RÅ 2004:21

Stockholms läns allmänna försäkringskassa beslutade vid omprövning den 29 juli 1994 att återkräva 72 156 kr från E.G., avseende felaktigt utbetalt allmänt barnbidrag och flerbarnstillägg för hennes barn, födda år 1978, år 1983 och år 1984, för tiden oktober 1990 - februari 1993. Kassan motiverade sitt beslut enligt följande. Allmänt barnbidrag utgår för här i riket bosatt barn. Ett barn som lämnar Sverige anses fortfarande bosatt här om vistelsen är avsedd att vara längst ett år (1 § lagen [1947:529] om allmänna barnbidrag, enligt lydelsen före den 1 juli 1991). - Den som uppbär allmänt barnbidrag skall utan dröjsmål göra anmälan till försäkringskassan när barnbidragsmottagaren lämnar Sverige för tid som kan antas komma att överstiga sex månader, 4 § barnbidragsförordningen. - Enligt 12 § lagen om allmänna barnbidrag skall återbetalning ske om någon förorsakat att bidrag utgått obehörigen, eller om någon med för högt belopp uppburit barnbidrag och skäligen bort inse detta där försäkringskassan inte finner anledning att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldigheten. - I januari 1992 fick kassan kännedom om att barnen inte gick i skolan i Sverige. Med anledning av detta fattade kassan ett provisoriskt beslut om att innehålla E.G:s barnbidrag. - I en skrivelse, daterad den 4 november 1993, har E.G. uppgivit att hon vistas i Kairo på grund av barnens skolgång. Hon åkte till Egypten för första gången i september 1989, men återvände till Sverige i april 1990. E.G. uppger att barnen inte kunde beredas plats i skolan i Sverige och att de var då tvungna att under september 1990 återvända till Egypten. - Sedan dess har E.G. och hennes barn vistats fyra månader i Sverige och åtta månader i Egypten på grund av barnens skolgång. E.G:s make har hela denna tid varit bosatt i Sverige. - Riksförsäkringsverket (RFV) har lämnat följande rekommendationer i sina allmänna råd: Allmänt barnbidrag, flerbarnstillägg och förlängt barnbidrag, 1986:7 s. 19. Ett barn får behålla sin bosättning i Sverige om barnet återvänder till föräldrarna vid längre lov eller uppehåll i undervisningen. En av föräldrarna eller båda kan följa med barnet första gången till skollandet och stanna där med barnet upp till ett år. Om föräldern årligen följer med barnet till skollandet och stannar där mer än halva året anses varken barnet eller föräldrarna bosatta i Sverige, och rätten till barnbidrag upphör. - E.G. uppger att den enda inkomst hon har haft, har varit barnbidraget. Hennes makes familj försörjer dem i Egypten. Barnens far, I.G., har en månadsinkomst om 23 000 kr, bostadskostnaden uppgår till 4 700 kr. När kassan vid bestämmande av familjens betalningsförmåga beaktar gällande regler saknar familjen betalningsförmåga. Förbehållsbeloppet är 11 733 kr. Eftersom barnen och E.G. blir försörjda i Egypten kan förbehållsbeloppet (11 733 kr) bestämmas till halva beloppet, 5 866 kr. - När allmänt barnbidrag utbetalas genom B-anvisning innehåller blanketten upplysning om anmälningsskyldighet. Anmälningsskyldigheten framgår också av kontoinsättningsbeskedet. - E.G. har inte anmält till försäkringskassan att hon och barnen under större delen av året vistas utomlands. Hon har därför orsakat att barnbidrag utgått obehörigen. Hon och barnen har dock först fr.o.m. hösten 1990 haft avsikt att vistas i Egypten under större delen av året. Varken E.G. eller barnen anses bosatta i Sverige fr.o.m. september 1990. Kassan har inte funnit skäl att efterge kravet. E.G. skall således återbetala 72 156 kr i för mycket utbetalt barnbidrag och flerbarnstillägg för tiden oktober 1990 - februari 1993.

Länsrätten i Stockholms län

E.G. överklagade försäkringskassans beslut och anförde därvid bl.a. följande. Hon besöker själv Sverige under vintertid. Någon information om anmälningsskyldighet har hon inte fått annat än för 15 år sedan.

Domskäl

Länsrätten i Stockholms län (1995-04-05, ordförande Hägerström) yttrade: På de av försäkringskassan anförda skälen och då E.G. och hennes tre barn bor hos mannens familj i Egypten samt med hänsyn till övriga omständigheter i målet finner länsrätten att de inte längre kan anses ha behållit sin huvudsakliga anknytning till Sverige under aktuell tid. Till följd av att E.G. underlåtit att till försäkringskassan göra anmälan om att barnen lämnat Sverige för skolgång i Egypten har hon förorsakat att allmänt barnbidrag och flerbarnstillägg obehörigen utgått till henne under tiden oktober 1990 - februari 1993. Hon har skäligen bort inse detta. På grund härav är E.G. enligt 12 § lagen om allmänna barnbidrag återbetalningsskyldig för de bidrag i form av allmänt barnbidrag och flerbarnstillägg som betalats ut under nämnda tid. Anledning att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldigheten föreligger inte. - Länsrätten avslår överklagandet.

E.G. fullföljde sin talan hos kammarrätten.

RFV bestred bifall till överklagandet samt anförde bl.a. att barnen inte kan bedömas ha haft sitt egentliga hemvist i Sverige eftersom de bott stadigvarande med mamman i skollandet.

Kammarrätten i Stockholm (2000-10-16, Pernold, van der Stad, referent, samt nämndemännen R:son Grandien och Carlsson) yttrade: Enligt 1 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag, i dess lydelse före den 1 juli 1991, lämnas barnbidrag av allmänna medel till barn som är svenska medborgare och bosatta här i landet. Vidare gäller enligt tredje stycket samma paragraf att ett barn som lämnar Sverige fortfarande skall anses bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år (numera sex månader enligt SFS 1991:233). - Bosättningsbegreppet i lagstiftningen om barnbidrag är detsamma som i lagen om allmän försäkring, se prop. 1984/85:39 s. 25 f. - Enligt 15 § folkbokföringslagen (1967:198) kan en elev som anses ha sitt egentliga hemvist hos föräldrar eller andra anhöriga anses bosatt där även om han till följd av studierna tillbringar dygnsvilan på en annan fastighet. En regel med motsvarande innehåll, och som gäller i fråga om förhållanden som avser tid från och med den 1 juli 1991, finns i 11 § folkbokföringslagen (1991:481). - RFV har utfärdat allmänna råd rörande rätten till barnbidrag vid skolgång utomlands (se RFV:s allmänna råd 1986:7, senare ersatta av RFV:s allmänna råd 1998:8). I de allmänna råden 1986:7 anförs bl.a.:

RFV rekommenderar att ett barn får behålla sin bosättning i Sverige om barnet återvänder till föräldrarna i Sverige vid längre lov eller uppehåll i undervisningen. Föräldrarna får i detta fall barnbidrag. Barnet får även räknas med vid bedömning av rätt till flerbarnstillägg för barnet under hela året. - En av föräldrarna eller båda kan följa med barnet till skollandet och stanna där med barnet upp till ett år eller kortare perioder varje år, utan att någon av dem behöver förlora sin bosättning i Sverige. - Föräldrarna får dock inte årligen stanna halva året eller mer hos barnet. I så fall anses varken de eller barnet bosatta i Sverige längre, och rätten till barnbidrag upphör. - Om en av föräldrarna bor kvar i Sverige och barnet bor stadigvarande tillsammans med den andre föräldern i skollandet rekommenderar RFV att varken barnet eller föräldern anses bosatt i Sverige.

Kammarrätten gör följande bedömning. - Bosättningsbegreppet inom socialförsäkringen ansluter väsentligen till det inom folkbokföringen. Vid bedömningen av om barnbidrag skall lämnas till barn, beträffande vilka det satts i fråga om de uppfyller bosättningskravet i barnbidragslagstiftningen, kan således vägledning hämtas i folkbokföringslagstiftningen. Bestämmelsen i 15 § folkbokföringslagen (1967:198) avser enligt kammarrättens mening främst att reglera situationen när en elev ensam flyttar från sitt föräldrahem för att bedriva studier på annan ort. I förevarande mål har emellertid barnen flyttat utomlands tillsammans med sin moder. Enligt kammarrättens mening kan barnen under sådana omständigheter och med hänsyn till den tid de vistats i Egypten inte anses ha haft kvar sitt egentliga hemvist i Sverige. Det förhållandet att barnen tillbringat ferier i Sverige samt det förhållandet att fadern är bosatt i Sverige och barnen bl.a. på grund härav får anses ha haft viss anknytning till Sverige föranleder inte någon annan bedömning. Inte heller i målet i övrigt har framkommit anledning till annan bedömning. Kammarrätten finner således att barnen inte kan anses ha varit bosatta i Sverige under den i målet aktuella perioden. Rätt till barnbidrag och flerbarnstillägg har således inte förelegat. Eftersom E.G. inte iakttagit sin skyldighet att anmäla barnens flyttning från Sverige har hon förorsakat att barnbidrag och flerbarnstillägg utgått obehörigen. Återbetalning skall därför ske. Anledning att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldigheten föreligger inte. Överklagandet skall på anförda skäl avslås. - Kammarrätten avslår överklagandet.

Lagmannen Rydholm var skiljaktig och anförde följande. Enligt 1 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag, i dess lydelse före den 1 juli 1991, lämnas barnbidrag av allmänna medel till barn som är svenska medborgare och bosatta här i landet. Vidare gäller enligt tredje stycket samma paragraf att ett barn som lämnar Sverige fortfarande skall anses bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år (numera sex månader enligt SFS 1991:233). - Enligt 1 § lagen (1991:482) om införande av folkbokföringslagen (1991:481) skall folkbokföringslagen (1967:198) fortfarande gälla i fråga om förhållanden som avser tid före ikraftträdandet den 1 juli 1991. - Enligt 15 § folkbokföringslagen (1967:198) kan en elev som anses ha sitt egentliga hemvist hos föräldrar eller andra anhöriga anses bosatt där även om han till följd av studierna tillbringar dygnsvilan på en annan fastighet. En regel med motsvarande innehåll finns numera i 11 § folkbokföringslagen (1991:481). - RFV har utfärdat allmänna råd rörande rätten till barnbidrag vid skolgång utomlands (se RFV:s allmänna råd 1986:7, senare ersatta av RFV:s allmänna råd 1998:8). I de allmänna råden 1986:7 anförs bl.a.: RFV rekommenderar att ett barn får behålla sin bosättning i Sverige om barnet återvänder till föräldrarna i Sverige vid längre lov eller uppehåll i undervisningen. Föräldrarna får i detta fall barnbidrag. Barnet får även räknas med vid bedömning av rätt till flerbarnstillägg för barnet under hela året. En av föräldrarna eller båda kan följa med barnet till skollandet och stanna där med barnet upp till ett år eller kortare perioder varje år, utan att någon av dem behöver förlora sin bosättning i Sverige. - Föräldrarna får dock inte årligen stanna halva året eller mer hos barnet. I så fall anses varken de eller barnet bosatta i Sverige längre, och rätten till barnbidrag upphör. Om en av föräldrarna bor kvar i Sverige och barnet bor stadigvarande tillsammans med den andre föräldern i skollandet rekommenderar RFV att varken barnet eller föräldern anses bosatt i Sverige. - Bosättningsbegreppet inom socialförsäkringen ansluter väsentligen till det inom folkbokföringen. Vid bedömningen av om barnbidrag skall lämnas till barn, beträffande vilka det satts i fråga om de uppfyller bosättningskravet i barnbidragslagstiftningen, kan således vägledning hämtas i folkbokföringslagstiftningen. Bestämmelsen i 15 § folkbokföringslagen (1967:198) reglerar situationen när en elev flyttar från sitt föräldrahem för att bedriva studier på annan ort. - Av utredningen i målet framgår i huvudsak följande. E.G. och de tre barnen reste första gången på prov till Kairo, Egypten, i september 1989 och stannade där till april 1990, då de återvände till Sverige. Makarna G. försökte då få barnen tillbaka i skola i Sverige inför höstterminen 1990, men detta lyckades inte. E.G. och barnen reste därför tillbaka till Kairo, Egypten, och barnen har sedan dess - såvitt avser den i målet aktuella tiden - gått i skola där. E.G. och barnen har i Kairo bott hos makens, I.G:s, föräldrar. De har vistats i Egypten under skolterminerna, ca åtta månader om året, och bott hemma i Sverige under längre skollov, jul- och sommarloven, ca fyra månader om året. Mannen har hela tiden arbetat i Sverige och bott kvar i familjens bostad här. - Enligt min mening följer av såväl 15 § folkbokföringslagen (1967:198) som 11 § folkbokföringslagen (1991:481) att barnen G., som är svenska medborgare, och som, såvitt framgår, sedan födseln haft sitt egentliga hemvist i Sverige tillsammans med sina föräldrar, kan anses bosatta här, även om de till följd av studierna regelmässigt tillbringat dygnsvilan på annan fastighet, i detta fall utomlands. Avgörande blir därför var föräldrarna skall anses ha sitt egentliga hemvist. Familjen har före skolgången i Egypten haft gemensam bostad i Sverige. Anledningen till att E.G. medföljt barnen till Egypten har varit barnens skolgång. Hon och barnen har där varit inneboende hos mannens föräldrar under skoltiden, dvs. ca åtta månader om året. Under övrig tid, ca fyra månader, har de bott i familjens bostad i Sverige, där mannen hela tiden kvarbott. Vid sådant förhållande finner jag att föräldrarna får anses ha haft sitt egentliga hemvist i familjebostaden i Sverige. Till följd härav får rätt till barnbidrag och flerbarnstillägg anses ha förelegat under den aktuella perioden. E.G:s talan skall därför bifallas och underinstansernas avgöranden undanröjas.

E.G. överklagade kammarrättens dom och yrkade att hennes talan skulle bifallas och underinstansernas avgöranden undanröjas. Hon anförde bl.a. följande. Hon och familjens tre barn reste första gången på prov till Kairo i Egypten i september 1989 och stannade där till april 1990, då de återvände till Sverige. Hon och hennes make försökte då få barnen tillbaka i skola i Sverige inför höstterminen 1990 men detta lyckades inte. Hon och barnen reste därför tillbaka till Egypten och barnen har sedan dess gått i skola där. De har bott hos hennes makes föräldrar. De har vistats i Egypten under skolterminerna, ca åtta månader om året och bott hemma i Sverige under längre skollov, jul- och sommarloven, ca fyra månader om året. Maken har hela tiden arbetat i Sverige och bott kvar i familjens bostad här. Av såväl 15 § folkbokföringslagen (1967:198) som 11 § folkbokföringslagen (1991:481) följer att hennes barn, som är svenska medborgare och som sedan födseln haft sitt egentliga hemvist i Sverige tillsammans med sina föräldrar, måste anses bosatta här, även om de till följd av studierna regelmässigt tillbringat dygnsvilan på annan fastighet, i detta fall utomlands. Det avgörande är var föräldrarna har sitt egentliga hemvist. E.G. anser att hon och maken haft sitt egentliga hemvist i deras bostad i Sverige.

RFV bestred bifall till överklagandet och anförde bl.a. följande. Bosättningsbegreppet enligt folkbokföringslagen och enligt lagen om allmän försäkring kan skilja sig åt. Verket har i sina allmänna råd om allmänt barnbidrag och förlängt barnbidrag 1986:7, vilka ersatts av allmänna råd 1998:8, framhållit bl.a. att en av föräldrarna kan följa med barn som fullgör obligatorisk skolgång utomlands upp till ett år eller kortare perioder varje år, utan att någon av dem behöver förlora sin bosättning i Sverige. Föräldern får dock enligt de allmänna råden inte årligen stanna halva året eller mer hos barnet. I så fall anses varken föräldern eller barnet bosatt i Sverige längre och rätten till bidrag upphör. Om en av föräldrarna bor kvar i Sverige och barnet bor stadigvarande tillsammans med den andra föräldern i skollandet borde varken barnet eller föräldern anses bosatt i Sverige. - E.G. har vistats utomlands mer än sex månader varje år och kan därför inte ha varit bosatt i Sverige även om hennes man fortfarande bodde kvar här. Barnen som 1990 var omkring tolv, åtta och sex år och bodde tillsammans med henne kan inte heller anses bosatta i Sverige. Vid sådant förhållande finns inte rätt till barnbidrag eller flerbarnstillägg. Hon borde ha anmält till försäkringskassan att de skulle bo i Egypten och att barnen skulle gå i skolan där. På grund av att hon inte meddelade detta till kassan har hon förorsakat att barnbidrag och flerbarnstillägg utgått obehörigen. Hon är därför återbetalningsskyldig och anledning föreligger inte att helt eller delvis efterge återbetalningsskyldigheten.

Regeringsrätten (2004-02-18, Lavin, Billum, Ersson, Dexe, Stävberg) yttrade: Skälen för Regeringsrättens avgörande. Enligt 1 § första stycket lagen om allmänna barnbidrag, i dess lydelse före den 1 juli 1991, lämnas barnbidrag av allmänna medel för barn som är svenska medborgare och bosatta här i riket. Vidare gäller enligt tredje stycket samma paragraf att ett barn som lämnar Sverige fortfarande skall anses bosatt här, om utlandsvistelsen är avsedd att vara längst ett år (fr.o.m. den 1 juli 1991 sex månader enligt SFS 1991:233).

Av förarbetena till barnbidragslagen framgår att avsikten var att barnbidrag endast skulle utgå för barn som var bosatta i riket. Vid tolkningen av begreppet bosättning borde man följa samma praxis som vid tillämpning av folkbokföringsförordningen. I princip torde härigenom barnbidrag komma att utgå endast för här kyrkobokförda barn (prop. 1947:220 s. 100 f.).

När det gäller tolkningen av begreppet "bosatt i riket" kom dock rättspraxis att anknyta till det skatterättsliga bosättningsbegreppet. I normalfallet innebar detta att rätten till barnbidrag upphörde vid utlandsvistelser överstigande tre år. Utbetalningen av löpande bidrag stoppades dock redan när det stod klart att ett barn lämnat landet för längre tid än sex månader. Återvände den bidragsberättigade inom tre år erhölls retroaktiv utbetalning.

Denna praxis upphörde sedan en lagändring trätt i kraft den 1 januari 1985, varvid den tidigare nämnda ettårsgränsen för utlandsvistelser infördes. Av propositionen (prop. 1984/85:39 s. 26 f. och 36) framgår att avsikten var att man i stället skulle tillämpa bosättningsbegreppet enligt 1 kap. 3 § lagen om allmän försäkring. Denna senare regel hade införts 1968 och syftade främst till att avskaffa det tidigare kravet på mantalsskrivning i riket för dem som inte var svenska medborgare. I stället framhölls kyrkobokföringen som ledning för försäkringskassornas prövning (prop. 1967:73 s. 12 f. och 16 f.).

I proposition 1990/91:100 (bil. 7) föreslogs att ettårsgränsen för utlandsvistelse, vilken alltså gällde enligt lagen om allmän försäkring, skulle avkortas till sex månader såvitt gällde barnbidrag. Som skäl anfördes att det inom beskattningen gällde en sexmånadersregel och att det var logiskt att tiden under vilken man var skyldig att betala skatt sammanföll med tiden under vilken man hade rätt att uppbära barnbidrag (a. prop. s. 44).

Här kan vidare nämnas att bosättningsbegreppet numera är enhetligt utformat för hela socialförsäkringen inklusive barnbidrag (se 2 kap. 1 § och 3 kap. 2 §socialförsäkringslagen /1999:799/). Enligt dessa regler skall en person anses vara bosatt i Sverige om han eller hon har sitt egentliga hemvist här i landet, och en i Sverige bosatt person som lämnar landet skall fortfarande anses vara bosatt här om utlandsvistelsen kan antas vara längst ett år (jfr barnbidragslagen). Av propositionen (prop. 1998/99:119 s. 88-89) framgår att man ansett det skatterättsliga bosättningsbegreppet olämpligt för socialförsäkringens del och därför valt att anknyta till samma principer som inom folkbokföringen.

Bestämmelserna om folkbokföring kan alltså ha betydelse för bedömningen av frågan om en person skall anses ha varit bosatt i Sverige med avseende på rätten till barnbidrag. Detta gäller i vart fall under tiden 1985 - den 1 juli 1991 samt fr.o.m. den 1 januari 2001. Det är därför av intresse att notera vad som gäller på folkbokföringens område.

Enligt 12 § folkbokföringslagen (1967:198), vilken gällde fram till den 1 juli 1991, skulle en person folkbokföras på den fastighet där han regelmässigt vistades under dygnsvilan. Den som kunde anses bosatt på flera fastigheter skulle anses bosatt där han med hänsyn till tjänst m.fl. omständigheter fick anses ha sitt egentliga hemvist. Enligt 13 § skulle den som på grund av arbetsförhållanden tillbringade dygnsvilan på annan fastighet än sin familj under vissa villkor ändå anses bosatt hos familjen. Enligt 14 § skulle dygnsvila som någon till följd av tillfälligt arbete tillbringade på annan fastighet än där han hade sitt egentliga hemvist inte leda till ändring av bosättningen. Enligt 15 § skulle en elev som hade sitt egentliga hemvist hos föräldrar m.fl. anses bosatt där även om han till följd av studier tillbringade dygnsvilan på annan fastighet. Beträffande avregistrering på grund av flyttning till utlandet framgick av 28 § att detta i första hand skedde efter anmälan från den flyttande. Svensk medborgare skulle dessutom avregistreras om han enligt säkra upplysningar vid två mantalsskrivningar i följd var stadigvarande bosatt i utlandet.

I den nu gällande folkbokföringslagen (1991:481) har familjetillhörighetens betydelse för folkbokföringen betonats mer än i den äldre lagen. Enligt 7 § första stycket, som i stort motsvarar den tidigare 12 §, anges sålunda som första alternativ för att bestämma det egentliga hemvistet vid dubbel bosättning den fastighet där en person sammanlever med sin familj. Enligt andra stycket i samma paragraf skall vidare en person anses regelmässigt tillbringa dygnsvilan på en fastighet där han under sin normala livsföring tillbringar dygnsvilan minst en gång i veckan eller i samma omfattning men med annan förläggning i tiden. Vidare skall enligt 9 § en person, som under en på förhand bestämd tid regelmässigt tillbringar sin dygnsvila på en annan fastighet än den där hans familj är bosatt, anses bosatt hos familjen. I 11 § finns en bestämmelse motsvarande den tidigare 15 § om elever som har sitt egentliga hemvist hos föräldrar eller andra anhöriga. Slutligen framgår av 20 § att den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila utom landet under minst ett år skall avregistreras som utflyttad. Detsamma gäller i fråga om den som kan antas komma att regelmässigt tillbringa sin dygnsvila både inom och utom landet, om han med hänsyn till samtliga omständigheter får anses ha sitt egentliga hemvist utom landet.

I propositionen till 1991 års folkbokföringslag anförs bl.a. följande (prop. 1990/91:153 s. 95 ff.). En bestämmelse för bedömningen av en persons bosättning vid dubbel bosättning bör utformas så att en familj i största möjliga utsträckning hålls samman i folkbokföringen även om en familjemedlem av något skäl delvis tillbringar sin dygnsvila på annan plats. Den som på grund av arbete, studier eller något liknande förhållande huvudsakligen bor i en annan bostad än den gemensamma familjebostaden torde normalt även uppfatta det som riktigast att vara folkbokförd tillsammans med övriga familjemedlemmar. En sådan folkbokföring bör förutsätta inte bara att familjen har en gemensam bostad utan också att sammanlevnad föreligger och att vistelsen i familjebostaden har en viss omfattning. Personen bör under sin normala livsföring tillbringa sin dygnsvila hos familjen åtminstone någon gång i veckan eller i motsvarande omfattning men med en annan fördelning i tiden. Härigenom tas hänsyn också till "långpendlare". - En familj bör så långt möjligt hållas samman i folkbokföringen. En person som tillfälligt under en begränsad tid vistas på annan ort än den där hans familj är bosatt bör därför anses bosatt hos familjen även om vistelsen är avsedd att vara längre än ett år. Något krav på sammanlevnad under den tiden bör inte uppställas.

Här kan även nämnas att det i den av Riksskatteverket utfärdade Handbok i folkbokföring (1997) under avsnittet Utflyttning till utomnordiska länder m.m. framhålls att vid bedömning av en persons egentliga hemvist vid dubbel bosättning familjeförhållandena normalt bör tillmätas störst vikt (jfr prop. 1990/91:153 s. 134). I första hand anses en persons familj bestå av make/maka/partner eller sambo. Om en sådan relation inte finns skall i stället hemmavarande barn anses som familj i detta avseende.

I målet är fråga om E.G. har rätt till allmänt barnbidrag och flerbarnstillägg för tiden oktober 1990 - februari 1993. Svaret på denna fråga beror på om hon och barnen anses ha flyttat till utlandet i oktober 1990 eller eventuellt vid någon senare tidpunkt i perioden. Om rätt till barnbidrag inte anses föreligga uppkommer i andra hand frågan om det finns förutsättningar för återkrav av de utbetalda bidragen.

Av utredningen i målet framgår i huvudsak följande. Barnen är svenska medborgare och hela familjen har före den nu aktuella perioden varit bosatt i Sverige. E.G. och de tre barnen reste första gången på prov till Egypten i september 1989 och återvände till Sverige i april 1990. I oktober 1990 åkte hon och barnen tillbaka till Egypten för att barnen skulle gå i skola där. De vistades därefter åtta månader per år i Egypten för barnens skolgång. I Egypten bodde de hos makens föräldrar. Fyra månader om året vistades de i Sverige. Hennes make har hela tiden arbetat i Sverige och bott kvar i familjens bostad här. Någon ändring av folkbokföringen i Sverige synes inte ha skett.

Regeringsrätten gör följande bedömning.

Av den tidigare redogörelsen framgår att lagstiftaren i huvudsak haft uppfattningen att folkbokföringens principer bör vara vägledande för tillämpningen av barnbidragslagens bosättningsbegrepp. Ett avsteg utgörs av den med verkan fr.o.m. den 1 juli 1991 införda sexmånadersregeln, som hämtats från beskattningsområdet. Denna regel saknar dock betydelse i förevarande mål, eftersom den - liksom den föregående ettårsregeln - måste anses förutsätta att barnet faktiskt lämnat Sverige under sådana omständigheter att det finns anledning att anta att barnet inte längre har sitt egentliga hemvist här. Det är just denna fråga som är tvistig i målet. E.G. hävdar att hon och barnen fortfarande haft sitt egentliga hemvist i Sverige, medan Riksförsäkringsverket anser att deras bosättning i Sverige upphört i oktober 1990.

Vid bedömningen av var ett barn skall anses ha sitt egentliga hemvist ligger det närmast till hands att söka ledning i vad som gäller vid folkbokföringen, oavsett vilken tidsgräns som gäller för hur länge barnbidrag kan utgå i samband med en utflyttning. Regeringsrätten finner att folkbokföringens regler gett utrymme för att anse E.G. och barnen bosatta hos hennes make i Sverige under hela den aktuella perioden. Med hänsyn till omständigheterna i målet och till E.G:s egen inställning torde då inte kunna hävdas att hon med avseende på barnbidrag tagit sitt egentliga hemvist i Egypten. Både E.G. och familjens barn skall därför anses bosatta i Sverige under den aktuella tiden.

Regeringsrätten finner sålunda att rätt till allmänt barnbidrag och flerbarnstillägg förelegat under den i målet aktuella perioden. Någon återbetalning kommer därför inte i fråga. Överklagandet skall således bifallas och underinstansernas beslut undanröjas.