Till statsrådet och chefen för Justitiedepartementet

Regeringen beslutade den 10 december 2020 att ge en särskild utredare i uppdrag att bland annat göra en översyn av föräldrabalkens regler om föräldraskap och överväga om det behöver vidtas åtgärder för att underlätta för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar.

Rådmannen Dina Gutrad förordnades samma dag till särskild utredare.

Den 20 januari 2021 förordnades kanslirådet Marie Ek (Arbetsmarknadsdepartementet), ämnesrådet Maria Lidström (Socialdepartementet) och rättssakkunnige Robin Palmgren (Justitiedepartementet) som sakkunniga i utredningen. Som experter förordnades samma dag utredaren Anna Axelsson (Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd), experten Anna Ljungberg (Skatteverket), advokaten Johan Lindgren (Sveriges advokatsamfund), doktoranden Erik Mägi (Göteborgs universitet), juristen Rebecka Pomering (Barnombudsmannen), professorn Anna Singer (Uppsala universitet), lagmannen Mats Sjösten (Varbergs tingsrätt) och familjerättssekreteraren Niclas Wiklund (Familjerättssocionomernas Riksförening).

Den 16 mars 2021 entledigades Erik Mägi från uppdraget som expert. Den 30 augusti 2021 entledigades Rebecka Pomering från uppdraget som expert och utredaren Annelie Sjöberg förordnades i hennes ställe. Den 10 september 2021 entledigades Marie Ek från uppdraget som sakkunnig och departementssekreteraren Madeleine Kaharascho Fridh förordnades i hennes ställe. Den 10 mars 2022 entledigades Robin Palmgren från uppdraget som sakkunnig och rättssakkunniga Anna Lind Stolt förordnades i hans ställe.

Dåvarande kanslirådet, numera rådmannen, Linnéa Brossner och hovrättsassessorn Anton Dahllöf har varit utredningens sekreterare.

De sakkunniga och experterna har i huvudsak ställt sig bakom utredningens överväganden och förslag. Betänkandet har därför formulerats i vi-form.

Utredningen, som har antagit namnet Utredningen om en föräldraskapsrättslig lagstiftning för alla, överlämnar härmed betänkandet Alla tiders föräldraskap – ett stärkt skydd för barns familjeliv, SOU 2022:38. Uppdraget är med detta slutfört.

Till betänkandet bifogas ett särskilt yttrande av experten Mats Sjösten.

Malmö i juni 2022

Dina Gutrad

/ Linnéa Brossner

Anton Dahllöf

Sammanfattning

Uppdraget

Vårt övergripande uppdrag har varit att se över föräldrabalkens regler om föräldraskap och i övrigt överväga vissa förändringar av de familjerättsliga reglerna. Syftet med uppdraget har varit att – med utgångspunkt i barnets bästa – åstadkomma en mer sammanhållen, könsneutral och jämlik reglering om föräldraskap samt regler om föräldraansvar som är anpassade till olika familjekonstellationer. I uppdraget har ingått att ta ställning till bland annat

  • hur föräldrabalkens regler om föräldraskap kan utformas för att bli mer överskådliga, enhetliga, heltäckande, könsneutrala och inkluderande samt enklare att tillämpa,
  • om utrymmet att häva ett föräldraskap ska begränsas,
  • om personer som inte längre är gifta eller sambor ska kunna adoptera gemensamt eller adoptera varandras barn, och
  • om förutsättningarna för ett barn att upprätthålla sin relation med en social förälder efter en separation eller en förälders dödsfall behöver förbättras, och om det i övrigt behöver vidtas åtgärder för att underlätta för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar.

Översyn av föräldrabalkens regler om föräldraskap

Regelverkets utformning

Vårt uppdrag i den här delen har varit att göra en översyn av föräldrabalkens regler om föräldraskap. Översynen har främst handlat om att förbättra det föräldraskapsrättsliga regelverkets struktur samt göra det mer överskådligt, tydligt och begripligt.

Den svenska föräldraskapsrättsliga regleringen är innehållsmässigt en av de mest moderna i världen. Reglerna innebär bland annat att samma förutsättningar för föräldraskap gäller för samkönade par som för olikkönade par och detta oberoende av om någon av föräldrarna har ändrat könstillhörighet. Att det kontinuerligt införts nya regler om föräldraskap utan att det samtidigt har gjorts en översyn av regelverket som helhet, har dock fått konsekvensen att regelverket har blivit både invecklat och svårtillgängligt. Regleringens övergripande struktur, som i mångt och mycket fortfarande bygger på att föräldrar är en kvinna och en man som får barn tillsammans genom samlag, har nämligen behållits. När andra sätt att få barn och bli förälder tillkommit, har detta reglerats särskilt och i praktiken som undantag till den traditionella huvudregeln. Vidare är regleringens utformning i stor utsträckning styrd av att det finns tre typer av rättsliga föräldrar: ”mor”, ”far” och ”förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken”. Sammantaget medför detta att regelverket har blivit både omfattande och svårt att överblicka. Lika situationer regleras i stor utsträckning i olika paragrafer. För att förstå reglerna och kunna tillämpa dem krävs både kunskap om regelverket i stort och om hur reglerna förhåller sig till och påverkar varandra.

För att den föräldraskapsrättsliga regleringen ska bli enkel, tydlig och lätt att överblicka är det enligt vår bedömning nödvändigt att begränsa antalet paragrafer om föräldraskap genom att utmönstra den nuvarande fragmenterade ordningen där i praktiken lika fall regleras i olika paragrafer. En sådan genomgripande förändring är inte möjlig att åstadkomma utan att samtidigt avskaffa de olika termerna för föräldraskap. Vi föreslår därför att ”mor”, ”far” och ”förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken” – ersätts av ”förälder” och att bestämmelser som reglerar samma situation förs samman i gemensamma paragrafer. I de situationer det har betydelse huruvida en förälder är den av föräldrarna som har fött barnet eller barnets andra förälder, ska detta anges särskilt.

Vår översyn har också resulterat i flera andra förslag som förenklar, tydliggör och moderniserar regelverket. Vi föreslår bland annat att den oskrivna principen om att den som har fött barnet är barnets förälder ska lagfästas, att grunderna för att häva ett föräldraskap ska förtydligas samt att språket ska moderniseras och förenklas.

Behovet av särskilda regler när det inte är känt eller är oklart vem som har fött ett barn

Vårt uppdrag har också omfattat att överväga behovet av regler om utredning av moderskap och föräldraskap. I dag finns det inte några regler i föräldrabalken om fastställande och hävande av moderskap. Detta beror på att det i regel står klart vem som har fött barnet och således är barnets mor. Om det är oklart vem som har fött barnet eller om moderskapet ifrågasätts, får en talan om fastställande eller hävande av moderskapet i stället föras som en fastställelsetalan enligt reglerna i 13 kap. 2 § rättegångsbalken. Det finns inte heller några särskilda regler om utredning av moderskap, vilket bland annat innebär att socialnämnden inte har någon lagstadgad skyldighet att försöka utreda vem som har fött ett barn.

För att kunna bedöma behovet av särskilda regler om utredning av moderskap har vi analyserat 174 mål om moderskap som kom in till 26 av landets tingsrätter under 2019 och 2020. Vår genomgång visar att behovet av en rättslig prövning av moderskap i regel uppstår på grund av att ett barn som har invandrat till Sverige inte har den dokumentation som krävs för att Skatteverket ska registrera barnets moderskap i folkbokföringen.

För att säkerställa att de uppgifter som registreras i folkbokföringen är korrekta omfattar Skatteverkets registrering en viss prövning av uppgifterna. Som utgångspunkt ska de uppgifter som registreras i folkbokföringen vara styrkta. Att det ställs höga krav för att uppgifter ska registreras i folkbokföringen kan dock medföra svårigheter för den som invandrar till Sverige. Detta gäller särskilt för de som invandrar och som av olika skäl har svårigheter att få fram tillförlitligt underlag från det land de invandrar från. Svårigheten att få riktiga uppgifter registrerade i folkbokföringen avser i en sådan situation i allmänhet flera olika folkbokföringsuppgifter och inte enbart uppgiften om föräldraskap. Enligt vår bedömning är det mot den bakgrunden och med hänsyn till att behovet av en rättslig prövning i domstol endast uppstår i undantagsfall, inte motiverat att föreslå regler i föräldrabalken om fastställande och hävande av föräldraskap för den som har fött barnet som motsvarar de regler som i dag finns för barnets andra förälder. Till skillnad från föräldraskap för den som inte har fött barnet etableras ett föräldraskap för den som har fött barnet alltid automatiskt genom födandet. Det som i undantagsfall ska prövas är alltså vem

som har fött barnet och när detta är klarlagt följer föräldraskapet per automatik. Om det i ett enskilt fall finns behov av att föra en talan i domstol kan en sådan talan föras enligt de allmänna reglerna om fastställelsetalan i 13 kap. 2 § rättegångsbalken.

Att det inte finns något behov av särskilda regler om fastställande och hävande av föräldraskap för den som har fött ett barn innebär emellertid inte att samhället kan förhålla sig passivt när detta förhållande är oklart beträffande ett barn som har hemvist i Sverige, i vart fall inte när det är fråga om ett barn under 18 år. Ett barn har rätt att få klarhet om sitt ursprung. Rätten att få klarhet om sitt ursprung omfattar rätten att få kännedom om båda sina föräldrar, även den förälder som har fött barnet. Socialnämnden har ett tydligt ansvar enligt föräldrabalken när det gäller att få föräldraskapet för den av föräldrarna som inte har fött barnet fastställt. Även om det inte anges i lag framgår det av rättspraxis att socialnämnden har en skyldighet att, om behov uppkommer, också försöka utreda vem som kan ha fött barnet. I detta ligger att socialnämnden har en skyldighet att biträda barnet med att få rättsligt bestämt vem som har fött barnet och alltså är barnets förälder. Att socialnämndens skyldighet att bistå ett barn med att utreda vem som har fött barnet inte framgår uttryckligen av lag medför dock en risk för att socialnämnder agerar olika när ett behov av en sådan utredning uppkommer.

Det är viktigt att alla barn i Sverige får samma stöd och hjälp med att klarlägga vem som är barnets föräldrar, oavsett var i landet barnet bor. Vi föreslår därför att det införs en lagstadgad skyldighet i föräldrabalken för socialnämnden att försöka utreda vem som har fött ett barn om detta inte är känt eller är oklart. En sådan utredningsskyldighet kommer inte bara att aktualiseras när det i folkbokföringen inte finns någon registrerad förälder som har fött barnet, utan även när det är oklart om den som har registrerats som förälder i folkbokföringen verkligen är den som har fött barnet. Skyldigheten bör, i likhet med vad som gäller för föräldraskap för den som inte har fött barnet, omfatta barn som inte har fyllt 18 år och som har sin hemvist i Sverige. Vidare bör handläggningsreglerna i 2 kap. föräldrabalken om socialnämndens utredning av föräldraskap för den som inte har fött barnet gälla i tillämpliga delar även för en utredning om vem som har fött barnet.

Vi har också kommit fram till att socialnämnden ska ha en skyldighet att verka för en rättsgenetisk undersökning i samtliga fall nämn-

den bedömer att det finns ett behov av en sådan och att detta bör gälla oavsett om utredningen avser frågan om vem som har fött barnet eller föräldraskapet för den som inte har fött barnet.

Enligt nuvarande ordning bör socialnämnden verka för att en rättsgenetisk undersökning genomförs om den som kan vara far till ett barn begär det eller om det finns anledning att anta att modern har haft samlag med mer än en man under den tid då barnet kan ha tillkommit. En rättsgenetisk undersökning kan dock vara avgörande för socialnämndens utredning av ett barns föräldraskap även i andra situationer än när barnet har tillkommit genom samlag, t.ex. om barnet har tillkommit genom en heminsemination men det är oklart vem av flera olika spermiedonatorer som är barnets förälder. Vidare kan en rättsgenetisk undersökning ha betydelse för frågan om vem som har fött barnet. Den genetiska kopplingen till barnet saknar visserligen betydelse för uppkomsten av ett sådant föräldraskap, men förekomsten av en genetisk koppling kan utgöra ett starkt bevisfaktum för att den som uppger sig ha fött barnet också har gjort det. Som framgår ovan uppstår oklarheter kring vem som har fött ett barn i princip enbart när barnet har invandrat till Sverige och saknar tillförlitlig dokumentation, t.ex. födelsebevis eller utdrag ur sjukhusjournal, som kan styrka vem som har fött barnet. I en sådan situation kan det vara av stor betydelse för socialnämndens utredning att det genomförs en rättsgenetisk undersökning.

Hävande av föräldraskap för den förälder som inte har fött barnet

Det har i olika sammanhang uttryckts en oro för att reglerna om hävande av föräldraskap inte är förenliga med barnets bästa. Kritiken har framför allt handlat om att hävandereglerna inte är anpassade till de olika sätten att skaffa barn och bli förälder som tillkommit på senare år. Traditionellt har grunderna för hävande av faderskap i huvudsak tagit sikte på situationen att någon annan än den rättsliga fadern genom samlag bidragit till barnets tillkomst. Vid assisterad befruktning med donerade spermier är situationen en annan. Att den som har ansetts som förälder inte har en genetisk koppling till barnet utgör då inte i sig en grund för hävande. I stället kan hävande ske om det visar sig att någon av förutsättningarna för föräldraskapet inte var uppfyllda, t.ex. om barnet har tillkommit genom assisterad befruktning

i utlandet med en anonym spermiedonator. Att ett föräldraskap bestäms felaktigt kan bero på okunskap om regelverket eller de faktiska förhållandena. Det kan dock också vara så att ett par, trots att de är medvetna om att det brister i någon av förutsättningarna för föräldraskap, ändå låter det presumeras eller bekräftas. Det finns vidare en farhåga att de nya reglerna om presumtion av föräldraskap, som trädde i kraft den 1 januari 2022, kan komma att leda till fler felaktiga föräldraskap som senare kan bli föremål för hävning.

Av den statistik Domstolsverket har tagit fram till utredningen framgår att antalet mål i domstol om hävande av faderskap har minskat de senaste tio åren. Vidare framgår att det har kommit in ytterst få mål om hävande av föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken. Den genomgång vi har gjort av 455 mål om hävande av faderskap som kom in till 26 av landets tingsrätter under 2019 och 2020 visar också att det i en majoritet av målen om hävande av ett presumerat faderskap helt saknas något motstående intresse till önskemålet att faderskapet ska hävas. Det framgår också att det – även i andra typer av mål om hävande av föräldraskap – är vanligt att barnet och föräldern är överens om att föräldraskapet ska hävas.

De nya reglerna om föräldraskap vid assisterad befruktning, som bland annat innebär att ett presumerat eller fastställt föräldraskap kan hävas om en anonym spermiedonator har använts vid behandlingen, har varit i kraft en förhållandevis kort tid. Det är därför inte möjligt att dra några säkra slutsatser i frågan om regleringen kan komma att leda till fler hävda föräldraskap. Antalet hävda föräldraskap kan också komma att påverkas av den nya möjligheten att digitalt bekräfta ett föräldraskap utan socialnämndens medverkan som trädde i kraft den 1 januari 2022. Detsamma gäller, som nämnts ovan, för de nya reglerna om presumtion av föräldraskap. Det finns dock i dagsläget inte något som tyder på att antalet hävda föräldraskap ökar.

Att det är relativt ovanligt att föräldraskap hävs och än mer sällsynt att barnet och föräldern tvistar i frågan innebär emellertid inte att dagens reglering är ändamålsenlig ur ett barnrättsperspektiv. Reglerna ger exempelvis inte något utrymme att beakta barnets eventuella intresse av att behålla ett befintligt föräldraskap.

Av vår genomgång av mål framgår vidare att det i ett mindre antal mål också ifrågasätts om det är till barnets bästa att föräldraskapet hävs. Sådana invändningar förekommer alltså trots att de i dag saknar rättslig relevans. Gemensamt för dessa mål är att det handlar om situa-

tioner där hävandefrågan uppkommer senare i barnets liv och någon av parterna – antingen barnet eller föräldern – motsätter sig att föräldraskapet hävs.

När ett föräldraskap hävs upphör alla juridiska band mellan barnet och den tidigare föräldern. Den tidigare föräldern kommer exempelvis inte längre vara barnets vårdnadshavare, vilket bland annat innebär att barnet inte utan vidare kan bo tillsammans med honom eller henne. Det kan också bli svårt för barnet att få ett reglerat umgänge med sin tidigare förälder. I värsta fall kan barnet helt förlora kontakten med någon som under lång tid har varit den som stått barnet närmast. Ett hävt föräldraskap innebär också att barnet inte längre har rätt till underhåll eller arv från sin tidigare förälder. För det fall det hävda föräldraskapet inte ersätts med ett nytt, kan barnet hamna i en sämre ekonomisk situation. I det enskilda fallet kan alltså ett hävt föräldraskap få allvarliga konsekvenser för de berörda. Även om det är ett relativt litet antal föräldraskap som hävs per år, anser vi därför att det är motiverat att överväga en ändring av reglerna om hävande av föräldraskap.

Det finns flera argument både för och emot att begränsa utrymmet att häva ett föräldraskap för den förälder som inte har fött barnet. Motargumenten handlar framför allt om betydelsen av ett rättsligt korrekt föräldraskap och risken för att en begränsning kommer att uppmuntra ett kringgående av regelverket, vilket i förlängningen kan påverka barnets möjligheter att få kännedom om sitt genetiska ursprung. Argumenten är viktiga, men de väger enligt vår uppfattning inte lika tungt som skälen för att införa en begränsning. Det får i regel anses vara till barnets bästa att en tvist om barnets föräldraskap avgörs tidigt i hans eller hennes liv. I det enskilda fallet kan nämligen ett hävt föräldraskap få allvarliga konsekvenser för både barnet och de inblandade vuxna. Om föräldraskapet hävs senare i barnets liv innebär det i många fall att ett befintligt familjeliv bryts upp. I en sådan situation saknas det i dag helt möjlighet att göra en intresseavvägning i det enskilda fallet. Det är tveksamt om denna ordning är förenlig med våra åtaganden enligt Europakonventionen. Risken för att regelverket kringgås kan också, enligt vår uppfattning, beaktas inom ramen för utformningen av begränsningen. Vi har därför kommit fram till att det bör införas någon form av begränsning av utrymmet att häva ett föräldraskap för den förälder som inte har fött barnet.

Det finns flera olika tänkbara lösningar för att begränsa möjligheterna att häva ett föräldraskap. En begränsning kan ske bland annat genom att ändra i grunderna för när ett föräldraskap kan hävas, genom att begränsa vilka omständigheter som får läggas till grund för ett hävande eller genom att införa någon form av inskränkning av en förälders talerätt. Vi har kommit fram till att de olika intressen som bör beaktas vid utformningen av en begränsning i utrymmet att häva ett föräldraskap bäst balanseras genom att införa en tidsfrist för förälderns talerätt. Vårt förslag är att en förälder ska väcka talan om hävande av ett presumerat föräldraskap inom tre år från barnets födelse. Om föräldraskapet har fastställts genom bekräftelse ska talan väckas inom tre år från det att föräldraskapet fastställdes. En talan som väcks efter tidsfristens utgång får endast prövas om det finns synnerliga skäl för det.

Det är vår bedömning att barn även framöver bör ha en obegränsad rätt att väcka talan. För att stärka barnets rätt till självbestämmande i en fråga som är central för den egna identiteten föreslår vi dock att barnet som utgångspunkt ska föra sin egen talan i mål om hävande av föräldraskap för den förälder som inte har fött barnet. Om barnet är yngre än 15 år och det finns synnerliga skäl att förordna en god man, ska barnets talan föras av den gode mannen. Barnets talan ska alltid föras av en god man om barnet är yngre än 15 år och motpart i ett mål om hävande av föräldraskap. Barnets förmyndare, i regel den förälder som har fött barnet, ska inte längre ha rätt att föra barnets talan. I stället ska den förälder som har fött barnet ha en självständig rätt att väcka talan om hävande av föräldraskap, dock med samma inskränkningar som ska gälla för den andra föräldern.

Behovet av ändringar i lagen om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap

Föräldraskap är ett statusförhållande som berör alla barn. I allmänhet kan ett barns föräldraskap etableras utan någon föregående rättsgenetisk undersökning. I de relativt få fall det krävs en sådan undersökning är det ovanligt att den inte kan genomföras på frivillig väg. Det är alltså förhållandevis sällsynt med domstolsbeslut om rättsgenetisk undersökning. I det enskilda fallet kan dock ett sådant beslut vara avgörande för barnets möjligheter att få föräldraskapet etablerat och därmed också få kunskap om sitt genetiska ursprung. Det är mot

den bakgrunden angeläget att det finns möjligheter för domstol att besluta om rättsgenetisk undersökning när detta är motiverat.

I dag kan domstol enbart besluta om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap. Det finns alltså inte någon möjlighet att besluta om rättsgenetisk undersökning för att utreda vem som har fött barnet eller vem som är barnets förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken. Detta beror på att lagen om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap endast är tillämplig när den genetiska kopplingen är relevant för det rättsliga föräldraskapet. I vissa situationer krävs det också att det kan antas att barnet har tillkommit genom samlag. Detta innebär att en domstol inte har möjlighet att besluta om en rättsgenetisk undersökning om det står klart att barnet har tillkommit genom en assisterad befruktning, trots att den genetiska kopplingen kan vara avgörande för rättsligt föräldraskap i en sådan situation, t.ex. när barnet har tillkommit genom en heminsemination.

Enligt vår uppfattning är det inte rimligt att domstolens möjligheter att besluta om en rättsgenetisk undersökning skiljer sig åt beroende på om barnet har tillkommit genom samlag eller genom en assisterad befruktning. Vi föreslår därför att lagens tillämpningsområde ska utvidgas till att omfatta alla situationer när den genetiska kopplingen är avgörande för det rättsliga föräldraskapet.

Behovet av en rättsgenetisk undersökning kan också aktualiseras när föräldraskapet för den som inte har fött barnet ifrågasätts. I dag gäller olika regler beroende på om det ifrågasatta föräldraskapet har etablerats på grund av äktenskap (föräldraskapspresumtionen) eller om det har fastställts genom bekräftelse. För att domstol ska kunna besluta om en rättsgenetisk undersökning när ett föräldraskap har fastställts genom bekräftelse krävs att det efter bekräftelsen har framkommit omständigheter som ger anledning att anta att någon annan har haft samlag med den förälder som har fött barnet under den tid då barnet kan ha tillkommit. För ett bekräftat föräldraskap finns det vidare en möjlighet att initiera en rättsgenetisk undersökning utan att samtidigt väcka talan om hävande av föräldraskapet. Vi föreslår att kravet på nya omständigheter för domstolsbeslut om rättsgenetisk undersökning ska tas bort. Vi föreslår även att möjligheten att pröva en fråga om rättsgenetisk undersökning utanför ett mål om hävande av det bekräftade föräldraskapet ska tas bort.

Vidare kan behovet av en rättsgenetisk undersökning uppstå sedan ett föräldraskap har fastställts genom dom. För att ett föräldraskap

som har fastställts genom dom ska kunna hävas krävs att resning har beviljats. Eftersom det inte finns någon möjlighet att besluta om rättsgenetisk undersökning i ett ärende om resning, bör det även fortsättningsvis vara möjligt att få frågan om rättsgenetisk undersökning prövad i ett separat domstolsärende. För beslut om undersökning bör det, liksom i dag, krävas att det har framkommit nya omständigheter efter det att föräldraskapet fastställdes. De nya omständigheterna bör dock inte vara begränsade till situationen att barnet har tillkommit genom samlag, utan ska utvidgas till att omfatta alla situationer där det finns anledning att anta att någon annan kan vara förälder till barnet.

Vi har också kommit fram till att domstol ska kunna besluta om en rättsgenetisk undersökning när det inte är känt eller är oklart vem som har fött ett barn om en sådan undersökning behövs.

Grunden för föräldraskapet för den som har fött barnet är själva födandet. Detta gäller även när barnet har tillkommit genom en äggdonation och den som har fött barnet alltså inte är barnets genetiska förälder. Av den genomgång vi har gjort av mål om moderskap framgår att oklarheter kring vem som har fött ett barn i princip bara uppstår när barnet har invandrat till Sverige och saknar tillförlitlig dokumentation som kan styrka vem som har fött barnet, t.ex. ett födelsebevis eller en sjukhusjournal från det sjukhus där barnet föddes. I en sådan situation kan en rättsgenetisk undersökning ha betydelse för frågan om vem som har fött barnet. Förekomsten av en genetisk koppling utgör i allmänhet ett starkt bevisfaktum för att den som uppger sig ha fött barnet också har gjort det.

Vår genomgång av mål om moderskap i domstol tyder på att det visserligen är sällsynt att frågan om vem som har fött barnet är tvistig. Det går samtidigt inte att utesluta att det skulle kunna uppstå en situation när det inte är möjligt att genomföra en rättsgenetisk undersökning på frivillig väg. Om en presumtiv eller ifrågasatt förälder inte vill medverka till en rättsgenetisk undersökning bör det, enligt vår uppfattning, finnas möjlighet att besluta om tvångsmedel för att en sådan undersökning ska komma till stånd. Vår bedömning är att en sådan begränsning av skyddet mot kroppsliga ingrepp är proportionerlig.

Om en rättsgenetisk undersökning visar att den som uppger sig ha fött barnet också är barnets genetiska förälder bör detta i regel vara tillräckligt för att Skatteverket ska kunna registrera föräldraskapet i folkbokföringen. Eftersom det ytterst sällan kommer att finnas ett behov av en domstolsprövning för att kunna registrera föräldraskapet

för den som har fött barnet, finns det inte heller något behov av särskilda regler som gör det möjligt att ta upp frågan om rättsgenetisk undersökning inom ramen för en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § rättegångsbalken. Frågan om rättsgenetisk undersökning när det inte är känt eller är oklart vem som har fött ett barn ska i stället handläggas som ett domstolsärende. Beslut om rättsgenetisk undersökning ska få begäras av den som kan vara part i ett mål om fastställelse av vem som är den förälder som har fött barnet.

Behovet av ändringar i reglerna om föräldraskap i internationella situationer

Föräldrabalken styr reglerna om föräldraskap i svenska förhållanden. När det finns anknytning till ett annat land än Sverige styrs förhållandena mellan enskilda av den svenska internationella privat- och processrätten. Den svenska internationella privat- och processrätten reglerar bland annat hur man ska avgöra vilket lands lag som ska tillämpas på en fråga och i vilken utsträckning ett rättsförhållande som har fastställts i ett annat land kan erkännas i Sverige.

I dag finns regleringen av frågor om föräldraskap i internationella situationer huvudsakligen i två regelverk – lagen (1985:367) om internationella faderskapsfrågor (1985 års lag) och lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska faderskapsavgöranden (1979 års lag). I förhållande till Schweiz finns det också regler i lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz. För utomnordiska situationer, som inte har någon anknytning till Schweiz, gäller enbart 1985 års lag. För nordiska situationer ska 1979 års lag tillämpas på vissa frågor, bland annat frågan om giltigheten av nordiska domstolsavgöranden, och 1985 års lag på andra frågor, bland annat frågan om svensk domstols behörighet i mål om föräldraskap. Att de internationellt privat- och processrättsliga reglerna om föräldraskap i nordiska förhållanden återfinns i två olika regelverk gör, enligt vår uppfattning, tillämpningen onödigt komplicerad. För att få en mer sammanhållen och lättöverskådlig lagstiftning föreslår vi därför att de svenska bestämmelserna om föräldraskap i internationella situationer som i dag finns i 1985 års lag och 1979 års lag ska samlas i en ny lag.

Det ingår inte i vårt uppdrag att göra en mer allmän översyn av det svenska internationellt privat- och processrättsliga regelverket. Vi ska däremot analysera de konsekvenser våra föreslagna ändringar

i föräldrabalken får för regelverket och ta ställning till behovet av följdändringar.

I huvudsak ska reglerna i 1985 års lag och 1979 års lag föras över i sak oförändrade till den nya lagen. Vi föreslår dock några förändringar i jämförelse med vad som gäller i dag, bland annat att lagens tillämpningsområde ska utvidgas till att omfatta frågor om föräldraskap för den som har fött barnet och att det ska införas en regel som anger att svensk lag alltid ska tillämpas i frågor om föräldraskapet för den som har fött barnet. Vi föreslår också att den nya lagen ska gälla i fler situationer när frågan avser föräldraskapet för den som inte har fött barnet. Till skillnad från hittillsvarande ordning ska det inte ställas något krav på att den kvinna som föräldraskapet avser är eller har varit gift eller sambo med den som har fött barnet. Lagen ska dock inte gälla när ett föräldraskap för den som inte har fött barnet och inte heller har bidragit med sina spermier till barnets tillkomst ska ersätta föräldraskapet för den som har fött barnet. Detta innebär att lagen inte kommer att vara tillämplig på frågor om föräldraskap för en tilltänkt förälder till ett barn som har tillkommit genom ett surrogatarrangemang i utlandet när denne inte har bidragit med sina spermier till barnets tillkomst.

Följdändringar

Våra förslag ovan föranleder ett flertal följdändringar. Merparten av följdändringarna handlar om att ersätta ”mor”, ”far” och ”förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken” med ”förälder” i de författningar som innehåller någon av termerna.

Utökade möjligheter till adoption

Regelverket om adoption innehåller vissa generella begränsningar av vem som får adoptera. Bland annat är det bara makar och sambor som får adoptera gemensamt och som kan åstadkomma ett gemensamt föräldraskap genom styvbarnsadoption. Som huvudregel är det inte heller tillåtet för en make eller sambo att adoptera utan den andra maken eller sambon; makar och sambor får alltså som utgångspunkt endast adoptera gemensamt.

De generella begränsningarna av vem som får adoptera skapar framför allt problem för tidigare makar och sambor som vill åstadkomma en styvbarnsadoption eller en adoption av ett barn som har varit familjehemsplacerat hos dem. Det kan dock uppstå problem även i andra situationer, t.ex. när tidigare makar eller sambor vill adoptera ett barn som de är eller har varit särskilt förordnade vårdnadshavare för eller när en make eller sambo som varit ensamstående familjehemsförälder vill adoptera det barn som varit familjehemsplacerat hos honom eller henne utan sin partner.

Enligt tidigare förarbeten bör frågor om adoption i största möjliga utsträckning bygga på individuella bedömningar utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Generella begränsningar bör uppställas endast om det finns sakliga skäl för det.

Det finns inte något internationellt åtagande som hindrar att andra än makar eller sambor ges möjlighet att adoptera gemensamt eller genom styvbarnsadoption åstadkomma ett gemensamt föräldraskap.

I dag är det relativt vanligt att underåriga eller vuxna barn har separerade föräldrar och att föräldrarna också har nya relationer. Drygt 25 procent av alla underåriga barn i Sverige har särlevande föräldrar. Att ett barns föräldrar separerar innebär i regel en stor förändring för familjen men behöver i sig inte innebära negativa konsekvenser för barnet. Forskningen på området visar att det inte är det faktum att föräldrarna har separerat som utgör en risk för psykisk och fysisk ohälsa, utan barnets utsatthet för konflikter. I det enskilda fallet behöver alltså barnet inte påverkas negativt av att ha separerade föräldrar och inte heller av att någon av eller båda föräldrarna har en ny partner.

När det är fråga om en styvbarnsadoption av en avliden makes eller sambos barn finns det, enligt vår uppfattning, inte några direkta nackdelar med att göra det möjligt för den efterlevande maken eller sambon att åstadkomma ett gemensamt föräldraskap med sin avlidna partner genom adoption. Detta gäller såväl vuxna som underåriga bonusbarn. Sådana styvbarnsadoptioner tillåts också i de flesta av våra nordiska grannländer.

Om de tidigare makarna eller samborna har separerat är det, som framgår ovan, inte separationen i sig som utgör en riskfaktor, utan den eventuella förekomsten av konflikter som går ut över barnet. Som utgångspunkt får tidigare makar eller sambor som är överens om att gemensamt adoptera ett barn som de har en befintlig familjerelation

till generellt sett anses ha goda förutsättningar för ett gemensamt föräldraskap. Detsamma gäller för tidigare makar eller sambor som är överens om att den ene ska styvbarnsadoptera den andres barn. Risken för konflikter mellan föräldrarna som påverkar barnet negativt ska också vägas mot de fördelar som en adoption innebär. Enligt vår uppfattning bör en sådan avvägning göras i det enskilda fallet inom ramen för den lämplighetsbedömning som alltid ska ske. Detta gäller såväl när adoptionen avser en vuxen som när adoptionen avser ett barn.

Enligt vår bedömning finns det alltså inte tillräckliga skäl för att behålla den nuvarande generella begränsningen som hindrar tidigare makar eller sambor från att adoptera gemensamt eller uppnå gemensamt föräldraskap genom styvbarnsadoption. Vi föreslår därför att makar och sambor som är eller har varit familjehemsföräldrar eller särskilt förordnade vårdnadshavare för ett barn ska kunna adoptera barnet gemensamt även efter en separation. Vidare föreslår vi att tidigare makar och sambor ska kunna åstadkomma ett gemensamt föräldraskap genom styvbarnsadoption. Möjligheten till adoption ska inte begränsas av om någon av de tidigare makarna eller samborna har gift sig eller blivit sambo med en ny partner. Den tidigare maken eller sambon ska alltså kunna adoptera utan medverkan av sin nya partner. Liksom i andra fall av gemensam adoption ska den som har adopterats anses som de tidigare makarnas eller sambornas gemensamma barn. Om barnet är underårigt ska de tidigare makarna eller samborna ha gemensam vårdnad om barnet från den tidpunkt när adoptionsbeslutet får laga kraft. Om det är fråga om en styvbarnsadoption av en avliden makes eller sambos barn, ska dock den efter levande maken eller sambon ha ensam vårdnad om barnet.

Vi föreslår också att en make eller sambo som är eller har varit ensamstående familjehemsförälder eller särskilt förordnad vårdnadshavare, eller som har varit familjehemsförälder eller särskilt förordnad vårdnadshavare tillsammans med en partner som senare avlidit, ska kunna adoptera utan sin nya partner. Det finns inte anledning att upprätthålla kravet på att makar och sambor ska adoptera gemensamt i en sådan situation.

Förslagen innebär att vissa generella hinder mot adoption slopas. De medför dock inte några förändringar i övrigt. För att en adoption ska beviljas kommer det även fortsättningsvis att krävas att den bedöms vara lämplig. När adoptionen avser ett barn som inte har fyllt

18 år, är det barnets bästa som ska ges störst vikt. Vidare ska barnets åsikter tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Även övriga förutsättningar för adoption ska vara uppfyllda. Exempelvis krävs det i regel samtycke från ett barn som har fyllt 12 år och från barnets andra förälder om barnet är underårigt och den andra föräldern är vårdnadshavare.

Åtgärder för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar

Allmänna utgångspunkter

Vårt uppdrag i den här delen har varit att ta ställning till om barns rätt till sociala föräldrar behöver stärkas och om förutsättningarna för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar i övrigt behöver förbättras.

Många barn växer upp i andra familjer än traditionella kärnfamiljer. Inte sällan finns det en eller flera vuxna som tar ett föräldraansvar för barnet utan att vara barnets rättsliga förälder eller vårdnadshavare, s.k. sociala föräldrar. Det är angeläget att barn som växer upp i en familj med andra eller fler vuxna än två rättsliga föräldrar har tillgång till sitt sociala nätverk och kan dra nytta av detta på samma sätt som andra barn. De band som finns mellan ett barn och en social förälder kan vara väl så starka som banden till en rättslig förälder. Det är viktigt att denna relation erkänns och att det finns en trygghet och förutsebarhet för alla barn oavsett i vilken familj barnet växer upp.

Den familjerättsliga lagstiftningen är inte anpassad till att barn växer upp i andra familjer än kärnfamiljer. Det har bland annat lyfts fram att den nuvarande ordningen brister när det gäller förutsättningarna för barnet att upprätthålla sin relation med en social förälder om det uppstår konflikter i samband med en separation eller en förälders dödsfall. Kärnan i kritiken är att det i en sådan situation finns en risk att en social förälder stängs ute från barnets liv, trots att det kan innebära att barnet förlorar kontakten med någon som i praktiken fungerat som en förälder under barnets uppväxt. Att den familjerättsliga lagstiftningen utgår från kärnfamiljen innebär också att det kan finnas svårigheter för sociala föräldrar att ta ett föräldraansvar, vilket i sin tur kan gå ut över barnet. Det kan handla om att en social förälder inte får tillgång till information om barnet från t.ex. skolan eller vården,

eller att det i andra sammanhang är förenat med svårigheter för en social förälder att vara delaktig i frågor som rör barnet.

För att avgöra om det finns behov av åtgärder för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar krävs att den närmare problembilden klarläggs. En huvuduppgift för oss har därför varit att undersöka vilka konkreta svårigheter som i olika situationer kan uppstå för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar. En annan uppgift har varit att undersöka hur befintliga möjligheter att understödja relationen mellan ett barn och en social förälder används, främst barnets rätt till umgänge med andra än rättsliga föräldrar.

Våra ställningstaganden om behovet av åtgärder har utgått ifrån den problembild vi har identifierat. En central utgångspunkt för våra överväganden har varit att våra förslag ska utformas utifrån barnets bästa. En annan angiven utgångspunkt för vårt uppdrag har varit att ett behov av att stärka barns rätt till sociala föräldrar i första hand ska bygga på samförstånd och delegation av ansvar och således tillgodoses genom andra åtgärder än att utvidga kretsen av vårdnadshavare.

Vårt arbete med att kartlägga problembilden

Vid undersökningen av de befintliga möjligheterna för barn att upprätthålla relationen till en social förälder har gällande bestämmelser om barns rätt till umgänge med andra än rättsliga föräldrar stått i centrum. I dag är det endast socialnämnden som är behörig att väcka en talan om umgänge mellan barnet och någon annan än en rättslig förälder. Vid bedömningen av om en sådan talan ska föras ska socialnämnden särskilt beakta barnets behov av umgänge med sina morföräldrar och farföräldrar och andra som står barnet särskilt nära.

För att undersöka hur dessa bestämmelser tillämpas i praktiken tog vi fram en enkät som skickades till samtliga socialnämnder i landet. Cirka 65 procent av socialnämnderna besvarade enkäten. Undersökningen visar att det till nämnderna, under åren 2018–2020, inkom sammanlagt 110 förfrågningar om att väcka talan om barnets umgänge med någon annan än en rättslig förälder. Vidare väcktes det en sådan talan vid 6 tillfällen, vilket motsvarar ungefär 5 procent av alla förfrågningar.

Det var far- eller morföräldrar som stod bakom de allra flesta av förfrågningarna. Hela 90 förfrågningar kom från någon i den person-

kretsen. Sammanlagt 7 förfrågningar kom från sociala föräldrar. I ett ärende handlade det om en social förälder i en stjärnfamilj och i övriga fall om sociala föräldrar i ombildade familjer.1 Av de 6 fall där socialnämnden förde en umgängestalan avsåg ett fall ett barns rätt till umgänge med en social förälder. I sammanhanget bör dock framhållas att enkätsvaren samtidigt visar att det är förhållandevis vanligt att barnets vårdnadshavare och den som har vänt sig till socialnämnden med en förfrågan om umgänge kan komma överens om umgänget. Samförståndslösningar nåddes i drygt en tredjedel av ärendena.

När det sedan gäller kartläggningen av vilka konkreta svårigheter som i olika situationer kan uppstå för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar har Kantar Sifo på vårt uppdrag utfört en större statistisk undersökning där uppgifter har inhämtats från ett stort antal barn och vuxna i olika familjekonstellationer där sociala föräldrar ingår. I undersökningen ingick dels två enkäter som besvarades av vuxna (536 respondenter) respektive av barn i åldrarna 13–17 år (238 respondenter), dels djupintervjuer med vuxna (22 respondenter) och med barn i blandade åldrar (21 respondenter). Frågorna handlade i huvudsak om huruvida deltagarna upplevt eller inte upplevt problem eller utmaningar som hör samman med den sociala förälderns rättsliga position i förhållande till barnet, dvs. att han eller hon varken är rättslig förälder eller vårdnadshavare. I undersökningen berördes särskilt barnets skolgång, hälso- och sjukvård, fritid, föreningsliv och resor samt ekonomi och försäkringar. Frågorna som ställdes till barn kretsade väsentligen kring barnets uppfattning om vem i deras närhet som utför olika uppgifter och om barnet själv vill eller inte vill att deras sociala förälder ska involveras mer i olika sammanhang, t.ex. i frågor som rör barnets skolgång eller hälsa.

Djupintervjuerna gav utrymme för dels mer utvecklade resonemang om de frågor som ingick i enkäterna, dels frågor om föräldraskap och familjerelationer på ett djupare plan.

Nedan återkommer vi till vad kartläggningen i huvudsak visar och vilka slutsatser vi drar av den när det gäller såväl behovet av reformer som lämpligheten av olika förslag som vi har övervägt.

1 Se avsnittet Vissa begrepp och förkortningar för en redogörelse av hur olika familjebegrepp används i det här betänkandet.

Slutsatser om reformbehovet

Förutsättningarna för barn att upprätthålla en relation med sina sociala föräldrar efter en separation eller en förälders dödsfall behöver förbättras

Vår undersökning om tillämpningen av bestämmelserna om barns rätt till umgänge med andra än rättsliga föräldrar ger sammantaget bilden att dessa i praktiken har en undanskymd roll. Detta gäller inte minst i förhållande till sociala föräldrar. Det går dock inte att dra några säkra slutsatser om vad detta beror på. Den sparsamma tillämpningen kan indikera ett reformbehov, men det kan också vara så att det praktiska behovet av regelverket är begränsat.

Även om det inte går att säga säkert varför bestämmelserna om barns rätt till umgänge med andra personer än de rättsliga föräldrarna inte tillämpas särskilt ofta är det vår uppfattning att barns rätt till umgänge med sociala föräldrar inte bör höra till samma kategori av regler som gäller för närstående som inte har en föräldraroll i förhållande till barnet. Vi bedömer att regelverket behöver anpassas även till barn som växer upp i andra familjer än kärnfamiljer. Av bland annat de intervjuer som ingick i vårt kartläggningsarbete framgår att det ibland kan vara så att ett barns uppfattning om vem som är förälder avviker från det som följer av den föräldraskapsrättsliga regleringen. Forskning visar också att det främst är de sociala banden mellan barnet och den som utövar föräldrarollen som är avgörande för relationens kvalitet och för barnets upplevelse av föräldraskap. Vi anser därför att det är mindre lämpligt att förutsättningarna för barnet att ha umgänge med någon som barnet ser som sin förälder i stor utsträckning beror på hur relationen kvalificeras i rättsliga termer.

Till bilden hör också att det i de djupintervjuer som vi lät utföra var ett återkommande tema att många känner en oro för hur relationen mellan barn och social förälder skulle påverkas om det uppstod meningsskiljaktigheter efter en separation eller en förälders dödsfall.

Ur ett barnrättsperspektiv väger vidare skälen för att tillgodose ett barns rätt att upprätthålla en för barnet viktig relation, även mot vårdnadshavarens vilja, betydligt tyngre när det gäller umgänge med någon som i praktiken fungerat som en förälder för barnet än när det handlar om en närstående som barnet har en annan form av relation till. Avvägningen mellan de intressen som står mot varandra blir en

annan när det handlar om barnets rätt till umgänge med någon som barnet ser som sin förälder.

Sammantaget bedömer vi att reglerna om barns rätt till umgänge med sina rättsliga respektive sociala föräldrar bör vara mer likartade än vad de är i dag. En anpassning behöver ske för att stärka barnets rätt till de vuxna som barnet betraktar som sina föräldrar när han eller hon växer upp i en familjekonstellation där det inte råder full överensstämmelse mellan rättsligt och socialt föräldraskap.

Det finns ett behov av att underlätta vardagslivet för vissa familjer där sociala föräldrar tar föräldraansvar

Enkätundersökningen med vuxna respondenter visar att de flesta av dem inte hade upplevt några större svårigheter med den nuvarande ordningen. Samtidigt är det på många områden en förhållandevis stor minoritet som har svarat att de hade upplevt stora eller mycket stora problem som hör samman med en social förälders förutsättningar att utöva föräldraansvar. Frågor om tillgång till digitala plattformar (t.ex. skolportaler eller 1177 Vårdguiden) utmärker sig på flera områden i negativ riktning. Det är genomgående en högre andel av respondenterna som har svarat att de upplever stora eller mycket stora problem i frågor som på olika sätt handlar om tillgång till digitala plattformar.

Av enkätundersökningen med barn framgår bland annat att många av barnen inte tycker att det spelar någon roll om det är deras vårdnadshavare eller en social förälder som utför en viss uppgift eller närvarar i något särskilt sammanhang. Viktigt att framhålla är samtidigt att en relativt stor grupp gav uttryck för uppfattningen att de inte vill att deras sociala förälder ska vara mer involverad än vad han eller hon redan är.

Att en majoritet inte upplever några större bekymmer med nuvarande ordning innebär enligt vår mening inte nödvändigtvis att det saknas behov av att vidta åtgärder. Vid den bedömningen kan man inte utgå från ett alltför kvantitativt synsätt. Tvärtom måste en utgångspunkt vara att regelverket i möjligaste mån ska tillgodose varje barns behov, oavsett familjekonstellation. Som framgår ovan kan vi också konstatera att det i många frågor är en förhållandevis stor minoritet som har en avvikande uppfattning.

Under djupintervjuer med såväl barn som vuxna framkom flera konkreta exempel på hur svårigheter inom olika områden kan gestalta

sig. Det kan exempelvis handla om att det vardagliga livspusslet försvåras eller att något viktigt förbises på grund av att en social förälder inte kan logga in på digitala plattformar och ta del av information eller utföra olika åtgärder som finns där. Liknande problem kan uppkomma som ett resultat av till exempel olika begränsningar för bokningar eller besök inom hälso- och sjukvården. Ett annat exempel är att flera sociala föräldrar har vittnat om att de inte kan vara delaktiga i barnets skolgång på det sätt som vore önskvärt. Det kan t.ex. handla om bristande förutsättningar att följa barnets skolgång eller att inte ha rätt att närvara vid barnets utvecklingssamtal. I synnerhet om barnet har särskilda behov kan det också uppstå svårigheter att uppnå en rimlig balans i arbetsfördelningen mellan de vuxna i familjen, eftersom vårdnadsansvaret i dessa fall ofta är mer omfattande än i andra familjer.

Sammantaget visar vår kartläggning av problembilden att den nuvarande ordningen kan förbättras när det gäller att möta de behov som finns hos barn och vuxna i familjer där sociala föräldrar tar ett stort föräldraansvar. I frågor som rör barnet råder i dessa familjer en ansvarsfördelning som avviker från den som regelverket är utformat för. Inte minst utifrån barnets intressen finns det därför skäl att överväga olika åtgärder som kan underlätta det aktiva ansvarstagande som många sociala föräldrar de facto utövar.

I samma riktning talar även det förhållandet att det bland familjerna – vilket också framgår av kartläggningen – finns skiftande erfarenheter när det gäller t.ex. möjligheterna för en social förälder att följa med vid ett vårdbesök, delta i ett utvecklingssamtal eller få tillgång till en skolportal. Det tycks hos många aktörer finnas en osäkerhet kring i vilken utsträckning det är möjligt att tillmötesgå önskemål om att involvera en social förälder.

Kartläggningen visar dock inte att familjerna upplever avsevärt större svårigheter inom något eller några särskilda områden, exempelvis skolan eller hälso- och sjukvården. När man jämför utfallet inom olika områden är bilden tvärtom ganska likartad. Problembilden gäller inte heller några tydligt avgränsade frågor, t.ex. en social förälders möjligheter att fatta beslut i några få specifika frågor, ta del av någon viss information eller företräda barnet i något särskilt sammanhang. Vi kan därför dra slutsatsen att våra förslag bör ha en mer generell räckvidd och inte inskränkas till speciallagstiftning på några särskilt utvalda områden.

Något vi också kan konstatera är att reformbehovet inte gäller någon viss grupp av familjer som enkelt kan definieras. Kartläggningen visar inte att erfarenheter av att möta svårigheter på olika områden tydligt kan sättas i samband med exempelvis familjekonstellation eller barnets boendesituation. Familjer med sociala föräldrar är över huvud taget en mångfacetterad grupp, vilket medför särskilda svårigheter när det gäller att bestämma lämpliga avgränsningar för olika förslag. Det är t.ex. inte träffsäkert att i det sammanhanget utgå från etablerade rekvisit som ”förälders make eller sambo”. I stället kan vi konstatera att det enda som är gemensamt för familjer som upplever stora problem är att det i familjerna finns sociala föräldrar som tar ett omfattande föräldraansvar och som också förväntar sig att de ska ha förutsättningar att göra det.

Utvärdering av tänkbara åtgärder

Vi har analyserat fördelar och nackdelar med en rad olika åtgärder. Vi återkommer strax till de förslag som enligt vår bedömning bör genomföras. När det gäller de alternativ som vi anser att det inte finns anledning att gå vidare med bedömer vi i de flesta fall att åtgärden i fråga antingen är otillräcklig eller mindre träffsäker för att tillgodose de behov som finns. En del av de åtgärder som vi har utvärderat framstår som mindre lämpliga av andra skäl, t.ex. på grund av att de är alltför långtgående.

Vi har bland annat kommit fram till att följande åtgärder inte bör genomföras: en rätt att överklaga socialnämndens beslut att inte föra talan om umgänge, rättigheter direkt knutna till äktenskap eller samboförhållande med barnets rättsliga förälder, en självständig rätt till information för sociala föräldrar samt en möjlighet att ingå avtal om att vara fler än två vårdnadshavare.

Våra förslag

Informationsinsatser för familjer där sociala föräldrar finns

Kartläggningen visar att det är ovanligt att familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar använder sig av fullmakter. En del familjer har uppfattningen att det är svårt eller krångligt att använda fullmakter.

Andra tycks inte känna till att möjligheten finns. Samtidigt är det få av de som faktiskt har använt fullmakt som har upplevt att det inte fungerar. Det ligger därför nära till hands att anta att många familjer skulle uppleva färre problem i sin vardag om de använde sig av fullmakter.

Vi bedömer vidare att det över huvud taget finns ett behov av samlad och enkel information om regler som inkluderar sociala föräldrar och om de möjligheter som finns att på olika sätt ge sociala föräldrar ett rättsligt mandat att agera i frågor om barnet. Det har bland annat genom de kontakter som vi har haft med yrkesverksamma på området framkommit att en tänkbar förklaring till att bestämmelserna om barnets umgänge med andra än rättsliga föräldrar sällan tillämpas är att en del sociala föräldrar helt enkelt inte känner till att reglerna finns.

Vi föreslår därför att regeringen ger Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd (MFoF) i uppdrag att genomföra informationsinsatser med målsättningen att öka kunskapen om sådana regler och möjligheter som nämns ovan. Det bör överlåtas till MFoF att bestämma hur den närmare utformningen av informationsinsatserna ska se ut.

Föräldrafullmakt – en ny form av fullmakt

Som framgår ovan bör våra förslag ha en generell räckvidd och i första hand tillgodose de behov som finns i familjer där sociala föräldrar tar ett omfattande föräldraansvar. Vidare visar kartläggningen att en betydande del av den problematik som familjerna möter i sin vardag har samband med tillgången till digitala plattformar. För många sådana plattformar gäller att det vid inloggning sker en kontroll mot behörighetsuppgifter som hämtas från folkbokföringen. För att åstadkomma en verklig förändring bedömer vi därför att det kan krävas att en social förälders behörighet – i likhet med vad som gäller för en vårdnadshavare – framgår av folkbokföringen.

Vi föreslår att det införs en ny form av fullmakt – föräldrafullmakt – som gör det enklare för bland annat sociala föräldrar att få en mer generell behörighet att hantera frågor som gäller barnet. Uppgift om föräldrafullmakt ska registreras i folkbokföringen och med fullmakten ska följa en förutbestämd och i lag angiven behörighet att i vårdnadshavarens ställe agera i olika frågor som rör barnet. När det

gäller barnets personliga angelägenheter ska behörigheten i princip motsvara det utrymme som en vårdnadshavare har att handla på egen hand när ett barn står under vårdnad av två vårdnadshavare. Om vårdnadshavaren även är barnets förmyndare ska föräldrafullmakten också omfatta en rätt att, i samma utsträckning som en förmyndare, ta del av uppgifter i frågor som rör barnets ekonomiska angelägenheter.

Förslaget innebär att barnets vårdnadshavare får möjlighet att lämna en föräldrafullmakt genom en anmälan till Skatteverket. Om barnet har fyllt 12 år ska barnet, som huvudregel, lämna sitt samtycke till en anmälan om föräldrafullmakt.

En föräldrafullmakt ska upphöra att gälla när barnet fyller 18 år eller avregistreras från folkbokföringen. I regel ska den dessutom upphöra om det sker en ändring i vårdnaden om barnet. Liksom andra fullmakter ska föräldrafullmakten kunna återkallas av fullmaktsgivaren, dvs. i det här fallet av vårdnadshavaren. Även barn som har fyllt 12 år och den som har fått en föräldrafullmakt ska dock kunna åstadkomma att fullmakten upphör att gälla.

Skatteverkets handläggning av en anmälan om föräldrafullmakt ska vara begränsad till en kontroll av ett fåtal formella krav, t.ex. att barnet och föräldrafullmaktshavaren är folkbokförda i Sverige och att föräldrafullmaktshavaren har fyllt 18 år. Skatteverkets beslut i ärenden om föräldrafullmakter ska kunna överklagas, men beslutet ska gälla omedelbart.

Uppdraget som föräldrafullmaktshavare är personligt och det ska därför inte vara möjligt att överlåta uppdraget till någon annan. Föräldrafullmaktshavaren ska fullgöra uppdraget i enlighet med barnets bästa samt i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål. Föräldrafullmaktshavaren ska även, utom i vissa särskilda undantagsfall, följa instruktioner som lämnats av vårdnadshavaren och samråda med honom eller henne i viktiga frågor. Vi föreslår också att det ska finnas särskilda bestämmelser om föräldrafullmaktshavarens skadeståndsansvar vid uppdragets fullgörande, både mot vårdnadshavaren och tredje man.

Barns rätt till umgänge med sociala föräldrar stärks

För att stärka barns rätt till sina sociala föräldrar föreslår vi att det införs en självständig talerätt i frågor om umgänge för den som är att anse som en särskild umgängesperson. Med detta avses en person

med vilken barnet har en relation som motsvarar den mellan barn och förälder. En sådan ordning minskar enligt vår bedömning risken för att konflikter mellan vuxna leder till att barnet förlorar kontakten med någon som barnet ser som sin förälder.

Avsikten är att den nya bestämmelsen om umgänge ska tillämpas restriktivt. Det avgörande ska vara hur relationen gestaltar sig ur barnets perspektiv. Det kan regelmässigt förutsättas att den relation som ska finnas mellan ett barn och en särskild umgängesperson endast kan uppstå om personen i fråga har bott tillsammans med barnet under en inte obetydlig del av barnets liv och under den tiden också tagit ett sådant omfattande ansvar för barnets omsorg och fostran som normalt följer med ett föräldraskap.

Liknande regler finns i flera jämförbara länder, exempelvis Finland. Med hänsyn till bland annat de erfarenheter som finns där bedömer vi att risken för att antalet domstolsprocesser ska öka annat än marginellt är liten.

Sammantaget bedömer vi att förslaget har påtagliga fördelar för en mindre grupp av barn som lever i familjer där relationen till en social förälder är lika nära och betydelsefull som relationen till en rättslig förälder. Samtidigt framstår risken för att andra barn blir föremål för fler tvister som klart begränsad. Enligt vår bedömning har förslaget också, i jämförelse med andra åtgärder som vi har övervägt, bättre förutsättningar att i praktiken åstadkomma ett starkare skydd för barnets rätt till sina sociala föräldrar.

Med tanke på att det mellan barnet och en särskild umgängesperson ska finnas ett förälder-barnförhållande föreslår vi att de bestämmelser som gäller beträffande förfarandet för – och genomförandet av – ett umgänge med en förälder ska tillämpas även när frågan om umgänge avser en särskild umgängesperson. Detta gäller bland annat krav på deltagande i informationssamtal, möjligheten att ingå avtal om barnets umgänge, fördelning av resekostnader och förutsättningarna att besluta om umgängesstöd.

Om ett barn ska ha umgänge med flera personer kommer särskilda överväganden att krävas. Vid prövningen av om ett umgänge är till barnets bästa måste det alltid tas hänsyn till barnets behov av en stabil och sammanhållen vardag.

Utökade möjligheter till samarbetssamtal

Med en utvidgning av den krets som har en självständig talerätt i frågor om umgänge följer att regelverket också bör anpassas så att förutsättningarna att nå samförståndslösningar motsvarar de som gäller vid umgängestvister mellan föräldrar. Att ett barn blir involverat i en rättslig tvist ska så långt det är möjligt undvikas. Vi föreslår därför att kommunens skyldighet att erbjuda samarbetssamtal utökas så att denna även omfattar samtal som syftar till att barnets vårdnadshavare och en särskild umgängesperson når enighet i frågor om umgänge.

Vi anser emellertid att sådana samarbetssamtal även ska kunna omfatta barnets personliga angelägenheter beträffande annat än umgänge, trots att eventuella överenskommelser i andra frågor inte kan ges formen av ett verkställbart avtal. Att ett sådant behov finns indikerar inte minst den omständigheten att det redan i dag förekommer att det anordnas samarbetssamtal mellan vårdnadshavare och sociala föräldrar. Kommunerna bör ha ett tydligt mandat att anordna sådana samtal. Vi anser också att det utifrån barnets bästa är angeläget att vuxna i fler familjekonstellationer än i dag kan få hjälp att hitta samförståndslösningar.

Större möjligheter att ta hänsyn till barnets bästa när vårdnaden bestäms efter en förälders eller en vårdnadshavares död

Om ett barn står under vårdnad av båda sina föräldrar och en av dem dör får den efterlevande föräldern ensam vårdnad. Många gånger är det självklart att detta är det bästa för barnet. Det behöver dock inte alltid vara så.

Om barnet har bott tillsammans med den förälder som har avlidit är det inte givet att barnet har en nära relation till den andra föräldern, trots att vårdnaden har varit gemensam. Det finns vårdnadshavare som är mer eller mindre frånvarande i barnets liv och som barnet därför inte har någon nära relation till. I dessa fall kan en boendeförälders bortgång medföra ett dramatiskt uppbrott där barnet tvingas flytta från sitt tidigare hem till en förälder som barnet dittills endast haft en begränsad kontakt med. Om barnet sedan tidigare bor med en social förälder – typiskt sett den som var den avlidna förälderns make eller sambo – kan det vara bäst för barnet att i stället bo kvar med honom eller henne.

Vi föreslår därför att det införs regler som – i likhet med vad som gäller i några av våra nordiska grannländer – möjliggör att hänsyn kan tas till barnets boendesituation när vårdnaden efter en förälders dödsfall bestäms, även när den efterlevande föräldern haft del i vårdnaden sedan tidigare. Enligt vårt förslag ska domstolen på talan av socialnämnden, om det är lämpligare, flytta över vårdnaden från den efterlevande föräldern till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. En sådan talan ska väckas inom sex månader efter förälderns död.

Vi bedömer samtidigt att det kommer att finnas fall där en vårdnadsöverflyttning i och för sig skulle kunna vara aktuell, men där den efterlevande rättsliga föräldern och den sociala föräldern som barnet har bott tillsammans med är överens om att det bästa för barnet är att de två utövar vårdnaden gemensamt. Det kan t.ex. vara en gemensam uppfattning att barnet bör få bo kvar i samma hem som tidigare. Vidare kan det finnas goda förutsättningar att också i andra fall fortsätta ett sedan tidigare väl fungerande samarbete i frågor som rör barnet.

Med tanke på i första hand dessa situationer föreslår vi också en enklare ordning som innebär att den efterlevande föräldern kan ansöka hos domstol om att få utöva vårdnaden gemensamt med en viss person. Domstolen ska utse den personen att såsom särskilt förordnad vårdnadshavare utöva vårdnaden gemensamt med föräldern, om personen uppfyller de allmänna kraven för att vara särskilt förordnad vårdnadshavare och det inte är uppenbart att gemensam vårdnad är oförenlig med barnets bästa. I den här speciella situationen ska det dock inte uppställas krav på äktenskap eller samboförhållande för gemensam vårdnad. Möjligheten att ansöka om gemensam vårdnad med en viss person ska finnas tillgänglig både när den efterlevande föräldern är vårdnadshavare sedan tidigare och när han eller hon anförtros vårdnaden i samband med dödsfallet. Ansökan ska handläggas som ett domstolsärende.

Vidare föreslår vi att motsvarande regler ska gälla när ett barn står under vårdnad av två särskilt förordnade vårdnadshavare och en av dem dör. Vi föreslår också flera följdändringar med anledning av att ett barn kan komma att stå under vårdnad av en förälder och en särskilt förordnad vårdnadshavare gemensamt. Förslaget innebär bland annat att bestämmelserna om föräldrars förmyndarförvaltning ska tillämpas när både en förälder och en särskilt förordnad vårdnadshavare är förmyndare, även om den särskilt förordnade vårdnadshavaren är att

anse som en särskilt förordnad förmyndare. Vidare ska reglerna för upplösning av den gemensamma vårdnaden mellan en förälder och en särskilt förordnad vårdnadshavare motsvara det som gäller när ett barn står under vårdnad av två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Konsekvenser av våra förslag

Förslagen bedöms få positiva konsekvenser för framför allt barn och unga. Ändringarna vi föreslår i den föräldraskapsrättsliga regleringen innebär att barns rätt till sina föräldrar stärks. De föräldraskapsrättsliga reglerna blir dessutom lika för alla barn, oavsett vilken familjekonstellation barnet lever i. Med en enkel, tydlig och överskådlig reglering minskar också risken för fel i rättstillämpningen. Våra förslag om hävande av föräldraskap för den förälder som inte har fött barnet innebär att barnets intresse av trygghet och stabilitet i sina befintliga familjerelationer får ett starkare skydd än i dag. Med våra förslag om utökade möjligheter till adoption ges fler barn också möjlighet att befästa en befintlig familjerelation.

Flera av våra förslag innebär också att barns rätt till sociala föräldrar stärks. Förslagen bidrar sammantaget till en familjerättslig reglering som bättre tillgodoser barnets behov av trygghet samt barnets rätt att bibehålla och utveckla relationerna med de vuxna som barnet betraktar som sina föräldrar, oberoende av i vilken familjekonstellation barnet växer upp.

Vi bedömer vidare att förslagen får positiva konsekvenser för de vuxna som finns i barnets närhet, såväl rättsliga föräldrar som sociala föräldrar. Flera förslag bedöms främja hbtqi-personers lika rättigheter och möjligheter. Förslagen bedöms också få positiva, om än begränsade, konsekvenser för jämställdheten mellan kvinnor och män.

Förslagen bedöms få marginella eller begränsade konsekvenser för myndigheter och domstolar. Vissa förslag får anses innebära ett visst utökat åtagande för kommunerna. Förslagen bedöms dock vara proportionerliga och syftena med dessa kan inte uppnås på ett för den kommunala självstyrelsen mindre ingripande sätt. Förslagen bedöms inte heller leda till annat än försumbara kostnadsökningar för kommunerna och aktualiserar därför inte någon tillämpning av den kommunala finansieringsprincipen.

Förslaget om föräldrafullmakt bedöms för Skatteverkets del medföra utvecklingskostnader om cirka tio miljoner kronor. Kostnaderna bör kunna finansieras inom myndighetens befintliga ramar. Den löpande hanteringen av ärenden om föräldrafullmakter bedöms inte påverka myndigheten annat än marginellt.

Summary

Remit

Our overall remit has been to review the rules of the Children and Parents Code on parenthood and also to consider some changes of other rules in family law. The purpose of our remit has been to draft – with the best interests of the child as the starting point – a more cohesive, gender-neutral and equal parenthood regime and also rules about parental responsibility that are adapted to differing family constellations. Our remit has included a consideration of:

  • how the rules of the Children and Parents Code on parenthood can be designed to make them more accessible, uniform, comprehensive, gender-neutral and inclusive as well as simpler to apply;
  • whether to limit the scope to annul parenthood;
  • whether persons who are no longer married or cohabiting partners should be able to adopt jointly or to adopt one another’s children; and
  • whether improvements need to be made to the possibilities for a child to maintain their relationship with a social parent after a separation or a parent’s death, and whether any other measures need to be taken to facilitate matters for families where more than two adults take parental responsibility.

Review of the rules on parenthood in the Children and Parents Code

Design of the regulations

This part of our remit has been to review the Children and Parents Code’s rules about parenthood. The review has mainly been about improving the structure of the framework of parental law and making it more accessible, clearer and more comprehensible.

In terms of content, the parental law regime in Sweden is among the most modern in the world. For instance, the rules mean that the same conditions for parenthood apply to same-sex couples as to different-sex couples and this is independent of whether any parent has changed their sex. However, the continual introduction of new rules on parenthood without making any review of the regulations as a whole has resulted in the regulations becoming both complicated and hard to understand. The overall structure of the regulations, which are, in many respects, still based on parents being a woman and a man who have children together through sexual intercourse, has in fact been retained. When other ways of having children and becoming parents have appeared, this has been regulated separately and, in practice, as an exception to the traditional main rule. Moreover, the design of the regulations has been largely steered by there being three types of legal parents: “mother”, “father” and “parent under Chapter 1, Section 9 of the Children and Parents Code”. Taken together, this has resulted in regulations that have become both extensive and hard to take in. To a great extent, similar situations are regulated in different sections. Understanding and being able to apply the rules requires both knowledge of the regulations as a whole and of how the rules relate to and affect one another.

If the framework of parental law is to be simple, clear and accessible, it is, in our assessment, necessary to limit the number of sections about parenthood by scrapping the present fragmented system which regulates what are, in practice, similar cases in different sections. It is not possible to achieve such a thoroughgoing change without, at the same time, abolishing the different terms for parenthood. We therefore propose that the terms “mother”, “father” and “parent under Chapter 1, Section 9 of the Children and Parents Code” be replaced with “parent” and that provisions that regulate the same situation are brought together in common sections. In the situations where it

is important whether a parent is the parent who gave birth to the child or the child’s other parent this should be stated specifically.

Our review has also resulted in several other proposals that simplify, clarify and modernise the regulations. Among our proposals are that the unwritten principle that the person who gave birth to the child is the child’s parent should be embodied in the law, that the grounds for annulling parenthood should be clarified and that the language of the legislation should be modernised and simplified.

The need for special rules when it is not known or unclear who has given birth to a child

Our remit has also included considering the need for rules about the investigation of maternity and parenthood. At present there are no rules in the Children and Parents Code about establishing and annulling maternity. This is because it is, as a rule, clear who has given birth to the child and is therefore the mother of the child. If it is unclear who has given birth to the child or if maternity is being questioned, legal action to establish or annul maternity can instead be presented as a claim for a declaratory judgment under the rules in Chapter 13, Section 2 of the Code of Judicial Procedure. Nor are there any special rules about the investigation of maternity, one result of which is that the municipal social welfare committee does not have a statutory obligation to try to investigate who has given birth to a child.

To be able to assess the need for special rules about the investigation of maternity, we have analysed 174 cases concerning maternity filed with 26 of the country’s district courts in 2019 and 2020. Our review shows that the need for a legal examination of maternity generally arises because a child that has immigrated to Sweden does not have the documentation required for the Swedish Tax Agency to register the child’s maternity in the population register.

To ensure that the data registered in the population register are correct, registration by the Swedish Tax Agency includes some examination of the data. The starting point is that the data registered in the population register must be verified. The high standard required for data to be registered in the population register can, however, entail difficulties for people who immigrate to Sweden. This applies particularly to people who immigrate and who, for various reasons,

have difficulty in obtaining reliable supporting information from the country they immigrate from. In such a situation, the difficulty in getting correct data registered in the population register generally relates to several different population register data and not solely the data about parenthood. In our assessment, there is no justification against this background and considering that the need for a legal examination in court only arises in exceptional cases, for proposing rules in the Children and Parents Code about establishing and annulling parenthood for a person who has given birth to a child that correspond to the rules currently in place for the child’s other parent. Unlike parenthood for the person who has not given birth to the child, parenthood for the person who has given birth to the child is always established automatically through the giving of birth. Thus the point to be examined in exceptional cases is who gave birth to the child, and when this has been made clear, parenthood follows automatically. If there is a need in an individual case to bring a court action, that action can be brought under the general rules on claims for declaratory judgments in Chapter 13, Section 2 of the Code of Judicial Procedure.

However, the fact that there is no need for special rules about establishing and annulling parenthood for a person who has given birth to a child does not mean that society can remain passive when this matter is unclear regarding a child who is habitually resident in Sweden, at any rate not regarding a child under 18 years of age. A child has the right to clarity about their origins. The right to clarity about their origins includes the right to know about both their parents, including the parent who gave birth to the child. The social welfare committee has a clear responsibility under the Children and Parents Code as regards getting the parenthood of the parent who did not give birth to the child established. Even though there is no statutory provision, case-law states that the social welfare committee has an obligation, if the need arises, to also try to investigate who may have given birth to the child. This includes an obligation for the social welfare committee to assist the child in having a legal determination made of who gave birth to the child and is therefore the child’s parent. However, the fact that the obligation of the social welfare committee to assist a child in investigating who gave birth to the child is not stated expressly in the law results in a risk that social welfare com-

mittees will act differently when a need for this kind for investigation arises.

It is important that all children in Sweden are given the same support and assistance in establishing who the child’s parents are, irrespective of where in the country the child lives. We therefore propose that a statutory obligation be inserted in the Children and Parents Code for the social welfare committee to try to investigate who has given birth to a child if this is not known or unclear. This investigative obligation will arise not only when the population register does not contain a registered parent who gave birth to the child, but also when it is unclear whether the person registered as a parent in the population register actually is the person who gave birth to the child. As is the case for parenthood for the person who did not give birth to the child, this obligation should cover children who are under 18 years of age and are habitually resident in Sweden. In addition, the applicable parts of the processing rules in Chapter 2 of the Children and Parents Code concerning the social welfare committee’s investigation of parenthood for the person who did not give birth to the child should also apply to the investigation of who gave birth to the child.

We have also concluded that the social welfare committee should have an obligation to work for a forensic genetic examination in all cases where the committee assesses that one is needed, and that this should apply irrespective of whether the investigation concerns the question of who gave birth to the child or the parenthood for the person who did not give birth to the child.

Under the present system, the social welfare committee should work to have a forensic genetic examination carried out if the person who may be the father of the child requests this or if there is reason to assume that the mother had sexual intercourse with more than one man during the period when the child may have been conceived. However, a forensic genetic examination can also be of crucial importance for the social welfare committee’s investigation of a child’s parenthood in situations other than those where the child has been conceived through sexual intercourse, e.g. if the child has been conceived through a home insemination but it is not clear which of several different sperm donors is the parent of the child. In addition, a forensic genetic examination can be of importance for the question of who has given birth to the child. While the genetic link to the

child is of no importance for parenthood of this kind arising, the existence of a genetic link can be a strong piece of evidence that the person who says that they gave birth to the child also did so. As stated above, in principle lack of clarity about who has given birth to a child only arises when a child has immigrated to Sweden and does not have reliable documentation, e.g. a birth certificate or an extract from a hospital medical record, that can prove who gave birth to the child. In such a situation, carrying out a forensic genetic examination can be of great importance for the investigation by the social welfare committee.

Annulment of parenthood for the parent who did not give birth to the child

Concern has been expressed in various contexts that the rules on annulment of parenthood are not consistent with the best interests of the child. The criticism has mainly been about the rules for annulment not being adapted to the different ways of getting children and becoming parents that have arisen in recent years. Traditionally, the grounds for annulment of paternity are mainly aimed at the situation where someone other than the legal father contributed through sexual intercourse to the conception of the child. In the case of assisted fertilisation using donated sperm, the situation is different. Then the fact that the person who has been considered to be a parent does not have a genetic link to the child is not, in itself, a ground for annulment. Instead, annulment is possible if it turns out that one of the conditions for parenthood is not fulfilled, e.g. if the child was conceived through assisted fertilisation abroad using an anonymous sperm donor. An incorrect determination of parenthood can be due to ignorance of the regulations or the actual circumstances. However, it may also happen that a couple still allow parenthood to be presumed or acknowledged even though they are aware that one of the conditions for it are not in place. There is also a fear that the new rules about presumption of parenthood, which entered into force on 1 January 2022, may lead to more incorrect parenthoods that can later be subject to annulment.

The statistics produced by the Swedish Courts Administration for the Inquiry show that the number of court cases on annulment of paternity has decreased in the past ten years. They also show that

extremely few cases have been filed about annulment of parenthood under Chapter 1, Section 9 of the Children and Parents Code. The review we have made of 455 cases of annulment of paternity received by 26 of the country’s district courts in 2019 and 2020 also shows that in the majority of the cases about annulment of presumed paternity there is no opposing interest whatsoever to the wish to have paternity annulled. They also show that – even in other types of cases about annulment of parenthood – it is common for the child and the parent to be in agreement about annulling the parenthood.

The new rules about parenthood in cases of assisted fertilisation, which include the possibility of annulling a presumed or acknowledged parenthood if an anonymous sperm donor was used in the treatment, have been in force for a relatively short period of time. It is therefore impossible to draw any certain conclusions on the question of whether the regime may lead to more annulled parenthoods. The number of annulled parenthoods may also be affected by the new possibility of acknowledging parenthood digitally without the involvement of the social welfare committee that entered into force on 1 January 2022. The same applies, as mentioned above, to the new rules about presumption of parenthood. At present, however, there is nothing to suggest that the number of annulled parenthoods is increasing.

Although it is relatively unusual for parenthood to be annulled and it is even more rare for the child and the parent to be disputing the matter, this does not mean that the present regulations are appropriate from a children’s rights perspective. For example, the rules do not provide any scope for taking account of the child’s possible interest in retaining an existing parenthood.

Our review of cases also shows that in a small number of cases the question has, in fact, been raised of whether it is in the best interests of the child for the parenthood to be annulled. So objections of this kind are made, even though they are of no legal relevance at present. What these cases have in common is that they are about situations in which the question of annulment comes up later in the child’s life and one of the parties – either the child or the parent – opposes annulment of the parenthood.

When a parenthood is annulled, all legal ties between the child and their previous parent ends. For instance, the previous parent will no longer be a custodian of the child which means that the child, not

without further ado, can have its residency with them. It can also be difficult for the child to get regulated access with its previous parent. At worst the child may completely lose contact with someone who has, for a very long time, been the person who was closest to the child. An annulled parenthood also means that the child no longer has the right to receive maintenance or inheritance from its previous parent. If the annulled parenthood is not replaced with a new parenthood, the child may be placed in a worse economic situation. In specific cases, annulment of a parenthood can have serious consequences for the people affected. Even though the number of parenthoods annulled each year is relatively small, we therefore consider that there is justification for considering an amendment to the rules on annulment of parenthood.

There are several arguments both for and against limiting the scope to annul parenthood for the parent who did not give birth to the child. The counterarguments are mainly about the importance of a legally correct parenthood and the risk that a limitation will encourage circumvention of the regulations, which can ultimately affect the child’s possibilities of finding out about its genetic origins. These arguments are important, but they do not, in our view, carry as much weight as the reasons for introducing a limitation. It must, as a rule, be considered to be in the best interests of the child for a dispute about the child’s parenthood to be settled early in the child’s life. This is because, in particular cases, an annulled parenthood can have serious consequences both for the child and for the adults involved. If the parenthood is annulled later in the child’s life, in many cases this means the break-up of an existing family life. In such a situation, there is currently no possibility whatsoever of weighing the interests in the particular case. It is doubtful whether this system is consistent with the European Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms. The risk that the regulations can be circumvented can, in our view, also be taken into account in designing the limitation. We have therefore concluded that some form of limitation should be introduced of the scope to annul a parenthood for the parent who did not give birth to the child.

There are several conceivable solutions for limiting the possibilities of annulling a parenthood. A limitation can, for instance, be put in place by changing the grounds for when a parenthood can be annulled by limiting what circumstances may form the basis for an

annulment or by introducing some form of restriction of a parent’s right to bring legal action. We have concluded that the various interests that should be taken into account when designing a limitation of the scope to annul a parenthood are best balanced by introducing a time limit for the parent’s legal standing. Our proposal is that a parent should have to bring legal action about annulment of a presumed parenthood within three years after the birth of the child. If the parenthood has been established through acknowledgement, the action should have to be brought within three years from when the parenthood was established. An action brought after the expiry of this period should only be examined if there are extraordinary reasons to do so.

It is our assessment that children should also continue to have an unlimited right to bring legal action. However, to strengthen the child’s right to self-determination in a matter that is central to its own identity, we propose that, in principle, the child should bring its own action in cases concerning annulment of parenthood for the parent that did not give birth to the child. If the child is under 15 years of age and there are exceptional reasons for appointing a special representative, the child’s case shall be brought by its special representative. The child’s case shall always be brought by a special representative if the child is under 15 years of age and a defendant in a case concerning annulment of parenthood. The child’s guardian, as a rule the parent who gave birth to the child, should no longer have the right to bring the child’s action. Instead, the parent who gave birth to the child should have an independent right to bring legal action for the annulment of parenthood, but with the same restrictions as apply to the other parent.

Need for amendments to the Act on forensic genetic examinations in investigations of paternity

Parenthood is a status relationship that affects all children. In general, a child’s parenthood can be established without a prior forensic genetic examination. In the relatively few cases in which such an examination is required it is unusual for it not to be possible to carry it out voluntarily. So court orders for forensic genetic examinations are relatively rare. In a specific case, however, such an order can be crucial to the child’s possibilities of getting its parenthood established

and therefore also getting knowledge about its genetic origins. Against this background it is important for there to be possibilities for the court to order forensic genetic examinations when justified.

At present the court can only order forensic genetic examinations in investigations of paternity. So there is no possibility of ordering forensic genetic examinations to investigate who gave birth to the child or who is the child’s parent under Chapter 1, Section 9 of the Children and Parents Code. This is because the Act on forensic genetic examinations in investigations of paternity is only applicable when the genetic link is relevant to the legal parenthood. In certain situations there is also a requirement that the child can be assumed to have been conceived through sexual intercourse. This means that a court is not able to order a forensic genetic examination if it is clear that the child was conceived through an assisted fertilisation, even though the genetic link can be crucial to legal parenthood in such a situation, e.g. when the child was conceived through home insemination.

In our view, it is not reasonable that the court’s possibilities of ordering a forensic genetic examination differ depending on whether the child has been conceived through sexual intercourse or assisted fertilisation. We therefore propose that the scope of the Act be extended to cover all situations when the genetic link is crucial to the legal parenthood.

The need for a forensic genetic examination can also come up when the parenthood of the person who did not give birth is questioned. At present different rules apply depending on whether the parenthood being questioned has been established due to marriage (presumption of parenthood) or if it has been established through acknowledgement. For a court to be able to order a forensic genetic examination when a parenthood has been established through acknowledgement, circumstances must have emerged after the acknowledgement that give reason to assume that someone else had sexual intercourse with the parent who gave birth to the child during the period when the child may have been conceived. For an acknowledged parenthood there is also a possibility of initiating a forensic genetic examination without bringing an action for the annulment of the parenthood at the same time. We propose that the requirement of new circumstances for court orders for forensic genetic examinations be removed. We also propose that the possibility of

examining a question concerning a forensic genetic examination outside a case concerning annulment of an acknowledged parenthood be removed.

The need for a forensic genetic examination can also arise once a parenthood has been established through a judgment. For it to be possible to annul a parenthood established in a judgment, a new trial must have been granted on account of a substantive defect. Since there is no possibility of ordering a forensic genetic examination in a matter concerning relief for a substantive defect, it should also be possible in the future to have the question of a forensic genetic examination examined in a separate court matter. As at present, an order for a forensic genetic examination should require new circumstances that have emerged after the parenthood was established. However, the new circumstances should not be limited to the situation that the child was conceived through sexual intercourse; they should instead be extended to cover all situations in which there is reason to assume that someone else may be a parent of the child.

We have also concluded that a court should be able to order a forensic genetic examination when it is not known or is unclear who gave birth to a child if the investigation is needed.

The ground for parenthood for the person who gave birth to the child is the birth itself. This applies even if the child was conceived through an egg donation and the person who gave birth to the child is therefore not the child’s genetic parent. The review we have made of cases concerning maternity shows that, in principle, a lack of clarity about who gave birth to a child only arises when the child has immigrated to Sweden and does not have reliable documentation capable of verifying who gave birth to the child, e.g. a birth certificate or a hospital medical record from the hospital where the child was born. In that situation a forensic genetic examination can be of importance for the question of who gave birth to the child. The existence of a genetic link is generally a strong piece of evidence that the person who says that they gave birth to the child also did so.

Our review of court cases concerning maternity suggests that there is only rarely a dispute about who gave birth to the child. At the same time, it is not possible to rule out the possibility of a situation arising in which a forensic genetic examination cannot be carried out on a voluntary basis. If a presumptive or questioned parent does not want to participate in a forensic genetic examination, it

should, in our view, be possible to order the use of coercive measures so that the examination can be carried out. Our assessment is that this limitation of the protection from physical violation is proportionate.

If a forensic genetic examination shows that the person who states that they gave birth to the child also is the child’s genetic parent, this should, as a rule, be sufficient to enable the Swedish Tax Agency to register the parenthood in the population register. Since there will extremely rarely be a need for a court examination to be able to register the parenthood of the person who gave birth to the child, there is no need, either, for special rules making it possible to admit the question of a forensic genetic examination as part of a claim for a declaratory judgment under Chapter 13, Section 2 of the Code of Judicial Procedure. The question of a forensic genetic examination when it is not known or unclear who gave birth to a child should be handled as a court matter instead. It should be possible for a person who can be a party in a case about establishing which person is the parent who gave birth to the child to request an order for a forensic genetic examination.

The need for amendments to the rules on parenthood in international situations

The Children and Parents Code steers the rules on parenthood in Swedish relationships. When there is a link to a country other than Sweden, relationships between private individuals are steered by Swedish international private and procedural law. The matters regulated by Swedish international private and procedural law include how to determine which country’s law is to be applied to a question and to what extent a legal matter established in another country can be recognised in Sweden.

At present the regulation of questions concerning parenthood in international situations is mainly set out in two acts – the Act on International Paternity Questions (1985:367), the 1985 Act, and the Act on recognition of Nordic paternity decisions (1979:1001), the 1979 Act. In relation to Switzerland there are also rules in the Act on recognition and enforcement of judgments issued in Switzerland (1936:79). The 1985 Act applies on its own to situations outside the Nordic region that do not have any link to Switzerland. For Nordic

situations the 1979 Act has to be applied to certain questions, including the question of the validity of Nordic court decisions, and the 1985 Act is applied to other questions, including the question of the jurisdiction of Swedish courts in cases concerning parenthood. In our view, the fact that the rules in international private and procedural law on parenthood in Nordic relationships are set out in two different acts makes their application unnecessarily complicated. To obtain a more integrated and accessible legislation we therefore propose that the Swedish provisions on parenthood in international situations now set out in the 1985 Act and the 1979 Act be brought together in a new act.

It is not part of our remit to carry out a more general review of the regulations in Swedish international private and procedural law. But we do have to analyse what consequences the amendments we propose to the Children and Parents Code have for the regulatory framework and to consider the need for consequential amendments.

In the main the rules in the 1985 Act and the 1979 Act should be transferred, without any substantive changes, to the new act. We do, however, propose some amendments compared to what applies today; for example, that the scope of the act be expanded to cover questions of parenthood for the person who gave birth to the child and that a provision should be introduced to the effect that Swedish law always has to be applied to questions concerning the parenthood for the person who gave birth to the child. We also propose that the new act should apply to more situations when the question relates to the parenthood for the person who did not give birth to the child. Unlike in the present system, there should not be any requirement that the woman to whom the parenthood refers is or has been married to or the cohabiting partner of the person who gave birth to the child. However, the act should not apply when a parenthood for a person who did not give birth to the child and did not contribute their sperm to the conception of the child either is to replace the parenthood of the person who gave birth to the child. This means that the act will not be applicable to questions concerning parenthood for a prospective parent of a child who has been conceived through a surrogate arrangement abroad when that person has not contributed their sperm to the conception of the child.

Consequential amendments

Our proposals set out above lead to a number of consequential amendments. The majority of the consequential amendments involve replacing “mother", “father” and “parent under Chapter 1, Section 9 of the Children and Parents Code” with “parent” in the statutes containing any of these terms.

Expanded possibilities of adoption

The regime for adoption contains certain general limitations of who is allowed to adopt. For instance, it is only spouses and cohabiting partners who are allowed to adopt jointly and who can establish joint parenthood through stepchild adoption. Nor, as a main rule, is a spouse or cohabiting partner permitted to adopt without the other spouse or cohabiting partner; i.e. spouses and cohabiting partners may, in principle, only adopt jointly.

The general limitations on who is allowed to adopt chiefly create problems for former spouses or cohabiting partners who want to bring about a stepchild adoption or an adoption of a child that has had a foster home placement with them. Problems can, however, also arise in other situations, e.g. when former spouses or cohabiting partners want to adopt a child of which they have been specially appointed custodians or when a spouse or cohabiting partner who has been a single foster home parent wants to adopt the child that has had a foster home placement with them without their partner.

According to the earlier legislative history, questions concerning adoption should be based, to the greatest possible extent, on individual assessments in the light of the circumstances in the particular case. General limitations should only be put in place if there are reasonable grounds for doing so.

There is no international undertaking that prevents persons other than spouses or cohabiting partners being given the possibility of adopting jointly or establishing joint parenthood through stepchild adoption.

It is now relatively common for minor or adult children to have parents who have separated and for their parents to also be living in new relationships. More than 25 per cent of all minor children in Sweden have parents who live apart. When a child’s parents separate,

this generally entails a big change for the family, but does not need, in itself, to entail negative consequences for the child. Research in the area shows that it is not the fact of the parents separating that is a risk for mental and physical ill health; instead it is the child’s exposure to conflicts. In a specific case the child therefore does not need to be affected adversely by having separated parents or by one or both of their parents having a new partner either.

As regards a stepchild adoption of a deceased spouse’s or cohabiting partner’s child there are, in our view, no direct disadvantages in making it possible for the surviving spouse or cohabiting partner to establish common parenthood with their deceased partner through adoption. This applies both to adult and minor bonus children. These stepchild adoptions are also permitted in most of our Nordic neighbours.

If the previous spouses or cohabiting partners have separated, it is, as stated above, not the separation in itself that is a risk factor but the existence of any conflicts that impact on the child. In principle, previous spouses or cohabiting partners who agree to jointly adopt a child who they have an existing family relationship with are generally considered to have good prospects for common parenthood. This also applies to previous spouses or cohabiting partners who agree that one of them will stepchild adopt the other’s child. The risk for conflicts between the parents that affect the child adversely must also be weighed against the advantages of an adoption. In our view, this balance should be struck in the individual case as part of the assessment of suitability that is always required. This applies both when the adoption relates to an adult and when the adoption relates to a child.

Accordingly, there are, in our assessment, not sufficient grounds to retain the present general limitation that prevents previous spouses or cohabiting partners from adopting jointly or attaining joint parenthood through stepchild adoption. We therefore propose that spouses or cohabiting partners who are or have been foster home parents or specially appointed custodians of a child should be able to adopt the child jointly even after a separation. We also propose that previous spouses and cohabiting partners should be able to establish joint parenthood through stepchild adoption. The possibility of adopting should not be limited if one of the previous spouses or cohabiting partners has married or is cohabiting with a new partner. So, the

previous spouse or cohabiting partner should always be able to adopt without the participation of their new partner. As in other cases of joint adoption, the person who has been adopted should be considered to be the joint child of the previous spouses and cohabiting partners. If the child is a minor, the previous spouses and cohabiting partners should have joint custody of the child from the time when the adoption decision becomes final. However, in the case of a stepchild adoption of a child of a deceased spouse or cohabiting partner, the surviving spouse or cohabiting partner should have sole custody of the child.

We also propose that a spouse or cohabiting partner who is or has been a single foster home parent or specially appointed custodian, or who has been a foster home parent or specially appointed custodian along with a partner who has since died, should be able to adopt without their new partner. There is no reason to maintain the requirement that spouses and cohabiting partners should adopt jointly in such a situation.

These proposals mean that certain general impediments to adoption are abolished. But they do not result in any other changes. For an adoption to be granted, it will still have to be considered appropriate. When the adoption relates to a child who has not attained 18 years, the best interests of the child should be given most weight. The wishes of the child should also be taken into account, subject to its age and maturity. The other conditions for adoption should also be fulfilled. For example, consent is generally required from a child who has attained 12 years and from the child’s other parent if the child is a minor and the other parent is a custodian.

Measures for families where more than two adults take parental responsibility

General principles

Our remit in this part of the inquiry has been to consider whether a child’s right to social parents needs to be strengthened and whether the conditions for families in which more than two adults take parental responsibility need to be improved in any other way.

Many children grow up in families other than traditional nuclear families. It is not unusual for one or more adults to take parental responsibility for the child without being the child’s legal parents or custodians, i.e. ‘social parents’. It is important that children growing up in a family with other or more adults than two legal parents have access to their social network and can benefit from it in the same way as other children. The ties that exist between a child and a social parent can be just as strong as the ties to a legal parent. It is important that this relationship is recognised and that there is security and predictability for all children irrespective of what family they grow up in.

Family law legislation is not adapted to children growing up in families other than nuclear families. One point that has been highlighted is that the present system falls short concerning the possibilities for the child to maintain its relationship with a social parent if conflicts arise in connection with a separation or the death of a parent. The nub of the criticism is that, in such a situation, there is a risk of social parents being excluded from the child’s life, even though this means that the child loses contact with someone who has, in practice, functioned as a parent when the child is growing up. The fact that family law legislation is based on the nuclear family also means that social parents can have difficulties in taking parental responsibility, which can then impact on the child. This can, for instance, involve a social parent not getting access to information about the child from e.g. school or health care or there being difficulties in other contexts for a social parent to be involved in questions concerning the child.

To determine whether measures are needed for families where more than two adults take parental responsibility, the problems need to be mapped in more depth. One of our main tasks has therefore been to examine which specific difficulties can arise in different situations for families with children in which more than two adults take parental responsibility. Another task has been to examine how the existing possibilities of supporting the relationship between a child and a social parent are used, especially the child’s right to access with people other than their legal parents.

Our positions on the need for measures have been based on the problems we have identified. One central starting point for our deliberations has been to design our proposals on the basis of the

best interests of the child. Another starting point specified for our remit has been that a need to strengthen the right of the child to social parents should build, in the first place, on mutual understanding and delegation of responsibility and should therefore be satisfied through measures other than expanding the circle of custodians.

Our work on mapping the problems

Our examination of the existing possibilities for a child to maintain their relationship with a social parent has centred on the applicable provisions concerning a child’s right to access with persons other than their legal parents. At present only the social welfare committee has standing to bring an action for access between the child and a person other than a legal parent. When assessing whether to bring such an action, the social welfare committee has to take particular account of the child’s need for access with its grandparents and others who are particularly close to the child.

To look into how these provisions are applied in practice, we drafted a survey that was sent to all social welfare committees in Sweden. Around 65 per cent of the social welfare committees replied to the survey. The survey shows that, in the period 2018–2020, the committees received a total of 110 enquiries about bringing legal action concerning a child’s access with a person other than a legal parent. In addition, such legal action was brought on 6 occasions, corresponding to 5 per cent of all enquiries.

It was grandparents who were behind the great majority of the enquiries. As many as 90 enquiries came from someone in that group. A total of 7 enquiries came from social parents. One case was about a social parent who had functioned as the child’s parent from birth. The other cases were about social parents in re-formed families, i.e. social parents who assumed a parental role following a relationship with the child’s legal parent. Out of the 6 cases in which the social welfare committee brought legal action, one case was about a child’s right to access with a social parent. In this context it should, however, be stressed that the survey responses show that it is relatively common for the child’s custodian and the person who contacted the social welfare committee with an inquiry about access to be able to

reach agreement on the access. Consensus solutions were reached in around a third of the cases.

Then, as regards the mapping of what specific difficulties can arise in different situations for families where more than two adults take parental responsibility, we commissioned Kantar Sifo to conduct a large statistical survey in which information was obtained from a large number of children and adults in different family constellations that include social parents. The survey included two questionnaires that were replied to by adults (536 respondents) and children aged 13–17 years (238 respondents) respectively and also in-depth interviews with adults (22 respondents) and with children of mixed ages (21 respondents). The questions were mainly about whether the participants had experienced or had not experienced problems or challenges associated with the social parent’s legal position in relation to the child, i.e. they are neither a legal parent nor a custodian. The survey dealt specially with the child’s schooling, health care, leisure, activities in associations and travel as well as finances and insurance. The questions put to the children circled essentially around the child’s view of who in their vicinity performs various tasks and whether the child itself wants or does not want their social parent to be involved more in various contexts, e.g. in questions concerning the child’s schooling or health.

The in-depth interviews gave scope both for more elaborated discussions about questions included in the questionnaires and for questions about parenthood and family relations at a deeper level.

Later we will return to the main findings of the survey and what conclusions we draw from it regarding both the needs for reforms and the suitability of various proposals we have considered.

Conclusions about the need for reform

The possibilities for children to maintain a relationship with their social parents after a separation or the death of a parent need to be improved

Overall, our examination of the application of the provisions on a child’s right to access with persons other than its legal parents gives the picture that these provisions play a minor role. This applies particularly in relation to social parents. It is, however, not possible to

draw any certain conclusions about what this is due to. The sparse application may indicate a need for reform, but it may also be the case that the practical need for these regulations is small.

Even if it is not possible to say with certainty why the provisions about a child’s right to access with persons other than its legal parents are not applied particularly often, it is our view that a child’s right to access with social parents should not belong to the same category of rules that apply to family members and relatives who do not have a parental role in relation to the child. Our assessment is that the regulations also need to be adapted to children growing up in families other than nuclear families. It is clear from, for instance, the interviews included in our mapping work that it can sometimes be the case that a child’s perception of who is a parent differs from what follows from the family law regime. Research also shows that it is mainly the social ties between the child and the person exercising the parental role that are of crucial importance for the quality of the relationship and for the child’s experience of parenthood. We therefore see it as less appropriate that the possibilities for the child to have access with someone the child sees as its parent depend to a great extent on how the relationship is defined in legal terms.

One part of this picture is that a recurring theme in the in-depth interviews conducted for us is that many feel a concern about how the relationship between a child and its social parent would be affected if there were differences of opinion after a separation or the death of a parent.

From a children’s rights perspective, the reasons for meeting a child’s need to maintain a relationship of importance to the child, even against the will of its custodian, also carry much more weight regarding access with someone who has, in practice, functioned as a parent of the child than concerning a family member or relative that the child has had some other form of relationship with. The balance struck between opposing interests is different when the child’s right to access with someone the child sees as its parent is involved.

Our overall assessment is that the rules about a child’s right to access with its legal and its social parents should be more similar than they are today. There needs to be an adaptation to strengthen the child’s right to the adults the child regards as its parents when the child is growing up in a family constellation where there is not a full match between legal and social parenthood.

There is a need to facilitate everyday life for certain families in which social parents take parental responsibility

The questionnaire survey of adults shows that most of them had not experienced any great difficulties with the present system. At the same time, there is a relatively large minority in many areas that has replied that they have experienced great or very great problems associated with a social parent’s possibilities of exercising parental responsibility. Questions concerning access to digital platforms (e.g. school platforms or the 1177 Vårdguiden healthcare guide) show distinctly negative results in several areas. There is a consistently higher share of respondents who have replied that they experience great or very great problems in questions that deal in various ways with access to digital platforms.

The questionnaire survey for children shows, for instance, that many of the children do not think that it matters whether it is their custodian or a social parent who performs a particular task or is present in some specific context. It is important, at the same time, to stress that a relatively large group expressed the view that they do not want their social parent to be more involved than they already are.

The fact that a majority do not experience any real worries with the present system does not, in our view, necessarily mean that there is no need to take measures. In making that assessment it is not possible to apply too quantitative an approach. On the contrary, the starting point should be that the regulations should, as far as possible, meet every child’s needs, irrespective of their family constellation. As stated above, we can also see that in many of the questions there is a relatively large minority who hold a differing view.

In the in-depth interviews with both children and adults several specific examples emerged of what difficulties in various areas can be like. They can, for example, involve making day-to-day work-life balance harder to handle or something important being neglected because a social parent is unable to sign in to digital platforms and access information or perform various measures in them. Similar problems can arise as a result of, for example, various limitations for booking appointments or visits in health care. Another example is that several social parents have testified that they cannot be involved in the child’s schooling as desired. This can, for example, involve an inability to follow the child’s schooling or not having the right to be

present at the child’s development dialogues. Especially when the child has special needs, difficulties can also arise in achieving a reasonable balance in the distribution of tasks between the adults in the family since the responsibility for custody in these cases is often more extensive than in other families.

Overall, our mapping of the problems shows that the present system can be improved in terms of meeting the needs that children and adults have in families where social parents take a great deal of parental responsibility. In questions concerning the child, the division of responsibilities in these families differs from the one that the regulations are designed for. This means, not least in terms of the child’s interests, that there is reason to consider various measures that can facilitate the active assumption of responsibility exercised de facto by many social parents.

Another consideration pointing in the same direction is the fact that there are among the families – as is also shown by the mapping results –varying experiences regarding, for example, the possibilities for a social parent to accompany the child on a health care visit, take part in a development dialogue or get access to a digital school platform. There also seems to be uncertainty among many actors about the extent to which it is possible to accommodate wishes to involve a social parent.

However, the mapping work does not show that the families experience considerably greater difficulties in one or a few special areas, such as school or health care. When the results in various areas are compared the picture is, on the contrary, fairly similar. Nor do the problems concern clearly defined questions, e.g. a social parent’s possibilities of taking decisions on a few specific questions, accessing certain information or representing the child in a particular context. We therefore draw the conclusion that our proposals should have a more general range and not be restricted to special legislation in some specially selected areas.

Another conclusion we can draw is that the need for reform does not apply to a certain readily identifiable group of families. Our mapping results do not show that experience of encountering difficulties in various areas can be clearly linked to e.g. family constellation or the child’s housing situation. Quite generally, families with social parents are a multifaceted group, which brings particular difficulties in deciding suitable bounds for various proposals. It is, for

example, not precise in this context to start from established requirements such as “parent’s spouse or cohabiting partner”. Instead, we have found that the sole common factor for families that experience great difficulties is that there are social parents in the families who take extensive parental responsibility and who also expect to be given what is needed to do so.

Evaluation of conceivable measures

We have analysed advantages and disadvantages of a number of different measures. We will shortly get back to the ones we think should be implemented. As regards the alternatives that we see no reason to go any further with, our assessment in most cases is that the measure concerned is either insufficient to meet existing needs or less accurate in doing so. Some of the measures that we have evaluated appear to be less suitable for other reasons, e.g. because they are too far-reaching.

We have, for instance, concluded that the following measures should not be implemented: a right to appeal a social welfare committee’s decision not to take legal action concerning access; rights linked directly to marriage to or a cohabiting relationship with the child’s legal parent; an independent right for social parents to access information and a possibility of entering into an agreement to be more than two custodians.

Our proposals

Information for families containing social parents

The mapping results show that it is unusual for families in which more than two adults take parental responsibility to use powers of attorney. Some families are of the view that powers of attorney are difficult or complicated to use. Others seem not to be aware that the possibility exists. At the same time, few of those who have used powers of attorney have experienced that they do not work. It is therefore no great step to assume that many families would experience fewer problems in their everyday lives if they made use of powers of attorney.

We also make the assessment that there is a quite general need for cohesive and simple information about rules that include social parents and about the possibilities available to give social parents a legal mandate in various ways to act in matters concerning the child. It has emerged, through the contacts we have had with people working in the area and in other ways, that one conceivable explanation of why the provisions about a child’s access with persons other than its legal parents are seldom applied is that some social parents are simply not aware of the existence of the rules.

We therefore propose that the Family Law and Parental Support Authority be given a commission to implement information measures with the aim of increasing knowledge about the above-mentioned rules and possibilities. It should be left to the Authority to decide on the detailed design of its information measures.

Parental power of attorney – a new form of power of attorney

As stated above, our proposals should have a general range and should, in the first place, satisfy needs in families where social parents take an extensive parental responsibility. Our mapping work show that a substantial part of the problems that families encounter in their everyday lives are linked to access to digital platforms. Many of these platforms check individuals signing in against authorisation data collected from the population register. To achieve real change, we therefore make the assessment that social parents’ authorisation may have to be entered in the population register, as is the case for a custodian.

We therefore propose the introduction of a new form of power of attorney – a parental power of attorney– that makes it easier for social parents, for example, to obtain a more general authorisation to handle questions concerning the child. Information about the power of attorney should be registered in the population register and the power of attorney should be accompanied by a predetermined authorisation specified by law to act in the place of the custodian in various matters concerning the child. As regards the child’s personal affairs, the authorisation should, in principle, correspond to the scope that a custodian has to act on their own when a child is in the custody of two custodians. If the custodian is also the child’s guardian, the

parental power of attorney should also include a right to access information in matters regarding the child’s financial affairs to the same extent as a guardian.

This proposal means that the child’s custodian would be able to give a parental power of attorney by registering it with the Swedish Tax Agency. If the child has attained 12 years the child should, as the main rule, have to give its consent to the registration of a parental power of attorney.

A parental power of attorney should expire when the child attains 18 years or is de-registered from the population register. As a rule, it should also expire if there is a change in the custody of the child. As is the case with other powers of attorney, the principal, i.e. the custodian, should be able to revoke a parental power of attorney. However, a child who has attained 12 years and a person who has received a parental power of attorney should be able to arrange for the expiry of the power of attorney.

The Swedish Tax Agency’s processing of a parental power of attorney should be limited to a control of a few formal requirements, e.g. that the child and the attorney are registered in Sweden and that the holder has attained 18 years. The Swedish Tax Agency’s decision in cases concerning parental powers of attorney should be appealable, but its decision should become effective immediately.

The assignment as a holder of a parental power of attorney is personal, and it should therefore not be possible to transfer the assignment to someone else. The holder should carry out their assignment in accordance with the best interests of the child and should increasingly take the child’s views and wishes into account as the child becomes older and more mature. The holder should also, except in certain special exceptional cases, follow instructions given by the custodian and consult with them on important questions: We also propose that there should be special provisions about the liability of the holder when performing the assignment, in relation to both the custodian and third parties.

Child’s right to access with social parents strengthened

To strengthen a child’s right to its social parents, we propose the introduction of an independent right to bring legal action in questions concerning access for a person considered to be a “special access person”. This means a person with whom the child has a relationship corresponding to that between a child and parent. In our assessment, this system decreases the risk that conflicts between adults will lead to the child losing contact with someone the child views as their parent.

The intention is that the new provision on access should be applied restrictively. The crucial point should be how the relationship appears from the child’s perspective. It can, as a rule, be assumed that the relationship that has to exist between a child and a special access person can only arise if the person concerned has lived with the child for a significant part of the child’s life and has, during that period, also taken such an extensive responsibility for the care and upbringing of the child that normally accompanies parenthood.

There are similar rules in several comparable countries, for instance Finland. Considering the experience from that country and other factors, we make the assessment that the risk of anything other than a marginal increase in the number of court cases is small.

In an overall assessment, our proposal has distinct advantages for a small group of children living in families in which the relationship to a social parent is as close and important as the relationship to a legal parent. At the same time, there seems to be a clearly limited risk of other children being the subject of more disputes. In our assessment, this proposal also has better prospects than other measures we have considered of strengthening the child’s right to its social parents in practice.

Considering that there has to be a parent-child relationship between the child and the special access person, we propose that the provisions concerning the procedure for – and the implementation of – access with a parent should also be applied when the question of access relates to a special access person. These include requirements for participation in information meetings, the possibility of making an agreement on the child’s access, the distribution of travel costs and the conditions for deciding on access support.

If a child is to have access with several persons, special deliberations will be required. An examination of whether access is in the best interests of the child must always take account of the child’s need for a stable and cohesive everyday life.

Expanded possibilities for cooperation talks

When the group of persons that have an independent right to bring legal action in matters concerning access is expanded, the regulations should also be adapted so that the conditions for achieving consensus solutions correspond to those that apply to access disputes between parents. As much as possible should be done to avoid a child becoming involved in a legal dispute. We therefore propose that the municipality’s obligation to offer cooperation talks should be expanded to also cover talks with the purpose of the child’s custodian and a special access person reaching agreement on questions concerning access.

We consider, however, that these cooperation talks should also be able to cover the child’s personal affairs regarding matters other than access even though any agreements in other matters cannot be given the form of an enforceable contract. The existence of such a need is indicated, not least, by the fact that cooperation talks are already being arranged at present between custodians and social parents. Municipalities ought to have a clear mandate to arrange these talks. We also consider that, in terms of the best interests of the child, it is important that adults in more family constellations than at present can get help on finding consensus solutions.

Greater possibilities of taking account of the best interests of the child when custody is decided after the death of a parent or custodian

If both parents have custody of a child and one of them dies, the surviving parent is given sole custody. In many cases this is obviously in the best interests of the child. However, it need not always be so.

If the child has been living with the parent who died, it is not certain that the child has a close relationship with the other parent, even though there has been joint custody. There are custodians who

are more or less absent from a child’s life, with whom the child does not have a close relationship. In these cases the death of a residential parent can result in a dramatic uprooting, with the child being forced to move from its previous home to a parent with whom the child has, until then, only had limited contact. If the child has been living for a time with a social parent – typically the person who was the deceased parent’s spouse of cohabiting partner – it can be in the best interests of the child to continue living with them instead.

We therefore propose the introduction of rules – like those that apply in some of our Nordic neighbours – enabling account to be taken of the child’s residential situation when custody is decided after the death of a parent, even if the surviving parent had joint custody with the deceased parent. According to our proposal the court should, when legal action is brought by the social welfare committee, decide to transfer the custody from the surviving parent to one or two specially appointed custodians if this is more suitable. The action should be brought within six months of the parent’s death.

We make the assessment, at the same time, that there will be cases where a transfer of custody could be ordered, but where the surviving legal parent and the social parent that the child has lived with agree that it is best for the child that the two of them exercise custody jointly. There can, for instance, be a common view that the child should be able to stay on in the same home as before. In addition, there can also be good possibilities in other cases of continuing cooperation that has long worked well in matters concerning the child.

Having regard, in the first place, to these situations, we also propose a simpler system under which the surviving parent can apply to a court to be allowed to exercise custody jointly with a specific person. The court should appoint that person to exercise custody jointly with the parent as a specially appointed custodian, if the person meets the general requirements to be made a specially appointed custodian and it is not apparent that joint custody is incompatible with the best interests of the child. In this particular situation, however, there should not be any requirement of marriage or a cohabiting relationship for joint custody. The possibility of applying for joint custody with a particular person should be available both when the surviving parent is already a custodian and when they are entrusted with custody in connection with the other parent’s death. The application should be processed as a court matter.

In addition, we propose that corresponding rules should apply when a child is in the custody of two specially appointed custodians and one of them dies. We also propose several consequential amendments because a child may be in the custody of a parent and a specially appointed custodian jointly. The proposal means, for instance, that the provision on parental administration of guardianship should be applied when both a parent and a specially appointed custodian are guardians, even if the specially appointed custodian is to be regarded as a specially appointed guardian. In addition, the rules for the dissolution of joint custody between a parent and a specially appointed custodian should correspond to what applies when a child is in the custody of two specially appointed custodians.

Impacts of our proposals

Our proposals are assessed to have positive impacts for children and young people in particular. The amendments we propose to the family law regime mean that a child’s right to their parents is strengthened. Moreover, the family law regime will be the same for all children, irrespective of what family constellation the child is living in. Having clear, simple and well-presented regulations also reduces the risk of error in the application of the law. Our proposals concerning the annulment of parenthood for the parent who did not give birth to the child means that the child’s interest of security and stability in their existing family relationships is given stronger protection than at present. With our proposals for expanded possibilities of adoption, more children are also given the possibility of consolidating an existing family relationship.

Several of our proposals also mean that a child’s right to social parents is strengthened. Taken together, the proposals contribute to a family law regime that is better at meeting the child’s need for security and the child’s right to retain and develop their relationships with the adults the child regards as their parents, irrespective of what family constellation the child is growing up in.

We also assess our proposals as having positive impacts for the adults in the vicinity of the child, both legal and social parents. Several proposals are assessed to promote equal rights and oppor-

tunities for LGBTQI persons. The proposals are also assessed to have positive, but limited, gender equality impacts.

The proposals are assessed to have marginal or limited impacts for government agencies and courts. Some proposals must be considered to entail some increase in the municipal undertaking. However, the proposals are assessed as proportionate and their purposes cannot be achieved in a way that encroaches less on local self-government. Nor are the proposals assessed to lead to other than negligible cost increases, and therefore they do not raise the question of application of the local government financing principle.

The proposal of a parental power of attorney is assessed as resulting in development costs for the Swedish Tax Agency of around SEK 10 million. It should be possible to accommodate these costs within the Agency’s existing funding. The ongoing processing of matters concerning parental powers of attorney is assessed to only have a marginal effect on the Agency.

1. Författningsförslag

1.1. Förslag till lag om ändring i föräldrabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om föräldrabalken1

dels att 1–3 kap. och 7 kap. 20 § ska upphöra att gälla,

dels att nuvarande 6 kap. 10 d–g §§ ska betecknas 10 f–i §§,

dels att 4 kap. 6, 21 och 22 §§, 6 kap. 2, 3, 4, 9, 10 c, 15 a, 15 b,

15 c, 17, 17 a, 17 c, 18, 18 a, 20 och 20 b §§, 7 kap. 12, 13, 15, 16 och 18 §§, 10 kap. 3 och 5 §§, 11 kap. 2, 15, 16 och 25 §§, 12 kap. 2 §, 20 kap. 1 och 11 §§ och 21 kap. 1 c och 3 §§ ska ha följande lydelse,

dels att det ska införas tre nya kapitel, 1–3 kap., och tio nya para-

grafer, 6 kap. 9 a–e, 10 d och 10 e §§, 10 kap. 2 a och 4 §§ och 11 kap. 3 b §, av följande lydelse.

1 kap. Om föräldraskapet till barn

Föräldraskap för den som har fött barnet

1 § Den som har fött ett barn, är förälder till barnet.

Föräldraskap för den som inte har fött barnet

Föräldraskap på grund av äktenskap

2 § Om den som har fött barnet är gift vid barnets födelse, är även maken förälder till barnet. Detsamma gäller om maken har avlidit och barnet föds inom sådan tid efter makens död att barnet kan ha tillkommit dessförinnan.

1 Balken omtryckt 1995:974. Senaste lydelse av 7 kap. 20 § 2005:434.

Föräldraskap på grund av fastställelse

3 § Om föräldraskap inte följer av 2 § eller om ett föräldraskap har hävts enligt 8 §, ska föräldraskapet för den som inte har fött barnet fastställas genom bekräftelse eller dom.

Föräldraskap ska dock inte fastställas om

1. den som har fött barnet har genomgått en insemination eller befruktning utanför kroppen enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. eller om den som har fött barnet har genomgått en insemination eller befruktning utanför kroppen vid en behörig inrättning i utlandet och barnet har rätt att ta del av uppgifter om spermiedonatorn,

2. den som har fött barnet varken var gift eller sambo vid tidpunkten för behandlingen, och

3. det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen.

Andra stycket hindrar inte att spermiedonatorn bekräftar föräldraskapet.

I 9 § finns bestämmelser om samtidig hävning och fastställelse av föräldraskap.

Fastställande av föräldraskap genom bekräftelse

4 § En bekräftelse av föräldraskap får göras digitalt i ett särskilt system som tillhandahålls av den myndighet som regeringen bestämmer, om

1. den som har fött barnet och den som ska lämna bekräftelsen har fyllt 18 år och är folkbokförda i Sverige vid barnets födelse, och

2. barnet är folkbokfört i Sverige när bekräftelsen lämnas. Bekräftelsen ska godkännas digitalt av den som har fött barnet. Bekräftelsen ska lämnas och godkännas senast 14 dagar efter barnets födelse.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer kan med stöd av 8 kap. 7 § regeringsformen meddela närmare föreskrifter om hur en digital bekräftelse ska lämnas och godkännas.

5 § En bekräftelse av föräldraskap till ett barn som inte har fyllt 18 år görs, om det inte redan har bekräftats digitalt enligt 4 §, skriftligen vid ett personligt besök hos socialnämnden. Bekräftelsen ska skriftligen

godkännas av socialnämnden och av den som har fött barnet eller en särskilt förordnad vårdnadshavare eller en tillfällig vårdnadshavare för barnet. Socialnämnden får lämna sitt godkännande endast om det kan antas att föräldraskapet för den som har lämnat bekräftelsen inte senare kan komma att hävas enligt 10 §. Socialnämnden får i enskilda fall medge undantag från kravet på personligt besök, om det finns särskilda skäl.

Bekräftelsen får göras även före barnets födelse. Socialnämnden får dock inte godkänna bekräftelsen förrän barnet har fötts.

En bekräftelse av föräldraskap till ett barn som har fyllt 18 år görs skriftligen och ska bevittnas av två personer. Bekräftelsen ska skriftligen godkännas av barnet självt.

Fastställande av föräldraskap genom dom

6 § Rätten ska genom dom fastställa att en person är förälder till barnet om

1. det genom en rättsgenetisk undersökning är utrett att barnet har tillkommit med personens spermier,

2. det är utrett att personen har haft samlag med den som har fött barnet under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom samlaget, eller

3. det är utrett att en insemination eller befruktning utanför kroppen har utförts med personens spermier under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen.

Föräldraskapet kan inte fastställas genom dom för en person som har donerat spermier enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. eller till en behörig inrättning i utlandet om mottagaren av spermierna var någon annan än donatorns make eller sambo.

Om ett föräldraskap kan fastställas enligt 7 §, ska den paragrafen tillämpas i stället för denna paragraf.

7 § Om den som har fött barnet har genomgått en insemination eller befruktning utanför kroppen med samtycke av sin make eller sambo och behandlingen har genomförts med spermier från någon

annan än maken eller sambon, ska rätten genom dom fastställa att den som har lämnat samtycket är barnets förälder om

1. behandlingen har utförts enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. eller behandlingen har utförts vid en behörig inrättning i utlandet och barnet har rätt att ta del av uppgifter om spermiedonatorn, och

2. det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen.

Hävande av ett föräldraskap som har uppkommit på grund av äktenskap

8 § Rätten ska häva föräldraskapet för en make som är förälder enligt 2 §, om

1. det genom en rättsgenetisk undersökning är utrett att barnet inte har tillkommit med makens spermier,

2. det är utrett att den som har fött barnet har haft samlag med någon annan än maken under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom samlaget, eller

3. barnet har tillkommit före äktenskapet eller när makarna levde åtskilda och det inte är sannolikt att makarna har haft samlag med varandra under den tid då barnet kan ha tillkommit.

Första stycket gäller inte om det är sannolikt att barnet har tillkommit genom en insemination eller befruktning utanför kroppen som har genomförts med spermier från någon annan än maken. Rätten ska i en sådan situation häva föräldraskapet för maken om

1. maken inte har samtyckt till behandlingen,

2. föräldrarna varken var gifta eller sambor vid tidpunkten för behandlingen, eller

3. behandlingen varken har utförts enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. eller vid en behörig inrättning i utlandet och barnet har rätt att ta del av uppgifter om spermiedonatorn.

9 § Om en make som är förälder enligt 2 § skriftligen godkänner någon annans bekräftelse av föräldraskapet, och 5 § har iakttagits i fråga om bekräftelsen, blir den som har lämnat bekräftelsen förälder till barnet i stället för maken. Bekräftelsen ska dock i detta fall alltid

vara skriftligen godkänd av den som har fött barnet. Om barnet har fyllt 15 år, ska bekräftelsen dessutom vara skriftligen godkänd av barnet.

Hävande av ett föräldraskap som har fastställts genom bekräftelse

10 § Rätten ska häva föräldraskapet för den som har lämnat en bekräftelse enligt 4 eller 5 § om det genom en rättsgenetisk undersökning eller på annat sätt är utrett att barnet inte har tillkommit med spermier från den som har lämnat bekräftelsen.

Första stycket gäller inte om det är sannolikt att barnet har tillkommit genom en insemination eller befruktning utanför kroppen som har genomförts med spermier från någon annan än den som har lämnat bekräftelsen. Rätten ska i en sådan situation häva föräldraskapet för den som har lämnat bekräftelsen om

1. den som lämnat bekräftelsen inte har samtyckt till behandlingen,

2. föräldrarna varken var gifta eller sambor vid tidpunkten för behandlingen, eller

3. behandlingen varken har utförts enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. eller vid en behörig inrättning i utlandet och barnet har rätt att ta del av uppgifter om spermiedonatorn.

Barnets rätt till upplysning i vissa fall

11 § Ett barn som har tillkommit genom en sådan insemination eller befruktning utanför kroppen som har utförts med andra könsceller än föräldrarnas egna har rätt att av sina föräldrar få veta det.

Föräldrarna ska så snart det är lämpligt upplysa barnet om att han eller hon har tillkommit genom en sådan behandling.

2 kap. Om socialnämndens medverkan vid utredning och fastställande av föräldraskap

Skyldighet att utreda vem som har fött ett barn

1 § Om det inte är känt eller är oklart vem som har fött ett barn som inte har fyllt 18 år och som har sin hemvist i Sverige, är socialnämnden skyldig att försöka utreda detta.

Skyldighet att utreda föräldraskap för barnets andra förälder

2 § Om ett barn som inte har fyllt 18 år och som har sin hemvist i

Sverige inte har någon förälder på grund av äktenskap eller fastställelse, är socialnämnden skyldig att försöka utreda vem som är barnets andra förälder och se till att föräldraskapet fastställs.

Om den förälder som har fött barnet har fyllt 18 år och är folkbokförd i Sverige när barnet föds, inträder skyldigheten enligt första stycket först 15 dagar efter barnets födelse.

Ansvarig socialnämnd

3 § Uppgifterna enligt 1 och 2 §§ åligger socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört eller, om barnet inte är folkbokfört i

Sverige, i den kommun där barnet vistas.

4 § Om barnets folkbokföring eller vistelseort ändras efter det att socialnämnden har inlett sin utredning, är nämnden ändå skyldig att slutföra sin uppgift.

Socialnämnden kan flytta över ärendet till socialnämnden i annan kommun, om det skulle avsevärt underlätta utredningen. Den andra socialnämnden ska genast underrättas om ett sådant beslut.

Socialnämndens beslut enligt andra stycket får överklagas hos länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas hos allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Utredningens bedrivande

5 § Socialnämnden ska vid sin utredning hämta in upplysningar från barnets förälder och andra personer som kan lämna uppgifter av betydelse för utredningen.

På nämndens begäran ska socialnämnden i en annan kommun lämna biträde vid utredningen.

6 § Om frågan om vem som har fött barnet kan bedömas med tillräcklig säkerhet på grund av socialnämndens utredning, ska nämnden anmäla till Skatteverket vem som har fött barnet. Till anmälan ska socialnämnden bifoga sin utredning.

Om frågan om vem som är barnets andra förälder kan bedömas med tillräcklig säkerhet på grund av socialnämndens utredning, ska nämnden bereda den som kan antas vara förälder till barnet tillfälle att bekräfta föräldraskapet.

7 § Socialnämnden ska verka för att en rättsgenetisk undersökning görs beträffande barnet, barnets förälder och den som kan vara förälder till barnet, om den som kan vara förälder till barnet begär det eller om socialnämnden annars bedömer att det behövs.

8 § Socialnämnden ska föra protokoll över det som förekommer vid utredningen av betydelse för frågan om vem som kan vara barnets förälder.

Utredningen ska bedrivas skyndsamt. Om utredningen avser föräldraskapet för barnets andra förälder ska utredningen vara slutförd inom ett år från barnets födelse, om det inte finns särskilda skäl.

Socialnämndens möjligheter att lägga ner en påbörjad utredning

9 § Socialnämnden får lägga ner en påbörjad utredning om vem som har fött ett barn om det visar sig omöjligt att få de upplysningar som behövs för bedömning av frågan.

Socialnämnden får lägga ner en påbörjad utredning om föräldraskapet för barnets andra förälder, om det

1. visar sig omöjligt att få de upplysningar som behövs för bedömning av föräldraskapsfrågan,

2. framstår som utsiktslöst att försöka få föräldraskapet fastställt av domstol,

3. har lämnats ett samtycke av den förälder som har fött barnet eller en särskilt förordnad vårdnadshavare eller en tillfällig vårdnadshavare enligt 4 kap. 8 § till adoption av barnet, eller

4. av särskilda skäl finns anledning att anta att en fortsatt utredning eller en rättegång skulle vara till men för barnet eller utsätta den förälder som har fött barnet för påfrestningar som innebär fara för dennes psykiska hälsa.

Socialnämnden ska lägga ner en påbörjad föräldraskapsutredning om något föräldraskap inte ska fastställas enligt 1 kap. 3 § andra stycket.

Socialnämndens beslut att lägga ner en påbörjad utredning får överklagas till länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Socialnämndens utredningsskyldighet när barnet har en andra förälder på grund av äktenskap

10 § Om någon på grund av äktenskap är förälder till ett barn som inte har fyllt 18 år och som har sin hemvist i Sverige, ska socialnämnden, om barnets vårdnadshavare eller någon av vårdnadshavarna eller maken begär det och det är lämpligt, utreda om någon annan kan vara förälder till barnet.

I fråga om utredningen tillämpas 3–8 §§. Utredningen får läggas ner om det finns skäl som anges i 9 § andra stycket 1 eller 4 eller om det annars är lämpligt. Utredningen ska läggas ner om något föräldraskap inte ska fastställas enligt 1 kap. 3 § andra stycket.

Socialnämndens beslut att inte påbörja en utredning enligt denna paragraf eller att lägga ner en påbörjad utredning får överklagas till länsstyrelsen. Länsstyrelsens beslut får överklagas till allmän förvaltningsdomstol. Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

3 kap. Vissa bestämmelser om rättegången i mål om föräldraskap för den förälder som inte har fött barnet

Mål om hävande av föräldraskap

1 § En talan om hävande av föräldraskap för den förälder som inte har fött barnet får väckas av barnet eller någon av föräldrarna.

Barnet ska väcka talan mot den förälder som inte har fött barnet. Den förälder som inte har fött barnet ska väcka talan mot barnet.

Den förälder som har fött barnet ska väcka talan mot barnet och den andra föräldern.

Om barnet eller den förälder som inte har fött barnet har avlidit, ska talan i stället väckas mot hans eller hennes arvingar. Om en avliden förälder förutom make efterlämnar sådana arvingar som avses i 3 kap. 2 § ärvdabalken, ska talan, när det gäller dem, riktas mot den eller dem som har den bästa arvsrätten när talan väcks.

2 § En förälder ska väcka talan om hävande av föräldraskap som har uppkommit på grund av äktenskap inom tre år från barnets födelse. Om föräldraskapet har fastställts genom bekräftelse, ska en förälder väcka talan om hävande av föräldraskapet inom tre år från det att bekräftelsen lämnades. Om det finns synnerliga skäl, får en förälders talan prövas även om den har väckts efter tidsfristens utgång.

Om den som är barnets förälder på grund av äktenskap har avlidit utan att förlora sin talerätt och han eller hon inte varaktigt har sammanbott med barnet och inte heller efter barnets födelse behandlat barnet som sitt, har den avlidnes make och var och en som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv rätt att väcka talan om hävande av den avlidnes föräldraskap. Om den avlidne förutom make efterlämnar sådana arvingar som avses i 3 kap. 2 § ärvdabalken, har var och en av dem rätt att väcka talan under samma förutsättningar.

Arvingarna i andra stycket har inte rätt att väcka talan om det vid dödsfallet har gått mer än ett år från det att en talan, som grundats på att den avlidne är förälder till barnet, har väckts mot honom eller henne och han eller hon har fått del därav eller om mer än ett år har gått sedan anspråk på samma grund har framställts mot den avlidnes dödsbo.

3 § Om barnet har fyllt 15 år för barnet sin egen talan. Om barnet är yngre än 15 år förs barnets talan av en god man, om en sådan ska förordnas enligt 11 kap.

4 § Om den förälder som har fött barnet inte är part i målet ska föräldern höras, om det kan ske.

5 § En talan om hävande av föräldraskap får väckas vid rätten i den ort där barnet har sin hemvist eller, om barnet har avlidit, vid den rätt som har att ta upp tvist om arv efter barnet. Om det inte finns

någon annan behörig domstol, ska målet tas upp av Stockholms tingsrätt.

Mål om fastställande av föräldraskap

6 § En talan om fastställande av föräldraskap för den som inte har fött barnet väcks av barnet. I fall som avses i 2 kap. 2 § förs barnets talan av socialnämnden. Om föräldern som har fött barnet har vårdnaden om barnet, får den föräldern alltid föra barnets talan, även om denne inte har fyllt 18 år. En talan får vidare alltid föras av en särskilt förordnad vårdnadshavare eller en tillfällig vårdnadshavare för barnet.

7 § Om det pågår ett mål om fastställande av föräldraskap, kan frågan om föräldraskapet till barnet prövas endast i det målet. Talan får i målet föras mot flera. I en avlidens ställe ska talan föras mot de arvingar till den avlidne som anges i 1 §.

När socialnämnden ansvarar för att föräldraskap fastställs, ska nämnden föra talan mot den eller de som enligt nämndens utredning eller vad som framkommit under målets handläggning skäligen kan komma i fråga som förälder till barnet.

På ansökan av svarande ska rätten utfärda stämning mot någon som inte redan är instämd i målet och pröva om denne är förälder till barnet. Om sådan ansökan gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om stämningsansökan.

8 § När socialnämnden ansvarar för att föräldraskap fastställs väcks talan vid rätten i den ort där socialnämnden finns. Rätten kan flytta över målet till en annan domstol, om det skulle avsevärt underlätta handläggningen av målet.

I andra fall än som avses i första stycket väcks talan om fastställande av föräldraskap vid den rätt där den som fastställelsen avser ska svara i tvistemål i allmänhet eller, om talan förs mot flera, en av dem ska svara. Talan mot en avlidens arvingar får väckas vid den rätt där dödsboet svarar.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första och andra stycket, tas målet upp av Stockholms tingsrätt.

9 § I samband med att socialnämnden väcker talan ska protokollet över nämndens utredning ges in till rätten. Om talan väcks av någon annan och socialnämnden har gjort en utredning i frågan, ska rätten begära in socialnämndens protokoll.

Svaranden ska delges protokollet i samband med stämningen. Rätten får förelägga socialnämnden att komplettera utredningen om föräldraskapet.

10 § Rätten ska se till att frågan om föräldraskapet till barnet blir tillräckligt utredd. Var och en som kan föra talan på barnets vägnar ska ges tillfälle att yttra sig i målet.

Vittnesförhör får inte hållas i syfte att styrka att vittnet har haft samlag med den förälder som har fött barnet under tid då barnet kan antas ha tillkommit.

Talan får inte prövas slutligt före barnets födelse.

11 § Om talan återkallas mot en av flera, får målet avskrivas i den delen endast om alla samtycker. Om återkallelsen avser den som har stämts enligt 7 § tredje stycket, krävs samtycke även från barnet.

Om målet avskrivs i en viss del ska rätten fatta beslut om rättegångskostnaden i den delen.

12 § När socialnämnden för talan om fastställande av föräldraskap gäller andra och tredje styckena i fråga om rättegångskostnader i stället för 18 kap.17 §§rättegångsbalken.

Parterna ska stå för sina egna rättegångskostnader. Svaranden kan dock förpliktas att helt eller delvis ersätta en annan part för dennes rättegångskostnad, om svaranden har handlat på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken eller om det annars finns särskilda skäl.

Om en parts ställföreträdare, ombud eller biträde handlat på sätt som avses i 18 kap. 3 eller 6 § rättegångsbalken, kan han eller hon förpliktas ersätta kostnaden som därigenom vållats annan part. Rätten kan besluta om detta även utan yrkande.

13 § Om en dom om föräldraskap överklagas, ska den högre rätten pröva föräldraskapsfrågan i hela dess vidd. En upplysning om detta ska tas in i ett föreläggande att svara på överklagandet.

Om högre rätt finner att någon som inte är part i målet skäligen kan komma i fråga som förälder till barnet, ska domen på yrkande av part undanröjas och återförvisas i sin helhet till den domstol som först har dömt i målet.

Bestämmelserna i 10 och 11 §§ ska tillämpas vid målets handläggning i högre rätt. När socialnämnden för talan ska även 9 § tredje stycket och 12 § tillämpas i högre rätt.

Förening av mål

14 § Även om någon på grund av äktenskap är förälder till ett barn, får, under förutsättning att en talan om hävande av makens föräldraskap har väckts och ännu inte prövats, talan om fastställande av att någon annan är barnets förälder väckas vid samma domstol. Målen ska då handläggas i en rättegång.

Om talan i båda målen som avses i första stycket bifalls, ska vid prövning i högre rätt frågan om fastställande av föräldraskapet prövas, även om domen inte har överklagats i den delen.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 kap.

6 §2

Makar och sambor får endast adoptera gemensamt.

En make eller sambo får dock med sin makes eller sambos samtycke adoptera hans eller hennes barn. I fråga om samtycket tillämpas 8 § andra stycket. En make eller sambo får även i annat fall adoptera ensam om den andra maken eller sambon vistas på okänd ort eller är varaktigt förhindrad att adoptera till följd av en psykisk sjukdom eller något annat liknande förhållande.

En nuvarande eller tidigare make eller sambo får dock med sin nuvarande eller tidigare makes eller sambos samtycke adoptera hans eller hennes barn. I fråga om samtycket tillämpas 8 § andra stycket. Något samtycke krävs

dock inte om den tidigare maken eller sambon är avliden. En make eller sambo får också adoptera utan medverkan av den andra maken eller sambon om adoptionen avser någon som han eller hon är eller

2 Senaste lydelse 2018:1288.

har varit vårdnadshavare för eller som för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem har tagits emot av honom eller henne. En

make eller sambo får även i annat fall adoptera ensam om den andra maken eller sambon vistas på okänd ort eller är varaktigt förhindrad att adoptera till följd av en psykisk sjukdom eller något annat liknande förhållande.

Andra än makar och sambor får inte adoptera gemensamt.

Tidigare makar eller sambor får dock gemensamt adoptera ett barn som de är eller har varit vårdnadshavare för eller som för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem har tagits emot av dem tillsammans.

21 §3

Den som har adopterats ska anses som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina tidigare föräldrar. Om en make eller

sambo har adopterat den andra makens eller sambons barn, ska

den som har adopterats dock anses som makarnas eller sambornas gemensamma barn. Lag eller annan författning som tillägger släktskapet mellan barn och förälder rättslig betydelse ska tillämpas på den som har adopterats och hans eller hennes adoptivförälder.

Den som har adopterats ska anses som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina tidigare föräldrar. Om adoptionen

avser en nuvarande eller tidigare makes eller sambos barn, ska den

som har adopterats dock anses som de nuvarande eller tidigare makarnas eller sambornas gemensamma barn. Lag eller annan författning som tillägger släktskapet mellan barn och förälder rättslig betydelse ska tillämpas på den som har adopterats och hans eller hennes adoptivförälder.

Första stycket gäller inte i den utsträckning något annat är särskilt föreskrivet eller följer av rättsförhållandets natur.

3 Senaste lydelse 2018:1288.

22 §4

Om makar eller sambor gemensamt adopterar ett barn, står barnet under vårdnad av båda makarna eller samborna från den tidpunkt adoptionsbeslutet får laga kraft. Detsamma gäller om en make eller sambo adopterar den andra makens eller sambons barn. Om en person i annat fall ensam adopterar ett barn, står barnet under vårdnad av adoptivföräldern från den tidpunkt adoptionsbeslutet får laga kraft.

Om nuvarande eller tidigare makar eller sambor gemensamt adopterar ett barn, står barnet under vårdnad av båda de nuvar-

ande eller tidigare makarna eller

samborna från den tidpunkt när adoptionsbeslutet får laga kraft. Detsamma gäller om en make eller sambo adopterar den andra makens eller sambons barn. Om

någon adopterar en tidigare makes eller sambos barn och den tidigare maken eller sambon är i livet, står barnet under vårdnad av båda de tidigare makarna eller samborna från den tidpunkt när adoptionsbeslutet får laga kraft. Om en

person i annat fall ensam adopterar ett barn, står barnet under vårdnad av adoptivföräldern från den tidpunkt när adoptionsbeslutet får laga kraft.

6 kap.

2 §5

Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare eller åt en tillfällig vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller 18 år.

Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte rätten har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare eller åt en tillfällig vårdnadshavare. Ett

barn kan i vissa fall stå under vårdnad av en förälder och en särskilt förordnad vårdnadshavare samtidigt. Vårdnaden om ett barn

4 Senaste lydelse 2018:1288. 5 Senaste lydelse 2021:528.

består till dess att barnet fyller 18 år.

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov enligt 1 § blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare svarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter samt ska bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan ska vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas.

Om ansvaret i frågor som gäller barnets ekonomiska förhållanden finns bestämmelser i 9–15 kap.

I lagen ( 2024:000 ) om föräldrafullmakter finns bestämmelser om att andra än vårdnadshavare i vissa fall kan ges en behörighet att företräda barnet och fatta beslut i frågor som rör barnets personliga angelägenheter.

3 §6

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra, och i annat fall av modern ensam. Ingår föräldrarna senare äktenskap med varandra, står barnet från den tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare eller åt en tillfällig vårdnadshavare.

Barnet står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om dessa är gifta med varandra.

I annat fall står barnet under vårdnad av endast den förälder som har fött barnet. Ingår föräldrarna

senare äktenskap med varandra, står barnet från den tidpunkten under vårdnad av dem båda, om inte rätten dessförinnan har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare eller åt en tillfällig vårdnadshavare.

Om det döms till äktenskapsskillnad mellan föräldrarna står barnet även därefter under båda föräldrarnas vårdnad, om inte den gemensamma vårdnaden upplöses enligt 5, 7 eller 8 §. Ska barnet även efter

6 Senaste lydelse 2021:528.

domen på äktenskapsskillnad stå under båda föräldrarnas vårdnad, ska rätten i domen påminna om att vårdnaden fortfarande är gemensam.

4 §7

Står barnet under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill föräldrarna gemensamt utöva vårdnaden, ska rätten på talan av dem båda besluta i enlighet med deras begäran, om det inte är uppenbart att gemensam vårdnad är oförenlig med barnets bästa.

Om barnet är folkbokfört här i landet, kan föräldrarna få gemensam vårdnad också genom registrering hos Skatteverket efter anmälan av dem båda

1. till socialnämnden i samband med att nämnden ska godkänna en faderskapsbekräftelse eller

en bekräftelse av föräldraskap enligt 1 kap. 9 §, eller

1. till socialnämnden i samband med att nämnden ska godkänna en föräldraskapsbekräftelse, eller

2. till Skatteverket under förutsättning att beslut om vårdnaden inte har meddelats tidigare.

9 §

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem dör, skall den andra föräldern ensam ha vårdnaden. Om båda

föräldrarna dör, skall rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem dör, ska den andra föräldern ensam ha vårdnaden.

Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och den föräldern dör, skall rätten på ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Vill den efterlevande föräldern utöva vårdnaden gemensamt med en viss person ska rätten utse den personen att såsom särskilt förordnad vårdnadshavare utöva vårdnaden gemensamt med föräldern, om

7 Senaste lydelse 2012:319.

1. han eller hon uppfyller kraven enligt 10 a § första stycket och vill åta sig uppdraget, och

2. det inte är uppenbart att gemensam vårdnad är oförenlig med barnets bästa.

Om barnet vid tidpunkten för förälderns död inte bor tillsammans med den andra föräldern ska dock rätten, om det är lämpligare, flytta över vårdnaden till en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt andra stycket prövas på ansökan av föräldern. Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt tredje stycket prövas på talan av socialnämnden. En sådan talan ska väckas inom sex månader efter förälderns död.

9 a §

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och båda föräldrarna dör, ska rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

9 b §

Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och den föräldern dör, ska rätten på ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämp-

ligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

Vill en förälder som anförtros vårdnaden enligt första stycket utöva vårdnaden gemensamt med en viss person, ska rätten utse den personen att såsom särskilt förordnad vårdnadshavare utöva vårdnaden gemensamt med föräldern, om

1. han eller hon uppfyller kraven enligt 10 a § första stycket och vill åta sig uppdraget, och

2. det inte är uppenbart att gemensam vårdnad är oförenlig med barnets bästa.

Frågor om att utse en särskilt förordnad vårdnadshavare enligt andra stycket prövas i samband med att rätten fattar beslut enligt första stycket eller, om ett sådant beslut tidigare har fattats och beslutet innebär att den efterlevande föräldern har anförtrotts vårdnaden om barnet, på ansökan av föräldern.

9 c §

Om barnet står under vårdnad av en förälder och en särskilt förordnad vårdnadshavare och vill någon av dem att vårdnaden inte längre ska vara gemensam, ska rätten besluta att en av dem ska ha ensam vårdnad.

Om den särskilt förordnade vårdnadshavaren entledigas enligt 10 b § första stycket eller 10 c §

första stycket, ska föräldern ha ensam vårdnad.

Om föräldern brister i omsorgen på det sätt som anges i 7 § första stycket, eller är varaktigt förhindrad att utöva vårdnaden, ska rätten besluta att den särskilt förordnade vårdnadshavaren ska ha ensam vårdnad. Om det även finns skäl att entlediga den särskilt förordnade vårdnadshavaren enligt 10 b § första stycket eller 10 c § första stycket, ska rätten i stället besluta om detta och utse en eller två andra personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt första stycket prövas på talan av föräldern och den särskilt förordnade vårdnadshavaren eller en av dem. Frågor om ändring i vårdnaden enligt tredje stycket prövas på talan av socialnämnden eller, utan särskilt yrkande, i mål enligt första stycket.

9 d §

Om barnet står under vårdnad av en förälder och en särskilt förordnad vårdnadshavare tillämpas 9 § om den särskilt förordnade vårdnadshavaren dör. Om föräldern dör tillämpas 10 d §.

Vid tillämpningen av 9 § ska det som sägs om den avlidna föräldern gälla den särskilt förordnade vårdnadshavaren.

Vid tillämpningen av 10 d § ska det som sägs om den avlidna särskilt förordnade vårdnadshavaren gälla föräldern.

9 e §

Om barnet står under vårdnad av en förälder och en särskilt förordnad vårdnadshavare och båda dör, ska rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare.

10 c §

En särskilt förordnad vårdnadshavare skall entledigas, om han eller hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vårdnadshavare.

En särskilt förordnad vårdnadshavare ska entledigas, om han eller hon vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller av någon annan orsak inte längre är lämplig som vårdnadshavare.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och den ena entledigas eller dör, skall den andra ensam ha vårdnaden. Om båda vårdnadshavarna entledigas eller dör, skall rätten utse en eller två andra personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare.

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och den ena entledigas ska den andra ensam ha vårdnaden. Om båda vårdnadshavarna entledigas ska rätten utse en eller två andra personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt denna paragraf prövas efter ansökan av socialnämnden.

10 d §

8

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och en av dem dör, ska den andra ensam ha vårdnaden.

Vill den efterlevande särskilt förordnade vårdnadshavaren utöva vårdnaden gemensamt med en viss person ska rätten utse den personen till särskilt förordnad vårdnadshavare, om

1. han eller hon uppfyller kraven enligt 10 a § första stycket och vill åta sig uppdraget, och

2. det inte är uppenbart att gemensam vårdnad är oförenlig med barnets bästa.

Om barnet vid tidpunkten för den särskilt förordnade vårdnadshavarens död inte bor tillsammans med den andra särskilt förordnade vårdnadshavaren ska dock rätten, om det är lämpligare, flytta över vårdnaden till en eller två andra särskilt förordnade vårdnadshavare.

Frågor om ändring i vårdnaden enligt andra stycket prövas på ansökan av den särskilt förordnade vårdnadshavaren. Frågor om överflyttning av vårdnaden enligt tredje stycket prövas på talan av socialnämnden. En sådan talan ska väckas inom sex månader efter den särskilt förordnade vårdnadshavarens död.

8 Senaste lydelse av tidigare 10 d § 2021:528.

10 e §

9

Om barnet har två särskilt förordnade vårdnadshavare och båda dör, ska rätten på anmälan av socialnämnden eller när förhållandet annars blir känt utse en eller två andra personer att vara särskilt förordnade vårdnadshavare.

15 a §10

På talan av en förälder som vill umgås med sitt barn får rätten besluta om umgänge mellan barnet och den föräldern. En sådan talan får också föras av socialnämnden.

På talan av en person med vilken barnet har en relation som motsvarar den mellan barn och förälder, får rätten besluta om umgänge mellan barnet och den personen (särskild umgängesperson). En sådan talan får också föras av socialnämnden.

På talan av socialnämnden får rätten besluta om umgänge mellan barnet och någon annan än en förälder. Vid bedömningen av om en sådan talan skall föras

skall socialnämnden särskilt be-

akta barnets behov av umgänge med sina morföräldrar och far-

föräldrar och andra som står

barnet särskilt nära.

På talan av socialnämnden får rätten besluta om umgänge mellan barnet och någon annan än en förälder eller en särskild

umgängesperson. Vid bedöm-

ningen av om en sådan talan ska föras ska socialnämnden särskilt beakta barnets behov av umgänge med sina föräldrars föräldrar och andra som står barnet särskilt nära.

Står barnet under vårdnad av

båda föräldrarna eller en av dem, får de avtala om barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med. Avtalet skall

Om barnet står under vårdnad

av båda föräldrarna eller en av dem, får de avtala om barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med.

9 Senaste lydelse av tidigare 10 e § 2021:528. 10 Senaste lydelse 2006:458.

gälla, om det är skriftligt och socialnämnden godkänner det.

Barnets vårdnadshavare får även avtala med en särskild umgängesperson om barnets umgänge med honom eller henne. Ett avtal om umgänge ska gälla, om det är

skriftligt och socialnämnden godkänner det.

15 b §11

Om barnet bor tillsammans med endast en förälder, skall den föräldern ta del i kostnaderna för de resor som föranleds av barnets behov av umgänge med den andra föräldern. Det skall ske efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter.

Om barnet bor tillsammans med endast en förälder, ska den föräldern ta del i kostnaderna för de resor som genomförs för att till-

godose barnets behov av umgänge

med den andra föräldern. Det ska ske efter vad som är skäligt med hänsyn till föräldrarnas ekonomiska förmåga och övriga omständigheter.

Om ett barn har behov av umgänge med en särskild umgängesperson, ska barnets vårdnadshavare ta del i kostnaderna för de resor som genomförs för att tillgodose det behovet. Det ska ske efter vad som är skäligt med hänsyn till vårdnadshavarens och den särskilda umgängespersonens ekonomiska förmåga och övriga omständigheter.

En dom eller ett avtal om kostnaderna för resor kan jämkas av rätten för tiden efter det att talan har väckts, om ändring i

förhållandena föranleder det.

En dom eller ett avtal om kostnaderna för resor kan ändras av rätten för tiden efter det att talan har väckts, om det är moti-

verat med hänsyn till ändrade förhållanden.

11 Senaste lydelse 1998:319.

15 c §12

När rätten beslutar om umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med, får rätten, om barnet har behov av det, besluta att en person som utses av socialnämnden ska medverka vid umgänget (umgängesstöd). Ett beslut om umgängesstöd ska gälla för en viss tid.

När rätten beslutar om umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med, får rätten, om barnet har behov av det, besluta att en person som utses av socialnämnden ska medverka vid umgänget (umgängesstöd).

Detsamma gäller när rätten beslutar om umgänge med en särskild umgängesperson. Ett beslut om

umgängesstöd ska gälla för en viss tid.

Innan ett beslut om umgängesstöd meddelas ska rätten inhämta yttrande från socialnämnden.

Socialnämnden ska efter rättens beslut om umgängesstöd utse en viss person att medverka vid umgänget.

Socialnämnden ska följa upp hur umgänget fungerar och verka för att stödet inte består längre än nödvändigt.

17 §13

Frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp av rätten i den ort där barnet har sin hemvist. Sådana frågor får tas upp även i samband med äktenskapsmål.

Om det kan antas att sekretess gäller för de uppgifter som behövs för att avgöra var barnet har sin hemvist, får frågor om vårdnad, boende eller umgänge tas upp även av rätten i den ort där någon av parterna har sin hemvist. Om det kan antas att sekretess gäller också för de uppgifter som behövs för att avgöra parternas hemvist, får frågorna tas upp även av Stockholms tingsrätt. Detsamma gäller om det kan antas att sekretess gäller för de uppgifter som behövs för att avgöra barnets och en parts hemvist och den andra parten saknar hemvist i landet.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första eller andra stycket, tas frågorna upp av Stockholms tingsrätt.

12 Senaste lydelse 2010:740. 13 Senaste lydelse 2021:528.

Frågor om vårdnad som avses i 4, 5, 7–8 a och 10 §§, 10 b § andra stycket, 10 d och 10 e §§ samt frågor om boende och umgänge handläggs i den ordning som är föreskriven för tvistemål. Frågan om fördelning av resekostnader enligt 15 b § ska anses som en del av frågan om umgänge. Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och föräldrarna är överens i saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan.

Frågor om vårdnad som avses i 4, 5 och 7–8 a §§, 9 § tredje

stycket, 9 c § första och tredje styckena, 10 §, 10 b § andra

stycket, 10 d § tredje stycket,

10 f och 10 g §§ samt frågor om

boende och umgänge handläggs i den ordning som är föreskriven för tvistemål. Frågan om fördelning av resekostnader enligt 15 b § ska anses som en del av frågan om umgänge. Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och föräldrarna är överens i saken, får de väcka talan genom gemensam ansökan. I frågor om umgänge en-

ligt 15 a § andra stycket får barnets vårdnadshavare och den särskilda umgängespersonen väcka talan genom gemensam ansökan, om de är överens i saken.

Övriga frågor om vårdnad handläggs i den ordning som gäller för domstolsärenden.

I mål om vårdnad och boende kan underhållsbidrag för barnet yrkas utan stämning.

17 a §14

Föräldrar kan enligt 5 kap. 3 §

socialtjänstlagen (2001:453)

hjälp att träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge.

Enligt 5 kap. 3 § socialtjänstlagen

(2001:453) kan

– föräldrar få hjälp att träffa avtal om vårdnad, boende och umgänge, och

– barnets vårdnadshavare och en särskild umgängesperson få hjälp att träffa avtal om umgänge.

14 Senaste lydelse 2021:528.

Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om ett avtal mellan föräldrarna enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § tredje stycket ska godkännas.

Socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört prövar om ett avtal enligt 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § fjärde stycket ska godkännas.

Om det kan antas att sekretess gäller för de uppgifter som behövs för att avgöra var barnet är folkbokfört, får även socialnämnden i en kommun där någon av föräldrarna är folkbokförd pröva om ett avtal som

avses i andra stycket ska god-

kännas. Om det kan antas att sekretess gäller också för de uppgifter som behövs för att avgöra var föräldrarna är folkbokförda, får ett sådant avtal godkännas av socialnämnden i den kommun som föräldrarna väljer. Detsamma gäller om det kan antas att sekretess gäller för de uppgifter som behövs för att avgöra var barnet och en förälder är folkbokförda och den andra föräldern inte är folkbokförd i landet.

Om det kan antas att sekretess gäller för de uppgifter som behövs för att avgöra var barnet är folkbokfört, får även socialnämnden i en kommun där någon av parterna i ett avtal som

avses i andra stycket är folkbok-

förd, pröva om ett sådant avtal ska godkännas. Om det kan antas att sekretess gäller också för de uppgifter som behövs för att avgöra var parterna är folkbokförda får ett sådant avtal godkännas av socialnämnden i den kommun som parterna väljer. Detsamma gäller om det kan antas att sekretess gäller för de uppgifter som behövs för att avgöra var barnet och en part är folkbokförda och den andra parten inte är folkbokförd i landet.

Vid sin prövning av föräld-

rarnas avtal ska socialnämnden

se till att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillräckligt utredda.

Vid sin prövning enligt andra

stycket ska socialnämnden se till

att frågor om vårdnad, boende och umgänge blir tillräckligt utredda.

Socialnämndens beslut enligt andra eller tredje stycket får inte överklagas.

17 c §15

För att rätten, när föräldrarna inte är överens i sakfrågan, ska få ta upp ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge till prövning i ett mål enligt 5, 14 a eller 15 a § eller i ett mål om äktenskapsskillnad, ska en förälder som framställer ett sådant yrkande ha deltagit i informationssamtal som avses i 5 kap. 3 a § socialtjänstlagen (2001:453). Informationssamtalet ska ha ägt rum inom ett år före det att yrkandet framställs. Kravet på deltagande i informationssamtal gäller inte när ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge redan är upptaget till prövning i målet.

För att rätten, när föräldrarna inte är överens i sakfrågan, ska få ta upp ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge till prövning i ett mål enligt 5, 14 a eller 15 a § första stycket eller i ett mål om äktenskapsskillnad, ska en förälder som framställer ett sådant yrkande ha deltagit i informationssamtal som avses i 5 kap. 3 a § socialtjänstlagen (2001:453).

Detsamma gäller en särskild umgängesperson eller en vårdnadshavare som framställer ett yrkande om umgänge i ett mål enligt 15 a § andra stycket. Informations-

samtalet ska ha ägt rum inom ett år före det att yrkandet framställs. Kravet på deltagande i informationssamtal gäller inte när ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge redan är upptaget till prövning i målet.

Ett yrkande som enligt första stycket inte får tas upp till prövning får ändå tas upp om det finns särskilda skäl.

Om kravet på deltagande i informationssamtal hindrar att ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge tas upp till prövning, ska rätten avvisa samtliga yrkanden om vårdnad, boende och umgänge i målet.

15 Senaste lydelse 2021:528.

18 §16

Föräldrar kan enligt 5 kap. 3 §

socialtjänstlagen (2001:453) ge-

nom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge.

Enligt 5 kap. 3 § socialtjänstlagen

(2001:453) kan

– föräldrar genom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge, och

– barnets vårdnadshavare och en särskild umgängesperson genom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om umgänge.

I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna.

I mål om vårdnad, boende eller umgänge får rätten uppdra åt socialnämnden eller något annat organ att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna,

eller, i mål enligt 15 a § andra stycket, mellan barnets vårdnadshavare och den särskilda umgängespersonen.

Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att målet skall vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

Om rätten lämnar uppdrag enligt andra stycket, kan den förklara att målet ska vila under en viss tid. Detsamma gäller om samarbetssamtal redan har inletts och fortsatta samtal kan antas vara till nytta. Om det finns särskilda skäl, kan rätten förlänga den utsatta tiden.

16 Senaste lydelse 2001:456.

18 a §17

Rätten får uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. En medlare ska ha relevant utbildning och yrkeserfarenhet och vara lämplig för uppdraget. Rätten kan lämna närmare anvisningar till medlaren om vad han eller hon ska iaktta när uppdraget utförs.

Rätten får uppdra åt en medlare att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa. I mål

enligt 15 a § andra stycket får rätten uppdra åt en medlare att försöka få barnets vårdnadshavare och den särskilda umgängespersonen att nå en sådan lösning. En medlare ska

ha relevant utbildning och yrkeserfarenhet och vara lämplig för uppdraget. Rätten kan lämna närmare anvisningar till medlaren om vad han eller hon ska iaktta när uppdraget utförs.

Medlaren ska inom den tid som rätten bestämmer lämna en redogörelse för de åtgärder som har vidtagits. Tiden får inte sättas längre än fyra veckor. Rätten får dock förlänga tiden, om det finns förutsättningar att nå en samförståndslösning.

Medlaren har rätt till skälig ersättning för arbete, tidsspillan och utlägg som uppdraget krävt. Rätten beslutar om ersättningen. Ersättningen betalas av allmänna medel.

20 §18

I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten, om det behövs, besluta om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft eller

föräldrarna har träffat ett avtal om frågan och avtalet har god-

känts av socialnämnden.

I mål eller ärenden om vårdnad, boende eller umgänge får rätten, om det behövs, besluta om vårdnad, boende eller umgänge för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft eller ett avtal enligt 6 §, 14 a §

andra stycket eller 15 a § fjärde stycket har träffats och avtalet har

godkänts av socialnämnden.

17 Senaste lydelse 2021:528. 18 Senaste lydelse 2021:528.

Innan ett beslut enligt första stycket meddelas ska motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten kan hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Om rätten har meddelat ett beslut som ännu gäller när målet eller ärendet ska avgöras, ska rätten ompröva beslutet.

Innan ett beslut enligt första stycket meddelas ska motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Rätten kan hämta in upplysningar från socialnämnden i frågan. Innan socialnämnden lämnar upplysningar ska den, om det inte är olämpligt, höra föräldrarna och barnet. Om upplys-

ningar hämtas in i ett mål enligt 15 a § andra stycket ska socialnämnden, om det inte är olämpligt, höra barnets vårdnadshavare, den särskilda umgängespersonen och barnet. Om rätten har med-

delat ett beslut som ännu gäller när målet eller ärendet ska avgöras, ska rätten ompröva beslutet.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en dom som har fått laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av rätten.

20 b §19

Trots sekretess enligt 26 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är en socialnämnd som har tillgång till uppgifter som kan ha betydelse för bedömningen av en fråga om vårdnad, boende eller umgänge skyldig att lämna sådana uppgifter på begäran av en socialnämnd som enligt 17 a § ska pröva om ett avtal mellan föräld-

rarna kan godkännas eller som

ska lämna upplysningar eller utföra en utredning enligt 19 eller 20 §. Detsamma gäller när upp-

Trots sekretess enligt 26 kap. 1 § första stycket offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) är en socialnämnd som har tillgång till uppgifter som kan ha betydelse för bedömningen av en fråga om vårdnad, boende eller umgänge skyldig att lämna sådana uppgifter på begäran av en socialnämnd som enligt 17 a § ska pröva om ett avtal kan godkännas eller som ska lämna upplysningar eller utföra en utredning enligt 19 eller 20 §. Detsamma gäller när uppgifterna begärs av den som

19 Senaste lydelse 2021:528.

gifterna begärs av den som socialnämnden har utsett att utföra en utredning enligt 19 §.

socialnämnden har utsett att utföra en utredning enligt 19 §.

7 kap.

12 §20

En talan om underhåll till barn tas upp av rätten i den ort där svaranden har sin hemvist. En sådan fråga kan väckas även i samband med mål om fastställande av faderskapet till barn, äktenskapsmål, mål om vårdnaden om barn eller mål om barns boende.

En talan om underhåll till barn tas upp av rätten i den ort där svaranden har sin hemvist. En sådan fråga kan väckas även i samband med mål om fastställande av föräldraskapet till barn, äktenskapsmål, mål om vårdnaden om barn eller mål om barns boende.

Om det kan antas att sekretess gäller för de uppgifter som behövs för att avgöra svarandens hemvist, får en talan om underhåll tas upp även av rätten i den ort där käranden har sin hemvist. Om det kan antas att sekretess gäller också för de uppgifter som behövs för att avgöra kärandens hemvist eller om käranden saknar hemvist i landet, får målet tas upp även av Stockholms tingsrätt.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första eller andra stycket, tas målet upp av Stockholms tingsrätt.

13 §

Två eller flera mål om skyldighet för någon att utge underhållsbidrag till barn får handläggas i en rättegång, om det är till nytta för utredningen eller prövningen. I sådant fall får domstol som enligt 12 § är behörig att uppta ett av målen utan hinder av nämnda paragraf uppta även det eller de andra, om talan i målen väcks vid domstolen och det är lämpligt att målen handläggs där.

Två eller flera mål om skyldighet för någon att utge underhållsbidrag till barn får handläggas i en rättegång, om det är till nytta för utredningen eller prövningen. I sådant fall får domstol som enligt 12 § är behörig att ta upp ett av målen trots nämnda paragraf ta upp även det eller de andra, om talan i målen väcks vid domstolen och det är lämpligt att målen handläggs där.

20 Senaste lydelse 2021:528.

Rätten kan besluta att åter särskilja mål som har förenats enligt första stycket.

Har rätten att avgöra vilken

av flera män som är far till ett barn, får talan om underhållsbidrag ej prövas slutligt innan

faderskapsfrågan har avgjorts ge-

nom dom som vunnit laga kraft.

Om rätten ska avgöra vilken

av flera som är förälder till ett barn, får talan om underhållsbidrag inte prövas slutligt innan

föräldraskapsfrågan har avgjorts

genom dom som har fått laga kraft.

15 §21

I mål om underhåll till barn får rätten, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har vunnit laga kraft, besluta om underhållet efter vad som är skäligt. Skyldighet att utge bidrag får dock åläggas någon endast om det finns sannolika skäl för att bidragsskyldighet föreligger. Har fråga om underhåll väckts i samband med mål om fastställande av faderskap till barn, får beslut om skyldighet att utge bidrag inte meddelas, om flera män är instämda i målet.

I mål om underhåll till barn får rätten, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom en dom eller ett beslut som har fått laga kraft, besluta om underhållet efter vad som är skäligt. Skyldighet att utge bidrag får dock åläggas någon endast om det finns sannolika skäl för bidragsskyldighet. Om

en fråga om underhåll har väckts

i samband med mål om fastställande av föräldraskap till barn, får beslut om skyldighet att utge bidrag inte meddelas, om flera är instämda i målet.

Innan beslut enligt första stycket meddelas, skall motparten få tillfälle att yttra sig i frågan. Har rätten meddelat ett beslut, skall den ompröva det när målet avgörs.

Innan beslut enligt första stycket meddelas, ska motparten få tillfälle att yttra sig i frågan.

Om rätten har meddelat ett be-

slut, ska den ompröva det när målet avgörs.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av rätten.

Ett beslut enligt denna paragraf får verkställas på samma sätt som en dom som har fått laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av rätten.

21 Senaste lydelse 2000:174.

16 §

Har någon genom skriftlig, av

två personer bevittnad handling åtagit sig att till barn för vilket

faderskapet skall fastställas utge

underhållsbidrag för tid intill dess

resultatet av blodundersökning om faderskapet föreligger, gäller i fråga

om verkställighet på grund av handlingen vad som är föreskrivet om verkställighet på grund av förbindelse att utge underhåll enligt denna balk.

Om någon genom en skriftlig, av

två personer bevittnad handling

har åtagit sig att till ett barn vars föräldraskap ska fastställas utge

underhållsbidrag för tiden till

dess att det finns ett resultat av en rättsgenetisk undersökning av föräldraskapet, gäller i fråga om

verkställighet på grund av handlingen vad som är föreskrivet om verkställighet på grund av förbindelse att utge underhåll enligt denna balk.

Beträffande åtagande enligt första stycket skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som i lag eller annan författning är föreskrivet för fall då rätten enligt 15 § har meddelat förordnande om underhållsbidrag till barn.

Beträffande åtagande enligt första stycket ska i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som i lag eller annan författning är föreskrivet för fall då rätten enligt 15 § har meddelat förordnande om underhållsbidrag till barn.

18 §

Har en man haft kostnader för

ett barns försörjning därför att

han har varit att anse som eller antagits vara barnets far, men

fastställs att en annan man är far till barnet, har den förstnämnde

endast om det finns särskilda skäl

rätt till ersättning av den andre för kostnaderna.

Om någon har haft kostnader för

ett barns försörjning på grund av att denne har ansetts vara barnets

förälder, men det fastställs att någon annan är förälder till barnet,

har den förstnämnda rätt till ersättning av den andra för kostnaderna endast om det finns sär-

skilda skäl.

10 kap.

2 a §

För barn som står under vårdnad av en förälder och en särskilt förordnad vårdnadshavare är dessa förmyndare. Om någon av dem

inte får vara förmyndare enligt 1 § eller blir entledigad från förmynderskapet, är den andra barnets förmyndare.

Om särskilda skäl talar för det, ska dock föräldern utses att ensam vara förmyndare.

Det som sägs i denna balk om särskilt förordnade förmyndare ska gälla även den som är särskilt förordnad vårdnadshavare och förmyndare enligt första stycket.

Tredje stycket tillämpas dock inte i fråga om förvaltning och vård av egendom, om även föräldern är förmyndare. I ett sådant fall tillämpas bestämmelserna om föräldrars förmyndarförvaltning och det som i dessa bestämmelser sägs om föräldrar gäller då dem båda.

3 §22

Den eller de som har utsetts till särskilt förordnade vårdnadshavare är också förmyndare för den underårige. Detsamma gäller den som har utsetts till tillfällig vårdnadshavare.

Den eller de som har utsetts till särskilt förordnade vårdnadshavare är förmyndare för den underårige också i andra fall än

det som avses i 2 a §. Även den

som har utsetts till tillfällig vårdnadshavare är förmyndare för den

underårige.

Om särskilda skäl talar för det, ska dock någon annan än den särskilt förordnade vårdnadshavaren eller den tillfälliga vårdnadshavaren förordnas till förmyndare. I ett sådant fall tillämpas 6 och 7 §§.

Det som sägs i denna balk om särskilt förordnade förmyndare ska gälla även den som är förmyndare enligt första stycket.

22 Senaste lydelse 2021:528.

4 §

23

I lagen ( 2024:000 ) om föräldrafullmakter finns bestämmelser om att andra än förmyndare i vissa fall kan ges en behörighet att ta del av uppgifter som rör barnets ekonomiska angelägenheter.

5 §

Har en underårig inte någon för-

myndare, skall rätten förordna en sådan.

Om en underårig inte har någon

förmyndare, ska rätten förordna en sådan.

Har förmyndare förordnats

enligt första stycket på grund av att fadern eller modern är underårig, gäller förordnandet till dess

fadern eller modern har uppnått myndig ålder.

Om en förmyndare har för-

ordnats enligt första stycket på grund av att en förälder är underårig, gäller förordnandet till dess

att föräldern har fyllt 18 år.

11 kap.

2 §

Har en förmyndare eller förmyn-

darens make eller sambo och den underårige del i ett oskiftat dödsbo, skall överförmyndaren förordna god man att vårda den underåriges rätt i boet vid boutredningen liksom vid bodelning och skifte eller ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.

Om en förmyndare eller förmyn-

darens make eller sambo och den underårige har del i ett oskiftat dödsbo, ska överförmyndaren förordna en god man att vårda den underåriges rätt i boet vid boutredningen liksom vid bodelning och skifte eller ingående av avtal om sammanlevnad i oskiftat bo.

Överförmyndaren skall också förordna god man när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare skall företa en rättshandling eller vara part i en rättegång och behöver hjälp men enligt 12 kap. 8 § inte kan företrädas av förmyndaren, den gode

Överförmyndaren ska också förordna en god man när den som har en förmyndare, god man eller förvaltare ska företa en rättshandling eller vara part i en rättegång och behöver hjälp men enligt 12 kap. 8 § inte kan företrädas av förmyndaren, den gode

23 Tidigare 10 kap. 4 § upphävd genom 2014:377.

mannen eller förvaltaren. Om talan har väckts får rätten förordna god man.

mannen eller förvaltaren. Om talan har väckts får rätten förordna en god man.

Överförmyndaren skall också i andra fall än som avses i första eller andra stycket förordna god man för den som har vårdnadshavare, förmyndare, god man eller förvaltare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes makes eller sambos intresse. Överförmyndaren skall meddela ett sådant förordnande, om det begärs av vårdnadshavaren, förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren eller den som denne i sådan egenskap företräder eller om det annars är lämpligt.

Överförmyndaren ska också i andra fall än som avses i första eller andra stycket förordna en god man för den som har vårdnadshavare, förmyndare, god man eller förvaltare, i angelägenheter där den enskilde har ett intresse som strider mot en sådan företrädares eller dennes makes eller sambos intresse. Överförmyndaren ska meddela ett sådant förordnande, om det begärs av vårdnadshavaren, förmyndaren, den gode mannen eller förvaltaren eller den som denne i sådan egenskap företräder eller om det annars är lämpligt.

Om frågan om förordnande av en god man uppkommer på grund av att föräldraskapet för den som inte har fött barnet ifrågasätts, gäller 3 b § i stället för denna paragraf.

3 b §

Rätten ska förordna en god man att föra barnets talan om hävande av föräldraskapet för den förälder som inte har fött barnet om barnet enligt 3 kap. 3 § inte kan föra sin egen talan och det finns synnerliga skäl.

Rätten ska också förordna en god man för barnet om barnet är motpart i ett sådant mål.

15 §24

En ansökan om förordnande av god man enligt 1–4 §§ eller förvaltare får göras av förmyndare, av den som ansökan avser, om han eller hon har fyllt 16 år, och av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. En ansökan om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap får göras av dem som nu har nämnts, av en framtidsfullmaktshavare och av överförmyndaren.

En ansökan om förordnande av god man enligt 1–4 §§ eller förvaltare får göras av förmyndare, av den som ansökan avser, om han eller hon har fyllt 16 år, och av hans eller hennes make eller sambo och närmaste släktingar. En ansökan om förordnande av

god man enligt 3 b §, anordnande

av godmanskap enligt 4 § eller

anordnande av förvaltarskap får

göras av dem som nu har nämnts och av överförmyndaren. En an-

sökan om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap får dessutom göras av en fram-

tidsfullmaktshavare.

En ansökan om anordnande av förvaltarskap får också göras av en god man som avses i 4 §.

När det finns anledning till det ska rätten självmant ta upp frågor om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap. Överförmyndaren har samma skyldighet när det gäller förordnande av god man eller förvaltare.

16 §25

I ärenden om förordnande av god man eller förvaltare för någon som har fyllt 16 år ska rätten eller överförmyndaren ge denna person tillfälle att yttra sig, om det kan ske.

I ärenden om anordnande av godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap ska rätten också inhämta yttranden från den enskildes make eller sambo, barn och framtidsfullmaktshavare, överförmyndaren och vårdinrättning, om det inte är obehövligt. Yttranden ska också, om det behövs, inhämtas från andra närstående samt från den eller de kommunala nämnder som fullgör uppgifter inom socialtjänsten och den eller de nämnder som utövar regionens ledning av omsorgsverksamheten. Den som ansökan avser ska höras muntligen,

24 Senaste lydelse 2017:311. 25 Senaste lydelse 2019:838.

om det kan ske utan skada för honom eller henne och det inte är uppenbart att han eller hon inte förstår vad saken gäller. Rätten får dock avstå från att höra den enskilde muntligen om han eller hon själv har gjort ansökan eller medgett förordnandet eller det annars finns särskilda skäl.

I ärenden om förordnande av god man enligt 3 b § ska rätten, om det behövs, inhämta yttrande från barnets föräldrar, socialnämnden och överförmyndaren.

Andra stycket gäller även i ärenden hos överförmyndaren om förordnande av god man enligt 4 § eller förvaltare.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra stycket är skyldiga att lämna sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.

Myndigheter och inrättningar som anges i andra och tredje

styckena är skyldiga att lämna

sådana uppgifter som kan vara av betydelse i ärendet.

25 §26

Behörig domstol i frågor som gäller godmanskap enligt 4 § eller förvaltarskap är tingsrätten i den ort där den enskilde är folkbokförd. Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, är tingsrätten i den ort där den enskilde vistas behörig domstol.

Behörig domstol i frågor som gäller godmanskap enligt 3 b och 4 §§ eller förvaltarskap är tingsrätten i den ort där den enskilde är folkbokförd. Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, är tingsrätten i den ort där den enskilde vistas behörig domstol.

Behörig överförmyndare i frågor om godmanskap enligt 1, 2 och 4 §§ eller lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn samt i frågor om förvaltarskap är överförmyndaren för den kommun där den enskilde är folkbokförd. Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, är överförmyndaren för den kommun där

Behörig överförmyndare i frågor om godmanskap enligt 1

och 2 §§, 3 b § första stycket och

4 § eller lagen (2005:429) om god man för ensamkommande barn samt i frågor om förvaltarskap är överförmyndaren för den kommun där den enskilde är folkbokförd. Om den enskilde inte är folkbokförd i Sverige, är överförmyndaren för den kommun där

26 Senaste lydelse 2006:557.

den enskilde vistas behörig överförmyndare.

den enskilde vistas behörig överförmyndare.

Om det inte finns någon behörig domstol enligt första stycket eller behörig överförmyndare enligt andra stycket, är Stockholms tingsrätt och överförmyndaren för Stockholms kommun behörig domstol respektive behörig överförmyndare.

12 kap.

2 §27

Gode män och förvaltare ska, i den utsträckning det följer av deras förordnande, bevaka rätten för de personer som de företräder, förvalta deras tillgångar och sörja för deras person.

Även om det inte framgår av förordnandet, omfattar den gode mannens eller förvaltarens uppdrag inte sådana tillgångar som har ställts under särskild förvaltning. Är särskild förvaltning anordnad, ska den som utövar förvaltningen årligen lämna redovisning över förvaltningen till den gode mannen eller förvaltaren, om det faller inom ramen för den gode mannens eller förvaltarens uppdrag att ta emot en sådan redovisning.

Gode män och förvaltare är inte behöriga att företräda den enskilde i frågor om att ingå äktenskap, bekräfta faderskap, upprätta testamente eller liknande frågor av utpräglat personlig karaktär.

Gode män och förvaltare är inte behöriga att företräda den enskilde i frågor om att ingå äktenskap, bekräfta föräldraskap, upprätta testamente eller liknande frågor av utpräglat personlig karaktär.

20 kap.

1 §28

I mål om faderskap, föräldraskap

enligt 1 kap. 9 §, vårdnad, boende,

umgänge och underhåll tillämpas 14 kap.17 och 18 §§äktenskapsbalken.

I mål om föräldraskap, vårdnad, boende, umgänge och underhåll tillämpas 14 kap.17 och 18 §§äktenskapsbalken.

27 Senaste lydelse 2017:311. 28 Senaste lydelse 2005:434.

Vid handläggning som sker enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden består tingsrätten av en lagfaren domare. Om det finns särskilda skäl med hänsyn till ärendets beskaffenhet, får tingsrätten dock bestå av en lagfaren domare och tre nämndemän.

11 §29

Beslut som tingsrätten har meddelat under rättegången i frågor som avses i 6 kap. 18 a § tredje stycket eller 20 §, 7 kap. 15 §, 10 kap. 16 eller 17 § eller 11 kap. 18 § eller 23 § tredje stycket ska överklagas särskilt.

Ett beslut enligt 6 kap. 17 c § om att ta upp ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge till prövning trots att en förälder inte har deltagit i informationssamtal får inte överklagas.

Ett beslut enligt 6 kap. 17 c § om att ta upp ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge till prövning trots att den som

framställer yrkandet inte har del-

tagit i informationssamtal får inte överklagas.

21 kap.

1 c §30

Det som i detta kapitel föreskrivs om behörig domstol och om verkställighet av en dom eller ett beslut som har fått laga kraft gäller även vid verkställighet av ett avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § tredje stycket.

Det som i detta kapitel föreskrivs om behörig domstol och om verkställighet av en dom eller ett beslut som har fått laga kraft gäller även vid verkställighet av ett avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § fjärde stycket.

3 §31

Beslutar rätten om verkställig-

het, får den även utan yrkande förelägga vite eller besluta att barnet ska hämtas genom Polismyndighetens försorg. Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar

Om rätten beslutar om verk-

ställighet, får den även utan yrkande förelägga vite eller besluta att barnet ska hämtas genom Polismyndighetens försorg. Hämtning får dock beslutas endast i de fall och under de förutsättningar

29 Senaste lydelse 2021:528. 30 Senaste lydelse 2021:528. 31 Senaste lydelse 2014:603.

som anges i andra och tredje styckena.

som anges i andra och tredje styckena.

Är det fråga om en dom eller ett beslut om vårdnad, boende eller överlämnande av barn, får rätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske eller om hämtning är nödvändig för att undvika att barnet lider allvarlig skada.

Är det fråga om en dom eller ett beslut om umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor tillsammans med, får rätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med föräldern.

Är det fråga om en dom eller ett beslut om umgänge mellan barnet och en förälder som barnet inte bor tillsammans med, får rätten besluta om hämtning av barnet, om verkställighet annars inte kan ske och barnet har ett särskilt starkt behov av umgänge med den föräldern. Detsamma

gäller om det är fråga om en dom eller ett beslut om umgänge mellan barnet och en särskild umgängesperson.

Frågor om utdömande av förelagt vite prövas av rätten på ansökan av den part som har begärt verkställigheten.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

2. De upphävda 1 kap. 5, 8, 13 och 14 §§ gäller fortfarande för barn som har tillkommit före ikraftträdandet.

3. Om en förälder har rätt att väcka talan om hävande av föräldraskap enligt äldre föreskrifter men fristen enligt 3 kap. 2 § för en förälders rätt att väcka talan har löpt ut vid tidpunkten för ikraftträdandet eller om det vid den tidpunkten återstår mindre än ett år av fristen, får en talan om hävande av föräldraskap väckas fram till utgången av 2024.

1.2. Förslag till lag om föräldraskap i internationella situationer

Härigenom föreskrivs följande.

1 kap. Lagens innehåll

1 § Denna lag gäller frågor om föräldraskap till barn i internationella situationer.

Lagen gäller dock inte frågor om föräldraskap för den som inte har fött barnet och inte heller har bidragit med sina spermier till barnets tillkomst om föräldraskapet ska ersätta ett föräldraskap för den som har fött barnet.

2 § Innehållet i lagen är uppdelat enligt följande:

– I 2 kap. finns bestämmelser om föräldraskap omedelbart på grund av lag.

– I 3 kap. finns bestämmelser om fastställande och hävande av föräldraskap och om konkurrerande förfaranden.

– I 4 kap. finns bestämmelser om giltigheten av nordiska domstolsavgöranden och fastställelser.

– I 5 kap. finns bestämmelser om giltigheten av domstolsavgöranden och fastställelser i andra internationella situationer.

– I 6 kap. finns bestämmelser om hemvist och ordre public.

2 kap. Föräldraskap omedelbart på grund av lag

1 § Detta kapitel gäller för frågor om föräldraskap i internationella situationer när föräldraskapet följer omedelbart på grund av lag.

2 § I fråga om föräldraskap för den som har fött barnet tillämpas svensk lag.

3 § En man eller kvinna som är eller har varit gift med den förälder som har fött barnet ska anses som barnets förälder, då det följer av lagen i den stat där barnet vid födelsen fick sin hemvist eller, om inte någon ska anses som barnets andra förälder enligt den lagen, då det följer av lagen i en stat där barnet vid födelsen blev medborgare. Om

barnet vid födelsen fick sin hemvist i Sverige, ska frågan dock alltid bedömas enligt svensk lag.

Frågan om huruvida en man eller kvinna är eller har varit gift med den förälder som har fött barnet ska bedömas enligt den lag som enligt första stycket gäller för föräldraskapet.

3 kap. Fastställande och hävande av föräldraskap

Tillämpningsområde

1 § Detta kapitel gäller för frågor om fastställande och hävande av föräldraskap i internationella situationer och för frågor om konkurrerande förfaranden om föräldraskap i internationella situationer.

Fastställande av föräldraskap under medverkan av svensk socialnämnd

2 § Ett föräldraskap kan fastställas genom bekräftelse av föräldraskapet under medverkan av en svensk socialnämnd, om nämnden är skyldig att utreda föräldraskapet enligt 2 kap. 2 § föräldrabalken.

I fråga om fastställande av föräldraskap enligt första stycket tillämpas svensk lag.

Om bekräftelsen har lämnats utomlands, ska den även om detta inte följer av andra stycket anses giltig till formen, ifall den uppfyller formföreskrifterna i lagen i den stat där bekräftelsen lämnades.

3 § Ett föräldraskap kan också fastställas genom bekräftelse av föräldraskapet under medverkan av en svensk socialnämnd om

1. barnet har sin hemvist utomlands,

2. fastställelsen avser någon som har sin hemvist i Sverige,

3. det påstås att barnet har tillkommit med dennes spermier, och

4. barnet i hemvistlandet inte har några andra föräldrar än den fastställelsen avser och dennes make eller sambo.

Ett ärende enligt första stycket handläggs av socialnämnden i den kommun där den fastställelsen avser är folkbokförd.

I fråga om fastställande av föräldraskap enligt första stycket tillämpas svensk lag.

Mål om föräldraskap i domstol

4 § Mål om föräldraskap får tas upp av svensk domstol om

1. barnet har sin hemvist i Sverige,

2. talan förs mot en man eller kvinna som har sin hemvist i Sverige eller mot flera män eller kvinnor som alla har sin hemvist här, eller

3. det i andra fall med hänsyn till den anknytning barnet, den förälder som har fött barnet, mannen eller kvinnan har till Sverige finns särskilda skäl att målet prövas här i landet.

Om det sedan talan har väckts inträffar en ändring av de omständigheter som grundar svensk domstols behörighet enligt första stycket, upphör inte domstolens behörighet.

I 6 § finns ytterligare en bestämmelse om svensk domstols behörighet.

5 § En talan vid svensk domstol om fastställande av ett föräldraskap för den som inte har fött barnet ska prövas enligt lagen i den stat där barnet har sin hemvist när målet avgörs i första instans.

Detsamma gäller en talan vid svensk domstol om hävande av ett föräldraskap som gäller enligt 2 kap. 3 §.

En talan om fastställande av föräldraskap för ett barn som har sin hemvist utomlands ska dock alltid prövas enligt svensk lag om

1. fastställelsen avser någon som har sin hemvist i Sverige,

2. det påstås att barnet har tillkommit med dennes spermier, och

3. barnet i hemvistlandet inte har några andra föräldrar än den fastställelsen avser och dennes make eller sambo.

Frågan om huruvida ett föräldraskap som gäller enligt 2 kap. 3 § ska anses hävt genom en fastställelse av att någon annan är barnets förälder bedöms enligt samma lag som har tillämpats vid fastställelsen.

En talan i mål om föräldraskap för den som har fött barnet ska alltid prövas enligt svensk lag.

6 § Om det har väckts en talan som enligt 5 § andra stycket alltid ska prövas enligt svensk lag, får, om någon annan på grund av äktenskap ska anses som barnets förälder, en talan om hävande av föräldraskapet för denne tas upp i svensk domstol. Målen ska i så fall handläggas i samma rättegång. Även talan om hävande av föräldraskapet ska prövas enligt svensk lag.

Målet om hävande av föräldraskap ska avskrivas om målet om fastställande av föräldraskap avslutas genom ett beslut om avvisning eller avskrivning.

Om både talan om hävande av föräldraskap och talan om fastställande av föräldraskap bifalls och den förstnämnda frågan överklagas, ska den högre rätten pröva också den andra frågan, även om den frågan inte har överklagats.

7 § I fall som avses i 5 § andra stycket och 6 § första stycket får barnets talan föras av socialnämnden i den kommun där den som fastställelsen avser är folkbokförd.

8 § Om ett föräldraskap har fastställts genom en bekräftelse, ska en talan vid svensk domstol om hävande av föräldraskapet prövas enligt den eller de lagar som bestämmer fastställelsens giltighet här i landet.

Konkurrerande förfaranden

9 § Om det vid en svensk domstol väcks en talan om föräldraskapet till ett barn men det redan pågår en rättegång om föräldraskapet utomlands, ska talan avvisas eller förklaras vilande i väntan på ett avgörande i den utländska rättegången som har fått laga kraft, om det kan antas att det avgörandet blir giltigt här i landet. Talan får dock prövas, om det finns särskilda skäl.

Om den utländska rättegången pågår i Danmark, Finland, Island eller Norge, ska talan alltid avvisas eller förklaras vilande i väntan på en dom som har fått laga kraft i den utländska rättegången.

Om den utländska rättegången pågår i Schweiz, ska i fall som avses i 7 § lagen (1936:79) om erkännande och verkställighet av dom som meddelats i Schweiz den bestämmelsen i stället tillämpas.

10 § Om det pågår en rättegång utomlands om föräldraskapet till ett barn, får en svensk socialnämnd inte godkänna en bekräftelse av föräldraskapet.

4 kap. Giltigheten av nordiska domstolsavgöranden och fastställelser

1 § Detta kapitel gäller för frågor om giltigheten av nordiska domstolsavgöranden och fastställelser om föräldraskap.

2 § Ett domstolsavgörande som har meddelats i Danmark, Finland,

Island eller Norge och som avser föräldraskap till barn gäller även i Sverige, om avgörandet har fått laga kraft.

3 § En fastställelse av föräldraskap i annan form än genom dom gäller i Sverige, om fastställelsen har skett i Danmark, Finland, Island eller Norge.

4 § Ett avgörande eller en fastställelse som avses i 2 och 3 §§ gäller dock inte i Sverige,

1. om avgörandet eller fastställelsen står i strid med ett här i landet giltigt domstolsavgörande i en rättegång som påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde,

2. om avgörandet eller fastställelsen står i strid med en här i landet giltig fastställelse av föräldraskap i annan form än genom dom, ifall denna fastställelse skedde innan rättegången påbörjades eller innan den andra fastställelsen skedde, eller

3. om det här eller utomlands pågår en rättegång om föräldraskapet, ifall denna rättegång kan leda till ett avgörande som gäller i Sverige och rättegången påbörjades innan den andra rättegången inleddes eller innan fastställelsen skedde.

5 kap. Giltigheten av domstolsavgöranden och fastställelser i andra internationella situationer

1 § Detta kapitel gäller för frågor om giltigheten av utländska domstolsavgöranden och fastställelser om föräldraskap.

Kapitlet gäller inte för domstolsavgöranden och fastställelser som avses i 4 kap. 2 och 3 §§.

2 § Ett avgörande av en utländsk domstol som innebär att ett föräldraskap har fastställts eller hävts och som har fått laga kraft gäller i

Sverige, om det med hänsyn till en parts hemvist eller medborgar-

skap eller annan anknytning fanns skälig anledning att talan prövades i den utländska staten.

Det utländska avgörandet gäller dock inte i Sverige,

1. om svaranden, i fall där han eller hon inte har gått i svaromål, inte har fått kännedom om den väckta talan i tillräcklig tid för att kunna svara i saken eller om svaranden annars inte har fått rimliga möjligheter att föra sin talan i den utländska rättegången,

2. om avgörandet strider mot en svensk dom,

3. om avgörandet strider mot ett här i landet giltigt utländskt avgörande i en rättegång som började tidigare än den andra utländska rättegången,

4. om avgörandet strider mot en här i landet giltig fastställelse genom bekräftelse av ett föräldraskap, ifall fastställelsen har skett innan den utländska rättegången började,

5. om det här i landet pågår en rättegång om föräldraskapet, eller

6. om det utomlands pågår en rättegång om föräldraskapet, ifall den rättegången har börjat tidigare än den andra utländska rättegången och kan antas leda till ett här i landet giltigt avgörande.

3 § En utländsk fastställelse genom bekräftelse av ett föräldraskap gäller i Sverige, om den är giltig enligt lagen i den stat där barnet eller den som har lämnat bekräftelsen hade sin hemvist eller i en stat där någon av dem var medborgare.

Bekräftelsen ska även om det inte följer av första stycket anses giltig till formen, om den uppfyller formföreskrifterna i lagen i den stat där bekräftelsen lämnades.

Den utländska fastställelsen gäller dock inte i Sverige

1. om den strider mot ett här i landet giltigt avgörande i en rättegång som började innan fastställelsen skedde,

2. om den strider mot en tidigare, här i landet giltig fastställelse genom bekräftelse av föräldraskap,

3. om här i landet pågår en rättegång om föräldraskapet, ifall rättegången har börjat innan fastställelsen skedde, eller

4. om det utomlands pågår en rättegång om föräldraskapet, ifall rättegången har börjat innan fastställelsen skedde och den kan antas leda till ett här i landet giltigt avgörande.

4 § Frågan om ett avgörande som avses i 2 § gäller i Sverige kan prövas av tingsrätt efter en ansökan av någon som har varit part i den utländska rättegången och vars rätt frågan rör. Om en sådan fråga uppkommer inför en annan svensk myndighet än en domstol, får även myndigheten vid behov begära en sådan prövning av tingsrätten.

En ansökan enligt första stycket görs till den tingsrätt som regeringen föreskriver.

Innan tingsrätten prövar frågan ska motparten få tillfälle att yttra sig över ansökan, om det kan ske.

Vid handläggning i domstol av ett ärende som avses i första stycket tillämpas i övrigt lagen (1996:242) om domstolsärenden.

6 kap. Övriga bestämmelser

Särskilda bestämmelser om hemvist och medborgarskap

1 § Om prövningen av en fråga enligt denna lag beror på någons hemvist eller medborgarskap vid en viss tidpunkt och han eller hon då är avliden, avgörs frågan med hänsyn till förhållandena vid tiden för dödsfallet.

Om prövningen av en fråga beror på barnets hemvist eller medborgarskap vid en viss tidpunkt och är barnet då ännu inte fött, är i stället hemvisten eller medborgarskapet för den som ska föda barnet vid den tidpunkten avgörande.

Ordre public

2 § En bestämmelse i en utländsk lag får inte tillämpas om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen att tillämpa bestämmelsen.

Ett avgörande av en utländsk domstol eller en utländsk fastställelse genom bekräftelse av ett föräldraskap gäller inte i Sverige, om det skulle vara uppenbart oförenligt med grunderna för den svenska rättsordningen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

2. Genom lagen upphävs lagen (1985:367) om föräldraskap i internationella situationer och lagen (1979:1001) om erkännande av nordiska föräldraskapsavgöranden.

3. Bestämmelserna i 4 kap. 2–4 §§, 5 kap. 2 och 3 §§ och 6 kap. 2 § tillämpas även i fråga om domstolsavgöranden som har meddelats före ikraftträdandet och fastställelser som har skett före ikraftträdandet. Om ett avgörande eller en fastställelse gällde i Sverige före ikraftträdandet, ska avgörandet eller fastställelsen gälla här även efter ikraftträdandet. Avgöranden och fastställelser som strider mot ett avgörande eller en fastställelse som gällde i Sverige före ikraftträdandet ska inte vara giltiga här.

1.3. Förslag till lag om föräldrafullmakter

Härigenom föreskrivs följande.

Innebörden av en föräldrafullmakt

1 § En föräldrafullmakt är en fullmakt som ett barns vårdnadshavare ger åt en fysisk person (föräldrafullmaktshavaren) genom anmälan till Skatteverket.

Föräldrafullmakten ger föräldrafullmaktshavaren behörighet att, i den omfattning som följer av 2–4 §§, i vårdnadshavarens ställe företräda barnet, fatta beslut i frågor som rör barnet och ta del av uppgifter om barnet.

Den rätt som följer med föräldrafullmakten får inte överlåtas på annan person.

2 § Föräldrafullmaktshavaren får i frågor som rör barnets personliga angelägenheter

1. företräda barnet och fatta beslut i samma utsträckning som en vårdnadshavare får göra ensam enligt bestämmelserna i 6 kap. 11– 12 §§ och 13 § första stycket föräldrabalken, när ett barn står under vårdnad av två vårdnadshavare, och

2. ta del av uppgifter som rör barnet i samma utsträckning som en vårdnadshavare.

Föräldrafullmaktshavaren får även fatta sådana beslut som avses i 6 kap. 13 § andra stycket föräldrabalken, om vårdnadshavaren till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är förhindrad att göra det. Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare, ska hindret gälla dem båda. Föräldrafullmaktshavaren får dock inte fatta beslut av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver det.

3 § Föräldrafullmaktshavaren får, om ingen annan än vårdnadshavaren är förmyndare, ta del av uppgifter som rör barnets ekonomiska angelägenheter i samma utsträckning som en förmyndare.

4 § Om vårdnadshavarens ansvar för barnets angelägenheter är inskränkt gäller motsvarande inskränkning för föräldrafullmaktshavaren.

Barnets folkbokföring

5 § En föräldrafullmakt får endast avse ett barn som är folkbokfört i Sverige.

Vem som kan vara föräldrafullmaktshavare

6 § En föräldrafullmaktshavare ska vid tidpunkten för anmälan om föräldrafullmakten ha fyllt 18 år och vara folkbokförd i Sverige.

Fler än två personer får inte samtidigt vara föräldrafullmaktshavare för ett barn.

Hur en föräldrafullmakt träder i kraft

7 § En föräldrafullmakt träder i kraft när uppgift om föräldrafullmakten registreras i folkbokföringsdatabasen.

Hur en föräldrafullmakt upphör

8 § En föräldrafullmakt upphör att gälla när

1. barnet fyller 18 år,

2. barnet avregistreras från folkbokföringen, eller

3. det sker en ändring i vårdnaden om barnet. Första stycket 3 gäller inte när en av dem som har lämnat fullmakten blir ensam vårdnadshavare.

9 § En föräldrafullmakt upphör även att gälla om den återkallas av vårdnadshavaren. Detsamma gäller om föräldrafullmaktshavaren eller, om barnet har fyllt 12 år, barnet självt gör en anmälan enligt 17 §.

I fall som avses i denna paragraf upphör föräldrafullmakten att gälla när det förhållandet registreras i folkbokföringsdatabasen.

Föräldrafullmaktshavarens ansvar vid fullgörande av uppdraget

10 § Föräldrafullmaktshavaren ska fullgöra uppdraget i enlighet med barnets bästa och i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål.

Föräldrafullmaktshavaren ska även följa instruktioner från vårdnadshavaren och, om det är möjligt, samråda med honom eller henne i viktiga frågor. Föräldrafullmaktshavaren får dock avvika från en lämnad instruktion om det är nödvändigt för att fullgöra skyldigheten enligt första stycket och vårdnadshavarens godkännande inte kan inhämtas utan olägenhet.

11 § Föräldrafullmaktshavaren är skyldig att ersätta den skada som han eller hon uppsåtligen eller av vårdslöshet har orsakat vårdnadshavaren.

12 § Om en rättshandling som föräldrafullmaktshavaren har vidtagit med åberopande av föräldrafullmakten, på grund av brist i behörigheten inte blir bindande, är föräldrafullmaktshavaren skyldig att ersätta en godtroende tredje man den skada som denne därigenom orsakas. Detta gäller dock inte, om rättshandlingen saknar bindande verkan mot vårdnadshavaren till följd av någon särskild omständighet, som föräldrafullmaktshavaren inte kände till och som tredje man inte med fog kunde förutsätta att föräldrafullmaktshavaren skulle känna till.

Förfarandet hos Skatteverket

Allmänna bestämmelser

13 § Skatteverket beslutar i ärenden enligt denna lag.

Beslut enligt 15–17 §§ gäller omedelbart. Beslut enligt 16–17 §§ fattas utan föregående kommunikation med annan part.

14 § En anmälan eller återkallelse enligt 15–17 §§ ska vara skriftlig.

Ett samtycke enligt 15 § första eller tredje stycket ska också lämnas skriftligen.

Anmälan om föräldrafullmakt

15 § En anmälan om föräldrafullmakt får göras av vårdnadshavaren.

Av anmälan ska det framgå vem som ska vara föräldrafullmaktshavare. Den personen ska även lämna sitt samtycke till anmälan.

Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare ska de göra en gemensam anmälan.

Om barnet har fyllt 12 år får en anmälan om föräldrafullmakt inte göras utan barnets samtycke, utom i de fall barnet är varaktigt förhindrat att lämna samtycke till följd av en psykisk sjukdom eller något annat liknande förhållande.

Återkallelse av en föräldrafullmakt

16 § En föräldrafullmakt får återkallas av vårdnadshavaren.

Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare får en vårdnadshavare ensam återkalla en föräldrafullmakt.

Anmälan om upphörande av en föräldrafullmakt

17 § Föräldrafullmaktshavaren får göra en anmälan om att föräldrafullmakten ska upphöra.

En sådan anmälan får även göras av barnet, om barnet har fyllt 12 år.

Överklagande av Skatteverkets beslut

18 § Skatteverkets beslut i ärenden enligt 15–17 §§ får överklagas till allmän förvaltningsdomstol.

Beslutet överklagas till den förvaltningsrätt inom vars domkrets barnet var folkbokfört vid tidpunkten för beslutet. Om det inte finns någon behörig domstol, överklagas beslutet till Förvaltningsrätten i Stockholm.

Prövningstillstånd krävs vid överklagande till kammarrätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.4. Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 21 kap. 1 § rättegångsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 kap.

1 §1

Den misstänkte äge själv föra sin talan. Är han omyndig, skall rätten, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller eljest finnes

erforderligt, höra den som har vårdnaden om honom; denne äge ock föra talan för den omyndige.

Den misstänkte har rätt att själv föra sin talan. Om den misstänkte inte har fyllt 18 år, ska rätten, om det med hänsyn till brottets beskaffenhet eller annars behövs, höra hans eller hennes vårdnadshavare. Vårdnadshavaren har också rätt att föra den omyndiges talan.

Har den misstänkte avlidit, äge

hans efterlevande make, bröstarvinge, fader, moder eller syskon föra talan mot dom, såvitt genom

denna fastställts, att den miss-

tänkte förövat gärningen.

Om den misstänkte har av-

lidit, har hans eller hennes efterlevande make, bröstarvinge, för-

älder eller syskon rätt att föra talan

mot en dom som fastställer att den misstänkte begått gärningen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1 Senaste lydelse 1971:875.

1.5. Förslag till lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § och 16 kap. 3 a §ärvdabalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §1

Lever inte arvlåtarens föräldrar,

syskon eller syskons avkomlingar, tar farföräldrar och mor-

föräldrar arvet. Var och en ärver

lika lott.

Om inte arvlåtarens föräldrar,

syskon eller syskons avkomlingar lever, tar föräldrarnas för-

äldrar arvet. Var och en ärver lika

lott.

Är en farförälder eller morförälder död, delar den dödes barn

dennes lott. Finns det inga barn efter den döde, tar den andre av

farföräldrarna eller morföräldrarna

den dödes lott. Om även han eller hon är död men har efterlämnat barn, tar barnen den dödes lott. Finns det ingen arvinge på den sidan, går hela arvet till arvingarna på den andra sidan.

Om en förälders förälder är

död, delar den dödes barn dennes lott. Om det inte finns några barn efter den döde, tar den andra av

den förälderns föräldrar den dödes

lott. Om även han eller hon är död men har efterlämnat barn, tar barnen den dödes lott. Om det inte finns någon arvinge på den sidan, går hela arvet till arvingarna på den andra sidan.

Det som sägs i första och andra styckena om farföräldrar och morföräldrar gäller även föräldrar till en förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken .

16 kap.

3 a §2

Är vid någons död faderskapet till

honom eller henne inte fastställt och är fadern inte heller på annat sätt känd för annan dödsbodelägare, boutredningsman eller

Om vid någons död föräldraskapet till honom eller henne inte är fastställt och föräldern inte

heller på annat sätt är känd för

någon annan dödsbodelägare,

1 Senaste lydelse 2005:435. Ändringen innebär bland annat att tredje stycket tas bort. 2 Senaste lydelse 2005:435. Ändringen innebär bland annat att andra stycket tas bort.

den som sitter i boet, skall den som vill grunda arvsrätt på fader-

skapet göra sin rätt gällande inom

tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen.

boutredningsman eller den som sitter i boet, ska den som vill grunda arvsrätt på föräldraskapet göra sin rätt gällande inom tre månader från dödsfallet eller, om bouppteckningen förrättas senare, senast vid bouppteckningen.

Första stycket tillämpas också i fråga om föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.6. Förslag till lag om ändring i socialförsäkringsbalken

Härigenom föreskrivs att 12 kap. 5 §, 13 kap. 10, 11 och 13 §§, 16 kap. 10 §, 18 kap. 7 och 8 §§, 19 kap. 7, 9 och 46 §§ och 60 kap. 24, 28 och 29 §§ och rubrikerna närmast före 12 kap. 5 §, 18 kap. 8 §, 19 kap. 9 § och 60 kap.28 och 29 §§socialförsäkringsbalken ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

Barnets mor Den förälder som har fött barnet

5 §

Barnets mor har rätt till föräldra-

penning från och med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse.

Den som ska föda barnet har rätt

till föräldrapenning från och med den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för barnets födelse.

Även om barnets mor inte har barnet i sin vård har hon rätt till föräldrapenning till och med den tjugonionde dagen efter förlossningsdagen.

Även om den förälder som har

fött barnet inte har barnet i sin

vård har föräldern rätt till föräldrapenning till och med den tjugonionde dagen efter förlossningsdagen.

13 kap.

10 §1

Rätt till tillfällig föräldrapenning har en far som avstår från för-

värvsarbete i samband med sitt barns födelse för att

Den förälder som inte har fött barnet har rätt till tillfällig för-

äldrapenning om föräldern avstår från förvärvsarbete i samband med sitt barns födelse för att

1. närvara vid förlossningen,

2. sköta hemmet, eller

3. vårda barn.

1 Ändringen innebär bland annat att andra stycket tas bort.

Det som föreskrivs om en far i första stycket och i 11–13 §§ gäller även en förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken .

11 §2

I följande fall får Försäkringskassan besluta att en annan person som är försäkrad för tillfällig föräldrapenning och som i stället för en far eller mor avstår från sitt förvärvsarbete i samband med ett barns födelse ska ha rätt till tillfällig föräldrapenning för ändamål som anges i 10 §:

I följande fall får Försäkringskassan besluta att en annan person som är försäkrad för tillfällig föräldrapenning och som i stället för en förälder avstår från sitt förvärvsarbete i samband med ett barns födelse ska ha rätt till tillfällig föräldrapenning för ändamål som anges i 10 §:

1. Barnet har inte någon far

som har rätt till tillfällig föräldrapenning.

1. Den förälder som har fött

barnet är avliden.

2. Barnets mor är avliden. 2. Barnet har inte någon för-

älder som har rätt till tillfällig föräldrapenning enligt 10 §.

3. Barnets far avstår från sin rätt till tillfällig föräldrapenning enligt 10 § och det skulle vara oskäligt att inte låta honom avstå.

3. Barnets förälder avstår från sin rätt till tillfällig föräldrapenning enligt 10 § och det skulle vara oskäligt att inte låta för-

äldern avstå.

4. Barnets far kan inte utnyttja sin rätt till tillfällig föräldrapenning enligt 10 §.

4. Barnets förälder kan inte utnyttja sin rätt till tillfällig föräldrapenning enligt 10 §.

5. Barnets far kommer sannolikt inte att utnyttja sin rätt enligt 10 § på grund av kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud eller liknande eller på grund av andra särskilda omständigheter.

5. Barnets förälder kommer sannolikt inte att utnyttja sin rätt enligt 10 § på grund av kontaktförbud enligt lagen (1988:688) om kontaktförbud eller liknande eller på grund av andra särskilda omständigheter.

2 Senaste lydelse 2011:486.

13 §

Vid adoption eller när två personer enligt 6 kap. 10 a § föräldrabalken har förordnats att gemensamt utöva vårdnaden om ett barn gäller följande:

1. Rätt till tillfällig föräldrapenning enligt 10 § tillkommer båda adoptivföräldrarna eller de särskilt förordnade vårdnadshavarna.

2. Det som i 11 § föreskrivs om en far eller mor ska i stället gälla adoptivföräldrarna eller de särskilt förordnade vårdnadshavarna.

2. Det som i 11 § föreskrivs om en förälder ska i stället gälla adoptivföräldrarna eller de särskilt förordnade vårdnadshavarna.

16 kap.

10 §

3

För barn som står under vårdnad av en förälder och en särskilt förordnad vårdnadshavare gäller det som föreskrivs i 5–8 §§ om barnets förälder i stället barnets vårdnadshavare.

18 kap.

7 §4

Underhållsstöd och förlängt underhållsstöd lämnas även till ett barn som varaktigt bor och är folkbokfört hos

1. en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare som bor här i landet, eller

2. någon eller några som bor här i landet och som var särskilt förordnade vårdnadshavare för barnet, när det fyllde 18 år.

Det som i denna underavdelning föreskrivs om boförälder gäller då den eller de särskilt förordnade vårdnadshavarna. Bestämmelserna i 3, 8 och 9 a §§ tillämpas inte i dessa fall.

Underhållsstöd och förlängt underhållsstöd lämnas inte med stöd av denna paragraf när en särskilt förordnad vårdnadshavare bor tillsammans med barnets förälder.

3 Tidigare 16 kap. 10 § upphävd genom 2013:1018. 4 Senaste lydelse 2015:755.

Vägran att uppge faderskap Vägran att uppge föräldraskap

8 §

Underhållsstöd lämnas inte om

barnets mor är boförälder och hon uppenbarligen utan giltigt

skäl låter bli att vidta eller medverka till åtgärder för att få fader-

skapet eller föräldraskapet enligt föräldrabalken till barnet fastställt.

Underhållsstöd lämnas inte om

den förälder som har fött barnet är

boförälder och uppenbarligen utan giltigt skäl låter bli att vidta eller medverka till åtgärder för att få föräldraskapet för barnets

andra förälder fastställt.

19 kap.

7 §5

Om underhållsstöd har lämnats och det pågår ett mål om fastställande av faderskap till barnet, får den man som är instämd åläggas betalningsskyldighet, om det finns sannolika skäl för att

han är far till barnet. Ett beslut

om betalningsskyldighet får dock inte meddelas om flera män är instämda i målet.

Om underhållsstöd har lämnats och det pågår ett mål om fastställande av föräldraskap till barnet, får den som är instämd åläggas betalningsskyldighet, om det finns sannolika skäl för att

denne är förälder till barnet. Ett

beslut om betalningsskyldighet får dock inte meddelas om flera är instämda i målet.

Första stycket tillämpas också i fråga om föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken .

Upphävt faderskap eller

föräldraskap

Hävt föräldraskap

9 §6

Om betalningsskyldighet har fastställts slutligt för en man och

denne senare frias från faderskapet till barnet, har han rätt att

få tillbaka vad han har betalat

Om betalningsskyldighet har fastställts slutligt för någon och

dennes föräldraskap senare hävs,

har den bidragsskyldige rätt att få tillbaka vad denne har betalat

5 Ändringen innebär bland annat att andra stycket tas bort. 6 Ändringen innebär bland annat att andra stycket tas bort.

jämte ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från varje betalningsdag.

jämte ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) från varje betalningsdag.

Första stycket tillämpas också i fråga om föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken .

46 §

Försäkringskassan får på ansökan av den bidragsskyldige helt eller delvis efterge fordran i fråga om betalningsskyldighet, som avser tid före den dag då hans

faderskap till ett barn har fasts-

tällts genom bekräftelse eller dom, om det finns synnerliga skäl.

Försäkringskassan får på ansökan av den bidragsskyldige helt eller delvis efterge fordran i fråga om betalningsskyldighet, som avser tid före den dag då den

bidragsskyldiges föräldraskap till

ett barn har fastställts genom bekräftelse eller dom, om det finns synnerliga skäl.

60 kap.

24 §

Om anmälan enligt 23 § inte görs ska det pensionsgrundande beloppet för barnår tillgodoräknas den av föräldrarna som, för det år beloppet avser, har lägst pensionsunderlag enligt 61 kap. 5 §.

Har ingen av föräldrarna något

pensionsunderlag för det året eller har de lika högt underlag, ska det pensionsgrundande beloppet tillgodoräknas barnets mor

eller, om föräldrarna är av samma

kön, den äldre av dem.

Om ingen av föräldrarna har

något pensionsunderlag för det året eller om de har lika högt underlag, ska det pensionsgrundande beloppet tillgodoräknas den

förälder som har fött barnet. Har ingen av föräldrarna fött barnet ska det pensionsgrundande beloppet tillgodoräknas kvinnan, om föräldrarna är av olika kön, eller den äldre av dem, om föräldrarna är

av samma kön.

Vem som likställs med mor Vem som likställs med den

förälder som har fött barnet

28 §

Vid tillämpningen av bestämmelserna i 24 § likställs en kvinna som är särskilt förordnad vårdnadshavare eller blivande adoptivförälder med mor.

Vid tillämpningen av bestämmelserna i 24 § likställs en kvinna som är särskilt förordnad vårdnadshavare eller blivande adoptivförälder med den förälder som

har fött barnet.

Upphävt faderskap eller

föräldraskap

Hävt föräldraskap

29 §7

För en man som enligt 1 kap.

föräldrabalken har ansetts vara far

till ett barn eller vars faderskap har fastställts genom bekräftelse eller dom, men som genom senare dom som har vunnit laga kraft har förklarats inte vara far

till barnet gäller följande. För

tiden innan den sistnämnda domen har vunnit laga kraft ska

mannen anses som barnets far

vid tillämpning av bestämmelserna om pensionsgrundande belopp för barnår.

För den som är förälder till ett barn på grund av äktenskap eller vars föräldraskap har fastställts genom bekräftelse eller dom, men som genom senare dom som har fått laga kraft har fått sitt

föräldraskap hävt gäller följande.

För tiden innan den sistnämnda domen har fått laga kraft ska

personen anses som barnets förälder vid tillämpning av bestäm-

melserna om pensionsgrundande belopp för barnår.

Första stycket tillämpas också i fråga om föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

7 Ändringen innebär bland annat att andra stycket tas bort.

1.7. Förslag till lag om upphävande av lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m.m.

Härigenom föreskrivs att lagen (1955:469) angående omreglering av vissa ersättningar enligt lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete m.m. ska upphöra att gälla vid utgången av december 2023.

1.8. Förslag till lag om ändring i lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs att i fråga om lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap1

dels att nuvarande 4–7 §§ ska betecknas 5–8 §§,

dels att rubriken till lagen, 1–3 §§ och de nya 5 och 8 §§ ska ha

följande lydelse,

dels att det ska införas en ny paragraf, 4 §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Lag ( 1958:642 ) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap

Lag ( 1958:642 ) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av föräldraskap

1 §2

I denna lag finns bestämmelser om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap enligt föräldrabalken.

I denna lag finns bestämmelser om rättsgenetisk undersökning vid utredning av föräldraskap enligt föräldrabalken.

En sådan undersökning får endast innefatta provtagning som kan ske utan nämnvärt men.

2 §3

I mål om förklaring att en viss

man som på grund av äktenskap ska anses som far till ett barn inte är det eller om fastställande av faderskap får rätten på begäran av

någon av parterna eller när det annars behövs besluta om en rättsgenetisk undersökning. Beslutet får avse barnet, modern samt, i mål om förklaring att en

I mål om fastställande eller

hävande av föräldraskap för den förälder som inte har fött barnet

får rätten på begäran av någon av parterna eller när det annars behövs besluta om en rättsgenetisk undersökning. Beslutet får avse barnet, den förälder som

har fött barnet samt, i mål om

fastställande av föräldraskap, den

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2021:784. 2 Senaste lydelse 2021:784. 3 Senaste lydelse 2021:784.

viss man inte är far, mannen i äktenskapet och, i mål om fast-

ställande av faderskap, den man mot vilken talan förs. Om det finns anledning att anta att någon annan man har haft samlag med

modern under den tid då barnet kan ha tillkommit, får beslutet

avse också honom. Innan ett beslut enligt detta stycke meddelas, ska den som beslutet skulle avse ges tillfälle att yttra sig.

mot vilken talan förs, och i mål

om hävande av föräldraskap, den vars föräldraskap talan avser. Om

det finns anledning att anta att någon annan kan vara förälder

till barnet, får beslutet avse också denne. Innan ett beslut enligt

detta stycke meddelas, ska den som beslutet skulle avse ges tillfälle att yttra sig.

Om den man som talan om fastställande av faderskap avser är avliden, får rätten besluta att en rättsgenetisk undersökning ska göras med hjälp av humanbiologisk vävnad från den avlidne. Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns anledning att anta att mannen har haft

samlag med modern under den tid då barnet kan ha tillkommit och

skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär i förhållande till den frid som bör tillkomma den avlidne eller för något annat motstående intresse.

Om den som talan om fastställande av föräldraskap avser är avliden, får rätten besluta att en rättsgenetisk undersökning ska göras med hjälp av humanbiologisk vävnad från den avlidne. Ett sådant beslut får meddelas endast om det finns anledning att anta att den avlidne kan

vara förälder till barnet och

skälen för åtgärden uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär i förhållande till den frid som bör tillkomma den avlidne eller för något annat motstående intresse.

Ett beslut om rättsgenetisk undersökning enligt andra stycket får överklagas särskilt. Beslutet får dock verkställas omedelbart, om inte annat beslutas av högre rätt.

3 §4

Har ett faderskap fastställts genom bekräftelse eller dom som har fått laga kraft, får rätten besluta om en rättsgenetisk under-

Har ett föräldraskap för den för-

älder som inte har fött barnet

fastställts genom dom som har fått laga kraft, får rätten besluta

4 Senaste lydelse 2021:784. Ändringen innebär bland annat att andra stycket tas bort.

sökning, om det efter bekräftel-

sen eller domen har framkommit

omständigheter som ger anledning att anta att någon annan

man än den som har fastställts vara far har haft samlag med modern under den tid då barnet kan ha tillkommit. Beslutet får avse bar-

net, modern, den man som har fastställts vara far och den andre

mannen.

om en rättsgenetisk undersökning, om det efter domen har framkommit omständigheter som ger anledning att anta att någon annan kan vara förälder till barnet. Beslutet får avse barnet,

den förälder som har fött barnet,

den som har fastställts vara för-

älder och den som kan vara förälder.

Om faderskapet har fastställts genom bekräftelse, får ett beslut enligt första stycket meddelas i mål om att bekräftelsen saknar verkan mot den som har lämnat den. Ett sådant beslut får begäras av någon av parterna i målet. Om en talan om att bekräftelsen saknar verkan inte har väckts, prövas frågan om beslut enligt första stycket enligt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden. Ett sådant beslut får begäras av den som kan vara part i ett mål om att bekräftelsen saknar verkan.

Om faderskapet har fastställts genom dom som har fått laga kraft, prövas frågan om beslut

enligt första stycket enligt lagen om domstolsärenden. Ett sådant beslut får begäras av någon av parterna i det tidigare målet.

Frågan om beslut enligt

första stycket prövas enligt lagen

(1996:242) om domstolsärenden.

Ett sådant beslut får begäras av någon av parterna i det tidigare målet.

Innan ett beslut enligt första stycket meddelas, ska den som beslutet skulle avse ges tillfälle att yttra sig.

4 §

Om det inte är känt eller är oklart vem som har fött ett barn, får

rätten, om det behövs, besluta om en rättsgenetisk undersökning. Beslutet får avse barnet, barnets förälder och den som kan ha fött barnet.

Frågan om beslut enligt första stycket prövas enligt lagen ( 1996:242 ) om domstolsärenden. Ett sådant beslut får begäras av den som kan vara part i ett mål om fastställelse av vem som har fött barnet.

Innan ett beslut enligt första stycket meddelas, ska den som beslutet skulle avse ges tillfälle att yttra sig.

4 §

Ett beslut om rättsgenetisk undersökning i ett ärende som enligt 3 § handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden får överklagas särskilt. Ärendet får avskrivas när ett utlåtande över undersökningen har avgetts eller frågan om undersökning har förfallit.

5 §

5

Ett beslut om rättsgenetisk undersökning i ett ärende som enligt 3 eller 4 § handläggs enligt lagen (1996:242) om domstolsärenden får överklagas särskilt. Ärendet får avskrivas när ett utlåtande över undersökningen har avgetts eller frågan om undersökning har förfallit.

Ett ärende som avses i första stycket tas upp av rätten i den ort där barnet har sin hemvist eller, om barnet har avlidit, av den rätt som har att ta upp tvist om arv efter barnet. Om det inte finns någon annan behörig domstol, tas ärendet upp av Stockholms tingsrätt.

7 §

Kostnaden för provtagning och undersökning av prov som sker efter beslut av rätten enligt denna lag eller på initiativ av

8 § 6

Kostnaden för provtagning och undersökning av prov som sker efter beslut av rätten enligt denna lag eller på initiativ av

5 Senaste lydelse av tidigare 4 § 2021:784. 6 Senaste lydelse av tidigare 7 § 2021:784.

socialnämnden enligt 2 kap. 6 § föräldrabalken ska betalas av staten.

socialnämnden enligt 2 kap. 7 § föräldrabalken ska betalas av staten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.9. Förslag till lag om upphävande av lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m.m.

Härigenom föreskrivs att lagen (1962:303) om förhöjning av vissa ersättningar i anledning av yrkesskada m.m. ska upphöra att gälla vid utgången av december 2023.

1.10. Förslag till lag om ändring i lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (1962:512) om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Lagakraftvunnen dom, admini-

strativ myndighets beslut eller av sådan myndighet godkänd förbindelse, varigenom i Danmark, Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att betala underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn, styvbarn eller barnets mor, skall erkännas här i landet utan någon särskild stadfästelse.

Dom som har fått laga kraft,

administrativ myndighets beslut eller av sådan myndighet godkänd förbindelse, varigenom i Danmark, Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att betala underhållsbidrag till make, förutvarande make, barn, styvbarn eller den

förälder som har fött barnet, ska

erkännas här i landet utan någon särskild stadfästelse.

Lagakraftvunnen dom, admi-

nistrativ myndighets beslut, av sådan myndighet godkänd förbindelse eller annan skriftlig förbindelse, varigenom i Danmark, Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att betala sådant bidrag och som kan verkställas i den staten, skall på begäran omedelbart verkställas här i landet. Detsamma skall gälla sådan ännu icke lagakraftvunnen dom och sådant av rätten eller domaren meddelat beslut som

Dom som har fått laga kraft,

administrativ myndighets beslut, av sådan myndighet godkänd förbindelse eller annan skriftlig förbindelse, varigenom i Danmark, Finland, Island eller Norge någon förpliktats eller utfäst sig att betala sådant bidrag och som kan verkställas i den staten, ska på begäran omedelbart verkställas här i landet. Detsamma ska gälla sådan dom som

ännu inte har fått laga kraft och

sådant av rätten eller domaren

1 Senaste lydelse 2001:400.

kan verkställas lika med laga-

kraftvunnen dom.

meddelat beslut som kan verkställas på samma sätt som en dom

som har fått laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.11. Förslag till lag om ändring i lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1967:531) om tryggande av pensionsutfästelse m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 §1

En arbetsgivare får i balansräkningen som skuld under rubriken Avsatt till pensioner redovisa vad arbetsgivaren enligt en allmän pensionsplan har åtagit sig att redovisa under denna rubrik.

Aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, försäkringsföreningar, ömsesidiga tjänstepensionsbolag, tjänstepensionsföreningar, ekonomiska föreningar och sparbanker får under rubriken Avsatt till pensioner redovisa även upplupen del av en pensionsutfästelse som inte omfattas av en allmän pensionsplan. I fråga om arbetstagare, som har ett bestämmande inflytande över bolaget eller föreningen, eller sådan arbetstagares efterlevande får, under den tid inflytandet består, arbetsgivaren dock inte redovisa andra pensionsutfästelser än sådana som ingår i en allmän pensionsplan. Vid bedömningen av om en arbetstagare har ett bestämmande inflytande ska, utöver arbetstagarens eget innehav av aktier eller andelar, även arbetstagarens föräldrars, far- och

morföräldrars, makes, avkom-

Aktiebolag, ömsesidiga försäkringsbolag, försäkringsföreningar, ömsesidiga tjänstepensionsbolag, tjänstepensionsföreningar, ekonomiska föreningar och sparbanker får under rubriken Avsatt till pensioner redovisa även upplupen del av en pensionsutfästelse som inte omfattas av en allmän pensionsplan. I fråga om arbetstagare, som har ett bestämmande inflytande över bolaget eller föreningen, eller sådan arbetstagares efterlevande får, under den tid inflytandet består, arbetsgivaren dock inte redovisa andra pensionsutfästelser än sådana som ingår i en allmän pensionsplan. Vid bedömningen av om en arbetstagare har ett bestämmande inflytande ska, utöver arbetstagarens eget innehav av aktier eller andelar, även arbetstagarens föräldrars och deras

föräldrars, makes, avkomlings och

1 Senaste lydelse 2019:743.

lings och avkomlings makes samlade innehav räknas med.

avkomlings makes samlade innehav räknas med.

Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om att det som sägs i andra stycket första meningen ska gälla även för andra arbetsgivare än som avses där.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.12. Förslag till lag om ändring i lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1969:620) om ersättning i vissa fall för utgivna underhållsbidrag1

dels att 6 § ska upphöra att gälla,

dels att 1–5 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Den som på grund av förordnande enligt 7 kap. 15 § föräldrabalken i mål om fastställande av

faderskap utgivit underhållsbidrag

till barn har rätt att av allmänna medel få ersättning härför om domstolen genom dom eller beslut som vunnit laga kraft skilt målet från sig utan att mannen blivit underhållsskyldig.

Den som på grund av förordnande enligt 7 kap. 15 § föräldrabalken i ett mål om fastställande av föräldraskap har betalat underhållsbidrag till ett barn har rätt att av allmänna medel få ersättning för detta, om domstolen genom dom eller beslut som har

fått laga kraft skilt målet från sig

utan att denne har blivit underhållsskyldig.

Vad som sägs i första stycket

om rätt till ersättning av allmänna medel gäller också för det fall att underhållsbidrag utgivits på grund av att mannen i skriftlig, av två personer bevittnad handling åtagit sig att utge underhåll för tid, intill dess resultatet av

blodundersökning om faderskapet föreligger, och blodundersökningen visar att han icke kan vara fader till barnet. Är hans faderskap enligt blodundersökningen osannolikt, har han rätt till ersätt-

Det som anges i första stycket

om rätten till ersättning av allmänna medel gäller också för det fall att underhållsbidrag har be-

talats på grund av att personen i en skriftlig, av två personer be-

vittnad handling åtagit sig att utge underhåll för tiden till dess

att det finns ett resultat av en rättsgenetisk undersökning om föräldraskapet och undersökningen

visar att denne inte kan vara för-

älder till barnet. Det finns också en rätt till ersättning, om det

1 Lagen omtryckt 1979:338. Senaste lydelse av 6 § 2005:440.

ning för utgivna underhållsbidrag, såvida talan om faderskapet icke väckes mot honom inom sex månader från det utlåtandet över blodundersökningen förelåg. Oavsett resultatet av blodundersökningen föreligger rätt till ersätt-

ning, om han genom lagakraft-

vunnen dom friats från faderskapet eller om annan man på grund av lagakraftvunnen dom eller erkännande är att anse som fader till barnet.

genom en dom som har fått laga

kraft fastställts att personen inte är förälder till barnet eller om det genom en bekräftelse eller dom som har fått laga kraft fastställts att någon annan är förälder till barnet.

2 §2

Har en man enligt 1 kap. 1 § föräldrabalken ansetts som far till

ett barn eller har en mans fader-

skap till ett barn fastställts genom

bekräftelse eller dom, men frias

mannen från faderskapet, har han

rätt till ersättning av allmänna medel för underhållsbidrag som han enligt 7 kap. 2 § föräldrabalkenutgett till barnet.

Om någon på grund av äktenskap är förälder till ett barn eller har

fastställts som förälder till ett barn genom bekräftelse eller dom och

föräldraskapet hävs, har denne

rätt till ersättning av allmänna medel för det underhållsbidrag som denne har utgett till barnet enligt 7 kap. 2 § föräldrabalken.

3 §

Ersättning enligt 1 eller 2 § skall motsvara vad mannen på grund av dom, beslut eller avtal har

erlagt i underhåll för barnet. Om

det finns synnerliga skäl får dock ersättningen sättas ner eller vägras.

Ersättning enligt 1 eller 2 § ska motsvara vad personen på grund av dom, beslut eller avtal har be-

talat i underhåll för barnet. Om

det finns synnerliga skäl får dock ersättningen sättas ner eller vägras.

Utöver ersättning för erlagda underhållsbidrag utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) på varje erlagt belopp från dess betalningsdag. Kan icke styrkas

Utöver ersättning för betalda underhållsbidrag utgår ränta enligt 5 § räntelagen (1975:635) på varje belopp från dess betalningsdag. Om det inte kan

2 Senaste lydelse 1990:1531.

när underhållsbidragen betalats, beräknas ränta till skäligt belopp.

styrkas när underhållsbidragen

har betalats, beräknas räntan till

skäligt belopp.

4 §

Föreligger rätt till ersättning en-

ligt denna lag får mannen ej kräva tillbaka vad han har utgett av den som mottagit underhållsbidraget.

Ej heller får staten kräva tillbaka

utgiven ersättning av den som har mottagit underhållsbidraget.

Om det finns en rätt till er-

sättning enligt denna lag, får

personen inte kräva tillbaka det som denne har utgett av den som tagit emot underhållsbidraget. Inte

heller får staten kräva tillbaka utgiven ersättning av den som har

tagit emot underhållsbidraget.

Fastställs att en annan man är far till barnet får staten, om det

finns särskilda skäl, kräva tillbaka utgiven ersättning av denne enligt vad som följer av hans underhållsskyldighet mot barnet.

Om det fastställs att någon

annan är förälder till barnet får staten, om det finns särskilda skäl, kräva tillbaka utgiven ersättning av föräldern enligt vad som följer av dennes underhållsskyldighet mot barnet.

5 §

Ansökan om ersättning göres hos länsstyrelsen i det län där mål om

faderskapet handlagts eller skulle

ha handlagts av underrätt.

Ansökan om ersättning görs hos länsstyrelsen i det län där mål om

föräldraskapet handlagts eller

skulle ha handlagts av underrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.13. Förslag till lag om ändring i lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 och 9 §§ lagen (1974:752) om nordisk vittnesplikt m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge och som fyllt 18 år kan av allmän domstol kallas enligt 2–7 §§ denna lag för att höras som vittne eller som målsägande i anledning av åklagarens talan, om han vid kallelsen uppehåller sig i något av dessa länder.

Den som är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge och som har fyllt 18 år kan av allmän domstol kallas enligt 2–7 §§ denna lag för att höras som vittne eller som målsägande i anledning av åklagarens talan, om han eller

hon vid kallelsen uppehåller sig i

något av dessa länder.

Vad i 2–5, 7 och 8 §§ föreskrives i fråga om vittne eller

målsägande gäller i tillämpliga delar part eller ställföreträdare för part som skall inställa sig personligen i mål eller ärende

rörande vårdnaden om barn, äktenskaplig börd eller faderskapet

till barn utom äktenskap och som vid kallelsen är bosatt och uppehåller sig i land som anges i första stycket.

Det som i 2–5, 7 och 8 §§ föreskrivs om vittne eller målsägande

gäller i tillämpliga delar också part eller ställföreträdare för en part som ska inställa sig personligen i ett mål eller ärende som rör vårdnaden om barn eller för-

äldraskapet till barn och som vid

kallelsen är bosatt och uppehåller sig i ett land som anges i första stycket.

9 §

Den som är bosatt här i landet och uppehåller sig här eller i Danmark, Finland, Island eller Norge är skyldig att efter kallelse inställa sig för att höras som vittne vid domstol i Danmark, Island eller Norge eller som vittne eller målsägande vid domstol i Finland enligt bestämmelserna i det landet. Detsamma gäller den som uppehåller sig här i landet och är bosatt i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Den som är part eller ställföreträdare för part i mål eller ärende som rör vårdnaden om barn, äktenskaplig börd eller fader-

skapet till barn utom äktenskap är

skyldig att under de förutsättningar som anges i första stycket efter kallelse inställa sig personligen vid domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Den som är part eller ställföreträdare för en part i ett mål eller ärende som rör vårdnaden om barn eller föräldraskapet till barn är skyldig att under de förutsättningar som anges i första stycket efter kallelse inställa sig personligen vid domstol i Danmark, Finland, Island eller Norge.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.14. Förslag till lag om ändring i lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område

Härigenom föreskrivs att 2 och 7 §§ lagen (1977:595) om erkännande och verkställighet av nordiska domar på privaträttens område ska ha följande lydelse.

Lydelse enligt prop. 2021/22:188 Föreslagen lydelse

2 §

Med dom jämställs i denna lag

1. utslag varigenom överexekutor i Finland efter lagsökning har beslutat att någon är betalningsskyldig,

2. finsk betalningsorder,

3. av norsk åklagarmyndighet utfärdat föreläggande av ersättningsskyldighet, vilket har godkänts av den som avses med föreläggandet,

4. beslut om ersättning för rättegångskostnad i tvistemål, om dom i målet skulle omfattas av denna lag eller lagen

(1979:1001) om erkännande av nordiska föräldraskapsavgöranden,

och i brottmål, om ersättningen ska betalas till enskild part,

4. beslut om ersättning för rättegångskostnad i tvistemål, om dom i målet skulle omfattas av denna lag eller 4 kap. lagen

(2024:000) om föräldraskap i internationella situationer, och i

brottmål, om ersättningen ska betalas till enskild part,

5. beslut om ersättning till vittne eller sakkunnig i tvistemål eller brottmål,

6. beslut om återbetalning till staten av förskott på sådan ersättning för inställelsekostnad, som har utbetalats till vittne, målsägande eller part.

Ett finskt lagsökningsutslag mot vilket besvär inte har anförts anses ha fått laga kraft, även om tiden för stämning om återvinning inte har gått ut.

7 §

Denna lag tillämpas inte om något annat följer av

– de unionsrättsakter och internationella instrument som anges i 1 § lagen (2014:912) med kompletterande bestämmelser om dom-

stols behörighet och om erkännande och internationell verkställighet av vissa avgöranden eller i 1 kap. 2 § lagen (2019:234) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer, eller

– särskilda bestämmelser om erkännande och verkställighet av avgöranden och förlikningar på särskilda rättsområden.

Lagen tillämpas inte heller i fråga om

1. dom eller förlikning i mål om boskillnad, legal separation, äktenskapsskillnad, återgång av äktenskap, antagande av adoptivbarn eller adoptivförhållandes hävande, omyndighetsförklaring eller dess hävande eller i mål angående bodelning eller skadestånd med anledning av legal separation, äktenskapsskillnad eller återgång av äktenskap, om det inte är fråga om verkställighet av en dom som ska gälla i Sverige enligt 22 § förordningen (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap eller enligt 3 kap. 14 § lagen (2019:234) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden i internationella situationer,

2. dom eller förlikning som rör vårdnad om eller rätt till umgänge med barn eller överlämnande av barn i annat fall, om det inte är fråga om verkställighet enligt 6 §,

3. dom eller förlikning som rör familjerättslig underhållsskyldighet,

4. dom eller förlikning som rör faderskapet till ett barn eller föräldraskapet till ett barn för en

kvinna som är eller har varit gift eller sambo med barnets mor,

4. dom eller förlikning som rör föräldraskapet till ett barn,

5. dom eller förlikning som rör rätt på grund av arv eller testamente, efterlevande makes rätt, boutredning eller skifte med anledning av dödsfall eller ansvar för den dödes skulder, om inte den avlidne var medborgare i Danmark, Finland, Island, Norge eller Sverige och hade sin hemvist i någon av dessa stater,

6. dom eller förlikning som rör

a) en gäldenärs försättande i konkurs,

b) inledande av en förhandling om offentligt ackord utan konkurs,

c) andra frågor som beror av en konkursdomares eller konkursdomstols prövning, eller

d) en rättshandlings eller någon annan åtgärds ogiltighet eller återgång på grund av konkurs eller förhandling om offentligt ackord utan konkurs i något av de nordiska länderna, om det framgår av konkursbeslutet eller beslutet om offentlig ackordsförhandling att gäldenären inte hade sin hemvist i något av de nordiska länderna, eller

7. dom eller förlikning i mål som ska tas upp omedelbart av särskild domstol för handläggning av tvister som rör kollektivavtal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.15. Förslag till lag om ändring i folkbokföringslagen (1991:481)

Härigenom föreskrivs att 2, 2 a och 6 §§folkbokföringslagen (1991:481) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Ett barn som föds levande här i landet ska folkbokföras om

modern är folkbokförd eller om fadern är folkbokförd och vård-

nadshavare.

Ett barn som föds levande här i landet ska folkbokföras om en

förälder är folkbokförd och vård-

nadshavare.

Även ett barn som föds levande utom landet ska folkbokföras, om

1. modern är folkbokförd med stöd av 14 §,

2. fadern är folkbokförd med

stöd av 14 § och vårdnadshavare, eller

1. en förälder är folkbokförd

med stöd av 14 § och vårdnadshavare, eller

3. det finns synnerliga skäl för

att barnet ska folkbokföras.

2. det finns synnerliga skäl för

att barnet ska folkbokföras.

2 a §2

Ett barn som har vistats utom landet sedan födelsen utan att vara folkbokfört, ska folkbokföras om fadern eller barnets förälder enligt 1 kap. 9 § för-

äldrabalken var folkbokförd med

stöd av 14 § vid barnets födelse och senare blir vårdnadshavare.

Ett barn som har vistats utom landet sedan födelsen utan att vara folkbokfört, ska folkbokföras om en förälder var folkbokförd med stöd av 14 § vid barnets födelse och senare blir vårdnadshavare.

Ett barn under 18 år som adopteras av en person som är folkbokförd med stöd av 14 §, ska folkbokföras när adoptionen blir giltig i Sverige.

1 Senaste lydelse 2013:380. 2 Senaste lydelse 2013:380.

6 §3

En person ska folkbokföras på den fastighet och i den kommun där han eller hon enligt 7 och 8–13 §§ är att anse som bosatt. Den kommun där en person är folkbokförd är hans eller hennes folkbokföringsort.

En person som folkbokförs på en fastighet som innehåller flera bostadslägenheter ska folkbokföras också på lägenhet. Med bostadslägenhet avses lägenhet som är registrerad i lägenhetsregistret enligt lagen (2006:378) om lägenhetsregister.

Ett nyfött barn som enligt 2 § ska folkbokföras, folkbokförs där modern är folkbokförd eller, om modern inte är folkbokförd, där fadern är folkbokförd. Den kommun där ett nyfött barn folkbokförs är hans eller hennes födelsehemort.

Ett nyfött barn som enligt 2 § ska folkbokföras, folkbokförs där

den förälder som har fött barnet är

folkbokförd eller, om den för-

äldern inte är folkbokförd, där barnets andra förälder är folk-

bokförd. Den kommun där ett nyfött barn folkbokförs är hans eller hennes födelsehemort.

Undantag från första stycket finns i 14 och 16 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

3 Senaste lydelse 2013:380.

1.16. Förslag till lag om ändring i sametingslagen (1992:1433)

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 2 § sametingslagen (1992:1433) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

2 §1

Med same avses i denna lag den som anser sig vara same och

1. gör sannolikt att han eller hon har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar, far- eller morföräldrar har eller har haft samiska som språk i hemmet, eller

2. gör sannolikt att någon av hans eller hennes föräldrar eller

deras föräldrar har eller har haft

samiska som språk i hemmet, eller

3. har en förälder som är eller har varit upptagen i röstlängd till Sametinget.

Vad som sägs i första stycket 3 gäller inte om länsstyrelsen har beslutat att föräldern inte skall vara upptagen i röstlängden på den grunden att föräldern inte är same.

Vad som sägs i första stycket 3 gäller inte om länsstyrelsen har beslutat att föräldern inte ska vara upptagen i röstlängden på den grunden att föräldern inte är same.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1 Senaste lydelse 2006:803.

1.17. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §1

Bestämmelserna i denna lag gäller vid vård av den som är bosatt i Sverige, om inte något annat är särskilt föreskrivet.

Bestämmelserna i denna lag gäller även vid vård av den som, utan att vara bosatt i Sverige, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Detsamma ska gälla för den som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av nämnda förordning.

Bestämmelserna i denna lag gäller även vid vård av den som, utan att vara bosatt i Sverige, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och föräldraskap enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Detsamma ska gälla för den som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av nämnda förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1 Senaste lydelse 2010:1318.

1.18. Förslag till lag om ändring i lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §2

Bestämmelserna i denna lag gäller vid fysioterapeutisk behandling av den som är bosatt i Sverige, om inte något annat är särskilt föreskrivet.

Bestämmelserna i denna lag gäller även vid fysioterapeutisk behandling av den som, utan att vara bosatt i Sverige, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moderskap enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Detsamma gäller för den som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av nämnda förordning.

Bestämmelserna i denna lag gäller även vid fysioterapeutisk behandling av den som, utan att vara bosatt i Sverige, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och föräldraskap enligt vad som följer av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen. Detsamma gäller för den som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av nämnda förordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2013:1145. 2 Senaste lydelse 2013:1145.

1.19. Förslag till lag om ändring i föräldraledighetslagen (1995:584)

Härigenom föreskrivs att 3 och 4 §§ och rubriken närmast före 4 § föräldraledighetslagen (1995:584) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 §1

Det finns följande sex former av föräldraledighet för vård av barn m.m.:

1. Hel ledighet för en kvinnlig arbetstagare i samband med hennes

barns födelse och för amning

(mammaledighet, 4 §).

1. Hel ledighet för en arbetstagare i samband med att arbets-

tagaren föder barn och för am-

ning (ledighet i samband med barns

födelse, 4 §).

2. Hel ledighet för en förälder tills barnet blivit 18 månader eller, under förutsättning att föräldern då har hel föräldrapenning, för tid därefter (hel ledighet med eller utan föräldrapenning, 5 §).

3. Ledighet för en förälder i form av förkortning av normal arbetstid med tre fjärdedelar, hälften, en fjärdedel eller en åttondel medan föräldern har tre fjärdedels, halv, en fjärdedels respektive en åttondels föräldrapenning (delledighet med föräldrapenning, 6 §).

4. Ledighet för en förälder i form av förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel tills, i huvudfallet, barnet fyllt åtta år (delledighet utan föräldrapenning, 7 §).

5. Ledighet för en arbetstagares tillfälliga vård av barn (ledighet med tillfällig föräldrapenning m.m., 8 §).

6. Ledighet för en förälder i form av förkortning av normal arbetstid med upp till en fjärdedel om det för barnet lämnas omvårdnadsbidrag (ledighet med omvårdnadsbidrag, 9 §). Särskilda bestämmelser om ledighet och omplacering för

kvinnliga arbetstagare som väntar

barn, nyligen fött barn eller som ammar finns i 18–21 §§.

Särskilda bestämmelser om ledighet och omplacering för arbetstagare som väntar barn, nyligen fött barn eller som ammar finns i 18–21 §§.

1 Senaste lydelse 2018:1266.

Mammaledighet Ledighet i samband med barns födelse

4 §2

En kvinnlig arbetstagare har rätt till hel ledighet i samband med

sitt barns födelse under en

sammanhängande tid av minst sju veckor före den beräknade tidpunkten för förlossningen och sju veckor efter förlossningen. Om hon inte är ledig på annan grund skall två veckor av denna

mammaledighet vara obligatoriska

under tiden före eller efter förlossningen.

En arbetstagare har rätt till hel ledighet i samband med att

arbetstagaren föder barn under en

sammanhängande tid av minst sju veckor före den beräknade tidpunkten för förlossningen och sju veckor efter förlossningen.

Om arbetstagaren inte är ledig på

annan grund ska två veckor av denna ledighet vara obligatoriska under tiden före eller efter förlossningen.

Arbetstagaren har också rätt att vara ledig för att amma barnet.

Mammaledighet behöver inte

vara förenad med att föräldra-

pennning betalas ut. Vid ledighet

för att amma barnet gäller inte 10–15 §§.

Ledighet i samband med barns födelse behöver inte vara förenad

med att föräldrapenning betalas ut. Vid ledighet för att amma barnet gäller inte 10–15 §§.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

2 Senaste lydelse 2000:580.

1.20. Förslag till lag om ändring i lagen (1998:527) om det statliga personadressregistret

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1998:527) om det statliga personadressregistret ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

SPAR får innehålla uppgifter om personer som är eller har varit folkbokförda i landet och personer som har tilldelats personnummer enligt 18 b § folkbokföringslagen (1991:481). SPAR får även innehålla uppgifter om personer som har tilldelats samordningsnummer, om det inte råder osäkerhet om personernas identitet. Följande uppgifter får anges:

1. namn,

2. person- eller samordningsnummer,

3. födelsetid,

4. adress,

5. folkbokföringsort och distrikt,

6. födelsehemort,

7. svenskt medborgarskap,

8. make eller vårdnadshavare, 8. make eller vårdnadshavare

och föräldrafullmaktshavare enligt lagen (2024:000) om föräldrafullmakter,

9. avregistrering från folkbokföringen enligt 1922 §§folkbokföringslagen, med angivande av tidpunkt,

10. summan av fastställd förvärvsinkomst och inkomst av kapital, dock lägst noll kronor,

11. ägare av småhusenhet eller lantbruksenhet med småhus på tomtmark samt uppgift om kommun (belägenhet),

12. taxeringsvärde för småhusenhet, 13. tidpunkt för när ett samordningsnummer har tilldelats och när vilandeförklaring kan komma att ske enligt 18 d § 1 folkbokföringslagen,

1 Senaste lydelse 2021:376.

14. tidpunkt för vilandeförklaring av ett samordningsnummer med angivande av om förklaringen skett på grund av 18 d § 1 eller 2 folkbokföringslagen, och

15. tidpunkt för när en person med samordningsnummer har avlidit.

På begäran av en registrerad ska det i SPAR också anges att uppgifter om denne inte får behandlas vid urvalsdragningar enligt 3 § 2 för direktreklam.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.21. Förslag till lag om ändring i inkomstskattelagen (1999:1229)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 22 §, 27 kap. 12 § och 62 kap. 3 §inkomstskattelagen (1999:1229) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

22 §

Med närstående avses

– make, – förälder, – föräldrar och deras föräldrar, – mor- och farförälder, – avkomling och avkomlings make, – syskon, syskons make och avkomling, och – dödsbo som den skattskyldige eller någon av de tidigare nämnda personerna är delägare i.

Styvbarn och fosterbarn räknas som avkomling.

Styvbarn och familjehems-

placerat barn räknas som avkom-

ling.

27 kap.

12 §1

Vid beräkningen av antalet avyttrade byggnadstomter ska den som är eller har varit gift räkna in också makens avyttringar under äktenskapet under tioårsperioden.

Om en fastighet har förvärvats genom köp, byte eller på liknande sätt eller genom gåva, ska förvärvaren och överlåtaren räkna in också varandras avyttringar under tidsperioden, om förvärvaren är

1. överlåtarens förälder, far-

eller morförälder, make, avkom-

ling eller avkomlings make,

1. överlåtarens förälder eller

dennes förälder, make, avkom-

ling eller avkomlings make,

2. ett dödsbo där överlåtaren eller någon person som nämns i 1 är delägare, eller

3. ett aktiebolag, ett svenskt handelsbolag eller en ekonomisk förening där överlåtaren ensam eller tillsammans med någon person

1 Senaste lydelse 2007:1419.

som nämns i 1 på grund av det sammanlagda innehavet av andelar har ett bestämmande inflytande.

62 kap.

3 §

Allmänt avdrag får göras för underskott det beskattningsår den skattskyldige börjar bedriva näringsverksamheten (startåret) och de fyra följande beskattningsåren. Avdrag får vart och ett av åren göras med högst 100 000 kronor.

Avdrag får inte göras om

1. den skattskyldige någon gång under de fem beskattningsåren närmast före startåret direkt eller indirekt bedrivit liknande näringsverksamhet, eller

2. en fastighet på ägarens begäran enligt 2 kap. 9 § ingår i näringsverksamheten i stället för att vara privatbostadsfastighet.

Den som förvärvar en näringsverksamhet från en närstående inträder i den närståendes skattemässiga situation när det gäller rätten till avdrag. Detta gäller dock inte om förvärvet sker genom köp, byte eller liknande förvärv från den skattskyldiges förälder eller far- eller

morförälder.

Den som förvärvar en näringsverksamhet från en närstående inträder i den närståendes skattemässiga situation när det gäller rätten till avdrag. Detta gäller dock inte om förvärvet sker genom köp, byte eller liknande förvärv från den skattskyldiges förälder eller dennes

förälder.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.22. Förslag till lag om ändring i lagen (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § lagen (2001:182) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet1 ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

3 §2

För de ändamål som anges i 1 kap. 4 § får följande uppgifter behandlas i databasen:

1. person- eller samordningsnummer,

2. namn,

3. födelsetid,

4. födelsehemort,

5. födelseort,

6. adress,

7. folkbokföringsfastighet, lägenhetsnummer, folkbokföringsort, distrikt och folkbokföring under särskild rubrik,

8. medborgarskap,

9. civilstånd, 10. make, barn, föräldrar, vårdnadshavare och annan person som den registrerade har samband med inom folkbokföringen,

10. make, barn, föräldrar, vårdnadshavare,

föräldrafullmakts-

havare enligt lagen (2024:000) om föräldrafullmakter och annan

person som den registrerade har samband med inom folkbokföringen,

11. samband enligt 10 som är grundat på adoption, 12. inflyttning från utlandet, 13. avregistrering enligt 1922 §§folkbokföringslagen (1991:481), 14. anmälan enligt 5 kap. 2 § vallagen (2005:837), 15. gravsättning,

1 Senaste lydelse av lagens rubrik 2003:671. 2 Senaste lydelse 2021:377.

16. personnummer som personen har tilldelats i ett annat nordiskt land,

17. uppehållsrätt för en person som är folkbokförd, 18. tidpunkt för när vilandeförklaring kan komma att ske enligt 18 d § 1 folkbokföringslagen,

19. vilandeförklaring av ett samordningsnummer med angivande av om förklaringen skett på grund av 18 d § 1 eller 2 folkbokföringslagen, och

20. tidpunkt för när en person med samordningsnummer har avlidit.

I databasen får uppgifter behandlas som den 30 juni 1991 enligt särskilda bestämmelser var antecknade i sådan personakt som avses i 16 § i den upphävda folkbokföringskungörelsen (1967:495), oavsett om uppgifterna är sådana som avses i 1 kap. 6 §.

I ärenden om tilldelning av personnummer enligt 18 b § folkbokföringslagen eller samordningsnummer får även anges grunden för tilldelningen och de handlingar som har legat till grund för identifiering. I ärenden om tilldelning av samordningsnummer får även anges uppgift om att det råder osäkerhet om personens identitet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.23. Förslag till lag om ändring i socialtjänstlagen (2001:453)

Härigenom föreskrivs att 5 kap.3 och 3 a §§, 10 kap. 5 §, 11 kap. 10 § och 12 kap. 2 §socialtjänstlagen (2001:453) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

3 §1

Kommunen ska sörja för

1. att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor som gäller vårdnad, boende, umgänge och frågor som gäller barnets försörjning (samarbetssamtal), och

1. att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor som gäller vårdnad, boende, umgänge och frågor som gäller barnets försörjning (samarbetssamtal),

2. att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a §

tredje stycket föräldrabalken.

2. att föräldrar får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a §

fjärde stycket föräldrabalken,

3. att barnets vårdnadshavare och en särskild umgängesperson enligt 6 kap. 15 a § andra stycket föräldrabalken kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor som gäller umgänge och andra av barnets personliga angelägenheter (samarbetssamtal), och

4. att barnets vårdnadshavare och en särskild umgängesperson får hjälp att träffa avtal enligt 6 kap. 15 a § fjärde stycket föräldrabalken.

Kommunen ska sörja för att familjerådgivning genom kommunens försorg eller annars genom lämplig yrkesmässig rådgivare kan erbjudas dem som begär det.

1 Senaste lydelse 2013:1000.

Med familjerådgivning avses i denna lag en verksamhet som består i samtal med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer.

3 a §2

Kommunen ska sörja för att föräldrar som inte är överens i frågor om vårdnad, boende eller umgänge kan erbjudas informationssamtal under sakkunnig ledning.

Kommunen ska sörja för att föräldrar som inte är överens i frågor om vårdnad, boende eller umgänge kan erbjudas informationssamtal under sakkunnig ledning. Kommunen ska även sörja

för att sådana samtal kan erbjudas barnets vårdnadshavare och en särskild umgängesperson enligt 6 kap. 15 a § andra stycket föräldrabalken , när de inte är överens i frågor om umgänge.

I lagen (2021:530) om informationssamtal finns bestämmelser om sådana samtal.

10 kap.

5 §3

Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får när det gäller föräldrabalken avse endast uppgifter som anges i följande lagrum

– 1 kap. 4, 9, 13 och 14 §§ föräldrabalken,

– 1 kap. 5 § föräldrabalken,

– 2 kap. 1, 46 och 8–9 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 9 § att besluta att inte påbörja en utredning eller att lägga ner en påbörjad utredning,

– 2 kap. 1, 2, 58 och 10 §§ föräldrabalken, dock inte befogenhet enligt 10 § att besluta att inte påbörja en utredning eller att lägga ner en påbörjad utredning,

– 3 kap. 5, 6 och 8 §§ föräldrabalken,

– 3 kap. 6, 7 och 9 §§ föräldrabalken,

4 kap. 14 § föräldrabalken,

2 Senaste lydelse 2021:531. 3 Senaste lydelse 2018:1282.

– 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § tredje stycket föräldrabalken,

– 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket och 15 a § fjärde stycket föräldrabalken,

6 kap. 13 a § föräldrabalken, dock endast åt en särskild avdelning som består av ledamöter eller ersättare i nämnden,

6 kap. 15 c § tredje stycket föräldrabalken, – 6 kap. 19 § föräldrabalken när det gäller beslut att utse utredare i mål och ärenden om vårdnad, boende eller umgänge,

7 kap. 7 § föräldrabalken när det gäller godkännande av avtal om att underhållsbidrag ska betalas för längre perioder än tre månader,

11 kap. 16 § andra stycket föräldrabalken. Uppdrag att besluta på socialnämndens vägnar får inte omfatta befogenhet att meddela beslut i frågor som avses i 5 kap. 2 § denna lag eller att fullgöra nämndens uppgifter enligt 16 kap. 18 § eller 18 kap. 19 §socialförsäkringsbalken.

11 kap.

10 §4

När en åtgärd rör ett barn ska barnet få relevant information. Ett barn ska ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör barnet. Om barnet inte framför sina åsikter, ska hans eller hennes inställning så långt det är möjligt klarläggas på annat sätt. Barnets åsikter och inställning ska tillmätas betydelse i förhållande till hans eller hennes ålder och mognad.

Ett barn som har fyllt 15 år har rätt att föra sin egen talan i mål och ärenden enligt denna lag. Ett barn som är yngre får höras i domstol, om barnet inte kan antas ta skada av det.

Vid en sådan utredning som avses i 2 § om behov av ingripande till ett barns skydd eller stöd får barnet höras utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Detsamma gäller vid en utredning på socialnämndens initiativ om överflyttning av vårdnaden

enligt 6 kap. 7 eller 8 § föräldrabalken .

Vid en sådan utredning som avses i 2 § om behov av ingripande till ett barns skydd eller stöd får barnet höras utan vårdnadshavarens samtycke och utan att vårdnadshavaren är närvarande. Detsamma gäller vid en utredning på socialnämndens initiativ om

1. överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 7 eller 8 § föräldrabalken , eller

4 Senaste lydelse 2012:776.

2. överflyttning av vårdnaden enligt 6 kap. 9 c § tredje stycket föräldrabalken , om frågan om överflyttning gäller brister i omsorgen.

12 kap.

2 §5

Följande handlingar får inte gallras med stöd av bestämmelserna i 1 § första stycket:

1. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § för-

äldrabalken,

1. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om föräldraskap,

2. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med utredning om adoption,

3. handlingar som kommit in eller upprättats i samband med att ett barn har placerats eller tagits emot i ett hem för vård eller boende, familjehem, stödboende, sådant boende som avses i 5 kap. 7 § tredje stycket eller annat enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan som har vårdnaden om barnet.

Avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § tredje stycket föräldrabalken som godkänts av socialnämnden får inte gallras förrän barnet fyllt arton år.

Avtal enligt 6 kap. 6 §, 14 a § andra stycket eller 15 a § fjärde stycket föräldrabalken som godkänts av socialnämnden får inte gallras förrän barnet fyllt arton år.

Handlingar ska vidare undantas från gallring enligt bestämmelserna i 1 § av hänsyn till forskningens behov i ett representativt urval av kommuner och i övriga kommuner beträffande ett representativt urval av personer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

5 Senaste lydelse 2015:982.

1.24. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (2002:160) om läkemedelsförmåner m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

Rätt till förmåner enligt denna lag har

1. den som är bosatt i Sverige,

2. den som, utan att vara bosatt här, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom eller

moderskap enligt vad som följer

av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, och

2. den som, utan att vara bosatt här, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom eller

föräldraskap enligt vad som följer

av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, och

3. den som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av nämnda förordning.

Rätt till förmåner enligt 5 och 20 §§ med undantag för varor som avses i 18 § andra punkten har även den som i annat fall, utan att vara bosatt i Sverige, har anställning här.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1 Senaste lydelse 2017:49.

1.25. Förslag till lag om ändring i lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m.

Härigenom föreskrivs att 5 kap. 6 § lagen (2002:297) om biobanker i hälso- och sjukvården m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5 kap.

6 §1

För varje provgivare får endast följande uppgifter registreras:

moderns namn, personnummer och hemort,

– namn, personnummer och hemort till den som har fött barnet,

– graviditetens längd, – provgivarens födelsetid, födelsevikt, kön och personnummer samt ordningstal vid flerbörd,

– den enhet inom sjukvården som tagit provet, – analys- och undersökningsresultat, – diagnos, – uppgifter om behandling av diagnostiserade sjukdomar, – uppgifter som kan ha betydelse för tolkning och uppföljning av resultatet, och

– uppgifter om information till och samtycke från provgivaren eller dennes vårdnadshavare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1 Senaste lydelse 2019:340.

1.26. Förslag till lag om ändring i lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m.

Härigenom föreskrivs att 1 kap. 5 §, 6 kap.1 och 6 §§ och 7 kap.1 och 8 §§ lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

5 §1

I denna lag betyder

genetisk undersökning: en undersökning inom hälso- och sjuk-

vården eller medicinsk forskning som syftar till att ge upplysning om en människas arvsmassa genom molekylärgenetisk, mikrobiologisk, immunologisk, biokemisk, cytogenetisk eller därmed jämförlig analysmetod eller genom inhämtande av upplysningar om hans eller hennes biologiska släktingar,

genetisk information: information om resultatet av en genetisk

undersökning, dock inte till den del informationen endast innefattar upplysning om den undersöktes aktuella hälsotillstånd,

fosterdiagnostik: medicinsk undersökning av en gravid kvinna och

det foster hon bär på,

genetisk fosterdiagnostik: genetisk undersökning av foster eller en

gravid kvinna för att få information om fostrets sjukdomar, sjukdomsanlag och missbildningar genom fostervattensprov, moderkaksprov eller blodprov,

preimplantatorisk genetisk diagnostik: genetisk undersökning av

ett befruktat ägg innan detta implanteras i en kvinnas livmoder,

genterapi: en behandling som innebär att en frisk gen med hjälp

av en bärare (vektor) förs in i celler hos en individ som har en genetisk sjukdom,

somatisk cellkärnöverföring: att cellkärnan i ett ägg ersätts med

kärnan från en kroppscell, och

ensamstående kvinna: en kvin-

na som inte är gift, registrerad

partner eller sambo.

ensamstående kvinna: en kvin-

na som inte är gift eller sambo.

1 Senaste lydelse 2016:18.

6 kap.

1 §2

I detta kapitel finns bestämmelser om att föra in spermier i en kvinna på konstlad väg (insemination).

Det som i detta kapitel sägs om make gäller också registrerad partner.

6 §

Om det i ett mål om faderskap

eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken är nödvändigt att

få del av de uppgifter som finns om en insemination, är den som är ansvarig för inseminationen eller annan som har tillgång till uppgifterna skyldig att på begäran av domstolen lämna ut dessa uppgifter.

Om det i ett mål om föräldraskap är nödvändigt att få del av de uppgifter som finns om en insemination, är den som är ansvarig för inseminationen eller annan som har tillgång till uppgifterna skyldig att på begäran av domstolen lämna ut dessa uppgifter.

7 kap.

1 §3

I detta kapitel finns bestämmelser om befruktning utanför kroppen. Med befruktning utanför kroppen avses

1. befruktning av ett ägg utanför en kvinnas kropp, och

2. införande av ägget i en kvinnas kropp.

Det som i detta kapitel sägs om make gäller också registrerad partner.

8 §4

Om det i ett mål om faderskap,

moderskap enligt 1 kap. 7 § eller

föräldraskap enligt 1 kap. 9 § för-

äldrabalken är nödvändigt att få

del av de uppgifter som finns om en befruktning utanför kroppen,

Om det i ett mål om föräldraskap är nödvändigt att få del av de uppgifter som finns om en befruktning utanför kroppen, är den som är ansvarig för behandlingen eller någon annan som har

2 Senaste lydelse 2016:18. Ändringen innebär att andra stycket tas bort. 3 Senaste lydelse 2018:1283. Ändringen innebär att andra stycket tas bort. 4 Senaste lydelse 2018:1283.

är den som är ansvarig för behandlingen eller någon annan som har tillgång till uppgifterna skyldig att på begäran av domstolen lämna ut dessa uppgifter.

tillgång till uppgifterna skyldig att på begäran av domstolen lämna ut dessa uppgifter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.27. Förslag till lag om ändring i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400)

Härigenom föreskrivs att det i offentlighets- och sekretesslagen (2009:400) ska införas en ny paragraf, 12 kap. 3 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 kap.

3 a §

I lagen ( 2024:000 ) om föräldrafullmakter finns bestämmelser om att andra än vårdnadshavare i vissa fall kan ges en behörighet att ta del av uppgifter som rör den underåriges personliga angelägenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.28. Förslag till lag om ändring i lagen (2016:1013) om personnamn

Härigenom föreskrivs att 21 och 45 §§ lagen (2016:1013) om personnamn ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Om någon har förvärvat ett efternamn som han eller hon inte har rätt till och detta leder till besvär för någon annan, ska en domstol på talan av den sistnämnde besluta att namnet förloras, om det inte finns särskilda skäl mot det.

Om någon förlorar sitt efternamn enligt första stycket, ska domstolen besluta att också den som genom denne har förvärvat namnet förlorar namnet, om talan förs om detta och det inte finns särskilda skäl mot det. Detsamma gäller om någon som skulle ha förlorat sitt efternamn enligt första stycket har avlidit.

En talan enligt första stycket som grundar sig på att ett fader-

skap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken har hävts får

inte väckas senare än ett år efter hävandet. I övriga fall får talan inte väckas senare än fem år efter det att Skatteverkets beslut fick laga kraft.

En talan enligt första stycket som grundar sig på att ett föräldraskap har hävts får inte väckas senare än ett år efter hävandet. I övriga fall får talan inte väckas senare än fem år efter det att Skatteverkets beslut fick laga kraft.

45 §

En talan i tvist om efternamn väcks i tingsrätten i den ort där den mot vilken talan förs ska svara i tvistemål i allmänhet.

En talan om förlust av efternamn som grundar sig på att ett

faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken har hävts

väcks i tingsrätten i den ort där barnet har sin hemvist. En sådan fråga får väckas även i samband med ett mål om hävande av fader-

En talan om förlust av efternamn som grundar sig på att ett föräldraskap har hävts väcks i tingsrätten i den ort där barnet har sin hemvist. En sådan fråga får väckas även i samband med ett mål om hävande av föräldraskap.

skap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken.

Om barnet är under 18 år, ska domstolen även hämta in ett yttrande från socialnämnden, om det inte är uppenbart obehövligt. Socialnämnden ska ge barnet möjlighet att framföra sina åsikter och redovisa dem för domstolen.

Om det inte finns någon behörig tingsrätt enligt första eller andra stycket, väcks talan i Stockholms tingsrätt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.29. Förslag till lag om ändring i hälso- och sjukvårdslagen (2017:30)

Härigenom föreskrivs att 8 kap. 2 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 kap.

2 §1

Regionen ska även erbjuda en god hälso- och sjukvård åt

1. den som, utan att vara bosatt här, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moder-

skap enligt vad som följer av

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, och

1. den som, utan att vara bosatt här, har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och för-

äldraskap enligt vad som följer av

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, och

2. den som avses i 5 kap. 7 § första stycket socialförsäkringsbalken och som omfattas av förordningen.

Vården ska erbjudas av den region inom vars område personen är förvärvsverksam eller, i fråga om en person som är arbetslös, den region inom vars område denne är registrerad som arbetssökande. I den utsträckning familjemedlemmar till dessa personer har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och moder-

skap enligt vad som följer av för-

ordningen, ska familjemedlemmarna erbjudas vård av samma region. Om familjemedlemmarna är bosatta i Sverige gäller dock 1 §.

Vården ska erbjudas av den region inom vars område personen är förvärvsverksam eller, i fråga om en person som är arbetslös, den region inom vars område denne är registrerad som arbetssökande. I den utsträckning familjemedlemmar till dessa personer har rätt till vårdförmåner i Sverige vid sjukdom och föräldra-

skap enligt vad som följer av

förordningen, ska familjemedlemmarna erbjudas vård av samma region. Om familjemedlemmarna är bosatta i Sverige gäller dock 1 §.

1 Senaste lydelse 2019:973.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.30. Förslag till lag om ändring i lagen (2021:530) om informationssamtal

Härigenom föreskrivs att 1 § lagen (2021:530) om informationssamtal ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Denna lag gäller för sådana informationssamtal som avses i 5 kap. 3 a § socialtjänstlagen (2001:453) och som hålls med föräldrar som

inte är överens i frågor om vårdnad, boende eller umgänge.

Denna lag gäller för sådana informationssamtal som avses i 5 kap. 3 a § socialtjänstlagen (2001:453) och som hålls med

1. föräldrar som inte är överens i frågor om vårdnad, boende eller umgänge, eller

2. barnets vårdnadshavare och en särskild umgängesperson enligt 6 kap. 15 a § andra stycket föräldrabalken , när de inte är överens i frågor om umgänge.

Om en förälder begär informationssamtal, ska socialnämnden erbjuda föräldrarna samtal.

Om en förälder begär informationssamtal, ska socialnämnden erbjuda föräldrarna samtal.

Om barnets vårdnadshavare eller en särskild umgängesperson begär informationssamtal, ska socialnämnden erbjuda dem samtal.

Det som i lagen sägs om föräldrar gäller vid informationssamtal enligt första stycket 2 i stället barnets vårdnadshavare och den särskilda umgängespersonen. Skyldigheten enligt 7 § att i vissa fall erbjuda samarbetssamtal gäller dock samtal enligt 5 kap. 3 § första stycket 3 socialtjänstlagen (2001:453) .

Denna lag träder i kraft den 1 januari 2024.

1.31. Förslag till förordning om föräldrafullmakter

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Denna förordning innehåller kompletterande bestämmelser till lagen (2024:000) om föräldrafullmakter.

2 § Skatteverket ska tillhandahålla formulär för anmälan om föräldrafullmakt, återkallelse av föräldrafullmakt och anmälan enligt 17 § lagen om föräldrafullmakter.

3 § För handläggning av en anmälan om föräldrafullmakt ska sökanden betala en avgift till Skatteverket om 250 kronor.

Avgiften ska betalas när anmälan ges in.

4 § Skatteverket får avstå från att ta ut avgiften, om det finns särskilda skäl.

Skatteverket får betala tillbaka hela eller en del av avgiften, om det finns särskilda skäl.

5 § Skatteverket ska, så snart det kan ske, underrätta barnets vårdnadshavare och den som har varit föräldrafullmaktshavare om att en föräldrafullmakt upphört att gälla. En underrättelse behöver dock inte skickas till den som i egenskap av part har underrättats om

Skatteverkets beslut i ärendet.

En underrättelse behöver inte skickas när en föräldrafullmakt upphör till följd av att barnet fyller 18 år.

6 § Skatteverket får meddela ytterligare föreskrifter om verkställigheten av lagen (2024:000) om föräldrafullmakter och om verkställigheten av denna förordning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

1.32. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1949:661) om skyldighet för domstol att lämna uppgifter i mål och ärenden enligt föräldrabalken m.m.1 att 1 och 1 a §§ och rubriken närmast före 1 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Faderskap m.m. Föräldraskap

1 §2

Om en tingsrätt har hävt eller fastställt ett faderskap, ska domstolen när avgörandet har fått laga kraft underrätta

Om en tingsrätt har hävt eller fastställt ett föräldraskap, ska domstolen när avgörandet har fått laga kraft underrätta

1. Skatteverket,

2. socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört, om barnet inte har fyllt 18 år, och

3. Centrala studiestödsnämnden, om barnet har fyllt 15 men inte 18 år.

Underrättelseskyldigheten enligt första stycket gäller också ett motsvarande avgörande i fråga om föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken eller moderskap. 1 a §3

Om en tingsrätt har meddelat ett beslut enligt

9 § lagen

(1985:367) om internationella faderskapsfrågor när det gäller

giltigheten i Sverige av ett ut-

Om en tingsrätt har meddelat ett beslut enligt 5 kap. 4 § lagen

(2024:000) om föräldraskap i internationella situationer när det

gäller giltigheten i Sverige av ett

1 Förordningen omtryckt 1976:811. Senaste lydelse av förordningens rubrik 1985:370. 2 Senaste lydelse 2021:1047. Ändringen innebär bland annat att andra stycket tas bort. 3 Senaste lydelse 2020:293.

ländskt faderskapsavgörande och beslutet har fått laga kraft, ska domstolen lämna underrättelse om detta på det sätt som anges i 1 §.

utländskt föräldraskapsavgörande och beslutet har fått laga kraft, ska domstolen lämna underrättelse om detta på det sätt som anges i 1 §.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

1.33. Förslag till förordning om upphävande av förordningen (1956:183) angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare

Härigenom föreskrivs att förordningen (1956:183) angående omreglering av vissa ersättningar på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare ska upphöra att gälla vid utgången av december 2023.

1.34. Förslag till förordning om upphävande av Kungl. Maj:ts Förordning (1962:308) om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare

Härigenom föreskrivs att Kungl. Maj:ts Förordning (1962:308) om förhöjning av vissa livräntor på grund av statsunderstödd olycksfallsförsäkring för fiskare ska upphöra att gälla vid utgången av december 2023.

1.35. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1969:624) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (1969:624) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap1 att rubriken till förordningen och 1 och 4 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förordning ( 1969:624 ) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap

Förordning ( 1969:624 ) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av föräldraskap

1 §2

Sådana rättsgenetiska undersökningar som avses i lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av

faderskap och 2 kap. 6 § föräldra-

balken ska utföras av Rättsmedicinalverket.

Sådana rättsgenetiska undersökningar som avses i lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av

föräldraskap och 2 kap. 7 § för-

äldrabalken ska utföras av Rättsmedicinalverket.

4 §3

Rättsmedicinalverket får meddela ytterligare föreskrifter om verkställigheten av lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av

faderskap.

Rättsmedicinalverket får meddela ytterligare föreskrifter om verkställigheten av lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av

föräldraskap.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

1 Senaste lydelse av förordningens rubrik 2021:1048. 2 Senaste lydelse 2021:1048. 3 Senaste lydelse 2021:1048.

1.36. Förslag till förordning om ändring i kungörelsen (1973:810) om socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap, m.m.

Härigenom föreskrivs i fråga om kungörelsen (1973:810) om socialnämnds medverkan vid fastställande av faderskap, m.m.1

dels att 5 § ska upphöra att gälla,

dels att kungörelsens rubrik och 1–4 §§ ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Kungörelse ( 1973:810 ) om

socialnämndens medverkan vid fastställande av faderskap,

m.m.

Förordning ( 1973:810 ) om

socialnämndens medverkan vid utredning och fastställande av föräldraskap

1 §2

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd fastställer formulär till protokoll som socialnämnden ska föra vid utredning av faderskap.

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd fastställer formulär till protokoll som socialnämnden ska föra vid utredning av föräldraskap.

2 §3

Innan en påbörjad utredning om

faderskap läggs ned skall socialnämnden om möjligt inhämta moderns uppfattning i frågan.

Innan socialnämnden lägger ner en påbörjad utredning om föräl-

draskap för den som inte har fött barnet ska nämnden, om möjligt, hämta in den andra förälderns

uppfattning i frågan.

3 §4

Innan socialnämnden väcker talan om fastställande av faderskap,

bör nämnden rådgöra med en

Innan socialnämnden väcker talan om fastställande av föräldraskap,

ska nämnden rådgöra med en

1 Senaste lydelse av förordningens rubrik 1981:758. Senaste lydelse av 5 § 2006:299. 2 Senaste lydelse 2017:293. 3 Senaste lydelse 1981:758. 4 Senaste lydelse 2017:293.

person som är behörig att vara rättshjälpsbiträde enligt rättshjälpslagen (1996:1619).

person som är behörig att vara rättshjälpsbiträde enligt rättshjälpslagen (1996:1619).

4 §5

Har faderskap fastställts genom

bekräftelse skall socialnämnden anmäla detta hos Skatteverket.

Om föräldraskap för den som inte har fött barnet har fastställts

genom bekräftelse ska socialnämnden anmäla detta hos Skatteverket.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

5 Senaste lydelse 2003:915.

1.37. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna

Härigenom föreskrivs att bilagan till förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna ska ha följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

Bilaga

1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avgiftslista

Ansökningsavgifter

En ansökningsavgift tas ut med nedan angivet belopp när någon inleder något av följande.

Kategori A .................................................................................. 900 kr

Allmänna domstolsärenden: – adoption, vårdnad eller umgängesrätt, – tillfällig åtgärd i fråga om vårdnad, boende, umgänge eller förmynderskap enligt 8 § lagen (2008:450) med kompletterande bestämmelser till Bryssel II-förordningen eller 5 § lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention, – namn enligt lagen (2016:1013) om personnamn, – testamentsvittnesförhör, – förordnande av boutredningsman, bodelningsförrättare eller skiftesman, – tillstånd till försäljning m.m. enligt 7 kap. 8 § äktenskapsbalken eller 24 § sambolagen (2003:376), – beslut om särskild förvaltning enligt 9 kap. 8 § äktenskapsbalken, – förordnande om rätt att bo kvar i det gemensamma hemmet enligt 18 kap. 2 § äktenskapsbalken eller 28 § sambolagen, – tillstånd till försäljning av fast egendom eller tomträtt enligt 19 kap. 13 § ärvdabalken, – förordnande enligt 3 eller 6 § lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, – tillstånd till fusion enligt 16 kap. lagen (2018:672) om ekonomiska föreningar, – likvidation och förordnande av likvidator enligt 17 kap. lagen om ekonomiska föreningar, 25 kap. aktiebolagslagen (2005:551) eller 2 kap. 37 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag,

1 Senaste lydelse 2021:1049.

– entledigande av styrelseledamot eller förvaltare enligt 9 kap. 6 § stiftelselagen (1994:1220), – kraftlöshetsförklaring av fullmakt enligt 17 § lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, – förordnande enligt lagen (1929:145) om skiljemän, – förordnande av sammanträdesledare enligt 7 och 20 §§ lagen (1973:1150) om förvaltning av samfälligheter, – rättsgenetisk undersökning enligt lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap,

– rättsgenetisk undersökning enligt lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av föräldraskap,

– sjöförklaring, – entledigande av någon annan än sökanden från ett uppdrag som angetts ovan, – informationsföreläggande enligt 53 c § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, 57 c § patentlagen (1967:837), 35 c § mönsterskyddslagen (1970:485), 9 c § lagen (1992:1685) om skydd för kretsmönster för halvledarprodukter, 9 kap. 5 a § växtförädlarrättslagen (1997:306), 9 kap. 1 § varumärkeslagen (2010:1877) eller 6 kap. 1 § lagen (2018:1653) om företagsnamn, – medling eller förlängd tid för pågående medling enligt lagen (2017:322) om medling i vissa upphovsrättstvister, – intagande i protokoll för framtida säkerhet, och – verkställbarhetsförklaring enligt lagen (2011:860) om medling i vissa privaträttsliga tvister.

Mål i en mark- och miljödomstol enligt lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster, om värdet av vad som yrkas inte uppenbart överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken.

Ärende i en mark- och miljödomstol som det inte tas ut någon avgift för enligt 2 eller 3 kap. förordningen (1998:940) om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Tvistemål där 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken ska tillämpas, inklusive tvistemål enligt förordningen (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande.

Äktenskapsmål eller mål om underhåll enligt äktenskapsbalken och mål som gäller faderskap, föräldraskap enligt 1 kap. 9 § för-

äldrabalken, vårdnad om barn,

barns boende, umgänge med barn eller underhåll till barn, inklusive mål som inleds genom en gemensam ansökan.

Äktenskapsmål eller mål om underhåll enligt äktenskapsbalken och mål som gäller föräldraskap, vårdnad om barn, barns boende, umgänge med barn eller underhåll till barn, inklusive mål som inleds genom en gemensam ansökan.

För ett tvistemål där 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken tillämpas tas ingen ny avgift ut om målet enligt rättens beslut ska handläggas enligt andra bestämmelser.

Kategori B ................................................................................ 2 800 kr

Annat tvistemål än sådant som angetts under kategori A.

Ärende som avser säkerhetsåtgärd enligt 15 kap. rättegångsbalken.

Ärende om kvarstad på bankmedel enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 655/2014 av den 15 maj 2014 om inrättande av ett europeiskt förfarande för kvarstad på bankmedel för att underlätta gränsöverskridande skuldindrivning i mål och ärenden av privaträttslig natur.

Enskilt åtal.

Konkursärende.

Ärende om företagsrekonstruktion.

Annat mål i en mark- och miljödomstol än sådant som angetts under kategori A, med undantag för mål om utdömande av vite efter särskild ansökan av myndighet, mål om utdömande av tilläggsavgift enligt plan- och bygglagen (1987:10) och mål som det tas ut avgift för enligt 2 eller 3 kap. förordningen om avgifter för prövning och tillsyn enligt miljöbalken.

Tilläggsavgifter

En tilläggsavgift tas ut med nedan angivet belopp när ett mål eller ärende har överlämnats till domstol enligt följande.

Tvistemål där 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken ska tillämpas, inklusive tvistemål enligt förordningen (EG) nr 861/2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande, efter överlämnande från Kronofogdemyndigheten enligt 36 eller 54 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning eller 10 § lagen (2008:879) om europeiskt betalningsföreläggande ..................................... 600 kr

Annat tvistemål, efter överlämnande från Kronofogdemyndigheten enligt 36 eller 54 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning eller enligt 10 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande ............................................................................ 2 500 kr

Tvistemål om administrativ hävning av ett registrerat företagsnamn, efter överlämnande av ärende från registreringsmyndighet enligt 3 kap. 12 eller 15 § lagen om företagsnamn………................. 2 350 kr

Tvistemål om administrativ hävning av ett registrerat varumärke, efter överlämnande från Patent- och registreringsverket enligt 3 kap. 13 eller 16 § varumärkeslagen ................................................. 2 350 kr

Mål i en mark- och miljödomstol enligt lagen om allmänna vattentjänster, om värdet av vad som yrkas inte uppenbart överstiger hälften av prisbasbeloppet enligt 2 kap.6 och 7 §§socialförsäkringsbalken, efter överlämnande från Kronofogdemyndigheten enligt 36 eller 54 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning eller 10 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande .................... 600 kr

Annat mål i en mark- och miljödomstol enligt lagen om allmänna vattentjänster, efter överlämnande från Kronofogdemyndigheten enligt 36 eller 54 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning eller 10 § lagen om europeiskt betalningsföreläggande ……………………………………………………………….. 2 500 kr

Kungörandeavgifter

En kungörandeavgift tas ut med nedan angivet belopp i följande ärenden.

Konkursärende ........................................................................... 500 kr

Ärende om företagsrekonstruktion .......................................... 500 kr

1.38. Förslag till förordning om ändring i förordningen (1998:1234) om det statliga personadressregistret

Härigenom föreskrivs att 8 § förordningen (1998:1234) om det statliga personadressregistret ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

8 §1

Uppgifter om make eller vårdnadshavare enligt 4 § första stycket 8 lagen (1998:527) om det statliga personadressregistret får i elektronisk form lämnas ut endast till myndigheter, banker, kreditmarknadsföretag, försäkringsföretag, tjänstepensionsföretag, fondbolag, AIF-förvaltare, värdepappersbolag, betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar, kreditupplysningsföretag, pensionsstiftelser, inrättningar för detaljhandel med läkemedel som bedrivs med tillstånd enligt 2 kap. 1 § lagen (2009:366) om handel med läkemedel, enskilda huvudmän enligt 2 kap. 5 § skollagen (2010:800) och privata vårdgivare enligt 1 kap. 3 § patientdatalagen (2008:355).

Uppgifter om make eller vårdnadshavare och föräldrafullmakts-

havare enligt 4 § första stycket 8

lagen (1998:527) om det statliga personadressregistret får i elektronisk form lämnas ut endast till myndigheter, banker, kreditmarknadsföretag, försäkringsföretag, tjänstepensionsföretag, fondbolag, AIF-förvaltare, värdepappersbolag, betalningsinstitut, institut för elektroniska pengar, kreditupplysningsföretag, pensionsstiftelser, inrättningar för detaljhandel med läkemedel som bedrivs med tillstånd enligt 2 kap. 1 § lagen (2009:366) om handel med läkemedel, enskilda huvudmän enligt 2 kap. 5 § skollagen (2010:800) och privata vårdgivare enligt 1 kap. 3 § patientdatalagen (2008:355).

Uppgifter som avses i första stycket får i elektronisk form även lämnas ut till

1. sådana företag som på uppdrag av försäkringsföretag, tjänstepensionsföretag eller pensionsstiftelser administrerar försäkringar, pensioner eller liknande utfästelser, och

1 Senaste lydelse 2020:297.

2. föreningar och stiftelser om uppgifterna behövs i samband med släktforskning.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

1.39. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:589) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet

Härigenom föreskrivs att 7 § förordningen (2001:589) om behandling av personuppgifter i Skatteverkets folkbokföringsverksamhet1ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7 §2

Socialnämnden ska snarast underrättas när

1. ett barn har folkbokförts eller registrerats enligt 1 § andra stycket folkbokföringslagen (1991:481) och faderskapet eller föräldraskapet enligt 1 kap. 9 §

föräldrabalken till barnet inte

följer av 1 kap. 1 §, 9 § första

stycket eller 11 a § föräldrabalken

eller annan lag,

1. ett barn har folkbokförts eller registrerats enligt 1 § andra stycket folkbokföringslagen (1991:481) och föräldraskapet till barnet inte följer av föräldrabalken eller annan lag,

2. gemensam vårdnad om barn har registrerats efter en anmälan enligt 6 kap. 4 § andra stycket 2 föräldrabalken,

3. ett barn saknar registrerad vårdnadshavare, eller

4. sekretessmarkering i fråga om ett barn har förts in i databasen. Om modern vid barnets födelse är myndig och folkbokförd, inträder skyldigheten att enligt första stycket 1 underrätta socialnämnden om att ett barn har folkbokförts först 15 dagar efter barnets födelse, förutsatt att

faderskapet eller föräldraskapet enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken till barnet då inte har fastställts.

Om den förälder som har fött

barnet vid barnets födelse har fyllt 18 år och är folkbokförd,

inträder skyldigheten att enligt första stycket 1 underrätta socialnämnden om att ett barn har folkbokförts först 15 dagar efter barnets födelse.

1 Senaste lydelse av förordningens rubrik 2003:1024. 2 Senaste lydelse 2021:1050.

Underrättelse enligt första och andra styckena ska lämnas till socialnämnden i den kommun där barnet är folkbokfört eller, om barnet inte är folkbokfört, till socialnämnden i den kommun där barnet har fötts.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

1.40. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:637) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten

Härigenom föreskrivs att 12 och 16 §§ förordningen (2001:637) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §1

En kommunal myndighet får behandla personuppgifter för

1. handläggning av ärenden om bistånd och annat stöd samt genomförande av beslut om bistånd, stödinsatser, vård och behandling samt annan social service som följer av bestämmelserna i socialtjänstlagen (2001:453) och 2 kap. 7 § lagen (2009:47) om vissa kommunala befogenheter,

2. faderskapsutredningar, utredning om vårdnad av barn, adoptionsärenden samt annan verksamhet inom familjerätten som följer av bestämmelserna i föräldrabalken,

2. föräldraskapsutredningar, utredning om vårdnad av barn, adoptionsärenden samt annan verksamhet inom familjerätten som följer av bestämmelserna i föräldrabalken,

3. handläggning av ärenden och annan verksamhet som följer av bestämmelserna i lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av missbrukare i vissa fall,

4. handläggning av ärenden om insatser och för särskilda uppgifter som följer av bestämmelserna i lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade,

5. handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade,

6. handläggning av ärenden om bistånd som lämnas av socialnämnd enligt lagstiftning om mottagande av asylsökande m.fl.,

7. handläggning av ärenden om introduktionsersättning för flyktingar och vissa andra utlänningar,

8. handläggning av ärenden och annan verksamhet inom socialtjänsten som utförs vid kommunal invandrarbyrå,

1 Senaste lydelse 2018:457.

9. handläggning av ärenden som följer av bestämmelserna i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare och körkortsförordningen (1998:980), och

10. tillsyn, uppföljning, utvärdering, kvalitetssäkring och administration av verksamheten.

Vid handläggning av ärenden om tillstånd till parkering för rörelsehindrade och som följer av bestämmelserna i körkortsförordningen får en kommunal myndighet inte behandla andra sådana känsliga personuppgifter som avses i 7 § första stycket 2 lagen (2001:454) om behandling av personuppgifter inom socialtjänsten än uppgifter som rör hälsa.

16 §2

En kommunal myndighet får föra över uppgifter till tredjeland i ett ärende om fastställande av

faderskap och om internationella

adoptioner.

En kommunal myndighet får föra över uppgifter till tredjeland i ett ärende om fastställande av

föräldraskap och om internatio-

nella adoptioner.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

2 Senaste lydelse 2018:457.

1.41. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2001:708) om medicinskt födelseregister hos Socialstyrelsen

Härigenom föreskrivs att 4 § förordningen (2001:708) om medicinskt födelseregister hos Socialstyrelsen ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §1

Personuppgifter får behandlas om kvinnor och deras nyfödda

barn. Behandlingen får avse upp-

gifter om

Personuppgifter får behandlas om ett nyfött barn och den som

har fött barnet. Behandlingen får

avse uppgifter om

1. personnummer för kvinnan och barnet, vårdenhet, antal tidigare graviditeter och förlossningar, bruk av tobak och medicinering före och under graviditeten, sjukdomar, familjesituation, förvärvsarbete, fosterdiagnostik, ofrivillig barnlöshet samt graviditet, förlossning och förlossningsutfall inklusive uppgifter om barnet,

1. personnummer för barnet och den som har fött barnet, vårdenhet, antal tidigare graviditeter och förlossningar, bruk av tobak och medicinering före och under graviditeten, sjukdomar, familjesituation, förvärvsarbete, fosterdiagnostik, ofrivillig barnlöshet samt graviditet, förlossning och förlossningsutfall inklusive uppgifter om barnet,

2. folkbokföringsort för moder och barn, födelsehemort eller födelseort för föräldrarna, fastighetskoordinatorer för modern, medborgarskap för föräldrarna, civilstånd, antal tidigare födda barn, inflyttning från och utflyttning till utlandet för modern och barnet, dödsdatum, personnummer för det nyfödda barnet samt förändringar av personnummer för moder och barn.

2. folkbokföringsort för barnet och den som har fött barnet, födelsehemort eller födelseort för föräldrarna, fastighetskoordinatorer för den som har fött barnet, medborgarskap för föräldrarna, civilstånd, antal tidigare födda barn, inflyttning från och utflyttning till utlandet för barnet och

den som har fött barnet, döds-

datum, personnummer för det nyfödda barnet samt förändringar

1 Senaste lydelse 2005:455.

av personnummer för barnet och

den som har fött barnet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

1.42. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2007:976) med instruktion för Rättsmedicinalverket

Härigenom föreskrivs att 3 a § förordningen (2007:976) med instruktion för Rättsmedicinalverket ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 a §1

Rättsmedicinalverket får ta ut avgifter för verksamhet som avses i 2 § 4 och 3 §. Myndigheten får även ta ut avgifter för verksamhet som avses i 2 § 6 med undantag för verksamhet som enligt 7 § lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap ska betalas av staten. I 10 § lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott föreskrivs att Rättsmedicinalverket ska ta ut en avgift av den myndighet som har beslutat att inhämta ett rättsintyg om intyget har utfärdats av en sådan läkare som avses i 2 § första stycket den lagen.

Rättsmedicinalverket får ta ut avgifter för verksamhet som avses i 2 § 4 och 3 §. Myndigheten får även ta ut avgifter för verksamhet som avses i 2 § 6 med undantag för verksamhet som enligt 8 § lagen (1958:642) om rättsgenetisk undersökning vid utredning av föräldraskap ska betalas av staten. I 10 § lagen (2005:225) om rättsintyg i anledning av brott föreskrivs att Rättsmedicinalverket ska ta ut en avgift av den myndighet som har beslutat att inhämta ett rättsintyg om intyget har utfärdats av en sådan läkare som avses i 2 § första stycket den lagen.

Rättsmedicinalverket får besluta om avgifternas storlek och disponera intäkterna från dem.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

1 Senaste lydelse 2021:1051.

1.43. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2012:346) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga organ

Härigenom föreskrivs att bilagan till förordningen (2012:346) om kvalitets- och säkerhetsnormer vid hantering av mänskliga organ ska ha följande lydelse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

Bilaga

1

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Avsnitt A

1. Namnet på och kontaktuppgifter till den vårdinrättning där organet tas till vara,

2. namnet på och kontaktuppgifter till den vårdgivare som ansvarar för att ta till vara organet,

3. typ av donator,

4. donatorns blodgrupp,

5. donatorns kön,

6. donatorns ålder,

7. donatorns längd och vikt,

8. datum och tidpunkt för dödsfallet,

9. dödsorsak, 10. tidigare eller pågående intravenöst narkotikamissbruk, 11. tidigare eller pågående cancersjukdom, 12. pågående smittsam sjukdom, 13. andra sjukdomar hos donatorn av betydelse för karakteriseringen,

14. laboratorietester för HIV-1, HIV-2, Hepatit B, Hepatit C och Treponema Pallidum (syfilis), samt

15. grundläggande information för utvärdering av det donerade organets funktion.

Avsnitt B

1. Donatorns sjukdomshistoria,

2. resultatet från den kliniska undersökningen eller kroppsbesiktningen,

3. om donatorn, dennes sexualpartner eller föräldrar kommer från högprevalensområden,

4. donatorns resvanor,

5. donatorns sexuella riskexponering och annan riskexponering som har betydelse för karakteriseringen,

1 Senaste lydelse 2014:373.

6. donatorns vistelse i område med lokal geografisk förekomst av överförbara infektionssjukdomar,

7. laboratorieresultat som kan ha betydelse för upptäckten av potentiellt smittsamma sjukdomar eller andra sjukdomar,

8. bildtester och bildanalys som visar organets anatomiska status,

9. tidigare eller pågående behandling med antibiotika, 10. inotropiskt stöd eller transfusionsterapi (för avlidna donatorer),

11. annan tidigare eller pågående medicinsk behandling som har betydelse för karakteriseringen,

12. tidigare eller pågående cancersjukdom, 13. tidigare eller pågående sjukdom som orsakas av prioner såsom

a) någon variant av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom i donatorns släkt,

b) snabbt tilltagande demens eller degenerativ neurologisk sjukdom, eller

c) hormoner som donatorn har mottagit från en människas hypofys, t.ex. tillväxthormoner eller transplantat av hornhinna, sklera eller dura mater eller neurokirurgiska ingrepp där dura mater kan ha använts,

14. pågående systemisk infektion såsom bakteriesjukdomar, virus-, svamp- eller parasitinfektioner eller svår lokal infektion i det organ som ska doneras,

15. nyligen genomförd vaccination med ett levande försvagat virus, 16. systemisk autoimmun sjukdom som kan inverka skadligt på kvaliteten på det organ som ska tillvaratas,

17. indikationer på otillförlitliga resultat av blodprover på grund av hemodilution (i de fall det inte finns något prov taget före transfusion) eller behandling med immunosuppressiva medel,

18. exponering för eller intag av ett ämne såsom cyanid, bly, koppar och guld om det kan överföras till mottagaren av organet i sådan omfattning att det kan innebära risk för dennes hälsa,

19. genomgången xenotransplantation, t.ex. transplantation innefattande biologiska hjärtklaffar, dura mater vid hjärnkirurgi eller andra preparat vid hjärtkirurgi, och

20. om donatorns biologiska

mor bär eller har burit på en

smittsam sjukdom, och risken för överföring till barnet ännu inte slutgiltigt har kunnat ute-

20. om den som har fött

donatorn bär eller har burit på en

smittsam sjukdom, och risken för överföring till barnet ännu inte slutgiltigt har kunnat ute-

slutas, om donatorn är ett barn under 18 månader eller har ammats någon gång under de 12 senaste månaderna.

slutas, om donatorn är ett barn under 18 månader eller har ammats någon gång under de 12 senaste månaderna.

Avsnitt C

1. Rapporterande medlemsstat,

2. identifieringsnummer för rapporten: land (ISO-kod)/nationellt nummer,

3. kontaktuppgifter till rapporterande instans (behörig myndighet eller delegerad inrättning i den rapporterande medlemsstaten): telefon, e-post och eventuellt faxnummer,

4. rapporterande transplantationscentrum/organisation för tillvaratagande,

5. kontaktuppgifter till samordnare/kontaktperson (transplantationscentrum/organisation för tillvaratagande i den rapporterande medlemsstaten): telefon, e-post och eventuellt faxnummer,

6. datum och tidpunkt för rapportering (ÅÅÅÅ/MM/DD/TT/mm),

7. den medlemsstat där organet togs till vara,

8. den unika koden för donatorn, som den anmälts enligt 3 § denna förordning,

9. samtliga medlemsstater till vilka organ från aktuell donator skickats för transplantation (om dessa är kända),

10. den unika koden för varje mottagare, som den/de anmälts enligt 4 § denna förordning,

11. datum och tidpunkt när den allvarliga avvikande händelsen eller allvarliga biverkningen började (ÅÅÅÅ/MM/DD/TT/mm),

12. datum och tidpunkt när den allvarliga avvikande händelsen eller allvarliga biverkningen konstaterades (ÅÅÅÅ/MM/DD/TT/mm),

13. beskrivning av allvarlig avvikande händelse eller allvarlig biverkning, samt

14. omedelbara åtgärder som vidtagits/föreslagits.

Avsnitt D

1. Rapporterande medlemsstat,

2. identifieringsnummer för rapporten: land (ISO-kod)/nationellt nummer,

3. kontaktuppgifter till den rapporterande instansen: telefon, e-post och eventuellt faxnummer,

4. datum och tidpunkt för rapportering (ÅÅÅÅ/MM/DD/TT/mm),

5. identitetsnummer för de(n) första rapporten/rapporterna (avsnitt C),

6. beskrivning av ärendet,

7. berörda medlemsstater,

8. resultat och slutsats av utredningen,

9. förebyggande och korrigerande åtgärder som vidtagits, samt 10. slutsats/uppföljning, om så krävs.

1.44. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2014:115) med instruktion för utrikesrepresentationen

Härigenom föreskrivs i fråga om förordningen (2014:115) med instruktion för utrikesrepresentationen att 3 kap. 17 § och rubriken närmast före 3 kap. 17 § ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

Faderskapsärenden Föräldraskapsärenden

17 §

Beskickningar och konsulat ska biträda svenska myndigheter med utredning i ärenden som rör fastställande av faderskap.

Beskickningar och konsulat ska biträda svenska myndigheter med utredning i ärenden som rör fastställande av föräldraskap.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

1.45. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2017:292) med instruktion för Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd

Härigenom föreskrivs att 1 § förordningen (2017:292) med instruktion för Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §1

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd ska bedriva och främja ett kunskapsbaserat arbete och ansvara för kunskapsförmedling i frågor som rör socialnämndernas familjerättsliga ärenden om

1. barns vårdnad, boende och umgänge,

2. fastställande av faderskap

och föräldraskap,

2. utredning och fastställande av föräldraskap,

3. informationssamtal,

4. samarbetssamtal som sker på uppdrag av domstol, och

5. föräldraförberedelse, medgivandeutredning och stöd till barn och föräldrar vid internationell adoption.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

1 Senaste lydelse 2021:535.

1.46. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2021:534) om informationssamtal

Härigenom föreskrivs att 2 § förordningen (2021:534) om informationssamtal ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 §

Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöd får meddela närmare föreskrifter om

1. informationssamtalens innehåll, och

2. innehållet i och utformningen av de samtalsintyg som socialnämnden ska utfärda när

en förälder har deltagit i ett

informationssamtal.

2. innehållet i och utformningen av de samtalsintyg som socialnämnden ska utfärda till

den som har deltagit i ett

informationssamtal.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

1.47. Förslag till förordning om ändring i förordningen (2021:1046) om digital bekräftelse av föräldraskap

Härigenom föreskrivs att 1, 3 och 4 §§ förordningen (2021:1046) om digital bekräftelse av föräldraskap ska ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 §

Skatteverket ska tillhandahålla det system som avses i 1 kap. 4 a § föräldrabalken för digital bekräftelse av

1. faderskap,

2. föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken , och

3. moderskap enligt 1 kap. 14 § föräldrabalken .

Skatteverket ska tillhandahålla det system som avses i 1 kap. 4 § föräldrabalken för digital bekräftelse av föräldraskap.

3 §

Modern ska i systemet för digital

bekräftelse kunna ta del av en lämnad bekräftelse för att godkänna den.

Den förälder som har fött barnet

ska i systemet för digital bekräftelse kunna ta del av en lämnad bekräftelse för att godkänna den.

4 §

En godkänd digital bekräftelse ska innehålla uppgifter om

1. barnets personnummer,

2. moderns personnummer och namn,

2. personnummer och namn

för den förälder som har fött barnet,

3. personnummer och namn för den som lämnar bekräftelsen,

3. personnummer och namn för den som lämnar bekräftelsen,

och

4. huruvida bekräftelsen avser faderskap, föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken eller moderskap enligt 1 kap. 14 § föräldrabalken , och

5. datum för när bekräftelsen

godkändes.

4. datum för när bekräftelsen

godkändes.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 2024.

2. Vårt uppdrag och arbete

2.1. Uppdraget

Utredningens övergripande uppdrag har varit att se över föräldrabalkens regler om föräldraskap och i övrigt överväga vissa förändringar av de familjerättsliga reglerna. Uppdraget syftar till att – med utgångspunkt i barnets bästa – åstadkomma en mer sammanhållen, könsneutral och jämlik reglering om föräldraskap samt regler om föräldraansvar som är anpassade till olika familjekonstellationer.

I uppdraget har ingått att ta ställning till

  • hur föräldrabalkens regler om föräldraskap kan utformas för att bli mer överskådliga, enhetliga, heltäckande, könsneutrala och inkluderande samt enklare att tillämpa,
  • om utrymmet att häva ett föräldraskap ska begränsas,
  • om personer som inte längre är gifta eller sambor ska kunna adoptera gemensamt eller adoptera varandras barn, och
  • om förutsättningarna för ett barn att upprätthålla sin relation med en social förälder efter en separation eller en förälders dödsfall behöver förbättras, och om det i övrigt behöver vidtas åtgärder för att underlätta för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar.

2.2. Arbetet

Utredningens arbete påbörjades i december 2020 och har bedrivits på sedvanligt sätt med regelbundna sammanträden. Utredningen har sammanträtt vid sammanlagt 12 tillfällen. Två av sammanträdena har sträckt sig över två dagar. Därutöver har flera interna arbetsmöten hållits mellan utredaren och sekreterarna.

Utredningen har haft kontakter med Utredningen om utökade möjligheter att göra utländska föräldraskap gällande i Sverige (Ju 2020:06). Utredningen har även följt och beaktat relevant arbete inom Regeringskansliet.

Domstolsverket och Skatteverket har bistått utredningen med att ta fram relevant statistik om mål om föräldraskap i domstol, adoption och familjer med sociala föräldrar. När det gäller statistik om familjer med sociala föräldrar har utredningen även haft viss kontakt med Statistikmyndigheten SCB.

I syfte att kartlägga vilka problem som kan uppkomma för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar har Kantar Sifo, på uppdrag av utredningen, genomfört en statistisk undersökning om de erfarenheter som finns bland familjer som innefattar sociala föräldrar. Undersökningen omfattade både enkätundersökningar och intervjustudier. För att få del av barns perspektiv och erfarenheter utformades en enkät riktad till barn mellan 13 och 17 år. Som ett komplement till enkäten hölls vidare 21 djupintervjuer med barn i olika åldrar.

För att avgöra vilka frågor som skulle ingå i den statistiska undersökningen bjöds ett stort antal myndigheter och intresseorganisationer in till en digital hearing. Det som framkom vid hearingen låg sedan till grund för det fortsatta kartläggningsarbetet.

Utredningen har också genomfört egna undersökningar. Bland annat har utredningen samlat in och analyserat ett stort antal domar om föräldraskap. Utredningen har också tagit fram en enkät om hur bestämmelserna om umgänge med andra än rättsliga föräldrar tillämpas i praktiken. Enkäten skickades till socialnämnderna i landets samtliga kommuner.

Utredningen har haft ett möte med företrädare för Familjerättssocionomernas Riksförening i syfte att få mer information om bland annat orsaken till att socialnämnderna får så få förfrågningar från sociala föräldrar om att väcka talan om umgänge.

För att få information om hur digitala plattformar som rör barn och som förekommer inom skolan, hälso- och sjukvården samt bankväsendet är uppbyggda och används har utredningen haft kontakter med Inera, Swedish Edtech Industry, Svenska Bankföreningen och Sveriges Kommuner och Regioner (SKR). Utredningen har också träffat olika företrädare för Skatteverket för att diskutera de närmare förutsättningarna för Skatteverket att hantera en ordning med föräldrafullmakter.

Vidare har utredningen träffat representanter för RFSL och Sveriges kvinnolobby.

Information om lagstiftningen i de andra nordiska länderna har inhämtats genom sökningar i databaser och kontakter med företrädare för respektive ansvarigt departement. Information om lagstiftningen i övriga länder har inhämtats främst genom olika studier och sökningar i databaser.

Från finska myndigheter och domstolar har inhämtats vissa uppgifter beträffande den praktiska tillämpningen av de bestämmelser om vårdnad och umgänge som kan sägas vara av särskilt intresse för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar.

Kunskapsöversikten har tagits fram utifrån en genomgång av relevant forskning på området.

Vi har inte haft möjlighet att redovisa eller ta hänsyn till statistik och material som har publicerats efter april 2022.

2.3. Betänkandets disposition

Betänkandet omfattar 17 numrerade kapitel.

Kapitel 1 innehåller våra författningsförslag. Därefter, i kapitel 2,

behandlas förevarande avsnitt om vårt uppdrag och arbete.

Kapitel 3 innehåller en beskrivning av den föräldraskapsrättsliga

lagstiftningen. Reglerna om adoption behandlas i kapitel 4. I kapitel 5 redogör vi för lagstiftning av särskild betydelse för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar. Barnkonventionen, Europakonventionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna behandlas i kapitel 6–8. I kapitel 9 beskriver vi regleringen i några andra länder. Kapitel 10 innehåller en redogörelse för relevant forskning om bland annat genetiskt ursprung och barns relationer till sociala föräldrar.

Våra överväganden börjar i kapitel 11 med en beskrivning av våra allmänna utgångspunkter.

Översynen av föräldrabalkens regler om föräldraskap behandlas i

kapitel 12. I kapitlet tar vi bland annat ställning till hur utformningen

av reglerna om föräldraskap ska moderniseras och förenklas och om utrymmet att häva ett föräldraskap bör begränsas.

I kapitel 13 tar vi ställning till om det ska bli möjligt med gemensam adoption för personer som inte längre är gifta eller sambor med

varandra och om det ska bli möjligt med styvbarnsadoption av en tidigare makes eller sambos barn.

Kapitel 14 innehåller dels en redovisning av vårt arbete med att kart-

lägga vilka problem som kan uppkomma för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar, dels våra överväganden om behovet av åtgärder för sådana familjer. I kapitlet tar vi bland annat ställning till om barns rätt till sociala föräldrar behöver stärkas och om förutsättningarna för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar i övrigt behöver förbättras.

I kapitel 15 finns våra överväganden om tid för ikraftträdande och övergångsbestämmelser.

Kapitel 16 innehåller en beskrivning av de ekonomiska och andra

konsekvenser som kan förväntas om våra förslag genomförs.

Författningskommentaren finns i kapitel 17.

3. Den föräldraskapsrättsliga regleringen

3.1. Utvecklingen av reglerna om föräldraskap

3.1.1. Den tidiga regleringen

Frågor om föräldraskap regleras i föräldrabalken. Enligt föräldrabalken finns det tre typer av rättsliga föräldrar: mor, far och förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken. Uttrycket ”förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken” avser den kvinna i ett samkönat äktenskap eller samboförhållande som inte har fött barnet.

Även om det i dag finns flera olika typer av rättsliga föräldrar har reglerna om föräldraskap i ett historiskt perspektiv nästan uteslutande handlat om faderskap. De första lagfästa reglerna om faderskap infördes 1917 genom lagen om äktenskaplig börd och lagen om barn utom äktenskapet och innebar en kodifiering av tidigare tillämpade normer.1Den familjerättsliga lagstiftningen gjorde på den tiden skillnad mellan barn födda i eller utom äktenskap, bland annat hade ”barn utom äktenskapet” inte någon arvsrätt efter fadern och inte heller någon rätt att bära faderns släktnamn.

Genom 1917 års lag om äktenskaplig börd lagfästes regler om när ett barn hade äktenskaplig börd. Liksom i dag ansågs barnets faderskap följa av den s.k. faderskapspresumtionen, dvs. den man modern var gift med vid barnets födelse ansågs som barnets far. Om mannen i äktenskapet ville få en förklaring om att barnet inte hade äktenskaplig börd, dvs. att han inte var barnets far, var han tvungen att väcka talan inom sex månader från det han fick kunskap om barnets födelse. Han hade dock inte någon talerätt om han efter barnets födelse erkänt barnet som sitt (se prop. 1917:33).

1 Singer, Anna (2019), Barns rätt, s. 36. Det fanns dock regler om vem som var att anse som barn i äktenskapet i arvsrättsligt hänseende redan i 1734 års lag, se 8 kap. lagen.

Före 1917 var situationen för utomäktenskapliga barn ofta svår. Modern kunde i allmänhet inte ensam försörja barnet och det var enkelt för fadern att undandra sig ekonomiskt ansvar. Det fanns inte heller något utbyggt socialt skyddsnät, utan den enda hjälp samhället kunde erbjuda barnet var fattigvården. Många ”barn utom äktenskapet” växte därför upp under svåra sociala förhållanden. När 1917 års lag om barn utom äktenskap tillkom fanns det alltså ett starkt socialt behov av att förmå fäder till utomäktenskapliga barn att fullgöra sin underhållsskyldighet. Det var också detta som präglade reglerna om fastställande av faderskap (se prop. 1969:124 s. 78 och 79).

Utgångspunkten för reglerna var att den genetiska fadern skulle fastställas som barnets far. Eftersom det saknades möjlighet att utreda hur det genetiskt förhöll sig med faderskapet och således garantera materiellt riktiga avgöranden, valde lagstiftaren att ställa upp en stark bevispresumtion. Om mannen hade haft samlag med modern under konceptionstiden var detta tillräckligt för att han skulle fastställas som far till barnet, om inte faderskapet var uteslutet.

För att utöka utsikterna att få reda på vem som var far till ett barn som hade fötts av en ogift mor, infördes också regler om att en barnavårdsman skulle utses för barn födda utom äktenskap. Barnavårdsmannen hade till uppgift att bistå modern med råd och upplysningar samt se till att barnets rätt och bästa tillvaratogs. Barnavårdsmannen hade också ett särskilt ansvar för att se till att faderskapet för barnet fastställdes genom erkännande eller dom och att barnets tillförsäkrades underhåll (se prop. 1917:33).

År 1950 samlades hela föräldrarätten och vissa närliggande rättsområden i föräldrabalken. I samband med detta gjordes också några materiella ändringar i den föräldraskapsrättsliga regleringen. Bland annat ändrades bevispresumtionen för att fastställa faderskap för utomäktenskapliga barn. Om mannen hade haft samlag med modern under konceptionstiden skulle han fastställas som far om det inte var osannolikt. Vidare ändrades tidsfristen för talan om hävande av ett presumerat faderskap till tre år från det att mannen i äktenskapet fick kunskap om barnets födelse eller – om mannen inte varaktigt sammanbott med barnet – ett år från det att en talan grundad på barnets äktenskapliga börd hade väckts mot honom och han fått del av denna (se prop. 1949:93).

Reglerna om fastställande av faderskap till barn utom äktenskap reviderades igen 1969 och flyttades till en särskild faderskapslag.

Bland annat ersattes den tidigare negativa presumtionsregeln för att fastställa faderskap av en positiv sådan. En man skulle nu förklaras vara barnets far om han hade haft samlag med barnets mor under konceptionstiden och det med hänsyn till samtliga omständigheter var sannolikt att barnet tillkommit genom samlaget. Det infördes också regler om att barnavårdsmannen bara fick godkänna ett faderskapserkännande om det kunde antas att mannen var far till barnet. Samtidigt likställdes utomäktenskapliga barn i arvsrättsligt hänseende med barn i äktenskap (se prop. 1969:124).

Begreppen ”barn i äktenskapet” och ”barn utom äktenskapet” utmönstrades ur den föräldraskapsrättsliga regleringen 1977. I samband med detta reformerades också reglerna om en gift mans faderskap, bland annat begränsades faderskapspresumtionens räckvidd. En frånskild man presumerades inte längre vara barnets far, även om barnet kunde ha tillkommit under äktenskapet. Det infördes också en möjlighet för mannen i äktenskapet att godkänna en annan mans faderskapsbekräftelse. Vidare slopades tidsgränsen för att väcka talan om hävande av ett presumerat faderskap. Därutöver gjordes vissa ändringar i föräldrabalkens struktur. Bland annat arbetades den särskilda faderskapslagen från 1969 in i balken, vilket innebar att den föräldraskapsrättsliga regleringen i balken fick den disposition som den i huvudsak har än i dag (se prop. 1975/76:170).

3.1.2. De senaste 40 åren

Insemination har förekommit som en metod för att avhjälpa ofrivillig barnlöshet i Sverige sedan i vart fall 1920-talet. Det dröjde dock till 1985 innan det infördes regler om faderskap till barn som tillkommit genom insemination. Reglerna innebar ett avsteg från den tidigare utgångspunkten att barnets rättsliga faderskap skulle överensstämma med det genetiska. De nya bestämmelserna om faderskap vid insemination gällde nämligen även om modern hade inseminerats med spermier från en donator. Moderns make eller sambo ansågs som barnets far om han hade samtyckt till inseminationen och det med hänsyn till samtliga omständigheter var sannolikt att barnet hade tillkommit genom behandlingen (se prop. 1984/85:2).

Sedan den första lagregleringen 1985, har möjligheterna till assisterad befruktning successivt utvidgats. År 1982 föddes det första

barnet i Sverige som hade tillkommit genom befruktning utanför kroppen, s.k. in vitro-fertilisering (IVF). Några år senare, 1989, lagreglerades behandlingsmetoden och förutsättningarna för faderskap efter en sådan behandling. I likhet med reglerna om faderskap vid insemination blev mannens samtycke till behandlingen det avgörande för rättsligt faderskap, oavsett hur behandlingen hade genomförts. Detta trots att det inte var tillåtet att genomgå en befruktning utanför kroppen med donerade spermier inom svensk hälso- och sjukvård vid den tiden (se prop. 1987/88:160). Den möjligheten infördes först mer än ett decennium senare, 2003, samtidigt som det blev tillåtet att genomgå befruktning utanför kroppen med ett donerat ägg. Kravet på att barnet skulle ha genetisk koppling till minst en förälder blev dock kvar. Det var alltså inte tillåtet att utföra behandlingar med både donerade spermier och ett donerat ägg. För att tydliggöra att den kvinna som föder barnet är barnets mor även när ägget kommer från en annan kvinna, infördes en uttrycklig regel om moderskap i föräldrabalken. Även reglerna om faderskap vid befruktning utanför kroppen anpassades till att ägget kunde komma från en annan kvinna än mannens make eller sambo (se prop. 2001/02:89).

Nästa stora förändring i den föräldraskapsrättsliga regleringen genomfördes 2005, när samkönade kvinnliga par fick tillgång till assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård på samma villkor som olikkönade par. Det infördes då en bestämmelse om föräldraskap för den kvinna i paret som inte hade fött barnet, s.k. föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken. Möjligheterna till sådant föräldraskap gällde dock, till skillnad från faderskap, inte oavsett hur behandlingen hade genomförts. För att moderns registrerade partner eller sambo skulle bli rättslig förälder till barnet krävdes nämligen att den behandling hon samtyckt till hade genomförts inom svensk hälso- och sjukvård. Föräldraskapet fastställdes genom bekräftelse eller dom. Det infördes alltså inte någon presumtion för föräldraskap motsvarande faderskapspresumtionen (se prop. 2004/05:137).

Genom 2005 års ändringar i föräldrabalken reformerades också reglerna om fastställande av faderskap genom dom. Lagändringen innebar att presumtionsregeln, enligt vilken mannen ska anses som far om han haft samlag med barnets mor under konceptionstiden och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet tillkommit genom samlaget, gjordes till en undantagsregel. Den nya huvudregeln – att mannen ska förklaras vara far om det genom en genetisk under-

sökning är utrett att han är barnets far – kunde införas på grund av utvecklingen av DNA-tekniken. Vidare infördes en bestämmelse om att faderskapet inte kan fastställas genom dom för en man som är spermiedonator inom svensk hälso- och sjukvård.

År 2009 blev äktenskapsbalken könsneutral, vilket föranledde några mindre ändringar i den föräldraskapsrättsliga regleringen. Bland annat gjordes ett förtydligande om att faderskapspresumtionen bara gäller när modern vid barnets födelse är gift med en man. Vidare upphörde lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap att gälla. Eftersom lagen fortfarande gäller för partnerskap som registrerats före den 1 maj 2009, om inte partnerna gifter sig eller anmäler till Skatteverket att de vill att partnerskapet ska gälla som ett äktenskap, finns det dock fortfarande kvar bestämmelser som gäller registrerade partner i föräldrabalken (se bet. 2008/09:CU19).

Nästa reform av reglerna om föräldraskap genomfördes 2016, när ensamstående kvinnor gavs möjlighet till assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård. Enligt lagändringarna blir en ensamstående kvinna, som genomgår assisterad befruktning inom svensk hälso- och sjukvård, barnets enda rättsliga förälder. Det ska alltså inte fastställas något faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken till ett barn som föds av en ensamstående kvinna. En känd spermiedonator har dock möjlighet att frivilligt bekräfta faderskapet (se prop. 2014/15:127).

År 2019 utökades möjligheterna till assisterad befruktning ytterligare genom att det blev tillåtet att, inom svensk hälso- och sjukvård, utföra befruktning utanför kroppen med enbart donerade könsceller, dvs. både donerade spermier och ett donerat ägg. Kravet på en genetisk koppling mellan barnet och minst en av föräldrarna togs därmed bort. Förutsättningarna för fastställande av föräldraskap efter assisterad befruktning blev också desamma för olikkönade och samkönade par. Moderns partner blir far eller förälder till barnet förutsatt att behandlingen har genomförts inom svensk hälso- och sjukvård eller vid en behörig inrättning i utlandet och barnet har rätt att ta del av uppgifter om spermiedonatorn. Vidare infördes regler om föräldraskap för situationer där personer får barn efter att någon av dem eller båda ändrat könstillhörighet. Reglerna innebär bland annat att en man som föder barn ska anses som far till barnet och att en kvinna som bidrar med sina spermier till ett barns tillkomst ska anses som mor till barnet. Eftersom det inte infördes någon presumtion

motsvarande faderskapspresumtionen skulle ett sådant faderskap och moderskap fastställas genom bekräftelse eller dom.

De senaste ändringarna i den föräldraskapsrättsliga regleringen trädde i kraft den 1 januari 2022. Genom ändringarna infördes bland annat en möjlighet för ogifta föräldrar, som är myndiga och folkbokförda i Sverige, att digitalt bekräfta ett föräldraskap utan socialnämndens medverkan. Vidare infördes föräldraskapspresumtioner motsvarande faderskapspresumtionen för gifta samkönade par och gifta par där en eller båda i paret ändrat könstillhörighet. Om modern vid barnets födelse är gift med en kvinna, anses alltså maken numera automatiskt som barnets förälder. Motsvarande gäller för faderskap eller moderskap för gifta par där en av makarna eller båda har ändrat könstillhörighet.

3.2. Moderskap

Det finns nästan inga regler om moderskap i föräldrabalken. Rättslig status som mor följer i stället av den oskrivna principen – ”mater semper certa est” (det är alltid säkert vem som är mor) eftersom ”mater est quam gestatio demonstrat” (modern är den som födandet visar). Det krävs alltså inte något särskilt beslut för att avgöra vem som är barnets mor, utan det är själva födandet som konstituerar moderskapet.2

När befruktning utanför kroppen med donerade ägg blev tillåtet 2003 ansågs att moderskapsprincipen fortsatt skulle gälla (se prop. 2001/02:89). Det infördes då en uttrycklig regel i föräldrabalken om moderskap för den kvinna som föder ett barn efter en assisterad befruktning med ett donerat ägg (1 kap. 7 §).

3.3. Faderskap

Föräldrabalken innehåller ett flertal regler om faderskap. Om modern är gift med en man vid barnets födelse, ska maken automatiskt anses vara barnets far. Faderskapet följer då direkt av lag enligt den s.k.

2 I de fall det, av någon anledning, råder ovisshet om vem som är ett barns mor, kan barnet föra en positiv fastställelsetalan om moderskapet, dvs. i domstol få fastställt att en viss person är barnets mor (se 13 kap. 2 § rättegångsbalken och rättsfallet SvJT 1968 ref. s. 89, jfr rättsfallet NJA 2007 s. 684).

faderskapspresumtionen (1 kap. 1 § föräldrabalken). Presumtionen gäller även om modern har gift sig under graviditeten eller om hon nyligen blivit änka och barnet har fötts inom sådan tid efter makens död att barnet kan ha tillkommit dessförinnan. Den gäller också när barnet har tillkommit genom insemination eller befruktning utanför kroppen (assisterad befruktning), även om behandlingen har genomförts med donerade spermier.

Om det inte finns någon man som ska presumeras vara far till barnet och inte heller någon kvinna som ska presumeras vara förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken, ska faderskapet fastställas genom bekräftelse eller dom. Detsamma gäller om domstol har hävt ett presumerat faderskap eller föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken (1 kap. 3 § första stycket).

En bekräftelse av faderskapet till ett barn som inte har fyllt 18 år ska göras skriftligen och som huvudregel vid ett personligt besök hos socialnämnden. En sådan bekräftelse får göras både före och efter barnets födelse. Bekräftelsen ska skriftligen godkännas av socialnämnden och av modern eller en särskilt förordnad vårdnadshavare eller en tillfällig vårdnadshavare för barnet. Socialnämnden får bara lämna sitt godkännande om det kan antas att mannen är far till barnet (1 kap. 4 § första och andra styckena).

Sedan den 1 januari 2022 finns det också en möjlighet att bekräfta faderskapet digitalt i ett särskilt system som tillhandahålls av Skatteverket. För att en sådan bekräftelsen ska kunna genomföras krävs att modern och mannen är myndiga och folkbokförda i Sverige vid barnets födelse och att barnet är folkbokfört i Sverige när bekräftelsen lämnas. Bekräftelsen ska godkännas digitalt av modern. Både bekräftelsen och godkännandet måste lämnas senast 14 dagar efter barnets födelse (1 kap. 4 a § föräldrabalken).

En bekräftelse av faderskapet till ett myndigt barn ska göras skriftligen och bevittnas av två personer. Bekräftelsen ska skriftligen godkännas av barnet självt (1 kap. 4 § tredje stycket).

Om faderskapet inte kan fastställas genom bekräftelse fastställs det genom dom. Domstolen ska förklara en man vara far till barnet om det genom en genetisk undersökning är utrett att han är barnets far eller om det är utrett att han har haft samlag med barnets mor under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom samlaget. Detsamma gäller om det är utrett att en assisterad befruktning

har utförts med hans spermier under den tid då barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen. Faderskapet kan dock inte fastställas genom dom för en man som har donerat spermier inom svensk hälso- och sjukvård (1 kap. 5 §).

Om barnet inte har tillkommit genom samlag, utan genom assisterad befruktning med samtycke av moderns make eller sambo och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen, är det maken eller sambon som ska fastställas som barnets far (1 kap. 8 § första stycket). När behandlingen har genomförts med spermier från någon annan än maken eller sambon gäller dock detta endast under förutsättning att behandlingen har genomförts inom svensk hälso- eller sjukvård eller vid en behörig inrättning i utlandet, och barnet har rätt till information om spermiedonatorn (1 kap. 8 § andra stycket). Om behandlingen har genomförts på annat sätt – exempelvis om det rör sig om s.k. heminsemination – ska faderskap i stället fastställas för donatorn. I en sådan situation kan ett gemensamt föräldraskap för moderns partner åstadkommas genom adoption (se prop. 2004/05:137 s. 44).

När en ensamstående kvinna genomgår assisterad befruktning blir hon i regel barnets enda rättsliga förälder. Faderskap ska dock fastställas bland annat om kvinnan har genomgått en heminsemination eller om barnet inte har rätt till information om spermiedonatorn (1 kap. 3 § andra stycket).

3.4. Föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken

Regler om föräldraskap för moderns partner när modern är gift eller sambo med en kvinna finns i en egen paragraf i föräldrabalken (1 kap. 9 §). Förutsättningarna och förfarandet för ett sådant föräldraskap motsvarar de som gäller för faderskap efter en assisterad befruktning med donerade spermier. Det innebär att föräldraskapet enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken presumeras för moderns make om modern är gift vid barnets födelse. Detsamma gäller om modern nyligen har blivit änka och barnet har fötts inom sådan tid efter makens död att barnet kan ha tillkommit dessförinnan (föräldraskapspresumtionen). Om föräldraskapspresumtionen inte är tillämplig och inte heller faderskapspresumtionen är aktuell, ska föräldraskapet enligt 1 kap. 9 § för-

äldrabalken fastställas genom bekräftelse eller dom. Moderns partner ska fastställas som barnets förälder om hon har samtyckt till den assisterade befruktningen och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen. Vidare krävs att behandlingen antingen har genomförts inom svensk hälso- eller sjukvård eller vid en behörig inrättning i utlandet och barnet har rätt till information om spermiedonatorn. Om barnet har tillkommit genom en heminsemination eller om donatorn är anonym, kan föräldraskapet inte fastställas. I en sådan situation ska donatorn i stället fastställas som far till barnet. Moderns partner kan dock bli rättslig förälder till barnet genom adoption.

3.5. Faderskap och moderskap vid ändrad könstillhörighet

Föräldrabalken innehåller även regler för situationer där personer får barn efter det att någon av dem eller båda har ändrat könstillhörighet (1 kap. 10–14 §§). Beroende på omständigheterna kan barnet ha tillkommit genom samlag eller assisterad befruktning. Med ändrad könstillhörighet avses att personen i fråga antingen har fått den nya könstillhörigheten fastställd enligt 1 eller 2 § lagen (1972:119) om fastställande av könstillhörighet i vissa fall, eller att det finns ett utländskt beslut som ska erkännas här enligt 3 a § samma lag.

En man som föder ett barn ska anses som far till barnet men omfattas av det som i andra regler anges om mor och moderskap (1 kap. 11 § föräldrabalken). Att bestämmelser om mödrar ska tillämpas innebär bland annat att mannen får ensam vårdnad om barnet från dess födelse om föräldrarna inte är gifta med varandra (6 kap. 3 § första stycket), och att barnet, om det föds levande här i landet, ska folkbokföras om mannen är folkbokförd här (2 § folkbokföringslagen [1991:481]).

En man som bidrar med sina spermier till ett barns tillkomst eller som har samtyckt till en assisterad befruktning av sin make eller sambo ska anses som far till barnet (1 kap. 13 § föräldrabalken).3

En kvinna som bidrar med sina spermier till ett barns tillkomst eller som har samtyckt till en assisterad befruktning av sin make eller

3 Bestämmelsen gäller både när mannen själv har ändrat könstillhörighet och när mannen inte har ändrat könstillhörighet men den som föder barnet är en man (1 kap. 10 §).

sambo ska anses som mor till barnet men omfattas av det som anges om far och faderskap (1 kap. 14 §).4 Att bestämmelser om fäder ska tillämpas innebär bland annat att bestämmelserna i 2 och 3 kap. föräldrabalken gäller i fråga om fastställelsen. Socialnämnden är således skyldig att försöka utreda vem som är mor till barnet (2 kap. 1 §).

En make som inte har fött barnet presumeras vara far eller mor till barnet under samma förutsättningar som gäller för presumerade faderskap och föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken. Om föräldraskapet till barnet inte följer av någon av presumtionerna fastställs faderskapet eller moderskapet för den som inte har fött barnet genom bekräftelse eller dom.

När en ensamstående man genomgår assisterad befruktning blir han i regel barnets enda rättsliga förälder. Faderskap eller moderskap för den som har bidragit med sina spermier ska dock fastställas bland annat om mannen har genomgått en heminsemination eller om barnet inte har rätt till information om spermiedonatorn (1 kap. 12 §, jfr 1 kap. 3 § andra och tredje styckena).

3.6. Socialnämndens medverkan vid fastställande av föräldraskap

Regler om socialnämndens medverkan vid fastställande av föräldraskap finns i 2 kap. föräldrabalken. Om det inte finns någon som ska presumeras vara far eller förälder enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken till barnet, har socialnämnden en skyldighet att försöka utreda faderskapet och se till att detta fastställs. Utredningsskyldigheten gäller barn som har sin hemvist i Sverige och som står under någons vårdnad (2 kap. 1 § första stycket). Om det kan antas att en kvinna ska anses som förälder till barnet enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken, ska socialnämnden i stället utreda ett sådant föräldraskap (2 kap. 8 a §). Om modern är myndig och folkbokförd i Sverige när barnet föds, inträder utredningsskyldigheten först 15 dagar efter barnets födelse (2 kap. 1 § andra stycket). Socialnämndens utredningsskyldighet och övriga regler om socialnämndens medverkan vid fastställande av föräldraskap gäller även för faderskap och moderskap vid ändrad könstillhörighet (jfr 1 kap. 11 § och 1 kap. 14 § första stycket andra meningen).

4 Bestämmelsen gäller både när kvinnan själv har ändrat könstillhörighet och när kvinnan inte har ändrat könstillhörighet men den som föder barnet är en man (1 kap. 10 §).

Socialnämnden kan också ha en utredningsskyldighet när barnet redan har en förälder till följd av en tillämpning av någon av presumtionsreglerna. Om barnet har sin hemvist i Sverige och står under någons vårdnad och barnets vårdnadshavare eller den man eller kvinna som presumerats vara barnets förälder begär det och det är lämpligt, ska socialnämnden utreda om någon annan kan vara eller ska anses som förälder till barnet (2 kap. 9 §).

Socialnämnden är således skyldig att inleda en utredning om förutsättningarna för detta är uppfyllda. Nämnden ska dock, såvitt här är av intresse, lägga ner en påbörjad utredning om modern har genomgått en assisterad befruktning som ensamstående inom svensk hälso- och sjukvård och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen. Detsamma gäller om modern har genomgått en assisterad befruktning vid en behörig inrättning i utlandet och barnet har rätt att ta del av uppgifter om spermiedonatorn (2 kap. 7 § andra stycket).

Socialnämnden ska i utredningen hämta in upplysningar från modern och från andra personer som kan lämna uppgifter av betydelse. Utredningen ska bedrivas skyndsamt och nämnden ska föra protokoll över det som kommer fram i utredningen av betydelse för frågan om föräldraskap (2 kap. 4 och 8 §§).

Om socialnämnden anser att frågan om föräldraskap kan bedömas med tillräcklig säkerhet på grund av den genomförda utredningen, bör nämnden bereda mannen eller kvinnan en möjlighet att bekräfta föräldraskapet (2 kap. 5 och 8 a §§). Socialnämnden får bara godkänna en bekräftelse om det kan antas att en viss person är barnets förälder (1 kap. 4 och 9 §§).

I vissa fall kan det finnas anledning för socialnämnden att göra en närmare utredning. Socialnämnden bör verka för att en rättsgenetisk undersökning görs beträffande barnet, modern och den som kan vara far till barnet, om denne begär det eller om det finns anledning att anta att modern har haft samlag med mer än en man under den tid då barnet kan ha tillkommit (2 kap. 6 §). Det finns inte någon motsvarande skyldighet för socialnämnden att verka för att en rättsgenetisk undersökning genomförs vid utredningen av ett föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken (2 kap. 8 a § tredje stycket och 9 § andra stycket).5

5 Av 1 kap. 14 § första stycket andra meningen följer dock att bestämmelsen kan bli tillämplig vid utredningar av ett moderskap enligt 1 kap. 14 §.

3.7. Fastställande av föräldraskap i domstol

Om föräldraskapet för ett barn inte kan fastställas genom bekräftelse, ska det fastställas genom dom. Regler om förfarandet i domstol finns i 3 kap. föräldrabalken och innebär i huvudsak följande.

En talan om fastställande av föräldraskap ska väckas av barnet och kan föras mot flera män respektive kvinnor. Om socialnämnden är skyldig att försöka utreda föräldraskapet, ska barnets talan föras av nämnden och riktas mot de personer som skäligen kan komma i fråga som förälder till barnet. Om den som antas vara förälder är avliden, ska talan i stället riktas mot den avlidnes arvingar. Barnets talan får också föras av modern, om hon har vårdnaden om barnet, eller av en särskilt förordnad vårdnadshavare eller en tillfällig vårdnadshavare för barnet (3 kap. 5, 6 och 18 §§).

Om barnets talan förs av socialnämnden, ska talan väckas vid tingsrätten i den ort där nämnden finns. I andra fall ska talan väckas vid den tingsrätt där motparten eller en av motparterna ska svara i tvistemål i allmänhet eller, om det inte finns någon behörig domstol, vid Stockholms tingsrätt (3 kap. 7 och 18 §§).

När socialnämnden har gjort en utredning om föräldraskapet, ska nämnden lämna in det protokoll som förts över utredningen till domstolen. Protokollet ska delges motparten eller motparterna i samband med stämningen. Domstolen ska se till att frågan om föräldraskap blir tillbörligen utredd och kan t.ex. förelägga socialnämnden att komplettera sin utredning. Domstolen ska också bereda var och en som kan föra talan på barnets vägnar en möjlighet att yttra sig i målet. Ett vittnesförhör får dock aldrig genomföras i syfte att styrka att vittnet har haft samlag med modern under den tid då barnet kan antas ha tillkommit. En talan om fastställande av föräldraskap får inte prövas slutligt före barnets födelse (3 kap. 8, 9 och 18 §§).

Om en dom om föräldraskap överklagas, ska överrätten pröva frågan i hela dess vidd. Om den högre domstolen kommer fram till att någon annan än en part skäligen kan komma i fråga som förälder till barnet och en part begär det, ska domstolen undanröja den lägre domstolens dom och återförvisa målet till den domstol som först har dömt i målet (3 kap. 12 och 18 §§).

Domstolen kan, på begäran av en part eller när det behövs, förordna om rättsgenetisk undersökning på barnet och den eller de män som pekats ut som tänkbara fäder om detta kan ske utan nämnvärt

men. Förordnandet om rättsgenetisk undersökning får förenas med ett föreläggande om vite och, om vitesföreläggandet inte följs, ett beslut om biträde av polis för att provtagningen ska komma till stånd (1–3, 5 och 6 §§ lagen [1958:642] om rättsgenetisk undersökning vid utredning av faderskap).6

3.8. Hävande av föräldraskap

Det finns inte några särskilda regler i föräldrabalken om hävande av moderskap. Det finns i stället vissa möjligheter att föra en s.k. negativ fastställelsetalan om moderskapet, dvs. i domstol få fastställt att en person inte är mor (se 13 kap. 2 § rättegångsbalken och rättsfallet NJA 2007 s. 684).

Det finns däremot särskilda regler i föräldrabalken om hävande av faderskap.7 Om en man har blivit far till ett barn med tillämpning av faderskapspresumtionen, kan faderskapet hävas om det är utrett att modern har haft samlag med någon annan än maken under tid när barnet kan ha tillkommit och det med hänsyn till samtliga omständigheter är sannolikt att den andre mannen är far till barnet. Faderskapet kan också hävas om det på grund av barnets arvsanlag eller annan särskild omständighet kan hållas för visst att maken inte är barnets far. Ett presumerat faderskap kan vidare hävas om barnet har tillkommit före äktenskapet eller under det att makarna levde åtskilda och det inte är sannolikt att makarna har haft samlag med varandra under tid när barnet kan ha tillkommit. Om modern har genomgått en assisterad befruktning kan faderskapet hävas om villkoren för faderskap efter en assisterad befruktning inte är uppfyllda, t.ex. om barnet tillkommit genom en assisterad befruktning i utlandet med anonym spermiedonator. Faderskapet kan även hävas genom att mannen i äktenskapet godkänner någon annans bekräftelse av föräldraskapet (1 kap.2 och 8 §§föräldrabalken). Faderskap som har fastställts genom bekräftelse kan hävas om det senare visar sig att den som har lämnat bekräftelsen inte är far till barnet, dvs. om det framkommer att det saknas förutsättningar för rättsligt föräldraskap (1 kap. 4 b §). Faderskap som har

6 Av 1 kap. 14 § första stycket andra meningen följer att bestämmelserna om rättsgenetisk undersökning kan bli tillämpliga vid utredningar av ett moderskap enligt 1 kap. 14 §. 7 Dessa regler gäller även för faderskap och moderskap vid ändrad könstillhörighet (1 kap. 13 § första stycket och 1 kap. 14 § första stycket).

fastställts genom en dom som fått laga kraft kan hävas genom att en domstol beviljar resning.

Möjligheterna att häva ett föräldraskap enligt 1 kap. 9 § föräldrabalken motsvarar möjligheterna att häva faderskap till barn som har tillkommit genom assisterad befruktning med donerade spermier. Ett föräldraskap ska alltså hävas om barnets mor inte var gift eller sambo med kvinnan när behandlingen utfördes eller om kvinnan inte har samtyckt till behandlingen som lett till att barnet tillkommit. Föräldraskapet ska även hävas om behandlingen inte har utförts enligt 6 eller 7 kap. lagen (2006:351) om genetisk integritet m.m. eller – för det fall behandlingen har utförts i utlandet – den inte har utförts vid en behörig inrättning eller barnet inte har rätt att ta del av uppgifter om spermiedonatorn. Detsamma gäller om det med hänsyn till samtliga omständigheter inte är sannolikt att barnet har tillkommit genom behandlingen. Föräldraskapet ska även hävas om modern inte har genomgått en insemination eller befruktning utanför kroppen. Det innebär att föräldraskapet ska hävas om barnet har tillkommit genom samlag (1 kap. 9 och 9 a §§).

En fråga om hävande av föräldraskap prövas av domstol. En talan om hävande av ett presumerat föräldraskap kan väckas av föräldern eller barnet. Om den presumerade föräldern är avliden, finns det – under förutsättning att föräldern aldrig har bott tillsammans med barnet och inte heller efter barnets födelse erkänt barnet som sitt – vissa möjligheter för förälderns arvingar att väcka en sådan talan. Talan ska – beroende på vem som har väckt den – riktas mot barnet eller föräldern. Om barnet eller föräldern är avliden riktas talan i stället mot barnets eller förälderns arvingar (3 kap. 1, 2, 14 och 15 §§).

Det finns inte några regler i föräldrabalken om vem som har rätt att föra talan om att en bekräftelse av föräldraskap saknar verkan mot den som har lämnat den. Av praxis framgår dock att en sådan talan får föras av den som har lämnat bekräftelsen och av barnet (se rättsfallen NJA 1984 s. 319 och RH 1997:21).

Talan om hävande av ett presumerat eller bekräftat föräldraskap får väckas vid tingsrätten i den ort där barnet har sin hemvist eller, om barnet har avlidit, vid den tingsrätt som har att ta upp tvist om arv efter barnet. Om det inte finns någon annan behörig domstol, ska målet tas upp av Stockholms tingsrätt (3 kap. 3 och 16 §§).

Det finns inte några generella tidsfrister inom vilka en fråga om hävande av föräldraskap måste väckas. För arvingar till en avliden för-

älder gäller dock en särskild tidsfrist för att väcka talan om hävande av ett presumerat föräldraskap. Arvingarnas rätt att väcka talan upphör om det vid den presumerade förälderns död har gått mer än ett år från det att talan, som grundats på föräldraskapet, har väckts mot föräldern och denna har fått del av talan. Detsamma gäller om det har gått mer än ett år sedan anspråk på samma grund har framställts mot förälderns dödsbo (3 kap. 1 § tredje stycket och 14 § tredje stycket).

3.9. Barnets rätt till information om sitt ursprung

Det finns inte någon möjlighet att vara anonym som donator av könsceller inom svensk hälso- och sjukvård. Den som har tillkommit genom en assisterad befruktning med donerade könsceller inom svensk hälso- och sjukvård, och som har uppnått tillräcklig mognad, har rätt att ta del av sådana uppgifter om donatorn som antecknats i sjukhusets särskilda journal. En sådan person har också möjlighet att begära att uppgifter om honom eller henne antecknas i donatorns särskilda journal, och har även rätt att ta del av de uppgifter som finns antecknade i journalen och som avser personer som tillkommit med könsceller från samma donator, dvs. i praktiken genetiska halv- eller helsyskon. Om någon har anledning att anta att han eller hon har tillkommit genom en assisterad befruktning med donerade könsceller, kan personen vända sig till socialnämnden. Nämnden är då skyldig att hjälpa honom eller henne att ta reda på om det finns några uppgifter antecknade i en särskild journal (6 kap. 5–5 b §§ och 7 kap. 7–7 b §§ lagen [2006:351] om genetisk integritet m.m.).

Enligt föräldrabalken har ett barn rätt att av sina föräldrar få veta att han eller hon har tillkommit genom assisterad befruktning med donerade könsceller. Till barnets rättighet är det kopplat en informationsplikt för barnets förälder eller föräldrar. Föräldrarna ska, så snart det är lämpligt, upplysa barnet om att han eller hon har tillkommit genom en assisterad befruktning med donerade könsceller. Skyldigheten gäller oavsett om den assisterade befruktningen har utförts inom svensk hälso- och sjukvård eller inte (1 kap. 15 § föräldrabalken).

4. Adoption

De grundläggande reglerna om adoption finns i 4 kap. föräldrabalken. En adoption innebär att det skapas ett familjerättsligt förhållande mellan adoptivföräldern och adoptivbarnet. En adoption kan avse både ett barn och en vuxen person. Genom adoptionen betraktas adoptivbarnet i rättsligt hänseende som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina tidigare föräldrar. Om någon har adopterat en makes eller sambos barn (s.k. styvbarnsadoption), ska den adopterade dock anses som parets gemensamma barn (4 kap. 21 och 22 §§).

Barnets bästa ska ges störst vikt vid alla frågor som rör adoption av ett barn (4 kap. 1 §). Ett barn får adopteras om det med beaktande av samtliga omständigheter är lämpligt (4 kap. 2 §). Vid den bedömningen ska barnets behov av adoption och sökandens lämplighet att adoptera särskilt beaktas. Den som är vuxen får adopteras om det finns särskild anledning med hänsyn till det personliga förhållandet mellan sökanden och den som sökanden vill adoptera och om adoptionen även i övrigt är lämplig. Vid bedömningen ska det särskilt beaktas om sökanden har uppfostrat den som sökanden vill adoptera eller om adoptionen annars avser att bekräfta en relation som motsvarar den mellan barn och förälder (4 kap. 4 §).

Barnet ska få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor som rör adoptionen. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (4 kap. 3 §). Om den som ska adopteras har fyllt 12 år, krävs i regel hans eller hennes samtycke till adoptionen (4 kap. 7 §).

Ett barn får som huvudregel inte adopteras utan samtycke från den förälder som är vårdnadshavare (4 kap. 8 §). Ett samtycke från den som har fött barnet får lämnas först sedan den föräldern har återhämtat sig tillräckligt efter barnets födelse (4 kap. 9 §). En ansökan om adoption får vidare inte bifallas, om det från någon sida har getts

eller utlovats ersättning eller om det har avtalats om bidrag till barnets underhåll (4 kap. 10 §).

Den som vill adoptera måste ha fyllt 18 år (4 kap. 5 §). Endast makar, registrerade partner och sambor får adoptera gemensamt eller genom att adoptera sin partners barn åstadkomma ett gemensamt föräldraskap, s.k. styvbarnsadoption. Makar eller sambor får som huvudregel endast adoptera gemensamt. Utöver styvbarnsadoption får en make eller sambo adoptera ensam om den andra maken eller sambon vistas på okänd ort eller är varaktigt förhindrad att adoptera till följd av en psykisk sjukdom eller något annat liknande förhållande (4 kap. 6 §). En person som inte är gift eller sambo får adoptera ensam.

5. Lagstiftning av särskild betydelse för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar

5.1. Vårdnad och förmynderskap

5.1.1. Om vårdnad

Ett barn står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, om inte domstolen har anförtrott vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare eller åt en tillfällig vårdnadshavare. Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller 18 år (6 kap. 2 § första stycket föräldrabalken).

Den som har vårdnaden om ett barn har ett ansvar för barnets personliga förhållanden och ska se till att barnets behov av omvårdnad, trygghet och en god fostran blir tillgodosedda. Barnets vårdnadshavare ansvarar även för att barnet får den tillsyn som behövs med hänsyn till barnets ålder, utveckling och övriga omständigheter. Vårdnadshavaren ska också bevaka att barnet får tillfredsställande försörjning och utbildning. I syfte att hindra att barnet orsakar skada för någon annan ska vårdnadshavaren vidare svara för att barnet står under uppsikt eller att andra lämpliga åtgärder vidtas (6 kap. 1 § och 2 § andra stycket).

De förpliktelser som följer med vårdnadsansvaret förutsätter att vårdnadshavaren har insyn i barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren har därför, som huvudregel, rätt att få ta del av sekretessbelagda uppgifter som rör barnet. Om sekretess inte gäller i förhållande till vårdnadshavaren förfogar vårdnadshavaren ensam eller, beroende på barnets ålder och mognad, tillsammans med barnet över sekretessen (12 kap. 3 § offentlighets- och sekretesslagen [2009:400]). Äldre barn förfogar dock i vissa fall självständigt över sekretessen. Exempelvis

har barn som är 16 år eller äldre ensam åtkomst till sin journal via 1177 Vårdguiden. Vårdnadshavarens åtkomst upphör när barnet fyller 13 år, men i undantagsfall kan en förälder eller vårdnadshavare få tillgång till hela eller delar av barnets journal när barnet är mellan 13 och 15 år. I vissa fall kan även barnet få tillgång till delar av sin journal innan han eller hon fyller 16 år.1

I lagstiftningen finns, utöver bestämmelser som ger uttryck för vårdnadshavarens bestämmanderätt2 i frågor som omfattas av vårdnaden, åtskilliga andra rättigheter och skyldigheter som är förbundna med vårdnadsansvaret. Det handlar exempelvis om situationer när vårdnadshavaren ska få information om barnet eller har en rätt till samråd i samband med beslut som rör barnet. Bestämmelser med sådan innebörd finns bland annat i skollagen (2010:800). Det finns också bestämmelser som innebär att vårdnadshavaren i vissa fall får bära ett ansvar för barnets handlande, exempelvis när barnet har orsakat annan skada genom brott (se 3 kap. 5 § skadeståndslagen [1972:207]).3

5.1.2. Vem är vårdnadshavare?

Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om de är gifta med varandra. Om det därefter döms till äktenskapsskillnad, står barnet fortfarande under båda föräldrarnas vårdnad om inte den gemensamma vårdnaden upplöses. Är föräldrarna inte gifta med varandra, blir modern ensam vårdnadshavare från barnets födelse.4 Om föräldrarna senare ingår äktenskap med varandra, står barnet från den tidpunkten, som huvudregel, under vårdnad av dem båda (6 kap. 3 § föräldrabalken).

1 För andra tjänster som är tillgängliga via 1177 Vårdguiden gäller att barnet har ensam tillgång från och med 13 års ålder. Om barnet är yngre än 13 år är det däremot barnets vårdnadshavare som har tillgång till tjänsterna. Se vidare www.1177.se/om-1177-vardguiden/e-tjanster-pa-1177-vardguiden/sa-loggar-du-in-pa-1177.se/logga-in-pa-1177.se-for-dig-som-ar-mellan-13-17-ar/ (hämtat 2021-09-29). 2 Se vidare om utövandet av bestämmanderätten i avsnitt 5.1.3. På många områden finns det bestämmelser som uttryckligen föreskriver att barnets vårdnadshavare måste samtycka till eller utföra en viss åtgärd. Som exempel kan nämnas ansökan om pass (7 § 2 passlagen [1978:302]), flyttanmälan (30 § första stycket folkbokföringslagen [1991:481] och vissa insatser inom socialtjänsten (3 kap. 6 a och b §§ socialtjänstlagen [2001:453]). 3 Notera att skadeståndsansvaret gäller ”en förälder som har vårdnaden om ett barn”. 4 Den som är ogift och föder ett barn får ensam vårdnad även om denne har ändrat könstillhörighet (KtM) och därmed anses som far till barnet (1 kap. 11 § föräldrabalken).

Om barnet står under vårdnad av endast en av föräldrarna och vill föräldrarna ha gemensam vårdnad, ska domstolen på talan av dem båda besluta om det, om det inte är uppenbart att gemensam vårdnad är oförenlig med barnets bästa. Föräldrarna kan också efter en gemensam anmälan, under vissa förutsättningar, få gemensam vårdnad om barnet genom registrering hos Skatteverket (6 kap. 4 §).

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem och vill någon av föräldrarna få ändring i vårdnaden, ska domstolen besluta att föräldrarna ska ha gemensam vårdnad om barnet eller att en av dem ska ha ensam vårdnad. Vid bedömningen av om föräldrarna ska ha gemensam vårdnad eller om en av dem ska ha ensam vårdnad ska domstolen fästa avseende särskilt vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov främst och ta ett gemensamt ansvar i frågor som rör barnet (6 kap. 5 §).

Föräldrarna kan vidare avtala om att vårdnaden ska vara gemensam eller att en av dem ska ha vårdnaden om barnet. Ett sådant avtal gäller om det är skriftligt och socialnämnden godkänt det (6 kap. 6 §).

Socialnämnden kan i vissa särskilt angivna situationer föra talan vid domstol om att vårdnaden ska fråntas en förälder och antingen anförtros den andra föräldern ensam eller en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. En sådan situation är om en förälder vid utövandet av vårdnaden gör sig skyldig till missbruk eller försummelse eller i övrigt brister i omsorgen om barnet på ett sätt som medför bestående fara för barnets hälsa eller utveckling (6 kap. 7 §). En annan situation är om en förälder är varaktigt förhindrad att utöva vårdnaden (6 kap. 8 a §).

I de fall som nu har berörts kan domstolen också på eget initiativ pröva frågan om överflyttning av vårdnaden, om den handlägger ett mål om äktenskapsskillnad mellan föräldrarna eller ett mål om vårdnad som har väckts av föräldrarna (6 kap. 7 och 8 a §§).

Om ett barn har stadigvarande vårdats och fostrats i ett annat enskilt hem än föräldrahemmet och är det uppenbart att det är bäst för barnet att det rådande förhållandet får bestå och att vårdnaden flyttas över till den eller dem som har tagit emot barnet för sådan vård, ska domstolen utse denne eller dessa till särskilt förordnade vårdnadshavare. En sådan talan väcks av socialnämnden (6 kap. 8 §).

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och en av dem dör, blir den andra föräldern ensam vårdnadshavare. Om båda föräldrarna dör ska domstolen på anmälan av socialnämnden eller när för-

hållandet annars blir känt anförtro vårdnaden åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare. Om en förälder som har ensam vårdnad om ett barn dör, ska domstolen på ansökan av den andra föräldern eller på anmälan av socialnämnden anförtro vårdnaden åt den andra föräldern eller, om det är lämpligare, åt en eller två särskilt förordnade vårdnadshavare (6 kap. 9 §). Det innebär att den efterlevande föräldern har ett företräde som vårdnadshavare. När domstolen prövar vem som ska utses till vårdnadshavare för ett barn efter en förälders död bör det enligt förarbetena särskilt beaktas under vilka förhållanden som barnet har levt medan föräldern var i livet och vilka relationer som barnet har till den efterlevande föräldern eller någon annan vuxen person, t.ex. ”en släkting eller styvförälder”. Av stor betydelse för barnets trygghet är enligt förarbetena att barnet efter förälderns död så snart som möjligt får en anknytning till någon som barnet kan känna förtroende för och som kan erbjuda ett stabilt förhållande (prop. 1981/82:168 s. 70 och 71).

Om en vårdnadshavare ska förordnas särskilt utses någon som är lämpad att ge barnet omvårdnad, trygghet och en god fostran. Två personer kan utses att gemensamt utöva vårdnaden om de är gifta med varandra eller är sambor. För syskon ska samma person utses till vårdnadshavare, om inte särskilda skäl talar mot det. Om vårdnadshavare ska utses efter föräldrarnas död och föräldrarna eller en av dem har gett till känna vem de önskar till vårdnadshavare, ska den personen förordnas om det inte är olämpligt (6 kap. 10 a §).

En särskilt förordnad vårdnadshavare kan under vissa förhållanden bli entledigad från uppdraget, bland annat efter egen begäran (6 kap. 10 b och 10 c §§). På talan av föräldrarna eller en av dem, eller på talan av socialnämnden, kan domstolen besluta att flytta över vårdnaden från särskilt förordnade vårdnadshavare till båda föräldrarna eller en av dem (6 kap. 10 §).

Sedan den 1 juli 2021 finns det även en möjlighet att utse en tillfällig vårdnadshavare. Domstolen får, om det finns särskilda skäl, flytta över vårdnaden till en tillfällig vårdnadshavare om det finns behov av att utse en särskilt förordnad vårdnadshavare för ett barn, men det saknas en lämplig person att förordna för det ändamålet. I uppdraget som tillfällig vårdnadshavare ingår inte att tillgodose den faktiska vården om barnet (6 kap. 10 d §).

Det finns inte någon möjlighet för ett barn att ha fler än två vårdnadshavare.

5.1.3. Hur utövas vårdnaden?

Vårdnadshavaren har rätt och skyldighet att bestämma i frågor som rör barnets personliga angelägenheter. Vårdnadshavaren ska dock i takt med barnets stigande ålder och utveckling ta allt större hänsyn till barnets synpunkter och önskemål (6 kap. 11 § föräldrabalken). I fråga om avtal om anställning eller annat arbete har barnet ett visst självbestämmande efter att barnet har fyllt 16 år. Huvudregeln är dock att vårdnadshavaren måste samtycka till ett avtal om anställning som barnet ingår (6 kap. 12 §).

Vidare finns utanför 6 kap. föräldrabalken åtskilliga bestämmelser som ger uttryck för barnets självbestämmanderätt i frågor som annars faller under vårdnadsansvaret. Inom vissa områden, t.ex. hälso- och sjukvården, har det också utbildats en praxis för när barnet själv har rätt att bestämma i olika frågor. Således kan i synnerhet äldre barn ha en förhållandevis långtgående rätt att själva fatta beslut i olika frågor som rör barnets personliga angelägenheter. I dessa fall är barnets inflytande med andra ord inte begränsat till en rätt att få sina synpunkter och önskemål beaktade av vårdnadshavaren.5

Om barnet står under vårdnad av två vårdnadshavare utövar vårdnadshavarna bestämmanderätten tillsammans (6 kap. 13 § första stycket). Det krävs alltså i princip gemensamma beslut i frågor som rör vårdnaden. Det innebär dock inte att båda vårdnadshavarna måste delta i alla beslut som rör barnet. När det gäller beslut angående den dagliga omsorgen om barnet – exempelvis frågor om barnets mat och kläder, sovtider och hur barnet ska tillbringa sin fritid6 – ligger det i sakens natur att det är den som har barnet hos sig som i praktiken har bestämmanderätten (prop. 1975/76:170 s. 178). Det har inte ansetts lämpligt att närmare reglera vad som ingår i den dagliga omsorgen (se t.ex. prop. 1997/98:7 s. 55 och SOU 2005:43 s. 136). Det står dock klart att det i första hand är ett antal beslut av mer ingripande karaktär som inte gör det.

I de flesta fall ingår hälso- och sjukvård i den dagliga omsorgen. När det gäller åtgärder inom det området har JO dessutom uttalat att det i många fall är tillräckligt att samråd sker med den ena vårdnadshavaren.

5 Se bland annat 4 kap. 7 § föräldrabalken, 36 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga, 3 kap. 19 § körkortslagen (1998:488) samt 3 kap. 6 a § och 11 kap. 10 § social-tjänstlagen (2001:453). Se vidare Singer, Anna (2019). Barnets bästa. Om barns rättsliga ställ-

ning i familj och samhälle (JUNO version 7), s. 328–335.

6 Se dock nedan angående möjliga undantag när det gäller barnets fritid.

Samråd ska dock i regel ske även med den andra vårdnadshavaren om det finns anledning att misstänka att denne inte samtycker till behandlingen eller om det är fråga om mer ingripande åtgärder (JO 2003/04 s. 311). Ett exempel på det senare är vård och behandling inom barn- och ungdomspsykiatrin. Sådana vårdinsatser anses i regel vara av mer ingripande betydelse för ett barn (JO 2018-11-23, dnr 3154–2016).

Till den dagliga omsorgen hör inte barnets boende, frågor om skolval samt val av, i vart fall vissa former av, barnomsorg. Detsamma gäller utfärdade av pass7. Det är omdiskuterat om ett beslut i fråga om huruvida barnet ska tillåtas att utöva en farofylld fritidsaktivitet eller delta i en längre ferievistelse är att hänföra till den dagliga omsorgen.8

Ett beslut om hur barnet ska tillbringa sin fritid får inte heller kränka barnets rätt till umgänge med den andra föräldern.

Om en av vårdnadshavarna till följd av frånvaro, sjukdom eller annan orsak är förhindrad att ta del i sådana beslut om vårdnaden som inte utan olägenhet kan skjutas upp, får den andra vårdnadshavaren fatta beslut ensam. Detta gäller dock inte om beslutet är av ingripande betydelse för barnets framtid, om inte barnets bästa uppenbarligen kräver att vårdnadshavaren fattar beslutet ensam (6 kap. 13 § andra stycket). Sådana ingripande beslut kan exempelvis avse barnets skolgång och bosättning (prop. 1975/76:170 s. 178).

Utredningen om beslutanderätten vid gemensam vårdnad (Ju 2006:07) gjorde följande övergripande kategorisering av vårdnadshavares bestämmanderätt i olika frågor (SOU 2007:52 s. 34):

1. Beslut som gäller den dagliga omsorgen: den som har hand om barnet beslutar ensam.

2. Beslut som inte är att hänföra till den dagliga omsorgen men som

inte heller är av ingripande betydelse för barnets framtid (6 kap. 13 § andra stycket första meningen): vårdnadshavarna beslutar ge-

mensamt, men om den ena vårdnadshavaren har förhinder och om ställningstagandet inte utan olägenhet kan skjutas upp, får den andra vårdnadshavaren besluta ensam.

7 Pass kan dock i vissa fall utfärdas efter myndighetsbeslut, även om medgivande från en vårdnadshavare saknas (se 7 § passlagen [1978:302]). 8 Se vidare bland annat SOU 2005:43, s. 490496, SOU 2007:52 s. 33 och 34, Sjösten, Mats (2020). Vårdnad, boende och umgänge, s. 192–197 och Wikström, Anita. Utövande av gemensam vårdnad, Juridisk tidskrift, Nr 2 2002/03, s. 328–351.

3. Beslut som är av ingripande betydelse för barnets framtid (6 kap.

13 § andra stycket första och andra meningarna): vårdnadshavarna

beslutar gemensamt, men om den ena vårdnadshavaren har förhinder och om ställningstagandet inte utan olägenhet kan skjutas upp samt om barnets bästa uppenbarligen kräver det, får den andra vårdnadshavaren besluta ensam.9

Som framgått ovan har JO gjort vissa uttalanden om hur hälso- och sjukvården bör förhålla sig till kravet att vårdnadshavarna ska fatta beslut tillsammans. Principen att en utomstående tredje man i allmänhet har rätt att utgå från att en vårdnadshavare handlar i samförstånd med den andra, torde gälla också mer generellt. Närmare undersökningar av den andra vårdnadshavarens samtycke aktualiseras om det finns särskild anledning att anta att det föreligger meningsskiljaktigheter eller om beslutet är av ingripande betydelse.10

Även om ett beslut inte faller inom den dagliga omsorgen krävs alltså bara i vissa fall att tredje man försäkrar sig om att båda vårdnadshavarnas samtycke finns.

Vidare kan vissa särskilt angivna åtgärder till stöd för barnet, främst inom hälso- och sjukvården och socialtjänsten, komma till stånd genom socialnämndens försorg trots att endast en av vårdnadshavarna samtycker till åtgärden. Socialnämnden får besluta att en sådan åtgärd får vidtas utan den andra vårdnadshavarens samtycke om det krävs med hänsyn till barnets bästa (6 kap. 13 a §).

Om vårdnadshavarna vill att någon annan ska ha möjlighet att agera i deras ställe vid beslut kring barnet kan en fullmakt lämnas till den personen. Allmänna bestämmelser om fullmakter finns i lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på förmögenhetsrättens område. Som framgår av lagens rubrik är den inte direkt tillämplig i familjerättsliga sammanhang. Men lagens bestämmelser har i viss utsträckning tillämpats analogt på familjerättsliga avtal.11 För en tredje man finns det i allmänhet ingen skyldighet att godta en fullmakt. Beträffande sådana insynsfullmakter som det ibland förekommer att

9 Se även Wikström, Anita. Utövande av gemensam vårdnad, Juridisk tidskrift, Nr 2 2002/03, s. 328–351. 10 Se t.ex. Sjösten, Mats (2020). Vårdnad, boende och umgänge, s. 191 och Wikström, Anita. Utövande av gemensam vårdnad, Juridisk tidskrift, Nr 2 2002/03, s. 341 och 342. 11 Se t.ex. Ramberg, Jan och Ramberg, Christina (2019). Allmän avtalsrätt, s. 15. I sammanhanget kan det även nämnas att det i lagen (2017:310) om framtidsfullmakter har tagits in hänvisningar till vissa av avtalslagens bestämmelser, vilket innebär att dessa är direkt tillämpliga i förhållande till framtidsfullmakter.

en vårdnadshavare ställer ut till en förälder som inte har del i vårdnaden, har det dock diskuterats om inte exempelvis en skola som fullmakten tar sikte på är skyldig att lämna ut uppgifter till fullmaktshavaren om en sådan skyldighet gäller i förhållande till vårdnadshavaren.12

5.1.4. Om förmynderskap

Föräldrabalken skiljer mellan vårdnadsansvar och förmynderskap. Barnets förmyndare har ansvar för barnets ekonomiska angelägenheter (jfr 10 kap. och 12–15 kap.). Förmynderskapet följer som regel vårdnadsansvaret (10 kap. 2 §). Det är därför i de allra flesta fall föräldrarna som är förmyndare för barnet. Den eller de som har utsetts till särskilt förordnade vårdnadshavare är också, som huvudregel, förmyndare för barnet. Detsamma gäller den som har utsetts till tillfällig vårdnadshavare (10 kap. 3 §).

När omständigheterna påkallar det får flera förmyndare förordnas. Kan den eller de som på grund av lag ska vara förmyndare inte lämpligen handha förmynderskapet ensamma ska medförmyndare förordnas (10 kap. 8 §). Om barnets egendom förvaltas av fler än en förmyndare ska förmyndarna utöva förvaltningen tillsammans. Överförmyndaren kan dock besluta att förvaltningen av tillgångarna ska fördelas på visst sätt mellan förmyndarna eller att vissa tillgångar ska förvaltas av en av dem ensam. Även domstolen kan meddela ett sådant beslut när den förordnar en förmyndare (12 kap. 12 § första stycket). Om de som utövar förvaltningen inte kan enas om en viss åtgärd, gäller den mening som överförmyndaren biträder (12 kap. 12 § andra stycket).

Beträffande föräldrars gemensamma förvaltning gäller att en förälder får bestämma ensam om den andra föräldern till följd av frånvaro eller sjukdom eller av någon annan orsak är förhindrad att ta del i sådana beslut om förvaltningen som inte kan skjutas upp utan olägenhet. Den beslutsföra föräldern får dock inte ensam fatta beslut av ingripande betydelse, om inte den omyndiges bästa uppenbarligen kräver det (13 kap. 1 § andra stycket). Till denna kategori av beslut hör försäljning av fast egendom eller egendom som annars är av särskilt värde. Hyresbetalningar och andra löpande betalningar – samt uttag av bankmedel eller liknande som krävs för att klara av sådana

12 Sjösten, Mats (2020). Vårdnad, boende och umgänge, s. 198 och 199.

betalningar – anses däremot inte vara av ingripande betydelse (se prop. 1993/94:251 s. 224).

Föräldrar har en friare förmyndarförvaltning än förordnade förmyndare. Föräldrars förvaltning (13 kap.) är underkastad det allmännas kontroll endast i vissa särskilt angivna situationer, bland annat om barnets tillgångar överstiger åtta gånger gällande prisbasbelopp. I dessa fall gäller särskilda regler om exempelvis placering av tillgångar och redovisningsskyldighet till överförmyndaren. Vid sidan av denna kontroll gäller särskilda regler för bland annat fast egendom, gåvor och upptagande av lån. Förordnade förmyndares förvaltning (14 kap.) är alltid kontrollerad. Regelverket motsvarar i stor utsträckning det som gäller när föräldrars förvaltning är underkastad kontroll. I särskilda fall, bland annat om tillgångarna inte är av större omfattning, kan överförmyndaren besluta om lättnader i fråga om förmyndarens redovisningsskyldighet.

I likhet med vårdnaden består förmynderskapet till dess att barnet fyller 18 år (9 kap. 1 §). Barnet har dock, trots att han eller hon är omyndig, rättshandlingsförmåga i vissa särskilt angivna situationer. Ett exempel är att ett barn med eget hushåll får ingå sådana sedvanliga rättshandlingar som krävs för den dagliga hushållningen eller uppfostran av barn (9 kap. 2 a §). Ett annat är att barn har egen rådighet över det som han eller hon har förvärvat genom eget arbete efter att ha fyllt 16 år (9 kap. 3 §).

5.2. Boende

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna, får domstolen på talan av en av dem eller båda besluta vem av föräldrarna barnet ska bo tillsammans med (6 kap. 14 a § första stycket föräldrabalken). Domstolen kan alltså besluta med vem – inte var – barnet ska bo. Beslutet kan innebära att barnet har s.k. växelvist boende, dvs. att barnet bor i stort sett lika mycket hos var och en av föräldrarna.13Det är inte möjligt för domstolen att besluta att barnet ska bo tillsammans med någon annan än en förälder.

13 I rättsfallet NJA 1998 s. 267 kom Högsta domstolen fram till att det normalt är fråga om umgänge, och inte om varaktigt boende, när barnet vistas hos föräldern endast en tredjedel av tiden.

Ett beslut om att barnet ska bo tillsammans med en förälder innebär inte att den föräldern, vid gemensam vårdnad, har rätt att flytta med barnet om den andra vårdnadshavaren motsätter sig det.

Föräldrarna får avtala om barnets boende. För att avtalet ska gälla måste det vara skriftligt och godkänt av socialnämnden (6 kap. 14 a § andra stycket). Möjligheten att med bindande verkan avtala om barnets boende gäller endast om föräldrarna har gemensam vårdnad. Ett sådant avtal kan inte heller innebära att barnet ska bo hos någon annan än en förälder. Ett barn får inte tas emot för stadigvarande vård och fostran i ett enskilt hem som inte tillhör någon av föräldrarna eller någon annan vårdnadshavare om inte socialnämnden medger det eller fattar beslut om vård som innebär en sådan placering (6 kap. 6 § socialtjänstlagen [2001:453]).

5.3. Umgänge

Ett barn ska ha rätt till umgänge med en förälder som han eller hon inte bor tillsammans med. Umgänget kan ske genom att barnet och föräldern träffas eller genom att de har annan kontakt. Barnets föräldrar har ett gemensamt ansvar för att barnets behov av sådant umgänge så långt möjligt tillgodoses (6 kap. 15 § första och andra styckena föräldrabalken). Talan om barnets umgänge med en förälder får föras av den förälder som vill ha umgänge med barnet och av socialnämnden (6 kap. 15 a § första stycket).

Barnets vårdnadshavare har ett ansvar för att barnets behov av umgänge med någon annan som står barnet särskilt nära så långt möjligt tillgodoses (6 kap. 15 § tredje stycket). Om barnets vårdnadshavare brister i det avseendet får domstolen, på talan av socialnämnden, besluta om umgänge mellan barnet och någon annan än en förälder. Den som inte är rättslig förälder till ett barn har alltså ingen självständig talerätt. När socialnämnden bedömer om en talan om umgänge ska föras, ska nämnden särskilt beakta barnets behov av umgänge med sina morföräldrar och farföräldrar samt andra som står barnet särskilt nära (6 kap. 15 a § andra stycket). Om socialnämnden beslutar att inte föra talan om umgänge får beslutet inte överklagas. Nämnden får inte delegera sin uppgift att besluta om talan angående umgänge (jfr 10 kap. 5 § socialtjänstlagen [2001:453]).

Socialstyrelsen har tagit fram närmare anvisningar om tillämpningen av 6 kap. 15 a § andra stycket föräldrabalken.14 Av dessa framgår bland annat följande.

Vid sidan av mor- och farföräldrar kan personer som står barnet särskilt nära vara exempelvis andra släktingar, familjehemsföräldrar eller en tidigare bonusförälder. Det kan också gälla halvsyskon eller barn som växer upp i samkönade familjebildningar, där en ”förälder” inte är juridisk förälder till barnet.

Nämnden har ett tydligt ansvar för att barnet inte onödigtvis förlorar kontakten med sina närstående vid en separation mellan föräldrarna när ett sådant umgänge är bäst för barnet. Eftersom närstående inte har egen talerätt är det viktigt att socialnämnden verkligen uppmärksammar de situationer där barnet kan ha behov av umgänge med andra än sina föräldrar.

I socialnämndens bedömning av barnets behov av umgänge med andra än föräldrarna behöver det dock vägas in att det kan bli en press för barnet om umgänge sker mot vårdnadshavarens vilja. Om socialnämnden bedömer att ett umgänge med någon annan än en förälder är till barnets bästa, bör nämnden försöka nå en överenskommelse om umgänge på frivillig väg innan den väcker talan vid domstol. Socialnämnden kan till exempel erbjuda att en socialsekreterare eller en kontaktperson är närvarande vid ett eller ett par umgängestillfällen för att kunna bedöma hur ett umgänge skulle kunna utformas.

När socialnämnden får information om att ett barn kan vara i behov av umgänge med en närstående ska nämnden ta ställning till om utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen ska inledas. Som underlag för den bedömningen kan nämnden hämta in det som tidigare är känt om barnet eller familjen inom den egna socialtjänsten, till exempel sådant som finns i personakten. Socialnämnden kan också ta kontakt med vårdnadshavaren för att ge honom eller henne möjlighet att bemöta uppgifterna.

JO har i ett ärende om närståendes rätt att ta del av en utredning om umgänge konstaterat att i ett ärende hos en socialnämnd som avser myndighetsutövning mot någon enskild ska bland annat förvaltningslagens bestämmelse om kommunikation tillämpas. Den som ska ges tillfälle att yttra sig har också enligt 11 kap. 9 § socialtjänstlagen rätt att få företräde inför nämnden om inte särskilda skäl föranleder annat (JO 2011/2012 s. 463).

Socialnämndens utredning dokumenteras och arkiveras, vare sig det blir ett positivt eller negativt beslut.

14 Socialstyrelsen (2012). Vårdnad, boende och umgänge. Handbok – stöd för rättstillämpning och

handläggning inom socialtjänstens familjerätt, s. 113–115.

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna och ska umgås med en förälder som barnet inte bor tillsammans med, ska den andra föräldern lämna sådana upplysningar om barnet som kan främja umgänget, om inte särskilda skäl talar mot det. Om barnet ska umgås med en förälder som inte är vårdnadshavare eller med någon annan som står barnet särskilt nära, ska sådana upplysningar lämnas av vårdnadshavaren (6 kap. 15 § fjärde stycket föräldrabalken).

Om barnet står under vårdnad av båda föräldrarna eller en av dem, får de avtala om barnets umgänge med en förälder som barnet inte bor tillsammans med. För att avtalet ska gälla måste det vara skriftligt och godkänt av socialnämnden (6 kap. 15 a § tredje stycket). Någon motsvarande möjlighet att avtala om umgänge finns inte beträffande umgänge med någon annan än en förälder.

5.4. Några generella bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge

Sedan den 1 mars 2022 gäller som huvudregel att en förälder inte får framställa ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge om inte föräldern dessförinnan har deltagit i ett informationssamtal som socialnämnden ansvarar för. Informationssamtalet ska ha ägt rum inom ett år före det att yrkandet framställs. Om kravet på informationssamtal hindrar att ett yrkande om vårdnad, boende eller umgänge tas upp till prövning, ska domstolen avvisa samtliga yrkanden om vårdnad, boende och umgänge i målet (6 kap. 17 c § föräldrabalken).15

Vid prövningen av en fråga som gäller vårdnad, boende eller umgänge ska barnets bästa alltid vara avgörande. Vid den bedömningen ska det fästas avseende särskilt vid dels risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, dels barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (6 kap. 2 a §).

Barnet ska få information och ges möjlighet att framföra sina åsikter i frågor om vårdnad, boende och umgänge. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad (6 kap. 2 b §).

Domar, beslut och av socialnämnden godkända avtal om vårdnad, boende och umgänge kan verkställas i enlighet med bestämmelserna

15 Se även lagen (2021:530) om informationssamtal och 5 kap. 3 a § socialtjänstlagen (2001:453).

i 21 kap. föräldrabalken. Utgångspunkten är att sådana avgöranden eller avtal ska följas. Domstolen kan vägra verkställighet om det är uppenbart att verkställigheten är oförenlig med barnets bästa (21 kap. 6 §). Om barnet har nått en sådan ålder och mognad att barnets vilja bör beaktas, får verkställighet inte ske mot barnets vilja utom då domstolen finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa (21 kap. 5 §). Ett beslut om verkställighet förenas vanligen med ett föreläggande om vite. Ytterst kan det bli aktuellt med hämtning av barnet genom Polismyndighetens försorg (21 kap. 3 §).

5.5. Familjerättslig konfliktlösning

Kommunen ska sörja för att föräldrar kan erbjudas samtal under sakkunnig ledning i syfte att nå enighet i frågor som gäller vårdnad, boende, umgänge och frågor som gäller barnets försörjning (5 kap. 3 § första stycket 1 socialtjänstlagen [2001:453]). Målet med sådana samtal, s.k. samarbetssamtal, är alltså att få föräldrarna att nå samförståndslösningar. Men även om detta syfte inte kan uppnås, kan föräldrarna genom samtalen få större förståelse för varandras synpunkter och lära sig att hantera sina konflikter på ett sätt som så lite som möjligt går ut över barnet (prop. 1990/91:8 s. 27).

Kommunen ska även sörja för att föräldrar får hjälp att träffa avtal i frågor om vårdnad, boende eller umgänge (5 kap. 3 § första stycket 2). Bestämmelsen innebär däremot inte någon skyldighet för kommunerna att vid samarbetssamtal bistå föräldrar med att upprätta avtal om underhållsbidrag eller att kommunerna ska godkänna innehållet i dem (prop. 2012/13:189 s. 15 och 16).

I Myndigheten för familjerätt och föräldraskapsstöds (MFoF) allmänna råd om socialnämndens ansvar för vissa frågor om vårdnad, boende och umgänge (HSLF-FS 2017:51) finns närmare anvisningar om samarbetssamtalens genomförande och innehåll. Av de allmänna råden framgår bland annat att samtalen bör ha en tydlig struktur och inriktas på:

  • hur barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna bäst tillgodoses,
  • barnets behov i övrigt,
  • framtiden,
  • föräldrarnas samarbetsförmåga, och
  • att en lösning nås.

Det framgår också att samtalsledaren, som huvudregel, bör ta med barnet i något skede av samtalen dels för att med utgångspunkt i barnets egna behov och rättigheter ge information och låta barnet berätta om sin situation, dels för att ge barnet möjlighet att förmedla sin inställning.

Inom ramen för sådana informationssamtal som berörts i föregående avsnitt ska föräldrarna erbjudas samarbetssamtal, om det inte är olämpligt, och efter behov erbjudas eller vägledas till stöd och hjälp i annan form (7 § lagen [2021:530] om informationssamtal). Med stöd eller hjälp i annan form avses insatser såväl inom som utanför kommunens verksamhet. Det kan t.ex. handla om olika typer av föräldragrupper eller familjestödsverksamheter (prop. 2020/21:150 s. 164).

I föräldrabalken finns en bestämmelse som upplyser om den möjlighet som föräldrar har att genom samarbetssamtal få hjälp att nå enighet i frågor om vårdnad, boende och umgänge (6 kap. 18 § första stycket). I mål om sådana frågor får domstolen ge socialnämnden eller något annat organ i uppdrag att i barnets intresse anordna samarbetssamtal i syfte att nå enighet mellan föräldrarna (6 kap. 18 § andra stycket). Domstolen har också möjlighet att ge en medlare uppdraget att försöka få föräldrarna att nå en samförståndslösning som är förenlig med barnets bästa (6 kap. 18 a §).

Kommunen ska också sörja för att familjerådgivning genom kommunens försorg eller annars genom lämplig yrkesmässig rådgivare kan erbjudas dem som begär det. Med familjerådgivning avses en verksamhet som består i samtal med syfte att bearbeta samlevnadskonflikter i parförhållanden och familjer (5 kap. 3 § andra och tredje styckena socialtjänstlagen). Till skillnad från samarbetssamtal behöver alltså familjerådgivning inte nödvändigtvis vara inriktad på frågor som rör barn och rådgivningen är också tillgänglig för familjer utan minderåriga barn.

Med parförhållanden avses inte enbart äktenskap och samboförhållanden utan också andra fasta förbindelser. ”Familjerådgivning” ska inte heller uppfattas så snävt att det endast inbegriper fall då rådgivningen inriktas på ett fortsatt samliv; det täcker också sådan rådgivning som syftar till att dämpa konflikterna efter en separation, så att föräldrarna – om det är föräldrar det handlar om – får möjlighet att

fungera tillsammans i föräldrarollen.16 Familjerådgivning utgör inte myndighetsutövning. En familjerådgivare kan inte avsluta samtalen med att godkänna föräldrars avtal.17

Familjerådgivning är en tjänst för vilken kommunerna får ta ut avgifter (8 kap. 2 § socialtjänstlagen).

5.6. Underhållsskyldighet

Föräldrarna ska svara för underhåll åt barnet efter vad som är skäligt med hänsyn till barnets behov och föräldrarnas samlade ekonomiska förmåga. När föräldrarnas underhållsskyldighet bestäms ska hänsyn tas till barnets egna inkomster och tillgångar samt till barnets sociala förmåner under beaktande av vad som följer av föreskrifterna om dessa. Underhållsskyldigheten upphör när barnet fyller 18 år, om barnet inte går i skolan efter den tidpunkten. I sådana fall är föräldrarna underhållsskyldiga under den tid som skolgången pågår, dock längst till dess att barnet fyller 21 år. Till skolgång räknas studier i grundskolan eller gymnasieskolan och annan jämförlig grundutbildning. I kostnaderna för barnets underhåll ska föräldrarna sinsemellan ta del var och en efter sin förmåga (7 kap. 1 § föräldrabalken).

En förälder ska fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till barnet om föräldern inte har vårdnaden om barnet och inte heller varaktigt bor tillsammans med barnet, eller har vårdnaden om barnet gemensamt med den andra föräldern men barnet varaktigt bor tillsammans med endast den andra föräldern (7 kap. 2 § första stycket). Underhållsbidrag fastställs genom dom eller avtal. Vårdnadshavare och förmyndare får företräda barnet i frågor om underhållsbidrag (7 kap. 2 § andra och tredje styckena).

Även den som varaktigt bor tillsammans med annans barn och med förälder som har vårdnaden om barnet kan vara underhållsskyldig gentemot barnet. Den ytterligare förutsättningen är att den personen är gift med föräldern eller har eget barn tillsammans med föräldern. Underhållskyldigheten bestäms på samma sätt som för en förälder, men gäller inte till den del barnet kan få underhåll från den förälder som den underhållsskyldige inte bor tillsammans med (7 kap. 5 §). Det är alltså fråga om en subsidiär underhållsskyldighet. Syftet med

16 Jfr Lundgren, Lars och Sunesson, Per-Anders (2021). Nya sociallagarna (Version 34, JUNO), kommentaren till 5 kap. 3 § socialtjänstlagen. 17 Se t.ex. Sjösten, Mats (2020). Vårdnad, boende och umgänge (Version 5, JUNO), s. 238.

bestämmelsen är att alla barn i en och samma familj ska ha samma levnadsstandard (prop. 1978/79:12 s. 87 och 88). Om underhållsskyldigheten försummas kan domstol bestämma att den underhållsskyldige ska betala underhållsbidrag till barnet (7 kap. 6 §). Skyldigheten att svara för underhållet till annans barn upphör dock vid en separation från föräldern. Detsamma gäller som huvudregel om barnet flyttar hemifrån.

5.7. Familjeförmåner

Bestämmelser om familjeförmåner finns i avdelning B i socialförsäkringsbalken. Med familjeförmåner avses socialförsäkringsförmåner till föräldrar och barn (8 kap. 1 §). Sådana förmåner är bland annat graviditetspenning, föräldrapenningsförmåner, barnbidrag, underhållsstöd och omvårdnadsbidrag (8 kap. 2 §).

Föräldrabalkens regler om vem som räknas som förälder eller barn till någon gäller som huvudregel även vid tillämpningen av socialförsäkringsbalkens regler (jfr 2 kap. 14 §). För en del förmåner gäller dock ett utvidgat föräldrabegrepp som innebär att vissa särskilt angivna personer likställs med en förälder.

Vid tillämpningen av bestämmelserna om föräldrapenningsförmåner likställs med en förälder bland annat förälders make som stadigvarande sammanbor med föräldern och förälders sambo (11 kap. 4 §).18 Före den 1 juli 2019 gällde som ytterligare förutsättning för att en sambo skulle likställas med en förälder att sambon och föräldern antingen varit gifta med varandra eller har eller har haft gemensamma barn. Kravet slopades bland annat med hänvisning till att det skulle förbättra möjligheten att använda föräldrapenningen för fler familjer med olika familjekonstellationer. I propositionen angavs att det bland annat kan handla om att två samkönade par valt att skaffa barn tillsammans och vårdnadshavarnas partner är delaktiga i vården av barnet, eller om ombildade familjer där en bonusförälder en period avlastar föräldern i vården av barnet eller ges möjlighet att vara än mer närvarande i vården av barnet (prop. 2017/18:276 s. 2123).

Barnets vårdnadshavare har en särställning på så sätt att de har en självständig rätt till föräldrapenningen. Den som har ensam vårdnad

18 Dessa personer likställs med en förälder även vid tillämpningen av föräldraledighetslagen (1995:584), se 1 § andra stycket 1–2 lagen.

om ett barn får föräldrapenning under hela förmånstiden. Om vårdnaden är gemensam får vardera vårdnadshavare föräldrapenning under halva förmånstiden. Den som får föräldrapenning kan dock, med viss inskränkning, avstå rätten att få föräldrapenning till förmån för den andra föräldern eller någon sådan person som vid tillämpningen av reglerna om föräldrapenning likställs med en förälder (12 kap. 14–17 §§).

Rätten till tillfällig föräldrapenning kan – bland annat i samband med sjukdom eller smitta hos barnet – överlåtas till var och en som är försäkrad för tillfällig föräldrapenning och som i stället för föräldern avstår från förvärvsarbete för vård av barnet (13 kap. 8 §). Den tillfälliga föräldrapenningen kan alltså överlåtas även till annan person än den som vid tillämpningen av bestämmelserna om föräldrapenning är likställd med en förälder. Försäkringskassan kan också under vissa förutsättningar besluta att någon annan än en förälder ska få rätt till tillfällig föräldrapenning (13 kap. 9 §).

Den som har ensam vårdnad om ett barn får hela barnbidraget. Har föräldrarna gemensam vårdnad lämnas barnbidrag med hälften till vardera föräldern. Föräldrarna kan dock i en gemensam anmälan till Försäkringskassan ange vem av dem som ska vara bidragsmottagare (16 kap. 4 och 5 §§). Om föräldrarna inte bor tillsammans men har gemensam vårdnad om barnet lämnas barnbidraget till den förälder som barnet varaktigt bor tillsammans med, om den föräldern har gjort anmälan om det. Vid växelvist boende lämnas barnbidraget med hälften till vardera föräldern efter anmälan av någon av dem (16 kap. 7 §). Det är enbart i särskilda undantagsfall som barnbidraget, på begäran av socialnämnden, kan betalas ut till någon annan än föräldrarna (16 kap. 18 §).

Underhållsstöd kan lämnas till ett barn vars föräldrar inte bor till-

sammans. En förälder som är underhållsskyldig för barnet kan bli skyldig att till Försäkringskassan betala hela eller delar av det stöd som lämnats till barnet (17 kap. 2 §). Bestämmelserna om underhållsstöd innehåller ingen hänvisning till 7 kap. 5 § föräldrabalken, dvs. den underhållsskyldighet som i vissa fall kan finnas gentemot annans barn.

Omvårdnadsbidrag utgår när ett barn på grund av funktionsnedsätt-

ning kan antas vara i behov av omvårdnad och tillsyn under minst sex månader. Barnet måste också ha mer än måttliga behov av omvårdnad och tillsyn på grund av funktionsnedsättningen (22 kap. 3 och 4 §§). En förälder som är försäkrad har rätt till omvårdnadsbidrag

och bidrag kan endast beviljas för högst två personer för samma barn och tid (22 kap. 3 §). Vid tillämpningen av bestämmelserna om omvårdnadsbidrag likställs med en förälder bland annat en förälders make som stadigvarande sammanbor med föräldern och en förälders sambo som tidigare har varit gift med eller har eller har haft barn med föräldern (22 kap. 2 §). Det utvidgade föräldrabegrepp som gäller för omvårdnadsbidrag är alltså, när det gäller förälders make eller sambo, detsamma som det som gällde för föräldrapenningsförmåner före den 1 juli 2019.

6. Barnkonventionen

Den 20 november 1989 antog FN:s generalförsamling konventionen om barnets rättigheter (barnkonventionen). Sverige hade en framträdande roll i arbetet med att ta fram konventionen och var ett av de första länderna att ratificera den. Konventionen trädde i kraft i Sverige den 2 september 1990. I artikel 4 förpliktas staterna att vidta alla lämpliga lagstiftningsåtgärder, administrativa åtgärder och andra åtgärder som behövs för att genomföra de rättigheter som erkänns i konventionen. Några lagstiftningsåtgärder ansågs inte nödvändiga för att Sverige skulle kunna ratificera barnkonventionen. Svensk rätt ansågs nämligen vara förenlig med konventionens bestämmelser (se SÖ 1990:20, prop. 1989/90:107, bet. 1989/90:SoU28 och rskr. 1989/90:350).

Barnkonventionen har sedan ratificeringen 1990 i vissa delar införlivats i svensk rätt genom transformering. I andra delar har lagstiftaren bedömt att det inte behövs någon transformering eftersom det ansetts råda normharmoni. År 2015 påbörjades dock ett arbete med att göra konventionen till svensk lag och 2018 beslutade riksdagen att barnkonventionen skulle inkorporeras, dvs. gälla som svensk lag. Lagen (2018:1197) om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter trädde i kraft den 1 januari 2020. Av lagen framgår att barnkonventionen i de engelska och franska originaltexternas lydelse gäller som svensk lag (se prop. 2017/18:186, bet. 2017/18:SoU25 och rskr. 2017/18:389).

Att barnkonventionen numera är inkorporerad innebär emellertid inte att det inte längre finns behov av att fortsätta arbetet med att transformera konventionens bestämmelser inom olika rättsområden. Enligt regeringen krävs nämligen, utöver inkorporering av konventionen, bland annat fortsatt transformering för att barnets rättigheter ska få genomslag. Genom transformering kan författningsbestämmelser tydliggöra vad rättigheterna innebär, vilket ökar förutsebarheten och ger rättstillämparen ytterligare stöd i tolkningen och tillämpningen

av konventionen. Arbetet med att transformera annan lagstiftning som rör barnets rättigheter kan också antas leda till att eventuella luckor i lagstiftningen löpande identifieras. I det fortsatta transformeringsarbetet bör, enligt regeringen, särskilt fokus ligga på principen om barnets bästa som ett tillvägagångssätt i beslutsprocesser samt barnets rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade (se prop. 2017/18:186 s. 93 och 94).

Mot den bakgrunden beslutade regeringen att ge en särskild utredare i uppdrag att genomföra en kartläggning för att belysa hur svensk lagstiftning och praxis överensstämmer med barnkonventionen i syfte att ge ett stöd i det fortsatta arbetet med transformering av konventionens bestämmelser inom olika rättsområden (dir. 2018:20). Barnkonventionsutredningen lämnade sitt betänkande, Barnkonventionen och svensk rätt, i november 2020. Enligt utredningen stämmer svensk lagstiftning och praxis till största delen överens med barnkonventionen, men inom vissa rättsområden får konventionens bestämmelser inte fullt genomslag (se SOU 2020:63).

Barnkonventionen består av en inledning (preambel) och 54 artiklar. Rättigheterna i barnkonventionen gäller alla barn inom en stats jurisdiktion utan någon åtskillnad av något slag (artikel 2.1). Som barn räknas varje människa under 18 år, om inte han eller hon blir myndig tidigare enligt den nationella lagstiftningen (artikel 1).

Barnkonventionen vilar på fyra grundläggande principer för både tolkningen och tillämpningen av konventionen. Principerna fastställer också konventionens ändamål och syfte, nämligen att varje barn utan åtskillnad har mänskliga rättigheter (förbudet mot diskriminering, artikel 2.1) som ska garantera barnets liv och överlevnad (rätten till liv och utveckling, artikel 6), att alla beslutsfattare i första hand ska beakta vad som bedöms vara bäst för barnet vid alla beslut eller åtgärder som rör barn (barnets bästa, artikel 3.1) och att barnet ska få uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör det (rätten att få komma till tals, artikel 12). Barnkonventionen ska ses som en helhet och artikel 4 – om statens skyldigheter – ska beaktas i genomförandet av samtliga rättigheter i konventionen.

Begreppet barnets bästa består av tre delar: det är en materiell rättighet, en rättslig tolkningsprincip och ett tillvägagångssätt i beslutsprocesser. Rätten att få barnets bästa bedömt i beslut som gäller barnet är en materiell rättighet. Barnets bästa ska i denna bedömning, när olika intressen vägs mot varandra, väga tungt men inte ensamt vara

utslagsgivande. I det enskilda fallet kan andra samhällsintressen väga tyngre. Principen om barnets bästa ska alltid tillämpas när man fattar ett beslut som rör ett enskilt barn eller grupper av barn. Barnets bästa är även en grundläggande rättslig tolkningsprincip. Om en rättsregel är öppen för fler än en tolkning, ska den tolkning som mest verkningsfullt tillgodoser barnets bästa ha företräde. Barnets bästa kan inte definieras en gång för alla utan måste kopplas till det individuella barnet och barnets situation. Principen om barnets bästa måste ses som ett tillvägagångssätt i varje beslutsprocess där barn är berörda. Vidare bör varje beslut som rör ett eller flera barn innehålla en motivering där det bland annat bör framgå vilka aspekter som beslutsfattaren ansett vara relevanta i bedömningen av barnets bästa. Om beslutet inte stämmer överens med barnets åsikter bör orsaken till detta tydligt anges. I de undantagsfall där den valda lösningen inte överensstämmer med barnets bästa bör skälen till att något annat vägt tyngre klargöras för att visa att barnets bästa noga har analyserats och övervägts (se barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 [2013] om barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa och prop. 2017/18:186 s. 96).

Av särskilt intresse för utredningens arbete är de artiklar i konventionen som avser barnets rätt till familj och identitet. En central sådan artikel är artikel 7 som innebär att ett barn ska registreras omedelbart efter födelsen och från födelsen ha rätt till ett namn, rätt att förvärva ett medborgarskap och, så långt det är möjligt, rätt att få veta vilka hans eller hennes föräldrar är och få deras omvårdnad.

Konventionen innehåller inte någon definition av begreppet förälder. FN:s kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén) i Genève1 har dock understrukit vikten av att en stat erkänner olika former för familjebildning och att begreppet förälder därför bör tolkas brett. Enligt kommittén omfattar begreppet bland annat biologiska/ genetiska föräldrar, adoptivföräldrar, fosterföräldrar och medlemmar av den utökade familjen enligt lokal sedvänja (se barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 14 [2013] om barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa p. 59). Begreppet får därför anses omfatta både en genetisk förälder och den som blir rättslig förälder till barnet när barnet föds. Tolkningen av artikel 7 är inte

1 Barnrättskommittén består av 18 oberoende experter och granskar de framsteg som gjorts av konventionsstaterna i fråga om förverkligandet av rättigheterna enligt konventionen. Kommittén ger i den rollen vägledning i tolkningen av konventionen och bidrar till en fördjupad förståelse för innebörden av konventionens rättigheter.

entydig när det gäller barnets rätt att få veta vilka hans eller hennes genetiska föräldrar är. Alla länder ger inte barn som har tillkommit genom assisterad befruktning med donerade könsceller en rätt till information om donatorns identitet. Barnrättskommittén noterade med anledning av granskningen av bland annat Danmarks och Norges periodiska rapporter att det kan finnas en motsättning mellan barns rätt att få vetskap om sitt ursprung och regeln om möjlighet att hemlighålla en spermiedonators identitet.2 Det framgår inte av konventionen hur ett barn ska få veta vem som är hans eller hennes föräldrar, utan detta har lämnats till varje stat att avgöra. Rätten till vetskap om föräldrarna är inte absolut. Av artikelns ordalydelse framgår att rättigheten gäller så långt det är möjligt.

Ett barn har också rätt att bli omvårdat av sina föräldrar. Vad som avses med att bli omvårdat framgår inte av artikeln. En viss ledning kan dock fås genom andra artiklar i konventionen och genom konventionen i sin helhet. I artikel 18 erkänns principen om att båda föräldrarna har gemensamt ansvar för barnets uppfostran och utveckling, vilket t.ex. innebär ett ansvar för att barnet får hälso- och sjukvård när det behöver det och att barnet går i skola. Enligt samma artikel ska föräldrarna låta sig vägledas av vad som bedöms vara barnets bästa. Av artikel 27 framgår att det är föräldrarna som har huvudansvaret för att säkerställa de levnadsvillkor som är nödvändiga för barnets utveckling. Enligt artikel 5 ska en stat respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrar att, på ett sätt som står i överenstämmelse med den fortlöpande utvecklingen av barnets förmåga, ge sitt barn lämplig ledning och råd då barnet utövar de rättigheter som erkänns i konventionen. Också rättigheten att bli omvårdad är begränsad av att det måste vara möjligt.

En annan viktig artikel för utredningens arbete är artikel 8. Enligt artikeln förbinder sig staterna att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, inklusive medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande. Artikeln kan åberopas till stöd för barnets rätt att få vetskap om sitt ursprung och bör läsas i anslutning till artikel 7. Vad som avses med släktförhållanden3 framgår inte av artikel 8, men uttrycket indikerar att fler än ett barns föräldrar är av betydelse för barnets identitet.4 Vidare bör

2 CRC/C/15/Add.23 p. 10 och CRC/C/15/Add.33 p. 11. 3 Family relations i den engelska versionen och relations familiales i den franska. 4 Tobin, John (red.) (2019). The UN Convention on the Rights of the Child – a Commentary, s. 297.

det i begreppet släktförhållanden ingå att få vetskap om sina föräldrar i enlighet med artikel 7.1 och att inte skiljas från sina föräldrar (jfr artiklarna 9, 10, 11 och 22). Listan över vad som inkluderas i en identitet ska dock inte ses som uttömmande, vilket även framgår av förarbetena till konventionen.5

Ytterligare en artikel som är av intresse är artikel 9. Enligt artikeln ska staterna säkerställa att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, utom i de fall ett åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Ett sådant beslut kan vara nödvändigt, t.ex. vid övergrepp mot eller vanvård av barnet från föräldrarnas sida eller när föräldrarna lever åtskilda och beslut måste fattas om var barnet ska bo. Ett beslut om åtskiljande av barn och föräldrar får endast fattas av en behörig myndighet som är underställd rättslig prövning. I den situationen att barn och förälder redan har skilts från varandra, ska staterna respektera rätten för barnet att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och en direkt kontakt med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa.

Konventionen ger uttryck för föräldrarnas och familjens viktiga roll i barnets liv och utveckling för att tillvarata barnets rättigheter. Konventionens inledning lyfter fram familjen som den grundläggande enheten i samhället och den naturliga miljön för barnets utveckling och välfärd. Barnets rätt till sina föräldrar uttrycks på olika sätt i konventionen.6 I konventionen betonas att det är föräldrarna eller vårdnadshavarna som har ansvar för att barnets behov, intressen och rättigheter tas till vara med utgångspunkt i barnets bästa.7 Samtidigt erkänner konventionen barnets rätt till skydd och omvårdnad i de fall då föräldrarna eller vårdnadshavarna inte kan fullgöra sitt ansvar (se bland annat artikel 20). Utgångspunkten i konventionen är det enskilda barnets behov och intressen, inte föräldrarnas eller vårdnadshavarnas.

5 Legislative History of the Convention on the Rights of the Child (2007), artikel 8 D 1 p. 22. 6 Se bland annat artikel 9 om statens skyldighet att säkerställa att barnet inte skiljs från sina föräldrar, artikel 10 om familjeåterförening och barnets rätt att ha direkt kontakt med båda föräldrarna även om de är bosatta i olika stater samt artikel 11 om statens skyldighet att bekämpa olovligt bortförande av barn. 7 Se bland annat artikel 5 om att staten ska respektera det ansvar och de rättigheter och skyldigheter som tillkommer föräldrarna eller vårdnadshavarna för barnets utveckling och artikel 18 om föräldrarnas eller vårdnadshavarnas gemensamma ansvar för barnets uppfostran och utveckling.

7. Europakonventionen

7.1. Allmänt om konventionen

Den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen) ratificerades av Sverige 1952. Sedan den 1 januari 1995 gäller Europakonventionen med tilläggsprotokoll som lag i Sverige (lagen [1994:1219] om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna). Enligt 2 kap. 19 § regeringsformen gäller vidare att lag eller annan föreskrift inte får meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av Europakonventionen. Bestämmelsen innebär att Europakonventionens ställning är svagare än grundlag, men starkare än vanlig lag.

Det är i första hand de enskilda konventionsstaterna som har ansvaret för att fri- och rättigheterna i Europakonventionen respekteras. Genom Europadomstolens verksamhet sker dock en rättslig kontroll av att staterna uppfyller sina förpliktelser enligt konventionen. Domstolen får därför, om alla nationella rättsmedel har uttömts, ta upp mål till prövning efter klagomål från bland annat enskilda personer och icke-statliga organisationer. Europadomstolens praxis är ett viktigt instrument vid tolkning av konventionen.

Genom konventionen och tilläggsprotokollen garanteras ett antal specifika fri- och rättigheter. Dessa är bland annat rätten till frihet och säkerhet (artikel 5), rätten till en rättvis rättegång (artikel 6), rätten till skydd för privat- och familjeliv (artikel 8) och rätten till skydd för egendom (artikel 1 i tilläggsprotokoll 1).

Konventionen skyddar även rätten att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av den rättigheten (artikel 12). Artikeln skyddar bara relationer mellan giftasvuxna män och kvinnor. Samlevnad mellan två personer av samma kön

kan däremot falla inom begreppet familjeliv vid tillämpningen av artikel 8.1

Europakonventionen innehåller också ett förbud mot diskriminering. Åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i konventionen ska säkerställas utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt (artikel 14). Diskrimineringsgrunderna är inte uttömmande. Av Europadomstolens praxis framgår bland annat att även sexuell läggning omfattas av skyddet mot diskriminering.2

Artikel 14 är enbart tillämplig när det gäller rättigheter som skyddas av konventionen och kan inte åberopas ensam. Det krävs däremot inte att någon annan rättighet har kränkts för att artikel 14 ska ha överträtts.3 En tillämpning av artikel 14 kan endast komma i fråga om det rör sig om en olikbehandling av personer som befinner sig i jämförbara situationer. En sådan olikbehandling är dessutom bara diskriminerande om den inte har någon objektiv och godtagbar grund. En åtgärd som innebär olikbehandling måste alltså ha ett legitimt ändamål för att inte vara diskriminerande. Åtgärden ska även stå i rimlig proportion till det eftersträvade målet.4 Olikbehandling som grundar sig på kön eller sexuell läggning kräver särskilt tungt vägande skäl för att vara godtagbar.5

Av störst intresse för utredningen är artikel 8. Enligt den artikeln har var och en rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Rättigheten får bara inskränkas med stöd av lag och endast i den utsträckning som är nödvändig med hänsyn till vissa särskilt angivna intressen, bland annat skyddet för hälsa och moral eller för andra personers fri- och rättigheter.

Artikel 8 innebär i första hand en förpliktelse för staten att avhålla sig från otillåtna ingrepp i den skyddade rättigheten. Staten ska dock även vidta positiva åtgärder för att skydda den enskildes privatsfär. Det kan handla om lagstiftning, men också om skydd mot övergrepp i särskilda situationer.

Rätten till skydd för privat- och familjeliv tillkommer varje individ, dvs. både barn och vuxna. Barnet har ett självständigt krav på

1Schalk och Kopf mot Österrike (30141/04), dom den 24 juni 2010. 2 Se bland annat nämnda Schalk och Kopf mot Österrike och där angivna hänvisningar. 3 Se t.ex. E.B. mot Frankrike (43546/02), dom den 22 januari 2008. 4 Se t.ex. Burden mot Förenade kungariket (13378/05), dom den 29 april 2008. 5Karner mot Österrike (40016/98), dom den 24 juli 2003.

respekt för sitt privat- och familjeliv. Europadomstolen har även slagit fast att barnets bästa är ett grundläggande intresse som är överordnat annan hänsyn. Konventionsstaterna är också skyldiga att tillhandahålla processuella garantier som säkerställer att det som är bäst för barnet kan genomföras i praktiken.6

Europadomstolen har genom ett stort antal domar klargjort den närmare innebörden av rätten till skydd för privat- och familjeliv. Domstolens tolkning av vad som ryms inom den rättigheten har utvecklats över tid i takt med att samhällets syn på familjebildning har förändrats. Inom tillämpningsområdet för artikeln faller bland annat frågor om föräldraskap och ursprung, vårdnad och umgänge samt omhändertaganden av barn. Artikeln omfattar även en mängd andra frågor, exempelvis frågor om sexuella relationer, rätten till ett namn och skyddet för den personliga integriteten.

Vissa av Europadomstolens avgöranden är av särskilt intresse för de frågor som utredningen har att överväga. I de följande avsnitten behandlas därför sådan praxis mer ingående.

7.2. Fastställande av föräldraskap

Rätten till respekt för familjelivet omfattar att det finns en nationell reglering som gör barnets integration med sin familj möjlig från födelsen eller i annat fall så tidigt som möjligt.7 Med familj avses i första hand makar och sambor samt i förekommande fall deras minderåriga barn.8 Även när föräldrarna inte är sammanboende kan omständigheterna i det enskilda fallet medföra att en relation uppkommit som är tillräcklig för att omfattas av rätten till respekt för familjelivet.9 I vissa fall har dock bandet mellan ett barn och dess genetiska far ansetts vara så svagt att det inte utgör familjeliv i konventionens mening. Europadomstolen har exempelvis funnit att en man som donerat spermier till ett kvinnligt samkönat par inte stod i en familjerelation till barnet trots att han haft viss kontakt med barnet under dess första levnadsår.10

6 Se t.ex. Strand Lobben m.fl. mot Norge (37283/13), dom den 10 september 2019. 7 Se Marckx mot Belgien (6833/74), dom den 13 juni 1979 och Jonston m.fl. mot Irland (9697/82), dom den 18 december 1986. 8 Se bland annat Keegan mot Irland (196969/90), dom den 26 maj 1994. 9 Jfr t.ex. Kroon m.fl. mot Nederländerna (18535/91), dom den 27 oktober 1994 och L mot

Nederländerna (45582/99), dom den 1 juni 2004. Se även avsnitt 7.5 för ytterligare exempel på

relationer som i praxis ansetts utgöra ett så kallat ”de facto-familjeliv” och som åtnjuter skydd enligt artikel 8. 10 Kommissionens beslut i målet J.R.M mot Nederländerna (16944/90), beslut den 8 februari 1993.

Barnet har ett starkt intresse av att föräldraskapet kan utredas och fastställas. Om syftet med att fastställa ett föräldraskap är att skapa en personlig relation till sin förälder omfattas barnets intressen av rätten till familjeliv. Är syftet i stället att få klarhet i sin personliga identitet är det skyddet för privatlivet som blir aktuellt.11 Europadomstolen har i ett stort antal domar uttalat sig om barnets rättigheter vid fastställande av faderskap. Här redovisas ett urval av sådana avgöranden.

I målet Jevremovic mot Serbien fann Europadomstolen att en långsam handläggning av ett faderskapsmål inneburit en kränkning av barnets rätt till privatliv, eftersom barnet under lång tid tvingats leva i ovisshet om sin identitet och sitt ursprung.12

Genom målen Mikulić mot Kroatien och Ebru och Tayfun Engin

Çolak mot Turkiet har Europadomstolen klargjort att en stat måste

ha effektiva medel för att kunna utreda och fastställa faderskap, även när den utpekade fadern inte medverkar. Båda fallen rörde presumtiva fäder som under flera år förhalat utredningen av faderskapet genom att inte komma till de provtagningar som myndigheterna beslutat om. Europadomstolen slog fast att staten har vissa skyldigheter att se till att det finns effektiva medel för att genomföra provtagningar mot en persons vilja.13

I målen Grönmark och Backlund mot Finland behandlade Europadomstolen tidsmässiga begränsningar av barnets rätt att väcka talan om fastställande av faderskap. Den lagstiftning som var aktuell i målen innebar att en sådan talan inte kunde föras efter ett visst datum respektive efter den presumtiva faderns död. Gemensamt för de båda målen var att talan fördes av ett vuxet barn som hade tillgång till avgörande DNA-bevisning. I det ena fallet hade det för klaganden över huvud taget inte varit möjligt att väcka talan innan denne fick tillgång till DNA-bevisning, och när den bevisningen väl fanns tillgänglig hade fristen löpt ut. I det andra fallet kunde klaganden inte väcka talan före vuxen ålder och när klaganden väl blev myndig hade talerätten redan gått förlorad eftersom den utpekade fadern var död. Europadomstolen uttalade att det i och för sig inte är oförenligt med konventionen att uppställa tidsfrister för att väcka en faderskapstalan,

11 Den som vill få kännedom om sina föräldrar enbart för att få ta del av ett arv omfattas däremot inte av skyddet enligt artikel 8 (Haas mot Nederländerna [36983/97], dom den 13 januari 2004). 12Jevremovic mot Serbien (3150/05), dom den 17 juli 2007.

13

Mikulić mot Kroatien (53176/99), dom den 7 februari 2002 och Ebru och Tayfun Engin Çolak mot Turkiet (60176/00), dom den 30 maj 2006.

eftersom en sådan begränsning kan motiveras av intresset att skapa klarhet och säkerhet i familjerelationer. Men de finska reglerna ansågs vara alltför strikta eftersom dessa innebar att det, trots tillgång till DNA-bevisning, inte funnits någon möjlighet att få faderskapsfrågan prövad. Domstolen framhöll att reglerna inte gav utrymme för några intresseavvägningar i de enskilda fallen och fann i båda målen att rätten till respekt för privatlivet hade kränkts.14

Målet Phinikaridou mot Cypern gällde en kvinna som inte hade fått reda på vem som var hennes far förrän efter det att tidsfristen för att väcka faderskapstalan löpt ut. Europadomstolen ansåg att en undantagslös tidsfrist som inte tog hänsyn till när barnet fick kännedom om faderskapet var oförenlig med artikel 8.15 Europadomstolen förde ett liknande resonemang i målen Laakso och Röman mot Finland.16

Europadomstolen har vid flera tillfällen prövat om den som tror sig vara far till ett barn har en på konventionen grundad rätt att väcka talan med syftet att få det egna faderskapet fastställt. Domstolen har bland annat i avgörandena Ahrens och Kautzor mot Tyskland uttalat att artikel 8 inte nödvändigtvis innefattar en skyldighet att tillåta den presumtiva fadern att angripa den rättsliga faderns status som far. Enligt domstolen omfattas visserligen mannens intresse att bli erkänd som barnets far av rätten till respekt för privatlivet. Men domstolen kom i de här båda fallen fram till att det var befogat att inskränka den rättigheten med hänsyn till det motstående intresset att skydda det befintliga familjebandet mellan barnet och den rättsliga fadern. Någon överträdelse av artikel 8 hade därför inte skett. Europadomstolen betonade att det inte finns någon samsyn mellan konventionsstaterna i fråga om talerätten för en presumtiv far, och att det därför ska tillämpas en bredare bedömningsmarginal (s.k. ”margin of appreciation”) till förmån för den enskilda staten.17

Europadomstolen gjorde liknande överväganden i målet Kristián

Barnabás Tóth mot Ungern. Domstolen fann även i det fallet att den

nationella domstolen agerade i enlighet med konventionen när den gjorde en avvägning mellan de intressen som fanns att ta hänsyn till och vid den bedömningen kom fram till att barnets bästa vägde tyngre

14Grönmark mot Finland (17038/04) och Backlund mot Finland (36498/05), domar den 6 juli 2010. 15Phinikaridou mot Cypern (23890/02), dom den 20 december 2007. 16Laakso mot Finland (7361/05), dom den 15 januari 2013 och Röman mot Finland (13072/05), dom den 29 januari 2013. 17Ahrens mot Tyskland (45071/09) och Kautzor mot Tyskland (23338/09), domar den 22 mars 2012.

än den presumtiva faderns önskemål att få till stånd en prövning av faderskapsfrågan.18

I målet Nylund mot Finland hade klaganden levt tillsammans med modern vid tiden då barnet tillkom, men när barnet föddes hade modern i stället gift sig med en annan man. Den mannen ansågs som far till barnet till följd av regler om faderskapspresumtion. Klaganden saknade möjlighet att mot modern och hennes nya mans vilja få faderskapsfrågan prövad. Europadomstolen konstaterade att presumtionen bidrog till rättssäkerhet och klarhet i familjerelationer och att det var befogat att de nationella domstolarna prioriterade barnet och den befintliga familjens intressen framför den presumtiva faderns önskan. Domstolen framhöll även att den finska lagstiftningen ger barnet möjlighet att själv väcka talan om faderskapet när barnet fyllt 15 år. Den möjligheten skulle barnet förvägras om klaganden tilläts att föra talan i faderskapsfrågan.19

I sammanhanget bör även avgörandet Kroon m.fl. mot Nederländerna uppmärksammas. Europadomstolen konstaterade i den domen att en rättslig presumtion i fråga om faderskap inte ska upprätthållas, när det klart strider mot både biologiska20 realiteter och önskemålen hos de närmast berörda utan att gagna någon.21

I målet Ró ż

a

ń

ski mot Polen fann Europadomstolen att den pre-

sumtiva faderns rättigheter enligt artikel 8 hade kränkts. Faderskapet hade bekräftats av en annan man som modern hade inlett en relation med. Klaganden hade bland annat begärt att en god man skulle förordnas och för barnets räkning föra talan om faderskapet. Klagandens begäran avslogs med hänvisning enbart till den omständigheten att faderskapet redan var bekräftat. Europadomstolen var kritisk till detta och underströk att det fanns andra intressen att ta hänsyn till. Enligt domstolen hade man rimligen kunnat förvänta sig att de nationella myndigheterna i stället skulle ha vägt den presumtiva faderns önskemål mot de intressen som gjorde sig gällande för barnet och den familj som tillkommit genom den redan lämnade faderskapsbekräftelsen. Domstolen ansåg dessutom att de nationella myndigheterna hade behandlat faderskapsfrågan vårdslöst, bland annat av det skälet

18Krisztián Barnabás Tóth mot Ungern (48494/06), dom den 12 februari 2013. 19Nylund mot Finland (27110/95), beslut den 29 juni 1999. 20 I avsnittet Vissa begrepp och förkortningar förklaras hur begreppen biologiskt respektive genetiskt föräldraskap används i betänkandet. När vi i det här kapitlet redovisar Europadomstolens avgöranden använder vi samma terminologi som domstolen. 21Kroon m.fl. mot Nederländerna (18535/91), dom den 27 oktober 1994.

att det inte gjordes några försök att reda ut de faktiska förhållandena. Slutligen påpekade domstolen att det var problematiskt att det helt saknades regler i fråga om hur myndigheterna skulle utöva sin makt att bestämma om en faderskapstalan skulle få föras eller inte.22

7.3. Rätten till kännedom om genetiskt ursprung

Rätten till privat- och familjeliv innefattar även en rätt att känna till sitt genetiska ursprung. Inte heller denna rättighet är absolut. Inskränkningar i rättigheten måste dock bygga på en rimlig avvägning mellan relevanta intressen för att vara förenlig med artikel 8.

Målet Odièvre mot Frankrike gällde en kvinna som växt upp i en adoptivfamilj och som i vuxen ålder begärde att få ta del av sekretessbelagda handlingar som innehöll uppgifter om hennes biologiska mor. Hon fick ta del av viss allmän information, men moderns identitet avslöjades inte. Europadomstolen konstaterade att det fanns många olika intressen att väga mot varandra och kom fram till att det i fransk rätt hade gjorts en rimlig avvägning. Den franska staten ansågs inte ha överträtt artikel 8 när den gav moderns rätt till anonymitet företräde framför dotterns rätt att känna till sitt ursprung.23

I målet Godelli mot Italien var förhållandena likartade. En väsentlig skillnad var dock att barnet inte ens hade möjlighet att ta del av någon anonymiserad information om sitt ursprung. Europadomstolen kom fram till att den italienska staten inte hade hittat en rimlig balans och uppnått proportionalitet mellan de intressen som stod på spel. Staten hade därför överskridit sin bedömningsmarginal och en kränkning av artikel 8 ansågs ha skett.24

Genom avgörandet Jäggi mot Schweiz gjorde Europadomstolen klart att intresset av att känna till sitt ursprung inte endast gäller unga människor. Tvärtom ansåg domstolen att detta intresse snarare ökar med åldern. Intresset upphör inte heller i och med att föräldern avlider. Målet gällde en man som hade begärt att ett vävnadsprov skulle tas från en avliden person för genomförande av en DNA-analys som kunde bringa klarhet i frågan om den avlidne var mannens biologiska far. Detta tillät inte staten. Omständigheterna i fallet var enligt Europadomstolen sådana att klagandens starka intresse att få veta sitt ur-

22Różański mot Polen (55339/00), dom den 18 maj 2006. 23Odièvre mot Frankrike (42326/98), dom den 13 februari 2003. 24Godelli mot Italien (33783/09), dom den 25 september 2012.

sprung vägde tyngre än de intressen som kunde tala mot en provtagning. En kränkning av artikel 8 hade därmed skett.25

7.4. Hävande av föräldraskap

Europadomstolen har i flera fall uttalat sig om artikel 8 i förhållande till tidsfrister och andra begränsningar för den rättsliga fadern att väcka talan om hävande av faderskapet. Av avgörandena framgår att sådana begränsningar måste bygga på en rimlig avvägning mellan intresset av rättssäkerhet och trygghet i familjerelationer och den rättsliga faderns intresse att få fastställt att han inte är far till barnet. Här sammanfattas några av domstolens avgöranden.

I målet Tavli mot Turkiet hade klaganden, i enlighet med gällande regler om faderskapspresumtion, registrerats som far till ett barn men omedelbart efter födelsen ifrågasatt faderskapet. Detta ledde till att det togs ett blodprov som visade att det var troligt att mannen i fråga var far till barnet. Den nationella domstolen ansåg bland annat med hänsyn till resultatet av blodprovet att det inte fanns grund för att häva faderskapet. Mer än 15 år senare gjordes ett DNA-test som visade att klaganden inte var far till barnet. Med det resultatet ville klaganden få till stånd en omprövning av faderskapsfrågan, men de nationella domstolarna ansåg inte att den vetenskapliga utveckling som skett var skäl nog för att pröva saken på nytt. Europadomstolen kom fram till att den ståndpunkten innebar en oproportionerlig begränsning av klagandens rätt att få faderskapet prövat med den nya bevisningen. Domstolen ansåg inte att staten hade uppnått en rimlig balans mellan klagandens intresse och det allmänna intresset av rättssäkerhet i familjerelationer. Klagandens rättigheter enligt artikel 8 hade därför kränkts.26

Även i målet Paulík mot Slovakien fann Europadomstolen att det var oförenligt med artikel 8 att neka en förnyad prövning av faderskapsfrågan när den fastställda fadern efter lång tid kunnat skaffa fram bevisning om att han inte kunde vara far till barnet. Domstolen underströk att det var fråga om ett vuxet barn som inte var beroende av den rättsliga fadern och som inte motsatte sig ett hävande av faderskapet. Barnet var i stället den som hade tagit initiativet till den DNA-under-

25Jäggi mot Schweiz (58757/00), dom den 13 juli 2006. 26Tavli mot Turkiet (11449/02), dom den 9 november 2006.

sökning som utförts. Vid dessa förhållanden var det inte till fördel för någon att hindra en faderskapstalan som dels syftade till att nå överensstämmelse mellan rättslig status och biologiska realiteter, dels låg i linje med de berörda personernas önskemål.27

I målet Shofman mot Ryssland var det genom ett DNA-prov klarlagt att klaganden inte var far till det barn som hans hustru hade fött. Klaganden hade dock ingen möjlighet att väcka talan om hävande av faderskapet eftersom tidsfristen för en sådan talan löpt ut. Enligt den ryska lagstiftningen skulle talan ha väckts inom ett år från det att den som registrerats som far till barnet fått kännedom om registreringen. Klaganden hade först efter den tidsfristen fått klart för sig att han inte var far till barnet. Europadomstolen ansåg inte att det var proportionerligt att inskränka klagandens talerätt på det sätt som skett.28

Omständigheterna i målet Mizzi mot Malta var likartade. Det fanns ett DNA-prov som visade att klaganden inte var far till barnet. Enligt den maltesiska lagstiftningen skulle talan om hävande av faderskapet väckas inom sex månader från barnets födelse. Det var först efter den tidpunkten som klaganden hade fått veta att han inte kunde vara far till barnet. Även i det här fallet kom Europadomstolen fram till att staten hade gjort sig skyldig till en överträdelse av artikel 8. Klagandens intresse av att få faderskapsfrågan omprövad i ljuset av den nya bevisningen vägde tyngre än det allmänna intresset av rättssäkerhet i fråga om familjerelationer.29

I målet İyilik mot Turkiet var förhållandena annorlunda såtillvida att det inte fanns något utfört DNA-prov när klaganden efter flera decennier begärde att faderskapet skulle prövas på nytt. Klaganden hänvisade till att det inte tidigare hade varit möjligt att fastställa faderskap med hjälp av DNA-teknik och begärde att en DNA-undersökning skulle utföras. Den nationella domstolen avslog denna begäran. Europadomstolen konstaterade att det inte fanns någonting som tydde på att barnet efter mer än 30 år önskade genomgå en DNAundersökning som eventuellt kunde leda till nya slutsatser i faderskapsfrågan. Den turkiska domstolen hade, när den vägrade en DNAundersökning, gjort en rimlig avvägning av de motstående intressen som fanns att beakta och någon kränkning av artikel 8 förelåg inte.30

27Paulík mot Slovakien (10699/05), dom den 10 oktober 2006. 28Shofman mot Ryssland (74826/01), dom den 24 november 2005. 29Mizzi mot Malta (26111/02), dom den 12 januari 2006. 30İyilik mot Turkiet (2899/05), dom den 6 december 2011.

Också målen Darmoń och Klocek mot Polen gällde den situationen att en man efter många år velat ifrågasätta sitt faderskap utan att kunna lägga fram någon bevisning om den saken. Männen hänvisade även här till den tekniska utveckling som fört med sig att det numera skulle vara möjligt att utreda faderskapet genom en DNA-undersökning. För Darmoń hade tidsfristen att väcka talan löpt ut. I Kloceks fall var det res judicata som föranledde den nationella domstolen att avvisa talan. Europadomstolen fann i båda målen att klagomålen var uppenbart ogrundade.31

Ett annat exempel där intresset av rättssäkerhet och trygghet i familjerelationer ansetts väga tyngre än mannens intresse att få faderskapet hävt är Yildirim mot Österrike. Klaganden hade gift sig med barnets mor under graviditeten och var medveten om att han inte var barnets far. När barnet föddes presumerades klaganden vara far till barnet till följd av äktenskapet med modern. Enligt den nationella lagstiftningen kunde fadern själv väcka talan om hävande av faderskapet inom ett år från det att han fick kännedom om de omständigheter som gav upphov till tvivel i faderskapsfrågan. Fristen började dock löpa som tidigast vid barnets födelse. Efter ettårsfristen kunde bara åklagare väcka talan om hävande av faderskapet och då endast om det var påkallat från allmän synpunkt eller av hänsyn till barnets intressen. Klaganden väckte själv ingen talan inom ettårsfristen och åklagaren ansåg inte att det låg i barnets intresse att häva faderskapet, bland annat eftersom barnet i sådana fall riskerade att förlora underhåll samtidigt som det skulle förbli osäkert vem som var barnets far. Europadomstolen kom fram till att de nationella myndigheterna hade gjort en rimlig avvägning av de olika intressen som fanns att ta hänsyn till. Någon överträdelse av artikel 8 förelåg därför inte.32

Även i målet A.L. mot Polen godtog Europadomstolen att den nationella lagstiftningen begränsade faderns rätt att väcka talan om hävande av faderskapet. Målet gällde en man som i nära anslutning till barnets födelse gifte sig med barnets mor och bekräftade faderskapet. Mannen erkände faderskapet trots att han var medveten om att han förmodligen inte var far till barnet. Mer än tio år senare togs ett DNAprov som visade att mannen inte var barnets biologiska far. Enligt den polska lagstiftningen hade fadern själv rätt att föra talan om att

31Darmoń mot Polen (7802/05), beslut den 17 november 2009, och Klocek mot Polen (20674/07), beslut den 27 april 2010.

32

Yildirim mot Österrike (34308/96), dom den 19 oktober 1999.

ogiltigförklara bekräftelsen inom ett år. Efter utgången av den fristen kunde åklagaren föra en sådan talan, vilket i det här fallet också skedde. Men domstolen ogillade åklagarens talan med hänvisning till att det inte låg i barnets intresse att ogiltigförklara faderskapsbekräftelsen. Europadomstolen underströk att klaganden erkänt faderskapet av egen vilja och med vetskap om att de verkliga förhållandena. Det fanns därför inget hinder för klaganden att väcka talan inom den för honom gällande ettårsfristen. Under sådana omständigheter var det befogat av den nationella domstolen att låta barnets intressen väga tyngre än faderns önskan att få faderskapet hävt. Europadomstolen påpekade även att det fanns en möjlighet för barnet att själv föra en negativ faderskapstalan efter uppnådd myndighetsålder.33

I målet Wulff mot Danmark gjorde klaganden gällande att en kränkning av artikel 8 skett när de nationella domstolarna vägrat att pröva faderskapsfrågan på nytt trots att det genom DNA-bevisning var klarlagt att klaganden inte var far till barnet. Europadomstolen avvisade klagomålet som uppenbart ogrundat och framhöll även i det här fallet att klaganden redan innan han åtog sig faderskapet hade kännedom om de förhållanden som senare föranledde honom att initiera en DNA-undersökning. Det var därför andra skäl än sådana som har samband med lagstiftningen som ledde till att klaganden inte ifrågasatte faderskapet inom den tidsfrist som gällde för honom. Domstolen framhöll också att barnet under drygt tre års tid haft en nära kontakt med klaganden och att det inte var att förvänta att en ny prövning av faderskapsfrågan skulle leda till att någon annan erkände faderskapet. Även med hänsyn till dessa förhållanden var det befogat att lägga störst vikt vid barnets intressen.34

Målet Zaieţ mot Rumänien gällde ogiltigförklaring av adoption men kan ändå vara av visst intresse i sammanhanget. En adoption hade efter drygt 30 år upphävts på grund av att adoptionen ansågs ha kommit till stånd av ekonomiska skäl. Europadomstolen uttalade att detta var en drastisk åtgärd som krävde starka skäl för att kunna accepteras. Några sådana skäl förelåg inte och upphävandet av adoptionen utgjorde därför en kränkning av adoptivbarnets rätt till respekt för sitt familjeliv.35

33A.L. mot Polen (28609/08), dom den 18 februari 2014. 34Wulff mot Danmark (35016/07), beslut den 9 mars 2010. 35Zaieţ mot Rumänien (44958/05), dom den 24 mars 2015.

Det kan slutligen tilläggas att Europadomstolen i målet Rasmussen

mot Danmark bedömde att det inte utgjorde diskriminering enligt

artikel 14 att tillämpa en ordning som innebar att den man som på grund av äktenskap presumerats vara far till ett barn var tvungen att väcka talan om hävande av faderskapet inom viss tid samtidigt som talerätten för barnet och modern inte var underkastad någon tidsbegränsning.36

7.5. Familjeband mellan barn och andra närstående än rättsliga föräldrar

Rätten till skydd för familjeliv gäller inte enbart relationer mellan barn och rättsliga föräldrar. Tvärtom finns det en mängd andra relationer som beroende på omständigheterna kan anses som familjeliv i konventionens mening. Sådana relationer förutsätter inga genetiska band.37Däremot är det vanligen så att de personer som ingår i ett familjeliv under någon tid har bott tillsammans. Men det finns inget absolut krav på sammanboende för att en relation ska anses som familjeliv enligt artikel 8.38 Det ska dock understrykas att de rättigheter som kan härledas ur artikeln är mindre långtgående när det gäller mera avlägsna familjerelationer än i fråga om förhållandet mellan föräldrar och barn.

I det här avsnittet redovisas ett urval av de avgöranden som berör rätten till skydd för familjeliv mellan barn och andra närstående än rättsliga föräldrar. Det handlar bland annat om situationer där ett socialt föräldraskap har etablerats. Det som Europadomstolen i regel haft anledning att uttala sig om är frågan om umgängesrätt för den person som har utvecklat en nära relation med barnet.

Europadomstolen har vid flera tillfällen slagit fast att relationen mellan far- och morföräldrar och barnbarn faller inom tillämpningsområdet för artikel 8.

I fallet Manuello och Nevi mot Italien kom Europadomstolen fram till att en kränkning av artikel 8 förelåg, bland annat av det skälet att

36Rasmussen mot Danmark (8777/79), dom den 28 november 1984. 37 Se t.ex. de nedan redovisade avgörandena Nazarenko mot Ryssland (39438/13), dom den 16 juli 2015 och V.D. m.fl. mot Ryssland (72931/10), dom den 9 april 2019. 38 Se t.ex. det nedan redovisade avgörandet Kruškić m.fl. mot Kroatien (10140/13), beslut den 25 november 2014.

de nationella myndigheterna inte tillräckligt effektivt sökt verkställa en dom som gav farföräldrarna rätt till umgänge med sitt barnbarn.39

Domstolen resonerade på samma sätt i målet Mitovi mot Make-

donien40. I det avgörandet uttalade även domstolen att relationen mellan

far- och morföräldrar och barnbarn till sin karaktär är annorlunda än den mellan föräldrar och barn, och att det därför i allmänhet inte krävs ett lika omfattande skydd för ett sådant familjeband. Rätten till respekt för familjeliv mellan far- och morföräldrar och deras barnbarn innefattar framför allt en rätt att ha kontakt med varandra på ett sätt som gör det möjligt att upprätthålla en sådan relation som normalt finns mellan far- och morföräldrar och barnbarn.41

Samma tolkning av rättighetens innebörd kom till uttryck i avgörandet Kruškić m.fl. mot Kroatien. Europadomstolen förklarade att ett intrång i far- och morföräldrarnas rätt enligt artikel 8 uppstår först om de nationella myndigheterna förvägrar dem den kontakt med barnbarnet som är nödvändig för att bevara ett sådant förhållande som vanligen finns mellan far- och morföräldrar och barnbarn. I domen slås också fast att det normalt är upp till barnets föräldrar att bestämma vilken kontakt som barnet ska ha med sina far- och morföräldrar.42

I målet Mustafa och Armağan Akin mot Turkiet hade den nationella domstolen separerat två syskon genom ett beslut som innebar att föräldrarna fick ensam vårdnad om ett barn vardera och att umgänge med den andra föräldern bara ägde rum vid tidpunkter då barnen tillfälligt bytte plats med varandra. Innan föräldrarnas skilsmässa hade barnen bott i samma hem. Europadomstolen konstaterade att relationen mellan syskonen var att anse som familjeliv enligt artikel 8. Enligt domstolen hade det inte framkommit något rimligt skäl att separera syskonen på det sätt som skett. Med hänsyn särskilt till att syskonens far vid flera tillfällen försökt få till stånd en omprövning av det tidigare beslutet ansåg Europadomstolen att det från statens sida var fråga om ett åsidosättande av de positiva förpliktelser som artikel 8 innefattar. Domstolen framhöll att de nationella myndigheterna måste handla med utgångspunkten att en familjerelation är något som ska upprätthållas och utvecklas.43

39Manuello och Nevi mot Italien (107/10), dom den 20 januari 2015. Jfr även Bronda mot Italien (22430/93), dom den 9 juni 1998. 40 Nuvarande Nordmakedonien. Vid tiden för avgörandet formellt ”Före detta jugoslaviska republiken Makedonien”. 41Mitovi mot före detta jugosloviska republiken Makedonien (53565/13), dom den 16 april 2015. 42Kruškić m.fl. mot Kroatien (10140/13), beslut den 25 november 2014. 43Mustafa och Armağan Akin mot Turkiet (4694/03), dom den 6 april 2010.

I centrum för målet Kopf och Liberda mot Österrike stod ett barn som hade vistats hos familjehemsföräldrar (”foster parents”) i drygt fyra år och sedan återförts till sin biologiska mor. Familjehemsföräldrarna begärde rätt till umgänge med barnet, men efter en lång process avslogs denna begäran. Europadomstolen bedömde att relationen mellan barnet och familjehemsföräldrarna var att anse som familjeliv enligt artikel 8. Det som enligt domstolen visar att ett familjeliv existerar är att det rent faktiskt finns nära personliga band mellan individerna i fråga. Domstolen slog också fast att artikel 8 innefattar vissa processuella krav som staten måste iaktta vid prövningen av umgängesfrågor, även när den som begär umgänge är någon annan än en förälder. Beslutsprocessen måste vara rättvis och bygga på en rimlig avvägning mellan de motstående intressen som finns att ta hänsyn till. En talan om umgänge ska dessutom prövas inom rimlig tid. I annat fall finns risken att tiden i sig får en avgörande betydelse för utgången av målet. Enligt domstolen är det alltså inte bara artikel 6 som ställer krav på konventionsstaternas processordning.

I det här fallet ansåg Europadomstolen att handläggningen varit alltför långsam. Att saken drog ut på tiden hade också försämrat familjehemsföräldrarnas utsikter att nå framgång med sin talan. Deras rättigheter enligt artikel 8 hade kränkts. De nationella domstolarna hade däremot, vid tiden för sina avgöranden, gjort en rimlig intresseavvägning när talan om umgänge avslogs med motiveringen att det var till barnets bästa att undvika en situation där barnet på nytt kunde hamna i en lojalitetskonflikt mellan sin biologiska mor och familjehemsföräldrarna.44

Genom avgörandena Nazarenko och V.D. m.fl. mot Ryssland har Europadomstolen riktat kritik mot bristen på flexibilitet i den ryska lagstiftningen om umgängesrätt.45 Enligt det regelverk som var aktuellt i de båda målen fick endast vissa i lagen angivna släktingar till barnet föra talan om umgänge.

Bakgrunden till fallet Nazarenko mot Ryssland var att klaganden hade uppfostrat och tagit hand om ett barn som han trodde var hans eget. När barnet var fem år hävdes faderskapet efter att ett DNA-test visat att klaganden inte var barnets biologiska far. Därmed förlorade

44Kopf och Liberda mot Österrike (1598/06), dom den 17 januari 2012. 45Nazarenko mot Ryssland (39438/13), dom den 16 juli 2015 och V.D. m.fl. mot Ryssland (72931/10), dom den 9 april 2019.

klaganden alla föräldrarättigheter som följde med faderskapet, bland annat rätten till umgänge.

I V.D. m.fl. mot Ryssland hade en pojke vistats i familjehem sina första nio år i livet innan han återfördes till sina biologiska föräldrar. I familjehemmet fanns även åtta andra barn som stod under familjehemsförälderns omsorg. Efter återföreningen med de biologiska föräldrarna väckte familjehemsföräldern talan om umgänge med barnet och gjorde gällande att talan skulle tillåtas efter en analog tillämpning av den bestämmelse som reserverade talerätten för barnets släktingar. De nationella domstolarna avvisade det kravet.

Europadomstolen bedömde i båda fallen att relationen mellan klaganden och barnet utgjorde familjeliv i konventionens mening. I familjehemsfallet gällde detsamma för relationen mellan barnet och hans tidigare familjehemssyskon. Bedömningarna i de båda målen har i övrigt så stora likheter att de kan redovisas i ett sammanhang. Domstolen anförde bland annat följande.

När ett familjeband väl finns måste staten i princip agera på ett sätt som möjliggör att det bandet kan upprätthållas. Det är olämpligt att i lag ange en uttömmande uppräkning av de personer som kan ha rätt till umgänge med ett barn. En sådan reglering tar nämligen ingen hänsyn till att familjerelationer kan se olika ut och den lämnar heller inget utrymme att väga in barnets bästa. I stället måste artikel 8 tolkas på det sättet att staten är skyldig att från fall till fall bedöma om det är till barnets bästa att ha umgänge med en person som tagit hand om barnet under en tillräckligt lång tid, och det oavsett om det finns ett biologiskt band eller inte.

I de båda målen kom Europadomstolen till slutsatsen att det inte var förenligt med artikel 8 att hantera frågan om umgänge på det kategoriska sätt som de ryska domstolarna hade gjort.

Europadomstolen har vid flera tillfällen haft anledning att uttala sig om rätten till skydd för familjelivet vid familjebildning genom surrogatarrangemang. Här redovisas ett par sådana avgöranden. Av intresse är främst de mer allmänna resonemang som Europadomstolen för om rätten till skydd för familjelivet och om uppkomsten av relationer som faller inom den rättigheten.

I målet Paradiso och Campanelli mot Italien hade klagandena skaffat barn genom ett surrogatarrangemang i Ryssland. Ingen av klagandena hade biologisk koppling till barnet. Paret blev antecknade som barnets föräldrar i födelsebeviset. Men den italienska lagstiftningen erkände

inte klagandena som barnets föräldrar. Under de två första månaderna bodde barnet tillsammans med den tilltänkta modern i Ryssland. Sedan återvände hon till Italien tillsammans med barnet. Klagandena bodde därefter med barnet i sex månader innan barnet blev omhändertaget, placerat i familjehem och slutligen adopterat av andra som ”barn till okända föräldrar”. Europadomstolen ansåg inte att det hade uppkommit ett familjeliv mellan klagandena och barnet. Domstolen beaktade särskilt att relationen varit kortvarig och att klagandena saknade biologisk koppling till barnet.46

Det senare målet Valdís Fjölnisdóttir m.fl. mot Island gällde även det ett surrogatarrangemang där de tilltänkta föräldrarna saknade biologisk koppling till barnet. I andra viktiga avseenden skiljer sig däremot omständigheterna från de som förelåg i Paradiso och Campanelli mot

Italien. Det gäller inte minst varaktigheten av relationen mellan barnet

och de tilltänkta föräldrarna.

De tilltänkta föräldrarna var vid tiden för barnets tillkomst gifta med varandra och hemmahörande på Island. Barnet föddes av en surrogatmor i Kalifornien och enligt lagstiftningen där var det makarna som skulle anses som barnets föräldrar. De isländska myndigheterna erkände inte föräldraskapet. I stället ansågs barnet ha kommit till Island som ensamkommande. Myndigheterna valde dock att familjehemsplacera barnet hos makarna. Makarna ansökte om adoption av barnet, men skilde sig innan adoptionsprocessen var klar. Eftersom det inte längre var möjligt med en gemensam adoption efter äktenskapsskillnaden, återkallade makarna sin ansökan om adoption. Efter separationen var barnet först placerat i familjehem hos den ena av de tidigare makarna och dennes nya make och därefter hos den andra tidigare maken och dennes nya make. Barnet hade hela tiden lika tillgång (”equal access”) till den som för tillfället inte var familjehemsförälder. Slutligen fick barnet en permanent familjehemsplacering i ett av hemmen, men med fortsatt lika tillgång till den andra av de ursprungligen tilltänkta föräldrarna.

Europadomstolen påpekade att rätten till respekt för familjelivet inte skyddar en önskan att bilda familj. Rättigheten förutsätter i stället att det finns en familj eller i vart fall en möjlig familjerelation, t.ex.

46Paradiso och Campanelli mot Italien (25358/12), dom den 24 januari 2017. Det kan tilläggas att domstolen däremot ansåg att de italienska myndigheternas agerande var ett intrång i klagandenas rätt till respekt för sitt privatliv. Det fanns dock ett legitimt ändamål med åtgärderna och domstolen bedömde även att staten hade hållit sig inom sin bedömningsmarginal. Det förelåg därför inte heller på den grunden någon kränkning av artikel 8.

när ett barn föds utom äktenskapet och det ännu inte har etablerats ett familjeliv mellan barnet och hans eller hennes far. Domstolen framhöll emellertid även i det här avgörandet att existensen av ett familjeliv inte förutsätter några biologiska kopplingar. Uppkomsten av ett familjeliv förutsätter inte heller ett rättsligt erkännande av relationen i fråga. Det är i stället de personliga banden som är avgörande för om ett familjeliv de facto existerar.

Domstolen kom fram till att det mellan de tidigare makarna och barnet förelåg ett familjeliv i konventionens mening. Det isländska förbudet mot surrogatmoderskap innebar visserligen att relationen inledningsvis var rättsligt osäker, men det gick samtidigt inte att bortse från det faktum att de tidigare makarna under lång tid – oavbrutet från födelsen – tagit hand om barnet. Vid tiden för den isländska Högsta domstolens beslut att vägra erkännande av föräldraskapet hade relationen pågått i mer än fyra år. Relationen hade enligt Europadomstolen förstärkts av såväl den tid som passerat som av den omständigheten att barnet varit familjehemsplacerat hos makarna (tillsammans och senare hos var och en av dem). Det var inte heller ifrågasatt att barnet hade utvecklat nära band till dem.

Att inte erkänna föräldraskapet enligt födelsebeviset från Kalifornien utgjorde ett intrång i rätten till skydd för familjelivet. Beslutet hade samtidigt stöd i lag och det fanns ett legitimt ändamål med den isländska ordningen. Vid sin bedömning av om intrånget också var nödvändigt i ett demokratiskt samhälle underströk domstolen dels att varje stat har en bred bedömningsmarginal på området i fråga, dels att staten i det här fallet inte hade ingripit i klagandenas familjeliv eller på något konkret sätt förhindrat deras utövande av familjelivet. Tvärtom hade staten underlättat klagandenas familjeliv genom familjehemsplaceringen och beviljandet av medborgarskap för barnet. Domstolen pekade också på att adoption var ett möjligt alternativ fram till skilsmässan. Även om icke-erkännandet av föräldraskapet hade påverkat klagandenas familjeliv, hade den osäkerhet som fanns minskat avsevärt genom beslutet om permanent familjehemsplacering. Någon kränkning av artikel 8 förelåg inte.47

Det finns i praxis även exempel på personliga relationer som inte ansetts som familjeliv, men som i stället omfattats av skyddet för privatlivet. Också den rättigheten kan vara av betydelse för frågor om umgänge.

47Valdís Fjölnisdóttir m.fl. mot Island (71552/17), dom den 18 maj 2021.

Målet Anayo mot Tyskland gällde en man som var biologisk – men inte rättslig – far till tvillingar som fötts av en kvinna som han tidigare haft en relation med men som samtidigt var gift med en annan man. Rättsligt sett var det kvinnans make som var far till tvillingarna. Makarna tillät inte klaganden att ha någon kontakt med tvillingarna. Enligt den tyska lagstiftningen hade klaganden ingen rätt till umgänge eftersom han inte var förälder i rättslig mening och inte heller omfattades av den personkategori som kunde föra talan om umgänge med hänvisning till ett nära personligt band och ett befintligt eller tidigare faktiskt ansvarstagande om barnet. Klaganden hade därför ingen framgång när han väckte talan om umgänge.

Enligt Europadomstolen kunde klagandens relation till tvillingarna inte anses utgöra ett existerande familjeliv i konventionens mening. Det var dock inte uteslutet att den relation som klaganden avsett att ha med sina biologiska barn kunde åtnjuta skydd som familjeliv enligt artikel 8. I vart fall var det ett intrång i klagandens rätt till respekt för sitt privatliv att vägra honom kontakt med sina biologiska barn. Domstolen kom fram till att det visserligen var befogat att inskränka den rättigheten av hänsyn till intresset av att skydda det befintliga familjebandet mellan tvillingarna och de rättsliga föräldrarna. Det var i det här fallet likväl fråga om en kränkning av artikel 8. De nationella domstolarna hade enligt Europadomstolen inte gjort en rimlig intresseavvägning eftersom deras beslut inte alls grundade sig på en prövning av om det hade varit till barnens bästa eller inte att ha umgänge med klaganden.48

48Anayo mot Tyskland (20578/07), dom den 21 december 2010.

8. Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna

Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, EU:s rättighetsstadga, är genom Lissabonfördraget rättsligt bindande för EU:s institutioner och medlemsstater vid tillämpning av unionsrätten (artikel 6 i EU-fördraget och artikel 51.1 i stadgan).

Rättighetsstadgan består av 54 artiklar och innehåller dels rättigheter av civil och politisk karaktär (medborgerliga och politiska rättigheter), dels rättigheter av ekonomisk och social art (ekonomiska och sociala rättigheter). Stadgan innehåller dessutom bestämmelser som är särskilt anpassade för EU, däribland rösträtt och valbarhet i val till Europaparlamentet.

De artiklar i stadgan som är av främst intresse för utredningens arbete är artikel 7 om respekt för privatlivet och familjelivet och artikel 24 om barnets rättigheter.

Enligt artikel 7 har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer. Rättigheterna motsvarar dem i artikel 8 i Europakonventionen och har även samma innebörd och räckvidd som i artikel 8 i konventionen (artikel 52.3 i stadgan).

Enligt artikel 24 har barn rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd. Barn ska fritt kunna uttrycka sina åsikter och åsikterna ska beaktas i frågor som rör barnen i förhållande till deras ålder och mognad. Av artikeln framgår också att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner. Slutligen framgår att varje barn har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom när detta strider mot barnets bästa.

Rättighetsstadgan innehåller också ett förbud mot diskriminering på grund av bland annat kön, ras, hudfärg, etniskt eller socialt ursprung, ålder eller sexuell läggning (artikel 21).

9. Regleringen i några andra länder

9.1. Danmark

9.1.1. Föräldraskap

I Danmark finns det tre typer av rättsliga föräldrar: mor, far och medmor. Reglerna om vem som är förälder till ett barn finns i børneloven1. Børneloven innehåller särskilda regler om föräldraskap vid ändrad könstillhörighet. Om en förälder har ändrat sin könstillhörighet före barnets födelse ska han eller hon betecknas och registreras som förälder på ett sätt som återspeglar den juridiska könstillhörigheten. Samtidigt ska föräldern behålla de rättigheter och skyldigheter som följer av den tidigare könstillhörigheten. Detta innebär bland annat att en man som föder ett barn anses vara barnets far.

Moderskap

Rättslig status som mor följer som huvudregel inte av lag utan av mater est-principen, dvs. den oskrivna regeln om att det är den kvinna som har fött barnet som är barnets mor. Liksom i Sverige finns det dock en lagfäst regel om moderskap vid assisterad befruktning. Enligt børneloven är det den kvinna som har fött barnet som anses som barnets mor när barnet har tillkommit genom en assisterad befruktning. Ett avtal om att en kvinna som föder ett barn ska lämna bort barnet till någon efter barnets födelse är ogiltigt.

Børneloven innehåller inte några regler om fastställande eller hävande av moderskap.

1 LBK nr 772 af 07/08/2019. Vår beskrivning utgår ifrån børnelovens lydelse enligt de senast beslutade lagändringarna. Lagändringarna ska träda i kraft vid den tidpunkt som Social- og ældreministeren beslutar, se Lovforslag nr L 65 framlagt till Folketinget den 10 november 2021.

Faderskap

Om modern är gift med en man vid barnets födelse, anses mannen i äktenskapet vara barnets far (faderskapspresumtionen). Faderskapspresumtionen gäller inte om makarna var separerade vid barnets födelse, om modern inom de närmaste tio månaderna före barnets födelse varit gift eller registrerad partner med någon annan utan att vara separerad eller om båda makarna begär en utredning av faderskapet.

Maken anses också vara barnets far när modern är änka, förutsatt att maken avled inom de närmaste tio månaderna före barnets födelse. Presumtionen gäller dock inte om makarna var separerade vid tidpunkten för dödsfallet, om modern inom de närmaste tio månaderna före barnets födelse varit gift eller registrerad partner med någon annan utan att vara separerad eller om modern begär en utredning av faderskapet.

Om modern är ogift vid barnets födelse anses en man som far till barnet om han och modern skriftligen förklarat att de tillsammans tar hand om och ansvarar för barnet (en s.k. omsorgs- och ansvarsförklaring). Mannen anses dock inte vara far till barnet om modern inom de närmaste tio månaderna före barnets födelse varit gift eller registrerad partner med någon annan. Han anses inte heller vara far om han eller modern är omyndig eller under förvaltarskap vid tidpunkten för förklaringen. En omsorgs- och ansvarsförklaring kan lämnas både före och efter barnets födelse. När en omsorgs- och ansvarsförklaring har lämnats, får föräldrarna automatiskt gemensam vårdnad om barnet.

Ett faderskap som följer av faderskapspresumtionen eller av en omsorgs- och ansvarsförklaring som har lämnats före eller senast fyra veckor efter barnets födelse, registreras i personregistret i samband med barnets födelse. Det finns också möjlighet att före barnets födelse bekräfta faderskapet utan att lämna en omsorgs- och ansvarsförklaring. När faderskapet registreras i samband med barnets födelse görs det inte någon utredning av vem som är barnets genetiska far. Ett faderskap kan därför registreras också när barnet har tillkommit genom en assisterad befruktning och villkoren för faderskap vid assisterad befruktning inte är uppfyllda (se vidare nedan om villkoren).

Om faderskapet inte registreras i samband med barnets födelse, ska det inledas en utredning av faderskapet (”faderskabssag”). Under utredningen kan faderskapet fastställas genom bekräftelse, beslut av

Familjerättshuset2 eller dom. Ett faderskap som bekräftas kan antingen bekräftas ensamt eller inom ramen för en omsorgs- och ansvarsförklaring.

När faderskapet ska fastställas genom bekräftelse, beslut eller dom är det i regel barnets genetiska far som ska anses som far till barnet. Om modern har genomgått en assisterad befruktning utförd av vårdpersonal eller under vårdpersonals ansvar, ska dock hennes make eller partner anses som barnets far under förutsättning att han har samtyckt till behandlingen och barnet sannolikt tillkommit genom denna. Samtycket ska vara skriftligt och innehålla en förklaring om att mannen ska vara barnets far.

Om villkoren för faderskap vid assisterad befruktning inte är uppfyllda, exempelvis på grund av att behandlingen inte har utförts av vårdpersonal eller under vårdpersonals ansvar, ska i stället spermiedonatorn i regel anses som barnets far (se dock ovan om registrering av faderskap i samband med barnets födelse).

En spermiedonator anses i regel inte som barnets far om donationen har gjorts till ett vävnadscentrum, vårdpersonal eller någon som arbetar under vårdpersonals ansvar. Spermiedonatorn har dock möjlighet att bekräfta faderskapet till ett barn som har tillkommit genom en assisterad befruktning med hans spermier om behandlingen har utförts av vårdpersonal och han skriftligen samtyckt till att en viss kvinna genomgår behandlingen.

Medmorskap

Om modern har genomgått en assisterad befruktning utförd av vårdpersonal eller under vårdpersonals ansvar, ska hennes make, registrerade partner eller partner anses som barnets medmor under förutsättning att hon har samtyckt till behandlingen och barnet sannolikt tillkommit genom denna. Samtycket ska vara skriftligt och innehålla en förklaring om att kvinnan ska vara barnets medmor. Moderns make, registrerade partner eller partner ska också anses som barnets medmor när modern har genomgått en assisterad befruktning utan deltagande av vårdpersonal. En förutsättning är dock att hon har samtyckt till behandlingen och barnet sannolikt tillkommit genom denna. Samtycket ska innehålla en förklaring om att kvinnan ska vara barnets medmor och lämnas på en blankett som skickas in till Familjerättshuset.

2 Angående Familjerättshuset, se vidare avsnitt 9.1.3.

Om modern är gift eller registrerad partner med en kvinna vid barnets födelse, registreras medmorskapet i samband med barnets födelse på samma sätt som faderskap.

Om modern är ogift vid barnets födelse, kan moderns partner bli barnets medmor genom att antingen lämna en omsorgs- och ansvarsförklaring eller bekräfta medmorskapet i samband med barnets födelse på samma sätt som gäller för faderskap. Medmorskapet registreras i personregistret i samband med barnets födelse.

Ett medmorskap kan också fastställas efter barnets födelse genom bekräftelse, beslut eller dom. Motsvarande regler gäller som för faderskap.

Om den assisterade befruktningen har genomförts med en känd mans spermier, kan paret och mannen välja om moderns partner ska vara barnets medmor eller om spermiedonatorn ska vara barnets far.

Ändring av faderskap och medmorskap

Det är möjligt att ändra ett faderskap eller medmorskap som har registrerats på grund av äktenskap eller en lämnad omsorgs- och ansvarsförklaring. Det är även möjligt att ändra ett faderskap eller medmorskap som har bekräftats. Talan får väckas av modern, fadern eller medmodern och barnets förmyndare (”værge”) inom sex månader från barnets födelse. Talan får också väckas av faderns eller medmoderns dödsbodelägare under förutsättning att fadern eller medmodern inte erkänt barnet som sitt.

En man som har haft samlag med modern under konceptionstiden har en begränsad rätt att få prövat om han är barnets far. En förutsättning är att han begär sådan prövning inom sex månader från barnets födelse.

Om det har inträffat ett fel i samband med registreringen som kan ha betydelse för ett barns faderskap eller medmorskap, kan modern, barnets förmyndare, fadern eller medmodern, och den man eller kvinna som anser sig vara far eller medmor begära resning. Även dödsbodelägare till dessa kan begära resning. Möjligheten till resning är begränsad. Som huvudregel ska resning begäras inom tre år från barnets födelse. I särskilda fall får undantag från fristen ske. Resning förutsätter att fadern eller medmodern inte, trots vetskap eller misstanke om felet, har behandlat barnet som sitt eget, eller på motsvarande sätt

för modern, att hon låtit fadern eller medmodern behandla barnet som sitt.

Det finns också en möjlighet att begära resning om det senare kommer fram omständigheter som kan ha betydelse för ett tidigare registrerat eller fastställt faderskap eller medmorskap. Resning kan begäras av modern, barnets förmyndare, fadern eller medmodern eller av dödsbodelägare till dessa inom tre år från barnets födelse. I särskilda fall får undantag från fristen ske. Vid bedömningen av om resning ska beviljas ska det fästas särskild vikt vid hur lång tid det har gått sedan barnet föddes, om fadern eller medmodern med vetskap eller misstanke om omständigheterna behandlat barnet som sitt, om modern med vetskap eller misstanke om omständigheterna har låtit fadern eller medmodern behandla barnet som sitt och om det är sannolikt att barnet kommer att få en far eller medmor om resning beviljas.

Resning ska som utgångspunkt beviljas om samtliga parter är eniga om detta och det är sannolikt att barnet kommer att få en far eller en medmor.

9.1.2. Adoption

Regler om adoption finns i adoptionsloven3. En adoption kan avse både ett barn och en vuxen person. Adoption får beviljas endast om det kan antas vara bäst för adoptivbarnet och om den som vill adoptera antingen vill uppfostra adoptivbarnet eller har uppfostrat adoptivbarnet eller det annars finns särskilda skäl för att bevilja adoptionen.

Den som vill adoptera ska ha fyllt 25 år. Om det finns särskilda skäl kan även den som har fyllt 18 år få adoptera.

Det är bara makar och sambor som får adoptera gemensamt. Dessa får som huvudregel inte heller adoptera annat än gemensamt. En make eller sambo får dock adoptera ensam om den andra maken eller sambon är försvunnen eller inte kan agera rationellt på grund av psykisk sjukdom, mental svaghet eller liknande tillstånd. En make eller sambo får också ensam adoptera sin partners barn (styvbarnsadoption). En styvbarnsadoption får även avse ett barn till en tidigare make eller sambo. Om äktenskapet har upplösts genom skilsmässa eller ogiltigförklaring, eller om sammanboendet har avslutats, får styvbarnsadoption beviljas endast om den som ska adopteras är myndig.

3 LBK nr 775 af 07/08/2019.

Om adoptivbarnet har fyllt 12 år, krävs i regel hans eller hennes samtycke till adoptionen. Om adoptivbarnet är yngre än 12 år, måste information finnas tillgänglig om barnets inställning till adoptionen i den utsträckning som barnets mognad och omständigheterna i fallet kräver det. Barnets inställning till adoptionen ska också, så långt det är möjligt, beaktas.

Ett underårigt barn får som huvudregel inte adopteras utan samtycke från en förälder som är barnets vårdnadshavare. Adoption får inte heller beviljas om någon som ska ge sitt samtycke till adoptionen ger eller får vederlag eller någon annan form av ersättning, inklusive betalning för förlorad arbetsinkomst.

Genom adoptionen betraktas adoptivbarnet i rättsligt hänseende som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina tidigare föräldrar. Om en make eller sambo ensam har adopterat den andra makens eller sambons barn, ska adoptivbarnet dock anses som parets gemensamma barn. Detta gäller också om adoptionen har avsett en tidigare makes eller sambos barn.

9.1.3. Vårdnad, boende och umgänge

Frågor om vårdnad, boende och umgänge regleras i forældreansvarsloven4. Barnets bästa ska sättas främst vid alla avgöranden enligt lagen. I lagen talas om ”forældremyndighed” (föräldramyndighet), vilket innehållsmässigt svarar mot det svenska begreppet vårdnad. För enkelhets skull används därför uttrycket vårdnad i den fortsatta framställningen.

Som huvudregel är den som är dömd för vissa särskilt angivna brott, bland annat sexualbrott och allvarlig våldsbrottslighet, utesluten som vårdnadshavare eller boendeförälder och från att ha umgänge eller annan kontakt med barnet.

Vårdnad och boende

Vårdnaden om ett barn består till dess att barnet fyller 18 år, om inte den underårige dessförinnan ingår äktenskap. Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om de är gifta med varandra. Föräldrarna får även gemensam vårdnad om de senare ingår äkten-

4 Lov nr 499 af 06/06/2007.

skap med varandra. Är makarna separerade vid barnets födelse blir modern ensam vårdnadshavare. Detta gäller dock inte om den som hon har separerat från ska anses som barnets far eller medmor till följd av bekräftelse eller avgörande, eller om föräldrarna lämnat en omsorgs- och ansvarsförklaring. Vårdnaden blir även gemensam om föräldrarna har varit gifta med varandra inom de närmaste tio månaderna före barnets födelse.

Föräldrar som inte är gifta med varandra – och inte heller har varit det inom den ovan angivna tidsperioden före barnets födelse – får gemensam vårdnad om de har lämnat en omsorgs- och ansvarsförklaring eller avtalat om gemensam vårdnad. Ett sådant avtal är giltigt om det har anmälts till Familjerättshuset5. Om ett mål om vårdnad pågår i domstol kan avtalet i stället anmälas till domstolen. Det är inte möjligt att ingå avtal om vårdnad före barnets födelse och avtalet får inte heller vara tidsbegränsat eller på annat sätt villkorat. Föräldrarna får också gemensam vårdnad om faderskapet eller medmorskapet följer av bekräftelse eller avgörande och föräldrarna är, eller inom de närmaste tio månaderna före barnets födelse har varit, folkbokförda på samma adress.

I andra fall där föräldrarna inte är gifta med varandra blir modern ensam vårdnadshavare.

Gemensam vårdnad kvarstår efter äktenskapsskillnad eller separation mellan föräldrarna. Föräldrarna kan i en sådan situation, när de inte lever tillsammans, avtala om att en av dem ska ha ensam vårdnad. Ett sådant avtal blir giltigt under samma förutsättningar som ett avtal om gemensam vårdnad. Om föräldrarna är oense om vårdnaden kan i stället domstolen avgöra om den gemensamma vårdnaden ska bestå eller om en av föräldrarna ska ha ensam vårdnad. Den gemensamma vårdnaden kan bland annat upplösas om det finns skäl att anta att föräldrarna inte kan samarbeta om barnets angelägenheter på det sätt som krävs med hänsyn till barnets bästa.

På talan av en förälder som inte har del i vårdnaden kan det bestämmas att vårdnaden ska vara gemensam eller att den ska flyttas

5 Familjerättshuset är den myndighet som först handlägger ett mål om vårdnad, boende eller umgänge. Något förenklat gäller följande för myndighetens handläggning. Om parterna har träffat en överenskommelse på egen hand kan Familjerättshuset i vissa fall registrera den. I andra fall verkar myndigheten för att parterna ska nå en samförståndslösning. I vissa enklare mål fattar Familjerättshuset beslut om föräldrarna inte kan komma överens. Beslutet kan överklagas till domstol (familieretten). Familjerättshuset fattar dock inte slutliga beslut om vårdnad eller boende. Detsamma gäller andra mål som innefattar komplicerade frågor. I sådana fall överlämnas i stället målet till domstol för fortsatt handläggning där.

över till den föräldern. Föräldrarna kan även avtala om att flytta vårdnaden från den ena föräldern till den andra.

Om föräldrarna har gemensam vårdnad och är oense om hos vem av dem barnet ska bo, kan ett beslut fattas i den frågan. Föräldrar som har gemensam vårdnad kan även ingå avtal om att barnet ska bo växelvis hos dem (”delt bopæl”).

Det är även möjligt att ingå avtal som innebär att vårdnaden om ett barn flyttas över till andra än barnets föräldrar. Ett sådant avtal måste godkännas av Familjerättshuset eller familjerätten. Utöver de förutsättningar som gäller för andra avtal om vårdnad finns i den här situationen också ett förbud mot vederlag. Makar och sambor kan tillsammans överta vårdnaden om ett barn. Det innebär bland annat att barnets ena förälder kan bli vårdnadshavare tillsammans med sin make eller sambo, dvs. med en bonusförälder till barnet.6 En förälder som inte har del i vårdnaden ska få tillfälle att yttra sig innan det prövas om ett avtal om vårdnaden ska godkännas. Den föräldern har även rätt att överklaga ett beslut att godkänna avtalet.

En vårdnadshavare som inte är förälder kan ingå avtal om gemensam vårdnad med en av barnets föräldrar. Ett sådant avtal kan exempelvis bli aktuellt om den förälder som haft vårdnaden om barnet har avlidit och dennes make eller sambo i samband med dödsfallet har fått ensam vårdnad om barnet. Vårdnadshavaren och barnets efterlevande förälder kan i den situationen avtala om gemensam vårdnad trots att de varken är gifta eller sambor med varandra. Ett barn kan aldrig ha fler än två vårdnadshavare.

Om föräldrarna har gemensam vårdnad och en av dem dör, får den efterlevande föräldern ensam vårdnad. Om barnet vid tiden för dödsfallet inte var bosatt hos den efterlevande föräldern kan även andra personer ansöka om vårdnaden, om det sker i samband med dödsfallet. Om den avlidna föräldern hade ensam vårdnad fattas ett beslut om vem som fortsättningsvis ska vara vårdnadshavare. En ansökan om vårdnaden kan ges in av såväl den efterlevande föräldern som andra personer. Om en förälder har orsakat den andra förälderns död gäller särskilda regler.

Vid gemensam vårdnad fattar vårdnadshavarna tillsammans alla väsentliga beslut om barnets personliga förhållanden. Samtidigt kan den förälder som barnet bor hos på egen hand fatta flera viktiga beslut

6 I sammanhanget kan det tilläggas att det inte följer någon underhållsskyldighet med ansvaret som vårdnadshavare.

om barnets vardag, bland annat var i landet man ska bo. Om föräldrarna har avtalat om växelvist boende krävs enighet också i sådana frågor. För utlandsresor gäller särskilda regler.

Umgänge

Barnet har rätt till umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. En sådan förälder har rätt att föra talan om umgänge. Boendeföräldern kan i stället anmoda Familjerättshuset att kalla den andra föräldern till möte om umgänget, om det inte alls eller endast i mindre omfattning förekommer umgänge mellan barnet och den andra föräldern. I särskilda fall kan det bestämmas att kontakt ska ske på annat sätt än genom fysiskt umgänge, t.ex. via telefon, brev eller e-post.

Om en förälder eller båda föräldrarna är avlidna, eller om en förälder är okänd, kan det efter ansökan förordnas om umgänge mellan ett barn och en nära anhörig som barnet har anknytning till. Ett beslut om umgänge med en sådan närstående person kan även bli aktuellt om barnet inte har något umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med eller om sådant umgänge endast förekommer i mycket begränsad omfattning. För adopterade barn finns särskilda regler om rätt till umgänge med biologiska släktingar.

Social- och äldreministeriet har gett ut vägledande anvisningar om tillämpningen av reglerna i forældreansvarsloven.7 Av dessa framgår att bland annat far- och morföräldrar, äldre syskon, halvsyskon och föräldrarnas syskon hör till den krets av nära anhöriga som kan ansöka om umgänge med barnet. Talerätten är emellertid inte på något sätt begränsad till personer som har ett genetiskt släktskap med barnet. Tvärtom är det barnets sociala relation till sökanden som avgör om personen i fråga kan betraktas som en nära anhörig. Om barnet har en nära relation med exempelvis en tidigare bonusförälder, familjehemsförälder eller ett bonussyskon kan det fastställas att barnet har rätt till umgänge med den personen. I anvisningarna nämns även andra sociala föräldrar, t.ex. en kvinna som är gift med modern till ett barn som har tillkommit genom assisterad befruktning med en anonym spermiedonator, men som inte har hunnit bli rättslig förälder genom adoption när paret senare separerar. Även föräldrarna till en social förälder ingår i den närståendekrets som barnet kan ha rätt till umgänge med.

7 VEJ nr 10064 af 20/12/2020.

En förutsättning för umgänge är alltid att det finns en nära anknytning som det är till barnets bästa att bevara. Det behöver dock inte nödvändigtvis betyda att sökanden och barnet haft kontakt under en längre tid.

I de fall umgängesföräldern är i livet men inte har kontakt med barnet är orsaken till den bristande kontakten av stor betydelse. Umgänge med en nära anhörig kan t.ex. vara aktuellt om umgängesföräldern avtjänar ett fängelsestraff eller uppehåller sig utomlands. Om förälderns egen talan om umgänge har lämnats utan bifall med hänvisning till att barnet inte bör ha någon kontakt med föräldern kan det i vissa fall vara omöjligt att fastställa ett umgänge med andra närstående till den föräldern. Det kan i vart fall innebära att ett beslut om umgänge måste förenas med ett villkor om att föräldern i fråga inte får närvara vid umgänget. Vid bedömningen av om det är till barnets bästa att ha umgänge med en nära anhörig ska det även beaktas bland annat hur umgänget inverkar på barnets behov av stabilitet, vad föräldrarna och barnet har för inställning till umgänget och hur länge det har varit uppehåll i kontakten mellan barnet och umgängesföräldern.

Ett fastställt umgänge mellan barnet och en nära anhörig upphör inte om barnet återupptar umgänge med umgängesföräldern. Däremot kan boendeföräldern i en sådan situation ansöka om ändring av umgänget.

När det gäller utformningen av umgänget med en nära anhörig ska det göras en avvägning mellan barnets intresse av att bevara kontakten med den anhörige och barnets behov av en stabil och sammanhållen vardag. Det krävs i det avseendet särskilda överväganden om barnet har rätt till umgänge med flera personer. Hur omfattande ett umgänge med en anhörig ska vara bedöms alltid med utgångspunkt i vad som är bäst för barnet i det enskilda fallet. Enligt anvisningarna kan det ofta antas att umgänget bör vara mer begränsat än det umgänge som vanligen bestäms mellan barn och förälder. Som exempel anges att umgänget kan bestämmas till en dag eller en helg per månad. När en förälder är avliden eller okänd och frågan om umgänge gäller en social förälder kan det däremot vara till barnets bästa att omfattningen får motsvara det som i allmänhet gäller för ett förälder-barnumgänge. Den sociala föräldern kan ha varit barnets primära omsorgsperson eller på annat sätt ha en sådan anknytning och relation till barnet att det är att likställa med ett föräldraskap.

Rätt till information

En förälder som inte har del i vårdnaden har rätt att få information om barnet från bland annat skolor och sjukhus. Föräldern har även rätt att få tillgång till handlingar som rör barnets förhållanden och som förvaras hos skolor och barninstitutioner. Skyddad information om den andra föräldern får inte lämnas ut. Det finns inte heller någon skyldighet att lämna upplysningar eller att tillhandahålla dokument om det kan antas vara till skada för barnet. På talan av vårdnadshavaren eller någon av de institutioner som är skyldiga att dela information, kan det i särskilda fall beslutas att en förälder inte ska ha rätt att ta del av information om barnet.

9.2. Finland

9.2.1. Föräldraskap

I Finland finns det två typer av rättsliga föräldrar: far och mor. Det finns inte några särskilda regler om föräldraskap för situationen att en eller båda av föräldrarna har ändrat könstillhörighet, utan de befintliga reglerna tillämpas direkt eller analogt. Detta innebär bland annat att en man som föder ett barn anses vara barnets mor.

Faderskap

Regler om vem som är far till ett barn finns i faderskapslagen8.9 När ett barn har fötts under äktenskapet är maken far till barnet (faderskapspresumtionen). Om äktenskapet har upplösts på grund av makens död före barnets födelse, är maken far till barnet förutsatt att barnet har fötts vid en sådan tidpunkt att det kan ha tillkommit före makens död. Om modern har ingått ett nytt äktenskap före barnets födelse, anses i stället den nya maken vara far till barnet.

Om faderskapet inte kan konstateras i enlighet med faderskapspresumtionen ska faderskapet fastställas, antingen genom beslut av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller domstols-

8 Faderskapslagen (11/2015). 9 Regeringen lämnade i september 2021 en proposition till riksdagen med förslag till föräldraskapslag och till vissa lagar som har samband med den. Propositionens huvudsakliga syfte är att göra en teknisk sammanslagning av moderskapslagen och faderskapslagen (RP 132/2021 rd). Den nya lagen och lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2023.

beslut. Faderskap får fastställas genom beslut av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, bland annat när mannen har erkänt faderskapet och det inte finns anledning att misstänka att mannen inte är far till barnet. Far till barnet är den som har avlat barnet eller den vars spermier på något annat sätt har använts för befruktning av barnets mor och barnet har fötts till följd av detta.

Faderskapslagen innehåller också särskilda regler om fastställande av faderskap på grund av samtycke till assisterad befruktning. Om barnets mor har fått assisterad befruktning enligt lagen om assisterad befruktning10 och barnet har fötts till följd av den assisterade befruktningen, är barnets far den man som, i samråd med modern, har gett sitt samtycke till behandlingen. Om en kvinna har fått behandlingen ensam, är barnets far den man vars spermier har använts vid behandlingen, om han före behandlingen eller i samråd med modern efter behandlingen har gett sitt samtycke till att han fastställs vara far till barnet.

Innan faderskapet fastställs av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller domstol görs det alltid en faderskapsutredning, dvs. även när faderskapet har erkänts. Utredningen genomförs av en barntillsynsman. Faderskapet kan erkännas under graviditeten eller efter barnets födelse.

Moderskap

Regler om vem som är mor till ett barn finns i moderskapslagen11. Av lagen framgår att den som har fött ett barn är mor till barnet.

Moderskapslagen innehåller också regler om moderskap för en kvinna som inte har fött barnet. Om den som har fött ett barn har genomfört en assisterad befruktning enligt lagen om assisterad befruktning och barnet har fötts till följd av den assisterade befruktningen, kan den kvinna som, i samråd med den som har fött barnet, har gett sitt samtycke till behandlingen fastställas vara mor till barnet jämsides med den som har fött barnet.

Moderskap för en kvinna som inte har fött barnet kan inte fastställas om faderskap till barnet har konstaterats eller fastställts eller kan konstateras eller fastställas i enlighet med faderskapslagen.

Moderskap för en kvinna som inte har fött barnet fastställs genom beslut av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata eller

10 Lagen om assisterad befruktning (1237/2006). 11 Moderskapslagen (253/2018).

domstolsbeslut. Det finns således inte någon presumtion för moderskap motsvarande faderskapspresumtionen. Moderskap kan fastställas av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata när moderskapet har erkänts och det kan anses vara klarlagt att kvinnan som erkänt moderskapet är barnets mor. Förfarandet för fastställande av moderskap motsvarar i övrigt i huvudsak det som finns för fastställande av faderskap.

Moderskapslagen innehåller inte några regler om fastställande eller hävande av moderskap för den kvinna som har fött barnet.

Hävande av faderskap

Faderskapslagen innehåller även regler om hävande av faderskap. Ett faderskap ska hävas om det med hjälp av en rättsgenetisk faderskapsundersökning eller annars har klarlagts att mannen inte är barnets genetiska far eller, om modern har genomgått en assisterad befruktning, mannen inte har samtyckt till behandlingen eller barnet inte tillkommit till följd av behandlingen.

Det finns särskilda regler för hävande av faderskap genom beslut av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata. Ett presumerat faderskap ska hävas om en annan man har erkänt faderskapet till barnet och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata har fastställt faderskapet på grundval av erkännandet. Det finns också en möjlighet för modern och den äkta mannen att gemensamt ansöka till Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata om att häva ett presumerat faderskap när det finns en rättsgenetisk undersökning som utesluter mannen som far. En sådan ansökan måste göras inom ett år från barnets födelse.

Ett presumerat eller erkänt faderskap kan också hävas genom domstolsbeslut. Talan om hävande av faderskap får väckas av barnet, modern eller den rättsliga fadern. Det finns dock vissa begränsningar i talerätten. Den rättsliga fadern har inte rätt att väcka talan om han, sedan han fått veta att någon annan man har haft samlag med modern eller någon annan mans spermier har använts för befruktning av modern under den tid då barnet har tillkommit, efter barnets födelse skriftligen meddelat att barnet är hans. Modern har inte rätt att väcka talan om hon skriftligen har godkänt meddelandet. Vidare kan talan inte väckas om barnet har avlidit.

Det finns även vissa möjligheter för en man som anser sig vara far till barnet i stället för den man som har presumerats vara barnets far att väcka talan om hävande av den äkta mannens faderskap. En sådan talan får bara väckas om modern och den äkta mannen levde åtskilda vid tiden för barnets födelse. Mannen som anser sig vara far måste också ha sammanbott med modern vid barnets födelse och deltagit i vården av barnet eller på annat sätt skapat ett förhållande jämförbart med ett familjeförhållande till barnet. Vidare krävs att domstolen bedömer att det är förenligt med barnets bästa att talan väcks.

Om barnet har fyllt 15 år får barnets rätt att väcka talan endast utövas av barnet självt. Om barnet är yngre än 15 år eller om barnet inte kan förstå sakens betydelse på grund av psykisk störning, utvecklingsstörning eller någon motsvarande orsak, kan det förordnas en intressebevakare för att utöva barnets talerätt. Det krävs dock att det med hänsyn till barnets bästa finns synnerligen vägande skäl för ett sådant förordnande.

Modern, den man som presumerats vara far och den man som anser sig vara far i stället för den presumerade fadern ska väcka talan inom två år från barnets födelse. Om faderskapet har fastställts på grundval av en mans erkännande av faderskapet, ska denne man och modern väcka talan inom två år från det att faderskapet fastställdes. Om det har funnits laga förfall eller något annat synnerligen vägande skäl till att talan inte väckts tidigare, kan dock en talan prövas även efter tidsfristens utgång. Talan ska väckas omedelbart när det inte längre finns skäl för att avstå från att väcka talan. Barnets rätt att väcka talan är inte tidsbegränsad.

Om den rättsliga fadern har avlidit utan att förlora sin talerätt har dels hans efterlevande make, dels hans närmaste arvinge vid sidan av eller efter barnet rätt att väcka talan inom ett år från dödsfallet. Om den avlidne skulle haft längre tid att väcka talan till sitt förfogande, är det dock den längre tidsfristen som gäller.

Om faderskapet har blivit fastställt genom dom, krävs det att resning beviljas för att frågan ska kunna tas upp på nytt.

Hävande av moderskap

I moderskapslagen finns det också regler om hävande av moderskap för en kvinna som inte har fött barnet. Ett moderskap ska hävas om det har klarlagts att den som har fastställts vara mor till barnet inte

samtyckt till den assisterade befruktningen eller barnet inte tillkommit till följd av behandlingen.

Talan om hävande av moderskap får väckas av barnet, den mor som har fött barnet eller den vars moderskap har fastställts. Det finns dock vissa begränsningar i talerätten. Den som har erkänt sitt moderskap har inte rätt att väcka talan om hon, sedan hon har fått kännedom om omständigheter som ger henne anledning att misstänka att barnet inte har tillkommit genom den behandling som hon samtyckt till, efter barnets födelse skriftligen meddelat att barnet är hennes. Den mor som har fött barnet har inte rätt att väcka talan om hon skriftligen har godkänt meddelandet. Vidare kan talan inte väckas om barnet har avlidit.

När det gäller utövandet av barnets rätt att väcka talan finns det motsvarande begränsningar som gäller för en talan om hävande av faderskap. Detta innebär att det i regel endast är barnet självt som får utöva sin rätt att väcka talan om barnet har fyllt 15 år.

Den mor som har fött barnet och den vars moderskap har fastställts ska väcka talan om hävande av moderskapet inom två år från det att moderskapet fastställdes. Om det har funnits laga förfall eller något annat synnerligen vägande skäl till att talan inte väckts tidigare, kan dock en talan prövas även efter tidsfristens utgång. Talan ska väckas omedelbart när det inte längre finns skäl för att avstå från att väcka talan. Barnets rätt att väcka talan är inte tidsbegränsad.

Om den fastställda modern har avlidit utan att förlora sin talerätt har hennes efterlevande make och arvingar rätt att väcka talan i motsvarande utsträckning som gäller för hävande av faderskap.

9.2.2. Adoption

Regler om adoption finns i adoptionslagen12. En adoption kan avse både ett barn och en vuxen person och syftar till att fastställa ett förälder-barnförhållande mellan adoptivföräldern och adoptivbarnet.

En adoption av ett underårigt barn får beviljas om adoptionen är till barnets bästa och det har utretts att barnet kommer att få en god vård och uppfostran. En adoption av en vuxen person får beviljas om det har utretts att adoptivbarnet som minderårig vårdats och uppfostrats av adoptivföräldern eller att det annars, när adoptivbarnet var underårig, uppstod en fast relation mellan honom eller henne och

12 Adoptionslagen (22/2012).

adoptivföräldern som är jämförbar med ett förälder-barnförhållande.

Den som vill adoptera ska som huvudregel ha fyllt 25 år. Även den som har fyllt 18 år kan i vissa fall få adoptera, bland annat om adoptionen avser en makes barn. Om den som ska adopteras är underårig, får den som vill adoptera inte vara äldre än 50 år. Åldersskillnaden mellan adoptivbarnet och adoptivföräldern måste också vara minst 18 år och högst 45 år.

Det är bara makar som får adoptera gemensamt. Någon möjlighet för sambor att adoptera gemensamt finns alltså inte. Däremot kan en sambo ensam adoptera ett underårigt barn om den andra sambon samtycker till det.

Makar får som huvudregel inte adoptera ett underårigt barn annat än gemensamt. En make får dock ensam adoptera sin makes barn (styvbarnsadoption). Detta gäller också om äktenskapet har upplösts genom den andra makens död. En make får också ensam adoptera sitt eget barn som tidigare lämnats för adoption. Vidare får en make adoptera ensam om den andra maken på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning inte kan uttrycka sin vilja på ett giltigt sätt eller om den andra maken vistas på okänd ort.

En make får alltid adoptera ett vuxet adoptivbarn ensam. I förarbetena nämns som exempel på en situation där detta skulle kunna bli aktuellt att en familjehemsförälder vill adoptera ett vuxet barn som varit placerat i familjehem hos honom eller henne och familjehemsföräldern, när adoptionsärendet blir aktuellt, är gift med en person som inte har ett förälder-barnförhållande till barnet.13

Vid adoption av ett underårigt barn ska barnets önskemål och åsikter beaktas i enlighet med barnets ålder och utvecklingsnivå. Om adoptivbarnet har fyllt 12 år, krävs i regel hans eller hennes samtycke till adoptionen. Om adoptivbarnet är yngre än 12 år får en adoption inte beviljas mot barnets vilja om adoptivbarnet är så utvecklat att avseende kan fästas vid hans eller hennes vilja. Ett underårigt barn får som huvudregel inte heller adopteras utan samtycke från barnets föräldrar.

En adoption får inte beviljas om någon har gett eller utlovat ersättning med anledning av adoptionen eller om någon annan än adoptionssökanden har betalat eller förbundit sig att betala ersättning för barnets underhåll med anledning av adoptionen.

Genom adoptionen betraktas adoptivbarnet i rättsligt hänseende som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina tidigare för-

13 RP 47/2011 rd s. 47.

äldrar. Om en make ensam har adopterat den andra makens barn, ska den adopterade dock anses som parets gemensamma barn. Detta gäller också om adoptionen har genomförts efter det att äktenskapet har upplösts genom den andra makens död.

9.2.3. Vårdnad, boende och umgänge

Bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge finns i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt14. Vårdnadsansvaret har i allt väsentligt samma innebörd som i den svenska lagstiftningen. Barnets bästa ska sättas främst vid alla avgöranden enligt lagen.

Vårdnad och boende

Vårdnaden om ett barn består till dess barnet fyller 18 år. Vårdnadshavare är barnets föräldrar eller de som har anförtrotts vårdnaden om barnet.

Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om de är gifta med varandra. Om föräldrarna inte är gifta med varandra när barnet föds blir modern som har fött barnet ensam vårdnadshavare. Om den ena föräldern är ensam vårdnadshavare blir också den andra föräldern vårdnadshavare om föräldrarna ingår äktenskap med varandra. En man eller en kvinna (den kvinna som inte är gravid med barnet) som före barnets födelse har erkänt faderskapet respektive moderskapet till ett barn, blir vårdnadshavare när föräldraskapet har fastställts.

Föräldrarna kan avtala om att vårdnaden om barnet ska vara gemensam eller att en av dem ska ha ensam vårdnad. Om föräldrarna inte bor tillsammans kan de ingå avtal om att barnet ska bo hos den ena föräldern eller växelvis hos vardera föräldern.

Det är också möjligt för föräldrarna att avtala med någon annan om att den personen ska anförtros vårdnaden om barnet vid sidan av föräldrarna eller den ena föräldern (extra vårdnadshavare15).16 Båda för-

14 Lag (1983/361) angående vårdnad om barn och umgängesrätt. 15 Det kan i sammanhanget även anmärkas att förekomsten av en extra vårdnadshavare inte påverkar föräldrarnas underhållsskyldighet mot barnet. Det följer inte heller någon underhållsskyldighet med uppdraget som extra vårdnadshavare (se vidare RP 88/2018 rd s. 43). 16 Möjligheten att ingå avtal om vårdnaden med en tredje person, en extra vårdnadshavare, har funnits sedan december 2019. Tidigare var det bara möjligt att åstadkomma ett sådant arrangemang genom beslut av domstol. Den ordningen infördes redan 1983.

äldrarna måste samtycka till ett sådant avtal, oavsett om vårdnaden är gemensam eller om en förälder är ensam vårdnadshavare. Genom avtalet kan det även bestämmas att barnet ska bo hos den extra vårdnadshavaren eller bo växelvis hos å ena sidan föräldrarna eller den ena föräldern och å andra sidan den extra vårdnadshavaren. Barnet kan inte bo växelvis i mer än två hem. Reglerna gäller på motsvarande sätt om barnet bara har en förälder. Om barnet har två eller fler vårdnadshavare kan de besluta om den inbördes fördelningen av uppgifterna.17

Ett avtal om vårdnad eller boende ska vara skriftligt och fastställt av socialnämnden. När nämnden prövar om avtalet kan fastställas ska den beakta barnets bästa. Det finns särskilda regler som ska säkerställa att barnets åsikter och önskemål blir klarlagda. Barnatillsyningsmannen eller den som har förordnats att bereda fastställelsen av avtalet ska personligen samtala med barnet, om barnet samtycker till det och ett samtal behövs för att utreda barnets önskemål och åsikter. För att avtalet ska fastställas måste åtminstone en av barnets föräldrar vara vårdnadshavare. I vissa fall kan det också krävas samtycke från andra personer, bland annat från en extra vårdnadshavare om en sådan finns eller från en närstående med umgängesrätt om avtalet kan inverka på hur den rättigheten tillgodoses. Ett fastställt avtal är verkställbart på samma sätt som en dom som har fått laga kraft.

Enligt förarbetena kan det exempelvis vara till barnets bästa att fastställa ett avtal som innebär att vårdnaden delas med ytterligare en person om stödet från en extra vårdnadshavare innebär att ett omhändertagande av barnet kan undvikas.18 Ett behov av stöd för att klara uppgiften som vårdnadshavare är dock inte någon nödvändig förutsättning för att en extra vårdnadshavare ska utses. När domstolar har prövat motsvarande fråga har det exempelvis förekommit att sociala föräldrar utsetts till extra vårdnadshavare.

Om avtalet innebär att fler än två personer ska ha vårdnaden om ett barn måste det finnas en god samarbetsförmåga. Barnet får inte ta skada av att det är fler personer som är med och fattar beslut om barnets angelägenheter.19

Bestämmelserna om fastställande av avtal innebär att det inte är möjligt för föräldrarna att genom ett nytt avtal återta t.ex. ett uppdrag för någon att vara extra vårdnadshavare, om den personen inte

17 Före den 1 december 2019 kunde s.k. arbetsfördelningsförordnanden endast utfärdas av domstol. Se nedan angående hur ett sådant förordnade, eller numera även ett avtal, kan användas. 18 RP 88/2018 rd s. 43. 19 RP 88/2018 rd s. 43.

samtycker till det. Vid oenighet i en sådan situation får saken i stället prövas av domstol.

Domstolens befogenhet att fatta beslut i frågor om vårdnad och boende motsvarar det som kan åstadkommas genom avtal när parterna är överens med varandra. Vid bedömningen av om vårdnaden ska anförtros båda föräldrarna gemensamt eller en av dem, ska särskilt avseende fästas vid föräldrarnas förmåga att sätta barnets behov framför sina inbördes konflikter.

Domstolen kan inte bara besluta att en extra vårdnadshavare ska utöva vårdnaden vid sidan av föräldrarna eller den ena föräldern, utan även förordna att vårdnaden om barnet ska anförtros en eller flera personer i stället för en förälder eller båda föräldrarna. Förutom att den eller de personer som utses till vårdnadshavare måste samtycka till uppdraget krävs att det med hänsyn till barnets bästa finns synnerliga skäl för åtgärden.

En talan om vårdnad får föras av föräldrarna gemensamt, den ena föräldern, barnets vårdnadshavare eller av socialnämnden. Den som vill bli vårdnadshavare men själv inte är förälder har alltså inte någon egen talerätt. En släkting eller någon annan som står barnet nära kan dock väcka talan om barnet saknar vårdnadshavare till följd av att den eller de personer som varit vårdnadshavare har avlidit. Den som är förordnad som extra vårdnadshavare kan begära att bli entledigad från uppdraget.

Vårdnadshavarna ansvarar tillsammans för de uppgifter som hör till vårdnaden och fattar som huvudregel gemensamma beslut om barnets personliga angelägenheter. En vårdnadshavare som till följd av resa, sjukdom eller annan orsak inte kan delta i ett beslut behöver inte lämna sitt samtycke om dröjsmål med beslutet skulle medföra olägenheter. Det gäller dock inte beslut som har avsevärd betydelse för barnets framtid, såvida inte barnets bästa uppenbarligen kräver annat.

Om barnet har två vårdnadshavare eller fler kan domstolen vid behov besluta om uppgiftsfördelningen mellan vårdnadshavarna. Genom sådana s.k. arbetsfördelningsförordnanden kan domstolen ”skräddarsy” sitt beslut om vårdnad utifrån barnets behov. Vårdnaden kan fördelas i gemensamma eller skilda ansvarsområden. I förordnandet preciseras de frågor som vårdnadshavarna kan avgöra var för sig respektive de ställningstaganden som kräver enighet. Domstolen kan dock inte fatta materiella beslut. De viktigaste frågorna som i praktiken blir föremål för beslut om uppgiftsfördelning gäller skola, förskoleverksamhet,

hälso- och sjukvård, religion och namn. I praxis finns det flera exempel på konstruktioner som tillkommit genom sådana beslut och som innebär en begränsning av den gemensamma vårdnadens räckvidd. Ett typfall är om vårdnadshavarna har en god samarbetsförmåga generellt sett, men ändå inte kan komma överens i någon eller några särskilda frågor. I ett sådant fall kan en vårdnadshavare få rätt att ensam fatta beslut i den eller de frågor som är tvistiga, samtidigt som gemensamt beslutsfattande även fortsättningsvis gäller för övriga frågor. Ett annat typfall är om vårdnadshavarna tvärtom har en konfliktfylld relation och det kan möjliggöra en samförståndslösning om en vårdnadshavare kan behålla åtminstone någon eller några av de rättigheter som ingår i vårdnaden. I den situationen kan det beslutas om en uppgiftsfördelning som innebär att en vårdnadshavare som huvudregel får ensam beslutanderätt och att samtycke från samtliga vårdnadshavare endast krävs i vissa särskilt angivna frågor. Ett annat exempel från den praktiska tillämpningen är förordnanden som innebär att boendeföräldern får ensam rätt att bestämma om bostadsort samtidigt som kravet på enighet kvarstår i alla andra frågor.20

En svårighet har ansetts vara att det av folkbokföringen inte framgår annat än att vårdnaden är gemensam, även om uppgiftsfördelningen skulle innebära att en vårdnadshavare har betydande möjligheter att fatta beslut på egen hand. Vårdnadshavaren som vill fatta ett beslut ensam kan därför vara tvungen att visa upp domen varje gång han eller hon vill använda sig av rättigheten.21

Umgänge

Föräldrarna har ett gemensamt ansvar att tillgodose barnets behov av umgänge med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Umgängesrätten innefattar att barnet tidvis får vistas hos den föräldern, träffa föräldern någon annanstans eller hålla kontakt med föräldern på annat sätt.

20 Jfr Nordiska Ministerrådet (2005). Nordisk seminar om barnerett. Tema: Lovgivning om far-

skap, foreldreansvar, samvær og økonomi. Likheter og ulikheter, muligheten for og nytte av lovharmonisering. TemaNord 2005:581. Kommentar av Kirsti Kurki-Suonio, s. 32–35, Danielsen,

Svend (2003). Nordisk børneret II. Forældreansvar – Et sammenlignende studie af dansk, finsk,

islandsk, norsk og svensk ret med drøftelser af harmoniseringsmuligheder og reformbehov, s. 113

och 114 samt RP 88/2018 rd s. 44. 21 Nordiska Ministerrådet (2005). Nordisk seminar om barnerett. Tema: Lovgivning om farskap,

foreldreansvar, samvær og økonomi. Likheter og ulikheter, muligheten for og nytte av lovharmonisering. TemaNord 2005:581. Kommentar av Kirsti Kurki-Suonio, s. 32–35.

Föräldrarna kan ingå avtal om umgänge. Även ett avtal om umgänge kräver skriftlig form och ska vara fastställt av socialnämnden för att vara giltigt. Ett fastställt avtal gäller som en dom som har fått laga kraft. Om föräldrarna inte är eniga kan domstolen fatta beslut om umgänge.

Om barnet endast har en förälder kan föräldern ingå avtal om umgänge med en person som vid sidan av föräldern är barnets vårdnadshavare.

Sedan den 1 december 2019 kan domstolen fastställa att barnet har rätt till umgänge med någon annan än en förälder. Domstolen kan bestämma att barnet ska ha rätt att träffa en person som står barnet särskilt nära och med vilken barnet har ett etablerat förhållande som kan jämställas med förhållandet mellan ett barn och en förälder. Vid beslut om sådant umgänge gäller i övrigt samma regler som för umgänge mellan barn och föräldrar.

Ett viktigt skäl till att det infördes en rätt till umgänge med andra än föräldrar var att en sådan reform ansågs nödvändig för att uppnå överensstämmelse mellan den finska lagstiftningen och rätten till skydd för familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen. Enligt förarbetena ska Europadomstolens praxis beaktas vid tillämpningen av den nya bestämmelsen om umgänge. Umgängesrätten är avsedd att omfatta en snäv krets av personer. Det måste vara fråga om ett förhållande som de facto kan jämföras med ett föräldraskap. För att umgänge ska vara aktuellt krävs därför en långvarig och nära kontakt mellan barnet och personen i fråga. Vanligen förutsätter det att personen tidigare har bott i samma hushåll som barnet och dagligen deltagit i barnets vård och uppfostran. Ett sådant förhållande kan t.ex. uppstå med en far- eller morförälder som har bott i samma hushåll eller med en tidigare familjehems- eller bonusförälder. Enbart släktskap är inte tillräckligt för att en rätt till umgänge ska vara aktuell. Detsamma gäller den som exempelvis har ombesörjt hämtning från daghem och skola.22

Var och en som anser sig stå barnet särskilt nära kan väcka talan om umgänge. Att sökanden själv uppger att han eller hon står i ett sådant förhållande till barnet är tillräckligt för att domstolen ska ta upp ansökan till prövning. Det förutsätts dock att sökanden i sin ansökan till domstolen lämnar en motivering till påståendet att det finns en sådan nära relation till barnet att umgänge ska fastställas.23

22 RP 88/2018 rd s. 20 och 53–55. 23 RP 88/2018 rd s. 59.

Rätt till information

Föräldrarna kan avtala om att en förälder som inte är vårdnadshavare ska ha samma rätt som en vårdnadshavare att ta del av sekretessbelagda uppgifter om barnet hos myndigheter och privata tjänsteproducenter. Föräldrarna kan också ingå ett sådant avtal med någon annan person. Avtalet kan antingen avse alla frågor eller de specifika frågor som anges i avtalet. Även ett avtal som innebär en rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter ska vara skriftligt och fastställt av socialnämnden. Avtalet kan fastställas om det är till barnets bästa. Därutöver krävs bland annat samtycke från den som redan har en rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter, om avtalet innebär ett ingrepp i den personens rätt. Den som har en fastställd rätt att ta del av sekretessbelagda uppgifter har rätt att föra talan om ändring i den rättigheten.

Ett exempel på en situation när det kan vara motiverat att avtala med någon annan än en förälder om att den personen ska få tillgång till uppgifter om barnet är när föräldrarna är i behov av särskilt stöd för att klara barnets omsorg och fostran, t.ex. från barnets far- eller morföräldrar. Ett avtal kan i det läget underlätta för far- eller morföräldrarna att följa barnets mående och vid behov erbjuda hjälp till familjen. Men ett avtal om rätt till information kan även vara aktuellt i andra situationer. Det behöver inte vara så att föräldrarna på något sätt brister i sitt föräldraskap.24

Domstolen har motsvarande möjligheter att fatta beslut om rätten att ta del av sekretessbelagda uppgifter om ett barn. Domstolen kan ge den rätten till en förälder som inte är vårdnadshavare, men även till någon annan person som samtycker till att inneha en sådan rättighet.

9.3. Island

9.3.1. Föräldraskap

På Island finns det tre typer av rättsliga föräldrar: mor, far och förälder. Det sistnämnda uttrycket avser den kvinna i en samkönad relation som inte har fött barnet. Regler om vem som är förälder till ett barn finns i barnalög25. Barnalög innehåller särskilda regler om föräldra-

24 Jfr RP 88/2018 rd s. 43. 25 Barnalög (76/2003).

skap när en eller båda av föräldrarna har ändrat könstillhörighet. Enligt reglerna ska en man alltid anses som far till barnet och en kvinna som mor, vilket bland annat innebär att en man som föder ett barn blir barnets far. Vidare finns det en möjlighet för icke-binära personer att anses som förälder till barnet.

Moderskap

Rättslig status som mor följer som huvudregel av mater est-principen, dvs. den oskrivna regeln om att det är den kvinna som har fött barnet som är barnets mor. Liksom i Danmark och Sverige finns det dock en lagfäst regel om moderskap vid assisterad befruktning. Enligt barnalög ska den kvinna som föder ett barn som har tillkommit genom assisterad befruktning anses vara barnets mor.

Barnalög innehåller inte några regler om fastställande eller hävande av moderskap.

Faderskap

Den man som modern är gift med anses vara barnets far om barnet föds under äktenskapet (faderskapspresumtionen). Detsamma gäller om barnet föds så kort tid efter upplösningen av äktenskapet att barnet kan ha tillkommit under äktenskapet. Faderskapspresumtionen gäller dock inte om makarna var juridiskt separerade när barnet tillkom eller om modern gift sig eller blivit sambo med en annan man före barnets födelse. Däremot gäller faderskapspresumtionen om modern, efter barnets födelse, gifter sig med en man som hon har förklarat vara barnets far, förutsatt att barnets faderskap inte har fastställts tidigare.

Faderskapspresumtionen gäller i vissa fall även när modern är sambo med en man. Om modern och en man som hon har förklarat vara far till barnet lagligen registrerade sitt samboförhållande före barnets födelse, ska den mannen anses vara barnets far. Detsamma gäller om samboförhållandet registrerats vid ett senare tillfälle, förutsatt att barnets faderskap inte redan har fastställts.

Om faderskapspresumtionen inte är tillämplig, kan faderskapet fastställas genom en mans bekräftelse av faderskapet eller genom domstolsbeslut. En bekräftelse av faderskapet kan göras både före och efter

barnets födelse. Faderskap kan inte fastställas för ett barn till en ensamstående kvinna när barnet har tillkommit genom assisterad befruktning.

Om barnets faderskap inte har fastställts inom sex månader från barnets födelse, ska detta anmälas till distriktskommissionären i moderns hemvistkommun.

Barnets faderskap ska som utgångspunkt fastställas i enlighet med det genetiska faderskapet, men det finns även särskilda regler om faderskap på grund av samtycke till assisterad befruktning. En man som har samtyckt till att hans make eller sambo genomgår en assisterad befruktning enligt lagen om assisterad befruktning26 ska anses som far till det barn som har tillkommit genom behandlingen.

En spermiedonator som har donerat spermier för användning vid assisterad befruktning av en annan kvinna än sin make eller sambo enligt lagen om assisterad befruktning får inte fastställas som far till barnet genom dom. Om en spermiedonator har donerat spermier för användning på annat sätt, ska han anses som barnets far om inte spermierna har använts utan hans vetskap eller efter hans död.

Om en talan om faderskapet har väckts i domstol kan faderskapet fastställas genom att parterna (barnet eller modern respektive mannen) träffar en överenskommelse om faderskapet. Om parterna inte är överens, fastställs faderskapet genom dom. En man ska anses som far till barnet om en rättsgenetisk undersökning tydligt visar att han är barnets far.

Föräldraskap

En kvinna som har samtyckt till att hennes make, registrerade partner eller sambo genomgår en assisterad befruktning enligt lagen om assisterad befruktning ska anses som förälder till det barn som har tillkommit genom behandlingen.

Det finns inte någon presumtion för föräldraskap. Föräldraskapet till ett barn fastställs genom bekräftelse eller domstolsbeslut. Bestämmelserna om fastställande av faderskap genom bekräftelse eller dom gäller i tillämpliga delar även för fastställande av föräldraskap.

26 Lög um tæknifrjóvgun og notkun kynfrumna og fósturvísa manna til stofnfrumurannsókna (55/1996).

Hävande av faderskap och föräldraskap

Barnalög innehåller också regler om hävande av faderskap och föräldraskap. Talan om hävande av ett presumerat faderskap får väckas av barnet, modern, den man som presumerats vara barnets far och, efter hans död, av den av mannens lagstadgade arvingar som jämte eller näst efter barnet är berättigad till arv efter honom. Om barnet är underårigt, förs barnets talan av barnets förmyndare.

Talan om att ogiltigförklara en bekräftelse av faderskap eller föräldraskap får väckas av barnet, modern och den person som har bekräftat faderskapet eller föräldraskapet.

Om en man har samtyckt till att hans make eller sambo genomgår en assisterad befruktning får hans faderskap hävas endast när det är uppenbart att barnet inte tillkommit genom behandlingen. Detsamma gäller för hävande av en kvinnas föräldraskap när kvinnan har samtyckt till att hennes partner genomgår en assisterad befruktning.

Om en talan om hävande av faderskap eller föräldraskap har väckts i domstol, kan faderskapet hävas genom att parterna träffar en överenskommelse i enlighet med resultatet av en genetisk undersökning. Om parterna inte är överens, avgör domstolen frågan genom dom.

9.3.2. Adoption

Regler om adoption finns i adoptionslagen27. En adoption kan avse både ett barn och en vuxen person.

En adoption av ett underårigt barn får beviljas endast om adoptionen är till barnets bästa. Den som vill adoptera barnet ska också ha för avsikt att ta hand om och uppfostra barnet. Om adoptionen avser en vuxen person ska adoptivbarnet ha fostrats tillsammans med adoptivföräldrarna eller det finnas andra särskilda skäl för adoption.

Den som vill adoptera ska som huvudregel ha fyllt 25 år. Även den som har fyllt 20 år kan dock få adoptera om det finns särskilda skäl.

Det är bara makar och sambor som har bott tillsammans i minst fem år som får adoptera gemensamt. Dessa får som huvudregel inte heller adoptera annat än gemensamt. En make eller sambo får dock, med samtycke av den andra maken eller sambon, ensam adoptera sin partners barn eller adoptivbarn (styvbarnsadoption). En make eller sambo får också adoptera ensam om den andra maken eller sambon

27 Lög um ættleiðingar (130/1999).

är försvunnen eller är i ett sådant mentalt tillstånd att han eller hon inte förstår innebörden av adoption.

En ensamstående person får beviljas tillstånd för adoption under speciella omständigheter och om adoptionen är klart fördelaktig för barnet.

Om adoptivbarnet har fyllt 12 år, krävs i regel hans eller hennes samtycke till adoptionen. Om adoptivbarnet är yngre än 12 år, ska hans eller hennes åsikter om adoptionen klarläggas om det bedöms möjligt med beaktande av barnets ålder och mognad. Ett underårigt barn får som huvudregel inte heller adopteras utan samtycke från en förälder som är barnets vårdnadshavare.

En adoption får inte beviljas om någon person som ska ge sitt samtycke till adoptionen får eller betalar en avgift eller får förmåner med anledning av sitt samtycke.

Genom adoptionen betraktas adoptivbarnet i rättsligt hänseende som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina tidigare föräldrar. Om en make eller sambo ensam har adopterat den andra makens eller sambons barn, ska adoptivbarnet dock anses som parets gemensamma barn.

9.3.3. Vårdnad, boende och umgänge

Bestämmelser om vårdnad, boende och umgänge finns i barnalög28. Vårdnadsansvaret har i allt väsentligt samma innebörd som i den svenska lagstiftningen. Avgöranden enligt lagen ska fattas i enlighet med barnets bästa.

Vårdnad och boende

Vårdnaden om ett barn består till dess barnet blir myndigt, dvs. fyller 18 år. Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om de är gifta med varandra eller är registrerade sambor. I annat fall blir modern ensam vårdnadshavare, om föräldrarna inte ingår avtal om gemensam vårdnad.

Gemensam vårdnad består som huvudregel efter äktenskapsskillnad eller upplösning av ett registrerat samboförhållande. Föräldrarna kan avtala att en av dem ska ha ensam vårdnad. De kan även ingå avtal om

28 Barnalög (76/2003).

barnets boende. Ett avtal om vårdnad eller boende kan även gälla tillfälligt, men tiden får inte understiga sex månader. Ett avtal blir giltigt först om distriktskommissionären godkänner det. Denne kan vägra att godkänna ett avtal om innehållet är oförenligt med barnets bästa.

Om föräldrarna inte är överens om vårdnaden eller barnets boende, kan domstolen besluta vad som ska gälla. Innan en talan får väckas ska det prövas om en överenskommelse kan träffas genom medling.

Det finns särskilda bestämmelser som möjliggör att vårdnaden i vissa fall kan utövas av en bonusförälder till barnet. En förälder som har ensam vårdnad om ett barn och som gifter sig med någon annan än den andra föräldern, kan ingå avtal om gemensam vårdnad med sin make. Detsamma gäller en förälder som har ensam vårdnad och som blir sambo med någon annan än den andra föräldern. Men i den situationen krävs dessutom att samboförhållandet är registrerat och att samlevnaden har pågått sammanhängande under minst ett år. Även ett avtal mellan en förälder och en bonusförälder måste godkännas av distriktskommissionären för att bli giltigt. Den förälder som inte har vårdnaden om barnet ska beredas tillfälle att yttra sig.29

Föräldrar kan genom avtal även anförtro vårdnaden om barnet åt någon annan person, men barnet kan inte ha fler än två vårdnadshavare. Om en förälder som har ensam vårdnad vill ingå ett sådant avtal ska den andra förälderns synpunkter inhämtas. Om någon annan än en förälder har vårdnaden om barnet gäller för den personen, i tillämpliga delar, samma regler som för föräldrar i fråga om exempelvis slutande av avtal, vårdnad efter separation, medling och domstolsprövning.

Om föräldrarna har gemensam vårdnad och en av dem dör, får den efterlevande föräldern ensam vårdnad eller, i vissa fall, gemensam vårdnad tillsammans med sin make eller sambo. En bonusförälder som har gemensam vårdnad med en förälder fortsätter att vara vårdnadshavare om föräldern dör. Om den avlidna föräldern var ensam vårdnadshavare övergår vårdnadsansvaret till den andra föräldern. I samtliga fall när en vårdnadshavare dör är det emellertid möjligt att överföra vårdnaden till någon annan person som begär vårdnaden, om det är till barnets bästa.

29 Det kan i sammanhanget även tilläggas att en bonusförälder som har vårdnaden om ett barn är underhållsskyldig mot barnet på samma sätt som han eller hon hade varit om barnet var bonusförälderns eget barn. Bonusförälderns underhållsskyldighet upphör som huvudregel efter äktenskapsskillnad eller upplösning av samboförhållandet. Om en förälder till barnet har avlidit kan bonusföräldern i vissa fall vara underhållsskyldig även efter en separation, om bonusföräldern fortsätter att vara vårdnadshavare.

Vid gemensam vårdnad fattar vårdnadshavarna tillsammans alla större beslut om barnets personliga angelägenheter. Samtidigt kan boendeföräldern ensam fatta beslut i flera viktiga frågor som rör barnets vardag. Det gäller exempelvis val av bostadsort inom landet, val av skola, beslut om sedvanliga och nödvändiga insatser inom hälso- och sjukvården samt beslut som rör normala fritidsaktiviteter. En vårdnadshavare kan också fatta nödvändiga beslut om barnets angelägenheter utan medverkan av den andra vårdnadshavaren om denne är förhindrad att utöva vårdnaden. Utlandsresor kräver alltid samtycke från den andra vårdnadshavaren.

Umgänge

Barnet har rätt till umgänge eller annan kontakt med den förälder som barnet inte bor tillsammans med. Föräldrarna kan ingå avtal om umgänge och avtalet kan bekräftas av distriktskommissionären om föräldrarna begär det. En sådan bekräftelse kan vägras om avtalet inte är förenligt med barnets bästa. I ett mål om vårdnad eller boende kan domstolen besluta vad som ska gälla också i fråga om umgänge. I andra fall är det i stället distriktskommissionären som fattar beslut om umgänge när föräldrarna inte kan komma överens.

Bestämmelserna om barnets rätt till umgänge med en förälder gäller även i förhållande till en bonusförälder eller någon annan som har anförtrotts vårdnaden om barnet.

Barnets rätt till umgänge med andra som står barnet nära blir aktuell om en förälder avlider eller om en förälder är förhindrad att själv ha umgänge med barnet eller om sådant umgänge endast förekommer i mycket begränsad omfattning. I sådana situationer kan barnet ha rätt till umgänge med nära släktingar till den avlidna respektive frånvarande föräldern, eller med andra personer som har en nära anknytning till barnet.

Rätt till information

En förälder som inte har del i vårdnaden har rätt att få information om barnet från den andra föräldern, bland annat om barnets skolgång och hälsa. En förälder som inte är vårdnadshavare har också som huvudregel rätt att ta del av skriftliga handlingar som rör barnet och

som förvaras hos förskolor och skolor. Från andra institutioner, t.ex. hälso- och sjukvården, har föräldern i stället rätt till muntliga upplysningar. Rättigheterna innebär inte att föräldern har rätt att ta del av information om vårdnadshavarens personliga förhållanden. Det finns inte heller någon skyldighet att lämna upplysningar eller att tillhandahålla dokument, om det kan antas vara till skada för barnet. I särskilda fall är det möjligt att besluta att en förälder inte ska ha rätt att ta del av information om barnet.

9.4. Norge

9.4.1. Föräldraskap

I Norge finns tre typer av rättsliga föräldrar: mor, far och medmor. Regler om vem som är förälder till ett barn finns i lov om barn og foreldre (barnelova)30. I barnelova finns det inte några särskilda regler om föräldraskap för situationen att en eller båda av föräldrarna har ändrat könstillhörighet. Av lov om endring av juridisk kjønn framgår dock att det är det kön personen hade vid födelsen som ska läggas till grund för tillämpningen av reglerna om föräldraskap.31 En person som ändrar sin könstillhörighet behåller också de rättigheter och skyldigheter som följer av moderskap, faderskap eller medmorskap.

Moderskap

Enligt barnelova är barnets mor den kvinna som har fött barnet. Avtal om att föda ett barn till en annan kvinna är inte bindande. Om det inte är känt vem som är barnets mor, har det offentliga ett ansvar för att klargöra detta. Det finns kompletterande regler om processen för att klarlägga moderskap i forskrift om å klargjere morskap.32 Barne-

30 Lov-1981-04-08-7. 31 Bestämmelsen anger inte hur föräldraskapet ska registreras, utan bara vilket regelverk som ska tillämpas för att etablera föräldraskapet. I Folkeregisteret registreras det om en person har barn, utan användning av termerna mor, far och medmor, se prop. 74 L (2015–2016) s. 32. 32 Det är Arbeids- og velferdsetaten (NAV) som ansvarar för att klarlägga moderskap. När NAV får kännedom om att det inte finns någon mor till barnet i enlighet med reglerna i barnelova, ska NAV förelägga barnets far att lämna upplysningar om vem som har fött barnet. Om fadern inte svarar på föreläggandet kan NAV kalla fadern till samtal. Om NAV får uppgift om identiteten på den kvinna som kan ha fött barnet, ska kvinnan föreläggas att uttala sig. NAV kan väcka talan i domstol för att klarlägga moderskapet. Angående NAV, se även fotnot 34 nedan.

lova innehåller inte några regler om fastställande eller hävande av moderskap.

Faderskap

Den man som modern är gift med vid barnets födelse anses vara far till barnet (faderskapspresumtionen). Faderskapspresumtionen gäller dock inte om makarna är separerade genom tillstånd eller dom vid barnets födelse. Om modern är änka, anses den avlidne maken vara barnets far under förutsättning att modern kan ha blivit gravid innan maken avled.33

När faderskapet inte följer av faderskapspresumtionen, fastställs faderskap genom bekräftelse eller dom. Faderskapet kan bekräftas både före och efter barnets födelse.

En man ska fastställas vara far genom dom om han blir utpekad som far till barnet efter en DNA-analys. Om det inte finns möjlighet till DNA-analys, ska den man som har haft samlag med modern under den tid hon kan ha blivit gravid fastställas vara barnets far under förutsättning att det inte är osannolikt att han är far till barnet. Om modern har genomgått en assisterad befruktning, ska moderns make eller sambo fastställas vara barnets far om han har samtyckt till behandlingen och det inte är osannolikt att barnet har kommit till genom behandlingen. En spermiedonator kan inte fastställas vara barnets far.

Medmorskap

En kvinna som är gift eller sambo med barnets mor anses som medmor till barnet om medmorskap följer av äktenskap, bekräftelse eller dom. Ett barn kan inte ha både en far och en medmor.

Den kvinna som modern är gift med vid barnets födelse anses vara medmor till barnet när barnet har tillkommit genom en assisterad befruktning vid en godkänd hälsoinstitution med kvinnans samtycke (medmorskapspresumtionen). Om behandlingen har genomförts vid en godkänd hälsoinstitution i utlandet, ska spermiedonatorns identitet

33 Enligt 2–17 § lov om humanmedisinsk bruk av bioteknologi m.m. (bioteknologiloven) kan spermier från en avliden eller ägg som befruktats av spermier från en avliden användas vid assisterad befruktning av den avlidnes efterlevande make eller sambo, förutsatt att det kan dokumenteras att det är i enlighet med den avlidnes önskan. Den avlidne anses som barnets far enligt barnelova.

vara känd. Medmorskapspresumtionen gäller dock inte om makarna är separerade genom tillstånd eller dom vid barnets födelse. Om modern är änka, anses den avlidna maken vara barnets medmor under förutsättning att modern kan ha blivit gravid innan maken avled.

Om barnet har tillkommit genom en assisterad befruktning och modern är sambo med en kvinna, kan moderns sambo bekräfta medmorskap. Den assisterade befruktningen måste ha utförts vid en godkänd hälsoinstitution med kvinnans samtycke. Om behandlingen har genomförts vid en godkänd hälsoinstitution i utlandet, ska spermiedonatorns identitet vara känd.

Bestämmelserna om fastställande av faderskap genom bekräftelse eller dom gäller i tillämpliga delar även för fastställande av medmorskap. Detta innebär bland annat att ett medmorskap kan bekräftas både före och efter barnets födelse.

För att moderns partner ska bli medmor till barnet krävs det dessutom, till skillnad från vad som gäller för faderskap, att någon av parterna gör en separat ansökan om medmorskap till folkeregistermyndigheten. De kompletterande reglerna om medmorskap finns i forskrift om fastsetjing av medmorskap. Folkeregistermyndigheten prövar om villkoren för medmorskap är uppfyllda och kan fatta beslut om att medmorskap ska få fastställas både före och efter barnets födelse.

Om förutsättningarna för att fastställa ett medmorskap inte är uppfyllda, kan rättsligt föräldraskap för moderns partner uppnås genom adoption.

Om barnet inte har någon far eller medmor till följd av äktenskap och inte heller till följd av en mans eller kvinnas bekräftelse, är Arbeids- og velferdsforvaltninga34 (NAV) ansvarig för att fastställa vem som är barnets far eller medmor.

Ändring av faderskap och medmorskap

Barnelova innehåller också regler om ändring av faderskap och medmorskap.

Ett faderskap som följer av faderskapspresumtionen eller av en mans bekräftelse kan ändras genom att en annan man skriftligen bekräftar faderskapet om bekräftelsen också skriftligen godkänns av

34 NAV är en norsk myndighet som bildades när landets försäkringskassa, arbetsförmedling och kommunernas socialtjänst samlokaliserades 2006. Anställda i NAV är antingen anställda av staten, Arbeids- og velferdsetaten, eller av kommunerna.

modern och den man som tidigare har ansetts vara far till barnet. För att bekräftelsen ska vara giltig krävs också att NAV, genom en rättsgenetisk undersökning, finner det visat att den man som bekräftar faderskapet är barnets far. Om barnet har fyllt 18 år kan faderskapet inte ändras utan samtycke från barnet. Det gäller inte några tidsfrister för att ändra faderskap på detta sätt.

I de fall parterna inte är eniga om att barnets faderskap ska ändras, kan talan om faderskapet väckas i domstol. Talan om faderskap får väckas av barnet, någon av de rättsliga föräldrarna eller den man som anser sig vara far till barnet i stället för barnets rättsliga far. Om barnet är underårigt, är det en särskilt förordnad förmyndare som för barnets talan. Om barnet har fyllt 15 år får förmyndaren inte väcka talan utan samtycke från barnet. Om det finns särskilda skäl får NAV väcka talan.

Tidigare gällde tidsfrister för att de rättsliga föräldrarna och den man som anser sig vara far till barnet skulle få väcka talan om faderskap. Sedan 2016 gäller dock inte någon inskränkning i tid. Det har aldrig funnits någon begränsning av barnets rätt att väcka talan om ändring av faderskap.

Om faderskapet har blivit fastställt genom dom utan att en rättsgenetisk undersökning genomfördes i målet, får frågan tas upp igen genom resning.

Ett barn har från det att han eller hon fyller 18 år rätt att få kunskap om sitt genetiska ursprung utan att detta påverkar det rättsliga faderskapet. Barnet har också en rätt att kräva att NAV beslutar om en rättsgenetisk undersökning.

Bestämmelserna om ändring av faderskap gäller i tillämpliga delar även för ändring av medmorskap. Detta innebär bland annat att en talan om medmorskap får väckas av barnet, någon av de rättsliga föräldrarna eller den kvinna som anser sig vara medmor till barnet i stället för barnets rättsliga far eller medmor. Ett medmorskap kan dock inte ändras genom annans bekräftelse.

Ny barnelov

Barnelova har varit föremål för utredning sedan 2018 och i december 2020 presenterades betänkandet Ny barnelov – Til barnets beste (NOU 2020:14). I betänkandet lämnas flera förslag på ändringar i den föräldraskapsrättsliga regleringen. Bland annat föreslås att reglerna om

föräldraskap vid assisterad befruktning ändras. Villkoren att behandlingen har utförts vid en godkänd hälsoinstitution och att spermiedonatorns identitet är känd, som i dag endast gäller för medmorskap, ska gälla också för faderskap. Det föreslås även att tidsgränserna för ändring av faderskap och medmorskap återinförs. Om någon av föräldrarna vill väcka talan om ändring av föräldraskapet, ska detta göras inom ett år från det att föräldern fick kännedom om uppgifter som tyder på att någon annan än den som anses som far eller medmor kan vara förälder till barnet. Den som anser sig vara förälder till barnet ska kunna väcka talan inom tre år från barnets födelse.

9.4.2. Adoption

Regler om adoption finns i lov om adopsjon (adopsjonsloven)35. En adoption kan avse både ett barn och en vuxen person. När adoptionen avser ett barn är syftet att se till att barnet får en trygg uppfostran genom att skapa varaktiga juridiska band som motsvarar förhållandet mellan ett barn och hans eller hennes föräldrar. Syftet med en vuxenadoption är att juridiskt bekräfta befintliga band som motsvarar förhållandet mellan ett barn och hans eller hennes föräldrar.

Barnet bästa ska komma i främsta rummet vid adoption av ett barn. En ansökan om adoption får beviljas endast om det är uppenbart troligt att adoptionen kommer att vara till barnets bästa.

Om adoptionen avser en vuxen person, får adoptionen beviljas endast om det är uppenbart troligt att adoptionen kommer att vara till det bästa för adoptivbarnet. Den som vill adoptera måste också ha uppfostrat adoptivbarnet under minst sex år, om det inte finns andra särskilda skäl som talar för adoption. De särskilda reglerna om vuxenadoption gäller också vid adoption av en nuvarande eller tidigare makes eller sambos barn, vilket bland annat innebär att det inte krävs något samtycke från den nuvarande eller tidigare maken eller sambon.36

Den som vill adoptera ska som huvudregel ha fyllt 25 år. Även den som har fyllt 20 år kan få adoptera om den sökande och adoptivbarnet redan har starka band till varandra. För att få adoptera krävs vidare att sökanden har förutsättningar att vara en god omsorgsperson för barn.

35 Lov-2017-06-16-48. 36 Se Sivilombudsmannens uttalande SOM-2019-3344 och Barne- og familiedepartementets Rundskriv Q-2018-1245.

Sökanden måste dessutom önska att fostra ett barn eller ha uppfostrat det barn som adoptionen gäller.

Det är bara makar och sambor som får adoptera gemensamt. Den som är gift eller sambo får också som huvudregel bara adoptera tillsammans med sin make eller sambo. Undantag gäller om den andra maken eller sambon är försvunnen, har en intellektuell funktionsnedsättning eller har en allvarlig psykisk sjukdom. En person som är gift eller sambo får även adoptera ensam om adoptionen avser eget barn, tidigare adoptivbarn eller barnet till en tidigare eller nuvarande make eller sambo (styvbarnsadoption).

Den som vill adoptera sin makes eller sambos underåriga barn ska ha fostrat barnet i minst fem år och ska också vilja fortsätta att fostra barnet. Kravet på uppfostran kan efterges om det finns särskilda skäl. Reglerna om styvbarnsadoption gäller också en frånskild eller efterlevande make och en tidigare eller efterlevande sambo. En styvbarnsadoption kräver som huvudregel att den andra maken eller sambon samtycker till adoptionen. Om en efterlevande make eller sambo ska adoptera, finns det dock inte något krav på att den avlidna partnern har lämnat sitt samtycke när han eller hon var i livet.

Den som bor ensam och alltså är ensamstående får adoptera om han eller hon har förutsättningar att ensam ta hand om barnet.

Ett barn som har fyllt 7 år ska ges möjlighet att uttrycka sin åsikt innan beslut om adoption fattas. Detsamma gäller yngre barn som kan bilda sina egna åsikter. Vikt ska fästas vid barnets åsikter i enlighet med barnets ålder och mognad. Om adoptivbarnet har fyllt 12 år, krävs i regel hans eller hennes samtycke till adoptionen. Ett underårigt barn får som huvudregel inte heller adopteras utan samtycke från den eller dem som är vårdnadshavare för barnet.

Det är inte tillåtet att utge eller utlova vederlag eller andra förmåner för att påverka en person som ska samtycka till en adoption eller som ska uttala sig om en adoptionsansökan.

Genom adoptionen betraktas adoptivbarnet i rättsligt hänseende som adoptivförälderns barn och inte som barn till sina tidigare föräldrar. Om en make eller sambo ensam har adopterat den andra makens eller sambons barn, ska adoptivbarnet dock anses som parets gemensamma barn. Detta gäller också om adoptionen har avsett en tidigare makes eller sambos barn.

9.4.3. Vårdnad, boende och umgänge

Regler om vårdnad, boende och umgänge finns i lov om barn og foreldre (barnelova)37. Barnets bästa ska sättas främst vid alla avgöranden enligt lagen. I lagen talas om ”foreldreansvar” (föräldraansvar), vilket motsvarar det svenska begreppet vårdnad. För enkelhets skull används därför uttrycket vårdnad i den fortsatta framställningen.

Vårdnad och boende

Vårdnaden om ett barn består till dess barnet fyller 18 år. Ett barn som har fyllt 15 år får samtidigt själv fatta beslut om val av skola och medlemskap i föreningar.

Ett barn står från födelsen under vårdnad av båda föräldrarna, om de är gifta med varandra. Som utgångspunkt blir vårdnaden gemensam även när föräldrarna inte är gifta med varandra. Men modern får i det fallet ensam vårdnad om föräldrarna inte bor tillsammans och modern anmäler att hon vill ha ensam vårdnad inom ett år från det att faderskapet fastställts. Detsamma gäller om fadern anmäler att han inte vill ha gemensam vårdnad.

Som utgångspunkt kvarstår gemensam vårdnad efter äktenskapsskillnad eller separation mellan föräldrarna. Föräldrarna kan avtala om att vårdnaden ska vara gemensam eller att en av dem ska ha ensam vårdnad. Ett avtal kan bara avse föräldrarnas gemensamma barn och blir giltigt först när det ges in till Folkregistermyndigheten. Om föräldrarna begär det, och avtalet är förenligt med barnets bästa, kan det fastställas att avtalet ska vara verkställbart på samma sätt som en dom.

Ett avtal kan även innebära att barnet ska bo hos en av föräldrarna eller växelvis hos vardera föräldern (”bu fast hos begge”). Ett avtal om barnets boende kan bli verkställbart under samma förutsättningar som ett avtal om vårdnad.

Om föräldrarna inte kan komma överens kan domstolen bestämma vad som ska gälla i de tvistiga frågorna. Föräldrarna är som huvudregel skyldiga att delta i ett medlingsförfarande innan en talan i domstol får väckas. Domstolen kan förordna om växelvist boende endast om det finns särskilda skäl för det.

Om föräldrarna har gemensam vårdnad och en av dem dör, får den andra föräldern ensam vårdnad. Detsamma gäller vanligtvis om den

37 Lov-1981-04-08-7.

avlidna föräldern hade ensam vårdnad men barnet var bosatt hos båda föräldrarna. Särskilda regler gäller i vissa fall när den efterlevande föräldern är misstänkt för brott i samband med den andra förälderns död. Om barnet inte har bott tillsammans med den efterlevande föräldern kan även andra personer väcka talan om att få vårdnaden flyttad till sig. Det gäller även om föräldrarna hade gemensam vårdnad före dödsfallet. En sådan talan ska väckas senast sex månader efter dödsfallet. Domstolen kan bestämma att någon ska anförtros vårdnaden ensam eller att ett par som är gifta eller sambor ska ha gemensam vårdnad om barnet. Domstolen kan bestämma att en förälder ska ha del i vårdnaden, även om vårdnaden anförtros andra personer. Det möjliggör exempelvis att den efterlevande föräldern kan utöva vårdnaden gemensamt med den avlidna förälderns partner. Om flera personer ska vara vårdnadshavare bestämmer domstolen även hos vem av dem som barnet ska ha sitt stadigvarande boende.

Vid gemensam vårdnad fattar vårdnadshavarna tillsammans beslut om barnets personliga angelägenheter. Om barnet bor stadigvarande hos en av föräldrarna kan emellertid den föräldern ensam fatta beslut om väsentliga frågor som rör barnets vardag, t.ex. var i landet barnet ska bo och om barnet ska gå i förskola. Särskilda regler gäller om en förälder vill flytta utomlands med ett barn.

Umgänge

Barnet har rätt till umgänge med båda sina föräldrar, även om de inte bor tillsammans. Föräldrarna har ett gemensamt ansvar att tillgodose barnets rätt till umgänge. Föräldrarna kan ingå avtal om umgänge och ett sådant avtal kan göras verkställbart under samma förutsättningar som ett avtal om vårdnad eller boende. Om föräldrarna inte kan komma överens om umgänget kan frågan prövas av domstol. Kravet på föregående medling gäller även en talan om umgänge.

Om båda föräldrarna eller en av dem har avlidit, kan släktingar eller andra med nära anknytning till barnet begära att domstolen fastställer en umgängesrätt för dem. En närstående som väcker talan om umgänge behöver inte ha deltagit i något föregående medlingsförfarande.

I ett mål om umgänge där föräldrarna är parter kan en förälder som själv blivit nekad umgänge framställa yrkande om att domstolen i stället ska fastställa umgänge mellan barnet och förälderns egna för-

äldrar, dvs. barnets far- eller morföräldrar. Ett sådant umgänge kan bara fastställas med villkoret att föräldern som nekats umgänge inte får träffa barnet.

Rätt till information

En förälder som har ensam vårdnad ska på begäran lämna upplysningar om barnet till den andra föräldern. En förälder som inte har del i vårdnaden har också rätt att få upplysningar om barnet från bland annat förskola, skola, hälso- och sjukvård och polis, om inte sekretess gäller i förhållande till föräldrar. Sådana upplysningar behöver dock inte lämnas om det kan antas vara till skada för barnet. I särskilda fall kan en förälder helt fråntas rätten att ta del av information.

Ny barnelov

Som framgår av avsnitt 9.4.1 lämnade en utredning i december 2020 ett betänkande med förslag på en ny barnelov (NOU 2020:14). I betänkandet lämnas flera förslag på ändringar i reglerna om vårdnad, boende och umgänge. Här redovisas några av de förslag som en majoritet av utredningens ledamöter har ställt sig bakom.

Utredningen föreslår att utgångspunkten fortsättningsvis ska vara att modern får ensam vårdnad om föräldrarna varken är gifta eller sambor vid barnets födelse. Det föreslås också att det i lagen tydliggörs att det krävs särskilda skäl för att domstolen ska besluta om annat än gemensam vårdnad när föräldrarna tidigare har levt tillsammans. Enligt praxis gäller den principen redan i dag. Utredningen föreslår vidare att boendeföräldern inte längre ska ha rätt att ensam fatta beslut om var i landet barnet ska bo. Rätten att fatta beslut i den frågan ska i stället anses höra till vårdnaden. Förslaget innebär samtidigt att det ska bli möjligt att föra en särskild talan angående frågan om flyttning inom landet. En sådan möjlighet finns redan i dag när en förälder vill flytta utomlands med ett barn. Ett annat förslag är att det inte längre ska krävas särskilda skäl för att domstolen ska få fatta beslut om växelvist boende.

Utredningen föreslår vidare att barnets rätt till umgänge med andra än föräldrar ska omfatta fler situationer än i dag. Möjligheterna att besluta om sådant umgänge i samband med att en förälder dör eller att

en förälder själv nekas umgänge ska behållas. Men det föreslås att det härutöver ska bli möjligt för syskon eller personer med en nära omsorgsrelation till barnet att själva väcka talan om umgänge. Det främsta skälet till att förslaget läggs fram är att utredningen har bedömt att en sådan förändring är nödvändig för att harmonisera den norska lagstiftningen med den praxis som Europadomstolen har utvecklat i fråga om rätten till skydd för privat- och familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen.

Enligt utredningen är det från ett konventionsrättsligt perspektiv problematiskt med bestämmelser som innebär att umgänge endast kan komma i fråga för en snäv personkrets. Det anses därför inte vara lämpligt att i lagen eller förarbetena ange en uttömmande uppräkning av personer som kan ha en nära omsorgsrelation till ett barn. Den nya bestämmelsen är samtidigt tänkt som en säkerhetsventil och den är avsedd att tillämpas restriktivt. Enligt utredningen är det troligt att umgänge kommer att bli aktuellt främst för släktingar till barnet, tidigare bonusföräldrar eller en person som har varit rättslig förälder till ett barn men senare fått sitt föräldraskap hävt.

Villkoret att sökanden ska ha en ”nära omsorgsrelation” till barnet ska domstolen på eget initiativ kunna pröva som en processförutsättning. Om villkoret inte är uppfyllt, ska talan avvisas. På motsvarande sätt hanteras det nuvarande kravet på ”nära anknytning” till barnet när en talan om umgänge väcks efter att föräldrarna eller en av dem har avlidit.

Enligt utredningens förslag ska kravet på föregående medling fortsättningsvis gälla även för en talan om umgänge som förs av någon annan än en förälder.

9.5. Lagstiftning av särskild betydelse när fler än två vuxna tar föräldraansvar i några länder utanför Norden

9.5.1. Inledning

I det här avsnittet redovisas lagstiftningsexempel från några länder utanför Norden. Urvalet av länder har gjorts efter studier av komparativa rättsvetenskapliga arbeten som behandlar lagstiftning med sär-

skild betydelse för familjer där fler än två vuxna tar föräldraansvar.38Redovisningen grundar sig i huvudsak på studier av lagtext, men i viss mån även på innehållet i sådana arbeten. Det bör framhållas att redovisningen inte är lika detaljerad som avsnitten om de nordiska länderna. Den är i stället koncentrerad till bestämmelser som har en mer omedelbar relevans för olika situationer när fler än två vuxna tar föräldraansvar för ett barn. Framställningen är förhållandevis översiktlig och det görs inte anspråk på att den ska vara heltäckande.

Avsnittet omfattar bland annat några av de större europeiska länderna och vissa nordamerikanska jurisdiktioner. De senare avviker från det internationella mönstret eftersom det handlar om rättsordningar som tillåter att ett barn i vissa fall kan ha fler än två rättsliga föräldrar samtidigt. Vårt uppdrag omfattar inte att överväga om detta bör bli möjligt även i Sverige. Det kan dock ändå vara av visst intresse att redovisa sådan lagstiftning, eftersom ordningen med fler än två rättsliga föräldrar får konsekvenser för utformningen av exempelvis regler om vårdnad, boende och umgänge.

Det ska även sägas att många av de bestämmelser som berörs i avsnittet har utformats med avsikten att ge bonusföräldrar en möjlighet att ta en del av det juridiska ansvaret för ett barn. Det kan exempelvis framgå av rubriker i lagen. Vi använder därför uttrycket bonusförälder när vi beskriver sådan lagstiftning. Det utesluter inte att även andra sociala föräldrar kan omfattas av bestämmelserna i fråga. Ofta är det äktenskap eller annan samlevnad med en rättslig förälder som är det kvalificerande momentet för att kunna ta en del av ansvaret för barnet.

9.5.2. Förenade Kungariket

Bestämmelser om föräldraansvar och umgänge finns i the Children Act 1989. Med föräldraansvar (”parental responsibility”) avses alla rättigheter och skyldigheter som en förälder har enligt lag i förhållande till barnet och barnets egendom. Det kan i vissa situationer

38 Se t.ex. Scherpe, Jens M. (2018). Breaking the existing paradigms of parent-child relationships. International and national perspectives on child and family law: essays in honour of Nigel

Lowe s. 343–359, Abraham, Haim (2017). A Family is what you make it? Legal Recognition

and Regulation of Multiple Parents. American University Journal of Gender, Social Policy &

the Law 25(4), article 2, Gerber, Paula och Lindner, Phoebe Irving (2015). Modern families:

Should children be able to have more than two parents recorded in their birth certificates?

Victoria University Law and Justice Journal 5(1) s. 34–48 samt Cammu, Nola (2019). Intent to

parent is what makes a parent? A comparative analysis of the role of intent in multi-parenthood recognition. Canadian Journal of Family Law 32(2) s. 281–322.

vara fler än två personer som samtidigt har föräldraansvar för ett barn. Det finns ingen formell begränsning av antalet personer som kan ha föräldraansvar tillsammans. Utgångspunkten är att var och en som har föräldraansvar för barnet kan utöva ansvaret självständigt, dvs. som huvudregel utan föregående samråd med övriga som har föräldraansvar för barnet.39

En förälder som är gift med, eller är civil partner till, någon som inte är barnets andra förälder kan avtala om föräldraansvar med sin make, dvs. med barnets bonusförälder (”step-parent”). Om båda föräldrarna har föräldraansvar för barnet krävs att även den andra föräldern ingår avtalet. Avtalet blir giltigt när det har registrerats i behörig ordning.40

Det finns också en möjlighet för bonusföräldern att själv vända sig till domstol och begära föräldraansvar för barnet. Domstolen kan utfärda en s.k. order om att bonusföräldern ska ha föräldraansvar för barnet. I praktiken blir en sådan order aktuell när den förälder som bonusföräldern inte lever med motsätter sig ett avtal. Oavsett om bonusföräldern utövar föräldraansvar enligt avtal eller order är det endast genom beslut av domstol som bonusföräldern kan fråntas föräldraansvaret. En ansökan om att bonusföräldern inte längre ska utöva föräldraansvar kan göras av var och en som har föräldraansvar för barnet eller, i vissa fall, av barnet självt.41

En bonusförälder som utövar föräldraansvar är behörig att ansöka hos domstol om s.k. section 8 orders. En sådan order kan avse bland annat barnets boende och umgänge (”child arrangements order”), förbud mot att vidta en viss åtgärd utan domstols godkännande (”prohibited steps order”) eller hur en viss specifik fråga som har samband med föräldraansvaret ska lösas (”specific issue order”). Domstolen ska bara utfärda en order om det bedöms vara bättre än alternativet att avstå från att göra det. Barnets bästa ska vara det överordnade intresset vid alla beslut.42

En bonusförälder som inte utövar föräldraansvar är behörig att ansöka om en child arrangements order förutsatt att bonusföräldern är eller har varit del av ett äktenskap (eller civilt partnerskap), i förhållande till vilket barnet är att anse som ett barn i familjen. En sådan ansökan kan också göras av var och en som har bott tillsammans med

39 Se särskilt 2(6–7) och 3 §§. 40 4A § jämförd med 4(2) §. 41 4A §. 42 1, 8 och 10(4) §§.

barnet under minst tre år43. Domstolen har även en möjlighet att i enskilda fall tillåta en ansökan om en section 8 order från någon som inte hör till den personkrets vars behörighet att ansöka följer redan av lag. Det är dessutom möjligt för barnet självt att i vissa fall få tillåtelse av domstolen att göra en ansökan.44

Om en order innebär att barnet ska bo hos någon som inte är förälder till barnet får den personen föräldraansvar för barnet. Gäller ordern umgänge med någon som inte är förälder kan domstolen när den utfärdar ordern bestämma om föräldraansvar för den personen.45

9.5.3. Tyskland

I den tyska civillagen, Bürgerliches Gesetzbuch (BGB), finns bestämmelser som innebär att vissa bonusföräldrar har en rätt att delta i beslut som rör barnets vardagsliv. En make till en förälder som är ensam vårdnadshavare (och förmyndare) för barnet kan fatta beslut i sådana frågor tillsammans med föräldern. I vissa akuta situationer har maken, dvs. bonusföräldern, rätt att själv fatta nödvändiga beslut. Domstolen kan frånta eller begränsa makens behörighet att fatta beslut om det är till barnets bästa. Behörigheten upphör om makarna lever isär under en period som inte endast är tillfällig.46

Lagstiftningen möjliggör också att barnet i vissa situationer, bland annat om den förälder som barnet bor tillsammans med dör, kan bo kvar med den förälderns make i stället för att flytta till sin andra förälder. Ett sådant beslut kan domstolen fatta på eget initiativ eller efter ansökan av den efterlevande maken. Det krävs att barnet har bott tillsammans med den förälder som har avlidit och dennes make under en längre tid och att en flytt från det hemmet skulle äventyra barnets bästa. Samma regler gäller, i tillämpliga delar, om barnet har bott tillsammans med en förälder och dennes registrerade partner eller med en förälder och syskon eller far- eller morföräldrar.47

Vidare kan en person med nära anknytning till ett barn ha rätt till umgänge med barnet, om personen i fråga har eller har haft det faktiska ansvaret för barnet (”sozial-familiäre Beziehung”). Utgångs-

43 Det finns dock vissa begränsningar i fråga om när i tiden boendet med barnet ska ha ägt rum, se 10(10) §. 44 10(1–2, 5 och 8–9) §. 45 12(2–3) §. 46 Se 1687 b §. Jfr även 1626 §. 47 1682 §.

punkten är att den som har delat hushåll med barnet under en längre tid har tagit ett sådant ansvar. Ett umgänge måste alltid vara förenligt med barnets bästa. Rätten att ansöka om umgänge är inte avgränsad till någon särskild personkrets.48

9.5.4. Frankrike

Den franska civillagen, Code Civil, ger möjlighet att i vissa fall delegera föräldraansvar49 till andra än barnets föräldrar, t.ex. en bonusförälder eller annan familjemedlem. En ansökan om delegation av föräldraansvar kan göras av föräldrarna gemensamt eller av en förälder ensam. Delegation sker efter beslut av domstol och kan avse hela eller delar av föräldraansvaret.50

Det behöver inte alltid vara fråga om delegation i strikt mening. Domstolen kan även bestämma att den ena av föräldrarna eller båda ska utöva föräldraansvaret – helt eller delvis – tillsammans med den som ska ha föräldraansvar enligt beslutet om delegation. Om båda föräldrarna har föräldraansvar för barnet kan inte en förälder ensam få till stånd ett sådant beslut. I dessa fall krävs samtycke från den andra föräldern.51

Om det är motiverat med hänsyn till nya omständigheter kan domstolen besluta att delegationen av föräldraansvar ska upphöra.52

Det kan i sammanhanget även nämnas att det i Frankrike är möjligt att adoptera ett barn utan att de rättsliga banden till de ursprungliga föräldrarna helt upphör (s.k. svag adoption).53 Efter adoption av en makes barn (styvbarnsadoption) kan föräldraansvaret utövas av makarna tillsammans, dvs. av adoptivföräldern och en av de ursprungliga föräldrarna. I vissa fall kan alltså en svag adoption vara ett alternativ om det finns en önskan att flytta över föräldraansvar från en förälder till en bonusförälder utan att den förra förlorar sin rättsliga status som förälder.54 Som utgångspunkt gäller att båda föräldrarna

48 1685.2 §. 49 Föräldraansvar är enligt lagdefinitionen en samling rättigheter och skyldigheter som syftar till att säkerställa barnets välfärd, se artikel 371-1. 50 Artikel 377. 51 Artikel 377-1. 52 Artikel 377-2. 53 Exempelvis kvarstår arvsrätt och viss underhållsskyldighet efter en sådan adoption. Adoptionen är inte heller oåterkallelig. 54 Adoptionen medför emellertid även andra rättsverkningar i förhållandet mellan adoptivbarn och adoptivförälder, bland annat i fråga om underhållsskyldighet och arv.

måste samtycka till en sådan adoption. Samtycke behöver däremot inte inhämtas från en förälder som inte har föräldraansvar.55

När det gäller barnets rätt till umgänge med andra än sina föräldrar är det i lagen särskilt angivet att barnet har en rätt att ha relationer med sina far- och morföräldrar. Men det kan vara aktuellt med umgänge även med andra personer, särskilt med den som har bott stadigvarande tillsammans med barnet och tagit del i barnets fostran och försörjning. Det krävs också att barnet har utvecklat ett bestående känslomässigt band till personen i fråga. Av lagen framgår uttryckligen att umgängespersonen inte behöver vara en släkting till barnet. Umgänge kan bara komma i fråga om det är till barnets bästa.56

9.5.5. Nederländerna

Enligt den holländska civillagen, Burgerlijk Wetboek (BW)57, kan en förälder som har ensamt föräldraansvar58 för ett barn och någon annan person än den andra föräldern gemensamt ansöka hos domstol om att föräldraansvaret fortsättningsvis ska utövas av föräldern och den andra sökanden gemensamt. Förutsättningen är att det finns ett nära personligt band mellan barnet och den som enligt ansökan ska utöva föräldraansvaret tillsammans med föräldern. Om barnet har en rättslig familjerelation till sin andra förälder krävs dessutom att föräldern med föräldraansvar och den andra sökanden tillsammans har tagit hand om barnet under en sammanhängande tid om minst ett år och att föräldern som står bakom ansökan haft ensamt föräldraansvar, utan avbrott, under minst tre år. Ansökan får inte beviljas om det skulle leda till att barnets intressen åsidosätts. Den bedömningen ska dessutom ske med beaktande av de intressen som den andra föräldern kan ha.59

Den som får föräldraansvar för ett barn blir även underhållsskyldig mot barnet. Som utgångspunkt så är det också den personen, och inte den andra föräldern, som blir barnets rättsliga ställföreträdare om föräldern med föräldraansvar dör.60

55 Se särskilt artikel 361, 364–365, 367–368 och 370. 56 Artikel 371-4. 57 Här relevanta bestämmelser återfinns i bok 1 i BW. 58 Föräldraansvaret omfattar såväl vårdnaden som förmynderskapet för barnet, se 1:245 §. 59 1:253t §. 60 1:253w och 1:253x §§.

En bonusförälder som har tagit hand om och uppfostrat ett barn som en del av sin familj, har ett inflytande över barnets boende även om bonusföräldern inte har föräldraansvar för barnet. Om bonusföräldern har tagit ett sådant ansvar under minst ett års tid, får föräldrarna inte ändra barnets boende utan bonusförälderns samtycke. Vid oenighet kan domstolen fatta beslut i frågan.61

Var och en med en nära anknytning till ett barn kan föra talan om umgänge med barnet. Domstolen kan besluta om umgänge förutsatt att det är förenligt med barnets intressen.62

9.5.6. Nya Zeeland

I the Care of Children Act 2004 finns bestämmelser som möjliggör för föräldrar, som huvudregel efter gemensam ansökan, att dela vårdnads- och förmyndaransvaret (”guardianship”) med en make eller partner till en förälder, dvs. med en bonusförälder. En sådan ansökan kan beviljas om bonusföräldern tar del i den vardagliga omsorgen om barnet och har gjort det under minst ett års tid. Som ytterligare krav gäller bland annat att bonusföräldern inte är dömd för brott mot barn och inte heller är, eller tidigare har varit, involverad i vissa familjerättsliga tvister om barn. Om ansökan godkänns fungerar bonusföräldern som en extra vårdnadshavare och förmyndare vid sidan av föräldrarna (”additional guardian”). Behörigheten kan återkallas efter beslut av domstol.63

Det finns även en möjlighet för föräldrar och donatorer att avtala om umgänge mellan barn och donator och om donatorns roll i relation till barnets uppfostran. Ett sådant avtal är inte verkställbart, men efter ansökan kan domstolen låta villkoren i avtalet ingå i en s.k. order. För att domstolen ska fatta ett sådant beslut krävs samtycke från samtliga parter.64

61 1:253s §. 62 1:377a §. 63 Se 21–25 §§ och 29 §. Jfr även 15 och 16 §§. 64 41 §.

9.5.7. USA

I USA regleras inte frågor om föräldraskap och vårdnad på federal nivå, utan av delstaterna själva. Reglerna i de olika delstaterna skiljer sig åt och det varierar också i vilken utsträckning frågor om föräldraskap och vårdnad är reglerade i författning. I flera delstater har principer för föräldraskap och vårdnadsansvar i familjer med fler än två vuxna utvecklats genom domstolarnas praxis. Samtidigt är det många delstater som inte tillåter att fler än två personer är föräldrar eller vårdnadshavare till ett barn.

Kalifornien är den delstat som har rönt störst uppmärksamhet i

den rättsvetenskapliga litteraturen. Lagstiftningen i Kalifornien står därför i fokus även i det här avsnittet.

I the Family Code finns bestämmelser som innebär att det i vissa fall kan fastställas av domstol att fler än två personer är föräldrar till ett barn. Reglerna har tillkommit för att förhindra att ett barn rycks upp från en tillvaro med någon som fungerat som förälder och svarat för barnets omsorg under en betydande tid. Med andra ord gäller skyddet enbart för ett redan etablerat familjeliv med en social förälder. För att domstolen ska erkänna fler än två personer som föräldrar krävs att det är till men för barnet att inte göra det. En sådan slutsats förutsätter inte att någon av de personer som gör anspråk på föräldraskapet är olämplig som förälder. Men när möjligheten att erkänna föräldraskap för fler än två personer infördes framhölls det samtidigt att det endast är i undantagsfall som fler än två personer verkligen fyller rollen som förälder i alla avseenden. Föräldraskap för fler än två personer ska bara komma i fråga när barnet verkligen kan anses ha fler än två föräldrar.65

Om ett barn har fler än två föräldrar gäller vid prövningen av frågor om vårdnad, boende och umgänge66 att domstolen får fördela sådana rättigheter mellan föräldrarna utifrån vad som är bäst för barnet. I lagtexten anges särskilt att ett intresse som ska beaktas vid bedömningen är barnets behov av kontinuitet och stabilitet.67

Det finns särskilda bestämmelser om umgänge mellan barn och bonusföräldrar (”stepparent”). För att anses som bonusförälder förut-

65 Se 7612(c) §. Jfr även California Senate Bill No. 274, Chapter 564, An Act to amend Sections 3040, 4057, 7601, 7612, and 8617 of, and to add Section 4052.5 to, the Family Code, relating to family law. 66 Lagstiftningen skiljer på ”legal custody”, ”physical custody” och ”visitation”. 67 3040(e) §.

sätts i det här sammanhanget äktenskap (under upplösning) med en förälder till barnet. Om umgänge bedöms vara till barnets bästa kan domstolen besluta att barnet och bonusföräldern ska ha umgänge i rimlig omfattning (”reasonable visitation”). Umgängesrätten får inte komma i konflikt med exempelvis en rätt till umgänge som barnet har i förhållande till sin andra förälder, dvs. den förälder som inte är part i äktenskapsmålet med bonusföräldern.68

Även i delstaten Maine har det under senare år införts en möjlighet att i vissa fall erkänna fler än två personer som föräldrar till ett barn. Bestämmelserna finns i the Maine Parentage Act. Domstolen kan bedöma att någon är en ”de facto-förälder” i förhållande till ett barn och fastställa föräldraskap för den personen. Personen i fråga måste visa att han eller hon har tagit på sig en fullständig och permanent föräldraroll för barnet. För att domstolen ska komma till en sådan slutsats krävs bland annat att personen har bott tillsammans med barnet under en längre tid (”significant period of time”) och tagit del i omsorgen om barnet. Det måste ha uppstått ett nära personligt förhållande mellan personen i fråga och barnet (”a bonded and dependent relationship”). Dessutom måste en förälder till barnet, uttryckligen eller konkludent, ha erkänt eller accepterat ”de facto-föräldraskapet” och uppmuntrat relationen. Bedömningen ska också utmynna i slutsatsen att en fortsatt relation är till barnets bästa.69

Att föräldraskapet för en person fastställs på grund av status som ”de facto-förälder” innebär inte att någon annans föräldraskap upphör. I stället ska domstolen fatta beslut om vad som fortsättningsvis ska gälla beträffande föräldrarättigheter, föräldraansvar och underhåll.70

Pennsylvania och New Jersey är exempel på delstater där det har

skett en praxisutveckling som medfört att vårdnaden om ett barn i vissa fall kunnat utövas av tre personer gemensamt. Som exempel kan nämnas ett fall från New Jersey där en bonusförälder – tidigare sambo till en av barnets föräldrar – fick vårdnadsansvar tillsammans med föräldrarna trots att en av dem motsatte sig det. Bonusföräldern hade under lång tid levt tillsammans med barnet och tagit del i barnets uppfostran. Ett annat fall från samma delstat rör ett samkönat manligt par som skaffat barn tillsammans med en kvinnlig vän. Rättsligt

68 3101 §. 69 1891 §. 70 1891 (4–5) §.

sett var kvinnan och den ena av männen föräldrar till barnet. I samband med att modern ville flytta till en annan del av USA uppstod en tvist med det manliga paret. Domstolen fastställde att alla tre var barnets vårdnadshavare. Även i delstaterna Delaware och Washington

D.C. har föräldrarättigheter i vissa fall kunnat knytas till fler än två

personer. I delstaterna Alaska, Florida, Oregon, Massachusetts och

Maryland kan föräldraskap för tre personer åstadkommas genom

adoption.71

9.5.8. Kanada

I provinsen British Columbia är det möjligt för i vart fall tre personer att avtala om gemensamt föräldraskap i samband med assisterad befruktning.72 Bestämmelserna finns i the Family Law Act [SBC 2011] Chapter 25. Ett avtal om gemensamt föräldraskap ska vara skriftligt och måste ingås före barnets tillkomst. De som är parter till avtalet anses som barnets föräldrar när barnet föds. De tilltänkta föräldrarna behöver inte ha någon genetisk koppling till barnet. Däremot krävs att den som ska föda barnet är part till avtalet och alltså är en av de personer som har för avsikt att bli förälder till barnet. Det finns inget krav på att en domstol eller annan myndighet ska godkänna avtalet.73

Samtliga föräldrar är barnets ställföreträdare (”guardians”) och de utövar alla föräldraansvar för barnet (”parental responsibilities”74). Det är endast barnets ställföreträdare som kan ha föräldraansvar för barnet. Andra än föräldrar kan inte bli ställföreträdare genom avtal. Domstolen kan däremot utse andra personer till ställföreträdare, om det är till barnets bästa. Domstolens möjligheter att fatta sådana beslut är inte begränsade till särskilda situationer.75

71 Gerber, Paula och Lindner, Phoebe Irving (2015). Modern families: Should children be able to have more than two parents recorded in their birth certificates?. Victoria University Law and

Justice Journal 5(1) s. 43 och 44, Cammu, Nola (2019). Intent to parent is what makes a parent?

A comparative analysis of the role of intent in multi-parenthood recognition. Canadian

Journal of Family Law 32(2) s. 301–303 och Palmer, Tiffany L. (2018). How Many Parents?

Multiparent Families Are Increasingly Recognized by Law and Society. Family Advocate 40(4) s. 36–39, med där angivna rättsfallshänvisningar. 72 Det har diskuterats om lagstiftningen kan ges en tolkning som innebär att det i vissa fall kan vara fyra personer som ingår avtal om gemensamt föräldraskap. Se Cammu, Nola (2019). Intent to parent is what makes a parent? A comparative analysis of the role of intent in multiparenthood recognition. Canadian Journal of Family Law 32(2) s. 305 och 306. 73 Se 30 §.74 Parental responsibilities är ett brett begrepp som täcker såväl vårdnad som förmynderskap, jfr 41 §. 75 Se lagen Part 4 – Care of and Time with Children.

Var och en av ställföreträdarna har rätt att utöva alla delar av föräldraansvaret, som huvudregel efter samråd med övriga. Genom avtal eller avgörande av domstol kan det dock fastställas att bara vissa av ställföreträdarna ska ha föräldraansvar. Det kan också bestämmas att föräldraansvaret ska utövas av ställföreträdarna gemensamt eller att var och en av dem ska ha befogenhet att agera på egen hand. I lagen anges det uttryckligen att det inte kan presumeras att någon viss ordning är bäst för barnet, t.ex. att ansvaret delas lika mellan ställföreträdarna. Inför eller efter en separation kan ställföreträdarna avtala om fördelningen av föräldrarättigheter och bestämma vilken tid som var och en av dem ska spendera med barnet (”parenting time”). På talan av en ställföreträdare kan domstolen fatta motsvarande beslut. Om det behövs kan domstolen även fatta beslut om barnets boende. Rätten till umgänge är – oavsett om den följer av avtal eller av domstolsbeslut – inte begränsad till några särskilda personkategorier.76

Även i Ontario är det möjligt för flera personer, maximalt fyra, att ingå avtal om att tillsammans bli föräldrar till ett barn. Bestämmelserna finns i the Children’s Law Reform Act77 och är ett resultat av 2016 års reform All Families Are Equal Act78. Avtalet, ett s.k. pre-

conception parentage agreement, kräver skriftlig form och ska ingås före

barnets tillkomst. Den som ska föda barnet (”the birth parent”79) måste vara part i avtalet och därmed vara en av de tilltänkta föräldrarna80. Om barnet ska tillkomma genom samlag måste den som bidrar med spermier vara avtalspart (”other biological parent”). Om barnet ska tillkomma genom en assisterad befruktning med spermiedonation, är det i stället en eventuell make till den som ska föda barnet som ska vara part i avtalet (”birth parent’s spouse”). Det kravet behöver dock inte vara uppfyllt om maken skriftligen bekräftar att han eller hon inte samtycker till att bli förälder. Samtliga som är parter i avtalet anses som barnets föräldrar när barnet föds, dvs. även de som inte får status som förälder i egenskap av att vara birth parent, other biological parent eller birth parent’s spouse.81

76 Se lagen Part 4 – Care of and Time with Children. 77 R.S.O. 1990, Chapter C. 12. 78 All Families Are Equal Act (Parentage and Related Registrations Statute Law Amendment), 2016, S.O. 2016, c. 23 – Bill 28. 79 Lagen använder enbart könsneutrala föräldrabegrepp. Termerna ”mother” eller ”father” förekommer därför inte i lagtexten, utan i stället används enbart ”parent”. 80 För surrogatarrangemang gäller särskilda regler, men även i sådana fall är det möjligt för fler än två personer att bli föräldrar till ett barn, se 10 och 11 §§ i lagen. 81 9 §.

Det finns också vissa möjligheter att genom ansökan hos domstol åstadkomma föräldraskap för fler än två personer efter att barnet har fötts. En sådan ansökan måste som huvudregel göras inom ett år från barnets födelse och kan beviljas om det är till barnets bästa. Vidare ska de befintliga föräldrarna stå bakom ansökan och det ska före barnets tillkomst ha funnits en gemensam intention hos den som ansökan avser och föräldrarna att tillsammans bli barnets föräldrar.82

Barnets föräldrar har som huvudregel lika rätt och ansvar att fatta beslut i frågor som rör barnet (”decision-making responsibility”). Som utgångspunkt har var och en av föräldrarna befogenhet att utöva rättigheterna på egen hand. Vid separation kan föräldrarna avtala om hur föräldrarättigheterna ska fördelas och utövas.83

Det kan även genom beslut av domstol, s.k. parenting orders, fastställas att behörigheten att fatta beslut i frågor som rör barnet ska tillkomma en eller flera personer. Vem som helst kan göra en sådan ansökan hos domstolen, men för andra än barnets föräldrar tillkommer vissa särskilda krav. Föräldrar kan även ansöka om att domstolen ska fatta beslut om föräldratid (”parenting time”). Förutom att spendera tid med barnet innefattar den rättigheten också en rätt att ta del av information om barnet. Andra än föräldrar kan i stället ansöka om umgänge med barnet, en s.k. contact order. Domstolen har stor frihet att fördela rättigheter mellan de vuxna som är involverade i barnets uppfostran och kan exempelvis bestämma vad som ska gälla beträffande kontakter mellan de vuxna eller mellan en vuxen och barnet, förbjuda någon att flytta med barnet eller genomföra skolbyte utan samtycke från övriga med beslutsbehörighet eller beordra någon att dela med sig av information om barnet. Barnets bästa ska ligga till grund för alla beslut enligt lagen.84

82 13 §. 83 Se särskilt 20 §. 84 Se bland annat 21, 24 och 28 §§.

10. Kunskapsöversikt

10.1. Genetiskt ursprung

Varje år blir hundratals barn till i Sverige tack vare spermie- eller äggdonation. Oftast handlar det om barn till par där någon eller båda i paret har könsceller som inte fungerar, men i statistiken ingår även barn till kvinnor i samkönade relationer och ensamstående kvinnor.1

Historiskt sett har de flesta stater begränsat rätten för barn som tillkommit genom assisterad befruktning med donerade könsceller att få veta sitt genetiska ursprung. När Sverige 1985 införde regler som gav den som har tillkommit genom en spermiedonation inom svensk hälso- och sjukvård en rätt att ta del av information om donatorn, var det som första land i världen. Sedan dess har inställningen till anonyma donationer av könsceller gradvis förändrats och i dag är det flera andra länder som förbjuder anonyma donationer av könsceller inom hälso- och sjukvården. I många länder i Europa och i övriga världen är det dock fortfarande tillåtet att donera ägg och spermier anonymt.2

Förbud mot att använda anonyma donatorer av könsceller vid assisterad befruktning ger barnet en möjlighet att få information om sitt genetiska ursprung. För att barnet ska kunna utöva sin lagstadgade rätt måste dock barnet ha kunskap om, eller i vart fall anledning att anta, att han eller hon har kommit till genom en assisterad befruktning med donerade könsceller. Barnets rätt och möjlighet att få information om sitt genetiska ursprung är därför i stor utsträckning avhängig föräldrarnas inställning till att berätta om hans eller hennes tillkomst.

1 Enligt Nationellt kvalitetsregister för assisterad befruktning (Q-IVF) föddes det 714 barn 2018 och 840 barn 2019 efter assisterad befruktning med donerade könsceller inom svensk hälso- och sjukvård, se Fertilitetsbehandlingar i Sverige – Årsrapport 2020 och Fertilitetsbehandlingar i Sverige – Årsrapport 2021. 2Anonymous donation of sperm and oocytes: balancing the rights of parents, donors and children, rapport från Europarådets parlamentariska församling, doc. 14835, den 20 februari 2019.

Det finns flera, både svenska och utländska, studier om hur benägna mottagare av assisterad befruktning med donerade könsceller är att berätta för barnet om donationen. I en svensk studie av 148 olikkönade par med barn som tillkommit genom insemination med donerade spermier under 1985–1997, hade endast 11 procent informerat barnet om spermiedonationen, 46 procent planerade att avslöja det senare och en tredjedel var osäkra eller planerade att inte berätta något för barnet. De som hade berättat för barnet ångrade inte sitt beslut och upplevde att öppenheten om spermiedonationen hade varit till nytta för barnet.3 En annan svensk studie av 16 olikkönade par (31 personer) med barn mellan 1 och 7 år som tillkommit genom insemination med donerade spermier under 1997–2003, fann att 19 procent hade börjat berätta för barnet om hans eller hennes tillkomst och att 56 procent planerade att berätta när barnet blev äldre.4I en senare svensk studie av 111 olikkönade par (229 personer) med barn mellan 1 och 4 år som tillkommit genom ägg- eller spermiedonation hade 16 procent redan berättat för barnet om hans eller hennes tillkomst och 78 procent planerade att berätta när barnet blivit äldre. Det var bara 6 procent som angav att de inte tänkte berätta för barnet eller att de var osäkra i frågan.5 Ett urval av 30 personer från den senare studien deltog också i en intervjuundersökning när barnet hade fyllt 7 år. Vid tidpunkten för intervjun hade de flesta föräldrar börjat berätta för barnet om hans eller hennes tillkomst, men de var i olika stadier av processen.6

Det finns också studier om hur barn som tillkommit genom assisterad befruktning med donerade könsceller reagerar på information om sitt genetiska ursprung och om barnens intresse för donatorn.

Barn som tidigt får information från sina föräldrar om donationen av könsceller verkar reagera neutralt eller inte alls. De tycks också införliva informationen med sin identitet. Vissa barn som får reda på hur de har kommit till först under tonårstiden eller i vuxen

3 Gottlieb, Claes m.fl. (2000). Disclosure of donor insemination to the child: the impact of Swedish legislation on couples' attitudes. Human Reproduction 15(9) s. 2052–2056. 4 Leeb-Lundberg, Sara m.fl. (2006). Helping parents to tell their children about the use of donor insemination (DI) and determining their opinions about open-identity sperm donors.

Acta Obstetricia et Gynecologica Scandinavica 85(1) s. 78–81.

5 Isaksson, Stina m.fl. (2012). Disclosure behaviour and intentions among 111 couples following treatment with oocytes or sperm from identity-release donors: follow-up at offspring age 1– 4 years. Human Reproduction 27(10) s. 2998–3007. 6 Isaksson, Stina m.fl. (2016). It takes two to tango: information sharing with offspring among heterosexual parents following identity release sperm donation. Human Reproduction 31(1) s. 125–132.

ålder vittnar om att det har inneburit varaktiga psykiska påfrestningar. Det finns också flera studier som tyder på att familjer som har berättat för sina barn om donationen av könsceller fungerar bättre än de som har valt att hålla donationen hemlig.7

Flera studier visar också att det genetiska ursprunget upplevs som viktigt för barn som tillkommit genom assisterad befruktning med donerade könsceller, särskilt under tonårstiden och vuxenlivet. Många barn är också intresserade av att få information om donatorn.8 De flesta barn som söker efter donatorn vill inte att donatorn ska vara en förälder, men vissa vill bygga en relation till andra barn som har tillkommit av könsceller från samma donator, s.k. donatorsyskon.9

En amerikansk studie som genomfördes 2017 konstaterade att drygt en tredjedel (85/256) av alla unga vuxna som tillkommit genom spermiedonation vid en inrättning som gav dem möjlighet att ta del av information om donatorn, hade – de första 10 åren från det att informationen blev tillgänglig – kontaktat inrättningen för att få information om donatorns identitet. De flesta begärde att få del av identiteten kort tid efter det att de blivit berättigade till informationen. Drygt 60 procent av de som sökt donatorns identitet uppgav att de hade gjort det i syfte att få mer information om sig själv.10

I Sverige har de barn som tillkom genom insemination med donerade spermier på 1980- och 1990-talet nu blivit vuxna. Av en rapport från 2019 framgår att endast 5 procent av barn som tillkommit genom assisterad befruktning med donerade könsceller inom svensk hälso- och sjukvård och som uppnått sådan mognad att de har rätt att ta del av information om donatorn hade begärt ut information. Med hänsyn till att det är relativt få av de föräldrar som fick barn genom spermiedonation under 1980- och 1990-talet som har rapporterat att de har berättat för sina barn om hur de kommit till, är det rimligt att anta att i vart fall en del av barnen inte känner till spermiedonationen.11

7 Golombok, Susan (2018). Moderna familjer: Barn och föräldrar i nya konstellationer, s. 135–142. 8 Skoog Svanberg, Agneta m.fl. (2020). Psychosocial aspects of identity-release gamete donation–perspectives of donors, recipients, and offspring. Uppsala Journal of Medical Sciences 125(2) s. 175–182. 9 Golombok, Susan (2018). Moderna familjer: Barn och föräldrar i nya konstellationer, s. 142. 10 Scheib, Joanna E m.fl (2017). Who requests their sperm donor's identity? The first ten years of information releases to adults with open-identity donors. Fertility and Sterility 107(2) s. 483–493. 11 Skoog Svanberg, Agneta m.fl. (2020). Psychosocial aspects of identity-release gamete donation–perspectives of donors, recipients, and offspring. Uppsala Journal of Medical Sciences 125(2) s. 175–182.

10.2. Barns relationer till sociala föräldrar

10.2.1. Inledning

De flesta barn växer upp i en familj med två vuxna som är barnets föräldrar i både juridiskt och socialt hänseende, dvs. det som ofta beskrivs som en traditionell kärnfamilj. De två personer som är rättsliga föräldrar till barnet är också de som barnet själv uppfattar som sina föräldrar och som svarar för omsorgen om barnet. Samtidigt finns i dag en stor variation i människors sätt att bilda familj och inte sällan förändras ett barns familjesituation över tid. Många barn växer därför upp i familjer där det inte råder full överensstämmelse mellan rättsligt och socialt föräldraskap.12

Det finns en mängd olika familjekonstellationer i vilka sociala föräldrar ingår. En del sociala föräldrar har alltid varit en del av barnets liv. Det kan exempelvis handla om stjärnfamiljer där en eller flera sociala föräldrar har skaffat barn tillsammans med barnets rättsliga föräldrar. Andra gånger har en social förälder i stället kommit in senare under barnets uppväxt. Många barn lever i ombildade familjer med bonusföräldrar som tar ett föräldraansvar för dem.13

Det säger sig självt att sociala föräldrar kan utöva sitt föräldraskap under vitt skilda förutsättningar och att en social förälders roll och ansvar kan skilja sig avsevärt mellan olika familjekonstellationer. Det görs därför inget anspråk på att den redovisning av kunskapsläget som lämnas i det här avsnittet ska vara heltäckande eller relevant för alla familjebildningar som innefattar sociala föräldrar. Syftet med avsnittet är i stället att ge en översiktlig bild av den kunskap som finns om barns relationer till sociala föräldrar i vissa familjekategorier som möjligen kan betraktas som typexempel i det här sammanhanget, nämligen ombildade familjer, stjärnfamiljer och regnbågsfamiljer. Det tycks främst vara relationer i sådana familjer som

12 Se vidare avsnitt 14.2 för statistiska uppgifter om familjer i Sverige. 13 I avsnittet Vissa begrepp och förkortningar finns en närmare redogörelse för hur vissa återkommande begrepp används i betänkandet. Det handlar om olika föräldrabegrepp och benämningar för familjekonstellationer av olika slag. Här kan dock vara på sin plats att upprepa vad som åsyftas med vissa av de begrepp som förekommer frekvent i det här avsnittet. Med

social förälder avses den som tar föräldraansvar för ett barn utan att vara barnets rättsliga

förälder eller vårdnadshavare. Med ombildad familj eller bonusfamilj avses en familjebildning efter en separation mellan barnets rättsliga föräldrar där en social förälder har tillkommit på antingen den ena rättsliga förälderns sida eller på båda sidor. Med stjärnfamilj avser vi en familjebildning som är resultatet av att fler än två personer har valt att skaffa barn tillsammans med intentionen att samtliga ska ta föräldraansvar för barnet. Med regnbågsfamilj avses en familj där minst en av de vuxna familjemedlemmarna definierar sig som hbtqi-person.

har varit föremål för forskningens intresse. Samtidigt ska det understrykas att varken ombildade familjer, stjärnfamiljer eller regnbågsfamiljer är några homogena grupper. Tvärtom kan relationer och ansvarsfördelning se mycket olika ut även inom dessa kategorier av familjer. Inte minst av den anledningen finns det skäl att iaktta viss försiktighet när det gäller generalisering av de resultat som olika studier visar. Man bör också ha i åtanke att många av de studier som berörs i de följande avsnitten har en kvalitativ, snarare än kvantitativ, inriktning. Flera studier bygger på intervjuer med ett förhållandevis litet antal personer.

Det finns en omfattande forskning om relationer i olika familjekonstellationer. Vid arbetet med det här avsnittet har det därför varit nödvändigt att göra vissa avgränsningar. En viktig utgångspunkt vid urvalet av litteratur och studier har varit att i möjligaste mån koncentrera framställningen till studier som helt eller delvis utgår från ett barnperspektiv och som redovisar barns egna erfarenheter av relationer med sociala föräldrar. Sådana studier är relativt ovanliga i jämförelse med arbeten som utgår från ett föräldraperspektiv och som uteslutande redovisar vuxnas erfarenheter och uppfattningar. Vid urvalet har också beaktats att synen på familjebildning har förändrats över tid och att den skiljer sig åt i olika delar av världen. Mot den bakgrunden har vi valt att fokusera på svenska studier som, med något undantag, har utförts under 2000-talet. Den svenska forskningen är emellertid jämförelsevis begränsad och vi har därför inkluderat även en del utländska studier.

10.2.2. Ombildade familjer

14

Något om forskningsfältet

Under de senaste decennierna har det vetenskapliga intresset för ombildade familjer och relationen mellan bonusbarn och bonusförälder ökat markant. De senaste åren har det också publicerats allt fler studier som utgår från barns egna upplevelser av relationerna i den ombildade familjen. Samtidigt är det amerikanska studier som dominerar forskningsfältet och det finns fortfarande relativt få stu-

14 Se avsnittet Vissa begrepp och förkortningar för en redogörelse av hur ”ombildad familj” och ”bonusfamilj” används i det här betänkandet. Se även avsnitt 10.2.1.

dier som avser familjer i Sverige eller andra nordiska länder.15 Det ska också sägas att det finns betydligt mer forskning om familjer där barnet bor med sin mamma och bonuspappa än vad det gör om ombildade familjer som ser ut på ett annat sätt.16

Studier i urval

Kristina Larsson Sjöbergs avhandling Barndom i länkade familje-

system: om samhörighet och åtskillnad17 bygger på intervjuer med

69 personer från sammanlagt 17 ombildade familjer eller – med den terminologi som används i arbetet – länkade familjesystem. Av de respondenter som ingick i studien var 27 barn och unga vuxna i åldrarna 9–21 år. De övriga som intervjuades var barnens mammor, pappor och bonuspappor. Familjerna hade ombildats minst två år före tidpunkten för intervjuerna. Rekrytering till studien skedde genom kontakter i det egna nätverket, kontakter med Statistikmyndigheten SCB och annonsering i en större tidning.

Studien visar att bonusförälderns roll i den ombildade familjen kan se mycket olika ut och att detsamma gäller för relationen mellan bonusbarn och bonusförälder.

I en del ombildade familjer hade varken pappan eller bonuspappan någon framträdande roll. Kännetecknande för dessa familjer var att mamman hade levt som ensam förälder under ett antal år och i den nya relationen bevarat ett tidigare etablerat förhållningssätt gentemot barnet. Bonuspapporna – som ofta hade egna barn från tidigare relationer – hade utvecklat olika sätt att förhålla sig till sitt bonusbarn. Det fanns exempel där mamman själv utövade hela föräldraansvaret. Ibland gick även kommunikationen mellan barnet och bonusföräldern via mamman. I det här familjerna var det mamman som bestämde vilken plats bonuspappan fick ta i barnets liv. Barnen själva var positiva till sina bonuspappor. I avhandlingen beskrivs att bonuspapporna ”finns där, ställer ofta upp men allt sker på ett diskret avstånd”.

15 Se exempelvis Turunen, Jani (2013). Stepfamily Dynamics in Sweden. Essays on family structure

and children’s well-being, Stockholms universitet, s. 15 och 19.

16 Se bland annat Adler-Baeder, Francesca och Higginbotham, Brian (2004). Implications of Remarriage and Stepfamily Formation for Marriage Education. Family Relations 53(5) s. 448–458. 17 Larsson Sjöberg, Kristina (2000). Barndom i länkade familjesystem: om samhörighet och åt-

skillnad. Örebro universitet. Se även Larsson Sjöberg, Kristina (2012). Mamma, pappa, styv-

pappa – barn. Föräldraskap i länkade familjesystem. Nätverksfamiljen. 2 uppl., s. 120–138.

Andra ombildade familjer beskrivs i studien som nya kärnfamiljer. Karaktäristiskt för denna grupp av familjer var att bonuspappan – som ofta saknade egna barn sedan tidigare – successivt gått in mer i rollen som pappa och att den externa pappan var frånvarande. I dessa familjer var det mamman, bonuspappan och barnet som bestämde i frågor som rör barnet. Kommunikationen med den externa pappan handlade mer om att informera om olika händelser runt barnet. Det var också tydligt att avståndet till pappan hade börjat växa redan innan mamman träffat sin nya partner. Ofta hade det mellan föräldrarna funnits konflikter om vårdnad och umgänge. I de nya familjerna fanns en nära relation mellan bonusbarn och bonuspappor. Bonuspapporna visade engagemang och hade utvecklat egna relationer till sina bonusbarn med gemensamma intressen och aktiviteter på egen hand. Bonuspapporna uppträdde också utåt sett som förälder, till exempel i förhållande till skolan. Barnen visade att de uppskattade sin bonuspappa, men de pratade också mycket om relationen till sin pappa och umgänget med honom.

En tredje grupp av familjer beskrivs i studien som en ny form av familjebildning, bortom föreställningen om kärnfamiljen. Barnen i de här familjerna hade bevarat en god relation med båda sina föräldrar och samtliga vuxna var inställda på att det skulle förbli så. Familjerna var sinsemellan mycket olika, men gemensamt var att det fanns integration och samverkan mellan de båda hushållen som barnen befann sig i. Det var inte ovanligt att bonuspapporna ställde upp på hushållsöverskridande aktiviteter för barnen. I de här familjerna var rollerna inte givna och det fanns olika förhållningssätt hos såväl pappor som bonuspappor. I en del familjer intog båda en något avvaktande hållning, som av rädsla för att gå in på varandras ”revir”. Gemensamt för familjerna i denna grupp var också att det fanns ett stort mått av flexibilitet och en gemensam målsättning att organisera vardagslivet på bästa sätt för barnet.

En ytterligare iakttagelse i studien var att flera av barnen inledningsvis hade varit negativt inställda till sin bonuspappa. Men i samtliga fall hade bonuspappan gradvis vunnit ökad acceptans hos bonusbarnet. Det var vanligt att barnen i början hade kallat bonuspappan för ”mammas nya kille”, men med tiden övergått till ”låtsaspappa” eller förnamn, ibland med ordet pappa som prefix.

En annan slutsats var vidare att det fanns en diskrepans mellan den relation som bonuspapporna uppgav sig ha i förhållande till sina bonusbarn och den relation som det i realiteten var fråga om. Att det redan fanns en pappa var för de flesta bonuspappor ett starkt argument för att tona ner sin egen roll. I själva verket tog emellertid bonuspapporna ett stort ansvar för det vardagliga livet och fungerade även som ersättare för mamman vid tillfällen när hon inte fanns tillgänglig. Bonuspapporna agerade ofta i vardagliga situationer utan att riktigt ha mandat för det.

Ytterligare ett arbete som bygger på intervjuer med både barn och vuxna är Bente och Gunnar Öbergs bok Skiljas – men inte från barn18. Intervjustudierna genomfördes visserligen redan under 1980-talet, men författarna har i senare upplagor dragit slutsatsen att resultaten i stort sett håller än. I den här studien hördes sammanlagt 85 barn (5–18 år) med erfarenhet av en skilsmässa mellan sina föräldrar. Barnen rekryterades via sina föräldrar, vilka i sin tur ingick i ett slumpmässigt urval av en större grupp av par som skiljt sig under en viss tidsperiod och som hade gemensam vårdnad om sina barn.19I cirka en tredjedel av de separerade familjerna hade båda föräldrarna en ny partner. Det var endast i nio familjer som båda föräldrarna var ensamstående. Det stora flertalet av barnen hade alltså minst en bonusförälder. Av intervjuerna med barnen framkom bland annat följande.

En del barn uppfattade att det var negativt att en bonusförälder kommit in i deras liv. En bonusförälder kunde exempelvis uppfattas som ett hot mot relationen förälder-barn eller framkalla en rädsla för nya konflikter. Andra barn hade svårt att acceptera bonusföräldern eftersom barnet fortfarande hyste förhoppningar om en återförening mellan föräldrarna. De allra yngsta barnen var mer öppna för att en ny person kom in i deras liv. Även barn i tonåren – i vart fall de äldre tonåringarna – visade en större öppenhet eftersom de barnen hade hunnit utveckla en större förståelse för vuxnas behov av kärlek och samhörighet.

Mer än hälften av barnen beskrev relationen till sin bonusförälder som dålig eller ”både och”. En del barn tyckte inte om bonusföräldern men var lojala och låtsades att allt var bra. Något färre än hälften beskrev i stället en positiv relation till bonusföräldern. De

18 Öberg, Bente och Öberg, Gunnar (2004). Skiljas – men inte från barn. 4 uppl., särskilt s. 147–164. 19 Kontakter hade tagits med närmare 1 100 par och av dessa var det 60 som slumpmässigt valdes ut till studien.

barnen uppfattade att bonusföräldern var en positiv tillgång eller en ”trygghetsskapare”. Särskilt för pojkar som hade dålig kontakt med sin pappa kunde en bonuspappa vara en viktig förebild.

Även i det här arbetet framhålls det att bonusföräldern måste ha en beredskap för att det tar tid innan denne blir insläppt i en etablerad familj. En annan slutsats var att chanserna att bli accepterad av barnet ökade om bonusföräldern inte ”spelade förälder”, utan snarare gick in som en stödjande vän eller en vuxen kompis till barnet.

En mer kvantitativt orienterad studie är den återkommande Levnadsnivåundersökningen (LNU) som utförs av Institutet för social forskning vid Stockholms universitet. Inom ramen för 2000 års Barn-LNU genomfördes intervjuer med 1 304 barn och ungdomar i åldrarna 10–18 år. Barnen fick bland annat svara på frågor om hur de kom överens med olika familjemedlemmar och vem eller vilka de brukade vända sig till när de var oroade eller bekymrade för något.

Ungefär en tredjedel av de barn vars förälder eller föräldrar hade en sambo svarade att de inte kom så bra överens med sin förälders sambo.20 Det bör påpekas att den redovisade andelen avsåg kategorierna ”mors sambo” och ”fars sambo” som helhet, dvs. även personer som barnet inte bodde tillsammans med. Det anges samtidigt att det inte hade lett till några större skillnader totalt sett om analysen hade begränsats till de vuxna som barnet bodde med. De äldre barnen (13–18 år) hade en mer negativ inställning än de yngre barnen (10–12 år) och flickor upplevde i större utsträckning än pojkar att de inte kom så bra överens med sin förälders sambo.21

Av de barn vars mamma hade en ny sambo var det 16 procent som uppgav att de brukade prata med sambon om sina bekymmer.22Andelen var något högre bland de barn som bodde hos sin mamma (22 procent). När det gäller pappas nya sambo var motsvarande andelar 19 respektive 39 procent.23 Av barnen som bodde hos sin mamma och hennes sambo angav 16 procent att både pappa och mammas sambo var personer som de brukade prata om sina bekymmer med.

20 Det kan jämföras med att motsvarande siffror för mamma och pappa var 15 respektive 17 procent. Det bör även nämnas att kategorin ”kommer inte så bra överens” omfattar svarsalternativen ”så där”, ”ganska dåligt” och ”mycket dåligt”. Det var 128 barn som hade en bonusförälder på sin pappas sida och 169 barn som hade det på sin mammas sida. 21SOU 2001:55 s. 8890. Det ska dock tilläggas att nedbrytningen på ålder och kön medför att jämförelsegrupperna blir relativt små varför försiktighet är påkallad vid generalisering av resultaten. 22 Totalt sett svarade 78 procent att de brukade prata om bekymmer med sin mamma och 56 procent svarade att de pratade med sin pappa. 23SOU 2001:55 s. 9396.

Det var bara 4 procent som svarade att de brukade prata med mammas sambo men inte med pappa. Hela 49 procent av barnen i denna grupp24 svarade dock att de inte brukade prata om bekymmer med vare sig pappa eller mammas sambo. En viktig reservation utifrån statistiska utgångspunkter är emellertid att samtliga av de nu redovisade siffrorna är baserade på ett begränsat antal barn.25

Resultaten av studien diskuterades i kommittén Välfärdsboksluts betänkande Barns och ungdomars välfärd från 2001. En slutsats var att bonusföräldrar är en klen resurs jämfört med de ursprungliga föräldrarna och att bonusföräldrarna inte heller framstår som något starkt socialt stöd för barnen. Samtidigt framhölls det att man inte kan bortse från att bonusföräldrar fungerar som en social resurs för en minoritet av barnen. En ytterligare slutsats var att bonusföräldrar kan bidra med en breddning av de sociala resurserna, även om de endast i liten utsträckning kan ersätta den förälder som barnet inte bor tillsammans med.26

Resultaten i 2010 års Barn-LNU skiljer sig till viss del från de som framkom i 2000 års undersökning. Av de barn vars mamma hade en ny sambo27 svarade drygt 22 procent28 att de inte kom så bra överens med sambon. Samtidigt var det 30 respektive 47 procent som uppgav att de kom ganska eller mycket bra överens med mammas sambo. Av de barn vars pappa hade en ny sambo29 var det en något högre andel, drygt 27 procent30, som svarade att de inte kom så bra överens med sambon. Det var 38 respektive 36 procent som uppgav att de kom ganska eller mycket bra överens med pappas sambo.31

När det gäller frågan om vilka personer barnet vänder sig till när barnet känner oro eller är bekymrad för något finns inte lika detaljerade siffror tillgängliga från 2010 års undersökning. Den procentandel av barnen som totalt sett uppgav att de brukade prata om sina

24 Jämförelsevis kan nämnas att av de barn som bodde tillsammans med båda sina föräldrar var det 41 procent som svarade att de inte brukade prata om bekymmer med sin pappa. 25SOU 2001:55 s. 95 och 96. 26SOU 2001:55 s. 100 och 101. 27 Av de 920 barn som ingick i undersökningen var det 151 som ingick i den kategorin, dvs. hade en mamma som var sambo med någon annan än den andra föräldern. 28 Det vanligaste svaret i den här kategorin var ”så där”. Endast 8 procent svarade ”ganska dåligt” eller ”mycket dåligt”. 29 Av de 920 barn som ingick i undersökningen var det 133 som ingick i den kategorin, dvs. hade en pappa som var sambo med någon annan än den andra föräldern. 30 Även här var ”så där” det vanligaste svarsalternativet. Drygt 12 procent svarade ”ganska dåligt” eller ”mycket dåligt”. 31 Jfr Institutet för Social forskning, Stockholms universitet (2016). Kodbok för Barn-LNU

2000 och 2010, s. 71 och 72. Procentandelar beräknade utifrån rådata i kodboken.

bekymmer med mammas respektive pappas sambo skiljer sig dock endast marginellt från 2000 års undersökning.32

Även om de sociala och kulturella förhållandena i USA i flera avseenden avviker från de som råder i Sverige kan det vara av visst intresse att något beröra den omfattande forskning som finns om amerikanska barns erfarenheter av familjeombildning och relationer med bonusföräldrar. I en forskningssammanställning från 2015 sammanfattas resultaten av 23 amerikanska studier, publicerade under åren 2000–2014, som har undersökt relationen mellan bonusbarn och bonusförälder utifrån ett barnperspektiv.33 Av sammanställningen framgår bland annat följande.

Barnets ålder vid tiden för familjeombildningen kan ha betydelse för utvecklingen av relationen mellan bonusbarn och bonusförälder. Enligt en del studier är det mer sannolikt att yngre barn accepterar att en bonusförälder intar en tydlig föräldraroll. Bonusföräldern behöver samtidigt inte etablera ett lika starkt band som de ursprungliga föräldrarna för att vara framgångsrik i sin roll. En del studier indikerar också att det kan vara svårare att utveckla nära band mellan bonusbarn och bonusförälder om bonusföräldern blir en del av barnets liv i en fas av uppväxten när barnet vill frigöra sig och bli självständigt. Särskilt barn i tidiga tonår kan ha en tendens att initiera konflikter med bonusföräldern.34

Flera studier framhåller bonusförälderns eget förhållningssätt till sitt bonusbarn. En återkommande slutsats är att det tar tid att etablera rollerna i den nya familjen och att bonusföräldern ska undvika att försöka bli en ersättningsförälder (”replacement parent”). En del studier talar också för att det kan vara negativt för förhållandet mellan bonusbarn och bonusförälder om bonusföräldern agerar auktoritärt eller alltför snabbt tar på sig en disciplinerande föräldraroll.35

32 Jfr Institutet för Social forskning, Stockholms universitet (2016). Kodbok för Barn-LNU

2000 och 2010, s. 78 och 79. Procentandelar beräknade utifrån rådata i kodboken.

33 Se Jensen, Todd M. och Howard, Matthew O. (2015). Perceived Stepparent-Child Relationship Quality: A Systematic Review of Stepchildren’s Perspectives. Marriage & Family Review 51(2) s. 99–153. 34 Se förutom angiven sammanställning även Adler-Baeder, Francesca och Higginbotham, Brian (2004). Implications of Remarriage and Stepfamily Formation for Marriage Education.

Family Relations. Interdisciplinary Journal of Applied Family Science 53(5) s. 450 och 451.

35 Se förutom angiven sammanställning även Adler-Baed