beskattningen icke skall få för företagens konsolidering ogynnsamma verk- ningar.

Vad ovan anförts har närmast haft avseende å aktiebolag. (Beskattningen av försäkringsaktiebolag och andra försäkringsanstalter, såvitt avser i försäk- ringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, be— handlas i det följande.) De skäl, som 'kunna anses tala för en skärpning av aktiebolagens beskattning, torde emellertid i huvudsak gälla även övriga med aktiebolagen nu likställda juridiska personer. De ekonomiska föreningarna in— taga därvid i viss mån en särställning. Den ovan åberopade omständigheten, att enligt förslaget en skatteskärpning i stor utsträckning kan förväntas inträda för aktiebolagens delägare och att denna skärpning bör motsvaras av en skärp- ning av beskattningen av den del av bolagens inkomster som fonderas hos bolagen, får nämligen antagas i regel icke äga en motsvarande tillämpning på de ekonomiska föreningarnas medlemmar. Dessa föreningars möjligheter att sörja för sin konsolidering äro däremot desamma som för bolagen och för- eningarnas ekonomiska bärkraft torde ej heller kunna antagas giva anledning till att skattesatsen för dem bör sättas lägre än för aktiebolagen. Det torde även få anses önskvärt, att den nuvarande likställigheten mellan aktiebolagen och de ekonomiska föreningarna i fråga om skattesatsens storlek bibehålles.

Vid övervägande av på den föreliggande frågan inverkande omständigheter har beredningen stannat för att föreslå, att skattesatsen för aktiebolagen och därmed likställda juridiska personer —— utom försäkringsanstalter _— bestäm— mes till 40 %, vilket skulle innebära en höjning av den nuvarande samman- lagda skattesatsen för dessa skattskyldiga med 8 % av den beskattningsbara inkomsten. På grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering kan denna höjning beräknas motsvara en ytterligare skatteintäkt för staten av omkring 80 miljoner kronor.

Den sålunda föreslagna skattesatsen skall icke vara underkastad rörlighet. Enligt beredningen—s uppfattning är anordningen med ett grundbelopp, som uttages efter en årligen fastställd skatteprocent, icke i samma grad påkallad beträffande juridiska personer som i fråga om fysiska personer. Vad som skulle kunna anses tala för denna anordning även beträffande juridiska per- soner är att därigenom enhetliga regler i ifrågavarande avseende skulle erhållas för alla skattskyldiga. Emellertid synes den formella omständigheten, att i inkomstskatteförfattningen skatten för fysiska personer angives genom ett grundbelopp men för juridiska personer genom en bestämd skattesats, vara av mindre vikt. Ur saklig synpunkt synes ej heller någon vägande in- vändning kunna resas mot denna olikhet, eftersom redan enligt nu gällande bestämmelser förutsättas möjligheten av olika uttagningsprocent för fysiska personer och för juridiska personer.

1 Prop. nr 370/1945 5. 273 och prop. nr 75/1946 5. 8.

Inkomstbeskattningen av livförsäkringsanstalter.

Gällande beskattningsregler innebära, att inländsk livförsäkringsanstalt beskattas del-s för överskottet å rörelsen dels ock för viss kvotdel av den be- räknade räntan å premiereserven för direkt tecknade kapitalförsäkringar samt av den ränta, som belöper å eller eljest tillförts premieåterbäringsreserv för dylika, försäkringar. Vid bestämmandet av den kvotdel av räntebeloppen, som skulle bliva föremål för beskattning, vilken kvotdel brukar benämnas ränte— skatteunderlaget, lärer utgångspunkten ha varit, att livbolagens ränteskatt i princip skulle så avvägas, att den motsvarade summan av de skatter, som försäkringstagarna skulle haft att erlägga, om de själva skattat för räntan, men att bolagen å andra sidan icke finge åläggas att betala så stor ränteskatt, att deras förmåga att uppfylla sina förbindelser enligt ingångna försäkrings- avtal äventyrades. Vid utformandet av de ifrågavarande reglerna beaktades vidare den synpunkten, att skatten å överskottet borde tillsammans med ränteskatten ungefär motsvara den skatt, som livbolagen tidigare erlagt.

I 1928 års statsskatteförordning stadgades, att för svensk försäkringsan- stalts inkomst, i den mån den icke belöpte på aktieägarna i denna deras egen- skap, statsskattens grundbelopp skulle utgöra 6 % av det beskattningsbara beloppet. Den _ förhållandevis obetydliga _ del av livförsäkringsaktiebolags inkomst, som belöpte på aktieägarna i denna deras egenskap, skulle däremot beskattas progressivt liksom vanlig aktiebolag-sinkomst eller efter en skala, där grundbeloppet varierade mellan 1,5 och 12 %.

Vid omläggningen av statsskattesystemet år 1938 genomfördes en formell likställighet i beskattningshänseende mellan försäkringsanstalter och aktie- bolag i allmänhet, i det att bottenskattens grundbelopp för båda kategorierna fastställdes till 10 % av det beskattningsbara beloppet. Emellertid åsyftades härmed icke någon ändring av principen, att ränteskatten erlades av liv- bolagen i förs-äkringstagarnas ställe, varför skattesatserna för fysiska perso- ner borde vara utslagsgivande för livbolagens skattebelastning. Att botten- skattens grundbelopp bestämdes lika. för försäkringsanstalter som för aktie- bolag i allmänhet motiverades därmed att i fråga om försäkringsanstalterna det beskattningsbara beloppet så konstruerats att det rätteligen utgjorde alle- nasit omkring hälften av det belopp, som enligt grunderna för bestämmelserna i ämnet egentligen borde beskattas. Den effektiva skattesatsen bleve där- igenom endast 5 % eller något högre än skattesatsen för fysiska personer i det lägsta inkomstskiktet.1

Enligt 20 5 förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt skall för varje år bestämmas med vilka procenttal av de i 18 ä 2 mom. a), b) och c) omförmälda grundbelopp bottenskatt skall för det året utgå. Genom författ— ningsändring år 1943 gjordes till detta stadgande ett tillägg, enligt vilket vid bestämmandet av procenttalen skulle iakttagas att, även om dessa i övrigt be- stämdes olika för de i 18 5 2 mom. under a) och de i samma mom. umder b)

1 SOU 1937: 42 s. 201. och prop. nr 258/1938 5. 190.

avsedda skattskyldiga, procenttalet för svenska försäkringsanstalter likväl skulle, såvitt avsåge i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverk- samhet hänförlig inkomst, bestämmas lika med procenttalet för fysiska per- soner. Denna författningsändring fö1anleddes därav att skattetrycket för liv- bolagen skärpts betydligt mer än för fysiska personer, samt att livbolagens skattebörda fördenskull borde 1 princip återföras till den relation 'till fy siska pei— soners skattebörda, som rådde vid bestämmelsernas tillkomst. 1 Anordningen att samma procenttal av bottenskattens grundbelopp skulle uttagas av inländska liv— försäkringsanstalter som av fysiska. personer ansågs kunna godtagas såsom ett provisorium i avbidan på en mera fullständig omarbetning av reglerna om livbolagens beskattning. I detta sammanhang framhölls, att likställigheten mellan livbolagen och fysiska personer rätteligen icke borde sträckas längre än till att avse den del av livbolagens inkomst av livförsäkringsrörelsen, som belöpte på försäkringstagarna, eller med andra ord den inkomst, för vilken bolagen skattade i försäkringstagarnas ställe. Emellertid antogs den på aktie- ägarna. belöpande delen av sagda inkomst vara så pass obetydlig i förhållande till den på försäkringstagarna belöpande, att några avgörande betänkligheter icke ansågos behöva möta att tillämpa samma regel även på den del av inkom— sten av livförsäkringsrörelsen, som belöpte på aktieägarna.

Den år 1943 beslutade ändringen av 20 & förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt berörde, såsom framgår av vad nu anförts, icke de ut— ländska försäkringsanstalterna. Genom en är 1946 vidtagen ändring av nämnda stadgande utsträcktes emellertid det år 1943 gjorda tillägget att gälla även i fråga om utländsk livförsäkringsanstalt. Denna ändring avsåg i princip att återställa den tidigare relationen mellan de svenska och de utländska anstal- ternas beskattning.2 Departementschefen underströk i detta sammanhang, att denna ändring borde betraktas som ett provisorium i avbidan på en mera full— ständig omprövning av bestämmelserna om livförsäkringsanstalternas be- skattning.

Under år 1942 tillkallade chefen för handelsdepartementet utredningsmän att i viss omfattning verkställa utredning och avgiva förslag angående försäk- ringsverksamheten. Utredningsmännen, som antagit benämningen försäkrings- utredningen, ha under innevarande år avgivit betänkande med förslag till lag om försäkringsrörelse m. m.3 I berörda betänkande ha bland annat föreslagits vissa ändringar av stadgandena i 30 % 2 mom. kommunalskattelagen samt an- visningarna till nämnda paragraf rörande beräkningen av inländsk försäkrings— anstalts nettointäkt av försäkringsrörelse. Någon ändring av 20 % statsskatte- förordningen föreslogs däremot icke.

I öv1igt må nämnas, att försäkringsverksamheten jämväl beröres av det uppdrag, som lämnats 1945 års försäkringsutredning. Syftet med denna ut- redning är att utforma förslag till en sådan organisation av försäkringsverk—

1 Prop. nr 172/1943 8. 20—21. 2 Prop. nr 23/1946 5. 8—9. 3 SOU 1946: 33 och 34.

samheten, som är ägnad att på bästa möjliga sätt tillgodose försäkrings— tagarnas intressen.

Enligt erhållen upplysning kommer vidare 1944 års allmänna skattekom- mitté att till behandling upptaga vissa frågor rörande försäkringsföretagens beskattning.

Beredningen får i anslutning härtill framhålla, att, därest ändrade bestäm— melser skulle genomföras rörande beräkningen av livbolagens nettointäkt av livförsäkringsrörelse, detta givetvis kan få betydelse för frågan om skatte- satsens storlek för livbolagen. I beredningens förslag måste fördenskull be— stämmandet av skattesatsens storlek — liksom de åren 1943 och 1946 beslu— tade ändringarna rörande skatteprocenttalet —— få provisorisk karaktär. Å andra sidan lärer det få anses uteslutet, att skattesatsen skulle för inkomst av livförsäkringsrörelse vara densamma som för aktiebolagen i allmänhet. Så- som ovan nämnts utgör enligt nn gällande beskattningsgrunder den samman- lagda skattesatsen vid statsbeskattningen för försäkringsanstalter, såvitt av- ser i försäkringstekniskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, 27 %.

Vid bestämmandet av skattesatsen för livförsäkringsanstalterna bör be— aktas, att, såsom ovan nämnts, utgångspunkten för den s. k. ränteskatten varit att denna skatt i princip skulle så avvägas att den motsvarade summan av de skatter, som försäkringstagarna haft att erlägga om de själva skattat för räntan. Om denna principiella utgångspunkt är klar, så har beredningen där- emot känt en viss tveksamhet inför det ovan återgivna, bland annat i sam- band med 1938 års skattereform gjorda uttalandet, att för försäkringsanstal— terna. det beskattningsbara beloppet så konstruerats att det rätteligen ut- gjorde allenast hälften av det belopp, som enligt grunderna för bestämmel— serna i ämnet egentligen borde beskattas.1 Beredningen har icke vunnit full klarhet i vad däimed åsyftat-s. Måhända avses med detta uttalande endast ett konstaterande av att dessa bestämmelser, som tillkommo på grundval av ett av 1924 års skatteberedning framlagt förslag, vid sin tillkomst och med då gällande skattesatser medförde en skatt, som motsvarade endast omkring hälften av vad försäkringstagarna skolat erlägga, om de själva skattat för räntan. Om innebörden av ovanberörda uttalande varit den nu nämnda, ägde detsamma emellertid giltighet endast vid tiden för bestämmelsernas tillkomst men däremot ej sedan skattebelastningen undergått ändring beträffande så- väl försäkringsanstalter som försäkringstagare. Hur det numera förhåller sig vid en jämförelse mellan skattebördan-s tyngd för försäkringsanstalterna, å ena, samt försäkringstagarna i genomsnitt, å andra sidan, kan ej utan närmare undersökningar konstateras.

I detta läge och då frågan om livförsäkringsanstalternas beskattning kan förväntas bliva föremål för särskild utredning har beredningen funnit lämp- ligt, altt skattesatsen för försäkringsanstalter, såvitt avser i försäkringstek—

1 Se även prop. nr 172/1943 5. 17 och 20.

niskt hänseende till livförsäkringsverksamhet hänförlig inkomst, bestämmes till 25 %, vilket skulle innebära en avrundning nedåt av den nuvarande skatte- satsen, 27 %.

Beredningen vill i detta sammanhang nämna, att enligt en från försäkrings- håll lämnad uppgift skatten ålivbolagens ränteinkomst med nu gällande beskatt- ningsgrunder och skattesatser motsvarar 17,65 % av ränteinkomsten.1 Efter- som enligt den av beredningen föreslagna inkomstskatteskalan för fysiska personer marginalskatten vid grundbeloppsnivå. utgör 16 %, då den beskatt- a'aingsbara inkomsten överstiger 4000 kronor, synes en skattesats av 25 % för livförsäkringsanstalterna i avbidan på en mera fullständig omarbetning av hithörande bestämmelser kunna godtagas. Denna skattesats skulle —- med utgångspunkt från ovannämnda uppgift om skattens nuvarande storlek i för- hållande till hela ränteinkomlsten — innebära, att skattebelastningen hos liv- försäkringsanstalterna komme att bliva något lägre än 17,65 % av räntein— komsten.

Inkomstbeskattningen av övriga juridiska personer.

De juridiska personer som här avses äro stiftelser och ideella föreningar samt därmed likställda skattskyldiga. Enligt nuvarande bestämmelser utgör grundbeloppsprocenten vid den statliga inkomst- och förmögenhetsskatten för dessa skattskyldiga 5, medan grundbeloppsprocenten för aktiebolag är 10. Grundbeloppsprocenten för ifrågavarande juridiska personer utgör alltså hälften av grundbeloppsprocenten_för aktiebolagen. Den sammanlagda skatte- satsen för ifrågavarande juridiska personer är för närvarande 13,5 % mot 32 % för aktiebolagen.

Då ifrågavarande juridiska personer i regel främja ett allmännyttigt ända— mål, anser beredningen den nuvarande avvägningen av skattebördan för dem böra i huvudsak bibehållas. Skattesatsen bör emellertid avrundas till ett lämpligt tal, och beredningen har därvid stannat för 15 %, vilken skattesats liksom skattesatsen för aktiebolag och därmed likställda juridiska personer icke skall vara rörlig. Skattesatsens avrundning för ifrågavarande juridiska personer skulle på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering med- föra en ytterligare skatteintäkt till staten av omkring 0,5 miljoner kronor.

1 Försäkringsanstalterna Folket och Samarbete i år 1946 avgivet remissyttrande över 1942 års iörsäkringsutrednings betänkande.

KAP. VI.

Förmögenhetsbeskattm'ngens anordnande inom det statliga skattesystemet.

Frågan om särskiljande av den kombinerade inkomst- och förmögenhets- skatten i två från varandra fristående skatter.

Enligt nuvarande bestämmelser beskattas förmögenhet vid den årliga taxe- ringen i två former, nämligen dels genom att en hundradedel (för ekonomiska föreningar en tvåhundradedel) av den skattepliktiga förmögenheten inräknas i det till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt taxerade beloppet dels ock genom att en fristående förmögenhetsskatt, benämnd särskild skatt år för— mögenhet, uttages. Beträffande grunderna för den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten får beredningen hänvisa till den i Bilaga 8 lämnade historiken i detta hänseende.

Då den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten år 1910 infördes i vårt land, anordnades densamma i princip närmast som en skatt å förmögen- hetens avkastning. Det ansågs, att förmögenhetsavkastning skulle kunna bära en skattebörda, som var en tredjedel större än skattebördan för inkomst av arbete. På grund härav lades till den taxerade inkomsten en tredjedel av förmögenhetens efter 5 % beräknade avkastning eller alltså en sextiondedel av förmögenheten.

Såsom framhållits av bolagsskatteberedningcn hade emellertid tesen, att förmögenhetsinkomst i allmänhet skulle beskattas en tredjedel hårdare än annan inkomst antagits blott såsom en metod att åvägabringa en jämförelse mellan den skattekraft, som grundades på förmögenhet, och den, som grunda- des på inkomst såsom sådan. Avsikten var, att med förmögenhetsskatten träffa även förmögenhet, som icke lämnade avkastning. Den av bolagsskattebered- ningen uttalade uppfattningen, att förmögenhetsskatten enligt 1910 års skatte- lagstiftning var tänkt såsom en kombination av de två principerna skatt på förmögenhets avkastning och skatt på förmögenhet. såsom sådan men med övervikt åt den förra principen, torde fördenskull enligt statsskatteberednin— gens mening få anses innebära en riktig karakteristik av vår förmögenhets- beskattning i dess ursprungliga utformning. Med den använda metoden för förmögenhetsskattens bestämmande avsågs att vinnas, att förmögenhetsskat- ten skulle röna inflytande av ej allenast förmögenhetens utan även inkomstens storlek.

Den är 1938 beslutade omläggningen av förmögenhetsbeskattningen, var- igenom förmögenhetsdelen sänktes till en hundradedel och en fristående för-

mögenhetsskatt infördes, utgjorde ett. steg i riktning mot en beskattning av förmögenheten såsom sådan. Att kombinationen av inkomst- och förmögen- hetsbeskattningen därvid bibehölls, ehuru i minskad utsträckning, motivera- des närmast av en önskan att tillvarataga den särskilda skattekraft, som representerades av förmögenhet i förening med god inkomst. Det ansågs jäm väl såsom en fördel, att även de minsta förmögenheterna, om de vore förenade med någorlunda stora inkomster, finge bidraga till förmögenhetsbeskattniu— gen. Deklarationsskyldigheten ansågs därigenom kunna göras mera effektiv och en fullständigare statistik över förmögenheterna vinnas.

Att den förmögenhetsskatt, som uttages genom förmögenhetsdelen, icke är obetydlig framgår av Bilagaå och 9. Den vid Bilaga 5 fogade tabell 4 utvisar resultatet av en på grundval av material, insamlat av 1944 års allmänna. skattekommitté, verkställd uppskattning av den förmögenhetsskatt-, som vid 1943 års taxering hänförde sig till den i taxeringen till inkomst- och förmögen— hetsskatt ingående förmögenhetsdelen. Enligt tabellen utgjorde denna för- mögenhetsskatt 44,26 miljoner kronor, varav 5,71 miljoner kronor belöpte å förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor. Då den på grund av samma års taxering debiterade särskilda skatten å förmögenhet uppgick till allenast 30,3 miljoner kronor, översteg således den å förmögenhetsdelen belöpande skatten med bortåt 50 % den särskilda skatten å förmögenhet.

Vad som i främsta rummet talar för bibehållande av den kombinerade in— komst— och förmögenhetsskatten är enligt beredningens mening, att därigenom ges större möjlighet till differentiering av förmögenhetsskatten med hänsyn till inkomstens storlek än vid två fristående skatter. Om förmögenhetsdelen avskaffas och den därigenom uppkommande minskningen av skatteintäkterna, som enligt vad ovan nämnts kunna anses motsvara omkring 150 % av den särskilda förmögenhetsskatten-s sammanlagda belopp, i stället uttages genom en skärpning av skalan för den särskilda förmögenhetsskatten, komma de i form av förmögenhetsskatt inflytande skatteintäkterna visserligen att till- hopa uppgå till samma belopp som förut. Skatten för ett visst förmögenhets- belopp kommer emellertid — om här bortses från reduktionsregeln att vara densamma oberoende av inkomstens storlek. Detta innebär, att de genom förmögenhetsdelens avskaffande bortfallande skatteintäkterna delvis få bäras av dem, vilkas inkomster i förhållande till förmögenheten äro lägre än nor— malt, medan däremot sådana skattskyldiga., vilkas inkomster i förhållande till förmögenheten äro högre än normalt, erhålla någon Skattelättnad.

Att enligt nuvarande bestämmelser den genom förmögenhetsdelen uppkom- mande differentieringen av skatten med hänsyn till inkomstens storlek är avsevärd framgår av följande uppställning, vari de angivna procenttalen ut- göras av den sammanlagda skattesatsen för inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt (marginalskatten) i varje särskilt skikt:

. Skattesats för i det beskatt- Beskattningsbar-t belopp ningsbara beloppet ingående mmögenhetsdel *

3 010— 6 000 1525 10 010—- 12 000 2375 15 010— 25 000 3275 35 010— 40 000 42-75 50010— 60000 4975 100 010—200 000 61'25 200 010— 68-75

1 Härvid har förutsatts att förmögenhetsdelen »ligger i toppen» av det beskattningsbara beloppet samt att för- mögenhetsdelen i sin helhet faller inom de angivna skikten av beskattningsbart belopp.

Däremot torde det vid en fristående förmögenhetsbeskattning bereda stora svårigheter att anpassa förmögenhetsskatten efter inkomstens storlek. Bort- sett härifrån torde emellertid en omläggning av den särskilda förmögenhets— beskattningen i syfte att vinna större beaktande av inkomstens storlek även möta principiella betänkligheter. Med en förmögenhetsskatt menas principiellt sett en skatt, där den skattskyldiges förmögenhet är beskattningsnorm, d. v. 5. där skattens belopp fastställes med ledning av förmögenhetens storlek. Det kan då icke vara riktigt att låta inkomsten få något större utrymme vid för— mögenhetsskattens utmätande. Därest den nuvarande kombinationen av in- komst- och förmögenhetsbeskattningen skulle avskaffas, lärer man bliva nöd— sakad att såsom en konsekvens härav släppa tanken på att i någon större ut— sträckning erhålla en differentiering av förmögenhetsbeskattningen med hän— syn till inkomstens storlek.

Enligt beredningens uppfattning kunna emellertid även invändningar resas emot bibehållande av den kombinerade inkomst och förmögenhetsskatten. Sålunda kan till en början framhållas, att, sedan en fristående förmögenhets- skatt införts i vårt skattesystem, det måste anses föga rationellt att uttaga förmögenhetsskatt i två olika former. Vid ett system med två fristående skatter kan en bättre avvägning göras av inkomst- och förmögenhet-sheskattningens tyngd var för sig. Det. kan vidare göras gällande, att den nuvarande förmögen- hetsdelen icke har någon principiell grund. Då förmögenhetsdelen utgjorde en sextiondedel, var densamma närmast motiverad såsom avseende en skärpt beskattning av förmögenhetens avkastning. Någon sådan tanke ligger däremot icke till grund för den nuvarande förmögenhetsdelen Att denna satts till en hundradedel berodde helt på att man därigenom ansåg sig kunna erhålla en lämplig och skälig avvägning av skattebördan i sin helhet mellan olika katego- rier av skattskyldiga. Ur mera praktisk synpunkt kan anföras, att vid ett system med två fristående skatter den renodlade inkomstskatten erhåller större elasticitet. Förmögenhetsdelen utgör nu ett visst hinder för skatte— systemets rörlighet. Borttages förmögenhetsdelen, försvinner detta hinder.

En olägenhet med den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten är därjämte, att genom densamma även småsparare drabbas av förmögenhets- skatt. Att skatt skall utgå för sparmedel till ett värde av endast några hundra kronor finner beredningen icke tillfredsställande. Såsom en länsstyrelse fram— höll i remissyttrande över skattedirektören G. Sandströms år 1941 avgivna betänkande med allmänna riktlinjer för åstadkommande av tidigare inbetal- ning av utskylder borde förmögenhetsbeskattningen icke drabba andra kapital— tillgångar än sådana, som enligt gängse språkbruk kunna betecknas såsom >>förmögenhet>>. Även av psykologiska skäl torde det kunna anses önskvärt, att kapitaltillgångar å mindre belopp undantagas från förmögenhetsbeskatt- ning.

Mot den kombinerade skatten kan vidare riktas den invändningen, att denna motverkar sparandet. Denna fråga har i Bilaga .9 och de vid densamma fogade tabellerna 1 och 2 blivit närmare belyst. I tabell 1 har beräknats den sam- manlagda inkomst— och förmögenhetsskatt, värnskatt och särskilda skatt å förmögenhet, som i olika inkomst— och förmögenhetslägen uttages vid ett nysparande av visst belopp, vilket efter 2 respektive 4 % avkastning ger en ränteinkomst av 100 kronor. Av tabellen framgår, att den skatt, som enligt nuvarande bestämmelser uttages å avkastningen av ett nysparande, i de högre inkomstskikten är mycket hög, i vissa fall mer än 100 %. De i tabellen angivna talen avse, såsom ovan nämnts, endast statsskatterna, varvid nu gäl- lande beskattningsgrunder tillämpats. Om hänsyn skall tagas till kommunal- skatten, böra talen höjas med i genomsnitt 10. De i tabellen angivna inkomst— beloppen utgöras av de beskattningsbara beloppen med avdrag i varje sär- skilt fall för förmögenhetsdelen. Tabellen utvisar bland annat, att, om i det beskattningsbara beloppet ingår inkomst av 5 000 kronor och den skattskyl— dige före sparandet. av det belopp som i avkastning ger 100 kronor icke ägde någon förmögenhet, de å det sparade beloppet och avkastningen av detsamma för helt år räknat belöpande statsskatterna utgöra 21 kronor 35 öre vid en för- räntning efter 2 % och 16 kronor 77 öre vid en förräntning efter 4 %. Utgör inkomsten vid samma förmögenhetsförhållanden 25000 kronor, uppgå stats- skatterna på grund av sparandet till 55 kronor 65 öre vid en förräntning efter 2 % och till 43 kronor 72 öre vid en förräntning efter 4 %. Har den skatt— skyldige en inkomst av 200000 kronor men ingen förmögenhet före sparan- det, bliva skattebeloppen 96 kronor 25 öre respektive 75 kronor 62 öre. Är förmögenhet-en före sparandet 30000 kronor, utgöra skattebeloppen vid en inkomst av 5 000 kronor 26 kronor 35 öre respektive 19 kronor 27 öre, vid en inkomst av 25 000 kronor 60 kronor 65 öre respektive 46 kronor 22 öre samt vid en inkomst av 200000 kronor 101 kronor 25 öre respektive 78 kronor 12 öre. Uppgår slutligen förmögenheten före sparandet till 200 000 kronor, be- löpa sig skattebeloppen vid en inkomst av 5 000 kronor till 38 kronor 85 öre respektive 30 kronor 32 öre (i båda fallen efter tillämpning av reduktions- regeln för den särskilda skatten å förmögenhet), vid en inkomst av 25000 kronor till 75 kronor 65 öre respektive 53 kronor 72 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor till 116 kronor 25 öre respektive 85 kronor 62 öre.

Av tabellen framgår sålunda, att verkningarna av nuvarande skattesystem i relativt obetydlig utsträckning hänföra sig till förmögenhetens storlek. Där- emot variera skattebeloppen i avsevärd grad alltefter inkomstens storlek. Är inkomsten hög och förräntningen av det sparade beloppet låg, uppgå stats- skatterna i många fall till mer än 100 % av avkastningen.

De höga skattesatserna bero ju icke enbart på den kombinerade skatten utan äro delvis ett resultat av det nuvarande skattetrycket. Vad som i detta sammanhang närmast är av intresse är emellertid i vad mån den kombinerade skatten bidrager till dessa ur sparsynpunkt ogynnsamma verkningar. Till belysning härav har å. den vid Bilaga 9 fogade tabell 2 gjorts en beräkning av hur stor skatten skulle bliva å en på grund av ett nysparande uppkommen ränteinkomst av 100 kronor, därest skatten skulle beräknas enligt två fri— stående skalor. Beträffande inkomstskatten har därvid tillämpats nuvarande skalor för inkomst- och förmögenhetsskatt samt värnskatt med iakttagande av att det beskattningsbara beloppet i varje särskilt fall minskats med 1hon av förmögenheten. Å det härvid återstående beloppet, som i tabellen angi- ves såsom beskattningsbar inkomst, har inkomstskatten beräknats. Förmögen- hetsskatten har beräknats på grundval av skalan för den nuvarande särskilda skatten å förmögenhet med förhöjning i varje särskilt fall med 150 %. De i tabellen angivna talen avse den sammanlagda inkomstskatten och förmögen- hetsskatten, beräknad efter dessa grunder.

Av tabell 2 framgår att, såsom kunnat förväntas, förmögenhetens storlek får större inflytande vid skattens bestämmande, om två fristående skalor till- lämpas. Inkomstens storlek får däremot minskad betydelse men inverkar fortfarande i en ej ringa grad på skatten. Att så är fallet sammanhänger givetvis med att storleken av den å avkastningen belöpande skatten är helt beroende av till Vilket inkomstskikt avkastningen kommer att hänföras. Om den skattskyldige före sparandet icke ägde någon förmögenhet, blir förmögen— hetsskatten å det sparade beloppet och inkomstskatten å. avkastningen till- hopa vid en inkomst av 5 000 kronor 13 kronor 72 öre efter såväl 2 som 4 % förräntning i stället för såsom nu 21 kronor 35 öre respektive 16 kronor 77 öre, vid en inkomst av 25 000 kronor 35 kronor 77 öre efter såväl 2 som 4 % förräntning i stället för såsom nu 55 kronor 65 öre respektive 43 kronor 72 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor 61 kronor 87 öre vid såväl 2 som 4 % förräntning i stället för såsom nu 96 kronor 25 öre resepektive 75 kronor 62 öre. Är förmögenheten före sparandet 30000 kronor, utgöra skattebelop- pen vid en inkomst av 5 000 kronor 26 kronor 22 öre respektive 19 kronor 97 öre i stället för såsom nu 26 kronor 35 öre respektive 19 kronor 27 öre, vid en inkomst av 25 000 kronor 48 kronor 27 öre respektive 42 kronor 2 öre i stället för såsom nu 60 kronor 65 öre respektive 46 kronor 22 öre samt vid en inkomst av 200000 kronor 74 kronor 37 öre respektive 68 kronor 12 öre i stället för såsom nu 101 kronor 25 öre respektive 78 kronor 12 öre. Utgör slutligen förmögenheten före sparandet 200 000 kronor, bliva skattebeloppen vid en inkomst av 5000 kronor 51 kronor 22 öre respektive 32 kronor 47 öre (i båda fallen efter tillämpning av reduktionsregeln) i stället för såsom

nu 38 kronor 85 öre respektive 30 kronor 32 öre, vid en inkomst av 25000 kronor 85 kronor 77 öre respektive 60 kronor 77 öre i stället för såsom nu 75 kronor '65 öre respektive 53 kronor 72 öre samt vid en inkomst av 200 000 kronor 111 kronor 87 öre respektive 86 kronor 87 öre i stället för såsom nu 116 kronor 25 öre respektive 85 kronor 62 öre.

Vid en jämförelse mellan tabellerna 1 och 2 framgår, att beträffande de i tabellerna valda exemplen skattebeloppen genomgående bliva lägre enligt tabell 2 än enligt tabell 1, om förmögenheten icke överstiger 30000 kronor, utom i två fall, då tabell 2 utvisar en obetydlig skatteökning. Skatteökningen på grund av inkomstens ökning är vid angivna förmögenhetsläge avsevärt mindre än enligt tabell 1. I fråga om de i tabellerna valda exemplen avseende förmögenheter å 50000 kronor och däröver utvisar emellertid tabell 2 i flera fall en skatteökning i jämförelse med tabell 1. Det-ta gäller vid de lägsta av de inkomstbelopp, som angivits å tabellerna. Denna tendens framträder starkare, i den mån förmögenheten är större. I de allra högsta inkomstlägena blir däremot skatten enligt tabell 2 så gott som genomgående lägre än enligt tabell 1. Att skatten överstiger 100 % av avkastningen förekommer i tabell 2 endast i fall då en förmögenhet å 200000 kronor är förenad med en in- komst av minst 100 000 kronor och förräntningen sker efter 2 %. Såsom fram- hålles i Bilaga 9 kan den fristående förmögenhetsskatten leda till i för— hållande till avkastningen extremt höga skatter för ett nysparande, då både inkomst och förmögenhet äro stora. Vid den kombinerade inkomst- och för- mögenhetsskatten är för dylika extrema skatt-er för ett nysparande tillräckligt, att inkomsten är hög.

Mot den kombin—erade skatten kan vidare invändas, att skatten på arbets— inkomst i vissa fall blir beroende av förmögenhetens storlek. Om en person med viss inkomst och viss förmögenhet åtager sig ett extrauppdrag, som ger honom en ytterligare inkomst, blir nämligen den å sistnämnda inkomst belö— pande skatten beroende av ej allenast den ursprungliga inkomstens utan även förmögenhetens storlek. Verkningarna härav ha närmare belysts i Bilaga 9, till vilken beredningen får hänvisa.

Slutligen kan såsom en olägenhet för såväl den enskilde som det allmänna framhållas, att det vid den kombinerade skatten ej finnes möjlighet att på ett enkelt sätt utröna hur stor del därav som utgör förmögenhetsskatt.

Vid ställningstagandet till frågan, huruvida den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten bör bibehållas eller icke, har beredningen kommit till den uppfattningen, att denna skatteform, då densamma infördes i vår skatte- lagstiftning, måste anses ha varit en väl funnen lösning för förmögenhets- beskattningens anordnande. På ett smidigt sätt anknöt den kombinerade skatten med då gällande beskattningsgrunder till den skattskyldiges såväl inkomst- som förmögenhetsförhållanden. Att skatten å förmögenhet i någon mån röner inflytande även av den skattskyldiges inkomst finner beredning-en i och för sig icke oberättigat. I den mån som skattetrycket skärpt—s, ha emeller- tid olägenheterna av kombinationen av inkomst och förmögenhet ökats. Vid

den år 1938 beslutade omläggningen av statsbeskattningen rådde sålunda knappast någon meningsskiljaktighet därom att införandet av en fristående förmögenhetsskatt vid sidan av en kombinerad inkomst- och förmögenhets— skatt med minskad förmögenhetsdel vore att föredraga framför en enda kom- binerad inkomst— och förmögenhetsskatt. Efter den ytterligare skärpning av skattetrycket, som sedan år 1938 ägt rum, ha enligt beredningens mening olägenheterna av kombinationen blivit så framträdande, att ett bibehållande av densamma ej gärna kan ifrågasättas. Visserligen är det önskvärt, att den särskilda skattekraft, som förefinnes då en förmögenhet är förenad med god inkomst, blir tillvaratagen i den utsträckning så kan ske. Med nuvarande skattetryck medför emellertid kombinationen, såsom närmare utvecklats i det föregående, att inkomstens storlek i alltför hög grad blir avgörande vid skat- tens bestämmande. Beredningen har fördenskull och på grund av de övriga skäl, som i det föregående anförts mot ett bibehållande av den kombinerade ' skatten, ansett sig böra föreslå, att beskattningen av inkomst och förmögen- het skall ske genom två från varandra helt fristående skatter. I detta sam— manhang må erinras om att, såvitt känt, en kombinerad inkomst- och förmö- genhetsskatt icke förekommer annorstädes än i vårt land.

Det förhållandet, att enligt hittillsvarande bestämmelser en viss kvotdel av den skattskyldiges förmögenhet skolat redovisas i deklarationen även vid de minsta förmögenheter, har otvivelaktigt varit av värde ur taxeringskontroll- synpunkt. Såsom ett led i deklarationskontrollen bruka nämligen taxerings— myndigheterna undersöka, hur den deklarerade inkomsten förhåller sig till förmögenhetsställningen vid beskattningsårets slut, sedd i jämförelse med för- mögenhetsförhållandena enligt den vid det nästzföregående årets taxering av— lämnade deklarationen. Denna kontroll användes företrädesvis beträffande mindre rörelseidkare (som deklarera på rörelsebilaga enligt formulär nr 7 a) samt jordbrukare. Kontrollen begagnas vidare beträffande vissa skattskyl- diga med andra inkomstslag t. ex. tjänsteinkomst av mera tillfällig art. Med kontrollen åsyftas även att klargöra, i vad mån odeklarerade realisationsvins- ter eller gåvor förekommit.

Enligt beredningens förslag skall den förmögenhetsskatt, som nu uttages på grund av den i taxeringen till inkomst— och förmögenhetsskatt ingående förmögenhetsdelen, i stället erhållas genom en skärpning av skalan för den särskilda skatten å förmögenhet. Den för sistnämnda skatt enligt nuvarande bestämmelser stadgade skattepliktsgränsen anser beredningen böra bibehållas. Fysiska personers förmögenheter ej överstigande 20000 kronor bliva där- igenom helt fritagna från skatteplikt till förmögenhetsskatt. Fråga uppkom- mer då, huruvida möjligheten till deklarationskontroll skulle bliva sämre till- godosedd efter en sådan omläggning av skattesystemet. Enligt nuvarande be- stämmelser finnes ju något straffansvar ej föreskrivet för underlåtenhet att i deklaration lämna uppgift eller lämnande av oriktig uppgift i sådana fall, då detta icke innebär undandragande från beskattning.

Denna fråga har _— såsom framgår av Bilaga 8 — behandlats såväl i 1936 års departementspromemoria som av 1936 års skattekommitté. Kommittén

anförde därvid, att vid tillämpning av ett system med fristående förmögen- hetsbeskattning även för förmögenheter understigande skattskyldighetsgrän- sen borde stadgas deklarationsplikt samt att det finge ankomma å beskatt— ningsmyndigheterna att tillse att deklarationerna bleve fullständiga även på denna punkt.

Beredningen får i anslutning härtill framhålla, att även med bortseende från de kontrollsynpunkter, varom här närmast är fråga, skyldighet att. upp- giva förmögenhet, som ej uppgår till skattepliktigt belopp, torde böra. före- finnas. Att den skattskyldige själv vid sin beräkning kommit till en behållen förmögenhet understigande skattepliktsgränsen utesluter ju icke, att taxe— ringsmyndigheterna kunna genom en annan värdering eller dylikt ändra för— mögenhetsberäkningen på sådant sätt att skattepliktigt belopp uppnås. I detta sammanhang må erinras om att i den nuvarande deklarationsblanketten "finnes angivet, att uppgifterna angående förmögenheten skola ifyllas, även om skulderna över-stiga tillgångarna.

Någon författningsändring i syfte att stadga uppgiftsplikt för förmögenheter ej överstigande 20000 kronor finner beredningen emellertid ej erforderlig. Den i 29 % 1 mom. 6) taxeringsförordningen i dess nuvarande lydelse in— tagna föreskriften, att allmän självdeklaration skall upptaga den skattskyl— diges tillgångar och skulder vid slutet av beskattningsåret om och i den mån skattskyldighet för förmögenhet åligger honom, torde enligt beredningens mening innebära, att skyldighet föreligger att i deklarationen uppgiva för— mögenhet även i fall, då denna ej uppgår till skattepliktigt belopp. En här i riket bosatt fysisk person kommer, därest beredningens förslag genomföres, otvivelaktigt att fortfarande vara skattskyldig för förmögenhet, även om denna ej uppgår till så högt belopp, att skatteplikt föreligger för densamma. Givet- vis bör dock i deklarationsblanketten en erinran givas därom att uppgifts— skyldighet för förmögenhet föreligger även i fall då förmögenheten ej över— stiger 20000 kronor. En ansvarsbestämmelse bör däremot införas för den, som i allmän självdeklaration uppsåtligen eller av gr0v oaktsamhet lämnat oriktig uppgift rörande förmögenhet, vilken skolat i deklarationen upptagas. Denna bestämmelse har i förslaget intagits i 141 % 3 mom. taxeringsförord— ningen. Enligt förslaget skall straffet vara dagsböter.

Med denna författningsändring torde enligt beredningens mening taxerings— myndigheterna äga möjlighet att i erforderlig utsträckning vaka över att deklarationerna bliva fullständiga i nu ifrågavarande avseende.

Beredningen vill dock icke fördölja, att vissa olägenheter ur statistisk synpunkt kunna befaras inträda efter den nu föreslagna omläggningen av skattesystemet. De i deklarationerna lämnade» uppgifterna om mindre för- mögenheter komma antagligen att vara mera osäkra än förut. Då det icke torde kunna påräknas, att taxeringsmyndigheterna i någon större utsträck— ning komma att efter anmaning infordra uppgifter om förmögenheten i andra fall än då dessa uppgifter anses kunna få betydelse för taxeringen, blir må- hända underlaget för förmögenhetsstatistiken något mera ofullständigt än nu. Olägenheter av statistisk art böra dock icke få utgöra hinder för en omläggning

av skattesystemet, om en sådan omläggning av andra skäl anses önskvärd. Det må vidare i detta sammanhang erinras om att uppgifter om förmögenheter ej överstigande 20000 kronor först efter den år 1943 vidtagna omläggningen av taxeringslängdernas uppställning kunnat bearbetas och redovisas i den årliga finansstatistiken.

Avvägningen av skattebelastningen vid den av beredningen föreslagna fristående f örmögenhetsskatten.

Såsom framgår av kap. I förutsattes vid 1938 års skattereform, att av den sammanlagda statsbeskattningen av fysiska personer omkring 80 % skulle utgå i form av inkomstskatt och omkring 20 % i form av förmögenhetsskatt. Med utgångspunkt från de på grund av 1945 års taxering debiterade statsskatterna har detta procenttal enligt gjorda beräkningar numera nedgått till om- kring 8,5.

Av kap. 1 framgår vidare, att det år 1938 genomförda skattesystemet, vid vars utformning skatteunderlaget vid 1936 års taxering låg till grund, vid en uttagningsprocent av 110 antogs komma att lämna en sammanlagd skatte- intäkt av 253,3 miljoner kronor, varav å fysiska personer skulle falla 192,2 miljoner kronor. Av sistnämnda belopp beräknades 153,0 miljoner kronor be- löpa å inkomst och 39,2 miljoner kronor å förmögenhet.

De på grund av 1945 års taxering debiterade statsskatterna för fysiska per- soner och därmed likställda skattskyldiga utgjorde 949,29 miljoner kronor, varav 868,09 miljoner kronor kunna beräknas avse inkomstskatt och 81,2 miljoner kronor förmögenhetsskatt. De totala skatteintäkterna för fysiska j personers inkomster ha således sedan år 1938 mer än femdubblats, medan de [ totala skatteintäkterna för förmögenhet ungefär fördubblats.

)

Ökningen av de totala skatteintäkterna ger emellertid icke någon större ledning vid bedömandet av skattebelastnin-gens storlek. Mera belysande är i detta hänseende en jämförelse mellan beskattningens tyngd vid tiden före kriget och nu.

Under kap. IV har en jämförelse gjorts i fråga om inkomstskattens ök- ning i olika inkomstlägen från taxeringsåret 1939 till taxeringsåret 1945. En motsvarande jämförelse beträffande storleken av de senare årens skärpningar av förmögenhetsbeskattningen bereder större svårigheter. Detta samman- hänger med att förmögenhetsskatten till övervägande del uttages genom den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten. Förmögenhetsskattens stor- lek är alltså i hög grad beroende av den skattskyldiges inkomst. En jäm- förelse av det slag, som gjorts i fråga om beskattningen av inkomst, är så- ledes icke möjlig att åstadkomma beträffande beskattningen av förmögenhet. En annan metod för mätande av den inträdda ökningen i skattetrycket å för- mögenheterna har därför måst väljas.

I 1936 års skattekommittés betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen ha verkställts vissa beräkningar av förmögenhets- fördelningen, förmögenhetsskattens fördelning och medelskattesatsen för för! mögenheter i olika storleksgrupper, vilka beräkningar äro grundade på dels

1936 års taxering dels ock samma års partiella folkräkning! På grundval av det material, som för 1944 års allmänna skattekommittés räkning samman- ställts av t. f. förste aktuarien J. F. Bredal—Bauer, har verkställts en motsva- rande beräkning beträffande förmögenheterna vid 1943 års taxering. Det bör därvid framhållas, att de för åren 1936 och 1943 sålunda erhållna siffrorna delvis icke äro jämförbara.. Förmögenhetssumma och förmögenhetsskatt avse sålunda för år 1936 samtliga förmögenhetsägare men för år 1943 endast för- mögenhetsägare med taxerat belopp överstigande 600 kronor. Vid jämförelsen böra därför förmögenhetssummorna för år 1936 något reduceras (samman— lagt med cirka 850 miljoner kronor). Beträffande förmögenheter ej översti— gande 20 000 kronor innebära siffrorna för år 1943 endast en grov uppskatt— ning. Jämförelsen utvisar följande resultat.

.. .. F örmögcnhets- Förmögenhets- .. . F” .. Formogenhcts- skatt i tusental skatt i 0/00 av för- Skatteoknmg ormogenhetens storlek summa 1 milj. kr. k .. h t år 1943 1 % i tusental kronor r. mogen e ssumman av 1936 års 1936 1943 1936 1943 1936 1943 skatt 0— 10 3 181 3 081 1 287 3 080 040 1'00 1500 10— 20 2 203 2 284 1 134 2 630 051 1'15 1235 20— 30 1 497 1 810 973 2 620 0'65 145 1231 30— 50 1 830 2 404 1 485 4 810 081 200 1469 50— 100 2 018 2 760 2 809 7 940 1'39 2'88 107'2 100— 200 1 713 2 150 3 945 9 230 230 4'29 86'5 200— 300 789 1 067 2 779 6 050 352 5'67 61'1 300— 500 918 1 120 4 171 7 730 4'54 6'91 52'2 500—1 000 931 1 218 5 582 10 290 6'00 8'45 40'8 1 000—2 000 599 842 4 804 8 490 8'02 10'08 25'7 2 000—5 000 366 607 3 517 6 960 961 11'47 194 5 000— 543 421 5 930 5 230 1092 1242 137 Summa 16 588 19 764 38 416 75 060 244 3'80 56'0 * Att procenttalen icke genomgående äro sjunkande vid stigande förmögenhet sammanhänger med omläggningen av förmögenhetsbeskattningen genom 1938 års skattereform.

Såsom ovan nämnts låg skatteunderlaget vid 1936 års taxering till grund vid utformningen av vårt nuvarande skattesystem. Enligt av 1936 års skatte- kommitté gjorda beräkningar uppgick vid samma års taxering den fysiska personer påförda förmögenhetsskatten till 39,23 miljoner kronor.3 Då vid 1938 års skattereform 39,2 miljoner kronor beräknades inflyta i förmögenhets- skatt för fysiska. personer genom det nya skattesystemet, kunna följaktligen de i ovanstående tabell återgivna siffrorna för år 1936 anses representativa för den totala skattebelastning å förmögenhet, som år 1938 åsyftades. För- delningen av skattebelastningen efter förmögenhetsstorlek blev emellertid för- skjuten genom 1938 års skattereform. Detta framgår bland annat av att en— ligt 1938 års skattereform den sammanlagda marginella förmögenhetsskatten vid en uttagning av 110 % maximalt uppgick till 6 + 1,10 X 0,65 + 2,8 : 9,515 promille av förmögenheten, medan såsom framgår av ovanstående tablå

1 SOU 1937: 42 s. 284 och 304. 3 SOU 1937: 42 s. 298.

medelskatteprocenten för förmögenheter överstigande 5 miljoner kronor för taxeringsåret 1936 uppgick till 10,92 promille,

Av tablån framgår, att år 1943 förmögenhetsskattens ökning i procent av 1936 års skatt- utgjorde mellan 13,7 och 150 %. Liksom i fråga om inkomst— skatten är ökningen störst 'i bottenskikten och faller sedan vid stigande för- mögenhet. Påfallande är att skatteökningen för mindre och större förmögen- heter visar så betydande skillnader. Ätt ökningen i skattebelastningen är så avsevärt högre procentuellt sett för mindre än för större förmögenheter sam- manhänger därmed att beträffande mindre förmögenheter förmögenhets- skatten till den största delen härrör från den kombinerade inkomst— och för— mögenhetsskatten och endast till en mindre del utgör särskild skatt å för— mögenhet. Beträffande förmögenheter ej överstigande 20 000 kronor härrör förmögenhetsskatten i sin helhet från den kombinerade inkomst— och för— mögenhetsskatten. Den under de senare åren ökade skattebelastningen å in— komst har därigenom kommit att öva inflytande även på förmögenhetsskattens storlek. I samma mån som förmögenheten ökar, får emellertid förmögenhets- delen minskad betydelse för den sammanlagda förmögenhetsskatten, medan däremot den särskilda skatten å förmögenhet, som ju är en fast skatt, får ökad vikt. Vid de största förmögenheterna bidraga den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten samt den särskilda skatten å förmögenhet i ungefär lika utsträckning till den totala förmögenhetsskatten. Detta belyses närmare i den vid Bilaga 5 fogade tabell 4.

Av den ovan intagna tablån, jämförd med den i kap. IV (s. 163) återgivna tablån rörande inkomstbeskattningens skärpning sedan år 1938, torde kunna dragas den slutsatsen, att skattebelastningen under de senare åren ökat av- sevärt mer för inkomst än för förmögenhet samt att beträffande förmögen— heterna skatteökningen är relativt stor för de mindre och medelstora förmögen- heterna men förhållandevis ringa för de största förmögenhet-erna.

En möjlighet att göra en jämförelse beträffande skatteökningens storlek sedan år 1938 för inkomst respektive förmögenhet finnes emellertid, om man förutsätter att förmögenhetsägarens inkomst motsvarar en förräntning av för- mögenheten efter visst antaget procenttal. Skattens ökning sedan år 1938 kan då beräknas för förmögenheten och den därmed förenade inkomsten. Skatteökningen beräknas sedan för en arbetsinkomst å motsvarande belopp, varefter en jämförelse kan göras beträffande de därvid erhållna resultaten. I nedanintagna tablå har för vissa valda fall sådana beräkningar verkställts, varvid inkomsten antagits motsvara 3 respektive 4 % av förmögenheten. Vid beräkningarna har hänsyn även tagits till penningvärdets fall sedan år 1938. Då den allmänna prisnivån sedan år 1938 stigit med 50 %, ha sålunda inkomst- och förmögenhetsbeloppen för 1945 års taxering angivits till tal, som över- stiga motsvarande siffror för taxeringsåret 1939 (inkomståret 1938) med 50 %. Skatten för år 1939 motsvarar inkomst- och förmögenhetsskatten enligt nu— varande system med en uttagning av 110 % av botten-skattens grundbelopp. För såväl år 1939 som år 1945 ha tillämpats nu gällande ortsavdrag för makar med 1 barn i ortsgrupp V.

a) Förmögenheten antages vara förenad med inkomst, motsvarande 3 procent av förmögenheten.

.. .. Förmögenhetsskatt Skatte- Förmögenhet Inkomst Formog'elljetsskatt i O/oo av ökning i l ' förmögenheten % från 1939 till 1939 1945 1939 | 1945 1939 1945 1939 1945 1945

100 000 200 000 300 000 500 000 1 000 000 3 000 000

150 000 300 000 450 000 750 000 1 500 000 4 500 000

3 000 6 000 9 000 15 000 30 000 90 000

4 500 9 000 13 500 22 500 45 000 135 000

172 471 577 1 369 1 065 2 597 2 313 5 352 5 923 13 737 23 542 50 967

3'6 5'8 4'6 7'1

82

Motsvarande beräkningar för enbart arbetsinkomst utvisa följande.

Inkomst Statsskatt i kr. Statsskutt i % av inkomst Skattoökning i % från

1939 1945 1939 1946 1939 1945 1939 ”111945 3 000 4 500 17 130 0'6 29 383 6 000 9 000 115 691 19 77 305 9 000 13 500 271 1 408 30 104 247 15 000 22 500 703 3 583 47 159 238 30 000 45 000 2 565 11 157 85 24'8 192 90 000 135 000 15 096 54 692 16"8 405 141

b) Förmögenheten antages vara förenad med inkomst, motsvarande 4 procent av jörmögenheten.

.. .. Förmögenhets- Förmögenhet Inkomst Formogerliihetsskntt skatt i 0/00 av __kSFatt?-% 1 " förmögenheten of,,åglgl ; 3 9 1939 1945 1939 1945 1939 1945 1939 1945 till 1945

100 000 150 000 4 000 6 000 196 522 20 35 75 200 000 300 000 8 000 12 000 632 1 546 32 52 62 300 000 450 000 12 000 18 000 1 193 3 012 40 67 67 500 000 750 000 20 000 30 000 2 664 6 066 5'3 81 53 1 000 000 1 500 000 40 000 60 000 6 442 15 109 64 101 58 3 000 000 4 500 000 120 000 180 000 25 755 53 266 8 6 11'8 37

Motsvarande beräkningar för enbart arbetsinkomst utvisa följande.

Inkomst Statsskatt i kr. Statsskutt i % av inkomst Skatteökning i % från 1939 1939 1945 1939 1945 1939 1945 till 1945

4 000 6 000 39 296 1'0 49 390 8 000 12 000 216 1 145 27 95 252 12 000 18 000 453 2 379 38 132 247 20 000 30 000 1 205 5 794 6'0 193 222 40 000 60 000 4 245 17 393 106 290 174 180 000 22 624 79 498 189 442 134

; l &

Såsom framgår av förestående tablåer har skatteskärpningen sedan det nu— varande skattesystemet antogs år 1938 med hänsyn tagen till penningvärdets fall varit avsevärt större för inkomst än för förmögenhet.

Vad ovan anförts torde giva vid handen, att den avvägning av skattebör— dan mellan inkomst och förmögenhet, som skedde i samband med 1938 års skattereform, numera blivit helt rubbad. En förnyad avvägning bör förden- skull under alla förhållanden äga rum.

Vid en fristående förmögenhetsskatt måste en viss minimigräns fastställas för skattepliktens inträdande. I det föregående har såsom en olägenhet med den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten framhållits, att genom densamma även småsparare drabbas av förmögenhetsskatt. Beredningen har därvid anfört, att förmögenhetsbeskattningen icke bör träffa andra kapitaltill- gångar än sådana, som enligt gängse språkbruk kunna betecknas sås-om »för- mögenhet».

Var gränsen för skattepliktens inträdande skall läggas är givetvis en om- dömesfråga. Då beredningen stannat för att föreslå, bibehållande av den gräns, som nu finnes föreskriven beträffande den särskilda skatten åt för- mögenhet, eller 20 000 kronor, har ett av skälen härför varit, att exempelvis de mindre jordbrukarna därigenom kunna antagas komma att undgå förmögen- hetsskatt eller åtminstone få erlägga endast en ringa sådan skatt. Detta synes önskvärt med hänsyn till att avkastningen av ett mindre jordbruk till så be- tydande del är att betrakta såsom inkomst av arbete. Samma förhållande kan föreligga även vid andra näringsgrenar, där rörelsen är av mindre om- fattning. Ur statsfinansiell synpunkt torde något hinder icke möta mot ett fastställande av skattepliktsgränsen till 20000 kronor, eftersom den nu in- flytande förmögenhetsskatten för förmögenheter ej överstigande nämnda be- lopp är relativt ringa. Såsom framgår av den vid Bilaga 5 fogade tabell 4 kan nämligen förmögenhetsskatten på grund av 1943 års taxering för för- mögenheter ej överstigande 20000 kronor beräknas ha utgjort endast 5,71 miljoner kronor. Den uppkommande skatteförlusten bör emellertid tagas igen genom en skärpning av beskattningen för större förmögenheter.

Frågan om en skärpning av förmögenhetsbeskattningen har under de se- nare åren diskuterats vid upprepade tillfällen, särskilt i samband med spörs- målet om införande av en engångsskatt å förmögenhet. Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet behandlas närmare under kap. VII. I detta sammanhang vill emellertid beredningen erinra om följande.

De sakkunniga, som utarbetat förslag till förordning om värnskatt för budgetåret 1940/41, yttrade bland annat, att den omständigheten att den sär- skilda förmögenhetsskatten i de sakkunnigas förslag lämnats orubbad icke hade sin grund i någon uppfattning om att förmögenheten skulle vara mindre lämplig såsom underlag för en krisartad beskattning. De sakkunniga funno emellertid åtskilliga svårigheter vara förbundna med avvägningen av en värn- skatt på förmögenhet, om denna såsom fallet syntes bliva med värnskatten på inkomst skulle behöva uttagas under flera år. Däremot ansågos starka

skäl tala för att låta det särskilda bidrag, som förmögenheterna syntes böra lämna till täckning av krisperiodens utgifter, få karaktären av ett engångs- offer. Därav ansågs följa, att ett visst uppskov med utformningen av en värn— skatt på förmögenhet finge tagas i övervägande.

I proposition nr 185 till 1940 års lagtima riksdag med förslag till förord— ning om värnskatt för budgetåret 1940/41 förklarade sig departementschefen kunna instämma i den motivering, som de sakkunniga lämnat för förslaget om ett uppskov med uttagande av värnskatt i form av en särskild skatt år för- mögenhet. Även samma års bevillningsutskott förordade detta förslag.

Frågan om införande av en engångsskatt på förmögenhet har sedan i an- ledning av motionsvis framställda yrkanden varit under behandling i riks» dagen vid flera tillfällen, senast vid 1945 års riksdag. Samma års bevillnings— utskott anslöt sig därvid i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 55 till den principiella uppfattning, som i ifrågavarande hänseende kommit till ut- tryck vid 1940 års lagtima riksdag, och ansåg sålunda, att förmögenheterna i en eller annan form borde lämna sina särskilda bidrag till täckning av kris— periodens utgifter. För frågans närmare bedömande fann utskottet emeller— tid en ytterligare utredning vara. erforderlig. Vid denna utredning borde även andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer komma under omprövning. Av de beskattningsformer, som kunde tagas under när— mare övervägande vid den av utskottet föreslagna utredningen, nämnde ut skottet såsom exempel en utbyggnad av arvsskatten och av den särskilda skatten å förmögenhet. I enlighet med utskottets hemställan beslöt riks- dagen skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan om utredning i ämnet.

Den sålunda diskuterade frågan om en skärpning av förmögenhetsbeskatt- ningen har särskilt berörts i de för beredningens arbete givna direktiven. Däri har framhållits, att den sedan länge svävande frågan om en engångs— skatt å. förmögenhet borde bliva föremål för nytt övervägande liksom den av riksdagen angivna möjligheten att låta ett ökat bidrag från förmögenheterna utgå genom höjning av den årliga förmögenhetsskatten och av arvsskatten.

Såsom ovan nämnts kunna intäkterna genom den nu i form av kombinerad inkomst- och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet utgående förmögenhetsskatten på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering beräknas till omkring 81,2 miljoner kronor, varav belöper å den kombine— rade skatten 48,2 och å den särskilda skatten å. förmögenhet 33,0 miljoner kronor. Därest genom det nya skattesystemet avsåges att vinnas samma totala belopp i förmögenhetsskatt som enligt nuvarande system, borde skalan för den fristående förmögenhetsskatten utformas på sådant sätt, att skatte- satserna i densamma i genomsnitt innebure en förhöjning av skattesatserna till den särskilda skatten på förmögenhet med 150 %.

Enligt beredningens uppfattning skulle emellertid en sådan avvägning av skatt-ebelastningen för förmögenhet icke vara tillfredsställande. Den särskilda : skatten å förmögenhet har alltsedan år 1938 icke undergått någon skärpning, | trots att inkomstbeskattningen under denna tid avsevärt ökats. Den skärp- ]

ning av förmögenhetsbeskattningen, som sedan nämnda år ägt rum, har så- lunda hänfört sig allenast till förmögenhetsdelen vid den kombinerade in- komst- och förmögenhetsskatten. Av de i det föregående intagna tablåerna framgår också, att skatteskärpningen sedan år 1938 varit avsevärt större för inkomst än för förmögenhet. Från riksdagens sida har, såsom ovan nämnts, vid upprepade tillfällen gjorts uttalanden rörande införande av en värn-skatt å förmögenhet eller en skärpt förmögenhetsbeskattning innnan form och 1945 års riksdag har i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna borde bidraga till täckning av under krisperioden uppkomna utgifter. Såsom framgår av vad ovan under kap. IV anförts har innevarande års riksdag anslutit sig till den av Kungl. Maj:t framlagda finansieringsplanen för den närmaste femårsperioden, vari förut, satts viss ökning av den beskattning, varom här är fråga.

Beredningen föreslår —— därest i enlighet med vad beredningen under kap. VII förordat någon engångsskatt å förmögenhet icke införes _ en skatte- skala för den fristående förmögenhetsskatten, som beräknat å skatteunder— laget vid 1944 ars taxering kan antagas komma att — vid tillämpning av den av beredningen i det följande föreslagna reduktionsregeln_medföra en skatte— intäkt av 108 miljoner kronor. Då den sammanlagda förmögenhetsskatten vid nämnda års taxering kan beräknas ha utgjort 76,8 miljoner kronor, skulle så— lunda genom den föreslagna skalan erhållas omkring 30 miljoner kronor mer än den nuvarande iform av kombinerad inkomst— och förmögenhetsskatt samt särskild skatt å förmögenhet utgående förmögenhetsskatten. I brist på er- forderligt statistiskt material kunna motsvarande beräkningar på grundval av skatteunderlaget vid 1945 års taxering för närvarande icke göras.

Den av beredningen föreslagna skalan, som liksom den nuvarande skalan för den särskilda skatten å förmögenhet är en skiktskala, har följande ut- seende:

20 000 .............. 0 0/00 20 000—100 000 .............. 6 » 100 000—150 000 .............. 10 » 150 000—200 000 .............. 12 » 200 000—300 000 .............. 15 » 300 000— .............. 18 >>

Då enligt det nuvarande skattesystemet förmögenhetsskattens storlek i hög grad är beroende av storleken av den skattskyldiges inkomst, innebär den föreslagna skalan, att i de individuella fallen avvikelserna från den nu- varande förmögenhetsskatten kunna komma att bliva mer eller mindre be- tydande. Hur skalan skulle verka i olika förmögenhetslägen i jämförelse med nuvarande skattesystem belyses i följande sammanställning, därvid den nu— varande förmögenhetsskatten angivits med utgångspunkt från vissa beskatt— ningsbara belopp.

Av tablån framgår, att den genomsnittliga skattesatsen i promille av för- mögenheten enligt den föreslagna skalan skulle för en förmögenhet av 50 000

Förmögenhetsskatt Nuvarande förmögenhetsskatt i o/oo av förmögenheten vid __ enligt föreslagen nedannämnda beskattningsbara belopp i tusental Fömogenhet skala kronor 1 kronor i 0han av i kr. förmögen- 0—3 10—12 15—25 40—50 > 200 heten 20 000 —- 113 % 3'3 4-7 61; 30 000 60 20 1'6 2'7 3'6 fro 7'2 40 000 120 30 1'8 2'9 3'8 5'2 7'4 50 000 180 3 6 21 32 4-1 55 77 60 000 240 4-0 213 34 4-3 57 79 70 000 300 413 24 35 4'4 5'8 8'0 80 000 360 4'5 2'5 3'6 4'5 5'9 8'1 90 000 420 än 27 3'8 4"; 6-1 813 100 000 480 4'8 29 40 4'9 6'3 85 150 000 980 65 34 4'5 5'4 6'8 90 200 000 1 580 7'9 3'9 5'0 59 713 95 300 000 3 080 103 4'8 5'4 6'8 7'7 9'9 500 000 6 680 134 51 6'2 71 8 5 107 1 000 000 15 680 157 57 08 7-7 91 11'3 2 000 000 33 680 16'8 6'5 7'6 85 99 121 5 000 000 87 680 1713 6'9 80 89 103 125

kronor bliva 3,6, medan den nuvarande skattesatsen för samma förmögenhet är lägst 2,1 och högst 7,7 promille, beroende på det beskattningsbara be— loppets storlek. För en förmögenhet av 100000 kronor skulle den genom- snittliga skattesatsen enligt den föreslagna skalan bliva 4,8 promille, medan den nuvarande skattesatsen för samma förmögenhet är lägst 2,9 och högst 8,5 promille. Ju större förmögenheten är desto större blir enligt den före— slagna skalan skatteskärpningen i jämförelse med den nuvarande förmögen— hetsskatten. Då förmögenheten uppgår till 300000 kronor eller däröver, är enligt den föreslagna skalan den genomsnittliga skattesatsen högre än den högsta nu gällande skattesatsen.

Såväl de åren 1934—1938 utfärdade förordningarna om särskild skatt å förmögenhet som den nu gällande förordningen av år 1938 i samma ämne ha innehållit vissa reduktionsregler vid förmögenhetsbeskattningen, vilka regler ha till syfte att åstadkomma en minskning av förmögenhetsskatten i fall av låg eller ingen inkomst. Den nu gällande regeln innebär i sin nuvarande lydelse, att, därest för annan skattskyldig än familjestiftelse eller utländskt bolag den skattepliktiga förmögenheten överstiger 25 gånger det för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet, utgör den be— skattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande 25 gånger det taxe— rade beloppet. Fastställes ej för den skattskyldige något taxerat belopp, ut- gör den beskattningsbara förmögenheten ett belopp motsvarande 25 procent av den skattepliktiga förmögenheten.

Denna regel innebär, att reduktion inträder, så snart den till statlig in- komst- och förmögenhetsskatt taxerade inkomsten (d. v. s. den sammanräk— nade inkomsten med frånräknande av allmänna avdrag men utan tillägg av 1/100 av förmögenheten) understiger 3 % av förmögenheten.

Inom utländsk skattelagstiftning, där förmögenhetsbeskattning förekom- mer, förefinnas, såvitt kunnat utrönas, i allmänhet icke några reduktions— regler, i varje fall icke av det slag som den i vårt land nu gällande regeln. Såsom framgår av Bilaga 2 är det egentligen endast i Danmark som fullt ut vecklade reduktionsregler utformats.1 I övriga länder har man i allmänhet nöjt sig med bestämmelser om skattefrihet för förmögenhet, då inkomsten och förmögenheten understiga viss lägre gräns. Även vissa avdrag å för- [ mögenheten med hänsyn till familjeförhållandena förekomma. , Beredningen måste för sin del ifrågasätta lämpligheten av att vid den nu ' föreslagna omläggningen av skattesystemet bibehålla en reduktionsregel vid

förmögenhetsbeskattningen av den, omfattning som den nu gällande. Ur principiell synpunkt kan en sådan regel vara motiverad i det nuvarande skatte- systemet, där den särskilda skatten å förmögenhet på visst sätt kan sägas vara ett komplement till den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten. Vid en helt fristående förmögenhetsskatt får emellertid skatten i viss mån en annan karaktär. Med den fristående förmögenhetsskatten avses enligt be- redningens uppfattning att träffa den skattekraft, som förmögenheten såsom sådan besitter. Att vid förmögenhetsskattens bestämmande såsom en allmän regel hänsyn skall tagas även till inkomstens storlek finner beredningen icke motiverat. Såsom ovan nämnts sker detta i allmänhet ej heller i utländsk skattelagstiftning, där förmögenhetsbeskattning förekommer.

Emellertid torde det icke kunna förnekas, att sådana fall förefinnas, där en beskattning av förmögenheten utan beaktande av inkomstens storlek skulle ; innebära en viss hårdhet mot den skattskyldige. Särskilt gäller naturligen l detta i sådana fall, då förmögenheten ej är större än att avkastningen av den- ! samma kan anses erforderlig för den skattskyldiges och av honom försörjda familjemedlemmars uppehälle. Genom ortsavdragen erhålles i dylika fall be- frielse från eller lättnad i inkomstbeskattningen. Det kan då synas obilligt, om i sådana fall icke någon lindring skulle kunna äga rum i förmögenhets— beskattningen. Beredningen har fördenskull sökt konstruera en reduktions- regel att användas i de verkligt ömmande fallen.

Vid sina överväganden rörande denna fråga har beredningen uppställt så— som riktlinje, att reduktion icke skall ske i sådana fall, då förmögenheten överstiger 100000 kronor och inkomsten överstiger 3000 kronor eller där- omkring. Beträffande den närmare utformningen av reduktionsregeln har ett flertal olika lösningar skisserats. Beredningen har emellertid slutligen stan- nat för en regel av samma typ som den nuvarande, dock med vissa avvikelser. Den av beredningen föreslagna reduktionsregeln innebär sålunda i huvud- sak, att, därest för fysisk person eller oskift dödsbo den skattepliktiga för- mögenheten överstiger 30 gånger den för den skattskyldige för ifrågavarande beskattningsår enligt förordningen om statlig inkomstskatt fastställda sam-

1 Se även den i 1936 års skattekommittés betänkande med förslag till omläggning av den direkta statsbeskattningen m. m. lämnade redogörelsen för reduktionsregler vid för- mögenhetsbeskattningen av fysiska personer (SOU 1937: 42 s. 310 0. f.).

manräknade nettoinkomsten, samt den skattepliktiga förmögenheten ej över— stiger 100000 kronor, den beskattningsbara förmögenheten skall utgöra ett belopp, motsvarande 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten, dock minst 50 % av den skattepliktiga förmögenheten. Fastställes ej för den skatt— skyldige någon sammanräknad nettoinkomst, skall den beskattningsbara för- mögenheten utgöra ett belopp, motsvarande 50 % av den skattepliktiga för- mögenheten.

Enligt denna regel inträder sålunda reduktion, då den skattepliktiga för- mögenheten ej överstiger 100000 kronor samt den sammanräknade nettoin- komsten understiger 31/3 % av den skattepliktiga förmögenheten.

Enligt den nu gällande reduktionsregeln har reduktionen knutits till det till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt fastställda taxerade beloppet. Sär- skiljandet av inkomst— och förmögenhetsbeskattningen i två från varandra fristående skatter skulle närmast föranleda, att reduktionsregeln anknötes till den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten. Det förefaller emeller- tid beredningen riktigare, att vid bedömandet huruvida förutsättningar för reduktion föreligga jämförelse i stället sker mellan den sammanräknade netto— inkomsten och förmögenheten. Att låta de allmänna avdragens storlek in- verka på reduktionen synes mindre lämpligt, eftersom bland dessa avdrag kunna förekomma utgifter, vilka icke rimligen böra inverka på förmögenhets- skattens storlek (t. ex. periodiska understöd eller dylikt).

Den föreslagna reduktionsregeln innebär, att i reduktionsfallen den be- skattningsbara förmögenheten alltid uppgår till minst 50 % av den skatte- pliktiga förmögenheten. Då inkom—sten understiger 12/3 % av den skatteplik— tiga förmögenheten, sker sålunda icke någon ytterligare reduktion. Det högsta inkomstbelopp, vid vilket reduktion kan inträda, är 3 330 kronor. Vid nämnda inkomst sker reduktion, om den skattepliktiga förmögenheten uppgår till 100000 kronor.

En betydande svårighet har varit att finna en lämplig övergångsanordning för sådana fall, då inkomsten understiger 31/a% av den skattepliktiga för- mögenheten men den sistnämnda något överstiger 100000 kronor. Om någon åtgärd för vinnande av en utjämning av skatten strax ovan den föreslagna maximigränsen, 100000 kronor, ej vidtages, skulle en ökning av förmögen— heten med något hundratal kronor kunna medföra en höjning av förmögen- hetsskatten med belopp, som i vissa fall betydligt överstege förmögenhets— ökningen. Beredningen har övervägt ett flertal olika lösningar för förhind— rande av dylika konsekvenser av den här föreslagna maximeringen av reduk- tionsregeln men har slutligen stannat för följande regel: Överstiger den skattepliktiga förmögenheten 100000 kronor, och motsvarar 30 gånger ;den sammanräknade nettoinkomsten högst nämnda belopp, skall den skatteplik- tiga förmögenheten minskas med skillnaden mellan 100000 kronor och vad som motsvarar 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten eller, om 30 gånger den sammanräknade nettoinkomsten understiger 50000 kronor, med sistnämnda belopp. Vad som härefter återstår utgör beskattningsbar för— mögenhet.

Denna regel innebär sålunda, att om den sammanräknade nettoinkomsten utgör högst 3 330 kronor, får reduktion — även om förmögenheten överstiger 100 000 kronor _— ske med samma belopp som vid en förmögenhet av 100 000 kronor. Regelns innebörd kan ytterligare klargöras genom följande två exempel:

1. Den sammanräknade nettoinkomsten antages utgöra 2000 kronor och den skattepliktiga förmögenheten 120 000 kronor. Den beskattningsbara för- mögenheten blir då 120 000 (100 000 ——60 000) : 80 000 kronor.

Skatt utan reduktion 680 kronor,

» med » 360 » Skattelindring ............ 320 kronor.

2. Den sammanräknade nettoinkomsten antages utgöra 3000 kronor och den skattepliktiga förmögenheten 150 000 kronor. Den beskattningsbara för- mögenheten blir då 150 000— (100 000 — 90 000) = 140 000 kronor.

Skatt utan reduktion 980 kronor, » med » . . . . 880 >> Skattelindring ............ 100 kronor.

Det må ånyo understrykas, att den av beredningen föreslagna reduktion-s— regeln, i vad avser förmögenheter överstigande 100000 kronor, allenast har till syfte att underlätta övergången i Sådana fall, då förmögenheten något överstiger maximigränsen för reduktionsregelns tillämpning, 100 000 kronor.

Till belysning av reduktionsregelns verkningar lämnas här nedan vissa upp- gifter om förmögenhetsskattens storlek enligt beredningens förslag vid vis-sa kombinationer av inkomst och förmögenhet.

Skattepliktig förmögenhet i kr. 30 000 50 000 70 000 100 000 105 000 150 000 200 000 Skifaggigt 60 180 300 480 530 980 1 580 Nettoinkomst i kr, 500 0 30 90 180 210 480 980 1 000 60 60 90 180 210 480 980 1 500 60 150 150 180 210 480 980 2 000 60 180 240 240 270 580 1 100 2 500 60 180 300 330 360 730 1 280 3 000 60 180 300 420 450 880 1 460 3 300 60 180 300 474 520 970 1 568 3 500 60 180 300 480 530 980 1 580

Enligt av beredningen gjorda beräkningar kan den föreslagna reduktions- regeln autagas medföra ett intäktsbortfall av omkring 2 miljoner kronor, vilket belopp måste understiga intäktsbortfallet genom den nuvarande reduk— tionsregeln.

Vissa juridiska personers skattskyldighet till förmögenhetsskatt.

Nu gällande bestämmelser och grunderna för desamma.

Enligt 12 % 1 mom. b) förordningen om statlig inkomst— och förmögenhets- skatt åligger skattskyldighet för förmögenhet >>föreningar och samfund, vil— kas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet, ägare av för gemensamt behov avsatta så kallade besparingsskogar, häradsallmänningar samt andra likartade samfälligheter, som förvaltas självständigt för delägarnas gemensamma räkning, ävensom stif- telser, samtliga dock endast såvitt de äro skyldiga erlägga skatt för inkomst». Genom sistnämnda begränsning av stadgandets tillämpningsområde ha sådana stiftelser och därmed jämförliga juridiska personer, som äro frikallade från skattskyldighet för inkomst, jämväl undantagits från skattskyldighet för för- , mögenhet. Bortsett härifrån omfattar emellertid ovannämnda stadgande icke alla de fall, där förmögenhetsbeskattning kunde ifrågasättas. Det finnes näm— ligen även andra organisationer än de här nämnda där några medlemmar ej äga del i förmögenheten. Beträffande sådana organisationer inträder på grund av detta stadgande icke alls någon förmögenhetsbeskattning vare sig hos orga— nisationen själv eller hos eventuella medlemmar i densamma. Detta är fallet med exempelvis sparbanker och ömsesidiga försäkringsbolag. Varken spar- banker eller ömsesidiga försäkringsbolag kunna rubriceras såsom föreningar eller samfund och de bli därför fria från förmögenhetsbeskattning. Detta för— hållande beror icke på något förbiseende utan är åsyftat. Sålunda yttrade 1924 års skatteberedning, som föreslog införande av proportionell beskatt- ning för sparbanker, att »befrielse från förmögenhetsskatt synes där-emot lik— som nu kunna medgivas>>1. Beträffande försäkringsanstalterna uttalades i . samband med framläggandet av 1934 års förslag till förordning om särskild i skatt å förmögenhet, att den statliga beskattningen av försäkringsanstalter, som driva livförsäkringsrörelse, i viss mån åsyftade beskattning av förmögen- hetg. Det framhölls därvid jämväl, att utgångspunkten för den s. k. ränteskat— ten varit, att hos försäkringsanstalten beskatta försäkringstagarnas räntor å ] inlevererade premier rn. m. för kapitalförsäkringar till i princip det belopp, !

! l ]

som försäkringstagarna i genomsnitt skulle erlagt bland annat i förmögenhets- skatt, om de i stället beskattats själva. Genom en år 1942 vidtagen författ- ningsändring har slutligen i 12 % 1 mom. införts en bestämmelse om att hypo— teksföreningar, bostadskneditföreningar och jordbrukets kreditkassor, vilka äro skattskyldiga för inkomst, äro frikallade från skattskyldighet för förmögen— het. Anledningen till sistnämnda bestämmelser var, att beskattningen av om- förmälda juridiska personer ansetts böra i möjligaste mån vara anordnad på samma sätt som beträffande sparbankernaå 1 Prop. nr 102/1927 5. 195.

' Prop. nr 200/1934 5. 38. 3 SOU 1939: 47 s. 77 och 79.

I 12 ä 1 mom. c) föreskrives vidare, att ekonomiska föreningar, vilkas be- hållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlem- marna, äro skattskyldiga för deras vid beskattningsårets utgång här i riket eller å utländsk ort nedlagda förmögenhet, i den mån densamma vid likvida- tion ej skulle skiftas mellan medlemmarna. Detta stadgande tillkom år 1942 på förslag av 1936 års skattekommittél. Med stadgandet avsågs att: rätta en förut förefintlig bristfällighet i skattelagstiftningen. Enligt 9 % 1 mom. (1) förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt gäller, att vid för— mögenhetsberäkningen skola såsom tillgångar upptagas bland annat andelar i ekonomiska föreningar. Medlemmar i en ekonomisk förening skola alltså beskattas för värdet av de andelar, de äga i föreningen. Enligt den förut gäl- lande lydelsen av 10 % samma förordning skulle andelarna upptagas till det värde, som de kunde anses ha betingat vid försäljning under normala för- hållanden. Andelarna kunde dock i de flesta fall icke värdesättas högre än till belopp, motsvarande den i föreningen gjorda insatsen. På grund härav blev en ekonomisk förenings förmögenhet, i den mån den översteg insats- kapitalet, ej alls underkastad förmögenhetsbeskattning. Föreningen kunde nämligen icke anses hänförlig till de i 12 % 1 mom. b) omförmälda »föreningar och samfund, vilkas medlemmar icke på grund av medlemskapet äga del i föreningens eller samfundets förmögenhet.». 1936 års skattekommitté föreslog rättelse av denna bristfällighet och anförde därvid bland annat följande:

»Såsom ovan nämnts erlägga numera de ekonomiska föreningarna statlig in- komst— och förmögenhetsskatt efter samma skatteskala som aktiebolagen. De sist- nämnda äro icke skattskyldiga för sin förmögenhet utan denna beskattas hos delägarna på så sätt att dessa få skatta för värdet å de innehavda aktierna. Den vid beskattningen_genomförda likställigheten mellan ekonomiska föreningar och aktiebolag borde därför närmast föranleda, att de ekonomiska föreningarnas för- mögenhet i sin helhet bleve beskattad hos medlemmarna. Av skäl, som här ovan framhållits, kunna emellertid medlemmarnas andelar i en ekonomisk förening i regel icke värdesättas högre än till den i föreningen gjorda insatsen. Eftersom det nu förhåller sig så, måste ett konsekvent genomförande av likställigheten med aktiebolagen kräva, att den del av de ekonomiska föreningarnas förmögenhet, som ej kan beskattas hos dessas medlemmar, i stället beskattas hos föreningen. Eljest uppstode icke någon verklig likställighet, utan man skulle här med fog kunna tala om en privilegierad undantagsställning för de ekonomiska föreningarna.

Införes en bestämmelse om skattskyldighet för ekonomisk förening för för- mögenhet, i den mån denna överstiger föreningens insatskapital, uppstår emeller- tid frågan, huruvida skattesatsen för förmögenhetsdelen kan liksom för föreningens inkomst bestämmas till 10 %. Givetvis vore det vid taxeringen enklast, om en enhetlig skattesats kunde tillämpas beträffande såväl inkomst som förmögenhet. Eftersom endast 1hon av den insatskapitalet överskjutande förmögenheten inräk- nas i det beskattningsbara beloppet, skulle detta kanske för föreningarna själva ej heller vara av någon större ekonomisk betydelse. Likställigheten med aktie- bolagen synes emellertid fordra, att förmögenhetsskatten icke blir högre hos föreningen än den skulle ha varit, om medlemmarna fått skatta för ifrågavarande förmögenhet. Det torde säkerligen kunna antagas, att förmögenheten i sådant fall i regel blivit beskattad efter en avsevärt lägre skattesats än 10 %. Enligt kom- mitténs uppfattning skulle det vara en lämplig medelväg, om skatten för den för- mögenhet, som beskattas hos föreningen, utginge efter en skattesats av 5 %.

Genomförandet av en sådan beskattningsmetod synes dock kunna möta praktiska svårigheter. Då förmögenheten blir beskaffad hos en ekonomisk förening, kommer förmögenhetsdelen att jämte föreningens skattepliktiga inkomst ingå i det till statlig inkomst— och förmögenhetsskatt beskattningsbara beloppet. Av taxerings— längden kommer, såsom denna nu är uppställd, icke att framgå. huru stor del av det beskattningsbara beloppet som utgör förmögenhetsdel. — _— _— Det syr-.es emellertid icke vara nödvändigt att förfara på detta sätt. Samma resultat skulle kunna uppnås även på en annan väg, nämligen genom att låta förmögenhetsdelen, som enligt nuvarande bestämmelser utgör 1/100, för en ekonomisk förening beräknas till allenast 1/2oo. Därigenom bleve möjligt att för det beskattningsbara beloppet i dess helhet tillämpa en enhetlig skattesats av 10 % och skattesatsen skulle bliva densamma för alla ekonomiska föreningar.»

I enlighet härmed infördes år 1942 i 10 % förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt ett nytt stycke av innebörd, att andel i ekonomisk för- ening, vars behållna tillgångar vid likvidation allenast delvis skola skiftas mellan medlemmarna, skall upptagas till ett värde motsvarande den del av föreningens förmögenhet, som skulle fallit på andelen, därest föreningen trätt i likvidation. Genom ändring samma år av 15 % nämnda förordning föreskrevs, att för en ekonomisk förening skulle till den taxerade inkomsten läggas 1/200 av den förmögenhet, för vilken föreningen är skattskyldig.

Beträffande skattskyldigheten till särskild skatt å förmögenhet gäller en— ligt 1 % förordningen om särskild skatt å förmögenhet följande. Sådan skatt skall erläggas av fysisk person, därest hans enligt förordningen om statlig inkomst och förmögenhetsskatt skattepliktiga förmögenhet vid utgången av det beskattningsår, som gått till ända närmast före den 1 mars under taxe- ringsåret, överstigirt 20000 kronor. Skattskyldighet åligger jämväl oskift dödsbo, utländsk juridisk person, som enligt förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt betraktas som utländskt bolag, ävensom i 18 % 1 mom. nämnda förordning omförmäld familjestiftelse. I olikhet med vad som gäller vid den kombinerade inkomst- och förmögenhetsbeskattningen föreligger så— lunda i regel icke skattskyldighet till särskild skatt å förmögenhet för in- ländska juridiska personer.

- Innan skälen för denna olikhet närmare utvecklas, må här erinras om den skillnad, som förefinnes mellan dubbelbeskattning och enkelbeskattning av jUridiska personer. Dubbelbeskattning innebär i princip, att den juridiska per— sonens inkomst beskattas icke blott hos den juridiska personen utan även, i den mån den utdelas såsom vinst, hos den som erhållit utdelningen. Vid en— kelbeskattning beskattas den juridiska personen i stället för dess intressenter. Dubbelbeskattning åsyftas för närvarande i fråga om bland annat aktiebolag och ekonomiska föreningar. Enkelbeskattning sker beträffande exempelvis stiftelser och ideella föreningar. Med enkelbeskattningen har avsetts, att den juridiska personen skall drabbas av den skatt, som i genomsnitt skulle. ha träffat de fysiska intressenterna, om dessa beskattats själva. På grund härav har beskattningen av sistnämnda juridiska personer gjorts proportionell. Oskifta dödsbon och familjestiftelser beskattas dock enligt den för fysiska personer gällande progressiva skatteskalan.

Anledningen till den föreliggande olikheten i skattskyldighetshänseende mellan förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt samt förord- ningen om särskild skatt å förmögenhet rörande inländska juridiska personer synes icke ha närmare berörts annat än i 1934 års proposition med förslag till förordning om särskild skatt å förmögenhet m. m. I en inom finansdeparte— mentet upprättad promemoria, vilken låg till grund för nämnda förslag, ut- vecklades beträffande de olika slagen av juridiska personer de skäl, som talade för att desamma icke skulle vara underkastade skattskyldighet till den sär- skilda skatten å förmögenhet.1 I fråga om stiftelser och ideella föreningar framhölls därvid bland annat, att det knappast vore befogat att göra en skill- nad mellan mer eller mindre förmögna stiftelser och föreningar, enär frågan borde bedömas med hänsyn till dessas intressenter. (Skattskyldighet till sär- skild skatt å förmögenhet förutsätter ju, att förmögenheten överstiger visst minimibelopp, vilket i 1934 års förordning var 50 000 kronor och i nu gällande förordning är 20000 kronor.) Förhållandena vore sålunda icke analoga med dem som gällde för enskilda personer. Då vidare beskattningen av många av ifrågavarande juridiska personer i allmänhet tillhörde de mera omtvistade be— skattningsspörsmålen, ansågos stiftelser och ideella föreningar i princip icke böra inbegripas under den särskilda skatten å förmögenhet. Även beträffande besparingsskogar, häradsallmänningar och försäkringsanstalter framhölls i promemorian, att dessas intressenter i allmänhet torde äga endast en ringa förmögenhet, varför ej heller dessa juridiska personer borde vara under— kastade skattskyldighet till den särskilda förmögenhetsskatten.

Då vid 1938 års skatterefom förmögenhetsdelen sänktes från 1/ao till en 1/100, uppkom för de i 12 % 1' mom. b) förordningen om statlig inkomst— och förmögenhetsskatt angivna juridiska personerna (stiftelser och ideella för- eningar m. fl.) en lindring i förmögenhet-sheskattningen, som ej uppvägdes av den då vidtagna höjningen av grundbeloppsprocenten. I anledning härav övervägde 1936 års skattekommitté möjligheten att kompensera denna lindring i förmögenhetsbeskattningen genom att låta denna kategori av skatt- skyldiga erlägga jämväl särskild skatt å förmögenhet.? Kommittén anförde i anslutning härtill följande:

»Verkställda undersökningar ha emellertid visat, att den skärpning av den nu! varande förmögenhetsbeskattningen, som därigenom skulle uppkomma, bleve mycket större än den förut omförmälda lindringen. Då kommittén i övrigt icke under detta skede av utredningen kunnat upptaga frågor rörande den subjektiva skattskyldigheten för förmögenhet, har kommittén icke funnit skäl föreligga till en så betydlig utvidgning av förmögenhetsbeskattningen för ifrågavarande juridiska personer, som införande av skattskyldighet till särskild skatt å förmögen- het skulle innebära. Det bör dessutom ihågkommas, att skattskyldigheten för den juridiska personen är avsedd att ersätta förmögenhetsbeskattningen hos intressen— terna i densamma. Det är icke anledning att antaga, att intressenterna, därest de fått skatta för värdet av andelen i föreningen, i allmänhet skulle bliva skatt— skyldiga enligt förordningen om särskild skatt å förmögenhet, vilken skatt börjar utgå först vid en beskattningsbar förmögenhet å 20 000 kronor.»

1 Prop. nr 200/1934 5. 36—39. ? SOU 1937: 42 s. 202—203.

Då efter den av beredningen föreslagna omläggningen av skattesystemet förmögenhetsbeskattningen kommer att ske genom en enda, från inkomstbe- skattningen helt fristående förmögenhetsskatt, uppstår frågan, hur förmögen— hetsbeskattningen bör vara anordnad beträffande sådana juridiska personer, som enligt nu gällande bestämmelser äro underkastade förmögenhetsbeskatt- ning genom den kombinerade inkomst— och förmögenhetsskatten men däremot ej genom den särskilda skatten å förmögenhet. Detta är fallet beträffande stiftelser, ideella föreningar och därmed jämförliga juridiska personer.

Vid bedömandet av denna fråga synes det beredningen uppenbart, att före- varande juridiska personer i varje fall icke böra vara underkastade skattskyl- dighet till den fristående förmögenhetsskatten efter samma skatteskala som fysiska personer och familjestiftelser. Detta skulle för dessa juridiska perso- ner, i den mån deras förmögenhet uppgår till skattepliktigt belopp, innebära en avsevärd skatteskärpning, som med hänsyn till att flertalet av dem främja ett allmännyttigt ändamål icke synes motiverad. En förmögenhetsbeskattning av ifrågavarande juridiska personer enligt den för fysiska personer gällande skalan skulle även stämma mindre väl överens med den gradering av skatt— skyldigheten för inkomst, som nu gäller och i beredningens förslag bibe— hållits. Vid inkomstbeskattningen intaga dessa juridiska personer en förmåns- ställning, då ju bottenskatten-s grundbelopp för dem enligt nuvarande bestäm— melser utgör allenast 5 % av det beskattningsbara beloppet, medan grundbe- loppet för fysiska personer bestämmes efter en progressiv skala och grund- beloppet för aktiebolag och därmed jämställda juridiska personer utgör 10 % av det beskattningsbara beloppet. Enligt beredningens för-slag skola stiftelser och ideella föreningar erlägga statlig inkomstskatt efter 15 % av den beskatt- ningsbara inkomsten, medan skatten för aktiebolag och ekonomiska föreningar skall utgå efter 40 % av denna inkomst. Den omständigheten, att inkomstbe- skattningen av stiftelser, ideella föreningar och därmed jämförliga juridiska personer är proportionell, torde även vara ett vägande skäl mot att låta dem erlägga förmögenhetsskatt efter en progressiv skala.

Då å andra sidan hel skattebefrielse till förmögenhetsskatt icke torde böra ifrågak-omma, återstår den möjligheten, att förmögenhetsskatten för dessa juridiska personer göres proportionell. Detta överensstämmer med nu gällande beskattningsgrunder, i det att förmögenhetsdelens beskattning i samband med inkomstbeskattningen leder till samma resultat som en proportionell för- mögenhetsskatt med en enhetlig skattesats av 1,35 promille av den skatte- pliktiga förmögenheten. Beredningen har ansett sig böra föreslå, att förmögen- hetsskatten för ifrågavarande juridiska personer göres proportionell samt att skattesatsen bestämmes till 1,5 promille. '

Någon anledning att låta skatteplikt inträda först vid en förmögenhet av 20 000 kronor synes beredningen icke föreligga i detta fall. Beredningen före— slår, att skattskyldighet till förmögenhetsskatt för nu ifrågavarande juridiska personer skall inträda, då den beskattningsbara förmögenheten överstiger 5 000 kronor.

Vad angår de ekonomiska föreningarnas förmögenhetsbeskattning, i den mån sådan nu förekommer, vill beredningen erinra om att, då bestämmelserna i detta hänseende infördes genom 1942 års författningsändringar, desamma voro motiverade av en önskan om erhållande av full likställighet mellan de ekonomiska föreningarna och aktiebolagen. Efter genomförandet av den nu föreslagna omläggningen av skattesystemet torde likställigheten med aktie- bolagen icke längre kunna anses kräva någon förmögenhetsbeskattning av eko— nomiska föreningar. Det lärer nämligen kunna antagas, att de ekonomiska för- eningarnas ifrågavarande förmögenhet, därest medlemmarna haft att skatta för densamma, endast i undantagsfall blivit föremål för beskattning genom den fristående förmögenhetsskatten. stadgandena om de ekonomiska förenin- garnas förmögenhetsbeskattning böra fördenskull utgå.

KAP. VII.

Frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet.

Beträffande frågans tidigare behandling hänvisas till den i Bilaga 10 läm— nade redogörelsen i detta ämne.

Såsom framgår av denna redogörelse behandlades frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet i vårt land första gången vid 1940 års lagtima riksdag. Såväl departementschefen som samma års bevillningsutskott ansåge därvid, att förmögenheterna borde underkastas en skärpt beskattning för erhållande av bidrag till täckning av krisperiodens utgifter. Starka skäl an— sågos tala för att låta ett sådant bidrag få karaktären av ett engångsoffer. Då det emellertid icke ansågs möjligt att i dåvarande läge bedöma omfånget av en dylik förmögenhetsskatt, vilket omfång måste röna inflytande av krisperio- dens längd och de samlade krisutgifternas storlek, förordades uppskov med uttagande av denna skatt.

Under de senare åren har frågan om införande av en engångsskatt å för— mögenhet vid upprepade tillfällen berört-s i den allmänna diskusisionen och därvid föranlett starka meningsbrytningar. Frågan har därjämte i anledning av väckta. motioner flera gånger behandlats av riksdagen, varvid ett ställnings— tagande till densamma emellertid uppskjutits. Det skäl, som vid 1940 års riks- dag närmast åberopats till förmån för ett uppskov med frågans avgörande, nämligen att omfånget av denna förmögenhetsskatt icke kunde bedömas, torde därvid ha tillmätts väsentlig betydelse.

På förslag av 1945 års bevillningsutskott anhöll samma års riksdag i skri- velse till Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville snarast möjligt föranstalta om en utredning rörande de former, under vilka förmögenheterna borde bidraga till täckning av under kri-sperioden uppkomna utgifter. Därvid framhöll be— villningsutskottet i sitt av riksdagen godkända betänkande nr 55, att även andra former för förmögenheternas tillskott än ett engångsoffer kunde komma. under omprövning. Av de beskattningsformer, som kunde tagas under när- mare övervägande vid utredningen, ville utskottet såsom exempel nämna en utbyggnad av arvsskatten och av den särskilda skatten å förmögenhet.

I enlighet härmed har i direktiven för beredningens arbete anförts, att den sedan länge svävande frågan om en engångsskatt å förmögenhet borde bliva föremål för nytt övervägande liksom den av riksdagen angivna möjligheten att låta ett ökat bidrag från förmögenheterna utgå. genom höjning av den årliga förmögenhetsskatten och av arvsskatten.

Vid den tidigare behandlingen av frågan om införande av en engångsskatt å förmögenhet har, såsom framgår av vad ovan nämnts, ovissheten om de l

samlade krisutgifternas storlek ansetts vara ett vägande skäl för att upp— skjuta ställningstagandet till denna fråga. Översikt över den finansiella ut— vecklingen under kriget föreligger nu. Det är visserligen icke möjligt att direkt ange storleken av de samlade krisutgifterna, bland annat på grund av svårigheten att ange gränsen mellan krisutgifter och normala utgifter, men detta synes vara av mindre betydelse, då vad som i detta sammanhang tilldrar sig intresse närmast måste vara, i vad mån krisutgiftcr på driftbudgeten icke blivit täckta med skattemedel och sålunda givit upphov till en motsvarande oräntabel statsskuld.

Krigsåren ha visat en ansvällning såväl av de normala utgifterna som av krisutgifterna i trängre mening. Samtidigt har man genom nya eller ökade skatter sökt motväga denna utveckling och begränsa budgetunderskotten. Det synes naturligt att anse, att de ökade skatteintäkterna i första hand äro av- sedda att svara mot stegringen av de normala utgifterna. De ha varit tillräck— liga att finansiera dessa och därutöver även att, till någon del, täcka utgifter av kriskaraktär. Underskottsbudgeteringen förklaras tydligen med denna ut- gångspunkt helt av krisutgifterna, vilka sammanlagt överstigit budgetunder- skotten. Den siffra från vilken man vid skattediskussionen lämpligen kan utgå blir därför summan av budgetunderskotten under kriget, eller i runt tal 6 miljarder kronor.

Det saknas anledning att här gå närmare in på de olägenheter av skilda slag som äro förenade med en betydande oräntabel statsskuld. Enighet torde nämligen råda om önskvärdheten av att en skuldbelastning för det allmänna, som icke motsvaras av inkomstgivande tillgångar, såvitt möjligt begränsas eller undvikes. Denna uppfattning kan emellertid inte i mera betydande om- fattning påverka skattepolitikens utformning. Visserligen är det angeläget att hålla nere statens oräntabla skulder men om t. ex. en minskning av dessa skulder endast kan ske genom en överbalansering av budgeten i ett läge, där den allmänna ekonomiska situationen har en depre-ssiv prägel och en under- balansering därför skulle vara konjunkturpolitiskt motiverad, så måste de kon— junkturpolitiska synpunkterna få fälla utslaget och det finansiella önskemålet om en skuldreduktion alltså tills vidare få stå tillbaka. I själva verket torde på detta sätt samhällsekonomiska synpunkter alltid bli slutligt avgörande för budgetens utformning och därmed också för den oräntabla statsskuldens ut- veckling. Den allmänna skattenivån' måste, med andra ord, vid en viss utgifts- volym bestämmas av överväganden, bland vilka hänsyn till statens förmögen— hetsställning normalt kommer att intaga en relativt underordnad plats. Annor- lunda förhåller det sig naturligtvis med valet av skatteform, där statsskuld— utvecklingens inverkan på förmögenhets- och inkomstfördelningen måste bli av betydelse.

De påpekanden som här gjorts ta närmast sikte på de löpande skatter, som bli bestämmande för budgetens balansering, och man kan fråga sig i vad mån resonemanget äger tillämpning även på en engångsskatt. Innan beredningen går in på spörsmålet om statsskuldens betydelse för valet av skatteform finns

det därför anledning att något uppehålla sig vid engångsskattens speciella problem.

Även en engångsskatt måste givetvis inverka på den ekonomiska utveck- lingen. Skattens inflytande på den enskildes ekonomiska dispositioner liksom själva skattebetalningens återverkan på kapital- och penningmarknaderna kan antagas bli betydande om än i olika riktningar. En strävan att med beskatt- ningen som instrument upphäva de förskjutningar i förmögenhetsfördelningen, som statsupplåningen medfört, har sålunda att räkna med ekonomiska biverk— ningar, som icke låta sig med säkerhet bedömas.

Engångsskattens konjunkturella inflytande går sannolikt i övervägande grad i depressiv riktning. Den torde i detta hänseende närmast vara att jämställa med en kraftig skärpning av löpande inkomstbeskattning. I rådande ekono- miska läge skulle den därför, lämpligt utformad, kunna verka i viss mån stabiliserande. Både finansiella och konjunkturella skäl kunna sålunda för närvarande anses tala för att skatteformen prövas. Då beredningen likväl icke tillstyrker att så sker, beror detta väsentligen därpå att —— såsom tidigare ut— redningar i ämnet visat — en engångsskatt på förmögenhet är förenad med vanskligheter av teknisk natur — framför allt i fråga om taxeringsförfarandet som gör att de med skatten förbundna olägenheterna befaras överväga för— delarna.

Utvecklingen av statsskulden kan emellertid öva inflytande även vid be— dömande av den löpande beskattningen. Tillkomsten av en betydande orän- tabel statsskuld har, såsom i olika sammanhang framhållits, medfört en för- skjutning i förmögenhetsfördelningen, som icke motvägts genom eller mot— svarats av en ändrad inbördes avvägning av de å förmögenheterna belöpande skatternas och övriga skatters bidrag till statsutgifternas finansiering. Såsom närmare utvecklas i kap. VI har inkomstbeskattningen under senare år skärpts betydligt mera än förmögenhetsbeskattningen. Även om man inte tillmäter utr vecklingen av den oräntabla statsskulden och dess inverkan på förmögenhets- bildningen i samhället någon avgörande betydelse, synes under sålunda före- liggande omständigheter en relativt ökad belastning av förmögenheterna vara motiverad. Då beredningen, såsom ovan nämnts, icke förordar införande av en engångsskatt, ifrågakommer därvid närmast den av 1945 års riksdag an— visade utvägen, nämligen en skärpning av den årliga förmögenhetsbeskatt- ningen kombinerad med en utbyggnad av arvsbeskattningen.

KAP. VIII.

Arvs- och gåvobeskattningen.

Arvsbeskattniugen.

Arvsbeskattningen kan anordnas efter två skilda principer, nämligen an- tingen såsom en kvarlåtenskapsskatt, vilken utgör en skatt å den arvfallna egendomen i dess helhet, eller ock såsom en arvslottsskatt, vilken utgår å varje särskild andel av kvarlåtenskapen. Den svenska arvsbeskattningen är en arvslottsbeskattning. Kvarlåtenskapsbeskattningen användes emellertid i vissa främmande länder, bland annat i England.

Tidigare var även den svenska arvsbeskattningen utformad såsom en kvar- låtenskapsbeskattning. Genom tillkomsten av 1894 års stämpelförordning ändrades detta och arvsbeskattningen har alltsedan dess i vårt land varit byggd på arvslottsbeskattningens princip. I det betänkande, som låg till grund för 1894 års stämpelförordning, anfördes såsom motivering härför följande:

»Tillser man, vilken uppgift arvsskatten inom skattesystemet har att fylla, synes denna vara av dubbel art, nämligen dels att utgöra ett komplement till den mer eller mindre ofullständiga inkomstbeskattning, som den avlidne i livstiden varit underkastad, dels även att utgöra en skatt å den tillväxt i förmögenhet, som arvtagaren i följd av dödsfallet erhåller. Tillägger man den förra synpunkten avgörande betydelse, utfaller tydligen valet mellan den ena eller den andra av de bägge nämnda formerna för skatt-ens anordnande till förmån för den först- nämnda, hos oss nu rådande, vilken i tillämpningen har företrädet av vida större enkelhet än beskattningen av varje lott i boet särskilt. Uppfattar man skatten allenast eller väsentligen såsom ett komplement till den inkomstbeskattning, arv- låtaren haft att utgöra, äro nämligen de verkningar, skatten medför med avse- ende å dem, som tillträda arvet, av jämförelsevis underordnad betydelse. Vill man däremot genom denna skatt vinna även andra ändamål och i densamma se jämväl en skatt å den förmögenhetstillväxt, som kvarlåtenskapens tillträdare i följd av dödsfallet vinna, vilket torde vara riktigare, kan man däremot svårligen stanna. vid den hos oss nu rådande formen för arvsskattens upptagande. Sant är visserligen, att även en sådan skatt i viss mån verkar på samma sätt som en arvsskatt i egentlig mening, då, såsom hos oss finnes stadgat, boet äger att hos fideikommissarie eller testamentstagare uttaga den del av skatten, som å den honom tillfallande egendomen belöper. Även med ett sådant stadgande kan det dock icke förnekas, att en skatt å boets egendom i dess helhet, betraktad ur synpunkten av en skatt å delägarna i boet, verkar ytterst ojämnt. Detta inses lätt genom ett exempel. Om en person vid sin död efterlämnar tillhopa 5000 kronor, verkar skatten dårå tydligen mycket olika, om arvet tillfaller en person, eller om detsamma skall fördelas på tio eller ännu flera händer. En sådan ojämn- het i skattens verkan står uppenbarligen illa tillsammans med den grundsats, 'som numera, inom skattelagstiftningen framträder med ett allt starkare krav på erkännande, nämligen den, att skatten bör lämpas efter skatteförmågan.»

I anledning av det sålunda gjorda uttalandet om arvsskatten såsom kom— plement till inkomstbeskattningen må erinras om att förmögenhetsbeskatt— ning i egentlig mening infördes i vårt land först år 1910 genom tillkomsten av den kombinerade inkomst- och förmögenhetsskatten. Under lång tid dess- förinnan hade emellertid införande i en eller annan form av förmögenhets- beskattning diskuterats, varvid även berört-s arvsskattens betydelse i detta hänseende. Sålunda framhöll skatteregleringskommittén i sitt år 1882 av- givna betänkande bland annat, att arvsskatten bildade en viktig länk i varje skattesystem, där — av den ena eller den andra anledningen — övriga be- stående skattelagar ej förmådde träffa kapitalet så, att- dess innehavare bi— droge till det allmänna i förhållande till sin verkliga inkomst. Kommittén ansåg visserligen skatteförmågan vara lika stor för all inkomst av vad slag den vara månde och föreslog sålunda icke någon skärpt beskattning för in- komst av förmögenhet (s. k. fonderad inkomst). Enligt kommitténs förslag borde emellertid genomföras en mera än dittills utvecklad arvsbeskattning. Kommittén framhöll i detta sammanhang, att arvsskatt—en träffade kapitalet just i det ögonblick då det, efter att kanske under en längre föregående tid hava i större eller mindre mån undandragit sig beskattning, måste träda i dagen för att överflyttas ltill annan innehavare. Arvsskatten utgjorde således enligt kommitténs mening ett gott och befogat komplement till en inkomst- skatt sådan som den hos oss gällande.

Sådan arvsbeskattningen år 1894 gestaltades upptogs den sedermera i vissa hänseenden utvidgad men eljest i huvudsak oförändrad i 1914 års K. F. om arvsskatt och Skatt för gåva. Genom arvsbeskattningens upptagande i en fri— stående författning upphävdes skattens tidigare formella anslutning till stämpelbeskattningen i övrigt.

I pmposition nr 34 till 1.933 års riksdag föreslogs införande av en kvar- låtenskapsskatt vid sidan av arvslottsbeskattningen. Enligt denna proposi- |tion skulle föremålet för kvarlåtenskapsskatten vara kvarlåtenskapen i dess helhet, motsvarande sammanlagda värdet av de arvsandelar, som med tillämp- ning av arvsskatteförordningen anses ingå i kvarlåtenskapen. För kvarlåten— skapsskattens erläggande skulle envar arvinge eller testamentstagare svara i förhållande till storleken av den 51 honom belöpande andelen av kvarlåten- skapen. Kvarlåtenskapsskatt skulle icke utgå, därest kvarlåtenskapens värde ej översteg 20 000 kronor. Skatteskalan var utformad på så sätt, att skatten skulle i det lägsta skiktet (d. v. 3. för den del av kvarlåtenskapen som föll mellan 20 000 och 50 000 kronor) utgöra 4 % samt i det högsta skiktet (d. v. s. för den del av kvarlåtenskapen som översteg 1 000 000 kronor) 21 %, dock att kvarlåtenskapsskatten icke finge överstiga 20% av kvarlåtenskapens värde. Till stöd för detta förslag anförde departementschefen —— efter att ha er— inrat om att arvslottsbeskattningen vore motiverad såsom en skatt å det till- 1 skott i förmögenhet som arvtagaren i följd av dödsfallet erhölle — bland annat följande: ] »Skulle man betrakta kvarlåtenskapsskatten såsom arvsskatt i inskränkt me—

ning, kan mot densamma naturligtvis resas den invändningen att den bryter mot grundsatsen, att arvsskatten med hänsyn till rättvisa och billighet bör anpassas efter arvingarnas skyldskap till arvlåtaren och deras ekonomiska bärkraft, så- dan denna låter sig utläsa av arvslotternas storlek. Men motiveringen för en kvarlåtenskapsskatt är en annan än den, som förut anförts för arvsskatten i in- ' skränkt mening; kvarlåtenskapsskatten skall utfylla eller ersätta förmögenhets- skatt i annan form. Denna skatt bör alltså uttagas där principiellt sett en högre beskattning å arvlåtarens förmögenhet under dennes livstid varit på sin plats. Saken kan med andra ord uttryckas så, att den ökning av förmögenhetsbeskatt- ningen, som finnes motiverad, får form av en skat-t, som uttages först efter det förmögenhetens ägare avlidit. Då, såsom den föregående framställningen ger vid handen, den svenska förmögenhetsbeskattningen är föga utvecklad, får hos oss förutsättningen för en kvarlåtenskapsskatt anses föreligga. Jag erinrar i detta sammanhang därom, att kvarlåtenskapsskatten ingalunda har karaktären av ett nytt institut inom svensk beskattningsrätt utan att den tvärtom har gammal hävd i högre grad än den nu gällande arvslottsbeskattningen och först under 1800- talets sista årtionde försvann ur vårt skattesystem.»

De i propositionen framlagda förslagen inneburo jämväl vissa ändringar i skatteskalorna för den egentliga arvsbeskattningen och gåvobeskattningen. Beträffande arvsskatten inneburo dessa ändringar skattefrihet eller skatte- lindring (i förhållande till bestämmelserna i 1914 års arvsskatteförordning) för mindre eller medelstora förmögenheter samt skatteskärpning för större förmögenheter. I fråga om gåvoskatten vidtogos motsvarande ändringar, var- vid i skatteskalan inarbetats skalorna för arvs— och kvarlåtenskapsskatterna. Med propositionen avsågs att erhålla en ökning av ifrågavarande skattein— täkter med omkring 25 miljoner kronor.

Över de i propositionen framlagda förslagen jämte i anledning därav väckta motioner inhämtade vederbörande utskott (särskilda utskottet vid 1933 års riksdag) yttranden från vissa myndigheter. Förslaget om införande av en kvarlåtenskapsskatt avstyrktes därvid i samtliga yttranden. Svea hovrätt an- förde — efter att ha återgivit det ovan citerade departementschefsuttalandet — bland annat följande:

»För sin del känner sig hovrätten icke av denna motivering övertygad om lämpligheten att med vårt skattesystem införliva en kvarlåtenskapsskatt sådan som den här föreslagna. Kvarlåtenskapsskatten är tänkt såsom en efterbeskatt- ning av arvlåtarens förmögenhet, men den drabbar icke honom utan arvingar och testamentstagare, på vilka den proportionellt fördelas efter storleken av vars och ens lott. Den som erhåller ett legat efter en miljonär får vidkännas ett känn— bart avdrag, huru obetydligt legatet än må vara, medan den som erhåller ena- handa förmån ur ett mindre bo slipper undan en motsvarande avbränning. Den ensamme arvingen till en måttlig förmögenhet är fri från kvarlåtenskapsskatt, medan den, som ärver samma eller kanske mindre belopp men har flera med- arvingar, får sin lott betydligt reducerad. Hovrätten tvivlar på att en sådan sakernas ordning står i god överensstämmelse med i vårt land gällande upp- fattning beträffande skattebördors rättvisa fördelning. Den teoretiska grund, som anförts för kvarlåtenskapsskatten, synes icke ägnad att rubba de betänklig- heter, vilka från förenämnda praktiska synpunkter yppa sig, detta så mycket mindre som kvarlåtenskapsskatten, tänkt såsom ett slags surrogat för en för- mögenhetsbeskattning i levande livet, lider av i ögonen fallande svagheter. I detta hänseende är till en början att framhålla, hurusom kvarlåtenskapsskatten

utmätes utan all hänsyn till den nytta arvlåtaren haft av sin förmögenhet; vare sig han innehaft densamma under ett långt liv eller den tillfallit honom kort före dödsfallet, utgår kvarlåtenskapsskatten rmed enahanda belopp. Den teore- tiska argumentationen till trots, kommer skatten att verka såsom en på. arvingar och testamentstagare lagd förmögenhetsskatt, särskilt som skatten på grund av sin storlek i stor utsträckning kommer att utgå periodiskt och erläggas av de sär- skilda arvingarna och testamentstagarna i stället för att i sin helhet utgöras av den oskiftade kvarlåtenskapen. Vill man anlägga teoretiska synpunkter, kan upp- fattningen av kvarlåtenskapsskatten såsom en successorerna drabbande pålaga sägas vinna stöd av det förhållandet, att enligt svensk rätt successionen sker i och med dödsfallet och icke förmedlas genom en 'administrator' eller 'executor' på det egendomliga sätt, som gäller i England och där låter teorien om en upp- skjuten förmögenhetsskatt framstå såsom mera naturlig. Emot kombinationen mellan kvarlåtenskaps— och arvslottsskatt tala även de svårigheter, som därav för- orsakas, då det gäller att genomföra önskvärd parallellism mellan arvs— och gåvo- beskattningen. Så som förslaget är utformat, blir vid gåva från arvlåtare till arvinge skatten i regel lägre än vid arv, därest flera medarvingar finnas, medan förhållandet i allmänhet blir det motsatta, om gåvotagaren är ensam arvinge. Ju flera arvingarna äro, dess större blir i regel avvikelsen.»

På hemställan av särskilda utskottet avslog riksdagen propositionen. Så— som skäl härför anfördes i huvudsak, att den årliga inkomstökning å arvs- och gåvobeskattningen, som vore erforderlig för i propositionen avsett ända— mål (amortering av upplåning för offentliga arbeten), av riksdagen beräknades till lägre belopp än enligt propositionen. Det ansågs därför lämpligast att i stället höja skalorna för den dittillsvarande arvs- och gåvobeskattningen. De sålunda beslutade skalorna återfinnas även i 1941 års arvsskatteförordning, dock med vissa ändringar i fråga om gränserna för skattepliktens inträdande.

Frågan om införande av en kompletterande skatt av samma slag som kvar- låtenskapsskatten återupptogs vid 1934 års riksdag. I proposition till nämnda riksdag föreslogs sålunda en särskild stämpelavgift för bouppteckningar, vilken skulle utgå jämte den redan förefintliga arvslottsskatten. Jämväl denna särskilda stämpelavgift skulle beräknas å kvarlåtenskapen i dess hel— het, och delägarna i boet skulle svara för avgiftens erläggande, envar i för- hållande till storleken av sin andel. Frihet från stämpelavgift skulle äga rum, därest den stämpelpliktiga egendomens värde icke översteg 50 000 kronor. Icke heller denna proposition vann riksdagens bifall. Däremot utfärdades samma år en förordning om särskild skatt på förmögenhet.

1938 års arvsskattekommit'té, vars förslag låg till grund för 1941 års arvs- skatteförordning, ansåg arvsbeskattning i form av kvarlåtenskapsskatt icke böra äga rum. Kommittén anförde i sitt betänkande (SOU 1939: 18) härom bland annat följande:

»Att betrakta kvarlåtenskapsskatten såsom en till arvlåtarens död uppskjuten beskattning av hans förmögenhet synes numera knappast hava reellt underlag. Med den utveckling inkomst— och förmögenhetsbeskattningen i senare tider nått, lärer det icke möta någon svårighet att redan under en persons livstid med lämplig avvägning och effektivt av honom uttaga den skatt å förmögenhet, som staten anser sig hava skäl att kräva. Statens skatteorgan tillägna sig numera är från år en ingående kännedom om de enskildas förmögenhetsförhållanden och torde

följaktligen ingalunda vara hänvisade att avvakta dödsfall för att av då fram- kommande utredning hämta tillförlitlig upplysning om den avlidnes skatteförmåga under livstiden. Det lärer svårligen kunna godtagbart förklaras, varför staten det oaktat skulle med eftersättande av sina fiskaliska intressen låta under obestämd tid anstå med skattens uttagande.

Vidare torde med fog kunna anmärkas, att principen för kvarlåtenskapsskatten såsom varande en till tidpunkten för ägarens död uppskjuten beskattning av hans förmögenhet borde vid följdriktig tillämpning medföra ett avvägande av skatten i förhållande till den tidslängd, varunder den avlidne varit ägare till och sålunda dragit nytta av förmögenheten.

Ytterligare förtjänar framhållas, att kvarlåtenskapen enligt gängse rättsupp- fattning tillhör dödsbodelägarna —— icke den avlidne — och att med denna ut- gångspunkt en gradering av skatten efter kvarlåtenskapens storlek kommer att te sig såsom ett brytande mot den numera allmänt vedertagna principen om skattens lämpande efter skatteunderlagets bärkraft. Den genom skattens uttagande upp— komna minskningen av den arvfallna egendomen drabbar de i boet andelsberät- tigade. Det kan icke vara, med en rationell beskattning förenligt att låta skatten drabba med samma tyngd oavsett huruvida skatteunderlaget odelat tillfaller en- dast en arvinge eller skall uppdelas på ett flertal- Lika litet lärer det vara med rättvisa överensstämmande, att en person, som är andelsägare i ett större bo, skall, huru oansenlig andelen än må vara, få vidkännas större skatteavdrag å den- samma än en person, som erhåller andel till motsvarande storlek i ett mindre bo.»

I propositionen nr 192 till 1941 års- riksdag med förslag till förordning om arvsskatt och gåvoskatt rn. m. lämnade departementschefen frågan om ett framtida införande av en kompletterande skatt vid sidan av arvslottsskatten öppen. Departementschefen yttrade därvid följande:

»På sätt redan framhållits har kommittén av anförda skäl såsom allmän ut- gångspunkt fastslagit, att en reformering av vår arvsbeskattning bör ske i an- slutning till arvslottsskattens metod. Jag är för min del ej beredd att nu till behandling upptaga denna principfråga i den mån den inbegriper en framtida ut— , veckling på arvsbeskattningens område. Emellertid är jag ense med kommittén ( såtillvida som en arvslottsskatt enligt min mening under alla omständigheter även ' i framtiden bör bibehållas inom skattesystemet. På grund härav och då normerna

för arvslottsskatten i det väsentliga kunna och böra hållas isär från dem, som kunna komma att reglera andra beskattningsformer på hithörande område, fin- ner jag den föreslagna revisionen av nu gällande arvsskatteförordning, som ju helt bygger på systemet arvslottsskatt, icke för sitt genomförande kräva att stånd- punkt tagits till frågan om ett framtida införande av annan skattetyp.»

Gällande bestämmelser om arvs— och gåvobeskattningen återfinnas i K. F. den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt. Från skattskyldighet till såväl arvs- som gåvoskatt äro enligt 3 % nämnda förordning befriade:

staten; stiftelse eller sammanslutning med huvudsakligt ändamål att under sam- verkan med militär eller annan myndighet stärka rikets förs-var;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja barns eller ungdoms vård och fostran eller utbildning eller att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, dock icke där ändamålet är att sålunda tillgodose medlemmar av viss eller vissa släkter eller utom riket bo- satta. utlänningar;

stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja vetenskaplig undervisning eller forskning.

Skattebefrielse enligt vad nu sagts tillkommer icke sammanslutning, som har till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska in- tressen, och ej heller utländsk stiftelse eller sammanslutning.

Arvsskatt utgår för egendom inom eller utom riket, vilken efterlämnats av svensk medborgare eller av utlänning, som vid sin död var bosatt här i riket, samt för vissa slag av egendom, som efterlämnats av annan utlänning, näm- ligen här i riket belägen fast egendom och här i riket befintligt anläggnings- eller drift-kapital, nyttjanderätt till egendom, som nu sagts, samt svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier.

Skattskyldighet åligger den som förvärvar egendomen samt inträder vid arvlåtarens död med undantag för vissa angivna s. k. framskjutna förvärv, då skattskyldighet inträder först vid tiden för förvärvet.

Förvärv som tillfaller någon på grund av att han insatts såsom förmån-s— tagare till av den avlidne tecknad försäkring anses i vissa fall såsom arv- fallen egendom och i vissa fall såsom gåva. Beträffande vissa livförsäkringar samt försäkringar för olycksfall eller sjukdom skall såsom skattefritt avräknas ett belopp av 15 000 kronor; livränteförsäkringar intaga en ännu mera gynnad ställning.

Vid beräknande av behållning i dödsbo iakttages, att bland boets till- gångar skall inräknas egendom, vartill den avlidne haft fri förfoganderätt under sin livstid, men däremot icke egendom, vartill han haft endast nytt- jande— eller avkomsträtt, samt att bland boets skulder icke får inräknas gäld, för vilken egendom av sist angivet slag på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar. Vid beräknande av behållning i kvarlåtenskap efter utlän- ning, som icke vid sin död var bosatt här i riket, må avdrag ske endast för gäld, för vilken den skattepliktiga egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar.

Andel som vid bodelning skall tillkomma efterlevande make är fri från arvs- skatt. Sådan andel beräknas till hälften av makarnas behållna giftorättsgods (beträffande äldre äktenskap till hälften av den gemensamma behållningen i boet), där den icke enligt lag blivit annorlunda bestämd vid bodelning (bo— skifte), varöver i behörig ordning upprättad handling föreligger. Anstånd med skatten-s fastställande kan medgivas för att bereda dödsbodelägarna till- fälle att förete bodelnings- eller arvskifteshandling.

Arvs- eller testamentslott, för vilken inträde av skattskyldighet är att hän— föra till dödsfallet, skall vid skattens beräkning sammanläggas med gåva, som arvingen eller testamentstagaren erhållit av den avlidne under förutsättning att skattskyldighet för gåvan inträtt vid dödsfallet eller inom fyra år dess- förinnan, varvid å arvsskatten avräknas den tidigare erlagda gåvoskatten. En— dast förvärv från samma person bliva föremål för sammanläggning. Vad an- går de framskjutna förvärven, d. v. s. sådana förvärv där skatt-skyldigheten inträder vid senare tidpunkt än dödsfallet, gäller att de skola sammanläggas

med tidigare inom en period av tio år bekommen, från samma arvlåtare (testator) härrörande arvs- eller testamentslott, varvid hänsyn skall tagas även till från arvlåtaren (testator) erhållen gåva, för vilken skattskyldighet inträtt inom nyssnämnda tid, dock ej tidigare än fyra år före dödsfallet. Vid sammanläggning enligt vad nu sagts av arvs- eller testamentslott och gåva skall medräknas även sådana i och för sig skattepliktiga förvärv, som icke ensamma uppgå till beskattningsbart belopp utan först genom sammanslag— ning nå upp till sådan storleksgrad.

Arvsskat—ten utgår i form av en stämpelavgift med bouppteckningen som viktigaste underlag. Utförliga bestämmelser ha meddelats rörande värde— ringen av den avlidnes tillgångar.

Arvsskatten är dubbelt progressiv, nämligen såväl i förhållande till ökning i lott som till avtagande släktskap. De s. k. arvsklasserna äro till antalet fyra. Rubriceringen under de olika klasserna är beroende av om arvs- eller testamentslott efter den avlidne tillfaller en närmare eller fjärmare släkting eller en juridisk person.

För arvslott, som tillfaller efterlevande make, inträder skattskyldighet först om lottens värde överstiger 25 ÖOÖ kronor och skatten beräknas i sådant fall efter lottens hela värde. Barn och avlidet barns avkomling erhålla, därest de äro under 18 år, skattelindring, som är satt i relation till vederbörandes ålder på så sätt, att lotten är skattefri, om dess värde icke överstiger ett be- lopp av 3 000 kronor, ökat med 1 000 kronor för varje helt år eller del därav, som vid tiden för skattskyldighetens inträde återstår till dess barnet fyllt 18 år. Om den fastställda gränsen överskrides, blir lotten i dess helhet skatte— pliktig. För övriga barn och avkomlingar till barn föreligger skattefrihet, därest lottens värde icke överstiger 3600 kronor (klass 1). Är värdet högre, måste skatt också i detta fall erläggas för hela lotten. I klasserna II—IV in— träder skattskyldighet, när lotten—s värde överstiger 1000 kronor och skatt utgår då för lottens hela värde.

Bestämmelser ha vidare meddelats angående efterbeskattning, beskattning i fall av dödsbos konkurs samt deklarationsskyldighet i vissa fall.

Ärende angående fastställande av skatt, som ej skall uttagas efter deklara- tion, skall regelmässigt upptagas vid inregistrering av bouppteckning eller tilläggsbouppteckning, och skatten skall därefter erläggas inom tre veckor efter det den blivit fastställd. Arvsskatt för egendom, för vilken skattskyldig— het inträtt vid arvlåtarens död, skall med vissa undantag förskjutas av döds— boet, varefter varje skattskyldig har att till dödsboet gälda på hans lott be— löpande skatt jämte ränta.. Därest boet saknar tillgångar till skattens för- skjutande, svara dödsbodelägarna för vad som brister i enlighet med bestäm- melserna i boutredningslagen om gäld efter den döde.

Under särskilt angivna förutsättningar kan dödsboet eller viss skattskyldig erhålla anstånd med skattens erläggande, varjämte eftergift av skatt kan medgivas samt återvinning av påförd skatt erhållas. Slutligen meddelas vissa kontmllföreskritter samt ansvarsbestämmelser.

Under kap. VI och VII ha utvecklats de skäl, som enligt beredningens mening tala för att en skärpning av förmögenhetsbeskattningen bör äga rum. Av framställningen i dessa kapitel framgår vidare, att beredningen vid över- vägande av de möjligheter, som föreligga för åvägabringande av en sådan skärpning, ansett sig böra föreslå viss höjning av förmögenhetsbeskattningen vid den årliga förmögenhetstaxeringen men däremot ej införande av en en— gångsskatt å förmögenhet. Den av 1945 års riksdag och i beredningens direk- tiv anvisade utvägen att genom en skärpning av arvsbeskattningen vinna ökade skatteintäkter skall nu undersökas.

Vår nuvarande arvsbeskattning utgör som ovan nämnts en form av arvs- lottsbeskattning. Såsom framgår av det föregående har införande av en kvar— låtenskapsskatt vid sidan av arvslottsbeskattningen tidigare ifrågasatts. I proposition nr 34 till 1933 års riksdag framlades förslag härom, vilket förslag emellertid, sedan yttranden häröver inhämtats från vissa myndigheter och sammanslutningar, avslogs av riksdagen.

En skärpning av arvsbeskattningen kan givetvis äga rum genom en höjning av skattesatserna för den nuvarande arvslottsbeskattningen. Dessa skatte— satser ha sedan år 1933 icke ändrats på annat sätt än att genom 1941 års för— ordning om arvsskatt och gåvoskatt gränsen för skattepliktens inträdande avsevärt höjts. I jämförelse med den betydande skärpning, som sedan år 1933 ägt rum med avseende å den årliga beskattningen av inkomst och för- mögenhet torde en skärpning av arvsbeskattningen utan tvekan kunna anses motiverad. Skattesatserna vid arvsbeskattningen —— och därmed även vid gåvobeskattningen _ böra nämligen vara så avvägda i förhållande till skatte— satserna vid den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen, att kapital- överflyttningar mellan närstående i syfte att erhålla skattelindring i möj- ligaste mån förebyggas.

Med arvslottsbeskattningen avses att uttaga skatt på grund av det för— mögenhetsförvärv, som vid ett dödsfall erhålles av en arvinge eller testaments- tagare. Då skatten sålunda drabbar mottagaren av en arvs- eller testaments— lott, följer därav, att skattens storlek bör vara beroende av arvingens eller testamentstagarens förhållanden. Skatten har fördenskull graderats efter så— väl arvs— eller testamentslottens storlek som arvingens elller testamentstaga- rens närmare eller fjärmare skyldskap till den avlidne.

Den arvsbeskattning, som här ifrågasättes, skulle emellertid icke ha till syfte att möjliggöra uttagande av skatt på grund av det förmögenhetsförvärv, som erhålles av den 'till Vilken den avlidnes egendom vid dödsfallet övergår. Beredningen har nämligen vid avvägningen av förmögenhetsbeskattningens tyngd funnit en högre skattebelastning än den, som enligt beredningens för— slag åstadkommes genom den årliga förmögenhetsskatten, motiverad. Härav torde framgå, att, därest en utfyllnad av förmögenhetsbeskattningen skall ske genom arvsbeskattningen, den sålunda ifrågasatta skatten bör taga formen av en till den skattskyldiges död uppskjuten förmögenhetsbeskattning. För en sådan uppskjuten förmögenhetsbeskattning synes en arvslottsbeskattning

icke vara lämplig. Då den uppskjutna förmögenhetsbeskattningen är avsedd att träda i stället för en förmögenhetsbeskattning i den skattskyldiges livstid, kan den arvsskatt, som här ifrågasättes, närmast anses jämförlig med en skuld, åvilande kvarlåtenskapen i dess helhet. Vid sådant förhållande synes böra tagas under övervägande, huruvida införande av en kvarlåtenskapsskatt vid sidan av arvslottsskatten erbjuder en framkomlig väg för vinnande av den ytterligare förmögenhetsbeskattning, som beredningen funnit påkallad. Det år 1933 framlagda förslaget om en kvarlåtenskapsskatt och de mot detta för- slag framställda invändningarna synas vid detta övervägande kunna tjäna såsom en lämplig utgångspunkt.

Enligt detta förslag skulle, såsom förut erinrats, den skattepliktiga kvar- låtenskapen utgöras av sammanlagda värdet av de arvsandelar, som ingå i kvarlåtenskapen. Efterlevande makes giftorättsandel skulle alltså icke inräk- nas i kvarlåtenskapen. Kvarlåtenskapsskatt skulle utgå endast i sådana fall, där kvarlåtenskapens värde översteg 20 000 kronor. För kvarlåtenskapsskatten skulle envar arvinge eller tes'tamentstagare svara i förhållande till storleken av den på honom belöpande andelen av kvarlåtenskapen. I propositionen framhölls i sistnämnda hänseende, att kvarlåtenskapsskattens karaktär av en i efterskott uttagen förmögenhetsskatt å den avlidne kunde innebära ett motiv för att kvarlåtenskapsskatt skulle utgå av boet, innan arvslotter och testaments- andelar bestämdes. Det läte tänka sig, att denna tankegång fullföljdes med sådan konsekvens att t. ex. legat aldrig skulle träffas av kvarlåtenskapsskatten utan utgå med i testamentet angivna belopp oavkortade eller reducerade en- dast genom arvslottsskatt, alldeles oavsett att boets återstående tillgångar måhända skulle i huvudsak åtgå till kvarlåtenskapsskatten. Departements— chefen hade emellertid icke ansett sig böra följa denna linje. Vilken bestäm- melse man än införde i dylikt hänseende bleve det nämligen i sista hand be- roende på ftestator vem som skulle vidkännas en viss skatteutgift. I be- traktande härav ansåg departementschefen berörda principiella hänsyn ej kunna anses synnerligen betydelsefulla. Det viktiga syntes vara, att en sådan anordning träffades, som praktiskt sett kunde antagas närmast överensstämma med flertalet testamentsgivares önskningar, och dessa torde väl oftast ej gå ut på att testamentstagare, som erhölle vissa föremål eller vissa angivna be- lopp, skulle ställas i förmånligare läge än övriga arvs— och testamentstagare, utom i sådana avseenden, där testator uttryckligen så förordnat. Departe- mentschefen ansåg därför en fördelning av ansvaret för skatten på alla arvs— och testamentstagare i förhållande till deras ande-lar vara den naturliga pri- mära regeln för kvarlåtenskapsskatten.

1933 års förslag blev i de över detsamma avgivna remissyttrandena föremål för en mycket stark kritik. I många yttranden uttalades starka betänklig- heter mot den skärpning av förmögenhetsbeskattningen, som kvarlåtenskaps- skatten skulle innebära. Det framhölls sålunda, att denna skatteskärpning skulle komma, att få menliga verkningar på sparviljan och kapitalbildningen samt därigenom draga med sig betänkliga konsekvenser för landets ekono-

miska liv. I sådana fall, då kvarlåtenskapen till större delen vore nedlagd i fastighet eller rönelse, skulle det bereda svårigheter för arvingarna att an— skaffa de för skattens erläggande nödiga medlen.

De invändningar, som i remissyttrandena framställdes mot kvarlåtenskaps- skatten såsom sådan, voro i huvudsak följande. Kvarlåtenskapsskatten vore visserligen tänkt såsom en efterbeskattning av arvlåtarens förmögenhet, men den drabbade icke honom utan arvingar och testamentstagare, på vilka den proportionellt fördelades efter storleken av vars och ens lott. Den teoretiska argumentationen till trots komme alltså skatten att verka såsom en på ar— vingar och testamentstagare lagd förmögenhetsskatt, särskilt som skatten på grund av sin storlek komme att —— efter meddelat anstånd med skattens er- läggande —— i stor utsträckning utgå periodiskt. Mot kvarlåtenskapsskatten invändes vidare, att rätten till kvarlåtenskapen vid dödsfall omedelbart över— ginge till delägarna i boet, varför förekommande beskattning borde träffa delägarnas lotter och ej kvarlåtenskapen såsom helhet. Den omständigheten, att kvarlåtenskapsskattens gradering skedde i förhållande till kvarlåtenska- pens storlek, vore ägnad att väcka betänkligheter. Den som erhölle ett legat från en miljonär finge sålunda vidkännas ett kännbart avdrag, hur obetyd- ligt legatet än kunde vara, medan den som erhölle samma förmån ur ett mindre bo sluppe undan en motsvarande avbränning. Likaså vore den en— samme arvingen till en måttlig förmögenhet fri från kvarlåtenskapsskatt, medan den, som ärvde samma eller kanske mindre belopp men hade flera medarvingar, finge sin lott betydligt reducerad. Med rättvisa och billighet vore bäst överensstämmande, att all arvsskatt (i vidsträckt bemärkelse) an- passades efter arvingarnas skyldskap till arvlåtaren och deras ekonomiska bärkraft, sådan denna framginge av arvslotternas storlek. Kv-arlåtenskaps— skatten utmättes utan hänsyn till den nytta, arvlåtaren haft av sin förmögen- het. Vare sig han innehaft densamma under ett långt liv eller förmögenheten tillfallit honom kort före dödsfallet, utginge kvarlåtenskapsskatten med samma belopp. Hänsyn borde i stället tagas till det antal år den avlidne innehaft förmögenheten och undgått den skatt, som ansetts principiellt ha bort utgå av densamma. Vidare framhölls, att arvsskatteförordningen (d. v. 5. den då gällande av år 1914) i rättstillämpningen visat sig vara behäftad med många svagheter och att denna förordning icke kunde bära den tunga överbyggnad, som ifrågasatts. Härför erfordrades en ingående revision av reglerna om kvar— låtenskapens värdering och bestämmandet av de särskilda andelarnas storlek. Beskattningen kunde nämligen icke längre byggas på samma grundvalar som dittills, bouppteckningen och det fingerade arvskiftet. Emot kombinationen mellan kvarlåtenskaps— och arvslottsskatt ansågos även tala de svårigheter, som därav förorsakades, då det gällde att genomföra en önskvärd parallellism mellan arvs— och gåvobeskattningen.

Såsom framgår av vad ovan nämnts anfördes i remissyttrandena över 1933 års förslag bland annat betänkligheter mot den skärpning av förmögenhets— beskattningen, som förslagets genomföra—nde skulle föranleda. Skälen för att

en sådan skärpning enligt beredningens mening nu bör äga rum har bered— ningen närmare utvecklat under kap. VI och VII. Beredningen anser sålunda skäligt, att förmögenheterna även i annan form än genom skärpning av den årliga förmögenhetsbeskattningen bidraga till täckande av den minskning av statsinkomsterna, som uppkommer genom den av beredningen föreslagna skattelättnaden för mindre inkomster.

I detta sammanhang må erinras om att även 1938 års arvsskattekommitté framställt invändningar mot tanken på införandet av en kvarlåtenskapsskatt. Flertalet av de i ovannämnda remissyttranden framställda invändningarna an- fördes därvid även av kommittén. I övrigt framhöll kommittén bland annat, att med den utveckling inkomst- och förmögenhetsbeskattningen i senare tider nått, det icke torde möta någon svårighet att redan under en persons livstid med lämplig avvägning och effektivt av honom uttaga den ska-tt å förmögen— het, .som staten ansåge sig ha skäl att kräva. Statens skatteorgan tillägnade sig år från år en ingående kännedom om de enskildas förmögenhetsförhållan— den och torde ingalunda vara hänvisade till att avvakta dödsfall för att in— hämta. tillförlitlig upplysning om den avlidnes skatteförmåga under livstiden. Kommittén tillade, att det svårligen kunde godtagbart förklaras, varför staten det oaktat skulle med eftensättande av sina fiskaliska intressen låta under obestämd tid anstå med skattens uttagande.

Med anledning av vad arvsskattekommittén sålunda anfört får beredningen framhålla, att de gjorda uttalandena angående den årliga förmögenhetstaxe— ringens effektivitet knappast torde överensstämma med den hos vederbörande taxeringsmyndigheter rådande uppfattningen. Att åstadkomma en effektiv kontroll över de skattskyldigas förmögenhetsförhållanden bereder nämligen stora svårigheter. Givetvis är det icke möjligt att erhålla någon kännedom om i vilken utsträckning förmögenhetstaxeringen är bristfällig. En omständig— het, som tyder på att de i deklarationerna lämnade förmögenhetsuppgifterna ofta äro mindre tillförlitliga, är, att den årligen skeende stickprovsgransknin- gen beträffande banktillgodohavanden visat sig vara av ej ringa värde.

Frågan om förmögenhetstaxeringens effektivitet har även berörts i bered— ningens direktiv, vari anförts, att betydande förmögenhetsbelopp med all säkerhet för närvarande undandroges beskattning och att det framstode så— som angeläget att få till stånd bättre förhållanden i detta avseende. Bered- ningen finner i likhet med departementschefen en utredning rörande möjlig- heterna att erhålla en förbättring av taxeringsförfarandet, i vad angår för- mögenhetsuppgifterna, påkallad. På grund av vikten och omfånget av de frågor, som beredningen haft att utreda inom beskattningens område, och med hänsyn till den begränsade tid, som stått till förfogande för utrednings- uppdragets fullgörande, har beredningen emellertid icke ansett sig kunna före— taga en omprövning beträffande spörsmål av rent taxeringsteknisk art. Av den undersökning, som beredningen verkställt i detta hänseende, har bered- ningen dock funnit, att ändrade författningsföreskrifuter i syfte att vinna en förbättrad förmögenhetstaxering icke torde kunna erhållas utan en ingående

utredning i detta ämne. Beredningen förordar därför, att de faxeringstekniska spörsmålen bliva föremål för särskild utredning, därvid speciell sakkunskap på detta område synes böra anlitas.

Av vad nu anförts torde framgå, att effektiviteten vid förmögenhetstaxe- ringen icke — såsom arvsskattekommittén förmenat —— lärer kunna anföras såsom ett skäl emot en till den skattskyldiges frånfälle uppskjuten förmögen- hetsbeskattning. Bedömes frågan med hänsyn till önskvärdheten av exakthet i förmögenhetsuppgifterna, torde det i stället förhålla sig så, att bouppteck— ningen utgör ett säkrare underlag för förmögenhetstaxeringen än de årligen avgivna deklarationerna.

Ej mindre betydelsefullt är, att, såvitt beredningen kunnat finna, delti flertalet fall torde kunna antagas vara till fördel även för den enskilde att icke hela förmögenhetsbeskattningen äger rum under den skattskyldiges livs— tid utan att någon del av denna beskattning får anstå till dödsfall. Då in- träder nödtvunget en äganderättsövergång och ett skifte av kvarlåtenskapen kommer i de allra flesta fall att ske. Givetvis bör dock tillses, att den skatt som uttages vid dödsfall icke innebär en alltför hård skattebelastning i sär- skilt ömmande fall, såsom exempelvis då den avlidne efterlämnat änka och minderåriga barn. Vidare bör i möjligaste mån förhindras, att svårigheter uppkomma för dödsboet att anskaffa för skattens erläggande erforderliga lik— ] vid-a medel. Till dessa frågor återkommer beredningen i det följande.

Det torde emellertid icke kunna förnekas, att flera av de invändningar mot ; införande av en kvarlåtenskapsskatt, som framställdes i remissyttrandena över i 1933 års förslag, voro av en betydande vikt. Med hänsyn härtill måste den

1 l. ! I #

frågan ställas, huruvida principiella skäl kunna anses utgöra hinder för att vårt skattesystem kompletteras med denna skatteform. Befogenheten av dessa invändningar bör därför göras till föremål för en närmare undersökning. De olika invändningarna behandlas nu var för sig.

1. Kvarlåtenskapen tillhör dödsbodelägarna och icke den avlidne. Före- kommande beskattning bör därför drabba dödsbodelägarna. Att kvarlåtenskapen vid dödsfallet omedelbart övergår till dödsbodelägarna är otvivelaktigt riktigt. Såsom ovan nämnts avses emellertid med kvarlåten- skapsskatten icke att beskatta delägarnas förmögenhetsförvärv eller över- huvudtaget deras förmögenhet. Med beskattningen avses att träffa den av- lidnes förmögenhet. Vid sådant förhållande synes enligt beredningens upp- fattning —— om en kvarlåtenskapsskatt skulle bliva införd kvarlåtenskapen, till den del den motsvarar därå belöpande skatt, icke kunna anses ägas av dödsbodelägarna. Vad som ärves av dödsbodelägarna är kvarlåtenskapen med avdrag för den därå belöpande kvarlåtenskapsskatten. Kvarlåtenskapsskatten bör sålunda likställas med en den avlidnes skuld till det allmänna, vilken aktualiseras genom dödsfallet. Att ur nu angiven synpunkt något principith hinder skulle möta mot kvarlåtenskapsskattens konstruktion kan beredningen icke finna.

2. Trots den principiella motiveringen för kvarlåtenskapsskatten kommer

denna att verka såsom en på arvingar och testamentstagare lagd förmögen- hetsskatt.

Denna invändning sammanhänger därmed att enligt 1933 års förslag varje arvinge eller testamentstagare skulle svara för kvarlåtenskapsskatten i för! hållande till storleken av den på honom belöpande andelen av kvarlåtenska- pen. Departementschefens motivering för denna anordning har återgivits i d'elt föregående. Därav framgår, att det framför allt varit av hänsyn till önsk- värdheten att legaten icke skulle intaga en förmånligare ställning i beskatt— ningshänseende än arvslotterna som departementschefen valt utvägen att låta ansvaret för kvarlåtenskapsskatten träffa alla arvs- och testamentstagare i för- hållande till deras andelar. Därest kvarlåtenskapsskatten skulle utgå av boet, innan arvslotter och testamentsandelar bestämdes, skulle nämligen kvarlåten— skapsskatten komma att medföra [en minskning av arvingarnas arvslotter men däremot ej i de värden, vilka tillfallit sådana testamentstagare, som erhållit vissa föremål eller vissa angivna belopp.

Ehuru beredningen finner de synpunkter, som legat till grund för 1933 års förslag i förevarande del, beaktansvärda, måste beredningen dock ifrågasätta lämpligheten av den i detta förslag intagna generella bestämmelsen om arvinges eller testamentstagares ansvarighet för kvarlåtenskapsskatten. Med bibehållande av en sådan bestämmelse synes det svårt att kunna bestrida riktigheten av det i remissyttrandena gjorda påståendet, att kvarlåtenskaps- skatten trots sin principiella motivering kommer att verka som en på arvingar och testamentstagare lagd förmögenhetsskatt. Eftersom med kvarlåtenskaps— skatten avses att träffa den avlidnes förmögenhet, bör ansvaret för skattens betalande läggas på dödsboet. Liksom delägarna, om bodelning eller arv- skifte sker innan all boets gäld är guld—en, äro ansvariga för den oguldna gäl- den, böra visserligen delägarna vara ansvariga även för vid skiftet ej erlagd kvarlåtenskapsskatt. Skatten bör emellertid icke konstrueras så, att arvingar och testamentstagarel framstå såsom skattskyldiga. för skatten. Erlägges kvar- låtenskapsskatten, innan skifte i boet ägt rum, finnes ingen anledning att ifrågasätta ansvarighet för dödsbodelägarna för skattens erläggande. Om däremot kvarlåtenskapsskatten vid skiftet till någon del är ogulden, torde delägarna böra vara ansvariga för denna del av skatten, envar för sin andel. Delägarna skulle sålunda i olikhet med enligt 1933 års förslag bliva enbart subsidiärt ansvariga för skattens erläggande.

I det remissyttrande över 1933 års förslag, som avgavs av Svea hovrätt, framhölls bland annat, att uppfattningen av kvarlåtenskapsskatten såsom en successorerna drabbande pålaga kunde sägas vinna stöd av det förhållandet, att enligt svensk rätt successionen skedde i och med dödsfallet och icke för- medlades genom en »administrator» eller »executor» på det egendomliga sätt, som gällde i England och där läte teorien om en uppskjuten förmögenhets- skatt framstå såsom mera naturlig. Med anledning av vad hovrätten sålunda anfört må påpekas, att efter tillkomsten av 1933 års lag om bouutredning och arvskifte dödsbo i vårt land erhållit en ändrad ställning i rättsligt hänseende.

Dödsbo anses numera i olikhet med tidigare gällande uppfattning vara juridisk person. I motiven till nämnda lag anförde lagberedningen härom bland annat följandelz

»Ehuru successionen räknas från arvfallet, sker förvärvet på sådant sätt, att egendomen år underkastad särskild förvaltning, under vilken dödsboets egendom utgör en självständig förmögenhetsmassa. Vad de universella successorerna an- går, har för övrigt redan förut ansetts, att de intill verkställd delning icke hava annat än en andelsrätt i kvarlåtenskapen. Att den under dödsboförvaltning lig- gande egendomsmassan undergår förändringar på grund av bodelning eller verk- ställande av testamentariska förordnanden kan icke heller hindra, att dödsboet anses såsom ett särskilt rättssubjekt. Genom sådana förändringar belyses emeller- tid rättsgemenskapens ändamål att verka för en avveckling av den dödes eko- nomiska förhållanden.»

Såvitt beredningen kan finna, torde härav kunna dragas den slutsatsen, att förhållandena i vårt land numera i ifrågavarande avseende kunna sägas vara mera likartade med dem i England än som var fallet, då Svea hovrätt avgav sitt ovannämnda remissyttrande.

3. Att kvarlåtenskapsskattens gradering sker med hänsyn till kvarlåten— skapens storlek verkar orättvist för arvingar och testamentstagare i dödsbon av olika storlek. Härtill kan genmälas, att, om kvarlåtenskapsskatten bedömes såsom en form av förmögenhetsbeskattning lagd å dödsbodelägarna, kvarlåtenskaps— skatten givetvis måste anses otillfredsställande. Om kvarlåtenskapsskatten emellertid konsekvent utformas på det sätt som avsetts elller såsom en upp— skjuten förmögenhetsskatt, vilken träffar den avlidnes kvarlåtenskap, kan be- redningen icke finna, att de mot kvarlåtenskapsskatten ur nu angiven syn- punkt framställda invändningarna kunna anses vara av den art, att skatten fördenskull bör avvisas. Att skatten icke uttages under vederbörandes livstid utan först efter dödsfall beror, såsom ovan nämnts, uteslutande av lämplig— hletsskäl. Hade ett kvarlåtenskapsskatten motsvarande belopp utgått i för— mögenhetsskatt under vederbörandes livstid, skulle något hänsynstagande till arvingarnas skyldskap och deras efter arvslotternas storlek antagna ekono— miska bärkraft överhuvudtaget icke kunnat ifrågakomma, utan förmögenheten hade minskats med detta belopp. Den omständigheten, att skatten utgår först efter dödsfall, bör enligt beredningens mening icke föranleda, att skatten skall bedömas efter helt andra utgångspunkter än om skatten utgått redan tidigare.

4. Kvarlåtenskapsskatten atmätes utan hänsyn till den tid arvlätaren ägt förmögenheten och sålunda utan hänsyn till den nytta han haft av förmögen- heten. Denna invändning finner beredningen äga ett visst fog. Eftersom kvar- låtenskapsskatten motiverats såsom en uppskjuten förmögenhetsskatt, borde skattens storlek vid en exakt. avvägning rätteligen graderas efter den tid, under vilken vederbörande i livstiden undgått förmögenhetsskatt. Därest skärpningen av förmögenhetsbeskatt—ningen i stället ägt rum genom en höjning av den årliga

1 NJA 1933 avd. H s. 163.

förmögenhetsskatten, skulle den tidslängd, under vilken förmögenheten inne- hafts, automatiskt kommit att öva inflytande på den sammanlagda förmögen— hetsskatt, som uttagits på grund av denna skärpning. Å andra sidan torde kunna sägas, att, samma invändning i viss män kan riktas mot vår nuvarande arvslottsbeskattning. Arvslottsskatten, som utgår på grund av det förmögen- hetsförvärv arvinge eller testamentstagare erhåller vid arvlåtarens död, röner sålunda icke inverkan av den tid, under vilken arvingen eller testamentsta- garen kommer att draga nytta av den förvärvade egendomen. Eftergift av skatt äger rum, såvitt angår förvärv med äganderätt, allenast för det fall att arvingen eller testamentstagaren avlidit inom sex månader från det skatt— skyldighet inträtt. Skillnaden mellan arvslottsskatten och kvarlåtenskaps— skatten synes kunna uttryckas så, att medan arvslottsskatten utgår vid för— värvet av viss egendom, uttages kvarlåtenskapsekatten, då vederbörande genom dödsfall fråniträder vad honom tillhör. Vid sådant förhållande och på grund av de praktiska svårigheter, som en gradering av kvarlåtenskapsskatten ur nu angiven synpunkt skulle medföra, torde enligt beredningens uppfattning vid kvarlåtenskapsskattens utformning hänsyn till den tid, under vilken den avlidne innehaft egendomen, icke böra tagas i vidare mån än de nuvarande bestämmelserna om eftergift av arvsskatt kunna anses föranleda. Detta skulle kunna ske på så sätt, att, därest den avlidne inom viss tid före döds- fallet genom arv, testamente eller gåva förvärvat egendom, kvarlåtenskapens värde skall minskas med motsvarande belopp.

I detta sammanhang vill beredningen påpeka, att den omständigheten att i 1933 års förslag efterlevande makes giftorättsandel icke skulle inräknas i kvarlåtenskapen säkerligen torde ha föranletts bland annat av en önskan att genom en generell bestämmelse förhindra uttagande av kvarlåtenskapsskatt å den efterlevande makens egendom två gånger med relativt kort tidsinter- vall. En sådan bestämmelse anser även beredningen välmotiverad.

5. För kvarlätenskapsskattens genomförande erfordras en revision av reglerna om kvarlåtenskapens värdering och bestämmandet av de särskilda andelarnas storlek. Denna invändning sammanhänger därmed att arvsbeskattningem i vårt land grundas på bouppteckningen och det fingerade arvskiftet. Detta förhållande ansågs i remissyttrandena kunna på grund av de snabbt växlande konjunk— turerna leda till obilliga resultat, särskilt i sådana fall, då möjligheten till anstånd med skattens betalning tagits i bruk. Sålunda framhölls, att det i stor utsträckning skulle leda till orimliga konsekvenser, om vid skattens be- räknande jordbruksfastighet ej finge upptagas under taxeringsvärdet. Be- träffande en fabrik svarade kanske taxeringsvärdet ganska väl emot dennas avkastningsvärde, men vid den av arvsbeskattningen framtvungna realisa- tionen kunde. skäligt vederlag ej vinnas. Den vid dödsfallet gällande kursen å vissa värdepapper vore vanligen bestämd av måttliga utbud men ej anpassad efter en realisation i den omfattning, som kunde bliva nödvändig i och för arvsskattens betalning. Riskerna för en försämring av aktievärdena skulle

mångdubblas, om uppskov med skattens inbetalning skulle bliva vanligt. Vär— det å fideikommittåerad egendom, som enligt då gällande bestämmelser be- räknades såsom om egendomen tillfallit fideikommissinnehavaren med äganderätt, borde vid arvsbeskattningen upptagas efter samma grunder som nyttjanderätt.

Sedan 1933 års förslag avgavs, har den i remissyttrandena önskade revisio- nen av arvsbeskattklingen ägt rum genom tillkomsten av 1941 års förordning om arvsskatt och gåvoskatt. Under förarbetena till denna förordning över- vägdes möjligheten att anknyta värderingen av den skattepliktiga egendomen till den tidpunkt, då dödsbodelägarnas lotter blivit genom skifte utbrutna ur kvarlåtenskapenl. 1938 års arvsskattekommitté ansåg sig emellertid icke kunna föreslå en sådan anordning. Kommittén framhöll därvid bland annat, att den fördel, som därmed skulle ha vunnits, nämligen ett mera noggrant avvägande av skatten efter det värde, vartill den för delägaren genom arvfallet uppkomna förmögenhetsökningen verkligen uppginge, i huvudsak kunde uppnås även på annan väg. Med bibehållande i princip av förut gällande ordning, enligt vil- ken värderingen hänfördes till tiden för dödsfallet, föreslog kommittén sålunda införande av bestämmelser, som medgåve omvärdering med anledning av värdeförändringar under tiden efter dödsfallet.

Nu gällande bestämmelser angående den arvfallna egendomens värdering innebära i huvudsak följande. Vid värderingen skall i regel i bouppteckningen upptaget värde lända till efterrättelse. Såsom värde å fast egendom upptages i allmänhet näst föregående årets taxeringsvärde. Om den fasta egendomen efter den tidpunkt, som detta taxeringsvärde avsett, nedgått i värde av vissa angivna orsaker, skall vederbörande länsstyrelse efter ansökan åsätlt'a egen- domen särskilt värde till ledning vid arvsskattens beräkning. Aktie, obliga- tion eller därmed jämförlig värdehandling uppskattas, om värdehandlingen noteras å inländsk eller utländsk börs, till det noterade värdet, eller om detta icke motsvarar vad som varit påräkneligt vid försäljning under normala förhål— landen, till det pris, som vid dylik försäljning kan påräknas. Enligt sist angiven grund uppskattas även sådan värdehandling, som icke noteras å börs. Rätt till fideikommitterad egendom uppskattas såsom nyttjanderätt. Genom en sär- skild bestämmelse har beretts möjlighet att efter ansökan hos Kungl. Maj:t få ett lägre värde än ovan nämnts fastställt. Detta kan ske, om fast egendom efter den tidpunkt, som näst föregående årets taxeringsvärde avsett, väsent- ligt nedgått i värde på grund av allmän förändring i det ekonomiska läget eller om å börs eller eljest i marknaden noterad akzttie, obligation eller därmed jämförlig värdehandling efter tiden för skattskyldighetens inträde nedgått i värde med en fjärdedel eller mera. För nedsättningen förutsättes vidare, att skatten för sådana lotter i boet, om vilkas beskattande är fråga, uppgår till sammanlagt minst 3 000 kronor samt att det befinnes uppenbart att skattens erläggande efter i arvsskatteförordningen angivna beräkningsgrunder skulle verka oskäligt betungande. Ansökan om sådan nedsättning skall göras, innan beslut om skattens fastställande meddelas.

Av vad nu anförts torde framgå, att numera helt andra möjligheter före— ligga att vidtaga jämkningar i värdena med anledning av värd-eförsämring efter dödsfallet. Önskemålet i fråga om värdesättningen av fideikommissrätt har tillgodosetts. De mot 1933 års förslag i nu ifrågavarande hänseende fram- ställda invändningarna kunna fördenskull enligt beredningens mening icke tillmätas den betydelse, att kvarlåtenskapsskatten skulle till sin konstruktion vara en mindre lämplig skatteform.

Genom kvarlåtenskapsskattens införande uppkommande svårigheter torde väsentligen gälla sådana fall, då i boet icke i erforderlig utsträckning finnas likvida medel för skattens erläggande. Till denna, fråga återkommer bered— ningen i det följande.

6. Mot kombinationen av kvarlåtenskaps- och arvslottsskatt tala de svårig- heter, som därav förorsakas, då det gäller att genomföra en önskvärd parallel- lism mellan arvs— och gåvobeskattningen. Denna invändning framställdes av Svea hovrätt, som påpekade, att såsom förslaget utformats skatten vid gåva från arvlåtare till arvinge i regel bleve lägre än vid arv, därest flera medarvingar funnes, medan förhållandet i all— mänhet bleve det motsatta, om gåvotagaren vore ensam arvinge. Hovrätten framhöll, att ju flera arvingarna vore, desto större bleve i regel avvikelsen. Berörda invändning var, enligt vad beredningen vid granskning av 1933 års förslag funnit, uppenbarligen befogad. I förslaget hade skattesatserna för gåvoskatten angivits lika med den sammanlagda skattesatsen för kvarlåten- skaps- och arvslottsskatten i respektive skikt. Vid arvslottsskattens beräk— ning skulle å arvsandelen avdrag göras för å andelen belöpande kvarlåten— skapsskatt. Vid gåvoskattens beräkning skedde icke något motsvarande av- drag. Att vid jämförelsen mellan kvarlåtenskaps— och arvslottsskatten, å ena, samt gåvoskatten, å andra sidan, de förstnämnda skatterna blevo högre än den sistnämnda skatten i fall, då flera delägare funnos, berodde på. att kvarlåten- skapsskatten bestämdes med hänsyn till hela kvarlåtenskapen och alltså obe- roende av dödsbodelägarnas antal. Beträffande arvslottsskatten och gåvo- skatten inverkade däremot givleåtvis antalet dödsbodelägare. Vid stigande antal dödsbodelägare minskades gåvoskatten mer än kvarlåtenskaps— och arvslotts- skatten. Detta åskådliggöres genom följande exempel. Kvarlåtenskapen antages vara 500000 kronor. Om ett barn var den enda dödsbodelägaren, utgjorde kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten tillhopa 120 928 kronor. Gåvoskatten var i motsvarande fall 132 000 kronor. Att gåvoskatten blev högre, berodde på det vid arvslottsskattens bestämmande medgivna av- draget för å arvsandelen belöpande kvarlåtenskapsskatt, vilket avdrag icke medgavs vid gåvoskattens fastställande. Om kvarlåtenskapen fortfarande an- tages vara 500000 kronor men dödsbodelägarna förutsättas vara fem barn, uppgick kvarlåtenskaps- och arvslottsskatten till sammanlagt 96 280 kronor men gåvoskatten i motsvarande fall till endast 60 000 kronor. Att gåvoskatten, då flera dödsbodelägare finnas, blev lägre än kvarlåten- skaps- och arvslottsskatten var en betänklig brist i 1933 års förslag. Frågan

talöverflyttningar mellan närstående i syfte att erhålla skattevinst. Frågan om gåvobeskattningens utformning upptages fördenskull av beredningen till särskild behandling i ett följande avsnitt av betänkandet. Redan i detta. sam- manhang må emellentid framhållas, att det, om gåvoskatten skall kunna på ett tillfredsställande sätt fylla sin uppgift att förhindra kringgående av arvsbe— skattningen, torde vara ofrånkomligt att på ett eller annat sätt anpassa gåvo- skattens storlek efter givarens förmögenhetsförhållanden. Sker en sådan an— passning, kommer en kvarlåtenskapsskatt icke att medföra konsekvenser av det slag, som 1933 års förslag skulle ha föranlett.

Beredning-en har alltså icke kunnat finna några. principiella skäl, som lägga hinder i vägen för införandet av en kvarlåtenskapsskatt.

De svårigheter, som uppkomma vid anordnandet av en kvarlåtenskapsskatt- vid sidan av den nuvarande arvs— och gåvobeskattningen, äro visserligen be— tydande men dock icke oöverkomliga. Såsom av det föregående framgår, voro ett flertal av de svårigheter och olägenheter, som voro förknippade med 1933 års förslag, föranledda därav att skatten enligt detta förslag skulle gäldas av vederbörande arvingar och (testamentstagare. Därest, som beredningen för— ordar, skattskyldigheten lägges på dödsboet såsom sådant, bortfalla dessa svårigheter. Bland de vid behandlingen av det tidigare förslaget framställda anmärkningarna bör särskilt beaktas, att skatt om möjligt icke uttages för egendom, som den avlidne endast kortare tid varit ägare av. Vissa svårig- heter möta att åstadkomma en tillfredsställande beskattning av försäkringar, till vilka förmånstagare insatts. En annan viktig synpunkt är att beskatt— ningen icke får så utformas, att den verkar spolierande på familjeförsörj- ningen. Av största betydelse är vidare att finna utvägar för att underlätta skattens erläggande, särskilt för dödsbon med dålig likviditet. Den mest be- tydande svårigheten är emellertid otvivelaktigt att finna någon tillfredsstäl- lande anordning för att samordna gåvobeskattningen med kvarlåtenskaps— skatten. Såvitt beredningen kunnat finna, böra emellertid de anmärkta svårig- heterna kunna bemästras, och beredningen föreslår alltså, att kvarlåtenskaps- skatten infogas i vårt skattesystem såsom en ny skatt vid sidan av de nu gällande.» skatteformerna.

Vid övervägande av skattens konstruktion har det för beredningen fram— stått såsom ett önskemål, att skatten utformas i möjligaste mån oberoende av arvs- och gåvoskatten och alltså att kvarlåtenskapsskatten infogasi skatte- systemet utan vidtagande av några sakliga ändringar i gällande bestämmelser om arvsskatt. Därjämte har det tett sig önskvärt, att arvsskatteförorlningens föreskrifter, i den mån de låta sig förenas med kvarlåtenskapsskatters grund- principer, i största möjliga utsträckning erhålla giltighet även i lråga om kvarlåtenskapsskatten. I enlighet härmed och med utgångspunkt frår de syn-

om gåvoskattens storlek i jämförelse med arvsskatten är emellertid av be— tydelse även oavsett det nu föreliggande spörsmålet om införande av en kvar— låtenskapsskatt. Vidare må påpekas, att jämväl de nu gällande bestämmel- serna angående gåvoskatten äro bristfälliga i så måtto att de möjliggöra kapi—

punkter, som här förut anlagts, har beredningen framlagt förslag till förord- ning om kvarlåtenskapsskatt enligt följande grundlinjer.

Kvarlåtenskapsskatten utgår dels vid dödsfall och dels vid gåva. Skatt- skyldighet åligger vid dödsfall dödsboet och vid gåva. givaren. I arvsskatte- förordningens föreskrifter om skatt för arv vidtagas inga ändringar. Beträf- fande den kvarlåtenskapsskatt som utgår vid dödsfall är skattskyldighetens omfattning avgränsad på samma sätt som enligt arvsskatteförordningen eller med andra ord kvarlåtenskapsskatt utgår endast för egendom, som är föremål för beskattning enligt sistnämnda författning. I fråga om den skattepliktiga egendomens värdering samt skatten—s fastställande och erläggande äro i stort sett arvsskatteförordningens bestämmelser tillämpliga. Kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt komma alltså att avse samma egendom, beskattningsårendena komma att handläggas av samma myndighet och i ett sammanhang och även för skattens erläggande äro i huvudsak samma regler tillämpliga. Särskilda regler ha däremot visat sig nödvändiga för beskattning av förmånstagareför- säkringar. En annan olikhet är, att sammanläggning av tidigare gåvor med kvarlåtenskapen icke behöver företagas. Liksom vid arvsbeskattningen skall efterleva-nde makes giftorätt vara fri från skatt. I två hänseenden ha föreslagits bestämmelser, som sakna motsvarighet i arvsskatteförordningen. Vid dödsfall skall nämligen dels avdrag göras för viss egendom, som den avlidne ägt endast kortare tid, dels ock vid skattens erläggande utom kontanter även vissa andra tillgångar gälla. som betalningsmedel. Arv-sskatteförordningens regler om an- stånd, efterbesk-attning och återvinning skola i tillämpliga delar lända till efter- rättelse vid kvarlåtenskapsbeskattningen. Vad angår den kvarlåtenskapsskatt, som uttages vid gåva, har skattskyldighetens omfattning även här bestämts . genom anknytning till arvsskatteförordningens regler, dock med den skilj— l aktigheten, att kvarlåtenskapsskatt icke utgår vid gåva från juridiska personer. I fråga om kvarlåtenskapsskatt för gåvor måste beskattningsmyndigheten vara en annan än vid gåvoskatten, då i ena fallet givarens och i andra fallet gåvotagarens mantalsskrivningsort måste vara, avgörande. Olägenheterna härav ha emellertid minskats genom en bestämmelse av innebörd, att givarens de- klaration skall passera den myndighet som har att fastställa gåvoskatten. Be— farade försök att genom gåvor nedbringa kvarlåtenskapen ha beaktats genom en på visst sätt skärpt beskattning av gåvor till bröstarvingar. Kvarlåten- skaper och gåvor till värde understigande 25 000 kronor äro fria från kvar- låtenskapsskatt, även om skyldighet föreligger att erlägga arvsskatt respek- tive gåv-oskatt. Särskilda bestämmelser ha erfordrats rörande sammanläggning av gåvor, givna inom viss kortare tid. Någon ytterligare kvarlåtenskapsbeskatt- ning av gåvor genom sammanläggning med kvarlåtenskapen skall icke ifråga- komma. Denna olikhet mot arvsskatteförordningens kumulationsregler är en följd av den utformning som kvarlåtenskapsskatten erhållit i fråga om gåvor.

Beskattningen av gåvor och förmånstagareförsäkringar behandlas i det föl— jande i särskilda avsnitt av betänkandet.

Beredningen övergår härefter till en utförligare behandling av de bestäm- melser, som avse uttagande av kvarlåtenskapsskatt vid dödsfall.

Med hänsyn till kvarlåtenskapsskattens karaktär av uppskjuten förmögen- hetsskatt har beredningen, såsom förut sagts, funnit mest följdriktigt att likställa kvarlåtenskapsskatten med en den avlidnes skuld samt att lägga skattskyldigheten på dödsboet. Därest skatten uttages av arvingar och testa- mentstagare, kommer den obestridligen att verka som en på dessa lagd för- mögenhetsskatt. Om däremot, såsom enligt beredningens förslag, skattskyldig- heten åvilar dödsboet, blir skatten konsekvent behandlad som en skuld i boet. Detta innebär alltså, att den kommer att minska arvingars och universella testamentstagares lotter, under det att legaten lämnas ograverade, så länge nämnda lotter förslå till skatten. Enligt vanliga regler utgå ju legat med före— trädesrätt framför övriga lotter, d. v. s. boets skulder inverka icke på legaten, så länge de kunna täckas ur andra tillgångar, och det förefaller då riktigt, att kvarlåtenskapsskatten även i detta hänseende behandlas såsom en skuld i boet. Det sagda äger giltighet även beträffande förmånstagareförvärv, vilka enligt civilrättsliga regler äga bättre rätt än testamentslegat.

I konsekvens med det nyss sagda bör den kvarlåtenskapsskatt som skall utgå vid gåva hållas isär från gåvoskatten samt erläggas av givaren. Här- igenom vinner man även den fördelen, att kvarlåtenskapsskatt för gåva kan i önskvärd utsträckning uttagas redan vid gåvans givande, varför vid givarens senare inträffade död kvarlåtenskapsskatt på behållningen i dödsboet kan fastställas utan hänsyn till tidigare gåvor.

Arvsskatteförordningens regler om framskjuten beskattning av vissa för- värv genom testamente eller gåva ha givetvis ingen motsvarighet i fråga om kvarlåtenskapsskatten. Skyldighet att erlägga sistnämnda skatt bör ju inträda, när den avlidnes respektive gåvogivarens rätt till egendomen upphör, oavsett när skattskyldighet för mottagaren inträder.

Skattskyldigheten för egendom, som ingår i dödsbo, synes böra givas samma omfattning som skattskyldigheten enligt arvsskatteförordningen. Där- igenom kommer visserligen i viss utsträckning kvarlåtenskapsskatt att uttagas för egendom, för vilken den avlidne icke under livstiden varit skyldig att erlägga förmögenhetsskatt främst beträffande egendom, som utomlands bo- satt svensk medborgare nedlagt i utlandet — men denna olägenhet har, ehuru beaktansvärd, befunnits mindre betydande än de svårigheter, som möta att, med bibehållande av anknytningen till arvsbeskalttningen, konsekvent an- knyta kvarlåtenskapsskatten även till förmögenhetsbeskattningen.

Beredningen har icke funnit tillräckliga skäl att föreslå vare sig någon änd- ring av föreskrifterna i arvsskatteförordningen rörande egendomens värde— ring eller några särskilda regler för egendomens värdering vid fastställandet av kvarlåtenskapsskatt. I de fall där bouppteckning förrättas här i riket bortsett från vis—st undantag, varom närmare i det följande beräknas alltså kvarlåtenskapsskatten med utgångspunkt från det värde, vartill bobehållningen uppskattats i ärendet angående fastställande av arvsskatt, utan sammanlägg— ning med tidigare gåvor.

Vad tillgångarnas värdering angår, kunde möjligen ifrågasättas, huruvida

särskilda regler vore påkallade med avseende å värderingen av fast egendom. Det skulle sålunda kunna tänkas, att — särskilt beträffande mindre jordbruks— fastigheter ett lägre värde än taxering-svärdet borde ligga till grund vid värderingen. På mindre jordbruksfastigheter kan med fog läggas den syn- punkten, att den avkastning de lämna i betydande grad är att betrakta såsom inkomst av arbete och att de fördenskull vid en förmögenhetsbeskattning böra behandlas välvilligare än annan förmögenhet. Jordbruksfastigheter in- taga emellertid hämtinnan icke någon absolut särställning. Liknande syn- punkt kan med samma fog läggas exempelvis på de kapital som äro nedlagda i kustbefolkningens fiskebåtar och fiskredskap. Enligt beredningens mening ha dessa synpunkter tillbörligen beaktats därigenom att skattskyldighet inträ- der först då förmögenheten i värde överstiger 25 000 kronor och att skatten där- efter för de mindre förmögenheterna utgår efter jämförelsevis låg procentsats.

Ett önskemål, som i skilda sammanhang framkommit, är att fast egendom bleve uppskattad i enlighet med senast åsatt taxeringsvärde och icke, såsom nu är förhållandet, efter nästföregående års taxeringsvärde. Bleaktandet av detta i och för sig välmotiverade önskemål möter emellertid svårigheter av den anledningen, att det av vederbörande taxeringsnämnd åsatta värdet icke utan vidare kan läggas till grund för värderingen; taxeringsnämndens upp- skattning kan nämligen bli föremål för ändring i högre instans. Då taxerings- värdet alltså icke blir definitivt fastställt förrän fram emot årets slut och med be-skattningsärendets avgörande icke kan anstå i avbidan härpå, synes icke mycket vara att vinna med en sådan ändring av värderingsr—eglerna. En ratio- nellare anordning vore då att öppna möjlighet till restitution för den händelse taxeringsvärdet för det löpande året fastställdes till ett lägre belopp än för nästföregående år. Då synes emellertid konsekvensen fordra att i motsatt fall _ om taxeringsvärdet höjes —— efterbeskattning äger rum. Med hänsyn till att fastighetstaxering äger rum endast vart femte år, synes frågan icke vara av den praktiska betydelse att någon ändring av ifrågavarande värderings- regel bör föreslås.

Att kvarlåtenskapsskatten beräknas med utgångspunkt från den bobehåll— ning, som fastställts med tillämpning av arvsskatteförordningens föreskrifter, innebär bland annat att egendom som den avlidne innehaft med fri förfogande- rätt blir föremål för kvarlåtenskapsskatt men att sådan skatt däremot icke ut- tages för egendom, till vilken den avlidne haft endast nyttjanderätt, avkomst- rätt eller annan liknande förmån. Tillgångar av sistnämnda slag, varunder in— begripes även fideikommissrätt, skola emellertid, såvida de icke upphöra vid den senaste innehavarens död, beläggas med arvsskatt efter särskild deklara- tion. Sådana tillgångar bli alltså föremål för arvsskatt men däremot icke för kvarlåtenskapsskatt. Detta torde vara sakligt riktigt. En dylik isolerad rättig- het är —— även om den avlidne rättighetsinnehavaren i fråga om skyldighet att erlägga förmögenhetsskatt varit likställd med ägare icke av beskaffenhet , att utgöra ett lämpligt objekt för en uppskjuten förmögenhetsskatt sådan som ! kvarlåtenskapsskatten. I och med dödsfallet upphör rättigheten att äga något

värde för den avlidne och hans dödsbo och detta oavsett om den helt upphör att utgå eller övergår till ny innehavare. Det är dessutom att märka att rättig— heten kan vara så bestämd att den övergår till ny innehavare vid annan tid- punkt än förre innehavarens död. Vid sådant förhållande kan det icke vara riktigt att uttaga skatt av dödsboet, vilket för övrigt är ogörligt, om boet ut— visar brist eller rättigheten övergår vid tidpunkt som är oberoende av inne- havarens dödsfall. En omedelbart utgående skatt sådan som kvarlåtenskaps- skatten kan icke uttagas ur rättigheten själv, d. v. s. ur rättighetens kapital- värde i nye innehavarens hand, och att låta den drabba den nye innehavaren personligen vore ett avsteg från en av kvarlåtenskapsskattens grundprinciper. Bortsett från det nu anförda, synes det icke råda något tvivel om att rättig- heter, som här avses, genom förmögenhets— samt arvs- och gåvobeskattningen redan utnyttjats såsom skatteobjekt i betydande utsträckning. För samtliga rättigheter som upplåtas efter kvarlåtenskapsskattens införande —— undan— tagna äro alltså bland annat fideikommissrätter — gäller dessutom, att kvar- låtenskapsskatt för deras kapitalvärde uttages av upplåtaren eller hans döds- bo, beroende på om upplåtelsen skett genom gåva eller genom testamente. Såsom förut anförts har beredningen funnit beaktande böra givas åt den vid behandlingen av 1933 års förslag framställda anmärkningen att hänsyn borde tagas till den tid, varunder den avlidne ägt förmögenheten. En grade— ring av skatten med hänsyn till den tid, varunder den avlidne varit ägare av olika delar av förmögenheten låter sig uppenbarligen icke göra, utan man får nöja sig med en enhetlig regel för de förvärv som gjorts inom viss tid före dödsfallet, enligt beredningens förslag fem år. Emellertid synes det icke heller görligt att låta regeln omfatta samtliga förvärv, som gjorts under den angivna tiden. Tänkbart vore visserligen att godtaga en under edlig förpliktelse läm- nad uppgift av den skattskyldige angående förvärv som nu avses. Då emeller- tid sådana uppgifter i många fall skulle vara fullkomligt okontrollerbara, har beredningen funnit hänsyn böra tagas till en dylik uppgift endast i den mån den styrkes. Med hänsyn till att bevisningssvårigheter skulle vålla en icke önskvärd ojämnhet i beskattningen, har beredningen vidare funnit endast så- dana förvärv böra beaktas, som äro för alla lätta att styrka, nämligen förvärv genom arv, testamente eller gåva. En sådan avgränsning är försvarlig även ur den synpunkten, att endast de angivna förvärven äro av beskaffenhet atti sam- band med förvärvet ha blivit föremål för kvarlåtenskapsskatt. Ienlighet med det nu anförda har beredningen funnit avdrag från den uppskattade bobehåll— ningen böra ske med belopp, motsvarande värdet av egendom, som inom fem år före dödsfallet tillfallit den avlidne genom arv, testamente eller gåva. Ai- draget bör vara beroende av att yrkande därom framställes och styrkes. Egen— dom som nu avses bör uppskattas till sitt värde vid tiden för förvärvet. Denna regel blir emellertid icke godtagbar i de fall, då sålunda förvärvad egendom efter förvärvet nedgått i värde eller blivit helt värdelös. En sådan händelse utgör givetvis inget skäl för avdrag från den förmögenhet, som den avlidne själv hopbragt. Värderingsregeln måste fördenskull kompletteras med be—

.r:_..._—___g_a 4 gum... _

_ ... A_n .4—-__...r_".'.ru.

stämmelse därom att egendomen, om den finnes i behåll, skall upptagas till det lägre värde, som den kan bedömas ha vid tiden för dödsfallet. Har den av- lidne under livstiden avhänt sig egendom, som undergått värdeminskning, skall egendomen vid avdragets beräknande upptagas till sitt värde vid tiden för avhändelsen. Avgörande är alltså det verkliga värdet; har den avlidne av- hänt sig egendomen till underpris eller utan vederlag, inverkar detta icke på bedömandet. Denna kompletterande bestämmelse är alltså avsedd för mera på— tagliga fall av värdeförsämring, exempelvis då värdeförsämringen drabbat en fastighet, en större post aktier eller annan homogen förmögenhetsmassa. Har den förvärvade egendomen varit olikartad till sin sammansättning eller eljest av sådan beskaffenhet att den ingått i mottagarens förmögenhet — antingen omedelbart eller efter omplaceringar på sådant sätt att något självständigt värde icke kan åsättas densamma, torde huvudregeln få gälla.

Var den avlidne gift skall därjämte från bobehållningen avräknas den andel som vid bodelning skall tillfalla efterlevande maken. Skatten likställes alltså med en skuld, för vilken endast den avlidnes andel i boet svarar, och minskar sålunda icke makens giftorätt. Denna generella regel har såsom förut anförts till huvudsakligt syfte att förhindra att makens egendom blir föremål för kvar— låtenskapsskatt två gånger under en jämförelsevis kort tidsperiod. Ett verk- ligt rationellt avskiljande av den egendom, beträffande vilken en uppskjuten förmögenhetsskatt är motiverad, skulle nödvändiggöra synnerligen detaljerade föreskrifter utan att man ändock vunne garantier för ett under alla förhållan- den riktigt resultat.

Beredningen har föl-behållit benämningen kvarlåtenskap för den egendom, som återstår av bobehållningen, sedan därifrån avräknats dels egendom som den avlidne ägt endast viss kortare tid dels ock efterlevande makes andel i boet, alltså för den egendom, för vilken kvarlåtenskapsskatt skall utgå.

Det må i detta sammanhang framhållas, att den andel, som vid bodelning skall tillfalla efterlevande make, skall beräknas på samma sätt som sker en- ligt arvsskatteförordningen. Detta innebär, att om sådan andel enligt lag blivit fastställd vid en verklig bodelning, varöver i behörig ordning upprättad hand- ling föreligger i skatteärendet, andelen skall beräknas i enlighet härmed. Arvsskatteförordningens föreskrift att upprättat arvskifte skall läggas till grund för arvsskattens beräknande saknar däremot motsvarighet i bered— ningens förslag. Syftet med denna föreskrift är att bereda dödsboet möjlighet att få arvs- och testamentslotterna beskattade i överensstämmelse med den verkliga fördelningen i stället för enligt ett fingerat arvskifte. Denna syn- punkt saknar ju intresse för kvarlåtenskapsskatten, som hänför sig till kvar- låtenskapen som helhet. Även om arvskifte lägges till grund för arvsbeskatt- ningen, måste likväl under alla omständigheter en uppskattning av bobehåll- ningen enligt de vanliga reglerna verkställas för att möjliggöra tillsyn, att den skiftade egendomen icke upptagits till lägre värde än som erhålles med till- lämpning av sistberörda regler. Då alltså kvarlåtenskapens värde enligt de vanliga värderingsreglerna alltid framkommer i ärendet angående arvsskat—

tens bestämmande, oavsett om arvskifte företes eller icke, möter ur rent prak— tiska synpunkter inget hinder att vid fastställandet av kvarlåtenskapsskatten bortse från ett eventuellt åberopat arv-skifte. Däremot skulle kvarlåtenskaps- beskattningens anknytande till arvskiftet medföra betydande svårigheter. En sådan anordning skulle nämligen nödvändiggöra synnerligen utförliga regler till förebyggande av att kvarlåtenskapsskatten komme att beräknas på tillgångar till lägre värde än det, vartill kvarlåtenskapen enligt förslaget skall uppskattas. Säkerhetsföreskrifterna i 16 å andra stycket arvsskatteförord- ningen äro ju avfattade från helt andra utgångspunkter. Vissa avdrag få där- vid göras, som icke äro tillåtna enligt förslaget till förordning om kvarlåten- skapsskatt, under det att å andra sidan avdrag för egendom, som den avlidne endast kort tid varit ägare av, icke ifrågakommer enligt arvsskatteförord- ningen liksom ej heller sammanläggning med erlagda försäkringspremier. Slut- resultatet blir i de flesta fall, att man kommer fram till just det värde, som man ursprungligen erhållit med tillämpning av de vanliga reglerna för kvar- låtenskapens uppskattning.

Den av beredningen föreslagna tariffen —— som utformats såsom en skikt- skala på det sätt, att varje kvarlåtenskap upp till 25 000 kronor är helt fri från kvarlåtenskapsskatt —— har följande utseende:

Kvarlåtenskapsskatt utgår icke, därest kvarlåtenskapens värde ej över— stiger 25 000 kronor.

Kvarlåtenskapsskatten utgör,

när kvarlåtenskapens värde icke överstiger 50 000 kronor: 5 % av det be- lopp, varmed kvarlåtenskapens värde överstiger 25000 kronor;

när kvarlåtenskapens värde överstiger

50000 men icke 80000 kr.: 1250 kr. för 50000 kr. och 10 % av återstoden;

80 000 ” " 100 000 » : 4 250 » n 80 000 » » 15 » n » , 100 000 » » 200 000 » : 7 250 » » 100 ()OO » » 20 » » » ' 200 000 » » 300 000 » : 27 250 » » 200 000 » » 25 » » n 300 000 » H 500 000 » : 52 250 » » 300 000 » » 30 » » » ; 500 000 » » 1 000 000 » : 112 250 » » 500 000 » » 35 » » n ;

1. 000 000 " ” 2 000 000 : 287 250 » » ]. OUO 000 |) |) 40 » » n ; 2 000 000 » » 5 000 000 » : 687 250 » » 2 000 000 » » 45 » » » : 5 000 000 » » 10 000 OOO » : 2 037 250 D » 5 000 000 » » 50 » » n ; 10 000 000 » Z 4 537 250 » » 10 000 000 » » 60 n » n .

Verkställda beräkningar giva vid handen, att kvarlåtenskapsskatten med den föreslagna utformningen och med tillämpning av denna tariff kan för- väntas lämna en årlig skatteintäkt av omkring 40 miljoner kronor.

Beredningen har haft under övervägande, huruvida särskilda bestämmel- ser kunde anses erforderliga för att lindra skattebördan i vissa ömmande fall, t. ex. då den avlidne efterlämnar änka och oförsörjda barn. Med den utformning, tariffen erhållit, har beredningen emellertid icke ansett några undantagsbestämmelser för sådana fall påkallade. Tariffen ställer signämligen tämligen fördelaktig för de mindre förmögenheterna. Om den avlidne efter-

lämnar änka och full egendomsgemenskap råder emellan makarna, utgår ingen kvarlåtenskapsskatt så länge bobehållningen understiger 50000 kronor. Är änkan ensam arvinge utgår i sådant fall ej heller arvsskatt. Därest de efter— levande utgöras av änka och tre barn och bobehållningen uppgår till 100 000 kronor, erhåller änkan 50000 kronor fritt såsom giftorätt, varefter kvarlåten- skapsskatt utgår för återstående 50000 kronor med 1250 kronor, som er- lägges av dödsboet och minskar barnens arvslotter. Varje arvslott kommer att utgöra 16250 kronor, och arvsskatten uppgår till 438 kronor för varje lott. Äro alla barnen under 5 år utgår ingen arvsskatt alls för lotter av an- givna storleksordning. I äktenskap, där egendomsgemenskap mellan makarna icke råder, kommer emellertid kvarlåtenskapsskatten att uttagas för boets hela behållning. Såvitt beredningen kunnat finna torde dock icke mot kvar— låtenskapsskatten, i dess föreslagna utformning, kunna riktas den anmärk- ningen, att den tillgodoser statens skatteanspråk på bekostnad av de efter- levandes försörjning. .

En annan fråga är, huruvida icke svårigheter komma att möta för anskaf- fande av de medel, som erfordras för erläggande av kvarlåtenskapsskatten, med hänsyn därvid tagen därtill, att det åligger dödsbona jämväl att förskjuta arvsskatten. Med den av beredningen intagna utgångspunkten, att kvarlåten— skapsskatten är att i stort sett behandla såsom en uppskjuten förmögenhets— skatt, alltså en den avlidnes skatteskuld, faller det sig naturligt, att vid be- dömandet av ett dödsbos likviditet i första hand bortse från arvsskatten och låta det avgörande vara, huruvida dödsboets likvida tillgångar, efter avsätt ning av medel till betalning av kortfristiga skulder, förslå till erläggande av kvarlåtenskapsskatten. Arvsskatten skall visserligen förskjutas av dödsboet men skall därefter inbetalas till dödsboet av vederbörande arvingar och testa- mentstagare; den skall alltså icke stanna på dödsboet såsom sådant. Det förefaller då icke onaturligt, att de arvs- och testamentstagare, av vilka arvs- skatten slutligen skall erläggas, i en för dödsboet brydsam situation medverka till anskaffande av den arvsskatt, som skall förskjutas av dödsboet. Ehuru dödsboets skyldighet att förskjuta arvsskatten icke får lämnas ur sikte, för- menar alltså beredningen, att likviditetssvårigheter icke äro något avgörande argument mot en kvarlåtenskapsskatt, med mindre de antaga sådan storlek att redan erläggandet av denna skatt nödvändiggör avyttrandet av tillgångar utöver dem som kunna betecknas såsom lätt realiserbara.

Till belysning av denna fråga har på framställning av beredningen enligt Kungl. Maj:ts uppdrag inom statistiska centralbyrån verkställts viss statis- tisk utredning rörande storleken, sammansättningen och likviditeten hos de dödsbon som förekommit under åren 1943 och 1944. Utredningens resultat har sammanställts i Bilaga 12. Ehuru det synes mycket vanskligt att med stöd av utredningen våga något uttalande rörande dödsbonas lik— viditet, vare sig i allmänhet eller inom de olika förmögenhetsgrupperna var för sig, lärer det likväl vara otvivelaktigt, att kvarlåtenskapsskatten icke kan avvisas på den grund att dess erläggande skulle omöjliggöras av bristande

likviditet hos dödsbona. Lika otvivelaktigt är emellertid, att likviditetssvårig- heter komma att yppa sig för åtskilliga dödsbon.

Till belysning av skatteanspråkens storlek i olika fall må följande exem— pel anföras. Om den avlidne är ogift och kvarlåtenskapen uppgår till 50 000 kronor, utgör kvarlåtenskapsskatten 1 250 kronor. Efterlämnar han som enda arvinge en syster uppgår arvsskatten till 5826 kronor; sammanlagt alltså 7 076 kronor. Tillfaller kvarlåtenskapen en Oskyld testamentstagare utgör arvsskatten 12 935 kronor; kvarlåtenskapsskatt och arvsskatt alltså samman- lagt 14185 kronor. Antages det att kvarlåtenskapen uppgår till 200000 kro- nor, kommer sammanlagda skattebeloppet att utgöra, om en syster är ensam arvinge 60 958 kronor (27 250 + 33 708) och om en oskyld erhåller hela kvar— låtenskapen 83 585 kronor (27 250 + 56 335).

Vid övervägande av vilka åtgärder som kunna vara lämpligast för att undan- röja eller minska likviditetssvårigheterna har beredningen stannat för att dels förlänga den tid, inom vilken skatten skall erläggas, dels bereda möjlig- het till anstånd med skattens erläggande dels ock öppna möjlighet att vid skattens erläggande använda vissa andra tillgångar än kontanter såsom betal- ningsmedel.

Då kvarlåtenskapsskatten bör utgå före arvsskatten, kunde det synas prin- cipiellt riktigast, att anstånd med enbart förstnämnda skatt icke medgåves. Någon föreskrift av sådan innebörd har dock icke givits med hänsyn till att anstånd med kvarlåtenskapsskattens erläggande kan vara erforderligt i många fall, där förutsättningar för anstånd med arvsskatten icke föreligga.

Anståndsbestämmelserna måste med nödvändighet givas en tämligen sche- matisk utformning. I de av beredningen i sådant hänseende föreslagna be- stämmelserna h-ar icke, liksom ej heller i arvsskatteförordningens anstånds- bestämmelser, anknutits till storleken av boets kortfristiga skulder, utan möjligheten 'att erhålla anstånd har gjorts beroende endast av förhållandet mellan boets likvida tillgångar och den fastställda kvarlåtenskapsskatten. Då möjlighet till anstånd skall föreligga så snart de likvida tillgångarna under— stiga dubbla beloppet av kvarlåtenskapsskatten, torde ett betrygginde be- lopp vara avsatt till gäldande av kortfristiga skulder och andra trängande utgifter, särskilt med hänsyn till att möjlighet öppnats att erlägga skatten även genom överlämnande av icke likvida tillgångar såsom betalningsmedel. Icke heller torde det kunna påstås, att marginalen gjorts för bred; man får nämligen icke tappa ur sikte, att dödsboets skyldighet att förskjuta arvs— skatten alltjämt kvarstår. Riskerna med en något för bred margina; äro för övrigt ganska obetydliga, då delägarnas intresse av att slutföra boets avveck- ling utgör en effektiv spärr för obefogade anstånd. Det kan nämnas, att, enligt vad beredningen under hand inhämtat, under hela år 1945 vid Stock- holms rådhusrätt behandlades endast fem ärenden angående anstånd med er- läggandet av arvsskatt. Frågan om an—ståndsbestämmelsernas utformning är av desto större vikt som det är betydelsefullt, att anstånden med kvarlåten- skapsvskattens erläggande nedbringas till minsta möjliga antal. Orr skatten

uppdelas på en följd av år, förlorar den lätt sin karaktär av uppskjuten för- mögenhetsskatt, alltså en den avlidnes skuld, och kommer mera att te sig så- som en periodisk förmögenhetsskatt.

Denna synpunkt har även tillmätts stor betydelse vid framläggandet av förslaget, att kvarlåtenskapsskatten må få erläggas jämväl i andra valutor än kontanter. Beredningen har härutinnan föreslagit, att såsom betalningsmedel intill skattens halva belopp skola godtagas vissa intecknade skuldebrev. Under förutsättning att skatten uppgår till min-st 20 000 kronor må, lika- ledes intill skattens halva belopp, såsom betalningsmedel gälla dödsboet till- höriga börsnoterade aktier. Härigenom undanröjes den risken, att dödsbona åsamkas förluster genom forcerad försäljning av stora aktieposter. Dylika aktier skola i normalfallen gälla såsom betalningsmedel till det värde, vartill de upptagits i skatteärendet. Har beskattningsmyndigheten förordnat om an— stånd med skattens fastställande eller har anstånd med skattens erläggande medgivits, skola aktierna emellertid gälla såsom likvid för belopp motsva- rande aktiernas senast börsnoterade värde. Denna modifikation är påkallad dels av fiskaliska skäl i de fall då aktiernas värde nedgått dels ock för att ut- vidga möjligheten att använda dem som betalningsmedel i de fall då de stigit i värde. Det kan givetvis ifrågasättas att gå ännu längre och låta även icke börs- noterade aktier gälla såsom betalningsmedel. En dylik anordning skulle emeller- tid medföra vissa praktiska svårigheter av sådan betydenhet att beredningen icke ansett sig böra framlägga förslag därom. De åsyftade svårigheterna yppa sig redan vid bedömandet av till vilket belopp dylika aktier skola gälla såsom betal- ningsmedel. Bouppteckningsvärdet kan i många fall icke läggas till grund för bedömandet. Aktier i s. k. familjebolag upptagas nämligen understundom i arvsskatteärendet, i viss män med frångående av värderingsreglerna i 23% arvsskatteförordningen, till det värde de representera för dödsboet; det i be- rörda författningsrum avsedda försäljningsvärdet kan många gånger vara av- sevärt lägre, särskilt då fråga är om en minoritetspost och uppenbarligen all— deles särskilt då enligt bolagsordningen hembudsskyldighet föreligger, i vilket fall praktiskt taget inget försäljningsvärde kan angivas. Bouppteckningsvär- det kan alltså utgöra en riktig grundval för beskattningen, utan att aktierna fördenskull motsvara samma värde i statens hand. En annan svårighet är att innehavet av aktier i olika bolag nödvändiggör för staten att genom något sitt organ förvalta aktierna, bevaka statens intressen i alla frågor, som röra bo- lagens verksamhet och skötsel samt följa bolagens utveckling och verkställa lämpliga omplaceringar. Emellertid anser beredningen, att frågan, i vad mån icke börsnoterade aktier skola kunna tagas såsom likvid vid kvarlåtenskaps- skattens erläggande, bör bliva föremål för närmare utredning och över- vägande.

Närmare föreskrifter rörande tillämpningen av nu ifrågavarande stadgande synas böra utfärdas av Konungen. Här skall endast framhållas, att enligt förslaget intecknade skuldebrev kunna ifrågakomma såsom betalningsmedel endast då dödsboet är ägare av den intecknade egendomen. Några bestäm—

melser om avräknande av upplupen ränta äro vid sådant förhållande icke er- forderliga; räntan börjar löpa först i och med skuldebrevets överlämnande. Däremot måste tillses att räntan icke kommer att utgå med för lågt belopp. Skall en viss räntesats bestämmas i författningstexten, synes man icke böra nöja sig med den i 52 och 55 %% arvsskatteförordningen föreskrivna räntebe— räkningen, som avser de fall då anstånd beviljats med arvsskattens faststäl- lande respektive erläggande. Räntan å såsom betalningsmedel överlämnade skuldebrev bör så bestämmas, att staten icke åsamkas någon förlust genom att godtaga dylika betalningsmedel såsom likvärdiga med kontanter. Bered- ningen har emellertid funnit det materiellt riktigaste vara, att räntesatsen göres variabel, samt har i sådant hänseende föreslagit, att ränta skall gäldas efter den procent, som Konungen bestämmer för ett år i sänder. Arvsskatteförordningens bestämmelser om skattens fastställande och er- läggande äro i stort sett användbara även för kvarlåtenskapsskatten. Av huvud- sakligen praktiska skäl har beredningen funnit lämpligt, att, i de fall då jäm- likt 17 å arvsskatteförordningen anstånd med arvsskattens fastställande med- givits i och för verkställande av bodelning eller arvskifte, anstånd må kunna föreskrivas jämväl med fastställande av kvarlåtenskapsskatten. Då anstånd begäres för att förete bodelningsha'ndling, kan det vara även sakligt moti- verat, att låta anstå jämväl med kvarlåtenskapsskattens fastställande; även här måste ju en bodelning företagas, verklig eller fingerad, och det kan då vara riktigt, att dödsboetberedes tillfälle att verkställa och åberopa den verkliga bodelningen. Något sakligt skäl för anstånd för företeende av arv- skifte föreligger däremot icke; kvarlåtenskapens fördelning mellan arvingar och testamentstagare saknar ju intresse för kvarlåtenskapsskatten, som beror endast av kvarlåtenskapens storlek. Då emellertid tillgångarnas värdering och skuldernas uppskattning samt överhuvudtaget beräkn-andet av boets be- hållning i båda de nu ifrågavarande beskattningsårendena sker enligt samma grunder, skulle det av rent praktiska skäl vara synnerligen olyckligt att för- lägga detta bedömande till två skilda tidpunkter. Utom att det skulle betyda dubbelt arbete för beskattningsmyndigheten skulle det även kunna medföra det mindre tilltalande resultatet, att bedömandet bleve ett annat i det senare beskattningsårendet. Det torde nämligen icke kunna förvägras dödsboet eller—dess delägare att under mellantiden förebringa nytt material för be- dömandet, om sådant kunnat anskaffas. Även om materialet är detsamma kan beskattningsmyndigheten ha annan sammansättning. Det kan exempelvis lätt tänkas, att först kvarlåtenskapsskatten fastställes med ledning av en då verkställd uppskattning samt att därefter vid arvsskattens beräkning upp- skattningen sker enligt andra grunder, vilka föranleda nedsättning av förut beräknade värden. Då avdrag nu göres för den förut fastställda —— för högt beräknade _ kvarlåtenskapsskatten, blir alltså arvsskatt uttagen med för lågt belopp. Saken kompliceras ytterligare, om den för mycket erlagda kvar- låtenskapsskatten restitueras och den felande arvsskatten skall uttagas genom efterbeskattning. ? En given olägenhet med den föreslagna anordningen är, att dödsbodel-

ägarna vid skiftet komma att sakna kännedom om kvarlåtenskapsskattens storlek. Denna skatt skall ju avdragas, innan skifte sker. Svårigheten får väl lösas på det sätt att dödsboet genom egna beräkningar och underhandsför— frågning h0s beskattningsmyndigheten förskaffar sig en ungefärlig uppfatt- ning om skattens belopp och därefter verkställer avdraget i underkant. Denna svårighet torde under alla förhållanden få anses mindre betydande än de nyss påpekade olägenheterna med att beskattningsårendena behandlas vid skilda tidpunkter.

Det nu anförda äger giltighet endast i de fall, då skatten fastställes med ledning av bouppteckning. Då skatt skall fastställas efter deklaration, avse deklarationerna enligt arvsskatteförordningen de olika delägarnas lotter, under det att den deklaration, som skall avgivas jämlikt förordningen om kvarlåtenskapsskatt, avser den skattepliktiga kvarlåtenskapen i dess helhet. Givetvis låter det tänka sig att det även i deklarationsfallen kan vara av in- tresse för dödsboet att förete bodelningshandling, men detta lärer vara för— hållandet endast i mycket sällsynta undantagsfall. Då bestämmelsen om an- stånd med kvarlåtenskapsskattens fastställande föranletts huvudsakligen av de nyss berörda praktiska skälen och dessa icke föreligga i deklarationsfallen, har sådant anstånd ansetts böra ifrågakomma endast då bouppteckning ligger till grund för skattens bestämmande.

Det har överlämnats åt beskattningsmyndigheten att, oberoende av huru- vida framställning därom göres, avgöra om anstånd bör äga rum eller icke; detta är en konsekvens av att det är de praktiska skälen, som äro utslags— givande. Då det är uppenbart, att kvarlåtenskapens uppskattning icke kom- mer att bli föremål för menings'skiljaktigheter, torde anstånd med kvarlåten- skapsskattens fastställande ej böra medgivas. Vid anståndsfrågans bedömande synes hänsyn även böra tagas till huruvida skatten uppgår till mera avse- värt belopp och anståndstiden utsträckes utöver fyra månader, detta desto mera som någon skyldighet för dödsboet att ställa säkerhet för skatten icke gärna kan föreskrivas. Sådant åläggande torde vara uteslutet redan på den grund, att förordnande om anstånd kan givas utan ansökan av dödsboet. Av samma anledning kan tvekan råda, huruvida dödsbona skola vara skyldiga att gälda ränta å skattebeloppet. Då sådan skyldighet nu föreskrivits, har detta skett huvudsakligen av den anledningen, att det eljest kan befaras, att an- stånd i en mängd fall kommer att begäras i det enda syftet att under anstånds- tiden draga ränta på det för skattens erläggande erforderliga beloppet.

Om beviljat anstånd med arvsskattens fastställande sedermera förklaras förverkat, skall självfallet jämväl anståndet med fastställandet av kvarlåten- skapsskatten förfalla. Detta torde ligga i sakens natur och är desto mera självklart, som arvsskatten icke kan fastställas, förrän kvarlåtenskapsskatten blivit bestämd; sistnämnda skatt skall ju avdragas från behållningen i boet, innan arvingars och testamentstagares andelar i bobehållningen fastställas.

Såsom förut nämnts har den tid inom vilken skatten _ såväl arvsskatt som kvarlåtenskapsskatt —— skall inbetalas enligt förslaget förlängts från tre till sex veckor. Denna utsträckning av fristen torde icke vara av nämnvärd

betydelse ur statsfinansiell synpunkt men däremot ägnad att underlätta för dödsbona att anskaffa medel till gäldande av de fastställda skatterna.

Beträffande ansvarigheten för skatt, som icke erlagts inom föreskriven tid, föreligger en viss skillnad mellan arvsskatten och kvarlåtenskapsskatten. Arvs— skatteförordningens föreskrift i 54% andra stycket om sådan ansvarighet för dödsbodelägarna, alltså icke för legatarierna, sammanhänger med att arvs- skatten endast förskjutes av dödsboet och att varje delägare och legatarie har att vid tillträdet av sin lott till dödsboet gälda den arvsskatt som belöper på lotten. Arvsskatten utgör alltså summan av de på de olika lotterna belöpande skattebeloppen, vilka enligt bestämmelserna i arvsskatteförordningen skola slutligen erläggas av de skattskyldiga. Ansvarighetsregeln i 54 5 andra stycket avser huvudsakligen att angiva, vilka som i händelse av bristande till- gångar hos dödsboet äro subsidiärt skyldiga att förskjuta skatten. Någon dylik subsidiär ansvarighet bör uppenbarligen icke ifrågakomma för legatarier. Har en legatarie icke fått ut sin lott, finns ingen anledning att göra honom ansvarig för skatten; har han däremot utbekommit sin lott, så har redan där- med inträtt skyldighet för honom att gälda på lotten belöpande skatt, d. v. s. i praktiken utbetalas till honom endast lottens värde efter avdrag av skat-ten. Någon ytterligare ansvarighet torde icke böra åligga legatarierna. Annor- lunda är förhållandet med kvarlåtenskapsskatten. Här är det icke endast skyldighet att förskjuta skatten, utan verklig betalningsskyldighet, som ålig— ger dödsboet. I händelse av bristande tillgångar hos dödsboet bör ansvarig- heten övergå på arvingar och testamentstagare med tillämpning av bestäm— melserna i 4 kap. lagen om boutredning och arvskifte. Detta innebär, att subsidiärt ansvar för skattens erläggande åvilar i första hand arvingar och universella testamentstagare, så långt deras lotter förslå, och därefter legata— rierna. Har boet icke avträtts till konkurs eller till förvaltning av boutred- ningsman, inträder ett utvidgat ansvar för de förstnämnda, personlig ansva- righet, men en subsidiär ansvarighet för legatarierna kvarstår likväl. För- månstagare böra uppenbarligen i förevarande hänseende likställas med legatarier.

Med hänsyn till den höga gränsen för skattepliktens inträde torde väl en- dast i sällsynta undantagsfall inträffa, att kvarlåtenskapsskatt kan ifråga- komma, då den avlidne vid sin död var i konkurstillstånd eller dödsboet där- efter avträtts till konkurs. Då en sådan situation likväl icke är otänkbar, har ansetts erforderligt med särskilda bestämmelser angående skattens beräk— nande i angivna fall. Detta har kunnat ske genom en hänvisning till motsva— rande bestämmelser i arvsskatteförordningen. Rörande vissa i detta samman- hang uppkommande spörsmål hänvisar beredningen till vad 1938 års arvs- skattekommitté därom anfört. Kommitténs åsyftade uttalande är av följande lydelse:

>>I utkastet framhålles att, sedan genom lagstiftningen om boutredning och arvskifte införts en ny form för avveckling av dödsbo, nämligen boets avträ— da'nde till förvaltning av boutredningsman, denna avvecklingsform ofta torde komma till användning i stället för konkursförfarande i sådana fall, då fara upp— kommer för att den avlidnes gäld icke kan till fullo betalas ur dödsboets till-

gångar, ehuru bouppteckningen utvisar behållning. I den föregående redogörelsen har anmärkts, hurusom kommittén icke funnit det praktiskt möjligt att i vanliga beskattningsfall anlita medverkan av boutredningsmannen i och för beräknande av de skattepliktiga andelarna i boet. Lika litet har kommittén funnit det möj- ligt att anknyta ifrågavarande särskilda beskattningsregler till annan avvecklinge- form än konkursförfarandet. Kommittén har emellertid haft under övervägande införande av en bestämmelse av innehåll att, om dödsbo, vari finnes skattepliktig behållning, avträtts till förvaltning av boutredningsman och anledning finnes till antagande, att boets tillgångar ej förslå till gäldande av dess skulder, bout- redningsmannen skulle kunna utverka anstånd med skatteärendets företagande i avbidan å huruvida konkurs kommer till stånd, varefter om så blir fallet de föreslagna särbestämmelserna om uttagande av skatt endast för överskott i kon— kursen skulle komma till användning. Kommittén har dock — särskilt med hän- syn till i det följande berörda bestämmelse om rätt till återvinning av erlagd skatt för den händelse dödsbo avträdes till konkurs efter skattens fastställande — funnit en sådan föreskrift som den nu ifrågasatta icke vara av nämnvärd prak— tisk betydelse och därför avstått från densammes upptagande i förslaget.

De för beskattning av överskott i dödsbos konkurs föreslagna bestämmelserna skola såsom nämnts äga tillämpning jämväl i fall då arvlåtaren redan i livs— tiden blivit försatt i konkurs, som ännu icke avslutats vid dödsfallet. Det torde böra anses att, när den avlidne vid sin död var i konkurs, dödsbodelägarna icke för vinnande av gäldsbefrielse behöva verkställa förnyat egendomsavträde, samt att icke heller skyldighet föreligger att i anledning av dödsfallet förrätta boupp- teckning. Med hänsyn till vad sålunda gäller lärer det utan vidare vara uppen- bart, att ifrågavarande särskilda beskattningsregler böra komma till tillämpning även i fall, som nu avses.

Det kan inträffa, att efter avliden svensk medborgare finnes skattepliktig egen— dom dels utom riket och dels här i landet samt att härstädes uppkommer kon- kurs. Denna omfattar i sådant fall (såvitt ej den utomlands varande egendomen finnes i Danmark, Finland, Island eller Norge) endast den här befintliga egen— domen. För denna skall enligt förslaget skatt utgå allenast om i konkursen upp- kommer skattepliktigt överskott. Skulle så bliva fallet och har tidigare på grund- val av bouppteckning, där sådan skolat förrättas, eller med ledning av deklara— tion mottagaren av sådant överskott påförts skatt för utomlands befintlig egen- dom, bör givetvis vid beräknandet av skatten för överskottet i konkursen detta sammanläggas med den tidigare beskattade egendomen och den förut påförda skatten avräknas från den skatt, som belöper å de sammanlagda förvärven. Kom- mittén har ansett, att författningstexten icke bör belastas med föreskrifter av- seende detta säkerligen endast sällan förekommande fall, vars behandling enligt nu angivna förfaringssätt lärer följa av grunderna för förslagets beskattnings- regler. Icke heller har kommittén ansett erforderligt att i författningstexten sär- skilt angiva, att i fall, då jämlikt 4 g 1 mom. 2) skattskyldigheten är begränsad till visst slag av här i riket befintlig egendom, det självfallet endast kan bliva fråga om att uttaga skatt för sådan del av överskott i konkurs, som motsvarar jämlikt 13 g 2 mom. beräknad behållning i dylik egendom.»

Beredningen ansluter sig till vad arvsskattekommittén sålunda anfört. Enligt beredningens förslag skall skatten bestämmas med ledning av boupp- teckning i alla de fall, där den avlidne var svensk medborgare eller här i riket bosatt utlänning och skyldighet föreligger att här förrätta bouppteckning efter honom, samt i övriga fall med ledning av deklaration. I anledning härav må erinras, att enligt lagen den 5 mars 1937 om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo bouppteckning skall förrättas här i riket, om den avlidne, vare sig han var svensk medborgare eller utlänning, vid sin död hade hemvist

här. Sådan bouppteckning skall omfatta den avlidnes egendom såväl i Sverige som i utlandet. Var den avlidne svensk medborgare med hemvist utomlands skall bouppteckning, omfattande all den avlidnes egendom, fö."- rättas här i riket under förutsättning att boet avträtts till förvaltning av boutredningsman. J ämväl om den avlidne var utländsk medborgare med hem- vist utomlands, skall, om han efterlämnat egendom här i riket, under samma förutsättning, som nyss sagts, bouppteckning förrättas här, men sådan boupp- teckning skall omfatta allenast den här befintliga egendomen. I båda de sist— nämnda fallen skall egendomsavträde ovillkorligen äga rum, såvida icke den här i riket befintliga egendomen är av ringa värde. Beträffande svensk med- borgare eller medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge, som vid sin död var bosatt i någon av nämnda stater, skall enligt två särskilda lagar den 1 mars 1935 bouppteckning, omfattande all till boet hörande egendom, förrättas i det land, där han var bosatt. Enligt arvsskatteförordningen skall här i riket förrättad bouppteckning ligga till grund för arvsskattens beräk- nande endast då den avlidne var svensk medborgare eller här bosatt utlän- ning. Var den avlidne utlänning med hemvist utomlands, skall alltså arvs— skatten beräknas med ledning av deklaration, även om bouppteckning förrät- tats här i riket. Att deklarationsplikt föreskrivits i sistberörda fall beror där- på att en bouppteckning, som icke redovisar all den avlidnes egendom, icke ansetts användbar såsom beskattningshandling. Härjämte är att märka, att begreppet »här i riket befintlig egendom» i 1937 års lag omfattar viss ytter— ligare egendom utöver den som enligt arvsskatteförordningen gjorts till före— mål för arvsskatt. De skäl, som varit avgörande för utformningen av arvs- skatteförordningens nu berörda bestämmelser, synas i lika mån äga giltighet i fråga om kvarlåtenskapsbeskattningen.

Gåvobeskattningen.

Stämpelbeskattning av gåva infördes genom 1883 års stämpelförordning, vilken beskattning gällde gåva av såväl fast som lös egendom. Såsom motiv för införande av stämpelavgiften för gåva av lös egendom anförde departe- mentschefen, att med densamma avsåges att söka förebygga försök att genom gåvor med varm hand undgå den samtidigt höjda arvsskatten.

I proposition till 1910 års riksdag, innefattande förslag till höjning av arvs- skatten, sade sig departementschefen ämna låta verkställa utredning rörande en revision av gåvostämpeln samt anförde därvid följande:

»Vid anordnande av arvsskatt får icke lämnas obeaktad benägenheten att genom gåvor med varm hand undandraga förmögenhet arv sbeskattningen. Denna benägenhet växer tydligtvis med ökning av nämnda beskattning. De åtgärder, som till mötande härav i flera länder vidtagits, avse mindre att direkt höja stämpel- skyldigheten för gåva än att till arvsskattepliktig egendom hänföra gåvor, som den avlidne i livet bortgivit. Sålunda föreskrives, att dylik gåva, given viss tid, i regel högst 5 år, före dödsfallet, skall inräknas i kvarlåtenskapen, såvitt angår skattskyldigheten. Även om faran för att arvsskattebestämmelserna eljest skulle förlora i värde icke torde vara så synnerligen stor, synes mig dock behövligt att jämväl hos oss stadganden i omförmälda riktning lämnas.»

I det betänkande, som låg till grund för 1914 års K. F. om arvsskatt och skatt för gåva, framhölls, att den beskattning av gåva, som skulle kunna fylla sitt syfte att förebygga arvsskattens kringgående, måste röra sig med samma skattesatser, som tillämpades vid arvsskatten. Beträffande frågan om vilka gåvor, som borde underkastas beskattning, anfördes i betänkandet följande:

»De invändningar, som kunna tänkas framställda mot en beskattning, som gäller all gåva, torde kunna hänföras till två olika synpunkter. Ur den ena av dessa ser man i gåvobeskattningen ett oberättigat och förhatligt intrång i det enskilda livets förhållanden. De ytterst ofta förekommande gåvorna släktingar och vänner emellan, särskilt vid vissa högtider eller bemärkelsedagar i det pri- vata livet, finner man icke komma offentligheten vid; och man vill för en oinskränkt beskattning av gåva icke godtaga analogien från den förmögenhetsöver- flyttning, som beskattas genom arvsskatt. Att död mans efterlämnade kvarlåten— skap skall uppgivas för offentlig myndighet och beläggas med skatt, har ingått i det allmänna rättsmedvetandet. Men att, där någon under levande livet, i det fria valet mellan att själv behålla eller bortgiva viss egendom, väljer det senare alternativet, uppgift om gåvan skall lämnas till offentlig myndighet och skatt er- läggas, det har man svårt att förlika sig med.

Ur en annan rent praktisk synpunkt invänder man, att gåvor till allmännyttiga och välgörande ändamål icke böra beskattas. Det ligger, säger man, i statens in- tresse, att företag, som arbeta för dylika ändamål, bliva tillgodosedda med fri- villigt understöd; men en beskattning härav kunde med skäl befaras avhålla mången från att skänka till sådana ändamål. Man framhåller särskilt fall, då för ett visst syfte en bestämd summa är erforderlig, vilken någon kunde vara villig att skänka; då utgiften för skatten komme till, kunde det hända att hela gåvan utebleve. I samma syfte påpekas, hurusom, om staten avstår från skatt på gåvor för ifrågavarande ändamål, detta icke behöver innebära, att den egendom, som bortgives, kommer att undgå skatt, som eljest skulle hava drabbat densamma. Man kan nämligen icke utan vidare antaga såsom självfallet, att ifrågavarande egen- dom, om den icke bortgives, finnes kvar, då arvsskatt för densamma skulle komma i fråga. »

De sålunda anförda invändningarna torde icke kunna frånkännas betydelse, och det gäller sålunda att se till, i vad mån de böra föranleda inskränkning i gåvobeskattningen. Därvid måste man emellertid i främsta rummet se till, att icke det syfte förfelas, vars förverkligande närmast avsetts med den kommitterade anbefallda revisionen av gåvostämpeln, nämligen syftet att förebygga arvsskattens kringgående.

Inskränkning av gåvobeskattningen med hänsyn till berörda invändningar kan tänkas genomförd på två olika sätt, antingen så att beskattningen inskränkes att gälla endast vissa slag av gåvor eller ock så att allmän gåvobeskattning uppställes såsom princip, från vilken avvikelser stadgas genom undantag för vissa slag av g vor.

Det förra sättet tillämpas, såsom ovan erinrats, i den norska och den danska lagstiftningen och förekommer i skilda former, därvid man på olika sätt sökt an- giva de fall, då gåva kan anses innebära ett kringgående av arvsskatt. Man har därvid, såsom ock den ovan lämnade redogörelsen för vissa främ- mande länders lagstiftning utvisar, gått så tillväga, att man föreskrivit, att vid uåtagande av arvsskatt samma skatt som för arv skall uttagas för vissa slag av g vor.

Efter prövning av de olika sätt, som försökts för åstadkommande av en sådan begränsning, måste kommitterade till en början taga bestämt avstånd från tanken att åt vederbörande myndighet överlämna att i det individuella fallet söka ut forska, huruvida den, som gjort gåvan, haft för avsikt att därigenom undvika arvs— skatt. Utom det att för en sådan undersökning sällan några hållpunkter torde

finnas, måste densamma ovillkorligen få en synnerligen förhatlig karaktär, allra helst den finge till föremål viljeyttringar av en person, som vid tidpunkten för undersökningens verkställande vore död.

Det gäller därför att se till, huruvida det andra av ovan omförmälda sätt att begränsa skattskyldigheten leder till bättre resultat. Uppgiften är med andra ord att undersöka, om man, med uppställande av allmän skattskyldighet för gåva såsom grundsats, kan genom undantag härifrån taga behörig hänsyn till de in- vändningar mot en sådan beskattning, som ovan anförts.

Vad beträffar de anspråk på inskränkningar, som framställts huvudsakligen ur synpunkten, att staten icke bör göra onödiga intrång i det enskilda livets för- hållande, torde man kunna tillfredsställa dem genom att från skattskyldighet un- dantaga sådana slag av gåvor, som kunna sägas ofta förekomma släktingar eller vänner emellan.

De invändningar, som, enligt vad ovan anförts, blivit gjorda ur synpunkten av vissa gåvotagares intressen, torde utan större svårigheter kunna avvärjas genom att från skattskyldighet undantaga vissa samfund, inrättningar, föreningar och andra juridiska personer, vilka verka i välgörande syfte, eller ock för ända- mål, som för den kulturella utvecklingen inom landet, vare sig den ideella eller den materiella, kunna anses vara av allmännare betydelse.

Kommitterade hava sålunda kommit till det resultatet, att skatt på gåva utan inskränkning till vissa slag av gåvor bör i vår lagstiftning bibehållas såsom prin— cip samt att härifrån undantag ur två olika synpunkter böra stadgas. I sådant hänseende innefattar kommitterades förslag undantag dels i fråga om den objek- tiva skattskyldigheten, dels ock i fråga om den subjektiva.»

I huvudsaklig överensstämmelse med kommittéförslaget intogs i 1914 års arvsskatteförordning dels ett stadgande om befrielse från gåvoskatt för kyrkor, landsting, kommuner och i övrigt rättssubjekt med allmännyttiga ända— mål dels ock en föreskrift om frihet från gåvoskatt för bland annat följande slag av gåvor, nämligen:

a) för gåvor av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk,

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran, för periodiskt understöd eller eljest för gåva, som enligt gällande författ- ningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens beskattnings— bara årsintäkter, samt

0) för annan gåva, vars värde icke. överstiger 3000 kronor, dock att där gåvotagaren av samma givare inom loppet av två år (genom författningsänd- ring år 1934 höjt till fyra år) erhåller flera sådana gåvor, skattskyldighet in— träder, så snart gåvornas sammanlagda värde överstiger 3 000 kronor.

Med dessa begränsningar i gåvobeskattningen avsågs enligt vad i kommitté— betänkandet framhölls att från skatt fritaga dels gåvor, som vanligen givas av släktingar och vänner, såsom julgåvor eller gåvor till firande av namns- och födelsedagar eller andra bemärkelsedagar, till hjälp åt makar vid deras bosättning o. s. v. dels ock gåvor, som givas under form av periodiskt under- stöd eller såsom bidrag till undervisning eller uppfostran.

Enligt 1914 års arvsskatteförordning inträdde skattskyldighet för gåva »vid tiden för gåvans mottagande». För skattskyldighet förutsattes sålunda, att gåvan blivit »fullbordad», d. v. s. att gåvoobjektet kommit i mottagarens be-

239 sittning. I 1941 års arvsskatteförordning har emellertid tillämpningsområdet för gåvob—eskattningen utsträckts såtillvida, att skattskyldighet i regel inträder ej allenast i fall då gåvan blivit fullbordad utan även för det fall att hand- ling, innefattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. På grund av denna utvidgning inträder sålunda skattskyldighet till gåvoskatt, då en person i gåvosyfte utfärdar ett skuldebrev och skulde- brevet kommit i mottagarens besittning. Med hänsyn till att den ökning i gåvornas storlek och antal, som under den senaste tiden ägt rum, visat sig till en mycket betydande del hänföra sig till sådana skuldebrev lämnas här nedan en redogörelse för de skäl, som föranlett denna utvidgning av gåvobeskatt- ningens tillämpningsområde.

Härvid må först erinras om att år 1936 i samband med tillkomsten av lagen om skuldebrev utfärdades en lag angående vissa utfästelser om gåva. Tidigare hade ansentts, att ett löfte om gåva av lös egendom i allmänhet ej vore bin- dande, vare sig emot den som avgivit utfästelsen eller emot hans borgenärer eller dödsbodelägare. Från denna regel hade antagits finnas ett — till sin närmare avgränsning omtvistat — undantag för de fall, då gåvoutfästelse skedde i form av skuldebrev. Enligt nyssnämnda lag om gåvoutfästelser bliva utfästelser, som gjorts i skuldebrev eller annan urkund, vilken blivit till gåvo- tagaren överlämnad, omedelbart bindande för givaren. Däremot erhålla de ej i och för sig giltighet mot givarens borgenärer. Häriör erfordras städse att gåvan blivit fullbordad, vilket —— såvitt angår av givaren själv utfärdat skulde- brev — sker genom att det i skuldebrevet uitfästa beloppet överföres i gåvo- tagarens besittning. Även där en gåvoutfästelse är bindande för givaren, kan denne genom återkallelse av utfästelsen undandraga sig dess fullgörande i vissa fall, där sådan rätt synts krävas av billigheten, nämligen dels då givarens förmögenhetsvillkor märkbart försämrats och dels då gåvotagaren gjort honom märklig orätt.

I samband med tillkomsten av lagen om gåvoutfästelser infördes i 1930 års lag om arvsavtal en bestämmelse om att utfästelse om gåva, som icke må göras gällande under givarens livstid, är giltig allenast såvirtt följer av lagen om testamente. Härigenom förhindrades, att en gåvoutfästelse, som i sak icke är annat än ett testamentariskt förordnande, tillerkännes annan verkan än testamente. På grund av detta stadgande måste en utfästelse av benefik natur, som hänför sig till givarens död, för att vara giltig i regel iklädas for- men av testamente. Men även därförutan blir dylik utfästelse giltig, om den innefattar en verklig belastning för givaren, och får då naturen av gåva. Härom yttrade lagberedningen i motiven till förenämnda lag om gåvoutfäs- telser:

»Om en benefik skuldförbindelse eller annan gåvoutfästelse är av det innehåll, att den ej i något hänseende kan göras gällande förrän vid givarens död -— om den med andra ord ej på något sätt hindrar givaren att fritt förfoga över det bortgivna, eller eljest för honom medför någon personlig uppoffring _— är den till sitt innehåll ej annat än ett testamentariskt förordnande, och den bör därför, utan hänsyn till utfästelsens avfattning, vara underkastad de för testamente stadgade

föreskrifterna samt kunna, såsom varje annat testamente, återkallas av givaren. Detta synes gälla även om utfästelsen erhållit lydelsen av en skuldförbindelse, som förfaller vid givarens död och ej dessförinnan medför någon förpliktelse till räntebetalning eller annan prestation. När åter en gåvoutfästelse väl i huvudsak är avsedd att utgå vid givarens död, men förordnandet därjämte i avsevärd om- fattning innebär förpliktelse för honom personligen — såsom i fråga om räntebe- talning eller annat —— lärer förpliktelsen ej kunna likställas med testamente. Den bör betraktas såsom oåterkallelig och ej vara underkastad de för testamente gäl— lande föreskrifterna.»

Vid utformningen av 1941 års arvsskatteförordninq har begreppet beskattr ningsbar gåva i princip bestämts i anslutning till det civilrättsliga gåvobe- greppet. Gåva i skatterättslig mening intager dock i vissa hänseenden en självständig ställning till det civilrättsliga gåvobegreppet såtillvida, att skatte— rättslig gåva å ena sidan är mera omfattande än gåva. i civilrättslig mening men å andra sidan även mera begränsad än denna.

Såsom ovan nämnts föreligger enligt 1941 års arvsskatteförordning beskatt— ningsbar gåva dels då gåvan blivit fullbordad och dels då handling, inne- fattande giltig utfästelse om gåva av lös egendom, överlämnats till mottagaren. 1938 års arvsskattekommitté, som föreslog att gränsdragningen för skatte- plikten skulle ske på nu angivet sätt, anförde [till stöd härför bland annat, att det givetvis vore önskligt att det privaträttsliga och det skatterättsliga för— värvet så långt möjligt förlades till samma tidpunkt eller med andra ord att gåvan ansåges i skatterättsligt avseende mottagen samtidigt med att den ur privaträttslig synpunkt skulle gälla såsom fullbordad. Kommittén hade fördenskull i sitt förslag såsom huvudregel uppställt, att skattskyldighet för gåva inträdde, då gåvan blivit fullbordad. Vid bedömandet av huruvida en gåva vore att anse såsom fullbordad skulle gälla de bestämmelser. som här— utinnan meddelats i lagen om gåvoutfästelser.

Utsträckningen av området för skatteplikten till att avse även sådan gåva, som är bindande för givaren ehuru fullbordad gåva ej föreligger, motiverades av arvsskattekommittén på följande sätt:

»En viss modifikation i regeln om skattskyldighetens inträde vid tiden för gåvans fullbordande har emellertid synts erforderlig. Såsom förut berörts kan redan en utfästelse om gåva äga 'verkanl såsom för givaren bindande, ehuru full- bordad gåva ej föreligger. Sådan verkan har nämligen tillagts en gåvoutfästelse, om denna gjorts i skuldebrev eller annan urkund, som blivit till gåvotagaren över- lämnad, eller den skett under omständigheter, som utmärka att den var avsedd att komma till allmänhetens kännedom.

Kommittén har funnit, att en för givaren bindande gåvoutfästelse bör bliva föremål för beskattning, om densamma innefattas i handling, som blivit över- lämnad till mottagaren. I dylikt fall kan nämligen mottagandet. av utfästelsen anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honozn utkrävas redan för utfästelsen. Därvid kommer med användande av för arvsbeskattningen givna och jämväl för gåvobeskattningen tillämpliga värderingsregler utfästelsen där den avser en penningebetalning såsom utgörande en mottagarens fordran hos givaren att uppskattas till sitt kapitalbelopp, vilket nedskrives endast i fall då räntelös fordran icke är förfallen eller givaren visas icke vara solvent för beloppet.»

I propositionen nr 1.92 till 1941 års riksdag med förslag till förordning om arvsskatt och gåvoskatt m. m. anförde departementschefen i ifrågavarande hän- seende följande:

»Vad först angår de av kommittén föreslagna bestämmelserna angående tiden för skattskyldighetens inträde kan uppenbarligen icke något vara att erinra mot den i förslaget upptagna huvudregeln, att skattskyldighet int-räder då gåvan blivit fullbordad. Den i denna regel gjorda modifikationen, innebärande att redan en utfästelse om gåva av lös egendom skall föranleda inträde av skattskyldighet i fall då utfästelsen skett i handling, som överlämnats till gåvotagaren, har däremot föranlett erinringar i några av de över förslaget avgivna yttrandena.

Såsom kommittén framhållit har frågan om verkan av gåvoutfästelser blivit föremål för reglering genom 1936 års lag angående vissa utfästelser om gåva. Efter tillkomsten av denna lagstiftning som har avseende endast å utfästelser om gåva av vissa angivna slag av lös egendom —— härtill återkommer jag i det följande —— är numera fastslaget, att en gåvoutfästelse, som skett i en till gåvotagaren över- lämnad handling, gentemot utfärdaren av handlingen har den verkan, att det på rättslig väg kan åläggas denne att fullgöra utfästelsen ävensom att, om han i strid mot utfästelsen förfogar över föremålet för densamma, hans åtgärd ej blir giltig i vidare mån än sådant föranledes av allmänna rättsgrundsatser om skydd för godtrosförvärv. Den rätt, som uppkommer genom utfästelsen, skiljer sig från en vanlig fordringsrätt dels såtillvida att utfästelsen ej kan göras gällande i konkurrens med andra i vanlig ordning tillkomna fordringar och dels på det sätt att utfästelsen kan i vissa angivna fall helt eller delvis bliva utan verkan såväl av hänsyn till givaren själv som till förmån för hans make eller hröstarvingar eller vissa hans makes rättsägare. Vidare gälla särskilda bestämmelser angående gåvo- utfästelse mellan trolovade eller makar ävensom beträffande gåvoutfästelse, som icke kan göras gällande förrän vid givarens död.

Enligt kommitténs mening kan, då en gåvoutfästelse innefattas i en till mot— tagaren överlämnad handling, mottagandet av utfästelsen anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, att skatt kan hos honom utkrävas redan för utfästelsen. Kommittén hänvisar härvid till de nu berörda reglerna, enligt vilka en på sådant sätt tillkommen gåvoutfästclse tillagts rättsverkan gentemot givaren.

I den föregående framställningen har i visst hänseende frågan om beskatt- ning av gåvoutfästelser sammanställts med beskattningen av vanliga fordrings— rätter. En sådan jämförelse synes även eljest ligga nära till hands. Kommittén uttalar, såsom förut nämnts, att en gåvoutfästelse, som blivit gjord i en till gåvo- tagaren överlämnad handling merendels lärer denna hava formen av ett i sed- vanliga ordalag avfattat skuldebrev —— bör kunna anses bereda gåvotagaren sådan skatteförmåga, som motiverar omedelbar beskattning. Det torde vara anledning att i anslutning till detta uttalande erinra, att en vanlig fordran även om den ännu icke förfallit till betalning och till och med om Skriftligt fordringsbevis icke före— ligger, blir föremål för beskattning såväl då fråga är om arvs- eller gåvoskatt som vid den vanliga förmögenhetsbeskattningen.»

Genom beredningens försorg har viss statistisk utredning angående gåvor under åren 1944 och 1945 verkställts och bearbetats. Utredningen har fogats vid detta betänkande såsom Bilaga 13.

Stadgandena i 1941 års arvsskatteförordning om skatt för gåva äro av i huvudsak följande innehåll. Skyldighet att erlägga gåvoskatt åligger svensk medborgare, här i riket bosatt utlänning och svensk juridisk person för gåva

av egendom inom eller utom riket samt annan utlänning och här i riket icke hemmahörande juridisk person för gåva av fast egendom i Sverige och av här i riket befintlig lös egendom som är att hänföra till anläggnings- eller drift- kapital ävensom gåva av nyttjanderätt till egendom, som nu sagts, samt för gåva av svenska aktier och andelar i svenska ekonomiska föreningar, bolag och rederier.. Om tiden för skattskyldighetens inträde är förut talat; även vid gåva framflyttas tiden för skattskyldighetens inträde vid de s. k. framskjutna förvärven. Gåvoskatt utgår även vid vissa onerösa avtal, om av missförhål- landet mellan de å ömse sidor utfästa villkoren är uppenbart, att avtalet delvis har karaktären av gåva. A'tt vissa förmånstagarförvärv beskattas såsom gåva., är förut nämnt.

Befriade från gåvoskatt äro 1:o) samtliga de juridiska personer, som äro befriade från arvsskatt, 2zo) samtliga i klass III i skattetariffen upptagna juridiska personer, nämligen kyrka, landsting, kommun eller annan menighet och hushållningssällskap, stiftelse med huvudsakligt syfte att främja kul- turella eller eljest allmännyttiga ändamål, stiftelse med huvudsakligt ändamål att främja landets näringsliv samt registrerad understödsförening eller sådan sammanslutning, som huvudsakligen fullföljer nu angivet ändamål utan att ha till syfte att i sin verksamhet tillgodose medlemmarnas ekonomiska intressen. Skattebefrielse enligt 2:o) äger icke rum, där mottagaren är utländsk juridisk person och ej heller där givaren förbehållit sig nyttjanderätt eller rätt till annan förmån av den bortgivna egendomen.

Skattefrihet åtnjutes vidare

a) för gåva av möbler, husgeråd och andra inre lösören, som äro avsedda för gåvotagarens eller hans familjs personliga bruk;

b) för vad någon erhållit såsom bidrag till undervisning eller uppfostran, för periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken enligt gällande författningar angående skatt å inkomst skall inräknas i gåvo- tagarens skattepliktiga inkomst;

e) för vad make vid bodelning, som föl—rättats av annan anledning än makes död, erhållit utöver honom enligt lag tillkommande andel i boet, i den mån värdet av vad maken bekommit icke överstiger värdet av hans giftorättsgods eller, om äldre giftermålsbalken är tillämplig, värdet av samfälld egendom, som av honom i boet vid äktenskapets ingående eller därefter införts;

(1) för annan än under a), b) och c) omförmäld gåva, vars värde icke över— stiger 3 000 kronor.

Gåvas sammanläggande med annan gåva liksom med arvs- eller testaments— lott sker i stort sett efter samma principer, som förut berörts vid arvsbeskatt- ningen. Sålunda göres även för gåvobeskattningens del en skillnad mellan å ena sidan sådana gåvor, som innefatta ett omedelbart förvärv, eller alltså gåvor, för vilka inträde av skattskyldighet icke hänför sig till senare tidpunkt än givarens död, då kumulationsperioden är 4 år, och å andra sidan de egent— liga framskjutna förvärven, d. v. s. sådana gåvor, för vilka inträde av skatt— skyldighet är att hänföra till tid efter givarens död, i vilket fall kumulations-

perioden utsträckes till 10 år. Avdrag för tidigare erlagd skatt medgives. Även här gäller att endast förvärv från samma person bli föremål för samman— läggning.

De vid arvsbeskattningen angivna reglerna angående skaftteklasser och därmed sammanhängande förhållanden äro tillämpliga även vid gåvoskatten. Till grund för beräkning av skatten lägges sålunda skyldskapsförhållandet mellan givare och gåvotagare. Den särskilda skattefrihet, som vid arvsbeskatt- ningen tillerkänts barn under 18 år och efterlevande make, därest deras lotter ej överstiga visst belopp, har ej upptagit-s vid gåvobeskattningen. Att märka är emellertid att frihet från gåvoskatt inträder, om gåvan avser att utgöra bidrag till undervisning eller uppfostran.

Bestämmelserna om deklaration, skattens fastställande och erläggande, anstånd med skattens erläggande, eftergift och återvinning äro i tillämpliga delar gemensamma för arvs- och gåvoskatten.

Gåvoskattens syfte har, såsom framgår av det föregående, angivits vara att förhindra kringgående av arvsbeskattningen, och det är givet, att gåvoskatten fortfarande åtminstone i någon mån kan anses fylla detta syfte. Efter gåvo- skattens tillkomst har emellertid progressionen i arvsskatteskalorna betydligt skärpts, och i samma mån som progressionen i dessa skalor ökas, desto mindre effektiv blir den spärr mot arvsskattens kringgående, som gåvoskatten är av- sedd att utgöra. Enligt nuvarande bestämmelser tages ju vid arvsskattens be- räkning ej hänsyn till andra gåvor än sådana, som ägt rum inom fyra år före dödsfallet.

Gåvoskattens ofullkomlighet framträder i än starkare dager, om man be— aktar de verkningar, som kapitalöverflytrtningar i form av gåvor till närstående erhålla med avseende å den årliga inkomst- och förmögenhetsbeskattningen.

Även om möjligheten att genom gåvoskatten i dess nuvarande form för- hindra kapitalöverflyttningar är ringa, har dock denna skatt en egenskap, som förtjänar att fråga fasta på. Ser man saken ur den synpunkten, att skatten bör utmätas med hänsyn tagen till gåvotagarens skatteförmåga, så finnes intet att erinra mot skattens konstruktion. Gåvotagaren får för det förmögenhets- tillskott, han erhållit, erlägga en skatt, vars storlek är beroende av gåvans storlek och gåvotagarens släktskap med givaren. Då detta torde vara i princip riktigt, lärer det säkerligen möta stora svårigheter att konstruera skatten så att densamma med bibehållande av dessa grundprinciper även verkar pro- hibitivt i fråga om benägenheten att verkställa uppdelning på flera händer av större förmögenheter. Därvid inträder ju ett nytt moment att beakta näm- ligen storleken av givarens förmögenhet och den Skattelättnad, som för honom uppkommer genom gåvan.

Vad som i fråga om ,gåvobeskattningen synes mest betänkligt är att efter tillkomsten av 1941 års arvsskatteförordning möjlighet finnes att giva gåvor på det sätt, att givaren utfärdar ett skuldebrev till gåvotagaren. Det torde icke råda någon tvekan om att förefintlighetecn av denna möjlighet är ur beskatt— ningssynpunk-t ganska betänklig. I många fall förhåller det sig så att en

skattskyldigs tillgångar äro mer eller mindre bundna, och detta medför att redan de faktiska förhållandena verka prohibitivt i fråga om benägenheten att verkställa kapitalöverflyttningar, därest nämligen endast fullbordade gåvor tillerkännas verkan vid beskattningen. Godkänner man, såsom nu är fallet, utfärdande av skuldebrev såsom gåva, finnes i nu angivet hänseende icke någon spärr. Den statistiska undersökningen visar också, att denna gåvoform förekommer i stor utsträckning. Rätt vanligt synes vara, att för- äldrar utfärda skuldebrev till sina minderåriga barn. Ofta nog sättes därvid skuldebrevets förfallotid till givarens död, och gåvan närmar sig då testamente. Ej sällan stipuleras, att gåvan ej skall stå under överförmyndarens kontroll. Det torde kunna antagas, att i sådana fall då ränta blivit utfäst, denna ofta användes till barnens uppfostran och utbildning, och det ligger då nära till hands att här göra en jämförelse med bestämmelserna om avdragsrätt för periodiskt understöd. Sådan avdragsrätt föreligger icke, om understödet utgått till person, tillhörande givarens hushåll, eller utgjort bidrag till annans under- visning eller uppfostran. Båda dessa spärrar bliva åsidosatta genom gåvo- transaktioner av förevarande slag.

Av beskattningsmyndigheterna har uppmärksammats en tilltagande be- nägenhet hos allmänheten att utfärda gåvoutfästelser i form av skuldebrev i uppenbart syfte att därigenom minska sin framtida kvarlåtenskap. För att detta syfte skall nås måste u-tfästelsen vara av beskaffenhet att vara bindande för givaren, varigenom ernås, att den beskattas som gåva och därefter vid givarens död upptages såsom skuld i boet. En förutsättning härför är, såsom förut nämnts, att utfästelsen medför någo-t slags förpliktelse för givaren under hans livstid. En sådan förpliktelse anordnas vanligen genom att skuldebrevet antingen löper med ränta eller förfaller till betalning vid viss angiven tid- punkt. Erfarenheten har visat att ifrågavarande stadgande i stor utsträckning göres illusoriskt genom att, då skuldebrevet förfaller till betalning först vid givarens död, räntan kan sättas praktiskt taget hur lågt som helst eller också genom att ett skuldebrev, som löper utan ränta, angives förfallet till betalning vid viss tidpunkt, som emellertid är så bestämd, att all sannolikhet talar för att den icke infaller under givarens livstid. I de fall, då till givarens barn utfärdade skuldebrev varit förfallna till betalning först vid givarens död, har även förekommit, att utfäst ränta varit bestämd att utgå, icke i kontanter utan i form av annan förmån, t. ex. i form av fri bostad. Det är ju uppenbart, att dylika klausuler icke kunna anses i realiteten innebära någon förpliktelse för givaren under hans livstid. Någon rationell gränsdragning synes icke kunna göras.

Den'närmaste anledningen till att enligt 1941 års arvsskatteförordning ut- färdande av skuldebrev likställdes med fullbordad gåva var, såsom framgår av den i det föregående lämnade redogörelsen, tillkomsten av 1936 års lag om gåvoutfästelser. Enligt en allmän rättsgrundsats är ett löfte om gåva icke bindande. Genom 1936 års lag ville man emellertid skapa full klarhet om att ett löfte om gåva, om det lämnas i viss form eller under vissa förhål-

landen, skall vara bindande mot givaren men ej mot hans borgenärer. Syftet med 1936 års lagstiftning var säkerligen ej allenast att erhålla en reglering av den förut tvistiga frågan om vilken rättsverkan som borde tillerkännas bene- fika skuldebrev. Det torde kunna antagas, att man även velat vinna en rätts— grund för givarens bundenhet i sådana fall, där det kunde tänkas, att givaren sedermera kunde vilja undandraga sig fullgörandet av utfästelsen.

Det kan naturligtvis icke påstås, att alla gåvor från föräldrar till barn äro att anse såsom kapitalöverflyttningar i syfte att erhålla skattevinst. I många fall ha sådana gåvor tillkommit av fullt legitima skäl. En affärsman kan exempelvis med hänsyn till ovissheten om de framtida konjunkturerna vilja genom en gåva till sina barn säkerställa deras uppfostran och utbildning, men ett sådant syfte vinnes icke genom utfärdande av ett skuldebrev, som icke är bindande gentemot givarens borgenärer. Det synes svårt att finna något godtagbart sakligt skäl för gåvor i form av skuldebrev från föräldrar till barn. i

Med hänsyn till de olägenheter, som gåvoutfästelses likställande med full- bordad gåva visat sig medföra vid beskattningen, torde det finnas anledning undersöka, huruvida bestämmelserna härom böra bibehållas i beskattnings- hänseende. De skäl som tala för en sådan likst—ällighet ha utförligt utveck- lats i förarbetena till 1941 års arvsskatteförordning. Mot vad där säges finnes i och för sig intet 'att erinra. Det allmännas intresse, att icke på denna väg möjlighet beredes att erhålla skattelindring, bör emellertid även beaktas. Givetvis är det av vikt, att det civilrättsliga och det skatterättsliga gåvobe- greppet i möjligaste mån ultformas lika. En fullständig överensstämmelse här- utinnan föreligger emellertid ej heller enligt nuvarande bestämmelser, och något absolut hinder mot att utsträcka olikheten till att omfatta även gåva i form av utfärdande av skuldebrev synes ej förefinnas.

Emellertid kunna tungt vägande skäl anföras mot en sådan anordning. Därest bestämmelserna om skatt för gåva ändrades därhän att skattskyldig- heten undantagslöst inträdde först då gåvan blivit fullbordad, alltså en för- fattningsändring av innebörd, att gåvoutfäsutelse i beskattningshänseende icke längre likställdes med fullbordad gåva, men 1936 års lag om gåvoutfästelser lämnades utan ändring och sålunda vissa utfästelser om gåva fortfarande civilrättsligt hade den verkan, att givaren gentemot gåvotagaren vore för- plikt-ad att fullfölja gåvan i enlighet med utfästelsen, om alltså en dylik författningsändring vidtoges, skulle detta medföra betydande svårigheter. Då en person som gjort en dylik utfästelse avlider, innan gåvan fullbordats, råder för närvarande ingen meningsskiljaktighet därom att utfästelsen är av be- skaffenhet att konstituera en skuld, som bör avdragas från tillgångarna. Även om gåvobeloppet i undantagsfall tages i anspråk för att förnöja den avlidnes borgenärer, intager detsamma i allt fall vid bodelningen och arv- skiftet samma ställning som en fullbordad gåva. En ändring av beskattnings- reglerna torde icke föranleda någon ändring i detta bedömande, som stöder sig på 1936 års lag. Vid sådant förhållande synes det icke riktigt att vid

arvsbeskattningen helt bortse från utfästelsen. Närmare till hands ligger då att behandla utfästelsen som ett testamentariskt förordnande, men även ett sådant förfarande ter sig mycket diskutabelt. Att en och samma utfästelse på angivet sätt blir föremål för olika behandling i civilrättsligt och i skatte- rättsligt hänseende, för uppenbarligen med sig betänkliga konsekvenser. Det är nämligen att märka, att utfästelsen vid behandling som ett testamentariskt förordnande med nödvändighet måste få en annan behandling än vanliga testamentariska förordnanden, särskilt med hänsyn till giftorätts— och laglotts- kränkningar. Från allmänhetens sida kan med säkerhet förväntas ett kompakt oförstående för en dylik anordning.

Lämpligheten av en sådan författningsändring, som här avses, kan ifråga- sättas även ur den synpunkten, att det skulle bli svårt att effektivt över- vaka, att icke utfärdaren av ett benefikt skuldebrev det oaktat i sin deklara- tion medräknar det utfästa beloppet vid uppgivandet av sina skulder. I varje fall föreligger här den risken, att gåvoutfästelser vid taxeringen bli godtagna såsom skulder och att denna gåvoform därigenom bleve för den skattskyldige ännu mera lönande ur skattesynpunkt än nu är fallet, eftersom ju' gåvo- skatten skulle bortfalla. Det lärer nog icke vara möjligt att få en person fälld till ansvar för oriktig deklaration i ett sådant fall, såvida det ej visas, att åtgärden skett mot bättre vetande.

Beredningen har även tagit under övervägande, huruvida några åtgärder kunna vidtagas för att genom gåvobeskattningen i allmänhet förbättra möjlig- heterna att förhindra kringgående av övriga beskattningsföreskrifter, alltså beträffande såväl arvsbeskattningen som den årliga inkomst och förmögen- hetsbeskattningen.

En tänkbar åtgärd i sådant syfte vore att skatt för gåva uttoges efter en högre tariff än arvsskatten. I och för sig torde hinder icke möta för en sådan anordning, och med hänsyn till progressiviteten vid såväl arvsbeskattningen som den årliga beskattningen skulle gåvoskatten därigenom kunna bättre fylla sitt syfte. En fullt effektiv spärr beträffande gåvor från större för- mögenheter torde dock icke vara att vinna på denna väg. Dessutom är att märka, att gåvoskatten kommer att drabba med samma tyngd, vare sig gåvan härrör från en större eller mindre förmögenhet. Eftersom risken för kapital- överflyttningar är störst beträffande gåvor till närstående, borde vidare slut— satsen härav bli, att skattesatsen skall vara högre vid gåvor till närstående än vid gåvor till oskylda. Lämpligheten av en generell bestämmelse härom torde emellertid kunna starkt ifrågasättas.

Enligt gällande bestämmelser skall med arvs— eller test-amentslott samman- läggas gåva, för vilken skattskyldighet inträtt inom fyra år före dödsfallet. Motsvarande bestämmelse gäller för sammanläggning av olika gåvor. En ut- sträckning av den sålunda stadgade tiden av fyra år skulle i viss mån bidraga till att förhindra gåvor i syfte att undandraga skatt eller i varje fall undanröja de skatterättsliga verkningarna av sådana gåvor.

Det har förut- framhållits, att frihet från gåvoskatt åtnjutes för bidrag till

annans undervisning eller uppfostran ävensom för » periodiskt understöd och därmed jämförlig periodisk betalning, vilken enligt gällande författningar an- gående skatt å inkomst skall inräknas i gåvotagarens skattepliktiga inkomst». Det synes icke råda något tvivel om, att denna möjlighet 'till skattebefrielse i stor utsträckning missbrukas, särskilt vid gåvor till egna barn eller barn- barn. Beskattningsmyndigheten har som regel ingen möjlighet att kontrol- lera, att gåvobeloppet verkligen användes för angivet ändamål. Understundom har nog skattebefrielse erhållits även vid gåvor, där det av beloppets storlek eller andra omständigheter tydligt framgår, att den bortgivna egendomen kommer att användas för annat ändamål än det angivna. Av beredningen in— förskaffade uppgifter synas ge anledning till antagande, att avsevärda belopp på denna väg undandragits från beskattning. Det må i detta sammanhang erinras att den vid arvsbeskattningen medgivna skattelindringen för minder- åriga barn åtnjutes utan avseende å om gåva i form av bidrag till undervis- ning eller uppfostran tidigare lämnat-s.

Enligt vad beredningen inhämtat, tillämpar överståthållarämbetet en praxis, enligt vilken skattefrihet för nu avsedda gåvor kan erhållas upp till ett gåvobelopp av 30000 kronor. Av detta belopp anses 10000 kronor be- löpa på tiden till och med studentexamen och återstoden, 20 000 kronor, på akademiska studier. Utgifterna för undervisning och uppfostran under de 20 första levnadsåren beräknas till 500 kronor om året. För ett tioårigt barn medges sålunda skattefrihet för gåva, vars värde ej överstiger 25000 kronor [30 000— (10 X 500)].

Enligt beredningens mening skulle de missförhållanden, som otvivelaktigt råda, i betydande utsträckning kunna undvikas utan ändring av gällande be— stämmelser, därest beskattningsmyndigheterna i större utsträckning än nu stundom synes vara fallet fordrade utredning rörande de omständigheter som kunna. antagas vara av betydelse för frågans bedömande. Härvid åsyftas sär- skilt uppgifter rörande gåvotagarens ålder, ekonomi och studier, påbörjade eller tillämnade, gåvogivarens ekonomiska ställning och, vid gåva från andra än gåvotagarerrs föräldrar, även de sistnämndas ekonomi, gåvans beskaffen- het samt de föreskrifter som kunna ha meddela-ts angående gåvans förvalt- ning och anordningar som vidtagits till tryggande av att gåvan verkligen kommer att användas för det angivna ändamålet. Redan gåvans beskaffenhet, exempelvis andel i fastighet eller av givaren utfärdat skuldebrev, kan många gånger föranleda, att skattefrihet icke bör medgivas. Gåva av ett betydande belopp till ett barn i späd ålder synes böra bedömas mycket restriktivt. Likaså gåva till barn med egen förmögenhet. Om gåvan anges vara avsedd till bekostande av akademiska studier, kan det fordras utredning om att så— dana studier verkligen äro påbörjade eller tillämnade; gåvotagarens läggning och fallenhet för studier är härvid av betydelse. Om gåvor från föräldrar till barn uppgå till sådan storlek att föräldrarnas förmögenhet till avsevärd del konsumeras, ger detta förhållande anledning till misstanke att gåvorna rtill- kommit i ann-at syfte än det uppgivna.

Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida den generella föreskriften on skattefrihet för bidrag till undervisning eller uppfostran är sakligt riktig. Man kan fråga sig, om skattefrihet verkligen är befogad i andra fall än dt gåvotagaren genom gåvan beredes möjlighet till uppfostran eller utbildning, som han eljest icke skulle ha åtnjutit. Om ett barn, vars föräldrar äro väl- situerade, för nu avsett ändamål får en gåva från annan än föräldrarna, så innebär detta att föräldrarna erhålla bidrag till fullgörande av dem åliggande skyldighet att sörja för barnets uppfostran och utbildning, något som de eljest skulle ha bekostat av egna medel; för barnets uppfostran och utbildning är gåvan utan betydelse, bortsett givetvis från den händelsen att föräldrarna råka på obestånd. Med detta betraktelsesätt skulle skattefrihet på nu ifråga- varande grund aldrig kunna förekomma vid gåva från föräldrar till barn. Gåvan utgör ju endast fullgörande för en längre eller kortare tid framåt av en skyl— dighet som lagligen åligger givarna; barnet beredes icke heller här någon ny förmån. Om föräldrar genom gåva överföra tillgångar till sina barn, kan väl, oavsett vilket syfte som därvid angives, motivet knappast vara annat än an- tingen att verkställa en ren förmögenhetsöverföring eller att nedbringa sin egen skatt för inkomst och förmögenhet eller att med insikt om att deras ekonomiska situation är vansklig rädda en del av förmögenheten åt barnen. I samtliga fall synes beskattning av gåvan vara väl motiverad; även i det sist angivna fallet torde gåvan i verkligheten vara att betrakta mera som en för- mögenhetsöverföring än som bidrag till undervisning och uppfostran. Det förefaller överhuvudtaget oegentligt att vid gåva från föräldrar till barn tala om bidrag till barnet för dess uppfostran, snarare lämna väl föräldrarna bi— draget till sig själva, då detsamma är avsett till bestridande av utgifter, som de under alla förhållanden skulle ha vidkänts. Måhända kan invändas, att det vore oegentligt att uttaga gåvoskatt för ett engångsbelopp, som verkligen användes till undervisning eller uppfostran, då .ett successivt bekostande därav icke blir föremål för sådan beskattning. Det må då erinras, att avsätt— ningen av ett engångsbelopp medför en minskning av föräldrarnas såväl in— komst- som förmögenhetsskatt. De årliga utgifterna för ifrågavarande ända— mål skulle eljest ha inräknats i deras skattepliktiga inkomst och kapitalbe- loppet i deras förmögenhet. Beredningen finner sålunda, att skattefrihet för sådana bidrag till undervisning och uppfostran, vilka icke tillföra mottagaren någon verklig förmån, icke kunna, som fallet är med den för övriga fall stad- gade skattefriheten, motiveras av något allmänt intresse eller billighe'tsskäl. I detta sammanhang må slutligen endast tilläggas, att bidragen icke heller kunna sägas sakna gåvokaraktär av den anledningen, att de icke tillföra mot— tagaren någon skattekraft. Detta är fallet med sådana bidrag, som bereda mottagaren en verklig förmån, som är av uteslutande personlig art, men eljest icke.

Efter ingående övervägande av de synpunkter, som här framlagts, har det för beredningen framstått såsom otvivelaktigt, att gällande bestämmelser om beskattning av gåva äro i behov av översyn. Det är emellertid även uppen-

bart, att en sådan översyn icke kan verkställas med utgångspunkt enbart från vad som ur skatterättsliga synpunkter ter sig önskvärt- och riktigt. Det måste tillses, att den civilrättsliga och den skatterättsliga behandlingen av gåvor i görligaste mån komma att överensstämma. I fall av kollision mellan nämnda intressen kan det bli ett ömtåligt avgörande, vilket av dem som skall vika. Det är följaktligen tänkbart, att författningsändringar bli erforderliga även utanför skattelagarnas ram. Det synes även önskvärt, att en ändring av gåvo- beskattningen föregås av eller förenas med en sedan länge påkallad över- syn av förmånstagarförordnandenas civilrättsliga ställning och behandling. Med anledning härav har beredningen funnit lämpligast, att den överarbet— ning av gällande bestämmelser angående beskattning av gåva, som kan be- finnas påkallad, verkställes i annat sammanhang. Beredningen har fördenskull inskränkt sig till att söka finna en lämplig anordning för den komplettering av gåvobeskattningen, som är erforderlig i anledning av införandet av en skatt för kvarlåtenskap.

Det är nämligen otvivelaktigt, att kvarlåtenskapsskatten för sin effektivitet är beroende av att den kombineras med en motsvarande skatt för gåvor. I annat fall skulle densamma lätt nog kunna nedbringas och till och med und- gås genom att kvarlåtenskapen minskades genom gåvor under livstiden. Så— som förut anförts åsyftas med kvarlåtenskapsskatten att vid en persons död uttaga den ytterligare förmögenhetsskatt, som befunnits motiverad. Detta syfte nås icke, om man låter endast den avlidnes efterlämnade förmögenhet bliva föremål för skatten. Uppenbarligen måste även i viss utsträckning de delar av förmögenheten, som den avlidne frånhänt sig under livstiden, bliva föremål för liknande beskattning. Härvid kunna knappast andra transaktioner komma i fråga än insättande av förmånstagare till livförsäkringar samt gåvor. Beredningens förslag till behandling av förmånstagarförsäkringar kommer att närmare behandlas i det följande.

Att på ett rationellt sätt avgränsa de gåvor, som böra göras till föremål för kvarlåtenskapsskatt, möter stora svårigheter. Man vill gärna undvika en sådan utformning av beskattningen, att man därigenom motarbetar gåvor, som dikterats enbart av osjälvisk hjälpsamhet, social ansvarskänsla och andra lik- nande motiv, alltså gåvor där varje illojalt syfte varit givaren främmande. Det kan också sägas, att man vid beskattningen av gåvor bör gå fram med en viss försiktighet även ur den synpunkten, att tillgångar, som en person under livstiden avhänder sig genom rent slöseri eller på annat otillbörligt sätt, äro oåtkomliga för en kvarlåtenskapsbeskattning. Man bör med andra ord icke göra slöseriet mera lockande än hjälpverksamhet genom gåvor. Med utgångspunkt från dessa synpunkter skulle man kunna vara benägen att söka frågans lösning efter den linjen, att skatt uttages endast för sådana gåvor, som uppenbarIigen skett i det illojala syftet att minska kvarlåtenskapen och därigenom nedbringa skatten. Denna lösning är även ur principiell synpunkt tilltalande därutinnan att skatt uttages endast för kvarlåtenskapen samt för sådana tillgångar som norm-alt skulle ha ingått i densamma. Så rikt facetterat

som samlivet människor emellan är och så mångskiftande som gåvotransak— tionerna äro till sitt syfte och sin karaktär i allmänhet, är det emellertid ogörligt att uppställa några bestämda regler för bedömandet av, när en gåva skall anses given i illojalt syfte eller icke. Det skulle fördenskull bliva nöd- vändigt att överlämna åt beskattningsmyndigheten att verkställa denna pröv- ning från fall till fall, en anordning som uppenbarligen skulle innebära stora risker för ojämnhet i bedömandet med därav följande orättvisor och osäker- het för de skattskyldiga. Beredningen har på grund härav funnit denna kon- struktion icke användbar.

Beredningen har i stället trot-t sig finna den bästa lösningen av ifråga- varande svårighet genom att anknyta den nödvändiga kompletterande beskatt ningen till dels de gällande bestämmelserna angående skatt för gåva dels ock de föreslagna bestämmelserna angående kvarlåtenskapsskatt.

Anknytningen till gåvobeskattningen har skett på det sätt, att skattskyldig- het föreskrivits för samtliga gåvor, för vilka gåvoskatt skall erläggas, med den enda skiljaktigheten —. bortsett från de modifikationer, som tariffen för- anleder _ att gåva från juridisk person är fri från kvarlåtenskapsskatt. Givetvis möter inget hinder att uttaga kvarlåtenskapsskatt även för dylika gåvor, men en sådan beskattning skulle då ha ett fristående syfte; den kan icke motiveras såsom erforderlig för att göra kvarlåtenskapsskatten effektiv. Samma anmärkning kan göras mot gåvobeskattningen, som ju tillkommit för att hindra saboterande av arvsskatten; då juridiska personers förmögenheter icke kunna bli föremål för arvsskatt, skulle ur denna synpunkt icke heller erfordras någon beskattning av gåvor från dessa rättssubjekt. Då så likväl sker, skulle det väl icke obetingat kunna anses inkonsekvent att utsträcka jämväl kvarlåtenskapsskatten till dylika gåvor. Beredningen har emellertid ansett den nu ifrågasatta beskattningen av gåvor så markerat vara ett kom- plement till den egentliga kvarlåtenskapsskatten, att en dylik anordning icke bör föreslås. Rent praktiskt torde frågan ha jämförelsevis liten betydelse, enär gåvor från juridiska personer i det övervägande antalet fall äro av den beskaffenhet att de äro fria från gåvoskatt och i följd därav även från kvar- låtenskapsskatt.

Det förut framförda önskemålet, att från beskattning undantaga gåvor till främjande av allmännyttiga ändamål har i betydande utsträckning tillgodo- setts genom anknytningen till gåvobeskattningen. Därigenom har nämligen samtliga gåvor, som enligt den tidigare lämnade redogörelsen äro fria från gåvoskatt, beretts frihet även från kvarlåtenskapsskatt. De gåvor som be— skattas ha därjämte uppdelats i två grupper i syfte att bereda en lindrigare beskattning åt sådana gåvor som kunna antagas i övervägande antalet fall vara givna utan illojalt syfte. Härom närmare i det följande.

Till den egentliga kvarlåtenskapsskatten har anknutits därigenom att den nu ifrågavarande skatten för gåvor uttages enligt tariffen för kvarlåtenskaps- ska/tt. Det förhållandet att skatten uttages enligt nämnda tariff innebär. att gåvor som i värde icke uppgå till 25 000 kronor äro fria från skatt. Härigenom

har den fördelen vunnits, att skattefrihet åstadkommits, utom för de förut berörda gåvorna till allmännyttiga ändamål, jämväl för det alldeles över— vägande antalet övriga gåvor, som uteslutande dikteras av helt osjälviska motiv och som man fördenskull av såväl principiella som sakliga skäl helst vill se fria från kvarlåtenskapsskatt. En schematisk regel sådan som den före- slagna har givetvis till följd att å ena sidan skatt i vissa fall kommer att utgå, där det varit riktigare att så icke skett, och å andra sidan vissa otvivel- aktigt illojala gåvor komma att undgå skatt. Om man emellertid, i likhet med beredningen, anser det icke kunna överlämnas åt beskattningsmyndigheten att från fall till fall avgöra, huruvida skatt skall uttagas, kunna de nämnda olägena heterna icke med någon konstruktion undvikas.

Det ligger emellentid i sakens natur och bestyrkes även av den verkställda statistiska undersökningen, att de gåvor som ske i syfte att överföra kapital, alltså i skatteundandragande syfte, huvudsakligen utgöras av gåvor till bröst arvingar och därmed i arvsskattehänseende jämställda (adoptivbarn, styv- barn etc.). Beredningen har fördenskull ansett riktigt, att dylika gåvor göras till föremål för en hårdare beskattning än övriga gåvor. Det har förut fram- hållits, att en rationell anordning för att förhindra kvarlåtenskapsskattens saboterande genom gåvor under livstiden med nödvändighet måste på något sätt anknyta till givarens förmögenhet. Med hänsyn till det nyss sagda har beredningen funnit det ur effektivitetssynpunkt tillräckligt, att skatt för gåvor till bröstarvingar och därmed jämställda uttages efter den procentsats, som skulle varit tillämplig för gåvobeloppet, om detsamma legat i toppen av giva- rens samlade förmögenhet före gåvotransaktionen. Förmögenhetens storlek vid nästföregående års slut synes därvid kunna ligga till grund för beräk- ningen. Uppgift härom erhålles från givarens till ledning vid den allmänna taxeringen av inkomst och förmögenhet avlämnade självdeklaration och be- skattningsnämndernas därå grundade beslut. För övriga gåvor bestämmes skatten med hänsyn tagen enbart till gåvans storlek. Den lindrigare beskatt— ningen av sistberörda gåvor är alltså motiverad därav att det torde vara bland dem man återfinner återstoden av de gåvor, beträffande vilka. det kan ifråga- sättas, huruvida skatt överhuvudtaget hade bort uttagas.

Vid den närmare utformningen av den enligt angivna grundlinjer kon- struerade kvarlåtenskapsbeskattningen av gåvor måste förebyggas att en kvar- låtenskap nedbringas genom en serie av gåvor, som var för sig icke uppgå till skattepliktigt belopp. I sådant syfte kunde tänkas en bestämmelse av inne— börd, att skattskyldighet inträdde så snart en och samma givare inom loppet av fyra år bortgivit gåvor, var för sig icke uppgående till skattepliktigt belopp men sammanlagt överstigande 25 000 kronor. En sådan regel skulle dock icke vara tillräcklig för att förebygga illojala gåvotransaktioner. Gåva av 80 000 kronor till annan än bröstarvinge skall exempelvis beläggas med kvarlåtenskapsskatt till belopp av 4250 kronor. Givaren skulle då ha möjlighet att i stället genom en serie gåvor med hur kort mellan- rum som helst, varje gåva till värde obetydligt överstigande 25 000 kro—

nor, nedbringa skatten till en obetydlighet. För att bli effektiv måste alltså sammanläggningsregeln givas sådant innehåll, att samtliga gåvor inom en viss tidrymd, enligt beredningens förslag fyra år, sammanläggas, vare sig de var för sig uppgå till skattepliktigt belopp eller icke. Skatten beräknas därefter på gåvornas sammanlagda belopp och förut erlagd skatt avdrages. Denna sammanläggningsregel äger emellertid icke tillämplighet i fråga om gåvor till bröstarvingar. Sådana gåvor beskattas ju, förutsatt att de uppgå till skattepliktigt belopp, alltid såsom hade de legat i toppen av givarens för- mögenhet. För dessa gåvor erfordras alltså ingen annan kumulationsregel än en föreskrift att vid skattens beräknande sammanläggning skall ske av samtliga inom en viss tidsperiod givna, förut _icke beskattade sådana gåvor. I dessa fall är det dessutom i praktiken outförbart att vid sammanläggningen taga hänsyn även till förut beskattade gåvor. Det finns nämligen ingen möjlighet att genom en generell regel angiva, huruvida i sådant fall de sammanlagda. gåvobeloppen skola läggas i toppen av givarens förmögenhet vid tiden för den senaste gåvan, vid periodens början eller vid någon annan tidpunkt. Vilket av dessa alter— nativ en generell regel än anknyter till, torde den endast i rena undantags- fall ge ett riktigt resultat. Lägger man exempelvis sammanlagda gåvobeloppet i toppen på förmögenheten vid tiden för den senaste gåvan, kan det, om den tidigare gåvan givits från en stor förmögenhet, som därefter avsevärt för— minskats, till och med tänkas, att skatten för de sammanlagda gåvorna blir mindre än den redan erlagda skatten för den första gåvan. Lägger man åter— igen de sammanlagda gåvorna i toppen på givarens förmögenhet vid tiden för den första gåvan, blir resultatet uppenbart oriktigt, vare sig förmögenheten ökat eller minskat, under förutsättning givetvis att förändringen är något så när betydande. Utom att det skattebelopp, som fastställes, i de flesta fall blir materiellt oriktigt, komma såsom en följd härav att uppstå svårigheter att på ett tillfredsställande sätt bestämma storleken av det avdrag, som skall medgivas för förut erlagd skatt.

På nu anförda skäl har beredningen stannat för att vid gåva till bröst— arvinge föreskriva sammanläggning endast med förut icke beskattade gåvor, som givits inom viss tid före den senaste gåvan. Vid bestämmandet av lämplig tids- period bör hänsyn tagas till att det just är gåvor till hröstarvingar, som fram— för andra kunna misstänkas vara tillkomna i skatteundandragande syfte. Den för andra gåvor föreskrivna kumulationstiden fyra år synes för nu ifråga— varande gåvor för snävt tilltagen. Om välsiituerade föräldrar hade möjlighet att, utan kvarlåtenskapsbeskattning, vart fjärde år överföra 25 000 kronor på sina barn, skulle deras förmögenhet på sådant sätt kunna avsevärt nedbringas, och betydande belopp undandragas beskattning. Beredningen föreslår, att hän- syn tages till förut icke beskattade gåvor, som givits inom loppet av tio år före den senaste gåvan.

Beträffande bestämmandet av skatt, som skall utgå för sammanlagda be- loppet av flera gåvor till hröstarvingar, synes skatten böra beräknas med hän— syn tagen till givarens förmögenhet vid tiden för den senaste. gåvan. Att detta

tillvägagångssätt icke heller i denna situation lämnar ett fullt riktigt resultat, framgår av det förut anförda. Då är emellertid att märka, att det här är fråga endast om förut icke beskattade gåvor; de tidigare gåvornas sammanlagda värde kan alltså icke överstiga 25 000 kronor, och vid sådant förhållande synes någon verklig olägenhet av den föreslagna regeln icke kunna befaras. Här till- kommer icke heller några svårigheter i fråga om avdrag för tidigare erlagd skatt.

En påfallande och otvivelaktig olägenhet med de föreslagna sammanlägg- ningsreglerna är, att sammanläggning icke kan ifrågakomma mellan gåva till bröstarvinge och gåva till annan person. Om alltså samma givare vid olika tillfällen under en fyraårsperiod giver 20 000 kronor till vardera av två syskon eller två oskylda, inträder för honom skyldighet att erlägga skatt för gåvornas sammanlagda belopp. Giver han däremot under samma tid två gåvor till nämnda belopp, den ena till en bröstarvinge och den andra till ett syskon, inträder ingen skattskyldighet. Detta är emellertid en given följd av att gåvorna beskattas enligt olika grunder; någon sammanläggning är då icke gärna tänkbar. Denna brist i skattens konstruktion kan dock icke ge anledning till obefogad skattefrihet för större gåvobelopp än 25000 kronor.

Vid givarens död bör ingen sammanläggning mellan kvarlåtenskapen och tidigare gåvor företagas, även om gåvorna givits kort före dödsfallet. Gåvor till hröstarvingar ha ju redan beskattats med hänsyn tagen till givarens förmögen- het, och en sammanläggning mellan kvarlåtenskapen och andra gåvor skulle innebära, att även dessa senare bleve föremål för den skärpta beskattningen. En sådan anordning skulle visserligen kunna motiveras med att alla gåvor, som givas inom viss kortare tid före dödsfallet, kunna misstänkas ha skett i syfte att undandraga skatt, men enligt beredningens mening synes ett sådant generellt antagande icke ha tillräckligt fog för sig.

Föreskriften att beskattningen av gåvor till hröstarvingar skall ske med hän- syn tagen till givarens förmögenhet ger anledning till ytterligare några spörs- mål. Är givaren gift, skall, i likhet med förhållandet vid den egentliga kvar- låtenskapsskatten, gåvan läggas i toppen av givarens andel av förmögenheten. I samband med skattens beräknande skall alltså i förekommande fall företagas en fingerad bodelning på samma sätt som sker vid beskattning av kvarlåten- skap. Härför erforderliga uppgifter lämnas i den deklaration, som skall avges av givaren. Det kan i detta sammanhang framhållas, att några föreskrifter icke finnas angående bedömandet ur skatterättslig synpunkt av en gåva, som en gift person giver av sitt giftorättsgods respektive beträffande äldre äktenskap av gemensam egendom. Enligt praxis betraktas vid gåvobeskattningen gåvan i sin helhet såsom en enda gåva. I fråga om äldre äktenskap betraktas till och med en gemensam gåva av två makar, om den utgår av gemensam egendom, såsom en enda gåva. Om däremot sedermera vid givarens död gåvan skall sammanläggas med arvs— eller testamentslott, anses vid arvsbeskattningen gåvan vara given med hälften från vardera maken. Denna fråga är av stort intresse även i vad rör kvarlåtenskapsskatten, men beredningen har, i över—

254 ensstämmelse med vad förut sagts om en önskvärd översyn av gåvobeskatt— ningen i dess helhet, funnit detta spörsmål böra upptagas till behandling i annat sammanhang. _ Vid gåvobeskattningen skall icke verkställas något av- räknande för egendom, som givaren ägt under endast kortare tid. Det sakliga skälet för sådan avräkning är starkare vid den beskattning som äger rum vid dödsfall, då hela kvarlåtenskapen tages till beskattning, än vid gåva, då endast- gåvobeloppet beskattas. En bestämmelse om sådan avräkningsrätt skulle även öppna allt för stora möjligheter att undandraga skatt. Om exempelvis en per— son, som erhåller ett arv, har anledning förmoda, att han kommer att leva så. länge, att den arvfallna egendomen icke kommer att avräknas vid hans död, skulle han, om avräkningsrätt förelåge även vid gåva, kunna genom att inom fem år efter arvfallet bortgiva egendomen eller annan gåva vinna en skatte- lindring, som han eller hans dödsbo eljest icke skulle ha åtnjutit. En sådan möjlighet skulle säkerligen komma att flitigt utnyttjas i rent illojalt syfte.

Såsom av det föregående avsnittet om beskattning av kvarlåtenskap fram- går, har dödsbo beretts möjlighet att dels i viss utsträckning erlägga skatten i andra valutor än kontanter dels ock erlägga skatten genom flera årliga inbe- talningar. Någon motsvarande förmån har icke berett-s en gåvogivare. Om så. skedde, synes därmed icke nås annat resultat, än att man underlättar illojala gåvor. Är en gåva fullt lojal, bör det icke vara förenat med någon svårighet för givaren att i vanlig ordning erlägga den kvarlåtenskapsskatt, som skall ut tagas för gåvan.

Beträffande gåvor med givaren förbehållen nyttjande— eller avkomsträtt ha särskilda bestämmelser icke meddelats och torde ej heller vara erforderliga. Sådana gåvor skola vid beskattningen, med tillämpning av arvsskatteförord- ningens värderingsregler, upptagas till den bortgivna egendomens värde efter avdrag av den förbehållna rättighetens kapitalvärde. Något framskjutande av beskattningen förekommer icke vid kvarlåtenskapsbeskattningen.

Beredningens förslag att deklaration skall avges av givaren är en självfallen följd av skattens konstruktion och tarvar ingen annan kommentar, än att det må framhållas att, i motsats till det förhållande som råder vid beskattning av kvarlåtenskap, vid en och samma gåva ärendena rörande skatt enligt arvs— skatteförordningen och rörande kvarlåtenskapsskatt komma att handläggas av olika myndigheter. Detta är en följd av att det avgörande för beskattningsmyn- digheternas behörighet är. vid gåvobeskattningen gåvotagarens och vid kvar- låtenskapsbeskattningen givarens mantalsskrivningsort. Denna olägenhet har till största delen undanröjts genom en bestämmelse, att givarens deklaration skall avlämnas till den myndighet, som har att fastställa gåvoskatten, och där- efter av sagda myndighet översändas till rätt beskattningsmyndighet, om denna är en annan. Vid översändandet skall meddelande lämnas om det värde, till vilket gåvan uppskattats vid beskattningen enligt arvsskatteförordningen; syftet härmed är att i största möjliga utsträckning förebygga, att gåvans värde blir olika bedömt i de två beskattningsårendena. På den myndighet som mot— tager deklaration av en gåvotagare skall ankomma att tillse, att jämväl givaren

fullgör den deklarationsskyldighet, som kan åvila honom. Härigenom torde en ganska betryggande anordning vara vidtagen för vinnande av kontroll över att givarens deklarationsskyldighet fullgöres.

Beskattning av livförsäkringar, till vilka förmånstagare insatts.