2

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För närvarande saknas lagbestämmelser om hur långt ut i havet och

större insjöar fastigheternas ägovälde sträcker sig, och man har vid bedö­

mande av hithörande frågor varit hänvisad att söka ledning närmast från

vissa delvis oklara och svårtolkade stadganden om gränserna för enskild

fiskerätt. I samband med utarbetande av förslag till ny lag om rätt till

fiske har det visat sig lämpligt att i särskild lag, avsedd att helt eller delvis

inflyta i en blivande ny jordabalk, uttryckligen reglera frågan i vad mån

rikets vattenområden skola anses ingå i fastigheterna eller utgöra »allmänt

vatten», som ej omfattas av enskild äganderätt.

Enligt förslaget till sådan lag skall vid öppen havsstrand det enskilda

vattnet i regel sträcka sig 300 meter ut från stranden. Öar och holmar med

mindre längd än 100 meter skola liksom hittills kunna ingå i fastigheterna

men skola ej ha något självständigt vattenområde. I vikar och skärgårdar

hänföres till fastigheterna vidare allt vatten som saknar bredare förbin­

delse med öppna havet än en kilometer. Dessutom skola vissa andra, sär­

skilt uppräknade fjärdar i Norrbottens och Kalmar län vara enskilda.

I insjöar och vattendrag skall enligt förslaget allmänt vatten finnas en­

dast i de öppna delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämt­

land. Mälaren blir sålunda i sin helhet att hänföra till enskilt vatten.

De föreslagna bestämmelserna ansluta väsentligen till gällande rättsupp­

fattning men kunna på vissa ställen medföra en utvidgning av det enskilda

vattnet och på andra ställen en minskning därav. Om intrång sker i enskild

äganderätt, skall gottgörelse lämnas av statsmedel. Stadganden härom ha

upptagits i förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Enligt

detta förslag skall anspråk på ersättning framställas inom fem år hos sär­

skilda nämnder, kallade fiskevärderingsnämnder. Dessa nämnder skola även

pröva vissa fiskerättsliga ersättningsanspråk som kunna uppkomma i anled­

ning av den nya lagstiftning angående rätt till fiske, varom förslag fram-

lägges i särskild proposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

3

Förslag

till

Lag

om gräns mot allmänt vattenområde.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fas­

tigheterna (enskilt vatten).

2

§.

Till fastigheterna hänföres i havet

3. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller

holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stran­

den följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten

inom denna djupkurva;

2. allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd

än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst ett­

hundra meters längd, dock med den inskränkningen att ej på grund härav

skall till fastigheterna hänföras vatten vid ö eller holme vilken från fastlan­

det helt skiljes av vatten med sådan förbindelse; samt

3. allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten

som enligt 1 eller 2 tillhör fastigheterna.

3 §.

1 Norrbottens och Kalmar län hänföras till fastigheterna även följande

vattenområden i havet:

i Norrbottens lån vid Torne älvs mynning allt vatten innanför en linje

från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd västerut

till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till

65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Seskarö; samt

i Kalmar län

allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och

Äskeskär,

Idöfjärden och Björkskärsdjupet innanför en linje mellan de sydöstra

uddarna av örskär, Idö Stångskär och Bussan,

allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets—Vinö Bredhäll—Boskärs

nordöstra udde—örsskärens östra uddar—Logen—Lilla (Södra) Ljusklabb

—Soen,

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällarnas huvudö—-

Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Runnö sydspets—Sandö örskärs

nordspets—Sandö nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—Eneskärs

yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra udde, samt

allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets—Pata Enskärs nordöstra

udde—Pata Enskärs sydspets—Lilla Millgrund—Enskärskläppens ostspets—

Ryssby Enskärs ostspets—Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—sydöstra

udden av Ryggås—Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets nord­

spets.

⁴ §•

I annat vattenområde än havet finnes allmänt vatten allenast i Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Angående dessa sjöar äge vad

i 1 och 2 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

5 §.

I Hjälmaren och Storsjön hänföras till fastigheterna även följande vatten­

områden :

i Hjälmaren allt det vatten som begränsas i norr av skärgården mellan

Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen

Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde; och

i Storsjön allt det vatten som mot Storsjöflaket begränsas av räta linjer

Andersons nordvästra udde—Norderöns nordspets—Värköns nordspets—syd­

östra udden av Hammarnäslandet.

6

§.

Finnes allmänt vatten vid ö eller holme, vilken utgör fastighet eller del

därav, skall gränsen mot det allmänna vattnet anses följa strandlinjen be­

stämd på sätt nedan sägs.

7 §■

Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag bestäm­

mas efter förhållandena vid följande vattenstånd:

i havet normalt medelvattenstånd;

i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp;

i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt

i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höjdsystem, som ligger till

grund för sjöns reglering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Vid tillämpning av denna lag skall den omständigheten att visst område

redovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle icke utgöra

hinder mot att området anses ingå i fastigheterna.

Har vattenområde delats före den 1 januari 1951 och kommer enligt denna

lag att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

5

delat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 §

jordabalken angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsent­

ligen annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mel­

lan de ägolotter, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje ägo-

lott hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan hin­

der av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning,

som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller för

att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.

Om ersättning av statsmedel med anledning av att vattenområde, som

jämlikt dom eller annan särskild rättsgrund tillkommit fastigheterna eller

eljest enligt äldre rätt ansetts tillhöra dessa, till följd av nya lagen frångår

fastigheterna, är särskilt stadgat.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

Förslag

till

Lag

om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Där vattenområde jämlikt lagen om gräns mot allmänt vattenområde från­

går ägaren, njute han ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och

annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som där­

igenom tillskyndas honom.

Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan

skada tillkomme ock

a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§

eller 18 § lagen om rätt till fiske annan än innehavaren av den enskilda

fiskerätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strand­

ägaren,

b) den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan

särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan

till följd av att enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen

om rätt till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av

stadgandena i 6—20 §§ sistnämnda lag, samt

c) den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller nyttjanderätts-

upplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl som

förut i denna paragraf är sagt.

2

§•

Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd

(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konungen

bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas hos

nämnden före den 1 januari 1956.

3 §•

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,

vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga

ledamöterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall

finnas en i enahanda ordning som denne utsedd suppleant. Angående om­

röstning i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning

i tvistemål vid rådhusrätt.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjor­

ton dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare.

Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse

om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tid­

ning inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsök-

ningslagen stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast

egendom äga motsvarande tillämpning.

De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av stats­

medel.

11

§.

Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å

intecknings huvudstol, vare inteckningen till motsvarande belopp utan ver­

kan. I sådant fall åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelningen blivit god­

känd eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan om betalningen till

inskrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden. Inskrivnings­

domaren har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i

fastighets- eller inteckningsboken.

12

§.

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som

för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt enligt 11 kap. 2 §

jordabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

Enligt vad beredningen uttalar bör ersättning för förlust av vattenområde

enligt den föreslagna lagen utgå av statsmedel enligt bestämmelser i sär­

skild lag. Prövningen av dylika ersättningsfrågor bör enligt min mening

lämpligen anförtros åt samma nämnder som föreslagits skola avgöra liknan­

de frågor beträffande förlust av fiskerätt. Erforderliga lagbestämmelser torde

böra upptagas i samma lag som reglerar frågan om ersättning för mistad

fiskerätt. I enlighet härmed har, såsom bilaga (Bilaga B) till detta protokoll

utvisar, det till lagrådet tidigare remitterade förslaget till lag om ersättning

för mistad fiskerätt omarbetats till att omfatta jämväl dylika bestämmelser.

Vad angår jakträtten kring vissa mindre holmar belägna inom allmänt

vattenområde kunna, såsom lagberedningen antytt, särskilda bestämmelser

befinnas påkallade. Denna fråga väntas inom kort bliva upptagen till be­

handling inom jordbruksdepartementet. Därigenom torde i åtskilliga fall

kunna undvikas att genom den nya gränsdragningen intrång sker i tidigare

förefintlig enskild jakträtt.

I samband med ersättningsfrågorna har lagberedningen även berört det

fall att vid stranden av en småholme finnes brygga eller annan byggnad,

vilken enligt den nya gränsdragningen kommer att skjuta in på allmänt

vattenområde. Skulle i något enstaka undantagsfall strandägaren icke redan

enligt 1 kap. 3 § vattenlagen vara berättigad att bibehålla byggnaden, torde

— på sätt lagberedningen förordat — kunna övervägas huruvida det icke

efter särskild prövning bör kunna tillförsäkras honom rätt att ändock ha

byggnaden kvar. Eftersom dylika fall endast ytterst sällan torde uppkomma,

synes särskild reglering härav ej nu vara påkallad.

Frågan om möjlighet att genom lantmäteriförrättning bestämma gräns

mot allmänt vattenområde torde få övervägas i annat sammanhang.

I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu såsom bilagor till detta

protokoll

1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt

vattenområde; samt

2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.

Föredraganden hemställer att för det i § 87 regeringsformen omförmälda

ändamålet Kungl. Maj :t måtte genom utdrag av protokollet dels inhämta

lagrådets utlåtande över det under 1) upptagna lagförslaget, dels — med

återkallande av Sitt förordnande den 25 februari 1949 om inhämtande av

lagrådets utlåtande över förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt

-— inhämta lagrådets utlåtande över det under 2) upptagna lagförslaget.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

12

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

Fiskerättskommitténs förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde

upptar i 1 och 2 §§ i sak samma bestämmelser som jordabalksförslaget. De

allmänna reglerna för fastigheternas utsträckning i havet angivas i 1 § första

stycket. Dessa regler innebära följande.

Till fastighet skall i havet hänföras allt vatten inom trehundra meter

från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd

ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre

meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Denna regel

— strandvattenregeln —- ersätter den nu i rättstillämpningen antagna re­

geln att strandägarnas vattenområde sträcker sig till och med etthundraåttio

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager,

en regel som i fråga om fiskerätten finnes uttryckt i 2 § av 1896 års lag om

rätt till fiske.

Den nuvarande regeln, att vattenområde i saltsjön inomskärs tillhör dem

som äga stränder och holmar omkring vattenområdet, den s. k. inomskärs-

regeln, ersättes med bestämmelse att till fastighet — utöver vad ovan sagts

— hänföres allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större

bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av

minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av

sådant slutet vattenområde. Denna regel — den s. k. kilometerregeln — in­

nebär, annorlunda uttryckt, att de vatten i sin helhet äro enskilda, till vilka

man ej kan komma in från öppna havet utan att passera vatten så trånga,

att bredden ej uppgår till mer än en kilometer, räknat från stranden av

fastlandet eller av ö eller holme om minst etthundra meters längd. Kilome­

terregeln äger icke tillämpning på vatten vid friliggande öar och ögrupper,

t. ex. Gotland och Öland.

Slutligen stadgas, att till fastighet hänföres jämväl annat vatten, såvida

det helt omgives av vatten som förut sagts. Härigenom förhindras, att med

tillämpning av strandvattenregeln och kilometerregeln skulle uppkomma

smärre isolerade allmänna vattenområden.

Vid tillämpning av vad sålunda stadgats skola enligt 1 § andra stycket

vattendjup och strandlinjer bestämmas efter normalt medelvattenstånd.

I 2 § föreskrives, att vad i 1 § första stycket stadgats om fastighets ut­

sträckning i havet skall äga motsvarande tillämpning i Vänern, Vättern,

Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vattendjup och strandlinjer skola där­

vid räknas efter vissa i lagen särskilt angivna vattenstånd.

Enligt 3 § skall bestämning genom lantmäteriförrättning av fastighets

gräns mot vatten som ej är att hänföra till fastighet (allmänt vattenområ­

de) vara utan verkan, i den mån genom ny förrättning eller på annat sätt

visas, att gränsen löper annorledes än förut i lagen sagts. Genom att sålun­

da uttryckligen begränsa de rättsliga verkningarna av gränsbestämning mot

allmänt vattenområde har fiskerättskommittén velat undanröja det hinder

som ansetts föreligga mot att låta gränsbestämningen ske med tillämpning

av 7 kap. jorddelningslagen.

14

med eller utan fiskerätt — i det övervägande antalet fall bli så ringa, att

ett krav på särskilt skifte därå måste framstå såsom meningslöst och for­

malistiskt. I betraktande av vad tidigare anförts om frivattensgränsens rör­

lighet är emellertid enligt kommitténs uppfattning det anförda lagrummet

här ej tillämpligt. Godtas ej denna uppfattning, torde av praktiska skäl

böra övervägas att stadga en kort frist, förslagsvis två år från lagens ikraft­

trädande, inom vilken delägare skulle ha att begära laga skifte, vid äventyr

att det nytillkommande vattenområdet eljest ansåges delat efter de grunder

som nyss sagts.

Vad nu sagts om äganderätten gäller även beträffande fiskerätten. Om så­

lunda vattenområdet är delat med stranden men — såsom oftast händer -—

fisket därå är samfällt för alla delägarna, skall även det nya vattenområdet

anses delat och fisket tillhöra delägarna samfällt.

Då vattenområde eller fiskevatten är delat och på grund av de nya regler­

na frivattensgränsen flyttas inåt, kommer på motsvarande sätt minskning­

en att drabba de särskilda fastigheterna och ej skifteslaget såsom sådant;

eventuell skadeersättning bör i enlighet därmed tillfalla den drabbade fas­

tigheten.

Både då det enskilda vattnet växer och framför allt i det motsatta fallet,

då det krymper, kan det stundom inträffa att visst vattenområde eller fiske­

vatten får en för sitt ändamål olämplig form. Genom omskifte eller ägo­

utbyte kan en bättre indelning vinnas.

På grund av den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde

kommer nästan alltid överensstämmelse att råda mellan yttergränsen för

den enskilda äganderätten och för den enskilda fiskerätten. Ingenstädes

kommer äganderätten att nå längre ut än fiskerätten. Endast på två ställen

kommer det enskilda fiskevattnet att sträcka sig utanför gränsen för en­

skilt vattenområde, nämligen i västra delen av Södra Hjälmaren och i Stor­

sjöns södra del. Vad Hjälmaren angår äro fiskevattnen i nu förevarande

trakt redan delade. Också i Storsjön torde i ifrågavarande vatten åtminstone

vikarna i viss utsträckning vara delade genom laga förrättning. I den mån

delning ej skett, torde uppdelningen av fiskevattnet böra ske enligt motsva­

rande regler som gälla för delning av fiskevatten, belägna innanför gränsen

mot allmänt vattenområde. Kommittén har ej funnit nödigt att för dessa

delar av Hjälmaren och Storsjön föreslå någon särskild bestämmelse om

vem fiskerätten skall tillkomma.

I fiskerättskommitténs betänkande framlades jämväl förslag till lag om

ersättning för mistad fiskerätt m. m. I detta förslag upptogs —- förutom be­

stämmelser om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd

av fiskelagen — ett stadgande att ersättning av statsmedel ock skulle utgå

för annan förmån än rätt till fiske, vilken kunde ha frånhänts ägare av

viss fastighet till följd av att, jämlikt 1 eller 2 § lagen om gräns mot all­

mänt vattenområde, till fastigheten hänfördes mindre vattenområde än som

tillhört denna enligt äldre rätt.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag.

Över fiskerättskommitténs betänkande ha efter remiss yttranden avgivits

av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för övre Norrland, statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, do­

mänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, samtliga länsstyrelser och hushållnings­

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

16

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

dansk-norska landskapen Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän strand­

äganderätten borde inskränkas, och har härom yttrat följande.

Sedvänjorna i fråga om rätten till fiske sammanhänga intimt med rätts­

uppfattningen i fråga om rätten till landgrundet. Där fisket är öppet för en­

var intill stranden, synes ej heller någon rätt till landgrundet finnas. I de

skärgårdar, där strandägarens fiskerätt är begränsad på samma sätt som

vid öppna havet, synes även äganderätten till landgrundet vara på samma

sätt begränsad. Denna begränsning av rätten till landgrundet synes också

kunna stödjas på historiska och geografiska skäl.

Enligt dansk rätt sträckte sig den enskilda äganderätten ej till havet och

havsbottnen utan strandägarens rätt upphörde vid den normala vattenstånds-

linjen. Därutanför var området, inbegripet den s. k. forstranden, statsterri-

torium och endast underkastat kronans höghetsrätt. En sådan rättsåskåd-

ning torde höra hemma vid öppna havskuster, där strandägaren har svårig­

heter att hävda ett särskilt besittningsförhållande till det närmast stranden

belägna vattenområdet. Motsvarande rättsuppfattning i fråga om fiske och

landgrund synes ha hållit sig kvar i Skåne, Halland utom norra delen och

vissa delar av Blekinge, där de geografiska förutsättningarna för densam­

ma finnas.

Enligt norsk rätt synes strandägarnas rätt ha sträckt sig till marbacken,

vilket enligt populär tolkning lär innebära den sluttning, där man från grunt

vatten kommer på djupt vatten. I norsk doktrin synes regeln ha tolkats så,

alt marbacken begynner där, varest bottnen sluttar ned under två meters

djup, räknat från lågt vattenstånd. Regeln synes gälla överallt såväl vid

öppen havskust som i skärgård och fjordar. De geografiska förutsättningar­

na för regeln synas vara att vattendjupet är stort intill stranden och att de

inomskärs belägna vattenområdena äro relativt små och i allmänhet ej av­

skilda från havet genom större öar och skärgårdar utan tydligt behålla sin

karaktär av havsområde. De norska reglerna ha levat kvar i Bohuslän. De

synas också passa väl därstädes.

Kollegiet har för sin del ansett, att strandäganderätten borde i Blekinge

väster om Torhamns udde överallt begränsas till samma vattenområden,

där fiskerätt komme att vara strandägaren förbehållen. Vid Skånes och

Hallands kuster syntes strandäganderätten kunna begränsas av havsstran­

den vid medelvattenstånd. För Bohuslän syntes däremot samma regler böra

gälla som för Blekinge väster om Torhamns udde.

En ledamot av kammarkollegiet, t. f. kammarrådet Åberg, har motsatt sig

dylika särregler och anfört:

Någon lagbestämmelse om fastighets gräns i havet finnes ej, men torde

gällande rättsuppfattning vara, att denna gräns sammanfaller med gränsen

för det enskilda fisket. Det har gjorts gällande (motiven till 1909 års för­

slag till jordabalk), att den fiskerätt, som tillkommer strandägaren, måste

anses vila på hans rätt till själva vattenområdet. Den omständigheten att

huvudregeln om fastighetsägarens fiskerätt modifierats i en del hänseenden

synes mig ej böra föranleda till att beträffande någon del av rikets kust

gränsen i havet för fastigheten skall anses ha annan sträckning än efter

samma huvudregel.

Omförmälda huvudregel rörande fiskerätten i havet har i kommitténs

förslag till fiskelag sin motsvarighet i 2 §, varest talas om enskilt fiskevat­

ten i saltsjön. Jag har på grund av det ovan anförda icke något att erinra

emot kommitténs förslag att fastighetens vatten (vartill givetvis också bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

17

räknas grund) i havet angives såsom omfattande vad i nämnda 2 § uppta­

ges såsom enskilt fiskevatten, alltså utan hänsyn till modifikationerna i

strandägarens fiskerätt.

1 åtskilliga yttranden ha påyrkats ändringar i de av fiskerättskommittén

föreslagna reglerna för gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten

samt däremot svarande jämkningar i förslaget till lag om gräns mot allmänt

vattenområde.

Fastighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämt, ha

berört vissa terminologiska frågor och i detta hänseende anfört:

Termerna fritt och enskilt fiskevatten äro enligt fastighetsbildningssak-

kunnigas mening icke lyckliga. De sakkunniga vilja till en början erinra om

att dessa begrepp icke stå i överensstämmelse med den terminologi som

kommit till användning i jorddelningslagen. Rätten att fiska kallas däri rätt

och slätt »fiske» (1 kap. 5 och 14 §§, 10 kap. 7 § och 20 kap. 8 §). Det är

naturligtvis önskvärt att samma sak i olika lagar betecknas på samma sätt,

och med hänsyn härtill finge man väl, om den nya termen »fiskevatten»

bleve genom fiskelagen fastslagen såsom legal beteckning för rätten att

fiska, vid utarbetandet av den nya jorddelningslagstiftningen tillse att sam­

ma term användes däri. Säkerligen komme därvid att uppstå vissa svårig­

heter av den anledningen, att man där nödgas skilja mellan äganderätten

till själva vattenområdet och rätten att fiska däri. Att exempelvis uttrycka

det mycket vanliga förhållandet att vattenområdet är delat men fisket oskif­

tat sålunda, att vattenområdet är delat men fiskevattnet oskiftat, lämpar sig

icke rätt väl. Ordet fiskevatten är i och för sig tvetydigt, och användningen

därav i jorddelningshandlingar har ofta föranlett tvistigheter och rätte­

gångar. Det är sålunda ganska vanligt att vid äldre skiften delägarna träffat

överenskommelse om att »fiskevattnet» skulle vara samfällt. Säkerligen ha

de vanligen därmed menat, att både vattnet och fisket däri skulle vara ge­

mensamma. Detta bestyrkes bland annat därav, att man stundom påträffar

sådana bestämmelser som att »fiskevattnet och fisket» skola vara gemen­

samma. Emellertid har genom prejudicerande rättsfall fastslagits, att ordet

fiskevatten skall tolkas såsom avseende endast rätten att fiska i vattnet. Med

hänsyn till den allbekanta oreda och ovisshet med avseende å rätten till

vatten och fiske, som för närvarande råder i vårt land, anse fastighetsbild­

ningssakkunniga det angeläget att icke ett för det stora flertalet av dess

invånare så tvetydigt uttryck som »fiskevatten» kommer till användning i

lagstiftningen. Vidare torde vid terminologiens utformning böra tagas hän­

syn till andra lagstiftningsområden, vari rätten till vatten regleras. Genom

att för närvarande både jordabalken, jorddelningslagstiftningen och fiske­

lagen äro föremål för revision erbjuder sig ett särskilt gynnsamt tillfälle att

genomföra en enhetlig terminologi, som undanröjer varje anledning till

missförstånd och som på samma gång bereder tillfälle till erforderliga klara

distinktioner inom varje särskilt lagstiftningsområde. Enligt de sakkunnigas

mening bör vattentäckt del av jordytan betecknas såsom »vattenområde»,

rätten att fiska i vattenområde betecknas såsom »fiske», »fiskerätt» eller

»rätt till fiske», medan ordet »vatten» bör reserveras för själva ämnet vatten,

om vilket lagstiftningen rörande den lukrativa och den defensiva vattenrät­

ten huvudsakligen rör sig.

Kammarkollegiet har ansett, att i lagen borde utsägas att till fastighet

hörde landgrundet, bestämt på närmare angivet sätt, och har mot förslagets

formulering invänt följande.

2 Hihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 59.

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Alt till »fastighet hänföra vatten» inom visst avstånd från strand synes

kollegiet vara mindre lämpligt språkbruk i en modern lagtext. Till fastig­

het kan endast landgrundet räknas. På grund av bestämmelserna i vatten­

lagen 1 kap. 1 § äger ägaren råda över det vatten, som finnes å hans grund.

Vattnet såsom sådant kan ej vara föremål för äganderätt.

I vissa yttranden har berörts frågan om äganderätten till holmar och skär

i havsbandet.

Sålunda har kammarkollegiet yttrat följande.

Lagförslaget löser ej frågan vilka holmar och skär, som skola anses till­

höra strandfastighet vid öppen kust. Den tolkning, som förefaller mest rim­

lig, synes vara den att endast sådana Öar och holmar, som på något sätt

hävdas, ingå i en fastighets ägovälde jämte landgrundet omkring dem. Små

holmar och skär, som ej medföra enskilt fiskevatten och som ej heller bru­

kas för jakt samt ligga utanför landgrundet, synas däremot ej ingå i strand­

fastigheten.

För Bohusläns del synes regeln om marbacken ha medfört, att holmar och

skär uppfattats såsom krono, även om de skulle höra till fastighet enligt

fiskerättslagens regler om den enskilda fiskerättens utsträckning. Dessa hol­

mar äro sterila och sakna värde för jordbruket, medan den fria tillgången

till dem är av betydelse vid fiskarbefolkningens näringsutövning. På sistone

ha de ibland blivit eftersökta som tomtplatser för sportstugor o. d. Även

hummerfisket har inverkat. Det finnes därför en strävan att genom lant-

mäteriförrättningar lägga dem under enskild äganderätt, en strävan som

för närvarande synes ha förrättningsmännens och domstolarnas stöd. Här­

igenom bliva dessa kronoholmar undandragna fiskarbefolkningen. Kollegiet

anser det vara önskvärt, att dessa holmars särställning beaktades vid lag­

stiftningen om äganderätten till landgrundet.

Av rättshistoriska och praktiska skäl betingade regionala undantag från

de allmänna rättsreglerna synas ej böra offras för ett teoretiskt intresse av

enhetliga bestämmelser för hela landet.

De holmar och skär, som ej höra till viss fastighet eller under särskilda

villkor innehavas, betecknas i fiskerättslagens 1 § såsom kronan tillhöriga.

Huruvida de holmar och skär, som enligt den föreslagna lagen icke hän­

föras till viss fastighet, äro avsedda att bli kronans med äganderätt i civil­

rättslig mening eller falla under kronans offentligträttsliga dispositionsrätt,

intill dess de falla inom gränserna för någon strandfastighet eller upptagas

i jordregistret såsom fastigheter, kan vara föremål för delade meningar.

För den senare meningen talar, att en holme kan komma att ingå i strand-

fastigheten genom havets uppgrundning, liksom andra holmar kunna skil­

jas därifrån genom att förlora i storlek på grund av erosion.

Chefen för kammarkollegiet, generaldirektören Sverne, har uttalat, att det

i varje fall för kuststräckan mellan Blekinge och Norge ej syntes helt ute­

slutet, att rätten till holmar och skär där i viss utsträckning även kunde be­

traktas som en allemansrätt.

biskeriintendenten i övre norra distriktet har påpekat svårigheterna att

avgöra äganderätten till sådana grund, understigande 100 meters längd,

vilka på sjökortet betecknades som enstenar eller bränningar inom det en­

skilda äganderättsområdet »inom skären», men som enligt den nya lagen

skulle falla inom det fria vattenområdet. Han har härom i huvudsak anfört:

20

olägenheten — som ju icke betingas av något fiskets intresse — kunde und­

vikas genom en ändring av jaktlagen.

Svenska jägareförbundet har anfört:

Det av kommittén föreslagna stadgandet, att vattnet omkring ö eller holme

av mindre än etthundra meters längd skall vara allmänt, skulle medföra,

att en stor del såväl för sjöfåglarnas häckning som för jaktutövningen vär­

defulla holmar komme att omgivas av dylikt vatten. Vilka regler, som skola

gälla för jakträtten å allmänt vatten, ligger i vida fältet. Det säger sig emel­

lertid självt, att det kommer att bli omöjligt att upprätthålla markägarnas

intresse för ett skonande och skyddande av sjöfågeln, om de berövas ensam­

rätten till jakten på intilliggande vatten och måste räkna med att där kom­

mer att bedrivas ett svårkontrollerbart skytte, delvis av mindre ansvarskän-

nande personer, och att häckfågeln störes och skrämmes från boplatserna

utan att någon möjlighet föreligger att ingripa mot dylik skadegörelse. Ett

talrikt uppträdande av sportfiskare i den yttre skärgården, vilket den nya

lagen torde få till följd, kommer dessutom att medföra stora skadeverkning­

ar, som blott i viss mån kunna begränsas genom fridlysning av för häckfåg­

larna viktiga holmar och skär.

Det synes förbundet som om den av kommittén föreslagna gränsdrag­

ningen mellan enskilt och allmänt vatten ur rättvisesynpunkt icke är lämp­

lig för skärgårdarna. Om ändå av hänsyn till yrkesfiskets intressen det skulle

anses önskvärt att öka de fria fiskevattnen i den utsträckning kommittén

föreslagit, får förbundet hemställa att, även om fisket blir fritt i vattnet

omkring öar och holmar av mindre än etthundra meters längd, likväl själva

vattnet måtte anses tillhöra strandägarna, så att jakträtten förbehålles dessa.

Liknande synpunkter ha framförts av Svenska naturskyddsföreningen,

Norra Kalmar läns kustfiskareförbund samt Kalmar norra länsförbund av

Riksförbundet landsbygdens folk.

Kammarkollegiet har berört vissa frågor om dispositionen av allmänt vat­

tenområde och därom anfört följande.

Det kan frågas, hur rättsläget blir, om det gäller att taga i anspråk om­

råde utanför strandfastighets ägovälde. Kan statsverket utkräva ersättning

för vass- och tångtäkt vid holmar och skär eller för det fria vattenområdets

begagnande till anläggning av timmermagasin, hamnar eller större bryggor?

För utförande av t. ex. en hamnanläggning utanför strandfastighets ägovälde

synes det vidare ej bliva till fyllest med vattendomstols tillstånd utan

även komma att erfordras en upplåtelse från Kungl. Maj:t. Vad redan be­

fintliga anläggningar för industriella ändamål eller samfärdsel beträffar,

synes det kunna övervägas, om ej deras bibehållande utan särskilt tillstånd

bör lagfästas i övergångsbestämmelser till lagen. Lösningen av dessa pro­

blem är måhända att finna i en regel, som utsäger att till fastighet hör fast

anläggning även till den del, den i havet befinner sig utanför fastighetens

ägoområde.

Den av fiskerättskommittén i motiven behandlade frågan, hur det skall

förfaras med vattenområde och fiske, som genom den nya gränsdragningen

tillföres ett skifteslag, har föranlett uttalanden i vissa yttranden.

Sålunda har Svea hovrätt anfört följande.

Därest frivattengränsen förskjutes utåt genom att den fasta marken på

grund av landhöjning eller eljest växer, är den nya vattentäckta landremsa,

som kommer att omfattas av enskild äganderätt, otvivelaktigt icke en så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

22

Kangl. Maj.ts proposition nr 59.

Lantmäteristyrelsen har utförligt diskuterat vissa problem, som kunde

uppkomma vid en förskjutning av gränsen mot allmänt vattenområde, vare

sig denna förskjutning orsakades av en ändring i naturförhållandena, exem­

pelvis genom landhöjningen, eller av en ändring i lagstiftningen. Styrelsen

har härom inledningsvis yttrat följande.

Då frågan, huruvida det ur fiskesynpunkt kan anses lämpligt att strand­

ägarnas rätt till vattenområde begränsas på sätt kommittén föreslagit, torde

få anses i huvudsak falla utanför styrelsens fackområde, har styrelsen fun­

nit sig ej böra gå närmare in på den saken. Styrelsen har emellertid ansett

sig ha anledning framhålla, att det med hänsyn till rådande ovisshet om

lagens verkningar med avseende å förskjutningen av gränserna mot allmänt

vattenområde synes angeläget, att dessa rubbningar icke alltför mycket

bagatelliseras till förfång för att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt lösningen

av de problem av olika slag, som kunna förutses uppkomma genom förskjut­

ningen och som på det närmaste beröra lantmäteriets verksamhetsområde.

De föreslagna reglerna rörande strandfastigheternas rätt till vattenom­

råde måste få till följd, att gränser mellan fastigheter och allmänt vatten­

område komma att i stor omfattning undergå förskjutning antingen inåt

mot land eller utåt. Fiskerättskommittén synes ha räknat med att förskjut­

ningarna i allmänhet skola bli av ganska obetydlig omfattning (»högst

några tiotal meter bred remsa» s. 263), och styrelsen har ingen anledning

betvivla att så blir förhållandet i flertalet fall. I många fall torde dock för­

skjutningarna bli avsevärda. Å relativt grunda vattenområden kan exem­

pelvis tremetersdjupkurvan vara belägen avsevärt längre ut än den nuva­

rande 180-metersgränsen, och vid tvärbranta stränder kommer den före­

slagna 300-metersgränsen att falla över 100 meter längre ut än den nuva­

rande 180-metersgränsen. Vidare kommer säkerligen den nya »inomskärs-

regeln» att flerstädes medföra mycket avsevärda förskjutningar inåt av

gränserna mot allmänt vattenområde. Även den omständigheten att hol­

mar med mindre längd än 100 meter ej skola äga rätt till vatten kommer

att medföra avsevärda inskränkningar av strandägarnas nuvarande vat­

tenområden.

Det hör visserligen till undantagen att fastighets gräns mot allmänt vat­

tenområde blivit bestämd genom dom eller förrättning, men undantagen äro

dock så talrika, att de i detta sammanhang böra tillbörligen beaktas. Sär­

skilt i samband med fiskedelningar har sådant bestämmande av skifteslags

gräns mot allmänt vattenområde framtvingats. Vidare må framhållas att

det i fråga om fjärdar och vikar ofta utan närmare undersökning presu-

merats, att vattenområdet vore beläget inomskärs, och att på den grund

gränsbestämning verkställts mellan de å ömse sidor liggande skifteslagen

med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken. Inom vattenområden, som så­

lunda hänförts till skifteslagen, förefinnas i många fall ägogränser tillkom­

na genom skifte, ägostyckning, jordavsöndring, avstyckning eller andra

jorddelningsåtgärder. Vidare förekommer här och var att fisket undergått

särskild delning som fastställts eller som utan fastställelse efterleves. Å

vissa trakter äro fiskedelningar talrikt förekommande.

Styrelsen har sagt sig dela fastighetsbildningssakkunnigas mening att det

ej kunde råda någon tvekan om till vilket skifteslag ett genom gränsens för­

skjutning utåt tillkommet vattenområde rätteligen vore att hänföra samt

att, i fall då skifteslagets vattenområde redan undergått skifte, det nytill­

komna vattenområdet vore hänförligt till sådant särskilt skifteslag som av­

24

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

sen. Det torde emellertid få anses som en brist att berörda med naturnöd­

vändighet ständigt återkommande konfliktfall icke på något sätt uttryck­

ligen regleras av lag, särskilt som den nu föreslagna lagen om gräns mot all­

mänt vattenområde skulle på en gång aktualisera ett stort antal dylika kon­

fliktfall, i det att nu förefintligt allmänt vattenområde av mindre bredd mel­

lan landbildningar av olika slag skulle i och med lagens ikraftträdande för­

svinna, så att de enskilda vattenområdena komme att gränsa direkt till var­

andra.

Ett enkelt exempel härpå är följande. Två byar A och B skiljas åt av ett

700 meter brett sund, som sträcker sig i nord-sydlig riktning. Byn A:s

strand väster om sundet är tämligen låg och vattnet långgrunt, varför 180-

metersgränsen mot allmänt vatten faller så långt ut som 400 meter från

stranden. Djupet i byn A:s enskilda vatten uppgår ingenstädes till 3 meter.

Byn B:s strand öster om sundet är bergig och stupar brant i havet, i följd

varav 180-metersgränsen mot det allmänna vattnet är belägen endast 200

meter från stranden. Byn B:s vattenområde är djupast något tiotal meter

från land och blir grundare utåt, så att 180-metersgränsen ungefär sam­

manfaller med tremetersdjupkurvan. Mellan byarna finnes alltså ett 100

meter brett allmänt vattenområde. Vattendjupet å detta område överstiger

ingenstädes 3 meter. Efter den nya lagens ikraftträdande inträder följande

situation. Byn A gör anspråk på hela den berörda rännan av allmänt vat­

ten, emedan den faller inom tremetersdjupkurvan från byns strand räk­

nat. Från byn B:s sida göres gällande att samma vattenområde hör till

denna by, emedan det faller inom 300-anetersgränsen från byns strand räk­

nat. Intet av dessa yrkanden torde emellertid kunna bifallas; ej heller synes

någon kompromiss mellan de stridiga yrkandena vara möjlig. I och med det

att det allmänna vattnet försvunnit torde nämligen gränsen mellan byarna

skola bestämmas med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken sålunda, att

till var och en av byarna hänföres det vattenområde, som är beläget när­

mast dess strand. Gränsen skall alltså framgå mitt i sundet, vilket innebär

att byn A blir av med en 50 meter bred remsa av sitt förutvarande vatten­

område, vilken remsa tillika med hela det förutvarande allmänna vattnet

tillfaller byn B. Ett dylikt av lagen föranlett överflyttande av ett vattenom­

råde från en by till en annan väcker andra spörsmål, som icke berörts i

fiskerättskommitténs betänkande. Sålunda kan man fråga sig huruvida det

icke vore rättvist att, om byn A därigenom gått miste om värdefullare fiske,

byn kunde erhålla ersättning därför i någon form. Häremot kan visserligen

erinras att den nya lagstiftningen endast omedelbart aktualiserat en situa­

tion, som i allt fall förr eller senare måste uppkomma genom att den smala

rännan av allmänt vatten genom landhöjningens inverkan försvinner. Men

ett uppskov på exempelvis 100 år med gränsförändringen kan ju dock i vissa

fall representera betydande ekonomiska värden.

Styrelsen har gjort gällande att de föreslagna bestämmelserna komme att

medföra att fastighetsredovisningen bleve osäker och har härom anfört i

huvudsak följande.

En förflyttning inåt av gränsen mot allmänt vattenområde kan få mycket

långtgående rättsverkningar i fråga om fastigheters indelning och gränser.

Att ett enskilt vattenområde hänföres till allmänt vattenområde betyder

att inom förstnämnda område afl förefintlig fastighetsindelning annulleras.

Hela fastigheter kunna sålunda bringas att försvinna och delar av fastig­

heter avskäras för att läggas till allmänt vattenområde. Detta sker egent­

ligen automatiskt i och med det att den nya lagen träder i kraft. Det ligger

26

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Det är mycket vanligt att till stad eller samhälle hörande vattenområde i

havet eller de stora insjöar, där enligt lagförslaget allmänt vattenområde

skall finnas, upptages i bihang B eller C till fastighetsregistret och sålunda

enligt fastighetsbildningslagens och fastighetsregisterförordningens termino­

logi ej ingår i fastighetsindelning. Med hänsyn härtill ifrågasätter styrelsen

huruvida icke lagförslaget bör kompletteras med en fjärde paragraf med det

innehåll, att vad i 1—3 §§ sagts om fastighet skall gälla även beträffande

sådant i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisat område, som

icke ingår i fastighetsindelning.

Lagrådsremissen angående fiskerätten.

Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till fiske upptar i

3—5 §§ med vissa formella omredigeringar de av fiskerättskommittén för­

ordade allmänna reglerna för gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiske­

vatten i havet. Därutöver skall emellertid enligt 6 § till enskilt fiskevatten

hänföras vattnet vid vissa kuststräckor i Norrbottens och Kalmar län. Be­

träffande omfattningen av fritt fiskevatten i de stora sjöarna skiljer sig det

remitterade förslaget från fiskerättskommitténs förslag såtillvida, att enligt

det förstnämnda förslaget fritt fiskevatten skall finnas jämväl i Mälarens

centrala delar utanför det egentliga strandvattnet.

Det remitterade förslaget innehåller i 13 §, vilken motsvarar 8 § i fiske­

rättskommitténs förslag till fiskelag, bestämmelse att fisket i enskilt fiske­

vatten tillhör fastigheterna, såvitt ej annat följer av vad därefter i lagen stad­

gas. I motiveringen till bestämmelsen har föredragande departementschefen

uttalat, att med ledning av annan lagstiftning, verkställda jorddelningar,

överlåtelseavtal o. d. finge bedömas hur fiskerätten närmare skulle fördelas

mellan fastigheterna, samt att särskild föreskrift icke syntes vara erforder­

lig för att utmärka att med fastighet i detta sammanhang skulle förstås även

sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade områden, som

icke inginge i fastighetsindelning. Departementschefen har vidare anfört:

I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser — under

erinran att de nya bestämmelserna om gränsen mellan fritt och enskilt

fiskevatten kunde föranleda att ett vattenområde som hittills ej varit föremål

för strandäganderätt i framtiden bleve att anse såsom enskilt — uttalat att

det stundom kunde vara vanskligt att avgöra vem fiskerätten i detta vatten

skulle tillkomma. Dylika svårigheter lära emellertid kunna uppkomma en­

dast i undantagsfall och några bestämmelser i ämnet torde därför, åtmins­

tone tillsvidare, icke vara erforderliga. Det må framhållas att liknande gräns­

förskjutningar redan tidigare förekommit på grund av landhöjningen utan

att detta medfört större olägenhet.

I 31 § av det till lagrådet remitterade förslaget — vilken motsvarar 27 § i

fiskerättskommitténs förslag — utsäges, att om genom urminnes hävd eller

genom särskilt stadgande, dom eller skattläggning eller på annat lagligt

sätt är annorledes än förut i lagen sägs bestämt om rätt för kronan eller

annan till fiske i enskilt fiskevatten, det skall gälla. Dylik särskild rättighet

skall dock icke äga giltighet mot sådan rätt till fiske, som enligt stadganden

i lagen tillkommer varje svensk medborgare.

28

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

som i åtskilliga fall leder till ett för fastighetsägarna mindre gynnsamt

resultat än som skulle följa av vad nu anses gälla. Något förbehåll om be­

ståndet av lagligen gällande rätt till vattenområde utanför denna gräns har

icke upptagits i beredningens förslag, och det har varit avsett att äldre rätt

icke vidare skall äga giltighet inom vad som enligt förslaget utgör allmänt

vattenområde. Regleringen av frågan om förhållandet till gällande rätt hör

emellertid till övergångsbestämmelserna till ny jordabalk, vilka beredningen

ej behandlat i det framlagda förslaget.

Den uppordning av nu föreliggande rättsläge, som avses med revisionen,

torde näppeligen vinnas om man ej ingriper även i nu gällande rättsförhål­

landen. Man skulle eljest icke erhålla en klar gränsdragning som är obero­

ende av varjehanda lokala lantmäteriförrättningar eller hävdeförhållanden.

Det synes därför önskvärt att en reglering av gränsen mot allmänt vatten­

område göres tvingande på det sättet, att äldre äganderätt till vattenom­

råde utanför den nya gränsen upphäves, vare sig rätten grundas enbart på

de nuvarande strandvatten- och inomskärsreglerna eller till stöd för den­

samma kan åberopas lantmäteriförrättning, dom e. d. Förefintlig urminnes

hävd bör i sådant fall än mindre tillerkännas verkan. Det sagda gäller även

för den händelse sådant fall skulle föreligga att vattenområdet registreras

såsom särskild fastighet. De rubbningar i bestående rättsförhållanden, som

lagstiftningen medför, få i den mån de äro av ekonomisk betydelse kom­

penseras genom ersättning av statsverket. Vid prövningen av ersättnings­

frågorna bör konstateras, huruvida den nya gränsdragningen innebär änd­

ringar i fastighetsindelningen; är så förhållandet bör anmälan därom göras

till registreringsmyndigheten. Det kunde ifrågasättas om ej till förebyggande

av rättsovisshet särskilt stadgande om upphävande av äldre rätt enligt vad

nu sagts borde upptagas i övergångsbestämmelserna till lag om gräns mot

allmänt vattenområde.1 Därest emellertid i dessa intages en erinran om de

stadganden rörande ersättning av statsmedel för förlust av vattenområde till

följd av lagen, som avses skola meddelas i särskild lag — en erinran som

synes lämplig även ur andra synpunkter — torde någon ovisshet om lagens

inverkan på tidigare bestående rättigheter till vattenområde ej behöva upp­

komma.

Den allmänna princip, som enligt 3—5 §§ i det till lagrådet remitterade

förslaget till lag om rätt till fiske bestämmer omfattningen av enskilt fiske­

vatten i havet, synes — såsom beredningen framhållit i sitt betänkande —

lämplig även som grund för regleringen av strandäganderätten. Visserligen

torde det för utövning av de i äganderätten ingående befogenheterna bort­

sett från fiskerätten och jakträtten ha mindre betydelse var gränsen går,

såvida den ej förlägges avsevärt närmare stranden än enligt 180-metersre-

geln. Genom en anknytning till regleringen av det enskilda fiskevattnet und­

viker man emellertid dubbla gränser, och såsom beredningen uttalat torde

en gräns för enskilt vattenområde, som icke sammanfaller med gränsen för

1 Innebörden i detta hänseende av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till

fiske följer av bestämmelserna 1 31 §; jfr 27 § i fiskerättskommitténs förslag till fiskelag.

30

tisk betydelse.1 Det kan ifrågasättas, om under sådana förhållanden an­

ledning finnes att tillerkänna strandägarna äganderätt till vattenområde

enligt huvudregeln. Emellertid synes det tveksamt om man för denna kust­

sträcka bör helt utesluta äganderätt till vattenområde, således även vatten­

området närmast stranden. Att här fastställa en särskild, i vattnet gående

gräns torde icke böra komma i fråga. Huvudregeln bör därför tillämpas

även för Skånes västra kust.

Såsom lantmäteristyrelsen uttalat bör gränsen mellan en till fastighet hö­

rande ö eller holme av mindre längd än 100 meter och kringliggande all­

mänt vattenområde anses rörlig. Särskild bestämmelse härom torde böra

upptagas i lagförslaget. Gränsen bör följa strandlinjen, och man synes här­

vid lämpligen böra utgå från samma vattenstånd som enligt huvudregeln.

Det torde kunna förutsättas, att den myndighet, som företräder det allmän­

nas rätt, medgiver strandägaren rätt att bibehålla uppförd brygga och annan

byggnad vid stranden, om han icke redan enligt 1 kap. 3 § vattenlagen är

berättigad därtill. Dylika spörsmål torde få lösas i samband med bestäm­

mandet av ersättning för förlorat vattenområde. Frågor, som angå disposi­

tionsrätten till allmänt vattenområde, torde icke i detta sammanhang böra

upptagas till närmare reglering. Vad beträffar jakträtten kring Öar och

holmar av mindre längd än 100 meter, belägna inom allmänt vattenområde,

förutsätter beredningen, att särskilda bestämmelser därom meddelas, om så

finnes påkallat.

I åtskilliga yttranden har berörts frågan om äganderätten till smärre

holmar och skär i havsbandet. Med anledning härav torde böra understry­

kas, att förslaget avser att reglera äganderätten allenast beträffande vat-

tentäckt område. Äganderätten till öar och holmar beröres i princip ej av

förslaget. Därest, såsom ovan förordas, uttrycklig bestämmelse om gräns

mellan Öar och holmar av mindre längd än 100 meter samt omgivande all­

mänt vattenområde upptages i lagen, framgår än tydligare, att även dylika

öar och holmar kunna vara föremål för enskild äganderält. Det synes knap­

past föreligga anledning att i detta sammanhang upptaga till reglering i

lag den svårlösta frågan, under vilka förutsättningar äganderätt till Öar

och holmar skall anses föreligga; än mindre lärer kunna komma i fråga

att giva bestämmelser om till vilken fastighet öarna eller holmarna skola

höra eller vem äganderätten eljest skall tillkomma. Det nu sagda gäller

även den av kammarkollegiet berörda frågan, huruvida holmar och skär,

som nu ligga inom enskilt vatten, äro föremål för enskild äganderätt eller

äro att anse som allmän egendom. Äganderätt till öar och holmar får efter

ett genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen, liksom för närva­

rande, i händelse av tvist styrkas med tillgängliga bevismedel, t. ex. hävden

eller det förhållande, att öarna eller holmarna redovisats vid lantmäteri-

förrättningar. Det må erinras om att i 15 kap. 3 § jordabalken öar och

holmar uttryckligen nämnts såsom föremål för urminnes hävd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

1 Jfr 31 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till fiske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

31

Såsom lantmäteristyrelsen framhållit kunna emellertid skär vara så små,

att de anses följa vattenområdet och alltså, om de äro belägna inom all­

mänt vattenområde, icke ingå i fastighet. Enahanda kan vara förhållandet

med holmar. Någon storleksgräns för dessa holmar och skär kan dock ej

angivas i lag, utan avgörandet torde få bero på prövning i varje särskilt

fall, varvid får beaktas icke blott storleken utan även värdet av holmarna

och skären och i vad mån de praktiskt utnyttjats.

I enlighet med det anförda lärer rättsläget efter genomförande av den

föreslagna lagstiftningen bliva följande. Sådan ö eller holme, som är belägen

inom enskilt vatten enligt nu gällande rätt men inom allmänt vatten enligt

den nya lagstiftningen, tillhör fortfarande den som kan visa att han hade

äganderätt därtill vid lagens ikraftträdande. Det torde ligga i sakens natur

att särskilt stränga krav på bevisningen i detta hänseende icke böra upp­

ställas, när äganderätten till ön eller holmen göres gällande av den som

enligt äldre rätt ägde det omgivande vattenområdet. Om ej annan kan visa

särskild rättsgrund för påstådd äganderätt till ön eller holmen och den ej

heller redan förut betraktats såsom allmän egendom, lärer den få anses till­

höra den som ägde det kringliggande vattenområdet, såvida fråga ej är om

outnyttjade holmar och skär som äro så små, att de på sätt nyss angivits

följa vattenområdet. Hinder mot att dylika holmar och skär skola anses

följa vattenområdet synes icke utan vidare föreligga enbart av den anled­

ningen, att de utnyttjats för utövande av fiskerätt som tillkommit ägaren

av vattenområdet. Om de åter i verklig mening hävdats av denne — exem­

pelvis för bete eller till uppförande av sjöbod — torde äganderätt för ho­

nom till holmarna och skären få anses föreligga.

Vad åter angår ö eller holme inom vattenområde, som förut varit all­

mänt men enligt den nya lagstiftningen utgör enskilt vatten, kan här bort­

ses från de fall, då med stöd av nu gällande rätt enskild äganderätt visas

föreligga till ön eller holmen; denna äganderätt kvarstår oberoende av vat­

tenområdets ändrade karaktär. Har ön eller holmen tidigare icke varit före­

mål för enskild äganderätt, gäller enligt vad förut sagts i princip, att den

som erhåller vattenområdet icke därmed förvärvar äganderätt till ön eller

holmen. Denna är fortfarande att anse som allmän egendom. Vad ovan an­

förts därom, att holmar och skär under vissa förutsättningar skola anses

följa vattenområdet, torde emellertid i dessa fall få särskild betydelse, enär

här är fråga om landbildningar vilka icke hävdats såsom enskilda. Att de

begagnats av enskilda vid utövande av allemansrätt till fiske saknar här

inverkan. Man torde därför kunna förutsätta, att smärre holmar och skär,

vilka nu äro belägna inom allmänt vatten och icke äro föremål för enskild

äganderätt eller av det allmänna särskilt disponerats, regelmässigt anses

följa vattenområdet och alltså tillfalla den fastighet, till vilken vattenom­

rådet enligt den nya lagstiftningen kommer att hänföras.

Öar och holmar, som efter den nya gränsdragningen äro belägna inom

enskilt vatten men kvarstå som allmän egendom, synas böra upptagas i

fastighetsregistret, om så ej redan skett. De skola alltså anses ingå i fastig­

hetsindelningen.

32

Såsom framgår av det anförda torde i viss utsträckning oklarhet före­

ligga beträffande äganderätten till öar, holmar och skär i havet. Tillräck­

lig anledning torde dock ej föreligga att i detta sammanhang företaga någon

allmän inventering för klarläggande av äganderätten till dessa landbild­

ningar.

De allmänna reglerna för strandäganderättens utsträckning böra tilläm­

pas även beträffande Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Av skäl, som ovan angivits i fråga om havet, bör tillika i Hjälmaren och

Storsjön det enskilda vattenområdet utvidgas i enlighet med vad som före­

slagits för det enskilda fiskevattnet i dessa sjöar. Vad angår Mälaren synes,

ehuru det enskilda fiskevattnet begränsats i det till lagrådet remitterade

förslaget till lag om rätt till fiske, vattenområdet när det gäller äganderät­

ten böra i sin helhet anses såsom enskilt; såsom beredningen uttalat i sitt

betänkande torde allt vatten i Mälaren vara att betrakta som enskilt.

Enligt förslaget skola gränserna i de stora sjöarna bestämmas efter sär­

skilt angivna vattenstånd. Gränserna äro i princip rörliga i så måtto att de

kunna ändras till följd av uppgrundning, uppslamning o. dyl. och jämväl,

om än obetydligt, kunna påverkas av landhöjningen.1 Beredningen har i

sitt betänkande2 uttalat, att om vattenståndet framdeles skulle komma att

väsentligt ändras till följd av sjöregleringar, gränsen borde jämkas med

hänsyn till de nya vattenstånden. Denna innebörd av jordabalksförslaget

framgår av att i 1 kap. 12 § beträffande gräns i enskilt vatten mellan olika

fastigheter uttryckligen angives att, om stranden förskjutits, dess tidigare

läge, i den mån det kan utrönas, skall vara avgörande vid gränsens be­

stämmande. När nu bestämmelserna om fastigheternas gräns mot allmänt

vattenområde utbrytas till särskild lagstiftning, synes det till undvikande

av att, genom motsatsslut från vad som stadgas beträffande havet, gränsen

i de stora sjöarna skulle anses orubblig, böra i lagtexten angivas att de för

dessa sjöar angivna vattenstånden gälla så länge nuvarande sjöregleringar

bibehållas väsentligen oförändrade.

I 3 § av f is ker ä t ts ko in ini tt é n.s förslag till lag om gräns mot allmänt vat­

tenområde har upptagits ett stadgande angående bestämning av sådan gräns.

I enlighet med hemställan från fastighetsbildningssakkunniga, med vilka

lantmäteristyrelsen instämt, bör denna bestämmelse överflyttas till 7 kap.

jorddelningslagen, varvid ett motsvarande stadgande erfordras i lagen om

fastighetsbildning i stad. Den föreslagna regeln att gränsbestämning ej äger

giltighet för framtiden avser även gränsen mot allmänt vattenområde i de

stora sjöarna, vilken gräns i princip är rörlig. Regeln bör vidare vara till­

lämplig å gränsen mellan ö eller holme av mindre än 100 meters längd och

kringliggande allmänt vattenområde, vilken gräns enligt vad ovan förordats

skall gå i strandlinjen.

Lantmäteristyrelsen har hemställt om komplettering av lagtexten med

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

1 Jfr SOU 1937:10 s. 67-68.

> S. 54-55.

34

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

utan utgör en tillvinning till de skilda ägolotterna. Landhöjningen medför,

att den yttre gränsen för ägolotterna förflyttar sig utåt. I fråga om grän­

sen mellan ägolotterna inbördes torde de ovan förordade grunderna få an­

ses analogt tillämpliga liksom ock den föreslagna jämkningsregeln.

De nu ifrågasatta bestämmelserna avse äganderätten till vattenområdet

men få tillämpning även beträffande fiske, som vid delning följt vatten­

området. Har fiske delats på annat sätt, böra såsom en följd av fiskerätts-

kommitténs förslag de angivna principerna äga motsvarande tillämpning

beträffande det nytillkomna fiskevattnet. Gällande bestämmelser i lag om

särskild delning av fiske äro ytterst knapphändiga, och något uttryckligt

stadgande för det nu föreliggande speciella fallet synes icke erforderligt.

En regel därom kan för övrigt icke anses ha sin plats i det förevarande

lagförslaget utan måste betraktas såsom en följdbestämmelse till den nya

lagen om rätt till fiske.

Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande jämväl berört frågan om gräns i

vatten mellan byar, när allmänt vatten som åtskilt byarna försvinner. Nämn­

da förhållande medför i princip icke någon minskning av det vattenområde,

som tidigare tillkommit vardera byn. En närmare reglering av frågan om

gränsdragningen i dessa fall torde emellertid icke böra ske genom lagstift­

ning utan torde få överlämnas till rättstillämpningen, varvid de i vart en­

skilt fall föreliggande särskilda omständigheterna kunna beaktas. I

I enlighet med det anförda har beredningen upprättat bilagda förslag till

lag om gräns mot allmänt vattenområde. Detta innefattar tillika vissa re­

daktionella jämkningar i fiskerättskommitténs förslag. Genom avfattningen

av den inledande paragrafen torde de av fastighetsbildningssakkunniga och

kammarkollegiet uttalade önskemålen beträffande terminologien i förslaget

ha blivit tillräckligt tillgodosedda.

Stockholm den 18 maj 1949.

N. GÄRDE

HERVED AF TROLLE

SVEN ROMANUS

i fråga om Hjälmaren och Storsjön bestämmelsen i 3 § äga motsvarande

tillämpning.

Vattendjup och strandlinjer skola härvid, så länge nuvarande sjöregle­

ringar bibehållas väsentligen oförändrade, bestämmas efter ett vattenstånd

i Vänern av 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern av

2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala, i Hjälmaren av 2,77 meter

över södra slusströskeln vid Notholmen och i Storsjön av 292,45 meter över

nollplanet i det höjdsystem, som ligger till grund för sjöns reglering.

36

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Denna lag träder i kraft den

Har vattenområde delats före nämnda dag och kommer enligt denna lag

att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses de­

lat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 § jorda­

balken angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsentligen

annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mel­

lan de ägolotter, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje

ägolott hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan

hinder av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämk­

ning, som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns el­

ler för att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.

Om ersättning av statsmedel för förlust av vattenområde, som jämlikt

dom eller annan särskild rättsgrund tillkommit fastigheterna eller eljest

enligt äldre rätt ansetts tillhöra dessa men till följd av nya lagen utgör

allmänt vatten, är särskilt stadgat.

38

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

(Tidigare föreslagen lydelse)

Var den 1 januari 1950 rätt till

fiske, vilken enligt vad ovan sagts

gått förlorad, till någon upplåten,

skall även denne njuta ersättning för

honom åsamkad skada.

tenområde, som enligt äldre rätt till­

hörde fastigheten, blivit allmänt vat­

ten.

Var den 1 januari 1950 rätt till

fiske eller annat, vilken enligt vad

ovan sagts gått förlorad, till någon

upplåten, skall även denne njuta er­

sättning för honom åsamkad skada.

(Nu föreslagen lydelse)

2

§•

Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd

(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konung­

en bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust skriftligen fram­

ställas hos nämnden före den 1 januari 1955.

3 §•

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,

vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga leda­

möterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall finnas

en i enahanda ordning utsedd suppleant. Angående omröstning i nämnden

skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i tvistemål vid råd­

husrätt.

4 §•

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sö­

kanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sam­

manträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava hand­

lagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar av­

seende.

Nämnden må tillerkänna sökanden skälig gottgörelse av statsmedel för

utgifterna å ärendet.

Utskrift av nämndens beslut i ersättningsfrågan skall tillställas sökanden

genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.

5 §■

Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen. 6

6 §•

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder

som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.

46

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

delas, borde kunna antagas, att här refereras till det vanliga fastighetsbe-

greppet och att således vad som i enlighet med allmänna regler om fastig­

hetsbildning och fastighetsregistrering tillagts eller tillägges fastigheter blir

bestämmande för vad som skall anses som allmänt eller enskilt vatten. Här­

av ledes man då till bl. a. den slutsatsen att vattenområde, som redan är

fastighet eller ingår i en sådan, skall förbli enskilt vatten. I 2 § ges visser­

ligen en helt annan bestämning av detta begrepp, men det kan uppstå tve­

kan om hur den motsättning, som sålunda enligt ordalydelsen föreligger

mellan de båda lagrummen, skall utjämnas. Härutinnan erbjuda sig olika

utvägar, som avvika från den förmodligen åsyftade tolkningen men i och

för sig kunna synas lika rimliga som denna.

På grund av vad sålunda anförts förordas dels att 1 § ersättes med blott

en förklaring att vattenområden indelas i allmänna och enskilda (allmänt

och enskilt vatten), dels att i omedelbar anslutning därtill den med de

följande paragraferna avsedda bestämningen av dessa begrepp meddelas

utan inblandning av fastighetsbegreppet, dels ock att därefter indelningens

rättsverkningar anges så, att det klart framgår att vad som skall vara all­

mänt vatten icke kan vara föremål för rättighet (i ovannämnda bemärkel­

se), att förty bestående rättigheter till dylikt vatten upphöra att gälla och

att däremot bestående rättigheter till vad som skall vara enskilt vatten läm­

nas orubbade. Härefter skulle så följa de speciella stadganden, som kunna

erfordras i avseende å frågan till vilken jord eller till vilka fastigheter de

vattenområden skola hänföras, som förut ej voro föremål för äganderätt

men skola vara enskilt vatten.

Här har tills vidare förutsatts att meningen är att någon rättighet i egent­

lig bemärkelse till allmänt vatten ej vidare skall kunna existera. Denna

sats behöver väl ej heller modifieras såvitt angår äganderätt, men beträf­

fande begränsade rättigheter torde satsen icke vara avsedd att gälla un­

dantagslöst. Den s. k. utsträckningsrätten enligt förslaget till fiskerättslag

torde få betraktas som en subjektiv rätt till allmänt vatten och i motiven

har antytts möjligheten att jakträtt till allmänt vatten skulle komma att

genom lagstiftning tillförsäkras ägare av Öar och holmar. Även den »rätt

att bibehålla uppförd brygga och annan byggnad vid stranden», vilken enligt

lagberedningen myndighet torde kunna förutsättas medge strandägare, lärer,

om sådana dispositioner må äga rum, snarare få karaktär av verklig med

servitut jämförlig rättighet än böra likställas med t. ex. befogenheten att

efter myndighets tillstånd tills vidare bedriva fiske med fast redskap i all­

mänt vatten.

Om sålunda beträffande allmänt vatten skall gälla, att rättigheter i all­

mänhet skola upphöra och icke vidare kunna uppstå, men undantagsvis

annat skall kunna vara förhållandet på grund av särskilda stadganden eller

kanske myndighets beslut, blir därigenom behovet av uttryckliga och klara

bestämmelser om innebörden av att vattenområde är allmänt vatten än

större. De ovan antydda reglerna i ämnet få förses med de förbehåll, som

undantagen från principen betinga.

50

inringar att framställa. Iakttages vad tidigare förordats beträffande stad­

gandets plats i förhållande till bestämmelserna rörande sötvattensområdena,

betingas därav den jämkning, att orden »i havet» utgå. Eftersom det ligger

i sakens natur att regeln i förevarande paragraf blir att tillämpa allenast

i de fall då frågan om gränsdragning har betydelse, synes — oavsett huru­

vida den i 1 § enligt dess föreslagna lydelse beträffande enskilt vatten giv­

na bestämningen, att området ingår i fastigheterna, bibehålies eller icke -—

jämväl uttrycket »vilken utgör fastighet eller del därav» lämpligen kunna

utgå. Vidare är att märka att stadgandet, eftersom gränsen icke gärna kan

gå annorstädes än i strandlinjen, får sitt egentliga innehåll av bestämmel­

serna om vilka vattenstånd som skola vara normerande. Med hänsyn här­

till synes i paragrafen böra intagas en erinran att gränsdragningen skall ske

med iakttagande av dessa bestämmelser. Stadgandet kunde förslagsvis er­

hålla det innehållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, grän­

sen mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande av vad i paragrafen

om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen.

I förslagets 6 § har beträffande de vattenstånd, som skola vara normeran­

de i de stora sjöarna, gjorts det förbehållet, att vad därom stadgats skall

gälla »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen oförändra­

de». Förbehållet lärer icke åsyfta att de ifrågavarande bestämmelserna utan

lagändring skulle kunna träda ur kraft till följd av ändring i en sjöregle­

ring. Ordalagen kunna dock lätt föranleda en sådan tolkning. På grund här­

av och då förbehållet knappast torde kunna fylla någon egentlig funktion,

hemställes att det måtte utgå.

Justitierådet Dahlman:

Jag är beträffande 4—6 §§ ense med övriga ledamöter utom därutinnan,

att jag finner det lämpligt, att, såsom skett i förslaget, stadgandet i 4 § er­

håller en formulering som antyder att alla öar och holmar icke behöva till­

höra fastigheterna; vissa av dem skola ju anses ingå i det omgivande all­

männa vattenområdet. Enligt min mening bör därför 4 § erhålla det inne­

hållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, vilken utgör fastig­

het eller del därav, gränsen mot det allmänna vattnet skall, med iaktta­

gande av vad i paragrafen om vattenstånden stadgas, anses följa strand­

linjen.

Slutbestämmelserna.

Justitierådet Gei jer:

I anslutning till vad jag anfört vid 1 § vill jag ifrågasätta en jämkning i

sista stycket, förslagsvis så, att relativsatsen förkortas till »som till följd

av nya lagen kommer att utgöra allmänt vatten».

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Vi hänvisa till våra anföranden vid 1 §. 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

1 Lagrådets yttrande över förslaget till lag om rätt till fiske återfinnes i propositionen ang.

nämnda lagförslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

53

med vad lagrådet i det föregående anfört, allt vatten i Mälaren förblir en­

skilt och frifisket således inskränkes till fiske med rörligt redskap i enskilt

vatten, detta fall bör upptagas i nu förevarande sammanhang.

Innehavare av fiskerätt av det slag, som avses i 31 § i den föreslagna fiske­

rättslagen, bör tydligen njuta ersättning icke blott om rättigheten hänför sig

till enskilt vatten utan jämväl om den ej vidare skall få existera därför att

den hänför sig till allmänt vatten. Detta kan emellertid icke anses ha kom­

mit till uttryck i den föreslagna lagtexten, åtminstone icke med avseende å

de fall, då området ej heller enligt äldre lag tillhörde strandägaren.

Vi förorda i anslutning till vad sålunda anförts och med hänvisning till

vad lagrådet anfört vid förslaget till fiskerättslag att 1 § i nu förevarande lag

avfattas efter följande schema:

Först anges i ett stycke att, där vattenområde jämlikt gränslagen frångår

ägaren, han skall njuta ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och

annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som där­

igenom tillskyndas honom.

I ett följande stycke förklaras ersättning av statsmedel för värdet av för­

lorad förmån och för annan skada skola tillkomma även

a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att — jämlikt de

paragrafer, som i remitterade förslaget till fiskerättslag bära numren 14—

19, och den paragraf i samma lag som enligt lagrådets hemställan skulle

avse frifiske i Mälaren — annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten

må bedriva fiske, som enligt äldre lag skulle vara strandägaren förbehållet;

b) den, som enligt särskilt stadgande, dom, urminnes hävd, skattläggning

eller på annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir

utan verkan till följd av vad i omförmälda lagar stadgas därom att enskild

fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av de stadganden i fiske­

rättslagen, som i remitterade förslaget bära numren 14—25, ävensom nyss­

nämnda stadgande om frifiske i Mälaren; samt

c) den som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande på grund

av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller

delvis går förlorad av skäl som förut i denna paragraf är sagt.

Vad angår inteckningshavares ställning hänvisas till det följande samt i

fråga om termen fritt fiskevatten till vad lagrådet anfört vid förslaget till

fiskerättslag.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Då i ersättningslagen hänsyn bör tagas till de av lagrådet tidigare föror­

dade reglerna om fiskerätten i Mälaren, och då den av lagrådets övriga leda­

möter i övrigt föreslagna avfattningen av bestämmelserna i 1 § synes vara

tydligare och ur principiell synpunkt riktigare än de i förslaget upptagna

bestämmelserna, förena vi oss med lagrådets övriga ledamöter om den av­

fattning av paragrafen, dessa ledamöter förordat.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Lagrådet:

Lagrådet vill framhålla, att det kan vara svårt att överblicka, om alla

fall, då ersättning bör utgå, blivit upptagna i förslaget. Att nu giva en lag­

regel av mera generell innebörd, som inbegrepe oförutsedda fall, skulle dock

måhända möta alltför stora betänkligheter ur praktiska synpunkter. Lag­

rådet utgår emellertid ifrån att, om framdeles något med lagen icke avsett

fall träder i dagen, som finnes böra föranleda ersättning, frågan därom kan

på ett tillfredsställande sätt ordnas snabbt och enkelt.

2

§.

Lagrådet:

Lagrådet ifrågasätter, huruvida den för ersättningsanspråks framställande

föreslagna preklusionsbestämmelsen är lämplig. Till en början må fram­

hållas att tillsättandet av värderingsnämnderna och orterna för deras kan­

slier måste effektivt kungöras även ute i bygderna och att därvid också

preklusionstiden och äventyret av dess försittande böra utsättas i kungörel­

sen. Detta är av så stor vikt att en föreskrift i ämnet synes höra hemma i

själva lagen.

Men även om man genom ett dylikt kungörelseförfarande kan minska

risken för att många, för vilka ersättningen skulle vara av stor betydelse, ej

förstå att bevaka sin rätt, måste det föreslagna systemet kunna medföra

stora olägenheter. Meningen kan icke rimligen vara, att nämnden skall sitta

i en residensstad eller annan central ort inom ett stort distrikt och grunda

sina beslut på innehållet i ansökningshandlingar, utan nämnderna måste

naturligtvis, som vid andra liknande värderingar, i allmänhet besöka de sär­

skilda orterna. Tydligen avses ej heller att med nämndernas egentliga arbete

och besluten i ärendena skall anstå, tills preklusionstiden gått till ända.

Emellertid är klart att de sammanträden och syner, som nämnderna hålla

i orterna, till sin gestaltning och beträffande föremålet för undersökning­

arna måste bli beroende av vilka ersättningskrav som rests. Om ansökningar

från samma ort inkomma vid olika tillfällen och med längre mellanrum,

skulle alltså följden härav kunna bli att vederbörande nämnd nödgades

hålla det ena sammanträdet efter det andra i denna ort. Det är också myc­

ket möjligt att nämnden vid sin prövning av viss ansökan icke får känne­

dom om alla pretendenter å ersättning för den skada ansökningen avser.

Det kan sålunda inträffa att, efter det en persons ansökan bifallits, annan

inkommer med ansökan om ersättning för samma skada, för vilken gott-

görelse redan lämnats, under uppgift att han och icke den förre sökanden

är rätt ägare av fastigheten eller innehavare av sådan rätt därtill, som redu­

cerar fastighetsägarens skada och därför borde blivit men icke blev beaktad

i förra ärendet. Tydligen är då icke tillräckligt att hänvisa den nye sökan­

den till att vända sig mot den förre.

Ur många synpunkter vore måhända lämpligast att ansöknings- och pröv-

ningsförfarandet anordnas så, att vederbörande nämnd i tur och ordning

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

55

besöker de ifrågakommande bygderna och håller sammanträden härads-

eller sockenvis samt inom en av lagen bestämd, tillräcklig tid i förväg —

i orten och möjligen även över hela riket — kungör tid och plats för sam­

manträdet, samt att de som vilja framställa ersättningsanspråk då få hos

nämnden göra detta vid äventyr att ha förlorat sin talan, vilket äventyr

skulle utsättas i kungörelsen. Det är troligt att med ett sådant system rätts­

förluster lättare skulle kunna undvikas. Och förutom att man undginge

risken för misstag i avseende å vilka som äro rätta sakägare, skulle det

uppenbarligen vara av värde för ett rättvist och enhetligt bedömande att,

redan innan man skred till prövning av någon av ansökningarna från en

ort, kunna överblicka alla krav från samma ort. Klandrades nämndens be­

slut av olika sökande, skulle då också mål från en och samma ort lättare

kunna behandlas i ett sammanhang av domstolarna.

Mot det här skisserade systemet kan synas tala att den långa preklusions-

tiden av 5 år, som sålunda skulle för många orter förkortas, kan vara av

värde med hänsyn till att skadorna kanske först småningom träda i dagen

i hela sin vidd. Men om utväg ej finnes för den, som redan erhållit ersätt­

ning, att efter ny ansökan få beloppet höjt, skulle ej heller den långa pre-

klusionstiden enligt det remitterade förslaget komma till nytta för andra än

dem, som dröjde med sina krav till slutet av tiden eller vilkas ansökningar

eljest av någon anledning upptoges till prövning först vid denna sena tid­

punkt. Möjlighet att, när nya omständigheter yppat sig, få tillägg till förut

utdömd ersättning, synes icke böra vara utesluten men torde kunna göras

beroende av att särskilda skäl föreligga och att ansökan sker inom viss i la­

gen bestämd tid samt kan då förenas med det nu förordade systemet lika

väl som med det i remitterade förslaget upptagna utan att dock betaga det

förra av dessa det väsentliga i dess företräden.

Skulle förslagets system i förevarande hänseende bibehållas, synes den

angivna dagen, den 1 januari 1955, böra ändras med hänsyn till att lagen

icke kan träda i kraft så tidigt som från början varit avsett.

* §■

Lagrådet:

Här eller åtminstone i instruktion för nämnderna synes böra intagas en

föreskrift att ersättningen skall i nämnds beslut specificeras i den mån så­

dant erfordras för bedömandet av fråga om nedsättning enligt 9 § eller för

att underlätta eventuell överprövning av nämndens beslut.

Vad i andra stycket stadgas synes böra omformuleras så, att nämnden

har att utdöma gottgörelse för utgifter, i den mån sådan gottgörelse begärts

och finnes skälig.

Lagrådet förordar också en omformulering av tredje stycket så, att möj­

lighet att delgiva även annorledes än genom rekommenderat brev icke

uteslutes.

5 och 6 §§.

Lagrådet:

Innehållet i dessa paragrafer torde böra byta plats. Därigenom skulle

också undvikas att ordet »ersättningssökande» i 7 § vid en mera ytlig läs­

ning missuppfattas.

9 §.

Lagrådet:

Den som har fordringsinteckning (eller panträtt enligt 11 kap. 2 § jorda­

balken) skulle enligt förslaget icke ha någon självständig rätt till ersättning

utan blott njuta visst företräde till vad som utdöines såsom fastighetsägarens

ersättningsbelopp. Detta är visserligen ett ofta använt system, men det grun­

das då på att inteckningshavarnas intressen bevakas ex officio. I förevaran­

de fall skulle dock ersättning till dem icke kunna utgå med högre belopp än

vad fastighetsägaren krävde i något hänseende, som är av betydelse för in-

teckningssäkerheten, och således alls icke därest han underlät att fordra

ersättning i dylikt hänseende. Detta är en brist, som möjligen kunde avhjäl­

pas genom att inteckningshavare finge intaga sakägareställning i lika mån

som ägare samt servituts- och nyttjanderättshavare, åtminstone om man ge­

nomför det av lagrådet under 2 § förordade systemet för preklusionstidens

bestämmande. Emellertid synes då också underlåtenhet från intecknings-

havares sida att bevaka sin rätt böra medföra att han går den förlustig även

i så måtto, att han ingen del får i ägarens ersättningsbelopp. Under sådant

förhållande är det möjligt att förslagets ståndpunkt faktiskt kan visa sig

förmånligare för inteckningshavarna i gemen. Lagrådet har därför och då

det för inteckningshavare, som vill fordra ersättning, knappast torde möta

svårighet att förmå fastighetsägaren att själv eller genom inteckningsha-

varen såsom fullmäktig föra talan om ersättning, trott sig kunna stanna

vid ett påpekande av förslagets svaghet i förevarande punkt utan att på­

kalla ändring i denna del.

Däremot synes erforderligt att, om ersättning till ägare av intecknad fas­

tighet skall nedsättas till fördelning som i 10 § sägs, detsamma stadgas om

ersättning till servituts- och nyttjanderättshavare med sämre rätt än inteck-

ningshavarens. Ä andra sidan torde från nedsättning alltid böra undantagas

sådana ersättningsbelopp, som icke avse minskning av intecknade fastig­

hetens värde. Detta synes lämpligen kunna utsägas, så att bestämmelsen om

diskretionär prövning av skadans betydelse och om inteckningshavarens

medgivande kommer att avse blott andra ersättningsbelopp.

il §.

Lagrådet:

Här eller i inteckningsförordningen torde böra upptagas en uttrycklig

förklaring att, när betalning utfallit å intecknings huvudstol, inteckningen

för motsvarande belopp skall vara utan verkan. 1

56

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

1 Lagrådets yttrande över de övriga till lagrådet remitterade lagförslagen återfinnes i propo­

sitionen ang. lag om rätt till fiske m. m.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

57

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Drottningholms slott den 13 januari 1950.

När va rande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

S

köld

, Q

uensel

, D

anielson

, V

ougt

, Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

M

ossberg

, W

eijne

, A

ndersson

, L

ingman

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 de­

cember 1949 avgiva utlåtande över bland annat de till lagrådet den 18 juni

1949 remitterade förslagen till

1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; samt

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I det under 1) upptagna lagförslaget har vid remissen till lagrådet icke

utsatts någon dag för lagens ikraftträdande. Vad angår det under 2) upp­

tagna lagförslaget har tiden för ikraftträdandet angivits till den 1 januari

1950. Efter lagrådsbehandlingen har i båda lagförslagen upptagits att de

skola träda i kraft den 1 januari 1951.

Även i övrigt ha i förslagen vidtagits vissa jämkningar. Dessa torde jag

nu få behandla beträffande vartdera förslaget för sig.

Forslaget till lag cm gräns mot allmänt vattenområde.

Den gränsdragning mellan allmänt och enskilt vatten, som innefattades

i det remitterade förslaget, överensstämde i huvudsak med motsvarande

uppdelning i fritt och enskilt fiskevatten i det förslag till lag om rätt till

fiske, vilket efter föredragning av chefen för jordbruksdepartementet tidi­

gare hänskjutits till lagrådet. Olikhet rådde endast beträffande Mälaren,

där enligt gränslagsförslaget intet allmänt vatten skulle förekomma, medan

däremot enligt fiskelagsförslaget fritt fiskevatten skulle finnas i vissa större

fjärdar. Huvudreglerna för gränsdragningen hade, med något olika avfatt­

ning, återgivits i båda förslagen. Vissa lokala undantagsstadganden — av­

seende skärgårdsområden i Norrbottens och Kalmar län samt delar av Hjäl­

maren och Storsjön i Jämtland -— hade däremot fullständigt upptagits en­

58

dast i fiskelagsförslaget. Gränslagsförslagets ståndpunkt i denna del fram­

gick i stället av en hänvisning till fiskelagsförslaget.

Lagrådet, som i sak icke framställt erinran mot den föreslagna gränsdrag­

ningen, har ansett att större klarhet och överskådligheit skulle vinnas, om

alla bestämmelser rörande vattenområdenas uppdelning i allmänna och en­

skilda samlades i gränslagen, medan fiskerättslagens uppgift begränsades

till att angiva vilka regler som skulle gälla för rätten att fiska i vatten av

dessa båda olika slag. Jag har för min del ansett mig böra biträda denna

ståndpunkt, och enligt vad jag inhämtat är även chefen för jordbruksde­

partementet beredd att godtaga densamma.

En förutsättning för att en sådan ordning skall kunna genomföras är

tydligen att nyssnämnda olikhet mellan lagförslagen med avseende å Mäla­

ren kan utjämnas utan uppoffrande av beaktansvärda intressen. Såsom

lagrådet anfört kan detta också utan svårighet ske genom en jämkning i

fiskelagsförslaget. Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare i dag

att hemställa om sådan jämkning. Vad nu förevarande lagförslag beträffar

erfordras följaktligen icke någon ändring i denna del.

I gränslagsförslaget har förutsatts att alla vattendrag och insjöar, för vil­

ka särskilda regler ej givits, i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.

För utformningen av fiskelagen är det emellertid av värde att denna grund­

sats kommer till uttryck i lagtexten, och jag har därför i gränslagen låtit

införa ett stadgande att i annat vattenområde än havet allmänt vatten fin­

nes allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Någon

ändring i förslagets rubrik har jag däremot icke ansett påkallad.

I övrigt ha, för genomförande av den förändrade systematiken, förekom­

mande hänvisningar till fiskelagsförslaget utgått och de gränsdragningsreg-

ler som åsyftades med hänvisningarna i stället upptagits i fullständigt skick

under två skilda paragrafer, betecknade såsom 3 och 5 §§. I samband där­

med har förslagets uppställning ändrats även på andra punkter.

Med anledning av vad som inom lagrådet anförts har för tydligare ut­

märkande av sambandet mellan 1 § och de följande paragraferna, i an­

slutning till uttryckssättet i 1 §, avfattningen av de särskilda gränsdrag-

ningsreglerna jämkats så, att de angiva vilka vattenområden som skola

hänföras till fastigheterna. Dessutom har bland slutbestämmelserna upp­

tagits ett stadgande, enligt vilket den omständigheten att visst område re­

dovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle icke skall

hindra att området anses ingå i fastigheterna.

Jag har icke ansett påkallat att —- på sätt en av lagrådsledamöterna hem­

ställt — redan i huvudtexten meddela föreskrifter om vilka rättsverkning­

ar som skola tillkomma den nya indelningen i allmänt och enskilt vatten.

I den mån någon tvekan i detta avseende skulle kunna tänkas uppkomma,

lär tillräcklig ledning kunna hämtas av slutbestämmelsernas innehåll.

I övrigt ha vissa redaktionella jämkningar vidtagits i huvudsaklig anslut­

ning till vad lagrådet förordat.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

60

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

ägare för mistad fiskerätt m. m. Jag har förvissat mig om att chefen för

jordbruksdepartementet icke har något att erinra mot en dylik anordning.

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med det anförda jämkade

förslagen till lag om gräns mot allmänt vattenområde och lag om ersätt­

ning för mistad fiskerätt m. m. måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Gösta Kahm.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

61

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition .............................................................................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................................................................... 2

Lagförslag

Lag om gräns mot allmänt vattenområde .............................................................. 3

Lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m........................................................... 6

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 18 ]uni 1949

............................................. 9

Lagberedningens utlåtande den 18 maj 1949 ang. lagstiftning om gräns mot

allmänt vattenområde (= SOU 1949:23)............................................................... 11

Bilaga: Förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde........................ 35

Inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning för mistad

fiskerätt m. m.................................................................................................................. 37

Utdrag av lagrådets protokoll för den 15 dec. 1949

......................................... 41

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde......................................... 43

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m................................... 51

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 13 januari 1950 ang. lag om gräns

mot allmänt vattenområde, m. in.1 .................................................................

57 1

1 Jfr särskild proposition samma dag ang. lag om rätt till fiske, m. m.

I

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

1

Nr 59.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om

gräns mot allmänt vattenområde, m. m.; given Drott­

ningholms slott den 13 januari 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill

Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att

antaga härvid fogade förslag till

1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; samt

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 59.

2

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För närvarande saknas lagbestämmelser om hur långt ut i havet och

större insjöar fastigheternas ägovälde sträcker sig, och man har vid bedö­

mande av hithörande frågor varit hänvisad att söka ledning närmast från

vissa delvis oklara och svårtolkade stadganden om gränserna för enskild

fiskerätt. I samband med utarbetande av förslag till ny lag om rätt till

fiske har det visat sig lämpligt att i särskild lag, avsedd att helt eller delvis

inflyta i en blivande ny jordabalk, uttryckligen reglera frågan i vad mån

rikets vattenområden skola anses ingå i fastigheterna eller utgöra »allmänt

vatten», som ej omfattas av enskild äganderätt.

Enligt förslaget till sådan lag skall vid öppen havsstrand det enskilda

vattnet i regel sträcka sig 300 meter ut från stranden. Öar och holmar med

mindre längd än 100 meter skola liksom hittills kunna ingå i fastigheterna

men skola ej ha något självständigt vattenområde. I vikar och skärgårdar

hänföres till fastigheterna vidare allt vatten som saknar bredare förbin­

delse med öppna havet än en kilometer. Dessutom skola vissa andra, sär­

skilt uppräknade fjärdar i Norrbottens och Kalmar län vara enskilda.

I insjöar och vattendrag skall enligt förslaget allmänt vatten finnas en­

dast i de öppna delarna av Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämt­

land. Mälaren blir sålunda i sin helhet att hänföra till enskilt vatten.

De föreslagna bestämmelserna ansluta väsentligen till gällande rättsupp­

fattning men kunna på vissa ställen medföra en utvidgning av det enskilda

vattnet och på andra ställen en minskning därav. Om intrång sker i enskild

äganderätt, skall gottgörelse lämnas av statsmedel. Stadganden härom ha

upptagits i förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m. Enligt

detta förslag skall anspråk på ersättning framställas inom fem år hos sär­

skilda nämnder, kallade fiskevärderingsnämnder. Dessa nämnder skola även

pröva vissa fiskerättsliga ersättningsanspråk som kunna uppkomma i anled­

ning av den nya lagstiftning angående rätt till fiske, varom förslag fram-

lägges i särskild proposition.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

3

Förslag

till

Lag

om gräns mot allmänt vattenområde.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Vattenområde i havet är alhnänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fas­

tigheterna (enskilt vatten).

2

§.

Till fastigheterna hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller

holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den stran­

den följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vatten

inom denna djupkurva;

2. allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större bredd

än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst ett­

hundra meters längd, dock med den inskränkningen att ej på grund härav

skall till fastigheterna hänföras vatten vid ö eller holme vilken från fastlan­

det helt skiljes av vatten med sådan förbindelse; samt

3. allt vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över vatten

som enligt 1 eller 2 tillhör fastigheterna. 3

3 §.

1 Norrbottens och Kalmar län hänföras till fastigheterna även följande

vattenområden i havet:

i Norrbottens lön vid Torne älvs mynning allt vatten innanför en linje

från gränsen mot Finland vid 65 grader 35 minuter nordlig bredd västerut

till 23 grader 40 minuter ostlig längd från Greenwich, därifrån norrut till

65 grader 45 minuter nordlig bredd och därifrån österut till Seskarö; samt

i Kalmar lön

allt vatten innanför en linje mellan de södra uddarna av Sladö Ask och

Äskeskär,

Idöfjärden och Björkskär sdjupet innanför en linje mellan de sydöstra

uddarna av Örskär, Idö Stångskär och Bussan,

allt vatten innanför linjen Ljungskärs sydspets—Vinö Brcdhäll—Boskärs

nordöstra udde—örsskärens östra uddar—Logen—Lilla (Södra) Ljusklabb

-—Soen,

4

allt vatten innanför linjen Tjudö sydöstra udde—Träthällarnas huvudö—

Långgrunds norra udde—Slobbsudden—Runnö sydspets—Sandö örskärs

nordspets—Sandö nordspets—Taktö nordspets—Taktö ostspets—Eneskärs

yttre både—Eneskärs sydöstra udde—Vållöromps nordöstra udde, samt

allt vatten innanför linjen Stångskärs sydspets—Pata Enskärs nordöstra

udde—Pata Enskärs sydspets—Lilla Millgrund—Enskärskläppens ostspets—

Ryssby Enskärs ostspets—Långskärs sydöstra udde—Stånggrund—sydöstra

udden av Ryggås—Stora Rocknekalvens ostspets—Skäggenäslandets nord­

spets.

4 §•

I annat vattenområde än havet finnes allmänt vatten allenast i Vänern,

Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Angående dessa sjöar äge vad

i 1 och 2 §§ är stadgat motsvarande tillämpning.

5 §.

I Hjälmaren och Storsjön hänföras till fastigheterna även följande vatten­

områden:

i Hjälmaren allt det vatten som begränsas i norr av skärgården mellan

Vraklandet och Vinöns nordvästra udde samt i öster av Vinön och linjen

Vinöns sydvästra udde—Fåran—Ramberget—Djursnäsudde; och

i Storsjön allt det vatten som mot Stor sjöflaket begränsas av räta linjer

Andersons nordvästra udde—Norderöns nordspets—Värköns nordspets—syd­

östra udden av Hammarnäslandet.

Kungl. Maj:ts proposition, nr 59.

6

§•

Finnes allmänt vatten vid ö eller holme, vilken utgör fastighet eller del

därav, skall gränsen mot det allmänna vattnet anses följa strandlinjen be­

stämd på sätt nedan sägs.

7 §•

Strandlinjer och vattendjup skola vid tillämpningen av denna lag bestäm­

mas efter förhållandena vid följande vattenstånd:

i havet normalt medelvattenstånd;

i Vänern 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp;

i Vättern 2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala;

i Hjälmaren 2,77 meter över södra slusströskeln vid Notholmen; samt

i Storsjön 292,45 meter över nollplanet i det höj dsystem, som ligger till

grund för sjöns reglering.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Vid tillämpning av denna lag skall den omständigheten att visst område

redovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle icke utgöra

hinder mot att området anses ingå i fastigheterna.

Har vattenområde delats före den 1 januari 1951 och kommer enligt denna

lag att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

5

delat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 §

jordabalken angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsent­

ligen annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mel­

lan de ägolotter, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje ägo-

lott hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan hin­

der av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämkning,

som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns eller för

att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.

Om ersättning av statsmedel med anledning av att vattenområde, som

jämlikt dom eller annan särskild rättsgrund tillkommit fastigheterna eller

eljest enligt äldre rätt ansetts tillhöra dessa, till följd av nya lagen frångår

fastigheterna, är särskilt stadgat.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

Förslag

till

Lag

om ersättning för mistad fiskerätt

ris.

m.

Härigenom förordnas som följer.

1

§•

Där vattenområde jämlikt lagen om gräns mot allmänt vattenområde från­

går ägaren, njute han ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och

annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som där­

igenom tillskyndas honom.

Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan

skada tillkomme ock

a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§

eller 18 § lagen om rätt till fiske annan än innehavaren av den enskilda

fiskerätten må bedriva fiske, som enligt äldre lag var förbehållet strand­

ägaren,

b) den som enligt urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan

särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan

till följd av att enligt lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen

om rätt till fiske enskild fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av

stadgandena i 6—20 §§ sistnämnda lag, samt

c) den som den 1 januari 1951 på grund av servituts- eller ny ttj ander ätts-

upplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis går förlorad av skäl som

förut i denna paragraf är sagt.

2 §•

Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd

(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konungen

bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas hos

nämnden före den 1 januari 1956. 3

3 §•

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,

vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga

ledamöterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall

finnas en i enahanda ordning som denne utsedd suppleant. Angående om­

röstning i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning

i tvistemål vid rådhusrätt.

7

4

§•

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sö­

kanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sam­

manträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava hand­

lagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avse­

ende.

Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för utgifter

å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig.

Utskrift av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

o §•

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder

som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.

6

§•

Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

7

§•

Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut

äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan mot

kronan inom tre månader från det nämndens beslut delgavs honom. Er­

inran härom skall intagas i beslutet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

8

§•

Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammar­

kollegiet.

9

§•

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall

ersättning som enligt 1 § tillerkännes ägaren för minskning i fastighetens

värde nedsättas hos länsstyrelsen. Utbetalning till ägaren må dock äga rum,

där skadan prövas vara väsentligen utan betydelse för inteckningshavarens

säkerhet eller det visas, att denne lämnat sitt medgivande till utbetalningen.

Vad i första stycket stadgats skall äga motsvarande tillämpning beträf­

fande ersättning till innehavare av servituts- eller nyttjanderätt med sämre

förmånsrätt än fordringsinteckning.

I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huru­

vida nedsättning skall ske.

10

§.

Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan

sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördel­

ning.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjor­

ton dagar förnt med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare.

Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse

om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tid­

ning inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsök-

ningslagen stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld fast

egendom äga motsvarande tillämpning.

De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av stats­

medel.

11

§•

Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å

intecknings huvudstol, vare inteckningen till motsvarande belopp utan ver­

kan. I sådant fall åligger det länsstyrelsen att, sedan fördelningen blivit god­

känd eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan om betalningen till

inskrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden. Inskrivnings­

domaren har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i

fastighets- eller inteckningsboken.

12

§.

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som

för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånsrätt enligt 11 kap. 2 §

jordabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951.

Kungl. Maj tis proposition nr 59.

9

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms

slott den 18 juni 1949.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

S

köld

, Q

uensel

, D

anielson

,

V

ougt

, Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

, M

ossberg

, W

eijne

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angående lag­

stiftning om gräns mot allmänt vattenområde m. m. samt anför därvid föl­

jande.

Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk I (SOU 1947:38) upptagit

bestämmelser om fastigheternas utsträckning i havet och vissa större insjöar.

Sedermera har fiskerätt skommittén i ett den 31 juli 1947 avgivet betänkande

med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar (SOU

1947: 47) utarbetat förslag till gränsdragning mellan fritt och enskilt fiske­

vatten. Beredningens och kommitténs förslag ha i dessa delar utarbetats i

samråd och innefatta en i huvudsak överensstämmande gränsreglering. I

avbidan på jordaballcsförslagets slutliga prövning har kommittén — för att

undvika att skiljaktighet mellan äganderättsgräns och fiskerättsgräns be­

stode under tiden till dess förslaget till jordabalk kunde upphöjas till lag

— i sitt betänkande upptagit nyssnämnda av lagberedningen föreslagna

stadganden i ett särskilt lagförslag om gräns mot allmänt vattenområde.

I den mån genom den sålunda föreslagna lagstiftningen intrång skedde

i enskild fiskerätt, jakträtt eller annan förmån, skulle ersättning utgå av

statsmedel. Prövningen av ersättningsanspråken skulle anförtros åt särskil­

da nämnder kallade fiskevärderingsnämnder. Bestämmelser härom uppto-

g©s i ett förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Sedan yttranden över fiskerättskommitténs förslag inhämtats, har på fö­

redragning av chefen för jordbruksdepartementet den 25 februari 1949 till

lagrådet remitterats förslag till lag om rätt till fiske och lag om ersättning

för mistad fiskerätt. Frågan om gräns mot allmänt vattenområde och där­

med sammanhängande ersättningsspörsmål upptogs däremot icke i detta

sammanhang. Denna fråga borde, enligt vad chefen för jordbruksdeparte­

mentet uttalade, göras till föremål för ytterligare utredning.

En sådan utredning har därefter på anmodan av mig verkställts av lag­

beredningen, som med skrivelse den 18 maj 1949 överlämnat ett överarbe­

tat förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde (SOU 1949:23).

Denna skrivelse torde jämte lagförslaget få såsom bilaga (Bilaga A) fogas

vid protokollet. Nämnda lag är avsedd att träda i kraft vid samma tidpunkt

som den föreslagna lagen om rätt till fiske.

10

Enligt vad beredningen uttalar bör ersättning för förlust av vattenområde

enligt den föreslagna lagen utgå av statsmedel enligt bestämmelser i sär-

skdd lag. Prövningen av dylika ersättningsfrågor bör enligt min mening

lämpligen anförtros åt samma nämnder som föreslagits skola avgöra liknan­

de frågor beträffande förlust av fiskerätt. Erforderliga lagbestämmelser torde

böra upptagas i samma lag som reglerar frågan om ersättning för mistad

fiskerätt. I enlighet härmed har, såsom bilaga (Bilaga B) till detta protokoll

utvisar, det till lagrådet tidigare remitterade förslaget till lag om ersättning

för mistad fiskerätt omarbetats till att omfatta jämväl dylika bestämmelser.

\ad angår jakträtten kring vissa mindre holmar belägna inom allmänt

vattenområde kunna, såsom lagberedningen antytt, särskilda bestämmelser

befinnas påkallade. Denna fråga väntas inom kort bliva upptagen till be­

handling inom jordbruksdepartementet. Därigenom torde i åtskilliga fall

kunna undvikas att genom den nya gränsdragningen intrång sker i tidigare

förefintlig enskild jakträtt.

I samband med ersättningsfrågorna har lagberedningen även berört det

al att vid stranden av en småholme finnes brygga eller annan byggnad,

vilken enligt den nya gränsdragningen kommer att skjuta in på allmänt

vattenområde. Skulle i något enstaka undantagsfall strandägaren icke redan

enhgt 1 kap. 3 § vattenlagen vara berättigad att bibehålla byggnaden, torde

på sätt lagberedningen förordat — kunna övervägas huruvida det icke

efter särskild prövning bör kunna tillförsäkras honom rätt att ändock ha

by§8naden kvar. Eftersom dylika fall endast ytterst sällan torde uppkomma,

synes särskild reglering härav ej nu vara påkallad.

Frågan om möjlighet att genom lantmäteriförrättning bestämma gräns

mot allmänt vattenområde torde få övervägas i annat sammanhang.

Kungl. Maj :ts proposition nr 59.

I enlighet med vad sålunda anförts föreligga nu såsom bilagor till detta

protokoll

1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt

vattenområde; samt

2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.

Föredraganden hemställer att för det i § 87 regeringsformen omförmälda

andamålet Kungl. Maj:t måtte genom utdrag av protokollet dels inhämta

lagrådets utlåtande över det under 1) upptagna lagförslaget, dels — med

återkallande av Sitt förordnande den 25 februari 1949 om inhämtande av

lagrådets utlåtande över förslag till lag om ersättning för mistad fiskerätt

inhämta lagrådets utlåtande över det under 2) upptagna lagförslaget.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan

bifaller Hans Maj :t Konungen,

Ur protokollet:

Lars Nordvall.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

11

Bilaga A.

Lagberedningens utlåtande den 18 mai

1949 ang. lagstiftning om gräns mot all­

mänt vattenområde ( = SOU 1949: 23).

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

I lagberedningens den 12 juni 1947 avlämnade betänkande med förslag

till jordabalk I1 ha upptagits bestämmelser om fastigheternas utsträckning

i havet samt i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Seder­

mera har fiskerättskommittén den 31 juli 1947 avgivit betänkande med

förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande författningar.2 För­

slaget till fiskelag innehåller bland annat bestämmelser om gränsdrag­

ningen mellan fritt och enskilt fiskevatten. Beredningens och fiskerätts-

kommitténs förslag hade i nämnda delar utarbetats i samråd och innefat­

tade en reglering som i huvudsak var överensstämmande.

Fiskerättskommittén har i sitt betänkande tillika föreslagit, att i avbidan

på jordabalksförslagets slutliga prövning därur utbrytas bestämmelserna

om fastighets gräns mot allmänt vattenområde i havet och i de stora sjö­

arna och att dessa bestämmelser såsom ett provisorium framläggas i en

särskild lag samtidigt med de av kommittén föreslagna nya reglerna om

gränsen mellan enskilt och fritt fiskevatten. Betänkandet innehåller ock

förslag till sådan lag, benämnd lag om gräns mot allmänt vattenområde.

Sedan yttranden inhämtats över fiskerättskommitténs betänkande, har

Kungl. Maj :t den 25 februari 1949 beslutat inhämta lagrådets utlåtande över

förslag till lag om rätt till fiske med flera lagar, vilka förslag utarbetats på

grundval av fiskerättskommitténs förslag. Något lagförslag angående gräns

mot allmänt vattenområde har dock icke remitterats till lagrådet, enär frå­

gan om äganderätten till vattenområde ansetts kräva ytterligare övervä­

gande.

Efter anmodan av Herr Statsrådet får beredningen härmed vördsamt av­

giva utlåtande över det av fiskerättskommittén framlagda förslaget till lag

om gräns mot allmänt vattenområde.

Lagberedningens och fiskerättskommitténs förslag.

I fråga om gällande rätt samt innebörden av beredningens förslag röran­

de avgränsningen av fastigheternas ägovälden i havet och de stora sjöarna

får beredningen hänvisa till jordabalksförslaget t kap. 3 och 4 §8 samt mo­

tiven s. 43—55.

1 SOU 1947:30.

2 SOU 1947: 47.

12

Fiskerättskommitténs förslag till lag om gräns mot allmänt -vattenområde

upptar i 1 och 2 §§ i sak samma bestämmelser som jordabalksförslaget. De

allmänna reglerna för fastigheternas utsträckning i havet angivas i 1 § första

stycket. Dessa regler innebära följande.

Till fastighet skall i havet hänföras allt vatten inom trehundra meter

från stranden av fastland, ö eller holme av minst etthundra meters längd

ävensom, på de ställen där den stranden följande kurvan för högst tre

meters djup når längre ut, allt vatten inom denna djupkurva. Denna regel

— strandvattenregeln —- ersätter den nu i rättstillämpningen antagna re­

geln att strandägarnas vattenområde sträcker sig till och med etthundraåttio

meter från det ställe invid stranden, där stadigt djup av två meter vidtager,

en regel som i fråga om fiskerätten finnes uttryckt i 2 § av 1896 års lag om

rätt till fiske.

Den nuvarande regeln, att vattenområde i saltsjön inomskärs tillhör dem

som äga stränder och holmar omkring vattenområdet, den s. k. inomskärs-

regeln, ersättes med bestämmelse att till fastighet — utöver vad ovan sagts

— hänföres allt vatten, som saknar förbindelse med öppna havet av större

bredd än en kilometer, räknat från stranden av fastland, ö eller holme av

minst etthundra meters längd, och som från fastlandet skiljes allenast av

sådant slutet vattenområde. Denna regel — den s. k. kilometerregeln -—- in­

nebär, annorlunda uttryckt, att de vatten i sin helhet äro enskilda, till vilka

man ej kan komma in från öppna havet utan att passera vatten så trånga,

att bredden ej uppgår till mer än en kilometer, räknat från stranden av

fastlandet eller av ö eller holme om minst etthundra meters längd. Kilome­

terregeln äger icke tillämpning på vatten vid friliggande öar och ögrupper,

t. ex. Gotland och Öland.

Slutligen stadgas, att till fastighet hänföres jämväl annat vatten, såvida

det helt omgives av vatten som förut sagts. Härigenom förhindras, att med

tillämpning av strandvattenregeln och kilometerregeln skulle uppkomma

smärre isolerade allmänna vattenområden.

Vid tillämpning av vad sålunda stadgats skola enligt 1 § andra stycket

vattendjup och strandlinjer bestämmas efter normalt medelvattenstånd.

I 2 § föreskrives, att vad i 1 § första stycket stadgats om fastighets ut­

sträckning i havet skall äga motsvarande tillämpning i Vänern, Vättern,

Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Vattendjup och strandlinjer skola där­

vid räknas efter vissa i lagen särskilt angivna vattenstånd.

Enligt 3 § skall bestämning genom lantmäteriförrättning av fastighets

gräns mot vatten som ej är att hänföra till fastighet (allmänt vattenområ­

de) vara utan verkan, i den mån genom ny förrättning eller på annat sätt

visas, att gränsen löper annorledes än förut i lagen sagts. Genom att sålun­

da uttryckligen begränsa de rättsliga verkningarna av gränsbestämning mot

allmänt vattenområde har fiskerättskommittén velat undanröja det hinder

som ansetts föreligga mot att låta gränsbestämningen ske med tillämpning

av 7 kap. jorddelningslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

13

Enligt fiskerättskommitténs förslag till fiskelag bestämdes gränsen för

enskilt fiskevatten i havet efter samma regler som upptagits i förslaget till

lag om gräns mot allmänt vattenområde. Även för Vänern, Vättern, Hjäl­

maren och Storsjön i Jämtland skulle i princip motsvarande regler gälla.

Därutöver skulle emellertid vissa öppna vattenområden i västra delen av

Södra Hjälmaren och i södra delen av Storsjön hänföras till enskilt fiske­

vatten.

Angående innehållet i övrigt av förslaget till fiskelag må nämnas, att i

8 § stadgades att fisket i enskilt fiskevatten skulle, i den mån ej annat lag­

ligen gällde, tillkomma den som ägde vattenområdet. I den enskilda fiske­

rätten skulle emellertid gälla åtskilliga undantag med avseende på olika slag

av fiske, vilka undantag i de flesta fall lokalt begränsats. Enligt 27 § skulle,

där genom urminnes hävd eller genom särskilt stadgande, avtal, dom eller

skattläggning eller på annat lagligt sätt vore annorledes än förut i lagen

sagts bestämt om rätt till fiske i enskilt fiskevatten, detta gälla. Sådan sär­

skild rättighet skulle dock icke äga giltighet mot den rätt till fiske efter

strömming och skarpsill, som på grund av vissa stadganden i lagen tillkom-

me varje svensk medborgare. I fritt fiskevatten skulle särskild rättighet till

fiske ej gälla; dock att vad i lagen stadgades om rätt för fiskerättsägare att

från enskilt fiskevatten utsträcka redskap skulle äga motsvarande tillämp­

ning på innehavare av särskild fiskerättighet, i den mån denna ej vore snä­

vare begränsad.

I motiveringen till 8 § av förslaget till fiskelag anförde fiskerättskommit-

tén följande.

Ägogräns i vatten bestämmes i tveksamma fall efter regeln att varje skif­

teslag (by eller annat s. k. ursprungligt skifteslag) äger det vattenområde

som "är dess strand närmast. På grund av den samtidigt föreslagna lagen om

gräns mot allmänt vattenområde kan det inträffa, att frivattensgränsen för-

skjutes utåt, så att det enskilda vattenområdet ökas. Enligt gällande rätts­

uppfattning kan gräns mot allmänt vattenområde ej med laga verkan be­

stämmas, och skifteslagets rätt lärer därför ej vara begränsad till dess hit­

tillsvarande vattenområde utan automatiskt växa ut till den nya frivattens­

gränsen. Någon tvekan om vilket skifteslag det nytillkommande vattenom­

rådet skall tillfalla torde därför ej kunna uppstå.

Om skifteslagets hittillsvarande vattenområde är delat mellan de särskil­

da fastigheterna, måste enligt kommitténs mening denna delning vara be­

stämmande även för delningen av det nytillkommande vattenområdet. Har,

såsom ofta torde vara fallet, delningen skett sålunda att varje hemman äger

det vattenområde som är dess strand närmast, bör alltså denna princip äga

tillämpning även längre ut. Har delningen skett efter annan grund, synes

det naturligast, att det nytillkommande vattnet anses tillhöra den fastighet,

vars hittillsvarande vattenområde ligger närmast innanför. — Något veder­

lag till övriga delägare i skifteslaget vare sig i mark eller penningar synes

därvid knappast kunna komma i fråga.

Att med tillämpning av bestämmelserna i 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen

låta det nytillkommande vattnet bilda ett eget skifteslag vore uppenbarligen

synnerligen opraktiskt. Det nytillkommande vattenområdet torde oftast

komma att bestå av en oregelbundet formad, högst några tiotal meter bred

remsa, belägen omkring 300 meter från stranden, och dess värde lärer —

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

14

med eller utan fiskerätt — i det övervägande antalet fall bli så ringa, att

ett krav på särskilt skifte därå måste framstå såsom meningslöst och for­

malistiskt. I betraktande av vad tidigare anförts om frivattensgränsens rör­

lighet är emellertid enligt kommitténs uppfattning det anförda lagrummet

här ej tillämpligt. Godtas ej denna uppfattning, torde av praktiska skäl

böra övervägas att stadga en kort frist, förslagsvis två år från lagens ikraft­

trädande, inom vilken delägare skulle ha att begära laga skifte, vid äventyr

att det nytillkommande vattenområdet eljest ansåges delat efter de grunder

som nyss sagts.

Vad nu sagts om äganderätten gäller även beträffande fiskerätten. Om så­

lunda vattenområdet är delat med stranden men — såsom oftast händer —

fisket därå är samfällt för alla delägarna, skall även det nya vattenområdet

anses delat och fisket tillhöra delägarna samfällt.

Då vattenområde eller fiskevatten är delat och på grund av de nya regler­

na frivattensgränsen flyttas inåt, kominer på motsvarande sätt minskning­

en att drabba de särskilda fastigheterna och ej skifteslaget såsom sådant;

eventuell skadeersättning bör i enlighet därmed tillfalla den drabbade fas­

tigheten.

Både då det enskilda vattnet växer och framför allt i det motsatta fallet,

då det krymper, kan det stundom inträffa att visst vattenområde eller fiske­

vatten får en för sitt ändamål olämplig form. Genom omskifte eller ägo­

utbyte kan en bättre indelning vinnas.

På grund av den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde

kommer nästan alltid överensstämmelse att råda mellan yttergränsen för

den enskilda äganderätten och för den enskilda fiskerätten. Ingenstädes

kommer äganderätten att nå längre ut än fiskerätten. Endast på två ställen

kommer det enskilda fiskevattnet att sträcka sig utanför gränsen för en­

skilt vattenområde, nämligen i västra delen av Södra Hjälmaren och i Stor­

sjöns södra del. Vad Hjälmaren angår äro fiskevattnen i nu förevarande

trakt redan delade. Också i Storsjön torde i ifrågavarande vatten åtminstone

vikarna i viss utsträckning vara delade genom laga förrättning. I den mån

delning ej skett, torde uppdelningen av fiskevattnet böra ske enligt motsva­

rande regler som gälla för delning av fiskevatten, belägna innanför gränsen

mot allmänt vattenområde. Kommittén har ej funnit nödigt att för dessa

delar av Hjälmaren och Storsjön föreslå någon särskild bestämmelse om

vem fiskerätten skall tillkomma.

I fiskerättskommitténs betänkande framlades jämväl förslag till lag om

ersättning för mistad fiskerätt m. m. I detta förslag upptogs — förutom be­

stämmelser om ersättning av statsmedel för förlust av fiskerätt till följd

av fiskelagen — ett stadgande att ersättning av statsmedel ock skulle utgå

för annan förmån än rätt till fiske, vilken kunde ha frånhänts ägare av

viss fastighet till följd av att, jämlikt 1 eller 2 § lagen om gräns mot all­

mänt vattenområde, till fastigheten hänfördes mindre vattenområde än som

tillhört denna enligt äldre rätt.

Yttranden över fiskerättskommitténs förslag.

Över fiskerättskommitténs betänkande ha efter remiss yttranden avgivits

av Svea hovrätt, Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten

för övre Norrland, statskontoret, kammarkollegiet, lantmäteristyrelsen, do­

mänstyrelsen, lantbruksstvrelsen, samtliga länsstyrelser och hushållnings­

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

15

sällskap, sjökarteverket, Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut,

lastighetsbildningssakkunniga, Sveriges lantbruksförbund förening u. p. a.,

Riksförbundet landsbygdens folk, fiskerinämnden för Vänern, Föreningen

Sveriges länsfiskeritjänstemän, Föreningen statens fiskeritjänstemän, Svens­

ka ostkustfiskarenas centralförbund, Svenska sydkustfiskarenas centralför­

bund, Svenska västkustfiskarnas centralförbund, Blekinge läns havsfiske­

förening, Malmöhus läns havsfiskeförening u. p. a., Sveriges ålfiskares an­

delsförening u. p. a., Gotlands ålfiskareförbund förening u. p. a., Malmöhus

läns ålfiskares andelsförening u. p. a., Svenska insjöfiskares centralförbund,

Svenska insjöfiskarenas försäljningsförening u. p. a., Svenska fiskevårds-

förbundet, Södra Sveriges fiskeriförening u. p. a., Sveriges sportfiskares

riksförbund och Kalmar läns fiskevattensägareförbund. Vid yttrandena ha i

åtskilliga fall fogats yttranden av tjänstemän, organisationer eller enskilda.

Yttranden ha vidare avgivits av Svenska jägareförbundet och Svenska na­

turskyddsföreningen. Skrivelser i anledning av betänkandet ha även inkom­

mit från enskilda fiskare och strandägare.

I åtskilliga av yttrandena har förslaget till lag om gräns mot allmänt vat­

tenområde ej särskilt berörts. För innehållet i yttrandena i vad de behandla

nämnda förslag må här lämnas följande redogörelse.

Förslaget har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Endast från kammarkollegiet har invändning framförts mot att samtidigt

med frifiskegränsen i lag regleras fastigheternas gräns mot allmänt vat­

tenområde. Kollegiet har härom anfört följande.

Ett förhastat genomförande av jordabalksförslagets regler, som i denna

del icke torde bliva oomstridda, synes medföra fara för en rättslig regle­

ring, som icke kommer att visa sig lämplig eller hållbar. Behovet av nya

rättsregler om äganderätt till vatten och grund med anledning av en ny­

reglering av rätten till fiske synes ej ovillkorligt. Enligt gällande svensk

rätt förekommer det i ej ringa omfattning att rätten till grunden tillhör

en och rätten till fiske en annan, ej blott så att fisket kan vara samfällt, me­

dan grunden är delad, utan även så att fisket blivit skilt från rätten till

grunden. Några nämnvärda olägenheter bär detta ej medfört.

Uttryckliga regler om rätten till vatten och grund finnas ej, utan den nu­

varande rättstillämpningen stödes på reglerna i fiskerättslagen. Att förut­

sätta att rättspraxis i fråga om fastighets rätt till vattenområde ej skulle

påverkas av nya regler om fiskerätten synes innebära ett underkännande av

de faktorer, som bestämt det nuvarande rättsläget. Det synes snarare antag­

ligt, att även de nya reglerna skola analogivis användas för bestämning av

fastighets område t. ex. i fråga om rätten till jakt, vilken näst fiskerätten

synes vara den i allmänhet viktigaste och som lättast kan ge anledning till

ivistighetcr. Att de nya reglerna för den enskilda fiskerättens utsträckning

skulle gjort regler om fastighets utsträckning i havet oundgängliga, synes

följaktligen överdrivet, ehuru sådana regler naturligtvis äro önskvärda.

Anledningen till att lagen ansetts böra forceras fram synes dock närmast

vara en önskan att ordna frågan om ersättning för förlust av fiskerätt och

landgrund samtidigt. Detta torde ej vara tillräckligt vägande skäl för en

forcering av en så viktig fråga.

Beträffande de föreslagna principerna för bestämmande av fastigheternas

gräns mot allmänt vattenområde har kammarkollegiet hävdat, att i de forna

16

dansk-norska landskapen Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän strand­

äganderätten borde inskränkas, och har härom yttrat följande.

Sedvänjorna i fråga om rätten till fiske sammanhänga intimt med rätts­

uppfattningen i fråga om rätten till landgrundet. Där fisket är öppet för en­

var intill stranden, synes ej heller någon rätt till landgrundet finnas. I de

skärgårdar, där strandägarens fiskerätt är begränsad på samma sätt som

vid öppna havet, synes även äganderätten till landgrundet vara på samma

sätt begränsad. Denna begränsning av rätten till landgrundet synes också

kunna stödjas på historiska och geografiska skäl.

Enligt dansk rätt sträckte sig den enskilda äganderätten ej till havet och

havsbottnen utan strandägarens rätt upphörde vid den normala vattenstånds-

linjen. Därutanför var området, inbegripet den s. k. forstranden, statsterri-

torium och endast underkastat kronans höghetsrätt. En sådan rättsåskåd-

ning torde höra hemma vid öppna havskuster, där strandägaren har svårig­

heter att hävda ett särskilt besittningsförhållande till det närmast stranden

belägna vattenområdet. Motsvarande rättsuppfattning i fråga om fiske och

landgrund synes ha hållit sig kvar i Skåne, Halland utom norra delen och

vissa delar av Blekinge, där de geografiska förutsättningarna för densam­

ma finnas.

Enligt norsk rätt synes strandägarnas rätt ha sträckt sig till marbacken,

vilket enligt populär tolkning lär innebära den sluttning, där man från grunt

vatten kommer på djupt vatten. I norsk doktrin synes regeln ha tolkats så,

att marbacken begynner där, varest bottnen sluttar ned under två meters

djup, räknat från lågt vattenstånd. Regeln synes gälla överallt såväl vid

öppen havskust som i skärgård och fjordar. De geografiska förutsättningar­

na för regeln synas vara att vattendjupet är stort intill stranden och att de

inomskärs belägna vattenområdena äro relativt små och i allmänhet ej av­

skilda från havet genom större öar och skärgårdar utan tydligt behålla sin

karaktär av havsområde. De norska reglerna ha levat kvar i Bohuslän. De

synas också passa väl därstädes.

Kollegiet har för sin del ansett, att strandäganderätten borde i Blekinge

väster om Torhamns udde överallt begränsas till samma vattenområden,

där fiskerätt komme att vara strandägaren förbehållen. Vid Skånes och

Hallands kuster syntes strandäganderätten kunna begränsas av havsstran­

den vid medelvattenstånd. För Bohuslän syntes däremot samma regler böra

gälla som för Blekinge väster om Torhamns udde.

En ledamot av kammarkollegiet, t. f. kammarrådet Åberg, har motsatt sig

dylika särregler och anfört:

Någon lagbestämmelse om fastighets gräns i havet finnes ej, men torde

gällande rättsuppfattning vara, att denna gräns sammanfaller med gränsen

för det enskilda fisket. Det har gjorts gällande (motiven till 1909 års för­

slag till jordabalk), att den fiskerätt, som tillkommer strandägaren, måste

anses vila på hans rätt till själva vattenområdet. Den omständigheten att

huvudregeln om fastighetsägarens fiskerätt modifierats i en del hänseenden

synes mig ej böra föranleda till att beträffande någon del av rikets kust

gränsen i havet för fastigheten skall anses ha annan sträckning än efter

samma huvudregel.

Omförmälda huvudregel rörande fiskerätten i havet har i kommitténs

förslag till fiskelag sin motsvarighet i 2 §, varest talas om enskilt fiskevat­

ten i saltsjön. Jag har på grund av det ovan anförda icke något att erinra

emot kommitténs förslag att fastighetens vatten (vartill givetvis också bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

17

räknas grund) i havet angives såsom omfattande vad i nämnda 2 § uppta­

ges såsom enskilt fiskevatten, alltså utan hänsyn till modifikationerna i

strandägarens fiskerätt.

1 åtskilliga yttranden ha påyrkats ändringar i de av fiskerättskommittén

föreslagna reglerna för gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiskevatten

samt däremot svarande jämkningar i förslaget till lag om gräns mot allmänt

vattenområde.

fr astighetsbildningssakkunniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämt, ha

berört vissa terminologiska frågor och i detta hänseende anfört:

Termerna fritt och enskilt fiskevatten äro enligt fastighetsbildningssak-

kunnigas mening icke lyckliga. De sakkunniga vilja till en början erinra om

att dessa begrepp icke stå i överensstämmelse med den terminologi som

kommit till användning i jorddelningslagen. Rätten att fiska kallas däri rätt

och slätt »fiske» (1 kap. 5 och 14 §§, 10 kap. 7 § och 20 kap. 8 §). Det är

naturligtvis önskvärt att samma sak i olika lagar betecknas på samma sätt,

och med hänsyn härtill finge man väl, om den nya termen »fiskevatten»

bleve genom fiskelagen fastslagen såsom legal beteckning för rätten att

tiska, vid utarbetandet av den nya jorddelningslagstiftningen tillse att sam­

ma term användes däri. Säkerligen komme därvid att uppstå vissa svårig­

heter av den anledningen, att man där nödgas skilja mellan äganderätten

till själva vattenområdet och rätten att fiska däri. Att exempelvis uttrycka

det mycket vanliga förhållandet att vattenområdet är delat men fisket oskif­

tat sålunda, att vattenområdet är delat men fiskevattnet oskiftat, lämpar sig

icke rätt väl. Ordet fiskevatten är i och för sig tvetydigt, och användningen

därav i jorddelningshandlingar har ofta föranlett tvistigheter och rätte­

gångar. Det är sålunda ganska vanligt att vid äldre skiften delägarna träffat

överenskommelse om att »fiskevattnets, skulle vara samfällt. Säkerligen ha

de vanligen därmed menat, att både vattnet och fisket däri skulle vara ge­

mensamma. Detta bestyrkes bland annat därav, att man stundom påträffar

sådana bestämmelser som att »fiskevattnet och fisket» skola vara gemen­

samma. Emellertid har genom prejudicerande rättsfall fastslagits, att ordet

fiskevatten skall tolkas såsom avseende endast rätten att fiska i vattnet. Med

hänsyn till den allbekanta oreda och ovisshet med avseende å rätten till

vatten och fiske, som för närvarande råder i vårt land, anse fastighetsbild-

ningssakkunniga det angeläget att icke ett för det stora flertalet av dess

invånare så tvetydigt uttryck som »fiskevatten» kommer till användning i

lagstiftningen. Vidare torde vid terminologiens utformning böra tagas hän­

syn till andra lagstiftningsområden, vari rätten till vatten regleras. Genom

att för närvarande både jordabalken, jorddelningslagstiftningen och fiske­

lagen äro föremål för revision erbjuder sig ett särskilt gynnsamt tillfälle att

genomföra en enhetlig terminologi, som undanröjer varje anledning till

missförstånd och som på samma gång bereder tillfälle till erforderliga klara

distinktioner inom varje särskilt lagstiftningsområde. Enligt de sakkunnigas

mening bör vattentäckt del av jordytan betecknas såsom »vattenområde»,

rätten att fiska i vattenområde betecknas såsom »fiske», »fiskerätt» eller

»rätt till fiske», medan ordet »vatten» bör reserveras för själva ämnet vatten,

om vilket lagstiftningen rörande den lukrativa och den defensiva vattenrät­

ten huvudsakligen rör sig.

Kammarkollegiet har ansett, att i lagen borde utsägas att till fastighet

hörde landgrundet, bestämt på närmare angivet sätt, och har mot förslagets

formulering invänt följande.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1960. 1 samt. Nr 69.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

18

Att till »fastighet hänföra vatten» inom visst avstånd från strand synes

kollegiet vara mindre lämpligt språkbruk i en modern lagtext. Till fastig­

het kan endast landgrundet räknas. På grund av bestämmelserna i vatten­

lagen 1 kap. 1 § äger ägaren råda över det vatten, som finnes å hans grund.

Vattnet såsom sådant kan ej vara föremål för äganderätt.

I vissa yttranden har berörts frågan om äganderätten till holmar och skär

i havsbandet.

Sålunda har kammarkollegiet yttrat följande.

Lagförslaget löser ej frågan vilka holmar och skär, som skola anses till­

höra strandfastighet vid öppen kust. Den tolkning, som förefaller mest rim-

lig, synes vara den att endast sådana öar och holmar, som på något sätt

hävdas, ingå i en fastighets ägovälde jämte landgrundet omkring dem. Små

holmar och skär, som ej medföra enskilt fiskevatten och som ej heller bru­

kas för jakt samt ligga utanför landgrundet, synas däremot ej ingå i strand­

fastigheten.

För Bohusläns del synes regeln om marbacken ha medfört, att holmar och

skär uppfattats såsom krono, även om de skulle höra till fastighet enligt

fiskerättslagens regler om den enskilda fiskerättens utsträckning. Dessa hol­

mar äro sterila och sakna värde för jordbruket, medan den fria tillgången

till dem är av betydelse vid fiskarbefolkningens näringsutövning. På sistone

ha de ibland blivit eftersökta som tomtplatser för sportstugor o. d. Även

hummerfisket har inverkat. Det finnes därför en strävan att genom lant-

mäteriförrättningar lägga dem under enskild äganderätt, en strävan som

för närvarande synes ha förrättningsmännens och domstolarnas stöd. Här­

igenom bliva dessa kronoholmar undandragna fiskarbefolkningen. Kollegiet

anser det vara önskvärt, att dessa holmars särställning beaktades vid lag­

stiftningen om äganderätten till landgrundet.

Av rättshistoriska och praktiska skäl betingade regionala undantag från

de allmänna rättsreglerna synas ej böra offras för ett teoretiskt intresse av

enhetliga bestämmelser för hela landet.

De holmar och skär, som ej höra till viss fastighet eller under särskilda

villkor innehavas, betecknas i fiskerättslagens 1 § såsom kronan tillhöriga.

Huruvida de holmar och skär, som enligt den föreslagna lagen icke hän­

föras till viss fastighet, äro avsedda att bli kronans med äganderätt i civil­

rättslig mening eller falla under kronans offentligträttsliga dispositionsrätt,

intill dess de falla inom gränserna för någon strandfastighet eller upptagas

i jordregistret såsom fastigheter, kan vara föremål för delade meningar.

För den senare meningen talar, att en holme kan komma att ingå i strand­

fastigheten genom havets uppgrundning, liksom andra holmar kunna skil­

jas därifrån genom att förlora i storlek på grund av erosion.

Chefen för kammarkollegiet, generaldirektören Sverne, har uttalat, att det

i varje fall för kuststräckan mellan Blekinge och Norge ej syntes helt ute­

slutet, att rätten till holmar och skär där i viss utsträckning även kunde be­

traktas som en allemansrätt.

biskeriintendenten i övre norra distriktet har påpekat svårigheterna att

avgöra äganderätten till sådana grund, understigande 100 meters längd,

vilka på sjökortet betecknades som enstenar eller bränningar inom det en­

skilda äganderättsområdet »inom skären», men som enligt den nya lagen

skulle falla inom det fria vattenområdet. Han har härom i huvudsak anfört:

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

Kungl. Maj:is proposition nr 59.

19

Ett betydande antal sädana grund komma att inom loppet av något år­

tionde vara tydliga övervattensgrund, och efter någon mansålder kunna

de vara så stora, att äganderätten till dem skulle medföra fiskerätt. Stridig­

heter måste då uppstå rörande deras natur av krono eller enskild. För und­

vikande av dyrbara processer och undersökningar borde redan vid lagens

ikraftträdande äganderätten till dessa klarläggas.

Norra Kalmar läns fiskeristijrelse, med vilken förvaltningsutskottet i lä­

nets norra hushållningssällskap instämt, har befarat att till följd av de

nya gränsbestämmelserna holmar under 100 meters längd icke längre kom-

me att tillhöra skifteslagen. Liknande synpunkter ha framförts av Norra

Kalmar läns kustfiskareförbund och Kalmar norra länsförbund av Riksför­

bundet landsbygdens folk.

Av lantmäteristyrelsen har uttalats, att skär omgivna av allmänt vatten­

område kunde vara så små, att de borde anses följa vattenområdet. Var

storleksgränsen skulle anses gå vore icke reglerat i lag utan måste bero på

prövning i varje särskilt fall.

Lantmäteristyrelsen har vidare ifrågasatt om icke 1 § i förslaget till lag

om gräns mot allmänt vattenområde borde kompletteras med ett direkt

stadgande beträffande gräns mellan en till fastighet hörande holme av

mindre längd än 100 meter och densamma omgivande allmänt vattenom­

råde. Styrelsen har därom anfört:

Av stadgandena i 1 § första stycket framgår indirekt att till sådan holme

icke skall hänföras något vattenområde. Följaktligen måste det vara avsett

att gränsen mellan fastighet, till vilken holmen hör, och det allmänna vatt­

net skall följa holmens strandlinje. Säkerligen är det också meningen att

strandlinjens sträckning skall bestämmas efter det vattenstånd, som anges

i paragrafens sista stycke. Gränsen skall alltså i princip vara rörlig, och

holmen skall kunna genom naturkrafternas spel förstoras, förminskas eller

ändra form.

Vad angår holmar med mindre än 100 meters längd, vilka efter den före­

slagna lagstiftningens genomförande fortfarande skulle tillhöra fastighet

men omgivas av allmänt vattenområde, har ifrågasatts huruvida icke ägare

av sådan holme borde tillerkännas jakträtt kring holmen.

Sålunda har Svea hovrätt anfört:

Enligt gällande rätt hör till en i öppna havet liggande holme, vars längd

understiger 100 meter, enskilt fiskevatten i enlighet med 180-metersregeln.

Enligt rådande rättsuppfattning torde till holmen höra jämväl själva vat­

tenområdet kring denna med enahanda begränsning. I detta vattenområde

har följaktligen holmens ägare enskild fiskerätt och även jakträtt. Sist­

nämnda rätt torde mången gång av ägaren betraktas såsom högst värdefull.

Förslaget innebär, att holmens ägare mister såväl vattenområdet som den

enskilda fiskerätten där. Han äger dock samma rätt som varje annan svensk

medborgare alt idka fiske i vattnet. Enligt 13 § jaktlagen, jämförd med

1 § a) i den föreslagna lagen om gräns mot allmänt vattenområde, går

han emellertid helt förlustig jakträtten i vattnet och i luften ovan detta,

såvida han icke tillhör den bofasta kustbefolkningen. Detta kan tydligen

innebära ett avsevärt intrång för en stadsbo, som för jaktändamål inköpt

en sådan holme. Det synes böra övervägas huruvida icke den nu nämnda

20

olägenheten — som ju icke betingas av något fiskets intresse — kunde und­

vikas genom en ändring av jaktlagen.

Svenska jägareförbundet har anfört:

Det av kommittén föreslagna stadgandet, att vattnet omkring ö eller holme

av mindre än etthundra meters längd skall vara allmänt, skulle medföra,

att en stor del såväl för sjöfåglarnas häckning som för jaktutövningen vär­

defulla holmar komme att omgivas av dylikt vatten. Vilka regler, som skola

gälla för jakträtten å allmänt vatten, ligger i vida fältet. Det säger sig emel­

lertid självt, att det kommer att bli omöjligt att upprätthålla markägarnas

intresse för ett skonande och skyddande av sjöfågeln, om de berövas ensam­

rätten till jakten på intilliggande vatten och måste räkna med att där kom­

mer att bedrivas ett svårkontrollerbart skytte, delvis av mindre ansvarskän-

nande personer, och att häckfågeln störes och skrämmes från boplatserna

utan att någon möjlighet föreligger att ingripa mot dylik skadegörelse. Ett

talrikt uppträdande av sportfiskare i den yttre skärgården, vilket den nya

lagen torde få till följd, kommer dessutom att medföra stora skadeverkning­

ar, som blott i viss mån kunna begränsas genom fridlysning av för häckfåg­

larna viktiga holmar och skär.

Det synes förbundet som om den av kommittén föreslagna gränsdrag­

ningen mellan enskilt och allmänt vatten ur rättvisesynpunkt icke är lämp­

lig för skärgårdarna. Om ändå av hänsyn till yrkesfiskets intressen det skulle

anses önskvärt att öka de fria fiskevattnen i den utsträckning kommittén

föreslagit, får förbundet hemställa att, även om fisket blir fritt i vattnet

omkring öar och holmar av mindre än etthundra meters längd, likväl själva

vattnet måtte anses tillhöra strandägarna, så att jakträtten förbehålles dessa.

Liknande synpunkter ha framförts av Svenska naturskyddsföreningen,

Morra Kalmar läns kustfiskareförbund samt Kalmar norra länsförbund av

Riksförbundet landsbygdens folk.

Kammarkollegiet har berört vissa frågor om dispositionen av allmänt vat­

tenområde och därom anfört följande.

Det kan frågas, hur rättsläget blir, om det gäller att taga i anspråk om­

råde utanför strandfastighets ägovälde. Kan statsverket utkräva ersättning

för vass- och tångtäkt vid holmar och skär eller för det fria vattenområdets

begagnande till anläggning av timmermagasin, hamnar eller större bryggor?

För utförande av t. ex. en hamnanläggning utanför strandfastighets ägovälde

synes det vidare ej bliva till fyllest med vattendomstols tillstånd utan

även komma att erfordras en upplåtelse från Kungl. Maj :t. Vad redan be­

fintliga anläggningar för industriella ändamål eller samfärdsel beträffar,

synes det kunna övervägas, om ej deras bibehållande utan särskilt tillstånd

bör lagfästas i övergångsbestämmelser till lagen. Lösningen av dessa pro­

blem är måhända att finna i en regel, som utsäger att till fastighet hör fast

anläggning även till den del, den i havet befinner sig utanför fastighetens

ägoområde.

Den av fiskerättskommittén i motiven behandlade frågan, hur det skall

förfaras med vattenområde och fiske, som genom den nya gränsdragningen

tillföres ett skifteslag, har föranlett uttalanden i vissa yttranden.

Sålunda har Svea hovrätt anfört följande.

Därest frivattengränsen förskjutes utåt genom att den fasta marken på

grund av landhöjning eller eljest växer, är den nya vattentäckta landremsa,

som kommer att omfattas av enskild äganderätt, otvivelaktigt icke en så­

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

21

dan tillvinning till skifteslaget, som avses i 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen.

Men i det av fiskerättskommittén diskuterade fallet beror ökningen icke på

en sådan naturhändelse och har intet att göra med frivattengränsens natur­

liga rörlighet, ökningen uppkommer genom att gränsen på grund av en lag-

ändring flyttas på längre avstånd från stranden. Därigenom rubbas förut­

sättningarna för den delning, som övergått skifteslaget. Det synes därför

som om ökningen vore att hänföra under en sådan tillvinning till ett skif­

teslag, varom i jorddelningslagen talas. — Det torde väl på något ställe kun­

na inträffa, att det nytillkomna vattenområdet på grund av däri befintligt

fiske eller eljest har så stort värde, att intresse för ett skifte å området före­

finnes. Där, såsom oftast blir fallet, värdet är obetydligt och skifte därför

ej kommer till stånd, vore det givetvis opraktiskt alt låta det nytillkomna

området för framtiden förbliva en det gamla skifteslagets samfällighet. Hov­

rätten vill därför förorda den lösning, som kommittén i detta sammanhang

framfört såsom ett alternativ, nämligen att det stadgas en bestämd frist

från lagens ikraftträdande, inom vilken delägare skall ha att begära laga

skifte, vid äventyr att det nytillkomna vattenområdet eljest anses delat efter

de grunder, kommittén närmare angivit.

Fastighetsbildningssakkunniga ha förordat att de av fiskerättskommittén

angivna delningsnormerna fastslås i lag. I frågan, hur man skall förfara

med vattenområde och fiske som genom den nya lagstiftningen tillföres

ett skifteslag, ha de sakkunniga anfört följande.

Såsom kommittén anfört torde någon tvekan icke kunna uppstå om att

dylikt vattenområde tillkommer skifteslaget. Mera tveksamt är hur vatten­

området skall behandlas för det fall att skifteslaget är delat. Kommittén har

gjort gällande, att man här icke skulle få tillämpa bestämmelserna i 1 kap.

2 § 3 jorddelningslagen, enligt vilket stadgande till skifteslag är att hänföra

område, som genom rågångsförrättning eller eljest tillkommit primärt eller

sekundärt skifteslag, sedan detsamma undergått laga skifte. Till stöd för

denna uppfattning har åberopats vad i betänkandet anförts om frivat-

tensgränsens rörlighet. Fastighetsbildningssakkunniga kunna ej oreserverat

ansluta sig till denna mening. Det är här i första hand icke fråga om en

ökning av vattenområdet, som inträffar till följd av yttergränsens rörlighet,

utan om förändringar i det enskilda vattenområdets utsträckning till följd

av ändrad lagstiftning. Och man lärer med hänsyn härtill icke utan vidare

kunna utesluta sagda lagrums tillämplighet. Fastighetsbildningssakkunniga

äro emellertid fullt ense med kommittén om att det ur praktisk synpunkt

skulle vara synnerligen olägligt, om man på detta sätt skulle låta det nytill­

kommande vattenområdet bilda ett eget skifteslag. Ett krav på särskilt skifte

därå skulle, på sätt kommittén anfört, i de allra flesta fall framstå såsom

meningslöst och formalistiskt. Att låta nytillkommet vattenområde bilda eget

skifteslag skulle också leda till att ägare av vattenområden och fiskelotter

invid trivattensgränsen skulle bli avstängda från det fria fiskevattnet och

därigenom betagna möjligheten att utsträcka kvarstående redskap över

frivattensgränsen. För att förhindra dessa menliga konsekvenser vilja de

sakkunniga icke motsätta sig, att nytillkommet vattenområde och fiske an­

ses delat mellan skifteslagets ägolotter efter de normer som angivits av

fiskerättskommittén. Enligt de sakkunnigas uppfattning är det emellertid,

om man vill förebygga tillämpningen av det ovannämnda lagrummet i jord­

delningslagen, nödvändigt att dessa normer fastslås i lag. Då här är fråga

om en följdföreteelse till den nya lagstiftningen om gräns mot allmänt

vattenområde, torde föreskrifter i ämnet lämpligen böra intagas såsom över­

gångsbestämmelser till den nya lagen.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

22

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

Lantmäteristyrelsen har utförligt diskuterat vissa problem, som kunde

uppkomma vid en förskjutning av gränsen mot allmänt vattenområde, vare

sig denna förskjutning orsakades av en ändring i naturförhållandena, exem­

pelvis genom landhöjningen, eller av en ändring i lagstiftningen. Styrelsen

har härom inledningsvis yttrat följande.

Då frågan, huruvida det ur fiskesynpunkt kan anses lämpligt att strand­

ägarnas rätt till vattenområde begränsas på sätt kommittén föreslagit, torde

få anses i huvudsak falla utanför styrelsens fackområde, har styrelsen fun­

nit sig ej höra gå närmare in på den saken. Styrelsen har emellertid ansett

sig ha anledning framhålla, att det med hänsyn till rådande ovisshet om

lagens verkningar med avseende å förskjutningen av gränserna mot allmänt

vattenområde synes angeläget, att dessa rubbningar icke alltför mycket

bagatelliseras till förfång för att tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt lösningen

av de problem av olika slag, som kunna förutses uppkomma genom förskjut­

ningen och som på det närmaste beröra lantmäteriets verksamhetsområde.

De föreslagna reglerna rörande strandfastigheternas rätt till vattenom­

råde måste få till följd, att gränser mellan fastigheter och allmänt vatten­

område komma att i stor omfattning undergå förskjutning antingen inåt

mot land eller utåt. Fiskerättskommittén synes ha räknat med att förskjut­

ningarna i allmänhet skola bli av ganska obetydlig omfattning (»högst

några tiotal meter bred remsa» s. 263), och styrelsen har ingen anledning

betvivla att så blir förhållandet i flertalet fall. I många fall torde dock för­

skjutningarna bli avsevärda. Å relativt grunda vattenområden kan exem­

pelvis tremetersdjupkurvan vara belägen avsevärt längre ut än den nuva­

rande 180-metersgränsen, och vid tvärbranta stränder kommer den före­

slagna 300-metersgränsen att falla över 100 meter längre ut än den nuva­

rande 180-metersgränsen. Vidare kommer säkerligen den nya »inomskärs-

regeln» att flerstädes medföra mycket avsevärda förskjutningar inåt av

gränserna mot allmänt vattenområde. Även den omständigheten att hol­

mar med mindre längd än 100 meter ej skola äga rätt till vatten kommer

att medföra avsevärda inskränkningar av strandägarnas nuvarande vat­

tenområden.

Det hör visserligen till undantagen att fastighets gräns mot allmänt vat­

tenområde blivit bestämd genom dom eller förrättning, men undantagen äro

dock så talrika, att de i detta sammanhang böra tillbörligen beaktas. Sär­

skilt i samband med fiskedelningar har sådant bestämmande av skifteslags

gräns mot allmänt vattenområde framtvingats. Vidare må framhållas att

det i fråga om fjärdar och vikar ofta utan närmare undersökning presu-

merats, att vattenområdet vore beläget inomskärs, och att på den grund

gränsbestämning verkställts mellan de å ömse sidor liggande skifteslagen

med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken. Inom vattenområden, som så­

lunda hänförts till skifteslagen, förefinnas i många fall ägogränser tillkom­

na genom skifte, ägostyckning, jordavsöndring, avstyckning eller andra

jorddelningsåtgärder. Vidare förekommer här och var att fisket undergått

särskild delning som fastställts eller som utan fastställelse efterleves. Å

vissa trakter äro fiskedelningar talrikt förekommande.

Styrelsen har sagt sig dela fastighetsbildningssakkunnigas mening att det

ej kunde råda någon tvekan om till vilket skifteslag ett genom gränsens för­

skjutning utåt tillkommet vattenområde rätteligen vore att hänföra samt

att, i fall då skifteslagets vattenområde redan undergått skifte, det nytill­

komna vattenområdet vore hänförligt till sådant särskilt skifteslag som av­

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

23

ses i 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen. Vad däremot anginge ett på grund av

ändrad lagstiftning nytillkommet vattenområdes fördelning mellan delägar­

na inom skifteslaget hade styrelsen icke kunnat instämma med de sakkun­

niga, vilka om ock med viss reservation godtagit kommitténs syn på saken.

Styrelsen hade icke kunnat ansluta sig till kommitténs uttalande att det

nytillkommande vattnet skulle anses tillhöra den fastighet, vars hittillsva­

rande vattenområde låge närmast innanför. I anslutning till vissa tänkta

exempel har styrelsen anfört i huvudsak följande.

Det låter i ett allmänt resonemang onekligen ganska naturligt och rättvist

att vid en delning av fastigheternas rätt till vatten och fiske i nytillkom­

met vattenområde till envar fastighet bör hänföras det vatten- eller fiske­

område, som ligger dess gamla vatten- eller fiskeområde närmast. Av vad

styrelsen anfört rörande resultaten av regelns tillämpning i praktiken torde

emellertid framgå, att om man vill uppställa något om ock aldrig så blyg­

samt krav på skälighet och rättvisa, den berörda regeln icke är användbar.

En påtaglig teknisk olägenhet med denna regel är att den baseras på den

svårbestämda 180-metersgränsen mot allmänt vatten, vilken man ju genom

de föreslagna nya reglerna för strandäganderättens omfattning velat kom­

ma ifrån. Att, såsom fiskerättskommittén tänkt sig, kommitténs nya regel

skulle kunna såsom tämligen självklar bringas i tillämpning utan uttryck­

ligt lagstadgande därom anser lantmäteristyrelsen i likhet med fastighets-

bildningssakkunniga uteslutet. Styrelsen förmenar också att ett lagfästande

av samma regel, på sätt fastighetsbildningssakkunniga tänkt sig, ej bör

komma i fråga.

Styrelsen har emellertid ej velat enbart på denna grund avvisa tanken på

att det skulle kunna låta sig göra att på någon annan väg ordna saken i hu­

vudsaklig överensstämmelse med kommitténs intentioner. Styrelsen har där­

för nedlagt ett ej ringa arbete på att försöka utfinna någon annan praktiskt

användbar norm för gränslinjers utsträckande över nytillkommet vatten­

område. Resultatet har dock tyvärr blivit ganska negativt.

Närmast har styrelsen diskuterat möjligheten att utdraga alla gränslin­

jer, som icke normerades av 12 kap. 4 § jordabalken, i en mot kustens hu­

vudriktning vinkelrät riktning.

Även gränsdragningen mellan angränsande byar skulle enligt styrelsens

mening kunna påverkas av att mellan byarna tidigare förefintligt allmänt

vattenområde försvunne. Styrelsen har i denna del yttrat följande.

De nya normerna för begränsningen av strandäganderätten och fiskerät­

ten komma självfallet att i och för sig verka förvirrande i en redan förut

tilltrasslad situation, som i vissa hänseenden måste bedömas med hänsyn

till äldre lag. Frågan om konflikten mellan normerna för gränsbestämning

mellan enskilt och allmänt vattenområde och inom enskilt vattenområde

mellan angränsande byar, i fall då mellan byarna tidigare förefintligt all­

mänt vattenområde genom landhöjningen försvunnit, har varken lagbered­

ningen eller fiskerättskommittén upptagit till behandling. Det torde visser­

ligen ej vara uteslutet att lagberedningen ansett en sådan situation hän-

förlig till fall, då sådan jämkning, varom förmäles i 1 kap. 12 § tredje

stycket av beredningens förslag till jordabalk, skulle kunna äga rum. En

viss motsvarighet till det i beredningens förslag överst å s. 7(5 nämnda ex­

emplet föreligger ju så till vida, att jordabalkens regel skulle få vika för en

av naturen själv anvisad och av rågrannarna följd sträckning av ägogrän­

24

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

sen- D®1 torde emellertid få anses som en brist att berörda med naturnöd­

vändighet ständigt återkommande konfliktfall icke på något sätt uttryck-

lgen regleras av lag, särskilt som den nu föreslagna lagen om gräns mot all-

rrmf ''^^område skulle på en gång aktualisera ett stort antal dylika kon-

jliktfall, j det att nu förefintligt allmänt vattenområde av mindre bredd mel­

lan landbildningar av olika slag skulle i och med lagens ikraftträdande för­

svinna, så att de enskilda vattenområdena koinmc att gränsa direkt till var-

andra.

Ett enkelt exempel härpå är följande. Två byar A och B skiljas åt av ett

7° meter »rett sund, som sträcker sig i nord-sydlig riktning. Byn A:s

strand väster om sundet är tämligen låg och vattnet långgrunt, varför 180-

metersgränsen mot allmänt vatten faller så långt ut som 400 meter från

stranden. Djupet i byn Ars enskilda vatten uppgår ingenstädes till 3 meter

yn 1 ionnd ost?r om sundet är bergig och stupar brant i havet, i följd

varav 180-metersgränsen mot det allmänna vattnet är belägen endast 200

meter från stranden. Byn B:s vattenområde är djupast något tiotal meter

rån land och blir grundare utåt, så att 180-metersgränsen ungefär sam­

manfaller med tremetersdjupkurvan. Mellan byarna finnes alltså ett 100

meter brett allmant vattenområde. Vattendjupet å detta område överstiger

ingenstädes 3 meter. Efter den nya lagens ikraftträdande inträder följande

situation. Byn A gör anspråk på hela den berörda rännan av allmänt vat-

ten’ enredan den faller inom tremetersdjupkurvan från byns strand räk­

nat. Från byn B:s sida göres gällande att samma vattenområde hör till

denna by, emedan det faller inom 300mietersgränsen från byns strand räk­

nat. Intet av dessa yrkanden torde emellertid kunna bifallas; ej heller synes

någon kompromiss mellan de stridiga yrkandena vara möjlig. I och med det

att det allmänna vattnet försvunnit torde nämligen gränsen mellan bvarna

skola bestämmas med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken sålunda, att

till var och en av byarna hänföres det vattenområde, som är beläget när­

mast dess strand. Gränsen skall alltså framgå mitt i sundet, vilket innebär

att byn A blir av med en 50 meter bred remsa av sitt förutvarande vatten-

vilken remsa tillika med hela det förutvarande allmänna vattnet

ÅJ FÄ byn B‘ Ett

av lagen föranlett överflyttande av ett vattenom-

rade från en by till en annan väcker andra spörsmål, som icke berörts i

liskerättskommitténs betänkande. Sålunda kan man fråga sig huruvida det

icke vore rättvist att, om byn A därigenom gått miste om värdefullare fiske,

b>n kunde erhålla ersättning därför i någon form. Häremot kan visserligen

erinras att den nya lagstiftningen endast omedelbart aktualiserat en situa­

tion, som i allt fall förr eller senare måste uppkomma genom att den smala

rännan av allmänt vatten genom landhöjningens inverkan försvinner. Men

ett uppskov på exempelvis 100 år med gränsförändringen kan ju dock i vissa

fall representera betydande ekonomiska värden.

Styrelsen har gjort gällande att de föreslagna bestämmelserna komme att

medföra att fastighetsredovisningen bleve osäker och har härom anfört i

huvudsak följande.

En förflyttning inåt av gränsen mot allmänt vattenområde kan få mycket

långtgående rättsverkningar i fråga om fastigheters indelning och gränser.

Att ett enskilt vattenområde hänföres till allmänt vattenområde betyder

att inom förstnämnda område afl förefintlig fastighetsindelning annulleras.

Hela fastigheter kunna sålunda bringas att försvinna och delar av fastig­

heter avskäras för att läggas till allmänt vattenområde. Detta sker egent­

ligen automatiskt i och med det att den nya lagen träder i kraft. Det ligger

25

emellertid i sakens natur att de sålunda inträdda förändringarna i allmän­

het kunna konstateras först genom närmare undersökning. Vill man kom­

ma till någon större visshet om hur det förhåller sig, måste vanligen gräns­

bestämning enligt jorddelningslagen eller fastighetsbildningslagen tillgripas.

Någon definitiv visshet kan emellertid ej vinnas ens genom gränsbestäm­

ning, eftersom denna är utan verkan, i den mån genom ny förrättning eller

på annat sätt visas att gränsen mot det allmänna vattnet löper annorledes

än vid den första förrättningen bestämts. Det finns alltså ingenting som

hindrar att, sedan en gränsbestämning ägt rum och vederbörligen fastställts,

en därmed missnöjd part genast begär ny gränsbestämning. Om res judi-

cata kan över huvud ej bli tal. Det säger sig självt att ett sådant labilt rätts­

tillstånd icke kan vara lämpligt ur fastighetsbildningssynpunkt. Bestäm­

melserna ha också utformats närmast med tanke på fiskeförhållandena.

Man har ansett sig icke kunna förutsätta att yrkesfiskarna, som ofta kom­

ma till ett fiskevatten från andra avlägsna orter, skola äga kännedom om

skedda gränsbestämningar i vattnet och därför ej velat förläna gränsbe­

stämningen ens temporär giltighet mot dem. Det kan därför antas att i

praktiken saken kommer att ställa sig så, att den vid förrättningen bestäm­

da gränsen blir bindande för strandägarna, som ju måste förutsättas äga

kännedom om gränsbastämningen, men icke för yrkesfiskarna, som strand­

ägarna genom gränsbestämningen velat skydda sig mot. Gränsbestämningen

torde dock få anses ha tillskapat en viss presumtion, som det gäller för yr­

kesfiskarna att motbevisa. Styrelsen bestrider ingalunda att ett sådant rätts­

läge kan vara lämpligt ur fiskesynpunkt men har å andra sidan icke velat

underlåta att framhålla olägenheterna därav ur fastighetsbildningssynpunkt.

Olägenheterna torde dock framträda starkare i teorien än i praktiken. Det

är nämligen sannolikt att i många fall, då förändringar varom här är fråga

inträtt i och med lagens ikraftträdande, allt kommer att bli vid det gamla

ganska lång tid framåt, och att först senare av någon särskild anledning

saken i en eller annan form göres till föremål för prövning. Risken med

ett sådant sakernas tillstånd är dock att fastighetsredovisningen i jordre­

gistret och fastighetsregistret blir osäker, vilken osäkerhet också kommer

att vidlåda de på dessa register grundade fastighetsböckerna. Det skulle

sålunda kunna inträffa t. ex. att en fastighet överlåtes, lagfares och in-

tecknas utan hinder därav att fastigheten i dess helhet faller utanför grän­

sen mot allmänt vattenområde och sålunda ej längre existerar. Det är ej

lätt att finna någon lämplig form för överlantmätarnas och fastighetsre­

gisterförarnas underrättande om förändringar varom här är fråga med hän­

syn till att dessa kunna bli konstaterade i så många olika sammanhang.

Den saken torde emellertid böra få bli en uppgift för fastighetsbildnings-

sakkunniga vid den förestående revisionen av jordregister- och fastighets­

registerförordningarna. I alla händelser är styrelsen icke beredd att nu göra

något närmare uttalande i denna fråga.

Vad angår det i 3 § av fiskerättskommitténs förslag upptagna stadgandet

rörande bestämning av gräns mot allmänt vattenområde ha fastighetsbild-

ningssakknnniga, med vilka lantmäteristyrelsen instämt, hemställt att stad­

gandet måtte med vissa kompletteringar överflyttas till 7 kap. jorddelnings­

lagen.

Lantmäteristyrelsen har vidare påpekat, att i städer och fastighetsregister-

samhällen också funnes annan jord än sådan som inginge i fastigheter, och

har med anledning därav ifrågasatt viss komplettering av lagtexten. Styrel­

sen har härom yttrat i huvudsak följande.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 59.

26

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

Det är mycket vanligt att till stad eller samhälle hörande vattenområde i

havet eller de stora insjöar, där enligt lagförslaget allmänt vattenområde

skall finnas, upptages i bihang B eller C till fastighetsregistret och sålunda

enligt fastighetsbildningslagens och fastighetsregisterförordningens termino­

logi ej ingår i fastighetsindelning. Med hänsyn härtill ifrågasätter styrelsen

huruvida icke lagförslaget bör kompletteras med en fjärde paragraf med det

innehåll, att vad i 1—3 §§ sagts om fastighet skall gälla även beträffande

sådant i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisat område, som

icke ingår i fastighetsindelning.

Lagrådsremissen angående fiskerätten.

Det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till fiske upptar i

3—5 §§ med vissa formella omredigeringar de av fiskerättskommittén för­

ordade allmänna reglerna för gränsdragningen mellan fritt och enskilt fiske­

vatten i havet. Därutöver skall emellertid enligt 6 § till enskilt fiskevatten

hänföras vattnet vid vissa kuststräckor i Norrbottens och Kalmar län. Be­

träffande omfattningen av fritt fiskevatten i de stora sjöarna skiljer sig det

remitterade förslaget från fiskerättskommitténs förslag såtillvida, att enligt

det förstnämnda förslaget fritt fiskevatten skall finnas jämväl i Mälarens

centrala delar utanför det egentliga strandvattnet.

Det remitterade förslaget innehåller i 13 §, vilken motsvarar 8 § i fiske­

rättskommitténs förslag till fiskelag, bestämmelse att fisket i enskilt fiske­

vatten tillhör fastigheterna, såvitt ej annat följer av vad därefter i lagen stad­

gas. I motiveringen till bestämmelsen har föredragande departementschefen

uttalat, att med ledning av annan lagstiftning, verkställda jorddelningar,

överlåtelseavtal o. d. finge bedömas hur fiskerätten närmare skulle fördelas

mellan fastigheterna, samt att särskild föreskrift icke syntes vara erforder­

lig för att utmärka att med fastighet i detta sammanhang skulle förstås även

sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redovisade områden, som

icke inginge i fastighetsindelning. Departementschefen har vidare anfört:

I detta sammanhang vill jag nämna att några remissinstanser — under

erinran att de nya bestämmelserna om gränsen mellan fritt och enskilt

fiskevatten kunde föranleda att ett vattenområde som hittills ej varit föremål

för strandäganderätt i framtiden bleve att anse såsom enskilt — uttalat att

det stundom kunde vara vanskligt att avgöra vem fiskerätten i detta vatten

skulle tillkomma. Dylika svårigheter lära emellertid kunna uppkomma en­

dast i undantagsfall och några bestämmelser i ämnet torde därför, åtmins­

tone tillsvidare, icke vara erforderliga. Det må framhållas att liknande gräns­

förskjutningar redan tidigare förekommit på grund av landhöjningen utan

att detta medfört större olägenhet.

I 31 § av det till lagrådet remitterade förslaget — vilken motsvarar 27 § i

fiskerättskommitténs förslag — utsäges, att om genom urminnes hävd eller

genom särskilt stadgande, dom eller skattläggning eller på annat lagligt

sätt är annorledes än förut i lagen sägs bestämt om rätt för kronan eller

annan till fiske i enskilt fiskevatten, det skall gälla. Dylik särskild rättighet

skall dock icke äga giltighet mot sådan rätt till fiske, som enligt stadganden

i lagen tillkommer varje svensk medborgare.

27

Till lagrådet har samtidigt remitterats förslag till lag om ersättning för

mistad fiskerätt. Detta förslag avser — i motsats till fiskerättskommitténs

förslag i ämnet — icke frågor om ersättning för förluster i samband med

lagstiftning om fastigheternas gräns mot allmänt vattenområde.

Lagberedningen.

Fiskerättskommitténs ifrågavarande förslag innebär såsom ovan angivits

att i avbidan på revisionen av jordabalken fastigheternas gränser mot all­

mänt vattenområde i havet och de stora sjöarna regleras genom en särskild

lag i anslutning till nya bestämmelser om gränsen mellan fritt och enskilt

fiskevatten.

Enligt beredningens mening skulle det vara synnerligen olyckligt om ej

det nu föreliggande tillfället att i ett sammanhang reglera äganderättens och

fiskerättens utsträckning bleve begagnat. Det må erinras, att det år 1921

gjorda försöket att åvägabringa lagstiftning rörande äganderättens utsträck­

ning i vatten misslyckades främst på grund av farhågor att man därmed

skulle föregripa regleringen av fiskerätten. Om lagstiftning nu genomfördes

allenast i fråga om fiskerätten, kunde allmän rättsosäkerhet beträffande

äganderättens utsträckning i vatten befaras uppkomma. Det torde ej kunna

anses givet, att den nya fiskerättsgränsen skulle bliva grundläggande för

äganderättens utsträckning; skulle så bliva förhållandet, uppkomme i vart

fall den olägenheten, att markägarna skulle kunna förlora vattenområden

utan att ersättning därför tillförsäkrats dem.

Bedömandet av lämpligheten av en särskild reglering av den till jorda­

balken hörande frågan om fastigheternas utsträckning i vattnet blir emel­

lertid beroende av det sätt, på vilket de nya bestämmelserna närmare ut­

formas. Regleringen bör uppenbarligen i sak ej vara provisorisk utan er­

hålla sådan utformning att bestämmelserna utan egentliga ändringar kunna

infogas i en ny jordabalk.

Här uppkommer till en början spörsmålet om lagstiftningen — såsom

föreslagits beträffande gränsen mellan fritt och enskilt fiskevatten — skall

göras tvingande i så måtto, att den skall medföra rubbning av bestående

rättsförhållanden, eller om den endast skall avse att undanröja nu förefint­

lig oklarhet beträffande gränserna. Det år 1909 avlämnade förslaget till jorda­

balk var på denna punkt utformad enligt det sistnämnda alternativet;1 för­

slaget anslöt sig i stort sett till den då gällande rättsuppfattningen. Även det

genom proposition till 1921 års riksdag framlagda förslaget till lag om ägo­

gränser in. in. byggde på denna grund; i detta förslag stadgades uttryck­

ligt förbehåll för det fall att annorledes vore lagligen bestämt.2 Sådant för­

behåll upptogs jämväl i ägogränssakkunnigas förslag den 29 juni 1929. Be­

redningens förslag år 1947 innehåller åter i anslutning till fiskerättskommit­

téns redan då utarbetade förslag en gränsdragning för enskilt vattenområde,

1 III

s. 117.

2 Se lagrådets yttrande, prop. 70/1921 s. 32.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

28

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

som i åtskilliga fall leder till ett för fastighetsägarna mindre gynnsamt

resultat än som skulle följa av vad nu anses gälla. Något förbehåll om be­

ståndet av lagligen gällande rätt till vattenområde utanför denna gräns har

icke upptagits i beredningens förslag, och det har varit avsett att äldre rätt

icke vidare skall äga giltighet inom vad som enligt förslaget utgör allmänt

vattenområde. Regleringen av frågan om förhållandet till gällande rätt hör

emellertid till övergångsbestämmelserna till ny jordabalk, vilka beredningen

ej behandlat i det framlagda förslaget.

Den uppordning av nu föreliggande rättsläge, som avses med revisionen,

torde näppeligen vinnas om man ej ingriper även i nu gällande rättsförhål­

landen. Man skulle eljest icke erhålla en klar gränsdragning som är obero­

ende av varjehanda lokala lantmäteriförrättningar eller hävdeförhållanden.

Det synes därför önskvärt att en reglering av gränsen mot allmänt vatten­

område göres tvingande på det sättet, att äldre äganderätt till vattenom­

råde utanför den nya gränsen upphäves, vare sig rätten grundas enbart på

de nuvarande strandvatten- och inomskärsreglerna eller till stöd för den­

samma kan åberopas lantinäteriförrättning, dom e. d. Förefintlig urminnes

hävd bör i sådant fall än mindre tillerkännas verkan. Det sagda gäller även

för den händelse sådant fall skulle föreligga att vattenområdet registreras

såsom särskild fastighet. De rubbningar i bestående rättsförhållanden, som

lagstiftningen medför, få i den mån de äro av ekonomisk betydelse kom­

penseras genom ersättning av statsverket. Vid prövningen av ersättnings­

frågorna bör konstateras, huruvida den nya gränsdragningen innebär änd­

ringar i fastighetsindelningen; är så förhållandet bör anmälan därom göras

till registreringsmyndigheten. Det kunde ifrågasättas om ej till förebyggande

av rättsovisshet särskilt stadgande om upphävande av äldre rätt enligt vad

nu sagts borde upptagas i övergångsbestämmelserna till lag om gräns mot

allmänt vattenområde.1 Därest emellertid i dessa intages en erinran om de

stadganden rörande ersättning av statsmedel för förlust av vattenområde till

följd av lagen, som avses skola meddelas i särskild lag — en erinran som

synes lämplig även ur andra synpunkter -— torde någon ovisshet om lagens

inverkan på tidigare bestående rättigheter till vattenområde ej behöva upp­

komma.

Den allmänna princip, som enligt 3—5 §§ i det till lagrådet remitterade

förslaget till lag om rätt till fiske bestämmer omfattningen av enskilt fiske­

vatten i havet, synes — såsom beredningen framhållit i sitt betänkande —

lämplig även som grund för regleringen av strandäganderätten. Visserligen

torde det för utövning av de i äganderätten ingående befogenheterna bort­

sett från fiskerätten och jakträtten ha mindre betydelse var gränsen går,

såvida den ej förlägges avsevärt närmare stranden än enligt 180-metersre-

geln. Genom en anknytning till regleringen av det enskilda fiskevattnet und­

viker man emellertid dubbla gränser, och såsom beredningen uttalat torde

en gräns för enskilt vattenområde, som icke sammanfaller med gränsen för

1 Innebörden i detta hänseende av det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till

fiske följer av bestämmelserna i 31 §; jfr 27 § i fiskerättskommitténs förslag till fiskelag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

29

enskilt fiskevatten, i regel få så ringa aktualitet att den näppeligen komme

att leva i kustbefolkningens medvetande. Om gränsen för enskilt vattenom­

råde bestämmes snävare än för enskilt fiskevatten, skulle härutöver kunna

uppkomma vissa olägenheter ur fastighetsbildningssynpunkt. Då gränsdrag­

ningen beträffande det enskilda vattenområdet har till syfte alt bestämma

omfattningen av fastigheternas ägovälden och sålunda angiva de områden

som äro föremål för enskild äganderätt, kan det icke i och för sig vara

lämpligt att låta en befogenhet som i princip åtföljer äganderätten — fiske­

rätten — hänföra sig till område, som icke ingår i fastighet och ej heller

kan vara föremål för äganderätt. Sådan fiskerätt kan icke betecknas som en

begränsad rätt till fastighet utan kommer att utgöra en speciell, med sak­

rättsliga verkningar utrustad rättighet av säregen typ. Att märka är att man

ej kan utgå från att fiskerätten i dylikt fall alltid tillkommer en fastighets­

ägare i denna hans egenskap. Annat förhållande kan tänkas uppkomma i

följande situation. Om gränsen för enskilt vattenområde såsom ovan anta­

gits göres tvingande, kommer äganderätt till vattenområde utanför gränsen

att upphöra. En nu befintlig med äganderätt till grunden förenad fiskerätt,

som utgör särskild fastighet och antages vara belägen utanför nämnda gräns

men inom den för enskilt fiskevatten bestämda gränsen, komme att fort­

leva såsom fiskerätt, varmed äganderätt till grunden ej är förenad. Man

skulle sålunda genom lagstiftningen skapa rättigheter motsvarande sådana

i jordeboken upptagna, med äganderätt till grunden ej förenade fiskerier,

som nu enligt särskilt stadgande hänföras till fast egendom.1

Den i beredningens betänkande föreslagna gränsen för enskilt vattenom­

råde i havet sammanföll helt med den av fiskerättskommittén förordade

gränsen för enskilt fiskevatten. Det till lagrådet remitterade förslaget till

lag om rätt till fiske upptar emellertid såsom förut nämnts i 6 § bestäm­

melser om utvidgning av det enskilda fiskevattnet vid vissa kuststräckor i

Norrbottens och Kalmar län. Dessa bestämmelser kunna betraktas som en

av de lokala förhållandena påkallad modifikation av den s. k. kilometer­

regeln. De ovan angivna skälen för en enhetlig reglering synas följdriktigt

leda till att även nämnda bestämmelser läggas till grund för avgränsningen

mellan enskilt och allmänt vattenområde.

På grund härav förordar beredningen att i förslaget till lag om gräns mot

allmänt vattenområde upptages bestämmelse att vid de kuststräckor i Norr­

bottens och Kalmar län, där enligt vad särskilt är stadgat enskilt fiskevat­

ten omfattar vattenområde utöver vad som enligt huvudregeln är enskilt

vatten, även sådant vattenområde skall hänföras till fastigheterna.

Den allmänna regeln för äganderättens utsträckning i havet bör gälla

även för rikets västra kust, där enskild fiskerätt kvarstår om ock i begrän­

sad omfattning. Vid Skånes västra kust skall enligt 18 § i det till lagrådet

remitterade förslaget varje svensk medborgare äga rätt att fiska inom det

enskilda fiskevattnet. Yttergränsen för detta kommer här att sakna prak­

Jfr jordabalksförslaget s. 85.

30

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

tisk betydelse.1 Det kan ifrågasättas, om under sådana förhållanden an­

ledning finnes att tillerkänna strandägarna äganderätt till vattenområde

enligt huvudregeln. Emellertid synes det tveksamt om man för denna kust­

sträcka bör helt utesluta äganderätt till vattenområde, således även vatten­

området närmast stranden. Att här fastställa en särskild, i vattnet gående

gräns torde icke böra komma i fråga. Huvudregeln bör därför tillämpas

även för Skånes västra kust.

Såsom lantmäteristyrelsen uttalat bör gränsen mellan en till fastighet hö­

rande ö eller holme av mindre längd än 100 meter och kringliggande all­

mänt vattenområde anses rörlig. Särskild bestämmelse härom torde böra

upptagas i lagförslaget. Gränsen bör följa strandlinjen, och man synes här­

vid lämpligen böra utgå från samma vattenstånd som enligt huvudregeln.

Det torde kunna förutsättas, att den myndighet, som företräder det allmän­

nas rätt, medgiver strandägaren rätt att bibehålla uppförd brygga och annan

byggnad vid stranden, om han icke redan enligt 1 kap. 3 § vattenlagen är

berättigad därtill. Dylika spörsmål torde få lösas i samband med bestäm­

mandet av ersättning för förlorat vattenområde. Frågor, som angå disposi­

tionsrätten till allmänt vattenområde, torde icke i detta sammanhang böra

upptagas till närmare reglering. Vad beträffar jakträtten kring öar och

holmar av mindre längd än 100 meter, belägna inom allmänt vattenområde,

förutsätter beredningen, att särskilda bestämmelser därom meddelas, om så

finnes påkallat.

I åtskilliga yttranden har berörts frågan om äganderätten till smärre

holmar och skär i havsbandet. Med anledning härav torde böra understry­

kas, att förslaget avser att reglera äganderätten allenast beträffande vat-

tentäckt område. Äganderätten till öar och holmar beröres i princip ej av

förslaget. Därest, såsom ovan förordas, uttrycklig bestämmelse om gräns

mellan öar och holmar av mindre längd än 100 meter samt omgivande all­

mänt vattenområde upptages i lagen, framgår än tydligare, att även dylika

öar och holmar kunna vara föremål för enskild äganderätt. Det synes knap­

past föreligga anledning att i detta sammanhang upptaga till reglering i

lag den svårlösta frågan, under vilka förutsättningar äganderätt till Öar

och holmar skall anses föreligga; än mindre lärer kunna komma i fråga

att giva bestämmelser om till vilken fastighet öarna eller holmarna skola

höra eller vem äganderätten eljest skall tillkomma. Det nu sagda gäller

även den av kammarkollegiet berörda frågan, huruvida holmar och skär,

som nu ligga inom enskilt vatten, äro föremål för enskild äganderätt eller

äro att anse som allmän egendom. Äganderätt till öar och holmar får efter

ett genomförande av den nu föreslagna lagstiftningen, liksom för närva­

rande, i händelse av tvist styrkas med tillgängliga bevismedel, t. ex. hävden

eller det förhållande, att öarna eller holmarna redovisats vid lantmäteri-

förrättningar. Det må erinras om att i 15 kap. 3 § jordabalken öar och

holmar uttryckligen nämnts såsom föremål för urminnes hävd.

1 Jfr 31 § i det till lagrådet remitterade förslaget till lag om rätt till fiske.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

31

Såsom lantmäteristyrelsen framhållit kunna emellertid skär vara så små,

att de anses följa vattenområdet och alltså, om de äro belägna inom all­

mänt vattenområde, icke ingå i fastighet. Enahanda kan vara förhållandet

med holmar. Någon storleksgräns för dessa holmar och skär kan dock ej

angivas i lag, utan avgörandet torde få bero på prövning i varje särskilt

fall, varvid får beaktas icke blott storleken utan även värdet av holmarna

och skären och i vad mån de praktiskt utnyttjats.

I enlighet med det anförda lärer rättsläget efter genomförande av den

föreslagna lagstiftningen bliva följande. Sådan ö eller holme, som är belägen

inom enskilt vatten enligt nu gällande rätt men inom allmänt vatten enligt

den nya lagstiftningen, tillhör fortfarande den som kan visa att han hade

äganderätt därtill vid lagens ikraftträdande. Det torde ligga i sakens natur

att särskilt stränga krav på bevisningen i detta hänseende icke böra upp­

ställas, när äganderätten till ön eller holmen göres gällande av den som

enligt äldre rätt ägde det omgivande vattenområdet. Om ej annan kan visa

särskild rättsgrund för påstådd äganderätt till ön eller holmen och den ej

heller redan förut betraktats såsom allmän egendom, lärer den få anses till­

höra den som ägde det kringliggande vattenområdet, såvida fråga ej är om

outnyttjade holmar och skär som äro så små, att de på sätt nyss angivits

följa vattenområdet. Hinder mot att dylika holmar och skär skola anses

följa vattenområdet synes icke utan vidare föreligga enbart av den anled­

ningen, att de utnyttjats för utövande av fiskerätt som tillkommit ägaren

av vattenområdet. Om de åter i verklig mening hävdats av denne —- exem­

pelvis för bete eller till uppförande av sjöbod — torde äganderätt för ho­

nom till holmarna och skären få anses föreligga.

Vad åter angår ö eller holme inom vattenområde, som förut varit all­

mänt men enligt den nya lagstiftningen utgör enskilt vatten, kan här bort­

ses från de fall, då med stöd av nu gällande rätt enskild äganderätt visas

föreligga till ön eller holmen; denna äganderätt kvarstår oberoende av vat­

tenområdets ändrade karaktär. Har ön eller holmen tidigare icke varit före­

mål för enskild äganderätt, gäller enligt vad förut sagts i princip, att den

som erhåller vattenområdet icke därmed förvärvar äganderätt till ön eller

holmen. Denna är fortfarande att anse som allmän egendom. Vad ovan an­

förts därom, att holmar och skär under vissa förutsättningar skola anses

följa vattenområdet, torde emellertid i dessa fall få särskild betydelse, enär

här är fråga om landbildningar vilka icke hävdats såsom enskilda. Att de

begagnats av enskilda vid utövande av allemansrätt till fiske saknar här

inverkan. Man torde därför kunna förutsätta, att smärre holmar och skär,

vilka nu äro belägna inom allmänt vatten och icke äro föremål för enskild

äganderätt eller av det allmänna särskilt disponerats, regelmässigt anses

följa vattenområdet och alltså tillfalla den fastighet, till vilken vattenom­

rådet enligt den nya lagstiftningen kommer att hänföras.

Öar och holmar, som efter den nya gränsdragningen äro belägna inom

enskilt vatten men kvarstå som allmän egendom, synas böra upptagas i

fastighetsregistret, om så ej redan skett. De skola alltså anses ingå i fastig­

hetsindelningen.

32

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

Såsom framgår av det anförda torde i viss utsträckning oklarhet före­

ligga beträffande äganderätten till öar, holmar och skär i havet. Tillräck­

lig anledning torde dock ej föreligga att i detta sammanhang företaga någon

allmän inventering för klarläggande av äganderätten till dessa landbild­

ningar.

De allmänna reglerna för strandäganderättens utsträckning böra tilläm­

pas även beträffande Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland.

Av skäl, som ovan angivits i fråga om havet, bör tillika i Hjälmaren och

Storsjön det enskilda vattenområdet utvidgas i enlighet med vad som före­

slagits för det enskilda fiskevattnet i dessa sjöar. Vad angår Mälaren synes,

ehuru det enskilda fiskevattnet begränsats i det till lagrådet remitterade

förslaget till lag om rätt till fiske, vattenområdet när det gäller äganderät­

ten böra i sin helhet anses såsom enskilt; såsom beredningen uttalat i sitt

betänkande torde allt vatten i Mälaren vara att betrakta som enskilt.

Enligt förslaget skola gränserna i de stora sjöarna bestämmas efter sär­

skilt angivna vattenstånd. Gränserna äro i princip rörliga i så måtto att de

kunna ändras till följd av uppgrundning, uppslamning o. dyl. och jämväl,

om än obetydligt, kunna påverkas av landhöjningen.1 Beredningen har i

sitt betänkande2 uttalat, att om vattenståndet framdeles skulle komma att

väsentligt ändras till följd av sjöregleringar, gränsen borde jämkas med

hänsyn till de nya vattenstånden. Denna innebörd av jordabalksförslaget

framgår av att i 1 kap. 12 § beträffande gräns i enskilt vatten mellan olika

fastigheter uttryckligen angives att, om stranden förskjutits, dess tidigare

läge, i den mån det kan utrönas, skall vara avgörande vid gränsens be­

stämmande. När nu bestämmelserna om fastigheternas gräns mot allmänt

vattenområde utbrytas till särskild lagstiftning, synes det till undvikande

av att, genom motsatsslut från vad som stadgas beträffande havet, gränsen

i de stora sjöarna skulle anses orubblig, böra i lagtexten angivas att de för

dessa sjöar angivna vattenstånden gälla så länge nuvarande sjöregleringar

bibehållas väsentligen oförändrade.

I 3 § av fiskerättskommitténs förslag till lag om gräns mot allmänt vat­

tenområde har upptagits ett stadgande angående bestämning av sådan gräns.

I enlighet med hemställan från fastighetsbildningssakkunniga, med vilka

lantmäteristyrelsen instämt, bör denna bestämmelse överflyttas till 7 kap.

jorddelningslagen, varvid ett motsvarande stadgande erfordras i lagen om

fastighetsbildning i stad. Den föreslagna regeln att gränsbestämning ej äger

giltighet för framtiden avser även gränsen mot allmänt vattenområde i de

stora sjöarna, vilken gräns i princip är rörlig. Regeln bör vidare vara till­

lämplig å gränsen mellan ö eller holme av mindre än 100 meters längd och

kringliggande allmänt vattenområde, vilken gräns enligt vad ovan förordats

skall gå i strandlinjen.

Lantmäteristyrelsen har hemställt om komplettering av lagtexten med

1 Jfr SOU 1937:10 s. 67- 68.

a S. 54 -55.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

33

ett stadgande rörande sådana i fastighetsregister för stad eller samhälle redo­

visade områden, som icke ingå i fastighetsindelning. Särskild föreskrift sy­

nes emellertid icke vara erforderlig för att utmärka att med fastighet i det­

ta sammanhang skall likställas sådant område.1

I vissa yttranden har vidare behandlats frågan hur det skall förfaras med

vattenområde, som genom den nya lagstiftningen tillföres ett skifteslag. Det

synes icke rimligt att tillåta delning av det nytillkomna området såsom sär­

skilt skifteslag enligt 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen. För att förhindra detta

lärer uttrycklig lagbestämmelse erfordras. Då det nytillkomna området ut­

gör ett genom lagstiftning från det allmänna till skifteslaget överfört om­

råde, kan det icke anses föreligga något tvång att låta tillskottet fördelas

mellan delägarna i skifteslaget efter vanlig delningsgrund, utan de lag­

stiftande myndigheterna lära ha fria händer att fördela området efter vad

som finnes vara lämpligt. Ehuru svårighet föreligger att finna en något så

när enhetlig och likväl för specialfallen godtagbar reglering, synas de av

fiskerättskommittén föreslagna principerna anvisa en framkomlig väg. För

det fall att det tidigare vattenområdet är odelat erfordras icke någon sär­

skild bestämmelse. När skifteslaget, såsom torde vara det vanligaste, delats

med tillämpning av 12 kap. 4 § jordabalken, bör det nytillkomna vattenom­

rådet anses delat efter enahanda grund, och detta bör gälla även om den

tidigare delningen skett med vissa jämkningar i de i nämnda lagrum an­

givna grunderna. Har åter skifteslaget delats efter väsentligen annan grund,

synes man böra i princip låta de ägolotter, som erhållit vattenområden grän­

sande mot det allmänna vattnet enligt äldre rätt, d. v. s. det nytillkomna

vattenområdet, få sträcka sitt ägovälde över det nytillkomna vattenområdet

ut mot det allmänna vattenområdet enligt nya lagen. Härvid kunna prin­

ciperna i 12 kap. 4 § jordabalken erhålla motsvarande tillämpning, varvid

fördelningen dock sker efter närhet till ägolott i vattnet. För undvikande av

olämpliga gränslinjer och opraktisk form å ägofigurer bör en tämligen vid­

sträckt jämkningsrätt vid gränsbestämning föreligga.2 3

Vid en sådan jämk­

ning bör också kunna beaktas önskemålet att ägolott, som nu sträcker sig ut

till allmänt vattenområde, icke bör av nytillkommet enskilt vattenområde

avskäras från förbindelse med allmänt vattenområde.

Genom den föreslagna utformningen skulle man vinna att för de van­

ligaste fallen någon åtgärd av sakägarna ej skulle erfordras. För de fall åter,

där en strikt tillämpning av regeln skulle giva ett opraktiskt resultat, ha

delägarna möjlighet att genom gränsbestämning få hänsyn tagen till före­

liggande särskilda förhållanden.

Sådant vattenområde, som redan vid den föreslagna lagens ikraftträdande

på grund av landhöjningen tillförts ett skifteslag efter att detta delats, kan

icke anses utgöra särskilt skifteslag enligt 1 kap. 2 § 3 jorddelningslagen

1 Jfr departementschefens ovan återgivna uttalande vid 13 § i det till lagrådet remitterade

förslaget till lag om rätt till fiske.

2 Jfr jordabalksförslaget 1 kap. 12 §.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 59.

34

Kungl. Maj. ts proposition nr 5'J.

utan utgör en tillvinning till de skilda ägolotterna. Landhöjningen medför,

att den yttre gränsen för ägolotterna förflyttar sig utåt. I fråga om grän­

sen mellan ägolotterna inbördes torde de ovan förordade grunderna få an­

ses analogt tillämpliga liksom ock den föreslagna jämkningsregeln.

De nu ifrågasatta bestämmelserna avse äganderätten till vattenområdet

men få tillämpning även beträffande fiske, som vid delning följt vatten­

området. Har fiske delats på annat sätt, böra såsom en följd av fiskerätts-

kommitténs förslag de angivna principerna äga motsvarande tillämpning

beträffande det nytillkomna fiskevattnet. Gällande bestämmelser i lag om

särskild delning av fiske äro ytterst knapphändiga, och något uttryckligt

stadgande för det nu föreliggande speciella fallet synes icke erforderligt.

En regel därom kan för övrigt icke anses ha sin plats i det förevarande

lagförslaget utan måste betraktas såsom en följ dbestämmelse till den nya

lagen om rätt till fiske.

Lantmäteristyrelsen har i sitt yttrande jämväl berört frågan om gräns i

vatten mellan byar, när allmänt vatten som åtskilt byarna försvinner. Nämn­

da förhållande medför i princip icke någon minskning av det vattenområde,

som tidigare tillkommit vardera byn. En närmare reglering av frågan om

gränsdragningen i dessa fall torde emellertid icke böra ske genom lagstift­

ning utan torde få överlämnas till rättstillämpningen, varvid de i vart en­

skilt fall föreliggande särskilda omständigheterna kunna beaktas. I

I enlighet med det anförda har beredningen upprättat bilagda förslag till

lag om gräns mot allmänt vattenområde. Detta innefattar tillika vissa re­

daktionella jämkningar i fiskerättskommitténs förslag. Genom avfattningen

av den inledande paragrafen torde de av fastighetsbildningssakkunniga och

kammarkollegiet uttalade önskemålen beträffande terminologien i förslaget

ha blivit tillräckligt tillgodosedda.

Stockholm den 18 maj 1949.

N. GÄRDE

HERVED AF TROLLE

SVEN ROMANUS

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

35

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om gräns mot allmänt vattenområde.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Vattenområde i havet är allmänt (allmänt vatten), där det ej ingår i fas­

tigheterna (enskilt vatten).

2

§•

Till enskilt vatten hänföres i havet

1. allt vatten inom trehundra meter från fastlandet eller från ö eller

holme av minst etthundra meters längd ävensom, på de ställen där den

stranden följande kurvan för högst tre meters djup går längre ut, allt vat­

ten inom denna djupkurva;

2. allt vatten, vars förbindelse med öppna havet icke är av större bredd

än en kilometer räknat från fastlandet eller från ö eller holme av minst

etthundra meters längd, dock ej vatten vid ö eller ögrupp vilken från fast­

landet helt skiljes av annat vatten än nu sagts; samt

3. annat vatten, som har förbindelse med öppna havet allenast över en­

skilt vatten.

3 §.

Vid de kuststräckor i Norrbottens och Kalmar län, där enligt vad särskilt

är stadgat enskilt fiskevatten omfattar vatten utöver vad i 2 § sägs, skall

även sådant vatten vara enskilt.

4 §.

Finnes ej enskilt vatten vid ö eller holme i havet, vilken utgör fastighet

eller del därav, skall gränsen mot det allmänna vattnet anses följa strand­

linjen.

5 §.

Vid tillämpningen av vad ovan stadgas skola vattendjup och strandlinjer

bestämmas efter förhållandena vid normalt medelvattenstånd.

6

§.

Vad i 1, 2 och 4 §§ stadgas om vattenområde i havet gälle ock beträffan­

de Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Därutöver skall

i fråga om Hjälmaren och Storsjön bestämmelsen i 3 § äga motsvarande

tillämpning.

Vattendjup och strandlinjer skola härvid, så länge nuvarande sjöregle­

ringar bibehållas väsentligen oförändrade, bestämmas efter ett vattenstånd

i Vänern av 3,60 meter över nedre slusströskeln vid Sjötorp, i Vättern av

2,97 meter över västra slusströskeln vid Motala, i Hjälmaren av 2,77 meter

över södra slusströskeln vid Notholmen och i Storsjön av 292,45 meter över

nollplanet i det höjdsystem, som ligger till grund för sjöns reglering.

36

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

Denna lag träder i kraft den

Har vattenområde delats före nämnda dag och kommer enligt denna lag

att till skifteslaget hänföras ytterligare vattenområde, skall detta anses de­

lat mellan de ägolotter, som ligga vid stranden, efter de i 12 kap. 4 § jorda­

balken angivna grunderna; skedde den tidigare delningen efter väsentligen

annan grund, skall dock det nytillkomna vattenområdet anses delat mel­

lan de ägolotter, vilkas vattenområden gränsa däremot, så att till varje

ägolott hör den del därav, som är närmast ägolottens vattenområde. Utan

hinder av vad nu stadgats skall vid gränsbestämning företagas den jämk­

ning, som prövas erforderlig för att erhålla lämplig sträckning å gräns el­

ler för att förhindra att ägolott avskäres från allmänt vattenområde.

Om ersättning av statsmedel för förlust av vattenområde, som jämlikt

dom eller annan särskild rättsgrund tillkommit fastigheterna eller eljest

enligt äldre rätt ansetts tillhöra dessa men till följd av nya lagen utgör

allmänt vatten, är särskilt stadgat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

37

Bilaga B.

(Tidigare föreslagen lydelse')

Förslag

till

Lag

om ersättning för mistad

fiskerätt.

Härigenom förordnas som följer.

(Nu föreslagen lydelse)

Förslag

till

Lag

om ersättning för mistad fiske­

rätt

m. m.

1

§•

Kommer jämlikt lagen den

1949 om rätt till fiske visst fiskevat­

ten, vari enligt äldre lag fisket till­

hörde strandägaren, att utgöra fritt

fiskevatten,

eller föranleder bestämmelse i 14—

19 §§ sagda lag i något fall, att varje

svensk medborgare erhåller rätt att

bedriva fiske som enligt äldre lag var

förbehållet strandägaren,

eller blir på grund av stadgande i

31 § berörda lag särskild fiskerättig­

het, som ägde giltighet enligt äldre

lag, helt eller delvis utan verkan,

skall ersättning av statsmedel ut­

gå för värdet av den förmån som för

strandägaren eller rättighetens ägare

gått förlorad därigenom att fisket

blivit fritt, så ock för förlust som av

denna anledning eljest må hava till­

skyndats honom.

Kommer jämlikt lagen om rätt till

fiske visst fiskevatten, vari enligt äld­

re lag fisket tillhörde strandägaren,

att utgöra fritt fiskevatten,

eller föranleder bestämmelse i 14—

19 §§ sagda lag i något fall, att varje

svensk medborgare erhåller rätt att

bedriva fiske som enligt äldre lag var

förbehållet strandägaren,

eller blir på grund av stadgande i

31 § berörda lag särskild fiskerättig­

het, som ägde giltighet enligt äldre

lag, helt eller delvis utan verkan,

skall ersättning av statsmedel utgå

för värdet av den förmån som för

strandägaren eller rättighetens ägare

gått förlorad därigenom att fisket

blivit fritt, så ock för förlust som av

denna anledning eljest må hava till­

skyndats honom.

Sådan ersättning skall ock utgå för

annan förmån än rätt till fiske, som

för fastighetsägare gått förlorad där­

igenom att jämlikt lagen om gräns

mot allmänt vattenområde visst vat-

1 Enligt ett den 25 februari 1949 till lagrådet remitterat förslag.

38

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

(Tidigare föreslagen lydelse)

Var den 1 januari 1950 rätt till

fiske, vilken enligt vad ovan sagts

gått förlorad, till någon upplåten,

skall även denne njuta ersättning för

honom åsamkad skada.

tenområde, som enligt äldre rätt till­

hörde fastigheten, blivit allmänt vat­

ten.

Var den 1 januari 1950 rätt till

fiske eller annat, vilken enligt vad

ovan sagts gått förlorad, till någon

upplåten, skall även denne njuta er­

sättning för honom åsamkad skada.

(Nu föreslagen lydelse)

2

§•

Fråga om ersättning som sägs i 1 § skall upptagas av särskild nämnd

(fiskevärderingsnämnd), inrättad för län eller annat område som Konung­

en bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust skriftligen fram­

ställas hos nämnden före den 1 januari 1955.

3 §.

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,

vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga leda­

möterna utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall finnas

en i enahanda ordning utsedd suppleant. Angående omröstning i nämnden

skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i tvistemål vid råd­

husrätt.

4 §•

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skola sö­

kanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sam­

manträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att hava hand­

lagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar av­

seende.

Nämnden må tillerkänna sökanden skälig gottgörelse av statsmedel för

utgifterna å ärendet.

Utskrift av nämndens beslut i ersättningsfrågan skall tillställas sökanden

genom rekommenderat brev med mottagningsbevis.

5 §•

Närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet

meddelas av Konungen.

6

§•

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder

som Konungen fastställer och gäldas av statsmedel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

39

(Tidigare föreslagen Igdelse)

(Nu föreslagen lydelse)

7

§.

Ersättningssökande som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut

äger draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan mot

kronan inom tre månader från det nämndens beslut tillställdes honom. Er­

inran härom skall intagas i beslutet.

8

§.

Kronans talan i ersättningsfrågor enligt denna lag bevakas av kammar­

kollegiet.

9

§.

Besväras fastighet av sökt eller beviljad inteckning för fordran, skall er­

sättning som enligt 1 § tillerkännes ägaren nedsättas hos länsstyrelsen. Ut­

betalning till ägaren må dock äga rum, där skadan prövas vara väsentli­

gen utan betydelse för inteckningshavarens säkerhet eller det visas, att denne

lämnat sitt medgivande till utbetalningen.

I samband med att ersättningen bestämmes skall givas tillkänna, huru­

vida nedsättning skall ske.

10

§.

Har ersättningsbelopp nedsatts, utsätter länsstyrelsen så snart ske kan

sammanträde för förhandling om rättsägares anspråk och beloppets fördel­

ning.

Kallelse till sammanträdet skall genom länsstyrelsens försorg minst fjor­

ton dagar förut med posten sändas till ägaren och kända inteckningshavare.

Är inteckningshavare okänd, skall länsstyrelsen föranstalta att kungörelse

om sammanträdet inom samma tid införes i allmänna tidningarna och tid­

ning inom orten. I övrigt skall med avseende på fördelningen vad i utsök-

ningslagen stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld

fast egendom äga motsvarande tillämpning.

De kostnader, som äro förenade med fördelningen, skola gäldas av stats­

medel.

11

§•

Därest vid fördelning, som länsstyrelsen verkställt, betalning utfallit å in­

tecknings huvudstol, åligger det länsstyrelsen att därom, sedan fördelningen

blivit godkänd eller vunnit laga kraft, ofördröj ligen göra anmälan till in­

skrivningsdomaren och tillika insända fördelningslängden. Inskrivningsdo­

maren har att å nästa inskrivningsdag göra anteckning om förhållandet i

fastighets- eller inteckningsboken.

40

Kungi. Maj:ts proposition nr 59.

(Tidigare föreslagen Igdelse)

(Nu föreslagen lydelse)

12

§.

*

Vad i denna lag stadgas om inteckningshavare skall även gälla den som

för ogulden köpeskilling äger fordran med förmånrätt enligt 11 kap. 2 §

jordabalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1950.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

41

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 15 de­

cember 1949.

Närvarande:

justitieråden

G

ei

jer

,

D

ahlman

,

L

ech

,

regeringsrådet Q

uensel

.

Enligt lagrådet den 21 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll

över jordbruksärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den

25 februari 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle

för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upp­

rättade förslag till

1) lag om rätt till fiske,

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt,

3) lag angående ändrad lydelse av 6 § lagen den 20 december 1946 (nr

807) om handläggning av domstolsärenden,

4) lag angående ändrad lydelse av 19 kap. 12 § lagen den 18 juni 1926

(nr 326) om delning av jord å landet, samt

5) lag angående ändring i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropria­

tion.

Vidare hade enligt lagrådet den 27 juni 1949 tillhandakommet utdrag av

protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Ko­

nungen i statsrådet den 18 juni 1949, Kungl. Maj :t -— med återkallande av

förordnandet den 25 februari 1949 om inhämtande av lagrådets utlåtande

över förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt -— förordnat att för

ändamål, som nyss sagts, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över

1) ett av lagberedningen utarbetat förslag till lag om gräns mot allmänt

vattenområde, samt

2) ett inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning

för mistad fiskerätt m. m.

De förslag, över vilka lagrådet således skulle yttra sig, hade föredragits

inför lagrådet av revisionssekreteraren Gösta Thulin.

Förslagen föranledde följande yttranden av lagrådet och dess ledamöter.

Lagrådet:

Med hänsyn till det nära samband, som de remitterade förslagen äga med

varandra, har lagrådet företagit dem till gemensam behandling.

42

Såsom ett allmänt omdöme om den föreslagna lagstiftningen vill lagrådet

uttala, att densamma synes präglad av strävan att efter rättvisa och klara

linjer åstadkomma önskvärd reda och ordning inom det område varom här

är fråga, en strävan som också, såvitt lagrådet kunnat finna, lett till ett i

väsentliga avseenden tillfredsställande resultat. Till detta omdöme önskar

dock lagrådet knyta den erinringen, att lagrådet icke förfogar över sådan

sakkunskap att det för lagrådet varit möjligt att på alla punkter ingående

bedöma de för fiskerinäringen speciella frågorna och annat av yrkesteknisk

beskaffenhet. Som exempel härpå vill lagrådet framhålla det omstridda

spörsmålet om det lämpliga och billiga i att göra hummerfisket helt fritt

— vilket från strandägarhåll gjorts till föremål för framställningar direkt

till lagrådet — ävensom frågorna om de normgivande vattenstånden.

Det nyss gjorda uttalandet innebär vidare icke att lagrådet ej skulle funnit

skäl till åtskilliga anmärkningar mot förslagen. Såsom av det följande

Iramgår, avse emellertid dessa anmärkningar i allmänhet ej i så hög grad

lörslagens grundläggande tankegångar och sakliga innehåll som deras syste­

matik och frågor i övrigt av mera lagteknisk art. I dessa senare hänseenden

kommer lagrådet att förorda icke obetydliga jämkningar, delvis till följd

därav att vissa förslag, ehuru till sitt innehåll intimt förbundna med var­

andra, icke innan de vid skilda tidpunkter remitterats till lagrådet blivit

i redaktionellt avseende samordnade.

Med det sist sagda åsyftar lagrådet närmast de två förslag, vilka bland

de remitterade intaga en central ställning, nämligen lagberedningens för­

slag till gränslag och förslaget till fiskerättslag. Vartdera förslaget uppta­

ger regler om vad som skall hänföras till olika slag av vatten, enligt gräns­

lagen till allmänt vatten och enskilt vatten samt enligt fiskerättslagen till

fritt fiskevatten och enskilt fiskevatten. Frånsett en viss olikhet i fråga

om Mälaren en olikhet som dock lätt kan utjämnas genom en mindre

jämkning i fiskerättslagen på sätt lagrådet kommer att förorda — åsyfta

de båda förslagen exakt samma uppdelning av vattenområdena i havet och

de stora sjöarna, så att å ena sidan allmänt vatten och fritt fiskevatten samt

å andra sidan enskilt vatten och enskilt fiskevatten avses skola samman­

falla. Nu berörda regler, som äro ganska vidlyftiga och invecklade, åter­

givas till sina huvuddrag i full utsträckning i såväl det ena som det andra

förslaget. Men därtill kommer att, ehuru såsom nämnts ett och samma

sakliga innehåll åsyftas, reglernas uppställning och utformning äro i flera

avseenden olika i förslagen. Självständigheten i redaktionellt avseende hos

de bada förslagen i förhållande till varandra är dock icke fullständigt ge­

nomförd, ity att förslaget till gränslag icke direkt återger de undantag

från huvudreglerna, som skola gälla enligt båda förslagen, utan i fråga om

dem får sitt innehåll genom hänvisningar till förslaget till fiskerättslag.

Att en ordning sådan som den nyss beskrivna icke är ur lagstiftnings-

synpunkt fullt tillfredsställande finner lagrådet ligga i öppen dag. Framför

allt faller genast i ögonen, att den innebär en onödig vidlyftighet i fråga

om lagtexternas omfattning, samtidigt som den icke kan anses fylla kraven

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

43

på klarhet och överskådlighet. Lagrådet har trott sig i stället böra förorda

en ordning vars huvuddrag kännetecknas av följande. Med hänsyn till den

större allmängiltighet som utmärker det ämne, vilket behandlas i gräns­

lagen, torde denna lag böra tillmätas en ledande ställning i så måtto att

det onödiga upprepandet av enahanda lagtexter undvikes genom att låta

fiskerättslagen hämta sitt innehåll från gränslagen, icke tvärtom. Lagrådet

kommer att beträffande förslaget till gränslag tillstyrka vissa ändringar

i fråga om såväl lagens rubrik som dess innehåll, syftande till att vidga

<let ämne som lagen behandlar till att avse samtliga vattenområden i riket.

Genomföras dessa ändringar och iakttages därjämte vad lagrådet nedan

förordar i fråga om Mälaren, blir det enligt lagrådets mening en lika na­

turlig som enkel åtgärd vid fiskerättslagens avfattning att åstadkomma det

särskiljande av olika slag av vatten, som där erfordras, genom att helt falla

tillbaka på det särskiljande som sker genom stadgandena i gränslagen.

Lagrådet förutsätter i det följande att de ändringar i paragrafernas num­

rering och i hänvisningar från ett lagrum till ett annat, vilka böra ske till

följd av andra ändringar i förslagen, bliva företagna utan påpekande från

lagrådets sida i varje särskilt fall.

Tillika vill lagrådet redan i detta sammanhang bringa i åtanke, hurusom

gemensam lämplig dag, förslagsvis den 1 januari 1951, för hela lagstift­

ningens trädande i kraft torde böra bestämmas genom ändring i, respektive

komplettering av slutbestämmelsen i vart och ett av förslagen.

Lagrådet övergår härefter till granskning av de särskilda förslagen och

börjar då med det, som enligt lagrådets ovan uttalade mening är av viss

grundläggande betydelse, nämligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde.

Lagrådet:

Förslaget innehåller regler avseende den geografiska gränsdragningen

mellan allmänt och enskilt vatten i havet samt fyra av de stora sjöarna.

Andra vattenområden i riket ligga utanför förslagets uttryckliga reglering.

Men förslaget bygger uppenbarligen på den underförstådda satsen, att all­

mänt vatten icke förekommer i dessa sistnämnda vattenområden. Indirekt

utsäger alltså förslaget denna sats, som ingalunda är självklar utan såsom

av förarbetena framgår måste anses innefatta resultatet av ett övervägande,

i vad mån en indelning i allmänt och enskilt vatten bör äga rum beträf­

fande de större sjöarna. Enligt lagrådets mening skulle det ur systematisk

synpunkt vara av värde, om det bleve i lagen utsagt, att de sötvatten som

nu icke direkt omfattas av förslaget äro att hänföra under den lagtekniska

term »enskilt vatten», som förslaget med sin 1 § avser att fastslå. Frågan

kan vara av betydelse ej blott, såsom lagrådet ovan framhållit, för be­

greppsbestämningen i fiskerättslagen utan också vid utformandet av andra

lagar.

44

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Lagrådet hemställer fördenskull att förslagets rubrik ändras, exempelvis

till »lag om allmänt och enskilt vatten», samt att förslaget utökas med en ny

paragraf, som uttalar att andra sötvatten än de i förslaget nu omnämnda

i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.

Lagberedningen har i sin motivering till förslaget anfört, att den nu ifrå­

gavarande lagen borde erhålla sådan utformning att bestämmelserna utan

egentliga ändringar kunna infogas i en ny jordabalk. Lagrådet har den

uppfattningen, att liknande anspråk böra ställas på denna lag som på jorda­

balken, och anser angeläget, just ur den av lagberedningen anförda syn­

punkten, att förslaget avfattas så, att den ifrågavarande lagen direkt —

utan hänvisningar till en sådan jämförelsevis periferisk lag som fiskerätts­

lagen — upptager de stadganden som skola utgöra lagens innehåll. Lag­

rådet vill i detta sammanhang framhålla, att det måhända kommer att visa

sig böra närmare övervägas, om eller i vad mån den lämpligaste anordning­

en verkligen blir att införliva den förevarande lagen med jordabalken. Skäl

synas nämligen kunna anföras för att låta åtminstone vissa partier bestå

som en lag för sig och såsom ett med jordabalken sidoordnat komplement

till denna. Härvid åsyftas i första hand det förhållandet, att de ganska om­

fattande och detaljerade undantagen från huvudreglerna om vad som skall

hänföras till allmänt vatten kunna te sig väl tyngande och alltför lokalbeto-

nade för att intagas i själva balken, vartill kommer, att man här i särskild

grad måste räkna med framtida behov av ändringar och kompletteringar.

Det nu sagda gäller också i väsentlig mån de bestämmelser vilka avse vatten­

djup och strandlinjer.

Förslaget föranleder utöver vad nu anförts följande erinringar.

1 §■

Lagrådet:

Om lagens uppgift vidgas till att beträffande samtliga vattenområden i

riket uttryckligen reglera i vad mån de äro allmänna eller enskilda, bör

den i förevarande paragraf med avseende å vattenområde i havet givna be­

stämningen av allmänt och enskilt vatten i stället avse vattenområde över

huvud taget. Orden »i havet» torde således böra utgå.

Regeringsrådet Quensel:

Den föreslagna gränslagen torde kunna sägas ha till uppgift att reglera

spörsmålet vilka vattenområden som kunna vara eller bliva föremål för

äganderätt och andra rättigheter (av privaträttslig natur). Fråga är ju

ingalunda endast om en gruppindelning av områdena. Ej heller avses blott

möjligheten att framdeles förvärva nya rättigheter. Reglerna gå tillika di­

rekt ut på att omedelbart genom lagen utsläcka vissa bestående rättigheter

helt eller beträffande särskilda områden samt tillskapa rättigheter till andra

områden.

Lagens väsentliga och synnerligen viktiga materiellträttsliga innehåll —

indelningens rättsverkningar — synes icke komma till så tydligt uttryck

45

som sakens natur kräver. Det träder knappast i dagen förrän i övergångs­

bestämmelserna, och icke heller dessa avhandla ämnet i alla delar eller di­

rekt. Den egentliga lagtexten, d. v. s. lagens paragrafer, måste kunna tyc­

kas angå blott hur indelningen skall ske och hur grupperna skola beteck­

nas. Dessa beteckningar ge väl en antydan om indelningens funktion men

äga icke sådan anknytning till gällande lag att några säkra slutsatser kun­

na dragas om indelningens rättsverkningar.

Meningen är måhända att dessa verkningar skola framgå av att i 1 § en­

skilt vatten angivits såsom liktydigt med vatten som ingår i fastigheter­

na. Naturligtvis måste också kunna förutsättas att vattenområde som ingår

i fastighet kan vara föremål för rättigheter. Men en dylik presumtion kan

med visst fog uppställas beträffande områden i allmänhet, med undantag

av sådana som enligt sin egen natur ej kunna hävdas såsom någons egen­

dom; och att ett vattenområde, endast därför att det ej ingår i fastigheterna,

icke skulle kunna vara föremål för rättighet, kan svårligen anses självklart.

Någon vedertagen terminologi, enligt vilken uttrycket »fastigheterna» ut­

märker motsatsen till vad som är och skall förbli »res nullius», torde icke

kunna påvisas, över huvud taget är det ovanligt och antagligen missledan­

de för menige man att begagna ordet fastigheterna annorledes än om vissa

bestämda fastigheter. Att utbyta det mot »fast egendom» vore av föga gagn

i förevarande sammanhang. Tanken skulle då föras blott till motsättningen

mellan fast och lös egendom, helst som den särskilda lagen om vad som är

att hänföra till fast egendom avgränsar begreppet endast åt denna sida

och icke antyder att det skulle finnas områden, som ej äro egendom. Såsom

ofta betonats bör man ju vid ny lagstiftning söka undvika att nyttja ordet

fastighet i annan bemärkelse än registerfastighet. För att beteckna allt vad

som enligt föreskrifterna om fastighetsregistrering skall indelas i register­

fastigheter är vanligt att använda lokutionen det som ingår (skall ingå)

i fastighetsindelning. Dessa föreskrifter må väl anses innebära att i regel

de områden, som kunna vara föremål för rättigheter, skola medtagas i in­

delningen och övriga lämnas utanför. Men denna regel har undantag av-

olika slag. Även bortsett härifrån äro dessa föreskrifter icke tjänliga att

läggas till grund i nu ifrågavarande hänseende. Principiellt skola ju de

och deras tillämpning anses som en administrativ angelägenhet utan civil­

rättslig betydelse, och i varje fall äro de icke avgörande för frågan om ett

område kan vara föremål för rättigheter eller ej.

Hänvisningen till vad som ingår i fastigheterna synes alltså icke kunna

ersätta direkt på sak gående bestämmelser om de rättsverkningar, som skola

tillkomma indelningen i allmänt och enskilt vatten.

Beträffande denna i 1 § gjorda hänvisning synes vidare böra erinras att,

om den, såsom här antagits, avser att ange dessa rättsverkningar, detta

förhållande dock ej framgår av formuleringen, som i stället tyder på att

fråga är om normen för indelningen. Vad som ingår i fastigheterna synes

vara förutsatt såsom något givet och skola vara avgörande för indelningens

utformning. Då nu någon speciell definition å begreppet fastighet ej med­

Kungl. Maj:ts proposition nr

59

.

46

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

delas, borde kunna antagas, att här refereras till det vanliga fastighetsbe-

greppet och att således vad som i enlighet med allmänna regler om fastig­

hetsbildning och fastighetsregistrering tillagts eller tillägges fastigheter blir

bestämmande för vad som skall anses som allmänt eller enskilt vatten. Här­

av ledes man då till bl. a. den slutsatsen att vattenområde, som redan är

fastighet eller ingår i en sådan, skall förbli enskilt vatten. I 2 § ges visser­

ligen en helt annan bestämning av detta begrepp, men det kan uppstå tve­

kan om hur den motsättning, som sålunda enligt ordalydelsen föreligger

mellan de båda lagrummen, skall utjämnas. Härutinnan erbjuda sig olika

utvägar, som avvika från den förmodligen åsyftade tolkningen men i och

för sig kunna synas lika rimliga som denna.

På grund av vad sålunda anförts förordas dels att 1 § ersättes med blott

en förklaring att vattenområden indelas i allmänna och enskilda (allmänt

och enskilt vatten), dels att i omedelbar anslutning därtill den med de

följande paragraferna avsedda bestämningen av dessa begrepp meddelas

utan inblandning av fastighetsbegreppet, dels ock att därefter indelningens

rättsverkningar anges så, att det klart framgår att vad som skall vara all­

mänt vatten icke kan vara föremål för rättighet (i ovannämnda bemärkel­

se), att förty bestående rättigheter till dylikt vatten upphöra att gälla och

att däremot bestående rättigheter till vad som skall vara enskilt vatten läm­

nas orubbade. Härefter skulle så följa de speciella stadganden, som kunna

erfordras i avseende å frågan till vilken jord eller till vilka fastigheter de

vattenområden skola hänföras, som förut ej voro föremål för äganderätt

men skola vara enskilt vatten.

Här har tills vidare förutsatts att meningen är att någon rättighet i egent­

lig bemärkelse till allmänt vatten ej vidare skall kunna existera. Denna

sats behöver väl ej heller modifieras såvitt angår äganderätt, men beträf­

fande begränsade rättigheter torde satsen icke vara avsedd att gälla un­

dantagslöst. Den s. k. utsträckningsrätten enligt förslaget till fiskerättslag

torde få betraktas som en subjektiv rätt till allmänt vatten och i motiven

har antytts möjligheten att jakträtt till allmänt vatten skulle komma att

genom lagstiftning tillförsäkras ägare av öar och holmar. Även den »rätt

att bibehålla uppförd brygga och annan byggnad vid stranden», vilken enligt

lagberedningen myndighet torde kunna förutsättas medge strandägare, lärer,

om sådana dispositioner må äga rum, snarare få karaktär av verklig med

servitut jämförlig rättighet än böra likställas med t. ex. befogenheten att

efter myndighets tillstånd tills vidare bedriva fiske med fast redskap i all­

mänt vatten.

Om sålunda beträffande allmänt vatten skall gälla, att rättigheter i all­

mänhet skola upphöra och icke vidare kunna uppstå, men undantagsvis

annat skall kunna vara förhållandet på grund av särskilda stadganden eller

kanske myndighets beslut, blir därigenom behovet av uttryckliga och klara

bestämmelser om innebörden av att vattenområde är allmänt vatten än

större. De ovan antydda reglerna i ämnet få förses med de förbehåll, som

undantagen från principen betinga.

47

Vissa av reglerna om rättsverkningarna äro av natur att med tiden för­

lora sin aktualitet och därför, om det vore fråga om jordabalken, kunna

hänföras till övergångsbestämmelser, men de synas dock i nu förevairande

lag, vilken är av så begränsad räckvidd och åtminstone i vissa delar torde

vara att betrakta som ett provisorium, under vars giltighetstid just över­

gången till det nya systemet skulle bli av den största betydelse, lämpligen

böra med de övriga reglerna i ämnet upptagas i huvudtexten.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Såsom framgår av remissprotokollet är beteckningen »fastigheterna» så­

tillvida oegentlig som i städer och samhällen finnas vattenområden, vilka

enligt vad som för närvarande gäller ej skola upptagas i fastighetsregistret

utan i bihang till detta och således enligt fastighetsbildningslagens och fas­

tighetsregisterförordningens terminologi ej ingå i fastighetsindelning. Det

torde visserligen få antagas att inom en tämligen nära framtid lagstiftning­

en på denna punkt kommer att ändras därhän att jämväl sådana områden

skola upptagas i fastighetsregistret. Emellertid synes lämpligt att slutbe­

stämmelserna kompletteras med ett stadgande av innehåll att i lagen till

fastigheterna hänföras även områden som skola redovisas i bihang till

fastighetsregister för stad eller samhälle.

Justitierådet Gei jer:

Förslaget innehåller två slags bestämningar av begreppet enskilt vatten,

nämligen dels i denna paragraf och dels i de följande paragraferna. Tydligen

böra de sammanfalla. Så är dock icke förhållandet, eftersom de vatten­

områden, som ingå i fastigheterna, icke lära tillsammans fullständigt upp­

taga de områden, som enligt övriga stadganden skola vara enskilt vatten.

En sådan bristande överensstämmelse synes icke böra godtagas i en lag­

text, allra minst om lagen är av den centrala och grundläggande natur som

den med förslaget avsedda.

Någon bestämning av det slag som förevarande paragraf innehåller sy­

nes emellertid icke vara nödvändig för lagens syfte, då av de övriga stad-

gandena fullständigt framgår vad som skall vara enskilt vatten. Begrep­

pen allmänt och enskilt vatten torde icke i sig själva vara så intetsägande,

att någon närmare förklaring av deras allmänna innebörd ej kan umbäras

i den förevarande lagen. I det läge, vari jordabalkslagstiftningen för närva­

rande befinner sig, kan även ifrågasättas lämpligheten av att i detta sam­

manhang i vidare mån än som kan anses nödvändigt beröra rättsverkning­

arna av uppdelningen i olika slag av vatten. Den utvägen synes också i nu

ifrågavarande hänseende stå till buds att låta 1 § utsäga endast att vatten­

område är allmänt (allmänt vatten), där det ej enligt vad i det följande

stadgas är enskilt (enskilt vatten). För min del förordar jag denna utväg

framför förslagets avfattning. Endast om en bestämning motsvarande den

i förslagets 1 § upptagna kan erhållas, vilken är adekvat och tillika fyller

rimliga anspråk på enkelhet och koncentration, torde, om dubbla bestäm­

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

48

ningar ändock anses önskvärda, sådana böra korama till användning. Blott

med tvekan kan jag i sådant hänseende ifrågasätta såsom en möjlighet att

i denna paragraf stadga, att vattenområde är allmänt, där det ej såsom

ingående i fastigheterna eller i områden, som skola redovisas i samband

med fastighetsregistret, är enskilt.

2

§■

Lagrådet:

Det kan icke förnekas, att reglerna i denna paragraf äro långt ifrån lätt­

tillgängliga. Såvitt lagrådet kunnat finna, beror detta emellertid på själva

ämnets invecklade beskaffenhet. Även om lagens tillämpning ur denna syn­

punkt till en början kan vålla svårigheter, torde man dock kunna förvänta,

att stadgandenas innebörd inom en ej alltför lång tid skall tränga in i det

allmänna medvetandet.

Den under 2 lämnade beskrivningen å vattenområde, som på grund av

1-km-regeln är enskilt vatten, kan knappast anses fullt tydlig. Med hän-

syn till att vattenområdet kan sammanhänga med öppna havet genom mer

än en förbindelseled synes det i motsvarande beskrivning i förslaget till

fiskerättslag använda uttrycket »som saknar förbindelse med öppna havet

av större bredd än» vara att föredraga framför »vars förbindelse med öppna

havet icke är av större bredd än». Mot båda förslagens formuleringar kan

anmärkas att en tolkning efter orden synes kunna leda till det oriktiga

resultat att ett vattenområde, till vilket man ej kan komma från öppna

havet utan att passera vatten om högst en kilometers bredd, likväl vore

att anse som allmänt, om nämligen mellan det ifrågavarande området och

öppna havet på något ställe finns vatten av större bredd än en kilometer.

Till förebyggande av en sådan tolkning borde måhända efter orden »större

bredd» insättas orden »i hela sin sträckning» eller något liknande.

Vad beträffar undantagsregeln under 2 synes till en början undantagets

anknytande till huvudregeln allenast genom orden »dock ej» kunna med­

föra risk för att läsaren — särskilt om han från den sats som inleder para­

grafen gått direkt till avsnittet under 2 — tolkar undantagsregeln så, att

vid ö eller ögrupp som där avses ej skall finnas något enskilt vatten över

huvud taget. Till tydligare utmärkande av att undantaget hänför sig alle­

nast till huvudregeln under 2 synas orden »dock ej vatten» böra utbytas

mot »dock att vatten icke skall på grund härav vara enskilt om det är

beläget» eller något liknande uttryck.

Vidare torde uttrycket »ö eller ögrupp» vara ägnat att väcka undran,

varför icke här, såsom i huvudregeln, jämte ö nämnes holme, medan där­

emot ögrupp särskilt omnämnes. Då undantagsregelns innebörd dessutom

— t. ex. i sådana fall då holmar av mindre längd än ett hundra meter!

äro att hänföra till viss ögrupp — under särskilda omständigheter kan bli

en annan än den som torde vara avsedd, om icke i stället för »ö eller ögrupp»

också här nyttjas uttrycket »ö eller holme», torde sistnämnda uttryck även

här böra komma till användning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

49

Slutligen skulle enligt lagrådets mening nyssberörda stadgande vinna i

klarhet, om orden »annat vatten än nu sagts» utbyttes mot »vatten med

sådan förbindelse».

Beskrivningen å vattenområde, som avses under 3, synes för tydlighetens

skull böra omformuleras till större likhet med motsvarande beskrivning i

förslaget till fiskerättslag. Ett skäl härför utgör även den omständigheten

att det icke lärer vara åsyftat att vatten, som är enskilt på grund av undan­

tagsbestämmelserna för vissa områden i Norrbottens och Kalmar län, här

skall komma i betraktande.

3 §.

Lagrådet:

För att 2 § må uttömmande angiva omfattningen av enskilt vatten i ha­

vet synes innehållet i nu förevarande paragraf böra ersättas med ett såsom

4 betecknat tillägg till 2 §. Detta skulle upptaga de vatten, som uppräknats

i 6 § i förslaget till fiskerättslag, med iakttagande beträffande vattenområ­

det i Norrbottens län att Sandö i enlighet med en lagrådet vid föredragning­

en lämnad upplysning rättas till Seskarö.

i—6 §§.

Justitieråden Gei jer och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Enligt vår mening skulle det ur systematisk synpunkt vara en fördel, om

lagen före de stadganden i dessa paragrafer, som behandla frågan om gräns

mellan ö eller holme och allmänt vatten samt frågorna om de normgivande

vattenstånden — behandlingen av sistnämnda frågor kunde lämpligen sam­

manföras i en paragraf — fullständigt reglerade i vad mån sötvattnen äro

allmänt eller enskilt vatten. Denna reglering skulle kunna fördelas å två

paragrafer, varav den ena skulle behandla Vänern, Vättern, Hjälmaren och

Storsjön, medan den andra skulle bli den nya paragraf — avseende söt­

vattnen i övrigt — varmed förslaget skulle utökas. Nästföljande paragraf

skulle motsvara förslagets 4 §, varefter skulle följa en paragraf, upptagan­

de bestämmelserna i förslagets 5 § och andra stycket i dess 6 §.

I fråga om den närmare lydelsen av de paragrafer, vilka sålunda enligt

vår mening skulle ersätta och komplettera förslagets 4—6 §§, är följande

att anföra.

Den paragraf, som skulle avhandla de stora sjöarna, synes böra i ett

första stycke fastslå att vad i 2 § under 1—3 stadgas angående omfattningen

av enskilt vatten i havet skall äga motsvarande tillämpning beträffande

dessa sjöar. Därefter skulle i ett andra stycke, med återgivande av den i

7 § i förslaget till fiskerättslag lämnade beskrivningen å särskilda vatten­

områden i Hjälmaren och Storsjön, stadgas att jämväl dessa skola hän­

föras till enskilt vatten.

Härefter skulle inflyta den nya paragraf, vilken, såsom framgår av det

föregående, borde innehålla att övriga sötvatten i sin helhet äro att hänföra

till enskilt vatten.

Beträffande avfattningen av 4 § i det remitterade förslaget äro vissa er-

4

llihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 59.

50

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

inringar att framställa. Iakttages vad tidigare förordats beträffande stad­

gandets plats i förhållande till bestämmelserna rörande sötvattensområdena,

betingas därav den jämkning, att orden »i havet» utgå. Eftersom det ligger

i sakens natur att regeln i förevarande paragraf blir att tillämpa allenast

i de fall då frågan om gränsdragning har betydelse, synes — oavsett huru­

vida den i 1 § enligt dess föreslagna lydelse beträffande enskilt vatten giv­

na bestämningen, att området ingår i fastigheterna, bibehålies eller icke —

jämväl uttrycket »vilken utgör fastighet eller del därav» lämpligen kunna

utgå. Vidare är att märka att stadgandet, eftersom gränsen icke gärna kan

gå annorstädes än i strandlinjen, får sitt egentliga innehåll av bestämmel­

serna om vilka vattenstånd som skola vara normerande. Med hänsyn här­

till synes i paragrafen böra intagas en erinran att gränsdragningen skall ske

med iakttagande av dessa bestämmelser. Stadgandet kunde förslagsvis er­

hålla det innehållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, grän­

sen mot det allmänna vattnet skall, med iakttagande av vad i paragrafen

om vattenstånden stadgas, anses följa strandlinjen.

I förslagets 6 § har beträffande de vattenstånd, som skola vara normeran­

de i de stora sjöarna, gjorts det förbehållet, att vad därom stadgats skall

gälla »så länge nuvarande sjöregleringar bibehållas väsentligen oförändra­

de». Förbehållet lärer icke åsyfta att de ifrågavarande bestämmelserna utan

lagändring skulle kunna träda ur kraft till följd av ändring i en sjöregle­

ring. Ordalagen kunna dock lätt föranleda en sådan tolkning. På grund här­

av och då förbehållet knappast torde kunna fylla någon egentlig funktion,

hemställes att det måtte utgå.

Justitierådet Dahlman:

Jag är beträffande 4—6 §§ ense med övriga ledamöter utom därutinnan,

att jag finner det lämpligt, att, såsom skett i förslaget, stadgandet i 4 § er­

håller en formulering som antyder att alla öar och holmar icke behöva till­

höra fastigheterna; vissa av dem skola ju anses ingå i det omgivande all­

männa vattenområdet. Enligt min mening bör därför 4 § erhålla det inne­

hållet, att, där enskilt vatten ej finnes vid ö eller holme, vilken utgör fastig­

het eller del därav, gränsen mot det allmänna vattnet skall, med iaktta­

gande av vad i paragrafen om vattenstånden stadgas, anses följa strand­

linjen.

Slutbestämmelserna.

Justitierådet Gei jer:

I anslutning till vad jag anfört vid 1 § vill jag ifrågasätta en jämkning i

sista stycket, förslagsvis så, att relativsatsen förkortas till »som till följd

av nya lagen kommer att utgöra allmänt vatten».

Justitieråden Dahlman och Lech samt regeringsrådet Quensel:

Vi hänvisa till våra anföranden vid 1 §.

1 Lagrådets yttrande över förslaget till lag om rätt till fiske återfinnes i propositionen ang.

nämnda lagförslag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

51

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel:

Förevarande förslag bär prägel av att det grundats på ett tidigare, för ett

mer begränsat ändamål tillkommet förslag. Från början var fråga blott om

intrång i fiskerätt såsom en följd av den nya fiskerättslagen, under det att

förslaget nu avser även ersättning för äganderätten och andra rättigheter,

som skulle utsläckas genom lagfästande av de föreslagna nya reglerna om

allmänt och enskilt vatten. Även om man kan antaga, att de ifrågavarande

områdena för närvarande vanligen ha sitt huvudsakliga värde i tillgången

på fisk, så kan dock i enskilda fall förhållandet vara ett annat och, hur än

lagstiftaren reglerar frågan om ersättning för äganderättens förlust, är det

otvivelaktigt ett principiellt mycket större och viktigare problem, som där­

med vinner sin lösning, än spörsmålet om ersättning för intrång blott i

fiskerätt.

Att i nu förevarande lag är fråga om ersättning för äganderätt samt även

andra servituts- och nyttjanderätter än fiskerätt skulle emellertid enligt

förslaget antydas i lagens rubrik endast med ett »m. m.» och i lagtexten

blott därmed att, efter det ersättning för fiskerätt behandlats, ett tillägg

göres rörande »annan förmån» än rätt till fiske. Oegentligt synes också

vara att, medan det med rätta anges att förlusten av dylik annan förmån

beror på gränslagen, all ifrågavarande förlust av fiskerätt betecknas såsom

beroende på fiskerättslagen. Där äganderätten utsläckes till följd av gräns­

lagen, bör naturligtvis förlusten av den fiskerätt, som utgjorde en integre­

rande del av äganderätten, också anses som en direkt följd av sistnämnda

lag och icke som beroende på den omständigheten att fiskerättslagen ej

förklarar fiskerätten skola bestå, oaktat äganderätten går förlorad.

Att, såsom i förslaget skett, beteckna ersättningen för vattenområden en­

dast som ersättning för fiskerätt och andra förmåner kan väl tänkas i någon

mån verka återhållande på anspråk på gottgörelse för fiktiva eller alltför

ovissa framtida värden samt anses innefatta en befogad antydan att vat­

tenområdena kunna vara rena impediment. Men denna avfattning skulle

också kunna medföra att man däri såge en anvisning att presumera, att

förlusten inskränkte sig till vad som kan hänföras till fisket, och alltså be­

träffande övriga förluster ställa särskilda krav på bevisning. Värderings-

nämnderna skulle måhända anse sig befriade från att i dessa andra avse­

enden söka själva utröna i vad mån obestyrkta krav vore befogade. Den

expropriationsrättsliga principen, att expropriaten äger fordra att utan hans

kostnad verkställes opartisk officiell värdering, synes dock böra såvitt möj­

ligt upprätthållas även här för att icke reglerna skola komma att gynna

dem bland de ersättningsberättigade, som äro ekonomiskt bättre situerade

och kunna bekosta egen utredning. Det synes därför angeläget att förlust

av fiskerätt och förlust av andra förmåner formellt ställas på samma plan,

när de äro följder av att äganderätten till själva området utsläckes.

52

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Vill man icke beteckna de i lagen avhandlade frågorna såsom rörande er­

sättning i vissa fall för vattenområden och fiskerätt — något som emellertid

vore fullt korrekt och skulle korrespondera med uttryckssättet i gränslagen

och i motiven —- torde dock i allt fall förevarande lags rubrik böra ändras

till bättre överensstämmelse med verkliga innebörden, exempelvis så att

lagen anges avse ersättning för förlust som uppstår till följd av gräns- och

fiskerättslagarna.

i §.

Justitierådet Gei jer och regeringsrådet Quensel.

Det i förslaget först nämnda fallet av förlust för jordägare av hans fiske­

rätt torde böra, med bibehållen plats i 1 §:s början, där samordnas med den

nu i andra stycket upptagna bestämmelsen. Sker så, kan fiskerättens stora

betydelse i detta sammanhang framhävas genom att man som exempel på

ifrågavarande förmåner nämner endast denna.

Beträffande ersättningens omfattning skulle förslagets formulering kunna

synas antyda olika principer, allteftersom frågan gäller fiskerätt eller annan

förmån. Vad angår fiskerätt skulle ersättningen avse den förlorade förmå­

nens värde jämte eljest, genom att fisket blivit fritt, uppkommen förlust,

medan förslaget beträffande andra förmåner talar blott om ersättning för

förmånen. I uttrycket »sådan ersättning» synes nämligen ordet »sådan» syfta

blott på att ersättningen skall utgå av statsmedel. Det ligger då nära till

hands att med ersättning för förmånen förstå blott vad i det föregående kal­

lats ersättning för värdet av förmånen. Något bärande skäl för en dylik skill­

nad mellan olika slag av förmåner synes icke föreligga. I ena som i andra

fallet torde gottgörelsen böra omfatta såväl objektiva värdet av förmånen

som det särskilda ekonomiska värde, den därutöver representerade för sin

innehavare, och vad i övrigt i expropriationslagen betecknas som skada och

intrång utöver vad som ersättes genom löseskillingen. Uttrycket skada an­

vändes i förslaget dels i 1 § såsom avseende vad som skall ersättas den, som

på grund av upplåtelse innehade rättighet, vilken gått förlorad, dels ock i

9 § såsom en sammanfattning av vad som enligt 1 § skall ersättas fastighets­

ägare. Lämpligen synes beträffande alla i 1 § avsedda fall ersättningen kunna

anges skola avse förmånens värde jämte annan skada som tillskyndats ve­

derbörande.

Sista stycket i 1 § torde avse icke blott personliga sekundära rättigheter

till vederbörande område, d. v. s. nyttjanderätter, utan även servitutsrätter.

Detta förhållande skulle komma till bättre uttryck än i förslaget, därest så­

som ersättningsberättigad angåves den, som vid tiden för den ifrågavarande

nya lagstiftningens ikraftträdande — den angivna dagen, den 1 januari 1950,

måste naturligtvis ändras — på grund av servituts- eller nyttjanderätt åtnju­

ter förmån, vilken av skäl, som förut i paragrafen angivits, skulle gå för­

lorad helt eller delvis.

Beträffande de fall, då den nya lagstiftningen medför blott intrång i fiske­

rätt och icke helt utsläcker någon rätt, är att iakttaga att, om, i enlighet

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

53

med vad lagrådet i det föregående anfört, allt vatten i Mälaren förblir en­

skilt och frifisket således inskränkes till fiske med rörligt redskap i enskilt

vatten, detta fall bör upptagas i nu förevarande sammanhang.

Innehavare av fiskerätt av det slag, som avses i 31 § i den föreslagna fiske­

rättslagen, bör tydligen njuta ersättning icke blott om rättigheten hänför sig

till enskilt vatten utan jämväl om den ej vidare skall få existera därför att

den hänför sig till allmänt vatten. Detta kan emellertid icke anses ha kom­

mit till uttryck i den föreslagna lagtexten, åtminstone icke med avseende å

de fall, då området ej heller enligt äldre lag tillhörde strandägaren.

Vi förorda i anslutning till vad sålunda anförts och med hänvisning till

vad lagrådet anfört vid förslaget till fiskerättslag att 1 § i nu förevarande lag

avfattas efter följande schema:

Först anges i ett stycke att, där vattenområde jämlikt gränslagen frångår

ägaren, han skall njuta ersättning av statsmedel för värdet av fiskerätt och

annan förmån, som han sålunda förlorar, så ock för annan skada som där­

igenom tillskyndas honom.

I ett följande stycke förklaras ersättning av statsmedel för värdet av för­

lorad förmån och för annan skada skola tillkomma även

a) jordägare, vilkens fiskerätt inskränkes därigenom att — jämlikt de

paragrafer, som i remitterade förslaget till fiskerättslag bära numren 14—

19, och den paragraf i samma lag som enligt lagrådets hemställan skulle

avse frifiske i Mälaren — annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten

må bedriva fiske, som enligt äldre lag skulle vara strandägaren förbehållet;

b) den, som enligt särskilt stadgande, dom, urminnes hävd, skattläggning

eller på annan särskild grund innehar fiskerätt, vilken helt eller delvis blir

utan verkan till följd av vad i omförmälda lagar stadgas därom att enskild

fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av de stadganden i fiske­

rättslagen, som i remitterade förslaget bära numren 14—25, ävensom nyss­

nämnda stadgande om frifiske i Mälaren; samt

c) den som vid tiden för den nya lagstiftningens ikraftträdande på grund

av servituts- eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller

delvis går förlorad av skäl som förut i denna paragraf är sagt.

Vad angår inteckningshavares ställning hänvisas till det följande samt i

fråga om termen fritt fiskevatten till vad lagrådet anfört vid förslaget till

fiskerättslag.

Justitieråden Dahlman och Lech:

Då i ersättningslagen hänsyn bör tagas till de av lagrådet tidigare föror­

dade reglerna om fiskerätten i Mälaren, och då den av lagrådets övriga leda­

möter i övrigt föreslagna avfattningen av bestämmelserna i 1 § synes vara

tydligare och ur principiell synpunkt riktigare än de i förslaget upptagna

bestämmelserna, förena vi oss med lagrådets övriga ledamöter om den av­

fattning av paragrafen, dessa ledamöter förordat.

54

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

Lagrådet:

Lagrådet vill framhålla, att det kan vara svårt att överblicka, om alla

fall, då ersättning bör utgå, blivit upptagna i förslaget. Att nu giva en lag­

regel av mera generell innebörd, som inbegrepe oförutsedda fall, skulle dock

måhända möta alltför stora betänkligheter ur praktiska synpunkter. Lag­

rådet utgår emellertid ifrån att, om framdeles något med lagen icke avsett

fall träder i dagen, som finnes böra föranleda ersättning, frågan därom kan

på ett tillfredsställande sätt ordnas snabbt och enkelt.

2

§.

Lagrådet:

Lagrådet ifrågasätter, huruvida den för ersättningsanspråks framställande

föreslagna preklusionsbestämmelsen är lämplig. Till en början må fram­

hållas att tillsättandet av värderingsnämnderna och orterna för deras kan­

slier måste effektivt kungöras även ute i bygderna och att därvid också

preklusionstiden och äventyret av dess försittande böra utsättas i kungörel­

sen. Detta är av så stor vikt att en föreskrift i ämnet synes höra hemma i

själva lagen.

Men även om man genom ett dylikt kungörelseförfarande kan minska

risken för att många, för vilka ersättningen skulle vara av stor betydelse, ej

förstå att bevaka sin rätt, måste det föreslagna systemet kunna medföra

stora olägenheter. Meningen kan icke rimligen vara, att nämnden skall sitta

i en residensstad eller annan central ort inom ett stort distrikt och grunda

sina beslut på innehållet i ansökningshandlingar, utan nämnderna måste

naturligtvis, som vid andra liknande värderingar, i allmänhet besöka de sär­

skilda orterna. Tydligen avses ej heller att med nämndernas egentliga arbete

och besluten i ärendena skall anstå, tills preklusionstiden gått till ända.

Emellertid är klart att de sammanträden och syner, som nämnderna hålla

i orterna, till sin gestaltning och beträffande föremålet för undersökning­

arna måste bli beroende av vilka ersättningskrav som rests. Om ansökningar

från samma ort inkomma vid olika tillfällen och med längre mellanrum,

skulle alltså följden härav kunna bli att vederbörande nämnd nödgades

hålla det ena sammanträdet efter det andra i denna ort. Det är också myc­

ket möjligt att nämnden vid sin prövning av viss ansökan icke får känne­

dom om alla pretendenter å ersättning för den skada ansökningen avser.

Det kan sålunda inträffa att, efter det en persons ansökan bifallits, annan

inkommer med ansökan om ersättning för samma skada, för vilken gott-

görelse redan lämnats, under uppgift att han och icke den förre sökanden

är rätt ägare av fastigheten eller innehavare av sådan rätt därtill, som redu­

cerar fastighetsägarens skada och därför borde blivit men icke blev beaktad

i förra ärendet. Tydligen är då icke tillräckligt att hänvisa den nye sökan­

den till att vända sig mot den förre.

Ur många synpunkter vore måhända lämpligast att ansöknings- och pröv-

ningsförfarandet anordnas så, att vederbörande nämnd i tur och ordning

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

55

besöker de ifrågakommande bygderna och håller sammanträden härads-

eller sockenvis samt inom en av lagen bestämd, tillräcklig tid i förväg —

i orten och möjligen även över hela riket — kungör tid och plats för sam­

manträdet, samt att de som vilja framställa ersättningsanspråk då få hos

nämnden göra detta vid äventyr att ha förlorat sin talan, vilket äventyr

skulle utsättas i kungörelsen. Det är troligt att med ett sådant system rätts­

förluster lättare skulle kunna undvikas. Och förutom att man undginge

risken för misstag i avseende å vilka som äro rätta sakägare, skulle det

uppenbarligen vara av värde för ett rättvist och enhetligt bedömande att,

redan innan man skred till prövning av någon av ansökningarna från en

ort, kunna överblicka alla krav från samma ort. Klandrades nämndens be­

slut av olika sökande, skulle då också mål från en och samma ort lättare

kunna behandlas i ett sammanhang av domstolarna.

Mot det här skisserade systemet kan synas tala att den långa preklusions-

tiden av 5 år, som sålunda skulle för många orter förkortas, kan vara av

värde med hänsyn till att skadorna kanske först småningom träda i dagen

i hela sin vidd. Men om utväg ej finnes för den, som redan erhållit ersätt­

ning, att efter ny ansökan få beloppet höjt, skulle ej heller den långa pre-

klusionstiden enligt det remitterade förslaget komma till nytta för andra än

dem, som dröjde med sina krav till slutet av tiden eller vilkas ansökningar

eljest av någon anledning upptoges till prövning först vid denna sena tid­

punkt. Möjlighet att, när nya omständigheter yppat sig, få tillägg till förut

utdömd ersättning, synes icke böra vara utesluten men torde kunna göras

beroende av att särskilda skäl föreligga och att ansökan sker inom viss i la­

gen bestämd tid samt kan då förenas med det nu förordade systemet lika

väl som med det i remitterade förslaget upptagna utan att dock betaga det

förra av dessa det väsentliga i dess företräden.

Skulle förslagets system i förevarande hänseende bibehållas, synes den

angivna dagen, den 1 januari 1955, böra ändras med hänsyn till att lagen

icke kan träda i kraft så tidigt som från början varit avsett.

i §■

Lagrådet:

Här eller åtminstone i instruktion för nämnderna synes böra intagas en

föreskrift att ersättningen skall i nämnds beslut specificeras i den mån så­

dant erfordras för bedömandet av fråga om nedsättning enligt 9 § eller för

att underlätta eventuell överprövning av nämndens beslut.

Vad i andra stycket stadgas synes böra omformuleras så, att nämnden

har att utdöma gottgörelse för utgifter, i den mån sådan gottgörelse begärts

och finnes skälig.

Lagrådet förordar också en omformulering av tredje stycket så, att möj­

lighet att delgiva även annorledes än genom rekommenderat brev icke

uteslutes.

5 och 6 §§.

Lagrådet:

Innehållet i dessa paragrafer torde böra byta plats. Därigenom skulle

också undvikas att ordet »ersättningssökande» i 7 § vid en mera ytlig läs­

ning missuppfattas.

9 §.

Lagrådet:

Den som har fordringsinteckning (eller panträtt enligt 11 kap. 2 § jorda­

balken) skulle enligt förslaget icke ha någon självständig rätt till ersättning

utan blott njuta visst företräde till vad som utdömes såsom fastighetsägarens

ersättningsbelopp. Detta är visserligen ett ofta använt system, men det grun­

das då på att inteckningshavarnas intressen bevakas ex officio. I förevaran­

de fall skulle dock ersättning till dem icke kunna utgå med högre belopp än

vad fastighetsägaren krävde i något hänseende, som är av betydelse för in-

teckningssäkerheten, och således alls icke därest han underlät att fordra

ersättning i dylikt hänseende. Detta är en brist, som möjligen kunde avhjäl­

pas genom att inteckningshavare finge intaga sakägareställning i lika mån

som ägare samt servituts- och nyttjanderättshavare, åtminstone om man ge­

nomför det av lagrådet under 2 § förordade systemet för preklusionstidens

bestämmande. Emellertid synes då också underlåtenhet från intecknings-

havares sida att bevaka sin rätt böra medföra att han går den förlustig även

i så måtto, att han ingen del får i ägarens ersättningsbelopp. Under sådant

förhållande är det möjligt att förslagets ståndpunkt faktiskt kan visa sig

förmånligare för inteckningshavarna i gemen. Lagrådet har därför och då

det för inteckningshavare, som vill fordra ersättning, knappast torde möta

svårighet att förmå fastighetsägaren att själv eller genom inteckningsha-

varen såsom fullmäktig föra talan om ersättning, trott sig kunna stanna

vid ett påpekande av förslagets svaghet i förevarande punkt utan att på­

kalla ändring i denna del.

Däremot synes erforderligt att, om ersättning till ägare av intecknad fas­

tighet skall nedsättas till fördelning som i 10 § sägs, detsamma stadgas om

ersättning till servituts- och nyttjanderättshavare med sämre rätt än inteck-

ningshavarens. Å andra sidan torde från nedsättning alltid böra undantagas

sådana ersättningsbelopp, som icke avse minskning av intecknade fastig­

hetens värde. Detta synes lämpligen kunna utsägas, så att bestämmelsen om

diskretionär prövning av skadans betydelse och om inteckningshavarens

medgivande kommer att avse blott andra ersättningsbelopp.

11

§.

Lagrådet:

Här eller i inteckningsförordningen torde böra upptagas en uttrycklig

förklaring att, när betalning utfallit å intecknings huvudstol, inteckningen

för motsvarande belopp skall vara utan verkan.

56

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

1 Lagrådets yttrande över de övriga till lagrådet remitterade lagförslagen återfinnes i propo­

sitionen ang. lag om rätt Ull fiske m. m.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

57

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet

inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i

statsrådet å Drottningholms slott den 13 januari 1950.

När va rande:

Statsministern

E

rlander

,

ministern för utrikes ärendena

U

ndén

,

statsråden

S

köld

, Q

uensel

, D

anielson

, V

ougt

, Z

etterberg

, N

ilsson

, S

träng

, E

ricsson

,

M

ossberg

, W

eijne

, A

ndersson

, L

ingman

.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter ge­

mensam beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 15 de­

cember 1949 avgiva utlåtande över bland annat de till lagrådet den 18 juni

1949 remitterade förslagen till

1) lag om gräns mot allmänt vattenområde; samt

2) lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

I det under 1) upptagna lagförslaget har vid remissen till lagrådet icke

utsatts någon dag för lagens ikraftträdande. Vad angår det under 2) upp­

tagna lagförslaget har tiden för ikraftträdandet angivits till den 1 januari

1950. Efter lagrådsbehandlingen har i båda lagförslagen upptagits att de

skola träda i kraft den 1 januari 1951.

Även i övrigt ha i förslagen vidtagits vissa jämkningar. Dessa torde jag

nu få behandla beträffande vartdera förslaget för sig.

Forslaget till lag cm gräns mot allmänt vattenområde.

Den gränsdragning mellan allmänt och enskilt vatten, som innefattades

i det remitterade förslaget, överensstämde i huvudsak med motsvarande

uppdelning i fritt och enskilt fiskevatten i det förslag till lag om rätt till

fiske, vilket efter föredragning av chefen för jordbruksdepartementet tidi­

gare hänskjutits till lagrådet. Olikhet rådde endast beträffande Mälaren,

där enligt gränslagsförslaget intet allmänt vatten skulle förekomma, medan

däremot enligt fiskelagsförslaget fritt fiskevatten skulle finnas i vissa större

fjärdar. Huvudreglerna för gränsdragningen hade, med något olika avfatt­

ning, återgivits i båda förslagen. Vissa lokala undantagsstadganden — av­

seende skärgårdsområden i Norrbottens och Kalmar län samt delar av Hjäl­

maren och Storsjön i Jämtland — hade däremot fullständigt upptagits en­

58

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

dast i fiskelagsförslaget. Gränslagsförslagets ståndpunkt i denna del fram­

gick i stället av en hänvisning till fiskelagsförslaget.

Lagrådet, som i sak icke framställt erinran mot den föreslagna gränsdrag­

ningen, har ansett att större klarhet och överskådlighet skulle vinnas, om

alla bestämmelser rörande vattenområdenas uppdelning i allmänna och en­

skilda samlades i gränslagen, medan fiskerättslagens uppgift begränsades

till att angiva vilka regler som skulle gälla för rätten att fiska i vatten av

dessa båda olika slag. Jag har för min del ansett mig böra biträda denna

ståndpunkt, och enligt vad jag inhämtat är även chefen för jordbruksde­

partementet beredd att godtaga densamma.

En förutsättning för att en sådan ordning skall kunna genomföras är

tydligen att nyssnämnda olikhet mellan lagförslagen med avseende å Mäla­

ren kan utjämnas utan uppoffrande av beaktansvärda intressen. Såsom

lagrådet anfört kan detta också utan svårighet ske genom en jämkning i

fiskelagsförslaget. Chefen för jordbruksdepartementet kommer senare i dag

att hemställa om sådan jämkning. Vad nu förevarande lagförslag beträffar

erfordras följaktligen icke någon ändring i denna del.

I gränslagsförslaget har förutsatts att alla vattendrag och insjöar, för vil­

ka särskilda regler ej givits, i sin helhet äro att hänföra till enskilt vatten.

För utformningen av fiskelagen är det emellertid av värde att denna grund­

sats kommer till uttryck i lagtexten, och jag har därför i gränslagen låtit

införa ett stadgande att i annat vattenområde än havet allmänt vatten fin­

nes allenast i Vänern, Vättern, Hjälmaren och Storsjön i Jämtland. Någon

ändring i förslagets rubrik har jag däremot icke ansett påkallad.

I övrigt ha, för genomförande av den förändrade systematiken, förekom­

mande hänvisningar till fiskelagsförslaget utgått och de gränsdragningsreg-

ler som åsyftades med hänvisningarna i stället upptagits i fullständigt skick

under två skilda paragrafer, betecknade såsom 3 och 5 §§. I samband där­

med har förslagets uppställning ändrats även på andra punkter.

Med anledning av vad som inom lagrådet anförts har för tydligare ut­

märkande av sambandet mellan 1 § och de följande paragraferna, i an­

slutning till uttryckssättet i 1 §, avfattningen av de särskilda gränsdrag-

ningsreglerna jämkats så, att de angiva vilka vattenområden som skola

hänföras till fastigheterna. Dessutom har bland slutbestämmelserna upp­

tagits ett stadgande, enligt vilket den omständigheten att visst område re­

dovisas i bihang till fastighetsregister för stad eller samhälle icke skall

hindra att området anses ingå i fastigheterna.

Jag har icke ansett påkallat att — på sätt en av lagrådsledamöterna hem­

ställt — redan i huvudtexten meddela föreskrifter om vilka rättsverkning­

ar som skola tillkomma den nya indelningen i allmänt och enskilt vatten.

I den mån någon tvekan i detta avseende skulle kunna tänkas uppkomma,

lär tillräcklig ledning kunna hämtas av slutbestämmelsernas innehåll.

I övrigt ha vissa redaktionella jämkningar vidtagits i huvudsaklig anslut­

ning till vad lagrådet förordat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 59.

59

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

De erinringar lagrådet framställt i fråga om 1 § ha föranlett omformule­

ring av denna paragraf i huvudsaklig överensstämmelse med lagrådets hem­

ställan.

Med anledning av vad lagrådet anfört beträffande 2 § vill jag framhålla

att meddelanden om tillsättandet av värderingsnämnderna och om orterna

för deras kanslier uppenbarligen böra offentliggöras även ute i bygderna

och att därvid också bör lämnas uppgift angående preklusionstiden för

framställande av ersättningsanspråk och påföljden av dess försittande. Sär­

skild föreskrift synes emellertid ej erfordras i lagen.

På olika håll kan det måhända också visa sig lämpligt att fiskevärde-

ringsnämnden besöker de trakter, där mera omfattande förluster inträtt,

samt därvid på förhand kungör tid och plats för besöket med tillkännagi­

vande att de som vilja framställa ersättningsanspråk böra göra detta se­

nast vid sammanträdet i fråga. Därest en ersättningssökande ej efterkom­

mer en sådan anmaning, bör enligt min mening skälig hänsyn därtill ta­

gas vid prövning av fråga i vad mån han skall erhålla gottgörelse för ut­

gifter å ärendet. Däremot synes det icke tillrådligt att — på sätt lagrådet

ifrågasatt — låta honom drabbas av en så allvarlig påföljd som förlust av

talerätt. Med denna ståndpunkt lär det icke vara påkallat att i lagen upp­

taga bestämmelser om lokala sammanträden eller om vilka åtgärder fiske-

värderingsnämnderna eljest lämpligen böra vidtaga i syfte att mål från

en och samma ort såvitt möjligt bli behandlade i ett sammanhang. Erfor­

derliga föreskrifter i dessa ämnen kunna i stället meddelas i administrativ

ordning. Ej heller synes det behövas några bestämmelser beträffande frågan

huruvida den som redan erhållit ersättning bör kunna få beloppet höjt,

därest nya omständigheter yppa sig. Detta spörsmål torde få avgöras från

fall till fall på grundval av allmänna rättsregler och med beaktande av att

även tilläggsansökning måste göras inom den allmänna preklusionsfristen.

Slutpunkten för denna frist har i anslutning till ändringen av dagen för

lagens ikraftträdande framflyttats till den 1 januari 1956.

Vid 4 § har lagrådet beträffande första stycket ifrågasatt om icke däri

eller åtminstone i instruktion för nämnderna borde intagas föreskrifter om

att utdömd ersättning skulle på visst sätt specificeras. Enligt min mening

synes det lämpligast att dylika föreskrifter meddelas i administrativ ord­

ning. I andra och tredje styckena av' samma paragraf ha vidtagits jämk­

ningar i enlighet med vad lagrådet föreslagit.

Även de erinringar lagrådet framställt med avseende å 5, 6, 9 och 11 §§ ha

beaktats.

Någon medelsanvisning för gäldande av nu ifrågavarande ersättningar

synes icke vara erforderlig förrän för budgetåret 1951/52. Därest fråga om

utbetalning skulle uppkomma dessförinnan, torde härför få anlitas det under

riksstatens IX huvudtitel upptagna förslagsanslaget till ersättning till strand­

60

ägare för mistad fiskerätt m. m. Jag har förvissat mig om att chefen för

jordbruksdepartementet icke har något att erinra mot en dylik anordning.

Föredraganden hemställer, att de i enlighet med det anförda jämkade

förslagen till lag om gräns mot allmänt vattenområde och lag om ersätt-

ning för mistad fiskerätt m. m. matte jämlikt § 87 regeringsformen genom

proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter bi­

trädda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprin-

sen-Regenten att till riksdagen skall avlåtas proposition av

den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 59.

Ur protokollet:

Gösta Kahm.

Kungl. Maj. ts proposition nr 59.

61

Innehållsförteckning.

Sid.

Proposition .............................................................................................................. 1

Propositionens huvudsakliga innehåll........................................................................... 2

Lagförslag

Lag om gräns mot allmänt vattenområde .............................................................. 3

Lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m........................................................... 6

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 18 juni 1949

............................................. 9

Lagberedningens utlåtande den 18 maj 1949 ang. lagstiftning om gräns mot

allmänt vattenområde (= SOU 1949:23)............................................................... 11

Bilaga: Förslag till lag om gräns mot allmänt vattenområde........................ 35

Inom justitiedepartementet utarbetat förslag till lag om ersättning för mistad

fiskerätt m. m.................................................................................................................. 37

Utdrag av lagrådets protokoll för den 15 dec. 1949

......................................... 41

Förslaget till lag om gräns mot allmänt vattenområde........................................ 43

Förslaget till lag om ersättning för mistad fiskerätt m. m................................... 51

Utdrag av statsrådsprotokollet för den 13 januari 1950 ang. lag om gräns

mot allmänt vattenområde, m. m.

1 ........................................................................ 57

1 Jfr särskild proposition samma dag ang. lag om rätt till fiske, m. m.